Kungl. Maj.ts proposition nr 16 (Proposition 1954:16)

Kungl. Maj.ts proposition nr 16.

Nr 16.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
tillägg till militära rättegångslagen den 30 juni 1948
(nr 472); given Stockholms slott den 18 december
1953.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag om tillägg till militära rättegångslagen
den 30 juni 1948 (nr 472).

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

För att undanröja en oklarhet i gällande lag föreslås en uttrycklig bestämmelse
i fråga om rätten att till högsta domstolen fullfölja talan mot hovrätts
dom eller beslut, varigenom disciplinstraff ålagts.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt Nr 16.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16.

Förslag

till

Lag

om tillägg till militära rättegångslagen den 30 jnni 1948 (nr 472).

Härigenom förordnas, att i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 skall
införas en ny paragraf, betecknad 93 a §, av nedan angiven lydelse.

93 a §.

Ej må i anledning av talan mot hovrätts dom eller beslut, varigenom
disciplinstraff ålagts, prövningstillstånd meddelas enligt 54 kap. 10 § 2 rättegångsbalken,
med mindre talan avser brott, varå straffarbete eller avsättning
kan följa.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1954.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 25 september 1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson,
Sträng, Ericsson, Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Lindell,
Nord en stam.

Etter gemensam beredning med chefen för försvarsdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga om fullföljd
av talan mot hovrätts dom eller beslut varigenom disciplinstraff ålagts.
Föredraganden anför följande.

I skrivelse den 10 november 1952 har militieombudsmannen hemställt, att
Kungl. Maj :t ville taga under övervägande vissa i skrivelsen framförda
spörsmål om fullföljd av talan mot hovrätts dom eller beslut varigenom
disciplinstraff ålagts. Yttranden över skrivelsen, som tillkommit efter hörande
av samtliga rikets hovrätter, har efter remiss avgivits av riksåklagarämbetet
och 1951 års rättegångskommitté. Tillfälle att avgiva yttrande över
skrivelsen har beretts Sveriges advokatsamfund, som dock icke inkommit
med något yttrande.

Jag anhåller nu att få upptaga frågan till prövning.

Inledning.

1 § lagen om disciplinstraff för krigsmän, vilken lag i likhet med hela
den nya militära straff- och processlagstiftningen trädde i kraft den 1 januari
1949, stadgar att disciplinstraff är arrest och disciplinbot. Arrest ådömes
i minst tre och högst trettio dagar (4 §) samt disciplinbot för minst en
och högst tjugu dagar (6 §).

I 6 § militära rättegångslagen föreskrives att med avseende å rättegången
i militära mål skall i tillämpliga delar, där ej i nämnda lag eller eljest
är särskilt stadgat, gälla vad om rättegång i allmänhet är föreskrivet, därvid
disciplinstraff skall anses lika med böter.

Enligt 54 kap. 9 § rättegångsbalken må talan mot hovrätts dom eller slutliga
beslut i mål eller ärende, som väckts vid underrätt, ej i vidare mån än
som framgår av 10 § komma under högsta domstolens prövning, med mindre
högsta domstolen meddelat parten tillstånd därtill.

Kungl. Maj. ts proposition nr 16.

I 10 § nämnda kapitel stadgas att prövningstillstånd må meddelas allenast
om för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning är av synnerlig vikt,
att talan prövas av högsta domstolen, eller parten visar att talans prövning
eljest skulle ha synnerlig betydelse utöver det mål, varom är fråga (första
punkten); eller om anledning förekommer till ändring i det slut, vartill
hovrätten kommit, eller eljest med hänsyn till omständigheterna i målet skäl
förekommer till talans prövning (andra punkten).

Enligt 12 § andra stycket samma kapitel må i anledning av talan rörande
ansvar prövningstillstånd enligt 10 § andra punkten ej meddelas tilltalad
med mindre talan avser brott, varå straffarbete eller avsättning kan följa,
eller ock annat brott och den tilltalade förklarats straffri på grund av sin
sinnesbeskaffenhet eller erhållit anstånd med straffs ådömande eller för
brottet dömts till förvaring i säkerhetsanstalt eller annan skyddsåtgärd eller
till ungdomsfängelse, fängelse, mistning av befattning på viss tid, dagsböter
ej under sextio eller böter omedelbart i penningar ej under 1 500 kronor
eller ock blivit fälld till vite omedelbart i penningar ej under nämnda belopp
eller för honom bestämts ny minsta tid för förvaring eller internering.

Militieombudsmannens framställning.

I skrivelse den 27 mars 1952 till envar av rikets hovrätter anförde militieombudsmannen,
att fråga uppkommit huruvida då hovrätt dömt tilltalad till
arreststraff i fall då talan icke avsett brott, varå straffarbete eller avsättning
kan följa, prövningstillstånd finge meddelas den tilltalade enligt såväl
första som andra punkten i 54 kap. 10 § rättegångsbalken eller allenast enligt
första punkten i nämnda lagrum. Då enligt stadgande i 54 kap. 12 §
frågan härom i fall då böter ådömts gjorts beroende av dagsböternas antal
eller, i fråga om penningböter, bötesbeloppets storlek, gåve — fortsatte militieombudsmannen
— den i 6 § militära rättegångslagen intagna regeln om
disciplinstraffs likställande i processuellt hänseende med böter uppenbarligen
ingen ledning för spörsmålets bedömande och icke heller förarbetena
till sistnämnda lagrum lämnade någon ledning härvidlag. Då det vid nu
angivna förhållanden kunde finnas skäl för en framställning från militieombudsmannens
sida om lagändring i förtydligande syfte hemställde denne
att hovrätten ville inkomma dels med yttrande angående huru vid hovrätten
förfarits vid meddelande av fullfölj dshänvisningar i berörda fall och
huruvida enligt hovrättens mening lagändring i frågan vore påkallad, dels
ock med de ytterligare upplysningar som kunde lämnas i och för frågans
bedömande.

I anledning av denna skrivelse anförde hovrätterna i avgivna yttranden
bland annat följande.

Svea hovrätt: Praxis syntes under den första tiden av den nya militära
straff- och processlagstiftningens tillämpning ha varit något vacklande, då
varken av 6 § militära rättegångslagen eller förarbetena till detta lagrum
ledning erhölles för bedömandet av det av militieombudsmannen väckta

Kungl. Maj:ts proposition nr 16.

spörsmålet. Under de senare åren hade emellertid den praxis utbildat sig,
att fullföljdshänvisning givits enligt båda punkterna i 54 kap. 10 § rättegångsbalken
i fall då hovrätten dömt till ett längre arreststraff samt allenast
enligt första punkten i fall då hovrätten ådömt ett kortvarigare arreststraff.
Gränsen mellan ett kortare och ett längre arreststraff hade dragits vid arrest
femton dagar. Att hovrätten ej stannat för att lämna hänvisning allenast enligt
första punkten hade sin grund i att maximitiden för det genom den nya lagstiftningen
införda arreststraffet bestämts till trettio dagar, d. v. s. lika lång
tid som det lägsta fängelsestraffet. Att å andra sidan meddela hänvisning
enligt båda punkterna hade ej ansetts lämpligt med hänsyn till att ett kortare
arreststraff i fullföljdshänseende, liksom tidigare, torde kunna anses
jämställt med ett lindrigare bötesstraff. Att gränsen mellan de olika slagen
av fullföljd dragits på sätt nu sagts sammanhängde dels med den praxis
krigshovrätten tillämpat och dels med det förhållandet att arrest femton
dagar låge ungefär mitt emellan minsta och längsta tiden för arreststraffet,
därvid jämförelse skett med den bestämmelse i 54 kap. 12 § nya rättegångsbalken,
som avsåge gränsdragningen vid det mitt på bötesskalan liggande
straffet sextio dagsböter. Hovrätten ansåge en lagändring påkallad
och därvid borde enligt hovrättens mening fullföljden regleras i enlighet
med hovrättens numera tillämpade praxis. — Till stöd för sin uppfattning
hänvisade Svea hovrätt bland annat till 8 § militära rättegångslagen, enligt
vilket lagrum straff må åläggas i disciplinmål allenast om straffet finnes
böra bestämmas till arrest i högst femton dagar. Slutligen väckte hovrätten
frågan huruvida icke en lagändring borde omfatta jämväl det andra
slaget av disciplinstraff eller disciplinbot. Visserligen sade sig hovrätten
regelmässigt meddela fullföljdshänvisning allenast enligt första punkten, då
hovrätten dömde till disciplinbot, och någon tvekan i detta avseende hade ej
förekommit. Emellertid lämnar enligt hovrättens mening 6 § militära rättegångslagen
och förarbetena till detta lagrum ej heller beträffande disciplinbot
någon ledning för fullföljdsfrågan.

Göta hovrätt: Under tiden från och med den 1 januari 1949 hade frågan
för hovrättens del varit aktuell i sex fall vid meddelande av fullföljdshänvisning.
Av de tilltalade hade i dessa fall en dömts till femton dagars arrest,
en till arrest tio dagar ävensom till trettio dagsböter samt fyra envar till åtta
dagars arrest. I samtliga fall hade i fullfölj dshänvisningen angivits att prövningstillstånd
kunde meddelas endast enligt första punkten i 54 kap. 10 §
rättegångsbalken. Enär icke i något stadgande angivits om eller när prövningstillstånd
jämlikt 10 § andra punkten i nu avsedda fall finge meddelas,
måste vid lämnande av fullföljdshänvisning bedömandet av ifrågavarande
spörsmål ske på det sätt att arreststraffet — som enligt 6 § militära rättegångslagen
i processuellt hänseende vore likställt med böter — vägdes mot
de i 54 kap. 12 § andra stycket rättegångsbalken angivna bötesstraffen. Detta
förfarande torde beträffande kortvariga arreststraff knappast kunna giva
annat resultat än att arreststraffet icke nådde upp till det straffminimum, som
erfordrades för att prövningstillstånd jämlikt andra punkten finge meddelas.
Då emellertid någon norm eller eljest någon regel för en direkt jämförelse
icke funnes, bleve bedömandet vanskligt och vid långvarigare arreststraff
eller i fall då den tilltalade dömts till såväl arrest som böter kunde tvekan
uppstå huruvida icke prövningstillstånd jämlikt andra punkten borde
få meddelas. Med hänsyn till den osäkerhet vid bedömandet som frånvaron
av klara regler i förevarande hänseende sålunda medförde ansåge hovrätten
en författningsändring i förtydligande syfte önskvärd. Hovrätten ansåge
det för tydlighetens skull lämpligt, att den ifrågasatta lagändringen omfattade
även disciplinbot.

Kungl. May.ts proposition nr 16.

Hovrätten över Skåne och Blekinge: I det av militieombudsmannen angivna
fallet hade hovrätten ansett prövningstillstånd kunna meddelas den
tilltalade allenast enligt första punkten i 54 kap. 10 § rättegångsbalken.
Hovrätten hade menat att 6 § militära rättegångslagen närmast föranledde,
en sådan tolkning. Enligt hovrättens mening förelåge behov av en lagändring
i förtydligande syfte. Det syntes motiverat, att arrest i fullföljdshänseende
likställdes med fängelse.

Hovrätten för Västra Sverige: Hovrätten hade i ifrågavarande fall i fullfölj
dshänvisningarna upptagit, att prövningstillstånd kunde meddelas de
tilltalade endast enligt första punkten i 54 kap. 10 fcj rättegångsbalken. De
ådöinda arreststraffen hade uppgått till minst sex högst femton dagar. —

— Någon fastställd beräkningsgrund för huruvida visst arreststraff skulle
anses ekvivalent med eller svårare än sextio dagsböter funnes icke. Man
torde kunna antaga, att det icke varit lagstiftarens mening att prövningstillstånd
enligt 54 kap. 10 § andra punkten rättegångsbalken finge meddelas
den tilltalade i fall, då denne av hovrätt dömts till disciplinstraff för brott,
varå straffarbete eller avsättning ej kan följa. Hovrätten funne ej heller i och
för sig önskvärt eller befogat att s. k. ändringsdispens kunde meddelas i sådana
fall. Med utgångspunkt från hovrättens tolkning av lagstiftarens mening
framstode utformningen av 6 § militära rättegångslagen såsom icke
fullt adekvat, varför lagrummet syntes böra förtydligas.

Hovrätten för Nedre Norrland: Efter militära rättegångslagens ikraftträdande
den 1 januari 1949 hade hovrätten ådömt arreststraff i endast två
fall, därav blott i det ena för brott varå icke kunnat följa straffarbete eller
avsättning. I sistberörda mål hade den tilltalade dömts för undanhållande
och ringa urkundsförfalskning till disciplinstraff av arrest i tjugufem dagar.
Hovrätten angav i fullföljdshänvisningen, att prövningstillstånd kunde
meddelas endast jämlikt 54 kap. 10 § första punkten rättegångsbalken. Varken
militära rättegångslagen eller dess förarbeten syntes kunna ge något
svar på frågan huruvida en tilltalad i ett fall som det sistberörda skulle ha
möjlighet att erhålla prövningstillstånd även jämlikt andra punkten i nämnda
lagrum. Av förarbetena till lagen om disciplinstraff för krigsmän syntes
framgå att arrest vore avsett som en lindrigare straffart än fängelse. Även
om ett arreststraff kunde nå samma varaktighet som lägsta fängelsestraff
förelåge också mellan de båda straffarterna sådana påtagliga olikheter i
fråga om sättet och platsen för verkställigheten att arreststraffet ur den
dömdes synpunkt torde framstå som lindrigare än fängelse. Eu viss ledning
för jämförelse mellan arreststraff och böter skulle kunna hämtas från
lagen om verkställighet av bötesstraff. Enligt denna lag motsvarade vid
förvandling sextio dagsböter fängelse fyrtiofem dagar. Eftersom arrest
aldrig kan ådömas för längre tid än trettio dagar skulle — även för det
fall att arrest och fängelse ansåges som lika svåra straff — ett arreststraff
under alla omständigheter kunna anses som lindrigare än sextio dagsböter.
Med detta betraktelsesätt skulle därför prövningstillstånd i förevarande fall
kunna meddelas endast jämlikt första punkten. Även sakliga skäl syntes
tala för att en tilltalad som av hovrätt dömts till arrest för brott, varå icke
kunde följa straffarbete eller avsättning, icke borde få prövningstillstånd
annat än jämlikt första punkten. Enligt 91 § militära rättegångslagen skulle
domstols dom eller beslut, varigenom disciplinstraff ålagts, gå i verkställighet
utan hinder av att domen eller beslutet icke vunnit laga kraft, där ej
domstolen annorlunda förordnat. Med hänsyn härtill kunde det antagas att
en sådan dom vanligen vore verkställd redan innan den komme under hovrättens
prövning. Den dömdes intresse av att överklaga hovrättens avgörande
torde därför kunna antagas ej sällan vara ringa. Det måste vidare enligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 16.

hovrättens mening kunna förutsättas att i de mål, i vilka disciplinstraff
komme till användning, rättssäkerhetens krav bleve på ett fullt tillfredsställande
sätt tillgodosedda genom målets prövning av två domstolar. Hovrätten
tillstyrkte emellertid att en lagändring i förtydligande syfte skedde.
I anslutning till det anförda syntes militära rättegångslagen härvid böra
kompletteras med ett stadgande av innehåll att tilltalad, som av hovrätt
dömts till arrest för brott, varå icke kunde följa straffarbete eller avsättning,
vid fullföljd av talan mot hovrättens dom eller beslut skulle kunna
erhålla prövningstillstånd endast jämlikt 54 kap. 10 § första punkten rättegångsbalken.

Hovrätten för övre Norrland: Hovrätten hade endast i ett fall haft att meddela
fullföljdshänvisning åt tilltalad, som dömts till arreststraff för brott
varå straffarbete eller avsättning icke kunnat följa. I fullföljdshänvisningen
hade tillkännagivits, att prövningstillstånd kunde meddelas den tilltalade
enligt såväl första som andra punkten i 54 kap. 10 § rättegångsbalken.
Enligt vad som inhämtats av referenten i målet syntes den här åsyftade
frågan icke ha varit föremål för något ingående övervägande utan torde hovrättens
ställningstagande ha rönt inverkan av en strävan att i ett fall, där
lagen icke lämnade en klar vägledning, undvika att handla till den tilltalades
nackdel. Vid tillämpning av den före 1949 gällande rätten syntes förevarande
spörsmål icke ha vållat några svårigheter. Disciplinstraff var då
i fullföljdshänseende uppenbarligen likställt med lägre bötesstraff, d. v. s.
böter omedelbart i penningar, ej uppgående till ettusenfemhundra kronor,
eller dagsböter, ej uppgående till sextio (jfr bl. a. N. J. A. II 1915 s. 143
samt N. J. A. II 1933 s. 802 f.). Införandet av bestämmelsen i 6 § militära
rättegångslagen om disciplinstraffs likställande med böter utan angiven
uppdelning av bötesstraff i olika svårhetsgrader medförde, att nyssnämnda
fullföljdsregel för disciplinstraff formellt upphävdes, dock utan att ersättas
av någon ny lagregel. Såvitt kunnat utrönas hade någon ändring i
förhållande till vad tidigare gällt icke varit åsyftad. I detta sammanhang
kunde anmärkas, att lagstiftaren i ett annat fall "då bötesstraff av olika svårhetsgrad
medförde olika verkan — 4 kap. 14 § strafflagen — uttryckligen
likställt disciplinstraff med bötesstraff av viss svårhetsgrad med avseende
på straffets verkan (se 12 § disciplinlagen, tidigare 33 § strafflagen för krigsmakten).
Hovrätten funne det obestridligt, att oklarhet rådde om vilken verkan
gällande lag tilläde arreststraff i fråga om möjligheten att erhålla prövningstillstånd
enligt 54 kap. 10 § rättegångsbalken, samt ville för sin del
förorda en framställning om lagändring i förtydligande syfte.

I sin förut omnämnda skrivelse till Kungl. Maj :t den 10 november 1952
har militieombudsmannen, efter att ha återgivit hovrätternas yttranden,
anfört att den oklarhet, som i förevarande hänseende utmärkte regeln i 6 §
militära rättegångslagen om disciplinstraffs likställande med böter, föranlett
osäkerhet om vilken fullfölj dshänvisning som skall meddelas i fall då
tilltalad av hovrätt dömts till arreststraff för brott varå straffarbete eller
avsättning icke kan följa, och att vid hovrätterna förfarits olika vid meddelande
av fullföljdshänvisningar i dylika fall. Med hänsyn härtill syntes
enligt militieombudsmannens mening, såsom också förordats av samtliga
hovrätter, en lagändring i förtydligande syfte böra ske.

Beträffande frågan hur fullföljdsrätten i förevarande hänseende bör bestämmas
anföres i militieombudsmannens skrivelse:

Kungl. Maj.ts proposition nr 16.

Hovrätterna för Västra Sverige och Nedre Norrland ha uttalat sig för att
fullföljdstillstånd borde få meddelas endast enligt första punkten i 54 kap.
10 § rättegångsbalken, medan hovrätten över Skåne och Blekinge föreslagit,
att arrest i fullföljdshänseende borde likställas med fängelse och alltså alltid
föranleda fullföljdshänvisning jämväl enligt andra punkten i nämnda lagrum.
Mot dessa förslag kan andragas att de i vissa fall leda till ett materiellt
mindre tillfredsställande resultat. Å ena sidan kan sålunda göras gällande
att, med den förhållandevis långa maximitid för arrest som numera gäller,
den som dömts till arreststraff av längre varaktighet icke bör vara betagen
möjligheten att erhålla prövningstillstånd enligt båda punkterna i 10 §. Då
arrest ur verkställighetssynpunkt icke kan anses lindrigare än fängelse
skulle det te sig särskilt otillfredsställande om en person som dömts till
arrest i 30 dagar skulle i fullföljdshänseende vara sämre ställd än den som
dömts till fängelse lika lång tid. Å andra sidan måste det även anses olämpligt
att den som för eu relativt ringa förseelse dömts till ett kortare arreststraff
skall ha möjlighet att erhålla prövningstillstånd enligt båda ifrågavarande
punkter. Särskilt med hänsyn till nu anförda synpunkter synes mig
företräde böra givas åt den av Svea hovrätt föreslagna utvägen att i fullföljdshänseende
göra åtskillnad mellan längre och kortare arreststraff så
att den mera omfattande rätten till prövningstillstånd må tillkomma endast
den som dömts till arreststraff av viss minimilängd. Var en dylik gräns
mellan längre och kortare arreststraff bör dragas kan givetvis vara föremål
för olika meningar. Någon lämpligare gräns härvidlag synes mig emellertid
knappast erbjuda sig än den Svea hovrätt i sitt yttrande föreslagit, d. v. s.
att prövningstillstånd enligt andra punkten i 10 § må meddelas allenast tilltalad
som dömts till arrest i mer än femton dagar. Till stöd för en dylik
gränsdragning må framhållas — utöver vad Svea hovrätt i sitt yrkande anfört
— att därmed vinnes atl disciplinmål normalt icke kunna bli föremål
för prövning av fyra dömande instanser. Den föreslagna gränsdragningen
skulle innebära att beträffande arrest ej över femton dagar tidigare gällande
ordning för meddelande av fullföljdshänvisning vid arrest bibehölles,
medan de genom den nya krigslagstiftningen tillkomna arreststraffen på
längre tid i fullföljdshänseende bleve jämställda med fängelse.

Ehuru någon tvekan icke kan råda därom att den som dömts till disciplinbot
bör erhålla prövningstillstånd allenast enligt första punkten i 10 §
synes mest följdriktigt att, såsom Svea hovrätt och Göta hovrätt förordat,
den ifrågasatta lagändringen får omfatta även disciplinbot.

Yttrandena.

Enligt riksåklagarämbetets mening kan de nuvarande bestämmelserna
icke tolkas på annat sätt än att, när hovrätt ådömt arreststraff för brott
varå straffarbete eller avsättning ej kan följa, prövningstillstånd kan meddelas
endast enligt 54 kap. 10 § första punkten rättegångsbalken. Att en
lagändring i förtydligande syfte under alla omständigheter är erforderlig,
anser ämbetet emellertid framgå icke minst av det sätt, på vilket fullföljdsbestämmelserna
tillämpats av Svea hovrätt. Vad angår frågan, hur fullfullföljdsrätten
i förevarande avseende skall regleras, anser ämbetet militieombudsmannens
ståndpunkt innebära en lämplig avvägning av de olika
synpunkter, som här gör sig gällande. Mot att överhuvudtaget tillåta s. k.
ändringsdispens i fråga om arreststraff skulle visserligen — tillägger ämbetet

Kungl. Maj:ts proposition nr 16.

— kunna anföras att, med hänsyn till stadgandet i 91 § första stycket militära
rättegångslagen, straffet som regel måste antagas vara verkställt vid
tiden för tillståndsprövningen. Ämbetet anser emellertid denna synpunkt
icke böra tillmätas avgörande betydelse. I detta avseende har ämbetet velat
särskilt framhålla, att ett längre arreststraff, när det gäller en person med
fast anställning vid krigsmakten, icke sällan kan ha betydelse för vederbörandes
framtid inom krigsmakten. I likhet med militieombudsmannen
anser riksåklagarämbetet den ifrågasatta lagändringen böra omfatta även
disciplinbot.

Rättegångskommittén anför:

Enligt den intill den 1 januari 1949 gällande militära processlagstiftningen
kunde tilltalad, som av krigshovrätten ådömdes arreststraff för annat
brott än sådant, varå straffarbete eller avsättning kunde följa, icke erhålla
fullföljdstillstånd enligt andra punkten i 30 kap. 9 § första stycket äldre
rättegångsbalken utan endast enligt första punkten i samma lagrum (jfr
NJA II 1933 s. 802). Förarbetena till 6 § militära rättegångslagen innehålla
icke något som antyder att lagstiftaren genom införande av föreskriften, att
disciplinstraff skulle i processuellt hänseende anses lika med böter, avsett
att göra någon ändring i fråga om fullföljdsrätten. Om man utan hänsyn
härtill endast ser till lydelsen av 6 § militära rättegångslagen synes det däri
förekommande uttrycket »i tillämpliga delar» icke kunna leda till att disciplinstraff
jämställes med de i 54 kap. 12 § andra stycket rättegångsbalken
angivna fall av bötesstraff, då prövningstillstånd enligt 10 § första stycket
andra punkten kan meddelas. Enligt kommitténs mening kan således för
närvarande vid disciplinstraff för brott, varå straffarbete eller avsättning ej
kan följa, prövningstillstånd meddelas endast enligt första punkten.

Givetvis kan man överväga sådan ändring av fullföljdsreglerna, att den
tilltalade i fall, då denne av hovrätt dömts till arreststraff för brott, varå
straffarbete eller avsättning ej kan följa, finge meddelas prövningstillstånd
jämväl enligt andra punkten i 54 kap. 10 § första stycket rättegångsbalken.
Kommittén har dock icke blivit övertygad av de skäl som anförts för att en
utvidgad fullfölj dsrätt skulle tillkomma den, som dömts till arreststraff över
15 dagar. Den gjorda jämförelsen med det mitt på bötesskalan liggande
straffet 60 dagsböter synes med hänsyn till de skäl, som voro bestämmande
då fullföljdsgränsen sattes vid 60 dagsböter, knappast berättigad (NJA II
1933 s. 801). Vidare må erinras, att fullföljdsrätten i ett annat fall begränsats
vid frihetsstraff, som till och med kan överstiga 30 dagar, nämligen i
fråga om förvandlingsstraff för böter. Enligt 19 § lagen den 9 april 1937
om verkställighet av bötesstraff må ändring sålunda ej sökas i hovrätts beslut
i mål om förvandling av böter, ehuru förvandlingsstraffet kan uppgå
till fängelse i 90 dagar. Kommittén anser alltså, att oaktat genom den nya
militära strafflagstiftningen maximitiden för arreststraff höjts från 15 till
30 dagar, tillräckliga skäl för en saklig ändring av fullfölj dsreglerna knappast
kunna anses föreligga.

Som skäl för ett förtydligande av 6 § militära rättegångslagen kan åberopas
att — såsom framgår av militieombudsmannens framställning — tolkningen
av lagrummet föranlett tvekan. Då det emellertid endast är överrätterna,
som ha att tillämpa ifrågavarande bestämmelser, synas dock skälen
för ett sådant förtydligande — vare sig beträffande arreststraff eller disciplinbot
— icke vara alltför starka.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16.

Departementschefen.

Av utredningen i ärendet framgår att den i 6 § militära rättegångslagen
upptagna regeln om disciplinstraffs likställande med böter föranlett osäkerhet
om fullföljdsrätten till högsta domstolen i sådana fall, då tilltalad av
hovrätt dömes till arreststraff för brott varå straffarbete eller avsättning
ej kan följa. De flesta hovrätterna har därvid ansett prövningstillstånd kunna
meddelas den tilltalade endast enligt första punkten i 54 kap. 10 § rättegångsbalken
(s. k. prejudikat- och intressedispens), medan en hovrätt ansett
den tilltalade kunna få prövningstillstånd även jämlikt andra punkten
i samma lagrum (s. k. ändringsdispens) och i en annan hovrätt den praxis
utbildat sig att fullföljdshänvisning givits enligt båda punkterna i de fall då
hovrätten dömt till arrest över femton dagar men endast enligt första
punkten då hovrätten ådömt lägre arreststraff. I likhet med militieombudsmannen
och samtliga hovrätter anser jag, att den oklarhet som i detta
avseende får anses utmärka regeln i 6 § militära rättegångslagen bör undanröjas
och att alltså eu lagändring i förtydligande syfte bör ske.

Hur en sådan lagändring bör genomföras har varit föremål för delade meningar.
För egen del vill jag till eu början helt allmänt uttala den uppfattningen
att högsta domstolen, sedan en modern muntlig process genomförts
även i hovrätterna, mer än tidigare synes böra få karaktären av en prejudikatinstans.
Det kan därför enligt min mening finnas skäl att överväga
en viss begränsning av de möjligheter att erhålla s. k. ändringsdispens
som rättegångsbalken för närvarande ger den tilltalade. Detta spörsmål, som
kommer att aktualiseras i och med införandet av ett enhetligt frihetsstraff,
kan emellertid icke lämpligen behandlas i detta sammanhang. När det gäller
att ta ståndpunkt till det nu väckta förslaget att den, som av hovrätt ådömes
mer än femton dagars arrest, hör erhålla prövningstillstånd även enligt
andra punkten i 54 kap. 10 § rättegångsbalken, synes mig avgörande vikt
icke kunna fästas vid den omständigheten att arreststraffets maximum numera
tangerar fängelsestraffets minimum. Arreststraffet bör otvivelaktigt,
även i de jämförelsevis mindre talrika fall då det ådömes över femton dagar,
anses lindrigare än fängelse. Till belysande härav kan bland annat framhållas
att arrest icke verkställes i allmän fångvårdsanstalt utan i militärhäkte
samt att dom eller beslut varigenom arrest ålagts icke i något fall skall tillräknas
den straff skyldige till sådan förhöjning av straff som omförmäies i
4 kap. 14 § strafflagen. Mot att över huvud taget vägra s. k. ändringsdispens
i fråga om arrest har av riksåklagarämbetet anförts, att ett längre arreststraff
beträffande fast anställda krigsmän icke sällan kunde ha betydelse
för vederbörandes framtid inom krigsmakten. Detta må i och för sig vara
riktigt, men när det gäller fast anställda krigsmän torde i regel även ett
kortare arreststraff kunna inverka i hög grad menligt på den dömdes framtidsutsikter.
Vill man tillmäta denna synpunkt avgörande betydelse, skulle
gränsen följaktligen behöva dragas betydligt lägre än vid femton dagars

Kungi. Maj:ts proposition nr 16.

arrest. I så fall bleve emellertid följden, att ett fyrainstanssystem komme att
råda i flertalet disciplinmål. En sådan ordning synes icke lämplig.

På grund av vad sålunda anförts har jag funnit övervägande skäl tala mot
att låta en tilltalad få söka s. k. ändringsdispens, när han av hovrätt ådömes
arrest för brott varå straffarbete eller avsättning ej kan följa. Ett uttryckligt
stadgande härom, vilket bör omfatta även disciplinbot, synes böra få
sin plats i 13 kap. militära rättegångslagen, vari meddelas särskilda bestämmelser
om rättegången vid domstol i militära mål.

I enlighet med det sagda har inom justitiedepartementet utarbetats förslag
till lag om tillägg till militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472).

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget1 måtte
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag
av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Harriet Stangenberg.

1 Lagförslaget var likalydande med det vid propositionen fogade.

Kungl. Maj.ts proposition nr 16.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 16 oktober
1953.

Närvarande:

justitieråden Nissen,

Hellquist,

Karlgren,

regeringsrådet Eckerberg.

Enligt lagrådet den 13 oktober 1953 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen
i statsrådet den 25 september 1953, hade Kungl. Maj :t förordnat, att
lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas över upprättat förslag till lag om tillägg till militära
rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472).

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet, hovrättsassessorn S. Dennemark.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
Harriet Stangenberg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 18 december 1953.

N är varande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterrerg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,
Nordenstam.

Efter gemensam beredning med chefen för försvarsdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets den 16
oktober 1953 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 25 september 1953
remitterade förslaget till lag om tillägg till militära rättegångslagen den 30
juni 1948 (nr 472).

Föredraganden hemställer, att lagförslaget, som av lagrådet lämnats utan
erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Sven Fischier.