Kungl. Maj.ts proposition nr 178 (Proposition 1953:178)

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

N:o 178.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 januari 1917 (nr 1) om
allmän sjukförsäkring, m. m.; given Stockholms slott
den 27 mars 1953.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed

dels jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid
fogat förslag till lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1)
om allmän sjukförsäkring,

dels ock lämna riksdagen tillfälle att avgiva yttrande angående den av
föredragande departementschefen förordade samordningen av den allmänna
sjukförsäkringen och den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen
ävensom rörande de av departementschefen angivna huvudgrunderna för
tillhandahållande av läkemedel.

GUSTAF ADOLF.

(L. S.)

/ G. E. Sträng.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås, att den av statsmakterna år 1946 beslutade men
sedermera uppskjutna sjukförsäkringsreformen skall sättas i kraft den
1 januari 1955. Reformen anses emellertid böra ges ett i betydelsefulla hänseenden
annat innehåll än som tidigare bestämts. I förslaget uppdrages
vidare riktlinjer för en ny obligatorisk yrkesskadeförsäkring, avsedd att
fr. o. in. den 1 januari 1955 ersätta den nuvarande försäkringen för olycksfall
i arbete och för vissa yrkessjukdomar. Den nya yrkesskadeförsäkringslagen
förutsättes skola framläggas för nästa års riksdag.

Enligt den år 1946 antagna lagen om allmän sjukförsäkring beslår sjukpenningförsäkringen
av en obligatorisk bottenförsäkring och en frivillig
försäkring såsom komplement därtill. I den obligatoriska försäkringen ut1-—Bihang
till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 178.

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

gör sjukpenningen för den arbetsföra vuxna befolkningen i regel 3: 50 kr.
om dagen. De gifta hemmakvinnorna skall dock, såsom familjeförsäkrade,
erhålla 1: 50 kr. om dagen.

Nu föreslås övergång till ett system där sjukpenningen fastställes i förhållande
till arbetsinkomstens storlek. Alla som fyllt 16 år och har en årsinkomst
av förvärvsarbete om minst 1 200 kr. skall försäkras för en
grundsjukpenning av 3 kr. om dagen. Samma sjukpenning skall tillkomma
hemmakvinnorna. För dessa föreslås systemet med familjeförsäkring slopat.
För löntagarna, d. v. s. de som är i annans tjänst, föreslås grundsjukpenningen
obligatoriskt påbyggd med eu tilläggssjukpenning, om vederbörandes
inkomst av tjänst uppgår till minst 1 800 kr. om året. Sjukkassorna skall
inplacera dessa försäkrade i olika sjukpenningklasser allt efter storleken
av sådan inkomst. Tilläggssjukpenningen i dessa klasser föreslås variera
mellan 1 och 17 kr. om dagen. För löntagarna kommer således sjukpenningen
att i regel variera mellan 3 och 20 kr. Maximibeloppet föreslås tillkomma
den vars årsinkomst av tjänst uppgår till 14 000 kr. Efter 90 dagar
anses viss reduktion av sjukpenningen böra ske, dock ej i de lägre klasserna.

För dem som har barn föreslås sjukpenningen kompletterad med vissa
barntillägg.

För de egna företagarna och över huvud i syfte att täcka annan arbetsinkomst
än inkomst av tjänst föreslås en frivillig sjukpenningförsäkring,
som skall ge möjlighet till försäkring av samma omfattning som enligt
den obligatoriska tilläggsförsäkringen. Vidare föreslås en frivillig sjukpenningförsäkring
för studerande.

Även i fråga om sjukvårdsförsäkringen föreslås förändringar. Sålunda
anses sjukkassorna böra utge ersättning även för de försäkrades utgifter
för sjukhusvård. Frågan om den fria sjukhusvården -— varom principbeslut
fattades år 1946 — löses härigenom i väsentlig mån inom försäkringens
ram. Sjukvårdsförsäkringen anses vidare böra i huvudsak finansiera
den år 1946 beslutade läkemedelsreformen. Enligt de nu för denna
reform uppdragna riktlinjerna skall vissa livsviktiga läkemedel utlämnas
helt fritt å apoteken, medan andra på läkarrecept utlämnade läkemedel skall
rabatteras med en tredjedel. Närmare förslag rörande ifrågavarande spörsmål
skall underställas 1954 års riksdag.

Den sålunda ändrade allmänna sjukförsäkringen föreslås skola för en
tid av 90 dagar reglera även sjukdomsfall, som föranletts av olycksfall i
arbete eller eljest av yrkesskada. Under denna s. k. samordningstid skall
alltså sjukkassorna lämna hjälp också vid yrkesskada. Även under samordningstiden
anses emellertid yrkesskadeförsäkringen böra ersätta utgifter
för proteser, tandvård in. in. Mer än 90 % av yrkesskadorna torde komma
att helt regleras av sjukkassorna.

Kostnaderna för den nya sjukförsäkringen föreslås fördelade mellan de
försäkrade, arbetsgivarna och staten.

Kangl. Maj:Is proposition nr 178.

De försäkrades årsavgifter till den obligatoriska sjukförsäkringen beräknas
genomsnittligt för enbart sjukvårdsförsäkring till 23 kr., för dylik försäkring
och försäkring för grundsjukpenning till 48 kr. och för angivna
försäkringsskydd jämte försäkring för en tilläggssjukpenning om 11 kr.
(d. v. s. en sammanlagd sjukpenning om 14 kr.) till omkring 114 kr. Den
genomsnittliga årsavgiften för dem som tillhör högsta sjukpenningklassen
beräknas till omkring 150 kr. Sammanlagt beräknas de försäkrades årliga
avgifter uppgå till ca 328 milj. kr.

Arbetsgivarnas årsbidrag, som föreslås utgöra 1,1 % av de lönebelopp
som ligger till grund för beräkning av avgifterna till yrkesskadeförsäkringen,
beräknas till ca 198 milj. kr.

Statens bidrag till den obligatoriska sjukförsäkringen beräknas till ca
212 milj. kr., bortsett från ett beräknat bidrag å 6 milj. kr. till den frivilliga
försäkringen.

Procentuellt fördelar sig de årliga totalkostnaderna för den obligatoriska
sjukförsäkringen, 738 milj. kr., med 44 % på de försäkrade, 27 % på arbetsgivarna
och 29 % på staten.

Den kostnadsökning för statsverket, som blir en följd av sjukförsäkringsreformens
genomförande, anses ej kunna täckas utan att inkomsterna
av skattemedlen ökas. Frågan om de åtgärder, som i detta syfte kan bli
erforderliga, skall föreläggas nästa års riksdag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

Förslag

till

Lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om
allmän sjukförsäkring.

Härigenom förordnas, dels att 4—19, 21—44, 47—54, 56, 58, 61, 71, 86,
106, 111, 113 och 115—117 §§, överskriften omedelbart före 118 § ävensom
118—124 §§ lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring1 skola
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att överskrifterna omedelbart
före 15, 31, 35, 41 och 122 §§ skola utgå ur lagen, dels ock att
omedelbart före 13, 29, 30, 33, 38, 40, 121 och 123 §§ skola införas överskrifter
av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse:)

4 §•

I denna lag förstås med
läkare: den som äger behörighet
att inom riket utöva läkarkonsten; läkarvård:

vård som meddelas
av läkare, dock icke vård som
lämnas försäkrad, vilken är intagen
å sjukvårdsanstalt;

sj u k vårdsanstalt: allmänt
sjukhus ävensom annan sjukvårdsinrättning,
till vars drift statsbidrag
utgår;

allmänt sjukhus: sjuk vårdsinrättning,

där vårdavgift å all -

(Föreslagen lydelse:)

4 §.

I denna lag förstås med

läkare: den som äger behörighet
att inom riket utöva läkarkonsten; läkarvård:

vård som meddelas
av läkare, dock icke vård som
lämnas försäkrad, vilken åtnjuter
sjukhusvård;

sjukhusvård: vård som å

sjukvårdsanstalt lämnas där intagen
försäkrad ävensom vård å annan
sjukvårdsinrättning, om vården beredes
genom pensionsstyrelsens försorg; sjukvårdsanstalt:

allmänt
sjukhus ävensom annan sjukvårdsinrättning,
som enligt av Konungen
fastställd förteckning är att anse såsom
sjukvårdsanstalt jämlikt denna
lag;

allmänt sjukhus: s j uk vårdsinrättning

som tillhör staten

1 Senaste lydelse av 111 och 115—124 §§ se 1948: 733. Enligt lag den 8 december 1950
(nr 621) har förordnats att i stället för de tidpunkter, som angivas i 111 § samt 115—124 §§,
skall gälla vad Konungen med riksdagen därom framdeles förordnar.

Kunyl. Maj.ts proposition nr 178.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

man sal eller därmed likställt rum
icke må uttagas eller må uttagas endast
för den som icke tillhör sjukvårdsområdet,
dock icke sjukvårdsinrättning
som är anordnad vid fattigvårdsanstalt; hemortss

jukhus: allmänt

sjukhus, drivet av det landsting eller
den kommun, inom vars område försäkrad
är bosatt.

När nedan---—--inri

eller till vars drift statsbidrag utgår
eller som drives av landsting eller
stad, som ej deltager i landsting, och
ej är anordnad vid fattigvårdsanstalt
ävensom sjukvårdsinrättning varöver
pensionsstyrelsen förfogar för
sin sjukvårdande verksamhet;

hemortssjukhus: allmänt

sjukhus, drivet av det landsting eller
sådan i landsting ej deltagande stad,
inom vars område försäkrad är bosatt.

ad, centralsjukkassa.

5 §•

Varje svensk---— — — —

Vad nu----—-----

Annan än försäkringspliktig må ej
vara medlem i allmän sjukkassa.

6 §.

Försäkringsplikt åvilar ej gift
kvinna, vars man är försåkringspliktig,
såframt makarna sammanleva
och hennes årsinkomst av förvärvsarbete
ej uppgår till ettusen kronor.

Från försäkringsplikt undantagas
vidare

a) den som vårdats å sjukvårdsanstalt
under minst sjuhundratrettio
dagar i följd, så länge vården å anstalten
därefter pågår;

b) den som är omhändertagen å anstalt
för obildbara sinnesslöa;

c) den som är intagen i fångvårdseller
tvångsarbetsanstalt för tid, som
kan antagas komma att omfatta
minst två år;

d) därest Konungen eller efter Konungens
bemyndigande tillsynsmyndigheten
så bestämmer, den som är
sjukförsäkrad enligt utländsk lag.

5 §•

— — denna lag.
i riket.

Försäkringspliktig enligt denna
lag är ej

a) den som åtnjutit sjukhusvård under
minst sjuhundratrettio dagar i
följd, så länge sjukhusvård därefter
pågår;

b) den som är omhändertagen å anstalt
för obildbara sinnesslöa;

c) den som är intagen i fångvårdseller
tvångsarbetsanstalt för tid, som
kan antagas komma att omfatta
minst två år;

d) därest Konungen eller efter Konungens
bemyndigande tillsynsmyndigheten
så bestämmer, den som är
sjukförsäkrad enligt utländsk lag.

Annan än försäkringspliktig må
ej vara medlem i allmän sjukkassa.

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

(Nuvarande lydelse:)

7 §■

Varje medlem i allmän sjukkassa
är sjukvårdsförsäkrad. På
grund av sådan försäkring är jämväl
famil jemedlem s jukvärds försäkrad,
såframt ej beträffande denne föreligger
fall, som i 6 § andra stycket
avses.

Barn, som ej uppnått den ålder,
varmed följer försäkringsplikt, och
som icke är att anse såsom familjemedlem
är ändock sjukvårdsförsäkrat,
såframt försäkringsplikt förelegat
om barnet haft nämnda ålder.

S §.

Med familjemedlem förstås
dels hustru till medlem i allmän
sjukkassa, därest hon ej själv är
medlem i sådan kassa, dels ock barn
till sjukkassemedlem intill utgången
av den kalendermånad, varunder
barnet fyller sexton år. Med egna
barn likställas adoptivbarn och fosterbarn
ävensom barn, adoptivbarn
och fosterbarn till medlemmens
make. Vad nu är sagt om barn och
adoptivbarn gäller dock ej, där vårdnaden
om barnet tillkommer annan
än sjukkassemedlemmen eller make,
med vilken denne sammanlever.
Fosterbarn må icke anses såsom familjemedlem
till annan än barnafostraren.

Därest enligt de i första stycket
givna reglerna barn skulle bliva att
anse såsom familjemedlem till makar,
skall barnet betraktas såsom familjemedlem
allenast till mannen.
Sjukkassan må dock efter framställning
av makarna medgiva, att bar -

(Föreslagen lydelse:)

6 §.

Varje medlem i allmän sjukkassa
är sjukvårdsförsäkrad. På
grund av sådan försäkring är jämväl
i riket bosatt barn till medlemmen
sjukvårdsförsäkrat intill utgången
av den kalendermånad, varunder det
fyller sexton år, såframt ej beträffande
barnet föreligger fall, som i
5 § tredje stycket avses. Med sjukkassemedlems
egna barn likställas
adoptivbarn och fosterbarn ävensom
barn, adoptivbarn och fosterbarn till
medlemmens make. Vad nu är sagt
om barn och adoptivbarn gäller dock
ej, där vårdnaden om barnet tillkommer
annan än sjukkassemedlemmen
eller make, med vilken denne
sammanlever. Fosterbarn må icke
anses såsom barn till annan än
barnafostraren.

Därest enligt de i första stycket
givna reglerna barn skulle bliva
sjukvårdsförsäkrat genom makars
försäkring, skall barnet anses vara
försäkrat allenast såsom barn till
mannen. Sjukkassan må dock efter
framställning av makarna medgiva,
att barnet i stället skall vara sjukvårdsförsäkrat
såsom barn till hustrun.
Sådant medgivande må lämnas
allenast, såframt hustruns årsinkomst
av förvärvsarbete överstiger
mannens årsinkomst av dylikt arbete,
och gäller från och med ingången
av kalendermånaden näst
efter den, varunder tillståndet lämnats,
intill dess kassan annorlunda
bestämt.

Fosterbarn skall anses såsom sådant
intill utgången av den kalen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

(Nuvarande lydelse:)

net i stället skall anses såsom familjemedlem
till hustrun. Sådant
medgivande må lämnas allenast, såframt
hustruns årsinkomst av förvärvsarbete
överstiger mannens årsinkomst
av dylikt arbete, och gäller
från och med ingången av kalendermånaden
näst efter den, varunder
tillståndet lämnats, intill dess kassan
annorlunda bestämt.

Fosterbarn skall anses såsom familjemedlem
intill utgången av den
kalendermånad, varunder det fyller
sexton år.

9 §■

Sjukkassemedlem, vars årsinkomst
av förvärvsarbete uppgår
till minst sexhundra kronor, skall
vara sjukpenningförsäkrad.
Hustru, som är familjemedlem och
ej fyllt sextiosju år, är sjukpenningförsäkrad,
oavsett huruvida hennes
man är sjukpenningförsäkrad eller
ej, såframt icke beträffande henne
föreligger fall, som i 6 § andra stycket
avses, eller till henne utgår folkpension
eller hennes make för henne
uppbär hustrutillägg till folkpension.

Annan än i första stycket avses
må ej vara sjukpenningförsäkrad.

(Föreslagen lydelse:)

dermånad, varunder det fyller sexton
år.

Barn, som ej uppnått den ålder,
varmed följer försäkringsplikt, och
som icke är försäkrat på grund av
vad ovan sägs, är ändock sjukvårdsförsäkrat,
såframt försäkringsplikt
förelegat om barnet haft nämnda
ålder.

7 §■

Sjukkassemedlem, vars årsinkomst
av förvärvsarbete uppgår till minst
ettusentvåhundra kronor, skall vara
sj ukpenningf örsäkrad.

Sjukkassemedlems hustru, som
sammanlever med sin man och
själv är medlem i allmän sjukkassa
men vars årsinkomst av förvärvsarbete
ej uppgår till ettusentvåhundra
kronor, år jämväl sjukpenningförsäkrad,
dock ej för längre
tid än till och med den månad, varunder
hon fyller sextiosju år, och
ej heller för tid efter utgången av
den månad, varunder hon börjat
uppbära folkpensionsförmån i annan
form än ålderspension, så länge
förmånen åtnjutes.

Avlider make till hustru, som i
andra stycket avses, skall utan hinder
därav försäkringen bestå intill
utgången av tredje kalendermånaden
efter den, dä mannen avlidit.

Annan än i denna paragraf avses
må ej tillhöra den obligatoriska
sjuk penning försäkringen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

10 §. 8 §.

Med årsinkomst — —----såsom förvärvsarbete.

Utgöres inkomst---—--kommunal inkomstskatt.

Inkomst av--—---annans räkning.

Beräkning av årsinkomst av förvärvsarbete
skall, där förhållandena
ej eljest äro kända för sjukkassan,
grundas på de upplysningar, som
kassan kan inhämta av den försäkrade
eller dennes arbetsgivare eller
som må kunna framgå av den uppskattning,
soili vid senaste taxering
gjorts av den försäkrades inkomst av
rörelse, tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet.

Beräkning av årsinkomst av förvärvsarbete
skall, där förhållandena
ej eljest äro kända för sjukkassan,
grundas på de upplysningar, som
kassan kan inhämta av den försäkrade
eller dennes arbetsgivare eller
som må kunna framgå av den uppskattning,
som vid senaste taxering
gjorts av den försäkrades inkomst.

Med årsinkomst av tjänst
avses sådan årsinkomst av förvärvsarbete,
som arbetstagare kan antagas
komma att tills vidare åtnjuta i
allmän eller enskild tjänst.

11 §■ 9 §.

Försäkringspliktig skall--— —--försäkringsplikt inträder.

Medlem i--—---den senare.

Sjukvårdsersättning till barn, som
i 7 § andra stycket avses, utgives av
sjukkassan för den kommun, där
barnet är bosatt.

Sjukvårdsersättning till barn, som
i 6 § sista stycket avses, utgives av
sjukkassan för den kommun, där
barnet är bosatt.

12 §. 10 §.

Inträder försäkringsplikt för barn, Inträder försäkringsplikt för nåsom
dittills varit att räkna såsom fa- gon, som dittills varit försäkrad såmiljemedlem,
skall sjukkassa in- som barn, skall sjukkassa inskriva
skriva den försäkringspliktige så- den försäkringspliktige såsom medsom
medlem i kassan. lem i kassan.

Då försäkringsplikt — — •— ---försäkringspliktens uppkomst.

Ändå att —-----inskrivning sker.

Så snart------försäkringspliktens upphörande.

13 §.

Sjukkassa skall i samband med
inskrivning av medlem besluta, huruvida
denne skall vara sjukpen -

11 §■

Sjukkassa skall i samband med
inskrivning av medlem besluta huruvida
denne skall vara sjukpen -

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

(Nuvarande lydelse:)

ningförsäkrad. Kassan skall ock, när
till dess kännedom kommit, att medlems
årsinkomst av förvärvsarbete
undergått ändring av betydelse för
sjukpenningförsäkringen, utan dröjsmål
meddela det beslut, som därav
påkallas.

Under tid, då sjukpenningförsäkrad
medlem lider av sjukdom, som
i 21 § avses, må han icke uteslutas
frun sjukpenningförsäkringen, förrän
hans rätt till sjukpenning upphört
till följd av vad i 27 § stadgas.

u §.

Blir den — — —

Vad i-----

I fall, — — — —

Sjukvurdsförsäkringen.

It §.

Envar försäkrad äger i enlighet
med vad nedan sägs rätt till ersättning
för utgifter för läkarvård och

(Föreslagen lydelse:)

ningförsäkrad och, om sä finnes
vara fallet, vilken sjukpenningklass
han skall tillhöra. Kassan skall ock,
när till dess kännedom kommit,
att medlems årsinkomst av tjänst
eller annat förvärvsarbete undergått
ändring av betydelse för sjukpenningförsäkringen,
utan dröjsmål
meddela det beslut, som därav påkallas.

Ändring av medlems sjukpenningförsäkring
till följd av beslut, som
avses i första stycket andra punkten,
må ej ske förrän vid det månadsskifte,
som inträffar närmast efter
det beslutet härom fattats. Därest
medlems sjukpenningförsäkring eljest
skall ändras, skall, om ej annat
följer av vad i 7 § tredje stycket
sägs, ändringen ske vid månadsskiftet
närmast efter det anledning till
ändringen uppkommit.

Under tid, då sjukpenningförsäkrad
medlem lider av sjukdom, som
i 21 § avses, må hans sjukpenningförsäkring
icke ändras, förrän hans
rätt till sjukpenning upphört till
följd av vad i 29 § stadgas.

Beslut angående medlems sjukpenningförsäkring
skall skriftligen
delgivas denne.

Sjukvårdsför säkringen.

13 §.

Envar försäkrad äger i enlighet
med vad nedan sägs rätt till ersättning
för utgifter för läkarvård och

12 §.

----— ■— den senare.

-----— om flyttningen.

-----— annat föreskrivits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

(Nuvarande lydelse:)

i samband därmed företagna resor
ävensom, där han för sjukdom intagits
å sjukvårdsanstalt, för resan
dit och åter.

16 §.

Ersättning för — — ■—- — — -

Taxa, som i första stycket sägs,
skall avse sådan vård — däri inbegripen
röntgen- och annan undersökning
— som kan meddelas av
varje läkare, så ock röntgenundersökning
samt röntgen- och radiumbehandling,
som utföres av därför
särskilt utbildad läkare.

Är uppenbart att försäkrad vid
samma sjukdomsfall utan fog sökt
mer än en läkare eller att läkare anlitats
vid flera tillfällen än som varit
behövligt, utgår ersättning allenast
för den vård, som lämnats av
den först rådfrågade läkaren, eller
för de besök, som skäligen varit behövliga.
Har försäkrad, oaktat han
uppenbarligen utan risk för försämring
av hälsotillståndet kunnat besöka
läkare, påkallat besök av läkare
i sin bostad eller annorstädes,
må ersättningen nedsättas till belopp,
som av sjukkassan skulle hava
utgivits för läkarvård ävensom i resekostnadsersättning
enligt 17 § för
det fall att den försäkrade besökt
läkaren.

(Föreslagen lydelse:)

sjukhusvård ävensom i samband
därmed företagna resor.

U §.

av sjukpenning.

Såsom utgifter för läkarvård skola
anses jämväl utgifter för tandläkarvård,
avseende sådan behandling,
som angives i en av Konungen fastställd
förteckning och som meddelas
vid centraltandpoliklinik, tandläkarliögskola
eller allmänt sjukhus.

Taxa, som i första stycket sägs,
skall avse sådan vård — däri inbegripen
röntgen- och annan undersökning
-— som kan meddelas av
varje läkare, så ock röntgenundersökning
samt röntgen- och radiumbehandling,
som utföres av därför
särskilt utbildad läkare, ävensom
tandläkarvård, varom i andra stycket
förmäles.

Är uppenbart att försäkrad vid
samma sjukdom utan fog sökt mer
än en läkare eller att läkare anlitats
vid flera tillfällen än som varit
behövligt, utgår ersättning allenast
för den vård, som lämnats av
den först rådfrågade läkaren, eller
för de besök, som skäligen varit behövliga.
Har försäkrad, oaktat han
uppenbarligen utan risk för försämring
av hälsotillståndet kunnat besöka
läkare, påkallat besök av läkare
i sin bostad eller annorstädes,
må ersättningen nedsättas till belopp,
som av sjukkassan skulle hava
utgivits för läkarvård ävensom i resekostnadsersättning
enligt 16 § för
det fall att den försäkrade besökt
läkaren.

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

15 §.

Ersättning för utgifter för sjukhus
v å r d, som på grund av sjukdom
varit erforderlig, utgår,

då vården beretts å hemortssjukhus,
med belopp, som motsvarar den
för sådan vård vid sjukhuset tillämpade
avgiften å allmän sal,

då erforderlig vård ej kunnat beredas
å hemortssjukhus eller behovet
av sjukhusvården uppkommit
utanför det landstingsområde eller
sådan i landsting ej deltagande stad,
dår den sjuke är bosatt, och den
sjuke med anledning härav måst intagas
å annat allmänt sjukhus, med
belopp, som motsvarar den lägsta
avgift, mot vilken den sjuke kunnat
erhålla vården å sjukhuset,

då vården annorstädes ån å allmänt
sjukhus beretts genom pensionsstyrelsens
försorg, med belopp,
som motsvarar den lägsta för sådan
vård utgående avgiften, samt

i övriga fall med belopp, motsvarande
den lägsta avgift, mot vilken
den sjuke kunnat erhålla vården å
allmän sal vid hemortssjukhus, lämpat
för sjukdomens behandling.

Konungen äger fastställa taxa för
beräkning av ersättning, som i första
stycket avses. Har sådan taxa fastställts,
utgår ej ersättning för belopp,
varmed vårdavgiften överstiger
i taxan angivet belopp.

17 §. 10 §.

Är försäkrad enligt 10 § berätti- Är försäkrad enligt li § berättigad
till ersättning för utgifter för gad till ersättning för utgifter för
läkarvård, skall ersättning utgåjäm- läkarvård, skall ersättning utgå jämväl
för utgifterna för r e s o r till väl för utgifterna för r e s o r till

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

(Nuvarande lydelse:)
och från läkaren, dock endast
såframt resekostnaden överstiger tre
kronor för varje läkarbesök. Därvid
ersättes hela den överskjutande kostnaden,
om försäkrad efter hänvisning
av läkare sökt läkarvård vid
närmaste allmänna sjukhus, där
vården kunnat meddelas. I annat
fall utgår ersättning med tre fjärdedelar
av den överskjutande kostnaden,
dock må högre belopp ej utgivas
än som skulle hava utgått vid
besök hos den provinsialläkare eller
stadsläkare, inom vars distrikt den
försäkrade vistas.

Ersättning, som
Om försäkrads

18 §.

Utgifter för försäkrads resa för
intagning å sjukvårdsans
t a 11 ersättas högst med belopp,
som motsvarar kostnaden för resa
till närmaste allmänna sjukhus, där
erforderlig vård kunnat beredas,
eller, om den sjuke intagits å hemortssjukhus
och behovet av sjuk -

(Föreslagen lydelse:)
och från läkaren, dock endast
såframt resekostnaden överstiger
fyra kronor för det första besöket
hos läkaren och en krona för varje
följande besök (återbesök). Därvid
ersättes hela den överskjutande
kostnaden, om försäkrad efter hänvisning
av läkare sökt läkarvård vid
närmaste allmänna sjukhus, där
vården kunnat meddelas. I annat
fall utgår ersättning med tre fjärdedelar
av den överskjutande kostnaden;
dock må högre belopp ej utgivas
än som skulle hava utgått vid
besök hos den provinsialläkare eller
stadsläkare, inom vars distrikt den
försäkrade vistas, och skall vid återbesök
försäkrad svara för högst två
kronor.

- utom riket.

- hans följeslagare.

Vid tandläkarvård, som i 14 § avses,
skall vad i denna paragraf sägs
om läkarvård äga motsvarande tilllämpning.

17 §.

Har försäkrad åtnjutit sjukhusvård,
som på grund av sjukdom
varit erforderlig, skall enligt vad
nedan sägs ersättning utgå jämväl
för utgifterna för resor till
och från sjukvårdsinrättningen.

Utgifter för försäkrads resa för
intagning å sjukvårdsinrättning ersättas
högst med belopp, som motsvarar
kostnaden för resa till närmaste
allmänna sjukhus, där erforderlig
vård kunnat beredas, eller,
om den sjuke intagits å hemortssjukhus
och behovet av sjukhus -

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

(Nuvarande lydelse:)

husvård uppkommit vid vistelse
inom sjukvårdsområdet eller därtill
gränsande kommun, högst med belopp,
som motsvarar kostnaden för
resa till närmaste hemortssjukhus,
där erforderlig vård kunnat beredas.

Utgifter för försäkrads återresa
från sjukvårdsans
t al t e n ersättas endast i den mån
de överstiga tre kronor. Ersättning
för återresa utgår icke, om behovet
av sjukhusvård uppkommit under
det försäkrad vistats utom det län,
inom vilket han är bosatt, och han
i anledning därav intagits å sjukvårdsanstalt
belägen utom nämnda
län. Kostnad för återresa må ej beräknas
högre än för resa från sjukvårdsanstalten
till den försäkrades
bostad.

Vid beräkning av ersättning, som
i denna paragraf avses, skall vad i
17 § andra stycket a), b), c) och e)
är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Om försäkrads ålder eller tillstånd
påkallar, att anhörig eller
annan följer honom vid intagning
å sjukvårdsanstalt eller vid återresa
därifrån eller att vårdare därvid
anlitas, skall ersättning utgivas
jämväl för följeslagarens resa eller
kostnaden för vårdare. Härvid skall
gälla, förutom vad ovan i denna
paragraf är stadgat, att ersättning
skall beräknas å den sammanlagda
kostnaden för den försäkrade och
hans följeslagare eller vårdare samt
att ersättning för följeslagares resekostnad
varje gång högst må utgivas
efter kostnaden för tur- och returresa.

(Föreslagen lydelse:)

vård uppkommit vid vistelse inom
sjukvårdsområdet eller därtill gränsande
kommun, högst med belopp,
som motsvarar kostnaden för resa
till närmaste hemortssjukhus, där
erforderlig vård kunnat beredas.

Utgifter för försäkrads återresa
från sjukvårdsinrättningen ersättas
endast i den mån de överstiga fyra
kronor. Ersättning för återresa utgår
icke, om behovet av sjukhusvård
uppkommit under det försäkrad
vistats utom det län, inom vilket
han är bosatt, och han i anledning
därav intagits å sjukvårdsinrättning
belägen utom nämnda län.
Kostnad för återresa må ej beräknas
högre än för resa från sjukvårdsinrättningen
till den försäkrades
bostad.

Vid beräkning av ersättning som
i denna paragraf avses, skall vad i
16 § andra stycket a), b), c) och e)
är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Om försäkrads ålder eller tillstånd
påkallar, att anhörig eller
annan följer honom vid intagning
å sjukvårdsinrättning eller vid återresa
därifrån eller att vårdare därvid
anlitas, skall ersättning utgivas
jämväl för följeslagarens resa eller
kostnaden för vårdare. Härvid skall
gälla, förutom vad ovan i denna
paragraf är stadgat, att ersättning
skall beräknas å den sammanlagda
kostnaden för den försäkrade och
hans följeslagare eller vårdare samt
att ersättning för följeslagares resekostnad
varje gång högst må utgivas
efter kostnaden för tur- och returresa.

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

(Nuvarande lydelse:)

48 §.

Bidrag till försäkrads sjukvård
utöver vad som omfattas av den
obligatoriska sjukvårdsförsäkringen
må ej avse annat än sjukgymnastik
eller eljest behandling med bad,
massage, elektricitet eller hetluft
eller annan därmed jämförlig behandling.

Förmån, som i första stycket sägs,
må beredas endast av centralsjukkassa,
som därtill erhållit medgivande
av tillsynsmyndigheten, och i enlighet
med de närmare föreskrifter,
som meddelas av tillsynsmyndigheten.

Försäkring, som i denna paragraf
avses, må omfatta även familjemedlem
till sjukkassemedlem; och skall
därvid vad i 47 § andra stycket sägs
äga motsvarande tillämpning.

19 §.

Har kommun — — — — — -

Om redare för svenskt fartyg jämlikt
sjömanslagen haft att vid sjömans
sjukdom vidkännas kostnad
som ovan i 16—18 §§ avses, äger han
hos den sjukkassa, där sjömannen
är försäkrad, erhålla gottgörelse för

(Föreslagen lydelse:)

18 §.

Sjukkassa må, med tillsynsmyndighetens
medgivande och enligt de
närmare föreskrifter som meddelas
av tillsynsmyndigheten, besluta, att
ersättning skall utgå för försäkrads
kostnader för sjukgymnastik eller
eljest behandling med bad, massage,
elektricitet eller hetluft eller annan
därmed jämförlig behandling eller
för konvalescentvård. I sådant fall
skall den obligatoriska sjukvårdsförsäkringen
i kassan omfatta åven
förmän, som avses med beslutet.

19 §•

motsvarande kostnad.

Allmän sjukkassa äger med arbetsgivare,
som anordnar läkarvård
eller vidtager andra sjukvårdande
åtgärder så att kassans utgifter för
s jukvårdsförsäkringen kunna antagas
minska, överenskomma om
skälig gottgörelse för arbetsgivarens
ifrågavarande kostnader. Överenskommelsen
skall för att vara gällande
fastställas av tillsynsmyndigheten.

Om redare för svenskt fartyg jämlikt
sjömanslagen haft att vid sjömans
sjukdom vidkännas kostnad
som ovan i 14—18 §§ avses, äger han
hos den sjukkassa, där sjömannen
är försäkrad, erhålla gottgörelse för

Kungl. ]\Iaj:ts proposition nr 178.

(Nuvarande lydelse:)

kostnaden enligt bestämmelserna i
denna lag; dock må ersättning utgå
högst med belopp, som skulle hava
utgivits, därest kostnaden uppkommit
vid den sjukes vistelse inom
sjukkassans verksamhetsområde.

21 §.

Sjukpenningförsäkrad medlem
äger vid sjukdom, som förorsakar
förlust av arbetsförmågan eller för
vars botande den sjuke enligt läkares
föreskrift bör fullständigt avhålla
sig från arbete, för varje dag
rätt till sj ukpenning med två
kronor för tiden till och med den
månad, varunder han fyller aderton
år, och för tiden från och med månaden
näst efter den, varunder han
fyller sextiosju är, samt med tre kronor
50 öre för annan tid.

Hustru, som är sjukpenningförsäkrad
i egenskap av familjemedlem,
äger vid sjukdom som i första stycket
sägs rätt till sjukpenning med en
krona 50 öre för dag.

Såsom sjukdom skall anses jämväl
sådant tillstånd av arbetsoförmåga
som förorsakats av sjukdom,
för vilken sjukpenning utgivits, och
som alltjämt kvarstår efter sjukdomens
upphörande.

Vid bedömande — —■ — — —

Sjukkassa må, då skäl äro därtill,
påfordra att förlust av arbetsförmåga
styrkes genom intyg av läkare.

(Föreslagen lydelse:)

21 §.

Sjukpenningförsäkrad medlem
äger vid sjukdom, som förorsakar
förlust av arbetsförmågan, för varje
dag rätt till hel sjukpenning.

Förorsakar sjukdom, utan att
medföra förlust av arbetsförmågan,
nedsättning av denna med minst
hälften, skall halv sjukpenning
utgivas.

Såsom sjukdom skall anses jämväl
sådant tillstånd av arbetsoförmåga
eller nedsatt arbetsförmåga,
som förorsakats av sjukdom, för vilken
sjukpenning utgivits, och som
alltjämt kvarstår efter sjukdomens
upphörande.

— vara arbetsoförmögen.

Sjukkassa må, då skäl äro därtill,
påfordra att förlust eller nedsättning
av arbetsförmåga styrkes genom
intyg av läkare.

22 §.

Varje sjukpenningförsäkrad medlem
är försäkrad för grundsju k -

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

penning. Hel grundsjukpenning
utgör tre kronor.

Sjukpenningförsäkrad medlem,
vars årsinkomst av tjänst uppgår till
minst ettusenåttahundra kronor,
skall härjämte vara försäkrad för
tilläggssju k penning, som
till storleken bestämmes av den
sjukpenningklass medlemmen tillhör.
Tillhörighet till högre sjukpenningklass
än den första är beroende
allenast av medlemmens årsinkomst
av tjänst.

Sjuk penningklasser na och beloppet
av hel sjukpenning inom varje
klass framgå av följande tabell:

Sjuk-	Årsinkomsten av tjänst uppgår	De första 90 dagarna av en sjuk-period för vilka sjukpenning utgår	Följande dagar av'' sjukperioden
penning-		men ej till kr	Grund-	Tilläggs-		Grund-	Tilläggs-
klass	till	sjuk-	sjuk-	Summa	sjuk-	sjuk-	Summa
nr	kr	penning kr	penning kr	kr	penning kr	penning kr	kr
kol. 1	kol. 2	kol. 3	kol. 4	kol. 5	kol. 6	kol. 7	kol. S	kol. 9
1		1 800	3		3	3	_	3
2	1 800	2 400	3	i	4	3	i	4
3	2 400	3 000	3	2	5	3	2	5
4	3 000	3 600	3	3	6	3	2	5
5	3 600	4 200	3	4	7	3	3	6
6	4 200	5 000	3	5	8	3	3	6
7	5 000	5 800	3	6	9	3	4	7
8	5 800	6 800	3	7	10	3	4	7
9	6 800	8 400	3	9	12	3	5	8
10	8 400	10 200	3	11	14	3	6	9
11	10 200	12 000	3	13	16	3	7	10
12	12 000	14 000	3	15	18	3	8	11
13	14 000	—	3	17	20	3	9	12

Halv sjukpenning utgör hälften av
hel sjukpenning.

Vid beräkning av den tid av nittio
dagar, varefter tilläggssjukpenning
utgår med lägre belopp i fjärde till
och med trettonde sjukpenningklasserna,
skall medräknas tid, för vilken
sjukpenning utgivits under de

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

(Nuvarande lydelse:)

22 §.

Sjukpenning utgår ej för tid då
försäkrad

a) fullgör tjänstgöring såsom
värnpliktig;

b) är intagen i barnhem, skola
tillhörande barna- och ungdomsvården
eller allmän uppfostringsanstalt;

c) är häktad eller intagen i fångvårds-
eller tvångsarbetsanstalt;

d) vårdas å allmän alkoholistanstalt; e)

i annat fall än ovan sagts av
annan orsak än sjukdom tagits i förvar
på det allmännas bekostnad.

23 §.

Till sjukpenningförsäkrad medlem,
som år gift och sammanlever
med sin make, skall utgivas maketillägg
till sjukpenningen med
två kronor för dag. Maketillägg utgår
dock ej, där medlemmen uppbär
hustrutillägg till folkpension eller
maken fyllt sextiosju år.

Är o båda makarna sjukpenningförsäkrade
medlemmar, utgår maketillägg
allenast till mannens sjukpenning,
såframt ej sjukkassan efter
framställning av makarna medgivit
att maketillägg i stället skall utgivas
till hustruns sjukpenning. Beträffande
sådant medgivande skall vad

1 8 § andra stycket är stadgat om
där omförmålt medgivande äga motsvarande
tillämpning.

2 — Bihang till riksdagens protokoll

(Föreslagen lydelse:)

sextio dagar, som närmast föregått
sjukperioden.

Såsom sjukperiod anses tid, varunder
försäkrad i oavbruten följd
lider av sjukdom, som i 21 § avses.

23 §.

Sjukpenning utgår ej för tid då
försäkrad

a) fullgör tjänstgöring såsom
värnpliktig;

b) är intagen i barnhem eller skola
tillhörande barna- och ungdomsvården; c)

är häktad eller intagen i fångvårds-
eller tvångsarbetsanstalt;

d) vårdas å allmän alkoholistanstalt; e)

i annat fall än ovan sagts av
annan orsak än sjukdom tagits i förvar
på det allmännas bekostnad.

19.13. 1 sand. AV 178.

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

(Nuvarande lydelse:)

24 §.

Har sjukpenningförsäkrad medlem
ett eller flera hemmavarande
barn, vilka äro att anse såsom familjemedlemmar
till den försäkrade,
skall för varje sådant barn utgivas
barntillägg till sjukpenningen
med 50 öre för dag.

Samma lag gäller, där sjukpenningförsäkrad
medlem har annat
barn, som icke uppnått den ålder
varmed följer försäkringsplikt, såframt
medlemmen är underhållsskyldig
beträffande barnet och på
sätt tillsynsmyndigheten föreskrivit
styrker att underhållsskyldigheten
fullgöres. Barntillägg må dock ej utgivas
för barn, som är att anse som
familjemedlem till make med vilken
medlemmen sammanlever. Ej heller
må barntillägg utgå för tid, beträffande
vilken annan jämlikt första
stycket äger uppbära barntillägg för
barnet.

Till hustru, som är sjukpenningförsäkrad
i egenskap av familjemedlem,
utgår barntillägg till sjukpenningen
med en krona för dag, såframt
i hemmet finnes minst ett
barn under tio år som också är att
anse såsom familjemedlem.

25 §.

För tid, då sjukpenningförsäkrad
vårdas å sjukvårdsanstalt, skall i
stället för sjukpenning utgivas
hempenning.

Hempenning utgör två kronor om

(Föreslagen lydelse:)

24 §.

Har sjukpenningförsäkrad medlem
ett eller flera hemmavarande
barn, vilka äro sjukvårdsförsäkrade
såsom barn till medlemmen, skall utgivas
barntillägg till grundsjukpenningen.
Barntillägg till hel
sjukpenning utgör en krona för ett
eller två barn, två kronor för tre
eller fyra barn samt tre kronor för
fem eller flera barn, allt för dag.
Barntillägg till halv sjukpenning
utgår med hälften av belopp som
nu sagts.

Samma lag gäller, där sjukpenningförsäkrad
medlem har annat
barn, som icke uppnått den ålder
varmed följer försäkringsplikt, såframt
medlemmen är underhållsskyldig
beträffande barnet och på
sätt tillsynsmyndigheten föreskrivit
styrker att underhållsskyldigheten
fullgöres. Barntillägg må dock ej utgivas
för barn, som är sjukvårdsförsäkrat
såsom barn till make med vilken
medlemmen sammanlever. Ej
heller må barntillägg utgå för tid,
beträffande vilken annan jämlikt
första stycket äger uppbära barntilllägg
för barnet.

25 §.

För tid, då sjukpenningförsäkrad
medlem åtnjuter sjukhusvård, skall
i stället för sjukpenning utgivas
hempenning.

Hempenning utgår, dår ej annat
följer av vad nedan i tredje stycket

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

(Nuvarande lijdelse:)

dagen för sjukpenningförsåkrad
medlem, vars sjukpenning är tre
kronor 50 öre, samt en krona om
dagen för annan sjukpenningförsäkrad.
Å hempenning skola utgivas
maketillägg och barntillägg enligt 23
och 24 §§. I

I övrigt — —--— -— även

26 §.

Sjukpenning må ej utgivas för de
tre första dagarna vid varje sjukdomsfall,
den dag då sjukdomsfallet
inträffade inräknad, (karenstid)
och ej heller för tid, innan anmälan
om sjukdomsfallet gjorts hos
sjukkassan, där det ej är uppenbart
att hinder mött för sådan anmälan.

Kar ens tid tillämpas ej när sjukdomsfall
inträffar inom nittio dagar
efter den sista dag, för vilken sjukpenning
utgivits.

(Föreslagen lijdelse:)

stadgas, för dag med belopp, motsvarande
den sjukpenning som eljest
skolat utgå, minskat med tre
kronor dock med högst hälften av
sjukpenningens belopp. Minskning
som nu sagts skall intill ett belopp
av en krona 50 öre för dag anses belöpa
å grundsjukpenningen. Ä hempenning
skall utgivas barntillägg enligt
vad i 24 § sägs.

För kvinnlig medlem, som i hemmet
har minst ett barn under tio år
vilket är sjukvårdsförsäkrat såsom
barn till henne eller hennes make,
skall hempenningen utgöra minst tre
kronor för dag. Sådan medlem skall
tillika äga uppbära barntillägg till
hempenning med två kronor, såframt
hon ej enligt 24 § är berättigad
till barntillägg med högre belopp.

hempenning.

26 §.

Sjukpenning må ej utgivas för de
tre första dagarna av varje sjukperiod,
den dag då sjukdomsfallet
inträffade inräknad, (karenstid)
och ej heller för tid, innan anmälan
om sjukdomsfallet gjorts hos sjukkassan,
där ej hinder mött för sådan
anmälan eller eljest särskilda skäl
föranleda att sjukpenning bör utgå.

Vid karenstidens beräkning skola,
därest sjukperiod börjar inom tjugu
dagar efter föregående sjukperiods
slut, de båda perioderna anses såsom
en sjukperiod.

Karenstid tillämpas ej, när den
försäkrade vid sjukperiodens början
äger uppbära daghjälp från erkänd
arbetslöshetskassa.

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

(Nuvarande lydelse:)

28 §.

Vad i 21, 23 och 27 §§ är sagt om
sjukpenning och maketillägg för tid
efter det någon fyllt sextiosju år
skall äga motsvarande tillämpning
beträffande sådan sjukhjälp för tid
efter utgången av den månad, varunder
till försäkrad utbetalas folkpension
i annan form än ålderspension
eller till hans make utgår hustrutillägg
till folkpension, allt så
länge förmånen åtnjutes.

29 §.

Sjukpenning samt make- och
barntillägg må skäligen nedsättas
eller helt indragas, såframt försäkrad a)

ådragit sig sjukdomen vid förövande
av handling, för vilken straff
genom lagakraftägande dom ådömts
honom;

b) vid sjukdom vägrar att underkasta
sig undersökning och vård av
läkare, då sjukkassa föreskrivit det
såsom villkor för sjukhjälp, eller att
låta undersöka sig av läkare, som
har kassans uppdrag därtill, eller att
följa läkares föreskrifter eller att underkasta
sig sjukhusvård, då läkare
funnit sådan vård vara av betydelse
för sjukhjälpstidens förkortande;

c) vid sjukdom gör sig skyldig till
grov ovarsamhet ur hälsosynpunkt;

d) vägrar att mottaga besök av
befattningshavare, som s jukkassa
anställt för sjukkontroll;

e) medvetet eller av grov vårdslöshet
lämnar oriktig eller vilsele -

(Föreslagen lydelse:)

27 §.

Sjukpenning jämte barntillägg må
skäligen nedsättas eller helt indragas,
såframt försäkrad

a) ådragit sig sjukdomen vid förövande
av handling, för vilken straff
genom lagakraftägande dom ådömts
honom;

b) vid sjukdom vägrar att underkasta
sig undersökning och vård av
läkare, då sjukkassa föreskrivit det
såsom villkor för sjukhjälp, eller att
låta undersöka sig av läkare, som
har kassans uppdrag därtill, eller att
följa läkares föreskrifter eller att
underkasta sig sjukhusvård, då läkare
funnit sådan vård vara av betydelse
för sjukdomstidens förkortande; c)

vid sjukdom gör sig skyldig till
grov ovarsamhet ur hälsosynpunkt;

d) vägrar att mottaga besök av
person, som anställts för eller eljest
erhållit i uppdrag att verkställa sjukkontroll; e)

medvetet eller av grov vårdslöshet
lämnar oriktig eller vilsele -

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

(Nuvarande lydelse:)

dande uppgift angående förhållande,
som är av betydelse för rätten till
sjukhjälp;

f) under sjukdom ändrar vistelseort
utan att underrätta sjukkassan
därom;

g) under sjukdom avreser till utlandet,
där ej sjukkassan medgivit
att sjukpenning må utgå under vistelse
därstädes;

h) utan giltigt skäl underlåter att
på sätt i 45 § stadgas anmäla sådan
ändring i arbetsinkomsten, som är
av betydelse för sjukpenningförsäkringen.

Vägrar försäkrad utan giltig anledning
att underkasta sig sådan
sjukvård eller yrkesutbildning för
förebyggande eller hävande av arbetsoförmåga,
vartill bidrag erbjudits
honom av allmänna medel, och
anses utsikt förefinnas att genom
dylik åtgärd förebygga varaktig
oförmåga till arbete eller häva redan
inträdd sådan, må sjukpenning
jämte make- och barntillägg helt
eller delvis tills vidare förvägras honom,
under förutsättning att han erinrats
om denna påföljd.

30 §.

Har vid arbetstagares sjukdom arbetsgivaren
på grund av lag eller författning,
utfärdad av Konungen, ut -

(Föreslagen lydelse:)

dande uppgift angående förhållande,
som är av betydelse för rätten till
sjukhjälp;

f) under sjukdom ändrar vistelseort
utan att underrätta sjukkassan
därom;

g) under sjukdom avreser till utlandet,
där ej sjukkassan medgivit
att sjukpenning må utgå under vistelse
därstädes;

h) utan giltigt skäl underlåter att
på sätt i 45 § stadgas anmäla sådan
ändring i arbetsinkomsten, som är
av betydelse för sjukpenningförsäkringen.

Vägrar försäkrad utan giltig anledning
att underkasta sig sådan
sjukvård eller yrkesutbildning som
är ägnad att förkorta sjukdomstiden
eller eljest minska sjukdomens följder
och vartill bidrag erbjudits honom
av allmänna medel, må sjukpenning
jämte barntillägg helt eller
delvis tills vidare förvägras honom,
under förutsättning att han erinrats
om denna påföljd.

28 §.

Konungen äger från sjukpenningförsäkringen
i dess helhet eller viss
del därav undantaga arbetstagare,
som på grund av lag eller författning,
utfärdad av Konungen, eller
bestämmelse, som beslutats av kommun,
äger uppbära lön vid sjukdom.

Har arbetstagare, som i första
stycket avses, icke eller endast delvis
undantagils från sjukpenningförsäk -

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

(Nuvarande lydelse:)

givit lön till arbetstagaren, äger arbetsgivaren
i arbetstagarens ställe
hos sjukkassan uppbära arbetstagaren
tillkommande sjukpenning jämte
make- och barntillägg, i den mån
nämnda sjukhjälp icke överstiger
den utbetalda lönen.

Utgöres lön

(Föreslagen lydelse:)

ringen, äger arbetsgivaren i arbetstagarens
ställe hos sjukkassan uppbära
arbetstagaren tillkommande
sjukpenning jämte barntillägg, i den
mån nämnda sjukhjälp icke överstiger
den utbetalda lönen.

överenskommelse att arbetsgivare,
som vid arbetstagares sjukdom utgivit
lön till arbetstagaren, skall i
dennes ställe hos sjukkassan äga
uppbära honom tillkommande sjukpenning
jämte barntillägg är bindande
för kassan, endast såframt överenkommelsen
har form av kollektivavtal
och ä arbetstagarsidan slutits
eller godkänts av organisation,
som enligt lagen om förenings- och
förhandlingsrätt år att anse såsom
huvudorganisation. Föreligger dylikt
kollektivavtal, må det av arbetsgivare,
som är bunden av avtalet,
efter överenskommelse åberopas
jämväl beträffande arbetstagare,
vilken icke omfattas av avtalet men
sysselsättes i sådant arbete för vilket
avtalet gäller.
kommunal inkomstskatt.

Sjukpenning utgår vid varje sammanhängande
sjuklighetstillstånd för
högst sjuhundratrettio dagar; dock
må försäkrad för tid efter utgången
av den månad, varunder han fyllt
sextiosju år, vid varje sammanhängande
sjuklighetstillstånd uppbära
sjukpenning för högst nittio dagar.

Vid tillämpning av denna paragraf
skall sjukdomsfall, som inträffar un -

Sjukhjälpstid.

29 §.

Sjukhjälp i form av sjukpenning
eller ersättning för sjukhusvård utgår
vid varje sjukdom för högst sjuhundratrettio
dagar, dock för högst
nittio dagar för tid efter utgången
av den månad, varunder försäkrad
fyllt sextiosju år eller varunder försäkrad
börjat uppbära folkpensionsförmån
i annan form än ålderspension,
så länge förmånen åtnjutes.

Vid tillämpning av denna paragraf
skall sjukdom, som inträffar under

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

(Nuvarande lydelse:)

der tid för vilken sjukpenning utgives
eller inom nittio dagar efter den
sista dag för vilken sjukpenning utgivits,
räknas såsom samma sjukdomsfall
som det tidigare fallet.
Därest försäkrad, frånsett arbetsoförmåga
på grund av kortvarig och
medicinskt sett fristående sjukdom,
under mer än två år varit fullt arbetsför,
skall därefter inträffande
sjukdom anses utgöra nytt sjuklighetstillstånd,
ändå att medicinskt
samband kan påvisas med sjukdom,
varav den försäkrade lidit före
nämnda tid.

Tid för ansökan om sjukhjälp samt allmänna
inskränkningar i rätten till sjukhjälp.

31 §.

33 §.

Sjukhjälp utgår — -— — — —
3i §.

Familjemedlem till sådan medlem
i sjukkassa, som ej är svensk medborgare,
äger rätt till sjukhjälp, allenast
såframt familjemedlemmen vistas
här i riket.

Sjukförsäkringsavgifter.

35 §.

Medlem i allmän sjukkassa är, där
ej nedan annorlunda stadgas, pliktig
att erlägga avgift för försäkringen
(sjukförsäkringsavgift).
Familjemedlem eller den som i 7 §
andra stycket avses äger uppbära
honom enligt denna lag tillkom -

(Föreslagen lydelse:)

tid för vilken sjukpenning eller ersättning
för sjukhusvård utgives,
räknas såsom samma sjukdom som
den tidigare. Därest försäkrad, frånsett
arbetsoförmåga på grund av
kortvarig och medicinskt sett fristående
sjukdom, under mer än två år
varit fullt arbetsför, skall därefter
inträffande sjukdomsfall anses utgöra
ny sjukdom, ändå att medicinskt
samband kan påvisas med
sjukdom, varav den försäkrade lidit
före nämnda tid.

Tid för ansökan om sjukhjälp samt allmänna
inskränkningar i rätten till sjukhjälp.

30 §.

— rätten förloras,
sjukhjälpen vägras.

31 §.

av tjänsteplikt.

32 §.

— ådragit sig.

Sjukförsäkringsavgifter.

33 §.

Medlem i allmän sjukkassa är
pliktig att erlägga avgift för försäkringen
(sjukförsäkringsavgift),
som enligt vad nedan sägs
innefattar avgift för dels sjukvårdsförsåkringen,
dels försäkringen för
grundsjukpenning och dels försäk -

Framställning om —• —-Underlåter någon — -—-

32 §.

Sjukhjälp enligt —- •— -

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

(Nuvarande lydelse:)

mande förmåner utan att därför erlägga
avgift.

Sjukförsäkringsavgift för den som
är medlem i såväl lokal- som centralsjukkassa
skall innefatta avgift
för försäkringen i båda kassorna.

37 §.

Sjukförsäkringsavgift utgår från
och med den kalendermånad, varunder
försäkringspliktig blivit medlem
i sjukkassa. Då försäkringsplikt
upphör, utgår ej avgift för löpande
kalendermånad.

Har sjukkassa beslutat om ändring
beträffande medlems sjukpenningförsäkring
eller har eljest ändring
inträffat i fråga om medlems
rått till sjukpenning, skall därav betingad
ändring i sjukförsäkringsavgiftens
belopp inträda från och med
den kalendermånad, då beslutet vinner
tillämpning eller beloppet av
sjukpenningen ändras.

(Föreslagen lydelse:)

ringen för tilläggssjukpenning. Avgift
för försäkring för grundsjukpenning
skall avse jämväl barntilllägg.
Den som är medlem i såväl lokal-
som centralsjukkassa skall erlägga
sjukförsäkringsavgift i båda
kassorna.

Avgift för sjukvårdsförsäkringen
skall erläggas av medlem, vars till
statlig inkomstskatt taxerade inkomst
vid taxering året näst efter
det år avgiften avser bestämts till
minst ettusentvåhundra kronor och
som icke vid utgången av sistnämnda
år upphört att vara medlem, fyllt
sextiosju år eller uppbär folkpensionsförmån
i annan form än ålderspension.

Avgift för försäkringen för grundsjukpenning
skall erläggas av medlem,
som vid utgången av det år avgiften
avser är försäkrad för sådan
sjukpenning och vars till statlig inkomstskatt
taxerade inkomst vid
taxering nästfoljande år bestämts
till minst ettusentvåhundra kronor.

Avgift för försäkringen för tillläggssjukpenning
skall erläggas av
medlem, som under den månad avgiften
avser eller del därav år försäkrad
för sådan sjukpenning; dock
utgår ej, då försäkringsplikt upphör,
avgift för löpande kalendermånad.
Den som fullgör tjänstgöring såsom
värnpliktig må, såframt han senast
två månader efter tjänstgöringens
slut gjort framställning därom hos
sjukkassan, befrias från avgift för
varje hel kalendermånad av tjänstgöringen.

Vad i andra och tredje styckena
sägs om medlems taxerade inkomst

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

(Nuvarande lydelse:)

36 §.

Sjukförsäkringsavgifterna skola
vara så avvägda, att de i förening
med andra för vederbörande allmänna
sjukkassa tillgängliga medel må
antagas förslå till infriande av kassans
förfallna utfästelser, förvaltningskostnader
och övriga utgifter
ävensom till erforderlig fondbildning.

Avgifterna, som beräknas för kalenderår
och av vilka en tolftedel anses
belöpa å varje månad, skola inom
envar av följande medlemsgrupper
utgå med samma belopp för varje
medlem som tillhör gruppen, nämligen a)

medlemmar för vilka sjukpenningen
enligt 21 och 28 §§ utgör tre
kronor 50 öre;

b) medlemmar för vilka sjukpenningen
enligt nämnda paragrafer utgör
två kronor;

c) medlemmar som äro enbart
sjukvårdsförsäkrade.

Inom grupperna b) och c) skola
avgifterna vara så avvägda, att de
ungefärligen motsvara inom grupp
b) två tredjedelar och inom grupp c)
en sjättedel av avgifterna inom
grupp a).

(Föreslagen lydelse:)

skall i fråga om medlem, som taxeras
enligt för gift skattskyldig gällande
bestämmelser, avse makarnas
sammanlagda taxerade inkomst.

Medlem, som taxeras enligt för
gift skattskyldig gällande bestämmelser,
skall i den män så stadgas
i uppbördsförordningen svara jämväl
för andra makens sjukförsäkringsavgift.

3i §.

Avgifterna för sjukvårdsförsäkringen,
försäkringen för grundsjukpenning
och försäkringen för tillläggssjukpenning
skola var för sig
vara så avvägda, att de i förening
med andra för ifrågavarande del av
s jukkasseverksamheten tillgängliga
medel må antagas förslå till infriande
av förfallna utfästelser, förvaltningskostnader
och övriga den allmänna
sjukkassan i denna del åliggande
utgifter ävensom till erforderlig
fondbildning. Kassans förvaltningskostnader
skola härvid i sin
helhet fördelas på avgifterna för
sjukvårdsförsåkringen och försäkringen
för grundsjukpenning.

Avgifterna för sjukvårds försäkringen
och försäkringen för grundsjukpenning
skola var för sig vara
lika stora för samtliga av vederbörande
försäkring omfattade avgiftspliktiga
medlemmar i kassan samt
beräknas för kalenderår och fastställas
till helt krontal.

Avgifterna för försäkring för tillläggssjuk
penning skola vara lika
stora för de medlemmar i kassan,
som tillhöra samma sjukpenningklass
och för vilka gäller samma

Kungl. Maj:Is proposition nr 178.

(Nuvarande lydelse:)

Avgifterna skola beräknas och efter
vederbörande allmänna sjukkassas
hörande fastställas av tillsynsmyndigheten,
som ock i förekommande
fall har att bestämma huru
avgiftsbeloppen skola fördelas mellan
central- och lokalsjukkassa.

38 §.

Därest vad medlem har att erlägga
i sjukförsäkringsavgift för ett kalen -

(Föreslagen lydelse:)

sjukhjälpstid, samt skola vara avvägda
i förhållande till storleken av
tilläggssjukpenningen inom varje
sjuk penningklass. Avgifterna skola
beräknas för kalendermånad. Därest
vad medlem har att erlägga för ett
kalenderår ej slutar å helt krontal,
skall öretal, om det uppgår till högst
femtio, bortfalla och, om det överstiger
femtio, höjas till närmaste
hela krontal.

Sjukförsäkringsavgifterna skola
beräknas och efter vederbörande allmänna
sjukkassas hörande fastställas
av tillsynsmyndigheten.

35 §.

Överstiger medlems sammanlagda
avgift för sjukvårdsförsäkringen och
försäkringen för grundsjukpenning
två procent av hans vid taxering till
statlig inkomstskatt året näst efter
det år avgiften avser taxerade inkomst,
skall avgiften nedsättas till
två procent av nämnda inkomst. År
medlem taxerad enligt för gift
skattskyldig gällande bestämmelser,
skall härvid å vardera maken anses
belöpa hälften av makarnas sammanlagda
taxerade inkomst. År den
försäkrade medlem i såväl lokalsom
centralsjukkassa, skall nedsättning
i första hand avse avgift till
centralsjukkassan. Inom en och
samma kassa skall nedsättning i
första hand avse avgift för sjukvårdsförsäkringen.

Därest vad medlem har att erlägga
i sjukförsäkringsavgift för ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

(Nuvarande lydelse:)

derår skulle uppgå till lägre belopp
än två kronor, skall avgift icke påföras
honom.

(Föreslagen lydelse:)

kalenderår skulle uppgå till lägre
belopp än fem kronor, skall avgift
icke påföras honom.

39 §.

Om debitering —

36 §.

i uppbördsförordningen.

40 §.

Allmän sjukkassa
I avräkning — —

37 §.

— — kassans räkning.
Konungen utfärdar.

Bidrag frän arbetsgivare.

38 §.

Arbetsgivare är pliktig att erlägga
bidrag till kostnaderna för sjukvårdsförsåkringen
och försäkringen
för tilläggs sjuk penning. Bidraget
skall för varje kalenderår utgöra,
såvitt angår sjukvårdsförsäkringen
en tiondels procent och beträffande
försäkringen för tilläggssjukpenning
en procent, allt av den lön i penningar
eller naturafömåner, som arbetsgivaren
under året utgivit till arbetstagare
anställda hos honom. Härvid
skall hänsyn icke tagas till arbetstagare,
som jämlikt 28 § undantagits
från försäkringen för tilläggssjukpenning,
och ej heller till arbetstagares
lön i vad lönen överstiger femtontusen
kronor för år räknat. För beräkning
av naturaförmåner skall
gälla vad i 8 § sägs. Grundas försäkringsavgift,
som arbetsgivaren
skall erlägga jämlikt lagen om försäkring
för olycksfall i arbete, å
särskild beräkning av arbetstagares
lön, skall den sålunda beräknade
lönen ligga till grund jämväl vid
beräkningen av bidrag som i denna
paragraf sägs.

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

(Nuvarande lydelse:)

Statsbidrag.

11 §.

Till de allmänna sjukkassorna utgår
enligt vad nedan sägs statsbidrag
i form av sjukhjälpsbidrag, medlemsbidrag
och avgiftslindringsbidrag.

Statsbidrag beräknas ■—- — — -

12 §.

Sjukhjälpsbidrag utgår
med nedan angivna procentuella andel
av de utgifter under kalender -

(Föreslagen lydelse:)

Angående debitering och uppbörd
av bidragen gäller vad Konungen
med riksdagen därom förordnar.

39 §.

Beloppet av de i 38 § avsedda bidrag,
som belöpa å ett kalenderår,
skall i den ordning Konungen bestämmer
fördelas mellan centralsjukkassorna
i förhållande till, såvitt
angår sjukvårdsförsäkringen antalet
medlemmar vid utgången av
kalenderåret och beträffande försäkringen
för tilläggssjukpenning centralsjukkassornas
och till dem anslutna
lokalsjukkassors utgifter för till*
läggssjukpenning under kalenderåret;
dock äger Konungen med riksdagen
bestämma, att viss del av bidragen
skall ingå till en fond att
förvaltas enligt grunder, som fastställas
i enahanda ordning.

1 avräkning å de bidrag, som komma
att debiteras för visst kalenderår,
äger centralsjukkassa av statsverket
erhålla förskott enligt de föreskrifter
Konungen utfärdar.

Statsbidrag.

40 §.

Till de allmänna sjukkassorna utgår
enligt vad nedan sägs statsbidrag
i form av sjukhjälpsbidrag, medlemsbidrag,
avgiftslindringsbidrag
och avgiftsersättningsbidrag.

— — Konungen bestämmer.

41 §.

Sjukhjälpsbidrag utgår till
centralsjukkassa med nedan angivna
procentuella andel av de utgifter un -

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

(Nuvarande lydelse:)

året, som skola stanna å den allmänna
sjukkassan, nämligen för

a) läkarvård ävensom försäkrads
resa till och från läkare 50 procent;

b) försäkrads resa för intagning å

och återresa från sjukvårdsanstalt
.................... 50 procent;

c) sjukpenning .. .. 50 procent;

d) make- och barntillägg ......

.................... 100 procent.

Konungen äger medgiva att till
centralsjukkassa, för vilken med

hänsyn till bebyggelse och kommu nikationer

särskilt stora utgifter
uppkomma för ändamål, som i första
stycket a) och b) sägs, bidraget för
utgifter till dylika ändamål skall
utgå med mer än femtio procent av
de utgifter, som skola stanna å kassan,
dock med högst sjuttio procent
av desamma.

43 §.

Medlemsbidrag utgår för
envar, som vid utgången av kalenderåret
är sjukkassemedlem, med
följande belopp, nämligen

a) i Stockholm, Göteborg och

Malmö ................ 3 kronor;

b) i övriga städer som utgöra särskilda
centralsjukkasseområden ....
................ 3 kronor 50 öre;

c) annorstädes

i Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs
och Västernorrlands län
............ 4 kronor 50 öre;

(Föreslagen lydelse:)

der kalenderåret, som bestritts av
centralsjukkassan och till denna anslutna
lokalsjukkassor, nämligen för
a) läkarvård enligt 14 § ävensom

resor enligt 16 och 17 §§........

.................... 50 procent;

b) grundsjukpenning och motsvarande
del av hempenning ........

.................... 50 procent;

c) barntillägg ...... 75 procent.

Konungen äger medgiva att till
centralsjukkassa, för vilken med
hänsyn till bebyggelse och kommunikationer
särskilt stora utgifter
uppkomma för ändamål, som i första
stycket a) sägs, bidraget för utgifter
till dylika ändamål skall utgå med
mer än femtio procent av de utgifter,
som bestritts av kassan och till
denna anslutna lokalsjukkassor, dock
med högst sjuttio procent av desamma.

42 §.

Medlemsbidrag utgår för
envar, som vid utgången av kalenderåret
är sjukkassemedlem, med
följande belopp, nämligen

i städer som utgöra särskilda centrals
jukkasseområden . 4 kronor ;
annorstädes

i Västernorrlands, Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens

län ................5 kronor;

i riket i övrigt 4 kronor 50 öre.

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

(Nuvarande lydelse:)

i Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens län .5 kronor;

i riket i övrigt......4 kronor.

Konungen äger — —- — — —

Medlemsbidrag skall av tillsynsmyndigheten
fördelas mellan centralsjukkassa
och till denna ansluten
lokalsjukkassa efter vad med
hänsyn till förhållandena prövas
skäligt.

U §.

Avgiftslindringsbidrag
utgår med sex kronor för varje medlem,
som vid kalenderårets utgång
är sjukpenningförsäkrad, och med
två kronor för varje medlem, som
vid nämnda tidpunkt är enbart sjukvårdsförsäkrad.

Avgiftslindringsbidrag skall av tillsynsmyndigheten
fördelas mellan
centralsjukkassa och till denna ansluten
lokalsjukkassa efter vad med
hänsyn till förhållandena prövas
skäligt.

47 § första st.

Medlem i allmän sjukkassa äger i
enlighet med vad nedan sågs genom
frivilliga avgifter försäkra sig hos
den centralsjukkassa han tillhör för
erhållande av tillägg till den sjukhjålp,
som utgives på grund av den
obligatoriska sjukförsäkringen.

(Föreslagen lydelse:)

- sex kronor.

Av medlemsbidrag för den som
är medlem i såväl lokal- som centralsjukkassa
skola tre femtedelar
tillfalla lokalsjukkassan och två
femtedelar centralsjukkassan.

43 §.

Avg i ftslind ringsbidrag
utgår med belopp, varmed sjukförsäkringsavgift
nedsatts till följd av
vad i 35 § första stycket stadgas.

44 §.

Avgiftsersättningsbidväg
utgår till sjukkassa med tio kronor
för varje medlem som, till följd av
vad i 33 § andra stycket är stadgat,
icke är skyldig erlägga avgift för
s jukvårdsför säkringen.

47 §.

S jukpenningförsäkrad medlem,
som åtnjuter annan inkomst av förvärvsarbete
än inkomst av tjänst,
äger genom frivilliga avgifter försäkra
sig hos den centralsjukkassa
han tillhör för erhållande av tillägg
till den sjukpenning, som utgives på

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

(Nuvarande lydelse:)

49 §.

Sjukpenningförsäkrad medlem äger
genom frivillig försäkring erhålla
tillägg till sjukpenningen å en krona
50 öre, tre kronor eller fyra kronor
50 öre för dag. Ej må dock någon
vara frivilligt försäkrad så, att sjukpenningtillägget
tillsammans med de
förmåner den försäkrade äger uppbära
enligt den obligatoriska sjukpenningförsäkringen
och den lön eller
ersättning, vartill han eljest må
vara berättigad under sjukdom, för
dag räknat uppgår till högre belopp
än en trehundrasextiondel av hans
årsinkomst av förvärvsarbete.

(Föreslagen lydelse:)

grund av den obligatoriska försäkringen.

Sådant tillägg må uppgå till högst
så stort belopp, att sjukpenningen
jämte tillägget motsvarar sjukpenningen
i den sjukpenningklass medlemmen
skulle hava tillhört, därest
hela hans årsinkomst av förvärvsarbete
utgjort inkomst av tjänst.
Ej må dock någon vara frivilligt
försäkrad så, att då hel sjukpenning
utgives sjukpenningtillägget tillsammans
med de förmåner den försäkrade
äger uppbära enligt den
obligatoriska sj ukpenningförsäkringen
och den lön eller ersättning, vartill
han eljest må vara berättigad under
sjukdom, för dag räknat uppgår
till högre belopp än en fyrahundrafemtiondel
av hans årsinkomst av
förvärvsarbete.

Försäkring för sjukpenningtillägg,
som i denna paragraf avses, skall
enligt den försäkrades val meddelas
med villkor antingen att enbart karenstid,
varom i 26 § stadgas, skall
tillämpas eller ock att tillägget skall
utgå först efter det sjukpenning på
grund av den obligatoriska försäkringen
under en sjukperiod utgivits
för femton, trettio eller nittio dagar.
Vid beräkning av sådan tid skall
medräknas tid, för vilken sjukpenning
på grund av den obligatoriska
försäkringen utgivits under de sextio
dagar, som närmast föregått sjukperioden.

4 8 §.

Sjukkassemedlem, vilken till följd
av studier eller annan utbildning,
som beräknas pågå minst ett halvt

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

(Nuvarande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

år, icke eller endast i ringa utsträckning
ägnar sig åt förvärvsarbete,
äger hos den centralsjukkassa han
tillhör genom frivilliga avgifter försäkra
sig för erhållande av sjukpenning
eller tillägg till den sjukpenning,
som han äger uppbära på
grund av den obligatoriska försäkringen.
Sjukpenning, som nu avses,
må utgöra tre, fyra, fem eller sex
kronor för dag. Sjukpenningtillägg,
som nyss sagts, må utgöra en, två
eller tre kronor för dag, dock högst
det av dessa belopp, som motsvarar
skillnaden mellan sex kronor och
sjukpenningen på grund av den obligatoriska
försäkringen.

Sjukpenning eller tillägg, som i
denna paragraf avses, må utgivas endast
vid sjukdom, som jämlikt 21 §
medför rätt till hel sjukpenning.

J sjukpenning enligt denna paragraf
skall utgivas barntillägg enligt
vad i 24 och 25 §§ sägs.

Den i 26 § angivna karenstiden
skall för sjukpenning, som här avses,
utsträckas till aderton dagar.
Sjukpenningtillägg enligt denna paragraf
skall utgå först efter det sjukpenning
på grund av den obligatoriska
försäkringen under en sjukperiod
utgivits för femton dagar; och
skall härvid vad i 26 § andra stycket
sägs äga motsvarande tillämpning.

47 § andra st.

49 §.

Sådan frivillig försäkring må meddelas
endast under förutsättning att
medlemmen ej fyllt fexntiofem år
och har god hälsa; dock skall vad nu
sagts icke gälla när medlem, som är

Frivillig försäkring må meddelas
endast om medlemmen ej fyllt femtiofem
år och har god hälsa.

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

(Nuvarande lydelse:)

frivilligt försäkrad i en kassa, enligt
14 eller 104 § övergår till annan
kassa.

50 §.

Har för sjukkassemedlem vid den
frivilliga försäkringens beviljande ej
3 — Bihang till riksdagens protokoll

(Föreslagen lydelse:)

Vad i första stycket sägs skall
icke gälla när medlem, vars obligatoriska
sjukpenningförsäkring nedsatts,
inom sex månader därefter
ansöker om frivillig försäkring, motsvarande
högst nedsättning en, under
förutsättning dock att hans hälsotillstånd
ej försämrats under tiden
efter nedsättningen och att han
erlägger avgifter för samma tid.

Centralsjukkassa äger utan hinder
av vad i första stycket sågs med tillsynsmyndighetens
medgivande överenskomma
med sammanslutning eller
undervisningsanstalt, att åt medlemmar
av sammanslutningen eller
elever vid anstalten meddelas frivillig
försäkring, överenskommelse
med undervisningsanstalt må avse
jämväl dem som efter överenskommelsens
ingående bliva elever vid anstalten.

Vad i denna paragraf sägs om försäkrings
meddelande skall avse jämväl
övergång från mindre till mer
omfattande försäkring.

övergår medlem, som år frivilligt
försäkrad i en kassa, enligt 12 eller
104 § till annan kassa, skall han i
denna kassa utan hinder av vad i
första stycket sägs i samband med
övergången äga erhålla lika stor försäkring
som han haft före övergången;
och skall den nya försäkringen
i fråga om rätten till försäkringsförmåner
anses utgöra fortsättning av
den tidigare.

50 §.

Har frivillig försäkring meddelats,
skall försäkringen gälla, i fall som
1953. 1 sand. Nr 178.

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

(Nuvarande lydelse:)

fordrats läkarintyg angående hans
hälsotillstånd, må medlemmen icke
på grund av sådan försäkring tillerkännas
sjukhjälp för sjukdomsfall,
som inträffar under de första tre
månaderna efter det försäkringen
beviljats (väntetid). För medlem,
vilken erhållit övergång från
mindre till mer omfattande sjukhjälp,
skall, under samma förutsättning,
sjukhjälp vid sjukdom, som
inträffar under de första tre månaderna
efter övergången, utgå i den
mindre omfattningen. Vad sålunda
stadgats gäller dock icke, där sjukdomen
föranletts av olycksfall, som
inträffat efter den frivilliga försäkringens
beviljande eller efter övergången
till den mer omfattande
sjukhjälpen.

Lämnar centralsjukkassa vid sjukdom,
som drabbar familjemedlem,
ersättning för sjukvård varom i 4-8 §
sågs, skola bestämmelserna i första
stycket äga motsvarande tillämpning
med avseende å familjemedlemmen.

Väntetid må icke tillämpas då
medlem, som år frivilligt försäkrad i
en kassa, enligt 14 eller 104 § övergår
till annan kassa eller då ny försäkring
beviljas enligt vad i 51 §
andra stycket sågs.

47 § tredje st.

Försäkring, som i denna paragraf
sägs, må av medlemmen när som
helst uppsägas.

(Föreslagen lydelse:)

i 48 §, 49 § andra stycket eller 51 §
tredje stycket avses, från och med
ingången av månaden närmast efter
den, då framställning om försäkringen
gjordes hos kassan, samt i övriga
fall från och med ingången av tredje
kalendermånaden efter den, då framställningen
gjordes. Försäkring, meddelad
jämlikt överenskommelse som
i 49 § tredje stycket sågs, må dock
ej avse tid före utgången av den månad,
varunder tillsynsmyndigheten
lämnat sitt medgivande till överenskommelsen.

Sjukhjälp på grund av den frivilliga
försäkringen må ej utgivas för
sjukdom, som inträffat innan försäkringen
blivit gällande, såframt
fråga ej år om försäkring, som meddelats
jämlikt 49 § andra stycket
eller 51 § tredje stycket.

Vad i denna paragraf sägs om försäkrings
meddelande skall avse jämväl
övergång från mindre till mera
omfattande försäkring.

51 §.

Frivillig försäkring må av medlemmen
när som helst uppsägas att
upphöra eller nedsättas till mindre
omfattande försäkring.

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

(Nuvarande lydelse:)

51 §.

Häftar någon vid utgången av
andra månaden efter den, varunder
stadgad avgift för den frivilliga försäkringen
senast skolat betalas, fortfarande
för avgift till kassan, eller,
där han enligt 14 eller 104 § övergått
från en kassa till en annan, för avgift
till den förra kassan, skall hans
frivilliga försäkring anses hava upphört
vid nämnda tidpunkt, där ej
dessförinnan av särskild anledning
anstånd med betalningen medgivits
honom.

önskar den, vars försäkring sålunda
upphört, inom ett år därefter
ånyo erhålla frivillig försäkring och
har hans hälsotillstånd under tiden
ej försämrats, må kassan, under
förutsättning att samtliga avgifter
för den förflutna tiden erläggas, bevilja
ny försäkring, även om de i
47 § andra stycket angivna förutsättningarna
ej äro för handen.

(Föreslagen lydelse:)

Häftar någon vid utgången av
andra månaden efter den, varunder
stadgad avgift för den frivilliga försäkringen
senast skolat betalas, fortfarande
för avgift till kassan eller,
där han enligt 12 eller 104 § övergått
från en kassa till en annan, för avgift
till den förra kassan, skall hans
frivilliga försäkring anses hava upphört
vid nämnda tidpunkt, där ej
dessförinnan av särskild anledning
anstånd med betalningen medgivits
honom.

Önskar den, vars försäkring sålunda
upphört, inom sex månader
därefter ånyo erhålla frivillig försäkring
och har hans hälsotillstånd
under tiden ej försämrats, må kassan,
under förutsättning att samtliga
avgifter för den förflutna tiden
erläggas, bevilja ny försäkring, även
om de i 49 § första stycket angivna
förutsättningarna ej äro för handen.

52 §.

Avgifterna för den frivilliga försäkringen
skola i fråga om såväl
sjukvård som sjukpenning var för
sig vara så avvägda, att de, i förening
med andra för ifrågavarande
del av sjukkasseverksamheten tillgängliga
medel, må antagas förslå
till infriande av förfallna utfästelser,
förvaltningskostnader och övriga
centralsjukkassan i denna del åliggande
utgifter ävensom till erforderlig
fondbildning.

Avgifterna för — — — —--

Avgifterna skola — — — — —

52 §.

Avgifterna för den frivilliga försäkringen
skola vara så avvägda, att
de, i förening med andra för ifrågavarande
del av sjukkasseverksamheten
tillgängliga medel, må antagas
förslå till infriande av förfallna utfästelser
ävensom till erforderlig
fondbildning.

sjukhjälpens omfattning.
—- av tillsynsmyndigheten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

(Nuvarande lydelse:)

53 §.

Till centralsjukkassa utgår statsbidrag
för den frivilliga sjukpenningförsäkringen
med tjugu procent av
vad kassan under kalenderåret på
grund av nämnda försäkring utgivit
i sjukhjälp.

Statsbidrag utbetalas — —--

54 §.

Beträffande den frivilliga försäkringen
skall i övrigt vad i 8, 10, 21,
22, 26, 27, 29, 31—33, 45 och 46 §§
stadgas i tillämpliga delar lända till
efterrättelse.

(Föreslagen lydelse:)

53 §.

Till centralsjukkassa utgår statsbidrag
för den frivilliga försäkringen
med tjugu procent av vad kassan
under kalenderåret på grund av
nämnda försäkring utgivit i sjukpenning
och sjukpenningtillägg samt
med sjuttiofem procent av kassans
utgifter under året för barntillägg
enligt 48 § tredje stycket.

— — Konungen bestämmer.

54 §.

Beträffande den frivilliga försäkringen
skall i övrigt vad i 6, 8, 21
—23, 26, 27, 29—32, 45 och 46 §§
stadgas i tillämpliga delar lända till
efterrättelse.

56 §.

För allmän — ------av tillsynsmyndigheten.

Stadgarna skola------antalet styrelseledamöter.

I stadgar---—--frivilliga försäkringen.

Stadgar för sjukkassa, vilken utgiver
ersättning för behandling som
i 18 § avses, skola innehålla uppgift
härom och angående de grunder efter
vilka ersättningen utgår.

Utöver vad —-------så medgiver.

Allmän sjukkassas---------av tillsynsmyndigheten.

58 §. 58 §.

Allmän sjukkassa — — — — — — denna lag.

I den — -— — — — — Konungen bestämmer.

Därest överenskommelse, som Konungen
träffar med främmande stat,
berör allmän sjukkassa, år kassan
pliktig att utöva verksamhet i enlighet
med vad överenskommelsen innehåller.

Allmän sjukkassa-----— för kassan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

61 §. 61 §.

Ombud till —• -— — —- — — anslutna lokalsjukkassorna.

Antalet ombud — — —---kassans stadgar.

Ombud skall vara svensk medbor- Ombud skall vara svensk medborgare
och myndig samt medlem i kas- gare och myndig samt medlem i
san eller familjemedlem till sådan kassan.
medlem.

Val av —---------valet sker.

Beträffande ombudsval------kassans stadgar.

71 §. 71 §.

Ledamot av styrelsen för allmän
sjukkassa skall vara svensk medborgare
samt medlem i kassan eller
familjemedlem till sådan medlem.
Den som ej råder över sig och sitt
gods må ej vara styrelseledamot.

86 §.

Lokalsjukkassa ansvarar för utgivandet
av ersättning enligt den obligatoriska
sjukvårdsförsäkringen. Av
utgifterna härför äger kassan att
från vederbörande centralsjukkassa
återfå tre fjärdedelar eller, i fråga
om sjukvårdsersättning till barn,
som i 7 ^ andra stycket avses, hela
beloppet.

Med avseende å sjukhjälp enligt
den obligatoriska sjukpenningförsäkringen
ansvarar lokalsjukkassa
för de nittio första sjukhjälpsdagarna
vid varje sammanhängande sjuklighetstillstånd
samt centralsjukkassa
för tiden därefter.

Ledamot av styrelsen för allmän
sjukkassa skall vara svensk medborgare
samt medlem i kassan. Den
som ej råder över sig och sitt gods
må ej vara styrelseledamot.

86 §.

Lokalsjukkassa ansvarar för utgivandet
av ersättning enligt sjukvårdsförsäkringen.
Av utgifterna
härför, dock ej utgifter enligt 18 §,
äger kassan att från vederbörande
centralsjukkassa återfå tre fjärdedelar
eller, i fråga om sjukvårdsersättning
till barn, som i 6 § sista
stycket avses, hela beloppet.

Med avseende å sjukhjälp enligt
den obligatoriska sjukpenningförsäkringen
ansvarar lokalsjukkassa
för de nittio första sjukhjälpsdagarna
vid varje sjukdom samt centralsjukkassa
för tiden därefter. Lokalsjukkassa
äger att från centralsjukkassan
återfå tre fjärdedelar av de utgifter,
för vilka lokalsjukkassan sålunda
ansvarar.

Vid tillämpningen av bestämmelserna
i andra stycket skall vad i 29 §
andra stycket är stadgat äga motsvarande
tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

(Nuvarande lydelse:)

106 §.

Har försäkrad genom oriktiga uppter
eller genom underlåtenhet att
fullgöra stadgad anmälningsskyldighet
eller annorledes förorsakat, att
sjukhjälp till honom eller hans
familjemedlem obehörigen utgått eller
utgått med för högt belopp, eller
har någon eljest obehörigen eller
med för högt belopp uppburit sjukhjälp,
och har han skäligen bort inse
detta, skall återbetalning ske av vad
för mycket utbetalats, där ej i särskilt
fall anledning är att helt eller
delvis eftergiva återbetalningsskyldighet.

I fall

(Föreslagen lydelse:)

106 §.

Har försäkrad genom oriktiga uppgifter
eller genom underlåtenhet att
fullgöra stadgad anmälningsskyldighet
eller annorledes förorsakat, att
sjukhjälp till honom eller hans barn
obehörigen utgått eller utgått med
för högt belopp, eller har någon eljest
obehörigen eller med för högt
belopp uppburit sjukhjälp, och har
han skäligen bort inse detta, skall
återbetalning ske av vad för mycket
utbetalats, där ej i särskilt fall anledning
är att helt eller delvis eftergiva
återbetalningsskyldighet.

— — nämnda kassa.

in §■

Denna lag skall, i den mån ej nedan
annorlunda stadgas, träda i
kraft (den 1 juli 1951), vid vilken
tidpunkt förordningen den 26 juni
1931 (nr 280) om erkända sjukkassor
upphör att gälla.

Förekommer i —• — — — —

Har för understödsförening registrerats
firma, som icke överensstämmer
med vad i 55 § sista stycket
stadgas, åligger det tillsynsmyndigheten
att, därest ej före (den 1 januari
1952) för registrering anmälts
beslut om ändring av firman till
överensstämmelse med nämnda stadgande,
anmana föreningen att inom
sex månader för registrering anmäla
beslut om sådan ändring. Efterkommes
ej anmaningen, skall tillsynsmyndigheten
föreslå ändring av föreningens
firma och, sedan föreningen
erhållit tillfälle att yttra sig över
förslaget, besluta i ärendet. Om be -

111 §•

Denna lag skall, i den mån ej nedan
annorlunda stadgas, träda i
kraft den 1 januari 1955, vid vilken
tidpunkt förordningen den 26 juni
1931 (nr 280) om erkända sjukkassor
upphör att gälla.

— stället tillämpas.

Har för understödsförening registrerats
firma, som icke överensstämmer
med vad i 55 § sista stycket
stadgas, åligger det tillsynsmyndigheten
att, därest ej före den 1 juli
1955 för registrering anmälts beslut
om ändring av firman till överensstämmelse
med nämnda stadgande,
anmana föreningen att inom sex månader
för registrering anmäla beslut
om sådan ändring. Efterkommes ej
anmaningen, skall tillsynsmyndigheten
föreslå ändring av föreningens
firma och, sedan föreningen erhållit
tillfälle att yttra sig över förslaget,
besluta i ärendet. Om beslutad änd -

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

slutad ändring skall tillsynsmyndigheten
ofördröj ligen underrätta föreningen.
över beslutet må besvär
anföras i den ordning, som i 79 §
lagen om understödsföreningar sägs.
Sedan beslutet vunnit laga kraft,
skall i understödsföreningsregistret
införas anteckning om ändringen
samt bevis om firmans nya lydelse
tillställas föreningen.

113 §.

Ansökan om antagande till allmän
sjukkassa skall göras av styrelsen
för den förening, som önskar bliva
antagen till allmän sjukkassa. Ansökan
skall vara tillsynsmyndigheten
tillhanda före den 1 januari 1949, då
fråga är om antagande till centralsjukkassa,
samt före den 1 juli 1949,
såvitt angår antagande till lokalsjukkassa.
Tillsynsmyndigheten må dock
med hänsyn till särskilda omständigheter
medgiva, att ansökningen ingives
senare. Vid ansökningen skola
fogas de uppgifter tillsynsmyndigheten
bestämmer.

Innan förening — — — —■ —

Beslut som — — — — — — s

ring skall tillsynsmyndigheten ofordröjligen
underrätta föreningen,
över beslutet må besvär anföras i
den ordning, som i 79 § lagen om
understödsföreningar sägs. Sedan
beslutet vunnit laga kraft, skall i understödsföreningsregistret
införas anteckning
om ändringen samt bevis
om firmans nya lydelse tillställas
föreningen.

113 §.

Ansökan om antagande till allmän
sjukkassa skall göras av styrelsen
för den förening, som önskar bliva
antagen till allmän sjukkassa. Ansökan
skall vara tillsynsmyndigheten
tillhanda före den 1 januari
1954. Tillsynsmyndigheten må dock
med hänsyn till särskilda omständigheter
medgiva, att ansökningen ingives
senare. Vid ansökningen skola
fogas de uppgifter tillsynsmyndigheten
bestämmer.

vara ansluten,
kassan bindande.

115 §.

Antages erkänd-----—

Till sjukhjälpsfond-----

Antages erkänd sjukkassa ej till
allmän sjukkassa och har dess rörelse
ej överlåtits på sätt i 114 §
sägs, skall kassan utan särskilt beslut
(den 1 juli 1951) träda i likvidation.
Sådan kassa är, utan hinder
av vad därutinnan må vara föreskrivet
i kassans stadgar, pliktig att, en -

115 §.

sjUkhjälpsverksainhetens bedrivande.
--frivilliga försäkringen.

Antages erkänd sjukkassa ej till
allmän sjukkassa och har dess rörelse
ej överlåtits på sätt i 114 §
sägs, skall kassan utan särskilt beslut
den 1 januari 1955 träda i likvidation.
Sådan kassa är, utan hinder
av vad därutinnan må vara föreskrivet
i kassans stadgar, pliktig att, en -

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

(Nuvarande lydelse:)

ligt de föreskrifter tillsynsmyndigheten
meddelar, till den eller de allmänna
sjukkassor, till vilka medlemmarna
skola höra, överföra de
medel som (vid utgången av juni
1951) funnos avsatta till sjukhjälpsfond.

116 §.

För lokalsjukkassa samt centralsjukkassa,
vars verksamhetsområde
utgöres enbart av stad, skola före
(den 1 mars 1951) utses ombud för
(1951 och 1952) års ombudsmöten.
Lokalsjukkassa skall före (den 1
maj 1951) för samma tid utse ombud
i den centralsjukkassa, till vilken
den är ansluten. Vid val av ombud,
som nu sagts, skall i stället för
vad i 61 § tredje stycket stadgas
gälla, att ombudet skall vara myndig
svensk medborgare, som är mantalsskriven
inom kassans verksamhetsområde.

Möte med ombud, som i första
stycket avses, skall hållas i lokalsjukkassa
före (den 1 maj 1951)
och i centralsjukkassa före (den
1 juni 1951). Å sådant möte skola
utses de styrelseledamöter, revisorer
och suppleanter för dem, vilka enligt
denna lag skola väljas å ombudsmöte.

De som hava att utse övriga styrelseledamöter
och revisorer jämte
suppleanter i allmänna sjukkassor
skola göra detta, vad beträffar centralsjukkassa
före (den 1 maj 1951)
och såvitt angår lokalsjukkassa före
(den 1 juni 1951). Därvid skall beträffande
styrelseledamot och supp -

(Föreslagen lydelse:)

ligt de föreskrifter tillsynsmyndigheten
meddelar, till den eller de allmänna
sjukkassor, till vilka medlemmarna
skola höra, överföra de
medel som vid utgången av december
195b funnos avsatta till sjukhjälpsfond.

116 §.

För lokalsjukkassa samt centralsjukkassa,
vars verksamhetsområde
utgöres enbart av stad, skola före
den 1 juli 195b utses ombud för 195b
och 1955 års ombudsmöten. Lokalsjukkassa
skall före den 1 september
195b för samma tid utse ombud
i den centralsjukkassa, till vilken
den är ansluten. Vid val av ombud,
som nu sagts, skall i stället för vad
i 61 § tredje stycket stadgas gälla,
att ombudet skall vara myndig
svensk medborgare, som är mantalsskriven
inom kassans verksamhetsområde.

Möte med ombud, som i första
stycket avses, skall hållas i lokalsjukkassa
före den 1 september 195b
och i centralsjukkassa före den 1 november
195b. Å sådant möte skola
utses de styrelseledamöter, revisorer
och suppleanter för dem, vilka enligt
denna lag skola väljas å ombudsmöte.

De som hava att utse övriga styrelseledamöter
och revisorer jämte
suppleanter i allmänna sjukkassor
skola göra detta, vad beträffar centralsjukkassa
före den 1 september
195b och såvitt angår lokalsjukkassa
före den 1 december 195b. Därvid
skall beträffande styrelseledamot

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

(Nuvarande lydelse:)

leant för sådan i stället för vad i
71 § sägs om medlem i kassan eller
familjemedlem gälla, att ledamoten
eller suppleanten är mantalsskriven
inom kassans verksamhetsområde.
Uppgift å de sålunda utsedda skall
senast nämnda dagar tillställas tillsynsmyndigheten
och vederbörande
kassa.

117 §.

Styrelse, som i 116 § avses, skall
icke träda i tjänstgöring förrän (den
1 juli 1951); dock tillkommer det
dessförinnan sådan styrelse i centralsjukkassa
att enligt vad i 116 §
tredje stycket stadgas utse de styrelseledamöter,
revisorer och suppleanter
för dem i anslutna lokalsjukkassor,
vilka enligt denna lag skola
utses av centralsjukkassans styrelse.
I övrigt äger intill nämnda tidpunkt
den enligt äldre bestämmelser utsedda
styrelsen för förening, som antagits
till allmän sjukkassa, vidtaga
sådana åtgärder som erfordras i anledning
av denna lags ikraftträdande.

övergångsbestämmelser för medlemmar i
erkända sjukkassor.

118 §.

I samband med ikraftträdandet av
denna lag skall envar, som (vid utgången
av 1950) var medlem i erkänd
sjukkassa och som är försåkringspliktig
enligt lagen eller för vilken
försäkringsplikt förelegat om
han fyllt sexton år, överföras såsom
medlem till den allmänna sjukkassa
han skall tillhöra. Beträffande med -

(Föreslagen lydelse:)

och suppleant för sådan i stället för
vad i 71 § sägs om medlem i kassan
gälla, att ledamoten eller suppleanten
är mantalsskriven inom kassans
verksamhetsområde. Uppgift å de sålunda
utsedda skall senast nämnda
dagar tillställas tillsynsmyndigheten
och vederbörande kassa.

117 §.

Styrelse, som i 116 § avses, skall
icke träda i tjänstgöring förrän den
1 januari 1955; dock tillkommer det
dessförinnan sådan styrelse i centralsjukkassa
att enligt vad i 116 §
tredje stycket stadgas utse de styrelseledamöter,
revisorer och suppleanter
för dem i anslutna lokalsjukkassor,
vilka enligt denna lag skola
utses av centralsjukkassans styrelse.
I övrigt äger intill nämnda tidpunkt
den enligt äldre bestämmelser utsedda
styrelsen för förening, som
antagits till allmän sjukkassa, vidtaga
sådana åtgärder som erfordras
i anledning av denna lags ikraftträdande.

Inskrivning av medlemmar i allmän
sjukkassa m. m.

118 §.

I samband med ikraftträdandet av
denna lag skall envar, som är försäkringspliktig
enligt lagen, inskrivas
såsom medlem i den allmänna
sjukkassa han skall tillhöra.

Inskrivning, som i första stycket
sägs, skall ske även av den som vid
lagens ikraftträdande ännu icke fyllt
sexton år, såframt han vid utgången

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

(Nuvarande lydelse:)

lem, som sist sagts, skall ej gälla vad
i lagen stadgas angående familjemedlem.

Sådan gift kvinna, som i 6 § första
stycket avses och som (vid utgången
av 1950) var medlem i erkänd sjukkassa,
skall vid lagens ikraftträdande
överföras till vederbörande allmänna
sjukkassa såsom familjemedlem.

Övergångsbestämmelser för andra än
medlemmar i erkända sjukkassor.

122 §.

Det åligger envar, som före (den
1 juli 1950) fyllt femton år och jämlikt
denna lag skall vara försåkringspliktig,
att, därest han ej (vid utgången
av 1950) är medlem i erkänd
sjukkassa, före (den 1 februari 1951)
anmäla sig till inträde i vederbörande
allmänna lokalsjukkassa eller,
där sådan ej finnes, i vederbörande
allmänna centralsjukkassa.

Ändå att anmälan, som i första
stycket avses, ej gjorts, skall envar,
som (vid utgången av 1950) ej är
medlem i erkänd sjukkassa och som
är försäkringspliktig enligt lagen,
från och med (den 1 juli 1951) inskrivas
såsom medlem i den allmänna
sjukkassa han skall tillhöra.

121 §.

Sådan medlem i allmän sjukkassa,
som (vid utgången av juni 1951) var
medlem i erkänd sjukkassa, må utan
hinder av att han ej uppfyller de i
47 § andra stycket stadgade villkoren
erhålla frivillig försäkring, såframt
han före (den 1 oktober 1951) gör
framställning därom.

(Föreslagen lydelse:)

av december 1955 var medlem i erkänd
sjukkassa och försäkringsplikt
förelegat för honom, därest han fyllt
sexton år. Beträffande medlem, som
nu sagts, skall ej gälla vad i lagen
stadgas om barn.

U9 §.

Det åligger envar, som är försåkringspliktig
enligt denna lag, att i
den ordning Konungen föreskriver
lämna de uppgifter som i samband
med lagens ikraftträdande erfordras
för att bestämma omfattningen av
hans försäkring.

120 §.

Utan hinder av att de i 59 § första
stycket stadgade villkoren ej åro
uppfyllda, äger medlem i allmän
sjukkassa erhålla frivillig försäkring
jämlikt 51 eller 58 §, såvida framställning
därom göres före den 1 juli
1955.

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

(Nuvarande lydelse:)

Där på grund av före (den 1 juli
1951) gjord ansökan frivillig försäkring
beviljas någon, som (den 1 april
1951) i erkänd sjukkassa hade försäkring
för mer omfattande sjukhjälp
än som tillkommer honom enligt
den obligatoriska försäkringen,
skall väntetid icke tillämpas; dock
skall i fall som nu sagts vad i 50 §
första stycket andra och tredje punkterna
stadgas äga motsvarande tilllämpning.

(Föreslagen lydelse:)

Där på grund av före den 1 januari
1955 gjord ansökan frivillig försäkring
beviljas någon, som den 1
oktober 195b i erkänd sjukkassa
hade försäkring för mer omfattande
sjukhjälp än som tillkommer honom
enligt den obligatoriska sjukpenningförsäkringen,
skall försäkringen
utan hinder av vad i 50 § sågs bliva
gällande från och med förstnämnda
dag; dock skall i fall som nu sagts
vad i nämnda paragraf stadgas äga
motsvarande tillämpning i den mån
sjukpenningförsäkringen i allmän
sjukkassa är mera omfattande än
sjukpenningförsäkringen i den erkända
sjukkassan.

Därest i — —

— — sistnämnda slag.

119 §.

Vid tillämpningen av vad i 6 §
andra stycket a) stadgas skall beträffande
medlem i erkänd sjukkassa,
som (vid utgången av juni 1951)
vårdas å sjukvårdsanstalt, medräknas
den tid sjukhusvården pågått
före lagens ikraftträdande. Den som
(vid utgången av juni 1951) var
medlem i erkänd sjukkassa skall i
intet fall på grund av nämnda stadgande
vara undantagen från försäkringsplikt
förrän rätten till sjukhjälp
enligt de för den erkända sjukkassan
gällande bestämmelserna
upphört.

120 §.

Är någon (vid utgången av juni
1951) berättigad att uppbära sjuk -

Övergångsbestämmelser för medlemmar
i erkända sjukkassor.

121 §.

Vid tillämpningen av vad i 5 §
tredje stycket a) stadgas skall beträffande
medlem i erkänd sjukkassa,
som vid utgången av december
195b åtnjuter sjukhusvård, medräknas
den tid sjukhusvården pågått
före lagens ikraftträdande. Den
som vid utgången av december 195b
var medlem i erkänd sjukkassa skall
i intet fall på grund av nämnda
stadgande vara undantagen från försäkringsplikt
förrän rätten till sjukhjälp
enligt de för den erkända sjukkassan
gällande bestämmelserna
upphört.

122 §.

Är någon vid utgången av december
195b berättigad att uppbära sjuk -

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

(Nuvarande lydelse:)

penning från erkänd sjukkassa, skall
följande gälla:

a) Vid beräkning av sjukhjälpstiden
skall medräknas tid före (den
1 juli 1951), för vilken erkänd sjukkassa
utgivit eller haft att utgiva
sjukpenning på grund av samma
sjuklighetstillstånd eller tidigare sådant
tillstånd, varmed den ifrågavarande
sjukdomen sammanhänger.

b) Den som enligt 9 § icke må
vara sjukpenningförsäkrad äger likväl
uppbära sjukpenning enligt de
(vid utgången av juni 1951) å honom
tillämpliga föreskrifterna.

c) Beträffande den som enligt 9 §
skall vara sjukpenningförsäkrad
skola för det sammanhängande sjuklighetstillstånd
varom fråga är gälla
de (vid utgången av juni 1951) å
den försäkrade tillämpliga bestämmelserna
om rätt till sjukpenning,
i den mån han därigenom blir berättigad
till sjukpenning för längre tid
än eljest eller till sjukpenning för
viss tid med högre belopp än som
eljest skolat tillkomma honom såsom
sjukpenning jämte make- och
barntillägg för den tiden.

Vad ovan under a)—c), sägs skall
ock gälla, där den som (vid utgången
av juni 1951) var medlem i erkänd
sjukkassa och då ej ägde uppbära
sjukpenning därefter drabbas
av sjukdom, som äger medicinskt
samband med sjukdom, för vilken
rätt till sjukpenning från erkänd
sjukkassa förelegat, dock ej för fall
att den försäkrade, frånsett arbetsoförmåga
på grund av kortvarig och
medicinskt sett fristående sjukdom,

(Föreslagen lydelse:)

penning från erkänd sjukkassa, skall
följande gälla:

a) Vid beräkning av sjukhjälpstiden
skall medräknas tid före den
1 januari 1955, för vilken erkänd
sjukkassa utgivit eller haft att utgiva
sjukpenning på grund av den
ifrågavarande sjukdomen.

b) Den som enligt 7 § icke må
vara sjukpenningförsäkrad äger likväl
uppbära sjukpenning enligt de
vid utgången av december 1954 å honom
tillämpliga föreskrifterna.

c) Beträffande den som enligt 7 §
skall vara sjukpenningförsäkrad skola
för den sjukdom varom fråga är
gälla de vid utgången av december
1954 å den försäkrade tillämpliga bestämmelserna
om rätt till sjukpenning,
i den mån han därigenom blir
berättigad till sjukpenning för längre
tid än eljest eller till sjukpenning
för viss tid med högre belopp än som
eljest skolat tillkomma honom såsom
sjukpenning jämte barntillägg för
den tiden.

Vad ovan under a)—c) sägs skall
ock gälla, där den som vid utgången
av december 1954 var medlem i erkänd
sjukkassa och då ej ägde uppbära
sjukpenning därefter drabbas
av sjukdomsfall, som äger medicinskt
samband med sjukdom, för
vilken rätt till sjukpenning från erkänd
sjukkassa förelegat, dock ej
för fall att den försäkrade, frånsett
arbetsoförmåga på grund av kortvarig
och medicinskt sett fristående

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

(Nuvarande lydelse:)

under mer än två år före sista insjuknandet
varit fullt arbetsför.

Tillsynsmyndigheten äger — —-

123 §.

Vårdas annan än medlem i erkänd
sjukkassa (vid utgången av
juni 1951) å sjukvårdsanstalt, skall
vid tillämpningen av 6 § andra stycket
a) medräknas den tid sjukhusvården
pågått före lagens ikraftträdande.

Vad i första stycket sägs skall äga
motsvarande tillämpning i fall, som
i 6 § andra stycket c) avses.

124 §.

Där den, som (den 1 juli 1951)
blir försäkrad i allmän sjukkassa
men som icke omedelbart dessförinnan
var medlem i erkänd sjukkassa,
(vid utgången av juni 1951)
lider av sjukdom som i 21 § avses,
skall vid beräkning av sjukhjälpstiden
medräknas den tid, varunder
sjuklighets tillstånd et eller tidigare
sådant tillstånd, med vilket den ifrågavarande
sjukdomen sammanhänger,
varat före lagens ikraftträdande.
Vid prövning, huruvida sjukdom
skall anses utgöra fortsättning av tidigare
sjuklighetstillstånd, skall vad
i 27 § andra stycket stadgas äga motsvarande
tillämpning, därvid vad

(Föreslagen lydelse:)

sjukdom, under mer än två år före
sista sjukdomsfallet varit fullt arbetsför.

Vad i denna paragraf sägs om
sjukpenning skall i förekommande
fall äga motsvarande tillämpning å
ersättning för sjukhusvård.

— — —- — skola tillämpas.

Övergångsbestämmelser för andra än medlemmar
i erkända sjukkassor.

123 §.

Åtnjuter annan än medlem i erkänd
sjukkassa vid utgången av december
1954 sjukhusvård, skall vid
tillämpningen av 5 § tredje stycket
a) medräknas den tid sjukhusvården
pågått före lagens ikraftträdande.

Vad i första stycket sägs skall äga
motsvarande tillämpning i fall, som
i 5 § tredje stycket c) avses.

124 §.

Där den, som den 1 januari 1955
blir försäkrad i allmän sjukkassa
men som icke omedelbart dessförinnan
var medlem i erkänd sjukkassa,
vid utgången av december 1954 lider
av sjukdom som i 21 § avses, skall
vid beräkning av sjukhjälpstiden
medräknas den tid, varunder sjukdomen
varat före lagens ikraftträdande.
Härvid skall vad i 29 § andra
stycket stadgas äga motsvarande tilllämpning;
och skall vad som där
sägs om tid, för vilken sjukpenning
eller ersättning för sjukhusvård utgivits,
hava avseende å tid, under
vilken arbetsoförmåga på grund av
sjukdom förelegat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

(Nuvarande lydelse:)

som sägs om tid, för vilken sjukpenning
utgivits, skall hava avseende å
tid, under vilken arbetsoförmåga på
grund av sjukdom förelegat.

Vad i första stycket sägs skall ock
gälla, om försäkrad som där avses
(efter utgången av juni 1951) drabbas
av sjukdom, som äger medicinskt
samband med dessförinnan
inträffat sjukdomsfall, såvida den
försäkrade inom två år före insjuknandet
vid något tillfälle varit arbetsoförmögen
på grund av det tidigare
sjukdomsfallet.

(Föreslagen lydelse:)

Vad i första stycket sägs skall ock
gälla, om försäkrad som där avses
efter utgången av december 195b
drabbas av sjukdomsfall, som äger
medicinskt samband med tidigare
sjukdom, såvida den försäkrade
inom två år före sista sjukdomsfallet
vid något tillfälle varit arbetsoförmögen
på grund av sjukdomen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 13 mars
1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman, Hedlund,
Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om samordnad
sjuk- och yrkesskadeförsäkringslagstiftning samt anför.

Inledning.

År 1944 avlämnade socialvårdskommittén ett betänkande (SOU 1944: 15)
med förslag att i vårt land införa en allmän och obligatorisk sjukförsäkring.
Sedan detta förslag överarbetats inom socialdepartementet, förelädes
1946 års riksdag genom propositionen nr 312 ett på grundval därav upprättat
förslag till lag om allmän sjukförsäkring. Riksdagen antog detta
förslag med vissa smärre jämkningar (skrivelse nr 559), varefter den 3
januari 1947 utfärdades lag om allmän sjukförsäkring (nr 1).

Den allmänna sjukförsäkringen består av en sjukpenningförsäkring och
en sjukvårdsförsäkring. Sjukpenningförsäkringen är konstruerad såsom en
obligatorisk bottenförsäkring, avsedd att tillförsäkra medborgarna en viss
minimistandard vid sjukdom, samt en statsunderstödd frivillig försäkring
såsom komplement därtill. I den obligatoriska försäkringen utgör som regel
sjukpenningen för den arbetsföra vuxna befolkningen 3: 50 kr. om dagen.
I förekommande fall ökas sjukpenningen med make- och barntillägg.
Sjukvårdsförsäkringen ger ersättning för de försäkrades kostnader för
öppen läkarvård ävensom för resor till och från läkare samt för resor
till sjukhus och åter. Sjukhjälp enligt lagen om allmän sjukförsäkring
utgår ej vid sjukdom, för vilken försäkrad är berättigad till ersättning
enligt lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete och
lagen den 14 juni 1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar. I organisatoriskt
hänseende bygger den allmänna sjukförsäkringen på den grund
som lagts av det frivilliga sjukkasseväsendet, i det att de erkända sjukkassorna
efter ombildning till allmänna sjukkassor skall omhänderha den
allmänna sjukförsäkringen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 178.

Genom den nyssnämnda propositionen nr 312 lämnades riksdagen även
tillfälle att yttra sig över vissa av Kungl. Maj :t föreslagna huvudgrunder
för tillhandahållande utom sjukförsäkringens ram av sjukhusvård och
läkemedel. Enligt dessa huvudgrunder skulle vården å allmän sal å de
statliga sjukhusen göras helt avgiftsfri, medan sjukhusens huvudmän i
övrigt skulle åläggas lämna fri vård å allmän sal samtidigt med att staten
lämnade huvudmännen gottgörelse för uteblivna patientavgifter. I fråga
om läkemedlen skulle den enskilde få rätt att å apotek erhålla vissa läkemedel
helt gratis och andra läkemedel till nedsatt pris, varefter apoteken
direkt från statsverket skulle få ersättning för sina utlägg.

I skrivelsen nr 559 anmälde riksdagen, att den i princip kunnat godtaga
de av Kungl. Maj :t föreslagna huvudgrunderna för tillhandahållande av
sjukhusvård och läkemedel.

Vid sjukförsäkringslagens antagande bestämdes, att lagen — liksom
sjukförsäkringsreformen i övrigt — skulle träda i kraft den 1 juli 1950.
Genom lag den 17 december 1948 (nr 733) uppsköts ikraftträdandet av
lagen ett år. Ett nytt uppskov med ikraftträdandet kom till stånd genom
lag den 8 december 1950 (nr 621), vari bestämdes att sjukförsäkringslagen
skulle träda i kraft å den framtida dag som bestämdes av statsmakterna.
Detta uppskov förestavades av statsfinansiella skäl.

I ett i september 1951 av socialvårdskommittén avgivet betänkande (SOU
1951: 25) —■ varmed kommittén avslutat sitt arbete — har framlagts förslag
till bl. a. lag om försäkring för yrkesskada in. in. (yrkesskadeförsäkringslag),
avsedd att ersätta såväl 1916 års lag om försäkring för olycksfall
i arbete som 1929 års lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar.
Under hänvisning till att, enligt kommitténs mening, med den utformning,
som sjukförsäkringen erhållit enligt 1947 års lag, förutsättningar saknades
för en samordning av sjuk- och olycksfallsförsäkringen, har kommittén
funnit den nya yrkesskadeförsäkringslagstiftningen böra bygga på i
väsentliga delar samma principer som uppbär den nuvarande lagstiftningen.
I enlighet härmed avser den föreslagna nya lagstiftningen en av arbetsgivarna
bekostad obligatorisk försäkring av arbetstagare för skada i arbetet.
Försäkringsskyddet föreslås emellertid utvidgat i olika hänseenden och
försäkringsförmånerna — vilka liksom nu skulle utgöras av läkarvård
jämte läkemedel, proteser o. d., sjukpenning, livränta samt begravningshjälp
— föreslås förbättrade. I likhet med vad som gäller enligt den nuvarande
olycksfallsförsäkringslagen föreslås sjukpenningen skola utgå med
belopp, fastställt i förhållande till vederbörandes arbetsförtjänst.

För dem som ej skulle bli omfattade av yrkesskadeförsäkringslagen,
bland dem självständiga yrkesutövare, husmödrar och barn till egna företagare,
har kommittén tänkt sig en särskild försäkring i form av tilläggsförsäkring
till den obligatoriska sjukförsäkringen. Denna tilläggsförsäkring
skulle väsentligen ha karaktär av en invaliditets- och dödsfallsförsäkring

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

för skador i och utom arbetet. I avbidan på genomförandet av en sådan
försäkring har kommittén som ett provisorium förordat en lagstiftning om
försäkring för skador i arbetet av företagares in. fl. barn.

I organisatoriskt hänseende innebär kommitténs förslag ingen ändring i
förhållande till vad nu gäller. De organ, som f. n. omhänderhar olycksfallsoch
yrkessjukdomsförsäkringen, d. v. s. riksförsäkringsanstalten och de
ömsesidiga socialförsäkringsbolagen, föreslås alltså skola omhänderha den
nya yrkesskadeförsäkringen.

över socialvårdskommitténs förslag till yrkesskadeförsäkringslag har
efter remiss yttranden avgivits av ett stort antal myndigheter och sammanslutningar.
I remissyttrandena har allmänt beklagats, att kommittén ej
ansett sig kunna framlägga något förslag till samordning mellan yrkesskadeförsäkringen
och sjukförsäkringen.

I den uppkomna situationen fann jag mig böra utverka bemyndigande
av Kungl. Maj:t att låta det problemkomplex det här gäller bli föremål
lör omprövning av särskilda sakkunniga. Såsom jag närmare utvecklat i
mitt anförande till statsrådsprotokollet i ärendet den 28 december 1951
borde vid denna omprövning undersökas bl. a., huruvida ej en samordning
av sjukförsäkringen och olycksfallsförsäkringen kunde komma till
stånd. Vidare borde finansieringsfrågan ägnas särskild uppmärksamhet.

De sakkunniga1, som antagit benämningen socialförsäkringsutredningen,
bär den 4 november 1952 avgivit ett betänkande angående sjukförsäkring
och yrkesskadeförsäkring (SOU 1952: 39). Betänkandet utmynnar i dels
förslag till lag om ändring i 1947 års lag om allmän sjukförsäkring och
dels förslag till vissa jämkningar i socialvårdskommitténs förslag till yrkesskadeförsäkringslag.
Beträffande den närmare innebörden i socialförsäkringsutredningens
förslag må här endast nämnas, att förslaget avser en
samordning av den allmänna sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen
på så sätt, att sjukförsäkringen får övertaga regleringen av de mera kortvariga
olycksfallen och under motsvarande tid av de långvarigare. Under
ifrågavarande tid, den s. k. samordningstiden, föreslås förmånerna vid
yrkesskada skola utgå efter i princip samma grunder som sjukhjälpen i
allmänhet. För den allmänna sjukpenningförsäkringens del innebär förslaget
en övergång från det minimistandardsystem, varpå 1947 års lag
bygger, till en på inkomstbortfallsprincipen grundad ersättning. Vidare
föreslår utredningen, att ersättning för sjukhusvård skall inbegripas under
sjukförsäkringen. Däremot föreslås ingen ändring i 1946 års principbeslut
avseende läkemedlen. Kostnaderna för den reformerade försäkringen före- 1 * * 4

1 Såsom sakkunniga tillkallades statssekreteraren i socialdepartementet Per Eckerberg,

ordförande, ledamoten av riksdagens första kammare E. Gust. Andersson, ledamoten av

riksdagens andra kammare, fru Nancy M. Eriksson, direktörsassistenten Sven Hydén, socialckonomcn
Nils Kellgren, redaktören Lennart Pettersson och ledamoten av riksdagens andra
kammare, fru Ragnhild Sandström. Som experter tillkallades byråchefen i pensionsstyrelsen
Edvin Tegendal, byrådirektören därstädes Gösta Skogsberg och byrådirektören hos riksförsäkringsanstalten
Martin Engström samt kronokamreraren B. Ii. Åkerstedt.

4 — Bihang till riksdagens protokoll 11)53. 1 sand. Nr 178.

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

slås fördelade mellan staten, de försäkrade och arbetsgivarna. Den år 1946
beslutade sjukkasseorganisationen föreslås orubbad.

Vid remissbehandlingen har socialförsäkringsutredningens förslag genomgående
tillstyrkts, även om på olika punkter viss kritik framkommit.

Sedermera har hithörande spörsmål varit föremål för ytterligare prövning
inom socialdepartementet. Därvid har jag bibragts den bestämda uppfattningen,
att en samordning mellan den allmänna sjukförsäkringen och
en reviderad olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkring medför så betydande
fördelar, att en sådan samordning bör komma till stånd. Samordningen
synes mig böra genomföras efter i huvudsak de riktlinjer, som socialförsäkringsutredningen
uppdragit. Med frångående av 1946 års principbeslut
rörande fri sjukhusvård förordar jag, i likhet med utredningen, att
ersättning för de försäkrades utgifter för sjukhusvård tillhandahålles
inom sjukförsäkringens ram. Statsfinansiella skäl synes mig vidare tala
för att kostnaden för avgiftsfria eller eljest rabatterade läkemedel till väsentlig
del bäres av försäkringen. En sålunda reviderad sjukförsäkringsreform
synes böra genomföras från och med den 1 januari 1955, vilken
dag alltså 1947 års lag om allmän sjukförsäkring bör sättas i kraft. Samtidigt
bör 1916 års lag om försäkring för olycksfall i arbete och 1929 års
lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar avlösas av en gemensam
yrkesskadeförsäkringslag.

Den allmänna sjukförsäkringens genomförande kräver naturligen ett
omfattande förberedelsearbete. Det är därför nödvändigt att om, såsom jag
förordat, försäkringen skall kunna sättas i kraft den 1 januari 1955, redan
innevarande års riksdag får taga ställning till de ändringar avseende sjukförsäkringslagen
som bör vidtagas. Givetvis hade det varit önskvärt, att
även ett förslag till yrkesskadeförsäkringslag i detta sammanhang kunnat
föreläggas riksdagen. Vid behandlingen av socialvårdskommitténs förslag
till yrkesskadeförsäkringslag har det emellertid visat sig att i det läge,
vari denna fråga nu befinner sig, vissa spörsmål avseende yrkesskadeförsäkringen,
vilka ej är direkt avhängiga vare sig av den allmänna sjukförsäkringens
innehåll eller av samordningsproblemets lösning, torde behöva
bli föremål för ytterligare överväganden. Vad nu sagts gäller bl. a.
livräntorna. Med hänsyn härtill har jag ansett det böra anstå till 1954 års
riksdag med framläggandet av förslag till yrkesskadeförsäkringslag. Till
nämnda riksdag torde även få anstå med detaljprövning av spörsmålet
rörande tillhandahållandet av läkemedel.

Ett ståndpunktstagande till frågan om de ändringar, som bör vidtagas
beträffande den allmänna sjukförsäkringen, medför emellertid vissa konsekvenser
för yrkesskadeförsäkringens del. Redan i detta sammanhang
måste därför behandlas de delar av yrkesskadeförsäkringens materiella innehåll,
som direkt påverkas av samordningsfrågan. På grund av att det,
enligt vad jag anfört, icke nu är möjligt att framlägga något fullständigt

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

förslag till yrkesskadeförsäkringslag, synes dock såvitt yrkesskadeförsäkringen
angår något i lagtext utarbetat förslag ej böra framläggas.

Med hänsyn till önskvärdheten av att frågorna om en ändrad sjukförsäkring
och en läkemedelsreform bedömes samtidigt samt till behovet av
förberedelsetid för läkemedelsreformens genomförande torde i detta sammanhang
böra behandlas jämväl vissa frågor som rör den allmänna uppbyggnaden
av läkemedelsreformen.

Jag vill i det följande närmare redogöra för vad som förekommit i detta
ärende och börjar därvid med en översikt av gällande regler på området.

Översikt av gällande bestämmelser.

Lagen om allmän sjukförsäkring.

Sjukförsäkringen enligt lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring1
(nr 1; ändr. 733/1948; jfr 621/1950) är dels obligatorisk och dels
frivillig. Försäkringen handhaves av allmänna sjukkassor — centralsjukkassor
och lokalsjukkassor — med geografiskt avgränsade verksamhetsområden
i huvudsaklig överensstämmelse med vad som nu gäller om motsvarande
erkända sjukkassor. De allmänna sjukkassorna förutsättes såsom
nämnts uppkomma genom ombildning av de erkända sjukkassorna.

I fråga om försäkringspliktens omfattning gäller att
alla medborgare i princip är pliktiga att tillhöra allmän sjukkassa. Försäkringspliktig
är sålunda varje svensk medborgare, som är bosatt i riket,
fr. o. m. kalendermånaden efter den under vilken han fyllt 16 år. Detsamma
gäller den som, utan att vara svensk medborgare, är bosatt och
mantalsskriven i riket. Undantagen från försäkringsplikt är dock gift
kvinna, vilkens årsinkomst av förvärvsarbete ej uppgår till 1000 kr., under
förutsättning att hon sammanlever med sin man och att denne är försäkringspliktig.
Sådan gift kvinna samt barn under 16 år är sjukförsäkrade i
sin egenskap av familjemedlemmar. Dessutom är från försäkringsplikten
undantagna vissa smärre grupper, i främsta rummet sådana anstaltsvårdade
som inte kan antas ha någon nytta av försäkringen.

Fn 1''örsäkringspliktig skall för varje kalenderår vara medlem i sjukkassan
för den kommun, där han för samma år blivit mantalsskriven. Den
som är medlem i lokalsjukkassa skall tillika vara medlem i vederbörande
centralsjukkassa. Fn försäkringspliktigs familjemedlemmar skall tillhöra
samma sjukkassa som den försäkringspliktige själv.

Genom försäkringen beredes vid sjukdom hjälp i form av dels ersättning
för utgifter för sjukvård (sjukvårdsförsäkring) dels en för dag beräknad
kontant ersättning (sjukpenningförsäkring). Sjukhjälp lämnas emellertid
ej vid sjukdom, för vilken försäkrad är berättigad till ersättning enligt
olycksfallsförsäkringslagen och vissa därtill anslutna författningar.

1 Denna lag benämnes i det följande SFI..

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

Den obligatoriska sjukvår dsförsäkringen omfattar
alla försäkrade, såväl sjukkassemedlemmar som familjemedlemmar. Försäkringsförmånerna
utgöres av ersättning dels för läkarvårdsutgifter, vari
inräknas ersättning för läkares resa ävensom för läkarintyg, som fordras
för erhållande av sjukpenning, dels för den försäkrades resor till och från
läkare och — om den försäkrade intagits på sjukvårdsanstalt — för resor
till och från anstalten. Ersättningen för läkarvård utgår med a/4 av utgifterna
eller, då dessa överstigit det belopp, vartill de enligt en av Konungen
fastställd taxa skall beräknas uppgå, med a/4 av taxans belopp. Utgifterna
för resor till och från läkaren ersättes med a/4 av den de! av resekostnaden
för varje läkarbesök, som överstiger 3 kr. Undantagsvis ersättes dock hela
det överskjutande beloppet. Utgift för resa för intagning på sjukvårdsanstalt
och återresa därifrån ersättes i regel med hela beloppet, i fråga om återresa
dock endast den del av kostnaden som överstiger 3 kr.

Genom frivillig sj ukvårdsf örsäkring — som endast får
meddelas av en centralsjukkassa vilken därtill fått pensionsstyrelsens tillstånd
— kan en sjukkassemedlem tillförsäkra sig och sina familjemedlemmar
ytterligare sjukvårdsförmåner. Denna försäkring får dock ej avse
annat än sjukgymnastik eller behandling med bad, massage, elektricitet
eller hetluft eller annan därmed jämförlig behandling.

Den obligatoriska sjukpenningförsäkringen avser
i princip att garantera de förvärvsarbetande en skälig minimistandard
under sjukdom. Sjukpenningförsäkrad är varje sjukkassemedlem, vars årsinkomst
av förvärvsarbete uppgår till minst 600 kr., ävensom familjeförsäkrad
hustru som ej uppbär folkpension.

Sjukpenning utgår i allmänhet med 3: 50 kr. om dagen. För sjukpenningförsäkrad
under 18 år och för folkpensionär är sjukpenningen 2 kr. samt
för familjeförsäkrad hustru 1:50 kr. För den tid, då en sjukpenningförsäkrad
vårdas på sjukvårdsanstalt, utges en reducerad sjukpenning, benämnd
hempenning. Hempenningen är 2 kr. om dagen för den vars sjukpenning
är 3:50 kr. samt 1 kr. för övriga sjukpenningförsäkrade.

Till sjukpenningen utgår maketillägg med 2 kr. om dagen och barntilllägg
med 50 öre för barn och dag. Om båda makarna är sjukpenningförsäkrade,
utgår dessa tillägg i regel till mannens sjukpenning. En familjeförsäkrad
hustru får ett barntillägg till sjukpenningen å 1 kr. om dagen,
därest hon har ett eller flera barn under tio år i hemmet.

Sjukpenning utges ej för de tre första dagarna av varje sjukdomsfall,
den dag då sjukdomsfallet inträffade inräknad (karenstid). Karenstid
tillämpas emellertid ej när ett nytt sjukdomsfall inträffar inom 90 dagar
efter den sista dag, för vilken sjukpenning utgivits. Den längsta tid, under
vilken sjukpenning utgår, är 730 dagar vid varje sammanhängande sjuklighetstillstånd.
För folkpensionär är dock sjukhjälpstiden högst 90 dagar.

Arbetsgivare, som vid arbetstagares sjukdom på grund av lag eller för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

fattning .utgivit lön till arbetstagaren, har rätt att i arbetstagarens ställe
uppbära den arbetstagaren tillkommande sjukpenningen jämte make- och
barntillägg, dock högst det belopp som motsvarar den utbetalade lönen.

Genom frivillig sjukpenningförsäkring — som meddelas
av centralsjukkassa — kan varje sjukpenning^säkrad medlem erhålla
tillägg till den obligatoriska sjukpenningen med 1:50, 3 eller 4:50 kr.
för dag. Härvid gäller emellertid eu maximeringsregel, innebärande att
ingen får vara frivilligt försäkrad så, att förmånerna från den frivilliga
och den obligatoriska sjukpenningförsäkringen jämte lön eller ersättning,
vartill medlemmen eljest är berättigad under sjukdom, för dag räknat
uPPgår till högre belopp än 1/a60 av hans årsinkomst av förvärvsarbete.

Frivillig sjukvårds- och sjukpenningförsäkring får meddelas endast om
medlemmen har god hälsa och ej fyllt 55 år.

Försäkringen finansieras genom försäkringsavgifter och
statsbidrag.

Varje sjukkassemedlem är sålunda skyldig att erlägga avgift för försäkringen.
Avgifterna skall för varje kassa beräknas och efter vederbörande
kassas hörande fastställas av pensionsstyrelsen. Avgiftsuppbörden skall för
den obligatoriska försäkringen ske i samband med skatteuppbörden. Avgifterna
till den frivilliga försäkringen skall uppbäras i den ordning vederbörande
centralsjukkassa bestämmer.

Statsbidrag utgår i form av sjukhjälpsbidrag, medlemsbidrag och avgiftslindringsbidrag.
Särskilt statsbidrag lämnas till centralsjukkassorna för den
frivilliga sjukpenningförsäkringen. Till den frivilliga sjukvårdsförsäkringen
utgår däremot icke något statsbidrag.

Sjukhjälpsbidraget utgör en procentuell andel av en sjukkassas årliga
utgifter. Bidraget motsvarar 50 % av utgifterna för läkarvård, de försäkrades
resor till och från läkare och sjukvårdsanstalt och för sjukpenning
samt 100 % av utgifterna för make- och barntillägg. Medlemsbidraget
utgår med ett fast belopp för envar som vid kalenderårets utgång
är sjukkassemedlem. Beloppet, som varierar i kassor av olika typ och belägenhet,
är högst 5 och lägst 3 kr. Avgiftslindringsbidraget utgör 6 kr.
för varje vid kalenderårets utgång sjukpenningförsäkrad medlem och 2 kr.
för medlem som är enbart sjukvårdsförsäkrad. Sjukhjälpsbidrag och medlemsbidrag
kan under särskilda förutsättningar förhöjas av Kungl. Maj:t.

Statsbidraget till den frivilliga sjukpenningförsäkringen är 20 % av sjukpenningutgifterna.

Beträffande sjuk kasseorganisationen må nämnas, att de
allmänna sjukkassorna är självständiga juridiska personer med eget ansvar
för verksamheten. Fn allmän sjukkassas angelägenheter handhaves
av ett ombudsmöte och av kassans styrelse. Ombud till ombudsmötet utses
i en lokalsjukkassa av den eller de kommuner, inom vilkas områden kassan
bär sin verksamhet, i stadsccntralsjukkassa av staden och i annan central -

Kungl. Maj:ts proposition nr 17<V.

sjukkassa av ombudsmöten i de anslutna lokalsjukkassorna. Kassorna skall
stå under tillsyn av en för hela riket gemensam tillsynsmyndighet. Kungl.
Maj :t har den 17 oktober 1947 förordnat, att pensionsstvrelsen skall vara
tillsynsmyndighet.

Över allmän sjukkassas beslut i ärenden angående försäkring får klagan
föras hos pensionsstvrelsen genom b e s v ä r. Pensionsstyrelsens beslut
må överklagas endast om styrelsen lämnat sitt tillstånd därtill. Klagan
över pensionsstyrelsens beslut avgöres av Kungl. Maj:t i statsrådet.

De försäkrades avgifter för den obligatoriska försäkiingen
skulle enligt de beräkningar, som föregick lagens antagande, komma att
per år genomsnittligt hålla sig omkring 24 kr. för dem som tillförsäkrades
en sjukpenning av 3:50 kr. och omkring 4 kr. för de enbart sjukvårdsförsäkrade.
Enligt år 1950 verkställda beräkningar skulle motsvarande avgiftsbelopp
behöva höjas till omkring 31 kr. resp. 5 ä 6 kr.

Vid tidpunkten för sjukförsäkringsreformens beslutande beräknades
statsverkets utgifter budgetåret 1950/51 — d. v. s. det törsta budgetår
som enligt statsmakternas ursprungliga beslut skulle belastas med
kostnader för försäkringen — för själva sjukförsäkringens genomförande
till 171,3 milj. kr., därav 165,3 milj. kr. avseende den obligatoriska försäkringen.
Sjukförsäkringens totalkostnader nämnda budgetår uppskattades
till 266,8 milj. kr. Av detta belopp skulle 236,8 milj. kr. belöpa å den obligatoriska
försäkringen. Statens andel i kostnaderna för den obligatoriska sjukförsäkringen
skulle i enlighet härmed komma att uppgå till i runt tal 70 A
av totalkostnaderna för denna försäkring. Enligt kostnadsberäkningar, verkställda
under år 1950, skulle emellertid de ursprungliga beloppen i olika
avseenden behöva jämkas uppåt. Enligt de nya kalkylerna skulle den allmänna
sjukförsäkringens totala årskostnader bli 339,9 milj. kr., därav
200,2 milj. kr. avseende statens utgifter. Om hänsyn tages till 1946 års
reform även i vad den avser sjukhusvård och läkemedel, skulle enligt de
nya beräkningarna reformens genomförande totalt medföra en årlig kostnadsökning
för statsverket på omkring 260 milj. kr.

Olycksfallsförsäkringslagen.

Enligt lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete1
(nr 235; ändr. 323/1919, 320/1922, 155/1924, 215/1926, 135/1928, 349/1933,
383/1936, 69/1939, 818/1939, 514/1941, 940/1941, 227/1944, 191/1945, 350/1946,
493/1946, 483/1947 och 420/1948) är med vissa undantag, främst avseende
s. k. hemarbetare samt familjemedlemmar, varje arbetare försäkrad för
skada till följd av olycksfall i arbetet. Såsom föranledd av olycksfall
skall anses även skada som, utan att hänföras till yrkessjukdom enligt
yrkessjukdomsförsäkringslagen — för innehållet i sistnämnda lag redogöres

1 Denna lag benämnes 1 det följande ÖL.

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

närmare i fortsättningen — förorsakats genom inverkan under högst några
få dagar antingen på mekanisk väg av arbetet, såsom skavsår eller blåsor,
eller av temperaturförhållandena under arbetet, om skadan utgöres av
värmeslag, solsting eller förfrysning, eller av visst i arbetet använt frätande
eller etsande ämne eller blandning, vari dylikt ämne ingår. Såsom olycksfall
i arbetet skall jämväl anses olycksfall vid färd till eller från arbetsstället,
där färden föranledes av och står i omedelbart samband med arbetsanställningen.
Elever vid vissa anstalter för yrkesutbildning anses som arbetare
enligt lagen.

Kostnaderna för försäkringen bestrides, med bidrag av
statsmedel till omkostnaderna, genom försäkringsavgifter, som erlägges av
arbetsgivarna. Försäkringen äger rum i riksförsäkringsanstalten eller i
något ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag, som för ändamålet bildats av
arbetsgivare.

I fråga om försäkringens förmåner gäller följande.

Den skadade skall tillhandahållas erforderlig läkarvård jämte läkemedel
och andra till arbetsförmågans höjande eller eljest till lindrande av menliga
följder av olycksfallet nödiga särskilda hjälpmedel, såsom kryckor,
konstgjorda lemmar och glasögon. I dessa hänseenden är således ÖL förmånligare
för de försäkrade än SFL. Har olycksfallet medfört sjukdom, som
varat mer än två dagar efter dagen för olycksfallet (karenstid), utges vidare
fr. o. in. dagen efter olycksfallsdagen sjukpenning så länge sjukdomen förorsakar
förlust av arbetsförmågan eller nedsättning av densamma med
minst ‘/«- Medför olycksfallet — sedan därav förorsakad sjukdom upphört —
under längre eller kortare tid bestående förlust av arbetsförmågan eller nedsättning
av densamma med minst Vio. utges livränta. Har olycksfallet medfört
arbetarens död, utges begravningshjälp samt livräntor till vissa efterlevande.

Enligt en av de grundläggande principerna i ÖL är såväl sjukpenningens
som livräntans storlek beroende av den skadades årliga arbetsförtjänst
under tiden närmast före olycksfallet. En annan huvudprincip är, att sjukpenningens
och invalidlivräntans storlek är avhängig av den grad, varmed
arbetsförmågan blivit nedsatt till följd av olycksfallet.

Sjukpenning vid förlust av arbetsförmågan (hel sjukpenning) utgår för
dag med belopp, som framgår av en i lagen intagen tabell; vid nedsättning
av arbetsförmågan utgår ett mot nedsättningen svarande lägre belopp.
Sjukpenningen utgör lägst 3:50 kr. och högst 14 kr. Vissa undantagsbestämmelser
gäller för personer under 18 eller över 67 år samt för höggradiga
invalider. Familjetillägg om 1:50 kr. utgår, om den skadade sammanlever
med hustru eller har hemmavarande barn eller adoptivbarn under 16 år.
Därest den skadade intagits å sjukvårdsanstalt, har försäkringsinrättningen
rätt att från sjukpenningen för vårdtiden avdraga 1: 50 kr. om dagen. Avdraget
får dock utgöra högst hälften av sjukpenningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

Enligt ÖL gäller följande ersättningsskala:

Den årliga arbetsförtjänsten uppgår	Sjukpenningens belopp
till kr.	men ej till kr.	utan familjetillägg kr.	med familjetillägg kr.
	1 785	3	50	5: —
1 785	2 040	4	—	5: 50
2 040	2 295	4	50	6: —
2 295	2 805	5	—	6: 50
2 805	3 315	6	—	7: 50
3 315	3 825	7	—	8: 50
3 825	4 335	8	—	9: 50
4 335	4 845	9	—	10: 50
4 845	5 355	10	—	11: 50
5 355	5 865	11	—	12: 50
5 865	6 375	12	—	13: 50
6 375	6 885	13	—	14: 50
6 885	—	14	—	15: 50

Invalidräntan utgick ursprungligen med ett belopp, som vid förlust av
arbetsförmågan utgjorde 2/3 av den skadades årliga arbetsförtjänst. Vid
nedsättning av arbetsförmågan med minst 1/io utgjorde livräntan det lägre
belopp, som svarade mot nedsättningen. Härvid skulle hänsyn ej tagas till
den del av arbetsförtjänsten, som översteg visst maximibelopp. Maximibeloppet
höjdes den 1 januari 1949 till 7 200 kr. Samtidigt ändrades även
regeln att livräntans storlek står i direkt proportion till invaliditetsgraden.
Enligt lagändringen erhåller den, som helt förlorat arbetsförmågan eller
fått den nedsatt med minst 3/i0, förhöjd livränta fr. o. m. månaden näst efter
den, varunder han fyllt 18 år, t. o. m. den månad, varunder han fyller 67 år.
Den förhöjda livräntan utgår med ett årligt belopp, som vid förlust av
arbetsförmågan motsvarar 11/i2 av den skadades årliga arbetsförtjänst, och
vid nedsättning av arbetsförmågan ett mot graden av nedsättningen svarande
belopp av arbetsförtjänsten, minskat med 1/i2 av arbetsförtjänsten.
Den 1 januari 1949 ersattes även en tidigare bestämmelse om förhöjning
av livräntan till s. k. hjälplös invalid med ett stadgande, enligt vilket ett
med hänsyn till vårdbehovets omfattning bestämt särskilt vårdbidrag om
högst 1 800 kr. för år kan utgå till en sådan invalid.

Efterlevandelivräntor utges till änka -— i vissa fall även till änkling —
samt till barn eller adoptivbarn under 16 år och, efter en speciell behovsprövning,
till föräldrar eller adoptivföräldrar. Livräntan till änka eller
änkling utgör 1/3 av den avlidnes årliga arbetsförtjänst. Livräntan till
varje barn utgör 1/e och till föräldrar högst 1/« av samma arbetsförtjänst.
Det sammanlagda årsbeloppet av livräntor till flera efterlevande får motsvara
högst 5/e av arbetsförtjänsten.

över beslut av en försäkringsinrättning rörande ersättning eller eljest
rörande tillämpningen av någon i ÖL given bestämmelse kan klagan föras
genom besvär hos försäkringsrådet. Rådet äger emellertid, även om

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

klagan ej förts, upptaga dylikt ärende till prövning, över försäkringsrådets
beslut får klagan ej föras.

Arbetsgivarnas avgifter för olycksfallsförsäkringen skall enligt lagen av
försäkringsinrättningen bestämmas till belopp, som med hänsyn till arbetets
farlighet i allmänhet och till de särskilda förhållanden, under vilka det
bedrives efter försäkringstekniska grunder prövas vara erforderligt för
täckande av den risk, som försäkringen avser. I fråga om de ömsesidiga
socialförsäkringsbolagen skall i beloppet ingå omkostnaderna för försäkringen.
Är arbetsgivare, kassa, pensionsinrättning eller försäkringsanstalt
skyldig att utge understöd, för vilket enligt lagen avdrag från lagersättningarna
får göras, bestämmes försäkringsavgiften till det lägre belopp, som
motsvarar den minskade försäkringsrisken. Arbetsgivaren säges i sistnämnda
fall stå självrisk, vilken kan vara total eller partiell. Som bidrag
till bestridande av omkostnaderna för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens
verksamhet skall för varje försäkring i anstalten till statsverket
erläggas en tilläggsavgift om 5 % av försäkringsavgiften. I fråga om
socialförsäkringsbolagen uttages ett motsvarande bidrag, fastställt till 3 %.

Med stöd av lagens bestämmelser varierar försäkringsavgifterna avsevärt
mellan olika företagsgrupper. Avgifterna kan även variera betydligt mellan
olika företag inom en företagsgrupp. Försäkringskostnaderna, häri inräknat
motsvarande utgifter för dem som står självrisk, för de yrkesskador,
som f. n. inträffar under ett år, torde grovt räknat kunna uppskattas till
155 milj. kr., varav omkring 15 milj. kr. belöper å statsarbetare.

Yrkes sjukdoms försäkring slagen.

Den som jämlikt ÖL är försäkrad för skada till följd av olycksfall i
arbete skall enligt lagen den 14 juni 1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar
(nr 131; ändr. 335/1930, 384/1936, 211/1938, 226/1944, 187/1949,
166/1950, 185/1951 och 289/1952) anses vara försäkrad för vissa genom en
i lagen intagen förteckning särskilt angivna sjukdomar. Förteckningen upptar
dels sjukdomar genom inverkan av vissa uppräknade ämnen och
energiformer, dels ett antal specificerade sjukdomar till följd av ensidiga
eller ovanligt ansträngande rörelser, tryckpåverkningar, vibrationer från
arbetsredskap, buller och vissa infektioner. Beträffande yrkessjukdomsförsäkringen
tillämpas i huvudsak bestämmelserna i ÖL.

översikt av socialvårdskommitténs förslag.

(SOU 1951:25)

Socialvårdskommitténs förslag till yrkesskadeförsäkringslag bygger på
samma princip som den nuvarande lagstiftningen. Yrkesskadeförsäkringen
skall alltså utgöra en av arbetsgivarna bekostad obligatorisk försäkring av
arbetstagarna för skada i arbetet. Tillhörigheten till förs ä k -

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

ringen bibehålies i stort sett vid sitt omfång enligt gällande praxis såvitt
avser gränsdragningen mellan begreppen arbetstagare och självständiga
företagare. Försäkringen omfattar enligt förslaget anställda och övriga, som
arbetar för annans räkning utan att därvid i förhållande till denne intaga en
självständig ställning, ävensom vissa yrkesutbildningselever. Den utvidgningen
föreslås emellertid, att även alla offentliga förtroendemän skall omfattas
av den obligatoriska försäkringen.

Undantaget i ÖL beträffande vissa hemmavarande familjemedlemmar
till arbetsgivaren skall i princip gälla även enligt den föreslagna yrkesskadeförsäkringslagen.

Möjligheten till frivillig försäkring av de undantagna familjemedlemmarna
föreslås bibehållen. Sådan försäkring skall också få tecknas i riksförsäkringsanstalten
för dem som ej omfattas av den obligatoriska försäkringen
på grund av att deras arbete utföres åt organ eller person, som åtnjuter
immunitet (t. ex. utländsk beskickningschef).

Framför allt för att bereda de med hemindustriellt arbete sysselsatta
obligatoriskt skydd enligt lagen föreslås det nuvarande undantaget slopat
beträffande dem som utför arbetet i sitt hem eller på ett arbetsställe som
de själva bestämmer. En viss inskränkning i försäkringens tillämpning i
dylika fall har dock ansetts nödvändig. Enligt en såväl för hemindustriellt
som för annat arbete avsedd bestämmelse gäller sålunda en karenstid om
14 dagar i fråga om olycksfall i sådant arbete, som den försäkrade utför i
sitt hem eller på annat av honom bestämt arbetsställe utan att den försäkringspliktige
eller företrädare för denne utövar tillsyn.

I fråga om begreppet olycksfall i arbete föreslås att den obligatoriska
försäkringen alltjämt skall omfatta både olycksfall på arbetsstället
och olycksfall under färder till och från arbetet. Vissa utvidgningar av
försäkringsskyddets omfattning föreslås emellertid. Sålunda skall olycksfall
i skogshärbärgen och vissa andra förläggningar jämställas med olycksfall
på arbetsområdet. I fråga om färdolycksfallen förordas också vissa
uppmjukningar.

Kommittén anser det principiellt rimligt, att med olycksfallsskadorna likställa
andra hälsorubbningar, oavsett om sjukdomen är specifik för yrket
eller ej. I vilken utsträckning ett sådant likställande av olycksfall och
andra yrkesskador kan realiseras är enligt kommitténs mening helt och
hållet en praktisk fråga. Kommittén finner sig dock ej kunna förorda, att
den hittillsvarande anordningen med en förteckning över de ersättningsberättigande
skadorna frångås, men föreslår väsentliga ändringar i principerna
för förteckningen. Den nya förteckningen anges vara avsedd att,
så långt det är praktiskt möjligt och lämpligt, täcka alla skador som kan
tillskrivas det av försäkringen omfattade arbetet.

Det skall enligt förslaget ankomma på Kungl. Maj :t att efter riksdagens
hörande eller på förslag av medicinalstyrelsen och statens institut för folk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

hälsan meddela föreskrifter om försäkringens räckvidd beträffande sjukdomar,
som härrör från vissa i lagen angivna inflytelser, nämligen inverkan
av något ämne eller annan substans, som anges i föreskrifterna, eller någon
där angiven inverkan av strålande energi, ensidiga eller ovanligt ansträngande
rörelser, fortgående eller upprepat tryck, vibrationer från arbetsredskap,
buller eller smitta.

Sådana hudsjukdomar, som el jest ej omfattas av försäkringen, blir enligt
en specialregel ersättningsberättigande, om de skäligen kan antagas vara
förorsakade av arbetet genom ämne eller annan substans, som ej upptagits
i de nyssnämnda föreskrifterna. En särskild karenstid om fyra veckor
föreslås dock för dessa fall.

Kommittén föreslår lagfästande av en bevisregel, i princip innebärande
eu förskjutning av bedömningen till de försäkrades förmån. Enligt denna
regel skall vid bedömandet av frågan, huruvida viss åkomma förorsakats
av olycksfall, detta anses vara förhållandet, såvida ej övervägande skäl
måste anses tala däremot. Regeln skall äga motsvarande tillämpning beträffande
sjukdom, som enligt nyssnämnda förteckning utgör yrkesskada.

De av kommittén föreslagna försäkringsförmånerna innebär
väsentliga olikheter i förhållande till de nuvarande.

Ersättningsunderlaget skall visserligen fortfarande i princip grundas
på den försäkrades inkomstförhållanden vid tiden för skadefallet eller,
beträffande minderåriga in. fl., på en uppskattning av den framtida inkomsten
vid oförändrad lönenivå inom yrket. Hänsyn skall emellertid tagas
till löneändringar, som under det senaste året inträffat till följd av ändringar
i kollektivavtal in. m. Vidare skall hänsyn upp till visst närmare
angivet maximum tagas till inkomst av bisyssla, oberoende av om bisysslan
utföres för den vanlige arbetsgivarens räkning eller ej. Som bisyssla
räknas även hushållsarbete i hemmet, när detta arbete har utgjort en väsentlig
del av den försäkrades sysselsättning. De nuvarande reglerna angående
lärlingar och underåriga föreslås ersatta av en bestämmelse, att — med
visst undantag — ersättningarna i åldrarna 18—20 år, 21—24 år och från
fyllda 25 år skall beräknas efter den arbetsinkomst, som den skadade skäligen
kunde antagas påräkna vid respektive 18, 21 och 25 års ålder. Efterlevandelivränta
skall i dessa fall utgå på grundval av tjugufemårsinkoinsten.
I fråga om livränta till efterlevande föreslås även den regeln, att när den avlidne
på grund av tidigare kroppsskada åtnjuter ersättning enligt yrkesskadeförsäkringslagen
eller annan författning eller på grund av Konungens
förordnande, ersättningen i fråga skall likställas med arbetsinkomst. Med
tanke främst på silikosfallen föreslås, att när försäkrad varaktigt avbryter
det farliga arbetet först avsevärd tid efter det sjukdomen yppats, ersättningsunderlaget
vid bestämmande av ersättning för tid efter arbetsavbrottet
ej skall beräknas till lägre belopp än som skulle ha fastställts, om sjukdomens
yppande och arbetsavbrottet hade ägt rum samtidigt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

Maximibeloppet för den årliga arbetsförtjänstens beräkning föreslås höjd
från 7 200 till 9 000 kr. Om de allmänna levnadskostnaderna ett visst år
under både mars och juni utvisar ökning eller minskning med minst 10 %
i förhållande till läget vid lagens ikraftträdande, skall detta från följande
årsskifte föranleda anpassning av maximibeloppet med motsvarande hela
tiotal procent. Motsvarande ändringar skall vidtagas i sjukpenningskalan.
Ändringarna skall fastställas av Kungl. Maj :t.

Kommittén avstyrker ett borttagande av skattefriheten för sjukpenning.
Regler uppställes, som avses skola leda till att ersättningsbeloppen blir av
lämplig storlek i förhållande till den skadades arbetsförtjänst efter källskatteavdrag.
Principen om sjukpenningens gradering efter såväl arbetsinkomst
som försörjningsplikt bibehålies. Hänsyn till försörjningsplikt
skall dock tagas ej genom ett i alla sjukpenningklasser lika familjetillägg
utan genom en anordning med separata skalor för familjeförsörjare och ensamstående.
Minimisjukpenningen för reguljära fall föreslås bli 4 kr. för ensamstående
och 5 kr. för försörj are. Den nuvarande specialregeln för personer
under 18 eller över 67 år och höggradiga invalider bibehålies dock. Maximisjukpenningen
föreslås utgöra 16 kr. för ensamstående och 18 kr. för
försörjare, i båda fallen vid en arbetsförtjänst om minst 9 000 kr.

Vårdbidraget vid invaliditetsfall föreslås bibehållet. Ett motsvarande
bidrag anses böra införas vid vissa långvariga sjukdomstillstånd.

Vissa ändringar föreslås i reglerna om bedömningen av arbetsförmågans
nedsättning och beträffande invaliditetsersättningarna.

I fråga om livräntorna till efterlevande föreslås ersättningstiden utvidgad
bl. a. på så sätt, att rätt till livränta skall under särskilt angivna förutsättningar
föreligga för en änka, även om äktenskapet ingåtts efter olycksfallet,
för frånskild make, för kvinna som varaktigt sammanlevde med den försäkrade
under äktenskapsliknande förhållanden, samt för styvbarn. För
föräldrar uppmjukas rekvisitet för rätt till livränta.

Problemet om försäkringsskydd för dem som ej omfattas
av yrkesskadeförsäkringslagen — framför allt självständiga
yrkesutövare, husmödrar och vissa familjemedlemmar till arbetsgivaren
—- föreslås löst så, att det genom statsmakternas försorg tillskapas
en särskild försäkringsform såsom ett komplement till den allmänna sjukförsäkringen
och avseende skador såväl i som utom arbete. Denna försäkringsform
är framför allt avsedd att lämna skydd vid invaliditet och dödsfall.
Enligt kommitténs mening kan emellertid en försäkring av ifrågavarande
slag inte genomföras förrän samtidigt med den allmänna sjukförsäkringen.

I avbidan på genomförandet av en försäkring av nyss angiven typ förordar
kommittén som ett provisorium en lag om försäkring av företagares in. fl.
barn. Enligt denna lag skall vissa familjemedlemmar till arbetsgivaren obligatoriskt
försäkras för skada i arbetet. Försäkringen, som skall grundas på

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

anmälningsskyldighet (för föräldrarna), föreslås gälla för sådana barn,
som föregående år fyllt minst 15 år och arbetat för föräldrarnas räkning
under sådana omständigheter, att dessa har gjort löneavdrag för barnets
källskatt. Frivillig försäkring föreslås kunna tecknas för andra barn samt
för olycksfall utom arbete.

För andra studerande än de förut nämnda yrkesutbildningseleverna föreslås
en särskild förordning angående ersättning av statsmedel för skada,
ådragen under studierna.

Sammanfattning av remissyttrandena över socialvårdskommitténs

förslag.

över yrkesskadebetänkandet har efter remiss yttranden avgivits av statskontoret,
kommerskollegium, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, försäkringsrådet,
riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,
arbetarskyddsstyrelsen, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen,
järnvägsstyrelsen, domänstyrelsen, skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning,
statens institut för folkhälsan, försäkringsinspektionen, statistiska
centralbyrån, Svea hovrätt, Göta hovrätt, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Södermanlands, Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs och
Bohus, Gävleborgs samt Norrbottens län, 1946 års skolkommission, änkepensioneringskommittén,
Socialförsäkringsbolagens förening, Folksam,
Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Svenska
landstingsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen
i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Riksförbundet landsbygdens
folk, Svenska lantarbetsgivareföreningen, Sveriges skogsägareförbund, Sveriges
redareförening, Föreningen Sveriges aktiva handelsresande, Svenska
försäkringsbolags riksförbund, Svenska sjukkasseförbundet, Sveriges husmodersföreningars
riksförbund samt Yrkeskvinnors samarbetsförbund.

Då något fullständigt förslag till lagstiftning angående yrkesskadeförsäkringen
ej framlägges i detta sammanhang och med hänsyn till den utveckling,
som saken sedermera tagit i och med att socialförsäkringsutredningen
avgivit sitt förslag, torde det ej finnas anledning att här lämna en
uttömmande redogörelse för innehållet i remissyttrandena över socialvårdskommitténs
förslag. På de punkter, som rör samordningsfrågan, anser jag
mig dock böra något beröra remissyttrandena.

Såsom redan nämnts påtalas genomgående i remissyttrandena, att socialvårdskommittén
ej ansett sig kunna framlägga något förslag till samordning
mellan yrkesskadeförsäkringen och sjukförsäkringen. I åtskilliga yttranden
framhålles, att ett flertal av de betydelsefulla och komplicerade problem,
inför vilka kommittén ställts, skulle kunna få en naturligare och bättre lösning
inom ramen för eu obligatorisk sjukförsäkring än genom utvidgningar

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

i olika hänseenden av olycksfallsförsäkringen. I flera yttranden avråder man
bestämt från sådana utvidgningar av olycksfallsförsäkringen, som kunde
föregripa och försvåra en samordning mellan de båda socialförsäkringsgrenarna.

En närmare redogörelse för remissyttrandena i samordningsfrågan finnes
i socialförsäkringsutredningens betänkande s. 99—108, vartill torde få
hänvisas.

Med utgångspunkt från att någon samordning mellan yrkesskadeförsäkringen
och sjukförsäkringen tills vidare ej skulle komma till stånd accepteras
i remissyttrandena allmänt tanken på att yrkesskadeförsäkringen i
stort sett bör bibehållas vid sitt nuvarande omfång och att försäkringstillhörigheten
således bör baseras på det arbetstagarbegrepp, som utbildat sig
vid tillämpningen av ÖL och som omfattar ej endast arbetstagarna i egentlig
mening utan även vissa andra kategorier. Diskussionen i yttrandena i
denna del har huvudsakligen rört sig om vilka jämkningar i rådande praxis
som kan anses påkallade och hur man lagtekniskt skall gå till väga för att
dra en så klar gräns som möjligt kring den personkrets, som borde omfattas
av försäkringen.

Riksförsäkringsanstalten yttrar bl. a. följande:

Utvecklingen har lett till en synnerligen invecklad och för allmänheten
ofta svårförståelig praxis i fråga om gränsdragningen mellan begreppen
arbetare och självständig företagare. Härutinnan råder för närvarande en
betänklig brist på enhetlighet och överblickbarhet. Riksförsäkringsanstalten
torde i avsevärt högre grad än de ömsesidiga bolagen ha stark känning härav.
Det är därför enligt anstaltens mening synnerligen påkallat, att en genomgripande
rationalisering och förenkling på området kommer till stånd. Det
framstår härvid såsom ett önskemål att allmänna principer åvägabringas,
vilka — samtidigt som det framträdande behovet av fasthet och enhetlighet
i bedömningen tillgodoses — jämväl i möjligaste mån begränsa behovet av
utredningar och även vederbörligen beakta försäkringstekniska synpunkter.

I anslutning till det anförda uttalar riksförsäkringsanstalten, att det från
försäkringstekniska och administrativa synpunkter givetvis vore önskvärt
att låta lagen omfatta endast arbetstagare i civilrättslig mening.

Överståthållarämbetet anför:

Utvecklingen på yrkesskadeförsäkringens område kännetecknas av all eu
successiv uttänjning skett av de olika begrepp — arbetstagare, olycksfall i
arbete, yrkessjukdom och andra — vilka äro avgörande för huruvida ersättning
kan utgå vid förlust eller reducering av arbetsförmågan. Det är uppenbart,
att denna utveckling betingats av frånvaron av en kompletterande form
av socialförsäkring. Det nu föreliggande förslaget innebär på åtskilliga
punkter eu ytterligare utsträckning av gränserna för ersättningsbarheten,
liksom av förmånernas storlek. Mot denna tendens i förslaget kan, lika
litet som mot den tidigare utvecklingen, ej resas någon invändning, såvitt
angår skäligheten i och för sig av utvidgningarna, även om självfallet bristen
på kostnadsberäkningar försvårar ett ställningstagande. Det kan dock knappast
sägas, att den gränsdragning, vilken under alla förhållanden måste

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

ske så länge allenast en delreglering föreligger, blir klarare genom uttänjning
av olika kriterier. Snarare föreligger risk för att olikheterna bliva än
mer svårförståeliga för dem, som även framdeles måste hållas utanför
möjligheten att genom sociala åtgärder erhålla kompensation för förlust
eller minskning av arbetsförmågan. Detta förhållande talar enligt ämbetets
mening för att en viss försiktighet bör iakttagas, när det gäller att utvidga
tillämpligheten av en likväl avgränsad social yrkesskadeförsäkring.

Vad nu sagts gäller icke minst försäkringstillhörigheten, som är beroende
av den innebörd arbetstagar- och därmed korresponderande begrepp erhålla
i lagstiftning och praxis. I denna fråga göra sig emellertid även synpunkter
av annan art gällande.

överståthållarämbetet erinrar i fortsättningen om att utvecklingen lett
till uppkomsten av två skilda arbetstagarbegrepp, ett civilrättsligt och ett
socialt betonat. Det senare, som särskilt torde känneteckna rättstillämpningen
på olycksfallsförsäkringens område, hade kommit till användning
företrädesvis när det gällde fullgörandet av förpliktelser, som vore av särskild
betydelse för det allmänna. Det civilrättsliga arbetstagarbegreppet
åter, som byggde på avtalsfrihetens princip och föranledde en ur privaträttsliga
synpunkter gjord tolkning av ingångna arbetsavtal, torde i stort
sett kunna sägas vara det grundläggande på områden, där arbetstagarens
rättigheter mera omedelbart motsvarades av ekonomiska förpliktelser för
arbetsgivaren. Härav hade följt, oaktat ur sociala synpunkter ett annat
resultat kunnat anses önskvärt, att ett mera inskränkt arbetstagarbegrepp
måst tillämpas på vissa områden. Sålunda kunde erinras om att arbetsdomstolen
ansåge sig böra vid prövningen av de ur ett anställningsförhållande
härrörande rättsverkningarna lägga det privaträttsliga arbetstagarbegreppet
till grund för sina avgöranden. Det nuvarande förhållandet,
att en person kunde i ett och samma arbetsavtalsförhållande betraktas som
arbetstagare i fråga om exempelvis olycksfallsförsäkringen men som självständig
företagare i fråga om t. ex. semesterrätt eller förmånsrätt enligt
17 kap. 4 § handelsbalken måste onekligen te sig förbryllande och kunde ej
sägas vara tillfredsställande.

Socialförsäkringsutredningens förslag.

(SOU 1952:39)

Samordningsfrågan.

Utredningens överväganden har resulterat i att för viss tid en samordning
bör ske mellan den allmänna sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen
och att under denna tid sjukhjälpen — i princip lika för yrkesskador och
andra sjukdomar — skali lämnas av allmän sjukkassa enligt sjukförsäkringens
ersättningsbestämmelser. Efter samordningstidens slut bör ersättning
för yrkesskada utgå från yrkesskadeföräkringen och enligt de för
denna försäkring gällande reglerna. Sainordningstiden föreslås i princip

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

skola sträcka sig intill utgången av de 90 första dagar, för vilka sjukpenning
utgår vid ett sjukdomsfall. Utredningen utvecklar sin mening härutinnan
i huvudsak sålunda.

En samordning av sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna förutsätter, åtminstone
om samordningen skall få en mera betydande räckvidd, att sjukförsäkringens
förmåner under en viss tid efter olycksfallet eller yrkessjukdomens
början kan anses tillräckliga även såsom prestationer i anledning
av yrkesskada. Utformningen av reglerna rörande sjukförsäkringen beror
alltså i hög grad på om en samordning med yrkesskadeförsäkringen skall
ske och i så fall på vad sätt.

Systemet med två olika försäkringar vid sjukdom, av vilka den ena har
långt gynnsammare ersättningsgrunder än den andra, leder enligt erfarenheten
till ett mycket stort antal gränsdragningsfrågor, av vilkas lösning i
eu viss riktning den försäkrade ofta har ett starkt intresse. Den nuvarande
ordningen med två helt skilda försäkringssystem har också stora administrativa
olägenheter, önskar man mera väsentligt minska dessa, räcker
det ej med att förmånerna under den tid samordningen avser är lika utan
hänsyn till sjukdomens art och uppkomstsätt. Så länge förmånerna lämnas
av skilda försäkringssystem, måste nämligen vid varje sjukdomsfall fastslås,
om fallet hör till den ena eller andra kategorien. Vidare bibehålies de
nuvarande olägenheterna för allmänheten i form av långsamhel vid utbetalningar
inom yrkesskadeförsäkringen och ovisshet rörande vilket organ
som skall utge sjukhjälpen.

Det sagda leder till att en samordning om möjligt bör vara fullständig
under samordningstiden. Samordningen bör sålunda avse såväl storleken
av förmånerna som det administrativa och det ekonomiska ansvaret för
regleringen av de enskilda fallen.

Hjälpbehovet vid en sjukdom är icke beroende av huruvida sjukdomen
är att anse som yrkesskada eller ej. Det torde emellertid inte vara möjligt
att mera väsentligt minska nuvarande förmåner vid yrkesskada. Åtminstone
för en viss samordningstid måste därför sjukförsäkringens förmåner
höjas så mycket, att de för denna tid kan accepteras även vid yrkesskador.
Detta behöver dock ej innebära, att man flyttar över yrkesskadeförsäkringens
förmåner helt obeskurna till den samordnade försäkringen.

Det torde f. n. ej kunna komma i fråga att inom den allmänna sjukförsäkringen
— såsom inom yrkesskadeförsäkringen — ge full ersättning för
läkarvård och resor. Inom en samordnad sjukpenningförsäkring måste
vidare sjukpenningens storlek beräknas efter schematiska grunder, så att
utredning vid sjukdomsfallets inträffande inte erfordras. Detta kan för den
försäkrade vara antingen bättre eller sämre än enligt nuvarande regler.
Vid en fullständig samordning måste karenstiden vara oberoende av sjukdomens
art och uppkomstsätt. Med sjukförsäkringens karenstid innebär
detta en viss försämring ur de yrkesskadades synpunkt.

Samordningen medför å andra sidan vissa fördelar för den skadade jämfört
med den nuvarande olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringen. Han
vet omedelbart vad han har att påräkna för förmåner. Dröjsmål med utbetalningar
på grund av tidskrävande utredningar behöver ej förekomma.
Bekymren för resultatet av ersättningsfrågornas prövning leder f. n. ibland
till svåra komplikationer av psykologisk natur med förlängning av sjukdomstillståndet
som följd. Samordningen minskar väsentligen risken härför.
Genom samordningen minskar vidare skälen mot att låta yrkesskadeför -

Kungl. Maj:Is proposition nr 178.

säkringen omfatta även en arbetsgivares i rörelsen sysselsatta familjemedlemmar.
Det blir också lättare att ordna yrkessjukdomsförsäkringen på ett
rationellt sätt. Den största vinsten är dock, att ett gott skydd åstadkommes
vid all sjukdom. Försämringarna i en yrkesskadeförsäkring synes väga
mycket lätt för de försäkrade vid beaktande av de med samordningen förenade
fördelarna.

Vid en fullständig samordning är det uppenbarligen ej möjligt att för
samordningstiden variera arbetsgivarnas avgifter på sätt som nu sker efter
kostnaderna för de vid företaget inträffande yrkesskadorna. I vad mån
mVjligheterna för arbetsgivarna att få sänkning av avgifterna till olycksfallsförsäkringen
nu verkar som en sporre i skyddsarbetet anser utredningen
ej kunna med säkerhet bedömas. Skyddsarbetet har under senare
tid intensifierats genom förstärkning av de samhälleliga arbetarskyddsorganen
och genom samverkan mellan parterna på arbetsmarknaden. Arbetsgivarna
har otvivelaktigt ett stort intresse av att förhindra driftsstörningar,
helt oberoende av variationer i fråga om olycksfallsförsäkringspremierna.
Utredningen anser därför att skyddsarbetet vid industriföretagen ej i någon
mera betydande mån kommer att hämmas av att variationerna i premierna
minskas.

En fullständig samordning hehöver ej heller minska försäkringsinrättningarnas
möjligheter att redan på ett tidigt stadium vidtaga åtgärder för
att mildra följderna av inträffade yrkesskador i fråga om arbetsoförmågans
grad och varaktighet. För övrigt är det lika betydelsefullt att invaliditetsförebyggande
åtgärder vidtages vid alla sjukdomar, oberoende av om de
orsakats av arbete för annans räkning eller ej.

En invändning av annan art kan emellertid också anföras mot eu fullständig
samordning. Då differentieringen olika arbetsgivargrupper emellan
minskar i fråga om olycksfallsförsäkringspremierna, blir vissa företagare
hårdare belastade än nu medan andra får en lindring — förutsatt att arbetsgivarna
såsom kollektiv skall bidraga till sjukförsäkringen i minst den omfattning
som deras utgifter för olycksfallsförsäkringen minskar. Differentieringen
av olycksfallsförsäkringspremierna kan trots samordningen bestå
men premiebeloppen blir mindre. Det är däremot ej möjligt att på motsvarande
sätt differentiera arbetsgivarbidragen till sjukförsäkringen. Det
torde inte kunna undvikas, att vissa ändringar i fråga om de bestående
förhållandena uppkommer även för företagarnas del vid en radikal omläggning
av socialförsäkringen.

Utredningen nämner, att det med ledning av tillgänglig statistik kan
antagas att beträffande de olycksfall i arbete, som medför arbetsoförmåga,
och som kvarstår på tredje dagen från olycksfallet, ungefär 15 % är avvecklade
inom en vecka, 50 % inom två veckor, 96 å 97 % inom 13 veckor
och 99,7 % inom ett år räknat från och med dagen efter olycksfallets inträffande.
Utredningen framhåller emellertid, att de administrativa vinsterna
inte kan direkt mätas med ledning av dessa avvecklingssiffror. Om
samordningstiden är begränsad, måste nämligen de yrkesskadefall, som
kvarstår vid eu viss tidpunkt före samordningstidens utgång, i regel prövas
av vederbörande olycksfallsförsäkringsinrättning, så alt inga uppehåll i
utbetalningen av ersättningar behöver uppstå. Det är vidare helt naturligt

5 - B ihan g till riksdagens protokoll 7.95.7. 7 samt. Nr 178.

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

så, att handläggningen av de långvariga fallen i allmänhet är besvärligare
än av de kortvariga.

Samordningstidens längd är enligt vad utredningen fortsättningsvis framhåller
en avvägningsfråga. Först genom en relativt lång samordningstid
bleve de administrativa vinsterna stora. Eftersom den allmänna sjukförsäkringen
hade en sjukhjälpstid för sjukpenningförsäkringen av två år vore
två år maximum för samordningstiden. Under samordningstiden borde
emellertid förmånerna från sjukpenningförsäkringen inom sjukförsäkringen
i möjlig mån anpassas till yrkesskadeförsäkringens standard. Därmed
uppkomme frågan, om det vore möjligt eller lämpligt att låta sjukförsäkringen
under en tid av upp till två år utge så stora sjukpenningar
som man brukade räkna med i yrkesskadeförsäkringen. Denna omständighet
utgjorde ett starkt skäl att överväga en väsentligt kortare samordningstid
än två år. Även den omständigheten, att sjukvårdsförmånerna under samordningstiden
måste något beskäras för de yrkesskadade i förhållande till
vad som nu gällde, vore ett skäl för att begränsa samordningstiden. Härför
talade också att en omläggning av detta slag borde ske med viss varsamhet.

Efter övervägande av denna fråga har utredningen stannat för en samordningstid
av 90 dagar. Enligt utredningen kan dock en jämkning härutinnan
visa sig påkallad sedan någon tids erfarenhet vunnits av samordningen.

Samordningstid i teknisk bemärkelse är enligt förslaget tiden intill dess
sjukpenning från sjukkassan utgivits i tillhopa 90 dagar. Detta innebär, att
vid recidiv sjukskrivningsdagarna skall adderas med varandra men däremot
inte med mellanliggande dagar. Skulle någon vara utförsäkrad från
sjukförsäkringens sjukpenningförsäkring före utgången av 90-dagarstiden,
upphör samordningen när utförsäkringen sker.

Huvudreglerna för den föreslagna samordningen är i enlighet med det
anförda dels att under samordningstiden ersättning till den skadade skall
utges av den allmänna sjukkassa, i vilken han är försäkrad, och i enlighet
med bestämmelserna i SFL och dels att för tid efter utgången av samordningstiden
ersättningen skall utgå från den försäkringsinrättning, i vilken
den skadade är yrkesskadeförsäkrad, och med tillämpning av de särskilda
reglerna för yrkesskadeförsäkringen. Samordningstiden fungerar alltså
som en särskild karenstid för yrkesskadeförsäkringen. I princip skall
samordningen vara absolut, men av olika skäl anser utredningen det påkallat
att låta yrkesskadeförsäkringen i vissa fall gripa in redan under
samordningstiden och att låta sjukförsäkringen i undantagsfall reglera
skadan efter utgången av samordningstiden. De härför erforderliga speciella
samordningsreglerna motiveras i viss utsträckning med praktiska synpunkter
men framför allt därmed, att man ej vill orsaka en onödig försämring
för en yrkesskadad i förhållande till vad nu gäller.

En speciell samordningsregel föreslås för yrkesskadad, som väl är sjuk -

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

försäkrad men inte sjukpenningförsäkrad, t. ex. 15-åriga arbetstagare. I
dylikt fall skall enligt förslaget sjukpenning och i förekommande fall livränta
utgå från yrkesskadeförsäkringen under samordningstiden. Detsamma
skall gälla, om den yrkesskadades tillstånd (medicinskt) inte medför
rätt till sjukpenning (hel eller halv) enligt sjukförsäkringens regler
men väl medför rätt till sjukpenning (t. ex. en fjärdedels sjukpenning) eller
livränta (10—50 %) enligt yrkesskadeförsäkringens regler.

Utredningen har vidare — för minskande av intresset för manipulationer
— funnit erforderligt med en regel, att även om i enlighet med vad
nyss nämnts sjukpenning eller livränta utgår från yrkesskadeförsäkringen,
sjukvårdsersättning skall utgå från sjukkassan enligt sjukförsäkringens
regler intill dess från försäkringsinrättningen eller från inrättningen och
kassan utgått sjukpenning eller livränta för tillhopa 90 dagar. Efter utgången
av denna tid skall sjukvården ersättas av inrättningen efter yrkesskadeförsäkringens
förmånligare grunder.

Proteser och andra särskilda hjälpmedel ersättes inte enligt SFL. Utredningen
föreslår därför, att vid yrkesskada försäkringsinrättningen skall
svara för dessa hjälpmedel även under den tid, då sjukvårdsersättning i
anledning av skadan skall utgå från sjukkassan. Vidare föreslås en specialbestämmelse
för att helt bibehålla de yrkesskadades rätt till tandläkarvård.
Om vidare en skadad på försäkringsinrättningens begäran undergår särskild
behandling för förkortning av sjukdomstiden eller för förebyggande eller
minskande av invaliditet, skall inrättningen betala kostnaden för sådan
behandling utöver vad sjukkassan kan vara skyldig att betala.

Eftersom bestämmelser om ersättning enligt SFL för sjukvård utom
riket ännu ej utfärdats, säger sig utredningen ej ha haft möjlighet att bedöma,
om specialregler för yrkesskadade i detta hänseende under samordningstiden
är erforderliga.

Om den skadade är berättigad till sjukpenning i precis 90 dagar och därefter
får viss läkarbehandling, skall sjukkassan enligt en särskild regel stå
för läkarvårdsersättningen enligt sjukförsäkringens regler.

Utredningen föreslår särskilda regler för det fall, att den yrkesskadade
ej är sjukförsäkrad, t. ex. en i riket icke mantalsskriven utlänning. Här
blir det ej fråga om samordning i samma mening som i de förutnämnda
fallen. I fråga om ersättningen skall enligt förslaget i tillämpliga delar gälla
samma regler, som om den skadade omfattades av sjukförsäkringen. Utredningen
föreslår, att ersättningen helt skall utgå från den försäkringsinrättning,
där den skadade är yrkesskadeförsäkrad. Detta torde emellertid,
anför utredningen, kräva att vid lämnandet av uppgifter, som skall ligga
till grund för premiedebiteringen, de icke sjukförsäkrade arbetstagarna —
liksom även sådana som är sjukförsäkrade men inte sjukpenningförsäkrade,
t. ex. 15-åriga arbetstagare — får skiljas ut. För deras del skall den av
samordningen följande premienedsättningen inte ske, och något enprocent -

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

Indrag skall ej lämnas till sjukförsäkringen. Utredningen framför såsom
ett alternativ härtill att ej skilja ut dessa arbetstagare i premie- och bidragshänseende
utan låta vederbörande centralmyndighet bestrida utgifterna för
ifrågavarande yrkesskador, i vad de eljest skulle ha belöpt på sjukförsäkringen,
med de medel som inflyter genom enprocentbidraget. Innan klarhet
föreligger om den centrala organisationen, anser emellertid utredningen
detta alternativ ej kunna närmare utarbetas.

Den allmänna sjukförsäkringen.

Utredningens förslag innebär ingen ändring i det nuvarande systemet
att den allmänna sjukförsäkringen skall bestå av en sjuk vårdsförsäkring
och en sjukpenningförsäkring samt att försäkringen skall vara dels obligatorisk
och dels frivillig. I åtskilliga avseenden förordar dock utredningen,
att försäkringen får ett annat innehåll än det som lagfästs i SFL.

Vad först angår frågan om tillhörigheten till den obligatoriska
sjukförsäkringen föreslås den ändringen, att de hemarbetande
gifta kvinnorna ej skall vara försäkrade såsom familjemedlemmar
utan självständigt försäkrade i likhet med övriga sjukkassemedlemmar.
Skälet härtill är närmast, att enligt utredningen de gifta kvinnorna
hör erhålla samma sjukpenning som den vilken obligatoriskt skall utgå till
icke anställda förvärvsarbetande. Även bortsett härifrån anser utredningen
det vara en fördel, att olika befolkningskategorier jämställes ur sjukförsäkringssynpunkt.

Den obligatoriska sjukvårdsförsä k ringen föreslås omfatta
ej blott som enligt SFL ersättning för läkarvård samt resor till och
från läkare eller sjukhus utan även ersättning för sjukhusvård. Denna ersättning
föreslås skola utgå efter i stort sett samma principer som tillämpas i
de erkända sjukkassorna. Ersättning skall sålunda i allmänhet utgå med
belopp, som motsvarar avgiften å allmän sal. Motivet till utredningens ståndpunktstagande
i denna del är, att utredningen inte ansett sig böra räkna med
att 1946 års principbeslut om fri sjukhusvård kan omsättas i praktiken
under de närmaste åren.

I fråga om låkarvårdsersättningen föreslås den ändringen av SFL:s bestämmelser
att ersättning för tandläkarvård skall utgå i viss begränsad
utsträckning. Härvidlag erinrar utredningen om att enligt statsmakternas
beslut år 1952 de erkända sjukkassorna numera, på motsvarande sätt som
gäller för läkarvård, har att utge sjukvårdsersättning för utgifter för tandläkarvård,
avseende sådan behandling som anges i en av Konungen fastställd
förteckning och som meddelas vid centraltandpoliklinik, tandläkarhögskola
eller allmänt sjukhus. I och för sig vore det enligt utredningens
mening önskvärt att ersättningsmöjligheterna för tandvård utvidgades.
Ersättning för tandvård vore emellertid en nyhet inom sjukförsäkringen,
och några närmare erfarenheter av denna hjälpform funnes ännu inte.

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

Ökade tandvårdsförmåner medförde vidare ytterligare kostnader för försäkringen.
Utredningen föreslår därför, att tandvårdsutgifter inom den
obligatoriska sjukvårdsförsäkringen tills vidare skall ersättas endast i den
omfattning sådan ersättning nu utges i de erkända sjukkassorna.

Enligt SFL ersättes endast kostnader, som föranledes av sjukdom;
ersättning för profylaktiska (förebyggande) åtgärder lämnas sålunda ej.
Utredningen framhåller, att det under förarbetena till SFL betonades, att
den förebyggande hälsovården vore av särskilt intresse för sjukförsäkringen.
Spörsmålet om en utökning av sjukförsäkringens hjälpformer ansågs
emellertid böra upptagas till prövning först sedan någon erfarenhet
vunnits om lagens verkningar. Med hänsyn härtill har utredningen ej ansett
sig böra närmare ingå på frågan om ersättning för förebyggande
hälsovård. Utredningen understryker emellertid angelägenheten av att frågan
om den förebyggande vårdens ställning inom sjukförsäkringen prövas
så snart det kan ske.

Det grundbelopp vid resor till och från läkare, för vilket den sjuke själv
skall svara — enligt SFL 3 kr. — föreslås höjt till 4 kr. vid första besök
och sänkt till 1 kr. vid återbesök, varjämte förordas att den sjuke vid
återbesök ej skall behöva själv svara för mer än högst 2 kr. Grundbeloppet
vid återresa från sjukhus föreslås höjt från 3 till 4 kr.

I stället för den frivilliga sjukvårdsförsäkringen i SFL skall enligt förslaget
centralsjukkassa för stad och lokalsjukkassa kunna med tillsynsmyndighetens
medgivande införa ersättning för sjukgymnastik m. fl. sjukvårdande
åtgärder. Därest så skett, skall dessa förmåner anses innefattade
i den obligatoriska sjukvårdsförsäkringen inom sjukkassans område.

Sjukkassa bör enligt utredningens förslag kunna under vissa förutsättningar
lämna gottgörelse till arbetsgivare för läkarvård eller andra sjukvårdande
åtgärder som anordnats av denne.

Fria eller rabatterade läkemedel förutsättes av utredningen komma att,
i enlighet med statsmakternas principbeslut år 1946, lämnas vid sidan av
sjukförsäkringen. I

I fråga om sjukpenningförsäkringen föreslår utredningen,
att den nuvarande gränsen för tillhörighet till den obligatoriska sjukpenningförsäkringen,
dvs. en årsinkomst av förvärvsarbete om 600 kr., höjes
till 1 200 kr. Av den obligatoriska sjukpenningförsäkringen skall enligt
utredningens förslag vidare omfattas de kvinnor som enligt SFL är sjukpenningförsäkrade
som familjemedlemmar.

Rörande sjukpenningförsäkringens konstruktion erinrar utredningen om
att den obligatoriska försäkringen enligt SFL byggde på den s. k. minimistandardprincipen.
Skulle samma princip tillämpas i dagens läge, måsle
sjukpenningbeloppen uppenbarligen höjas avsevärt. Detta måste i sin tur
medföra starkt ökade statsutgifter eller en höjning av medlemsavgifterna
eller bådadera, om finansieringsprinciperna skulle bibehållas oförändrade

Kungi. Maj:ts proposition nr 17X.

i stort. En höjning av statens bidrag syntes med hänsyn till utredningsdirektiven
ej vara en framkomlig väg. Det vore ej heller tillfredsställande
att fastställa höga avgifter för personer i låga inkomstlägen. Dessa komme
nämligen att omfattas av en försäkring med enhetlig sjukhjälp, såvida ej
inkomstgränsen för tillhörighet till försäkringen sattes högt. Att mera
avsevärt höja inkomstgränsen för tillhörighet till försäkringen skulle å
andra sidan innebära, att många av dem som mest vore i behov av hjälp
vid sjukdom utestängdes från sjukpenningförsäkringen. En sådan ordning
skulle också försvåra samordningen med yrkesskadeförsäkringen.

Om det sålunda måste konstateras, att minimistandardprincipen inom
sjukförsäkringen ej borde bibehållas, vore det å andra sidan värdefullt, att
samtliga förvärvsarbetande vore tillförsäkrade en viss kontant hjälp vid
sjukdom. Även om hjälpen ej vore så stor att den täckte försörjningsbehovet,
gjorde den det likväl lättare att bära de utgifter, som kunde föranledas
av sjukdomar och ej täcktes av sjukvårdsförsäkringen. En sådan
kontant ersättning kunde göra det möjligt för den försäkrade att med hjälp
av andra försörjningskällor draga sig fram åtminstone någon tid utan
annan samhällelig hjälp.

I enlighet med det anförda föreslår utredningen, att alla som är pliktiga
att vara sjukpenningförsäkrade — cirka 4,4 milj. personer — skall vara
tillförsäkrade en grundsjukpenning av 3 kr. om dagen. Denna sjukpenning
motsvaras i SFL av en sjukpenning å i regel 3: 50 kr. till de förvärvsarbetande
medlemmarna och 1: 50 kr. till de hemarbetande hustrurna.
En högre grundsjukpenning anser sig utredningen ej kunna tillstyrka under
hänvisning till de därmed förenade ökade kostnaderna.

Utredningen diskuterar härefter om det är motiverat att ha familjetilllågg
i en försäkring, som ger en god kompensation för inkomstbortfallet.
Skulle försäkringen ge full kompensation även till de ensamstående, vore
det uppenbarligen uteslutet att förena sjukpenningen med familjetillägg.
Genom familjetillägg bleve det emellertid möjligt att något sänka den kompensation
som själva sjukpenningen gåve, utan att försäkringens effektivitet
äventyrades. Maketillägg kunde dock knappast vara motiverade om
kompensationen för inkomstbortfallet ej vore mycket låg. En sjuk, som
hade en arbetsför maka, torde oftast vara bättre ställd än en sjuk, som
vore ensam. Funnes minderåriga barn i hemmet, ställde sig saken i många
fall annorlunda. Makan hade då svårt att åtaga sig förvärvsarbete. Dessa
fall borde därför i möjlig mån tillgodoses.

Vid en hemarbetande gift kvinnas sjukdom vore, fortsätter utredningen,
mannens arbetsinkomst i regel oförändrad. Funnes små barn, som behövde
tillsyn, bleve dock familjens utgifter i anledning av sjukdomen, bl. a. för
hemhjälp, ofta stora. Så vore särskilt fallet, då hustrun ej vårdades i hemmet
utan vore intagen å sjukvårdsanstalt. Dylika fall borde därför särskilt
beaktas vid försäkringens utformning. Då en förvärvsarbetande kvinna

liungl. Maj.ts proposition nr 178.

vore sjuk, bleve hennes sjukpenning visserligen i regel större än den hemarbetande
kvinnans, men i övrigt syntes förhållandena vara jämförbara.

Vad nu anförts leder enligt utredningens mening till att barntillägg men
inte maketillägg bör utgå. Barntillägget föreslås utgå dels vid försörjarens
sjukdom och dels då kvinna — gift eller ogift — på grund av sjukdom
vårdas på sjukvårdsanstalt och i hemmet finnes barn under 10 år. Enligt
utredningens förslag skall barntillägget för dag räknat under de första
90 sjukpenningdagarna utgöra 1 kr. för ett eller två barn, 2 kr. för tre eller
fyra barn samt 1 kr. för varje ytterligare barn. För tid efter nämnda 90
dagar — då enligt utredningens förslag sjukpenningen i vissa fall utgår med
lägre belopp — föreslås barntillägget utgöra 1 kr. per barn och dag. Barntillägget
till kvinna, som vårdas å sjukvårdsanstalt och har barn under
10 år i hemmet, föreslås utgöra 2 kr. per dag, i den mån ej högre barntillägg
kan utgå till kvinnan i hennes egenskap av förvärvsarbetande.

I fråga om utformningen av en obligatorisk tilläggsförsäkring har utredningen
övervägt olika lösningar. En lösning (alternativ 1) vore, att låta
alla medlemmar med en viss minsta inkomst av förvärvsarbete
bli tilläggsförsäkrade. Ett annat alternativ (alternativ 2) vore, att den obligatoriska
tilläggsförsäkringen begränsades till dem som hade arbetsinkomst
av en viss storlek på grund av anställning hos annan. Tillhörigheten bleve
alltså enligt detta alternativ beroende av storleken av vederbörandes i nkomst
av tjänst. Alternativ 2 förutsatte, att det inom försäkringens
ram funnes tillgång till en frivillig tilläggsförsäkring för dem som ej vore
anställda eller ej hade mer än en del av sin arbetsinkomst av tjänst. Intetdera
av dessa alternativ vore dock enligt utredningen tillfredsställande i
renodlat skick. Utredningen har slutligen stannat för ett modifierat alternativ
2.

Utredningens förslag på denna punkt innebär, att tillhörigheten till den
obligatoriska tilläggsförsäkringen blir beroende av medlemmens årsinkomst
av tjänst. Emellertid knytes inte tillhörigheten till de vid varje tidpunkt
rådande förhållandena; den avgöres efter mera schematiska linjer. Med
årsinkomst av tjänst avses sålunda sådan årsinkomst av förvärvsarbete,
som någon kan antagas komma att tills vidare åtnjuta i tjänst hos annan.
Detta innebär bl. a., att det för tillhörighet till tilläggsförsäkringen ej kräves
en kontinuerlig anställning. Förutsättningen blir i stället, att medlemmen
beräknas årligen under längre eller kortare tid ha anställning, som ger
honom en viss inkomst. Kortvariga anställningar, som ej förekommer mera
regelmässigt, och tillfälliga inkomständringar skall inte påverka försäkringen.
En medlem, som är tilläggsförsäkrad, behåller sitt försäkringsskydd
även under tid mellan olika anställningar. Likaså blir den som har
anställning endast vissa tider av året, t. ex. en säsongarbetare, tilläggsförsäkrad
även under tid då han ej är anställd. Vid bestämmandet av den
sjukpenningklass medlemmen skall tillhöra skall den för år beräknade

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

inkomsten av anställning eller anställningar hos annan -— d. v. s. inkomsten
av tjänst — läggas till grund för sjukkassans beslut. Om en medlem regelmässigt
är anställd två månader om året och då brukar förtjäna 1 000 kr.
i månaden, skall han alltså placeras i sjukpenningklass efter en årsinkomst
av 2 000 kr. Den så bestämda sjukpenningen skall utgå vid sjukdom vare
sig sjukdomen inträffar under det vederbörande är anställd eller ej.

För vissa kategorier försäkrade kan detta beräkningssystem, framhåller
utredningen, innebära vissa nackdelar. Dessa kunde emellertid elimineras,
om ifrågavarande försäkrade utnyttjade den frivilliga försäkring, som även
vid det modifierade alternativ 2 måste komplettera den obligatoriska. En
försäkrad, som under en del av året utförde t. ex. skogsarbete för annans
räkning och under återstoden av året vore egen företagare, skulle sålunda
kunna frivilligt försäkra sig och därigenom tillförsäkras en sammanlagd
sjukpenning i förhållande till hans hela årsinkomst av förvärvsarbete.
Denna sjukpenning utginge då oberoende av om han insjuknade under det
han vore anställd eller medan han arbetade för egen räkning. Även den, som
samtidigt hade arbete både för egen och för annans räkning och som bleve
obligatoriskt tilläggsförsäkrad endast för inkomsten av anställningen, skulle
kunna på samma sätt utnyttja den frivilliga försäkringen.

Utredningen föreslår i anslutning till vad sålunda framhållits, att de
medlemmar — till antalet cirka 2,4 milj. — som har en årsinkomst av
tjänst uppgående till minst 1 800 kr., skall vara obligatoriskt försäkrade
för tilläggssjukpenning, som till sin storlek blir beroende av den sjukpenningklass
till vilken medlemmen hör. Sjukkassan föreslås skola inplacera
ifrågavarande medlemmar i sjukpenningklasser allt efter storleken av deras
årsinkomst av tjänst.

Tilläggssjukpenningen föreslås variera enligt följande tabell:

Sjuk- penning- klass nr	Årsinkomsten uppgår	De första 90 dagarna	Återstående dagar av sjuk-hjälpstiden
till kr.	men ej till kr.	Grundsjuk- penning kr.	Tilläggs- sjuk- penning kr.	Summa kr.	Grundsjuk- penning kr.	Tilläggs- sjuk- penning kr.	Summa kr.
1	2	3	4	5	6	7	8	9
i	1 200	1 800	3		3	3		3
2	1 800	2 400	3	1	4	3	1	4
3	2 400	3 000	3	2	5	3	2	5
4	3 000	3 700	3	3	6	3	2	5
5	3 700	4 400	3	4	7	3	3	6
6	4 400	5 200	3	5	8	3	3	6
7	5 200	6 100	3	6	9	3	4	7
8	6 100	7 100	3	7	10	3	4	7
9	7 100	8 600	3	9	12	3	5	8
10	8 600	10 300	3	11	14	3	6	9
11	10 300	12 000	3	13	16	3	7	10
12	12 000	14 000	3	15	18	3	8	11
13	14 000	—	3	17	20	3	9	12

Knngl. Maj.ts proposition nr 178.

Av sjukpenningskalan framgår att sjukpenningen i vissa klasser sänkes
efter 00 dagar. Utredningen framhåller, att det visserligen vore sant att en
långvarig sjukdom i regel medförde större påfrestning å den sjukes och
hans familjs ekonomi än en kort sjukdom. Men då det gällde mycket långvariga
sjukdomar — som ofta realiter innebure att ekonomisk invaliditet
inträtt — borde det vara naturligare att levnadsstandarden ändrades efter
de rådande förhållandena. Särskilt om skillnaden mellan den högsta och
den lägsta sjukpenningen vore mycket stor, komme det säkerligen att framstå
såsom mindre tilltalande, om ett anställningsförhållande, som måhända
varit av ganska tillfällig art, skulle medföra att den ene under så lång tid
som två år finge en hög sjukpenning, under det att den andre erhölle en låg
sådan. Sedan den tvååriga sjukhjälpstiden gått ut, måste för flertalet av
dem som då fortfarande vore sjuka en övergång ske till den enhetsstandard
som folkpensioneringen gåve. Att överförsäkringsrisken avsevärt minskades
i fråga om det stora antal sjuklighetstillstånd, i vilka ett neurotiskt
moment inginge, om sjukpenningen relativt kraftigt sänktes efter viss tid,
syntes sannolikt. Slutligen talade önskvärdheten av att kostnaderna för
försäkringen begränsades i samband med dess genomförande för att tillläggssjukpenningen
nedsattes efter samordningstidens slut.

Utredningen framhåller, att av stor betydelse i olika avseenden vore den
övre gräns för inkomst, som skulle ligga till grund för beräkning av sjukpenning.
Den nuvarande gränsen vid 6 885 kr. inom yrkesskadeförsäkringen
hade av socialvårdskommittén föreslagits höjd till 9 000 kr. Socialvårdskommitténs
förslag innefattade emellertid indexreglering av det högsta
belopp, som skulle ligga till grund för beräkning av sjukpenning och av
livräntor. Enligt utredningens mening vore behovet av en indexreglering
större om gränsen vore låg än om den sattes relativt högt. Ville man undvika
indexreglering, borde gränsen sålunda fastställas tämligen högt. Ur
effektivitetssynpunkt borde gränsen sättas så högt, att den i huvudsak täckte
alla större inkomsttagargrupper, som kunde antagas vara beroende av sjukförsäkringen
för sin försörjning vid sjukdom.

Utredningen uttalar, att lagstiftningen inte borde onödigtvis kompliceras
med bestämmelser om indexreglering av maximibelopp utan att det vore
att föredraga att dessa fastställdes så, att de kunde anses tillfyllest även vid
en ej alltför obetydlig ändring av penningvärdet, intill dess statsmakterna
efter prövning kunde besluta om erforderliga ändringar. Med hänsyn härtill
och till de förut anförda synpunkterna föreslår utredningen, att sjukpenningskalans
övre inkomstgräns i sjukförsäkringen bestämmes till 14 000
kr. om året.

Enligt vad utredningen uttalar kommer den i olika sammanhang diskuterade
frågan om halv sjukpenning i ett nytt läge genom samordningen
med yrkesskadeförsäkringen, där nedsatt sjukpenning nu beviljas i ganska
stor utsträckning. Höjningen av sjukpenningbeloppen måste i detta sam -

Kungi. Maj.ts proposition nr 178.

manhang tillmätas stor betydelse. Även en halv sjukpenning kunde vara
väsentlig för den sjukes försörjningsförmåga och underlätta en successiv
återgång i arbete. Utredningen vore av den uppfattningen, att sjukkontrollen
av de gifta, ej förvärvsarbetande kvinnorna ej komme att mera nämnvärt
försvåras, om halv sjukpenning kunde utgå till dem. Det borde vara en
fördel, att dessa kvinnor ej genom krav å fullständig arbetsoförmåga för
erhållande av sjukpenning hindrades att utföra vissa arbetsuppgifter i hemmet.
Infördes halv sjukpenning, kunde de öppet utföra vissa lättare sysslor
utan att helt gå miste om sin sjukpenning. Utredningen föreslår därför,
att rätt till halv sjukpenning skall föreligga såväl för förvärvsarbetande
som för de hemarbetande gifta kvinnorna vid nedsättning av arbetsförmågan
med minst hälften, i de fall rätt till hel sjukpenning inte föreligger. I fråga
om förvärvsarbetande uppställer utredningen det ytterligare villkoret, att
även inkomsten av förvärvsarbetet är nedsatt med minst hälften.

Den sjukpenning, som enligt SFL utgår under tid då försäkrad vårdas
å sjukvårdsanstalt, betecknas i lagen hempenning. Enligt utredningens mening
kunde de besparingar i fråga om föda, klädslitage m. m., som uppkommer
vid sjukhusvistelse vid nuvarande penningvärde skattas till lägst
2: 50 kr. Detta belopp överensstämde med det genomsnittsbelopp till vilket
sjukhusavgifterna vid de allmänna sjukhusen uppginge. Det vore önskvärt,
att tillströmningen till sjukvårdsanstalterna motarbetades genom att
man sökte undvika att de som vore intagna å anstalter bleve alltför mycket
gynnade vid jämförelse med dem som vårdades utom dessa anstalter.
Härvid borde märkas att läkarvård och läkemedel vore helt fria vid sjukhusvård.
Utredningen föreslår därför, att hempenningen skall vara 2: 50 kr.
lägre än den vanliga sjukpenningen, dock minst hälften av sjukpenningen.
Till hempenningen föreslås skola utgå samma barntillägg som till grundsjukpenningen.

Från vad sålunda föreslagits anser utredningen ett undantag vara påkallat.
Då det gällde sjukpenningförsäkrade kvinnor, både förvärvsarbetande
och hemarbetande, med barn under 10 år i hemmet torde nämligen
påfrestningarna på familjens ekonomi bli särskilt stora, om husmodern
vårdades på sjukvårdsanstalt. Det borde därför tillses, att hennes sjukpenning
i dylika fall ej reducerades till lägre belopp än att den utgjorde
3 kr. Såsom förut nämnts skall i dessa fall alltid utgå ett barntillägg om
minst 2 kr.

Utredningen förutsätter att sjukpenningen (hempenningen) såsom nu
skall vara skattefri.

I fråga om karenstiden inom den obligatoriska sjukpenningförsäkringen
uttalar utredningen, att en del av de kategorier som omfattas av sjukförsäkringen
givetvis skulle kunna bära en längre karenstid än tre dagar.
Enligt utredningens mening kan det emellertid antagas, att redan den
nuvarande karenstiden inom sjukförsäkringen för en stor del av de för -

Kiingi. Maj:ts proposition nr 178.

säkrade medförde betydande ekonomiska svårigheter. Dessa skulle bli större
om karenstiden utsträcktes. Av kostnads- och administrativa skäl syntes
det å andra sidan ej möjligt att minska den. Utredningen föreslår i enlighet
härmed, att sjukförsäkringens karenstid om tre dagar skall bibehållas.

Att ersätta de sjuklöner från arbetsgivare, som nu är utfästa eller enligt
praxis utgår, med en allmän sjukförsäkring är enligt utredningens uppfattning
en komplicerad sak. Anställningsavtal, vilka innefattade rätt till
sjuklön, bleve inte utan särskild överenskommelse därom satta ur kraft
genom den obligatoriska sjukförsäkringen. Utredningen anser det mest
realistiskt att räkna med, att sjuklöner alltjämt komme att utgå i ungefär
nuvarande omfattning vid den tid då utredningens förslag kunde bli genomförda.
I anslutning härtill föreslår utredningen en omformulering av det i
SFI, förekommande stadgandet, att en arbetsgivare, som på grund av lag
eller av Konungen utfärdad författning utgivit lön till arbetstagare vid
dennes sjukdom, är berättigad att i arbetstagarens ställe uppbära dennes
sjukpenning jämte make- och barntillägg, i den mån sjukhjälpen inte överstiger
den utbetalda lönen. Enligt utredningens förslag skall i stället Kungl.
Maj:t helt eller delvis kunna undantaga arbetstagare, som på grund av lag
eller av Konungen utfärdad författning äger uppbära lön vid sjukdom, från
sjukpenningförsäkringen. I den mån sådant undantagande ej skett, skall
arbetsgivare som utger sådan sjuklön vara berättigad att i arbetstagarens
ställe uppbära dennes sjukpenning jämte barntillägg, i vad nämnda sjukhjälp
inte överstiger den utbetalda lönen.

Utredningen föreslår vidare, att Kungl. Maj :t skall ha rätt att helt eller
delvis från sjukpenningförsäkringen undantaga även arbetstagare, som på
grund av bestämmelser som beslutats av kommun äger uppbära lön vid
sjukdom.

Att införa någon liknande bestämmelse i fråga om privatanställda skulle,
anser utredningen, bereda mycket stora svårigheter, särskilt som dessa inte
alltid har samma säkerhet i anställningen som de offentligt anställda. Sjuklöneförmånernas
storlek och varaktighet vore dessutom mycket olika. Utredningen
har därför funnit det nödvändigt, att den föreslagna försäkringen
utan inskränkningar får gälla för alla privatanställda.

Beträffande både privatanställda och sådana i allmän tjänst anställda,
vilka inte hör till dem som kan undantagas från sjukpenningförsäkringen,
föreslås emellertid gälla, att arbetsgivaren skall äga uppbära den anställdes
sjukpenning jämte barntillägg, om överenskommelse därom träffas i
kollektivavtal.

Både beträffande ersättningen för sjukhusvård och för sjukpenningförsäkringen
föreslås gälla en sju k hjälpstid av 730 dagar. För folkpensionärer
skall motsvarande tid dock vara 90 dagar. Utredningen förutsätter,
atl frågan om sjukhjälpstid vid folkpensionärers sjukhusvård om -

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

prövas i samband med att ställning tages till frågorna om förbättring av
folkpensionerna och om de anstaltsvårdades rätt till folkpension.

Vad härefter angår frågan om den obligatoriska försäkringens
finansiering föreslår utredningen, att kostnaderna för
försäkringen skall täckas genom försäkringsavgifter, arbetsgivarbidrag och
statsbidrag.

Försäkringsavgifterna föreslås avse dels sjukvårdsförsäkringen, dels försäkringen
för grundsjukpenning (jämte barntillägg) och dels försäkringen
för tilläggssjukpenning.

Avgift för sjukvårdsförsäkringen skall erläggas av alla sjukkassemedlemmar,
vilkas till statlig inkomstskatt taxerade inkomst uppgår till minst
1 200 kr. (för makar avses härvid den gemensamma inkomsten), dock ej
folkpensionärer. Denna avgift har beräknats till cirka 20 kr. om året.
Avgift för försäkringen för grundsjukpenning skall erläggas av de sjukkassemedlemmar,
som är sjukpenningförsäkrade, under förutsättning att
deras taxerade inkomst uppgår till nyss angivet belopp. Denna avgifts årsbelopp
har beräknats till cirka 25 kr. De avgifter som nu nämnts skall, om
de tillsammans överstiger 2 % av den taxerade inkomsten (för makar avses
härvid hälften av den sammanlagda taxerade inkomsten belöpa å vardera),
nedsättas härtill.

Avgift för försäkring för tilläggssjukpenning skall erläggas av medlem,
som är försäkrad för sådan sjukpenning. Avgifterna för obligatorisk tillläggssjukpenning
har i de olika sjukpenningklasserna beräknats utgöra
genomsnittligen följande belopp per år:

Klass ..........	2	3	4	5	6	7	8	9	10	11	12	13
Kronor ........	7	14	18	25	30	36	41	52	64	75	87	98

De nämnda olika försäkringsavgifterna skall enligt förslaget uttagas tillsammans
med de allmänna skatterna. Sjukförsäkringsavgifterna kommer
alltså att få preliminärt erläggas under det år de avser och bli slutligt
debiterade året därpå. Till sjukkassan skall av uppbördsmyndigheterna
inlevereras det påförda beloppet, varför staten föreslås få svara för restantierna.

Arbetsgivarbidrag föreslås utgå till den obligatoriska försäkringen för tillläggssjukpenning.
Enligt utredningens beräkningar kan man antaga att
— bortsett från staten — genom samordningen arbetsgivarnas utgifter för
yrkesskadeförsäkringen kommer att nedgå med omkring 65 milj. kr. om
året vid jämförelse med de utgifter som skulle ha åvilat dem, därest de av
utredningen förordade höjningarna av inkomstgränserna och ändringarna
i övrigt av sjukpenningskalan skulle genomföras utan att någon samordning
komme till stånd. Nämnda summa måste sålunda anses utgöra en
ungefärlig nedre gräns för arbetsgivarnas bidrag till sjukförsäkringen. Skäl

Kungl. Maj:ts proposition nr 178. 77

kunde dock anföras för att betydligt högre bidrag skulle uttagas av arbetsgivarna.

Infördes inte mera betydande bidrag till sjukförsäkringen från staten
eller arbetsgivarna, bleve nämligen den försäkrades avgifter ganska betungande.
Enligt utredningens mening vore det därför önskvärt, att försäkringsavgifterna
kunde reduceras genom sådana bidrag. Utredningen föreslår
emellertid ej något statsbidrag till försäkringen för tilläggssjukpenning.
Den reduktion av avgifterna för sistnämnda försäkring, som funnes önskvärd,
måste alltså ske genom bidrag från arbetsgivarna. Att så skedde
syntes också naturligt, eftersom det för arbetsgivarna måste vara ett betydande
intresse att deras anställda bleve tillförsäkrade det skydd, som en
effektiv sjukpenningförsäkring erbjöde. Det kunde också nämnas att, när
obligatorisk sjukförsäkring införts i utlandet, arbetsgivarna regelmässigt
finge bidraga till försäkringen.

Utredningen föreslår i enlighet härmed, att arbetsgivarbidrag till sjukförsäkringen
uttages med en procent av den lönesumma, som ligger till
grund eller — beträffande mindre arbetsgivare — presumeras ligga till
grund för premiedebiteringen inom yrkesskadeförsäkringen. Härvid skall
hänsyn endast tagas till årslön, i vad den ej överstiger 15 000 kr. Om
arbetsgivarbidraget fastställdes på angivet sätt, komme det att täcka ungefär
60 c/c av kostnaderna för den obligatoriska tilläggsförsäkringen och
ungefär 37 % av samtliga kostnader för obligatorisk försäkring av anställda.
Bidraget föreslås i sin helhet skola tillfalla tilläggsförsäkringen och sålunda
endast komma anställda till del.

Arbetsgivarbidraget föreslås uttaget tillsammans med avgifterna till yrkesskadeförsäkringen
och det för varje år inflytande beloppet fördelat mellan
centralsjukkassorna i proportion till deras och de anslutna lokalsjukkassornas
utgifter för tilläggssjukpenning.

Statsbidragen till den obligatoriska sjukförsäkringen föreslås bli av fyra
slag, nämligen sjukhjälpsbidrag, medlemsbidrag, avgiftslindringsbidrag och
avgiftsersättningsbidrag. Sjukhjälpsbidraget skall utgöra 50 % av utgifterna
för läkarvård, resor och grundsjukpenning samt 75 % av utgifterna
för barntillägg. Kostnaden för bidraget beräknas till 167 milj. kr. Till utgifterna
för sjukhusvård föreslås intet statsbidrag. Medlemsbidraget skall
utgå med 4 ä 5 kr. per medlem och år. Kostnaden beräknas till 23,4 milj. kr.
För medlemmar, som tillhör både lokal- och centralsjukkassa, föreslås
60 % tillfalla lokalsjukkassan och 40 % centralsjukkassan. Avgiftslindringsbidraget
föreslås utgöra det belopp, som erfordras för att såsom förut
berörts nedsätta vissa sjukkassemedlemmars avgifter för sjukvårdsförsäkringen
och försäkringen för grundsjukpenning till 2 % av den taxerade inkomsten.
Årskostnaden beräknas utgöra 7 milj. kr. Avgiftsersättningsbidraget
föreslås utgå. med 10 kr. för varje sjukkassemedlem, som inte är
skyldig erlägga avgift till sjukvårdsförsäkringen. Årskostnaden beräknas
till 9 milj. kr.

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

Enligt utredningens förslag skall medlems rätt att teckna frivillig
försäkring endast avse sjukpenningförsäkring. Sådan föreslås kunna
meddelas dels åt medlemmar, vars inkomster av förvärvsarbete helt eller
delvis härrör av arbete för egen räkning, och dels åt medlemmar, som på
grund av studier eller annan utbildning är förhindrade att i mera betydande
mån ägna sig åt förvärvsarbete.

Den frivilliga försäkring, som skall meddelas för förvärvsarbetande, föreslås
få tillsammans med obligatorisk sjukpenningförsäkring avse högst det
sjukpenningbelopp, för vilket vederbörande skulle ha varit obligatoriskt
försäkrad, om hela hans årsinkomst av förvärvsarbete varit av tjänst.
Sådan försäkring skall valfritt meddelas antingen med den vanliga karenstiden
av tre dagar eller med en karenstidsförlängning av 15, 30 eller 90
dagar.

Den frivilliga försäkringen för studerande skall kunna meddelas med
en sjukpenning av 3, 4, 5 eller 6 kr. om dagen, varifrån skall avräknas
eventuell sjukpenning på grund av obligatorisk försäkring. Karenstiden för
försäkringen föreslås till 30 dagar.

Förutsättning för erhållande av frivillig försäkring skall, liksom enligt
SFL, vara att vederbörande har god hälsa och inte fyllt 55 år. Det föreslås
emellertid att vissa möjligheter skall öppnas till kollektivt inträde i försäkringen
och att under en övergångstid efter den nya lagstiftningens
ikraftträdande försäkring skall få tecknas utan hinder av att nämnda villkor
inte är uppfyllda. Vidare skall villkoren inte gälla vid utbyte av obligatorisk
försäkring mot frivillig.

Den frivilliga sjukpenningförsäkringen skall finansieras genom ifrågavarande
försäkrades egna avgifter jämte statsbidrag, som föreslås utgöra
20 % i likhet med vad som stadgas i SFL. Avgifterna skall såsom fallet
är i de erkända sjukkassorna erläggas direkt till sjukkassan. Avgiften för
enbart frivillig tilläggsförsäkring med tre dagars karenstid har antagits i
genomsnitt bli ungefär dubbelt så hög som för obligatorisk tilläggssjukpenning
i motsvarande klass.

Utredningen utgår från att den beslutade sjukkasseorganisat
i o n e n i stort sett skall bibehållas oförändrad men föreslår vissa ändringar
i fråga om ansvarsfördelningen mellan lokal- och centralsjukkassorna.
I samband härmed förordas även viss omläggning av utbetalningen
av statsbidragen. Ändringarna avser att åstadkomma dels förbättrad riskutjämning
och dels vissa administrativa förenklingar.

Yrkesskadeförsäkringen.

Utredningen föreslår i fråga om tillhörigheten till den
obligatoriska yrkesskadeförsäkringen, att nämnda försäkring
begränsas till att gälla arbetstagare i civilrättslig mening, d. v. s.

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

de anställda. Härigenom föres utanför denna obligatoriska försäkring en
svåravgränsbar grupp uppdragstagare, som nu omfattas av ÖL. Utredningen
framhåller härom, att man vid genomförande av utredningens förslag
rörande sjukförsäkringen och frivillig försäkring enligt yrkesskadeförsäkringslagen
beredde ett motsvarande skydd inom socialförsäkringens
ram åt dem som ställdes utanför den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen.
Då vore det berättigat, att låta försäkringstekniska och andra praktiska
synpunkter spela en väsentligt större roll än hittills. Från försäkringstekniska
och administrativa synpunkter vore det önskvärt att låta lagen
omfatta endast arbetstagare i civilrättslig mening. För allmänhetens del
skulle ökad klarhet skapas, om man i författningar sådana som de om
yrkesskadeförsäkring, semester och källbeskattning i princip hade samma
arbetstagarbegrepp. För en hel del uppdragstagare, t. ex. sådana som åtoge
sig körslor samt verkstadsinnehavare som arbetade utom verkstaden, vore
det lämpligare med en egen försäkring, eftersom man då undginge ideliga
luckor i försäkringsskyddet. Med den betydelse, som enligt utredningens
förslag inkomst av anställning skulle tillmätas såväl för tillhörigheten till
som för finansieringen av den obligatoriska tilläggssjukpenningförsäkringen,
kunde man svårligen låta ett annat arbetstagarbegrepp än det civilrättsliga
tillämpas inom yrkesskadeförsäkringen.

Av väsentligen samma skäl avstyrker utredningen den av socialvårdskommittén
föreslagna utvidgningen av den obligatoriska försäkringen till
de offentliga förtroendemännen.

Enligt utredningens förslag skall ej heller yrkesutbildningseleverna —
såsom nu i viss utsträckning är fallet — omfattas av den obligatoriska
yrkesskadeförsäkringen. Då det gäller studerande i allmänhet, alltså inte
endast yrkesutbildningselever, vid statliga och statsunderstödda skolor anser
utredningen det lämpligast att man i en författning fastslår en rätt till
ersättning av statsmedel vid vissa svårare skador. I övrigt bör enligt utredningen
erforderligt skydd beredas inom ramen för den allmänna sjukförsäkringen
och genom frivillig försäkring enligt yrkesskadeförsäkringslagen.

Vad beträffar arbetsgivarens hemmavarande för hans räkning arbetande
familjemedlemmar föreslår utredningen, att undantaget — såvitt avser
andra än make — från den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen skall
avse endast dem som inte är obligatoriskt sjukpenningförsäkrade enligt
SFL. I regel blir därigenom de barn till en företagare, som är anställda hos
honom, yrkesskadeförsäkrade.

I utredningens förslag bibehålies undantaget beträffande hemarbete såväl
i fråga om hemindustrielit arbete som i fråga om arbete, som andra
arbetstagare med av arbetsgivaren anvisad arbetsplats tillfälligt utför i
hemmet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

I fråga om begreppet olycksfall i arbete har utredningen —
förutom den nyssnämnda frågan om hemarbete — behandlat endast principfrågan
huruvida den år 1919 beslutade utvidgningen av försäkringen
till att omfatta de s. 1c. färdolycksfallen skall bestå. I likhet med socialvårdslcommittén
anser utredningen denna utvidgning ej böra borttagas.

Enligt utredningens mening har frågan om yrkessjukdomarna
kommit i ett nytt läge genom samordningen, och utredningen förordar
ersättningsrätt oberoende av »ämnesförteckning» för alla sjukdomar, som
orsakats av arbetet genom inverkan av ämne eller annan substans eller
genom inverkan,av strålande energi. Beträffande övriga yrkessjukdomar
anser utredningen det inte möjligt att avvara en motsvarande förteckning.
På denna punkt föreslås att till yrkesskada skall hänföras, i den mån
Konungen efter riksdagens hörande så föreskriver, sjukdom som annorledes
än genom olycksfall orsakats av arbetet genom inverkan av ensidiga
eller ovanligt ansträngande rörelser, fortgående eller upprepat tryck, vibrationer
från arbetsredskap, buller eller smitta.

Enligt vad förut nämnts förordar utredningen att sjukförsäkringen och
yrkesskadeförsäkringen samordnas och att samordningstiden fastställes
till 90 dagar. Under samordningstiden skall i princip utgå samma
förmåner vid yrkesskada som vid vanlig sjukdom. Beträffande härmed sammanhängande
spörsmål hänvisas till den tidigare redogörelsen.

Vad angår förmånerna från yrkesskadeförsäkringen
föreslår utredningen, att sjukförsäkringens sjukpenningskala samt dess
bestämmelser om hempenning och, med vissa kompletteringar, barntillägg
skall gälla även för den kvarstående egentliga yrkesskadeförsäkringen. Sjukpenningen
skall dock alltid utgå efter den för de första 90 sjukpenningdagarna
gällande kolumnen i sjukpenningskalan, utom såvitt avser tid
efter utgången av den månad då den skadade fyllt 67 år. Uppgår den skadades
årliga arbetsförtjänst enligt yrkesskadeförsäkringens särskilda regler
ej till 1 200 kr., föreslås hel sjukpenning utgå med 2 kr. för dag.

Det högsta belopp, som må ligga till grund för beräkningen av livränta,
föreslås till 15 000 kr. De av socialvårdskommittén förordade bestämmelserna
om automatisk indexreglering av nämnda maximibelopp samt av
sjukpenningskalans topp anses ej böra genomföras.

Bestämmelserna om arbetsgivares anmälan av yrkesskada
föreslås skola i huvudsak oförändrade gälla endast i de fall, då den
skadade ej omfattas av sjukförsäkringslagen. För normalfallen, d. v. s. då
den skadade är sjukförsäkrad, skall enligt förslaget arbetsgivaranmälan göras
till sjukkassan; anmälningsskyldigheten slopas emellertid för de fall, då
skadan föranleder endast sjukvårdsersättning från sjukkassan. Anmälan
till kassan förutsättes kunna ske på ett enklare sätt än för närvarande.
Arbetsgivaren skall anskaffa och bifoga läkarintyg på olycksfallsinrättningens
bekostnad. Så snart anledning föreligger att antaga, att skadan

Kungi. Maj.ts proposition nr 178.

skall föranleda ersättning från yrkesskadeförsäkringsinrättning, skall sjukkassan
efter erforderlig komplettering vidarebefordra anmälan till inrättningen.
Så bör ske även i de fall, då sjukpenning från sjukkassan utgått i
60 dagar, och i övrigt när riksförsäkringsanstalten så föreskrivit.

Utredningen föreslår, att två slag av frivillig försäkring skall
kunna meddelas enligt yrkesskadeförsäkringslagen. Det ena slaget avses
motsvara den nuvarande utomarbetsförsäkringen. Det andra åsyftar att
vara en allmän försäkring och täcka samma område som den av socialvårdskommittén
skisserade invaliditets- och dödsfallsförsäkringen.

Utomarbetsförsäkringen föreslås liksom nu kunna tecknas endast av
arbetsgivaren. Den skall i fortsättningen gälla inte endast olycksfallsskador
utan även vissa andra sjukdomar (yrkessjukdomar). Från utomarbetsförsäkringen
skall lämnas sådan ersättning, som inte utgår från sjukförsäkringen,
t. ex. invaliditets- och dödsfallslivräntor, begravningshjälp och ersättning
för proteser, och i övrigt tillägg till sjukförsäkringens ersättningar,
så att ersättningen totalt blir densamma som vid obligatorisk yrkesskadeförsäkring,
t. ex. utfyllnad till sjukpenning enligt den mindre förmånliga
kolumnen i sjukförsäkringens sjukpenningskala till det belopp, som skulle
ha utgivits vid yrkesskada.

Den allmänna frivilliga försäkringen föreslås skola få tecknas av varje
bär bosatt svensk medborgare samt av var och eu som, utan att vara
svensk medborgare, är bosatt och mantalsskriven i riket. Försäkringen
antages vara av intresse närmast för de självständiga yrkesutövarna. Denna
frivilliga försäkring skall vidare få tecknas av arbetsgivare för arbetstagare,
som icke omfattas av den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen, t. ex. arbetsgivarens
barn under 16 år samt anställda hos utländska beskickningar.
Utbildningsanstalt föreslås få taga ifrågavarande slag av försäkring för
sina elever; och svensk yrkes- eller fackorganisation skall få teckna försäkringen
för sina medlemmar.

Den allmänna försäkringen skall, i den mån annat ej avtalats, ge skydd
vid alla olycksfallsskador och därmed i den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen
jämställda sjukdomar. Den skall utgöra en komplementförsäkring
till sjukförsäkringen eller till denna och den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen
eller till båda dessa och den frivilliga utomarbetsförsäkringen.
En viss avtalsfrihet inom den yttre ram, som ersättningsförmånerna vid
yrkesskada enligt den obligatoriska försäkringen representerar, föreslås
för den allmänna frivilliga försäkringen. I övrigt skall beträffande ersättningarna
gälla detsamma som vid utomarbetsförsäkringen.

De av socialvårdskommittén förordade statsbidragen till utomarbetsförsäkringen
samt till invaliditets- och dödsfallsförsäkringen avstyrkes av
utredningen. Dock föreslås visst ersättningsbelopp till sjukkassorna för att
stimulera dem till anskaffning av frivilliga försäkringar enligt yrkesskadeförsäkringslagen.

6—Bihang till riksdagens protokoll 1953. i samt. Nr 178.

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.
Kostnadsberäkningar m. m.

I socialförsäkringsutredningens betänkande lämnas följande uppställning
över de beräknade kostnaderna för de föreslagna reformerna under
det första hela året och dessa kostnaders fördelning.* 1

	Kostnaderna i milj. kr fördelar sig sålunda
	å de för-säkrades -avgifter	å arbets-givarbi-drag eller -avgifter	å stats-bidrag	summa
Den obligatoriska sjukförsäkringen
Sjukvårdsförsäkringen (utom sjukgymnastik m.m.)	78	—	65	143
Grundsjukpenningförsäkringen ................	115	—	134	249
Tilläggssjukpenningförsälcringen ..............	115 (1001	180 (150)	—	295 (250)
Sjukgymnastik m. m. högst..................	10	—	—	10
Avgiftslindringsbidrag........................	— 7	—	7
Summa	311 (296)	180 (150)	206	697 (652)
Den frivilliga sjukförsäkringen				35
Samtliga förmåner (vid ca 50 % anslutning) ..	28	—	7
Summa för sjukförsäkringen	339 (324)	180 (150)	213	732 (687)
Yrkesskadeförsäkringen
Samtliga förmåner ca........................	—	90 (80)	—	90 (80)
Bruttokostnad för reformerna	339 (324)	270 (230)	213	822 (767)
Härifrån avgår kostnaderna för: Försäkringen i erkända sjukkassor (utom moder-skapshjälp) ca ............................	105		55	160
Den nuvarande yrkesskadeförsäkringen, ca ....	—	155 (140)	—	155 (140)
Nettoutgifter för reformerna	234 (219)	115 (90)	158	507 (467)

Frågan om den centrala administrationen av sjuk- och
yrkesskadeförsäkringarna har inte närmare behandlats av utredningen,
som förutsätter att denna fråga — liksom även spörsmålet om besvärsförfarandet
— skall utredas i särskild ordning. Emellertid föreslås såsom ett
provisorium att pensionsstyrelsens sjukkassebyrå skall från och med den
1 juli 1953 överföras till riksförsäkringsanstalten.

De föreslagna reformerna avses att träda i kraft den 1 januari 1955.

i Siffrorna inom parentes avser beträffande sjukförsäkringen de ungefärliga belopp,
som framkommer om stats- och kommunalanställda tjänstemän undantages från försäkringen
för tilläggssjukpenning, och beträffande yrkesskadeförsäkringen de belopp, som
erhålles om kostnaderna för statsanställda ej medräknas. Siffrorna rörande yrkesskadeförsäkringen
är högst ungefärliga.

I uppställningen har hänsyn ej tagits till det allmännas skatteförluster och kostnader
för restantier m. m. och ej heller till kostnaderna för den centrala statliga administrationen
och vissa övergångskostnader. Å andra sidan har ej heller beaktats de besparingar,
utöver vad som framgår av uppställningen, som uppkommer för det allmänna
och för arbetsgivare m. fl.

Kungl. Maj. ts proposition nr 178.

Remissyttrandena över socialförsäkringsutredningens förslag.

över socialförsäkringsutredningens förslag har yttranden avgivits av
statskontoret, kommerskollegium, socialstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen,
försäkringsrådet, riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen, riksräkenskapsverket,
arbetsmarknadsstyrelsen, medicinalstyrelsen, statens institut
för folkhälsan, försäkringsinspektionen, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen,
järnvägsstyrelsen, domänstyrelsen, skolöverstyrelsen, överstyrelsen
för yrkesutbildning, statistiska centralbyrån, överståthållarämbetet, samtliga
länsstyrelser, Socialförsäkringsbolagens förening, Svenska sjukkasseförbundet,
De fria sjukkassornas förbund, Svenska stadsförbundet, Svenska landstingsförbundet,
Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i
Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Riksförbundet landsbygdens
folk, Svenska lantarbetsgivareföreningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund,
Svenska socialvårdsförbundet, Sveriges häradsskrivarförening,
Föreningen Sveriges kronokamrerare, Sveriges husmodersföreningars riksförbund,
Yrkeskvinnors samarbetsförbund, Fredrika-Bremer-förbundet,
Folkpartiets kvinnoförbund, Högerns kvinnoförbund, Sveriges socialdemokratiska
kvinnoförbund, Svenska landsbygdens kvinnoförbund, Sveriges
läkarförbund, De lungsjukas riksförbund, Handelns arbetsgivareorganisation,
Folksam och Thulebolagen.

Kommerskollegium har vid sitt yttrande fogat yttranden från ett antal
handelskammare in. fl. Pensionsstyrelsen har hört de erkända sjukkassorna
och vid sitt utlåtande fogat en sammanfattning av de yttranden, som avgivits
av 36 centralsjukkassor och ett 70-tal lokalsjukkassor. Flera länsstyrelser
har bifogat yttranden från förste provinsialläkare, samt stadseller
kommunalfullmäktige m. fl. Landsorganisationen har bifogat en sammanställning
av yttranden från 17 fackförbund.

Förutom remissvaren har i ärendet inkommit skrivelser från bl. a. Kooperativa
förbundet, Sveriges tandläkarförbund, Sveriges förenade studentkårer,
De blindas förening, Svenska vanförevårdens centralkommitté och
direktionen för uppbördsväsendet i Stockholms stad.

Allmänna synpunkter.

I remissyttrandena bar man allmänt intagit en positiv inställning till
socialförsäkringsutredningens förslag, som genomgående anses innebära
betydande förbättringar. Sålunda framhåller bl. a. försäkringsinspektionen,
att genom utredningen åstadkommits en plan dels för en välbehövlig revision
av det redan antagna programmet om den obligatoriska sjukförsäkringen
och dels för en samordning mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringen.
Härigenom hade en högeligen önskvärd decentralisering i behandlingen
av de korta yrkesskadefallen möjliggjorts. I förstnämnda avseende

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

vore förslaget ägnat att underlätta det praktiska genomförandet av den
obligatoriska sjukförsäkringen.

Socialstyrelsen och Landsorganisationen betonar angelägenheten av att
beslut snarast fattas angående den föreslagna reformeringen av vårt socialförsäkringssystem.
Vikten av att den obligatoriska sjukförsäkringen nu
förverkligas understrvkes särskilt från sjukkassehåll. Svenska sjukkasseförbundet
framhåller, att tillskapandet av en sjukförsäkring, effektiv nog att
mera allmänt tillgodose det ökade behovet av försäkringsskydd vid sjukdom,
framstode som en av de mest angelägna sociala reformerna. Med tanke
på den handläggning, som frågan om den allmänna sjukförsäkringen tidigare
blivit föremål för, ville förbundet uttala en bestämd förväntan att
denna för hela vårt folk så betydelsefulla fråga nu erhölle sin lösning.

En avvisande hållning mot förslaget intages endast av Svenska försäkringsbolags
riksförbund och Socialförsäkringsbolagens förening. Riksförbundet
anser, att förslaget ej bör läggas till grund för lagstiftning utan
ytterligare ingående överväganden och innan pågående utredningar om
andra socialförsäkringsgrenar slutförts. Socialförsäkringsbolagens förening
avstyrker förslaget helt, under åberopande av att den utformning av samordningen,
som utredningen föreslagit, ej utgjorde en tillfredsställande lösning
av hithörande problemkomplex. Föreningen ifrågasätter om det inte
vore lämpligt att såsom en första etapp införa allenast en allmän sjukförsäkring
med en efter inkomst graderad sjukpenning och en vid sidan
därav utformad yrkesskadeförsäkring. Sedan någon tids erfarenhet av sjukförsäkringen
vunnits, borde prövas huruvida möjligen en samordning kunde
genomföras och vad som vunnes härpå.

I några yttranden uttalas vissa betänkligheter mot att genomföra försäkringen
vid den av utredningen föreslagna tidpunkten, d. v. s. den 1 januari
1955. Sålunda framhåller statskontoret, att förslagets genomförande skulle
medföra väsentliga utgiftsökningar för statsverket, vilka givetvis måste ses
mot bakgrunden av den allmänna avvägning och sovring av statsutgifterna,
som nödvändiggjordes av dagens ekonomiska läge. Härvid torde dock
ifrågavarande reformförslag intaga en ur angelägenhetssynpunkt framträdande
plats. Kommerskollegium uttalar, att tidpunkten för reformens
ikraftträdande givetvis i första hand vore beroende på möjligheterna att
inom ramen för den löpande nationalinkomsten bereda utrymme för en
utgift av den omfattning det här vore fråga om. Kollegium fortsätter:

Det labila läge som karaktäriserar den ekonomiska utvecklingen såväl
internationellt som för vårt lands vidkommande medför, att dessa möjligheter
för närvarande måste anses mycket svårbedömliga. Uppenbart är
emellertid att den tilltagande konkurrensen på världsmarknaden ställer vårt
lands näringsliv inför problem som skänka särskild aktualitet åt kostnadsfrågorna
och i ett sådant läge är det synnerligen angeläget att noggrant
överväga alla faktorer som kunna inverka på kostnadsnivån inom produktionen
och möjligheterna att möta de nya pris- och konkurrensförhållandena
på världsmarknaden.

Kungl. Maj. ts proposition nr 178.

Under nuvarande förhållanden anser kollegium det därför vanskligt att
närmare fixera tidpunkten för reformens genomförande, och kollegium vill
för sin del förorda, att man avvaktade i varje fall den närmaste tidens
utveckling, innan man bunde sig för en utgiftsbelastning av denna storleksordning.

Länsstyrelsen i Gotlands län anför liknande synpunkter.

Svenska arbetsgivareföreningen yttrar, att statens bidrag till försäkringen
komme att bli betydande och att näringslivet följaktligen —• förutom det
rena s. k. arbetsgivarbidraget — skattevägen torde komma att få bära ytterligare
en avsevärd del av kostnaderna. Det syntes föreningen i hög grad
osäkert, huruvida detta med rådande nedåtgående konjunktur utsikter och
begynnande, i varje fall partiella, sysselsättningssvårigheter läte sig göra.
Enbart under den korta tidrymd, som förflutit sedan utredningens betänkande
utgivits, hade vårt konkurrensläge gentemot utlandet i hög grad
försämrats, varför man på arbetsgivarhåll med stor skärpa måste reagera
mot en ytterligare fördyring av produktionskostnaderna. Emellertid utgjorde
samordningen och de fördelar ur allmän samhällelig synpunkt som
förslaget innebure så värdefulla framsteg, att föreningen ansåge sig i princip
kunna tillstyrka reformen. Föreningen funne dock lämpligt, att reformens
ikraftträdande uppskötes till tidigast den 1 januari 1956. Under denna tidrymd
torde konjunkturläget ha stabiliserats så, att man bättre än i dagens
ovissa läge kunde bedöma, huruvida samhället under de närmaste åren
ekonomiskt kunde bära den föreslagna reformen.

Handelns arbetsgivareorganisation och Svenska försäkringsbolags riksförbund
uttalar sig i liknande riktning.

Den öppna och den slutna sjukvårdens möjligheter att mottaga den
ökade tillströmning, som en obligatorisk sjukförsäkring anses medföra,
beröres av Sveriges läkarförbund, som framhåller, att det för närvarande
rådde brist på eller ojämn fördelning av arbetskraft, särskilt i fråga om
sjuksköterskor. Ett flertal avdelningar av sjukhusen vore stängda, varför
ej ens nuvarande behov kunde tillgodoses. Man kunde enligt förbundets
uppfattning inte räkna med att tillräckliga resurser i detta avseende komme
att finnas 1955. Sålunda komme t. ex. den ökade intagningen av medicine
studerande att avsätta märkbara spår i läkarproduktionen först senare.
Många viktiga sjukvårdsreformer väntade fortfarande på sin lösning, t. ex.
lasarettens utbyggande med specialavdelningar, förbättrad vård för kroniskt
sjuka, sinnessjukvårdens utbyggande, förbättrad förebyggande vård etc.
Förbundet ansåge det nödvändigt att skapa en god sjukvårdsberedskap för
de påfrestningar, som sjukförsäkringsreformen komme att medföra. Enligt
förbundets uppfattning vore det angelägnare att förbättra och fullständiga
den existerande sjukvårdsorganisationen och sjukförsäkringen än att införa
en obligatorisk sjukförsäkring.

Bristen på läkare påtalas även av länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala,

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

Jämtlands och Västernorrlands län. Förstnämnda länsstyrelse framhåller
också nödvändigheten av att åtgärder vidtages för att öka antalet sjukhusplatser.

Riksförsäkringsanstalten anser det näppeligen vara möjligt att det organisationsarbete,
som måste föregå reformens genomförande, skulle kunna
medhinnas på den korta tid som enligt förslaget stode till buds. Länsstyrelsen
i Södermanlands län yttrar, att någon bestämd dag för ikraftträdandet
inte borde fastställas förrän den centrala organisationen av sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna
lösts och frågan om rationalisering av sjukkassornas
verksamhet ingående övervägts. Likartade synpunkter uttalas av länsstyrelserna
i Uppsala och Gotlands län samt Svenska försäkringsbolags riksförbund.

Statistiska centralbyrån uttalar, att det med hänsyn till det planerade
samarbetet mellan folkbokföringen och sjukförsäkringen syntes vara fördelaktigt
att reformen trädde i kraft vid ett kalenderårsskifte. Att de huvudsakliga
uppläggningsarbetena för folkbokföringens vidkommande vore koncentrerade
till ett år, då val ägde rum, innebure emellertid, att dessa arbeten
måste utföras under avsevärt svårare förhållanden än om de kunnat ske
ett annat år. Under förutsättning att nya maskiner, som jämväl vore erforderliga
för andra behov, ställdes till länsbyråernas förfogande i god tid år
1954, hade centralbyrån dock intet att erinra mot den föreslagna tidpunkten
för lagens ikraftträdande.

Samordningsfrågan.

I det överväldigande flertalet av yttrandena tillstyrkes att en samordning
mellan sjuk- och olycksfallsförsäkringen genomföres i huvudsaklig anslutning
till de av utredningen uppdragna riktlinjerna.

Riksförsäkringsanstalten framhåller, att de synpunkter, som varit vägledande
för utredningen vid utarbetandet av dess förslag, i huvudsak överensstämmer
med anstaltens principiella inställning, samt anför vidare bl. a.:

Riksförsäkringsanstalten vill i det väsentliga ansluta sig till utredningens
allmänna betraktelsesätt beträffande samordningsfrågorna. Avsaknaden av
en effektiv sjukförsäkring har otvivelaktigt lett till att yrkesskadeförsäkringen
i vissa avseenden kommit att erhålla en annan utformning och tilllämpning
än den skulle ha fått, om sjukförsäkringsfrågan varit löst. Så
länge yrkesskadorna intaga en sådan särställning i ersättningshänseende,
som de ha för närvarande, är det oundvikligt, att man vid försäkringens
tillämpning ofta ställes inför besvärliga gränsdragningsproblem och tvingas
till avgöranden, som för den berörda allmänheten måste te sig svårbegripliga.
Detta är så mycket mera besvärande, som de flesta skadefall äro av
lindrig beskaffenhet och i och för sig icke motivera något vidlyftigt prövningsförfarande.
Att märka är också, att man icke sällan är hänvisad till
att grunda avgörandet på uppgifter, som undandraga sig effektiv kontroll.
Även fastställandet av ersättningens storlek, i synnerhet beräkningen av
den skadades årliga arbetsförtjänst för sjukpenningens bestämmande, kan

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

mången gång vålla oproportionerligt stora besvärligheter. Det står enligt riksförsäkringsanstaltens
mening fullt klart, att det är vida rationellare att, när
en effektiv sjukförsäkring kommer till stånd, låta denna i det stora antalet
lindriga yrkesskadefall svara för sjukhjälp enligt samma grunder som vid
sjukdomsfall i allmänhet. En viss hänsyn måste givetvis tagas till den bestående
ordningen i fråga om försäkringsskyddet vid yrkesskador, men man
bör icke rimligen känna sig alltför hårt bunden av yrkesskadeförsäkringens
nuvarande, historiskt betingade utformning på vissa punkter.

Den här ifrågavarande samordningen av sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna
bör enligt riksförsäkringsanstaltens mening betraktas som ett första
led i en mera fullständig samordning inom socialförsäkringssystemet.

Försäkringsrådet anför:

En synpunkt, som understundom framföres, är att förmånsställning i ersättningshänseende
bör beredas dem, som deltaga i produktionen. Det torde
emellertid vara klart, att långt ifrån alla, som kunna anses direkt deltaga
i produktionen, omfattas av ÖL, exempelvis hemmansägare, arrendatorer
och verkstadsinnehavare, ehuru hjälpbehovet vid sjukdom, invaliditet och
dödsfall kan vara lika stort hos dem som för de anställda.

Den förmånsställning, som genom lagstiftning beretts dem, vilkas sjukdom
varit orsakad av yrkesskada, har med åren blivit alltmer markerad såväl
med avseende å ersättningsrättens omfattning som ersättningarnas storlek.
Till en början ålades arbetsgivarna direkt ersättningsplikt med möjlighet
att lätta densamma genom försäkring i riksförsäkringsanstalten. Genom
ÖL förvandlades arbetsgivarens skyldighet till en försäkringsplikt. Denna
gäller oberoende av vållande. Vid fall av vållande från arbetsgivares sida
liksom vid s. k. strikt ansvar har den yrkesskadade kvar sin rätt att utöver
sin ersättning enligt ÖL vid allmän domstol utkräva den ytterligare ersättning,
vartill han enligt allmänna skadeståndsregler kan vara berättigad.

Med åren har alltmer utvecklad arbetarskyddslagstiftning tillskapats. Avtalsförfarandet
mellan parterna har utformats och utvecklats sedan den tid
då den första olycksfallslagstiftningen tillkom och balansen mellan arbetsgivare
och arbetstagare har blivit en helt annan än förut. Skillnaden mellan
självständiga yrkesutövares och anställdas möjligheter att bära följderna
av sjukdom och olycksfall är icke så framträdande som tidigare.

Såsom framhållits i en del remissyttranden, som avgivits över socialvårdskommitténs
förslag till yrkesskadeförsäkringslag, är det, enligt utredningen,
ur principiell synpunkt ingalunda självklart, att alla av yrkesskada föranledda
kostnader skulle bestridas enbart av arbetsgivarna genom yrkesskadeförsäkringen.
Utredningen har också uttalat, att det borde vara möjligt att
låta någon del av utgifterna för sjukvård stanna på de försäkrade själva,
även då det är fråga om yrkesskador.

Vad sålunda anförts anser försäkringsrådet tala mot att i fortsättningen
genom lagstiftning giva de yrkesskadade en förmånsställning framför andra
sjuka. Enligt försäkringsrådets mening borde utredning snarast möjligt
verkställas för alt utröna ekonomiska och andra förutsättningar för en fullständig
samordning, d. v. s. eu gemensam allmän sjuk-, invaliditets- och
dödsfallsförsäkring. Försäkringsrådet hade övervägt att förorda ett bibehållande
av nuvarande försäkringsformer intill dess förslag om fullständig

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

samordning utarbetats. Med hänsyn till vikten av att den obligatoriska sjukförsäkringen
bragtes i verkställighet och den omständigheten, att utredningens
förslag efter vissa ändringar skulle kunna läggas till grund för en
första samordningsetapp, hade försäkringsrådet dock stannat för alt tillstyrka
att förslaget genomfördes.

Riksräkenskapsverket, öv er ståthållar ämbetet, länsstyrelserna i Jönköpings,
Kalmar och Malmöhus län ävensom Svenska arbetsgivareföreningen
och Handelns arbetsgivareorganisation understryker i varierande ordalag de
skäl, som utredningen anfört till stöd för sitt förslag i denna del.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför:

Utredningen påpekar de nuvarande olägenheterna för allmänheten i form
av långsamhet vid utbetalningar inom yrkesskadeförsäkringen och ovisshet
rörande vilket organ som skall utge sjukhjälp. Dessa brister äro särskilt
beklagliga för dem bland de hjälpsökande som sakna kapital och därför äro
helt hänvisade till sjukhjälpen för att klara sina löpande utgifter. Länsstyrelsen
har också i olika sammanhang kunnat förmärka, att samhällets behovsprövade
hjälpformer, särskilt fattigvården, icke sällan måste tillgripas
för att temporärt avhjälpa behov, som rätteligen falla under olycksfallsförsäkringen.
Detta förhållande, som framstår såsom mycket otillfredsställande
ur principiell synpunkt, måste vara mindre tilltalande för berörda hjälpsökande.
Genom den av utredningen föreslagna samordningen av yrkesskadeförsäkringen
med sjukförsäkringen synas de påtalade olägenheterna
kunna praktiskt taget helt elimineras.

Landsorganisationen yttrar:

Utredningens huvudsyfte har varit att undersöka förutsättningarna och
formerna för en rättslig samordning mellan de båda försäkringarna. Sin
positiva inställning till ett sådant system har fackföreningsrörelsen givit till
känna i tidigare sammanhang. Det avgörande motivet har därvid varit behovet
av försäkringsskydd i de många skadefall, vilkas samband med den
skadades arbete väl kunnat antagas men inte ådagaläggas, och som därför
inte kunnat inrymmas under olycksfalls- eller yrkessjukdomsförsäkringen.
En organisatorisk samordning, innebärande att sjukhjälp åtminstone för
korttidsfallen utges av lokala organ, har ansetts påkallad för alla yrkesskadades
del, till undvikande av den tidsutdräkt med ersättningsregleringen
som nu -— även i från sambandssynpunkt klara fall — vållas av dessa ärendens
centrala handläggning.

Det hade väl i och för sig kunnat övervägas att redan från början genomföra
en fullständig samordning utan begränsning till tiden och med likställighet
mellan alla försäkrade ej blott i fråga om sjukhjälp utan även beträffande
invaliditets- och efterlevandelivräntor in. in. I dagens läge vore det
inte praktisk politik att driva en dylik linje, som för övrigt torde sträcka
sig vida utöver gränserna för utredningens uppdrag. En total samordning
är ett vittutseende projekt, till vilket man uppenbarligen inte kan ta ställning
utan ingående utredning. Det må för övrigt anmärkas att en samordningslinje,
som skulle innebära en materiellt och i fråga om tillämpningstiden
enhetlig behandling av de vanliga sjukdomsfallen och yrkesskadefallen,
alldeles inte är principiellt självklar. Det kan trots allt inte frånkommas att
yrkesskadeersättningen i motsats till ersättningarna från den allmänna sjuk -

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

försäkringen i princip har karaktären av skadestånd, låt vara ett skadestånd
som i vissa delar går utöver vad som skulle följa av civilrättsliga regler. En
annan sak är att denna yrkesskadeersättningens särskilda karaktär givetvis
försvagas i mån av den allmänna socialförsäkringens utveckling.

Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund betonar samordningens betydelse
med tanke på den ökade frekvensen av nervösa sjukdomar bland
anställda. Dessa sjukdomars samband med ett alltmer hetsigt yrkesarbete
kunde ofta inte så tillförlitligt fastslås, att de skulle kunna tänkas bli ersatta
som yrkessjukdomar.

Socialförsäkringsbolagcns förening har, såsom nämnts, en avvikande
mening och förklarar sig överhuvud icke kunna godtaga utredningens resonemang
rörande samordningen. Föreningen anför:

Det borde enligt föreningens uppfattning ha varit riktigare alt i första
hand göra klart för sig å ena sidan hur en ur olika synpunkter effektiv och
välordnad sjukförsäkring bör vara uppbyggd och å andra sidan hur yrkesskadeförsäkringen
på motsvarande sätt bör vara utformad. Därefter borde
man undersöka, om och på vad sätt en samordning mellan de båda försäkringsgrenarna
kunde vara lämplig, varvid man mot varandra borde väga
dels de vinster man skulle göra genom samordningen, dels nackdelarna av
att man tvingades till vissa avsteg från den eljest önskvärda utformningen
av sjukförsäkringen och av yrkesskadeförsäkringen.

Den föreslagna sjukförsäkringen har påverkats av det dominerande samordningskravet.
Till följd av att sjukförsäkringen även skall täcka ersättningar
för yrkesskada under samordningstiden har utredningen nödgats
acceptera en ersättningsnivå inom sjukförsäkringen under samordningstiden,
som är högre än under tiden därefter. Sociala och andra skäl borde
eljest snarare tala för att ersättningen bleve högre vid de långvariga sjukdomsfallen,
som äro relativt fåtaliga.

Samordningskravet har emellertid framför allt kommit att påverka utformningen
av yrkesskadeförsäkringen. Samordningstiden fungerar, framhåller
utredningen, som en särskild karenstid för yrkesskadeförsäkringen.
Förslaget om att sjukkassorna skola reglera yrkesskador och vanliga sjukdomar
under de första 90 dagarna, varvid ersättningarna skola vara identiska,
ger lätt sken av bestickande enkelhet. Utredningen har emellertid icke
ansett det möjligt att helt följa den enkla principen, att sjukkassorna alltid
skola reglera ersättning för yrkesskadorna under samordningstiden. De avsteg
från denna princip, som göras, äro så talrika och inrymma så många
möjligheter till tvister och komplicerad administration ävensom orimliga
konsekvenser beträffande ersättningarna i vissa fall, att föreningen måste
anse de vinster, som förslaget enligt utredningen skulle medföra, vara betydligt
mindre än de olägenheter, som uppkomma på dessa områden. Även
om vissa gränsdragnings- och tolkningssvårigheter försvinna, uppkomma
i stället nya dylika problem, som icke heller de komma att bli enkla att
bemästra.

Föreningen finner den kritik, som i olika sammanhang framförts mot den
nuvarande yrkesskadeförsäkringens innehåll och handhavande vara betydligt
överdriven. För närvarande anmäldes till försäkringsinrättningarna
årligen omkring 300 000 olycksfall i arbete. Att prövningen av ersättnings -

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

frågan i ett visst antal ärenden bleve komplicerad vore ganska naturligt.
Så bleve emellertid fallet hur försäkringen än vore konstruerad. De låga förvaltningskostnaderna
inom socialförsäkringsbolagen — ungefär 7 % av
premierna — visade, att förvaltningsapparaten inte vore så vidlyftig och
att krånglet inom skaderegleringen inte vore så framträdande, som man
velat göra gällande. Enligt föreningens mening måste den av utredningen
föreslagna anordningen medföra en betydligt mer betungande administration
än den nuvarande, bl. a. på grund av att den enkla samordningsprincipen
inte helt kunnat hållas. Rörande samordningens inverkan på sjukförsäkringen
anför föreningen:

Ett införande av en allmän sjukförsäkring med sjukpenningen graderad
efter inkomst är en mycket omfattande uppgift. Denna uppgift måste i högsta
grad försvåras, om man samtidigt därmed försöker åstadkomma en så
ingripande åtgärd som den av utredningen föreslagna samordningen med
yrkesskadeförsäkringen innebär. Det skulle säkerligen visa sig, att om
en allmän sjukförsäkring infördes, denna redan efter kort tid i olika avseenden
behövde revideras. En dylik revision av sjukförsäkringen skulle då
i hög grad försvåras, om försäkringen vore sammankopplad med annan
försäkringsgren. Ävenledes skulle det måhända visa sig, att själva samordningen
skulle ha fått en annan utformning, om man först hade haft några
års erfarenhet av en allmän sjukförsäkring.

Även i andra yttranden än det, som avgivits av försäkringsrådet, framkommer
önskemål om en mera långtgående samordning inom
socialförsäkringen än utredningen föreslagit.

Länsstyrelsen i Kronobergs län finner det mest rationellt, om all kroppsskada,
oberoende av orsakerna till dess uppkomst, kunde ersättas efter
enhetliga grunder och att de särskilda reglerna för ersättning vid yrkesskada
slopades i samband med att den allmänna sjukförsäkringen trädde
i kraft. Länsstyrelsen framhåller emellertid, att ett förslag i denna riktning
torde möta starkt motstånd och knappast vara möjligt att för närvarande
genomföra.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller, att det med hänsyn till den
framtida sannolika utvecklingen förefölle som en hrist att utredningen inte
ansett sig kunna fullständigt samordna de båda socialförsäkringsgrenarna.

Pensionsstyrelsen finner det angeläget, att en effektiv samordning med
folkpensioneringen eftersträvas med hänsyn till att det — om sjukhjälpsförmånerna
utformades i enlighet med förslaget och de höjningar av folkpensioner
och särskilda barnbidrag varom förslag framlagts komrae till
stånd — torde bli nödvändigt överväga åtgärder till förhindrande av för
hög kompensation vid sammanträffande av förmåner från sjukförsäkringen
och folkpensioneringen.

Svenska försäkringsbolags riksförbund fäster uppmärksamheten på det
väntade förslaget till allmän pensionsförsäkring, vilket torde komma att
avse även beredandet av invalidpension. Att samordningsfrågan berörde

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

icke blott sjuk- och olycksfallsförsäkringarna utan jämväl sjuk- och invaliditetsersättningarna
inom folkpensioneringen och en allmän pensionsförsäkring
syntes riksförbundet ligga i öppen dag.

Svenska sjukkasseförbundet anser en lagstiftning i enlighet med utredningens
förslag till samordning utgöra en god grundval för uppnående av
den slutliga gestaltningen av socialförsäkringssystemet.

Svenska lantarbetsgivareföreningen yttrar, att det framlagda betänkandet
borde uppfattas som en etapp på vägen mot en fullständig samordning
mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna samt folkpensioneringen med
därtill anslutna hjälpformer. Enligt föreningens mening borde därför utredning
verkställas för att utröna förutsättningarna för sådan fullständig
samordning.

Den försämring med avseende å de yrkesskadades
förmåner, som blir en följd av ett genomförande av utredningens förslag,
har påtalats i en del yttranden. Allmänt anses emellertid här att dessa
försämringar uppväges av de förbättringar i olika hänseenden, som möjliggöres
genom samordningen.

Landsorganisationen betonar, att de fördelar, som vunnes genom samordningen,
i och för sig vore mycket betydande. De bestode främst i det
effektiviserade skyddet även i sjukdomsfall utanför yrkesskadeområdet,
vidare i den väsentligt snabbare utbetalningen av ersättningarna, vilken tydligen
vore ägnad att motverka olägenheterna av en förlängd karenstid, eliminerandet
under samordningstiden av alla komplikationer och bekymmer i
samband med gränsdragningen mellan yrkesskada och annan sjukdom,
den avsevärda höjningen av ersättningsunderlagets maximum, barntillläggen,
utvidgningen av kretsen ersättningsberättigande yrkessjukdomar
samt av försäkringsskyddet för arbetsgivares hos honom arbetande familjemedlemmar
o. s. v. Även om dessa förmåner ju till ej oväsentlig del bestredes
genom de försäkrades egna avgifter, vore de enligt landsorganisationens mening
så värdefulla för de anställda att de självfallet måste beaktas vid
bedömningen av utredningens förslag, också i vad detta innebure vissa inskränkningar
i försäkringsskyddet för yrkesskador.

Tjänstemännens centralorganisation uttalar, att minskningen av de
yrkesskadades förmåner under samordningstiden vore en allvarlig avigsida,
men finner den enda möjligheten att minska dessa nackdelar vara att söka
öka sjukvårdsförmånerna. Organisationen ville dock inte nu framföra några
förslag härom.

Sveriges läkarförbund anser inskränkningarna i de yrkesskadades förmåner
i flera fall sakligt motiverade även ur medicinsk synpunkt.

Högerns kvinnoförbund uttalar, att utredningen inte i tillräckligt hög grad
beaktat arbetstagarnas berättigade krav att under eu ej alltför lång samordningstid
icke få sin ersättningsrätt för yrkesskador alltför beskuren. Med
den utformning samordningen fått bleve steget från ersättning för yrkes -

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

skada till ersättning enligt sjukförsäkringslagen alltför stort. Förbundet ville
därför som sin mening anföra, att samordningen borde genomföras på
sådant sätt, att det icke, efter några års erfarenhet, komme att framställas
sådana krav på förbättringar av yidtesskadeförsäkringen under samordningstiden,
att själva sainordningsidén komme att uppgivas.

Socialförsäkringsbolagens förening framhåller, att försämringarna i de
yrkesskadades ersättningsrätt ingalunda vore så obetydliga som utredningen
syntes anse. En av de mest framträdande försämringarna anser föreningen
vara den begränsning i tillhörigheten till yrkesskadeförsäkringen som utredningen
föreslår och som drabbar en stor grupp arbetstagare.

För det närmare innehållet i remissyttrandena i vad de avser samordningens
verkningar för yrkesskadeförsäkringens del kommer att redogöras
i fortsättningen.

I fråga om samordningens inverkan på arbetarskyddet
anför arbetarskyddsstyrelsen, att utredningen underskattat
betydelsen av att arbetsgivarna icke finge möjlighet att under samordningstiden
nedbringa sina försäkringskostnader genom att vidtaga åtgärder,
varigenom yrkesskadefrekvensen minskades. Det vore visserligen, framhåller
styrelsen, ett svårbedömt komplex av ekonomiska, psykologiska och
andra faktorer, som påverkade arbetsgivarna att vidtaga åtgärder för
åstadkommande av ett gott arbetarskydd, men det vore enligt arbetarskyddsstyrelsens
erfarenhet ett faktum, att möjligheten att erhålla en
reduktion av försäkringsavgifterna i åtskilliga fall varit en mycket verksam
faktor. Denna torde komma att helt bortfalla efter samordningen. Det
synes också sannolikt att riksförsäkringsanstaltens och socialförsäkringsinrättningarnas
förtjänstfulla yrkesskadeförebyggande verksamhet komme
att helt bortfalla eller i vart fall minska i mycket hög grad efter samordningens
genomförande. De åtgärder på det förebyggande arbetarskyddets
område, som sålunda kunde befaras bortfalla såsom en följd av samordningen,
borde ersättas med en intensifierad arbetarskyddspropaganda
såväl från statens som från arbetsmarknadens parters sida.

Riksförsäkringsanstalten framhåller angelägenheten av att den av anstalten
i viss utsträckning bedrivna arbetarskyddsverksamheten upptages
av arbetarskyddsorganen.

Kommerskollegium anser att, även om vissa risker kunde föreligga för
att de enskilda företagen bleve mindre benägna än nu att sörja för säkerheten
mot olycksfall i arbete, så torde dock företagens strävanden på detta
område inte komma att nämnvärt påverkas, då det redan ur andra synpunkter,
t. ex. med hänsyn till effektiviteten i produktionen, förelåge tillräckliga
skäl att skapa och vidmakthålla en tillfredsställande säkerhetstjänst.

Svenska socialvårdsförbundet uttalar, att det torde vara nödvändigt att ta
risken för att industriföretagens skyddsarbete i någon mån hämmades, om

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

man överhuvudtaget skulle kunna åstadkomma en samordning med alla de
fördelar, som därav följde.

Statens institut för folkhälsan uttalar, att samordningen väckte institutets
betänkligheter ur profylaktisk synpunkt. Emellertid måste hänsyn också
tagas till de ur praktisk och administrativ synpunkt väsentliga fördelar,
som en samordning medförde.

Socialförsäkringsbolagens förening framhåller, att försäkringsinrättningarnas
skyddsverksamhet vore ett nödvändigt komplement till den av arbetarskyddsstyrelsen,
arbetarskyddsnämnden m. fl. institutioner bedrivna verksamheten.
De allmänna institutionernas verksamhet måste få en mera
generell karaktär. Försäkringsinrättningarna stode i intim kontakt med de
enskilda företagen och hade därför stora möjligheter och tid att göra insatser
för ett effektiviserat arbetarskydd. Enligt utredningens förslag skulle
endast ett fåtal procent av nuvarande antalet skadefall konnna under inrättningarnas
handläggning. Att detta material utgjorde ett alltför litet material
för ett effektivt skyddsarbete från inrättningarnas sida vore uppenbart.

I detta sammanhang må nämnas att —- såsom kommer att framgå av den
fortsatta redogörelsen — i flera remissyttranden föreslås en differentiering
av arbetsgivarnas bidrag till försäkringen i syfte att därigenom stimulera
arbetsgivarnas intresse för skyddsarbetet.

Frågan om samordningstidens längd behandlas i vissa
yttranden.

Statens institut för folkhälsan förordar, med hänsyn till arbetarskyddssynpunkten,
en samordningstid av en månad och framhåller, att antalet
av de av sjukkassorna reglerade yrkesskadefallen härigenom endast skulle
minska från omkring 95 % av samtliga sjukfall till omkring 80 % därav.
Samma ståndpunkt intages av Svenska försäkringsbolags riksförbund.

Sveriges läkarförbund anser, att utredningens förslag vore behäftat med
alldeles bestämda nackdelar ur medicinsk och organisatorisk synpunkt,
vilka kunde sammanfattas i följande punkter: 1) Försäkringsinrättningarna
för yrkesskador komme att inkopplas på fallen på ett senare stadium
än vad som vore önskvärt. 2) Man måste befara att arbetsgivaranmälan till
sjukkassan komme att utebli i fråga om ett stort antal yrkesskador. 3) Den
stimulans för arbetsgivare och försäkringsinrättningar att vidtaga förebyggande
åtgärder för nedbringande av antalet yrkesskador, som nuvarande
system erbjöde, komme att minskas. 4) De skiljaktiga ersättningsgrunder
vid yrkesskada och annan sjukdom, som även enligt utredningens förslag
komme att kvarstå framför allt efter samordningstidens utgång men även
under samordningstiden, medförde betydande inkonsekvenser och kunde
leda till missbruk. 5) De s. k. speciella samordningsreglerna ledde till administrativa
och medicinska komplikationer.

För att undvika de påtalade nackdelarna av samordningen men bibehålla
dennas fördelar vore det enligt läkarförbundets uppfattning nödvän -

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

digt att ersättnings- och samordningsreglerna gjordes mera enhetliga, enkla
och konsekventa. Läkarförbundet föreslår, att samordningstiden bestämdes
till 45 dagar och att i princip under samordningstiden icke i något avseende
skillnad gjordes mellan yrkesskada och annan sjukdom.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser en förkortning till 60 dagar
kunna ifrågasättas med hänsyn till att ej mindre än 85 % av olycksfallen
varade högst fyra veckor och att det torde vara angeläget, att de svårare
olycksfallen så snart som möjligt bleve hänskjutna till olycksfallslörsäkringsinrättningarnas
speciella expertis. Socialförsäkringsbolagens förening
framhåller, att en förhållandevis lång samordningstid i högre grad än en
kortare nödvändiggjorde att yrkesskadeförsäkringen i en del fall grepe
in i skaderegleringen även under samordningstiden och att utredningssvårigheter
och försämrade kontrollmöjligheter beträffande omständigheterna,
då en skada ådragits, vore förenade med en så lång samordningstid
som 90 dagar. Högerns kvinnoförbund anser starka skäl tala för en kortare
samordningstid, vilken skulle göra det lättare att få till stånd en klarare
gränsdragning mellan de båda försäkringsformerna.

Å andra sidan finner kommerskollegium tveksamt om det vore möjligt
att med så kort samordningstid som den föreslagna utvinna fördelarna av
en samordning. Även länsstyrelsen i Hallands län och Svenska socialvårdsförbundet
anser en längre samordningstid kunna övervägas.

S jukvårdsför säkringen.

Utredningens förslag att i den allmänna sjukförsäkringen införa
ersättning för utgifter för sjukhusvård tillstyrkes i samtliga
remissyttranden utom i det som avgivits av länsstyrelsen i Kopparbergs
län. Enligt länsstyrelsens mening skulle förslaget härom medföra ej obetydliga
olägenheter framför allt av administrativ art.

Svenska landstingsförbundet (styrelsen) uttalar i samband med att förbundet
lämnar sin anslutning till förslaget:

Därest sjukhusvården lägges inom försäkringen, aktualiseras frågan om
vårdavgifternas storlek, och utredningen diskuterar rätt utförligt denna
fråga. Ett primärt önskemål är därvid att komma fram till så enhetliga avgifter
som möjligt. Vidare framstår det icke minst ur de försäkrades synpunkt
som eftersträvansvärt, att avgifterna förbliva relativt låga, då statsbidrag
till denna del av försäkringen ej är avsett att utgå.

För närvarande växla avgifterna å allmän sal vid landstingens lasarett
och sjukstugor mellan 1 och 3 kr. Förbundsstyrelsen har vid upprepade
tillfällen sökt åvägabringa större enhetlighet i avgiftssättningen. Senast
förra året har en framstöt i denna riktning gjorts. Läget är för närvarande,
att drygt halva antalet landsting på styrelsens förslag enat sig om en avgift
av 3 kr per dag under de första 20 dagarna av sjukhusvistelsen och därefter
2 kr per dag. Anledning att i framtiden differentiera avgiften efter vårdtiden,
vilken differentiering tillkommit av rent humanitära skäl, torde emellertid
knappast föreligga efter den obligatoriska försäkringens genom -

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

förande. Styrelsen är beredd att även i fortsättningen verka för en enhetlig
avgiftssättning vid landstingens sjukhus och är därvid närmast inställd på
att för närvarande förorda en avgift om 3 kr per dag.

Vad angår övriga vårdformer äro avgifterna mera växlande. I de fall
statsbidrag utgår, äro dock vårdavgifterna enhetliga inom resp. vårdgrenar.
Anledning synes föreligga att i samband med den obligatoriska
försäkringens genomförande företaga en översyn av avgifterna vid statsbidragsberättigade
vårdgrenar. Naturligt synes därvid enligt styrelsens
mening vara, att avgifterna, oavsett vårdformer, sättas till 2: 50 kr per dag
eller samma belopp som vid sjukhusvård skall avdragas från den vårdades
heinpenning.

Vad utredningen uttalat därom att fria eller rabatterade
läkemedel senast vid tidpunkten för sjukförsäkringens ikraftträdande
borde tillhandahållas vid sidan av försäkringen i den ordning, varom principbeslut
fattats av 1946 års riksdag, har i allmänhet ej föranlett erinran.

Svenska arbetsgivareföreningen ifrågasätter dock, huruvida tidpunkten
kunde vara inne att förverkliga 1946 års principbeslut med hänsyn till dess
sannolikt allvarliga ekonomiska konsekvenser. Den reallöneförbättring,
som under de senaste åren kommit praktiskt taget samtliga medborgare
till del, i förening med den av utredningen föreslagna sjukpenningskalan,
borde möjliggöra för dessa att själva bära kostnaden för icke livsviktiga
läkemedel.

Sveriges läkarförbund anser, att fria läkemedel borde tillhandahållas
sjuka, som lede av kroniska sjukdomar, vilka med livsnödvändighet krävde
ständig tillförsel av visst läkemedel, men att förslaget i övrigt ej borde förverkligas.

Utredningens förslag att ersättning för tandvård skall utgivas av de
allmänna sjukkassorna i samma begränsade omfattning som sådan ersättning
nu utgives av de erkända sjukkassorna, har föranlett Svenska sjukkasseförbundet
till uttalandet, att förbundet icke vore övertygat om att förmånen
vore av sådan beskaffenhet att den med nödvändighet borde beredas
genom den föreslagna obligatoriska sjukförsäkringen. Med hänsyn till att
förmånen nu utgåves av de erkända sjukkassorna tillstyrkte dock förbundet
utredningens förslag.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län uttalar sig för att ersättning för
tandvård ej skall lämnas inom sjukförsäkringen.

Sveriges läkarförbund och Sveriges tandläkarförbund hemställer, att ersättning
skall kunna utgå för sådan i den av Kungl. Maj :t fastställda taxan
angiven tandvård även då den meddelades annorstädes än vid centraltandpoliklinik,
tandläkarhögskola och allmänt sjukhus.

Försäkringsinspektionen och Svenska socialvärdsförbundct understryker
det av utredningen uttalade önskemålet om vidgade ersättningsmöjligheter
vid tandvård och anser, att eu reform i denna riktning borde komma till
stånd så snart förhållandena det medgåve.

Kungl. Maj. ts proposition nr 178.

I fråga om den förebyggande vårdens ställning
inom sjukförsäkringen betecknar medicinalstyrelsen det som
förslagets största brist att det ej innehölle något positivt i denna del. Ingen
organisation torde ha större förutsättningar att stödja sjukdomsförebyggande
verksamhet än just sjukkassorna. Den ekonomiska fördelen på lång sikt
av en sådan verksamhet för sjukkassorna själva syntes ligga i öppen dag.
Medicinalstyrelsen uttalar vidare:

Det kan t. ex. icke med fog bestridas, att ett energiskt främjande av ympningar
mot smittsamma sjukdomar i hög grad minskar dessa sjukdomars
förekomst, mildrar och avkortar deras förlopp och därmed sänker sjukkassornas
utgifter. Motsvarande torde gälla all preventiv medicinsk verksamhet.
Det vore därför naturligt, om ekonomiskt stöd åt dylik verksamhet
inginge bland sjukkassornas skyldigheter gentemot de försäkrade. Även
ersättning enligt sjukförsäkringens grunder av periodisk hälsokontroll
skulle vara av största betydelse. Måhända få dessa på grund av bristen på
läkare m. in. i första hand begränsas till särskilt hotade samhällsgrupper.

Enligt pensionsstyrelsens mening vore det självfallet både ur den enskildes
och det allmännas synpunkt av största betydelse, att åtgärder vidtoges
såväl i syfte att förebygga sjukdom som att snarast möjligt återställa eller
förbättra arbetsförmågan hos sjuka eller yrkesskadade. Den erfarenhet om
betydelsen av dylika åtgärder, som pensionsstyrelsen vunnit genom sin
mångåriga verksamhet på området, föranledde styrelsen att kraftigt understryka
vikten av att de av utredningen föreslagna undersökningarna konnne
till stånd utan dröjsmål.

Sveriges läkarförbund uttalar, att ett uteslutande av profylaxen vore föråldrat
med hänsyn till den medicinska utvecklingen i fråga om tidig-diagnos
och profylaktisk terapi, samt hemställer, att den profylaktiska verksamhetens
ställning inom sjukförsäkringen klarlades innan en obligatorisk sjukförsäkring
infördes. Jämväl De lungsjukas riksförbund och Yrkeskvinnors
samarbetsförbund anser frågan böra prövas före lagens ikraftträdande.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller, att — även om frågan
vore betydelsefull — det med nuvarande tillgång till antalet läkare syntes
närmast otänkbart att profylaktiska åtgärder samordnades med sjukförsäkringen.
I

I en del yttranden har erinringar framställts mot förslaget att sjukkassorna
skulle få rätt att införa ersättning för sjukgymnastik
och massage, bad in. fl. fysikaliska behandlingar
såsom merprestationer, vilka, om de införts, obligatoriskt skulle tillkomma
alla i kassan försäkrade.

Pensionsstyrelsen framhåller, att av de yttranden, som från sjukkassor
inkommit till styrelsen, framginge, att ett stort antal kassor önskade att
lagen skulle upptaga ifrågavarande vårdformer såsom obligatoriska inom
alla kassor. Enligt publikationen »Erkända sjukkassor» årgång 1950 före -

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

komme ersättning för massage och medicinska bad samt kortvåg, diatermi,
hetluft och ljusbehandling in. in. i något mer än 400 kassor med omkring
1 200 000 medlemmar. Ersättning utgåves av kassorna till ett årligt belopp
motsvarande i genomsnitt 72 öre per medlem, som vore tillförsäkrad ifrågavarande
förmåner. Pensionsstyrelsen yttrar vidare:

Av uppgifterna framgår att kostnaderna för ifrågavarande behandlingar
per medlem varit relativt obetydliga. Någon större inverkan på avgifterna
synes icke behöva befaras. Såsom avgiftssystemet är uppbyggt kommer
dessutom avgifternas storlek i eu lokalsjukkassa att bero av utgifterna för
ändamålet inom kassan. Inom ett område där möjligheterna alt utnyttja
ifrågavarande vårdformer äro ringa, bli alltså försäkringsavgifterna i motsvarande
mån lägre. Med hänsyn härtill torde icke alltför starka invändningar
kunna göras mot att försäkringen i frågavarande avseende blir
obligatorisk för alla lokal- och stadscentralsjukkassor trots att tillgången
till berörda behandlingar är ganska ojämn inom olika delar av riket. Härigenom
skulle jämväl det för en allmän försäkring otillfredsställande förhållandet
undvikas att försäkringsförmånerna kunde växla med kassatillhörigheten.
Att förmånerna bleve obligatoriska skulle även innebära vissa
fördelar genom förenklingar i förvaltningen. Det synes också av hänsyn
till samordningen med yrkesskadeförsäkringen, där ifrågavarande förmåner
ingå såsom obligatoriska, synnerligen önskvärt att detsamma blir fallet
beträffande sjukförsäkringen. Pensionsstyrelsen vill av dessa skäl förorda
att ifrågavarande behandlingar inbegripas i den obligatoriska sjukvårdsförsäkringen.

Samtliga ifrågavarande behandlingsformer anses av Landsorganisationen
vara av så stor vikt, ej minst från de yrkesskadades synpunkt, att de borde
obligatoriskt omfattas av sjukförsäkringen.

Medicinalstyrelsen anför, att behandling med sjukgymnastik och massage
vore av synnerligen stor betydelse vid ett flertal sjukdomstillstånd och
följdtillstånd efter sjukdom eller olycksfall för att förkorta sjukdomstiden
eller för att förebygga eller minska invaliditet. Medicinalstyrelsen ansåge
därför, att sådana behandlingar skulle vara tillgängliga för alla sjukförsäkrade
och att nödiga resor för erhållande av behandling skulle ersättas. Av
ekonomiska skäl och av hänsyn till svårigheterna vid kontrollen och den
svåravgränsbara indikationsställningen syntes ersättning för annan fysikalisk
behandling än de nämnda ej böra ingå i sjukkassornas obligatoriska
skyldigheter.

Försäkringsinspektionen anser, att de obligatoriska prestationerna i
princip borde omfatta alla sådana vårdformer, som sjukhuspatienter erhölle
utan särskild kostnad. Särskilt borde detta gälla röntgen- och
radiumbehandlingar. I fråga om fysikaliska behandlingar av skilda slag
kunde det vara motiverat med viss försiktighet. Beträffande vissa .sjukdomar,
t. ex. barnförlamning, torde det dock vara otvivelaktigt, att de fysikaliska
behandlingarna utgjorde ett viktigt led i de åtgärder, som krävdes
för att påskynda arbetsförmågans återställande eller förebygga invaliditet.

7-—Biliang till riksdagens protokoll 1053. 1 samt. Nr 178.

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

Inspektionen ifrågasatte huruvida man ej skulle kunna gå så långt atl
fysikalisk behandling ersattes i vissa särskilda fall.

Enligt riksförsåkringsanstaltens mening syntes det tills vidare ej böra
ifrågakomma att införa ersättning för dessa behandlingsformer enligt
samma regler som gällde för andra sjukvårdsförmåner inom den obligatoriska
sjukförsäkringen. En godtagbar lösning kunde måhända i stället vara
att inom denna försäkring en sådan ordning generellt infördes, att försäkrad
efter beslut, som före behandlingens början meddelades av sjukkassa, finge
ersättning för behandling av ifrågavarande slag.

Svenska sjukkasseförbundet anmärker, att det redan inom den nuvarande
frivilliga försäkringen visat sig förenat med stora olägenheter att förmånerna
ej vore likartade inom kassorna. Att ersättning för ifrågavarande
behandlingar utgåves enligt yrkesskadeförsäkringen talade även för att
motsvarande förmån utgåves inom sjukförsäkringen såsom obligatorisk
prestation. Skulle den av utredningen mot en dylik tvångsförsäkring gjorda
invändningen, att förmånerna i huvudsak kunde utnyttjas endast av dem,
som vore bosatta i eller intill bostadscentra, behöva tillmätas så stor betydelse,
att tvingande bestämmelser ej ansåges böra ifrågakomma, ville förbundet
dock inte motsätta sig att försäkringen under en övergångstid gjordes
frivillig för sjukkassorna.

Länsstyrelserna i Uppsala och Södermanlands lön uttalar, att ifrågavarande
förmåner borde antingen vara obligatoriska för alla eller också
utgå på grund av frivillig försäkring.

Beträffande frågan om ersättning för konvalescent vård
framhåller medicinalstyrelsen, att sådan vård i princip borde likställas med
sjukhusvård, dock att den bidragsberättigande vårdtiden borde begränsas
till högst 30, i undantagsfall högst 45 dagar. Det vore angeläget att sjukförsäkringen
främjade en vårdform, som ställde sig ekonomiskt fördelaktig
och på ett verksamt sätt kunde avlasta A-sjukhusen. Ersättning borde dock
endast utgå för vård å konvalescenthem, som upptagits i av Konungen fastställd
förteckning. Fordringarna för ett hems upptagande i förteckningen
borde vara ganska stora. Sålunda borde bland annat krävas, att fullgod
läkarvård bereddes de intagna. Svenska landstingsförbundet samt länsstyrelserna
i Jönköpings, Jämtlands och Västernorrlands län intager samma
ståndpunkt. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser, att ersättning för konvalescentvård
bör kunna lämnas som merprestation.

Beträffande allmän sjukkassa, som bildas av erkänd sjukkassa till
vilken konvalescenthem finnes anslutet, framhåller pensionsstyrelsen, att
möjlighet borde kunna skapas för sådan kassa att utgiva ersättning för
konvalescentvård. Sveriges läkarförbund framhåller, att de av sjukkassorna
drivna konvalescenthemmen varit av betydelse bl. a. med hänsyn till
de alltför begränsade möjligheter till konvalescentvård, som i övrigt funnes.

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

De erkända sjukkassor, till vilka konvalescenthem finnes anslutna, framhåller,
att dessa hem i regel tillkommit därför att ytterst små möjligheter
funnits till konvalescentvård och att någon ändring i dessa förhållanden ej
syntes ha skett under senare år. Såsom förutsättning för upptagandet av en
sjukvårdsinrättning i den av utredningen föreslagna förteckningen hade
angivits att vårdens och utrustningens beskaffenhet vore sådan, att inrättningen
kunde jämställas med allmänt sjukhus eller avdelning av sådant
sjukhus av motsvarande slag. Om hemmen skulle uppfylla dessa villkor,
skulle de nuvarande låga vårdkostnaderna avsevärt stiga, vilket ej vore
en önskvärd utveckling. Enär det vidare ej kunde vara riktigt att avhända
de försäkrade en förmån, som de nu åtnjöte i de erkända sjukkassorna,
vore det en nödvändighet, att de allmänna sjukkassorna bereddes möjlighet
att såsom merprestation införa konvalescentvårdsförsäkring.

Sjuk penning försäkringen.

Den föreslagna konstruktionen av sjukpenningförsäkringen med eu i
princip för alla förvärvsarbetande och för hemarbetande hustrur lika
grundsj ukpenning, vilken förhöjes med en inkomstgraderad tillläggssjukpenning,
har godtagits i alla remissyttranden. Särskilt har sjukpenningens
anpassning efter inkomsten och de hemarbetande hustrurnas
jämställdhet med de förvärvsarbetande i fråga om rätten till grundsjukpenning
hälsats med tillfredsställelse.

Sveriges husmodersföreningars riksförbund uttalar dock, att rätten till
sjukpenningförsäkring borde utsträckas till att omfatta alla hemarbetande
husmödrar oavsett om de sammanlevde med make eller ej. FredrikaBremer-förbundet
intager samma ståndpunkt. I

I det stora flertalet yttranden har systemet med obligatorisk t i 11-läggsförsä kring för de anställda men ej för egna företagare tillstyrkts.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar, alt de administrativa
svårigheter, som eu obligatorisk inplacering i sjukpenningklass erbjöde,
icke oväsentligt minskades därigenom att inplaceringen i den obligatoriska
tilläggsförsäkringen endast avsåge inkomst av lön. För andra former av
inkomst bibehölles den frivilliga tilläggsförsäkringen. Denna uppdelning
vore en ny konstruktion, som syntes länsstyrelsen vara en elegant lösning
av ett problemkomplex för vilket hittills åtskilliga lösningar diskuterats
och prövats. Länsstyrelsen i Gotlands län framhåller såsom en särskild
fördel, att förslaget möjliggjorde uteslutande från tillhörigheten av sådana
kategorier, som ej vore i behov av försäkringen. Svenska sjukkasseförbundet
anser förslaget anvisa en mycket tillfredsställande lösning av samordningsfrågan
och tillika en utväg att vinna en effektivt verkande obligatorisk
sjukpenningförsäkring för stora delar av vårt lands befolkning.

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

Vad angår de fria företagarnas ställning inom sjukpenningförsäkringen
anför försäkringsinspektionen:

Det kan givetvis riktas principiella invändningar mot att den föreslagna
obligatoriska tilläggsförsäkringen begränsats till att avse endast anställda,
under det att självständiga företagare hänvisats till en inom sjukförsäkringens
ram anordnad frivillig påbyggnad på grundsjukpenningen. I likhet
med utredningen finner dock inspektionen, att övervägande skäl talar för
att man åtminstone tills vidare nöjer sig med en sådan linje. Inspektionen
vill emellertid samtidigt understryka, att utvecklingen på området bör följas
med uppmärksamhet. Skulle det framdeles visa sig att företagare icke i
rimlig utsträckning —- vare sig genom anslutning till här ifrågavarande
frivilliga försäkring eller genom att vända sig till enskilda försäkringsbolag
— bereder sig erforderligt skydd vid sjukdom, bör frågan upptagas till
förnyad prövning. Dessutom är det av vikt att den frivilliga tilläggssjukpenningförsäkringen
blir så attraktiv som möjligt. Ur denna synpunkt
förefaller det mindre önskvärt, att avgifterna för denna frivilliga försäkring
beräknas bli dubbelt så höga som för den obligatoriska tilläggssjukpenningförsäkringen.
Det måste emellertid medges, att denna ojämnhet är svår
att undvika. Det synes icke böra komma i fråga att företagares sjukförsäkring
subventioneras med arbetsgivaremedel bl. a. eftersom detta skulle
bli liktydigt med att större företag finge subventionera mindre företagare.
Det möter likaledes vissa betänkligheter att i detta fall anlita statssubvention
i större utsträckning än vad utredningsmännen föreslagit. Men vid
den slutliga avvägningen synes hänsyn också böra tagas till att ojämnheten
trots allt i viss mån kan framstå som en orättvisa, som kunde te sig desto
mindre lätt att acceptera, eftersom förslaget ger ett mera ofullständigt
skydd åt företagare — häri inräknat de hundratusentals småföretagare som
har normala eller låga inkomster — än åt löntagare.

Landsorganisationen yttrar, att det ur allmän socialförsäkringsrättslig
synpunkt inte kunde försvaras att begränsa den obligatoriska tilläggsförsäkringen
till anställda —- definierade enligt det civilrättsliga arbetstagarbegreppet
— och alltså för en grupp av medborgare reservera det effektiva
skydd mot inkomstbortfall, som utgjorde sjukförsäkringens värdefullaste
förmån. För andra förvärvsarbetande än anställda föresloges visserligen
en frivillig tilläggsförsäkring, men trots statsbidrag komme den försäkrades
egen kostnad för en sådan försäkring att genomsnittligt bli dubbelt
så hög som avgiften för den obligatoriska försäkringen. Landsorganisationen
insåge emellertid väl de av utredningen framhållna med en allmän
försäkring förbundna svårigheterna och kunde därför acceptera tilläggsförsäkringen
i dess föreslagna uppläggning.

I vissa yttranden anses emellertid förslaget i denna del ej vara tillfredsställande.

Socialstyrelsen anför:

Sjukförsäkringen är utan tvivel en hörnsten i socialförsäkringssystemets
byggnad. Man bör därför ställa höga krav på försäkringens omfattning och
effektivitet. Enligt förslaget skola i princip alla personer med förvärvsarbete
ävensom husmödrar vara grundförsäkrade och därigenom garanteras

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

bland annat en sjukpenning på 3 kronor om dagen, vilken är avsedd att
bereda dem »ett visst mått av hjälp». Medan grundsjukpenningen obligatoriskt
skall kompletteras med en inkomstgraderad tilläggssjukpenning för
personer med inkomst av tjänst, har man överlämnat åt övriga förvärvsarbetande
att frivilligt skaffa sig motsvarande skydd. Erfarenheterna från
den nuvarande frivilliga sjukförsäkringen visa både att det möter stora
svårigheter att uppnå en allmän anslutning till försäkringen och att medlemmarna
nästan undantagslöst äro starkt underförsäkrade. Socialförsäkringsutredningen
räknar också i kostnadskalkylen med endast 50 procent
anslutning till den frivilliga sjukförsäkringen. Detta innebär således, att
kanske hälften av denna stora befolkningsgrupp — jordbrukare, handlande,
hantverkare etc. — även i fortsättningen kommer att stå utan ett
tillfredsställande skydd vid sjukdom. För en viss kategori, nämligen personer
som nu tillhöra olycksfallsförsäkringen men genom den föreslagna
ändringen av arbetstagarbegreppet inom yrkesskadeförsäkringen uteslutas
därifrån, är detta förhållande särskilt beklagligt. Enligt socialstyrelsens
mening är det ett starkt önskemål, att alla som drabbas av inkomstbortfall
vid sjukdom beredas rimlig kompensation därför genom eu allmän socialförsäkring,
oavsett om de äro att betrakta som arbetstagare eller företagare.
Detta låter sig också utan större svårigheter göra även med den
organisatoriska läggning av försäkringen som utredningen föreslagit. Härigenom
skulle man även vinna en betydande administrativ lättnad vid behandlingen
särskilt av den ganska stora grupp, som regelbundet växlar mellan
arbete såsom självständig företagare och som arbetstagare.

Riksförbundet landsbygdens folk framhåller, att de egna företagarna
måste teckna eu frivillig försäkring för att i samma utsträckning som anställda
kompenseras för inkomstbortfall vid sjukdom. Denna försäkring
medförde emellertid icke samma trygghet, enär den meddelades endast
under ålders- och hälsovillkor. I den obligatoriska tilläggsförsäkringen bestämdes
vidare sjukpenningklassen för försäkringsmedlem genom att den
inkomst av tjänst, som han haft under viss tid av året, sloges ut till en
genomsnittlig årsinkomst. Skulle eu jordbrukare, som under ett par månader
på vintern arbetade i skogen, bli sjuk under denna tid, gick han kanske
förlustig hela sin kontanta arbetsförtjänst under året utan att tillnärmelsevis
kompenseras härför. Han hade visserligen möjlighet att teckna
eu frivillig försäkring, där vid placering i sjukpenningklass hänsyn jämväl
toges till den genomsnittliga årsinkomst han hade av sitt jordbruk. Men
kvar stode dock det faktum, att vid sjukdom under tid, då jordbrukaren
hade sina huvudsakligaste inkomster, betydande ekonomiska svårigheter
kunde uppstå för honom.

Länsstyrelsen i Södermanlands län finner det beklagligt att någon lösning
inte kunnat finnas för att lämna den relativt stora kategorien självständiga
företagare, som i sig innefattade exempelvis fiskare, småbrukare
och hantverkare, obligatoriskt försäkringsskydd i likhet med de anställda.
Möjligheten till frivillig försäkring syntes knappast vara tillräcklig. Länsstyrelserna
i Hallands och i Västernorrlands län, Yrkeskvinnors samarbetsförbund
och Folkpartiets kvinnoförbund uttalar sig i liknande riktning.

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

I några remissyttranden uppehåller man sig vid den inverkan på
de yrkesskadades sjukpenningförmåner, som den föreslagna
konstruktionen av den obligatoriska tilläggssjukpenningförsäkringen
medför.

Försäkrings rådet anför:

Principen att låta inkomsten av tjänst och icke inkomsten av förvärvsarbete
bestämma inplaceringen i sjukpenningklass för tilläggssjukpenning
leder i många fall till mindre tillfredsställande resultat. Exempel erbjuda
skogsarbetare med relativt hög dagsförtjänst under en begränsad avverkningssäsong
och med ett jordbruk som förvärvskälla och sysselsättning
under återstoden av året. En sjukdomstid, som infaller, medan skogsarbete
skulle ha varat, torde härvid oftast medföra stor inkomstförlust genom att
den utgående sjukpenningen icke på långt när motsvarar den bortfallna
arbetsinkomsten. Motsvarande blir säkerligen ofta fallet med personer,
som ha annan inkomst av förvärvsarbete än av tjänst. På grund härav och
över huvud taget med hänsyn till intresset av en mera genomförd samordning
kunde ifrågasättas, att tillhörigheten till högre sjukpenningklass
än den första enligt andra stycket i 22 § finge bero på medlemmens inkomst
av förvärvsarbete, vilket i sin tur syntes få medföra, att försäkringen för
tilläggssjukpenning bleve obligatorisk även för dem, som icke alls vore
arbetstagare. Med detta alternativ för tilläggsförsäkringens anordnande
kunde övervägas att förlänga samordningstiden. Avgifterna för eu dylik
mera omfattande försäkring skulle å andra sidan bliva större till följd av
att sådana personkategorier och sådana vid sjukpenningklassplacering inverkande
inkomster tillkomme, för vilka arbetsgivarbidrag ej inflöte. Den
frivilliga försäkringen för tilläggssjukpenning skulle givetvis förlora i
betydelse.

Utredningen har i sitt betänkande å s. 142—147 redogjort för de överväganden,
som varit vägledande vid utformningen av ifrågavarande tilläggsförsäkring.
Försäkringsrådet finner de till förmån för det föreslagna systemet
åberopade skälen så vägande, att detsamma trots ovan berörda nackdelar
enligt rådets mening åtminstone tillsvidare bör accepteras.

Landsorganisationen anser, att — på grund av att den obligatoriska tillläggsförsäkringen
begränsats till arbetstagare — det vid bestämmandet av
sjukpenningklass vore oundvikligt att taga hänsyn endast till inkomst av
tjänst men påpekar, att detta i särskilda, icke sällsynta fall kunde för
samordningstiden leda till lägre placering än som skolat följa av yrkesskadeförsäkringens
regler.

Socialförsäkringsbolagens förening uttalar som sin åsikt, alt den föreslagna
principen kommer att medföra allvarliga försämringar för stora
grupper av lönearbetande.

Möjligheten att helt eller delvis undantaga vissa kategorier
(stats- o c h kommunalanställda) från sjukpenningförsäkringen
tillstyrkes eller lämnas utan erinran av samtliga hörda
statliga myndigheter ävensom av Svenska stadsförbundet.

Svenska landstingsförbundet finner däremot undantag av förevarande
slag mindre rationella, och förklarar sig vara berett att verka för att

103

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

undantag i fråga om de landstingsanställda ej skulle behöva förekomma.
När en omfattande och genomgripande reform som den föreslagna skulle
genomföras, borde reglementen och avtal anpassas efter densamma.

Telegrafstyrelsen och Landsorganisationen anser möjlighet böra finnas
att undantaga även kollektivavtalsanställda i allmän tjänst; och Tjänstemännens
centralorganisation ifrågasätter om icke möjlighet borde skapas
för att undantaga även tjänstemannagrupper på den privata arbetsmarknaden.

Svenska försäkringsbolags riksförbund anser den av utredningen angivna
motiveringen för att ej undantaga de privatanställda icke godtagbar. Om
undantagsbestämmelsen ej begränsades till att avse endast stats- och kommunalanställda,
skulle det i förekommande fall ankomma på Kungl. Maj :t
att för olika kategorier av privatanställda pröva huruvida anställningsförhållandena
i fråga om förmåner i form av sjuklön eller med avseende å
stabilitet kunde anses motsvara uppställda förutsättningar för undantagande
helt eller delvis från den obligatoriska sjukpenningförsäkringen.
Riksförbundet hade svårt att se, att en sådan prövning i fråga om privatanställda,
t. ex. tjänstemän inom försäkringsväsendet eller bankväsendet,
skulle bereda större svårigheter än beträffande stats- eller kommunalanställda.

Vad härefter angår frågan om grundsjukpenningens stor1
e k har förslaget om en för alla kategorier sjukpenningförsäkrade enhetlig
grundsjukpenning om 3 kr. accepterats av flertalet. Yrkanden om
högre belopp har dock framkommit.

Landsorganisationen anmärker sålunda, att den av utredningen föreslagna
sjukpenningskalan i vissa inkomstlägen medförde försämringar för
de yrkesskadade. Sådana konsekvenser borde förebyggas, helst givetvis
genom en jämkning av den föreslagna skalan. En annan och tekniskt
enklare utväg, varigenom man indirekt skulle kunna, åtminstone delvis,
åstadkomma en justering, vore att utan reduktion av tilläggssjukpenningarna
höja grundsjukpenningens belopp till 4 kr. Landsorganisationen fortsätter: Mot

att använda grundsjukpenningens höjning som form för att i de
här avsedda fallen öka sjukpenningbeloppen skulle kunna sägas att grundsjukpenningens
storlek principiellt bör bestämmas med hänsyn till de fall,
där denna försäkringsförmån har självständig betydelse som kompensation
för inkomstbortfall (förvärvsarbetande som icke är tilläggsförsäkrade)
eller för andra av sjukdom åsamkade utgifter än sjukvårdskostnaden
(hemarbetande hustrur). Detta är väl i och för sig riktigt. Men ej minst
så betraktad framstår den nu föreslagna grundsjukpenningen -— med för
närvarande ett realvärde betydligt understigande till och med enhetssjukpenningen
i 1947 års lag, kr. 3: 50 — såsom påtagligt ineffektiv. Om alltså
en höjning är motiverad redan för de endast grundförsäkrade fallen, måste
ju av den föreslagna konstruktionen, med grundsjukpenningen som botten -

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

försäkring för de tilläggsförsäkrade, automatiskt följa en uppreglering av
dessas sammanlagda sjukpenning.

Svenska sjukkasseförbundet framhåller, att grundsjukpenningens storlek
bleve av betydelse huvudsakligen för de självständiga företagarna och de
ej förvärvsarbetande gifta kvinnorna, vilket gjorde att frågan om den
lämpliga storleken av grundsjukpenningen torde få bedömas främst med
tanke på att nämnda båda kategorier av medborgare obligatoriskt bleve
tillförsäkrade en sjukpenning, som kunde anses skälig eller med hänsyn
tagen till sjukförsäkringens utformning i andra avseenden lämplig. Förbundet
funne sig böra avstå från att föra fram förslag till höjning av den
av utredningen rekommenderade grundsjukpenningen, ehuru förbundet
trodde sig kunna förutse, att försäkringen i många fall icke komme att
verka med fullt tillfredsställande effektivitet. Med hänsyn till angelägenheten
av att den allmänna sjukförsäkringens snara förverkligande icke
äventyrades till följd av icke oundgängligen nödvändiga kostnadsfördyringar
hade sålunda förbundet i sitt ifrågavarande ställningstagande bemödat
sig om att vara restriktivt. Denna hållning har ansetts motiverad
med hänsyn till att förbundet ansett sig ha anledning räkna med att en
höjning av grundsjukpenningen utöver 3 kr. borde kunna komma till stånd
om och när erfarenheten under en viss tid av försäkringens tillämpning
utvisade att en dylik åtgärd vore påkallad.

Länsstyrelsen i Jämtlands lön anser grundsjukpenningen för de hemarbetande
gifta kvinnorna vara i lägsta laget.

Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund och Folkpartiets kvinnoförbund
finner, att grundsjukpenningens belopp inte utgjorde en realistiskt
beräknad ersättning för de ökade utgifter som en familj åsamkades när
husmodern bleve sjuk och en betald ersättare för henne måste anskaffas.
Det borde vara möjligt att efter viss tids erfarenhet ompröva beloppet av
husmödrarnas sjukpenning. Högerns kvinnoförbund anser det böra övervägas,
om inte en högre ersättning borde utgå för hemmavarande hustru
med barn i sådan ålder, som fordrade särskild tillsyn. Sveriges husmodersföreningars
riksförbund, Yrkeskvinnors samarbetsförbund, FredrikaBremer-förbundet
och Svenska landsbygdens kvinnoförbund uttalar sig
för en frivillig tilläggsförsäkring för husmödrarna.

Sveriges läkarförbund finner det skäligt att sjukpenningen för hemarbetande
hustrur höjes till 5 kr.

Beträffande förslaget i vad det avser familj e t i 11 ä g g ifrågasätter
Svenska försäkringsbolags riksförbund, huruvida anledning verkligen förelåge
att bibehålla systemet med särskilda familjetillägg i en socialförsäkring,
som vore så utbyggd att den gåve en god kompensation för inkomstbortfallet.

Förslaget att maketillägg ej skall utgå har godtagits av samtliga utom
av socialstyrelsen och De lungsjukas riksförbund.

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

Socialstyrelsen framhåller att, om makarna — såsom vore regel — vore
beroende av mannens inkomst och denne insjuknade, torde hustrun i varje
fall ej förrän mannens sjukdom varat längre tid söka skaffa förvärvsarbete.
Makarnas försörjningsbehov måste därvid anses vara större än den
ensamståendes, även om man toge hänsyn till att denne kunde åsamkas
utgifter för hjälp och tillsyn i bostaden. Då sjukpenningen enligt den
föreslagna skalan gåve till och med något sämre kompensation för
gift person utan barn än för ensamstående, syntes skäl tala för att maketillägg
utginge.

I fråga om barntilläggen anför pensionsstyrelsen, att enligt de föreslagna
grunderna det sammanlagda beloppet av sjukpenning och barntillägg per
dag i vissa fall kunde bli högre efter de första 90 sjukhjälpsdagarna än
dessförinnan. Skäl därtill funnes ej. Det borde vidare övervägas, om man
ej i syfte att förhindra alltför kraftig överkompensation vid stort barnantal
kunde införa en övre gräns för det sammanlagda barntilläggsbeloppet.
I samband därmed borde uppmärksammas jämväl de fall, då barntillägg
kunde utgå samtidigt med särskilda barnbidrag.

Försåkringsrådet anser det till förhindrande av överkompensation nödvändigt,
att barntilläggen på ett eller annat sätt beskures. I första hand
kunde övervägas, att icke medgiva högre barntillägg än 1 kr. oavsett
antalet barn. Härvid skulle likväl vid de längre sjuktiderna en del överkompensationsfall
kvarstå, ehuru endast i mindre utsträckning. I varje
fall syntes böra övervägas att slopa regeln om barntillägg efter 1 kr. för
rart barn efter 90 dagars sjuktid. Ett system med familjetillägg om 1: 50 kr.,
motsvarande det i nuvarande ÖL, vore också ett tänkbart alternativ.

Länsstyrelsen i Jämtlands län, Sveriges läkarförbund och Högerns kvinnoförbund
anser det naturligare, att högre sjukpenning per barn räknat
utginge när barnantalet vore lågt än när det vore högt. Om barn funnes,
måste man ju oavsett barnantalet räkna med vissa fasta utgifter.

Landsorganisationen förordar — under förutsättning att den av utredningen
föreslagna sjukpenningskalan ej omarbetas — att barntilläggen
fastställes till 1 kr. per dag för varje barn under hela sjuktiden.

Yrkeskvinnors samarbetsförbund framhåller önskvärdheten av att barntillägg
utgår även till en förvärvsarbetande hustru. Förslaget om ett barntillägg
av 2 kr. till hempenning till kvinnlig medlem, som i hemmet har
minst ett barn under 10 år, anses av Svenska socialvärdsförbundct ställa
hemsjukvården i missgynnad position. Även Fredrika-Bremer-förbundet är
kritiskt på denna punkt. Tjänstemännens centralorganisation finner det rimligt,
att till hemarbetande hustru med barn under 10 år utgår barntillägg om
1 kr. vid sjukdom i hemmet. Härigenom skulle också disproportionen mellan
ersättning vid sjukdom i hemmet resp. å sjukvårdsanstalt mildras.

Sveriges husmodersföreningars riksförbund anser, att åldersgränsen i
fråga om barnet borde bestämmas till 16 år och att barntillägget borde utgå

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

även när modern vistades i hemmet och vore så sjuk, att hon ej kunde eller
borde utföra något arbete. Fredrika-Bremer-förbundet anser också den
föreslagna åldersgränsen vara för låg.

Beträffande den föreslagna sj u k pennings kalan uttalar försåkringsrådet,
att i betraktande av de kompensationsgrader, som i den antagna
lagen och i utredningens förslag angivits för den frivilliga sjukpenningförsäkringen,
de kompensationstal, som tabellerna i utredningens betänkande
utvisade, för icke-familjeförsörjares del torde kunna betecknas som
måttliga, i vissa fall blygsamma. Vid yrkesskada innebure förslaget ofta
lägre kompensation än vad gällande ÖL medförde.

Riks försök ringsans tälten påpekar likaså, att förslaget medförde att sjukpenningarna
i stor utsträckning bleve lägre än de som utginge enligt ÖL,
men framhåller, att man icke borde känna sig alltför bunden av de nu
gällande reglerna. Att märka vore härvidlag, att sjukpenningskalan i ÖL
ej vore lämpligt konstruerad, enär den faktiska kompensationsgraden —
d. v. s. förhållandet mellan sjukpenningen och den förlorade inkomsten
efter avdrag av skatt — stege med stigande inkomst, vilket i och för sig
vore oriktigt och även medförde avsevärda risker för överkompensation.

Sjukpenningförmånerna inom yrkesskadeförsäkringen åberopas av
Landsorganisationen såsom skäl för jämkning av den föreslagna sjukpenningskalan.
Landsorganisationen förklarar, att därest fråga varit om en
fristående reform för sjukförsäkringen, så skulle Landsorganisationen i
stort set! kunnat acceptera de föreslagna reglerna angående sjukpenningens
storlek. I och med samordningen komme emellertid dessa att automatiskt
vinna tillämpning även på de yrkesskadade. Skalan för tilläggsjukpenningen
komme alt i vissa inkomstlägen ge de yrkesskadade lägre kompensation
än den av soeialvårdskommittén år 1951 föreslagna. Detsamma inträffade
i vissa fall även i förhållande till gällande lag. Denna försämring syntes ej
minst drabba inkomstgrupper, inom vilka flertalet industriarbetare torde
återfinnas. Dessa konsekvenser borde förebyggas. Hänsyn borde också tas
till den realvärdesförsämring, som de yrkesskadades sjukpenningförmåner
undergått sedan de fastställdes år 1948.

En sänkning av skalans övre inkomstgräns förordas av försäkringsrådet,
som bl. a. anför:

Enligt ÖL utgår för närvarande högsta förekommande sjukpenning vid
en årlig arbetsförtjänst, uppgående till minst 6 885 kr., och utgör sjukpenningen
då utan familjetillägg 14 kr. Vid sådant förhållande kan vad
de första 90 sjukhjälpsdagarna beträffar de föreslagna tre högsta sjukpenningsklassernas
höga ersättningsbelopp, samtliga överstigande 14 kr.,
uppenbarligen icke motiveras enbart av hänsyn till samordningen. Denna
synes fastmer i och för sig tala för, att nämnda tre sjukpenningsklasser
finge utgå. Härjämte finner försäkringsrådet mindre välbetänkt att vid
genomförandet av en så omfattande och kostsam socialförsäkringsform av
obligatorisk natur som den föreslagna i fråga om ersättningsbeloppens

107

Kangl. Maj.ts proposition nr 178.

storlek gå utöver vad som med hänsyn till gällande ersättningsbestämmelser
och omständigheterna i övrigt kan anses oundgängligt. Med hänsyn
härtill föreslår försäkringsrådet, att de tre högsta sjukhjälpsklasserna utgå.
Således skulle sjukpenning vid årsinkomst uppgående till eller överstigande
8 600 kr. utgöra 14 kr. och frånsett barntillägg utgöra sjukpenningsmaximum.

Försäkringsinspektionen framhåller, att överförsäkringsproblemet kunde
få ökad betydelse när sjukförsäkringen bleve allmän och obligatorisk och
dessutom gåve ett avsevärt bättre skydd mot inkomstbortfall än vad som
i flertalet fall åstadkommes genom den nuvarande sjukförsäkringen. Risken
för missbruk torde emellertid ej kunna undanröjas annat än genom att låta
sjukförsäkringen ge så ofullständig kompensation, att den med rätta måste
betecknas såsom otillräckligt effektiv. Inspektionen ville därför inte göra
anmärkning på den allmänna standard för skyddet mot inkomstbortfall,
som förslaget avsåge. Däremot ifrågasatte inspektionen, om icke en justering
beträffande kompensationsgraden för ogifta personer utan barn i lägre
inkomstklasser i vissa fall borde övervägas och anför härom:

På grund av skatteförhållandena blir kompensationsgraden för det första
högre för ogifta än för barnlösa gifta i motsvarande inkomstläge, Ailket
överhuvud taget synes vara eu skönhetsfläck i förslaget (jfr sid. 323—324
i betänkandet). Viktigare ur rent praktisk synpunkt är emellertid det förhållandet,
att gruppen ogifta med låga inkomster till väsentlig del måste
inbegripa ungdomar med förvärvsarbete, som ofta bor hemma hos sina
föräldrar utan att alltid betala sin fulla andel i de gemensamma hushållskostnaderna.
I sådana fall, som torde vara tämligen talrika, och som i allmänhet
knappast hör till de mest ömmande, möter det betänkligheter, om
kompensationsgraden är så hög, att den stundom överskrider 80 och enstaka
gånger t. o. in. 90 r/c. Detta gäller i desto högre grad, eftersom sjukpenningklassen
skall beräknas efter den inkomst vederbörande tills vidare kan antagas
åtnjuta — varvid skall bortses från mera tillfälliga variationer; eu
person vars inkomst tillfälligt ligger under den nivå, som föranlett placering
i sjukpenningklass, kan sålunda för eu tid komma i åtnjutande av överkompensation,
även om kompensationsgraden eljest beräknats vara lägre
än 100 </c.

Svenska arbetsgivareföreningen uttalar, att någon allvarligare erinran
mot den föreslagna sjukpenningens höjd i olika inkomstlägen inte syntes
böra göras. Emellertid kunde man icke bortse från att de avsevärt ökade
ersättningsbeloppen sannolikt komine att medföra en tendens att uppskjuta
tillfrisknandet. En sådan tendens skulle enligt föreningens uppfattning
kunna effektivt motverkas genom ett system med en trappvis utformad
sjukpenningskala på så sätt, att under den första tiden av ett sjukdomsfall
skulle utgå en lägre sjukpenning, som efter t. ex. två veckors sjukdom
höjdes till av utredningen föreslaget belopp för att efter samordningstidens
slut nedsättas i enlighet med utredningsförslaget.

Svenska försäkringsbolags riksförbund anser, alt man bör gå fram med
särskild försiktighet när det gäller tilläggssjukpenningens storlek. Man

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

kunde t. ex. låta den i fråga om yrkesskadeförsäkringen föreslagna höjningen
av sjukpenningens maximibelopp tills vidare bero och begränsa det
högsta sjukpenningbeloppet inom sjukförsäkringen till vad som i så fall
vore erforderligt ur samordningssynpunkt.

Sveriges läkarförbund framhåller, att det vore av största vikt att sjukpenningens
storlek fastställdes till sådant belopp, att överförsäkringssymptom
ej uppträdde. Enligt läkarförbundets mening hade utredningen i hög
grad bagatelliserat riskerna för överförsäkring. Om man valde en kompensation
av 80 % i förhållande till nettolönebortfallet, vilken med hänsyn till
överförsäkringen ej borde överskridas, funne man att denna gräns kunde
överskridas av barnförsörjare i inkomstlägen upp till 12 000 kr. årsinkomst
och av personer utan barn i inkomstlägen upp till 14 000 kr. För att ej
överförsäkringseffekter skulle framkallas, medförande en överbelastning
och snedvridning av sjukvården, vore det nödvändigt att omräkna sjukpenningförmånerna
eller införa en spärregel mot överförsäkring.

Risken för överförsäkring, särskilt i de lägre inkomstlägena, påtalas även
av statskontoret, länsstgrelserna i Blekinge, Jämtlands och Våsternorrlands
län samt av Högerns kvinnoförbund.

Den föreslagna nedsättningen av sjukpenningen efter 90 dagar kritiseras
av försäkringsinspektionen, som framhåller, att en sänkning i flertalet fall
av sjukpenningen efter tre månader skulle bidraga till att den obligatoriska
sjukförsäkringen ej bleve så protektiv, som i och för sig vore önskvärt.
Behovet av skydd mot inkomstbortfall vore säkerligen större vid längre sjuktider.
Av finansiella hänsyn ansåge sig dock inspektionen ej böra påyrka
någon ändring av förslaget i förevarande avseende.

Svenska sjukkasseförbundet anför:

Vad beträffar den föreslagna reduceringen av sjukpenningen efter samordningstidens
slut är förbundet betänksamt. Det förhåller sig ju dock så
att en långvarig sjukdom måste verka långt mera påfrestande på den enskildes
ekonomi och i högre grad vara ägnad äventyra försörjningen än en
kortvarig. Det är i insikt härom som de erkända sjukkassorna på olika sätt
sökt påverka sina medlemmar att tillförsäkra sig ett minst lika gott försäkringsskydd
under den senare som under den första delen av sjukhjälpstiden.
Utredningen framhåller till stöd för sitt ställningstagande bland annat, att
det vid mycket långvariga sjukdomar bör vara naturligt att levnadsstandarden
ändras efter de rådande förhållandena. Häri vill förbundet ge utredningen
rätt under förutsättning dock att fråga verkligen kan anses vara
om mycket långvarig sjukdom, så långvarig att försörjningsbehovet kan
tillgodoses genom annan socialförsäkring exempelvis genom folkpensioneringen.
Emellertid inser förbundet att det skulle leda till icke önskvärda
konsekvenser icke minst ur överförsäkringssynpunkt om en sjukpenning
av den storleksordning, som den uppgjorda sjukpenningskalan räknar med
för samordningstiden, skulle utgå med lika stort belopp under fortsättningen
av sjukhjälpstiden. Att dessa icke önskvärda konsekvenser skulle komma
till synes särskilt i försäkringen för erhållande av sjukpenning enligt de
högre sjukpenningklasserna är sannolikt.

109

Kungl. Maj.ts proposition nr i78.

Med hänsyn till vad sålunda anförts vill förbundet icke motsätta sig en
viss reducering av sjukpenningens storlek efter samordningstidens slut.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser, att den föreslagna reduceringen
ej bör ske vid så lågt inkomstläge som 3 000—3 700 kr.

Landsorganisationen uttalar, att det erfarenhetsmässigt icke funnes någon
grund för en allmän presumtion om att en sjukdom redan efter tre månader
skulle resultera i en omställning till lägre levnadsstandard eller i ett sjuklighetstillstånd,
i vilket ett neurotiskt moment inginge. Massan av långtidsfallen
vore tvivelsutan allvarliga kroppssjukdomar. Reduktionen torde ej
heller medföra någon mera betydande besparing. Med hänsyn till frågans
samband med samordningen avstode emellertid landsorganisationen från
att framföra förslag om annan ändring än att nedsättningen begränsades
till ett lägre antal klasser, förslagsvis klasserna 9—13.

Socialförsäkringsbolagens förening finner det uppenbart, att hjälpbehovet
i långsjukfallen är större än vid de kortvariga sjukdomsfallen, och anser
utredningens förslag i detta hänseende utgöra ett tydligt bevis på att samordningen
tvingat sjukförsäkringen till ett avsteg från en sådan konstruktion
av denna försäkring, som överensstämde med behov och rättvisa.

Länsstyrelserna i Blekinge och Västernorrlands län framhåller, att därest
tiden för samordning mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna förkortades,
sjukpenningens nedsättning borde kunna ske vid en tidigare tidpunkt.

Beträffande förslaget om halv sjukpenning är meningarna delade.

Medicinalstyrelsen finner det från medicinsk och psykologisk synpunkt
riktigt att nedsatt sjukpenning kunde utgå, när arbetsförmågan vore nedsatt
men icke helt saknades.

Sveriges läkarförbund anför:

Med hänsyn till förhållandena vid normala läkningsförlopp och till den
aktuella utvecklingen beträffande terapien är det önskvärt med möjligheter
till gradering av sjukpenningen även inom sjukförsäkringen. Mellan
total arbetsförmåga och total förlust av arbetsförmågan finnas många
mellanstadier. Det är ofta önskvärt att i terapeutiskt syfte ordinera en
patient att i begränsad utsträckning utföra antingen sitt ordinarie arbete
eller också annat arbete; för sådana fall då arbetsterapien medför en begränsad
inkomst, skulle det vara synnerligen önskvärt, att nedsatt sjukpenning
kunde utgå. Den omständigheten, alt arbetsterapien kommit att
tillmätas allt större värde på olika medicinska områden gör det angeläget
att ej genom ekonomiska restriktioner försvåra dess utnyttjande. Det är
vidare uppenbart, att det för läkaren i många fall, som visserligen kräva
undersökning, behandling och viss återhållsamhet i yrkesutövningen, icke
finnes anledning föreskriva full avhållsamhet från arbete. Som exempel
på sådana fall må nämnas, att husmödrar vid sjukskrivning i hemmet
ofta i någon utsträckning kunna utföra husliga sysslor. Det torde nu förekomma,
att i sådana fall hel sjukpenning utgår, trots att rätteligen reducerad
sjukpenning borde utgå, vilket ur ekonomisk synpunkt är betänkligt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

Ur medicinsk och social synpunkt allvarligt är att i andra fall, där halv
sjukpenning vore berättigad, f. n. ingen som helst ersättning kan utgå.

Ur principiell synpunkt och med hänsyn till biologiska förhållanden och
medicinska läkningsförlopp är det uppenbart, att sjukpenningen teoretiskt
efter graden av arbetsoförmåga borde kunna ges vilken gradering som helst.
Av praktiska skäl och med hänsyn till läkarnas svårigheter att göra en riktig
gradering —- vilka svårigheter äro större inom sjukförsäkringen än
inom yrkesskadeförsäkringen — torde man emellertid böra nöja sig med
införande av möjlighet till halv sjukpenning. Läkarförbundet tillstyrker
således utredningens förslag härom.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller, att rätten till halv sjukpenning
finge betydelse för den verksamhet, som styrelsen och dess underställda
organ bedreve i syfte att inordna de partiellt arbetsföra i arbetslivet.

Yrkeskvinnors samarbetsförbund, Folkpartiets kvinnoförbund och Sveriges
socialdemokratiska kvinnoförbund betonar särskilt värdet av att möjlighet
till halv sjukpenning infördes för de hemarbetande hustrurna. Fredrika-Bremer-förbundet
anser sig däremot ej kunna acceptera förslaget om
halv sjukpenning för de hemarbetande hustrurna så länge tilläggsförsäkring
inte vore ordnad för denna grupp.

I de yttranden, i vilka man ställt sig betänksam eller avvisande mot förslaget
om halv sjukpenning, åberopas kontrollsvårigheterna, särskilt beträffande
hemarbetande gifta kvinnor och egna företagare. Sådana betänkligheter
framföres av bl. a. Svenska sjukkasseförbnndet, som dock inte
motsätter sig förslaget.

Länsstyrelsen i Väslernorrlands län förklarar sig oj kunna biträda förslaget
i vad del avsåge hemarbetande hustrur och företagare och anser
med hänsyn härtill att bestämmelsen borde utgå, enär olikhet i detta hänseende
ej borde göras mellan olika grupper av medlemmar.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser halv sjukpenning böra utgivas endast
till den som på grund av inkomst av tjänst vore tillförsäkrad obligatorisk
lilläggssjukpenning.

Socialförsäkringsbolagens förening uttalar, att några fördelar ur samordningssynpunkt
inte torde vinnas genom införandet av halv sjukpenning
i sjukförsäkringen på grund av att den för denna försäkring föreslagna
bestämmelsen följde andra regler än motsvarande bestämmelse inom yrkesskadeförsäkringen
och med hänsyn därtill att yrkesskadeförsäkringen
tillämpade en fjärdedels och tre fjärdedels sjukpenning. Endast om man
loge steget fullt ut och antingen medgåve partiell sjukpenning inom sjukförsäkringen
även vid en fjärdedels och tre fjärdedels nedsättning av arbetsförmågan
och slopade kravet på ekonomisk invaliditet eller gjorde yrkesskadeförsäkringens
bestämmelser om partiell sjukpenning likartade
med den föreslagna sjukförsäkringens, skulle avsedda fördelar uppkomma.

Förslaget i fråga om hem penning har allmänt godtagits. Tjänstemännens
centralorganisation framför dock såsom en allmän invändning

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

mot utredningens förslag, att det för den enskilde bleve ekonomiskt fördelaktigare
att vid en lindrig sjukdom söka bli intagen på sjukhus än att
få sjukdomen hävd genom besök hos läkare och vistelse i liemmet. Likartade
synpunkter anlägges av länsstyrelserna i Kronobergs och Jämtlands
län ävensom av Svenska socialvårds förbundet, som tillika anför, att det
egentligen borde vara så, att sjukförsäkringen iklädde sig kostnaderna så
länge den försäkrade vore i behov av sådan vård, som motsvarade vården å
sjukhus. Sveriges läkarförbund anser den föreslagna reduktionen otillräcklig
och föreslår, att hempenningen skall vara 5 kr. lägre än den vanliga sjukpenningen,
dock minst hälften av sjukpenningen. För kvinnor med barn
borde dock gälla de av utredningen föreslagna reglerna.

Enligt medicinalstyrelsens mening borde avdraget å sjukpenningen för
den som vårdades å allmänt sjukhus vara lika med vårdavgiften å allmän
sal.

Mot den föreslagna karenstiden om tre dagar kan enligt riksförsäkringsanstaltens
mening någon berättigad invändning ej göras, oaktat
den försämring för yrkesskadade som därav uppstode.

Försäkringsinspcktionen uttalar, att en metod att komma till rätta med
överförsäkringsproblemet och ändå ge försäkringen en hög grad av protektivitet
vore att förlänga karenstiden. En dylik ändring skulle emellertid
medföra sådana praktiska och socialpsykologiska betänkligheter att inspektionen
ej ville tillstyrka densamma.

I flera remissyttranden förordas emellertid en förlängning av karenstiden.
Härvid framhålles bl. a. att en ökning av karenstiden skulle medföra
mindre administrativt besvär ävensom antingen mindre kostnader för försäkringen
eller möjlighet att inom samma kostnadsram tillgodose mera
angelägna behov. För en förlängning av karenstiden utan angivande av
särskild längd uttalar sig kommerskollegium, länsstyrelserna i Blekinge och
Jämtlands län, Svenska försäkringsbolags riksförbund och Thulebolugen.
Högerns kvinnoförbund förordar en karenstid av 7 dagar hl. a. för alt underlätta
en framtida samordning med arbetslöshetsförsäkringen. En karenstid
på 6 dagar anses lämplig av Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska lantarbetsgivareföreningen
och Handelns arbetsgivareorganisation, därvid framhålles
att ett inkomstbortfall under sex dagar inte borde medföra några
överväldigande ekonomiska svårigheter för de försäkrade i övervägande antalet
fall. Sveriges läkarförbund föreslår en absolut karenstid av 5 dagar.
Alternativt förordas att, vid en karenstid av 3 dagar, för minst en vecka
därefter skall utgå endast halv sjukpenning.

Landsorganisationen anser sig däremot ej kunna acceptera så lång karenstid
som den föreslagna utan hemställer, att karenstiden skall omfatta
de 2 första dagarna vid varje sjukdomsfall, räknat fr. o. in. dagen för insjuknandet.
En sådan modifiering vore motiverad inte bara av hänsyn till

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

yrkesskadefallen. Den nuvarande karenstiden inom sjukförsäkringen medförde
betydande ekonomiska svårigheter för en stor del av de försäkrade.

Svenska arbetsgivareföreningen och Svenska lantarbetsgivareföreningen
anser, att karenstiden för hemarbetande hustrur borde utsträckas till åtminstone
14 dagar. Även Handels arbetsgivareorganisation finner, att karenstiden
hör vara längre för hemarbetande hustrur än för andra sjukpenningförsäkrade.

Mot den föreslagna frivilliga sjukpenningförsäkringen
har principiella erinringar framställts endast av Thulebolagen, som framhåller,
att erfarenheten visat, att en frivillig försäkring för sin utbredning
krävde en effektiv försäljning. De privata bolagen vore genom sina försäljningsorganisationer
bäst skickade för denna uppgift. Om den frivilliga
försäkringen toges hos privata bolag, vunnes en från administrativ synpunkt
önskvärd samordning. Det vore angeläget att sjukkassorna, som
finge sin arbetsmängd väsentligt ökad genom den obligatoriska försäkringen,
såvitt möjligt avlastades de uppgifter, som sammanhängde med administrationen
av den frivilliga försäkringen och för vilka uppgifter kassorna i allmänhet
saknade erforderlig expertis.

Svenska försäkringsbolags riksförbund anser det böra utredas, huruvida
det vore möjligt att tillföra sjukkassorna den expertis och sakkunskap i
olika avseenden som vore nödvändig för att de på ett tillfredsställande sätt
och utan orimliga kostnader skulle kunna handha den frivilliga sjukpenningförsäkringen.

I ett par fall har den frivilliga sjukpenningförsäkringen föreslagits utvidgad.
Svenska sjukkasseförbundet och Landsorganisationen föreslår sålunda,
att möjlighet skall föreligga för alla sjukpenningförsäkrade att komplettera
den efter nittionde sjukhjälpsdagen utgående sjukpenningen med
ett frivilligt sjukpenningtillägg av sådan storlek, att samma kompensation
erhölles som under den första sjukhjälpstiden. Såsom tidigare berörts har
vidare av vissa kvinnoorganisationer och av Sveriges läkarförbund uttalats
önskemål om en frivillig tilläggsförsäkring för de hemarbetande hustrurna,
därest den obligatoriska sjukpenningen för dessa inte höjdes utöver det
föreslagna beloppet.

Sjukförsäkringens finansiering och kostnader.

De föreslagna huvudprinciperna för sjukförsäkringens finansiering genom
avgifter från de försäkrade, statsbidrag och arbetsgivarbidrag har inte
föranlett någon erinran.

I fråga om de försäkrades avgifter förordar medicinalstyrelsen,
länsstyrelsen i Uppsala län och Sveriges läkarförbund, att folkpensionärernas
sjukpenningavgift med hänsyn till den kortare sjukhjälpstiden
nedsättes till lägre belopp än avgiften för övriga sjukpenningförsäkrade.

113

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

Mot förslaget om att sjukförsäkringsavgift ej skall uttagas av den, vars
till statlig inkomstskatt taxerade inkomst understiger 1 200 kr., anför statskontoret
följande:

Enligt statskontorets mening lära tillräckliga skäl icke kunna anses föreligga
att frångå den i sjukförsäkringslagen fastslagna principen om skyldighet
för envar försäkrad, att, oavsett inkomstförhållandena, erlägga avgift
för de tillförsäkrade förmånerna. I anledning av vad i betänkandet anförts
rörande avgifterna till folkpensioneringen må i detta sammanhang
erinras, att enligt den ursprungliga lydelsen av 19 g i 1946 års lag om folkpensioneringen,
avgift i princip skulle erläggas av varje svensk medborgare
från och med det år vederbörande fyllt 18 år. Denna ovillkorliga avgiftsplikt
motiverades vid lagens tillkomst med att det av psykologiska skäl
kunde vara av värde, att envar medborgare under sin arbetsföra ålder finge
erlägga en särskild pensionsavgift. Detta hade bland annat betydelse för
den icke obetydliga kategori av medborgare, som icke taxerats till statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt men likväl borde kunna bidraga till folkpensioneringen
(prop. 1946:220 sid. 120; första särsk. utsk. 1946:1 sid.
34; rd.skr. 1946:425). Den befrielse från avgiftsskyldighet, som för folkpensioneringens
del beslutades vid 1951 års riksdag och som avsåg personer,
vilka icke uppnå minst 1 200 kronors taxerad inkomst, torde få ses mot
bakgrunden av bland annat det förhållandet, att uttagandet av de jämförelsevis
ringa belopp, varom i dylika fall vore fråga, med hänsyn till kostnaderna
för avgifternas debitering, uppbörd, redovisning och indrivning
icke medförde nämnvärt ekonomiskt utbyte för statsverket. Ändrade förutsättningar
för sagda avgiftsbefrielse synas dock statskontoret inträda,
därest det för 1953 års riksdag framlagda förslaget om en höjning av folkpensionsavgifterna
godkännes. Det kan därför enligt ämbetsverkets mening
ifrågasättas, huruvida icke i samband med ett genomförande av socialförsäkringsutredningens
föreliggande förslag en omprövning bör ske av frågan
om avgiftsskyldigheten till folkpensioneringen. Med ett till förslagsvis
15 kronor beräknat minimibelopp för folkpensionsavgiften skulle uttagandet
av denna avgift jämte avgiften för sjukvårdsförsäkringen — i regel
torde sjukförsäkringen inskränka sig härtill för dem som hava mindre än
1 200 kronors inkomst — komma att avse ett belopp av 35 kronor.

Beträffande arbetsgiva r bidraget ifrågasätter länsstyrelsen i
Kronobergs län, huruvida ej bidraget borde begränsas till det belopp arbetsgivarna
faktiskt inbesparade genom att yrkesskadeförsäkringen samordnades
med sjukförsäkringen. Även länsstyrelsen i Södermanlands län ställer
sig tveksam till denna fråga.

Svenska arbetsgivareföreningen anför:

Föreningen hävdar, att arbetsgivarna icke böra ha att tillskjuta större
belopp till bestridande av kostnaderna för den samordnade försäkringen
än vad som motsvarar minskningen av dels kostnaden för yrkesskador under
samordningstiden, dels kostnader för nu utgående avtalsenliga eller frivilliga
förmåner vid de anställdas sjukdom, i den mån dessa förmåner genom
reformen bortfalla, överväganden inom föreningen ha givil vid handen,
att den besparing för arbetsgivarna, som på detta sätt uppkommer,
under inga förhållanden kan komma att uppgå (ill mer än 0,8 ''/< av löne 8

— Bihang till riksdagens protokoll 1,9,5.7. I sand. AV 178.

114

Kunyl. Maj.ts proposition nr 178.

summan. Mot denna bakgrund förefaller den föreslagna 1 ''t-regeln tämligen
grovt tillmätt. Ytterligare ett förhållande måste här beaktas. För närvarande
avvägas försäkringspremierna enligt gällande lagstiftning om försäkring
för olycksfall i arbete och yrkessjukdomar under beaktande av de
särskilda riskerna inom varje bransch respektive i viss utsträckning inom
varje företag. Detta medför, att för åtskilliga industrigrenar eller företag
med förhållandevis ringa maskinarbete eller såsom till exempel är fallet
i textilbranschen långt driven automatisering kostnaderna för denna försäkring
ofta ligga jämförelsevis lågt. Samma förhållande kan för övrigt
gälla även företag med mera omfattande maskinarbete men där kostnaderna
av andra anledningar, t. ex. premienedsättning på grund av föredömligt
skyddsarbete, kunnat hållas lägre än vad som genomsnittligt förekommer.
För dessa branscher eller företag måste den föreslagna enhetliga avgiften
om 1 % av lönesumman innebära icke oväsentligt högre kostnader
än vad som för närvarande betingas av den obligatoriska olycksfallsförsäkringen.
I de fall, där detta gäller företag, som sakna särskilda sjukhjälpsförmåner
till sina anställda — vartill givetvis hänsyn tagits vid lönsättningen
— och följaktligen icke äga möjligheter till motsvarande kostnadsbesparingar,
blir detta förhållande ytterligare accentuerat och måste
framstå som "en uppenbar orättvisa. Till arbetsgivarnas direkta kostnader
måste för övrigt läggas kostnadsfördyring på grund av den sannolikt ökade
sjukdomsfrekvens och längre sjuktid per anställd, som blir en följd av reformen.

Under dessa omständigheter motsätter sig föreningen, att det s. k. arbetsgivarbidraget
över huvud taget sättes högre än till 0,S % av lönesumman.
Föreningen tillägger, att medgivandet i förevarande hänseende
ej innebure, att föreningen godkände principen i och för sig om ett sådant
bidrag. Bidraget borde principiellt betraktas som en ersättning för kostnadsbesparing.

Handels arbetsgivareorganisation förklarar sig ej kunna tillstyrka, att
arbetsgivarbidraget utgår med så stor andel som utredningen föreslagit.
Det borde icke innebära en höjning av arbetsgivarnas kostnader för det
ekonomiska skydd de hittills berett sina anställda vid sjukdom och
olycksfall.

I flera remissyttranden uttalar man sig för en differentiering av arbetsgivarbidraget
i överensstämmelse med den premiedifferentiering som nu
förekommer inom olycksfallsförsäkringen.

Riksförsäkringsanstalten yttrar, att det för anstalten stode fullt klart
att utsikten till premiesänkning för många arbetsgivare utgjorde ett starkt
incitament till åtgärder för att minska riskerna för och följderna avolycksfall.
De företag, som vidtoge skyddsåtgärder, verkade ofta som ett
föredöme för andra företag. Riksförsäkringsanstalten fortsätter:

I insikt om nu anförda förhållande bedriver riksförsäkringsanstalten
sedan många år upplysningsverksamhet bland sina försäkringstagare i syfte
att stimulera till såväl skadeförebyggande som efterhjälpande åtgärder (till
de sistnämnda åtgärderna hör främst anordnande i viss omfattning av egen
sjukvård vid företagen och av konvalescentarbeten). Resultatet härav har

Kuiujl. Maj:ts proposition nr 17S.

115

varit så uppmuntrande, att anstalten de senaste åren utvidgat verksamheten
i fråga genom bl. a. anordnandet av regionala skyddskonferenser för
arbetsgivare försäkrade hos anstalten. Dessa konferenser ha rönt livlig
uppskattning från arbetsgivarnas sida.

Riksförsäkringsanstalten följer utvecklingen av olycksfallsfrekvensen
och anstaltens kostnader för envar av ett stort antal försäkringstagare och
företager därvid årligen en granskning av de för dem gällande särskilda
premiesatserna (s. k. specialtariffering), som justeras i den män anledning
härtill föreligger. I stor utsträckning underrättas vederbörande arbetsgivare
om de närmare motiven för dessa justeringar. Arbetsgivarna kunna
härigenom draga betydelsefulla slutsatser om vilka åtgärder som eventuellt
böra vidtagas för framtiden i syfte att nedbringa försäkringsavgifterna.
Det har visat sig, att många företag genom detta samarbete mellan dem
och riksförsäkringsanstalten kunnat avsevärt minska sina yrkesskadekostnader.
I vissa fall har den årliga försäkringsavgiften kunnat nedbringas
med över 100 000 kronor. Tillhopa utgöra försäkringsavgifterna för de
specialtarifferade arbetsgivarna omkring hälften av det totala avgiftsbeloppet
för större arbetsgivare med försäkring i anstalten eller omkring 26
miljoner kronor för år.

Med hänsyn till ovanstående synes det riksförsäkringsanstalten angeläget,
att möjligheten att genom specialtariffering uppmuntra enskilda arbetsgivare
till skadeförebyggande och efterhjälpande åtgärder bevaras. Eu
effektiv sådan tariffering lärer icke kunna erhållas, om den enbart får
omfatta de avgifter, som belöpa på tiden efter samordningen. Dessa avgifter
komma nämligen att i huvudsak avse endast invaliditets- och dödsfallsersättningar.
Erfarenheten har emellertid visat, att mycket stora besparingar
kunna erhållas i sjukpenningskostnaderna. Enligt riksförsäkringsanstaltens
bestämda mening bör specialtarifferingen därför, såvitt möjligt,
få omfatta även samordningstiden. Vad utredningen anfört visar icke,
att en sådan specialtariffering icke skulle låta sig göra. Eu tänkbar lösning
synes vara att utbyta det föreslagna enprocentiga arbetsgivarbidraget mot
ett bidrag, som sammansättes av dels en i förhållande till lönesumman bestämd,
för alla arbetsgivare lika del, avseende andra sjukhjälpskostnader
än för yrkesskador, dels ock en dylika skador avseende del, variabel med
yrkesrisken. För en sådan uppdelning av det föreslagna arbetsgivarbidraget
talar även det förhållandet, att skilda sjukkassor måste bli olika belastade
med kostnader för yrkesskador, beroende på olika yrkesrisker inom
deras områden.

Riksförsäkringsanstalten erinrar i fortsättningen om att utredningen uttalat,
att en differentiering av arbetsgivarbidraget mellan olika arbetsgivargrupper
visserligen vore tänkbar ur teknisk synpunkt men skulle verka
komplicerande i olika avseenden och att utredningen inte ansett några
mera vägande skäl för en dylik differentiering föreligga. Riksförsäkringsanstalten
anför härom:

Vad riksförsäkringsanstalten anfört beträffande eu variering av arbetsgivarbidraget
för specialtarifferade arbetsgivare äger till stor del giltighet
även i nu förevarande avseende. Anstalten håller sålunda före, att en viss
gradering av nämnda bidrag efter yrkesskaderisken inom olika yrkesgrupper
torde vara möjlig att genomföra. Ur saklig synpunkt talar för eu så -

116

Kungl. Mcij.ts proposition nr 178.

dan gradering med styrka, att betydande skillnader föreligga mellan olika
områden i fråga om yrkesskaderiskerna och därmed kostnaderna för yrkesskador,
vilket även kommer att göra sig gällande för sjukkassorna.

Svenska arbetsgivareföreningen yrkar, att arbetsgivarbidraget differentieras
för att undvika en plötsligt inträdande inerbelastning på vissa branscher
och företag. Även om vissa praktiska svårigheter vore förbundna med
en dylik differentiering, borde det dock inte vara uteslutet att åstadkomma
en mera grov eller schematisk sådan. Föreningen anför vidare:

Även om föreningen ingalunda hyser den uppfattningen, att möjligheten
till premienedsättning skulle vara den väsentliga drivkraften till arbetsgivarnas
strävan att nedbringa olycksfallen, kan man helt naturligt icke
bortse från att detta utgör ett incitament till ökade insatser inom arbetarskyddet.
Det är därför med beklagande föreningen nödgas konstatera, att
utredningens förslag icke tagit hänsyn till dessa förhållanden utan, bortsett
från möjligheten till premiedifferentiering för tiden efter samordningen,
utgått från att alla företag skola procentuellt lika bidraga till försäkringen
oavsett olycksfallsfrekvensen inom de speciella branscherna eller företagen.
Föreningen förordar, att man vid det fortsatta lagstiftningsarbetet tar hänsyn
till betydelsen för skyddsarbetet av premiernas avvägning och, bortsett
från den differentiering av det s. k. arbetsgivarebidraget, som föreningen
redan ovan påyrkat, överväger någon lämplig anordning för att premiera de
enskilda företag, som särskilt vinnlägga sig om ett gott arbetarskydd. I
sådant syfte borde kunna övervägas antingen en speciell nedsättning för ett
visst företag av dess arbetsgivareandel till den samordnade försäkringen,
sålunda en ytterligare differentiering, eller, om denna väg icke skulle befinnas
framkomlig, någon form av partiell restitution av det s. k. arbetsgivarebidraget.

Socialförsäkringsbolagens förening finner det uppenbart, att arbetsgivarnas
intresse av att förhindra yrkesskador kraftigt stimulerades, om de vid
övervägande av sina åtgärder hade vetskap om att deras utgifter för yrkesskadorna
minskades. Enligt föreningens mening kunde det inte heller vara
förnuftigt eller rättvist att låta en stor del av yrkesskadekostnaderna vid
företag, som nonchalerade arbetarskyddet, bäras av andra företagare och
de försäkrades avgifter.

För en differentiering av arbetsgivarbidraget uttalar sig även statens
institut för folkhälsan, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges läkarförbund,
Högerns kvinnoförbund och Thulebolagcn.

Försäkringsinspektionen anför i denna fråga, att premiedifferentieringen
inte utgjorde det enda och måhända ej alltid ens det viktigaste ekonomiska
incitamentet för förebyggande åtgärder. Vid sidan härav spelade nämligen
andra faktorer en betydande och inte sällan kanske t. o. in. större xoll
t. ex. önskemålet att undvika avbrott i arbetet eller omdisposition av personal
på grund av olycksfall och opåräknad frånvaro eller behovet för företagen
att genom att erbjuda goda förhållanden på arbetsplatserna dra till sig och
behålla dugande medarbetare. Dessutom borde förebyggande åtgärder kunna

117

Kurigl. Maj.ts proposition nr 118.

främjas genom lortsatt utveckling av tillsynsmyndighetens och yrkesskadeförsäkringsorganens
verksamhet på detta område och av det organiserade
samarbetet på arbetsplatserna mellan arbetsgivare och löntagare samt
även genom ökat ekonomiskt stöd åt den allmänna skyddspropaganda och
upplysningsverksamhet, som bedreves gemensamt av löntagarnas och arbetsgivarnas
organ, och som syntes vara i behov av ytterligare intensifiering.

Beträffande statsbidraget anser försäkringsinspektionen det kunna
övervägas om ej antalet statsbidragsformer kunde minskas. Folksam framhåller,
att skillnaderna i kostnadsnivåer för sjukförsäkringen mellan olika
orter och landsdelar torde mindre bero på olikheter i sjukfrekvensen än på
olikheter i utnyttjandefrekvensen. Ett statsbidrag, som direkt anslöte sig
till kassornas utgifter, gåve en favör åt de kassors medlemmar, vilka lättare
kunde utnyttja sjukförsäkringen. Statsbidraget borde egentligen uträknas
i förhållande till vissa objektiva mätetal för varje form av försäkringsskydd.
För sjukvårdsförsäkringen vore antalet medborgare det korrekta mätetalet.
För grundsjukpenningen borde mätetalet vara antalet medlemmar ökat med
ett med hänsyn till barntilläggen vägt antal barn. Av dessa skäl och i syfte
att vinna administrativ enkelhet syntes det ändamålsenligt och riktigt att
fastställa statsbidraget till ett visst belopp per medborgare, lika över hela
landet.

Sjukkasseförbundet förmenar, att — även om statens utgifter för försäkringen
måste begränsas — det vore så angeläget att kostnaderna för
barnfamiljerna i möjligaste mån hölles nere, att barntilläggen borde helt
täckas av statsmedel.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser, att det föreslagna avgiftsersättningsbidraget
helt borde täcka avgiften för de medlemmar, som befriades
från avgiftens erläggande. Sådan avgift borde inte uttagas genom höjning
av avgifterna för övriga medlemmar.

Det föreslagna statsbidraget till den frivilliga sjukpenningförsäkringen
har kritiserats av Svenska försäkringsbolags
riksförbund, som anser det naturligast, att de självständigt förvärvsarbetande,
som frivilligt försäkrade sig, själva finge bära även den del av
kostnaden, som för de anställda täcktes genom arbetsgivarbidrag. Resultatet
i anslutningshänseende av eu lägre premie vore erfarenhetsmässigt
mycket ringa i jämförelse med vad en effektiv försäljning kunde åstadkomma.
Kooperativa förbundet avstyrker likaså förslaget i denna del samt
framhåller att, om statsbidrag skulle utgå, så måste man förutsätta att ett
förhållandevis lika stort statsbidrag lämnades till de obligatoriskt försäkrade
arbetstagarna. Även Folksam avstyrker statsbidrag.

Försåkringsrådet däremot anser det mindre tillfredsställande, att avgifterna
för frivillig tilläggssjukpenning komme att uppgå till ungefär dubbla
beloppen av avgifterna för obligatorisk tilläggssjukpenning, och finner det

118

Kungi. Maj.ts proposition nr 178.

därför önskvärt, att högre statsbidrag utgåves till den frivilliga försäkringen,
så snart de ekonomiska förutsättningarna härför förelåge. Även
länsstyrelsen i Blekinge län ifrågasätter högre statsbidrag till denna föisäkring.

Den föreslagna ordningen för uppbörden av de försäkrades avgiftei
och av arbetsgivarbidraget har ej föranlett någon erinran. Riksråkenskapsverket
framhåller sålunda, att avgiftsuppbördens anknytning till skatteuppbörden
torde vara den i stort sett enda framkomliga vägen. Föreningen
Sveriges kronokamrerare anser det dock böra övervägas, huruvida inte försäkringsavgifterna
kunde inarbetas i den statliga inkomstskatten.

I fråga om de av utredningen gjorda kostnadsberäkningarna
framhåller pensionsstyrelsen, att utredningen vid beräkningen av kostnaderna
för läkarvårdsförsäkringen förutsatt oförändrad läkarvårdstaxa,
samt fortsätter:

Räknar man med endast den provisoriska förbättring som medicinalstyrelsen
föreslog i sin skrivelse till Konungen den 29 november 19o2, skulle
kostnadsökningen bli 20 %. I likhet med vad som skett vid beräkning a\
anslag för bidrag till sjukkassor för budgetåret 1953/54 har pensionsstyrelsen
vidare förutsatt en stegring av läkarvårdskostnaderna per medlem
av 4 % om året. Med utgångspunkt från en för år 1951 beräknad läkarvårdskostnad
av 10: 20 kr. per sjukvårdsförsäkrad medlem samt ett dylikt årligt
tillägg av 4 % under 4 år skulle kostnaden per sjukvårdsför säkrad medlem
i den obligatoriska sjukförsäkringen år 1955 utgöra 17: 70 kr. Hela kostnaden
blir i så fall 93,4 milj. kr. i stället för ovannämnda 76,5 milj. kr.
Lägges till det förra beloppet kostnaderna för yrkesskadeförsäkringen 5,5
milj. kr., blir sammanlagda kostnaden (93,4 + 5,5) 98,9 eller i runt tal 99
milj. kr. i stället för det på antagandet av oförändrad läkarvårdstaxa grundade
kostnadsbeloppet 82 milj. kr.

Pensionsstyrelsen ifrågasätter vidare, huruvida förvaltningskostnaderna
i den nya försäkringen skulle kunna hållas inom den av utredningen förutsatta
ramen, och åberopar därvid att storleken av de nuvarande förvaltningskostnaderna
per medlem och år torde överstiga 7 kr.

Försäkringsrådet anser förvaltningskostnaderna alltför optimistiskt beräknade
och påpekar att den allmänna sjukförsäkringen på grund av dess
omfattning och beskaffenhet komme att kräva en väsentligt utökad och
mera kvalificerad personal.

Sveriges läkarförbund uttalar, att det tillägg i jämförelse med sjukligheten
åren 1946—50, varmed utredningen räknat vid fastställande av sjuktalet,
kunde synas betryggande men att man ändock måste räkna med att
det bleve för lågt. Förbundet anser det också orealistiskt att vid beräkningen
för läkarvårdsförsäkringen utgå från nuvarande återbäringstaxa, och betvivlar
att sjukkassornas förvaltningskostnader per medlem komme att
minska. Vidare hade den medicinska vetenskapens utveckling lett till att
sjukvårdsapparaten blivit allt mera invecklad och dyrbar.

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

Socialförsäkringsbolagens förening förmenar, att ersättningshöjningarnas
betydelse för sjuktalet starkt undervärderats av utredningen. Med hänsyn
främst till den mångdubbling av ersättningarna och den utvidgning av
klientelet det här vore fråga om i jämförelse med den nuvarande frivilliga
försäkringen, bjöde enligt föreningens mening försiktigheten att räkna med
nära nog en fördubbling av sjuktalet. Möjligheterna att genomföra den avsedda
administrationen med de beräknade förvaltningskostnaderna måste
även betvivlas.

Överstålhällarämbetet framhåller beträffande statens förpliktelser, att de
avsedda åtagandena i fråga om avgiftsersättnings- och avgiftslindringsbidrag
ävensom avgiftsrestantier innefattade ett osäkerhetsmoment, som
kunde få ej ringa betydelse i fall av ett försämrat läge på arbetsmarknaden.

Sjukkasseorganisationen.

Förslaget att lämna den nuvarande sjukkasseorganisationen orubbad
har föranlett en del kritiska uttalanden.

Pensionsstyrelsen anför:

1 sitt yttrande den 19 oktober 1944 över socialvårdskommitténs förslag
till lag om allmän sjukförsäkring framhöll pensionsstyrelsen, att den dåvarande
organisationen, på vilken förslaget byggde, måste betecknas som
icke så litet tungrodd. Styrelsen åsyftade därvid bl. a. systemet med dubbla
försäkringsorgan (lokal- och centralsjukkassor). Under den tid som därefter
förflutit har en omprövning av organisationen ytterligare aktualiserats
bl. a. genom de ändringar i sjukkassornas verksamhetsområden som ägt
rum i anslutning till kommunindelningsreformen och förberedelsearbetet
till lagen om allmän sjukförsäkring.

En del av de sjukkassor, som avgivit yttrande över det föreliggande betänkandet,
ha jämväl berört organisationsfrågan och uttalat sig mot dubbelorganisationen
med lokal- och centralsjukkassor.

Enligt pensionsstyrelsens mening har den utveckling på sjukkasseområdet
som sålunda skett betydligt underlättat de administrativa möjligheterna
att ersätta det nuvarande två-kassesystemet med ett system med
endast ett försäkringsorgan. Att en sådan ändring i organisationen skulle
leda till väsentliga förenklingar finner styrelsen ligga i öppen dag.

Med hänsyn till vad sålunda anförts och då det självfallet är av största
vikt att, vid den utvidgning av sjukförsäkringsverksamheten som föreslås,
alla möjligheter till förenklingar tillvaratagas anser pensionsstyrelsen, att
organisationsfrågan bör utredas snarast möjligt. Härför talar också det
förhållandet, att all erfarenhet visar, att det är betydligt svårare att göra
förenklingar om en mindre lämplig organisation får tillfälle att växa sig
fast under eu ny ordning.

Pensionsstyrelsen hemställer därför att eu förutsättningslös utredning
av hithörande spörsmål kommer till stånd snarast möjligt.

Iliksförsäkringsanstalten anser, att en översyn av sjukkasseorganisationen
borde ske sedan viss tids erfarenhet av försäkringen vunnits.

Länsstyrelserna i Uppsala och Södermanlands län och Svenska försäkringsbolags
riksförbund framhåller, att eu utredning rörande den mest ända -

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

mål senliga organisationsformen borde ske innan utredningens förslag lades
till grund för lagstiftning.

Medicinalstyrelsen förklarar sig icke kunna dela utredningens mening,
att den nuvarande organisationen skulle kvarstå i stort sett oförändrad
efter det den obligatoriska sjukförsäkringen genomförts. Icke blott det förhållandet
att den nuvarande organisationen vore oproportionerligt dyr i
förhållande till den utbetalade sjukhjälpen utan även det faktum, att de
lokala styrelserna i kassorna knappast längre finge några uppgifter att
fylla, talade för att lokalkassorna borde upplösas och ersättas med filialer
till centralkassorna. Även länsstyrelserna i Kalmar och Älvsborgs län,
Handelns arbetsgivareorganisation samt De fria sjukkassornas förbund
ifrågasätter, huruvida lokalkassorna borde bibehållas.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller, att sjukkassorna
hade ett rikt lokalt nät och sålunda vore starkt decentraliserade. En decentralisation
vore effektiv och bekväm för medlemmarna. Men en decentraliserad
förvaltning vore också en ganska dyrbar förvaltning. Behovet av ett
vitt förgrenat nät för sjukkassorna sammanhängde nu med att kassorna
arbetade med ackvisitionsverksamhet. Denna verksamhet borde i ganska
stor utsträckning kunna inskränkas, därest utredningens förslag genomfördes.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser det böra övervägas, huruvida ej
centralmyndigheten kunde övertaga centralsjukkassornas arbetsuppgifter.

Socialstyrelsen finner det uppenbart, att högst avsevärda administrativa
förenklingar stode att vinna genom att låta samhället övertaga ansvaret
för sjukförsäkringen. Socialstyrelsen betvivlar, att det skulle innebära
någon avgörande fördel att bibehålla det ekonomiska självansvaret hos kassorna
vid en allmän försäkring av den typ utredningen föreslagit.

Yrkesskadeförsäkringen.

Förslaget att det civilrättsliga arbetstagarbegreppet skall vara av avgörande
betydelse för tillhörigheten till den obligatoriska
yrkesskadeförsäkringen, d. v. s. att denna skall omfatta endast
anställda, har i de allra flesta yttrandena tillstyrkts eller lämnats utan
erinran.

överståthållarämbctet anser det särskilt värdefullt, att det genom samordningen
befunnits möjligt att anknyta till det civilrättsliga arbetstagarbegreppet
i fråga om tillhörigheten till yrkesskadeförsäkringen.

Försäkringsrådet framhåller, att genom begränsningen uteslutes i huvudsak
sådana kategorier, där det även med OL:s arbetarbegrepp vore tveksamt,
huruvida de bort ingå i försäkringen.

Enligt vad riksförsäkringsanstalten uttalar gåve bedömningen av frågor
angående tillhörigheten till den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen med
nuvarande lagregler och tillämpning ofta upphov till invecklade gräns -

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

dragningar. Genom utredningens förslag om en effektiv allmän sjukförsäkring,
samordnad med yrkesskadeförsäkringen, samt öppnandet av sistnämnda
försäkring för frivillig anslutning av alla hade förutsättningar
skapats för en rationellare lösning av gränsdragningsproblemet beträffande
arbetstagarbegreppet. Vid sådant förhållande ansåge anstalten det
vara berättigat att låta försäkringstekniska och andra praktiska synpunkter
spela en väsentligt större roll vid avgränsandet av arbetstagarna, än vad
som varit fallet vid tillämpningen av ÖL. Riksförsäkringsanstalten tillstyrkte
därför utredningens förslag i fråga om arbetstagarbegreppet.

Landsorganisationen uttalar, att det varit önskvärt om utredningen till
ledning för prövningen av en skadads egenskap av arbetstagare sökt utforma
några allmänna direktiv, samt fortsätter:

Xu hänvisas inte till annat än tillvaron av semesterrätt, alltså en rätt
som själv är betingad av att arbetstagarställningen är klarlagd. Huruvida
sådan rätt föreligger är också i en mångfald fall svårbedömt, och en prövning
av denna fråga aktualiseras över huvud icke förrän semesterlagens
kvalifikationsvillkor är uppfyllt, vilken fråga i sin tur ofta nog inte aktualiras
förrän under semesteråret.

Svenska sjukkasseförbundet fogar vid sitt tillstyrkande av förslaget den
anmärkningen att från den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen och från
den obligatoriska tilläggssjukpenningförsäkringen komine att uteslutas ett
tämligen stort antal sådana arbetstagare, som vid sidan av arbetet i det
egna företaget mot avlöning utförde arbete för annans räkning, t. ex. småbrukare,
som utförde skogskörslor åt skogsägare. Länsstyrelsen i Västernorrlands
tån anför, att då nämnda kategorier måste skydda sig genom
frivillig försäkring, försäkringsskyddet säkerligen i många fall komine att
bli otillfredsställande.

Socialstyrelsen förklarar sig hysa tvekan - - i varje fall om företagarna
ställdes utanför den obligatoriska försäkringen för tilläggssjukpenning —
inför förslaget att göra yrkesskadeförsäkringen snävare till omfattningen
genom att här tillämpa det civilrättsliga arbetstagarbegreppet.

Socialförsäkringsbolagens förening beklagar, att genom förslaget kretsen
av de arbetstagare, som komine att falla under yrkesskadeförsäkringen,
blivit i hög grad begränsad. Det måste väcka allvarliga betänkligheter att
nu från yrkesskadeförsäkringen utesluta arbetstagare, som under årtionden
åtnjutit det skydd, som ÖL givit dem, utan att de bjödes en kompensation,
som kunde anses likvärdig eller tillfredsställande. Enligt föreningens
mening talade all erfarenhet för att de arbetstagare det bär gällde i ett
mycket ringa antal fall komine att anlita den frivilliga yrkesskadeförsäkringen.
Visserligen skapade den föreslagna definitionen å tillhörigheten
i någon mån ökad klarhet, men detta hade skett på bekostnad av stora
arbetstagargruppers intressen. Även med det civilrättsliga arbetstagarbegreppet
komme påtagliga gränsdragningssvårigheter att uppstå. Besvärliga

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

tolkningsfrågor skulle uppkomma för stora grupper inom skogsarbete,
flottningsarbete, trädgårdsarbete, bensinförsäljning, marketenterirörelse,
handelsresande, handelsagenter in. fl.

Tjänstemännens centralorganisation framhåller, att genom de föreslagna
frivilliga försäkringarna skapats möjlighet för de uteslutna grupperna uppdragstagare
att t. ex. avtalsvägen tillförsäkra sig ett likartat skydd som
det varav de egentliga arbetstagarna obligatoriskt komme i åtnjutande.
Organisationen ifrågasatte emellertid, om man inte i såväl SFL i vad gällde
den obligatoriska tilläggssjukpenningförsäkringen som i yrkesskadeförsäkringslagen
kunde införa de beroende uppdragstagarna så att de obligatoriskt
fölle under båda lagarna.

Riksförbundet Landsbygdens Folk avstyrker bestämt den föreslagna inskränkningen
och anför:

För en stor grupp jordbrukare, som vid sidan av sitt jordbruk regelmässigt
eller mera tillfälligt åtaga sig körslor av olika slag, skulle detta
medföra en väsentlig försämring. Den frivilliga yrkesskadeförsäkring, som
enligt kommittén skulle skapas för bl. a. självständiga företagare, skulle
visserligen bidraga till att minska olägenheterna, men man kan icke komma
ifrån att yrkesskadeförsäkringens automatik för arbetstagarna utgör en
stor fördel. Riksförbundet vill som sin bestämda uppfattning hävda, att
arbetstagarebegreppet i den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen bör ges
den innebörden, att den som utför arbete för annans räkning under den tid
arbetet pågår räknas som arbetstagare, oavsett om han är självständig
företagare eller anställd.

Mot utredningens förslag, såvitt avser det närmare innehållet i s a mordningsreglerna
har erinringar framförts blott i ett fåtal yttranden.

Försäkringsi-ådet anser, att utredningens utformning av samordningsbestäminelserna
i tillämpningen komme, särskilt med hänsyn till att olika
regler i de båda lagarna sinsemellan givits för beräkningen av den årliga
arbetsförtjänsten, att leda till mindre önskvärda konsekvenser. Om en
studerande, som drabbades av ersättningsbar yrkesskada, vore enbart sjukvårdsförsäkrad
enligt SFL, komme han, därest utredningens förslag följdes,
ofta i betydligt gynnsammare läge, än om han vore obligatoriskt sjukpenningförsäkrad
enligt nämnda lag, till följd av den för studerande i
regel fördelaktigare inkomstberäkningen enligt yrkesskadeförsäkringslagen.
Detta kunde inte vara tillfredsställande. Enligt försäkringsrådets mening
vore det oklart bl. a. om uttrycket »icke sjukpenningförsäkrad» i de speciella
samordningsreglerna avsåge »icke obligatoriskt sjukpenningsförsäkrad»
eller »varken obligatoriskt eller frivilligt sjukpenningförsäkrad».
En självständig yrkesutövare, som vore endast sjukvårdsförsäkrad, kunde
vid yrkesskada komma i gynnsammare läge än den som vore sjukpenningförsäkrad,
därigenom att han skulle få ersättning enligt yrkesskadeförsäkringens
regler.

123

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

Försäkringsrådet har vidare mot utredningens förslag om samordningsregler
anfört, att en yrkesskadad skulle kunna, efter det arbetsförmågan
ökat från t. ex. hälften till två tredjedelar, få högre ersättning än den
han hade vid mera nedsatt arbetsförmåga. Detta skulle följa av att han
vid denna ökning av arbetsförmågan överfördes från sjukförsäkringen till
yrkesskadeförsäkringen, där reglerna om den årliga arbetsförtjänsten vore
fördelaktigare.

Riksförsäkringsanstalten framför samma erinran som försäkringsrådet,
såvitt avser yrkesskadade, som är sjukvårds- men ej sjukpenningförsäkrade
enligt SFL, ävensom beträffande frågan om högre ersättning vid
ökning av arbetsförmågan. Den skadade hade enligt anstalten uppenbarligen
vissa möjligheter att påverka graderingen av nedsättningen av arbetsförmågan
och därigenom tidpunkten för skadans överförande till yrkesskadeförsäkringen
i fråga om sjukpenningen. På grund av den föreslagna
bestämmelsen i SFL om att av sjukdom orsakat tillstånd av arbetsoförmåga
eller nedsatt arbetsförmåga, som kvarstode efter sjukdomens upphörande,
skulle jämställas med sjukdom komme vidare yrkesskadad med
hög invaliditet under hela samordningstiden att kvarstå i sjukförsäkringen
med dess mindre förmånliga regler, under det att fall med låg
invaliditet komme att överföras till yrkesskadeförsäkringen redan före
utgången av samordningstiden.

Riksförsäkringsanstalten erinrar vidare om att förslaget angående sjukpenningskalan
inom sjukförsäkringen kunde medföra, att en yrkesskadad
— på grund av tidigare sjukskrivning inom 60 dagar före yrkesskadan —
komme att få sjukpenning under en del av samordningstiden enligt den
mindre förmånliga kolumnen i sjukpenningskalan. Om den skadade efter
samordningstidens slut vore berättigad till sjukpenning enligt yrkesskadeförsäkringslagen,
skulle han kunna komma att under ett och samma
sjukdomstillstånd och vid samma nedsättning av arbetsförmågan få sjukpenning
av tre olika storleksordningar.

Vid ett efter två års fritt intervall uppkommet recidiv av yrkesskada,
som på grund av samordningsreglerna inte överförts till yrkesskadeförsäkringen,
kunde enligt riksförsäkringsanstalten bestämmelserna komma
att få den konsekvensen, att den skadade efter utgången av samordningstiden
finge åtnöjas med en avsevärt lägre sjukpenning än dessförinnan. I
fråga om barntillägg i de lägsta sjukpenningklasserna kunde förslaget leda
till att sämre ersättning utginge från yrkesskadeförsäkringen än från sjukförsäkringen.

Sammanfattningsvis framhåller riksförsäkringsanstalten, att enligt förslaget
försäkringarna grepe in i varandra på ett sätt, som i många fall
måste verka förbryllande och göra det hart när omöjligt för den skadade
att hålla reda på från vilken av försäkringarna han vid eu viss tidpunkt i
olika avseenden vore ersättningsberättigad. Ur skaderegleringssynpunkt

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

lorde samordningsreglerna komina att visa sig svårtillämpliga och, bl. a.
därigenom att ett icke obetydligt antal fall samtidigt komme att handläggas
av sjukkassa och försäkringsinrättning, administrativt betungande.
En förenkling med hänsyn till skaderegleringen vore därför synnerligen
påkallad.

Socialförsäkringsbolagens förening finner de föreslagna speciella samordningsreglerna
delvis vara betänkliga. Eu av de främsta anledningarna
härtill vore, att det ofta skulle kunna förekomma, att sjukpenningklassen
enligt yrkesskadeförsäkringen bleve högre än den enligt sjukförsäkringen,
beroende på de båda försäkringarnas olika metoder för beräkning av
arbetsförtjänst. Föreningen påpekar möjligheterna för en skadad att arrangera
sitt arbete så, att han överfördes till yrkesskadeförsäkringen.
Utredningen hade enligt föreningen beaktat sistnämnda förhållande endast
beträffande sjukvårdsersättning, ehuru risken för manipulationer vore vida
mera betydelsefull beträffande sjukpenningen. Det förefölle föreningen alldeles
orimligt att konstruera en försäkring så att skadade, som hade intresse
därav, genom egna tämligen enkla åtgärder kunde själva arrangera
så att de finge ersättning enligt regler, som vore gynnsammare än dem
lagstiftningen åsyftat. Den nyss åsyftade specialregeln angående sjukvårdsersättning
skulle leda till en mycket opraktisk splittring av ersättningen.
Den inrättning, som utgåve sjukpenningen, borde enligt föreningen också
utge sjukvårdsersättningen. Beträffande den speciella bestämmelsen angående
ersättning från yrkesskadeförsäkringsinrättningen för särskild vård,
t. ex. en specialistoperation, under samordningstiden vore att märka, att
sådana ingripanden från inrättningen komme att vara praktiskt taget
uteslutna. Sjukkassorna skulle ej ha möjlighet att delge inrättningarna
dessa fall. Angående de icke sjukförsäkrade, främst de ej mantalsskrivna
utlänningarna, borde ett sådant arrangemang icke komma i fråga, som
skulle resultera i att dessa personer komme i gynnsammare läge än svenska
arbetare.

Statens institut för folkhälsan ifrågasätter, om inte med hänsyn till
profylaktiska synpunkter samtliga yrkessjukdomsfall redan från början
borde handläggas av försäkringsinrättningarna.

Beträffande det föreslagna undantaget från regeln att efter samordningstidens
slut yrkesskador helt skall regleras av vederbörande försäkringsinrättning
anför Landsorganisationen, att sjukvården väl borde betalas
av sjukkassan men efter yrkesskadeförsäkringens regler.

Beträffande förmånerna från den kvarstående nu
ifrågavarande yrkesskadeförsäkringen, har utredningens
förslag praktiskt taget enhälligt tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Socialförsäkringsbolagens förening anmäler avvikande mening i fråga
om förslaget att sjukförsäkringens sjukpenningskala skall användas inom

Kungl. Maj ris proposition nr 1/S.

125

yrkesskadeförsäkringen även efter sainordningstidens utgång. Föreningen
anför på denna punkt bl. a. följande.

När utredningen efter sainordningstidens utgång låter sjukförsäkringen
gå efter sina egna linjer, saknas motivering för att icke också yrkesskadeförsäkringen
skall lämnas frihet att anpassa sina dagsbelopp efter sina behov
och att yrkesskadeförsäkringens sjukpenningtabeller skola gälla efter de 90
dagarna lika väl som yrkesskadeförsäkringens regler i fråga om arbetsförtjänstens
beräknande och för övrigt även beträffande läkarvårdsförmånerna.
Utredningen har icke tillräckligt beaktat, att avsevärda ändringar beträffande
sjukpenningbeloppens storlek i stor utsträckning komma att få vidtagas
för yrkesskadeförsäkringens del efter samordningstidens slut. De av sjukkassorna
i de enskilda fallen på förhand bestämda sjukpenningklasserna,
som skola tillämpas under samordningstiden, komma att i stor utsträckning
ligga under de klasser, som yrkesskadeförsäkringen därefter kommer
att fastställa. En uppflyttning i högre sjukpenningklass kommer därför
att i mycket stor omfattning äga rum vid utgången av samordningstiden.
Då sålunda en omprövning och höjning av sjukpenningbeloppen kommer
att äga rum, måste desto mindre anledning föreligga att icke ge yrkesskadeförsäkringen
frihet att begagna de egna tabeller, som utarbetats med
hänsyn till denna försäkrings särskilda förhållanden. För de skadade bör
det närmast vara svårförståeligt, att en ändring skall vidtagas i den en
gång beräknade årliga arbetsförtjänsten, medförande en ny sjukpenningklassplacering
inom samma skala. Ett sådant förfarande torde i många
fall befordra kritik mot sjukkassorna för — såsom de skadade anse —
felaktigt bestämd sjukpenningklass. En tillämpning av yrkesskadeförsäkringens
särskilda tabeller skulle därför vara ur psykologisk synpunkt
lämplig och även ur yrkesskadeförsäkringens särskilda behov synnerligen
påkallad. Genom att yrkesskadeförsäkringen finge tillämpa den av socialvårdskommittén
föreslagna sjukpenningskalan — utbyggd med hänsyn till
det ökade lönemaximum — skulle en bättre anknytning erhållas till ersättningen
vid invaliditet. Vidare kan framhållas, att socialvårdskommitténs
förslag rörande särskild skala för familjeförsörjare, vilken skala saknar
barn- eller familjetillägg, bäst passar ihop med reglerna för invaliditetsersättning.

De föreslagna reglerna angående anmälan o in yrkesskada har
i allmänhet inte föranlett någon gensaga under remissbehandlingen.

Försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten anmärker emellertid på
förslaget alt läkarintyg på försäkringsinrättningens bekostnad alltid skall
bifogas anmälan om yrkesskada, trots att det stora flertalet av dessa skade1''all
ej skulle föranleda ersättning i övrigt från yrkesskadeförsäkringen.
Det vore tillräckligt, alt här avsedda läkarintyg krävdes — förutom i fall
av direktanmälan till försäkringsinrättningen — endast i de fall, då sjukkassan
funne anledning antaga, alt ersättning från yrkesskadeförsäkringen
kunde komma att utgå eller då eljest anmälan skulle av kassan
vidarebefordras till inrättningen. Försäkringsrådet framför som alternativ
härtill dels den utvägen, att kostnaden för dessa läkarintyg finge stanna
på sjukkassan, och dels den möjligheten, att arbetsgivarens skyldighet att
anskaffa läkarintyg borttoges såvitt avsåge sjukförsäkrade yrkesskadade

126 Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

och att det finge ankomma på kassan att i män av behov anskaffa sådant
intyg.

Arbetarskijddsstyrelsen framhåller angelägenheten av att nuvarande anmälningsskyldighet
till arbetarskyddsorganen bibehålies.

Socialförsäkringsbolagens förening anmärker, att det redan inom nuvarande
yrkesskadeförsäkring understundom vore svårt att förmå arbetsgivare
att fullgöra sin anmälningsskyldighet. Då enligt den föreslagna ordningen
en anmälan konune att vara betydelselös för rätten till ersättning i
det övervägande antalet fall av yrkesskador och då man i de övriga tallen
på ett tidigare stadium ej alltid hade anledning att antaga, att tillståndet
verkligen komme att fortvara utöver 90 dagar, måste det enligt föreningens
mening förutses, att anmälningsskyldigheten komme att fullgöras mycket
ofullständigt. Om överhuvudtaget en arbetsgivaranmälan före samordningstidens
slut komme att ha någon funktion att fylla, vore för yrkesskadeförsäkringens
del en sådan anmälningsplikt tillfyllest, som begränsades
till fall, där skadan medförde rätt till hd sjukpenning under minst 5 veckor
eller livränta dessförinnan. Skyldighet för arbetsgivare att direkt till försäkringsinrättning
insända anmälan borde föreligga ej blott beträffande
de icke sjukförsäkrade utan även beträffande dem som väl vore sjukförsäkrade
men ej sjukpenningförsäkrade.

Den föreslagna bestämmelsen, att sjukkassan skall skaffa kompletterande
uppgifter och bifoga anmälan när den vidaresändes till försäkringsinrättningen,
anser föreningen betydelselös, enär kassorna skulle sakna
möjlighet att bedöma vilken komplettering som vore erforderlig. Föreningen
förordar en schematisk regel, att samtliga yrkesskadefall, som icke blivit
friskskrivna efter viss tid, skulle utan närmare utredning översändas till
försäkringsinrättningarna. Handlingarna borde insändas till inrättningarna
först en eller två veckor före samordningstidens utgång.

Sveriges läkarförbund anser, att tillräckliga garantier ej skapats för att
yrkesskadeförsäkringen i tid bleve inkopplad på fallen. Förbundet — som
förordat en samordningstid av 45 dagar — föreslår, att arbetsgivarna direkt
till försäkringsinrättningarna skulle anmäla de efter en månad kvarstående
yrkesskadorna.

I och med att samordningen genomföres, synes det enligt vad Svenska
arbetsgivareföreningen anför inte längre föreligga något större intresse
att föra statistik över sådana olycksfall i arbete, som endast medförde
kortvarigare sjukdom. Ej heller förelåge något behov av särskild utredning
av förloppet vid skadans uppkomst. Endast sådana olycksfall, som
kunde tänkas medföra sjukdom utöver samordningstiden, hade betydelse
för utredning om olycksfall i arbete förekomme eller ej. Föreningen yrkar
därför, att arbetsgivarnas anmälningsplikt beträffande olycksfall inskränktes
till att avse sådana fall, som medförde bortovaro utöver förslagsvis
fem veckor. Ur arbetarskyddssynpunkt erforderlig statistik komme säkerligen
ändock att föras inom företagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

127

Departementschefen.

Allmänna synpunkter.

I fråga om de två grenar av socialförsäkringssystemet, vilka utgöres av
å ena sidan sjukförsäkringen och å andra sidan försäkringen för olycksfall
i arbete, har i vårt land utvecklingen gått efter skilda riktlinjer.

Sjukförsäkringen har sedan gammalt vilat på frivillighetens grund och
omhänderhafts av särskilda för ändamålet bildade sjukkassor. Det har
alltså överlämnats åt de enskilda att själva avgöra huruvida de genom att
försäkra sig i sjukkassa skall erhålla skydd mot de ekonomiska följderna
av sjukdom. De enskilda har också fått svara för sjukförsäkringens kostnader.
Staten har dock ansett sig böra stödja försäkringen med betydande
bidrag.

Redan tidigt vann emellertid den uppfattningen insteg, att det borde
åligga en arbetsgivare att ekonomiskt svara för sådana olycksfall, som
drabbade hans anställda medan de utförde arbete för hans räkning. Till
en början grundades lagstiftningen i detta hänseende på principen om
arbetsgivarens omedelbara ersättningsskyldighet. Genom den alltjämt i
kraft varande lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete
övergick man från nämnda princip till principen om arbetsgivarens försäkringsplikt.
Nu är alltså — bortsett från vissa kategorier som av särskilda
skäl undantagits — samtliga arbetstagare på vederbörande arbetsgivares
bekostnad obligatoriskt försäkrade för skada till följd av olycksfall
i arbetet. Detta försäkringsskydd har sedermera genom lagen den 14 juni
1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar utsträckts till att avse även
skada till följd av de i denna lag angivna yrkessjukdomarna. Försäkringsförmånerna
enligt dessa båda lagar utgöres av sjukpenning, livränta, begravningshjälp
och läkarvård — vari inbegripes även sjukhusvård och
tandläkarvård ävensom resor för erhållande av vård — jämte läkemedel
samt proteser och dylikt. Sjukpenningen är till sin storlek beroende av den
skadades årliga arbetsförtjänst samt utgör lägst 3: 50 kr. och högst 14 kr.
I förekommande fall förhöjes sjukpenningen med ett familjetillägg om
1: 50 kr. I organisatoriskt hänseende gäller, att olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringen
omhänderhaves av riksförsäkringsanstalten och vissa
av arbetsgivarna bildade ömsesidiga socialförsäkringsbolag.

År 1946 beslöt statsmakterna, att den frivilliga sjukförsäkringen skulle
avlösas av en allmän obligatorisk sjukförsäkring i princip omfattande
landets hela befolkning. Bestämmelserna härom återfinnes i lagen den 3
januari 1947 om allmän sjukförsäkring. Försäkringen enligt denna lag
omfattar dels eu sjukpenningförsäkring och dels eu sjuk vårdsförsäkring.
Genom den förra försäkringen får de försäkrade vid sjukdom hjälp med
visst belopp per dag. Sjukvårdsförsäkringen lämnar ersättning för de försäkrades
kostnader för öppen läkarvård och i samband därmed företagna

128

Kanyl. Ulaj.ts proposition nr 178.

resor samt, om den försäkrade intagits å sjukhus, för resan dit och åter.
Däremot inbegripes ej under försäkringen ersättning för utgifter för vare
sig sjukhusvård eller läkemedel. Statsmakterna beslöt nämligen 1946 —
i denna del hade heslutet karaktär av principbeslut — att samtliga medborgare
utom försäkringens ram skulle tillhandahållas fri vård på allmän
sal vid sjukhus samt rabatterade eller i vissa fall helt fria läkemedel på
apotek.

Vid sjukförsäkringslagens tillkomst bröt sig meningarna starkt angående
frågan huruvida den obligatoriska sjukpenningförsäkringen skulle uppbyggas
efter ett system med ett i princip enhetligt sjukpenningbelopp,
avsett att garantera medborgarna en skälig levnadsstandard även vid sjukdom,
eller med ett sjukpenningbelopp, fastställt i förhållande till den
genom sjukdomen förlorade arbetsinkomstens storlek. Statsmakterna gav
den förra lösningen sin anslutning, varvid den obligatoriska sjukpenningförsäkringen
ansågs böra kompletteras med en frivillig tilläggsförsäkring.
I enlighet härmed består den lagfästa sjukpenningförsäkringen av en
obligatorisk bottenförsäkring, avsedd att tillförsäkra de sjuka en viss minimistandard,
samt en statsunderstödd frivillig försäkring såsom komplement
till den obligatoriska försäkringen.

I den obligatoriska försäkringen utgör sjukpenningen för den arbetsföra
vuxna befolkningen 3: 50 kr. om dagen. I förekommande fall kompletteras
denna sjukpenning med maketillägg om 2 kr. per dag samt barntillägg
med 50 öre per barn och dag. Vad nu sagts gäller dock ej för de gifta
kvinnor, som utför hushållsarbete i hemmet. För dessa är sjukpenningen
1: 50 kr. om dagen, vartill kommer ett barntillägg om 1 kr., därest vederbörande
i hemmet har ett eller flera barn under 10 år. Den frivilliga försäkringen
ger de försäkrade — dock ej de gifta hemmakvinnorna — rätt
att försäkra sig för ett tillägg till sjukpenningen om 1: 50, 3 eller 4: 50 kr.
om dagen.

I organisatoriskt hänseende bygger den allmänna sjukförsäkringen på
den grund som lagts av det nuvarande frivilliga sjukkasseväsendet. De
erkända sjukkassorna skall alltså efter ombildning till allmänna sjukkassor
bli bärare av den nya försäkringen.

Enligt sjukförsäkringslagens ursprungliga lydelse skulle lagen träda i
kraft den 1 juli 1950. Sedan ikraftträdandet uppskjutits först ett år,
ställdes efter beslut av 1950 års riksdag lagens ikraftträdande på framtiden.
Genom lag den 8 december 1950 förordnades sålunda, att lagen
skulle träda i verkställighet å den dag som framdeles bestämdes av statsmakterna.
Anledningen till detta uppskov var, att man då ej ansåg det
möjligt att genomföra en reform, som skulle medföra en så avsevärd kostnadsökning
för statsverket som ett genomförande av sjukförsäkringsreformen
enligt de antagna grunderna skulle ha medfört. Enligt de beräkningar,
som gjordes år 1950, skulle nämligen ett genomförande av hela

129

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

den år 1946 beslutade reformen -— alltså även beträffande sjukhusvård
och läkemedel — totalt föranleda att statsverkets årliga utgifter ökades
med omkring 260 milj. kr.

Vid tiden för den allmänna sjukförsäkringens lagfästande var vrkesskadelagstiftningen
föremål för översyn av socialvårdskommittén. I avbidan
på att denna översyn bleve genomförd ansåg man sig inte böra
närmare ingå på frågan hur en samordning mellan sjukförsäkringen och
yrkesskadeförsäkringen borde vara beskaffad. Gränsdragningen gjordes
därför så, att ersättning för sjukdom, som hade sin grund i yrkesskada,
fick falla helt utom sjukkassornas ersättningsskyldighet.

År 1951 avlämnade socialvårdskommittén ett betänkande med förslag
till yrkesskadeförsäkringslag, avsedd att ersätta de nuvarande olycksfallsoch
yrkessjukdomsförsäkringslagarna. Förslaget bygger i väsentliga delar
på samma principer som den nuvarande lagstiftningen och avser i enlighet
härmed en av arbetsgivarna bekostad obligatorisk försäkring av arbetstagare
för skada i arbetet. Försäkringsskyddet föreslås emellertid utvidgat
och försäkringsförmånerna förbättrade. I likhet med vad som gäller enligt
den nuvarande olycksfallsförsäkringslagen anses sjukpenningen böra utgå
med belopp, fastställt i förhållande till vederbörandes arbetsförtjänst. För
huvudfallen skulle den föreslagna sjukpenningen variera mellan 4 och
16 kr. för ensamstående samt mellan 5 och 18 kr. för familjeförsörjare.
För självständiga yrkesutövare, husmödrar och barn till egna företagare,
tänkte kommittén sig en särskild försäkring i form av tilläggsförsäkring
till den obligatoriska sjukförsäkringen. I avbidan på genomförandet av en
sådan försäkring förordade kommittén som ett provisorium en lagstiftning
om försäkring för skador i arbetet av företagares m. fl. barn. I organisatoriskt
hänseende föreslog kommittén ingen ändring i gällande ordning.

Såsom framgår av redogörelsen för remissyttrandena över socialvårdskommitténs
ifrågavarande förslag, har i yttrandena i allmänhet med skärpa
framhållits behovet av en samordning mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringen.

Sedan hithörande frågor varit föremål för överväganden inom socialdepartementet
fann jag mig den 28 december 1951 böra utverka Kungl.
Maj:ts medgivande att tillkalla särskilda sakkunniga för att genom deras
försorg få problemen ytterligare belysta. Enligt direktiven skulle de sakkunniga
bl. a. ha att klarlägga såväl möjligheterna att genomföra eu samordning
mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen som de fördelar
och nackdelar, vilka vore förknippade därmed. Med hänsyn till penningutvecklingen
och det statsfinansiella läget borde vidare undersökas,
huruvida eu ändrad konstruktion av den år 1946 beslutade sjukförsäkringen
vore påkallad samt på vad sätt statsverkets totala kostnader för
sjukförsäkringsreformen skulle kunna nedbringas.

9 — Dihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 178.

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

Socialförsäkringsutredningen — såsom de sakkunniga kallat sig —- har
i slutet av år 1952 avgivit ett betänkande i denna fråga. För sjukförsäkringens
del innebär utredningens förslag främst, att i stället för den enhetliga
sjukpenning, som enligt den antagna lagen obligatoriskt skall tillkomma
varje förvärvsarbetande, ävensom den sjukpenning, som skall utgivas till
hemarbetande hustru i hennes egenskap av familjemedlem, skall utgå en
enhetlig grundsjukpenning om 3 kr. För de anställdas del — alltså ej för
hemmakvinnorna och de egna företagarna — skall denna grundsjukpenning
obligatoriskt förhöjas med en efter vederbörandes inkomst utgående tilläggssjukpenning.
Grundsjukpenningen skall även i förekommande fall förhöjas
med barntillägg. Högsta sammanlagda sjukpenning utom barntillägg föreslås
bli 20 kr. Detta belopp föreslås tillkomma den vars årsinkomst av tjänst
är minst 14 000 kr. Liksom enligt den antagna lagen skall även enligt förslaget
finnas en frivillig sjukpenningförsäkring, men denna föreslås begränsad
att avse att ge täckning för annan inkomst av förvärvsarbete än
inkomst av tjänst. Den skall dock stå öppen även för vissa studerande.

I fråga om sjukvårdsförsäkringen föreslås även vissa förändringar i
sjukförsäkringslagen. Främst är härvid att märka att utredningen förordar
att, med frångående av 1946 års principbeslut i frågan, ersättning för utgifter
för sjukhusvård skall inbegripas bland försäkringsförmånerna. Däremot
utgår utredningen från att nämnda principbeslut skall stå fast i
fråga om läkemedlen; fria eller rabatterade läkemedel förutsättes alltså
skola lämnas vid sidan av försäkringen.

Den år 1947 lagfästa sjukkasseorganisationen anses böra handha även
en på angivet sätt ändrad sjukförsäkring.

Den sålunda reformerade sjukförsäkringen föreslås i princip skola under
viss tid utgöra skydd även vid yrkesskador, d. v. s. vid olycksfall i arbete
och vid yrkessjukdom. Denna tid, den s. k. samordningstiden, föreslås
sträcka sig intill utgången av de 90 första dagar, för vilka sjukpenning
utges i anledning av yrkesskadan. Samordningstiden blir alltså för yrkesskadeförsäkringens
del närmast att anse såsom en karenstid; yrkesskadeförsäkringen
skall sålunda i princip ej träda till förrän efter samordningens
slut.

Samordningen mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen leder
till att yrkesskadeförsäkringen i väsentlig mån får karaktär av livränteförsäkring.
Emellertid kommer sådana förmåner som sjukpenning och läkarvård
m. m. att alltjämt förekomma inom yrkesskadeförsäkringen. Förslaget
innebär i detta avseende, att sjukförsäkringens sjukpenningskala skall tilllämpas
även inom yrkesskadeförsäkringen. Läkarvård, sjukhusvård, tandläkarvård,
läkemedel, proteser m. in. föreslås däremot skola ersättas enligt
de grunder, som hittills gäller inom yrkesskadeförsäkringen, d. v. s. i princip
med hela det erforderliga beloppet. Genom samordningen har det ansetts
naturligt att höja maximum för den arbetsinkomst, som skall ligga till grund

Kungl. Maj.ls proposition nr 178.

131

för livränteberäkningen. Utredningen föreslår en höjning från 7 200 kr. till
15 000 kr.

Yrkesskadeförsäkringen föreslås även i fortsättningen reserverad för dem
som är att anse såsom arbetstagare. Härvidlag innebär samordningen, att
den kategori som skall omfattas av yrkesskadeförsäkringen blir densamma
som den vilken skall vara obligatoriskt försäkrad för tilläggssjukpenning
enligt sjukförsäkringslagen. Vid bestämning av arbetstagarbegreppets innebörd
skall enligt förslaget tillämpas samma regler som när det enligt semesterlagen
gäller att avgöra huruvida en person skall anses som arbetstagare
eller ej. I fråga om tillhörigheten till yrkesskadeförsäkringen innebär utredningens
förslag vidare, att det nuvarande undantaget i olycksfallsförsäkringen
för s. k. hemarbetare skall bibehållas och att försäkringen, i motsats
till vad nu gäller, icke skall omfatta yrkesutbildningselever. A andra sidan
föreslås att undantag för företagares familjemedlemmar ej skall göras i de
fall familjemedlemmen är sjukpenningförsäkrad inom sjukförsäkringen.

Beträffande yrkessjukdomarna föreslås den ändringen, att samtliga sjukdomar,
som orsakats av arbetet genom inverkan av ämne eller annan substans
eller genom strålande energi, skall bli ersättningsberättigande. Det i
gällande lag tillämpade systemet med en s. k. ämnesförteckning föreslås
alltså slopat, såvitt angår nämnda sjukdomar.

Bl. a. med hänsyn till att arbetsgivarnas kostnader för yrkesskadeförsäkring
kommer att minska till följd av samordningen föreslår utredningen,
att arbetsgivarna skall vara skyldiga att bidraga till kostnaderna för sjukförsäkringen.
Arbetsgivarnas bidrag skall i sin helhet användas att sänka
avgifterna till tilläggssjukpenningen och sålunda komma allenast de anställda
till godo. Jämväl i övrigt föreslår utredningen vissa jämkningar i
fråga om sättet för sjukförsäkringens finansiering.

Utredningen förutsätter att frågorna om yrkesskadeförsäkringens handhavande,
tillsynen över sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna samt besvärsordningen
skall utredas i särskild ordning; dock föreslår utredningen att
pensionsstyrelsens sjukkassebyrå från och med den 1 juli 1953 provisoriskt
överföres till riksförsäkringsanstalten.

Utredningen föreslår slutligen att dess förslag skall genomföras den 1
januari 1955.

Vid remissbehandlingen har socialförsäkringsutredningens förslag genomgående
tillstyrkts, och från många håll har betonats angelägenheten av att
den år 1946 beslutade sjukförsäkringsreformen snarast blir omsatt i praktiken.
Det sätt, varpå utredningen löst sin uppgift, har också allmänt gillats.
Röster har dock även höjts för ett fortsatt uppskov med avgörandet av
denna fråga; på olika punkter har härjämte viss detaljkritik framkommit.

För egen del har jag den uppfattningen, att statsmakterna icke längre bör
dröja med att infria det löfte, som 1946 års beslut i sjukförsäkringsfrågan
innebär. Visserligen kan sägas, att sedan år 1946 anslutningen till den

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

frivilliga sjukförsäkringen förbättrats — i runt tal 60 procent av den vuxna
befolkningen tillhör nu erkänd sjukkassa — men den genomsnittliga sjukpenningens
storlek är fortfarande nästan lika låg som i början av 1940-talet,
och detta trots den försämring av penningvärdet som sedan dess ägt rum.
Den bristande anslutningen gör sig också alltjämt gällande inom de befolkningsgrupper,
som i ekonomiskt hänseende är sämst ställda och därigenom
i mest behov av försäkringen.

Den nuvarande yrkesskadeförsäkringen är långt mer tillfredsställande ur
effektivitetssynpunkt än sjukförsäkringen. Även yrkesskadeförsäkringen
synes emellertid vara i behov av reformering i vissa hänseenden, icke minst
med hänsyn till nedgången i penningvärdet.

Genom socialförsäkringsutredningens förslag med dess ändrade konstruktion
av sjukpenningförsäkringen och dess nya finansieringsregler för sjukförsäkringen
synes mig förutsättningar ha skapats för att sätta sjukförsäkringsreformen
i kraft. Jag förordar därför, att statsmakterna nu måtte fastställa
tiden för reformens genomförande. Samtidigt som sjukförsäkringsreformen
träder i kraft bör även den nuvarande olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringslagstiftningen
ersättas av en ny gemensam yrkesskadeförsäkringslag.

När jag nu övergår till att behandla frågan om innehållet i en reviderad
lagstiftning på detta område, vill jag till en början erinra om vad jag i inledningen
anfört därom att för årets riksdag synes böra framläggas ett lagförslag
avseende endast sjukförsäkringen och att det torde få anstå till nästa
års riksdag med framläggandet av förslag till yrkesskadeförsäkringslag.
Med hänsyn till det sätt, varpå de båda försäkringarna hopkopplats, måste
emellertid redan i detta sammanhang beröras de delar av yrkesskadeförsäkringen,
som direkt påverkas av sjukförsäkringens utformning.

Yrkesskadeförsäkringen är till sin natur i betydande mån att anse såsom
en sjukförsäkring. Två obligatoriska sjukförsäkringar bör enligt min mening
icke utan särskilda skäl därtill bedrivas vid sidan av varandra. Redan
när socialförsäkringsutredningen tillkallades framhöll jag, att åtskilliga fördelar
borde kunna vinnas genom en sådan samordning mellan
sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen att
sjukförsäkringen finge övertaga regleringen av de kortvariga olycksfallen
och under motsvarande tid av de långvariga. Jag pekade därvid bl. a. på
möjligheten till snabbare utbetalningar ävensom på den administrativa förenkling,
som måste vinnas genom att man kunde undvika att det stora antalet
ganska snabbt övergående olycksfall behövde ge anledning till en ofta
komplicerad prövning av frågor rörande olycksfallsförsäkringens tillämplighet.
Såsom exempel på dylika frågor nämnde jag spörsmål huruvida den
skadade vore att anse som arbetstagare i lagens mening, huruvida olycksfallet
kunde rubriceras som olycksfall i arbete resp. därmed jämställt olycksfall
på väg till eller från arbetet eller huruvida en åkomma kunde anses vara

133

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

föranledd av olycksfall. För att belysa betydelsen av det anförda nämnde
jag, att enligt den officiella statistiken av de sjukdomar, som föranletts av
olycksfall, omkring 65 procent varade högst två veckor, omkring 75 procent
högst tre veckor och 85 procent högst fyra veckor.

Socialförsäkringsutredningen har efter närmare undersökning av frågan
tunnit, att en samordning mellan dessa båda försäkringar medför så betydande
fördelar, att den bör komma till stånd. Främst har pekats på vinsterna
i fråga om snabbhet vid utbetalningar, det starkt minskade behovet
av utredningar, bortfallandet av gränsdragningsproblem och möjligheterna
till minskning av administrationen. Utredningen har vidare framhållit värdet
för de över 2 milj. anställda att frågan om ekonomiskt skydd vid andra
sjukdomar än sådana som orsakats av yrkesskador blir löst på ett tillfredsställande
sätt. Betydelsen härav framstår enligt utredningen klart, särskilt
om man beaktar att de sjukdomar, som orsakas av yrkesskada, utgör endast
ungefär en sjundedel av hela antalet sjukdomar.

Enligt utredningens förslag innebär såsom nämnts samordningen, att
sjukförsäkringen, d. v. s. sjukkassorna, skall svara för regleringen av sjukdoms-
och olycksfall under en samordningstid av 90 dagar. Härifrån föreslås
dock vissa undantag i olika riktningar. Tekniskt sett är samordningstiden
utformad såsom en sammanläggningstid och utgöres av tiden intill dess
sjukpenning från sjukkassan utgivits under tillhopa 90 dagar. Med en sådan
samordningstid räknar utredningen med att över 90 procent av olycksfallen
kommer att stanna på sjukförsäkringen.

I så gott som samtliga remissyttranden har en samordning mellan sjukförsäkringen
och yrkesskadeförsäkringen tillstyrkts. För sjukförsäkringens
del har samordningen allmänt ansetts medföra fördelar. Vad angår yrkesskadeförsäkringen
har emellertid i vissa remissyttranden påtalats, att
samordningen är förenad med nackdelar, därest den genomföres efter de
av utredningen uppdragna riktlinjerna. Dessa nackdelar skulle främst bestå
i att i ersättningshänseende viss försämring i förhållande till vad nu gäller
skulle inträda för de försäkrade. Vidare har pekats på att arbetstagarbegreppet
i den samordnade försäkringen skulle bli något snävare än det som
nu tillämpas inom yrkesskadeförsäkringen. Förutsättningarna för arbetarskyddet
skulle även bli sämre, genom att arbetsgivarnas bidrag icke, såsom
nu är fallet inom olycksfallsförsäkringen, varierades efter olycksfallsrisken
med påföljd att arbetsgivarnas intresse att hålla arbetarskyddet högt skulle
minska.

Därest eu samordning mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen
över huvud skall kunna komma till stånd, måste naturligen de bestämmelser,
som gäller för de båda försäkringarna, anpassas till varandra.
Härvid far en avvägning ske mellan å ena sidan de försäkrades intresse
alt mot eu rimlig avgift erhålla ett tillfredsställande försäkringsskydd och
a andra sidan bortsett från försäkringsavgifterna — den ekonomiska be -

134

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

lastning som försäkringen medför. Vidare bör givetvis tillses att bestämmelserna
blir praktiskt lättillämpliga.

Från dessa utgångspunkter och med beaktande av de fördelar av olika
slag, som följer av samordningen, anser jag, att man bör bortse irån den
förändring med avseende å den nuvarande olycksfallsförsäkringens förmåner,
som blir en konsekvens av en samordnad försäkring. I fråga om
förmånerna vid yrkesskador vill jag särskilt framhålla, att genom penningvärdets
och lönenivåns ändring en betydande del av de yrkesskadade
kan draga fördel av den av mig förordade sjukpenningskalan. Samordningen
möjliggör vidare en utsträckning av yrkesskadeförsäkringen till
att omfatta även de i soeialvårdskommitténs betänkande berörda s. k. företagarbarnen,
en omständighet som blir särskilt betydelsefull för den jordbrukande
befolkningen. En betydande utvidgning av skyddet vid yrkessjukdomar
blir även möjlig. Ytterligare är att märka att även de egna företagarna
tillförsäkras ett visst skydd mot yrkesskador genom den obligatoriska
sjukförsäkringen, ett skydd som utan större kostnader kan av dem
kompletteras genom de föreslagna frivilliga sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna.

Frågan om arbetstagarbegreppets innebörd har under
senare år varit aktuell vid olika tillfällen, särskilt i samband med uppkommande
spörsmål rörande semesterlagstiftningen och den s. k. arbetsfredslagstiftningen,
d. v. s. lagstiftningen rörande kollektivavtal, föreningsoch
förhandlingsrätt m. in. Även i samband med källskattesystemets införande
blev frågan föremål för diskussion. I detta sammanhang anser jag
mig ej behöva lämna någon uttömmande redogörelse för ifrågavarande
spörsmål utan tillåter mig hänvisa till den utförliga redogörelse över hithörande
problem, som återfinnes i andra lagutskottets vid 1950 års riksdag
avgivna utlåtande nr 23. Jag vill endast erinra om att arbetstagarbegreppet
till sin innebörd ej är enhetligt. Vid tillämpningen av olika lagar har
begreppet sålunda tolkats på ett skiftande sätt, och vad gäller de nuvarande
olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringslagarna har begreppet givits en
vidare tydning än såvitt angår bl. a. arbetsfredslagarna och semesterlagen,
vilka bygger på ett civilrättsligt arbetstagarbegrepp. Olycksfallsförsäkringen
har sålunda ansetts tillämplig'' å en hel del personer, vilka enligt
den allmänna civilrättens regler ej är att anse såsom arbetstagare men som
kan anses socialt likställda med och som rent faktiskt utför sitt arbete
under ungefär samma förhållanden som om de varit anställda i annans
tjänst. Härvidlag har utbildats en för olika yrkesområden varierande och
ganska svåröverskådlig praxis.

Vidare vill jag nämna, att genom år 1945 vidtagna lagändringar arbetsfredslagstiftningens
tillämpningsområde vidgats till att omfatta, förutom
de egentliga arbetstagarna, även s. k. beroende uppdragstagare. Därmed
förstås enligt denna lagstiftning en person som, utan att anställnings^)!''-

135

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

hållande föreligger, utför arbete för annans räkning och därvid till denne
intager en beroende ställning av väsentligen samma art som en arbetstagares
till arbetsgivaren. Vid tillkomsten av 1945 års lagstiftning framhölls vid
riksdagsbehandlingen, att gränsen mellan beroende uppdragstagare och
självständiga företagare vore flytande och att gränsdragningen i väsentlig
mån måste bli beroende på skälighetsprövning. Inom arbetsfredslagstiftningen,
där de stridiga intressena huvudsakligen företräddes av vederbörande
organisationer, ansågs emellertid denna gränsdragning vara av
mindre betydelse. För semesterlagens vidkommande däremot befarade
man, att en motsvarande utvidgning lätt skulle komma att medföra tvistigheter
och en oenhetlig tillämpning. Sedermera har emellertid riksdagen i
skrivelsen nr 245 år 1951 hos Kungl. Maj:t hemställt om utredning av frågan
att hänföra de beroende uppdragstagarna under semesterlagen. Frågan
härom prövas f. n. av arbetstidsutredningen.

Socialförsäkringsutredningen har funnit att med den konstruktion, som
den samordnade sjuk- och yrkesskadeförsäkringen har enligt utredningens
förslag, det enligt semesterlagen nu gällande civilrättsliga arbetstagarbegreppet
bör tillämpas inom denna försäkring och att detta begrepp i fortsättningen
bör komma till användning även inom yrkesskadeförsäkringen.
Jag är av samma uppfattning. I och med att man i likhet med mig godtager
utredningens förslag om sjukpenningförsäkringens utformning -—
till denna återkommer jag strax — blir vederbörandes inkomst av tjänst
avgörande för frågan om han skall vara obligatoriskt försäkrad för tilläggssjukpenning
eller ej. Inkomst av tjänst eller, som man också kan säga,
anställning korresponderar med det civilrättsliga arbetstagarbegreppet. För
tillämpningen av detta begrepp talar också angelägenheten av klarhet och
reda. De skäl, som anförts mot att låta semesterlagen omfatta de beroende
uppdragstagarna, synes äga än större giltighet för sjukförsäkringens vidkommande.

Jag förordar alltså att frågan vem som i förevarande sammanhang skall
anses som arbetstagare bedömes med ledning av den praxis som utbildat
sig vid tillämpningen av semesterlagen. Detta innebär emellertid ej att
inte bedömandet av denna fråga i det särskilda fallet kan komma att influeras
av föreliggande omständigheter av social natur. Såsom i olika sammanhang
betonats bör frågan, huruvida en person är att anse såsom arbetstagare,
avgöras med beaktande av samtliga i samband med avtalet och anställningen
förekommande omständigheter. Därvid kan bl. a. de avtalsslutandes
ekonomiska och sociala ställning vara ägnad att belysa, hur avtalet
bör uppfattas.

De yppade farhågorna för att en samordning av sjukförsäkringen och
olycksfallsförsäkringen skulle få som följd att a r b e t a r skyddsfrågan
komme i ett sämre läge anser jag ej böra överdrivas. Det förefaller
mig som om här främst andra faktorer är utslagsgivande. Härtill

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

kommer att arbetarskyddet numera har en helt annan uppbyggnad än
tidigare. Man bör därför ej av arbetarskyddshänsyn avstå från genomförandet
av en reform som ur andra synpunkter är av behovet starkt
påkallad.

Den av utredningen föreslagna samordningstiden, 90 dagar, har
i allmänhet godtagits i remissyttrandena. För egen del anser jag också
tiden lämpligt avvägd. Såsom jag i fortsättningen kommer att närmare
utveckla anser jag dock att de av utredningen föreslagna samordningsreglerna
bör i vissa avseenden något jämkas. Härigenom vinnes bl. a. en
— i flera remissyttranden påyrkad — fullständigare samordning än den
som föreslagits av utredningen.

I utredningens uppdrag ingick att undersöka på vad sätt statsverkets
kostnader kunde nedbringas under det belopp, som skulle erfordras,
därest statsbidrag utginge efter de i sjukförsäkringslagen stadgade
grunderna. Enligt 1946 års beslut skulle kostnaderna för den då antagna
sjukförsäkringen fördelas mellan staten och de försäkrade, varjämte staten
skulle svara för kostnaderna för fri sjukhusvård samt fria eller rabatterade
läkemedel. Statens andel i kostnaderna för den obligatoriska sjukförsäkringen
skulle utgöra i runt tal 70 procent av kostnaderna för denna försäkring.
Enligt vid lagens antagande gjorda beräkningar skulle hela reformens
genomförande medföra en årlig kostnadsökning av omkring 200 milj.
kr. Senare gjorda beräkningar visar att nämnda belopp borde uppräknas
till omkring 260 milj. kr.

Genom att sjukförsäkringen samordnas med yrkesskadeförsäkringen
anser utredningen, att kostnaden för sjukförsäkringen bör fördelas mellan
de försäkrade, arbetsgivarna och staten. Det synes även mig naturligt att
så sker. Till den närmare fördelningen av försäkringens kostnader återkommer
jag i ett följande avsnitt. Redan nu vill jag emellertid förutskicka
att, med ett genomförande av det förslag som jag ämnar förorda,
den årliga kostnadsökningen genom reformen för statens del skulle komma
att uppgå till omkring 160 milj. kr., d. v. s. omkring 100 milj. kr. mindre
än den kostnad, som skolat uppkomma om den år 1946 beslutade reformen
genomförts i oförändrat skick.

Sjukförsäkringens kostnader är naturligen avhängiga av storleken av
de förmåner, som tillhandahålles genom försäkringen.
I det följande kominer jag att var för sig behandla sjukpenning- och sjukvårdsförsäkringen
enligt lagen om allmän sjukförsäkring samt yrkesskadeförsäkringen.
Redan i detta sammanhang må dock beröras förhållandet
mellan sjukförsäkringen och 1946 års principbeslut rörande sjukhusvård
och läkemedel.

Socialförsäkringsutredningen har ansett sig inte kunna räkna med att
i nuvarande läge fri sjukhusvård blir genomförd och har därför i
sitt förslag till ändring i sjukförsäkringslagen inarbetat bestämmelser om

137

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

ersättning för sjukhusvård genom försäkringen. Såsom ett led i strävandena
att minska statens utgifter för denna reform —- och därmed underlätta
sjukförsäkringens genomförande — synes utredningens förslag i detta
hänseende böra godtagas. Denna mening har också, på ett undantag när,
omfattats i remissyttrandena.

Statsfinansiella skäl synes mig vidare tala för att läkemedel sreformen
sammankopplas med sjukförsäkringen och att utgifterna
därför till viss del får bäras av de försäkrade. Nämnas må att enligt
aktuella beräkningar ett genomförande av 1946 års principbeslut i detta
avseende -—- innebärande att vissa livsviktiga läkemedel lämnas helt fritt
och övriga av läkare föreskrivna läkemedel rabatteras med 50 procent —
skulle draga en kostnad av (6 + 42 =) 48 milj. kr. om året. Vidare bör
märkas att numera omkring fyra femtedelar av alla erkända sjukkassor,
med ett medlemsantal av mera än två tredjedelar av de erkända kassornas
totala medlemsantal, infört läkemedelsrabatter. Läkemedel lämnas härjämte
kostnadsfritt av yrkesskadeförsäkringen. Man bör ej heller bortse
från det samband, som råder mellan storleken av sjukpenningförmånerna
och annan hjälp vid sjukdom. I den mån den kontanta hjälpen är relativt
stor, blir behovet av annan hjälp mindre. Den höjning av den genomsnittliga
sjukpenningen, som blir en följd av det nu framlagda förslagets
genomförande, medför sålunda ett i viss mån ändrat utgångsläge då det
gäller läkemedelsreformen.

Det i 1946 års principbeslut avsedda systemet, varigenom läkemedelsrabatteringen
förutsättes skola ske å apoteken och sjukkassorna sålunda
befrias från besväret med granskning och bokföring av miljontals läkemedelsräkningar
om året, synes innebära en god administrativ lösning.
Detta system kan emellertid begagnas även vid en anknytning till sjukförsäkringen.
En lämplig lösning synes vara att apoteken insänder sina av
rabatteringen föranledda räkningar till tillsynsmyndigheten för sjukförsäkringen,
som likviderar dem. Tillsynsmyndighetens kostnad härför slås
ut på centralsjukkassorna i proportion till antalet avgiftspliktiga medlemmar.
Likviden mellan kassorna och tillsynsmyndigheten ordnas genom
kvittning mot stats- eller arbetsgivarbidrag. Med hänsyn till ovissheten om
reformens verkningar bör enligt min mening återhållsamhet iakttagas vid
bestämmandet av rabatteringens storlek. Jag anser det därför till vidare
vara tillfyllest, att livsviktiga läkemedel lämnas helt gratis och övriga
med reformen avsedda läkemedel rabatteras med en tredjedel. Till frågan
om finansieringen av en dylik reform återkommer jag i det följande. Med
detaljutformningen av förslag i detta hänseende torde få anstå till 1954
års riksdag.

I vissa remissyttranden över socialförsäkringsutredningens förslag har
ifrågasatts, huruvida den år 1946 beslutade sjukkasseorganisationen
bör bestå och handha en samordnad sjuk- och yrkesskadeförsäkring.
Härom vill jag nämna att efter år 1946 under pensionsstyrelsens överinse -

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

ende ett betydande rationaliseringsarbete genomförts med avseende å denna
organisation. Därigenom torde de olägenheter, som organisationen med
både lokal- och centralsjukkassor kan medföra, ha minskats i betydande
mån. Det synes för övrigt mindre välbetänkt att vidtaga en omändring av
den organisationen samtidigt med sjukförsäkringsreformens genomförande.
Jag anser därför anledning saknas att i detta sammanhang närmare
ingå på hithörande frågor. Skulle det emellertid sedermera visa sig att
ändringar i bestämmelserna rörande den lokala administrationen bör vidtagas,
torde hinder ej möta att vid lämplig tidpunkt upptaga frågan härom.

Redan i årets statsverksproposition (femte huvudtiteln, punkt 76) har jag
i fråga om den centrala organisationen uttalat mig för det lämpliga i att
förberedelsearbetet för genomförandet av ifrågavarande lagstiftning ledes
av ett enda ämbetsverk. I anslutning härtill har föreslagits att pensionsstyrelsens
sjukkassebyrå fr. o. m. ingången av nästkommande budgetår överföres
till riksförsäkringsanstalten. Den 16 januari 1953 har jag vidare, enligt
Kungl. Maj :ts bemyndigande, tillkallat en särskild utredningsman för
prövning av frågorna om yrkesskadeförsäkringens administrativa handhavande,
tillsynen över sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna samt besvärsförfarandet.
Avsikten är att detta förberedelsearbete skall kunna bedrivas
så skyndsamt att ett förslag i ämnet skall kunna underställas 1954 års riksdag.
Med hänsyn till vad nu anförts anser jag mig ej nu böra vidare uppehålla
mig vid dessa frågor.

I fråga om tidpunkten för genomförandet av detta reformkomplex
biträder jag socialförsäkringsutredningens förslag att reformen
skall träda i tillämpning den 1 januari 1955. Sjukvårdens resurser synes
mig ej utgöra hinder därför. Beträffande de ekonomiska förutsättningarna
för reformens genomförande hänvisar jag till den fortsatta framställningen.
Vad angår frågan huruvida förberedelsetiden skulle bli alltför
kort, därest reformen sattes i kraft vid angivna tidpunkt, vill jag ingalunda
förneka att tiden blir ganska knappt tilltagen, i all synnerhet som kompletterande
beslut från statsmakternas sida erfordras i åtskilliga med reformens
genomförande sammanhängande frågor. Enligt min mening talar
emellertid för reformens ikraftträdande vid angivna tidpunkt angelägenheten
av att ytterligare uppskov med den allmänna sjukförsäkringens genomförande
ej sker. Om arbetet forceras, synes det mig böra vara möjligt
att medhinna erforderliga förberedande åtgärder.

Den allmänna sjukpenningförsäkringen.

Enligt 1947 års lag består, såsom nämnts, sjukpenningförsäkringen av
en obligatorisk bottenförsäkring, avsedd att tillförsäkra förvärvsarbetande
— såväl arbetstagare som självständiga företagare — och hemmavarande
hustrur en viss minimistandard vid sjukdom. Denna obligatoriska sjuk -

139

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

penningförsäkring kan — i relativt begränsad omfattning — under vissa
förutsättningar kompletteras genom en frivillig försäkring.

Penningutvecklingen skulle uppenbarligen framtvinga en väsentlig uppskrivning
av de förmånsbelopp, som stadfästs i den antagna sjukpenningförsäkringen,
om denna i övrigt skulle bibehållas oförändrad. Härigenom
komme emellertid statsverkets utgifter för försäkringen att kraftigt öka,
eftersom det ej torde vara möjligt att helt lägga kostnaderna för en förhöjd
sjukpenning å avgifter, vilka skall erläggas även av personer med låga inkomster.
Främst med hänsyn härtill anser jag, i likhet med utredningen,
det ofrånkomligt att sjukpenningförsäkringen utformas på annat sätt än
som skett i den antagna lagen.

Härvid synes man kunna överväga tre lösningar. Man kan sålunda för
alla kategorier av förvärvsarbetande sätta den obligatoriska sjukpenningen
i relation till vederbörandes inkomst av förvärvsarbete. En andra utväg är
att begränsa den obligatoriska försäkringen att avse endast anställda och
låta dessas sjukpenning stå i relation till inkomsten av deras arbetsanställning.
En tredje metod, som har karaktär av en kompromiss mellan de båda
förra, är att låta alla förvärvsarbetande bli obligatoriskt sjukpenningförsäkrade
för ett visst minimibelopp och att för de anställdas del förhöja
detta i relation till vederbörandes inkomst av arbetsanställning. Vid samtliga
lösningar kan givetvis tänkas en frivillig påbyggnad å den obligatoriska
försäkringen.

Den tredje lösningen, vilken förordats av socialförsäkringsutredningen,
har den fördelen, att den närmast anknyter till den antagna lagen om allmän
sjukförsäkring. Den tillförsäkrar också dem som i stort sett bäst torde
behöva ett effektivt skydd vid sjukdom, nämligen de anställda, ett sådant
skydd. Övriga kategorier förvärvsarbetande ställes ej utanför sjukpenningförsäkringen
utan får också ett visst skydd, som kan påbyggas genom frivillig
försäkring. Samtidigt undvikes de svårigheter av olika slag, som uppstår
om alla självständiga företagare — av vilka många ej behöver en helt
utbyggd sjukförsäkring — skall försäkras efter sin inkomst. En annan
och betydande fördel med detta system är, att det ger möjlighet att i fråga
om den obligatoriska försäkringen helt jämställa de hemmavarande gifta
kvinnorna med ej anställda förvärvsarbetande personer. Till vad nu sagts
kommer att en obligatorisk försäkring av detta slag framdeles kan utsträckas
att i sin helhet omfatta flera kategorier, om så skulle visa sig erforderligt.

Den nu skisserade lösningen, vilken gillats i det stora flertalet av remissyttrandena
och som öppnar möjlighet till den önskvärda samordningen
mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen, anser jag
böra godtagas.

I enlighet härmed förordar jag, att alla förvärvsarbetande, vilkas årsinkomst
av förvärvsarbete uppgår till minst 1 200 kr., obligatoriskt försäkras
för eu grundsju k p enni n g. De anställda, vilkas årsinkomst

140

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

av tjänst uppgår till minst 1 800 kr., skall utöver grundsjukpenningen vara
obligatoriskt försäkrade för en tilläggssjukpenning, som till
storleken bestämmes av vederbörandes inkomst av tjänst. Övriga förvärvsarbetande
bör ha möjlighet att frivilligt försäkra sig för tillägg till sjukpenningen.
Sådant frivilligt tillägg bör emellertid ej få uppgå till högre
belopp än att medlemmens sjukpenning jämte tillägget motsvarar sjukpenningen
i den sjukpenningklass medlemmen skulle ha tillhört, om hans
sammanlagda årsinkomst av förvärvsarbete varit inkomst av tjänst. Har
t. ex. en person en årsinkomst av tjänst om 5 000 kr. och därutöver en
inkomst såsom självständig företagare om 4 000 kr., skall han enligt det
anförda bli obligatoriskt försäkrad enligt den sjukpenningklass, som motsvarar
5 000 kr. inkomst. Han äger härjämte frivilligt försäkra sig så, att
det sammanlagda sjukpenningbeloppet motsvarar högst sjukpenningen i
den klass, vartill den som har 9 000 kr. i inkomst av tjänst skall höra.

De gifta hemmakvinnorna är enligt den antagna lagen försäkrade
såsom — ej avgiftsbetalande — familjemedlemmar och är i denna
egenskap tillförsäkrade en låg sjukpenning. Socialförsäkringsutredningen
har föreslagit, att dessa kvinnor skall bli självständiga medlemmar och
obligatoriskt sjukpenningförsäkrade på samma sätt som de inte anställda
förvärvsarbetande. De skall sålunda bli försäkrade för grundsjukpenning.
Genom denna anordning blir de givetvis pliktiga att betala egen sjukförsäkringsavgift.
Sistnämnda omständighet medför onekligen en viss merbelastning
för familjernas del. Utredningens förslag i denna del har emellertid
utan undantag tillstyrkts, och även jag ansluter mig till detsamma.

Enligt den antagna lagen förhöjes sjukpenningen för en försörjare genom
make- och barntillägg. Barntillägg utges även av de nuvarande
erkända sjukkassorna; och sjukpenningarna på grund av den gällande lagen
om försäkring för olycksfall i arbete ökas genom familjetillägg. Om
man i princip anser, att den försäkrade genom sjukpenningen ej får försättas
i bättre ekonomiskt läge än då han är frisk, d. v. s. att överförsäkring
ej bör förekomma, blir tydligen utrymmet för make- och barntillägg
mindre, i den mån sjukpenningen i storlek närmar sig vad vederbörande
till följd av sjukdomen förlorar i arbetsinkomst. Med den av mig föreslagna
konstruktionen av sjukpenningförsäkringen blir i enlighet härmed behovet
av familjetillägg avsevärt mindre än enligt den antagna lagen. Härtill kommer
att familjetilläggen till sin natur är sådana, att de till avsevärd del bör
finansieras genom statsbidrag. Jag förordar därför, i likhet med socialförsäkringsutredningen,
att maketillägget slopas. Däremot anser jag, att sjukpenningen,
liksom enligt den antagna lagen, bör höjas genom ett till grundsjukpenningen
knutet barntillägg. Härigenom får alla försörjare med barn,
oberoende av arbetsinkomstens beskaffenhet och storlek, barntillägg efter
samma grunder.

141

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

Då jag härefter övergår till frågan om storleken av förmånerna
på grund av den obligatoriska sjukpenningförsäkr
inge n, anser jag mig böra framhålla, att en obligatorisk försäkring
måste utformas efter tämligen schematiska linjer och ej kan avpassas efter
de fall, där ett maximalt understödsbehov föreligger. De risker, som överförsäkring
innebär, får visserligen ej överdrivas men bör å andra sidan ej
heller underskattas. Man bör därför enligt min mening gå fram med försiktighet.
Del är tvivelsutan att föredraga, att man efter någon tids erfarenhet
kan genomföra förbättringar, än att man nödgas vidtaga åtstramningar.

Socialförsäkringsutredningen har föreslagit, att grundsjukpenningen
fastställes enhetligt till 3 kr. Detta belopp svarar nära mot den sjukpenning,
som i genomsnitt skall utgå enligt den antagna lagen. Förslag har
vid remissbehandlingen väckts om att grundsjukpenningen skall bestämmas
till 4 kr. En sådan — i sig själv måhända önskvärd — höjning skulle, enär
det av ekonomiska skäl ej synes möjligt att öka statsbidraget, innebära en
avgiftshöjning, som för två makar tillsammans kan antagas uppgå till 30
ä 35 kr. om året. Jag anser att en sådan konsekvens bör undvikas.

I anledning av de invändningar, som i en del remissyttranden framförts
därom att sjukpenningbeloppet vore för lågt för de hemmavarande gifta
kvinnornas del, må framhållas att det föreliggande förslaget innebär en
fördubbling i kronor räknat av den sjukpenning, som enligt den antagna
lagen skall tillkomma dessa kvinnor. Det är givet, att beloppet i vissa fall
kan synas alltför lågt, men detta torde inte vara regeln. Vidare bör märkas
att grundsjukpenningens syfte endast är att lämna viss hjälp vid sjukdom.
Otvivelaktigt föreligger också vissa kontrollsvårigheter beträffande dessa
kvinnor. I detta fall torde det sålunda vara påkallat att avvakta erfarenheterna
innan ytterligare förbättringar av sjukpenningförmånerna beslutas.

Jag förordar alltså, att grundsjukpenningen fastställes till 3 kr.

Det av utredningen i fråga om tillä g gssju It pen ningen föreslagna
systemet med tolv sjukpenningklasser (klasserna 2—13) och sjukpenningbelopp
om lägst 1 kr. i klass 2 vid en årsinkomst av tjänst om högst
2 400 kr. och högst 17 kr. i klass 13 vid en årsinkomst av tjänst om 14 000
kr. och därutöver anser jag mig böra godtaga.

Mot den av utredningen föreslagna skalan rörande tilläggssjukpenningen
har vissa invändningar gjorts under remissbehandlingen. Sålunda har
framhållits, att skalan i vissa inkomstlägen lämnade för låg kompensation
för inkomstbortfallet, särskilt vid jämförelse med den nu inom olycksfallsförsäkringen
gällande skalan. Å andra sidan har gjorts gällande, att den
föreslagna sjukpenningförsäkringen bleve alltför dyrbar samt att den skapade
risker för missbruk. De synpunkter jag förut anfört i fråga om försäkringens
utformning manar till återhållsamhet även i förevarande av -

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

seende. Den sänkning av olycksfallssjukpenningen, som kan uppkomma
i vissa inkomstlagen, torde mer än väl uppvägas av det skydd som erhålles
vid andra sjukdomar samt av den höjning av sjukpenningens maximibelopp
som jag förordat och varigenom omkring en fjärdedel av de yrkesskadeförsäkrade
kommer att erhålla högre sjukpenning än enligt gällande lag. I
syfte att i någon mån höja ersättningsbeloppen inom skalans mellersta
inkomstlägen, där den föreslagna kompensationen förefaller väl låg, anser
jag mig emellertid böra tillstyrka viss jämkning i den av utredningen föreslagna
sjukpenningskalan. Ändringen torde lämpligen kunna genomföras
på så sätt, att bredden på inkomstintervallerna något minskas i några av
de lägre sjukpenningklasserna och ökas i några av de högre.

Enligt utredningens förslag skall sjukpenningen, utom i de tre lägsta
sjukpenningklasserna, utgå med lägre belopp efter 90 dagar. Den standard
i fråga om sjukpenningförsäkringen, som erfordras för en samordning med
yrkesskadeförsäkringen, har nämligen, av kostnads- och andra skäl, såvitt
angår sjukförsäkringen ansetts böra begränsas att avse samordningstiden.
I flera remissyttranden har yrkats att någon sådan nedsättning ej skall
göras; i andra yttranden har man velat begränsa nedsättningen på olika
sätt. Givetvis skulle sjukpenningförsäkringen bli effektivare, därest man
kunde ge en hög kompensation för inkomstbortfallet under hela sjukhjälpstiden.
En sådan anordning skulle sannolikt även medföra vissa
administrativa fördelar. Emellertid skulle en sådan förbättring medföra
en betydande merutgift. Om skalans belopp för de första 90 dagarna skulle
användas även för återstoden av sjukhjälpstiden, skulle således försäkringens
utgifter stiga med 50 å 60 milj. kr. om året. Det är ingalunda givet,
att en sådan utgiftsökning borde läggas på de långvariga sjukdomsfallen.
Skäl kan anföras för att i stället förbättra försäkringen i andra avseenden.
Jag vill emellertid erinra om, att sjukpenningförsäkringen främst
avser att skydda dem som är ute i förvärvslivet, under det att de som
blivit mer eller mindre varaktigt invalidiserade i första hand skall få
sin hjälp genom folkpensioneringen. Många av dem, vilkas sjukdomstid
överskrider 90 dagar, torde höra till sistnämnda kategori. Med hänsyn
till dessa förhållanden och då frågan om samordning mellan sjukförsäkringen
och yrkesskadeförsäkringen å ena sidan samt folkpensioneringen
å den andra ännu ej kan sägas vara definitivt löst, synes den av
socialförsäkringsutredningen föreslagna uppbyggnaden av skalan t. v. utgöra
en lämplig anordning.

Till närmare upplysning om innebörden av förslaget i denna del hänvisar
jag till följande tabell:

Kungl. Maj. ts proposition nr 178.

143

Sjukpenning-	Inkomstgränser	Sjukpenning (inkl. grundsjukpenning)
klass	Utredningens förslag	Departements- förslaget	Första 90 dagarna	Tid därefter
i..................	1 200— 1 800	1 200— 1 800	3	3
2..................	1 800— 2 400	1 800— 2 400	4(3+1)	4 (3 + 1)
3..................	2 400— 3 000	2 400— 3 000	5 (3 + 2)	5 (3 + 2)
4..................	3 000— 3 700	3 000— 3 600	6 (3 + 3)	5 (3+2)
5..................	3 700— 4 400	3 600— 4 200	7(3+4)	6 (3 + 3)
6..................	4 400— 5 200	4 200— 5 000	8 (3+5)	6 (3+3)
7..................	5 200— 6 100	5 000— 5 800	9 (3+6)	7 (3+4)
8..................	6100— 7100	5 800— 6 800	10 (3 + 7)	7 (3+4)
9..................	7 100— 8 600	6 800— 8 400	12 (3+9)	8 (3+5)
10..................	8 600—10 300	8 400—10 200	14 (3 + 11)	9 (3+6)
11..................	10 300—12 000	10 200—12 000	16 (3 + 13)	10 (3 + 7)
12..................	12 000—14 000	12 000—14 000	18 (3 + 15)	11 (3+8)
13..................	14 000—	14 000—	20 (3 + 17)	12 (3+9)

I detta sammanhang vill jag fästa uppmärksamheten på den skattefrihet,
som enligt nu gällande bestämmelser råder beträffande sjukpenningen
från sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna. Jag har utgått från
att någon ändring härutinnan inte kommer till stånd, och avvägningen av
sjukpenningbeloppen har skett med hänsyn härtill.

Enligt den antagna sjukförsäkringslagen fordras för rätt till sjukpenning
att hel arbetsoförmåga föreligger eller att läkare föreskrivit fullständig
avhållsamhet från arbetet. Olycksfallsförsäkringslagen medger däremot,
att sjukpenning utgår även vid nedsatt arbetsförmåga, såvida nedsättningen
är minst en fjärdedel.

Enligt utredningsförslaget skall sjukkassa utge halv sjukpenning,
om arbetsförmågan — utan att vara helt borta — är nedsatt med minst
hälften och, såvitt angår de förvärvsarbetande, även arbetsinkomsten
minskats på samma sätt. Detta förslag har föranlett delade meningar i
remissyttrandena. Jag kan dock för min del ansluta mig till förslaget att
halv sjukpenning skall kunna utgivas. Härvid har jag särskilt beaktat,
både att det innebär en fördel för de hemarbetande kvinnorna, att de inte
helt blir utestängda från sjukpenning på grund av att de under sjukdomen
utför vissa lättare hushållsbestyr och att systemet med halv sjukpenning
underlättar samordningen med yrkesskadeförsäkringen. Med hänsyn till
samordningen torde något direkt krav på arbetsinkomstens nedsättning
till hälften ej böra uppställas. Givetvis bör dock nedsättningen av arbetsinkomsten
tjäna till ledning, då det gäller att bedöma arbetsförmågans
nedsättning.

I fråga om barntilläggets storlek har utredningen föreslagit,
att barntillägget skall för varje dag utgöra 1 kr. för ett eller två barn, 2 kr.
för tre eller fyra barn samt därutöver 1 kr. för varje ytterligare barn. För

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

tiden efter de första 90 dagarna föreslås barntillägget dock vara 1 kr. per
barn och dag. I vissa remissyttranden har påtalats att de föreslagna barntilläggen
kan medföra överförsäkring. I andra yttranden har yrkats, att
barntillägget för hela sjukhjälpstiden fastställes till 1 kr. per barn och dag.
Vid övervägande av denna fråga har jag stannat för att barntillägget göies
lika för hela sjukhjälpstiden och att de belopp, som föreslagits för de första
90 dagarna accepteras, dock med den ändringen att barntillägget maximeras
till 3 kr. för dag. Barntillägget skulle i enlighet härmed bli 1 kr. för ett
eller två barn, 2 kr. för tre eller fyra barn och 3 kr. för fem eller flera barn.

Det särskilda barntillägg å 2 kr., som enligt förslaget skall utgå vid sjukhusvistelse
till kvinnor med barn under 10 år i hemmet, har gillats i det
stora flertalet av remissyttrandena. På sina håll har dock ifrågasatts, huruvida
ej tillägget borde utgå även vid sjukdom som ej föranleder vård på
sjukhus. Med hänsyn till den betydande kostnadsökning — över 20 milj. kr.
årligen — som en sådan utvidgning skulle medföra anser jag mig ej böra
förorda någon ändring i utredningens förslag i denna del.

Enligt utredningens förslag skall den under sjukhusvistelse utgående
sjukpenningen, hempenningen, motsvara hel sjukpenning minus
2: 50 kr., dock lägst hälften av hel sjukpenning. För kvinnor, som i hemmet
har barn under 10 år, föreslås emellertid hempenningen ej få understiga
3 kr. I sistnämnda fall skall hempenningen förhöjas med barntillägg
om lägst 2 kr. per dag, varför dessa kvinnor vid sjukhusvistelse äger uppbära
minst 5 kr. om dagen. Vid remissbehandlingen har framkommit yrkanden
om att hempenningen borde fastställas till lägre belopp i förhållande
till sjukpenningen än utredningen föreslagit. Det har också uttalats,
att nedsättningen borde motsvara sjukhusavgiften å allmän sal. Svenska
landstingsförbundet har i annat sammanhang upplyst, att dess medlemmar
eftersträvade en enhetlig sjukhusavgift av 3 kr. Det är enligt min mening
inte möjligt att låta hempenningen variera olika områden emellan;
nedsättningen av sjukpenningen under tid, då den försäkrade åtnjuter
sjukhusvård, bör sålunda ske efter enhetliga grunder. Härvid synes en
jämkning av det föreslagna nedsättningsbeloppet 2:50 kr. till 3 kr. vara
motiverad. I övrigt godtager jag utredningens förslag.

Inom den nuvarande yrkesskadeförsäkringen är karenstiden bestämd
efter gynnsammare grunder än inom sjukförsäkringen. Utredningen
har föreslagit, att sjukförsäkringens karenstid skall gälla även inom
den samordnade försäkringen. Karenstiden skulle alltså bli tre dagar,
dagen för insjuknandet inräknad. Under remissbehandlingen har från
arbetstagarhåll yrkats en förkortning av karenstiden. Å andra sidan har
bl. a. från arbetsgivarhåll yrkats på en utsträckning av karenstiden antingen
generellt eller för vissa kategorier. Med hänsyn till min allmänna
inställning att man vid genomförandet av en reform sådan som den förevarande
bör gå fram med varsamhet anser jag det inte vara lämpligt att

145

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

nu minska karenstiden. Å andra sidan synes det vid en samordning med
yrkesskadeförsäkringen ej möjligt att öka densamma. Att komplicera den
obligatoriska försäkringen genom olika karenstid för olika kategorier försäkrade
anser jag ej böra förekomma. Jag förordar sålunda, att den i den
antagna sjukförsäkringslagen fastställda karenstiden om tre dagar bibehålies.

Den frivilliga försäkringen skall enligt förslaget endast avse
sjukpenningförsäkring. Sådan skall kunna tagas dels av förvärvsarbetande,
som har annan inkomst av förvärvsarbete än sådan som härrör
av tjänst, och dels av dem som ägnar sig åt studier eller jämförbar utbildning.

I det föregående har jag berört storleken av det frivilliga sjukpenningtilllägg
som föreslås kunna tecknas av de förvärvsarbetande. De studerande
föreslås av utredningen kunna frivilligt teckna sig för sjukpenning av 3,
4, 5 eller 6 kr. Är en studerande obligatoriskt sjukpenning^säkrad, får
han dock ej genom frivillig försäkring höja sjukpenningen till mer än 6
kr. Jag godtager förslaget i denna del.

Enligt förslaget skall den vars inkomst av förvärvsarbete uteslutande
består av inkomst av tjänst, ej äga teckna frivillig sjukpenningförsäkring.
Sådan möjlighet anses ej heller böra tillkomma de kvinnor, som uteslutande
ägnar sig åt arbete i det egna hemmet. Förslaget härutinnan har från
några håll mött kritik. Särskilt har det i fråga om förvärvsarbetande ansetts
önskvärt, att sjukpenningen efter de 90 första dagarna skulle kunna kompletteras
så att den komme att uppgå till samma belopp som dessförinnan.

En komplettering av den frivilliga försäkringen för de förvärvsarbetande
på angivet sätt skulle otvivelaktigt kunna förbättra effekten av sjukförsäkringen
i flertalet inkomstlägen. Emellertid skulle den i betydande mån
komplicera försäkringen, något som bör undvikas särskilt under övergångsåren.
Jag anser därför att en sådan komplettering bör få anstå.

Vad angår frågan om möjlighet för de hemmavarande gifta kvinnorna
att kunna frivilligt försäkra sig för ett sjukpenningtillägg må framhållas,
att ett sådant tillägg med hänsyn till risken för missbruk i vart fall måste
bli starkt begränsat till storleken. Administrationen av tillägget skulle därför
sannolikt bli oproportionerligt dyrbar. Risken för ett ur försäkringssynpunkt
mindre önskvärt försäkringsbestånd bleve också betydande, vilket
skulle medföra höga avgifter, varigenom i sin tur de yngre och friskare
kunde avskräckas från att teckna försäkringar. Vissa komplikationer med
hänsyn till storleken av den sjukpenning, som en deltidsanställd gift kvinna
kan erhålla, skulle också kunna uppkomma. Jag anser därför att övervägande
skäl talar för att man ställer sig avvaktande i detta hänseende.

Förslaget att man i samband med den nya lagstiftningens ikraftträdande
gör det möjligt även för andra än medlemmar i erkända sjukkassor att,
utan att ålder och hälsotillstånd lägger hinder i vägen härför, teckna frivillig
sjukförsäkring anser jag välmotiverat.

10 — Bihang till riksdagens protokoll 1053. 1 sand. Nr 178.

146

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

Den obligatoriska sjukförsäkringens karaktär av en allmän försäkring
gör det naturligt att så inånga medborgare som möjligt bör omfattas av
densamma. De undantag från denna regel, som upptagits i den antagna
lagen, avser vissa kategorier — huvudsakligen anstaltsvårdade personer —
som ej har behov av försäkringen. Utredningens förslag innebär ingen ändring
i förevarande avseende. Emellertid föreslår utredningen, att Kungl.
Maj :t skall äga från sjukpenningförsäkringen helt eller delvis undantaga
arbetstagare, som på grund av lag eller författning, utfärdad av Konungen,
eller bestämmelser, som beslutats av kommun, äger uppbära lön vid sjukdom.
Detta förslag tager i första hand sikte på de stats- och kommunalanställda
tjänstemännen.

Under remissbehandlingen har yrkats att möjligheten till undantag från
sjukpenningförsäkringen måtte utsträckas att avse dem som genom kollektivavtal
är anställda hos stat och kommun och vidare sådana privatanställda,
som har sina löneförhållanden vid sjukdom väl ordnade. Det har emellertid
också gjorts gällande att undantag från försäkringen ej borde förekomma.

Den antagna sjukförsäkringslagen lämnar ej möjlighet att undantaga de
stats- och kommunalanställda tjänstemännen från sjukpenningförsäkringen.
Emellertid äger enligt lagen arbetsgivare, som utgivit sjuklön på grund
av författning, utfärdad av Konungen, i arbetstagarens ställe hos sjukkassan
uppbära arbetstagaren tillkommande sjukpenningförmåner. Sådan rätt
föreligger även enligt utredningens förslag. Staten skulle alltså kunna vid
tjänstemans sjukdom hos sjukkassan uppbära hans sjukpenning.

I de statliga avlöningsreglementena är stadgad skyldighet för tjänsteman
att underkasta sig ändrade bestämmelser rörande sjuklön, i den mån så
påkallas genom införandet av allmän sjukförsäkring. Möjligheter föreligger
i enlighet härmed f. n. att såvitt angår statens tjänstemän anpassa förmånerna
vid sjukdom efter det nya läge som lagens ikraftträdande medför.
Motsvarande möjligheter torde i allmänhet finnas beträffande de kommunala
tjänstemännen.

Det är enligt min mening önskvärt att något undantagande från sjukpenningförsäkringen
av stats- eller kommunalanställda tjänstemän ej skall
behöva ske; alla medborgarkategorier bör såvitt möjligt intaga en lika
ställning i förhållande till den allmänna sjukförsäkringen. Jag är emellertid
ej övertygad om att tiden intill sjukförsäkringsreformens genomförande
är tillfyllest för att lösa de problem, som är förknippade med ändring av
avlöningsbestämmelserna i förevarande avseende. Såsom utredningen föreslagit
bör därför möjligheten hållas öppen att t. v. från sjukpenningförsäkringen
undantaga de stats- och kommunalanställda tjänstemännen.

Med hänsyn till denna min inställning och då det vidare skulle bereda
stora svårigheter såväl ur gränsdragningssynpunkt som rent administrativt
att undantaga ytterligare kategorier från sjukpenningförsäkringen är
jag ej beredd att tillstyrka någon utsträckning av den föreslagna undantagsmöjligheten.
Såsom uttalades redan när lagen antogs torde det få an -

147

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

komma på parterna eller deras organisationer att avtalsvägen åstadkomma
en samordning mellan sjukpenningförsäkringsförmånerna och de nu vid
sjukdom utgående avlöningsförmånerna.

Den allmänna sjukvårdsförsäkringen.

Beträffande frågan angående sjukhusvårdens inlemmande i försäkringen
och om läkemedelsfrågan hänvisar jag till vad jag tidigare
anfört.

Förslaget att som försäkringsförmån införa ersättning för viss specialtandläkarvård
i enlighet med vad nu gäller inom den frivilliga
sjukförsäkringen föranleder ingen erinran från min sida. Av ekonomiska
och andra skäl torde det nu ej vara möjligt att såsom ifrågasatts från några
håll, i detta sammanhang lösa tandvårdsfrågans ställning inom försäkringen
i stort.

I några remissyttranden har yrkats attdenförebyggandehälsovården
skulle ingå såsom ett led i sjukförsäkringen. Denna fråga torde
emellertid vara mycket svårlöst. Sålunda lär det vara meningslöst att sjukförsäkringsvägen
finansiera periodiskt återkommande hälsoundersökningar,
då någon försäkringsrisk härvidlag ej finnes. De läkarresurser, som kan
påräknas för den sjukdomsförebyggande verksamheten, torde även bli
begränsade. Jag anser det sålunda inte vara möjligt att utan en ingående
undersökning ålägga sjukförsäkringen uppgifter på det sjukdomsförebyggande
området. En utredning härom torde böra komma till stånd först sedan
den nya försäkringen vunnit eu viss stadga.

Den antagna lagen om allmän sjukförsäkring öppnar möjlighet till frivillig
sjukvårdsförsäkring i centralsjukkassa för sjukgymnastik
samt behandling med bad, massage, elektricitet eller hetluft eller annan
därmed jämförlig behandling. Utredningen bär föreslagit, att nämnda
möjlighet till frivillig försäkring skall utbytas mot en rätt för centralsjukkassa
för stad och för lokalsjukkassa att med tillsynsmyndighetens medgivande
införa dylika förmåner. Därest så skett, skall detta anses innebära
en utsträckning av den obligatoriska sjukvårdsförsäkringen inom kassans
område. Däremot har utredningen avvisat tanken att på liknande sätt ersätta
konvalescentvård vid konvalescenthem, som i en eller annan form
är knutet till sjukkassan.

I flera remissyttranden har yrkats, att ersättning för nyssnämnda behandlingar
eller vissa av dem skall ingå i den obligatoriska sjukvårdsförsäkringen.
Vidare har från de sjukkassor, som nu har till sig anknutna
konvalescenthem, hemställts att lagstiftningen finge sådan utformning, att
det bleve möjligt för dessa hem att fortsätta sin verksamhet. Härvid har
bl. a. framhållits, att det genom den konvalescentvård, som erbjödes å de
nämnda hemmen, ej sällan vore möjligt att nedbringa den tid, för vilken
sjukhjälp måste utgivas.

148

Kiingl. Maj.ts proposition nr 178.

För egen del finner jag det lämpligt att, såsom föreslagits, utbyta nämnda
frivilliga sjukvårdsförsäkring mot en mera obligatorisk anordning. På
längre sikt bör en sådan utvidgning av den obligatoriska försäkringen vara
lika beskaffad i landets olika delar och sålunda regleras generellt. Det vill
dock synas som om tiden liärför ännu inte är inne. Genom den av utredningen
föreslagna anordningen öppnas emellertid möjlighet att praktiskt
utröna den lämpligaste utformningen av den ifrågavarande försäkringsförmånen.
Härtill kommer att det säkerligen ännu på sina håll föreligger
blott begränsade möjligheter att utnyttja en sådan förmån. Därest det stadgades
direkt skyldighet för kassorna att tillhandahålla sjukvårdsförmån
av detta slag, torde det bli nödvändigt att statsbidrag utgår till de därav
föranledda kostnaderna. Härigenom skulle uppstå en inte obetydlig kostnadsökning
för statsverket. Jag anser mig därför nu böra godtaga den föreslagna
konstruktionen.

Den konvalescenthemsverksamhet som f. n. bedrives inom vissa sjukkasseområden
tillgodoser otvivelaktigt ett behov såväl för sjukkassorna
själva som för deras medlemmar. Den bör enligt min mening ej förhindras.
Jag förordar därför att även vård vid sådant konvalescenthem, som är anslutet
till sjukkassa, skall kunna ersättas.

De nuvarande erkända sjukkassorna utger såsom en försäkringsprestation
hjälp även vid havandeskap och barnsbörd i form av
moderskapshjälp. De handhar även utbetalningen av moderskapspenning
till andra än medlemmar i kassorna. Den antagna lagen om allmän sjukförsäkring
innehåller inga bestämmelser i detta hänseende. Socialförsäkringsutredningens
förslag redovisar ej heller någon motsvarande förmån.
Utredningen torde emellertid komma att framlägga ett förslag härom under
innevarande år. Med prövningen av denna fråga torde därför få anstå
till dess utredningens förslag föreligger.

Slutligen må här erinras om att möjlighet att från sjukvårdsförsäkringen
undantaga vissa kategorier ej föreligger vare sig enligt den antagna
sjukförsäkringslagen eller enligt utredningens förslag. Detta innebär bl. a.,
att de stats- och kommunalanställda tjänstemännen måste få de dem tillförsäkrade
sjukvårdsförmånerna ersatta med eller anpassade efter sjukförsäkringens
sjukvårdsförmåner. Härvidlag är att märka att chefen för
civildepartementet enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 20 augusti 1952
tillkallat en särskild utredningsman för att verkställa utredning rörande
de statsanställdas sjukvårdsförmåner. I utredningsuppdraget ingår bl. a.
att utarbeta förslag till bestämmelser rörande de statsanställdas förmåner
under sjukdom efter sjukförsäkringsreformens genomförande.

Yrkesskadeförsäkringen och samordningens närmare utformning.

Av vad jag tidigare anfört framgår, att jag anser att den nya yrkesskadeförsäkringen
bör äga tillämpning endast å dem som är att anse såsom
arbetstagare och att de regler, vilka gäller inom den allmänna civil -

149

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

rätten, bör vara avgörande för gränsdragningen mellan arbetstagare och
självständig företagare. Naturligen kan det här ej komma i fråga att ingå
på de olika tolkningsfrågor, som i detta avseende kan uppkomma beträffande
skilda yrkeskategorier. På förekommen anledning anser jag mig
emellertid böra som min mening uttala, att skogskörare, å vilka gällande
ramavtal för skogsbruket äger tillämpning eller som eljest utför sitt arbete
under liknande villkor, bör i likhet med de huggare, som deltager i arbetet,
betraktas såsom arbetstagare med vederbörande virkesägare som arbetsgivare.

I detta sammanhang torde ställning ej böra tagas till frågan huruvida av
särskilda skäl någon eller några grupper av anställda icke bör omfattas
av den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen. Spörsmålet härom torde få
behandlas i samband med lagstiftningens närmare utformning, då även
yrkesutbildningselevernas ställning härvidlag torde få klargöras. Här vill
jag emellertid förutskicka att det, såsom utredningen föreslagit, vid en
samordning mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen synes
bli möjligt att upphäva hittills gällande undantag från den obligatoriska
yrkesskadeförsäkringen såvitt angår arbetsgivarens hos honom anställda
familjemedlemmar -— dock ej hustru — i den mån de är sjukpenningförsäkrade
inom sjukförsäkringen.

Vad angår de med den föreslagna samordningen förknippade
problemen erinrar jag om att enligt utredningens förslag samordningstiden
skulle löpa intill dess i anledning av yrkesskadan sjukpenning från sjukkassan
utgått för tillhopa 90 dagar eller den skadade dessförinnan utförsäkrats
ur sjukpenningförsäkringen. Normalt skulle alltså samordningstiden
sträcka sig t. o. m. den 92 :a dagen efter dagen för olycksfallet (2 karensdagar
utöver olycksfallsdagen och 90 sjukpenningberättigande dagar).
Därest den skadade emellertid ej vore sjukskriven utan avbrott efter olycksfallsdagen
utan i stället vore sjukskriven i upprepade perioder eller han ej
alls vore sjukskriven, skulle samordningstiden fortfara långt utöver den
92 :a dagen från olycksfallsdagen. Samordningen skulle i huvudsak innebära,
att under samordningstiden ersättning för en yrkesskada skulle utgivas
av vederbörande sjukkassa precis som för annan sjukdom. Efter utgången
av samordningstiden skulle skadan regleras av den yrltesskadeförsäkringsinrättning,
där den skadade vore yrkesskadeförsäkrad, och efter
yrkesskadeförsäkringens regler.

Från de nu nämnda båda huvudreglerna angående samordningen har
utredningen föreslagit vissa undantag främst i syfte att undvika onödiga
försämringar för de yrkesskadade i förhållande till vad nu gäller. Yrkesskadeförsäkringen
skulle sålunda gripa in och ge viss ersättning redan
under samordningstiden, om den skadade ej vore sjukpenningförsäkrad
enligt sjukförsäkringslagen, t. ex. emedan han ej vore minst 10 år gammal
eller hans årsinkomst av förvärvsarbete enligt sjukförsäkringens regler ej
beräknades uppgå till 1 200 kr. Detsamma skulle gälla för fall alt arbets -

150

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

förmågan ej vore så nedsatt, att hel eller halv sjukpenning kunde utgå
enligt sjukförsäkringens regler men väl exempelvis en fjärdedels eller en
tredjedels sjukpenning eller en livränta (10—49 procent) kunde utgå enligt
yrkesskadeförsäkringen. I de fall, då under samordningstiden sjukpenning
eller livränta utginge från yrkesskadeförsäkringen, skulle dock sjukvårdsersättning
utgå från sjukkassan intill dess från försäkringsinrättningen
eller från inrättningen och kassan sjukpenning eller livränta utgått för tillhopa
90 dagar. Yrkesskadeförsäkringen skulle vidare under den tid, då
sjukvårdsersättning utginge från sjukförsäkringen — d. v. s. samordningstiden
resp. sistnämnda 90-dagarstid — stå kostnaden eller merkostnaden
för vissa sjukvårdande åtgärder i anledning av yrkesskada, nämligen
proteser och andra särskilda hjälpmedel, tandläkarvård och sådan specialbehandling
i invaliditetsförebyggande syfte som skedde på försäkringsinrättningens
begäran.

Enligt en föreslagen specialregel skulle sjukkassan utge ersättning för
sjukvård efter sjukförsäkringens regler även efter utgången av samordningstiden,
nämligen för fall att den skadade skulle vara berättigad till
sjukpenning från kassan under jämnt 90 dagar och därefter erhölle viss
sjukvård, utan att rätt till sjukpenning eller livränta från yrkesskadeförsäkringen
förelåge.

Därest den yrkesskadade ej omfattades av den allmänna sjukförsäkringen
—- han är t. ex. en här i riket icke mantalsskriven utlänning — skulle enligt
utredningens förslag vid yrkesskada utgå ersättning från vederbörande försäkringsinrättning,
men ersättningsförmånerna skulle bestämmas som om
han omfattades av sjukförsäkringen.

Sjukförsäkringens sjukpenningskala samt dess bestämmelser om hempenning
och, med vissa kompletteringar, barntillägg skulle gälla även för
den kvarstående yrkesskadeförsäkringen. Sjukpenningen skulle dock alltid
utgå efter den för de första 90 sjukpenningdagarna gällande kolumnen i
sjukpenningskalan, utom såvitt avser skadade över 67 år. Därest den skadades
årliga arbetsförtjänst enligt yrkesskadeförsäkringens särskilda regler
ej uppginge till 1 200 kr., skulle hel sjukpenning utgå med 2 kr. om dagen.

Utredningens förslag i fråga om innehållet i samordningsreglerna har
tillstyrkts i flertalet av remissyttrandena. Det har emellertid påtalats, att
de enligt sjukförsäkringslagen icke sjukpenningförsäkrade skulle vid yrkesskada
kunna få högre sjukpenning än de sjukförsäkrade. Vidare kunde ersättningen
stiga i stället för sjunka vid ökning av arbetsförmågan, genom
att den skadade överfördes till yrkesskadeförsäkringen med dess förutsatt
förmånligare regler angående fastställande av den årliga arbetsförtjänsten.
Risk för missbruk skulle föreligga genom att den skadade hade möjlighet
att arrangera så, att han tidigare än avsett överfördes till yrkesskadeförsäkringen.
Samordningsreglerna har också betecknats såsom administrativt
betungande, bl. a. därigenom att ett icke obetydligt antal fall samtidigt
komine att handläggas av sjukkassa och försäkringsinrättning.

151

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

Med hänsyn till den sålunda framkomna kritiken har inom socialdepartementet
övervägts en annan lösning av problemet om samordningsreglerna
än den av utredningen föreslagna. Såsom framgår av det förut sagda har
utredningen definierat samordningstiden som en sammanläggningstid. En
sådan metod kan motiveras med att sjukförsäkringslagen i andra hänseenden
räknar med sammanläggningstider. Man kan emellertid även bestämma
samordningstiden såsom en sträcktid, d. v. s. visst antal dagar i
sträck efter olycksfallsdagen eller, när fråga är om yrkessjukdom, dagen
för sjukdomens yppande.

Under departementsbehandlingen har det visat sig, att metoden att räkna
samordningstiden som en sträcktid medför betydande fördelar, därest man
samtidigt gör samordningen mera fullständig. Detta synes även möjligt
genom att samordningstiden blir begränsad på ett fixt sätt. Under samordningstiden
bör sålunda å ena sidan sjukpenning till sjukkassemedlem
aldrig utgå från yrkesskadeförsäkringen, å andra sidan bör samordningstiden
upphöra före utgången av 90-dagarstiden, då på grund av skadan rätt
till livränta föreligger. De speciella reglerna i utredningens förslag om ersättning
från yrkesskadeförsäkringen för proteser o. d., tandläkarvård och
invaliditetsförebyggande behandling torde böra bibehållas även vid en sådan
lösning.

En förändring av de hittillsvarande reglerna inom yrkesskadeförsäkringen
av innebörd, att endast hel och halv sjukpenning skall kunna utgivas,
synes inte behöva föranleda betänkligheter. Graderingen av den
nedsättning av arbetsförmågan, som en sjukdomsprocess medför under
olika tidsperioder, måste alltid vara vansklig. I en del fall, där man
nu inom yrkesskadeförsäkringen ger en tredjedels eller en fjärdedels
sjukpenning, torde förutsättningar föreligga för att sjukkassa skall
kunna ge halv sjukpenning. I andra fall torde det kunna vara berättigat
alt viss livränta utgår från yrkesskadeförsäkringen. Det kan förtjäna
nämnas att, därest även vid yrkesskador sjukpenningen blott göres hel
eller halv, man per år slipper flera tusen ersättningsärenden, som eljest
skulle kräva samtidig skadereglering i sjukkassa och försäkringsinrättning.

Vad härefter beträffar frågan om sjukpenning vid yrkesskador till dem
som är sjukvårds- men ej sjukpenningförsäkrade synes med hänsyn till
de konsekvenser, som eljest skulle uppstå, sjukpenningen ej kunna fastställas
till högre belopp än 2 kr. I regel skulle det alltså bli fråga om relativt
blygsamma ersättningsbelopp. Administrationskostnaderna för att utge sådana
mindre belopp kan antagas bli oproportionerligt stora. Om man slopar
sjukpenningen i dessa fall, vinnes en betydande administrativ besparing. Antalet
förvärvsarbetande under 16 år -— dessa utgör huvudparten av dem
som skulle beröras härav — kan antagas successivt sjunka i den mån skolväsendet
utbygges. Jag anser därför, att under samordningstiden något
undantag ej bör göras för ifrågavarande kategori.

152

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

En betydande fördel i ersättningshänseende inträder, om de som blir
höggradigt invalida under samordningstiden föres över på yrkesskadeförsäkringen
redan vid invaliditetens inträde. Då kommer nämligen att i stället
för sjukpenning från sjukkassan utgå livränta från yrkesskadeförsäkringen,
varvid denna försäkrings förmånligare regler om beräknandet av den årliga
arbetsförtjänsten tillämpas.

Förbättringar i ersättningshänseende uppkommer även genom att, vilket
blir förhållandet vid samordningstidens beräknande såsom sträcktid, en del
yrkesskadefall tidigare överföres till yrkesskadeförsäkringen med dess
förmånligare regler om sjukvårdsersättning. Detta är särskilt värdefullt
för dem, som behöver undergå långvarig och dyrbar läkarbehandling men
som ej eller endast under kortare perioder behöver vara sjukskrivna.

Den ökning av antalet fall, som vid en omläggning i angiven riktning
skulle behöva överföras till yrkesskadeförsäkringen, torde ur administrativ
synpunkt väga lättare än den arbetsminskning som erhålles genom att
man slipper fall som skall regleras samtidigt från kassa och inrättning.

Överhuvud synes en omläggning av samordningsreglerna i den riktning,
som övervägts vid departementsbehandlingen, vara förenad med så stora
fördelar att den bör komma till stånd.

Sammanfattningsvis skulle i enlighet härmed samordningen för sjukförsäkringens
del innebära, att om försäkrad drabbas av skada, för
vilken han jämväl är obligatoriskt försäkrad enligt yrkesskadeförsäkringslagen,
sjukhjälp enligt sjukförsäkringslagen ej skall utgå för längre tid än
90 dagar räknat fr. o. m. dagen efter olycksfallsdagen eller, vid annan
yrkesskada än olycksfallsskada, yppandedagen, dock längst intill den dag,
då livränta på grund av skadan börjar utgå enligt yrkesskadeförsäkringslagen.

För yrkesskadeförsäkringens vidkommande skulle samordningen
innebära följande.

1) I fråga om rätt till ersättning i anledning av yrkesskada skiljes mellan
samordningstiden och tiden därefter.

2) Samordningstiden omfattar tiden t. o. m. 90:e dagen efter olycksfallsdagen
resp. yppandedagen; dock att samordningstiden upphör senast, då
rätt till livränta enligt yrkesskadeförsäkringslagen inträder.

3) Arbetstagare, som i anledning av yrkesskada är berättigad till sjukhjälp
enligt sjukförsäkringslagen, äger ej under samordningstiden rätt till
ersättning enligt yrkesskadeförsäkringslagen i vidare mån än som anges
under 5) här nedan.

4) Annan arbetstagare än som under 3) avses äger under samordningstiden
erhålla samma förmåner enligt yrkesskadeförsäkringslagen, som han
skulle ha åtnjutit enligt sjukförsäkringslagen, därest han vid tiden för
olycksfallet resp. sjukdomens yppande omfattats av sistnämnda lag.

5) Medför skadan under samordningstiden behov av tandläkarvård eller

153

Kurtgl. Maj:ts proposition nr 178.

konstgjorda lemmar o. d., skall kostnaderna härför, erforderliga utgifter
för resor däri inräknade, ersättas enligt yrkesskadeförsäkringslagen i den
mån ersättning icke utgår enligt sjukförsäkringslagen. Detsamma skall
gälla i fråga om kostnader för särskild vård, som den skadade erhåller på
försäkringsinrättningens begäran, ävensom för sjukvård utom riket.

Vad angår frågan om tillämpning inom yrkesskadeförsäkringen av sjukförsäkringens
sjukpenningskala finner jag ingen anledning att komplicera
försäkringssystemet med en efter andra grunder uppbyggd skala för
den kvarstående yrkesskadeförsäkringens del. Vid inplacering i sjukpenningklass
bör dock, sedan samordningstiden gått till ända, årsinkomsten
bestämmas enligt yrkesskadeförsäkringens regler, i den mån vederbörande
härigenom tillföres en högre sjukpenningklass än den han tillhör i sjukkassan.
Jag biträder likaså förslaget att sjukförsäkringens bestämmelser
om hempenning skall tillämpas även av yrkesskadeförsäkringen. Även
sjukförsäkringens barntilläggsbestämmelser bör gälla för yrkesskadeförsäkringen.

Vad beträffar frågan om anmälningsför farandet vid yrkesskada,
så gäller nu att, då skadan medfört eller skäligen kan antagas medföra
påföljd som föranleder ersättning i form av sjukpenning, livränta eller
begravningshjälp, det åligger arbetsgivaren (arbetsföreståndaren) att ofördröjligen
skriftligen anmäla skadan hos den försäkringsinrättning, där den
skadade är försäkrad enligt lagen. Är det fråga om en skada, som föranleder
ersättning endast i form av läkarvård o. d., skall skriftlig anmälan göras
av arbetsgivaren i den ordning Konungen bestämmer. Den som avger anmälan
har att tillse, att läkarintyg insändes samtidigt med anmälan eller
snarast möjligt därefter. Dessa bestämmelser i olycksfallsförsäkringslagen
kompletteras i en särskild kungörelse av år 1928 av bestämmelser om anmälan
för den centrala olycksfallsstatistikens behov och om anmälan till
arbetarskyddsorganen.

Utredningen, som förutsatt att en motsvarande kungörelse skall utfärdas,
har föreslagit, att bestämmelserna om arbetsgivaranmälan skall i huvudsak
oförändrade gälla endast i de fall, där den skadade ej omfattas av sjukförsäkringslagen.
Om den skadade är sjukförsäkrad, skall arbetsgivaranmälan
göras till lians sjukkassa. Ett enklare anmälningsformulär än för närvarande
har därvid ansetts kunna användas. Arbetsgivaren skall anskaffa
och bifoga läkarintyg på försäkringsinrättningens bekostnad. Så snart anledning
föreligger alt antaga, att skadan kommer att föranleda ersättning
från yrkesskadeförsäkringsinrättning, skall sjukkassan efter erforderlig
komplettering vidarebefordra anmälan till inrättningen. Så skall även ske
i alla de fall, då sjukpenning från sjukkassan utgått i CD dagar, och i de
övriga fall för vilka riksförsäkringsanstalten så föreskrivit.

Vid remissbehandlingen har i en del fall kritik anförts mot de föreslagna
reglerna om anmälningsförfarandet. Man har framhållit, att anmälnings -

154

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

skyldigheten kan antagas komma att fullgöras mycket ofullständigt, enär
anmälan från arbetsgivaren i det övervägande antalet fall blir betydelselös
för ersättningsrätten. En begränsning av anmälningsskyldigheten till
fall, där skadan föranleder längre tids sjukskrivning, t. ex. minst 5 veckor,
har förordats. I det sammanhanget har även framförts förslag att anmälan
skall sändas direkt till försäkringsinrättningen. Det har vidare anmärkts
på bl. a. att läkarintyg på försäkringsinrättningens bekostnad alltid skall
bifogas anmälan om yrkesskada, trots att det stora flertalet av dessa skadefall
ej föranleder ersättning i övrigt från yrkesskadeförsäkringsinrättningen.

Det synes mig ej låta sig göra att nu taga definitiv ställning till reglerna
om den anmälningsskyldighet i detta hänseende, som bör föreskrivas med
hänsyn till skadereglering, arbetarskydd och statistik. Bestämmelsernas utformning
blir nämligen i hög grad beroende av hur den centrala försäkringsorganisationen
utformas. Jag vill emellertid redan nu uttala, att farhågorna
för att anmälningsskyldigheten skulle komma att fullgöras mycket
ofullständigt torde vara överdrivna. Läkarintyg på försäkringsinrättningens
bekostnad synes mig vidare böra anskaffas endast i de fall, då anmälan skall
sändas till inrättningen. Måhända är det lämpligare att överflytta skyldigheten
att anskaffa sådant intyg från arbetsgivaren till sjukkassan.

Kostnads- och finansieringsfrågan.

Det väsentliga skälet att den år 1946 beslutade sjukförsäkringsreformen
ännu ej genomförts är att de kostnader, som genom densamma skulle uppkomma
för statsverket, synts alltför betungande. Enligt en av pensionsstyrelsen
den 6 oktober 1950 avgiven utredning skulle, om den allmänna
sjukförsäkringen genomfördes i oförändrat skick, statsbidraget till den
obligatoriska försäkringen ha utgjort 189,7 milj. kr. för budgetåret 1950/51.
Sannolikt skulle man för budgetåret 1954/55 ha fått räkna med ett sådant
statsbidrag av omkring 200 milj. kr. Härtill skulle komma statsbidraget till
den frivilliga sjukförsäkringen samt kostnaderna för den fria sjukhusvården
och för läkemedelsreformen. Man torde kunna beräkna att nämnda tre
utgiftsposter skulle ha medfört kostnader för staten å omkring resp. 7,
66 och 48 milj. kr. Statsverkets årliga totalkostnader för reformerna skulle
då bli omkring 320 milj. kr. Beräknar man totalkostnaderna för den obligatoriska
sjukförsäkringen till omkring 300 milj. kr. och för den frivilliga
till 35 milj. kr. skulle på de försäkrade av sjukförsäkringskostnaderna
falla 125 å 130 milj. kr. Av kostnaderna för hela reformkomplexet eller närmare
450 milj. kr. skulle alltså drygt 70 % falla å statsverket.

Enligt socialförsäkringsutredningens förslag skall ersättning för sjukhusvård
bestridas av sjukförsäkringen och statens utgifter för försäkringen
nedskäras genom att de försäkrades avgifter höjes och ett arbetsgivarbidrag
till försäkringen införes. Sistnämnda bidrag motiveras bl. a. därav

155

Kungl. Mctj.ts proposition nr 178.

att arbetsgivarnas utgifter för yrkesskadeförsäkringen minskas genom
denna försäkrings samordning med sjukförsäkringen. Förslaget innebär i
fråga om den obligatoriska sjukförsäkringen att av en total kostnadssumma
å 697 milj. kr. skulle på de försäkrade falla 311 milj. kr., på arbetsgivarna
180 milj. kr. och på staten 206 milj. kr. Härtill skulle komma kostnaderna
för den frivilliga försäkringen, vilka för statens del uppskattas till 7 milj.
kr., och för läkemedelsreformen, vilken senare av utredningen förutsatts
i huvudsak genomförd enligt 1946 års principbeslut. Enligt förslaget skulle
sålunda statsverkets utgifter för sjukförsäkringsreformen bli 213 milj. kr.,
kostnaden för läkemedelsreformen häri ej inräknad.

I fråga om statens bidrag till den obligatoriska sjukförsäkringen innebär
socialförsäkringsutredningens förslag, att bidraget begränsas till att avse
sjukvårdsförsäkringen, grundsjukpenningen jämte barntillägg samt förvaltningskostnaderna.
Statsbidraget till en förvärvsarbetande blir alltså oberoende
av inkomstläget och till följd härav procentuellt sett störst för medlemmarna
i de lägre sjukpenningklasserna.

Arbetsgivarbidraget åter skall enligt förslaget uteslutande användas till
nedsättning av avgiften för den tilläggssjukpenning, som utgår till de anställda.

Statens bidrag till sjukvårdsförsäkringen är enligt
förslaget begränsat till att avse ersättning för läkarvård och vissa resekostnader.
Något bidrag till ersättning för sjukhusvård har däremot inte föreslagits;
sjukhusavgifterna föreslås skola bestridas medelst de försäkrades
avgifter till försäkringen. Frågan om fri sjukhusvård har alltså i väsentlig
mån lösts utan att någon direkt utgift därför uppkommer för staten. Jag
anser detta vara en godtagbar anordning under nu rådande förhållanden.
I fråga om storleken av ifrågavarande statsbidrag innebär förslaget inte
någon ändring i den antagna lagen. Bidraget skulle alltså utgå med 50 %
av sjukkassornas nettoutgifter i förevarande hänseende. Pensionsstyrelsen
har ansett utredningens beräkning av läkarvårdsutgifterna böra höjas med
hänsyn till väntade höjningar av läkarvårdstaxorna. Uppenbart är att kostnaderna
för läkarvården är i ej oväsentlig mån beroende av huru läkarvårdstaxorna
utformas. Med hänsyn till svårigheten att i nuvarande läge
uppskatta ifrågavarande kostnad ävensom till den omständigheten, att utredningens
beräkningar inrymmer viss säkerhetsmarginal, anser jag mig
böra godtaga desamma. Ej heller i övrigt föranleder förslaget i denna del,
som innebär att staten med 44 milj. kr. om året bidrager till sjukvårdsförsäkringen,
någon erinran från min sida.

Statsbidraget till grundsjukpenningen har av socialförsäkringsutredningen
föreslagits utgöra 50 % av utgifterna härför. Detta
innebär ett årligt statsbidrag å 105 milj. kr. Avgift för grundsjukpenning
föreslås skola uttagas även av personer med blygsamma inkomster. Den
skall vidare erläggas av sjukkassemedlems hustru, även om hon sak -

156

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

nar egen inkomst. Jag anser det därför nödvändigt att avgiften ej bestämmes
till för högt belopp. Ett inte för knappt tillmätt statsbidrag är därför
erforderligt. Jag tillstyrker utredningens förslag på denna punkt.

I vissa remissyttranden har yrkats att det av utredningen föreslagna
statsbidraget till barntilläggen skulle höjas från 75 till
100 %. Med hänsyn till nödvändigheten av att begränsa kostnaderna för
försäkringen anser jag det inte möjligt att nu tillmötesgå detta yrkande.
Statens bidrag till barnbidragen kan, med den av mig föreslagna utformningen
av desamma, uppskattas till 16 milj. kr. om året, vilket i förhållande
till utredningsförslaget innebär en besparing med 2 milj. kr.

Det s. k. medlemsbidraget, vilket närmast är att anse såsom ett
bidrag till sjukkassornas förvaltningskostnader, kommer — såsom det utformats
av utredningen —- att draga större kostnad än som blivit följden
om de år 1946 antagna bestämmelserna i detta avseende skulle tillämpas.
Kostnaden enligt förslaget beräknas sålunda till 23,4 milj. kr. mot 15 milj.
kr. enligt den antagna lagen. Med hänsyn till det ändrade penningvärdet
och till de ytterligare arbetsuppgifter, som pålägges sjukkassorna, synes
en sådan uppräkning motiverad.

Utredningen har föreslagit att genom ett avgiftslindringsbidrag
av statsmedel skall möjliggöras att avgiften för sjukvårdsförsäkring
och grundsjukpenning begränsas till högst 2 % av den taxerade inkomsten
till statlig inkomstskatt (för makar 2 % av den sammanlagda inkomsten).
Kostnaden härför har beräknats till 7 milj. kr. Vidare har föreslagits
att för de personer, som undantagits från skyldighet att erlägga sjukvårdsavgift
— folkpensionärer och personer (makar) med mindre än 1 200
kr. taxerad årsinkomst — skall utgå ett avgiftsersättningsbidrag
å 10 kr. om året i syfte att förhindra att hela kostnaden för dessas
sjukvårdsförsäkring slås ut på de avgiftspliktiga medlemmarna. Genom bidraget
förhindras också att avgiften i en kassa med många avgiftsbefriade
medlemmar blir alltför stor i förhållande till avgifterna i andra kassor.
Detta bidrag har beräknats till 9 milj. kr. Ifrågavarande förslag föranleder
ingen erinran från min sida.

Utredningen har ej funnit sig böra föreslå någon ändring i fråga om
det statsbidrag å 20%, som enligt den antagna lagen om allmän
sjukförsäkring skulle utgå till den frivilliga sjukpenningförsäkringen.
De skäl, som i vissa remissyttranden anförts för borttagande
av statsbidraget, finner jag ej vara av sådan art, att någon ändring
av den antagna lagen synes påkallad.

I enlighet med vad nu anförts skulle statens årliga bidrag till den obligatoriska
sjukförsäkringen utgöra (44,0 + 105,0 + 16,0 + 23,4 + 7,0 + 9,0 =)
204,4 milj. kr. Härtill skulle komma kostnaden för statsbidrag till den frivilliga
sjukpenningförsäkringen. Denna kostnad anser jag ej behöva beräknas
till mera än 5 ä 6 milj. kr. per år.

157

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

Vid den gjorda beräkningen har jag bortsett från de kostnader för sjukförsäkringen,
som uppkommer genom en läkemedelsreform enligt de riktlinjer
vilka jag i det föregående skisserat. Kostnaderna för densamma torde
kunna beräknas till omkring 34 milj. kr. om året. Med hänsyn till det statsfinansiella
läget torde staten endast i begränsad omfattning kunna lämna
täckning för dessa kostnader. För återstoden skulle alltså sjukkassorna ha
att svara. Detta skulle emellertid leda till en ganska väsentlig höjning av försäkringsavgifterna
för sjukvårdsförsäkring. I syfte att motverka en sådan
höjning förordar jag därför — på sätt i det följande närmare angives —
att ett visst arbetsgivarbidrag får utgå till sjukvårdsförsäkringen. Den avgiftshöjning,
som likväl torde bli erforderlig, medför att avgiftslindringsbidraget
bör uppräknas från 7 till 9 milj. kr. Utöver nämnda kostnadsökning
torde få beräknas ett direkt bidrag till läkemedelsrabatteringen om 6
milj. kr.

De totala statsbidragskostnaderna skulle i enlighet härmed bli (204 + 6 4-2 + 6 =) 218 milj. kr. En jämförelse med de statsutgifter, som skulle uppstå
enligt den antagna lagen, eller — inklusive utgifter för fri sjukhusvård
och en till en kostnad av 48 milj. kr. beräknad läkemedelsreform ■—- omkring
320 milj. kr. per år, ger sålunda vid handen, att ett genomförande
av sjukförsäkringsreformen i enlighet med vad jag förordat skulle minska
statens årliga utgifter för reformen med omkring 100 milj. kr.

Det synes vara berättigat att antaga, att statens bidrag till sjukförsäkringen
i de erkända sjukkassorna skulle för budgetåret 1955/56 ha uppgått
till över 60 milj. kr. Kostnadsökningen för staten vid jämförelse med försäkringen
i de erkända sjukkassorna skulle sålunda för ett helt budgetår bli
158 milj. kr. eller, något avrundat uppåt, 160 milj. kr. Härvid har ej medräknats
kostnaderna för hjälpen vid havandeskap och barnsbörd.

I fråga om de ekonomiska konsekvenserna för det allmännas del må
emellertid erinras om att skatteunderlaget röner påverkan därav att sjukförsäkringsförmånerna
i motsats till utgående sjuklöner förutsättes vara
skattefria, att arbetsgivarnas bidrag till försäkringen i regel torde bli avdragsgillt
vid beskattningen och att de försäkrades avgifter till försäkringen
torde böra medföra större försäkringsavdrag vid inkomstbeskattningen än
f. n. Vidare har ifrågasatts att de allmänna sjukkassorna skulle erhålla
tjänstebrevsrätt. Statens ansvar för sjukförsäkringsavgifternas erläggande
bör också beaktas. Att något så när exakt fastställa verkningarna av ifrågavarande
faktorer är dock näppeligen möjligt.

Den kostnadsökning för statsverket, som blir en följd av reformens genomförande,
lär inte kunna täckas utan att inkomsterna av skattemedlen
ökas. Frågan om vilka åtgärder, som i detta syfte kan bli erforderliga,
torde få anmälas för Kungl. Maj :t av chefen för finansdepartementet och
föreläggas nästa års riksdag.

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

Enligt socialförsäkringsutredningens förslag skall arbetsgivarnas
bidrag till sjukförsäkringen utgöra eu procent av de lönebelopp, som
ligger till grund för beräkning av avgifterna till yrkesskadeförsäkringen.
Detta innebär i nuvarande läge, att arbetsgivarna skulle årligen få till sjukförsäkringen
utgiva omkring 180 milj. kr. eller, därest de stats- och kommunalanställda
tjänstemännen undantages från tilläggsförsäkringen, 150
milj. kr. Skulle yrkesskadeförsäkringen reformeras i enlighet med vad här
föreslagits men utan att någon samordning komme till stånd, bleve arbetsgivarnas
avgifter till yrkesskadeförsäkringen omkring 65 milj. kr. större
än vid en samordning sådan som den föreslagna.

Svenska arbetsgivareföreningen har i sitt remissyttrande ansett samordningen
ej motivera ett större arbetsgivarbidrag än högst 0,8 %. Bidraget
borde dessutom enligt fleras mening varieras med hänsyn till nu
utgående olyclcsfallsförsäkringsavgifter olika företagsgrupper emellan. Eu
sådan variation mellan olika företag inom en företagsgrupp har vidare ansetts
önskvärd ur arbetarskyddssynpunkt.

Såsom jag i det föregående framhållit, bör arbetarskyddssynpunkten inte
överdrivas i detta sammanhang. I övrigt torde böra hållas i minnet att,
ehuru arbetsgivarbidraget delvis motiveras med arbetsgivarnas besparingar
i fråga om yrkesskadeförsäkringsavgifterna, bidraget dock är ett bidrag till
sjukförsäkringen. Det är ingalunda givet, att sjukkassornas utgifter för de
anställda vid olika företag står i relation till olycksfallsfrekvensen vid dessa
företag. Sjukligheten i övrigt kan vara avsevärt större vid ett företag med
liten olycksfallsfrekvens än vid ett med stor sådan frekvens. En differentiering
av arbetsgivarbidraget skulle medföra betydande administrativt merarbete.
Jag förordar därför, att bidraget utgår med en för alla arbetsgivare
lika procentsats.

Vad angår storleken av detta bidrag får jag erinra om att jag tidigare
givit uttryck åt den uppfattningen, att sjukvårdsavgiften synes bli alltför
hög, därest sjukkassorna skulle ha att bestrida huvudparten av kostnaderna
för läkemedelsreformen. Med hänsyn till att staten ej synes kunna påtaga
sig ytterligare utgifter för sjukvårdsförsäkringen, kan en sänkning av avgiften
åstadkommas endast genom att arbetsgivarna får bidraga jämväl till
denna försäkring. Detta synes också i och för sig rimligt.

Den för bidraget till den obligatoriska tilläggssjukpenningen beräknade
procentsatsen av en procent synes mig väl avvägd. Det ytterligare arbetsgivarbidrag,
som blir erforderligt för sänkning av sjukvårdsavgiften, torde
kunna begränsas till en tiondels procent. Om så sker, torde den genomsnittliga
avgiften till sjukvårdsförsäkringen (efter införandet av bidrag till
läkemedelsreformen) och grundsjukpenningen kunna beräknas till genomsnittligt
48 kr. om året, d. v. s. något mindre än 1 kr. i veckan.

Jag förordar i enlighet härmed, att arbetsgivarbidraget sammanlagt fastställes
till 1,1 % av den lönesumma som ligger till grund för beräkning av

159

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

avgifterna till yrkesskadeförsäkringen. Någon anledning att ålägga de arbetsgivare,
som befrias från skyldighet att utge bidrag till den obligatoriska
tilläggsförsäkringen, bidragsskyldighet enbart beträffande sjukvårdsförsäkringen
synes mig ej föreligga, i all synnerhet som staten föreslagits skola
lämna ett särskilt bidrag till läkemedelsrabatteringen. Därest de stats- och
kommunalanställda tjänstemännen undantages från försäkringen för tillläggssjukpenning,
torde arbetsgivarbidraget till sjukförsäkringen kunna
uppskattas till 165 milj. kr. Sker ej sådant undantag, torde bidraget stiga
till 198 milj. kr.

Kostnaderna för yrkesskadeförsäkringen — i den mån den ej övertages
av sjukförsäkringen — synes stiga något, måhända med omkring 10 milj.
kr., genom höjning av sjukpenningarnas och livräntornas maximibelopp,
genom utsträckning av tillhörigheten till försäkringen till arbetsgivarens
familjemedlemmar och genom den omständigheten att flera yrkessjukdomar
blir omfattade av försäkringen. Bortser man från statsarbetarna kan
det antagas, att arbetsgivarnas utgifter för yrkesskadeförsäkringen efter reformernas
genomförande kommer att uppgå till 80 å 90 milj. kr. om året.
Tillsammans med ett arbetsgivarbidrag å 165 milj. kr. kommer ■— bortsett
från staten — arbetsgivarna att få utge 245 å 255 milj. kr. årligen för sjukoch
yrkesskadeförsäkring mot f. n. omkring 140 milj. kr. för yrkesskadeförsäkringen.
För de enskilda arbetsgivarna betyder sålunda reformens
genomförande en årlig kostnadsökning på 105 ä 115 milj. kr. I

I fråga om de försäkrades avgifter till försäkringen
innebär förslaget, att avgift till sjukvårdsförsäkringen skall erläggas av
alla medlemmar med en till statlig inkomstskatt taxerad inkomst av minst
1 200 kr.; dock skall folkpensionärer vara befriade från avgiftsskyldighet.
Avgift för grundsjukpenning jämte barntillägg skall erläggas av dem
som är försäkrade för grundsjukpenning och vars taxerade inkomst ej
understiger 1 200 kr. Avgift för obligatorisk tilläggssjukpenning skall erläggas
av alla, som är försäkrade för sådan sjukpenning. Gentemot de försäkrade
skall de tre nämnda slagen av avgift framstå såsom en enda sjukförsäkringsavgift.

Mot förslaget i denna del har statskontoret invänt, att tillräckliga skäl
saknades att befria personer, som ej har 1 200 kr. i taxerad inkomst, från
skyldigheten att betala avgift. Vidare har i några remissyttranden uttalats,
att folkpensionärernas sjukpenningavgift med hänsyn till den för dem
gällande kortare sjukhjälpstiden borde nedsättas.

I anledning av vad statskontoret anfört må påpekas, att det bl. a. av
uppbördsmässiga skäl, ej torde vara lämpligt att uttaga enbart sjukförsäkringsavgifter
av dem som ej taxerats till sådant belopp att skattskyldighet
föreligger. Vad angår frågan om folkpensionärernas avgift för grundsjukpenning
må erinras om alt sådan avgift endast påföres folkpensionär, som

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

har en egen arbetsinkomst av minst 1 200 kr. om året. Av administrativa
skäl bör man ej differentiera förevarande i sig ganska låga avgift. Därest
avgiften skulle fastställas i förhållande till försäkringsrisken, torde den
för övrigt, trots den kortare sjukhjälpstiden, snarast få bestämmas högre
för folkpensionärerna än för övriga försäkrade med hänsyn till de förras
större sjuklighet. Man bör ej heller bortse ifrån att folkpensionärerna befriats
från den ungefärligen lika stora avgiften till sjukvårdsförsäkringen.
Jag har av nu anförda skäl ej funnit anledning förorda någon ändring av
utredningsförslaget så vitt angår avgiftsplikten.

I fråga om avgifternas storlek må framhållas att avgifterna — liksom i
de erkända sjukkassorna och enligt den antagna lagen — torde komma att
variera något de olika sjukkassorna emellan. De genomsnittliga avgifterna
i den obligatoriska försäkringen kan dock antagas bli ungefärligen följande.
Enbart sjukvårdsförsäkring kan beräknas för vederbörande kosta 23 kr.
om året. Avgiften för sjukvård jämte grundsjukpenningen om 3 kr. synes
komma att hålla sig omkring 48 kr. Det kan förtjäna att nämnas, att f. n.
en motsvarande sjukförsäkring i erkänd sjukkassa betingar en avgift av
cirka 64 kr. Med en sammanlagd sjukpenning av 5 kr. skulle den genomsnittliga
årsavgiften bli 62 kr. mot f. n. i de erkända sjukkassorna 91 kr.
Den genomsnittliga årsavgiften för en sjukpenning av 14 kr. de första
90 dagarna och 9 kr. för tiden därefter kan beräknas till 114 kr. För den
högsta sjukpenning, som kan erhållas i erkänd sjukkassa, eller 14 kr.,
får nu erläggas en årsavgift av i genomsnitt 212 kr. Årsavgiften i den
högsta föreslagna sjukpenningklassen — där sjukpenningen är 20 kr. för
de första 90 dagarna och 12 kr. för tiden därefter — kan beräknas hålla
sig omkring 150 kr.

I fråga om uppbörden av avgifterna till sjukförsäkringen
ansluter sig utredningsförslaget till den antagna lagen. Detta innebär att
avgifterna till den obligatoriska försäkringen uttages tillsammans med
de allmänna skatterna, under det att avgifterna till den frivilliga försäkringen
uppbäres direkt av sjukkassorna. Denna anordning har allmänt
godtagits i remissyttrandena och föranleder ej erinran från min sida, liksom
ej heller förslaget att arbetsgivarbidraget skall uppbäras tillsammans
med yrkesskadeförsäkringsavgifterna.

Verkställda beräkningar rörande de årliga totalkostnaderna
för den av mig förordade obligatoriska sjukförsäkringen
inklusive läkemedelsreform ger vid handen att
dessa kostnader kan beräknas till omkring 738 milj. kr., under förutsättning
att sjukpenningförsäkringen får omfatta även de stats- och kommunalanställda
tjänstemännen. Av nämnda belopp får de försäkrade genom
sina avgifter erlägga omkring 328 milj. kr. eller 44%. Arbetsgivarbidraget

161

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

uPPgår till 198 milj. kr. eller 27 % av totalkostnaderna och statens bidrag
till 212 milj. kr. eller 29 % av dessa kostnader.

På grund av försäkringsbeståndets förändringar torde kunna räknas
med en viss successiv stegring av försäkringskostnaderna, vilken stegring
under de första tio åren har beräknats utgöra ungefär 1 % om året.

För budgetåret 1954/55 torde statens utgifter för sjukförsäkringsändamål,
bortsett det bidrag staten kan ha att utge i sin egenskap av arbetsgivare,
kunna uppskattas till omkring 160 milj. kr. Staten synes ej kunna
undgå att förskottera försäkringsavgifterna för det löpande året. Dessa
inflyter emellertid till statskassan i form av preliminärskatt ungefärligen
samtidigt med att behov av förskott uppkommer. Denna förskottering torde
därför endast i relativt ringa mån komma att belasta statsverket. Vad åter
angår arbetsgivarbidraget torde kunna antagas att allenast 55 å 60 milj. kr.
av det belopp å 80 å 85 milj. kr., som belöper å första halvåret 1955, kommer
att inflyta under halvåret i fråga. En förskottering av arbetsgivarbidrag
kan alltså bli nödvändig intill ett belopp av 25 milj. kr.

Det bidrag staten i sin egenskap av arbetsgivare har att erlägga till försäkringen
blir uppenbarligen beroende av i vad mån tjänstemännen undantages
från den obligatoriska försäkringen för tilläggssjukpenning. Med utgångspunkt
från storleken av de löner, som kan antagas för första halvåret
1955 utgå allenast till statens kollektivavtalsanställda arbetare eller omkring
275 milj. kr., skulle statens bidrag såsom arbetsgivare under budgetåret
1954/55 kunna beräknas till omkring 3 milj. kr. Man torde kunna
räkna med att nämnda belopp kommer att motsvaras av inbesparade utgifter
för sjukvård och sjuklöner.

I enlighet med de riktlinjer i fråga om sjukförsäkringen, som angivits i
det föregående, har inom socialdepartementet upprättats ett förslag till
lag angående ändring i lagen om allmän sjukförsäkring. Jag övergår nu till
detaljbehandling av detta förslag i anslutning till de särskilda paragraferna
i förslaget.

Specialmotivering.

Inledande bestämmelser.

(4 §.)

Socialförsäkringsut redningen.

I fråga om dessa bestämmelser har utredningen, på sätt framgår av s. 132
och 302—303 i dess betänkande, föreslagit vissa jämkningar i 4 §, vilka
betingats därav, att försäkringen föreslås skola ersätta även utgifter för
sjukhusvård.

11—Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 178.

162

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

Utredningen framhåller, att den sjuke måste vistas å sjukvårdsanstalt
samt där erhålla vård för att sjukhusvård skall anses föreligga enligt lagen.
Enbart den omständigheten, att försäkrad betraktades såsom intagen å
sådan anstalt, skulle alltså ej medföra att han ansåges åtnjuta sjukhusvård.
Sålunda kunde den, för vilken anordnats familjevård i enskilt hem jämlikt
bestämmelserna i 88—92 §§ sinnessjukstadgan, inte anses åtnjuta
sjukhusvård.

Sjukhusvårdens inlemmande i försäkringen har föranlett vissa ändringar
av definitionerna å läkarvård, sjukvårdsanstalt och allmänt sjukhus.

Såsom sjukvårdsanstalt skall enligt förslaget anses, förutom allmänt
sjukhus, annan sjukvårdsinrättning, som upptagits i en av Konungen fastställd
förteckning. Förteckningen förutsättes av utredningen omfatta endast
inrättningar som i fråga om vårdens och utrustningens beskaffenhet är
sådana, att de kan jämställas med allmänt sjukhus eller avdelning å sådant
sjukhus av motsvarande slag. Ett ytterligare villkor anser utredningen böra
vara, att inrättningen tillämpar dagavgift och sålunda inte specificerar
förekommande vård- och behandlingskostnader.

Remissyttrandena.

Svenska socialvårdsförbundet påtalar, att en följd av förslaget vore att
vård å ålderdomshem bleve ersatt, endast om vården ägt rum å inrättning,
som upptagits i den avsedda av Kungl. Maj :t fastställda förteckningen.
Följden härav skulle bli att om en person, efter det han åtnjutit sjukhusvård,
överflyttades till ett vanligt ålderdomshem för fortsatt vård, ersättning
ej skulle utgå för sistnämnda vård. Förbundet fortsätter:

Då en särskild kommitté — 1952 års åldringsvårdsutredning — erhållit
i uppdrag att utreda hela frågan om åldringsvården och därvid även frågan
om ålderdomshemmens uppgifter inom nämnda vård, är det f. n. icke
lämpligt att därom göra några bestämda uttalanden. Emellertid torde man
böra utgå ifrån att ett nära samarbete måste etableras mellan sjukvårdsanstalter
och ålderdomshem. Å ålderdomshem intagna åldringar böra bl. a.
kunna överföras till sjukvårdsanstalters geriatriska avdelningar för mera
kortvarig behandling för att sedermera kunna återvända till ålderdomshemmet.
Enligt förbundets uppfattning bör sjukförsäkringen vara så konstruerad
att ett sådant samarbete uppmuntras. Det kan väl ifrågasättas, om
icke sådan å ett ålderdomshem meddelad sjukvård, som enligt läkares intyg
kan anses likvärdig med sjukhusvård å exempelvis ett B-sjukhus, borde
av försäkringen ersättas.

I anledning av utredningens uttalande, att ett villkor för att en sjukvårdsinrättning
skulle upptagas i den föreslagna förteckningen borde vara,
att sjukhuset tillämpade dagavgift, uttalar pensionsstyrelsen, att styrelsen
inte anser troligt, att ett dylikt villkor skulle kunna upprätthållas i
praktiken.

163

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
Departementschefen.

De av utredningen förordade ändringarna i 4 § synes med vissa redaktionella
jämkningar böra genomföras.

I 79 § 2 mom. andra stycket sinnessjukstadgan föreskrives, att vårdavgift
skall beräknas för försöksutskrivningstid, därest återintagning sker
inom sju dagar. Det synes skäligt och ur praktisk synpunkt lämpligt, att
jämväl vid tillämpningen av ifrågavarande lag anse avbrott i sjukhusvården
ej föranledas av en sådan kortvarig försöksutskrivning.

Rörande den förteckning över sjukvårdsanstalter, som skall fastställas,
vill jag framhålla, att därest avdelning, som inom ålderdomshem finnes inrättad
för sjukvård, är att jämställa med ett B-sjukhus, avdelningen bör
kunna upptagas i förteckningen. Huruvida något villkor bör uppställas om
tillämpning av dagavgift för en inrättnings upptagande i förteckningen
synes få bedömas från fall till fall. Hinder bör ej föreligga för upptagandet
av konvalescenthem i förteckningen.

Allmänna bestämmelser.

(5—12 §§.)

Socialförsåkringsutredningen.

De ändringar, som utredningen föreslagit beträffande 5—8 §§ i nuvarande
lag, har betingats av att även de gifta hemmakvinnorna föreslås
bli försäkringspliktiga.

Sedan i anledning härav begreppet familjemedlem blivit obehövligt, har
utredningen funnit lämpligt ersätta bestämmelsen i nuvarande lags 34 §
enligt denna paragraf äger familjemedlem till sådan medlem i sjukkassa,
som ej är svensk medborgare, rätt till sjukhjälp, allenast såframt
familjemedlemmen vistas här i riket — med en föreskrift i 6 §, att barn
skall vara bosatt i riket för att åtnjuta försäkringsskydd.

Utredningen framhåller, att samordningen mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna
aktualiserade frågan om försäkringsplikten inom sjukförsäkringen
för här i riket bosatta utländska medborgare. Dessa
omfattades för närvarande av yrkesskadeförsäkringen men fölle under SFL,
endast om de vore här mantalsskrivna. Utredningen hade övervägt, huruvida
den obligatoriska sjukförsäkringen borde utsträckas att omfatta alla
utlänningar som vore anställda här i landet. Utredningen hade dock stannat
för att ej framlägga förslag till någon ändring i förevarande avseende.
I stället förordade utredningen vissa särbestämmelser inom yrkesskadeförsäkringen
för dem som vore arbetsanställda här utan att vara sjukförsäkrade.

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

I den föreslagna 7 §, som motsvarar 9 § i nuvarande lag, har — förutom
höjningen av det inkomstbelopp, som medför tillhörighet till sjukpenningförsäkringen,
från 600 till 1 200 kr. —- upptagits vissa ändrade regler
beträffande de hemarbetande hustrurnas tillhörighet
till sjukpenningförsäkringen. Dessa regler innebär dels att
sådan hustru skall vara sjukpenningförsäkrad t. o. m. den månad, varunder
hon fyller 67 år, dels att hon, om mannen avlider, likväl skall vara sjukpenningförsäkrad
intill utgången av tredje kalendermånaden efter mannens
död, såvida ej hennes försäkring dessförinnan skall upphöra av annan
anledning.

Under den föreslagna 8 §, som motsvarar 10 § i nuvarande lag, har
intagits en definition av begreppet årsinkomst av tjänst. Utredningens
förslag i detta hänseende sammanhänger med konstruktionen av
den obligatoriska tilläggsförsäkringen.

Den föreslagna 11 § — motsvarande 13 § i nuvarande lag — avser sjukkassas
beslut angående tillhörigheten till sjukpenningförsäkringen
och placering i sjukpenningklass.
Enligt utredningens förslag skall sjukpenningförsäkringen grundas
på uppgifter, som lämnas av de försäkrade själva och som i görlig mån
kontrolleras av kassorna med hjälp av taxeringslängd och andra tillgängliga
upplysningar.

Utredningen framhåller, att de förhållanden, som påverkade en medlems
sjukpenningförsäkring, förändrades tid efter annan. Försäkringen borde då
snarast möjligt anpassas härefter. Vad inkomsterna beträffade bleve det
inte endast fråga om inkomstens storlek utan också om dess art. Sålunda
skulle en försäkrad, som tidigare varit anställd och som började som egen
företagare, ej längre vara obligatoriskt tilläggsförsäkrad även om årsinkomsten
av förvärvsarbete vore oförändrad. En självständig företagare,
som började en anställning, skulle i samband därmed obligatoriskt tilläggsförsäkras
i förhållande till inkomsten i anställningen.

Eftersom sjukpenningförsäkringen —- fortsätter utredningen — grundades
på en beräknad årsinkomst, skulle hänsyn ej tagas till tillfälliga inkomständringar.
En hög inkomst, som kunde beräknas utgå endast några
månader, skulle sålunda ej föranleda någon ändring av sjukpenningförsäkringen.
Däremot kunde en sådan inkomst, om den kunde antagas återkomma
tid efter annan, påverka den medelinkomst för året, som låge
till grund för sjukpenningförsäkringen. Ej heller kortare arbetslöshetsperioder
borde föranleda någon ändring av sjukpenningförsäkringen, därest
de inte kunde beräknas bli mera regelbundet återkommande. Oförvållad
arbetslöshet borde i regel ej föranleda ändring av sjukpenningförsäkringen,
därest den ej kunde anses innebära, att vederbörande ej inom överskådlig
tid kunde komma upp till den inkomst han hade innan han bleve arbetslös.

Kungl. Maj:ts proposition nr 178. 165

For att anpassa sjukpenningförsäkringen efter mera varaktigt ändrade
inkomstförhållanden måste sjukkassorna utöva en kontinuerlig kontroll.
Denna kontroll borde ske med ledning av senaste uppgifter angående medlemmarnas
taxeringar. Utredningen förutsatte, att sjukkassa varje år finge
tillgång till taxeringslängden. För att åstadkomma en snabb anpassning
borde det emellertid i första hand åligga varje medlem att snarast möjligt
anmäla inkomständringar, som vore av betydelse för sjukpenningförsäkringen.

Utredningen erinrar om att enligt förordning den 30 april 1943 (nr 218)
skyldighet föreligger för arbetsgivare att till utmätningsmannen i anställningsorten
anmäla varje anställning, som vore avsedd att vara mer än fyra
veckor. Utredningen föreslår, att anmälningsskyldigheten utsträcktes till att
avse jämväl upphörande av sådan anställning, som tidigare anmälts, samt
att ett exemplar av varje anmälan skulle tillställas den sjukkassa, inom
vars område vederbörande arbetstagare vore mantalsskriven.

Enligt utredningens förslag skall sjukkassa skriftligen lämna underrättelse
till medlemmen om kassans beslut rörande hans sjukpenningförsäkring.

Sådana ändringar av medlems tillhörighet till sjukpenningförsäkringen
eller placering i sjukpenningklass, som berodde på ändrade inkomstförhållanden,
anses av utredningen böra ske vid månadsskiftet närmast
efter det kassan fattat beslut angående ändringen, därest det ej framginge
av beslutet, att ändringen skulle ske vid senare månadsskifte. Retroaktiv
ändring finge ej förekomma. Även andra ändringar av tillhörigheten till
sjukpenningförsäkringen än sådana som berodde på inkomständringar
borde ske vid månadsskifte.

Vid försäkrads sjukdom skall enligt förslaget sjukpenning utgå efter den
sjukpenningklass medlemmen tillhörde vid sjukdomsfallets inträffande.
Denna regel skulle emellertid inte gälla, då tillhörigheten till försäkringen
automatiskt ändrades på grund av bestämmelser i lagen, och någon prövning
från kassans sida alltså inte behövdes. Utredningen föreslår dock ett
undantag från denna regel, i det att hemarbetande kvinna skulle, även om
hennes civilstånd ändrades, äga kvarstå i sjukpenningförsäkringen så
länge sådana omständigheter på grund av sjukdomsfallet förelåge, som
eljest medförde rätt till sjukpenning.

Beträffande utredningens förslag rörande de allmänna bestämmelserna

hänvisas i övrigt till betänkandet s. 119—124, 141—142, 147, 171_176

och 303—305.

Remissyttrandena.

Beträffande utlänningars ställning inom sjukförsäkringen
framhåller arbetsmarknadsstyrelsen, att med hänsyn till den

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

betydelse, som den utländska arbetskraften numera hade för den svenska
arbetsmarknaden, det varit önskvärt, att den obligatoriska sjukförsäkringen
utsträckts till att omfatta alla utlänningar som vore anställda i
riket. Socialstyrelsen påpekar, att man numera i konventioner vanligen
brukade bestämma, att utländska medborgare skulle behandlas som landets
egna efter sex månaders vistelse på dess territorium i fråga om en
sådan socialförsäkring som sjukförsäkringen. Då bosättning under så lång
tid i regel betydde, att vistelsen komme att bli varaktig, föresloge styrelsen,
att SFL ändrades i enlighet härmed. Riksförbundet landsbygdens folk framhåller,
att den utländska arbetskraften för närvarande hade stor betydelse
inom jordbruk och skogsbruk och att det i många fall vore fråga om tillfällig
arbetskraft, som inte vore mantalsskriven i riket. Det borde ytterligare
prövas, om inte möjligheter funnes att låta alla inom riket anställda,
oavsett nationalitet och mantalsskrivningsort, omfattas av sjukförsäkringen.

Pensionsstyrelsen påtalar, att det i 5 § a) förslaget intagna undantaget
från försäkringsplikt vid långvarig sjukhusvård medförde,
att en person, som av annan anledning än sjukdom, t. ex. för sinnesslöhet,
under två år vårdats på sjukvårdsanstalt, uteslötes ur försäkringen.
Skälet för undantagsbestämmelsen —- att vederbörande ej skulle ha någon
nytta av försäkringen — förelåge ej i dylikt fall.

Folkpartiets kvinnoförbund ifrågasätter, huruvida ej den tid, under
vilken en hemarbetande hustru efter makens frånfälle ägde
kvarstå i sjukpenningförsäkringen, kunde utsträckas till sex månader eller
om ej kassorna kunde medges rätt att individuellt pröva behovet av förlängd
försäkringstillhörighet.

Enligt försäkringsrådets uppfattning leder inkomstbedömningen
till ett obilligt resultat om man i sådana fall, där enligt arbetsavtal avdrag
gjordes å arbetstagarens lön, räknade endast med nettoavlöningen. En person,
som ordnade sin pensionering själv, komme då i högre sjukpenningklass
än en person med samma bruttolön, vars pensionsavgifter avdroges
å lönen. För att inte göra tillämpningen av lagen alltför invecklad anser
försäkringsrådet dock möjligt, att man finge finna sig i nämnda resultat.

I några yttranden har framställts kritik mot det av utredningen föreslagna
systemet för inplacering av de försäkrade i sjukpenningklass.

Socialstyrelsen anför:

Att bygga sjukpenningklasstillhörigheten på anmälningar är enligt socialstyrelsens
mening alltför vanskligt. Man kan på goda grunder antaga, att
de försäkrade i stor utsträckning komma att försumma att lämna uppgifter
om löneändringar. Vad arbetsgivaranmälningarna beträffar äro en -

167

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

ligt uppgift erfarenheterna i Stockholm av den nuvarande anmälningsskyldighetens
fullgörande icke särdeles gynnsamma. Det torde sålunda
kunna förutsättas, att sjukkassorna i ett betydande antal fall skulle komma
att vara hänvisade till uppgifter i taxeringslängderna för att vid förändringar
av medlemmarnas inkomstläge bestämma deras nya sjukpenningklass.
En dylik eftersläpning i förening med regeln att klassändring icke
skall kunna ske till den försäkrades förmån måste betraktas som otillfredsställande.
Omfattas vederbörande nu av olycksfallsförsäkringen, innebär
detta resultat dessutom en avgjord försämring jämfört med vad som gäller
enligt denna.

Med anmälningsföreskrifterna vill utredningen uppenbarligen ernå så
aktuella uppgifter som möjligt om inkomständringar för de tilläggsförsäkrade.
Det nyss anförda visar enligt socialstyrelsens mening, att man
måste taga under allvarligt övervägande att i annan ordning söka fullfölja
detta syfte. En tänkbar utväg, som kan förtjäna att undersökas närmare,
ar att grunda sjukpenningklasstillhörigheten på inkomstuppgift från arbetsgivaren,
vilken uppgift skall avlämnas först när sjukdomsfallet inträffar.
Härigenom skulle försäkringen uppnå en hög grad av effektivitet. En sådan
anordning är tilltalande även från den synpunkten att register, med krav
på ständig å jourföring, över ett par miljoner försäkrade skulle bli obehövliga
liksom bland annat meddelanden om förändring av sjukpenningklass.

Socialstyrelsen anför vidare, att därest sjukpenningklasstillhörigheten
bestämdes först vid inträffat försäkringsfall, det föreslagna systemet för
fastställande av medlemmarnas avgifter måste justeras. Man torde dock
kunna uppnå i stort sett samma resultat genom att sätta avgiften i viss
relation till den taxerade inkomsten.

Försäkringsinspektionen framhåller, att det föreslagna systemet kunde
medföra ett underförsäkringsproblem i den meningen att kompensationsgraden
bleve lägre än vad den vore avsedd att vara. Inspektionen yttrar
härom:

Såsom förslaget är upplagt kommer nämligen inplaceringen i sjukklass
till väsentlig del att bero på initiativ från sjukkassemedlemmarna själva,
även om det förutsättes, att sjukkassorna genom egna undersökningar
skall söka följa förändringar i medlemmarnas inkomstförhållanden. Vid
allmänna eller individuella löneförhöjningar får man räkna med att det
ofta blir en icke obetydlig eftersläpning i fråga om medlemmarnas inplacering
i sjukklass. Skulle sådan eftersläpning medföra betydande underkompensation,
är detta ägnat att väcka betänkligheter; inte minst gäller
detta i fråga om behandlingen av yrkesskadefallen under samordningstiden,
eftersom standarden i t råga om dessa fall härigenom kan nedsättas
i ännu högre grad än som är avsett. I den mån som underförsäkring förekommer
minskas uppenbarligen den fara för överförsäkring som nyss berörts.
Emellertid kan eftersläpning i fråga om omplacering i sjukklass
även tänkas förekomma vid inkomstsänkningar. Det är självklart ur alla
synpunkter angeläget, alt man i görligaste mån söker låta sjukklassplaceringen
återspegla aktuella förhållanden — dock utan att tillfälliga variationer
får bli utslagsgivande.

Försäkringsinspektionen ifrågasätter, huruvida ej arbetet med inplace -

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

ring i sjukpenningklasser komme att för kassor och andra vålla mer
arbete per medlem än vid nuvarande sjukförsäkring med dess begränsade
avgifts- och sjukpenningdifferentiering utan att man dock lyckades undvika
eftersläpningen.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län finner det i hög grad angeläget, att
en förenkling av förfarandet komme till stånd. Inplacering i sjukpenningklass
borde i huvudsak kunna ske efter taxeringen.

Enligt den mening, som uttalas av Folksam, komme det föreslagna systemet
att medföra ett betydande arbete för sjukkassorna, därest medlemmarna
i full utsträckning fullgjorde sin anmälningsplikt. I den mån de
underläte detta, komme fallen av missnöje att bli talrika. Innan man
beslutade sig för ett system med dessa allvarliga konsekvenser, borde en
grundlig utredning av andra möjligheter föreligga.

Kooperativa förbundet framhåller, att om de arbetsuppgifter, som den
föreslagna ordningen medförde för sjukkassorna, skulle till punkt och
pricka uppfyllas, tjänstemannabesättningen på kassorna måste komma att
behöva bli ej blott numerärt talrik utan också i många hänseenden specialutbildad.

Den föreslagna ordningen för inplacering i sjukpenningklass kritiseras
också av Socialförsäkringsbolagens förening.

Landsorganisationen uttalar, att det föreslagna systemet, trots tillämpningen
av vissa schematiska grunder för inkomstbedömningen, onekligen
tedde sig ganska komplicerat och kunde förutses komma att medföra
svårigheter och friktioner i tillämpningen. Det vore dock omöjligt att förutbedöma
systemets funktionsduglighet i stort sett. Att nu utreda eventuella
alternativ skulle innebära hela reformens förhalande och borde inte ifrågakomma.

Försåkringsrådet framhåller, att vederbörande tillsynsmyndighet eller
överinstans borde äga rätt att ändra beslut om placering i sjukpenningklass
oberoende av de föreslagna bestämmelserna i 11 § andra och tredje
styckena. En försäkrad borde vidare erhålla meddelande angående ändring
av hans sjukpenningförsäkring även i de fall, då försäkringen automatiskt
ändrades utan formligt beslut av kassan.

Beträffande den föreslagna utvidgade anmälningsskyldigheten
för arbetsgivare angående anställning förklarar Svenska arbetsgivareföreningen,
att den ej ville motsätta sig densamma. Anmälan borde dock tillställas
utmätningsmannen för vidarebefordran till sjukkassan. Länsstyrelsen
i Västernorrlands län anser anmälningsskyldigheten kunna begränsas
till arbetsanställnings upphörande på grund av pensionering.

Departementschefen.

De i detta sammanhang föreslagna lagändringarna har i huvudsak föranletts
av att försäkringsplikt införts för de hemarbetande gifta kvinnorna

Kungl. Maj:ts proposition nr 178. 169

samt av att sjukpenningförsäkringen erhållit ändrad konstruktion. Vad
utredningen i dessa hänseenden föreslagit kan jag i stort sett godtaga.

Med anledning av att det framkommit yrkanden om vidgade möjligheter
för utlänningar att vinna inträde i försäkringen, vill jag framhålla,
att f. n. stor aktivitet råder kring frågan att få till stånd internationella
socialförsäkringskonventioner. Lagen ger möjlighet för Konungen
att träffa överenskommelse med främmande makt om tillämpning av lagen
å andra dess medborgare, som vistas här i riket, än dem å vilka lagen eljest
är tillämplig. Det torde kunna antagas att sådana överenskommelser i
första hand kommer att träffas med våra nordiska grannländer. I den mån
så sker synes de i yttrandena framställda önskemålen till väsentlig del
bli tillgodosedda. Jag vill också framhålla att kravet på mantalsskrivning
i fråga om utlänningarna, vars vistelse inom vårt land många gånger är
av helt tillfällig art, är av särskild betydelse med hänsyn till formen för
uppbörd av de obligatoriska sjukförsäkringsavgifterna. Jag anser mig
därför tills vidare böra ställa mig avvaktande i detta hänseende. Beträffande
de icke mantalsskrivna utlänningarnas rätt till ersättning vid yrkesskada
hänvisar jag till den allmänna motiveringen.

Vad pensionsstyrelsen anfört rörande försäkringspliktens
upphörande vid anstaltsvård synes mig inte ge anledning att frångå
vad den gällande lagen i detta hänseende innehåller.

Med anledning av vad försäkringsrådet anfört rörande beräkning
av årsinkomst i sådana fall, då pensionsavdrag göres å lön, vill jag
som min mening uttala, att praktiska skäl synes tala för att man i förevarande
sammanhang endast tager hänsyn till den lön, som vederbörande
efter pensionsavdraget äger uppbära.

Därest sjukkassa, såsom ifrågasatts i några remissyttranden, skulle
verkställa inplacering i sjukpenningklass först vid ett försäkringsfalls
inträffande, skulle måhända större möjlighet föreligga att
uppnå bättre överensstämmelse med de aktuella förhållandena. Man kan
emellertid inte bortse från risken, att en försäkrad, när utfåendet av en
förmån är aktuell för honom och han icke genom att få högre förmån
ådrager sig någon motsvarande större förpliktelse, söker förskaffa sig en
högre sjukpenning än som rätteligen bör utgå och även lyckas därmed.
Att systemet härigenom skulle medföra vådor för försäkringens ekonomi
och kunna gynna vissa försäkrade på andras bekostnad synes uppenbart.
Med all sannolikhet skulle ett system av ifrågavarande slag också medföra
större arbete för sjukkassorna än som följer med det av utredningen föreslagna.
Den utredning rörande inkomstförhållandena, som bleve erforderlig
vid ett försäkringsfall, skulle nämligen säkerligen i många fall bli arbetskrävande.
Vidare kan inte heller vid ett sådant system en medlemsregistrering
undvaras, bl. a. med hänsyn till att sjukhjälpstiden är begränsad och

170

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

att sålunda utbetald sjukhjälp i form av sjukpenning och ersättning för
sjukhusvård måste registreras för varje medlem. Vad som inte minst talar
mot ett dylikt system är de förseningar med sjukpenningens utbetalning
som torde bli följden. De dröjsmål med sjukhjälpens utbetalning, som
nu är en olägenhet inom olycksfallsförsäkringen, skulle sålunda överflyttas
till sjukförsäkringen.

Det är dock uppenbart, att även med utredningens förslag angående
sättet för inplaceringen av de försäkrade i sjukpenningklasser besvärligheter
kommer att uppstå, om också de administrativa svårigheterna ej synes
behöva bli särskilt betydande i fråga om den stora massan fast anställda.
Det föreslagna systemet har emellertid sina betydande fördelar. Bland dem
är främst att nämna, att en direkt relation föreligger mellan de försäkrades
rätt till viss sjukpenning och deras avgiftsskyldighet, att möjlighet finnes
till en snabb anpassning av försäkringsskyddet till de aktuella inkomstförhållandena,
att försäkringsskyddet bibehålies oförändrat oavsett tillfälliga
inkomständringar och att vid ett försäkringsfalls inträffande sjukpenningen
omedelbart kan utbetalas. Det är också av stort värde, att en
försäkrad på förhand vet vad han har att påräkna vid sjukdom. Endast
om så är fallet, torde det för övrigt vara möjligt för en anställd, som även
har inkomst av annat förvärvsarbete än inkomst av tjänst, att bedöma i
vad mån han bör skaffa sig en frivillig försäkring. Jag godtager därför
förslaget i detta hänseende.

Förslaget att utvidga arbetsgivarnas anmälningsskyldighet
rörande arbetsanställning anser jag böra genomföras. Frågan härom
torde få prövas närmare i samband med utarbetandet av de följdförfattningar
i övrigt, som föranledes av sjukförsäkringsreformens genomförande.

I likhet med försäkringsrådet anser jag, att vederbörande myndighet bör
kunna retroaktivt verkställa ändring av sjukkassas beslut
rörande en sjukkassemedlems sjukpenningförsäkring. Jag anser likaså att
en försäkrad bör skriftligen delgivas varje ändring av hans sjukpenningförsäkring.

Enligt utredningens förslag skall, i likhet med vad som gäller enligt
den antagna lagen, en medlems sjukpenningförsäkring inte få ändras
under tid, då han lider av sjukdom, förrän hans rätt till sjukpenning
upphört till följd av bestämmelserna rörande sjukhjälpstid. Utredningen
har ansett, att detsamma bör gälla även i sådana fall, då en hemarbetande
hustru upphör att vara gift under tid då hon är berättigad till sjukpenning.
Enligt min mening bör ifrågavarande regel gälla utan undantag och
således avse även en hemarbetande hustru, vars sjukpenningförsäkring
eljest skulle upphöra till följd av att hon fyller 67 år eller dessförinnan
börjar uppbära folkpension. I anslutning till vad nu sagts vill jag jämväl
framhålla, att när skyldighet för en person att vara sjukpenningförsäkrad

171

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

inträder under tid, då han lider av sjukdom som avses i 21 §, sjukpenningförsäkringens
ikraftträdande inte bör påverkas av sjukdomen.

I 11 § tredje stycket av utredningens förslag har intagits en hänvisning
till 31 §, där enligt förslaget samordningen mellan sjukförsäkringen och
yrkesskadeförsäkringen avhandlas. Då förslag till yrkesskadeförsäkringslag
ej framlägges i detta sammanhang och då någon samordningsbestämmelse
med hänsyn härtill ej föreslås i sjukförsäkringslagen, torde det få
anstå med införandet av ifrågavarande hänvisning.

Jag vill slutligen framhålla, att när i 7 § andra stycket eller eljest i lagförslaget
(se 29 och 33 §§) talas om folkpensionsförmån därmed avses
även liustrutillägg till folkpension.

Sj ukvårdsförsäkr ingen.

(13—19 §§.)

Socialförsäkringsutredningen.

De ändringar utredningen föreslagit i fråga om försäkrads rätt till ersättning
för läkarvård sammanhänger med att enligt förslaget ersättning
för viss av tandläkare meddelad tandvård skall lämnas av försäkringen.

Utredningen framhåller, att enligt SFL endast längre resor för
läkarbesök ersattes av försäkringen. Med hänsyn härtill hade fastställts
ett grundbelopp av 3 kr., som den försäkrade alltid skulle betala
själv. Utredningen ansåge penningvärdets fall motivera en höjning av
grundbeloppet. En sådan höjning borde emellertid avse endast det första
läkarbesöket under en behandlingsperiod. För en försäkrad, som måste
besöka läkaren flera gånger innan behandlingen vore avslutad, kunde
nämligen redan ett grundbelopp på 3 kr. bli en kännbar utgift, särskilt
om han därutöver skulle vidkännas en del av den överskjutande resekostnaden
och en del av vårdkostnaden.

Utredningen föreslår i enlighet härmed, att den försäkrade skall svara
för ett grundbelopp å 4 kr. vid första läkarbesöket och för ett grundbelopp
å allenast 1 kr. vid återbesök samt att ersättning i princip skall utgå med
tre fjärdedelar av den överskjutande kostnaden. Vid återbesök skall dock
den försäkrade själv svara för högst 2 kr. av resekostnaden. Om den försäkrade
efter hänvisning av läkare sökt vård vid närmaste allmänna sjukhus,
där vården kunnat meddelas, skall både vid det första besöket och
vid återbesök hela den kostnad, som överstiger grundbeloppet, ersättas.

Enligt SFL ersättes resa för intagning på sjukvårdsanstalt
helt. Vid återresa från sjukvårdsanstalt ersättes endast
utgifter överstigande 3 kr. Utredningen föreslår, att sistnämnda belopp
höjes till 4 kr.

172

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

Utredningens förslag i fråga om sjukhusvård innebär, att vid vård på
hemortssjukhus ersättning skall utgå med det belopp, som motsvarar vårdavgiften
på allmän sal vid sjukhuset i fråga. Om avgiften för vård på allmän
sal ej vore densamma på olika avdelningar, skulle ersättning utges
med det belopp, som skulle ha utgått vid vård på allmän sal vid en för
sjukdomens behandling lämpad avdelning vid sjukhuset. Därest erforderlig
vård inte kunnat beredas den sjuke på hemortssjukhus eller om vårdbehovet
uppkommit utanför hemorten och den sjuke med anledning härav
måst intagas på allmänt sjukhus inom ett främmande sjukvårdsområde,
skulle ersättning utges med det belopp, som motsvarade den lägsta för
vården tillämpade avgiften. Detsamma skulle gälla vid vård, som beretts
genom pensionsstyrelsens försorg. I övriga fall skulle ersättning utges med
det belopp, som motsvarade lägsta avgiften på allmän sal vid ett för sjukdomens
behandling lämpat hemortssjukhus. Ersättning skulle dock givetvis
i samtliga fall utges med högst det belopp, som motsvarade den sjukes
kostnader för vården.

Utredningen föreslår, att Kungl. Maj:t skall kunna begränsa kassornas
ersättningsskyldighet genom en taxa för beräkning av ersättning för sjukhusvård
enligt lagen. En sådan taxa skulle fastställas endast om så befunnes
påkallat för att hindra att sjukvårdskostnader i större omfattning
överfördes på sjukförsäkringen. Utredningen utgår från att någon mera
betydande ändring av sjukhushuvudmännens taxepolitik inte skulle ske i
anledning av den nu föreslagna lagstiftningen och håller därför för troligt,
att behov av en sådan taxa i praktiken inte komme att föreligga.

Utredningen föreslår vidare, att, om framställning därom göres, vid vård
på enskilt sjukhem i stället för ersättning för sjukhusvård skall kunna
utges ersättning enligt bestämmelserna om läkarvård.

Utredningens förslag rörande sjukgymnastik eller behandling
med bad, massage, elektricitet eller hetluft eller
annan därmed jämförlig behandling har behandlats i den
allmänna motiveringen. Av vad därstädes anförts framgår, att enligt förslaget
sjukkassa skall kunna besluta att ersättning skall utgå för försäkrads
kostnader för nämnda behandlingsformer. Därest ett sådant beslut
fattats, skulle den obligatoriska sjukvårdsförsäkringen i kassan omfatta
även de förmåner, som avsåges i beslutet. Detta innebure bl. a., att
avgiften för sjukvårdsförsäkringen i kassan skulle avse även de av kassan
införda förmånerna. Denna tvångskaraktär hos försäkringen för merprestationer
gjorde det nödvändigt, att försäkringen finge införas endast
efter tillsynsmyndighetens medgivande och i enlighet med dess föreskrifter.

Med en sådan ordning kunde det inte anses lämpligt att försäkring för
merprestationer meddelades av en centralsjukkassa för landstingsområde.
Detta skulle nämligen innebära, att hela befolkningen inom området tvångs -

173

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

försäkrades, medan förmånerna kunde utnyttjas huvudsakligen endast av
dem, som bodde i eller intill bostadscentra. Rätt till införande av merprestationer
borde därför tillkomma endast lokalsjukkassa ävensom sådan
centralsjukkassa, vars område utgjordes endast av en stad.

I syfte att främja arbetsgivarnas intresse för anordnande av läkarvård
eller annan sjukvård föreslår utredningen, att en allmän sjukkassa skall
ha möjlighet att efter överenskommelse med arbetsgivare
lämna denne skälig gottgörelse för kostnaderna för vården, om kassans
utgifter för sjukvårdsförsäkringen härigenom kunde antagas minska.

Rörande utredningens förslag i fråga om sjukvårdsförsäkringen torde i
övrigt få hänvisas till betänkandet s. 123—139, 302—303 och 305—306.

Remissyttrandena.

I fråga om förslaget rörande ersättning för utgifter för läkarvård
anser Sveriges läkarförbund, att ersättningsandelen borde fastställas till
två tredjedelar. De fria sjukkassornas förbund föreslår, att den sjuke endast
skulle behöva betala sin del av arvodet kontant till läkaren och att läkaren
skulle erhålla resterande belopp från centralsjukkassan.

Svenska arbetsgivareföreningen anser, att det fria läkarvalet kunde
komma att menligt påverka det arbete, som nu utfördes av läkare anknutna
till vissa företag. Dessa läkare gjorde en betydelsefull insats såväl
beträffande arbetarskyddet som vid behandlingen av olycksfallsskadade
och andra sjuka för att förkorta deras sjuk tid.

I ett stort antal remissyttranden har man kraftigt understrukit utredningens
uttalande angående önskvärdheten av en ökning av det nuvarande
antalet taxebundna läkare, särskilt i städerna, och nödvändigheten av att
såvitt möjligt anpassa sjukkassetaxan efter de faktiska förhållandena.
Medicinalstyrelsen anser, att det vore en effektiv lösning att även städerna
erhölle taxebundna läkare, men framhåller samtidigt, att en ändring av
nuvarande förhållanden, som bottnade i den historiska utvecklingen, skulle
möta stora och svåröverskådliga ekonomiska problem.

Sveriges läkarförbund påpekar, att sjukkassetaxan vore en ren återbäringstaxa
och inte reglerade läkararvodena. Förbundet vore ej berett
att medverka till att läkararvodena bundes vid denna taxa. Det vore otillfredsställande,
att taxan inte avsåge specialistvård utom beträffande röntgenoch
radiumbehandling. Möjligheterna till särskilda taxesatser för återbäringen
för specialistvård borde undersökas, innan en allmän sjukförsäkring
genomfördes.

Den föreslagna resekostnad ser sättningen kritiseras av pensionsstyrelsen
i vad den avser ersättningsgrunderna vid återbesök hos
läkare. Den omständigheten, att bestämmelserna komme att avse även
yrkesskadefall, utgjorde enligt styrelsens mening ej tillräckligt skäl för
en sådan väsentlig utökning av antalet ersättningsfall och sådan komplice -

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

ring av handläggningen som de föreslagna reglerna skulle medföra. Styrelsen
kunde därför inte tillstyrka att i fråga om resekostnadsersättning
skillnad gjordes mellan första besök och återbesök. Styrelsen, som under
hand från järnvägsstyrelsen inhämtat, att biljettavgifterna sedan 1946 stigit
med 45 % för resor med statens järnvägar och 46 % för resor med statens
landsvägsbussar, ansåge en höjning av grundbeloppet från 3 till 4 eller 5 kr.
vara motiverad. Riksförsäkringsanstalten framhåller, att förslaget beträffande
resor för erhållande av läkarvård komme att medföra försämrade
förmåner särskilt för sådana arbetstagare, som skadade sig på platser med
långa avstånd till läkare. I vissa fall kunde resekostnaderna uppgå till
flera hundra kronor. Vid olycksfall till sjöss kunde uppkomma synnerligen
höga resekostnader därigenom att fartyget måste avvika ur sin kurs
för att föra den skadade till läkare. Ett högsta belopp för den självrisk,
som den försäkrade skulle stå, borde därför fastställas även beträffande
ersättning för vård och första resan till läkare.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser det kunna övervägas att något höja
det grundbelopp för resekostnader, för vilket de försäkrade själva skulle
svara vid första läkarbesöket och vid återbesök. Landsorganisationen anser
däremot tillräcklig anledning ej föreligga till grundbeloppets höjning vare
sig vid första läkarbesöket eller vid återresa från sjukvårdsanstalt.

I fråga om ersättningsbestämmelserna vid sjukhusvård uttalar
pensionsstyrelsen, att de av utredningen föreslagna bestämmelserna i 15 §
första stycket beträffande »övriga fall» syntes innebära, att om å allmän
sal vid hemortssjukhus, lämpat för behandling av den sjukdom, varom
vore fråga, avgifterna vore olika beroende på vilken avdelning inom sjukhuset
vården meddelades, ersättningen skulle utgå med belopp, som motsvarade
den lägsta av de sålunda förekommande avgifterna, även om den
försäkrade, därest han skulle åtnjutit vården på allmän sal vid hemortssjukhuset,
hade vårdats på sådan avdelning inom detta, där högre avgift
uttagits. Pensionsstyrelsen funne skäligt, att ersättningen i dylikt fall motsvarade
sistnämnda avgift.

Mot den föreslagna möjligheten för Kungl. Maj:t att fastställa taxa
för beräkning av ersättning för sjukhusvård erinrar
länsstyrelsen i Kopparbergs län, att en sådan taxa komme att i praktiken
innebära att Kungl. Maj :t i administrativ ordning bestämde de patientavgifter,
som sjukhusens huvudmän ägde uttaga. Med hänsyn till huvudmännens
ådagalagda förtjänster om sjukhusvårdens utveckling i vårt land
borde enligt länsstyrelsens mening statsmakterna inte utan tvingande skäl
kringskära huvudmännens rörelsefrihet. Avgifterna kunde utan stöd av
lagbestämmelser fastställas efter fria förhandlingar mellan landstingen
och sjukkassorna.

Svenska landstingsförbundet är ense med utredningen om att några större
avgiftshöjningar sannolikt inte komme att bli aktuella under förutsätt -

175

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

ning, att penningvärdet kunde hållas någorlunda stabilt. De låga avgifter,
som nu tillämpades vid sjukhusen, vore ett uttryck för det ansvar, som
huvudmännen kände för det vårdbehövande klientelet. Den lojalitet, som
kännetecknat huvudmännens handlingssätt hittills, torde enligt förbundets
mening utgöra en borgen för att några oberättigade avgiftshöjningar i framtiden
icke komme att vidtagas. En taxa av föreslagen art vore ej nödvändig,
men förbundet hade intet att erinra mot att möjlighet att införa
en sådan taxa skapades.

Medicinalstyrelsen anser sig inte kunna förbise, att en så stor höjning
av legosängsavgiften kunde ifrågasättas av huvudmännen, att den ej vore
förenlig med sjukförsäkringens intressen. Styrelsen tillstyrker därför utredningens
förslag.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar, att en individuell debitering
av sjukhusavgifter torde vara onödig, då fri sjukhusvård obligatoriskt
skulle lämnas genom sjukkassorna. I stället borde sjukvårdsområdet kunna
debitera ett klumpbelopp, som uträknades antingen med ledning av årets
faktiska utgifter eller också genom någon form av standardberäkning.
Ville man upprätthålla kontroll över s. k. utförsäkring, torde sannolikt ett
enkelt anmälningsförfarande kunna stadgas för fall att en patient överskridit
ett visst antal sjukhusdagar. Svenska landsbygdens kvinnoförbund
förordar ett liknande system. Folksam anser likaså, att avräkningarna
mellan sjukkassorna och hemortssjukhusen borde kunna ske på ett enklare
sätt.

Pensionsstyrelsen vänder sig mot den föreslagna bestämmelsen att ersättning
för vård å sjukvårdsanstalt, som upptagits i den av Konungen
jämlikt 4 § fastställda förteckningen, skulle kunna beräknas enligt bestämmelserna
om läkarvårdsersättning. En sådan bestämmelse komme att
i flera hänseenden föranleda komplikationer, särskilt av administrativ
natur, bl. a. därför att en kassa själv skulle kunna avgöra om kassan
önskade påtaga sig den merutgift, som en tillämpning av bestämmelsen
medförde. Förslagets syfte att ur ersättningssynpunkt jämställa fall, då
vård meddelats å sjukvårdsinrättning som upptagits i förteckningen, med
fall, då vården meddelats å annan sjukvårdsinrättning, nåddes endast i
vissa fall. Enligt pensionsstyrelsens mening borde ifrågavarande bestämmelse
kunna utgå. Sveriges läkarförbund däremot finner bestämmelsen
väl motiverad.

Den föreslagna möjligheten för sjukkassorna att träffa överenskom-:
in e 1 s e med arbetsgivare om gottgörelse för arbetsgivarens kostnader
för av honom anordnad läkarvård eller vidtagna andra sjukvårdande
åtgärder har föranlett Sveriges läkarförbund att uttala, att det vore otillfredsställande
att en överenskommelse av detta slag skulle kunna uppsägas
att upphöra efter högst ett år. En arbetsgivare borde ha garantier för
att överenskommelsen ej uppsades så snart.

176

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

Departementschefen.

De nuvarande bestämmelserna rörande sjukvårdsförsäkringen påverkas
framförallt av att sjukhusvårdsersättning föreslås utgå som försäkringsprestation.
Även förslaget om ersättning för viss tandläkarvård samt om
möjlighet för vissa sjukkassor alt införa merprestationer och träffa överenskommelse
med arbetsgivare om gottgörelse för arbetsgivarens kostnader
för av honom vidtagna sjukvårdande åtgärder är nyheter.

Jag har tidigare uttalat mig för att i försäkringen införes ersättning
för sjukhusvård, viss tandvård och möjlighet till merprestationer i enlighet
med utredningens förslag. Förslaget att skapa möjlighet till överenskommelse
av angiven art mellan sjukkassa och arbetsgivare synes mig
också motiverat.

Vad Svenska arbetsgivareföreningen anfört i fråga om företagsläkarnas
arbete synes värt beaktande; enligt min mening är det en angelägenhet av
största vikt, att sjukkassorna och dessas förtroendeläkare får till stånd
ett gott samarbete med företagsläkarna.

Det är i nuvarande läge inte möjligt att taga ställning till den närmare
utformningen av sjuk kassetaxan. Jag vill emellertid framhålla, att
det självfallet är ett önskemål att taxebeloppen i görligaste mån ansluter
sig till de arvoden, som de försäkrade har att erlägga till läkarna.

De av utredningen föreslagna bestämmelserna rörande ersättning för
resekostnader anser jag mig böra godtaga. Mot grundbeloppets höjning
synes, såsom även av pensionsstyrelsens uttalande framgår, några
bärande invändningar inte kunna riktas. De högre ersättningsbeloppen vid
återbesök hos läkare finner jag motiverade, särskilt med hänsyn till att det
vid yrkesskada inte är ovanligt med många läkarbesök, som sammanlagt
kan föranleda resekostnader av betydande storlek. Resekostnaderna kan
även vid det första besöket hos läkaren i undantagsfall stiga till stora belopp,
om särskilt dyrbara transportmedel måste komma till användning. I
regel torde det emellertid i dylika fall bli fråga om sådan resa till sjukvårdsanstalt,
för vilken ersättning helt utgives av försäkringen. Frågan om ersättningsgrunder
vid försäkrads resor utomlands torde få upptagas i samband
med utformningen av de föreskrifter rörande ersättning för sjukvård utom
riket, som Kungl. Maj :t jämlikt 20 § äger utfärda. Emellertid har jag tidigare
förordat att, då fråga är om yrkesskador som inträffar utom riket,
erforderliga resekostnader utom riket skall bestridas av vederbörande yrkesskadeförsäkringsinrättning.
Med hänsyn till vad nu sagts synes tillräckliga
skäl inte föreligga att i fråga om ett första läkarbesök fastställa
något högsta belopp, för vilket den försäkrade själv skall svara.

Det bör framhållas, att den omständigheten, att principbeslutet om den
fria sjukhusvården inte realiseras utan ersättning för sjukhusvård i stället
lämnas av sjukförsäkringen, inte bör medföra, att bestämmelserna om
resekostnadsersättning vid sjukhusvård får ett mera begränsat innehåll än
tidigare avsetts. Ersättning för resekostnader av förevarande slag bör alltså

177

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

utgå även i de fall, den försäkrade till följd av bestämmelserna rörande
sjukhjälpstiden inte kan erhålla ersättning för själva sjukhusvården.

Vad pensionsstyrelsen erinrat mot de föreslagna bestämmelserna angående
ersättning vid sjukhusvård anser jag böra beaktas. Behovet
av en bestämmelse angående möjlighet till särskilda ersättningsgrunder vid
vård å enskild sjukvårdsinrättning torde vara förhållandevis ringa. Bestämmelsen
bör därför kunna utgå.

Sjukförsäkringens administration bör naturligen göras så enkel som
möjligt. Såsom vid remissbehandlingen framhållits, är förenklingar med
avseende å utbetalandet av sjukhusvårdsersättning särskilt önskvärda, med
hänsyn till det stora antalet ersättningsbelopp det här kan bli fråga om.
Med hänsyn till de föreslagna bestämmelserna om hempenning och om
sjukhjälpstid torde det emellertid vara nödvändigt, att sjukkassorna underrättas
om tid, då en kassamedlem vårdas å sjukvårdsanstalt. Däremot synes
det i och för sig inte vara behövligt att sjukhusen utfärdar en särskild räkning
för varje patient. De föreslagna bestämmelserna bör inte hindra, att
kassorna utbetalar ersättningen direkt till vederbörande sjukvårdsanstalt,
varför möjlighet till förenklingar i den riktning som ifrågasatts bör kunna
föreligga.

Även om jag håller för troligt, att en taxa för beräkning av ersättning
för sjukhusvård inte blir behövlig, anser jag likväl
möjlighet böra finnas för Kungl. Maj:t att fastställa en sådan taxa. En
taxa av detta slag påkallas givetvis ej enbart av den omständigheten, att
vissa avgiftshöjningar vidtages inom ramen för den av sjukhushuvudmännen
nu tillämpade taxepolitiken.

Förslaget angående rätt för sjukkassa att införa s. k. merprestationer
har jag redan behandlat i den allmänna motiveringen, till vilken
jag härvidlag hänvisar.

I likhet med läkarförbundet finner jag det inte behövligt att i lagen
angiva någon bestämd uppsägningstid rörande de överenskommelser,
som sjukkassorna skall kunna träffa med arbetsgivare angående
gottgörelse för vissa vårdkostnader. Det torde få ankomma på tillsynsmyndigheten
att vid fastställandet av sådan överenskommelse tillse,
att däri ingående bestämmelser om uppsägningstid är lämpligt avfattade.

Angående den i 14 § sista stycket vidtagna jämkningen hänvisas till vad
som anföres i nästföljande avsnitt.

Sj ukpenningförsäkringen.

(21—28 §§.)

Socialförsäkringsut red ningen.

I fråga om rätten till sjukpenning diskuterar utredningen,
huruvida sjukpenning borde utgå för sex eller sju dagar i veckan. Enligt
utredningen borde vid frågans bedömande stor hänsyn tagas till att sjuk*2
— Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 sand. Nr 178.

178

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

försäkringen omfattade alla förvärvsarbetande. Detta innebure, att många
försäkrade normalt utförde arbete även på söndagarna. Den nuvarande
ordningen med sjukpenning för varje dag vore tillfredsställande för denna
kategori liksom för de månadsavlönade och för långvarigt sjuka tim- och
dagavlönade. Några större olägenheter hade inte försports av det rådande
systemet. Utredningen har därför inte ansett sig böra föreslå någon ändring
i förhållande till vad som nu i detta hänseende gäller.

Beträffande sjukpenningförsäkringens konstruktion
ävensom sjukpenningens storlek hänvisas till den tidigare
redogörelsen.

Utredningen uttalar, att en särskild bestämmelse om s a m manläg gning
av sju k hjälp stid maste finnas för att förhindra att den
för de första 90 dagarna föreslagna högre tilläggssjukpenningen utginge
för längre tid än som avsetts. I detta hänseende föreslår utredningen en
regel, innebärande att tid, som intölle inom 60 dagar före inträffandet av ett
sjukdomsfall och för vilken sjukpenning utgivits, skulle räknas som om den
avsett sjukdomsfallet.

Rörande behovet av överf örsäkringsregler inom den obligatoriska
sjukpenningförsäkringen anför utredningen:

Vid avvägningen av storleken av sjukpenningförsäkringens förmåner
bör givetvis i möjlig mån tillses att dessa förmåner inte i sig själva medför
risk för överförsäkring. Vid utformningen av den föreslagna sjukpenningskalan
har utredningen beaktat risken för överförsäkring ur denna synpunkt
dels så att kompensationsgraden beräknats i förhållande till inkomstbortfallet
efter källskatteavdrag (nettoinkomstbortfallet) dels så att full
kompensation inte lämnas för nettoinkomstbortfallet. I de allra lägsta inkomstlägena
kan visserligen sjukpenningen tillsammans med föreslaget
barntillägg överstiga den aktuella inkomsten. Då emellertid barnförsörjare
endast i sällsynta "fall torde ha så låga inkomster, som det härvid kan bli
fråga om, behöver detta inte väcka betänkligheter. Någon särskild regel
till förhindrande av att förmånerna från den obligatoriska försäkringen
skall bli för stora ur överförsäkringssynpunkt föreslås alltså inte.

Utredningen framhåller vidare, att risk för överförsäkring även kunde
uppkomma därigenom att den försäkrade under sjukdom ägde uppbära
förmåner från annat håll. I allmänhet vore det då fråga om sjuklön från
arbetsgivare eller försäkringsförmåner från annan försäkringsim ättning
än allmän sjukkassa. Utredningen anför härom:

Den obligatoriska sjukförsäkringen bör vara grunden för medborgarnas
skydd under sjukdom. Kompletterande hjälpformer bör sålunda anpassas
efter denna försäkring och inte tvärt om. Det är väsentligt lättare för en
arbetsgivare och en försäkringsinrättning att lämpa sina prestationer efter
den obligatoriska sjukförsäkringens förmåner än för en sjukkassa att ratta
sjukförsäkringsförmånerna efter sjuklön och från annat håll utgående försäkringsprestationer.
Till den obligatoriska försäkringen är de försäkrade
skyldiga att erlägga avgift. De bör då också ha garanti för att vid behov få
valuta därför.

179

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

Av nu angivna skäl anser utredningen inte heller någon generell bestämmelse
vara behövlig i syfte att hindra överförsäkring vid sammanträffande
av olika vid sjukdom utgående förmåner. Utredningen utgår från att försäkringsinrättningar
av olika slag i eget och samhällets intresse skall vid
tecknandet av försäkringar tillse att överförsäkringsmomentet i erforderlig
män beaktas. Först om det visar sig att så inte sker bör lagstiftningsåtgärder
övervägas i syfte att begränsa medborgarnas möjligheter att skaffa sig
skydd mot följderna av sjukdom utöver det som den allmänna sjukförsäkringen
erbjuder.

Rörande dessa spörsmål hänvisas i övrigt till s. 120—121, 140_147,

156—158, 161—177, 182 och 306 i betänkandet.

Enligt utredningens förslag skall inte maketillägg men väl harntillägg
(24 §) utgå. Vid sjukhusvård skall i stället för sjukpenning
utgivas hem penning (25 §). Härom hänvisas till den tidigare redogörelsen
och betänkandet s. 158—161, 177—178 och 306.

Beträffande den av utredningen föreslagna kar en st iden (26 §)
anför utredningen:

Före\arande paragraf har omredigerats i syfte att av densamma skall
framgå att karenstid i princip skall beräknas först från och med sådan dag,
då sjukdomen förorsakar tillstånd, som medför rätt till hel eller halv sjukpenning
enligt 21 §. Bestämmelsen har utformats i anslutning till 22 §
sista stycket.

Fall kan förekomma, då en sjuk underlåter att anmäla ett sjukdomsfall
oaktat hinder för sådan anmälan ej kan anses ha förelegat och det likväl
måste anses obilligt, att den sjuke går miste om sin sjukpenning på grund
av försummelsen. Utredningen föreslår därför att sjukpenning skall kunna
utgå oaktat anmälan ej skett, om särskilda skäl så föranleder. Sålunda bör
försummad anmälan aldrig kunna av sjukkassa åberopas, då den försäkrade
vårdas a sjukvårdsanstalt och ej heller då försummelsen eljest måste anses
ursäktlig och ej länt kassan till men. Arbetsgivares skyldighet att anmäla
yrkesskada skall givetvis inte fritaga den skadade från hans anmälningsplikt.
0

Vidare anför utredningen bl. a. följande:

Inom den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen förekommer liksom
inom sjukförsäkringen karenstid vid utgivandet av kontant hjälp
(daghjälp). Det synes vara alltför hårt, att en arbetslös, som fått vidkännas
karenstiden i arbetslöshetsförsäkringen, även skall få räkna karenstid
inom sjukförsäkringen, om han insjuknar medan han är berättigad till
daghjälp från den förstnämnda försäkringen.

Utredningen föreslår därför att karenstid inte skall beräknas för den som
insjuknar under tid, för vilken han eljest skulle ha ägt uppbära daghjälp
från erkänd arbetslöshetskassa. Vid en blivande reform av arbetslöshetsförsäkringen
bör tillses att eu liknande bestämmelse blir gällande inom
nämnda försäkring.

Enligt SFI, tillämpas inte karenstid vid sjukdomsfall, som inträffar inom
90 dagar efter ett tidigare fall. Bestämmelsen torde vara föranledd av att
karenstid inte hör tillämpas vid recidiv i en sjukdom. Det torde kunna
ifrågasättas om en så lång lid som 90 dagar är behövlig för att bestämmelsen

180

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

skall fylla sitt syfte. Vid eu samordning med yrkesskadeförsäkringen ökas
dessutom antalet fall, då bestämmelsen blir aktuell utan att fråga är om
sjukdomsrecidiv. En begränsning till 20 dagar synes utredningen vara
lämplig.

Angående rätt för sjukkassa att i vissa fall nedsätta eller indraga
sjukpenningen jämte därå utgående tillägg (27 §) yttrar
utredningen:

Bestämmelserna i denna paragraf kommer även att avse yrkesskador.
Det kunde därför övervägas att här införa påföljdsbestämmelser, motsvarande
stadgandena i 15 § socialvårdskommitténs förslag till yrkesskadeförsäkringslag
(FYL).

15 § FYL innehåller bestämmelser om nedsättning av sjukpenning och
livränta till den skadade, då olycksfallet föranletts av att han varit berusad
eller gjort sig skyldig till grov vårdslöshet (1 inom.) eller då han ej ställt
sig till efterrättelse vissa vårdföreskrifter (3 inom.). Nedsättning enligt 1
mom. får ej avse tid utöver 6 månader efter olycksfallet. I 15 § 2 mom. Få L
stadgas om nedsättning av livränta till efterlevande, om denne på sätt som
avses i 1 mom. vållat det olycksfall, som medfört döden.

I viss begränsad utsträckning motsvaras nedsättningsbestämmelserna i
15 § 1 och 3 mom. FYL av bestämmelserna i 29 § SFL om nedsättning
eller hel indragning av sjukpenning samt make- och barntillägg. Sistnämnda
paragraf omfattar emellertid flera grunder för nedsättning eller indragning,
som inte har sin motsvarighet i 15 § FYL.

Vid den av utredningen förordade samordningen torde det inte vara
lämpligt att bibehålla 29 § SFL oförändrad och samtidigt lagfästa 15 § FYL
sådan den utformats av socialvårdskommittén. Resultatet härav skulle
nämligen bli, att nedsättning vid de speciella nedsättningsgrunderna i 15 §
FYL, vilka i avsevärd män torde vara föranledda av arbetarskyddssynpunkter,
skulle ske i regel blott beträffande de fall, som var så långvariga,
att sjukpenning eller livränta skulle utgå från yrkesskadeförsäkringen.

Inte heller synes det lämpligt att utvidga nedsättningsgrunderna i 29 §
SFL med nyssnämnda speciella nedsättningsgrunder i 15 § Få L. Dessa
skulle då bli tillämpliga även vid andra sjukdomar än yrkesskador. Det
skulle uppenbarligen vålla sjukkassorna mycket stora svårigheter att tilllämpa
bestämmelserna. Nedsättning skulle, i den mån den överhuvudtaget
kom till stånd, sannolikt ske ganska slumpartat.

Av yrkesskadebetänkandet (s. 282—304 och 426) samt än mer av remissyttrandena
däröver framgår att frågan om innehållet i en nedsättningsbestämmelse
vid yrkesskador är ytterst tveksam. Av väsentlig betydelse
för denna fråga är om man kan tillgodose arbetarskyddssynpunkterna på
annat sätt än genom en nedsättningsbestämmelse. Utredningen anser det
falla utanför dess uppdrag att närmare undersöka möjligheterna härför.
Utredningen har emellertid velat framföra ovanstående synpunkter och
vill vidare erinra om 1938 års arbetar skyddskommittés förslag (SOU
1946: 60) att nedsättningsbestämmelsen i ÖL (25 §), i vad den avser åsidosättande
av gällande anordning eller föreskrift om åtgärder för undvikande
av olycksfall, borde ersättas med enbart en bestämmelse i arbetarskyddslagen,
avseende straffpåföljd såväl för borttagande eller ändrande av skyddsanordning
som för åsidosättande av skyddsföreskrift.

181

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

I fråga om möjlighet till undantagande från sjukpenningförsäkringen
(28 §) hänvisas till den tidigare redogörelsen och till
betänkandet s. 154—156 och 308.

Remissyttrandena.

Försäkringsrådet anmärker, att enligt 21 § gäller såsom förutsättning för
rätt till hel sjukpenning, att sjukdomen förorsakat förlust av arbetsförmågan
eller att den sjuke enligt läkares föreskrift för sjukdomens botande
bör fullständigt avhålla sig från arbete. I fråga om rätten till halv sjukpenning
funnes icke någon motsvarighet till det senare alternativet. Enligt
försäkringsrådets mening måste sjukdomen anses förorsaka förlust resp.
nedsättning av arbetsförmågan även i de fall, då läkares föreskrift vore den
omedelbara anledningen till att den sjuke helt eller delvis avhölle sig från
arbete. Ifrågavarande alternativ kunde därför utgå.

Sveriges läkarförbund finner sig ej kunna dela utredningens uppfattning,
att några större olägenheter ej försports av nuvarande system med sjukpenning
för 7 dagar per vecka. En allmän läkarerfarenhet vore, att det
vore mycket svårt att friskskriva patienter med sjukförmåner på fredagar
och lördagar, eftersom de ville utnyttja sjukersättningen under veckohelgen.
På grund av denna svårbemästrade tendens torde stora ersättningsbelopp
utbetalas i onödan. Enligt förbundets mening borde därför en övergång
till sjukpenning för 6 dagar per vecka ytterligare övervägas.

I den allmänna sammanfattningen av remissyttrandena har redogjorts
för vad i yttrandena anförts angående riskerna för överförsäkring.
Här må rörande innehållet i remissyttrandena ytterligare åberopas att i
några remissyttranden en särskild överförsäkringsregel efterlyses.

Försäkringsrådet anser en överförsäkringsregel erforderlig för fall, att
sjukpenningen förenades med barntillägg, och föreslår, att sjukpenning
jämte barntillägg icke i något fall skulle få utgå med högre belopp än som
vid hel sjukpenning motsvarade en trehundrasextiondel av den årsinkomst,
som svarade mot den övre inkomstgränsen för den sjukpenningklass
den sjuke tillhörde.

Statskontoret anser det inte böra ifrågakomma, att överförsäkring medgåves
ens i ytterlighetsfall. Föreskrift om begränsning av ersättningsrätten
borde därför meddelas.

Sveriges läkarförbund finner eu spärregel mot överförsäkring nödvändig,
därest de föreslagna sjukpenningförmånerna ej ändrades. Enligt
förbundets mening vore eu spärregel erforderlig även för de fali, då den försäkrade
uppbure förmåner från annat håll än allmän sjukkassa.

Pensionsstyrelsen säger sig dela utredningens uppfattning, att särskild
regel ej syntes erforderlig till förhindrande av att förmånerna från den
obligatoriska sjukpenningförsäkringen skulle bli för stora ur överförsäkringssynpunkt.
Däremot ansåge styrelsen all åtgärder redan nu borde över -

182

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

vägas i syfte att begränsa medborgarnas möjligheter att skaffa sig skydd
mot följderna av sjukdom utöver det som den allmänna sjukförsäkringen
erbjöde. Styrelsen anför härom:

Även om det är att förvänta att försäkringsinrättningar, som meddela
sjukförsäkring, i eget och samhällets intresse i inanga fall komma att tillse,
att överförsäkringsfrågan i erforderlig mån beaktas, torde man dock kunna
utgå från att så ej alltid skulle bli fallet. ^ id de allt vanligare kollektivförsäkringarna
torde risken vara stor alt tillräckligt avseende ej fästes vid
överförsäkringsfrågan. Försäkringsvillkoren (stadgebestämmelserna) torde
vidare icke sällan vara sådana, att försäkringsinrättningarna även om
de beaktat överförsäkringsfrågan vid tecknandet av en försäkring — icke
ha möjlighet anpassa försäkringen, därest förhållandena skulle ändras så
att överförsäkring därigenom uppkommer.

Tjänstemännens centralorganisation understryker, att den obligatoriska
sjukförsäkringen borde vara grunden för medborgarnas skydd vid sjukdom
och att kompletterande hjälpformer borde anpassas till försäkringen och
icke tvärtom. Organisationen hälsade därför med största tillfredsställelse,
att utredningen avvisat tanken på en överförsäkringsregel för förevarande
fall.

I fråga om karenstiden uttalar Landsorganisationen, att förslaget
om nedsättning från 90 till 20 dagar av den tid efter ett föregående sjukdomsfall,
inom vilken karenstid ej skulle tillämpas, vore dåligt motiverat.

Arbetsmarknadsstyrelsen anser, att karenstid icke borde tillämpas när
den försäkrade uppbure dagunderstöd från arbetslöshetsnämnd. l-örsäkringsrudet
framhåller, att eu arbetslös, som inte hade arbetslöshetsförsäkring,
i regel torde drabbas hårdare av karenstiden än den arbetslöshetsförsäkrade.
Att låta även honom slippa karenstid skulle emellertid medföra,
att också andra personer, som befunne sig i en ekonomiskt sett besvärlig
situation, skulle befrias från karenstiden.

I anslutning till de av utredningen föreslagna bestämmelserna angående
rätt för sjukkassa att i vissa fall nedsätta eller indraga sjukpenning
framhåller försäkringsrådet, att de i 15 § 1 mom. yrkesskadeförsäkringsförslaget
upptagna nedsättningsbestämmelserna inte torde,
därest 27 § i SFL finge det innehåll som utredningen föreslagit, kunna tilllämpas
vid flertalet olycksfall, där eljest förutsättningarna för tillämpning
förelåge. Och i de fall, där yrkesskadeförsäkringens bestämmelser skulle
vinna tillämpning, skulle i regel lång tid förflyta mellan olycksfallet och
nedsättningen. Denna olägenhet skulle undanröjas, därest motsvarande
bestämmelser finge inflyta i SFL. Enligt försäkringsrådets mening borde
inom såväl yrkesskadeförsäkringen som sjukförsäkringen gälla vad nu
stadgades i 25 § första stycket ÖL. Reglerna i detta hänseende skulle således
ej avse grov vårdslöshet, som ådagalagts utan samband med åsidosättandet
av skyddsföreskrift eller skyddsanordning, men borde liksom för narvarande
tillämpas även vid brott mot trafikföreskrifter. Riksförsäkrings -

183

Kungl. Maj.ts proposition nr 118.

anstalten finner det nödvändigt, att bestämmelserna på detta område bragtes
i överensstämmelse med varandra. Landsorganisationen anser det icke
kunna komma i fråga, att i sjukförsäkringen införa någon motsvarighet
till nedsättningsbestämmelserna inom yrkesskadeförsäkringen.

I fråga om undantagande från sjukpenningförsäkringen
av vissa statsanställda förordar generalpoststyrelsen och telegrafstyrelsen,
att enligt Saar anställda och avlönade befattningshavare, som
tillhör avdragsgrupp 3, undantoges från sjukpenningförsäkringen i dess
helhet. Följden härav bleve emellertid, att befattningshavare vid sjukdom
under sådan ledighet, vid vilken han helt finge avstå från sina löneförmåner,
inte bleve berättigad till sjukpenning. Telegrafstyrelsen ingår även
på frågan om sjukpenningförsäkringen för befattningshavare inom avdragsgrupp
2 och anför härom:

Vad beträffar tjänstemän tillhörande avdragsgrupp 2 — vilka, om man
bortser från olycksfall i tjänsten och i tjänsten ådragen yrkessjukdom
samt vissa epidemiska sjukdomar, äga uppbära sjukavlöning under högst
180 dagar av ett och samma kalenderår eller, vid sjukdom som fortgår
över årsskifte, högst 180 dagar i följd — bör ett undantagande från sjukpenningförsäkringen
endast avse den tid, varunder de äga uppbära sjukavlöning.
Beträffande övrig tid böra dessa befattningshavare omfattas av
försäkringen i dess helhet, men avgiften för försäkringen finge anpassas
efter de för denna speciella försäkringsform gällande förutsättningarna.
Styrelsen utgår från att en sådan form av försäkring skall ur försäkringsteknisk
och administrativ synpunkt vara möjlig att genomföra. Ett system
sådant som det nu skisserade skulle i stort sett undanröja, att här omhandlade
befattningshavare komme i ett sämre läge än nu. Därest ett undantagande
på sätt ovan sagts icke sker, skulle däremot enligt utredningens
förslag arbetsgivaren, d. v. s. vederbörande statliga myndighet, äga uppbära
befattningshavarens sjukpenning för den tid sjukavlöning utgår.
Den anställde å sin sida skulle för ifrågavarande tid — sålunda utan att
själv få åtnjuta motsvarande sjukpenningförmån — ha att vidkännas avgifter,
för vilka han enligt gällande avlöningsbestämmelser icke kan i
någon form erhålla kompensation. En jämkning av avlöningsbestämmelserna
i syfte att möjliggöra sådan kompensation anser styrelsen icke
tillrådlig. En sådan ordning skulle bl. a. medföra ett ur administrativ synpunkt
synnerligen betungande merarbete.

Departementschefen.

Beträffande sjukpenningförsäkringens konstruktion
och sjukpenningskalans utseende hänvisar jag till den allmänna
motiveringen.

I likhet med försäkringsrådet anser jag det ej erforderligt att i 21 §
såsom förutsättning för rätt till hel sjukpenning upptaga även alternativet
sjukdom, för vars botande den sjuke enligt läkares föreskrift bör fullständigt
avhålla sig från arbete. Sjukdomen bör i sådant fall anses ha förorsakat
förlust av arbetsförmågan. Motsvarande bör i fråga om halv sjukpenning
gälla nedsättning av arbetsförmågan.

184

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

Det i utredningens förslag för rätten till halv sjukpenning angivna
villkoret, att medlemmens inkomst av förvärvsarbete skall ha nedgått
med minst hälften, synes såsom jag framhållit i den allmänna motiveringen
inte böra inflyta i lagen. Beträffande mitt ståndpunktstagande till
frågan om hempenning vid sjukhusvistelse hänvisar jag till den allmänna
motiveringen.

Vid bedömandet av över försök ring srisken bör man enligt
min mening inte förbise, att en sjukdom som regel medför ökade kostnader,
som ej täckes av försäkringen och som särskilt för de mindre inkomsttagarna
kan bli mycket kännbara. Det förhåller sig också utan tvivel
så, att risken för missbruk är minst i fråga om familjeförsörjarna. Den av
mig föreslagna ändringen av barntilläggets konstruktion är vidare ägnad
att minska faran för överförsäkring. I fråga om de fall, då sjukförmåner
utgår även från annat håll än den obligatoriska sjukförsäkringen, vill jag
helt instämma i utredningens uttalande, att den obligatoriska sjukpenningförsäkringen
bör vara den grund för medborgarnas skydd under sjukdom,
efter vilken kompletterande hjälpformer bör avpassas. Jag finner mig sålunda
icke böra förorda någon överförsäkringsregel. Någon sådan finnes
icke heller i den antagna lagen, oaktat kompensationen vid inkomstbortfall
enligt denna lag kunde bli mycket betydande.

Enligt de karenstidsbestämmelser, som utredningen föreslagit,
skulle kunna inträffa, att en person, som vore arbetsoförmögen tre
dagar och sedan efter någon dags arbete ånyo insjuknade, måste börja räkna
karenstid på nytt. Jag finner detta förhållande mindre tillfredsställande
och föreslår därför, att om sjukperiod börjar inom tjugo dagar efter
en föregående sjukperiod, de båda sjukperioderna vid karenstidens beräkning
skall anses som en sjukperiod. Därest sedermera inom tjugo
dagar skulle infalla ytterligare en sjukperiod, skall denna i förevarande
hänseende anses som samma period som de båda föregående o. s. v. Vad
nu föreslagits innebär å andra sidan, att såsom karensdag endast skall
räknas sådan dag, då sjukdom medför sådant tillstånd som avses i 21 §.
Detta synes också närmast överensstämma med syftet med karenstiden. Till
innebörden av begreppet sjukperiod återkommer jag i det följande.

Förslaget om att karenstid ej skall tillämpas i fråga om försäkrad, som
uppbär daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa, vinner min anslutning.
Här är ju fråga om två avgiftsbelagda grenar av socialförsäkringen, och
det synes knappast skäligt, att en försäkrad skall behöva avvakta två
karenstider, därför att orsaken till inkomstbortfallet ändras. Samma skäl
att undvika tillämpning av karenstid synes däremot ej föreligga, när den
försäkrade uppbär dagunderstöd från arbetslöshetsnämnd. Jag är därför
inte beredd att i sistnämnda hänseende nu utvidga undantagsbestämmelsens
tillämplighetsområde.

185

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

Beträffande den föreslagna 26 § bör framhållas, att det åligger försäkrad
att för erhållande av sjukpenning anmäla sjukdomsfalls inträffande, även
då fråga är om yrkesskada, angående vilken arbetsgivaren har anmälningsskyldighet.

Rörande de föreslagna nedsättningsbestä in melserna bör
enligt min mening inom sjukförsäkringen någon skillnad inte göras mellan
sjukdom till följd av yrkesskada och annan sjukdom. Samordningen mellan
sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen synes dock inte böra medföra
en skärpning av sjukförsäkringens regler i detta hänseende. En nedsättning
—- och naturligen i än högre grad en indragning — av sjukpenningförmånerna
försvagar den sjukes möjlighet att utan hjälp från det
allmänna reda sig under den tid, han ej är i stånd att sköta sitt arbete.
Påföljden skulle också drabba inte blott den sjuke själv utan också hans
familj. Särskilt vid svårare sjukdomar skulle en påföljd av detta slag
utan tvivel framstå som inhuman och mera vara ägnad att väcka bitterhet
hos den sjuke än att fullgöra en preventiv funktion. Jag förordar därför
att de nu i SFL stadfästa nedsättnings- och indragningsbestämmelserna
bibehålies. De mindre jämkningar, som utredningen föreslagit, bör dock
genomföras.

Vad i remissyttrandena anförts angående möjligheterna att från sjukpenningförsäkringen
undantaga vissa kategorier torde vara
bemött genom vad jag anfört i den allmänna motiveringen.

Slutligen må i detta sammanhang upptagas en terminologisk
fråga. Vid tillämpning av gällande sjukkasseförordning torde med »sjukdomsfall»
förstås sådant sjuklighetstillstånd, som föranletts av en och
samma sjukdom. Ett och samma sjukdomsfall kan sålunda föranleda tillstånd,
som ibland är sådant, att rätt till sjukhjälp i form av sjukpenning
eller sjukhusvårdsersättning föreligger, men dessemellan förbättras så,
att dylik rätt ej finnes. I SFL användes i motsvarande betydelse ej blott
begreppet »sjukdomsfall» utan även uttrycken »sjuklighetstillstånd» och
»sammanhängande sjuklighetstillstånd». Dessa uttryck, som har sin betydelse
främst vid beräkningen av sjukhjälpstiden (29 §), synes lämpligen
böra ersättas av ordet »sjukdom». Med »sjukhjälpstid» bör förstås det antal
dagar, för vilka sjukhjälp i form av sjukpenning eller ersättning för sjukhusvård
längst kan utgå vid varje sjukdom. Det bör uppmärksammas, att
med sjukdom ej avses själva sjukdomsbenämningen. En ny infektion av
samma slag som en tidigare infektion skall alltså räknas såsom ny sjukdom.
Uttrycket »sjukdomsfall» bör begränsas till att avse varje sådant tillstånd,
som medför rätt till sjukpenning enligt vad i 21 § stadgas eller ersättning
för sjukhusvård. Den tid, under vilken sådant tillstånd varar i oavbruten
följd, synes böra betecknas »sjukperiod». Vad sist sagts bör gälla även om
ny sjukdom tillstöter under pågående sjukperiod. 1 praktiken torde det
nämligen ofta möta oöverstigliga svårigheter att avgöra, när under en sjuk -

186

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

period sjukskrivningsanledningen ändras. Den ifrågavarande begreppsbestämningen
har föranlett jämkningar i 14, 22, 26, 29, 47, 48, 50, 86, 122

och 124 §§.

Sjukhjälpstid.

(29 §.)

Socialförsäkring sutredningen.

Utredningen föreslår ingen ändring i sak i den i SFL för sjukpenningförsäkringen
stadgade sjukhjälpstiden, d. v. s. 730 dagar (två år) för försäkrade
i allmänhet och 90 dagar för folkpensionärer. Nämnda sjukhjälpstid
skall avse jämväl den föreslagna sjukhus vårdser sättningen. Utredningen
framhåller emellertid, att förslaget är av preliminär natur i fråga om
folkpensionärernas sjukhjälpstid vid sjukhusvård.

De i SFL stadgade sammanläggningsreglerna — som i princip överensstämmer
med vad som gäller för de erkända sjukkassorna vore enligt
vad utredningen framhåller besvärliga att tillämpa. Detta gällde särskilt
den medicinska sammanläggningsregeln, som innebure att sjukskrivningstiden
för alla sjukdomar, som hade medicinskt samband, skulle sammanläggas.
Tillämpningen försvårades av att vid sidan av denna regel gällde
en matematisk regel, innebärande att sjukdomsfall, som inträffade inom
90 dagar efter den sista dag för vilken sjukpenning utgivits, skulle räknas
som samma sjukdomsfall som det tidigare fallet, även om medicinskt samband
inte förelåge mellan fallen. Med hänsyn till samordningen och kostnaderna
för försäkringen borde den medicinska sammanläggningsmetoden
bestå. Den föreskrivna 90-dagarsregeln kunde emellertid vid en samordning
med yrkesskadeförsäkringen resultera i att vid yrkesskador sjukhjälp
inte kunde utgå under erforderlig tid. Några större olägenheter skulle
vidare ej uppkomma om denna regel slopades. Utredningen föreslår därför
att regeln finge utgå.

Beträffande utredningens förslag i denna del hänvisas i övrigt till betänkandet
s. 128, 156, 180—182 och 308.

Remissgttr andena.

I fråga om sjukhjälpstiden för folkpensionärer förordar
Sveriges husmodersföreningars riksförbund, att denna tid fastställdes
till samma längd som för övriga försäkrade. De fria sjukkassornas förbund
yttrar att, om maximering av sjukhjälpstiden för folkpensionär ansåges
påkallad, den borde utsträckas till 180 dagar. De lungsjukas riksförbund
anser, att folkpensionärer, som på grund av inkomst av tjänst i invalidpension
eller sjukbidrag uppbure endast grundbeloppet 200 kr. eller däromkring,
inte borde komma i sämre läge beträffande sjukhjälpstiden än övriga
förvärvsarbetande. De blindas förening framhåller, att reduceringen av

187

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

sjukhjälpstiden för folkpensionärer skulle komma att medföra en orättvis
behandling av alla de blinda, som endast uppbure folkpensionens grundbelopp
men som i övrigt vore hänvisade till att försörja sig genom eget arbete.
Flertalet av dessa blinda åtnjöte visserligen blindtillägg, vilket dock
inte finge betraktas som ett bidrag till försörjningen i vanlig mening utan
såsom en ersättning för de merkostnader, som blindheten medförde. Föreningen
hemställde, att den för folkpensionärer föreslagna kortare sjukhjälpstiden
inte skulle avse blinda, som uppbure enbart invalidpensionens
grundbelopp jämte blindtillägg.

Vad särskilt angår förslaget i vad det avser sjukhjälpstid vid folkpensionärers
sjukhusvård uttalar medicinalstyrelsen, att det kunde ifrågasättas,
huruvida ej den föreslagna tiden, 90 dagar, vore väl kort. Med hänsyn till de
överårigas stora sjuklighet och de skiftande förhållandena ville dock medicinalstyrelsen
för närvarande ej föreslå någon ändring i detta avseende.
Landsorganisationen beklagar, att utredningen inte ansett sig kunna föreslå
längre sjukhjälpstid vid folkpensionärers sjukhusvård, och förutsätter att
frågan snarast omprövades.

Svenska socialvårdsförbundet framhåller, att folkpensionen i regel försloge
till gäldandet av nu gällande vårdavgifter. I åtskilliga fall fordrades
dock en ganska liten höjning av vårdavgiften för att folkpensionen inte
skulle räcka till. Enligt modern uppfattning borde jämväl åldringar få
möjlighet att erhålla sådan sjukvård, att de så mycket som möjligt uppnådde
sådan fysisk och psykisk förbättring att de inte bleve kroniska fall.
Förbundet ifrågasatte, om inte redan nu sjukhjälpstiden för folkpensionärer,
åtminstone då det gällde sjukhusvård, borde fastställas till två år såsom
för andra sjukförsäkrade.

I fråga om sammanläggningsreglerna framhåller pensionsstyrelsen,
att olägenheterna med dessa regler, vilka redan i den nuvarande
frivilliga försäkringen vore betydande, självfallet komme att förstoras
i en allmän försäkring med förhållandevis höga sjukpenningbelopp. Pensionsstyrelsen
vore ej övertygad om att slopandet av 90-dagarsregeln —
vilket ur samordningssynpunkt givetvis vore betydelsefullt — innebure
förenkling av själva sammanläggningsförfarandet. Regeln hade nämligen
den fördelen med sig, att den i många fall onödiggjorde utredning angående
medicinskt samband. Ifrågavarande spörsmål borde enligt pensionsstyrelsens
mening snarast bli föremål för en särskild utredning.

Medicinalstyrelsen förklarar sig med tillfredsställelse hälsa 90-dagarsregelns
slopande.

Departementschefen.

Utredningens förslag innebär den ändringen, att vad nu i SFL föreskrives
skall avse jämväl sjukhjälp i form av ersättning för sjukhusvård samt att
den s. k. 90-dagarsregeln slopas. Vad i förra hänseendet föreslagits är en följd

188

Kungi. Maj.ts proposition nr 118.

av att ersättning för sjukhusvårdskostnader inrymts i försäkringen. Principen
om gemensam sjukhjälpstid vid sjukpenning och sjukhusvårdsersättning
överensstämmer med vad som nu gäller enligt sjukkasseförordningen.

Med anledning av vad i remissyttrandena anförts angående sjukhjälpstiden
för invalidpensionärer —- och då närmast sådana pensionärer, vars
folkpension utgår med lågt belopp på grund av att vederbörande har inkomst
av förvärvsarbete — vill jag erinra därom, att ett inkomstbortfall
vid långvarig sjukdom i regel skapar förutsättningar för en höjning av
folkpensionen. Vidare må framhållas, att folkpensionärernas ställning i
den av mig förordade obligatoriska sjukförsäkringen i övrigt blir gynnsammare
än enligt den antagna lagen. Den nuvarande frivilliga sjukförsäkringen
är ofta stängd för den kategori det här gäller. Jag har tidigare
betonat det önskvärda i att försiktighet iakttages vid lagstiftningens utformning
och det nödvändiga i att kostnaderna för försäkringen begränsas. På
grund därav har jag funnit mig böra godtaga utredningens förslag i denna
del.

Det är emellertid inte i och för sig givet, att samma begränsning, som i
SFL stadgats angående folkpensionärernas sjukhjälpstid med avseende på
sjukpenning, bör gälla även i fråga om deras rätt till ersättning vid sjukhusvård.
Såsom i vissa remissyttranden framhållits kan skäl anföras för
en längre sjukhjälpstid i dessa fall. Å andra sidan kan den omständigheten,
att folkpensionen i regel förslår till vårdkostnaderna, åberopas såsom ett
argument för att folkpensionärerna borde bekosta sin sjukhusvistelse även
under de första 90 dagarna. De avgifter, som nu uttages å de allmänna
sjukhusen, torde väl inrymmas inom ramen för de förhöjda folkpensionerna.
Man kan därför säga, att de folkpensionärer, som är mera stadigvarande
intagna å sjukvårdsinrättningar, kommer i minst lika gott läge
som de å ålderdomshem intagna. Inte heller i denna del vill jag därför frångå
vad utredningen föreslagit.

Naturligen är det i och för sig önskvärt, att sammanläggningsreglerna
är så enkla som möjligt. De av utredningen föreslagna reglerna överensstämmer
— frånsett 90-dagarsregelns slopande — i allt väsentligt med den
antagna lagens och med de regler, som hittills tillämpats inom de erkända
sjukkassorna. Slopandet av 90-dagarsregeln synes mig, särskilt med hänsyn
till samordningen, innebära en förbättring. På grund härav och då något
förslag, som skulle innebära en förenkling i detta hänseende, ej framkommit,
ansluter jag mig till utredningens förslag. De av mig i annat sammanhang
förordade begreppsbestämningarna föranleder dock vissa jämkningar
i den av utredningen föreslagna formuleringen.

189

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

Tid för ansökan om sjukhjälp samt allmänna inskränkningar i rätten

till sjukhjälp.

(30—32 §§).

Socialförsäkring sutredningen.

Beträffande soeialförsäkringsutredningens förslag i denna del hänvisas
till betänkandet s. 109—110, 112—118 och 308—309.

Departementschefen.

Dessa paragrafer överensstämmer med 31—33 §§ i SFL. Med hänsyn till
den lydelse, som 6 § erhållit i departementsförslaget, föreslås nuvarande
34 § utgå.

Beträffande den jämkning, som bör vidtagas i 31 § — motsvarande 32 §
i nuvarande lag — samtidigt med att den reformerade yrkesskadeförsäkringen
träder i kraft, hänvisas till den allmänna motiveringen.

Sj ukför säkringsavgifter.

(33—37 §§).

Socialförsäkringsutredningen.

Beträffande innehållet i utredningens förslag hänvisas till den tidigare
redogörelsen och till betänkandet s. 183, 197—202 och 211—218.

I fråga om a v giftsplikten anför utredningen bl. a.:

Enligt SFL skall avgift utgå fr. o. in. den månad, varunder försäkringspliktig
blivit medlem i sjukkassa. Då försäkringsplikt upphör, skall avgift
ej utgå för löpande kalendermånad. En motsvarande princip bör tillämpas
i fråga om tilläggsavgifterna. Vad grundavgiften beträffar skulle ett sådant
förfaringssätt avsevärt komplicera sjukkassornas ändock betydande arbete
med förteckningen och sedermera försvåra uppbördsmyndigheternas debitering
och avgiftsredovisning. I de fall grundavgift med hänsyn till inkomsten
inte kommer att debiteras, skulle en så noggrann avgiftsuträkning
vidare innebära ett helt onödigt arbete. Utredningen föreslår därför, att
grundavgift skall fastställas i förhållande till grundförsäkringens omfattning
vid utgången av det kalenderår som avgiften avser. Härigenom vinnes
också den fördelen, att grundavgift inte påföres den som avlidit eller vars
försäkringsplikt eljest upphört under året.

I förenklande syfte föreslås vidare, att avgiften för sjukvårdsförsäkringen
och försäkringen för grundsjukpenning var för sig skall fastställas till helt
krontal, att tilläggsavgiften vid avgiftspåföring alltid skall avrundas till
helt krontal samt att avgift, som uppgår till lägre belopp än 5 kr. inte skall
påföras. Det kan i sistnämnda fall endast bli fråga om tilläggsavgift för
kortare tid för en person, som inte skall påföras grundavgift.

Enligt utredningens förslag (23 §) skall sjukpenning inte utgivas för tid,
då värnpliktstjänstgöring fullgöres. Emellertid borde, framhåller utredningen,
värnplikten inte i och för sig medföra ändring av den sjukpenningklass
den värnpliktige tillhörde. Möjlighet borde därför föreligga för en
värnpliktig att bli befriad från avgift för tilläggsförsäkringen för de månader,
som helt åtgått för värnpliktstjänstgöring.

190

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

I fråga om avgiftsup p bör den innehåller utredningens förslag
endast en hänvisning till uppbördsförordningen. Utredningen har emellertid
undersökt hur avgiftsuppbörden lämpligen skulle kunna tillgå. Det av
utredningen ifrågasatta förfaringssättet innebär i huvudsak följande.

Tillsynsmyndigheten uträknar årligen de för hela riket genomsnittliga
sjukförsäkringsavgifterna i olika inkomstlägen. Dessa avgiftsbelopp inräknas
i skattetabellen till preliminär A-skatt och tages även i beräkning vid
fastställandet av debiterad preliminärskatt. I början av året efter det avgifterna
avser anger lokalsjukkassorna och stadscentralsjukkassorna med
ledning av medlemskorten den avgift, varje medlem skall erlägga på en
avgiftsförteckning, vartill stomme uppgjorts av vederbörande länsbvrå för
folkbokföringen. Vid denna avgiftspåföring kan dock hänsyn inte tagas till
den befrielse från skyldigheten att erlägga grundavgift, som kan föreligga
på grund av att vederbörandes taxerade inkomst inte uppgår till 1 200 kr.
Avgiftsförteckningen överlämnas till debiteringsförrättaren förslagsvis den
15 mars. Denne överför avgiftsbeloppen till debiteringslängden. Då inkomstlängden
kommit honom tillhanda, noterar han i avgiftsförteckningen de
fall, där grundavgift skall reduceras eller ej erläggas; de till debiteringslängden
överförda beloppen ändras i enlighet härmed. Efter avslutad debitering
införes avgifterna å debetsedlarna å slutlig skatt. Avgiftsförteckningen
återlämnas till vederbörande centralsjukkassa, som i förekommande
fall fördelar avgifterna mellan central- och lokalsjukkassa med hänsyn till
avgifterna i resp. kassor. Med ledning av noteringarna i avgiftsförteckningen
uträknar centralsjukkassa också de statsbidrag i form av avgiftslindringsbidrag
och avgiftsersättningsbidrag, som skall utgå.

I fråga om a v giftsdebiteringen för äkta makar anför
utredningen:

Grundavgiften för en gift person, som inte åsatts taxerad inkomst, bör
påföras andre maken i den män denne åsatts taxerad inkomst. Har båda
makarna åsatts taxerad inkomst bör således vardera maken i princip påföras
sin avgift. Om emellertid den ene makens inkomst är låg, skulle han
kunna komma att påföras en i förhållande till skatten oproportionerligt
hög avgift och en slutlig och ev. kvarstående skatt, som enbart utgöres av
grundavgift. För att undvika detta kan man överväga en bestämmelse, som
innebär att, om ene makens taxerade inkomst är lägre än den andre makens
och tillika understiger ett visst belopp, exempelvis 2 000 kr., bådas grundavgifter
skall påföras den make som åsatts den högre taxerade inkomsten.
Något makeansvar i vidare bemärkelse föreslås ej. En avgift, som påförts
den ene maken, skall alltså inte kunna utkrävas av den andre maken. Är
makarna mantalsskrivna inom olika sjukkasseområden, vilka dessutom
tillhör olika debiteringsförrättares tjänstgöringsområden, måste debiteringsförrättarna
utväxla underrättelser om hur debiteringen verkställes.

Remissyttrandena.

Pensionsstyrelsen framhåller, att utredningens förslag i fråga om a vgifternas
fastställande syntes innebära att försäkringsavgifterna
visserligen skulle beräknas för lokal- och centralsjukkassa var för sig men
däremot inte att skilda avgiftstariffer skulle tillämpas inom kassorna. I
stället skulle med utgångspunkt från nämnda avgifter sammanställas en
avgiftstariff, i vilken varje avgiftsbelopp innefattade avgifter till såväl lokal -

191

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

som centralsjukkassan. Man skulle alltså i varje lokalsjukkassa ha att
använda endast en avgiftstariff för den obligatoriska sjukförsäkringen. Med
hänsyn till fördelen därav i förvaltningshänseende förordade pensionsstyrelsen
att dylikt tariffsystem användes.

Pensionsstyrelsen hemställer, att, när nu socialförsäkringsavgifterna till
stor del komme att uttagas i samband med skatten, undersökning måtte
företagas huruvida det vore möjligt att i fall, då ej hela det debiterade
skattebeloppet kunde uttagas, åtminstone uttaga avgiftsbeloppet.

Beträffande det av utredningen angivna uppbördstekniska förfarandet
framhåller Föreningen Sveriges kronokamrerare att — även
om utredningen bemödat sig om att utforma bestämmelserna på ett sätt
som så litet som möjligt tyngde administrationen — så kvarstode dock, att
förslaget komme att medföra ett avsevärt merarbete för de arbetstyngda
lokala skattemyndigheterna. Föreningen ifrågasätter förenklingar på flera
punkter. Härför uttalar sig även i-iksräkenskapsverket och några länsstyrelser.
Direktionen för Stockholms uppbördsväsen anmäler, att en undersökning
företagits om de konsekvenser, som ett genomförande av utredningens
förslag skulle medföra för uppbördsförvaltningen i Stockholm, i
samband varmed redovisats olika möjligheter att uppnå förenklingar. Direktionen
hemställer, att de komplikationer för uppbördsförvaltningen, som
ett genomförande av utredningens förslag måste draga med sig, måtte bli
beaktade vid den fortsatta prövningen av ärendet. Sveriges häradsskrivarförening
har ingen erinran i vad utredningens förslag berör häradsskrivarnas
arbetsområde.

Riksräkenskapsverket finner det ur principiell synpunkt mindre tillfredsställande,
att vid inräknandet av sjukförsäkringsavgifter i preliminärskatten
denna kunde bli för hög för de medlemskategorier, som undantoges från
den obligatoriska sjukpenningförsäkringen. Ett tillrättaläggande kunde
tänkas ske genom erforderliga anteckningar i mantalslängden och införandet
av en särskild kolumn i skatteavdragstabellerna. Härigenom skulle visst
arbete påläggas de lokala skattemyndigheterna, men det kunde tänkas, att
ett sådant system även ur arbetssynpunkt vore att föredraga framför den
av utredningen anvisade jämkningsvägen. Föreningen Sveriges kronokamrerare
anser, att jämkningsförfarande i dylika fall inte borde tillämpas
med hänsyn till att det bär vore fråga om jämförelsevis små belopp.

Frågan om äkta makars avgifter bar berörts i några yttranden.
Föreningen Sveriges kronokamrerare uttalar sig för att debiteringen för
äkta makar om möjligt måtte förenklas. Underrättelse mellan olika debileringsförrättare
borde i varje fall inte tillgripas, när samtaxering inte förelåge.
I fråga om makeansvar ifrågasatte föreningen, huruvida ej samma
regler som inom folkpensioneringen borde gälla. Därest den ena makens
avgift upptagits på andre makens debetsedel, borde även den senare svara
för avgiften. Vissa komplikationer i indrivningshänseende kunde eljest upp -

192

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

komma. Länsstyrelserna i Gävleborgs och Västernorrlands län anser, att
äkta make borde svara för andra maken påförd avgift, för fall att makarna
för det år avgiften avser vore mantalsskrivna såsom tillhörande samma
hushåll.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anmärker, att det i 35 § förekommande
uttrycket »den inkomst, för vilken han enligt förordningen om statlig
inkomstskatt taxerats för det år avgiften avser» syntes kunna ge anledning
till tvekan, om vilken inkomst eller vilket år som avsåges.

Departementschefen.

De av utredningen föreslagna reglerna rörande sjukförsäkringsavgifterna
avviker i flera hänseenden från motsvarande bestämmelser i den nuvarande
lagen. Detta beror främst på att den obligatoriska sjukpenningförsäkringen
föreslagits få ändrad konstruktion och på att ändrade grunder föreslagits
beträffande skyldigheten att erlägga sjukförsäkringsavgift. Jag har redan
tidigare tillkännagivit, att jag godtager utredningens förslag i dessa delar
och hänvisar härvid till vad jag anfört i den allmänna motiveringen.

Jag har intet att erinra mot att — i de fall avgift skall erläggas till såväl
lokalsjukkassa som centralsjukkassa — avgifterna på sätt pensionsstyrelsen
förordat saminanställes i en enda avgiftstariff, därest så skulle visa sig
ändamålsenligt.

I en del remissyttranden har ifrågasatts, huruvida ej förenklingar i det
av utredningen skisserade systemet för sjukförsäkringsavgifternas debitering
och uppbörd kunde vidtagas. Vad sålunda och i övrigt anförts rörande
avgiftsuppbörden torde få beaktas vid den särskilda utredning i detta hänseende,
som måste komma till stånd om vad jag här förordat lagfästes.

I fråga om den för äkta makar föreslagna avgiftsskyldigheten synes vissa
ändringar böra vidtagas. Sålunda synes vad i 33 och 35 §§ föreslagits om
gift medlem böra avse medlem som taxeras enligt för gift skattskyldig gällande
bestämmelser. Beträffande sådan medlem synes vidare i princip
böra gälla, att ena maken skall anses ansvarig jämväl för andra makens
avgift. Med en sådan regel möjliggöres att, där så av särskilda skäl finnes
påkallat, debitera båda makarnas avgifter på debetsedel, utfärdad för en
av dem. Så synes exempelvis böra ske, då utfärdandet av debetsedel för
den ena maken skulle föranledas allenast av sjukförsäkringsavgift. Vidare
kan övervägas huruvida ena makens sjukförsäkringsavgift bör debiteras
å andra makens debetsedel även i fall, då förstnämnda makes inkomst
allenast är av viss mindre storleksordning. Till följd härav torde i sjukförsäkringslagen
böra upptagas ett stadgande av innebörd att i de fall så
föreskrives i uppbördsförordningen medlem, som taxeras enligt för gift
skattskyldig gällande bestämmelser, skall svara för andra makens sjukförsäkringsavgift.

De närmare övervägandena rörande uppbördsreglernas utformning i nyss

193

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

antytt hänseende torde få ske i samband med att riksdagen underställes
förslag till de övriga ändringar i uppbördsförordningen, som påkallas av
nu förevarande lagstiftning.

Med anledning av påpekandet från länsstyrelsen i Södermanlands län
har bestämmelserna under 33 och 35 §§ något jämkats i formellt hänseende.

Bidrag från arbetsgivare.

(38 och 39 §§.)

Socialförsäkringsu t redningen.

Beträffande förslaget i denna del hänvisas till den tidigare redogörelsen
och till betänkandet s. 197, 202—206, 218—220 och 310.

Utredningen anser, att arbetsgivarbidraget bör beräknas endast å löner
till sådana anställda, som är försäkringspliktiga. Såsom tidigare berörts har
utredningen diskuterat olika alternativ för ordnande av försäkringsskyddet
vid yrkesskada för arbetstagare, som inte omfattas av sjukförsäkringen.
Av vad utredningen i detta hänseende anfört må här återgivas följande.

En möjlighet är att låta en yrkesskada för en icke sjukförsäkrad arbetstagare
helt regleras av den försäkringsinrättning, där hans arbetsgivare har
sina sjukförsäkrade arbetstagare yrkesskadeförsäkrade. Vid detta alternativ
torde vid lämnandet av uppgifter, som skall ligga till grund för premiedebiteringen,
de icke sjukförsäkrade arbetstagarna -— liksom även sådana
som är sjukförsäkrade men inte sjukpenningförsäkrade, t. ex. 15-åriga
arbetstagare — få skiljas ut. För deras del skall den av samordningen
följande premienedsättningen inte ske och skall intet enprocentbidrag lämnas
till sjukförsäkringen. Ett annat alternativ är att inte skilja ut dessa
arbetstagare i premie- och bidragshänseende. Den blivande centralmyndigheten
för sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna får i stället helt bestrida utgifterna
för ifrågavarande yrkesskador, i vad de eljest skulle ha belöpt på
sjukförsäkringen, med de medel som inflyter genom enprocentbidraget.
Innan klarhet föreligger om den centrala organisationen, kan detta alternativ
ej närmare utarbetas. Med hänsyn härtill har utredningen byggt sitt
förslag på det förstnämnda av de båda alternativen.

Utredningen föreslår, att arbetsgivarnas bidrag till sjukförsäkringen skall
erläggas i samma ordning som avgifterna till yrkesskadeförsäkringen och
samtidigt med dessa. Detta bar dock inte kommit till uttryck i lagtextförslaget,
som i detta hänseende endast föreskriver, att bestämmelser angående
uppbörden av arbetsgivarbidrag skall utfärdas av Konungen med riksdagen.
Ett motsvarande stadgande finnes i ÖL rörande uppbörden av avgifter för
försäkringar i riksförsäkringsanstalten. I fråga om denna uppbörd gäller
nu förordningen den 31 mars 1922 (nr 130) angående uppbörd av avgifter
för försäkringar i riksförsäkringsanstalten jämlikt lagen om försäkring för
olycksfall i arbete. Utredningen anser, att denna förordning borde ersättas
av eu ny förordning, vari borde intagas bestämmelser avseende arbetsgivares
bidrag även till sjukförsäkringen. Dessa bestämmelser borde avse även
sådana arbetsgivare, vilkas arbetstagare vore försäkrade i något av de ömse13
— Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 178.

194

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

sidiga bolagen. Det lämpligaste syntes vara, att dessa bolag uppbure ifrågavarande
bidrag i samband med premieuppbörden och att bolagen i sin tur
inlevererade arbetsgivarbidragen till tillsynsmyndigheten för sjukförsäkringen.

Utredningen förordar vidare, att arbetsgivarbidragen fördelades
mellan sjukkassorna i förhållande till kassornas utgifter för
den obligatoriska tilläggsförsäkringen under året. Enligt utredningens förslag
komme huvudparten av ansvaret för den obligatoriska tilläggsförsäkringen
att ankomma på centralsjukkassorna. Arbetsgivarbidragen borde
sålunda kunna fördelas uteslutande mellan dessa kassor.

I fråga om fördelningen av arbetsgivarbidragen anför utredningen ytterligare
:

Arbetsgivarbidragen kommer att till stor del inflyta först efter utgången
av det kalenderår de avser, understundom mycket lång tid därefter. Detta
medför att det kan dröja innan det kan exakt uträknas hur stort belopp,
som för ett visst kalenderår är tillgängligt för fördelning, och innan en mera
exakt fördelning kan ske. Fördelningen bör därför kunna göras efter en
preliminär beräkning. Likaså bör möjligheter öppnas för centralsjukkassorna
att få arbetsgivarbidrag förskotterade av statsmedel.

Tillsynsmyndigheten bör sålunda efter utgången av det kalenderår, som
arbetsgivarbidragen avser, fastställa det belopp, som skall fördelas mellan
centralsjukkassorna. Fördelningen får ske med ledning av erfarenheten
och på grundval av inkomna löneuppgifter från större arbetsgivare och de
andra handlingar, som i fråga om mindre arbetsgivare användes för debitering
av dessas bidrag. Det belopp som fördelas bör, särskilt under de första
åren efter lagens ikraftträdande, fastställas i underkant, överskjutande
belopp tages i beräkning vid fördelning av påföljande årets arbetsgivarbidrag.

Enligt utredningens förslag bör förskott till centralsjukkassorna
utgå från en särskild förskottstitel och utanordnas av tillsynsmyndigheten.
Det borde ankomma på Konungen att utfärda närmare föreskrifter i detta
hänseende ävensom angående arbetsgivarbidragens fördelning och utbetalning.

Starka konjunktursvängningar och penningvärdesförändringar kunde
enligt vad utredningen framhåller medföra stora variationer i arbetsgivarbidragens
storlek från ett år till ett annat. Detta skulle kunna menligt påverka
den önskvärda stabiliteten i avgifterna för de tilläggsförsäkrade. Det
kunde därför övervägas, om inte någon mindre del av arbetsgivarbidragen
borde kunna fonderas, och den sålunda uppkomna fonden vid behov tagas
i anspråk under tider, då arbetsgivarbidragen sjönke. En dylik fondbildning
borde komma till stånd, därest Konungen och riksdagen så förordnade.

Remissyttrandena.

Det av utredningen förordade alternativet i fråga om arbetsgivarbidrag
för personer, som inte omfattades av den allmänna sjukförsäkringen eller
som väl omfattades av denna försäkring men ej vore sjukpenningförsäk -

195

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

rade, anser riksförsäkringsanstalten inte genomförbart. Detta alternativ
skulle nämligen enligt anstaltens mening för denna kategori nödvändiggöra
särskild redovisning och avgiftsdebitering inom yrkesskadeförsäkringen,
något som komme att bli mycket arbetskrävande både för arbetsgivarna och
för försäkringen. Redovisningarna skulle sannolikt också i stor utsträckning
bli ofullständiga. Sjukkassorna skulle därigenom kunna komma att
tillföras arbetsgivarbidrag utan att de behövde vidkännas några motsvarande
kostnader, under det att yrkesskadeförsäkringen skulle komma att
få bära kostnader, som inte täcktes av försäkringsavgifter. Vid det andra
av utredningen berörda alternativet skulle det ej bli erforderligt med särskild
redovisning och avgiftsdebitering för dessa kategorier. Anstalten förordar
därför sistnämnda alternativ.

I fråga om uppbörden av arbetsgivarbidrag framhåller riksförsäkringsanstalten,
att man, såvitt anginge de mindre arbetsgivarna hos
anstalten, i regel torde få tillämpa ett summariskt tillvägagångssätt i huvudsaklig
överensstämmelse med utredningens förslag. För att ytterligare förenkla
arbetet med debiteringen och uppbörden av bidragen för dessa arbetsgivare
torde man lämpligen böra inräkna bidragen i försäkringsavgiften
per årsarbetare. Därvid syntes redovisningen till sjukförsäkringen av
ifrågavarande arbetsgivarbidrag få ske efter en erfarenhetsmässigt bestämd
genomsnittskvot.

Länsstyrelsen i Västernorrlnnds län anför, att utredningens förslag beträffande
de mindre arbetsgivarnas arbetsgivarbidrag innebure att bidraget
skulle beräknas med ledning av uppgifter vid mantalsskrivningen. Denna
metod vore mindre lämplig med hänsyn till att mantalsuppgifterna skulle
lämnas före utgången av det år de avsåge. Arbetsgivarna kunde därför i
inånga fall inte lämna en korrekt uppgift och det låge nära till hands, att
en beräkning framåt gjordes i underkant. Med hänsyn till arbetsgivarbidragets
storlek syntes det också angeläget, att bidraget beräknades efter den
faktiska och inte efter den beräknade arbetslönen. Det funnes vidare mycket
små möjligheter att kontrollera de vid mantalsskrivningen lämnade
uppgifterna. Dessa missförhållanden skulle i de flesta fall elimineras, om
de ifrågavarande uppgifterna för arbetsgivarbidragets beräkning lämnades
i en särskild blankett med deklarationen. Kontrollen av uppgifterna syntes
då lämpligen böra verkställas av kronoombudet i taxeringsnämnden.

Riksräkenslcapsverket anmärker, att utredningen inte berört hur kontrollen
skulle vara anordnad över att arbetsgivarna behörigen fullgjorde
sina ifrågavarande skyldigheter. Vidare ifrågasattes, huruvida inte en fondering
av arbetsgivarbidraget till vinnande av önskvärd stabilitet i stället
borde ske inom ramen för centralsjukkassornas egen medelsförvallning. En
sådan ordning vore att föredraga ur budgetteknisk synpunkt.

196

Kunyl. Maj:ts proposition nr 178.

Departementschefen.

Jag har i den allmänna motiveringen förordat, att arbetsgivarna skall
bidraga till kostnaderna för icke blott försäkringen för tilläggssjukpenning
utan även för sjukvårdsförsäkringen samt att i enlighet härmed
arbetsgivarbidraget bör utgå med i princip sammanlagt l,i procent av utbetalade
lönebelopp.

Såsom riksförsäkringsanstalten framhållit, torde ett urskiljande i detta
sammanhang av sådana arbetstagare, som inte omfattas av sjukförsäki ingen,
otvivelaktigt medföra betydande besvär för både arbetsgivarna och försäkringsinrättningarna
samt dessutom försvåra kontrollen av hui bidrag
och avgifter erlägges. Enligt min mening synes det mest rationellt att arbetsgivarbidrag
till sjukförsäkringen beräknas för samtliga hos arbetsgivaren
anställda. Detta leder uppenbarligen till att inom yrkesskadeförsäkringen
samma avgifter skall beräknas för de ej sjukförsäkrade som för andra arbetstagare.
Det kan då övervägas, att — såsom utredningen ifrågasatt —
låta yrkesskadeförsäkringens organ genom arbetsgivarnas bidrag till sjukförsäkringen
erhålla gottgörelse för de utgifter vid yrkesskador, som de
allmänna sjukkassorna skulle åsamkats, därest ifrågavarande arbetstagare
varit sjukförsäkrade. Enligt min mening skulle emellertid en sådan ordning
medföra onödiga komplikationer. Den grupp arbetstagaie, det här
är fråga om, kommer att så gott som uteslutande bestå av här i riket tillfälligt
arbetande utlänningar ävensom av vissa mera varaktigt här anställda utlänningar,
som inte hunnit bli mantalsskrivna. Att denna förhållandevis
ringa grupp under den tid, som motsvarar samordningstiden, ei håller sina
förmåner vid yrkesskada från yrkesskadeförsäkringen utan att denna erhåller
särskild gottgörelse härför, borde inte nämnvärt kunna påverka storleken
av avgifterna inom denna försäkring. Ej heller bör det väcka betänkligheter
att de allmänna sjukkassorna tillföres arbetsgivarbidrag för icke
sjukförsäkrade arbetstagare, eftersom arbetsgivarbidraget som sådant ytterst
syftar att kollektivt tillföra sjukförsäkringen ett visst belopp.

Det bör i detta sammanhang framhållas, att ett genomförande av de av
mig förordade ändringarna i de av utredningen föreslagna samordningsieglerna
medför, att yrkesskadeförsäkringen inte kommer att påläggas särskilda
kostnader för sjukförsäkrade men ej sjukpenningförsäkrade arbetstagare.
Beträffande denna kategori saknar alltså ifrågavarande spörsmål aktualitet.

Vad i remissyttrandena anförts beträffande uppbörden av arbetsgivarbidrag
torde få övervägas i samband med att närmare föreskrifter härom
utarbetas.

Utredningens förslag angående fördelningen av arbetsgivarbidraget till
kostnaderna för försäkringen för tilläggssjukpenning föranleder ej någon
erinran från min sida. Då syftet med arbetsgivarbidraget avseende sjukvårdsförsäkringen
är att nedbringa de försäkrades avgifter för denna försäkring,
synes bidraget böra utgå till centralsjukkassorna och lämpligen

197

Knngl. Maj:ts proposition nr 178.

kunna fördelas mellan dem i förhållande till antalet sjukkassemedlemmar
vid utgången av det kalenderår bidraget avser.

Den inom sjukförsäkringen erforderliga fondbildningen bör enligt min
mening i första hand komma till stånd hos kassorna själva. Med hänsyn
till att det för avgiftsberäkningen inom kassorna är av betydelse att arbetsgivarbidrag
utgår med från år till år någorlunda konstanta belopp, finner
jag det dock välbetänkt att, såsom utredningen föreslagit, möjlighet skall
föreligga till en central fondering av viss del av inflytande bidrag.

Statsbidrag.

(40—44 §§.)

Socialförsäkringsutredningcn.

Utredningens förslag innebär, såsom framgår av den tidigare redogörelsen,
att utöver de nu stadgade statsbidragsformerna skall utgå ett avgiftsersättningsbidrag
om 10 kr. för varje medlem, som är befriad från avgift till
sjukvårdsförsäkringen. Det av utredningen föreslagna avgiftslindringsbidraget,
som är konstruerat på annat sätt än i SFL, medför att staten
ersätter sjukkassorna det belopp, varmed en medlems avgift reduceras till
följd av den i 35 § förslaget angivna tvåprocentregeln. Sjukhjälpsbidraget
och medlemsbidraget har motsvarigheter i nuvarande lag, ehuru statsbidragsgrunderna
föreslås ändrade i vissa hänseenden.

I fråga om fördelningen av statsbidragen mellan lokal- och centralsjukkassa
må nämnas, att utredningen föreslagit, att lokalsjukkassa i princip
skulle från centralsjukkassa äga återfå tre fjärdedelar av sina utgifter på
grund av sjukvårdsförsäkringen. Med avseende på sjukhjälp enligt den
obligatoriska sjukpenningförsäkringen föreslås den ändringen i förhållande
till nuvarande lag, att lokalsjukkassa, som skulle svara för de 90 första sjukhjälpsdagarna
vid varje sjukdom, även i detta fall skulle återfå tre fjärdedelar
av sina utgifter från centralsjukkassan. Utredningen anser, att genom
en sådan ansvarsfördelning ernåddes bl. a. den administrativa förenklingen,
att man kunde låta arbetsgivarbidraget helt tillfalla centralsjukkassan.
Utredningen fortsätter:

En ytterligare administrativ förenkling sker, om man låter även det statliga
sjukhjälpsbidraget helt tillfalla centralsjukkassan, vilken kommer att
ansvara för huvudparten av alla sjukhjälpsutgifter. Lokalsjukkassorna kommer
då att stå risken för 25 % av sjukvårdsutgifterna samt likaså, i enlighet
med vad ovan föreslagits, för 25 % av kostnaderna för sjukpenning jämte
barntillägg för de första 90 sjukhjälpsdagarna. Detta synes vara lämpligt.
Utredningen föreslår sålunda alt hela sjukhjälpsbidraget skall tillkomma
centralsjukkassan.

Vad däremot medlemsbidraget angår är det av psykologiska skäl önskvärt
att det delas mellan lokal- och centralsjukkassorna. Fördelningen av
medlemsbidraget bör kunna fastställas i lagen. Det torde nämligen vara
tämligen betydelselöst om fördelningen i varje särskilt fall återspeglar de
verkliga förvaltningskostnaderna i de olika kassorna. Varje medlem skall

198 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

ju betala avgift till både lokal- och centralsjukkassan. En fördelning som ger
lokalsjukkassan 60 % och centralsjukkassan 40 % av medlemsbidraget synes
lämplig. Detta förslag innebär inte att tillsynsmyndigheten skall behöva
utbetala medlemsbidrag direkt till lokalsjukkassorna. Utbetalningen även
av lokalsjukkassornas andel bör kunna ske till centralsjukkassan, som gottskriver
varje ansluten lokalkassa vad som belöper på denna.

Det av staten bestridda avgiftslindringsbidraget resulterar i att lokal- och
centralsjukkassornas grundavgifter blir erlagda i sin helhet. Detta bidrag
bör utbetalas till centralsjukkassan, vilken har att gottskriva lokalsjukkassa
dess oavkortade grundavgift.

Avgiftsersättningsbidraget har föreslagits för att inte de avgiftsbetalande
medlemmarna i ett lokalsjukkasseområde (eller ett centralsjukkasseområde,
som utgöres enbart av en stad) skall bli oskäligt betungande genom att ett
relativt stort antal medlemmar blir befriade från avgift för sjukvårdsförsäkringen.
Detta bidrag bör därför i sin helhet tillkomma lokalsjukkassan.
Det torde dock böra rekvireras av och utbetalas till centralsjukkassan.

I enlighet med vad här föreslagits skulle den statsbidragsutbetalande myndigheten
behöva ha ekonomiska transaktioner endast med centralkassorna.
Lokalkassorna skulle i fråga om själva försäkringsrörelsen i regel endast ha
att göra med de försäkrade och med sina centralkassor. Ur redovisningsoch
kontrollsynpunkt skulle en sådan anordning medföra avsevärda fördelar.

Remissyttrandena.

Försäkringsrådet ifrågasätter, huruvida ej medlemsbidrag för den som
vore medlem i såväl lokal- som centralsjukkassa helt borde tillfalla centralsjukkassan.
Härigenom skulle en ytterligare förenkling i administrativt
hänseende vinnas.

Departementschefen.

I fråga om grunderna för statsbidragens utgående hänvisar jag till den
allmänna motiveringen. Den av utredningen föreslagna utformningen av
bestämmelserna i detta hänseende synes mig böra godtagas. En mindre redaktionell
jämkning i förslaget torde dock böra vidtagas.

Om frivillig försäkring.

(47—54 §§.)

Socialförsäkringsutredningen.

Utredningen föreslår, att sjukpenningförsäkrad medlem, som har annan
inkomst av förvärvsarbete än inkomst av tjänst, skall genom frivillig försäkring
kunna erhålla ett sjukpenningtillägg till högst så stort belopp, att
den obligatoriska sjukpenningen och det frivilliga sjukpenningtillägget sammanlagt
uppgår till samma belopp som den obligatoriska sjukpenningen i
den sjukpenningklass medlemmen skulle ha tillhört, om hans samtliga
inkomster av förvärvsarbete varit att anse som inkomst av tjänst.

En över för säkrings regel anses av utredningen påkallad för det
fall den försäkrade under sjukdom äger uppbära förmåner från annat hall.
Den frivilligt försäkrade hade, framhåller utredningen, i motsats till den

199

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

obligatoriskt försäkrade valfrihet i fråga om storleken av försäkringsförmånerna
och kunde därför avpassa dem efter andra förmåner. En medlem
borde inte få vara frivilligt försäkrad så, att hans sammanlagda förmåner
under sjukdom uppginge till mer än 80 procent av hans genomsnittliga
dagsinkomst av förvärvsarbete, vilket ungefärligen motsvarade en fyrahundrafemtiondel
av hans årsinkomst av sådant arbete. En sådan regel
innebure en skärpning av den nuvarande överförsäkringsregeln i detta hänseende.
Denna skärpning syntes motiverad med hänsyn till att de föreslagna
relativt höga sjukpenningtilläggen förutsattes bli skattefria.

Den för den obligatoriska sjukpenningen föreslagna karenstiden
av tre dagar måste enligt utredningens mening anses för kort för många
av dem, för vilka den frivilliga sjukpenningförsäkringen vore avsedd. De
frivilligt försäkrade borde därför ha möjlighet att välja mellan olika karenstider.
Därest den försäkrade så önskade, borde det frivilliga sjukpenningtillägget
kunna utgå törst efter en sjukhjälpstid inom den obligatoriska
sjukpenningförsäkringen av 15, 30 eller 90 dagar. Vid denna tids beräkning
skulle tid, för vilken sjukpenning utgivits och som infölle under 60 dagar
före ett insjuknande, anses som om den avsåge det senare sjukdomsfallet.
Med beaktande av den karenstid, som föreslagits för den obligatoriska sjukpenningförsäkringen,
innebure förslaget i praktiken karenstider om resp.
18, 33 och 93 dagar.

Utredningen anser det i en frivillig försäkring nödvändigt med särskilda
villkor för försäkringens meddelande för att i möjlig mån förhindra ett
dåligt medlemsurval och för att undvika spekulation från medlemmarnas
sida. De nu stadgade ålders- och h ä 1 s o v i 11 k o r e n borde därför
bibehållas. Dessa villkor borde även gälla, då en frivilligt försäkrad önskade
övergå från mindre till mera omfattande försäkring, vari inbegrepes inte
endast övergång från lägre till högre sjukpenning utan även övergång från
längre till kortare karenstid. Undantag från dessa villkor borde kunna
göras för frivilligt försäkrad, som till följd av lagens bestämmelser överginge
från en kassa till annan. Vissa ytterligare undantag syntes erforderliga.
Medlem, som inom sex månader efter ändringen av hans obligatoriska
sjukpenningförsäkring önskade erhålla eller utvidga frivillig försäkring,
borde sålunda, även om han fyllt 55 år och ej hade god hälsa, äga rätt därtill,
under förutsättning att hans hälsotillstånd under tiden ej försämrats
och att han erlade de avgifter till den frivilliga försäkringen, som skulle
utgått, om han från och med ändringen varit frivilligt försäkrad i den önskade
omfattningen.

Utredningen erinrar om att inom den nuvarande sjukförsäkringen inträde
i en erkänd sjukkassa utan hänsyn till ålder och hälsotillstånd kunde
beviljas medlemmar av sammanslutning eller anställda hos viss arbetsgivare.
En sådan överenskommelse mellan kassan och sammanslutningen
eller arbetsgivaren skulle godkännas av pensionsstyrelsen. Några bestämmelser
om ett dylikt kollektivt inträde funnes inte i SFD. Emel -

200

Kungl. May.ts proposition nr 178.

lertid vore det kollektiva inträdet en god väg att ernå ökad anslutning till
försäkringen samt att möjliggöra för äldre personer och för sådana som
inte hade god hälsa att vinna inträde i försäkringen utan att större risker
uppstode för försäkringens ekonomi. Utredningen föreslår därför, att en
bestämmelse härom infördes i lagen.

Utredningen föreslår vidare att övergångsbestämmelserna
ändras så, att alla försäkrade utan hinder av föreskrivna ålders- och hälsovillkor
kunde erhålla frivillig försäkring, såframt framställning härom gjordes
före den 1 juli 1955 (se härom 120 § första stycket).

I stället för de i SFL stadgade väntetidsbestämmelserna föreslår
utredningen, att såsom huvudregel föreskrives att försäkringen skall
gälla från och med ingången av tredje kalendermånaden efter den, varunder
framställning om försäkring gjorts, samt att sjukpenningtillägg inte
skall utges för sjukdomsfall, som inträffat innan försäkringen blivit gällande.
Vid kollektivt inträde borde försäkringen dock aldrig bli gällande,
innan överenskommelsen härom godkänts av tillsynsmyndigheten. Då försäkring
meddelats medlem, vars obligatoriska sjukpenning nedsatts, eller
då återinträde beviljats, borde försäkringen gälla från och med ingången
av månaden närmast efter den, då framställningen gjorts.

I fråga om återinträde i försäkringen av den, vars försäkring upphört
på grund av försummad avgiftsbetalning, föreslår utredningen den
ändringen, att den tid, inom vilken återinträde skulle begäras, begränsades
till 6 månader. Ändringen avsåge att minska spekulationsrisken, som torde
öka, då sjukpenningbeloppen höjdes.

Utredningens förslag om frivillig sjukpenningförsäkring för studerande
och med dem jämställda innebär, att sjukkassemedlem,
som till följd av studier eller annan utbildning, som beräknades pågå minst
ett halvt år, icke eller endast i ringa utsträckning kunde ägna sig åt förvärvsarbete,
skulle äga att hos den centralsjukkassa han tillhörde genom
frivilliga avgifter försäkra sig för erhållande av sjukpenning eller tillägg
till den sjukpenning han ägde uppbära på grund av den obligatoriska försäkringen.

Enligt utredningens förslag skulle en studerande, som inte vore obligatoriskt
sjukpenningförsäkrad, kunna tillförsäkra sig en sjukpenning av
lägst 3 och högst 6 kr. En studerande, som vore obligatoriskt sjukpenningförsäkrad,
skulle kunna erhålla högst så stort sjukpenningtillägg, att tilllägget
och den obligatoriska sjukpenningen sammanlagt uppginge till 6 kr.
Någon sänkning av sjukpenningens storlek efter en viss sjukhjälpstid vore
ej påkallad. Ej heller borde halv sjukpenning kunna utgå. Även de studerande
borde kunna komma i åtnjutande av barntillägg till sjukpenningen.

Karenstiden föreslås till 30 dagar, varvid borde medräknas den tid den
sjukskrivne oavbrutet varit arbetsoförmögen eller enligt läkares föreskrift
oavbrutet avhållit sig från arbete. En följd av en sådan karenstid bleve

201

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

enligt utredningen, att ett frivilligt sjukpenningtillägg till en obligatoriskt
sjukpenningförsäkrad studerande kunde utgå under längst 703 dagar. I
enkelhetens intresse — särskilt med tanke på avgiftsberäkningen —- borde
samma sjukhjälpstid gälla sjukpenningen till studerande, som inte vore
obligatoriskt sjukpenningförsäkrad.

Försäkringen föreslås kunna kollektivt meddelas elever vid viss undervisningsanstalt
eller del därav. En överenskommelse mellan undervisningsanstalt
och sjukkassa om kollektiv anslutning borde få avse även blivande
elever vid anstalten.

Rörande utredningens förslag rörande den frivilliga sjukförsäkringen
hänvisas i övrigt till s. 184—196 och 310—312 i betänkandet.

Remissyttrandena.

Sveriges läkarförbund ifrågasätter, om inte en ytterligare skärpning av
den föreslagna överförsäkringsregeln vore påkallad.

Yrkeskvinnors samarbetsförbund anser det oberättigat att uppställa
ålders- och hälsovillkor inom denna försäkring, då sådana villkor inte funnes
inom den obligatoriska tilläggsförsäkringen för löntagare.

Pensionsstyrelsen framhåller, att de båda av utredningen föreslagna frivilliga
försäkringarna, den för förvärvsarbetande och den för studerande,
hade — om man bortsåge från de fall då karenstiden i den förstnämnda försäkringen
vore tre dagar —- det gemensamt, att sjukhjälpstiden kunde
variera. Det vore sålunda ej uteslutet, att när flera förhållandevis korta
sjukperioder förekommit och dessa skulle sammanläggas, »utförsäkring»
kunde ske, trots att den försäkrade ej fått ut något från den frivilliga försäkringen.
Vad studerandeförsäkringen för tillägg till sjukpenning beträffade
kunde sjukhjälpstidens längd även påverkas av tidpunkten när sjukanmälan
skedde. Därest vid sjukperiod av över 30 dagars längd sjukanmälan
gjordes mer än tre dagar efter det insjuknande skett och om därigenom
sjukpenning komme att utgå först från senare dag i sjukperioden
än den fjärde, bleve nämligen tidsskillnaden mellan den dag, då sjukpenning
började utgå, och den dag, då sjukpenningtillägg började utgå, mindre
än 27 dagar. Den tid, för vilken sjukpenningtillägg utginge, kunde härigenom
komma att överstiga 703 dagar.

Pensionsstyrelsen framhåller vidare, att variationer i sjukhjälpstiden
kunde föranleda missnöje från de försäkrades sida men inte torde kunna
undvikas med de föreslagna sammanläggningsreglerna och med den konstruktion
i övrigt, som den frivilliga sjukpenningförsäkringen fått. I fråga
om studerande, som ej vore obligatoriskt sjukpenningförsäkrade, torde
dock vissa möjligheter föreligga genom att släppa sambandet med den
obligatoriska sjukpenningförsäkringen. Ifrågavarande spörsmål sammanhängde
dock enligt pensionsstyrelsens mening så nära med frågorna rörande

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

sammanläggningsreglerna, att de borde behandlas vid den utredning rörande
dessa regler som pensionsstyrelsen föreslagit.

I fråga om den frivilliga försäkringen för studerande anför Sveriges förenade
studentkårer, att den föreslagna maximisjukpenningen vore för låg,
i synnerhet om den ställdes i relation till de studerandes levnadskostnader.
Om de studerandes standard vid sjukdom ej skulle pressas i alltför hög
grad i jämförelse med andra kategorier, torde — framhåller föreningen —
ett maximibelopp av 10 kr. ej framstå som orimligt högt. I synnerhet gällde
detta den stora grupp universitets- och högskolestudenter, som finansierade
sina studier genom lån och som av naturliga skäl vore särskilt känslig
för det ekonomiska avbräck sjukdom medförde. Den föreslagna karenstiden
vore vidare för lång. Olägenheterna härav vore så stora, att försäkringens
effektivitet kunde ifrågasättas.

Även Sveriges läkarförbund finner karenstiden för lång och maximisjukpenningen
för låg. Tjänstemännens centralorganisation anser det ej orimligt,
att sjukpenningen maximerades till 10 kr. Vid en sådan höjning syntes
en karenstid på 30 dagar kunna godtagas. I annat fall förefölle karenstiden
alltför lång.

Svenska försäkringsbolags riksförbund säger sig utgå från att elever vid
läroverk och folkskolor ej åsyftats med utredningens förslag rörande kollektiv
anslutning till försäkringen. För eleverna vid dessa läroanstalter
erbjöde den privata kollektiva skolbarnsförsäkringen ett väl avpassat skydd.

Departementschefen.

Jag har redan i den allmänna motiveringen förklarat mig godtaga utredningens
förslag till uppläggning av den frivilliga försäkringen.

Den för de förvärvsarbetande föreslagna frivilliga sjukpenningförsäkringen
innehåller —■ bortsett från frågan om tilläggets storlek — ej
oväsentliga nyheter. Främst bland dessa må nämnas möjlighet för de
försäkrade att efter eget val få sjukpenningen utbetald antingen vid utgången
av den för den obligatoriska sjukpenningförsäkringen stadgade
karenstiden eller efter det den obligatoriska sjukpenningen utgivits för 15,
30 eller 90 dagar. Jag anser det betydelsefullt, att försäkringen på detta sätt
kan anpassas efter behovet i det enskilda fallet. Även vad utredningen
föreslagit i fråga om överförsäkring, kollektiv anslutning, väntetid och
återinträde anser jag mig böra godtaga.

De i 47 § sista stycket av utredningen föreslagna bestämmelserna, avseende
rätt för de försäkrade att välja tidsperiod, efter vars utgång det frivilliga
sjukpenningtillägget skall utgå, synes emellertid böra förtydligas.
Jag vill då först framhålla att med karenstid i teknisk bemärkelse avses
endast den i 28 § angivna karenstiden. Då den av den försäkrade valda
tidsperioden utgöres enbart av sådan karenstid, skall givetvis tillägget alltid
utbetalas så snart obligatorisk sjukpenning utgår. Är tidsperioden längre,

203

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

t. ex. den tid under vilken obligatorisk sjukpenning efter tilländalupen karenstid
enligt 26 § utgivits för 15 dagar, skall sådan tidsperiod i princip
beräknas vid varje sjukperiod. En person, som är sjukskriven under tiden
den 1—25 maj och för de föregående 60 dagarna inte uppburit sjukpenning,
erhåller sålunda obligatorisk sjukpenning fr. o. m. den 4 maj och frivilligt
sjukpenningtillägg fr. o. m. den 19 maj. Därest vederbörande varit sjukskriven
jämväl den 11—20 i nästföregående april månad (och då uppburit obligatorisk
sjukpenning under 7 dagar), skulle han under sjukperioden i maj
ha uppburit obligatorisk sjukpenning redan från den 1 maj (jämför 26 §
andra stycket) och frivilligt sjukpenningtillägg fr. o. m. den 9 maj.

Eftersom sjukpenningtilläggets utbetalande är beroende av att obligatorisk
sjukpenning utgår, kan, såsom pensionsstyrelsen framhållit, de
föreslagna bestämmelserna medföra, att sjukhjälpstiden inom den frivilliga
försäkringen kommer att variera. I praktiken torde emellertid så komma
att ske blott i något enstaka undantagsfall, varifrån man synes kunna bortse.

I likhet med utredningen anser jag ålders- och hälsovillkor inte kunna
undvaras i en frivillig försäkring. Det synes emellertid vara motiverat, att
sådana villkor inte skall lägga hinder i vägen för inträde i försäkringen i samband
med den nya lagstiftningens ikraftträdande.

Vad i 49 § andra stycket upptagits om rätt för medlem, vars obligatoriska
sjukpenningförsäkring nedsatts, att utan hinder av ålders- och hälsovillkor
erhålla frivillig försäkring synes böra tolkas så, att stadgandet har avseende
jämväl å medlem, vars undantagande enligt 28 § från sjukpenningförsäkringen
upphört. I samband härmed vill jag framhålla, att då den försäkrade
i här avsedda fall och vid återinträde i försäkringen efter försummad avgiftsbetalning
har att erlägga avgifter för förfluten tid — varunder han
tillhört olika kassor — avgifterna synes böra fördelas mellan de berörda
kassorna i förhållande till medlemskapets varaktighet i kassorna under
ifrågavarande tid.

När i 50 § andra stycket angives, att förbudet mot utgivande av sjukhjälp
för sjukdom, som den försäkrade ådragit sig innan försäkringen blivit
gällande, ej skall avse försäkrad, som jämlikt 49 § andra stycket erhåller
frivillig försäkring efter nedsättning av den obligatoriska sjukpenningförsäkringen
eller genom återinträde jämlikt 51 § tredje stycket, bör detta
självfallet inte läsas så, att sjukhjälp skall utgå för sjukdom, som tidigare
inte omfattats av försäkringsskyddet inom den frivilliga försäkringen. Det
bör sålunda exempelvis inte ifrågakomma att eu person, genom att underlåta
att erlägga avgift och därefter söka och erhålla återinträde, skall kunna
öka räckvidden av det försäkringsskydd han hade före avgiftsförsummelsen.

Beträffande de i 51 § tredje stycket angivna bestämmelserna om återinträde
må vidare framhållas, att sådant återinträde regelmässigt bör beviljas,
om föreskrivna villkor härför är uppfyllda, såvida inte särskilda skäl
föranleder till annat. Sådana skäl kan anses föreligga t. ex. vid upprepade

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

avgiftsförsummelser eller då kassan meddelat vederbörande att återinträde
inte kommer att beviljas, därest han ej inom viss skälig tid fullgör vad på
honom ankommer för att vinna återinträde.

Vad beträffar den frivilliga sjukpenningförsäkringen för studerande
och med dem jämställda talar enligt min mening skäl för en förbättring
av det skydd, som denna försäkring avser att utgöra. Jag är dock
inte beredd att för denna ännu oprövade försäkringsform förorda en höjning
av den av utredningen föreslagna maximisjukpenningen. Däremot
synes »karenstiden» kunna förkortas. Jag föreslår därför, att sjukpenningtillägget
till en studerande, som är obligatoriskt sjukpenningförsäkrad,
skall utgå efter det sjukpenning på grund av den obligatoriska försäkringen
utgivits för 15 dagar. Härvid bör de i 26 § andra stycket givna bestämmelserna
om sammanläggning av sjukperioder äga motsvarande tillämpning.
En obligatoriskt sjukpenningförsäkrad studerande, som är sjukskriven den
1—31 mars och den 10—30 april, skall sålunda äga uppbära obligatorisk
sjukpenning för tiden den 4—31 mars och den 10—30 april samt frivilligt
sjukpenningtillägg för tiden den 19—31 mars och den 10—30 april. I överensstämmelse
härmed bör i fråga om en studerande, som är enbart frivilligt
sjukpenningförsäkrad och för vilken samma beräkningssätt därför inte är
tillämpligt, föreskrivas, att den i 26 § stadgade karenstiden utsträckes till
18 dagar. Detta får till följd även att nyss berörda bestämmelse i 26 §
andra stycket blir tillämplig jämväl beträffande studerande som nu avses.

Några särskilda bestämmelser rörande sjukhjälpstiden för de frivilligt
försäkrade studerandena synes inte böra föreskrivas. För sjukpenningen
bör sålunda gälla de i 29 § angivna reglerna.

I ett remissyttrande har påyrkats, att studerandeförsäkringen icke skall
avse elever vid vissa läroanstalter. Enligt min mening föreligger ej skäl
för ett sådant undantagande. Jag vill erinra om att elever under 16 år ej
kan bli omfattade av denna försäkring.

I likhet med utredningen förordar jag, att den frivilliga försäkringen
icke belastas av sjukkassans förvaltningskostnader.

Om allmänna sjukkassor.

(56, 58, 61, 71 och 86 §§.)

Socialförsäkringsut redningen.

Det av utredningen föreslagna nya fjärde stycket i 56 § sammanhänger
med systemet i fråga om tillhandahållandet av sådana merprestationer,
som avses i 18 §. Jämkningarna i 61 och 71 §§ beror av att begreppet
familjemedlem slopats.

I fråga om fördelningen av ansvaret för sjukhjälpen mellan lokal- och
centralsjukkassa (86 §) framhåller utredningen, att samordningen mellan
sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna och höjningen av sjukpenningbeloppen,
som vore störst för de 90 första sjukhjälpsdagarna, gjorde det önskvärt,
att riskerna för sjukpenningförsäkringen även beträffande dessa sjuk -

205

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

hjälpsdagar fördelades på större enheter än vad lokalsjukkassorna i allmänhet
vore. Lokalsjukkassorna horde därför få sina utgifter för den
obligatoriska sjukpenningförsäkringen täckta till tre fjärdedelar av vederbörande
centralsjukkassa. Härigenom vunnes också andra fördelar. Genom
sin delaktighet i finansieringen av sjukpenningförsäkringen även för de
90 första dagarna finge centralsjukkassorna ett direkt intresse av hur försäkringen
sköttes under denna tid. Detta vore önskvärt, eftersom tilläggssjukpenningen
då vore högst och sjukkontrollen särskilt betydelsefull.
Centralsjukkassornas medverkan vid den invaliditetsförebyggande verksamheten
främjades vidare, om centralsjukkassorna finge ett direkt ekonomiskt
intresse därav. Vidare förenklades administrationen genom att man kunde
låta arbetsgivarbidraget ävensom det statliga sjukhjälpsbidraget helt tillkomma
centralsjukkassan.

I fråga om sjukkasseadministrationen uttalar utredningen, att förvaltningskostnaderna
i de erkända sjukkassorna måste anses väl höga •— i vart
fall i förhållande till försäkringsprestationernas storlek. En ytterligare
stark ansvällning av dessa kostnader i samband med den nya lagstiftningens
genomförande borde så långt som möjligt undvikas. Enligt utredningens
mening måste därför alla möjligheter till rationalisering av verksamheten
tillvaratagas. Måhända borde tillsynsmjmdigheten få ökade möjligheter
att öva inflytande på inrättande av tjänster hos kassorna och lönesättningen
för dessa. Enligt utredningens mening låge det dock utanför
utredningens uppdrag att framlägga förslag i detta hänseende.

I övrigt må hänvisas till betänkandet s. 291—294 och 312.

Remissyttrandena.

Pensionsstyrelsen anser, att vissa ändringar i de antagna bestämmelserna
rörande de allmänna sjukkassorna kunde vara önskvärda och att en utredning
härom borde komma till stånd.

För säkring srådet uttalar, att personalen hos sjukkassorna, såvitt gällde
tjänstemän med mera kvalificerade uppgifter, borde tillsättas av tillsynsmyndigheten,
centralsjukkassornas chefer måhända av Kungl. Maj:t.

Länsstyrelsen i Jönköpings län finner däremot, att tillsynsmyndigheten
ej borde få öva inflytande på inrättandet av tjänster hos sjukkassorna och
lönesättningen för dessa tjänster. Sjukkassorna borde medgivas största
möjliga frihet och självständighet.

För att skapa så starka förbindelser som möjligt mellan sjukkassorna
och ortens eller länets arbetsliv borde enligt Folksam arbetsmarknadens
parter, konsumentkooperationen och lämpliga yrkesorganisationer bli representerade
i till kassorna bundna råd, därest det inte vore möjligt att bereda
plats för sådana representanter i kassornas styrelser. Kooperativa förbundet
yttrar, att då arbetstagare och arbetsgivare skulle bidraga till försäkringen
måste garantier skapas för att dessa kategorier även finge möjlighet
att öva inflytande på kassornas förvaltning.

206

Kungl. Maj. ts proposition nr 178.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser behov föreligga av att en i taxeringsfrågor
kunnig person knytes till sjukkassans ledning.

Departementschefen.

Jag har i den allmänna motiveringen uttalat mig för att den år 1946 beslutade
sjukkasseorganisationen bör föra ut denna reform i det praktiska
livet men att hinder ej bör möta att organisationen göres till föremål för
översyn vid lämplig tidpunkt.

Vad utredningen föreslagit i detta avsnitt föranleder ej erinran från
min sida.

Genom statsmakternas beslut år 1952 tillfördes 1931 års förordning om
erkända sjukkassor en bestämmelse av innehåll att, därest överenskommelse
som Konungen träffade med främmande stat berörde erkänd sjukkassa,
kassan vore pliktig att utöva verksamhet i enlighet med vad överenskommelsen
innehåller. Det synes lämpligt, att ett motsvarande stadgande upptages
i 58 § SFL.

Särskilda bestämmelser.

(106 §.)

Den jämkning, som företagits i fråga om 106 §, sammanhänger med att
begreppet familjemedlem föreslås utgå ur lagen.

Om lagens ikraftträdande.

(111, 113 och 115—124 §§.)

Socialförsäkringsutredningen.

Rörande övergångsbestämmelserna framhåller utredningen:

Bestämmelser om inskrivning av medlemmar i de allmänna sjukkassorna
finns i SFL för medlemmar i erkända sjukkassor och för andra än sådana
medlemmar. Medlemmarna skall, om de tillhört erkänd sjukkassa ett halvt
år före lagens ikraftträdande, automatiskt överföras till den allmänna sjukkassa
de skall tillhöra. Övriga försäkringspliktiga skall inom en viss tid
anmäla sig till inträde i vederbörande allmänna sjukkassa. Även om en
sådan anmälan inte gjorts, skall dock varje försäkringspliktig inskrivas i
allmän sjukkassa.

Utredningen förutsätter att inskrivningen, liksom fallet måste bli enligt
SFL, skall ske med ledning av mantalslängd. Något behov av anmälan till
inskrivning synes därför föreligga endast beträffande försäkringspliktiga,
som inte är mantalsskrivna. Det är att märka att även de hemarbetande
gifta kvinnorna enligt föreliggande förslag skall vara sjukkassemedlemmar.
Med vissa undantag skall alltså alla inom en kassas verksamhetsområde
mantalsskrivna personer, som fyllt 16 år, vara medlemmar. En särskild
bestämmelse erfordras beträffande sådana medlemmar av erkända sjuk -

207

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

kassor, som vid lagens ikraftträdande inte fyllt 16 år, för att möjliggöra att
de alltjämt skall kunna vara sjukpenningförsäkrade (jfr 118 § 1 p. SFL).

En sjukkassa torde endast undantagsvis ha kännedom om dem, som är
undantagna från försäkringsplikt på grund av viss anstaltsvård. En viss
uPPgiftsskyldighet kräves därför vid lagens ikraftträdande för sjukvårdsanstalter,
anstalter för obildbara sinnesslöa samt fångvårds- och tvångsarbetsanstalter.

För den första inplaceringen av medlemmarna i sjukpenningklasser erfordras
vissa inkomstuppgifter. Utredningen anser att dylika uppgifter
lämpligen kan lämnas i samband med inkomstdeklarationen för beskattningen.
Uppgifter bör lämnas av alla försäkringspliktiga, sålunda även av
medlemmar i de erkända sjukkassorna. Dessa kassor har nämligen inte
någon kännedom om medlemmarnas aktuella inkomstförhållanden. Av
praktiska skäl bör dock de försäkringspliktiga lämna uppgift om medlemskap
i sådan kassa.

Med hänsyn till det sagda bör gemensamma bestämmelser gälla rörande
inskrivning av såväl tidigare medlemmar i erkända sjukkassor som övriga
försäkringspliktiga.

De särskilda övergångsbestämmelserna angående sjukhjälpsrätten torde
i sak kunna överensstämma med bestämmelserna i 119—121 §§ och 123 och
124 §§ SFL, dock med den modifikation som föranledes av förslaget angående
rätten att i samband med den nya lagstiftningens ikraftträdande
vinna inträde i den frivilliga försäkringen.

I övrigt hänvisas till betänkandet s. 297—301 och 312—315.
Remissyttrandena.

Pensionsstyrelsen yttrar, att vid den utredning, som styrelsen ansåge
böra ske rörande sammanläggningsreglerna, även övergångsbestämmelserna
borde överses. Påfrestningarna för försäkringsorganen och tillsynsmyndigheten
bleve särskilt stora vid övergången till den nya ordningen. Vissa
förenklingar vore därför önskvärda.

Departementschefen.

Redan i den allmänna motiveringen har jag uppehållit mig vid spörsmålet
angående sjukförsäkringsreformens ikraftträdande. Vissa frågor rörande
möjligheten till frivillig försäkring har jag likaså berört i ett tidigare sammanhang.
Vad i detta avseende i övrigt upptagits torde ej behöva särskilt
kommenteras. Några konkreta ändringsförslag har ej framkommit; och
jag finner ej anledning att frångå vad utredningen föreslagit. Därest det
under förarbetena till den nya ordningen skulle visa sig erforderligt med
vissa jämkningar i förevarande hänseende, torde frågan härom kunna prövas
vid nästa års riksdag.

208

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

Departementschefens hemställan.

Departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över inom
socialdepartementet upprättat förslag till lag angående ändring i lagen
den 3 januari 194-7 (nr 1) om allmän sjukförsäkring, av den lydelse bilaga1
till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Olof Särnmark.

1 Denna bilaga har här utelämnats. Det vid propositionen fogade lagförslaget skiljer
sig från det remitterade förslaget — förutom såtillvida att i det förra gjorts vissa redaktionella
jämkningar — därutinnan att i det remitterade förslaget dels i den under
22 § intagna tabellen överst i kol. 2 upptagits siffran 1 200 varjämte i det gemensamma
huvudet till kol. 2 och 3 upptagits orden »Årsinkomsten uppgår» dels ej upptagits
någon bestämmelse motsvarande sista stycket av 22 § i det genom propositionen framlagda
lagförslaget dels ock 33 § andra och tredje styckena, 35 § första stycket samt 38 §
andra stycket hade följande lydelse.

33 §.

Medlem i------båda kassorna.

Avgift för sjukvårdsförsäkringen skall erläggas av medlem, vars enligt förordningen
om statlig inkomstskatt taxerade inkomst året näst efter det år avgiften avser uppgår
till minst ettusentvåhundra kronor och som icke vid utgången av sistnämnda år upphört
att vara medlem, fyllt sextiosju år eller uppbär folkpensionsförmån i annan form
än ålderspension.

Avgift för försäkringen för grundsjukpenning skall erläggas av medlem, som vid utgången
av det år avgiften avser är försäkrad för sådan sjukpenning och vars till statlig
inkomstskatt taxerade inkomst nästföljande år uppgår till minst ettusentvåhundra kronor.

Avgift för------av tjänstgöringen.

Vad i------— taxerade inkomst.

Medlem, som —-----makens sjukförsäkringsavgift.

35 §.

Överstiger medlems sammanlagda avgift för sjukvårdsförsäkringen och försäkringen
för grundsjukpenning två procent av hans till statlig inkomstskatt taxerade inkomst
året näst efter det år avgiften avser, skall avgiften nedsättas till två procent av nämnda
inkomst. År medlem taxerad enligt för gift skattskyldig gällande bestämmelser, skall
härvid å vardera av makarna anses belöpa hälften av makarnas sammanlagda taxerade
inkomst. Är den försäkrade medlem i såväl lokal- som centralsjukkassa, skall nedsättning
i första hand avse avgift till centralsjukkassan. Inom en och samma kassa skall
nedsättning i första hand avse avgift för sjukvårdsförsäkringen.

Därest vad---—---— påföras honom.

38 §.

Arbetsgivare är—------paragraf sägs.

Angående uppbörd av bidragen gäller vad Konungen med riksdagen darom forordnar.

KungJ. Maj:Is proposition nr 178.

209

Utdrag av protokollet, hullet i Kungl. Maj ds lagråd den 25 mars
1953.

Närvarande:

justitieråden Nissen,

Hellquist,

Karlgren,
regeringsrådet Eckerberg.

Enligt lagrådet den 21 mars 1953 tillhandakommet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
13 mars 1953, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag angående ändring i lagen den 3 januari 19t7 (nr 1)
om allmän sjukförsäkring.

Förslaget, som finnes hilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av chefen för rättsavdelningen i socialdepartementet, hovrättsrådet
G. Y. Samuelsson.

Lagrådet yttrade:

Med det remitterade förslaget åsyftas i främsta rummet att låta lagen om
allmän sjukförsäkring träda i kraft och därmed genomföra en sedan länge
planerad genomgripande reform på detta område. Därjämte innebär förslaget
emellertid betydelsefulla ändringar i samma lag. Till en del betingas
dessa av en tilltänkt samordning mellan den allmänna sjukförsäkringen
och en reviderad olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkring, byggande på
att sjukförsäkringen, d. v. s. de allmänna sjukkassorna, skall svara för
regleringen av yrkesskador under den första tiden efter deras uppkomst,
den s. k. samordningstiden.

Med hänsyn till det nära samband som härigenom skulle komma att föreligga
mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna förutsättes att lagen om
allmän sjukförsäkring skall med nu föreslagna och vissa ytterligare ändringar,
som senare skola göras, träda i kraft samtidigt med en ny lag om
yrkesskadeförsäkring. För innehållet i vissa delar av denna tilltänkta lag
redogöres i remissprotokollet, men något i lagtext utformat förslag föreligger
icke. Ett sådant skall enligt vad departementschefen uttalar framläggas
först vid nästa års riksdag. I samband därmed skola också de i övrigt
påkallade ändringarna i sjukförsäkringslagen vidtagas.

Vad som till följd av samordningsprincipen i väsentlig mån är att be14
— Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 sand. Nr 178.

210

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

trakta såsom ett enda lagkomplex skulle sålunda komma att genomföras i
två etapper. Detta är otillfredsställande. Då nu föreligger förslag till blott
en del av den tillämnade lagstiftningen, möter det svårigheter att bedöma
huruvida de föreslagna lagreglerna i allo kunna vara lämpliga i det större
sammanhang för vilket de äro avsedda. En förnyad granskning ur denna
synpunkt torde under alla förhållanden bliva erforderlig. Det står icke
heller i överensstämmelse med god lagstiftningspraxis att, såsom enligt förslaget
skulle bliva fallet, en lag utfärdas, om vilken man redan vid dess
antagande och promulgering vet, att den icke kan träda i tillämpning i oförändrat
skick, och som dessutom innehåller bestämmelser, vilka uppenbarligen
för sin tillämpning förutsätta tillvaron av andra, ännu icke utformade
lagregler av central betydelse. I det förra hänseendet hänvisas till förslagets
31 §. I det senare hänseendet märkas de i 38 § i förslaget upptagna stadgandena
om bidrag från arbetsgivare, vilka äro helt beroende av att motsvarande
bestämmelser i lagen om yrkesskadeförsäkring få det innehåll departementschefen
angivit.

Av vad ovan anförts framgår, att det enligt lagrådets mening är ägnat
att väcka synnerliga betänkligheter att nu upphöja det remitterade förslaget
till lag, betänkligheter som endast delvis kunna undanröjas genom samtidigt
fattat principbeslut rörande den blivande yrkesskadeförsäkringslagens
innehåll. Med hänsyn till önskvärdheten av att den redan för åtskilliga år
sedan beslutade reformen på sjukförsäkringens område ej ytterligare försenas
vill lagrådet emellertid, i det läge lagstiftningsfrågan nu befinner
sig, icke motsätta sig det remitterade lagförslaget.

Lagrådet anser sig icke hava att ingå på en prövning av de ekonomiska
spörsmål som öva inflytande på det remitterade förslagets principer och
närmare utformning. Till följd härav har lagrådets granskning i vissa delar
måst bliva av huvudsakligen formell natur. Utöver det ovan anförda har
granskningen icke föranlett andra erinringar än dem som här upptagas
under särskilda paragrafer i förslaget.

22 §.

Med uttrycket sjukperiod förstås, såsom av remissprotokollet framgår,
tid varunder försäkrad i oavbruten följd befinner sig i sådant tillstånd, som
medför rätt till sjukpenning eller till ersättning för utgifter för sjukhusvård.
Som denna innebörd, vilken icke ligger i själva ordet, svårligen läiei
kunna i förevarande paragraf utläsas av sammanhanget och ej heller eljest
torde med erforderlig tydlighet framgå av lagtexten, förordar lagrådet, att
det — lämpligen i ett nytt sista stycke i paragrafen — intages en definition
av begreppet.

Av förslagets 11 § framgår, att varje sjukpenningförsäkrad medlem av
allmän sjukkassa skall tillhöra viss sjukpenningklass. Detta gäller således
även de i 7 § andra stycket avsedda medlemmar, vilkas årsinkomst av för -

211

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

värvsarbete ej uppgår till 1 200 kronor. Det synes därför nödvändigt att
låta sjukpenningklassen nr 1, som enligt den i förevarande paragraf intagna
tabellen omfattar medlemmar med en årsinkomst uppgående till
1 200 kronor men ej till 1 800 kronor, inbegripa alla sjukpenningförsäkrade
medlemmar, vilkas årsinkomst av tjänst ej uppgår till 1 800 kronor. Detta
kunde enklast åstadkommas genom att siffran 1 200 i kol. 2 finge utgå. Härmed
skulle ock vinnas, att »årsinkomsten» i det gemensamma huvudet till
kol. 2 och 3 komme att endast avse årsinkomst av tjänst. I huvudet kunde
då detta anges.

33 och 35 §§.

Enligt andra stycket i 33 § är sjukkassemedleins skyldighet att erlägga
avgift för sjukvårdsförsäkringen beroende av, bland annat, storleken av
hans taxerade inkomst. I tydlighetens intresse synes bestämmelsen härom
böra något omformuleras, exempelvis så att det får heta, att avgift för sjukvårdsförsäkringen
skall erläggas av medlem, vars till statlig inkomstskatt
taxerade inkomst vid taxering året näst efter det år avgiften avser bestämts
till minst ettusentvåhundra kronor.

Godtages detta förslag, böra 33 § tredje stycket och 35 § första stycket
undergå motsvarande omredigering.

38 §.

Med den i denna paragrafs andra stycke förekommande termen uppbörd
lärer avses jämväl debitering, nämligen av arbetsgivares bidrag. Som lagförslaget
i 36 § skiljer mellan debitering och uppbörd av där omnämnda
avgifter, torde det fullständigare uttryckssättet böra användas även i förevarande
paragraf.

Ur protokollet:
Olle Lundberg.

212

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet u Stockholms slott den 27 mars
1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Lingman, Hammarskjöld, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 25
mars 1953 avgivna utlåtande över det den 13 mars 1953 till lagrådet remitterade
förslaget till lag angående ändring i lagen den 3 januari 1957
(nr 1) om allmän sjukförsäkring.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden.

Vid remissen till lagrådet av ifrågavarande lagförslag uttalade jag den
uppfattningen, att statsmakterna icke längre bör dröja med att infria det
löfte som 1946 års beslut rörande den allmänna sjukförsäkringen innebär.
Givet är att sjukförsäkringsreformens genomförande är förknippat med
lösandet av en mångfald administrativa och organisatoriska problem. Åtskilliga
förberedelsearbeten har visserligen redan utförts i anslutning till
statsmakternas beslut i frågan år 1946, men reformens genomförande måste
föregås av ytterligare ett flertal förberedande åtgärder. Viss tid måste därför
förflyta från det beslut fattats om att sätta lagen om den allmänna
sjukförsäkringen i kraft till dess den skall träda i tillämpning. I enlighet
med vad nu sagts förordade jag, att lagstiftningen skulle träda i kraft den
1 januari 1955. Förutsättning för att så skall kunna ske är att beslut härom
fattas vid innevarande års riksdag.

Såsom jag uttalat till statsrådsprotokollet i ärendet den 13 mars 1953
hade det givetvis varit önskvärt, att även det förslag till yrkesskadeförsäkringslag,
som den 1 januari 1955 bör avlösa den nuvarande lagstiftningen
om försäkring för olycksfall i arbete och vissa yrkessjukdomar,
kunnat i form av ett i lagtext utarbetat förslag underställas innevarande
års riksdag. Av skäl som framgår av statsrådsprotokollet för nämnda dag
har detta emellertid icke varit möjligt. Jag har därför i denna del fått
inskränka mig till att i remissprotokollet redogöra för innehållet i den
avsedda lagstiftningen, såvitt nu är av intresse. Den omständigheten att
lagförslaget rörande den nya yrkesskadeförsäkringen får prövas först av

Kungl. Maj:ts proposition nr 178. 213

nasta års riksdag synes ej utgöra något hinder för att nämnda lagstiftning
träder i kraft den 1 januari 1955. Det erforderliga förberedelsearbetet är
där ej av samma omfattning som beträffande den allmänna sjukförsäkringen.

Lagrådet har uttalat sina betänkligheter mot ifrågavarande etappvisa
behandling av detta lagstiftningsärende. Då jag anser det utomordentligt
angeläget alt vidare uppskov med den allmänna sjukförsäkringens genomforande
ej sker, synes mig dock de av lagrådet anförda lagstiftningstekmska
betänkligheterna ej böra tillmätas avgörande betydelse. Med hänsyn
till önskvärdheten av att reformen ej ytterligare försenas har lagrådet ej
heller velat motsätta sig det remitterade lagförslaget.

Vad lagrådet anfört rörande 22, 33, 35 och 38 §§ anser jag böra godtagas.
Förslaget har ändrats i enlighet härmed. Dessutom har vissa redaktionella
jämkningar gjorts i förslaget.

I anslutning till vad sålunda anförts vill jag framhålla, att det synes
lämpligt, att riksdagen redan i detta sammanhang sättes i tillfälle att yttra
sig angående den av mig förordade samordningen av den allmänna sjukförsäkringen
och den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen. Motsvarande
sjnes gälla beträffande de av mig förordade ändrade huvudgrunderna för
tillhandahållande av läkemedel.

Föredraganden hemställer härefter

dels att det sålunda ändrade förslaget till lag angående
ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring
måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande,

dels ock att Kungl. Maj:t måtte lämna riksdagen tillfälle
att avgiva yttrande angående den samordning av den
allmänna sjukförsäkringen och den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen
ävensom de huvudgrunder för tillhandahållande
av läkemedel, som angivits i statsrådsprotokollet
för den 13 mars 1953.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t
Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
Olof Särnmark

214

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Propositionen ...................................................

Lagförslag .......................................................

Utdrag av statsrådsprotokollet den 13 mars 1933 .....................

Inledning .......................................................

Översikt av gällande bestämmelser .................................

Lagen om allmän sjukförsäkring .................................

Olycksfallsförsäkringslagen .....................................

Yrkessjukdomsförsäkringslagen .................................

Översikt av socialvårdskommitténs förslag

Sammanfattning av remissyttrandena över socialvårdskommitténs förslå

Socialförsäkringsutredningens förslag

Samordningsfrågan .............................................

Den allmänna sjukförsäkringen

Yrkesskadeförsäkringen .........................................

Kostnadsberäkningar m. .......................................

Remissyttrandena över socialförsäkringsutredningens förslag

Allmänna synpunkter ...........................................

Samordningsfrågan ............................................

Sjukvårdsförsäkringen

Sjukpenningförsäkringen

Sjukförsäkringens finansiering och kostnader

Sjukkasseorganisationen ........................................

Yrkesskadeförsäkringen

Departementschefen
Allmänna synpunkter
Den allmänna sjukpenningförsäkringen
Den allmänna sjukvårdsförsäkringen

Yrkesskadeförsäkringen och samordningens närmare utformning
Kostnads- och finansieringsfrågan

Specialmotivering................................................

Inledande bestämmelser ........................................

Allmänna bestämmelser
Sjukvårdsförsäkringen

Sjukpenningförsäkringen ......................................

Sjukhjälpstid ..................................................

Kungl. Maj.ts proposition nr 178. 21 f>

Sill.

Tid för ansökan om sjukhälp samt allmänna inskränkningar i rätten till

sjukhjälp ........................................................ 189

Sjukförsäkringsavgifter .............................................. 189

Bidrag från arbetsgivare.............................................. 193

Statsbidrag .......................................................... 197

Om frivillig försäkring .............................................. 198

Om allmänna sjukkassor .............................................. 204

Särskilda bestämmelser .............................................. 20G

Om lagens ikraftträdande ............................................ 206

Departementschefens hemställan ........................................ 208

Lagrådets utlåtande .................................................... 209

Utdrag av statsrådsprotokollet den 27 mars 1953 .......................... 212