Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 1956 (Proposition 1956:176)

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 1956

Nr 176

Kungl. Majrts proposition till riksdagen angående riktlinjer för
utvecklingsarbetet på atomenergiområdet; given
Stockholms slott den 13 april 1956.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för denna dag, inhämta riksdagens yttrande
över de riktlinjer för utvecklingsarbetet på atomenergiområdet, som
föredragande departementschefen uppdragit.

GUSTAF ADOLF

Gunnar Lange

Propositionens huvudsakliga innehåll

Enligt de i propositionen uppdragna riktlinjerna för det fortsatta utvecklingsarbetet
på atomenergiområdet bör detta under den närmaste perioden
främst inriktas på atomdrivna värmeverk och stora elkraftverk. En ökning
av den svenska uranproduktionen förordas. Vidare föreslås, att tills vidare
endast Aktiebolaget Atomenergi får handha framställning av uranmetall och
andra atombränslen ävensom tillverkning av bränsleelement och behandling
av använt atombränsle.

Under det första utvecklingsskedet anses en koncentration av resurserna
under enhetlig ledning erforderlig. En delegation för atomenergifrågor med
uppgift bl. a. att såsom rådgivande organ uppdraga riktlinjerna för atomenergipolitiken
föreslås skola inrättas. Kostnaderna för utvecklingsarbetet
väntas bli så betydande, att man måste räkna med att huvudansvaret för
utvecklingsarbetet i ekonomiskt hänseende kommer att åvila staten. Atombolaget
bör tills vidare få ett avgörande inflytande på utvecklingsarbetets
uppläggande och bedrivande. I annat sammanhang kommer riksdagen att
föreläggas förslag till lagstiftning med bestämmelser om tillstånd för uppförande
och drift av reaktorer in. in. Något statligt monopol på innehav
och drift av reaktorer åsyftas ej; såväl statliga organ som kommunala och
enskilda företag anses under vissa förutsättningar kunna få tillstånd att
uppföra, inneha och driva reaktorer. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 176

Kungl. Maj:ts proposition nr 176 år 1956

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
13 april 1956.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng,
Ericsson, Andersson, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson,
Lindell, Lindström, Lange, Lindholm.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för handelsdepartementet, statsrådet Lange, fråga om riktlinjer för
utvecklingsarbetet på atomenergiområdet samt anför därvid följande.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallades den 21 december

1955 särskilda sakkunniga -— 1955 års atomenergiutredning1 — med uppgift
att verkställa utredning och avgiva förslag beträffande arbetsuppgifterna
inom atomenergiområdet m. m. Samtidigt påbörjades inom justitiedepartementet
utredning med syfte att såsom komplement till gällande koncessionslagstiftning
om utvinning, bearbetning och export av uran in. m.
framlägga förslag till en tillståndslagstiftning, avseende uppförande, anskaffning
och drift av atomreaktorer samt befattning med atombränslen m. m.
Sedan denna utredning slutförts har en därvid utarbetad promemoria med
förslag till lagstiftning på atomenergiområdet överlämnats till atomenergiutredningen.

Atomenergiutredningen har numera slutfört sitt arbete och den 12 mars

1956 avgivit betänkande och förslag rörande atomenergien (SOU 1956: 111.
Vid detta betänkande har som bilaga fogats den inom justitiedepartementet
utarbetade promemorian. Betänkandet har varit föremål för remissbehandling.

Jag anhåller nu att få upptaga hithörande spörsmål till behandling.

Betänkandet

Allmänt om atomenergien

Världens energiförsörjning

Världens energiförbrukning stiger hastigt och oavbrutet. Under de senaste
hundra åren har ökningen i genomsnitt varit två procent per år. Sedan år
1950 har ökningen skett ännu snabbare beroende på högkonjunkturen.

1 Statssekreteraren E. O. H. Grafström, ordförande, ledamoten av riksdagens första kammare,
f. d. rektorn S. J. E. Ohlon samt ledamoten av riksdagens andra kammare P. E. Sköld.

Kungl. Maj:ts proposition nr 176 år 1956

Vid slutet av förra århundradet svarade kol, olja, naturgas och vattenkraft
för ungefär hälften av energiproduktionen och deras andel har numera
stigit till nära 90 procent. Förbrukningen av dessa bränslen har under
den sista hundraårsperioden ökat med 3,5 procent årligen.

Att förutsäga den framtida efterfrågan på energi är givetvis mycket svårt,
trots att utvecklingen under den senaste hundraårsperioden varit anmärkningsvärt
regelbunden. De faktorer som främst påverkar utvecklingen är
befolkningstillväxten och industrialiseringen. Nya och bättre metoder att
nyttiggöra energien kommer att påverka konsumtionen på ett sätt som i stort
sett kan bedömas. Genom att sammanställa antaganden om de nämnda
faktorernas utveckling får man en bild av hur konsumtionen kan komma
att te sig med nu kända energitillgångar. Däremot undandrar sig givetvis
inverkan av en ny billig energikälla närmare bedömanden.

Med hänsyn till gjorda beräkningar i frågan om nämnda faktorer samt
en uppskattning av nuvarande resurser av konventionella energikällor har
man funnit att omkring år 2000 energireserverna vid konstant förbrukning
kommer att förslå ytterligare ett par hundra år. Fortsätter förbrukningen
däremot att stiga i samma takt som förut kommer reserverna att förbrukas
inom ett sekel.

Behovet att utveckla nya energikällor är betydligt mer trängande än vad
som framgår av det nyss sagda. Redan nu kämpar kolindustrien med betydande
svårigheter, och det synes för närvarande icke möjligt att höja kolproduktionen
med mer än cirka 0,5 procent årligen, ökningen har därför
väsentligen tillgodosetts genom olja, vilket gör att knapphet på olja kan bli
framträdande redan inom de närmaste årtiondena. Dessa omständigheter
utgör ett starkt motiv för att snarast söka att stimulera utnyttjandet av de
stora energireserverna. I första hand kommer därvid kolet, men troligt är
att atomenergien framgångsrikt kan komma att konkurrera inom flera områden.

Grunddata om atomenergien

Atomenergi kan frigöras dels genom sammanslagning av lätta ämnen vid
s. k. termonukleära reaktioner (så alstras solens energi) och dels genom
klyvning av vissa tunga atomslag, s. k. atombränslen. För närvarande kan
energi utvinnas på ett kontrollerbart sätt endast genom klyvningsprocessen.
Detta sker i särskilda anordningar — atomreaktorer — i vilka energi i
form av värme utvecklas.

Den vanligaste typen av reaktor har atombränslel anordnat i s. k. bränsleelement,
grupper av stavar eller plattor, där värmeutvecklingen sker. Om
man vill utnyttja starkt utspädda atombränslen, såsom naturligt uran, måste
man omge bränsleelementen med en s. k. moderator. Tillsammans med naturligt
uran kan såsom moderator användas grafit eller tungt vatten. Med
koncentrerade atombränslen kan reaktorn fås att fungera med motsvarande
mindre bränslemängd och med billigare moderator, exempelvis vanligt vatten,
eller utan moderator.

Kungl. Maj. ts proposition nr 176 år 1956

Den utvecklade värmen överföres från bränsleelementen till ett kylmedel,
en vätska eller en gas under högt tryck, som omspolar bränsleelementen och
därefter avlämnar värmen till ett nytt medium i en värmeväxlare. Härvid
kan energien direkt utnyttjas för uppvärmning eller också kan den användas
för generering av ånga, som sedan får driva en ångturbin.

Det primära atombränslet är uran 235, ett atomslag som till 0,7 procent
ingår i naturligt uran. Resten av detta utgöres av uran 238, som icke direkt
kan utnyttjas som atombränsle. Däremot omvandlas uran 238 vid bestrålning
i en reaktor till ett nytt ämne, plutonium 239, som är ett atombränsle
av samma slag som uran 235. På enahanda sätt som uran 238 utgör vanligt
torium, torium 232, ett »atområbränsle», som genom reaktorbestrålning
omvandlas till atombränslet uran 233.

Naturligt uran kan anrikas på atombränslet uran 235 i s. k. diffusionsanläggningar.
Dylika anläggningar är mycket stora och dyrbara och finnes
f. n. endast i Förenta staterna, Sovjetunionen och Storbritannien. Kostnaden
för dessa anläggningar kan uppskattas till flera hundratal miljoner
kronor. De fordrar dessutom stora mängder elkraft.

När naturligt uran användes i en reaktor förbrukas atombränslet uran
235, men samtidigt bildas ur uran 238 det nya atombränslet plutonium 239.
I vanliga grafit- eller tungvattenmodererade reaktorer återvinnes på detta
sätt omkring 80 procent av atombränslet. Vid den fortsatta förbränningen
av bränsleelementet förbrukas givetvis en del av detta nya atombränsle. I
speciella moderatorfria reaktorer, s. k. breeders, med en kärna av anrikat
atombränsle, plutonium eller uran 235, omgiven av ett hölje av naturligt
uran, är det t. o. m. möjligt att av uran 238 framställa mera nytt atombränsle
än den mängd som förbrukas. På detta sätt är det i princip möjligt att förbränna
icke bara det uran 235, som finnes i naturligt uran, utan en stor del
av den resterande mängden av uran 238.

Högrena atombränslen såsom uran 235 och plutonium 239 utgör sprängämnet
i atombomber. Den minsta mängden bränsle per atombomb uppges
vara av storleksordningen något tiotal kilogram. Gasdiffusionsmetoden för
anrikning av uran 235 utvecklades för vapenändamål under kriget i Förenta
staterna jämsides med framställningen av plutonium 239 i särskilda produktionsreaktorer.
I varje reaktor, som helt eller delvis utnyttjar naturligt
uran som bränsle, skapas som nämnt plutonium. Om detta skall användas
för vapenändamål uppges dock att reaktoruranet måste uttagas tidigare än
som annars varit nödvändigt. Detta innebär givetvis att vapenplutonium
ställer sig dyrare än plutonium för reaktorbruk.

Vid reaktorns drift alstras enorma mängder radioaktiv strålning. Dessutom
bildas stora mängder radioaktiva avfallsprodukter, i stora reaktorer
motsvarande 1000-tals ton radium, och dessa mängder utsänder strålning
även sedan reaktorn stoppats. Reaktorn måste därför omges av ett kraftigt
strålskydd, vanligen en 1,5—2 meters betongmur. Trots alla säkerhetsåtgärder
kan exempelvis något bränsleelement överhettas och smälta, var -

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 1956

vid radioaktivitet kan tränga genom strålskyddet ut i reaktorbyggnaden
och eventuellt ut i omgivningen. För att minska dessa risker har man konstruerat
gastäta reaktorbyggnader, som kan hållas vid undertryck, så att
ingen radioaktivitet kan komma ut i omgivningen. Stora reaktorer placeras
dessutom i glesbebyggda områden.

Det samma gäller de anläggningar, vid vilka det använda reaktorbränslet
genomgår kemisk behandling. De frånskilda avfallsprodukterna måste lagras
under betryggande försiktighetsmått tills radioaktiviteten avtagit till
ofarlig nivå.

Genom kombination av olika atombränslen, moderatorer och kylmedel
kan något hundratal olika reaktortyper konstrueras. För alla typer gäller
dock, att värmealstring i reaktorer är det enda kända sättet att frigöra atomenergi
under kontrollerbara betingelser. Den användning, som ligger närmast
till hands, är att låta reaktorn ersätta ångpannan i en ångkraftstation.
Svårigheterna att göra bränsleelement, som tål de höga temperaturer, som
brukas i modern ångteknik, gör att verkningsgraden blir relativt låg. För
att hålla anläggningskostnaderna nere strävar man att göra enheterna så
stora som möjligt.

Fn annan möjlighet är att direkt utnyttja värmet för bostadsuppvärmning
eller för ångproduktion för industriella ändamål. Ännu har man icke
nått de mycket höga temperaturer som ofta kräves i industriella processer.

Reaktorer för mobila ändamål har av ekonomiska skäl för närvarande
sitt användningsområde begränsat till fartyg för militära ändamål. För
kommersiellt bruk knytes intresset främst till mycket stora fartyg med hög
utnyttjningsgrad, d. v. s. i praktiken främst tankfartyg. De risker, som
finnes i samband med kollisioner eller dylikt, är stora och ännu ej bemästrade.

De stora mängder radioaktiva ämnen, som finnes i avfallet, har ännu ej
fått större praktisk användning. Närmast till hands ligger att använda den
radioaktiva strålningen för konservering av livsmedel. En annan möjlighet
är att utnyttja ämnenas strålning inom den kemiska industrien, t. ex.
för framställning av speciella plaster.

Kostnaden för atomenergi i form av värme eller elenergi är f. n. svår
att närmare beräkna. Anläggningskostnaderna är höga jämfört med konventionella
anläggningar medan bränslekostnaden är relativt låg. Livslängden
på reaktordelen kommer därför att bestämma en stor post i energikostnaden.
Då någon kommersiell anläggning i full skala ännu icke tagits i bruk
är priskalkyler på nuvarande stadium närmast beroende av bedömningen
på denna punkt.

Med den erfarenhet, som finnes i dag, kan man i ett steg ur ett ton uran
utvinna lika mycket energi som ur ca 10 000 ton stenkol. Om uranet användes
i flera steg med mellanliggande kemiska behandlingar för att tillvarata
bildat plutonium och avlägsna reaktionsprodukterna, kan denna siffra
höjas till 50 000, möjligen 100 000 ton stenkol. Med användning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 176 år 1956

breeder-reaktorer stiger värdet ytterligare, så att ett ton uran motsvarar ca
1 miljon ton stenkol.

Världens energiresurser i form av atombränsle är väsentligt större än
reserverna av konventionella bränslen.

Nu kända tillgångar på atombränslen kan möta en kraftigt stegrad efterfrågan
århundraden framåt. Framför allt torde atomenergien snabbt kunna
konkurrera med kolet i de högindustrialiserade områden, där redan nu en
ökning av kolutvinningen vållar svårigheter.

Utvecklingen i olika länder

Den tekniska utvecklingen har nått längst i Förenta staterna men även
Storbritannien och Sovjetunionen har ett stort och mångsidigt program.
Canada och Frankrike gjorde under andra världskriget betydande insatser
och tillhör den ledande gruppen. Planerna i dessa länder är dock i hög
grad präglade av det aktuella behovet av en ny energikälla.

Den första atomreaktorn igångsattes i Förenta staterna i december 1942.
och sedan dess har i olika länder ett flertal atomreaktorer byggts, främst i
forskningssyfte och för militära ändamål (plutoniumproduktion). Först på
senare år har man på allvar börjat konstruera och bygga atomreaktorer
för framställning av energi för industriellt ändamål. Atomkraftverk
i full skala är under byggnad i Förenta staterna, Frankrike, Storbritannien
och Sovjetunionen och åtskilliga kan beräknas bli färdiga under de
närmaste åren.

I Sverige finnes för närvarande en atomreaktor i bruk. Reaktorn har uppförts
och drives av Aktiebolaget Atomenergi. Den är konstruerad för en
effekt av 300 kilowatt och användes endast i experimentsyfte. Den utvecklade
värmen tillvaratas alltså icke. Reaktorn innehåller ungefär tre ton
uran i form av stavar inkapslade i aluminiumrör. Dessa stavar är nedsänkta
i en tank fylld med omkring sex ton tungt vatten. För närvarande planerar
bolaget uppförande av ännu en experimentreaktor av mera avancerad typ.
Icke heller denna reaktor avses att bli energialstrande i industriell mening
utan skall bli en materialprovningsreaktor där man kan efterbilda de förhållanden,
som råder i energialstrande reaktorer och skaffa ytterligare erfarenheter
på området. Utredningar och konstruktionsarbeten rörande
atomvärmeverk och atomkraftverk har också påbörjats.

Tillgången på atombränsle

Brytvärda uranfyndigheter finnes över hela världen och uran kan numera
inte betraktas som en sällsynt metall.

Sverige har mycket stora tillgångar på uran. Atombränslet torium saknas
däremot helt i vårt land. De svenska urantillgångarna är även internationellt
sett betydande. Uran förekommer sålunda bl. a. i de stora alunskifferfyndigheterna
i Närke och Västergötland. Man har beräknat att där

Kungl. Maj:ts proposition nr 176 år 1956

finnes en urankvantitet, som sannolikt överstiger 1 miljon ton uran. Om
man försiktigtvis räknar med att endast ca 150 000 ton uran av tekniska
och ekonomiska skäl kan erhållas och sätter 1 ton uran ekvivalent med
10 000 ton kol, motsvarar denna uranmängd omkring 1 500 miljoner ton
kol. Sedan man lyckats i teknisk skala lösa breedingproblemet, stiger siffran
till omkring 150 000 miljoner ton kol. Med Sveriges nuvarande energiförbrukning
skulle denna energikälla räcka några tusen år. Uranet i de mellansvenska
skiffrarna utgör sålunda med våra nuvarande tekniska kunskaper
landets största energireserv. Fyndigheterna har dock i förhållande
till flera utländska fyndigheter en mycket låg halt av uran. Man har emellertid
utarbetat metoder att tillvarataga uran ur dessa alunskiffrar och sedan
några år tillbaka driver Aktiebolaget Atomenergi ett uranextraktionsverk
i Kvarntorp. De där erhållna urankoncentraten renas och bearbetas
vidare i bolaget tillhöriga kemiska fabriksanläggningar i Stockholm.

Atomenergiverksamhetens organisation
Verksamhet inom Sverige

I de främmande stater, där verksamhet på atomenergiens område pågår,
drives verksamheten av staten eller under statlig ledning och översyn.
En närmare redogörelse härför återfinnes i betänkandet. Redan på ett tidigt
stadium genomfördes även exempelvis i Förenta staterna, Canada och
Storbritannien en kontrollagstiftning på atomenergiområdet.

I Sverige har man från statsmakternas sida sedan länge uppmärksammat
atomkraftfrågorna och man har genom särskilda organ understött forskningen
på atomområdet och atomkraftens utnyttjande i olika sammanhang.

År 1945 tillsattes sålunda den alltjämt bestående atomkommittén med
uppgift att främja forskningsarbetet inom kärnfysik och kärnkemi. Kommittén
har kommit att fungera såsom sammanhållande och rådgivande organ
i frågor rörande den grundläggande atomenergiforskningen och kan
sägas inom atomenergiområdet utgöra en motsvarighet till de statliga forskningsråden
på de tekniska, naturvetenskapliga och medicinska områdena.
För forskningsstödjande verksamhet disponerar kommittén de statsmedel
som under åttonde huvudtiteln anvisas för grundläggande forskning
på atomområdet. Atomkommittén föreslog i betänkande år 1951 att kommittén
skulle ombildas till ett permanent organ med i huvudsak oförändrade
arbetsuppgifter. Det nya organet skulle sålunda fungera som sammanhållande
och rådgivande organ för atomenergiforskningen inom landet, främja
vetenskapligt arbete, utbildning och undervisning inom kärnfysik, kärnkemi
och angränsande områden samt handlägga ärenden som hänföres till
nämnden i egenskap av statens organ för atomenergifrågor. I anslagsäskandena
för nästa budgetår har kommittén ånyo föreslagit, att en omorganisation
av kommittén företages.

Det i del föregående nämnda Aktiebolaget Atomenergi bildades år 1947.

Kungl. Maj:ts proposition nr 176 år 1956

Bolaget skall svara för det praktiska utvecklingsarbetet på atomenergiområdet.
Enligt bolagsordningen har bolaget till uppgift att efterforska
och utvinna för atomenergins utnyttjande nödvändiga grundmaterial, att
bygga experimentreaktorer för atomenergiens utnyttjande, att senare i störie
skala bygga reaktorer för utnyttjande av atomenergi i forskningens och
näringslivets tjänst samt att driva i samband med förutnämnda verksamhet
stående forskning ävensom industriell och kommersiell rörelse. Av aktiekapitalet
i detta bolag, för närvarande 3,5 miljoner kronor, har staten tecknat
fyra sjundedelar samt enskilda intressenter återstoden. Bolagets styrelse
består av sju ledamöter och fyra suppleanter för dessa. Kungl. Maj :t
utser fyra ledamöter, därav en som ordförande, samt två suppleanter, medan
de enskilda aktieägarna utser tre ledamöter, däribland vice ordföranden,
jämte två suppleanter. Utgifterna för bolagets löpande verksamhet bestrides
väsentligen av staten. Intill utgången av innevarande budgetår har
bolaget sålunda av staten beviljats anslag med tillhopa 61,5 miljoner kronor.
Såsom delvis framgår av det föregående har bolaget i Stockholm fysikaliska
och kemiska laboratorier, en försöksreaktor och en fabrik för tillverkning
av uranmetall samt i Kvarntorp ett uranextraktionsverk. Uppförandet
av en andra reaktor planeras och inom bolaget projekteras även
ytterligare reaktorer för olika ändamål, bl. a. bostadsuppvärmning samt
produktion av elkraft.

År 1948 tillsattes en rådgivande beredning för frågor rörande den internationella
atomenergikontrollen. Inom beredningen, som fått namnet Utrikesdepartementets
rådgivande beredning för vissa atomkraftsfrågor, handläggs
numera alla frågor rörande atomenergien, varmed Förenta Nationerna
tager befattning.

Även inom vattenfallsstyrelsen har på senare tid arbete upptagits på atomenergiens
utnyttjande. Styrelsen har sålunda under hösten 1955 offentliggjort
planer på att uppföra ett atomvärmeverk och ett atomkraftverk. Inom
den svenska industrien har man också visat stort intresse för atomenergianläggningar.

Internationellt samarbete

På senare tid har vissa förberedelser gjorts för att åstadkomma ett närmare
samarbete mellan olika länder på atomenergiens område. I Förenta
Nationerna har sålunda diskussion förts om ett internationellt atomenergiorgan.
Den internationella atomkonferensen i Geneve hösten 1955 anordnades
i Förenta Nationernas regi. Vid denna konferens utlämnades till allmän
kännedom mycket material som tidigare hemlighållits och konferensen
ansågs ha åstadkommit en islossning i det internationella samarbetet
för atomenergiens fredliga utnyttjande.

Det europeiska samarbetet förekommer i flera olika former och avser
såväl grundforskning och tillämpad forskning som gemensamma anordordningar
för atomenergiens praktiska utnyttjande. Inom grundforskningen
har upprättats en europeisk organisation för kärnforskning (CERN).

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 1956

Av särskilt intresse på den praktiska atomenergiverksamhetens område är
det samarbete, som avses skola ske inom OEEC. Sommaren 1955 tillsatte
ministerrådet ett arbetsutskott med uppgift att utarbeta förslag till ett
program för ett eventuellt samarbete i atomenergifrågor. Utskottet har i
december 1955 framlagt en rapport upptagande ett omfattande samarbetsprogram.
Samarbetet bör enligt rapporten inriktas bl. a. på jämförelser och
kontakter beträffande nationella program och projekt, upprättande och
drift av gemensamma företag och främjande av enhetlig lagstiftning. Vid
ett rådsmöte i januari 1956 fick rapporten ett positivt mottagande och vid
nytt rådsmöte i februari tillsattes en speciell kommitté för handläggning
av atomenergifrågor. Kommittén ålades att inom tre månader utarbeta
förslag i ett antal av de för ett atomenergisamarbete inom OEEC centrala
frågorna. Även ett visst samarbete mellan de nordiska länderna på atomenergiens
område har ägt rum.

Behovet av ett samarbete av det slag som det föreslagna, till Förenta Nationerna
anknutna atomenergiorganet skulle förmedla, har på åtskilliga
håll befunnits så starkt, att man utan att avvakta de vidare förhandlingarna
härom sökt tillgodose önskemålen på andra vägar. Förenta staterna
har sålunda slutit ett stort antal bilaterala avtal rörande utbyte av vissa
informationer och visst material. Bl. a. har sådant avtal slutits med Sverige,
\arigenom
en viss mindre mängd anrikat uran för användning i forskningsreaktorer.
Såsom villkor för lånet har uppställts bl. a. att statsmakterna i vårt
land upprätthåller erforderlig kontroll över användningen av lånat material
och över driften av den reaktor i vilken nämnda uran kommer att brukas.

Lagstiftning på atomenergiområdet

En närmare redogörelse för lagstiftningen på detta område lämnas denna
dag av chefen för justitiedepartementet. I förevarande sammanhang torde
endast få erinras om följande.

I alla stater som bedriver verksamhet på atomenergiområdet finnes någon
form av kontrollagstiflning. För Sveriges del finns bestämmelser i ämnet
främst i lagen den 28 maj 1886 angående stenkolsfyndigheter m. m. Enligt
denna lag (9 kap.) är rättigheten att för utvinnande av uran, torium eller
beryllium eller förening, vari någon av dessa metaller ingår, eftersöka och
bearbeta fyndighet av uranlialtigt, toriumhaltigt eller bcrylliumhaltigt mineral
beroende av koncession, som meddelas av Kungl. Maj :t. Borrning,
sprängning, upptagande av provgropar och vidtagande av andra liknande
åtgärder får dock ske utan koncession, om åtgärderna endast avser att erhålla
prov ur fyndighet för analys. I stenkolslagen har vidare upptagits
bestämmelser, som reglerar användningen av uran, torium eller beryllium.
Sålunda stadgas, att uran, torium eller beryllium eller förening, vari någon
av dessa metaller ingår, ej må utan Kungl. Maj:ts tillstånd bearbetas för
tekniskt eller vetenskapligt bruk. Även frågan om export är reglerad. Kon -

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 1956

cession och tillstånd enligt här berörda bestämmelser i stenkolslagen har
hittills beviljats endast i ett fåtal fall, bl. a. för Aktiebolaget Atomenergi.

Bestämmelser, som är tillämpliga på framställning av atomenergi, finnes vidare
i lagen den 6 juni 1941 om tillsyn å radiologiskt abete m. m. Enligt denna
lag får radiologiskt arbete bedrivas endast efter tillstånd av medicinalstyrelsen.
Tillsyn å efterlevnaden av lagen och med stöd av densamma meddelade
föreskrifter utövas, under medicinalstyrelsens överinseende och ledning, av
radiofysiska institutionen och vid institutionen anställda befattningshavare.
—- I detta sammanhang bör nämnas att chefen för inrikesdepartementet
jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande år 1951 tillkallade särskilda sakkunniga
— 1951 års strålskyddskommitté — för att verkställa utredning om
radiofysiska institutionens organisation, tillsynsverksamhet m. m. Kommittén
beräknas slutföra sitt arbete under förra delen av år 1956.

Atomenergiutredningens förslag

Målsättningen för den svenska atomenergiverksamheten

Utredningen framhåller, att vårt land i stor utsträckning är beroende av
import av fossila bränslen för bränsleförsörjningen men att det ännu för
en ansenlig tidrymd finnes möjlighet att täcka den stigande elkraftförbrukningen
genom billig vattenkraft. Under det närmaste decenniet kommer emellertid
beroendet av importbränslen att öka starkt. Olägenheterna av detta beroende
är uppenbara och man kan ej heller bortse från risken att mot 1900-lalets sista decennier en direkt knapphet på konventionella bränslen kan
uppträda. I fråga om våra inhemska kraftresurser torde vedbränslet komma
att avta i volym och torvhanteringen icke under fredstid att kunna ge ett sådant
bidrag till försörjningen att totalbilden påverkas därav. Däremot erbjuder
vattendragen alltjämt avsevärda energiresurser. Även dessa kan emellertid
vid nuvarande utbyggnadstakt beräknas vara i kvantitativt hänseende
i stort sett utbyggda framemot 1980-talet. Det är mot bakgrunden härav som
man i första hand bör bedöma vårt intresse av att kunna använda atomenergien
industriellt. På detta område är våra inhemska bränsleresurser så stora
att en gynnsam utveckling av den industriella användningen av atomenergien
kan leda till att Sverige mot slutet av seklet åter i huvudsak tillgodoser sitt
bränsle- och kraftbehov med inhemska råvaror utan att det behöver befaras
att dessa inom överskådlig framtid uttömmes. De användningsområden som
ligger närmast till hands är atomdrivna värmeverk med eller utan elgenerering
och stora elkraftverk.

Lägger man huvudvikten vid att minska behovet av importbränslen tilldrar
sig tills vidare atomvärmeverk, d. v. s. reaktorer som i första hand avses
för produktion av värme för bostäder eller industrier, det största intresset.
Eftersom kostnaden för den atomgenererade värmen kan bedömas bli
konkurrenskraftig i jämförelse med kostnaden för oljedrift, synes ett tämligen
stort behov av atomvärmeverk föreligga inom den närmaste tioårsperioden.
Det är sålunda av stor vikt att snarast söka utveckla en typ av värmereaktor,
som i större utsträckning kan komma till användning och det är

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 1956 11

följaktligen motiverat att forcera försöksverksamheten på detta område.
Arbetet härmed bör ordnas så att man samtidigt kan vinna erfarenheter för
utformningen av de reaktorer som är avsedda enbart för elkraftproduktion.
Så kan bl. a. ske om man vid konstruerandet av värmeverk tillgodoser
önskemålet att samtidigt kunna uttaga mottryckskraft för elenergi.

Medan man kan hoppas att före år 1965 ha nått fram till industriell tillverkning
i större skala av värmereaktorer, ligger samma stadium för elkraftreaktorer
sannolikt ytterligare minst fem år fram i tiden. Konstruktionen
av atomdrivna elkraftverk för framställning av elkraft till lågt pris
erbjuder nämligen större problem än konstruktionen av atomvärmeverk.
Å andra sidan föreligger behov av att successivt låta atomelkraften växa
fram jämsides med en fortgående utbyggnad av vattenkraften för att inte
ända till dess tillgängliga vattenkraftreserver utbyggts behöva forcera vattenkraftens
utbyggnad i takt med elenergiefterfrågans stegring.

Även andra omständigheter gör att man i vårt land i god tid bör söka inhämta
eller minska avståndet till de ledande industriländerna på detta område.
Bl. a. med hänsyn till att vår mekaniska och elektriska industri i stor utsträckning
är inriktad på exportmarknaden och atomenergianläggningar
med tiden kommer att bli en industriell handelsvara, bör vår industri stödjas
i sin strävan att till utlandet leverera dylika anläggningar eller delar
därav.

Enligt utredningens mening talar sålunda starka skäl för att man från
såväl statlig som enskild sida redan nu söker avdela en icke alltför ringa del
av tillgängliga resurser för att nyttiggöra den nya energikällan. Den närmaste
periodens utvecklingsarbete kommer sannolikt att inriktas på reaktorer
som bygger på naturligt uran och tungt vatten.

Förutom experimentreaktorer förutser utredningen att 5—6 atomdrivna
värmeverk kan tillkomma under den närmaste 10-årsperioden samt att en
tämligen allmän användning av atomvärmeverk under tiden därefter är att
vänta. Ett första atomkraftverk beräknas bli färdigt om ca 7 år och därutöver
ett par större anläggningar före år 1970. Förutsättningar synes föreligga
att kostnaderna för atomdrivna anläggningar kan bli lika låga som
för konventionella.

Den uranutvinning som för närvarande bedrives av Aktiebolaget Atomenergi
ger omkring 5 ton per år. Priserna på världsmarknaden är dock lägre
än vad man i vårt land kan hoppas på med utgångspunkt från de låghaltiga
skiffrarna, även om produktionen därur starkt ökas. Av handelspolitiska
skäl anser utredningen att produktionen till en början åtminstone bör ges
eu sådan storlek att fullständig handlingsfrihet för det egna programmets
genomförande kan ernås. På längre sikt bör uranproduktionen utbyggas så
att den möjliggör att vårt land blir självförsörjande med atombränsle. Tillverkningen
av bränsleelement bör ske centralt. Anläggningar för bearbetning
av använt atombränsle bör uppföras så att anrikat bränsle kan användas
i utvecklingen av nya reaktortyper. Man bör sikta på en svensk tillverkning
av tungt vatten, som kan tillgodose det inhemska behovet för den
kommande tioårsperioden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 176 år 1956

Försörjningen med atombränslen och andra reaktormaterial kommer med
den angivna målsättningen att kräva investeringar på något 100-tal miljoner
kronor. Dessa investeringar är väl motiverade med hänsyn till minskade
framtida kostnader för import av bränsle.

Sammanfattning rörande atomenergiens möjliga roll i Sverige de närmaste
10—20 åren

Utredningen har i denna del anfört i huvudsak följande.

Atomenergiens aktuella användning i vårt land under de närmaste decennierna
faller helt inom värmeverkens och elkraftverkens områden.

Värmeverken tillgodoser antingen större industriers behov av ånga eller
större bostadsområdens behov av värme och varmvatten. Värmeverken
kan väntas i stor utsträckning bli utrustade med mottrycksanläggning för
samtidig produktion av elkraft. Denna är nämligen avsevärt billigare i framställning
än elkraft från kondensverk, som även i moderna ångkraftkverk
drar ca 0,5 kg kol per alstrad kWh mot endast ca 0,2 kg i mottrycksanläggningar.

Mottrycksverken har framför allt lokal betydelse för alstring av elkraft
under toppbelastningstid, och de är särskilt lämpade härför även av det
skälet, att värmeverkens egen belastningskurva nära överensstämmer med
elförbrukningens.

För landets totala elproduktion kommer mottryckskraften dock icke att
få samma betydelse som kondenskraften, ehuru den under en övergångstid
på något decennium kan komma att stå i centrum för intresset.

På längre sikt blir det emellertid kondenskraften, som kommer att få
svara för de stora tillskott av elkraft, vilka blir nödvändiga, allteftersom
vattenkraften upphör att kunna lämna ytterligare bidrag till elproduktionen
till den del denna avser att täcka bottenbelastningen.

Av utredningen gjorda uppskattningar av utrymmet för atomreaktordrivna
värmeverk, med eller utan mottrycksdel, sammanställda med motsvarande
beräkningar rörande utrymmet för kondensverk, ger det totala
utrymmet för atomreaktoranläggningar de närmaste 10—20 åren.

Utredningen uppskattar den sammanlagda reaktoreffekten till ca 100 MW1
år 1960, 800—1 000 MW år 1965, 3 000—6 000 MW år 1970 och 6 000—
12 000 MW år 1975.

De angivna atomenergianläggningarnas totala energiproduktion kan under
förutsättning av en utnyttjningstid om 2 500 tim/år vid värmeverken
och 5 000—6 000 tim/år vid kondensverken uppskattas till några 10-tusental
ton kol år 1960, några 100-tusental ton år 1965, 1—3 miljoner ton år
1970 och 3—8 miljoner ton år 1975.

Sammanställer man dessa energibelopp med utredningens antaganden rörande
utvecklingen av de totala energibehoven och den inhemska bränsleproduktionen
samt rörande tillväxten av elkraftproduktionen, erhålles behovet
av bränsleimport som en restpost i energibalansen. I följande tabell

1 MW(megawatt) = 1000 000 W

Kungl. Maj:ts proposition nr 176 år 1956

anges i stora drag den givetvis helt hypotetiska energibalans under de närmaste
decennierna, vilken framkommer ur här gjorda antaganden.

Ungefärlig energibalans i Mton kolckvivalenter

	Vatten- kraft	In- hemskt bränsle	Atom- energi	Import- behov	Totalt energi- behov
1955	3	4		17	24
1960	4,5	4	0,0	21	29
1965	6	4	0,5	26	36
1970	7-8	4	1—3	28—31	43
1975	9-10	4	3—8	30—36	52

Om man antager att den mängd importbränsle, som atomenergien kan
beräknas komma att ersätta, skulle utgöras av olja till ett pris av 110 kronor
per ms, erhåller man som årlig inbesparing i oljeimportkostnad ett par
miljoner kronor år 1960, några 10-tal miljoner år 1965, 12''5—200 miljoner
år 1970 och 200—700 miljoner kronor år 1975.

Allmänna synpunkter på atomenergiverksamhetens organisation och
bedrivande

Vid en jämförelse mellan förhållandena i föregångsländerna på atomenergiområdet
och det aktuella läget i vårt eget land måste enligt utredningens
mening beaktas, att vi — särskilt då det gäller reaktorbyggen -—■
ännu ligger flera år efter föregångsländerna. Frågan om att bereda den
enskilda industrien i Sverige tillfälle till mera självständiga insatser är därför
ännu knappast aktuell. Huvudproblemet är i stället hur man på bästa
sätt skall planlägga och uppföra de första försöksanläggningarna i full
skala. Att detta måste ske under enhetlig ledning finner utredningen vara
nödvändigt. En koncentration av krafterna i begynnelsestadiet torde alldeles
särskilt i ett litet land som vårt med begränsade personella resurser vara
erforderlig. Säkerhetssynpunkter bör likaledes beaktas i detta sammanhang.
Så länge erfarenheten av reaktordrift ännu är ringa och handhavandet av
bränslet och bränsleavfallet representerar säkerhetsproblem, som icke fått
slutgiltiga lösningar, måste särskild försiktighet iakttagas och utvecklingsarbetet
hållas samlat. Ytterligare tillkommer som skäl för en på detta sätt
koncentrerad experimentverksamhet de militära aspekterna på realctordriflen,
som bl. a. kan komma att nödvändiggöra särskilda anordningar vid
bränslets och avfallets behandling vid anläggningarna.

I Sverige saknas motsvarighet till de centrala statliga organ, som inrättats
i föregångsländerna och som är huvudansvariga såväl för den pågående
verksamheten på atomenergiområdet som för planeringen av utvecklingen
på kortare och längre sikt. Trots frånvaron av ett egentligt atomorgan
har staten emellertid ett bestämmande inflytande på området dels
genom den gällande lagstiftningen (stenkolslagens bestämmelser om atombränslet
och 1941 års lag om tillsyn å radiologiskt arbete m. m.), dels be -

Kungl. ilIaj:ts proposition nr 176 år 1956

roende på det förhållandet att staten har majoritet i atombolagets styrelse
samt i huvudsak svarar för finansieringen av verksamheten.

Ledningen av atomenergiverksamheten bör enligt utredningen i princip
kvarbli i statens hand. Utredningen finner det dock inte erforderligt att
ersätta bolaget med ett statligt atomorgan efter utländsk förebild utan anser,
att atombolaget med i stort sett oförändrad status bör kunna fortsätta
sin verksamhet under förutsättning att en successiv utbyggnad av
bolagets organisation genomföres, betingad av de alltmer ökande arbetsuppgifterna.
Däremot förordar utredningen, att ett organ för planering och
rådgivning åt Kungl. Maj:t i atomenergifrågor tillskapas såsom en behövlig
komplettering på det organisatoriska planet.

Vidare bör en översyn och komplettering av de nuvarande koncessionsstadgandena
med sikte på egentlig reaktordrift göras med hänsyn till den
utveckling, som ägt rum efter lagstiftningens tillkomst.

Enligt utredningens mening bör Aktiebolaget Atomenergi svara för den
praktiska verksamheten under utvecklingsskedet. Bolaget bör ha ansvaret för
målforskningen på atomenergiområdet och övrig försöksverksamhet, som
kräver speciella reaktorer och andra anordningar. Särskilt gäller detta utvecklingen
av bränsleelement. Av säkerhetsskäl bör vidare bolaget handha
framställningen av uranmetall och andra atombränslen, tillverkningen av
bränsleelement och behandlingen av använt atombränsle. Enighet synes enligt
utredningen råda om att de nu nämnda arbetsuppgifterna bör åvila bolaget
ensamt.

Även om utvecklingsarbetet enligt utredningens förslag koncentreras till
bolaget under statligt överinseende, uppkommer flera viktiga samarbetsoch
arbetsfördelningsproblem i samband med konstruktionen, uppförandet
och driften av industriella försöksreaktorer i full skala. Ett mycket nära
samarbete måste äga rum mellan bolagets expertis och den tekniska sakkunskapen
hos de tillverkare, som skall utföra icke blott de konventionella
delarna av anläggningarna utan även åtskilliga för reaktorerna speciella
anordningar, beträffande vilka bolaget blir hänvisat att anlita utomstående
expertis. Vidare är det en naturlig önskan hos de statliga, kommunala
eller enskilda företag, som inriktar sig på ett snabbt utnyttjande av atomenergien,
att redan på försöksstadiet få taga nära kontakt med bolaget och
deltaga i experimentverksamheten. En reaktors centrala delar kan sägas
byggas UPP kring bränsleelementen. Huvudansvaret för reaktorkonstruktionen
måste därför under det närmaste försöksskedet ligga hos bolaget. Emellertid
fordrar konstruktionsarbetet en nära samverkan med tillverkarna
av olika delar av anläggningen. En lämplig anordning för samarbetet mellan
bolaget och tillverkarna kan vara, att dessa genom egna experter följer
konstruktionsarbetet hos bolaget för att därigenom erhålla största möjliga
förtrogenhet med reaktordriftens problem, överhuvud bör bolaget fungera
som utbildningsanstalt för reaktortekniker och övrig personal, som kommer
att krävas i allt större utsträckning allteftersom flera reaktorbyggen blir
aktuella.

Kungl. Maj:ts proposition nr 176 år 1956

På vissa håll inom industrien har gjorts gällande, att konstruktionsarbetet
i sin helhet bör vara förlagt hos tillverkarna för att sambandet mellan
konstruktion och tillverkning skall bli så intimt som möjligt. Utredningen
vill för sin del ej förneka värdet av ett sådant nära samband men anser det
under givna förutsättningar icke praktiskt genomförbart. Mot bakgrunden
av bolagets ansvar för utvecklingsarbetet måste det enligt utredningens mening
ankomma på bolaget att bedöma i vilken utsträckning och hur långt
i detalj bolaget skall delta i konstruktionsarbetet.

Utredningen erinrar om att vattenfallsstyrelsen och andra kraftproducenter
samt vissa kommuner och större industrier visat intresse för att deltaga
i uppförandet av försöksreaktorer. Ett deltagande i atomenergiverksamheten
redan på försöksstadiet måste ge den egna tekniska personalen erfarenheter,
som eljest icke kommer att stå den till buds förrän vid en senare
tidpunkt. Vid sitt ställningstagande till de samarbetsfrågor, som därvid
uppkommer, bör atombolaget bl. a. pröva om den föreslagna lokaliseringen
är lämplig samt om överlåtandet av driften åt utomstående är förenligt med
programmet för bolagets forsknings- och utvecklingsarbete. I sista hand blir
det dock Kungl. Maj :t i egenskap av koncessionsgivare, som träffar avgörandet.

Vid ett samarbete med statliga eller enskilda kraft- och värmeproducenter
kan den blivande ägaren till anläggningen antingen beställa reaktordelen
av bolaget eller också uppdraga åt bolaget att utarbeta eller låta utarbeta
konstruktioner till reaktorn, på basis av vilka beställaren sedan vänder
sig direkt till levererande industrier. Det bör — framhåller utredningen
— kunna överlåtas åt bolaget och respektive beställare att närmare överenskomma
om den i det enskilda fallet lämpligaste anordningen. Ytterligare
kan påpekas att om det befinnes önskvärt att bolaget — och därmed tillsvidare
i huvudsak staten •— bär en del av utvecklingskostnaderna för prototyperna,
detta praktiskt är lättare att åstadkomma, om bolaget har såväl det
ekonomiska som det tekniska ansvaret för reaktordelens uppförande. I varje
fall föreligger ett behov för de kommande ägarna till reaktorerna att genom
organ såsom den nyupprättade atomkraftbyrån inom vattenfallsstyrelsen
respektive motsvarande instans inom det av enskilda kraftföretag bildade
s. k. Atomkraftkonsortiet samarbeta med atombolaget för att göra sig förtrogna
med de olika problem, som hör samman med utformningen och driften
av reaktorer. De konventionella delarna, som beställarna under alla
förhållanden kommer att svara för, är nämligen i hög grad avhängiga av
reaktordelens konstruktion och driftsegenskaper.

Utredningen finner det naturligt att atombolaget samarbetar med vattenfallsstyrelsen
i ett utvecklingsarbete, som syftar till att snarast nå fram till
ett stort kondensverk och att bolaget samverkar med vissa kommuner beträffande
uppförandet av ett värme- och mottrycksverk. Planerna att bygga
fartygsreaktorer för kommersiellt bruk anses icke kunna bli aktuella på
ganska länge.

I detta sammanhang understryker utredningen svårigheten att ange huru

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 1956

långvarigt det egentliga utvecklingsskedet för olika reaktortyper kommer
alt bli. Detta skede bör för varje huvudtyp av reaktorer anses omfatta tiden
fram till dess en prototyp färdigställts och befunnits användbar för kommersiell
drift och lämplig för reproducering. Utredningen har -— som tidigare
antytts — räknat med en tidsperiod om 5—10 år för värmereaktorer
och 10—15 år för elkraftreaktorer. Då man därefter kommit fram till det
stadium, då atomkraften kan betraktas som en konventionell energikälla,
synes den tidigare koncentrationen av verksamheten ej längre vara behövlig.
Den enskilda industrien bör då i ökad utsträckning kunna få utrymme
för självständiga insatser.

På längre sikt blir atombolagets uppgift huvudsakligen att fortsätta forskningen
och utvecklingsarbetet på området, att tillhandahålla reaktorkonstruktioner
åt dem, som önskar uppföra reaktorer, respektive att granska sådana
konstruktioner, som utförts på annat håll, samt att framställa nya förbättrade
prototyper lämpliga för reproducering. Med den ställning bolaget
sålunda kommer att få är det enligt utredningens uppfattning självfallet att
tillstånd för uppförande av reaktorer göres beroende av att bolaget godkänt
konstruktionen. Vidare torde bolaget liksom hittills böra svara för bränsleframställningen
och behandlingen av bränsleavfallet liksom för handeln
med atombränslen.

Inrättandet av en delegation för atomenergifrågor

Atomenergifrågorna hör för närvarande under ett flertal departement.
För att eliminera en del av olägenheterna med denna uppdelning förordar
utredningen att ett organ för planering och rådgivning åt Kungl. Maj :t i
atomenergifrågor tillskapas. Detta organ skulle ingående följa utvecklingen
på atomenergiområdet och uppdraga allmänna riktlinjer för atomenergiverksamheten
mot bakgrunden av det allmänna bränsle- och kraftförsörjningsläget
i landet. Det skulle yttra sig i koncessionsärenden samt lagstiftnings-
och sekretessfrågor på atomenergiområdet ävensom beträffande statsanslagen
till atomenergiverksamheten. Vidare skulle de alltmer omfattande
frågorna angående det internationella och nordiska samarbetet rörande
atomenergiens praktiska användning kunna beredas inom detta organ. I
övrigt bör organet efter särskilda Kungl. Maj :ts beslut kunna erhålla beslutanderätt
i vissa atomenergifrågor, exempelvis beträffande utfärdandet av
sekretessföreskrifter.

Organet bör lämpligen ges formen av en delegation och vara underställt
handelsdepartementet samt bestå av fem av Kungl. Maj :t utsedda ledamöter.
Då det synes önskvärt att delegationen får en i förhållande till olika
intressenter i görligaste mån fristående ställning, bör ledamöterna utses
oberoende av anknytning till visst organ eller företag. Behov av särskild
expertis torde få tillgodoses genom tillkallande av experter. Ersättning till
ledamöterna bör utgå i form av arvoden, bestämda av Kungl. Maj :t. Till
sekreterare torde kunna förordnas någon tjänsteman i handelsdepartemen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 176 år 1956

tet. Utredningen anser att det för atomenergiverksamheten är betydelsefullt
att delegationen inrättas utan dröjsmål.

Utredningens förslag till instruktion för delegationen torde såsom bilaga
få fogas till detta protokoll.

Aktiebolaget Atomenergis organisation

Såsom framgår av det föregående har föreslagits att bolaget skall få huvudansvaret
för utvecklingsarbetet inom landet. Ehuru vissa skäl talar för
att bolaget ombildas till ett helstatligt bolag, anser utredningen att den nuvarande
formen för samarbete mellan staten och de enskilda intressenterna
i bolaget erbjuder så stora fördelar att organisationen bör kunna bestå
oförändrad. Den halvstatliga formen för bolaget bör kunna bidra till ett förtroendefullt
samarbete mellan staten och det enskilda näringslivet. Någon
ändring av bolagsordningens ändamålsbestämmelser synes icke erfordras
för att bolaget skall kunna verka enligt de riktlinjer, som utredningen uppdragit.
Däremot kan ifrågasättas om man icke i en aktieägaröverenskommelse
eller på annat sätt borde klarlägga de allmänna grunderna för den
fortsatta verksamheten. En enighet på alla väsentliga punkter mellan intressenterna
utgör givetvis en förutsättning för en verksamhet och organisation
enligt utredningens förslag. Någon utökning av antalet statliga ledamöter
i bolagets styrelse har utredningen inte funnit erforderlig.

Atomkommitténs framtida ställning

Av den tidigare framställningen framgår att atomkommittén föreslagit en
viss omorganisation av kommittén. Detta förslag innebär bl. a. att kommittén
i sin nya gestalt jämväl skulle fungera som ett statligt organ för
atomenergifrågor och sålunda i huvudsak fylla samma uppgift som den av
utredningen förordade delegationen. Utredningen anser ej lämpligt att kommittén
blir ett statens samordningsorgan för atomenergifrågor, när det gäller
det industriella utnyttjandet av atomkraften. Den föreslagna sammansättningen,
som präglas av kommitténs primära uppgift att verka som statligt
forskningsstödjande organ, gör den ej lämplig att jämväl handha dessa
andra frågor. Härtill kommer att det organ som skall råda Kungl. Maj :t i
hithörande frågor bör knytas till det departement som i första hand handlägger
ärenden rörande atomenergiens industriella utnyttjande, nämligen
handelsdepartementet. Det förefaller utredningen naturligast att den föreslagna
omorganisationen leder till att kommittén ombildas till ett fristående
forskningsråd eller eventuellt sammanföres med andra forskningsråd. Om så
sker, bör särskilt utredas bur vissa ärenden som icke sammanhänger med
forskningen och som kommittén nu handlägger i fortsättningen skall behandlas.
Denna utredning föreslås skola anförtros åt den föreslagna delegationen
för atomenergifrågor.

Koncessionslagstiftningen m. m.

Enligt det lagförslag, som framlagts i den inom justitiedepartementet utarbetande
promemorian, bör kontrollen över utnyttjande av atomenergi
2 llihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 176

Kungl. \Iaj:ts proposition nr 176 år 1956

lämpligen anordnas på det sättet, att utvinningen av uran och torium skall, såsom
redan nu gäller, vara beroende på koncession. Vidare föreslås i promemorian,
att särskilt tillstånd av Kungl. Maj :t eller den myndighet som Kungl.
Maj :t bestämmer skall fordras för överlåtelse, förvärv, innehav och bearbetning
av och annan befattning med samt export av atombränslen m. m. ävensom
för uppförande, innehav och drift av atomreaktor eller anläggning för
bearbetning av atombränslen m. m.

Atomenergiutredningen har anslutit sig till vad sålunda föreslagits samt
angivit vissa riktlinjer, efter vilka den i lagförslaget tänkta tillståndsgivningen
skall ske. Såsom framgår av det föregående, anser utredningen det
nödvändigt med en enhetlig ledning av utvecklingsarbetet på atomenergiens
område. Under utvecklingsskedena för de två huvudtyperna av reaktorer
kommer det uppenbarligen endast att bli fråga om att meddela ett fåtal
tillstånd för dessa reaktorer. Tillstånd bör tills vidare beviljas av Kungl.
Maj :t. Beslut i tillståndsärende bör grundas på dels utlåtande från delegationen
för atomenergifrågor, dels den utredning i ämnet som Aktiebolaget
Atomenergi bör framlägga i dylika ärenden och dels yttranden beträffande
säkerhetsfrågorna från det eller de organ som får i uppdrag att bevaka
dessa.

Avgörande för prövningen av ansökan om tillstånd bör bl. a. vara om den
föreslagna reaktortypen i och för sig kan accepteras med hänsyn till försörjning
med atombränsle in. m., om den föreslagna konstruktionen är betryggande
ur säkerhetssynpunkt, om reaktorns planerade förläggning är godtagbar,
om reaktorprojektet passar in i det pågående utvecklingsarbetet, om
sökanden är beredd att iakttaga de villkor beträffande uppförande och drift,
som Aktiebolaget Atomenergi med hänsyn till utvecklingsarbetet anser sig
böra påfordra, samt om sökanden har erforderliga kvalifikationer för att
anförtros ett företag av detta slag.

På längre sikt kan vissa prövningsmoment komma att mista aktualitet;
särskilt kan detta gälla frågan om reaktorprojektet passar in i utvecklingsarbetet
samt huruvida sökanden är beredd iakttaga de villkor, som atombolaget
kan föreskriva. Säkerhetsfrågorna kvarstår dock och bestämmelserna
om tillstånd kommer alltjämt att utgöra grunden för säkerhetskontrollen
liksom för regleringen av den fortsatta framställningen och behandlingen
av atombränslen och handeln med dessa. Det kan för det allmänna
exempelvis komma att te sig angeläget att med hjälp av lagstiftningen leda
utvecklingen på atomenergiområdet i en för landets bränsle- och energiförsörjning
önskad riktning.

Utredningen har funnit att ur säkerhetssynpunkt och teknisk synpunkt
intet hindrar att såväl statliga som kommunala organ och enskilda industrier
kan få tillstånd att uppföra, äga och driva reaktorer.

Annorlunda förhåller det sig enligt utredningens mening i fråga om anläggningar
för utvinning av uranmetall samt framställning av bränsleelement
och regenererat atombränsle. Med den roll Aktiebolaget Atomenergi
spelar i dessa hänseenden och med de uppgifter utredningen ansett bolaget

Kungl. Maj:ts proposition nr 176 år 1956

böra ha i framtiden, torde bolaget böra vara enda tillståndshavare på detta
område. Samma principiella begränsning i tillståndsgivningen torde dock
ej vara motiverad i fråga om brytning eller utvinning av uranhaltiga material.
Det är möjligt, att olika företag kan vara intresserade av att ur uranhaltiga
mineral framställa urankoncentrat, som sedan avyttras till bolaget.
En sådan verksamhet synes väl kunna förenas med den kontroll över uranhanteringen,
som ur det allmännas synpunkt är erforderlig. Beträffande
import, export och handel inom landet med tungt vatten och eventuellt andra
viktiga moderatormaterial torde erfordras en reglering. Då frågan blir aktuell
bör delegationen för atomenergifrågor framlägga förslag härutinnan.

Vad beträffar uran och annat atombränsle innehåller lagförslaget förbud
att utan tillstånd exportera atombränslen, och även importen och handeln
inom landet med dessa bränslen är kontrollerade genom koncessionstvånget
för överlåtelse, förvärv och innehav. Enligt utredningens mening torde Aktiebolaget
Atomenergi tills vidare böra vara enda importör av atombränslen
och bränslclement liksom bolaget ensamt bör svara för bränsleframställningen
inom landet.

Säkerhetsfrågor

Säkerhetsfrågorna i samband med atomenergianläggningar berör främst
de olika strålskyddsproblem som de radioaktiva avfallsprodukterna skapar.

De skyddsproblem, som sammanhänger med den normala driften, kan i
princip handhas av nuvarande strålskyddsorgan och det hittillsvarande tillvägagångssättet
vid tillståndsgivning och inspektion låter sig relativt lätt
tillämpas inom det nya området.

Härjämte uppstår dock en rad komplicerade problem i samband med
uppförandet och driften av en atomenergianläggning, vilka icke kan bemästras
med nuvarande strålskyddsorganisation. Dessa har sin grund i mångfalden
av sammanhängande tekniska egenskaper hos anläggningarna och
framför allt i omfattningen av de skador, som kan följa på en olycka.

Dessa frågor behandlas av 1951 års strålskyddskommitté och utredningen
har framfört sina synpunkter till kommittén. Den föreslagna tillståndslagstiftningens
tillämpningsföreskrifter måste nära samordnas med den nya
strålskyddslagstiftning, som kommittén har att framlägga förslag till.

Hur säkerhetsfrågorna lämpligen bör handläggas vid sidan av övriga tekniska
problem i samband med tillståndsgivning och tillsyn är svårt att nu
bedöma. Antalet ärenden under den närmaste tidsperioden torde emellertid
bli begränsat och tid finnes därför att på basis av vunna erfarenheter gradvis
utbilda lämpliga arbetsformer för såväl tillståndsgivning som tillsyn.
Strålskyddssynpunkterna kan tills vidare tillgodoses på det sättet, att av
strålskyddsmyndigheten föreslagna föreskrifter såsom villkor fogas till koncessionen.

Så länge antalet ärenden är ringa, finnes enligt utredningens mening icke
något behov att inrätta en särskild myndighet för behandlingen av de tek -

Kungl. Maj:ts proposition nr 176 år 1956

niska frågor, som ligger utanför strålskyddsområdet. Behovet av opartisk
teknisk expertis kan av Kungl. Maj :t tillgodoses genom förordnande av experter
i varje särskilt fall. Frågan om expertisens ställning och placering
på längre sikt kan därför tills vidare anstå.

Yttranden över betänkandet

Yttranden över atomenergiutredningens betänkande har efter remiss avgivits
av justitiekanslersämbetet, riksåklagarämbetet, hovrätten över Skåne
och Blekinge, utrikesdepartementets rådgivande beredning för vissa atomkraftsfrågor,
försvarsstaben, försvarets forskningsanstalt, vattenfallsstyrelsen,
statskontoret, kommerskollegium, Sveriges geologiska undersökning, riksnämnden
för ekonomisk försvarsberedskap, länsstyrelserna i Södermanlands,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Norrbottens län, atomkommittén, ingenjörsvetenskapsakademien,
bränsleutredningen 1951, 1951 års strålskyddskommitté,
Svenska teknologföreningen, Sveriges allmänna exportförening,
Sveriges industriförbund, Landsorganisationen i Sverige, Aktiebolaget Atomenergi,
Svenska elverksföreningen, Svenska gruvföreningen, Svenska vattenkraftföreningen
och Svenska värmeverksföreningen.

Vid kommerskollegiets remissvar bär fogats yttranden från Stockholms
handelskammare, handelskammaren i Göteborg och Skånes handelskammare.
Sveriges industriförbund har till sitt remissvar fogat yttranden av Sveriges
mekanförbund och Sveriges varvsindustriförening.

Vidare har i anledning av betänkandet skrivelser inkommit från Allmänna
svenska elektriska aktiebolaget (Asea) och Sveriges yngre naturvetares förening.

Allmänt om atomenergien och atomenergiverksamheten

Utredningens framställning av energiförsörjningens allmänna problem
och förutsättningarna för atomenergiens utnyttjande för fredliga ändamål
samt redogörelse för atomenergiverksamhetens nuvarande organisation i
olika länder och det internationella samarbetet på området har i stort sett
icke föranlett några invändningar från remissinstansernas sida. Svenska vattenkraftföreningen
anser, att utredningen i sin analys av hela energiförsörjningsproblemet
gett en klar bild av det nuvarande läget och att densamma
utgör en viktig grundval för vår kommande planering inom detta
område. Svenska teknologföreningen finner likaledes redogörelsen i ifrågavarande
delar vara en klar och värdefull sammanställning. Enligt länsstyrelsen
i Malmöhus län framlägger betänkandet på ett förtjänstfullt sätt problemställningarna
och anger förutsättningarna för det fortsatta arbetet.
Asea har dock anmärkt på att utredningen icke redovisat de insatser bolaget
hittills gjort på atomenergiområdet.

Målsättningen för den svenska atomenergiverksamheten

Utredningens allmänna uppfattning om atomenergiens betydelse för Sveriges
värme- och kraftförsörjning har genomgående vunnit anslutning i de

Kungl. Maj:ts proposition nr 176 år 1956

avgivna yttrandena. Bränsleutredningen 1951 uttalar att knappast något annat
land av sina förutsättningar i fråga om energibehov och energitillgångar
lika entydigt som Sverige hänvisas till att för energiförsörjningens tryggande
utveckla en produktion av atomvärme och atomkraft så snabbt som möjligt
och över bredast möjliga front. Sveriges industriförbund framhåller, att
det är av synnerlig vikt för vårt lands framtida försörjning med bränsle
och kraft att redan nu betydande resurser avdelas för att så snart ske kan
möjliggöra ett praktiskt utnyttjande av atomenergien. Landsorganisationen
i Sverige anser i likhet med utredningen, att utvecklingsarbetet på atomenergiområdet
bör fullföljas med kraft med avseende på såväl atomdrivna
värmeverk som stora elkraftverk. Försvarsstaben understryker, att det ur
beredskapssynpunkt är av stor vikt att energiproducerande reaktorer kommer
till stånd snarast möjligt.

Beträffande det av utredningen skisserade reaktorpro grammet är
Aktiebolaget Atomenergi ense med utredningen om att arbetena i första
hand bör koncentreras på reaktorer för central bostadsuppvärmning för att
därefter på grundval av gjorda erfarenheter föras vidare mot de tekniskt
svårare atomelverken, ävensom att man beträffande värmeverken bör gå
fram efter parallella linjer för att kunna jämföra olika konstruktioners
företräden. Bolaget bedömer med tillförsikt möjligheten att i vårt land genomföra
ett program, där under de närmaste tio åren 5 å 6 atomvärmeverk
och även de första atomelverken färdigställs. Även Svenska värmeverksföreningen
finner utredningens förslag att redan i ett tidigt skede bygga 5
å 6 värmereaktorer välbetänkt och vill för sin del medverka till att programmet
kan fullföljas. Ingenjörsvetenskapsakademien förklarar, att utredningens
bedömning av atomvärmets möjligheter torde vara riktig och att den
visar att atomanläggningar inom en nära framtid kommer att bli en kommersiell
företeelse.

I vissa av de yttranden, som närmare ingår på reaktorprogrammet och
därmed sammanhängande bedömningar, har emellertid kritik riktats mot
utredningen eller modifikationer föreslagits beträffande programmets utformning.
Vattenfallsstyrelsen, som visserligen icke synes ha något att erinra
mot programmets huvudlinjer, förmenar, att den roll utredningen tillmäter
alstring av mottryckskraft medelst atomenergi i samband med värmeleveranser
för byggnadsuppvärmning är överdriven. Ansträngningarna
under den första utbyggnadsperioden bör koncentreras på dels enklast möjliga
atomvärmeverk, dels renodlade atomkraftverk. Reaktorer för mottrycksanläggningar
kommer beträffande krav på högt tryck och hög temperatur
samt kostnader och komplikationer ur säkerhetssynpunkt att ligga
i samma klass som reaktorer för kondensdrift i motsats till enklare reaktorer
för enbart värmealstring. Förutom höga merkostnader vid val av
elgenererande värmereaktorer kan detta medföra, att en kombinerad anläggning
måste placeras längre bort från bebyggelsen och därmed från
värmeförbrukarna än ett rent värmeverk. Även andra skäl, som närmare
anges i yttrandet, talar enligt styrelsens mening mot att ge mottrycksan -

22 Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 1956

läggningarna en mera framträdande plats i ett reaktorprogram. Bränsleutredningen
1951 har funnit, att en ännu mera aktiv politik än den atomenergiutredningen
förutsatt utgör den mest effektiva vägen mot en rationell
bränsleförsörjning. För att den inhemska energiproduktionen skall
komma i takt med behovsutvecklingen förefaller det bränsleutredningen
nödvändigt, att de årliga tillskotten av atomanläggningar redan på 1970-talet närmar sig effektvärdet 1 000 MW (termisk och elektrisk effekt).
Svenska vattenkraftföreningen förklarar, att utredningen vid sitt bedömande
av hur snabbt atomkraft bör sättas in med hänsyn till den väntade
belastningen varit väl optimistisk när det gäller vattenkraftutbyggnaden.
Dessutom torde utredningens belastningsprognos vara relativt konservativ.
Den försening av föreliggande planer för vattenkraftutbyggnaden,
som man redan nu kan uppskatta, torde innebära, att minst 3—400 MW
måste täckas genom annan kraftproduktion år 1965. I stället för i betänkandet
angivna 100—150 MW kommer sålunda med utredningens utgångspunkter
troligen att behövas 500—600 MW effekt i atomkraftverk vid denna
tidpunkt, eller motsvarande ökad utbyggnad av konventionella kondenskraftverk.
Länsstyrelsen i Södermanlands län anser det icke uteslutet, att
målsättningen, sådan som den skisseras av utredningen, kan behöva ändras
på väsentliga punkter långt tidigare än utredningen för närvarande med
ett mera försiktigt bedömande vågar räkna med. Länsstyrelsen i Norrbottens
län ifrågasätter om icke tidpunkten för färdigställandet av det första
och andra kondenskraftverket skulle kunna framflyttas även om därigenom
någon jämkning skulle bli nödvändig i programmet för värmekraftverk.

Sveriges industriförbund liksom även Svenska teknologföreningen anser,
att utredningens förslag grundar sig på alltför snäva föreställningar om hur
atomkraftområdet kommer att utveckla sig i vårt land under ganska lång
tid framåt. I verkligheten är det, enligt förbundets mening, icke möjligt ens
för de främsta experter att med någon större säkerhet förutsäga utvecklingen
för de närmaste åren. När det nu gäller att organisera landets ansträngningar
på atomkraftområdet borde målsättningen hellre vara att taga vara
på och söka utöka resurserna på alla de områden, som man redan vet blir
aktuella. Förbundet påpekar sålunda, att man redan vid utförandet av något
av de första värmeverken bör ha fartygsdriften i åtanke och välja ett sådant
utförande, att det ger omfattande erfarenheter även för fartygsreaktorer. I
yttrandet från Sveriges varvsindustriförening hävdas, att frågan beträffande
de mobila reaktorerna är lika viktig och aktuell som beträffande de stationära.
Föreningen erinrar om att varvsindustrien på olika sätt redan
påbörjat undersökningar på området och framhåller, att det är av största
vikt att det arbete, som redan igångsatts för att befästa de svenska varvens
ställning bland världens ledande, bland annat i tekniskt avseende, på allt
sätt underlättas av myndigheterna. Även Svenska teknologf öreningen understryker
betydelsen av att bereda plats i reaktorprogrammet för mera avancerade
typer och då särskilt reaktorer för fartygsdrift. Ingenjörsvetenskapsakademien
påpekar, att det är självklart att varvsindustrien med största

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 1956

noggrannhet kommer att följa utvecklingen och att den bör ha möjlighet att
vidtaga de åtgärder, som kan vara motiverade.

Ett annat exempel på eu alltför snäv syn på utvecklingsmöjligheterna är
enligt Sveriges industriförbunds mening utredningens uttalande, att utvecklingsarbetet
bör inriktas på reaktorer med naturligt uran och tungt vatten.
Påståendet kan kanske ligga nära till hands i dagens situation men får absolut
icke accepteras som riktlinje ens för det närmaste året. Läget för Sveriges
atomkraftutveckling är att vi genom avsaknaden av anrikat material för
närvarande ligger omkring fem år efter de avancerade länderna och att vi
så länge denna brist icke är avhjälpt kommer att allt mera halka efter^ i
utvecklingen. Skall vi nöja oss med att avvakta den tidpunkt, då vi får
tillräckliga kvantiteter plutonium från egna reaktorer, har vi ej stora utsikter
att genom självständiga insatser hinna fatt'' föregångsländerna. Det
är ytterst angeläget, att man undersöker utsikterna och villkoren för att få
leveranser av anrikade material från de ledande atomkraftländerna. Betydelsen
av import av anrikat uran understrykes i ett flertal andra yttranden.

Vad angår den inhemska uranproduktionen delar Aktiebolaget
Atomenergi utredningens uppfattning att naturligt uran, som vi ur egna råvarutillgångar
kan framställa inom landet, tills vidare måste utgöra vårt
viktigaste atombränsle. Detta bör emellertid icke hindra, att man utnyttjar
möjligheten av att utifrån förvärva anrikat bränsle, om därmed väsentliga
fördelar kan ernås. Man bör därvid söka uppnå säkrast möjliga garanti för
en kontinuerlig tillförsel av dylikt anrikat material. För det av utredningen
skisserade reaktorprogrammet erfordras enligt en preliminär beräkning under
1 O-årsperioden en kvantitet om ca 80 ton uran, som bindes i reaktorerna.
Den årliga uranförbrukningen vid periodens slut uppgår vid den utnyttjning
av uranet, man för närvarande räknar med, till ca 40 ton. På grund av
successivt förbättrad teknik är det emellertid sannolikt, att dessa kvantiteter
kan nedbringas. För att vårt land skall kunna bli helt oberoende av import
av atombränslen fordras att under denna 10-årsperiod den nuvarande
uranproduktionen om ca 5 ton per år väsentligt utökas. Denna utökning
torde, framhåller bolaget, vara möjlig att genomföra, och brist på kvalificerad
personal bör i detta fall icke utgöra någon alltför hämmande faktor.
Så länge vi är hänvisade till de låghaltiga skiffrarna som enda råvara, kommer
kostnaden för det framställda uranet att ligga relativt högt. Detta understryker
betydelsen av de pågående utvecklingsarbetena rörande uranutvinningen
ur skiffer och prospekteringsverksamheten efter rikare uranfyndigheter.
Med bibehållen målsättning rörande det inhemska tillverkningsprogrammet
kan det av tekniskt-ekonomiska synpunkter vai a befogat att utn
vt tja vissa importmöjligheter för naturligt uran, så att icke utbyggnaden
av uranproduktionen på ett oekonomiskt sätt behöver forceias. Den av utredningen
föreslagna möjligheten för enskilda gruvföretag att deltaga i arbetena
genom prospektering, gruvdrift och framställning av urankoncenIrat
är i god överensstämmelse med bolagets hittillsvarande strävan att stimulera
verksamheten på detta område. Bolaget kommer också att vid en

Kungl. Maj:ts proposition nr 176 år 1956

utvidgning av uranproduktionen undersöka förutsättningarna för att vissa
delar av denna verksamhet utföres av därför intresserade industrier. Beträffande
försörjningen med tungt vatten delar bolaget, liksom flera
andra remissinstanser, utredningens åsikt om betydelsen av att en inhemsk
tillverkning av denna vara kommer till stånd.

Sveriges geologiska undersökning instämmer helt i utredningens uttalande,
att den inhemska produktionen av uran bör ges en sådan storlek att fullständig
handlingsfrihet för det svenska atomenergiprogrammets genomförande
kan ernås och att förutsättningarna för en fortsatt inhemsk produktion
av viss storleksordning bör upprätthållas genom statens medverkan,
även om gynnsamma inköpsmöjligheter öppnar sig och också bör begagnas.
Undersökningen anser, att atombolaget — såsom bolaget självt
föreslagit — bör fortsätta arbetena att till allt lägre kostnader ur landets
betydande men låghaltiga nu kända urantillgångar framställa uran samt
att prospekteringen efter andra uranfyndigheter bör fortsätta. Undersökningen
har med anlitande av medel, som bolaget ställt till förfogande, påbörjat
en översiktlig inventering i fält för att så snabbt som möjligt kunna publicera
en karta över vårt land, visande den radioaktiva strålningens styrka i
olika bergarter. Med hjälp av denna karta bör sedan atombolaget samt enskilda
personer och bolag ha möjligheter att utvälja lämpliga områden för
prospektering. Det synes nämligen undersökningen lämpligt att för prospekteringsarbetet
intressera även enskilda personer och bolag i större utsträckning
än hittills skett för att en uraninventering av vårt land skall kunna
genomföras så snabbt som möjligt.

Försvarsstaben framhåller, att inhemsk produktion såväl av uran som
tungt vatten är viktig jämväl ur beredskapssynpunkt. Detta gäller även
uppförandet av ett extraktionsverk för behandling av använt atombränsle.

Allmänna synpunkter på atomenergiverksamhetens organisation och bedrivande Mot

den allmänna motiveringen för utredningens förslag i organisatoriskt
hänseende har i åtskilliga av yttrandena rests invändningar. Sveriges
industriförbund hävdar sålunda, att utredningen bortsett från det faktum,
att den statliga ledningen av atomenergiverksamheten i föregångsländerna
under det första utvecklingsskedet främst dikterats av att en huvuduppgift
där varit den militära tillämpningen. Sedan ett par år tillbaka har man
saväl i Förenta staterna som Storbritannien gjort direkta ansträngningar
att koppla in den enskilda industrien på utrednings- och konstruktionsarbetet.
Det föreligger enligt förbundets mening ingen som helst orsak att
organisatoriskt förlägga utgångspunkten för det svenska arbetet flera år
tillbaka i tiden. Vattenfallsstyrelsen anser, att med det internationella samarbete,
som numera förefinnes, handlandet i Sverige bör kunna anknytas
direkt till det stadium, som uppnåtts annorstädes. Enligt de uppgifter "styrelsen
ei hållit, star vad styrelsen förordar för Sveriges del i god överens -

Kungl. Maj. ts proposition nr 176 år 1956

stämmelse med det system, som hädanefter kommer att tillämpas i Storbritannien.
Liknande synpunkter har anförts av, bland andra, ingen jörsvetenskapsakademien,
bränsleutredningen 1951, Sveriges allmänna exportförening,
Sveriges mekanförbund och Skånes handelskammare.

Kravet på koncentration av krafterna i begynnelsestadiet med hänsyn
till begränsade personella resurser har även väckt gensagor på flera håll.
Ingenjörsvetenskapsakademien finner det knappast troligt att yngre förmågor
lockas att utbilda sig för detta nya fält om staten genom särskilda
åtgärder stryper anställningsmöjligheterna genom att koncentrera all verksamhet
till ett enda företag. Bränsleutredningen 1951 framhåller, att atomtekniken
utgör ett attraktivt arbetsfält och att man kan räkna med att tillgången
på personal relativt sett raskt ökas. Verksamhetens attraktiva karaktär
är emellertid icke oberoende av organisationsformen. En koncentration
av all kvalificerad verksamhet till ett företag måste snarast få den effekten,
att åtskilliga begåvningar i stället söker sig till andra områden med
större frihet att välja bland olika företag eller också i högre grad lockas
till anställning i utlandet. Även kommerskollegium, Sveriges allmänna exportförening
och Svenska elverksföreningen anser, att rekryteringen skulle
gynnas om ej allt utvecklingsarbete sker inom ett enda företag. Svenska
teknologföreningen anför ett flertal skäl, varför arbetskraften enligt föreningens
åsikt icke skulle utnyttjas på det mest effektiva sättet, om personalresurserna
dragés samman till ett enda företag. Sveriges yngre naturvetares
förening finner det överhuvud diskutabelt, huruvida en centralisering
av verksamheten, såsom den skisserats i utredningen, på längre sikt är motiverad
ur personalteknisk synpunkt.

Beträffande förslaget om en koncentration av utvecklingsarbetet
under försöksskedet till Aktiebolaget Atomenergi, som skulle få
huvudansvaret för reaktorkonstruktionerna, framhåller atombolaget, att en
förutsättning för att den föreslagna koncentrationen skall kunna ge bästa
resultat är att bolaget verkligen betraktas som ett samarbetsorgan, som ägs
och drivs gemensamt av staten och enskilda intressenter och vars resultat
snabbt kommer alla till del. Det är viktigt för programmets lyckliga genomförande,
att denna uppfattning kan vinna genklang hos berörda parter. Enligt
bolagets uppfattning är en dylik koncentration till det samägda företaget
icke liktydigt med ett monopol. Bolaget anser det som sin uppgift att
även stimulera till självständiga insatser på olika områden hos andra företag
och institutioner i avsikt att uppnå den gemensamma insats, som kommer
att behövas. Bolaget hälsar med tillfredsställelse uttalandet om att såväl
statliga som kommunala organ och enskilda industrier bör kunna få tillstånd
all uppföra, äga och driva atomreaktorer. Del är bolagets uppfattnings
att eu sådan samverkan mellan staten och det enskilda, som med framgång
prövats beträffande elkraftförsörjningen, även inom atomenergiområdet
innebär en för vårt land riktig lösning. Försvarets forskningsanstalt
finner i likhet med utredningen, alt såväl de civila som de militära aspekterna
på reaktordriften motiverar en koncentrerad experimentverksamhet

Kungl. Maj:ts proposition nr 176 år 1956

för att man snabbast möjligt skall nå fram till det stadium, då energiproducerande
reaktorer kan tagas i drift här i landet. Med hänsyn till det forsknings-
och utvecklingsarbete, som erfordras härför, är ett rationellt utnyttjande
av de knappa personella resurserna synnerligen påkallat. Härigenom
kan på skilda håll utfört arbete inordnas i en gemensam målsättning och
planering samt onödigt dubbelarbete undvikas. Landsorganisationen i Sverige
framhåller, att det är av vikt, att atomenergiverksamheten från början
•organiseras på ett sådant sätt, att dubbelarbete undvikes och cn samordningav
olika insatser i möjligaste mån säkerställes, och finner utredningens förslag
välgrundat.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har i princip icke något att erinra mot
den föreslagna ordningen men understryker kraftigt vikten av att ett förtroendefullt
samarbete kommer till stånd mellan atombolaget, å ena, och
värme- och kraftproducenter samt levererande industrier, å andra sidan.
Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län intager i huvudsak samma
ståndpunkt. Länsstyrelsen i Norrbottens län vill icke motsätta sig, att försöksarbetet
koncentreras till atombolaget, men uttalar viss tveksamhet inför
förslaget. Emot den föreslagna koncentrationen talar enligt länsstyrelsen,
att konstruktionsarbetena måhända icke kommer att få en lika
allsidig behandling, som om verksamheten vore uppdelad på två eller flera
företag.

Flertalet av de remissinstanser, som närmare behandlat den föreliggande
principfrågan, har emellertid riktat kritik mot utredningens förslag beträffande
atomenergiverksamhetens koncentration och vänder sig ofta mycket
bestämt mot det »konstruktionsmonopol» för Aktiebolaget Atomenergi,
som man anser att ett godtagande av utredningens riktlinjer skulle medföra.

Vattenfallsstyrelsen anser sålunda, att landets energiförsörjning är bäst
betjänt med att utredningens förslag beträffande konstruerandet av atomreaktorer
icke föranleder någon åtgärd. Det lämpligaste är att helt avstå
från dirigering och låta förhållandena utveckla sig fritt på samma sätt som
då det gäller industriell utrustning i allmänhet. En av de mest vägande
invändningarna mot den föreslagna ordningen är enligt styrelsens mening,
att därmed sättes ur spel eller åtminstone försvagas väsentligt den starkaste
drivkraften för ett tekniskt-ekonomiskt framåtskridande på området. Som
sådan får räknas beställarnas till ekonomien under hela användningstiden
knutna intressen. Hos vattenfallstyrelsen är detta intresse i hög grad föi
handen, och styrelsen anser det otvivelaktigt, att om den drivkraften får
fritt verka, den kommer att göra mera för atomenergiens gynnsamma utnyttjande
än varje tvångsdirigering, hur sinnrikt en sådan än inriktas på att
få fram nyttiga forskningsresultat och erfarenheter. Om beställarna däremot
icke har konstruerandet i sin hand utan får finna sig i atombolagets avgöranden
ifråga om reaktorutförandena, blir verkan hos denna kraft starkt
beskuren. För bolaget kommer strävan efter god ekonomi på reaktorerna
icke att ha samma styrka, tvärtom får befaras att snarast önskan att utnyttja
redan färdiga konstruktioner kan komma att göra sig gällande.

Kungl. Maj. ts proposition nr 176 år 1956

Styrelsen erinrar vidare om att förhandlingar upptagits med atombolaget
och Asea om samarbete vid utförandet av de av styrelsen planerade atomreaktorerna.
Styrelsen har framlagt utkast till två avtal, ett mellan styrelsen
och atombolaget och ett mellan styrelsen och Asea. Dessa avtalsförslag
har sedermera varit föremål för överväganden och förhandlingar. Grundprincipen
för avtalen, vilka endast avser reaktorerna, icke anläggningarnas
konventionella delar, är att vattenfallsstyrelsen som byggherre administrerar
utbyggnaderna och svarar för samordningen mellan olika anläggningsdelar.
Atombolaget, vars erfarenheter på det kärnfysikaliska området m. m.
hör utnyttjas på bästa sätt, svarar i samarbete med styrelsen och Asea
för atomreaktorernas principiella utformning och konstruktion. Atombolaget
har icke några resurser för tillverkning av atomreaktorer och har uppgivit
sig icke ämna syssla med sådan. Vattenfallsstyrelsen räknar med att
själv ombesörja en viss tillverkning, men i övrigt skall tillverkande firmor
anlitas. Styrelsen framhåller, att ett fullföljande av avtalen skulle vara till
stor fördel för staten.

Kommerskollegiiim hyser stark tvekan om lämpligheten av att hinder
reses mot en mera självständig enskild verksamhet på området. Om enskilda
ställes utanför är man inne på en farlig väg. Kollegium anser därför,
att riktlinjerna för den statliga atomenergipolitiken icke bör vara så restriktiva
som utredningen föreslagit, och att de bör utformas så, att enskild
industri icke betages möjligheten att under vederbörlig kontroll få i stort
sett fritt arbeta på atomteknikens utveckling vid sidan av och i nära samarbete
med atombolaget. Även Stockholms handelskammare, handelskammaren
i Göteborg och Skånes handelskammare avvisar för sin del det framlagda
koncentrationsförslaget.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap framhåller, att det med
den ovisshet om utvecklingen på området, som för närvarande råder, ej
skulle Aara lämpligt att helt förlägga det reella avgörandet för utvecklingsarbetets
bedrivande till atombolaget. Det är önskvärt, att alla möjligheter
att utnyttja utländsk erfarenhet och inom landet befintlig sakkunskap tillvaratages.
Sålunda bör även enskild industri kunna få deltaga i verksamheten
vid sidan av bolaget, i den mån detta kan förenas med erforderliga
säkerhetskrav. Atomkommittén tillstyrker livligt, att atombolaget tilldelas
en central roll vad gäller atomenergiens praktiska utnyttjande för vår
energiförsörjning, men anser — ej minst med hän-svn till vårt lands exportintressen
— att enskild industri hör tilldelas en mera framträdande roll än
som skett i betänkandet.

Ingenjörsvetenskapsakademien anser visserligen, att några invändningar
mot huvudprincipen att atombolaget ges en central ställning knappast kan
göras, men att det sätt på vilket förslaget utformats måste inge betänkligheter.
Akademien vill bestämt avstyrka sådana regler, som skulle innebära
förhud för företag eller institutioner att bedriva forsknings- och utvecklingsarbete
i den mån sådant förbud icke är motiverat av politiska eller
militära skäl. Vidare framhåller akademien —- liksom även bränsleutredning -

Kungl. Maj:ts proposition nr 176 år 1956

en 1951 — att bolaget kommer att få en besvärlig dubbelställning såsom på
en gång ett forskningsinstitut och ett affärsdrivande företag. Det är enligt
akademien uppenbart, att risk föreligger för att ett konkurrensförhållande
uppstår mellan bolaget och andra grupper, som arbetar affärsmässigt på
området. Bränsleutredningen 1951 avråder allvarligt statsmakterna från att
ge sig in på ett sådant experiment som att koncentrera ansvaret för den
tekniska utvecklingen till atombolaget, vilket skulle vara ägnat att äventyra
uppnåendet av det mål, som bör ställas för svensk energiproduktion. En
förutsättning för en framgångsrik utveckling av den svenska atomenergiproduktionen
är enligt bränsleutredningen, att ansvaret för den konstruktiva
utformningen av anläggningarna förenas med det ekonomiska ansvaret
för förräntningen av det däri nedlagda kapitalet. Svenska teknologföreningen
framhåller som sin uppfattning, att atomenergiförsörjningens
snabba och effektiva utveckling i Sverige står och faller med att även industrien
redan från början sättes in på självständiga insatser. Sveriges allmänna
exportförening finner det ej heller lämpligt att ge atombolaget monopolställning
utan anser det vara mest ändamålsenligt med ett flertal på
konstruktionsområdet verksamma enheter. Föreningen understryker den
betydelse export av atomkraftutrustning kan få för vårt land. För att
kunna utveckla våra resurser härvidlag till högsta nivå torde den enskilda
exportindustrien, i stället för att hämmas genom statliga begränsningar på
konstruktionsfältet, böra uppmuntras i sina ansträngningar att effektivt
komma framåt i den hårdnande internationella konkurrensen.

Enligt Sveriges industriförbunds mening har utredningen förbisett, att utvecklingsarbetet
på konkurrenskraftiga konstruktioner för praktiska atomreaktorer
kräver icke bara kärnfysikalisk expertis utan även i hög grad sådan
konstruktiv, verkstadsteknisk, värmeteknisk, allmän materialteknisk och
reglerteknisk sakkunskap, som redan finnes hos vissa industriföretag. Utredningen
synes heller icke tillräckligt beaktat den stora betydelsen av de
erfarenheter, som landet kan förvärva genom samarbetsavtal mellan svenska
företag och på atomkraftens område redan arbetande industriföretag i föregångsländerna.
En förutsättning för att svenska industriföretag skall kunna
ingå dylika samarbetsavtal är givetvis att de får arbeta fritt, självfallet dock
under vederbörlig säkerhetskontroll. I yttrandet från Sveriges mekanförbund
framhålles de väsentliga fördelar i avseende på arbetets effektivitet
som uppnås, om konstruktionsverksamheten förlägges i direkt anslutning
till tillverkningen. Kravet på en intim växelverkan mellan konstruktion och
tillverkning, som bland annat innebär, att konstruktionerna under arbetets
gång fortlöpande anpassas till maskinparken, torde näppeligen kunna tillgodoses
på ett rationellt sätt, om konstruktionsarbetet och tillverkningen —-som utredningen tänkt sig — förlägges på skilda håll. Mekanförbundet framhåller
vidare, att det synes vara mindre lämpligt att atombolaget, som skall
bedriva egen konstruktionsverksamhet, icke endast skall avgöra, huruvida
andra företag över huvud taget skall tillåtas bedriva konstruktionsverksam -

Kungl. Maj:ts proposition nr 176 år 1956

het utan även skall granska och godkänna de konstruktioner, som sålunda
utarbetas av andra företag, samt uppställa villkor av i utredningen icke
-angivet slag beträffande uppförandet av atomenergianläggningar.

Svenska elverksföreningen förklarar att parallellen med elkraftförsörjningen
givetvis icke hindrar att staten tills vidare i högre grad än beträffande
den elektriska säkerheten kan påfordra ett inflytande vid atomenergiens
utnyttjande. Föreningen påpekar emellertid, att man mycket väl kan
tänka sig att atombolaget — trots de bästa avsikter och förutsättningar inom
bolaget — kan komma att syssla med utvecklingslinjer inom reaktortekniken,
som är underlägsna vad som ernåtts på andra håll. Det är av denna
anledning enligt föreningens mening högeligen önskvärt, att denna del av
utredningens förslag uppmjukas eller att det på annat sätt kommer till uttryck,
att de atombolaget tilldelade befogenheterna skall utnyttjas i förutsättningslös
anda och med huvudmålet att främja utvecklingen. Möjlighet
bör hållas öppen för industriföretag, som har tekniska och ekonomiska förutsättningar
härför, att vid sidan av atombolaget medverka i utvecklingsarbetet
redan från början utan att därvid den ur andra synpunkter nödvändiga
koncentrationen härutinnan äventyras. Svenska vattenkraftföreningen
anser icke den föreslagna koncentrationen av utvecklingsarbetet
till atombolaget lämplig. Denna invändning är, framhåller föreningen, helt
av principiell natur och riktar sig icke mot bolaget. Det gäller nämligen,
huruvida ej risk finnes för att den tekniska utvecklingen kan hindras i
stället för att gagnas av en sådan koncentration till ett enda företag, oberoende
av hur kvalificerat detta än må vara. Föreningen förordar därför såsom
många av de andra remissinstanserna, att det svenska näringslivet redan
under föreliggande utvecklingsskede bereds möjlighet att aktivt deltaga i
försöks- och konstruktionsarbetet med reaktorer. Liknande synpunkter anföres
av Svenska värmeverksföreningen. Enligt denna förenings åsikt vore
det till fördel för arbetet på atomenergiens utveckling, om det snarast fördes
över till den organisationsform, som utredningen tänkt sig böra tillämpas
på längre sikt, då atomkraften kan betraktas som en konventionell energikälla.

Från Aseas sida har utredningens förslag blivit föremål för stark kritik.
Bolaget protesterar mot ett ingrepp i den enskilda industriens rätt att på
.atomenergiområdet bedriva forsknings- och utvecklingsarbete och kräver att
till opartisk granskning — i fri konkurrens med in- och utländska företag —
lä framlägga projekt till atomreaktorer. Skulle utredningens förslag komma
att genomföras blir konsekvensen för Aseas del, att bolaget antingen måste
helt lägga ned sin verksamhet på atomreaktorer eller flytta utvecklingsavdelningen
till annat land, där möjligheterna att arbeta fritt är större.

Om utredningens förslag rörande koncentrationen av utvecklingsarbetet
på många håll fått ett kritiskt mottagande, har däremot förslaget om att
Aktiebolaget Atomenergi ensamt bör svara för utvinningen av uranmetall,
framställningen av bränsleelement samt b e -

Kungl. Maj:ts proposition nr 176 år 1956

handlingen av använt atom bränsle med få undantag accepterats
av remissinstanserna i den mån de yttrat sig i frågan. Svenska vattenkraf
tföreningen och Svenska teknologi öreningen förordar för sin del en
friare ordning beträffande framställningen av bränsleelement.

Då det gäller försörjningen med moderatormaterial har vissa erinringar
gjorts mot utredningens förslag. Aktiebolaget Atomenergi ifrågasätter sålunda
nödvändigheten av den kontroll rörande handeln med tungt vatten,
som utredningen föreslagit, och Sveriges industriförbund framhåller
afl några säkerhetsproblem icke uppstår vid tillverkningen och hanteringen
av det tunga vattnet. Någon anledning att införa en särskild reglering av
import, export och handel med denna vara föreligger därför ej enligt förbundets
mening. Stockholms handelskammare är av samma uppfattning.

Inrättandet av en delegation för atomenergifrågor. Aktiebolaget Atomenergis
organisation. Atomkommitténs framtida ställning

Utredningens förslag angående inrättandet av en delegation för
atomenergifrågor har, i den mån det upptagits till behandling i yttrandena,
genomgående tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Länsstyrelsen
i Norrbottens län ifrågasätter emellertid om icke atomenergifrågorna inom
Kungl. Maj :ts kansli bör sortera under kommunikationsdepartementet i
stället för handelsdepartementet, främst med hänsyn till att vattenfallsstyrelsen,
som skall samarbeta med atombolaget, fortfarande skall lyda under
kommunikationsdepartementet. Delegationen skulle i sådant fall givetvis
underställas sistnämnda departement. Även vattenfallsstyrelsen anser,
att en koncentration av atomärendena till ett enda departement och då
närmast kommunikationsdepartementet vore det lämpligaste i och för sig.

Bränsleutredningen 1951 förklarar, att det för utredningen är uppenbart,
att regeringen behöver ett rådgivande, sakkunnigt organ för att statsmakterna
genom lämpliga politiska åtgärder skall kunna medverka till att bereda
jordmånen för den önskvärda utvecklingen av svensk atomenergiproduktion.
I stort sett kan bränsleutredningen också ansluta sig till atomenergiutredningens
såväl motivering som förslag i detta hänseende. Bränsleutredningen
kommer för övrigt att själv föreslå en analog åtgärd för det
egentliga bränsleområdet. I fullt medvetande om att dylik rådgivning bör
ske mot bakgrunden av energiförsörjningens allmänna läge, såväl i vårt land
som i världen i övrigt, har bränsleutredningen förutsett behovet av att inordna
det konsultativa bränsleorganet i en tänkt organisation för koordinering
av alla ansträngningar på energiförsörjningens område och med uppgift
att svara för dokumentation, prognosverksamhet och annat utredningsarbete.
Det förefaller lämpligt att den föreslagna atomenergidelegationen
inrättas med tanke på en sådan samordning. Atomkommittén framhåller,
att delegationen måste anlita sakkunskapen hos olika fackorgan och att
sådana organ måste beredas tillbörligt inflytande på behandlingen av viktigare
frågor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 176 år 1956

Utrikesdepartementets rådgivande beredning för vissa atomkraftsfrågor
tillråder, att uppgifterna för delegationen såvitt gäller beredning av ärenden
rörande det internationella och nordiska atomenergisamarbetet närmare preciseras
och att därvid utrikesdepartementets naturliga roll beaktas. I samband
med delegationens tillkomst torde rådgivande beredningens arbetsuppgifter
böra upptagas till omprövning.

Vad angår delegationens sammansättning understryker Svenska teknologföreningen
bland annat vikten av att vetenskaplig, teknisk och ekonomisk
expertis representeras inom själva delegationen. 1951 års strålskyddskommitté
anser, att det bör övervägas, om ej i delegationen bör ingå en med
de allmänna strålskyddsproblemen väl förtrogen fackman. Sveriges industriförbund
finner det nödvändigt, att åtminstone någon av ledamöterna har
anknytning till industrien även om han icke representerar något av de direkt
berörda företagen.

Svenska vattenkraftföreningen förordar att minst två av delegationens ledamöter
utses bland personer med praktisk industriell och ekonomisk erfarenhet.

Beträffande atom bolagets organisation har utredningens
förslag, att bolaget skall fortsätta sin verksamhet med oförändrad status —
bortsett från tidigare redovisade principiella och andra invändningar rörande
den ställning utredningen tillämnat bolaget i utvecklingsarbetet — i allmänhet
icke föranlett några erinringar i de avgivna yttrandena. Det kan sålunda
nämnas, att, bland andra, Sveriges industriförbund tillstyrker, att bolagets
nuvarande organisation består. Enligt förbundets mening kan fördelar nåa
genom ett effektivt utnyttjande av den form av samarbete mellan staten och
enskilda intressenter, som bolagets organisation lämnar möjligheter till, även
om det självfallet icke kan ersätta en självständig insats från industriens
sida i utvecklingsarbetet. Bolaget har, framhåller förbundet, under det hittillsvarande
grundläggande arbetet åstadkommit värdefulla resultat. Svenska
vårmeverksföreningen konstaterar med tillfredsställelse, att utredningen förordar
att bolaget blir bestående i sin nuvarande organisatoriska form. Föreningens
medlemmar har nämligen i stor utsträckning anmält sitt intresse
att få teckna aktier i bolaget. En samverkan mellan statliga, kommunala
och industriella intressen inom bolaget på någorlunda likaberättigad bas är,
framhåller föreningen, betydelsefull med den centrala ställning bolaget avses
få. Vattenfallsstyrelsen anser det dock tveksamt om ett bibehållande av
den nuvarande uppbyggnaden av atombolaget är lämplig, om utredningens
förslag beträffande koncentrationen av utvecklingsarbetet godtages. Det förefaller
styrelsen vara ett konstlat arrangemang, att genomförandet av en
statlig målsättning på området baseras på att statens medaktieägare i bolaget
förklarar sig acceptera den.

Vad slutligen angår a t o in k o in m i 11 é n s framtida ställning
har i de avgivna yttrandena icke framförts någon erinran mot utredningens
principiella ståndpunktstagande, att kommitténs verksamhet i fortsättningen
bör begränsas till grundforskningen. Atomkommittén själv säger sig ej vilja

Kungi. Maj:ts proposition nr 176 år 1956

uttala sig emot en sådan ordning — vilken innebär att grundforskningen
och utvecklingsarbetet kommer att hållas betydligt mer åtskilda än hittills
— men betonar starkt, att vi fortfarande är i ett inledande skede av atomforskningen
och dess praktiska tillämpningar och att det därför är och
länge än kommer att bli av synnerlig betydelse att även vetenskaplig grundforskning
röner tillräckligt beaktande. Kommittén måste därför få fortsatta
och utvidgade möjligheter till att stödja sådan forskning inom fysik, kemi,
biologi o. s. v., som först på längre sikt kan få användning inom atomenergiverksamheten.
Det kan nämnas, att länsstyrelsen i Södermanlands län icke
anser, att kommittén bör ombildas till ett fristående forskningsråd eller
eventuellt sammanföras med andra forskningsråd. I stället bör, enligt länsstyrelsens
mening, ett intimt samarbete på lämpligt sätt etableras mellan
kommittén och atombolaget, så att ett ömsesidigt utbyte snabbt kan äga rum
mellan forskningens aktuella rön och det praktiska utvecklingsarbetet i fråga
om atomenergien.

Koncessionslagstiftningen

Remissinstanserna har genomgående i princip icke något att erinra mot
det av utredningen föreslagna tillståndstvånget för uppförande, innehav och
drift av atomreaktorer. Emellertid vänder man sig — såsom framgår av
den tidigare redogörelsen — i många yttranden mot att utredningen såsom
förutsättning för tillståndsgivning under utvecklingsskedet uppställt bl. a.
att sökandens reaktorprojekt skall passa in i det pågående utvecklingsarbetet
och att sökanden skall vara beredd iakttaga de villkor beträffande uppförande
och drift, som atombolaget anser sig böra påfordra. Vad som anföres
mot en sådan ordning sammanfaller i huvudsak med vad som allmänt
framhållits mot att atombolaget får huvudansvaret för konstruktionsarbetet
under utvecklingsskedet. Endast i vissa av yttrandena har man mera direkt
kommenterat dessa av utredningen angivna förutsättningar för tillståndsgivningen.
Sveriges industriförbund framhåller sålunda under åberopande
av yttrandena från Sveriges mekanförbund och Sveriges varvsindustriförening,
att kraven i fråga är onödiga och olämpliga. Om en industri
kan konstruera en reaktor, som är tillfredsställande med hänsyn till uppställda
säkerhetskrav och andra dylika allmänna synpunkter samt kan försörjas
med bränsle, och en beställare är beredd att satsa erforderligt kapital
på uppförandet måste rätt föreligga att erhålla koncession. Svenska
teknologföreningen ifrågasätter om det vid behandlingen av en koncessionsansökan
är nödvändigt att pröva om reaktionsprojektet passar in i
det pågånde utvecklingsarbetet. En sådan bedömning måste enligt föreningens
mening bli subjektiv. Man får utgå ifrån att inget företag ger sig i kast
med kapitalkrävande projekt utan att noga ha prövat den ekonomiska bärigheten.
Svenska vattenkraftföreningen gör gällande att de nämnda villkoren
— bortsett från själva svårigheten att definiera utsträckningen av ett
utvecklingsskede — kan fördröja utvecklingen inom reaktorområdet genom
att bromsa initiativet från den tillverkande industriens sida. Arbetet med ett

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 1956

reaktorprojekt innebär i och för sig så stora kostnader och därmed följande
ekonomiska risker att en tillverkare torde tveka att taga den ytterligare risk
som ett avslag på ansökan om tillstånd att realisera projektet skulle innebära.
Ett besked på de här aktuella punkterna torde nämligen knappast
kunna komma att erhållas förrän projektarbetet redan är långt framskridet.
Föreningen vill därför förorda att vid beviljande av tillstånd sådana principer
tillämpas att nämnda olägenheter elimineras.

Svenska elverksföreningen understryker utredningens påpekande, att de
angivna två prövningsmomenten kommer att mista sin aktualitet längre
fram, och föreslår att en omprövning av dessa frågor då kommer till stånd.

I ett senare utvecklingsskede bör, enligt föreningens uppfattning, de företag,
som önskar äga eller driva reaktorer, om icke synnerliga skäl föreligger
däremot, ej förvägras rätten att själva bedöma, i vilken omfattning det är
rimligt med hänsyn till driftekonomi m. m. att utnyttja reaktorer, att avgöra
vilken storlek t. ex. en reaktoranläggning för värmealstring skall ha,
vilket tryck och vilken temperatur den skall drivas med etc. Svenska värmeverks
föreningen finner de av utredningen angivna villkoren för beviljande
av tillstånd godtagbara i ett första utvecklingsskede men att de senare, då
större praktisk erfarenhet vunnits, bör ges en något annan utformning, särskilt
vad de här behandlade två prövningsmomenten angår.

Slutligen kan nämnas att bränsleutredningen 1951 mera allmänt uttalar,
att atomområdet enligt bränsleutredningens mening icke uppvisar sådan
särart, att man har anledning frångå det normala system, som innebär, att
koncessions- och kontrollärenden liandlägges under ämbetsansvar av myndighet
med tillgång till sakkunniga rådgivare. Förfaringssättet bör därför
principiellt bli detsamma som exempelvis beträffande kraftledningar.

Säkerhetsfrågor

Då utredningen icke framlagt något förslag rörande organisationen av säkerhetskontrollen
har hithörande frågor i allmänhet icke närmare behandlats
i de avgivna yttrandena. 1951 års strålskyddskommitté framhåller att
parallellt med strålskyddsfrågan måste en kvalificerad teknisk kontroll utövas
beträffande övriga säkerhetsfrågor, vilka till stor del faller utanför
strålskyddsmyndighetens kompetensområde. Det gäller här i första hand
den reaktortekniska utformningen men även kontroll ur brandskydds- och
andra synpunkter. Alla dessa säkerhetskrav måste samordnas med och anpassas
till varandra, vilket nödvändiggör ett kontinuerligt intimt samarbete
mellan teknisk expertis inom reaktorteknik, radiofysik etc. Enligt kommitténs
mening hade detta samarbete bäst främjats, om ett särskilt expertorgan,
en reaktorsäkerhetskommitté, tillsatts för ändamålet. Kommittén hade
avsett föreslå, att ett sådant organ skulle kunna tillsättas av strålskyddsmyndigheten.
Då emellertid tillståndsgivningen nu föreslås skola ligga hos
Kungl. Maj:t, synes det naturligt, att ifrågavarande expertis utses av Kungl.
Maj :l eller av den till handelsdepartementet knutna delegationen. Härvid
bör strålskyddsexpertisen utses på förslag av strålskyddsmyndigheten. Strål filUhaiHj

till riksdagens protokoll 1056. 1 samt. Nr 176

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 1956

skyddskommittén anser i likhet med atomenergiutredningen, att den tekniska
expertisen till en början torde kunna tillkallas i varje särskilt fall.
Det är dock kommitténs uppfattning, att i en icke alltför avlägsen framtid
ett permanent organ för ändamålet kommer att bli erforderligt.

Enligt Svenska teknologföreningens uppfattning är det angeläget, att man
redan nu börjar lägga grunden till den myndighet, som framdeles skall ha
hand om dessa tekniska frågor. Det är ett starkt önskemål att så viktiga
statliga funktioner som tillståndsgivning och tillsyn beträffande atomreaklorer
redan från första början lägges under enhetlig ledning, som kan studera
utländska erfarenheter och bygga upp en svensk praxis. Föreningen
föreslår därför, att man redan nu siktar på att inrätta en atombyrå inom
kommerskollegium, vars uppgifter i detalj finge utarbetas av den föreslagna
atomenergidelegationen.

Departementschefen

På få år har atomenergien, som till en början enbart varit förbunden med
militära användningssätt och vars fredliga utnyttjande tillhört framtidsvisionerna,
blivit en faktor av praktisk betydelse för morgondagens energiförsörjning.
Omfattningen av dess industriella användning är ännu svår att
överskåda, men det är uppenbart att vi står inför en genomgripande förändring
av världens energiförsörjning och att det för varje land med stora
energibehov blir synnerligen angeläget att tillvarataga de möjligheter, som
här öppnas. Den snabba utvecklingen på atomenergiområdet har möjliggjorts
genom en intensiv vetenskaplig forskning på många håll i världen
samt genom en insats av väldiga tekniska och ekonomiska resurser i försöksarbetet
i föregångsländerna.

Utnyttjandet av atomkraften erbjuder emellertid vid sidan av de centrala
reaktortekniska frågorna en rad speciella och svåra problem, varav särskilt
kan nämnas det nära sambandet mellan den civila och militära användningen,
de egenartade och omfattande säkerhetsfrågorna, behovet av stora
investeringar i forskning och utvecklingsarbete samt nödvändigheten av samordning
— både nationellt och internationellt — av tillgängliga tekniska och
materiella resurser.

I vårt land har statsmakterna sedan ett tiotal år på olika sätt främjat utvecklingen
på atomenergiområdet. År 1945 tillsattes sålunda atomkommittén,
vars verksamhet avser stödjande av forskningsarbetet inom kärnfysik och
kärnkemi. Två år senare bildades Aktiebolaget Atomenergi med uppgift
att svara för målforskningen och det praktiska utvecklingsarbetet. Av aktiekapitalet
vid bolagets bildande tecknade staten fyra sjundedelar eller 2 milj.
kronor samt enskilda intressenter återstående tre sjundedelar eller 1,5 milj.
kronor. Inom utrikesdepartementet finns en rådgivande beredning för vissa
atomkraftsfrågor, som handlägger huvudsakligen de frågor rörande atomenergien,
varmed Förenta Nationerna tar befattning. I det internationella

Kungl. Maj. ts proposition nr 176 år 1956

samarbetet har Sverige tagit en aktiv del på grundforskningens område bl. a.
genom medlemskap i den europeiska organisationen för kärnforskning
(CERN) samt beträffande det praktiska utvecklingsarbetet genom deltagande
i atomenergifrågornas behandling inom OEEC. Vidare är det svenska
atombolaget medlem av den europeiska samarbetsorganisationen för tilllämpad
forskning, European Atomic Energy Society. Av statsmedel har t. o.
m. budgetåret 1955/56 anvisats till atomkommittén ca 21,5 milj. kronor,
till atombolaget — förutom aktiekapitalmedel — i runt tal 61,5 milj. kronor
samt för vårt deltagande i CERN-organisationen 2,8 milj. kronor.

I de flesta länder finns en omfattande kontrollagstiftning på atomenergiområdet.
Även svensk rätt innehåller -vissa bestämmelser i detta ämne.
Sålunda är rätten att eftersöka och bearbeta fyndigheter av bl. a. uran- och
toriumhaltigt mineral beroende av koncession, som meddelas av Kungl. Maj :t.
Uran och torium eller förening, vari någon av dessa metaller ingår, får inte
heller utan Kungl. Maj :ts tillstånd bearbetas för tekniskt eller vetenskapligt
bruk. Även exporten är reglerad. Bestämmelser, som är tillämpliga på framställning
av atomenergi, har vidare meddelats i samband med den särskilda
lagstiftningen om tillsyn å radiologiskt arbete.

Utvecklingsarbetet på atomenergiområdet har inte minst efter den av
Förenta Nationerna anordnade atomkonferensen i Geneve i augusti 1955
i hög grad påskyndats. Detta kom i vårt land till uttryck bl. a. däri att under
hösten förra året framfördes krav på en betydande ökning av de statliga
insatserna på detta område. I detta läge utverkade jag Kungl. Maj :ts
bemyndigande att låta utreda frågan om arbetsuppgifterna inom atomenergiområdet
in. in. De med stöd härav tillkallade sakkunniga — 1955 års atomenergiutredning
— har nu avgivit betänkande i ämnet.

Såsom utredningen framhållit grundas vår energiförsörjning till över 70
procent på import av olja, stenkol och koks. Energibehovet beräknas under
perioden 1955—65 öka med i genomsnitt 4 procent om året; med denna takt
kommer den totala energiförbrukningen att fördubblas på 18 år. Av våra
inhemska energikällor kan en utbyggnad av vattenkraften i hittillsvarande
takt ske ännu någon tid; om ett 20-tal år väntas dock möjligheterna till fortsatt
utbyggnad vara energimässigt uttömda. Någon produktionsökning av
nämnvärd omfattning i fråga om andra inhemska konventionella energikällor
— ved, torv och fossila bränslen — synes tills vidare föga sannolik;
dock torde ett fortsatt försöksarbete jämväl på dessa områden vara påkallat.
Under dessa förhållanden torde atomenergien, vars viktigaste råvara — uran
— förekommer i praktiskt taget outtömbara kvantiteter i de mellansvenska
skiffrarna, bli av den största betydelse. Såvitt nu kan bedömas är det väsentligen
genom denna nya energikälla, som vi kan undvika att vår energiförsörjning
blir beroende av en alltmer ökad bränsleimport. Bränsleutredningen
har i sitt yttrande över betänkandet med all rätt framhållit, att
knappast något annat land med hänsyn till sina förutsättningar i fråga om
energibehov och energitillgångar lika entydigt som Sverige hänvisas till alt
utveckla eu produktion av atomvärme och atomkraft för atl trygga energi -

Knngl. Maj:ts proposition nr 176 år 1956

försörjningen. Det framstår mot denna bakgrund såsom nödvändigt, att Sverige
med all kraft gör en självständig insats för en efter våra förhållanden
anpassad utveckling på atomenergiområdet. Utredningen har med hänsyn till
den ovisshet, som råder i fråga om den framtida utvecklingen, tagit sikte
endast på den närmaste 10—20-årsperioden. En sådan avgränsning av programmet
finner jag riktig. Eftersom denna period i första hand blir ett utvecklingsskede,
är det av vikt, att man inte drager upp för snäva gränser
för verksamheten.

Atomenergiutredningen har anfört, att försöksverksamheten under denna
period i första hand bör inriktas på atomdrivna värmeverk, varav vissa med
elgenerering. I andra hand bör verksamheten omfatta stora elkraftverk. Utredningen
räknar med att förutom experimentreaktorer — under den
närmaste 1 O-årsperioden kan komma att uppföras fem ä sex atomdrivna
värmeverk samt att en tämligen allmän användning av atomvärmeverk därefter
är att vänta. Ett första atomkraftverk beräknas bli färdigt om ungefär
sju år och ytterligare ett par större anläggningar före år 1970. Enligt utredningens
mening bör utvecklingsarbetet främst avse reaktorer som bygger
på naturligt uran — vilket finns inom landet — och tungt vatten.

Det av utredningen här skisserade reaktorprogrammet, som i och för sig
i huvudsak godtagits under remissbehandlingen, synes mig realistiskt och
böra kunna läggas till grund för en allmän planering på området. Av några
remissinstanser har framhållits, att frågan om reaktorer för fartygsdrift
måste uppmärksammas. Det är självfallet önskvärt, att utvecklingen av olika
typer av reaktorer studeras; begränsningen av våra resurser torde emellertid
nödvändiggöra, att arbetet tills vidare i främsta rummet inriktas på reaktorer,
beträffande vilka de materiella och tekniska förutsättningarna ligger
gynnsammast till för oss. I detta sammanhang bör dock kraftigt understrykas,
att det — med utvecklingens nuvarande snabba takt — är omöjligt
att med bestämdhet förutse förhållandena på detta område ens under den
närmaste tioårsperioden. Situationen kan på kort tid ändras och därmed
också förnyade överväganden få göras rörande utvecklingsprogrammet.

Beträffande försörjningen med atombränsle har atomenergiutredningen
framhållit som önskvärt att man inom landet får en tillverkning, som kan
tillgodose det svenska behovet åtminstone under den närmaste 1 O-årsperioden.
Under remissbehandlingen har några erinringar icke gjorts mot denna
utredningens uppfattning. Även jag biträder densamma. Om vi skall kunna
bli självförsörjande med atombränsle erfordras en betydande ökning av den
nuvarande uranproduktionen inom landet. Möjligheterna att erhålla koncession
för att eftersöka och bryta uranmaterial bör i samma utsträckning som
nu gäller stå öppen för envar. Detta synes ägnat att främja en önskvärd
ökad verksamhet på området, i syfte bl. a. att finna mineral med högre uranhall
än våra hittills kända visserligen betydande men låghaltiga skiffertillgångar.
För att icke på ett oekonomiskt sätt behöva forcera utbyggnaden
av uranproduktionen kan det också — som atombolaget anfört — vara lämpligt
att tillvarataga uppkommande möjligheter till import av naturligt uran,

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 1956

särskilt om detta kan ske till gynnsamma priser. Beträffande anrikat uran
är man helt hänvisad till import. Även om de kvantiteter härav, som kan
erhållas, icke förslår för något vidsträckt industriellt reaktorprogram, kan
en import få betydelse för utvecklandet av sådana reaktorer, som eljest icke
skulle kunna utnyttjas förrän tillräckliga mängder plutonium framställts
inom landet.

Framställningen av uranmetall synes — såsom utredningen föreslagit och
remissinstanserna biträtt — främst av säkerhetsskäl och med hänsyn till
de finansiella aspekterna böra koncentreras på en hand. Sålunda bör tills
vidare endast atombolaget handha framställningen av uranmetall och andia
atombränslen ävensom tillverkningen av bränsleelementen och behandlingen
av använt atombränsle. Import av reaktorbränsle bör likaledes endast ske
genom atombolaget. Hinder bör dock inte möta för enskilda företag att ux
uranhaltiga mineral framställa urankoncentrat, som sedan avyttras till atombolaget.

I detta sammanhang bör också framhållas betydelsen av att produktion av
tungt vatten kommer till stånd inom landet. Frågan om särskilda kontrollåtgärder
för handeln med tungt vatten torde få upptagas till prövning framdeles,
när en sådan produktion blir aktuell.

I fråga om utvecklingsarbetet på atomenergiområdet har utredningen framhållit,
att under det första skedet en koncentration av resurserna under enhetlig
ledning måste åstadkommas. För uppnåendet härav anvisar utredningen
åtgärder av olika slag. För det första bör inrättas en särskild delegation
för atomenergifrågor med uppgift bl. a. att såsom rådgivande organ
uppdraga riktlinjei-na för atomenergiverksamheten. Delegationen föreslås
skola lyda under handelsdepartementet; den nuvarande atomkommitténs
verksamhet anses i fortsättningen böra begränsas till frågor rörande grundforskningen.
Vidare bör den eftersträvade koncentrationen främjas genom
det inflytande på den praktiska atomenergiverksamheten, som staten kan
utöva genom sin ställning i atombolaget. Enligt utredningens mening bör
atombolaget få huvudansvaret för utvecklingsarbetet inom landet; konstruktionen
av reaktorer avses sålunda skola uttöras eller godkännas av bolaget,
som i förstnämnda fall får avgöra, i vilken utsträckning delar av konstruktionsarbetet
kan överlåtas på annan. Slutligen bör genomföras en lagstiftning
av innehåll att man inte ulan tillstånd får uppföra, inneha eller driva
alomreaktorer in. m. Vid tillståndsgivningen enligt den tänkta lagstiftningen
bör hänsyn bl. a. tagas till om säkerhetssynpunkterna i alla dei-as aspekter
är beaktade, om projekten kan infogas i det pågående utvecklingsarbetet och
om den föreslagna reaktortypen passar ihop med den planerade råvaxuföisöi''jningen
på området.

Under remissbehandlingen har förslaget att inrätta en delegation för atomenergifrågor
i allmänhet godtagits; jag torde senare få återkomma till denna
fråga. Utredningens förslag om tillståndstvång för uppförande, innehav eller
drift av reaktorer har i princip icke heller föranlett erinringar från remissinstanserna.
Däremot har i åtskilliga yttranden framförts kritik mot den

Kungl. Maj:ts proposition nr 176 år 1956

centrala ställning, som tillämnats atombolaget, och det inflytande detta därigenom
måste få på tillståndsgivningen. Man liar därvid talat om ett »konstruktionsmonopol»
för bolaget. Gentemot utredningens synpunkter att en
viss koncentration av arbetsuppgifterna är nödvändig bl. a. för att hushålla
med våra knappa personella resurser har från flera håll anförts, att en
dylik koncentration gör arbetsuppgifterna mindre lockande och i själva
verket kan leda till en minskning av tillgången på kvalificerad arbetskraft.

För egen del anser jag — i motsats till vad flera av remissinstanserna
hävdat vid diskussionen av atombolagets ställning — att man inte kan betrakta
arbetet på atomenergiens fredliga utnyttjande på samma sätt som
utvecklingsarbetet i fråga om andra teknikens landvinningar. Atomenergiens
användning är på ett helt annat sätt förknippad med politiska och militära
problem samt säkerhetsfrågor. Det utvecklingsarbete, som erfordras innan
man kan räkna med att nå frain till full konkurrenskraft gentemot konventionella
bränslen, kommer vidare att kräva betydligt längre tid och större ekonomiska
insatser än som i jämförbara fall tidigare ifrågakommit. Motivet till
att man nu på olika håll i världen bör vara beredd åt t göra stora insatser på
atomenergiområdet är i första hand inte att en energikälla upptäckts, som
har givna ekonomiska förutsättningar att slå ut äldre energikällor, utan att
man genom atomenergien småningom kan ersätta sinande eller mot den stigande
förbrukningen ej svarande konventionella energikällor och därmed
säkra ett fortsatt materiellt framåtskridande. Det kan nämnas, att man i en
nyligen publicerad amerikansk utredning om atomkraftens fredliga användning
hyser den uppfattningen att det trots de enorma insatser, som
gjorts i fråga om utvecklingsarbetet, alltjämt kommer att dröja It)—20 år
innan man når fram till atomkraftstationer, som i ekonomiskt hänseende kan
tävla med konventionella kraftverk. Med hänsyn härtill får våra insatser
för utbyggnad av de konventionella energikällorna givetvis ej efterrättas. Utvecklingsarbetet
på atomenergiens område kommer således ej att ersätta utan
komplettera arbetet på det konventionella bränsle- och kraftområdet. Under
dessa förhållanden kommer det uppenbarligen att föreligga stort behov av
teknisk och övrig specialutbildad arbetskraft. Med hänsyn till den föreliggande
bristen på sådan arbetskraft synes i vart fall under utvecklingsskedet
en planläggning och samordning av arbetsuppgifterna nödvändig.

Som utredningen framhållit, torde det i vårt land finnas speciella förutsättningar
att inom en relativt snar framtid nå fram till konkurrenskraftiga
reaktorer för produktion av nyttig värme. Det är därför ej att förvåna att
även från kommunalt och enskilt håll intresse visats för denna fråga.
Det är emellertid att märka att innan nämnda läge uppnås — liksom i ännu
högre grad beträffande atomkraftverken — erfordras ett betydande utvecklingsarbete,
som kommer att kräva högst avsevärda ekonomiska insatser. En
samverkan i detta utvecklingsarbete av alla intressenterna på området —
stat, kommuner och enskilda — torde vara den bästa förutsättningen för
att nå fram till de eftersträvade praktiskt betydelsefulla resultaten. En sam -

Kungl. Maj. ts proposition nr 176 år 1956

verkan bör därför eftersträvas. Härvid är emellertid att beakta alt kostnaderna
för utvecklingsarbetet uppgår till sådan storlek, att man knappast
kan räkna med att man från kommunalt och enskilt håll är beredd att
svara för dem helt eller till någon mera väsentlig del. En anledning härtill
är självfallet den ovisshet som råder om när det nedlagda kapitalet kan
bli räntebärande i företagsekonomisk mening. Med hänsyn till det anförda
måste man sålunda räkna med att huvudansvaret för utvecklingsarbetet
i ekonomiskt avseende kommer alt vila på staten.

Att de ekonomiska resurser, som staten är beredd att avdela för utvecklingsarbetet
på atomenergiområdet, i första hand ges det företag, som
särskilt bildats för dessa uppgifter och i vilket staten innehar aktiemajoriteten,
anser jag självklart. Det är enligt min mening likaså uppenbart, att
om staten på detta område även under avsevärd tid framåt skall stå som den
huvudsakliga ekonomiska garanten, staten också skall äga ett avgörande in1
lytande på hur utvecklingsarbetet bedrives och hur resurserna användes.
Detta kan ske bl. a. därigenom att det halvstatliga och av staten i huvudsak
finansierade atombolaget tills vidare får ett avgörande inflytande på utvecklingsarbetets
uppläggning och bedrivande. Från dessa synpunkter ansluter
jag mig till vad utredningen rekommenderat beträffande bolagets
roll i målforskningen och utvecklingsarbetet liksom i fråga om det inflytande
bolaget bör ha över konstruktionsarbetet och därmed sammanhängande
förhållanden. Även ur rent tekniska och personella synpunkter finnes,
som utredningen framhållit, starka skäl för en sådan anordning. Bränsleelementens
centrala betydelse för reaktorkonstruktionerna gör sålunda att
bolaget som tillverkare av elementen naturligen blir den vägledande instansen
när det gäller konstruktionen av reaktorer. Som producent och importör
av klyvbart material inklusive färdiga bränsleelement får bolaget även möjlighet
att i praktiken utöva det inflytande, varom nyss nämnts.

Många remissinstanser synes befara att bolaget genom att utnyttja möjligheterna
till monopol på området kan komma att hindra det enskilda näringslivet
att utföra ett självständigt utvecklingsarbete och därigenom fördröja
utvecklingen. I detta sammanhang kan erinras om atl bl. a. i Storbritannien
på senare tid från vissa håll uttalats oro för att ett statligt atomorgan
på längre sikt genom ett byråkratiskt betraktelsesätt inte skulle ge
den enskilda industrien utrymme för de insatser från dess sida, som ur landets
synpunkt är önskvärda. För svenskt vidkommande må emellertid framhållas,
att mindre skäl för eu sådan oro borde föreligga här, där man i
motsats till vad som är fallet i de stora föregångsländerna valt att genom
ett bolag med såväl statligt som enskilt aktieägarintresse bedriva arbetet på
atomenergiens fredliga utnyttjande. Jag vill i anslutning härtill citera vad
bolaget i sitt remissyttrande på denna punkt anfört.

»Bolaget förutser, att även vid konstruktionen av prototyperna industrien
har möjlighet att göra egna insatser. Det gäller inte blott i de fall, där olika
konstruktionsuppdrag kan utföras i samarbete mellan bolaget och därför
lämpade industrier. Ävenså synes svenska industrier och kraftproducenter,

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

som upprätthåller kontakter med sådana utländska företag som redan hunnit
långt inom atomenergiverksamheten, utan att man gör avkall på den
av utredningen föreslagna koncentrationen av de svenska resurserna,
kunna utarbeta egna förslag till reaktorer eller reaktordelar. Bl. a. med
hänsyn till att reaktorerna, om de skall komma till användning i Sverige,
också skall kunna använda svenskt bränsle, bör givetvis dylika arbeten ske
i nära kontakt med Aktiebolaget Atomenergi. Genom dylikt samarbete kan
också ett värdefullt utbyte av erfarenheter komma till stånd, och möjligheterna
att parallellt genomföra olika reaktorkonstruktioner underlättas.

Även frågan om import av atomkraftverk kan säkerligen bli aktuell. De
möjligheter, som för närvarande här står till buds, omfattar i huvudsak sådana
reaktorer som drivs med anrikat uran, vilket ur bränsleförsörjningssynpunkt
för närvarande är en nackdel. Säkerligen kommer emellertid också
atomreaktorer med bränsleelement av naturligt uran, sådana som vi själva
kan framställa, att bli tillgängliga på världsmarknaden, och denna möjlighet
bör givetvis utnyttjas.»

Jag kan för min del, med understrykande av att man inte får göra avkall
på den av utredningen föreslagna koncentrationen av de svenska resurserna,
i huvudsak ansluta mig till bolagets närmare utveckling av utredningens
synpunkter. I princip har jag sålunda intet att invända mot att utom de
reaktorkonstruktioner, som kommer att utföras inom landet — enligt vad
jag förut anfört under atombolagets överinseende — även möjligheten till
förvärv av utländska konstruktioner eller färdiga reaktorer vid behov begagnas.

Med anledning av vad bolaget anfört om import av atomkraftverk må
här framhållas, att en sådan import även ur allmänna synpunkter i och för
sig kan te sig önskvärd. Någon ovillkorlig rätt till import, blott säkerhetsvillkoren
uppfylles, bör dock inte föreligga. Skall exempelvis bränsleelement
tillhandahållas från den inhemska produktionen, måste givetvis den reaktor,
som avses skola importeras, vara förenlig med det program för utvecklingen,
som i övrigt följes inom landet. Om däremot bränsleelementen
importeras, får bedömas om de villkor, som exportlandet kan knyta vid
sådana leveranser, är av det slag, att de kan accepteras från svensk sida.
Så länge icke import av naturligt eller anrikat uran kan tillgodoses utan
egentliga kvantitativa begränsningar måste också prövas, om den ifrågasatta
importen konkurrerar med annan aktuell import, som måhända ter
sig angelägnare att förverkliga med hänsyn till utvecklingsarbetet och det
egna programmets fullföljande. Vid export av reaktorer eller reaktordelar
förutsättes visserligen icke i och för sig en motsvarande kontroll från bolagets
sida som gäller vid uppförande av reaktorer inom landet. Det torde
emellertid på grund av bolagets särställning beträffande atombränsle i praktiken
komma att bli nödvändigt för vederbörande tillverkare att även i
sådana fall redan från början söka samarbete med atombolaget, som bör
betrakta ett dylikt samarbete som en naturlig del av bolagets verksamhet.
Uppkommer vid export av reaktordelar fråga om leverans av bränsleelement
och tungt vatten bör denna fråga bedömas bl. a. mot bakgrunden av be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 1956 41

hoven inom landet och exportens förenlighet med det egna utvecklingsprogrammet.

I detta sammanhang bör understrykas det internationella samarbetets
stora betydelse för den takt, i vilken genomförandet av ett nationellt program
kan ske. Även om — som förut nämnts — förutsättningarna för en
självständig insats hos oss i många hänseenden är goda, kan en gynnsam
utveckling av det internationella samarbetet innebära väsentliga besparingar
i fråga om såväl kostnader som tid. Vi har därför all anledning att
stödja ett nära samarbete och söka tillse, att detta får former, som kan
godtagas med hänsyn till våra intressen. Det kan tilläggas, att inom olika
internationella organisationer, vari Sverige är medlem, för närvarande pågår
förhandlingar om detta samarbetes former och uppgifter. De överenskommelser,
som kan komma att träffas till följd av dessa förhandlingar
eller som ingås bilateralt, torde komma att förutsätta en vidsträckt statlig
kontroll över atomenergiområdet.

Det har synts mig angeläget att på detta sätt i någon mån exemplifiera
de många olika problemställningar, som kan komma att möta under utvecklingsarbetets
gång. Enligt min uppfattning talar övervägande skäl
för att staten — samtidigt som den bör uppmuntra ekonomiska och tekniska
insatser från det enskilda näringslivets sida — bevarar sina möjligheter att
leda arbetet på sätt, som angivits i det föregående. Mot bakgrunden av vad
jag här sagt torde det också stå klart, att jag inte kan ansluta mig till den
tankegång, som vattenfallsstyrelsen i sitt remissyttrande framfört, nämligen
att ett realiserande av styrelsens förslag till avtal med Asea och atombolaget
i avtalens nuvarande form skulle utgöra det lämpligaste underlaget för det
fortsatta utvecklingsarbetet. Mina betänkligheter avser emellertid endast
den tänkta inbördes rollfördelningen mellan de tre avtalsslutande parterna
och icke styrelsens planer på uppförande av atomenergianläggningar. Dessa
planer får bli föremål för senare bedömning i den ordning som här
förordas.

Vad angår den av utredningen föreslagna lagstiftningen med bestämmelser
om tillstånd för uppförande och drift m. m. av reaktorer, vill jag erinra
om att det enligt gällande lag fordras tillstånd för att få använda atombränsle.
Utan sådant tillstånd kan sålunda ingen driva en reaktor. Den
ifrågasatta lagstiftningen syftar bl.a. till att anpassa de hittillsvarande
bestämmelserna efter den fortskridande utvecklingen. För att en sökande
skall få tillstånd att uppföra, inneha eller driva reaktorer måste enligt min
mening den föreslagna reaktorkonstruktionen kunna accepteras med hänsyn
till försörjningen med atombränslen och anläggningen kunna fogas in i det
pågående utvecklingsarbetet. Vidare skall konstruktionen vara betryggande
ur säkerhetssynpunkt och den plats, där reaktorn avses skola uppföras,
kunna godtagas. Givetvis bör sökanden ha erforderliga kvalifikationer för
uppgiften samt vara beredd iakttaga de kontrollföreskrifter, som kan meddelas
av Kungl. Maj:t eller särskild myndighet. Chefen för justitiedeparte -

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 1956

mentet kommer denna dag att upptaga förevarande lagstiftningsfråga till
närmare behandling.

I anslutning till det senast anförda torde få erinras om att atombränsle
kommer att kunna användas — liksom konventionella bränslen såsom
olja och kol — för framställning av elkraft, för värmealstring till industrier
och värmeproduktion för bostäder samt framdeles måhända även för
drift av fartyg och andra transportmedel. Redan av denna exemplifiering av
användningsområdena torde framgå, att något statligt monopol på innehav
och drift av reaktorer icke åsyftas. I likhet med utredningen förutsätter
jag, att såväl statliga organ som kommunala och enskilda företag skall få
tillstånd att uppföra, inneha och driva reaktorer.

Beträffande utredningens organisationsförslag tillstyrker jag — som
förut antytts — att en rådgivande delegation för atomenergifrågor inrättas.
Delegationen bör bl.a. uppdraga riktlinjer för atomenergiverksamheten,
avgiva yttranden i koncessions- och tillståndsärenden samt bereda frågor
om det internationella och nordiska samarbetet på atomenergiområdet.
Den bör lyda direkt under Kungl. Maj:t och underställas handelsdepartementet.
Såsom utredningen anfört bör delegationen bestå av fem ledamöter,
vilka skall utses oberoende av anknytning till visst organ eller företag
och således ej direkt bör företräda de närmast berörda intressena. Ersättningen
till ledamöterna och eventuella experter torde få fastställas av
Kungl. Maj:t samt tills vidare bestridas från tionde huvudtitelns kommittéanslag.

I detta sammanhang må nämnas att under överläggningar inom Nordiska
rådet framkommit förslag om tillsättande av ett gemensamt nordiskt samarbetsorgan
med deltagande av såväl medlemmar av resp. regeringar som
parlamentariker. Slutligt beslut härom torde fattas inom en snar framtid.

I fråga om atombolagets organisation har utredningen icke föreslagit
några förändringar. Ehuru skäl kan framföras för inrättande av ett statligt
atomorgan här liksom i utlandet med uppgift att i sig innesluta dels
sådana uppgifter, som nu åvilar atombolaget, dels säkerhetstillsyn och
statligt administrativa uppgifter i övrigt, har jag likväl icke ansett dessa
ha eu sådan styrka att de skulle ge anledning att nu avvika från den väg,
som valts i och med bildandet av atombolaget. Jag anser mig därför böra
godtaga utredningens förslag, att den hittillsvarande organisationen bibehålies
oförändrad. Utredningen har i detta sammanhang betonat, att en
förutsättning för en verksamhet och organisation enligt förslaget i betänkandet
givetvis är, att enighet råder mellan bolagets aktieägare på alla
väsentliga punkter. Jag vill här erinra om att Kungl. Maj :t tidigare i år på
mitt förslag hemställt, att riksdagen måtte anvisa ytterligare 6 milj. kronor
till aktieteckning i bolaget. Härvid skulle den nuvarande proportionen
mellan statens och de enskildas andelar av aktiekapitalet bibehållas oförändrad;
en förutsättning för den planerade aktieteckningen skulle emellertid
vara, att inom bolaget rådde enighet mellan statens företrädare och de

Kungl. Maj. ts proposition nr 176 år 1956 43

enskilda intressenterna om de allmänna riktlinjerna för bolagets fortsatta
verksamhet.

Frågan om atomkommitténs framtida ställning har i annat sammanhang
anmälts för riksdagen, nämligen genom proposition den 2 mars 1956, nr
119. Såsom därvid framhölls, kan denna fråga prövas först sedan 1955 års
nniversitetsutrednings arbete i denna del slutförts.

Säkerhetsfrågorna vid reaktordrift och vid hantering av radioaktivt material
kräver den största uppmärksamhet. På detta område pågår utredningsarbete
genom 1951 års strålskyddskommitté. Det bör självfallet tillses,
att de tillämpningsföreskrifter, som kan komma att utfärdas till lagstiftningen
på atomenergiområdet, anpassas efter lagstiftningen på strålskyddsområdet.
Frågorna om strålskyddsbestämmelsernas utformning och om
de organ, som skall handha säkerhetskontrollen på detta område, torde få
upptagas till behandling i anslutning till strålskyddskommitténs betänkande.
Vad angår de särskilda reaktorsäkerhetsbestämmelserna och den
reaktorinspektion, som vid sidan av strålskyddet kommer att erfordras,
synes dessa spörsmål böra närmare utredas inom den föreslagna delegationen
för atomenergifrågor. I avvaktan på inrättandet av en särskild myndighet
för de säkerhetsfrågor, som ligger utanför strålskyddsområdet, torde
behovet av opartisk teknisk expertis — såsom atomenergiutredningen påpekar
— kunna tillgodoses genom att Kungl. Maj :t förordnar lämpliga experter
i varje särskilt fall.

De allmänna riktlinjerna för det fortsatta utvecklingsarbetet på atomenergiområdet
under den närmaste perioden torde böra underställas riksdagen.
Om riksdagen inte har något att erinra, torde det få ankomma på
Kungl. Maj :t att besluta om den särskilda delegationen för atomenergifrågor
samt vidtaga andra erforderliga åtgärder.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen

att yttra sig över de riktlinjer för utvecklingsarbetet på
atomenergiområdet, som jag i det föregående uppdragit.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,
att proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Rune Blomqvist

Kungl. Maj:ts proposition nr 176 år 1956

Bilaga

Förslag

till

Kungl. Majsts instruktion
för delegationen för atomenergifrågor;

Kungl. Maj :t har funnit gott förordna som följer.

1 §•

Delegationen för atomenergifrågor har till uppgift

att ingående följa utvecklingen på atomenergiområdet och såsom rådgivande
organ uppdraga riktlinjer för atomenergiverksamheten mot bakgrunden
av det allmänna bränsle- och kraftförsörjningsläget i landet;

att avgiva av Kungl. Maj :t och statliga myndigheter infordrade utlåtanden,
särskilt i koncessionsärenden samt lagstiftnings- och sekretessfrågor
på atomenergiområdet, ävensom i frågor rörande statsanslag till atomenergiverksamhet; att

handlägga de ärenden rörande atomenergiverksamheten i landet, som
genom särskilda Kungl. Maj:ts beslut hänskjutas till delegationen; samt
att bereda ärenden rörande det internationella och nordiska atomenergisamarbetet.

2 §.

Till fullgörande av dess uppgift åligger det delegationen
att hos Kungl. Maj :t och statliga myndigheter göra för delegationens verksamhet
erforderliga framställningar;

att samarbeta med vetenskapliga och tekniska sammanslutningar samt
med statliga, kommunala och enskilda organ och företag på de områden,
som beröras av delegationens verksamhet; samt

att i övrigt vidtaga de åtgärder till främjande av delegationens verksamhet,
som kunna befinnas lämpliga.

3 §•

Delegationen består av fem ledamöter, vilka förordnas av Kungl. Maj :t
för tre år i sänder.

Kungl. Maj :t förordnar en av ledamöterna att vara delegationens ordförande.

Ersättning till ledamöterna och till experter hos delegationen bestämmes
av Kungl. Maj :t.

4 §.

Hos delegationen skall finnas en sekreterare, vilken förordnas av Kungl.
Maj :t.

5 §•

Sekreteraren handhar ledningen av det löpande arbetet inom delegationen.
Han är ansvarig för att inkommande ärenden behörigen diarieföras och företagas
till avgörande samt att de beslut, som av delegationen fattas, bliva
vederbörligen verkställda.

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 1956

6 §.

Delegationen skall på begäran tillhandagå andra myndigheter med de upplysningar
och det biträde, som den kan lämna. Av andra myndigheter äger
den påkalla de upplysningar och det biträde, som erfordras för dess verksamhet
och av myndigheterna kunna lämnas.

7 §•

I den mån så prövas nödigt för fullgörande av delegationens åligganden
äger delegationen åt en eller flera av sina ledamöter eller experter uppdraga
att företaga resor inom landet.

8 §•

Delegationen sammanträder på kallelse av ordföranden, så ofta denne finner
omständigheterna därtill föranleda eller minst två av delegationens övriga
ledamöter därom hos ordföranden göra framställning, dock minst åtta
gånger årligen. Delegationen är beslutför, då minst tre ledamöter, ordföranden
inräknad, äro närvarande. För beslut fordras enkel röstövervikt. Vid
lika röstetal äger ordföranden utslagsröst.

9 §.

Har beslut fattats av delegationen, skall hos denna vara att tillgå handling,
som utvisar vilka som deltagit i beslutet eller eljest närvarit vid dess
fattande, beslutets dag och dess innehåll.

Protokoll föres, utom i ärenden för vilka det finnes särskilt stadgat, jämväl
när beslut skall expedieras genom protokollsutdrag, när skiljaktig mening
förekommer eller när delegationen finner att protokoll eljest är erforderligt.

10 §.

I skrivelse som delegationen avlåter till Kungl. Maj :t eller chef för statsdepartementet
skall angivas, vilka som deltagit i ärendets avgörande eller
eljest närvarit därvid samt vem som varit föredragande. Har i sådant ärende
förekommit skiljaktig mening, skall denna angivas i skrivelsen eller utdrag
av protokoll, upptagande den skiljaktiga meningen, bifogas skrivelsen.

Från delegationen utgående expeditioner undertecknas av ordföranden
eller, efter delegationens bestämmande, av annan ledamot eller av sekreteraren.

Denna instruktion etc.

560707 Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag