Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957 (Proposition 1957:172)

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

Nr 172

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i rättegångsbalken m. m.; given Stockholms
slott den 5 april 1957.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i rättegångsbalken;

2) lag om ändring i lagen den 20 december 1946 (nr 862) med vissa bestämmelser
om mål rörande brott av underårig;

3) lag om ändring i strafflagen;

4) lag angående ändring i lagen den 9 april 1937 (nr 119) om verkställighet
av bötesstraff;

5) lag angående ändring i lagen den 22 juni 1939 (nr 314) om villkorlig
dom;

6) lag angående ändring i lagen den 13 april 1945 (nr 118) om ersättning
i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.;

7) lag om ändring i lagen den 22 april 1949 (nr 164) med vissa bestämmelser
om rättegången i tryckfrihetsmål;

8) lag om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472);

9) lag om ändring i sjölagen;

10) lag om ändring i sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530); samt

11) lag angående ändring i lagen den 4 juni 1937 (nr 306) om behörighet
för häradsrätt att upptaga sjörättsmål.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigsle Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:

BERTIL

Herman Zetterberg

1 llihang till riksdagens protokoll *957. 1 samt. Nr 172

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

Propositionens huvudsakliga innehåll

För närvarande är rådhusrätt domför med en lagfaren domare och nämnd
på minst sju och högst nio nämndemän i mål om ansvar för brott, varå kan
följa straffarbete i två år eller därutöver, medan rådhusrätt i övriga brottmål
— bortsett från vissa bagatellmål — består av tre eller fyra lagfarna
domare. I propositionen föreslås, att rådhusrätt i de brottmål, som för närvarande
avgöras i juristkollegial sammansättning, skall vara domför med en
lagfaren domare och nämnd, som regelmässigt skall bestå av tre nämndemän.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1958.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1957

Förslag

till

Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 1 kap. 11 och 12 §§, 6 kap. 1 och 9 §§* samt 29
kap. 1, 3, 4 och 6 §§ rättegångsbalken skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 Kap.

Rådhusrätt vare domför med tre
lagfarna domare; ej må flera än
fyra lagfarna domare sitta i rätten.
I mål om ansvar för brott, varå kan
följa straffarbete i två år eller därutöver,
skall rådhusrätt bestå av en
lagfaren domare och nämnd; finnes,
sedan nämnd deltagit, målet ej vara
av sådan beskaffenhet, vare rätten
dock domför i den sammansättning
nu sagts.

Rådhusrätt vare i tvistemål domför
med tre lagfarna domare; ej må
flera än fyra lagfarna domare sitta
i rätten. I brottmål skall rådhusrätt
bestå av en lagfaren domare och
nämnd.

Vid måls---— •—• •— målsägande finnes.

12 §.

I stad------Konungen bestämmer.

I nämnd skola sitta minst sju och I nämnd skola sitta minst sju och
högst nio. högst nio. 1 mål om brott, varå icke

kan följa straffarbete eller avsättning,
så ock vid syn å stället utom
huvudförhandling vare dock rådhusrätten
domför med tre i nämnden.

Borgmästaren fördele — — —----mellan nämndemännen.

1 Senaste lydelse se beträffande 6 kap. 1 § SFS 1955: 56 och beträffande 6 kap. 9 § SFS 1952:137.

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

6 I
1

Protokoll skall -------

Över handläggning, som företages
av lagfaren domare ensam eller av
tjänsteman vid domstolen och ej sker
vid sammanträde för förhandling eller
vid måls avgörande, vare förande
av protokoll ej erforderligt. Vid
måls avskrivning, som ej sker i samband
med förhandling, erfordras ej
heller protokoll.

I mål----------;

§■

mål särskilt.

Över handläggning, som företages
av lagfaren domare ensam eller av
tjänsteman vid domstolen och ej sker
vid sammanträde för förhandling,
vare förande av protokoll ej erforderligt.
Vid måls avskrivning, som ej
sker i samband med förhandling, erfordras
ej heller protokoll.

v Konungen.

Rätten äge förordna, att utsaga av
part, målsägande, vittne eller sakkunnig
skall, i den omfattning utsagan
kan antagas vam av betydelse i målet,
i stället för att antecknas i protokollet
upptagas genom stenografi eller
på fonetisk väg.

Stenograf utses — -— —- — — •— av rätten.

Stadgandet i 8 § andra stycket i Stadgandet i 8 § andra stycket i
detta kapitel äge motsvarande till- detta kapitel äge motsvarande tilllämpning
beträffande utsaga, som lämpning beträffande utsaga, som
upptagits genom stenografi. upptagits genom stenografi. Vad nu

sagts skall ocA- gälla vid upptagning
på fonetisk väg beträffande den del
av utsagan, som icke upptagits ordagrant.

Bestämmelser om — —----—-av Konungen.

Rätten äge förordna, att utsaga av
part, målsägande, vittne eller sakkunnig
skall i stället för att antecknas
i protokollet upptagas genom stenografi
eller på fonetisk väg.

29 Kap.

1 §•

Yppas vid —-------omröstning ske.

I mål, vari nämnd deltager, säge Har nämnd säte i rätten, säge ordordföranden
först sin mening och in- föranden först sin mening och inhämte
därefter nämndens. hämte därefter nämndens.

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Vid omröstning bland rådhusrätts Vid omröstning i annat fall skall

lagfarna ledamöter så ock i överrätt
skall den yngste i rätten först yttra
sig och sedan var efter annan, såsom
de hava säte i rätten. Har målet beretts
av viss ledamot, säge han först
sin mening.

Envar angive-------sin

Yppas i mål, vari nämnd deltager,
annan mening än ordförandens och
äro alla i nämnden ense om skälen
och slutet eller förena sig, då i nämnden
äro flera än sju, minst sju därom,
gälle nämndens mening; i annat
fall gälle ordförandens.

Vid omröstning bland rådhusrätts
lagfarna ledamöter så ock i överrätt
gälle den mening, som omfattats av
mer än hälften av ledamöterna. Har
någon mening erhållit hälften av rösterna
och är denna den lindrigaste,
gälle den meningen; vid särskild omröstning,
huruvida den misstänkte
på grund av sin sinnesbeskaffenhet
är fri från straff eller om villkorligt
anstånd med straffets ådömande eller
huruvida ungdomsfängelse, förvaring
eller internering i säkerlietsanstalt
eller annan skyddsåtgärd
skall ådömas, så ock eljest, då ej någon
mening kan anses som lindrigare,
gälle dock den mening, som erhållit
hälften av rösterna och bland
dem ordförandens.

Om omröstning---—- — — — 3

Yppas vid omröstning bland rådhusrätts
lagfarna ledamöter eller i
överrätt flera än två meningar, ntan

den yngste i rätten först yttra sig och
sedan var efter annan, såsom de hava
säte i rätten. Har målet beretts
av viss ledamot, säge han först sin
mening.

mening.

§•

Yppas, då nämnd har säte i rätten,
annan mening än ordförandens
och äro alla i nämnden ense om skälen
och slutet eller förena sig, då i
nämnden äro flera än sju, minst sju
därom, gälle nämndens mening; i
annat fall gälle ordförandens.

Vid omröstning, då nämnd ej
har säte i rätten, gälle den mening,
som omfattats av mer än hälften av
ledamöterna. Har någon mening erhållit
hälften av rösterna och är denna
den lindrigaste, gälle den meningen;
vid särskild omröstning, huruvida
den misstänkte på grund av sin
sinnesbeskaffenhet är fri från straff
eller om villkorligt anstånd med
straffets ådömande eller huruvida
ungdomsfängelse, förvaring eller internering
i säkerhetsanstalt eller annan
skyddsåtgärd skall ådömas, så
ock eljest, då ej någon mening kan
anses som lindrigare, gälle dock den
mening, som erhållit hälften av rösterna
och bland dem ordförandens.

kap. 7 §.

§•

Yppas vid omröstning, då nämnd
ej har säte i rätten, flera än två
meningar, utan att någon enligt

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

(Nuvarande lydelse)

att någon enligt 3 § skall gälla, skola
de röster, som äro ogynnsammast för
den tilltalade, sammanläggas med de
för honom därnäst minst förmånliga
och, om det erfordras, sammanläggningen
fortsättas efter samma grund,
till dess någon mening skall gälla;
kan ej någon mening anses som
ogynnsammare för den tilltalade, gälle
den mening, för vilken rösterna äro
flera än för annan, eller, om för flera
meningar rösterna äro lika många,
den som biträtts av den främste
bland dem, som röstat för någon av
dessa meningar.

Beträffande omröstning i fråga,
som hör till rättegången och ej avser
ansvar eller som rör enskilt anspråk,
så ock i fråga enligt 5 § eller om rättegångskostnad,
gälle vad i 16 kap.
är stadgat; angående häktning eller
åtgärd, som avses i 25—28 kap., äge
dock vad i detta kapitel föreskrives
om omröstning i fråga om ansvar
motsvarande tillämpning. Föres i
brottmål talan om enskilt anspråk,
vare rättens avgörande i ansvarsfrågan
bindande vid prövningen av det
enskilda anspråket. Då i rådhusrätt
nämnd har säte i rätten, gälle även
vid tillämpning av reglerna i 16 kap.
vad i 3 § första stycket i detta kapitel
är stadgat.

(Föreslagen lydelse)

3 § skall gälla, skola de röster, som
äro ogynnsammast för den tilltalade,
sammanläggas med de för honom
därnäst minst förmånliga och, om det
erfordras, sammanläggningen fortsättas
efter samma grund, till dess
någon mening skall gälla; kan ej någon
mening anses som ogynnsammare
för den tilltalade, gälle den mening,
för vilken rösterna äro flera än
för annan, eller, om för flera meningar
rösterna äro lika många, den
som biträtts av den främste bland
dem, som röstat för någon av dessa
meningar.

§•

Beträffande omröstning i fråga,
som hör till rättegången och ej avser
ansvar eller som rör enskilt anspråk,
så ock i fråga enligt 5 § eller om rättegångskostnad,
gälle vad i 16 kap. är
stadgat; angående häktning eller åtgärd,
som avses i 25—28 kap., äge
dock vad i detta kapitel föreskrives
om omröstning i fråga om ansvar
motsvarande tillämpning. Föres i
brottmål talan om enskilt anspråk,
vare rättens avgörande i ansvarsfrågan
bindande vid prövningen av det
enskilda anspråket. Har nämnd säte
i rätten, skall även vid tillämpning
av reglerna i 16 kap. städse gälla vad
i 3 § första stycket i detta kapitel är
stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1958. Om rådhusrätts sammansättning
i mål, vari huvudförhandling
påbörjats före nämnda dag,
gälle vad i äldre lag är stadgat.

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 20 december 1946 (nr 862) med vissa bestäm*
melser om mål rörande brott av underårig

Härigenom förordnas, dels att 3 § lagen den 20 december 1946 med vissa
bestämmelser om mål rörande brott av underårig1 skall upphöra att gälla,
dels ock att 4 och 5 §§ samma lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

(Nuvarande lydelse)

Vid underrätt böra i fall, som avses
i 3 §, för tjänstgöring i nämnden
företrädesvis anlitas nämndemän
med insikt och erfarenhet i vård och
fostran av ungdom.

(Föreslagen lydelse)

§•

Förekommer i mål mot underårig
anledning att döma till frihetsstraff
eller förvaring eller att meddela villkorligt
anstånd med straffs ådömande
eller att överlämna åt barnavårdsnämnd
eller skolstyrelse att vidtaga
åtgärd för hans omhändertagande för
skyddsuppfostran, böra för tjänstgöring
i nämnd företrädesvis anlilas
nämndemän med insikt och erfarenhet
i vård och fostran av ungdom.

Saknar i fall, varom i 3 § förmäles,
den underårige försvarare, skall offentlig
försvarare förordnas för honom,
om det icke på grund av sakens
beskaffenhet eller eljest finnes uppenbart,
att försvarare ej erfordras.

§•

Saknar i fall, varom i 4 § förmäles,
den underårige försvarare, skall offentlig
försvarare förordnas för honom,
om det icke på grund av sakens
beskaffenhet eller eljest finnes uppenbart,
att försvarare ej erfordras.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1958.

Senaste lydelse av 3 § se SFS 1952:791.

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

Förslag

till

Lag

om ändring i strafflagen

Härigenom förordnas, att 4 kap. 4 § strafflagen1 skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 Kap.

Förekommer till-------—

Domstolen må ej förordna om förening
av straff utan att den dömde
erhållit tillfälle att yttra sig. Begär
den dömde att bliva muntligen hörd,
skall tillfälle därtill beredas honom.
Angående domstolens sammansättning
vid sådant förhör så ock eljest
vid avgörande av fråga om förening
av straff gälle vad i rättegångsbalken
är i allmänhet föreskrivet om doinförhet
vid huvudförhandling. Domstolens
avgörande sker genom beslut.
Beslutet skall, där ej annorlunda förordnas,
lända till efterrättelse ändå
att talan däremot föres. Utan avbidan
på beslut om förening av straff
må ettdera straffet verkställas.

§•

av målen.

Domstolen må ej förordna om förening
av straff utan att den dömde
erhållit tillfälle att yttra sig. Begär
den dömde att bliva muntligen hörd,
skall tillfälle därtill beredas honom.
Angående domstolens sammansättning
vid sådant förhör så ock eljest
vid avgörande av fråga om förening
av straff gälle vad i rättegångsbalken
är i allmänhet föreskrivet om domförhet
vid huvudförhandling i brottmål;
rådhusrätt vare dock domför
med tre i nämnden. Domstolens avgörande
sker genom beslut. Beslutet
skall, där ej annorlunda förordnas,
lända till efterrättelse ändå att talan
däremot föres. Utan avbidan på beslut
om förening av straff må ettdera
straffet verkställas.

Denna lag tråder i kraft den 1 januari
1958. Har förhandling påbörjats
före nämnda dag, gälle om rättens
sammansättning vad i äldre lag
är stadgat.

1 Senaste lydelse se SFS 1946:856.

Kungi. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 9 april 1937 (nr 119) om verkställighet

av bötesstraff

Härigenom förordnas, att 16 § lagen den 9 april 1937 om verkställighet
av bötesstraff1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

16 §.

I mål------------ genom beslut.

Rätten vare domför, häradsrätt Underrätt vare domför med tre i
utan nämnd och rådhusrätt med en nämnden,
lagfaren domare. Där det finnes
lämpligt, bär dock i häradsrätt
nämnd deltaga och rådhusrätt äga
den sammansättning, som i rättegångsbalken
är i allmänhet föreskriven
för domförhet vid huvudförhandling;
häradsrätt vare domför med
tre i nämnden.

I övrigt--— -------är stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1958. Har förhandling påbörjats
före nämnda dag, gälle om rättens
sammansättning vad i äldre lag
är stadgat.

1 Senaste lydelse se SFS 1946: 859.

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 22 juni 1939 (nr 314) om villkorlig dom

Härigenom förordnas, att 9 och 18 §§ lagen den 22 juni 1939 om villkorlig
dom1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Övervakning skall-------

Har den — —---— allmän

Övervakare förordnas----

Angående övervakningsdomstols
sammansättning vid behandling av
ärende, som avses i denna paragraf,
gälle vad i rättegångsbalken är i allmänhet
föreskrivet om domförhet vid
huvudförhandling. Finnes ärendet ej
lämpligen böra anstå till allmänt ting
eller allmän rättegångsdag, vare rätten
dock domför, häradsrätt utan
nämnd och rådhusrätt med en lagfaren
domare.

§•

— av övervakare,
underrätt.

--hans ställe.

Vid behandling av ärende, som avses
i denna paragraf, vare rätten
domför, häradsrätt utan nämnd och
rådhusrätt med en lagfaren domare.
Där det finnes lämpligt, bör dock
nämnd deltaga; i så fall vare rätten
domför med tre i nämnden.

18 §.

Ärende angående--------domen meddelats.

I rättens-------förklaras förverkat.

Om rättens sammansättning vid Om rättens sammansättning vid

behandling av ärende, som avses i
denna paragraf, gälle vad i 9 § sista
stycket sägs; har ärendet tidigare
handlagts av övervakningsnämnd eller
finnes anstånd böra förklaras förverkat,
må dock ärendet ej prövas
och avgöras vid häradsrätt utan
nämnd eller i rådhusrätt av allenast
en lagfaren domare.

behandling av ärende, som avses i
denna paragraf, gälle vad i rättegångsbalken
är i allmänhet föreskrivet
om domförhet vid huvudförhandling
i brottmål. Finnes ärendet ej
lämpligen böra anstå till allmänt ting
eller allmän rättegångsdag, vare rätten
dock domför, häradsrätt utan
nämnd och rådhusrätt med en lagfa -

1 Senaste lydelse se SFS 191H:860.

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ren domare, såframt ej ärendet tidigare
handlagts av övervakningsnämnd
eller anstånd finnes böra förklaras
förverkat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1958. Har förhandling påbörjats
före nämnda dag, gälle om rättens
sammansättning vad i äldre lag
är stadgat.

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 13 april 1945 (nr 118) om ersättning i vissa
fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.

Härigenom förordnas, att 6 § lagen den 13 april 1945 om ersättning i vissa
fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl. skall erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

6§.

Göres ansökan om ersättning annorledes
än i mål, vari ansvarsfrågan
handlägges, gälle om rättens sammansättning
vid ansökans prövning
och avgörande vad i allmänhet är föreskrivet
om domförhet vid huvudförhandling;
avser ansökan ersättning
enligt 1 § och har rätten tidigare
handlagt mål om ansvarsfrågan,
skall om rättens sammansättning tilllämpas
vad med avseende å den frågan
är stadgat. Rättens avgörande
sker genom beslut.

Göres ansökan om ersättning annorledes
än i mål, vari ansvarsfrågan
handlägges, vare rätten vid ansökans
prövning och avgörande domför i
den sammansättning som gällt för
målet om ansvarsfrågan. Har rätten
icke tidigare handlagt mål om ansvarsfrågan,
gälle om rättens sammansättning
vad i allmänhet är föreskrivet
om domförhet vid huvudförhandling
i brottmål. Rättens avgörande
sker genom beslut.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1958. Har förhandling påbörjats
före nämnda dag, gälle om rättens
sammansättning vad i äldre lag
är stadgat.

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 22 april 1949 (nr 164) med vissa bestämmelser
om rättegången i tryckfrihetsmål

Härigenom förordnas, att 2 och 4 §§ lagen den 22 april 1949 med vissa
bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

I mål,-------beslut där<

Vid målets beredande må rätten,
även då fråga är om allmänt åtal,
höra part eller annan så ock meddela
beslut i fråga om målets avvisande.
För behandling av fråga som avses
i första stycket må huvudförhandling
utsättas; angående rättens sammansättning
vid sådan förhandling eller
vid huvudförhandling, som eljest utsättes
ehuru målet i övrigt ej är berett
till huvudförhandling, gälle vad
i rättegångsbalken är i allmänhet föreskrivet
om domförliet vid huvudförhandling.

Om särskild----—----on

§•

in.

Vid målets beredande må rätten,
även då fråga är om allmänt åtal,
höra part eller annan så ock meddela
beslut i fråga om målets avvisande.
För behandling av fråga som avses i
första stycket må huvudförhandling
utsättas; vid sådan förhandling eller
vid huvudförhandling, som eljest utsättes
ehuru målet i övrigt ej är berett
till huvudförhandling, skall rätten
bestå av tre eller fyra lagfarna
domare.

rättegångshinder.

4 §•

Angående rättens sammansättning
vid huvudförhandling inför jury gälle
vad i rättegångsbalken är i allmänhet
föreskrivet om domförhet vid huvudförhandling.
De till tjänstgöring
i juryn utsedda skola genom rättens
försorg skriftligen kallas till förhandlingen.
Kallelsen skall innehålla såväl
uppgift å den tid, inom vilken an -

Vid huvudförhandling inför jury
skall rätten bestå av tre eller fyra
lagfarna domare. De till tjänstgöring
i juryn utsedda skola genom rättens
försorg skriftligen kallas till förhandlingen.
Kallelsen skall innehålla såväl
uppgift å den lid, inom vilken anmälan
om laga förfall bör vara till
rätten inkommen, som ock erinran

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

mälan om laga förfall bör vara till om påföljd för försummelse alt hör
rätten inkommen, som ock erinran samma kallelsen.
om påföljd för försummelse att hörsamma
kallelsen.

Visar juryman ■— -----— ■— de utlottats.

Uteblir juryman------— finner skäligt.

Denna lag träder i kraft den 1 ja
nuari 1958.

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

Förslag

till

Lag

om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472)

Härigenom förordnas, att 51 § militära rättegångslagen den 30 juni 1948
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

51 §.

Avvisas ej ;-----— genom beslut.

Vid avgörandet skall häradsrätt Vid avgörandet skall underrätt
städse vara domför med tre i nämn- bestå av en lagfaren domare och
den samt rådhusrätt äga den sam- nämnd; rätten vare domför med tre
mansättning som i rättegångsbalken i nämnden,
är i allmänhet föreskriven för domförhet
vid huvudförhandling.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1958. Har förhandling påbörjats
före nämnda dag, gälle om rättens
sammansättning vad i äldre lag
är stadgat.

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

Förslag

till

Lag

om ändring i sjölagen

Härigenom förordnas, att 314 § 2 mom. sjölagen1 skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

314 §.

2 m o in. När vid rådstuvurätt till
handläggning förekommer mål angående
klander av dispasch, skola,
utom det antal av rättens lagfarna
ledamöter, som i rättegångsbalken är
i allmänhet föreskrivet för rådstuvurätts
domförhet vid huvudförhandling,
tre i handel och sjöfart kunniga
och erfarna män hava säte och stämma
i rätten. Stadsfullmäktige i stad,
vars rådstuvurätt enligt 326 § äger
upptaga dylikt mål, skola före utgången
av varje år utse dessa särskilda
ledamöter att utöva befattningen
under det följande året. För
att i deras ställe, vid inträffat förfall,
tjänstgöra skola tillika tre suppleanter
utses; uppstår hinder jämväl
för dem, äge rättens ordförande efter
samråd med de lagfarna ledamöterna
för varje särskilt fall tillkalla andra.

De särskilda-------mc

2 m o in. När vid rådstuvurätt till
handläggning förekommer mål angående
klander av dispasch, skola,
utom tre eller fyra lagfarna ledamöter,
tre i handel och sjöfart kunniga
och erfarna män hava säte och stämma
i rätten. Stadsfullmäktige i stad,
vars rådstuvurätt enligt 326 § äger
upptaga dylikt mål, skola före utgången
av varje år utse dessa särskilda
ledamöter att utöva befattningen
under det följande året. För
att i deras ställe, vid inträffat förfall,
tjänstgöra skola tillika tre suppleanter
utses; uppstår hinder jämväl för
dem, äge rättens ordförande efter
samråd med de lagfarna ledamöterna
för varje särskilt fall tillkalla andra.

tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1958.

1 Senaste lydelse se SFS 1946: 847.

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

Förslag

till

Lag

om ändring i sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530)

Härigenom förordnas, att 68 § sjömanslagen den 30 juni 1952 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

68 §.

Är i fall, som i 67 § första stycket
sägs, befälhavaren eller sjömannen
missnöjd med mönstringsförrätlarens
beslut, äger han, om beslutet
meddelats av mönstringsförrättare i
stad, där rådhusrätt finnes, hos denna
rådhusrätt begära prövning av beslutet.
Har beslutet meddelats av
mönstringsförrättare utom riket eller
här i riket å ort, där rådhusrätt ej
finnes, må sådan begäran göras hos
rådhusrätten vid fartygets ankomst
till första hamn, där rådhusrätt finnes
och där fartyget väntas ligga
minst två dagar. Begäran, som nu
sagts, skall göras så snart ske kan
och i god tid före fartygets avgång.
Vid prövningen skall rådhusrätten
liava den sammansättning som i rättegångsbalken
är i allmänhet föreskriven
för domförhet vid huvudförhandling.

Då prövning---

Finner rätten
Har prövning

(Föreslagen lydelse)

Är i fall, som i 67 § första stycket
sägs, befälhavaren eller sjömannen
missnöjd med mönstringsförrättarens
beslut, äger han, om beslutet
meddelats av mönstringsförrättare i
stad, där rådhusrätt finnes, hos denna
rådhusrätt begära prövning av beslutet.
Har beslutet meddelats av
mönstringsförrättare utom riket eller
här i riket å ort, där rådhusrätt ej
finnes, må sådan begäran göras hos
rådhusrätten vid fartygets ankomst
till första hamn, där rådhusrätt finnes
och där fartyget väntas ligga
minst två dagar. Begäran, som nu
sagts, skall göras så snart ske kan
och i god tid före fartygets avgång.
Vid prövningen skall rådhusrätten
bestå av en lagfaren domare och
nämnd; rätten vare domför med tre
i nämnden.

--ej föras.

---vidare handläggning.

— ---stycket sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1958. Har förhandling påbörjats
före nämnda dag, gälle om rättens
sammansättning vad i äldre lag
är stadgat.

2 flihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 172

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1957

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 4 juni 1937 (nr 306) om behörighet för
häradsrätt att upptaga sjörättsmål

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 4 juni 1937 om behörighet för
häradsrätt att upptaga sjörättsmål1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 §•

Vad i---------av häradsrätt.

Vid upptagande-------enligt 1 §.

Vid prövning av mönstringsförrättares
beslut angående disciplinbot
vare häradsrätt domför med tre i
nämnden.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1958. Har förhandling påbörjats
före nämnda dag, gälle om rättens
sammansättning vad i äldre lag
är stadgat.

1 Senaste lydelse se SFS 1946: 849.

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 1 mars 1957.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Sträng, Ericsson, Andersson, Hedlund, Persson, Lindström,

Lange, Lindholm, Näsgård, Kling, Eliasson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga om rådhusrätts
sammansättning i brottmål m. m. samt anför därvid följande.

Genom beslut den 30 december 1954 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen
för justitiedepartementet att tillkalla särskilda sakkunniga för att verkställa
utredning rörande rådhusrätternas framtida ställning samt därmed sammanhängande
spörsmål. Såsom sakkunniga tillkallades den 5 mars 1955
landshövdingen Thorwald Bergquist, ordförande, direktören Sven-Olof Dahlman,
ledamoten av riksdagens andra kammare, häradshövdingen Nils G.
Fröding, professorn Åke Hassler, överlantmätaren Valfrid Larsson, kanslirådet
numera t. f. generaldirektören Ivar Löfqvist, borgmästaren Carl Svennegård
samt ledamoten av riksdagens andra kammare, överrevisorn E. Oskar
Åkerström. Hovrättsrådet Ingmar Lidbeck, som den 17 mars 1955 utsetts till
sekreterare åt de sakkunniga, förordnades den 29 december 1955 att tillika
vara ledamot av utredningen. Den 6 juni 1955 tillkallades rådmannen Birger
Brandt och förste kanslisekreteraren numera kanslirådet Ebbe Magnander
att såsom experter biträda utredningen. De sakkunniga, som antagit benämningen
stadsdomstolsutredningen, har den 31 augusti 1956 avgivit ett betänkande
rörande rådhusrätts sammansättning i brottmål (SOU 1956: 28).

Yttranden över betänkandet bär efter remiss avgivits av riksåklagarämbetet,
samtliga hovrätter, Stockholms rådhusrätt, Göteborgs rådhusrätt, rådhusrätten
i Malmö, rådhusrätterna i Söderhamn, Varberg, Växjö och Ystad,
såvitt angår organisatoriska spörsmål vid förslagets genomförande vid de
mindre rådhusrätterna, överbefälhavaren, såvitt gäller vid betänkandet fogat
förslag till ändring i militära rättegångslagen, socialstyrelsen, såvitt angår för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1957

slag till ändring i lagen med vissa bestämmelser om mål rörande brott av underårig,
sjöfartsstyrelsen, såvitt angår föreslagna ändringar i sjölagen, sjömanslagen
och lagen om behörighet för häradsrätt att upptaga sjörättsmål,
1951 års rättegångskommitté, 1955 års domarutredning, Sveriges advokatsamfund,
föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdornare,
föreningen Sveriges landsfogdar, föreningen Sveriges stadsfiskaler,
Sveriges juristförbund, svenska stadsförbundet och Stockholms stads rättsoch
polisdirektion. Riksåklagarämbetet har bifogat yttranden från statsåklagarna
i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Genom beslut den 29 december 1950 och den 14 september 1951 uppdrog
Kungl. Maj:t åt statens organisationsnämnd att verkställa vissa organisationsundersökningar
vid de statliga domstolarna. Undersökningarna skulle
avse sådana arbetsuppgifter som var av icke uteslutande juridisk karaktär.
I en år 1953 avlämnad utredning (rapport I) redovisade nämnden resultatet
av sina undersökningar beträffande den egentliga administrativa verksamheten.
Vid 1955 års riksdag föreslogs på grundval av denna utredning en
förstärkning av hovrätternas administrativa organisation (II ht s. 47). Prövningen
av nämndens då framlagda förslag i övrigt har emellertid fått anstå
bl. a. med hänsyn till att vissa däri berörda frågor hade samband med den
fortsatta utredningen. Resultatet av denna utredning, vilken berört arbetsområden
som mera direkt anknyter till domstolarnas rättsvårdande arbetsuppgifter,
har redovisats i en i mars 1956 framlagd rapport (rapport II).
I denna rapport behandlar nämnden föreliggande möjligheter till rationalisering
både från mera allmänna utgångspunkter och för vissa enskilda
grupper av göromål. Vidare behandlas spörsmål rörande arbetsfördelning
och personalorganisation m. m., varjämte nämnden utarbetat och vid sin
rapport fogat en omfattande formulärsamling.

Nämnden har under utredningsarbetet utnyttjat lämnat bemyndigande
att utan hinder av gällande administrativa föreskrifter på försök ändra
formerna för vissa arbetsförfaranden vid domstolarna. Försöksverksamhet
har sålunda sedan 1954 bedrivits vid 12 domsagor och, i begränsad utsträckning,
i tre hovrätter. Erfarenheterna från försöken har redovisats i utredningsrapporten.

I enlighet med utredningsdirektiven har organisationsnämnden samrått
med 1951 års rättegångskommitté. Kommittén har i särskilt yttrande givit
till känna sina synpunkter på vissa av organisationsnämndens förslag.

Yttranden över rapporten har efter remiss avgivits av nedre justitierevisionen,
samtliga hovrätter, Stockholms rådhusrätt, Göteborgs rådhusrätt,
rådhusrätten i Malmö, statskontoret, riksräkenskapsverket, statistiska centralbyrån,
generalpoststyrelsen, statens lönenämnd, riksarkivet, statens
provningsanstalt, civila statsförvaltningens tjänstemannaförbund (CST), föreningen
Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges
juristförbund, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, svenska bankföreningen,
Sveriges allmänna hypoteksbank, föreningen mellan ombuds -

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

män hos Sveriges landshypoteksinstitution, kompetensutredningen, Sveriges
advokatsamfund och Stockholms stads rätts- och polisdirektion. Vidare
har hovrätterna överlämnat yttranden av häradshövdingarna i de domsagor,
där försöksverksamhet varit anordnad, samt av ett stort antal av övriga häradshövdingar
och några rådhusrätter. Även flera andra remissinstanser har
vid sina utlåtanden fogat yttranden från dem underställda myndigheter och
institutioner.

Jag anhåller nu att till behandling få upptaga dels frågan om rådshusrätts
sammansättning i brottmål, dels ock vissa av organisationsnämnden
behandlade spörsmål.

I. Rådhusrätts sammansättning i brottmål
Rättegångsbalkens nuvarande regler

Enligt 1 kap. 11 § rättegångsbalken är rådhusrätt i brottmål, liksom i
tvistemål, domför med tre eller fyra lagfarna domare. Lagrummet innehåller
emellertid betydelsefulla undantag från denna regel. I mål om ansvar för
brott, varå kan följa straffarbete i två år eller därutöver, skall sålunda rådhusrätt
bestå av en lagfaren domare och nämnd; jämlikt 1 kap. 12 § rättegångsbalken
skall i nämnden sitta minst sju och högst nio. Sammansättningen
i dessa mål överensstämmer således med den som i allmänhet gäller för
häradsrätt. Som ytterligare undantag från ovannämnda regel gäller, att
rådhusrätt i viss utsträckning är domför med en lagfaren domare. Så är
liksom i häradsrätt fallet vid handläggning, som ej sker vid huvudförhandling
eller syn å stället. Ensamdomare i rådhusrätt är vidare behörig att
handlägga och avgöra mål, som allenast rör ansvar för brott, varå icke kan
följa svårare straff än böter och i vilka anledning ej förekommer att målsägande
finnes. I dessa bagatellmål är häradsrätt domför med lagfaren domare
och tremansnämnd. I enlighet med det sagda förekommer alltså i rådhusrätt
juristkollegial sammansättning vid handläggning av brottmål, då
fråga är antingen om brott, vars straffmaximum utgöres av straffarbete under
två år eller fängelse, eller ock om bötesbrott, vid vilket talan om enskilt
anspråk kan föras. Hithörande mål brukar benämnas tredomarbrottmål.

Beträffande omröstningsreglerna i brottmål vid kollegial sammansättning
gäller enligt 29 kap. 3 § andra stycket rättegångsbalken, att varje ledamot
har eu röst och alt vid lika röstetal utgången vanligen bestämmes efter vad
som är lindrigast för den tilltalade. Då nämnd deltager i rådhusrätt sker
röstberäkningen enligt samma regler som gäller för häradsrätt (29 kap. 3 §
första stycket rättegångsbalken). Vid meningsskiljaktighet mellan nämnden
och ordföranden gäller nämndens mening om minst sju i nämnden förenar
sig därom; i annat fall gäller ordförandens.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1957

Utredningen

Separat behandling av frågan om rådhusrätts sammansättning i brottmål

Utredningen framhåller, att dess uppdrag icke är begränsat till frågan om
rådhusrätts sammansättning i brottmål. Såsom närmare framgår av direktiven
för utredningen (betänkandet s. 5 f), har denna att taga ställning till
hela frågan vilken organisation av rådhusrätterna som ur rättsskipningens
synpunkt framstår som den lämpligaste. Den äger jämväl att till övervägande
upptaga frågor om häradsrätts sammansättning och reglerna för
häradsrätts rösträtt. Även ett flertal andra arbetsuppgifter av omfattande
och invecklad natur ingår i utredningsuppdraget.

I betänkandet omnämnes, att endast frågan om de allmänna underrätternas
sammansättning hittills varit föremål för närmare överväganden inom
utredningen, ehuru denna ännu icke tagit ställning till alla spörsmål som
berör denna fråga. Utredningen har likväl ansett sig böra redan i detta skede
framlägga förslag rörande rådhusrätts sammansättning i brottmål. Förslaget
åsyftar i huvudsak att avskaffa den juristkollegiala sammansättningen i
tredomarbrottmålen och att inrätta en tvåmansnämnd som jämte en lagfaren
domare avgör dessa mål. Om de skäl som föranlett utbrytningen av
delta förslag till särskild behandling anför utredningen till en början, att
den med hänsyn till tredomarbrottmålens merendels enkla beskaffenhet funnit
den juristkollegiala sammansättningen i dessa mål onödigt vidlyftig och
dyrbar. Fn olägenhet är också, framhåller utredningen, att hithörande mål
är undandragna det värde lekmannadeltagandet tillför straffrättsskipningen.
Utredningen fortsätter:

De organisatoriska bristerna hos tredomarsammansättningen i brottmål
ha blivit mera kännbara efterhand som denna organisationsform på sina
håll måst utbyggas för att möta en ökad måltillströmning. Till tredomarbrottmålen
höra bl. a. mål om ansvar för trafikbrott. Med motorismens
snabba tillväxt under de senaste åren ha trafikbrottmålen ökat starkt. Även
i övrigt har tillströmningen av mål till domstolarna stigit. Särskilt är detta
förhållandet i storstäderna. Följden har blivit att de största rådhusrätterna
stundom varit tyngda av besvärande arbetsbalanser. Detta förhållande har
länge varit uppmärksammat och även föranlett förslag till enklare och smidigare
domförhetsregler. Sålunda föreslog Kungl. Maj :t i proposition till
1954 års riksdag vidgad behörighet för ensamdomare i rådhusrätt; för häradsrätternas
del föreslogs ökad behörighet för tremansnämnd, vars kompetens
för närvarande i det stora hela motsvarar ensamdomares i rådhusrätt.
Propositionen vann i denna del ej riksdagens bifall.------------

I underdånig skrivelse den 12 maj 19561 har Stockholms rådhusrätt hemställt,
att Kungl. Maj:t måtte upptaga behörighetsreglerna för rådhusrätt i
brottmål till omprövning utan att avvakta resultatet i övrigt av utredningens
förslag. Stockholms stads rätts- och polisdirektion har i skrivelse till
Kungl. Maj :t den 23 maj 1956 uttalat sin anslutning till de synpunkter
rådhusrätten framfört. Skrivelserna ha överlämnats "till utredningen för
yttrande och de förslag, vartill framställningarna kunde föranleda. I rådhusrättens
skrivelse — som bifogas detta betänkande — framhålles, att råd 1

Återgiven å s. 53 f. i betänkandet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

husrättens organisation för trafikbrottmål fördubblats sedan den 1 januari
1953 men att likväl endast en begränsad nedgång av balansen kunnat åstadkommas.
Rådhusrätten förutskickar, att de vidtagna åtgärderna komma att
visa sig otillräckliga för att åstadkomma fortsatt minskning av balansen.
Vad beträffar övriga tredomarbrottmål anser rådhusrätten ytterligare förstärkning
oundgänglig, för den händelse balansen skall kunna nedbringas.
Även vid Göteborgs rådhusrätt har under senare år förekommit en betydande
balans av tredomarbrottmål. Genom förstärkningar i organisationen
— delvis av tillfällig art — har arbetsbalansen på sistone kunnat bemästras.
För närvarande tilldelas vid denna rådhusrätt huvuddelen av tredomarbrottmålen
fyra brottmålsavdelningar, vilka även handlägga nämndmål; trafikbrottmålen
fördelas dessutom på två tvistemålsavdelningar. I skrivelse den
8 oktober 1955 till stadsfullmäktige i Göteborg har magistraten föreslagit
genomgripande förändringar i organisationen innebärande bl. a. inrättande
av fyra särskilda avdelningar enbart för tredomarbrottmål. Vidare föreslås,
att — mot indragning av tre extra rådmansbefaltningar, en magistratssekreterartjänst
samt tre ordinarie och tre extra assessorsbefattningar —
nya ordinarie rådmanstjänster inrättas till ett antal av åtta. Ärendet är
för närvarande under behandling i de kommunala instanserna. I Malmö har
magistraten den 9 juni i år förelagt drätselkammaren förslag till omorganisation
av rådhusrätten och magistraten. Under en följd av år har vid denna
rådhusrätt extra befattningshavare i betydande utsträckning måst användas
för att avarbeta balanser i tredomarbrottmål. Magistraten begär nu
inrättande av sju nya ordinarie domartjänster; av dessa äro fem — fyra
rådmanstjänster och en assessorsbefattning — avsedda som förstärkning
huvudsakligen för tredomarbrottmålens vidkommande.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen för arbetsläget inom
stadsdomstolsutredningen ha de sakkunniga ännu framför sig ett omfattande
utredningsarbete, som berör stora och invecklade frågor. Enligt direktiven
skall detta arbele avse endast de mera principiella och allmänna frågor,
som knyta sig till rådhusrätternas framtida organisation. Efter det utredningens
förslag blivit behandlade, komma åtskilliga detalj spörsmål att
återstå. Eu avsevärd lid kan därför beräknas förflyta, innan de slutliga reformförslagen
bli förverkligade. Del finns uppenbart ingen anledning antaga,
att under denna tid anspråken på domstolarna komma att minskas.
Snarare torde det nuvarande behovet av upprustning av rådhusrätterna
komma att bli mer kännbart. Eftersläpningen av mål vid storstädernas rådhusrätter
bar från skilda håll och i olika sammanhang förts på tal. I skrivelse
till stadsfullmäktige i Stockholm i februari i år hemställer sålunda
Stockholmsavdelningen av Advokatsamfundet om snara åtgärder för en effektiv
förbättring av rättsvården i huvudstaden. Avdelningen framhåller,
att eftersläpningen av mål och ärenden vid rådhusrätten i ett utomordentligt
stor antal fall är till stort men för den enskilde, många gånger en källa
till verkligt lidande. Också utredningen vill understryka vikten av alt rättsskipningen,
särskilt straffrättsskipningen, fungerar snabbt och effektivt.
De alltför långa väntetiderna i tredomarbrottmål vid de största rådshusrätterna
inge allvarliga betänkligheter ur såväl process- som straffrättslig synpunkt.
För vinnande av bättring härutinnan måste omedelbara åtgärder vidtagas.
Ett fortsatt utbyggande av tredomarsystemet i brottmål hör emellertid
med hänsyn [ill de förut påtalade bristerna i detta system såvitt möjligt
undvikas. Utredningens förslag om inrättande av eu mindre nämnd för tredomarbrotlmålcn
medför uppenbarligen avsevärt ökade möjligheter att höja
rådhusrätternas arbetskapacitet utan eftersättande av kravet på en god rättsskipning.
Stockholms rådhusrätt är av samma mening i sin ovannämnda

Kungl. Maj. ts proposition nr 172 år 1957

skrivelse. Utredningen har därför ansett sig böra framlägga förslag om en
omedelbar reform på detta område, där bristerna i nuvarande organisation
gjort sig särskilt kännbara.

Utredningen påpekar, att lösningen av de övriga spörsmål rörande de allmänna
underrätternas sammansättning, som utredningen har att taga ställning
till, väl kan komma alt medföra justeringar i den föreslagna ordningen.
Utredningen utgår dock ifrån att det fortsatta utredningsarbetet icke
kommer att rubba grunderna för densamma. Ej heller har utredningen
kunnat finna, att det skulle möta hinder för statsmakterna att taga ställning
till detta förslag utan att avvakta utredningens slutbetänkande.

Reformens lokala räckvidd

Utredningen framhåller, att det är förhållandena vid de största rådhusrätterna,
som föranlett förslagets framläggande redan nu. Med hänsyn härtill
har utredningen övervägt huruvida reformen tills vidare borde begränsas
till dessa domstolar. Vid de minsta rådhusrätterna kan det, påpekar utredningen,
måhända uppkomma vissa organisatoriska svårigheter att inpassa
reformen i den nuvarande kollegiala domstolstypen; utredningen åsyftar
närmast svårigheter att rationellt utnyttja den nuvarande domarpersonalen.
Utredningen anser dock att principiella betänkligheter möter att i en så central
fråga som domförhetsreglerna göra skillnad mellan olika rådhusrätter.
De olägenheter av antydd art som kan uppstå vid de minsta rådhusrätterna
torde uppvägas av fördelarna med en generell reform.

Föreslagna ändringar i rättegångsbalkens domförhets- och omröstningsregler Efter

en närmare redogörelse för förarbetena till gällande rätt och de reformförslag,
som framkommit efter processreformen (betänkandet s. 26—
36), vartill här torde få hänvisas, anför utredningen:

De nuvarande domförhetsreglerna för rådhusrätt ha kommit att bestämmas
dels av historiskt betingade hänsyn och dels av överväganden rörande
den i och för sig lämpligaste sammansättningsformen. Särskilt gäller detta
domförhetsreglerna i brottmål. Den juristkollegiala sammansättningen har
— framhålles det i direktiven — sin grund mindre i processuella överväganden
än i det förhållandet att rådhusrätten framvuxit såsom stadens styrelse.
Organisationen med nämnd i de svårare brottmålen åter har kommit
att bestämmas av uppfattningen att lekmän principiellt böra deltaga i
straffrättsskipningen. Vid rättegångsreformens genomförande förutsattes
från lagstiftarens sida, att frågan om sammansättningsformerna skulle upptagas
till förnyad prövning, sedan städernas domstolar befriats från magistratsbestyren
och sedan närmare erfarenheter vunnits av nämnd i rådhusrätt.
Det förutskickades härvid, att nämnd framdeles skulle komma till ökad
användning i städernas rättsskipning.

Det är naturligt att en viss inkonsekvens kommit att vidlåda domförhetsregler,
som framsprungit som en kompromiss mellan de ovannämnda synpunkterna.
Ett juristkollegium kan utan tvivel vara lämpligt i vissa invecklade
eller eljest svårbedömda mål. Men det kan ej påstås, att sådana mål
äro särskilt vanliga bland tredomarbrottmålen. Oftare torde mål av denna
beskaffenhet förekomma bland nämndmålen. Men för dessa mål har lagstift -

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

ningen ej berett möjlighet till kollegial behandling i första instans. Förslaget
i 1942 års proposition att rådhusrätt i nämndmål skulle sammansättas
med ett kollegium av lagfarna domare och nämnd godkändes ej av riksdagen
bl. a. av det skälet att en sådan organisation skulle vara ägnad att försvaga
nämndens ställning och minska dess betydelse. Då tredomarbrottmålen i allmänhet
icke äro av beskaffenhet att kräva handläggning av tre juristdomare,
framstår den nuvarande sammansättningen i dessa mål såsom en överorganisation.
Den är onödigt dyrbar och innebär ett slöseri med kvalificerad
arbetskraft. Olägenheterna härav ha framträtt tydligare efterhand som antalet
tredomarbrottmål ökat i snabbare takt än andra brottmål. För att möta
den ökade måltillströmningen ha organisatoriska förstärkningar måst vidtagas
och detta har medfört en oförutsedd ökning av domarkåren. Mot denna
utveckling möta ej endast samhällsekonomiska betänkligheter. Det föreligger
viss risk för en kvalitativ försämring av domarkåren om antalet domartjänster
ej kan hållas nere.

Eu annan brist i den nuvarande ordningen är att i städerna stora grupper
av vanligen förekommande brottmål äro undandragna lekmännens medverkan.
Denna brist är särskilt kännbar i mål, där det kan komma i fråga att
döma till frihetsstraff. Utredningen anser icke nödigt att i detta sammanhang
närmare utveckla skälen för lekmannadeltagande i rättsskipningen. Det må
vara nog att framhålla, att värdet av sådant deltagande, särskilt i brottmålen,
erkänts i nyare lagstiftning såväl i vårt land som i andra länder. Både
för skuldfrågans avgörande och för bestämmande av påföljden ha lekmännen
goda förutsättningar och en samverkan i dessa prövningsfrågor mellan
den skolade yrkesdomaren och lekmän med allmän livserfarenhet är utan
tvivel ägnad att befrämja en god straffrättsskipning. Att detta äger sin giltighet
även för städerna har bestyrkts av snart tio års erfarenheter av nämnd
i svårare brottmål. Vid processreformen ställde sig många tveksamma mot
införande av nämnd i rådhusrätt. Numera lärer ingen förneka, att det var en
god reform. Utredningen anser ock, att erfarenheterna motivera vidgat användande
av nämnd i rådhusrätt.

Under hänvisning till vad sålunda anförts föreslår utredningen, att den
nuvarande tredomarsammansättningen i lindrigare brottmål avskaffas och
att som grundform för domförhet i brottmål införes, att rådhusrätt — liksom
häradsrätt — skall bestå av en lagfaren domare och nämnd.

Utredningen understryker, att denna ståndpunkt icke innebär vare sig att
nämnd skall medverka i alla brottmål eller att frågan om nämndens sammansättning
bör vara enhetligt reglerad i de mål, där nämnd skall deltaga.
Det gäller att finna sammansättningsformer, som tillgodoser på en gång
rättssäkerhetskravet samt de organisatoriska och ekonomiska synpunkterna.
Uppenbart kan avvägningen mellan de olika intressen som bär kräver beaktande
ej bli densamma beträffande alla brottmål.

Såsom framgått av redogörelsen för gällande rätt, är rådhusrätt i vissa
mera bagatellartade brottmål domför med eu lagfaren domare. Utredningen
har övervägt om icke ensamdomares behörighetsområde borde utvidgas. I likbet
med första lagutskottet vid 1954 års riksdag (utlåtande nr 25) anser utredningen,
all det bland tredomarbrottmålen finns eif stort antal mål av så
enkel beskaffenhet alt de väl lämpar sig för handläggning av ensamdomare
men alt det icke låter sig göra att på ett tillfredsställande säd avgränsa dessa
mål. De svårigheter man här ställes inför sammanhänger, framhåller utred -

Kungt. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

ningen, med grundsatserna att ensamdomare ej bör få döma till frihetsstraff
och att i brottmål bevisprövning i allmänhet ej bör bero av en domares omdöme.
Dessa grundsatser bör enligt utredningens mening alltjämt vara vägledande,
när det gäller att bestämma domstolarnas sammansättning. Utredningen
tillägger, att behovet av vidgad behörighet för ensamdomare för övrigt
blir mindre kännbart, om för brottmålen i svårhetsgrad närmast över
bagatellmålen tillskapas en effektivare och billigare organisation än den nuvarande.
I ett speciellt hänseende kunde det visserligen enligt utredningens
mening ifrågasättas att öka området för ensamdomarkompetensen. Utredningen
åsyftar, att ensamdomare i motsats till vad nu gäller skulle få pröva
enskilt anspråk i anledning av brottet. De praktiska verkningarna av en
sådan reform torde emellertid enligt utredningens mening bli ringa, om icke
ensamdomarbehörigheten samtidigt utsträckes till andra brott än de nuvarande.
Dessa utgöres huvudsakligen av sådana ordningsförseelser, vid vilka
det endast mera undantagsvis kan förekomma enskilt anspråk. Utredningen
anser sig därför icke böra i detta sammanhang föreslå någon ändring i vad
som är stadgat i 1 kap. It § andra stycket rättegångsbalken om ensamdomares
kompetens i brottmål.

Vad sedan angår frågan om nämndens storlek bör vara densamma i alla
nämndmål anser utredningen det icke vara lämpligt att låta samtliga tredomarbrottmål
avgöres med stor nämnd. För det stora flertalet mindre brottmål
är, med hänsyn till målens merendels enkla beskaffenhet, en så vidlyftig
sammansättning omotiverad. Att regelmässigt använda stor nämnd i
brottmål skulle innebära en misshushållning med nämnden, och det skulle
säkerligen resultera i svårigheter att knyta dugande nämndemän till domstolarna.
En sådan reform skulle ej heller vara ägnad att höja domstolarnas
effektivitet. Även om antalet nämndemän i den stora nämnden sänkes —
en tanke som utredningen avser att taga upp i ett senare skede av utredningsarbetet
— innebär en sådan reform ingen lösning för de mindre brottmålens
del. Under alla förhållanden bör en jämförelsevis stor krets av domare stå
bakom rättens avgörande i allvarligare brottmål. Men i flertalet lindrigare
brottmål kan utan åsidosättande av rättssäkerheten domstolen sammansättas
med ett fåtal domare.

Med hänsyn härtill anser utredningen, att den lösning som här anmäler sig
är att tillskapa en mindre nämnd vid sidan av den stora. Utredningen framhåller,
att denna tanke icke är ny. I 1954 års proposition med förslag till
ökade befogenheter för ensamdomare berörde sålunda departementschefen
frågan om inrättande av en mindre nämnd och förutskickade, att denna
fråga lämpligen borde upptagas i anslutning till en utredning om rådhusrätternas
förstatligande. I anslutning härtill framhöll departementschefen,
att invändningar ej kunde resas mot att domstol, i vilken utom den lagfarne
domaren deltoge lekmän, hade behörighet att ådöma frihetsstraff. Även
första lagutskottet torde, framhåller utredningen, i sitt av riksdagen godkända
utlåtande över 1954 års proposition ha varit inne på tanken om en mindre
nämnd i rådhusrätt. I likhet med departementschefen förutsatte utskottet,

Kungl. Maj. ts proposition nr 172 år 1957

att spörsmålet om lekmannainflytandet i städernas rättsskipning skulle omprövas
vid en utredning om rådhusrätternas framlida organisation. Utskottets
betänkligheter gentemot Kungl. Maj:ts förslag grundades i huvudsak
på att bevisprövning, som innefattade ett vägande mot varandra av sinsemellan
stridiga utsagor, ej borde ankomma på endast en domare. I anslutning
härtill anförde emellertid utskottet, att hinder ej behövde möta mot att anförtro
sådan egentlig bevisprövning åt domare med tremansnämnd; dock
att mål med mera omfattande bevisvärdering alltid borde upptagas av domare
med stor nämnd. Utredningen, som i huvudsak ansluter sig till dessa uttalanden,
hyser den övertygelsen, att flertalet av de nuvarande tredomarbrottmålen
— även sådana i vilka frihetsstraff kan komma i fråga — kan
anförtros en domstol sammansatt med en lagfaren domare och ett fåtal
nämndemän.

Utredningen utvecklar härefter sina synpunkter på den mindre nämndens
sammansättning och därmed sammanhängande spörsmål. I denna del anför
utredningen:

I frå«a om nämndens sammansättning torde valet stå mellan två och tre
nämndemän. Det behövs icke fler ledamöter för att åstadkomma det fria
utbyte av och hänsynstagande till olika synpunkter varpå flerdomarsystemets
företräden vila. För alternativet med tre nämndemän kan tala, att
denna domstolsform förekommer i häradsrätt och där vunnit viss hävd.
Tremansnämndens kompetens motsvarar i det stora hela ensamdomarens i
rådhusrätt. Det kunde då synas mindre följdriktigt att sammansätta en
nämnd i rådhusrätt, som skall ha större befogenheter än häradsrättens tremansnämnd,
med ett mindre antal ledamöter. Utredningen — som enligt
direktiven äger ingå även på frågan om häradsrättens sammansättning —
avser emellertid att senare föreslå att den mindre nämnden i häradsrätt får
samma befogenheter som i rådhusrätt och att tremansnämndens nuvarande
uppgifter anförtros ensamdomare. I valet mellan två och tre nämndemän har
utredningen ansett, att några avgörande principiella skäl icke kunna anföras
för det större antalet. Med en tvåmansnämnd kommer, om skiljaktiga meningar
föreligga och dessa äro två, omröstningen att utfalla på samma sätt
som om nämndemännen hade individuell rösträtt. Spörsmålet om individuell
eller kollektiv rösträtt för nämndemännen har dock även för tremansnämndens
del en mera underordnad betydelse; det hänför sig väsentligen
till frågan huruvida, då rösterna äro lika fördelade på två meningar, ordföranden
skall ha utslagsröst eller den lindrigaste meningen skall gälla. Det
innebär därför ingen väsentlig ändring i förhållandet mellan det lagfarna
elementet och lekmännen om antalet minskas från tre till två. Det för ett
större antal nämndemän vanligen åberopade argumentet, att domstolen därigenom
till föres orts- och personkännedom har knappast någon betydelse i
valet mellan två och tre. Utredningen vill för övrigt här understryka vad redan
processkommissionen framhöll, alt nämndens orts- och personkännedom
icke spelar samma roll i eu modern process, i vilken det i främsta rummet
ankommer på parterna alt förebringa fullständig utredning. Av de nu
anförda skälen har utredningen stannat för att låta organisatoriska och ekonomiska
skäl få fälla utslaget vid övervägande av den mindre nämndens
sammansättning. Härvidlag är att beakta, all det särskilt i storstäderna är
ett starkt intresse att hålla nere såväl antalet nämndemän som kostnaderna
för nämnden. Utredningen föreslår därför en sammansättning med två nämn -

Kungl. Mcij:ts proposition nr 172 år 1957

demän. Måhända kommer att invändas, att förslaget innebär ett återupplivande
av den gamla formen för sammansättning av rådhusrätt med en lagfaren
domare och två illitterata rådmän, en sammansättning som allmänt
ansetts för svag för den moderna processen. Men jämförelsen är inte hållbar.
Svagheten hos rådhusrätterna i de mindre städerna sammanhängde
framförallt med att domaruppgifterna i de små rådhusrätterna icke voro
tillräckligt många och växlande för att ge borgmästaren vidgad erfarenhet
och ökade kunskaper i domarevärv.

Såsom nyss framhållits har frågan om individuell eller kollektiv rösträtt
ingen större praktisk betydelse i en tvåmansnämnd. Endast då flera än två
meningar föreligga till omröstning kommer utgången att bero av hur nämndens
rösträtt i detta hänseende är utformad. Förekomsten av tre skiljaktiga
meningar torde dock bli ovanlig i en domstol sammansatt av en lagfaren
domare och två nämndemän. Särskilt i fråga om påföljdens bestämmande
kan man räkna med att meningarna oftast jämkas samman. Spörsmålet om
individuell eller kollektiv rösträtt bör lösas likformigt för häradsrättens och
rådhusrättens nämnd. Det sammanhänger ock med frågan om underrätternas
sammansättning i tvistemål och omröstningsreglerna i dessa mål. På
grund härav föreslår utredningen, att i detta sammanhang ingen ändring
vidtages i regeln om kollektiv rösträtt. De ändringar utredningen föreslår
beträffande omröstningsreglerna i brottmål i 29 kap. RB betingas av att
rådhusrätt enligt utredningens förslag icke vidare kommer att ha juristkollegial
sammansättning i brottmål.

Vad angår den mindre nämndens behörighet anser utredningen olika lösningar
tänkbara. Den allmänna kompetensen bör enligt utredningens uppfattning
vara angiven i lag och detta bör ske på så sätt att kompetensen begränsas
till brott, vilkas straffskala icke överstiger ett visst straffrätt. Utredningen
understryker emellertid, att gränsdragningen icke bör ske genom
stela och tvingande regler. Även i mål om ansvar för lindriga brott kan domstolen,
påpekar utredningen, ställas inför vanskliga avgöranden. Utgången
av målet kan — utöver det straff som upptages i straffskalan — ha för den
enskilde djupt ingripande verkningar; detta gäller särskilt då i målet kan
ifrågakomma att döma till suspension eller avsättning. Bevisningen i målet
kan ock vara särskilt omfattande och svårbedömbar. I sådana fall är det
önskvärt, att domstolen får en starkare sammansättning än den som påkallas
av brottets typiska svårhetsgrad sådan denna kommit till uttryck i straffskalan.
Utredningen anser, att för alla brottmål skall finnas möjlighet till
handläggning med den mest kvalificerade sammansättningen och att reglerna
om enklare sammansättning i enklare mål bör utformas som fakultativt
medgivna undantag från huvudregeln. I överensstämmelse härmed föreslår
utredningen, att behörighetsområdet för stor nämnd i rådhusrätt, vilket för
närvarande är begränsat nedåt till brott för vilka högsta straff ej understiger
två års straffarbete, utsträckes till att omfatta alla brottmål liksom fallet är
i häradsrätt. Utredningen finner det emellertid förenat med betydande svårigheter
att i lag eller annan författning ange vilka speciella omständigheter
som skall föranleda målets hänskjutande till stor nämnd. Frågan huruvida
avsättning eller suspension skall ådömas beror, påpekar utredningen, inom
vida gränser på domstolens diskretionära prövning. Fn regel av innebörd

Kungl. Maj. ts proposition nr 172 år 1957

att tvåmansnämnd ej finge handlägga mål om ansvar för brott, varå kunde
följa avsättning eller suspension, skulle med hänsyn till 25 kap. 7 § strafflagen
medföra att exempelvis mål om ansvar mot en radiopolis, som under
tjänsteutövning åsidosatt någon trafikregel, måste hänskjutas till stor
nämnd, även om påföljden uppenbart komme att stanna vid ett mindre bötesstraff.
Ännu större svårigheter möter enligt utredningens uppfattning
att i en lagregel ange, när bevisningen skall anses vara av den art att den
kräver prövning av stor nämnd, eller när ett mål eljest på grund av särskilda
förhållanden ej bör få handläggas med en enklare sammansättning. Utredningen
anser, att det bör överlämnas åt domstolarna själva att härvidlag
träffa avgörandet. Detta kan visserligen medföra, framhåller utredningen,
att domförhetsreglerna tillämpas olika vid olika domstolar. Men olägenheterna
härav får inte överdrivas. I de fall där kravet på starkare sammansättning
gör sig särskilt gällande, såsom fallet är om i målet förekommer anledning
att döma till avsättning, torde domstolarna komma att tillgodose detta
krav. Det kan enligt utredningens mening även förväntas, att domstolarna
skall beakta eventuella önskemål från parterna rörande sammansättningen.
Det förtjänar vidare framhållas, att också tillämpningen av nuvarande
domförhetsregler i såväl brottmål som tvistemål lämnar utrymme för diskrctionär
prövning från domstolarnas sida utan att olägenheter därav försports.
Sålunda är ensamdomare i rådhusrätt och häradsrätt med tremansnämnd
formellt behöriga alt pröva bötesbrottmål oavsett målens betydelse utöver
bötesstraffet och utan hänsyn till bevisfrågornas art. Och i tvistemål har
domstolen viss frihet att enligt bestämmelserna i 42 kap. 20 § andra stycket
rättegångsbalken avgöra, huruvida målet skall hänskjutas till huvudförhandling
eller avgöras av en domare i omedelbart samband med förberedelsen.
Utredningen har icke heller funnit det vara en lämplig lösning att domstolarna
— på sätt förutsattes i 1954 års proposition — i administrativ väg erinras
om att de bör beakta, huruvida ett mål med hänsyn till särskilda föreliggande
omständigheter skall handläggas i annan ordning än enligt de allmänna
domförhetsreglerna.

Även vissa andra tredomarbrottmål än sådana, beträffande vilka det föreligger
speciella förhållanden som nyss berörts, bär enligt utredningens mening
undantagas från tvåmansnämndens kompetens. Utredningen åsyftar mål
rörande brott, för vilka straffskalan upptager straffarbete understigande två
år som högsta straff; utan undantag torde i dessa fall straffmaximum utgöras
av straffarbete i ett år. Straffskalor av denna typ är icke vanliga. I strafflagen
förekommer de endast i två fall, vid ringa misshandel i förening med
resande av livsfarligt vapen och vid utsättande av foster i visst fall (14 kap.
15 och 23 §§ strafflagen). Inom specialstraffrätten torde ett års straffarbete
vara maximum allenast vid följande brott: grov vårdslöshet i trafik (1 § andra
stycket lagen om trafikbrott), smuggling i större omfattning eller yrkesmässigt
av beväpnad gärningsman (1 § 2 mom. lagen om straff för olovlig
varuinförsel), spritsmuggling i större omfattning eller yrkesmässigt (1 § 1
inom. tredje stycket lagen med särskilda bestämmelser angående olovlig be -

K ungt. Maj. ts proposition nr 172 år 1957

fattning med spritdrycker och vin) samt främjande av flykt från sinnessjukhus
i visst fall (54 § sinnessjuklagen). Utredningen anser, att alla mål om
ansvar för brott, varå kan följa straffarbete, bör handläggas med stor nämnd.
Det kan visserligen — särskilt med hänsyn till likheten i verkställighetsformerna
för fängelse och straffarbete — förefalla oegentligt att i förevarande
hänseende göra skillnad mellan dessa båda straffarter. Emellertid innebär
straffarbete i en straffskala ett starkare ogillande från samhällets sida med
avseende å brottet än vad fallet är, då straffskalan stannar vid fängelse. Till
gränsen mellan fängelse och straffarbete har också lagstiftningen i andra
hänseenden knutit betydelsefulla rättsverkningar såsom i fråga om användandet
av tvångsmedel i brottmål (24 kap. 1 § och 27 kap. 3 § rättegångsbalken),
beviljande av resning (58 kap. 3 § andra punkten rättegångsbalken),
åtals- och straffpreskription (5 kap. 14 och 20 §§ strafflagen) samt förvaring
och internering (1 § tredje punkten och 4 § tredje punkten lagen om
förvaring och internering i säkerhetsanstalt). Ett särskilt skäl att från tvåmansnämndens
kompetens undantaga brotten med ett års straffarbete som
högsta straff är, framhåller utredningen, att enligt straffrättskommitténs
förslag till brottsbalk (SOU 1953: 14 s. 87) och strafflagberedningens förslag
till enhetligt frihetsstraff in. m. (SOU 1953: 17 s. 46—48) dessa brott — med
undantag av de båda strafflagsbrotten, vilka helt omarbetats — skall bli belagda
med ett högsta straff av två års fängelse eller samma högsta straff
som för stöld, förskingring, bedrägeri, urkundsförfalskning in. fl. jämförelsevis
svåra brott. De sistnämnda brotten bör enligt utredningens uppfattning
uppenbart icke hänföras under tvåmansnämndens behörighet. Det behöver
icke befaras, att överförande till stor nämnd av brotten med ett års straffarbete
som högsta straff kommer att i någon avsevärd mån öka denna
nämnds arbete. Enligt vad utredningen inhämtat dömdes under 1955 vid
rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg och
Gävle till ansvar för grov vårdslöshet i trafik i sammanlagt 44 fall och för
sådan olovlig varu- eller spritinförsel som här avses i sammanlagt 11 fall.

Såsom tredomarbrottmål handlägges mål om ansvar för försök eller förberedelse
till sådana brott, för vilka högsta straff icke överstiger två års
straffarbete. Straff för försök eller förberedelse till dessa brott skall nämligen
enligt 3 kap. 1 och 2 §§ strafflagen sättas under vad som bort följa å
den fullbordade gärningen. I följd härav faller exempelvis försök till stöld
men däremot icke fullbordad stöld utanför den nuvarande nämndens behörighetsområde.
Som en följd av utredningens förslag att undantaga alla
straffarbetsbrott från tvåmansnämndens kompetens kommer i fortsättningen
ett ökat antal försöks- och förberedelsebrott att höra under den stora nämnden.
Med hänsyn till de ofta vanskliga bevisfrågor, som uppkommer vid
prövningen huruvida straffbart försök föreligger eller vissi förfarande är att
anse som förberedelse till brott, anser utredningen det lämpligt, att dessa
brott i ökad utsträckning kommer att handläggas med stor nämnd.

Med de undantag som nu gjorts torde enligt utredningens mening återstoden
av tredomarbrottmålen utan fara för rättssäkerheten kunna anförtros
domare med tvåinansnämnd, alltjämt med den reservationen att målets spe -

Kungl. Maj. ts proposition nr 172 år 1957

ciella beskaffenhet kan kvalificera det för en starkare sammansättning. Lagtekniskt
låter sig detta komma till uttryck genom att kompetensen anknytes
till brott med fängelse, d. v. s. fängelse i två år, såsom högsta straff. Utredningen
har övervägt att sätta behörigheten ännu lägre såsom vid fängelse
i sex månader eller fängelse i ett år. Mot en sådan gränsdragning talar dock
framför allt, att straffskalor med fängelse i högst sex månader eller högst
ett år såsom högsta straff icke förekommer i strafflagens nyare delar. Sattes
gränsen vid något av dessa straffmått, skulle därför utanför tvåmansnämndens
behörighet falla sådana brott som våldsamt motstånd (10:4), snatteri
(20:2), egenmäktigt förfarande (20:6), bedrägligt beteende (21:2),
oredligt förfarande (21: 7), undandräkt (22: 2), olovligt förfogande (22:4),
onykterhet i tjänsten (26: 14) in. fl. vanliga brott. Detta skulle inverka menligt
på rådhusrätternas effektivitet.

Utredningen föreslår alltså, att rådhusrätt i mål om ansvar för brott, varå
ej kan följa svårare straff än fängelse, må vara domför med två i nämnden.
Utredningen framhåller, att det i ett särskilt hänseende är en fördel med en
domförhetsregel, som ansluter sig till viss straffart. Vid sammanträffande
av flera brott blir frågan om rättens behörighet att pröva med hänsyn till
det gemensamma straff som kan komma i fråga enligt 4 kap. 2 § strafflagen.
Gemensamt straff får icke utmätas i svårare straffart än den som kan följa
på något av brotten. Vid sammanträffande av flera brott med fängelse som
högsta straff kominer därför konkurrenssituationen icke att inverka på frågan
om tvåmansnämndens behörighet. Annorlunda skulle det ställa sig, om
behörighetsgränsen ginge vid exempelvis ett års fängelse eller ett års straffarbete.
Om ett brott, vars straffskala sträckte sig upp till dessa straffmått,
sammanträffade med ett ringa bötesbrott finge målet som regel hänskjutas
till stor nämnd. Ett sådant resultat kunde visserligen förebyggas genom särskilda
för konkurrenssituationen tillämpliga regler, men det är en fördel
med enkla och klara domförhetsregler och ur denna synpunkt anser utredningen
fängelse som gräns äga företräde framför övriga diskuterade förslag.

Utredningen anser icke åt! någon tvekan kan råda om att tvåmansnämndens
behörighet bör omfatta även enskilt anspråk i anledning av brottet.
Sådan behörighet torde enligt utredningens mening utan uttrycklig bestämmelse
följa av reglerna i 22 kap. rättegångsbalken om kumulation av åtal
och talan om enskilt anspråk. Nedlägges eller avvisas åtal eller förklaras
målsägandcn ha förlorat sin rätt att tala å brottet, skall rätten enligt 22 kap.
6 § rättegångsbalken, om part yrkar det, förordna, att talan om det enskilda
anspråket skall som särskilt mål handläggas i den för tvistemål stadgade
ordningen; framställes ej sådant yrkande, skall talan i målet anses förfallen.
Utredningen fiainhåller under hänvisning till processlagberedningens moliv
till 22 kap. 5 § rättegångsbalken, att förordnande som nyss sagts icke
inverkar på rättens behörighet, även om sådan behörighet icke skulle ha
förelegat, däiest talan om enskilt anspråk från början väckts utan samband
med åtalet. Utredningen utgår ifrån att vad nu sagts om rättens behörighet
även gäller domförheten och att rådhusrätt därför utan särskilt stadgande
är behörig all — om så skulle befinnas lämpligt — med den för

Kungi. Maj:ts proposition nr 172 år 1957

brottmål föreskrivna sammansättningen pröva det enskilda anspråket, även
om åtalet nedlägges.

Med avseende å syn å stället utom huvudförhandling anser utredningen
att rådhusrätt i brottmål bör vara domför med en lagfaren domare och två
nämndemän. Enligt 1 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken må vid sådan
syn häradsrätt sammansättas med tre i nämnden.

Om förslagets inverkan på nämndemanskårens storlek och beskaffenhet
i övrigt anför utredningen:

Under förarbetena till rättegångsbalken gjordes på sina håll gällande, att
i de största städerna saknades förutsättningar för ett mera omfattande lekmannadeltagande
i rättsskipningen. Särskilt framhölls, att det skulle möta
svårigheter att i dessa städer förvärva ett tillräckligt antal dugande och för
den dömande verksamheten intresserade lekmän. Enligt RB 1: 12 skall i stad
med rådhusrätt finnas nämndemän till det antal, som Konungen bestämmer.
Detta antal växlar från nio i de minsta magistratsstäderna till 450 i
Stockholm. De vägledande synpunkterna vid fastställande av antalet nämndemän
äro, å ena sidan, att antalet bör vara så stort, att tjänstgöringen för
varje nämndeman icke blir alltför betungande; å andra sidan får antalet
icke höjas så att det leder till försvagande av nämndens ställning i det att
nämndemansuppdraget förlorar i anseende och den enskilde nämndemannen
kommer att sakna den insikt och erfarenhet i domarvärv, som endast kan
vinnas genom en mera trägen tjänstgöring. Utredningens förslag om tvåmansnämnd
för de nuvarande tredomarbrottmålen innebär ett avsevärt
ökat ianspråktagande av lekmännen. Under år 1952 handlades vid rikets
rådhusrätter sammanlagt 20 667 tredomarbrottmål mot 6 475 nämndmål.
Siffrorna nämnas här endast för att ge en allmän föreställning om förhållandet
mellan dessa kategorier av mål. Uppenbart tillåta de inga närmare
slutsatser rörande den ökade tjänstgöring för lekmännen som utredningens
förslag kommer att medföra. En något säkrare utgångspunkt för sådana
slutsatser erbjuder antalet rättegångsdagar som tagits i anspråk för de olika
målen. Enligt vad utredningen inhämtat höllos under 1955 vid Stockholms
rådhusrätts olika avdelningar sammanlagt 1 201 rättegångsdagar för tredomarbrottmål
och 1 438 rättegångsdagar för nämndmål. För närvarande
tjänstgör i Stockholm varje nämndeman i genomsnitt inemot 30 gånger om
året. Med motsvarande tjänstgöring skulle det — om två nämndemän tjänstgjort
under rättegångsdagarna för tredomarbrottmålen — ha behövts omkring
80 nämndemän utöver det nuvarande antalet eller sålunda en ökning
med ungefär en sjättedel. Emellertid torde man få räkna med en väsentligt
större ökning. Den lagfarna domarpersonalen kommer nämligen alt medhinna
flera rättegångsdagar än för närvarande. Tredomarbrottmålens överförande
till handläggning med nämnd kommer sannolikt ock att medföra
en något ökad handläggningstid per mål. Utredningen har därför ansett sig
böra räkna med, att antalet nämndemän i Stockholm kan komma att höjas
med omkring en tredjedel. I övriga magistratsstäder torde ökningen icke bli
proportionellt större. Dessa beräkningar ge enligt utredningens mening vid
handen, att den föreslagna reformen icke kommer att medföra ett ianspråktagande
av lekmännen i sådan utsträckning att de ovannämnda för fastställande
av antalet nämndemän i stad ledande grundsatserna icke alltjämt skola
kunna vinna beaktande.

Slutligen föreslår utredningen, att de regler i 29 kap. rättegångsbalken,
som handlar om omröstning bland rådhusrätts lagfarna ledamöter och i
överrätt, i stället skall avse allenast omröstning i överrätt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

Särskilda domförhetsregler

I ett flertal författningar utanför rättegångsbalken hänvisas beträffande
rättens sammansättning vid behandling av olika slags mål och ärenden till
vad i rättegångsbalken är i allmänhet föreskrivet om domförhet vid huvudförhandling.
Såvitt gäller rådhusrätt innebär detta uttryck, påpekar utredningen,
att rätten skall bestå av tre eller fyra lagfarna domare. Om, såsom
utredningen föreslår, rådhusrätt kommer att vara helt olika sammansatt i
tvistemål och i brottmål, kan berörda uttryck enligt utredningens mening
komma att vålla tvekan rörande vilken sammansättningsform som avses.
Till förekommande härav har utredningen föreslagit ändringar i de författningar
vilka — enligt vad utredningen kunnat finna — innehåller hänvisningar
som nu sagts. I vissa hithörande fall har utredningen ansett den
juristkollegiala sammansättningen böra bibehållas och i dessa fall är ändringarna
av rent formell art. I andra fall åter -— vilka alla angår rättens
sammansättning i mål eller ärenden rörande straff eller annan påföljd för
brott eller vilka eljest äga nära samband med straffprocessen — har utredningen
ansett följdriktigt att rådhusrätt sammansättes med nämnd i
stället för med tre eller fyra lagfarna domare. I några av de sistnämnda fallen
föreslår utredningen anlitande av tvåmansnämnd; riktpunkten härvidlag
har varit, att tvåmansnämnd skall komma till användning, då häradsrätt
i motsvarande fall sammansättes med tre i nämnden. Slutligen föreslår
utredningen i ett fall ökad behörighet för ensamdomare såväl i häradsrätt
som i rådhusrätt.

Härefter övergår utredningen till en redogörelse för de lagändringar som
utredningen funnit påkallade i fråga om andra författningar än rättegångsbalken.

1) Lagen med vissa bestämmelser om mål rörande brott
av underårig

Föres i brottmål talan mot någon som ej fyllt tjuguett år, skall rådhusrätt
— framhåller utredningen — för närvarande enligt 3 § förevarande lag
bestå av en lagfaren domare och nämnd, även om målet enligt rättegångsbalkens
allmänna regler ej är av beskaffenhet att skola handläggas med nämnd.
Sålunda skall nämnd medverka så snart i mål mot underårig förekommer
anledning att döma till frihetsstraff eller förvaring eller att meddela villkorligt
anstånd med straffs ådömande eller att överlämna åt barnavårdsnämnd
eller skolstyrelse att vidtaga åtgärd för den underåriges omhändertagande
för skyddsuppfostran. Ytterligare föreskriver lagen, 4 §, att för tjänstgöring
i nämnden bör företrädesvis anlitas nämndemän med insikt och erfarenhet
i vård och fostran av ungdom.

Enligt utredningens förslag kommer framdeles nämnd att medverka i alla
brottmål i rådhusrätt med undantag för bagatellbrottmålen. Därmed förtaller
behovet av eu särskild regel om nämnds medverkan i mål mot ungdom.
Frågan huruvida i annat hänseende föreligger behov av särskilda
domförhetsregler vid brott av ungdom beror av huruvida det blir möjligt
alt i en tvåmansnämnd få den sakkunskap i ungdomsvård som är avsedd
3 Bihang till riksdagens protokoll t!)57. 1 samt. Nr 172

Kungi. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

att tillföras domstolen genom nämnden. Härvidlag förmenar utredningen,
att även en tvåmansnämnd i regel skall kunna sammansättas så att kravet
på insikt och erfarenhet i vård och fostran av ungdom ej behöver eftersättas.
Jämväl enligt nuvarande ordning torde detta krav anses tillgodosett om
i nämnden sitter någon med sakkunskap på området. Utredningen anser
därför obehövligt med särskilda domsförhetsregler för ifrågavarande mål.
Utredningen föreslår således att 3 § upphäves. Däremot bör stadgandet i
4 § alltjämt bibehållas; den föreslagna ändringen i detta stadgande är av
formell natur. Utredningen erinrar om att hinder givetvis ej möter att ha
stor nämnd även i lindrigare brottmål mot ungdom. Det kan i ett särskilt
fall vara önskvärt att utnyttja all den insikt och erfarenhet i ungdomsvårdsfrågor,
som må vara representerad i den stora nämnden.

2) Strafflagen

Utredningen lämnar till en början en redogörelse för gällande proeessuella
bestämmelser om förening av straff. Om samtidigt förekommer till
verkställighet två eller flera mot samma person riktade domar å fängelse
eller straffarbete på viss tid, skall enligt 4 kap. 4 § strafflagen gemensamt
straff bestämmas för hela den föreliggande brottsligheten. Beslut om sådan
förening fattas efter allmän åklagares framställning av första domstol i
något av de tidigare målen. I fråga om förfarandet vid förening av straff
gäller enligt paragrafens andra stycke, att den dömde skall få tillfälle att
yttra sig och att han, om han så önskar, skall höras muntligen inför rätten.
Hålles förhör betraktas detta icke som huvudförhandling; rättens avgörande
sker genom beslut. Om domstolens sammansättning vid förhör med
den dömde så ock eljest vid avgörande av fråga om förening av straff skall
dock gälla vad i rättegångsbalken är i allmänhet föreskrivet om domförhet
vid huvudförhandling. Detta innebär, påpekar utredningen, att i rådhusrätt
tre eller fyra lagfarna domare skall sitta i rätten. Med avseende å förfarandet
i övrigt skall enligt 19 § rättegångsbalkens promulgationslag i tillämpliga
delar gälla vad i rättegångsbalken är föreskrivet angående brottmål.

Enligt utredningens mening talar övervägande skäl för att rätten i mål
om förening av straff sammansättes enligt samma grunder som i de tidigare
avgjorda målen. Införes nämnd som grundform för sammansättning av
rådhusrätt i brottmål, bör därför nämnd medverka även vid förfarande
som avser förening av straff. Utredningen föreslår därför den ändringen i
4 kap. 4 § strafflagen att om rättens sammansättning skall gälla vad i rättegångsbalken
är i allmänhet föreskrivet om rättens domförhet vid huvudförhandling
i brottmål. Innebörden härav är, framhåller utredningen, att i
rådhusrätt skall, liksom i häradsrätt, stor nämnd medverka. Det torde enligt
utredningens bedömande ej föreligga något praktiskt behov av särskilda
regler om användande av liten nämnd i rådhusrätt för den händelse
rätten i de tidigare målen haft sådan sammansättning.

3) Lagen om verkställighet av bötesstraff

Även i denna lag föreslår utredningen viss ändring. För närvarande är i
mål om förvandling av böter häradsrätt domför utan nämnd och rådhusrätt

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1957

med en lagfaren domare (16 § andra stycket nyssnämnda lag). Där det finnes
lämpligt, bör dock i häradsrätt nämnd deltaga och rådhusrätt äga den
sammansättning, som i rättegångsbalken är i allmänhet föreskriven för
domförhet vid huvudförhandling; häradsrätt är i detta fall doinför med tre
i nämnden. Utredningen föreslår den ändringen, att när i rådhusrätt bötesförvandlingsmål
icke upptages av ensamdomare, rätten skall bestå av en
lagfaren domare och tvåmansnämnd.

4) Lagen om villkorlig dom

Enligt 9 § sista stycket första punkten lagen om villkorlig dom gäller om
domförhet i ärende rörande överflyttning av tillsyn å övervakning eller om
förordnande eller entledigande av övervakare vad i rättegångsbalken är
i allmänhet föreskrivet om domförhet vid huvudförhandling. Finnes ärendet
ej lämpligen böra anstå till allmänt ting eller allmän rättegångsdag, är dock
jämlikt 9 § sista stycket sista punkten häradsrätt domför utan nämnd och
rådhusrätt med en lagfaren domare. Utredningen anser, att handläggning
av ärenden enligt 9 § bör med hänsyn till dessa ärendens merendels enkla
beskaffenhet som regel ankomma på ensamdomare. Härvid erinrar utredningen
om att underrätt enligt lagen om handläggning av domstolsärenden
efter lagändring 1954 är domför, häradsrätt utan nämnd och rådhusrätt med
en lagfaren domare, i ärenden om förordnande eller entledigande av god man
eller annan för fullgörande av särskilt uppdrag, för såvitt ärendet icke är
tvistigt. Enligt utredningens mening kan i ärende enligt 9 § lagen om villkorlig
dom stundom — exempelvis vid entledigande av övervakare mot dennes
vilja — vara motiverat med en starkare sammansättning än ensamdomare.
I sådana fall anser utredningen nämnd böra medverka, därvid liten nämnd
torde vara tillfyllest.

Utredningen upptager även domförhetsregeln i 18 § sista stycket lagen
om villkorlig dom till behandling. Där ges regler om rättens sammansättning
för fall då det — utan samband med ny ansvarstalan — ifrågakommer att
inskrida mot den villkorligt dömde med beslut om förverkande av anståndet
eller om ändrade bestämmelser i övrigt med avseende å den villkorliga
domen. I dessa fall gäller de domförhetsregler, som upptagits i 9 § sista
stycket, med det undantaget att om ärendet tidigare handlagts av övervakningsnämnd
eller anstånd finnes böra förklaras förverkat, ärendet ej må
prövas och avgöras annat än av fullsutten rätt. I denna del föreslår utredningen
endast den ändringen i sak att rådhusrätt vid fullsutten sammansättning
skall bestå av lagfaren domare och nämnd i stället för, såsom nu
är fallet, av tre eller fyra lagfarna domare.

5) Lagen om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktad
e e 11 e r dömda in. f I.

Utredningen anför i denna del:

Enligt 1 § i förevarande lag har den som varit häktad, anhållen eller underkastad
reseförbud men som sedan frikännes eller eljest genom åtals eller
förundersöknings nedläggande ej blir dömd till ansvar på vissa villkor rätt
till ersättning för del intrång i friheten som åsamkats honom. Dland omstän -

Iiungl. Maj. ts proposition nr 172 år 1957

digheter som kunna betaga vederbörande rätt till ersättning nämns i motiven
att anledning till misstanke kvarstår. Rätt till ersättning har enligt 2 § i
allmänhet även den som avtjänat frihetsstraff och som sedermera efter resning
eller domvillobesvär blir frikänd eller får straffet nedsatt. Härvidlag
inverkar inte frågan om eventuellt kvarstående skuld. Ansökan om ersättning,
vare sig enligt 1 eller 2 §, göres hos domstol och kan framställas antingen
i samband med ansvarsfrågans avgörande eller anhängiggöras som ett
särskilt ansökningsärende. I det förra fallet prövas den av rätten i den sammansättning,
som gäller för domförhet i ansvarsmålet. I det senare fallet
gäller enligt 6 § om rättens sammansättning vad i allmänhet är föreskrivet
om domförhet vid huvudförhandling, d. v. s. såvitt gäller rådhusrätt att tre
eller fyra lagfarna domare skola sitta i rätten. Från denna huvudregel göres
dock det undantaget, att, om ansökan avser ersättning enligt 1 § och
rätten tidigare handlagt mål om ansvarsfrågan, beträffande rättens sammansättning
skall tillämpas vad med avseende å den frågan är stadgat.
Har t. ex. rådhusrätt med nämnd frikänt häktad från ansvar, skall nämnd
ock medverka i ansökningsärende vid rådhusrätten rörande ersättning till
den häktade. På grund av skuldfrågans betydelse vid ersättningsfrågans
prövning har det nämligen ansetts riktigast att domstolen sannnansättes
efter enahanda grunder som i ansvarsmålet.

Med hänsyn till förevarande ersättningsfrågors nära samband med straffprocessen
anser utredningen, att i ansökningsärende om ersättning samma
domförhetsregler böra tillämpas som i brottmålsprocessen och att således
nämnd alltid bör deltaga även i rådhusrätt. Särskilt då skuldfrågan inverkar
på prövningen är det, oavsett önskemålet att rätten såvitt möjligt skall bestå
av samma domare, värdefullt att lekmän deltaga i avgörandet. Utredningen
föreslår därför, att rätten i ansökningsärende skall sammansättas enligt vad
som gäller med avseende å rättens domförhet vid huvudförhandling i brottmål.
Såsom tidigare framhållits innebär detta, att stor nämnd skall medverka
i rådhusrätt. Har i rådhusrätt ansvarsfrågan handlagts med tvåmansnämnd,
bör dock i ett senare anhängiggjort ansökningsärende rörande ersättning
enligt 1 § icke flera än två sitta i nämnden.

6) Lagen med vissa bestämmelser om rättegången i
tryckfrihetsmål

Utredningen föreslår vissa formella ändringar i 2 och 4 §§ sagda lag för
att tydligare utmärka, att rådhusrätt även i fortsättningen skall vara domför
med tre eller fyra lagfarna domare i där behandlade fall.

7) Militära rättegångslagen

I 51 § andra stycket militära rättegångslagen, enligt vilket underrätt vid
prövning av klagan över beslut i disciplinmål är domför häradsrätt med tre
i nämnden och rådhusrätt i den sammansättning som i rättegångsbalken är
i allmänhet föreskriven för domförhet vid huvudförhandling, föreslår utredningen
den ändringen, att rådhusrätt i dessa mål skall vara domför med en
lagfaren ledamot och liten nämnd.

Utredningen påpekar, att i 64 § första stycket andra punkten militära
rättegångslagen hänvisas beträffande förfarandet och domförheten i mål
om klagan över befälhavares beslut i ersättningsmål till 51 § andra stycket
i lagen. Enligt utredningens mening bör rätten även framdeles vid klagan
i ersättningsmål ha enahanda sammansättning som vid klagan i disciplinmål.
Utredningen föreslår därför ingen ändring i 64 §, till följd varav rådhusrätt

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1957 37

vid överprövning av beslut i ersättningsmål kommer att sammansättas med
liten nämnd.

7) Sjölagen

I 314 § 2 mom. föreslår utredningen en formell ändring i förtydligande
syfte.

8) Sjömanslagen

Även i sjömanslagen föreslår utredningen viss ändring.

Enligt 4 kap. sjömanslagen kan sjöman åläggas disciplinbot. Bestraffningsrätten
utövas av disciplinnämnd bestående av fartygsbefälhavaren såsom
ordförande samt två av denne för varje särskilt fall utsedda ledamöter.
Är sjömannen missnöjd med disciplinnämndens beslut, äger han påkalla
mönstringsförrättares prövning av beslutet. Denna prövning kan i sin tur
enligt 68 § sjömanslagen av såväl befälhavaren som sjömannen underställas
rådhusrätt för överprövning. Rådhusrätten skall vid frågans behandling ha
den sammansättning som i rättegångsbalken är i allmänhet föreskriven för
domförhet vid huvudförhandling. Enligt utredningens mening är den prövning
som sålunda ankommer på rådhusrätt av väsentligen samma art som
den domstol enligt militära rättegångslagen har att företaga vid klagan över
beslut i disciplinmål. Med hänsyn härtill föreslår utredningen, att rådhusrätt
i fall som avses i 68 § sjömanslagen skall vara domför med två i nämnden.

9) Lagen om behörighet för häradsrätt att upptaga
sjörätts mål

I betänkandet framhålles, att häradsrätt enligt denna lag i vissa fall kan
vara behörig att upptaga sjörättsmål, varmed i lagen avses även mål och
ärenden enligt sjömanslagen. Jämlikt 2 § i behörighetslagen skall vad i lag
eller författning föreskrives om sjörättsmåls anhängiggörande och handläggning
vid rådhusrätt äga motsvarande tillämpning då sådant mål upptages
av häradsrätt. Då mål enligt 68 § sjömanslagen förekommer vid häradsrätt,
är således häradsrätt domför med stor nämnd. Utredningen föreslår
ett tillägg till berörda 2 § av innebörd att häradsrätt skall vara domför
med tremansnämnd, varmed enligt utredningens mening vinnes en naturlig
överensstämmelse med domförhetsregeln i 51 § andra stycket militära rättegångslagen.

Ikraftträdande m. m.

Utredningen framhåller såsom angeläget att de föreslagna ändringarna i
domförhetsreglerna träder i kraft snarast möjligt. Särskilt vid de största
rådhusrätterna föreligger behov av omedelbar höjning av effektiviteten. I
vissa av dem finnes förslag till organisationsändringar utarbetade, vilka
förslag vila i avbidan på behandlingen av förevarande lagstiftningsärende.
Utredningen betonar emellertid, att omställningen från kollegial domstolsform
i brottmål till sammansättning med nämnd är förenad med ett omfattande
organisatoriskt och administrativt detaljarbete. Nya nämndemän
måste väljas. Åtminstone vid de största rådhusrätterna har man ock att

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

räkna med inrättande av nya sessionslokaler. För att möjliggöra ett fullt
utnyttjande av rådhusrätternas ökade arbetskapacitet torde det på sina håll
erfordras en viss förstärkning av åklagarkåren. Omställningen kräver vidare
revision av stadgor och arbetsordningar för de särskilda rådhusrätterna.
Utredningen har därför ansett sig icke kunna räkna med den nya ordningens
ikraftträdande före den 1 januari 1958.

Med avseende å de nya domförhetsreglernas förhållande till äldre lag
anser utredningen böra gälla, att reglerna skall tillämpas även i mål, vari
rättegångsförfarande inletts före den 1 januari 1958. I ett hänseende krävs
dock enligt utredningens mening undantag härifrån. Om huvudförhandling
inletts men icke avslutats före den 1 januari 1958, bör vid fortsatt eller ny
huvudförhandling efter nämnda dag rätten sammansättas enligt äldre lag.
Såvitt gäller fortsatt huvudförhandling följer detta redan av stadgandet i
30 kap. 2 § rättegångsbalken att i domen ej må deltaga domare, som ej
övervarit hela huvudförhandlingen. Även vid ny huvudförhandling bör, påpekar
utredningen, samma ordning gälla. Av praktisk betydelse härvidlag
är särskilt att avbrott i tidigare huvudförhandling skett för sinnesundersökning.
Det skulle vara olämpligt att vid ny huvudförhandling efter sådant
avbrott låta nämnd deltaga i mål, som tidigare handlagts som tredomarbrottmål.

Yttrandena

Utredningens förslag har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran
av riksåklagarämbetet, samtliga hovrätter utom Göta hovrätt, en minoritet
inom Stockholms rådhusrätt (22 ledamöter), en minoritet inom Göteborgs
rådhusrätt (8 ledamöter), överbefälhavaren, socialstyrelsen, sjöfarts styr elsen,
1955 års domarutredning (majoriteten), föreningen Sveriges häradshövdingar,
en minoritet inom styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare
(2 ledamöter), svenska stadsförbundet, Stockholms stads rätts- och polisdirektion
(majoriteten) samt statsåklagarna i Stockholm, Göteborg och
Malmö.

Förslaget har i princip avstyrkts av Göta hovrätt, Stockholms rådhusrätt
(30 ledamöter), Göteborgs rådhusrätt (35 ledamöter), rådhusrätten i Malmö,
1951 års rättegångskommitté, en ledamot av 1955 års domarutredning,
styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare (majoriteten), föreningen
Sveriges landsfogdar, föreningen Sveriges stadsfiskaler, Sveriges juristförbund
och en ledamot av Stockholms stads rätts- och polisdirektion.

Sveriges advokatsamfund har förklarat sig icke kunna tillstyrka förslaget
i den utformning det fått i betänkandet.

Av de rådhusrätter, som endast haft att yttra sig över organisatoriska
spörsmål vid förslagets genomförande vid de mindre rådhusrätterna, har
rådhusrätterna i Söderhamn, Varberg och Växjö funnit förslaget organisatoriskt
genomförbart, medan rådhusrätten i Ystad ansett, att reformen föranleder
svårigheter av organisatorisk art.

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

Vad först angår utredningens förslag att till separat
behandling utbryta frågan om rådhusrätts sammansättning
i brottmål ägnar många remissinstanser uppmärksamhet
åt den rådande arbetssituationen vid de större rådhusrätterna. Tämligen allmänt
bekräftas -— vare sig vederbörande remissinstans tillstyrker förslagets
genomförande eller förordar andra åtgärder — att förhållandena vid de större
rådhusrätterna, i synnerhet Stockholms rådhusrätt, påkallar snara åtgärder
för att motverka målbalansen. Riksåklagarämbetet uttalar exempelvis,
att eftersläpningen i målavverkningen vid de större rådhusrätterna är
så betydande, att snabbt verkande åtgärder är erforderliga. Svea hovrätt
anser arbetssituationen vara sådan, att åtgärder till motverkande av den
stigande målbalansen icke kan anstå, tills utredningens uppdrag slutförts.
Statsåklagaren i Stockholm framhåller, att tillströmningen av tredomarbrottmål
alltjämt ökar samt att vid Stockholms rådhusrätt en avsevärd balans
av sådana mål föreligger. Jämväl statsåklagaren i Malmö understryker,
att en betydande balans av tredomarbrottmål förekommer särskilt vid de större
rådhusrätterna. Sveriges advokatsamfund finner det uppenbart, att de större
rådhusrätterna med nuvarande organisation icke är i stånd att på tillfredsställande
sätt bemästra sina arbetsuppgifter. De besvärande målbalanserna
har, särskilt i fråga om tredomarbrottmålen, lett till orimligt långa väntetider,
vilket innebär allvarliga olägenheter ur straffrättslig och straffprocessuell
synpunkt. Samfundet understryker, att rättssäkerheten kan äventyras, om
processen blir alltför långsam. Angelägenheten av att snabbt öka arbetskapaciteten
vid de större rådhusrätterna betonas även av 1951 års rättegångskommitté,
föreningen Sveriges häradshövdingar och Sveriges juristförbund.
Göta hovrätt finner det oundvikligt, att åtgärder snarast vidtages för att
undanröja eftersläpningen i behandlingen av tredomarbrottmål vid Stockholms
rådhusrätt, medan hovrätten icke anser sig ha tillräckligt material
för att bedöma hur förhållandena vid rådhusrätterna i Göteborg och Malmö
gestaltar sig. Föreningen Sveriges stadsdomare gör samma bedömning i
fråga om behovet av omedelbara åtgärder vid Stockholms rådhusrätt. En
minoritet inom Stockholms rådhusrätt framhåller, att de skäl, som rådhusrätten
i sin skrivelse till Konungen den 12 maj 1956 (betänkandet s. 53 f.)
anfört för en omedelbar lagändring, kvarstår med oförminskad styrka. Beträffande
trafikmålen har visserligen sedan mars 1956 förmärkts en viss
nedgång av balansen. Denna har emellertid motverkats av en ökning av antalet
oavgjorda allmänna tredomarbrottmål samt tvistemål och familjerättsmål.
Redan i nyssnämnda skrivelse framhölls att målanhopningen vid
rådhusrätten medfört svåra olägenheter för upprätthållande av ett effektivt
rättsväsende i Stockholm. Dessa olägenheter har därefter ytterligare accentuerats.
Den totala målbalansen vid rådhusrätten utgjorde sålunda den 30
september 1956 9 556 mål mot 8 046 den 30 april 1956. Enligt denna minoritets
mening framstår eftersläpningen av mål för närvarande så allvarlig
att snara åtgärder oundgängligen erfordras för åstadkommande av eu tillfredsställande
rättsvård i Stockholm. Minoriteten gör följande framtidsprognos: -

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1957

Läget kominer med all sannolikhet att under kommande år på grund av
ökning av arbetsmängden vid rådhusrätten ytterligare förvärras, om åtgärder
ej vidtagas för att bemästra situationen. Att nu göra en bestämd
prognos beträffande den framtida arbetsmängden vid rådhusrätten erbjuder
visserligen svårigheter, men de faktorer som främst äro bestämmande för
en sådan prognos tyda på att en högst avsevärd ökning av arbetsmängden
kommer att äga rum under tiden till dess förstatligandet av rådhusrätterna
kan genomföras. Stockholms befolkning växer år från år. Befolkningstillväxten
måste ställa betydligt ökade krav på de rättsvårdande myndigheterna
i Stockholm. Samtidigt innebär motorismens snabba tillväxt att antalet
trafikmål sannolikt avsevärt ökar. Brottsligheten i övrigt är också i stigande.
Olika åtgärder för att effektivera polisens broltsbekämpande verksamhet
torde vidare leda till eu betydande ökning av antalet brottmål.

En minoritet inom Göteborgs rådhusrätt påpekar, att antalet brottmål vid
rådhusrätten ungefär fördubblats sedan den 1 januari 1948, medan övriga
mål icke undergått någon nämnvärd ökning. Av brottmålen utgjorde under
1955 närmare tre fjärdedelar tredomarbrottmål. För att möta den starkt
ökade tillströmningen av brottmål har antalet lagfarna ledamöter vid rådhusrätten
vid olika tillfällen utökats. Om den nuvarande tendensen fortsätter
— och vissa skäl, bland annat motortrafikens snabba tillväxt talar
härför — blir det nödvändigt, framhåller minoriteten, att inom en ganska
snar framtid ytterligare utöka antalet lagfarna ledamöter vid rådhusrätten,
för såvitt icke en ändring i domförhetsreglerna kommer till stånd.

Å andra sidan anser Göteborgs rådhusrätt (majoriteten), att förhållandena
vid rådhusrätten icke kan tagas till intäkt för omedelbara åtgärder i den omfattning
utredningen föreslagit. Rådhusrätten påpekar — i anslutning till
utredningens redogörelse för förhållandena vid denna rådhusrätt — att den
ändring i organisationen, som magistraten i Göteborg föreslagit, icke huvudsakligen
haft sin grund i den ökade tillströmningen av tredomarbrottmål
utan i brister i den nuvarande organisationen över huvud taget. Ökningen
av antalet domartjänster beror visserligen till viss del på tredomarbrottmålens
ökning men har även sin orsak i en ökning av antalet nämndmål,
framförallt mål mot häktade. Vidare har under senare tid en viss stagnation
i tillströmningen av tredomarbrottmål kunnat förmärkas. Även om det
av magistraten framlagda organisationsförslaget i viss utsträckning — dock
endast i obetydlig grad -- kanske måste korrigeras, enär det är baserat på
statistik endast för tiden till och med 1954, anser rådhusrätten, särskilt om
ensamdomares kompetens — på sätt rådhusrätten föreslår — utvidgas att
omfatta erkända brottmål, i vilka anledning ej förekommer till ådömande av
svårare straff än böter, att situationen vid rådhusrätten icke inger några
farhågor. En liknande bedömning göres av rådhusrätten i Malmö, som framhåller,
att någon eftersläpning av betydenhet icke förekommer vid rådhusrätten.

Flertalet remissinstanser har icke framställt någon erinran mot att frågan
om rådhusrätts sammansättning i brottmål utbrytes till särskild behandling.
Några remissinstanser bar dock ansett den omständigheten, att frågan om
underrätternas framtida organisation i hela dess vidd är föremål för pågåen -

Kungl. Maj. ts proposition nr 172 år 1957

de reformarbete, böra utgöra hinder för förslagets genomförande eller ställt
sig tveksamma till åtgärden att utbryta spörsmålet om rådhusrätts sammansättning
i brottmål till separat behandling. Svea hovrätt, som i princip tillstyrkt
förslagets genomförande, påpekar, att vissa svårigheter möter att i
en jämförelsevis begränsad del till avgörande upptaga organisations- och
lagstiftningsspörsmål av mycket stor omfattning och räckvidd. Hovrätten
uttalar förhoppningen, att de åtgärder, som redan nu bör vidtagas, skall
låta sig inpassa i ett större sammanhang utan att mera vittgående ändringar
blir nödiga vid en senare tidpunkt. Föreningen Sveriges landsfogdar anser
det förhållandet att ett principiellt så viktigt problem som frågan om rådhusrätts
sammansättning i brottmål utbrytes till särskild lagstiftning under
trycket av en på något håll förekommande målanhopning ge anledning
till tveksamhet. Göta hovrätt erinrar om att utredningen har behörighet
att ompröva samtliga underrätters sammansättning i såväl brottmål som
tvistemål. Med spörsmålet om underrätternas sammansättning hänger intimt
samman frågorna om instansordningen, domkretsindelningen, domstolarnas
personaluppsättning med flera frågor av organisatorisk och samhällsekonomisk
art. Hittills föreligger endast förslag om huru rådhusrätt
skall vara sammansatt i en viss begränsad grupp av mål. Med hänsyn till arten
och omfattningen av det utredningsarbete som återstår synes det hovrätten
föga välbetänkt att redan nu beträffande en viss målgrupp genomföra
en reform, som skulle kunna begränsa möjligheterna att förutsättningslöst
bedöma övriga frågor om underrätternas organisation. Göteborgs
rådhusrätt (majoriteten) intager en liknande ståndpunkt. Rådhusrätten i
Malmö anser att frågan om lekmannadeltagande i handläggningen av mindre
brottmål vid rådhusrätt bör upptagas till behandling i samband med övriga
spörsmål om underrätternas organisation efter ett förstatligande av
rådhusrätterna. 1951 års rättegångskommitté, som i stället för de föreslagna
reformåtgärderna förordar en utvidgning av ensamdomares kompetens, anger
som skäl härför bl. a. att man, innan slutlig ståndpunkt ännu tagits till
underrätternas domförhetsreglcr, icke bör införa en helt ny domstolsform
vid sidan av de redan förekommande, i synnerhet icke en domstolsform
som så principiellt skiljer sig från de nuvarande som den föreslagna. Fn
minoritet inom Göteborgs rådhusrätt, som avstyrker förslaget av andra
skäl än majoriteten, framhåller som en olägenhet, att förslaget framtvingar
ett ståndpunktstagande i förväg till den betydelsefulla och svårlösta frågan
om vidgat lekmannainflytande i rådhusrätt och formerna för lekmännens
deltagande i rättsskipningen. Hovrätten för Nedre Norrland menar, att domförhetsreglerna
för häradsrätt och rådhusrätt bör göras likformiga redan i
förevarande sammanhang. Härom anför hovrätten:

Det kan icke anföras vägande skäl att bibehålla olikheterna mellan stadsdomstolar
och häradsrätter. För modern rättsuppfattning ter det sig främmande,
att samma mål skall i första instans prövas av domstol, sammansatt
på ett sätt om målet anhängiggöres i stad, på ett annat sätt om det
anhängiggöres på landet. Rättsskyddet och följaktligen också domförhetsreglcrna
böra vara lika överallt, oberoende av om på grund av indelningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1957

i olika domsområden behörigt forum blir i det ena fallet rådhusrätt, i det
andra häradsrätt. De föreslagna domförhetsreglerna skulle emellertid — i
vart fall tills vidare — icke endast bevara nuvarande olikheter mellan de
båda domstolstyperna utan fastmera öka dessa. Sålunda skulle en rådhusrätt
med tvåmansnämnd bli behörig att utdöma ända upp till två års fängelse
och skadestånd, medan en häradsrätt med tre nämndemän skulle vara
behörig att handlägga endast rena bötesmål utan skadestånd.

Av betänkandet framgår visserligen att utredningen har för avsikt att i
ett senare skede utreda jämväl frågor som beröra häradsrätternas organisation.
Hovrätten anser emellertid att hela frågekomplexet bör behandlas i ett
sammanhang. Såvitt hovrätten kan finna, skulle detta icke kräva ett mera
omfattande lagstiftningsarbete än att det borde medhinnas i sådan tid, att
samtliga ändringar kunde genomföras till den 1 januari 1958, då stadsdomstolsutredningens
föreliggande förslag är avsett att träda i kraft.

Föreningen Sveriges häradshövdingar ifrågasätter likaledes om icke den
bebådade utvidgningen av den mindre häradsnämndens behörighet bör genomföras
i förevarande sammanhang. Att så bör ske förordas också av
Svea hovrätt.

Vad utredningen föreslagit om reformens lokala räckvidd
upptages till särskild behandling i ett tiotal yttranden. En ledamot av styrelsen
för föreningen Sveriges stadsdomare, som dock förordar andra åtgärder
än de av utredningen föreslagna, förklarar sig uttryckligen dela utredningens
principiella betänkligheter mot att i domförhetsavseende göra
skillnad mellan olika rådhusrätter. Hovrätten för Övre Norrland förklarar
sig icke beredd att förorda eu begränsning av reformen till vissa rådhusrätter,
ehuru hovrätten anser det antagligt, att förslaget vid andra än de av
arbetsbalans tyngda rådhusrätterna icke torde ha någon uppgift att fylla
utan snarare kan medföra en viss oreda i organisationen.

Göta hovrätt anser å andra sidan, att några principiella betänkligheter
knappast möter mot att införa särskilda domförhetsregler för Stockholms
rådhusrätt i avbidan på att frågan om underrätternas organisation slutgiltigt
löses. Hovrätten erinrar om att processkommissionen på sin tid föreslog,
att Kungl. Maj :t skulle äga förordna att rätten i vissa brottmål från större
stad eller annat området skulle ha annan sammansättning än eljest. Enligt
hovrättens mening bör utredningens förslag med vissa jämkningar kunna
läggas till grund för en särlagstiftning för Stockholm. En ledamot av 1955
års domarutredning förordar likaledes att förslaget med vissa jämkningar
genomföres som en speciallagstiftning för Stockholm, därest förhållandena
vid Stockholms rådhusrätt gör det oundgängligen nödvändigt. Hovrätten för
Nedre Norrland ifrågasätter, om det icke — för den händelse man ej anser
sig i stånd att på sätt hovrätten föreslagit redan nu genomföra en reform,
som omfattar såväl rådhusrätter som häradsrätter — ur principiell synpunkt
vore lyckligast, att om en reform nödvändigtvis måste genomföras
innan klarhet vunnits över hela linjen, den provisoriska lagstiftningen begränsades
till att avse Stockholms rådhusrätt. Härigenom skulle enligt hovrättens
mening vinnas den fördelen, att icke nu ett stort antal domstolar

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

— oavsett om sakligt behov föreligger — måste provisoriskt omställa sina
arbetsformer för att, då sedan häradsrätterna kommer in i bilden och frågan
således i större sammanhang omprövas, måhända nödgas ånyo revidera
organisationen med allt vad detta innebär av administrativt detaljarbete
och andra besvärligheter, för att ej tala om den störning av domstolarnas
arbetsro, som täta ändringar av detta slag för med sig. Styrelsen för föreningen
Sveriges stadsdomare (majoriteten), som avstyrkt förslagets generella
genomförande, anser dock att särskilda åtgärder erfordras för att lösa
de aktuella svårigheterna vid Stockholms rådhusrätt. I första hand förordas
en utvidgning av ensamdomares kompetens. Denna åtgärd anser styrelsen
emellertid icke vara tillfyllest. Styrelsens fortsätter:

Styrelsen är mycket tveksam om vilka ytterligare åtgärder, som bör vidtagas.
En tillfällig utvidgning av domarpersonalen för balansens avarbetande
skulle säkerligen vara den bästa lösningen, men torde i dagens läge vara
svår att genomföra. Eftersom rådhusrätten själv synes vara inne på tanken
med en domare jämte liten nämnd vill styrelsen icke direkt avråda från en
sådan lösning. Genom förekomsten vid Stockholms rådhusrätt av befattningshavare
i tingsnotariegrad finnes vid denna domstol bättre organisatoriska
förutsättningar för en sådan domstolsform än vid övriga rådhusrätter.
Det synes emellertid angeläget, att statsmakterna med nu antydd lösning
icke binder sig beträffande den framtida utformningen av domstolarna för
städerna. Styrelsen vill därför förorda en speciallagstiftning, vilken för sin
tillämpning fordrar framställning från vederbörande stad och beslut av Konungen.
Stadsdomstolsutredningen avvisar i sin inledande skrivelse denna
tanke med åberopande av att det möter principiella betänkligheter att i en
så central fråga som domförhetsreglerna göra skillnad mellan olika rådhusrätter.
Härtill vill styrelsen genmäla, att Konungen i enlighet med den före
1948 gällande ordningen i ett flertal av de större städerna hade förordnat om
inrättande av polisdomstol, som ju bestod av endast en domare. Vidare kan
framhållas, att processkommissionen på sin tid icke hyste några principiella
betänkligheter att föreslå en liknande ordning.

Även 1951 års rättegångskommitté anser att det bör övervägas att begränsa
reformen till Stockholm och möjligen någon annan större rådhusrätt, för
den händelse förslaget över huvud anses böra genomföras. Speciallagstiftning
för Stockholms stad förekommer på åtskilliga andra områden och hinder
synes i och för sig ej böra möta mot en sådan även i fråga om domförhetsreglerna,
åtminstone provisoriskt i avvaktan på att domförhetsreglerna
erhåller sin slutgiltiga lösning. Kommittén anför som ytterligare skäl för en
speciallagstiftning, att reformen kan tänkas medföra svårigheter vid de mindre
rådhusrätterna att rationellt utnyttja domarpersonalen samtidigt som utgifterna
för nämndemän ökas.

Den minoritet inom Göteborgs rådhusrätt, som i princip tillstyrkt förslagets
genomförande, påpekar, att vid ett antal rådhusrätter svårigheter
knappast föreligger att avverka inkommande mål under nuvarande ordning.
För dessa domstolar finnes alltså ej något omedelbart behov av sådan effektivisering,
vartill reformen i främsta rummet syftar. I dessa fall kan en generellt
genomförd reform medföra, att domstolsjuristernas arbetskapacitet

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1957

blir ofullständigt utnyttjad, vartill kommer den extra kostnadsbelastning
som nämndernas inrättande skulle föranleda. Med hänsyn härtill förordar
denna minoritet, att det skall få bero på beslut av Kungk Maj:t i varje särskilt
fall, från vilken tidpunkt reformen skall genomföras vid de olika rådhusrätterna.
Härigenom skulle måhända uppnås, att reformen för städer där
så är påkallat, kunde genomföras tidigare än utredningen förutsatt, varjämte
en smidigare övergång kunde ske i städer där olägenheter av antydd art eljest
skulle uppstå. Sveriges juristförbund förordar en liknande anordning för den
händelse förslaget över huvud anses böra genomföras. Även en minoritet
inom styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare framför samma tanke.

Att reformen kan tänkas medföra svårigheter för vissa rådhusrätter att
rationellt utnyttja den lagfarna personalen framhålles även av andra remissinstanser,
t. ex. Göta hovrätt. Även den synpunkten att reformen allenast
kommer att medföra kostnadsökningar för sådana rådhusrätter, som med
nuvarande organisation förmår fullgöra sin arbetsbörda, återkommer i andra
remissvar, exempelvis i yttranden från rådhusrätten i Malmö och styrelsen
för föreningen Sveriges stadsdomarefmajoriteten).

Av de remissinstanser, som endast haft att yttra sig över organisatoriska
spörsmål vid förslagets genomförande vid de mindre rådhusrätterna, har
rådhusrätten i Söderhamn förklarat, att förslagets förverkligande icke föranleder
några organisatoriska betänkligheter. Icke heller rådhusrätten i
Växjö gör gällande, att några organisatoriska svårigheter skulle uppstå vid
rådhusrätten, om förslaget genomföres. Rådhusrätten i Varberg förklarar,
att förslaget väl går att genomföra utan att sådana organisatoriska svårigheter,
som utredningen befarat, skall inställa sig, ehuru rådhusrätten av väsentligen
andra än organisatoriska skäl avstyrker förslaget. Rådhusrätten
tillägger, att även de mindre rådhusrätternas arbetsbörda under senare år
ökats. Däremot hävdar rådhusrätten i Ystad, att svårigheter av organisatorisk
art skulle uppkomma vid rådhusrätten, därest förslaget genomföres. Vid
denna rådhusrätt tjänstgör en borgmästare, en äldre rådman och en yngre
vikarierande radman. Om den sistnämnde efter reformens genomförande
skall vara ordförande i någon del av nuvarande tredomarbrottinål, föreligger
enligt rådhusrättens mening svårighet att få protokollförare åt honom. Skall
den vikarierande rådmannen tjänstgöra som ledamot i rätten endast i enmansbrottmål
och vid huvudförhandling i tvistemål, blir arbetsuppgifterna
för honom alltför litet kvalificerade. Vid en uppdelning av målen på de olika
ledamöterna kommer vidare enligt rådhusrättens uppfattning var och eu av
dessa småningom att förlora kontakten med lagstiftning och rättstillämpning
på områden, där han icke tjänstgör. Härav vållas svårigheter för befattningshavarna
att vid ledighet tjänstgöra för varandra.

Även rådhusrätten i Varberg påpekar, att en specialisering vid de mindre
rådhusrätterna är föga lycklig.

Vad sedan angår utredningens bedömning av den juristkollegiala
sammansättningen såsom en överorgan i -

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

s a t i o n understrykes i flera yttranden, att nämnda domstolsform i och för
sig är överlägsen den föreslagna. Uttalanden av denna innebörd göres av
exempelvis Stockholms rådhusrätt, rådhusrätten i Malmö, Sveriges advokatsamfund,
föreningen Sveriges häradshövdingar och föreningen Sveriges
stadsfiskaler. Emellertid är den meningen allmänt företrädd bland remissinstanserna,
att icke alla tredomarbrottmålen kräver handläggning av tre
jurister. Delade meningar gör sig däremot gällande vid bedömningen av i
vilken utsträckning tredomarbrottmålen utan fara för rättssäkerheten kan
överföras till handläggning av rådhusrätt i enklare sammansättning än den
nuvarande. Utredningens ståndpunkt att tredomarbrottmålen i allmänhet
icke är av beskaffenhet att kräva handläggning av tre jurister har i stort
sett godtagits eller lämnats utan erinran av de tillstyrkande remissinstanserna.
Även någon avstyrkande remissinstans har intagit samma ståndpunkt.
Som skäl för denna ståndpunkt åberopas stundom, att de grövre brottmålen
i underrätt avgöres utan större yrkesdomarrepresentation än en lagfaren ledamot.
Sålunda påtalar en minoritet inom Göteborgs rådshusrätt de nuvavarande
domförhetsreglernas bristande konsekvens. Medan i de grövre brottmålen,
som vanligen är mera svårbedömda, en lagfaren ledamot jämte
nämnd anses till fyllest, sitter i mål, som genomsnittligt måste anses
mindre krävande, tre jurister. Med hänsyn till den mindre svårhetsgraden
hos det övervägande antalet tredomarbrottmål skulle det enligt minoritetens
mening i sådana mål ur rättssäkerhetssynpunkt vara tillfyllest med en erfaren
juristdomare. Minoriteten ansluter sig därför till utredningens uppfattning,
att den nuvarande sammansättningen i tredomarbrottmål framstår
som en överorganisation och innebär slöseri med kvalificerad arbetskraft.
Uttalande av liknande innebörd göres även av hovrätten för Västra
Sverige och en minoritet inom styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare.
Jämväl en minoritet inom Stockholms rådhusrätt ansluter sig till utredningens
uppfattning att det ur rättssäkerhetssynpunkt är tillfyllest med en erfaren
juristdomare i de nuvarande tredomarbrottmålen. 1951 års rättegångskommitté
finner uppenbart att det bland tredomarbrottmålen finns ett stort
antal mål av så enkel beskaffenhet, att de väl lämpar sig för handläggning
av ensamdomare. Kommittén anser emellertid att det i dessa mål icke finns
större anledning att anlita nämndemän som bisittare än att anlita lagfarna
domare därtill. I motsats till utredningen hävdar kommittén vidare, att det
låter sig göra att på tillfredsställande sätt avgränsa de mål som är lämpade
för handläggning av ensamdomare och förordar att denna fråga ytterligare
undcrsökes. Styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare (majoriteten)
vitsordar också, att det bland tredomarbrottmålen finns eu hel del mål som
utan olägenhet skulle kunna handläggas i enklare sammansättning.

En mera tveksam bedömning tillkännagives av hovrätten för Övre Norrland,
som finner att man med fog kan hysa delade meningar beträffande
utredningens ståndpunkt att den nuvarande sammansättningen i tredomarbrottmål
generellt betraktat är en överorganisation.

En annan grupp remissinstanser hävdar å andra sidan bestämt, att på -

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1957

ståendet om den juristkollegiala sammansättningen som en form av överorganisation
allenast äger giltighet beträffande en begränsad del av tredomarbrottmålen.
Hit hör bl. a. Stockholms rådhusrätt (majoriteten), Göteborgs
rådhusrätt (majoriteten) och rådhusrätten i Malmö.

Stockholms rådhusrätt (majoriteten) framhåller, att gruppen tredomarbrottmål
har en mycket heterogen struktur; i gruppen ingår mål av så vitt
skilda slag som invecklade trafikmål och sjömål samt immaterialrättsmål
och militärmål. I sådana militärmål, som avgjorts av militär befattningshavare,
utgör rådhusrätten överinstans. Enligt rådhusrättens mening torde
den kollegiala sammansättningen i många fall vara direkt påkallad av målens
natur och kravet å rättssäkerhet. Rådhusrätten vill emellertid icke förneka,
att talet om överorganisation kan ha visst fog för sig. Räckvidden av
detta förhållande är dock icke så stor som utredningen gör gällande. Endast
i fråga om de tredomarbrottmål, som står bagatellmålen nära, kan resonemanget
anses gälla. Ur renodlad effektivitetssynpunkt måste det utan tvekan
anses vara det enda fullt rationella att dessa mål avgöres av ensamdomare
i stället för ett juristkollegium.

Göteborgs rådhusrätt (majoriteten) anför:

Rådhusrätten är ense med utredningen i så måtto att många av de nuvarande
tredomarbrottmålen icke kräva handläggning av domstol med tre juristdomare.
Emellertid torde dessa enklare mål icke utgöra flertalet av tredomarbrottmålen.
Sistnämnda mål utgöras till mycket stor del av de s. k.
trafikmålen, i vilka svårigheterna ligga i att avgöra icke vad som är bevisat
utan huruvida den eller de tilltalades körsätt i och för sig innebär ovarsamhet.
Domar i dessa mål ha dessutom ofta avgörande betydelse för reglering
av invecklade skadeståndsproblem. Avgörandet i ansvarsfrågan har således
viss civilrättslig bakgrund. Just i dessa mål är det därför av vikt att
domstolen utgöres av tre lagfarna ledamöter. Det är även av största vikt att
i domstolen från den ena gången till den andra sitta samma domare, något
som främjar en jämn bedömning av målen. Det må även erinras, att hland
tredomarbrottmålen stundom förekomma mål av betydande svårhetsgrad;
såsom exempel må nämnas mål angående immateriella rättigheter, illojal
konkurrens, vållande till sjöolycka, vårdslös deklaration — särskilt vid talan
mot rörelseidkare — samt vissa ärekränkningsinål, t. ex. de vid rådhusrätten
handlagda s. k. Åswaldmålen. Att bibehålla den nuvarande sammansättningen
i ifrågavarande mål framstår således såsom något mycket värdefullt.
Vidare synes det självklart, att ett utbyte av två juristdomare mot
två lekmän innebär en försvagning av domstolen. Att genomföra en ändring,
som innebär en försvagning av domstolen, kan icke anses motiverat
av det skälet, att sammansättningen med tre juristdomare i vissa mål framstår
som en överorganisation, framför allt icke om bestämmelserna om domförheten
i sistnämnda mål på annat sätt kunna ändras så, att anmärkningen
bortfaller.

Rådhusrätten i Malmö uttalar — närmast med tanke på sådana erkända
mål, i vilka det icke ifrågakommer att döma till frihetsstraff — att man
inom domstolarna ofta gör den reflexionen, att den juristkollegiala sammansättningen
innebär en överorganisation. Det kan emellertid icke undvikas,
att varje domstolssammansättning i vissa mål kommer att te sig som

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

en överorganisation, för så vitt man icke vill avstå från att fixera domförhetsreglerna
i lag. Enligt rådhusrättens mening är det ur rättssäkerhetssynpunkt
angeläget att tillse, att domstolarna har en betydande kompetensmarginal.
Rådhusrätten tillfogar, att de enklare målen ur arbetsbördesynpunkt
är av mycket ringa betydelse för en kollegial domstol.

Några remissinstanser — däribland vissa tillstyrkande myndigheter —
föreslår, att den juristkollegiala sammansättningen under alla omständigheter
bibehålies i vissa specialmål. Svea hovrätt påpekar inledningsvis, att
alla brottmål med undantag av tryckfrihetsmål och sådana patentmål, i vilka
föres ansvarstalan, enligt förslaget kommer att handläggas av en jurist
jämte nämnd. Enligt hovrättens mening finns emellertid ytterligare en grupp
brottmål, för vilkas avgörande ett juristkollegium synes lämpligare än ensamjurist
med nämnd. Hovrätten åsyftar immaterialmål, i vilka föres talan
om ansvar, eller i huvudsak mål, som avses i lagen om skydd för vissa
mönster och modeller, lagen om rätt till litterära och musikaliska verk, lagen
om rätt till verk av bildande konst samt lagen om rätt till fotografiska
bilder. De flesta immaterialmål torde uppkomma såsom tvistemål, och det
är enligt hovrättens mening ofta en ren tillfällighet att den, som väcker talan
i dylika mål, därjämte för ansvarstalan mot sin vederpart; allmänt åtal
kan -—- med något enstaka mindre betydelsefullt undantag — icke ifrågakomma
i mål av detta slag. Gemensamt för samtliga immaterialmål är, påpekar
hovrätten, att de avser frågor av invecklad juridisk natur. Vidare torde
den ansvarstalan, som i dylika mål kan föras, vara av mindre väsentlig
betydelse i jämförelse med den talan i övrigt som föres i målet. I anledning
härav tager de ojämförligt flesta immaterialmålen i verkligheten åt sig tvistemåls
karaktär. Liknande synpunkter har framförts av Stockholms rådhusrätt
(såväl majoriteten som olika minoriteter) samt Sveriges advokatsamfund.
Som exempel på mål, i vilka den nuvarande sammansättningen bör bibehållas,
nämner samfundet jämväl mål om intrång i varumärkesrätt. Rådhusrätten
i Malmö uttalar betänkligheter inför tanken att låta ensamdomare
med nämnd fungera som överinstans i militära disciplinmål.

Vad utredningen anfört om risken för en kvalitativ försämring
av do mar kåren, därest antalet domartjänster icke begränsas,
upptages till behandling i flera remissvar. I vissa fall göres härvid även en
jämförande bedömning av möjligheterna alt med den föreslagna ordningen
tillgodose kraven på domarkårens kvalitativa standard. Svea hovrätt ansluter
sig till utredningens uppfattning att en sådan lösning av frågan om rådhusrätts
sammansättning, som hindrar eu kvalitativ försämring av domarkåren
genom ökning av antalet domare, är att föredraga. 1955 års domarutredning
anför, alt det från synpunkter som doinarulredningen särskilt
har alt beakta är en fördel, om antalet juristdomare begränsas, eftersom
härigenom rekryteringen av en kvalitativt högtstående domarkår underlättas.
I)ct föreliggande förslaget synes ägnat att i viss mån minska behovet
av en sådan utökning av domarkåren, som måltillströmningen och den

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1957

vid vissa rådhusrätter besvärande målbalansen aktualiserat. Domarutredningen
framhåller dock, att resultatet i detta hänseende i hög grad beror
på lösningen av vissa organisatoriska spörsmål, t. ex. protokollföringen.
Sveriges advokatsamfund uttalar, att de skäl som utredningen anfört mot
en utökning av den rättsbildade domarkåren är beaktansvärda. En minoritet
inom Stockholms rådhusrätt påpekar att organisatoriska förstärkningar
av de största rådhusrätterna redan har måst vidtagas för att möta den
ökade måltillströmningen, vilket medfört en ökning av domarkåren. En ytterligare
avsevärd utökning av domarkåren synes med nuvarande sammansättning
i tredomarbrottmål, under den för domarkåren vanskliga övergångstiden
till förstatligandet bli ofrånkomlig. Mot en sådan utveckling
möter enligt minoritetens mening starka betänkligheter. Antalet domartjänster
bör ur allmänna synpunkter hållas så lågt som möjligt utan att
rättsvårdens krav eftersättes. Efterfrågan på den kvalificerade arbetskraften
är i nutidens samhälle så stor att det är oundgängligen nödvändigt att
genom rationalisering på alla samhällslivets områden bättre utnyttja värdefull
arbetskraft. Vidare medför en ansvällning av domarkåren risk för en
kvalitativ försämring av kåren. Minoriteten tillägger, att farhågorna för
att den föreslagna reformen skall leda till en försämring av domarutbildningen
synes vara helt ogrundade. Enligt minoritetens mening bör även
beaktas, att svårigheterna vid övergången till en enhetlig domarkår skulle
skärpas genom en ytterligare ansvällning av kåren. Jämväl en minoritet
inom Göteborgs rådhusrätt anser det angeläget att söka motverka den pågående
ansvällningen av domarkåren med hänsyn till att risk eljest föreligger
för en kvalitetsförsämring av kåren. Minoriteten håller före att förslaget
ur denna synpunkt kommer att verka i önskvärd riktning. En ledamot
av styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare gör samma bedömning.

En mera kritisk hållning intager Göteborgs rådhusrätt (majoriteten).
Denna medger visserligen att det i och för sig torde vara riktigt att kravet
på domarens kvalitet bättre tillgodoses, om antalet domartjänster hålles
nere. Enligt rådhusrättens mening har emellertid förslaget konsekvenser,
som kan leda i motsatt riktning. Förslaget medför nämligen, att varje
nämndavdelning måste biträdas av en protokollförare, som skall vara jurist.
Härigenom kommer antalet jurister i icke domarebefattning att öka betydligt,
därför att antalet nämndavdelningar måste bli större än antalet tredomaravdelningar.
Befordringsutsikterna för den nyanställde juristen blir
sämre genom att han får vänta längre på att erhålla domartjänst. Rekryteringssvårigheterna
— detta gäller de större rådhusrätterna med rekryteringen
lagd inom den egna domstolen — ökar, vilket medför, att det blir
svårt att få kvalificerad arbetskraft knuten till domstolen. Vad man sålunda
i kvalitetsavseende kan ha vunnit med att nedbringa antalet domartjänster
bär man enligt rådhusrättens mening förlorat genom att rekryteringssvårigheterna
ökat. Styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare (majoriteten)
och Sveriges juristförbund uttalar på liknande sätt farhågor för att reformen
skall framkalla rekryteringsvårigheter och därmed leda till en kvali -

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

tetsförsämring av domarkåren. Sistnämnda förbund framhåller särskilt,
att befordringsulsikterna för juristerna vid rådhusrätterna kommer att bli
avsevärt försämrade, eftersom förslaget medför färre sluttjänster som domare
och flera rekryteringstjänster. Härigenom kommer den tendens till
minskat intresse för domarbanan från dugande aspiranter som redan förmärkts
att skärpas ytterligare.

Stockholms rådhusrätt (majoriteten) menar, att den föreslagna reformen
i betydande utsträckning kommer att försämra de relativt goda möjligheterna
till domarutbildning inom stadsdomstolarna. Den värdefulla utbildning,
som assessorsförordnanden medför, skulle nämligen komma att
väsentligt inskränkas. Rådhusrätten anser att detta förhållande i sin tur
på längre sikt kommer att medföra risk för en kvalitativ försämring av
domarkåren. Även rådhusrätten i Malmö är av den uppfattningen, att rådhusrätternas
utbildningsmöjligheter kommer att bli bårt beskurna, om
reformen genomföres, samt att rekryteringssvårigheter kommer att uppslå.
Hovrätterna, vid vilka motsvarande utbildningsmöjligheter utgöres av adjunktion
och i någon mån av tingssekreterareförordnanden, torde enligt rådhusrättens
mening icke vara i stånd att övertaga den av rådhusrätterna bedrivna
utbildningen. Farhågorna för att en ökning av domarkåren skulle förorsaka
en kvalitativ försämring kunde enligt rådhusrättens mening ha varit befogade,
om det varit fråga om en mera avsevärd ökning. Då det, som nu synes vara
fallet, rör sig om en ökning av vår redan stora domarkår med kanske några
tiotal personer, finner rådhusrätten farhågorna förhastade. Domarkårens
kvalitativa standard beror, framhåller rådhusrätten, i allt väsentligt på det
urval och de utbildningsmöjligheter, som står till buds. Rådhusrätten tilllägger,
att det för övrigt icke är säkert, att förslaget icke kommer att leda till
att ett större antal domartjänster blir behövliga än som erfordras med nuvarande
domförhetsregler.

F rågan om lämpligheten av vidgat 1 e k in a n n a d e 11 a g a nde
har ägnats livligt intresse under remissbehandlingen. De remissinstanser,
som i princip tillstyrkt förslaget, inskränker sig dock i allmänhet till
att i korthet instämma i utredningens synpunkter eller lämna dessa utan
erinran. Riksåklagarämbetet uttalar exempelvis, att det måste anses som en
vinst att lekmannaelementet i stadsdomstolarna förstärkes på föreslaget
sätt. Svea hovrätt yttrar, att det enligt nuvarande åskådningssätt utan tvivel
måste betraktas som en olägenhet, att avgörandet i stora grupper icke
bagatellartade brottmål i städerna är undandraget lekmännens medverkan.
Statsåklagaren i Stockholm framhåller, att erfarenheterna av nämnds medverkan
i grova brottmål i städernas rättsskipning varit goda och att anledning
att icke anlita nämnd i stadsdomstolarna i större utsträckning än för
närvarande därför icke föreligger ur rättssäkerhetssynpunkt. En minoritet
inom Stockholms rådhusrätt förklarar sig uttryckligen dela utredningens
synpunkter beträffande ökat användande i rådhusrätt av nämnd i brottmål.
En minoritet inom Göteborgs rådhusrätt anser visserligen att flerta 4

Dihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 172

Kungi. Maj. ts proposition nr 172 år 1957

let tredomarbrottmål skulle kunna avgöras av en lagfaren domare utan
nämnd men vill icke motsätta sig utredningens förslag särskilt som erfarenheterna
från nämnds medverkan i grövre brottmål varit goda samt förslaget
måste anses följdriktigt och stå i god överensstämmelse med de principer
för straffrättsskipningen, som kommit till uttryck i samband med rättegångsreformens
genomförande. Att erfarenheterna av nämnds medverkan
i rådhusrätts handläggning av grövre brottmål varit goda, vitsordas även av
andra remissinstanser, t. ex. 1955 års domarutredning.

Vad sedan angår de remissinstanser, som intager en kritisk hållning till
vidgat lekmannadeltagande, framhåller 1951 års rättegångskommitté, att ett
stort antal tredomarbrottmål är av så enkel beskaffenhet att det i och för
sig icke finns större anledning att i dessa mål anlita nämndemän som bisittare
än att använda lagfarna domare därtill. Sveriges avdokatsamfund yttrar,
att när man betänker vilka mål förslaget i det stora hela avser, det är
svårt att instämma i utredningens uttalande, att det skulle vara en brist i
nuvarande ordning att stora grupper av vanligen förekommande brottmål är
undandragna lekmännens medverkan. Några klagomål över denna förmenta
brist har samfundet aldrig hört talas om. Jämväl andra remissmyndigheter,
bl. a. Göteborgs rådhusrätt (majoriteten) och rådhusrätten i Malmö anser
utredningens berörda uttalande ogrundat.

Styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare (majoriteten) delar i princip
utredningens uppfattning om betydelsen av lekmannadeltagande i straffrättsskipningen
men anser det icke vara ur vägen att diskutera om värdet
av lekmäns deltagande är detsamma i alla slags brottmål. Redan ett ytligt
studium av lagstiftningen i främmande länder visar, framhåller styrelsen,
att lekmannainflytandet där främst förekommer i de grova brottmålen. I
brottmål med bötesstraff eller kortvariga frihetsstraff är lekmannainflytandet
svagare och ibland obefintligt. Sålunda dömes i Danmark i betydande
omfattning till böter eller kortvarigt frihetsstraff av en domare utan medverkan
av lekmän. I Norge dömer förhörsret (en domare jämte ett rättsvittne)
i ej ringa utsträckning till frihetsstraff. Styrelsen instämmer i utredningens
uttalande om den goda erfarenheten av nämnds medverkan i rättsskipningen
i städerna i de svårare brottmålen. Det är dock icke utan vidare
givet att denna goda erfarenhet talar för ett vidgat användande av nämnd.
Den goda erfarenheten kan måhända bero just på att nämndens medverkan
varit begränsad till ett förhållandevis ringa antal mål av mera allmänt intresse,
i vilka bedömningen av personliga förhållanden spelar en väsentlig
roll. Styrelsen håller för troligt, att en utvidgning av nämndens medverkan
med fördel skulle kunna genomföras beträffande vissa grupper av mål, t. ex.
mål om ansvar för rattfylleri och annan grov brottslighet i trafiken. Att på
eu gång utvidga nämndens medverkan till att avse praktiskt taget alla brottmål
vid rådhusrätterna innebär enligt styrelsens uppfattning betydande risker.
De av utredningen nämnda siffrorna på antalet tredomarbrottmål och
nämndmål vid rådhusrätterna talar här sitt tydliga språk. När styrelsen ställer
sig tveksam till utredningens förslag att överföra alla nuvarande tredo -

Kungl. Maj.is proposition nr 172 år 1957

niarbrottmål till nämndmål, beror detta mycket på att styrelsen hyser oro
för att de medverkande lekmännen icke kommer att för alla dessa mål visa
samma intresse som för de nuvarande nämndmålen.

Även Stockholms rådhusrätt (majoriteten) anser, att erfarenheterna av
nämnds medverkan i grövre brottmål i stort sett varit goda. Rådhusrätten
ställer sig dock avvisande till tanken på vidgat lekmannadeltagande. Förarbetena
till rättegångsbalken ger enligt rådhusrättens mening vid handen, att
man i regel funnit nämndinstitutionen vid stadsdomstolarna speciellt lämpad
för grövre brottmål men att man ansett en vidgad användning därav i städernas
rättsskipning förenad med betydande svårigheter och olägenheter.
Denna inställning anser rådhusrätten alltjämt vara riktig. Rådhusrätten fortsätter: Såsom

tidigare nämnts synes man inom utredningen ha utgått från att
juristkollegialitet i tredomarbrottmål innebär en god organisation, medförande
ett uppfyllande av rättssäkerhelskravet. Trots detta har utredningen
funnit angeläget att genom införande av lekmannaelement i domstolen söka
vidga dess fond av allmän livserfarenhet. Det må i anledning härav framhållas
att, då det gäller bevisprövning i smärre brottmål, två erfarna och tränade
juristdomare otvivelaktigt måste anses ha större möjlighet än deras
ersättare enligt förslaget, ett fåtal nämndemän, att företaga en logiskt riktig
och objektiv bevisvärdering. Vissa specialmål ligga därtill, enligt vad förut
antytts, så helt vid sidan av en lekmans sedvanliga erfarenhet, att särskilda
svårigheter kunna uppkomma vid nämndens bevisprövning. Ytterligare må
framhållas, att frågan om val av brottspåföljder regelmässigt torde spela
en betydligt blygsammare roll i tredomarbrottmålen än i de grövre brottmålen.
—

Vunna erfarenheter av nämnds medverkan i brottmål ge vid handen, att
smärre mål av mindre betydelse sällan ha förmåga att väcka nämndens intresse.
Detta förhållande är väl värt att uppmärksamma, då det gäller förslag
att införa lekmannaelement i tredomarbrottmålen. Otvivelaktigt kan
därav följa en viss svårighet att bemanna nämnden i dessa mål med goda
krafter. Denna svårighet växer betydligt i styrka då det, såsom i Stockholm
torde komma att bli fallet, gäller att utöka den redan befintliga, i och för sig
omfattande nämndemanskadern med ytterligare ett eller annat hundratal
personer.

Med hänsyn till nu angivna förhållanden finner rådhusrätten lekmannaelements
införande i tredomarbrottmål vid rådhusrätt icke kunna motiveras
av något i rättssäkerhetskrav grundat behov av att tillföra domstolarna
allmän livserfarenhet.

Det återstår att till bedömande upptaga frågan, huruvida ett införande av
lekmannaelement i mål av nu ifrågavarande slag skulle kunna motiveras av
ett behov av ökat förtroende hos allmänheten för rättsvården i riket. Motsvarande
fråga hade, så vitt angår de grövre brottmålen, aktualitet, då i samband
med rättegångsreformens genomförande lekmannainflytande tillskapades
i dessa mål. Sannolikt hade den då tillkomna nämndreformen sin största
och mest djupgående betydelse just därutinnan att ed sådant behov fylldes.
Men här som i tidigare berörda hänseenden råder eu påtaglig skillnad mellan
grövre brottmål och tredomarbrottmål. De förra ha i''regel på ett helt
annat sätt än de senare till sina verkningar cn ingripande betydelse för individerna
och hela samhället. Såsom tidigare antytts kan man icke förutsätta,

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

att rättsvården i fråga om de mindre brottmålen uppbäres av ett allmänhetens
intresse på samma sätt som dylika mål av grövre slag. Något behov
av ökat allmänt förtroende för rättsskipningen i tredomarbrottmål har icke
visats föreligga.

Rådhusrätten tillfogar, alt mot ökat lekmannadeltagande talar även den
omständigheten att lekmäns medverkan tynger såväl organisationen som
domstolsarbetet.

De synpunkter, som anlagts av Stockholms rådhusrätt, återkommer och
utvecklas stundom närmare i andra remissvar. Göteborgs rådhusrätt (majoriteten)
framhåller sålunda på tal om nämndens betydelse för påföljdens
bestämmande, att i tredomarbrottmål frihetsstraff huvudsakligen förekommer
i rattfyllerimål. Med den praxis, som råder på detta område, torde lekmännens
medverkan ha mycket ringa betydelse för påföljdens bestämmande.
Sveriges juristförbund understryker, att komplicerade frågor rörande val av
påföljd huvudsakligen förekommer i de grövre brottmålen, där de får särskild
vikt när det gäller unga brottslingar. Även föreningen Sveriges stadsfiskaler
ifrågasätter om det kan anses påkallat med nämnds medverkan i
tredomarbrottmålen med hänsyn till att påföljden i det stora flertalet fall
stannar vid böter.

Göteborgs rådhusrätt (majoriteten) betonar värdet av alt den juristkollegiala
sammansättningen bibehålies i trafikmålen med hänsyn till den civilrättsliga
bakgrunden i dessa mål.

Såväl Göteborgs rådhusrätt (majoriteten) som rådhusrätten i Malmö hävdar,
att intresset att genom lekmannadeltagande öka förtroendet för straffrättsskipningen
i städerna är tillräckligt tillgodosett genom nämnds medverkan
i grövre brottmål. Rådhusrätten i Malmö tillfogar, att rådhusrätterna
i sin kollegiala sammansättning i liög grad åtnjuter allmänhetens förtroende.
Enligt rådhusrättens mening framgår detta av den officiella fullfölj
dsstatistiken. Från rådhusrätterna fullföljes procentuellt avsevärt lägre
antal mål än från häradsrätterna. Att förtroendet icke är alldeles ogrundat,
kan enligt rådhusrättens uppfattning utläsas av statistiken över ändringsfrekvensen,
som avsevärt accentuerar nämnda skillnad till rådhusrätternas
favör.

Farhågor för att tredomarbrottmålen icke skall fånga nämndens intresse
i samma grad som de grövre brottmålen med därav följande svårigheter att
rekrytera nämnden framföres även av Sveriges juristförbund.

Göteborgs rådhusrätt (majoriteten) behandlar de olägenheter, som en
utökning av nämndemanskadern kan förorsaka, särskilt för de större rådhusrätternas
del. För närvarande har i Göteborg nämndemännen ordinarie
tjänstgöring en gång var fjärde vecka. Att utsträcka den ordinarie tjänstgöringen
i nämnvärd grad härutöver finner rådhusrätten vara vanskligt och
innebära alltför stora krav på nämndemännen. Man kan därför icke, såsom
utredningen gjort, utgå från att varje nämndeman tjänstgör så mycket som
.50 gånger om året. Antalet nämndemän torde till följd härav komma att be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

höva ökas med mera än en tredjedel. En sådan ökning av antalet nämndemän
kommer emellertid i viss mån i strid med det av utredningen själv
framhållna intresset att icke öka nämndemännens antal i sådan grad, att
det leder till försvagande av nämndens ställning genom alt nämndemansuppdraget
förlorar i anseende.

Rådhusrätten i Malmö påpekar slutligen, att den synpunkten att orts- och
personkännedom skall vara företrädd i domstolen torde sakna betydelse åtminstone
för de större rådhusrätternas del. En liknande uppfattning tillkännagives
även av Sveriges juristförbund och en ledamot av Stockholms
stads rätts- och polisdirektion.

Vad angår formen för ett vidgat lek mannadeltagande
har utredningens förslag att differentiera nämndens storlek efter målens
beskaffenhet godtagits eller lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser.
En minoritet inom Stockholms rådhusrätt uttalar sin anslutning till utredningens
uppfattning att rådhusrätt i flertalet lindrigare brottmål kan utan
åsidosättande av rättssäkerheten sammansättas med ett fåtal domare. Att
regelmässigt använda stor nämnd i lindrigare brottmål är ägnat att tynga
handläggningen och förty mindre lämpligt med hänsyn till kraven på snabbhet
och effektivitet. 1955 års domarutredning finner likaledes förslaget att
variera nämndens storlek efter målens beskaffenhet vara välgrundat.

En del remissinstanser intager emellertid en kritisk hållning till lekmannamedverkan
i form av en fåtalig nämnd. Rådhusrätten i Malmö erinrar om
att man under förarbetena till nya rättegångsbalken framhöll vikten av att
olika folkgrupper blev företrädda i nämnden så att dennas folkliga anknytning
blev så allsidig som möjligt. Detta kan enligt rådhusrättens mening
icke bli fallet i eu fåtalig nämnd. Sveriges juristförbund anser, att den fullsuttna
nämnden har sitt värde genom att problemen blir diskuterade i eu
förhållandevis stor personkrets. Värdet av den föreslagna mindre nämnden
är ur denna synpunkt obetydligt. I stort sett samma uppfattning tillkännagives
av föreningen Sveriges stadsfiskaler.

Likartade synpunkter utvecklas närmare av en ledamot av Stockholms
stads rätts- och polisdirektion. Denne framhåller inledningsvis, att ett utbyte
av två skolade domare mot lika många lekmän innebär eu försvagning
ur rättssäkerhetssynpunkt redan av det skälet att man icke av lekmännen
kan förvänta samma förmåga till eu riktig och objektiv tolkning av lagen
som av en för sitt yrke utbildad och genom sitt ämbete erfaren jurist. Härtill
kommer, fortsätter denne ledamot, den betydelsefulla omständigheten,
att nämndemännen väljes av en partipolitiskt sammansatt representation
och all valet sker med hänsyn till vederbörandes partipolitiska hemortsrätt
samt att i realiteten mången gång hänsyn tages främst till vederbörandes
möjlighet att offra den lid, som nämndemannauppdragets rätta fullgörande
kräver. Nämndemännen hör för övrigt icke hava någon speciell utbildning
för sina uppdrag utan deras uppgift är alt representera lekmännens mera

Kungl. Maj. ts proposition nr 172 år 1957

allmänna syn på företeelser av det slag, som förekommer till behandling i
de olika broltmålen. Men lekmännens allmänna syn i dylikt avseende
är ingalunda enhetlig utan varierar starkt med hänsyn till bland annat
yrke, socialgrupp och inställning till livets mångskiftande företeelser.
För att ett lekmannabedömande vid handläggningen av ett brottmål
skall bliva allsidigt, är det därför nödvändigt, att nämndens kvantitativa
sammansättning blir relativt stor. Genom medverkan av en fåtalig nämnd
blir bedömningen av den åtalade gärningen på helt annat sätt slumpvis betonad
än om gärningen bedömes av en jurist med stor nämnd eller av tre
yrkesdomare. Därest vid sidan om juristdomaren finnes en nämnd om endast
två personer med i verkligheten individuell rösträtt måste detta innebära,
att den objektivitet och sakkunskap, som utmärker vår domarkår,
ingalunda alltid blir den avgörande faktorn vid en gärnings bedömning. Det
sakkunniga bedömandet kan få vika för ett lekmannainflytande av icke allsidig
natur.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund kommer in på i viss mån besläktade
tankegångar i samband med en allmän värdering av förslaget ur rättssäkerhetssynpunkt.
Till en början framhåller styrelsen, att förslaget innebär
ett överförande av tredomarbrottmålen till en domstol med mindre kvalificerad
sammansättning än den nu föreskrivna och att reformen därför medför
en viss försvagning ur rättssäkerhetssynpunkt. Ä andra sidan medför
även den nuvarande eftersläpningen i målavverkningen enligt styrelsens mening
sådana olägenheter bl. a. ur rättssäkerhetssynpunkt att en ändring är
nödvändig, även om den i och för sig skulle innebära en viss icke alltför
stark minskning av den enskildes rättsskydd. Styrelsen erinrar om att 1951
års rättegångskommitté i sitt år 1953 framlagda betänkande angående utvidgning
av ensamdomarkompetensen föreslog den begränsningen att ensamdomare
icke skulle äga döma till frihetsstraff. Då motsvarande begränsning
icke skall gälla den nu föreslagna domstolen beror detta uppenbarligen
på att utredningen ansett den omständigheten att man sätter två lekmän
vid sidan av den lagfarne domaren innebära en så väsentlig förstärkning,
att någon fara för rättssäkerheten icke uppstår. Härefter fortsätter styrelsen:

Bedömandet av denna fråga beror naturligtvis i hög grad på vad man har
för uppfattning om värdet av lekmäns deltagande i straffrätlsskipningen
över huvud taget. Det är icke styrelsens avsikt att nu upptaga delta spörsmål
till behandling; några erinringar synas emellertid hefogade. Såvitt styrelsen
kan finna präglas utredningens betänkande i nu förevarande avseende av
en viss ensidighet. Fördelarna med lekmannainslaget framhållas och understrykas,
medan intet nämnes om de nackdelar och svagheter som dock otvivelaktigt
vidlåda systemet med lekmannadomare. När man från skilda håll
framhåller lekmäns goda förutsättningar för prövning och värdering av
bevisning, är detta visserligen så till vida riktigt att en erfaren och klok lekman
ej sällan besitter eu människokännedom, som väl kan jämföras med
och stundom överträffar många yrkesdomares. Å andra sidan bör man icke
förbise att lekmän ofta äro benägna att känna sig övertygade på alltför svaga
grunder; de beakta ej alltid till fullo den gamla domarregeln »Det är icke allt
sant som sanning är likt». Den utbildning och skolning som yrkesdomaren

Kungl. Maj. ts proposition nr 172 år 1957

fått gör honom mera skeptisk, även mot sin egen förmåga att bedöma vad
som är sant, och detta är ur rättsskipningens synpunkt värdefullt.

Även i många andra avseenden skulle en närmare analys av å ena sidan
juristernas och å andra sidan lekmännens förutsättningar för utövande av
domarverksamhet kunna erbjuda åtskilligt av intresse. Någon sådan analys
skall emellertid icke här göras. Vid bedömande av det nu remitterade förslaget
är det emellertid särskilt en synpunkt, som icke bör förbises. Medan
statsmakterna genom uppställande av kompetenskrav, genom föreskrifter
om utbildning och genom prövning av domaraspiranternas lämplighet skapat
en — självfallet icke hundraprocentigt effektiv — men dock ganska god
garanti för upprätthållande av yrkesdomarkårens kvalitet, saknas motsvarande
garantier i fråga om lekmannadomarna. De kommunala nämndemansvalen
innebära icke tillnärmelsevis samma garanti för ett lämpligt urval som
vad fallet är i fråga om de lagfarna domarna. Visserligen torde valkorporationerna
ägna nämndemansvalen stor omsorg, och flertalet nämndemän motsvarar
säkerligen högt ställda krav, men det har dock icke kunnat undvikas
att även för uppgiften mindre lämpade, stundom rentav olämpliga personer
valts till nämndemän. Även med fullt erkännande av nämndemanskårens
genomsnittligt höga standard måste man därför räkna med en viss heterogenitet.
Detta förhållande spelar eu jämförelsevis underordnad roll, när den
i ett visst mål tjänstgörande nämnden består av ett något så när stort antal
ledamöter. Om man däremot inför nämnder med endast två ledamöter, kan
det angivna förhållandet icke frånkännas betydelse.

Efter övervägande av stadsdomstolsutredningens förslag vill styrelsen såsom
sin uppfattning uttala följande: Någon anledning att befara att förslagets
genomförande skulle allvarligt äventyra rättssäkerheten föreligger icke.
Troligen skulle de nuvarande tredomarbrottmålen efter överförande till tvåmansnämnden
i det stora hela komma att behandlas på ett fullt tillfredsställande
sätt. Den möjligheten att två nämndemän skulle döma eu medborgare
till frihetsstraff, t. o. in. långvarigt sådant, kan emellertid ur rättssäkerhetssynpunkt
icke godtagas. Vill man icke anförtro eu lagfaren ensamdomare
denna behörighet — och denna ståndpunkt är enligt styrelsens mening
riktig — kan det an mindre ifrågakomma att ge samma behörighet åt
två lekmän, därvid behörigheten till råga på allt skulle kunna utövas i strid
mot en lagfaren domares mening. Styrelsen anser sig därför icke kunna tillstyrka
förslaget i den utformning det fått i betänkandet.

Även frågan o in antalet ledamöter i den mindre n ä m nd
e n ägnas livligt intresse av remissinstanserna. Utredningens förslag att
den mindre nämnden skall bestå av två ledamöter har godtagits eller lämnats
utan erinran av riksåklagarämbetet, en ledamot av hovrätten över
Skåne och Blekinge, en minoritet inom Stockholms rådhusrätt, statsåklagarna
i Stockholm, Göteborg och Malmö, ordföranden i 1955 års domarn Iredning,
svenska stadsförbundet, Stockholms stads rätts- och polisdirektion
(majoriteten) samt socialstyrelsen och sjöfartsstyrelsen, såvitt dessa båda
myndigheter haft att yttra sig över förslaget. Riksåklagarämbetet framhåller,
att några avgörande principiella skäl icke kan åberopas till stöd för
ståndpunkten att tre ledamöter är att föredraga framför två. De farhågor,
som uttalats, alt lckmannainflytandet med endast två ledamöter i nämnden
skulle komma att bli alltför stort, torde icke vara grundade. Med hänsyn
härtill och då alternativet med två ledamöter i nämnden har påtagliga eko -

Kurtgl. Maj:ts proposition nr 172 år 1957

nomiska och organisatoriska fördelar, anser ämbetet att företräde bör ges
åt detta alternativ. Vissa av de uppräknade remissinstanserna har dock endast
efter tvekan anslutit sig till utredningens ståndpunkt i denna del. Som
exempel härpå kan nämnas minoriteten inom Stockholms rådhusrätt. Denna
håller visserligen före att det icke har någon väsentlig betydelse för förhållandet
mellan den lagfarne domaren och lekmännen om antalet sättes till
två eller tre. I jämförelse med utredningens förslag synes dock en sammansättning
med tre nämndemän kunna innefatta en större allsidighet hos
domstolen. Genom den föreslagna domförhetsregeln kan emellertid mål,
vilka i allmänhet skall behandlas av domstol med en mindre nämnd under
vissa förutsättningar i stället upptagas till behandling i den större sammansättningen.
Härvid synes vara av viss betydelse att en icke oväsentlig skillnad
i antalet nämndemän ernås i de olika nämndsammansättningarna.
Skulle en sänkning av antalet nämndemän i den större sammansättningen,
vilket ifrågasatts, framdeles komma att ske synes enligt minoritetens mening
skillnaden mellan ett antal av tre nämndemän och ett minskat antal
nämndemän i den större nämnden bli alltför ringa. Efter dessa överväganden
ansluter sig minoriteten, ehuru med tvekan, till utredningens förslag att
antalet nämndemän i den mindre sammansättningen sättes till två. En viss
tveksamhet i bedömningen av den nu behandlade frågan ådagalägges även av
statsåklagarna i Stockholm och Göteborg.

I valet mellan två eller tre ledamöter med kollektiv rösträtt i den mindre
nämnden har det senare alternativet förordats av samtliga hovrätter, överbefälhavaren,
såvitt denne haft att yttra sig över förslaget, Stockholms rådhusrätt
(majoriteten), eu minoritet inom Göteborgs rådhusrätt, 1951 års
rättegångskommitté, 1955 års domarutredning (majoriteten), föreningen
Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges advokatsamfund
och Sveriges juristförbund. Till stöd för denna ståndpunkt åberopas
vanligen ett eller flera av följande skäl, nämligen att domstolsformen
en lagfaren ledamot och tre nämndemän redan förekommer i häradsrätterna,
att det är föga konsekvent att tillägga en rådhusrätt bestående av lagfaren
domare och två nämndemän vidsträcktare befogenheter än en häradsrätt
med lagfaren domare och tre nämndemän, att man icke bör, innan slutlig
ståndpunkt tagits till hela frågan om underrätternas sammansättning, införa
nya domstolstyper, i synnerhet icke sådana som så principiellt skiljer sig
från de nuvarande som den av utredningen föreslagna, att frågan om individuell
eller kollektiv rösträtt för nämndemän först bör avgöras, innan en
nämnd med allenast två ledamöter inrättas, att det lagfarna elementet
skulle med det av utredningen förordade alternativet i alltför hög
grad försvagas till men för rättssäkerheten, att eu nämnd icke bör kunna
bestämma målets utgång, med mindre den kan sägas ge uttryck för eu någorlunda
fullödig lekmannaopinions syn på saken, att den mångsidighet i
synpunkter, som den nuvarande sammansättningen i tredomarbrottmål företräder,
knappast uppväges av en organisation med en juristdomare jämte
tvåmansnämnd, att den ökning av antalet nämndemän, som erfordras om tre

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

nämndemän medverkar i siället för två, icke i mera väsentlig grad inverkar
på möjligheterna att rekrytera nämnden med lämpliga personer samt
att ekonomiska och organisatoriska skäl icke bör vara avgörande i en för
rättsvården viktig fråga. Någon gång åberopas även att intresset att ortsoch
personkännedom finnes företrädd i domstolen bättre tillgodoses med eu
tremansnämnd.

Föreningen Sveriges häradshövdingar utvecklar några av dessa skäl på
följande sätt:

Principiellt torde det vara lika oegentligt att tala om eu nämnd bestående
av två personer som om eu nämnd bestående av en person. Nämnd blir i båda
fallen allenast en benämning på lekmannaelementet i domstolen. Utredningens
tvåmansnämnd blir, även om den kollektiva rösträtten såsom föreslagits
bibehålies, till karaktär och funktion väsensskild från den domstolsnämnd
som sedan århundraden funnits i den gamla häradsnämnden och som
med nya rättegångsbalken införlivades med rådhusrätternas sammansättning
i vissa brottmål. I viss, ehuru mindre, mån kan visserligen så sägas
vara förhållandet även med den nuvarande tremansnämnden i häradsrätterna
på grund av dess ringa antal medlemmar, men karaktärsskillnaden
mellan den fullsuttna nämnden och tremansnämnden samt den sistnämnda
institutionens möjligheter att utgöra förankringsgrund för allmänhetens tilltro
till rättskipningen ha icke kommit i blickpunkten och ha ej heller kunnat
med tillräckligt mått av säkerhet urskiljas till följd av att dess funktion
varit inskränkt till rena bagatellmål, vilkas avgörande sker rutinmässigt och
endast i ringa utsträckning fångar allmänhetens intresse. Detta kan vara
anledningen till att inga olägenheter försports av anordningen med tremansnämnd.
Helt annorlunda förhållanden komma emellertid att inträda, om
den mindre nämnden får behörighet i mål av den karaktär, varom nu är
fråga. Det är därför allt skäl att gå fram med försiktighet vid bestämmandet
av antalet ledamöter i den mindre nämnden och att ej nedpressa det till ett
absolut minimum. I detta sammanhang må också framhållas att tillskapandet
av en tvåmansnämnd, vars kollektiva rösträtt — såsom utredningen också
antytt — i realiteten knappast alls skiljer sig från individuell rösträtt vid
avgörandena, måste aktualisera den omstridda frågan om kollektiv eller individuell
rösträtt för lekmännen i domstolarna och faktiskt innebär ett
ståndpunktstagande till förmån för den sistnämnda. Det synes föga lämpligt
att ens i någon mån föregripa lösningen av detta spörsmål, på vilket
föreningen ej anser sig hava anledning att närmare ingå i nu förevarande
läge, då det gäller att, i syfte att komma till rätta med ett akut krisproblem,
lösa en ur sitt sammanhang utbruten del av den större frågan om de allmänna
underrätternas sammansättning.

Stadsdomstolsutredningen har anfört att i fråga om den mindre nämndens
sammansättning valet torde stå mellan två och tre nämndemän. Det
behövs, enligt utredningen, icke fler ledamöter för att åstadkomma det fria
utbyte av och hänsynstagande till olika synpunkter varpå flerdoinarsystemets
företräden vila. Delta uttalande synes föreningen vara väl kategoriskt.
Det kan icke vara riktigt att så reservationslöst lämna ur räkningen domstolslcdamöternas
allmänna kvalifikationer och träning för uppgiften. Man
torde få utgå ifrån alt kompetensen i allmänhet är större hos en tremansdomstol
som består av enbart yrkcsdomarc än hos eu domstol med en yrkesdomare
och två lekmän. Kvaliteten hos de personer som stå till förfogande
som nämndemän kan vara ganska växlande. Eu domstol, vari ingår nämnd,
har därför större förutsättningar alt på ett fullgott sätt fylla sin uppgift,

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

om nämndens ledamöter icke äro alltför få. Med hänsyn härtill kan även
tre ledamöter understundom vara ett alltför ringa antal i åtskilliga så kallade
lindrigare brottmål, i vilka det av olika skäl ej kan komma ifråga att
tillkalla stor nämnd. Föreningen anser emellertid att skäl föreligga för att
pröva systemet med en mindre nämnd av tre personer med det föreslagna
behörighetsområdet under förutsättning att stor nämnd verkligen tillkallas
i de fall, då utredningen ansett alt så bör ske.---Däremot kan förening en,

såsom förut angivits, icke tillstyrka en tvåmansnämnd. Vissa skäl av principiell
art för denna ståndpunkt ha redan berörts. Föreningen kan icke dela
utredningens åsikt, att det icke innebär någon väsentlig ändring i förhållandet
mellan det lagfarna elementet och lekmännen om antalet minskas från
tre till två. Detta beror icke enbart på den trots allt förefintliga — låt vara
ej alltför påtagliga — skillnaden vid omröstning till dom. Icke heller grundas
föreningens uppfattning på att orts- eller personkännedomen skulle bli
större med tre i nämnden. Den är ofta ganska ringa även i en nämnd på
nio personer och torde oftast icke spela någon större roll, ehuru den ej får
helt förbises. Den väsentliga ändringen i lekmannaelementets inflytande och
därmed i nämndens funktionsduglighet vid en minskning från tre till två
ligger på ett annat plan. Här göra sig samma synpunkter gällande som de
vilka varit avgörande för att man i de grövre brottmålen allmänt ansett det
vara erforderligt med stor nämnd. Nämnden skall kunna påverka avgörandet
genom att ge uttryck för en någorlunda fullödig lekmannaopinions syn på
saken och genom att vid överläggningen tillföra domstolen synpunkter på
saksammanhang, på bevisbedömningen och på valet av reaktionsform, vilka
grundas på förtrogenhet med olika verksamhetsformer och levnadsförhållanden
samt på allmän livserfarenhet och människokännedom. Den skall
härigenom både komplettera och balansera juristdomaren. Det synes föreningen
vara uppenbart att en nämnd av två personer har mindre möjligheter
än en nämnd på tre att fylla en sådan funktion i en icke ringa del av
de mål, vari den enligt förslaget skall tjänstgöra. Det kan förtjäna framhållas
alt det även i trafikmålen, som väl komma att bli det huvudsakliga verksamhetsfältet
för den mindre nämnden, kunna uppstå svårigheter att få en
lämpligt sammansatt nämnd på två personer, icke minst i städerna, där en
proportionellt mycket stor del av nämndemännen lära vara i pensionsåldern.

Till stöd för sitt förslag i denna del har utredningen egentligen endast åberopat,
att det vore ett starkt intresse, särskilt i storstäderna, att hålla nere
antalet nämndemän samt kostnaderna för nämnden. Denna synpunkt kan
icke godtagas. För häradsrätternas del kommer reformen, om den blir genomförd
även där, afl medföra en minskning av det erforderliga antalet
nämndemän även om den mindre nämnden består av tre personer. I städer
med rådhusrätt medför visserligen förslaget en icke obetydlig ökning av
nämndemannakåren i förhållande till nuläget men den skulle icke heller där,
om man ställer den i relation till antalet mål och invånarantal, bli större än
i domsagorna. Det finnes därför icke grundad anledning antaga, vare sig att
det skulle bli svårt att rekrytera erforderligt antal nämndemän, om tre skola
tjänstgöra i den mindre nämnden, eller att för sådant fall nämndemansuppdraget
skulle förlora i anseende. Vad kostnaden beträffar torde reformen,
även med tre i den mindre nämnden, för de större städerna innebära en icke
oväsentlig minskning i jämförelse med vad det skulle kosta att bibehålla den
nuvarande organisationsformen. I varje fall är emellertid skillnaden i kostnad
mellan alternativet tre och alternativet två i den mindre nämnden icke
av den storleksordningen, att den får tillåtas påverka valet i en för rättsvården
viktig fråga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

Svea hovrätt yttrar i denna fråga:

Hovrätten finner emellertid att mycket starka betänkligheter inställa sig,
om antalet nämndemän i den mindre nämnden sättes så lågt som till två.
Särskilt vill hovrätten peka på det förhållandet att den av utredningen föreslagna
tvåmansnämnden skulle icke blott fä ett avsevärt mycket större kompetensområde
än som är tillagt den nuvarande tremansnämnden vid häradsrätt
utan även komma att deltaga i avgörandet av regelmässigt mera svårbedömda
mål än dem som ansetts kunna anförtros åt dylik tremansnämnd.
Vidare är uppenbart att ett utbyte av två av de tre juristerna (yrkesdomarna)
i de nuvarande tredomarsammansätlningen mot lika många lekmän
innebär en sådan försvagning av domstolen att rättssäkerheten kan komma
att lida förfång därav. Härvid bör bland annat beaktas att enligt utredningens
förslag under tvåmansnämndens behörighet faller även enskilt anspråk
med anledning av brottet. De synes föga tillfredsställande att exempelvis i
skadeståndsfrågor, i vilka ofta ganska invecklade juridiska problem — kausalitetsspörsmål
in. m. — möta, den lagfarne domarens mening skulle kunna
få vika inför en motsatt uppfattning hos allenast två lekmän. Det skall
ej heller bortses från att tvåmansnämnd här i riket saknar historisk förankring.
Nu anmärkta förhållanden kunna enligt hovrättens förmenande sannolikt
befaras leda till att avgöranden av föreslagen domstol med tvåmansnämnd
komma att betraktas med en viss misstro, vilket i sin lur vore ägnat
att undergräva förtroendet för domstolarna i allmänhet.

Mot bakgrunden av vad nu sagts synas de av utredningen anförda skälen
för införande av tvåmansnämnd icke bärande för beslut i föreslagen riktning.
Någon anmärkningsvärd svårighet att finna tillräckligt antal personer,
lämpliga för tjänstgöring som nämndemän, torde — även om antalet
ledamöter i den mindre nämnden, i överensstämmelse med den för rättsskipningen
på landet gällande ordningen, bestämmes till tre — icke komma att
föreligga. Vad beträffar kostnaderna för nämnden är det visserligen självklart
att dessa böra — såvitt sig göra låter — hållas nere; i förevarande
fall, som rör en rättsvårdsfråga av vikt, kunna besparingssynpunkterna
dock icke tillmätas någon avgörande betydelse. Skulle en ökning av antalet
ledamöter i den mindre nämnden utöver det av utredningen föreslagna antalet
uppkalla invändningar av en eller annan grund, torde i varje fall besparingar
utan olägenhet för rättsskipningen kunna vinnas genom nedskärning
av antalet ledamöter i den större rådhusrättsnämnden till exempelvis
sex eller fem, något som även skulle underlätta nämndens rekrytering (jfr
processkommissionens förslag).

Sveriges advokatsamfund framhåller, att eu väsentlig förstärkning av
skyddet för rättssäkerheten skulle inträda, om antalet ledamöter i den mindre
nämnden bestämmes till tre i stället för två, förutsatt att nämnden skal!
vara enhällig för att överrösta ordföranden.

Slutligen må nämnas alt i en av Stockholms stads rätts- och polisdirektion
åberopad utredning rörande förslagets ekonomiska verkningar för
Stockholms del gjorts det uttalandet, att det ur ekonomisk synpunkt torde
vara av relativt underordnad betydelse om den mindre nämnden består av
två eller tre ledamöter.

Del föreslagna k o m petens o in rådet f ö r d e n m i n d r c n ä in nden
bär icke gjorls till föremål för särskild behandling mer än av ett fåtal
remissinstanser. I regel har dessa funnit den föreslagna gränsen för den

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

mindre nämndens behörighet ändamålsenlig. En minoritet inom Stockholms
rådhusrätt uttalar sålunda att avgränsningen uppåt av de mål, som skall
avgöras av den mindre sammansättningen, är lämpligt vald, och den av
utredningen förslagna regeln, genom vilken alla brottmål kan handläggas
med den större sammansättningen och bestämmelsen om mindre sammansättning
i enklare mål utformas såsom ett undantag från huvudregeln, synes
smidig. Vissa olägenheter kan väl uppkomma vid tillämpning av regeln,
såsom när under en påbörjad huvudförhandling med den mindre sammansättningen
fråga om hänskjutande till den större sammansättningen uppkommer.
Denna omständighet bör emellertid icke lägga hinder i vägen fölen
regel, vilken framstår såsom synnerligen lämplig med hänsyn till kravet
på domstolssammansättning allt efter beskaffenheten av det ingripande, som
kan bli aktuellt. Även föreningen Sveriges häradshövdingar finner gränsdragningen
lämplig, under förutsättning att den mindre nämnden ej kommer
att bestå av färre än tre ledamöter. Föreningen betonar tillika önskvärdheten
av att man fullt ut begagnar sig av den möjlighet som kommer
att stå till buds att tillkalla stor nämnd i de av utredningen angivna fallen,
nämligen då utgången av målet kan — utöver det straff som upptages i
straffskalan — ha för den enskilde djupt ingripande verkningar samt då
bevisningen i målet kan förväntas bliva omfattande eller svårbedömbar. Den
föreslagna gränsdragningen godtages även av Svea hovrätt och hovrätten för
Västra Sverige.

Hovrätten för Nedre Norrland är kritiskt inställd till en fix övre gräns
för den mindre nämndens behörighet. Fn uppdelning av brottmålen med
hänsyn till straffskalorna kan enligt hovrättens mening knappast vara av
betydelse då det gäller att bedöma ett måls svårighetsgrad. Mål om ansvar
för brott, som högst kan medföra fängelsestraff, är ej sällan väl så invecklat
och svårbedömbart som ett mål rörande brott, varå kan följa straffarbete.
Ur den tilltalades synpunkt och för det allmänna rättsmedvetandet
kan också värdet av betryggande lekmannainflytande framstå lika starkt i
det ena slaget av mål som i det andra. Om, vilket måste vara det riktiga,
rättssäkerheten tages till utgångspunkt saknas så snart frihetsstraff ifrågakommer
för ett brott bärande skäl att göra lekmannainslagets styrka beroende
av huruvida straffet skall vara fängelse eller straffarbete eller av
strafftidens längd. Hovrätten förordar i stället en för alla nämndmål enhetlig
regel av innebörd, att antalet ledamöter i nämnden skall vara förslagsvis
minst tre och högst fem. Den praktiska följden av en sådan generell
regel torde enligt hovrättens mening bli att i enklare mål anmodas deltaga
endast tre nämndemän, medan i mål av vidlyftig eller eljest mera anmärkningsvärd
beskaffenhet inkallas fyra eller fem nämndemän. På tal om
vilka omröstningsregler som i så fall skall gälla framhåller hovrätten som
en tänkbar lösning att då i nämnden yppas annan mening än ordförandens,
nämndens mening skall gälla om alla nämndemännen är ense eller, då i
nämnden är flera än tre, om minst tre av fyra eller minst fyra av fem nämndemän
har sammanstämmande uppfattning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

Sveriges juristförbund, som dock i princip godtager den av utredningen
föreslagna gränsdragningen, anser att denna är onödigt stel. Möjlighet bör
enligt förbundets mening skapas att inkalla liten nämnd i stället för stor,
då det är uppenbart att frihetsstraff ej ifrågakommer.

Utredningens tanke att domstolen skall beakta parternas önskemål i fråga
om domstolens sammansättning kritiseras av Sveriges juristförbud. Enligt förbundets
uppfattning bör part icke få inverka på frågan om domstolens sammansättning,
eftersom helt obehöriga önskemål i så fall lätt kan bli .avgörande.
Särskilt i mindre städer skulle det vara olyckligt om part hade möjlighet
att inverka på domstolens sammansättning.

Rådhusrätten i Malmö menar, att den förhandsprövning, som enligt förslaget
skall äga rum för avgörande av om ett mål, i vilket mindre nämnd
i och för sig är behörig, likväl bör handläggas med stor nämnd, är en föga
tilltalande anordning och strider mot rättegångsbalkens principer. Den är
också mycket oläglig i de rådhusrätter, som arbetar på avdelningar, särskilt
då målen lottas på åklagare redan vid förundersökningens början.

Vissa remissinstanser riktar kritik mot utredningens uppfattning att rådhusrätt
utan särskilt stadgande skulle vara behörig att med den för brottmål
föreskrivna sammansättningen pröva talan om enskilt anspråk i sådana
fall då åtalet nedlagts. Sålunda anmärker Göta hovrätt och 1951 års rättegångskommitté,
att utredningens tolkning av 22 kap. 6 § rättegångsbalken
klart strider mot lagtexten. Riktigheten av utredningens tolkning av nämnda
stadgande ifrågasättes även av föreningen Sveriges stadsdomare. Sveriges
advokatsamfund framhåller att — oavsett om utredningens tolkning
på ifrågavarande punkt är riktig eller icke — goda skäl kan anföras för den
uppfattningen att rätten i ett mål, som skall handläggas i den för tvistemål
stadgade ordningen, bör — åtminstone i regel — ha den sammansättning
som är föreskriven för tvistemål. I

I flera remissvar ägnas uppmärksamhet åt organisatoriska
spörsmål. Vad först angår de kvalifikationer, som bör uppställas för
ordföranden i de mindre nämndmålen, understryker en minoritet inom
Stockholms rådhusrätt vikten av att befattningen såsom ordförande besättes
med domare, som har längre tids erfarenhet i domarvärv. Göteborgs
rådhusrätt (majoriteten) förutsätter, att ordföranden skall vara rådman.

Spörsmålet om rådhusrätt i de mindre nämnmålen bör biträdas av jurist
såsom sekreterare beröres i många remissvar. Flertalet av de remissinstanser,
som behandlat detta spörsmål, förutsätter eller förordar, att en jurist
åtminstone i regel ställes till förfogande såsom sekreterare. Denna ståndpunkt
tillkännagives av en minoritet inom Stockholms rådhusrätt, Göteborgs
rådhusrätt (såväl majoriteten som en minoritet), rådhusrätterna i
Malmö, Ystad och Varberg, 1951 års rättegångskommitté, föreningen Sveriges
stadsdomare, Stockholms stads rätts- och polisdirektion och Sveriges
juristförbund.

Minoriteten inom Stockholms rådhusrätt uttalar, att det är ett oefter -

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1957

givligt krav om man skall komma till rätta med missförhållandena i fråga
om målanhopningen vid rådhusrätten, att denna får behålla nuvarande antal
domare och att varje ordförande i de mindre nämndmålen erhåller biträde
av kvalificerad sekreterare.

Minoriteten inom Göteborgs rådhusrätt anser nödvändigt att ordföranden
biträdes av juridiskt skolad sekreterare för att ordföranden icke allt för mycket
skall belastas med rutingöromål och för att domstolen skall kunna arbeta
med beräknad effekt. En liknande bedömning göres av rådhusrätten i
Malmö, 1951 års rättegångskommitté och Sveriges juristförbund.

Styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare (majoriteten) anmärker,
att de organisatoriska frågorna förbigåtts av utredningen. Styrelsen utgår
ifrån att den föreslagna domstolen skall biträdas av en jurist som protokollförare,
eftersom avsikten icke kan antagas vara att ge rådhusrätterna
svagare sammansättning än häradsrätterna. Enligt föreningens mening inrymmer
emellertid rådhusrätternas nuvarande organisation, med undantag
möjligen för Stockholms rådhusrätt, icke några befattningshavare lämpade
att tjänstgöra som protokollförare i de brottmål, som nu liandlägges av tre
juristdomare. Styrelsen anser det nämligen vara mindre god hushållning med
domarkrafter att låta en assessor eller, i de mindre rådhusrätterna, en rådman
nästan uteslutande syssla med protokollföraruppgifter. Det måste även
få olyckliga verkningar på rekryteringen till rådhusrätterna, om den som
söker en tjänst vid rådhusrätt måste räkna med att under en följd av år
huvudsakligen få syssla med protokollföraruppgifter.

Å andra sidan är även den meningen företrädd bland remissinstanserna,
att protokollförar uppgifterna i stor omfattning bör kunna anförtros icke
rättsbildad personal. Hovrätten för Övre Norrland betonar sålunda, att man
vid förslagets genomförande bör beakta att till protokollförare i största utsträckning
nyttjas personal i biträdesgraderna och icke personal med domarkompetens.
Frånsett att i åtskilliga, måhända de flesta fall, med moderna
metoder för protokollering av utsagor icke erfordras juridisk kompetens,
skulle eljest någon större vinning vare sig i fråga om begränsing av
domarkåren eller — icke minst viktigt — i ekonomiskt hänseende ernås.

Under remissbehandlingen har vidare påpekats, att den föreslagna reformen
kräver en viss förstärkning av åklagarkåren. Riksåklagarämbetet framhåller
att förstärkningen blir störst under tiden medan arbetsbalansen avarbetas
men att man även därefter torde få räkna med ett ökat antal åklagare.
Vid de större rådhusrätterna lärer nämligen erfordras ett ökat antal
brottmålsavdelningar jämväl efter det nuvarande arbetsbalans övervunnits,
om man vill hindra uppkomsten av ny arbetsbalans. Icke minst med hänsyn
till den ökande trafiken synes man kunna emotse en ökning av de grupper
av mål, som för närvarande liandlägges av tre juristdomare.

Alt reformen gör en förstärkning av åklagarkåren erforderlig hävdas
också av bl. a. statsåklagarna i Stockholm, Göteborg och Malmö, Stockholms
rådhusrätt, rådhusrätterna i Göteborg och Malmö samt Sveriges juristförbund.
Till stöd härför åberopar vissa av dessa remissinstanser jämväl det

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1957

skälet, att handläggningstiden per mål kommer att öka med den föreslagna
domstolssammansättningen.

Den föreslagna reformens värde ur rationaliseringssynpunkt
har varit föremål för livlig diskussion under remissbehandlingen.

Vad först angår reformens inverkan på rådhusrätternas arbetskapacitet
är riksåklagarämbetet av den meningen, att reformen uppenbarligen medför
ökade möjligheter att bemästra den alltjämt ökande måltillströmningen.
Hovrätten för Övre Norrland finner det självfallet, att reformen för de rådhusrätter
som är tyngda av en betydande arbetsbalans kommer att innebära
avsevärt ökade möjligheter att avarbeta balansen. En minoritet inom Stockholms
rådhusrätt anser att rådhusrätterna genom förslaget erhåller möjlighet
att med nuvarande personalorganisation avgöra ett större antal mål
än för närvarande. Samma inställning tillkännagives av en minoritet inom
Göteborgs rådhusrätt. En annan minoritet inom Stockholms rådhusrätt uttalar,
att reformen är ägnad att ge de större rådhusrätterna möjlighet till
en snabb och effektiv rättsskipning, varigenom besvärande målbalanser omsider
kan bringas att försvinna. En positiv bedömning av förslagets värde
ur effektivitetssynpunkt återfinnes också hos föreningen Sveriges häradshövdingar
samt statsåklagarna i Stockholm och Malmö. Göteborgs rådhusrätt
(majoriteten) anser visserligen klart, att samma antal juristdomare hinner
avverka flera mål, om var och en dömer tillsammans med nämnd än om
de dömer gemensamt men finner förslagets värde ur effektivitetssynpunkt
mera tveksamt, om i effektivitetskravet inlägges krav på rättssäkerhet.
1955 års domarutredning (majoriteten) uttalar, att förslaget är ägnat att i
viss mån motverka en sådan ökning av domarkåren, som den ökande måltillströmningen
eljest skulle ha aktualiserat, men tillägger, att resultatet i
detta hänseende i hög grad beror på lösningen av vissa organisatoriska
spörsmål, t. ex. protokollföringen.

Stockholms stads rätts- och polisdirektion (majoriteten) förutsätter, att
den nya sammansättningen av avdelningarna icke leder till någon nämnvärd
minskning av det antal mål, som varje avdelning nu genomsnittligt
avgör. Direktionen anser, att även de framtida förhållandena bör tillmätas
betydelse. På grund av stadens tillväxt har man att räkna med en ständig
ökning av måltillströmningen. Biltrafikens utveckling torde även den medföra
eu fortgående stegring av just den typ brottmål, som skall handläggas
av de nya avdelningarna. Ur denna synpunkt är det särskilt angeläget, att
alla möjligheter tillvaratages, som kan medföra en rationell och effektiv
handläggning av brottmålen och att kapaciteten hos den tillgängliga domarkåren
på bästa sätt tillvaratages.

Andra remissinstanser intager eu mera tveksam hållning. Rådhusrätterna
i Varberg och Ystad menar visserligen, att förslaget medför en arbetsekonoinisk
vinst, men bedömer denna såsom ringa. Förstnämnda rådhusrätt
framhåller, att den arbetsbesparing, som vinncs genom att någon ledamot
slipper deltaga i sessionerna och utföra ett visst efterarbete, motväges av den

64 Kungl. Maj.ts proposition nr i72 år 1957

ökade arbetsbörda, som lägges på envar av ledamöterna genom att han skall
vara ende lagfarne ledamot i rätten, medan sistnämnda rådhusrätt hänvisar
till den ökning av handläggningstiden per mål, som reformen kan antagas
medföra. Föreningen Sveriges landsfogdar vill icke förneka, att reformen
kan medföra en fördel ur rationaliseringssynpunkt genom att ett stort antal
juristdomare lösgöres. Emellertid måste även beaktas, framhåller föreningen,
att en domstol med föreslagen sammansättning arbetar betydligt
tyngre än ett juristkollegium. Enligt föreningens mening kan icke heller
möjligheten av vissa ogynnsamma återverkningar på hovrätternas arbetsbörda
uteslutas. Även föreningen Sveriges stadsfiskaler är skeptiskt inställd
till reformens förmåga att nedbringa målbalansen vid de större rådhusrätterna
med hänsyn till att en domstol med föreslagen sammansättning
icke kan antagas prestera samma arbetskvantitet som en tredomaravdelning.
Göta hovrätt ifrågasätter, om den föreslagna domstolsformen är effektivare
än den nuvarande. Någon utredning, som visar att så skulle vara fallet,
har enligt hovrättens mening icke förebragts. Sveriges juristförbund intager
en likartad ståndpunkt.

En klart negativ bedömning av förslagets värde ur effektivitetssynpunkt
förekommer hos rådhusrätten i Malmö. Denna framhåller att det kollegiala
samarbetet i hög grad underlättar arbetet för varje enskild ledamot av kollegiet.
Kollegernas kontroll ger ökad säkerhet, och därigenom kan tveksamma
frågor, som för en ensam jurist skulle föranleda tidsödande kontroll och
omprövning, uppklaras på kort tid. Handläggningen och överläggning kan
koncentreras kring relevanta förhållanden. Domsskrivningen går fortare, då
flera jurister samverkar. De tidsvinster, som sålunda kan göras i en kollegial
domstol, är betydande. De återspeglas däri, att en domare i kollegial domstol
kan påtaga sig flera sessionsdagar och att domstolen medhinner flera
mål per dag än som är möjligt för en ensam domare med eller utan nämnd.
Enligt rådhusrättens mening har man att räkna med en betydande effektivitetsminskning,
om förslaget genomföres. Erfarenheterna från den danska
sammansättningen med domare och två domsmoend och de egna erfarenheterna
av nämndmålen anser rådhusrätten tyda på att man måste räkna
med att effektiviteten sjunker avsevärt, måhända till omkring hälften av
vad en kollegial domstol kan prestera. För att upprätthålla den nuvarande
målavverkningen skulle alltså krävas ett betydligt ökat antal domstolsuppsättningar
av jurister och nämndemän. Sannolikheten talar för att icke endast
prolokollförarnas antal skulle ökas avsevärt i förhållande till det nuvarande
antalet assessorer utan även att man måste räkna med möjligheten
av ett ökat antal rådmän.

En ledamot av Stockholms stads rätts- och polisdirektion, vilken — såsom
förut framgått — ansett den föreslagna domstolsformen vara ur rättssäkerhetssynpunkt
otillfredsställande, framhåller, att de fördelar som man
avser att vinna genom att på föreslaget sätt minska målbalansen icke uppnås,
om samtidigt kvaliteten hos de meddelade domarna försämras. Därigenom
överflyttas endast rättsosäkerhetsmomentet från en faktor till en an -

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

nan, och det kan för övrigt ifrågasättas, om en tidsvinst över huvud uppkommer,
eftersom en sämre kvalitet hos domarna medför ett ökat antal till
överrätt fullföljda mål.

Även frågan om reformen kommer att medföra en kostnadsbesparing har
ställts under debatt vid remissbehandlingen. Av remissvaren framgår emellertid
icke alltid vilka jämförelseled som ligger till grund för vederbörande
remissinstans’ bedömning av frågan.

Utredningens tanke att den föreslagna domstolsformen skulle innebära
eu billigare organisation har lämnats utan erinran av flertalet tillstyrkande
remissinstanser. Föreningen Sveriges häradshövdingar yttrar, att reformen,
även med tre ledamöter i den mindre nämnden, torde innebära en icke oväsentlig
kostnadsminskning i jämförelse med vad det skulle kosta att bibehålla
den nuvarande organisationsformen.

En viss tveksamhet i bedömningen kommer till uttryck i vissa tillstyrkande
remissvar. En minoritet inom Stockholms rådhusrätt finner det ovisst, huruvida
reformen för Stockholms del kommer att medföra någon beaktansvärd
minskning av kostnaderna för rättsväsendet. Det framstår nämligen för att
man skall komma till rätta med de rådande missförhållandena i fråga om målanhopningen
inom rådhusrätten som ett oeftergivligt krav, att rådhusrätten
får behålla det nuvarande antalet domare samt att varje ordförande i de
mindre nämndmålen erhåller biträde av kvalificerad sekreterare. Och reformen
kommer otvivelaktigt att medföra ökade kostnader för nämnd,
lokaler och ökat antal åklagare. Vid bedömande av kostnadsfrågan måste
emellertid beaktas, att därest reformen icke kommer till stånd, rådhusrättens
organisation måste avsevärt förstärkas för att möta den ökade måltillströmningen
och bemästra den besvärande målbalansen.

En minoritet inom Göteborgs rådhusrätt menar, att reformen icke kommer
att medföra någon nämnvärd ekonomisk vinst. Därest de nuvarande
tredomarbrottmålen skall avgöras av en lagfaren domare och nämnd kommer
detta visserligen att medföra att ett större antal brottmål än för närvarande
medhinnes av de lagfarna ledamöterna i rätten. Det är emellertid
uppenbart, alt för en juristdomare och nämnd handläggningen kommer att
för varje mål kräva avsevärt längre tid än för tre rutinerade juristdomare i
samarbete. Härav måste följa att antalet rättegångsdagar betydligt ökas,
vilket i sin tur kommer att medföra ökat behov av åklagare och sessionslokaler.
Ordföranden måste biträdas av en jurist såsom sekreterare. Detta kan
undvikas med nuvarande organisation, där en av ledamöterna svarar för
sekreteraresysslan. Beaktas även kostnaden för arvoden till nämndemän,
synes den ekonomiska vinsten bli obetydlig. Statsåklagaren i Malmö gör
en liknande bedömning.

Vad sedan angår de avstyrkande remissinstanserna förekommer även
bland dem den meningen, att reformen kan medföra eu kostnadsbesparing,
ehuru denna bedömes som obetydlig. 1951 års rättegångskommitté uttalar
sålunda, att kostnadsbesparingen ej framstår såsom särskilt stor, om man
beaktar att protokollet nu föres av eu av rättens ledamöter samt att eu
jurist även i fortsättningen måste tjänstgöra som protokollförare.

5 Ilihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 172

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1957

En ledamot av Stockholms stads rätts- och polisdirektion anser icke heller,
att förslaget kommer att medföra någon nämnvärd kostnadsbesparing.

Göta hovrätt ifrågasätter, om den föreslagna domstolsformen innebär en
billigare organisation. Någon utredning härom bar icke förebragts. Föreningen
Sveriges stadsfiskaler, som utgår ifrån att rättens ordförande skall
biträdas av cn jurist såsom sekreterare, framhåller, att kostnaden för två
nämndemän i det närmaste motsvarar kostnaden för en lagfaren ledamot.
Då för- och efterarbetet med målen kommer att fördelas på två jurister i
stället för på tre, kan man enligt föreningens mening räkna med att en avdelning
i föreslagen sammansättning icke kan prestera samma arbetskvantitet
som en avdelning med nuvarande sammansättning. Föreningen ifrågasätter
med hänsyn härtill om icke kostnaderna kan komma att stiga.

Att reformen kommer att medföra kostnadsökning hävdas av Stockholms
rådhusrätt (majoriteten). Denna uppställer frågan om man med en
juristdomare och liten nämnd kan för samma kostnad, som ett juristkollegium
medför, avdöma flera mål per tidsenhet än med nuvarande organisation.
Av gjorda kostnadsberäkningar framgår, fortsätter rådhusrätten,
att den föreslagna organisationen icke kommer upp till den nuvarande effektiviteten
för samma kostnad som juristkollegiet medför; kostnaderna
för nämnd, lokaler, juridiskt skolade biträden och ökat antal åklagare
konsumerar de genom indragningen av juristdomare gjorda besparingarna
och kräver anslag därutöver.

Även Göteborgs rådhusrätt (majoriteten) håller för sannolikt, att den
föreslagna organisationen blir mera kostsam. I kostnadsfrågan anför rådhusrätten
:

Denna fråga sammanhänger med proportionen mellan det antal mål en
domstol, sammansatt av en jurist och två nämndemän, hinner avverka unY188
lidrymd och det antal mål domstolen med nuvarande sammansättning
hinner avgöra under samma tid. Utredningen har icke ägnat någon
narmare uppmärksamhet åt denna fråga men har uttalat, att nämndens
tillkomst sannolikt kommer att medföra en något ökad handläggningstid
per mål. Men det är icke blott den ökade handläggningstiden
som härvid kommer i beaktande. Genom att antalet juristdomare minskas
Iran tre till en kommer allt förberedelse- och efterarbete, som måste utföras
av domare, att avila en domare i stället för att till invcket stor del kunna
delas pa tre. Pa grund härav måste antalet rättegångsdagar per år minskas.
Under hänsynstagande till båda dessa faktorer anser rådhusrätten, att kapaciteten
för en domstol, bestående av en jurist och två nämndemän, icke
bor uppskattas till mera an 50 procent av den kapacitet domstolen har om
den ar sammansatt med tre jurister. För att avgöra samma antal mål per
tidsenhet som en domstol med tre jurister erfordras således två domstolar
vardera bestående av en jurist och två nämndemän. Sistnämnda domstol
maste sasom redan framhållits ha en jurist som sekreterare. För att avgöra
samma antal mål under viss tidsperiod kommer således, om utredningens
förslag genomföres, att erfordras i stället för tre juristdomare
fyra jurister darav tva domare och två sekreterare, jämte fyra nämndeman.
Sedan lang tid består vid Göteborgs rådhusrätt den nuvarande tredomardomstolen
av två rådmän och en assessor, biträdda av en jurist såsom
sekreterare. Rådhusrätten utgår ifrån att ordföranden i nämnddom -

Kungl. Maj. ts proposition nr 172 år 1957

stolen skall vara rådman. Med dessa utgångspunkter och under förutsättning
tillika, att en nämnddomstol konuner att ha 90—95 sessionsdagar per
år, komma kostnaderna per år för två nämnddomstolar att överstiga årskostnaderna
för en domstol med tre jurister. Härjämte måste tagas hänsyn
till den ökning i kostnaderna, som föranledes av ett ökat behov av
åklagare och sessionslokaler samt till den kostnad som uppstår därigenom
att vederbörande nämndeman måste vara ledig från sin ordinarie syssla.

På likartade skäl har jämväl rådhusrätten i Malmö kommit till den uppfattningen,
att reformen skulle medföra ökade kostnader för rättsskipningen.
Rådhusrätten tager i sina beräkningar dock även hänsyn dels till
kostnadsökningar, som en av rådhusrätten befarad stegring av fullföljdsfrekvensen
kan föranleda, dels ock till den merkostnad som uppstår genom
att ett större antal mål än för närvarande kommer att handläggas
med stor nämnd.

Sveriges juristförbund, som förutsätter att en jurist skall fungera som
protokollförare, uttalar — under hänvisning till en befarad förlängning
av handläggningstiden per mål och till det ökade behovet av åklagare och
sessionssalar — att förslaget ur kostnadssynpunkt inger betänkligheter.

Föreningen Sveriges stadsdomare (majoriteten), som i likhet med några
andra remissinstanser anmärker att någon nämnvärd utredning om förslagets
ekonomiska konsekvenser icke förebragts, tager icke ståndpunkt
till kostnadsproblemet i dess helhet. Föreningen påpekar endast, att för
de rådhusrätter, där någon ökning av domarpersonalen icke är aktuell
inom den närmaste tiden, förslagets genomförande uteslutande kommer
att medföra kostnadsökningar.

Slutligen må beröras en av Stockholms stads rätts- och polisdirektion
åberopad utredning avseende en jämförelse mellan kostnaderna per mål
med en avdelning i nuvarande sammansättning och motsvarande kostnader
med en avdelning i föreslagen sammansättning. Kostnadsutredningen, som
endast avser förhållandena i Stockholm, tager blott hänsyn till direkta
lönekostnader för rättsbildad personal (inklusive åklagare) och nämndemansarvoden.
I beräkningarna förutsättes att en rättsbildad sekreterare
skall tjänstgöra i de mindre näinndmålen. Vad först angår trafikmålen har
till utgångspunkt tagits, att en avdelning vid Stockholms rådhusrätt för
närvarande avverkar 15 mål per vecka, fördelade på tre sessioner. Kostnaderna
per mål uppgår då till 235 kronor. Under förutsättning att eu
föreslagen domstolsavdelning (med sekreterare) avverkar 12 trafikmål i
veckan, blir kostnaden per mål (siffrorna inom parenles avser alternativet
med tre ledamöter i nämnden) enligt denna utredning 214 (224) kronor,
om målen lika fördelas på tre sessioner, och 183 (190) kronor, om målen
lika fördelas på två sessioner. Vid eu arbetskapacitet av allenast 10 mål
per vecka, lika fördelade på två sessioner, skulle kostnaden per mål i slället
uppgå till 225 (233) kronor och vid en arbetstakt av 9 mål i veckan,
fördelade på tre sessioner, till 276 (289) kronor. Vad sedan angår övriga
tredomarbrottmål har till utgångspunkt tagits, att en avdelning vid Stock -

68 Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

holms rådhusrätt för närvarande avverkar i genomsnitt 24 mål i veckan,
fördelade på tre sessioner. Kostnaden per mål utgör då 147 kronor. Under
förutsättning att en föreslagen domstolsavdelning (jämte sekreterare) förmår
avdöma 18 mål i veckan, skulle kostnaden per mål uppgå till 131 (138)
kronor, om målen lika fördelas på tre sessioner, och 114 (119) kronor, om
målen sålunda fördelas på två sessioner. Med en arbetskapacitet av endast
14 mål per vecka, lika fördelade på två sessioner, skulle kostnaden per mål
i stället utgöra 147 (153) kronor och med en avverkningsförmåga av 15
mål i veckan, lika fördelade på tre sessioner, 161 (169) kronor.

Från ifrågavarande kostnadsutredning må jämväl vissa andra siffror
återges. Vid Stockholms rådhusrätt tjänstgör för närvarande sex avdelningar
(18 domare) för trafikmål. Antalet avgjorda trafikmål per år (45 arbetsveckor)
beräknas till 4 050. Kostnaden härför anges till 950 472 kronor.
Samma totala arbetsresultat (4 050 trafikmål) skulle enligt ifrågavarande
beräkningar dragit en kostnad av 910 116 (942 516) kronor, om rådhusrätten
i stället bestått av nio trafikavdelningar om ordförande, rättsbildad sekreterare
och liten nämnd samt varje avdelning avgjort 10 mål i veckan, fördelade
på två sessioner.

Under remissbehandlingen har livligt diskuterats, om icke andra åtgärder
att effektivisera rådhusrätternas straffrättsskipning
bör tillgripas i stället för eller jämsides med den föreslagna
reformen.

Härvid har olika förslag att utvidga ensamdomares kompetens förts på tal.
Några remissinstanser förordar eller ifrågasätter en lösning efter väsentligen
samma riktlinjer som föreslogs i propositionen till 1954 års riksdag. Sveriges
advokatsamfund anser sålunda, att en sådan lösning är att föredraga ur
rättssäkerhetssynpunkt. Stockholms rådhusrätt (majoriteten) förordar en
förnyad utredning om möjligheterna att med bibehållande av den juristkollegiala
sammansättningen i övrigt utvidga ensamdomares kompetens efter
närmare angivna riktlinjer, som i stort sett överensstämmer med förslaget
i nyssnämnda proposition. 1951 års rättegångskommitté framhåller, att
det bland tredomarbrottmålen finns ett stort antal mål av så enkel beskaffenhet,
att de väl lämpar sig för handläggning av ensamdomare. I motsats
till utredningen är kommittén av den meningen att det skall låta sig göra
att på ett tillfredsställande sätt avgränsa dessa mål och förordar, att denna
fråga ytterligare undersökes innan slutlig standpunkt tages. En framkomlig
väg synes kommittén vara att ensamdomarbrottmålen avgränsas i huvudsaklig
övei ensstämmelse med det förslag som förelädes 1954 års riksdag.
Med en sådan avgränsning skulle det stora flertalet av de nuvarande tredomarbrottmålen
överföras till ensamdomare. För återstoden av ifrågavarande
mål torde en lagfaren domare och vanlig nämnd utgöra en lämplig
domstolsform, särskilt om nämnden, såsom utredningen antytt sig komma
att föreslå, minskas något, en tanke till vilken kommittén ansluter sig. Alla
mål, \ari frihetsstraff adömes, skulle ankomma på lagfaren domare och

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1957

nämnd. En uppdelning av målen enligt nu angivna linjer synes enligt kommitténs
uppfattning bättre än utredningens förslag tillgodose kravet på effektivitet
samtidigt som den möjliggör, att lekmän medverkar i rättsskipningen
i de fall sådan medverkan är av verklig betydelse, men i stort sett utesluter
lekmannamedverkan i övriga fall. Föreningen Sveriges landsfogdar är inne
på en liknande tanke.

Svea hovrätt finner visserligen, att det skulle vara principiellt tilltalande,
om de enklare tredomarbrottmålen kunde utskiljas till handläggning av ensamdomare,
medan övriga tredomarbrottmål avgjordes av lagfaren domare
med nämnd. Emellertid anser hovrätten, att gränsdragningen vid en sådan
uppdelning är förenad med stora vanskligheter. Mot lösningen att låta avgränsningen
bero av en förhandsprövning av målet kan enligt hovrättens
mening vägande invändningar riktas. Hovrätten anser därför den av utredningen
föreslagna lösningen vara lämpligare.

Även andra sätt att utvidga ensamdomares kompetens har diskuterats
under remissbehandlingen. Några remissinstanser anser, att erkända brottmål,
i vilka anledning icke förekommer till ådömande av svårare straff än
böter bör, även om frihetsstraff ingår i straffskalan, kunna handläggas av
ensamdomare liksom ock talan om enskilt anspråk i dylika mål. En sådan
reform föreslås av bl. a. Göteborgs rådhusrätt (majoriteten) i stället för den
av utredningen förordade lösningen. Rådhusrätten yttrar i denna del:

Såsom rådhusrätten ovan framhållit finnes det flera mål bland de nuvarande
tredomarbrottmålen, vilka äro av så enkel beskaffenhet att de väl
lämpa sig för handläggning av ensamdomare. Vid behandlingen av 1951 års
rättegångskommittés förslag om utvidgning av ensamdomares kompetens
framhöll emellertid första lagutskottet, att det vore svårt att på ett tillfredsställande
sätt bestämma gränserna för ensamdomarens kompetens. I betänkandet
anföres, att dessa svårigheter sammanhänga med grundsatserna att
ensamdomare ej bör få döma till frihetsstraff och att i brottmål bevisprövning
i allmänhet ej bör bero av en domares omdöme. Om man från de nuvarande
tredomarbrottmålen kunde urskilja och överföra till handläggning av ensamdomare
sådana mål, där det ej kan ifrågakomma att döma till frihetsstraff
och där det icke förekommer någon bevisprövning, skulle nämnda svårigheter
vara övervunna. Detta kan enligt rådhusrättens mening ske genom
alt i domförhetsreglerna införa en bestämmelse av innehåll, att rådhusrätt
i mål, vari det är uppenbart, att endast böter kunna ifrågakomma och den
tilltalade erkänt gärningen är domför med en domare. En sådan bestämmelse
synes icke vara ägnad att väcka betänkligheter, enär redan enligt nu
gällande lagstiftning, vari någon ändring i denna del ej föreslås, mål om
ansvar för brott, varå ej kan följa svårare straff än böter, må handläggas
av ensamdomare. Ej heller synes det möta några betänkligheter att låta ensamdomare
handlägga jämväl skadeståndstalan i dylika mål. Därest målet
i den civila delen föranleder mera omfattande utredning eller eljest är av
svårbedömd art, föreligger möjligheten att hänskjuta målet i denna del till
handläggning i den för tvistemål stadgade ordningen. Även i helt civila mål
förekommer ju för övrigt handläggning av ensamdomare, nämligen då huvudförhandling
hålles i omedelbart samband med förberedelsen. Motsvarande
kompetens torde då böra stadgas även beträffande de nuvarande cnsamdomarmålen.
De mål, som på nu antytt sätt skulle kunna föras från tredomarbrottmålen,
utgöra enligt rådhusrättens uppfattning en icke ringa del

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1957

av de nuvarande tredomarbrottmålen. Genom en sådan domförhetsregel
skulle man erhålla ett verksamt medel i syfte att nedbringa balansen å tredomarbrottmål.
Att en sådan bestämmelse skulle medföra en billigare organisation
än den nuvarande ligger i öppen dag, framförallt om man betänker,
att domar i dessa mål numera — utom i fall, då talan föres om enskilt anspråk
— kunna utfärdas i förenklad form och särskild protokollförare åtminstone
i viss omfattning bör kunna undvaras.

Samma ståndpunkt tillkännagives av styrelsen för föreningen Sveriges
stadsdomare (majoriteten), som dock även förordar en utvidgning av
nämnds medverkan beträffande vissa slags tredomarbrottmål, t. ex. mål om
ansvar för rattfylleri och annan grov brottslighet i trafik. Till stöd för åsikten
att ensamdomares kompetens bör på angivet sätt utvidgas framför föreningen
även den synpunkten, att vår processordning redan inrymmer särregler
för erkända brottmål, i vilka ej ifrågakommer svårare straff än böter
(6 kap. 1 § och 30 kap. 6 § rättegångsbalken).

Några remissinstanser, som i princip tillstyrkt utredningens förslag, ifrågasätter
om icke en utvidgning av ensamdomarkompetensen till att omfatta
sådana erkända brottmål, varom nu är fråga, bör genomföras jämsides med
den av utredningen föreslagna reformen. Hit hör hovrätten för Nedre Norrland,
hovrätten för Västra Sverige och 1955 års domarutredning (majoriteten).
Sistnämnda båda remissinstanser anför vissa ytterligare skäl för den
nu diskuterade åtgärden. Sålunda framhålles, att nämnds medverkan är av
ringa betydelse i hithörande brottmål, och att den ifrågasatta utvidgningen
av ensamdomarkompetensen är ägnad medföra en önskvärd begränsning av
nämndemännens antal.

Å andra sidan förekommer också remissinstanser som intager en kritisk
hållning till den behandlade utvidgningen av ensamdomarkompetensen. En
minoritet inom Stockholms rådhusrätt anser, att den diskuterade åtgärden
endast skulle innebära en mindre lättnad i den rådande situationen, eftersom
huvudförhandlingen i sådana erkända brottmål, där ej svårare straff än
böter ifrågakommer, regelmässigt tager jämförelsevis ringa tid i anspråk.
Det framhålles vidare såsom principiellt diskutabelt att låta ett utom rätta
avgivet erkännande få påverka domstolens sammansättning. Sistnämnda
synpunkt framföres även av en ledamot av domarutredningen.

Ett tredje förslag att utvidga ensamdomares behörighet framföres av bl. a.
en minoritet inom Göteborgs rådhusrätt. Denna pekar på möjligheten att
genom ändring av straffskalorna åvägabringa en vidgad ensamdomarkompetens.
Minoriteten åsyftar en jämkning av 1 § trafikbrottslagen så att förseelse
mot dess första stycke, vilket avser sådan vårdslöshet i trafik, som
icke är att anse som grov, endast skulle medföra böter; det torde ytterst sällan
inträffa, framhålles det, att fängelsestraff för vårdslöshet i trafik ådömes
utan att paragrafens andra stycke, som handlar om grov vårdslöshet
i trafik, åberopas. I yttrandet föreslås vidare, alt ensamdomare erhåller behörighet
att handlägga skadeståndstalan i ordinära trafikmål. Genom dessa
åtgärder skulle de större rådhusrätterna effektivt kunna avarbeta balansen

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1957

å trafikbrottmålen och indirekt även komma till rätta med tillströmningen
av övriga brottmål. Den nya ordningen skulle dessutom kunna träda i tilllämpning
avsevärt, minst ett halvt år, tidigare än de av utredningen föreslagna
åtgärderna. Samma tanke har framkastats av föreningen Sveriges
landsfogdar.

Några remissinstanser förordar en förnyad utredning om möjligheterna
att effektivisera rådhusrätternas rättsskipning i lindrigare brottmål. Hit hör
bl. a. Sveriges juristförbund och en ledamot av Stockholms stads rätts- och
polisdirektion. Dessa remissinstanser pekar härvid på möjligheten att utvidga
ensamdomares kompetens utan att precisera på vad sätt utvidgningen
bör ske.

Även andra sätt att förbättra arbetssituationen vid rådhusrätterna än att
vidga ensamdomares behörighet har förts på tal under remissbehandlingen.
Svea hovrätt, föreningen Sveriges stadsfiskaler och Sveriges juristförbund
framhåller sålunda, att tanken på en vidgad användning av institutet straffföreläggande
kan förtjäna att ånyo prövas.

Föreningen Sveriges stadsdomare (majoriteten) framkastar tanken på en
förberedelse inför domstol även i brottmål. Onödig bevisning skulle härigenom
i icke ringa utsträckning kunna undvikas. Samtidigt skapas möjligheter
att låta erkända brottmål med den tilltalades samtycke avgöras under
förberedelsen av en domare. Nämndens medverkan skulle härigenom i stor
utsträckning begränsas till mål, vari det föreligger tvekan antingen om den
tilltalade begått gärningen eller om den lämpligaste reaktionsformen eller
om bådadera. En liknande tankegång framföres av en minoritet inom Stockholms
rådhusrätt, som tillägger, att frågan om förberedelse i brottmål dock
icke bör prövas i förevarande sammanhang.

Vad angår utformningen av de föreslagna reglerna i
rättegångsbalken påpekar föreningen Sveriges stadsdomare, att det
icke vare sig av lagtexten i 1 kap. 12 § rättegångsbalken i den föreslagna
lydelsen eller av motiven framgår, om antalet nämndemän i den mindre
nämnden måste vara precis två eller om antalet skall vara minst två. Samma
påpekande har gjorts av andra remissinstanser, t. ex. rådhusrätterna i Göteborg
och Malmö.

Stockholms rådhusrätt fäster uppmärksamheten på att de föreslagna ändringarna
i 29 kap. 1 och 3 §§ rättegångsbalken kommer att få det icke avsedda
resultatet, att erforderliga omröstningsregler saknas, då ansvarstalan
föres i patentmål och tryckfrihetsmål, vari jury deltager. En liknande anmärkning
framställes av Svea hovrätt och rådhusrätten i Malmö.

Vad angår de särskilda domförhetsreglerna har de föreslagna
ändringarna i lagen med vissa bestämmelser om mål rörande brott av
underårig godtagits av socialstyrelsen. Förslaget har i denna del lämnats
utan erinran jämväl av övriga remissinstanser med undantag av hovrätten
för Nedre Norrland, som anser övervägande skäl tala för att ifrågavarande
mål alltid handlägges med stor nämnd.

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

Utredningens förslag till ändring av strafflagen göres till föremål för kritisk
bedömning av Göteborgs rådhusrätt. Enligt rådhusrättens mening föreligger
skäl för att låta rådhusrätt vid förening av straff vara sammansatt
med liten nämnd. Då dessa beslut fattas, är skuldfrågan redan avgjord
och även straffmätningen har tidigare varit föremål för prövning. Domstolen
har endast att lägga tillsammans de utmätta straffen, låt vara med tillämpning
av stadgandena i 4 kap. 3 § strafflagen. Rådhusrätten anser medverkan
av stor nämnd icke vara erforderlig för detta ändamål. Vidare framhåller
rådhusrätten, att enligt förslaget medverkan av stor nämnd icke kräves i
mål, som med hänsyn till brottets svårlietsgrad kan handläggas med liten
nämnd men i vilket ifrågakommer gemensam straffbestämning enligt 4 kap.

3 § strafflagen för det aktuella brottet och för tidigare brott, varför straff
blivit ådömt under medverkan av stor nämnd. Ej heller i fall, som i 4 kap.

4 § strafflagen avses, bör därför medverkan av stor nämnd krävas.

I fråga om utformningen av lagtexten i 2 och 4 §§ lagen med vissa bestämmelser
om rättegången i tryckfrihetsmål anmärker Göta hovrätt, att en formulering
bör väljas, som direkt anger att rätten i ifrågavarande fall skall bestå
av tre eller fyra lagfarna ledamöter.

Vad angår förslaget till ändring av militära rättegångslagen riktar några
remissinstanser kritik mot tanken att rådhusrätt i militärt ersättningsmål
skall äga enahanda sammansättning som vid klagan i disciplinmål. Föreningen
Sveriges stadsdomare kan icke finna någon anledning att låta rätten
i ett rent civilmål ha den för brottmål stadgade sammansättningen. Hovrätten
för Västra Sverige ifrågasätter likaledes, om icke vid klagan över beslut
i disciplinmål, då talan föres endast om ersättningsskyldighet, samt i
ersättningsmål rätten borde ha den för tvistemål stadgade sammansättningen.

I övrigt har de särskilda domförhetsreglerna i sak lämnats utan erinran
av remissinstanserna.

Beträffande den föreslagna tiden för reformens ikraftträdande
delar Svea hovrätt utredningens uppfattning att de föreslagna ändringarna
bör bringas i kraft så snart som möjligt men ifrågasätter huruvida det av
organisatoriska hänsyn, icke minst behov av tid för omarbetning av arbetsordningar
för rådhusrätter, skall låta sig göra att få den föreslagna ordningen
genomförd redan den 1 januari 1958. Riksåklagarämbetet tillstyrker
att reformen träder i kraft vid föreslagen tidpunkt. Vad gäller åklagarna
torde det enligt ämbetets mening icke ställa sig omöjligt att med hjälp av
tillfälliga arbetskrafter fylla det behov av förstärkning, som kan uppstå i
samband med ikraftträdandet. Statsåklagaren i Göteborg ifrågasätter, huruvida
reformen kan hinna genomföras till den 1 januari 1958. Omorganisationen
och de nya tjänsternas tillsättande torde erfordra längre tid än det
dryga halvår som kan stå till buds. Sveriges juristförbund anser svårigheter
möta att snabbt åstadkomma en väsentlig ökning av antalet åklagare utan
att eftersätta kravet på fullgod kompetens.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1957

Departementschefen

Processreformen innebar principiellt en reform av själva rättegångsförfarandet.
I enlighet med de huvudgrunder för reformen, som år 1931 antogs
av Kungl. Maj :t och riksdagen, lämnades däremot i princip reformåtgärder
beträffande domstolsorganisationen å sido, i den mån de icke nödvändigtvis
måste vidtagas för att sälta domstolarna i stånd att uppbära det
nya processuella förfarandet. På så sätt blev även frågan om en mera genomgripande
omorganisation av rådhusrätterna skjuten på framtiden. Trots
reformens principiella begränsning ansågs dock frågan om lekmannadeltagandc
i städernas rättsskipning vara av den vikt, att den borde upptagas
till behandling i samband med reformen. Efter starka meningsbrytningar
beslöts, att nämnd skulle medverka i rådhusrätt i mål om ansvar
för brott, varå kunde följa straffarbete i två år eller därutöver, medan den
juristkollegiala sammansättningen i stort sett bibehölls i övriga mål. Detta
beslut innefattade emellertid icke ett definitivt ställningstagande till frågan
i vilken utsträckning nämnd borde deltaga i städernas rättsskipning. Vid behandlingen
av propositionen till 1942 års riksdag med förslag till rättegångsbalk
framhöll nämligen första särskilda utskottet i sitt av riksdagen
godkända utlåtande, att den förordade begränsningen av lekmannadeltagandet
i rådhusrätt i varje fall borde upprätthållas tills vidare, till dess
närmare erfarenheter vunnits. I överensstämmelse med vad som förutsattes
vid rättegångsbalkens tillkomst har reformarbete avseende domstolsorganisationen
sedermera påbörjats. Sålunda har stadsdomstolsutredningen
erhållit i uppdrag att utreda frågan om rådhusrätternas förstatligande samt
taga ställning till den organisation av rådhusrätterna som ur rättsskipningens
synpunkt framstår som den lämpligaste. Även frågor rörande häradsrätternas
organisation omfattas liksom ett flertal andra spörsmål av
utredningens uppdrag. I ett första betänkande har utredningen till behandling
upptagit spörsmålet om rådhusrätts sammansättning i brottmål och
avgivit förslag till lösning av detta spörsmål.

Att till prövning upptaga frågan om rådhusrätts sammansättning i brottmål,
innan utredningen slutfört sitt uppdrag i övrigt, kan naturligtvis medföra
vissa olägenheter. Å andra sidan förekommer också skäl som talar för
en omedelbar behandling av detta lagstiftningsärende. Den på senare tid
ökade måltillströmningen har framkallat en stigande målbalans vid åtskilliga
domstolar. Till belysning av utvecklingen och arbetssituationen vid rådhusrätterna
må här lämnas några statistiska uppgifter. Medan rådhusrätternas
målbalans vid 1949 års utgång uppgick till 7 055 mål, motsvarande
cirka 13 procent av antalet vid dessa domstolar under året slutligt handlagda
mål, redovisade rådhusrätterna vid 1955 års utgång 15 074 balanserade
mål, vilket motsvarar ungefär 21 procent av det antal mål, som under
året slutligt handlagts av rådhusrätterna. Vad angår de särskilda rådhus -

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1957

rätterna uppgick målbalansen vid Stockholms rådhusrätt vid 1955 års utgång
till 8 002 mål eller något över 31 procent av det antal mål, som under
året slutligt handlagts av rådhusrätten. Vid Göteborgs rådhusrätt uppgick
antalet balanserade mål vid samma tidpunkt till 2 018 motsvarande i det
närmaste 19 procent av årsavverkningsresultatet. Procentuellt betydande
målbalanser förekommer icke enbart bland de största rådhusrätterna. Vid

1955 års utgång utgjorde sålunda målbalansen vid rådhusrätterna i Skellefteå,
Motala, Östersund, Falun, Luleå, Varberg och Karlstad respektive
o4,7, 49,1, 26,3, 21, 20,7, 20,3 och 20 procent av årsavverkningsresultatet.
Icke mindre än 17 av rikets 47 rådhusrätter redovisade vid årsskiftet 1955—

1956 en målbalans på 15 procent av årsavverkningsresultatet eller mera.
Dessa uppgifter må vara tillräckliga för att åskådliggöra att arbetsläget vid
åtskilliga rådhusrätter, såsom ock i viss utsträckning bekräftats under remissbehandlingen,
är långt ifrån gynnsamt. Med hänsyn framför allt till
motortrafikens snabba tillväxt är en fortsatt ökning av måltillströmningen
att befara för den närmaste framtiden. Förekomsten av tyngande arbetsbalanser
betyder i praktiken, att lång tid regelmässigt förflyter, innan inkommande
mål kan bli behandlade. En nyligen verkställd statistisk undersökning
av processtiden i brottmål vid ett antal underrätter ger bestämd anledning
att antaga, att den genomsnittliga tiden för domstolens handläggning
av brottmål beträffande flertalet målkategorier är längre i rådhusrätt än i
häradsrätt. Enligt denna undersökning utgjorde sålunda den genomsnittliga
tiden för häradsrätts handläggning av brottmål, för häktningsmål 34,8,
ungdomsmål 45,9, militärmål 38,1, trafikmål 60,7, skattemål 42,5 och tullmål
15,9 dagar, medan motsvarande siffror för rådhusrätt utgjorde 35,9,
56,3, 32,0, 87,4, 68,1 och 19,1 dagar. Den genomsnittliga tiden för rådhusrätts
handläggning av nämndmål uppgick enligt undersökningen till 66,8
dagar. För gruppen andra brottmål än de särskilt angivna gav undersökningen
till resultat en genomsnittlig tid för domstolens handläggning av
52,3 dagar i häradsrätt och 115,7 dagar i rådhusrätt.1 Förseningar med målens
avgörande är givetvis ägnade att inge allvarliga betänkligheter, icke
minst ur rättssäkerhetssynpunkt. Risken för att bevisningen förflyktigas
och domstolens avgörande till följd härav grundas på ett mindre tillförlitligt
material ligger i öppen dag. Ur kriminalpolitiska synpunkter innebär
en långsam straffrättsskipning ansenliga olägenheter. Även den enskildes
berättigade intresse påkallar, att brottmålen snabbt bringas till avgörande.
Såsom arbetsläget vid många rådhusrätter nu gestaltar sig och med hänsyn
jämväl till prognosen för den närmaste framtiden, skulle det knappast vara
försvarligt att dröja med reformåtgärder under så lång tid som kan beräknas
förflyta innan stadsdomstolsutredningen slutfört sitt uppdrag. Då härtill
kommer, att utredningens fortsatta arbete, enligt vad som framhållits

1 Skillnaden torde doek delvis vara skenbar, eftersom för häradsrätterna medtagits mål, som
i rådhusrätt skulle ha handlagts av ensamdomare, medan endomarmål icke medräknats beträffande
rådhusrätterna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1957

i betänkandet, icke kommer att rubba grunderna för det nu framlagda förslaget,
synes mig övervägande skäl tala för att redan i nuvarande läge upptaga
förslaget till behandling.

Utredningen har föreslagit, att rådhusrätt i nuvarande tredomarhrottmål
skall vara domför med en lagfaren domare och nämnd. Denna domstolstyp
har många företräden. Viktigast är måhända, att den möjliggör ett för rättsskipningen
värdefullt samspel mellan yrkesdomarens fackmässiga betraktelsesätt
och lekmännens på praktisk erfarenhet av olika verksamhetsformer
och levnadsförhållanden grundade synpunkter. Icke minst i fråga om
bevisvärderingen är detta samspel av stor betydelse, särskilt i ett processuellt
system som i likhet med vårt är grundat på fri bevisprövning. Det har även
sin givna betydelse i åtskilliga andra talrikt förekommande bedömningsfrågor,
såsom då det gäller att avgöra huruvida visst handlingssätt är att
anse såsom ovarsamt eller att uppskatta storleken av inträffad skada. Vid
bestämmande av straff eller annan påföljd för brott är likaledes en samverkan
mellan yrkesdomare och lekmän av värde. Icke heller synpunkten
att lekmannamedverkan är ägnad att hos allmänheten stärka förtroendet för
rättsskipningen kan vid bedömande av det föreliggande förslagets fördelar
frånkännas betydelse, ehuru denna synpunkt på det målområde, som nu är
i fråga, icke gör sig gällande med samma styrka som i grova brottmål.
Av det sagda följer att jag icke kan dela den under remissbehandlingen
framförda åsikten, att lekmannamedverkan allmänt sett skulle vara av underordnad
betydelse i nuvarande tredomarbrottmål. Sant är visserligen, att
denna målgrupp även inrymmer en del mål av sådan beskaffenhet, att de
utan olägenhet skulle kunna avgöras av ensamdomare. Såsom framgått vid
behandlingen av 1954 års proposition med förslag till utvidgning av ensamdomarbehörigheten,
är det emellertid förenat med avsevärda svårigheter att
på tillfredsställande sätt avgränsa dessa mål. Ej heller kan jag biträda den
hos vissa remissinstanser förekommande uppfattningen, att tredomarbrottmåleni
i allmänhet icke skulle ha förmåga att fånga lekmäns intresse. Denna
invändning motsäges — liksom för övrigt den nyss berörda — av erfarenheterna
av nämnds medverkan i motsvarande mål i häradsrätt. Såsom inledningsvis
antytts, torde man vid rättegångsbalkens tillkomst ha förutskickat,
att frågan om lekmannamedverkan i rådhusrätt i andra mål än de grova
brottmålen skulle bli föremål för omprövning, därest den då genomförda
nämndreformen visade sig leda till goda resultat. Rättegångsbalken har nu
varit i tillämpning i snart tio år. Så gott som allmänt vitsordas, att erfarenheterna
av nämnds medverkan i rådhusrätt varit gynnsamma. De starka
betänkligheter, som under förarbetena till rättegångsbalken framfördes
mot tanken på lekmannadeltagande i rådhusrätt, har icke besannats. Tiden
förefaller därför inne att taga ytterligare ett steg på den reformväg, som beträddes
vid rättegångsbalkens tillkomst.

Förslaget medför även andra fördelar än de som sammanhänger med vidgat
lekmannadeltagande. Såsom förut framgått, föreligger vid åtskilliga råd -

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1957

husrätter ett kännbart behov av ökad arbetskapacitet. Det är ur olika samhälleliga
synpunkter av vikt, att den erforderliga höjningen av arbetskapaciteten
så långt möjligt sker genom ett effektivare utnyttjande av tillgänglig
domarpersonal. Hänsyn till domarkårens kvalitativa standard torde sålunda
påkalla, att antalet domartjänster begränsas så långt det med bibehållen
rättssäkerhet kan ske. Även ur samhällsekonomisk synpunkt är angeläget,
att den juridiskt kvalificerade arbetskraften kommer till användning
på ett sätt som ger största möjliga utbyte. Förslaget medför den
betydelsefulla fördelen, att möjlighet öppnas till en väsentlig höjning av
rådhusrätternas arbetskapacitet utan en sådan ökning av domarpersonalen
som eljest skulle ha blivit erforderlig. Med anledning av den kritiska bedömning
av förslagets värde ur effektivitetssynpunkt, som förekommit från
några remissinstansers sida, vill jag som min mening uttala, att det står
utom allt tvivel att tre yrkesdomare avgör sammanlagt fler mål per tidsenhet,
om de, med eller utan nämnd, dömer var för sig än om de dömer
tillsammans. Den effektivitetsökning, som möj liggöres genom att minska
antalet fackdomare från tre till en i nuvarande tredomarbrottmål, får naturligtvis
icke vinnas på rättssäkerhetens bekostnad. Vissa remissinstanser
har gjort gällande, att så skulle bli fallet. Enligt deras mening är medverkan
av tre yrkesdomare ofta påkallad av tredomarbrottmålens beskaffenhet
och kravet på rättssäkerhet. Emellertid torde erfarenheterna av häradsrätternas
rättsskipning liksom också rådhusrätternas rättsskipning i
grövre brottmål klart ge vid handen, att ett större fackdonrarinslag än en
lagfaren domare icke är ur rättssäkerhetssynpunkt erforderligt i nuvarande
tredomarbrottmål. Med förslagets genomförande skulle slutligen också vinnas,
att större likformighet i fråga om underrätternas sammansättning uppnås.

Med stöd av det anförda vill jag alltså förorda, att den juristkollegiala
sammansättningen i tredomarbrottmålen i princip avskaffas och att rådhusrätt
i dessa mål skall vara domför med en lagfaren domare och nämnd.

Det synes icke böra ifrågakomma att begränsa denna reform till vissa
rådhusrätter. Rättsskyddet bör så långt möjligt vara enhetligt utformat,
icke minst i det viktiga hänseende som domförheten utgör. Ehuru åtskilliga
rådhusrätter otvivelaktigt är i stånd att med nuvarande organisation
bemästra sina arbetsuppgifter på ett tillfredsställande sätt, ger dock de inledningsvis
lämnade statistiska uppgifterna anledning antaga, att behovet
av ökad arbetskapacitet gör sig gällande vid så pass många rådhusrätter,
att det icke kan betraktas som någon enstaka företeelse. Även detta förhållande
— liksom ock den sannolika ökningen av mål tillströmningen i framtiden
— talar emot en lokal begränsning av reformen. Ej heller synes tillräckliga
skäl föreligga att bibehålla den juristkollegiala sammansättningen
i vissa speciella mål av huvudsakligen immaterialrättslig natur, vilka i allmänhet
även kan upptagas av häradsrätt och då avgöres av lagfaren domare
och nämnd.

Kungl. Maj. ts proposition nr 172 år 1957

Vad härefter angår frågan om nämndens storlek i nuvarande tredomarbrottmål
är olika intressen att beakta. Å ena sidan bör tillses, att nämnden
icke blir så fåtalig, att fara uppstår för att den önskvärda mångsidigheten
i synpunkter går förlorad. Å andra sidan är huvuddelen av hithörande mål
knappast av sådan beskaffenhet, att det kan anses påkallat med lika stor
nämnd som i grövre brottmål. Såsom utredningen anfört, skulle en sådan
anordning helt säkert resultera i svårigheter att knyta dugande nämndemän
till domstolarna. Härtill kommer, att möjligheterna att med en så
vidlyftig sammansättning höja rådhusrätternas arbetskapacitet skulle bli
mera begränsade. Enligt min mening erhålles en lämplig avvägning mellan
olika synpunkter, om rådhusrätt blir domför med tre i nämnden i huvuddelen
av hithörande mål. För en sådan lösning talar även andra omständigheter,
såsom att sammansättningsformen lagfaren domare och tre
nämndemän redan förekommer i häradsrätt.

Hur den närmare gränsdragningen mellan den större och den mindre
nämndens behörighetsområden lämpligen bör ske, kan naturligtvis vara
föremål för delade meningar. En möjlighet är att anknyta till det straff,
som i det konkreta fallet kan antagas bli ådömt. Några betänkligheter mot
att låta en domstol bestående av lagfaren domare och tre nämndemän
ådöma frihetsstraff synes icke böra möta. Med hänsyn härtill finge väl enligt
denna metod skiljelinjen mellan de olika nämndernas kompetensområden
dragas så, att liten nämnd skulle vara till fyllest i mål om ansvar
för brott, som icke förskyller svårare straff än viss tids fängelse. En sådan
anordning skulle emellertid stå i mindre god överensstämmelse med rättegångsbalkens
grundprinciper, eftersom den nödvändiggör en förhandsprövning
av målet på basis av ett material, som icke får läggas till grund för
domen. Olägenheterna härav blir särskilt framträdande, då skiljelinjen
icke sammanfaller med den skarpt markerade gränsen mellan brott
som förskyller böter och brott som förskyller frihetsstraff. Övervägande
skäl synes i stället tala för att efter mönster av andra domförhetsregler i
rättegångsbalken anknyta till straffskalan för brottet. Utredningen har föreslagit
en regel av innebörd att rådhusrätt skall vara domför med liten
nämnd i mål om ansvar för brott, varå icke kan följa svårare straff än
fängelse. Med denna bestämning torde den mindre nämndens behörighet
komma att i huvudsak omfatta brott, för vilka påföljden i praktiken normalt
stannar vid böter eller ett kortvarigt fängelsestraff. Under remissbehandlingen
har den föreslagna gränsdragningen i allmänhet icke gjorts till
föremål för särskild erinran. Även jag har funnit gränsdragningen i stort
sett godtagbar. Kan å brottet följa avsättning, synes dock stor nämnd alltid
böra medverka. Eu komplettering av regeln med sikte på ämbetsstraffen
förefaller för övrigt motiverad även av det skälet att regeln synes kunna
lämna rum för tvekan i vissa fall, där dylikt straff ingår i straffskalan,
t. ex. då strafflatituden upptager böter och suspension. Jag föreslår därför
att rådhusrätt skall vara domför med Ire i nämnden, om målet rör ansvar

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1957

för brott, varå icke kan följa straffarbete eller avsättning. Om en tjänsteman
åtalas för allmänt brott, vars straffskala icke upptager svårare straff
än fängelse, lärer av de grunder som anses gälla vid tillämpningen av
andra liknande stadganden följa, att rådhusrätt blir domför med tre i
nämnden, såvida icke i det föreliggande fallet åberopas sådana omständigheter,
att avsättning enligt 25 kap. 7 § första stycket andra punkten strafflagen
skulle kunna ifrågakomma.

Att rådhusrätt enligt förslaget är domför med tre i nämnden i nyss angivna
mål, innebär icke, att hinder skulle möta att i dylika mål låta fulltalig
nämnd medverka. Tvärtom bör så ske, då särskilda skäl det påkallar,
såsom att bevisningen är vidlyftig eller svårbedömbar. Däremot synes parternas
önskemål icke i och för sig böra få inverka bestämmande på domstolens
sammansättning. Den föreslagna regeln hindrar väl icke att i mål,
vari liten nämnd är behörig, kan sitta fler än tre nämndemän utan att
dock nämnden är fulltalig. Något behov av en sådan anordning torde dock
icke föreligga, och frågan torde sakna praktisk betydelse.

I mål, som enligt vad förut sagts faller inom den mindre nämndens kompetensområde,
bör rådhusrätt jämväl vara behörig att med sådan nämnd
pröva talan om enskilt anspråk i anledning av brottet. Sådan behörighet
torde utan särskild föreskrift följa av reglerna i 22 kap. rättegångsbalken.
Av 22 kap. 6 § rättegångsbalken lärer framgå, att om åtal nedlägges eller
avvisas eller målsägande förklaras ha förlorat sin rätt att tala å brottet,
rådhusrätt icke längre är behörig att i den för brottmål stadgade sammansättningen
pröva talan om enskilt anspråk i anledning av brottet. Då det
torde vara sällsynt, att sådant fall inträffar efter det huvudförhandlingen
påbörjats, synes några nämnvärda olägenheter icke vara att befara härav.

I likhet med vad som gäller för häradsrätt bör rådhusrätt vara domför
med tre i nämnden, då i brottmål hålles syn å stället utom huvudförhandling.

Någon saklig ändring av reglerna om omröstning i mål, där nämnd deltager,
synes icke böra ske i förevarande sammanhang. För att den mindre
nämnden skall bestämma målets utgång, kommer således att fordras, att
alla i nämnden är ense om skälen och slutet. De i 29 kap. rättegångsbalken
upptagna reglerna om omröstning vid kollegial sammansättning torde böra
utformas med beaktande av att rådhusrätt enligt förslaget undantagsvis
kan vara domför i kollegial sammansättning vid handläggning av brottmål,
såsom fallet är exempelvis i tryckfrihetsmål, vari jury deltager.

De organisatoriska spörsmål, vartill den föreslagna reformen kan ge
upphov, torde med hänsyn till de växlande förhållandena vid olika rådhusrätter
i huvudsak böra lösas genom lokala föreskrifter. Jag vill dock i detta
sammanhang framhålla, alt enligt min mening hinder i allmänhet icke
synes böra möta för assessor i rådhusrätt att tjänstgöra som ordförande i
mål, som faller inom den mindre nämndens behörighet, särskilt som i häradsrätt
motsvarande mål och även svårare mål i stor utsträckning och på

Kungl. Maj. ts proposition nr 172 år 1957

ett i det stora hela tillfredsställande sätt handlägges med tingssekreterare
såsom ordförande. På nu antydd väg skulle de yngre domarna i rådhusrätt
kunna beredas tillfälle till en utbildning snarlik den som de statliga domarna
erhåller genom tingssekreteraretjänstgöringen.

För egen del kan jag icke finna det behövligt att rättsbildad personal regelmässigt
anlitas såsom särskilda protokollförare vid huvudförhandling i
brottmål. Bevisutsagor upptages numera i betydande utsträckning genom
stenografi eller på fonetisk väg. Vad protokollet i övrigt skall innehålla är
oftast icke heller av sådan beskaffenhet, att det kan anses påkallat med en
jurist som särskild protokollförare. Belysande är i detta hänseende, att protokollet
vid många domstolar föres på tryckta eller stencilerade formulär.
Det bör alltså i vidsträckt omfattning vara möjligt att till särskild protokollförare
eller biträde åt ordförande, som själv för protokollet, använda icke
rättsbildad personal, som är skickad för uppgiften. Särskilt angeläget är att
denna metod för protokollföring kommer i tillämpning på platser, där de
egentliga domaruppgifterna är tillräckligt krävande för att helt taga domarpersonalens
arbetskraft i anspråk. Inom justitiedepartementet har upprättats
ett förslag till författningsbestämmelser, vilket är avsett att i olika hänseenden
vidga de icke rättsbildade biträdenas behörighet och som undanröjer
de hinder för den här skisserade ordningen, som lokala stadgor och arbetsordningar
må kunna innehålla. Detta förslag torde få anmälas inom kort.
Jämväl flertalet expeditionella göromål bör kunna handhavas av personal
i biträdesgraderna. Däremot ingår i målens beredande till huvudförhandling
vissa arbetsuppgifter, vilkas handhavande synes kräva juridisk utbildning.
Dessa arbetsuppgifter torde — såsom redan nu är fallet vid flertalet rådhusrätter
— få ombesörjas av den domarkompetenta personalen, i den mån icke
andra för uppgiften lämpade befattningshavare undantagsvis finnes att tillgå.
Vid häradsrätterna biträder vanligen tingsnotarier med göromål av beredande
natur. Möjligt är, att en liknande ordning för stadsdomstolarnas del
skulle kunna innebära fördelar åtminstone för vissa av dem. Frågan om
tingsutbildning vid rådhusrätt är föremål för prövning inom stadsdomstolsutredningen.

Om en bedömning av reformen ur kostnadssynpunkt skall bli rättvisande,
synes den böra ske under jämförelse med vad det skulle kosta att utbygga
nuvarande organisation till samma kapacitet. Såsom lätt inses, nödgas man
emellertid vid en sådan jämförelse arbeta med alltför många osäkra faktorer
för att resultatet skall bli av större värde. För sådana rådhusrätter, som icke
är i behov av förstärkning för att bemästra sina arbetsuppgifter och där indragning
icke heller kan ske av domarbefattningar, som reformen kan göra
överflödiga, kommer förslagets genomförande otvivelaktigt alt medföra ökade
kostnader i form av stigande utgifter för nämnd. Ä andra sidan är det
uppenbart, all reformen för åtskilliga andra rådhusrätter kommer att ställa
sig ekonomiskt fördelaktigare än en utbyggnad av nuvarande organisation.

Den ovan föreslagna reformen aktualiserar givetvis frågan om eu utvidg -

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

ning av den mindre häradsnämndens behörighet, så att dess kompetens
kommer att sammanfalla med den mindre rådhusrättsnämndens. Onekligen
talar önskvärdheten av så långt möjligt likformiga domförhetsregler med
icke obetydlig styrka för en sådan reform. Såsom förut framgått, har utredningen
för avsikt att senare föreslå, att en dylik reform genomföres. Då en
omedelbar utvidgning av den mindre häradsnämndens behörighet icke kan
anses vara av något starkare praktiskt behov påkallad, har jag ansett frågan
lämpligen kunna lösas i anslutning till utredningens framtida förslag i
ämnet.

Vad sedan angår de särskilda domförhetsreglerna förekommer i mål om
förvandling av böter ofta frågor, vid vilkas prövning medverkan av nämnd
är påkallad. Hit hör exempelvis frågan om villkorlig dom skall meddelas beträffande
förvandlingsstraffet. Behovet av nämnd i dessa mål har blivit mera
framträdande efter de ändringar som år 1956 vidtogs i kungörelsen den 18
november 1938 med vissa föreskrifter rörande tillämpning av lagen om verkställighet
av bötesstraff och som åsyftade att närmare utredning rörande
förutsättningarna för villkorlig dom alltid skulle tillföras domstolen i mål
om förvandling av böter samt att en verklig förhandling skulle komma
till stånd i dylika mål i större utsträckning än tidigare. Med hänsyn härtill
föreslår jag att underrätt alltid skall bestå av lagfaren domare och nämnd
vid prövning av mål om förvandling av böter; rätten bör dock i dessa mål
vara domför med tre i nämnden.

Enligt 4 kap. 4 § strafflagen gäller för närvarande, att rådhusrätt vid avgörande
av fråga om förening av straff är domför med tre eller fyra lagfarna
domare. Till grund för denna domförhetsregel ligger synpunkten, att medverkan
av nämnd i rådhusrätt i dessa fall icke erfordras, eftersom skuldfrågan
redan är slutligen avgjord och även straff mätningen tidigare varit
föremål för prövning. Om den förut behandlade reformen genomföres, kommer
den juristkollegiala sammansättningen vid behandling av brottmål i
rådhusrätt att principiellt avskaffas och ersättas med lagfaren domare och
nämnd, som i vissa fall kan bestå av tre nämndemän och eljest skall utgöras
av sju till nio nämndemän. Då ensamdomare uppenbarligen icke bör
äga avgöra frågor om förening av straff, har man beträffande rådhusrätts
sammansättning vid prövning av dessa frågor alt välja mellan lagfaren domare
jämte stor nämnd och lagfaren domare med liten nämnd. Den synpunkt,
som ligger till grund för den nu gällande domförhetsregein, synes leda till
att rådhusrätt i fortsättningen hör vara domför med tre i nämnden vid prövning
av fråga om förening av straff.

Enligt lagen om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda
m. fl. gäller att anspråk på ersättning, varom i lagen är fråga, kan väckas
antingen i det mål, vari ansvarsfrågan handlägges, eller genom särskild
ansökan. Har ansvarsfrågan icke blivit föremål för domstols prövning, står
givetvis endast sistnämnda förfaringssätt till huds. Framställes anspråket i
ansvarsmålet, prövas det i den sammansättning som gäller för ansvarsfrågan
och denna ordning bör självfallet bibehållas. Anhängiggöres ersättnings -

Kungl. Maj. ts proposition nr 172 år 1957

talan såsom särskilt ärende, torde som allmän princip böra föreskrivas, att
domstolen skall ha den sammansättning som gällt för målet i ansvarsfrågan.
Denna regel synes till skillnad från gällande rätt och utredningens förslag
böra tillämpas även i det fall, att fråga är om ersättning till oskyldigt dömd.
Härigenom vinnes att domförhetsreglerna genomgående blir desamma vare
sig ersättningsanspråket framställes i ansvarsmålet eller genom särskild ansökan,
så långt denna valmöjlighet över huvud består. Har ansvarsfrågan
icke prövats av domstol, exempelvis därför att åtal mot den häktade eller
anhållne icke väckts, bör rätten vid prövning av ansökan om ersättning enligt
ifrågavarande lag vara domför i den sammansättning som i allmänhet
gäller för huvudförhandling i brottmål.

I övrigt har jag — bortsett från vissa i huvudsak formella jämkningar —
icke funnit anledning till andra ändringar i utredningens förslag till särskilda
domförhetsregler än sådana som följer av att den mindre rådhusrättsnämnden
föreslås skola bestå av tre i stället för två nämndemän. I vissa fall
torde dock särskilda övergångsbestämmelser erfordras.

De nya domförhetsreglerna torde böra träda i kraft den 1 januari 1958.

II. Vissa frågor om protokolleringen vid domstolarna
Gällande rätt

Om protokollering vid domstol stadgas i 6 kap. rättegångsbalken samt i
kungörelsen den 26 september 1947 med närmare föreskrifter för de allmänna
domstolarna om protokollföring, dagböcker och aktbildning m. in.
(protokollskungörelsen). Bestämmelserna gäller i första hand processen vid
de allmänna domstolarna men har även tillämpning på rättegången i bl. a.
vattenmål och jorddelningsmål.

Enligt vad i 1 § nämnda kapitel stadgas skall protokoll föras för varje
mål särskilt. Härifrån gives dock den undantagsregeln att protokoll ej är erforderligt
över handläggning, som företages av lagfaren domare ensam eller
av tjänsteman vid domstolen och ej sker vid sammanträde för förhandling
eller vid måls avgörande. Jämlikt 2 § skall protokollet föras av befattningshavare
vid rätten eller lagfaren ledamot av rätten samt undertecknas av
honom. Ordföranden äger, då omständigheterna föranleder därtill, själv
föra protokollet. Protokollet skall (3 §) upptaga uppgifter om bl. a. domstolen,
tid och ställe för sammanträdet, rättens ledamöter, protokollförare, parterna
och huruvida de är tillstädes, deras ombud och biträden, rättens beslut
som ej uppsättes särskilt samt skiljaktiga meningar som yppas vid omröstning
inom rätten. Protokollet vid förhandling skall därutöver innehålla
redogörelse bl. a. för framställda yrkanden och invändningar in. in. samt
för de bevis som förebragts. Enligt 6 § skall i protokoll antecknas utsaga av
vittne, sakkunnig, part under sanningsförsäkran eller målsägande, då han
höres i anledning av åklagarens talan, allt i den omfattning utsagan kan
antagas vara av betydelse i målet, samt vad rätten iakttager vid syn på

(» Ifihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 172

Kungl. Maj. ts proposition nr 172 år 1957

stället. Protokoll över förhandling skall innan förhandlingen avslutas erhålla
slutlig avfattning. Då protokollet är uppsatt, skall ordföranden å protokollet
göra anteckning därom. Sedan utsaga, som enligt 6 § skall antecknas
i protokollet, upptecknats, skall den uppläsas eller tillfälle på annat sätt
lämnas att granska uppteckningen samt den hörde tillfrågas om han har
något att erinra mot innehållet. Erinran, som ej föranleder ändring, skall
antecknas. Därefter får uppteckning ej ändras (8 §). I 9 § stadgas att rätten
äger förordna att utsaga av part, målsägande, vittne eller sakkunnig skall —
i stället för att antecknas i protokollet — upptagas genom stenografi eller
på fonetisk väg (s. k. ljudupptagning). Stadgandet i 8 § om uppläsning och
granskning av uppteckning skall äga motsvarande tillämpning beträffande
utsaga som upptagits genom stenografi men ej i fråga om utsaga som upptagits
på fonetisk väg. Stenograf utses av rätten och skall inför rätten avlägga
en särskild ed. Bestämmelser om återgivande i vanlig skrift av vad
som upptagits enligt 9 § meddelas — jämlikt paragrafens sedan den 1 juli
1952 gällande lydelse — av Kungl. Maj :t. Det förtjänar i detta sammanhang
erinras att det före 1952 års lagändring stadgades i själva lagen att det som
upptagits genom stenografi eller på fonetisk väg snarast skulle återgivas i
vanlig skrift och uppteckningen biläggas handlingarna.

Enligt vad i 2 § protokollskungörelsen stadgas erfordras icke i något fall
att protokoll föres i ärende över handläggning, som företages av lagfaren
domare ensam och ej sker vid förhandling. I 11 § föreskrives att stenogram
och fonogram över utsaga, som upptagits enligt föreskrifterna i 6 kap". 9 §
rättegångsbalken, skall återgivas i vanlig skrift, stenogram så snart ske kan
och fonogram när rätten, eller vid fullföljd av talan, högre rätt finner det
erforderligt eller part eller annan begär avskrift. Utskriften skall hiläggas
handlingarna i målet eller ärendet. Utskriftens riktighet skall bestyrkas av
stenografen eller, då utskriften sker från fonogram, av protokollföraren eller,
om hinder däremot möter, av den som rätten därtill utser (It § erhöll
sin nm arande lydelse 1952 i samband med den förut nämnda ändringen av
6 kap. 9 § rättegångsbalken). Jämlikt 12 § skall stenogram över utsaga som
upptecknats i enlighet med föreskrifterna i 6 kap. 9 § rättegångsbalken, liksom
memorialanteckningar, biläggas handlingarna i målet eller ärendet.

Organisationsnämnden

Organisationsnämnden framhåller, att vid måls avgörande protokollet
framför allt fyller en funktion då däri upptages beslut, som ej anses böra
uppsättas särskilt eller tecknas å handling i akten, eller då det föreligger
skiljaktiga meningar som skall protokolleras (6 kap. 3 § punkterna 7 och 8
rättegångsbalken). I övriga fall, då mål avgöres utan förhandling, synes protokoll
i allmänhet icke vara erforderligt. Det är härvid ofta fråga om mål
som står ärendena nära, såsom hemskillnads- och äktenskapsskillnadsmål,
vilka anhängiggöres genom gemensam ansökan, mål om myndighets- och

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

omyndighetsförklaring, överrättsmål som avgöres på handlingarna m. fl. 1
dessa mål innehåller protokollet oftast ej annat än en ren dubblering av
vissa uppgifter som också framgår av dom eller beslut eller av dagbok.
Nämnden anför, att minst 15 000 protokoll i samband med måls avgörande
utan förhandling årligen uppsättes vid domstolarna. Det torde vara en ganska
vanlig uppfattning att dessa protokoll är meningslösa. Protokolleringsskyldigheten
fullgöres i många fall ytterst schematiskt; i ansökningsmål
vid underrätt genom användande av en gummistämpel med förkortade protokollsuppgifter.
Det förekommer också att man helt underlåter att föra
protokoll.

Om anledningen till att protokoll nu måste föras vid handläggning, som
ej sker vid förhandling och ej avser måls avgörande, om flera sitter ''i rätten,
yttrar nämnden att behov föreligger att säkerställa uppgift om rättens ledamöter
och eventuella skiljaktiga meningar i beslut under rättegången. Nämnden
anför att, då skiljaktig mening föreligger, protokoll ej kan undvaras,
men att det oftast kan vara tillfyllest med anteckning om rättens ledamöter
å handling i akten eller å dagboksblad. Nämnden anser att avgörande
skäl saknas att ha olika regler för handläggning som företages av ensamdomare
eller tjänsteman och för handläggning då flera sitter i rätten.

Under hänvisning till det anförda föreslår nämnden att för all handläggning,
som icke sker i samband med förhandling, en enhetlig regel gives av
innebörd att protokoll ej är erforderligt, därest behov icke föreligger att
protokollera beslut eller att anteckna skiljaktig mening och de uppgifter,
som (enligt 6 kap. 3 § rättegångsbalken) i övrigt skall säkras genom protokoll,
framgår av dom, beslut eller dagbok.

Organisationsnämnden erinrar i fortsättningen om att enligt gällande rätt
stenografering eller ljudupptagningsapparat kan användas såsom hjälpmedel
på två skilda sätt. Enligt den ena metoden dikterar ordföranden eller
protokollföraren en sammanfattning av en utsaga till stenografen eller till
ljudupptagningsapparaten, varefter det upptagna återgives i vanlig skrift i
protokollet (eller bilaga till detta, protokollsbilaga). Den andra metoden
innebär tillämpning av 6 kap. 9 § rättegångsbalken. Förhöret upptages direkt
av stenografen eller apparaten med frågor och svar (direktupptagning).
Utskrift av sådan upptagning hör icke till protokollet utan skall biläggas
handlingarna. Den blir en fristående aktbilaga, ej protokollsbilaga.
Sker upptagningen på fonetisk väg behöver utskrift emellertid icke göras,
om ej rätten, eller vid fullföljd, högre rätt finner det erforderligt eller part
begär avskrift. Stenogram skall däremot alltid utskrivas så snart ske kan.

Nämnden anför, all såväl stenogram som fonogram, som upptagits direkt,
ursprungligen skulle utskrivas så snart det kunde ske. De år 1952 ändrade
reglerna för utskrift hade tillkommit efter förslag av rättegångskominittén,
som icke velat ifrågasätta någon ändring beträffande utskrift av stenogram
utan framhållit att ett uppskjutande av utskriften därav skulle medföra
helt andra risker än uppskov med utskrift av fonogram, delta på grund av
all stenogram som regel kunde läsas endast av stenografen själv. Organisa -

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1957

tionsnämnden menar åter att dessa risker i viss utsträckning kan elimineras
och i övrigt icke bör tillmätas avgörande betydelse. Riskerna hänför sig
främst till de fall att stenografen slutar sin anställning, blir långvarigt sjuk
eller avlider. En stenograf kan emellertid, innan anställningen avslutas, åläggas
att skriva ut sina stenogram i de mål, där fullföljdstiden icke utgått.
I övriga fall, vilka är mycket sällsynta, kan den hörde få höras om i högre
rätt. Nämnden hävdar att nu nämnda omständigheter ej utgör tillräckliga skäl
för upprätthållande av kravet att stenogram alltid skall utskrivas. Visserligen
kan det vara svårt att skriva ut stenogram om lång tid förflyter mellan
upptagning och utskrift. Denna olägenhet synes emellertid kunna elimineras
genom att stenografen ålägges att snarast möjligt efter avslutad upptagning
sätta stenogrammet i sådant skick att det kan utskrivas vid en senare
tidpunkt. Den arbetsinsats, som kräves härför, är obetydlig i jämförelse med
den som erfordras för fullständig utskrift. Under hänvisning till det sagda
föreslår nämnden att de bestämmelser som gäller för utskrift av direktupptagna
fonogram även göres tillämpliga för utskrift av direktupptagna stenogram.
Enligt nämndens beräkningar skulle en sådan ordning medföra
att omkring 70 procent av alla i domsagorna upptagna stenogram icke behöver
utskrivas och skulle stenografernas arbete minska med omkring 40
procent.

Vad beträffar utskriftsreglerna för dikterade stenogram och fonogram
erinrar nämnden om att i några remissyttranden över rättegångskommitténs
föreslag till nu gällande regler om utskrift av direktupptagna fonogram föreslagits
att samma regler skulle gälla även för dikterade fonogram. Det ifrågasattes
även om det vore sakligt berättigat att utskrifterna enligt den ena
upptagningsmetoden skulle vara aktbilagor och enligt den andra protokollsbilagor.
Enligt nämndens mening torde det ej sällan vara praktiskt att
en del av en vittnesutsaga upptages genom sammanfattande diktering till
stenograf eller apparat samt en del av utsagan upptages direkt. Detta förfarande
kan vara att föredraga exempelvis i bilmål. Det är i sådana fall
mindre lämpligt att utskrift av sammanfattningen är obligatorisk, medan
utskrift av fonogrammet i övrigt kan underlåtas. Det är också olämpligt att,
om utskrift måste ske på grund av beställning, denna skall avse vittnets
uppgifter, intagna dels i en protokollsbilaga dels i en aktbilaga. Ur arbetsekonomisk
synpunkt är det dessutom lika angeläget att slippa göra utskrifter
av dikterade fonogram som av direktupptagna. Nämnden beräknar att
ungefär två tredjedelar av efterarbetet med de i underrätterna dikterade
fonogrammen skulle bortfalla. Nämnden anser därför att samma utskriftsregler
bör gälla för all stenografisk och fonografisk upptagning. Reglerna
bör anknyta till upptagningsmedlet och icke till frågan om det skett direktupptagning
eller ej. Enhetliga utskriftsregler skulle enligt nämndens mening
vinnas om 6 kap. 9 § rättegångsbalken ändras att omfatta både direktupptagna
och dikterade stenogram och fonogram.

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

1951 års rättegångskommitté

I sitt till organisationsnämndens rapport fogade yttrande anför kommittén
att dess medverkan icke varit av sådan art att den anser sig ansvarig för förslagen
i detalj. På några punkter har kommittén uttryckligen förklarat sig
icke kunna tillstyrka vad som föreslås i nämndens rapport.

Vad beträffar frågan huruvida man bör lätta på utskriftsskyldigheten icke
blott, såsom redan tidigare skett, i fråga om fonogram utan också i fråga om
stenogram som direktupptagits yttrar kommittén att detta spörsmål livligt diskuterades
inom kommittén vid förberedandet av 1952 års reform. Kommittén
vitsordar att det ofta kan vara lika goda skäl att vänta med utskrift av stenogram
som med utskrift av fonogram. Det synes dock genomsnittligen vara
större risk för svårigheter vid stenogram än vid fonogram. Svårigheter kan enligt
kommitténs mening sålunda uppkomma, då stenografen ej längre finnes
till hands eller då utskrift skall göras efter längre dröjsmål och stenografen
således ej har utsagan i färskt minne. Kommittén hävdar, att 1952 års
reform avsåg att till följd av de yppade protokolleringsbekymren uppmuntra
till direktupptagning med fonogram. Samma anledning förelåg icke •— och
föreligger enligt kommitténs mening icke heller nu — att uppmuntra till
direklupptagning genom stenogram.

Yttrandena

Förslaget att införa enhetliga protokolleringsregler vid
handläggning, som ej sker vid förhandling, har tillstyrkts eller lämnats
utan erinran av flertalet remissinstanser som yttrat sig i ämnet.

Endast Göta hovrätt har direkt avstyrkt förslaget. I sin motivering härför
yttrar hovrätten att det icke kan anses ligga i sakens natur att skiljaktig
mening skall antecknas i protokoll, utan sådan mening bör mycket
väl kunna uppsättas å särskild handling som lägges till akten såsom aktbilaga,
eller eventuellt i stället antecknas å annan handling i akten. Ur
principiell synpunkt är det vidare ägnat att väcka betänkligheter att frågan
huruvida protokoll skall föras i visst fall göres beroende av omständigheter
som icke är kända vid handläggningens början. Därest det över huvud
anses lämpligt att begränsa skyldigheten att föra protokoll i den omfattning
som nämnden föreslagit, bör man därför taga steget fullt ut och helt upphäva
skyldigheten att föra protokoll vid all handläggning som ej sker vid
förhandling. En så långtgående reform torde emellertid icke böra genomföras
utan att frågan mera ingående överväges. En sådan reform synes förutsätta
tämligen omfattande ändringar i 6 kap. rättegångsbalken. Vissa administrativa
bestämmelser om de anteckningar, som skulle ersätta protokoll,
torde även bli erforderliga.

Hovrätten ifrågasätter emellertid genomförandet av en mindre genomgripande
reform, innebärande inskränkning i skyldigheten att föra protokoll

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

vid måls avgörande utan förhandling av lagfaren domare ensam. Enligt vad
hovrätten framhåller skulle därigenom en väsentlig arbets- och pappershesparing
vinnas. Då de uppgifter som skall antecknas i protokollet i sådana
fall regelmässigt framgår av avgörandet och dagboken, kan protokollen avvaras
utan att dessa ersättes med särskilda dagboks- och aktanteckningar.
För genomförandet av en dylik begränsad reform torde därför endast fordras
viss omredigering av 6 kap. 1 § andra stycket rättegångsbalken. Hovrätten
anför vidare:

Den nu ifrågasatta reformen medför icke någon begränsning av skyldigheten
att föra protokoll vid handläggning, som ej företages av lagfaren domare
ensam eller av tjänsteman vid domstolen. Därest flera ledamöter deltaga
i handläggningen, kommer alltså liksom hittills att krävas protokoll
vid all handläggning, som ej innebär måls avskrivning. Att skyldigheten
att föra protokoll sålunda göres beroende av om en eller flera domare deltaga
i handläggningen behöver icke ge anledning till kritik. Tvärtom kan
det sägas höra till god ordning, att protokoll föres vid varje sammanträde
i ett mål, oavsett huruvida därvid förekommer partsförhandling. Framhållas
må slutligen, att vad hovrätten föreslagit i fråga om skyldigheten att föra
protokoll i mål överensstämmer med vad som enligt 2 § protokollskungörelsen
gäller beträffande flertalet ärenden.

Förslaget att ste nogram som direkt upptagits — liksom
fallet nu är med direktupptagna fonogram — icke skall behöva utskrivas
annat än vid måls fullföljd till högre rätt eller efter beställning
av part eller annan har tillstyrkts av Svea hovrätt, Stockholms rådhusrätt,
Stockholms stads rätts- och polisdirektion och Sveriges advokatsamfund.
Däremot har detta förslag avstyrkts av Göta hovrätt, hovrätten över Skåne
och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Nedre Norrland,
Göteborgs rådhusrätt och föreningen Sveidges stadsdomare. Två remissinstanser
— rådhusrätten i Malmö och föreningen Sveriges häradshövdingar
•— har ställt sig tveksamma till detsamma. Även i de yttranden, som av vissa
häradshövdingar avgivits till hovrätterna, har delade meningar framkommit.
Av dem som tillstyrkt förslaget må nämnas häradshövdingarna i Solna,
Södertörns samt Askims och Mölndals domsagor.

De tillstyrkande remissinstanserna har, i överensstämmelse med
nämndens uppfattning, funnit att de olägenheter, som enligt nämndens
egna och rättegångskommittcns påpekanden skulle följa av den föreslagna
reformen, icke utgör tillräckliga skäl för upprätthållande av kravet att stenogram
alltid skall utskrivas. Stockholms rådhusrätt erinrar bl. a. om att
stenogrammet skall uppläsas sedan det nedtecknats och att stenografen då
för att underlätta framtida utskrift kan göra erforderliga förtydliganden
i stenogrammet. Vidare torde det förhålla sig så att domstolen, om en stenograf
skulle vilja sluta sin anställning, kommer att aviseras i så god tid
att erforderliga utskrifter kan medhinnas. Svea hovrätt förutsätter att stenografen
skall vara skyldig att i anslutning till upptagande av stenogrammet
sätta detta i sådant skick att det vid senare tidpunkt utan svårighet
kan utskrivas. Det synes därtill lämpligt att rätten i flertalet mål ombe -

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

sörjer utskrift av stenogram så snart målet fullföljts, således utan att avvakta
begäran därom från den högre rätten. Enligt Stockholms stads rättsocli
polisdirektion synes rätten böra givas möjlighet att avgöra om stenogram
omedelbart skall utskrivas eller ej. Liknande uppfattning har uttalats
av Sveriges advokatsamfund, som anser att vederbörande domare torde
vara den som bäst kan bedöma, i vad mån det i det särskilda fallet är lämpligt
att genast låta renskriva stenogrammet. Samfundet har även hävdat
att det icke torde behöva befaras att den föreslagna ändringen kommer att
i nämnvärd utsträckning minska domstolarnas benägenhet att övergå till
fonetisk upptagning. Enligt Svea hovrätts mening finnes numera ingen anledning
att utforma utskriftsreglerna för fonogram eller stenogram i syfte
att uppmuntra till ökad användning av den ena eller den andra metoden.
Dessa regler bör utformas så att man kan till fullo tillgodogöra sig de praktiska
fördelar och de arbetsekonomiska vinster, som den ena eller den
andra metoden må giva.

Föreningen Sveriges häradshövdingar förklarar att det råder delade meningar
om förslaget inom föreningens styrelse, men uttalar alt, därest garantier
verkligen föreligger att ett stenogram efter en hastig justering kan
bli försatt i sådant skick att det efter en eller annan månad kan skrivas ut,
förslaget synes kunna genomföras. Rådhusrätten i Malmö yttrar, att inställningen
till protokollets betydelse torde vara avgörande för hur man
skall ställa sig till förslaget. Rådhusrätten anser att frågor som berör grundvalarna
för rättegångsordningen icke bör komma under prövning i förevarande
sammanhang och inskränker sig därför till att framhålla att stenograf
i stor utsträckning anlitas i syfte att utskrift av stenogrammet skall
vara tillgängligt vid domens avfattande.

De avstyrkande remissinstanserna har i huvudsak anlagt samma
synpunkter som rättegångskommittén framfört. Hovrätten över Skåne och
Blekinge har särskilt framhållit svårigheten för stenograf att korrekt återgiva
stenogrammet i vanlig skrift vid längre dröjsmål med utskriften, i
synnerhet vid längre upptagningar och då upptagningshastigheten legat i
överkant av stenografens förmåga. Olägenheterna kan i någon mån elimineras
därigenom att stenografen ålägges afl snarast möjligt efter avslutad
upptagning sätta stenogrammet i sådant skick att det kan utskrivas vid
en senare tidpunkt. Fin sådan genomgång av stenogrammet kan dock icke
helt undanröja de risker, som är förenade med dröjsmål av stenogrammets
utskrivande, och skulle taga avsevärd lid i anspråk, varigenom den
avsedda tidsvinsten till stor del ginge förlorad.

Förslaget om införande av lättnader i u t s k r i f t s skyldigheten
för dikterade s a in manfattningar av b c v i s u tsagor,
som upptagits på fonetisk eller stenografisk
väg, har tillstyrkts av Svea hovrätt, Stockholms rådhusrätt, Stockholms
stads rätts- och polisdirektion, Sveriges advokatsamfund och föreningen
Sveriges häradshövdingar, sistnämnda remissinstans dock under förutsättning,
att det icke föreligger risk för att stenogrammet ej skall efter någon
tids förlopp kunna riktigt återgivas i skrift.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1957

Flertalet ledamöter i Göta hovrätt (9 av 15), hovrätten för Västra Sverige,
hovrätten för Nedre Norrland, Göteborgs rådhusrätt och föreningen
Sveriges stadsdomare har givit uttryck åt uppfattningen att lättnaderna i
utskriftsskyldigheten bör begränsas att avse dikterade fonogram.

Hovrätten över Skåne och Blekinge samt minoriteten i Göta hovrätt har
helt avstyrkt förslaget.

Svea hovrätt har uttalat alt till grund för hovrättens positiva ståndpunkt
ligger rent praktiska överväganden. Hovrätten anför:

Upptagningar av dikterade utsagor bli väl i regel kortare och, i vad avser
fonogram, av högre teknisk kvalitet än direktupptagningar. Detta förhållande
bör emellertid knappast föranleda att dikterade upptagningar till
skillnad från direktupptagningarna ovillkorligen skola återgivas i vanlig
skrift. Hovrätten vill instämma i nämndens uttalande att det från arbetsekonomisk
synpunkt torde vara lika angeläget att slippa göra utskrifter av
dikterade utsagor som av direktupptagna. Vidare torde det icke sällan vara
praktiskt att en del av en vittnes- eller målsägandeutsaga upptages genom
sammanfattande diktering till apparat eller stenograf och en del av utsagan
upptages direkt. Nämnden har framhållit att detta kan vara lämpligt
i vissa speciella mål, såsom bilmål. I många fall är det nödvändigt att under
rättegångsförhandlingar göra sammanfattningar av vissa avsnitt av utsagorna
för att dessa överhuvud skola kunna rätt uppfattas och säkras, exempelvis
då ett vittne talar otydligt eller osammanhängande. Dessa s. k. blandade
upptagningar torde vara vanligt förekommande, då ljudupptagningsapparat
användes. Såsom nämnden anfört, innebär det praktiska olägenheter
att utskrift av sammanfattningen är obligatorisk, medan utskrift av
fonogrammet i övrigt kan underlåtas.

I stort sett samma synpunkter har framförts av övriga tillstyrkande remissinstanser.
De instanser, som biträtt förslaget endast i fråga om fonetiska
upptagningar, gör gällande att en berättelse, som inspelats på ljudupptagningsapparat,
till skillnad från stenogram alltid är säkerställd att i
oförändrat skick kunna utskrivas vid en senare tidpunkt, och detta oavsett
huruvida utsagan direktupptagits eller sammanfattning dikterats till
apparaten.

Enligt hovrätten över Skåne och Blekinge ger erfarenheterna vid handen
att sammanfattande diktamen till fonograf och s. k. blandade upptagningar
är sällsynta. Sammanfattning av utsaga är dessutom i viss mån av annan
karaktär än ordagrann upptagning, vilket torde motivera att sammanfattningen
utskrives.

I anslutning till de av nämnden berörda protokolleringsfrågorna har
några remissinstanser ifrågasatt inskränkningar i protokolleringsskyldig
heten utöver vad som tidigare nämnts. Enligt
Stockholms stads rätts- och polisdirektion bör sålunda övervägas om icke
denna skyldighet vid handläggning utan förhandling kan överlämnas till
vederbörande domares bedömande. Stockholms rådhusrätt påpekar att det
alltjämt kvarstår en ganska omfattande skyldighet för domstolarna att
föra protokoll vid förhandling samt ifrågasätter om icke tiden nu är mogen
för avsevärda inskränkningar av denna skyldighet vid underrätterna.

Kungi. Maj:ts proposition nr 172 år 1957

Detta problem kan emellertid enligt rådhusrättens mening icke lösas i detta
sammanhang. Hovrätten för Övre Norrland och hovrätten för Västra Sverige
har förordat en grundlig översyn av reglerna om protokollering av
muntlig bevisning. Enligt förstnämnda hovrätt vore det mest rationellt
att i domen upptaga allt vad domstolen finner vara relevant för domens
avfattande och icke bevara utsagorna i övrigt i skrift. Att debatten om
protokollering och olika upptagningsmeloder kunnat hållas vid liv ännu
tio år efter nya rättegångsbalkens införande bestyrker enligt hovrättens
för Västra Sverige mening uppfattningen att dessa spörsmål icke fått en
lämplig lösning. De utvägar som borde prövas synes vara att helt slopa protokollering
av utsaga eller att avskaffa, eventuellt ytterligare begränsa fonogramutskrifterna.
Rådhusrätten i Malmö anser att protokollsreglerna fått
en utformning som är ägnad att skapa oklarhet om i vilken omfattning principerna
om muntlighet och omedelbarhet i den nya rättegångsordningen avsetts
skola bli genomförda. Det har uppkommit starka meningsskiljaktigheter
om vilken betydelse protokollet bör tilläggas.

Departementschefen

I gamla tider och långt in i våra dagar var det häradshövdingen själv, som
svarade för verksamheten i domsagan. Han anställde själv sina biträden, både
notarier och skrivpersonal. Dessa var hans privata medhjälpare och alla
åtgärder vidtogs i hans namn. Med sina inkomster — huvudsakligen bestående
av sportler genom expeditionslösen — hade han att bestrida förvaltningskostnaderna,
däri inbegripet biträdenas avlöning. År 1918 påbörjades
en omläggning av domsagoorganisationen genom successiva reformer, som
år 1943 ledde fram till domsagoförvaltningens förstatligande. Domsagornas
samtliga befattningshavare överfördes då i statlig tjänst och staten övertog
också kostnaderna för kontorsverksamheten. Av betydelse för arbetsformerna
blev att biträdesorganisationen samtidigt utbyggdes och att i samband därmed
åtskilliga arbetsuppgifter, delvis av kvalificerad natur, vilka tidigare
ankommit på de rättsbildade befattningshavarna, överflyttades på icke rättsbildad
personal. I övrigt bedrevs emellertid verksamheten vid domsagornas
kanslier även i fortsättningen huvudsakligen i de former som utbildats under
tidigare år. Den år 1948 genomförda rättegångsreformen kom dock att
ställa nya krav på det expeditionella förfarandet vid domsagorna. Det stod
emellertid redan från början klart att organisationen måste med stöd av
vunna erfarenheter anpassas efter det nya systemets verkningar. Av detta
skäl gavs den personalorganisation, som fastställdes att gälla från ingången
av år 1948, i viss mån försökskaraktär. Samma gäller den organisation, som
omfattar administrativ och biträdande personal i hovrätterna samt i nedre
justilierevisionen.

Genom organisationsnämndens undersökningar har en kartläggning företagits
av praktiskt taget all verksamhet vid domstolarna, som icke avser

Kungi. Maj. ts proposition nr 172 år 1957

målens och ärendenas avgörande. Huvudsyftet har varit att med utnyttjande
av de rön och erfarenheter i fråga om arbetsorganisation och kontorsteknik,
som under de senaste åren gjorts inom andra områden, söka förenkla och
förbättra den inre organisationen inom domstolsväsendet. Undersökningarna
har i första hand resulterat i förslag till vidgad användning av kontorstekniska
hjälpmedel och till ändringar i ett stort antal enskilda arbetsförfaranden.
Organisationsnämnden har i anslutning därtill utfört en genomgripande
revision enligt moderna blankettekniska principer av domstolarnas
många blanketter och föreslagit införandet av ett för domstolsväsendet gemensamt
blankettsystem. På grundval av sina undersökningar av de olika göromålens
beskaffenhet har nämnden vidare angivit ändrade principer för arbetsfördelningen
mellan och inom de berörda personalgrupperna, innebärande
att kvalificerade arbetsuppgifter — i större omfattning än som redan skett
— överföres från rättsbildade till icke rättsbildade biträden. Med utgångspunkt
från den föreslagna arbetsfördelningen har nämnden förordat nya
riktlinjer för biträdespersonalens sammansättning och för de icke rättsbildade
biträdenas inbördes löneställning. Därjämte har utarbetats statistiska
metoder för beräkning av arbetsvolym och behov av biträdespersonal. Med
begagnande av dessa metoder har nämnden slutligen företagit uppskattningar
av personalbehovet inom de olika doinslolsenheterna, avsedda att
läggas till grund för personalorganisationens slutliga utformning.

Departementsbehandlingen av organisationsnämndens omfattande utredningsrapport
pågår för närvarande. Av skäl som redovisats i årets statsverksproposition
(II ht s. 13 och 14) har jag funnit det lämpligt alt dröja
med ett slutligt ställningstagande till organisationsnämndens beräkningar
av personalbehovet i avvaktan på att nämndens förslag till rationaliseringar
i övrigt blivit avgjorda. Flertalet av dessa förslag är sådana att de
kan prövas i administrativ ordning. Vissa av nämnden behandlade spörsmål
är emellertid av beskaffenhet att föranleda ändring i lag. Detta är sålunda
fallet med de förslag rörande protokolleringen, för vilka jag förut
redogjort.

Som huvudregel för protokollföringen i rättegångsmål gäller att protokoll
skall föras vid varje handläggning som ankommer på rätten. Dock behöver
protokoll ej föras över handläggning, som företages av lagfaren domare
ensam eller av tjänsteman vid domstolen och som ej sker vid sammanträde
för förhandling eller vid måls avgörande.

Organisationsnämndens förslag att införa en enhetlig regel om protokoll
vid handläggning, som ej företages vid förhandling, har synbarligen förestavats
av ett önskemål att slopa protokollen vid handläggningen av sådana
mål, huvudsakligen familjemål, som avgöres av lagfaren domare ensam.
Förslaget, som även syftar till att upphäva protokolleringsskyldiglieten vid
handläggning av de mål i högre instans, vilka avgöres på handlingarna, har
i stort sett tillstyrkts vid remissbehandlingen. I yttrande, avgivet av Göta
hovrätt, har emellertid föreslagits att man skulle stanna vid en reform
som innebär slopande av protokoll vid avgörande av mål, som avdömes av
lagfaren domare ensam.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1957

Det förslag som framställts av Göta hovrätt synes omfatta sådana fall
då protokollföring uppenbart är obehövlig. Genom avskaffande av protokollet
i dessa fåll torde man också vinna huvuddelen av den arbetsbesparing
som organisationsnämnden velat uppnå. Den av nämnden föreslagna regeln,
som skulle ytterligare inskränka protokollföringen, är jag däremot
icke beredd att tillstyrka. Vad beträffar handläggning vid måls avgörande
på handlingarna i högre instans får det sålunda sägas vara av viss betydelse
att protokoll föres. Det förtjänar i detta sammanhang påpekas att
handläggning utan förhandling och med flera domare i rätten förekommer
även i häradsrätt och rådhusrätt. Av dessa skäl vill jag förorda den lösning,
som Göta hovrätt föreslagit i sitt remissyttrande. Bestämmelserna i 6 kap.
1 § rättegångsbalken torde höra ändras på så sätt att protokoll icke behöver
föras, då mål utan förhandling avgöres av lagfaren domare ensam.

Enligt den äldre rättegångsordningen gällde att allt som förekommit inför
domstolen skulle intagas i domstolens protokoll, vilket sedan låg till grund
för det rättsliga avgörandet. Principen att domen skulle grundas på protokollet
gällde redan i underrätt, och denna princip medförde att överrätt ansågs
kunna avgöra mål med ledning enbart av protokollets innehåll och utan att,
då muntlig bevisning hade betydelse för utgången, själv ha hört vederbörande.
Genom rättegångsreformen övergavs emellertid detta system och huvudprincipen
blev i stället att rättens avgörande i alla instanser skulle
grundas omedelbart på vad som muntligen framlagts vid förhandling. Härav
följer alltså att protokollet ej längre har samma betydelse som tidigare.
Det har likväl icke ansetts kunna helt undvaras. I viss utsträckning måste
alltjämt vid förhandling upptagen bevisning kunna förebringas vid fortsatt
eller ny huvudförhandling eller i högre rätt genom protokoll och andra
handlingar. Enligt förarbetena till rättegångsbalken var det avsett att protokolleringen
skulle begränsas till vad som kan anses oundgängligen nödvändigt.
I enlighet härmed stadgas i 6 kap. G § rättegångsbalken såsom huvudregel
att utsaga av vittne, sakkunnig, part under sanningsförsäkran eller
målsägande, då han höres i anledning av åklagarens talan, skall antecknas
i protokollet i den omfattning utsagan kan antagas vara av betydelse i målet.
I hovrätt är det ej nödvändigt att anteckna sådan utsaga i andra fall än då
anteckning därav kan antagas bli av betydelse vid fullföljd till högsta domstolen.
Ej heller är sådan anteckning nödvändig vid huvudförhandling i
högsta domstolen. Genom rättegångsbalkens regler om protokollföring eftersträvas
alltså icke någon fullständig uppteckning av bevisutsagor, ej heller
någon ordagrann upptagning. I stället avses alt uppteckningarna icke skall
vara mer omfattande än som kan antagas vara av betydelse i målet. Protokollet
skall erhålla slutlig avfattning redan under själva förhandlingen. Det
tidigare tillämpade förfarandet att, stundom ganska lång tid efter förhandlingen,
uppsätta protokollet med stöd av ofta knapphändiga minnesanteckningar
ansågs icke tillfredsställande. Vid rättegångsreformens genomförande
räknade man emellertid med all uppteckning under förhandlingens gång
i vissa fall, särskilt då det förekom omfattande vittnesförhör eller då

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1957

det var av vikt att utsagans innehåll återgavs noggrant, kunde bereda svårigheter
och leda till tidsutdräkt. Till underlättande av protokollföringen upptogs
med hänsyn därtill i 6 kap. 9 § rättegångsbalken bestämmelser, åsyftande
att ersätta den skriftliga uppteckningen med upptagande genom stenografi
eller på fonetisk väg. Det skulle ankomma på rätten att på vilket stadium
som helst av förhandlingen besluta om sådan upptagning, vilken kunde
avse samtliga utsagor eller endast vissa. Man utgick därvid från att sådan
upptagning skulle innebära ett fullständigt och ordagrant återgivande av
den avgivna utsagan (s. k. direktupptagning).

Under de år rättegångsbalken varit i kraft har stenografer och ljudupptagningsapparater
i allt större utsträckning kommit att anlitas för upptagning
av utsagor. En starkt bidragande orsak härtill har i fråga om ljudupptagningsapparaterna
varit att vad som upptagits icke behöver uppläsas för
den hörde eller på annat sätt föreläggas honom för kontroll. Härigenom har
man kunnat nå en snabbare och mera ostörd handläggning. Till en början begränsades
apparaternas användning av att fonogrammen alltid skulle återgivas
i vanlig skrift, vilket ofta visat sig medföra ett tidsödande arbete. Genom
en lagändring år 1952 upphörde emellertid denna ovillkorliga skyldighet. Det
skulle ankomma på Kungl. Maj :t att i administrativ ordning meddela bestämmelser
om utskrift av stenogram och fonogram. Sådana bestämmelser har intagits
i protokollskungörelsen, enligt vilken stenogram skall återgivas i vanlig
skrift så snart det kan ske och fonogram när rätten eller vid fullföljd högre
rätt finner det erforderligt eller part eller annan begär utskrift. Utskriften anses
icke formellt tillhöra protokollet utan fogas till målet såsom en aktbilaga.
Åtskilliga fonogram blir enligt dessa regler icke utskrivna, och sedan målet
slutligt avgjorts blir de ofta ej heller bevarade.

Protokollföringen vid huvudförhandling har alltså kommit att utvecklas
på ett annat sätt än som var avsett vid rättegångsreformen. Det var enligt
förarbetena till rättegångsbalken meningen att protokolleringen skulle begränsas;
återgivandet av den muntliga bevisningen skulle i allmänhet bestå
av omedelbart färdigställda protokollsanteckningar, som enligt sakens natur
skulle bli förhållandevis koncentrerade och kortfattade. Endast i vissa speciella
fall, då det låg vikt på en noggrann återgivning eller vittnesförhöret
var omfattande, avsåg man att bevisutsagor borde upptagas med stenografi
eller på fonetisk väg. Det har emellertid visat sig medföra stora fördelar att,
särskilt i underrätterna, använda stenografisk eller fonetisk upptagning i
betydligt större omfattning än som sålunda åsyftades vid rättegångsbalkens
tillkomst. Fonetisk upptagning har den viktiga fördelen att icke verka störande
på förhandlingen, särskilt därför att det är obehövligt att genom
upprepning kontrollera att en vittnesutsaga uppfattats riktigt. Olägenheten
med denna metod är att allför mycket medtages. Härav följer att utskrift
vållar betydande arbete; genom 1952 års lagändring har man därför sökt begränsa
utskrift av fonogram till sådana fall då utskriften är behövlig. Kvar
står dock att den fonetiska upptagningen av utsagor skapat allvarliga
problem också för överrätterna. Genom de vidlyftiga utskrifterna, vari frå -

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1957

gor och svar ordagrant återgives i en omfattning som sällan är motiverad
av målets betydelse, sväller målen ut. Arbetet med målen tar oproportionerligt
lång tid både i hovrätterna och, i samband med dispensföredragningar
och förberedelser för huvudförhandling, i nedre justitierevisionen.

Det är mot bakgrunden av de olägenheter som alltså nu föreligger man
har att se yrkandena i vissa remissyttranden om avskaffande eller begränsning
av protokollföringen. En omprövning av den ståndpunkt som man intog
till protokolleringen vid rättegångsreformen torde emellertid icke böra
ifrågakomma i detta sammanhang; därför skulle krävas en mera ingående
utredning. Däremot är det angeläget att, utan ändring av rättegångsordningens
principer, på olika sätt motverka den icke avsedda ansvällning av protokolleringen,
som särskilt bruket av mekaniska hjälpmedel har medfört.

Med den utgångspunkt som förelåg vid rättegångsreformen, att upptagning
med stenograf eller fonograf skulle förekomma endast i vissa undantagsfall,
är det naturligt att upptagningen ansågs skola omfatla en direktupptagning
av utsagan i dess helhet. Gällande bestämmelser i detta ämne medför emellertid
vissa svårigheter i sådana fall, då det befinnes lämpligt att utsagan
sammanfattas av ordföranden eller protokollföraren eller att upptagningen
sker på det sättet att jämte sådana sammanfattningar endast de mest betydelsefulla
avsnitten i utsagan upptages ordagrant. Sammanfattningar helt
eller delvis av utsagan blir nämligen för närvarande att betrakta som protokollsanteckning
och måste alltså utskrivas och införas i det egentliga protokollet.

Det synes över huvud taget vara påkallat — med den omfattande användning
som stenografisk och fonetisk upptagning erhållit — att den beträffande
protokollsanteckningar gällande föreskriften, att dessa icke skall omfatta
mer av utsagan än vad som kan antagas vara av betydelse i målet, också
skall gälla vid direktupptagning. Visserligen kan det sägas att det stundom
kan vara svårt att på förhand veta i vad mån en vittnesutsaga innehåller
betydelsefulla uppgifter. Dessa svårigheter torde dock icke böra överdrivas.
Det torde utan några mera betydande svårigheter eller störande inslag i
handläggningen vara möjligt att avsevärt begränsa upptagningen och ändå
få med allt väsentligt. Några närmare föreskrifter om den lämpliga metoden
för upptagning och prolokollering bör icke meddelas. Det får ankomma
på rätten att ta hänsyn till målets beskaffenhet; i vissa fall, t. ex. i menedsmål,
kan eu noggrann upptagning vara av stor betydelse. Ett visst utrymme
måste också finnas för skiftande personliga arbetssätt.

På grund av det nu anförda vill jag förorda den ändringen i 6 kap. 9 §
första stycket rättegångsbalken att sådan stenografisk eller fonetisk upptagning,
varom rätten kan förordna enligt paragrafen, begränsas till alt avse
upptagning i den omfattning utsagan kan antagas vara av betydelse i målet.
Ehuru stadgandet om dylik ujpptagning sålunda skulle erhålla samma lydelse
som bestämmelsen om protokollsanteckning i 6 § samma kapitel, följer
dock av de olika förfaringssätten att en viss skillnad även i fortsättningen
kommer all föreligga. Upptagning enligt 9 § kommer i allmänhet att inne -

Kungl. Maj.ts proposition nr i72 år 1957

bära en direktupptagning av utsagan. Möjlighet föreligger dock att begränsa
upptagningen genom att utsagan helt eller delvis sammanfattas och i det
sammanfattade skicket stenograferas eller inspelas. Sådan sammanfattning
skall erhålla slutlig avfattning vid förhandlingen och även kontrolleras av
den som avgivit utsagan. Detta överensstämmer med principerna för protokolleringen.
En bestämmelse om sådan kontroll har upptagits i 9 § tredje
stycket. Föreskrifter om erforderliga begränsningar i skyldigheten att göra
utskrift av vad som sålunda upptagits stenografiskt eller fonetiskt torde få
meddelas i administrativ ordning.

De föreslagna ändringarna i 6 kap. rättegångsbalken torde böra träda i
kraft den 1 januari 1958.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom justitiedepartementet
upprättats förslag till

1) lag om ändring i rättegångsbalken;

2) lag om ändring i lagen den 20 december 1946 (nr 862) med vissa bestämmelser
om mål rörande brott av underårig;

3) lag om ändring i strafflagen;

4) lag om ändring i lagen den 9 april 1937 (nr 119) om verkställighet av
bötesstraff;

5) lag om ändring i lagen den 22 juni 1939 (nr 314) om villkorlig dom;

6) lag om ändring i lagen den 13 april 1945 (nr 118) om ersättning i vissa
fall åt oskgldigt häktade eller dömda m. fl.;

7) lag om ändring i lagen den 22 april 1949 (nr 164) med vissa bestämmelser
om rättegången i tryckfrihetsmål;

8) lag om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472);

9) lag om ändring i sjölagen;

10) lag om ändring i sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530); samt

11) lag om ändring i lagen den 4 juni 1937 (nr 306) om behörighet för häradsrätt
att upptaga sjörättsmål.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen, av
den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
lämnar Hans Maj :t Konungen sitt bifall.

Ur protokollet:

Ulla Larsson

1 Denna bilaga, som frånsett redaktionella jämkningar är likalydande med de vid propositionen
fogade lagförslagen, har här uteslutits.

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 5 april
1957.

Närvarande:

justitieråden Walin,

Sjöwall,

Hagbergh,

regeringsrådet Klackenberg.

Enligt lagrådet den 4 april 1957 tillhandakommet utdrag av protokoll över
justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 1 mars 1957, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till

1) lag om ändring i rättegångsbalken;

2) lag om ändring i lagen den 20 december 1946 (nr 862) med vissa bestämmelser
om mål rörande brott av underårig;

3) lag om ändring i strafflagen;

4) lag om ändring i lagen den 9 april 1937 (nr 119) om verkställighet av
bötesstraff ;

5) lag om ändring i lagen den 22 juni 1939 (nr 314) om villkorlig dom;

6) lag om ändring i lagen den 13 april 1945 (nr 118) om ersättning i vissa
fall åt oskgldigt häktade eller dömda m. fl.;

7) lag om ändring i lagen den 22 april 1949 (nr 164) med vissa bestämmelser
om rättegången i tryckfrihetsmål;

8) lag om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472);

9) lag om ändring i sjölagen;

10) lag om ändring i sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530); samt

11) lag om ändring i lagen den 4 juni 1937 (nr 306) om behörighet för häradsrätt
att upptaga sjörättsmål.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn L. Fredlund.

Lagrådet yttrade:

Remissprotokollet ger ingen klarhet om riktlinjerna för en mera slutgiltig
reglering av frågan om underrätternas domförhet i brottmål. Enligt lagrådets
mening bör det dock i allmänhet vara lämpligt alt lekmän deltaga vid
avgörande av brottmål som äro av någon betydenhet, såframt rekryteringen
av nämndemän icke erbjuder större svårigheter. Lagrådet vill därför icke
framställa någon erinran mot den ändring som nu föreslås beträffande

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

rådhusrätterna, även om det varit önskvärt att jämväl domförhetsreglerna
beträffande häradsrätt blivit föremål för omprövning i detta sammanhang.
Samtidigt vill lagrådet emellertid på längre sikt understryka angelägenheten
av att den lagfarne domaren verkligen representerar erfarenhet och kan
svara för kontinuitet i avgörandena.

Beträffande förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken vill lagrådet
förorda, att det föreslagna tredje stycket i 9 § av 6 kap., med en redaktionell
jämkning, upplages som andra stycke i paragrafen. Första stycket torde
kunna behålla den nuvarande lydelsen. Den åsyftade begränsningen till
vad som kan antagas vara av betydelse i målet lärer följa redan av en jämförelse
med 6 § i kapitlet. Man har anledning utgå från att begränsningen
iakttages utan att regeln utsäges jämväl i 9 §. Enligt lagrådets mening möter
ej hinder att upplaga utsaga stenografiskt genom sammanfattning utan
att den behöver intagas i protokollet.

Lagrådet anser vidare att ändringen av 29 kap. 6 § är obehövlig.

I fråga om förslaget om ändring i lagen om verkställighet av bötesstraff
vill lagrådet framhålla, att ändringen synes kunna leda till en onödig belastning
för nämndemännen. Bötesförvandlingsmålen förekomma på sina håll
i stort antal och föranleda ofta ett flertal uppskov. De torde icke vara av
den betydelse att nämnd alltid bör deltaga. Lagrådet förordar därför att
underrätt i dylika ärenden skall vara domför med en lagfaren domare men
att nämnd skall deltaga, när det finnes lämpligt, samt att i så fall rätten
skall vara domför med tre i nämnden.

I lagen om villkorlig dom synes beträffande häradsrätt och rådhusrätt
lämpligen böra användas ett gemensamt uttryckssätt för att nämnd ej behöver
deltaga i vissa ärenden. Om detta finnes böra iakttagas, påkallas ändring
även av 17 § i lagen.

Vad slutligen angår lagen om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade
eller dömda m. fl. håller lagrådet före, att de föreslagna domförhetsreglerna
kunna utan olägenhet avsevärt förenklas. Hithörande ärenden torde i huvudsak
vara av samma svårighetsgrad, oavsett beskaffenheten av det brott
varom varit fråga. Lagrådet hemställer därför att, därest ansökan om ersättning
göres annorledes än i mål, vari ansvarsfrågan handlägges, om rättens
sammansättning vid ansökans prövning och avgörande skall gälla vad
i allmänhet är föreskrivet om domförhet vid huvudförhandling i brottmål.

I övrigt föranleda lagförslagen ej någon erinran.

Ur protokollet:
Torsten Johansson

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 5 april 1957.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Zetterberg, Nilsson, Sträng, Andersson, Hedlund, Persson, Lindell,
Lindström, Lange, Lindholm, Näsgård, Kling, Eliasson, Henriksson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets den 5 april
1957 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 1 mars 1957 remitterade
förslagen till

1) lag om ändring i rättegångsbalken;

2) lag om ändring i lagen den 20 december 1946 (nr 862) med vissa bestämmelser
om mål rörande brott av underårig;

3) lag om ändring i strafflagen;

4) lag om ändring i lagen den 9 april 1937 (nr 119) om verkställighet av
bötesstraff;

5) lag om ändring i lagen den 22 juni 1939 (nr 31b) om villkorlig dom;

6) lag om ändring i lagen den 13 april 1945 (nr 118) om ersättning i vissa
fall åt oskgldigt häktade eller dömda m. fl.;

7) lag om ändring i lagen den 22 april 1949 (nr 164) med vissa bestämmelser
om rättegången i tryckfrihetsmål;

8) lag om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472);

9) lag om ändring i sjölagen;

10) lag om ändring i sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530); samt

11) lag om ändring i lagen den 4 juni 1937 (nr 306) om behörighet för häradsrätt
att upptaga sjörättsmål.

Efter redogörelse för vad lagrådet yttrat anför föredraganden följande.
Beträffande förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken har lagrådet
uttalat att den nuvarande lydelsen av första stycket i 6 kap. 9 § torde kunna
behållas och att den åsyftade begränsningen till vad som kan antagas vara
av betydelse i målet lärer följa redan av eu jämförelse med 6 § i kapitlet.
Lagrådet anser att man bar anledning utgå från att begränsningen iaktlages
utan att regeln utsäges jämväl i 9 §.

Den tolkning av gällande bestämmelser som lagrådet sålunda hävdat torde
väl icke strida mot lagtextens innehåll. Då emellertid denna tolkning icke
7 Ililmnij till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 172

Kungl. Maj. ts proposition nr 172 år 1957

överensstämmer med vad som uttalats under förarbetena till rättegångsbalken
och vad som därför i praxis allmänt iakttages, anser jag att för tydlighetens
skull önskemålet om en begränsning av protokolleringen bör komma
till uttryck i en ändring av lagtexten.

Lagrådets förslag att andra och tredje styckena i paragrafen skulle byta
plats torde icke medföra någon saklig ändring eller göra paragrafen tydligare.
Jag kan därför icke finna denna redaktionella ändring tillräckligt
motiverad.

Såsom lagrådet anfört torde den föreslagna ändringen i 29 kap. 6 § icke vara
nödvändig. Då den emellertid ansluter sig till uttryckssättet i kapitlet i övrigt
och därför kan bidraga till tydligheten, torde den dock böra vidtagas.

Lagrådet anför att den i det remitterade förslaget förordade ändringen i
lagen om verkställighet av bötesstraff kan leda till en onödig belastning för
nämndemännen. Denna uppfattning kan jag icke dela. Bötesförvandlingsmålen
är jämförelsevis sällsynta. Hela antalet sådana mål uppgick år 1955
till 2 161 varav 1 634 vid rådhusrätter och 527 vid häradsrätter. Endast i
de största städerna torde något mera beaktansvärt antal dylika mål förekomma.
I Stockholm utgör bötesförvandlingsmålen omkring 800 om året, vilket
i stort sett medför en sammanträdesdag i veckan för en av rådhusrättens
avdelningar. Beslutet om bötesförvandling kan medföra fängelse upp till 90
dagar. Det krävs i dessa mål ej sällan en vansklig bedömning av personliga
och ekonomiska omständigheter, då det gäller att bestämma om villkorlig
dom kan komma till användning. Dessa mål torde därför vara av den betydelse
både ur principiella och praktiska synpunkter att lekmän städse bör
deltaga i avgörandet. Jag anser att det remitterade förslaget därför bör vidhållas.

Vad lagrådet föreslår beträffande lagen om villkorlig dom innebär endast
en redaktionell jämkning. Lydelsen i det remitterade förslaget synes kunna
bibehållas. Frågan om ändrade ordalag torde lämpligen kunna övervägas
vid den förestående omarbetningen av lagen.

Vid handläggning av ärenden rörande ersättning åt oskyldigt häktade eller
dömda m. fl. torde det vara mest ändamålsenligt att rätten, då sådan ansökan
hänför sig till mål som rätten handlagt, har samma sammansättning
som i målet. Det torde vara av större betydelse att beakta denna praktiska
synpunkt än att eftersträva den av lagrådet åsyftade förenklingen i lagtexten.
Dessa ärenden torde icke vara av den svårighetsgrad att handläggningen
alltid kräver fulltalig nämnd. Det remitterade förslaget torde därför
böra bibehållas.

Vissa jämkningar av redaktionell natur torde böra vidtagas beträffande
en del av lagförslagen.

Föredraganden hemställer, att lagförslagen måtte jämlikt § 87 regeringsformen
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1957

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet
Chr. af Winklerfelt