Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1956 (Proposition 1956:178)

Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1956

Nr 178

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
rätt att utvinna atomenergi m. m. (atomenergilag),
m. m.; given Stockholms slott den 27 april 1956.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag om rätt att utvinna atomenergi m. m. (atomenergilag); samt

2) lag om ändrad lydelse av 9 kap. lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående
stenkolsfyndigheter m. m.

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås — i anslutning till de allmänna riktlinjer för utvecklingsarbetet
på atomenergiområdet, vilka framlägges för riksdagen genom
proposition nr 176 — viss lagstiftning i syfte att skapa möjligheter till
erforderlig kontroll och tillsyn över verksamheten på atomenergiområdet.

Sålunda framlägges förslag till lag om rätt att utvinna atomenergi m. m.
(atomenergilag). Enligt denna lag skall fordras särskilt tillstånd av Kungl.
Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer för förvärv, innehav,
överlåtelse och bearbetning av och annan befattning med samt utförsel av
uran, plutonium eller annat ämne, som användes såsom atombränsle i atomreaktor,
eller förening vari sådant ämne ingår. Detsamma skall gälla i fråga
om torium och annat ämne, som är ägnat att omvandlas till atombränsle,
1 Iiihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 178

Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1956

ävensom förening vari sådant ämne ingår så ock beträffande atombränsle
som använts i atomreaktor. Särskilt tillstånd skall även fordras för uppförande,
innehav och drift av atomreaktor eller anläggning för bearbetning av
använt atombränsle in. m. Lagen innehåller också vissa allmänna regler om
sådana tillstånd samt bestämmelser rörande tillsyn å efterlevnaden av lagen
och med stöd av denna meddelade föreskrifter ävensom ansvarsbestämmelser
m. m.

Därjämte föreslås vissa ändringar i lagen angående stenkolsfyndigheter
m. m. Ändringarna innebär bl. a. att bestämmelserna i 9 kap. stenkolslagen
om bearbetning och export av uran m. m. överflyttas till atomenergilagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1956

Förslag till Lag om

rätt att utvinna atomenergi m. m. (atomenergilag)

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Ej må någon utan tillstånd av Konungen eller myndighet som Konungen
bestämmer förvärva, innehava, överlåta, bearbeta eller eljest taga befattning
med uran, plutonium eller annat ämne, som användes såsom bränsle (atombränsle)
i anläggning för utvinning av atomenergi (atomreaktor), eller förening
vari sådant ämne ingår.

Vad nu sagts skall gälla jämväl i fråga om torium och annat ämne, som
är ägnat att omvandlas till atombränsle, ävensom förening vari sådant ämne
ingår så ock beträffande atombränsle, som använts i atomreaktor.

Om rättighet att för utvinnande av uran eller torium eller förening vari
något av dessa ämnen ingår eftersöka och bearbeta samt tillgodogöra sig
mineralfyndighet gäller vad därom är särskilt stadgat.

2 §.

Utan tillstånd av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer
må ej någon uppföra, innehava eller driva atomreaktor eller anläggning för
bearbetning av ämne eller förening som avses i 1 §.

3 §•

Ej må utan tillstånd av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer
ur riket föras ämne eller förening som avses i 1 §, mineral med
halt av sådant ämne, vad som framställts av sådant ämne eller vara i vilken
sådant ämne ingår.

4 §.

Tillstånd som avses i 1—3 §§ må begränsas till att avse viss tid.

Vid meddelande av tillstånd så ock under tillstånds giltighetstid må uppställas
de villkor som finnas påkallade av säkerhetsskäl eller eljest ur allmän
synpunkt.

Tillstånd må återkallas, om uppställt villkor icke iakttages eller eljest
synnerliga skäl äro därtill.

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1958

5 §•

Tillsyn å efterlevnaden av vad i 1—3 §§ stadgas samt av villkor som meddelats
med stöd av 4 § utövas av myndighet som Konungen bestämmer.

Om tillsyn över innehav av och arbete med radioaktivt ämne gäller jämväl
vad därom är särskilt stadgat.

6 §•

Tillsynsmyndigheten äger att efter anfordran erhålla de upplysningar och
handlingar som erfordras för tillsynens utövande. Myndigheten äger ock
meddela de föreskrifter som finnas erforderliga för att trygga efterlevnaden
av uppställt villkor.

Den som har att öva tillsyn skall äga tillträde till anläggning eller plats,
där verksamhet som avses i 1 eller 2 § bedrives, samt äga rätt att göra sig
underrättad om förhållande som är av betydelse för tillämpningen av denna
lag eller med stöd av lagen meddelade föreskrifter.

7 §•

Bryter någon mot vad i 1 eller 2 § stadgas eller iakttager han icke villkor
som meddelats med stöd av 4 §, straffes med dagsböter eller fängelse i högst
sex månader eller, om brottet är grovt, med fängelse eller straffarbete i högst
två år. Samma lag vare där någon i strid med 3 § ur riket utför eller söker
utföra ämne eller annat som avses i 3 §.

8 §.

Har någon brutit mot vad i 1 eller 2 § stadgas, skall, om det ej är uppenbart
obilligt, i 1 § avsett ämne eller förening, som han därvid innehaft,
bearbetat eller eljest tagit befattning med, förklaras helt eller delvis förverkat
till kronan. Innehar han icke längre ämnet eller föreningen, må i stället
värdet förklaras förverkat. Samma lag vare beträffande ämne eller annat
som någon i strid med vad i 3 § stadgas utfört eller sökt utföra ur riket.

9 §.

Den som underlåter att ställa sig till efterrättelse vad tillsynsmyndigheten
med stöd av 6 § fordrar eller föreskriver eller ock i fall som i nämnda paragraf
avses uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar tillsynsmyndigheten
oriktig uppgift, straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

10 §.

Har någon underlåtit att ställa sig till efterrättelse villkor, som avses i 4 §,
eller att efterkomma anfordran eller föreskrift, som tillsynsmyndigheten
meddelat med stöd av 6 §, äger tillsynsmyndigheten förelägga lämpligt vite.

Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1956

11 §•

Den som har eller haft att utöva tillsyn å efterlevnaden av denna lag eller
med stöd av lagen meddelade villkor eller föreskrifter eller anlitats som
biträde vid tillsynsverksamhetens utövande eller som eljest tagit befattning
med ärende, som avses i denna lag, må ej röja eller obehörigen nyttja
yrkeshemlighet, som därigenom blivit känd för honom, och ej heller, där
det ej kan anses påkallat i tjänstens intresse, yppa arbetsförfarande eller
affärsförhållande, vilket sålunda blivit honom kunnigt. Bryter någon häremot,
straffes med dagsböter eller fängelse.

12 §.

Brott som avses i 7 eller 9 § må ej åtalas av allmän åklagare, där det ej
av tillsynsmyndigheten anmäles till åtal.

Brott som i 11 § sägs må åtalas av allmän åklagare allenast efter angivelse
av målsägande.

13 §.

över beslut av myndighet enligt denna lag må klagan föras hos Konungen
genom besvär, som skola ingivas till handelsdepartementet.

Beslut av tillsynsmyndigheten skall lända till efterrättelse utan hinder
av förd klagan, där ej annorlunda förordnas.

14 §.

De föreskrifter som finnas erforderliga för tillämpningen av denna lag
meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1956, men redan dessförinnan må med
delas beslut om tillstånd som avses i lagen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 178 år 1956

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 9 kap. lagen den 28 maj 1886 (nr 46)
angående stenkolsfyndigheter m. m.

Härigenom förordnas, att 66 och 67 §§ lagen den 28 maj 1886 angående
stenkolsfyndigheter m. m.1 skola upphöra att gälla, att nuvarande 68 och
69 §§ samma lag skola erhålla beteckningarna 66 och 67 §§ samt att sistnämnda
två paragrafer ävensom 63 och 65 §§ skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

63 §.

Rättighet att för utvinnande av
uran, torium eller beryllium eller förening,
vari någon av dessa metaller
ingår, eftersöka och bearbeta fyndighet
av uranhaltigt, toriumhaltigt eller
berylliumhaltigt mineral är beroende
på koncession, som meddelas av
Konungen. Koncession må begränsas
att avse endast rätt till fyndighetens
undersökning.

Vad i —--

Koncession må

65 §.

Vad förut i denna lag stadgas om
rätt för koncessionsinnehavare att
tillgodogöra sig mineraliska ämnen,
som icke avses med koncessionen,
skall icke gälla uran, torium eller beryllium
eller förening, vari någon av
dessa metaller ingår.

(Föreslagen lydelse)

63 §.

Rättighet att för utvinnande av
uran, torium eller beryllium eller förening,
vari något av dessa ämnen
ingår, eftersöka och bearbeta fyndighet
av uranhaltigt, toriumhaltigt eller
berylliumhaltigt mineral är beroende
på koncession, som meddelas av
Konungen. Koncession må begränsas
att avse endast rätt till fyndighetens
undersökning.

65 §.

--— ---liknande åtgärder.

— —----- — — därtill äro.

1 Senaste lydelse, se beträffande lagens överskrift SFS 1933:180 samt beträffande 63 och
65—69 §§ SFS 1953:210.

Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1956

(Gällande lydelse)

68 §.

Den som, i annat fall än i 63 § andra
stycket sägs, utan koncession för
ändamål, som avses i 63 § första
stycket, eftersöker eller bearbetar
fyndighet av uranhaltigt, toriumhaltigt
eller berylliumhaltigt mineral eller
utan tillstånd bearbetar uran, torium
eller beryllium eller förening,
mri någon av dessa metaller ingår,
så som i 66 § sägs, straffes högst
med straffarbete i två år.

Samma lag vare, där någon i strid
mot 67 § första stycket ur riket utför
eller söker utföra material eller vara,
som där sägs.

69 §.

Uran, torium eller beryllium eller
förening, vari någon av dessa metaller
ingår, som, i annat fall än i 63 §
andra stycket sägs, utvunnits utan
koncession, tillfaller kronan.

Har någon brutit mot vad i 66 §
stadgas, är vad som därvid framställts
så ock förråd av den ifrågavarande
metallen, av förening av metallen
eller av mineral med halt av metallen,
som han innehar, förverkat till
kronan.

Det som någon i strid mot 67 §
första stycket utfört eller sökt utföra
ur riket vare ock förverkat till kronan.

(Föreslagen lydelse)

66 §.

67 §.

Uran, torium eller beryllium eller
förening, vari något av dessa ämnen
ingår, som, i annat fall än i 63 § andra
stycket sägs, utvunnits utan koncession,
tillfaller kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1956.

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1958

Utdrag av protokollet över juslitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 13 april 1956.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng,

Ericsson, Andersson, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson,

Lindell, Lindström, Lange, Lindholm.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga om lagstiftning
på atomenergiområdet samt anför.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallade chefen för handelsdepartementet
den 21 december 1955 särskilda sakkunniga — 1955 års
atomenergiutredning — med uppgift att verkställa utredning och avgiva
törslag beträffande arbetsuppgifterna inom atomenergiområdet m. m. Samtidigt
påbörjades inom justitiedepartementet en utredning med syfte att
såsom komplement till gällande koncessionslagstiftning om utvinning, bearbetning
och export av uran m. m. framlägga förslag till en tillståndslagstiftning,
avseende uppförande, anskaffning och drift av atomreaktorer
samt befattning med atombränslen m. m. Sedan denna utredning slutförts,
har på mitt förordnande till atomenergiutredningen överlämnats en inom
justitiedepartementet upprättad promemoria med förslag till lagstiftning på
atomenergiområdet.

Atomenergiutredningen har numera slutfört sitt arbete samt avgivit betänkande
med förslag rörande atomenergien (SOU 1956: 11). Vid detta betänkande
har som bilaga fogats den inom justitiedepartementet utarbetade
promemorian.

Atomenergiutredningens betänkande innefattar — förutom det förslag till
lagstiftning jämte motiv därtill som framlagts i departementspromemorian
— synpunkter på målsättningen för atomenergiverksamheten i vårt land
de närmaste 10—20 åren samt på atomenergiverksamhetens organisation
och bedrivande ävensom förslag i organisatoriskt avseende. I fråga om
lagstiftningen har utredningen anslutit sig till förslagen i departementspromemorian.
I anslutning härtill har utredningen angivit vissa allmänna riktlinjer,
efter vilka den med lagförslaget avsedda tillståndsgivningen skall
ske. Slutligen har utredningen behandlat vissa säkerhetsfrågor. Samtliga

Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1956

dessa spörsmål med undantag för lagstiftningsfrågorna anmäles denna dag
av chefen för handelsdepartementet.

Betänkandet har remissbehandlats. Jag anhåller nu att få upptaga ärendet
om lagstiftning på atomenergiområdet till behandling. Därvid torde jag
inledningsvis få redogöra för vissa grundläggande data rörande atomenergien
och för principerna för utvinning av sådan energi. Med hänsyn till den
redogörelse för dessa frågor som lämnas av chefen för handelsdepartementet
torde det emellertid icke vara erforderligt att jag mera ingående uppehåller
mig härvid.

Inledning

Vid klyvning av vissa tunga atomslag, s. k. atombränslen, frigörs stora
energimängder. I särskilda anordningar, atomreaktorer, kan denna klyvningsprocess
regleras så, att man kontinuerligt kan tillvarataga den utvecklade
energien och utnyttja den för praktiskt bruk. I en atomreaktor utvecklas
energi i form av värme. För dagen känner man icke något sätt att direkt
överföra denna värme till någon mera högvärdig form av energi, t. ex.
elektrisk sådan. I stället utnyttjar man värmen för att framställa ånga, som
via en turbin driver en elektrisk generator på samma sätt som i ett vanligt
ångkraftverk. Man kan också använda atomreaktorer för värmeverk, t. ex.
för central bostadsuppvärmning eller för olika industriella uppvärmningsändamål.

Den vanligaste typen av atomreaktor har atombränslet anordnat i s. k.
bränsleelement, grupper av stavar eller plattor, där värmeutvecklingen sker.
Dessa stavar eller plattor är fördelade i ett s. k. moderatormaterial. De kan
t. ex. vara nedsänkta i en behållare, fylld med tungt vatten. Stavarna är
inkapslade i rör av aluminium, som förhindrar att klyvningsprodukterna
sprider sig i systemet. Som moderatormaterial och till kapslar kan även användas
ämnet beryllium.

För närvarande känner man tre slag av atombränslen. Det primära atombränslet
är uran 235, ett atomslag som till en ringa del, 0,7 procent, ingår
i naturligt uran. Den återstående delen av naturligt uran utgöres av uran
238, som icke direkt kan utnyttjas som atombränsle. Däremot omvandlas
uran 238 vid bestrålning i en atomreaktor till ett nytt ämne, plutonium,
vilket är ett atombränsle av samma slag som uran 235. På enahanda sätt
som uran 238 utgör vanligt torium ett råämne till atombränsle och kan genom
reaktorbestrålning omvandlas till atombränslet uran 233. Högrena
atombränslen såsom uran 235 och plutonium utgör sprängämnet i atombomber.
Såsom förut nämnts skapas plutonium i varje reaktor som helt
eller delvis utnyttjar naturligt uran som bränsle.

Vid driften av en atomreaktor alstras enorma mängder radioaktiv strålning.
Dessutom bildas stora mängder radioaktiva klyvningsprodukter. Till
skydd mot den kraftiga strålningen krävs säkerhetsåtgärder av skilda slag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1956

Använt atombränsle kan bearbetas för att avlägsna klyvningsprodukter och
för att tillvarataga plutonium. Vid denna behandling uppkommer strålskyddsfrågor
av i huvudsak samma slag som vid drift av atomreaktorer och
motsvarande säkerhetsåtgärder måste vidtagas.

Gällande bestämmelser m. m.

Av betydelse i förevarande sammanhang är i främsta rummet vissa under
senare tid tillkomna stadganden i lagen den 28 maj 1886 angående stenkols
fgndigheter in. m. Enligt denna lag fordras koncession av Kungl. Maj :t
för eftersökande, bearbetande och tillgodogörande av vissa fyndigheter. Koncession
innebär i princip, att koncessionsinnehavaren erhåller uteslutande
rätt att inom det område koncessionen omfattar eftersöka, bearbeta och
tillgodogöra sig fyndigheten i fråga.

Stenkolslagen avsåg ursprungligen endast stenkolsfyndigheter (1—5 kap.),
men genom senare vid skilda tillfällen införda tillägg till lagen har den erhållit
tillämpning jämväl å saltfyndigheter (6 kap.), olje- och gasfyndigheter
(7 kap.) och alunskifferfyndigheter (8 kap.). År 1945 tillkom ett 9
kap. (63—69 §§), i vilket upptagits bestämmelser angående utvinning och
användning av uran in. fl. för framställning av atomenergi betydelsefulla
ämnen; sedermera har vissa ändringar och tillägg gjorts i detta kapitel.

Uranlagstiftningen i 9 kap. stenkolslagen bryter så till vida systematiken
i lagen att den avser icke endast rätten att eftersöka samt bearbeta och tillgodogöra
fyndigheter utan även rätten att bearbeta utvunnet uran m. in.
och föra detsamma ur riket.

Före 1945 års lagstiftning tillkom rätten att tillgodogöra sig uranhaltiga
mineral i princip jordägaren. Uran tillhörde nämligen icke de inmutningsbara
mineralen, vilkas tillgodogörande reglerades av gruvlagen, och
tillgodogörande av uran var ej beroende av koncession enligt stenkolslagen.

Genom lagstiftningen 1945 tillkom i huvudsak de nuvarande bestämmelserna,
som dock vid detta tillfälle gjordes tillämpliga endast på uranhaltigt
mineral. Ändringar har därefter skett i huvudsakligen följande hänseenden:
Genom en år 1947 vidtagen ändring i 64 § utvidgades rätten att inom skyddsområde
enligt 13 § 1 mom. stenkolslagen utnyttja uranfyndighet. År 1950
bestämdes att koncession ej skulle erfordras för att verkställa borrning
eller sprängning eller upptaga provgropar eller vidtaga andra liknande åtgärder
i syfte enbart att erhålla prov för analys; koncession skulle vidare
kunna beviljas efter ett förenklat förfarande, då koncessionen endast avsåg
rätt till fyndighetens undersökning; föreskrifterna om utförselförbud
ändrades så, att Kungl. Maj :t ägde meddela tillstånd till utförsel under
förutsättning att annat med hänsyn till användningen jämförbart material
infördes till riket i stället för vad som utfördes. Slutligen gjordes lagstiftningen
år 1953 tillämplig på torium och beryllium, vilka sålunda underkastades
liknande kontroll som den vilken gällde i fråga om uran.

Avsikten med lagstiftningen om fyndigheter av uranhaltigt mineral in. m.

Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1956

är att staten skall kunna utöva kontroll över utnyttjandet av tillgångarna
av uran m. in. och användningen av ämnena. I förstnämnda hänseende utövas
kontrollen på det sättet att befogenheten att bearbeta fyndigheter med
sådana ämnen gjorts beroende av tillstånd av Kungl. Maj :t. Vidare regleras
bearbetandet av ämnena och exporten. Med hänsyn till vikten av sträng statlig
kontroll har föreskrivits att Kungl. Maj:t äger, när skäl därtill är, återkalla
meddelad koncession. En liknande bestämmelse finnes beträffande bearbetandet.

I 63 § första stycket stenkolslagen återfinns det grundläggande stadgandet,
att rättighet att för utvinnande av uran, torium eller beryllium eller
förening, vari någon av dessa metaller ingår, eftersöka och bearbeta fyndighet
av uranhaltigt, toriumhaltigt eller berylliumhaltigt mineral är beroende
på koncession, som meddelas av Kungl. Maj:t. Koncession må begränsas
att avse endast rätt till fyndighetens undersökning. Från bestämmelserna
i första stycket meddelas i andra stycket ett undantagsstadgande
av innebörd, att borrning, sprängning, upptagande av provgropar och vidtagande
av andra liknande åtgärder får ske utan koncession, om åtgärderna
avser endast att erhålla prov ur fyndighet av uranhaltigt, toriumhaltigt
eller berylliumhaltigt mineral för analys. I tredje stycket stadgas, att koncession
må av Kungl. Maj :t återkallas, när skäl därtill är.

I 64 § har skett hänvisning till åtskilliga stadganden i lagen vilka gäller
för andra slag av fyndigheter än sådana av uranhaltigt, toriumhaltigt och
berylliumhaltigt mineral. Därjämte har meddelats vissa bestämmelser som
innebär avvikelser från de stadganden till vilka sålunda hänvisats. Härigenom
regleras bl. a. frågorna om förfarandet i koncessionsärende, om konkurrens
mellan flera sökande, om ersättning till jordägare, om konkurrens
med inmutning, om frånträdande av koncession och om återställande av
inlöst mark till jordägaren.

Bland hänvisningarna i 64 § bör särskilt uppmärksammas hänvisningarna
till 56 § andra stycket samt till 10 och 58 §§. Enligt 56 § andra stycket skall
vid koncession fogas de föreskrifter som finns påkallade för att förebygga
att annat industriellt företag hindras i sin utveckling eller som eljest är
erforderliga ur allmän eller enskild synpunkt. Genom hänvisningen till 10
och 58 §§ regleras den närmare omfattningen av den rätt koncessionen
medför.

Med hänsyn till de olika sätt på vilka å ena sidan uranhaltigt mineral
och å andra sidan toriumhaltigt och berylliumhaltigt mineral kan förekomma
har det ansetts erforderligt att beträffande uran genom hänvisning
till 58 § anknyta till den för alunskiffer stadgade särskilda ordningen och
beträffande de två övriga ämnena genom hänvisning till 10 § anknyta till
den för stenkol stadgade ordningen. Enligt båda dessa paragrafer stadgas,
att den som erhållit koncession äger uteslutande rätt att, med de
inskränkningar och villkor lagen innehåller, inom det område koncessionen
omfattar eftersöka samt bearbeta och tillgodogöra sig därstädes befintlig
fyndighet av ämnet i fråga ävensom att i samband därmed tillgodogöra sig

Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1956

vissa andra närmare angivna mineraliska ämnen. I 65 § göres emellertid
det undantaget, att rätten för koncessionsinnehavare att tillgodogöra sig
mineraliska ämnen, som icke avses med koncessionen, icke skall gälla uran,
torium eller beryllium eller förening vari någon av dessa metaller ingår. I
detta sammanhang bör också erinras om att 52 § första stycket gruvlagen
stadgar, att gruvinnehavare må inom utmål bryta icke inmutningsbara mineraliska
ämnen i den mån sådant erfordras för gruvarbetets ändamålsenliga
bedrivande i fråga om de inmutningsbara mineralen, men att enligt
lagrummets sista stycke undantag härifrån gjorts för uran, torium eller
beryllium eller förening vari någon av dessa metaller ingår. En motsvarande
undantagsregel med avseende å äldre gruvor återfinnes under punkt
7 i övergångsbestämmelserna till gruvlagen.

I 9 kap. stenkolslagen har vidare upptagits bestämmelser som reglerar
användningen av uran, torium eller beryllium. Sålunda stadgas i 66 §, att
uran, torium eller beryllium eller förening vari någon av dessa metaller
ingår ej må utan Kungl. Maj:s tillstånd bearbetas för tekniskt eller vetenskapligt
bruk. Även frågan om export är reglerad. I 67 § föreskrives nämligen
att utan Kungl. Maj :ts tillstånd ej må ur riket föras a) uran, uranförening,
uranhaltigt mineral eller ämne som framställts av uran, b) torium,
toriumförening, toriumhaltigt mineral eller ämne som framställts
av torium, c) beryllium, berylliumförening, berylliumhaltigt mineral eller
ämne som framställts av beryllium, och d) vara i vilken torium eller beryllium
ingår. Beträffande material som avses under a) och b) må sådant
tillstånd till utförsel meddelas allenast under förutsättning att annat med
hänsyn till användningen jämförbart material införes till riket i stället för
vad som utföres eller, då fråga är om uranhaltigt eller toriumhaltigt mineral,
att uran eller torium eller förening vari någon av dessa metaller ingår,
förekommer i så ringa mängd att tillgodogörandet därav ej kan äga rum.

I 68 § finns bestämmelser om straff för eftersökande och bearbetande av
fyndighet av ifrågavarande mineral utan koncession, för bearbetande utan
tillstånd av förevarande metaller eller förening vari någon av dem ingår samt
för utförsel eller försök till utförsel utan tillstånd av material eller vara
som i 67 § sägs. I 69 § har upptagits regler om förverkande i vissa fall
in. in.

Det må i detta sammanhang anmärkas, att Kungl. Maj :t den 4 december
1953 utfärdat kungörelse med vissa bestämmelser om användning och utförsel
av ujan, torium och bergllium m. m. I denna kungörelse har med stöd
av 66 och 67 §§ stenkolslagen för vissa fall lämnats generellt tillstånd till
bearbetning och export av uran m. in. Sålunda stadgas i 1 § i kungörelsen
a ti uran, torium eller beryllium eller förening, vari någon av dessa metaller
ingår, må för vetenskapligt bruk bearbetas vid universitet, högskola, forskningsanstalt
eller liknande vetenskaplig institution. Enligt 2 § må torium
eller beryllium eller förening, vari någon av dessa metaller ingår, för tekniskt
bruk bearbetas för framställning av aktiveringsmassor för elektroder
till gasurladdningslampor, gasurladdningsrör eller elektronrör, glödnät och

Kungl. Maj.ts proposition nr 118 år 1956

glödstrumpor, högeldfasta laboratorieutensilier, lysämnen samt av annan
vara i vilken halten av torium eller beryllium icke överstiger tre procent
av varans vikt. Slutligen stadgas i 3 § att mineral med en uranhalt eller
toriumhalt av högst 50 gram per ton eller med en berylliumhalt av högst
1 000 gram per ton ävensom i 2 § angivna varor samt ädelstenar med berylliumhalt
må utföras ur riket; dock skall iakttagas vad i kungörelsen den
9 juni 1950 angående allmänt exportförbud eller eljest finns stadgat om förbud
mot eller villkor för utförseln.

Bestämmelser som är tillämpliga på framställning av atomenergi finns
vidare i lagen den 6 juni 19M om tillsgn å radiologiskt arbete m. in. Enligt
1 § i denna lag avses sålunda med radiologiskt arbete bl. a. arbete vari
ingår bruk av radioaktivt ämne överstigande viss myckenhet, som medicinalstyrelsen
äger fastställa. Vidare stadgas i samma paragraf, att radiologiskt
arbete må bedrivas allenast efter tillstånd av medicinalstyrelsen och
att tillstånd av medicinalstyrelsen även fordras för innehav, utan samband
med radiologiskt arbete, av radioaktivt ämne överstigande den av medicinalstyrelsen
fastställda myckenheten. Enligt 3 § äger medicinalstyrelsen föreskriva
skyldighet att iakttaga av styrelsen meddelade särskilda bestämmelser.
Gäller tillståndet bedrivande av radiologiskt arbete, skall dessa särskilda
bestämmelser avse att vinna största möjliga trygghet mot att skada genom
inverkan av strålning från radioaktivt ämne tillskyndas någon som är sysselsatt
i arbetet. Är fråga om innehav av radioaktivt ämne, skall bestämmelserna
åsyfta att ämnet så förvaras, att ej skada tillskyndas någon genom
de därifrån utgående strålarna, över ansökan om tillstånd skall medicinalstyrelsen
enligt 5 § inhämta utlåtande av radiofysiska institutionen vid karolinska
sjukhuset. I 6 § stadgas att tillsyn å efterlevnaden av lagen och med
stöd av densamma meddelade föreskrifter utövas, under medicinalstyrelsens
överinseende och ledning, av radiofysiska institutionen och vid institutionen
anställda befattningshavare (tillsyningsmän). I lagen har vidare upptagits
regler om hur tillsynen skall ske och om'' befogenhet för medicinalstyrelsen
att vid behov förordna att anläggning för radiologiskt arbete skall sättas ur
bruk och att återkalla meddelade tillstånd samt straffbestämmelser.

I detta sammanhang bör nämnas att chefen för inrikesdepartementet år
1951 jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallat särskilda sakkunniga
för att verkställa utredning om radiofysiska institutionens organisation, tillsynsverksamhet
m. in. Enligt direktiven för utredningen bör de sakkunniga
bl. a. överväga huruvida i fortsättningen tillsynsverksamheten lämpligen
bör vara förlagd till en institution vilken även är avsedd för forskning och
medverkan i sjukvårdsarbetet, i synnerhet om man beaktar att atomenergiforskningens
utveckling kan föra med sig en ytterligare ökning av tillsynsverksamheten.
Med stöd av vad som kan framkomma med avseende på behovet
av en statlig tillsyn inom strålskyddsområdet har utredningen att
verkställa en granskning av lagen om tillsyn å radiologiskt arbete in. in. i
avsikt att bringa densamma i överensstämmelse med numera föreliggande

Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1956

behov. De sakkunniga, som antagit namnet 1951 års strålskyddskommitté,
beräknas slutföra sitt arbete under innevarande år.

Med hänsyn särskilt till rikets försvar har på atomenergiens område i viss
utsträckning införts tystnadsplikt. Flertalet föreskrifter härom har meddelats
i administrativ ordning och är av hemlig natur. Huvudbestämmelserna
på området återfinnes i ett hemligt kungl. brev den 23 maj 1947 till
atomkommittén angående skydd för atomenergiforskning. Med stöd av innehållet
i detta brev har atomkommittén i samråd med chefen för försvarsstaben
och civilförsvarsstyrelsen utfärdat anvisningar rörande skyddsåtgärder
kring de delar av atomenergiforskningen som skall vara föremål för sekretess.
Dessa anvisningar tager sikte på försvarssynpunkterna. Vidare har
atomkommittén i samråd med chefen för försvarsstaben och försvarets
forskningsanstalt upprättat en hemlig promemoria angående sådana sakförhållanden
inom den målbundna atomenergiforskningen, som med hänsyn
till rikets försvar icke bör offentliggöras.

Bestämmelser om tystnadsplikt av intresse i förevarande sammanhang har
även meddelats i lagen den 29 november 1946 med särskilda bestämmelser
om uppfinningar av betydelse för försvaret. Däri stadgas att uppfinning,
som har särskilt avseende å krigsmateriel — varmed enligt uttalande i motiven
även åsyftas uppfinningar som avser frigörande av atomenergi — och
tillkommit här i riket eller tillhör någon som är bosatt härstädes, ej må
offentliggöras eller, när den icke är offentliggjord, göras till föremål för ansökan
om patent eller annan skyddsrält i främmande land eller eljest yppas,
där ej annat följer av vad i lagen sägs.

Vid sidan av de nu anmärkta föreskrifterna finnes på skilda håll i lagstiftningen
vissa bestämmelser av betydelse för sekretessen på atomenergiens
område. Här må sålunda erinras om stadgandena i strafflagen angående
straff för spioneri, obehörig befattning med hemlig uppgift samt olovlig
underrättelseverksamhet.

Av intresse i förevarande sammanhang är slutligen också vissa bestämmelser
om allmänna handlingar. Enligt 2 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen
gäller såsom huvudregel, att varje svensk medborgare skall äga fri tillgång
till allmänna handlingar. I denna rätt må gälla allenast vissa i nämnda
paragraf särskilt angivna inskränkningar, vilka skall i särskild lag noga angivas.
Så har skett i lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att
utbekomma handlingar, den s. k. sekretesslagen.

I sekretesslagen uppräknas ett 20-tal grupper handlingar berörande militära
förhållanden och civilförsvaret, beträffande vilka Kungl. Maj :t äger
förordna att de skall hållas hemliga under viss tid. På samma sätt äger
Kungl. Maj :t förordna om sekretess under högst femtio år i fråga om handlingar
rörande den allmänna ekonomiska försvarsberedskapen in. m.

I 21 § sekretesslagen föreskrives beträffande handlingar rörande statlig
utredning, kontroll eller stödverksamhet med avseende å näringslivet, att
Kungl. Maj:t äger, i den mån handlingarna innefattar sådana upplysningar
om enskilda företags eller sammanslutningars affärs- eller driftförhållanden

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1956 15

vilkas offentliggörande kan lända vederbörande företag eller sammanslutning
till men, förordna att handlingarna ej må utlämnas förrän viss tid förflutit
från deras datum.

Med stöd av bemyndiganden i sekretesslagen har Kungl. Maj :t utfärdat
kungörelser med förordnanden på försvarsväsendets område och på civilförsvarets
område samt om inskränkning i rätten att utbekomma allmänna
handlingar rörande folkhushållningen vid krig, krigsfara eller andra utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden. Vidare har Kungl. Maj :t genom
kungörelsen den 4 januari 1939 (nr 7) meddelat förordnande jämlikt bl. a.
21 § sekretesslagen på civilförvaltningens område.

Departementspromemorian

I den allmänna motiveringen för en lagstiftning på atomenergiområdet
erinras i promemorian inledningsvis, att anledningen till de hittillsvarande
bestämmelserna i stenkolslagen om statlig kontroll över utvinningen och
användningen av uran, torium och beryllium var den betydelse som de
nämnda ämnena fått för utvinning av atomenergi och de konsekvenser ur
försvars- och utrikespolitiska synpunkter som följde därav. I promemorian
framhålles, att de skäl som föranlett lagstiftningen alltjämt föreligger. Vidare
anföres, att den snabba utvecklingen på atomenergiens område under
senare år gjort att även andra synpunkter kommit i förgrunden. Forskningen
och utvecklingen har sålunda i högre grad än tidigare inriktats på
atomenergiens fredliga användning. Atomkraftanläggningar för elkraft är
för närvarande under uppförande i flera länder, främst i Förenta Staterna,
Sovjetunionen och England. Även i vårt land föreligger ganska långt framskridna
planer på att uppföra atomreaktorer för praktiskt bruk. För förverkligandet
av dessa planer krävs stora insatser, och en samordning av
disponibla finansiella, personella och tekniska resurser måste ske. Driften
av atomreaktorer är vidare förenad med betydande risker och det är ett
allmänt intresse att säkerhetssynpunkterna blir tillgodosedda i det fortsatta
arbetet på atomenergiens område. Även nu anförda förhållanden talar för att
staten, såsom hittills, utövar kontroll över utvinningen och användningen av
uran och andra ämnen av betydelse för framställningen av atomenergi samt
att kontrollen får avse också uppförande, innehav och drift av atomreaktorer
samt åtgärder med använt atombränsle.

Även ytterligare skäl talar enligt promemorian för att utvinningen av
atomenergi skall i vårt land, liksom i andra länder, ske under statlig kontroll.
Sålunda har på senare tid vissa förberedelser gjorts för att åstadkomma
ett närmare samarbete mellan olika länder på atomenergiens område.
Sverige har i stor utsträckning deltagit i dessa förberedelser. Detta samarbete
avses i första hand skola ske mellan regeringarna. Ett sådant samarbete
erbjuder stora fördelar ur skilda synpunkter och det finns ej anledning
antaga annat än att Sverige även i fortsättningen skall komma att deltaga
däri. Det sålunda inledda internationella samarbetet förutsätter uppenbar -

16 Kungl. Maj. ts proposition nr 178 år 1956

ligen att utvecklingen på atomenergiens område inom landet sker under
statlig tillsyn.

I detta sammanhang namnes i promemorian, att enligt ett nyligen träffat
avtal mellan Sverige och Förenta Staterna utbyte av upplysningar på atomenergiens
område skall ske. Från Förenta Staterna skall Sverige för fredligt
bruk få låna bl. a. en viss mängd anrikat uran. Såsom villkor för lånet
har uppställts bl. a. att statsmakterna i vårt land upprätthåller erforderlig
kontroll över användningen av lånat material och över driften av den reaktor
i vilken nämnda uran kommer att brukas.

Enligt promemorian synes den kontroll över utvinning av atomenergi som
erfordras lämpligen böra anordnas på det sättet, att utvinningen av uran,
torium och beryllium skall, såsom redan nu gäller, vara beroende på koncession.
Liksom hittills bör även gälla att bearbetning av uran och torium
skall få ske först efter särskilt tillstånd. Av skäl som närmare anges i det
följande synes enligt promemorian rätten att bearbeta beryllium däremot
icke böra vara beroende på tillstånd. Särskilt tillstånd bör fordras även för
överlåtelse, förvärv eller innehav av eller annan befattning med uran eller
torium. Med hänsyn till den betydelse plutonium har eller kan väntas få ur
militär synpunkt och såsom atombränsle bör vidare samma regler gälla för
plutonium som för uran och torium. Eftersom plutonium icke förekommer
fritt i naturen saknas däremot anledning att göra föreskrifterna om utvinningen
av uran m. in. tillämpliga på detta ämne. Även överlåtelse, förvärv,
innehav och bearbetning av samt annan befattning med atombränsle som
använts i reaktor bör vara beroende av tillstånd. Vidare bör särskilt tillstånd
också krävas för rätten att uppföra, inneha eller driva atomreaktor eller
anläggning för bearbetning av sådana ämnen som avses skola vara underkastade
kontrollagstiftningen. Då ett förbud att utan tillstånd förvärva uran
och torium m. m. även kommer att omfatta förvärv därav utifrån, synes
särskilda bestämmelser om import icke erforderliga. Däremot bör frågan
om export — utom såvitt angår beryllium — regleras efter i huvudsak samma
grunder som för närvarande. Utöver vad nu sagts torde det icke vara
behövligt att särskilt reglera frågan om tillverkning och export av atomreaktorer
eller anläggningar som nyss sagts eller delar eller utrustning därtill.

Härefter diskuteras i promemorian huruvida de i 9 kap. stenkolslagen
meddelade bestämmelserna om fyndigheter av uranhaltigt mineral m. in.
helt eller delvis bör ingå i en ny lag. Därvid uttalas, att det i och för sig
skulle vara motiverat att företaga en allmän översyn av stenkolslagen. En
sådan översyn bör emellertid enligt promemorian föregås av en särskild
utredning, och det framhålles därför att man icke nu bör vidtaga längre
gående ändringar i stenkolslagen än som direkt påkallas av den ifrågasatta
nya lagstiftningen. Härom anföres vidare i promemorian följande.

Till en början torde det stå klart, att de i 9 kap. stenkolslagen meddelade
föreskrifterna om eftersökande och bearbetande av fyndighet av ifrågavarande
slag har sådant samband med stenkolslagen i övrigt att de lämpli -

Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1956

gen bör stå kvar i denna lag. Vad åter angår bestämmelserna om bearbetning
och export av uran in. fl. ämnen torde dessa — utom såvitt angår
beryllium — jämte därmed sammanhängande straff- och förverkanderegler
böra brytas ut ur stenkolslagen och efter vissa jämkningar sammanföras i
en särskilda lag med de föreskrifter som enligt vad förut sagts är erforderliga
i fråga om atomreaktorer och andra anläggningar samt använt atombränsle.
I samband härmed torde vissa jämkningar böra vidtagas i de bestämmelser
som skall stå kvar i 9 kap. stenkolslagen. Bl. a. bör i 63, 65 och
69 §§ uttrycket metaller utbytas mot den ur vetenskaplig synpunkt mera
adekvata beteckningen ämnen. Vad beträffar beryllium framgår av den föregående
redogörelsen att beryllium visserligen kan få betydelse för atomenergiutvinningen
men att detta ämne i motsats till uran, plutonium och
torium icke kan användas såsom eller omvandlas till atombränsle. Samma
är förhållandet med vissa andra ämnen av betydelse för atomenergiutvinningen,
såsom tungt vatten. Bibehåller man, såsom förutsatts i det föregående,
bestämmelserna om koncession för utvinning av beryllium, torde
det ur förevarande synpunkter icke vara erforderligt att kräva särskilt tillstånd
för innehav och bearbetning av samt annan befattning med beryllium.
Däremot torde det vara av betydelse att inom landet befintliga tillgångar av
beryllium, berylliumföreningar eller berylliumhaltigt mineral icke föres ur
landet. Sådan utförsel kan i förekommande fall förhindras med stöd av kungörelsen
den 9 juni 1950 angående allmänt exportförbud.

Enligt promemorian torde det ej vara erforderligt eller ens lämpligt att i
den föreslagna lagstiftningen söka att mera i detalj reglera hithörande
spörsmål, utan det torde vara tillfyllest att meddela bestämmelser om att
särskilt tillstånd av Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer
skall fordras för överlåtelse, förvärv, innehav och bearbetning av och
annan befattning med samt export av uran m. m. ävensom för uppförande,
innehav och drift av atomreaktor eller anläggning för bearbetning av uran
m. m. Därjämte bör lagen innehålla vissa allmänna bestämmelser om sådana
tillstånd. Det bör sålunda stadgas, att tillstånd må kunna begränsas
att avse viss tid. En dylik bestämmelse är av betydelse främst i fråga
om tillstånd för enskilda. Vidare bör möjlighet föreligga enligt lagen att vid
meddelande av tillstånd och under tillstånds giltighetstid uppställa de villkor
som anses påkallade av säkerhetsskäl eller eljest ur allmän synpunkt.
Tillstånd måste också under vissa förutsättningar kunna återkallas. Härutöver
bör i lagen upptagas vissa bestämmelser rörande tillsyn å efterlevnaden
av lagen och med stöd av denna meddelade föreskrifter ävensom ansvarsbestämmelser
in. in. Det bör slutligen anförtros åt Kungl. Maj:t att
utforma de närmare föreskrifter som kan finnas erforderliga för tillämpningen
av lagstiftningen.

Det framhålles i promemorian, att lagstiftningen bör utformas på sådant
sätt, att den icke hindrar att tillståndsgivningen fortlöpande kan anpassas
efter statsmakternas målsättning för det fortsatta atomenergiarbetet
och de resultat som den tekniska och vetenskapliga utvecklingen kan komma
att frambringa.

Vidare anföres i promemorian, att eu lagstiftning av det innehål] som
nu angivits i viss mån torde innebära eu inskränkning i näringsfrihets2
Bihamj till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 178

Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1956

förordningens grundsatser om rättighet att fritt idka rörelse. Uet synes emellertid
enligt promemorian ej erforderligt att i förordningen införa en hänvisning
till lagstiftningen i fråga.

Slutligen beröres i promemorian sekretessbestämmelserna på ifrågavarande
område. Därvid uttalas, att såsom förhållandena gestaltade sig vid
den tidpunkt då förenämnda kungl. brevet den 23 maj 1947 tillkom det var
naturligt med sträng sekretess på området. Med hänsyn till att förhållandena
på senare tid väsentligt ändrats, framför allt genom det internationella
utbyte av forskningsresultat m. in. som ägde rum vid atomkonferensen
i Geneve i augusti 1955, ifrågasättes om icke de särskilda bestämmelser
om sekretess som gäller på detta område bör omarbetas. Detta spörsmål
synes dock enligt promemorian böra upptagas till särskild prövning.

I förevarande sammanhang framhålles emellertid i promemorian, att det
bör beaktas att enskildas yrkes- och affärshemligheter tillbörligen skyddas.
I den ifrågasatta nya lagen bör därför, i likhet med vad som skett på andra
områden, stadgas tystnadsplikt för den som har att utöva tillsyn å efterlevnaden
av lagen och med stöd av denna meddelade föreskrifter. Vidare
bör enligt promemorian kungörelsen den 4 januari 1939 med förordnanden
på civilförvaltningens område jämlikt lagen om inskränkningar i rätten att
utbekomma allmänna handlingar kompletteras med en punkt avseende ansöknings-
och andra handlingar som på grund av den föreslagna lagstiftningen
inkommer till myndighet.

Vid promemorian har fogats förslag till lag om inskränkning i rätten att
utvinna atomenergi in. m. (atomenergilag) och till lag om ändrad lydelse
av 9 kap. lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfvndigheter m. in.

Yttrandena

Yttranden över atomenergiutredningens betänkande har efter remiss avgivits
av justitiekanslersämbetet, riksåklagarämbetet, hovrätten över Skåne
och Blekinge, utrikesdepartementets rådgivande beredning för vissa atomkraftsfrågor,
försvarsstaben, försvarets forskningsanstalt, vattenfallsstyrelsen,
statskontoret, kommerskollegium, Sveriges geologiska undersökning,
riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, länsstyrelserna i Södermanlands,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Norrbottens län, atomkommittén,
ingenjörsvetenskapsakademien, bränsleutredningen 1951, 1951 års strålskyddskommitté,
Svenska teknologföreningen, Sveriges allmänna exportförening,
Sveriges industriförbund, Landsorganisationen i Sverige, Aktiebolaget
Atomenergi, Svenska elverksföreningen, Svenska gruvföreningen, Svenska
vattenkraftföreningen och Svenska värmeverksföreningen.

Vid kommerskollegiets remissvar har fogats yttranden från Stockholms
handelskammare, handelskammaren i Göteborg och Skånes handelskammare.
Sveriges industriförbund har till sitt remissvar fogat yttranden av
Sveriges mekanförbund och Sveriges varvsindustriförening.

Vidare har i anledning av betänkandet skrivelser inkommit från Allmän -

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1956 19

na svenska elektriska aktiebolaget (Asea) och Sveriges yngre naturvetares
förening.

Av remissinstanserna har drygt hälften särskilt yttrat sig om den föreslagna
lagstiftningen. Dessa har i princip tillstyrkt lagförslagen eller icke
haft något att erinra mot desamma. Sålunda anför vattenfallsstyrelsen att
den föreslagna lagstiftningen, vars väsentliga syfte styrelsen anser vara att
tillgodose säkerhetskraven samt önskemål om bästa utnyttjande av tillgängliga
materialresurser och dylikt men icke en statlig centraldirigering
av den tekniska utvecklingen, framstår som ändamålsenlig. IUksnåmnden
för ekonomisk försvarsberedskap har med hänsyn till de betydande säkerhetsproblem
som för närvarande är förbundna med atomenergiens utnyttjande
ej någon erinran mot förslagen. Länsstyrelsen i Malmöhus lån finner
det naturligt — särskilt med hänsyn till de faror som är förknippade
med utvinningen av atomenergi -— att tillståndstvång införes. Liknande
synpunkter har framförts av länsstyrelsen i Norrbottens län, atomkommitmittén,
Landsorganisationen i Sverige, Svenska gruvföreningen, Svenska
vattenkraftföreningen och Svenska värmeverksföreningen.

I fråga om lagstiftningens allmänna uppbyggnad har justitiekanslersämbetet
funnit det lämpligt att i den omfattning som föreslagits skapa en
särskild lagstiftning rörande kontrollen över atomenergien och att i stenkolslagen
bibehålla där meddelade föreskrifter om eftersökande och bearbetande
av fyndighet av det slag varom här är fråga. Även länsstyrelsen i
Södermanlands län finner det riktigt att ur stenkolslagen utbryta i huvudsak
vad som stadgas angående bearbetning och export av uran m. m. Jämväl
Svenska gruvföreningen tillstyrker förslaget att från stenkolslagen till
atomenergilagen överflytta bestämmelserna om bearbetning och export av
uran m. in.

Gruvföreningen anför vidare i detta sammanhang, att vägande skäl kan
anföras för att även övriga i stenkolslagen upptagna bestämmelser om fyndigheter
av uranhaltigt och därmed likställt mineral upptages i särskild
lag. I detta hänseende hänvisar föreningen till vad som från dess sida anfördes
härom i yttrande till kommerskollegium i januari 1953. Redogörelse
för detta yttrande har lämnats i propositionen nr 207 år 1953. Därutöver
framhåller föreningen att hithörande bestämmelser i stenkolslagen är i behov
av lagteknisk översyn. Genom mängden av paragrafhänvisningar är
lagstiftningen svåröverskådlig och svårtillgänglig. Föreningen föreslår därför
att frågan om upptagande av dessa bestämmelser i en särskild lag blir
föremål för utredning. Därvid bör även en översyn av bestämmelsernas
innehåll äga rum. Ett företag som innehar brytningsrätt till inmutningsbart
mineral torde sålunda böra uttryckligen tillerkännas företräde till koncession
på förevarande område, såvida icke skäl föreligger att antaga att
företaget ej skulle kunna utvinna och tillhandahålla det ämne som avses
med koncessionen på skäliga villkor. Bestämmelser som klart tillgodoser
upptäckarens intresse är vidare påkallade, inte minst med hänsyn till an -

20 Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1956

gelägenheten av att uppmuntra företag och enskilda att eflerforska mineral.

Även en del andra remissinstanser har i detta sammanhang framfört synpunkter
i fråga om stenkolslagens bestämmelser på förevarande område.
Länsstyrelsen i Södermanlands län ifrågasätter om icke förfarandet för
erhållande av rättighet att eftersöka och bearbeta fyndighet av ifrågavarande
slag är otidsenligt och bör förenklas. Särskilt har uppmärksammats,
att den i 4 § stenkolslagen stadgade tiden av tre månader från ansöknings
kungörande, inom vilken sakägare har att framställa erinran mot
ansökningen, är onödigt lång. Den synes med hänsyn till nu rådande goda
kommunikationer kunna betydligt avkortas. Kommerskollegium framhåller,
att vid stenkolslagens tillämpning med avseende på uran-, torium- och
berylliumhaltiga mineral det från andra delar av lagen hämtade ordet eftersöka
icke bör fattas i sin vidaste innebörd utan tolkas närmast såsom undersöka,
enär eljest varje åtgärd för uppsökande av hithörande mineralfyndigheter
skulle vara underkastad koncessionstvång, vilket skulle medföra
orimliga konsekvenser. Liknande synpunkter anlägges av Skånes handelskammare
och länsstyrelsen i Malmöhus län.

Två remissinstanser har ansett, att den föreslagna atomenergilagen bör
ges begränsad giltighetstid. Länsstyrelsen i Malmöhus län understryker
angelägenheten av att lagstiftningen ständigt anpassas efter nya rön och
erfarenheter. Lagen bör därför inom en ej alltför avlägsen framtid överses.
Underlåtenhet härutinnan kan medföra stora olägenheter, varjämte ej nu
förutsedda svårigheter kan uppstå vid det praktiska exploaterandet av den
nya energikällan. Därest lagstiftningen tidsbegränsas, torde vissa garantier
erhållas för att en verklig översyn kommer att äga rum. Länsstyrelsen i
Norrbottens län vill icke motsätta sig atomenergiutredningens förslag att
koncentrera försöksarbetet till Aktiebolaget Atomenergi men ifrågasätter
om icke denna fråga bör göras till föremål för omprövning efter viss tid.
Detta skulle kunna ske exempelvis genom att den föreslagna atomenergilagen
tidsbegränsas till förslagsvis tre år. Den nu föreslagna ordningens
lämplighet skulle då automatiskt komma att aktualiseras och kunna bedömas
med hänsyn tagen till de erfarenheter som vid denna tidpunkt kan ha
vunnits av försöksarbetets effekt.

I övrigt har i remissyttrandena mot den föreslagna lagstiftningen framställts
vissa detaljanmärkningar till vilka jag återkommer i det följande.

Departementschefen

I departementspromemorian har anförts, att åtskilliga skäl talar för att
staten, liksom hittills, utövar kontroll över utvinningen och användningen
av uran och andra ämnen av betydelse för framställningen av atomenergi
samt att denna kontroll får avse även uppförande, innehav och drift av
atomreaktorer samt åtgärder med använt atombränsle. Sålunda erinras till
en början om de konsekvenser ur försvars- och utrikespolitiska synpunkter

Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1956

som följer av den betydelse uran in. m. fått för utvinning av atomenergi.
Vidare anföres att en samordning av våra tillgängliga finansiella, personella
och tekniska resurser måste ske för att planerna på atomreaktorer för praktiskt
bruk skall kunna förverkligas. Med hänsyn till de betydande risker
som är förenade med driften av atomreaktorer betonas det allmänna intresset
av att säkerhetssynpunkterna blir tillgodosedda. Slutligen har även
påpekats att det internationella samarbetet på atomenergiens område, som
avses i första hand skola ske mellan regeringarna, uppenbarligen förutsätter
att utvecklingen på området sker under statlig tillsyn.

I syfte att möjliggöra sådan tillsyn föreslås i promemorian, delvis i anslutning
till vad som på förevarande område redan nu gäller enligt stenkolslagen,
en lagstiftning enligt vilken det skall krävas särskilt tillstånd för
all befattning med och även utförsel av atombränslen m. m. ävensom för
uppförande, innehav och drift av atomreaktor eller anläggning för bearbetning
av sådana ämnen som avses skola vara underkastade kontrollagstiftningen.
Annan verksamhet på förevarande område, t. ex. tillverkning av
utrustning eller delar till atomenergianläggningar, omfattas däremot icke
av den föreslagna lagstiftningen.

Vad sålunda föreslagits har i huvudsak vunnit remissinstansernas gillande.
Även jag anser att en lagstiftning bör genomföras som möjliggör tillsyn
över verksamheten på atomenergiområdet i huvudsak i den utsträckning
som föreslagits i promemorian. En statlig kontroll på detta område är
uppenbarligen påkallad av ett flertal, tungt vägande skäl, såsom exemplifierats
i det föregående.

Den föreslagna lagstiftningen synes mig vara i allt väsentligt väl avvägd.
Den är sålunda uppbyggd på sådant sätt att den icke hindrar att tillståndsgivningen
fortlöpande kan anpassas efter statsmakternas målsättning för
det fortsatta atomenergiarbetet och efter de resultat som den tekniska och
vetenskapliga utvecklingen kan komma att frambringa. Med hänsyn härtill
anser jag, i olikhet med vissa remissmyndigheter, att skäl icke föreligger
att tidsbegränsa lagstiftningen. Detta ståndpunktstagande får självfallet icke
hindra att sådana ändringar vidtages i lagstiftningen som kan visa sig påkallade
av erfarenheter från lagens tillämpning. Principerna för tillståndsgivningen
behandlas denna dag av chefen för handelsdepartementet vid anmälan
av frågan om riktlinjer för utvecklingsarbetet på atomenergiområdet
och jag har därför icke anledning att här uppehålla mig därvid.

Såsom förordas i departementspromemorian torde sekretessbestämmelserna
på atomenergiområdet böra bli föremål för en översyn vid lämplig tidpunkt.
Innan denna fråga närmare utretts, är jag dock icke beredd att föreslå
någon ändring i nu gällande bestämmelser på området. Emellertid bör
redan nu, till skydd för enskildas yrkes- och affärshemligheter, i den föreslagna
lagen stadgas tystnadsplikt för den som handlägger eller eljest tager
befattning med tillståndsärende eller som har att utöva tillsyn å efterlevnaden
av lagen och med stöd av denna meddelade villkor och föreskrifter. Såsom
framhållits i promemorian bör vidare kungörelsen den 4 januari 1939

Kungl. Maj.ts proposition, nr 17S år 1956

med förordnanden på civilförvaltningens område jämlikt lagen om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar kompletteras
med en punkt avseende ansöknings- och andra handlingar som enligt den
föreslagna lagstiftningen inkommer till myndighet.

Såsom anförts i promemorian torde det ej vara erforderligt att i näringsfrihetsförordningen
införa en hänvisning till lagstiftningen i fråga.

DETALJUTFORMNINGEN

Atomenergilagen

Lagen torde lämpligen böra källas lag om rätt att utvinna atomenergi
m. in. (atomenergilag).

1 §•

I promemorian behandlas i denna paragraf frågan om tillstånd beträffande
befattning med atombränslen m. m. Innebörden av begreppet atombränsle
anges i paragrafen. Vidare anföres i promemorian. , <

Enligt 66 § stenkolslagen fordras tillstånd för bearbetning av uran m. m.
endast om bearbetningen skall ske för tekniskt eller vetenskapligt bruk. Det
är sålunda för närvarande tillåtet att i annat syfte bearbeta de i nämnda
paragraf uppräknade ämnena. Med hänsyn till att all användning av ämnen,
som kan brukas såsom atombränsle eller är ägnade att omvandlas till
atombränsle, bör vara underkastad kontroll har nämnda begränsning ej
medtagits i lagförslaget Motsvarande gäller i fråga om använt atombränsle.

I den förut nämnda propositionen nr 207 år 1953 har förutsatts, att Kungl.
Maj :t för vissa fall skall kunna meddela generella tillstånd till bearbetning
och export. Genom kungörelsen den 4 december 1953 med vissa bestämmelser
om användning och utförsel av uran, torium och beryllium in. m. har
med stöd av 66 och 67 §§ stenkolslagen lämnats generellt tillstånd att för
vetenskapligt bruk vid universitet, högskola, forskningsanstalt eller liknande
vetenskaplig institution bearbeta dessa ämnen eller förening vari något
av dem ingår. Vidare har i samma kungörelse lämnats generellt tillstånd att
vid framställning av vissa industriella produkter bearbeta torium eller beryllium
eller förening vari något av dessa ämnen ingår. Sådana generella tillstånd
bör i fortsättningen lämnas med stöd av bestämmelserna i den föreslagna
lagen,

Om någon har erhållit koncession som avses i 63 § stenkolslagen, har det
enligt promemorian icke avsetts att han skall behöva tillstånd enligt förevarande
paragraf att för utvinnande av uran eller torium eller förening vari
något av dessa ämnen ingår eftersöka samt bearbeta och tillgodogöra sig
mineralfyndighet. För att icke någon tvekan skall behöva uppkomma i detta
avseende föreslås en uttrycklig bestämmelse i ämnet i sista stycket av paragrafen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1956

Tillståndsgivningen anses i princip böra ligga i Kungl. Maj :ts hand. Det
kan emellertid av olika skäl komma att visa sig lämpligt att tillståndsprövningen
och den verksamhet som hänger samman därmed av Kungl. Maj :t
överlämnas åt någon redan bestående eller för ändamålet inrättad myndighet.
Med hänsyn härtill föreslås i promemorian, att tillstånd skall meddelas
av Kungl. Maj :t eller av myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer. Vad nu
sagts gäller även om tillstånd enligt 2 och 4 §§ i det vid promemorian fogade
lagförslaget.

Ingenjörsvetenskapsakademien avstyrker sådana bestämmelser som skulle
innebära föx-bud för företag eller grupper av företag eller vetenskapliga institutioner
att bedriva forsknings- och utvecklingsarbete, i den mån sådant
förbud icke är motiverat av politiska eller militära skäl. Forsknings- och
utvecklingsarbete på detta område liksom på andra områden bör lämnas
fritt. Området är så stort att olika gruppers erfarenheter och företagsamhet
måste utnyttjas. Alltför stor koncentration av utvecklingsarbetet kan leda
till att eventuella felbedömningar åsamkar större skada och tidsförlust än
vad som är fallet vid en fördelning av arbetet.

Justitiekanslersämbetet anser, att innebörden av bestämmelsen i sista
stycket av förevarande paragraf icke är fullt klar. En redaktionell jämkning
av ordalagen är enligt ämbetets mening påkallad. Även hovrätten över
Skåne och Blekinge ifrågasätter en omformulering av samma stycke. Enligt
hovrättens mening kan bestämmelsen begränsas till en erinran om att vad i
1 § stadgas icke länder till inskränkning i rätt som erhållits enligt 63 § stenkolslagen.

Departementschefen

I likhet med vad som föreslagits i promemorian anser jag, att atomenergilagen
bör inledas med en bestämmelse om att tillstånd av Kungl. Maj:t eller
myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer kräves för varje slag av förvärv,
innehav, överlåtelse, bearbetning eller annan befattning med atombränslen.
Vad angår beryllium, som enligt vad i promemorian anförts visserligen kan
få betydelse för atomenergiutvinningen, bl. a. såsom moderatormaterial, men
icke kan användas såsom eller omvandlas till atombränsle, delar jag den
uppfattning som kommit till uttryck i promemorian att bestämmelserna i
stenkolslagen om koncession för utvinning av detta ämne bör bibehållas men
att särskilt tillstånd enligt atomenergilagen icke skall erfordras för annan
befattning därmed.

I anledning av vad ingenjörsvetenskapsakademien uttalat vill jag framhålla,
att generella tillstånd till forskningsarbete bör kunna lämnas i huvudsaklig
överensstämmelse med vad som för närvarande gäller. I fråga om
principerna för tillståndsgivningen får jag i övrigt hänvisa till vad chefen
för handelsdepartementet anför härom.

Sista stycket i paragrafen torde lämpligen böra ges ett sådant innehåll
som hovrätten över Skåne och Blekinge avsett. Härigenom tillgodoses även
det av justitiekanslersämbetet framförda önskemålet.

Kungl. Maj. ts proposition nr 178 år 1956
2 §.

1 denna paragraf har upptagits en bestämmelse att tillstånd fordras för
att uppföra, inneha eller driva atomreaktor eller anläggning för bearbetning
av ämne eller förening som avses i 1 § av lagförslaget. Bestämmelsen avser
alla slag av dylika anläggningar, såväl sådana för kommersiellt bruk som
för forskningsändamål.

Den som driver atomreaktor behöver tid efter annan förvärva nytt atombränsle
till reaktorn. För att han icke varje gång skall behöva söka tillstånd
härtill kan ifrågasättas om icke i lagen bör sägas ut att tillstånd att
driva atomreaktor jämväl skall innefatta rätt att förvärva bränsle till reaktorn.
En sådan generell bestämmelse skulle emellertid försvåra kontrollen
över användningen av atombränsle och har därför icke upptagits i förslaget.
De föreslagna bestämmelserna i 1 § utgör dock icke hinder för den tillståndsgivande
myndigheten att samtidigt som tillstånd ges att driva atomreaktor
på ansökan meddela tillstånd att för viss tid förvärva bränsle till
reaktorn.

Det skulle möjligen kunna förefalla naturligt, att den som äger driva
atomreaktor icke skulle behöva ha särskilt tillstånd för att taga befattning
med använt atombränsle. Med hänsyn bl. a. till att ur använt atombränsle
kan utvinnas det inte minst ur militär synpunkt betydelsefulla ämnet plutonium
bör emellertid särskilt tillstånd krävas för befattning med använt
atombränsle. Den som äger driva atomreaktor bör alltså icke utan särskilt
tillstånd få taga annan befattning med atombränslet än vad som erfordras
för reaktorns normala drift.

3 §.

Denna paragraf motsvarar 4 § i promemorieförslaget.

Enligt promemorian svarar bestämmelserna i paragrafen i huvudsak mot
föreskrifterna i första stycket 67 § stenkolslagen rörande utförsel ur riket
av uran m. m. och ansluter till innehållet i 1 § av lagförslaget. I promemorian
anföres vidare.

I 67 § andra stycket stenkolslagen stadgas nu vissa begränsningar för
meddelande av tillstånd till utförsel enligt första stycket. Beträffande uran,
uranförening, uranhaltigt mineral eller ämne som framställts av uran samt
torium, toriumförening, toriumhaltigt mineral eller ämne som framställts
av torium må tillstånd till utförsel meddelas allenast under förutsättning
att annat med hänsyn till användningen jämförbart material införes till
riket i stället för vad som utföres. Denna begränsning, som visat sig försvåra
det i allt större utsträckning förekommande internationella utbytet
av radioaktiva isotoper och anrikat uran in. m. och som kan komma att
verka hämmande för exportindustrien, har ej upptagits i lagförslaget. Vidare
stadgas i andra stycket av nyssnämnda paragraf i stenkolslagen att
tillstånd att utföra uranhaltigt eller toriumhaltigt mineral får meddelas endast
under förutsättning att uran, torium eller förening vari något av dessa

Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1956

ämnen ingår förekommer i så ringa mängd att tillgodogörande därav ej
kan äga rum. Med stöd av denna föreskrift har i kungörelsen med vissa bestämmelser
om användning och utförsel av uran, torium och beryllium m. m.
lämnats generellt medgivande att utföra mineral med en uranhalt eller toriumhalt
av högst 50 gram per ton. Samtidigt har lämnats generellt tillstånd
att utföra mineral med en berylliumhalt av högst 1 000 gram per ton
ävensom vissa närmare angivna varor samt ädelstenar med berylliumhalt.
Ej heller sistnämnda i 67 § andra stycket stenkolslagen stadgade begränsning
torde vara behövlig. Motsvarighet till nyssnämnda generella tillstånd
kan lämnas med stöd av förevarande paragraf.

Justitiekanslersämbetet framhåller, att promemorieförslagets 4 § i olikhet
med vad i 3 § föreskrives icke innehåller några bestämmelser om villkor
för utförseltillstånd eller om återkallelse av meddelat tillstånd. Då någon
motivering till denna olikhet icke lämnas i förslaget, finner ämbetet svårighet
möta att bedöma riktigheten av den ställning förslaget intager i förevarande
hänseende.

Departemen tschefen

Såsom jag förut anfört bör särskilt tillstånd fordras jämväl för utförsel
av ämne eller förening som avses i 1 §, mineral med halt av sådant ämne,
vad som framställts av sådant ämne eller vara i vilken sådant ämne ingår.
Vad angår införsel torde, såsom anföres i promemorian, särskilda bestämmelser
icke erfordras, eftersom förbudet att utan tillstånd förvärva eller
eljest taga befattning med uran m. m. även kommer att omfatta förvärv
eller lån därav utifrån. I förekommande fall kan sådan införsel även regleras
med stöd av kungörelsen den 14 mars 1947 angående allmänt importförbud.
Såsom jag förut antytt torde det icke heller vara påkallat att särskilt
reglera frågan om tillverkning och utförsel av utrustning eller delar
till atomreaktorer eller anläggningar för bearbetning av sådana ämnen, som
avses skola vara underkastade kontrollagstiftningen.

I likhet med vad som föreslagits i promemorian anser jag icke erforderligt
att de nuvarande begränsningarna i 67 § andra stycket stenkolslagen
bibehålies. Generella tillstånd torde även för hithörande fall kunna lämnas
i huvudsaklig överensstämmelse med vad som för närvarande gäller.

Enligt promemorians förslag kan i olikhet med vad som gäller i fråga om
tillstånd enligt 1 och 2 §§ vid tillstånd till utförsel icke fogas särskilda villkor.
Ej heller kan sådant tillstånd återkallas eller begränsas till att avse
viss tid. Enligt min mening kan emellertid vägande skäl åberopas för att så
skall kunna ske. Det kan sålunda med hänsyn till bl. a. det internationella
samarbetet på atomenergiens område vara av betydelse att tillstånd till utförsel
kan förenas med villkor och att meddelat tillstånd kan återkallas eller
begränsas till att avse viss tid. Jag förordar därför att föreskrifterna
rörande utförsel upptages i 3 § samt att till 4 § föres bestämmelser om tidsbegränsning
in. in. av tillstånd som avses i 1 3 §§.

Kangl. Maj. ts proposition nr 178 år 1956
4 §.

Denna paragraf motsvarar 3 § i promemorieförslaget.

I promemorian föreslås, att tillstånd skall kunna begränsas till att avse
viss tid. När tillstånd lämnas till enskilda företag anses sådan begränsning
regelmässigt böra ske. Enligt promemorian är det icke lämpligt att i lagen
ange någon viss för alla fall gällande giltighetstid, utan denna bör av den
tillståndsgivande myndigheten avpassas efter omständigheterna i varje särskilt
fall. Tillstånd att uppföra atomreaktor bör avse väsentligt kortare tid
än tillstånd att driva reaktor. Vid bestämmandet av giltighetstidens längd
bör enligt promemorian beaktas bl. a. att den som erhåller tillstånd att
driva reaktor eller anläggning för bearbetning av atombränsle m. m. får
rimlig tid för avskrivning av erforderliga investeringar. Längre giltighetstid
än tjugu år anses i allmänhet icke böra komma i fråga.

I andra stycket av paragrafen föreslås i promemorian en bestämmelse om
att villkor, som finns påkallade av säkerhetsskäl eller eljest ur allmän synpunkt,
skall kunna uppställas. Av betydelse härvidlag kan enligt vad som
anföres i promemorian vara militära synpunkter och förhållanden som är
av vikt för civilförsvaret. Befintliga tillgångar på uran kan nödvändiggöra
villkor om att endast en viss mängd uran årligen får användas i en atomreaktor.
Med hänsyn till de risker som är förenade med drift av atomreaktorer
bör vidare kunna föreskrivas att atomreaktor skall ligga på visst avstånd
från närmaste tätbebyggelse. Frågan i vilken utsträckning radioaktivt
avfall må utsläppas i vatten är även av stor vikt. Vid beviljande av tillstånd
enligt 1 eller 2 § i förslaget bör sålunda uppmärksammas att radioaktivt
avfall som kan bli till skada icke utsläppes i vatten. Frågan om särskild
1''örprövning i samma ordning som eljest gäller för vattenförorening beröres
icke närmare i promemorian eftersom denna fråga torde komma att övervägas
i samband med det av vattenvårdskommittén avgivna betänkandet
angående förbättring av vattenvården. Enligt promemorian skall villkor
kunna uppställas icke blott vid meddelande av tillstånd utan även under
tillståndets giltighetstid, och möjlighet anses också böra finnas att ändra
uppställt villkor. Särskilt den snabba tekniska utvecklingen på ifrågavarande
område gör att det under ett tillstånds giltighetstid kan uppkomma
behov av att uppställa villkor, som icke var aktuella när tillståndet meddelades.
När så påkallas av säkerhetsskäl eller eljest ur allmän synpunkt,
bör uppställt villkor kunna ändras. Vidare föreslås i promemorian att meddelat
tillstånd bör kunna återkallas. Förutsättning härför bör emellertid
vara att uppställt villkor icke iakttages eller att eljest synnerliga skäl är
för återkallelse. Om ett villkor åsidosättes i allenast ringa mån eller om det
villkor som åsidosättes i och för sig är av mindre vikt, bör det däremot icke
ifrågakomma att återkalla tillståndet. Ett skäl som kan föranleda återkallelse
av tillstånd utan att uppställt villkor åsidosätts kan enligt promemorian
vara, att någon som innehar tillstånd att driva atomreaktor i något väsentligt
avseende bryter mot bestämmelserna i 1 eller 4 § i promemorians
lagförslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1956

I detta sammanhang framhålles i promemorian, att tillstånd bör vara personligt
och alltså icke kunna överlåtas. Om en kommun som erhållit tillstånd
till reaktordrift i stället önskar driva reaktorn genom ett kommunalt
bolag, bör därför särskilt tillstånd krävas för detta. Även om formell överlåtelse
icke sker, bör nytt tillstånd stundom fordras. Så bör vara fallet om
t. ex. ett bolag som erhållit tillstånd ombildas genom fusion. Vad nu sagts
bär ansetts ligga i sakens natur och någon uttrycklig bestämmelse i ämnet
har därför icke ansetts erforderlig.

I flera av yttrandena har invändningar riktats mot uttalandet i promemorian
att längre giltighetstid för tillstånd än tjugu år i allmänhet icke
iorde böra komma i fråga. Vattenfallsstyrelsen framhåller, att i den mån
en dylik begränsning föranleder dem som överväger användning av atomenergi
att i onödan räkna med avskrivning av alla anläggningsdelar på högst
eu på så sätt maximerad giltighetstid, ett konstlat hinder för utvecklingen
därmed reses. En begränsad giltighetstid synes vara motiverad endast som
en måhända oundgänglig formalitet men icke av sakskäl, när det gäller anläggningar
av här ifrågavarande slag, helst som det skall vara möjligt att
ändra och komplettera villkoren under koncessionstiden. Sveriges industriförbund
anser det vara självklart, att tillstånds giltighetstid skall vara så
lång att anläggningen hinner avskrivas. Den begränsning i denna princip
som kommit till uttryck i promemorian kan förbundet därför ej acceptera.
Några skäl för att begränsa giltighetstiden till tjugu år har icke anförts.
Denna fråga får särskilt stor betydelse därför att värme- och elkraftkostnaderna
från atomreaktorer till övervägande del härrör från anläggningskostnaderna
och följaktligen starkt påverkas av avskrivningstiden. Fördenskull
yikar förbundet att den föreslagna begränsningen slopas och att möjlighet
lämnas öppen för betydligt längre giltighetstid. Aktiebolaget Atomenergi
ifrågasätter, om den till tjugu år angivna giltighetstiden är tillräcklig för
avskrivning av erforderliga investeringar. Svenska vattenkraftföreningen
framhåller, att — med hänsyn till de stora anläggningskostnaderna för en
atomkraftanläggning —• en begränsning av giltighetstiden till tjugu år skulle
medföra att högre kraftpriser måste uttagas än vad som eljest vore nödvändigt.
Föreningen förordar därför att tillstånd må kunna beviljas med en
giltighetstid av minst trettio år. Svenska elverksföreningen uttalar, att giltighetstidens
längd bör anpassas till ekonomiska krav.

Justitiekanslcrsämbetet har i sitt yttrande berört två andra frågor. I fråga
om de föreslagna bestämmelserna att det skall ligga i Kungl. Maj:ls hand
alt under giltighetstiden för ett meddelat tillstånd dels uppställa nya villkor
— låt vara endast sådana som är påkallade av säkerhetsskäl eller eljest ur
allmän synpunkt - och dels återkalla tillståndet, om synnerliga skäl är
därtill, förefaller det ämbetet som om härigenom möjlighet beretts för förändringar
av så vittgående karaktär, att de kan vara oförenliga med skälig
hänsyn til! tillståndshavaren. Ämbetet anser, att detta kanske kan verka
hämmande på dem som till gagn för utvecklingen inom atomenergien skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1956

vilja göra en insats och ifrågasätter därför, om icke en regel kunde införas
om rätt för tillståndshavaren att, där förändringen vore obillig mot honom,
helt eller delvis erhålla gottgörelse för uppkommen förlust.

Ämbetet framhåller vidare att enligt uttalande i promemorian tillstånd enligt
4 § till utförsel av ifrågavarande ämnen skulle, liksom tillstånd enligt
1 och 2 §§, vara personligt och icke kunna överlåtas. Vid 3 § har anförts,
att detta ansetts ligga i sakens natur. Ämbetet anser att förhållandet icke
torde vara lika klart beträffande utförseltillstånd, eftersom ett sådant tillstånd
icke med nödvändighet synes behöva gälla viss person utan torde
kunna hänföras till varan. Anledning till ändring i lagtexten synes enligt
ämbetets mening dock icke föreligga. Något missförstånd bör ej kunna uppkomma,
om i tillståndsbesluten uttryckligen anges att tillståndet gäller viss
person och ej må överlåtas.

Departementschefen

Såsom antytts i promemorian är det ur allmän synpunkt angeläget att
möjlighet finnes att efter viss tid ompröva meddelade tillstånd. Sålunda kan
den allmänna inriktningen av atomenergiverksamheten medföra behov av
ändrade dispositioner. Att en viss giltighetstid anges i tillståndet synes också
vara av värde för tillståndshavaren. Denne kan då, till skillnad mot vad
som skulle vara fallet om tillståndet meddelats endast tillsvidare, i allmänhet
räkna med att få behålla tillståndet under den angivna tiden och han
kan inrikta sin verksamhet därefter. Med hänsyn till vad jag nu sagt bör
tillstånd kunna begränsas till att avse viss tid. Självfallet bör härvid all
rimlig hänsyn tagas till tillståndshavarens intressen. Vad angår frågan om
giltighetstidens längd har några remissinstanser uttalat farhågor för att en
giltighetstid om tjugu år ur ekonomisk synpunkt skulle vara alltför kort. I
anledning härav vill jag framhålla, att en längre giltighetstid bör kunna
bestämmas om förhållandena föranleder därtill, t. ex. om en anläggning beräknas
kräva mycket stor kapitalinsats.

Såväl vid meddelande av tillstånd som under tillstånds giltighetstid bör,
såsom föreslagits i promemorian, kunna uppställas de villkor som finnes
påkallade av säkerhetsskäl eller eljest ur allmän synpunkt. Vidare bör gälla
att tillstånd skall kunna återkallas, om uppställt villkor icke iakttages
eller eljest synnerliga skäl föranleder därtill.

Såsom justitiekanslersämbetet framhållit kan återkallelse av tillstånd
eller uppställande av nya villkor medföra olägenheter för den enskilde. När
fråga uppstår om att återkalla tillstånd bör självfallet tillbörlig hänsyn tagas
till den enskildes intresse. Motsvarande bör gälla om det blir aktuellt
att under tillstånds giltighetstid ändra uppställt villkor eller uppställa nya
villkor. Någon generell regel om ersättning för de förluster som i sådana fall
kan uppstå torde emellertid icke böra uppställas. Skulle det i något fall
framstå som uppenbart obilligt att ersättning icke lämnas, får detta bli föremål
för särskild prövning.

Kungi. Maj.ts proposition nr 178 år 1956

Tillstånd torde böra vara personligt och alltså icke kunna överlåtas. Jag
ansluter mig härutinnan till vad som anförts i promemorian. Vad där sagts
gäller självfallet även i fråga om utförseltillstånd. Såsom justitiekanslersämbetet
påpekat bör av tillståndsbesluten klart framgå, att tillståndet gäller
viss person och att det ej må överlåtas.

5 §•

Tillsyn å efterlevnaden av 1—3 §§ och av sådana villkor som meddelats
med stöd av 4 § torde böra utövas av myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer.
Såsom framgår av vad chefen för handelsdepartementet anför avses
icke att omedelbart tillskapa ett särskilt tillsynsorgan. Intill dess ett sådant
organ inrättats, torde tillsynen få utövas av Kungl. Maj :t genom för varje
särskilt fall förordnade experter.

Såsom framgår av redogörelsen för gällande bestämmelser m. m. är de i
lagen den 6 juni 1941 om tillsyn å radiologiskt arbete m. in. meddelade föreskrifterna,
vilka närmast har karaktären av arbetarskyddslagstiftning, enligt
ordalagen tillämpliga på arbete med de i 1 § nämnda ämnena. Särskilda
bestämmelser om den tillsyn som bör ske ur nyssnämnda synpunkt behöver
därför icke upptagas i nu ifrågavarande lagförslag, men däremot synes det
lämpligt att i den föreslagna lagen hänvisa till att i fråga om tillsyn över
innehav av och arbete med radioaktivt ämne jämväl gäller vad därom är
särskilt stadgat. Med denna hänvisning avses 1941 års lag. Såsom framgår
av den föregående redogörelsen har 1951 års strålskyddskommitté i uppdrag
att verkställa en översyn av nämnda lag. Om denna ersättes med en ny
lag i ämnet, kommer hänvisningen i stället att avse den nya lagen.

Vid tillståndsprövningen bör självfallet beaktas att strålskyddsintresset
tillgodoses.

6 §•

Tillsynsmyndigheten måste för att kunna fullgöra sin uppgift äga befogenhet
att begära de upplysningar och infordra de handlingar som är erforderliga
för tillsynens utövande, och den bör också kunna meddela de
föreskrifter som anses erforderliga för att trygga efterlevnaden av uppställt
villkor. Den som har att öva tillsyn måste vidare kunna påkalla tillträde
till anläggning eller plats, där verksamhet som avses i 1 eller 2 § bedrives,
samt även i övrigt göra sig underrättad om förhållande av betydelse
för tillämpningen av lagen eller med stöd av densamma meddelade föreskrifter.
Bestämmelser av denna innebörd har upptagits i förevarande paragraf.

7 §•

I denna paragraf har upptagits ansvarsbestämmelser. Det är till en början
klart att man måste kunna ingripa med straff mot den som bryter mot
bestämmelserna i 1 eller 2 §. Vidare bör straff också stadgas för den som
olovligen ur riket utför ämne eller annat som avses i 3 §. I överensstämmelse
med vad som eljest gäller i fråga om olovlig utförsel av varor bör försök
därtill straffas lika med fullbordat brott.

Kungl. Maj. ts proposition nr 178 år 195(i

Om någon som innehar tillstånd enligt lagen bryter mot uppställt villkor,
kan han med stöd av 4 § berövas sitt tillstånd. Det kan emellertid stundom
utgöra en alltför ingripande åtgärd att, när någon brutit mot uppställt
villkor, återkalla tillståndet. Det synes därför föreligga behov av att i sådant
fall kunna ingripa med straff. Åsidosättande av villkor kan för övrigt vara av
lika allvarlig beskaffenhet som brott mot 1, 2 eller 3 §. Med hänsyn härtill
föreslår jag, att åsidosättande av villkor upptages bland de straffbara gärningarna.

För samtliga brott föreslår jag en gemensam straffskala. Denna omfattar
för normala fall dagsböter eller fängelse i högst sex månader. År brottet
grovt, skall straffet vara fängelse eller straffarbete i högst två år. Det synes
icke erforderligt att i lagen ange exempel på omständigheter som kan föranleda
att brottet bör anses som grovt.

8 §.

I promemorian erinras om att för närvarande i 69 § stenkolslagen finnes
regler om förverkande, vilka anknyter till bestämmelserna i 66 och 67 § g om
bearbetning och utförsel av uran m. m. Vidare uttalas, att i den nya lagen
synes böra upptagas regler om förverkande som svarar mot innehållet i 1
och 2 samt 4 §§ i promemorians lagförslag. Reglerna om förverkande bör
enligt promemorian icke göras helt ovillkorliga, utan möjlighet bör finnas
att rätta förverkandepåföljden efter omständigheterna i det särskilda fallet.
Sålunda föreslås att ämne, mineral eller vara som omförmäles i 1 eller 4 §
i förekommande fall skall, om det ej är uppenbart obilligt, förklaras helt
eller delvis förverkat. Finnes icke vad som sålunda skall förverkas längre i
behåll, bör i stället värdet kunna förklaras förverkat. Något behov av att
kunna förklara hel atomreaktor eller annan anläggning som avses i 2 §
förverkad synes enligt promemorian icke föreligga. Om någon utan tillstånd
uppför, innehar eller driver atomreaktor, torde det, ur de synpunkter
man vill tillgodose med lagstiftningen, vara tillfyllest att hindra honom från
att driva reaktorn genom att beröva honom atombränslet i reaktorn och det
förråd av atombränsle som han innehar eller i förekommande fall förklara
värdet förverkat, och motsvarande gäller om anläggning för bearbetning av
atombränsle m. m.

I promemorians lagförslag har i enlighet härmed i 8 § upptagits bestämmelser
av innehåll att, om någon brutit mot vad i 1 eller 2 § stadgas, i 1 §
omförmält ämne eller förening, som han därvid innehaft, bearbetat eller
eljest tagit befattning med, skall, om det ej är uppenbart obilligt, förklaras
helt eller delvis förverkat till kronan samt att, om han icke längre innehar
ämnet eller föreningen, värdet i stället må förklaras förverkat. Vad sålunda
föreslagits skall gälla även beträffande ämne, mineral eller annat som någon
i strid med vad i 4 § i förslaget stadgas utfört eller sökt utföra ur riket.

Jnstitiekanslersämbetet ifrågasätter, huruvida det icke i viss mån kan
vara tveksamt om det i promemorian gjorda uttalandet, alt reglerna om
förverkande icke bör göras helt ovillkorliga utan att möjlighet bör finnas

Kungl. Maj.ts proposition nr 178 dr 1956

att rätta förverkandepåföljden efter omständigheterna i det särskilda fallet,
verkligen blir tillgodosett med den föreslagna begränsningen av förverkandepåföljden.
Enligt ämbetets mening skulle det angivna önskemålet
kanske säkrare nås, om ordet »uppenbart» finge utgå. Å andra sidan är enligt
ämbetet att märka, att bestämmelserna synes bildade efter mönster av
2 kap. 16 och 17 §§ strafflagen, och att anledning måhända ej föreligger att
låta förverkandebestämmelserna bli lindrigare här än åtminstone i de fall
som avses i 2 kap. 17 § strafflagen. Ämbetet erinrar dock om, att exempel
på lindrigare bestämmelser finnes i exempelvis vapenförordningen och förordningen
om explosiva varor.

Riksåklagarämbetet anser det önskvärt, att möjlighet finnes att konfiskera
även egendom som gärningsmannen på lagligt sätt förvärvat efter brottet,
och föreslår, att förverkandebestämmelserna underkastas sådan jämkning
att detta blir möjligt.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anför, att det med den lydelse 8 § i
förslaget erhållit torde kunna förefalla tveksamt om använt atombränsle
kan förklaras förverkat.

Departementschefen

I likhet med vad som föreslagits i promemoriah anser jag, att i lagen bör
finnas bestämmelser om förverkande som svarar mot innehållet i 1—3 §§.
Bestämmelserna bör emellertid icke göras helt ovillkorliga utan möjlighet bör
finnas att rätta förverkandepåföljden efter omständigheterna i det särskilda
fallet. Detta önskemål torde bäst komma till uttryck genom den i promemorian
efter mönster av ifrågavarande bestämmelser i allmänna strafflagen
valda formuleringen. I anledning av vad justitiekanslersämbetet anfört finner
jag sålunda — ehuru exempel på lindrigare bestämmelser förekommer i
specialstraffrätten — ej skäl att frångå den föreslagna formuleringen. Med
hänsyn till den tillsyn som med stöd av 5 och-6 §§ kommer att utövas på
området och till möjligheten att återkalla tillstånd för den som i något väsentligt
avseende bryter mot bestämmelserna i lagen, torde det icke heller
vara erforderligt att vidga möjligheterna till konfiskation på sätt riksåklagarämbetet
ifrågasatt.

Även använt atombränsle omfattas av förverkandebestämmelserna. Den
föreslagna lydelsen av paragrafen ger enligt min mening icke anledning till
någon tveksamhet på denna punkt.

9 §•

I denna paragraf har upptagits ansvarsbestämmelser till 6 §. Straffsanktionen
torde böra avse icke blott underlåtenhet att ställa sig till efterrättelse
vad tillsynsmyndigheten med stöd av 6 § fordrar eller föreskriver utan även
lämnande av oriktig uppgift i fall som avses i nämnda paragraf. Ansvar för
lämnande av oriktig uppgift bör inträda även om den oriktiga uppgiften icke
lämnats uppsåtligen utan av oaktsamhet. I sistnämnda fall torde dock såsom
förutsättning för ansvar böra uppställas att oaktsamheten är att anse
som grov.

Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1956

10 §.

I promemorian föreslås, att tillsynsmyndigheten skall äga förelägga lämpligt
vite, om någon underlåtit att ställa sig till efterrättelse villkor som avses
i 3 § i promemorians lagförslag (4 § i departementsförslaget) eller att
efterkomma anfordran eller föreskrift som tillsynsmyndigheten meddelat
med stöd av 6 §. Till stöd för denna bestämmelse anföres följande i promemorian.

Den som underlåter att ställa sig till efterrättelse villkor eller föreskrift
som nu sagts kan drabbas av straff enligt 7 eller 9 § i lagförslaget. I händelse
den försumlige visar tredska, synes möjligheten att ingripa med straff
emellertid icke alltid vara tillfyllest för att trygga efterlevnaden av villkoret
eller föreskriften. Det föreslås därför att tillsynsmyndigheten skall
kunna förelägga lämpligt vite. En sådan bestämmelse är motiverad icke
minst därmed, att det kan uppstå behov av att kunna ingripa med dylikt
tvångsmedel mot juridisk person. Finner tillsynsmyndigheten att meddelat
vitesföreläggande icke längre är erforderligt, skall det självfallet omedelbart
hävas. Frågan om utdömande av vite bör enligt promemorian prövas av
allmän domstol. Någon särskild bestämmelse härom anses emellertid icke
behöva upptagas i lagen. Av 18 § rättegångsbalkens promulgationslag torde
nämligen följa att talan om utdömande av vite skall anhängiggöras vid allmän
domstol, om annat ej föreskrivits. Av samma lagrum följer, att talan
skall utföras av allmän åklagare. Finner tillsynsmyndigheten att förelagt
vite bör utdömas, har myndigheten alltså att hos vederbörande åklagare begära
att denna anhängiggör talan därom.

Av lagförslaget följer, att en sådan underlåtenhet som omförmäles i förevarande
paragraf kan medföra såväl att den försumlige bestraffas som ock,
att tillsynsmyndigheten förelägger honom vite, vilket sedermera kan utdömas
av domstol. En sådan kumulering av straff och vite synes enligt promemorian
icke behöva ge anledning till betänkligheter. Enligt paragrafen skall
nämligen redan som betingelse för föreläggande av vite gälla att en underlåtenhet
förelupit av beskaffenhet att i princip föranleda straff. Det är således
först när underlåtenheten fortsätter efter straffbarhetens inträde som
man enligt förslaget skall kunna reagera genom vitespåföljd. Straff- och
vitessanktionerna kommer med andra ord att åtminstone delvis avse underlåtenhet
icke under samma tid utan under olika tidsperioder.

Justitiekanslersåmbetet anser, att det måhända icke är tillräckligt att lita
till straffbestämmelserna i 7 och 9 §§ samt vitesmöjligheterna i 10 § för
alla fall av överträdelse av de i lagförslaget meddelade bestämmelserna. Det
kan tänkas fall då ett omedelbart handlande är av nöden. Ämbetet ifrågasätter
därför, om icke polismyndigheten bör äga meddela handräckning
för att de åtgärder skall kunna vidtagas som finnes erforderliga. Möjligen
bör också föreskrivas, att den felande skall vara skyldig bestrida de kostnader
som föranleds av åtgärderna. Om vad ämbetet anfört finnes förtjänt av
beaktande, kanske den kumulering av straff och vite, som följer av 10 §

Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1956

skulle kunna undvikas, därest så skulle anses önskvärt. Liknande synpunkter
anföres av länsstyrelsen i Södermanlands län.

Departementschefen

Såsom anföres i promemorian torde det ej alltid vara tillräckligt att kunna
ingripa med straff mot den som underlåter att ställa sig till efterrättelse villkor
som avses i 4 § eller föreskrift som tillsynsmyndigheten meddelat med
stöd av 6 §. Vid sidan av straffbestämmelserna bör därför finnas möjlighet
till andra åtgärder mot den försumlige. Den i promemorian valda utvägen
alt använda vite finner jag lämplig och jag kan i allt väsentligt ansluta mig
till vad som därom anförts i promemorian. Såsom justitiekanslersämbetet
och länsstyrelsen i Södermanlands län anfört kan, med hänsyn till de risker
som är förenade med verksamheten på förevarande område, tänkas fall
då ett omedelbart handlande är påkallat. Dessa risker torde emellertid i huvudsak
avse strålskyddsfrågor. Redan nu gäller enligt 1941 års lag om tillsyn
å radiologiskt arbete m. m. att medicinalstyrelsen som tillsynsmyndighet
enligt denna lag vid behov kan förordna att anläggning för radiologiskt arbete
skall sättas ur bruk. Av strålskyddskommitténs remissyttrande över
atomenergiutredningens betänkande framgår att kommittén avser att anpassa
strålskyddslagstiftningen till den nya utvecklingen och de speciella
skyddsbehov denna skapar samt att kommittén ämnar föreslå, att medicinalstyrelsens
nuvarande befattning med strålskyddsfrågorna överflyttas till ett
särskilt organ. Jag förutsätter att ett sådant organ kommer att få minst
samma befogenheter på strålskyddets område som nu tillkommer medicinalstyrelsen.
Med hänsyn till det anförda torde särskilda bestämmelser i lagen
om handräckning icke vara behövliga.

Vad angår den kumulering av straff och vite som i vissa fall kan följa
med den föreslagna avfattningen av paragrafen vill jag erinra om att en
liknande konstruktion valts i andra fall, t. ex. i 30 § allmänna förfogandelagen.
11

11 §•

I promemorian föreslås, att vad som inhämtats med stöd av bestämmelserna
i 6 § ej må yppas i vidare mån än som erfordras för vinnande av det
med bestämmelserna avsedda ändamålet. Den som bryter häremot skall enligt
förslaget straffas med böter eller fängelse i högst sex månader, om ej
brottet är i allmän strafflag belagt med straff.

Justitiekanslersämbetet ifrågasätter om icke uttrycket att »vad som inhämtats
med stöd av bestämmelserna i 6 §» är väl snävt. Sakförhållanden,
som ej bör yppas för obehöriga, torde kunna bli kända i samband med tillsynsverksamheten
utan att falla in under nämnda uttryck eller framgå av
handlingar som är sekretessbelagda.

Ilihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. AV 178

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1956

Departementschefen

Bestämmelserna om tystnadsplikt bör, såsom jag i det föregående anfört,
avse icke blott den som har att utöva tillsyn å lagens efterlevnad utan även
den som eljest har att taga befattning med ärende som avses i lagen. Vid utformningen
av bestämmelserna torde böra iakttagas vad justi tiekanslersämbetet
uttalat.

12 §.

I denna paragraf föreslås vissa bestämmelser om rätt till åtal. Det torde
vara lämpligt att beträffande brott som avses i 7 eller 9 § kräva anmälan
av tillsynsmyndigheten. Åtal för brott som omförmäles i 11 § bör vara
beroende på angivelse av målsägande^

13 §.

Beslut enligt atomenergilagen av myndighet som avses i 1—3 §§ eller 5 §
bör kunna överklagas genom besv är hos Kungl. Maj :t. Det kan ifrågasättas
huruvida icke dylika besvär i vissa fall bör prövas av Kungl. Maj :t i regeringsrätten.
Denna fråga är emellertid icke så brådskande att den behöver
behandlas i detta sammanhang. Beträffande besvärstid bör gälla vad därom
stadgas i lagen den 4 juni 1954 om besvärstid vid talan mot förvaltande
myndighets beslut.

Utan hinder av förd klagan bör beslut av tillsynsmyndigheten omedelbart
lända till efterrättelse, om icke annorlunda förordnas.

14 §.

Erforderliga tillämpningsföreskrifter torde, i likhet med vad som gäller
enligt 9 kap. stenkolslagen, få utfärdas av Kungl. Maj :t.

Ikraftträdandebestämmelserna

Lagen bör träda i kraft den 1 juli 1956. Beträffande tillstånd att bearbeta
uran m. in. som redan meddelats med stöd av 66 och 67 §§ stenkolslagen
synes lämpligt att i samband med lagens ikraftträdande nya tillstånd meddelas
av Kungl. Maj :t i enlighet med bestämmelserna i den nya lagen. Beslut
om tillstånd som avses i den nya lagen bör kunna meddelas redan före
lagens ikraftträdande. Att möjlighet därtill finnes har betydelse även i
fråga om meddelande av sådana generella tillstånd som enligt vad jag i det
föregående anfört torde böra meddelas. En övergångsbestämmelse i detta
syfte upptages i förslaget.

Utöver de ändringar i promemorians lagförslag som jag i det föregående
förordat torde, delvis i anledning av påpekanden i remissyttrandena, böra
vidtagas vissa redaktionella jämkningar i förslaget.

Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1956

Ändringarna i stenkolslagen

Beträffande det i departementspromemorian framlagda förslaget till ändringar
i stenkolslagen har svenska gruvföreningen uttalat, att vägande skäl
kan anföras för att överföra de i 9 kap. stenkolslagen kvarstående bestämmelserna
till en särskild lag och i samband därmed verkställa en översyn
av bestämmelsernas innehåll. Vad gruvföreningen sålunda anfört förtjänar
enligt min mening att övervägas. Frågan kan emellertid icke behandlas i
detta sammanhang. Icke heller är jag beredd att nu taga ställning till den
av länsstyrelsen i Södermanlands län föreslagna förkortningen av den i 4 §
stenkolslagen angivna tidsfristen. I anledning av vad bl. a. kommerskollegium
anfört om innebörden av uttrycket eftersöka i 63 § stenkolslagen vill
jag erinra om att genom den ändring som år 1950 vidtogs i denna paragraf
infördes vissa lättnader i fråga om förberedande undersökningar av fyndigheier
av nu ifrågavarande slag. I den proposition som låg till grund för lagändringen
anförde jag bl. a., att stadgandet i nämnda paragraf icke torde
innebära att koncession kräves för vidtagande av varje åtgärd i syfte att.
upptäcka en uranfyndighet och att uttrycket »eftersöka och bearbeta» närmast
torde böra tolkas på samma sätt som det i gruvlagen använda uttrycket
»undersöka och bearbeta».

Förslaget till ändringar i stenkolslagen föranleder i övrigt endast ett par
anmärkningar från min sida. Såsom föreslagits i promemorian torde det i
63 och 65 §§ använda uttrycket metaller i samband med övriga ändringar
böra utbytas mot den ur vetenskaplig synpunkt mera adekvata beteckningen
ämnen. Det torde icke vara nödvändigt att i detta sammanhang göra motsvarande
ändring i 52 § gruvlagen eller i punkt 7 i övergångsbestämmelserna
till gruvlagen.

Hovrätten över Skåne och Blekinge ifrågasätter i sitt yttrande om skäl
föreligger att bestämma straffskalan i den föreslagna 66 § stenkolslagen
annorlunda än som skett i 7 § förslaget till atomenergilag. I anledning härav
viil jag framhålla, att i detta hänseende icke föreslagits annan ändring i stenkolslagen
än att de nuvarande straffbestämmelserna till 63 § överföres från
68 § till den föreslagna 66 §. Någon olägenhet av att bibehålla den nu gällande
straffskalan lärer icke föreligga.

Lagändringarna bör i likhet med atomenergilagen träda i kraft den 1 juli
1956. Någon särskild övergångsbestämmelse torde icke erfordras.

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats härvid
fogade förslag1 till

1) lag om rätt att utvinna atomenergi m. in. (atomenergilag); samt

2) lag om ändrad lydelse av 9 kap. lagen den 28 maj 1886 (nr i6) angående
slenkolsfyndigheter m. m.

'' Förslagen, som frånsett att i It § förslaget till atomenergilag straffet bestämts till dagsböter
eller fängelse i högst sex månader, är likalydande med de vid propositionen fogade lagförslagen,
har här utelämnats.

Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1956

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen måtte
för det i 87 § regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag
av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Sven Fischier

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 dr 1956

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 27 april
1956.

Närvarande:

justitieråden Lech,

Regner,

Lind,

regeringsrådet Lorichs.

Enligt lagrådet den 25 april 1956 tillhandakommct utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 13 april 1956, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till

1) lag om rätt att utvinna atomenergi m. in. (atomenergilag); samt

2) lag om ändrad lydelse av 9 kap. lagen den 28 maj 1886 (nr b6) angående
stenkolsfyndigheter m. m.

Förslagen, som finnas bilagda detla protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet B. Wieslander.

Lagrådet yttrade:

Enligt 25 kap. 3 § allmänna strafflagen är det straff, som jämte suspension
eller avsättning kan ifrågakomma för ämbetsmans brott mot tystnadsplikt,
fängelse eller, i ringa fall, böter. När i specialförfattning funnits böra
stadgas straff för dylikt brott, har likaså i straffskalan merendels uppiagits
fängelse utan maximering av strafftiden. Det synes ej finnas anledning
att beträffande brott mot den i It § i förslaget till atomenergilag stadgade
tystnadsplikten göra avsteg härifrån. På grund härav hemställes att
straffet i nämnda paragraf bestämmes till dagsböter eller tängelse.

I övrigt föranleda förslagen ej någon erinran.

Ur protokollet:
Sverker Jonson

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1956

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 27 april 1956.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup,

Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström,

Lange, Lindholm.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler clielen
för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets den 27 april
1956 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 13 april 1956 remitterade
förslagen till

1) lag om rätt att utvinna atomenergi m. m. (atomenergilag); samt

2) lag om ändrad lydelse av 9 kap. lagen den 28 maj 1886 (nr k6) angående
stenkolsfyndigheter m. m.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden följande.

Med anledning av vad lagrådet anfört bär 11 § i förslaget till lag om rätt
att utvinna atomenergi in. in. (atomenergilag) ändrats i överensstämmelse
med vad lagrådet förordat. De berörda lagförslagen torde med nu angiven
ändring få föreläggas riksdagen till antagande.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer föredraganden att
Kungl. Maj:t måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreslå
riksdagen att antaga ovannämnda lagförslag.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Sverker Jonson

Stockholm 1956. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

500712