Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1957 (Proposition 1957:170)

Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1957

Nr 170

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i strafflagen, m. in.; given Stockholms slott
den 29 mars 1957.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i strafflagen; samt

2) lag angående ändrad lydelse av 8 § 1 mom. lagen den 17 oktober 1900
(nr 82 s. 1) om straffregister.

GUSTAF ADOLF

Herman Zetterberg

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen behandlas vissa straffrättsliga frågor, vilkas lösning icke
ansetts böra anstå till dess den nuvarande strafflagen ersättes med en helt
ny brottsbalk.

Sålunda föreslås sådan ändring i strafflagen, att missbruk av äganderätt
skall kunna beivras, även då den blott inneburit lindrig misshandel.

Vidare upptages vissa utvidgningar av den svenska domsrätten beträffande
brott som begås ombord å svenskt luftfartyg utanför svenskt territorium
och brott som utlänning begår utom Sverige.

Slutligen föreslås i propositionen viss ändring i fråga om tillhandahållande
av utdrag av det allmänna straffregistret. 1

1 llihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 170

Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1957

Förslag

till

Lag

om ändring i strafflagen

Härigenom förordnas, att 1 kap. 1 och 2 §§ strafflagen1 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives samt att 14 kap. 16 § samma lag skall upphöra
att gälla.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 KAP.

1 §•

Inländsk man varde efter Sveriges Inländsk man varde efter Sveriges
lag och vid svensk domstol dömd för lag och vid svensk domstol dömd för
brott, som han begått inom riket, eller brott, som han begått inom riket, eller
å svenskt fartyg eller emot Sverige å svenskt fartyg eller luftfartyg eller
eller svensk man utom riket, så ock emot Sverige eller svensk man utom
för annat utom riket förövat brott, riket, så ock för annat utom riket
där Konungen förordnar, att det brott förövat brott, där Konungen förord -

här i riket åtalas må. nar, att det brott här i riket åtalas må.

Brott anses------hava fullbordats.

2 §.

Utländsk man, som här i riket fin- Utländsk man, som här i riket finnes,
varde efter Sveriges lag och vid nes, varde efter Sveriges lag och vid
svensk domstol dömd för brott, som svensk domstol dömd för brott, som
han begått inom riket, eller å svenskt han begått inom riket, eller å svenskt
fartyg utom riket, så ock för brott, fartyg eller luftfartyg utom riket,
som han utom riket begått emot Sve- Har utländsk man, som här i riket
rige eller svensk man, där Konungen finnes, i annat fall begått brott utom
förordnar, att det brott här i riket riket, varde ock, där Konungen föråtalas
må. ordnar att åtal må ske, dömd som i

första stycket sägs, om brottet begåtts
emot Sverige eller svensk man
eller om straffarbete kan följa å gär- 1

1 Senaste lydelse, se beträffande 1 kap. 1 § SFS 1948: 448 och beträffande 2 § 1953: 769.

Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1957

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ningen enligt svensk lag och den ej
var fri från straff enligt lag, som gällde
på gärningsorten.

För gärning -— -----må ske.

Denna lag träder i kraft, såvitt avser upphävande av 14 kap. 16 § strafflagen,
den 1 juli 1957 och i övrigt den 1 januari 1958.

Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1957

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 8 § 1 mom. lagen den 17 oktober 1900
(nr 82 s. 1) om straffregister

Härigenom förordnas, att 8 § 1 mom. lagen den 17 oktober 1900 om straffregister1
skall erhålla följande ändrade lydelse.

(Gällande lydelse)

1 mom. Fullständigt utdrag av registret
skall meddelas, då framställning
därom göres av domstol, Konungens
befallningshavande eller allmän
åklagare eller av annan myndighet,
vilken enligt lag äger förordna
om häktning, eller av interneringsnäinnden
eller statens kriminaltekniska
anstalt, eller då sådan framställning
göres av justitiekanslern,
riksdagens justitieombudsman eller
dess militieombudsman. Till annan
myndighet än nu är sagt, så ock till
enskild vars rätt må vara beroende
på annan upplysning ur registret än
som framgår av i 2 mom. omförmält
registerutdrag, skall fullständigt registerutdrag
lämnas, där Konungen
för särskilt fall därtill givit tillstånd.

(Föreslagen lydelse)

1 mom. Fullständigt utdrag av registret
skall meddelas, då framställning
därom göres av domstol, Konungens
befallningshavande eller allmän
åklagare eller av annan myndighet,
vilken enligt lag äger förordna
om häktning, eller av interneringsnämnden
eller statens kriminaltekniska
anstalt, eller då sådan framställning
göres av justitiekanslern,
riksdagens justitieombudsman eller
dess militieombudsman. Till annan
myndighet än nu är sagt skall fullständigt
registerutdrag lämnas, där
Konungen för särskilt fall därtill givit
tillstånd. Styrker enskild att hans
rätt är beroende på annan upplysning
ur registret än som avses i 2 mom.,
må Konungen eller, efter Konungens
bemyndigande, fångvårdsstyrelsen
medgiva att fullständigt registerutdrag
lämnas honom.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1957.

1 Senaste lydelse, se SFS 1947: 620.

Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1957

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 15 mars 1957.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Hedlund, Persson,

Lindell, Lindström, Lange, Lindholm, Näsgård, Kling, Eliasson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter
gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga angående vissa
ändringar i strafflagen m. m. och anför därvid följande.

På straffrättens område förberedes sedan länge en genomgripande lagreform
som torde komma att leda till att 1864 års allmänna strafflag ersättes
av ny lagstfftning. Led i förberedelserna för denna reform är straffrättskommitténs
år 1953 avgivna förslag till brottsbalk (SOU 1953: 14)
och strafflagberedningens nyligen avlämnade slutbetänkande (SOU 1956:
55) med förslag till lag om skydd mot brott (skyddslag), in. in. Straff rättskommitténs
förslag, vilket innebär en reformering av strafflagens bestämmelser
om de särskilda brotten och därmed sammanhängande allmänna
bestämmelser, är efter avslutat remissförfarande under behandling i justitiedepartementet.
Strafflagberedningens slutbetänkande, vari beredningen
har företagit en allmän översyn av det straffrättsliga påföljdssystemet och
en kodifiering av de till detta system hörande lagbestämmelserna, är för
närvarande remitterat till ett stort antal myndigheter och sammanslutningar
för yttrande.

Straffrättskommitténs och slrafflagberedningens förslag äger sådant samband
med varandra, att de bör övervägas i ett sammanhang; bl. a. har såsom
ett alternativ ifrågasatts att sammanföra förslagen till en balk i 1734
års lag. Ehuru straffrättskommitténs förslag, såsom nyss angivits, är under
arbete inom departementet, kommer det alltså alt dröja, innan det kan föreläggas
riksdagen. Med hänsyn härtill bar jag ansett mig böra ur sistnämnda
förslag utbryta vissa begränsade frågor, vilkas lösning icke synes böra anstå
till dess strafflagen i mera väsentliga delar kan avlösas av ny lagstiftning.
Dessa frågor, som jag anhåller att nu få upptaga till behandling, avser dels
vissa utvidgningar av strafflagens j urisdi k tionsreglcr
— nämligen såvitt avser brott som utom riket begås ombord å svenskt
luftfartyg samt brott som utlänning begår utom Sverige — och dels förhållandet
mellan misshandel och kroppsaga.

Kungl. Maj. ts proposition nr 170 år 1957

I detta sammanhang anhåller jag att även få upptaga fråga om ordningen
för tillhandahållande i vissa fall av utdrag
av det allmänna straffregistret.

I. Strafflagens jurisdfktionsregler

Principerna för jurisdiktionsrätten

Straffrättskommittén lämnar i sitt betänkande (s. 436 ff) en redogörelse
för de principer som i svensk och utländsk rätt tillämpas i fråga om den
straffrättsliga kompetensen. Såsom grundläggande princip gäller enligt de
flesta länders straffrätt den s. k. territorialprincipen. Denna innebär att staten
straffar alla brott som förövas inom dess eget land-, sjö- eller luftterritorium,
oavsett gärningsmannens nationalitet och brottets angreppsobjekt.
I större eller mindre utsträckning har med brott som begås inom det egna
landets område likställts brott som utom sådant område förövas ombord
å landets egna fartyg eller luftfartyg. I engelsk och amerikansk rätt inskränkte
man sig länge till att straffa endast gärningar som hade förövats inom
eget territorium eller ombord å eget fartyg, men numera har intet land ansett
sig kunna stanna härvid. Detta sammanhänger väsentligen med att i
flertalet stater reglerna om utlämning för brott bygger på den grundsatsen,
att medborgare i det egna landet ej utlämnas till bestraffning i annat land.
Med hänsyn härtill skulle en tillämpning av enbart territorialprincipen medföra
att den som har begått brott i främmande land undginge påföljd genom
att taga sin tillflykt till hemlandet. Bl. a. till förekommande härav har territorialprincipen
i större eller mindre omfattning kompletterats av den s. k.
personalitetsprincipen, enligt vilken det egna landets medborgare och ibland
även sådana personer som där äger hemvist straffas för brott som de har
förövat utomlands. Jämte territorial- och personalitetsprinciperna tillämpas
vidare, med mer eller mindre vittgående begränsningar, den s. k. realeller
skyddsprincipen. Denna princip, som på senare tid har vunnit ökad
tillämpning i skilda länder, innebär att en stats straffrättsliga kompetens
omfattar även brott som utlänning begår utomlands, om brottet riktar sig
mot staten själv, dess egna medborgare eller annat intresse som dess strafflag
avser att skydda. Stundom innehåller strafflagarna även bestämmelser
som möjliggör att beträffande särskilt angivna brottstyper eller under vissa
förutsättningar ingripa med straff utan hänsyn till var, av vem eller mot
vem brottet har förövats. Denna princip, den s. k. universalprincipen, bygger
på den uppfattningen att det är ett gemensamt intresse för alla kulturstater
att allvarligare brott som överallt är straffbara också blir bestraffade;
delvis återspeglas principen i särskilda konventioner om bekämpande av
vissa brott som ofta har anknytning till ett flertal länder.

I främmande strafflagar ger bestämmelserna om den straffrättsliga kompetensen,
såsom redan har antytts, regelmässigt uttryck för en kombination
av flera av de angivna principerna. Personalilets- och realprinciperna och
särskilt universalprincipen tillämpas därvid i regel icke utan åtskilliga be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1957

gränsningar. Beträffande brott som förövas utom statens område gäller således
ofta att det icke straffas, om det saknar större betydelse eller ej kränker
något statens eller dess medborgares intresse. Ej sällan göres åtal beroende
av särskild ålalsprövning. Stundom uppställes såsom förutsättning
för att brottet skall kunna straffas, att gärningen är straffbar jämväl enligt
lagen i det land där den har förövats, och i vissa fall bestämmes, att
gärningen icke får straffas strängare än enligt nyssnämnda lag.

Beträffande brott som förövas ombord å fartyg gäller enligt många länders
straffrätt särskilda regler som i större eller mindre utsträckning innefattar
undantag från vad eljest är stadgat. I äldre tid hävdade flertalet stater rätt
att döma över såväl brott som inom det egna landets gränser begåtts å utländskt
fartyg som ock brott å egna fartyg i främmande vatten och hamnar.
Till stöd för att låta straff anspråket avse egna fartyg utanför eget sjöterritorium
har, särskilt i äldre doktrin, anförts att sådant fartyg finge anses
utgöra en flytande del av statsterritoriet (territoire flottant). De kompetenskonflikter
mellan skilda stater som följde av dylika straff anspråk har man
efterhand sökt utjämna. Man har därvid gått olika vägar. Alla stater tillerkänner
sig dock i överensstämmelse med en allmänt erkänd folkrättslig
regel straffmyndighet över brott som har förövats å eget fartyg i öppen sjö.

Med luftfartens snabba utveckling under de senaste decennierna har frågan
om domsrätten över brott som förövas ombord å luftfartyg fått en allt
större praktisk betydelse och i ökad omfattning tilldragit sig rättsvetenskapens
och lagstiftarnas intresse. Såsom huvudprincip i förevarande hänseende
uppställes i de flesta länder att domsrätten omfattar egna och främmande
luftfartyg inom eget luftområde samt egna luftfartyg under färd över det
öppna havet. I åtskilliga länders straffrätt upptages därutöver särskilda
bestämmelser som med stöd av principen om flaggans lag medger en mer
eller mindre vidsträckt domsrätt över egna luftfartyg även när dessa befinner
sig på eller över främmande lands territorium. I några länder finnes därjämte
bestämmelser som anknyter kompetensen till landningsortens lag.

Hävdande av straff anspråk utöver vad som följer av territorialprincipen
kan ofta medföra att ett brott är underkastat flera länders straffrättsliga
kompetens. Avgörande för frågan om vilket land som i sådant fall skall
döma över brottet blir i allmänhet var gärningsmannen befinner sig när han
gripes och vilka bestämmelser om utlämning som berörda länder tillämpar.
De kollisioner som uppstår när någon lagföres för ett brott för vilket han
redan har undergått straff i annat land löses i regel genom särskilda bestämmelser
om verkan av utländsk straffdom.

Av straffrättskominitténs redogörelse framgår, att de nordiska strafflagarna
samtliga tillämpar territorialprincipen utan begränsning. Den danska
lagen straffar därjämte i enlighet med personalitetsprincipen dansk medborgare
eller den som är bosatt i Danmark för brott som han har förövat utom
Danmark under förutsättning att gärningen är straffbar även enligt gärningsorlens
lag eller, om gärningen har förövats utanför folkrättsligt erkänt
statsområde, icke är av alltför obetydlig karaktär. Realprincipen kommer

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1957

enligt dansk lag till användning med den begränsningen att brottet skall
rikta sig mot danska statens självständighet, säkerhet, författning eller
offentliga myndigheter eller mot vissa andra särskilt angivna intressen.

Den finska lagen straffar av inlänning eller utlänning utomlands förövat
brott som riktar sig mot staten eller mot inlänning. Finsk medborgare kan
därjämte straffas för utomlands förövat brott mot högsta makten i den
främmande staten eller mot undersåte i sådan stat, om klagomål har inlupit
från den främmande staten eller målsäganden.

Enligt norsk lag straffas i överensstämmelse med personalitetsprincipen
brott som i utlandet förövas av norsk medborgare eller annan i Norge hemmahörande
person, när handlingen antingen faller under något av en mängd
i lagen särskilt uppräknade lagrum, avseende handlingar som i alla kulturstater
är stratfbelagda, eller utgör brott mot den norska staten eller statsmyndigheten
eller är straffbar både efter norsk lag och gärningsortens lag.
Härjämte tillämpas jämväl real- och universalprinciperna så, att utlänning
kan straffas för utomlands begånget brott dels när handlingen innefattar
något av vissa i lagen uppräknade brott, däribland brott mot statens säkerhet
samt grövre brott mot enskild, dels även eljest när brottet är att hänföra
till en »förbrytelse» (i motsats till »förseelse») och handlingen är straffbar
jämväl efter gärningsortens lag samt gärningsmannen har hemvist i Norge
eller uppehåller sig där. Brott utom riket av utlänning får dock ej åtalas
annat än efter Konungens förordnande. Åtal för sådana av utlänning förövade
brott som ej tillhör de särskilt uppräknade kan ej heller äga rum om efter
gärningsortens lag straff är uteslutet på grund av preskription el. dyl.; väckes
åtal, får strängare straff ej ådömas än som hade kunnat följa enligt det
främmande landets lag.

I fråga om brott ombord å fartyg utom det egna landets område hänför
den danska lagen under dansk straffmyndighet brott ombord å danskt fartyg
utom någon stats territorium ävensom inom annan stats område, om
brottet förövas av någon som hör till fartyget eller medföljer detta som resande.
Enligt finsk rätt hör under finsk domstols kompetens brott som begås
ombord å finskt fartyg i öppen sjö. Beträffande brott ombord å fartyg
tillämpas i andra fall de allmänna kompetensreglerna. Den norska lagen
straffar brott ombord å norskt fartyg i främmande hamn eller inom annat
lands sjöterritorium endast om brottet förövas av någon som tillhör fartygets
besättning eller av annan som medföljer fartyget. Befann sig detta i
öppen sjö, är norsk lag tillämplig utan inskränkning.

Av de nordiska strafflagarna innehåller den norska lagen uttryckliga regler
i fråga om luftfartyg. Dessa innebär att brott som förövas ombord å
norskt luftfartyg är underkastat landets straffmyndighet i samma utsträckning
som brott ombord på fartyg. I dansk liksom även i finsk rätt anses
motsvarande regel gälla med stöd av analogi.

Vad angår gällande svensk rätt stadgas i 1 kap. 1 § första stycket strafflagen,
att inländsk man skall dömas efter Sveriges lag och vid svensk domstol
för brott, som han begått inom riket eller å svenskt fartyg eller mot

Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1957

Sverige eller svensk man utom riket, ävensom för annat utom riket förövat
brott, där Kungl. Maj :t förordnar om åtal. Utländsk man, som finnes här i
riket, skall jämlikt 1 kap. 2 § första stycket dömas för brott, som han begått
inom riket eller å svenskt fartyg utom riket, så ock för brott, som lian
utom riket begått mot Sverige eller svensk man, där Kungl. Maj :t förordnar
om åtal. För gärning, som utgör folkrättsbrott, skall utländsk man enligt
andra stycket i 1 kap. 2 § även eljest dömas efter Sveriges lag och vid svensk
domstol, såframt Kungl. Maj :t förordnar att åtal må ske. I 1 kap. 3 a § har
meddelats vissa kompletterande bestämmelser, avseende brott som begåtts
utom riket där avdelning av krigsmakten befinner sig.

Brott ombord å svenskt luftfartyg

Straffrätlskommittén. Enligt straffrättskommitténs förslag — vari allmänna
bestämmelser om svensk strafflags tillämplighet i rummet har meddelats
i 23 kap. 6—12 §§ — skall i överensstämmelse med bl. a. dansk och
norsk rätt gälla samma kompetensregler i fråga om brott å fartyg och å luftfartyg.
Sådant brott skall i princip vara underkastat svensk domsrätt oavsett gärningsmannens
nationalitet och mot vem brottet har förövats. Även brott
förövat i tjänsten av någon som tillhörde fartyget eller luftfartyget skall enligt
förslaget falla under svensk domstols kompetens. I vissa fall förutsättes
särskild prövning för att åtal skall få väckas för brottet. I huvudsaklig överensstämmelse
med motsvarande danska och norska bestämmelser skall dock
någon inskränkning i åtalshänseende icke gälla, om brottet begåtts i tjänsten
av någon som tillhörde fartyget eller luftfartyget, om fartyget eller luftfartyget
befann sig utom varje stats område, d. v. s. å öppna havet utanför territorialgränserna
eller i luftrummet där ovanför, eller om fartyget eller luftfartyget
var inom främmande stats område och brottets begicks av någon
som tillhörde eller medföljde fartyget eller luftfartyget.

Mot straffrättskommitténs förslag i denna del har några invändningar
icke framkommit under remissbehandlingen av förslaget.

Departementschefen. Spörsmålet om domsrätten över brott, begångna å
svenska luftfartyg utom riket, har aktualiserats i samband med det förslag
till luftfartslag in. m., vilket i proposition nr 69 har förelagts årets riksdag.
Den föreslagna luftfartslagen innehåller även vissa ansvarsbestämmelser.
Beträffande dessa bestämmelsers giltighet i rummet har någon särskild
reglering ej ansetts böra komma i fråga för lufträltens del, ulan vad i allmänna
strafflagen är stadgat om dem som är underkastade svensk straffrätt
skall gälla även beträffande ansvarsbestämmelserna i luftfartslagen.
Vid departementsbehandlingen av ifrågavarande lagförslag ansåg jag det
icke erforderligt att i avbidan på brottsbalkens genomförande föreslå någon
ändring i 1 kap. strafflagen, såvitt avser brott ombord å svenskt luftfartyg.
I silt yttrande över lagförslaget har emellertid lagrådet, med hänsyn till den
lid som kan komma att förflyta mellan luftfartslagens och brottsbalkens

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1957

ikraftträdande, förordat att 1 kap. 1 och 2 §§ strafflagen ändras så att brott
å svenskt luftfartyg i fråga om domsrätten jämställes med brott å svenskt
fartyg (se prop. nr 69 s. 274).

Även om några större praktiska olägenheter knappast torde vara förenade
med att tills vidare bibehålla 1 kap. strafflagen oförändrat i förevarande
hänseende i avvaktan på brottsbalkens genomförande, vill jag icke motsätta
mig den av lagrådet önskade lagändringen. Denna torde, såsom lagrådet har
framhållit, lämpligen kunna ske på det sättet, att efter orden »svenskt fartyg»
i första stycket av de båda första paragraferna i kapitlet införes orden
»eller luftfartyg».

Ändras 1 kap. 1 och 2 §§ strafflagen i enlighet med det anförda, kommer
icke enligt dessa lagrum att krävas någon prövning av Kungl. Maj :t för att
brott ombord å svenskt luftfartyg utom riket skall få åtalas här i landet.
De av straffrättskommittén föreslagna reglerna om åtalsprövning, vilka
hänför sig även till andra fall än de nu ifrågavarande, torde icke böra upptagas
till övervägande förrän i samband med behandlingen av kommitténs
förslag i övrigt. Har gärningsmannen utom riket undergått straff eller annan
ansvarspåföljd för brottet, får dock enligt 1 kap. 3 § strafflagen åtal
ej ske utan Kungl. Maj:ts förordnande.

Lagändringen torde böra träda i kraft den 1 januari 1958.

Brott av utlänning utom Sverige

Straffrättskommittén. De av straffrättskommittén föreslagna bestämmelserna
om strafflags tillämplighet i rummet innebär även i andra hänseenden
än som nyss berörts en utvidgning av den svenska straffrättsliga kompetensen
i fråga om brott, som utlänning begår utom Sverige. Kommittén har bl. a.
upptagit en särskild kompetensregel beträffande vissa utom riket förövade
brott av utlänning, som efter brottet har begivit sig till Sverige eller till område
utom Sverige där avdelning av krigsmakten befinner sig för annat ändamål
än övning. Stadgandet är avsett att anknyta till lagstiftningen om
utlämning för brott. Enligt förslaget skall utlänningen i det avsedda fallet
dömas efter svensk lag och vid svensk domstol, under förutsättning dels att
gärningen ej var straffri enligt å gärningsorlen gällande lag, dels att å brottet,
om det hade förövats i Sverige under motsvarande förhållanden, kunnat
följa svårare straff än fängelse i två år och dels att begäran om utlämning
icke har framställts eller sådan begäran har avslagits eller ock utlämning
på grund av krig eller annat hinder ej kan ske.

I sin motivering för detta stadgande erinrar straffrättskommittén om att
1949 års utlänningskommitté i sitt betänkande med förslag till utlänningslag
m. in. (SOU 1951:42) har föreslagit bl. a. den ändringen i den nuvarande
utlämningslagen att framställning om utlämning för icke-politiskt
brott skall kunna vägras i sådana fall, där utlämningen skulle medföra att
den utlämnade bleve utsatt för politisk förföljelse. I anslutning härtill har
utlänningskommittén uttalat sig för en sådan utvidgning av den svenska

Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1957

strafflagens koinpetensregler, att möjlighet öppnas att här i riket bestraffa
icke-politiska brott för vilka framställning om utlämning har gjorts men avslagits.
Utlänningskommittén har framhållit att det skulle vara stötande,
om en flykting som utomlands har förövat ett grovt brott skulle kunna
undgå straff genom att han på grund av fara för politisk förföljelse icke
utlämnades. I särskilda fall kunde det framstå som ett svenskt samhällsintresse
att tillse att förövaren av ett utomlands begånget grovt brott icke
finge ostraffad uppehålla sig här. Ett vägande skäl för att bereda möjlighet
att här i riket bestraffa dylikt brott vore också att Kungl. Maj :t, då en utlämningsframställning
avsloges med hänsyn till faran för politisk förföljelse,
skulle kunna hänvisa till att brottslingen komme att lagforas här i
riket. Avslaget skulle därigenom kunna verka mjukare.

Bestämmelser av den av utlänningskommittén antydda innebörden finnes,
framhåller straffrättskommittén, i åtskilliga utländska strafflagar. Därvid
uppställes stundom såsom förutsättning för domsrätt att utlämning för
brottet i princip är möjlig. Så är förhållandet i den tyska lagen. Andra länder
gör icke någon sådan begränsning utan tillägger sig domsrätt i alla fall
där utlämning icke sker. Enligt den norska lagen (§ 12) hör under norsk
domsrätt brott som har förövats i utlandet av utlänning, om brottet innefattar
någon av vissa i den norska lagen till stort antal angivna gärningar,
däribland dråp, misshandel, sedlighetsbrott, grov stöld eller förfalskningsbrott,
eller om brottet »er en förbrytelse straffbar også etter det lands lov
i livilket den er foretatt, og den skyldige har bopel i riket eller oppholder
seg her»; åtal må dock väckas endast efter Konungens bestämmande.

Till närmare utveckling av förslaget anför straffrättskommittén vidare
följande:

Vad angår icke-politiska brott anser kommittén, i likhet med utlänningskommittén,
att i utlämningslagen bör införas en bestämmelse som möjliggör
att avslå framställning om utlämning för sådant brott i fall där fara
föreligger för att den som avses med framställningen skulle bliva utsatt för
politisk förföljelse, samt att genom ändring i strafflagstiftningen möjlighet
bör öppnas att bär i riket lagfora dylikt brott. Kommittén kan i huvudsak
ansluta sig till de av utlänningskommittén anförda synpunkterna på utformningen
av en för sådana fall avsedd kompetensregel. Utanför svensk
domstols behörighet bör sålunda falla brott som icke är av viss svårare beskaffenhet;
gränsen, vilken torde böra bestämmas efter det straff som kunnat
följa å brottet om det förövats i Sverige under motsvarande förhållanden,
bör sättas jämförelsevis högt. Något hinder att sätta gränsen högre än
enligt utlämningslagen förutsättes för alt utlämning skall kunna ske bör
icke anses föreligga. I motsats till utlänningskommittén anser straffrättskommittén
del icke lämpligt att begränsa kompctensregelns tillämplighet
till sådana fall där framställning om utlämning gjorts men avslagits. Frånsett
det otillfredsställande i atl frågan om svensk domstols behörighet bleve
beroende av viss åtgärd från annat lands sida, bör beaktas atl det i vissa
fall kan framstå som ett svenskt samhällsintresse att lagföring för ett utomlands
begånget grovt brott skall kunna äga rum även om framställning om
utlämning av en eller annan orsak icke gjorts. Lagföring synes vidare böra
kunna ske om utlämning, ehuru tillåten enligt lag, icke kan äga rum på
grund av krig eller annat faktiskt hinder. I sistnämnda hänseende må crin -

Kungl. Maj. ts proposition nr 170 år 1957

ras om att strafflagskommissionen genom ett särskilt stadgande i 1 kap.
9 § i kommissionens förslag tilläde svensk domstol behörighet för sådant
fall. Slutligen bör gälla förutom att gärningen ej var straffri enligt gärningsortens
lag, att gärningsmannen finnes här i riket eller å område utom riket
där avdelning av krigsmakten befinner sig för annat ändamål än övning.
Liksom i fall som avses i 8 § första stycket bör åtal ej få väckas utan alt
Kungl. Maj :t förordnat därom.

Vad beträffar frågan huruvida en kompetensregel av antytt slag bör omfatta
även brott av politisk natur må till en början erinras om att i den mån
gärningen riktar sig mot utländsk stat eller myndighet fråga om lagföring
inför svensk domstol i regel icke kan bliva aktuell, eftersom några svenska
straffbestämmelser som kunna bliva tillämpliga på sådant fall icke finnas.
Annorlunda förhåller det sig beträffande gärningar som frånsett det politiska
momentet äro straffbara även såsom vanliga brott: mord, dråp, misshandel,
stöld eller annat brott mot enskild eller mot allmänheten. Straffbestämmelserna
mot sådana gärningar äro enligt svensk lag icke begränsade
till fall där gärningen riktar sig mot svensk medborgare eller den svenska
allmänheten. Såsom utlänningskommittén framhåller (betänkandet s. 227)
kunna onekligen starka skäl åberopas för att undantaga brott av sist berört
slag från den ifrågasatta kompetensregeln. Om ett dylikt brott skulle kunna
lagforas i Sverige, skulle domstolen vid bedömande av brottet ofta bliva
nödsakad att taga hänsyn till de politiska förhållanden som inverkat på
brottet och givit det dess karaktär av politiskt brott. En dylik prövning
skulle stundom kunna erbjuda betydande svårigheter och bliva av vansklig
art. En kompetensregel som öppnade möjlighet att här i riket lagfora även
brott som betingats av politiska förhållanden utomlands skulle även kunna
föranleda en främmande makt till att, om framställning om utlämning avslagits,
utöva påtryckningar för att få brottet bestraffat här. Å andra sidan
bör framhållas alt det likaväl som då fråga är om icke politiska brott stundom
kunde vara i hög grad stötande, om möjlighet icke funnes att här i riket
lagfora en flykting som utomlands begått exempelvis ett grovt våldsbrott
vilket, ehuru betingat av politiska motiv, förövats med särskild råhet eller
grymhet. I detta sammanhang bör också nämnas att vissa brott som ej sällan
ha politisk karaktär enligt mellanfolkliga avtal dock icke skola anses
som politiskt brott, t. ex. folkmord, eller också skola kunna åtalas och straffas
här utan inskränkning, t. ex. brott som innebära vissa svårare överträdelser
av 1949 års Genévekonventioner. Vidare bör erinras om det ovan
berörda stadgandet i utlämningslagen att såsom politiskt brott i intet fall
skall anses mord, mordförsök eller dråp å främmande statsöverhuvud eller
någon till eu främmande suveräns familj hörande person, den belgiska
attentatsklausulen. Enligt utlänningskommitléns förut omnämnda förslag
skall principen om att utlämning ej må ske för politiskt brott fortfarande
gälla. Attentatsklausulen föreslås emellertid skola utgå. I samband härmed
föreslår utlänningskommittén att i utlämningslagen införes ett stadgande
om undantag i vissa fall från förbudet mot utlämning för politiskt brott.
Undantaget har begränsats till vissa grova brott, nämligen mord, dråp, mordbrand,
allmänfarlig ödeläggelse eller grovt sabotage, och såsom förutsättning
för att utlämning skall medgivas har angivits, alt det med hänsyn till
gärningsmannens politiska syfte och omständigheterna i övrigt kan antagas
att han här i riket kommer att utöva verksamhet som innebär fara för den
svenska samhällsordningen.

Om en kompetensregel av det slag som här ovan diskuterats icke skulle
avse politiska brott, torde det vara nödvändigt att i lagtexten söka närmare
bestämma innebörden av begreppet politiskt brott. Eu dylik bestämning er -

Kungl. Mnj:ts proposition nr 170 år 1957

bjuder emellertid mycket stora svårigheter. Uppfattningen inom doktrin och
praxis i utlandet är växlande och i hög grad oklar. I Iv. prop. nr 50 till 1913
års riksdag med förslag till lag om utlämning av förbrytare framhölls (s. 32)
att utvecklingen gått i riktning mot en inskränkning av begreppet politiskt
brott. På senare tid har likväl den politiska utvecklingen i vissa länder
medfört att allt flera handlingar kommit att uppfattas såsom angrepp mot
statens säkerhet och i överensstämmelse med ett sådant betraktelsesätt belagts
med mycket stränga straff. Det är tydligt att denna utveckling är ägnad
att få återverkningar på svenska domstolars och myndigheters bedömning
av vilka brott som skola anses vara politiska när det gäller handlingar
företagna av flyktingar från de ifrågavarande länderna.

Vid övervägande av frågan huruvida från svensk kompetens böra undantagas
politiska brott har kommittén funnit att något undantag för sådana
brott icke lämpligen bör uppställas. En lämplig begränsning av lagföringen
för brott av nu berört slag torde kunna vinnas genom att för åtal uppställes
krav på förordnande av Kungl. Maj :t. Vid prövning huruvida åtalsförordnande
skall meddelas kan och bör hänsyn tagas till samtliga föreliggande
omständigheter, i främsta rummet brottets beskaffenhet och svårhet. Vid
denna prövning torde för övrigt ofta, liksom då fråga är om åtal för brott
av icke politisk natur, bevis- och utredningssvårigheter komma alt medföra
att gärningen finnes icke böra åtalas här.

Av de remissmyndigheter, som yttrat sig över straffrättskommitténs förslag,
har endast överstålhållarämbetet haft något att erinra mot ifrågavarande
stadgande. Ämbetet anför:

Även om det skulle kunna länkas fall, där det framstår som stötande för
det allmänna rättsmedvetandet, att Iagföring icke sker i här avsedda situationer,
synes å andra sidan vanskligt att i Sverige åstadkomma tillförlitlig
utredning och göra ett rättvist bedömande beträffande gärningar, som i så
ringa grad som här är fallet beröra svenska intressen. Kommittén har själv
framhållit risken av att främmande makt skulle kunna utöva påtryckning
tör att tå ett politiskt brott bestraffat här. Kommittén påpekar jämväl, att den
politiska utvecklingen på senare tid i vissa länder medfört att allt flera handlingar
kommit att uppfattas såsom angrepp mot statens säkerhet. Sistnämnda
synpunkt har föranlett kommittén att icke undantaga politiska brott från
tillämpningsområdet för förevarande stadgande, en ståndpunkt som ämbetet
med hänsyn till utvecklingen på vissa håll utomlands finner riktig. I den
tänkta situationen att inom vår världsdel pågår krig, i vilket Sverige ej deltager,
kan emellertid ett för vårt land vanskligt läge uppkomma om svensk
strafflag är tillämplig på utomlands begånget brott av en hit inkommen
person, för vilken båda de stridande parterna äro starkt intresserade. Det
är visserligen eu aktningsvärd strävan att tillse att överskridandet av nationella
gränser icke föranleder frihet från straffreaktion, men det synes ämbetet
å andra sidan tvivelaktigt om värdet härav vare sig principiellt eller
praktiskt är så betydande, alt man med öppna ögon bör inlåta sig på att
kunna bli konfronterad med nyss berörda olägenheter. Ämbetet bär sig icke
heller bekant något exempel på att det befunnits otillfredsställande, att motsvarighet
till de bär föreslagna bestämmelserna hittills saknats.

Departementschefen. Om eu nv utlämningslag genomföres enligt del förslag
som den 18 januari 1957 remitterats till lagrådet, kommer vissa utlämningshinder
att uppställas, vilka ej återfinnes i den gällande utlämningslagen
av ar 1913. Det blir sålunda icke tillåtet att medgiva utlämning, som

Kimgl. Maj.ts proposition nr 170 år 1957

medför risk för politisk förföljelse eller som är uppenbart oförenlig med humanitära
krav, och bland övriga nya utlämningshinder märkes, att utlämning
ej får äga rum, om den utlämnade riskerar dödsstraff. Därest utlämning
ej kommer till stånd, kan det — såsom jag framhållit i den nämnda
lagrådsreinissen — i vissa fall vara önskvärt att åtal för det avsedda brottet i
stället anhängiggöres här i riket. Stundom skulle det framstå såsom mycket
stötande, om nyssnämnda regler medförde, att ett grovt brott icke bleve
beivrat. Detta är dock icke alltid möjligt med de nuvarande jurisdiktionsbestämmelserna.
En utlänning kan nämligen i regel, för brott som han har
begått utomlands, dömas här i riket endast om brottet har begåtts mot Sverige
eller svensk man. Konsekvensen kan alltså bli, att det ej är möjligt
att anställa något åtal här i riket, ehuru det är önskvärt att så sker. Det synes
därför motiverat att, såsom straffrättskommittén har föreslagit, ytterligare
utsträcka den svenska domsrätten beträffande brott som av utlänning
begåtts utom riket. Såsom framgår av straffrättskommitténs redogörelse
finnes liknande vidsträckta kompetensregler i åtskilliga utländska
strafflagar. Med anledning av vad överståthållarämbetet anfört vill jag framhålla,
att risken för internationella komplikationer vid vägran att efterkomma
en utlämningsframställning säkerligen är större, om gärningsmannen går
helt fri än om möjlighet finnes att lagfora brottet här i landet. Jag vill även
understryka, att denna utvidgning av svensk domstols kompetens främjar
strävandena att i avseende å jurisdiktionen i möjligaste mån utplåna gränserna
mellan de nordiska länderna.

Jag anser det tveksamt om politiska brott bör omfattas av den ifrågavarande
kompetensregeln. Vissa skäl talar för att utesluta dem. Vad beträffar
rent politiska brott blir emellertid, såsom straffrättskommittén framhållit,
lagföring vid svensk domstol i regel icke möjlig, enär svensk strafflag över
huvud taget ej är tillämplig. För sådana brott behöver således något undantag
ej göras. Då fråga är om brott av såväl politisk som icke politisk karaktär,
skulle det i vissa situationer vara mindre tillfredsställande att ej kunna
anställa åtal här i riket. Vid övervägande av frågan har jag stannat för att
icke begränsa själva kompetensregeln i detta avseende utan låta den erforderliga
begränsningen, såsom kommittén föreslagit, ske genom att för åtal
uppställes krav på förordnande av Kungl. Maj:t. Det kan övervägas att i lagen
upptaga närmare anvisningar för åtalsprövningen, men spörsmålet härom
torde kunna anstå till behandlingen av brottsbalksförslaget i övrigt, då
1 kap. strafflagen i sin helhet blir föremål för omprövning.

Regeln bör i överensstämmelse med kommitténs förslag begränsas till att
avse brott av grövre beskaffenhet. Såsom lämplig gräns torde kunna sättas,
alt å gärningen skall enligt svensk lag kunna följa svårare straff än straffarbete
i två år, och en förutsättning för svensk domsrätt bör jämväl vara att
gärningen ej är fri från straff å gärningsorten. Det i kommittéförslaget använda
uttrycket »om brottet förövats i Sverige under motsvarande förhållanden»
torde böra utgå, då det ej synes behövligt och möjligen kan föranleda
den missuppfattningen att gärningen ej behöver vara direkt straffbar en -

Kungl. Maj. ts proposition nr 170 dr 1957

ligt svensk lag. Självfallet kan svensk domstol döma till straff endast på
grundval av svensk strafflag.

Den vidgade koinpetensregeln torde i likhet med vad som gäller i de fall
som avses i 1 kap. 2 § första stycket strafflagen böra begränsas på så sätt
att utlänningen skall finnas här i riket. Den omständigheten att han uppehåller
sig inom område där avdelning av den svenska krigsmakten befinner
sig bör således — om ej 1 kap. 3 a § är tillämplig — icke medföra att brottet
faller under svensk domsrätt.

Enligt kommitténs förslag skall kompetensregeln förbindas med villkoret,
att begäran om utlämning icke framställts eller sådan begäran avslagits eller
ock utlämning på grund av krig eller annat hinder ej kan ske. Genom angivandet
av detta villkor erinras om regelns samband med utlämningsväsendet,
men det synes icke nödvändigt att upptaga det i lagtexten.

Den nya kompetensbestämmelsen torde lämpligen kunna upptagas i 1 kap.
2 § strafflagen i ett nytt andra stycke, till vilket jämväl hänföres en del av
innehållet i nuvarande första stycket. Bestämmelsen om folkrättsbrott i nuvarande
andra stycket bör kvarstå oförändrad såsom tredje stycke i paragrafen.
Denna bestämmelse sträcker sig längre än den nya kompetensregeln,
då folkrättsbrott kan åtalas här i riket jämväl om gärningsmannen ej uppehåller
sig i riket och om gärningen var straffri på gärningsorten.

Lagändringen bör träda i kraft samtidigt med den föreslagna nya utlämningslagen
eller den 1 januari 1958. II.

II. Förhållandet mellan misshandel och kroppsaga

Gällande rätt. Uppsåtlig misshandel som icke har medfört den misshandlades
död behandlas i 14 kap. 10—13 §§ strafflagen. Misshandelsbrotten fördelas
på dessa lagrum med hänsyn till den skada som har följt av misshandeln.
Sålunda avser 10 och 11 §§ svår kroppsskada, 12 § mindre lyte eller
kroppsfel eller lindrigare sjukdom och 13 § ringare eller ingen skada såsom
följd av misshandeln.

Förhållandet mellan misshandel och kroppsaga regleras i 14 kap. 16 §.
I detta lagrum stadgas, att för den händelse någon under utövning av laga
rättighet att aga den som står under hans lydnad tillfogar honom skada och
denna är så ringa som i 13 § sägs, han ej må fällas till straff därför. Det förutsättes
alltså att förhandenvaron av äganderätt kan göra en eljest såsom
misshandel straffbar gärning tillåten och detta även om kroppsskada har
tillfogats, blott denna ej är svårare än i 14 kap. 13 § sägs. Även om skadan
varit svårare, är straff för misshandel uteslutet om skadan ej har omfattats
av gärningsmannens uppsåt; länkbart är däremot att i sådant fall straff för
vållande till kroppsskada kan ifrågakomma.

Bestämmelser angående aganderält finns, utom i 14 kap. 16 § strafflagen,
i 6 kap. 3 § föräldrabalken och 37 § barnavårdslagen. Medan äganderätt icke
längre förekommer i högre undervisningsanstalter, innehåller folkskolestad -

16 Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1957

gan och vissa andra skolstadgar ännu bestämmelser om rätt för lärare att
utdela aga.

Stadgandet i föräldrabalken tillägger föräldrarna uppsikt över barnet samt
medger dem att för barnets tillrättavisande använda de uppfostringsmedel
som med hänsyn till dess ålder och övriga omständigheter må anses lämpliga.
Lagrummet ersätter en tidigare i lagen om barn i äktenskap upptagen
bestämmelse att föräldrar ägde, om det för barnets uppfostran var nödigt,
tukta barnet på sätt med hänsyn till dess ålder och övriga omständigheter
kunde anses lämpligt. Stadgandet i föräldrabalken är tydligen mera restriktivt
än det äldre stadgandet i lagen om barn i äktenskap, men det utesluter
icke att kroppsaga under vissa förutsättningar kan förekomma.

Bestämmelsen i 37 § barnavårdslagen föreskriver att, om den som har
omhändertagits av barnavårdsnämnd ej fyllt 21 år och icke är elev i skola
tillhörande barna- och ungdomsvården, den rätt alt ha uppsikt över den omhändertagne
och att tukta honom, vilken eljest tillkommer föräldrarna, skall
tillkomma barnavårdsnämnden eller den, åt vilken nämnden sådant överlåtit.

Straffrättskommittén. Straffrättskommittcn föreslår, att misshandel indelas
i tre grader alltefter brottets grovhet, bedömd med hänsyn till samtliga
omständigheter vid brottet och sålunda ej allenast till den skada som har
följt av misshandeln. Beträffande förhållandet mellan misshandel och kroppsaga
anför kommittén bl. a., att den ståndpunkt gällande lag intager i detta
avseende under senare tid har gjorts till föremål för erinringar i olika hänseenden.
Kommittén sammanfattar dessa erinringar på följande sätt. Med
nutida strävanden att såvitt möjligt ersätta aga med andra uppfostringsmetoder
måste anses oförenligt att bibehålla ett stadgande som räknar med
misshandel som en visserligen icke alldeles självfallen men dock tämligen
naturlig form för äganderättens utövning. Särskilt betänkligt är att lagen
visat sig hindra ett verksamt ingripande även mot svåra fall av barnmisshandel.
För sådana fall är skärpta straffbestämmelser påkallade, icke strafffrihet
eller straff lindring.

Kommitténs förslag innebär, att någon motsvarighet till 14 kap. 16 § strafflagen
icke skall upptagas i brottsbalken. På grund av föräldraballcens bestämmelser
är, framhåller kommittén, en av föräldrar eller annan vårdnadshavare
inom måttliga gränser utövad aga att anse som rättsenlig. Kommittén
har icke ansett erforderligt att göra något däremot svarande förbehåll i bestämmelserna
om misshandel. Även i andra fall kan vara tillåtet att använda
våld utan att detta har ansetts behöva komma till uttryck i de särskilda
straffbestämmelserna. Missbruk av äganderätten bör kunna beivras och detta
även för den händelse gärningen som sådan är att beteckna blott såsom
misshandel av den lindrigaste graden. Kommittén framhåller emellertid att
den vidgade möjlighet till åtal som härigenom uppkommer ej får leda till
opåkallad inblandning i enskildas förhållanden. Nödig begränsning i detta
hänseende vinnes genom att misshandelsbrott av den lindrigaste graden ej
må åtalas av åklagare med mindre åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt

Kungl. Maj. ts proposition nr 170 år 1957

För frågan om åtal kan vara av betydelse huruvida rättelse på annat sätt kan
åvägabringas, t. ex. genom vårdnadsrättens överflyttande på annan person.

Vid remissbehandlingen av kommitténs förslag har slopandet av 14 kap.
16 § strafflagen icke föranlett invändning från något håll. Skolöverstyrelsen
har dock framhållit vikten av att bestämmelserna utformas så, att det
klart framgår att folkskolestadgans och vissa andra skolstadgors bestämmelser
om rätt att utdela aga ej upphör att gälla i detta sammanhang.

Departementschefen. Efter tillkomsten av stadgandet i 14 kap. 16 § strafflagen
har inträtt en förskjutning i uppfattningen rörande nödvändigheten och
lämpligheten att använda kroppsaga vid barns uppfostran. Denna ändrade
inställning har lett till att den rätt att meddela aga som tillerkänts föräldrar
eller andra uppfostrare efter hand har inskränkts.

Vad angår förhållandet mellan föräldrar och barn har en modernare uppfattning
om kroppsagan såsom uppfostringsmedel kommit till uttryck i den
nya föräldrabalken. Enligt denna äger föräldrarna för barnets tillrättavisande
använda de uppfostringsmedel som med hänsyn till dess ålder och
övriga omständigheter må anses lämpliga. Uttrycket »tukta», vilket användes
i motsvarande bestämmelse i lagen om barn i äktenskap, upptogs icke i föräldrabalken.
Med den däri valda formuleringen har man velat utmärka att
kroppslig bestraffning helst bör undvikas och att, när aga anses erforderlig,
den bör utövas inom snäva gränser.

Jämväl i andra sammanhang har rätten för uppfostrare alt tillgripa aga
begränsats. I högre undervisningsanstalter äger numera lärare icke aga lärjunge.
Även för folkskolans del har frågan om borttagande av äganderätten
sedan en tid tillbaka varit aktuell. En i den nu upphävda fatligvårdslagen
inrymd befogenhet för fattigvårdsstyrelse eller styrelse för fattigvårdsanstalt
att under vissa förutsättningar utöva aga har icke fått någon motsvarighet
i den nya socialhjälpslagen. Det må också nämnas, att i det förslag
till ny barnavårdslag, som nyligen har framlagts av barnavårdskommittén
(SOU 1956: 61), befogenhet att tukta omhändertaget barn icke har
ansetts böra, såsom nu, tillkomma barnavårdsnämnd eller dess representant.

Den antydda förskjutningen i uppfattningen angående kroppsaga har hittills
ej övat någon inverkan på lagstiftningens reglering av förhållandet mellan
aga och misshandel. Stadgandet i 14 kap. 16 § strafflagen, vars lydelse är
oförändrad sedan strafflagens tillkomst, tolkas enligt teori och praxis så, att
även om gränserna för äganderätten har överskridits, straff för misshandel
ej kan ådörnas, såvida ej av agan har följt svårare skada än som avses i 14
kap. 13 § strafflagen. Under äganderättens täckmantel kan på grund härav
förekomma upprörande fall av barnmisshandel, mot vilka åklagarmyndigheten
ej anser sig kunna ingripa.

Det är tydligt att ifrågavarande bestämmelse i strafflagen icke står i god
samklang med den uppfattning om kroppsagan såsom uppfostringsmedel,
vilken bär kommit till uttryck hl. a. i föräldrabalken, och alt lagen alltså är
föråldrad på denna punkt. Straffrättskomniittén har ej heller upptagit nå2
Iiihnng till riksdagens protokoll 1957. i samt. Nr 170

Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1957

gon motsvarighet till bestämmelsen i sitt förslag. Detta innebär i förevarande
hänseende att, om gränserna för äganderätten har överskridits, även misshandel
av lindrig art skall kunna beivras. Spörsmålet huruvida äganderätten
har missbrukats får därvid bedömas med beaktande av de omständigheter
under vilka agan har utövats.

Jag delar straffrättskommitténs uppfattning att det icke finnes behov av
att göra något mot den laga äganderätten svarande förbehåll i bestämmelserna
om misshandel. Sådan lindrig form av kroppsligt våld, som enligt
föräldrabalken och vissa skolförfattningar må tillgripas av föräldrar och
andra uppfostrare, faller även utan dylikt förbehåll utanför misshandelsreglerna.
Detta gäller även med den nuvarande utformningen av dessa regler.
Det må anmärkas, att något uttryckligt stadgande om befogenhet för
föräldrar att vid behov tukta barnet icke fanns i svensk lag vid tillkomsten
av SL 14: 16; sådant stadgande infördes först år 1920 i lagen om barn i
äktenskap. Numera är emellertid äganderätten, i den mån sådan alltjämt
föreligger, reglerad i lag eller annan författning. Med hänsyn härtill och då,
såsom tidigare har antytts, 14 kap. 16 § strafflagen lägger hinder i vägen för
att beivra även uppenbara överträdelser av äganderätten, anser jag mig böra
föreslå att lagrummet upphäves utan avvaktan på genomförandet av straffrättskommitléns
förslag i övrigt.

Kommittén har understrukit att den vidgade möjligheten till åtal för missbruk
av äganderätt ej bör få leda till opåkallad inblandning i enskildas förhållanden
och att nödig begränsning i detta avseende vinnes genom kommitténs
förslag att den lindrigaste graden av misshandel ej skall få åtalas av
allmän åklagare med mindre åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt. Även
gällande lag upptager vissa begränsningar i den allmänna åtalsrätten beträffande
missliandelsbrotten (se 14 kap. 45 § strafflagen). Kommitténs förslag
beträffande åtalsreglerna innebär vissa ändringar i förhållande till gällande
rätt, men det torde ej vara erforderligt att i detta sammanhang upptaga
åtalsreglerna till prövning. För frågan om åtal kan —- såsom kommittén
framhållit — vara av betydelse huruvida rättelse i stället kan åvägabringas
exempelvis genom vårdnadsrättens överflyttande på annan person.

Lagändringen torde böra träda i kraft den 1 juli 1957. III.

III. Utdrag av allmänna straffregistret

Gällande bestämmelser. Enligt lagen den 17 oktober 1900 om straffregister
skall hos fångvårdsstyrelsen föras straffregister, innehållande uppgifter om
straffdomar m. in. Ordningen för lämnande av uppgifter ur registret är noggrant
reglerad. Enligt 8 § 1 mom. skall fullständigt utdrag av registret meddelas
då framställning därom göres av domstol, länsstyrelse eller allmän
åklagare eller av annan myndighet, vilken enligt lag äger förordna om häktning,
eller av interneringsnämnden eller statens kriminaltekniska anstalt,
eller då sådan framställning göres av justitiekanslern, riksdagens justitieombudsman
eller dess mililieombudsman. Till annan myndighet eller till

Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1957

enskild person, vars rätt kan vara beroende på annan upplysning ur registret
än som avser fråga huruvida viss person förekommer i registret, skall
fullständigt registerutdrag lämnas, där Kungl. Maj:t för särskilt fall givit
tillstånd därtill. I 2 mom. av 8 § stadgas, att utdrag av registret, innehållande
bevis därom att viss person ej förekommer i straffregistret, såvitt angår
annat förhållande än dom å böter eller villkorlig dom å förvandlingsstraff
för böter, må på begäran av denne meddelas, där han med intyg av länsstyrelse,
underrätt, häradshövding, borgmästare, svensk beskickning eller
svenskt konsulat styrker, att hans rätt kan vara beroende av sådant bevis.
Enligt 3 mom. skall till statistiska centralbyrån meddelas för den officiella
statistiken erforderliga utdrag av straffregistret. I sådant utdrag må icke
upplysning meddelas om namnen på dem som uppgifterna avser. Även till
utländsk myndighet kan under vissa i 9 § angivna förutsättningar lämnas
utdrag av straffregistret.

Frågan om brottsregistreringens framtida utformning är för närvarande
föremål för utredning genom en särskild utredningsman, tillkallad enligt
Kungl. Maj :ts bemyndigande den 16 mars 1956.

Departementschefen. Ansökningar av enskilda personer om sådant begränsat
utdrag av straffregistret som avses i 8 § 2 mom. lagen om straffregister
förekommer i stor utsträckning. År 1956 utfärdade fångvårdsstyrelsen salunda
ej mindre än 1 189 dylika utdrag. Ändamålet med dessa utdrag torde
nästan utan undantag vara att utdragen skall företes inför utländsk myndighet
i samband med ansökan om uppehålls- eller bosättningstillstånd utrikes
eller i annat liknande ärende. Det inträffar emellertid varje år i ett antal
fall att den enskilde förekommer i straffregistret, såvitt angår annat förhållande
än dom å böter eller villkorlig dom å förvandlingsstraff för böter, och
att utdrag enligt 8 § 2 mom. därför icke kan lämnas. Om den enskilde i sådant
fall vidhåller sin begäran om slraffregisteruldrag, är han hänvisad att
hos Kungl. Maj :t göra framställning om fullständigt utdrag av registret.

Ansökningar hos Kungl. Maj :t om fullständigt utdrag av straffregistret
handlägges i justitiedepartementet. Av dessa ansökningar göres det alldeles
övervägande antalet av enskilda personer, som ej kan erhålla utdrag enligt
8 § 2 mom. och som behöver straffregisterutdrag för att förete det inför utländsk
myndighet. Innan ärendet avgöres brukar regelmässigt fångvårdsstyrelsens
yttrande inhämtas.

Ordningen för tillhandahållande i nu åsyftade fall av fullständigt utdrag
av straffregistret synes onödigt omständlig. Framställningarna till Kungl.
Maj :t är i dessa fall praktiskt taget alltid av beskaffenhet att utan tvekan
böra bifallas. Den dubbla behandlingen av dessa enkla ärenden hos fångvårdsstyrelsen
och i justitiedepartementet fyller icke någon reell funktion.
Ärendena lämpar sig uppenbarligen väl för decentralisering. .lag bar därför
funnit mig böra — utan avvaktan på resultatet av den utredning om brottsregistreringen
som för närvarande pågår -—- föreslå sådan ändring av 8 §
1 mom. lagen om straffregister att fångvårdsstyrelsen skall, efter Kungl.
Maj :ts bemyndigande, kunna meddela fullständigt utdrag av registret till

Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1957

enskild, som styrker att hans rätt är beroende på annan upplysning ur registret
än som framgår av utdrag'' enligt 8 § 2 mom. Det torde få ankomma
på Kungl. Maj:t att, i den mån det finnes erforderligt, i administrativ väg
utfärda föreskrifter rörande fångvårdsstyrelsens prövning i dessa fall.

Lagändringen torde böra träda i kraft den 1 juli 1957.

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag
till

1) lag om ändring i strafflagen; samt

2) lag angående ändrad lydelse av 8 § 1 mom. lagen den 17 oktober 1900
(nr 82 s. 1) om straffregister.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslagen, av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar1, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Chr. af Winklerfelt

1 Det under 2) angivna lagförslaget, som är likalydande med det vid propositionen fogade
förslaget i samma ämne, har här uteslutits.

Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1957

Bilagn

Förslag

till

Lag

om ändring i strafflagen

Härigenom förordnas, att 1 kap. 1 och 2 §§ strafflagen1 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives samt att 14 kap. 16 § samma lag skall upphöra
att gälla.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 K
1

Inländsk man varde efter Sveriges
lag och vid svensk domstol dömd för
brott, som han begått inom riket, eller
å svenskt fartyg eller emot Sverige eller
svensk man utom riket, så ock för
annat utom riket förövat brott, där
Konungen förordnar, att det brott
här i riket åtalas må.

Brott anses----- ---hava

Inländsk man varde efter Sveriges
lag och vid svensk domstol dömd för
brott, som han begått inom riket, eller
å svenskt fartyg eller luftfartyg eller
emot Sverige eller svensk man utom
riket, så ock för annat utom riket förövat
brott, där Konungen förordnar,
att det brott här i riket åtalas må.
fullbordats.

2 §.

Utländsk man, som här i riket finnes,
varde efter Sveriges lag och vid
svensk domstol dömd för brott, som
han begått inom riket, eller å svenskt
fartyg utom riket, så ock för brott,
som han utom riket begått emot Sverige
eller svensk man, där Konungen
förordnar, att det brott här i riket
åtalas må.

Utländsk man, som här i riket finnes,
varde efter Sveriges lag och vid
svensk domstol dömd för brott, som
han begått inom riket, eller å svenskt
fartyg eller luftfartyg utom riket.

Har utländsk man, som här i riket
finnes, utom riket begått brott emot
Sverige eller svensk man eller ock annan
gärning, varå enligt svensk lag
kan följa svårare straff än straffarbete
i två år och som ej var straffri enligt
den å gärningsorten gällande lagen,
dömes efter Sveriges lag och vid

* Senaste lydelse, se beträffande 1 kap. 1 § SFS 1948: 448 och beträffande 2 § 1953: 769.

Kiutgl. Maj.ts proposition nr 170 år 1957

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

För gärning--------

svensk domstol, om Konungen för-ordnar, att brottet här i riket åtalas
må.

—- må ske.

Denna lag träder i kraft, såvitt avser upphävande av 14 kap. 16 § strafflagen,
den 1 juli 1957 och i övrigt den 1 januari 1958.

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1957

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 29 mars
1957.

Närvarande:

justitieråden Walin,

Sjöwall,

Hagbergh,

regeringsrådet Klackenberg.

Enligt lagrådet den 26 mars 1957 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 15 mars 1957, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
upprättade förslag till

1) lag om ändring i strafflagen; och

2) lag angående ändrad lydelse av 8 § 1 mom. lagen den 17 oktober 1900
(nr 82 s. 1) om straffregister.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet
av hovrättsassessorn B. Hult.

Lagrådet yttrade:

Det remitterade förslaget till lag om ändring i strafflagen upptager allenast
i begränsat hänseende till behandling frågan om svensk strafflags tilllämplighet.
Sålunda lämnas bland annat helt åsido straffrättskommitténs
förslag att utlänning som vid tiden för av honom begånget brott hade hemvist
i Sverige skall behandlas lika som svensk medborgare. Till denna grupp
äro bland andra att hänföra bär domicilierade statslösa. Lagrådet förutsätter,
att även denna fråga, liksom övriga av kommittén upptagna spörsmål
om svensk strafflags tillämplighet, senare blir föremål för bedömande
och att det nu framlagda förslaget allenast avser att utgöra ett provisorium.
Frågan om bestraffning av här domicilierade utlänningar blir naturligen
särskilt av betydelse i fråga om medborgare i de övriga nordiska länderna.
Det remitterade förslaget tillgodoser näppeligen behovet av att kunna,
utan onödig omgång, här lagfora dem för brott, begånget i annat nordiskt
land. Denna fråga lärer bli föremål för ytterligare övervägande i samband
med pågående nordiska överläggningar om utlämning m. in.

Oavsett att lagförslaget allenast åsyftar ett provisorium, anser lagrådet,
att den i 1 kap. 2 § strafflagen för vissa fall angivna gränsen med avseende
å brottets svårhetsgrad lämpligen bör sammanfalla med motsvarande krav
i fråga om utlämning. Med hänsyn till Konungens åtalsprövning kan en sådan
utvidgning svårligen föranleda några betänkligheter.

Kungl. Maj ds proposition nr 170 år 1957

Lagrådet hemställer vidare, att andra stycket i nämnda paragraf redaktionellt
jämkas på sådant sätt att det icke kommer att inbegripa jämväl
fall som avses i första stycket.

Förslaget om ändring i lagen om straffregister lämnas av lagrådet utan
erinran.

Ur protokollet:
Torsten Johansson

Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1957

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 29 mars 1957.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Andersson, Hedlund, Persson, Lindell,

Lindström, Lange, Lindholm, Näsgård, Kling, Eliasson, Henriksson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets den 29 mars
1957 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 15 mars 1957 remitterade
förslagen till

1) lag om ändring i strafflagen; samt

2) lag angående ändrad lydelse av 8 § 1 mom. lagen den 17 oktober 1900
(nr 82 s. 1) om straffregister.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande hemställer föredraganden, att
lagförslagen — med de av lagrådet önskade jämkningarna av det under
1) omförmälda förslaget jämte viss redaktionell ändring av nämnda förslag
-— måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ulla Larsson

!J Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 170