Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1956 (Proposition 1956:172)

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1956

Nr 172

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående godkännande
av överenskommelse mellan Sverige och Förbundsrepubliken
Tyskland rörande tyska tillgångar i Sverige,
m. m.; given Stockholms slott den 20 april 1956.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över utrikesdepartementsärenden för denna dag, föreslå
riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

östen Undén

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att riksdagen måtte godkänna en i Bonn den 22
mars 1956 undertecknad överenskommelse rörande tyska tillgångar i Sverige
ävensom en samtidigt undertecknad överenskommelse rörande den
tyska s. k. Lastenausgleich. De två överenskommelserna jämte en ytterligare
överenskommelse rörande återställande av rättigheter på det industriella
rättsskyddets område, vilken förelägges riksdagen på föredragning av chefen
för justitiedepartementet, är att betrakta som en helhet och är avsedda att utgöra
en slutlig reglering av frågan om den tyska egendomen i Sverige.

Enligt överenskommelsen rörande de tyska tillgångarna skall sådana tillgångar
icke längre likvideras och det s. k. återförsäljningsförbudet upphävas.
De likvidationsmedel, vilka återstår sedan en på visst sätt avgränsad
slututdelning verkställts i tvångsclearingen och vilka beräknas uppgå till
60 å 65 miljoner kronor, ställes till förfogande för den fond ur vilken de
förra tyska ägarna av likviderad egendom i Sverige skall erhålla ersättning.
Avgränsningen innebär att vid likvidationsnämndcns slututdelning, vilken

1 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 172

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1956

kommer att utgöra 15 %, från utbetalning till de svenska borgenärerna sådana
tyska obligationer undantages för vilka lånetjänsten på ett tillfredsställande
sätt reglerats i London-avtalet angående tyska utlandsskulder.

I ett till överenskommelsen fogat signaturprotokoll fastlägges det närmare
förfarandet vid utbetalningen av ersättning till de tyska rättsägarna. Dessa
väntas komma att erhålla ersättning med omkring två tredjedelar.

I överenskommelsen rörande den tyska Lastenausgleich tillerkännes svenska
rättssubjekt samt dotterbolag i Västtyskland mest-gynnad-nationsbehandling,
vilken i praktiken innebär befrielse från vissa Lastenausgleich-avgifter
under sexårs-perioden 1949—1955. Befrielsen beräknas motsvara en
sammanlagd avgiftsskyldighet av cirka 35 miljoner kronor. Svenska medborgare
kan göra anspråk på ersättning för lidna krigsskador ur de fonder
som skapas genom Lastenausgleich-avgifterna.

Avtalskomplexet träder i kraft en månad efter utväxling av ratifikationsinstrument.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1956

Utdrag av protokollet över utrikesdepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 20 april 1956.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup,

Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström,

Lange, Lindholm.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför ministern
för utrikes ärendena följande.

Under senare tid har regeringsförhandlingar slutförts med Förbundsrepubliken
Tyskland angående en reglering av de frågor vilka uppkommit
genom den likvidation av tyska tillgångar i Sverige, som skett på grundval
av det år 1946 i Washington träffade avtalet mellan Sverige å ena samt
Amerikas Förenta Stater, Frankrike, Storbritannien och Nordirland å andra
sidan rörande sådana tillgångar.

Jag anhåller nu att i det följande få lämna eu redogörelse för bakgrunden
till förhandlingarna samt för dessas förlopp och resultat.

Washington-avtalet och dess tillämpning

På grundval närmast av beslutet vid Potsdam-konferensen i juli 1945,
att den tyska egendomen i de neutrala länderna skulle tillkomma de västallierade
nationerna för skadeståndsändamål, riktades framställningar till
Sverige, vari med skärpa gjordes anspråk på rätten till och kontrollen över
tyskägda och tyskkontrollerade tillgångar i Sverige. Från svensk sida avvisades
dessa krav med hänvisning till att de tyska tillgångarna i första hand
måste användas för tillgodoseende av svenska fordringar på tyska staten
och enskilda tyskar och i andra hand, i den mån överskott uppstod, skulle
tillkomma de tyska ägarna. Man förklarade sig emellertid beredd att överväga
införandet av en kontroll, som tog sikte på en blockering och övervakning
av tillgångarna. Förslag till lagstiftning i detta syfte godkändes
av riksdagen under 1945 och ledde till utfärdandet den 29 juni 1945 av dels
lagen om kontroll å viss utländsk egendom, dels ock lagen om återställande
av viss från ockuperat land härrörande egendom samt den 14 december
1945 av lagen angående administration av vissa bolag (kontrollagstiftningen).
Med stöd av den förstnämnda lagen infördes samma dag skingringsförhud
å all tysk egendom i Sverige.

Kontakterna med de allierade i ärendet utmynnade i regeringsförhandlingarna
i Washington under 1946, varvid enighet nåddes om det s. k.

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1956

Washington-avtalet. I detta avtal, som godkändes av 1946 års höstriksdag
(prop. nr 367/1946, rskr 555), förklarade man sig å svensk sida beredd att
likvidera de tyska tillgångarna. Intäkterna vid likvidationen skulle dels
disponeras för betalning av svenska fordringar på Tyskland, dels ock till
ett belopp av 150 miljoner kronor ställas till de allierade ockupationsmakternas
förfogande för inköp av varor för det tyska folkhushållets räkning.
Avtalet förutsatte, att de enskilda tyska rättsägarna skulle erhålla ersättning
för sin egendom därigenom att de betalade svenska fordringarna, ävensom
den fordran som uppkom genom utbetalningen av de 150 miljonerna,
skulle avstås enligt gällande clearinglag och indrivas i Tyskland för att användas
till ersättningsändamål. De allierade åtog sig att tillse, att avtalet i
dess helhet skulle godkännas från tysk sida i samband med ett kommande
fredsfördrag.

Enligt Washington-avtalet skulle svenska regeringen vidare återlämna
sådana guldpartier som bevisligen hade genom tyska åtgärder rövats från
ockuperade länder. Såsom en fristående svensk prestation lämnades samtidigt
vissa finansiella bidrag till återuppbyggnaden av de krigshärjade
länderna i Europa.

Det förenämnda beloppet å 150 miljoner kronor fördelades sedermera med
63 miljoner till vardera de amerikanska och brittiska ockupationsmyndigheterna
samt 24 miljoner till den franska ockupationsmyndigheten. I
Washington-avtalet bekräftade de västallierade att Sovjetunionen vid Potsdam-konferensen
avstått från varje krav på tyska tillgångar i Sverige såväl
för egen del som för den av Sovjetunionen förvaltade zonen i Tyskland.

I enlighet med åtagandet att återställa rövat guld har till de allierade
utlämnats ett belgiskt guldparti till ett värde av cirka 29 miljoner kronor
samt ett holländskt guldparti till ett värde av cirka 35 miljoner kronor
(prop. nr 221/1954, rskr 161/1955).

Avvecklingen av de tyska tillgångarna anförtroddes åt den i samband
med genomförandet av kontrollagstiftningen inrättade flyktkapitalbyrån
och skedde på grundval av denna lagstiftning kompletterad med en lag den
10 juli 1947 om dödande av vissa utanför Sverige befintliga handlingar.
Samtliga lagar har givits förlängd giltighet år från år, senast till och med
den 30 juni 1957 genom beslut av innevarande års riksdag (prop. nr 21/1956,
rskr 60).

Arbetet med avvecklingen är sedan någon tid avslutat med undantag avett
begränsat antal likvidationsfall där rättsläget fortfarande är oklart. Utfallet
av likvidationen beräknas totalt komma att uppgå till cirka 380 miljoner
kronor.

Förslag i fråga om dispositionen såväl av de genom likvidationen inflytande
medlen som av de i Sverige efter avtalsclearingen med Tyska Riket
förefintliga clearingmedlen utarbetades av den s. k. tyskmedelskommittén
och underställdes 1950 års riksdag. Härvid lämnades godkännande av vissa
allmänna riktlinjer för en tvångsclearing med Tyskland (prop. nr 197/1950,

Kungl. Mnj.ts proposition nr 172 är 1956

törsta lagutskottets uti. nr 30, rskr 356). Uppgiften att pröva de svenska
fordringsanspråk, som skulle kunna tillgodoses genom fördelning av de
tillgängliga medlen, anförtroddes åt en för ändamålet inrättad nämnd, likvidationsnämnden.
Denna har numera avslutat granskningen av de över 20 000
fordringsanspråk som anmälts samt verkställt utdelning till fullt belopp å
förmånsberättigade anspråk respektive en första utdelning av 15 % å icke
törmånsberättigade anspråk. Dock har i ömmande fall principiellt utdelats
100 %. Svenska staten har av likvidationsnämndcn tillerkänts utdelning till
fullt belopp bl. a. för de 150 miljoner kronor, som ställdes till förfogande
för det tyska folkhushållets räkning, och för de återlämnade partierna rövat
guld till ett sammanlagt värde av cirka 64 miljoner kronor.

I detta sammanhang torde få anmälas, att Kungl. Maj :t genom beslut den
20 januari 1956 bemyndigat statskontoret att såsom dellikvid i den utdelning
å cirka 29 miljoner kronor, som tillerkänts staten med anledning av
utlämnandet av det s. k. belgiska guldet, till ett belopp av kr. 11 302 147: 47
mottaga för ändamålet disponibla reverser och förlagsbevis utställda i samband
med likvidationen av vissa större tyska förmögenhetsobjekt.

London-avtalet angående tyska utlandsskulder

Under åren 1951—1952 ägde förhandlingar rum i London mellan Förbundsrepubliken
Tyskland och de allierade angående förbundsrepublikens
betalningsskyldighet för Tyska Rikets utländska skulder. Dessa överläggningar
resulterade i en internationell överenskommelse innehållande en
reglering av dessa skulder, det s. k. London-avtalet. I avtalet fastställdes ränte-
och amorteringsvillkor bland annat för Dawes-, Young- och Kreugerlånen.
Beträffande privata tyska obligationslån uppdrogs vissa riktlinjer
för uppgörelser mellan borgenärer och gäldenärer.

London-avtalet, som godkändes av 1953 års x-iksdag (prop. nr 221/1953,
utrikesutskottets uti. nr 4, rskr 350), erbjöd elt betydande intresse för
Sverige, eftersom den ojämförligt största posten svenska fordringsanspi-åk
på Tyskland grundas på innehav av tyska statsobligationer eller andra tyska
obligationer, för vilka lånetjänsten skulle återupptagas enligt avtalet.
1 syfte att undvika svårigheter för likvidationsnämndens fortsatta arbete
begäi-des från svensk sida och erhölls en bekräftelse från de allierade, att
tvångsclearingen kunde fullföljas oberoende av London-avtalet. Samtidigt
fastslogs att svenska borgenärer, som inte fått sina fordringar fullt betalda
i tvångsclearingen, var oförhindrade att, sedan fordringarna reducerats med
vad som mottagits från likvidationsnämnden, göra betalningsanspråk för
den återstående delen av fordringarna gällande enligt London-avtalet.

Kungl. Mcij.ts proposition nr 172 år 1956

De svensk-tyska förhandlingarna

I slutet av augusti 1952 tog den västtyska regeringen ett initiativ till förhandlingar
med Sverige angående tillämpningen på svenskägd egendom i
Västtyskland av den s. k. Lastenausgleich-avgiften. Samtidigt framgick, att
man som svensk motprestation till en viss befrielse från denna avgift väntade
sig medgivanden i fråga om den tyska egendomen i Sverige.

Lastenausgleich-avgiften tillkom genom lagstiftning av den västtyska
förbundsdagen under 1952 i syfte att åstadkomma en önskvärd finansiell
utjämning av krigsbördorna. Avgiften fastställdes till i princip 50 % av
varje förmögenhet i Västtyskland, sådan denna redovisades vid förmögenhetsbeskattningen
i juni 1948 (d. v. s. i samband med den västtyska valutareformens
genomförande), och skall betalas under en tidsperiod av trettio
år från och med år 1949. De inflytande beloppen, som beräknas uppgå
till sammanlagt cirka 2 miljarder tyska mark om året, skall av förbundsregeringen
användas till ersättning åt flyktingar från gamla tyska områden,
såsom områdena öster om Oder-Neisse linjen, och åt personer som
förlorat eller lidit skada å egendom i Västtyskland genom krigets verkningar,
exempelvis genom bombning. Ersättning kan också utgå till personer
som lidit allvarliga förluster i samband med valutareformens genomförande.

I de s. k. Paris-fördragen av år 1953 mellan de västallierade och förbundsrepubliken
rörande upphörandet av ockupationen i Västtyskland ingår
en bestämmelse, enligt vilken medborgare i länder, som varit krigförande
med Tyska Riket, för sin egendom skall vara befriade från Lastenausgleich-avgiften
under en period av sex år, nämligen 1949—1955. Jämställda
är härvidlag sådana tyska bolag, vilkas kapital till över 85 % är i
dylik allierad ägo, varvid befrielsen skall utgå med den procentsats, med vilken
det utländska kapitalet är delaktigt i bolaget.

Till stöd för den sammankoppling av de två i och för sig helt skilda förhandlingsspörsmål,
som Lastenausgleich-avgiften och egendomsfrågan utgjorde,
åberopades från tysk sida den samma år träffade egendomsuppgörelsen
med Schweiz, där detta land tillerkändes samma befrielse från vissa
Lastenausgleich-avgifter som de allierade erhållit. Denna uppgörelse, som
överhuvud spelat en mycket stor roll i den tyska argumenteringen under
förhandlingarna med Sverige, gick i stora drag ut på att Schweiz friställde
den tyska egendomen i Schweiz, inklusive patent och varumärken, uppgående
till ett beräknat sammanlagt värde av ungefär 360 miljoner schweizerfrancs.
De tyska motprestationerna var den nyssnämnda befrielsen för
schweiziskägd egendom i Västtyskland från vissa Lastenausgleich-avgifter
och ett åtagande att till de allierade betala en tredjedel av den friställda
tyska egendomens värde, eller cirka 120 miljoner schweizerfrancs, för att
avlösa den på Schweiz enligt det schweiziska Washington-avtalet fallande
förpliktelsen att utbetala en viss del ur de tyska tillgångarna i Schweiz.

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1956

Samtidigt nåddes eu reglering av den till drygt 1 miljard schweizerfrancs
uppgående clearingskuld som Tyska Riket ådrog sig gentemot Schweiz under
kriget.

De svensk-tyska förhandlingarna tog sin början i januari 1953. Ordförande
i den svenska förhandlingsdelegationen blev och har sedan dess varit
flyktkapitalbyråns ordförande, f. d. justitierådet Sandström. Det visade sig
emellertid, att de tyska önskemålen beträffande egendomen i Sverige sträckte
sig långt. Sålunda krävdes att likvidationen omedelbart skulle avbrytas;
vidare begärdes att egendom i betydande utsträckning skulle friställas, att
patent och varumärken i största möjliga utsträckning borde återställas och
att egendom, som förvärvats av svenska staten eller statliga myndigheter
skulle återlämnas — här omnämndes särskilt de mellansvenska s. k. tyskgruvorna.
Önskemål framfördes även om en gemensam granskning av sådana
likvidationsfall som enligt de tyska myndigheternas uppfattning borde
eftergranskas, exempelvis med anledning av att försäljningssumman förefallit
dem oskäligt låg. För den händelse enighet icke kunde uppnås vid
denna gemensamma granskning, ville man från tysk sida kunna hänskjuta
saken till avgörande genom skiljeförfarande under neutralt ordförandeskap.

De tyska förslagen kunde icke accepteras och förhandlingarna ajournerades.
Kontakterna upprätthölls emellertid på ett informellt plan. I avvaktan
på att förutsättningarna för en allmän reglering skulle förbättras inriktade
man sig härvid på att lösa olika tekniska problem i samband med
indrivningen hos tyska gäldenärer av de svenska fordringar vilka erhållit
betalning genom likvidationsnämndens utdelningar. Dessa fordringar har
såsom nämnts enligt principerna för tvångscleringen överlåtits på vederbörande
tyska myndigheter för att ligga till grund för ersättningsbetalningarna
till berörda rättsägare, d. v. s. dels de förra ägarna av likviderad egendom
i Sverige, dels ock rättsägare till förmån för vilka i Sverige gjorts clearinginbetalningar
som förbrukats genom utbetalningarna i tvångsclearingen.

Även lösningen av dessa tekniska frågor visade sig ge upphov till meningsskiljaktigheter,
bl. a. beträffande tidpunkten vid vilken det västtyska
riksgäldskontoret (Bundesschuldenverwaltung) skulle inbetala motvärdet
till de av likvidationsnämnden betalade tyska statsobligationerna till den
fond, i vilken de för ersättningsbetalningarna avsedda medlen skulle uppsamlas.
Vidare restes från tysk sida invändningar mot den kurssättning för
riksmarken som tillämpades av likvidationsnämnden i enlighet med direktiven
för tvångsclearingen. Härvid hänvisades till att dessa kurser icke
överensstämde med den tyska valutareformens regler.

Under senare delen av förra året uppmjukades emellertid de tyska ståndpunkterna.
Sålunda medgavs att motvärdet av de betalade statsobligationerna
skulle omedelbart ställas till förfogande. Vidare frånfölls invändningarna
mot den svenska kurssätlningen för riksmark. Samtidigt bil man förstå,
att förbundsrepubliken var beredd att (ill förmån för de privata rättsägarna
avstå från krav på ersättning för statliga tillgodohavanden å drygt
100 miljoner kronor av clearingmedlen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1956

A svensk sida hade man så småningom allteftersom likvidationsnämnden
hunnit pröva de svenska fordringsanspråken vunnit en bättre överblick över
läget. Detta möjliggjorde att man kunde ställa i utsikt ett väsentligt bidrag
till ansträngningarna att bereda ersättning åt rättsägarna och att snabbt
komma till en allmän uppgörelse. Den lämpligaste vägen syntes därvid vara
ett erbjudande att vid den snart förestående slututdelningen i tvångsclearingen
undantaga fordringsanspråk grundade på innehav av tyska obligationer
för vilka lånetjänsten på ett tillfredsställande sätt reglerats i Londonavtalet
och från vilkas tillgodoseende i tvångsclearingen man därför skulle
kunna avstå. De på detta sätt hos likvidationsnämnden innehållna medlen,
som beräknades uppgå till cirka 60 miljoner kronor, skulle istället — under
förutsättning att en uppgörelse härigenom kunde nås — direkt ställas till
förfogande för ersättningsbetalningarna.

På grundval av dessa ömsesidiga medgivanden fortsattes diskussionerna
och den 17 januari 1956 träffades såsom ett första resultat en teknisk överenskommelse
angående indrivningen hos tyska gäldenärer av de av likvidationsnämnden
betalade svenska fordringarna. Vid officiella regeringsförhandlingar
under februari och mars i år, varvid även patent- och varumärkesfrågor
behandlades, har sedermera utarbetats det nu föreliggande avtalskomplexet.
Detta undertecknades med ratifikationsförbehåll den 22 mars
1956.

Såsom framgår av det följande består uppgörelsen av tre särskilda överenskommelser,
vilka bör betraktas som en helhet. Den första är en överenskommelse
rörande tyska tillgångar i Sverige jämte signaturprotokoll, den
andra är en överenskommelse rörande den tyska Lastenausgleich och den
tredje en överenskommelse rörande återställande av vissa rättigheter på det
industriella rättsskyddets område. Texterna till de två förstnämnda överenskommelserna
samt till signaturprotokollet torde i svensk och tysk originalavfattning
få fogas såsom bilagor (litt. A—C) till detta protokoll. Därjämte
torde vissa till överenskommelserna hörande skriftväxlingar få bifogas
(fttt. D—F). Proposition angående överenskommelsen rörande återställande
av vissa rättigheter på det industriella rättsskyddets område jämte
däimed sammanhängande lagstiftningsfrågor framlägges på föredragning
av chefen för justitiedepartementet.

Överenskommelsen rörande tyska tillgångar i Sverige

I artikel 1 av överenskommelsen konstateras att tyska tillgångar icke
längre skall likvideras. Vidare förklaras, att kungörelsen den 29 juni 1945
om skingringsförbud å tysk egendom kommer att upphävas och att den för
likvidationen av tillgångarna utfärdade lagen den 10 juli 1947 om dödande
av vissa utanför Sverige befintliga handlingar kommer att sättas ur kraft.
Enligt bestämmelse i det till överenskommelsen fogade signaturprotokollet
kan dock skingringsförbudet upprätthållas beträffande utestående likvidationsfall
så länge dessa ej slutgiltigt kunnat avvecklas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1956

Enligt artikel 2 skall det förbud mot återförsäljning till tyska rättssubjekt,
vilket i enlighet med Washington-avtalets allmänna syften uppställts
vid flyktkapitalbyråns försäljningar, upphävas.

Artikel 3 innehåller en principförklaring om att äldre tyska rättigheter
på det industriella rättsskyddets område i Sverige, som icke försålts men
som förfallit eller eljest upphört att äga giltighet på grund av underlåtenhet
att fullgöra författningsenliga åtgärder, under vissa förutsättningar skall
återställas till de tyska rättsinnehavarna. De närmare bestämmelserna härom
bär intagits i den förut nämnda överenskommelsen angående återställande
av rättigheter på det industriella rättsskyddets område.

I den mån rättigheterna försålts överlåtes det åt parterna att träffa uppgörelse
om eventuell reglering av sina ömsesidiga intressen. I sista hand kan
en blandad regeringskommission utses för att bistå parterna vid deras förhandlingar.

Artikel 4 innehåller ett svenskt åtagande att ställa till förfogande för ersättningsbetalningar
till ifrågavarande rättsägare alla från likvidationen härrörande
och efter slutredovisningen i tvångsclearingen återstående eller ytterligare
tillkommande medel. Ehuru detta icke fastlagts i avtalstext, får
bestämmelsen i denna artikel ses mot bakgrunden av det i det föregående
omnämnda svenska erbjudandet som numera preciserats på följande sätt.
Från likvidationsnämndens slututdelning, som enligt de för tvångsclearingen
föreskrivna beräkningsgrunderna fastställts till 15 % av godkända icke förmånsberättigade
fordringsanspråk, undantages — förutom anspråk vilka
redan erhållit utdelning till fullt belopp — sådana fordringsanspråk som
avser kapital eller ränta före den 1 maj 1945 å tyska obligationer i icke-tysk
valuta, för vilka enligt London-avtalet lånetjänsten helt ombesörjes eller
skall ombesörjas i Västtyskland. Däremot kommer samtliga övriga i tvångsclearingen
godkända icke förmånsberättigade fordringsanspråk, inbegripet
andra tyska obligationer än nyss angivna, t. ex. obligationer i riksmark, att
erhålla slututdelning med nämnda procentsats av 15 %. Den sammanlagda
utdelningen i tvångsclearingen å dessa fordringsanspråk kommer härigenom
att uppnå 30 %.

Det belopp, som enligt artikel 4 skulle komma att ställas till förfogande
för ersättningsändamål, uppgår enligt senaste beräkningar till 60 ä 65 miljoner
kronor.

Artikel 5, liksom även huvudparten av föreskrifterna i signaturprotokollet,
reglerar förfarandet vid ersättningsbetalningarna till vederbörande rättsägare.
Man räknar med att dessa skall kunna verkställas i början av nästa
år, sedan nödvändiga administrativa förberedelser hunnit vidtagas. Ersättningsberättigade
är samtliga rättsägare som berörts av de i Sverige vidtagna
åtgärderna, dock med det betydelsefulla undantaget att förbundsrepubliken
och dess organ uteslutits. För rättsägare bosatta utanför förbundsrepublikens
område skall ersättningsbeloppen tills vidare förvaltas
av ombud, för den händelse särskilda omständigheter icke gör detta onödigt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1956

Beträffande storleken av ersättningsbetalningarna har i en särskild skriftväxling
(bilaga D) uttalats, att det av olika skäl är svårt att redan nu exakt
beräkna hur stora belopp, som kommer att stå till förfogande för ändamålet,
och på detta sätt fastställa den ersättningsprocent som kan väntas
utgå. Man säger sig dock på goda grunder kunna räkna med att tvä tredjedels
ersättning helt eller i det närmaste skall uppnås för den händelse de
ekonomiska förhållandena icke väsentligt förändras. Anledningen till att
en ersättning med två tredjedelar använts som riktpunkt har närmast varit
den förebild som i detta avseende finns i det motsvarande tysk-schweiziska
avtalet. Den tyske rättsägaren har i Schweiz kunnat återfå sin egendom,
men först sedan han inbetalat en tredjedel av värdet till de tyska
myndigheterna (plus en viss förvaltningsavgift till de schweiziska myndigheterna);
med tanke härpå har avtalet brukat betecknas som en uppgörelse
på två tredjedels grundval.

Skulle utvecklingen emellertid icke motsvara förväntningarna, kan enligt
den nyssnämnda skriftväxlingen en ytterligare överläggning äga rum angående
de med ersättningsprocenten sammanhängande frågorna. Skulle ersättningsprocenten
komma att överstiga två tredjedelar, skall enligt artikel 6
viss förmånsställning tillerkännas olika grupper av ömmande fall bland
rättsägarna.

Att märka är vidare att i den »ratifikationslag», som kommer att utfärdas
i Västtyskland angående avtalskomplexet, rättsägarna skall befrias från
skyldighet att erlägga Lastenausgleich-avgifter för mottagna ersättningsbelopp.

Såsom rådgivande och övervakande organ vid verkställandet av ersättningsbetalningarna
har tillsatts ett utskott, bestående av fyra medlemmar,
varav två representanter för de tyska myndigheterna och en för rättsägarna
samt en svensk representant.

Artikel 7 föreskriver, att erforderliga åtgärder skall vidtagas för genomförandet
av överenskommelsen, och artikel 8 förutser samråd beträffande
tolknings- och tillämpningsfrågor. I artikel 9 fastlägges ett skiljeförfarande,
för den händelse meningsskiljaktigheter beträffande tolkningen och tilllämpningen
icke kan biläggas på annan väg. Enligt anteckning i signaturprotokollet
äger bestämmelserna om skiljeförfarandet icke tillämpning på
de i artikel 3 behandlade patent- och varumärkesfrågorna.

Artikel 10 innehåller en förklaring, att förbundsrepubliken med hänsyn
till den träffade uppgörelsen icke kommer att vidare upptaga till behandling
frågor, som härrör från likvidationen av tyska tillgångar i Sverige.
Denna bestämmelse kan sägas komplettera det generella åtagande, som förbundsrepubliken
gjort i Paris-fördragen med de västallierade och enligt vilket
inga invändningar får göras mot åtgärder som vidtagits bl. a. av neutrala
stater mot tysk egendom i anledning av uppgörelser med de allierade.
Nämnas kan att i fördragen jämväl finns en bestämmelse, enligt vilken inga
tyska anspråk eller klagomål skall tillåtas mot personer som förvärvat tysk
egendom i samband med ett likvidationsförfarande.

Kungl. Maj. ts proposition nr 172 år 1956

I en till överenskommelsen anknuten ytterligare skriftväxling (bilaga E)
säger sig svenska regeringen utgå från att överenskommelsen vinner giltighet
i ett återförenat Tyskland och säger sig vidare förvänta, att förbundsrepubliken
skall göra sitt bästa härför om detta med hänsyn till omständigheterna
vid tidpunkten för Tysklands återförening skulle vara erforderligt.

Överenskommelsen rörande den tyska Lastenausgleich

1 denna överenskommelse regleras de förmåner som Sverige skall erhålla
vid tillämpningen av den tidigare berörda tyska Lastenausgleich-lagstiftningen.
Sålunda skall svenska rättssubjekt samt dotterbolag i Västtyskland
åtnjuta mest-gynnad-nationsbehandling (artikel 1 och 2), vilket i praktiken
innebär samma befrielse från vissa Lastenausgleich-avgifter (Soforthilfeabgabe
och Vermögensabgabe) under en sexårsperiod 1949—1955, som
de västallierade tillförsäkrat sig i Paris-fördragen och Schweiz utverkade
i sitt egendomsavtal. Hittills har i avvaktan på eu uppgörelse uppskov beviljats
med inbetalningen av ifrågavarande avgiftsbelopp. Genom den nu
träffade överenskommelsen strykes dessa definitivt. Befrielsen beräknas
motsvara en sammanlagd avgiftsskyldighet för svenska rättssubjekt och
dotterbolag å cirka 35 miljoner kronor.

Svenska medborgare kan vidare göra anspråk på ersättning för lidna
krigsskador i Tyskland ur de genom Lastenausgleich-avgifterna skapade
fonderna. Vid fastställande av ersättningen avräknas sådana belopp som
vederbörande svenska medborgare kan ha mottagit genom utdelning i tvångsclearingen
å godkända fordringsanspråk på Tyskland. Sådan avräkning skall
dock icke ske i det mest aktuella fallet, nämligen då belopp mottagits från
likvidationsnämnden ur det bidrag å 6 miljoner kronor som svenska staten
ställ! till förfogande för att möjliggöra hjälpåtgärder till Tysklands*
svenskar (artikel 3).

Såsom ytterligare förmån åt svenska medborgare bosatta i Västtyskland
stadgas i artikel 4 att vid beräkningen av Lastenausgleich-avgifter hänsyn
icke skall tagas till eventuell förmögenhet i Sverige.

1 den till överenskommelsen fogade skriftväxlingen (bilaga F) gives närmare
bestämmelser angående uppskov med inbetalningen av avgifter in. in.
intill dess överenskommelsen trätt i kraft.

Överenskommelsernas ikraftträdande in. m.

Avtalskomplexet. som även skall gälla för Västberlin, träder i kraft eu
månad efter utväxlingen av ratifikationsinstrument, vilken skall ske samtidigt
för samtliga överenskommelser.

I samband med ikraftträdandet aktualiseras frågan om avvecklingen av
flyktkapitalbyråns, restitutionsnämndens och likvidationsnämndens verk -

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1950

samhet. Enligt förslag i 1956 års statsverksproposition har riksdagen anvisqt
medel för bestridande av flyktkapitalhyråns och restitutionsnämndens
kostnader under budgetåret 1956/57. I propositionen förutsattes att verksamheten
skulle ha slutförts senast vid utgången av nämnda budgetår;
skulle mot förmodan då ännu några löpande ärenden återstå, kunde handiäggningen
av dessa överföras till utrikesdepartementet. Enligt en beräkning
som uttörts efter avslutandet av de svensk-tyska förhandlingarna, torde
de två förstnämnda institutionerna kunna indragas i början av nästa år
sedan verksamhetsberättelser avgivits. Vad beträffar likvidationsnämnden
kommer denna att upphöra i och med att den förutsedda slututdelningen
verkställts och fullständig redogörelse för verksamheten överlämnats till
Kungl. Maj :t.

Kostnaderna för institutionernas verksamhet, vilka till stor del kunnat
betalas genom uttagande av avgift å utdelade belopp i tvångsclearingen,
kommer att i samband med likvidationsnämndens slutredovisning regleras
på det sättet att den ännu utestående delen av kostnaderna för likvidationsnämnden
och flyktkapitalbyrån samt kostnaderna för restitutionsnämnden
och tyskmedelskommittén bestridas ur de efter slututdelningen tillgängliga
medlen. I samband härmed kommer de förskott till bestridande av flyktkapitalbyråns,
restitutionsnämndens och tyskmedelskommitténs verksamhet,
som de för ändamålet disponerade budgetanslagen kan sägas utgöra, att
kunna återbetalas till statsverket.

I detta sammanhang torde för förnyat övervägande få anmälas frågan om
sättet för utbetalningen av i tvångsclearingen utdelningsberättigade pensioner
och livräntor. Enligt gällande föreskrifter skall till förmånstagarna inköpas
livräntor i svenska försäkringsbolag för det kapitaliserade värdet.
Några sådana inköp av livräntor har emellertid av olika skäl ännu icke
skett, utan likvidationsnämnden har utbetalat pensions- och livräntebeloppen
halvårsvis.

I samband med förberedelserna för slututdelningen har likvidationsnämnden
i skrivelse till Kungl. Maj:t den 13 maj 1955 hemställt, att föreskrifterna
om inköp av livräntor måtte återkallas och att i stället måtte föreskrivas,
att utbetalningarna av ifrågavarande pensioner och livräntor efter det
att nämnden avslutat sin verksamhet skall åligga statskontoret. Nämnden
erbjuder sig att till statskontoret för ändamålet överlämna ett så stort kapitalbelopp
att detta jämte ränta, beräknad efter statskontorets vanliga förräntningsprocent,
uppgår till det belopp som enligt försäkringstekniska
grunder erfordras för utbetalningarna.

Den föreslagna metoden för utbetalningarna blir på i nyssnämnda skrivelse
närmare anförda grunder praktiskt fördelaktigare, men är förbunden
med olägenheten att det belopp, som erfordras för fullgörandet av utbetalningarna,
icke kan med visshet beräknas. I detta avseende föreslås emellertid,
att staten skäligen bör kunna stå för eventuellt underskott men å
andra sidan vara oförhindrad att behålla ett eventuellt överskott.

Statskontoret har i yttrande över likvidationsnämndens skrivelse förkla -

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1956

rat, att det med hänsyn till det ringa antalet förmånstagare — liögst fyrtio
icke torde föreligga några svårigheter för statskontoret att övertaga bestyret
med utbetalningarna av pensions- och livräntebeloppen. Statskontoret
vill därför icke motsätta sig ett uppdrag i angivet hänseende.

Beträffande pensionsanspråk må i övrigt nämnas att förhandlingar pågår
med förbundsrepubliken om ett avtal rörande social trygghet, varvid
även anspråk på ej betalda, svenska medborgare tillkommande tyska pensioner
lär komma att beaktas.

Yttranden

Yttranden över avtalskomplexet har avgivits av fullmäktige i riksbanken,
ordföranden i likvidationsnämnden och Svenska bankföreningen samt, i vad
angår rättigheter på det industriella rättsskyddets område, jämväl av kommerskollegium,
patent- och registreringsverket, Sveriges industriförbund,
Svenska industriens patentingenjörers förening och Svenska patentombudsföreningen.

Fullmäktige i riksbanken har ansett sig böra begränsa sitt yttrande till
den transfereringsfråga som uppkommer genom artikel 4 i överenskommelsen
rörande tyska tillgångar i Sverige. Fullmäktige finner angeläget,
att ifrågavarande belopp överföres till förbundsrepubliken på sådant sätt
att marknadskurserna för kronor inom ramen för det multilaterala arbitragesystemet
icke påverkas. Av denna anledning har från riksbankens
sida som ett godtagbart betalningssätt förordats den tekniska lösningen, att
beloppet inbetalas till Bank Deutscher Länders kronkonto i riksbanken för
att därefter bli föremål för avräkning inom den europeiska betalningsunionen.

Ordföranden i likvidationsnämnden har förklarat sig icke ha någon erinran
mot avtalskomplexet, sedan numera föreskrifter utfärdats i förbundsrepubliken
om upphävande av vissa där vidtagna åtgärder i anledning av
tvångsclearingen.

Svenska bankföreningen förklarar i sitt yttrande inledningsvis, alt föreningen
finner det värdefullt att den tyska egendomsfrågan kunnat slutligt
regleras och att detta böra vara ägnat att lända till fördel i flera avseenden,
ej minst för affärsförbindelserna med Västtyskland. Vid en genomgång
av uppgörelsen uttalar föreningen bl. a. följande:

»Vad närmare angår innehållet i överenskommelsen rörande tyska tillgångar
i Sverige synes ingen befogad erinran kunna göras mot bestämmelserna
att sådana tillgångar ej längre skall kvarstadsbeläggas eller avyttras
och att följaktligen egendom, som ej redan försålts, skall friställas. Ej heller
möter det enligt bankföreningens mening i nuvarande läge några betänkligheter
mot att tillåta att avyttrade tillgångar överlåtes på tyska rättssubjekt.
Goda skäl talar för alt tyskar, vilkas egendom tvångslikviderats,
skail få möjligheter att köpa tillbaka den.

Kanyl. Maj.ts proposition nr 172 år 1956

Ej heller övriga led i uppgörelsen, däribland den föreslagna utformningen
av likvidationsnämndens slututdelning, finner föreningen ge anledning
till erinran:

»Bankföreningen finner sig kunna godtaga principen att obligationsinnehavare,
som har möjlighet att utnyttja de fördelar Londonavtalet ger, ej tilllika
skall kunna göra anspråk på ytterligare utdelning i tvångsclearingen.
Däremot kan det naturligtvis ifrågasättas, om ej de clearingmedel, som
därigenom innehålles och som beräknas uppgå till 60 å 65 miljoner kronor,
i första hand borde användas för att tillgodose övriga oprioriterade
svenska clearingfordringar.

Emellertid måste man beakta att vid tvångsclearingen tillämpats en särskild
riksmarkskurs av 30 öre, vilket inneburit en icke obetydlig förmån för
innehavare av fordringar i riksmark. Det är därjämte att märka att i den
mån en fordran blivit nödlidande i tvångsclearingen fordringen alltjämt
kvarstår och kan göras gällande mot den tyska gäldenären. I inånga fall
torde det också finnas goda utsikter att på denna väg få fordringen till fullo
betald. Med hänsyn till det sålunda anförda anser bankföreningen att uppgörelsen
ej heller i nu förevarande del innefattar längre gående eftergift
än som med hänsyn till omständigheterna kan anses försvarlig.

I den till överenskommelsen hörande skriftväxlingen har beräknats att
utdelningen till de tyska rättsägarna skall komma att uppgå till två tredjedelar,
vilket motsvarar utdelningskvoten i den tysk-schweiziska tvångsclearingen.
För den händelse dessa förväntningar icke skulle gå i uppfyllelse,
förutsättes i skriftväxlingen att nya överläggningar mellan svenska
och tyska regeringarna skall äga rum angående de med ersättningskvoten
sammanhängande frågorna. Bankföreningen utgår från att därvid en tillfredsställande
lösning skall kunna uppnås.

Överenskommelsen rörande den tyska Lastenausgleich har ej givit bankföreningen
anledning till någon erinran.»

Remissuttalandena rörande patent- och varumärkesspörsmålen redovisas
av chefen för justitiedepartementet.

Departementschefen

Det föreliggande avtalskomplexet är avsett att utgöra en slutlig reglering
av de frågor vilka uppkommit genom den likvidation av tysk egendom i
Sverige som skett på grundval av 1946 års Washington-avtal med de allierade.
I det föregående har frågans utveckling och de nyligen slutförda
svensk-tyska överläggningarna utförligt redovisats.

Det uppnådda förhandlingsresultatet kan i korthet sägas innebära följande.
Likvidationsförfarandet förklaras avslutat och det s. k. återförsäljningsförbudet,
varigenom tyskt återförvärv av försåld egendom förhindrats,
upphäves. Då detta förbud härletts av bestämmelserna i Washington-avtalet,
har erforderligt samtycke av de allierade till upphävandet utverkats.

Äldre tyska patent- och varumärkesrättigheter, som icke försålts men som

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1956

upphört att gälla, kan under vissa betingelser återupplivas till förmån för
de tyska rättsinnehavarna. Ifråga om försålda rättigheter överlåtes det åt
parterna att i förekommande fall reglera sina ömsesidiga intressen. En blandad
regeringskommission kan i sista hand tillsättas för att bistå parterna
i deras förhandlingar. Att märka är att denna bestämmelse icke gäller beträffande
rättigheter tillhörande ett tidigare tyskägt eller tyskkontrollerat
företag som försålts.

Reglerna för återupplivandet av patent- och varumärkesrättigheter har
intagits i en särskild överenskommelse. En redogörelse för innehållet i detalj
av denna överenskommelse liksom för avtalskomplexets innebörd över
huvud i vad avser rättigheter på det industriella rättsskyddets område lämnas
såsom tidigare nämnts på föredragning av chefen för justitiedepartementet.

Riktlinjer har uppdragits för utbetalning av ersättning till de rättsägare,
vilka berörts av de i Sverige vidtagna åtgärderna. Storleken av ersättningarna
har av olika skäl ännu icke kunnat definitivt fastställas, men rättsägarna
torde kunna räkna med omkring två tredjedels ersättning. Vägledande
har härvidlag under förhandlingarna varit den uppgörelse, som tidigare
träffats rörande den tyska egendomen i Schweiz och i vilken ersättningsfrågan
lösts på två tredjedels grundval. Utbetalningarna väntas kunna
äga rum i början av7 nästa år; för rättsägare bosatta utanför förbundsrepublikens
område skall ersättningsbeloppen tills vidare förvaltas av ombud.

I anledning av den träffade uppgörelsen har förbundsrepubliken förklarat
sig icke komma att upptaga likvidationsfrågorna till vidare behandling.

Den fond, ur vilken ersättningarna till de tyska rättsägarna skall betalas,
kommer att erhålla medel på två vägar. För det första skall där uppsamlas
de belopp, som indrives hos tyska gäldenärer å sådana svenska fordringar
vilka betalats genom att borgenären erhållit utdelning i tvångsclearingen.
Huvudparten utgöres av betalade tyska statsobligationer, vilkas motvärde
omedelbart kommer att inbetalas till fonden av det västtyska riksgäldskontoret.
För det andra är avsikten att direkt från Sverige skall överföras det
belopp av (50 ä 65 miljoner kronor som väntas återstå sedan likvidationsnämnden
verkställt en på visst sätt avgränsad slututdelning i tvångsclearingen.
Såsom tidigare anförts avses att vid slututdelningen från utbetalning
till de svenska borgenärerna undantaga sådana obligationsfordringar
som på ett tillfredsställande sätt reglerats i det s. k. London-avtalet. Då det
grundläggande motivet för deras deltagande i tvångsclearingen därigenom
bortfallit, tillstyrker jag att slututdelningen utformas på föreslaget sätt.
Anmärkas kan för övrigt att börskurserna på ifrågavarande obligationer efter
en kraftig stegring numera närmar sig pari.

Under förhandlingarna angående de för ersättningsändamål tillgängliga
medlen dryftades frågan om behandlingen av det belopp av 150 miljoner
kronor, som enligt Washington-avtalet ställdes till de allierade ockupations -

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1956

makternas förfogande i deras egenskap av de facto företrädare för det
tyska folkhushållet för finansiering av leveranser av livsviktiga förnödenheter
till detta folkhushåll. Frågan har även varit föremål för långvariga
överläggningar med de allierade. Det har därvid visat sig att dessa ansett
sig berättigade att upptaga anspråk på betalning för leveranserna bland sina
efterkrigsfordringar på förbundsrepubliken, vilka fordringar sedermera
reglerats genom särskilda tysk-allierade överenskommelser. Härigenom har
beloppet undandragits från att på i Washington-avtalet avsett vis infogas
i ersättningsförfarandet i Tyskland. Från svensk sida har gjorts invändning
mot den allierade ståndpunkten. Med tanke på ovissheten angående
frågans lösning inriktade man sig emellertid vid de svensk-tyska förhandlingarna
ömsesidigt på att söka nå en uppgörelse oberoende av de 150 miljonerna.

I fråga om de s. k. Lastenausgleich-avgifterna har svenska rättssubjekt
samt dotterbolag i Västtyskland såsom ett särskilt led i uppgörelsen erhållit
sanuna befrielse från dylika avgifter som tillerkänts de allierade i Parisfördragen
och Schweiz utverkat i sin egendomsuppgörelse med förbundsrepubliken.
Av betydelse är likaledes de förmåner som lämnas svenska medborgare
bosatta i Västtyskland vid beräkningen av Lastenausgleich-avgifterna
sedan befrielseperioden utlöpt. Jag finner det vidare tillfredsställande,
att svenska medborgare kan erhålla ersättning för krigsskador ur Laslenausgleich-medlen.

Avtalskomplexet skall träda i kraft en månad efter utväxlingen av ratifikationsinstrument.
Därvid aktualiseras bl. a. det svenska åtagandet att
upphäva den på grundval av 1945 års kontrollagstiftning utfärdade kungörelsen
angående skingringsförbud å tysk egendom samt 1947 års lag om dödande
av vissa utanför Sverige befintliga handlingar. Medan kungörelsen
kan sättas ur kraft av Kungl. Maj :t, kräves härför beträffande dödandelagen
ett särskilt beslut av riksdagen, varigenom den av innevarande riksdag
godkända förlängningen av lagens giltighet till och med den 30 juni
1957 avkortas. Jag får i detta sammanhang nämna, att frågan om ett generellt
upphävande av kontrollagstiftningen bör upptagas först sedan uppgörelse
träffats även rörande de japanska tillgångarna i Sverige. Förhandlingarna
härom har nyligen återupptagits.

I och med ikraftträdandet möjliggöres en avveckling av de med likvidationen
och tvångsclearingen sysselsatta institutionerna, d. v. s. flyktkapitalbyrån,
restitutionsnämnden och likvidationsnämnden. För flyktkapitalbyråns
del återstår att behandla ett fåtal likvidationsfall med oklart rättsläge.
Kostnaderna för institutionernas verksamhet kommer samtidigt att regleras
och de av statsverket för ändamålet anvisade anslagen att återbetalas.

Vid likvidationsnämndens upphörande uppkommer frågan på vad sätt
den fortsatta utbetalningen av vissa pensioner och livräntor i tvångsclea -

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1956

ringen skall ske. Jag ansluter mig till förslaget att statskontoret erhåller
uppdrag att verkställa utbetalningarna.

Enligt likvidationsnämnden torde de för sistnämnda syfte reserverade
medlen komma att visa sig tillfyllest. Möjligheten kan emellertid icke uteslutas
att utbetalningarna kommer att överstiga beräknade belopp och nämnden
föreslår att i dylikt fall mellanskillnaden måtte få bestridas av statsmedel.
I detta sammanhang vill jag över huvud framhålla svårigheterna att
i detalj förutse lösningen av den mångfald delproblem som avvecklingen av
flyktkapitalbyrån och likvidationsnämnden och därmed genomförandet av
denna uppgörelse kan inrymma. Jag föreslår därför att Kungl. Maj :t måtte
bemyndigas att för eventuellt uppkommande behov förfoga över ett visst
belopp, förslagsvis högst två miljoner kronor ur de medel som i slututdelningen
må av likvidationsnämnden tillerkännas statens krigsförsäkringsnämnd
för anmälda fordringar. Jag utgår därvid från att vad som
icke behöver utnyttjas för hithörande syften i enlighet med de fastlagda
direktiven för dispositionen av överskottsmedel från krigsförsäkringsnämnden
(prop. nr 145/1952, rskr 423) tillföres statsverket för amortering av
statsskulden.

Den förevarande uppgörelsen synes mig innefatta en ur svensk synpunkt
godtagbar lösning av här behandlade frågekomplex. Jag föreslår därför, att
uppgörelsen måtte underställas riksdagens prövning. Beslut av riksdagen
synes vara erforderligt i tre hänseenden. Godkännande torde begäras av
ifrågavarande avtalstexter samt av de föreslagna riktlinjerna för likvidationsnämndens
slututdelning å vissa obligationsfordringar och för behandlingen
av pensioner och livräntor. Vidare bör bemyndigande sökas för
Kungl. Maj :t att innehålla viss slututdelning till krigsförsäkringsnämnden.

Med åberopande av vad som i det föregående anförts och under erinran
om att förslag om godkännande av överenskommelsen rörande återställande
av vissa rättigheter på det industriella rättsskyddets område framlägges
av chefen för justitiedepartementet får jag således hemställa, att Kungl.
Maj :t måtte föreslå riksdagen att

dels godkänna överenskommelsen rörande tyska tillgångar
i Sverige jämte signaturprotokoll samt överenskommelsen
rörande den tyska Lastenausgleich,

dels godkänna de föreslagna riktlinjerna för likvidationsnämndens
slututdelning å vissa obligationer och för behandlingen
av pensioner och livräntor i tvångsclearingen,
dels ock bemyndiga Kungl. Maj:t att för bestridande av
eventuellt uppkommande medelsbehov vid avvecklingen av
flyktkapitalbyrån och likvidationsnämnden eller i samband
med genomförandet av förevarande uppgörelse förfoga över
ett belopp av högst två miljoner kronor ur de medel som i

2 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. 172

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1956

nämnda slututdelning må tillerkännas statens krigsförsäkringsnämnd.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen
att proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Sven Fr. Hedin

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1956

Bilaga A

Överenskommelse mellan Konungariket
Sverige och Förbundsrepubliken
Tyskland rörande tyska tillgångar i
Sverige

Konungariket Sverige och Förbundsrepubliken
Tyskland

hava tagit i betraktande, att enligt
den i Washington träffade överenskommelsen
av den 18 juli 1946 mellan
Sverige å ena, och Amerikas Förenta
Stater, Frankrike samt Storbritannien
och Nordirland å andra sidan, tyska tillgångar
i Sverige likviderats och avräknats
i en tvångsclearing, samt att vidare
regeringarna i de fördragsslutande staterna
och Deutsche Revisions- und
Treuhand-Aktiengesellschaft, Frankfurt
a. M., den 17 januari 1956 träffat en
överenskommelse rörande indrivning
m. m. av svenska fordringar mot tyska
gäldenärer.

Ledda av en önskan att slutgiltigt
reglera de med likvidationen av tyska
tillgångar i Sverige förknippade finansiella
och ekonomiska frågorna och därmed
främja ett ytterligare befästande
av förbindelserna dem emellan,

hava de fördragsslutande staterna
enats om att sluta följande överenskommelse.

Artikel 1

(1) Tyska tillgångar i Sverige skola
icke längre i likvidationssyfte kvarstadsbeläggas
eller avyttras.

(2) Den för genomförandet av de
svenska likvidationsåtgärderna utfärdade
kungörelsen den 29 juni 1945 (nr
526) om skingringsförbud å tysk egendom
upphäves, varigenom tyska tillgångar

Abkommen zwischen dem Königreich
Schweden und der Bundesrepublik
Deutschland iiber deutsche Vermögenswerte
in Schweden

Das Königreich Schweden und die
Bundesrepublik Deutschland

haben in Betracht gezogen, dafl nach
dem Abkommen von Washington vom
18. Juli 1946 zwischen der Französischen
Republik, dem Vereinigten Königreich
von GroBbritannien und Nordirland
und den Vereinigten Staaten von
Amerika einerseits und dem Königreich
Schweden andererseits deutsche Vermögenswerte
in Schweden liquidiert
und in einem Zwangsclearing verrechnet
worden sind, daB ferner die Regierungen
der Vertragsstaaten und die
Deutsche Revisions- und TreuhandAktiengesellschaft,
Frankfurt a. M. am
17. Januar 1956 einen Vertrag iiber die
Verwertung von Forderungen schwedischer
Gläubiger gegen deutsche Schuldner
abgeschlossen haben.

Von dem Wunsche geleitet, die mit
der Liquidation deutscher Vermögenswerte
in Schweden in Zusammenhang
stehenden finanziellen und wirtschaftlichen
Fragen endgultig zu regeln und
damit einer weiteren Festigung ihrer
Beziehungen zu dienen,

sind Sie iibereingekommen, das folgende
Abkommen zu schlieBen:

Artikel 1

(1) Deutsche Vermögenswerte in
Schweden werden nicht mehr zum
Zwecke der Liquidation erfaBt oder veräuBert.

(2) Die zur Durchfiihrung der schwedischen
Liquidationsmafinahmen ergangene
Verordnung Nr. 526 vom 29.
Juni 1945 iiber ein VeräuBerungsverbot
för deutsche Vermögenswerte wird mit

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1956

inbegripet rättigheter på det industriella
rättsskyddets område, vilka icke försålts,
friställas.

(3) Den för likvidationen av tyska
tillgångar utfärdade lagen den 10 juli
1947 (nr 486) om dödande av vissa
utanför Sverige befintliga handlingar sättes
ur kraft.

Artikel 2

Därest tyska tillgångar avyttrats på
villkor att tillgångarna icke få överlåtas
på tyskt rättssubjekt, sättes detta
villkor ur kraft.

Artikel 3

(1) Rättigheter på det industriella
rättsskyddets område i Sverige, som
före den 1 januari 1947 förvärvats eller
varom ansökan gjorts av tyska fysiska
och juridiska personer, och som efter
den 1 januari 1945 förfallit eller eljest
upphört att äga giltighet på grund av
underlåtenhet att fullgöra författningsenliga
åtgärder, skola i största möjliga
utsträckning återställas till de tyska
rättsinnehavarna. Närmare bestämmelser
härom fastställas i en särskild överenskommelse
mellan de fördragsslutande
staterna.

(2) I den mån tyska rättigheter på det
industriella rättsskyddets område på
grund av svenska likvidationsåtgärder
övergått på andra innehavare eller inskränkts
till förmån för andra, överlåtes
åt parterna att träffa uppgörelse.
Kommer en uppgörelse mellan parterna
icke till stånd, kan på önskan av en av
parterna envar av de fördragsslutande
staterna hos den andra fördragsslutande
staten hemställa om sammanträde med
en blandad regeringskommission, som
då skall utses. Regeringskommissionen
skall ha till uppgift att vara parterna
behjälplig med att åstadkomma en uppgörelse
i godo.

der Wirkung aufgehoben, daB deutsche
Vermögenswerte, einschlieBlich gewerblicher
Schutzrechte und Schutzrechtsanmeldungen,
welche nicht veräufiert
worden sind, freigegeben werden.

(3) Das fur Zwecke der Liquidation
deutscher Vermögenswerte ergangene
Gesetz Nr. 486 vom 10. Juli 1947 betr.
Kraftloserklärung gewisser auBerhalb
Schwedens befindlicher Urkunden wird
auBer Kraft gesetzt.

Artikel 2

Soweit deutsche Vermögenswerte unter
der Auflage veräuBert worden sind,
daB sie nicht an Deutsche ubertragen
werden durfen, wird diese Auflage auBer
Kraft gesetzt werden.

Artikel 3

(1) Die deutschen gewerblichen Schutzrechte
und Schutzrechtsanmeldungen in
Schweden, die vor dem 1. Januar 1947
von deutschen naturlichen oder juristischen
Personen erworben oder eingereicht
waren und die nach dem 1.
Januar 1945 erloschen oder infolge
Nichterfullung gesetzlicher Erfordernisse
zuriickgewiesen worden sind, sollen in
weitestmöglichem Umfang zugunsten
der deutschen Berechtigten wiederhergestellt
werden. Die Einzelheiten werden
in einem besonderen Abkommen zwischen
den Vertragsstaaten geregelt.

(2) Soweit deutsche gewerbliche
Schutzrechte auf Grund schwedischer
LiquidationsmaBnahmen auf andere Inhaber
ubergegangen oder zugunsten
anderer Personen beeinträchtigt worden
sind, bleibt es den Beteiligten iiberlassen,
eine Vereinbarung zu treffen. Kommt
eine Vereinbarung zwischen den Beteiligten
nicht zustande, so kann auf
Wunsch eines Beteiligten jeder der Vertragsstaaten
den anderen Vertragsstaat
um das Zusammentreten einer alsdann
zu ernennenden Gemischten Regierungskommission
ersuchen, welche die Aufgabe
hat, den Beteiligten zwecks Herbeifiihrung
einer giitlichen Einigung behilflich
zu sein.

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1956

Artikel 4

(1) Vederbörande svenska myndighet
skall ställa till förfogande för
Deutsche Revisions- und TreuhandAktiengesellschaft
alla från likvidationen
av tyska tillgångar härrörande och
efter avräkning i tvångsclearingen återstående
eller ytterligare tillkommande
medel.

(2) Deutsche Revisions- und Treuhand-Aktiengesellschaft
förvaltar de enligt
första stycket och enligt den i inledningen
till denna överenskommelse omnämnda
överenskommelsen av den 17
januari 1956 överlämnade medlen, jämte
från dessa härrörande avkastning, såsom
ett ändamålsbestämt förmögenhetsobjekt
»Liquidationsausgleichsfonds».

Artikel 5

(1) Medlen i Liquidationsausgleichsfonds
(Artikel 4, andra stycket) skola
användas i ett utdelningsförfarande enligt
bestämmelserna i signaturprotokollet.

(2) Rerättigade att deltaga i utdelningsförfarandet
(ersättningsberättigade)
enligt bestämmelserna i signaturprotokollet
äro

1. sådana rättssubjekt, vilkas egendom
i Sverige likviderats,

2. fordringsägare, vilkas gäldenärer
inom ramen av den tidigare svensktyska
avtalsclearingen verkställt inbetalning
till den svenska clearingmyndigheten
(Clearingnämnden) utan att denna
erhållit motsvarande utbetalningsbesked
från den tyska clearingmyndigheten
(Deutsche Verrechnungskasse), dock under
förutsättning att utbetalning icke
skett.

Artikel 6

Uppgå utdelningsbeloppen till två
tredjedelar av de för de ersättningsberättigade
enligt punkt 4 i signaturprotokollet
inskrivna beloppen, skola de
fördragsslutande staterna träffa överenskommelse
om användningen av de i
Liquidationsausgleichsfonds möjligen
ännu kvarstående medlen. Härvid skola
i synnerhet ömmande fall, under den
nationalsocialistiska regimen på grund

Artikel 4

(1) Die zuständige sclvwedische Behörde
wird alle aus der Liquidation
deutscher Vermögenswerte stammenden
und nach Verrechnung im Zwangsclearing
verbliebenen oder noch anfallenden
Mittel der Deutschen Revisions- und
Treuhand-Aktiengesellschaft zur Verfiigung
stellen.

(2) Die Deutsche Revisions- und Treuhand-Aktiengesellschaft
verwaltet die
ihr auf Grund des Absatzes 1 und des
in der Präambel zu diesem Abkommen
erwähnten Vertrags vom 17. Januar
1956 iibertragenen Mittel einschlieOlich
ihrer Erträgnisse als ein Zweckvermögen
,,Liquidationsausgleichsfonds".

Artikel 5

(1) Der Liquidationsausgleichsfonds
(Artikel 4 Absatz 2) wird in einem Ausgleichsverfahren
nach MaCgabe der Bestimmungen
des Unterzeichnungsprotokolls
ausgeschiittet.

(2) Teilnahmeberechtigt an dem Ausgleichsverfahren
(Ausgleichsberechtigte)
sind nach MaGgabe der Bestimmungen
des Unterzeichnungsprotokolls:

1. diejenigen, deren Vermögenswerte
in Schweden liquidiert worden sind,

2. Gläubiger, deren Schuldner im Rahmen
des friiheren deutsch-schwedischen
Verrechnungsverkehrs Einzahlungen bei
der schwedischen Clearingbehörde (Clearingnämnden)
vorgenommenhaben, ohne
daB entsprechende Auszahlungsmitteilungen
der Deutschen Verrechnungskasse
bei der schwedischen Clearingbehörde
vorliegen, es sei denn, daB Auszahlungen
erfolgt sind.

Artikel 6

Erreichen die Ausschiittungsbeträge
zwei Drittel der för die Ausgleichsberechtigten
nach Ziffer 4 des Unterzeichnungsprotokolls
eingetragenen Beträge,
so werden die Vertragsstaaten eine
Vereinbarung tibcr die Verwendung der
im Liquidationsausgleichsfonds etwa
noch vorhandenen Mittel treffen. Ilierbei
sollen insbesondere Härtefälle, unter
nationalsozialistischer Herrschaft poli -

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1956

av politisk eller religiös övertygelse eller
rastillhörighet förföljda, landsförvisade
samt flyktingar tillgodoses ävensom
eventuellt rättsinnehavare, vilka jämlikt
punkt 7 i signaturprotokollet icke
äro ersättningsberättigade.

Artikel 7

De fördragsslutande staterna skola
vidtaga alla erforderliga åtgärder för
genomförandet av denna överenskommelse.

Artikel 8

Regeringarna i de fördragsslutande
staterna skola rådgöra med varandra i
alla frågor, som sammanhänga med tolkningen
och tillämpningen av denna
överenskommelse. De skola träffa eventuella
tilläggsöverenskommelser angående
det tekniska genomförandet av
denna överenskommelse.

Artikel 9

(1) Därest meningsskiljaktigheter icke
kunna biläggas enligt artikel 8, skola de
på begäran av en av de fördragsslutande
staterna hänskjutas till en skiljenämnd.

(2) Skiljenämnden skall från fall till
fall utses på så sätt, att varje fördragsslutande
stat utser en medlem och dessa
ena sig om en medborgare i en tredje
stat såsom ordförande. Hava medlemmar
och ordförande icke utsetts inom
tre månader efter det att en fördragsslutande
stat kungjort sin avsikt att
hänskjuta en fråga till skiljenämnden,
kan i avsaknad av annan överenskommelse
varje fördragsslutande stat hemställa
hos presidenten i Internationella
domstolen, att denne måtte utse erforderliga
skiljemän. Därest presidenten är
medborgare i en av de båda fördragsslutande
staterna eller är av andra
grunder förhindrad, må hans ställföreträdare
utse erforderliga skiljemän.

(3) Skiljenämnden beslutar med majoritet.
Besluten äro bindande. Varje fördragsslutande
stat bestrider kostnaderna
för sin medlem. Övriga kostnader skola

tisch, rassisch oder religiös Verfolgte,
Vertriebene und Fluchtlinge beriicksichtigt
werden, sowie gegebenenfalls
auch Rechtsträger, die nach Ziffer 7
des Unterzeichnungsprotokolls nicht ausgleichsberechtigt
sind.

Artikel 7

Die Vertragsstaaten werden alle zur
Durchfiihrung dieses Abkommens erforderlichen
MaCnahmen treffen.

Artikel 8

Die Regierungen der Vertragsstaaten
werden sich in allen Angelegenheiten im
Zusammenhang mit der Auslegung und
Anwendung dieses Abkommens konsultieren.
Sie werden etwa erforderliche
zusätzliche Vereinbarungen zur technischen
Durchfiihrung dieses Abkommens
treffen.

Artikel 9

(1) Soweit Meinungsverschiedenheiten
nicht nach Artikel 8 beigelegt werden
können, sind sie auf Verlangen eines der
Vertragsstaaten einem Schiedsgericht zu
unterbreiten.

(2) Das Schiedsgericht wird von Fall
zu Fall in der Weise gebiidet, daC jeder
Vertragsstaat ein Mitglied bestellt und
diese sich auf den Angehörigen eines
dritten Staates als Obmann einigen.
Werden Mitglieder und Obmann nicht
innerhalb von drei Monaten bestellt,
nachdem ein Vertragsstaat seine Absicht,
das Schiedsgericht anzurufen, bekanntgegeben
hat, kann in Ermangelung
einer anderen Vereinbarung jeder Vertragsstaat
den Präsidenten des Internationalen
Gerichtshofs bitten, die erforderlichen
Ernennungen vorzunehmen.
Fur den Fall, daC der Präsident die
Staatsangehörigkeit eines der beiden
Vertragsstaaten besitzt oder aus anderem
Grunde verhindert ist, soll ein
Stellvertreter im Amt die erforderlichen
Ernennungen vornehmen.

(3) Das Schiedsgericht entscheidet mit
Stimmenmehrheit. Die Entscheidungen
sind bindend. Jeder Vertragsstaat trägt
die Kosten seines Mitgliedes. Die iibrigen

Kangl. Maj.ts proposition nr 172 år 1956

till lika delar bestridas av de fördragsslutande
staterna. I övrigt bestämmer
skiljenämnden själv sitt förfarande.

Artikel 10

Med hänsyn till förevarande uppgörelse
skall Förbundsrepubliken Tyskland
icke vidare upptaga till behandling
frågor, som härröra från likvidationen
av tyska tillgångar i Sverige.

Artikel 11

Denna överenskommelse gäller även
Land Berlin, såvida icke Förbundsrepubliken
Tysklands regering inom tre
månader från ikraftträdandet av överenskommelsen
till Konungariket Sveriges
regering avgiver förklaring av motsatt
innehåll.

Artikel 12

(1) Denna överenskommelse skall ratificeras;
ratifikationsinstrumenten skola
utväxlas i Bonn snarast möjligt och
samtidigt med utväxlingen av ratifikationsinstrumenten
beträffande överenskommelsen
om återställande av rättigheter
på det industriella rättsskyddets
område samt överenskommelsen rörande
den tyska Lastenausgleich.

(2) Överenskommelsen träder i kraft
en månad efter utväxling av ratifikationsinstrumenten.

Till bekräftelse härpå hava de för
detta ändamål vederbörligen befullmäktigade
ombuden undertecknat denna
överenskommelse.

Som skedde i Bonn den 22 mars 1956
i dubbla exemplar, på svenska och tyska
språken, vilka båda texter äga lika
vitsord.

Kosten werden von den Vertragsstaaten
zu gleichen Teilen getragen. Im iibrigen
regelt das Schiedsgericht sein Verfahren
selbst.

Artikel 10

Im Hinblick auf die vorstehende
Regelung wird die Bundesrepublik
Deutschland Fragen, die aus der Liquidation
der deutschen Yermögenswerte
in Schweden entstanden sind, nicht
mehr erörtern.

Artikel 11

Dieses Abkommen gilt auch för das
Land Berlin, sofern nicht die Regierung
der Bundesrepublik Deutschland gegeniiber
der Königlich Schwedischen Regierung
innerhalb von drei Monaten nach
Inkrafttreten dieses Abkommens eine
gegenteilige Erklärung abgibt.

Artikel 12

(1) Dieses Abkommen bedarf der Ratifikation;
die Ratifikationsurkunden sollen
sobald wie möglich in Bonn und
zwar gleichzeitig mit den Ratifikationsurkunden
zum Abkommen iiber die
Wiederherstellung gewerblicher Schutzrechte
und zum Abkommen zum deutschen
Lastenausgleich ausgetauscht werden.

(2) Dieses Abkommen tritt einen Monat
nach dem Tage des Austausches der
Ratifikationsurkunden in Kraft.

Zu Urkund dessen haben die zu diesem
Zweck ordnungsmäBig bevollmächtigten
Vertreter dieses Abkommen mit
ihren Unterschriften versehen.

Geschehen zu Bonn am 22. März
1956 in zwei Urschriften, jede in schwedischer
und deutscher Sprache, wobei
jeder Wortlaut gleichermafien verbindlich
ist.

För Konungariket Sverige:
För das Königreich Schweden:
Ii. Kumlin
Emil Sandström

För Förbundsrepubliken Tyskland:
För die Bundesrepublik Deutschland:
Berger

Féaux de la Croix

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1956

Bilaga B

Signaturprotokoll till överenskommelse
mellan Konungariket Sverige och Förbundsrepubliken
Tyskland rörande tyska
tillgångar i Sverige

Till Artikel 1

1. I de fall, där det berättigade i
verkställd likvidation av tyska fordringar
på grund av gällande bestämmelser
dragits i tvivelsmål, är det vederbörande
svenska myndigheter obetaget
att upprätthålla det i andra stycket omnämnda
skingringsförbudet till dess fallen
slutgiltigt avgjorts.

Till Artikel 4

2. Om och i den utsträckning det
visar sig, att till Liquidationsausgleichsfonds
influtit medel, som icke härröra
från likvidationen av tyska tillgångar i
Sverige, skall Deutsche Revisions- und
Treuhand-Aktiengesellschaft ur de till
dess förfogande ställda medlen på begäran
av vederbörande svenska myndighet
återbetala motsvarande belopp till denna
myndighet. Detta åtagande gäller dock
icke såframt en dylik återbetalning
enligt det i § 7 av överenskommelsen
den 17 januari 1956 mellan Konungariket
Sveriges regering, Förbundsrepubliken
Tysklands regering och Deutsche
Revisions- und Treuhand-Aktiengesellschaft
omnämnda utskottets åsikt skulle
äventyra genomförandet av redan påbörjade
utdelningar på likmätig grund
(punkt 13).

Till Artikel 5

3. Vederbörande svenska myndighet
skall, i den mån detta är praktiskt
möjligt, efter ikraftträdandet av denna
överenskommelse meddela en ännu icke
angiven tysk myndighet namnen på
dem, som enligt den svenska myndig -

Unterzeichnungsprotokoll zum Abkommen
zwischen dem Königreich Scbweden
und der Bundesrepublik Deutschland
iiber deutsche Vermögenswerte in
Schweden

Zu Artikel 1

1. Soweit in Einzelfällen die Berechtigung
zu der vorgenommenen Einziehung
deutscher Forderungen auf
Grund der maBgebenden Bestimmungen
in Zweifel gezogen worden ist, wird der
zuständigen schwedischen Behörde vorbehalten,
das in Absatz 2 genannte VeräuGerungsverbot
bis zur endgultigen
Abwicklung dieser Fälle aufrechtzuerhalten.

Zu Artikel 4

2. Wenn und soweit sich herausgestellt
hat, daC dem Liquidationsausgleichsfonds
Mittel zugeflossen sind, die
nicht aus der Liquidation deutschen
Vermögens in Schweden stammen, soll
die Deutsche Revisions- und TreuhandAktiengesellschaft
auf Antrag der zuständigen
schwedischen Behörde aus
den ihr zur Verfiigung gesteliten Mitteln
entsprechende Ruckiiberweisungen an
diese Behörde vornehmen. Diese Verpflichtung
entfällt, soweit nach Ansicht
des in § 7 des Vertrages zwischen der
Königlich Schwedischen Regierung und
der Regierung der Bundesrepublik
Deutschland und der Deutsche Revisions-
und Treuhand-Aktiengesellschaft
vom 17. Januar 1956 genannten Ausschusses
durch eine solche Ruckiiberweisung
die gleichmäCige Fortfiihrung
bereits begonnener Ausschiittungen
(Ziffer 13) gefährdet ist.

Zu Artikel 5

3. Die zuständige schwedische Behörde
wird, soweit ihr dies praktisch
möglich ist, die Namen der nach ihren
Unterlagen Ausgleichsberechtigten und
die för sie verbuchten Beträge einer
noch zu benennenden deutschen Dienst -

Kungl. Maj. ts proposition nr 172 år 1956

hetens handlingar äro ersättningsberättigade
samt de för dessa bokförda
beloppen, såframt meddelande härom
icke redan tillställts Dienststelle fur
Auslandsvermögen i Köln. I de i punkt
1 omnämnda fallen kan meddelande ske
vid senare tidpunkt.

4. Den tyska myndigheten skall uppgöra
en tabell, i vilken skall angivas de
ersättningsberättigade, de enligt punkt 3
meddelade beloppen och dessas motvärde
i tyska mark (tabellbelopp). Äro
de av den svenska myndigheten meddelade
beloppen uttryckta i icke-tysk
valuta, skall den tyska myndigheten
omräkna desamma till tyska mark på
motsvarande sätt som föreskrives i
Artikel 8 i Bilaga IV till överenskommelsen
angående tyska utlandsskulder
av den 27 februari 1953, varvid som
stickdag skall gälla dagen för ikraftträdandet
av denna överenskommelse.
Belopp i riksmark skola omräknas till
de belopp i tyska mark, vilka framkomma
vid tillämpning av de tyska
lagarna om nyordning av penningväsendet
(Umstellungsgesetz) på de ursprungliga
riksmarksfordringarna.

5. Varje ersättningsberättigad erhåller
ur Liquidationsausgleichsfonds en utdelning,
som står i samma förhållande till
det för honom enligt punkt 4 fastställda
tabellbeloppet som storleken av Liquidationsausgleichsfonds
till totalsumman av
tabellbeloppen. Artikel 6 i överenskommelsen
beröres icke härav.

6. Det i punkt 2 omnämnda utskottet
skall fastställa storleken av Liquidationsausgleichsfonds.

7. Icke ersättningsberättigade äro de
i § 14 av tredje lagen angående nyordning
av penningväsendet (Umstellungsgesetz)
och i § 18 av lagen angående
äldre banker av den 10 december 1953
(Altbankengesetz, Geselz- und Verordnungsblatt
för Berlin, nr 92 av den 15
december 1953, sid. 1483) angivna rättsinnehavarna.

8. Den tyska myndigheten skall tillställa
de ersättningsberättigade eller det
enligt punkt 12 utsedda ombudet elt
meddelande om införande i tabellen.

stelle mitteilen, es sei denn, da!3 solche
Mitteilungen bereits der Dienststelle för
Auslandsvermögen in Köln ubersandt
worden sind. In den in Ziffer 1 erwähnten
Fällen kann die Mitteilungen nachgereicht
werden.

4. Die deutsche Dienststelle wird eine
Tabelle anlegen, in welche die Ausgleichsberechtigten,
die nach Ziffer 3
mitgeteilten Beträge und deren Gegenwert
in Deutscher Mark (Tabellenbetrag)
einzutragen sind. Lauten die von der
schwedischen Behörde mitgeteilten Beträge
auf nichtdeutsche Währung, so
wird die deutsche Dienststelle sie in
entsprechender Anwendung des Artikels
8 der Anlage IV des Abkommens uber
deutsche Auslandsschulden vom 27.
Februar 1953 in Deutsche Mark umrechnen,
wobei als Stichtag der Tag
gilt, an dem dieses Abkommen in Kraft
tritt. Reichsmarkbeträge werden mit
demjenigen Betrag in Deutsche Mark
umgerechnet, der sich bei Anwendung
der deutschen Gesetze zur Neuordnung
des Geldwesens auf die urspröngliche
Reichsmarkforderung ergibt.

5. Jeder Ausgleichsberechtigte erhält
aus dem Liquidationsausgleichsfonds
eine Ausschuttung, die zu dem för ihn
nach Ziffer 4 eingetragenen Tabellenbetrag
im gleichen Verhältnis steht wie die
Höhe des Liquidationsausgleichsfonds
zur Gesamtsumme der Tabellenbeträge;
Artikel 6 des Abkommens bleibt unberöhrt.

6. Der in Ziffer 2 genannte AusschuO
wird die Höhe des Liquidationsausgleichsfonds
feststeilen.

7. Nicht ausgleichsberechtigt sind die
in § 14 des Dritten Gesetzes zur Neuordnung
des Geldwesens (Umstellungsgesetz)
und in § 18 des Altbankengesetzes
vom 10. Dezember 1953 (Gesetz- und
Verordnungsblatt för Berlin Nr. 92
vom 15. Dezember 1953 S. 1483) bezeichneten
Rechtsträger.

8. Die deutsche Dienststelle wird dem
Ausgleichsberechtigten oder dem nach
Ziffer 12 beslelllen Trcuhänder eine
Mitteilung uber die Eintragung in die
Tabelle ziisLellen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1956

9. Mot den tyska myndighetens meddelande
kan invändning göras. Invändningen
skall framställas hos den tyska
myndigheten inom en månad efter delfåendet
av meddelandet. Den tyska myndigheten
skall, i förekommande fall efter
samråd med vederbörande svenska myndighet,
meddela besked angående invändningen;
därest något besked ej
meddelas inom två månader, anses invändningen
avvisad.

10. Ersätt ningsberättigade, som inom
tre månader efter ikraftträdandet av
denna överenskommelse icke erhållit
något meddelande, kunna hos den tyska
myndigheten göra ansökan om att bliva
införda i tabellen. Ansökan kan endast
göras inom två månader efter utgången
av den i första meningen angivna fristen.
Den tyska myndigheten skall, i förekommande
fall efter samråd med vederbörande
svenska myndighet, tillställa
sökanden ett besked, om och med vilket
belopp han införts i tabellen; slutet av
sista meningen i punkt 9 äger motsvarande
tillämpning.

11. Mot besked enligt punkterna 9 och
10 kan inom en månad talan föras hos
vederbörlig tysk Landesverwaltungsgericht.
Talan kan endast grundas därpå,
att den ersättningsberättigade eller det
av vederbörande svenska myndighet
meddelade beloppet icke alls eller på
oriktigt sätt införts i tabellen eller att
beloppet i tyska mark icke beräknats
enligt föreskrifterna i punkt 4.

12. För ersättningsberättigade med
säte eller hemvist utanför Förbundsrepubliken
och Västberlin skall den
tyska myndigheten utse ombud, såvida
icke särskilda omständigheter göra detta
onödigt. Det i punkt 2 omnämnda utskottet
har rätt att kräva, att ombud
utses. Utskottet kan lämna anvisningar
åt ombudet.

13. Efter utgången av de i punkt 10,
första och andra meningarna, angivna
fristerna skall den tyska myndigheten

9. Gegen die Mitteilung der deutschen
Dienststelle ist der Widerspruch zulässig.
Der Widerspruch ist innerhalb eines Monats
nach Zustellung der Mitteilung bei
der deutschen Dienststelle zu erheben.
Die deutsche Dienststelle hat, gegebenenfalls
nach Riickfrage bei der zuständigen
schwedischen Behörde, ant den
Widerspruch einen Bescheid zu erteilen;
erteilt sie innerhalb von zwei Monaten
keinen Bescheid, so gilt der Widerspruch
als zuruckgewiesen.

10. Ausgleichsberechtigte, die innerhalb
von drei Monaten seit Inkrafttreten
dieses Abkommens keine Mitteilung erhalten
haben, können bei der deutschen
Dienststelle einen Antrag auf Eintragung
in die Tabelle stellen. Der Antrag
ist nur innerhalb von zwei Monaten nach
Ablauf der in Satz 1 genannten Frist
zulässig. Die deutsche Dienststelle hat,
gegebenenfalls nach Riickfrage bei der
zuständigen schwedischen Behörde, dem
Antragsteller einen Bescheid dariiber zu
erteilen, ob und mit welchem Betrag er
in die Ausgleichstabelle eingetragen worden
ist; Ziffer 9 letzter Halbsatz gilt
entsprechend.

11. Gegen Bescheide nach Ziffer 9
und 10 ist innerhalb eines Monats die
Klage vor dem zuständigen deutschen
Landesverwaltungsgericht zulässig. Die
Klage kann nur damit begriindet werden,
daB der Ausgleichsberechtigte oder
der von der zuständigen schwedischen
Behörde mitgeteilte Betrag nicht oder
nicht richtig in die Tabelle eingetragen
oder der DM-Betrag nicht nach den
Vorschriften der Ziffer 4 berechnet worden
ist.

12. Fur Ausgleichsberechtigte mit Sitz
oder Wohnsitz auBerhalb des Bundesgebietes
und von Berlin (West) wird
von der deutschen Dienststelle, soweit
nicht besondere Umstände dies entbehrlich
machen, ein Treuhänder bestelit
werden. Der in Ziffer 2 genannte AusschuB
ist berechtigt, die Bestellung eines
Treuhänders zu verlangen. Der AusschuB
kann dem Treuhänder Weisungen
erteilen.

13. Nach Ablauf der in Ziffer 10 Satz
1 und 2 genannten Fristen wird die
deutsche Dienststelle im Einvernehmen

Kungl. Maj. ts proposition nr 172 år 1956

i samförstånd med det i punkt 2 omnämnda
utskottet anmoda Deutsche
Revisions- und Treuhand-Aktiengesellschaft
att jämlikt punkt 5 verkställa
utdelningar till de ersättningsberättigade.
Partiella utdelningar äro tillåtna.
Utskottet kan bestämma, att utdelningar
och partiella utdelningar måste
uppgå till minst tio tyska mark. Skulle
några ytterligare medel för Liquidationsausgleiehsfonds
icke vara att påräkna,
kan utskottet besluta angående
användningen av sådana belopp, som
enligt tredje meningen på grund av sin
ringa storlek icke utdelats.

14. Råder ovisshet rörande den ersättningsberättigades
person, kan ifrågavarande
utdelningsbelopp nedsättas i
förvar.

Till Artikel 9

15. Det föreligger enighet om att
bestämmelserna i denna artikel icke
äga tillämpning på de i artikel 3 behandlade
spörsmålen.

Detta signaturprotokoll utgör en integrerande
del av den överenskommelse,
som denna dag träffats mellan Konungariket
Sverige och Förbundsrepubliken
Tyskland rörande tyska tillgångar i
Sverige.

Som skedde i Bonn den 22 mars 1956
i dubbla exemplar, på svenska och tyska
språken, vilka båda texter äga lika
vitsord.

mit dem in Ziffer 2 genannten AusschuB
nach MaBgabe der Ziffer 5 die
Deutsche Revisions- und TreuhandAktiengesellschaft
anweisen, Ausschuttungen
an die Ausgleichsberechtigten
vorzunehmen. Teilausschiittungen sind
zulässig. Der AusschuB kann anordnen,
daB Ausschuttungen und Teilausschuttungen
im Einzelfall den Betrag von
zehn Deutsche Mark erreichen rnussen.
Sind keine weiteren Eingänge för den
Liquidationsausgleichsfonds zu erwarten,
kann der AusschuB uber die Verwendung
solcher Beträge entscheiden, die
nach Satz 3 wegen Geringfugigkeit nicht
ausgeschuttet worden sind.

14. Besteht UngewiBheit uber die
Person des Ausgleichsberechtigten, so
kann der entsprechende Ausschuttungsbetrag
hinterlegt werden.

Zu Artikel 9

15. Es besteht Einverständnis, daB
dieser Artikel auf die in Artikel 3 behandelten
Fragen keine Anwendung
findet.

Dieses Unterzeichnungsprotokoll ist
integrierender Bestandteil des heute unterzeichneten
Abkommens zwischen dem
Königreich Schweden und der Bundesrepublik
Deutschland uber deutsche Vermögenswerte
in Schweden.

Geschehen zu Bonn am 22. März 1956
in zwei Urschriften, jede in schwedischer
und deutscher Sprache, wobei jeder
Wortlaut gleichermaBen verbindlich ist.

För Konungariket Sverige:
För das Königreich Schweden:
R. Kumlin
Emil Sandström

För Förbundsrepubliken Tyskland:
För die Bundesrepublik Deutschland:
Berger

Féaux de la Croix

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1956

Bilaga C

överenskommelse mellan Konunga- Abkommen zwischen dem Königreich
riket Sverige och Förbundsrepubliken Schweden und der Bundesrepublik
Tyskland rörande den tyska Deutschland zum deutschen

Lastenausgleich Lastenausgleich

I betraktande av de mellan Konunga- In Berucksichtigung der zwischen dem
riket Sverige och Förbundsrepubliken Königreich Schweden und der BundesTyskland
träffade överenskommelserna republik Deutschland abgeschlossenen

Abkommen

rörande tyska tillgångar i Sverige uber deutsche Vermögenswerte in
samt Schweden,

rörande återställande av rättigheter iiber die Wiederherstellung gewerbpå
det industriella rättsskyddets om- licher Schutzrechte
råde,

hava de fördragsslutande staterna sind die Vertragsstaaten ubereingeenats
om att sluta följande överens- kommen, das folgende Abkommen zu
kommelse: schlieBen:

DEL I

Förmånsbehandling för svenska rättssubjekt
i fråga om den tyska
Lastenausgleich

Artikel 1

(1) Personer, som den 21 juni 1948
voro svenska medborgare, åtnjuta ifråga
om Lastenausgleich samma behandling
som på detta område tillkommer medborgare
i mest-gynnad-nation.

(2) Motsvarande gäller för

1. enligt tysk rätt självständigt skattepliktiga
bolag, föreningar, stiftelser
och andra juridiska personer, som bildats
enligt svensk lag;

2. enligt tysk rätt bildade självständigt
skattepliktiga bolag, i vilka förenämnda
svenska medborgare, bolag,
föreningar, stiftelser och andra svenska
juridiska personer såväl den 21 juni
1948 som den 8 maj 1945 antingen direkt
eller genom andra bolag varit intressenter
i minst den utsträckning, som för
mest-gynnad-nation är förutsättning för
en förmånsbehandling.

TEIL I

;rgiinstigungen fiir schwedische Staatsangehörige
beim deutschen
Lastenausgleich

Artikel 1

(1) Personen, die am 21. Juni 1948
die schwedische Staatsangehörigkeit
besessen haben, geniefien beim Lastenausgleich
die gleiche Behandlung, wie
sie den Angehörigen der meistbegunstigten
Nation auf diesem Gebiet zusteht.

(2) Entsprechendes gilt för

1. die nach deutschem Reellt selbständig
abgabepflichtigen Körperschaften,
Personenvereinigungen und Vermögensmassen,
die nach schwedischem
Recht errichtet worden sind;

2. die nach deutschem Recht gegriindeten
selbständig abgabepflichtigen Gesellschaften,
an denen die vorerwähnten
schwedischen Staatsangehörigen, Körperschaften,
Personenvereinigungen und
Vermögensmassen sowohl am 21. Juni
1948 als auch am 8. Mai 1945 entweder
unmittelbar oder uber andere Gesellschaften
eine Beteiligung mindestens in
der Höhe besessen haben, die bei der
meistbegunstigten Nation Voraussetzung
för eine Vergunstigung ist.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1956

Artikel 2

Denna överenskommelse är tillämplig
på svenska medborgare, vilka samtidigt
äro tyska medborgare, endast i de
fall, då samma förutsättningar äro uppfyllda,
under vilka medborgare i mestgynnad-nation,
vilka samtidigt äro tyska
medborgare, ifråga om Lastenausgleich
behandlas såsom medborgare i mestgynnad-nation.

Artikel 3

(1) Belopp, som svenska medborgare
mottagit såsom ersättning för sina i
Tyskland lidna krigsskador ur de medel,
som influtit vid likvidationen av tyska
tillgångar, skola på så sätt jämställas
med ersättningar enligt § 8, andra
stycket, punkt 4, i den tyska lagen angående
fastställande av utdrivnings- och
krigsskador av den 14 augusti 1952
(Feststellungsgesetz) och § 249, första
stycket, punkt 2, och § 296, första
stycket, i den tyska lagen om Lastenausgleich
(Lastenausgleichsgesetz), att
de vid avkortning jämlikt § 249, första
stycket, punkt 2, och § 296, första
stycket, i lagen om Lastenausgleich beräknas
till fulla motvärdet i tyska mark.
Ersättningar för krigsskador, som utbetalats
till svenska medborgare med anlitande
av svenska staten tillhöriga medel,
falla ej under § 8, andra stycket, punkt
4, i fastställandelagen.

(2) En förteckning innehållande de
uppgifter, som äro erforderliga för
genomförandet av bestämmelserna i första
meningen av första stycket, skall av
vederbörande svenska myndighet överlämnas
till Förbundsrepublikens finansminister.

DEL II

Dubbelbcskattningsfrågor i samband med
förmögenhetsavgiften (Vermögensabgabe)

Artikel 4

(1) Bestämmelserna i överenskommelsen
mellan Konungariket Sverige och
Tyska Biket angående utjämnande av
den in- och utländska beskattningen,

Artikel 2

Auf schwedische Staatsangehörige mit
zugleich deutscher Staatsangehörigkeit
ist dieses Abkommen nur anzuwenden,
wenn sie die gleichen Voraussetzungen
erfullen, unter denen Angehörige der
meistbegiinstigten Nation mit zugleich
deutscher Staatsangehörigkeit beim Lastenausgleich
als Angehörige der meistbegiinstigten
Nation behandelt werden.

Artikel 3

(1) Beträge, welche schwedische
Staatsangehörige zum Ausgleich ihrer
in Deutschland erlittenen Kriegssachschäden
aus den Liquidationserlösen
deutscher Vermögenswerte empfangen
haben, werden Entschädigungen im Sinne
des § 8 Abs. 2 Nr. 4 des deutschen
Gesetzes iiber die Feststellung von Vertreibungsschäden
und Kriegssachschäden
in der Fassung vom 14. August 1952
(Feststellungsgesetz) sowie des § 249 Abs.
1 Nr. 2 und § 296 Abs. 1 des deutschen
Gesetzes iiber den Lastenausgleich vom
14. August 1952 (Lastenausgleichsgesetz)
mit der MaCgabe gleichgestellt, daC diese
bei der Kiirzung nach § 249 Abs. 1 Nr. 2
und § 296 Abs. 1 des Lastenausgleichsgesetzes
mit dem vollen Gegenwert in
Deutscher Mark angesetzt werden. Entschädigungen,
die an schwedische Staatsangehörige
wegen Kriegsschäden aus
Mitteln des schwedischen Haushalts
gezahlt werden, fallen nicht unter § 8
Abs. 2 Nr. 4 des Feststellungsgesetzes.

(2) Eine Aufstellung mit den Angaben,
die zur Durchfiihrung des Absatzes
1 Satz 1 erforderlich sind, wird von der
zuständigen schwedischen Behörde dem
Bundesminister der Finanzen iibermittelt
werden.

TE IL II

Doppelbesteuerungsfragen bei der
Vermögensabgabe

Artikel 4

(1) Die Vorschriften des Abkommens
zwischen dem Königreich Schweden
und dem Deutschen Reich zur Ausgleichung
der in- und ausländischen

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år W56

särskilt till undvikande av dubbelbeskattning
såvitt angår direkta skatter,
av den 25 april 1928 med tillhörande
slutprotokoll och notväxling av samma
dag äga tillämpning även beträffande
förmögenhetsavgiften (Vermögensabgabe)
enligt lagen om Lastenausgleich,
då fråga är om

1. fysiska personer, som den 21 juni
1948 voro svenska medborgare,

2. enligt tysk rätt självständigt skattepliktiga
bolag, föreningar, stiftelser och
andra juridiska personer, som bildats
enligt svensk lag.

(2) Föreligger beträffande i första
stycket angivna fall oinskränkt avgiftsskyldighet
enligt § 16 i lagen om Lastenausgleich,
skola ■— utöver vad som
följer av bestämmelserna i den i första
stycket angivna överenskommelsen —
från avgiftsplikt undantagas följande
förmögenhetstillgångar, ifråga om vilka
beskattningsrätten enligt sagda överenskommelse
tillkommer Förbundsrepubliken
Tyskland, nämligen

1. i Sverige nedlagd förmögenhetstillgång
som är avsedd att brukas vid utövandet
av fritt yrke;

2. i Sverige registrerade immateriella
rättigheter;

3. i Sverige befintliga aktier, andelsbevis
och andra värdepapper samt sedlar; 4.

i Sverige befintlig lös egendom,
som ej angivits i punkterna 1—3 ovan;

5. aktier utgivna av aktiebolag eller
andelar utgivna av ekonomisk förening
under förutsättning att bolagets eller
föreningens styrelse eller högsta förvaltning
hade sitt säte i Sverige, oavsett
om aktierna eller andelarna å den för
förmögenhetsberäkningen avgörande dagen
funnos i Förbundsrepubliken Tyskland
eller Västberlin;

6. fordringar och tillgodohavanden
(inbegripet fordran på grund av obligation,
skuldebrev och växel ävensom försäkringsanspråk),
försåvitt gäldenären
vid en motsvarande tillämpning av bestämmelserna
i den i första stycket angivna
överenskommelsen varit att anse

Besteuerung, insbesondere zur Yermeidung
der Doppelbesteuerung auf dem
Gebiete der direkten Steuern vom 25.
April 1928 nebst SchluBprotokoll und
Notenwechsel vom gleichen Tage finden
auch bei der Vermögensabgabe nach
dem Lastenausgleichsgesetz Anwendung,
wenn es sich handelt um

1. natiirliche Personen, die am 21.
Juni 1948 die schwedische Staatsangehörigkeit
besessen haben,

2. nach deutschem Reellt selbständig
abgabepflichtiger Körperschaften, Personenvereinigungen
und Vermögensmassen,
die nach schwedischem Recht erriehtet
worden sind.

(2) Besteht in den Fällen des Absatzes
1 unbeschränkte Abgabepflicht
nach § 16 des Lastenausgleichsgesetzes,
so bleiben auBerdem folgende Wirtschaftsgiiter
auBer Ansatz, fur die das
Besteuerungsrecht nach dem in Absatz
1 bezeichneten Doppelbesteuerungsabkommen
der Bundesrepublik Deutschland
zusteht:

1. in Schweden belegenes Vermögen,
das der Ausiibung eines freien Berufes
dient,

2. in Schweden eingetragene immaterielle
Rechte,

3. in Schweden liegende Aktien, Anteilscheine,
sonstige Wertpapiere und
Banknoten,

4. in Schweden belegene sonstige bewegliche
Vermögenswerte, die nicht in
den Ziffern 1 bis 3 genannt sind,

5. von Gesellschaften mit Sitz in
Schweden ausgegebene Aktien oder Anteile
und dies selbst dann, wenn die
Titel an dem för die Vermögensermittlung
maBgebenden Stichtag in der Bundesrepublik
Deutschland oder in Berlin
(West) lagen,

6. Forderungen und Guthaben (einschlieBlich
Obligationen, Schuldscheine,
Wechselforderungen und Versicherungsanspruche),
sofern der Schuldner seinen
Wohnsitz im Sinne des Doppelbesteuerungsabkommens
am 21. Juni 1948 in
Schweden hatte und die Forderungen

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1956

såsom bosatt i Sverige den 21 juni 1948
och under förutsättning tillika att för
fordringen icke förelåg säkerhet i fast
egendom belägen i Förbundsrepubliken
Tyskland eller Västberlin.

De under 2—6 angivna förmögenhetstillgångarna
skola icke undantagas från
avgiftsplikt, därest de å den för förmögenhetsberäkningen
avgörande dagen
voro nedlagda i rörelse utövad från fast
driftställe i Förbundsrepubliken Tyskland
eller Västberlin.

(3) Bestämmelserna i första och andra
styckena äro tillämpliga jämväl å personer,
som den 21 juni 1948 voro såväl
svenska som tyska medborgare, om och
i den mån deras förmögenhet icke underkastats
likvidationsåtgärder som åsyftas
i artikel 1 i överenskommelsen mellan
Konungariket Sverige och Förbundsrepubliken
Tyskland rörande tyska tillgångar
i Sverige.

DEL III

Allmänna bestämmelser och
slutbestämmelser

Artikel 5

Rörande tolkningen av de enligt artikel
1 till 3 tillämpliga föreskrifterna
besluta de jämlikt den tyska lagstiftningen
om Lastenausgleich behöriga
myndigheterna och domstolarna.

Artikel 6

Artikel 7

(1) Denna överenskommelse skall ratificeras;
ratifikationsinstrumenten skola
utväxlas i Bonn snarast möjligt och
samtidigt med utväxlingen av ratifikationsinstrumenten
beträffande överenskommelsen
rörande tyska tillgångar i
Sverige samt överenskommelsen om

nicht auf unbeweglichem Vermögen in
der Bundesrepublik oder in Berlin (West)
grundpfändlich sichergestellt waren.

Die in Nr. 2 bis 6 bezeichneten Wirtschaftsguter
bleiben nicht auBer Ansatz,
wenn sie an dem för die Vermögensermittlung
maGgebenden Stichtag
zum Betriebsvermögen einer in der
Bundesrepublik oder in Berlin (West)
befindlichen Betriebsstätte gehörten.

(3) Personen, die am 21. Juni 1948
neben der sdrwedischen Staatsangehörigkeit
auch die deutsche Staatsangehörigkeit
besessen haben, fallen unter die
Absätze 1 und 2, wenn und soweit ihr
Vermögen nicht von der Beschlagnahme
und Liquidation im Sinne des Artikels 1
des Abkommens zwischen dem Königreich
Schweden und der Bundesrepublik
Deutschland uber deutsche Vermögenswerte
in Schweden betroffen wurde.

TEIL III

Gemeinsame und Schlussvorschriften

Artikel 5

Uber die Auslegung der nach Artikel 1
bis 3 anzuwendenden Vorschriften entscheiden
die nach der deutschen Lastenausgleichsgesetzgebung
zuständigen Verwaltungsbehörden
und Gerichte.

Artikel 6

Dieses Abkommen gilt auch för das
Land Berlin, sofern nicht die Regierung
der Bundesrepublik Deutschland gegenuber
der Regierung des Königreichs
Schweden innerhalb von drei Monaten
nach Inkrafttreten des Abkommens eine
gegenteilige Erklärung abgibt.

Artikel 7

(1) Dieses Abkommen bedarf der Ratifikation;
die Ratifikationsurkunden sollen
sobald wie möglich in Bonn, und
zwar gleichzeitig mit den Ratifikationsurkunden
zum Abkommen uber deutsche
Vermögenswerte in Schweden und zum
Abkommen uber die Wiederherstellung

Kungi. Maj:ts proposition nr 172 år 1956

återställande av rättigheter på det
industriella rättsskyddets område.

(2) Överenskommelsen träder i kraft
en månad efter utväxling av ratifikationsinstrumenten.

Till bekräftelse härpå hava de för
detta ändamål vederbörligen befullmäktigade
ombuden undertecknat denna
överenskommelse.

Som skedde i Bonn den 22 mars
1956 i dubbla exemplar, på svenska och
tyska språken, vilka båda texter äga
lika vitsord.

gewerblicher Schutzrechte ausgetauscht
werden.

(2) Dieses Abkommen tritt einen Monat
nach dem Tage des Austauschs der
Ratifikationsurkunden in Kraft.

Zu Urkund dessen haben die zu diesem
Zweck ordnungsmäCig bevollmächtigten
Vertreter dieses Abkommen mit ihren
Unterschriften versehen.

Geschehen zu Bonn am 22. März
1956 in zwei Urschriften, jede in schwedischer
und deutscher Sprache, wobei
jeder Wortlaut gleichermafien verbindlich
ist.

För KonungarikeUSverige:

För das Königreich Schweden:

R. Kumlin
Emil Sandström

För Förbundsrepubliken Tyskland:
Fur die Bundesrepublik Deutschland:
Berger

Féaux de la Croix

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1956

Bilaga D

Bonn den 22 mars 1956

Herr Ordförande,

Under de förhandlingar, som lett till den i dag undertecknade överenskommelsen
rörande tyska tillgångar i Sverige med därtill hörande signaturprotokoll,
har ett försök gjorts att beräkna den ersättningskvot, som kan väntas
komma att utgå enligt bestämmelserna i punkt 5) i signaturprotokollet. Det
har visat sig, att en sådan beräkning för närvarande bereder svårigheter
framför allt därigenom, att utfallet av den indrivning in. m. av fordringar,
vilka överlåtits på Deutsche Revisions- und Treuhand-Aktiengesellschaft enligt
överenskommelsen av den 17 januari 1956, knappast låter sig förutses.
Ej heller kan man redan nu med noggrannhet angiva kurserna på de obligationer,
som skola försäljas av Deutsche Revisions- und Treuhand-Aktiengesellschaft.
_ ...

Vi tro oss på goda grunder kunna räkna med att de till Liquidationsausgleichsfonds
inflytande medlen tillhopa skola räcka till för att helt eller i
det närmaste uppnå den i artikel 6 av den förstnämnda överenskommelsen
angivna ersättningskvoten å två tredjedelar, varvid vi utgå från att de allmänna
ekonomiska förhållandena icke undergå väsentliga förändringar.

Skulle emellertid den fortsatta utvecklingen icke motsvara dessa förväntningar,
föreslår jag, att våra regeringar senast vid utgången av de i signaturprotokollets
punkt 10), första och andra meningarna, angivna fristerna
ånyo överlägga om de med ersättningskvoten sammanhängande frågorna.

Mottag, Herr Ordförande, försäkran om min utmärkta högaktning.

Emil Sandström

(Översättning)

Bonn den 22 mars 1956

Herr Ordförande,

Härmed har jag äran erkänna mottagandet av Eder skrivelse av denna
dag, vars svenska text har följande innehåll:

»Under de förhandlingar, som lett till den idag —------------- -

med ersättningskvoten sammanhängande frågorna.»

Jag har äran meddela Eder, att Förbundsrepubliken Tysklands regering
är införstådd med innehållet i Edert brev och godkänner Edra förslag.
Mottag, Herr Ordförande, försäkran om min utmärkta högaktning.

I)r. Féaux de la Croi.v

;} Ii i band till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. .Yr 172

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1956

Bilaga E

Bonn den 22 mars 1956

Herr Ordförande,

Åberopande de förklaringar, som avgivits av den svenska delegationen under
de förhandlingar, som lett till den i dag undertecknade överenskommelsen
rörande tyska tillgångar i Sverige, har jag äran meddela Eder följande:

Konungariket Sveriges regering utgår från att den i dag undertecknade
överenskommelsen rörande tyska tillgångar i Sverige vinner giltighet även i
ett återförenat Tyskland. Svenska regeringen förväntar vidare, att Förbundsrepublikens
regering skall göra sitt bästa härför, därest detta med hänsyn
till omständigheterna vid tidpunkten för Tysklands återförening skulle vara
erforderligt.

Mottag, Herr Ordförande, försäkran om min utmärkta högaktning.

Emil Sandström

(Översättning)

Bonn den 22 mars 1956

Herr Ordförande,

Härmed har jag äran erkänna mottagandet av Eder skrivelse av denna
dag, vars svenska text har följande innehåll:

»Åberopande de förklaringar, som avgivits----------

skulle vara erforderligt.»

Jag har äran meddela Eder, att Förbundsrepubliken Tysklands regering
har tagit kännedom om förestående förklaring.

Mottag, Herr Ordförande, försäkran om min utmärkta högaktning.

Dr. Féaux de la Croi.v

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1956

Bilagn F

(Översättning)

Bonn den 22 mars 1956

Herr Ordförande,

Beträffande behandlingen av svenska rättssubjekt vad gäller förmögenhetsavgiften
under tiden fram till ikraftträdandet av den idag. undertecknade
överenskommelsen rörande den tyska Lastenausgleicli har jag äran meddela
Eder följande:

Intill ikraftträdandet av förenämnda överenskommelse — dock längst till
och med den 31 mars 1957 — beviljas uppskov med erläggande av förmögenhetsavgiften
i den utsträckning befrielse från dylik avgift medgives enligt
överenskommelsen. I de fall, där en tidigare förfallotid för förmögenhetsavgiften
i vad avser kvartalsrater från och med den 10 maj 1956 kan komma
att föreskrivas eller inträder direkt enligt gällande lagstiftning, skall vid lagens
reglering förbli.

Intill den slutgiltiga taxering till förmögenhetsavgiften, som skall göras
efter ikraftträdandet av överenskommelsen, skall för tiden från och med den
10 maj 1955 förskottsbetalning uttagas för den förmögenhet, som utgör beräkningsgrund
enligt Lastenausgleich-lagen jämte denna överenskommelse.
Redan verkställda inbetalningar av förmögenhetsavgiften, vilka icke skulle
ha utgått med tillämpning av denna överenskommelse, skola, sedan taxeringen
verkställts, återbetalas enligt lagens bestämmelser. Så länge i enlighet
härmed till återbetalning vid senare tidpunkt förfallande belopp äro för
handen, kunna dessa avräknas mot de från och med den 10 maj 1955 utgående
förskottsbetalningarna.

Intill ikraftträdandet av överenskommelsen skola deklarationer beträffande
förmögenhetsavgiften krävas endast i syfte att fastställa förskottsbetalningarna,
såframt detta alltjämt är erforderligt och såframt icke de i andra
stycket, andra meningen, angivna fallen med omedelbar förfallotid föreligga.

Den förevarande regleringen gäller med förbehåll för godkännande av Förbundsrepublikens
delstater.

Mottag, Herr Ordförande, försäkran om min utmärkta högaktning.

Dr. Féaux de In Croix

Bonn den 22 mars 1956

Herr Ordförande,

Härmed har jag äran erkänna mottagandet av Eder skrivelse av denna dag,
vars tyska text har följande innehåll:

»Beträffande behandlingen av svenska rättssubjekt —--------

godkännande av Förbundsrepublikens delstater.»

Jag har äran meddela Eder, att Konungariket Sveriges regering med tillfredsställelse
har tagit kännedom om förestående förklaringar.

Mottag, Herr Ordförande, försäkran om min utmärkta högaktning.

Emil Sandström

bfiÖBl8

Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag