Kungl. Maj.ts proposition nr 170 (Proposition 1952:170)

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

Nr 170.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till sjömanslag,
m. 77i.; given Stockholms slott den 31 mars 1952.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed jämlikt 87 § regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till

1. sjömanslag;

2. lag om ändrad lydelse av 34, 36, 287 och 295 §§ sjölagen; samt

3. lag om undantag från svensk domstols behörighet såvitt angår vissa
tvister mellan befälhavare och besättning å utländskt fartyg.

GUSTAF ADOLF.

John Ericsson.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Det genom propositionen framlagda förslaget till sjömanslag bygger i huvudsak
på gällande sjömanslag. Förslaget upptager emellertid åtskilliga ändringar
och jämkningar, huvudsakligen ägnade att förbättra sjöfolkets anställningsvillkor
och sociala förmåner.

Sålunda föreslås, att nuvarande regler om befälhavares och sjömans rätt
att åtnjuta skadestånd vid kontraktsstridigt avsked förenklas. En tillämpning
av de förenklade reglerna skulle i övervägande antalet fall medföra, att
sjöfolket får en mera tillfredsställande gottgörelse än för närvarande (3
och 34 §§).

I förslaget upptages en ny bestämmelse av innehåll att om sjöman, vilkens
anställning varat sex månader, blir uppsagd från tjänst å fartyg med
minst tio mans besättning, sjömannen äger påkalla samråd angående uppsägningen
inom en nämnd, bestående av befälhavaren som ordförande och två
ledamöter ur besättningen (14 §). Vidare förordas att den befälhavaren enligt
gällande lag tillkommande rätten att ålägga sjöman disciplinstraff skall
överflyttas på en nämnd med sådan sammansättning som nyss sagts (64 §).

I fråga om de sociala förmånerna må nämnas att förslaget innehåller ett
nytt stadgande, enligt vilket svensk ombordanställd under vissa förutsättningar
äger rätt att efter två års tjänstgöring i främmande farvatten erhålla
fri resa till Sverige på redarens och statens gemensamma bekostnad (7 och

1 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 170.

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

26 §§). Härjämte upptager förslaget den nyheten, att om svensk ombordanställd
avlider medan han är i redarens tjänst eller ännu vårdas på dennes
bekostnad, den ombordanställdes efterlevande hustru eller barn under sexton
år bli berättigade till understöd, motsvarande en månadslön (7 och
24 §§).

Vidare ha nu utgående förmåner vid sjukdom i åtskilliga hänseenden utvidgats.
Jämlikt gällande lag är sjöman, som avskedas på grund av sjukdom
eller skada, berättigad till sjuklön under viss tid efter tjänsteförhållandets
upphörande. Enligt förslaget äger i princip varje sjöman, vilken vid avgången
från tjänsten är arbetsoförmögen till följd av sjukdom eller skada, rätt
till sådan lön. Dessutom har den tid, under vilken sjöman av manskapsgraden
erhåller sjuklön, i förslaget förlängts från en till två månader, såvitt
angår utrikes fart (18 §). I fråga om ombordanställds rätt till sjukvård på
redarens bekostnad gäller för närvarande bl. a., att denna förmån icke må
krävas av ombordanställd, som lämnar tjänsten på egen begäran eller blir
avskedad för det han i något väsentligt avseende åsidosatt vad enligt tjänsteavtalet
åligger honom. Förslaget upptager såsom huvudregel, att ombordanställd,
som vid avgången från tjänsten är sjuk eller skadad, skall äga rätt
till fri sjukvård under närmare angiven tid, oberoende av anledningen till
att han lämnat tjänsten (7 och 28 §§). Slutligen må framhållas att enligt
förslaget rätten till sjuklön och sjukvård icke, såsom för närvarande, går
förlorad, om sjukdomen är könssjukdom (4, 18 och 28 §§).

De i förslaget till lag om ändrad lydelse av 34, 36, 287 och 295 §§ sjölagen
upptagna ändringarna äro i huvudsak att anse såsom följdändringar.

I den föreslagna lagen om undantag från svensk domstols behörighet såvitt
angår vissa tvister mellan befälhavare och besättning å utländskt fartyg
stadgas, att Konungen under förutsättning av ömsesidighet äger förordna,
att tvist mellan befälhavaren å fartyg med hemort i annat land och besättningen
angående tjänsteförhållandet icke må upptagas vid svensk domstol.
Stadgandet ansluter sig till föreskriften i 43 § sjömanslagen, att tvist mellan
befälhavaren och någon av besättningen på svenskt fartyg icke får dragas
inför utländsk myndighet, och har tillkommit närmast i anledning av den
nya svensk-brittiska konsularkonventionen (jfr prop. 169/1952).

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1953.

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

(Gällande lag:) (Kungl. Maj:ts förslag:)

Sjömanslag. Förslag till sjömanslag.

Härigenom förordnas som följer.
1 KAP. 1 KAP.

Om befälhavarens tjänsteavtal.

1 §•

Det åligger redaren att sörja för
att skriftligt avtal upprättas med befälhavaren
om anställningsvillkoren.

2 §.

Är ej överenskommelse träffad om
tjänsteavtalets varaktighet, skall avtalet
anses slutet att tre månader
efter det uppsägning å någondera
sidan skett upphöra i svensk hamn,
som fartyget anlöper för lossning eller
lastning, dock med rätt för befälhavaren,
om han varit i tjänst på
fartyget ett år eller i fråga om segelfartyg
ett och ett halvt år, att tre
månader efter uppsägning frånträda
avtalet jämväl i utländsk lossningseller
lastningshamn.

3 §.

Befälhavare kan av redaren när
som helst skiljas från sin befattning.

Avskedas han, innan tiden för
tjänsteavtalets bestånd gått till ända,
utan att skäl, som i 4 eller 5 § sägs,
därtill föranlett, äger han rätt till ersättning
för den förlust han därigenom
lider.

Varder utredning angående förlusten
ej förebragt, är han berättigad att
erhålla hyra för tre månader samt fri
resa med underhåll till den i avtalet
bestämda orten för tjänstens frånträdande
eller, där 2 § äger tillämpning
och han avskedas i utlandet, till närmaste
svenska hamn.

4 §•

Avskedas befälhavare på grund av
sjukdom eller skada, som gör honom
oförmögen att föra fartyget, äger han
rätt till hyra för tre månader efter
avgången från tjänsten.

Om befälhavarens tjänsteavtal.

1 §•

Redaren skall sörja för att skriftligt
avtal upprättas med befälhavaren
om anställningsvillkoren.

2 §•

Är ej annat överenskommet, skall
avtalet anses slutet att tre månader
efter det uppsägning å någondera sidan
skett upphöra i svensk hamn,
som fartyget anlöper för lossning,
lastning eller uppläggning; dock äger
befälhavaren, om han varit i tjänst
på fartyget ett år, att tre månader
efter uppsägning frånträda avtalet
jämväl i utländsk lossnings-, lastnings-
eller uppläggningshamn.

3 §.

Befälhavaren kan av redaren när
som helst skiljas från sin befattning.

Avskedas han, innan tiden för
tjänsteavtalets bestånd gått till ända,
utan att skäl som i 4 eller 5 § sägs
därtill föranlett, äger han rätt till
lön för tre månader från det han
lämnade tjänsten samt fri resa med
underhåll till den i avtalet bestämda
orten för tjänstens frånträdande eller,
dår 2 § är tillämplig och han avskedas
i utlandet, till närmaste
svenska hamn eller till sin hemort
här i riket.

4 §.

Avskedas befälhavaren på grund
av sjukdom eller skada, som gör
honom oförmögen att föra fartyget,
äger han rätt till lön för tre månader
från det han lämnade tjänsten. Har

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

(Gällande lag:)

Vad nu är stadgat äger ej tillämpning,
där befälhavaren genom grovt
vållande ådragit sig sjukdomen eller
skadan, eller där han förtegat den
vid tjänstens antagande; i sådant fall
är befälhavaren icke berättigad till
hyra för längre tid än han förrättat
tjänsten.

5 §•

Avskedas befälhavare på grund av
oduglighet, oredlighet, grovt fel eller
grov försummelse i tjänsten, är han
icke berättigad till hyra för längre
tid än han förrättat tjänsten.

6 §.

Går fartyget till följd av sjöolycka
förlorat, eller förklaras det efter sjöolycka
icke vara iståndsättligt, upphör
tjänsteavtalet att gälla, där ej annat
följer av avtalets innehåll; dock
åligger det befälhavaren att mot hyra
och underhåll bliva tillstädes och ordna
de angelägenheter, som röra fartyget
och lasten.

Om befälhavarens rätt till hyra vid
arbetslöshet, till fri hemresa med
hyra och underhåll under resan samt
till ersättning för förlorade effekter
gäller vad i 41 § är stadgat för sjöman.

7 §•

Om hyra vid dödsfall, om vård och
fri hemresa vid sjukdom samt om begravning
skall vad i 24, 28 och 30 §§
är stadgat för sjöman äga motsvarande
tillämpning.

8 §•

Åtnjuter befälhavaren andel av fartygets
frakt (kaplake) eller av annan

(Kungl. Maj.ts förslag:)

han vid tjänstens antagande förtegat
sjukdomen eller skadan, är han dock
ej berättigad till lön för längre tid
än han förrättat tjänsten. Detsamma
gäller, utom såvitt angår könssjukdom,
dår han ådragit sig sjukdomen
eller skadan uppsåtligen eller
genom grovt vållande.

5 §•

Avskedas befälhavaren på grund
av oduglighet, oredlighet, grovt fel
eller grov försummelse i tjänsten, är
han icke berättigad till lön för längre
tid än han förrättat tjänsten.

6 §.

Går fartyget till följd av sjöolycka
förlorat eller drabbas det av annat
haveri, som kan antagas för en tid
av minsten månad omöjliggöra tjänstgöring
ombord, upphör tjänsteavtalet
att gälla, där ej annat följer av avtalets
innehåll; dock åligger det befälhavaren
att mot lön och underhåll bliva
tillstädes och ordna de angelägenheter,
som röra fartyget, lasten och de ombordvarande.

Om befälhavarens rätt till lön vid
arbetslöshet samt till fri hemresa
med lön och underhåll under resan
gäller vad i 41 § är stadgat för sjöman.

7 §•

Beträffande befälhavaren skall följande
äga motsvarande tillämpning:

1. om fri hemresa med underhåll
efter längre tids tjänstgöring vad i
26 § stadgas, såframt han icke avskedats
jämlikt 5 §;

2. om vård och fri hemresa med
underhåll vid sjukdom vad i 28 §
stadgas;

3. om lön vid dödsfall, om begravning
och eldbegängelse samt om
kvarlåtenskap vad i 24, 29 och 30 §§
stadgas; samt

4. om ersättning för förlust av personlig
egendom vad i 42 § stadgas.

8 §.

Åtnjuter befälhavaren andel av fartygets
frakt (kaplake) eller av er -

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

(Gällande lag:)

inkomst av resan eller andel av redarens
vinst å rörelsen (tantiem), och
upphör avtalet före resans slut eller
räkenskapsårets utgång, äger befälhavaren
av den honom sålunda tillförsäkrade
gottgörelse erhålla så mycket,
som i förhållande till resans hela
längd eller hela räkenskapsåret belöper
på tjänstetiden. År befälhavaren
enligt 3, 4, 6 eller 7 § berättigad att
erhålla hyra för längre tid än han
varit i tjänst, skall nu nämnda gottgörelse
för tiden efter det han lämnade
tjänsten utgå med det belopp,
varmed dubbla beloppet av förste
styrmans hyra må överstiga hans
fasta befälhavarehyra.

2 KAP.

Om besättningens tjänsteavtal.

Om tjänsteavtalets ingående.

9 §.

Befälhavaren äger å redarens vägnar
antaga fartygets besättning av såväl
befäls- som manskapsgrad.

Vid antagandet av maskinpersonalen
skall han samråda med förste
maskinisten.

10 §.

Minderårig under femton år må ej
användas i skeppstjänst.

I eldartjänst må ej användas den,
som icke uppnått sexton års ålder.

Å fartyg, som huvudsakligen framdrives
medelst ånga, må, då fartyget
nyttjas i annan fart utanför svenskt
farvatten än i Öresund eller å Oslofjorden
intill Laurvig, i eldartjänst
eller i tjänst såsom kollämpare ej användas
den, som icke uppnått aderton
års ålder.

(Kungl. Maj.ts förslag:)

sättning för överliggetid eller av annan
inkomst av resan eller andel av
redarens vinst å rörelsen (tantiem),
och upphör avtalet före resans slut
eller räkenskapsårets utgång, äger befälhavaren
av den honom sålunda
tillförsäkrade gottgörelsen erhålla så
mycket, som i förhållande till resans
hela längd eller hela räkenskapsåret
belöper på tjänstetiden.

Föreligger enligt 3, 4, 6 eller 7 § rätt
till lön för längre tid än befälhavaren
varit i tjänst, skall nu nämnda gottgörelse
för tiden efter det han lämnade
tjänsten utgå med det belopp,
varmed dubbla beloppet av den
främste styrmannens lön må överstiga
hans fasta befälhavarlön.

2 KAP.

Om besättningens tjänsteavtal.

Om tjänsteavtalets ingående.

9 §•

Befälhavaren äger å redarens vägnar
antaga fartygets besättning av såväl
befäls- som manskapsgrad.

Vid antagandet av maskinpersonalen
skall befälhavaren såvitt möjligt
inhämta förslag från maskinchefen.
Han bör samråda med den främste
av styrmännen vid antagandet av
däcks personalen och med föreståndaren
för ekonomiavdelningen vid antagandet
av denne underställd personal.

10 §.

I skeppst jänst må icke användas
yngling under femton år och ej heller
kvinna under aderton år.

Den som icke uppnått aderton års
ålder må ej användas i eldartjänst eller
i tjänst såsom kollämpare.

Från stadgandet i andra stycket,
såvitt angår den som uppnått femton
års ålder, äger Konungen eller den
myndighet, åt vilken Konungen det
uppdrager, för särskilda fält medgiva
undantag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

(Gällande lag:)

.4 fartyg i fart väster om linjen
Hanstholm—Lindesnäs och bortom
Cuxhaven må minderårig under sexton
år under tiden mellan klockan 20
och klockan 8 ej användas i skeppstjänst
i vidare män än att han under
nämnda tid erhåller en sammanhängande
vilotid av minst nio timmar.
Vad här sagts skall dock icke
utgöra hinder för den minderåriges
nyttjande till skeppstjänst av följande
slag, nämligen

a) skeppstjänst som ovillkorligen
erfordras med hänsyn till hotande
fara för fartyg, liv eller gods;

b) skeppstjänst som erfordras för
lämnande av hjälp varom i 34 a, 223
eller 223 a § sjölagen sägs;

c) deltagande i sådana övningar
med bärgnings- och eldsläckningsredskap
samt andra säkerhetsanordningar
som i enlighet med vad därom
särskilt stadgas varda anställda;

d) skeppstjänst som erfordras för
vidtagande av åtgärd som blivit påbjuden
av tull- eller hälsovårdsmyndighet; e)

skeppstjänst som föranledes därav
att besättningen blivit under pågående
resa förminskad.

Från stadgandet i första stycket,
såvitt angår minderårig som uppnått
fjorton års ålder, samt från vad i
tredje stycket finnes stadgat äger
Konungen, eller den myndighet åt
vilken Konungen må hava uppdragit
prövningen därutinnan, för särskilda
fall medgiva undantag.

11 §•

Sedan sjöman antagits, skall han
av befälhavaren förses med motbok,
upprättad enligt av kommerskollegium
fastställt formulär, vilken skall
innehålla:

1. sjömannens fullständiga namn,
födelseår, födelsedag, födelseort och
hemort;

2. befattning, vari sjömannen antagits; 3.

resa eller tid, för vilken tjänsteavtalet
gäller, eller avmönstringsort
eller uppsägningstid, som avtalats;

(Kungl. Maj ds förslag:)

(Jfr 57 § första stycket.)

(Jfr 57 g andra stycket.)

11 §•

Sedan sjöman antagits, skall han
av befälhavaren förses med avräkningsbok,
upprättad enligt av kommerskollegium
fastställt formulär,
vilken skall innehålla:

1. sjömannens fullständiga namn,
födelseår, födelsedag, födelseort och
hemort;

2. befattning, vari sjömannen antagits
;

3. resa eller tid, för vilken tjänsteavtalet
gäller, eller avmönstringsort
eller uppsägningstid, som avtalats;

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

(Gällande lag:)

4. hyra, som överenskommits, så
ock, där hyran är bestämd till visst
belopp för resa, den tid, som beräknas
åtgå för resan;

5. övertidsersättning, som avtalats,
där sådan ersättning icke skall utgå
enligt lag; samt

G. övriga anställningsvillkor.

I motboken skall anteckning ske
om tjänstgöringens början och slut,
så ock om uppsägning av tjänsteavtalet
och dagen därför, övertidsersättning,
som sjöman förtjänar, så
ock vad av hyran och övertidsersättningen
utbetalas eller avdrages skall
likaledes införas i motboken; vid utbetalning
i annat myntslag än det,
vari hyran är bestämd, skall kursen
angivas.

Är tjänsteavtalet ingånget med tilllämpning
av kollektivavtal, skall befälhavaren
sörja för att exemplar av
kollektivavtalet finnes tillgängligt å
fartyget.

Angående sjömans på- och avmönstring
samt vad därvid skall iakttagas
gäller vad Konungen förordnar.

Om tiden för tjänsteavtalets bestånd.

12 §.

Är sjöman antagen för bestämd tid
eller med förbehåll om bestämd uppsägningstid,
och utgår tiden under
resa, gäller tjänsteavtalet till fartygets
ankomst till närmaste lossningscller
lastningshamn.

13 §.

Är ej överenskommelse träffad om
tjänsteavtalets varaktighet, äger vardera
parten uppsäga avtalet att upphöra
i envar hamn, som fartyget anlöpcr
för lossning eller lastning; är
sjömannen svensk och antagen här i
riket, må dock avtalet icke från någondera
sidan uppsägas till upphörande
annorstädes än i svensk lossnings-
eller lastningshamn.

(Kungl. Maj ds förslag:)

4. lön, som överenskommits, så
ock, där lönen är bestämd till visst
belopp för resa, den tid, som beräknas
åtgå för resan;

5. övertidsersättning, som avtalats,
där sådan ersättning icke skall utgå
enligt lag; samt

6. övriga anställningsvillkor.

I avräkningsboken skall anteckning
ske om tjänstgöringens början
och slut, så ock om uppsägning av
tjänsteavtalet och dagen därför. Övertidsersättning,
som sjöman förtjänar,
så ock vad av lönen och övertidsersättningen
utbetalas eller avdrages
skall likaledes införas i avräkningsboken;
vid utbetalning i annat myntslag
än det, vari lönen är bestämd,
skall kursen angivas.

Är tjänsteavtalet ingånget med tilllämpning
av kollektivavtal, skall befälhavaren
sörja för att exemplar av
kollektivavtalet finnes tillgängligt å
fartyget.

Angående sjömans på- och avmönstring
samt vad därvid skall iakttagas
gäller vad Konungen förordnar.

Om tjänsteavtalets upphörande.

12 §.

Är sjöman antagen för bestämd tid
eller med förbehåll om bestämd uppsägningstid
och utgår tiden under
resa, gäller tjänsteavtalet till fartygets
ankomst till svensk hamn; dock
skall, där fartyget dessförinnan anlöper
utländsk lossnings-, lastningseller
uppläggningshamn, avtalet upphöra
i den hamnen.

13 §.

Är ej annat överenskommet, äger
vardera parten uppsäga tjänsteavtalet
att upphöra i envar svensk hamn,
som fartyget anlöper. Detsamma gäller,
om sjöman antagits för bestämd
tid eller för bestämd resa och han
stannar kvar i tjänsten, efter det tiden
eller resan gått till ända, utan att
nytt avtal träffas.

År sjömannen icke svensk eller är
han icke antagen här i riket, må

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

(Gällande lag:)

Uppsägningstiden vare en månad,
om sjömannen tillhör befälsgraden,
och sju dagar, om han tillhör manskapsgraden.

14 §.

Har sjöman antagits för bestämd
tid eller för bestämd resa och stannar
han kvar i tjänsten, efter det
tiden eller resan gått till ända, utan
att nytt avtal träffas, äger vardera
parten uppsäga avtalet att efter tid,
som i 13 § andra stycket sägs, upphöra
i envar hamn, som fartyget anlöper
för lossning eller lastning.

15 §.

Ändå att annat följer av tjänsteavtalet
eller av bestämmelsen i 13 § om
avtalets upphörande i svensk hamn,
äger sjöman, om han efter sista påmönstringen
varit i tjänst på fartyget
ett år eller i fråga om segelfartyg
ett och ett halvt år, åtnjuta den uppsägningsrätt,
som i 14 § sägs.

16 §.

Sjöman, som på grund av tjänsteavtalet
eller bestämmelse i detta kapitel
äger frånträda avtalet, är pliktig
att, när fartyget kommer i hamn,
kvarstå i tjänsten för att biträda vid
arbete, som nödvändigt måste utföras,
dock icke utöver två eller i fråga
om segelfartyg fyra dagar efter ankomstdagen.

Skall sjöförklaring avgivas, är sjöman
pliktig att mot hyra och underhåll
kvarstanna å orten, till dess sådan
förklaring avgivits.

17 §.

Tillåter ej myndighet å utländsk
ort, där sjöman skulle avgå från

(Kungl. Maj:ts förslag:)

tjänsteavtalet uppsägas att upphöra
jämväl i utländsk hamn, som fartyget
anlöper för lossning, lastning eller
uppläggning.

Uppsägningstiden är en månad
för maskinchef, styrman, maskinist,
föreståndare för ekonomiavdelning
och radiotelegrafist samt sju dagar
för övriga sjömän.

14 §.

Uppsäges sjöman, vilkens anställning
varat sex månader, från tjänst
å fartyg med minst tio mans besättning,
äger han senast tre dagar före
uppsägningstidens utgång påkalla
samråd rörande uppsägningen inom
sådan nämnd, varom i 64 § förmäles.
Sjömannen äger vid nämndens
sammanträde framlägga sin sak.

15 §.

Även om annat följer av tjänsteavtalet
eller av bestämmelsen i 13 § om
avtalets upphörande i svensk hamn,
äger sjöman, som varit i tjänst på
fartyget ett år, uppsäga tjänsteavtalet
att efter tid, som i 13 § sista stycket
sägs, upphöra i envar hamn, som fartyget
anlöper för lossning, lastning
eller uppläggning.

Vad nu stadgats gäller ej, i den
mån sjömannen vid ny mönstring
uttryckligen samtyckt till att kvarstanna
i tjänst på fartyget, dock
högst ett år.

16 §.

Sjöman, som på grund av tjänsteavtalet
eller bestämmelse i detta kapitel
äger frånträda avtalet, är pliktig
att, när fartyget kommer i hamn,
kvarstå i tjänsten för att biträda vid
arbete, som nödvändigt måste utföras,
dock icke utöver två dagar eller,
i fråga om segelfartyg som upplägges,
fyra dagar efter ankomstdagen.

Skall sjöförklaring avgivas, är sjöman
pliktig att mot lön och underhåll
kvarstanna å orten, tills förklaringen
avgivits.

17 §.

Tillåter ej myndighet å utländsk
ort, där sjöman skulle avgå från

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

(Gällande lag:)

tjänsten, sjömannen att inkomma i
det främmande landet, eller fordras
för tillstånd härtill säkerhet, som han
ej kan ställa, är han pliktig att kvarstå
i tjänsten, till dess fartyget ankommer
till ort, där sådant hinder
för avmönstringen ej möter.

Om hyran.

18 §.

Hyra utgår från och med den dag
sjömannen tillträder tjänsten ombord
eller, om han från förhyrningsorten
måst företaga resa för att komma till
fartyget, från och med den dag resan
anträdes.

Hyran löper till och med den dag
han avgår från tjänsten eller, om avmönstring
skall ske, till och med avmönstringsdagen,
där icke hans rätt
till hyra på grund av bestämmelse i
detta kapitel förut upphört.

För den tid sjömannen utan laga
skäl håller sig från tjänsten utgår
ej hyra.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

tjänsten, sjömannen att inkomma i
det främmande landet, eller fordras
för tillstånd härtill säkerhet, som han
ej kan ställa, är han pliktig och,
därest så utan avsevärd olägenhet
kan ske, även berättigad att kvarstå
i tjänsten, till dess fartyget ankommer
till ort, där avmönstring kan
äga rum.

Om lönen.

18 §.

Lön utgår från och med den dag
sjömannen tillträder tjänsten ombord.
Har han dessförinnan på redarens
begäran överlämnat sjöfartsbok
eller andra sedvanliga handlingar eller
har han måst resa från anställningsorten
för att komma till fartyget,
utgår dock lönen från och med
den dag handlingarna överlämnades
eller resan anträddes.

Lönen löper till och med den dag
sjömannen avgår från tjänsten eller,
om avmönstring skall ske, till och
med avmönstringsdagen. Lider han
då av sjukdom eller skada, har han
jämväl därefter rätt till lön för tid,
under vilken han på grund härav är
arbetsoförmögen, dock icke när han
uppbär lön hos annan arbetsgivare
och i intet fall utöver två månader i
utrikes fart och en månad i inrikes
fart.

Sjöman är ej berättigad till lön för
tid, då han utan laga skäl håller sig
från tjänsten, eller då han till följd
av sjukdom eller skada, som han förtegat
vid tjänstens antagande, är
oförmögen till tjänstgöring. Ej heller
äger han åtnjuta lön för tid, då han
är satt ur stånd att tjänstgöra till
följd av sjukdom eller skada, som
han ådragit sig uppsåtligen eller
genom grovt vållande. Vad sist är
stadgat gäller dock ej, där sjömannen
är svensk och arbetsoförmågan uppkommit
till följd av könssjukdom.

Om förlust i vissa fall av rätt till
lön efter tjänstcförhållandets upphörande
stadgas i 33 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

(Gällande lag:)

Vid beräkning av hyra för del av
månad räknas månaden till trettio
dagar.

19 §.

Betalning av hyra må fordras allenast
när fartyget ligger i hamn och
icke oftare än en gång i veckan.

Hyran skall betalas i reda penningar,
såvida sjömannen ej begär anvisning
å redaren. Betalning kan fordras
i ortens myntslag efter den kurs,
som bankinrättning på platsen betalar
för det mynt, vari hyran är bestämd.

Svensk sjöman, som vill från utlandet
sända hyresmedel till Sverige,
äger härför enligt föreskrifter, som
Konungen meddelar, utan kostnad
anlita svensk konsul; och vare staten
ansvarig för sådana penningförsändelser.

20 §.

Sjöman äger fordra, att viss del av
hyran efter dragsedel månatligen utbetalas
till bestämd person här i riket
eller för sjömannens räkning insättes
i svensk bank.

Utan sjömannens samtycke må
dragsedelsbeloppet nedsättas allenast
i den mån den övriga hyran icke förslår
till täckande av sjömannen ålagt
disciplinstraff eller redarens ersättningsanspråk
mot honom.

21 §.

Av hyra, som skall kontant utbetalas
till sjömannen, äger befälhavaren
att varje gång betalning sker innehålla
en tredjedel, till dess sjömannen
avgår från tjänsten. Innehållet
belopp må dock icke vid någon tid
överstiga hyra för en halv månad.

22 §.

Är hyra fastställd till visst belopp
för resa, skall den i motboken gjorda
anteckning om resans antagliga var -

(Kungl. Maj:ts förslag:)

Vid beräkning av lön för del av månad
räknas månaden till trettio dagar.

19 §.

Betalning av lön må fordras allenast
när fartyget ligger i hamn och
icke oftare än var sjunde dag i samma
land.

Lönen skall betalas i reda penningar,
såvida sjömannen ej begär anvisning
å redaren. Betalning kan fordras
i ortens myntslag efter den kurs, som
bankinrättning på platsen betalar för
det mynt, vari lönen är bestämd.

Svensk sjöman, som vill från utlandet
sända lönemedel till Sverige,
äger härför enligt föreskrifter, som
Konungen meddelar, utan kostnad
anlita svensk konsul. För sådana
penningförsändelser är staten ansvarig.

20 §.

Sjöman äger fordra, att viss del av
lönen efter dragsedel månatligen utbetalas
till bestämd person här i riket
eller för sjömannens räkning insättes
i svensk bank. Han må dock
icke kräva utbetalning efter flera än
tre samtidigt löpande dragsedlar.

Utan sjömannens samtycke må
dragsedelsbeloppet nedsättas allenast
i den mån den övriga lönen icke förslår
till att täcka sjömannen ålagd
disciplinbot eller på grund av tjänsteförhållandet
uppkommen fordran,
som av sjömannen medgives eller eljest
är klar.

21 §.

Av lön, som skall kontant utbetalas
till sjömannen, äger befälhavaren att
varje gång betalning sker innehålla
en tredjedel, till dess sjömannen avgår
från tjänsten. Innehållet belopp
må dock icke vid någon tid överstiga
lön för en halv månad.

22 §.

Är lön fastställd till visst belopp
för resa, skall den i avräkningsboken
gjorda anteckningen om resans

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

(Gällande lag:)

aktighet lända till efterrättelse vid
beräkning av hyra i fall, då sådan bör
beräknas för viss tid.

Ändras resan, så att den kommer
att vara längre tid än vid förhyrningen
antogs, äger sjömannen åtnjuta
motsvarande tillägg till hyran; för -länges eljest resan, skall för den överskjutande
tiden utgå tilläggshyra, beräknad
efter den å förhyrningsorten
gängse månadshyra. Underskrides
den för resan beräknade tiden, skall
den avtalade hyran ändock utgå till
fullo.

23 §.

Varder besättningen under resa
förminskad, skall därigenom inbesparad
hyra för den tid fartyget är till
sjöss fördelas mellan de kvarblivna i
förhållande till det ökade arbete envar
fått vidkännas, dock allenast i
mån som de icke åtnjutit ersättning
liärför såsom för övertidsarbete enligt
vad därom är särskilt stadgat.

24 §.

Dör sjöman, utgår hyran till och
med dödsdagen, där icke hans rätt
till hyra på grund av bestämmelse i
detta kapitel förut upphört. Förolyckas
fartyget med man och allt, utan
att upplysning kan vinnas om tiden,
då olyckan inträffade eller måste antagas
senast hava inträffat, skall vid
beräknande av hyran så anses, som
om sjömannens död inträffat vid utgången
av den tid, som med sådant
fartyg å sådan årstid skäligen bort
åtgå för resa från det ställe, där fartyget
sist avhördes, till bestämmelseorten.

(Kungl. Maj.ts förslag:)

antagliga varaktighet lända till efterrättelse
vid beräkning av lön i fall,
då sådan bör beräknas för viss tid.

Ändras resan, så att den kommer
att vara längre tid än vid anställningen
antogs, äger sjömannen åtnjuta
motsvarande tillägg till lönen;
förlänges eljest resan, skall för den
överskjutande tiden utgå tilläggslön,
beräknad efter den å anställningsorten
gängse månadslönen. Underskrides
den för resan beräknade tiden,
skall den avtalade lönen ändock utgå
till fullo.

23 §.

Minskas besättningen under resa,
skall därigenom inbesparad lön för
den tid fartyget är till sjöss fördelas
mellan de kvarblivna i förhållande
till det ökade arbete envar fått vidkännas,
dock allenast i mån som de
icke åtnjutit ersättning härför såsom
för övertidsarbete enligt vad därom
är särskilt föreskrivet.

Vad nu är stadgat äger, såvitt angår
kökspersonalen, tillämpning jämväl
under fartygets uppehåll i hamn.

24 §.

Dör sjöman, utgår lönen till och
med dödsdagen, där icke hans rätt
till lön på grund av bestämmelse i
detta kapitel förut upphört. Förolyckas
fartyget med man och allt, utan
att upplysning kan vinnas om tiden,
då olyckan inträffade eller måste antagas
senast hava inträffat, skall vid
beräknande av lönen så anses som
om sjömannens död inträffat vid utgången
av den tid som med sådant
fartyg å sådan årstid skäligen bort
åtgå för resa från det ställe, där fartyget
sist avhördes, till bestämmelseorten.

Var sjömannen svensk och efterlämnade
han hustru eller barn under
sexton år, skall till de sålunda efterlevande
utgå tilläggslön för en månad,
såframt hans död inträffat medan
han var i redarens tjänst eller
å tid, då han var berättigad till lön
jämlikt IS § andra stycket andra

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

(Gällande lag:)

25 §.

Befinnes vid sluträkning sjöman
hava i förskott uppburit mer, än rätteligen
tillkom honom, äger han ändock
behålla vad han uppburit, där
tjänstgöringen upphört av sådan anledning,
som i 24 §, 32 § första stgcket,
34, 38, 39, 40 eller 41 § sägs.

(Kungl. Alaj.ts förslag:)

punkten. 1 sistnämnda fall mä dock
avdragas vad utbetalts eller skall utbetalas
jämlikt berörda stadgande.

25 §.

Befinnes vid sluträkning sjöman
hava i förskott uppburit mer än rätteligen
tillkom honom, äger han ändock
behålla vad han uppburit, där
tjänstgöringen upphört av sådan anledning,
som i 24, 32, 34, 38, 39, 40
eller 41 § sägs.

Om hemresa efter längre tids tjänstgöring.

26 §.

Vill svensk sjöman, som i utlandet
avgår från sin tjänst, resa till sin
hemort här i riket, skall av kostnaden
för resan med underhåll hälften
bestridas av statsmedel och hälften
gäldas av redaren, såframt sjömannen
varit i tjänst å fartgget eller
hos redaren två år i följd och
icke haft tillfälle att lämna tjänsten
i svensk hamn under det senast förflutna
året. Beräknas fartyget inom
sex månader uppnå hamn, från vilken
hemresan kan ordnas med avsevärt
mindre kostnad eller omgång,
är sjömannen ej berättigad till fri
hemresa med mindre han kvarstår i
tjänsten tills fartyget uppnår sådan
hamn. Vill sjöman, som uppsäger
tjänsteavtalet eller begär entledigande,
erhålla fri hemresa, skall han ,
samtidigt göra framställning därom.

Hemresan skall ordnas av svenske
konsuln eller, om svensk konsul
icke finnes å platsen, av befälhavaren.
Ordnas hemresan av konsuln,
skall befälhavaren på begäran ställa
säkerhet för redarens andel. Kan åt
sjömannen inom skälig tid beredas
tjänst å fartyg, som är bestämt till
Sverige eller till ort varifrån han bekvämligen
kan resa hem, är han
pliktig att antaga tjänsten, såframt
hans hälsotillstånd medgiver det och
han anställes i egenskap motsvarande
den, vari han förut varit anställd,
och på lika förmånliga villkor.

Om förlust i vissa fall av rätten
till fri hemresa stadgas i 33 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

(Gällande lag:)

Om sjukvård och begravning.

26 §.

Sjöman är pliktig att, när befälhavaren
så påfordrar, underkasta sig
läkarundersökning, dock utan kostnad
för sjömannen.

27 §.

Är sjöman sjuk eller skadad, skall
befälhavaren sörja för att han erhåller
nödig vård ombord eller i land.
Vården omfattar jämväl underhåll,
läkarbehandling och läkemedel.

Finnes anledning antaga, att sjöman
är behäftad med sjukdom, som
medför fara för de ombordvarande,
skall befälhavaren, såvitt ske kan,
låta den sjuke undergå läkarundersökning.
Där det ombord icke kan
träffas betryggande åtgärder mot
smittfaran, skall befälhavaren låta
bringa den sjuke i land.

Kan sjuk eller skadad sjöman icke
själv taga vård om sina tillhörigheter,
skall befälhavaren draga försorg
om dem.

Kvarlämnas sjuk eller skadad sjöman
i utlandet, skall befälhavaren
överlämna honom åt svenske konsulns
försorg eller, om svensk konsul
icke finnes på platsen, på annat sätt
skaffa honom lämplig vård ävensom
underrätta närmaste svenske konsul
om de vidtagna åtgärderna.

28 §.

Kostnaden för sjömans sjukvård
skall bestridas av redaren, så länge
sjömannen är kvar i tjänsten. Varder
sjöman, som är sjuk eller skadad,
vid tjänstetidens utgång skild från
tjänsten eller dessförinnan avskedad,
utan att skäl, som i 33 § sägs, därtill
föranlett, äger han jämväl efter anställningens
upphörande åtnjuta vård

(Kungl. Maj.ts förslag:)

Om sjukvård och begravning.

27 §.

Sjöman är pliktig att, när befälhavaren
så påfordrar, underkasta sig
läkarundersökning, dock utan kostnad
för sjömannen. Kan det antagas,
att sjöman är sjuk eller skadad, skall
befälhavaren såvitt möjligt låta honom
undersökas av läkare, där sådan
undersökning ej framstår såsom uppenbart
opåkallad.

Befälhavaren skall sörja för att
sjuk eller skadad sjöman erhåller betrgggande
vård ombord eller i land.
Vården omfattar jämväl underhåll,
läkarbehandling och läkemedel. Finnes
anledning antaga, att sjöman
lider av sjukdom, som medför fara
för de ombordvarande, skall befälhavaren
låta bringa honom i land,
därest det ombord icke kan träffas
betryggande åtgärder mot smittfaran.

Kan sjuk eller skadad sjöman icke
själv taga vård om sina tillhörigheter,
skall befälhavaren draga försorg
om dem.

Kvarlämnas sjuk eller skadad sjöman
i utlandet, skall befälhavaren
överlämna honom åt svenske konsulns
försorg eller, om svensk konsul
icke finnes på platsen, på annat
sätt skaffa honom lämplig vård ävensom
underrätta närmaste svenske
konsul om de vidtagna åtgärderna.
På begäran av sjömannen skall befälhavaren
underrätta hans närmaste
anhöriga.

28 §.

Kostnaden för vård av sjuk eller
skadad sjöman skall, med de i tredje
stycket omförmälda undantagen, bestridas
av redaren, så länge sjömannen
är kvar i tjänsten.

Är sjöman sjuk eller skadad vid
tjänsteförhållandets upphörande, äger
han, med de undantag som följa av
tredje och fjärde styckena, jämväl

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

(Gällande lag:)

på redarens bekostnad, dock icke utöver
sex veckor eller, om han är
svensk och vårdas utom riket, tolv
veckor efter avmönstringen; har avmönstring
ej ägt rum, räknas tiden
från det fartyget gått vidare. I nu
nämnt fall är svensk sjöman, som i
utlandet avgår från tjänsten, dessutom
berättigad till fri resa med underhåll
till sin hemort här i riket;
kan åt honom beredas tjänst å fartyg,
som är bestämt till Sverige eller
till ort, varifrån han bekvämligen
kan resa hem, är han pliktig att antaga
tjänsten, så framt hans hälsotillstånd
medgiver det och han anställes
i egenskap motsvarande den,
vari han förut varit anställd, och på
lika förmånliga villkor.

Vad nu är stadgat äger ej tillämpning,
där sjömannen genom grovt
vållande ådragit sig sjukdomen eller
skadan, eller där han vid tjänstens
antagande förtegat den; i sådant fall
är sjömannen pliktig att själv bekosta
sjukvården och är icke berättigad
till fri hemresa. Redarens utlägg för
kostnad, som nu sagts, må avdragas
å sjömannens hyra.

Ivvarlämnas i utlandet svensk sjöman,
som är behäftad med könssjukdom
i smittsamt skede, skall kostnaden
för sjukhusvård, läkarbehandling
och läkemedel för tiden efter
det hans anställning upphört bestridas
av statsmedel enligt föreskrifter,
som Konungen meddelar.

29 §.

Dör sjöman, skall befälhavaren
sörja för hans begravning och om
dödsfallet underrätta hans närmaste
anhöriga.

Befälhavaren skall jämväl föranstalta
om uppteckning av vad den avlidne
efterlämnat å fartyget ävensom
sörja för kvarlåtenskapens avlämnande
till delägarna i boet eller till annan
för deras räkning. Inträffar dödsfallet
utom riket och kan kvarlåtenskapen
icke utan skada eller olägenhet be -

(Kungl. i\laj:ts förslag:)

därefter åtnjuta vård på redarens
bekostnad, dock icke utöver sex veckor
eller, om han är svensk och vårdas
utom riket, tolv veckor. Tiden
räknas från dagen för avmönstringen
eller, om avmönstring icke ägt rum,
från den dag fartyget gått vidare. Är
sjömannen svensk och avskedas han
jämlikt 32 § eller lider han vid avgången
från tjänsten av sjukdom eller
skada av beskaffenhet att kunna
föranleda avsked, är han dessutom
berättigad till fri resa med underhåll
till sin hemort hår i riket.
Skall resan företagas från utlandet,
är sjömannen dock pliktig att antaga
tjänst å annat fartyg enligt vad i
26 § andra stycket stadgas.

Har sjömannen vid tjänstens antagande
förtegat sjukdomen eller skadan,
är han pliktig att själv bekosta
vården och år icke berättigad till
fri hemresa. Detsamma gäller, dår
han ådragit sig sjukdomen eller skadan
uppsåtligen eller genom grovt
vållande, dock icke där sjömannen
är svensk och sjukdomen är könssjukdom.

Kvarlämnas i utlandet svensk sjöman,
som lider av könssjukdom i
smittsamt skede, skall kostnaden för
sjukhusvård, läkarbehandling och läkemedel
för tiden efter det hans anställning
upphört bestridas av statsmedel.

29 §.

Dör sjöman, skall befälhavaren underrätta
hans närmaste anhöriga om
dödsfallet ävensom sörja för hans
begravning. Sker eldb eg ängelse, skall
befälhavaren ock sörja för att urna
innehållande askan hemsändes.

Befälhavaren skall snarast möjligt
låta i vittnens närvaro uppteckna
vad den avlidne efterlämnat å fartyget
ävensom sörja för att kvarlåtenskapen
avlämnas till delägarna i boet
eller till annan för deras räkning.
Har dödsfallet inträffat utom riket,
skall befälhavaren överlämna förteck -

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

(Gällande lag:)

hållas ombord, skall befälhavaren antingen
överlämna den till närmaste
svenske konsul eller på lämpligt sätt
låta försälja densamma; och vare i
sistnämnda fall befälhavaren skyldig
ått efter ankomsten till svensk hamn
redovisa för försäljningssumman inför
ombudsmannen vid sjömanshuset
i fartygets hemort.

30 §.

Kostnaden för sjömans begravning
skall bestridas av redaren, om dödsfallet
inträffat, medan sjömannen var
kvar i tjänsten. Samma lag vare, där
sjöman efter anställningens upphörande
dör, medan han ännu vårdas
på redarens bekostnad.

31 §.

Har i fall, där svensk konsuls bistånd
ej kunnat erhållas, befälhavare
nödgats för svensk sjömans sjukvård
eller begravning göra utgift, som icke
ålegat redaren, äger denne därför
undfå ersättning av statsmedel.

(Kungl. Maj. ts förslag:)

ningen till närmaste svenske konsul.
Kan kvarlåtenskapen ej utan skada
eller olägenhet behållas ombord eller
beräknas fartyget icke anlöpa svensk
hamn inom ett år, skall jämväl kvarlåtenskapen
överlämnas till konsuln.
1 den mån egendomen är utsatt för
förskämning eller snar förstörelse,
må den dock dessförinnan av befälhavaren
säljas på lämpligt sätt eller
bortskaffas. Därest försäljning sker,
är befälhavaren skyldig att efter ankomsten
till svensk hamn redovisa
för försäljningssumman inför ombudsman
vid sjömanshus här i riket.

30 §.

Kostnaden för sjömans begravning
skall bestridas av redaren, om dödsfallet
inträffat, medan sjömannen
var kvar i tjänsten eller ännu vårdades
på redarens bekostnad. Sker eldbegängelse,
skola jämväl därav föranledda
kostnader anses såsom begravningskostnad.

31 §.

När befälhavaren i utlandet överlämnar
sjuk eller skadad sjöman åt
svensk konsuls försorg, skall han
för kostnad som enligt 28 och 30 §§
åvilar redaren ställa säkerhet, som
kan av konsuln godkännas. Detsamma
gäller beträffande lön, vartill sjömannen
må vara berättigad jämlikt
18 § andra stycket andra punkten.
Lönebelopp, som är till betalning förfallet,
skall tillställas konsuln. I den
mån beloppet icke erfordras till att
täcka utgifter för sjömannens räkning,
skall konsuln på begäran överlämna
detsamma till sjömannen, såframt
denne icke befinner sig i sådant
tillstånd, att han är oförmögen
att handhava sina angelägenheter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

(Gällande lag:)

Om befälhavares rätt att avskeda
sjöman.

32 §.

Är sjöman till följd av sjukdom
eller skada för längre tid satt ur
stånd att fullgöra sin tjänst, eller lider
han av sjukdom, som medför fara
för de ombordvarande, äger befälhavaren
avskeda honom. 1 nn nämnda
fall äger sjömannen åtnjuta, utöver
full hyra, så länge han kvarstår i
tjänsten, hyra för två månader, om
han tillhör befälsgraden, och för en
månad, om han tillhör manskapsgraden.

Har sjömannen ådragit sig sjukdomen
eller skadan genom grovt vållande,
eller har han förtegat den vid
tjänstens antagande, är han berättigad
till hyra allenast för den tid han
varit i stånd att förrätta tjänsten.

33 §.

Befälhavare äger vidare avskeda
sjöman:

1. om han finnes vara oduglig till
den tjänst, för vilken han blivit antagen; 2.

om han icke infinner sig ombord
i rätt tid och fartyget skall avgå eller
annan man måst antagas i hans
ställe;

3. om han gör sig skyldig till grov
tjänsteförseelse, såsom upprepad vägran
att åtlyda förmans befallningar,
våld å överordnad, misshandel av
andra ombordvarande eller upprepad
onykterhet i tjänsten;

4. om han gör sig skyldig till förskingring,
stöld eller annat grovt
brott eller beträdes med att hava ombord
undanstuckit tullpliktigt eller
till utförsel i avgångsorten eller till
införsel i bestämmelseorten förbjudet
gods.

Innan sjöman, som är ombord, avskedas
av nu nämnd anledning, skall

(Kungl. Maj:ts förslag:)

Om befälhavarens rått att avskeda
sjöman.

32 §.

Är sjöman till följd av sjukdom
eller skada för längre tid satt ur stånd
att fullgöra sin tjänst eller lider han
av sjukdom, som medför fara för de
ombordvarande, äger befälhavaren
avskeda honom.

Om sjömans rätt till lön gäller i
sådant fall vad i 18 § sägs.

33 §.

Befälhavaren äger vidare avskeda
sjöman:

1. om han finnes vara oduglig till
den tjänst, för vilken han blivit antagen; 2.

om han icke infinner sig ombord
i rätt tid och fartyget skall avgå eller
annan måst antagas i hans ställe;

3. om han gör sig skyldig till svårare
tjänsteförseelse, såsom upprepad
vägran att åtlyda förmans order, våld
å överordnad, misshandel av andra
ombordvarande eller upprepad onykterhet
i tjänsten;

4. om han gör sig skyldig till förskingring,
stöld eller annat svårare
brott eller döljer obehörig person
ombord under omständigheter, som
kunna utsätta fartyget för äventyr,
eller beträdes med att hava ombord
undanstuckit tullpliktigt eller till utförsel
i avgångsorten eller till införsel
i bestämmelseorten förbjudet
gods; eller

5. om han drager tvist om tjänsteförhållandet
inför utländsk myndighet.

Innan befälhavaren avskedar sjöman
jämlikt denna paragraf, skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

(Gällande lag:)

såvitt möjligt med honom hållas förhör,
som i 64 § sägs.

Sjöman, som avskedas jämlikt denna
paragraf, är icke berättigad till
hyra för längre tid än han förrättat
tjänsten.

34 §.

Avskedas sjöman, utan att skäl,
som i 32 eller 33 § sägs, därtill föranlett,
äger han rätt till ersättning för
den förlust han därigenom lider.

Varder utredning angående förlusten
ej förebragt, är han berättigad
att erhålla hyra för två månader, om
han tillhör befålsgraden, och för en
månad, om han tillhör manskapsgraden,
så ock fri resa med underhåll till
den i avtalet bestämda orten för
tjänstens frånträdande eller, där bestämmelsen
i 13 § om avtalets upphörande
i svensk hamn äger tillämpning
och han avskedas i utlandet, till
närmaste svenska hamn.

Om sjömans rätt att erhålla
entledigande.

35 §.

Visar sjöman, att han kan få fartyg
att föra eller erhålla befordran
till styrman eller maskinist eller till
styrman eller maskinist av högre
grad än den han innehar, eller att
det efter tjänstens antagande inträffat
omständighet, som gör det till en
välfärdsfråga för honom att bliva fri
från tjänsten, äger han rätt att erhålla
entledigande, om han utan ökad

(Kungl. Maj.ts förslag:)

förhör hållas enligt bestämmelserna
i 64 §. Förhöret skall äga rum, även
om sjömannen är förhindrad att vara
personligen tillstädes.

Sjöman, som avskedas jämlikt denna
paragraf, är icke berättigad till
lön för längre tid än han förrättat
tjänsten. Avskedas sjöman enligt
första stycket 2, är han dock bibehållen
vid rätten till lön jämlikt 18 §
andra stycket andra punkten, om han
var utan skuld.

Avskedas sjöman enligt första
stycket 1, 3, 4 eller 5, är han icke
berättigad till fri hemresa enligt 26 §.
Detsamma gäller, om han avskedas
enligt första stycket 2 och det befinnes
att han avsiktligen lämnat
tjänsten.

34 §.

Avskedas sjöman, utan att skäl
som i 32 eller 33 § sägs därtill föranlett,
är han berättigad att erhålla
lön för två månader, om han år maskinchef,
styrman, maskinist, föreståndare
för ekonomiavdelning eller
radiotelegrafist, och för en månad,
om han tillhör den övriga besättningen,
så ock fri resa med underhåll till
den i avtalet bestämda orten för
tjänstens frånträdande eller, där bestämmelsen
i 13 § om avtalets upphörande
i svensk hamn är tillämplig
och han avskedas i utlandet, till närmaste
svenska hamn eller hemorten
här i riket.

Om sjömans rätt att erhålla
entledigande.

35 §.

Visar sjöman, att han kan få tjänst
av högre grad på fartyg än den han
innehar eller annan tjänst vars antagande
är av väsentlig betydelse för
honom, äger han rätt att erhålla entledigande,
om han utan ökad utgift
för redaren sätter duglig man i sitt
ställe.

Detsamma gäller, om det efter
tjänstens antagande inträffat omstän -

Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 170.

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

(Gällande lag:)

utgift för redaren sätter annan duglig
man i sitt ställe.

I fall, som nn nämnts, utgår hyra
för den tid sjömannen varit i tjänst.

36 §.

Råder i hamn, till vilken fartyget
är bestämt, elakartad farsot, som
vunnit större utbredning, äger sjöman,
såframt detta kommit till hans
kännedom först efter det han antagits,
rätt att erhålla entledigande,
omedelbart om resan ej börjat, men
eljest i första hamn, som fartyget anlöper,
efter det han erhållit kunskap
om förhållandet. I nu nämnt fall utgår
hyra för den tid sjömannen varit
i tjänst.

Samma lag vare, där fara föreligger
för att fartyget skall uppbringas
av krigförande makt eller utsättas för
krigsskada, eller där fara, som nu
sagts, väsentligt ökats.

37 §.

Är sjöman antagen för bestämd
resa, och varder denna väsentligt ändrad,
äger han rätt att erhålla entledigande,
omedelbart om resan ej börjat,
men eljest i första hamn, som
fartyget anlöper, efter det han erhållit
kunskap om förändringen.

Sjöman, som på grund av resans
förändring avgår från tjänsten, äger
rätt till ersättning för den förlust
han därigenom lider, dock icke utöver
hyra för en månad, om han tillhör
befälsgraden, och för en halv månad,
om han tillhör manskapsgraden,
samt fri resa med underhåll till förhyrningsorten,
om tjänsten frånträdes
före resans början, men eljest till
avmönstringsorten. Varder utredning
angående förlusten ej förebragt, är
sjömannen berättigad att erhålla vad
som sålunda är bestämt såsom högsta
ersättning.

38 §.

Är fartyget icke i sj ovärdigt skick
för den resa, som därmed skall företagas,
eller är det så bristfälligt ut -

(Kungl. Maj ds förslag:)

dighet, som gör det till en välfärdsfråga
för honom att bliva fri från
tjänsten.

36 §.

Råder i hamn, till vilken fartyget
är bestämt, elakartad farsot, äger sjöman,
såframt detta kommit till hans
kännedom först efter det han antagits,
rätt att erhålla entledigande,
omedelbart om resan ej börjat, men
eljest i första hamn, som fartyget anlöper,
efter det han erhållit kunskap
om förhållandet.

Detsamma gäller, där fara föreligger
för att fartyget skall uppbringas
av krigförande eller utsättas för
krigsskada eller där fara, som nu
sagts, väsentligt ökats.

37 §.

Är sjöman antagen för bestämd
resa, och ändras denna väsentligt,
äger han rätt att erhålla entledigande,
omedelbart om resan ej börjat,
men eljest i första hamn, som fartyget
anlöper, efter det han erhållit
kunskap om förändringen.

Sjöman, som på grund av resans
förändring avgår från tjänsten, är
berättigad till lön för en månad, om
han är maskinchef, styrman, maskinist,
föreståndare för ekonomiavdelning
eller radiotelegrafist, och för en
halv månad, om han tillhör den övriga
besättningen, så ock fri resa
med underhåll till anställningsorten,
om tjänsten frånträdes före resans
början, men eljest till avmönstringsorten.

38 §.

Är fartyget icke i sj ovärdigt skick
för den resa, som därmed skall företagas,
eller är det så bristfälligt ut -

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

(Gällande lag:)

rustat eller så illa bemannat eller så
hårt eller olämpligt lastat eller så
olämpligt barlastat, att livsfara för
de ombordvarande kan antagas därigenom
uppkomma under resan, eller
äro besättningens bostäder vid resans
början uppenbart hälsofarliga, och
underlåter befälhavaren att vidtaga
de åtgärder, som erfordras för undanröjande
av förefintliga fel och
brister, äger sjöman rätt att erhålla
entledigande samt åtnjuta ersättning,
som i 34 § sägs.

Samma lag vare, där befälhavaren
i strid mot stadgandet i 59 § underlåter
att efterkomma framställning
om sgn å fartyget.

39 §.

Visar sjöman, att han misshandlats
av befälhavaren, eller att han
ombord misshandlats av andra, utan
att befälhavaren givit honom påkallat
skydd, eller att befälhavaren förhållit
honom försvarlig kost, äger
han rått att erhålla entledigande
samt åtnjuta ersättning, som i 34 §
säqs.

40 §.

Försälj es fartyget till utländsk
man eller upphör det annorledes att
vara svenskt, äger sjöman rätt att
erhålla entledigande samt åtnjuta ersättning,
som i 34 § sägs.

Timar annan förändring av äganderätten
till fartyget eller ombytes
befälhavare, vare det ej laga skäl för
sjömannen att lämna tjänsten.

Om tjänsteavtalets upphörande vid
fartygets förolyckande.

41 §.

Går fartyget till följd av sjöolycka
förlorat, eller förklaras det efter sjöolycka
icke vara iståndsättligt, upphör
sjömans tjänsteavtal att gälla,
där ej annat följer av avtalets innehåll;
dock åligger det sjöman att mot
hyra och underhåll deltaga i bärgningen
och bliva tillstädes, till dess
sjöförklaringen avgivits.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

rustat eller så illa bemannat eller så
hårt eller olämpligt lastat eller så
olämpligt barlastat, att livsfara för
de ombordvarande kan antagas därigenom
uppkomma under resan, eller
äro besättningens bostäder vid resans
början hälsofarliga, och underlåter
befälhavaren att vidtaga de åtgärder,
som erfordras för undanröjande
av förefintliga fel och brister,
äger sjöman erhålla entledigande
med rätt till lön och fri hemresa med
underhåll enligt bestämmelserna i
34 §.

39 §.

Visar sjöman, att han misshandlats
av befälhavaren, eller att han
ombord misshandlats av andra, utan
att befälhavaren givit honom påkallat
skydd, eller att befälhavaren förhållit
honom försvarlig kost, äger
han erhålla entledigande med rätt till
lön och fri hemresa med underhåll
enligt bestämmelserna i 34 §.

40 §.

Försälj es fartyget till utländsk
man eller upphör det annorledes att
vara svenskt, äger sjöman erhålla
entledigande med rätt till lön och
fri hemresa med underhåll enligt bestämmelserna
i 34 §.

Övergår fartyget eljest till ny ägare,
har sjömannen rätt till entledigande.

Om tjänsteavtalets upphörande vid
haveri.

41 §.

Gar fartyget till följd av sjöolycka
förlorat eller drabbas det av annat
haveri, som kan antagas för en tid
av minsten månad omöjliggöra tjänstgöring
ombord, upphör sjömans
tjänsteavtal att gälla, där ej annat
följer av avtalets innehåll; dock åligger
det sjöman alt mot lön och underhåll
deltaga i bärgningen och bliva
tillstädes, till dess sjöförklaringen
avgivits.

Kurtgl. Maj.ts proposition nr 170.

(Gällande lag:)

Varder svensk sjöman arbetslös
till följd av fartygets förolyckande,
äger han rätt till hyra för den tid
han av sådan anledning är utan anställning,
dock högst för två månader
utöver den tid, för vilken han
enligt första stycket åtnjuter hyra.

Upphör till följd av fartygets förolyckande
svensk sjömans anställning
i utlandet, äger han rätt att erhålla
fri resa med underhåll till sin
hemort här i riket så ock hyra under
resan i den mån sådan ej utgår enligt
andra stycket. Kostnaden för sjömans
hemresa med underhåll skall
bestridas av statsmedel. Sjömannen
är dock pliktig att antaga tjänst å
annat fartyg enligt vad i 28 § första
stycket är stadgat.

För förlust av effekter vid fartygets
förolyckande är svensk sjöman
berättigad att erhålla ersättning av
redaren enligt grunder, som Konungen
fastställer.

Om utländsk sjömans likställighet
med svensk sjöman.

42 §.

Konungen äger, under förutsättning
av ömsesidighet, förordna, att
förmån, som enligt 28 och 41 §§ tillförsäkrats
svensk sjöman, skall tillkomma
jämväl utländsk sjöman.

Om tvist angående tjänsteförhållandet.

43 §.

Åtnöjes sjöman icke med avräkning,
som befälhavaren för avmönstring
upprättat, äger han begära
mönstringsförrättarens prövning av
dess riktighet.

Uppstår, medan fartyget befinner

(Kungl. Maj:ts förslag:)

Blir svensk sjöman arbetslös till
följd av händelse, varom i första
stycket förmäles, äger han rätt till
lön för den tid han av sådan anledning
är utan anställning, dock högst
för två månader utöver den tid, för
vilken han enligt första stycket åtnjuter
lön.

Upphör svensk sjömans anställning
till följd av haveri, äger han
rätt att erhålla fri resa med underhåll
till sin hemort här i riket så ock
lön under resan i den mån sådan ej
utgår enligt andra stycket. Kostnaden
för sjömans hemresa med underhåll
skall bestridas av statsmedel.
Skall resan företagas från utlandet,
är sjömannen dock pliktig att antaga
tjänst å annat fartyg enligt vad
i 26 § andra stycket är stadgat.

Om förlust av personlig egendom.

42 §.

För förlust av personlig egendom
vid fartygets förolyckande eller till
följd av sjöröveri eller av brand eller
annat haveri, som drabbat fartyget,
är svensk sjöman berättigad att
erhålla ersättning av redaren enligt
grunder, som Konungen fastställer.

(Jfr 87 §.)

Om tvist angående tjänsteförhållandet.

43 §.

Åtnöjes sjöman icke med avräkning.
som befälhavaren för avmönstring
upprättat, äger han begära
mönstringsförrättarens prövning av
dess riktighet.

Uppstår, medan fartyget befinner

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

(Gällande lag:)

sig å ort utom riket, tvist mellan befälhavaren
och någon av besättningen
angående tjänsteförhållandet, skall
tvisten hänskjutas till avgörande av
svenske konsuln på stället eller, om
sådan där icke finnes eller hinder
möter för hans anlitande, den svenske
konsul, som därefter under resan
först anträffas.

Mönstringsförrättarens eller konsulns
beslut skall lända till efterrättelse
intill dess saken kan komma
under prövning vid domstol här i riket.

3 KAP.

Om skeppstjänsten.

Om befälet å fartyg.

44 §.

Befälhavaren äger högsta myndighet
ombord.

(Jfr 46 § andra stycket.)

(Kungl. Maj. ts förslag:)

sig å ort utom riket, tvist mellan befälhavaren
och någon av besättningen
angående tjänsteförhållandet, må
tvisten hänskjutas till avgörande av
svensk konsul. Tvisten må ej dragas
inför utländsk myndighet.

Mönstringsförrättarens eller konsulns
beslut skall lända till efterrättelse,
intill dess saken kan komma
att prövas av domstol här i riket. Innebär
beslutet åläggande att gälda
penningbelopp över etthundra kronor,
äger mönstringsförrättaren eller
konsuln, där han finner saken tvivelaktig
och omständigheterna i övrigt
tala därför, bestämma, att beloppet
eller del därav skall nedsättas hos
honom i avvaktan på att saken prövas
av domstol. Nedsatt belopp skall
jämte avskrift av beslutet översändas
till kommerskollegium. Sedan
sex månader förflutit efter det beslutet
gavs, må beloppet utbetalas,
såframt ej, enligt vad till kommerskollegium
anmälts eller eljest är kollegium
bekant, domstol annorledes
förordnat eller saken är under domstols
prövning.

3 KAP.

Om skeppstjänsten.

Om arbetsledningen ombord.

44 §.

Befälhavaren äger högsta myndighet
ombord.

Avlider befälhavaren eller blir han
urståndsatt att föra fartyget eller
övergiver han tjänsten, skall den
främste av styrmännen träda i hans
ställe, till dess befälhavare förordnats.

45 §. 45 §.

Styrman åligger särskilt att gå be- Styrman åligger särskilt att gå befälhavaren
tillhanda vid navigering- fälhavaren tillhanda vid navigeringen
och därtill hörande observationer en och därtill hörande observationer

Knngl. Maj.ts proposition nr 1/0.

(Gällande lag:) (Kungl. Maj:ts förslag:)

och beräkningar; att, där ej annat
följer av 47 §, utöva uppsikt över
manskapet och tillsyn å fartyget med
tillbehör och utrustning; att hava tillsyn
å lastningen och lossningen ävensom
tillse, att därvid föres nödig anteckning
över godset; samt att övervaka
stuvningen av last och proviant.

Om styrmans skyldighet att föra
skeppsdagboken stadgas i sjölagen.

46 §.

Vid befälhavarens frånvaro eller
förfall äger styrmannen eller, om flera
styrmän finnas, den främste av
dem, som äro tillstädes, att i fall, för
vilka befälhavaren icke meddelat föreskrift,
i dennes ställe träffa avgörande,
som ej kan tåla uppskov.

Avlider befälhavaren, eller varder
han urståndsatt att föra fartyget, eller
övergiver han tjänsten, skall styrmannen
eller, om flera styrmän finnas,
den främste av dem träda i hans
ställe, till dess befälhavare förordnats.

47 §.

Maskinist åligger särskilt att leda
maskintjänsten och ansvara för driften,
skötseln och underhållet av fartygets
maskineri med tillhörande anläggningar
och inrättningar ävensom
av fartygsskrovet inom maskin- och
pannrum med tillhörande kolboxar,
tankar och tunnlar; att hava tillsyn
å förråd av kol och andra maskinförnödenheter
samt vid mottagandet
kontrollera beskaffenheten och mängden
därav; samt att utöva uppsikt
över maskinpersonalen och hålla tillsyn
över de för denna personal avsedda
bostäder.

Inträffar ofall eller förmärkes fel
inom de delar av fartyget med till -

och beräkningar; att, där ej annat
följer av 46 §, utöva uppsikt över
manskapet och tillsyn å fartyget med
tillbehör och utrustning; att hava
tillsyn å lastningen och lossningen
ävensom tillse, att därvid föres nödig
anteckning över godset; samt att
övervaka stuvningen av last ävensom
av proviant, i den mån annat ej följer
av 47 §. Om hans skyldighet att
föra skeppsdagboken stadgas i sjölagen.

Vid befälhavarens frånvaro eller
vid förfall för honom skall den främste
av de tillstädesvarande styrmännen
i fall, för vilka befälhavaren icke
meddelat föreskrift, i dennes ställe
träffa avgörande, som ej kan tåla
uppskov.

(Jfr 44 § andra stycket.)

46 §.

Maskinchefen leder och är ansvarig
för maskintjänsten. Det åligger
honom särskilt att sörja för driften,
skötseln och underhållet av fartygets
maskineri med tillhörande anläggningar
och inrättningar ävensom av
fartygsskrovet inom maskin- och
pannrum med tillhörande utrymmen;
att hava tillsyn å drivmedels- och
bränsleförråd samt andra maskinförnödenheter
ävensom vid mottagandet
kontrollera beskaffenheten och
mängden därav; att mellan maskinisterna
fördela deras åligganden;
samt att utöva uppsikt över maskinpersonalen
och hålla tillsyn över de
för denna personal avsedda bostäderna.
Om hans skyldighet att föra maskindagboken
stadgas i sjölagen.

Inträffar ofall eller förmärkes fel
inom de delar av fartyget med till -

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

(Gällande lag:) (Kungl. Maj.ts förslag:)

behör och utrustning, varom i första
stycket förmäles, skall han ofördröj -ligen underrätta befälhavaren därom.

Om maskinists skyldighet att föra
maskindagboken stadgas i sjölagen.

48 §.

Äro flera maskinister å fartyget, är
förste maskinisten ansvarig för fullgörandet
av allt, vad till maskintjänsten
hör er. Han fördelar mellan
maskinisterna deras åligganden.

Vid förste maskinistens frånvaro
eller förfall äger den främste av de
övriga maskinister, som äro tillstädes,
att i fall, för vilka förste maskinisten
icke meddelat föreskrift, i dennes
ställe träffa avgörande, som ej
kan tåla uppskov.

behör och utrustning, varom i första
stycket förmäles, skall maskinchefen
ofördröjligen underrätta befälhavaren
därom.

Vid maskinchefens frånvaro eller
vid förfall för honom skall den främste
av de tillstädesvarande maskinisterna
i fall, för vilka maskinchefen
icke meddelat föreskrift, i dennes
ställe träffa avgörande, som ej
kan tåla uppskov.

47 §.

Föreståndaren för ekonomiavdelningen
leder och är ansvarig för arbetet
inom avdelningen. Det åligger
honom särskilt att övervaka stuvningen
av proviant, som skall förvaras
i därför särskilt inredda utrymmen;
att utöva tillsyn över provianten;
att svara för tillagningen och
serveringen av kosten; samt att sörja
för rengöringen av de utrymmen, som
befälhavaren bestämmer.

48 §.

Radiotelegrafisten åligger särskilt
att förestå radiotjänsten. Han är inför
befälhavaren ansvarig för driften,
skötseln och underhållet av fartygets
radiotelegrafinstallation. Om
hans skyldighet att hålla vakt vid radiotelegrafapparat
samt att föra dagbok
gäller vad därom är särskilt
stadgat.

Förmärkes fel i radiotelegrafinstallationcn,
skall radiotelegrafisten ofördröjligen
underrätta befälhavaren
därom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

(Gällande lag:) (Kungl. Maj:ts förslag:)

Om allmänna skyldigheter i
tjänsten.

49 §.

Befälhavaren och envar annan
överordnad skall behandla sina underordnade
med välvilja och hovsamhet.
Kroppslig aga må ej tilldelas någon.

Envar skall uppföra sig skickligt,
nyktert och fridsamt, med hövlighet
bemöta överordnad samt noggrant
iakttaga allt, som för bevarande av
ordning och skick ombord föreskrives.
Då underlydande mottager befallningar,
skall han genom tydliga
och lämpliga svar utmärka, att dessa
uppfattats.

50 §.

Sjöman åligger att noggrant åtlyda
förmans befallning angående tjänsten,
sorgfälligt vårda fartyg och gods
samt i övrigt med omsorg och nit
fullgöra sina åligganden.

Skada, som uppkommer genom
sjömans fel eller försummelse i tjänsten,
är han pliktig att ersätta; dock
äger rätten med hänsyn till felets
eller försummelsens lindriga beskaffenhet,
skadans storlek eller omständigheterna
i övrigt nedsätta ersättningen
efter ty skäligt prövas.

Om tillträde av och utevaro från
tjänsten samt om medtagande
av gods.

51 §.

Sjöman skall inställa sig till tjänstgöring
ombord å därför bestämd tid.
Han må därefter icke utan tillstånd
gå från skeppsbord.

Under fartygs uppehåll i hamn eller
eljest å säker ankarplats må sjöman
icke vägras tillstånd att under
fritid gå i land, såvida ej sjömannens
kvarstannande ombord är av behovet
påkallat med hänsyn till fartygets,
lastens eller de ombordvarandes säkerhet,
fullgörandet av nödvändig
skeppstjänst eller fartygets förestående
avresa eller förhalning.

Om allmänna skyldigheter i
tjänsten.

49 §.

Befälhavaren och envar annan
överordnad skall bemöta sina underordnade
med välvilja och hovsamhet.

Envar skall uppföra sig skickligt,
nyktert och fridsamt, med hövlighet
bemöta överordnad samt noggrant
iakttaga allt, som för bevarande av
ordning och skick ombord föreskrives.
Då sjöman mottager en order,
skall han genom tydligt och lämpligt
svar utmärka, att han uppfattat den.

50 §.

Sjöman skall noggrant efterkomma
förmans order angående tjänsten,
sorgfälligt vårda fartyg och gods
samt i övrigt med omsorg och nit
fullgöra sina åligganden.

Skada, som uppkommer genom
sjömans fel eller försummelse i
tjänsten, är han pliktig att ersätta;
dock äger rätten med hänsyn till felets
eller försummelsens lindriga beskaffenhet,
skadans storlek eller omständigheterna
i övrigt nedsätta ersättningen
efter ty skäligt prövas.

Om tillträde av och utevaro från
tjänsten samt om medtagande
av gods.

51 §.

Sjöman skall inställa sig till tjänstgöring
ombord å därför bestämd tid.

Under fartygs uppehåll i hamn eller
eljest å säker ankarplats har sjöman
rätt att under fritid gå i land,
såvida ej sjömannens kvarstannande
ombord är av behovet påkallat med
hänsyn till fartygets, lastens eller de
ombordvarandes säkerhet, fullgörandet
av nödvändig skeppstjänst eller
fartygets förestående avresa eller förhalning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

(Gällande lag:)

Under dylikt uppehåll skall sjöman,
på därom av honom gjord
framställning, beredas tillfälle att för
egna angelägenheters ordnande en
gång i månaden å dag då affärs- och
expeditionslokaler hållas öppna vistas
i land under tiden efter klockan
12, eller under annan tid varom överenskommelse
träffats, överstiger icke
fartygets oavbrutna uppehåll fyrtioåtta
timmar, må dock sådant landlov
kunna påfordras allenast såvida fartygets
avgång ej därigenom fördröj es.

Där så lämpligen kan ske, äger
sjömannen rätt att i fall som avses
i andra och tredje styckena kostnadsfritt
anlita fartygets båtar för att
komma i land.

Varder sjöman hindrad att i rätt
tid komma ombord, åligger honom
att utan dröjsmål underrätta befälhavaren.

52 §.

Underlåter sjöman, som påmönstrats
å fartyg, att i rätt tid tillträda
tjänsten, eller går han i land utan
tillstånd, eller kommer han icke tillbaka
i rätt tid efter att hava varit i
land, äger befälhavaren, såvida fartyget
eljest icke har tillräcklig besättning,
rätt att för hans inställande i
tjänsten anlita vederbörande polismyndighet.

53 §.

Rymmer sjöman, äger befälhavaren
på lämpligt sätt försälja hans
ombord kvarlämnade tillhörigheter.

Åtgå försäljningssumman och innestående
hyran icke till täckande av

(Kungl. Maj:ts förslag:)

Under sådant uppehåll skall sjöman
på därom av honom gjord framställning
beredas tillfälle att för egna
angelägenheters ordnande en gång
i månaden å dag då affärs- och expeditionslokaler
hållas öppna vistas i
land under tiden efter klockan 12
eller under annan tid varom överenskommelse
träffats. Överstiger icke
fartygets oavbrutna uppehåll fyrtioåtta
timmar, må dock sådant landlov
kunna påfordras allenast såvida
fartygets avgång ej därigenom fördröjes.

I den mån så lämpligen kan ske
med hänsyn till kostnaderna och övriga
omständigheter, skall befälhavaren
utan kostnad för besättningen
anordna sådan båtförbindelse, att besättningen
kan utnyttja sin rätt att
i fall, varom i andra och tredje styckena
förmäles, vistas i land.

Blir sjöman hindrad att i rätt tid
komma ombord, åligger honom att
utan dröjsmål underrätta befälhavaren.

52 §.

Underlåter sjöman, som påmönstrats
å fartyg, att i rätt tid tillträda
tjänsten eller går han i land utan
att vara berättigad därtill eller kommer
han icke tillbaka i rätt tid efter
att hava varit i land, äger befälhavaren,
såvida fartyget eljest icke har
tillräcklig besättning, rätt att för
hans inställande i tjänsten anlita vederbörande
polismyndighet.

Vad nu stadgats gäller cj fartyg i
inrikes fart.

53 §.

Egendom, som sjöman vid tjänsteförhållandets
upphörande kvarlämnar
ombord, skall förvaras för hans
räkning. För gäld, som sjömannen
ådragit sig i tjänsten, äger redaren
av egendomen innehålla så mycket
som svarar mot gälden, till dess sjömannen
gör rätt för sig eller ställer
säkerhet.

I den mån egendomen med hänsyn
till sin beskaffenhet, kostnaderna el -

Kungl. Maj:ts proposition nr 1/0.

(Gällande lag:) (Kungl. Maj:ts förslag:)

redarens ersättningsanspråk, äger
sjömannen sist inom ett år efter rymningen
utfå vad som återstår; framställer
han ej begäran därom inom
nämnda tid, skola medlen av redaren
insändas till kommerskollegium
och användas på sätt i 69 § sägs.

54 §.

Förnödenheter för personligt bruk
äger sjöman medtaga i skälig omfattning,
så framt de ej kunna utsätta
fartyg eller last för äventyr eller vålla
oordning ombord. Utan befälhavarens
tillstånd må han ej medtaga
handelsvaror för egen eller annans
räkning.

För olovligen medtaget gods är sjömannen
pliktig att erlägga frakt; vållas
skada, skall jämväl denna ersättas.

Finnes anledning antaga, att något
olovligen medtagits ombord, äger befälhavaren
låta undersöka besättningens
gömmor. Vad olovligen medtagits
må befälhavaren taga i förvar,
låta föra i land eller, om så är nödvändigt,
kasta över bord.

Om skeppsarbetet, kosthållet och
hälsovårds förhållandena.

55 §.

Vid skeppsarbetets anordnande
skall hänsyn tagas till envars ställning
i tjänsten.

Den, som har ledningen av arbetet,
är pliktig tillse, att nödiga anordningar
till skydd mot olycksfall och
ohälsa finnas vidtagna i enlighet med
gällande föreskrifter.

ler övriga omständigheter icke utan
olägenhet kan förvaras, må den säljas
på lämpligt sätt. Försäljning må
ock ske, där sjömannen icke inom
ett år från det tjänsteförhållandet
upphörde hos redaren begärt att återfå
egendomen. Har sjömannen rymt,
skall redaren efter utgången av
nämnda tid insända försäljningssumman
samt innestående lön till
kommerskollegium att användas på
sätt i 69 § sägs.

54 §.

Förnödenheter för personligt bruk
äger sjöman medtaga i skälig omfattning,
såframt de ej kunna utsätta
fartyg eller last för äventyr eller vålla
oordning ombord. Utan befälhavarens
tillstånd må han ej medtaga
handelsvaror för egen eller annans
räkning.

Har gods olovligen medtagits, är
sjömannen pliktig att erlägga frakt
samt, om skada vållas, ersättning enligt
vad i 50 § andra stycket sägs.

Finnes anledning antaga, att något
olovligen medtagits ombord, äger befälhavaren
låta i vittnens närvaro
undersöka besättningens gömmor.
Vad olovligen medtagits må befälhavaren
taga i förvar, låta föra i land
eller, om så är nödvändigt, kasta
över bord.

Om skeppsarbetet, kosten och hälsovårdsförhållandena.

55 §.

Vid skeppsarbetets anordnande
skall hänsyn tagas till envars ställning
i tjänsten samt, såvitt möjligt,
jämväl till hans fortsatta utbildning.

Den, som har ledningen av arbetet,
är pliktig tillse, att nödiga anordningar
till skydd mot olycksfall och
ohälsa finnas vidtagna i enlighet med
gällande föreskrifter.

Sjöman är pliktig att använda förefintliga
skyddsanordningar samt i
övrigt iakttaga tillbörlig försiktighet
och. i vad på honom ankommer, medverka
till förekommande av ohälsa
och olycksfall.

Kungl. Maj:Is proposition nr 170.

(Gällande lag:)

56 §.

Om arbetstiden å fartyg och om
semester gäller vad därom är särskilt
stadgat.

Å fartyg, för vilket sådan lag icke
gäller, må besättningen ej å söndagar
eller här i riket brukliga helgdagar
åläggas arbete, som kan tåla uppskov.

Envar av besättningen, som så önskar,
bör såvitt möjligt beredas tillfälle
till bön och gudstjänst å sönoch
helgdagar.

(Jfr 10 § fjärde stycket.)

57 §.

Befälhavaren skall tillse, att besättningen
erhåller god och tillräcklig
kost i enlighet med föreskrifter, som
Konungen meddelar.

Finner befälhavaren under resa
nödvändigt att nedsätta kosten, äger
besättningen därför undfå skälig ersättning.

Befälhavaren äger att med avseende
å klimat och hälsoförhållandcn föreskriva
lämplig omväxling i kosten,
dock må besättningens rätt icke därigenom
inskränkas.

Äger utvikt av proviant rum, må
befälhavare ej förvägra besättningen
att kontrollera vikten.

Befälhavaren må icke övertaga besättningens
kosthåll på entreprenad.

(Kungl. Maj.ts förslag:)

56 §.

Om arbetstiden å fartyg och om
semester gäller vad därom är särskilt
stadgat.

Å fartyg, för vilket lag om arbetstid
icke gäller, må besättningen ej å
söndagar eller här i riket brukliga
helgdagar åläggas arbete, som kan
tåla uppskov.

Envar av besättningen, som så önskar,
bör såvitt möjligt beredas tillfälle
till bön och gudstjänst å sönoch
helgdagar.

57 §.

Sjöman under sexton år må ej under
tiden mellan klockan 20 och
klockan 8 användas till arbete i vidare
mån än att han under nämnda
tid erhåller en sammanhängande vilotid
av minst nio timmar.

Vad nu sagts utgör dock ej hinder
för minderårigs nyttjande till skeppstjänst,
därest detta ovillkorligen erfordras
med hänsyn till hotande fara
för fartyg, liv eller gods eller för
lämnande av hjälp, varom i 34 a,
223 eller 223 a § sjölagen sägs.

Från stadgandet i första stycket
äger Konungen eller den myndighet,
åt vilken Konungen det uppdrager,
medgiva undantag, såvitt angår fartyg
med en bruttodräklighet understigande
500 registerton.

58 §.

Befälhavaren skall tillse, att besättningen
erhåller god och tillräcklig
kost i enlighet med föreskrifter, som
Konungen meddelar.

Finner befälhavaren under resa
nödvändigt att nedsätta kosten, äger
besättningen därför undfå skälig ersättning.

Befälhavaren må icke övertaga Besättningens
kosthåll på entreprenad.

Kangl. Maj:ts proposition nr 170.

(Gällande lag:)

58 §.

Befälhavaren skall hava tillsyn å
hälsovården, bostäderna och renligheten
ombord samt tillse, att de föreskrifter,
som härutinnan meddelas,
noggrant iakttagas.

Om rätt att påkalla syn å fartyget.

59 §.

Gör mer än halva antalet av besättningen
hos befälhavaren framställning
om syn för utrönande av
något av de i 38 § omförmälda förhållanden,
eller gör förste maskinisten
sådan framställning i fråga om
de delar av fartyget med tillbehör
och utrustning, som stå under hans
tillsyn, åligger det befälhavaren att
anhålla om förrättande av syn, inom
riket hos vederbörande tillsynsmyndighet
och utom riket hos svensk
konsul; finnes icke svensk konsul på
platsen, skall befälhavaren göra ansökning
om syn hos närmast varande
svenske konsul eller ock hos vederbörande
myndighet på orten begära
förordnande för besiktningsmän
att förrätta syn.

Göres hos befälhavaren framställning
om syn först efter det lastning
påbörjats och måste last lossas för
att synen skall kunna äga rum, är
befälhavaren icke pliktig att efterkomma
framställningen, med mindre
någon styrman eller maskinist deltager
i framställningen eller den göres
av förste maskinisten i vad avser
hans verksamhetsområde.

Befinnes vid anställd syn, att skälig
anledning till klagan saknats, skola
de, som begärt synen, ersätta därigenom
orsakad kostnad och förlust.

När syn enligt denna paragraf hållits
utom riket, skall vederbörande
konsul, om han haft befattning med
synen, men eljest befälhavaren ofördröjligen
insända rapport därom till
kommers kollegium.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

59 §.

Befälhavaren skall hava tillsyn å
hälsovården, bostäderna och renligheten
ombord samt tillse, att de föreskrifter,
som härutinnan meddelas,
noggrant iakttagas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

(Gällande lag:)

Om tvångsmedel.

60 §.

När det prövas erforderligt för
upprätthållande av ordning och skick
ombord, äger befälhavaren eller, vid
hans frånvaro eller förfall, den som
i hans ställe förer befälet, medelst
tvång skaffa sig lydnad. Är fartyget
statt i fara eller utbryter myteri omhord
eller eljest när nöden kräver, är
han berättigad att bruka varje medel,
som är nödvändigt för framtvingande
av lydnad eller återställande
av ordningen; och åligger det envar
av besättningen att i ty fall, jämväl
utan särskild anmaning, lämna
befälhavaren nödigt bistånd.

Får den, som vägrade lydnad, skada,
vare gärningsmannen saklös, där
ej prövas, att större våld brukats än
nöden krävde.

61 §.

Begår någon av besättningen, när
fartyget icke befinner sig i svensk
hamn, brott av den art, att svårare
straff än fängelse därå kan följa, är
befälhavaren, där icke brottet av ortens
myndighet beivras, pliktig att,
så snart ske kan, med den brottslige
hälla förhör, som i 6å § sägs.

Befälhavaren skall tillse, att den
brottslige icke lämnar fartyget, och
äger för sådant ändamål, där det prövas
nödigt, hålla honom i fängsligt
förvar ombord till dess han kan överlämnas
till svensk konsul eller till
polismyndighet här i riket; befälhavaren
är dock ansvarig, att den
brottslige ej behandlas strängare än
nödigt är.

4 KAP.

Om disciplinstraff.

62 §.

Befälhavaren äger ålägga sjöman
bestraffning genom mistning av hyra
för en till och med sju dagar:

(Kungl. Maj.ts förslag:)

Om tvångsmedel.

60 §.

När det prövas erforderligt för
upprätthållande av ordning och skick
ombord, äger befälhavaren eller, vid
hans frånvaro eller vid förfall för
honom, den som i hans ställe förer
befälet medelst tvång skaffa sig lydnad.
Är fartyget statt i fara eller utbryter
myteri ombord eller eljest när
nöden kräver, är han berättigad att
bruka varje medel, som är nödvändigt
för framtvingande av lydnad eller
återställande av ordningen; och
åligger det envar av besättningen att
i ty fall, jämväl utan särskild anmaning,
lämna befälhavaren nödigt bistånd.

Får den, som vägrade lydnad, skada,
är gärningsmannen saklös, där
ej prövas, att större våld brukats än
nöden krävde.

61 §.

Begår någon av besättningen, när
fartyget icke befinner sig i svensk
hamn, brott av den art, att svårare
straff än fängelse därå kan följa, är
befälhavaren, där icke brottet av ortens
myndighet beivras, pliktig tillse,
att så snart ske kan med den
brottslige hålles förhör enligt bestämmelserna
i 6å §.

Befälhavaren skall tillse, att den
brottslige icke lämnar fartyget, och
äger för sådant ändamål, där det
prövas nödigt, hålla honom i fängsligt
förvar ombord till dess han kan
överlämnas till svensk konsul eller
till polismyndighet här i riket; befälhavaren
är dock ansvarig, att den
brottslige ej behandlas strängare än
nödigt är.

4 KAP.

Om disciplinbot.

62 §.

Disciplinbot, innebärande mistning
av lön för högst sju dagar, må åläggas
sjöman i följande fall:

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

(Gällande lag:) (Kungl. Maj:ts förslag:)

1. om han underlåter att i rätt tid
tillträda tjänsten, eller om lian utan
tillstånd går i land, eller om han icke
kommer tillbaka i rätt tid efter att
hava varit i land;

2. om han försummar att anmäla
förfall, som hindrar honom att i rätt
tid komma ombord;

3. om han genom försummelse i
tjänsten åstadkommer skada eller
fara;

4. om han är berusad i tjänsten;

5. om han förslösar eller eljest på
otillbörligt sätt behandlar proviant;

6. om han låter obehörig person
hålla sig dold ombord, eller om han
oaktat förbud låter någon komma
ombord;

7. om han olovligen skaffar ombord
rusdrycker eller annat, som kan
föranleda oordning eller äventyr, eller
om han olovligen förer sina tillhörigheter
från bord;

8. om han uppför sig oskickligt
mot överordnad eller underlåter att
hörsamma förmans befallningar angående
tjänsten; eller

9. om han ombord eller eljest i
tjänsten yppar gräl eller annan ofred
eller annorledes bryter mot ordning
och skick.

Bestraffning, som nu sagts, må
dock ej åläggas å fartyg, som nyttjas
i inrikes fart eller i fart i Öresund.

63 §.

Bestraffning må ej åläggas tidigare
än tolv timmar eller senare än sju
dagar efter det förseelsen begicks, såvida
ej särskild anledning till annat
förekommer.

64 §.

Innan bestraffning ålägges, skall utredning
om förseelsen och de närmare
omständigheterna därvid ske vid
förhör. Förhöret hålles av befälhavaren
i närvaro av två gode män, som
befälhavaren utser bland de mest erfarna.
Såvitt möjligt skall en av dem

1. om han underlåter att i rätt hd
tillträda tjänsten eller utan att vara
därtill berättigad går i land eller icke
kommer tillbaka i rätt tid efter att
hava varit i land;

2. om han försummar att anmäla
förfall, som hindrar honom att i rätt
tid komma ombord;

3. om han genom försummelse i
tjänsten åstadkommer skada eller
fara;

4. om han är berusad i tjänsten;

5. om han förslösar eller eljest på
otillbörligt sätt behandlar proviant;

6. om han låter obehörig person
hålla sig dold ombord eller oaktat
förbud låter någon komma ombord;

7. om han olovligen skaffar ombord
rusdrycker eller annat, som kan
föranleda oordning eller äventyr, eller
om han olovligen förer sina tillhörigheter
från bord;

8. om han uppför sig oskickligt
mot överordnad eller underlåter att
hörsamma förmans order angående
tjänsten; eller

9. om han ombord eller eljest i
tjänsten yppar gräl eller annan ofred
eller annorledes bryter mot ordning
och skick.

Disciplinbot må dock ej åläggas å
fartyg, som nyttjas i inrikes fart eller
i fart i Öresund.

63 §.

Disciplinbot må ej åläggas tidigare
än tjugufgra timmar eller senare än
sju dagar efter det förseelsen begicks,
såvida ej särskild anledning
till annat förekommer.

64 §.

Fråga om åläggande av disciplinbot
skall prövas av en disciplinnämnd
bestående av befälhavaren såsom
ordförande samt två av denne
för varje särskilt fall utsedda ledamöter.
Nämnden sammankallas av
befälhavaren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

(Gällande lag:)

vara styrman eller maskinist och den
andra tillhöra manskapet; är den,
som skall förhöras, själv styrman eller
maskinist, skola dock om möjligt
båda gode männen tillhöra befälet.

Under förhöret höras sjömannen
och de personer, som antagas kunna
lämna upplysning i saken. Såväl sjömannen
som gode männen äga få
frågor framställda angående sådant,
som kan bidraga till sakens utredning.
Avgivna förklaringar, så otk
det beslut, befälhavaren träffar, införas
i skeppsdagboken och uppläsas
för sjömannen och gode männen.
Riktigheten av det antecknade bestyrkes
av befälhavaren och gode
männen genom deras underskrifter,
och äga gode männen därvid foga de
erinringar, vartill förhöret kan giva
anledning.

Har befälhavaren icke iakttagit
vad sålunda är föreskrivet rörande
formerna för förhöret, vare beslut
om bestraffning utan verkan.

Vill sjöman enligt vad nedan sägs
klaga över befälhavarens beslut, vare
han berättigad erhålla avskrift av
det vid förhöret antecknade och av
beslutet.

05 §.

Bestraffningen skall lämpas efter
förseelsens mer eller mindre svåra

(Kungl. Maj:ts förslag:)

Angår saken sjöman, som tillhör
befälsgraden eller är föreståndare
för ekonomiavdelningen eller radiotelegrafist,
skola de båda ledamöterna
såvitt möjligt vara maskinchefen
och den främste av styrmännen eller
annan av befälsgraden. Rör saken annan
sjöman, skola om möjligt den
ene ledamoten tillhöra manskapsgraden
och företrädesvis vara en av
manskapet utsedd förtroendeman
samt den andre vara antingen maskinchefen,
den främste av styrmännen
eller föreståndaren för ekonomiavdelningen,
allteftersom sjömannen
tillhör maskin-, däcks- eller ekonomipersonalen.

Såsom nämndens beslut gäller den
mening varom flertalet i nämnden
enar sig eller, om alla tre äro av olika
mening, den som är för sjömannen
näst lindrigast.

Innan nämnden fattar beslut, skola
sjömannen och de personer, som antagas
kunna lämna upplysning i saken,
höras inför nämnden. Vid förhöret
äger sjömannen få frågor framställda
angående sådant som kan bidraga
till sakens utredning. Avgivna
förklaringar samt nämndens beslut
införas i skeppsdagboken och
uppläsas. Jämväl från beslutet avvikande
mening antecknas i skeppsdagboken.
Riktigheten av det antecknade
bestyrkes av ordföranden och
ledamöterna genom deras underskrifter.

Har vad sålunda är föreskrivet om
handläggningen av disciplinärende
icke iakttagits, är beslut om disciplinbot
utan verkan.

På begäran äger sjömannen erhålla
avskrift av det vid förhöret antecknade
och av beslutet.

65 §.

Disciplinbot skall lämpas efter
förseelsens mer eller mindre svåra

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

(Gällande lag:)

Befälhavaren äger ej vid domstol
åtala eller till åtal angiva förseelse,
för vilken han ålagt bestraffning,
med mindre han i beslutet om straffets
åläggande gjort uttryckligt förbehåll
därom.

66 §.

Befälhavaren äger, när skäl därtill
äro, före sjömans avgång från tjänsten
helt eller delvis efterskänka
straffet.

Beslut om straffets efterskänkande
skall införas i skeppsdagboken
samt underskrivas av befälhavaren
och två vittnen; sker det ej, vare
beslutet utan verkan.

67 §.

Nöjes ej sjöman åt beslut, varigenom
befälhavaren ålagt honom bestraffning,
äger han begära prövning
av beslutet antingen vid avmönstringen
av den mönstringsförrättare,
som verkställer denna, eller ock före
avmönstringen av mönstringsförrättaren
i första hamn under resan, där
sådan finnes och där fartyget väntas
ligga minst två dagar. Mönstringsförrättaren
undersöke, huruvida bestraffningen
må anses vara laglig
och skälig, samt meddele däröver beslut.
Beslutet skall införas i skeppsdagboken,
och avskrift därav skall
på begäran meddelas sjömannen.

Har prövning av befälhavarens beslut
ej skett i den ordning, nu är
stadgad, äger sjömannen utföra sin
talan vid domstol här i riket inom
ett år efter avmönstringen eller, om
avmönstring ej ägt rum, efter det han
lämnat tjänsten.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

beskaffenhet, de omständigheter, varunder
förseelsen begåtts, samt den
felandes tidigare uppförande. Finnes
förseelsen vara ringa och är anledning
att antaga, att den felande
skall låta sig rättas allenast genom
varning, bör disciplinbot icke åläggas,
Befälhavaren äger ej till åtal angiva
förseelse, som varit föremål för
disciplinnämnds prövning, med mindre
han i anslutning till nämndens
beslut gjort uttryckligt förbehåll
därom.

66 §.

Befälhavaren äger, när skäl därtill
äro, före sjömans avgång från tjänsten
helt eller delvis efterskänka
ålagd disciplinbot. Beslut härom
skall införas i skeppsdagboken samt
underskrivas av befälhavaren och två
vittnen; sker det ej, år beslutet utan
verkan.

67 §.

Är sjöman missnöjd med disciplinnämnds
beslut, äger han begära
prövning av beslutet antingen vid
avmönstringen av den mönstringsförrättare,
som verkställer denna,
eller ock före avmönstringen av
mönstringsförrättaren i första hamn
under resan, där sådan finnes och
där fartyget väntas ligga minst två
dagar. Mönstringsförrättaren skall
undersöka, huruvida disciplinboten
må anses vara laglig och skälig, samt
däröver meddela beslut. Beslutet skall
införas i skeppsdagboken, och avskrift
därav skall på begäran meddelas
sjömannen.

Har prövning av disciplinnämnds
beslut ej skett i den ordning nu är
stadgad, äger sjömannen utföra sin
talan vid domstol här i riket inom
ett år efter avmönstringen eller, om
avmönstring ej ägt rum, efter det
han lämnat tjänsten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

(Gällande lag:)

68 §.

Är i fall, som i 67 § första stycket
sägs, befälhavaren eller sjömannen
missnöjd med mönstringsförrättarens
beslut, äger han, om beslutet meddelats
av mönstringsförrättare i stad,
där rådstuvurätt finnes, hos rådstuvurättens
ordförande begära prövning
av beslutet. Har beslutet meddelats
av mönstringsförrättare utom
riket eller här i riket å ort, där rådstuvurätt
ej finnes, må sådan begäran
göras hos rådstuvurättens ordförande
vid fartygets ankomst till
första hamn, där rådstuvurätt finnes
och där fartyget väntas ligga minst
två dagar. Begäran, som nu sagts,
skall göras så snart ske kan och i
god tid före fartygets avgång. Prövningen
skall företagas av rådstuvurättens
ordförande eller annan lagfaren
ledamot av rätten, som rätten
för ändamålet förordnar.

Då prövning, som här avses, påkallats,
inkalie domaren ofördröjligen
befälhavaren och sjömannen samt
övriga personer, som antagas kunna
lämna upplysning i saken, därvid befälhavaren
skall förständigas att förete
skeppsdagboken; finnes mönstringsförrättaren
på platsen, må jämväl
denne inkallas. Den, som ej hörsammar
kallelsen, må dömas till böter
och vid vite, som tillika må utdömas,
åläggas att iakttaga inställelse.
Sedan domaren hört klaganden
och de övriga, vilkas hörande han
finner nödigt, meddele han utan uppskov
beslut i saken. Beslutet skall
införas i skeppsdagboken. Talan mot
beslutet må ej föras.

Finner domaren till följd av fartygets
avgång från orten sig icke
kunna avgöra saken, äger han avskriva
densamma från vidare handläggning.

Har prövning av mönstringsförrättarens
beslut ej skett i den ordning,
nu är stadgad, vare om befälhavarens
och sjömannens rätt att klandra
beslutet vid domstol här i riket
lag, som i 07 § andra stycket sägs.

(Kungl. Maj.ts förslag:)

68 §.

Är i fall, som i 67 § första stycket
sägs, befälhavaren eller sjömannen
missnöjd med mönstringsförrättarens
beslut, äger han, om beslutet meddelats
av mönstringsförrättare i stad,
där rådhusrätt finnes, hos denna
rådhusrätt begära prövning av beslutet.
Har beslutet meddelats av
mönstringsförrättare utom riket eller
här i riket å ort, där rådhusrätt ej
finnes, må sådan begäran göras hos
rådhusrätten vid fartygets ankomst
till första hamn, där rådhusrätt finnes
och där fartyget väntas ligga
minst två dagar. Begäran, som nu
sagts, skall göras så snart ske kan
och i god tid före fartygets avgång.
Vid prövningen skall rådhusrätten
hava den sammansättning som i rättegångsbalken
är i allmänhet föreskriven
för domförhet vid huvudförhandling.

Då prövning som här avses påkallats,
skall rätten ofördröj ligen in kalla
disciplinnämnden och sjömannen
samt övriga personer, som antagas
kunna lämna upplysning i saken,
därvid befälhavaren skall förständigas
att förete skeppsdagboken; finnes
mönstringsförrättaren på platsen, må
jämväl denne inkallas. Den som ej
hörsammar kallelsen må dömas till
böter, ej överstigande trehundra kronor,
och vid vite åläggas att iakttaga
inställelse. Sedan rätten hört klaganden
och de övriga, vilkas hörande
rätten finner nödigt, skall den utan
uppskov meddela beslut i saken. Beslutet
skall införas i skeppsdagboken.
Talan mot beslutet må ej föras.

Finner rätten till följd av fartygets
avgång från orten sig icke kunna
avgöra saken, äger den avskriva saken
från vidare handläggning.

Har prövning av mönstringsförrättarens
beslut ej skett i den ordning
nu är stadgad, gäller om befälhavarens
och sjömannens rätt att klandra
beslutet vid domstol här i riket vad
i 67 § andra stycket sägs.

,‘S IS i han g till riksdagens protokoll It) Öl. t samt. Nr 170.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1/0.

(Gällande lag:)

69 §.

Hyra, som på grund av bestraffning
frångått sjöman, skall befälhavaren
vid sjömannens avmönstring
överlämna till mönstringsförrättaren
mot kvitto, som tecknas i eller fogas
vid skeppsdagboken; äger avmönstring
ej rum, skall redovisning ske
till ombudsmannen vid sjömanshuset
i första svenska hamn, som fartyget
anlöper, efter det sjömannen
lämnat tjänsten. Därvid skall tillika
överlämnas avskrift av beslutet angående
bestraffningen, så ock vad vid
förhöret jämlikt 64 § antecknats.
Medlen jämte avskriften skola insändas
till kommerskollegium.

Hyresmedel, som nu sagts, skola
användas till understöd åt sjömän
och deras anhöriga enligt föreskrifter,
som Konungen meddelar.

5 KAP.

Om personer ombord, som icke tillhöra
den egentliga besättningen.

70 §.

Beträffande de å fartyg anställda
personer, som äro antagna av redaren
eller befälhavaren men icke tillhöra
den egentliga besättningen, skall
vad i denna lag är stadgat för sjöman
äga motsvarande tillämpning.

71 §.

Med avseende å de ombord anställda
personer, som icke äro antagna
av redaren eller befälhavaren, skall
vad i 10, 26 och 27 §§, 28 § tredje
stycket samt 29, 31, 49, 50, 54, 57, 58,
60 och 61 §§ är stadgat äga motsvarande
tillämpning.

De äro pliktiga att efter förmåga
förrätta det arbete, som befälhavaren
för fartygets säkerhet finner nödigt
att ålägga dem.

(Kungl. Maj.ts förslag:)

69 §.

Lön, som på grund av disciplinbots
åläggande frångått sjöman,
skall befälhavaren vid sjömannens
avmönstring överlämna till mönstringsförrättaren
mot kvitto, som
tecknas i eller fogas vid skeppsdagboken;
äger avmönstring ej rum,
skall redovisning ske till ombudsmannen
vid sjömanshuset i första
svenska hamn, som fartyget anlöper,
efter det sjömannen lämnat tjänsten.
Därvid skall tillika överlämnas avskrift
av disciplinnämndens beslut,
så ock vad vid förhöret jämlikt 64 §
antecknats. Medlen jämte avskriften
skola insändas till kommerskollegium.

Lönemedel, som nu sagts, skola användas
till understöd åt sjömän och
deras anhöriga enligt föreskrifter,
som Konungen meddelar.

5 KAP.

Om personer ombord, som icke tillhöra
den egentliga besättningen.

70 §.

Beträffande de å fartyg anställda
personer, som äro antagna av redaren
eller befälhavaren men icke tillhöra
den egentliga besättningen, skall vad
i denna lag är stadgat för sjöman
äga motsvarande tillämpning.

71 §•

Med avseende å de ombord anställda
personer, som icke äro antagna
av redaren eller befälhavaren, skall
vad i 10 och 27 §§, 28 § fjärde stycket,
29 §, 31 § andra stycket, 49, 50,
54 samt 57—61 §§ är stadgat äga motsvarande
tillämpning.

De äro pliktiga att efter förmåga
förrätta det arbete, som befälhavaren
för fartygets säkerhet finner nödigt
att ålägga dem.

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

(Gällande lag:)

72 §.

Å sjömän, som hemsändas genom
försorg av konsul enligt vad i sjölagen
stadgas, skola de i 71 § första
stycket omförmälda stadgandena äga
motsvarande tillämpning.

Där så påkallas, äro de pliktiga
att, mot skälig gottgörelse, efter förmåga
biträda vid skeppstjänsten,
därvid nödig hänsyn skall tagas till
envars tidigare tjänsteställning.

6 KAP.

Ansvarsbestämmelser,

73 §.

Befälhavare eller den, som är satt
i befälhavares ställe, straffes med böter: 1.

om han i strid mot stadgande i
10 § använder någon i skeppstjånst;

2. om han vägrar förse den, som
antagits, med motbok;

3. om han åsidosätter skyldighet,
som enligt denna lag åligger honom
mot sjuk eller skadad person eller
till undanröjande av smittfara för de
ombordvarande;

4. om han underlåter att iakttaga
vad i denna lag stadgas om hållande
av förhör, innan någon avskedas;

5. om han underlåter i fall, som
43 § omförmäler, att ställa sig till
efterrättelse mönstringsförrättares eller
konsuls beslut;

6. om han vägrar någon utan laga
skäl tillstånd att gå i land enligt bestämmelserna
i 51 §;

7. om han bryter mot vad i denna
lag är föreskrivet om kosthållet; eller 8.

om han underlåter att fullgöra,
vad honom enligt 59 § sista stycket
åligger i fråga om däri omförmäld
rapport.

Lika med befälhavare straffes redare,
där förseelse, varom i 1, 5 el -

(Kungl. Maj.ts förslag:)

72 §.

För sjömän, som av befälhavaren
medtagas enligt vad i 37 § sjölagen
sägs, gäller vad i 71 § är stadgat.

6 KAP.

Ansvarsbestämmelser.

73 §.

Befälhavare eller den, som är satt
i befälhavares ställe, straffes med
dagsböter:

1. om han i strid mot stadgande
i 10 eller 57 § använder minderårig
till arbete;

2. om han vägrar förse den, som
antagits, med avräkningsbok;

3. om han åsidosätter skyldighet,
som enligt denna lag åligger honom
mot sjuk eller skadad person eller
till undanröjande av smittfara för de
ombordvarande;

4. om han underlåter att iakttaga
vad i denna lag stadgas om hållande
av förhör, innan någon avskedas;

5. om han underlåter i fall, som
43 § omförmäler, att ställa sig till
efterrättelse mönstringsförrättares eller
konsuls beslut;

6. om han utan laga skäl vägrar
någon att gå i land eniigt bestämmelserna
i 51 §; eller

7. om han bryter mot vad i denna
lag är föreskrivet om kosthållet.

Lika med befälhavare straffes redare,
där förseelse, varom i 1, 5 eller

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

(Gällande lag:)

ler 7 förmäles, skett med hans vetskap
och vilja.

Har i fall, varom i 1 sägs, användandet
av minderårig skett med den
minderåriges faders eller målsmans
vetskap och vilja, vare jämväl fadern
eller målsmannen förfallen till
böter, högst femtio kronor.

74 §.

Missbrukar befälhavare eller den,
som är satt i befälhavares ställe, den
tvångsrätt eller den rätt att taga någon
å fartyget anställd i förvar eller
den bestraffningsrätt, som tillkommer
honom enligt denna lag, eller behandlar
han någon ombord anställd
med onödig hårdhet, straffes med
böter eller med fängelse i högst sex
månader, där ej gärningen efter allmän
lag bör beläggas med strängare
straff.

Äro omständigheterna synnerligen
försvårande, må han tillika för viss
tid eller för alltid dömas förlustig
sådan rättighet att föra fartyg, för
vars utövande särskilda villkor äro
stadgade. Om sådan påföljd skall
domstolen ofördröj ligen underrätta
kommerskollegium.

75 §.

Underlåter sjöman i avsikt att undandraga
sig tjänsten att inställa sig
ombord, då det honom åligger, eller
avviker han i avsikt, som nu sagts,
olovligen från fartyg, straffes, om
rymningen sker under sådana omständigheter,
att fartyg eller människor
därigenom utsättas för fara, eller
eljest under synnerligen försvårande
omständigheter, med fängelse
i högst ett år eller med böter.

Gör sjöman, som är påmönstrad å
fartyg, sig eljest skyldig till rymning,
dömes till böter.

(Kungl. Maj.ts förslag:)

7 förmäles, skett med hans vetskap
och vilja.

Har minderårig i fall, varom i 1
sägs, använts till arbete, är jämväl
den som har vårdnaden om den minderårige,
där användandet skett med
hans vetskap och vilja, förfallen till
böter, högst femtio kronor.

74 §.

Missbrukar befälhavare eller den,
som är satt i befälhavares ställe, den
tvångsrätt eller den rätt att taga någon
å fartyget anställd i förvar, som
tillkommer honom enligt denna lag,
eller behandlar han någon ombord
anställd med onödig hårdhet, straffes
med dagsböter eller med fängelse i
högst sex månader, där ej gärningen
efter allmän lag bör beläggas med
strängare straff.

(Jfr 76 §.)

75 §.

Åsidosätter ordförande eller annan
ledamot av disciplinnämnd sin skyldighet
att med ovåld och noggrannhet
pröva till nämnden hänskjutet
ärende, straffes med dagsböter eller
fängelse i högst sex månader.

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

(Gällande lag:)

(Jfr 75 §.)

76 §.

Var, som förleder sjöman att rymma
eller med råd eller dåd främjar
rymningen, straffes med böter eller
fängelse i högst ett år.

77 §.

Sätter sig någon å fartyget anställd
upp mot befälhavaren eller den, som
i hans ställe förer befälet, och vägrar
honom lydnad, straffes med böter
eller, där omständigheterna äro synnerligen
försvårande, med fängelse i
högst ett år.

överfaller han med våld eller hot
om våld befälhavaren eller annan förman
i tjänsten eller för att honom
till någon tjänsteåtgärd tvinga eller
därifrån hindra eller för att å honom
för sådan åtgärd hämnas, dömes till
fängelse eller, där omständigheterna
äro synnerligen försvårande, till
straffarbete i högst två år. Äro omständigheterna
synnerligen mildrande,
må till böter dömas.

78 §.

Göra ombord anställda myteri, dömes
anstiftare eller anförare till fängelse
eller till straffarbete i högst två
år och annan deltagare till fängelse
i högst sex månader eller, där omständigheterna
äro synnerligen mildrande,
till böter, övas vid myteriet
våld å person eller egendom, må anstiftare
eller anförare dömas till
straffarbete i högst sex år och an -

(Kungl. Maj:ts förslag:)

76 §.

Underlåter sjöman i avsikt att undandraga
sig tjänsten att inställa sig
ombord, då det honom åligger, eller
avviker han i avsikt, som nu sagts,
olovligen från fartyg, straffes, om
rymningen sker under sådana omständigheter,
att fartyg eller människor
därigenom utsättas för fara,
eller eljest under synnerligen försvårande
omständigheter, med fängelse
i högst ett år eller med dagsböter.

Gör sjöman, som är påmönstrad å
fartyg, sig eljest skyldig till rymning,
dömes till dagsböter.

77 §.

Sätter sig någon å fartyget anställd
upp mot befälhavaren eller den, som
i hans ställe förer befälet, och vägrar
honom lydnad, straffes med dagsböter
eller, där omständigheterna äro
synnerligen försvårande, med fängelse
i högst ett år.

78 §.

Göra ombord anställda myteri, dömes
anstiftare eller anförare till
fängelse eller till straffarbete i högst
två år och annan deltagare till fängelse
i högst sex månader eller, där
omständigheterna äro synnerligen
mildrande, till dagsböter, övas vid
myteriet våld å person eller egendom,
må anstiftare eller anförare dömas
till straffarbete i högst sex år och

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

(Gällande lag:)

nan deltagare till straffarbete i högst
två år.

För våld eller annan brottslig gärning,
som vid myteri begås, varde
ock gärningsmannen straffad, enligt
vad i 4 kap. 1 § strafflagen skils.

79 §.

Är någon å fartyget anställd genom
vårdslöshet eller försummelse i
tjänsten vållande till sjöolycka, straffes
med böter eller med fängelse i
högst ett år, där ej gärningen efter
allmän lag bör beläggas med strängare
straff.

Är den skyldige styrman eller maskinist,
må han, där omständigheterna
äro synnerligen försvårande,
tillika förklaras för viss tid eller för
alltid förlustig rättigheten att i dylik
beställning nyttjas, där för sådan rättighets
utövande särskilda villkor äro
stadgade. Om sådan påföljd skall
domstolen ofördröj ligen underrätta
kommerskollegium.

80 §.

Medtager någon å fartyget anställd
utan befälhavarens tilfstånd gods,
vars förande utsätter fartyg eller last
för äventyr, straffes med böter eller
fängelse i högst sex månader.

81 §.

Den, som mot bättre vetande föranleder
syn, på sätt i 59 § sägs, dömes
till böter eller fängelse i högst
ett år.

82 §.

Har någon å fartyget anställd på
annat sätt, än här ovan är sagt, gjort
sig skyldig till förseelse i tjänsten,
eller har han brutit mot ordning och
skick, straffes med böter.

83 §.

Har den, som begått brottslig handling,
varom i 75—82 §§ förmäles, för
samma handling undergått bestraff -

(Kungl. Maj.ts förslag:)

annan deltagare till straffarbete i
högst två år.

För våld eller annan brottslig gärning,
som vid myteri begås, skall
ock gärningsmannen straffas enligt
vad i 4 kap. 1 och 2 §§ strafflagen
sägs.

79 §.

Är någon å fartyget anställd genom
vårdslöshet eller försummelse i
tjänsten vållande till sjöolycka, straffes
med dagsböter eller med fängelse
i högst ett år, där ej gärningen efter
allmän lag bör beläggas med strängare
straff.

Är den skyldige maskinchef, styrman,
maskinist eller radiotelegraf ist,
må han, där omständigheterna äro
synnerligen försvårande, tillika förklaras
för viss tid eller för alltid förlustig
rättigheten att i dylik beställning
nyttjas, där för sådan rättighets
utövande särskilda villkor äro stadgade.
Om sådan påföljd skall domstolen
ofördröj ligen underrätta kommerskollegium
eller, i fråga om radiotelegrafist,
telegrafstyrelsen.

80 §.

Medtager någon å fartyget anställd
utan befälhavarens tillstånd gods,
vars förande utsätter fartyg eller last
för äventyr, straffes med dagsböter
eller fängelse i högst sex månader.

81 §.

Har någon å fartyget anställd på
annat sätt, än här ovan är sagt, gjort
sig skyldig till förseelse i tjänsten,
eller har han brutit mot ordning och
skick, straffes med dagsböter.

82 §.

Har den, som begått brottslig
handling varom i 76—81 §§ förmäles,
för samma handling ålagts dis -

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

(Gällande lag:)

ning enligt 62 §, skall rätten vid brottets
bedömande därå fästa skäligt
avseende; och må i ty fall, efter omständigheterna,
straffet nedsättas under
vad eljest bort följa å gärningen
eller ock alldeles bortfalla.

84 §.

Brott, som i 73 § 6, 75 §, 76 §,
77 § första stycket, 81 eller 82 § omförmäles,
må ej åtalas av allmän
åklagare, utan att målsägande angivit
brottet till åtal; skall brottet straffas
efter allmän lag, lände till efterrättelse
vad sådan lag stadgar i fråga
om rätt till åtal.

* 85 §.

1 avseende å straff, vartill efter
denna lag dömes, gälle, där ej här
ovan är annorlunda stadgat, vad allmän
lag föreskriver.

7 KAP.

Om laga domstol och rättegång.

86 §.

Rådstuvurätt vare första domstol
i mål, som skall bedömas efter denna
lag.

Att sådant mål i visst fall må upptagas
av häradsrätt är särskilt stadgat.

87 §.

Om rådstuvurätts behörighet att
upptaga tvistemål enligt denna lag
gälle i tillämpliga delar vad angående
laga domstol i tvistemål i allmänhet
är stadgat. Talan må ock väckas vid
rådstuvurätten i den ort där fartyget
finnes. Finnes ej rådstuvurätt å ort,
där svaranden enligt vad sålunda är
föreskrivet må sökas, äge käranden
instämma tvisten Ull den rådstuvurätt,
som är närmast den orten.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

ciplinbot enligt 62 §, skall rätten vid
brottets bedömande därå fästa skäligt
avseende och må i ty fall, efter
omständigheterna, straffet nedsättas
under vad eljest bort följa å gärningen
eller ock alldeles bortfalla.

83 §.

Brott, som i 73 § 6, 76 §, 77 §
första stycket eller 81 § omförmäles,
må ej åtalas av allmän åklagare,
utan att befälhavaren, eller målsägande
angivit brottet till åtal; skall brottet
straffas efter allmän lag, gäller
vad sådan lag stadgar i fråga om rätt
till åtal.

7 KAP.

Om laga domstol och rättegång.

84 §.

Rådhusrätt är första domstol i
mål, som skall bedömas efter denna
lag.

Att sådant mål i visst fall må upptagas
av häradsrätt är särskilt stadgat.

85 §.

Om rådhusrätts behörighet att upptaga
tvistemål enligt denna lag gäller
i tillämpliga delar vad angående laga
domstol i tvistemål i allmänhet är
stadgat. Talan må ock väckas vid
rådhusrätten i den ort där fartyget
finnes. Är ej rådhusrätt å ort, där
svaranden enligt vad sålunda är föreskrivet
må sökas, äger käranden instämma
tvisten till den rådhusrätt,
som är närmast den orten. Finnes ej
behörig domstol efter vad nu är sagt,
må tvisten upptagas av rådhusrätten
i fartygets hemort eller, om där ej
är rådhusrätt, av den rådhusrätt,
som är närmast.

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

(Gällande lag:)

Äro flera redare i ett fartyg, skall
fartygets hemort anses som rederiets
hemvist.

88 §.

(Lagrummet har upphört att gälla
i följd av lag den 20 december 1946.)

89 §.

Om rådstuvurätts behörighet att
upptaga brottmål enligt denna lag
gälle i tillämpliga delar vad angående
laga domstol i brottmål i allmänhet
är stadgat. Finnes ej rådstuvurätt
å ort, vid vars domstol den tilltalade
enligt vad sålunda är föreskrivet har
att svara, må åtal väckas vid den
rådstuvurätt, som är närmast den
orten.

(Jfr 42 §.)

90 §.

Befälhavaren skall tillse, att ett
exemplar av denna lag och av lagen
om semester finnas tillgängliga å
fartyget. Åsidosätter han skyldighet,
som nu sagts, straffes med böter,
högst etthundra kronor.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1923.

(Kungl. Maj.ts förslag:)

Äro flera redare i ett fartyg, skall
fartygets hemort anses som rederiets
hemvist.

86 §.

Om rådhusrätts behörighet att
upptaga brottmål enligt denna lag gäller
i tillämpliga delar vad angående
laga domstol i brottmål i allmänhet
är stadgat. Finnes ej rådhusrätt å
ort, vid vars domstol den tilltalade
enligt vad sålunda är föreskrivet har
att svara, må åtal väckas vid den
rådhusrätt, som är ‘närmast den
orten.

8 KAP.

Särskilda bestämmelser.

87 §.

Konungen äger under förutsättning
av ömsesidighet förordna, att
vad enligt 18, 24, 26, 28, 41 och 42 §§
gäller till förmån för svensk sjöman
skall tillämpas jämväl beträffande
utländsk sjöman.

88 §.

Närmare föreskrifter för de fall,
där i denna lag omförmäld kostnad
skall helt eller delvis bestridas av
statsmedel, meddelas av Konungen.

89 §.

Befälhavaren skall tillse, att ett exemplar
av denna lag och ett av lagen
om semester finnas tillgängliga å fartyget.
Åsidosätter han skyldighet, som
nu sagts, straffes med böter, högst
etthundra kronor.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1953.

Genom denna lag upphäves sjömanslagen
den 15 juni 1922 (nr
270).

Utan hinder av vad i 10 § första
och andra styckena finnes stadgat
må den, som i där omförmäld tjänst

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

(Gällande lag:)

Där i lag eller särskild författning
förekommer hänvisning till lagrum,
som ersatts genom bestämmelse i nya
lagen, skall den bestämmelse i stället
tillämpas.

(Kungl. Maj.ts förslag:)

vid tiden för lagens ikraftträdande
användes i enlighet med äldre lag,
fortfarande användas i samma tjänst.

Där i lag eller författning hänvisas
till lagrum, som ersatts genom bestämmelse
i nya lagen, skall den bestämmelsen
i stället tillämpas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 34, 36, 287 och 295 §§ sjölagen.1

Härigenom förordnas, att 34, 36, 287 och 295 §§ sjölagen skola, 36 och
287 §§ i nedan angivna delar, erhålla följande ändrade lydelse:

(Nuvarande lydelse.)

34 §.

Befälhavaren vare pliktig att till
sådant antal och mot den betalning,
som av Konungen fastställes, till bestämmelseorten
eller annan hamn,
som fartyget under resan skall anlöpa,
medtaga svenskt sjöfolk, vars
hemsändande det åligger konsulerna
att besörja. Konungen äge ock, under
förutsättning av ömsesidighet,
förordna, att samma förbindelse skall
äga rum i avseende å sjöfolk från
annat land.

36 §.

Skeppsdagboken föres av befälhavaren
eller, under hans tillsyn och
ansvar, av styrmannen; maskindagboken
föres, likaledes under befälhavarens
tillsyn och ansvar, av maskinisten.
Anteckningarna i dagboken
skola göras efter tidsföljden, i hamn
för varje dygn och till sjöss för varje
vakt; vad under en vakt förekommer
må tills vidare upptecknas å en
kladd, men det antecknade skall före
dygnets utgång införas i dagboken.

Dagboken skall---—--

(Föreslagen lydelse.)

34 §.

Befälhavaren vare pliktig att till
sådant antal och med rätt till den
gottgörelse, som av Konungen fastställes,
till bestämmelseorten eller
annan hamn, som fartyget under resan
skall anlöpa, medtaga svenskt
sjöfolk, vars hemsändande det åligger
konsulerna att besörja, eller som
äger rätt till fri hemresa jämlikt
26 § sjömanslagen. Utan betalning
vare befälhavaren pliktig medtaga
urna innehållande askan efter avliden
svensk befälhavare eller sjöman,
så ock hans efterlämnade effekter,
såvitt de utan olägenhet kunna medtagas.

Konungen äger under förutsättning
av ömsesidighet förordna, att
förpliktelse som i första stycket sägs
skall gälla jämväl i avseende å befälhavare
eller sjöman från annat
land, hans aska eller efterlämnade
effekter.

36 §.

Skeppsdagboken föres av befälhavaren
eller, under hans tillsyn, av
styrmannen. Maskindagboken föres,
under befälhavarens tillsyn, antingen
av maskinchefen eller, under dennes
tillsyn, av maskinisten. Anteckningarna
i dagboken skola göras efter
tidsföljden, i hamn för varje
dygn och till sjöss för varje vakt;
vad under en vakt förekommer må
tills vidare upptecknas å en kladd,
men det antecknade skall före dygnets
utgång införas i dagboken.

i dagboken.

1 Beträffande 34 och 295 §§, jfr SFS 1922:271.

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

(Nuvarande lydelse.)

287 §.

Försummar befälhavare----

Samma lag vare, där styrman eller
maskinist så förbrutit sig, som i denna
§ sägs.

295 §.

Vägrar befälhavare utan lagligt
hinder att i sådant fall, som i 34 §
omförmäles, å sitt fartyg medtaga
sjöfolk, straffes med böter.

(Föreslagen lydelse.)

287 §.

---fyra år.

Samma lag vare, där maskinchef.
styrman eller maskinist så förbrutit
sig, som i denna § sägs.

295 §.

Vägrar befälhavare utan lagligt
hinder att i sådant fall, som i 34 §
omförmäles, å sitt fartyg medtaga
befälhavare eller sjöman, hans aska
eller efterlämnade effekter, straffes
med böter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1953.

Förslag

till

Lag

om undantag från svensk domstols behörighet såvitt angår vissa
tvister mellan befälhavare och besättning å utländskt fartyg.

Härigenom förordnas som följer.

Konungen äger under förutsättning av ömsesidighet förordna, att tvist mellan
befälhavaren å fartyg med hemort i annat land och besättningen angående
tjänsteförhållandet icke må upptagas vid svensk domstol.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1953.

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
8 februari 1952.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Danielson, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson,
Andersson, Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson,
Lindell.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena samt cheferna
för justitie- och socialdepartementen anmäler chefen för handelsdepartementet,
statsrådet Ericsson, fråga rörande ny sjömanslag och vissa ändringar
i sjölagen m. m. samt anför därvid följande.

Inledning.

Den 23 februari 1864 utfärdades vårt lands första moderna sjölag. Den
utgjorde en sammanfattning av bestämmelser rörande de viktigaste av de
ämnen, som omedelbart hänförde sig till sjöfarten. Bland bestämmelserna
funnos föreskrifter, som avhandlade sjöfolkets anställningsvillkor och tjänsteförhållanden
i övrigt.

1864 års sjölag upphävdes genom sjölagen den 12 juni 1891. Också denna
lag, som tillkom efter samverkan med Danmark och Norge, upptog stadganden
om sjöfolkets arbetsförhållanden. Sjöfolkets sociala ställning blev
genom lagen i åtskilliga hänseenden förbättrad.

Vid tiden för det första världskrigets slut överenskoms mellan Danmark,
Norge och Sverige att samarbetet på sjörättens område skulle återupptagas
för revision av den gällande sjölagstiftningen. Till detta samarbete anslöt
sig sedermera även Finland. Från svensk sida deltog den s. k. sjölagskommittén.
1 Samarbetet ledde bl. a. därtill, att de stadganden i 1891 års sjölag,
som rörde besättningen samt befälhavarens tjänsteavtal och förhållande
till besättningen, utbrötos ur sjölagen och sammanfördes till en särskild lag,
benämnd »sjömanslag». De fyra ländernas sjömanslagar utfärdades, den
svenska år 1922, de danska och norska år 1923 samt den finska år 1924.
Lagarna voro i stort sett överensstämmande. Den nya lagstiftningen innebar
ytterligare framsteg för sjöfolket på det sociala området.

Det är emellertid icke endast det nordiska samarbetet, som utövat inflytande
på sjömanslagen. Det må erinras om att Sverige genom att ansluta
sig till Nationernas förbund inträdde såsom medlem i Internationella arbets -

1 Ordf. häradshövdingen K. Dahlberg, sekr. numera justitierådet .1. Alsén.

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

organisationen i Geneve. Denna organisation har vid olika tillfällen behandlat
frågor angående sjöfolkets arbetsförhållanden och i anslutning därtill
antagit konventioner i ämnet, vilka därefter underställts medlemsstaternas
lagstiftande församlingar. Från svenskt håll har eftersträvats att så långt
möjligt ratificera dessa konventioner. Denna strävan har under årens lopp
lett till en del ändringar i sjömanslagen. Sålunda infördes år 1925 föreskrifter
om minimiålder för eldare och kollämpare ombord å fartygen (prop.
nr 15/1925; r. skr. nr 39) och år 1934 tillkommo regler, som tillförsäkrade
sjöfolket viss ersättning vid arbetslöshet på grund av fartygets förolyckande
(prop. nr 137/1934; r. skr. nr 216). I samband med tillkomsten av 1938 års
sjöarbetstidslag upptogos slutligen bestämmelser om nattvila för minderåriga
sjömän under sexton år (prop. nr 224/1938; r. skr. nr 304).

Från norskt håll framfördes vid slutet av 1930-talet förslag om nordisk
samverkan för att utreda frågan om anslutning till tre av arbetsorganisationen
antagna förslag till konventioner om sjömäns anställningsavtal och
om hemförskaffning av sjömän samt angående redares förpliktelser, då sjöman
drabbas av sjukdom, olycksfall eller döden. Bl. a. i anledning härav
tillkallade dåvarande chefen för justitiedepartementet, med stöd av Kungl.
Maj :ts bemyndigande, genom beslut den 2 april 1938 en särskild utredningsman1
att såsom sakkunnig utreda frågan om Sveriges anslutning till de tre
konventionerna. Efter överläggningar med delegerade från Danmark, Finland
och Norge framlade den sakkunnige (1938 års sjömanslagsutredning)
den 27 april 1939 ett betänkande med förslag till vissa ändringar i sjömanslagen
(SOU 1939: 21). I betänkandet uttalades att ingen av de nordiska delegationerna
ansett sig böra förorda ratifikation av berörda konventioner, men
att delegationerna ändock funnit skäl föreslå ett antal av konventionerna
föranledda ändringar i gällande sjömans- och sjölagar. Ändringarna åsyftade
bl. a. att förbättra sjöfolkets förmåner vid sjukdom och skada, att utsträcka
rätten för svensk sjöman att få ersättning av redaren för förlust
av personliga tillhörigheter ävensom att berättiga svensk sjöman att efter
längre tids tjänstgöring få bidrag av staten och redaren till hemresa från utrikes
ort. Till följd av det andra världskrigets utbrott blev sjömanslagsutredningens
förslag aldrig prövat av statsmakterna. Icke heller i Danmark
eller Finland ledde förslaget till någon åtgärd. I Norge däremot lades förslaget
till grund för lag om ändring i vissa delar av sjömanslagen, vilken
lagändring trädde i kraft den 1 oktober 1939.

Kort tid efter det andra världskrigets slut uppkom ånyo frågan om
ändringar i sjömanslagen. Den 18 januari 1946 tillkallade Kungl. Maj :t utredningsmän
— 7946 års sjömanskommitté — för att verkställa utredning
och avgiva förslag om sjöfolkets levnads- och arbetsförhållanden. Enligt direktiven
skulle därvid även sjömanslagen upptagas till revision. Härom anförde
departementschefen, att utredningen borde skyndsamt överväga, huruvida
det av 1938 års sjömanslagsutredning avgivna förslaget borde, utan att
eventuellt nya förslag till ändringar avvaktades, underställas riksdagens pröv 1

Numera riksmarskalken B. Ekeberg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

ning, ävensom att utredningen beträffande sjömanslagens bestämmelser i
övrigt borde överväga möjligheten att för sjöfolket skapa större trygghet i
anställningen. Vidare framhölls i direktiven, att enighet mellan de nordiska
staterna borde eftersträvas i fråga om ändringar av lagen samt att utredningen
i förekommande fall borde inkomma med förslag till sådana förhandlingar
med övriga nordiska stater, som åsyftade en sådan lösning. Slutligen
uttalades att utredningen borde behandla frågan om Sveriges anslutning
till de förslag till konventioner, vilka kunde komma att antagas av
Internationella arbetsorganisationen vid en blivande konferens i Seattle år
1946, samt utarbeta de förslag till ändringar i svensk lagstiftning, som
kunde erfordras för sådan anslutning eller i samband därmed eljest kunde
anses behövliga.

I november 1948 anmälde sjömanskommittén att skäl ej syntes föreligga
att underställa riksdagen det av 1938 års sjömanslagsutredning avgivna
förslaget separat. I anslutning härtill sade sig kommittén förutsätta, att
åtgärder vidtogos för att få frågan om sjömanslagens revision behandlad i
samråd med övriga nordiska länder, samt att kommittén därefter skulle få
avgiva slutligt förslag till ändringar i sjömanslagen. Med anledning härav
inbjöd den svenska regeringen representanter för Danmark, Finland och
Norge att tillsammans med en svensk delegation1 dryfta frågor, som ägde
samband med sjömanslagens revision. Konferensen hölls i Rättvik under
hösten 1949. Därefter hölls i april 1950 på inbjudan av den danska regeringen
ett möte i Köpenhamn, där slutgiltiga överläggningar i ämnet ägde
rum mellan en representant1 2 för envar av de fyra ländernas regeringar. Vid
detta möte fastslogs inledningsvis att det, med hänsyn till de många ändringsförslag
som framkommit, vore mest ändamålsenligt att utarbeta utkast
till en helt ny sjömanslag; härvid borde dock gällande lags uppställning i
möjligaste mån följas. Vidare rådde enighet därom, att mötet icke skulle
behandla de avsnitt av sjömanslagen, som upptaga ansvarsbestämmelser eller
andra föreskrifter av offentligrättslig karaktär. Vid mötets slut förelåg ett
av de fyra regeringsrepresentanterna utarbetat utkast till ny sjömanslag i
fyra parallelltexter. Utkasten voro i flertalet frågor överensstämmande, men
i en del avseenden hade enighet om en gemensam linje icke uppnåtts.

Sedan det vid mötet i Köpenhamn utarbetade utkastet till ny sjömanslag
jämte en kortfattad redogörelse för de föreslagna ändringarna i maj 1950
överlämnats till mig, blevo utkastet och redogörelsen i september samma
år av mig tillställda sjömanskommittén för att beaktas vid och tjäna såsom
ledning för kommitténs fortsatta arbete med sjömanslagens revision.

Kommittén har sedermera den 10 augusti 1951 avgivit betänkande (SOU
1951: 22) med förslag till

1) ny sjömanslag; samt

2) ändrad lydelse av 34, 36, 287 och 295 §§ sjölagen.

Betänkandet är undertecknat av kommitténs nuvarande ledamöter, nämli -

1 Ordf. f. d. justitierådet E. Sandström.

2 Svensk representant E. Sandström.

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

gen f. d. ordföranden i Landsorganisationen i Sverige A. Lindberg, tillika
ordförande, ombudsmannen i Svenska sjöfolksförbundet E. Berggren, kommerserådet
G. Böös, sjökaptenen D. Forssblad, direktören i Sveriges redareförening
H. F. Reuterskiöld, ordföranden i sjöfolksförbundet, riksdagsmannen
J. Svensson, ordföranden i Svenska maskinbefälsförbundet A. Söre och direktören
i Sveriges fartygsbefälsförening N. H. Åkesson, jämte sekreteraren,
hovrättsassessor A. Lindstedt.

Kommitténs förslag är icke enhälligt. Särskilda yttranden ha på en rad
punkter avgivits av kommittéledamöterna Böös, Forssblad och Reuterskiöld.

över betänkandet ha yttranden avgivits av hovrätten för västra Sverige, socialstyrelsen,
delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet,
medicinalstyrelsen, statskontoret, kommerskollegium, Stockholms rådhusrätt,
Sveriges fartygsbefälsförening, Inrikessjöfartens befälsförening, Sveriges radiotelegrafistförening,
Svenska maskinbefälsförbundet, Svenska sjöfolksförbundet,
Svenska stewartsföreningen, Landsorganisationen i Sverige, Sveriges
redareförening, Kanalflottans rederiförening, Sveriges segelfartygsförening
och Svenska arbetsgivareföreningen. Vid kommerskollegii yttrande ha fogats
utlåtanden från sjömanshusen i riket. Till arbetsgivareföreningens yttrande
ha fogats utlåtanden från sågverksförbundet, Norrlands stuvareförbund och
Stockholms Transport- & Bogseringsaktiebolag. Vidare har chefen för utrikesdepartementets
arvs- och ersättningsbyrå överlämnat en promemoria i ämnet.
Vid denna ha fogats utlåtanden från beskickningarna i Helsingfors, Mexiko
och Rio de Janeiro samt från generalkonsulaten i London, New York och San
Francisco. Skärgårds- och mälarflottornas rederiförening samt Föreningen
Sveriges inrikessjöfart, vilka organisationer erhållit tillfälle att yttra sig över
betänkandet, ha icke inkommit med yttrande.

I anledning av en tillämnad svenskbrittisk konsularkonvention (jfr prop.
nr 169) har ansetts erforderligt att få till stånd bestämmelser, enligt vilka
Konungen under förutsättning av ömsesidighet äger förordna om undantag
från stadgandena om svensk domstols behörighet såvitt avser tvist mellan
befälhavare och besättning på utländskt fartyg angående tjänsteförhållandet.

På grundval av vad som sålunda förekommit ha inom handelsdepartementet
förslag upprättats dels till ny sjömanslag, dels till lag om ändrad lydelse
av 34, 36, 287 och 295 §§ sjölagen och dels till lag om undantag från svensk
domstols behörighet såvitt angår vissa tvister mellan befälhavare och besättning
å utländskt fartyg. Förslagen torde som Bihang få fogas till statsrådsprotokollet
för denna dag.

Allmänna synpunkter.

Sjömanskommitténs betänkande. Kommittén har i sitt förslag inarbetat
de av 1938 års sjömanslagsutredning föreslagna ändringarna. Kommittén
har därvid företagit en del jämkningar, huvudsakligen till sjöfolkets förmån.
Vad angår den i direktiven omnämnda konferensen i Seattle år 1946 må

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

erinras därom, att Internationella arbetsorganisationen då antog förslag
till nio konventioner på sjöfartens område. Av dem beröra två sjömanslagen,
nämligen konventionen (nr 70) angående social trygghet för sjömän samt
konventionen (nr 76) angående hyror, arbetstid och bemanning å fartyg.
Genom proposition nr 321/1947 anhöll Kungl. Maj :t om riksdagens yttrande
angående bl. a. dessa båda konventioner. I skrivelse nr 477 sade sig riksdagen
anse, att med avgörandet av frågan om konventionernas ratificering borde,
såsom i propositionen uttalats, tills vidare anstå. Riksdagen tillfogade
emellertid, att i det fortsatta lagstiftningsarbetet borde eftersträvas att skapa
sådana bestämmelser att konventionerna efter hand skulle kunna ratificeras.
Konventionen nr 76 behandlades ånyo å en konferens, som hölls med
arbetsorganisationen år 1949 i Geneve. Där beslöts att konventionen skulle
ändras i vissa avseenden och i stället antogs en reviderad konvention (nr
93) angående hyror, arbetstid och bemanning. Även denna konvention har
förelagts riksdagen för prövning av ratifikationsfrågan (se prop. nr 207/
1950 och r. skr. 238). Det befanns emellertid, att förutsättningarna för en
svensk ratificering fortfarande icke förelågo.

Beträffande Seattlekonventionen nr 70 om social trygghet för sjömän
framhåller sjömanskominittén, att beröringspunkter föreligga mellan konventionen
och sjömanslagen bl. a. i fråga om de föreskrifter, som tillförsäkra
de ombordanställda särskilda förmåner, då de till följd av oavsiktligen
ådragen sjukdom eller skada kvarlämnas utomlands. Enligt konventionen
skall sjöman i sådant fall vara berättigad dels till sjukvård tills han
blivit återställd eller dessförinnan hemsänts, dels till kost och logi tills det
är möjligt för honom att erhålla passande arbete eller han dessförinnan
hemsänts och dels till full hyra under viss tid, vilken i närmare angivna
fall icke må understiga 12 veckor. Sjömanslagens bestämmelser äro i jämförelse
härmed i åtskilliga hänseenden avsevärt mindre förmånliga för de
ombordanställda. Kommittén framhåller, att den eftersträvat att avpassa sitt
förslag efter konventionens föreskrifter, men att kommittén icke funnit
möjligt att bringa förslaget helt i överensstämmelse med konventionen. Såsom
huvudsakligt skäl härför andrager kommittén, att sjöfolket i så fall
skulle komma i en alltför gynnsam ställning i förhållande till andra arbetstagare.
Sålunda har kommittén icke velat föreslå, att den tid, under vilken
en i utlandet kvarlämnad sjöman äger på redarens bekostnad åtnjuta sjukvård,
skall utsträckas utöver nu gällande 12 veckor. I anslutning härtill
framhåller emellertid kommittén, att frågan om obligatorisk sjukförsäkring
för sjöfolk utreddes av kommittén och att det vore sannolikt att denna
utredning skulle utmynna i förslag, som skulle komma att ytterligare närma
svensk lagstiftning på detta område till konventionen. Vidare omtalar kommittén,
att den icke ansett sig böra föreslå, att hyran till en i utlandet kvarlämnad
sjuk eller skadad sjöman skall kunna utgå under längre tid än två
månader från tjänsteförhållandets upphörande.

I fråga om Genévekonventionen nr 93 om hyror, arbetstid och bemanning
å fartyg (Seattlekonventionen nr 76) erinrar kommittén därom, att

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

konventionen, såvitt angår sjömanslagen, har betydelse beträffande bestämmelserna
i 10 § om nattvila för minderåriga, ävensom att en jämförelse
mellan konventionens och sjömanslagens bestämmelser härutinnan visar,
att konventionen icke kan ratificeras förrän lagen ändrats. Kommittén har
emellertid utformat hithörande bestämmelser så, att i detta avseende hinder
för ratifikation icke längre föreligger.

Beträffande det i direktiven uttalade önskemålet om enighet mellan de
nordiska länderna lämnar kommittén en redogörelse för de överläggningar
i ämnet, som förekommit mellan länderna. Av redogörelsen framgår att det
gemensamma målet varit att försöka få så likalydande lagar som möjligt.
En granskning av de fyra ländernas Köpenhamns-utkast giver också vid handen,
att de föreslagna lagtexterna i huvudsak äro överensstämmande, men
att ej så fåtaliga skiljaktigheter finnas såväl i mindre väsentliga hänseenden
som i frågor av större vikt. En jämförelse mellan det svenska Köpenhamnsutkastet
och sjömanskommitténs förslag visar, att kommittén i stort sett
följt utkastet. Kommittén har dock i en del betydelsefulla avseenden föreslagit
jämkningar och tillägg.

De av sjömanskommittén föreslagna ändringarna äro så gott som undantagslöst
till fördel för de ombordanställda. Kommittén har uppenbarligen strävat
efter att skapa lagregler, som äro ägnade att för sjöfolket öka tryggheten
i anställningen.

Sålunda må nämnas att lagförslaget upptager en ny bestämmelse (14 §)
om rätt för sjöman, som blivit uppsagd från sin tjänst, att begära samråd
angående uppsägningen.

De regler, som i gällande lag lämnas angående sjömans rätt till skadestånd
vid lcontraktsstridigt avsked, ha i förslaget förenklats. En tillämpning
av de förenklade reglerna skulle i övervägande antalet fall medföra, att sjöfolket
skulle få en mera tillfredsställande gottgöx-else än för närvarande.

Kommittén föreslår en ny bestämmelse (55 § andra stycket) av innehåll,
att sjöman, i vars sedvanliga arbetsuppgifter lossnings- eller lastningsarbete
icke ingår, ej skall kunna beordras utföra sådant arbete i hamn, där strejk
råder.

Kommitténs förslag upptager vidare den nyheten, att den befälhavaren
enligt gällande lag tillkommande befogenheten att ålägga sjöman disciplinstraff
överflyttas på en nämnd, bestående av befälhavaren och två av denne
inom besättningen utsedda ledamöter.

Kommittén föreslår dessutom åtskilliga bestämmelser, vilka innebära avsevärt
utvidgade sociala förmåner för sjöfolket.

Sålunda må framhållas att enligt kommitténs förslag (26 §) de ombordanställda
skulle bli berättigade till fri hemresa med underhåll efter längre
tids tjänstgöring i främmande farvatten. — De sjöfolket tillkommande förmånerna
vid sjukdom ha förbättrats i åtskilliga hänseenden. Sålunda föreslås
att sjöman, som vid tjänsteförhållandets slut är sjuk eller skadad, i
princip skall vara berättigad till sjuklön och sjukvård, oberoende av anled- 4

4 Biliang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 170.

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

ningen till att han lämnat tjänsten. Enligt kommitténs förslag skola dessa
förmåner utgå jämväl då fråga är om könssjukdom. Slutligen har beträffande
sjöman av manskapsgraden den tid, under vilken sjuklön må utgå, förlängts
från en till två månader. — I lagförslaget återfinnes vidare en ny bestämmelse
(24 § andra stycket) av innebörd, att om svensk sjöman avlider
medan han är i redarens tjänst eller ännu vårdas på dennes bekostnad, sjömannens
efterlevande hustru eller barn under 16 år skall vara berättigad
till understöd, motsvarande en månadslön.

Till sist må omnämnas att enligt kommitténs förslag statens ekonomiska
förpliktelser ej oväsentligt utvidgats.

Kommittéledamoten Böös har i sitt särskilda yttrande framhållit angelägenheten
av att den nordiska gemenskapen upprätthålles på förevarande
rättsområde och anser det vara önskvärt att ytterligare försök till sammanjämkning
av de skilda nordiska förslagen göres, innan slutgiltiga lagstiftningsåtgärder
vidtagas. Böös tillägger, att det synes honom som om det
danska förslaget, vilket i flertalet punkter ansluter sig till Köpenhainnsutkastet,
är bäst ägnat att tagas till rättesnöre i sådana avseenden där ej
rent nationella skiljaktigheter motivera olikheter.

I sitt gemensamma särskilda yttrande erinra kommittéledamöterna Forssblad
och Reuterskiöld inledningsvis därom, att kommittén i ett flertal frågor
— däribland de flesta av betydelsefull natur — icke kunnat enas, vilket
medfört att kommittén i dessa frågor stannat för majoritetsbeslut. Innebörden
av dessa beslut får ses mot bakgrunden av att de ombordanställda haft
fyra representanter i kommittén, medan rederinäringen haft endast två.
Enligt de båda reservanternas mening skulle, därest intressegrupperna företrätts
av lika antal representanter, majoritet inom kommittén icke ha förelegat
för åtskilliga av de förslag, vilka nu formellt framstå såsom kommitténs
förslag.

I forsättningen av sitt yttrande anföra Forssblad och Reuterskiöld, att
redan gällande sjömanslag upptager föreskrifter av» den art, att deras skälighet
måste ifrågasättas — detta gäller framförallt övervältrandet av det
ekonomiska ansvaret på redaren i fall, då detta enligt Forssblads och Reuterskiölds
mening rimligen borde ha burits av den ombordanställde eller staten.
Särskilt redarens långvariga vårdnadsplikt mot sjuka sjömän vilar på
synnerligen lösa grunder. Under tider, då tjänsteförhållandet till sjöss hade
annan karaktär, fanns måhända visst fog för att låta arbetsgivaren betala
sjukvårdskostnaderna för sjöfolket, men i dagens läge äro förhållandena
annorlunda. Sjöfolket har nu i de flesta hänseenden uppnått likvärdiga —
i flera fall bättre — förmåner än arbetstagaren i land. Eftersom sjöfolkets
organisationer strävat efter detta, borde de också taga den konsekvensen, att
likställighet åvägabringas i lagstiftningshänseende även beträffande sådana
sociala förmåner, där sjömännen nu ha företräde. Avvikelser från denna
princip böra få ske endast i de enstaka fall, där sjöfartens säregna natur
därtill föranleder. Det synes därför obilligt att redaren, då sådant fall ej är
för handen, skall genom lagstiftning ställas i ett särläge i förhållande till

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

andra arbetsgivare. Slutligen anse reservanterna, att det ej går att bortse
från de ekonomiska följderna för sjöfartsnäringen, vilken redan nu är över
hövan belastad med lagar och förordningar av skilda slag, något som i tider
av nedåtgående konjunkturer måste leda till ett försämrat konkurrensläge
med ty åtföljande uppläggning av fartyg och arbetslöshet bland sjöfolket.

Remissyttrandena. De hörda myndigheterna och organisationerna tillstyrka
i allmänhet, att sjömanskommitténs förslag lägges till grund för en ny sjömanslag.
I de hänseenden, som beröras av de utav herr Böös samt herrar
Forssblad och Reuterskiöld anmälda skiljaktiga uppfattningarna, bryta sig
emellertid också i remissvaren meningarna starkt.

I fråga om Seattlekonventionen nr 70 om social trygghet för
sjömän fastslå socialpolitiska delegationen, sjöfolksförbundet och landsorganisationen,
att kommittén icke utformat bestämmelserna om rätt till sjuklön
och sjukvård på sådant sätt, att denna konvention kan ratificeras. Sjöfolksförbundet
säger sig förutsätta att, om konventionen blir ratificerad i
sådan utsträckning att den träder i kraft, även den svenska lagstiftningen
bringas i överensstämmelse med konventionens stadganden i förevarande
hänseenden, så att jämväl Sverige kan ratificera densamma.

Landsorganisationen beklagar, att kommittén icke funnit möjligt att i fråga
om sjukvård och lön till utomlands kvarlämnad sjöman bringa förslaget i
överensstämmelse med konventionen; dock tillägges att, eftersom förslaget i
denna del biträtts av de ombordanställdas representanter i kommittén,
landsorganisationen icke för sin del vill yrka sådan ändring att omedelbar
ratifikation möjliggöres. Landsorganisationen understryker emellertid sjöfolksförbundets
uttalande i saken.

Beträffande Genévekonventionen nr 93 om hyror, arbetstid och
bemanning å fartyg anmärker socialpolitiska delegationen, att ett antagande
av kommitténs förslag i fråga om nattvila för minderåriga visserligen skulle
medföra att ett hinder för ratificering av konventionen bortfölle, men att
densamma ändock icke torde kunna ratificeras eftersom den upptager bestämmelser
om viss minimilön för matroser; i Sverige gäller ju den grundsatsen
att lagstiftning på löneområdet icke bör ske. Delegationen omtalar i
detta sammanhang, att fråga väckts om att ur konventionen utbryta de bestämmelser
som röra minimilönerna. Enligt delegationens mening skulle, om
en sådan utbrytning sker, hinder cj längre föreligga att ratificera konventionen.

Landsorganisationen är däremot av den åsikten, att Sverige efter antagande
av kommitténs förslag om nattvila för minderåriga omedelbart kan ratificera
konventionen; ratifikation kan ju ske jämväl på grundval av kollektivavtal
och de svenska kollektivavtalen tillförsäkra matroserna en omkring
dubbelt så hög minimilön som konventionen.

I fråga om det nordiska samarbetet understryka rådhusrätten
och redareföreningen samt sjömanshusen i Kalmar och Strömstad angelägenheten
av att de nordiska ländernas sjömanslagar bringas i största möj -

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

liga inbördes överensstämmelse med varandra samt anse därför att ytterligare
försök till sammanjämkningar böra göras, innan den nya sjömanslagen
slutgiltigt antages.

Även hovrätten finner det vara av vikt, att överensstämmelse nås mellan
de nordiska länderna.

Kommerskollegium har samma uppfattning men anför, att — med hänsyn
till vad som är för kollegium känt beträffande frågans behandling på andra
håli och det framskridna stadium på vilket saken befinner sig — kollegium
icke funnit sig böra förorda ytterligare försök till sammanjämkning.

Socialstyrelsen anser, att hinder icke i och för sig möter mot att de nordiska
länderna i vissa avseenden gå utöver den gemensamma ramen; eljest
skulle det resultat, varom enighet skulle kunna nås, komma att bestämmas
av den stat, som följer den mest restriktiva linjen. Enligt styrelsens mening
bör sålunda, därest omständigheterna i ett visst fall skapa bärande motiv
för avvikelse från den gemensamma normen, ingen av staterna känna sig
bunden därvid.

Beträffande de i förslaget upptagna bestämmeiser, som syfta till säkrare
anställningsvillkor samt till utvidgade sociala förmåne
r för sjöfolket, anläggas olika synpunkter av remissinstanserna. De
ombordanställdas organisationer godtaga sålunda i huvudsak ifrågavarande
bestämmelser, under det att arbetsgivarorganisationerna i stort sett ställa
sig avvisande. De hörda myndigheterna biträda förslaget på en del punkter
men avstyrka detsamma i andra hänseenden.

Av sjömanshusens utlåtanden framgår bäst huru splittrade meningarna
äro i dessa frågor. Sjömanshusen i Landskrona, Malmö, Nyköping, Söderhamn,
Umeå och Ystad tillstyrka, att förslaget antages i oförändrat skick,
därvid dock redarerepresentanten i direktionen för Landskrona sjömanshus
ansluter sig till de av kommittéledamöterna Forssblad och Reuterskiöld reservationsvis
framförda synpunkterna. Kristianstads sjömanshus har ingen
annan anmärkning att framställa, än att kommitténs förslag om att inrätta
en disciplinnämnd ombord icke bör godtagas. Häremot reserverar sig emellertid
manskapsrepresentanten. Visby sjömanshus har endast ett fåtal invändningar
att göra mot förslaget. Ett förhållandevis stort antal sjömanshus
har anslutit sig till kommittéledamoten Böös’ avvikande mening och åtskilliga
av dem biträda kommittéledamöterna Forssblads och Reuterskiölds reservation.
Härvid har dock i de flesta fallen manskapsrepresentanten och
i några fall jämväl representanten för maskinbefäls- och styrmansklasserna
anmält avvikande mening och tillstyrkt kommitténs förslag i befintligt skick.
En del av sjömanshusen ha förklarat, att de av hänsyn till de intressemotsättningar
som finnas inom sjömanshusens direktioner funnit sig förhindrade
att alls avgiva något yttrande i sak eller i allt fall icke velat uttala
sig beträffande andra punkter än sådana där enighet uppnåtts inom kommittén
(Stockholms sjömanshus).

Sjöfolksförbundet anför, att kommittén otvivelaktigt i åtskilliga avseenden
tillmötesgått de framförda önskemålen om en lagstiftning, som på ett

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

bättre sätt än gällande sjömanslag svarar mot de genomgripande förändringar,
som under de senaste årtiondena genomförts på det sociala området inom
det svenska samhället i övrigt. Enligt förbundets åsikt synes förslaget
bl. a. kunna komma att skapa större trygghet för sjömannen i anställningen
samt skänka honom bättre skydd vid inträffad sjukdom m. in.

Även fartygsbefälsföreningen, inrikcssjöfartens befälsförening och radiotelegraf
ist f öreningen uttala sin tillfredsställelse över det framlagda förslaget.
Föreningarna anse emellertid, att kommittén icke tillräckligt beaktat
befälets ställning ombord och dess i många avseenden svåra och påfrestande
arbetsuppgifter.

Maskinbcfälsförbundet har intet att erinra mot de av kommittén föreslagna
ändringarna, men förbundet anmärker att det förefaller som om kommittén
icke kunnat frigöra sig från gällande lagstiftning, vilken var lämplig
under föregående århundrade med den då förekommande typen av fartyg.
Enligt förbundets mening kvarstå i förslaget bestämmelser, vilka, om de
efterlevdes, skulle komma att medföra stora svårigheter i såväl disciplinärt
som driftstekniskt avseende. Förbundet är övertygat om att, därest tidigare
lagstiftning icke funnits, förslaget till ny sjömanslag skulle fått ett helt annat
utseende i vad gäller befälet och dess ställning ombord i fartygen.

Redareföreningen framhåller, att gällande sjömanslag i flera hänseenden
är betungande för rederinäringen och att denna näring därför ofta framfört
yrkanden om lättnader i vissa sjömanslagens långtgående föreskrifter, därvid
åberopats bl. a. att näringarna i land icke genom lagstiftning ålagts motsvarande
förpliktelser. Föreningen anför vidare, att det visserligen bör erkännas
att förhållandena inom yrkena till lands och sjöss vid tillkomsten av
den maritima sociallagstiftningen i mångt och mycket voro olikartade, men
att det icke kan bestridas att dessa olikheter undan för undan utjämnats,
beroende framförallt på den oerhörda utvecklingen inom fartygs teknikens
område. Sålunda har sjömännens arbete ombord i hög grad underlättats,
varjämte bostadsförhållandena och de sanitära anordningarna på fartygen
snabbt förbättrats. Enligt föreningens uppfattning intaga de svenska fartygen
härutinnan en ledande ställning. Sammanfattningsvis anför föreningen,
att sjöfolket numera icke står tillbaka för arbetstagarna i land, då det gäller
sociala förhållanden, och att sjöfolket i flera avseenden har betydande
fördelar, som icke tillkomma nämnda arbetstagare. På grund härav ifrågasätter
föreningen, om det verkligen kan vara riktigt att lagstiftningsvägen
fastställa nya förmåner, som sakna motsvarighet då det gäller arbetstagaren
i land. Enligt föreningens mening äro undantagsstadganden berättigade endast
i sådana fall där sjöfartens särskilda förhållanden motiverar särlagstiftning.
I samband därmed vänder sig föreningen mot strävandena att lagfästa
genom enskilda kollektivavtal överenskomna förmåner. Föreningen
framhåller, att villkoren i dessa avtal i hög grad äro konjunkturbetonade
och därför icke böra fastlåsas i lag, något som under dåliga konjunkturer
verkar särskilt hämmande på näringens förmåga att hålla fartygen i gång
och därmed trygga sysselsättningen för sjöfolket.

Kangl. Maj.ts proposition nr 170.

Kanalflottans rederiförening framhåller särskilt, att de av kommittén föreslagna
förmånerna skulle innebära en ökad ekonomisk belastning och därför
utgöra en allvarlig fara för åtminstone kanalsjöfarten; denna driver sin
näring under så ytterst beträngda betingelser, att möjligheten att fortsätta
driften allvarligen kan ifrågasättas.

Rådhusrätten uttalar såsom sin mening, att då det gäller att tillförsäkra
sjöfolket särskilda förmåner av ekonomisk innebörd, vilka sakna motsvarighet
i den allmänna sociallagstiftningen i fråga om yrkesverksamhet utom
sjöfartens område, man icke bör gå längre än som kan anses klart motiverat
av de särskilda betingelser, under vilka sjöfartsnäringens folk arbetar.
Rådhusrätten tillägger, att i de fall då sådana hänsyn nödvändiggöra särregler
för sjöfolk frågan om vem som skall ekonomiskt belastas därav bör
lösas på ett sådant sätt, att sjöfartsnäringen icke i strid mot allmänt hyllade
rättsprinciper ställes i ett ogynnsammare läge än andra näringar. Enligt
rådhusrättens mening kan avsteg från denna princip godtagas endast i
sådana fall då med fog kan göras gällande, att kostnaden för sjöfolkets särskilda
förmåner bör likställas med sådana allmänna kostnader i rederiets
verksamhet, vartill hänsyn vanligen tages vid beräknandet av frakterna.
Slutligen anför rådhusrätten, att lagstiftaren bör yara särskilt återhållsam,
när det gäller sådana sociala undantagsförmåner, som ännu icke vunnit
allmänt insteg i sjömanslagstiftningen i konkurrentländerna.

Även hovrätten understryker vikten av att icke låta de särregler, som
kunna vara motiverade med hänsyn till sjöfartsnäringens egenart, sträcka
sig längre än som betingas av sjömännens speciella arbets- och Övriga levnadsförhållanden.
Hovrätten framhåller, att man sålunda bör undvika att
lagstifta på det område, som avser rena löneförhållanden och som plägar
regleras medelst överenskommelser mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Socialstyrelsen påpekar, att varken gällande sjömanslag eller kommitténs
förslag till ny sjömanslag innehåller någon bestämmelse, som begränsar
lagens tillämplighet till vissa fartyg och att lagen sålunda är avsedd
att tillämpas på både in- och utrikesfart, kust- och insjöfart, fraktfart
och passagerarefart, bogsering, isbrytning, bärgnings- och dykeriföretag,
fiske och annan sjöfart i förvärvsavsikt. Härav följer att lagen har ganska
stor räckvidd vid sidan av storsjöfarten, som man eljest gärna bär i
blickpunkten och som av kommitténs sammansättning att döma blivit
främst beaktad vid kommittéarbetet. Enligt styrelsens mening är det utan
vidare klart, att en lag, som avpassats efter stor sjöfartens förhållanden,
icke i allo kan vara så lätt att tillämpa beträffande inrikesfarten, vilken i
många fall är mycket lokalt betonad och därigenom står i nära samband
med näringarna i land. Styrelsen påpekar, att omständigheterna till och
med kunna vara sådana, att arbetstagare inom samma företag icke äro berättigade
till samma förmåner. Sålunda gälla exempelvis sjömanslagens
bestämmelser om sjukförmåner för den arbetare, som tjänstgör å en företaget
tillhörig hamnbåt, under det att den arbetare i företaget, som tjänstgör
i land, får nöja sig med de förmåner hans organisation lyckas genom -

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

driva avtalsvägen. Sammanfattningsvis anför styrelsen, att det i fråga om
sjömanslagens tillämpning kunde finnas visst fog för en differentiering
mellan storsjöfart och sjöfart under väsentligen andra förhållanden.
Styrelsen säger sig emellertid icke ha något yrkande på denna punkt till
följd av de uppenbara svårigheterna att åstadkomma en tillfredsställande
gränsdragning, även om det måhända kunde ligga närmast till hands att
skilja mellan inrikes- och utrikesfart. Mot en uppdelning på inrikes- och
utrikesfart kan enligt styrelsens mening invändas att den i så måtto skulle
kunna leda till orättvisa resultat, som att tjänstgöringsförhållandena på inrikes
trader i vissa fall torde få anses jämförbara med exempelvis dem på
linjer i utländsk östersjöfart.

Såguerksförbundet anser — i huvudsak på de av socialstyrelsen anförda
skälen — att åtskilliga av lagens bestämmelser äro inaktuella eller opåkallade,
åtminstone såvitt angår bogseringstrafiken. Enligt förbundets
mening borde därför, i likhet med vad som skett i sjöarbetstidslagen, den
typ av fartyg, som användes i bogseringstrafik, generellt undantagas från
sjömanslagens tillämplighetsområde.

Vad slutligen angår frågan om statens skyldighet att gälda
vissa kostnader anför statskontoret, att det i princip bör åligga redaren
att betala utgifterna för de förmåner, vilka till sjömannens skydd och
fromma tillerkännas honom. Endast där särskilda skäl föreligga synes enligt
statskontorets uppfattning staten böra övertaga de förpliktelser som
eljest ankomma på redaren.

Departementschefen. Sedan århundraden har svensk sjölagstiftning upptagit
bestämmelser, som reglera sjöfolkets anställningsvillkor och övriga
tjänsteförhållanden. Enligt dessa bestämmelser, vilka alltsedan år 1923
äro sammanförda i sjömanslagen, har det bl. a. ålegat redären att i olika
avseenden sörja för de anställdas välfärd. Ofta är det vanskligt att finna
någon allmängiltig rättsgrund för denna redarens skyldighet. Omfånget av
hans förpliktelser synes vanligen ha bestämts av hänsyn till billighet och
skälighet samt till sjömansyrkets egenart.

Från slutet av 1800-talet ha revisioner av sjölagstiftningen skett i
samverkan med övriga nordiska länder. Sålunda är gällande sjömanslag,
som innebar ett stort framsteg på det sociala området, i huvudsak gemensam
för Danmark, Finland, Norge och Sverige. Efter det första världskrigets
slut har även det internationella samarbetet i viss mån satt sin
prägel på den del av sjölagstiftningen, som rör sjöfolkets sociala förhållanden.

Efter hand ansågs tiden mogen för att revidera sjömanslagen och i slutet
av 1930-talet återupptogs det nordiska samarbetet på förevarande område.
Från svensk sida deltog här 1938 års sjömanslagsutredning. Såsom förut
anmärkts gällde det närmast frågan om de nordiska ländernas anslutning
till tre av internationella arbetsorganisationen antagna förslag till konventioner.
Samarbetet utmynnade i ett gemensamt förslag till vissa ändringar
i sjömanslagen. Endast i Norge lades förslaget till grund för en

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

lagändring. I övriga nordiska länder sköts saken till följd av andra världskriget
på framtiden. Såväl under som efter kriget framfördes emellertid
från sjöfolkets sida krav att frågan om revision av sjömanslagen åter skulle
upptagas till behandling. Bl. a. med anledning härav tillsattes 1946 års sjömanskommitté
med uppdrag att utarbeta de förslag till ändringar av sjömanslagen,
som kunde anses påkallade för att förbättra sjöfolkets sociala
villkor.

Det av kommittén framlagda förslaget till ny sjömanslag bygger i stor
utsträckning på det s. k. Köpenhamns-utkastet, vilket tillkommit efter ingående
överläggningar med övriga nordiska länder. Vid förslagets utarbetande
har hänsyn tagits icke endast till sjömanslagsutredningens förslag
utan även till Seattlekonventionen nr 70 om social trygghet för sjömän
och Genévekonventionen nr 93 om hyror, arbetstid och bemanning på fartyg.
I enlighet med direktiven har kommittén eftersträvat att skapa bestämmelser,
som äro ägnade att giva sjöfolket säkrare och bättre anställningsvillkor.

Ingen av de hörda myndigheterna och organisationerna har något att invända
mot att kommittéförslaget lägges till grund för en ny sjömanslag.
Emellertid ha en mångfald anmärkningar och erinringar framställts mot
olika stadganden i förslaget. Generellt har från några håll framförts önskemål
om fortsatta nordiska överläggningar innan förslaget upptages till slutlig
behandling.

Med hänsyn till att den nordiska sjömanslagstiftningen sedan gammalt
vilar på gemensam grund är det givetvis angeläget att så långt möjligt
här upprätthålla den nordiska enigheten. Därmed är emellertid icke sagt
att de fyra lagarna skola vara likalydande. Sålunda må erinras om att
redan gällande sjömanslagar skilja sig från varandra på flera punkter. En
av anledningarna härtill är, att de nordiska ländernas offentligrättsliga stadganden
och ansvarsbestämmelser icke överensstämma. Vidare ha skilda
allmänsociala rättsregler bidragit till att sjömanslagarna icke fått samma
innehåll. Även skiftande geografiska förhållanden ha medverkat härtill.
Det är huvudsakligen nu nämnda omständigheter som medfört, att de fyra
Köpenhamns-utkasten skilja sig från varandra i åtskilliga avseenden, ävensom
att det svenska kommittéförslaget och de slutgiltiga förslag till ny
sjömanslag, vilka i Danmark och Norge under våren 1951 överlämnats till
vederbörande departementschefer, avvika från varandra. Det må emellertid
framhållas, att de nordiska överläggningarna trots allt lett till att en hel
del skiljaktigheter länderna emellan undanröjts. I betraktande av omständigheterna
framstår det som föga sannolikt att ytterligare sammanjämkningsförsök
skulle leda till större resultat. Härtill kommer att nya förhandlingar
skulle uppskjuta det slutliga avgörandet på obestämd tid, vilket
—- såsom kommerskollegium antytt — icke kan anses önskvärt. Tillräckliga
skäl kunna därför ej anses föreligga att från svenskt håll taga initiativ
till nya nordiska överläggningar. Detta utesluter självfallet icke att vid den

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

nya lagens utformning största hänsyn tages till önskemålet att den nordiska
sjömanslagstiftningen blir så enhetlig som möjligt.

I frågan om Sveriges anslutning till Seattlekonventionen nr 70 har kommittén,
såsom förut omtalats, icke ansett sig böra föreslå att de förmåner,
som enligt gällande sjömanslag tillkomma sjuk eller skadad sjöman, skulle
utvidgas i sådan mån att ratificering av konventionen bleve möjlig. Yrkande
i denna riktning har ej heller framställts av någon av remissinstanserna. I
likhet med kommittén finner jag att, därest konventionens föreskrifter i
förevarande hänseende överfördes till sjömanslagen, sjöfolket skulle komma
i en mera gynnsam ställning i förhållande till de enskilda arbetstagarna
i land än som kan anses tillrådligt. Det må även framhållas att icke heller de
övriga nordiska ländernas lagförslag upptaga sådana regler att ratifikation
av konventionen kan ske. Denna konvention torde alltså för närvarande icke
böra ratificeras.

Beträffande Genévekonventionen nr 93, med vilken sjömanslagen har en
beröringspunkt såvitt angår nattvila för minderåriga sjömän, har, såsom
tidigare omnämnts, kommittén föreslagit sådana bestämmelser att sjömanslagen
icke längre skulle komma att strida mot konventionen. Landsorganisationen
har i anslutning härtill såsom sin mening uttalat, att hinder ej
längre skulle föreligga för en ratifikation. Emellertid kvarstå i konventionen
föreskrifter om viss minimilön för matroser och dessa föreskrifter måste
anses lägga hinder i vägen för en svensk anslutning till konventionen. Härutinnan
må hänvisas till vad som anförts i prop. nr 207/1950.

Då det gäller att allmänt bedöma i vilken mån kommittéförslaget bör läggas
till grund för en ny sjömanslag, är det slående, hur starkt meningarna
bryta sig angående lämpligheten eller skäligheten av att lagstiftningsvägen utvidga
sjöfolkets sociala förmåner. Otvivelaktigt äro åtskilliga frågor synnerligen
svårbedömliga och lösningen av dem fordrar en ingående prövning.

Till en början är det uppenbart att hänsyn måste tagas till de internationella
konkurrensförhållandena inom sjöfarten. Vid en revision av sjömanslagen
måste därför tillses att sådana ekonomiska bördor icke läggas
på sjöfartsnäringen att denna får svårt att hävda sig mot sjöfarten i andra
länder. I dylikt fall skulle säkerligen menliga återverkningar uppstå
för näringslivet i dess helhet och för sjömännen själva. Emellertid är det
ur nu nämnda synpunkter också av vikt, att sjöfolkets berättigade krav på
ökad trygghet i anställningen bli tillgodosedda. Eljest kan nämligen inträffa
att rekryteringsförhållandena, vilka redan nu äro svåra alt bemästra, bli
så vanskliga att den svenska sjöfartsnäringen icke kan få yrkeskunnigt
folk.

Från flera håll har framhållits att det icke är rikligt att tillerkänna sjöfolket
större förmåner än de som gälla för arbetstagarna i land, såvida icke
sjömansyrkets särart föranleder därtill. Samtidigt har, framförallt från
redarnas sida, gjorts gällande, att den senare tidens utveckling på ifrågavarande
område medfört alt den tidigare skillnaden mellan sjömännens
och andra arbetstagares arbetsförhållanden så gott som försvunnit. Jag vill

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

ingalunda förneka, att sjömannen av i dag har en i många hänseenden minst
lika förmånlig ställning som arbetstagaren i land, men å andra sidan är det
uppenbart — åtminstone i fråga om den utrikes sjöfarten — att sjömannens
arbets- och levnadsförhållanden fortfarande äro vitt skilda från övriga arbetstagares.
Sjömansyrket är hårt och krävande. Livet ombord i fartygen
är vanligen enformigt och sjömannens möjligheter till avkoppling äro förhållandevis
begränsade. Han lever oftast långt från sitt hemland och skild
från sin familj. Särskilt påfrestande är hans belägenhet, om han drabbas
av sjukdom eller olycksfall. I anslutning härtill må framhållas att sjömannen
under sina sjöresor och besök i olika hamnar på ett helt annat sätt än
arbetstagaren i land är utsatt för risken att ådraga sig sjukdom. Under
senare år har erfarenheten visat, att tillströmningen till sjömansbanan visserligen
är tillfredsställande, men också att årligen omkring hälften av sjömanskåren
avgår. Härav kan dragas den slutsatsen, att sjömansyrket väl
lockar den manliga ungdomen men i förvånansvärt ringa utsträckning förmår
kvarhålla nybörjarna i yrket. Denna utveckling är icke till fördel för
den svenska handelsflottan. Det framgår bäst av det förhållandet att för
närvarande besättningarna å svenska fartyg till icke mindre än 25 procent
utgöras av utlänningar. Enligt min uppfattning är det sannolikt, att en
förbättring av sjöfolkets anställningsvillkor skulle åtminstone i viss mån
underlätta rekryteringen till sjöss. Med hänvisning till det sagda synes
det mig med fog kunna hävdas att sjömansyrket alltjämt uppvisar sådana
särdrag att det är naturligt att tillerkänna sjöfolket förmåner som icke alltid
åtnjutas av de enskilda arbetstagarna i land.

En ofta återkommande invändning mot bestämmelserna i kommittéförslaget
är den, att föreskriften i fråga avser ett spörsmål, som lämpligen icke
bör avhandlas i lag utan överlämnas till parterna att av dem lösas genom
avtal. Denna invändning kan synas ha fog för sig. Frånsett utövarna av hembiträdesyrket
gäller i huvudsak efter legostadgans upphävande för de enskilda
arbetstagarna i land den grundsatsen, att anställningsvillkoren skola bestämmas
genom frivilliga avtal och sålunda icke genom föreskrifter i lag. Emellertid
har denna grundsats aldrig godtagits såvitt angår sjömansyrket. Mig
veterligt har icke gjorts gällande att åt parterna inom sjöfartsnäringen borde
överlåtas att helt efter eget skön bestämma anställningsvillkoren. Ej heller
torde beträffande sjöfolkets arbetsavtal tidigare ha ifrågasatts att begränsa
det område, inom vilket sjömanslagen bör vara tillämplig, i vidare
mån än att lagen sagts icke böra upptaga bestämmelser av lönereglerande
natur. I det hela har, såsom inledningsvis antytts, lagens räckvidd kommit
att bestämmas av billighets- och lämplighetsskäl. Det må i detta sammanhang
understrykas att sjömanslagens föreskrifter ingalunda uteslutande äro
till sjöfolkets förmån. Sjömännen få även underkasta sig regler, som äro
till deras nackdel och sakna motsvarighet för arbetstagarna i land.

Hittills framförda synpunkter äga sin giltighet huvudsakligen i fråga
om den större utrikes sjöfarten. Såsom socialstyrelsen påpekar, förhåller
det sig emellertid otvivelaktigt så, att den mindre sjöfarten och då fram -

Kungl. Maj. ts proposition nr 170.

förallt den inrikes farten arbetar under andra betingelser. Beträffande vår
inrikes sjöfart äro förhållandena i mångt och mycket desamma som för
näringslivet i övrigt. Här föreligga obestridligen i och för sig vägande skäl
för att inskränka lagens tillämplighetsområde och sålunda överlämna till
parterna att avtalsvägen bestämma anställningsvillkoren. I likhet med socialstyrelsen
finner jag det emellertid ytterst vanskligt att åstadkomma en
tillfredsställande gränsdragning mellan den sjöfart som skulle omfattas
av sjömanslagen och den som skulle lämnas utanför. Ett särskiljande
av den mindre sjöfarten skulle vidare innebära en stark brytning med hittillsvarande
svensk och nordisk lagstiftningstradition. I så måtto synes det
emellertid möjligt att beakta den mindre sjöfartens särläge som hänsyn
därtill kan föranleda till varsamhet på punkter som ha särskilt stor betydelse
just för denna sjöfart.

Vad slutligen beträffar spörsmålet om statens skyldighet att gälda vissa
kostnader har statskontoret med rätta framhållit, att det i princip bör åligga
redaren att svara för alla utgifter, som uppkomma i hans näring, samt
att sålunda staten endast då särskilda skäl finnas bör träda emellan. Detta
är desto angelägnare som det i dagens läge är ofrånkomligt att återhållsamhet
iakttages i fråga om statsutgifterna.

Det av sjömanskommittén framlagda förslaget till ny sjömanslag och till
vissa ändringar av sjölagen synes i stort sett uppfylla de krav, som enligt
nu anförda synpunkter böra ställas på en lagstiftning om sjöfolkets anställningsvillkor
och övriga sociala förhållanden. I vissa hänseenden torde
dock förslaget gå längre än som kan anses lämpligt och bör därför underkastas
motsvarande jämkningar.

Jag övergår härefter till en närmare redogörelse för förslagets särskilda
bestämmelser och de sakliga jämkningar däri, som av mig ansetts nödvändiga.
Vidare kommer jag att närmare utveckla de synpunkter, som varit
bestämmande vid utarbetandet av den föreslagna lagen om undantag från
svensk domstols behörighet såvitt angår vissa tvister mellan befälhavare och
besättning å utländskt fartyg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

Förslaget till ny sjömanslag.

1 KAP.

Om befälhavarens tjänsteavtal.

1 §•

Enligt 1 § gällande sjömanslag åligger det redaren att sörja för att skriftligt
avtal upprättas med befälhavaren om anställningsvillkoren.

Sjömanskommittén förordar en mindre jämkning av ordalagen.

Remissyttrandena. Enligt segelfartygsföreningens åsikt bör ansvaret för att
skriftligt avtal upprättas mellan redare och befälhavare icke åvila redaren
ensam utan båda parterna. Föreningen föreslår, att lagrummet ändras i
enlighet därmed.

Departementschefen. Kommittén har icke föreslagit ändring i nuvarande
ordning, enligt vilken det ankommer på redaren att såsom arbetsgivare
tillse att skriftligt avtal upprättas med befälhavaren. Denna ordning synes
ändamålsenlig och skäl torde alltså ej föreligga att tillmötesgå segelfartygsföreningens
önskemål om ändring av lagrummets innehåll.

2 §.

I lagrummet stadgas för närvarande att, därest överenskommelse icke
träffats om tjänsteavtalets varaktighet, avtalet skall anses slutet att tre
månader efter det uppsägning å någondera sidan skett upphöra i svensk
hamn, som fartyget anlöper för lossning eller lastning. Befälhavaren är dock
berättigad att, om han varit i tjänst på fartyget ett år eller i fråga om
segelfartyg ett och ett halvt år, tre månader efter uppsägning frånträda avtalet
jämväl i utländsk lossnings- eller lastningshamn.

Sjömanskommittén framhåller, att den i lagrummet lämnade särbestämmelsen
om segelfartyg numera saknar betydelse, och föreslår därför att
den borttages. Vidare påpekas, att lagen saknar föreskrift för det fall att
fartyget anlöper hamn, där det skall uppläggas. I anslutning därtill omnämnes
att från flera håll det önskemålet framförts, att lagen måtte uttryckligen
jämställa sådan hamn med lossnings- och lastningshamn. Kommittén
finner det ovisst, huruvida lagrummet i sin nuvarande avfattning
tillåter befälhavaren att lämna tjänsten i uppläggningshamn, och har ansett
sig böra beakta de framkomna ändringsönskemålen. Slutligen föreslås
en redaktionell ändring av ordalagen i paragrafens inledande sats.

Kungl. Maj. ts proposition nr 170.

Departementschefen. Mot kommitténs ändringsförslag, vilka icke föranlett
något uttalande från remissinstansernas sida, synes icke vara något att
erinra.

3 §.

Enligt 3 § första stycket gällande lag är redaren berättigad att när som
helst skilja befälhavaren från dennes befattning. I anslutning därtill stadgas
i andra stycket att, därest befälhavaren avskedas innan tiden för tjänsteavtalets
bestånd gått till ända och utan att han själv givit anledning därtill,
han äger rätt till ersättning för den förlust han därigenom lider. I
tredje stycket lämnas en hjälpregel för det fall, att utredning angående förlusten
ej förebringas. Befälhavaren blir då berättigad till en standardersättning,
motsvarande hyra för tre månader jämte fri resa med underhåll
till den ort, där tjänsten rätteligen skolat frånträdas. Det må i detta
sammanhang erinras att uppsägningstiden för befälhavaren enligt 2 § är
tre månader. Samma uppsägningstid gäller vanligen enligt avtalen.

Bestämmelserna i 3 § motsvaras för besättningens del av reglerna i 34 §.
Sakligt skiljer sig 3 § från 34 § endast såtillvida, att det skadestånd, som
utgår enligt hjälpregeln i sistnämnda paragraf, bestämts till hyra för två
månader, om sjömannen tillhör befälsgraden, och för en månad om han tillhör
manskapsgraden. Av 13 § framgår att uppsägningstiden för befälet
är en månad och för manskapet sju dagar. De för sjömännen gällande
tjänsteavtalen stadga i huvudsak samma uppsägningstid.

Sjömanskommittén framhåller inledningsvis, att den i 3 och 34 §§ lämnade
huvudregeln överensstämmer med gällande principer på skadeståndsrättens
område, men att den saknar motsvarighet i 1864 och 1891 års sjölagar, enligt
vilka ersättningen vid kontraktsstridigt avsked utgick med standardbelopp.
Kommittén hänvisar till motiven till 1891 års lag, vari anföres att
det principiellt riktiga visserligen vore, att den avskedade tillerkändes varken
mer eller mindre än full ersättning för den skada som åsamkades honom
genom kontraktsbrottet, men att — med hänsyn till svårigheten eller
omöjligheten att uppskatta skadan, särskilt med de former under vilka
tvister därom åtminstone i första hand prövades — det vore nödvändigt
att välja en i viss mån godtycklig utväg. Kommittén erinrar därjämte om
att i motiven till gällande sjömanslag framhålles, att denna synpunkt visserligen
vore värd synnerligt beaktande, men att den syntes kunna nöjaktigt
tillgodoses genom att regeln om standardersättning bibehölles såsom
en hjälpregel att användas i de fall då ersättningsfrågan icke utreddes.
Kommittén påpekar även, att den norska sjömanslagen icke föreskriver
annan form för gottgörelse vid kontraktsstridigt avsked än standardersättning,
samt att den danska lagen intager samma ståndpunkt såvitt angår
besättningen.

I fortsättningen omnämner kommittén, att under de nordiska överläggningarna
önskemål framkommit från danskt och finskt håll om att de

Kungl. Maj. ts proposition nr 170.

övriga länderna skulle ansluta sig till den norska ståndpunkten. Därvid hade
från norsk sida vitsordats att regeln om standardersättning visat sig synnerligen
praktisk och uppenbarligen bidragit till att förhindra tvister, varför
den avgjort vore att föredraga framför en regel, vars tillämpning förutsatte
prövning av omständigheterna i varje särskilt fall. Kommittén tillägger,
att de nordiska överläggningarna även utmynnade i att samtliga fyra länders
Köpenhamns-utkast upptogo den norska lagens regler om standardersättning.

Kommittén övergår därefter till att redogöra för huvudgrunderna i svensk
rättspraxis på förevarande område. Det framhålles, att en sjömans tjänsteavtal
vanligen torde vara slutet att efter viss uppsägningstid upphöra i
svensk hamn. Kommittén anför härefter följande.

»Tvekan torde icke råda därom, att sjömannen till följd av avtalets innehåll
i princip är förhindrad att lämna fartyget annorstädes än i svensk
hamn och att han förty gör sig skyldig till icke endast kontraktsbrott utan
även rymning, om han lämnar fartyget i utländsk hamn. Saken ställer sig
emellertid annorlunda ur arbetsgivarens synpunkt. Från redarhåll har med
skärpa hävdats, att kontraktsbrott icke föreligger från arbetsgivarens sida,
om sjömannen avmönstras i utlandet, blott han får ersättning, motsvarande
fri resa med underhåll till svensk hamn samt hyra under den tid,
som normalt kan beräknas åtgå för hemresan, dock minst under tid som
svarar mot den avtalade uppsägningstiden. Från arbetstagarnas sida har
lika bestämt gjorts gällande, att ett avskedande föreligger, så snart sjömannen
blir avmönstrad i utlandet. Till en början intog svensk rättspraxis samma
ståndpunkt som redarna (jfr ex. NJA 1931:91), men genom arbetsdomstolens
dom nr 19/1934 får anses vara slutgiltigt fastslaget, att en i
utlandet verkställd avmönstring, när avtalet föreskriver frånträdande i
svensk hamn, är att betrakta såsom ett sådant avskedande ur tjänsten,
som enligt 34 § sjömanslagen medför skyldighet för redaren att utgiva
ersättning för sjömannens förlust. Norsk rättspraxis är så sträng på denna
punkt, att sjömannen anses vara avskedad, om fartyget lämnar den norska
hamn där sjömannen ilandsatts, innan uppsägningstiden gått till ända.»

Kommittén påpekar vidare, att enligt arbetsdomstolens tolkning av
den svenska sjömanslagens nuvarande skadeståndsregler det sjömannen
tillkommande skadeståndet icke kan bestämmas till högre belopp än som
erfordras för att försätta sjömannen i samma ställning som om han snarast
möjligt efter den tidpunkt, då avskedandet ägde rum, blivit med fartyget
förd till den i avtalet bestämda orten för tjänstens frånträdande och tilllika
fått åtnjuta uppsägningstid. I anslutning därtill anmärker kommittén
att, även om sålunda grunden för skadeståndets beräknande får anses klar,
omständigheterna i det särskilda fallet kunna vara sådana att de inbjuda
till tvister. Sålunda ha parterna måhända olika uppfattning om storleken
av det belopp, som erfordras för att försätta sjömannen i nyssnämnda ställning,
eller ock kan från arbetsgivarens sida exempelvis påstås, att det är
möjligt för sjömannen att resa med den eller den lägenheten, under det att
sjömannen gör gällande, att tiden är för knapp för detta. Vidare kan tvist
uppstå angående i vad mån särskilda omständigheter, såsom tillstötande
sjukdom, inverka på ersättningens storlek.

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

Avslutningsvis anför kommittén, att den ingalunda vill förneka att det
ur principiell synpunkt vore riktigast att i lagen bibehålla nuvarande regler
angående sättet för skadeståndets beräknande, men att kommittén å andra
sidan icke kunnat bortse från de praktiska fördelar som otvivelaktigt följa
med en regel om standardersättning. En avvikelse från vedertagna rättsgrundsatser
måste anses vara försvarad med hänsyn till sjöfartsnäringens
särart. En sådan regel har, påpekar kommittén, tillämpats i Sverige under
lång tid före tillkomsten av gällande sjömanslag och i Norge även för tiden
därefter, utan att obilliga eller eljest stötande följder kunnat påvisas. Vid
övervägande av vad sålunda anförts och med beaktande av angelägenheten
att söka upprätthålla den nordiska enigheten har kommittén beslutat föreslå,
att den befälhavaren och sjöman tillkommande ersättningen vid kontraktsstridigt
avsked alltid skall utgå med standardbelopp.

I fråga om skadeståndets storlek föreslår kommittén, att detta för befälhavaren
bestämmes till hyra för tre månader med rätt till fri resa med
underhåll till den i avtalet bestämda orten för tjänstens frånträdande eller,
där 2 § är tillämplig och han avskedas i utlandet, till närmaste svenska
hamn eller till hemorten här i riket. Möjlighet att resa till hemorten i riket
innefattar en nyhet.

Det må redan här anmärkas att kommittén i fråga om besättningen föreslår,
att skadeståndet såväl beträffande befäl som manskap skall utgå med
belopp motsvarande hyra för två månader.

Kommittéledamöterna Forssblad och Reuterskiöld vilja bibehålla nuvarande
skadeståndsregler. De anse, att tillämpningen av dessa regler icke givit
anledning till särskilda svårigheter, samt att icke heller i övrigt bärande
skäl förebringats för ett avsteg från allmänt vedertagna principer på
skadeståndsrättens område. Ett sådant avsteg är enligt deras åsikt desto
mindre berättigat som man på andra områden, där sjömansyrkets särart
icke föranleder till annat ståndpunktstagande, strävar efter att få de till
sjöss gällande bestämmelserna i samklang med motsvarande föreskrifter i
land. Reservanterna kunna icke heller finna det riktigt, att befälhavare eller
besättningsmän, som efter avsked erhålla ny anställning —• vilket då det
gäller allt befäl åtminstone för närvarande kan ske utan tidsutdräkt — skola
intill en tid av tre respektive två månader uppbära dubbel hyra. I den praktiska
tillämpningen av den norska sjömanslagen synas också reglerna om
standardersättning enligt reservanternas mening ofta ha lett till stötande
resultat och den förenkling av skadeståndsberäkningen, som vinnes genom
dylika regler, torde sålunda icke uppvägas av betydande olägenheter ur rättvisesynpunkt.

Remissyttrandena. Kommerskollegium, befälsorganisationerna, sjöfolksförbundet
och landsorganisationen ansluta sig till kommitténs förslag i vad
avser principen om standardersättning vid kontraktsstridigt
avsked.

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

Kommerskollegium understrj7ker emellertid, att man genom en återgång
till standardersättningen släppt själva grunden för att ersättning i föreliggande
fall skall utgå, nämligen att vederbörande skall gottgöras för en verklig
och oförskylld förlust. I allmänhet torde standardersättningen överstiga
denna förlust; i vissa fall kanske förlust icke föreligger. Givet är dock att i
undantagsfall den verkliga förlusten kan vara större än nämnda ersättning.
Kollegium har emellertid med hänsyn till att den av kommittén föreslagna
regeln måste bidraga till att förhindra tvister mellan parterna och sålunda
visa sig praktisk, särskilt med de former under vilka dylika tvister i första
hand prövas, funnit sig icke böra avstyrka regelns återinförande i sjömanslagen.

Även fartygsbefälsföreningen anser, att ifrågavarande regel är ägnad att
förhindra tvister.

Maskinbefälsförbundet framhåller, att 34 § i sin nuvarande lydelse i stort
sett är utan betydelse för sjömännen. Enligt förbundets uppfattning är det
ytterst sällan som en jämlikt nämnda lagrum avskedad sjöman erhåller ersättning
för den förlust han lider genom avskedandet. Framförallt gäller
detta, då sjömannen avskedas i utländsk hamn. Förbundet hänvisar till den
av kommittén lämnade redogörelsen för gällande rättspraxis och anmärker
i anslutning därtill att sjömannens förlust vanligen icke täckes av den ersättning
som sålunda tillerkännes honom. Förbundet understryker emellertid,
att nämnda praxis icke medfört att tvister kunnat undvikas. Så blir fallet
endast om i lagen föreskrives, att ersättningen vid kontraktsstridigt avsked
skall utgå med standardbelopp.

Också sjöfolksförbundet hyser den åsikten, att nuvarande skadeståndsregler
äro utan betydelse för sjöfolket och att kommitténs förslag skulle
innebära en avsevärd förbättring samt giva sjömännen ett relativt gott skydd
i anställningen.

Hovrätten, socialstyrelsen, rådhusrätten samt redare- och övriga arbetsgivareorganisationer
ansluta sig till reservanternas uppfattning, att nuvarande
skadeståndsregler böra bibehållas.

Rådhusrätten kan icke finna en avvikelse från vedertagna principer på
skadeståndsrättens område motiverad med hänsyn till sjöfartsnäringens särart.
Enligt rådhusrättens mening tager nuvarande hjälpregel tillbörlig hänsyn
därtill. Rådhusrätten tillägger emellertid, att det uppenbarligen många
gånger kan te sig svårt att i det ögonblick, då anställningen upphör och därmed
frågan om skadeståndets utbetalande aktualiseras, bedöma i vad mån
den avskedade kommer att lida ekonomisk förlust genom avskedandet. Det
kan då givetvis rent praktiskt ligga nära till hands att ansluta sig till principen
om standardersättning för att undvika anledning till eventuella tvister.
Oaktat denna lösning valts i samtliga fyra nordiska länders Köpenhamnsutkast,
anser sig rådhusrätten böra avstyrka att dylika överväganden läggas
till grund för en lagstiftning, som berör skadeståndsrätten.

Icke heller enligt hovrättens och socialstyrelsens mening är det berättigat
att säga, att en avvikelse från vedertagna rättsgrundsatser på denna punkt
är försvarad med hänsyn till sjöfartsnäringens särart.

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

Kanalflottans rederiförening anser kommitténs förslag innebära en summarisk
rättskipning, som strider mot svensk rättsåskådning.

I frågan om storleken av den befälhavaren tillkommande
standardersättningen anmärker fartggsbefälsföreningen,
att kommittén torde förbisett att den föreslagna gottgörelsen icke täcker
förlust för sådan befälhavare som har längre uppsägningstid än tre månader
och att den icke heller kan anses skälig för befälhavare som anställes för
viss tid (seglation, ett år eller dylikt). Föreningen hemställer därför om
sådan utformning av 3 §, att i intet fall standardersättningen för befälhavare
må vara mindre än hyra under hans uppsägningstid eller kvarstående tid
enligt tjänstgöringskontrakt. Vidare yrkar föreningen, att ersättningen i allt
fall skall bestämmas till hyra för sex månader.

Även Visby sjömanshus uttrycker farhågor för att kommitténs förslag
innebär en försämring för befälhavaren.

Segelfartygsföreningen föreslår, att ersättningen skall begränsas till hyra
för en månad.

1 anslutning till detta lagrum bör ett av maskinbefäls- och sjöfolksförbunden
under It § väckt spörsmål omnämnas. Dessa förbund yrka nämligen,
att ordet »hyra» såsom varande ålderdomligt skall utbytas mot ordet »lön».
Maskinbefälsförbundet tillägger att ordet »lön» nyttjas såväl i de ombordanställdas
kollektivavtal som i alla andra anställningsförhållanden.

Kommerskollegium invänder häremot, att ordet »hyra» i fråga om sjöfolkets
anställningsförhållanden har speciell hävd och att någon förändring
därför icke är påkallad.

Departementschefen. Vad först angår yrkandet att ordet »hyra» skall utbytas
mot ordet »lön» torde häremot icke kunna åberopas annat än traditionella
skäl. Enligt min mening äro dessa icke tillräckligt vägande. Det är
obestridligt, att ordet »hyra» i vanligt svenskt språkbruk har en annan betydelse
än i sjömanslagen. Härtill kommer att ordet »lön» i de mellan parterna
gällande kollektivavtalen i viss utsträckning ersatt ordet »hyra».

Vad härefter beträffar de föreslagna ändringarna i sak må inledningsvis
framhållas, att hänsynen till sjöfartssäkerheten sedan gammalt ansetts
fordra att redaren skall vara berättigad att när som helst skilja såväl befälhavaren
som sjöman från tjänsten. Denna rätt föreligger sålunda även
om avskedandet skulle stå i strid med tjänsteavtalet. Lagen har alltid upptagit
föreskrifter, som ålagt redaren att utgiva skadestånd till den obehörigen
avskedade. Skadeståndsreglerna ha icke hela tiden varit uppbyggda
på samma sätt. Enligt 1864 och 1891 års sjölagar fick den avskedade en
på förhand skönsmässigt bestämd ersättning, motsvarande viss tids lön,
varjämte han hade rätt till fri hemresa med underhåll på redarens bekostnad.
I gällande sjömanslag däremot är huvudprincipen den, att ersättningen
till den avskedade skall motsvara varken mer eller mindre än den
förlust han lidit genom avskedandet. Principen står i överensstämmelse
med allmänt tillämpade skadeståndsregler. Den förut gällande föreskriften

5 Jlihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 170.

Kungl. Maj.ts proposition nr t70.

om standardersättning har bibehållits som en hjälpregel i så måtto, att om
utredning angående förlusten ej förebringas, den avskedade skall vara berättigad
att erhålla lön för viss tid samt fri hemresa med underhåll. Tiden är
för befälhavaren tre månader, för sjöman av befälsgraden två månader samt
för sjöman av manskapsgraden en månad.

Kommittén förordar nu med hänvisning huvudsakligen till lämplighetsskäl
en återgång till förut tillämpade skadeståndsregler. Enligt kommitténs
åsikt bör sålunda ett avsteg göras från allmänt gällande principer på skadeståndsrättens
område. Uppenbart är att ett sådant avsteg kan rättfärdigas
endast av hänsyn till de säregna förhållandena inom sjöfartsnäringen. I sådant
hänseende må framhållas att flertalet av de tvister, som kunna uppstå
angående storleken av den sjöman tillkommande ersättningen vid kontraktsstridigt
avsked, till följd av stadgandet i 43 § i första hand bli prövade av
mönstringsförrättaren. Eftersom denne sällan torde vara juridiskt skolad, är
det av särskild betydelse att lagens regler äro lätta att tillämpa. För en regel
om standardersättning tala även andra synpunkter. Såsom av maskinbefälsoch
sjöfolksförbundens yttranden framgår är det bland sjömännen en utbredd
uppfattning, att de enligt nuvarande skadeståndsregler i allmänhet
erhålla en otillbörligt låg ersättning. För den enskilde sjömannen framstår
det som en orättvisa att redaren är lagligen berättigad att, i strid mot det
mellan parterna ingångna avtalet, avskeda sjöman utan annan påföljd än
skyldighet att betala honom den ersättning som skulle utgått vid uppsägning
i vanlig ordning; sjömannen däremot är förfallen till ansvar för
rymning, om han lämnar tjänsten i strid mot avtalet. Det synes mig icke
kunna bestridas att ett sådant betraktelsesätt har ett visst fog. Skall lagen
upptaga en regel om standardersättning, fordrar billigheten uppenbarligen
att regeln så utformas, att den avskedade i övervägande antalet fall blir ordentligt
gottgjord. Därvid kan det av lätt insedda skäl ej undgås att den
avskedade ofta kommer att erhålla större gottgörelse än som motsvarar hans
verkliga förlust. Denna omständighet synes dock ej ägnad att ingiva allvarligare
betänkligheter. Det må erinras att beträffande den enskilda arbetsanställningen
i land utvecklingen i viss mån går i den riktningen att arbetsgivaren
har svårt att avskeda en arbetstagare utan att kunna åberopa något
i arbetsavtalet särskilt angivet skäl. Såsom inledningsvis antytts är det av
hänsyn till sjöfartsnäringens särart uteslutet att ifrågasätta något liknande
beträffande anställning å ett fartyg. I betraktande bland annat härav ter det
sig knappast obilligt om den ombordanställde, som utan vidare måste finna
sig i ett kontraktsstridigt avsked, kan påräkna en ej alltför snävt tilltagen
ersättning. Till stöd för förslaget om standardersättning må slutligen också
framhållas att samtliga nordiska utkast upptaga en dylik regel.

Vad härefter angår frågan om storleken av befälhavarens ersättning finner
jag i likhet med kommittén, att den bör motsvara lön för tre månader med
rätt för befälhavaren att erhålla fri resa med underhåll till den i avtalet
bestämda orten för tjänstens frånträdande eller, därest 2 § är tillämplig
och han avskedas i utlandet, till närmaste svenska hamn eller hemorten i

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

riket. Skäl synes ej föreligga att ge ersättning för längre tid än enligt gällande
hjälpregel. Gentemot fartygsbefälsföreningens yttrande vill jag slutligen
framhålla, att 3 § endast såtillvida torde vara av tvingande natur, som
befälhavaren icke på förhand kan avsäga sig rätten att vid kontraktsstridigt
avsked erhålla den i lagen angivna ersättningen. Det är sålunda intet som
hindrar att befälhavaren genom avtal med redaren tillförsäkrar sig en högre
ersättning.

4 §•

I lagrummet lämnas för närvarande regler angående hyran för det fall,
att redaren avskedar befälhavaren därför att denne till följd av sjukdom eller
skada är ur stånd att föra fartyget. Huvudregeln är att befälhavaren äger
rätt att av redaren erhålla hyra för tre månader efter avgången från tjänsten
(sjukhyra). Lagrummet upptager emellertid vidare det stadgandet att, om
befälhavaren ådragit sig sjukdomen eller skadan genom grovt vållande eller
förtegat den vid tjänstens antagande, han icke är berättigad till hyra för
längre tid än han förrättat tjänsten.

I huvudsak likartade regler för besättningen återfinnas i 32 § gällande
lag.

1 detta sammanhang må anmärkas att såväl befälhavaren (se 7 och
28 §§) som sjöman (se 28 §) är berättigad till sjukvård på redarens bekostnad
under närmare angiven tid. Även här gäller dock den begränsningen,
att förmånen icke utgår där vederbörande ådragit sig sjukdomen eller skadan
genom grovt vållande eller förtegat den vid tjänstens antagande.

Slutligen må tilläggas att enligt 28 § sjömanslagen gäller att, då fråga
är om svensk sjöman som kvarlämnas i utlandet och är behäftad med könssjukdom
i smittsamt skede, kostnaden för sjukhusvård, läkarbehandling
och läkemedel för tiden efter anställningens upphörande hestrides av statsmedel.

Sjömanskommittén anmärker inledningsvis att, ehuru lagen saknar uttrycklig
föreskrift därom, det är självklart att även uppsåtligen ådragen
sjukdom eller skada medför förlust av rätten till sjukhyra och sjukvård.
Kommittén förordar, att detta direkt utsäges i lagen, eftersom därigenom
överensstämmelse skulle uppnås med övriga nordiska sjömanslagar.

Kommittén övergår därefter till frågan om könssjukdomarnas ställning.
Det påpekas, att gällande sjömanslag icke lämnar särbestämmelser för dessa
sjukdomar, men att enligt rådande rättsuppfattning en könssjukdom är att
betrakta såsom självförvållad intill dess vederbörande visat, att han oförskyllt
ådragit sig sjukdomen. Såsom kommittén anmärker följer därav så
gott som undantagslöst att en ombordanställd, vilken ådragit sig en könssjukdom,
icke kan kräva sjukhyra och ej heller sjukvård på redarens bekostnad.
Kommittén hävdar, att uppfattningen om könssjukdomarna tidigare
torde varit en annan. Därvid hänvisas till att redaren under den tid
1864 års sjölag gällde ansågs pliktig att bekosta vården av könssjuk sjö -

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

man, oaktat jämväl denna lag befriade redaren från skyldigheten att bestrida
vårdkostnader, uppkomna på grund av sjukdom som sjöman ådragit
sig genom grovt vållande. Beträffande 1891 års sjölag anför kommittén, att
lagen visserligen stadgade rätt för redaren att å sjöinans hyra avkorta vad
redaren utgivit för dennes räkning för vård som föranletts av könssjukdom,
men att varken av lagens ordalydelse eller av förarbetena till lagen med
säkerhet kan utläsas, huruvida anledningen till denna lagens inställning
var att sådan sjukdom ansågs vara självförvållad. Kommittén understryker
emellertid, att i varje fall vid tiden för tillkomsten av gällande sjömanslag
den allmänna uppfattningen blivit den, att en könssjukdom — därest
icke motsatsen bevisades— vore att anse såsom ådragen genom eget grovt
vållande.

Vid sin prövning av förevarande spörsmål anför kommittén följande:

Kommittén hävdar till en början, att det icke är förenligt med vår tids
uppfattning att utan vidare fastslå, att en könssjukdom skall vara att betrakta
såsom ådragen genom eget grovt vållande. Enligt kommitténs mening
bör tvärtom utgångspunkten — liksom beträffande alla andra sjukdomar
—■ vara den, att sjukdomen icke är att anse såsom självförvållad. Vad särskilt
angår sjömansyrket måste i denna fråga hänsyn tagas till yrkets särart
och de förhållanden varunder vederbörande lever. Kommittén har vidare
beaktat, att gällande praxis måste fresta den, som ådragit sig en könssjukdom,
att i det längsta söka dölja sin sjukdom, eftersom han eljest riskerar
att själv få bekosta erforderlig vård samt förlora sina löneförmåner.
En sådan ordning dr icke till fördel vare sig för den sjuke eller hans omgivning.
Det är kommittén bekant, att det stora danska rederiet »Det 0stasiatiske
Kompagni» i Köpenhamn ändrat inställning till könssjukdomarna.
Från och med år 1947 har detta rederi såsom ett led i kampen mot könssjukdomarna
i fråga om sjukvård jämställt dem med andra sjukdomar.
Rederiet anser nämligen, att härigenom större säkerhet vinnes för att sjukdomsfallen
skola komma under behandling i rätt tid. Rederiet har vidare
funnit, att den nya ordningen icke blivit särskilt kostsam för rederiet, framförallt
beroende därpå att en i tid behandlad könssjukdom numera endast
i undantagsfall blir så elakartad att arbetsoförmåga uppstår eller sjukhusvård
i land erfordras.

Med stöd av vad sålunda anförts finner kommittén det böra lagfästas, att
den rätt till hyra och fri sjukvård som enligt sjömanslagen tillkommer sjuk
befälhavare eller sjöman icke skall gå förlorad av den anledningen att sjukdomen
är en könssjukdom. Enligt kommitténs mening är det skäligt att
sjöfartsnäringen och icke den enskilde får bära de utgifter som kunna uppkomma
i sådant sammanhang. Kommittén anser emellertid, att en lagbestämmelse
därom icke bör göras undantagslös. Sålunda synes det kommittén
naturligt, att bestämmelsen blir tillämplig endast i fråga om svenskt
sjöfolk. Detta sammanhänger med det förhållandet att svenska sjömän, som
äro anställda å utländska fartyg, torde få avstå från hyra samt själva bekosta
vården, då fråga är om könssjukdom. De sålunda föreslagna reglerna
överensstämma med dem, som upptagits i de fyra Köpenhamns-utkasten.
Härutöver bör emellertid enligt kommitténs mening utsägas att, där den

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

ombordanställda ådragit sig könssjukdomen avsiktligen, han icke äger kräva
hyra eller sjukvård på redarens bekostnad.

Slutligen har kommittén förordat ett par redaktionella jämkningar i lagtexten,
närmast föranledda av de nya bestämmelserna om könssjukdomar.

Kommittéledamöterna Forssblad och Reuterskiöld förklara sig icke kunna
biträda kommitténs förslag i fråga om könssjukdomarna. Enligt deras mening
är det stötande mot rättskänslan att stadga så långt gående förmåner
för sjömännen i fall, där de ha särskild anledning till försiktighet. Reservanterna
framhålla, att könssjukdomarna äro mycket vanliga bland sjömännen
och att desamma ofta äro föx-orsakade av vårdslöshet från deras
sida. De föreslagna reglerna äro enligt reservanternas åsikt uppenbarligen
ägnade att motverka alla de försök till förbättring å detta område, som sedan
lång tid tillbaka gjorts från skilda håll.

Remissyttrandena. Befålsorganisationerna, sjöfolksförbundct och landsorganisationen
ha helt anslutit sig till kommitténs förslag i fråga om könssjukdomarna.
Sålunda finner maskinbefäls förbundet det vara på tiden, att
den nuvarande, helt förlegade inställningen till könssjukdomarna ändras.
Enligt förbundets mening föreligger icke någon rimlig anledning till att en
könssjuk sjöman skall försättas i sämre ställning än sjöman, som ådragit
sig annan sjukdom. Det kan icke vara riktigt att låta moraliska värdeomdömen
vara avgörande för frågans lösning. Förbundet framhåller vidare, att
enligt de engelska kollektivavtalen (särskild lagstiftning saknas) de veneriska
sjukdomarna icke äro att likställa med självförvållade sjukdomar.
Enligt förbundets åsikt innebär kommitténs förslag ett viktigt framsteg i
kampen mot könssjukdomarna.

Jämväl medicinalstyrelsen biträder kommitténs uppfattning, att könssjukdomar
böra jämställas med övriga sjukdomar och att utgångspunkten
bör vara den, att könssjukdomarna icke äro att anse som självförvållade.
I anslutning härtill anför styrelsen följande.

Genom behandlingsmedlens utveckling under senare år är det numera
möjligt att behandla könssjukdomar i färskt stadium så snabbt, att dessa
sjukdomar knappast behöva medföra arbetsoförmåga under mer än något
dygn. Gonorré behöver sålunda som regel blott behandlas med en injektion
av penicillin, och syfilis i färskt stadium under några dagar, ehuru det vid
brådskande fall även vid syfilis är möjligt att giva en så stor engångsdos,
att vidare behandling kan undvaras eller givas vid ett senare tillfälle. Komplikationer
(t. ex. gonorroisk bitestikelinflammation, »nedslag») eller äldre
stadier av sjukdomarna kräva längre tids behandling men inträda mycket
oberäkneligt och i fråga om syfilis kanske först 3—50 år efter smittans
ådragande.

De två övriga könssjukdomarna, ulcus molle och lymfogranuloma inguinale,
vilka sjukdomar äro synnerligen sparsamt förekommande i Sverige,
kräva längre behandling (4—7 dagar) men då behandlingen består i intagande
av tabletter kan den utan större olägenhet försiggå ombord och medför
endast i undantagsfall arbetsoförmåga.

Av det ovan sagda framgår, att färska fall av könssjukdomar numera
kunna behandlas med en engångsdos eller under några få dagar. Komplika -

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

tioner inträda oregelbundet och efter lång tid blott i fall, som ej behandlats,
varför man ur praktisk synpunkt kan bortse från dem. Avsiktligt
ådragna könssjukdomar torde sålunda i praktiken komma att bli utan betydelse
som anledning till avmönstring.

På grund av det anförda finner styrelsen ej skäl att föreslå annan ändring
i de av kommittén föreslagna reglerna än att bestämmelsen om avsiktligen
ådragen könssjukdom skall utgå.

Kommerskollegium förklarar sig icke vilja taga ställning till frågan huruvida
könssjukdom utan vidare bör anses förvärvad genom grovt vållande
eller ej. Kollegium anser emellertid, att enahanda rätt till ersättning vid sådan
sjukdom som vid annan sjukdom torde vara ägnad att gagna sjukdomens
bekämpande. Med hänsyn till den försvinnande ringa betydelse, undantaget
för avsiktligen ådragen könssjukdom torde kunna få, och oklarheten
om gränsen mellan uppsåt och avsikt anser kollegium lagrummet böra erhålla
sådan lydelse, att därav framgår att sjömannen, därest könssjukdomen
är uppsåtligen ådragen, förlorar rätten till sjukhyra och sjukvård på redarens
bekostnad.

Socialstyrelsen — som inledningsvis understryker att en könssjukdom enligt
gällande praxis i regel är att betrakta såsom självförvållad — finner de
av kommittén anförda sociala skälen för att jämställa könssjukdomarna med
andra sjukdomar i och för sig värda allt beaktande men ifrågasätter om fog
föreligger att ålägga redaren att utge sjukhyra i sådant fall. Styrelsen erinrar
därvid om att en i utlandet kvar lämnad sjöman, som lider av könssjukdom
i smittsamt skede, får sina sjukvårdskostnader ersatta av staten.

Hovrätten ställer sig mycket tveksam till de av kommittén föreslagna särreglerna
vid könssjukdom och förklarar sig icke kunna uttala någon uppfattning
i frågan huruvida reglerna äro ägnade att underlätta de försök till
förbättring av hygienen på detta område, som hittills gjorts, eller ej. Enligt
hovrättens mening synes det emellertid vara att gå väl långt att ålägga redaren
att betala sjukhyra och sjukvård även vid grovt vållande. I anslutning
härtill ifrågasätter hovrätten, att man skulle kunna tänka sig en bevisregel
som medförde viss säkerhet för att icke könssjukdom i varje fall ansåges
ådragen genom grovt vållande. Häremot kan emellertid lätt invändas, att ett
sådant schematiskt bedömande icke bör ifrågakomma, utan att verklig utredning
måste fordras. Samtidigt framhåller hovrätten, att de praktiska svårigheterna
att förebringa dylik utredning av värde äro uppenbara, varför
man torde få avstå från att uppställa en bevisregel. Till sist anmärker hovrätten
— i likhet med kommerskollegium — att i allt fall ordet »avsiktligen»
bör utbytas mot ordet »uppsåtligen».

Hovrättens yttrande, som avgivits av presidenten och tre av hovrättens
ledamöter, är icke enhälligt. Två av ledamöterna förklara sig icke ha något
att erinra mot de av kommittén föreslagna reglerna.

Rådhusrätten kan icke finna, att bärande skäl förebragts för förslaget att
tillerkänna könssjuk sjöman sjukhyra även i det fall, att det kan bevisas
att han ådragit sig sjukdomen uppsåtligen eller genom grovt vållande. En -

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

ligt rådhusrättens mening har tillbörlig hänsyn till sjöfartsnäringens särart
tagits, om man — i strid med vad tidigare ansetts vara riktigt -—- lägger bevisbördan
på redaren, då det gäller att bedöma huruvida grovt vållande föreligger
eller ej. Däremot anser rådhusrätten att av humanitära skäl sjukvård
knappast kan förvägras en könssjuk sjöman. Avslutningsvis anmärker rådhusrätten
att det ter sig såsom något för sjömanskåren nedsättande att man
på allvar skall behöva beakta det fall, att någon med avsikt ådrager sig
könssjukdom.

Generalkonsulatet i New York hyser starka betänkligheter mot kommitténs
förslag såsom icke ägnat att befordra försiktighet hos sjöfolket. Konsulatet
ifrågasätter om det icke vore mera praktiskt med en regel, enligt vilken
rätten till sjukhyra och sjukvård vid könssjukdom förlorades i fall där vederbörande
sjöman underlåtit att följa lämnade anvisningar för profylaktisk
behandling.

Samtliga redare- och övriga arbetsgivarorganisationer motsätta sig kommitténs
förslag i fråga om könssjukdomarna.

Redareföreningen framhåller, att förslaget i verkligheten innebär, att redaren
blir skyldig att utgiva ersättning till envar sjöman, som lider av venerisk
åkomma. Enligt föreningens åsikt är kommitténs förslag på denna punkt
absurt och vilar på en tyvärr mycket nedsättande bedömning av sjöfolkets
moraliska kvalifikationer. Föreningen frågar sig om det verkligen kan vara
meningen, att sjömännen, som mycket väl känna till riskerna av sexuella
eskapader i hamnarna, skulle medgivas laglig rätt att övervältra de ekonomiska
följderna därav på sin arbetsgivare utan att behöva iakttaga någon
som helst varsamhet. Föreningen måste bestämt rikta sig mot detta förslag,
som står i strid med gängse uppfattning om rätt och billighet och som säkerligen
skulle i hög grad medverka till spridningen av könssjukdomarna.
Tvärtom hade man bort rekommendera åtgärder ägnade att motverka överföringen
av dessa sjukdomar. Enligt föreningens åsikt skulle det vara lämpligt
om fartygen i sådant syfte ombord medförde preparat, avsedda för detta
ändamål, och att preparaten mot skälig ersättning tillhandahölles sjömännen.

Departementschefen. Enligt gällande lag är såväl befälhavaren som annan
i redarens tjänst å fartyget anställd person i princip berättigad till lön, så
länge han kvarstår i tjänsten. Så är fallet även om han skulle vara arbetsoförmögen
på grund av sjukdom eller skada. Därjämte äger den ombordanställda
rätt till sjukvård på redarens bekostnad under den tid tjänsteförhållandet
består. Lagen berättigar emellertid redaren att avskeda ombordanställd,
som till följd av sjukdom eller skada för längre tid är ur stånd
att fullgöra tjänsten. Den avskedade har då rätt till lön ävensom till fri
sjukvård under i lagen närmare angiven tid. Sistnämnda förmån utgår jämväl
då ombordanställd av annan anledning måste lämna tjänsten. Allmänt
gäller emellertid det undantaget, att den ombordanställda icke äger rätt till
sjuklön eller fri sjukvård, om han ådragit sig sjukdomen eller skadan genom
grovt vållande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

Såsom kommittén framhållit är rättsuppfattningen för närvarande den,
att könssjukdom är att betrakta såsom självförvållad, såvida icke den sjuke
kan visa att sjukdomen är oförskyllt ådragen. Eftersom detta endast i undantagsfall
torde vara möjligt, blir följden att ombordanställd som lider
av könssjukdom får avstå från lön om han skulle bli arbetsoförmögen eller
avskedad på grund av sjukdomen, och vidare får han, med undantag för det i
28 § tredje stycket omförmälda fallet, själv bekosta sjukvården. Denna
praxis måste anses klart otillfredsställande. Såsom kommittén påpekat, medför
den, att den sjuke frestas att dölja sin sjukdom till skada både för sig
själv och andra. Det är även naturligt, att sjukdomens art — jämte den omständigheten
att ett avskedande icke medför några ekonomiska uppoffringar
— hos redarna kan skapa en benägenhet att välja denna utväg för att
slippa behålla den sjuke ombord. Nu angivna omständigheter måste i viss
mån verka hämmande på den kamp, som sedan flera år inom vårt land
förts mot könssjukdomarna. Detta är desto mera betänkligt som erfarenheten
visar, att könssjukdomarna äro särskilt vanliga bland sjöfolk, framförallt
bland unga sjömän, och att smittan införes i landet huvudsakligen
genom sjöfolket.

Det är ingalunda en tillfällighet, att utövarna av sjömansyrket äro särskilt
utsatta för könssjukdom. Härtill bidraga åtskilliga av yrkets särart
betingade omständigheter, på vilka det icke torde vara nödvändigt att närmare
ingå. Det ligger därför ingenting orimligt i tanken, att kostnaderna i
samband med dessa sjukdomar skola bäras av sjöfartsnäringen och icke av
den enskilde sjömannen. Det må erinras om att 1864 års sjölag intog denna
ståndpunkt. En ändring skedde visserligen i och med tillkomsten av 1891
års lag, men den huvudsakliga anledningen härtill torde ha varit, att könssjukdomarna
ansågos åsamka rederierna alltför betungande utgifter.

Såsom medicinalstyrelsen framhållit har läkarvetenskapens framsteg under
senare år medfört, att könssjukdomarna numera äro ganska lätta att
bota. Behandlingsmetoderna äro enkla och kostnaderna äro förhållandevis
små. Endast i undantagsfall tager en i tid behandlad sjukdom sådan vändning,
att arbetsoförmåga uppstår. Ur kostnadssynpunkt torde det alltså icke
vara betänkligt att införa en lagbestämmelse, som ålägger redaren att bestrida
dessa utgifter.

Om nu anförda omständigheter väsentligen stödja kommittémajoritetens
förslag, kan det emellertid ej förnekas, att de häremot gjorda invändningarna
äga en viss tyngd. Såsom bl. a. socialstyrelsen och hovrätten framhållit,
är det en långtgående ändring, om man ålägger redarna att betala sjuklön
och sjukvård ej blott i fall, då sjömannen utan eget vållande eller trots vanliga
profylaktiska åtgärder drabbas av könssjukdom, utan också i fall, då
han utan vidare underlåtit vidtaga varje som helst försiktighetsmått och
sedan blivit sjuk. Jag har därför — i anslutning till hovrättens yttrande —-övervägt möjligheterna att uppställa en bevisregel, som å ena sidan, till skillnad
från rådande praxis, ger säkerhet för att könssjukdom icke i alla eller
ens flertalet fall betraktas som självförvållad men å andra sidan berövar
den, som försummat vidtaga alla försiktighetsåtgärder och därför själv har

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

ansvaret, från åtminstone förmånen av sjuklön. Det har emellertid visat sig,
att en sådan gränsdragning möter avsevärda svårigheter; att uppställa en
helt schematisk bevisregel är för övrigt ur flera synpunkter mindre tilltalande.

Den av kommittén föreslagna regeln är, såsom kommerskollegium funnit,
ägnad att underlätta kampen mot könssjukdomarna. Den ombordanställde
skulle med denna regel icke längre ha anledning att dölja sin sjukdom, och
det torde därför kunna antagas, att han omedelbart efter det symptomen
framträtt kommer att anmäla sig för att erhålla lämplig behandling. Denna
omständighet får anses avsevärt väga över den i vissa yttranden påpekade risken
att vetskapen om ovillkorlig rätt till sjukhyra och fri sjukvård skulle
avtrubba sjöfolkets intresse att iakttaga varsamhet, använda profylaktiska
preparat etc.

Med hänsyn till det anförda och med understrykande av att här är fråga
om ett yrke med alldeles särskilda förhållanden har jag ansett mig böra förorda
kommitténs med övriga nordiska utkast överensstämmande förslag,
att det undantag, som lagen stadgar beträffande självförvållad sjukdom, i
princip icke skall gälla könssjukdom. Endast i så måtto synes förslaget
icke böra godtagas som den av kommittén uppställda särregeln för »avsiktligt»
ådragen könssjukdom — ett föga praktiskt fall — torde kunna
utgå.

På de av kommittén anförda skälen bör den föreslagna utvidgningen av
sjukförmånerna icke gälla utländska sjömän.

I övrigt har en redaktionell jämkning av ordalagen i kommitténs förslag
vidtagits.

5 §.

Lagrummet upptager den bestämmelsen att befälhavare, som avskedas på
grund av oduglighet, oredlighet, grovt fel eller grov försummelse i tjänsten,
icke är berättigad till hyra för längre tid än han förrättat tjänsten.

Sjömanskommittén föreslår icke någon ändring i lagrummet.

Remissyttrandena. Enligt scgelfartijgsföreningens åsikt bör orden »grovt»
och »grov» utgå.

Departementschefen. Anledning att ändra lagrummet på sätt segelfartygsföreningen
föreslagit synes ej föreligga.

6 §.

I lagrummets första stycke stadgas för närvarande att, om fartyget till
följd av sjöolycka går förlorat eller förklaras efter sjöolycka icke vara
iståndsättligt, befälhavarens tjänsteavtal upphör att gälla, där ej annat
följer av avtalets innehåll. Befälhavaren är emellertid pliktig att mot hyra
och underhåll bliva tillstädes och ordna de angelägenheter, som röra fartyget
och lasten. Motsvarande bestämmelser för besättningen återfinnas
i 41 § första stycket.

Enligt 6 § andra stycket skall vad i 41 § är stadgat för sjöman i fråga

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

om rätt till hyra vid arbetslöshet, till fri hemresa med hyra och underhåll
under resan samt till ersättning för förlorade effekter gälla jämväl för befälhavaren.

I 41 § andra stycket föreskrives att svensk sjöman, som blir arbetslös
till följd av fartygets förolyckande, äger rätt till hyra för den tid han av
sådan anledning är utan anställning, dock högst för två månader utöver
den tid han enligt första stycket åtnjuter hyra.

Enligt 41 § tredje stycket är svensk sjöman, vars anställning upphör i
utlandet till följd av fartygets förolyckande, berättigad att erhålla fri resa
med underhåll till sin hemort här i riket, så ock hyra under resan, i den
mån sådan icke utgår enligt andra stycket. Kostnaden för sjömans hemresa
med underhåll skall bestridas av statsmedel. Sjömannen är dock pliktig
att under närmare angivna förutsättningar antaga tjänst å hemvändande
fartyg.

Slutligen stadgas i 41 § fjärde stycket att svensk sjöman för förlust av
effekter vid fartygets förolyckande äger rätt till ersättning av redaren enligt
grunder, som Konungen fastställer.

Sjömanskommittén understryker inledningsvis, att 6 och 41 §§ icke äro
tillämpliga i andra fall än där fartyget gått under eller efter sjöolycka
förklaras ej vara iståndsättligt (kondemnerats). I anslutning härtill omtalar
kommittén, att från de ombordanstälidas representanter inom kommittén
påpekades att stadgandet om rätt till hyra vid arbetslöshet på grund
därav kommit att få ringa betydelse för befälhavaren och sjömännen. Vid
en sjöolycka tedde det sig nämligen ofta ovisst huruvida olyckan vore av
sådan beskaffenhet att nämnda båda lagrum kunde tillämpas och det
kunde dröja avsevärd tid innan denna fråga bleve slutgiltigt avgjord. Detta
medförde att, ehuru sjöolyckan gjort en fortsatt tjänstgöring ombord å
fartyget omöjlig, de ombordanställda vid arbetslöshet icke erhölle den i 41 §
angivna ersättningen. I stället bleve de av redaren skilda från tjänsten och
finge tillsvidare nöja sig med hyra under uppsägningstiden eller, om olyckan
inträffat å annan ort än där tjänsten skulle frånträdas, för den längre
tid resan dit kunde räcka. Skulle det sedermera befinnas, att fartyget vore
iståndsättligt, vore de avskurna från möjligheten att kräva ytterligare ersättning.
På grund av det anförda ifrågasatte de ombordanstälidas representanter
den utvidgningen av lagrummet, att därunder skulle inrymmas alla
de fall, där skeppstjänsten icke kan fortgå till följd av olyckan.

Kommittén säger sig vid prövningen av denna fråga icke ha funnit
skäl föreslå ändring i nu gällande regler. Då redarens skyldighet att vid
arbetslöshet utgiva ersättning till befälhavaren och besättningen saknar
motsvarighet inom andra arbetsförhållanden, har kommittén ansett, att
skyldigheten icke bör utvidgas. Det framhålles emellertid att, därest förslaget
till ändring av skadeståndsreglerna i 3 och 34 §§ lagfästes, de ombordanstälidas
önskemål ändock skulle bli tillgodosedda i avsevärd mån.

Beträffande 6 § första stycket anför kommittén att, ehuru uttrycklig
bestämmelse saknas därom, det torde ligga i sakens natur, att befälhavarens

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

•skyldighet att bliva tillstädes gäller även då så är påkallat med hänsyn
till de ombordvarande. För tydlighetens skull bör föreskrift härom inflyta
i lagrummet.

I fråga om rätten till fri hemresa med underhåll på statsverkets bekostnad
framhåller kommittén, att denna förmån enligt den norska sjömanslagen
utgår oberoende av om anställningen upphört i utlandet eller i hemlandet.
Enligt kommitténs uppfattning är denna ståndpunkt riktig, varför
det föreslås att den svenska lagen här bringas i överensstämmelse med den
norska.

Slutligen föreslås av redaktionella skäl, att stadgandet om ersättning för
förlorade effekter skall bilda en 42 § samt att hänvisningen i 6 § till detta
stadgande skall flyttas till 7 §.

Remissyttrandena. I fråga om tillämplighetsområdet för 6 och
41 §§ yrkar sjöfolksförbundet, att den ersättning, varom stadgas i 41 §
andra stycket, skall utgå till sjöman, som blir arbetslös på grund av fartygets
haveri, oavsett om fartyget efter haveriet visar sig vara iståndsättligt
eller ej. Förbundet säger sig kunna påvisa konkreta fall, där fartyg
gjort haveri och sjunkit men där arbetslöshetsersättning icke utgått, därför
att fartyget bärgats och iståndsatts lång tid — i vissa fall mer än ett
år — efter haveriet. Enligt förbundets mening kan en sådan tillämpning av
lagrummet knappast vara överensstämmande med lagens andemening.

Maskinbefälsförbundet erinrar om att förbundet sedan länge ansluter
sig till den uppfattningen, att 6 och 41 §§ böra vara tillämpliga, så sna;rt
fartyget drabbas av haveri, som omöjliggör tjänstgöring ombord.

Ersättningsbyrån finner det beklagligt att kommittén icke kunnat följa
de ombordanställdas förslag om förenklade regler, vilkas ändamålsenlighet
kan vitsordas av de tjänstemän, som inom utrikesförvaltningen ha att syssla
med hithörande spörsmål. Byrån framhåller, att nuvarande bestämmelser
icke äro ägnade att underlätta handläggningen av dessa ärenden.

Kommerskollegium tillstyrker däremot kommitténs förslag.

Beträffande rätten till ersättning vid arbetslöshet i
samband med fartygets förolyckande anför segelfartggsföreningen,
att det icke kan anses riktigt att redaren skall betala sådan
ersättning. Redaren har ingalunda makt att avvärja olyckan och vanligen
gör han en stor förlust genom förlisningen. Föreningen påpekar dessutom,
att motsvarande förmån icke utgår till någon arbetstagare i land. På grund
härav yrkar föreningen, att stadgandet skall utgå ur lagen.

Angående rätten till fri h em resa med underhåll på
statsverkets bekostnad anför statskontoret, att bakom det nuvarande
stadgandet torde ligga den tanken att redaren, när hans fartyg
förolyckas, ofta nog icke mäktar betala de ombordanställdas hemresa. Vidare
påpekas alt antalet totalhaverier numera är obetydligt i fredstid ävensom
att redarna i stor utsträckning torde ha sina fartyg försäkrade eller
ändock ha ekonomiska resurser alt bestrida utgifterna för hemresan. Enligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

statskontorets mening bör det därför övervägas, om icke redaren i stället för
staten borde gälda resekostnaderna eller staten i vart fall tillerkännas
regressrätt mot redaren för havda utgifter. Slutligen säger sig statskontoret
icke kunna tillstyrka, att denna förmån utvidgas till att gälla jämväl den
inrikes farten.

Ersättningsbyrån ansluter sig till kommitténs förslag om utvidgning av
bestämmelsen såvitt angår den utrikes farten och vidsträcktare inrikes fart.
Däremot ställer sig byrån tveksam till frågan, om rätten till fri hemresa skall
föreligga exempelvis i skärgårds- och insjötrafik.

Departementschefen. Vårt lands sjölagstiftning har sedan länge upptagit
den bestämmelsen, att befälhavarens och besättningens tjänsteavtal förfalla,
därest fartyget till följd av sjöolycka går förlorat eller efter sådan olycka
förklaras icke vara iståndsättligt. Uppsägning av tjänsten är följaktligen icke
erforderlig i sådant fall. För parterna å ömse sidor är det nämligen klart,
att fortsatt tjänstgöring å fartyget omöjliggjorts genom förlisningen. Eftersom
avtalets upphörande icke har sin grund i kontraktsbrott från redarens
sida, skulle en tillämpning av allmänna rättsgrundsatser leda till att befälhavaren
och besättningen själva finge svara för sin skada och att sålunda
redaren icke hade någon förpliktelse gentemot dem. Det har emellertid icke
ansetts skäligt att till fullo tillämpa dessa grundsatser i förevarande fall.
Det har framhållits att rimlig hänsyn måste tagas till sjöfartsnäringens särart.
Redan i 1864 års sjölag stadgades att redaren beträffande svenskt sjöfolk,
vars anställning upphört i utlandet till följd av fartygets förolyckande,
vore pliktig att bekosta hemresan. Alltsedan ikraftträdandet av 1891 års sjölag
gäller att denna utgift skall bestridas av allmänna medel. I samband med
införandet av gällande sjömanslag utvidgades förmånerna för svenskt sjöfolk
vid fartygets förlisning. Det föreskrevs nämligen att redaren skulle betala
hyra under hemresan. Vidare stadgades att han skulle vara pliktig att
utgiva ersättning för de sjöfolkets personliga tillhörigheter, som förlorats
vid förlisningen.

År 1934 tillfogades den föreskriften att svensk sjöman, som blir arbetslös
till följd av fartygets förolyckande, äger rätt till hyra för den tid han av
sådan anledning är utan anställning, dock för högst två månader. Föreskriften
tillkom närmast för att möjliggöra ratifikation av en internationell konvention
i ämnet, till vilken ett stort antal länder anslutit sig. Såsom grund
för ifrågavarande förmån åberopades att befälhavaren och besättningen, vilka
utan eget förvållande genom fartygets förolyckande helt oförberedda ställdes
utan anställning, skäligen hade anspråk på att erhålla den hjälp som en viss
ersättning vid uppkommande arbetslöshet utgjorde.

De skäl, som sålunda åberopats för att befälhavaren och besättningen vid
fartygets förolyckande skola åtnjuta de i lagen angivna förmånerna, torde
alltjämt vara lika vägande. Enligt min mening är det uteslutet att nu inskränka
dessa förmåner. Jag kan följaktligen icke förorda bifall till segelfartygsföreningens
yrkande i denna del.

Kungl. Maj. ts proposition nr 170.

Icke heller synes mig tillräckliga skäl föreligga att, såsom statskontoret
ifrågasatt, på redaren överflytta den statsverket alltsedan år 1892 åvilande
skyldigheten att bestrida utgifterna för sjöfolkets hemresa. För redaren torde
det vara en tillräcklig belastning att han får betala sjöfolkets lön under
resan.

Såsom inledningsvis antytts förutsättes för tillämpning av de i 6 och 41 §§
lämnade bestämmelserna, att fartyget till följd av sjöolycka går förlorat eller
med andra ord totalhavererar. Drabbas fartyget däremot av annat haveri,
förfaller icke tjänsteavtalet, även om fortsatt tjänstgöring ombord är omöjlig
för en längre tid. Enär redaren vanligen icke torde vara villig att betala
lön åt en befälhavare och besättning, som äro förhindrade att fullgöra
skeppstjänst, blir följden att han uppsäger dem från tjänsten. Då den gängse
uppsägningstiden för sjöman är betydligt kortare än två månader, blir denne

— i varje fall när konjunkturerna inom sjöfartsnäringen äro ogynnsamma

— avsevärt sämre ställd än om tjänsten upphört till följd av att fartyget
totalhavererat. Såsom sjöfolksförbundet antytt måste detta förhållande i sin
tur leda till att redaren vid flertalet sjöolyckor av ekonomiska skäl är benägen
att göra gällande att totalhaveri ej föreligger. För sjöfolket torde det i
praktiken vara svårt att gendriva detta redarens påstående och till följd
härav kan rätten till lön vid arbetslöshet ej åberopas.

Av det anförda torde framgå att de i 6 och 41 §§ lämnade bestämmelserna
icke giva de ombordanställda det skydd som från början varit avsett och
måste anses skäligt. Enligt min mening böra lagrummen vara tillämpliga så
snart fartyget drabbats av en olycka som för längre tid, förslagsvis minst en
månad, omöjliggör tjänstgöring ombord. Jag har därför funnit mig böra förorda
en lagändring i enlighet härmed.

Enligt kommitténs förslag är även sjöman, vars anställning upphört i hemlandet,
berättigad till fri hemresa med underhåll och hyra under resan. Förslaget
grundar sig uppenbarligen på den uppfattningen att det — liksom i
fråga om rätten till lön vid arbetslöshet — är oriktigt att försätta sådan sjöman
i mindre gynnsam ställning än sjöman, vars tjänst upphört i utlandet.
Med hänsyn härtill och då den av kommittén föreslagna utvidgningen icke
torde komma att medföra särskilt stora utgifter för vare sig statsverket eller
rederinäringen har jag ansett mig kunna biträda kommitténs förslag.

Icke heller mot kommitténs förslag i övrigt har jag något att erinra.

7 §•

I lagrummet föreskrives att i åtskilliga fall (hyra vid dödsfall, vård och
hemresa vid sjukdom, begravning) de för besättningen gällande bestämmelserna
skola äga motsvarande tillämpning i fråga om befälhavaren.

I enlighet med kommitténs förslag har lagrummet fått en mera överskådlig
uppställning än för närvarande. Därjämte förordas att ytterligare några
för besättningen lämnade bestämmelser skola bli tillämpliga å befälhavaren.
Härom må hänvisas till den följande framställningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

8 §.

Lagrummet upptager föreskrifter om huru befälhavaren tillkommande andel
i fartygets frakt eller i annan inkomst av resan eller i redarens vinst å
rörelsen skall beräknas i närmare angivna fall.

Saklig ändring föreslås icke. Däremot har i enlighet med kommitténs förslag
jämkningar av huvudsakligen redaktionell natur vidtagits.

2 KAP.

Om besättningens tjänsteavtal.

Om tjänsteavtalets ingående.

9 §.

I lagrummets första stycke stadgas att befälhavaren äger å redarens vägnar
antaga fartygets besättning. I andra stycket föreskrives att befälhavaren
vid antagandet av maskinpersonalen skall samråda med förste maskinisten.

Sjömanskommittén föreslår icke någon ändring i första stycket.

Vid behandlingen av andra stycket redogör kommittén till en början för
bakgrunden till stadgandet om befälhavarens skyldighet att vid antagandet
av maskinpersonalen samråda med förste maskinisten eller — såsom den
rätta beteckningen numera är — maskinchefen. Därvid erinras att av förarbetena
till sjömanslagen kan utläsas, att det med hänsyn till förhållandena
i maskindrivna fartyg, där maskinchefen ansvarar för maskineriets
drift och skötsel, ansetts naturligt att han även skulle få framlägga sina
synpunkter vid antagandet av honom underställd personal. Kommittén framhåller
därefter, att teknikens framsteg sedan sjömanslagens tillkomst medfört
att maskinpersonalens arbete ombord blivit alltmera invecklat och ansvarsfullt.
Det i lagrummet anbefallda samrådet sker numera vanligen på det
sättet att befälhavaren överlåter åt maskinchefen att utvälja sin personal.
På grund av det anförda har kommittén funnit, att lagen bör tillerkänna
maskinchefen större inflytande än för närvarande vid antagandet av maskinpersonalen.
Det föreslås därför den ändringen, att befälhavaren vid antagandet
av denna personal såvitt möjligt skall inhämta förslag från maskinchefen.
Beträffande orden »såvitt möjligt» anmärker kommittén, att de
inskjutits för att möjliggöra undantag för sådana fall, där maskinchefen är
förhindrad att avgiva förslag till befälhavaren.

Kommittén säger sig vidare ha funnit det vara av viss betydelse, att även
den främste av styrmännen, vilken närmast under befälhavaren utövar uppsikt
över den till däcksavdelningen hörande personalen, samt stewarden,
som förestår ekonomiavdelningen, bli i tillfälle att vid antagandet av dem
underställd personal framlägga sina synpunkter. Med hänsyn till arten av
arbetet inom dessa avdelningar har kommittén emellertid ansett det vara tillfyllest
med en föreskrift om samråd.

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

Remissyttrandena. Kommerskollegium finner de av kommittén föreslagna
stadgandena vara väl avpassade till de förändringar som den tekniska utvecklingen
och den därmed sammanhängande specialiseringen av arbetsuppgifterna
medfört.

Beträffande befälhavarens skyldighet att inhämta förslag
från maskinchefen anför maskinbefälsförbundet, att alla sakliga
skäl tala för att rätten att antaga maskinpersonalen borde helt tillkomma
maskinchefen. Förbundet tillägger emellertid, att det förmodligen av
formella skäl anses olämpligt, att mer än en person i ett fartyg äger laglig
rätt att å redarens vägnar anställa personal. Förbundet räknar emellertid
med att den föreslagna bestämmelsen i verkligheten får den betydelsen, att
maskinchefen kommer att få avgöra vilka personer som skola anställas i
maskinavdelningen.

Vad angår samråd mellan befälhavaren och den främste
av styrmännen vid antagandet av däckpersona1en
finner sågverksförbundet det vara onödigt och olämpligt att föreskriva sådant
samråd, eftersom befälhavaren är minst lika beroende av denna personals
karaktär och kvalifikationer som styrmannen. Vidare framhåller förbundet,
att befälhavarens mening rimligtvis måste bli avgörande, för den
händelse han och styrmannen stanna i olika omdömen om en person. Den
av kommittén föreslagna bestämmelsen är enligt förbundets åsikt ägnad att
onödigtvis skapa irritation.

Departementschefen. I likhet med kommerskollegium finner jag de av kommittén
föreslagna ändringarna vara väl avpassade efter nuvarande förhållanden
till sjöss.

Med anledning av maskinbefälsförbundets yttrande må framhållas att —
såsom förbundet antytt — det ligger i sakens natur att det bör ankomma
på befälhavaren att i hans egenskap av redarens ombud antaga all personal
på fartyget. Med hänsyn härtill och då det också är befälhavaren som i
sista hand har ansvaret för säkerheten ombord är det icke möjligt att överlåta
åt maskinchefen att med uteslutande av befälhavaren bestämma vilken
personal som skall anställas å maskinavdelningen. Stadgandet att befälhavaren
vid antagandet av maskinpersonalen såvitt möjligt skall inhämta förslag
från maskinchefen torde böra så tillämpas att befälhavaren icke utan
tvingande skäl bör underlåta att antaga den personal maskinchefen föreslår.

I anslutning till de av sågverksförbundet framförda betänkligheterna mot
föreskriften om samråd mellan befälhavare och den främste av styrmännen
må erinras att fartygsbefälsföreningen, vilken företräder såväl befälhavare
som styrmän, icke haft något att invända mot föreskriften. Förbundets farhågor
torde därför vara överdrivna.

10 §.

I lagrummet lämnas för närvarande föreskrifter om minimiålder för sjöman.
Huvudregeln är att minderårig under femton år ej må användas i

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

skeppstjänst. Efter särskild prövning må dock undantag medgivas beträffande
minderårig, som uppnått fjorton års ålder. Vidare stadgas att i eldartjänst
icke må användas den som ej fyllt sexton år. Beträffande ångfartyg,
som nyttjas i viss vidsträcktare fart, föreskrives att varken eldare
eller kollämpare må vara yngre än aderton år. Även i detta fall må emellertid
undantag medgivas efter särskild prövning. Slutligen upptager lagrummet
bestämmelser om nattvila för sjöman under sexton år.

Sjömanskomxnittén anser att, såvitt angår användning av män i skeppstjänst
i allmänhet, åldersgränsen bör behållas vid femton år. Däremot finner
kommittén de säregna förhållandena ombord å ett fartyg böra föranleda
förbud mot att kvinna, som ej fyllt aderton år, tager anställning å fartyg.
Ett sådant stadgande får, påpekar kommittén, sin egentliga betydelse för
de kvinnor, vilka tjänstgöra såsom uppasserskor, städerskor och dylikt.

Enligt kommitténs mening bör undantagsbestämmelsen för den som uppnått
fjorton års ålder icke behållas, eftersom sjömansyrket måste anses vara
för hårt för minderåriga under femton år. Kommittén framhåller att enligt
gällande ordning svensk ungdom lämnar folkskolan först vid femton
års ålder. Ej heller beträffande kvinna, som icke uppnått aderton års ålder,
föreslås någon dispensmöjlighet.

Beträffande minimiåldern för eldare och kollämpare anser kommittén, att
åldersgränsen bör vara aderton år, oavsett i vilket farvatten fartyget användes.
Kommittén framhåller, att å koleldade fartyg arbetet såsom eldare och
kollämpare även i inskränkt fart torde vara för hårt för den, som icke uppnått
nämnda ålder. I fråga om eldartjänsten å oljeeldade fartyg påpekas, att
denna visserligen icke är särskilt ansträngande; å andra sidan är arbetet
så ansvarsfullt, att det icke bör anförtros åt någon under aderton år. Kommittén
förordar därför, att åldersgränsen för såväl eldare som kollämpare
å alla fartyg bestämmes till aderton år. För att emellertid rekryteringen till
dessa yrkesgrupper icke onödigtvis skall försvåras föreslås, att Konungen
eller den myndighet Konungen förordnar skall kunna medgiva undantag
för den som uppnått femton års ålder. Kommittén har härvid tänkt närmast
på sådana fall, där vederbörande är tillräckligt utvecklad för att utan
fara kunna användas i sådan tjänst.

Slutligen föreslår kommittén, att bestämmelserna om nattvila för minderårig
sjöman skola överföras till ett särskilt lagrum, benämnt 57 §, i den del
av lagen som bl. a. behandlar skeppsarbetet.

Remissyttrandena. Sjö folksförbundet hyser den uppfattningen, att minimiåldern
för eldare borde vara högre än aderton år, eftersom eldartjänsten
till sjöss såväl i fysiskt som psykiskt avseende är för krävande för en adertonåring.
Förbundet vill emellertid med hänsyn till att enighet uppnåtts
inom kommittén icke yrka, att minimiåldern skall höjas, och ansluter sig
därför till kommitténs förslag, dock endast under den förutsättningen att
undantagsbestämmelsen borttages. Enligt förbundets mening kan eljest den

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

ytterst betänkliga konsekvensen befaras, att en femtonårig pojke avdelades
till att sköta den i fysiskt avseende synnerligen ansträngande tjänsten såsom
kollämpare eller eldare i koleldat fartyg.

Kommerskollegium ansluter sig till sistnämnda yrkande och omnämner
därvid att, kollegium veterligt, dispens från gällande sjömanslags föreskrifter
om minimiålder för eldare eller kollämpare aldrig lämnats.

Sågverksförbundet finner de föreslagna ändringarna i åldersgränserna
vara omotiverade såvitt angår förhållandena inom bogseringsfarten. Förbundet
framhåller, att höjningen av minimiåldern för eldare och kollämpare
är klart olämplig ur rekryterings- och utbildningssynpunkt. Enligt
förbundets mening är arbetet ombord å en bogserbåt ej så hårt att icke regelmässigt
även pojkar på 16 och 17 år väl kunna klara arbetet. Kommitténs
förslag skulle vidare medföra, att den för vissa examina erforderliga praktiska
tjänstgöringen såsom eldare icke skulle kunna fullgöras förrän efter
fyllda 18 år med påföljd att examen blir avsevärt försenad.

Vidare omtalar förbundet, att för närvarande kvinnor under 18 år användas
såsom restauratrisbiträden i bogseringsfarten. I anslutning härtill
anföres, att på så små fartyg, som det här gäller, dessa flickor stå under
den äldre restauratrisens ständiga uppsikt. På grund härav och då förhållandena
på bogserfartygen icke kunna anses speciellt »säregna», kan förbundet
icke finna det olämpligt att kvinna under 18 år tager anställning
å sådant fartyg.

Departementschefen. De av kommittén förordade åldersgränserna synas
vara väl avvägda med hänsyn till de särskilda förhållandena inom sjöfartsnäringen.
Enligt min mening föreligger sålunda ej skäl att bifalla sågverksförbundets
yrkande att den föreslagna minimiåldern för kvinnor måtte sänkas.
Det kan knappast anses lämpligt att så unga kvinnor anställas å fartyg.

Vad sågverksförbundet anfört om den föreslagna minimiåldern för eldare
och kollämpare kan icke lämnas å sido. Fall kunna isannolikt förekomma,
där de med hänsyn till vederbörandes utveckling, tjänstgöringsförhållandena
ombord eller annan omständighet måste anses naturligt att tilllåta
en yngling, som icke fyllt aderton år, taga anställning som eldare eller
kollämpare. Enligt min mening ha emellertid nu angivna synpunkter blivit
tillräckligt tillgodosedda genom stadgandet att undantag i särskild ordning
må meddelas såvitt angår den som fyllt femton år. Härav följer å andra
sidan att jag ej kan biträda sjöfolksförbundets och kommerskollegii hemställan
att dispensmöjligheten skall uteslutas.

11 §•

Enligt lagrummet i dess nuvarande lydelse åligger det befälhavaren att,
sedan sjöman antagits, förse denne med motbok, upprättad enligt ett av
kommerskollegium fastställt formulär. Motboken skall upptaga vissa närmare
angivna uppgifter om sjömannen, däribland rörande hans födelseort,
samt om anställningsvillkoren.

(5 Iiihang till riksdagens protokoll 19C>2. 1 samt. Nr 170.

Ilungl. Maj:ts proposition nr 170.

Sjömanskommittén anför, att i samband med fastställande av nytt formulär
till motbok hos kommerskollegium föreslagits att uppgiften om sjömans
födelseort skulle utgå ur formuläret. Kollegium hade hänskjutit frågan till
kommitténs avgörande. Då uppgiften enligt kommitténs mening vore utan
praktisk betydelse, hade kommittén icke velat motsätta sig förslaget.

Remissyttrandena. Generalkonsulatet i London har ansett, att uppgiften
om sjömannens födelseort bör behållas i motboken. Konsulatet framhåller,
att så snart det gäller att identifiera en sjöman eller göra förfrågningar
om honom exempelvis hos pastorsämbeten, det är av betydelse att födelseorten
är känd.

Maskinbefäls- och sjöfolks förbunden yrka, att ordet »motbok» måtte utbytas
mot ordet »avlöningsbok». Såsom skäl härför åberopas att förstnämnda
ord omedelbart för tanken till en helt annan slags motbok, nämligen
den som avser alkoholhaltiga drycker. Förbunden tillägga, att i åtskilliga
fall förväxlingar förekommit vilka icke varit särskilt angenäma
för den enskilde sjömannen.

Departementschefen. Det av maskinbefäls- och sjöfolksförbunden uttalade
önskemålet om att ordet »motbok» måtte utgå ur lagen är förståeligt och
torde böra tillmötesgås. Dock är enligt min mening ordet »avräkningsbok»,
som återfinnes i såväl den danska som norska sjömanslagen, att föredraga
framför »avlöningsbok».

Beträffande kommitténs förslag att utesluta uppgiften om sjömannens
födelseort finner jag i likhet med generalkonsulatet i London att uppgiften
fortfarande försvarar sin plats. Den bör därför enligt min mening bibehållas.

Om tjänsteavtalets upphörande.

12 §•

Enligt lagrummet skall beträffande sjöman, som är antagen för bestämd
tid eller med förbehåll om bestämd uppsägningstid, tjänsteavtalet gälla
till fartygets ankomst till närmaste lossnings- och lastningshamn, därest
tiden utgår under resa.

Sjömanskommittén föreslår två mindre jämkningar i lagrummet, den ena
innebärande att uppläggningshamn skall jämställas med lossnings- och
lastningshamn, samt den andra att tjänsteavtalet, för det fall att fartyget
anländer till Sverige efter den avtalade tidens utgång, skall upphöra vid
fartygets ankomst till första hamn, även om denna icke anlöpes för
lossning, lastning eller uppläggning. I fråga om förstnämnda ändring hänvisar
kommittén till sitt förslag vid 2 §. Beträffande den andra ändringen
anför kommittén, att den ansetts följdriktig med hänsyn därtill att motsvarande
föreskrift sedan ett tjugutal år återfunnits i de mellan redareföreningen
och de ombordanställdas organisationer gällande kollektivavtalen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

Departementschefen. Mot de av kommittén förordade ändringarna, som
lämnats utan erinran av de hörda myndigheterna och organisationerna,
synes ej vara något att invända.

13 §.

I 13 § gällande sjömanslag stadgas att, där överenskommelse ej är träffad
om tjänsteavtalets varaktighet, vardera parten äger uppsäga avtalet att
upphöra i envar hamn, som fartyget anlöper för lossning eller lastning,
dock att, där sjömannen är svensk och antagen här i riket, avtalet må
uppsägas endast i svensk lossnings- eller lastningshamn. I anslutning härtill
föreskrives att uppsägningstiden skall vara en månad för sjöman av
befälsgraden och sju dagar för sjöman av manskapsgraden.

14 § i nuvarande sjömanslag reglerar det fall att sjöman antagits för
bestämd tid eller för bestämd resa och han stannar kvar i tjänsten efter det
tiden eller resan gått till ända, utan att nytt avtal träffas. Vardera parten
äger då uppsäga avtalet att upphöra i envar hamn, som fartyget anlöper
för lossning och lastning. Uppsägningstiden är densamma som enligt 13 §.

Sjömanskommittén framhåller inledningsvis, att svensk sjöman på grund
av stadgandet i nuvarande 14 § kan komma i ett av honom ej förutsett
läge. Kommittén anför därvid det exemplet, att en sjöman i Göteborg antages
för resa till London å ett fartyg, som därifrån skall fortsätta till
New York och sedan över London återvända till Göteborg. Stannar sjömannen
i tjänsten efter fartygets ankomst till London utan att nytt avtal
träffas, är redaren enligt gällande rätt oförhindrad att uppsäga avtalet att
upphöra vid fartygets ankomst till New York. Kommittén anser, att en
sådan uppsägning torde kunna innebära en oangenäm överraskning för
sjömannen. Visserligen kan invändas att denne för att skydda sig bör,
innan han bestämmer sig för att kvarbliva i tjänsten, försöka få ett nytt
anställningsavtal till stånd, men enligt kommitténs mening bör det ankomma
på redaren såsom varande arbetsgivare att föranstalta om nytt avtal.
Om redaren underlåter detta är det enligt kommitténs åsikt icke obilligt, om
han sedan icke äger uppsäga avtalet att upphöra i utländsk hamn. Å andra
sidan kan kommittén icke finna att sjömannen i nu nämnt fall bör ha
vidsträcktare rätt än redaren att uppsäga avtalet. Såvitt kommittén kan
bedöma, är ett tjänsteavtal, som uppkommit på sält i 14 § sägs, att jämställa
med sådant avtal, varom i 13 § förmäles. Kommittén anser därför,
att enhetliga regler böra gälla för de båda fallen, och föreslår att 13 och
14 §§ sammanslås till ett lagrum.

Vidare förordar kommittén, alt i lagrummet uppläggningshamn skall
jämställas med lossnings- och lastningshamn, samt att, då fråga är om
svensk hamn, avtalet skall kunna uppsägas till upphörande i vilken svensk
hamn som helst. Kommittén hänvisar därvid till vad den anfört vid 2
respektive 12 §.

Beträffande uppsägningstidens längd anför kommittén, all av förarbetena
till gällande lag framgår att tiden bestämts i anslutning till gängse anställ -

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

ningsvillkor. Kommittén framhåller vidare, att enligt fast utbildad praxis
inga andra sjömän än maskinchef, styrman och maskinist tillhöra befälsgraden,
samt att följaktligen varken föreståndare för ekonomiavdelning
eller radiotelegrafist kan hänföras till denna grad. Härav följer att enligt
lagen uppsägningstiden för dem blir sju dagar. Jämlikt de för dem vanligen
gällande anställningsavtalen äga de emellertid åtnjuta en månads
uppsägningstid. Kommittén har därför funnit skäl föreslå, att lagen ändras
i enlighet därmed.

Kommittéledamöterna Forssblad och Reuterskiöld avstyrka kommitténs
förslag i vad detta avser ändring av de nuvarande reglerna i 14 §. Enligt
reservanternas mening framstår det nämligen såsom obilligt att ålägga redaren
att sörja för att nytt tjänsteavtal ingås i det med lagrummet avsedda
fallet. Det är lika mycket ett intresse för den anställde att så sker.

Remissyttrandena. Redareföreningen ansluter sig till reservanternas ståndpunkt.

Segelfartygsföreningen vänder sig mot kommitténs förslag i vad angår
avtalets upphörande i svensk hamn. Föreningen framhåller att en sådan
bestämmelse skulle medföra att sjömannen kan lämna fartyget även i hamn,
som under resan anlöpes vid otjänlig väderlek eller för kort uppehåll i
samband med anskaffande av förnödenheter för resan.

Departementschefen. Såsom kommittén framhållit måste de nuvarande reglerna
i 14 § anses otillfredsställande, såvitt angår svensk sjöman som antagits
här i riket. Han torde oftast ha sådan anknytning till Sverige, att
det för båda parter ter sig naturligt, att ett mellan dem tyst förlängt avtal
icke må uppsägas att upphöra i utländsk hamn. Vill redaren (eller till
äventyrs sjömannen) hålla möjligheten härtill öppen, står det vederbörande
fritt att sätta regeln ur kraft genom att tillse att nytt avtal slutes, sedan
det gamla utlöpt. På grund av det anförda synes kommitténs förslag att jämställa
de med 14 § avsedda fallen med det fall, som regleras i nuvarande
13 §, böra godtagas.

Vad angår segelfartygsföreningens invändning är det icke osannolikt,
att utvidgningen av uppsägningsrätten att avse envar svensk hamn kan
medföra olägenheter för den mindre sjöfarten. Denna omständighet bör
dock enligt min uppfattning icke hindra genomförandet av kommitténs förslag,
vilket av övriga partsorganisationer lämnats utan erinran. Det må
erinras att lagrummet icke är av tvingande natur och att det sålunda är
parterna obetaget att i avtalet intaga bestämmelser, som begränsa lagens
räckvidd.

Icke heller i övrigt synes något vara att invända mot de av kommittén
föreslagna ändringarna.

14 §.

Sjömanskommitténs förslag upptager under detta lagrum ett nytt stadgande
av innebörd att sjöman, som blir uppsagd från sin tjänst, äger rätt att före

Kungl. Maj.ts proposition nr 170. 85

uppsägningstidens utgång påkalla samråd angående uppsägningen inom en
nämnd ombord.

Angående bakgrunden till detta stadgande, som icke förekommer i det
svenska Köpenhamns-utkastet, anför kommittén följande:

Inom svensk arbetsrätt gäller sedan länge den grundsatsen, att envar av
parterna i ett tjänsteavtal äger bringa tjänsteförhållandet till upphörande
när som helst, blott överenskommen eller eljest skälig uppsägningstid iakttages.
Utvecklingen har emellertid gått därhän att den enskilde arbetstagaren,
som vanligen på ett helt annat sätt än arbetsgivaren är beroende
av tjänsteavtalets bestånd, anses böra vara i viss mån tryggad mot sådana
uppsägningar från arbetsgivarens sida, vilka icke äro sakligt grundade. I
det mellan arbetsgivareföreningen och landsorganisationen i Sverige år 1938
ingångna s. k. huvudavtalet bar denna fråga ingående behandlats. Enligt
detta avtal åligger det — utom i vissa närmare angivna undantagsfall —
arbetsgivaren att vid uppsägning eller permittering av arbetare, vars anställning
varat minst nio månader, senast fjorton dagar i förväg underrätta
arbetareorganisationens representant på arbetsplatsen om den tilltänkta
åtgärden. Om av denne eller arbetsgivaren så begäres, skall samråd
mellan dem äga rum rörande åtgärden. Arbetareparten äger vidare hänskjuta
frågan till undersökning inom den s. k. arbetsmarknadsnämnden,
som av arbetsgivareföreningen och landsorganisationen gemensamt tillsatts
för handläggning av frågor av allmän eller eljest större betydelse för arbetsmarknaden.
Nämnden skall söka komma till en samstämmig uppfattning i
bedömandet av dit hänskjuten fråga och finna utvägar för utjämning av
motsättningarna mellan parterna. Nämndens beslut delgives respektive förbund,
på vilka det ankommer att i samråd med arbetsgivareföreningen respektive
landsorganisationen vidtaga de åtgärder, vartill beslutet må giva
anledning. Nämndens beslut är icke juridiskt bindande för berörda parter
men avses vara ett moraliskt förpliktande värdeomdöme.

Kommittén återger härefter delar av en utav arbetsgivareföreningen lämnad
redogörelse för huvudavtalet, det s. k. saltsjöbadsavtalet; av denna
framgår att föreningen å ena sidan funnit uppenbart att arbetsgivaren icke
är skyldig att rätta sig efter de önskemål, som vid ett samråd kunna komma
till uttryck från arbetaresidan, men å andra sidan ansett lika klart, att
arbetsgivaren bör söka efterkomma eller bevilja framställningar i den mån
detta kan ske utan att äventyra arbetets effektivitet. Ytterligare anför kommittén
:

Enligt kommitténs mening bör hinder ej möta att låta den av de ledande
parterna på arbetsmarknaden godtagna principen om samråd vid uppsägning
komma till uttryck i sjömanslagen. Föreskrifterna härom måste dock
avpassas efter förhållandena till sjöss. Särskild hänsyn måste tagas till
säkerheten ombord. Samråd bör därför icke förekomma i samband med att
sjöman avskedas. Om lian sålunda skiljes från tjänsten, därför att han
är oduglig eller gjort sig skyldig till brottsligt förfarande, kan i princip intet
invändas häremot. Enahanda är förhållandet då sjöman avskedas, därför
att han på grund av sjukdom är ur stånd att sköta tjänsten. Mera tveksam
blir frågan, när sjöman jämlikt 34 § avskedas utan att något av de
skäl, som nyss nämnts, därtill föranlett. I dessa fall är emellertid sjömannen
berättigad till skadestånd och bäri ligger en viss säkerhet mot avskedanden,
som icke äro sakligt grundade. Kommittén bar funnit huvudsaken

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

vara att skapa sådana regler, som äro ägnade att förhindra förhastade samt
i och för sig oberättigade uppsägningar utan att därför friheten att genom
uppsägning bringa tjänsteavtalet till upphörande inskränkes. Enligt kommitténs
övertygelse skulle detta mål vinnas, om befälhavaren kunde tvingas
att inför ojäviga personer redogöra för anledningen till en uppsägning samt
den uppsagde sjömannen få möjlighet att samtidigt framlägga sina synpunkter.

Vidare anför kommittén, att den icke funnit skäl föreslå, att uppsägning
skall föregås av varsel från arbetsgivarens sida eller att samråd alltid skall
ske efter en uppsägning. Enligt kommitténs uppfattning hör det ankomma
på sjömannen att avgöra huruvida uppsägningen skall dryftas av utomstående
eller ej.

Den nämnd, inom vilken samråd föreslås skola äga rum, skall enligt
kommitténs förslag ha enahanda sammansättning som den nämnd vilken
skall träda i verksamhet, då fråga uppkommer att ålägga sjöman disciplinbot.
Kommittén föreslår — såsom framgår av redogörelsen vid 64 § — att
denna nämnd skall bestå av befälhavaren såsom ordförande samt två av
denne för varje särskilt fall utsedda personer ur besättningen, nämligen två
sjömän av befälsgraden, om den uppsagde sjömannen tillhör arbetsledningen
ombord, samt eljest en sjöman av befälsgraden och en sjöman av manskapsgraden.

Kommittéledamoten Böös framhåller att det av kommittén föreslagna
stadgandet saknar motsvarighet i Köpenhamns-utkasten. Det förefaller reservanten
ovisst, om det kan vara klokt att på detta sätt lagfästa en från
industriens avtalsområde hämtad idé som dels icke blivit knäsatt av de
avtalsslutande parterna på sjöfartsområdet, dels i icke oväsentlig mån balett
annat innehåll än kommitténs förslag. Vidare anför reservanten att —
även om den föreslagna proceduren formellt sett icke skulle inskränka befälhavarens
rättsenliga frihet att genom uppsägning bringa tjänsteavtal till
upphörande — den dock i verkligheten kan komma att få sådan verkan, och
detta förefaller så mycket mera betänkligt som det icke lärer kunna göras
gällande att »förhastade samt i och för sig oberättigade uppsägningar» förekomma
i sådan utsträckning att ett ingripande i lagstiftningsväg på den
grund skulle kunna anses vara av nöden.

Icke heller kommittéledamöterna Forssblad och Reuterskiöld kunna godtaga
kommitténs förslag. Till stöd härför anföra de bl. a. följande:

Även om förhållandena på arbetsmarknaden i land äro sådana, att arbetsgivareföreningen
och landsorganisationen kunnat på avtalsväg träffa överenskommelse
om vissa bestämmelser rörande samråd före uppsägning av
anställda, kan detta icke åberopas i avseende å tjänsteförhållandet till sjöss.
Att i lag fastställa en föreskrift härom torde över huvud taget få anses oriktigt
och ha karaktären av ett ensidigt gynnande av ena parten i ett fritt avtalsmellanhavande,
baserat på ömsesidiga uppsägningsregler. — Vid bedömandet
av tjänsteavtalet å ett fartyg kan man icke bortse från säkerheten
till sjöss. Befälhavarens möjligheter att från tjänsten skilja en sjöman, som
han icke anser lämplig att behålla ombord, få icke inskränkas. Visserligen
kan det sägas, att förslaget icke utgör ett absolut hinder härför, men eu -

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

bart ett ifrågasättande av denna befälhavarens rätt genom alt såsom skett
i förslaget förelägga ärendet en bland besättningen utsedd nämnd, måste bestämt
avrådas, särskilt som det skulle verka allt annat än i disciplinfrämjande
syfte. Ett undergrävande av befälhavarens auktoritet, vilken är nödvändig
för upprätthållande av disciplinära förhållanden ombord, får helt enkelt
icke ske.

Sistnämnda reservanter anse vidare, att kommitténs motivering icke är
hållbar. Enligt deras uppfattning ligger det i sakens natur att befälhavaren
icke gör sig av med en sjöman utan särskilda skäl. Vidare lärer sammanhållningen
ombord mellan sjömännen ofta medföra, alt deras uppfattning
ej kommer att sammanfalla med befälhavarens, även i sådana fall då befälhavaren
har goda skäl att avmönstra en sjöman.

Remissyttrandena. Maskinbefälsförbundet samt sjöfolksförbundet — med
instämmande av landsorganisationen — biträda kommitténs förslag.

Sjöfolksförbundet anför, att förhastade och omotiverade uppsägningar av
sjömän varit vanligt förekommande, naturligen mest vid lågkonjunkturer
med stor tillgång på arbetskraft. Sjömannen har hittills stått försvars- och
rättslös gentemot dylika omotiverade uppsägningar, som kunna medföra årslång
arbetslöshet för dem. Enligt förbundets uppfattning tillgodoser förslaget
icke helt sjömannens krav på större trygghet i anställningen men torde dock
kunna anses utgöra ett visst skydd.

Maskinbefälsförbundet finner det vara av största betydelse, att kommitténs
förslag godtages. Förbundet är övertygat om att stadgandet skulle bidraga
till att giva sjömannen en tryggare ställning i tjänsten. Säkerligen
skulle flertalet i och för sig obefogade uppsägningar försvinna. Förbundet
hänvisar till det norska förslaget, som under rubriken »Vern mot oppsiing»
upptager ett nytt stadgande, benämnt 70 §, enligt vilket sjöman som blir
uppsagd eller avskedad utan att detta har »saklig grunn i rederens eller
sjpmanncns forhold» under närmare angivna förutsättningar är berättigad
till ersättning av redaren.

Övriga hörda myndigheter och organisationer avstyrka kommitténs förslag,
i den mån de särskilt yttra sig över denna paragraf.

Sålunda yrka fartggsbcfälsföreningen, inrikessjöfartens bcfälsförening och
radiotelegraf ist föreningen bestämt alt det av kommittén föreslagna stadgandet
skall utgå. Föreningarna kunna icke vitsorda, att förhastade och i och
för sig oberättigade uppsägningar skulle förekomma i avsevärd omfattning.
De framhålla att övervägande antalet uppsägningar komma från sjömännen
själva, ävensom att befälhavaren av många skäl helst vill behålla sitt
folk. Vidare påpeka föreningarna, att kommittén icke uppställt det i saltsjöbadsavtalet
intagna villkoret, att arbetstagaren skall ha varit anställd i
minst nio månader hos arbetsgivaren för alt samråd må äga rum. Detta innebär,
att även de »allra flyktigaste arbetstagarna» skulle kunna påfordra
samråd. Ett genomförande av kommitténs förslag skulle enligt föreningarnas
åsikt menligt inverka på befälhavarens auktoritet och därmed undergräva
hans möjligheter att upprätthålla disciplinen ombord.

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

Jämväl samtliga redare- och arbetsgivareorganisationer yrka, att den föreslagna
bestämmelsen skall borttagas.

Redareföreningen ansluter sig därvid till de synpunkter som anförts av
reservanterna Forssblad och Reuterskiöld. Föreningen understryker särskilt
att den omständigheten, att de ledande parterna på arbetsmarknaden i land
ansett sig kunna godtaga en princip om samråd, icke utgör något skäl för att
låta principen komma till uttryck i sjömanslagen. Förhållandena ombord
äro nämligen icke lämpade härför. Vidare betona föreningarna, att de uttalanden,
som skulle komma att göras inom den ifrågasatta nämnden, i många
fall skulle bli påverkade av en missriktad kollegialitet ombord. Okynnesuppsägningar
torde av naturliga skäl vara mycket sällsynta från redarens sida.
Däremot äro sådana uppsägningar mycket vanliga från sjömännens sida.
Enligt föreningens åsikt skulle det därför ur säkerhetssynpunkt snarare
vara skäl att införa någon restriktion till förhindrande därav.

Kommerskollegium anför att, i den mån ett samrådsinstitut befinnes påkallat
för sjöfartens del, bestämmelser härom synas icke böra lagfästas utan
— såsom skett beträffande övriga arbetsområden — få ingå i avtalen. Vidare
understryker kollegium, att det föreslagna stadgandet icke är begränsat till
fall där arbetstagaren varit anställd längre tid ävensom att stadgandet är
olämpligt med hänsyn till förhållandena ombord, framförallt därför att detsamma
skulle inverka menligt beträffande befälhavarens ställningstagande i
frågor som kunna röra fartygets bästa. Icke heller utgör formen för det
ifrågasatta samrådet någon garanti för en objektiv handläggning. Dessutom
skulle befälhavarens auktoritet råka i fara. Slutligen framhåller kollegium
att det med hänsyn till den fåtaliga besättningen å mindre fartyg kan erbjuda
svårigheter att tillsätta en på lämpligt sätt sammansatt nämnd.

Socialstyrelsen har i huvudsak samma invändningar som kommerskollegium
mot kommitténs förslag. Styrelsen understryker, att förslaget i åtskilliga
hänseenden skiljer sig från de i saltsjöbadsavtalet upptagna bestämmelserna
om samråd vid uppsägning. Vidare frågar sig styrelsen om syftet med
samrådet är trygghet i anställningen. Styrelsen menar, att i så fall 14 dagars
varsel före uppsägning bort föreskrivas eller, om detta med hänsyn till sjöfartens
särart ej ansetts möjligt, att vissa allmänna normer för nämndens
bedömande lämnats, t. ex. såsom enligt huvudavtalet, att vid lika skicklighet
och lämplighet anställningstidens längd eller särskilt stor försörjningsplikt
skall tagas i betraktande.

Slutligen anmärker styrelsen på utformningen av kommitténs förslag.
Enligt styrelsens mening framgår icke, huruvida nämnden har beslutanderätt
i saken eller ej. Dessutom saknar förslaget straffbestämmelse för den
befälhavare, som vägrar att efterkomma begäran om samråd.

Icke heller hovrätten och rådhusrätten anse sig kunna biträda kommitténs
förslag.

Generalkonsulatet i London befarar, att förslaget skall medföra större olägenheter
än fördelar. Framför allt skulle befälhavaren få svårigheter vid
personalombytena i hamn. En befälhavare, som ämnar uppsäga en sjöman,

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

önskar nämligen som regel ogärna göra detta utan att vara helt säker på att
kunna finna ersättare och härom vet han ofta intet förrän fartyget anlänt
till den hamn, där personalombytet skall ske.

Departementschefen. Såsom kommittén framhållit gäller sedan länge inom
svensk rätt den grundsatsen, att såväl arbetsgivare som arbetstagare äro
oförhindrade att — med iakttagande av vederbörlig uppsägningstid —- när
som helst bringa ett ingånget arbetsavtal till upphörande. Under senare
tid ha emellertid hos arbetsmarknadens parter tänkesätten om denna ömsesidiga
handlingsfrihet i så måtto modifierats som den uppfattningen vunnit
insteg och erkännande, att arbetstagaren bör äga ett särskilt skydd mot
oberättigade och förhastade uppsägningar från arbetsgivarens sida. En dylik
åsikt har, såvitt angår den enskilda arbetsmarknaden i land, stadfästs i det
mellan arbetsgivareföreningen och landsorganisationen år 1938 ingångna
s. k. saltsjöbadsavtalet; i detta lämnas föreskrifter bl. a. om samråd i närmare
angiven ordning mellan representanter för arbetsgivare och arbetstagare
vid ifrågasatt permittering eller uppsägning av arbetstagare, vars anställning
varat minst nio månader.

Icke någon av de hörda myndigheterna eller organisationerna har bestritt
riktigheten av önskemålet, att arbetstagare icke skall utsättas för oberättigad
eller förhastad uppsägning. Däremot ha ej blott redarorganisationerna
utan även många myndigheter samt flera befälsorganisationer bestämt avstyrkt
kommitténs förslag att i sjömanslagen införa bestämmelser i ämnet.

Sålunda har till en början gjorts gällande att dylika bestämmelser icke
höra hemma i lag utan att det bör överlåtas åt parterna att lösa frågan
avtalsvägen. I betraktande av att arbetsavtalet till sjöss till skillnad från
arbetsavtalet i land är utförligt reglerat i lag, synes denna invändning icke
i och för sig avgörande.

Mera vikt måste enligt min mening tillmätas farhågan att det föreslagna
samrådet i uppsägningsfrågor indirekt kunde komma att inkräkta på befälhavarens
handlingsfrihet i ämnen, som röra sjöfartssäkerheten och fartygets
bästa, samt över huvud skada befälhavarens auktoritet. Det vill
dock synas, som vid en varsam utformning av den tänkta samrådsbestämmelsen
dylika risker skulle kunna undvikas. Och över huvud måste detta
och andra argument mot samrådet vägas mot vad den största personalorganisationen
med styrka hävdat rörande förekomsten, särskilt vid lågkonjunktur,
av obefogade uppsägningar, gentemot vilka manskapet reser begripliga
trygghetskrav. Vid övervägande av skälen för och emot synes det
mig väl befogat alt i så måtto tillmötesgå sjöfolkets önskemål, att man, i
huvudsaklig överensstämmelse med kommitténs förslag, ger den uppsagde
rätt att inför en samrådsnämnd framlägga sin sak och få den dryftad
också med och av andra personer än befälhavaren. Det må understrykas
att enligt kommitténs förslag samråd icke skulle ifrågakomma i annat fall
än där sjömannen blivit uppsagd och alltså icke när han blivit avskedad.

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

Enligt min mening utgör detta en viss borgen för att befälhavaren icke av
den nya bestämmelsen skall bringas eftersätta hänsynen till sjöfartssäkerheten.
Det må dessutom framhållas att befälhavaren ej skulle vara
skyldig att tillmötesgå de önskemål, som kunna framkomma vid ett samråd
— endast att låta den uppsagde inför nämnden framlägga sin sak och
sedan med nämndens övriga ledamöter dryfta frågan.

Såsom i åtskilliga remissyttranden understrukits är saltsjöbadsavtalet
icke tillämpligt å annan arbetstagare än den, vars anställning varat minst
nio månader. Denna princip grundar sig uppenbarligen på den uppfattningen,
att rätten till samråd skall förbehållas sådan arbetstagare, som
har en fastare anknytning till företaget och därför har särskilt stöd för
ett anspråk på trygghet i anställningen. I varje fall innan närmare erfarenhet
vunnits av det föreslagna samrådet synes det mig naturligt att en motsvarande
begränsning får komma till uttryck i sjömanslagen. Avgörande
för sjömans rätt att begära samråd bör därför vara, att han varit anställd
hos samma redare eller å samma fartyg viss tid. Anställningstiden torde
lämpligen böra bestämmas till sex månader. När tiden alltså avses bli
kortare än enligt saltsjöbadsavtalet, har det avgörande för mig varit den
större rörlighet som utmärker arbetsmarknaden inom sjöfarten.

Vad angår de av kommittén förordade formerna för samrådet synas de
i huvudsak väl avpassade efter förhållandena till sjöss. Det kan sålunda
icke anses lämpligt att ålägga befälhavaren att i förväg lämna underrättelse
om tilltänkt uppsägning. Vidare ligger det närmast till hands att låta
uppsagd sjöman själv avgöra, om uppsägningen skall bli föremål för samråd
eller ej. Däremot synes det vara ändamålsenligt att föreskriva, att begäran
om samråd skall göras viss tid, förslagsvis tre dagar, före uppsägningstidens
utgång. Härigenom skulle befälhavaren beredas erforderligt rådrum för
nämndens sammankallande. De regler, som förordats angående nämndens
sammansättning, förefalla mig väl avvägda. Jag delar kommitténs uppfattning,
att sjömannen bör ha rätt att framlägga sina synpunkter inför nämnden,
men lagrummets ordalag torde böra så jämkas, att icke det missförstånd
uppkommer att sjömannen har anspråk på att övervara också diskussionen
ledamöterna emellan.

Invändningen att åtskilliga fartyg icke ha tillräcklig besättning för att
samråd skall kunna äga rum är riktig. På grund härav och då en särskilt
reglerad ordning för samråd av lätt insedda praktiska skäl blir mindre behövlig
ju mindre den berörda personkretsen är, har jag ansett mig böra
föreslå, att fartyget skall ha minst tio mans besättning för att samråd skall
kunna påkallas.

Till sist må i anledning av socialstyrelsens yttrande omtalas att, enligt
vad jag inhämtat, kommittén enhälligt avstyrkt ett inom densamma dryftat
förslag att i lagen införa bestämmelse om ansvarspåföljd för befälhavare,
som underlåter att tillmötesgå begäran om samråd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

15 §.

I sin nuvarande lydelse tillerkänner lagrummet sjöman rätt att, oavsett
om annat följer av avtalet eller 13 §, efter viss tids tjänst uppsäga avtalet
till upphörande i varje lossnings- eller lastningshamn. Rätten föreligger,
-om sjömannen efter sista påmönstringen varit i tjänst på fartyget ett år
eller, i fråga om segelfartyg, ett och ett halvt år.

Sjömanskommittén omnämner till en början, att stadgandet, som kan spåras
tillbaka till 1864 års sjölag, tillkommit därför att det ansetts önskvärt
att förebygga de olägenheter, som en alltför långvarig anställning å samma
fartyg stundom kan medföra för sjömannen. I anslutning härtill framhålles,
att även om det vid tiden för tillkomsten av 1864 års lag var naturligt att
låta den i 15 § angivna tiden löpa från den sista påmönstringen, utvecklingen
på sjöfartens område medfört att så numera icke kan anses vara
fallet. Sjömans på- och avmönstring synes nämligen ursprungligen ha
skett endast i samband med att sjömannen till- eller avträdde anställning
ombord, under det att mönstring numera verkställes även av huvudsakligen
formella skäl. Såsom exempel härpå anför kommittén den påoch
avmönstring, som äger rum då den för sjömansrullans giltighet bestämda
tiden utlöpt eller sjöman befordras till högre tjänst ombord eller
som kan komma att ske i samband med semester eller tillfällig sjukdom,
lin sträng tolkning av lagrummets ordalag leder sålunda till att en sjöman,
vilken varit anställd på samma fartyg under den i lagrummet angivna tiden
men därunder till följd av någon formell anledning ommönstrats, icke kan
göra sin rätt gällande, förrän han varit i tjänst å fartyget ett år respektive
ett och ett halvt år efter ommönstringen.

Kommittén föreslår, att särbestämmelsen om segelfartyg skall utgå. Vidare
föreslås, då nyssnämnda tolkning icke anses förenlig med andemeningen
i lagrummet, att detta får sådan lydelse att därav tydligt framgår, att
avgörande för sjömannens uppsägningstid är att han varit anställd på fartyget
ett år. Kommittén anser emellertid, att en på detta sätt tvingande
bestämmelse stundom skulle vara obillig mot redaren; till följd härav förordas
den uppmjukningen, att vid ommönstring en ny lid om ett år må
börja löpa, därest sjömannen uttryckligen samtycker därtill.

Slutligen förordar kommittén, att uppläggningshamn skall likställas med
lossnings- och lastningshamn (se 2 §).

Enligt kommittéledamoten Böös’ mening bör den i lagrummet stadgade
uppsägningsrätten ha till förutsättning, att sjömannen tillbragt den föreskrivna
tiden i en och samma tjänst, enär övergång från en tjänst till en annan,
även om det är fråga om tjänst å samma fartyg, innebär att ett nytt tjänsteavtal
kommer till stånd och därmed ny mönstring. Reservanten framhåller,
att sjömannen i anslutning därtill har möjlighet att begränsa avtalets giltighetstid
eller förbehålla sig kortare uppsägningstid eller annan uppsägningsrätt
än som varit överenskommet i det föregående avtalet. Stadgandet
bör därför enligt reservantens åsikt angivas gälla »sjöman som varit i

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

tjänsten ett år». Slutligen framhåller reservanten, alt ordet »ommönstring»
icke är författningsenligt och ej heller till sin innebörd entydigt.

Remissyttrandena. Endast rådhusrätten har något att invända i sak mot
kommitténs förslag. Rådhusrätten ansluter sig nämligen till reservantens
ståndpunkt.

Fartygsbefälsf öreningen, inrikessjöfartens befälsförening och radiotelegrafistföreningen
förklara sig däremot icke kunna dela reservantens uppfattning.
Föreningarna framhålla, att man med lagrummet velat tillförsäkra
sjömannen att bli fri från fartyget efter ett års tjänst. Denna hans
rätt bör icke utan vidare inskränkas därför att han inom den angivna tiden
blir befordrad och erhåller ny tjänst ombord.

Kommerskollegium framhåller, att enligt kommitténs förslag tillfälle torde
finnas för befälhavaren att vid befordran av sjöman med denne överenskomma
att ett nytt år skall räknas från den av befordringen föranledda
mönstringen. Kollegium har därför ingen annan erinran mot förslaget än
att ordet »ommönstring» bör utbytas mot orden »ny mönstring».

Departementschefen. Lagen upptager sedan gammalt en bestämmelse, som
berättigar sjöman att efter viss tids längre anställning ombord frånträda
tjänsten, även om annat följer av avtalet eller stadgande i lagen. Såsom
kommittén påpekat har bestämmelsen tillkommit för att förebygga de olägenheter,
som ett alltför långvarigt tjänsteavtal kan medföra för sjömannen.
Ur denna synpunkt är bestämmelsens nuvarande avfattning icke fullt
tillfredsställande. Avgörande för bestämmelsens tillämplighet är nämligen
huruvida han efter sista påmönstringen tjänstgjort på fartyget under angiven
tid. Detta uttryckssätt kan föranleda till den tolkningen, att även
en mönstring, som under pågående tjänst verkställes av formella skäl, avbryter
tiden. Uppenbart är att en sådan tolkning står i strid med lagens
andemening. I likhet med kommittén anser jag att av stadgandet otvetydigt
bör framgå, att detsamma i princip är tillämpligt så snart sjömannen varit
anställd ett år på samma fartyg. Av hänsyn till redaren bör emellertid,
såsom kommittén föreslagit, vad nu sagts icke gälla i den mån sjömannen
i samband med ny mönstring uttryckligen samtyckt till att kvarstanna i
tjänst på fartyget, dock högst ett år. Däremot föreligger enligt min mening
ej skäl att bifalla det av reservanten inom kommittén gjorda yrkandet. I
detta hänseende tillåter jag mig att hänvisa till vad fartygsbefälsföreningcn
samt kommerskollegium anfört.

16 §.

Enligt lagrummet är sjöman, som äger frånträda avtalet, pliktig att vid
fartygets ankomst till hamn kvarstå i tjänsten för att biträda vid arbete,
som nödvändigt måste utföras, dock icke utöver två dagar eller, i fråga
om segelfartyg, fyra dagar efter ankomstdagen. Vidare föreskriver lagrummet
skyldighet för sjöman att, då sjöförklaring skall avgivas, kvarstanna
å orten till dess förklaringen lämnats.

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

I enlighet med kommitténs förslag förordas den ändringen att, då fråga
är om segelfartyg, plikten att kvarstå i tjänsten under fyra dagar skall föreligga
allenast då fartyget upplägges.

17 §.

Lagrummet lämnar föreskrifter för det fall, att sjöman skall avmönstras
å utländsk ort men myndigheterna i det främmande landet icke tillåta honom
att inkomma eller för tillstånd härtill fordra säkerhet, som han icke
kan ställa. I lagrummet stadgas att sjömannen är pliktig att kvarstå i tjänsten
till dess fartyget ankommer till ort, där avmönstring kan ske.

Sjömanskommittén framhåller, att lagrummet tillkommit för att förebygga
krav från sjömannen att i avvaktan på avmönstring få medfölja fartyget såsom
passagerare, alltså utan plikt att arbeta. Av ordalagen, vilka äro desamma
i de danska och norska sjömanslagarna, vill det synas som om sjömannen
icke skulle ha en ovillkorlig rätt att kvarstå i tjänsten, utan att härför fordras
befälhavarens medgivande. Enligt uttalanden av danska och norska sakkunniga
på sjörättens område bör lagrummet tolkas på detta sätt. Kommittén
hävdar emellertid såsom sin mening, att lagstiftaren såsom självklart
utgått från att sjömannen under alla förhållanden i det med lagrummet avsedda
fallet skulle äga kvarstå i tjänsten och sålunda icke behöva nöja sig
med att stanna ombord såsom passagerare — utan rätt till lön. Kommittén
hänvisar därvid till den finska lagen, där orden »är han pliktig kvarstå i
tjänsten»'' ersatts med orden »fortfar arbetsavtalet att gälla».

I fortsättningen anför kommittén att, ehuru tvist angående lagrummets
innebörd icke torde ha förekommit i Sverige, kommittén ansett sig böra föreslå
att lagrummet för tydlighetens skull erhåller den finska lydelsen. Kommittén
vill emellertid icke underlåta att framhålla, att stadgandet kan medföra
ej så obetydliga nackdelar för redaren. Framförallt är detta fallet, då ny man
antagits i stället för den, som skulle avgå ur tjänsten, och redaren blir pliktig
att betala dubbel hyra. Stadgandet avser emellertid händelser, som icke
varit av någondera parten förutsedda, och kommittén har därför ansett, att
sjöfartsnäringen såsom sådan bör ansvara för de utgifter, som kunna uppkomma
i förevarande sammanhang.

Slutligen anmärker kommittén, att dess förslag avviker från de danska,
norska och svenska Köpenhamns-utkasten. Enligt dem har lagrummet samma
lydelse som i gällande lag, dock med det tillägget att sjömannen är berättigad
att kvarstå i tjänsten, där så utan avsevärd olägenhet låter sig göra.

Kommittéledamoten Böös anser det vara föga troligt, att gällande lagbestämmelse
har den innebörd som hävdats av kommittén. Enligt hans mening
är den danska och norska tolkningen mera välgrundad. Då kommitténs förslag
sålunda icke kan betraktas såsom allenast ett förtydligande av vad som
skulle kunna antagas vara gällande lag, synes den utformning lagrummet
erhållit i det svenska Köpenhamns-utkastet vara att föredraga.

Icke heller kommittéledamöterna Forssblad och Renterskiöld anse sig kun -

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

na biträda kommitténs förslag. De yrka att nuvarande lydelse behålles. Reservanterna
anföra därvid, att mången gång varken befälhavaren eller redaren
kan förutse eller förvissa sig om att sjömannen icke får gå i land i
utländsk hamn. I de flesta fall är det nödvändigt för redaren att ersätta
avmönstrad befälsperson med en från hemlandet utsänd ersättare. Detsamma
gäller i viss utsträckning även andra grupper ombordanställda. Skulle
det inträffa, att befälsperson, vilken krävt avmönstring, nekas inkomma i
det främmande landet, blir rederiet skyldigt att låta denne person kvarstå
i tjänsten med full lön, trots att ersättare anställts.

Remissyttrandena. Enligt kommerskollegii mening torde knappast åt gällande
stadgande kunna givas den innebörd som kommittén antagit. Kollegium
anser i likhet med reservanten Böös, att det svenska Köpenhamns-utkastet,
under vederbörligt hänsynstagande till att redaren ej oskäligen
belastas, tillgodoser sjömannens intresse.

Även hovrätten underkänner kommitténs tolkning och anbefaller det
svenska Köpenhamns-utkastets text. Jämväl rådhusrätten förordar en avfattning
i överensstämmelse med detta utkast.

Generalkonsulatet i San Francisco framhåller, att åtminstone beträffande
hamnar i Amerikas förenta stater det på grund av gällande immigrationslagstiftning
torde vara omöjligt för befälhavaren att i förväg förvissa
sig om, huruvida sjöman får komma in i landet eller ej.

Redareföreningen ansluter sig till reservanterna Forssblads ocji Reuterskiölds
ståndpunkt.

Departementschefen. Stadgandet i 17 § infördes första gången i gällande
sjömanslag. Om anledningen härtill säges i förarbetena till lagen icke annat
än att det i transatlantiska hamnar stundom förekomme, att avmönstring
av utländskt sjöfolk vore förbjuden eller tillåtlig endast under det villkoret,
att säkerhet ställdes till förhindrande av att den avmönstrade skulle
falla ortens fattigvård till last. Såsom lagtexten för närvarande är avfattad
ligger det nära till hands att tolka stadgandet så, att sjömannen väl är pliktig
att kvarstå i tjänsten men att han icke har rätt härtill. Detta är också den
gängse tolkningen, ehuru kommittén synes vara övertygad om att den icke
överensstämmer med lagstiftarens tanke. Oavsett huru härmed förhåller sig
torde emellertid icke kunna förnekas att det i övervägande antalet fall
skulle vara obilligt mot sjömannen, om denne till följd av en omständighet
över vilken han icke äger råda skulle berövas möjligheten att skaffa sig
arbetsinkomst, å andra sidan är det obestridligt, att en undantagslös rätt för
sjömannen att kvarbliva i tjänst stundom skulle framstå såsom en obillighet
mot redaren. Särskilt är detta fallet, där sjömannen själv begärt att få frånträda
tjänsten och redaren hunnit anskaffa annan man, innan det blir
klarlagt att hinder för avmönstring föreligger.

På grund av det anförda finner jag i likhet med kommittén, att sjömannen
i princip bör ha rätt att kvarbliva i tjänsten i det med lagrummet av -

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

sedda fallet. Däremot kan jag icke dela kommitténs uppfattning, att denna
rätt bör göras ovillkorlig. Såsom en av reservanterna inom kommittén samt
kommerskollegium och två andra myndigheter framhållit torde det svenska
Köpenhamns-utkastet — innebärande att sjömannen å ena sidan är pliktig
att kvarstå i tjänsten och å andra sidan har rätt därtill om så låter sig
göra utan avsevärd olägenhet — innefatta en skälig avvägning mellan redarens
och sjömannens intressen. Jag får därför förorda, att 17 § utformas i
enlighet med utkastet.

Om lönen.

18 §.

Lagrummet upptager föreskrifter om den tid under vilken hyra skall
utgå. I första stycket stadgas att hyra utgår från och med den dag sjömannen
tillträder tjänsten ombord eller, om han från förhyrningsorten
måst företaga resa tör att komma till fartyget, från och med den dag resan
anträdes. Enligt andra stycket löper hyran till och med den dag sjömannen
avgår från tjänsten eller, om avmönstring skall ske, till och med avmönstringsdagen,
där icke hans rätt till hyra på grund av bestämmelse i andra
kapitlet förut upphört. I tredje stycket stadgas att hyra ej utgår för den
tid sjömannen utan laga skäl håller sig från tjänsten. Jämlikt fjärde stycket
skall vid beräkning av hyra för del av månad denna räknas till trettio
dagar.

I anslutning till 18 § må framhållas att 32 § upptager en särbestämmelse
om hyra. Där stadgas nämligen att sjöman, som avskedas på grund av
sjukdom eller skada, äger åtnjuta, utöver full hyra så länge han kvarstår
i tjänsten, hyra för två månader om han tillhör befälsgraden och för en
månad om han tillhör manskapsgraden.

Vidare må erinras om att sjöman jämlikt 32 § icke äger rätt till hyra, om
han är arbetsoförmögen eller avskedas på grund av sjukdom eller skada,
som han ådragit sig genom grovt vållande eller förtegat vid tjänstens antagande.

Sjömanskommittén föreslår beträffande IS § första stycket den utvidgningen
att, där sjömannen före resans anträdande på redarens begäran
överlämnar sjöfartsbok eller andra sedvanliga handlingar (t. ex. pass eller
ransoneringskort), hyra skall utgå från och med den dag handlingarna
överlämnas.

I fråga om andra stycket förordar kommittén den redaktionella ändringen
att orden »där icke hans rätt till hyra på grund av bestämmelse i
detta kapitel förut upphört» skola utgå ur lagen.

Härefter framhåller kommittén, att sjömanslagen för närvarande saknar
en allmän bestämmelse om ersättning åt sjöman, som vid avgången från
tjänsten är arbetsoförmögen till följd av sjukdom eller skada. I anslutning
härtill anför kommittén följande:

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

Såsom lagrådet framhöll i sitt utlåtande över gällande sjömanslag följer
av lagens uppbyggnad, att befälhavaren i de fall, då viss uppsägningstid
gäller, kan välja mellan att avskeda sjuk eller skadad sjöman och utbetala
sjukhyra till honom (= fallet i 32 §) eller att uppsäga avtalet samt på
lämpligt sätt föra honom till hamn, där avtalet efter uppsägningstidens
utgång upphör. Det har också visat sig, att 32 § endast sällan kommit till
användning. Eftersom den för besättningen gällande uppsägningstiden —
till skillnad från vad som gäller beträffande befälhavaren — så gott som
undantagslöst är betydligt kortare än den tid, vilken ligger till grund för
sjukhyrans storlek, blir det vanligen för redaren fördelaktigare, om sjömannen
icke avskedas utan uppsäges. Såsom 1938 års sjömanslagsutredning
påpekar i sitt betänkande med förslag till ändringar i vissa delar av sjömanslagen
in. in. är lagens ståndpunkt föga tillfredsställande. Det må även
framhållas att lagens regler blivit väsentligen uppmjukade i kollektivavtalen.
Av nämnda betänkande vill det emellertid synas som om sjömanslagsutredningen
tänkt sig, att sjömannen skulle bli berättigad till sjukhyra
allenast i det fall att han utan egen begäran frånträder sin tjänst.
Kommittén anser emellertid att, eftersom här är fråga om eu social förmån,
betingad av sjömansyrkets särart, rätten till sjukhyra bör vara oberoende
av anledningen till ‘tjänstelörhållandets upphörande. Sålunda bör i
princip även den sjöman, som själv uppsäger tjänsteavtalet eller på eg.en
begäran erhåller entledigande, vara berättigad till sjukhyra. Detsamma bör
gälla, därest tjänsteavtalet upphör till följd av sjöolycka enligt 41 §. Endast
då sjöman avskedas enligt 33 §, eller sålunda därför att han väsentligen
åsidosatt vad enligt tjänsteavtalet åligger honom, kan icke med skäl göras
gällande att han skall ha rätt till sjukhyra. Kommittén har emellertid funnit,
att denna regel icke bör göras undantagslös. Därest försenad inställelse
föranlett avskedandet och det sedermera visar sig, att sjömannen var utan
skuld, skulle det enligt kommitténs mening vara obilligt mot honom, om
han skulle förlora rätten till sjukhyra. Särskilt tydligt framträder detta,
om uteblivandet förorsakats just därav, att sjömannen insjuknat eller
skadats.

I fortsättningen omnämner kommittén, att sjömanslagsutredningen mot
avfattningen av 32 § anmärkte att en sjöman som avskedades jämlikt detta
lagrum ägde rätt till två respektive en månads sjukhyra, även om arbetsoförmågan
icke varade motsvarande tid. I likhet med utredningen anser
kommittén, att en sådan regel är mindre välgrundad och att regeln bör ändras
därhän, att sjukhyra icke skall utgå för längre tid än sjömannen är
arbetsoförmögen.

Kommittén finner i likhet med sjömanslagsutredningen, att bestämmelserna
om sjukhyra lämpligen böra upptagas i 18 § andra stycket.

I fråga om bestämmelsernas närmare utformning anför kommittén:

Till skillnad från sjömanslagsutredningen anser kommittén, att sjömannen
bör vara berättigad till sjukhyra icke allenast om han är satt ur stånd
att tjänstgöra i det ögonblick han lämnar tjänsten, utan även om han
sedermera blir arbetsoförmögen till följd av sjukdom eller skada, varmed
han var behäftad då han frånträdde tjänsten eller avmönstrades. Sjukdomen
kan vara av den art, att den yppar sig först efter någon tid och vidare
kan en till synes obetydlig skada sedermera förvärras så, att arbetsoförmåga
uppstår. För att bestämmelsen icke skall bli alltför betungande för
redaren och för att sjömannen icke skall kunna kräva hyra å två håll har

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

emellertid kommittén funnit den begränsningen nödvändig, att sjukhyra
icke må fordras för tid, då sjömannen äger uppbära hyra eller lön hos
annan arbetsgivare. Kommittén har därvid avsett exempelvis det fallet, att
sjömannen under inkubationstiden tagit tjänst å annat fartyg eller erhållit
anställning i land, med vilken följer rätt att vid sjukdom uppbära full lön
eller lön med sjukavdrag. Det må framhållas att Köpenhainns-utkastet icke
upptager denna begränsning.

Kommittén övergår härefter till frågan under vilken tid rätten till sjukhyra
skall föreligga. Därvid framhålles att i vårt land den grundsatsen
numera gäller, att i fråga om sociala förmåner åtskillnad icke må göras
mellan olika grupper. Kommittén kan därför — oaktat de fyra Köpenhamns-utkasten
behållit den nuvarande olikheten mellan sjöman av befälsgraden
och annan sjöman — icke finna annat än att den längsta tid under
vilken sjukhyra må utgå skall vara densamma för alla sjömän. På anförda
skäl förordar kommittén, att denna tid bör vara två månader. Kommittén
har därvid varit medveten om att likhetsregeln dock i så måtto åsidosättes,
som befälhavaren jämlikt 4 § är berättigad till sjukhyra för tre månader.
Detta sammanhänger med befälhavarens särskilda anställningsförhållanden.

Enligt kommitténs förslag skulle stadgandet, att hyra ej utgår för den
tid sjömannen utan laga skäl håller sig från tjänsten, kvarstå i 18 § tredje
stycket. Vidare föreslår kommittén, att stadgandet sammanfogas med den
nu i 32 § upptagna föreskriften om att sjömannen förlorar sin rätt till hyra,
där han ådragit sig sjukdomen eller skadan genom grovt vållande eller förtegat
den vid tjänstens antagande. Kommittén förordar därvid, att föreskriften
utformas på samma sätt som i 4 §. I fråga om könssjukdomarna
hänvisar kommittén till denna paragraf.

För fullständighetens skull må omnämnas, att sjömanslagsutredningen
förordade den begränsningen i rätten till sjukhyra, att sjöman icke i något
fall skulle vara berättigad till sådan hyra för flera dagar än han varit i
tjänsten, med mindre han avskedades enligt 32 §. Nämnas må även att det
danska förslaget stadgar att sjukhyra ej må krävas för längre tid än sjömannen
varit anställd, såvida ej bestämda tecken på sjukdom eller skada
kunna påvisas.

Kommittéledamoten Böös erinrar om sistnämnda båda förslag och ifrågasätter
om det kan vara välbetänkt alt låta en hur kortvarig anställning
som helst grunda rätt till full sjukhyra. Enligt reservantens mening skulle
det vara synnerligen frestande för personer utan fastare anknytning till
fartyget att skaffa sig dylik hyra genom alt simulera sjukdom. Dessutom
synes det reservanten föga rimligt att giva sådana personer rätt till full
sjukhyra efter några få dagars tjänst.

Kommittéledamöterna Forssblad och Reuterskiöld anföra liknande synpunkter.
De framhålla vidare att, på sätt kommittén utformat sitt förslag,
sjukhyra skulle komma att utgå även i de fall då redaren icke är skyldig
att utgiva sjukvårdsersättning, d. v. s. åt sjöman, vilken är behäftad
med sjukdom av sådan art att sjömannen mycket väl kan vårdas ombord.
Sjömannen kan nämligen i sådant fall begära avmönstring efter egen upp 7

Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 sand. Nr 170.

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

sägning och får, om förslaget antages, sjukhyra efter avmönstringen. För
den, som har kännedom om hithörande förhållanden, står det klart, att de
föreslagna bestämmelserna komma att inbjuda till missbruk i mycket stor
omfattning.

Mot kommitténs uppfattning att i fråga om sociala förmåner åtskillnad
ej må göras mellan olika grupper invända reservanterna, att för andra
yrkesutövare regler rörande lön vid sjukdom icke finnas upptagna i lag.
Om nu förhållandena till sjöss anses vara sådana, att en särlagstiftning på
detta område är nödvändig — en ståndpunkt som reservanterna icke obetingat
kunna dela — följer härav icke, att den höga ersättning, som för
närvarande utgår till befäl, jämväl skall tillkomma manskapet. Slutligen
anse reservanterna kommitténs motivering härutinnan vara haltande, då
en kategoriklyvning i vissa avseenden likväl måste bibehållas, t. ex. då det
gäller befälhavare och i fråga om uppsägningstiden.

Remissyttrandena. Befälsorganisationerna, sjöfolksförbundet, landsorganisationen
samt socialpolitiska delegationen ansluta sig till kommitténs förslag.
Icke heller rådhusrätten har något att invända mot förslaget.

Sjöfolksförbundet hälsar med tillfredsställelse, att förslaget icke upptager
den nuvarande ytterst orättvisa kategoriklyvningen.

Maskinbefälsförbundet anser det vara självklart, att sjömanslagen skall
stadfästa principen att åtskillnad ej bör göras mellan olika kategorier i
fråga om sociala förmåner. Förbundet erinrar emellertid om att kommittén
frångått denna princip eftersom den föreslår, att sjukersättningen skall
vara tre månaders hyra för befälhavaren men endast två månaders hyra
för övriga ombordanställda. I anslutning härtill hävdar förbundet att,
eftersom det torde vara uteslutet att inskränka en redan utgående förmån,
sjukhyra bör bestämmas till tre månaders lön för samtliga ombordanställda.
En sådan bestämmelse skulle för övrigt vara i överensstämmelse med
Seattlekonventionen nr 70.

Fartggsbefälsföreningen vänder sig framförallt mot den av Böös hävdade
meningen, att sjukhyra i allt fall icke bör löpa flera dagar än sjömannen
varit i tjänsten. Föreningen framhåller därvid, att utan denna inskränkning
skyldigheten att gälda sjukhyra visserligen skulle kunna bli
betungande för den enskilde redaren, men att denna sak måste ses ur hela
sjöfartsnäringens synpunkt. Den av Böös föreslagna regeln skulle medföra,
att en sjöman, som efter en längre tids tjänstgöring på ett fartyg övergår
till ett annat fartyg och kort tid därefter drabbas av sjukdom, skulle vara
berättigad till sjukhyra endast under så lång tid han tjänstgjort å det senare
fartyget. Avslutningsvis anför föreningen, att farhågan för att de av
kommittén föreslagna reglerna kunna inbjuda till missbruk från sjömännens
sida icke utan vidare kan avfärdas och föreningen vill icke motsätta
sig införandet av föreskrifter med ändamål att stävja missbruk.

Generalkonsulatet i New York anser, att kommitténs förslag kommer att
göra en noggrann läkarkontroll erforderlig för att skydda redaren mot

Kungl. Maj:ts proposition nr 170. 99

följderna av okynnesavmönstringar från sjömännens sida under förebärande
av sjukdom.

Kommerskollegium anför, alt den föreslagna utvidgningen av rätten till
sjukhyra givetvis får antagas medföra kännbar ökad belastning för redarna.
Kollegium finner sig emellertid med hänsyn till sjömansyrkets särart
icke böra framställa erinran mot förslagets genomförande. Därvid vill kollegium
särskilt framhålla, att upphävandet av kategoriklyvningen synes
kollegium i avseende å en förmån av så renodlat social karaktär som sjukhyran
vara av rättvisehänsyn motiverat. I likhet med reservanten Böös vill
kollegium dock föreslå en bestämmelse, liknande det danska förslaget, att
sjukhyra ej må löpa flera dagar än sjöman varit i tjänsten med mindre
bestämda tecken på sjukdom eller skada kunnat påvisas.

Även hovrätten förordar, att maximitiden för sjukhyran göres enhetlig
för alla sjömän och sättes så lång som till två månader. Hovrätten finner
dock rimligt, att sjukhyran i intet fall löper under flera dagar än sjömannen
varit i tjänsten.

Socialstyrelsen lämnar inledningsvis en redogörelse för det huvudsakliga
innehållet i de för sjöfolket gällande kollektivavtalen i vad avser ersättning
vid sjukdom. Det framhålles att av redogörelsen framgår, att parterna
varit i stånd att kollektivavtalsvägen komplettera den minimistandard
som beträffande sjukförmåner fastställts genom sjömanslagen såväl
med ytterligare förmåner som med kontrollföreskrifter, vilka ansetts påkallade
och rimliga med hänsyn till förhållandena inom respektive arbetsområden.

I fortsättningen uttalar styrelsen såsom sin mening, att kravet på en
viss anställningstid såsom villkor för åtnjutande av den vidgade sjukförmånen
icke synes oberättigat. Vidare anser styrelsen kommitténs förslag,
att sjukhyra må utgå även om sjukdomen utbrutit först efter tjänsteförhållandets
upphörande, vara ägnat att medföra talrika tvister angående
tidpunkten för sjukdomens ådragande. Framför allt för den lokalt betonade
sjöfarten med dess nära beröringspunkter med industrien skulle en sådan
regel verka främmande.

Avslutningsvis anför styrelsen, att redarens ekonomiska ansvar för de
anställda skulle genom förslaget komma att i ej oväsentlig mån utökas,
vilket skulle — särskilt för den mera lokalt betonade sjöfarten — vidga
skillnaden i standard beträffande sjukförmåner mellan sjöfolket och andra
ganska närstående grupper av anställda i land. Enligt styrelsens mening
är det en avvägningsfråga vad som i detta avseende kan vara ekonomiskt
rimligt och socialt skäligt med hänsyn till sjöfartens särart. Styrelsen finner
det vara lämpligt att avvakta sjömanskommitténs förslag i frågan om obligatorisk
sjukförsäkring av sjöfolk, innan definitiv ställning till ifrågavarande
delar av förslaget till ny sjömanslag tages.

Redareföreningen — med instämmande av arbetsgivareföreningen, sågverksförbundet,
stuf vare förbundet och bogseringsaktieboluget — yttrar till
en början, att sjöfartsnäringen numera icke är så särpräglad, att sjömän -

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

nen i dag skäligen kunna göra anspråk på att bli behandlade i särskild
ordning, när det gäller förmåner i samband med sjukdom. Än mindre föreligger
skäl att utvidga befintliga förmåner. Sjömannen får skydda sig mot
de ekonomiska riskerna av sjukdom genom att ingå som medlem i sjukkassa.

Vidare anför föreningen, att erfarenheten visat att sjömännen i ej oväsentlig
utsträckning missbruka rätten till förmåner vid sjukdom. I anslutning
härtill yttrar föreningen följande:

Det förekommer särskilt ofta, att sjömän, då tjänsteavtalet gått till ända
och i synnerhet efter uppsägning från befälhavarens sida, utan skäl anmäla
sig sjuka. Härvid åberopas i allmänhet symptom, vilka äro svåra att
kontrollera, särskilt för en främmande läkare vid ett tillfälligt besök. Vanligt
är också, att en sjöman, som erhållit tillrättavisning i tjänsten, anmäler
sig sjuk under liknande omständigheter. — I icke så få fall förtiga sjömännen
sjukdom vid påmönstring. Sjömännen äro visserligen skyldiga att
efter tillsägelse låta läkarundersöka sig före påmönstringen. Det säger sig
emellertid självt, att det vid dylik undersökning icke är möjligt att alltid
konstatera, huruvida sjukdom föreligger. Att underkasta envar sjöman
ingående läkarundersökning är icke möjligt. Att bevisa hurusom sjukdom
förelegat redan före påmönstringen ställer sig givetvis i dylika fall mycket
svårt. — Vidare ådraga sig sjömän speciellt under vistelse i land d. v. ,s.
vid tillfällen då någon kontroll icke kan utövas, icke sällan skador och
sjukdomar, som orsakats av grovt vållande, ofta i samband med spritförtäring.
Att bevisa sådant vållande är i de flesta fall omöjligt för redaren.
— Det har också konstaterats, att sjömännen ofta anmäla sig arbetsdugliga,
så snart tiden för redarens underhållsskyldighet upphört. — Det har
visat sig synnerligen svårt för redarna att komma till rätta med missbruk
från sjöfolkets sida av här avsedd art. Sjömannen vet till fullo, att bevisbördan
åligger redaren, därest denne gör gällande, att exempelvis förtigande
eller grovt vållande föreligger.

Föreningen tillägger slutligen, att åtminstone en del fall av missbruk
skulle kunna förhindras, om lagen upptog en bestämmelse om att sjukhyra
icke i något fall skulle kunnat krävas för längre tid än sjömannen varit
i tjänsten.

Kanalflottans rederiförening understryker, att någon i lag reglerad ersättning
vid sjukdom icke föreligger för arbetstagarna i land samt att, i
den mån rätt till sjukersättning tillförsäkrats dem i kollektivavtal, det
förutsatts en viss, i allmänhet ganska långvarig anställningstid hos arbetsgivaren,
oftast sex månader. Föreningen finner det därför icke opåkallat
att rikta uppmärksamheten på lämpligheten av att en viss anställningstid
utgör förutsättning för erhållande av sjukhyra eller att denna bestämmes i
förhållande till anställningstidens längd. Slutligen påpekar föreningen, att
de föreslagna bestämmelserna gå längre an de för sjömännen gällande
kollektivavtalen. Enligt dessa får sjöman sjukhyra under en sjuktid av upp
till en månad, om han vårdas på sjukhus, men däremot icke vid vård i
hemmet, under förutsättning dock — i vad gäller annan sjukdom än
sådan som uppenbarligen ådragits efter anställningen ombord — att sjömannen
tjänstgjort hos vederbörande rederi minst en månad.

101

Kungl. Maj. ts proposition nr 170.

Segelfartygsföreningen föreslår, alt maximitiden för sjukhyra bestämmes
till en månad för alla sjömän.

Departementschefen. Sedan gammalt förutsättes i vårt lands sjölagstiftning
att ombordanställd, som.till följd av sjukdom eller skada är oförmögen
att fullgöra sin tjänst, må av redaren skiljas från denna. Enligt
1864 och 1891 års sjölagar var redaren icke pliktig att utgiva lön eller
annan sjukersättning för tid efter det den ombordanställde lämnat fartyget.
I gällande sjömanslag infördes emellertid den bestämmelsen, att ombordanställd,
som avskedades på grund av sjukdom eller skada, skulle vara berättigad
till sjuklön under tid, som för befälhavaren bestämdes till tre
månader, för sjöman av befälsgraden till två månader och för sjöman av
inanskapsgraden till en månad. Bestämmelsen grundar sig uppenbarligen
på den uppfattningen, att det —- framför allt med hänsyn till sjöfartsnäringens
särart — är skäligt, att redaren i någon mån bispringer ombordanställd,
som i hans tjänst drabbats av sjukdom eller skada och på grund
därav satts ur stånd att förtjäna sitt uppehälle. Under de senaste trettio
åren torde intet ha inträffat som föranleder till annat bedömande. Tvärtom
torde utvecklingen på det sociala området ha medfört, att den ombordanställdes
krav på att bli skäligen tillgodosedd vid iråkad sjukdom
anses ännu mera berättigade än tidigare. I detta sammanhang må erinras
om bestämmelserna i Seattlekonventionen nr 70 om social trygghet för
sjömän, vilken föreskriver skyldighet för redaren att i vissa fall utgiva en
ej så ringa sjukersättning.

Ur nu angivna synpunkter måste det anses otillfredsställande, att sjöman
jämlikt gällande lag icke äger rätt till sjuklön under annan förutsättning
än att han blivit avskedad på grund av sjukdom eller skada. Särskilt framträder
detta, när redaren i stället för att avskeda sjuk eller skadad sjöman,
väljer den utvägen att låta uppsäga honom och därefter föra honom till
ort, där avtalet i vanlig ordning upphör. Den för sjömannen vanligen gällande
uppsägningstiden är nämligen så kort i förhållande till den tid, under
vilken han äger åtnjuta sjuklön, att det i övervägande antalet fall blir
fördelaktigare för redaren att uppsäga honom. Det må emellertid framhållas,
att vad nu sagts icke är tillämpligt å befälhavaren, eftersom hans
uppsägningstid i regel är tre månader och sålunda sammanfaller med den
tid, under vilken sjuklön utgår.

På grund av det anförda har jag funnit mig böra biträda kommitténs
förslag, alt sjöman som vid frånträdandet av tjänsten är oförmögen till
arbete på grund av sjukdom eller skada i princip skall vara berättigad
till sjuklön, oberoende av anledningen till att han lämnat tjänsten. I likhet
med kommittén anser jag emellertid, att undantag bör göras för det fall
att sjöman avskedas jämlikt 33 §, dock ej om avskedsgrunden är för sen
inställelse och sjömannen var utan skuld.

Av betänkandet framgår att enligt kommitténs uppfattning sjöman, som
icke uppbär lön hos annan arbetsgivare, bör vara berättigad till sjuklön,

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

också om han blir arbetsoförmögen efter det han lämnat tjänsten, givetvis
under förutsättning att arbetsoförmågan uppkommit till följd av en under
anställningen ådragen sjukdom eller skada. De mot denna grundsats gjorda
invändningarna synas mig ej övertygande. Sjömannen bör i princip icke gå
miste om denna förmån endast av den anledningen, att sjukdomen eller
skadan är sådan, att dess verkningar framträda först efter någon tid. Faran
för missbruk torde vara ganska ringa, eftersom det blir sjömannens sak
att visa, att sjukdomen eller skadan härrör från anställningstiden.

Uppenbarligen finnes det ej någon anledning till erinran mot kommitténs
förslag, att sjuklön icke i något fall skall få krävas för längre tid än arbetsoförmågan
faktiskt varar.

Även kommitténs tanke att grundsatsen om likhet mellan olika grupper
i fråga om sociala förmåner bör stadfästas i sjömanslagen, såvitt angår
sjuklönen, kan av mig biträdas.

Däremot är det svårare att avväga den längsta tid, under vilken sjöman
må kunna kräva sjuklön. Kommittén har i denna fråga hänvisat till Seattlekonventionen
nr 70, enligt vilken en i utlandet kvarlämnad sjöman i princip
är berättigad till tre månaders sjuklön. Samtidigt framhålles emellertid,
att konventionen icke upptager föreskrift om sjuklön åt sjöihan som vistas
i hemlandet, uppenbarligen beroende därpå att konventionen förutsätter att
sådan sjöman icke bör vara mera gynnad än annan hemmavarande sjuk
medborgare. Efter att ha anmärkt att lagregler om lön vid sjukdom visserligen
icke finnas för den enskilde arbetstagaren i land, påpekar kommittén
emellertid, att 32 § gällande sjömanslag icke skiljer på sjöman, som kvarlämnas
i utlandet, och på sjöman, som vistas i Sverige. Under hähsynstagande
till dessa olika synpunkter har kommittén stannat för att alla sjömän
skola vara berättigade till sjuklön för en tid av högst två månader.

Enligt min mening är kommitténs förslag väl avvägt, såvitt angår den utrikes
sjöfarten med dess säregna förhållanden. Det torde icke kunna förnekas,
att sjöman i dylik fart är mera utsatt för sjukdoms- och olycksfallsrisker
än flertalet andra arbetstagare. Däremot synes det, såsom särskilt
socialstyrelsen betonat, vara synnerligen ovisst, om även sjöman i inrikes
fart bör komma i åtnjutande av en så vidsträckt förmån. Dennes levnadsvillkor
skilja sig nämligen i betydligt mindre grad från arbetstagarens
i land och det torde därför icke vara lämpligt att ställa honom i en alltför
gynnsam ställning. På grund härav har jag ansett mig böra förorda, att sjöman
i inrikes fart icke skall vara berättigad till sjuklön för längre tid
än en månad. Av det sagda framgår att jag icke anser tillrådligt följa det
av en organisation uttalade önskemålet att eftersom befälhavaren enligt
förslaget alltid har rätt till tre månaders sjuklön, också andra kategorier
skulle få räkna sjuklön lika lång tid.

Mot den föreslagna utvidgningen av rätten till sjuklön har invänts, framför
allt från redarhåll, att den skulle komma att leda till avsevärt missbruk.
I varje fall vore det lämpligt att föreskriva viss tids längre tjänstgöring hos
redaren såsom villkor för åtnjutande av förmånen eller åtminstone införa

Kungl. Maj:ts proposition nr 170. 103

den begränsningen att sjuklön ej får krävas för längre tid än sjömannen
varit i tjänsten.

Det torde icke kunna förnekas att här liksom på andra områden missbruk
kan förekomma, men enligt min uppfattning får denna omständighet icke
vara avgörande. Det kan ej vara riktigt att neka det stora flertalet sjömän
en social förmån endast av den anledningen att rätten kan missbrukas av
ett fåtal. Härtill kommer, att redaren har betydlig makt att stävja missbruk.
Sådant kan icke gärna ifrågakomma i andra fall än när fartyget ligger
i hamn och då har redaren möjlighet att låta sjömannen undergå läkarundersökning.
Icke heller torde sjömannen mot redarens vilja kunna kräva
att på grund av sjukdom eller skada få lämna tjänsten, med mindre läkaren
finner så vara nödvändigt för att sjömannen skall få betryggande vård.
Ett stadgande, innebärande att rätten till full sjuklön skulle vara beroende
av viss tids anställning, är ägnat att för den enskilde sjömannen i så avsevärd
mån minska värdet av förmånen att jag icke kan förorda en sådan
begränsning.

Icke heller kan jag biträda socialstyrelsens åsikt att ett ifrågasatt förslag
om sjukförsäkring för sjöfolk bör avvaktas. Dels är det osäkert om och när
ett sådant förslag blir genomfört och dels torde avsikten icke vara att eventuella
lagbestämmelser i ämnet skulle ingripa på sjömanslagens område,
men väl bl. a. att möjliggöra för redaren att återfå en del av de utgifter han
måst göra på grund av sistnämnda lag.

Mot kommitténs förslag i övrigt har jag icke någon erinran att framställa.
I fråga om könssjukdom må hänvisas till vad jag anfört vid 4 §.

19 §.

I lagrummets första stycke stadgas för närvarande, att betalning av hyra
må fordras allenast när fartyget ligger i hamn och icke oftare än en gång i
veckan. I övrigt upptager lagrummet regler om i vilken form hyran må utgå
och om rätt för sjöman att kostnadsfritt anlita konsul för att få hyresmedel
hemsända.

I enlighet med kommitténs förslag förordas att lagrummets första stycke
får sådan ändrad lydelse, att därav framgår att lön icke må i samma land
fordras oftare än var sjunde dag.

20 §.

Enligt lagrummets första stycke äger sjöman för närvarande fordra, att
viss del av hyran efter dragsedel månatligen utbetalas till bestämd person
här i riket eller för sjömannens räkning insättes i svensk bank.

I nuvarande andra stycket stadgas att utan sjömannens samtycke må
-dragsedelsbeloppet nedsättas allenast i den mån den övriga hyran icke förslår
till täckande av sjömannen ålagt disciplinstraff eller redarens ersättningsanspråk
mot honom.

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

Sjömanskommittén omnämner beträffande stadgandet i första stycket, att
detta tillkommit för att undanröja de svårigheter, som föreligga för en sjöman
att till sina anhöriga eller andra personer regelbundet lämna viss del av
hyran ävensom att för egen del göra besparingar. Kommittén framhåller
emellertid, att erfarenheten visat, att sjöfolket utnyttjat rätten att få hyra utbetald
efter dragsedel även för ändamål, som ursprungligen icke voro avsedda
t. ex. för gäldande av varu- och avbetalningsskulder. Till följd härav kan
antalet dragsedlar bli ganska stort och en icke oväsentlig arbetsbörda påläggas
befälhavaren. Kommittén föreslår därför den inskränkningen i gällande
bestämmelse, att sjömannen icke må fordra utbetalning efter flera än tre
samtidigt löpande dragsedlar.

I fråga om andra stycket anför kommittén att stadgandet, som infördes
i gällande sjömanslag, innebar en nyhet på arbetsrättens område. Den grundsatsen
gällde nämligen beträffande såväl arbetsavtal till sjöss som andra enskilda
arbetsavtal, att arbetstagarens krav på att utfå förfallen lön var underkastat
de kvittningsregler som voro tillämpliga rörande fordringar i allmänhet.
Arbetsgivaren kunde sålunda vägra att utbetala förfallet lönebelopp
under påstående att han hade en motfordran å arbetstagaren, och om
denne ansåg att arbetsgivaren saknade fog för en sådan åtgärd, hade han
ingen annan utväg än att gå till domstol. Kommittén påpekar vidare, att
denna grundsats fortfarande torde gälla i fråga om andra arbetsavtal än sådana,
som träffas mellan redare och sjömän.

Fortsättningsvis framhåller kommittén, att stadgandet i andra stycket i
vissa hänseenden är oklart. Efter att ha redogjort för de olika tolkningar
som kunna givas åt stadgandet förklarar kommittén, att enligt dess mening
innebörden är, att dragsedelsbeloppet utan sjömannens samtycke må nedsättas
allenast i den mån den övriga hyran icke förslår till att täcka sjömannen
ålagd disciplinbot eller på grund av tjänsteförhållandet uppkommen
fordran, som av sjömannen medgives eller eljest är klar. Kommittén föreslår,
att för tydlighetens skull stadgandet utformas i enlighet härmed. Vidare
yttrar kommittén, att den övervägt att föreslå att stadgandet skulle vara
tillämpligt jämväl å den del av hyran, som kontant utbetalas till sjömannen
men att kommittén funnit att stadgandet i så fall skulle ställa sjömannen i
en alltför gynnsam ställning i förhållande till arbetstagaren i land, varför
tanken fått falla.

I detta sammanhang må omnämnas, att stadgandet enligt de danska och
norska Köpenhams-utkasten är tillämpligt jämväl å den kontanta delen av
hyran.

Remissyttrandena. Beträffande kommitténs förslag om begränsning
av antalet dragsedlar anföra fartggsbef ålsföreningen, inrikessjöfartens
befälsförening och radiotelegrafistföreningen, att — med hänsyn
till den stora arbetsbörda, som pålägges befälhavaren och honom underställt
befäl i samband med utbetalningar efter dragsedel, ävensom till det
alltmer ökade kamerala arbetet ombord — det varit riktigare om antalet
dragsedlar begränsats till en.

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

105

I fråga om avfattningen av de bestämmelser, som röra redarens kvittningsrätt
anser maskinbefäls förbundet, att lagen bör ha samma innehåll
som de danska och norska Köpenhamns-utkasten; visserligen skulle sjömannen
därigenom komma i fördelaktigare ställning än arbetstagaren i land,
men det bör icke förglömmas att sjömannen vanligen icke har den senares
möjlighet att vända sig till myndigheterna för att få rättvisa, därest arbetsgivaren
skulle begagna sig av sin kvittningsrätt på ett oriktigt sätt.

Departementschefen. De skäl, som fartygsbefälsföreningen m. fl. åberopat
för sitt yrkande att antalet samtidigt löpande dragsedlar skulle minskas till
en, synas mig icke tillräckligt vägande. Icke heller kan jag biträda maskinbefälsförbundets
hemställan, att redarens rätt att genom kvittning tillgodogöra
sig fordran å sjömannen skulle inskränkas också såvitt avser den kontanta
delen av hyran. Detta skulle, såsom kommittén framhållit, sätta sjömannen
i en alltför gynnsam ställning i förhållande till arbetstagaren i land.

21 §.

I lagrummet lämnas föreskrifter om rätt för befälhavare att under närmare
angivna förutsättningar innehålla sjöman tillkommande lönebelopp.

Saklig ändring föreslås ej.

22 §.

Paragrafen upptager föreskrifter om lönens beräknande i vissa fall.

I förslaget är lagrummet i sak oförändrat.

23 §.

I lagrummet stadgas för närvarande att, därest besättningen under resa
blir förminskad, därigenom inbesparad hyra skall för den tid fartyget är
till sjöss fördelas mellan de kvarblivna i förhållande till det ökade arbete
envar fått vidkännas, dock endast i mån de icke fått ersättning härför såsom
för övertidsarbete enligt sjöarbetstidslagen.

Sjömanskommittén yttrar inledningsvis, att den princip som sålunda kommit
till uttryck i lagen icke bör ändras. Därvid betonas vikten av att lagrummet
tillämpas på sätt är åsyftat och att sålunda endast de, som verkligen
vidkänts ökat arbete, skola ha rätt till inbesparad hyra.

I fortsättningen erinrar kommittén om att redan i samband med tillkomsten
av gällande lag från olika håll hemställdes, att lagrummets tillämplighet
icke borde begränsas till den tid, då fartyget är till sjöss. Enligt kommitténs
mening är det obestridligt, att även under fartygets uppehåll i hamn
en förminskning av besättningen kan medföra ökat arbete för sjömännen
i form av strängare sysselsättning under den ordinarie arbetstiden. Detta
gäller i första hand beträffande sådant arbete, som måst utföras oberoende
av om fartyget är till sjöss eller ligger i hamn, och då framför allt kökspersonalens
arbete. Eftersom kosten skall serveras på bestämda tider, kan
det icke alltid bli tal om övertidsarbete för denna personal, utan den tvingas

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

stundom att arbeta hårdare under den ordinarie arbetstiden. Kommittén har
därför stannat för det förslaget, att gällande föreskrifter om fördelning av
inbesparad hyra skall, såvitt angår kökspersonalen, vara tillämpliga jämväl
då fartyget ligger i hamn. Kommittén framhåller, att förslaget icke återfinnes
i Köpenhamns-utkastet.

Kommittéledamöterna Forssblad och Reuterskiöld yrka att 23 § skall helt
utgå ur lagen. De framhålla därvid, att man vid tillkomsten av gällande sjömanslag
ville ha en fast gräns för hyresfördelningen och därför begränsade
rätten till inbesparad hyra att avse tid, då fartyget är till sjöss. Enligt reservanternas
mening föreligger ej skäl att frångå denna begränsning. De framhålla
vidare, att en inskränkning av kökspersonalen regelmässigt torde medföra
att längre tid behövs för måltidernas beredande, ävensom att övertidsersättning
utgår, om den ordinarie arbetstiden överskrides. För övrigt inbjuder
begreppet »kökspersonal» till tvister och tolkningssvårigheter.

Remissyttrandena: Kommerskollegium finner på de av kommittén anförda
skälen den föreslagna utvidgningen ha fog för sig samt tillägger, att beträffande
den övriga besättningen reglerna angående övertidsersättning torde
vara tillfyllest i sådant fall, när fartyget ligger i hamn.

Hovrätten däremot finner det tveksamt, huruvida ej det av kommittén
föreslagna stadgandet bör utgå. Enligt hovrättens mening föreligger ej nämnvärt
behov av stadgandet och praktiska svårigheter torde ofta komma att
uppstå vid tillämpningen.

Segelfartygsföreningen yrkar, att stadgandet skall utgå.

Övriga redare- och arbetsgivareorganisationer ansluta sig till reservanternas
uppfattning, att hela lagrummet bör borttagas.

Sjöfolksförbundet uttalar — med instämmande av landsorganisationen —-att rätten till inbesparad lön, då fartyget ligger i hamn, bör tillkomma icke
endast kökspersonalen utan hela besättningen. Enligt förbundets åsikt är
det obestridligt, att även däcks- och maskinpersonalen vid minskning av antalet
sjömän inom dessa grupper får vidkännas ökat merarbete jämväl under
fartygets uppehåll i hamn.

Departementschefen. Redan 1864 års sjölag upptog en bestämmelse om
rätt för sjöman att få del i lön, som redaren inbesparat genom att besättningen
minskats. Det vill synas som om bestämmelsen var tillämplig såväl
då fartyget var till sjöss som när det befann sig i hamn. Tanken bakom
bestämmelsen var uppenbarligen den, att redaren icke skulle frestas att underbemanna
fartyget. Alltsedan ikraftträdandet av 1891 års sjölag har bestämmelsen
varit uttryckligen begränsad till tid, då fartyget är till sjöss. I
samband med tillkomsten av gällande sjömanslag yrkades från flera håll, att
bestämmelsen skulle göras tillämplig också då fartyget befunne sig i hamn.
Av förarbetena till lagen framgår att förslaget avvisades under hänvisning
till de bestämmelser, som gällde beträffande ersättning för övertidsarbete.

Väl är det riktigt, såsom från redarhåll påpekats, att sjöman jämlikt sjö -

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

107

arbetstidslagen är berättigad till särskild ersättning för övertidsarbete, men
med hänsyn till förhållandena å ett fartyg torde det vara ofrånkomligt att
en undertalig besättning, medan fartyget befinner sig till sjöss, får underkasta
sig icke endast övertidsarbete utan även ökat arbete under den ordinarie
arbetstiden för att skeppstjänstens behöriga gång icke skall rubbas. På
grund härav anser jag mig icke kunna biträda yrkandet att 23 § skall utgå
ur lagen.

Vad nyss anförts är icke i motsvarande mån tillämpligt, när fartyget ligger
i hamn. Sjöfartssäkerheten ställer då icke lika höga krav på sjömannen
och åtskilligt arbete kan anstå eller utföras på övertid. Vidare torde det merendels
vara svårt att avgöra, huruvida ett ökat arbete beror på att sjömännen
under fartygets uppehåll i hamn utnyttja sin rätt att vistas i land eller
på att besättningen har minskats. Enligt min mening är det därför i princip
icke lämpligt att utvidga rätten till inbesparad lön att avse tid då fartyget
ligger i hamn. Såsom kommittén anfört kan emellertid särskilt kökspersonalen,
d. v. s. besättningsmän som taga del i tillagningen och serveringen
av kosten ombord, åberopa att de äro nödsakade att utföra sina sysslor oberoende
av om fartyget är till sjöss eller ligger i hamn, ävensom att en minskning
av deras antal stundom måste leda till ökat arbete under den ordinarie
arbetstiden för de återstående. Med hänsyn härtill har jag funnit mig
böra biträda kommitténs förslag, att fördelning av inbesparad lön, såvitt angår
kökspersonalen, skall ske också då fartyget ligger i hamn.

24 §.

I sin gällande lydelse upptager lagrummet regler angående hyra vid sjömans
död. Huvudregeln är, att hyra utgår till och med dödsdagen, såvida icke
hans rätt till hyra på grund av bestämmelse i andra kapitlet förut upphört.
Vidare lämnas en bestämmelse om beräknande av hyra för det särfall, att
fartyget förolyckas med man och allt, utan att upplysning kan vinnas om
tiden för olyckan. Det skall då anses som om sjömannens död inträffat vid
utgången av den tid, som med sådant fartyg å sådan årstid skäligen bort
åtgå för resa från det ställe, där fartyget sist avhördes, till bestämmelseorten.

Sjömanskommittén anmärker inledningsvis, att Kungl. Maj :ts förslag till
gällande sjömanslag under 24 § upptog en bestämmelse av innebörd att vid
svensk sjömans död dennes efterlevande hustru eller minderåriga barn under
närmare angivna förutsättningar skulle vara berättigade till en månads
tilläggshyra; bestämmelsen borttogs under riksdagsbehandlingen och kom
därför icke att inflyta i lagen.

I fortsättningen förklarar sig kommittén anse, att den nya sjömanslagen
bör upptaga en liknande bestämmelse. Kommittén redogör därvid för de
skäl, som enligt dess mening kunna åberopas för en sådan ståndpunkt.

För närmare kännedom angående nu angivna frågor må hänvisas till kommitténs
betänkande s. 50 ff.

Kommitténs förslag innebär alt, där den avlidne sjömannen var svensk

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

och han efterlämnade hustru eller barn under sexton år, de sålunda efterlevande
skola vara berättigade till tilläggshyra för en månad, såframt sjömannens
död inträffade medan han var i redarens tjänst eller å tid, då han
var berättigad till sjukhyra jämlikt 18 § andra stycket andra punkten. I sistnämnda
fall må dock avdragas vad utbetalats eller skall utbetalas jämlikt
berörda stadgande. Av 7 § framgår, att 24 § avses bli tillämplig även å befälhavaren.

Remissyttrandena. Ingen av de hörda myndigheterna och organisationerna
har haft något att invända mot det av kommittén föreslagna stadgandet.

Ersättningsbyrån anser emellertid, att reglerna i 24 § om beräknandet av
hyran, då fartyget försvunnit med man och allt, böra avpassas efter de allmänna
bestämmelserna i 8 kap. 5 § lagen om boutredning och arvskifte; där
stadgas bl. a. att dödförklarad skall anses död vid utgången av den månad,
då livsfaran inträffade.

Departementschefen. Såsom framgår av kommitténs betänkande voro vid
tiden för sjömanslagens tillkomst meningarna delade om lämpligheten av
att i lagen införa en bestämmelse om skyldighet för redaren att vid svensk
sjömans frånfälle utgiva tilläggshyra till sjömannens närmaste anhöriga.
Kungl. Maj :ts förslag upptog en sådan bestämmelse, men riksdagen beslöt,
sedan kamrarna först stannat för olika beslut, att bestämmelsen skulle utgå.
Sjömanskommittén, som upptagit frågan till förnyad prövning, har ansett
att förhållandena ändrats sedan sjömanslagens tillkomst och att tiden nu
vore mogen för att införa en bestämmelse av angiven innebörd i lagen. Remissinstanserna
ha icke haft något att erinra mot kommitténs förslag. Ej
heller enligt min mening finnes numera anledning att motsätta sig införandet
av en lagbestämmelse som skulle ålägga redaren att under närmare angivna
förutsättningar utgiva tilläggslön till avliden svensk befälhavares eller
sjömans anhöriga. För tydlighetens skull må framhållas att innebörden av
sista meningen i det föreslagna lagrummet är att, därest den avlidne var
berättigad till sjuklön under t. ex. tio dagar, de efterlevande ej kunna kräva
tilläggslön för längre tid än tjugu dagar och att rätten till sådan lön helt
bortfaller, om den avlidne åtnjutit sjuklön under minst en månad.*

Gentemot ersättningsbyråns anmärkning må erinras att den av byrån åberopade
föreskriften i boutredningslagen avser dödförklarad person, under det
att den i 24 § sjömanslagen upptagna bestämmelsen om beräknande av sjömans
lön icke har annat syfte än att lämna en praktisk ordningsregel för ett
av de särskilda förhållandena till sjöss betingat undantagsfall.

25 §.

I lagrummet stadgas att, därest det vid sluträkning befinnes att sjöman i
förskott uppburit mer än rätteligen tillkom honom, han ändå äger behålla
vad han uppburit, där tjänstgöringen upphört av närmare angiven anledning.

Saklig ändring föreslås ej.

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

109

Om hemresa efter längre tids tjänstgöring.

26 §.

Sjömanskommitténs förslag upptager under denna paragraf ett nytt stadgande
av innehåll att svensk sjöman, som efter längre tids tjänstgöring lämnar
fartyget i utlandet, under närmare angivna villkor skall vara berättigad
till fri hemresa med underhåll. (Innehållet i nuvarande 26 § —■ angående
sjömans plikt att undergå läkarundersökning — har flyttats till nya 27 §.)

Kommittén hänvisar inledningsvis till det av 1938 års sjömanslagsutredning
avgivna betänkandet, vari föreslås att en liknande bestämmelse måtte
införas under 25 a § i sjömanslagen.

I anslutning härtill anför kommittén följande:

Såsom sjömanslagsutredningen påpekade förutsätter lagen, att en sjöman,
som efter slutad anställning önskar fara hem, antingen själv får bekosta
hemresan eller ock försöka erhålla tjänst på ett hemgående fartyg. Ofta blir
sjömannen i väntan på lägenhet kvar i den utländska hamnen, till dess hans
hopsparade hyresmedel blivit förbrukade, varefter han kan bliva nödsakad
att ånyo taga hyra på ett fartyg i utrikes fart, eller också måste han såsom
nödlidande omhändertagas av konsul och hemsändas på statens bekostnad.
Enligt kommitténs mening bör det eftersträvas att skapa lagregler, som kunna
bidraga till att knyta sjömannen fastare såväl till den redare i vars tjänst
han är som till hemlandet. Det gäller emellertid att avväga dessa regler, så
att de å ena sidan icke bli alltför betungande för redaren och staten och å
andra sidan verkligen bli till glädje och nytta för sjömannen.

Utredningen ansåg, att staten, redaren och sjömannen skulle bidraga med
vardera en tredjedel av kostnaden för hemresan jämte underhåll. Kommittén
har emellertid funnit, att förmånen i de allra flesta fallen skulle bli utan
värde för sjömannen, om han skulle behöva bidraga till hemresan med egna
medel. Kommittén har därför stannat för det förslaget, att kostnaden för
hemresan jämte underhåll skall bestridas av staten och redaren med hälften
vardera.

Vidare förordar kommittén — i huvudsak i enlighet med sjömanslagsutredningens
förslag — att sjömannen för att komma i åtnjutande av fri hemresa
skall ha varit anställd hos samme redare eller å samma fartyg två år i följd
och icke haft tillfälle att lämna tjänsten i svensk hamn under det senast
förflutna året. Dessutom har kommittén såsom förutsättning för rätten till
fri hemresa uppställt det villkoret att sjöman, om fartyget beräknas inom
sex månader uppnå hamn från vilken hemresan kan anordnas med avsevärt
mindre kostnad eller omgång, skall vara pliktig att kvarstå i tjänsten tills
fartyget uppnår sådan hamn.

I likhet med sjömanslagsutredningen föreslår kommittén ytterligare, att
sjöman, som själv uppsäger tjänsteavtalet eller begär entledigande, samtidigt
skall göra framställning om fri hemresa för att icke gå miste om förmånen.
Därtill biträder kommittén utredningens förslag att sjömannen skall
vara pliktig att antaga tjänst som kan beredas honom på fartyg, bestämt till
Sverige eller till ort varifrån han bekvämligen kan resa hem, under förut -

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

sättning att han anställes i tjänst motsvarande den vari han förut var anställd
och på lika förmånliga villkor. Enligt kommitténs mening bör emellertid
sådan skyldighet åvila sjömannen endast om hans hälsotillstånd medgiver
det. Kommittén hänvisar därvid till 28 och 41 §§ gällande sjömanslag,
vilka lagrum upptaga motsvarande föreskrift.

Slutligen ansluter sig kommittén till sjömanslagsutredningens förslag att
hemresan skall anordnas av svensk konsul eller befälhavaren. Kommittén anmärker,
att syftet med denna föreskrift är att möjliggöra tillämpning av
34 § sjölagen och förordningen den 12 april 1907 angående gottgörelse för
svenskt sjöfolks hemförande från utrikes ort. Härigenom skulle säkerhet
skapas för att resan anordnades på bästa och minst kostsamma sätt. I detta
sammanhang hänvisar kommittén till sitt ändringsförslag beträffande 34 §
sjölagen.

Till skillnad från sjömanslagsutredningen anser kommittén, att icke endast
sjöman av manskapsgraden utan även befälhavaren och sjöman av befälsgraden
böra vara berättigade till förmånen av fri hemresa. Kommittén
åberopar därvid sin förut angivna ståndpunkt, att i fråga om sociala förmåner
åtskillnad ej bör göras mellan olika grupper.

Till sist kommer kommittén in på spörsmålet i vilken utsträckning en enligt
33 § avskedad sjöman bör vara berättigad till fri hemresa enligt 26 §.
Kommittén anmärker, att enligt sjömanslagsutredningens förslag sådan sjöman
över huvud icke skulle äga åtnjuta motsvarande förmån, ehuru utredningen
fann en viss tvekan råda i fråga om sjöman, som avskedats jämlikt
33 § första och andra punkten.

Därefter yttrar kommittén följande:

Beträffande första punkten, som är tillämplig då sjömannen finnes vara
oduglig till den tjänst för vilken han blivit antagen, torde spörsmålet sakna
större praktisk betydelse. Det torde nämligen höra till undantagsfallen, att
fråga om sjömans oduglighet skulle uppstå först efter två års tjänstgöring.
Därest ett sådant fall inträffade, skulle det dock enligt kommitténs mening
vara föga tillfredsställande att frånkänna sjömannen förmånen av fri hemresa.
Beträffande andra punkten, vilken såsom avskedsgrund upptager försenad
inställelse, blir frågan mera tveksam. Sjömanslagsutredningen uttalade
såsom sin mening, att det icke vore skäligt att sjöman, som genom försenad
inställelse gåve anledning till avskedande, skulle bibehållas vid förmånen.
Enligt utredningens uppfattning borde bl. a. beaktas, att befälhavarens
ur kostnadssynpunkt i vissa fall betydelsefulla rätt att kräva sjömannens
kvarstående i tjänst till dess för hemresans anordnande lämplig hamn
uppnåtts skulle bliva illusorisk, i fall fartyget måst avgå utan sjömannen.
Kommittén kan till fullo ansluta sig till denna uppfattning då fråga är om
sjöman, som avsiktligen lämnat tjänsten eller med andra ord rymt. Däremot
kan kommittén icke finna annat än att den sjöman, som eljest utebliver
från fartyget och därför avskedas, skulle bli väl strängt behandlad,
om han i och med avskedandet skulle förlora rätten till fri hemresa enligt
26 §. Det må i anslutning härtill framhållas att en sjöman, som varit
i samme redares tjänst eller anställd å samma fartyg så länge som två
år, vanligen torde tillhöra den skötsamma och pålitliga sorten, varför
hans uteblivande kan förutsättas vara en engångsföreteelse eller bero på

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

111

omständigheter över vilka han icke ägt råda. Vid övervägande av vad sålunda
förekommit har kommittén stannat för det förslaget att till 33 §
skall fogas ett stycke av innehåll, att därest sjöman avskedas enligt tredje,
fjärde eller femte punkten, han icke är berättigad till fri hemresa enligt
26 § samt att detsamma skall gälla, om han avskedas enligt andra punkten
och det befinnes att han avsiktligen lämnat tjänsten.

Beträffande befälhavaren förordar kommittén att 7 § första punkten, vari
stadgas att för befälhavaren gäller vad i 26 § är föreskrivet om fri hemresa
med underhåll efter längre tids tjänstgöring, får sådan lydelse att därav
framgår att förmånen icke skall utgå, där befälhavaren avskedats jämlikt
5 §. Med hänsyn till den förtroendeställning befälhavaren intager har kommittén
ej funnit skäl föreligga att göra undantag för det fall att befälhavaren
avskedas på grund av oduglighet.

Remissyttrandena. Flertalet av de hörda myndigheterna och organisationerna
har lämnat kommitténs förslag utan erinran. Ersättningsbyrån jämte
två konsulat och en beskickning ävensom statskontoret ha emellertid framställt
en del anmärkningar.

Ersättningsbyrån anmärker att det här mest blir fråga om sjömän av befälsgrad,
vilka enligt gällande kollektivavtal efter så lång tjänstgöring som
den av kommittén föreslagna redan nu äro berättigade till fri hemresa. I
många fall skulle hemresor komma att ske från utländska hamnar, varest
Sverige har endast oavlönade konsuler. Enligt byråns uppfattning är det icke
ändamålsenligt att åt dem anförtro ombesörjandet av hemresan. Oftast
måste denna ske med utländska fartygslinjer eller kanske med flyg. Det
synes därför byrån bättre att låta redarens agenter ombesörja resorna,
med rätt för redaren att från utrikesdepartementet utfå ersättning med hälften
av kostnaderna för det med hänsyn till resemöjligheterna billigaste färdsättet
till hemorten.

Beskickningen i Rio de Janeiro ifrågasätter om praktiskt behov av tvingande
regler om fri hemresa verkligen föreligger, eftersom sjöman i de allra
flesta fall skulle kunna tillförsäkra sig denna förmån vid tjänsteavtalets ingående.
Icke heller kan beskickningen finna skälen för att staten skall bidraga
till hemresan tillräckligt vägande. — Den i 34 § sjölagen föreskrivna
skyldigheten för befälhavaren att medtaga svenskt sjöfolk har enligt beskickningens
mening till stor del kommit att bliva illusorisk, enär befälhavaren
i regel åberopar att extra sovplatser icke finnas ombord. På grund
härav har det i många fall visat sig nödvändigt att låta sjömannen företaga
hemresan icke såsom »konsulatpassagerare» utan såsom fullt betalande passagerare.
Därtill komma kostnader under väntetid. På grund av nu angivna
omständigheter är det ur ekonomisk synpunkt ofta bättre att hemsända sjömannen
med flyg.

Även gcneralkonsulatet i London ställer sig tveksamt till lämpligheten av
att ålägga statsverket att bidraga till hemresor av förevarande slag. Konsulatet
anmärker vidare på att utredning ej gjorts angående de kostnader, som.

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

kunna uppslå för statsverket. Det vore mera rimligt, om hemresekostnaderna
delades mellan sjömannen och redaren.

Ytterligare anför konsulatet, att rätten till fri hemresa uppenbarligen är
avsedd att vara en uppmuntran eller belöning för sjömännen. Ur denna synpunkt
synes det konsulatet varken tilltalande eller rimligt, att sjömännen
skulle resa på konsulatförpassning i likhet med nödställda eller efterseglade
sjömän. Enligt konsulatets åsikt böra de färdas såsom vanliga passagerare.
Vederbörande konsul bör ha frihet att ordna hemresan på lämpligaste sätt
och icke behöva tillämpa 1907 års förordning, med mindre så i något undantagsfall
skulle visa sig ändamålsenligt.

Generalkonsulatet i New York yttrar, att det av kommitténs förslag icke
framgår, huruvida kostnaderna för underhåll under väntetiden på reselägenhet
skola bestridas av staten/redaren. Enligt konsulatets uppfattning
bör det vidare klart utsägas, att då hemresan anordnas av konsuln, färdsättet
skall vara förpassning. Eljest skulle säkerligen sjöman undantagslöst
begära att få bli hemsänd såsom vanlig passagerare å pasagerarefartyg.

Statskontoret understryker till en början, att sjömän av befälsgraden redan
enligt gällande kollektivavtal äro berättigade till fri hemresa efter två
års tjänstgöring. Enligt statskontorets mening torde en utvidgning av denna
förmån till att avse även manskapet vara en fråga, varom i första hand
organisationerna ha att träffa överenskommelse. Skulle det emellertid anses
att fri hemresa bör vara en lagfäst rätt, torde de därmed förenade kostnaderna
böra bestridas av redaren som har påtagligt intresse av att behålla
duglig personal i sin tjänst. Statskontoret avstyrker därför, att staten åtager
sig att bekosta en del av hemreseutgifterna.

Beträffande lagrummets utformning framhåller statskontoret, att efter orden
»Kan åt sjömannen» orden »inom skälig tid» böra tilläggas. Vidare bör
enligt statskontorets åsikt sjöman vara pliktig att taga tjänst å hemvändande
fartyg, om han erbjudes anställning, som med hänsyn till sjömannens
tidigare tjänst prövas skäligen kunna ifrågakomma. Icke heller kan
statskontoret finna, att en enligt 33 § avskedad sjöman bör ha rätt till fri
hemresa i annat fall än där sjömannen icke kunnat råda över de omständigheter
som förorsakat avskedande enligt andra punkten.

Departementschefen. Det föreslagna nya stadgandet innebär i huvudsak
att svensk befälhavare eller sjöman, vilken lämnar tjänsten i utlandet, är
berättigad till hemresa med underhåll på redarens och statens gemensamma
bekostnad, såframt han två år i följd varit anställd hos samme redare eller
på samma fartyg och under det senast förflutna året icke haft tillfälle att
lämna tjänsten i svensk hamn.

Varken redare- eller sjöfolksorganisationerna ha haft något att erinra mot
förslaget. Däremot ha anmärkningar mot detsamma riktats från en del myndigheter.
Sålunda har gjorts gällande att en förmån av detta slag över huvud
icke borde stadfästas i sjömanslagen utan regleras av parterna själva
genom avtal. Såsom framgår av vad jag i liknande sammanhang förut an -

Kangl. Maj.ts proposition nr 170.

113

fört lorde eu sådan invändning icke vara tillräckligt vägande. Avgörande
hör vara huruvida förmånen kan anses skälig eller ej. 1 likhet med kommittén
finner jag så vara fallet.

Mot invändningen att kostnaden borde bestridas antingen av redaren eller
möjligen till en del av sjömannen själv må till en början framhållas att,
ehuruväl redaren bär fördel av att sjöman stannar i hans tjänst så länge som
två år, det också måste vara ett allmänt intresse, att svenska sjömän ha fasta
arbetsförhållanden och kvarstå på svenska fartyg så länge som möjligt samt
icke helt förlora förbindelsen med hemlandet. Praktiskt bör vidare beaktas
att en i utländsk hamn avmönstrad sjöman ej alltför sällan blir blottställd,
med påföljd att han får omhändertagas av konsuln och på statens bekostnad
hemsändas. Vad angår tanken på en bidragsplikt för sjömannen själv
må erinras att förmånen med hänsyn till de vanligen dryga resekostnaderna
skulle bli utan större värde för sjömannen om han själv skulle bidraga till
hemresan.

Såsom kommittén föreslagit bör en så utpräglad social förmån, varom här
är fråga, åtnjutas av såväl befälhavaren som sjöman av befäls- och manskapsgraderna.

Det är omöjligt att närmare beräkna storleken av de utgifter som skulle
falla på staten vid ett genomförande av kommittéförslaget. Med hänsyn till
de förhållandevis stränga villkor som föreslås bli förknippade med förmånen
torde dock utgifterna icke bli särskilt betungande för statsverket. Sålunda
må uppmärksammas att enligt kommitténs förslag sjömannen ej blir
berättigad till fri hemresa med mindre han kvarstår i tjänsten tills fartyget
uppnår hamn, dit fartyget beräknas anlända inom sex månader och varifrån
hemresan kan anordnas med avsevärt mindre kostnad eller omgång.
Avgörandet i denna sak kommer givetvis att ligga hos befälhavaren.

Vidare må särskilt avseende fästas vid den omständigheten att hemresan
förordas bli anordnad av svensk konsul eller, om sådan icke finnes på
platsen, av befälhavaren ävensom att hemresan om möjligt skall ske enligt
bestämmelserna i 1907 års förordning angående gottgörelse för svenskt
sjöfolks hemförande från utrikes ort. Härigenom skulle säkerhet skapas för
att utgifterna för hemresan bleve så låga som möjligt. På grund härav torde
det icke — såsom från några håll ifrågasatts — vara lämpligt att överlämna
åt annan att anordna hemresan eller att alltid låta sjömannen färdas såsom
vanlig passagerare. Endast om det visar sig omöjligt att anordna resan
jämlikt berörda förordning, får sålunda annat färdsätt användas och då naturligen
det som bedömes vara det minst kostsamma.

Därjämte må framhållas att enligt kommitténs förslag sjömannen, för
den händelse, tjänst å ett licmvändande fartyg kan beredas honom, är pliktig
att antaga tjänsten, såframt hans hälsotillstånd medgiver det och han
anställes i egenskap motsvarande den, vari han förut varit anställd, och på
lika förmånliga villkor. Även ett sådant stadgande är uppenbarligen ägnat
att nedbringa kostnaderna. Såsom statskontoret påpekat torde dock stadgandet
böra utformas så, alt därav framgår alt sjömannen är pliktig att
under skälig tid avvakta att anställning av nyss nämnt slag erbjudes bo S

Bihang till riksdagens protokoll 1052. 1 sand. Nr 170.

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

nom. Givetvis blir han under väntetiden berättigad till underhåll på statens
och redarens bekostnad. Däremot torde tillräckligt vägande skäl ej finnas
för ett bifall till statskontorets yrkande,- att sjömannens plikt att antaga
tjänst å hemvändande fartyg skulle föreligga så snart lian erbjudes
anställning som med hänsyn till sjömannens tidigare tjänst prövas skäligen
böra ifrågakomma. Det må erinras att stadgandet i kommitténs förslag har
samma lydelse som motsvarande föreskrift i 28 och 41 §§ gällande sjömanslag.

Den del av hemreseutgiften, som enligt förslaget skall bestridas av statsmedel
kan — om riksdagen icke har något att erinra däremot — utgå från
det under tredje huvudtiteln upptagna förslagsanslaget, benämnt »gottgörelse
av kostnader för sjöfolk och nödställda svenska medborgare».

Beträffande slutligen frågan i vilken utsträckning en enligt 33 § avskedad
sjöman bör vara berättigad till fri hemresa enligt 26 § torde det icke vara
tillrådligt att helt godtaga kommitténs förslag. Det synes sålunda icke lämpligt
att sjöman, som skilts från tjänsten på grund av oduglighet, skulle kunna
kräva fri hemresa. Han bör i detta avseende ej vara förmånligare ställd
än befälhavaren. — Däremot torde anledning ej föreligga att motsätta sig
kommitténs förslag, att sjöman, som avskedas för det han icke infunnit sig
på fartyget i rätt tid, ej bör förlora rätten till fri hemresa enligt 26 §, med
mindre det befinnes att han avsiktligen lämnat tjänsten. — I likhet med
kommittén anser jag, att stadgandet om förlust av rätten till fri hemresa
vid avsked enligt 33 § har sin rätta plats i detta lagrum. Dock torde en hänvisning
till 33 § böra upptagas i 26 §.

Om sjukvård och begravning.

27 §.

Nuvarande 26 § föreskriver skyldighet för sjöman att, när befälhavaren
så påfordrar, underkasta sig läkarundersökning, dock utan kostnad för sjömannen.

Enligt 27 § första stycket i dess gällande lydelse skall befälhavaren, när
sjöman är sjuk eller skadad, sörja för att denne erhåller nödig vård ombord
eller i land. Vården omfattar jämväl underhåll, läkarbehandling och läkemedel.
I samma lagrums andra stycke föreskrives för närvarande att, när
anledning finnes att antaga att sjöman är behäftad med sjukdom som medför
fara för de ombordvarande, befälhavaren skall, såvitt ske kan, låta den
sjuke undergå läkarundersökning. Om det är omöjligt att vidtaga betryggande
åtgärder mot smittfaran, skall befälhavaren låta bringa den sjuke i
land. I tredje stycket stadgas att befälhavaren, där sjuk eller skadad sjöman
icke själv kan taga vård om sina tillhörigheter, skall draga försorg
om dem. Enligt paragrafens fjärde stycke i dess gällande lydelse åligger
det befälhavaren att, när sjuk eller skadad sjöman kvarlämnas i utlandet,
överlämna honom åt svenske konsulns försorg eller, om sådan icke finnes
på platsen, på annat sätt skaffa sjömannen lämplig vård ävensom underrätta
närmaste svenske konsul om de vidtagna åtgärderna.

Knngl. Maj.ts proposition nr 170.

115

Sjömanskommittén föreslår till en början den redaktionella ändringen, att
de nuvarande reglerna i 26 och 27 §§ skola sammanföras under ett lagrum,
benämnt 27 §.

I fortsättningen omnämner kommittén, att anmärkning framställts mot
avfattningen av reglerna. Det vill synas som om den befälhavaren ålagda skyldigheten
att föranstalta om läkarundersökning skulle föreligga allenast, då
anledning föreligger till antagande att sjömannen är behäftad med smittsam
sjukdom, och sålunda icke när det kan antagas att han lider av annan
sjukdom. Enligt samma tolkning skulle beträffande ej smittsamma sjukdomar
läkare behöva anlitas först sedan det blivit uppenbart att läkarbehandling
är erforderlig. Enligt kommitténs mening giver lagens nuvarande
lydelse visserligen icke stöd för en sådan tolkning, men kommittén har dock
för tydlighetens skull ansett sig böra föreslå ett stadgande av innehåll att,
när anledning finnes till antagande att sjöman är sjuk eller skadad, befälhavaren
såvitt möjligt skall låta honom undersökas av läkare.

I anslutning till detta sitt förslag förordar kommittén ett par redaktionella
ändringar av lagtexten.

Slutligen föreslår kommittén, att till fjärde stycket fogas den bestämmelsen,
att då en i utlandet kvarlämnad sjöman så begär befälhavaren skall
underrätta hans närmaste anhöriga.

Kommittéledamoten Böös anser, att utformningen av stadgandet angående
befälhavarens skyldighet att låta läkarundersöka sjöman, som kan antagas
vara sjuk, icke bör godkännas. Reservanten framhåller, att denna skyldighet
skulle komma att föreligga även när det gällde ett sjukdoms- eller
olycksfall som uppenbarligen icke påkallade särskild undersökning av läkare
för diagnos eller ordination, t. ex. då en rad sjukdomsfall av enahanda art
inträffade i en följd (dysenteri, angina etc.). Icke heller synes läkarundersökning
erforderlig, när det gäller exempelvis en sjukdom med lätt igenkännliga
symptom med vars rätta behandling befälhavaren är väl förtrogen.
Reservanten förordar därför sådan avfattning av stadgandet att därav framgår,
att befälhavarens skyldighet att föranstalta om läkarundersökning inträder
när detta med hänsyn till omständigheterna kan anses påkallat.

Remissyttrandena. Maskinbefälsförbundet finner det vara av största vikt,
att av lagrummet otvetydigt framgår att befälhavaren är skyldig att föranstalta
om läkarundersökning, när anledning finnes till antagande att sjöman
är sjuk eller skadad. Förbundet understryker, att befälhavaren enligt
nuvarande regler är oförhindrad att vägra sjöman sådan undersökning, så
snart objektiva symptom på sjukdom icke kunna upptäckas. Förbundet
anser sig ej böra underlåta att omnämna, att en dylik tolkning av gällande
lag visst icke är främmande.

Gentemot de av reservanten inom kommittén anförda synpunkterna invänder
förbundet, att även då en rad sjukdomsfall av enahanda slag inträffar
det kan vara nödvändigt med läkarundersökning från fall till fall.

Även sjöfolksjorbundet uppehåller sig vid reservantens yttrande och anföi
därvid liknande synpunkter som maskinbefälsförbundet

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

Fartygsbefälsföreningen, inrikessjöfartens befälsförening och radiotelegraf
istf öreningen samt hovrätten och kommerskollegium biträda däremot
reservantens ståndpunkt. Sålunda framhåller kommerskollegium att det —
med hänsyn till det missbruk som torde vara att befara — är välbetänkt att
förse stadgandet med det av reservanten föreslagna tillägget. Det förefaller
dessutom kollegium osannolikt, att befälhavaren skulle obehörigen utnyttja
ett sådant tillägg, eftersom en försummelse från hans sida kan medföra besvärliga
följder både för honom själv och fartyget.

Medicinalstyrelsen anser det av kommittén föreslagna stadgandet i princip
vara riktigt. Stadgandet bör dock enligt styrelsens mening icke tolkas
så, att med »sjuk och skadad» skall menas varje opasslighet eller dylikt.
Styrelsen vill därför föreslå den ändringen, att läkarundersökning icke skall
behöva ske, då sådan undersökning uppenbarligen icke är påkallad.

Departementschefen. De av kommittén föreslagna bestämmelserna, vilka i
huvudsak överensstämma med de nuvarande reglerna i 26 och 27 §§, ha
lämnats utan erinran utom såvitt angår stadgandet, att befälhavaren skall
vara pliktig att om möjligt låta läkarundersöka sjöman, som kan antagas
vara sjuk eller skadad. Från åtskilliga håll har sålunda framhållits att
stadgandet fått en alltför snäv utformning och att detsamma i stället borde
utformas så, att befälhavarens skyldighet att föranstalta om läkarundersökning
skulle inträda endast när det med hänsyn till omständigheterna kunde
anses påkallat.

Spörsmålet synes mig vanskligt. Sålunda är det å ena sidan obestridligt
att, med hänsyn till de särskilda förhållandena under vilka sjöfolket lever,
starka skäl tala för att läkarundersökning ej må underlåtas, när det är antagligt
att sjöman är sjuk eller skadad. Omständigheterna kunna vara sådana,
att en i och för sig ursäktlig felbedömning från befälhavarens sida
medför allvarliga följder för den enskilde sjömannen. Å andra sidan kan
det icke förnekas att ett så långt gående lagbud som det av kommittén föreslagna
mången gång helt i onödan skulle föranleda befälhavaren att tillkalla
läkare. Detta gäller framförallt i sådant fall, där det är uppenbart att sjömannens
sjukdom är helt obetydlig eller befälhavaren väl känner till huru
sjukdomen skall behandlas. Dessutom torde en dylik bestämmelse i viss
mån inbjuda till missbruk. I anslutning till den av medicinalstyrelsen anvisade
lösningen vill jag därför förorda den ordalydelsen, att befälhavaren
skall vara pliktig att, när det kan antagas att sjöman är sjuk eller skadad,
såvitt möjligt låta honom undersökas av läkare, där sådan undersökning ej
framstår som uppenbart opåkallad.

I övrigt har jag intet att erinra mot kommitténs förslag.

28 §.

I lagrummet lämnas regler angående vem som skall bekosta vården av
sjuk eller skadad sjöman.

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

117

Enligt första stycket i dess nuvarande lydelse åligger det redaren att bekosta
sjukvården, så länge sjömannen är kvar i tjänsten. I anslutning härtill
föreskrives att — därest sjuk eller skadad sjöman vid tjänstetidens utgång
varder skild från tjänsten eller dessförinnan avskedad utan sådan grund
som i 33 § sägs — han också efter anställningens upphörande äger åtnjuta
vård på redarens bekostnad, dock icke utöver sex veckor eller, om han är
svensk och vårdas utom riket, tolv veckor efter avmönstringen; har avmönstring
icke skett, räknas tiden från det fartyget gått vidare. I nu nämnda
fall är svensk sjöman, som i utlandet avgår från tjänsten, dessutom berättigad
till fri resa med underhåll till sin hemort här i riket, dock med skyldighet
att under närmare angivna förutsättningar taga tjänst å hemvändande
fartyg (jfr 26 § i förslaget).

I andra stycket stadgas för närvarande, att vad i första stycket är föreskrivet
ej äger tillämpning, där sjömannen genom grovt vållande ådragit sig
sjukdomen eller skadan, eller där han vid tjänstens antagande förtegat den;
i sådant fall är sjömannen pliktig att själv bekosta sjukvården och är ej berättigad
till fri hemresa. Redarens utlägg för dylik kostnad må avdragas
å sjömannens hyra.

Slutligen upptages i tredje stycket den regeln, att om sjöman som lider avkönssjukdom
i smittsamt skede kvarlämnas i utlandet, kostnaden för sjukhusvård,
läkarbehandling och läkemedel för tiden efter anställningens upphörande
skall bestridas av statsmedel.

Sjömanskommittén framhåller, att enligt gällande lag sjöman icke äger
rätt till sjukvård på redarens bekostnad, om han lämnar tjänsten på egen
begäran, och ej heller om han blir avskedad enligt 33 § (åsidosättande i något
väsentligt avseende av förpliktelser enligt avtalet). Kommittén erinrar om
att den finska lagen intager samma ståndpunkt, men att de danska och
norska lagarna ha en annan inställning. Enligt de senare båda lagarna har
nämligen sjömannen rätt till sjukvård på redarens bekostnad, så snart han
är sjuk eller skadad vid tjänsteförhållandets upphörande. Enligt kommitténs
mening är denna sistnämnda ståndpunkt riktig. Såsom i förarbetena till
1891 års sjölag uttalas, måste omfånget av redarens skyldighet att bekosta
sjukvård åt sjöman bedömas enligt billighetshänsyn. Kommittén kan för sin
del icke finna, att det överensstämmer med billigheten att från förmånen av
fri sjukvård utestänga sjöman, som frånträder tjänsten på egen begäran.
Mera oviss ställer sig saken, därest sjömannen avskedats enligt 33 §. Kommittén
har emellertid funnit det vara en väl sträng påföljd för sjömannen,
om han genom avskedandet skulle förlora rätten till fri sjukvård. På grund
av det anförda föreslås att 28 § bringas i överensstämmelse med de danska
och norska lagarna.

Vidare uttalar kommittén, att stadgandet om rätt för svensk sjöman att
på redarens bekostnad erhålla hemresa jämte underhåll till hemorten här
i riket skäligen bör vara tillämpligt icke endast då sjömannen lämnar tjänsten
i utlandet utan även när han avgår från tjänsten i svensk hamn. För att

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

rätten till hemresa på redarens bekostnad icke skall bli alltför vidsträckt
föreslår kommittén, att sjömannen ej skall vara berättigad till denna förmån
i andra fall än när han lämnar tjänsten på grund av sjukdom eller
skada, eller när han vid avgången från tjänsten lider av sjukdom eller skada
av beskaffenhet att kunna föranleda avmönstring. Kommittén vill sålunda förebygga,
att en sjöman skall kunna kräva hemresa på redarens bekostnad,
om han t. ex. efter avgången från tjänsten under en kortare tid står under
läkares tillsyn för någon obetydlig krämpa.

Föreskrifterna om sjömans skyldighet att själv bekosta sjukvården, då
han ådragit sig sjukdomen eller skadan genom grovt vållande eller förtegat
den vid tjänstens antagande, föreslås av kommittén utformade på motsvarande
sätt som i 4 och 18 §§. Detta innebär bl. a. att redaren i princip är skyldig
att bestrida kostnaden för sjukvård i samband med könssjukdom. Vidare
anser kommittén, att stadgandet om redarens rätt att i vissa fall göra avdrag
å hyran för sina utlägg för sjukvård bör utgå. Kommittén hänvisar till
att det redan av 20 § framgår, att denna avdragsrätt föreligger.

I fråga om stadgandet i 28 § tredje stycket påpekar kommittén, att detsamma
utgör ett tillägg till lagen den 20 juni 1918 angående åtgärder mot
utbredning av könssjukdomar. Denna lag är icke tillämplig å andra än dem,
som vistas här i riket. Stadgandet skulle nu kunna borttagas, eftersom huvudprincipen
föreslås bli den, att redaren skall vara pliktig att bekosta vården
av könssjuk sjöman icke blott så länge tjänsteförhållandet består utan
jämväl för viss tid därefter. Å andra sidan finner kommittén det med hänsyn
till dessa sjukdomars natur icke vara mer än rimligt, att staten övertager
redarens förpliktelser i vad avser tiden efter tjänsteförhållandets upphörande.
Enligt kommitténs mening föreligger ej heller skäl att skilja mellan könssjukdom
i smittsamt skede och annan könssjukdom. På grund härav förordas
att i sjömanslagen införes den regeln att, där svensk sjöman vid tjänsteförhållandets
upphörande lider av könssjukdom, statsverket skall övertaga
de utgifter för sjukvård och hemresa, vilka eljest skulle åvila redaren.
Kommittén framhåller, att samma regel återfinnes i samtliga fyra Köpenhamns-utkast.

Kommittén påpekar ytterligare, att utkasten upptaga enahanda föreskrift
beträffande inhemsk sjöman, som vid tjänsteförhållandets upphörande lider
av tuberkulos. I anslutning härtill anföres, att mot ett sådant förslag visserligen
från svenskt håll kan invändas att statsverket icke i fråga om någon
enskild arbetstagare i land bekostar vården vid tuberkulos. Ur samhällets
synpunkt måste det dock anses lika viktigt att bekämpa denna sjukdom som
könssjukdomarna. Vid sådant förhållande och då det icke med fog kan göras
gällande att tuberkulos är en sjukdom, som drabbar särskilt sjömän,
har kommittén funnit statsverket böra framför sjöfartsnäringen bära de utgifter
som kunna uppkomma i anledning av att svensk sjöman vid tjänsteförhållandets
upphörande lider av tuberkulos. Kommittén har emellertid
ytterligare ansett, att samma regel bör gälla beträffande utländsk sjöman.

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

119

som vid avgången ur tjänsten lider av tuberkulos i smittsamt skede. Föreskriften
återfinnes i det norska Köpenhamns-utkastet.

Enligt kommitténs förslag är 28 §, liksom för närvarande, tillämplig å befälhavaren.

Kommittéledamöterna Forssblad och Renterskiöld kunna icke finna det
rimligt, att redaren skall åläggas vittgående förpliktelser mot en sjöman, som
avskedats enligt 33 § på grund av t. ex. våld å överordnad, misshandel, upprepad
onykterhet i tjänsten. Reservanterna anföra därvid, att det är ett
känt förhållande, att sjömän icke sällan, då de på grund av grov misskötsel
skiljas från tjänsten, uppsöka läkare och erhålla intyg om sjukdom av ett
eller annat slag, som anses fordra vård. Det är ej här fråga om verkliga
sjukdomar utan oftast någon obetydlig krämpa.

Remissyttrandena. I stort sett lämna de hörda myndigheterna och organisationerna
kommitténs förslag utan erinran.

Sålunda framhåller kommerskollegium att, ehuru de föreslagna ändringarna
givetvis komma att medföra ökad belastning för redaren, förslaget dock
synes befogat av de sociala hänsyn som över huvud taget utgöra grunden
för sjöfolkets särskilda förmåner vid sjukdom eller skada. I detta sammanhang
erinrar kollegium om det förslag angående obligatorisk sjukförsäkring
för sjömän, som är under utarbetande inom kommittén. Förslaget är
avsett att ansluta till nu föreslagna bestämmelser om vård m. in. i anledning
av sjöfolks sjukdom och torde komma att innehålla föreskrifter, vilkas tilllämpning
kan förutses betydligt minska redarens kostnader för sjukvård
m. m.

Samtliga redare- och övriga arbetsgivareorganisationer motsätta sig kommitténs
förslag att även en enligt 33 § avskedad sjöman skall
vara berättigad till sjukvård på redarens bekostnad. Redareföreningen
understryker därvid de synpunkter som anförts av reservanterna
inom kommittén.

Icke heller hovrätten finner det vara skäligt att ålägga redaren så vittgående
förpliktelser som de av kommittén föreslagna, då fråga är om sjöman
som avskedats exempelvis för våld mot överordnad, misshandel av andra
ombordvarande m. in. Å andra sidan synes man ej böra gå så långt att redarens
förpliktelser skulle upphöra vid varje avskedande enligt 33 §. Enligt
hovrättens mening är det skäligt att draga gränsen så, att sjöman, som avskedas
enligt 33 § tredje, fjärde eller femte punkten, själv får bekosta vården
och eljest redaren.

Beträffande kommitténs förslag, att statsverket skulle övertaga
den redaren eljest åvilande skyldigheten att bekosta
vården av svensk sjöman, som vid t jäns teförhållandets
upphörande lider av könssjukdom, finner kommerskollegium
förslaget vara välbetänkt med hänsyn till det allmänna intresset
av alt könssjukdomar effektivt bekämpas. Kollegium framhåller därvid,
att genom kommitténs förslag visserligen den tid, under vilken en i ut -

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

landet kvarlämnad svensk sjöman finge vård på statsverkets bekostnad för
könssjukdom i smittsamt skede, skulle bli kortare än för närvarande;
detta torde dock sakna betydelse med hänsyn till de i allmänhet korta vårdtiderna
och till att sjömannen efter fri hemresa får kostnadsfri vård här i
riket.

Enligt statskontorets mening föreligger icke något skäl, varför staten
skulle bekosta hemresa eller behandling, då fråga är om könssjukdom i ej
smittsamt skede. Å andra sidan synes ej heller anledning finnas att på sätt
kommittén föreslagit inskränka den nuvarande bestämmelsens räckvidd.

Även ersättningsbyrån betonar, att kommitténs förslag i viss mån innebär
en försämring för sjöfolket. Enligt byråns mening är det lämpligt att
staten utan tidsbegränsning bekostar vården för en på grund av könssjukdom
avmönstrad svensk sjöman. Byrån anser, att staten borde påtaga sig det
ekonomiska ansvaret för vård av sådan sjukdom, medan sjömannen ännu
är i tjänst, detta för att likställa honom med andra svenska medborgare i
Sverige. Däremot kan byrån icke finna det motiverat, att sjöman, som ådragit
sig könssjukdom, härigenom skulle vinna rätt mot statsverket till fri
hemresa. Varken medicinska eller humanitära skäl synas kunna åberopas
härför. \

I fråga om förslaget att statsverket i vissa fall skulle bekosta
vården av sjöman som lider av tuberkulos anför
kommerskollegium, att förslaget bör godtagas med hänsyn till vikten av att
denna sjukdom effektivt bekämpas.

Statskontoret anser däremot, att några skäl för att staten skulle åtaga sig
kostnader för behandling av tuberkulos icke finnas.

Ersättningsbyrån har samma uppfattning. Byrån anmärker därvid, att tuberkulosen
synes befinna sig på stadig tillbakagång i Sverige ävensom att
förslaget skulle gynna särskilt de redare, som tillåta dåliga sanitära förhållanden
i sina fartyg.

Departementschefen. Kommitténs förslag om rätt för sjöman att åtnjuta
fri sjukvård bygger i huvudsak på gällande bestämmelser. För närvarande
är huvudregeln i 28 § att redaren skall bekosta erforderlig sjukvård -— utöver
den tid, sjömannen kvarstår i tjänsten — under närmare angiven tid därefter,
dock icke för den händelse sjömannen lämnat tjänsten på egen begäran
eller avskedats jämlikt 33 §. Med förmånen av fri sjukvård följer, om
sjömannen är svensk och lämnar tjänsten i utlandet, rätt att på redarens
bekostnad resa till hemorten här i riket.

Såsom kommittén framhållit äro de nuvarande reglerna icke fullt tillfredsställande.
Skäl torde nämligen icke föreligga att göra undantag för sjöman,
som själv säger upp sig eller i laga ordning begär entledigande. Mera
vansklig ter sig frågan i fall, där sjömannen avskedats med stöd av 33 §.
I likhet med kommittén anser jag det emellertid vara en väl sträng påföljd
för den enskilde sjömannen, om han i och med avskedandet skulle berövas
möjligheten att få sina utgifter för nödvändig sjukvård och hemresa ersatta
av redaren. Det må erinras om att gällande danska och norska sjömanslagar

121

Kungl. Maj. ts proposition nr 170.

intaga den ståndpunkten, att dessa förmåner skola utgå oberoende av anledningen
till att sjömannen lämnat tjänsten.

Icke heller liar jag något att erinra mot att rätten till fri hemresa skall
löreligga även när sjömannen lämnar tjänsten i Sverige. Riktigt synes också
förslaget att begränsa denna rätt till sådana fall, där sjömannen efter
avsked enligt 32 § avmönstrats på grund av sjukdom eller skada eller vid
avgången från tjänsten lider av sjukdom eller skada av beskaffenhet att
kunna föranleda avsked.

Vad angår undantag från nu återgivna regler då fråga är om självförvållade
sjukdomar må i första hand hänvisas till 4 §. Vid behandlingen av
28 § uppkommer emellertid ett med könssjukdomarna sammanhängande
spörsmål, som kräver särskild prövning. Enligt 1918 års lag angående åtgärder
mot utbredning av könssjukdomar har staten åtagit sig att beträffande
envar här i riket vistande, som lider av sådan sjukdom i smittsamt
skede, betala kostnaderna för sjukhusvård, läkarbehandling och läkemedel.
I anslutning till detta stadgande infördes i gällande sjömanslag den bestämmelsen,
att staten skulle bestrida samma utgifter då fråga vore om en
i utlandet kvarlämnad svensk sjöman. Från ett håll har nu ifrågasatts om
icke staten borde ha enahanda förpliktelse gentemot en utom landet vistande
svensk sjöman, som fortfarande är i redareqp tjänst. Med hänsyn till vad
under 4 § anförts om könssjukdomarnas utbredning bland just sjömansyrkets
utövare torde emellertid anledning i vart fall icke föreligga att till
förmån för redaren ytterligare utvidga statens skyldighet att bekosta sjukvården
för utomlands varande sjöfolk. Ännu mindre torde tillräckliga skäl
kunna åberopas för den av kommittén intagna ståndpunkten, att staten
skulle bestrida kostnaderna för könssjuk sjömans hemresa eller för vården,
då fråga är om könssjukdom som icke är i smittsamt skede. Det ligger i
så fall närmare till hands att borttaga gällande bestämmelse i sjömanslagen
om statens plikt att betala sjukvård vid sådan sjukdom, men med hänsyn
till att bestämmelsen funnits i trettio år har jag ansett mig icke böra ställa
något förslag i dylik riktning.

Vad slutligen angår den föreslagna skyldigheten för staten att bestrida
vissa utgifter i samband med att sjöman drabbats av tuberkulos finner jag
mig på de av statskontoret och ersättningsbyrån anförda skälen icke kunna
biträda förslaget.

29 §.

I lagrummet lämnas föreskrifter om befälhavarens särskilda åligganden
i samband med sjömans död.

I första stycket stadgas att befälhavaren skall sörja för den avlidnes begravning
samt om dödsfallet underrätta dennes närmaste anhöriga.

Enligt andra stycket skall befälhavaren föranstalta om uppteckning av den
avlidnes efterlämnade tillhörigheter å fartyget ävensom sörja för att kvarlåtenskapen
avlämnas till delägarna i boet eller annan för deras räkning.
Inträffar dödsfallet utom riket och kan kvarlåtenskapen icke utan skada
eller olägenhet behållas ombord, skall befälhavaren antingen överlämna den

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

till närmaste svenske konsul eller på lämpligt sätt försälja densamma. I
sistnämnda fall är befälhavaren skyldig redovisa för försäljningssumman
inför ombudsmannen vid sjömanshuset i fartygets hemort.

Sjömanskommittén förordar att till första stycket fogas en bestämmelse
av innehåll att, där eldbegängelse sker, befälhavaren skall sörja för att urna
innehållande askan blir hemsänd.

I fråga om befälhavarens skyldighet att låta uppteckna den avlidnes tillhörigheter
föreslår kommittén det tillägget, att uppteckningen skall ske snarast
möjligt och i vittnens närvaro, ävensom att, där dödsfallet inträffat
utom riket, uppteckningen skall lämnas till närmaste svenske konsul.

Beträffande befälhavarens befattning med avliden sjömans kvarlåtenskap
förordar kommittén, att befälhavaren skall vara berättigad att överlämna
kvarlåtenskapen till konsuln också i det fall, där fartyget icke beräknas
anlöpa svensk hamn inom ett år från dödsfallet. Å andra sidan föreslår
kommittén, att befälhavarens rätt att försälja egendomen skall inskränkas
såtillvida, att försäljning må ske allenast i den mån egendomen är utsatt
för förskämning eller snar förstörelse. I anslutning härtill föreslås emellertid
att befälhavaren i sådant fall må i stället bortskaffa egendomen. Ytterligare
föreslår kommittén, ^tt redovisning av försäljningssumman skall
kunna ske inför ombudsmannen vid vilket som helst av rikets sjömanshus.

Slutligen påpekar kommittén att av 7 § framgår, att 29 § skulle bli tilllämplig
jämväl beträffande avliden befälhavare. Kommittén anmärker därvid,
att det vanligen torde ankomma på den styrman, som jämlikt lagförslagets
44 § träder i den avlidne befälhavarens ställe, att vidtaga de i anslutning
till dödsfallet föreskrivna åtgärderna.

Departementschefen. De av kommittén föreslagna ändringarna, varemot remissinstanserna
icke haft något att invända, synas välgrundade.

30 §.

I gällande sjömanslag stadgar lagrummet, att kostnaden för sjömans begravning
skall bestridas av redaren, om dödsfallet inträffat, medan sjömannen
var kvar i tjänsten eller ännu vårdades på redarens bekostnad.

Sjömanskommittén anser, att stadgandet bör utökas med en föreskrift om
skyldighet för redaren att i förekommande fall bestrida utgifterna för eldbegängelse.
Såsom lagrummet nu är avfattat torde enligt kommitténs uppfattning
redaren vara pliktig att bestrida de utgifter, som kunna uppkomma
i samband med nedsättande av askan (— begravningskostnad) men däremot
icke kostnaden för själva eldbegängelsen. Enligt vad kommittén erfarit
brukar emellertid redaren betala denna kostnad, om eldbegängelsen
sker å utrikes ort.

Vidare förordar kommittén, att till lagrummet fogas ett andra stycke,
innehållande den bestämmelsen att, därest svensk sjöman avlider under tid

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

123

då statsverket enligt 28 § fjärde stycket bekostar hans sjukvård, utgifterna
för begravning och eldbegängelse skola utgå av statsmedel.

Slutligen föreslås, att 30 § liksom för närvarande skall vara tillämplig å
befälhavaren (se 7 §).

Remissyttrandena. Gentemot kommitténs förslag bär annat icke invänts än
att statskontoret anmärker, att utgifter för eldbegängelse torde höra till begravningskostnader,
varför tillägget härutinnan synes kunna utgå ur förslaget.

Departementschefen. Det är möjligt att en sträng tolkning av begreppet »begravningskostnad»
skulle kunna leda till att därunder fördes också utgift
för eldbegängelse. Med hänsyn till att redaren hitintills icke ansetts vara
pliktig att bestrida sådan utgift torde det dock vara lämpligt, att lagen upptager
en uttrycklig föreskrift härom.

Vad angår det i kommittéförslaget under 30 § andra stycket upptagna stadgandet
må erinras att jag under 28 § avstyrkt bifall till förslaget om vidgad
skyldighet för staten att bestrida utgifterna för sjömans sjukvård. Denna min
ståndpunkt leder naturligen till att jag finner det av kommittén förordade
andra stycket i 30 § böra utgå.

31 §.

I lagrummet stadgas för närvarande att — därest befälhavaren i fall, där
svensk konsuls bistånd ej kunnat erhållas, nödgats för svensk sjömans sjukvård
eller begravning göra utgift, som icke ålegat redaren — denne äger därför
undfå ersättning av statsmedel.

Sjömanskommittén förordar, att till lagrummet skall såsom ett första
stycke fogas ett stadgande av innebörd att befälhavaren, när han i utlandet
överlämnar sjuk eller skadad sjöman åt svensk konsuls försorg, skall för
kostnad som enligt 28 och 30 §§ åvilar redaren ställa säkerhet, som kan av
konsuln godkännas. Detsamma skall enligt kommitténs förslag gälla beträffande
hyra, vartill sjömannen må vara berättigad jämlikt 18 § andra
stycket andra punkten. Hyresbelopp, som är till betalning förfallet, skall av
befälhavaren tillställas konsuln. Enligt stadgandet åligger det vidare konsuln
att, i den mån beloppet icke erfordras till att täcka utgifter för sjömannens
räkning, på begäran av sjömannen överlämna detsamma till denne,
såframt sjömannen icke befinner sig i sådant tillstånd, att han är oförmögen
att handha sina angelägenheter. Kommittén anmärker, att stadgandet
bygger på en liknande föreskrift i 1938 års sjömanslagsutrednings förslag
samt att detsamma återfinnes i samtliga Köpenhamns-utkast.

Vidare förordar kommittén, att den nuvarande bestämmelsen i 31 § skall
bilda lagrummets andra stycke. Angående denna bestämmelse anför kommittén,
att förutsättningen för dess tillämplighet enligt gällande praxis (jfr
NJA 1949: 330) torde vara den att det icke enligt svensk lag ålegat redaren

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

att bestrida den av befälhavaren gjorda utgiften. Härutöver torde emellertid
fordras att befälhavarens förpliktelse att göra utgiften grundat sig på svenska
rättsregler. Grundar sig däremot utgiften på främmande lands lagstiftning
(t. ex. immigrationsbestämmelser), blir utgiften att betrakta såsom en slags
driftskostnad för rederiet och är därför icke av beskaffenhet att ådraga staten
betalningsskyldighet jämlikt 31 § sjömanslagen.

Kommittén omnämner i anslutning härtill, att spörsmålet ingående behandlades
vid de nordiska överläggningarna. Allmänt ansågs det icke vara
rimligt, att redare, som för inhemsk sjömans sjukvård eller begravning förskjutit
mer än enligt hemlandets lag ålegat honom, icke skulle kunna vända
sig mot staten för att få ersättning härför. Enighet rådde därom att den i
31 § stadgade skyldigheten för staten att gottgöra redaren borde vara för
handen, även om befälhavaren nödgats göra utgiften på grund av främmande
lands lagstiftning och då oberoende av huruvida bistånd av konsul
kunnat erhållas eller ej.

Kommittén har ansett sig böra i princip biträda det gemensamma nordiska
förslaget. Kommittén finner det emellertid vara av största vikt, att
säkerhet skapas för att ersättningsskyldighet för staten icke inträder i annat
fall än där utgiften verkligen varit oundviklig. Eljest skulle kunna befaras att
redaren kommer att finna det tämligen likgiltigt om utgiften göres eller ej,
eftersom han kan räkna med att alltid bli gottgjord av staten.

På grund härav föreslår kommittén den ändringen, att redaren skall erhålla
ersättning av statsmedel där befälhavaren i utlandet nödgats för svensk
sjömans sjukvård eller begravning göra utgift, som icke enligt svensk lag
ålegat redaren och som befälhavaren ej med biträde av svensk konsul kunnat
undvika. Ersättningsskyldighet för staten skulle sålunda inträda i fall,
där utgiften måst göras oaktat konsul biträtt befälhavaren, eller där det visas
att gjord utgift ej kunnat undvikas ens om konsul anlitats.

Remissyttrandena. Enligt statskontorets mening möter ett utsträckande avstatens
betalningsansvar att avse utgifter, som befälhavaren nödgas göra på
grund av utländsk lagstiftning, allvarliga betänkligheter. Spörsmålet om statens
ekonomiska förpliktelser enligt 31 § torde böra lösas i anslutning till
frågan om obligatorisk sjukförsäkring för sjöfolk i utrikes fart. Statskontoret
anser, att i avbidan på förslag i detta ämne det nuvarande stadgandet
i 31 § bör utgå ur lagen.

Ersättningsbijrån har samma uppfattning. Byrån anmärker därvid, att
från utrikesdepartementets sida tidigare gjorts gällande, att här är fråga
om utgifter, som redaren bör beakta vid beräknandet av fraktsatserna. Det
är icke påkallat, att statsverket ställer sig som garant för dessa ibland mycket
betydande kostnader.

Departementschefen. Mot de av kommittén föreslagna bestämmelserna i
första stycket, vilka icke återfinnas i gällande lag, torde icke vara något att
erinra.

Kungl. Maj.ts proposition nr 110.

125

l fråga om andra stycket, som i viss mån motsvaras av nuvarande stadgande
i 31 §, må erinras att befälhavaren enligt 27 § skall tillse, att sjuk
eller skadad sjöman erhåller erforderlig vård. Jämlikt 29 § skall befälhavaren,
om sjöman avlider, också sörja för hans begravning. Vad nu sagts gäller,
även om det icke åligger redaren att slutgiltigt svara för vård- eller begravningsutgifterna.
Denna fråga regleras i 28 och 30 §§. I fall där kostnaden
enligt sistnämnda lagrum skall bäras av sjömannen själv eller av hans
dödsbo, t. ex. i samband med självförvållad sjukdom, får redaren sålunda
en fordran på sjömannen eller boet. Sådan fordran torde huvudsakligen uppkomma
endast, då sjömannen kvarlämnas i utlandet och av en eller annan
anledning icke kan omhändertagas av svensk konsul, vilken — i den mån
icke redaren jämlikt 28 eller 30 § har att bestrida utgiften — enligt särskilda
bestämmelser är pliktig att förskjuta nödiga medel för svensk sjömans vård
eller begravning. Intet torde vara att erinra mot att staten gottgör redaren
för vad denne sålunda enligt svenska lagbestämmelser nödgats utgiva. Enligt
min mening bör denna princip vara stadfäst i sjömanslagen, oavsett
vad som kan komma att stadgas i författning om obligatorisk sjukförsäkring
för sjöfolk. Det må emellertid uppmärksammas att befälhavaren utöver vad
nu nämnts kan bliva tvungen att för svensk sjömans räkning göra utgift,
för vilken redaren icke svarar enligt svensk lag. Exempelvis kunna myndigheterna
i det land, där sjöman avmönslras på grund av sjukdom, under hot
om kvarstad kräva att befälhavaren skall förskjuta vårdkostnader för längre
tid än i 28 § stadgade tolv veckor. I sådant fall göres utgiften på grund av
främmande lands lagstiftning. Såsom statskontoret och ersättningsbyrån
framhållit torde tillräckliga skäl icke kunna åberopas för, att staten skulle
ikläda sig betalningsansvar för en dylik utgift. Den blir att bedöma såsom
en slags driftskostnad. Det nuvarande stadgandet i 31 § torde därför böra
kvarstå med oförändrad lydelse.

Om befälhavarens rätt att avskeda sjöman.

32 §.

Såsom anmärkts under 18 $ upptager lagrummet för närvarande bestämmelser
om rätt för befälhavaren att avskeda sjöman, som till följd av sjukdom
eller skada för längre tid är salt ur stånd att fullgöra sin tjänst eller
som lider av sjukdom, medförande fara för de ombordvarande. Vidare återfinnas
regler om sjömans rätt till ersättning i sådant fall.

I enlighet med kommitténs förslag förordas, att förstnämnda stadgande
skall kvarstå i 32 §, samt att övriga regler flyttas till 18 §.

33 §.

1 lagrummets första stycke stadgas för närvarande alt befälhavaren i vissa
under punkt 1—4 uppräknade fall äger avskeda sjöman, oaktat tjänsteavtalet
beslår. I samtliga fall grundar sig befälhavarens rätt därpå, att sjömannen

12G Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

i ett eller annat avseende åsidosatt vad enligt avtalet måste anses åligga
honom.

Enligt nuvarande andra stycket skall, innan sjöman som är ombord avskedas,
förhör såvitt möjligt hållas med honom. Förhöret äger rum enligt
bestämmelserna i 64 §.

I tredje stycket föreskrives, att sjöman som avskedas enligt 33 § icke är
berättigad till hyra för längre tid än han förrättat tjänsten.

Sjömanskommittén erinrar om att gällande danska sjömanslag till skillnad
från den svenska lagen såsom avslcedsgrund upptager, att sjöman döljer
obehörig person ombord. Enligt kommitténs åsikt bör visserligen den
omständigheten, att sjöman handlar på sådant sätt, icke i och för sig medföra
rätt för befälhavaren att avskeda sjömannen. Det kan dock icke bestridas,
att handlingssättet stundom kan medföra ej önskvärda följder för fartyget
eller de ombordvarande. Kommittén har tänkt särskilt på det fallet,
att sjömannen i främmande hamn söker dölja en för brott eller illegal
politisk verksamhet efterspanad person i avsikt att smuggla honom ut ur
landet. Upptäckes förhållandet av det främmande landets myndigheter, blir
påföljden måhända den, att fartyget tages i beslag, de ombordvarande kvarhållas
eller dryga böter åläggas rederiet. Enligt kommitténs uppfattning
skulle det säkerligen verka återhållande på sjömannen, om han riskerade
avsked i dylikt fall. Kommittén förordar därför, att en bestämmelse i sådan
riktning införes i lagen.

Vidare framhåller kommittén, att den svenska sjömanslagen saknar den
i de danska och norska lagarna upptagna bestämmelsen om rätt för befälhavaren
att avskeda sjöman, som drager tvist om tjänsteförhållandet inför
utländsk myndighet. På anförda skäl anser kommittén, att denna bestämmelse
bör införas också i den svenska lagen. Härom må ytterligare hänvisas
till vad anföres under 43 §.

Beträffande föreskriften om förhör i samband med avsked enligt 33 §
anmärker kommittén, att föreskriften för närvarande icke ålägger befälhavaren
en ovillkorlig skyldighet att hålla förhör. Enligt kommitténs mening
bör emellertid befälhavaren icke i något fall kunna vidtaga en för sjömannen
så allvarlig åtgärd som att avskeda honom för begången förseelse,
utan att saken dessförinnan i görligaste mån blivit utredd. Förhör bör sålunda
äga rum, oberoende av om sjömannen kan närvara eller ej. Genoin
förhör med övriga ombordvarande framkomma måhända sådana upplysningar,
att sjömannens skuld eller oskuld blir klarlagd. Kommittén föreslår
därför den lydelsen att, innan befälhavaren avskedar sjöman jämlikt
33 g, förhör skall hållas jämlikt bestämmelserna i 64 § (jfr detta lagrum),
samt att förhöret skall äga rum, även om sjömannen är förhindrad att
vara personligen tillstädes.

I fråga om det under tredje stycket upptagna stadgandet, att en enligt
33 § avskedad sjöman icke är berättigad till hyra för längre tid än han
förrättat tjänsten, förordar kommittén, att stadgandet behålles såsom liu -

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

127

vudregel i den nya lagen. Enligt kommitténs förslag skulle härtill fogas
den under 18 § berörda undantagsbestämmelsen, att sjöman, som avskedas
för det lian icke infunnit sig i rätt tid å fartyget, skall vara bibehållen
vid sin rätt till sjukhyra, om han var utan skuld.

Enligt kommitténs mening bör emellertid ytterligare en undantagsregel
till sjömannens förmån införas. Kommittén framhåller, att sjömans utevaro
kan ha berott därpå att han mot sin vilja blivit kvarhållen av myndigheterna
på platsen. Såsom exempel angiver kommittén, att sjömannen
blivit ålagd att inställa sig vid en allmän läkarundersökning eller att han
icke kunnat komma till hamnområdet, därför att detta blivit avspärrat.
Särskilt om sjömannen befinner sig i utlandet blir lians belägenhet svår.
Enligt kommitténs mening bör staten i sådant fall ingripa till sjömannens
förmån. Kommittén föreslår därför ett stadgande av innehåll att, därest
sjömannen är svensk och hans uteblivande från fartyget föranletts av utländsk
myndighets påbud, han skall vara berättigad att av statsmedel erhålla
fri resa till sin hemort här i riket ävensom hyra för den tid han av
sådan anledning varder arbetslös, dock icke utöver två månader. Vidare föreslås
att, vad i 26 § stadgas om sjömans plikt att i samband med hemresa antaga
tjänst å annat fartyg skall äga motsvarande tillämpning.

Slutligen upptager kommitténs förslag det i anslutning till 26 § omnämnda
stadgandet, att en enligt 33 § avskedad sjöman ej är berättigad till fri
hemresa enligt 26 § i annat fall, än där han skilts från tjänsten på grund
av oduglighet eller av för sen inställelse och han icke avsiktligen lämnat
tjänsten.

Remissyttrandena. I fråga om förslaget att befälhavaren skall
vara berättigad åt t avskeda sjöman som döljer obehörig
person ombord anser generalkonsulatet i London, att denna
rätt bör föreligga även om sjömannens handlingssätt icke sker under
omständigheter, som kunna utsätta fartyget för äventyr. Enligt konsulatets
erfarenheter ha missförhållanden förekommit, vilka icke äro ägnade att
ställa det svenska sjöfolket i gynnsam dager. Döljande av obehörig person
är rent principiellt en så allvarlig och stötande förseelse, att befälhavaren
bör ha en obeskuren rätt att avskeda sjömannen.

Förslaget om statens skyldighet att bispringa sjöman,
som till följd av utländsk myndighets påbud blir k v a r1
ä in n a d i lan d, avstyrkes av statskontoret, som framhåller att bevissvårigheterna
många gånger måste 1)1 i betydande. Ej heller är det möjligt
att beräkna kostnaderna. Avgörande för statskontorets ståndpunkt är dock,
att bestämmelsen synes taga sikte främst på de extraordinära förhållandena
under krig eller vid eif spänt internationellt läge. Otvivelaktigt kunna
under oroliga tider särskilda åtgärder eventuellt med statsbidrag böra vidtagas
till sjömannens skydd och ekonomiska bistånd samt för tryggande
av landets försörjning med förnödenheter av olika slag. Bestämmelser i
angiven riktning böra emellertid icke meddelas i den för normala fredliga
förhållanden avsedda sjömanslagen.

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

Ersättningsbyrån har i denna fråga samma uppfattning som statskontoret.
Byrån framhåller, att sjöman jämlikt 51 § i princip är berättigad att
gå i land under fritid. Det får därför förutsättas ett visst omdöme hos sjömannen,
som i vissa länder måste vara beredd att taga följderna. Dessutom
påpekar byrån, att det torde vara okänt inom svensk rätt, att staten
åtager sig skadeståndsplikt för utländsk myndighets åtgärd. En annan
sak är att Kungl. Maj :t borde äga möjlighet att i ömmande fall på ansökan
av svensk sjöman bereda honom gottgörelse för obehag och förlust,
som åsamkats honom genom utländsk myndighets beslut.

Departementschefen. Kommittéförslaget upptager i huvudsak samma bestämmelser
som i gällande lag. Ett par utvidgningar av befälhavarens rätt
att avskeda sjöman ha emellertid förordats. Den ena utvidgningen avser
det fall, att sjöman döljer obehörig person ombord under omständigheter,
som kunna utsätta fartyget för äventyr. I anslutning härtill har frän ett håll
föreslagits att befälhavaren skulle vara berättigad att avskeda sjömannen,
även om sistnämnda förutsättning ej vore för handen. Enligt min mening
skulle det dock innebära ett väl kraftigt ingripande mot sjömannen om enbart
den omständigheten, att han döljer en obehörig person å fartyget, berättigade
befälhavaren att skilja sjömannen från tjänsten. Det må uppmärksammas
att, för den händelse sjömannen mot befälhavarens order upprepade
gånger gör sig skyldig till sådant förfarande, möjlighet torde föreligga att
avskeda honom jämlikt 33 § tredje punkten.

Den andra utvidgningen åsyftar sådant fall, då sjöman i strid mot stadgandet
i 43 § drager tvist om tjänsteförhållandet inför utländsk myndighet.
Mot eu dylik bestämmelse torde icke vara något att erinra. I detta ämne må
hänvisas till vad anföres under 43 §.

Icke heller synes vara något att invända mot ändringsförslaget i anslutning
till reglerna om förhör.

Vad slutligen angår förslaget om att staten i viss utsträckning skulle bispringa
sjöman, som till följd av utländsk myndighets påbud förhindrats
inställa sig å fartyget i rätt tid, torde det, såsom ersättningsbyrån framhållit,
vara något för svensk lagstiftning främmande, att staten helt allmänt
skulle åtaga sig ersättningsskyldighet för skada, åsamkad svensk medborgare
till följd av utländsk myndighets åtgärd. Härav följer självfallet icke
att staten skulle vara förhindrad att i dylikt fall — när omständigheterna
äro särskilt ömmande — ingripa till förmån för svensk medborgare, vare
sig han är sjöman eller ej.

34 §.

Enligt lagrummets första stycke i dess gällande lydelse äger sjöman, vilken
avskedas utan att skäl som i 32 eller 33 § sägs därtill föranlett, rätt till
ersättning för den förlust han därigenom lider. I andra stycket lämnas en
hjälpregel för det fall att utredning om förlusten icke kan förebringas. Sjöman
av befälsgraden blir då berättigad till två månaders hyra och sjöman

Kungl. Maj.ts proposition nr 170. 129

av manskapsgraden till en månads hyra, allt jämte fri resa med underhåll
till den ort där tjänsten rätteligen skulle frånträtts.

Sjömanskommittén föreslår — under åberopande av de skäl som återgivits
under 3 § — att ersättningen vid kontraktsstridigt avsked enligt 34 § alltid
skall utgå med standardbelopp.

I fråga om beloppets storlek anser kommittén, att åtskillnad mellan olika
grupper av sjömän icke bör göras. Kommittén förordar därför, att alla sjömän
skola äga rätt till hyra för två månader eller sålunda samma ersättning
som enligt kommitténs förslag må liögst utgå såsom sjukhyra. Det
måste anses vara i överensstämmelse med billighetens krav att skälig gottgörelse
lämnas den sjöman som — utan att själv ha givit anledning därtill
— av arbetsgivaren tvingas lämna tjänsten under andra förhållanden än
han haft att räkna med. Vidare föreslår kommittén att sjöman, för den händelse
tjänsteavtalet rätteligen skulle upphört i svensk hamn, skall vara berättigad
till fri resa ända till hemorten här i riket.

Det må nämnas att Köpenhamns-utkasten behållit den nuvarande skillnaden
mellan sjömän av befälsgraden och övriga sjömän.

Kommittéledamoten Böös kan icke biträda kommitténs förslag, såvitt angår
föreskriften att alla sjömän skola vara berättigade till ersättning motsvarande
två månaders hyra. Att på detta sätt likställa olika grupper av sjömän
är måhända riktigt när det gäller s. k. sociala förmåner, t. ex. rätt till
sjukhyra. Föreskrifterna i 34 § däremot innefatta en ren skadeståndsreglering,
beträffande vilken lika litet som i fråga om löneförmåner sociala jämlikhetskrav
kunna åberopas. Enligt reservantens mening finnes ej skäl antaga,
att ersättningen åt sjöman av manskapsgraden enligt den nuvarande
hjälpregeln i 34 § skulle vara för låg. På grund av vad sålunda anförts föreslår
reservanten, att standardersättningen bestämmes till två månaders hyra
för sjömän av befälsgraden och en månads hyra för annan sjöman.

Kommittéledamöterna Forssblad och Reuterskiöld vilja, såsom framgår av
vad under 3 § anförts, behålla 34 § i dess nuvarande lydelse.

Remissyttrandena. I frågan huruvida 34 § skall upptaga en föreskrift om
standardersättning eller ej intaga de hörda myndigheterna och
organisationerna samma ståndpunkt som till motsvarande bestämmelse i 3 §.

Beträffande standardersättningens storlek anse maskinbe(edsförbundet
och sjöfolksförbundet — med instämmande av landsorganisationen
— att kommitténs förslag bör godtagas.

Enligt maskinbefäls förbundet tala skäligheten och rättvisan för att standardersättningen
skall bestämmas till två månaders lön för alla sjömän.
Denna ersättning kan icke anses vara för hög.

Partygsbefälsföreningen, inrikessjöfärtens befälsförening och radiotelegrafistföreningen
biträda reservanten Böös’ ståndpunkt. Enligt föreningarnas
mening skulle likställighet i skadeståndshänseendc svårt missgynna befäls 9

Bihang till riksdagens protokoll 1952. i samt. Nr 170.

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

grupperna. Dessa äro nämligen på ett helt annat sätt än manskapsgrupperna
beroende av sina befattningar. Manskapet har till skillnad från befälet lätt
att få lika god anställning på annat fartyg. Därest sjöman av manskapsgraden
berättigas till skadestånd motsvarande två månaders hyra, bör sjöman
av befälsgraden tillerkännas åtminstone fyra månaders hyra.

Även hovrätten, socialstyrelsen, kommerskollegium och rådhusrätten ansluta
sig till Böös’ förslag. Kommerskollegium framhåller emellertid, att föreståndare
för ekonomiavdelning samt radiotelegrafist i skadeståndshänseende
böra jämställas med sjöman av befälsgraden, eftersom de enligt 13 § skulle
komma att åtnjuta en månads uppsägningstid.

Departementschefen. Av vad anförts i anslutning till 3 § framgår att det
skadestånd, som jämlikt 34 § tillkommer en i strid med tjänsteavtalet avskedad
sjöman, föreslås utgå med standardbelopp. Det återstår emellertid
att taga ställning till frågan om beloppets storlek. Enligt kommitténs förslag
skulle alla sjömän bli berättigade till lön för två månader jämte fri resa med
underhåll till närmare angiven ort. Från olika håll har emellertid häremot
invänts att skadeståndet skulle bli för högt, i allt fall beträffande sjöman i
manskapsgraden, och att anledning ej funnes att frångå den nuvarande
hjälpregeln, enligt vilken sådan sjöman äger rätt till — utöver fri resa med
underhåll —- lön för en månad. Såsom framhållits under 3 § kan det icke
komma i fråga att bestämma skadeståndet så lågt, att sjömannen i övervägande
antalet fall skulle lida förlust. Å andra sidan bör skadeståndet självfallet
icke sättas så högt, att sjömannen i regel skulle göra en otillbörlig
vinst på redarens bekostnad. Ur nu angivna synpunkter synes det ligga närmast
till hands att anpassa skadeståndet, som ej är att betrakta såsom en
social förmån, efter den för sjömannen gällande uppsägningstiden. Av förslaget
till 13 § framgår att maskinchef, styrman, maskinist, föreståndare för
ekonomiavdelning och radiotelegrafist skulle åtnjuta en uppsägningstid av
en månad samt övriga sjömän sju dagar. Med hänsyn härtill torde det innebära
en skälig avvägning att bestämma skadeståndet till två månaders lön
för nämnda fem grupper av befattningshavare samt till en månadslön för
övriga sjömän, allt jämte fri resa till den av kommittén angivna orten. Detta
överensstämmer för övrigt i princip med Köpenhamns-utkastens ståndpunkt.

Om sjömans rått att erhålla entledigande.

35 §.

Enligt lagrummets första stycke i dess gällande lydelse må sjöman erhålla
entledigande, om han visar, att han kan få fartyg att föra eller erhålla
befordran till styrman eller maskinist eller till styrman eller maskinist
av högre grad än den han innehar, eller att det efter tjänstens antagande
inträffat omständighet, som gör det till en välfärdsfråga för honom
att bli fri från tjänsten, allt under förutsättning att han utan ökad utgift

131

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

för redaren sätter annan duglig man i sitt ställe. I nuvarande andra stycket
stadgas, att i de med lagrummet avsedda fallen hyra skall utgå för den
tid sjömannen varit i tjänst.

Sjömanskommittén. Beträffande första stycket föreslår kommittén ett par
ändringar av i huvudsak redaktionell art. Sålunda bör enligt kommitténs
uppfattning av lagrummet otvetydigt framgå, att detsamma är tillämpligt
icke blott, då sjömannen kan erhålla befordran till de i lagrummet uppräknade
befälstjänsterna, utan så snart han kan få tjänst av högre grad
på fartyg än den han innehar. I anslutning härtill bör vidare stadgas
att sjömannen har rätt till entledigande när han eljest kan få en tjänst,
vars antagande är av väsentlig betydelse för honom, t. ex. då en maskinist
erbjudes en välavlönad maskinisttjänst i land eller en styrman kan bli
lots. Vidare förordar kommittén, att föreskriften om sjömans rätt till entledigande,
när det är en välfärdsfråga för honom att bli fri från tjänsten,
skall behållas.

I fråga om andra stycket föreslår kommittén, att detsamma skall utgå;
stadgandet är onödigt eftersom 18 § lämnar uttömmande regler i ämnet.
Kommittén påpekar därjämte, att stadgandet i viss mån skulle komma att
strida mot de föreslagna reglerna om sjukhyra. Av vad under 18 § anförts
framgår nämligen att även sjöman, som begär entledigande enligt 35 §,
skulle ha rätt till sådan hyra.

Departementschefen. De av kommittén förordade ändringarna, som lämnats
utan erinran av remissinstanserna, synas mig böra godtagas.

36 §.

Lagrummet berättigar för närvarande sjöman att under närmare angivna
förutsättningar erhålla entledigande, då elakartad farsot soin vunnit
större utbredning råder i hamn, dit fartyget är bestämt, eller när fara föreligger
för att fartyget skall uppbringas av krigförande makt eller utsättas
för krigsskada. Härjämte stadgas att hyra skall utgå för den tid sjömannen
varit i tjänst.

Sjömanskommittén föreslår under åberopande av de vid 35 § anförda skälen,
att sistnämnda stadgande skall utgå. Vidare föreslås att orden »som
vunnit större utbredning» skola borttagas. Härigenom skulle överensstämmelse
uppnås med övriga nordiska lagar. Slutligen förordar kommittén, att
uttrycket »krigförande makt» skall ändras till »krigförande». Kommittén
har nämligen funnit det böra klart utsägas, att lagrummet skall vara tilllämpligt
icke endast om krigstillstånd råder mellan suveräna stater utan
även då fråga är om inbördeskrig av sådant slag som exempelvis det spanska
under 1930-talet.

Remissyttrandena. Medicinalstyrelsen finner den av kommittén föreslagna
formuleringen »elakartad farsot» ändamålsenlig endast om med farsot av -

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

ses de i internationella hälsovårdskonventionen upptagna karantänsjukdomarna
pest, kolera, gula febern, smittkoppor, fläckfeber och återfallsfeber
och om med nämnda uttryck åsyftas att sådan karantänsjukdom
uppträtt i större antal fall än normalt för respektive orter. Styrelsen vill
dock som sin mening framhålla, att här avsedda föreskrifter blivit föråldrade.
Genom det internationella hälsovårdsarbetets utveckling föreligger
nämligen numera möjlighet att begränsa uppträdande epidemier, och
sådana riskmoment finnas knappast som kunna motivera en rätt för sjöman
att erhålla entledigande.

Departementschefen. Begreppet »elakartad farsot» torde ha den innebörd
som enligt medicinalstyrelsens mening bör tilläggas detsamma. Det är visserligen
riktigt, att de epidemiska sjukdomarna numera förekomma endast
i begränsad omfattning, men denna omständighet torde icke utgöra ett tillräckligt
vägande skäl för att borttaga lagrummet. Detsamma har sin uppgift
att fylla, därest en elakartad farsot trots allt skulle uppstå. På grund
av det anförda och då anledning att motsätta sig kommitténs förslag i övrigt
icke torde föreligga synes förslaget böra godtagas i sin helhet.

37 §.

I sin gällande lydelse upptager lagrummet regler om rätt för sjöman
att i vissa fall erhålla entledigande vid förändring av resan. Vidare stadgas
att sjöman, som på grund av resans förändring avgår från tjänsten,
äger rätt till ersättning för den förlust han därigenom lider, dock icke
utöver hyra för en månad, om han tillhör befälsgraden, och för en halv
månad, om han tillhör manskapsgraden, ävensom fri resa med underhåll
till förhyrningsorten eller, om resan börjat, till avmönstringsorten.
Slutligen stadgas att, om utredning angående förlusten ej varder förebragt,
sjömannen skall vara berättigad att erhålla vad sålunda är bestämt såsom
högsta ersättning.

Sjömanskommittén föreslår även här, att den sjömannen tillkommande ersättningen
skall utgå med standardbelopp. Kommittén förordar, att beloppet
bestämmes till hyra för en månad jämte fri resa med underhåll.

Kommittéledamoten Böös anser, att standardersättningen bör vara en
månads hyra för sjöman av befälsgraden och en halv manads hyra för
annan sjöman.

Kommittéledamöterna Forssblad och Reuterskiöld vilja behålla lagrummet
i dess gällande lydelse.

Remissyttrandena. De hörda myndigheterna och organisationerna intaga
samma ståndpunkt till de av kommittén under 37 § föreslagna ändringarna
som till ändringsförslagen i anslutning till 3 och 34 §§. Kommerskollegium
vill dock icke direkt motsätta sig den föreslagna utjämningen
mellan befäl och manskap. Kollegium framhåller därvid, att maximibelop -

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

133

pet för sjöman i manskapsgrad är endast en halv månads hyra ävensom att i
de ej så vanliga fall, där sjöman träffar avtal om bestämd resa, skälet
härför är att sjöman önskar komma till den för resan bestämda slutpunkten.

Departementschefen. Det synes mig lämpligt att även i 37 § införa en regel
om standardersättning. Däremot torde ■— av samma skäl som anförts under
34 § — anledning ej finnas att frångå gällande lags ståndpunkt att
den sjöman, som är anställd med sju dagars uppsägningstid, erhåller lägre
ersättning än den som åtnjuter en månads uppsägningstid. Kommitténs
förslag synes därför böra ändras i så måtto, att maskinchef, styrman,
maskinist, föreståndare för ekonomiavdelning samt radiotelegrafist skola
vara berättigade till en månads lön och övriga sjömän till en halv månads
lön.

38 §.

Lagrummet berättigar för närvarande sjöman att erhålla entledigande
med ersättning enligt 34 §, när fartyget icke är i sjövärdigt skick eller eljest
är behäftat med allvarlig brist av närmare angivet slag. Samma rätt föreligger
för sjömannen, om befälhavaren i strid mot stadgandet i 59 § underlåter
att efterkomma framställning om syn å fartyget.

Enligt sistnämnda lagrum i dess nuvarande lydelse åligger det befälhavaren
att — därest de ombordvarande i närmare angiven ordning göra framställning
om syn för utrönande av något av de i 38 § omförmälda förhållandena
— anhålla om förrättande av syn. Denna anhållan skall göras, inom
riket hos vederbörande tillsynsmyndighet och utom riket hos svensk konsul
eller, om sådan icke finnes på platsen, hos närmaste svenske konsul eller
vederbörande myndighet på orten.

Sjömanskommittén anmärker inledningsvis, att enligt dess uppfattning 59 §
numera saknar betydelse. Den kontroll staten utövar i fråga om sjövärdigheten
måste anses fullt betryggande. Bl. a. kan vem som helst, antingen han
är anställd ombord eller icke, inom riket hos vederbörande tillsynsmyndighet
(fartygsinspektören) och utom riket hos svenske konsuln anmäla att
missförhållande ombord föreligger i det eller det avseendet. Framgår icke
av omständigheterna att anmälningen är ogrundad, blir saken prövad. På
grund av det anförda föreslår kommittén, att 59 § skall utgå ur lagen och
som en följd härav jämväl andra stycket i 38 §. Däremot har kommittén
funnit, att första stycket i sistnämnda lagrum bör kvarstå i oförändrat skick,
frånsett en mindre redaktionell ändring.

Remissinstanserna ha lämnat kommitténs förslag utan invändning.

Departementschefen. Icke heller enligt min mening finnes anledning till erinran
mot förslaget.

134

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

39 §.

I lagrummet upptagas bestämmelser angående rätt för sjöman att erhålla
entledigande, om han misshandlats av befälhavaren eller av andra ombordvarande
utan att befälhavaren givit honom påkallat skydd, eller om befälhavaren
förhållit honom försvarlig kost.

Blott en redaktionell ändring föreslås.

40 §.

I lagrummets första stycke stadgas för närvarande att, därest fartyget
försäljes till utländsk man eller annorledes upphör att vara svenskt, sjöman
äger rätt att erhålla entledigande samt åtnjuta ersättning som i 34 § sägs.
Enligt andra stycket i dess gällande lydelse utgör den omständigheten, att
annan förändring av äganderätten till fartyget sker eller att befälhavare
ombytes, ej laga skäl för sjömannen att lämna tjänsten.

Sjömanskommittén anför inledningsvis följande:

Av de ombordanställdas representanter inom kommittén har framhållits,
att stadgandet i lagrummets första stycke är utan större värde för sjömännen.
De kunna nämligen åberopa stadgandet endast i det fall, att tjänsteavtalet
ännu består, då fartyget övergår i utländsk ägo. Väljer sålunda redaren
den utvägen att uppsäga besättningens tjänsteavtal i god tid före äganderättens
övergång, kan besättningen icke kräva gottgörelse, även om den
skulle bli arbetslös genom försäljningen. Sjömännen ha emellertid föga
glädje av stadgandet ens för det fall, att redaren skulle underlåta uppsäga
avtalet. På sätt skadeståndsreglerna för närvarande äro utformade få nämligen
sjömännen -— såsom under 34 § framhållits —- nöja sig med en ersättning
motsvarande hyra under uppsägningstiden samt, därest entledigande
erhålles å annan ort än där tjänsten skall frånträdas, hyra för den längre
tid, som kan beräknas åtgå för resan till nämnda ort. De ombordanställdas
representanter ha ifrågasatt sådan ändring av 40 § första stycket, att sjöman
vid fartygets försäljning till utlandet skulle ha rätt till hyra för viss
tid, om han varder arbetslös till följd av försäljningen, och detta oberoende
av huruvida han blivit uppsagd eller själv begärt entledigande.

Vid sin prövning av detta spörsmål har kommittén stannat för att icke
föreslå ändring i nuvarande regler. Enligt kommitténs åsikt är det uteslutet
att inskränka den vardera parten tillkommande rätten att utan ekonomisk
påföljd i laga ordning uppsäga tjänsteavtalet till upphörande. Kommittén
påpekar emellertid att sjömannen — under förutsättning att kommitténs
förslag till ändring av skadeståndsreglerna i 34 § godtages — i övervägande
antalet fall skulle få skälig gottgörelse, om han i samband med fartygets
försäljning tvingas lämna tjänsten i utlandet.

Beträffande andra stycket föreslår kommittén den ändringen, att därest
fartyget eljest byter ägare, sjöman skall vara berättigad till entledigande,
dock utan rätt till ersättning. Visserligen kan mot förslaget invändas att det
för den enskilde sjömannen oftast torde vara likgiltigt, om fartyget äges av det
ena eller det andra svenska rederiet, men enligt kommitténs uppfattning

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

135

kan det vara av väsentlig betydelse för sjömannen att omedelbart få lämna
sin tjänst, om fartyget övergår till annat rederi. Så torde exempelvis vara
fallet, om fartyget äges av ett rederi, inom vilket befordringsutsikterna äro
goda, men säljes till ett mindre rederi, där dessa utsikter äro ogynnsamma.
—- Samtliga fyra Köpenhamns-utkast upptaga ifrågavarande stadgande.

Kommittéledamöterna Forssblad och Reuterskiöld motsätta sig kommitténs
ändringsförslag. Enligt deras mening är den omständigheten att svenskt
fartyg byter ägare utan att dock fartygets nationalitet ändras utan praktisk
betydelse för sjömannen, som alltjämt är bibehållen vid de förmåner, vilka
äro honom tillförsäkrade enligt svensk lag och gällande avtal. Vad kommittémajoriteten
anför till stöd för förslaget om rätt att även i dylika fall erhålla
entledigande är rent teoretiskt. Reservanterna veterligen ha gällande
bestämmelser icke i praktiken föranlett klagomål. Vidare framhålla reservanterna,
att enligt förslaget skulle varje förändring i äganderätten till fartyget
giva sjöman rätt att erhålla entledigande. Inskränkning har icke föreslagits
beträffande de fall, då äganderättsförändringen avser endast del i
fartyget. En dylik inskränkning skulle för övrigt icke kunna vidtagas på ett
praktiskt tillfredsställande sätt till följd av omöjligheten att draga en gräns
mellan äganderättsskiften av olika art och omfattning. Slutligen anföra reservanterna,
att förslaget ur redaresynpunkt är till betydande olägenhet,
eftersom den tilltänkte köparen alltid skulle riskera att få övertaga ett fartyg,
vars besättning lämnat fartyget.

Remissyttrandena. I fråga om sjömans rätt att begära entledigande
vid fartygets försäljning till utländsk man anser
maskinbefäls förbundet att sjömannen skall vara berättigad till åtminstone
två månaders lön för den händelse han blir arbetslös till följd av
fartygets försäljning till utlandet; avgörande bör därvid icke vara huruvida
sjömannen är i tjänst just i det ögonblick fartyget övergår i utländsk ägo,
utan huruvida försäljningen var orsaken till att han måste lämna sin tjänst.
Vidare understryker förbundet att de ombordanställda äro missnöjda med
nuvarande regler jämväl av den anledningen, att redaren kringgår stadgandet
i 40 § genom att låta besättningen föra fartyget till den hamn där den
utländske köparen övertager fartyget, samtidigt som besättningen uppsäges
och sändes tillbaka hem med lön under uppsägningstiden eller den längre
tid hemresan kan räcka. Härtill kommer att sjömannen får nöja sig med
samma låga gottgörelse även om han skulle kunna åberopa 40 § och själv
begära entledigande.

Sjöfolks förbundet -—- med instämmande av landsorganisationen — anlägger
samma synpunkter och anför ytterligare, att redaren vid fartygets försäljning
till utlandet i sina kalkyler bör räkna med att få viss ersättningsskyldighet
till de sjömän, som på grund av försäljningen bli arbetslösa. Enligt
förbundets mening verkar det stötande för modern samhälls- och rättsuppfattning
att redaren genom fartygets försäljning måhända gör en god
vinst under det att de ombordanställda få nöja sig med den ersättning de
kunna erhålla från eu arbetslöshetskassa.

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

Kommerskollegium anser, att maskinbefäls- och sjöfolksförbundens yrkanden
icke böra bifallas.

Kanalflottans rederiförening framhåller, att på grund av den bristande
lönsamheten för kanalsjöfarten det tonnage, som användes i denna fart, undergår
en fortlöpande och därjämte snabb minskning genom försäljning. En
bestämmelse om ersättning till sjömännen, då fartyget försäljes till utlandet,
försvårar i hög grad eller helt omöjliggör en kanske annars fördelaktig
överlåtelse. Föreningen yrkar därför, att bestämmelsen utgår.

I fråga om sjömans rätt till entledigande då fartyget
övergår till annan svensk ägare ansluta sig befälsorganisationerna,
sjöfolks förbundet, landsorganisationen och kommerskollegium till
kommitténs förslag. Kommerskollegium finner stadgandets införande vara
av praktisk betydelse för de ombordanställda. Enligt kollegii mening torde
svårigheter av det slag, redarerepresentanterna i kommittén ansett kunna
bli följden, knappast vara att befara.

Icke heller hovrätten har i princip något att invända mot kommitténs
förslag. Enligt hovrättens mening väga emellertid, då partrederi föreligger
och en partiell förändring av äganderätten sker, sjömannens intressen att
kunna lämna sin tjänst regelmässigt vida lättare än rederiets intresse av
att få behålla sin besättning fulltalig.

Samtliga redare- och övriga arbetsgivareorganisationer ävensom rådhusrätten
biträda reservanternas ståndpunkt, att rätt till avsked ej skall föreligga
då fartyget övergår till annan svensk ägare.

Departementschefen. Sjöman, som tagit anställning på ett svenskt fartyg,
har ett berättigat anspråk att icke behöva kvarstå i tjänst för den händelse
fartyget genom övergång i utländsk ägo skulle bli underkastat främmande
lag. Därmed får en av förutsättningarna för tjänsteavtalet anses ha brustit.
Med hänsyn härtill är det naturligt, att sjömannen äger rätt att omedelbart
erhålla entledigande samt åtnjuta skäligt skadestånd. Redan 1864 års lag
intog denna ståndpunkt. Enligt bestämmelserna i den föreslagna 34 § skulle
skadestånd utgå med två respektive en månads lön jämte i förekommande
fall fri hemresa med underhåll. Att, såsom kanalflottans rederiförening
ifrågasatt, borttaga bestämmelsen i 40 § första stycket kan icke anses överensstämma
med billigheten.

Det må emellertid betonas att sjömannens rätt, ur de synpunkter som
föranlett stadgandet i 40 §, icke trädes för nära, om han på föranledande
av redaren får lämna tjänsten innan fartyget överlämnas till den utländske
förvärvaren. Blir sjömannen därvid skild från tjänsten i strid med anställningsavtalet,
är han givetvis berättigad till ersättning enligt 34 §. Skulle
däremot redaren uppsäga sjömannens tjänsteavtal att upphöra i enlighet
med avtalets föreskrifter, torde av allmänt gällande rättsgrundsatser följa
att sjömannen icke med rätta kan kräva ersättning utöver den avtalsenliga,
blott därför att redaren sedermera ämnar försälja fartyget till ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

137

ländsk man. Enligt min mening kunna i detta fall några av sjöfartsnäringens
särart betingade skäl icke åberopas för ett avsteg från nämnda
grundsatser.

Vad angår förslaget att sjöman skall vara berättigad att erhålla entledigande,
om fartyget övergår till annan svensk ägare, finner jag i likhet med
kommittén att sjöman i princip bör ha denna rätt. Såsom kommerskollegium
framhållit torde de från redarehåll anförda betänkligheterna vara
överdrivna. Däremot synes påpekandet att stadgandet icke bör vara tilllämpligt,
då endast del av fartyg överlåtes till annan, böra beaktas. Ordalagen
i kommitténs förslag ha jämkats med hänsyn härtill.

Slutligen torde gällande regel att ombyte av befälhavare icke utgör laga
skäl för sjömannen att lämna tjänsten böra såsom överflödig utgå ur lagen.

Om tjänsteavtalets upphörande vid fartygets förolyckande.

41 §.

I lagrummet lämnas vissa bestämmelser i samband med fartygets förolyckande.
Härutinnan må hänvisas till vad anförts under 6 §.

Om förlust av personlig egendom.

42 §.

I gällande sjömanslag föreskrives under 42 § att Konungen äger, under
förutsättning av ömsesidighet, förordna att förmån, som enligt 28 och
41 §§ tillförsäkrats svensk sjöman, skall tillkomma jämväl utländsk sjöman.

Enligt 41 § fjärde stycket är svensk sjöman berättigad att för förlust
av effekter vid fartygets förolyckande erhålla ersättning av redaren enligt
närmare angivna grunder. Ersättningen utgår för närvarande med vissa
standardbelopp.

Sjömanskommittén förordar, att stadgandet i nuvarande 42 § skall flyttas
till kapitel 8, vilket skulle upptaga olika stadganden under rubriken »Särskilda
bestämmelser», samt att i stället reglerna i nuvarande 41 § fjärde
stycket skola bilda ett nytt lagrum med beteckningen 42 §.

I fråga om sistnämnda paragraf föreslår kommittén på anförda skäl,
att rätten till ersättning för förlust av personlig egendom skall föreligga
också när fartyget drabbats av sjöröveri, brand eller annat haveri.

Remissyttrandena. Segelfartygsföreningen anser, alt lagrummet bör förses
med det tillägget, att sjöman vid påmönstring skall lämna förteckning över
effekter som han medför ombord. Förteckningen skall ligga till grund för
värdering av sjömans effekter vid fartygets eventuella förlisning.

Kommerskolleginm invänder häremot, att föreningens förslag knappast
torde vara ägnat att medverka till en praktisk lösning av ersältningsfrå -

138

Knngl. Maj.ts proposition nr 170.

gorna. Dessa torde även i framtiden i regel kunna lösas genom föreskrifter
om standardersättning.

Departementschefen. Mot kommitténs ändringsförslag synes icke vara något
att erinra. Såsom kommerskollegium framhållit torde skäl ej heller
föreligga att bifalla segelfartygsföreningens yrkande om att i sjömanslagen
intaga föreskrift om skyldighet för sjöman att lämna förteckning över sina
ägodelar ombord.

Om tvist angående tjänst eförhållandet.

43 §.

I lagrummets första stycke stadgas för närvarande att sjöman, därest han
icke åtnöjes med avräkning som befälhavaren för avmönstring upprättat,
äger begära mönstringsförrättarens prövning av dess riktighet.

Enligt nuvarande andra stycket skall, för den händelse tvist mellan befälhavaren
och någon av besättningen uppstår angående tjänsteförhållandet
medan fartyget befinner sig å ort utom riket, tvisten hänskjutas till avgörande
av svenske konsuln på stället eller, om sådan där icke finnes eller
hinder möter för hans anlitande, den svenske konsul, som därefter under
resan först anträffas.

Jämlikt tredje stycket i dess gällande lydelse föreskrives att mönstringsförrättarens
eller konsulns beslut skall lända till efterrättelse intill dess
saken kan komma under prövning av svensk domstol.

Sjömanskommittén föreslår ej ändring av första stycket.

Beträffande stadgandet i andra stycket anmärker kommittén inledningsvis,
att detsamma i första hand har den innebörden att tvist angående
tjänsteförhållandet icke får dragas inför utländsk myndighet. Anledningen
härtill är den, att vårt land vill försöka hindra främmande länder från att
få domsrätt över svenska fartyg och därmed göra sina lagbestämmelser om
tjänsteförhållandet tillämpliga å dem. I anslutning härtill framhåller kommittén,
att de danska och norska sjömanslagarna under 33 § femte punkten
upptaga en bestämmelse om rätt för befälhavaren att avskeda sjöman
som hänskjuter tvist om tjänsteförhållandet till utländsk myndighet. Vidare
omnämner kommittén, att lagrådet vid sin behandling av förslaget till
gällande sjömanslag hemställde, att samma bestämmelse måtte införas i den
svenska lagen, enär eljest överträdelse av 43 § icke skulle kunna beivras.
Dåvarande chefen för justitiedepartementet lämnade emellertid lagrådets
hemställan utan åtgärd under hänvisning till att sådan överträdelse skulle
kunna straffas med böter såsom förseelse i tjänsten enligt 82 §. Departementschefen
ansåg vidare, att den ifrågasatta bestämmelsen under alla förhållanden
skulle bliva icke blott mindre lämplig utan även föga effektiv,

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

139

eftersom ett avskedande givetvis icke skulle kunna verkställas inom det
lands territorium, där tvisten anhängiggjorts, ävensom vara utan all betydelse,
om sjömannen redan lämnat tjänsten, då han påkallade utländsk myndighets
prövning av tvisten.

Vid sin behandling av denna fråga anför kommittén, att det torde vara av
största betydelse att tvister angående svenska rättsförhållanden icke dragas
inför utländska myndigheter. Det synes kommittén uppenbart, att åtminstone
en i tjänst varande sjöman skulle noga betänka sig innan han vände sig
till utländsk myndighet, om han visste att han i så fall kunde bli avskedad.
Den omständigheten, att avskedandet måhända icke skulle kunna verkställas
inom det land, där tvisten anhängiggjorts, kan enligt kommitténs uppfattning
icke tillmätas avgörande betydelse. Sjömannen torde nämligen, om
befälhavaren vidhåller sitt beslut att avskeda honom, bli nödsakad att lämna
fartyget i första hamn, där hinder för avmönstring ej möter. På grund
härav har kommittén förordat, att också den svenska sjömanslagen under
33 § skall upptaga en bestämmelse om rätt för befälhavaren att avskeda sjöman
som brutit mot stadgandet i 43 § andra stycket.

Beträffande sistnämnda stadgande påpekar kommittén, att detsamma i
sin nuvarande utformning kan tolkas så, att parterna icke blott ha en ovillkorlig
rätt att få tvisten prövad av konsuln utan även skyldighet att hänskjuta
tvisten till honom. Det senare kan givetvis icke vara meningen med
stadgandet. Intet hindrar parterna att låta med prövningen anstå tills tvisten
exempelvis kan hänskjutas till svensk domstol eller avgöras genom förhandlingar
mellan de organisationer parterna tillhöra. För tydlighetens skull
föreslår kommittén —- förutom en mindre väsentligen redaktionell jämkning
— den ändringen, att orden »skall tvisten hänskjutas etc.» utbytas mot
orden »må tvisten hänskjutas etc.», varjämte tillägges: »Tvisten må icke
dragas inför utländsk myndighet.»

I fråga om 43 § tredje stycket framhåller kommittén, att i gällande norska
sjömanslag detta stycke upptager den föreskriften att, därest mönstringsfönättarens
eller konsulns beslut avser skyldighet att gälda penningbelopp
över etthundra kronor, nedsättning av beloppet eller del därav kan påfordras
i avvaktan på att saken prövas av domstol. Härjämte föreskrives huru
med beloppet tills vidare skall förfaras. I likhet med 1938 års sjömanslagsutredning
föreslår kommittén, att motsvarande bestämmelser skola införas
i den svenska sjömanslagen.

Remissyttrandena. Denna paragraf har berörts endast av gencralkonsulatet
i Neiv York som omnämner, att vad denna stad beträffar inblandning från
amerikanska myndigheter sällan förekommit i fråga om tjänsteförhållandena
på svenska fartyg. Ännu har generalkonsulatet veterligt utslag i tvist
mellan befälhavare och besättning icke meddelats av amerikansk domstol.
Risken för att i framtiden tvist kommer att dragas inför sådan domstol är
dock stor. Advokater med tvivelaktiga metoder hota ideligen redarna och

140

Knngl. Maj.ts proposition nr 170.

deras agenter med stämningar till domstol. Hittills ha dock domstolarna i
New York vägrat att upptaga tvister såvitt angår svenska fartyg. Enligt vad
generalkonsulatet erfarit ha emellertid flera norska redare blivit av amerikansk
domstol ålagda att utbetala avsevärda summor till sjömän.

Departementschefen. Anledning till saklig erinran mot de av kommittén
under 43 § första och tredje styckena föreslagna bestämmelserna torde icke
föreligga. I tredje stycket ha emellertid ett par redaktionella ändringar vidtagits.

Vad angår kommitténs förslag i övrigt må erinras att vår sjölagstiftning
alltsedan tillkomsten av 1891 års lag upptagit en bestämmelse av innebörd,
att prövning av tvist mellan befälhavaren och någon av besättningen angående
tjänsteförhållandet skall vara förbehållen svenska myndigheter och
sålunda icke få överlämnas åt utländsk myndighet. Såsom kommittén anfört
är motiveringen den, att vårt land om möjligt vill förhindra att svenska
fartyg bli underkastade främmande stats lagstiftning och domsrätt.
Särskilt må framhållas att, om sjöman vänder sig till utländsk myndighet
för prövning av ett mot redaren riktat krav, ej önskvärda följder kunna uppstå
för denne. Måhända belägges fartyget med kvarstad eller nödgas redaren
ställa borgen för att fartyget skall få lämna landet.

I fråga om de stater, som taga hänsyn till den svenska lagen och alltså
vägra att befatta sig med tvister mellan befälhavaren och sjöman på svenskt
fartyg, uppstå naturligen icke några svårigheter. Förhållandet är emellertid
ett annat beträffande stat, som anser sig oförhindrad att med stöd av egna
rättsregler upptaga sådan tvist till prövning. Gällande svensk sjömanslag
stadgar icke någon påföljd för ombordanställd, som anhängiggör tvist vid
utländsk myndighet, och icke heller eljest torde det vara möjligt att ingripa
mot honom. Måhända skulle han kunna fällas till böter för tjänsteförseelse.
Enligt såväl den danska som den norska sjömanslagen (33 § punkt 5) är
befälhavaren berättigad att avskeda sjöman, som bryter mot bestämmelsen i
43 § andra stycket. Sjömanskommittén har föreslagit, att en dylik föreskrift
måtte intagas i den svenska lagen.

Det är visserligen riktigt, att föreskriften icke är tillämplig på sjöman,
som redan lämnat tjänsten, och att den i sådant fall blir helt utan värde,
men såsom kommittén framhållit är det icke otänkbart att föreskriften åtminstone
skulle medverka till att avhålla en i tjänst varande sjöman från
att anhängiggöra tvist hos främmande myndighet. Det må även framhållas,
att föreskriften återfinnes i samtliga fyra Köpenhamns-utkast. På grund av
det anförda torde kommitténs förslag om att foga denna föreskrift till 33 §
böra bifallas. Icke heller synes något vara att erinra mot kommitténs utformning
av 43 § andra stycket.

Kungi. Maj.ts proposition nr 170.

141

3 KAP.

Om skeppstjänsten.

Om arbetsledningen ombord.

44 §.

I 44 § stadgas för närvarande att befälhavaren äger högsta myndighet
ombord.

I nuvarande 46 § andra stycket föreskrives att, därest befälhavaren avlider
eller blir urståndsatt att föra fartyget eller övergiver tjänsten, styrmannen
eller, om flera styrmän finnas, den främste av dem skall träda i befälhavarens
ställe, till dess sådan förordnats.

I enlighet med sjömanskommitténs förslag förordas, att med nuvarande
44 § skall sammanföras 4b § andra stycket, varjämte en mindre redaktionell
ändring föreslås.

45 §.

I sin gällande lydelse upptager 45 § regler angående styrmannens befogenheter
och skyldigheter i tjänsten. Bl. a. åligger det honom att övervaka
stuvningen av proviant.

I nuvarande 46 § första stycket lämnas bestämmelser om rätt för styrman
att vid befälhavarens frånvaro eller förfall i viss utsträckning utöva
denne tillkommande befogenheter.

Sjömanskommittén förordar den redaktionella ändringen, att berörda stadganden
sammanfogas till ett lagrum, betecknat 45 §.

I fråga om föreskriften att styrmannen skall övervaka stuvningen av .proviant
anmärker kommittén, att den uppenbarligen tillkommit av säkerhetsskäl.
Emellertid förekommer ofta, att fartyget har särskilt inredda proviantrum
och i sådant fall brukar stuvningen av provianten övervakas av
föreståndaren för ekonomiavdelningen. Kommittén anser, att denna praxis
bör lagfästas och föreslår därför den ändringen, att styrmannens skyldighet
att övervaka stuvningen av proviant skall föreligga endast då denna icke
stuvas i därför särskilt inredda utrymmen.

Remissyttrandena. Icke någon av de hörda myndigheterna och organisationerna
har i princip något att invända mot förslaget. Hovrätten påpekar
emellertid, att stadgandet om stuvningen av proviant torde böra omformuleras,
så att syftet vinnes. Avgörande för frågan om styrmannens övervakningsplikt
torde icke böra vara det förhållandet, huruvida proviant stuvas
i därför särskilt inredda utrymmen, utan huruvida annan person enligt särskilt
bestämmande har övervakningsplikten.

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

Departementschefen. Mot de av kommittén föreslagna bestämmelserna torde
icke vara något i och för sig att erinra. Med anledning av hovrättens
påpekande ha emellertid ordalagen jämkats.

46 §.

I nuvarande 47 och 48 §§ lämnas bestämmelser om maskinchefens (förste
maskinisten eller maskinisten) skyldigheter och befogenheter i tjänsten.
Bl. a. stadgas att han skall ansvara för driften, skötseln och underhållet av
fartygets maskineri med tillhörande anläggningar och inrättningar.

Sjömanskommittén föreslår icke någon ändring i sak utan endast en del
smärre redaktionella jämkningar.

Remissyttrandena. Maskinbefälsförbundet erinrar om att lagrådet vid sin
granskning av förslaget till gällande sjömanslag fann ordalagen »fartygets
maskineri med tillhörande anläggningar och inrättningar» mindre tillfredsställande
med hänsyn till maskinchefens åligganden (se prop. nr 13/1922,
s. 100). Sedan lagen antogs, ha framstegen på det tekniska området alltmera
kommit att utnyttjas ombord. Fartygens maskinstyrka har mångdubblats
och på alla områden ombord användas tekniska hjälpmedel. Förbundet
anser därför, att nämnda uttryck bör ersättas med orden »fartygets
maskinella och tekniska utrustning».

Departementschefen. Med ett bifall till maskinbefälsförbundets hemställan
skulle följa, att maskinchefen i första hand komme att sörja för skötseln
av bl. a. de nautiska instrumenten. För närvarande är det styrmannen
som under befälhavarens tillsyn har ansvaret härför. Det synes mig icke
tillrådligt att genom en lagbestämmelse ändra denna praxis.

Icke heller i övrigt torde vara något att erinra mot lagrummets avfattning
i sak.

47 §.

Sjömanskommitténs förslag upptager under denna paragraf ett nytt stadgande,
vari föreskrifter lämnas om föreståndarens för ekonomiavdelningen
skyldigheter och befogenheter i tjänsten. Han skall leda och vara ansvarig
för arbetet inom ekonomiavdelningen. Särskilt skall åligga honom att svara
för tillagningen och serveringen av kosten samt utöva tillsyn över provianten
ävensom sörja för rengöringen av de utrymmen, som befälhavaren bestämmer.

Remissyttrandena. Stewartsföreningen framhåller, att bland maskinchefens
åligganden ingår att utöva uppsikt över maskinpersonalen och hålla
tillsyn över de för denna personal avsedda bostäderna. Kommittéförslaget
saknar emellertid motsvarande bestämmelse, såvitt angår föreståndaren för

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

143

ekonomiavdelningen. Enligt föreningens åsikt bör emellertid 47 § upptaga
en föreskrift, varav klart framgår att föreståndaren har samma rättigheter
och skyldigheter såvitt angår honom underställd personal.

Kommerskollegium påpekar, att uppsikten över manskapet bör ligga hos
befälet. Det synes ej påkallat att göra undantag från denna regel i fråga
om ekonomipersonalen. Givet är att den ledning, som föreståndaren för
ekonomiavdelningen utövar, också innefattar en viss uppsikt över personalen,
men detta torde icke behöva särskilt utsägas. Enligt kollegii mening
har lagtexten fått en lämplig avfattning.

Icke heller fartygsbefälsföreningen finner den ifrågasatta utvidgningen
lämplig.

Departementschefen. I likhet med kommerskollegium finner jag stewartsföreningens
hemställan icke böra föranleda till ändring av den föreslagna
lagtexten. Med anledning av hovrättens under 45 § gjorda anmärkning har
till texten dock fogats den föreskriften, att föreståndaren för ekonomiavdelningen
skall övervaka stuvningen av proviant, som skall förvaras i därför
särskilt inredda utrymmen.

48 §.

I enlighet med sjömanskommitténs förslag förordas att ett stadgande om
radiotelegrafistens åligganden och befogenheter skall införas under 48 g.

Om allmänna skyldigheter i tjänsten.

49 §.

Lagrummet upptager regler angående ordning och skick ombord.

Endast redaktionella ändringar föreslås.

50 §.

Lagrummets första stycke avhandlar sjömannens plikt att i tjänsten åtlyda
förmans order samt att väl vårda fartyg och gods ävensom omsorgsfullt
fullgöra sina åligganden. I andra stycket upptagas bestämmelser om sjömans
skyldighet att ersätta skada, som uppkommer genom hans fel eller försummelse
i tjänsten.

Saklig ändring föreslås ej.

Om tillträde av och utcvaro från tjänsten samt om medtagande av gods.

51 §.

I första stycket stadgas för närvarande att sjöman skall inställa sig till
tjänstgöring ombord å därför bestämd tid, samt att han därefter icke utan
tillstånd får gå från skeppsbord. I nuvarande andra stycket föreskrives att

144

Kungl. Mcij.ts proposition nr 170.

under fartygs uppehåll i hamn eller eljest å säker ankarplats sjöman ej må
vägras att under fritid gå i land, såvida icke hans kvarstannande ombord är
påkallat med hänsyn till fartygets, lastens eller de ombordvarandes säkerhet,
fullgörandet av nödvändig skeppstjänst eller fartygets förestående avresa
eller förhalning.

Enligt tredje stycket äger sjöman rätt att under dylikt uppehåll en gång i
månaden vistas i land efter klockan 12 för egna angelägenheters ordnande.

Jämlikt fjärde stycket i dess nuvarande lydelse är sjömannen berättigad
att, där så lämpligen kan ske, kostnadsfritt anlita fartygets båtar för att
komma i land, då landlov beviljats honom.

I femte stycket stadgas slutligen, att sjöman, som varder förhindrad att i
rätt tid komma ombord, är skyldig att utan dröjsmål underrätta befälhavaren
därom.

Sjömanskommittén anför beträffande första och andra styckena, att bestämmelsen
om skyldighet för sjöman att begära särskilt tillstånd för att
komma i land under fritid strider mot den i land allmänt gällande grundsatsen
att varje arbetstagare utan inskränkning må förfoga över sin fritid efter
eget skön. Enligt kommitténs åsikt är det intet som hindrar en sådan avfattning
av 51 §, att därav framgår att berörda grundsats i princip gäller också
för arbetstagaren till sjöss. Sjömannens rätt att gå i land under fritid
bör vara ovillkorlig i den meningen, att endast ett uttryckligt meddelande att
han icke får lämna fartyget kan betaga honom rätten. Kommittén föreslår
därför, att ordalagen jämkas i enlighet härmed.

Härefter framhåller kommittén, att sjöman, som beordras att utföra arbete
på övertid, enligt sjöarbetstidslagen äger rätt till särskild ersättning härför.
Ålägges honom sådant arbete under fartygets uppehåll i hamn, kunna emellertid
förhållandena vara sådana att, ehuru övertidsarbetet måhända pågår
endast någon timme, han icke kan utnyttja sin rätt att gå i land under fritiden.
Det oaktat är han icke berättigad till annan gottgörelse än för själva
övertidsarbetet. Kommittén finner därför rimligt föreslå att, för den händelse
sjöman beordras stanna ombord för att utföra arbete, som icke är betingat
av hänsyn till fartygets säkerhet eller förestående avgång, han skall ha rätt
till skäligt vederlag för väntetid. Ett liknande stadgande återfinnes i gällande
kollektivavtal, och kommitténs förslag innebär därför endast ett lagfästande
av gällande praxis. Kommittén förordar, att ifrågavarande stadgande
skall bilda lagrummets tredje stycke.

I fråga om nuvarande fjärde stycket yttrar kommittén, att det för sjömannen,
som icke har samma möjligheter som arbetstagaren i land att utnyttja
sin fritid, är av största betydelse att han verkligen kan komma i land under
fartygets uppehåll i hamn. Detta kan bli svårt om fartyget ligger förankrat
på redden. Fartygets båtar äro måhända icke lämpliga för färd in till land,
och för den enskilde sjömannen kan det visa sig vara omöjligt eller alltför
dyrbart att hyra båt. Bl. a. löper han risken att bli uppskörtad, då han
skall hyra farkost för återfärden. För befälhavaren torde det vanligen vara

145

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

lättare att till ett rimligt pris ordna båtförbindelse med land i de fall, där
fartygets egna båtar icke lämpligen kunna användas. På grund härav förordar
kommittén den bestämmelsen, att i den mån så lämpligen kan ske med
hänsyn till kostnaderna och övriga omständigheter, befälhavaren skall utan
kostnad för besättningen anordna sådan båtförbindelse, att besättningen kan
utnyttja sin rätt att vistas i land.

Kommittéledamöterna Forssblad och Reuterskiöld yrka, att den nuvarande
bestämmelsen i tredje stycket om rätt för sjöman att vistas i land en gång
i månaden efter klockan 12 skall utgå. Med tillkomsten av 1948 års sjöarbetstidslag
ha sådana regler för arbetstiden och vederlag tillkommit, vilka göra
det möjligt för sjömannen att på ett helt annat sätt än tidigare erhålla fritid
för egna angelägenheters ordnande.

Beträffande den föreslagna föreskriften om sjömans rätt till skäligt vederlag
för väntetid anse reservanterna det vara principiellt felaktigt att i lag införa
en bestämmelse av lönereglerande natur. Det är parternas sak att träffa
överenskommelse i ämnet.

Även kommittéledamoten Böös anser, att föreskriften strider mot den enligt
svensk arbetsrätt vedertagna principen att undvika lagstiftning på löneområdet.
Visserligen upptager sjöarbetstidslagen ett stadgande om övertidsersättning,
men detta är grundat på behovet av korrektiv mot utnyttjandet
av övertidsarbete, vilket lagstiftaren velat i möjligaste mån inskränka.

Remissyttrandena. I frågan om sjömans rätt att under fritid gå
i land anföra fartygsbefälsföreningen, inrikessjöfartens befälsförening och
radiotelegrafistföreningen, att de icke ha något att erinra mot den av kommittén
föreslagna utformningen av reglerna. Föreningen framhåller emellertid,
att trots reglernas nuvarande restriktiva avfattning det är mycket
vanligt, att sjömän rymma ur tjänsten eller bli »akterseglade», därmed åsamkande
fartygen dryga kostnader och svårigheter. Enligt föreningarnas åsikt
är det anledning befara, att den av kommittén föreslagna uppmjukningen
skulle medverka till att ytterligare uppluckra sjömännens pliktkänsla. Lagrummet
borde därför kompletteras med en uttrycklig föreskrift att det åligger
sjöman, som gar i land under fritid, att alltid göra sig underrättad om
fartygets avgång och den tidpunkt han senast har att inställa sig ombord.

Kommerskollegium tror för sin del icke, att den av fartygsbefälsföreningen
m. fl. föreslagna föreskriften skulle tjäna som korrektiv mot rymningar
eller efterseglingar.

Beträffande förslaget om rätt för sjöman att åtnjuta skäligt vederlag
för väntetid anser mnskinbcfälsförbundet, att kommitténs förslag
bör godtagas. Enligt förbundets åsikt är här icke fråga om eu löneförmån i
vanlig mening. Det är nämligen icke sagt, att vederlaget skall utgöras av
penningar. Måhända avtala parterna att detsamma skall utgå i form av utvidgad
fritid. Icke heller angives vederlagets omfattning. Slutligen framhåller
förbundet, att sjöarbetstidslagens bestämmelser om övertidsersättning
äro mera ingående än den av kommittén föreslagna regeln.

10 Tlihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 170.

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

Samtliga redare- och övriga arbetsgivareorganisationer ävensom hovrätten
och kommerskollegium ansluta sig till reservanternas uppfattning, att frågan
om vederlag bör avgöras avtalsvägen och icke bli föremål för lagstiftning.

Samtliga redare- och arbetsgivareorganisationer instämma också i reservanterna
Forssblads och Reuterskiölds yrkande, att den nuvarande bestämmelsen
om sjömans rätt att en gång i månaden vistas i land
för egna angelägenheters ordnande måtte utgå ur lagen.

Val slutligen angår förslaget om befälhavarens skyldighet att anordna
båtförbindelse med land säger sig generalkonsulatet i New York
befara, att besättningen kommer att missbruka förmånen, om den göres obegränsad.
Generalkonsulatet ifrågasätter huruvida icke befälhavaren får anses
ha fullgjort sin skyldighet genom att meddela, att båtar för transport
till fartyget skola finnas tillgängliga på bestämda tider och i viss begränsad
utsträckning.

Departementschefen. Enligt 51 § gällande lag får sjöman icke under fartygets
uppehåll i hamn lämna fartyget utan tillstånd. Föreskriften, som är
betingad av de särskilda förhållandena inom sjötjänsten, leder till att sjömannen
även under fritid måste begära tillstånd om han önskar gå i land.
Såsom kommittén framhållit strider detta mot den allmänt vedertagna
grundsatsen, att arbetstagare äger förfoga över sin fritid efter gottfinnande.
Enligt min mening är det önskvärt att denna grundsats kommer till uttryck
i sjömanslagen. Hänsynen till sjöfartssäkerheten torde icke eftersättas, om
lagrummet får den av kommittén föreslagna innebörden, nämligen att sjömannen
är berättigad att under fritid lämna fartyget, såvida han icke beordras
kvarstanna ombord för att utföra visst arbete. Det blir sålunda befälets
sak att genom anslag å särskild tavla eller annorledes underrätta sjöman
om att han icke får gå i land eller när han senast skall vara tillbaka.
Såsom kommerskollegium betonat torde en föreskrift om skyldighet för
sjöman att, innan han lämnar fartyget, göra sig underrättad om fartygets
avgångstid m. in. icke vara ägnad att minska antalet rymningar och efterseglingar.

Beträffande sjömans rätt till skäligt vederlag för väntetid finner jag i
likhet med flertalet remissinstanser att sådant vederlag är att betrakta närmast
såsom en löneförmån. Inom svensk arbetsrätt gäller den principen, att
lagstiftning om löner icke bör ske. Sjöarbetstidslagen upptager visserligen en
bestämmelse om övertidsersättning, men av förarbetena till denna lag framgår
att särskilda skäl föranlett därtill. Sådana skäl torde icke kunna åberopas
i detta sammanhang.

Vad angår bestämmelsen om rätt för sjöman att en gång i månaden vistas
i land för egna angelägenheters ordnande må framhållas, att bestämmelsen
har sin uppgift att fylla även om sjömannens rätt till fritid blivit utvidgad
genom 1948 års sjöarbetstidslag. Det är nämligen ingalunda säkert, att fritiden
kan förläggas till sådant klockslag att sjömannen blir i tillfälle att be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 170. 147

söka affärs- och expeditionslokaler. Bestämmelsen torde följaktligen böra
behållas i lagen.

Icke heller torde det vara något att erinra mot stadgandet om skyldighet
för befälhavaren att under närmare angivna förutsättningar anordna båtförbindelse
för besättningen. I anledning av påpekande från ett av generalkonsulaten
må understrykas att stadgandet torde fått sådan avfattning att
därav otvetydigt framgår, att besättningen icke kan utnyttja rätten till båtförbindelse
på sätt som konsulatet befarat.

52 §.

I lagrummet stadgas för närvarande att, därest sjöman som påmönstrats å
fartyg underlåter att i rätt tid tillträda tjänsten eller går i land utan tillstånd
eller icke kommer tillbaka i rätt tid efter att ha varit i land, befälhavaren
äger anlita polismyndighet för att inställa sjömannen i tjänsten, dock endast
under den förutsättningen att fartyget eljest skulle sakna tillräcklig besättning.

Sjömanskommittén understryker inledningsvis, att bestämmelsen utgör ett
undantag från den allmänt gällande regeln att uppfyllandet av ett civilt
tjänsteavtal icke kan framtvingas under medverkan av myndighet. Vidare
erinrar kommittén om att bestämmelsen, som återfinnes redan i 1864 års
sjölag, i samband med tillkomsten av gällande sjömanslag var föremål för
ingående behandling med anledning av yrkanden från flera håll att bestämmelsen
måtte borttagas. (Jfr första lagutskottets utlåtande nr 9/1922.)

Kommittén anmärker nu, att stadgandet genom utvecklingen på arbetsrättens
område uppenbarligen kommit att i ännu högre grad än vid tiden för
sjömanslagens tillkomst framstå såsom en undantagsbestämmelse. Det oaktat
ha övervägande skäl ansetts tala för att stadgandet behålles i lagen.
Dock föreslås att det begränsas till att gälla utrikes fart. Kommittén vill ej
bestrida, att det också för den inrikes sjöfarten kan vara av synnerlig vikt
att ha arbetsstyrkan å fartygen fulltalig, men motsvarande torde gälla icke
endast beträffande det inhemska kommunikationsväsendet i övrigt utan även
beträffande åtskilliga andra näringsgrenar inom landet.

Kommittéledamöterna Forssblad och Reuterskiöld anse, att lagrummet
hör behållas i oförändrat skick. Enligt deras mening kan den inrikes sjöfarten
i detta hänseende icke jämställas med övriga inhemska kommunikationsmedel.
De ekonomiska följderna av en eller flera sjömäns avvikande
bli genomgående mer kännbara och förorsaka större olägenhet än om motsvarande
inträffat beträffande transportväsendet till lands. Det är även ett
samhällsintresse, att kostnader för omhändertagande av avvikna sjömän icke
i onödan övervältras på stat och kommun. Vidare ligger det i sjömännens
eget intresse att möjlighet finnes att inställa dem å fartyget, innan detta
avgår.

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

Remissyttrandena. Kommerskollegium finner det ovisst om kommitténs
förslag är välbetänkt men vill icke direkt motsätta sig att undantag göres
för den inrikes sjöfarten.

Sjöfolksförbundet har lämnat förslaget utan erinran.

Samtliga redare- och övriga arbetsgivareorganisationer, fartygsbefälsföreningen,
inrikessjöfartens befälsförening, radiotelegrafistföreningen samt
hovrätten ansluta sig till reservanterna i kommittén. Sålunda framhåller kanalflottans
rederiförening att, med hänsyn till den föreliggande svårigheten
att erhålla ersättare med erforderlig utbildning, en rätt för befälhavaren att
låta hämta en avviken sjöman ej saknar betydelse. Sågverks förbundet understryker,
att befälhavaren endast i trängande och berättigade fall utnyttjar
rätten att anlita polismyndighet. På grund härav och med hänsyn till utvecklingen
på arbetsmarknaden synes det förbundet som om ett bibehållande
av rätten också i inrikes fart är angeläget. Hovrätten anser de speciella förhållandena
kring sjöfartsnäringen i detta hänseende vara så framträdande
och de aktuella fallen så ofta förekommande, att en särregel om rätt för befälhavaren
att låta inställa avviken sjöman ombord är i det närmaste lika
motiverad beträffande inrikes fart som annan sjöfart.

Fartygsbefälsf öreningen m. fl. anföra, att skillnaden mellan de landanställda
yrkesutövarna och de sjöfarande är betydlig. De förra arbeta i regel
efter en fastare och lugnare rytm än sjöfolket, som vistas på en rörlig arbetsplats
och har sin arbetstid indelad i vakter även å fartyg i inrikes fart. Denna
rörlighet och vistelse till sjöss gör att sjömännens landbesök icke sällan få
en intensiv prägel, varav följer att de ofta försumma att inställa sig å
fastställd tid. Detta kan i sin tur föranleda att fartyget försenas med åtföljande
dryga ekonomiska förluster.

Vidare framhåller föreningen att polismyndighet anlitats för att återföra
lagligen strejkande sjömän beträffande vilka tvist uppstått rörande anställningsavtalets
bestånd. Enär stadgandet icke torde tillkommit för detta ändamål,
bör till detsamma fogas ett tillägg, att det ej må tillämpas då sjöman undanhåller
sig tjänsten på grund av laglig arbetskonflikt.

Maskinbefålsförbundet upptager samma fråga till behandling och yrkar i
anslutning därtill att 52 § skall utgå ur lagen. Enligt nutida rättsåskådning
borde det vara självklart att sjöman, som utebliver från tjänsten i anledning
av en i laga ordning utlyst strejk, icke skall kunna tvingas att tjänstgöra
även om den i hans enskilda tjänsteavtal bestämda uppsägningstiden
icke hunnit utgå. Förbundet erinrar emellertid om att Kungl. Maj:t i ett
år 1932 avkunnat utslag dömt sjöman, som efter vederbörligen varslad
strejk uteblivit från tjänsten, till ansvar för rymning, därför att det enskilda
tjänsteavtalet icke upphört att gälla (se N.J.A. 1932: 11).

Departementschefen. Bestämmelsen om rätt för befälhavaren att anlita polismyndighet
för att föra ombord sjöman, som håller sig undan från tjänsten,
är icke ny. Den återfanns redan i 1864 års sjölag. Den utgör ett undantag
från den allmänt vedertagna grundsatsen, att uppfyllandet av ett civil -

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

149

rättsligt tjänsteavtal icke må framtvingas med myndighets hjälp. Undantaget
är självfallet betingat av de säregna förhållandena inom sjöfartsnäringen.
Bestämmelsen behandlades synnerligen ingående i samband med
tillkomsten av gällande sjömanslag. Det befanns därvid, att övervägande
skäl talade för att bestämmelsen skulle behållas i lagen. Samtidigt fastslogs
emellertid att den icke borde komma till användning i större omfattning än
som vore oundgängligen nödvändigt. På grund härav begränsades bestämmelsens
tillämplighetsområde till att avse endast sjöman, som påmönstrats
å fartyget, ävensom till det fall att fartyget utan sjömannen skulle sakna
fulltalig besättning.

De överväganden, som för trettio år sedan ledde till att bestämmelsen bibehölls,
torde i dag äga i stort sett samma vikt. Framför allt gäller detta den
utrikes sjöfarten. Det synes därför icke tillrådligt att helt borttaga bestämmelsen.
Spörsmålet blir emellertid mera vanskligt i fråga om den inrikes
sjöfarten. Såsom kommittén och flera remissinstanser framhållit är det obestridligt,
att bestämmelsen i och för sig är av stor betydelse för denna sjöfart.
önskemål om ett dylikt stadgande skulle emellertid med nästan lika
goda skäl kunna resas från åtskilliga näringsgrenar i land, där en hämtningsregel
dock knappast skulle godtagas. Särskilt äro beröringspunkterna
mellan den inrikes sjöfarten och det övriga transportväsendet inom landet
ganska framträdande. Med hänsyn härtill och då det, såsom nyss antytts,
framstår som angeläget att inskränka hämtningsrätten, vill jag tillstyrka
förslaget att undantaga den inrikes sjöfarten.

I anledning av befälsorganisationernas yttranden må framhållas att 52 §
icke är tillämplig under annan förutsättning än att sjömannen på grund
av ett alltjämt gällande tjänsteavtal är pliktig att inställa sig ombord. Frågan
huruvida tjänsteavtalet kan anses ha upphört att gälla av den anledningen
att sjömannens organisation i vederbörlig ordning varslat om strejk
och varseltiden utgått torde icke böra lösas i sjömanslagen. Ej heller lärer
det vara tillrådligt att från detta lagrums tillämplighetsområde uttryckligen
undantaga det fall att sjöman håller sig från tjänsten under åberopande
av att strejk utbrutit. Hithörande frågor torde böra avgöras i större sammanhang.

53 §.

Enligt lagrummets första stycke i dess gällande lydelse äger befälhavaren,
om sjöman rymmer, på lämpligt sätt försälja hans ombord kvarlämnade
tillhörigheter. I nuvarande andra stycket stadgas att sjömannen sist
inom ett år från rymningen äger utfå vad av försäljningssumman ävensom
av innestående hyra återstår, sedan redaren täckt sina ersättningsanspråk
mot sjömannen. I anslutning därtill föreskrives alt, om sjömannen icke
låter sig avhöra inom nämnda tid, medlen skola av redaren översändas till
kommerskollcgiuin och användas till understöd åt sjömän och deras anhöriga.
Enligt en i administrativ ordning utfärdad författning skola medlen

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

tillfalla sjömanshuset i det distrikt inom vilket fartygets hemort är belägen;
sjömanshuset fördelar medlen.

Sjömanskommittén understryker inledningsvis, att lagen — frånsett stadgandet
i 29 § om huru med avliden sjömans egendom skall förfaras — saknar
bestämmelser för de fall, där tjänsteförhållandet upphört av annan anledning
än rymning. Enligt kommitténs uppfattning bör denna lucka i lagen
fyllas. Vidare anser kommittén att erforderliga bestämmelser böra vara i
möjligaste mån enhetliga och att sålunda rymd sjöman i princip icke skall
komma i sämre ställning än andra sjömän, vilkas tjänsteavtal upphört. Kommittén
föreslår, att 53 § såsom huvudstadgande skall upptaga den bestämmelsen
att egendom, som sjöman vid tjänsteförhållandets upphörande kvarlämnar
ombord, skall förvaras för hans räkning. Härtill fogas en föreskrift
att redaren för gäld, som sjömannen ådragit sig i tjänsten, äger av egendomen
innehålla så mycket som svarar mot gälden, till dess sjömannen
gör rätt för sig eller ställer säkerhet. Kommittén anser emellertid, att redarens
skyldighet att förvara av sjöman kvarlämnad egendom icke skäligen
bör göras obegränsad; skyldigheten skulle då bli alltför betungande. Det
föreslås därför, att i den mån egendomen med hänsyn till sin beskaffenhet,
kostnaderna eller övriga omständigheter icke utan olägenhet kan förvaras,
den må säljas på lämpligt sätt, och vidare att försäljning under alla förhållanden
må ske, där sjömannen icke inom ett år från det tjänsteförhållandet
upphörde hos redaren begärt att återfå egendomen. Av allmänna rättsgrundsatser
torde följa, att redaren äger av försäljningssumman tillgodoräkna
sig klara och till betalning förfallna fordringar å sjömannen samt
att överskott — i den mån redaren icke kan åberopa reglerna om tioårig
preskription — skola utbetalas till sjömannen eller hållas avskilda för hans
räkning. Beträffande sjöman som rymt förordar emellertid kommittén, att
redaren må, sedan ett år förflutit från rymningen utan att sjömannen låtit
sig avhöra, insända försäljningssumman samt möjligen innestående hyra
till kommerskollegium för att användas till understöd åt sjömän och deras
anhöriga. Även i detta fall torde av allmänna rättsregler följa, att redaren
dessförinnan äger tillgodogöra sig klara och förfallna motfordringar.

Remissyttrandena. Kommerskollegium finner till skillnad från kommittén,
att rymd sjömans tillgodohavande liksom för närvarande bör vara förverkat
efter ett års förlopp och då slutgiltigt tillfalla sjömanshuset. Vidare
anför kollegium, att det länge tett sig som en onödig omgång att tillgodohavandet
skall tillställas kollegium för vidarebefordran till sjömanshuset.
Kollegium förordar därför, att i 53 § skall föreskrivas att tillgodohavandet
skall av redaren insändas till sjömanshuset.

Departementschefen. Gällande lag saknar ett allmänt stadgande om vad
befälhavaren har att iakttaga för den händelse sjöman, som lämnat tjänsten,
kvarlämnat egendom på fartyget. För att avhjälpa denna brist har kom -

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

151

mitten lämnat uttömmande regler i ämnet under 53 §, vilket lagrum för
närvarande behandlar det särfall, att den kvarlämnade egendomen tillhör
rymd sjöman. Det torde ej kunna förnekas, att de föreslagna reglerna ha en
uppgift att fylla. De synas vara väl avpassade efter de särskilda förhållandena
till sjöss. Reglerna ha också lämnats utan erinran av partsorganisationerna.
Med anledning av kommerskollegii yttrande må anföras, att det knappast
finnes tillräckliga skäl att i vidare mån än kommittén tänkt meddela särbestämmelser
för rymd sjöman. Anser sig redaren böra behålla egendomen
eller försäljningssumman eller innestående lön för den rymdes räkning,
torde intet vara att erinra häremot.

Med hänsyn till att frågan om sjömanshusens bestånd för närvarande är
under utredning torde det ej heller vara tillrådligt att — såsom kommerskollegium
ifrågasatt — i sjömanslagen införa nya bestämmelser om sjömanshusens
verksamhet.

54 §.

I lagrummets första stycke stadgas för närvarande att sjöman äger medtaga
förnödenheter för personligt bruk i skälig omfattning, såvida de ej kunna
utsätta fartyg eller last för äventyr eller vålla oordning ombord. Vidare
föreskrives att sjömannen icke utan befälhavarens tillstånd må medtaga
handelsvaror för egen eller annans räkning. Enligt nuvarande andra stycket
är sjömannen skyldig att erlägga frakt för olovligen medtaget gods ävensom
att, därest skada vållas, ersätta denna. Enligt lagrummets tredje stycke
i dess gällande lydelse äger befälhavaren bl. a. låta undersöka besättningens
gömmor, där skäligen kan antagas, att något olovligen medtagits ombord.

Sjömanskommittén erinrar i anslutning till andra stycket, att enligt 50 §
sjöman är pliktig att ersätta skada uppkommen genom hans fel eller försummelse
i tjänsten; dock att ersättningen med hänsyn till närmare angivna förutsättningar
må nedsättas efter ty skäligt prövas. Vidare påpekar kommittén,
att av förarbetena till gällande sjömanslag tydligt framgår att denna jämkningsregel
är tillämplig också såvitt angår skada, varom förmäles i 54 §. Enligt
dansk uppfattning är det emellertid icke möjligt att nedsätta ersättningen
vid dylik skada. Från danskt och norskt håll har därför föreslagits att en
hänvisning till jämkningsregeln i 50 § borde intagas i 54 §. Kommittén har
icke velat motsätta sig detta önskemål och förordar därför att den svenska
sjömanslagen ändras i enlighet därmed.

Vidare föreslår kommittén, att vittnen skola vara närvarande vid undersökning
av besättningens gömmor.

Departementschefen. De av kommittén föreslagna ändringarna, vilka äro
av huvudsakligen redaktionell natur, torde böra godtagas.

152

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

Om skeppsarbetet, kosten och hälsovårdsförhållandena.

55 §.

I lagrummets första stycke stadgas för närvarande att vid skeppsarbetets
anordnande hänsyn skall tagas till envars ställning i tjänsten. I nuvarande
andra stycket stadgas att den, som har ledningen av arbetet, är pliktig tillse
att nödiga anordningar till skydd mot olycksfall och ohälsa finnas vidtagna
i enlighet med gällande föreskrifter.

Sjömanskommittén förordar, att den svenska lagen, liksom den danska,
i första stycket skall upptaga en uttrycklig föreskrift om att befälhavaren
vid skeppsarbetets anordnande såvitt möjligt skall taga hänsyn till sjömans
fortsatta utbildning.

Härefter övergår kommittén till ett spörsmål som väckts av de ombordanställdas
representanter inom kommittén. De ha nämligen yrkat, att i sjömanslagen
måtte införas en bestämmelse av innehåll, att sjöman, i vars åligganden
lossnings- eller lastningsarbete icke regelmässigt ingår, ej må åläggas
sådant arbete. Bakgrunden till yrkandet är önskemålet, att de sjömän, som
eljest aldrig befatta sig med lossnings- och lastningsarbete, icke skola kunna
beordras att utföra detta slags arbete i hamn, där stuveriarbetarna strejka.
Kommittén erinrar, att Kungl. Maj :t i två domar, givna den 8 februari 1932,
avgjort denna fråga såvitt angår sjömän, som påmönstrats å fartyg såsom
smörjare eller steward, eller sålunda sjömän, i vilkas åligganden lossningseller
lastningsarbete regelmässigt icke ingår (se N. J. A. 1932: 1). Högsta
domstolen fann den omständigheten, att hamnarbetarstrejk rådde i den
hamn varom fråga var, icke ha varit av beskaffenhet att fritaga vare sig
smörj aren eller stewarden från skyldighet att på befälhavarens order biträda
vid lossningen av lasten. Enligt kommittén berodde utgången på att
domstolen ansåg stadgandet i 55 § om att hänsyn skall tagas till envars
ställning i tjänsten böra vika för bestämmelsen i 50 § om sjömans plikt
att åtlyda förmans order i tjänsten. Trots den utveckling arbetsrätten genomgått
under senare tid finner kommittén det icke med säkerhet kunna
antagas, att en rättegång i samma fråga skulle få en annan utgång nu än år
1932. Därest de ombordanställdas önskemål skola tillgodoses, torde det därför
bli nödvändigt att införa ett särskilt stadgande härom i lagen och då
lämpligen under 55 §.

Ytterligare anför kommittén, att rättsuppfattningen för närvarande torde
vara den att vid strid på arbetsmarknaden en utomstående arbetstagare har
ett berättigat anspråk på att icke bli indragen i striden. Härav följer i princip
att arbetstagaren, så länge striden pågår, icke bör beordras att utföra
annat arbete än det som regelmässigt ingår bland hans göromål och alltså
icke sådana utanför hans vanliga åligganden fallande arbeten, som äro
föremål för striden. Enligt kommitténs mening är det helt naturligt, att en
bestämmelse av den utav de ombordanställda föreslagna innebörden fogas

153

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

till 55 §. Kommittén anser emellertid att av lagtexten bör tydligt framgå, att
bestämmelsen icke gäller i annat fall än där arbetsinställelse (lockout eller
strejk) vidtagits i fråga om lossnings- eller lastningsarbete. Än vidare bör
klart utsägas, att arbetsinställelsen ej får strida mot lag, avtal eller föreningsstadgar.
Enligt kommitténs förslag skulle ifrågavarande bestämmelse
bilda lagrummets andra stycke. Det påpekas att bestämmelsen icke återfinnes
i Köpenhamns-utkasten. Slutligen förordar kommittén, att nuvarande
andra stycket skall bilda lagrummets tredje stycke.

Kommittéledamöterna Forssblad och Reuterskiöld erinra om att 1935 års
riksdag avslog en motion vari hemställdes att till sjömanslagen måtte fogas
en bestämmelse med samma innehåll som den i kommittéförslaget under
andra stycket upptagna. Enligt reservanternas mening är det oriktigt att
lagstiftningsvägen gynna en av arbetsmarknadens parter på detta sätt. Med
hänsyn till allmänna intressen såsom sjöfartssäkerheten ävensom nödvändigheten
av att under vissa förhållanden kunna lossa eller lasta gods är det
icke möjligt att lagfästa en inskränkning i skyldigheten att utföra lossningsoch
lastningsarbete. Ett avbrytande av sådant arbete kan komma att medföra
osäkerhet för de ombordanställdas liv och egendom samt för fartyget.
Vidare kan lasten vara så ömtålig, att den icke kan kvarligga i fartyget utan
att förstöras. En fartygslast representerar mestadels mycket stora värden.

Remissyttrandena. I fråga om kommitténs förslag att sjöman i vissa fall
icke skall kunna åläggas att utföra lossnings- eller lastningsarbete äro meningarna
delade hos de hörda myndigheterna och organisationerna.

Samtliga befålsorganisationer, sjöfolksförbundet, landsorganisationen och
socialstyrelsen ansluta sig till förslaget. Fartygsbefälsföreningen framhåller
därvid, att vid flertalet arbetskonflikter vådor av olika slag kunna uppstå
om lossnings- eller lastningsarbete avbrytes. Därvidlag står sjöfartsnäringen
icke i särklass. Härav följer dock ej, att utomstående arbetstagare skall
kunna tvingas att utföra arbete, varigenom de skulle bli indragna i pågående
konflikt. Sjömännen böra tillföräkras undantagsregel från lydnadsplikten
i skeppstjänsten för att i detta avseende bli likställda med andra arbetstagare.
Sjöfolksförbundet anser det vara kränkande för den allmänna
rättskänslan att man med stöd av lag skall kunna tvinga en person att mot
hans vilja utföra strejkbryteriarbete. Maskinbefälsförbundet tillägger, att
om arbetsdomstolen i dag skulle förelagts den rättsfråga som år 1932 var
under Kungl. Maj :ts prövning, utgången säkerligen skulle blivit den motsatta.
För säkerhets skull bör dock ett uttryckligt stadgande i ämnet inflyta
i sjömanslagen. Socialstyrelsen framhåller, att svårigheter kunna uppstå
vid konflikt i utländsk hamn, där man ej har så klara organisationsförhållanden
som i vårt land.

Enligt hovrättens mening bör den föreslagna bestämmelsen icke införas i
lagen utan ytterligare grundliga överväganden. Hovfrätten är ej beredd
att taga ställning till spörsmålet. Emellertid erkännes gärna att, därest domstolarna
alltjämt skulle ha samma uppfattning som år 1932, resultatet icke

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

ter sig tillfredsställande. Nästan undantagslöst torde nämligen sjömannen
vägra att utföra arbetet, och följden blir — vid enahanda uppfattning hos
domstolarna som tidigare — att han dömes till straff. Slutligen framkastar
hovrätten, att det kan tänkas att spörsmålet blir löst lagtillämpningsvägen.

Kommerskollegium anför till en början, att den princip som kommit till
uttryck i kommitténs förslag numera torde i viss utsträckning vara allmänt
vedertagen. Kollegium finner det emellertid icke vara klart, huru arbetsdomstolen
skulle ställa sig till den fråga som prövades år 1932. Även om
kollegium med hänsyn till arbetsrättens utveckling utgår från att sjöman i allmänhet
kommer att vägra att utföra lossnings- och lastningsarbete vid strejk
och att befälhavaren ej heller kommer att påfordra sådant arbete, hyser
kollegium tvekan om lämpligheten av att genom principens införande i lag
för sjöfartens del fastslå en ovillkorlig rätt till arbetsvägran.

Rådhusrätten och ersättningsbyrån anse bestämt, att man icke bör i lagen
införa den av kommittén förordade bestämmelsen.

Samtliga redare- och arbetsgivareorganisationer ansluta sig till reservanternas
synpunkter.

Departementschefen. Anledning till erinran mot den redaktionella ändringen
i lagrummets första stycke torde icke finnas.

Däremot är det vanskligt att taga ställning till förslaget att i sjömanslagen
införa en uttrycklig föreskrift om begränsning av sjömans skyldigheter
såvitt angår lossnings- och lastningsarbete under arbetsinställelse
(lockout eller strejk). De ombordanställdas organisationer ha enhälligt stött
förslaget. Bakgrunden är den av högsta domstolen år 1932 meddelade domen,
enligt vilken en steward och en smörj are — alltså sjömän i vilkas
arbetsuppgifter lossnings- och lastningsarbete vanligen ej ingår — ansågos
pliktiga att på order av befälhavaren biträda vid lossning av lasten i hamn,
där stuveriarbetarna strejkade. De ombordanställda äro av den uppfattningen,
att därigenom fastslagits att sjöman är lagligen förpliktad att utföra
s. k. strejkbryteriarbete. Häremot må till en början invändas, att av domen
framgår att sjöman genom avtal kan försäkra sig om att ej behöva utföra
lossnings- eller lastningsarbete i hamn, där arbetskonflikt pågår. Mot införande
av en uttrycklig lagbestämmelse talar vidare, att det många gånger
kan bli vanskligt att avgöra huruvida ett visst arbete verkligen är att betrakta
som strejkbryteriarbete liksom — särskilt vid konflikt i utlandet —-att bedöma om arbetsinställelsen är laglig. Ytterligare torde, oavsett frånvaron
av skriven lag, den grundsatsen numera ha vunnit vidsträckt erkännande
att en arbetstagare vid konflikt ej bör vara pliktig att utföra arbete,
som faller utanför ramen för hans sedvanliga arbetsuppgifter. Det är därför
ej osannolikt att, därest arbetsdomstolen nu komme att pröva spörsmålet i
renodlad form, utgången skulle bliva en annan än för tjugu år sedan. Dessutom
torde man kunna våga det påståendet, att i våra dagar varken redaren
eller befälhavaren finna det förenligt med sina intressen att beordra sjöman
att utföra lossnings- eller lastningsarbete i hamn, där strejk pågår.

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

155

Härtill kominer — och det synes mig vara det tyngst vägande av skälen
för och emot — att spörsmålet har en räckvidd långt utöver sjömanslagens
gränser. Konfliktsituationer, liknande den av sjömanskommittén berörda,
kunna tydligen uppstå i andra yrken och på andra arbetsområden. Det har
emellertid hittills icke förekommit, att sådana fall reglerats i lag, och det
kan knappast påstås, att lagstiftarens underlåtenhet att här ingripa vållat
allvarlig olägenhet inom arbetslivet. I sammanhanget må erinras att det ej
ansågs lämpligt att i 1940 års förordning om yrkesmässig automobiltrafik
upptaga ett stadgande, som uttryckligen befriade trafikutövare från skyldigheten
att utföra körning vid strejk- eller blockadfall (se SOU 1938: 59 s. 238
och prop. nr 115/40 s. 154 och 155). Just beträffande sjömanslagen har f. ö.
förslag om en liknande bestämmelse år 1935 avvisats av riksdagen (II lagutsk.
nr 29 s. 102 ff.).

På grund av det anförda har jag kommit till den uppfattningen, att det är
riktigast att även i detta fall avstå från att införa en bestämmelse, varigenom
man, på sätt kommittén avsett, skulle söka lösa frågan om motsättningen
mellan en tjänsteplikt hos arbetstagaren och dennes intresse av att
vara neutral vid arbetskonflikt. Jag är benägen antaga — och denna mening
vinner visst stöd även i remissyttranden, vari kommitténs förslag tillstyrkts
— att det praktiska behovet av en reglering i lag för närvarande ej
är starkt. I varje fall torde den vidare utvecklingen på arbetsrättens område
böra avvaktas, innan man skrider till en reglering av hithörande vanskliga
spörsmål. Under tiden torde lösningen av uppkommande fall kunna överlåtas
åt parterna själva samt åt rättspraxis.

Vid detta lagrum må slutligen omnämnas, att arbetarskyddsstyrelsen i
yttrande över ett av 1938 års arbetarskyddskommitté våren 1951 avgivet betänkande
om arbetarskyddet ombord å fartyg m. m. hemställt, att sjölagstiftningen
måtte kompletteras med det i 7 § andra stycket arbetarskyddslagen
upptagna stadgandet, att arbetstagare är pliktig att använda förefintliga
skyddsanordningar samt i övrigt iakttaga tillbörlig försiktighet och, i
vad på honom ankommer, medverka till förekommande av ohälsa och
olycksfall.

Denna hemställan synes välbefogad. Stadgandet bör lämpligen inflyta i
55 § sjömanslagen såsom ett tredje stycke.

56 §.

Lagrummet upptager bestämmelser, som anknyta till arbetstiden ombord.

Saklig ändring föreslås ej.

57 §.

I nuvarande 10 § lämnas under fjärde stycket bestämmelser om nattvila
för minderårig sjöman. Huvudregeln är att å fartyg, som användes i nordsjöellcr
vidsträcktare fart, minderårig under sexton år icke må under tiden
mellan klockan 20 och klockan 8 användas i skeppsarbete i vidare mån än

156

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

att han under nämnda tid erhåller en sammanhängande vilotid av minst nio
timmar. I anslutning härtill föreskrives att stadgandet icke skall utgöra
hinder för den minderåriges nyttjande till sådan skeppstjänst som a) ovillkorligen
erfordras med hänsyn till hotande fara för fartyg, liv eller gods
eller b) är påkallad för lämnande av hjälp varom i 34 a, 223 eller 223 a §
sjölagen sägs eller c) avser deltagande i vissa övningar eller d) är nödvändig
för åtgärd, påbjuden av tull- eller hälsovårdsmyndighet, eller e) föranledes
därav att besättningen blivit under pågående resa förminskad.

Gällande 57 § upptager vissa föreskrifter om kosten ombord.

Sjömanskommittén förordar, att de nuvarande bestämmelserna i 57 § skola
överföras till 58 § och att föreskrifterna om minderårigs nattvila skola bilda
ett särskilt lagrum, betecknat 57 §.

Beträffande sistnämnda föreskrifter erinrar kommittén, att de strida mot
Genévekonventionen nr 93 angående hyror, arbetstid och bemanning å fartyg;
enligt konventionen skall nattvila beredas den minderårige, oavsett i
vilken fart fartyget nyttjas. Vidare torde de i gällande sjömanslag under
10 § fjärde stycket a)—e) angivna undantagen icke i allo vara förenliga med
konventionen. Jämlikt denna synes föreskriften om nattvila för minderårig
kunna åsidosättas endast i sådant fall där den minderåriges medverkan kräves
för skeppstjänst, som har samband med fartygets säkerhet. Å andra sidan
äro konventionens föreskrifter icke tillämpliga å fartyg med en bruttodräktighet
understigande 500 registerton.

Enligt kommitténs uppfattning är det intet som hindrar, att sjömanslagens
regler om nattvila för minderåriga avfattas så att de icke strida mot
konventionen. Kommittén anser det vara angeläget tillse, att de unga sjömännen
— för vilka sjömansyrket är särskilt krävande — beredas tillfälle
till erforderlig nattvila. Det föreslås därför, att sjömanslagen skall upptaga
den huvudregeln, att sjöman under sexton år icke må användas till arbete
nattetid i vidare mån än att han under tiden mellan klockan 20 och 8 erhåller
en sammanhängande vilotid av minst nio timmar. Enligt kommitténs
mening är det självklart att denna regel må åsidosättas då så finnes påkallat
av hänsyn till fartygets säkerhet, och kommittén har funnit särskilt
stadgande härom icke vara erforderligt. Med tanke på den mindre skeppsfarten
har kommittén emellertid ansett sig böra föreslå, att beträffande fartyg
med en bruttodräktighet understigande 500 registerton Konungen eller
den myndighet, åt vilken Konungen det uppdrager, skall kunna medgiva
undantag från huvudregeln.

Kommittéledamoten Böös anser det ligga i sakens natur, att befälhavaren
måste kunna — utan att befara straffpåföljd (jfr 73 §) -— använda en minderårig
sjöman i sådan skeppstjänst som erfordras för räddande av liv,
fartyg och last, för hjälp åt fartyg eller personer i sjönöd etc. Härför kräves
emellertid uttrycklig undantagsbestämmelse i lagen, och reservanten förordar
därför, att även den nya sjömanslagen skall upptaga undantagen i
nuvarande 10 § fjärde stycket.

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

157

Kommittéledamöterna Forssblad och Reuterskiöld ansluta sig till Böös’
uppfattning. De påpeka dessutom, att det skulle bli uteslutet att å fartyg i
östersjöfart för vakttjänst använda sjöman som fyllt femton men ej sexton
år. Tjänsten å dylikt fartyg kan icke betraktas som hård, och därför är ett
förbud mot nattarbete för minderåriga icke motiverat. Den föreslagna regeln
skulle försvåra rekryteringen till sjömansyrket, enär ynglingar mellan femton
och sexton år icke skulle kunna antagas till däcks- eller maskintjänst å
fartyg, där förbud mot nattarbete gäller. Det är fara värt, att sjösinnad ungdom
härigenom i icke ringa omfattning skulle tvingas att slå in på andra
yrkesbanor och icke heller sedermera söka sig anställning till sjöss.

Remissyttrandena. Socialstyrelsen, socialpolitiska delegationen, landsorganisationen
och maskinbefälsförbundet understryka vikten av att lagrummet
får sådan avfattning att det icke kommer att strida mot konventionen.

Icke heller kommerskollegium vill motsätta sig förslaget att minderårig
sjöman beredes erforderlig nattvila. Däremot förordar kollegium, att de för
närvarande i 10 § fjärde stycket a)—e) angivna undantagen införas också
i den nya lagen, dock ej undantaget enligt e) med mindre den minderåriges
användning till följd av besättningsminskning kräves för fartygets
säkra och effektiva drift.

Hovrätten ansluter sig till Böös’ uppfattning. Hovrätten framhåller särskilt,
att utan uttryckliga undantagsbestämmelser olika meningar kunna
uppkomma i situationer då tid ej finnes för att slita tvisten.

Samtliga redare- och arbetsgivareorganisationer biträda Forssblads och
Reuterskiölds synpunkter.

Departementschefen. Bestämmelserna om nattvila för minderårig sjöman
torde ha sin rätta plats i kapitlet om skeppstjänsten, och det synes även
lämpligt att de upptagas under särskilt lagrum med beteckningen 57 §.

Då frågan om ratifikation av Genévekonventionen nr 93 prövades av statsmakterna
betonades med rätta vikten av att bestämmelserna i sjömanslagen
icke strida mot konventionen. I och för sig torde väl intet vara att erinra
mot den uppfattningen, att sjöman under sexton år icke bör nyttjas till
skeppstjänst nattetid. I vanliga fall torde fartygets besättning vara så stor
att minderårig sjömans arbetskraft kan avvaras under natten, utan att därför
tjänstens behöriga gång rubbas. Endast då så finnes påkallat av hänsyn
till sjöfartssäkerheten bör undantag ifrågakomma. Enligt min mening
skulle en föreskrift härom icke strida mot konventionen. Till den av kommittén
förordade huvudregeln bär därför fogats en undantagsbestämmelse
enligt vilken befälhavaren må kräva att den minderårige även nattetid deltager
i skeppstjänst som ovillkorligen erfordras med hänsyn till hotande
fara för fartyg, liv eller gods eller för lämnande av hjälp, varom i 31 a,
223 eller 223 a § sjölagen sägs.

Eftersom konventionen icke är tillämplig å fartyg med en bruttodräktighet
understigande 500 registerton, möter intet hinder att låta lagen upp -

158

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

taga ett stadgande, som medgiver Konungen eller viss myndighet att meddela
undantag från huvudregeln, såvitt angår dessa fartyg. Med ett dylikt
stadgande torde tillräcklig hänsyn ha tagits till den mindre skeppsfartens
särskilda betingelser samt till önskemålet att ej försvåra rekryteringen.

58 §.

Lagrummet upptager för närvarande bestämmelser om hälsovårdsförhål1
andena ombord.

I enlighet med kommitténs förslag förordas att bestämmelserna flyttas
till 59 § samt att de nuvarande reglerna i 57 §, vilka avhandla kosten ”ombord,
bilda 58 §. Därvid ha på kommitténs hemställan ett par föreskrifter,
vilka numera sakna betydelse, borttagits.

59 §.

I sin gällande lydelse lämnar lagrummet föreskrifter om rätt till syn i
vissa fall.

Såsom framgår av vad som anförts vid 38 § föreslås att stadgandet skall
utgå ur lagen. I överensstämmelse med kommitténs förslag förordas att
59 § i stället skall upptaga de nuvarande bestämmelserna i 58 §.

Om tvångsmedel.

60 §.

Lagrummet upptager bestämmelser om rätt för befälhavaren att i vissa
fall använda tvång för att skaffa sig lydnad.

Saklig ändring föreslås ej.

61 §.

I lagrummet återfinnas föreskrifter om skyldighet för befälhavaren att i
vissa fall hålla förhör med sjöman, som begått grovt brott, ävensom att
hålla denne i fängsligt förvar.

Lagrummet är i sak oförändrat.

4 KAP.

Om disciplinbot.

62—64 §§.

I 62 § stadgas för närvarande att befälhavaren äger ålägga sjöman bestraffning
genom mistning av hyra för en till och med sju dagar, om sjömannen
gör sig skyldig till någon av de förseelser, som finnas uppräknade
i lagrummet. Bestraffning må dock ej åläggas å fartyg, som nyttjas i inrikes
fart eller i fart i Öresund.

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

159

Nuvarande 63 § upplager den bestämmelsen att bestraffning ej må åläggas
tidigare än tolv timmar eller senare än sju dagar efter det förseelsen
begicks, såvida ej särskild anledning till annat förekommer.

64 § föreskriver i sin gällande lydelse, att befälhavaren, innan bestraffning
ålägges, skall hålla förhör i saken i närvaro av två gode män ur besättningen.
I lagrummet lämnas vidare närmare föreskrifter rörande formerna
för förhöret, varjämte stadgas att, om dessa föreskrifter icke iakttagas,
beslut om bestraffning skall vara utan verkan. Slutligen föreskrives
att sjöman är berättigad att få avskrift av det vid förhöret antecknade och
av befälhavarens beslut.

Sjömanskommittén anmärker inledningsvis, att bestraffningsbestämmelserna,
vilka i huvudsak äro gemensamma för de nordiska länderna, äro
delvis hämtade från 1891 års sjölag; där voro dock bestämmelserna i åtskilliga
hänseenden strängare för sjömannen. Vidare framhåller kommittén, att
hithörande frågor blevo allsidigt belysta och ingående behandlade i samband
med tillkomsten av gällande sjömanslag. Sjömanskommittén återgiver
därvid huvuddragen av de uttalanden som gjordes av sjölagskommittén.
Härom må för närmare kännedom hänvisas till sjömanskommitténs betänkande
s. 85 och 86.

I fortsättningen omnämner kommittén, att frågan ingående dryftats såväl
vid de gemensamma nordiska överläggningarna som inom kommittén. I
anslutning härtill anföres:

Bl. a. har övervägts att helt borttaga det disciplinära förfarandet ombord
å fartyg. Det har nämligen framkommit att manskapet hyser den största
misstro mot de i deras tycke godtyckliga och många gånger orättvisa disciplinstraffen.
Enligt deras uppfattning strider den nuvarande ordningen
mot allmänna rättsgrundsatser. Motsvarande bestämmelser gälla icke i fråga
om de enskilda arbetsavtalen i land. De anse, att disciplinära frågor bäst
lösas av en nämnd i land, sammansatt av företrädare för de olika parterna
och med en opartisk jurist såsom ordförande. Vid de nordiska överläggningarna
var emellertid den övervägande uppfattningen den, att en viss
disciplinär och dömande myndighet alltjämt måste finnas ombord å fartygen.
Kommittén ansluter sig till denna uppfattning.

Vad angår frågan huru berörda myndighet lämpligen bör utövas har från
manskapets sida bestämt hävdats, att nuvarande ordning vore synnerligen
otillfredsställande, framför allt därför att det strede mot allmänt vedertagna
rättsgrundsatser, att en och samme person ensam vore åklagare, domare
och domsverkställare. Enligt deras mening borde rätten att beivra disciplinära
förseelser anförtros åt en särskild nämnd, i vilken besättningen skulle
vara företrädd. Från åtskilliga håll ha invändningar rests mot en sådan ordning.
Därvid ha huvudsakligen de synpunkter, som sjölagskommittén andragit
i sitt betänkande, åberopats. De nordiska överläggningarna utmynnade
i ett förslag, enligt vilket den disciplinära och dömande myndigheten
skulle överflyttas från befälhavaren till en s. k. disciplinnämnd, sammansatt
av befälhavaren och två på visst sätt utsedda ledamöter ur besättningen.

Vid övervägande av denna fråga har sjömanskommittén till en början
funnit, att den befälhavaren tillagda befogenheten att ensam utöva ifråga -

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

varande myndighet obestridligen i princip är oförenlig med vår tids rättsåskådning,
samt att ett bibehållande av nuvarande regler därför skulle kunna
rättfärdigas endast i den mån de ansågos påkallade av hänsyn till de
säregna förhållandena till sjöss. Vid bedömande härav kan kommittén icke
undgå att taga ställning till de synpunkter, som vid sjömanslagens tillkomst
androgos mot tanken på att inrätta en disciplinnämnd ombord å fartyg.
Det må då först beaktas att enligt 64 § i dess gällande lydelse förhör skall
hållas med vederbörande sjöman, innan befälhavaren äger ålägga honom
disciplinstraff. Vid förhöret skola två av befälhavaren på visst sätt utsedda
gode män ur besättningen närvara. Därest förslaget om disciplinnämnd
godtages, skulle den egentliga skillnaden bli den, att gode männen skulle
deltaga jämväl i avgörandet av saken. Kommittén kan icke för sin del finna,
att en sådan ordning skulle bli särskilt tyngande. -— Enligt kommitténs
uppfattning torde det icke vara att befara, att de båda bisittarna i en
disciplinnämnd skulle fatta sin uppgift så, att det ålåge dem att till varje
pris tillvarataga sin grupps intressen. Kommittén är tvärtom övertygad om
att bisittarna skulle känna sitt ansvar och sålunda icke låta sig påverkas
av ovidkommande synpunkter utan handla efter bästa förstånd och samvete.
— Icke heller hyser kommittén oro för att befälhavarens auktoritet
skulle undergrävas, därest avgörandet i disciplinärenden anförtroddes åt
en nämnd. Kommittén finner det icke ens uteslutet, att befälhavarens ställning
snarare skulle bli starkare. Enligt den nuvarande ordningen kan nämligen
ständigt befaras, att besättningen — med rätt eller orätt -— bibringas
den uppfattningen att befälhavaren förfarit godtyckligt eller orättvist vid
åläggande av disciplinstraff med påföljd att besättningen förlorar förtroendet
för befälhavaren, allt till men för disciplinen ombord. Däremot finnes
all anledning antaga att sjömännen med större jämnmod skulle böja sig
för ett avgörande, som träffats under medverkan av företrädare för dem
själva. Härtill kommer att det för befälhavaren säkerligen skulle vara värdefullt,
om han vore nödsakad att före avgörandet taga ställning till synpunkter,
framförda av personer, som ha samma ansvar för beslutets riktighet
som han själv.

På grund av vad sålunda anförts har kommittén anslutit sig till det gemensamma
nordiska förslaget att överflytta den disciplinära myndigheten
på en disciplinnämnd.

(Angående nämndens sammansättning må hänvisas till den följande
framställningen.)

Vidare föreslår kommittén, att ordet »disciplinstraff» skall ersättas med
ordet »disciplinbot».

I fråga om de särskilda reglerna i 62 § förordar kommittén ett par mindre
ändringar. Sålunda föreslås att den nuvarande undre gränsen för disciplinbotens
storlek (hyra för en dag) skall borttagas och att alltså hur liten bot
som helst kunna åläggas sjömannen. Dessutom anser kommittén, att den
svenska lagen bör upptaga den i gällande danska och norska sjömanslagar
lämnade föreskriften, att disciplinstraff icke må åläggas å fartyg under
uppehåll i inhemsk hamn eller för förseelser, som begåtts i sådan hamn och
kunnat angivas till åtal före fartygets avgång.

Beträffande 63 § föreslås den ändringen, att tidsfristen om tolv timmar
skall utsträckas till tjugufyra timmar.

Vad härefter angår bestämmelserna i 64 § anmärker kommittén till en

161

Kungl. Maj:ta proposition nr 170.

början, att förslaget om disciplinnämnd nödvändiggör en prövning av frågan
vem som skall anhängiggöra ett ärende hos nämnden. Kommittén anmärker
därvid, att enligt nuvarande ordning befälhavaren ensam har avgörandet
i denna sak. Eftersom befälhavaren äger högsta myndighet ombord,
bör det naturligen även i fortsättningen ligga i hans hand att besluta,
huruvida ett disciplinärt förfarande skall inledas eller ej. Kommittén föreslår
därför, att 64 § skall inledas med det stadgandet att befälhavaren,
därest han iinner disciplinbot böra åläggas sjöman, skall hänskjuta saken
till en disciplinnämnd.

Beträffande nämndens sammansättning förordar kommittén, att den skall
bestå av befälhavaren såsom ordförande och två av denne för varje särskilt
fall utsedda ledamöter. Då befälhavaren utser dem, skall han taga
hänsyn till vederbörande sjömans ställning ombord. Sålunda skola, där saken
angår sjöman som tillhör befälsgraden eller är föreståndare för ekonomiavdelningen
eller radiotelegrafist, de båda ledamöterna vara maskinchefen
och den främste av styrmännen eller, om någon av dem är förhindrad,
annan av befälsgraden. Därest icke någon av befälsgraden finnes att
tillgå, må ledamöterna utses bland manskapet. Rör saken annan sjöman,
skall om möjligt den ene ledamoten tillhöra manskapsgraden och företrädesvis
vara den av manskapet utsedde förtroendemannen samt den andre
ledamoten vara maskinchefen, den främste av styrmännen eller föreståndaren
för ekonomiavdelningen, allteftersom sjömannen tillhör maskin-,
däcks- eller ekonomipersonalen. Reglerna skola enligt kommitténs förslag
bilda första och andra styckena i 64 §.

Vidare påpekar kommittén, att dess förslag nödvändiggör omröstningsregler.
Kommittén anser, att reglerna böra ha samma innebörd som rättegångsbalkens
föreskrifter angående omröstning till dom i brottmål. Det
föreslås därför att tredje stycket i 64 § skall upptaga det stadgandet, att
såsom disciplinnämnds beslut skall gälla den mening, varom flertalet enar
sig eller, om alla tre äro av olika mening, den som är för sjömannen näst
lindrigast.

Övriga av kommittén förordade ändringar av bestämmelserna i 64 § äro
av huvudsakligen redaktionell natur.

Kommittéledamöterna Forssblad och Reuterskiöld godtaga icke förslaget
om inrättande av en disciplinnämnd. De anföra, att sammansättningen av
en sådan domstol ingalunda lärer komma att uppfattas såsom en säker borgen
för oväld och sträng saklighet. Fastmera ligger det nära till hands att
de två bisittarna komma att betraktas såsom representanter för särskilda
gruppintressen.

Icke heller kunna reservanterna biträda förslaget, att disciplinbot ej må
åläggas under fartygets uppehåll i svensk hamn eller för förseelse, som begåtts
i sådan hamn och kunnat av befälhavaren angivas till åtal före fartygets
avgång. Enligt reservanternas mening skulle i många fall en polisanmälan
med åtföljande åtal framstå såsom ett alltför kraftigt ingripande
mot den felande. Vidare är det fara värt att ärendena icke skulle bli behand II

Hiharuj till riksdagens protokoll l.niml. AV 170

162

Kungl. Maj.ts proposition nr tiO.

lade av åklagarmyndigheten inom rimlig tid. Dessa omständigheter skulle
säkerligen leda till att förseelser i stor utsträckning icke bleve påtalade, vilket
i sin tur komme att medföra allvarliga vådor för disciplinen ombord.

Remissyttrandena. Beträffande frågan om inrättande av disciplinnämnd
ombord äro meningarna delade också bland remissinstanserna.

Maskinbefäls förbundet säger sig visserligen hysa den principiella uppfattningen,
att det disciplinära förfarandet borde försvinna från fartygen, men
tillägger att förbundet icke har något att erinra mot kommitténs förslag i
och för sig. Det skulle säkerligen bidraga till att förbättra förhållandet mellan
befälhavaren och besättningen. Sjömännen känna nämligen en stark
olust inför det faktum att det ligger i befälhavarens makt att ensam ådöma
dem bestraffning; de ha en mer eller mindre berättigad känsla av att vara
utlämnade till befälhavarens godtycke.

Även sjöfolksförbundet — med instämmande av landsorganisationen —
ansluter sig till förslaget. Förbundet anför därvid att, även om nämnden utses
av befälhavaren, det torde finnas garantier för att disciplinärendena i
fortsättningen komma att bedömas mer objektivt än för närvarande.

Fartygsbefälsföreningen, inrikessjöfartens befålsförening och radiotelegraf
istf öreningen äro synnerligen tveksamma. Föreningarna framhålla, att
befälhavarna äro fullt objektiva och avväga straffet med tanke på att den
felande skall låta sig rättas och taga varning därav. Felet är blott, att sjömännen
helt själviskt finna strafformen obehövlig och ledande till godtyckliga
och orättvisa resultat. Det torde vara sällsynt, att en felande erkänner
sig ha blivit rättvist behandlad. Vidare anföres att det föreningarna veterligt
aldrig förekommit, att sjömän som ålagts disciplinstraff begärt prövning
av saken inför rådhusrätt (se 68 §). Föreningarna understryka emellertid,
att kommittén uppenbarligen önskat skapa en ordning varigenom befälhavaren
befriades från att bära hela ansvaret för åläggande av disciplinbot.
Kan detta anses vara en hjärtesak för manskapet, skola föreningarna
icke motsätta sig reformens genomförande. Avslutningsvis anföra föreningarna
att, om bisittarna känna sitt ansvar och icke låta sig påverkas av falsk
solidaritetskänsla eller andra ovidkommande synpunkter, befälhavaren icke
borde ha svårt att uppnå enighet om ett rättvist bedömande.

Jämväl kommerskollegium finner sig böra anföra starka betänkligheter
mot förslaget. Enligt kollegii mening åtnjuta sjömännen tillräckligt skydd
mot godtyckliga disciplinstraff redan genom de nuvarande föreskrifterna.
Det synes kollegium föga troligt, att disciplinfrågornas bedömande av en
nämnd skulle komma att leda till ett objektivt sett bättre resultat än för närvarande.
Om kollegium dock icke vill motsätta sig inrättandet av en nämnd,
så sker detta i den förhoppningen att den olust, med vilken befälhavarens
exklusiva bestraffningsrätt numera ovedersägligen synes omfattas av sjömännen,
därigenom skall undanröjas och att detta skall befrämja det förtroendefulla
samarbetet ombord.

Ej heller rådhusrätten vill direkt motsätta sig förslaget. Enligt rådhusrät -

163

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

lens uppfattning är det emellertid tvivelaktigt, om den praktiska vinsten
uppväger de olägenheter, som sannolikt skulle bli en följd av att befälhavaren
här fråntages sin oinskränkta befälsrätt.

Hovrätten däremot avstyrker bestämt förslaget. Hovrätten anför, att detsamma
otvivelaktigt skulle innebära en betydande fara för befälhavarens
auktoritet och därmed för disciplinen; detta utan att säkerhet vunnes för
ett rättvisare avgörande.

Samtliga redare- och övriga arbetsgivareorganisationer ansluta sig till reservanternas
avvikande mening. Redar ef öreningen understryker därvid vikten
av att befälhavarens möjlighet att upprätthålla disciplinen ombord icke
beskäres.

Vad angår förslaget att disciplinbot icke må åläggas då
fartyget ligger i svensk hamn in. in. anför kommer skollegium,
att förslaget synes vara mindre välbetänkt. Begränsningen är ägnad att försvåra
beivrandet av smärre förseelser ombord å fartyg i utrikes fart ävensom
att undergräva disciplinen på dessa fartyg.

Hovrätten och rådhusrätten ha samma uppfattning och åberopa därvid de
synpunkter som anföras av reservanterna inom kommittén.

Ä\en redare- och arbetsgivareorganisationerna biträda reservanternas mening.

Rådhusrätten ifrågasätter lämpligheten av att ordet »disciplinstraff»
utbytes mot »disciplinbot». Rådhusrätten erinrar om
att sistnämnda uttryck återfinnes i lagen om disciplinstraff för krigsmän
och där tillagts närmare angiven innebörd.

I fi agan huru ett ärende bör anhängiggöras hos nä in nden
anför maskinbefälsförbundet, att befälhavaren icke bör undandraga
sig att sammankalla nämnd, om maskinchefen begär att ett ärende måtte
prövas av nämnden. Lagen bör icke vara så avfattad, att befälhavaren i skydd
av denna kan gynna den ene eller den andre. Enligt kommitténs förslag är
det intet som hindrar befälhavaren att vägra prövning av ett aldrig så uppenbart
och inför honom av vederhäftig person påtalat brott mot disciplinen
ombord. Förbundet hemställer, att 64 § får sådan lydelse att därav framgår
att befälhavaren på begäran av maskinchefen skall sammankalla nämnd för
prövning av disciplinärende.

Häremot invänder kommerskollegium, att förseelser redan nu i de flesta
tallen komma till befälhavarens kännedom genom anmälan från befälet. Vid
sin granskning av inkomna handlingar i disciplinärenden har kollegium icke
heller kunnat märka något behov av att lämna maskinchefen bemyndigande
att begära sammanträde med nämnden.

Även fartygsbefålsföreningen avstyrker maskinbefälsförbundets hemställan.
Föreningen framhåller, att det icke kan vara lämpligt att skapa förutsättningar
för ett angivarsystem ombord.

Rörande disciplinnämndens sammansättning anför hovrätten,
att det är viktigare, att utse bisittarna bland de klokaste och mest erfarna
sjömännen än att taga dem bland vissa grupper ombord.

164

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

Även fartygsbefälsföreningen, inrikessjöfartens befälsförening och radiotelegraf
istf öreningen göra invändningar mot förslaget. Sålunda framhålla
föreningarna, att benämningen »förtroendeman» icke återfinnes ombord. Vidare
anse föreningarna det vara olämpligt, att företrädesvis en av manskapet
utsedd representant alltid skall medverka i nämnden. Det kan icke anses
tillfredsställande, att det av manskapet utsedda ombudet tillkallas i fall
denne tillhör däcks- eller ekonomiavdelningen, under det att sjömannen är
exempelvis eldare. Det är ej troligt, att ombudet kan bedöma eldarens yrkesprestationer
eller hans uppförande i tjänsten mot överordnade. Föreningarna
föreslå därför, att i lagen skall stadgas att manskapsrepresentanten företrädesvis
skall vara av samma kategori som den sjöman saken gäller.

Departementschefen. Bestämmelser om rätt för befälhavaren att utöva
disciplinär bestraffningsrätt ha sedan länge funnits i vår sjölagstiftning.
Med hänsyn till sjöfartssäkerheten har det befunnits nödvändigt att kunna
snabbt och utan att anlita eljest vanlig procedur ingripa mot den som bryter
mot ordning och skick ombord. Eftersom befälhavaren äger högsta myndighet
å fartyget, har det ansetts naturligt att lägga bestraffningsrätten i
hans hand. Under senare tid har bland sjömännen den uppfattningen framträtt,
att det disciplinära bestraffningsförfarandet borde försvinna från fartygen
och ärendena i stället handläggas av myndighet i land eller, om detta
icke ansågs möjligt, att bestraffningsrätten skulle utövas av en nämnd ombord.
Denna fråga blev föremål för ingående prövning i samband med tillkomsten
av gällande sjömanslag. Det ansågs emellertid då icke lämpligt att
ändra dittillsvarande ordning.

Hithörande frågor äro onekligen vanskliga. Å ena sidan kräver hänsynen
till sjöfartssäkerheten att möjligheten att upprätthålla disciplinen ombord
icke äventyras. Å andra sidan är det svårt att bortse från den påtagliga ovilja,
varmed sjömännen betrakta den nuvarande bestraffningsformen. Denna
ovilja är icke i och för sig anmärkningsvärd. En noggrann prövning av de
motsatta synpunkterna torde, såsom kommittén funnit, böra leda till att
den disciplinära bestraffningsrätten i princip bör behållas på fartygen. Härmed
är dock icke sagt att de gällande reglerna böra ha sin nuvarande utformning.
Sålunda ter det sig naturligt att borttaga bestraffningsrätten i
fall, där saken utan olägenhet kan hänskjutas till domstols avgörande. På
grund härav synas övervägande skäl tala för ett bifall till kommitténs förslag,
att bestraffning icke skall kunna åläggas å fartyg, som nyttjas i inrikes
fart eller i fart i Öresund (= gällande lag) och icke heller på annat fartyg
under uppehåll i svensk hamn eller för förseelser, som begåtts i svensk
hamn och kunnat av befälhavaren angivas till åtal före fartygets avgång.
De betänkligheter som från en del håll framkommit mot förslaget synas
överdrivna. Motsvarande bestämmelse har funnits i de danska och norska
sjömanslagarna alltsedan deras tillkomst.

Vidare har kommittén ansett sig böra tillmötesgå sjömännens krav på
att bestraffningsrätten skall överflyttas från befälhavaren på en nämnd ombord.
En sådan ordning överensstämmer bättre med allmänt vedertagna

165

Kungl. Maj. ts proposition nr 170.

rättsgrundsatser än den nuvarande, där en person är ensam avgörande. Visserligen
har sjömannen möjlighet att sedermera vända sig till domstol för
att få saken omprövad, men på grund av förhållandena till sjöss — för övrigt
desamma som ansetts böra föranleda till den särskilda bestraffningsrätten
— torde sjömannen ha föga glädje därav. Enligt min mening bör
förslaget avböjas endast om det kan befaras, att befälhavarens auktoritet
skulle bli lidande och därmed också disciplinen ombord. Härvid må till en
början beaktas att sjömännens negativa inställning till den nuvarande
ordningen ingalunda är ägnad att främja disciplinen. Redan sjöfolkets inställning
utgör följaktligen ett skäl för en reform. I åtskilliga remissvar
framskymtar den tanken, att sjömännen som ledamöter av nämnden icke
skulle bedöma dit hänskjuten fråga med saklighet och oväld utan låta leda
sig av missriktad kamratkänsla till men för disciplinen. Dessa farhågor
torde knappast vara befogade. Erfarenheten visar att eu person, som i
offentligt sammanhang nödgas att jämte andra taga ansvaret för ett beslut,
oftast efter bästa förstånd och samvete strävar efter att träffa ett riktigt
avgörande. Särskilt om nämnden får den av kommittén förordade sammansättningen
torde säkerhet vinnas för att nämndens beslut icke påverkas av
ovidkommande synpunkter. Befälet torde regelmässigt tillhöra de mest erfarna
och omdömesgilla ombord, och vidare kan förväntas att den sjöman
av manskapsgraden, som i vissa fall skulle tjänstgöra i nämnden, kommer
att utses från de pålitligaste bland manskapet. Det synes mig även som om
reglerna för nämndens sammansättning, sådana de utformats i förslaget, utgöra
tillräcklig borgen för ett sakkunnigt bedömande. Också omröstningsreglerna
torde vara väl avvägda. Till sist må framhållas att de båda ledamöterna
torde kunna straffas jämlikt 81 §, därest de missbruka den rätt
att ålägga disciplinbot, som den föreslagna 64 § tillerkänner dem. För befälhavaren
gäller i detta hänseende vad i 74 § stadgas.

Maskinbefälsförbundets hemställan att föreskrifterna måtte utformas så
att befälhavaren skulle vara pliktig att på begäran av maskinchefen sammankalla
nämnd torde icke böra godtagas. Härutinnan må hänvisas till vad
anförts av kommittén, kommerskollegium och fartygsbefälsföreningen.

Kommitténs förslag att utbyta ordet »disciplinstraff» mot »disciplinbot»
synes mig böra bifallas. Den omständigheten att sistnämnda uttryck återfinnes
i lagen om disciplinstraff för krigsmakten torde icke utgöra hinder
härför. Sjömanslagen har ej någon beröringspunkt med denna lag.

I fråga om övriga stadganden i 62—64 §§ torde anledning till erinran
i sakligt hänseende icke föreligga.

Avslutningsvis må framhållas att nämnda paragrafer i sal< ha samma
innehåll som i de fyra Köpenhamns-utkasten.

65 §.

I lagrummets första stycke stadgas för närvarande att sjöman ålagd bestraffning
skall lämpas efter förseelsens natur samt andra omständigheter
ävensom att, där iörseelsen finnes vara ringa och anledning är att antaga
att den felande skall låta sig rättas allenast genom varning, till straff ej

166

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

bör dömas. Enligt andra stycket äger befälhavaren ej vid domstol åtala
eller till åtal angiva förseelse, för vilken han ålagt bestraffning, med mindre
han i beslutet om straffets åläggande gjort uttryckligt förbehåll därom.

I enlighet med kommitténs förslag ha endast sådana ändringar vidtagits,
som äro ur redaktionell synpunkt betingade av förslaget om inrättande av
disciplinnämnd och av nya rättegångsbalkens regler om åtals väckande.

66 §.

Enligt lagrummet äger befälhavaren under närmare angivna förutsättningar
efterskänka ålagd bestraffning.

Saklig ändring föreslås ej.

67 och 68 §§.

Paragraferna upptaga regler om rätten till fullföljd i disciplinärenden
samt formerna härför.

Annan saklig ändring föreslås ej än att rådhusrätt vid prövning av disciplinärende
icke såsom nu skall vara domför med endast en domare utan
med tre.

69 §.

I lagrummet lämnas regler om huru med hyra, som på grund av bestraffning
frångått sjöman, skall förfaras. Bl. a. stadgas att medlen skola
insändas till kommerskollegium för att därefter såsom understöd tillställas
sjömän och deras anhöriga enligt närmare angivna föreskrifter.

Sjömanskommittén förordar endast smärre redaktionella ändringar.

Remissyttrandena. Kommerskollegium föreslår liksom vid 53 §, att hyresmedlen
i fortsättningen skola insändas till sjömanshuset i det distrikt inom
vilket fartygets hemort är belägen.

Departementschefen. Av samma skäl som anförts under 53 § kan jag ej
biträda kommerskollegii hemställan.

5 KAP.

Om personer ombord, som icke tillhöra den egentliga besättningen.

70 §.

I lagrummet föreskrives att vad i sjömanslagen stadgas för sjöman skall
äga motsvarande tillämpning beträffande sådana å fartyg anställda personer,
som äro antagna av redaren eller befälhavaren men icke tillhöra den
egentliga besättningen.

Ändring föreslås icke.

71 §■

Enligt lagrummets första stycke skall vad i närmare angivna bestämmelser
i sjömanslagen är stadgat äga motsvarande tillämpning med avse -

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

167

ende å de ombord anställda personer, som icke äro antagna av redaren eller
befälhavaren. I andra stycket föreskrives, att dessa personer skola vara
pliktiga att efter förmåga förrätta det arbete, som befälhavaren för fartygets
säkerhet finner nödigt ålägga dem.

Saklig ändring föreslås ej.

72 §.

Jämlikt lagrummets första stycke skola de i 71 § första stycket omförmälda
stadgandena äga motsvarande tillämpning å sjömän, som genom
konsuls försorg hemsändas enligt vad i sjölagen (34 §) stadgas. Enligt
nuvarande andra stycket äro sjömännen pliktiga att, där så påkallas, mot
skälig gottgörelse efter förmåga biträda vid skeppstjänsten, därvid nödig
hänsyn skall tagas till envars tidigare tjänsteställning.

Sjömanskommittén anser det i princip stridande mot billighetens krav,
att sjöman vilken färdas såsom passagerare enligt 34 § sjölagen skall vara
pliktig att på order utföra skeppsarbete. Enligt kommitténs mening bör
han ha samma ställning ombord som varje annan passagerare. Det må även
beaktas att tvister lätt kunna uppstå mellan befälhavaren och sjömannenpassageraren,
om och i vilken mån den senare är i stånd att biträda vid
skeppstjänsten. Kommittén är övertygad om att, när fråga är om arbetsför
sjöman, denne i de flesta fallen kommer att frivilligt ställa sin arbetskraft
till förfogande mot skälig gottgörelse. Kommittén föreslår därför, att den
sjömannen-passageraren för närvarande åvilande skyldigheten att biträda
vid skeppstjänsten skall inskränkas till att avse arbete, som befälhavaren
för fartygets säkerhet finner nödigt att ålägga honom.

Enligt kommittéledamöterna Forssblads och Reuterskiölds mening är det
icke obilligt, att sjöman-passagerare, som är fullt frisk, förpliktas deltaga
i skeppsarbetet mot skälig gottgörelse och efter förmåga. Fastmer torde del
ligga i hans intreses att genom arbete under en många gånger lång sjöresa
förskaffa sig medel till sitt uppehälle efter resans slut. Därigenom skulle
också, anföra reservanterna, det allmänna undgå att åtminstone till en början
få draga försorg om dessa personer, som mestadels sakna medel vid återkomsten
till Sverige.

Remissyttrandena. Redareföreningen ansluter sig till reservanternas
ståndpunkt.

Departementschefen. Den omständigheten, alt det av konstnadsskäl funnits
lämpligt att genom särbestämmelser möjliggöra för konsul att hemsända
svenska sjömän i särskild ordning, bör enligt min mening i princip icke föranleda,
att sjömännen skola behandlas annorlunda än andra passagerare
ombord; enligt den nya 26 § skall ju f. ö. också sjöman, vilken efter längre
tids tjänstgöring är berättigad till fri hemresa, färdas i denna ordning. Såsom
kommittén förordat torde det räcka, om sjömannen-passageraren är
pliktig att utföra det arbete befälhavaren för fartygets säkerhet finner nödigt
ålägga honom.

168 Kungl. Maj:is proposition nr 170.

6 KAP.

Ansvarsbestämmelser.

73—84 §§.

73—85 §§ i gällande lag upptaga bestämmelser om ansvar för förseelser
av närmare angivna slag.

I enlighet med kommitténs förslag ha samma bestämmelser — med undantag
för den i nuvarande 81 § lämnade föreskriften om straff för den som
mot bättre vetande föranleder syn enligt gällande 59 § — upptagits i lagförslaget.
Därvid ha dock åtskilliga jämkningar, föranledda av förslaget i övrigt
samt av ändringar i strafflagen, vidtagits.

7 KAP.

Om laga domstol och rättegång.

85—87 §§.

I nuvarande 8G, 87 och 89 §§ (88 § är upphävd genom lag den 20 december
1946) lämnas bestämmelser om laga domstol och rättegång i mål som
skola bedömas efter sjömanslagen. I lagrummen hänvisas till den allmänna
rättegångsordningen. Därjämte återfinnas regler, som äro föranledda av de
sjörättsliga målens egenart.

Sjömanskommittén framhåller, att 43 § uppenbarligen förutsätter att varje
tvist mellan befälhavare och besättning angående tjänsteförhållandet skall
kunna prövas av svensk domstol. Ur denna synpunkt äro emellertid de nuvarande
forumreglerna icke till fyllest. Sålunda torde utländsk sjöman, om
fartyget befinner sig utom riket, icke kunna sökas vid svensk domstol under
annan förutsättning, än att han antingen äger känt hemvist här i riket eller
härstädes har egendom. För att den berörda luckan skall fyllas föreslår
kommittén lika med 1938 års sjömanslagsutredning, att till 86 § första stycket
skall fogas en bestämmelse, att där annat i lagrummet angivet forum icke
står till buds, tvisten skall upptagas av rådhusrätten i fartygets hemort eller,
om där ej är rådhusrätt, av den rådhusrätt som är närmast.

Departementschefen. De under detta kapitel föreslagna bestämmelserna
motsvaras — frånsett en mindre utvidgning av redarens möjlighet att söka
utländsk sjöman vid svensk domstol — av nu gällande regler. Anledning
till erinran mot bestämmelserna synes icke föreligga.

8 KAP.

Särskilda bestämmelser.

Detta kapitel, som saknar motsvarighet i gällande sjömanslag, föreslås i
enlighet med vad kommittén förordat omfatta tre paragrafer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

169

88 §.

Enligt nuvarande 42 § äger Konungen under förutsättning av ömsesidighet
förordna, att förmån, som enligt 28 och 41 §§ tillförsäkrats svensk sjöman,
skall tillkomma även utländsk sjöman.

I överensstämmelse med kommitténs förslag förordas, att stadgandet
skall bilda 88 §. Vidare föreslås att Konungen skall kunna meddela förordnande
även beträffande förmåner, som svensk sjöman åtnjuter jämlikt 18 §
tredje stycket (sjuklön vid arbetsoförmåga på grund av könssjukdom),
24 § (tilläggslön vid sjömans död) och 26 § (fri hemresa efter längre tids
tjänstgöring).

89 §.

I enlighet med kommitténs förslag förordas ett nytt lagrum, betecknat
89 §, med stadgande om att Konungen äger utfärda närmare föreskrifter för
de fall, där i lagen omnämnd kostnad skall helt eller delvis bestridas av
statsmedel.

90 §.

Lagrummet föreskriver skyldighet för befälhavaren att tillse, att exemplar
av sjömanslagen och lagen om semester finnas tillgängliga ombord.

Ändring föreslås ej.

Förslaget till vissa ändringar i sjölagen.

34 §.

I lagrummet stadgas för närvarande att befälhavaren är pliktig att till
sådant antal och mot den betalning, som av Konungen fastställes, till bestämmelseorten
eller annan hamn, som fartyget under resan skall anlöpa,
medtaga svenskt sjöfolk, vars hemsändande det åligger konsulerna att besörja.
Närmare föreskrifter i ämnet ha av Konungen lämnats i förordningen
den 12 april 1907 angående gottgörelse för svenskt sjöfolks hemförande från
utrikes ort.

Sjömanskommittén föreslår — i anslutning till vad kommittén förordat
vid 26 § sjömanslagen — sådan ändring av 34 § sjölagen, att befälhavarens
skyldighet att mot betalning medtaga svenskt sjöfolk skall avse också sjöfolk
med rätt till fri hemresa enligt 26 § sjömanslagen.

Vidare föreslår kommittén i likhet med 1938 års sjömanslagsutredning,
att i 34 § sjölagen införes en bestämmelse om skyldighet för befälhavaren
att utan ersättning medtaga urna med aska efter avliden svensk befälhavare
eller sjöman ävensom hans efterlämnade effekter, om dessa utan olägenhet
kunna medtagas.

Slutligen har till prövning upptagits en fråga, som ursprungligen väckts inom
utrikesdepartementets nämnd för konsulära sjöfolks- och sjöfartsärenden,
nämligen i vilken mån statsverket bör ersätta skador, förorsakade av sjöfolk

170

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

som medtagits å fartyget jämlikt 34 § sjölagen. Kommittén påpekar, att
jämlikt grunderna för detta lagrum och 1907 års förordning befälhavare,
som nödgas medtaga sådant sjöfolk, icke äger av statsmedel utfå annan
ersättning än som beräknas motsvara kostnaden för själva resan, kosten
däri inräknad. Enligt kommitténs uppfattning fordrar billigheten, att staten
gentemot fartygets ägare skall svara också för skada, som sjömannenpassageraren
tillskyndar ägaren; det bör vara staten och icke ägaren, som
får kräva sitt åter hos den skadevållande. Kommittén föreslår därför, att
bestämmelserna ändras i enlighet därmed. Enligt kommitténs bedömande är
det nödvändigt icke endast att ändra 1907 års förordning utan även att jämka
ordalagen i 34 §. Kommittén förordar därför, att orden »och mot den betalning,
som av Konungen fastställes» utbytes mot orden »och mot den rätt
till gottgörelse, som av Konungen fastställes».

Remissyttrandena. Hovrätten anser, att föreslagen lydelse av ersättningsbestämmelsen
i 34 § icke fullt täcker vad kommittén avsett. Enligt hovrätten
torde nämligen avsikten vara att stadga ovillkorlig rätt till skälig gottgörelse
och att åt Kungl. Maj :t överlämna att närmare fastställa gottgörelsen.

Departementschefen. Kommitténs ändringsförslag, vilka icke föranlett någon
principiell erinran från remissinstansernas sida, synas vara välgrundade.
I anledning av hovrättens påpekande ha emellertid ordalagen i 34 § jämkats.

36 §.

I lagrummet lämnas föreskrifter om skeppsdagbokens och maskindagbokens
förande. I första stycket stadgas sålunda att skeppsdagboken föres
av befälhavaren eller, under hans tillsyn och ansvar, av styrmannen. Maskindagboken
skall föras, likaledes under befälhavarens tillsyn och ansvar,
av maskinchefen (maskinisten).

Sjömanskommittén framhåller, att det för närvarande icke tillräckligt tydligt
framgår av lagen att styrman respektive maskinchef vid dagboks förande
också är ansvarig för dess riktighet. Kommittén förordar därför, att
ordalagen i lagrummet jämkas så att detta otvetydigt blir fastslaget.

Vidare föreslår kommittén sådan ändring av lagrummet, att det skulle bli
möjligt för maskinchefen att överlåta förandet av maskindagboken på en
honom underställd maskinist.

Remissyttrandena. Fartygsbefäls föreningen, inrikessjöfartens bef ålsförening
och radiotelegrafistföreningen avstyrka sistnämnda förslag såsom varande
en lagteknisk oformlighet. Icke heller tala några sakskäl eller hänsyn
till tjänsten för en dylik uppdelning beträffande maskindagbokens förande.

Departementschefen. Enligt min mening är förslaget att maskinchefen
skall kunna överlåta förandet av maskindagboken på någon av maskinisterna

Kangl. Maj:ls proposition nr 170.

171

välbefogat. — Det ligger i sakens natur, att icke endast befälhavaren utan
även styrmannen, maskinchefen och maskinisten vid förande av dagbok
även är ansvarig för dess riktighet. Detta framgår för övrigt otvetydigt av
287 §. På grund härav torde det vara överflödigt att, såsom kommittén
förordat, belasta 36 § med utförliga bestämmelser härom. Ordalagen ha
därför jämkats.

287 §.

Paragrafen upptager regler om straff för befälhavare, styrman eller maskinist,
som gjort sig skyldiga till försummelse eller felaktighet vid dagboks
förande.

I enlighet med kommitténs förslag förordas en redaktionell ändring, föranledd
därav, att maskinisten numera benämnes maskinchefen.

295 §.

Lagrummet stadgar bötesansvar för befälhavare, som utan lagligt hinder
vägrar att i sådant fall varom i 34 § förmäles å sitt fartyg medtaga sjöfolk.

I anslutning till den föreslagna utvidgningen av sistnämnda lagrum föreslås
— i överensstämmelse med vad kommittén förordat — att vad i 295 §
stadgas skall gälla även då befälhavaren vägrar medtaga askan efter avliden
svensk befälhavare eller sjöman eller ock hans efterlämnade effekter.

Förslaget till lag om undantag från svensk domstols behörighet såvitt angår
vissa tvister mellan befälhavare och besättning å utländskt fartyg. I

I 43 § andra stycket sjömanslagen föreslås ett stadgande av innehåll att
tvist, som medan fartyget befinner sig å ort utom riket uppstår mellan befälhavaren
och besättningen angående tjänsteförhållandet, må hänskjutas till
avgörande av svensk konsul. Härtill fogas den föreskriften, att tvisten ej
må dragas inför utländsk myndighet. Om sjöman bryter mot denna föreskrift,
skall befälhavaren enligt en föreslagen ny bestämmelse i 33 § sjömanslagen
äga avskeda honom.

Av vad som anförts till stöd för sistnämnda bestämmelse framgår att densamma
ingalunda utgör någon säker borgen för att en sådan tvist icke
kommer alt anhängiggöras. Sålunda är bestämmelsen icke tillämplig på
sjöman som redan lämnat tjänsten. Säkerhet för att stadgandet i 43 § andra
stycket blir verkningsfullt torde kunna vinnas endast genom ömsesidiga
överenskommelser. Såsom i inledningskapitlet antytts har fråga om sådan
överenskommelse uppkommit i samband med en tillämnad svensk-brittisk
konsularkonvention. Vid de överläggningar som i ämnet förekommit har från
brittiskt håll framhållits, att enligt gällande brittiska rättsregler hinder
ej förelåge för brittisk myndighet att pröva tvister mellan befälhavaren och
sjöman på svenska fartyg, även om tvisten rörde tjänsteförhållandet. Samtidigt
förklarades emellertid att man på brittisk sida vore beredd att, under
förutsättning av ömsesidighet, i konventionen införa sådana stadganden, att
domsrätten över svenska fartyg i nämnda hänseende undandroges de brit -

172

Knngl. Maj.ts proposition nr 170.

tiska myndigheterna. Då detta ansågs sammanfalla med svenska intressen,
beslöts att i förslaget till konvention upptaga stadganden i sådan riktning.

Vidare må omnämnas att förhandlingar äro avsedda att upptagas med
Amerikas förenta stater om en svensk-amerikansk konsularkonvention. Det
är sannolikt att frågan i samband därmed ånyo väckes. Såsom framgår av generalkonsulatets
i New York vid 43 § sjömanslagen återgivna yttrande,
måste det anses vara angeläget, att få en sådan ordning till stånd att amerikanska
domstolar bli förhindrade att pröva tvister, avseende tjänsteförhållandet
på svenska fartyg. Även beträffande andra stater kan frågan bli av
betydelse.

Enligt bestämmelserna i 10 kap. rättegångsbalken är emellertid svensk
domstol oförhindrad att under närmare angivna förutsättningar (se särskilt
3 §) upptaga bl. a. tvist mellan befälhavaren och besättningsman på
utländskt fartyg angående tjänsteförhållandet. För ratifikation av en konvention
av innehåll som den ifrågasatta svensk-brittiska erfordras alltså en
lagregel som gör det möjligt att undandraga svensk domstol behörigheten
att upptaga sådan tvist.

På grund av det anförda torde en lag böra utfärdas, varigenom Konungen
bemyndigas att efter överenskommelse med främmande stat och under förutsättning
av ömsesidighet förordna att svensk domstol icke må upptaga
tvist mellan befälhavaren å fartyg från den främmande staten och någon av
besättningen angående tjänsteförhållandet.

Hemställan.

I enlighet med vad i det föregående anförts ha inom handelsdepartementet
upprättats förslag till

1. sjömanslag;

2. lag om ändrad lydelse av 3i, 36, 287 och 295 §§ sjölagen; samt

3. lag om undantag från svensk domstols behörighet såvitt angår vissa
tvister mellan befälhavare och besättning å utländskt fartyg.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över de tre förslagen,
av den lydelse bihang1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i 87 §
regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
i

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Lennart Groll. 1

1 Detta bihang har här i sin helhet uteslutits såvitt avser de under 2 och 3 nämnda förslagen,
vilka äro likalydande med de vid propositionen fogade lagförslagen i samma ämnen. Beträffande
förslaget under 1, vilket i såväl sakligt som redaktionellt hänseende på åtskilliga punkter
avviker från det propositionen bifogade förslaget till sjömanslag, ha av bihanget här utelämnats
de avsnitt, där överenstämmelse föreligger eller avvikelserna äro av redaktionell natur.

Kungl. Majsts proposition nr 170.

173

Bihang.

(Gällande lag:)

Sjömanslag.

1 KAP.

Om befälhavarens tjänsteavtal.

1 §•

53 §.

Rymmer sjöman, äger befälhavaren
på lämpligt sätt försälja hans
ombord kvarlämnade tillhörigheter.

Åtgå försäljningssumman och innestående
hyran icke till täckande av
redarens ersättningsanspråk, äger
sjömannen sist inom ett år efter rymningen
utfå vad som återstår; framställer
han ej begäran därom inom
nämnda tid, skola medlen av redaren
insändas till kommerskollegium
och användas på sätt i 69 § sägs.

62 §.

Befälhavaren äger ålägga sjöman
bestraffning genom mistning av hyra
för en till och med sju dagar:

1. om han underlåter att i rätt tid
tillträda tjänsten, eller om han utan
tillstånd går i land, eller om han icke
kommer tillbaka i rätt tid efter att
hava varit i land;

2. om han försummar att anmäla
förfall, som hindrar honom att i rätt
tid komma ombord;

(Kungl. Maj.ts förslag:)

Förslag till sjömanslag.

Härigenom förordnas som följer.

1 KAP.

Om befälhavarens tjänsteavtal.

1 §•

53 §.

I den mån egendomen med hänsyn
till sin beskaffenhet, kostnaderna eller
övriga omständigheter icke utan
olägenhet kan förvaras, må den säljas
på lämpligt sätt. Försäljning må
ock ske, där sjömannen icke inom
ett år från det tjänsteförhållandet
upphörde hos redaren begärt att återfå
egendomen. Har sjömannen rymt,
må redaren efter utgången av nämnda
tid insända försäljningssumman
samt innestående lön till kommerskollegium
att användas på sätt i 69 §
sägs.

62 §.

Disciplinbot, innebärande mistning
av lön för högst sju dagar, må åläggas
sjöman i följande fall:

1. om han underlåter att i rätt tid
tillträda tjänsten eller utan att vara
därtill berättigad går i land eller icke
kommer tillbaka i rätt tid efter att
hava varit i land;

2. om han försummar att anmäla
förfall, som hindrar honom att i rätt
tid komma ombord;

174

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

(Gällande lag:)

3. om han genom försummelse i
tjänsten åstadkommer skada eller
fara;

4. om han är berusad i tjänsten;

5. om han förslösar eller eljest på
otillbörligt sätt behandlar proviant;

6. om han låter obehörig person
hålla sig dold ombord, eller om han
oaktat förbud låter någon komma
ombord;

7. om han olovligen skaffar ombord
rusdrycker eller annat, som kan
föranleda oordning eller äventyr, eller
om han olovligen förer sina tillhörigheter
från bord;

8. om han uppför sig oskickligt
mot överordnad eller underlåter att
hörsamma förmans befallningar angående
tjänsten; eller

9. om han ombord eller eljest i
tjänsten yppar gräl eller annan ofred
eller annorledes bryter mot ordning
och skick.

Bestraffning, som nu sagts, må
dock ej åläggas å fartyg, som nyttjas
i inrikes fart eller i fart i Öresund.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

3. om han genom försummelse i
tjänsten åstadkommer skada eller
fara;

4. om han är berusad i tjänsten;

5. om han förslösar eller eljest på
otillbörligt sätt behandlar proviant;

6. om han låter obehörig person
hålla sig dold ombord eller oaktat
förbud låter någon komma ombord;

7. om han olovligen skaffar ombord
rusdrycker eller annat, som kan
föranleda oordning eller äventyr, eller
om han olovligen förer sina tillhörigheter
från bord;

8. om han uppför sig oskickligt
mot överordnad eller underlåter att
hörsamma förmans order angående
tjänsten; eller

9. om han ombord eller eljest i
tjänsten yppar gräl eller annan ofred
eller annorledes bryter mot ordning
och skick.

Disciplinbot må dock ej åläggas å
fartyg, som nyttjas i inrikes fart eller
i fart i Öresund, och icke heller å
annat fartyg under uppehåll i svensk
hamn eller för förseelser, som begåtts
i svensk hamn och kunnat av befälhavaren
angivas till åtal före fartygets
avgång.

74 • §.

74 §.

Missbrukar befälhavare eller den,
som är satt i befälhavares ställe, den
tvångsrätt eller den rätt att taga någon
å fartyget anställd i förvar eller
den rätt att ålägga disciplinbot, som
tillkommer honom enligt denna lag,
eller behandlar han någon ombord
anställd med onödig hårdhet, straffes
med dagsböter eller med fängelse i
högst sex månader, där ej gärningen
efter allmän lag bör beläggas med
strängare straff.

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

175

(Gällande lag:)

domstolen ofördröjligen underrätta
kommerskollegium.

75 §.

Gör sjöman, som är påmönstrad å
fartyg, sig eljest skyldig till rymning,
dömes till böter.

76 §.

Var, som förleder sjöman att rymma
eller med råd eller dåd främjar
rymningen, straffes med böter eller
fängelse i högst ett år.

84 §.

85 §.

I avseende å straff, vartill efter
denna lag dömes, gälle, där ej här
ovan är annorlunda stadgat, vad allmän
lag föreskriver.

(Kungl. Maj.ts förslag:)

domstolen ofördröjligen underrätta
kommerskollegium.

75 §.

Gör sjöman, som är påmönstrad å
fartyg, sig eljest skyldig till rymning,
dömes till dagsböter.

76 §.

Den, som förleder sjöman att rymma
eller med råd eller dåd främjar
rymningen, straffes med dagsböter
eller fängelse i högst ett år.

83 §.

Brott, som i 73 § 6, 75 §, 76 §,
77 § första stycket eller 81 $ omförmäles,
må ej åtalas av allmän åklagare,
utan att målsägande angivit
brottet till åtal; skall brottet straffas
efter allmän lag, gäller vad sådan lag
stadgar i fråga om rätt till åtal.

84 §.

I avseende å straff, vartill efter
denna lag dömes, gäller, där ej här
ovan är annorlunda stadgat, vad allmän
lag föreskriver.

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 20 mars
1952.

Närvarande:

justitieråden Ekberg,

Strandberg,

Ljunggren,
regeringsrådet Björkholm.

Enligt lagrådet den 7 mars 1952 tillhandakonnnet utdrag av protokoll över
handelsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 8 februari
1952, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för
det i § 87 regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till

1) sjömanslag;

2) lag om ändrad lydelse av 3i, 36, 287 och 295 §§ sjölagen; samt

3) lag om undantag från svensk domstols behörighet såvitt angår vissa
tvister mellan befälhavare och besättning å utländskt fartyg.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av e. o. hovrättsassessorn A. Lindstedt.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Förslaget till sjömanslag.

Lagrådet:

Förslaget åsyftar företrädesvis att bereda sjöfolket icke blott säkrare anställningsvillkor
utan jämväl avsevärt utvidgade sociala förmåner. Det innefattar
många betydelsefulla ändringar i nu gällande lagstiftning. Angående
befogenheten och lämpligheten av dessa ändringar ha på flera punkter såväl
inom 1946 års sjömanskommitté, vars förslag närmast ligger till grund för
departementsförslaget, som bland de sammanslutningar och myndigheter,
vilka yttrat sig i lagstiftningsärendet, förekommit delade meningar. Jämväl
inom lagrådet har beträffande åtskilliga bestämmelser tvekan rått, i vad
mån de föreslagna avvikelserna från gällande rätt kunna anses grundade på
fullgoda skäl och innebära ett rättvist avvägande av de intressen, som här
stå mot varandra. Liksom flera av de hörda remissinstanserna har lagrådet
ställt sig frågande, huruvida lagstiftningen icke här liksom på många andra
områden av rättslivet bör begränsas till uppställande av vissa allmänna vägledande
regler och minimikrav, medan åt kontrahenterna överlämnas att

177

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

genom avtal närmare reglera rättsförhållandena. Möjlighet skulle då föreligga
att lättare anpassa rättigheter och skyldigheter efter tidsläget och växlande
förhållanden. Ett särskilt skäl för att välja denna väg utgör den av
bland andra socialstyrelsen framhållna skillnaden mellan den mindre, huvudsakligen
inrikes sjöfarten och den större utrikes sjöfarten, efter vars förhållanden
förslaget huvudsakligen anpassats. Vad som ter sig ändamålsenligt
och billigt, när det gäller förhållanden inom storsjöfarten, kan verka
opåkallat och oskäligt betungande för ena parten, när fråga är exempelvis
om kustfart, bogserbåtsrörelse eller fiske. Den omständigheten att förslagets
bestämmelser i stor omfattning äro tvingande gör att möjlighet ej finnes
att genom avtal åstadkomma modifikationer, där förhållandena kräva det.
De särdrag, som sjömansyrket alltjämt uppvisar, torde knappast heller
kunna på alla punkter motivera att såsom i förslaget skett tillerkänna sjöfolket
överlag väsentligt längre gående förmåner än enskilda arbetstagare
inom andra yrken åtnjuta. Betänkligheterna framträda särskilt i fråga om
de mindre bärkraftiga delarna av rederinäringen. Fara är att de bördor, som
läggas på redarna, bliva alltför tunga för de små företagen, särskilt under
vikande konjunkturer.

I vad mån dessa farhågor komma att besannas är emellertid vanskligt att
förutse. De spörsmål, som särskilt väcka tvekan, äro till övervägande del att
betrakta såsom lämplighets- och billighetsfrågor av social natur. Enighet i
dessa frågor synes i de flesta fallen ha förelegat hland de delegerade, som
haft att utarbeta gemensamt förslag i ämnet för de nordiska länderna. Då
den nordiska lagstiftningen på sjörättens område sedan länge vilat på gemensam
grund, är det tydligen angeläget, att överensstämmelse med grannländernas
sjömanslagar såvitt möjligt skapas även i nu ifrågavarande avseenden.
Lagrådet har därför icke velat ställa sig avvisande mot förslaget
utom på några punkter, där modifikationer funnits vara påkallade.

Lagrådet vill emellertid tillägga följande. Departementschefen har själv
vitsordat, att i och för sig vägande skäl till inskränkning av lagens tillämplighetsområde
förelåge, men funnit det vanskligt att åstadkomma eu tillfredsställande
gränsdragning mellan den sjöfart, som skulle omfattas av
sjömanslagen, och den som skulle lämnas utanför. Emellertid erbjuder sig
en annan möjlighet att vinna bättre anpassning efter skiftande förhållanden,
nämligen införande av bestämmelser om dispens från tvingande regler. Denna
möjlighet synes lagrådet vara värd att närmare överväga. Härigenom
skulle en stor del av de betänkligheter, som förslaget väcker, väsentligen
förlora i styrka. Ett dispensförfarande är ju ingen nyhet i lagstiftningen.
Bestämmelser av denna art ha sedan länge förekommit såväl inom den sociala
arrendelagstiftningen som inom arbetstidslagstiftningen och äro ej
heller ovanliga inom andra områden av rättslivet.

Enligt lagrådets mening bör dispens särskilt komma i åtanke, när en viss
eller vissa bestämmelser äro onödiga, olämpliga eller oskäligt betungande
för viss gren av sjöfarten, såsom kust- eller insjöfart, eller vissa grupper av
fartyg, såsom bogserbåtar eller fiskefartyg. Ha vederbörande organisationer
12 Bihang Ull riksdagens prootkoll 1952. i samt. Nr 170.

178 Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

i kollektivavtal enat sig om en från lagen avvikande ordning, lärer som regel
ur allmän synpunkt hinder ej böra möta mot tillämpning av denna ordning.
Härutinnan hänvisas till 10 § 2 mom. lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens
begränsning. Möjligen bör också dispens kunna medgivas i fall liknande
det som angives i 3 mom. av nämnda lagrum.

Såsom redan antytts, äro förslagets bestämmelser i stor omfattning till
sin natur mer eller mindre tvingande d. v. s. begränsa kontrahenternas avtalsfrihet.
Huruvida sådan frihet förefinnes är emellertid ej alltid lätt att
avgöra. I vissa paragrafer visar väl stadgandets avfattning, att det skall tilllämpas
allenast när annat ej avtalats. I en del fall framgår, att ett lagbud är
tvingande, därav att dess åsidosättande är belagt med straff. Ofta giver emellertid
lagen ej tydligt besked i vad mån avtalsfrihet föreligger. Ej heller innehåller
förslaget någon allmän regel i detta ämne. I överensstämmelse med nu
gällande sjömanslag lämnar förslaget i dessa fall åt rättstillämpningen att
beträffande varje särskilt stadgande med ledning av dess syfte och de grunder,
varå detsamma vilar, samt av allmänna rättsprinciper avgöra, i vad
mån föreskriften är tvingande.

Den oklarhet, som sålunda råder rörande ett av de viktigaste spörsmålen
i lagen, är tydligen mindre tillfredsställande. Lagrådet har övervägt möjligheten
att avhjälpa denna brist. Stora svårigheter möta dock här. Vissa bestämmelser,
framför allt sådana som ha sin grund i ett allmänt intresse, exempelvis
hänsyn till säkerheten till sjöss, äro av den beskaffenhet, att de
över huvud ej kunna sättas ur kraft genom avtal. Andra, som äro av övervägande
social natur, medgiva väl överenskommelse, som utvidgar den lagfästa
förmånen, men ej avtal, som utesluter eller inskränker denna. Det förekommer
att bestämmelser, vilka i nu berörda hänseende äro av olika beskaffenhet,
äro sammanförda i en paragraf. Att finna en uttömmande, klar
och kortfattad lagregel i detta ämne torde därför knappast vara möjligt. Väl
lärer ett förtydligande jämväl kunna ske på annat sätt, men härför torde
krävas en ganska omfattande överarbetning av förslaget.

Vid sådana förhållanden och då frånvaron av klargörande bestämmelser i
ämnet till synes icke vållat någon större olägenhet vid tillämpningen av den
gällande sjömanslagen, anser lagrådet sig icke böra göra någon framställning
om fullständigande av förslaget i nu berörda hänseende.

4 §•

Lagrådet:

Enligt detta lagrum är befälhavare, som avskedas på grund av sjukdom
eller skada av beskaffenhet att göra honom oförmögen att föra fartyget, berättigad
till lön allenast för den tid han förrättat tjänsten, därest han vid
tjänstens antagande förtegat sjukdomen eller skadan. Detsamma skall, utom
såvitt angår könssjukdom, gälla för det fall att han ådragit sig sjukdomen
eller skadan uppsåtligen eller genom grovt vållande. Vad angår sjöman återfinnas
bestämmelser av motsvarande innehåll i 18 §. I kommitténs förslag
hade, för att förebygga tolkningssvårigheter, före orden »ådragit sig» in -

179

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

skjutits orden »efter tjänstens antagande». Kommittén anförde härom, att
därest sistnämnda ord saknades, den tolkningen skulle kunna göras, att sjöman,
som blir arbetsoförmögen på grund av en självförvållad sjukdom, skulle
förlora honom eljest tillkommande rätt till lön, även om han icke förtegat
sjukdomen vid tjänstens antagande. I det remitterade förslaget ha emellertid,
utan att nagot skäl därför anförts, de ifrågavarande orden icke medtagits.
I anledning härav vill lagrådet framhålla, att även utan direkt stadgande
uppenbarligen måste gälla, att därest vederbörande vid tjänstens antagande
icke förtegat en sjukdom, som han ådragit sig uppsåtligen eller
genom grovt vållande, den omständigheten att sjukdomen är självförvållad
icke medför, att vid avskedande på grund av sjukdomen rätt saknas till lön
för tid efter avgången från tjänsten.

6 §.

Lagrådet:

Enligt 63 § tredje stycket i 1891 års sjölag skulle — därest fartyg förolyckades
eller efter timad skada förklarades icke vara iståndsättligt eller
uppbringades och prisdömdes eller toges av sjörövare — befälhavarens
tjänsteavtal upphöra att vara gällande och befälhavaren erhålla hyra till
och med den dag då tjänstgöringen upphörde. Beträffande besättningen
upptog 91 § en bestämmelse av samma innehåll. Enligt 66 och 98 §§ ägde
befälhavaren och besättningen i nu avsedda fall rätt till hemresa med underhåll
på statens bekostnad.

Motsvarande stadganden återfinnas i 6 och 41 §§ av 1922 års sjömanslag.
Enligt det sistnämnda lagrummet skall, om fartyget till följd av sjöolycka
går förlorat eller efter sjöolycka förklaras icke vara iståndsättligt,
sjömans tjänsteavtal upphöra att gälla, där ej annat följer av avtalets innehåll.
Detsamma gäller enligt 6 § för befälhavaren. I sin motivering till
6 § anförde sjölagskommittén, att praktiska skäl föranlett att berörda bestämmelse
i 63 § sjölagen funnits böra bibehållas i väsentliga delar. Vidkommande
fartygets uppbringning och prisdömning hade dessa händelser
icke ansetts vara av den säregna beskaffenhet, att de i och för sig borde
betinga avtalets upphörande; fartygets tagande av sjörövare hade förmenats
icke vara ett fall av tillräckligt praktisk betydelse för att fordra särskild
reglering. Vad åter anginge fartygets förolyckande eller kondemnation
hade redarens intresse ansetts kräva regelns bibehållande. Ganska avsevärd
tid kunde nämligen förflyta, innan redaren erhölle kunskap om olyckan
och bringades i tillfälle att, därest han efter fartygets undergång icke
hade anledning att behålla befälhavaren i sin tjänst, vidtaga åtgärd för avtalets
upphörande.

I 41 § andra stycket sjömanslagen i dess ursprungliga lydelse stadgades
vidare bland annat alt, därest till följd av fartygets förolyckande svensk
sjömans anställning upphörde i utlandet, han ägde rätt att erhålla fri
hemresa till sin hemort här i riket med hyra och underhåll under resan.
Kostnaden för resan med underhåll skulle bestridas av statsmedel. Nämnda

180 Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

stadgande ägde på grund av hänvisning i 6 § andra stycket tillämpning även
beträffande befälhavaren.

Sjölagskommittén föreslog i betänkande år 1921, att i 41 § skulle såsom
ett andra stycke upptagas en bestämmelse av följande innehåll: Blir sjöman
arbetslös till följd av fartygets förolyckande, äger han rätt till ersättning,
motsvarande hyra för den tid han är utan anställning, dock högst
för två månader utöver den tid, för vilken han enligt första stycket åtnjuter
hyra. Detsamma skulle enligt hänvisning i 6 § gälla i fråga om befälhavaren.
Kommittén anförde rörande förslaget i denna del bland annat:
Vid den internationella sjömanskonferensen i Genua sommaren 1920 antogs
bland annat förslag till en internationell konvention angående ersättning
för arbetslöshet på grund av fartygs förolyckande. Förslagets 2 och
3 §§ stadga att, då fartyg förolyckats, redaren eller den, med vilken sjömannen
slutit avtal om anställning på fartyget, skall vara pliktig att betala
envar å fartyget anställd sjöman skadestånd för arbetslöshet pa grund av
fartygets förolyckande. Detta skadestånd skall utgå med så mycket, som
motsvarar den avtalade hyran för de dagar, varunder sjömannen är verkligt
arbetslös; dock må hela det skadestånd, som på grund av denna konvention
skall betalas till en sjöman, begränsas till hyra för två månader. Delegerade
för de nordiska kommittéerna ha ansett sig böra föreslå till upptagande
i lagen Genuakonventionens bestämmelser såväl för befälhavaren
som för besättningen. Den svenska kommittén har — om ock på något håll
med tvekan — anslutit sig härtill och i enlighet härmed avfattat andra
stycket i 41 §.

Vid förslagets granskning i lagrådet år 1921 (se NJA 1922 avd. II s.
355 f.) yttrade tre av dess ledamöter, att den vid sjömanskonferensen i
Genua godkända principen att redaren vid fartygets förolyckande skulle
vara pliktig ersätta för sjöman uppkommande arbetslöshet syntes innebära
ett föga billigt betungande av redaren, vilken i sådant fall som regel själv
lede avsevärd förlust, en förlust som i allmänhet icke torde täckas, även
om han i följd av försäkring utbekomme fartygets fulla värde. Stadgandet
i andra stycket av 41 § kunde därför icke tillstyrkas. Skulle sedermera av
internationella hänsyn anses påkallat, att Sverige biträdde förberörda konvention,
syntes stadgande härom helst böra utfärdas såsom säl skild, under
konventionens giltighetstid vid sidan av sjömanslagen gällande författning.
_ Den fjärde lagrådsledamoten anförde bland annat: Mot bestäm melsen

i andra stycket måste anmärkas, att den stode föga i överensstämmelse
med principerna i förslaget i övrigt och i allt fall icke syntes i den
föreslagna utsträckningen kunna godtagas. Avskedades sjöman utan giltigt
skäl, vore han enligt 34 § berättigad till ersättning för den förlust han genom
avskedandet lede. Denna förlust kunde högst uppgå till belopp, motsvarande
löneförmånerna under återstående delen av den avtalade tjänstetiden
jämte för visst fall fri hemresa. Vore, såsom förhållandet torde vara
i det övervägande antalet fall, avtalet ingånget för obestämd tid med rätt
för vardera parten att uppsäga avtalet till upphörande i svensk hamn efter

181

Kungl. Maj. ts proposition nr 170.

7 eller 8 dagar, kunde, om fartyget ginge i inrikes fart eller fart på grannländerna,
ersättningen vid dylikt avskedande i allmänhet ej uppgå högre
än till vad som svarade mot löneförmånerna under 10 å 12 dagar. Någon
skyldighet att svara för den skada sjömannen kunde lida därav, att han
även efter den beräknade avtalstidens slut nödgades gå arbetslös, innefattade
icke förslaget, och sådan skyldighet torde väl svårligen kunna ifrågasättas.
Att den ersättning sjömannen under sådana omständigheter bekomme
för det obefogade entledigandet bleve relativt ringa ATore en ofrånkomlig
konsekvens av den löslighet i avseende å anställningstiden, som i praxis
genomförts och av förslaget sanktionerats. Enligt det föreslagna andra stvcket
i 41 § skulle i där omförmälda fall hyra utgå för den tid sjöman vore
utan anställning, dock högst två månader utöver angiven tid. Stadgandet
torde vara avsett att tolkas sålunda, att redaren vore skyldig att — under
förutsättning givetvis att sjömannen ej kunde erhålla ny anställning -— betala
hyra för dessa två hela månader, även om den avtalade anställningstiden
skulle tidigare utlöpa. Att stadgandet måste så tolkas framginge av
en jämförelse med avfattningen av 34 §. Såge man saken djupare, kunde
man dock knappast säga, att i dylikt fall arbetslösheten för tiden efter det
den avtalade anställningstiden utlupit vore att anse såsom en följd av fartygets
förolyckande. Detta framträdde särskilt klart för det fall, att sjömannens
anställning gällt viss resa eller fix tid, som redaren ej ämnat
förlänga. Stadgandet i dess förberörda tolkning innebure, såsom av det anförda
framginge, att redaren hade mera omfattande skadeståndsskyldighet
gent emot sjöman, som entledigats på grund av fartygets förolyckande, således
i fall av casus, än gent emot sjöman, som han utan laga skäl avskedat,
och detta utan att omständigheter av ömmande beskaffenhet kunde
mera åberopas i det förra fallet än i det senare. Denna ståndpunkt måste
anses mindre rimlig. Det kunde för övrigt knappast anses billigt att med
utgivande av arbetslöshetsunderstöd betunga redare, som måhända själv
genom olyckan förlorat en stor del av sin egendom. Denna omständighet
spelade kanske praktiskt mindre roll, då risken för utgivande av
sådant understöd torde kunna genom försäkring täckas. Det vore dock att
märka, att redare för fartyg, som ginge i kortare fart, ej sällan torde underlåta
att helt täcka sina risker. Ett ordnande av frågan om arbetslöshetsunderstöd
för sjömän vore otvivelaktigt synnerligen påkallat. Men att, såsom
i förslaget skett, upptaga till behandling endast en del, för övrigt relativt
oviktig, av denna fråga måste i och för sig anses mindre tillfredsställande;
och då den föreslagna lösningen knappast kunde anses lycklig, syntes
den ifrågavarande bestämmelsen icke böra tillstyrkas.

I den för 1922 års riksdag framlagda propositionen uteslöts omförmälda
bestämmelse. Departementschefen anförde därvid bland annat, att han med
hänsyn till önskvärdheten alt främja det internationella lagstiftningsarbetet
på förevarande område helst sett, att Sverige redan då biträtt Genuakonventionen.
Såvitt departementschefen kunnat inhämta, hade ännu icke någon
stat ratificerat densamma, och det ville synas, som om man från dansk,

182

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

finsk och norsk sida vore mest benägen att för det dåvarande ställa sig avvaktande.
Vid sådant förhållande och då ett ratificerande enbart från Sveriges
sida skulle medföra, att utländska sjömän å våra fartyg erhölle arbetslöshetsunderstöd
utan att motsvarande förmån tillkomme svenska sjömän å
utländska fartyg, syntes försiktigheten bjuda att låta frågan om Sveriges
anslutning till förevarande konvention anstå ännu någon tid, intill dess man
kunde få en överblick över i vilken utsträckning konventionen komme att
ratificeras av de större sjöfarande nationerna.

Förslag till ändrad lydelse av 6 och 41 §§ sjömanslagen, upptagande
bland annat de nu gällande, av sjölagskommittén år 1921 föreslagna bestämmelserna
om rätt för befälhavare och sjöman till hyra vid arbetslöshet
till följd av fartygs förolyckande, upprättades sedermera inom socialdepartementet.
Vid förslagets remitterande till lagrådet år 1934 erinrade departementschefen
(se NJA 1934 avd. II s. 587), att icke mindre än 20 stater,
däribland flera betydande sjöfartsidkande nationer, med vilka Sverige stode
i ganska livlig förbindelse, dåmera biträtt Genuakonventionen. Denna omständighet
utgjorde enligt departementschefens mening ett vägande skäl
att även i vårt land söka förverkliga konventionens föreskrifter och därigenom
bereda skeppsbrutna det bistånd i deras svåra belägenhet, som föreskrifterna
innebure.

Tre av lagrådets ledamöter yttrade vid förslagets granskning (se NJA 1934
avd. II s. 592), att de invändningar, som år 1921 inom lagrådet riktades mot
en lagstiftning enligt konventionen, alltjämt torde äga fog. Med hänsyn till
det mellanfolldiga samarbetet kunde det måhända ändock anses lämpligt att
Sverige biträdde konventionen, till vilken dåmera tjugu stater redan anslutit
sig. För det fall att så funnes böra ske, föranledde det föreliggande lagförslagets
utformning ingen erinran. — Jämväl den fjärde ledamoten i lagrådet
ansåg de betänkligheter mot en lagstiftning som den ifrågavarande,
varåt man inom lagrådet år 1921 gav uttryck, alltjämt äga giltighet. På
närmare angivna skäl ansåg emellertid denne ledamot berörda betänkligheter
och under remissbehandlingen framförda invändningar icke böra
få utgöra hinder mot konventionens biträdande och den därav föranledda
lagstiftningens genomförande. Han ifrågasatte dock, om icke reformen borde
anstå till en ur ekonomisk synpunkt lämpligare tid, men ville icke bestämt
påyrka det.

Sedan förslaget förelagts riksdagen och bifallits av denna samt Kungl.
Maj :t den 18 maj 1934 förordnat, att konventionen skulle av Sverige biträdas,
utfärdades samma dag lag om ändrad lydelse av ifrågavarande paragrafer i
sjömanslagen.

Sjömanskommittén har i sitt betänkande anfört, att av de ombordanställdas
representanter inom kommittén påpekats, att stadgandet i 41 § andra
stycket (vilket enligt 6 § andra stycket gäller även beträffande befälhavaren)
kommit att få ringa betydelse för befälhavaren och sjömännen. Förutsättningen
för stadgandets tillämplighet vore ju i första hand, att fartyget gått
under eller kondemnerats. Denna fråga vore emellertid ofta tveksam, och

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

183

det kunde dröja avsevärd tid, innan den bleve slutligen avgjord. Detta
medförde att, ehuru sjöolyckan gjort en fortsatt tjänstgöring ombord omöjlig,
de ombordanställda vid arbetslöshet icke erhölle den i 41 § angivna
ersättningen. I stället bleve de av redaren skilda från tjänsten och finge tills
vidare nöja sig med hyra under uppsägningstiden eller, om sjöolyckan inträffat
å annan ort än där tjänsten finge frånträdas, för den längre tid
resan kunde vara. Skulle det sedermera befinnas, att fartyget vore iståndsättligt,
vore de avskurna från möjligheten att kräva ytterligare ersättning.
De ombordanställdas representanter inom kommittén hade ifrågasatt den
utvidgningen av 41 §, att därunder skulle inrymmas alla de fall, där skeppstjänsten
icke kunde fortgå till följd av olycka, som drabbat fartyget. Kommittén
hade övervägt denna fråga men ej funnit skäl föreslå ändring i nu
gällande regler. Med hänsyn till att den redaren enligt 41 § åliggande skyldigheten
att vid arbetslöshet utgiva ersättning till befälhavaren och besättningen
saknade motsvarighet inom andra arbetsförhållanden hade kommittén
ansett, att skyldigheten icke borde utvidgas. Det finge emellertid uppmärksammas
att, därest kommitténs förslag till ändring av skadeståndsreglerna
i 3 och 34 §§ lagfästes, de ombordanställdas önskemål ändock
skulle bliva tillgodosedda i avsevärd mån. Befälhavaren och besättningen
komme nämligen i de flesta fallen att få högre ersättning än för närvarande,
om redaren valde att skilja dem från tjänsten i de fall, där den olycka, som
drabbat fartyget, icke vore av den art att 41 § bleve tillämplig.

Under remissbehandlingen har sjöfolksförbundet yrkat, att den ersättning,
varom stadgas i 41 § andra stycket, skall utgå till sjöman, som blir arbetslös
på grund av fartygets haveri, oavsett om fartyget efter haveriet visar sig
vara iståndsättligt eller ej. Maskinbefälsförbundet har anslutit sig till den
uppfattningen, att 6 och 41 §§ borde vara tillämpliga, så snart fartyget drabbas
av haveri, som omöjliggör tjänstgöring ombord. Jämväl från utrikesdepartementets
arvs- och ersättningsbyrå har uttalats liknande mening. Kommerskollegium
har däremot tillstyrkt kommitténs förslag.

Departementschefen har anfört att, om fartyget drabbas av annat haveri
än som avses i 6 och 41 §§, tjänsteavtalet icke förfaller, även om fortsatt
tjänstgöring ombord är omöjlig för en längre tid. Enär redaren vanligen icke
torde vara villig att betala lön åt en befälhavare och besättning, som äro förhindrade
att fullgöra skeppstjänst, blir följden att han uppsäger dem från
tjänsten. Då den gängse uppsägningstiden för sjöman är betydligt kortare
än två månader, blir denne — i varje fall när konjunkturerna inom sjöfartsnäringen
äro ogynnsamma — avsevärt sämre ställd än om tjänsten upphört till
följd av att fartyget totalhavererat. Såsom sjöfolksförbundet antytt måste
detta förhållande i sin lur leda till att redaren vid flertalet sjöolyckor av
ekonomiska skäl är benägen att göra gällande att totalhaveri ej föreligger.
För sjöfolket torde det i praktiken vara svårt att gendriva detta redarens
påstående, och till följd härav kan rätten till lön vid arbetslöshet ej åberopas.
Av det anförda torde framgå, att de i (i och 41 §§ lämnade bestämmelserna
icke giva de ombordanställda det skydd, som från början varit avsett och

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

måste anses skäligt. Enligt departementschefens mening böra lagrummen
vara tillämpliga så snart fartyget drabbats av en olycka, som för längre
tid, förslagsvis minst en månad, omöjliggör tjänstgöring ombord. Departementschefen
har därför funnit sig böra förorda en lagändring i enlighet
därmed.

De anmärkningar mot bestämmelserna om rätt för befälhavare och sjöman
till lön under viss tid då han på grund av fartygets förolyckande är arbetslös,
vilka på sätt i det föregående erinrats vid två olika tillfällen framställts inom
lagrådet, äga enligt det nuvarande lagrådets mening i allt väsentligt fortfarande
giltighet. Sedan Sverige numera ratificerat Genuakonventionen samt
därav föranledda bestämmelser införts genom 1934 års lagändringar, torde
det dock, såsom departementschefen i anledning av ett remissyttrande uttalat,
vara uteslutet att nu inskränka de förmåner, som därigenom beretts
befälhavare och sjömän. Däremot finner lagrådet starka betänkligheter möta
mot att i enlighet med det remitterade förslaget utvidga rätten till arbetslöshetsunderstöd
till att gälla även det fall att arbetslösheten har sin grund
däri att fartyget — utan att ha gått förlorat — drabbats av sådant haveri,
som kan antagas för en tid av minst en månad omöjliggöra tjänstgöring
ombord.

Förslaget går i detta hänseende vida längre än Genuakonventionen och
har ej heller någon motsvarighet vare sig i det s. k. Köpenhamnsutkastet
eller i de danska och norska kommittéförslagen. Inom sjömanskoinmittén
ifrågasattes visserligen införande av bestämmelser i förevarande hänseende,
men något yrkande i denna riktning har till synes icke framställts, oaktat
kommittén bland sina ledamöter räknade även flera representanter för sjömännen.
Ett lagfästande av de i förslagets 3 och 34 §§ upptagna skadeståndsreglerna
torde medföra, att de ombordanställdas intressen bliva i avsevärd
mån tillgodosedda, därest redaren skulle välja den utvägen att skilja
besättningen från tjänsten vid ett sådant haveri, som enligt gällande bestämmelser
ej medför tjänsteavtalets upphörande. Att märka är att nämnda
regler i 3 § beträffande befälhavaren samt i 34 § rörande maskinchef, styrman,
maskinist, föreståndare för ekonomiavdelning eller radiotelegrafist i
själva verket äro förmånligare för dem än den föreslagna nya bestämmelsen.
Även beträffande sjömän av manskapsgrad torde alla rimliga anspråk på
redarna vara uppfyllda genom reglerna i 34 §. Härtill kommer, att det för
redaren kan medföra avsevärda olägenheter att förlora hela fartygsbesättningen
blott därför att tjänstgöringen ombord genom haveri omöjliggöres
under en så relativt kort tid som en månad. Stadgandets avfattning kan
också lätt föranleda tvistigheter angående den tid, som kan antagas åtgå
för fartygets iståndsättande.

På nu anförda grunder anser sig lagrådet icke kunna tillstyrka förslaget i
denna del. Ifrågavarande paragrafer ha i övrigt enligt kommitténs av departementschefen
godkända förslag undergått mindre jämkningar av huvudsakligen
formell natur, mot vilka intet är att erinra.

Kungl. Maj ris proposition nr 170.
8 §•

185

Lagrådet:

Förslaget innehåller i 24 § andra stycket en ny bestämmelse om rätt för
hustru eller barn under 16 år till avliden svensk sjöman att under vissa betingelser
utfå tilläggslön för en månad. Jämlikt 7 § skall detta stadgande äga
motsvarande tillämpning, om sådan efterlevande till avliden befälhavare finnes.
Äro villkoren för tilläggslön uppfyllda och åtnjöt den avlidne jämte lön
eller i stället för lön tantiem eller annan gottgörelse, som avses i första stycket
av förevarande paragraf, bör tydligen hans efterlevande hustru eller
barn erhålla ersättning för dylik förmån under en månad enligt den grund,
vilken angives i andra stycket. Till förebyggande av missförstånd härutinnan
synes en omredigering av den inledande satsen i sistnämnda lagrum
vara önskvärd. Förslagsvis kan denna sats erhålla följande lydelse: »Föreligger
enligt 3, 4, 6 eller 7 § rätt till lön för längre tid än befälhavaren varit
i tjänst.»

15 §.

Lagrådet:

Förutsättning för den sjöman enligt detta lagrum tillkommande uppsägningsrätten
är, att han »varit i tjänst» ett år. Då emellertid av remissprotokollet
framgår, att för stadgandets tillämpning skall fordras, att sjömannen
under tiden i fråga varit anställd å samma fartyg, torde i tydlighetens intresse
detta sistnämnda villkor böra angivas i lagen. Det är självklart, att
om så sker detta icke kan föranleda den tolkningen, att lagrummet icke
skulle bliva tillämpligt, därest en sjöman, vilkens tjänsteavtal varat det sistförflutna
året, därunder för längre eller kortare tidsperioder på grund av
sjukdom eller semester faktiskt icke varit i tjänstgöring å fartyget.

20 §.

Lagrådet:

I andra stycket föreslås vissa bestämmelser, som inskränka redarens rätt
att verkställa kvittning å dragsedelsbelopp för inotfordringar hos sjömannen.
Utan dennes samtycke må dragsedelsbeloppet nedsättas allenast i den
mån den övriga lönen icke förslår till att täcka sjömannen ålagd disciplinbot
eller på grund av tjänsteförhållandet uppkommen fordran, som av sjömannen
inedgives eller eljest är klar.

Lagrådet har intet att anmärka mot denna bestämmelse men vill till förebyggande
av missförstånd framhålla, att densamma icke innebär ett eftergivande
av de villkor, som enligt allmänna obligationsrättsliga regler gälla för
kvittning, även om dessa icke kommit till uttryck i lagtexten. Exempelvis
måste sålunda krävas att motfordringen, såsom i regel lärer vara händelsen,
är förfallen till betalning. Detta följer av sakens egen natur.

186 Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

26 §.

Lagrådet:

För att sjöman, som i utlandet avgår från sin tjänst, skall erhålla fri hemresa
med underhåll, har i det remitterade förslaget i överensstämmelse med
kommitténs förslag uppställts bland annat det villkoret, att sjömannen »varit
i tjänst» två år i följd och icke haft tillfälle att lämna tjänsten i svensk
hamn under det senast förflutna året. Enligt 1938 års sjömanslagsutrednings
motsvarande förslag skulle såsom villkor gälla, att sjömannen viss tid »varit
i redarens tjänst». Sjömanskommittén fann emellertid, att detta uttryck borde
utbytas mot »varit i tjänst». Därvid hade kommittén tänkt på det fallet,
att sjömannen väl varit anställd på samma fartyg i två år men att under
denna tid fartyget bytt ägare. Det skulle då icke vara rimligt, om sjömannen
till följd av denna omständighet skulle förlora sin ifrågavarande rätt. Kommittén
ansåg därför, att sjömannen skulle kunna kräva fri hemresa, därest
han antingen varit i samma redares tjänst två år eller varit anställd å samma
fartyg under nämnda tid.

Med utgångspunkt från det nu sagda vill det synas lagrådet, som om den
föreslagna formuleringen »varit i tjänst» icke vore fullt tydlig. Därunder
skulle möjligen kunna hänföras även det fall, att sjömannen under den berörda
tiden varit i tjänst å två eller flera fartyg, tillhöriga olika redare. För
att förebygga en sådan tolkning torde en något utförligare avfattning vara
att förorda, förslagsvis »varit i tjänst å fartyget eller hos redaren».

28 §.

Lagrådet:

Enligt 27 § andra stycket skall befälhavaren sörja för att sjuk eller skadad
sjöman erhåller betryggande vård ombord eller i land. Vidare stadgas,
att vården omfattar jämväl underhåll, läkarbehandling och läkemedel.

Då i 28 § talas om skyldighet för redaren att bestrida kostnaden för sjömans
sjukvård, kan någon tvekan uppstå angående innebörden av sistnämnda
uttryck. Avsikten torde väl vara, att under sjukvård skall inbegripas allt,
som enligt 27 § andra stycket omfattas av begreppet vård. I tydlighetens intresse
synes önskvärt, att avfattningen av 28 § första stycket jämkas så att
stadgandet kommer att avse kostnaden för sjuk eller skadad sjömans vård.
Iakttages detta, torde i andra stycket ordet »sjukvård» böra utbytas mot
»vård» samt i tredje stycket ordet »sjukvården» mot »vården».

30 §.

Lagrådet:

Jämlikt den gällande lagen skall kostnaden för sjömans begravning bestridas
av redaren, om dödsfallet inträffat, medan sjömannen var kvar i
tjänsten eller ännu vårdades på redarens bekostnad. Härutinnan föreslås nu
ingen ändring, men i överensstämmelse med kommitténs förslag har i förevarande
lagrum därjämte intagits en bestämmelse, att om eldbegängelse sker
jämväl därav föranledda kostnader skola bestridas av redaren. Häremot har

Kungl. Maj. ts proposition nr 170.

187

statskontoret anmärkt, att utgifter för eldbegängelse torde höra till begravningskostnader,
varför tillägget syntes kunna utgå. Departementschefen har
emellertid —- under uttalande att det visserligen vore möjligt, att en sträng
tolkning av begreppet begravningskostnad kunde leda till att därunder fördes
också utgift för eldbegängelse — med hänsyn till att redaren hitintills
icke ansetts vara pliktig att bestrida sådan utgift funnit det lämpligt, att lagen
upptager en uttrycklig föreskrift härom.

Lagrådet finner väl lika med statskontoret, att utgifter för eldbegängelse
äro att anse som en begravningskostnad. Då emellertid vid eldbegängelse den
sammanlagda begravningskostnaden i regel lärer bliva icke oväsentligt högre
än då annat begravningssätt användes, torde av den allmänna regeln att redaren
skall betala begravningskostnaden icke utan vidare följa, att även den
kostnadsökning, som ifrågavarande dyrbarare begravningssätt föranleder,
skall vidkännas av honom. Ett stadgande om sådan skyldighet för redaren
torde därför i tydlighetens intresse erfordras och skulle lämpligen kunna givas
den avfattningen att, om eldbegängelse sker, jämväl därav föranledda
utgifter skola anses som begravningskostnad.

31 §.

Justitieråden Ekberg och Strandberg:

Den bestämmelse, som förevarande lagrum för närvarande innehåller, har
i förslaget bibehållits oförändrad såsom ett andra stycke i paragrafen. Sjömanskommittén
hade emellertid föreslagit den lydelsen av stadgandet, att
redaren skulle äga undfå ersättning av statsmedel, därest befälhavaren i utlandet
nödgats för svensk sjömans sjukvård eller begravning göra utgift,
som icke enligt svensk lag ålegat redaren och som befälhavaren ej med bistånd
av svensk konsul kunnat undvika. Ersättningsskyldighet för staten
skulle sålunda enligt detta förslag inträda i fall, där utgiften måst göras,
oaktat konsul biträtt befälhavaren eller där det visas att utgiften ej kunnat
undvikas, även om konsul anlitats, allt såframt redaren enligt 28 eller 30 §
i förslaget ej är skyldig att svara för densamma. Kommitténs förslag skiljer
sig framför allt så till vida från departementsförslaget, att staten skulle vara
skyldig att gottgöra redaren även utgifter, som denne nödgats göra på grund
av främmande lands lagstiftning.

Under de nordiska överläggningarna rådde enighet om rimligheten av att
staten skulle vara ersättningsskyldig i nu nämnt fall, och kommittén har i
princip biträtt det gemensamma nordiska förslaget i detta ämne, varvid
kommittén dock gjort sådan jämkning däri, att säkerhet skapats för att ersättningsskyldighet
för staten icke skulle inträda i annat fall än där utgiften
verkligen varit oundviklig.

Då enhetlighet i de nordiska ländernas lagstiftning på förevarande område
såvitt möjligt bör eftersträvas och bärande sakliga skäl jämväl tala för den
av kommittén föreslagna lösningen, förorda vi, att andra stycket ändras i
enlighet med kommittéförslaget.

188

Kungl. Maj:ts proposition liv 170.

33 §.

Lagrådet:

I första stycket av förevarande paragraf föreslås bestämmelser om att befälhavaren
i vissa under fem punkter uppräknade fall äger avskeda sjöman.
Avskedande skall kunna ske, om sjömannen bland annat gör sig skyldig
till grov tjänsteförseelse (punkten 3) eller till förskingring, stöld eller
annat grovt brott (punkten 4). Härutinnan överensstämmer förslaget helt
med vad som för närvarande gäller.

Strafflagen upptager numera beträffande åtskilliga brottstyper en strängare
straffskala än den för den normala brottsgraden bestämda för det fall
att brottet med hänsyn till omständigheterna därvid är att anse som grovt,
t. ex. beträffande tjänstefel och grovt tjänstefel, stöld och grov stöld samt
förskingring och grov förskingring.

Beteckningen »grov» måste anses ha i viss mån olika innebörd i sjömanslagen
och i strafflagen. Med hänsyn härtill synes nämnda ord icke böra bibehållas
i förslaget utan utbytas mot annat ord med samma betydelse som
»grov» i gällande sjömanslag, exempelvis »svårare».

Tredje och fjärde styckena innehålla vissa bestämmelser om sjömans rätt
till sjuklön och fri hemresa, när han avskedas av anledning, som sägs i
första stycket. Beträffande lön gäller, att han i allmänhet icke är berättigad
till sådan för längre tid än han förrättat tjänsten. Avskedas han enligt
första stycket punkten 2 — d. v. s. därför att han icke infunnit sig ombord
i rätt tid och fartyget skolat avgå eller annan måst antagas i hans ställe —
skall han dock enligt tredje stycket vara bibehållen vid rätten till sjuklön
jämlikt 18 § andra stycket andra punkten, om han var utan skuld.

Vad angår fri hemresa, skall sjömannen jämlikt fjärde stycket i förevarande
paragraf icke vara berättigad till sådan enligt 26 §, om han avskedas
av anledning, som sägs i punkterna 1, 3, 4 eller 5. Detsamma skall gälla, om
han avskedas enligt punkten 2 och det befinnes, att han avsiktligen lämnat
tjänsten.

I detta sammanhang är jämväl att uppmärksamma stadgandet i 28 § andra
stycket tredje punkten. Enligt detta är svensk sjöman, som vid avgången
från tjänsten lider av sjukdom eller skada av beskaffenhet att kunna föranleda
avsked, med vissa i lagrummet angivna undantag berättigad till fri
hemresa med underhåll. Den omständigheten att han avskedas av anledning,
som sägs i 33 §, betager honom ej denna rätt.

Enligt gällande lag äger sjöman, som skiljes från tjänsten av någon i
sistnämnda lagrum angiven grund, icke rätt till vare sig sjuklön eller fri
hemresa.

Lagrådet hyser väl tvekan, huruvida tillräckliga skäl förefinnas att avvika
från vad nu gäller. Detta är emellertid ytterst en av sociala hänsyn betingad
billighetsfråga. Lagrådet vill därför ej ställa sig avvisande till förslaget.

Vad angår utformningen av bestämmelserna i förevarande paragraf är
först och främst att märka, att villkoren för en enligt första stycket punkten

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

189

2 avskedad sjömans rätt att erhålla fri hemresa — bortsett från de i förslagets
26 § angivna särskilda förutsättningarna — äro mindre stränga än
villkoren för hans rätt att åtnjuta sjuklön. Under begreppet »avsiktligen
lämnat tjänsten» kan nämligen enligt gängse juridiskt språkbruk endast
det fall hänföras, att sjömannen haft ett direkt uppsåt att olovligen hålla
sig undan eller med andra ord att han rymt. För att sjömannen skall anses
vara »utan skuld» fordras däremot, icke blott att han ej gjort sig skyldig
till rymning utan även att hans utevaro från fartyget icke förorsakats av
s. k. eftersegling eller annan omständighet, över vilken han ägt råda. Med
hänsyn till olikheten mellan de båda förmånerna torde den angivna skillnaden
beträffande villkoren för deras tillgodonjutande kunna försvaras.

Lagrådet har vidare beaktat, att med den utformning, som nämnda bestämmelser
erhållit, viss olikhet jämväl i processuellt hänseende kan komma
att föreligga mellan det fall, då en jämlikt punkten 2 avskedad sjöman
fordrar sjuklön, och det fall, då han yrkar ersättning för hemresa. I
det förra fallet torde nämligen bevisbördan beträffande frågan, huruvida
sjömannen var utan skuld, vila å honom själv, medan i det andra fallet
redaren lärer ha att styrka, att sjömannen avsiktligen lämnat tjänsten. Om
sålunda en av förutnämnd anledning avskedad sjöman fordrar sjuklön samt
redaren invänder, att sjömannen rymt eller i allt fall haft skuld till uteblivandet,
ogillas käromålet, därest sjömannen ej kan vederlägga invändningen.
Yrkar däremot sjömannen ersättning för hemresa enligt 26 §, bifalles
käromålet för den händelse redaren ej kan styrka, att sjömannen lämnat
tjänsten med avsikt. Denna skillnad sammanhänger emellertid med de båda
fallens i viss mån olika beskaffenhet. Sålunda fordras för tillämpning av
26 §, att sjömannen varit i tjänst å fartyget eller hos redaren minst två år
i följd. Ett sådant villkor uppställes däremot ej i 18 §. En så lång tjänstgöring
som två år skapar en presumtion för att sjömannens uteblivande från
fartyget skett oavsiktligt och kan följaktligen motivera, att han får en förmånligare
ställning i fråga om bevisskyldighet än eljest. Härtill kommer,
att jämväl i det fall, då fråga är om sjuklön, en sådan omständighet som
att sjömannen tjänstgjort å fartyget eller hos redaren en så avsevärd tid
som två år i följd utan att någon mera allvarlig anmärkning förekommit
mot honom tydligen utgör ett starkt indicium för att han varit utan skuld
till uteblivandet och förty underlättar fullgörandet av hans bevisskyldighet.
Praktiskt sett torde därför den sist anmärkta skillnaden mellan de båda lagrummen
icke bliva av någon större betydelse. Hinder mot förslagets lagfästande
synes följaktligen ej heller möta av denna anledning.

41 §.

Lagrådet:

Beträffande denna paragraf hänvisas till vad lagrådet anfört under 6 §.

190 Kungi. Maj.ts proposition nr 170.

53 §.

Lagrådet:

Enligt detta lagrum skall egendom, som sjöman vid tjänsteförhållandets
upphörande kvarlämnar ombord, förvaras för hans räkning. I den mån
egendomen med hänsyn till omständigheterna icke utan olägenhet kan förvaras,
må den säljas på lämpligt sätt, och försäljning må ock ske, där sjömannen
icke inom ett år från det tjänsteförhållandet upphörde hos redaren
begärt att återfå egendomen. Slutligen stadgas, att om sjömannen rymt
redaren efter utgången av nämnda tid må insända försäljningssumman samt
innestående lön till kommerskollegium att användas på sätt i 69 § sägs.
Av nämnda paragraf framgår, att de insända medlen skola användas till understöd
åt sjömän och deras anhöriga enligt föreskrifter, som Konungen
meddelar. I särskild författning har stadgats, att medlen skola tillfalla sjömanshuset
i det distrikt, inom vilket fartygets hemort är belägen.

Jämlikt 53 § gällande lag, som endast avser rymd sjömans kvarlämnade
tillhörigheter, föreligger icke blott rätt utan även skyldighet för redaren att
till kommerskollegium insända medel, varom nu är fråga, såframt sjömannen
ej inom ett år från rymningen begärt att utfå medlen.

Sjömanskommittén, med vilkens förslag det remitterade överensstämmer,
anförde i sin motivering bland annat, att erforderliga bestämmelser borde
vara i möjligaste mån enhetliga och att sålunda rymd sjöman i princip icke
skulle komma i sämre ställning än andra sjömän, vilkas tjänsteavtal upphört.
För att emellertid bereda redaren möjlighet att efter en ej alltför lång
tid bliva fri från sina förpliktelser gentemot en rymd sjöman föreslog kommittén,
att redaren skulle få rätt att efter ett år från rymningen insända
den behållna försäljningssumman och innestående lön till kommerskollegium.
I sitt yttrande över kommittéförslaget fann kommerskollegium till
skillnad från kommittén, att rymd sjömans tillgodohavande liksom för närvarande
borde vara förverkat efter ett års förlopp och då slutgiltigt tillfalla
sjömanshuset. Med anledning av detta yttrande framhåller departementschefen,
att det knappast funnes tillräckliga skäl att i vidare mån än kommittén
tänkt meddela särbestämmelser för rymd sjöman. Ansåge sig redaren
böra behålla egendomen eller försäljningssumman eller innestående lön
för den rymdes räkning, syntes intet vara att erinra häremot.

Redan den föreslagna bestämmelsen om redarens rätt att insända rymd
sjömans tillgodohavande innebär en avvikelse från regeln att sådan sjöman
i fråga om sina tillhörigheter icke skall vara sämre ställd än annan sjöman,
vilkens tjänsteavtal upphört. Lagrådet vill ifrågasätta, huruvida man icke
borde gå ett steg längre och, såsom kommerskollegium föreslagit, bibehålla
gällande lags föreskrift om skyldighet att insända medlen, sedan ett år förflutit
från rymningen. Då det väl nämligen torde förhålla sig så, att en rymd
sjöman endast i undantagsfall låter sig avhöra hos redaren för att utfå sitt
tillgodohavande, vilket vanligen icke lärer uppgå till mer än ett obetydligt
belopp, skulle de föreslagna bestämmelserna i så gott som alla de fall, då
redaren underläte att insända medlen, resultera i att dessa efter preskrip -

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

191

tionstidens utgång tillfölle redaren. Därmed skulle man i sak hava kommit
ganska nära den regel, som gällde enligt 106 § i 1891 års sjölag, att rymd
sjömans innestående hyra och ombord kvarlämnade tillhörigheter skulle
vara förbrutna till redaren, en regel som upphävdes vid gällande sjömanslags
tillkomst.

62 §.

Lagrådet:

Paragrafens sista stycke innehåller i sin nu gällande lydelse viss begränsning
i den disciplinära bestraffningsrätten. Där stadgas, att disciplinbestraffning
icke må åläggas å fartyg, som nyttjas i inrikes fart eller i fart
i Öresund. Alla försummelser av sjömän å sådant fartyg skola följaktligen
beivras jämlikt någon av 75—81 §§ inför domstol.

Enligt sjölagskommitténs den 5 februari 1921 avgivna förslag skulle den
disciplinära bestraffningsrätten få utövas allenast å fartyg, som nyttjades
i fart bortom linjen Skagen—Lindesnäs eller bortom Cuxhaven. Som skäl
för denna begränsning anförde kommittén bland annat: Enligt 102 § sjölagen
ägde befälhavaren ålägga bestraffning å fartyg såväl i utländsk som
i inrikes fart. Då bestraffningsrätten ombord i huvudsak vore betingad av
att fartyget vore avskuret från tillgång till landets rättsmedel och myndigheter,
syntes emellertid bestraffningsrättens tillämpningsområde kunna betydligt
inskränkas. Verkställd utredning visade, att bestraffningsrätten tilllämpats
i betydligt större omfattning inom ocean- och nordsjöfarterna än
inom övriga farter. Med hänsyn härtill torde knappast någon anledning
förefinnas att bibehålla bestraffningsrätten ombord å fartyg vare sig i östersjöfart
eller i kust- och inre fart.

Inom lagrådet, som hade att yttra sig över kommitténs förslag, uttalades
vissa betänkligheter i anledning av den föreslagna inskränkningen. Dessa
beaktades av riksdagen, och stadgandet erhöll sin nuvarande lydelse.

Det remitterade förslaget upptager i anslutning till sjömanskommitténs
förslag ytterligare begränsningar i den disciplinära bestraffningsrätten. Disciplinbot
skall sålunda ej få åläggas — förutom i fall, som gällande lag stadgar
— å fartyg under uppehåll i svensk hamn eller för förseelse, som begåtts
i svensk hamn och kunnat av befälhavaren angivas till åtal före fartygets
avgång. Till stöd för denna lagändring anförde kommittén, att de danska
och norska sjömanslagarna upptoge motsvarande bestämmelser och att kommittén
funne denna inskränkning i den disciplinära bestraffningsrätten befogad.

Kommittén var emellertid ej enhällig på denna punkt. Två ledamöter biträdde
ej förslaget. Betänkligheter uttalades jämväl på flera håll under remissbehandlingen.
Bland andra ställde sig kommerskollegium, hovrätten för
västra Sverige och Stockholms rådhusrätt avvisande mot förslaget.

Departementschefen har emellertid funnit det te sig naturligt <itt borttaga
bestraffningsrätten i fall, där saken utan olägenhet kunde hänskjutas till
domstols avgörande. De betänkligheter, som från en del håll framkommit

192

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

mot förslaget, syntes överdrivna. Motsvarande bestämmelser hade återfunnits
i de danska och norska sjömanslagarna alltsedan deras tillkomst.

Lagrådet erinrar om att disciplinärenden enligt förslaget skola handläggas
av en disciplinnämnd. Denna skall bestå av befälhavaren såsom ordförande
samt två av denne för varje särskilt fall utsedda ledamöter. Angår saken
sjöman, som tillhör befälsgraden eller är föreståndare för ekonomiavdelningen
eller radiotelegrafist, skola de båda ledamöterna såvitt möjligt vara
maskinchefen och den främste av styrmännen eller annan av befälsgraden.
Rör saken annan sjöman, skola om möjligt den ene ledamoten tillhöra manskapsgraden
och företrädesvis vara en av manskapet utsedd förtroendeman
samt den andre vara antingen maskinchefen, den främste av styrmännen
eller föreståndaren för ekonomiavdelningen, allteftersom sjömannen tillhör
maskin-, däcks- eller ekonomipersonalen. Såsom nämndens beslut skall den
mening gälla varom flertalet i nämnden enar sig eller, om alla tre äro av
olika mening, den som är för sjömannen näst lindrigast. Är sjöman, som
dömts till disciplinbot, missnöjd med nämndens beslut, äger han draga frågan
inför antingen mönstringsförrättare eller domstol. Den som är missnöjd med
mönstringsförrättarens beslut får begära prövning av beslutet hos domstol.

Genom dessa bestämmelser synes det vara väl sörjt för att sjömannen icke
skall vid den disciplinära bestraffningsrättens utövande bliva utsatt för
godtycke eller orättvisa. Enligt lagrådets mening föreligger därför icke någon
anledning att begränsa omfattningen av den disciplinära bestraffningsrätten
på sätt i förslaget skett och i vissa delar ersätta denna med domstolsbehandling.
Sett ur manskapets synpunkt borde fast hellre en utvidgning av denna
rätt framstå såsom önskvärd. Lagrådet vill väl ej påyrka en sådan lagändring,
även om åtskilligt talar därför, men finner den anförda omständigheten
utgöra ett beaktansvärt skäl mot ytterligare inskränkning av disciplinförfarandets
användning. För en felande sjöman lärer det nämligen vara att
föredraga, att hans förseelse blir behandlad i disciplinär ordning framför att
densamma föranleder polisundersökning och domstolsbehandling samt han
riskerar att bliva utsatt för det obehag och den uppmärksamhet från allmänhetens
och pressens sida, som kan vara förenad därmed. Disciplinnämndens
beslut kan ju för övrigt, såsom av det föregående framgår, alltid av
sjömannen dragas under domstols prövning, om han är missnöjd med detsamma.
Det är följaktligen enligt lagrådets mening uppenbart, att den föreslagna
lagändringen ej är påkallad av ett verkligt behov. Att den j ämväl kan
ha menliga verkningar lärer framgå av det följande.

Såsom reservanterna inom kommittén framhållit, framstår en anmälan
till polisen med åtföljande åtal för en disciplinär förseelse många gånger såsom
ett alltför kraftigt ingripande. Lagrådet finner det därför antagligt,
att en polisanmälan understundom av såväl den felande själv som hans
kamrater ombord uppfattas såsom ett utslag av trakasseringslusta från befälhavarens
sida. Med allt skäl lärer det alltså kunna befaras, att befälhavaren
för att undvika uppkomsten av misstanke härom underlåter att

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

193

påkalla ingripande från åklagaren jämväl i många fall, då förseelsens beivran
är synnerligen önskvärd för disciplinens upprätthållande.

Ur allmänpreventiv synpunkt är det av stor vikt, att förseelser mot
ordning och skick ombord bliva snabbt beivrade och att de tendenser till
olydnad och bristande disciplin, som yppas bland manskapet, omedelbart
stävjas. Sjölagskommittén framhöll sålunda, att denna grundsats vore av
den avgörande betydelse, att densamma icke kunde eftergivas, utan att möjligheten
att upprätthålla disciplinen ombord äventyrades. Säkerheten till
sjöss kräver, att lydnad och ordning ombord ej eftersättes. Det är därför,
såsom samma kommitté betonat, icke minst ett allmänt intresse, att
befälet icke saknar tillräckliga möjligheter att vidmakthålla disciplinen.
En av den disciplinära bestraffningsrättens stora fördelar är att reaktionen
mot en begången förseelse kan ske omedelbart och utan den omgång
ett domstolsförfarande alltid måste medföra. Det synes därför betänkligt
att utan mycket tungt vägande skäl begränsa användningen av detta enkla
och effektiva disciplinmedel och ersätta detsamma med den långsammare
och mera komplicerade domstolsbehandlingen. Av reservanterna uttalad
farhåga, att ärendena icke skulle bliva behandlade av åklagarmyndigheten
inom rimlig tid, saknar icke fog. Särskilt i vissa större städer, varest en
dryg arbetsbelastning åvilar polis och åklagare, torde det lätt kunna hän-,
da, att förundersökning ej medhinnes, innan fartyget lämnar orten. Det
är därför att befara, att åtal i många fall ej kommer att väckas samt att,
när detta sker, så lång tid förflyter, innan dom faller, att straffet förlorar
en stor del av sin allmänpreventiva verkan.

Av vad nu anförts framgår, att lagrådet hyser starka betänkligheter mot
det föreslagna tillägget till paragrafens sista stycke. Det synes dessutom
vara mindre välbetänkt att öka den stora arbetsbörda, som för närvarande
på vissa orter tynger såväl polis- och åklagarmyndigheterna som domstolarna
och vilken redan i nuvarande omfattning väcker farhågor beträffande
rättsskipningens behöriga upprätthållande.

Vad angår den omständigheten att bestämmelser med samma innebörd
som de nu ifrågasatta redan finnas i vissa grannländers sjömanslagstiftning
må framhållas, att det här gäller ett område, där önskvärdheten av
överensstämmelse i lagarnas innehåll icke synes vara så framträdande som
beträffande flertalet andra i lagarna reglerade frågor. Lagrådet kan därför
och med hänsyn till det förut anförda icke tillmäta berörda förhållande
avgörande betydelse.

Av skäl, som nu angivits, finner lagrådet sig böra avstyrka den ifrågasatta
ändringen i sista stycket.

65 §.

Lagrådet:

Enligt andra stycket av förevarande paragraf i gällande lag äger befälhavaren
ej vid domstol åtala eller till åtal angiva förseelse, för vilken han
lii Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 170.

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

ålagt bestraffning, med mindre han i beslutet om straffets åläggande gjort
uttryckligt förbehåll därom. Stadgandet har tillkommit i sjömannens intresse,
enär det ansetts, att han borde ha rätt att snarast möjligt få veta,
huruvida han kunde komma att för förseelsen jämväl åtalas vid domstol.

Sjömanskommittén har förklarat, att den funnit bestämmelsen böra bibehållas,
samt därjämte tillagt, att den ej föreslagit andra ändringar än
sådana, som vore ur redaktionell synpunkt betingade av förslaget om inrättande
av disciplinnämnd och av nya rättegångsbalkens regler om åtals
väckande. I kommittéförslaget var nu ifrågavarande stycke så utformat,
att befälhavaren ej ägde till åtal angiva förseelse, som varit föremål för
disciplinnämnds prövning, med mindre han i anslutning till nämndens
beslut gjort uttryckligt förbehåll därom.

Detta stadgande, som oförändrat upptagits i det remitterade förslaget,
innefattar emellertid icke blott redaktionell utan även saklig ändring avgällande
lag, i det att därunder är att hänföra icke blott det fall att disciplinnämnd
ålagt disciplinbot utan även det fall alt nämnden frikänt sjömannen.
Lagrådet kan emellertid godtaga den föreslagna lydelsen med
hänsyn till sjömannens förut omförmälda intresse av att snarast möjligt
få besked, om befälhavaren ämnar angiva sjömannen till åtal eller ej.

73 §.

Lagrådet:

Tredje stycket innehåller att, där i fall varom i punkten 1 av första
stycket sägs — d. v. s. om befälhavare i strid mot stadgande i 10 eller 57 §
använder minderårig till arbete — detta skett med den minderåriges faders
eller målsmans vetskap och vilja, jämväl fadern eller målsmannen är förfallen
till straff. Förslaget är likalydande med gällande sjömanslag.

Uttrycket »fader eller målsman» förekom redan i 42 § första stycket
lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd, vilket lagrum därefter länge
tjänade såsom mönster för författningar innehållande arbetarskyddsbestämmelser
av den art, varom nu är fråga.

Enligt den familjerättsliga lagstiftningen gäller emellertid, att det åligger
den, som har vårdnaden om ett barn — vare sig det är fråga om barn i eller
utom äktenskap eller adoptivbarn — att tillse, att barnet erhåller en lämplig
arbetsanställning. Uttrycket »fader eller målsman» måste fördenskull tolkas
såsom avseende den, vilken har vårdnaden om barnet.

Inom den nyare arbetarskydds- och arbetstidslagstiftningen har uttryckssättet
bringats i överensstämmelse med den familjerättsliga lagstiftningen
(se 62 § andra stycket arbetarskyddslagen den 3 januari 1949 samt flertalet
arbetstidslagar).

Lagrådet hemställer på grund av det anförda om sådan jämkning av lagtexten
i tredje stycket av nu förevarande paragraf, att straffansvaret kommer
att drabba den, som har vårdnaden om den minderårige.

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

195

74 §.

Lagrådet:

Straff för befälhavare, som missbrukar den honom tillkommande rätten
att ålägga sjöman disciplinbot, stadgas i första stycket av förevarande paragraf.
Enligt 64 § i förslaget skall emellertid befogenheten att ålägga disciplinbot
icke såsom hittills tillkomma befälhavaren ensam utan utövas av en
disciplinnämnd, bestående av befälhavaren och två andra ledamöter. Vid
sådant förhållande synes det oegentligt att här tala om befälhavarens rätt
att ålägga disciplinbot. I remissprotokollet har framhållits, att disciplinnämndens
båda övriga ledamöter torde kunna straffas jämlikt 81 §, därest
de missbruka den rätt att ålägga disciplinbot, som den föreslagna 64 § tillerkänner
dem. Att sistnämnda straffbestämmelse kan tillämpas i det sålunda
angivna fallet må väl vara riktigt. Det synes dock lämpligast att sammanföra
hithörande bestämmelser under ett gemensamt stadgande om straff för
missbruk av rätten att ålägga disciplinbot. Sådant straff bör naturligen
drabba envar ledamot av disciplinnämnden, som med sin röst bidragit till
nämndens beslut.

Lagrådet hemställer därför, att bestämmelsen om straff för befälhavaren i
nu avsett fall måtte utgå ur 74 § samt att stadgande om straff för ledamot
av disciplinnämnd upptages såsom en särskild paragraf närmast efter 74 §.
Därest, på sätt lagrådet kommer att förorda, 76 § utgår, kan bestämmelsen
i 75 § flyttas till 76 §.

76 §.

Lagrådet:

Bestämmelsen i detta lagrum om straff för den, som förleder sjöman att
rymma eller med råd eller dåd främjar rymningen, torde vara överflödig.
Anledning synes nämligen saknas att beträffande rymning ha en särskild
bestämmelse om straff för medverkan till brottet. Såsom straffrättskommittén
i sitt den 30 november 1944 avgivna betänkande med förslag till lagstiftning
om brott mot staten och allmänheten (SOU 1944:69) framhållit, äro bestämmelserna
i strafflagens allmänna del merendels analogiskt tillämpliga
även beträffande specialstraffrätten, i den mån ej annat framgår av vederbörande
specialförfattning. Ansvar för medverkan i rattfylleri har också
ådömts i flera rättsfall, ehuru hänvisning till strafflagen i detta hänseende
oj förekom i den då gällande lagen den 7 juni 1934 om straff för vissa brott
vid förande av motorfordon. (So NJA 1947 s. 321 och 323 samt 1949 s. 689.)
i likhet med vad fallet torde vara i fråga om flertalet övriga i sjömanslagen
omförmälda brott, böra följaktligen även i fråga om rymning strafflagens
regler om straff för medverkan kunna vinna analogisk tillämpning. Den omständigheten
alt här är fråga om brott med s. k. specialsubjekt d. v. s. brott,
som enligt gärningsbeskrivningen förutsätta, att brottet förövats av någon
i särskild ställning, lärer icke hindra, att ansvar kan inträda även för medhjälpare,
som ej intaga eu sådan ställning. Det erinras, att jämlikt den nya
lydelsen av 3 kap. 4 § strafflagen straff, som är stadgat för gärning av syss -

196

Kungl. J\Icij:ts proposition nr 170.

loman, gäldenär eller annan i särskild ställning, skall ock drabba den, som
jämte honom medverkat till gärningen. Härutinnan hänvisas vidare till NJA
1948 avd. II s. 210 och 215.

Av skäl, som nu anförts, göres ofta i nyare lagar på specialstraffrättcns
område icke någon hänvisning till strafflagen uti ifrågavarande ämnen. Såsom
exempel må nämnas allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939, skallestrafflagen
den 11 juni 1943 och lagen den 28 september 1951 om straff för
vissa trafikbrott. Någon fast praxis har emellertid till synes ännu ej utvecklat
sig. Se 3 § lagen den 18 juni 1949 om straff för olovlig varuutförsel.

Frågan var föremål för övervägande vid skattestrafflagens tillkomst. I det
sakkunnigförslag, som låg till grund för nämnda lag, upptogs ett stadgande
därom, att den som vore delaktig i brott mot lagen skulle straffas efter tv
i 3 kap. allmänna strafflagen för varje fall vore stadgat. Denna bestämmelse
uteslöts emellertid i det förslag, som remitterades till lagrådet. Vederbörande
departementschef anförde härom: »I likhet med de sakkunniga anser jag att
delaktighet i brott, som avses i skattestrafflagen, bör bestraffas i den omfattning,
som anges i 3 kap. allmänna strafflagen. För vinnande av detta
resultat lärer det emellertid icke vara erforderligt att, på sätt de sakkunniga
föreslagit, i skattestrafflagen intaga någon bestämmelse därom, eftersom
allmänna strafflagens delaktighetsregler det oaktat torde bliva tillämpliga.
Vid sådant förhållande och då det kan verka vilseledande att i en specialförfattning
intaga en dylik hänvisning, medan den saknas i andra, har
jag ansett den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen härom böra utgå.»
Häremot framställde lagrådet i yttrande den 16 februari 1943 ingen anmärkning.

Även det nuvarande lagrådet anser, att praxis bör gå i den riktningen alt
bestämmelse i ämne, tillhörande den allmänna straffrätten, icke meddelas i
specialförfattning, med mindre avvikelse erfordras från de allmänna reglerna.
En hänvisning i en dylik författning till sagda regler kan, såsom vid
skattestrafflagens tillkomst antyddes, lätt leda till det missförståndet, att
dessa icke vore tillämpliga på specialstraffrättens brott, därest så icke uttryckligen
angåves. Lagrådet anser följaktligen, att förevarande bestämmelse
bör utgå ur förslaget.

Det må tilläggas, att strafflagens regler om medverkan däremot icke
kunna ersätta vad i 78 § stadgas om straff för anstiftare av myteri, enär cn
sådan anstiftare icke är att likställa med en vanlig anstiftare av brott utan
är att jämställa med anförare och straffas strängare än andra deltagare i
myteriet. Härmed kunna jämföras bestämmelserna ill kap. 1 § strafflagen
om upplopp.

I detta sammanhang vill lagrådet fästa uppmärksamheten på ytterligare
ett spörsmål rörande medverkan. De förseelser, som avses i förslagets 81 §,
ha sin motsvarighet, när fråga är om brott av ämbetsman eller krigsman
som ej är underkastad ämbetsansvar, i stadgandena i 25 kap. 4 § respektive
26 kap. 18 § strafflagen. För medverkan i brottsliga gärningar, som avses i
sistnämnda båda lagrum, må emellertid jämlikt 25 kap. 10 § andra stycket

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

197

och 26 kap. 19 § andra stycket strafflagen allenast den som därigenom åsidosatt
tjänsteplikt dömas. Lagrådet har övervägt, huruvida liknande inskränkning
borde införas beträffande ansvar för medverkan i sjömans förseelse,
varom i 81 § sägs, men funnit detta vara obehövligt. En dylik bestämmelse
torde nämligen få ytterst ringa praktisk betydelse. Det synes därför
böra överlämnas åt rättstillämpningen att i förekommande fall, med ledning
av de grunder varå sist omförmälda strafflagsstadganden vila, avgöra
i vad mån ansvar för medverkan må ifrågakomma.

83 §.

Lagrådet:

Brott, som omförmäles i 73 § punkten 6, 75 eller 76 §, 77 § första stycket
eller 81 §, får enligt förevarande stadgande som regel ej åtalas av allmän
åklagare utan att målsägande angivit brottet till åtal.

Denna bestämmelse är i viss mån oklar. Målsägande är jämlikt 6 kap.
8 § strafflagen den, emot vilken brott är begånget eller som därav blivit förnärmad
eller lidit skada. Härav följer, att såsom målsägande är att betrakta
exempelvis redare, därest genom sjömans förseelse skada uppkommit å
fartyget, eller ägare till fraktat gods, som skadats genom sådan förseelse.
Likaledes är en sjöman, som befälhavaren utan skäl förvägrat att gå i land,
behörig att anmäla befälhavaren till åtal för förseelse, som avses i 73 §
punkten 6. Befälhavaren torde emellertid enligt ordalagen i omförmälda
strafflagsstadgande näppeligen kunna personligen anses såsom målsägande
i fråga om rymning eller ett olydnadsbrott eller en förseelse, som faller under
81 §, såvitt skada därigenom ej uppkommit för honom. Som sjölagskommittén
framhållit, är en förseelse av den beskaffenhet, varom här i regel är
fråga, icke ett mot befälhavaren personligen riktat brott utan ett brott mot
disciplinen, mot lydnaden och ordningen ombord, vars upprätthållande ej
minst är ett offentligt intresse. Möjligen skulle en sådan förseelse kunna anses
riktad mot redaren, eftersom den innebär ett eftersättande av en i tjänsteavtalet
inbegripen förpliktelse, och såväl denne som befälhavaren i egenskap
av representant för honom skulle då vara behörig att angiva förseelsen till
åtal. Detta får antagligen anses vara meningen i den nuvarande sjömanslagen,
varifrån det föreslagna stadgandet är hämtat. Konsekvensen skulle
eljest vara, att vid det stora flertalet av brotten mot lydnad och ordning ombord
ej skulle finnas någon målsägande och att åtal följaktligen ej heller
skulle kunna väckas för dessa brott. Oavsett huru gällande lag är att tolka,
är emellertid tydligt, att befälhavaren bör vara befogad att under alla förhållanden
anmäla samtliga i sjömanslagen upptagna brott till åtal och detta
även i sådana fall, där målsägande finnes. Detta är en så viktig princip, att
den bör komma till klart uttryck i lagen.

Lagrådet hemställer därför om sådan ändring av stadgandet, att mellan
orden »utan att» och »målsägande» inskjutas orden »befälhavaren eller».

Därest lagrådets anmärkningar vid 74 och 76 §§ beaktas, föranledes härav
en redaktionell jämkning i förevarande lagrum.

198 Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

84 §.

Lagrådet:

Ifrågavarande stadgande är likalydande med 85 § gällande lag. Sistnämnda
bestämmelse har oförändrad överflyttats från 312 § sjölagen.

Innebörden av stadgandet torde jämte annat vara att böter, som ådömas
för någon i lagen med sådant straff belagd gärning, skola tillfalla kronan.
Efter tillkomsten av lagen den 20 april 1951 med vissa bestämmelser om
böter och viten är emellertid särskild föreskrift i detta ämne onödig.

Vidare får bestämmelsen anses avse, att vad i allmänhet är stadgat rörande
strafförvandling, preskription m. m. skall äga motsvarande tillämpning
i fall, varom är fråga i sjömanslagen. Av skäl, som närmare utvecklats
under 76 §, erfordras icke särskild bestämmelse i dessa ämnen.

Under hänvisning till vad lagrådet vidare anfört i anledning av sistnämnda
paragraf hemställer lagrådet, att nu ifrågavarande stadgande icke upptages
i lagen.

Övriga lagförslag.

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Ur protokollet:
Olle Lundberg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

199

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
31 mars 1952.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Lingman, Hammarskjöld, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena samt cheferna
för justitie- och socialdepartementen anmäler chefen för handelsdepartementet,
statsrådet Ericsson, lagrådets den 20 mars 1952 avgivna utlåtande
över de till lagrådet den 8 februari 1952 remitterade förslagen till

1. sjömanslag;

2. lag om ändrad lydelse av 34, 36, 287 och 295 §§ sjölagen; samt

3. lag om undantag från svensk domstols behörighet såvitt angår vissa
tvister mellan befälhavare och besättning å utländskt fartyg.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden följande.

Lagrådet har i huvudsak godtagit den föreslagna lagstiftningen. De av
lagrådet förordade ändringarna och jämkningarna, vilka uteslutande hänföra
sig till förslaget till sjömanslag, avse mest detaljfrågor.

Inledningsvis berör emellertid lagrådet ett spörsmål av stor principiell
betydelse. Lagrådet ifrågasätter nämligen, om icke sjömanslagen med hänsyn
framför allt till den mindre sjöfartens svårigheter borde upptaga bestämmelser
om dispens från tvingande regler. Särskilt borde dispens komma
i åtanke, när en viss bestämmelse eller vissa bestämmelser te sig onödiga,
olämpliga eller oskäligt betungande för någon särskild gren av sjöfarten.
Ha vederbörande organisationer i kollektivavtal enat sig om en från lagen
avvikande ordning, torde som regel ur allmän synpunkt hinder ej böra
möta mot tillämpning av denna ordning, och Kungl. Maj :t borde därför
ha möjlighet att godtaga en sådan avvikelse. Lagrådet hänvisar till att ett
sådant dispensförfarandc lagfästs bl. a. inom den sociala arrendelagstiftningen
samt arbetstidslagstiftningen.

Ehuru åtskilliga skäl tala för lagrådets ståndpunkt, torde det för närvarande
icke vara tillrådligt att i sjömanslagen införa bestämmelser om dispens.
Det må framhållas att gällande sjömanslag icke upptager sådana bestämmelser
ävensom att frågan ej varit på tal vare sig under de nordiska
överläggningarna eller under det fortsatta utredningsarbetet eller vid remissbehandlingen.
På grund härav saknas tillräckligt underlag för bedömande
av frågan, huru bestämmelser av den ifrågasatta innebörden skulle

200 Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

komma att verka i praktiken. Vidare torde böra uppmärksammas att i den
män stadganden i den föreslagna sjömanslagen äro tvingande till sjöfolkets
nackdel, det med hänsyn till sjöfartssäkerheten är uteslutet att medgiva dispens
från dem. Det synes då mindre tilltalande att ensidigt öppna möjlighet
för redarna att bli befriade från skyldighet att till de ombordanställda utgiva
förmåner, som lagstiftaren i princip ansett böra tillkomma dessa. Även
ur lagteknisk synpunkt skulle det vålla vissa svårigheter att införa dispensregler.
Såsom lagrådet framhållit torde det vara praktiskt ogörligt att avfatta
sjömanslagens bestämmelser så, att därav otvetydigt framgår, om de
äro tvingande eller ej, eller att införa en allmän föreskrift i ämnet. Ett stadgande
om att viss eller vissa bestämmelser finge sättas ur kraft genom avtal
skulle därför komma att sakna anknytning till lagtexten i övrigt.

I fråga om 6 och 41 §§, vilka lagrum upptaga bestämmelser bl. a. om
rätt för ombordanställd att efter fartygets haveri under viss tid åtnjuta lön
vid arbetslöshet, har lagrådet på anförda skäl ansett sig icke kunna tillstyrka
den utvidgning av förutsättningarna för rätten, som i förhållande
till gällande lag skett i det remitterade förslaget. Ehuru lagrådets argument,
som delvis anknyta till uttalanden i kommittébetänkandet, i och för sig
äro tänkvärda, väga dock enligt min uppfattning de starka billighetsskäl,
som i remissen till lagrådet åberopats för utvidgningen, tyngre. Det må
understrykas att det föreslagna stadgandet får sin egentliga betydelse, när
arbetstillfällena inom sjöfartsnäringen äro knappa. Enligt min mening är
det angeläget tillse, att de ombordanställda verkligen få det ekonomiska
stöd som var förutsatt vid tillkomsten av föreskriften om sjöfolkets rätt att
åtnjuta lön vid arbetslöshet i samband med fartygets förolyckande.

De av lagrådet gjorda erinringarna beträffande avfattningen av 8, 15 och
26 §§ avse förtydligande av lagtexten och torde därför böra iakttagas.

Beträffande 28 §, vilket lagrum innehåller stadganden om redarens skyldighet
att bestrida kostnaden för sjömans sjukvård, har lagrådet funnit önskvärt,
att lagrummet får sådan utformning att därav tydligt framgår att under
begreppet »sjukvård» inbegripes allt, som enligt 27 § andra stycket omfattas
av begreppet »vård». I anslutning härtill må framhållas att av förarbetena
till gällande sjömanslag otvetydigt framgår, att avsikten varit att
de båda begreppen skulle täcka varandra. Med hänsyn till det anförda synas
ordalagen i 28 § böra jämkas på sätt lagrådet föreslagit.

Även lagrådets erinran mot avfattningen av 30 § torde böra beaktas.

Lagrådets anmärkning angående avfattningen av 33 § torde böra iakttagas.

Enligt 53 § i det remitterade förslaget må redaren, då fråga är om rymd
sjömans tillhörigheter, ett år efter rymningen till kommerskollegium insända
vad som influtit vid en försäljning av tillhörigheterna ävensom innestående
lön. Lagrådet har emellertid uttalat sig för ett bibehållande av den
i gällande lag upptagna föreskriften, att redaren i fall som nu nämnts skall
tillställa kommerskollegium berörda medel. Vad lagrådet anfört till stöd
för detta sitt förslag synes mig så vägande, att detsamma bör biträdas.

201

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

Lagrådet har avstyrkt det i förslaget under 62 § sista stycket upptagna
stadgandet, att disciplinbot icke må åläggas å fartyg under uppehåll i
svensk hamn eller för förseelser, som begåtts i svensk hamn och kunnat av
befälhavaren angivas till åtal före fartygets avgång. Redan vid remissen till
lagrådet har från min sida framhållits, att de frågor som stå i samband med
det disciplinära förfarandet ombord äro vanskliga. Då nu lagrådet enhälligt
avstyrkt den ifrågasatta inskränkningen i rätten att ålägga disciplinbot, finner
jag mig ej böra vidhålla förslaget i denna del.

I enlighet med lagrådets förslag synas ordalagen i 73 § tredje stycket
böra jämkas.

Jämlikt 74 § gällande lag skall befälhavare, om han missbrukar den bestraffningsrätt
som enligt lagen tillkommer honom, straffas med böter eller
fängelse i högst sex månader. I det remitterade förslaget har ordet »bestraffningsrätt»
utbytts mot uttrycket »rätt att ålägga disciplinbot». I anslutning
härtill har i motiven framhållits att, därest de båda övriga ledamöterna
i den disciplinnämnd som enligt förslaget skall handlägga disciplinärenden
missbruka rätten att ålägga disciplinbot, de skulle kunna straffas
jämlikt 81 §. I denna fråga har lagrådet anfört att, eftersom befogenheten
att ålägga disciplinbot icke såsom hittills skulle tillkomma befälhavaren ensam
utan utövas av en nämnd, det synes oegentligt att tala om befälhavarens
rätt att ålägga disciplinbot. Vidare har lagrådet uttalat, att det väl
må vara riktigt att nämndens båda övriga ledamöter i fall av missbruk
skulle kunna fällas till ansvar enligt 81 §; det synes dock lämpligast att
sammanföra hithörande bestämmelser under ett gemensamt stadgande om
straff för missbruk av rätten att ålägga disciplinbot. Sådant straff bör enligt
lagradets mening naturligen drabba envar ledamot av disciplinnämnden,
som med sin röst bidragit till nämndens beslut. Vad lagrådet sålunda anfört
torde böra beaktas. Enligt min mening bör emellertid straff drabba icke
endast den ledamot, som medverkat till nämndens beslut, utan envar ledamot,
som åsidosätter sin skyldighet att med oväld och noggrannhet pröva
till disciplinnämnden hänskjutet ärende. Ett sådant stadgande, som torde stå
i samklang med bestämmelserna i 25 kap. 4 § strafflagen, synes vara val
ägnat att hos ledamöterna i nämnden inskärpa vikten av afl taga sin uppgift
med tillbörligt allvar. Stadgandet torde lämpligen bilda 75 § i den nya
lagen. De i det remitterade förslaget under 75 § upptagna reglerna böra i
samband därmed flyttas till 76 §.

I fråga om den i samma förslag under 76 § införda bestämmelsen har laglådet
ansett, att densamma bör utgå ur lagen. Anmärkningen torde höra
beaktas.

Likaså torde lagrådets erinran i anslutning till det remitterade förslagets
83 § böra iakttagas.

Slutligen har lagrådet hemställt, att 84 § borttages ur lagen. Denna hemställan
synes mig böra bifallas. Härav följer att 85—90 §§ i förslaget i stället
erhålla beteckningarna 84—85) §§.

14 Bihang till riksdagens protokoll 1952. lsantl. Kr 170.

202

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

Utöver vad som framgår av det anförda ha vissa redaktionella jämkningar
skett i det till lagrådet remitterade förslaget till sjömanslag.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj :t måtte genom proposition
föreslå riksdagen

att antaga i enlighet med det föregående omarbetade förslag
till

1. sjömanslag;

2. lag om ändrad Igdelse av 34, 30, 287 och 295 §§ sjölagen;
samt

3. lag om undantag från svensk domstols behörighet såvitt
angår vissa tvister mellan befälhavare och besättning å
utländskt fartyg.

Med bifall till denna av statsrådets samtliga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Bengt Augustinsson.

518180. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag. 1952.