Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1957 (Proposition 1957:171)

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1957

Nr in

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
jordfästning m. m.; given Stockholms slott den 5 april

1957.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag om jordfästning m. m.

GUSTAF ADOLF

Herman Zetterberg

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att 1894 års jordfästningslag skall ersättas med
en ny lag i samma ämne. I motsats till nuvarande lag, som i huvudsak avser
endast medlemmar av svenska kyrkan, upptager förslaget allmänna regler,
gällande för envar oberoende av samfundstillhörighet. Den viktiga principen
fastslås att den avlidnes önskemål med avseende å jordfästning och gravsättning
om möjligt bör tillgodoses. Därjämte ges bestämmelser om villkor
och plats för gravsättning samt vissa föreskrifter av kyrkolags natur om
jordfästning inom svenska kyrkan. I fråga om upplåtande av kyrka för
jordfästning i annan ordning än svenska kyrkans föreslås icke någon ändring
av gällande bestämmelse om att detta får ske, om särskilda skäl därtill
äro. Det framhålles emellertid i departementschefens anförande, att denna
bestämmelse hör tillämpas i en generös anda.

Det är avsett att lagförslaget i vissa delar skall underställas kyrkomötet och
därefter träda i kraft den 1 januari 1958.

1 llilumg till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 171

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1957

Förslag

till

Lag

om jordfästning m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser

1 §•

När någon avlidit bör, såvitt det är möjligt, hans önskan rörande jordfästning
och gravsättning iakttagas av den som i egenskap av anhörig eller
närstående eller eljest ombesörjer begravningen. Härvid skall särskilt beaktas,
om den avlidne givit uttryck åt sin önskan i skriftligt förordnande
eller om denna framgår av hans anslutning till visst trossamfund.

2 §.

Avliden må gravsättas endast på kyrkogård eller annan allmän begravningsplats,
som blivit för sådant ändamål behörigen anordnad och invigd, eller
på enskild begravningsplats. Efter eldbegängelse må dock med askan förfaras
på sätt Konungen bestämmer.

3 §•

På Konungens prövning ankommer, huruvida och på vilka villkor enskild
begravningsplats må anläggas.

4 §•

Rätt till gravsättning på allmän begravningsplats skall ej vara beroende
av att den avlidne tillhörde visst trossamfund eller att jordfästning ägt rum
eller förrättats i viss ordning.

5 §•

Vid jordfästning och gravsättning må intet förekomma som strider mot
förrättningens helgd och allvarliga innebörd.

Begravningsplats skall hållas i ordnat och värdigt skick.

Om jordfästning inom svenska kyrkan m. m.

6 §•

Var den avlidne medlem av svenska kyrkan, ombesörjer pastor i församling
där den avlidne var kyrkobokförd att dödsfallet i den ordning kyrkohandboken
föreskriver tillkännagives vid högmässogudstjänst, så snart det
lämpligen kan ske.

Kungl. Maj. ts proposition nr 171 år 1957

Ändå alt den avlidne icke tillhörde kyrkan, skall sådant tillkännagivande
ske, om det begäres av den som ombesörjer begravningen.

7 §•

Avliden som var medlem av svenska kyrkan skall jordfästas i svenska kyrkans
ordning, om ej annat följer av 1 §. I fråga om barn, som avlidit före
femton års ålder, tillkomme dock vårdnadshavaren alt avgöra, huruvida sådan
jordfästning skall förrättas. Om sådan jordfästning av dödfött barn bestämme
föräldrarna.

Hur jordfästning i svenska kyrkans ordning skall ske, föreskrives i kyrkohandboken.
Jordfästningen skall äga rum i den församling, där den avlidne
var kyrkobokförd eller dödsfallet timade; dock må, om det åstundas,
jordfästningen förrättas i annan församling.

8 §•

Ändå att den avlidne icke tillhörde svenska kyrkan, må på framställning
av den som ombesörjer begravningen jordfästning förrättas i svenska kyrkans
ordning, därest den avlidne önskat sådan jordfästning eller det eljest
föreligger skäl därtill.

9 §•

Jordfästning i svenska kyrkans ordning förrättas i kyrkorum som invigts
för svenska kyrkans gudstjänst eller ock på kyrkogård eller annan begravningsplats
eller i begravningskapell, krematorium eller annat rum, som inrättats
för sådant ändamål.

10 §.

För jordfästning i annan ordning än svenska kyrkans må kyrkorum som
invigts för svenska kyrkans gudstjänst kunna upplåtas, om särskilda skäl
därtill äro.

11 §•

Klockringning vid jordfästning eller gravsältning skall, då det begäres av
den som ombesörjer begravningen, äga rum på vanligt sätt, även om jordfästning
icke förrättas i svenska kyrkans ordning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1958. Genom lagen upphäves lagen
den 25 maj 1894 (nr 36 s. 2) angående jordfästning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1957

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 1 mars 1957.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Sträng, Ericsson, Andersson, Hedlund, Persson, Lindström,

Lange, Lindholm, Näsgård, Kling, Eliasson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga om lag angående
jordfästning m. m. samt anför därvid följande.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallade jag den 24 februari
1954 presidenten Mauritz Wijnbladh för att inom justitiedepartementet utreda
frågan om en omarbetning av jordfästningslagen. Uppdraget slutfördes
genom att utredningsmannen den 10 oktober 1955 avgav betänkande
med förslag till lag angående jordfästning och gravsättning in. in. (SOU
1955:36). Sakkunniga med uppdrag att stå till utredningsmannens förfogande
för överläggningar och samråd har varit biskopen John Cullberg, skolchefen
Ansgar Eeg Olofsson, filosofie magistern Olle Engström, ledamoten
av riksdagens andra kammare fru Nancy Eriksson, professorn Sven Kjöllerström
och kammarrättsassessorn Sten von Otter. De sakkunniga har förklarat
sig i allt väsentligt ansluta sig till förslaget. Sekreterare vid utredningsarbetet
har varit hovrättsrådet Gunnar Lindskog.

Infordrade yttranden över förslaget har avgivits av kammarkollegium,
byggnadsstyrelsen, länsstyrelserna i Uppsala, Jönköpings, Göteborgs och Bohus,
Kopparbergs och Norrbottens län samt av domkapitlen i samtliga stift.
Länstyrelsen i Uppsala län har bifogat yttranden av kyrkorådet i Uppsala
församling och av kyrkorådet i Älvkarleby och Skutskärs kyrkliga samfällighet.
Domkapitlet i Uppsala ärkestift har överlämnat yttranden av komministern
i Uppsala pastorat Ragnar Fredberger och av kyrkoherden i Valbo
pastorat Algot Törnquist.

Yttranden över förslaget har därjämte efter remiss avgivits av Svenska
prästförbundet, Frikyrkliga samarbetskommittén, Filadelfiaförsamlingen i
Stockholm, Vakttornets bibel- och traktatsällskap, Förbundet för religionsfrihet,
Svenska eldbegängelseföreningen, Metodistkyrkan i Sverige, Svenska
baptistsamfundet, Evangeliska fosterlandsstiftelsen, Örebro missionsförening
och Christian Science trossamfund.

Svenska missionsförbundet, missionssällskapet Helgelseförbundet, missionssällskapet
Bibeltrogna vänner, Evangeliska brödraförsamlingen, Fräls -

Kungl. Maj. ts proposition nr 171 år 1957

ningsarmén, Vännernas samfund i Sverige, Jesu Kristi kyrka av de sista dagarnas
heliga och Nya kyrkans församling i Stockholm har jämväl erhållit
tillfälle att yttra sig men har icke begagnat sig därav.

Yttrande över förslaget har även inkommit från Svenska pastoratens riksförbund.

Jag anhåller nu att få upptaga detta lagstiftningsärende till behandling.

Inledning

Lagen den 25 maj 1894 angående jordfästning är av kyrkolags natur och
tillkom såsom en ersättning för vissa äldre, i kyrkolagen upptagna bestämmelser
om kristlig begravning. Ursprungligen stadgades i jordfästningslagen
att, när dödsfall timade inom svenska kyrkan, den avlidne skulle jordfästas
av präst i svenska kyrkan. Denna bestämmelse avsåg alltså endast sådana
fall, då den avlidne tillhörde kyrkan; den kyrkliga jordfästningen var
då obligatorisk. I övrigt innehöll lagen närmare föreskrifter om denna jordfästning.

Mera omfattande ändringar av lagen har skett vid två tillfällen, nämligen
år 1926 och år 1951. De år 1926 genomförda ändringarna hade till huvudsakligt
syfte att upphäva det ovillkorliga jordfästningstvånget. Samtidigt
med att möjlighet till begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning
infördes, gavs bestämmelser om klockringning och upplåtande av kyrka
vid sådan begravning.

Ytterligare ändringar i lagen genomfördes år 1951 i samband med antagandet
av religionsfrihetslagen. I huvudsak avsåg dessa ändringar att någon
särskild framställning icke skulle behöva göras för att begravning skulle
få ske utan jordfästning i svenska kyrkans ordning. Bestämmelser om särskilda
slag av jordfästning för dödfödda barn och för dem som blivit avrättade
eller ljutit döden under förövande av grovt brott avskaffades. Stadgandet
om upplåtande av kyrka, då jordfästning förrättas i annan ordning
än svenska kyrkans eller begravning sker utan jordfästning, erhöll en ändrad
formulering.

Både inom riksdagen och i kyrkomötet anfördes emellertid kritik mot
den utformning lagen då erhöll. Särskilda utskottet anmärkte bland annat,
att lagen i huvudsak avser endast sådana fall, då den avlidne tillhörde
svenska kyrkan, samt att lagen är svårbegriplig på grund av denna begränsning
i dess tillämplighet (utlåtande nr 1 s. 78). Kyrkolagsutskottet gjorde
likaledes olika invändningar samt uttalade, att det erfordras en helt ny
jordfäslningslag, utarbetad med hänsyn till det ändrade läge som religionsfrihetslagen
medför (utlåtande nr 20 s. 24). Kyrkomötet anhöll i anledning
därav i skrivelse till Kungl. Maj:t, att jordfästningslagen måtte omarbetas
(skrivelse nr 39/1951).

I direktiven för utredningen (statsrådsprotokollet den !) maj 1952) anförde
jag, att vad som hittills förekommit i denna fråga torde ge tillräckliga

Kungl. Maj. ts proposition nr 171 år 1957

utgångspunkter för utredningsarbetet. Sedan jag erinrat om att, såsom särskilda
utskottet i riksdagen anfört, vissa av jordfästningslagens bristfälligheter
sammanhänger med att den bär en begränsad tillämpning, uttalade
jag att det därför bör utredas i vad mån lagens regler kan ersättas av stadganden
med en allmännare giltighet och att även i övrigt sambandet med
frågor som nu ej behandlas i lagen bör beaktas.

Förslagets huvudgrunder

U tredningsmannen

Utredningsmannen anför att en konsekvens av- 1951 års religionsfrihetslagstiftning
bör vara att, i den mån jordfästningslagen till sin innebörd betinnes
stridande mot de principer, som knäsatts i religionsfrihetslagen, detta
spänningsförhållande blir avlägsnat. Därvid bör givetvis beaktas, att behörig
hänsyn tages icke blott till deras intressen, som utträtt ur svenska
kyrkan, vare sig detta skett för övergång till annat trossamfund eller utan
anslutning till annat samfund, utan även till deras, som är medlemmar av
svenska kyrkan, och till dess prästerskaps.

Utredningsmannen uttalar vidare, att en lagstiftning i förevarande ämnen
av uppenbara skäl icke kan för dem som tillhör annat trossamfund än
svenska kyrkan uppställa regler avseende deras relationer till det egna trossamfundet.
Ej heller för medlemmar av svenska kyrkan kan i lagen givas
bestämmelser, som avser deras direkta förhållande till annat trossamfund.
Utredningsmannen tillägger att det sagda givetvis i motsvarande mån har
sin tillämplighet i avseende å dem som icke tillhör något trossamfund. Bestämmelserna
om jordfästning måste följaktligen begränsas till att avse
förutsättningarna för jordfästning i svenska kyrkans ordning men bör å
andra sidan ha avseende å såväl medlemmar av svenska kyrkan som dem
vilka icke tillhör kyrkan.

Beträffande jordfästning då den avlidne var medlem
av svenska kyrkan anför utredningsmannen att en ledande grundsats
bör vara att den avlidnes vilja skall vara avgörande för frågan om jordfästning
över huvud skalL äga rum och beträffande ordningen för jordfästning.
Väl är det sant att människor i regel icke ger något positivt uttryck
för sin vilja i dessa stycken. Vad angår medlemmar av svenska kyrkan synes
man emellertid, utan att förgripa sig på realitetskravet, kunna påstå att, med
den frihet att utträda ur svenska kyrkan som numera står till buds, ett
kvarstående i kyrkan innebär en presumtion för att den avlidne också, om
än tyst, önskat att bli jordfäst i svenska kyrkans ordning. Utredningsmannen
föreslår därför, att som huvudregel skall gälla att avliden som var
medlem av svenska kyrkan skall jordfästas i svenska kyrkans ordning.

Utredningsmannen anser det emellertid vara klart, att denna presumtion
skall kunna brytas genom ett skriftligt förordnande av den avlidne. Kravet

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 är 1957

på särskild form för sådant uttryck för den avlidnes vilja bör i möjligaste
mån eftergivas. Därför föreslås att i första hand skall godtagas envar skriftlig
förklaring, avgiven efter 18 års ålder, om att den avlidne icke önskat
att bli jordfäst i svenska kyrkans ordning. I fall då dylikt skriftligt förordnande
icke föreligger bör enligt utredningsmannens förslag en annorledcs
för de efterlevande uppenbar önskan av samma innebörd gälla. Om en sådan
önskan blivit känd för den som i egenskap av anhörig eller närstående
eller, där sådan ej är till, eljest ombesörjer begravningen, skall det åligga
denne att förfara i enlighet därmed.

Det har övervägts att lämna föreskrifter om hur det skall förfaras för
det fall att de efterlevande är oeniga i sådant hänseende. Då emellertid de
efterlevande endast har att tolka den avlidnes vilja, har det icke synts utredningsmannen
erforderligt att meddela föreskrifter därom.

Utredningsmannen erinrar slutligen att beträffande minderårigt barn det
icke gärna kan göras gällande, att barnet i livstiden hyst någon önskan
med avseende å jordfästning. Med hänsyn härtill föreslår utredningsmannen
att, i fråga om barn som avlidit före 15 års ålder och som var medlem
av svenska kyrkan, föräldrarna eller de som är i föräldrars ställe skall äga
avgöra huruvida jordfästning i svenska kyrkans ordning skall ske.

Den föreslagna regeln medför att, då fråga är om barn under 15 år, föräldrarna
eller de som är i föräldrarnas ställe har att ensamma råda i denna
angelägenhet. Har den som fyllt 15 men icke 18 år skriftligen förordnat
rörande sin jordfästning blir visserligen detta enligt de föreslagna reglerna
icke bindande men denna önskan skall likväl efterkommas på samma sätt
som varje annan önskan vilken kommit till uttryck i sådant hänseende.

Utredningsmannen erinrar att det ytterst blir beroende på de efterlevandes
etiska hållning såväl att ett befintligt skriftligt förordnande från den avlidne
verkligen kommer till synes som att ett omdöme om innebörden av hans
annorledes uttryckta vilja är sakligt grundat.

I fråga om förutsättningarna för jordfästning i svenska kyrkans
ordning då den avlidne icke tillhörde kyrkan anför
utredningsmannen att presumtionen bör vara att den avlidne icke velat
jordfästas i svenska kyrkans ordning. Otvivelaktigt kan dock fall förekomma
då den som icke tillhörde kyrkan hyst en klar och otvetydig önskan att
likväl varda jordfäst i kyrkans ordning. Och en sådan önskan kan föreligga
lika väl hos den som aldrig tillhört kyrkan som hos den som utträtt ur densamma.

Utredningsmannen erinrar om att en motion i denna fråga väcktes vid
1951 års kyrkomöte och lades till grund för kyrkomötets skrivelse med begäran
om utredning. En tvingande lagbestämmelse i ämnet har övervägts
under utredningen men utredningsmannen har, efter överläggning med de
sakkunniga, stannat för att föreslå eu bestämmelse som icke är tvingande
utan endast innefattar ett lagfästande av praxis. Enligt förslaget skall präst
äga tillmötesgå eu begäran om jordfästning i svenska kyrkans ordning,

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1957

oaktat den avlidne icke tillhörde kyrkan; såsom förutsättning angives i
förslaget att den avlidne uppenbarligen önskat sådan jordfästning eller att
eljest skäl därtill är. Den valda formuleringen ger möjlighet att tillmötesgå
en begäran om jordfästning i svenska kyrkans ordning exempelvis i fall
då okänd, som omkommit på havet, anträffas på svenskt område liksom
också då den avlidne är ett spätt barn som vårdats av en nära anförvant,
vilken önskar att barnet skall jordfästas i svenska kyrkans ordning oaktat
barnet icke tillhörde svenska kyrkan. Utredningsmannen uttalar att man
synes kunna hysa grundad förhoppning om att det vid tillämpningen av
detta stadgande icke skall behöva uppstå några stridigheter. Det torde enligt
vad utredningsmannen framhåller kunna förväntas att biskoparna var
inom sitt stift kommer att utfärda direktiv för prästerskapet, hållna i en
generös anda.

Beträffande spörsmålet, o in kyrkorummet skall få upplåtas
för jordfästning i annan ordning än svenska kyrkans,
erinrar utredningsmannen att, på grund av jordfästningslagens begränsning
till att avse blott medlemmar av svenska kyrkan, frågan liittills
gällt i vad mån avliden medlem av kyrkan får jordfästas i kyrkorummet i
annan ordning än svenska kyrkans, men att nu föreligger jämväl frågan
om kyrkorummets upplåtande i fall där den avlidne icke tillhörde kyrkan.
Till en början hade utredningsmannen förelagt de sakkunniga ett utkast,
enligt vilket tillträdet till kyrkorummet för jordfästning i annan ordning
än svenska kyrkans begränsades till vissa trossamfund, nämligen sådana
vilkas jordfästningsritual icke kan anses strida mot svenska kyrkans uppfattning.
Avsikten var därvid att Kungl. Maj :t skulle äga bestämma kretsen
av dessa samfund. Utkastet, vilket innebar att jordfästningsceremotii utan
religiös grundval över huvud icke fick förläggas till kyrkorummet, mötte
emellertid enhällig gensaga från de sakkunnigas sida, varför utredningsmannen
lät detta förslag falla.

De sakkunniga har varit eniga om att kyrka bör kunna upplåtas såväl
för annan kristlig jordfästning (frikyrklig jordfästning) som för borgerlig
jordfästning i egentlig mening, därest på grund av särskilda omständigheter
jordfästningens förläggande till annan plats än kyrkorummet skulle vålla
avsevärda olägenheter. Såsom exempel på dylika omständigheter har
nämnts, att jordfästningen på grund av otjänliga väderleksförhållanden icke
lämpligen kan förrättas på begravningsplatsen samt det fall att annan lämplig,
närbelägen lokal, stor nog att rymma den menighet som kan beräknas
komma att närvara vid jordfästningen, icke finnes att tillgå. Även andra
fall kan tänkas, då kyrka bör upplåtas till jordfästning i annan ordning än
svenska kyrkans.

De sakkunniga vilka företräder svenska kyrkan har gjort gällande att
den nuvarande bestämmelsen om upplåtande av kyrka för jordfästning i
annan ordning än svenska kyrkans möjliggör en upplåtelse i nu antydd utsträckning
och att fördenskull anledning icke föreligger att omarbeta denna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1957

Företrädarna för frikyrklig och konfessionslös uppfattning, vilka icke
framställt önskemål att kyrkorummet i vidare män skulle ställas till förfogande,
har emellertid hävdat, att det för underlättande av tillämpningen
av bestämmelserna och för undvikande av konflikter vore önskvärt, att det
av lagtexen i möjligaste mån framgår under vilka särskilda omständigheter
kyrkorummet får upplåtas. Utredningsmannen anser delta önskemål böra
vinna beaktande. Med hänsyn härtill föreslår utredningsmannen en regel avinnehåll
att jordfästning i annan ordning än svenska kyrkans må förrättas
i kyrkorummet allenast där på grund av särskilda omständigheter, såsom
otjänliga väderleksförhållanden eller avsaknad av annan för jordfästningen
lämplig lokal i närheten av begravningsplatsen, jordfästningens förläggande
till annat ställe än kyrkorummet skulle vålla avsevärda olägenheter.

Utredningsmannen behandlar vidare ett spörsmål om förfarandet
med avlidens aska efter eldbegängelse. I motion till 1953
års riksdag (1:87) hemställdes att utredning måtte ske rörande möjligheten
att på önskan av den avlidne utströ hans aska å jord eller över vatten.
Med hänvisning till att frågan syntes kunna inrymmas under direktiven
för utredningsmannens uppdrag hemställde första lagutskottet att motionen
måtte lämnas utan åtgärd (utlåtande nr 21). Detta blev riksdagens
beslut. Utredningsmannen håller för sin del före att något behov av en reform
i antydd riktning icke föreligger. På grund härav och då de sakkunniga
icke velat tillråda bestämmelser i ämnet, framlägges icke något förslag
därtill.

Yttranden

Några yttranden innehåller ett omdöme om utredningsmannens förslag i
dess helhet. Länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län och Kopparbergs
län, domkapitlet i Lund och Evangeliska fosterlandsstiftelsen lämnar förslaget
utan erinran eller ansluter sig till detsamma till alla delar. Länsstyrelsen
i Uppsala län finner det tillfredsställande att utredningsmannen och
de sakkunniga, representerande såväl olika trossamfund som konfessionslösa,
kunnat i huvudsak ena sig om förslaget. Domkapitlet i Visby uttalar
att lagstiftningen i en så ömtålig fråga som den föreliggande bör lämna
ett icke obetydligt utrymme för sådana mänskliga synpunkter som i den
enskilda situationen måste respekteras inom rimliga gränser. Domkapitlet
finner det tacknämligt att förslaget utarbetats efter detta ögonmärke.

Erkännsamma uttalanden om förslaget i dess helhet återfinnes även i de
yttranden som avgivits av domkapitlen i Strängnäs, Västerås, Skara, Härnösand
och Stockholm samt av Förbundet för religionsfrihet.

Andra remissinstanser är mer förbehållsamma. Domkapitlet i Växjö fäster
sålunda största vikt vid sina invändningar mot förslaget, hland annat
i vad detta avser kyrkas upplåtande för jordfästning utan kristen karaktär,
samt tillstyrker förslaget endast under förutsättning att invändningarna
vinner beaktande. Enligt den mening som uttalas av domkapitlet i Göteborg

Kungl. ftlaj. ts proposition nr 171 år 1957

innehåller förslaget en del nya stadganden, vilka är oförenliga med uttalanden
av 1951 års kyrkomöte och som ur olika synpunkter inger betänkligheter.
Frikyrkliga samarbetskommittén framhåller att gällande lags begränsade
tillämplighet sammanhänger med att utgångspunkten i lagen är
1 rågan om kyrkotillhörigheten. Enligt samarbetskommitténs mening innebär
förslaget dock på denna punkt ingen väsentlig förbättring utan snarare
ett avsteg från den principiella uppfattning som kommit till uttryck i religionsfrihetslagen.
Denna tar sin utgångspunkt icke i kyrkotillhörigheten
utan i individens självbestämmanderätt. Ur allmänt demokratisk synpunkt
och med religionsfrihetens princip för ögonen ter det sig för samarbetskommittén
riktigare, att också beträffande hithörande frågor skriva en allmän
lag som utgår från den enskilde medborgarens självbestämmanderätt inom
de gränser, vilka angives av samhällets berättigade intressen i fråga om
folkbokföring, hälsovård och allmän ordning, i stället för, såsom utredningsmannen
föreslår, en lag av kyrkolags natur, där utgångspunkten är frågan
om tillhörigheten till svenska kyrkan. Samarbetskommittén anser att lagstiftningen
i ett land, där religionsfrihetens princip erkännes, icke har att
befatta sig med själva jordfästningen i annan mån än det gäller för samhället
att få nödiga garantier för alt intet därvid förekommer som strider
mot aktens allvarliga innebörd. Lagstiftningen bör alltså inskränka sig till
begravningens andra moment, gravsättningen, eller den akt, vid vilken den
döda kroppen eller askan efter denna gravsättes. Valet av form för de ceremonier
och handlingar, under vilka de efterlevande skiljes från den döda
människan, bör däremot lämnas oreglerade av lagen och överlåtas till den
enskilde. Metodistkyrkan i Sverige och Svenska baptistsamfundet ansluter
sig till samarbetskommitténs yttrande såväl i detta avseende som i övrigt.

Den blivande lagstiftningens legislativa karaktär behandlas även av följande
remissinstanser. Kammarkollegium erinrar om att 1951 års kyrkomöteskommitté
i sitt år 1955 avgivna betänkande angående kyrkomötets
grundlagsenliga befogenheter in. m. (SOU 1955:47 s. 138—141 och 232—
233) ifrågasatt om samtliga bestämmelser i jordfästningslagen kan anses
innefatta ämnen av kyrkolags natur samt för sin del uttalat alt i en ny
kyrkolag vissa av bestämmelserna icke bör medtagas. Enligt kollegiets mening
bör emellertid den omständigheten att förslaget, liksom gällande jordfästningslag,
även upptager bestämmelser vilka knappast kan anses ha
karaktär av kyrkolag icke utgöra hinder mot förslagets antagande som lag.
Beträffande denna nya lag — liksom beträffande åtskilliga andra ecklesiastika
författningar — får det bli en framtida fråga i vad mån bestämmelser
av kyrkolags natur bör förfaltningsmässigt särskiljas från bestämmelser
som icke kan anses ha sådan natur. Domkapitlet i Härnösand anför
liknande synpunkter samt tillägger att den av utredningsmannen valda lagformen
synes vara den enda möjliga innan frågan om en ny kyrkolag förts
närmare sin lösning. Svenska pastoratens riksförbund ifrågasätter — likaledes
under hänvisning till kyrkomöteskommitténs betänkande — om icke den
föreslagna lagen bör uppdelas i två särskilda lagar. I den ena lagen, vilken

Kungl. Maj. ts proposition nr 171 år 1957

bör utgöra kyrkolag och vara avsedd att infogas i en blivande enhetlig
kyrkolag, skulle upptagas allt som rörde kyrkans medverkan, nämligen
tillkännagivande vid gudstjänst om dödsfall, villkoren för kyrklig jordfästning,
upplåtande av kyrka och klockringning. Den andra lagen skulle
omfatta bestämmelserna om gravsättning.

Utredningsmannens förslag rörande jordfästning då den avlidne
tillhörde svenska kyrkan har i flertalet yttranden lämnats
utan erinran.

Domkapitlet i Linköping uttalar att motsvarande bestämmelser i gällande
jordfästningslag givit anledning till den starkaste och mest berättigade kritiken.
De föreslagna bestämmelserna har emellertid enligt domkapitlets mening
en avfattning och ett innehåll som bör kunna godtagas av alla parter.

Domkapitlet i Visby anser att med de föreslagna bestämmelserna förfarandet
med avseende å jordfästningen i fall där den avlidne icke förordnat
därom kan föranleda väsentliga svårigheter om de efterlevande är oeniga.
Om de efterlevande tolkar den avlidnes vilja på rakt motsatt sätt och tilllika
gemensamt ombesörjer begravningen, säges åtskillig irritation kunna
uppstå och prästens ställningstagande kunna bli ytterst svårt. Domkapitlet
ifrågasätter om icke närmare föreskrifter bör lämnas för fall av motstridiga
meningar bland de efterlevande. Liknande synpunkter anföres av domkapitlet
i Härnösand.

Frikyrkliga samarbetskommittén ansluter sig helt till utredningsmannens
ståndpunkt att den avlidnes vilja bör vara avgörande för formen för jordfästningen.
Denna ledande princip kommer emellertid enligt samarbetskommitténs
mening icke till sin rätt om medlemskap i svenska kyrkan under nuvarande
förhållanden — d. v. s. så länge medlemskapet icke är resultatet av
ett aktivt personligt ställningstagande — utan vidare räknas som presumtion
för att den avlidne önskat jordfästning i svenska kyrkans ordning.

Utredningsmannens förslag beträffande jordfästning i svenska
kyrkans ordning då den avlidne icke tillhörde kyrkan
har i allt väsentligt tillstyrkts eller lämnats utan erinran under remissbehandlingen.

Frikyrkliga samarbetskommittén och Förbundet för religionsfrihet har
dock invänt att de av utredningsmannen föreslagna bestämmelserna kan
medföra risk för alt jordfästning i svenska kyrkans ordning skulle komma
att förrättas även i fall då så icke bör ske av hänsyn till respekten för den
avlidnes önskemål.

Bland de remissinstanser, som yttrar sig i frågan om k y r koru in in c t s
upplåtande för jordfästning i annan ordning än
svenska kyrkans, är meningarna delade. I vissa yttranden godtages
utredningsmannens förslag i huvudsak, under det att en del av dessa remissinstanser
mer eller mindre uttryckligt hävdar att kyrkorummet bör vara
förbehållet jordfästning i kristen ordning. Från frikyrkligt håll framföres

Kungl. Maj. ts proposition nr 171 år 1957

även den meningen att kyrkorummet i vidare mån än som föreslagits bör
ställas till förfogande för jordfästningsakter med kristen prägel. Ett par remissinstanser
anser å andra sidan att inga som helst begränsningar med avseende
å kyrkorummets upplåtande bör föreligga.

En positiv inställning till den principiella ståndpunkten i förslaget redovisas
av, jämte andra, kammarkollegium, länsstgrelserna i Uppsala och Jönköpings
län samt domkapitlen i Strängnäs, Västerås och Härnösand. Hos dessa
remissinstanser råder i stort sett samstämmighet om att kyrkorum, som
invigts för svenska kyrkans gudstjänst, i princip bör vara förbehållet kulthandlingar
i svenska kyrkans ordning eller i varje fall kulthandlingar med
kristen innebörd. De av utredningsmannen föreslagna förutsättningarna för
kyrkorummets upplåtande för jordfästning i annan ordning än svenska kyrkans
anses emellertid säkerställa att kyrkorummet endast i undantagsfall
behöver ställas till förfogande för jordfästningsakter som förrättas utan anknytning
till den kristna läran. Med hänsyn härtill ävensom till den av utredningsmannen
föreslagna bestämmelsen, att vid jordfästning intet får förekomma
som strider mot förrättningens helgd och allvarliga innebörd, bör
enligt dessa remissinstansers mening utredningsmannens förslag i huvudsak
kunna godtagas. Domkapitlet i Luleå och en ledamot av domkapitlet i Uppsala
säger sig icke ha något att erinra mot utredningsmannens förslag.

Vakttornets bibel- och traktatsällskap anser att utredningsmannens förslag
erbjuder tillräckliga garantier mot att onödiga formaliteter, prestigehänsyn
eller fördomar skall hindra dem som utträtt ur svenska kyrkan att
erhålla erforderligt utrymme för jordfästning eller motsvarande förrättning.

Till de remissinstanser, vilka hävdar att kyrkorummet bör vara förbehållet
jordfästning i kristen ordning, hör domkapitlen i Linköping, Skara, Göteborg
och Visby. Dessa myndigheter ansluter sig till ett uttalande av kyrkolagsutskottet
vid 1951 års kyrkomöte, att det »bör näppeligen ifrågakomma
att kyrka upplåtes för begravningsakt med icke-kristen karaktär» (betänkande
nr 20 s. 24). Domkapitlet i Linköping tillägger för sin del, att en
icke-kristen begravningsakt, i hur värdiga former den än förrättas, utgör en
kränkning av kyrkorummets helgd. Domkapitlet medger emellertid, att fall
kan tänkas då det måste te sig som en handling av kristlig barmhärtighet att
öppna kyrkans portar för gästerna vid en sådan förrättning. Även dom kapitlet
i Göteborg uttalar att sällsynta undantagsfall väl kan tänkas förekomma
då det är befogat att upplåta kyrka också för begravningsakt som saknar
kristen karaktär. Det är dock enligt domkapitlets mening mindre tillfredsställande
att i förevarande avseende låta sådana förrättningar vara jämställda
med jordfästningar, förrättade enligt frikyrklig ordning. Om kyrkorummet
över huvud skall upplåtas för icke-kristen jordfästning, bör det ske på
grund av ett frivilligt tillmötesgående från kyrkans sida och icke efter ett
direkt eller indirekt åläggande, som i praktiken innebär att kyrkan berövas
den fria dispositionsrätten till helgedomen. En ledamot av domkapitlet i
Skara menar att någon lagstadgad skyldighet att under vissa förutsättningar
upplåta kyrkorummet för jordfästning i annan än svenska kyrkans ordning
över huvud icke bör föreligga.

Kungl. Maj. ts proposition nr 171 år 1957

Svenska pastoratens riksförbund anför att överallt i landet torde skollokaler
och samlingslokaler av skilda slag kunna ställas till förfogande för
icke-kristna jordfästningsakter. Det kan därför enligt förbundets mening
icke anses obilligt om kyrkorummet förbehålles jordfästning i kristen ordning.

Domkapitlen i Uppsala, Växjö, Karlstad och Stockholm samt Svenska
prästförbundet motsätter sig bestämt att kyrkorummet skall få upplåtas för
jordfästning i annan än kristen ordning. Dessa remissinstanser hänvisar i
allmänhet till att kyrkorummets helgade karaktär bör utgöra ett hinder mot
att däri får förekomma något som strider mot kristen trosuppfattning. Domkapitlet
i Stockholm ansluter sig för sin del till det av utredningsmannen
först framlagda utkastet, enligt vilket kyrkorummet skulle ställas till förfogande
för vissa trossamfund, nämligen sådana vilkas jordfästningsritual
icke kan anses strida mot svenska kyrkans uppfattning. Domkapitlet ifrågasätter
även om icke den borgerliga kommunen bör åläggas att där så erfordras
ställa lämplig lokal (kommunalrum, skolsal eller annan samlingslokal)
till förfogande för sådan jordfästningsakt som icke får äga rum i kyrka.

På frikyrkligt håll önskas såsom nämnts en vidgad tillgång till kyrkorummet
för frikyrklig jordfästning. Frikyrkliga samarbetskommittén är angelägen
framhålla att inga anspråk föreligger på tillträde till kyrkorummet för
frikyrklig jordfästning i annat än rena undantagsfall. Reglerna härom bör
dock enligt samarbetskommitténs mening vara mer objektiva och generösa
än de föreslagna. Samma uppfattning har Örebro missionsförening. Filadelfiaförsamlingen
i Stockholm finner det orimligt att ett för kristen gudstjänst
helgat kyrkorum skall få tagas i anspråk för jordfästning i fall där
varken den avlidne eller ceremonien har någon anknytning till kristen religion.
På frikyrkligt håll är man emellertid, enligt församlingens utsago, förvånad
och missräknad över att icke kyrkorummet föreslagits skola ställas
till förfogande för frikyrklig jordfästning utan annat villkor än att jordfästningsritualen
icke kan anses strida mot svenska kyrkans uppfattning.

Länsstyrelsen i Norrbottens län och Förbundet för religionsfrihet önskar
inga som helst begränsningar med avseende å kyrkorummets upplåtande.
Förbundet säger sig beklaga att förslaget icke innebär någon effektiv lösning
av lokalproblemet. På de många håll där särskilda begravningskapell
saknas blir det, såvitt förbundet kan bedöma, svårt att med de föreslagna
reglerna föranstalta om icke-kyrklig begravning. Enligt förbundets mening
bör, så länge svenska kyrkan är statskyrka, kyrkorummet villkorslöst upplåtas
för sådan begravning.

Den föreslagna exemplifieringen av omständigheter, under vilka kyrkorummet
får upplåtas, kritiseras i och för sig av flera av nämnda remissinstanser.
Kammarkollegium, länsstyrelsen i Jönköpings lön, domkapitlen i
Linköping, Strängnäs, Göteborg och Visby samt Frikyrkliga samarbetskommittén
anser, delvis från olika utgångspunkter, att exemplen är olämpligt
valda och kan vålla missförstånd. Domkapitlen i Skara, Strängnäs och Härnösand
samt Svenska pastoratens riksförbund menar alt exemplifieringen
bör helt utgå.

Kungl. Maj:ls proposition nr 171 år 1957

I fråga om förfarandet med avlidens aska efter eldbeg
ä n g e 1 s e har utredningsmannens ståndpunkt, att icke föreslå några bestämmelser
i ämnet, föranlett instämmande uttalanden av några remissmyndigheter.
Domkapitlet i Skara anför sålunda att det ifrågasatta förfarandets symbolspråk
— antydande ett uppgående i alltet — så starkt strider mot den
kristna uppståndelsetron att ett lagfästande av en sådan akt i anslutning
till kyrklig jordfästning ej bör ske. Domkapitlet i Växjö anser att utredningsmannen
företräder en sund reaktion mot ett utifrån påträngande bruk,
för vilket det synes helt olämpligt att bereda plats. Det är enligt domkapitlets
mening angeläget att det på detta område finnes en enkel och bestämd
ordning som utesluter onödiga moderiktningar; aska bör förvaras i urna som
nedsättes på kyrkogård eller uppställes i kolumbarium. Domkapitlet i Härnösand
finner lagstiftning i förevarande avseende varken behövlig eller önskvärd.

En positiv inställning till det ifrågasatta förfarandet eller en liknande
ordning redovisas emellertid av andra remissinstanser. Kammarkollegium
säger sig sålunda icke kunna finna att ett spridningsförfarande föranleder
principiella betänkligheter. Enligt vad kollegiet inhämtat är det även tillåtet
i flera kulturländer. Den omständigheten, att förfarandet sannolikt skulle
komma att tillämpas endast sällan, bör enligt kollegiets mening icke få
hindra en reform.

Byggnadsstyrelsen tar likaledes avstånd från utredningsmannens uppfattning
att behov saknas av en reform i antydd riktning men anlägger härvidlag
andra synpunkter. I sin plan- och granskningsverksamhet säger sig styrelsen
ofta möta svåra problem då det gäller att anskaffa mark, lämpad för
anläggning eller utvidgning av begravningsplats. Ett förfarande innebärande
att aska utströs inom ett bestämt område av en begravningsplats är, enligt
vad styrelsen erfarit, icke helt främmande för församlingarna. Inom flera
begi a\ ningsplatser, t. ex. i Hälsingborg, finnes sålunda särskilda områden
redan reserverade i avvaktan på en eventuell lagändring. Styrelsen framhåller
att det givetvis är omöjligt att förutspå vilken utbredning förfaringssättet
att utströ aska i fri natur skulle få i vårt land. En utveckling parallell
med eldbegängelseskickets snabba spridning är icke helt otänkbar. Enligt
vad styrelsen inhämtat sprides i England de kremerades aska i 90 fall av 100.
Styrelsen påpekar vidare att, om bruket skulle vinna utbredning i Sverige,
kommer på längre sikt behovet av mark för gravsältningsändamål att minskas,
antingen utströendet sker inom särskilda områden eller å jord i fri natur
eller över vatten. Därjämte kommer det att bli möjligt att använda sådana
inom eller i anslutning till begravningsplatser belägna markområden,
vilka på grund av markens beskaffenhet icke lämpar sig för gravsättning
i vanlig ordning. Därest sådana områden erhåller en värdig prägel
skulle de mer än väl tåla att jämföras med många hårt utnyttjade s. k. urn1
under. Såväl etiska som praktiska skäl talar enligt styrelsens mening för
att frågan närmare utredes.

Förbundet för religionsfrihet finner att skäl saknas att vägra ett sprid -

Kungl. Maj. ts proposition nr 171 år 1057

ningsförfarande. Utredningsmannens ståndpunkt att behov av en reform
icke föreligger är enligt förbundets mening principiellt oriktig, eftersom ett
ideellt behov icke kan bedömas efter måttstock. Christian Science trossamfund
anlägger liknande synpunkter samt hemställer enträget att spridningförfarandet
måtte medgivas.

Svenska eldbegängelseföreningen vänder sig mot ett uttalande under riksdagsbehandlingen
av motionen i frågan, nämligen att spridningsförfarandet
är främmande för kyrklig sed och svensk tradition. En sådan uppfattning
är enligt föreningens mening oegentlig, eftersom fråga är om ett hittills icke
tillåtet förfarande. Samma invändning kunde för icke länge sedan göras
mot eldbegängelseskicket, men denna rörelse omfattas nu av ungefär en femtedel
av befolkningen och befinner sig i snabb tillväxt. Föreningen erinrar
vidare att i England förfarandet är del vanligast förekommande efter eldbegängelse
samt att bär i landet flera framställningar skett till Kungl. Maj:t
om tillstånd i detta hänseende. Föreningen har sig även bekant alt urnor
finnes deponerade i kolumbarierna med förordnande att askan skall spridas
om förfarandet blir tillåtet. Föreningen ämnar icke själv propagera för förfarandet
men finner det rimligt att tillstånd därtill kan erhållas efter viss
prövning. Eftersom förfarandet med hänsyn till klimatet i vårt land lämpligen
kan äga rum endast under en mindre del av året, vill föreningen emellertid
erinra om att ett ur denna synpunkt lämpligare förfarande med askan
efter den, som önskar en anonym gravplats där askan snarast möjligt förenas
med jorden, är att nedsätta askan utan omgivande urna direkt i jorden inom
ett härför avskilt område å begravningsplatsen. Detta förfarande — som
säges förekomma i Danmark — inrymmes enligt föreningens mening under
gällande lag, under förutsättning att med gravsättning förstås, icke endast
askans nedsättande i viss angiven grav, utan även nedsättande var som helst
inom ett större gravområde.

De partem en t schef en

Det förslag till ändring i jordfästningslagen som framlades för riksdagen
och kyrkomötet år 1951 i samband med religionsfrihetslagens tillkomst föranledde
viss kritik. Både riksdagen och kyrkomötet ansåg en omarbetning
av lagen önskvärd. Vid riksdagsbehandlingen anmärktes särskilt att lagens
bestämmelser var svårbegripliga och i vissa fall kunde synas vilseledande.
Kyrkomötet fann bland annat de i förslaget upptagna reglerna om jordfästning
i svenska kyrkans ordning, då den avlidne tillhört kyrkan, ha ett otillfredsställande
innehåll. Lagförslaget blev emellertid antaget såsom ett provisorium
i väntan på närmare utredning.

En sådan utredning har nu skett och förslag till eu omarbetad lag har
upprättats av en utredningsman i samråd med företrädare för olika meningsriktningar.
Frånsett frågan om upplåtande av kyrka för jordfästning
i annan ordning än svenska kyrkans, varom synnerligen delade meningar
synes råda, har förslaget i huvudsak mottagits gynnsamt under remissbehandlingen.
Frikyrkliga samarbetskommittén har emellertid uttalat att

Kungl. Maj. ts proposition nr 171 år 1957

lagstiftningen borde inskränkas till att behandla frågan om gravsättning,
under det att valet av form för jordfästning borde lämnas oreglerat och
överlåtas till den enskilde. I några yttranden har man ingått på frågan om
skiljande av de delar i lagen som är av kyrkolags natur från lagens övriga
innehåll. Sålunda anmärkes i ett yttrande att den föreslagna lagen borde
uppdelas på två särskilda lagar.

Såsom jag framhöll vid min anmälan av hithörande frågor år 1951 (proposition
1951: 100 s. 101) har de former som iakttages, då en död människa
begraves, djupa rötter i folkliga och religiösa föreställningar. Sedvänjorna
på detta område upprätthålles av en stark tradition. Det skulle
därför säkerligen icke medföra några hastiga förskjutningar i sedvänjorna,
om hithörande frågor lämnas oreglerade av lagstiftningen. Då det nu finnes
lagbestämmelser i detta ämne, bör dessa dock enligt min mening icke avlägsnas
utan såvitt möjligt ges ett innehåll som kan allmänt godtagas. Ett
särskilt skäl att bibehålla lagbestämmelser på detta område är att eljest
den viktiga principen, att den avlidnes önskemål i fråga om jordfästningens
konfessionella karaktär bör respekteras, icke skulle komma till ett tydligt
uttryck. Åtskilligt talar för ett särskiljande av de delar i jordfästningslagen
som är av kyrkolags natur och de delar som har en allmännare giltighet.
Att nu spalta upp det föga omfattande lagmaterialet på två skilda lagar
skulle dock göra detta mera svåröverskådligt. Det synes däremot vara ägnat
att underlätta förståelsen av lagens innehåll, om bestämmelserna grupperas
så att de mera allmängiltiga stadgandena hänföres till en första avdelning
under särskild rubrik och de sladganden som närmare berör svenska kyrkan
och är av kyrkolags natur upptages i en senare avdelning.

Beträffande frågan om jordfästning då den avlidne var
medlem av svenska kyrkan stadgades ursprungligen i jordfästningslagen
att den avlidne skulle jordfästas inom sex veckor efter dödsfallet,
om ej giltiga orsaker till längre uppskov var för handen. Jordfästningen skulle
förrättas av präst i svenska kyrkan enligt kyrkohandbokens föreskrifter.
Detta ovillkorliga jordfästningstvång upphävdes genom lagändringar år
1926. Därvid bibehölls visserligen kravet på kyrklig jordfästning såsom huvudregel,
men begravning utan jordfästning medgavs i två fall, nämligen
dels då den avlidne skriftligen förordnat därom och dels då det begärdes av
den avlidnes närmaste anhöriga eller andra närstående; i sistnämnda fall
dock ej om den avlidne gjort skriftligt förordnande av motsatt innebörd.

Tillämpningen av dessa bestämmelser visade sig medföra svårigheter,
sammanhängande bland annat med att i sådana fall då skriftligt förordnande
av den avlidne icke förelåg framställning om underlåtande av jordfästning
i svenska kyrkans ordning måste ske hos pastor i församlingen.
Anmälan krävdes alltså beträffande alla dem som, ehuru de alltjämt tillhörde
kyrkan, hade anslutit sig till en frikyrkoförsamling och önskat en frikyrklig
jordfästning. I anledning därav ändrades bestämmelserna i samband
med religionsfrihetslagens tillkomst.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1957

Den ledande grundsatsen bör självfallet vara, att den avlidnes vilja skall
respekteras såväl i frågan om jordfästning över huvud skall äga rum som
beträffande jordfästningens konfessionella karaktär. Det kan betraktas som
ett led i den enskilda människans religiösa frihet, att hon under sin livstid
kan känna sig trygg för att hennes begravning kommer att ske i överensstämmelse
med hennes önskemål. Rättsreglerna bör alltså ha den innebörden
att, om den avlidne givit uttryck åt en önskan i detta avseende, denna
om möjligt bör uppfyllas.

Frågan i vad mån det är praktiskt möjligt att säkerställa att den avlidnes
önskan också blir respekterad erbjuder vissa svårigheter. I 1951 års proposition
framhöll jag att denna fråga sammanhänger med vad som i allmänhet
gäller om verkan av föreskrifter som den avlidne meddelat. Då det kunde
råda någon tvekan om innebörden av gällande bestämmelser i sådana fall
då den avlidnes föreskrifter gällt annat än disposition över egendom, infördes
vid detta tillfälle ett stadgande i jordfästningslagen om giltigheten av
testamentariskt förordnande rörande formen för jordfästning. Innebörden
av detta stadgande synes dock vara svårtillgänglig; stadgandet har därför
väckt kritik. Då frågan i de flesta fall torde ha endast teoretiskt intresse,
torde stadgandet icke behöva bibehållas i lagen; ett utelämnande av stadgandet
torde icke innebära någon ändring i fråga om giltigheten av ett testamentariskt
förordnande, då sådant i undantagsfall upprättats.

1 övrigt torde utredningsmannens förslag, att medlemskap i svenska kyrkan
skall anses innebära en presnmtion för att den avlidne också avsett att
hans jordfästning skall äga rum i svenska kyrkans ordning, kunna godtagas.
En dylik presumtion torde i det övervägande antalet fall leda till ett resultat
som överensstämmer med vad den avlidne önskat. Uppenbarligen bör emellertid,
såsom utredningsmannen anför, presumtionen kunna brytas på grund
av olika omständigheter. Presumtionsregeln skall alltså icke vinna tillämpning
då den avlidne i skriftligt förordnande givit uttryck åt en önskan
att jordfästning icke skall ske i svenska kyrkans ordning. Även på annat
sätt kan han ha givit uttryck åt en önskan i detta hänseende, t. ex. genom
medlemskap i frikyrkoförsamling eller genom anslutning till ideell förening,
som verkar för konfessionslös begravning, eller genom något uttalande
eller enbart genom sin av de anhöriga kända allmänna inställning till
dylika frågor, över huvud taget bör alltså presumtionen kunna brytas icke
blott genom eu skriftlig förklaring utan också genom en på annat sätt framkommen
önskan hos den avlidne att icke bli jordfäst i svenska kyrkans
ordning.

Beträffande minderåriga barn kan det, såsom utredningsmannen anför,
icke gärna presumeras att barnet i livstiden hyst någon önskan med avseende
å jordfästning. Under utredningsarbetet har inom de sakkunnigas krets
även framhållits att det skulle kunna framstå som onödigt rigoröst om ett
minderårigt barn, som var medlem av svenska kyrkan, alltid måste jordfästas
i svenska kyrkans ordning. Detta synes sålunda uppenbarligen otillfredsställande,
om barnets föräldrar är medlemmar av frikyrkligt trossamfund

2 Bihang till riksdagens protokoll 1957. i samt. Nr 171

Kungl. Maj. ts proposition nr 171 år 1957

och själva önskar att barnet skall jordfästas i detta samfunds ordning. Jag
ansluter mig därför till utredningsmannens förslag, att presumtionsregeln
icke skall vara tillämplig då det gäller jordfästning av barn som avlidit före
15 års ålder. I detta fall synes bestämmanderätten böra tillkomma barnets
vårdnadshavare. Mot vad utredningsmannen anfört om sådana undantagsfall
då barn som fyllt 15 men icke 18 år givit uttryck åt någon önskan i detta
hänseende, torde i sak ej vara något att erinra. Det synes emellertid icke
vara nödvändigt att, i fråga om skriftliga förordnanden, upprätthålla en
skillnad mellan fall då den avlidne var över eller under 18 år. Det torde vara
mycket sällsynt att någon i sådan ålder gör skriftligt förordnande om jordfästning.
Om detta i något fall skulle ha skett, bör förordnandet respekteras.

Ansvaret för att den avlidnes önskemål blir respekterade kommer alltså
att vila på den avlidnes anhöriga eller närstående eller dem som eljest, då
sådana ej finnes, ombesörjer begravningen. Att närmare bestämma denna
krets av personer eller att meddela några regler för fall av oenighet mellan
dem synes icke vara praktiskt möjligt. Om begravningen ombesörjes av
myndighet eller annan å tjänstens vägnar, ingår ett iakttagande av framkomna
önskemål i tjänsteåliggandet. Det kommer, såsom utredningsmannen
framhållit, ytterst att bero på de efterlevandes etiska hållning såväl att ett
befintligt skriftligt förordnande av den avlidne över huvud kommer till synes
som att ett omdöme om hans annorledes uttryckta vilja är sakligt grundat.

I fråga om jordfästning i svenska kyrkans ordning
då den avlidne icke tillhörde kyrkan bör såsom utredningsmannen
anfört presumtionen vara att sådan jordfästning icke skall
förrättas. Det kan dock föreligga situationer då det likväl är berättigat att
tillmötesgå en begäran om sådan jordfästning.

Mot förslaget att införa en bestämmelse om jordfästning i nu avsedda fall
har under remissbehandlingen invänts att den kan medföra risk för att jordfästning
i svenska kyrkans ordning skulle komma att förrättas även i fall
då så icke bör ske med hänsyn till respekten för den avlidnes önskemål. Vad
sålunda påpekats är emellertid endast en sida av det mera omfattande problemet,
i vad mån det över huvud taget är praktiskt möjligt att genom lagbestämmelser
garantera att den avlidnes vilja blir tillgodosedd. Det kommer
även i dessa fall att bero på de efterlevandes etiska hållning, att icke
den som t. ex. tagit avstånd från svenska kyrkan genom ett utträde likväl
utan grund påstås ha önskat kyrklig jordfästning. De kyrkorättsliga bestämmelserna
i ämnet bör, som utredningsmannen med instämmande av de sakkunniga
förordat, ha det innehållet att prästen skall kunna tillmötesgå en
begäran om jordfästning i svenska kyrkans ordning, om det finnes skäl till
detta, men att å andra sidan någon ovillkorlig förpliktelse att förrätta sådan
jordfästning icke skall föreligga.

Kungl. ftlaj:ts proposition nr 171 år 1957

Frågan o in kyrkorummet skall få upplåtas för jordfästning
i annan ordning än svenska kyrkans har senast
behandlats i samband med tillkomsten av 1951 års religionsfrihetslag.
Den avfattning av bestämmelsen i ämnet som man då beslöt sig för innebar
icke någon saklig ändring av vad som hade gällt tidigare, nämligen att
det skall ankomma på pastor att avgöra om kyrka skall få upplåtas för sådan
jordfästning och att tillåtelse får lämnas, om det finnes särskilda skäl.
I samband därmed gjordes vissa uttalanden (prop. 1951: 100 s. 105, riksdagens
särskilda utskott 1951: 1 s. 79, kyrkolagsutskottet 1951: 20 s. 24), av
vilka i huvudsak framgår att vad som skulle betraktas som särskilda skäl
icke kunde närmare angivas utan finge bli beroende på praxis; riksdagen
framhöll dock att exempelvis olämpliga väderleksförhållanden borde kunna
godtagas såsom särskilt skäl och att stadgandet borde tillämpas i en generös
anda, under det att kyrkomötet betonade vikten av att praxis inte ändrades
och att återhållsamhet i synnerlig grad vore påkallad.

Utredningsmannens förslag innehåller en ändrad utformning av den gällande
lagtexten som syftar till att i möjligaste mån angiva under vilka särskilda
omständigheter kyrka får upplåtas. Bland de sakkunniga, med vilka
utredningsmannen samrått, har det rått enighet om att kyrka får upplåtas
vare sig det är fråga om annan kristlig jordfästning (frikyrklig jordfästning)
eller det avses en borgerlig jordfästning i egentlig mening, därest jordfästningens
förläggande till annan plats på grund av särskilda omständigheter
skulle vålla avsevärda olägenheter. Såsom exempel på dylika omständigheter
anger utredningsmannen att jordfästningen på grund av otjänliga väderleksförhållanden
icke lämpligen kan förrättas på begravningsplatsen
samt det fall att annan lämplig, närbelägen lokal, stor nog att rymma den
menighet som kan beräknas komma att närvara, icke finnes att tillgå. Utredningsmannen
anför att även andra fall kan tänkas då kyrka bör upplåtas.

De sakkunniga som biträtt vid utredningen har emellertid icke varit eniga
om behovet av att bestämmelsen omarbetades. Förslaget härtill ansluter sig
till ett önskemål från frikyrkliga och konfessionslösa representanter, medan
de sakkunniga som företrädde svenska kyrkan ansåg att gällande bestämmelse
möjliggjorde upplåtelse av kyrka i den utsträckning varom de sakkunniga
enats. Även under remissbehandlingen har starkt delade meningar
framträtt.

Det föreligger alltså icke någon enighet om den föreslagna bestämmelsen.
De som förordat densamma tycks ha uppfattat den som mera generös än den
nuvarande, allmänt hållna lagregeln, men att så är fallet synes icke otvetydigt
framgå av den föreslagna lagtexten. Dessutom är det över huvud taget
mycket vanskligt att genom en exemplifiering i lagen närmare ange, i vilka
fall kyrka bör få upplåtas. Under dessa förhållanden synes det lämpligare
att bibehålla den nuvarande, allmänt hållna formuleringen. Den närmare
innebörden av lagregeln blir då beroende på den praxis som får utbilda sig
på grundval av motivuttalandena vid frågans behandling. Liksom tidigare
anfölls av riksdagen vill jag framhålla att tillämpningen hör ske i eu gene -

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1957

tös anda. Det är enligt min mening otillbörligt och stötande att stridigheter
förekommer i sådana frågor. Om de efterlevande av särskilda skäl önskar
fira den dödes minne på ett värdigt och allvarligt sätt vid en högtid i kyrkan,
hör detta i allmänhet tillåtas dem, även om de icke önskar följa den
kyrkliga jordfästningsritualen. Det synes mig som om det också ur svenska
kyrkans synpunkt skulle vara av värde att kunna bistå sörjande som behöver
rum för en begravningsakt, även om den icke sker enligt kyrkans ordning.
Å andra sidan bör naturligtvis inte en förrättning som är stötande för församlingen
få förekomma i kyrka.

Utredningsmannen har föreslagit att ärenden om upplåtande av kyrka
skulle kunna underställas biskopens prövning. Beslut i sådana ärenden torde
redan nu kunna överklagas enligt de regler som gäller för administrativa
besvär i allmänhet. Såsom brådskande torde sådana besvär få handläggas av
biskopen enligt 15 § lagen om domkapitel. Då alltså möjlighet redan föreligger
att få till stånd en överprövning av beslutet samt, enligt vad jag inhämtat, frågan
om beslutanderätten vid upplåtelse av kyrka är under utredning inom
församlingsstyrelsekommittén anser jag att spörsmålet om underställning
av dylika beslut icke bör upptagas i detta sammanhang.

Frågan om förfarandet med avlidens aska efter eldbegängelse
föranledde en motion vid 1953 års riksdag, vari begärdes
en utredning om sådan ändring i jordfästningslagen att efter eldbegängelse
de efterlevande må kunna tillåtas att efter Konungens prövning i enlighet
med den avlidnes önskan i värdig form utströ hans aska å jord eller i vatten.
Första lagutskottet anförde att det i motionen angivna önskemålet visserligen
torde omfattas endast av ett fåtal men att utskottet likväl ansåg att
spörsmålet förtjänade att utredas.

Utredningsmannen, som har behandlat frågan, har emellertid ansett att
något behov av en reform i antydd riktning icke föreligger i vårt land, och
han har därför icke avgivit något förslag därtill.

Det regelmässigt tillämpade förfarandet efter eldbegängelse är att askan,
innesluten i urna, nedsättes i grav eller uppställes i kolumbarium. Det har
emellertid framträtt vissa önskemål om ett annat förfarande. Närmast tänker
man sig ett förfarande innebärande att askan sprides. Därmed skulle
vinnas att askan snabbt förenas med jord eller vatten och att särskild namngiven
gravplats är obehövlig.

Enligt gällande bestämmelser skall senast ett år efter eldbegängelse askan
nedsättas å kyrkogård eller annan begravningsplats antingen i grav eller
ock ovan jord i tillsluten urna, som är insatt i överbyggt och stängt förvaringsrum
eller fast förenad med underlaget (13 § första stycket eldbegängelsekungörelsen).
Aska som nedsättes i jord behöver således icke vara
förvarad i tillsluten urna; sådan är obligatorisk endast i fall där askan
nedsättes ovan jord i kolumbarium eller på särskilt anordnad förvaringsplats.

Enligt min mening är nu gällande bestämmelser rörande förfarandet med

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1957

aska efter avliden alltför restriktiva. Det finnes från det allmännas synpunkt
icke någon anledning att icke även andra önskemål kan få tillgodoses än de
nu brukliga sätten att gå tillväga efter eldbegängelsen. En förutsättning bör
dock vara att det härvid tillgår på ett värdigt och pietetsfullt sätt. Det torde
därför som allmän regel icke vara lämpligt att eftergiva kravet på alt askan
skall nedsättas eller förvaras på begravningsplats, vare sig en allmän eller
enskild sådan. Om man nämligen tillät efterlevande att bevara aska på annan
plats, skulle all kontroll saknas att detta icke skedde på ett stötande
eller mot den avlidne pietetslöst sätt. Då det gäller att tillgodose ett önskemål
att få utströ aska i naturen, bör ett sådan förfaringssätt vara tillåtet inom
begravningsplats, i den mån denna är lämpligt ordnad härför. Möjlighet bör
också kunna finnas att utströ aska på annan plats än begravningsplats, t. ex.
i öppna havet. Det är dock icke lämpligt att mera generellt medgiva ett sådant
tillvägagångssätt, utan detta bör få förekomma endast under förutsättning
att det föreligger betryggande garantier för att därvid kommer att förfaras
på ett sätt som icke är stötande eller pietetslöst. Det bör därför i sådana
fall krävas särskild dispens, som lämpligen bör få meddelas av länsstyrelse.

Bestämmelser rörande förfarandet med aska efter eldbegängelse enligt de
riktlinjer som nu angivits synes lämpligen kunna meddelas av Kungl. Maj :t
och införas i eldbegängelsekungörelsen. I lagen torde endast erfordras ett
stadgande enligt vilket Kungl. Maj :t — såsom undantag från den eljest
gällande principen att avliden skall gravsättas på begravningsplats äger
meddela bestämmelser om förfarandet med aska efter den som undergått
eldbegängelse.

Jag övergår härefter till att redogöra för detaljutformningen av departementsförslaget.
Skillnaden i sak mellan departementsförslaget och utredningsmannens
förslag framgår väsentligen av vad jag anfört i det föregående.
En viss omredigering har gjorts för att under skilda rubriker särskilja
de delar av lagen som är allmängiltiga och sådana som hänför sig till svenska
kyrkan och därför är av kyrkolags natur. Därvid har beaktats vad som
anförts av 1951 års kyrkomöteskommitté i denna fråga (SOU 1955:47 s.
139—141, 232—233, 311, 318).

Förslag till lag om jordfästning m. m.

Allmänna bestämmelser

1 §•

Vid ett särskiljande av de bestämmelser som är mera allmängiltiga och
kyrkolagsbestämmelserna i ämnet är del i första hand av vikt att i lagen ge
uttryck åt den allmänna principen, att den avlidnes vilja skall respekteras i
fråga om jordfästning och gravsättning. Det är självfallet inte möjligt att

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1957

ge ett stadgande härom en mera kategorisk form. Praktiska och ekonomiska
hinder kan uppställa sig mot förverkligandet av den avlidnes önskemål. Det
kan likväl ha en viss betydelse att det i lagen fastslås att den avlidnes vilja
bör vara vägledande för de efterlevande, då det gäller hans begravning. Naturligtvis
bör särskilt avseende fästas vid om den avlidne givit uttryck åt
sin önskan i skriftligt förordnande eller om denna får anses framgå av hans
samfundstillhörighet. Dessa grundläggande regler bör i lika mån äga tilllämpning
med avseende å svenska kyrkans medlemmar och andra.

Utredningsmannen har föreslagit att man i lagen skulle övergå till ett ändrat
uttryckssätt så att uttrycket begravning skulle innebära en sammanfattande
benämning samt att med jordfästning skulle förstås de ceremonier
och handlingar, varunder de efterlevande och andra skiljes från den döda
människan, och med gravsättning den akt, varmed den döda kroppen eller
askan efter denna gravsättes.

Då det gäller uttrycket jordfästning kan det vara lämpligt att, såsom utredningsmannen
föreslår, använda denna term för den högtidliga akten, oavsett
om denna har en religiös prägel, och att alltså med uttrycket jordfästning
i annan ordning än svenska kyrkans beteckna såväl en jordfästning vilken
följer ritualen inom annat trossamfund som en jordfästning vilken icke
följer bestämd ritual. Även den föreslagna termen gravsättning torde kunna
godtagas, då den i huvudsak synes överensstämma med språkbruket.

2 §•

Paragrafen motsvaras i gällande jordfästningslag av 9 § 1 mom. första
stycket första meningen och andra stycket samt i utredningsmannens förslag
av 5 § 1 mom. första stycket.

Begravningsplats är allmän eller enskild. Med begravningsplats torde få
förstås jämväl kolumbarium, vare sig detta är friliggande eller anslutet till
kyrka.

Under remissbehandlingen har uppmärksammats att utredningsmannens
förslag avviker från gällande lag såtillvida att i lagen angives att begravningsplats
skall vara behörigen invigd under det att förslagets motsvarande
bestämmelse talar om att begravningsplats skall vara behörigen anordnad.
Domkapitlet i Luleå har sålunda anfört att jordfästning i svenska kyrkans
ordning bör förrättas endast i rum eller å plats som invigts för ändamålet.
Rum som anvisas av församlingen för jordfästning får förutsättas alltid
vara invigt utan särskild föreskrift därom. Enligt domkapitlets mening bör
emellertid av lagtexten framgå att jämväl begravningsplats skall vara invigd.
Liknande synpunkter har anförts av länsstyrelsen i Uppsala län, domkapitlen
i Uppsala och Visby samt kyrkorådet i Uppsala domkyrkoförsamling.
Sålunda har domkapitlet i Visby anfört att uttrycket »vila i vigd jord»
har en så allmän och stark ställning att kravet på begravningsplatsens invigning
ej bör utan vägande skäl eftergivas.

Utredningsmannen synes med det ändrade ordvalet på denna punkt avse
att allmän begravningsplats skall kunna anläggas utan att invigas enligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1957

kyrkohandboken. Denna mening kan jag icke biträda. Uppenbart är emellertid
att den nuvarande bestämmelsen förbigår en väsentlig sida i anordnandet
av en begravningsplats, nämligen att området måste vara på sådant sätt
frånskilt annan mark och ställt till disposition att det kan varaktigt användas
för sitt ändamål. Erforderliga planeringsarbeten och andra anordningar
bör vara avslutade, innan en begravningsplats eller del därav tages i bruk.
Vissa administrativa bestämmelser i ämnet finnes i 1920 års kungörelse
med föreskrifter rörande det offentliga byggnadsväsendet ävensom i hälsovårdsstadgan,
men några lagstadganden finnes däremot icke. Det kan därför
vara naturligt att på föreslaget sätt använda ett något mera omfattande
uttryckssätt. Dessutom bör av lagtexten framgå att invigning skall ske beträffande
begravningsplats som upplåtes till allmänt bruk. Då fråga är om en
avskild del av allmän begravningsplats, avsedd för en särskild grupp av människor,
t. ex. katolsk begravningsplats, skall självfallet invigningen ske i
den form som motsvarar ändamålet.

Beträffande stadgandet i paragrafen angående förfarandet med aska efter
eldbegängelse hänvisas till vad som anförts i det föregående.

3 §■

Frånsett en redaktionell jämkning överensstämmer paragrafen med 9 §
2 mom. i gällande jordfästningslag och 5 § 2 mom. i utredningsmannens
förslag.

4 §•

Bestämmelser med motsvarande innebörd finnes i gällande jordfästningslag
i 9 § 1 mom. andra stycket och i utredningsmannens förslag i 5 § 1 mom.
andra stycket.

Rätt till lägerstad på kyrkogård eller annan allmän begravningsplats tillkommer
sedan lång tid tillbaka envar utan avseende å trosbekännelse. Denna
regel, som kommit till uttryck i såväl gällande jordfästningslag som utredningsmannens
förslag, har upptagits i förevarande paragraf. Eftersom
ej heller såsom villkor för rätt till gravplats å allmän begravningsplats bör
få föreskrivas, att den avlidne blivit jordfäst eller blivit jordfäst i viss ordning,
har jämväl detta utsagts i paragrafen.

Motsvarande bestämmelse i den nuvarande jordfästningslagen överflyttades
dit år 1951 i samband med tillkomsten av religionsfrihetslagen. Den ger
uttryck åt en allmän, av religionsfriheten motiverad princip om lika rätt för
alla till de allmänna begravningsplatserna. Den nu föreslagna bestämmelsen
synes därför böra ha sin plats i den del av lagen som icke är av kyrkolags
natur; denna placering innebär icke något ställningstagande till kyrkolagstiftningens
omfattning då det gäller kyrklig egendom.

5 §•

Stadgandet i första stycket motsvaras i gällande jordfästningslag av 9 §
1 mom. första stycket andra meningen och i utredningsmannens förslag
av 7 g.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1957

Utredningsmannen har föreslagit att bestämmelsen i jordfästningslagen,
att vid gravsättning intet får förekomma som strider mot förrättningens
helgd och allvarliga innebörd, utvidgas att gälla jämväl vid jordfästning.

Förbundet för religionsfrihet har i sitt remissyttrande anfört att syftet med
stadgandet i och för sig är klart och helt berättigat, men att gällande allmän
lag får anses utgöra tillräckligt skydd i förevarande hänseende och att
stadgandet därför är onödigt.

Ett stadgande av denna innebörd har hittills haft sin plats i jordfästningslagen;
anledning att nu utesluta stadgandet torde icke föreligga.

Paragrafens andra stycke motsvarar 9 § 3 mom. i gällande jordfästningslag.

Utredningsmannen har för sin del ansett, att stadgandet, såsom eu allmänt
hållen ordningsföreskrift, knappast har sin rätta plats i en lag av
förevarande slag. Syftet med stadgandet tillgodoses enligt utredningsmannens
mening genom föreskrifterna i hälsovårdsstadgan, att begravningsplats i
stad och på land skall vara omsorgsfullt utdikad och prydligt planterad (25
§ 1 mom. andra stycket sista punkten och 51 § 1 mom. andra stycket sista
punkten). På grund härav och då något rättsligt korrektiv mot eftersättandet
av stadgandet saknas, har detta uteslutits i utredningsmannens förslag.

Under remissbehandlingen har anförts av kammarkollegium och länsstyrelsen
i Jönköpings län att etit stadgande av detta slag icke är utan betydelse
såsom en allmän anvisning om att allmänna och enskilda begravningsplatser
bör vårdas.

Enligt min mening bör stadgandet bibehållas i lagen. Vid vanvård av begravningsplats
som förvaltas av kyrkligt eller borgerligt kommunalt organ
bör rättelse kunna vinnas i administrativ väg. Vanvård av enskild begravningsplats
torde i allmänhet innebära ett åsidosättande av de villkor som
uppställts för anordnandet och bör i sådant fall kunna medföra ett förverkande
av rätten att hålla området såsom begravningsplats.

Om jordfästning inom svenska kyrkan m. m.

6 §.

Paragrafen motsvarar i huvudsak 1 § i gällande jordfästningslag och 2 §
i utredningsmannens förslag.

Det bör liksom hittills ankomma på pastor i den församling, där avliden
medlem av svenska kyrkan var kyrkobokförd, att ombesörja att dödsfallet
blir tillkännagivet från predikstolen. Underlag för tillkännagivandet erhålles
genom den anmälan om inträffat dödsfall som skyndsamt skall ske till
pastor (18 § folkbokföringsförordningen). Av kyrkobokföringen framgår
om den avlidne var medlem av svenska kyrkan eller icke.

Under remissbehandlingen har upplysts av flera domkapitel att i vissa delar
av landet utbildat sig den praxis att tillkännagivande av dödsfall, i likhet
med tillkännagivande om äktenskaps ingående, sker endast vid högmässo -

Kungi. Maj. ts proposition nr 171 år 1957

gudstjänst å söndag och icke vid högmässogudstjänst å särskild helgdag.
Om begravningen utsättes till en senare söndag än den som följer närmast
efter anmälan om dödsfallet, förekommer även att tillkännagivandet uppskjutes
till begravningsdagen för att bereda begravningsgästerna tillfälle att
åhöra tillkännagivandet. Det är enligt domkapitlens mening önskvärt att
dessa sedvänjor sanktioneras i en ny lag.

Anledning torde saknas att ovillkorligen kräva att tillkännagivande av
dödsfall skall ske vid den högmässogudstjänst som infaller närmast efter
det att dödsfallet anmälts. Pastor bör därför i detta hänseende äga förfara
som befinnes lämpligt med hänsyn till framställda önskemål eller eljest. Tillkännagivandet
bör dock göras så snart det lämpligen kan ske.

Under utredningsarbetet har från de sakkunnigas sida uttalats, att ofta
nog även de som utträtt ur svenska kyrkan, främst måhända de frikyrkliga
men även de som utträtt utan att ansluta sig till annat trossamfund, och
deras anhöriga hyser en önskan att frånfället tillkännagives från predikstolen.
Såsom utredningsmannen föreslagit bör skapas möjlighet att tillgodose
önskemål av detta slag. Eftersom tillkännagivande av dödsfall sker i
samband med gudstjänst bör detta dock göras endast på begäran. Behörig
att framställa begäran i detta hänseende bör vara den som ombesörjer begravningen.
Anledning torde däremot icke föreligga att, såsom utredningsmannen
föreslagit, utvidga bestämmelserna om dödsfalls tillkännagivande
att omfatta jämväl den som vid dödsfallet icke var kyrkobokförd i riket.

7 §•

Denna paragraf är avsedd att ersätta 2 §, 3 § första stycket första meningen
och 7 § första stycket i gällande jordfästningslag. I utredningsmannens
förslag motsvaras paragrafen av 3 § 1 och 3 mom.

I första stycket i paragrafen kommer den principen till uttryck, att medlemskap
i svenska kyrkan utgör en presumtion för att den avlidne önskat
att jordfästning skall äga rum i svenska kyrkans ordning. Sådan jordfästning
skall då förrättas. Presumtionen bör dock brytas om den avlidne hyst
en önskan av annan innebörd. Beträffande bedömandet härav torde få hänvisas
till vad som anförts i det föregående. Regeln om hur skall förfaras med
avseende å jordfästning i svenska kyrkans ordning av minderårig har även
upptagits i första stycket. Detta innehåller jämväl, såsom kyrkomötet hemställt,
ett stadgande om jordfästning av dödfött barn; stadgandet överensstämmer
med utredningsmannens förslag.

I andra stycket föreslås, i anslutning till gällande lag och utredningsmannens
förslag, ett stadgande om alt jordfästning i svenska kyrkans ordning
förrättas enligt kyrkohandboken. Det torde i detta sammanhang få hänvisas
till vad utredningsmannen anfört om jordfästning efter verkställd eldbegängelsc
(betänkandet s. 27). Något hinder mot sådan jordfästning, t. ex.
då askan efter den som avlidit i utlandet förts till Sverige, torde icke föreligga
och det torde vara obehövligt alt meddela ett särskilt stadgande därom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1957

Beträffande andra stycket i övrigt erinras om att i den nu gällande jordfästningslagen
finnes en föreskrift, att jordfästningen skall äga rum i den
församling, där dödsfallet timat, men att den dock må kunna förrättas i annan
församling, om vederbörande det åstundar. Utredningsmannen har ansett
detta stadgande saklöst kunna utgå. Under remissbehandlingen har icke
gjorts erinran däremot. Det torde väl vara riktigt att stadgandet, om det
allenast läses som en föreskrift om platsen för jordfästning, saknar betydelse.
Av stadgandet följer emellertid också i vilken omfattning prästerskapet
i församlingen har skyldighet att förrätta jordfästningen. En helt obegränsad
skyldighet att på begäran biträda härmed skulle kunna bli alltför
betungande. Sådan skyldighet bör föreligga endast om den avlidne var kyrkobokförd
inom församlingen, och det bör bero på åtagande i vilken omfattning
präst därutöver förrättar jordfästning.

8 §•

Paragrafen, som saknar motsvarighet i gällande lag, svarar mot 3 § 2
mom. i utredningsmannens förslag. Beträffande motiveringen torde få hänvisas
till vad som anförts i det föregående.

9 §.

Paragrafen motsvaras i gällande jordfästningslag av 3 § första stycket
andra meningen och i utredningsmannens förslag av 4 § 1 mom.

10 §.

Paragrafen motsvarar 8 § senare ledet i gällande jordfästningslag och 4 §
2 mom. i utredningsmannens förslag.

Beträffande motiveringen torde få hänvisas till vad som anförts i det föregående.
Såsom framhållits i motiven till 1 § har begreppet jordfästning i förslaget
en vidsträcktare innebörd än i gällande lag. Därmed avses sålunda
icke endast en förrättning som följer bestämd ritual utan även s. k. borgerlig
jordfästning eller annan sådan högtidlig akt, som icke följer bestämd
ritual. Trots den ändrade formuleringen är alltså innehållet i paragrafen
oförändrat. Självfallet får något hinder icke uppställas för jordfästning i annan
ordning än svenska kyrkans på de platser som, jämte kyrkorummet,
uppräknas i 9 §.

11 §•

Paragrafen motsvaras i gällande jordfästningslag av första ledet av 8 §
och i utredningsmannens förslag av 6 §.

Utredningsmannens förslag innebär att klockringning på begäran skall
ske då jordfästning förrättas i annan ordning än svenska kyrkans eller gravsättning
sker utan jordfästning icke endast såsom enligt gällande jordfästningslag
för det fall att den avlidne var medlem av svenska kyrkan utan
jämväl i fall där den avlidne icke tillhörde kyrkan.

Kungl. Maj. ts proposition nr 171 år 1957

Under remissbehandlingen har av domkapitlet i Linköping anförts att
skyldighet att bifalla framställning i detta hänseende bör föreligga endast
då klockringningen icke kommer att kollidera med gudstjänster eller andra
förrättningar i kyrkan. Domkapitlet i Skara har gentemot utredningsmannens
förslag invänt att klockringning enligt kristen uppfattning alltid innebär
en maning till bön och därför bör ske endast vid akter med kristen karaktär.
Någon lagfäst skyldighet att även eljest ombesörja klockringning bör enligt
domkapitlets mening i allt fall icke föreligga.

Det torde vara självklart att kyrkklockor i första hand skall användas för
sitt ordinarie ändamål och att ringning för begravning, på sätt domkapitlet
i Linköping framhåller, får till tiden rättas därefter. Det av domkapitlet i
Skara gjorda förslaget till begränsning av skyldigheten att ringa för begravning
synes däremot vara svårförståeligt. Det kan ju icke rimligen ur kyrklig
synpunkt ligga något stötande i att kyrkklockor bär ut en maning till bön
vid ett dödsfall, alldeles oavsett vem som dött och i vilken ordning han begraves.
Ett önskemål om klockringning i samband med jordfästning eller
gravsättning bör därför alltid bifallas.

Den föreslagna nya jordfästningslagen torde böra träda i kraft den 1 januari
1958.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom justitiedepartementet
upprättats förslag till lag om jordfästning m. m.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget, av
den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Ulla Larsson

1 Denna bilaga, som frånsett en redaktionell jämkning av 2 § och viss komplettering av 7 §
andra stycket är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, bär här uteslutits.

Kungl. Maj. ts proposition nr 171 år 1957

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 3 april
1957.

Närvarande:

justitieråden Walin,

Sjöwall,

Hagbergh,

regeringsrådet Klackenberg.

Enligt lagrådet den 29 mars 1957 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 1 mars 1957, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag om jordfästning m. m.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av revisionssekreteraren Sara Falk.

Lagrådet yttrade:

Gällande lag angående jordfästning innehåller under 2 §, att om avliden,
som tillhörde svenska kyrkan, efter fyllda aderton år på sätt om testamente
är stadgat förordnat att han skall jordfästas i svenska kyrkans ordning eller
att sådan jordfästning icke skall förrättas, skall det lända till efterrättelse.
I remissprotokollet uttalas, att utelämnande av stadgandet icke torde
innebära någon ändring i fråga om giltigheten av ett testamentariskt förordnande,
då sådant i undantagsfall upprättats. Med anledning härav må
erinras, att det åtminstone sker den ändringen att den särskilda åldersgränsen
borttagits. Lagrådet håller i övrigt före, att 1 § i förslaget lämpligen bör
nämna testamentsformen. Vidare synes det där använda uttryckssättet i
fråga om åliggandet att iakttaga den dödes önskemål böra skärpas något.
Paragrafen kan i så fall innehålla, såsom första punkt, alt vid jordfästning
och gravsättning anhörig, närstående eller annan som ombesörjer begravningen
skall såvitt möjligt iakttaga den dödes önskemål, vare sig han förordnat
därom i testamente eller på annat sätt, skriftligen eller muntligen, givit sin
önskan till känna, samt såsom andra punkt, att om den döde var ansluten
till visst trossamfund, det skall beaktas.

Bestämmelsen i 7 § första stycket om dödfött barn synes kunna uteslutas.
7 § andra stycket torde lämpligen böra kompletteras så att jordfästning en -

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1957

ligt huvudregeln skall äga rum i den församling där den döde var kyrkobokförd
eller dödsfallet timade.

Lagrådet vill slutligen ifrågasätta, om ej förslaget skulle vinna på att bestämmelserna
om gravsättning in. in. i 2—4 §§ och 5 § andra stycket flyttades
efter avdelningen om jordfästning.

Ur protokollet:
Torsten Johansson

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1957

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 5 april 1957.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Andersson, Hedlund, Persson, Lindell,

Lindström, Lange, Lindholm, Näsgård, Kling, Eliasson, Henriksson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets den 3 april
1957 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 1 mars 1957 remitterade
förslaget till lag om jordfästning m. m.

Efter redogörelse för lagrådets yttrande anför föredraganden följande.

Lagrådet har i sitt yttrande anfört att utelämnande av stadgandet i gällande
lag rörande testamentariskt förordnande medför den ändringen att
den särskilda åldersgränsen, 18 år, för upprättande av sådant förordnande
borttagits. Med anledning av detta påpekande vill jag framhålla att härav
knappast torde följa någon saklig ändring. Testamentslagens bestämmelser
om testationsåldern är icke direkt tillämpliga på testamentariskt förordnande
rörande jordfästning eller gravsättning; härom torde därför gälla vad
som kan anses ligga i sakens natur. En viss ledning torde kunna hämtas
av det förhållandet att religionsfrihetslagen uppställer 18-årsåldern såsom
religiös myndighetsålder.

^ Lagrådet har vidare förordat att det i 1 § använda uttryckssättet i fråga om
åliggandet att iakttaga den dödes önskemål skärpes något samt i samband
därmed föreslagit en ändrad formulering. Av denna följer emellertid att stadgandet
får ett mera begränsat innehåll. Sålunda skulle en förpliktelse att iakttaga
den avlidnes önskemål föreligga endast då den avlidne givit sin önskan
till känna skriftligen eller muntligen. Enligt min mening bör stadgandet ge
uttryck åt en allmän grundsats att den avlidnes önskan skall beaktas och
detta bör ske oavsett om han givit ett mera bestämt uttryck åt denna önskan
eller om den endast kan anses framgå av andra omständigheter, såsom hans
anslutning till frikyrkoförsamling eller ideell förening. Då detta principiella
innehåll i stadgandet tydligare framträder i det remitterade förslaget torde
detta böra bibehållas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1957

Eftersom kyrkomötet särskilt begärt att lagen skall upptaga ett stadgande
om jordfästning av dödfött barn, bör den remitterade bestämmelsen härom
icke uteslutas. Vad lagrådet anfört om en komplettering av 7 § andra stycket
bör iakttagas.

Därjämte bör en redaktionell ändring ske av 2 §.

Föredraganden hemställer, att det i enlighet med det anförda jämkade förslaget
måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Chr. af Winklerfelt