Kungl. Maj.ts proposition nr 168 (Proposition 1953:168)

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

Nr 168.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i lagen den 6 juni 1925 (nr 170) om
polisväsendet i riket, m. m.; given Stockholms slott
den 13 mars 1953.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till dels lag angående ändring i lagen den 6
juni 1925 (nr 170) om polisväsendet i riket, dels förordning om ändring i
förordningen den 6 juni 1925 (nr 172) med vissa bestämmelser angående
befattningshavares vid polisväsendet rätt till lön och pension m. m.

GUSTAF ADOLF.

Gunnar Hedlund.

Sammanfattning.

I propositionen föreslås åtgärder inom ramen för den bestående kommunala
polisorganisationen i syfte att undanröja vissa brister i densamma och
höja polisväsendets effektivitet. Tanken på att förstatliga rikets polisväsende
avvisas däremot. Bland de föreslagna åtgärderna må särskilt nämnas
följande. Bl. a. för att minska behovet av kriminalpolis på landsbygden
förordas, att kriminalstatspolisen väsentligt utbygges. Genom en
föreslagen lagändring beredes vidare i princip möjlighet för städer med
mindre än 10 000 invånare samt för köpingar att ingå i gemensamt polisdistrikt
med andra kommuner inom samma landsfiskalsdistrikt. De städer
och köpingar, som får denna möjlighet, skall enligt förslaget erhålla statsbidrag
för poliskostnader efter i huvudsak samma grunder som f. n. gäller
för landskommuner. Därigenom vinnes, att polispersonalen i dessa
städer och köpingar kan tas i anspråk för tjänstgöring utanför det egna
polisdistriktet. — Efter hemställan från svenska stadsförbundet och svenska
landskommunernas förbund framlägges principförslag om, att ett bindande
statligt avlöningsreglemente skall införas för den kommunala polispersonalen.

De nya bestämmelserna föreslås skola träda i kraft på dag som Kungl.
Maj:t bestämmer. 1

1 — llilxang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 168.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet i riket.

Härigenom förordnas, att 1 § 1 inom., 2 §, 5 § 1 och 2 inom., 7 §, 8 §,
11 §, 13 § 2 inom., 14 §, 15 § 2—5 inom. samt 20 § lagen den 6 juni 1925
om polisväsendet i riket1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

1 §• 1 §•

1. För polisverksamhetens----—- — ■— i polisdistrikt.

Stad, så ock köping, som enligt
särskild bestämmelse är pliktig att
bekosta för köpingen erforderlig polispersonal,
skall utgöra särskilt polisdistrikt,
dock att Konungen må
förordna att staden eller köpingen
skall uppdelas i två eller flera polisdistrikt.

I övrigt skall landsfiskalsdistrikt
eller del därav, bestämd i den ordning,
som i 9 och 10 §§ här nedan
sägs, utgöra polisdistrikt.

Stad, vars invånarantal den 1 januari
Wöii uppgick till minst 10 000,
skall utgöra särskilt polisdistrikt.
Vad sålunda stadgats skall efter Konungens
förordnande gälla jämväl
stad, som därefter uppnår nämnda
invånarantal.

I övrigt skall stad, som icke ingår
i landsfiskalsdistrikt, så ock
landsfiskalsdistrikt eller del därav,
bestämd i den ordning, som i 9 och
10 §§ här nedan sägs, utgöra polisdistrikt.
Där så finnes särskilt påkallat,
må Konungen medgiva, att
stad, som avses i andra stycket och
som utgör del av landsfiskalsdistrikt,
äger (dt gemensamt med annan
del av samma landsfiskalsdistrikt
bilda ett polisdistrikt. Beträffande
ordningen för indelningens
bestämmande skall i sådant fall
gälla vad nyss stadgats.

Konungen må förordna, (dt stad,
som med tillämpning av andra stycket
skulle utgöra särskilt polisdistrikt,
i stället skall uppdelas i två
eller flera sådana distrikt. * 4

1 Senaste lydelse av 1 §, se SFS 1951: 287; av 5 § 1 och 2 mom., 7 §, 8 § samt 15~§

4 och 5 mom., se 1932: 447: av It § 4 mom., se 1950: 66: av 13 § 2 mom., se 1932:274;
av 14 §, se 1929: 87; samt av 20 §, se 1947: 474.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

(Nuvarande lydelse:)

2 §•

I stad, så ock i köping, som i 1 § 1
mom. andra stycket sågs, skola polismän,
i övriga polisdistrikt skola
fjärdingsman (polismän) finnas anställda
i den omfattning, det erfordras
för polisverksamhetens ombesörjande
inom vederbörande polisdistrikt.

Viss polisman i köping eller fjärdingsman
må anställas för allenast
sådan verksamhet, som omförmäles
i 1 § 2 mom. första stycket, eller för
allenast sådan handräckningsverksamhet,
som avses i samma moments
andra stycke.

Erfordras å viss ort å landsbygden
polispersonal för att där upprätthålla
ordningen vid enstaka tillfällen
utan att anledning finnes att härför
anställa f järdingsmän, varde i vederbörande
polisdistrikt en eller flera
ordningsmän tillsatta. 3

3 §•

1. I stad, vars invånarantal uppgår
till minst 10 000, skall polisstyrkan
vara så stor, att staden må kunna,
efter ty nedan sägs, av den regelbundet
använda polispersonalen tillhandahålla
polismän (reservpolismän)
för att vid tillfälligt behov av
polisförstärkning å annan ort där
biträda vid upprätthållandet av allmän
ordning och säkerhet. Vad sålunda
stadgats skall i län, där sla<l
med minst 10 000 invånare ej finnes,
äga tillämpning å den stad inom länet,
Konungen bestämmer.

Stad, som i första stycket sägs,
skall tillhandahålla en reservpolis -

(Föreslagen lydelse:)

2 §■

I polisdistrikt skola polismän
finnas anställda i den omfattning,
som erfordras för polisverksamhetens
ombesörjande inom distriktet.

Viss polisman må, såvitt angår
köping eller landskommun, anställas
för allenast sådan verksamhet,
som omförmäles i 1 § 2 mom. första
stycket, eller för allenast sådan
handräckningsverksamhet, som avses
i samma moments andra stycke.

Erfordras å viss ort å landsbygden
polispersonal med uppgift uteslutande
att där upprätthålla ordningen
vid enstaka tillfällen, må för sådant
ändamål i vederbörande polisdistrikt
en eller flera ordningsmän tillsättas.

1. I stad, som med tillämpning av
1 § 1 mom. andra stycket utgör särskilt
polisdistrikt eller som jämlikt
Konungens förordnande är uppdelad
i två eller flera sådana distrikt,
skall polisstyrkan vara så stor, att
staden må. kunna, efter ty nedan
sägs, av den regelbundet använda
polispersonalen tillhandahålla polismän
(reservpolismän) för att vid
lillfälligt behov av polisförstärkning
å annan ort där biträda vid upprätthållandet
av allmän ordning och säkerhet.

Stad, som i första stycket sägs,
skall tillhandahålla en reservpolis -

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

(Nuvarande lydelse:)

man för varje fullt tal av 10 000 invånare;
uppgår invånarantalet icke
till 10 000 eller skulle enligt nämnda
grund numerären understiga tre,
skola ändock tre reservpolismän ställas
till förfogande.

Stads skyldighet att tillhandahålla
reservpolismän skall för varje år bestämmas
pa grundvalen av de befolkningsuppgifter,
som under nästföregående
år av vederbörande statsmyndighet
offentliggjorts.

(Föreslagen lydelse:)

man för varje fullt tal av 10 000
invånare; skulle enligt nämnda
grund numerären understiga tre,
skola ändock tre reservpolismän
ställas till förfogande. Antalet reservpolismän,
som stad i enlighet
med vad nu sagts skall tillhandahålla,
fastställes för varje år på grundval
av de befolkningsuppgifter, som
under nästföregående år av vederbörande
statsmyndighet offentliggjorts.

Konungen äger-----

2. Stad, så ock köping som i 1 §
1 mom. andra stycket sägs, må kunna
åtaga sig att tillhandahålla reservpolismän
även i den mån skyldighet
enligt 1 mom. icke föreligger.
Närmare föreskrifter härom meddelas
av Konungen.

vara beridna.

2. Stad, som avses i 1 mom., må
kunna åtaga sig att tillhandahålla
större antal reservpolismän ån som
följer av vad i andra stycket av samma
moment stadgas. Närmare föreskrifter
härom meddelas av Konungen.

7 §•

1. Jämväl annan------

Då utomordentliga omständigheter
därtill föranleda, äger Konungen förordna,
att även annan befattningshavare
vid polisväsendet än som avses
i första stycket må användas för
polisverksamhet utom det område,
för vilket han är anställd. 2

2. Närmare bestämmelser angående
f järdingsmäns och andra polismäns
användning utom det område,

7 §•

understödd polisskola.

Uppkommer i visst fall särskilt
behov av tillfällig polisförstärkning
och kan detta behov icke utan synnerlig
olägenhet tillgodoses på annat
sätt, äger länsstyrelsen förordna, att
även annan befattningshavare vid
polisväsendet än som avses i första
stycket må inom länet användas för
polisverksamhet utom det område,
för vilket han är anställd. Då utomordentliga
omständigheter därtill
föranleda, äger Konungen förordna
att befattningshavare som nyss sagts
jämväl eljest må användas för polisverksamhet
utom anstållningsomrädet.

2. Närmare bestämmelser angående
polismäns användning utom

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

(Nuvarande lydelse:)

för vilket vederbörande befattningshavare
är anställd, meddelas av Konungen.

(Föreslagen lydelse:)

det område, för vilket vederbörande
befattningshavare är anställd, meddelas
av Konungen.

Polisdistrikt är pliktigt att skäligen
avlöna de fjärdingsman, ordningsmän
eller andra polismän, vilka
jämlikt 2, 4, 5 eller 6 § skola finnas
anställda i distriktet, samt de övriga
befattningshavare, som för
polisverksamhetens upprätthållande
äro erforderliga, att med skälig pension
förse innehavare av befattning,
som är av stadigvarande beskaffenhet
och av vilken befattningshavaren
kan antagas bliva helt sysselsatt (ordinarie
befattning), samt att, då befattningshavare
avlidit i följd av
skada, som åsamkats i tjänsten, till
hans änka och barn utgiva skäligt
familjeunderstöd ävensom till dödsboet
utbetala skälig begravningshjälp.

Polisdistrikt åligger —---

För särskilda —----—

I samband med fastställandet av
den med viss befattning förenade lönen
skall jämväl bestämmas, huruvida
befattningen skall vara ordinarie.

8 §.

Polispersonal, som jämlikt 2, 4, 5
eller 6 § finnes anställd i polisdistrikt
och som avses i ett av Konungen
efter riksdagens hörande
fastställt avlöningsreglemente, skall
av polisdistriktet avlönas enligt bestämmelserna
i nämnda reglemente
samt åtnjuta övriga i reglementet
angivna förmåner. Polisdistrikt är
pliktigt att med skälig pension förse
innehavare av befattning, som är av
stadigvarande beskaffenhet och av
vilken befattningshavaren kan antagas
bliva helt sysselsatt (ordinarie
befattning) samt att, då befattningshavare
avlidit i följd av skada, som
åsamkats i tjänsten, till hans änka
och barn utgiva skäligt familjeunderstöd.

—- -—-av statsverket,
draga försorg.

Då befattning inrättas, skall bestämmas
om den skall vara ordinarie
eller ej.

Har landsting---—

Angående polisdistrikts —•

å landstinget.

----— i 15 §.

11 §•

1. Befogenhet att tillsätta ordinarie
befattningshavare vid polisväsendet
samt att i fall, då sådant enligt
gällande bestämmelser må ske, från
tjänsten på grund av visad olämplighet
skilja ordinarie faefattnings -

11 §•

1. I polisdistrikt, som helt eller
delvis består av stad, tillkommer det
länsstyrelsen att tillsätta ordinarie
befattningshavare vid polisväsendet
samt att i fall, då sådant enligt gällande
bestämmelser må ske, från

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

(Nuvarande lydelse:)

havare eller extra befattningshavare,
som varit anställd vid polisväsendet
i minst två år i följd, tillkommer i
stad länsstyrelsen.

2. Befogenhet att i stad tillsätta
och entlediga befattningshavare i
andra fall än som avses i 1 inom.,
så ock att, där så erfordras, bestämma
den ort, där befattningshavare
skall vara bosatt, tillkommer vederbörande
polischef.

3. Då innehavare av fjärdingsmansbefattning
skall tillsättas, har
landsfiskalen att avgiva yttrande angående
de sökande med uttryckligt
angivande beträffande varje sökande,
huruvida landsfiskalen anser honom
fullt lämplig för befattningen
eller icke. Därefter skall i polisdistrikt,
som består av en kommun eller
del av sådan, kommunen förrätta
val av fjärdingsman. Den sålunda
valde skall av länsstyrelsen förordnas
till fjärdingsman, där icke särskilda
skäl annat föranleda. Består
polisdistrikt av mer än en kommun
och har för polisverksamhetens upprätthållande
bildats kommunalförbund,
tillkommer valrätt, som nyss
sagts, förbundets direktion. Har
kommunalförbund icke bildats, skola
samtliga till polisdistriktet hörande
kommuner var för sig företaga val
av f järdingsman. Enas kommunerna
om valet, skall vad ovan stadgats om
val i polisdistrikt, som består av en
kommun, äga tillämpning. Falla
kommunernas val å olika personer,
skall en av de av kommunerna valde
av länsstyrelsen förordnas till fjär -

(Föreslagen lydelse:)

tjänsten på grund av visad olämpligbet
skilja ordinarie befattningshavare
eller annan befattningshavare,
som varit anställd vid polisväsendet
i minst två år i följd.

2. Befogenhet att i polisdistrikt,
som i 1 mom. sägs, tillsätta och entlediga
befattningshavare i andra än
där avsedda fall så ock att, där så
erfordras, bestämma den ort, där
befattningshavare skall vara bosatt,
tillkommer vederbörande polischef.

3. Då i polisdistrikt, vilket ej omfattar
stad eller köping eller del därav,
skall tillsättas innehavare av
polismansbefattning, som icke är
befälst jänst ( f järdingsmansbefatlning),
har landsfiskalen att avgiva
yttrande angående de sökande med
uttryckligt angivande beträffande
varje sökande, huruvida landsfiskalen
anser honom fullt lämpligt för
befattningen eller icke. Därefter
skall i polisdistrikt, som består av
eu kommun eller del av sådan, kommunen
förrätta val av sådan polisman.
Den sålunda valde skall av
länsstyrelsen förordnas till innehavare
av befattningen, där icke särskilda
skäl annat föranleda. Består
polisdistrikt av mer än en kommun
och har för polisverksamhetens upprätthållande
bildats kommunalförbund,
tillkommer valrätt, som nyss
sagts, förbundets direktion. Har
kommunalförbund icke bildats, skola
samtliga till polisdistriktet hörande
kommuner var för sig företaga
val. Enas kommunerna om valet,
skall vad ovan stadgats om val
i polisdistrikt, som består av en

Kungl. Maj ds proposition nr JOS.

(Nuvarande lydelse:)

dingsman, där icke särskilda skäl annat
föranleda.

4. Med den inskränkning, som följer
av stadgandet i 3 inom., utövas
de befogenheter, som avses i 1 och 2

mom. , för landsbygden av länsstyrelsen.
Befogenheten att tillsätta och
entlediga vikarie för befattningshavare
skall dock tillkomma polischefen.

5. Vad i denna paragraf stadgats
om fjärdingsman och andra befattningshavare
vid polisväsendet skall
icke äga tillämpning å de vid polisväsendet
anställda statstjänstemän nen,

polismästare, andra ledamöter
av poliskammare, polisdomare, polisintendenter,
stadsfiskaler, polisassessorer,
polissekreterare eller polisnotarier.

13 §.

2. Innan annan ordinarie befattningshavare
än ordinarie fjärdingsman
tillsättes i polisdistrikt, där polisnämnd
finnes tillsatt, skall nämnden
hava erhållit tillfälle att, efter
det polischefen avgivit yttrande angående
de sökande, till länsstyrelsen
avgiva sådant yttrande. Finnes polisnämnd
icke tillsatt, skall tillfälle att
avgiva yttrande angående de sökande
i stället lämnas i stad magistraten
eller, där sådan ej finnes, drätselkammaren
samt å landet vederbörande
kommunal förbund sdirektion
eller kommunalnämnd.

(Föreslagen lydelse:)

kommun, äga tillämpning. Falla
kommunernas val å olika personer,
skall en av de av kommunerna valde
av länsstyrelsen förordnas till
innehavare av befattningen, där
icke särskilda skäl annat föranleda.

4. Med den inskränkning, som
följer av stadgandet i 3 inom., utövas
i andra polisdistrikt än dem
som avses i 1 mom. de i 1 och 2
mom. nämnda befogenheterna av
länsstyrelsen. Befogenheten att tillsätta
och entlediga vikarie för befattningshavare
skall dock tillkomma
polischefen.

5. Vad i denna paragraf stadgats
om befattningshavare vid polisväsendet
skall icke äga tillämpning
å de vid polisväsendet anställda
statst j änstemännen, polismästare,
andra ledamöter av poliskammare,
polisdomare, polisintendenter, stadsfiskaler,
polisassessorer, polissekreterare
eller polisnotarier.

13 §.

2. Innan annan ordinarie befattningshavare
än sådan som avses i
11 § 3 mom. tillsättes, skall, efter det
polischefen yttrat sig angående de
sökande, tillfälle (dt avgiva yttrande
hava berctts polisnämnd, där sådan
finnes, och eljest vederbörande drätselkammare,
kommunalnämnd eller
kommunalförbundsdirektion.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

(Nuvarande lydelse:)

14 §.

1. Varder i polisdistrikt eller av
landsting i avseende å befattningshavare
vid polisväsendet beslut fattat
angående avlöning, pensionering, familjeunderstöd
eller begravningshjälp
eller i fråga, som avses i 8 §
i stycket, skall beslutet underställas
länsstyrelsens prövning.

Beslut, som sålunda underställes,
skall antingen oförändrat fastställas
eller ogillas. Beslut angående avlöning,
pensionering, familjeunderstöd
eller begravningshjälp må ej ogillas
på den grund att dylik förmån anses
bestämd till för lågt belopp, med
mindre beloppet uppenbarligen icke
år skäligt. Vägras fastställelse, skall
skäl därtill uppgivas.

Om beslut, som eljest fattas angående
polisväsendets organisation,
skall anmälan göras hos länsstyrelsen.

2. Finner länsstyrelse, att avlöning,
pension, familjeunderstöd eller
begravningshjälp av polisdistrikt eller
landsting bestämts till belopp,
som uppenbarligen icke är skäligt,
eller att polisdistrikt eller landsting
eljest uppenbarligen åsidosätter sina
åligganden enligt denna lag, skall
länsstyrelsen hos polisdistriktet eller
landstinget göra framställning om
rättelse.

Vidtages ej — —----— vite

(Föreslagen lydelse:)

14 §.

1. Varder i polisdistrikt eller av
landsting i avseende å befattningshavare
vid polisväsendet beslut fattat
angående pensionering eller familjeunderstöd,
skall beslutet anmälas
hos länsstyrelsen.

Om beslut, som fattas angående
polisväsendets organisation, skall sådan
anmälan jämväl göras.

2. Finner länsstyrelse, att polisdistrikt
eller landsting uppenbarligen
åsidosätter sina åligganden enligt
denna lag, skall länsstyrelsen hos polisdistriktet
eller landstinget göra
framställning om rättelse.

fälla.

15 §.

2. Till kostnaden för avlöning av
befattningshavare vid polisväsendet,
vilken anställts för landstingsområde,
så ock till kostnaden för avlö -

15 §.

2. Till kostnaden för avlöning av
befattningshavare vid polisväsendet,
vilken anställts för landstingsområde,
så ock till kostnaden för avlöning

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

(Nuvarande lydelse:)

ning av den, som i polisdistrikt, varom
i 1 § 1 mom. tredje stycket förmäles,
innehar eller uppehåller ordinarie
befattning, bidrager statsverket
med hälften. Efter enahanda
grund utgiver statsverket bidrag till
landstings eller dylikt polisdistrikts
kostnad för familjeunderstöd och begravningshjälp
samt för sjukvård,
som må tillkomma för landstingsområdet
eller i polisdistriktet anställd
befattningshavare vid skada,
som i tjänsten åsamkats honom.

Till kostnaden------ — en

3. Ordinarie befattningshavare, vilken
anställts för landstingsområde
eller i polisdistrikt, som avses i 1 §

1 mom. tredje stycket, må pensionsförsäkras
i statsanstalt enligt vad
därom finnes särskilt stadgat. Vill
landsting eller polisdistrikt på annat
sätt ombesörja pensionering av
sådan befattningshavare, bidrager
statsverket med en tredjedel av den
utgående pensionen. 4

4. Till polisdistrikt — — -— —---

Har polisdistrikt----—--

(Föreslagen lydelse:)

av den, som i polisdistrikt, varom i
1 § 1 mom. tredje stycket förmäles,
innehar eller uppehåller ordinarie
befattning, bidrager statsverket med
hälften, dock att, i den man kostnaden
belöper å stad eller köping som
den 1 januari 1953 hade minst 5 000
invånare, statens bidrag utgår med
en fjärdedel av kostnaden. Konungen
äger förordna, att bidrag efter sistnämnda
grund skall utgå jämväl till
viss stad eller köping, som därefter
uppnår ett invånarantal av 5 000, så
ock, där invånarantalet i viss stad
eller köping sjunkit under 5 000,
medgiva att bidrag skall utgå med
hälften av kostnaden.

Efter motsvarande grunder utgiver
statsverket bidrag till landstings
eller i första stycket avsett polisdistrikts
kostnad för familjeunderstöd
och begravningshjälp samt för sjukvård,
som må tillkomma för landstingsområdet
eller i polisdistriktet
anställd befattningshavare vid skada,
som i tjänsten åsamkats honom,
femtedel.

3. Ordinarie befattningshavare,
vilken anställts för landstingsområde
eller i polisdistrikt, som helt eller
delvis består av annan kommun än
stad eller köping, må pensionsförsäkras
i statsanstalt enligt vad därom
finnes särskilt stadgat. Vill landsting
eller dylikt polisdistrikt på annat
sätt ombesörja pensionering av
sådan befattningshavare, bidrager
statsverket med en tredjedel av den
utgående pensionen.

— fastställas av Konungen,
meddelas av Konungen.

Kungl. Maj:Is proposition nr 168.

(Nuvarande lydelse:)

5. Om befattningshavare vid polisväsendet
i annat fall än som avses i
1 eller 4 mom. på grund av föreskrift
i denna lag tjänstgör utom det område,
för vilket han är anställd, bestridas
därigenom uppkommande
särskilda kostnader av statsverket.
Därjämte skall, oavsett huruvida eljest
statsbidrag utgår till befattningshavarens
lön, vad av lönen belöper
å tid, som han sålunda tjänstgör,
helt bestridas av statsmedel. Har
för sådan tjänstgöring använts elev
vid någon av staten bekostad eller
understödd polisskola, och uppbär
sådan elev under tjänstgöringstiden
icke lön eller motsvarar hans lön icke
lägsta lön för ordinarie polisman i
den stad, där polisskolan är förlagd,
skall dessutom till honom av statsmedel
utgå ett belopp motsvarande
denna lön eller skillnaden mellan
denna och den lön han åtnjuter.

(Föreslagen lydelse:)

Har polisdistrikt tillhandahållit reservpolispersonal,
bestrider statsverket
för den tid, då reservpolismännen
tjänstgjort utom distriktet, dettas
jämlikt 1 mom. andra stycket beräknade
kostnad för avlöning av
ifrågavarande antal polismän ävensom
alla av tjänstgöringen uppkommande
särskilda kostnader. Vad nu
sagts om gottgörelse för avlöningskostnader
skall dock, då polisdistriktet
utgör del av landsfiskalsdistrikt,
icke gälla i den män reservpolispersonalen
tjänstgjort inom annan del
av samma landsfiskalsdistrikt.

5. Om befattningshavare vid polisväsendet
i annat fall än som avses i
1 eller 4 mom. på grund av föreskrift
i denna lag tjänstgör utom det område,
för vilket han är anställd, bestridas
därigenom uppkommande
särskilda kostnader av statsverket.
Därjämte skall, oavsett huruvida eljest
statsbidrag utgår till befattningshavarens
lön, vad av lönen belöper
å tid, som han sålunda tjänstgör,
helt bestridas av statsmedel. Vad
nu stadgats om att statsverket skall
bestrida vissa lönekostnader skall
dock, då det polisdistrikt, för vilket
befattningshavaren är anställd, utgör
del av landsfiskalsdistrikt och
statsbidrag jämlikt 2 mom. utgår till
befattningshavarens lön, icke gälla
i den mån han tjänstgör inom annan
del av samma landsfiskalsdistrikt.

Har för sådan tjänstgöring som i
första stycket sägs använts elev vid
någon av staten bekostad eller understödd
polisskola, och uppbär han
under tjänstgöringstiden icke lön el -

Kungl. Maj:ls proposition nr 108.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

ler motsvarar hans lön icke lägsta
lön för ordinarie polisman i den stad,
där polisskolan är förlagd, skall
dessutom till honom av statsmedel
utgå ett helopp motsvarande denna
lön eller skillnaden mellan denna
och den lön han åtnjuter.

20 §. 20 §.

Klagan över —• —-----är bestämd.

Klagan över — -— -—--•--nyss sagts.

Över vägrad fastställelse av beslut,
som avses i l''r § 1 mom. första stycket,
må klagan föras jämväl av den,
som fattat beslutet.

Om denna lags ikraftträdande och
om särskilda bestämmelser, vilka erfordras
för ikraftträdandet eller eljest
i samband med övergången till
nya avlönings- eller pensioneringsbestämmelser,
förordnar Konungen.

Vid tillämpning av 15 § 2 och 3
mom. i deras lydelse efter denna lags
ikraftträdande skall med befattningshavare
vid polisväsendet icke
avses stadsfiskal.

Köpingarna Malmköping och
Mönsterås, vilka vid tillämpningen
av de genom denna lag ändrade bestämmelserna
voro likställda med
landskommuner, skola jämväl vid
tillämpningen av denna lag vara likställda
med sådana kommuner.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

Förslag

till

Förordning

om ändring i förordningen den 6 juni 1925 (nr 172) med vissa bestämmelser
angående befattningshavares vid polisväsendet rätt till lön och pension m. m.

Härigenom förordnas, att 1 § 1—4 inom. och 2 § förordningen den 6 juni
1925 med vissa bestämmelser angående befattningshavares vid polisväsendet
rätt till lön och pension in. in. skola upphöra att gälla, att nummerbeteckningen
»5.» å 1 § 5 mom.1 nämnda förordning skall utgå samt att
i 3 § 1 mom. b) och i 5 § första stycket samma förordning orden »som
avses i 1 § 1 mom.» skola utbytas mot orden »som utan hans eget förvållande
åsamkats honom i tjänsten».

Denna förordning träder i kraft den dag Konungen förordnar.

1 Senaste lydelse av 1 § 5 mom., se 1932: 243.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 13 mars
1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman,
Hedlund, Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund, fråga om vissa reformer
på polisväsendets område samt anför.

I. Inledning.

Frågan om reformer på polisväsendets område, eventuellt i form av en
omorganisation eller ett förstatligande av polisen, har länge stått på dagordningen
och varit föremål för statsmakternas intresse. Bakgrunden härtill
är i första hand att den organisation, polisen erhöll genom 1925 års polislagstiftning
och den utbyggnad härav, som skedde med den s. k. statspolisens
inrättande 1932, icke inneburit en i allo tillfredsställande ordning. Polisorganisationen
har visat sig vara behäftad med åtskilliga brister och både av
kommunala huvudmän och från polishåll har vid olika tillfällen krävts en
genomgripande reform av denna organisation. Sedan 1938 års riksdag anhållit
om utredning av frågan huruvida och i vilken omfattning polisväsendet
borde förstatligas, uppdrog Kungl. Maj :t åt särskilda sakkunniga — 1939
års polisutredning — att verkställa denna utredning.

Den 14 november 1944 avgav 1939 års polisutredning betänkande (SOU
1944: 53 och 54) med förslag att polisväsendet skulle förstatligas och därvid
organiseras efter samma principer som de statliga verken. Detta förslag utsattes
emellertid vid remissbehandlingen för stark kritik och ansågs därför
icke böra läggas till grund för proposition till riksdagen. Sedermera har
landsfogden H. A. Enhörning år 1947 i egenskap av särskilt tillkallad sakkunnig
avgivit en promemoria angående en central polisinspektion. Icke
heller denna promemoria har lett till några åtgärder.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1948 tillkallade dåvarande
chefen för inrikesdepartementet samma dag sakkunniga för att

Kungl. \Iaj:ts proposition nr 168.

verkställa utredning rörande polisväsendets organisation och framlägga
därav föranledda förslag. Dessa sakkunniga, 1948 års polisutredning, avlämnade
i april 1951 betänkande angående polis- och åklagarväsendets organisation
(SOU 1951: 8).1 I betänkandet framlägger utredningen två alternativa
förslag, av vilka det ena innebär vissa reformer inom en i princip
bibehållen kommunal polisorganisation och det andra avser ett förstatligande
av polisväsendet. Utredningen förordar närmast det förra alternativet.

Betänkandet bar varit föremål för ett vidlyftigt remissförfarande. Yttranden
har sålunda avgivits av överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser.
överståthållarämbetet bar bifogat utlåtanden från stadsfullmäktige i
Stockholm samt polismästaren, ordningspolis-, kriminalpolis-, kanslipolisoch
trafikpolisintendenterna jämte poliskamreraren därstädes. Vid länsstyrelsernas
yttranden har fogats särskilda yttranden från alla landsfogdar
utom landsfogden i Norrbottens län, poliskamrarna i Lund, Karlstad, Örebro
och Sundsvall, polismästarna i övriga poliskammarstäder i länen, 52 stadsoeh
landsfiskaler, samtliga länsavdelningar av föreningen Sveriges landsfiskaler
utom den i Älvsborgs län ävensom från 73 städer, däribland alla
städer med mer än 20 000 invånare utom Lund, Landskrona och Motala, 27
köpingar, 78 landskommuner i övrigt, 2 kommunalförbund för polisväsende,
styrelsen för Hallands länsavdelning av svenska landskommunernas förbund
samt Skaraborgs läns polisförening. Vidare föreligger yttranden från riksåklagarämbetet,
som i sin tur hört statsåklagarna i Stockholm, Göteborg och
Malmö samt stadsfiskaler i 11 städer, justitiekanslersämbetet, Svea hovrätt,
hovrätten för Västra Sverige, överbefälhavaren jämte cheferna för armén,
marinen och flygvapnet, statskontoret, riksräkenskapsverket, socialstyrelsen,
statens utlänningskommission, civilförsvarsstyrelsen, generaltullstyrelsen
jämte tulldirektionerna och tullfiskalerna i Stockholm, Göteborg och
Malmö samt två tullkammare, statens lönenäinnd, styrelserna för statens
polisskola och kriminaltekniska anstalten, statens pensionsanstalt, allmänna
statsbidragsutredningen, 1948 års förhandlingsrättskommitté, Sveriges
kommunalanställdas pensionskassa, Svenska personalpensionskassan, styrelserna
för svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund
och svenska landstingsförbundet, Föreningarna Sveriges häradshövdingar,
Sveriges landsfogdar, Sveriges polismästare, Sveriges stadsfiskaler, Sveriges
landsfiskaler, Sveriges poliskommissarier och Sveriges landsfiskalsassistenter,
Sveriges juristförbund, svenska polisförbundet, Tjänstemännens centralorganisation
(TCO) och statstjänstemännens riksförbund.

Flertalet av de hörda myndigheterna och organisationerna anser att polis -

1 De sakkunniga var bankdirektören K. E. Rosander, ordförande, samt ledamöterna av
riksdagens första kammare redaktören A. K. Gillström och godsägaren A. F. Mannerskantz,
ledamöterna av riksdagens andra kammare redaktören K. A. E. Bergström och lantbrukaren
G. K. Y. Larsson i Luttra ävensom landssekreteraren M. Stiernström, ombudsmannen H.
Svärd och statspolisintendenten G. Thulin.

Kungl. Maj.ts proposition nr KiH.

väsendet liksom hittills bör stå under kommunalt huvudmannaskap, men
meningarna är delade i fråga om reformens omfattning inom denna ram.

Ärendet har därefter övervägts inom inrikesdepartementet. Härvid har
befunnits, att de allvarligaste bristerna i den nuvarande polisorganisationen
torde kunna botas och de viktigaste reformkraven tillgodoses utan en genomgripande
nyordning av organisationen. Riktlinjer för en sådan begränsad
lösning har dragits upp i en inom departementet utarbetad, den 2 januari
1953 dagteeknad promemoria angående vissa reformer på polisväsendets
område. Vid promemorian har fogats ett utkast till lag om ändring i vissa
delar av polislagen den (i juni 1925 (nr 170).

över promemorian och det därvid fogade lagutkastet har yttranden inhämtats
från statskontoret, överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser.
Överståthållarämbetet har bifogat yttranden av Stockholms stadskollegium
och polismästaren i Stockholm. Vid länsstyrelsernas remissvar har
fogats särskilda yttranden från dels samtliga landsfogdar utom landsfogdarna
i Gotlands, Kopparbergs, Gävleborgs och Jämtlands län, vilka deltagit
i vederbörande länsstyrelses handläggning av remissärendet, dels poliskamrarna
i Göteborg, Malmö och Hälsingborg, samt polismästaren i Uppsala
och polischefen i Trelleborg, dels drätselkamrarna i Eslöv, Trelleborg,
Mariestad, Skara och Tidaholm samt kommunalnämnderna i Svedala och
Töreboda köpingar, dels länsavdelningarna av föreningen Sveriges landsfiskaler
i Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Malmöhus, Skaraborgs och
Värmlands län dels ock Skaraborgs läns polisförening. Vidare har efter
remiss yttranden avgivits av statens kriminaltekniska anstalt, statspolisintendenten,
statens pensionsanstalt, 1951 års pensionsutredning, styrelserna
för svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas förbund, föreningarna
Sveriges landsfiskaler, Sveriges landsfogdar, Sveriges polismästare,
Sveriges stadsfiskaler och svenska polisförbundet.

I en gemensam skrivelse den 11 februari 1953 har styrelserna för svenska
stadsförbundet och svenska landskommunernas förbund hemställt, att erforderliga
åtgärder måtte skyndsamt vidtagas för åstadkommande av en
sådan ordning att polispersonalens avlönings- och pensionsförmåner kommer
att bestämmas genom statliga reglementsföreskrifter.
över denna skrivelse bar svenska polisförbundet yttrat sig.

.lag anhåller nu all få ta upp frågan om en reform på polisväsendets
område till närmare behandling. I detta sammanhang ämnar jag dock i
första hand beröra endast de spörsmål, som kräver reglering i lag. .lag
kommer således icke att nu behandla andra förhållanden i vidare mån än
som erfordras för lagstiftningsfrågornas rätta bedömande. De anslagsfrågor,
som sammanhänger med reformens genomförande under nästa budgetår,
kommer att anmälas särskilt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

II. Huvuddragen av den nuvarande polisorganisationen.

De grundläggande bestämmelserna om den lokala polisorganisationen
finns i lagen den 6 juni 1925 om polisväsendet i riket (här kallad polislagen).
Enligt denna lag är upprätthållandet av polisverksamheten principiellt
en angelägenhet, som åvilar de särskilda kommunerna, var och en
inom sitt område. Organisationen är visserligen uppbyggd på en särskild
enhet, polisdistriktet, till vilken anknytes de rättigheter och skyldigheter,
som i polislagen fastställes för kommunerna. Uttrycket polisdistrikt avser
emellertid endast att beteckna en eller flera kommuner såsom verksamma
för polisväsendet. De kommunala organen handhar polisfrågorna på det
hela taget i samma ordning som gäller för kommunernas övriga angelägenheter.

Varje stad bildar särskilt polisdistrikt, likaså varje köping, som är skyldig
att bekosta sin polispersonal (f. n. alla köpingar utom Malmköping och
Mönsterås). I övrigt skall landsfiskalsdistrikt eller del därav utgöra ett polisdistrikt.
Om sådant distrikt består av område från mer än en kommun,
kan länsstyrelsen förordna, att de kommuner, som helt eller delvis ingår
i distriktet, skall bilda kommunalförbund.

Det åligger varje polisdistrikt att anställa så stor polispersonal som behövs
för polisverksamhetens ombesörjande inom distriktet, att förse polismännen
med skälig lön, pension, in. in., att sörja för uniformering och
beväpning av polispersonalen samt att hålla materiel, byggnader, arrestlokal,
telefon och övriga anordningar, som erfordras för distriktets polisväsen.
Emellertid kan det förekomma, att statsverket övertar skyldigheten
att sörja för polisverksamheten i ett visst polisdistrikt. Därvid inträder
kronan i tillämpliga delar i kommuns ställe. Så har skett i Boden, där
statsverket helt svarar för polisverksamheten. Vidare kan nämnas, att polisbevakningen
i Kalix skyddsområde ombesörjes av statliga befattningshavare.
Den som statspolis betecknade organisationen är däremot, såsom
framgår av det följande, i själva verket en kommunal organisation.

Till förstärkning av ordningspolisen inom visst landstingsområde kan
polismän anställas för landstingsområdet. Detta förekommer emellertid
icke numera.

Åtskilliga polisdistrikt har längre gående skyldigheter än vad förut angivits.
Sålunda kan Kungl. Maj:t bestämma, att i vissa polisdistrikt skall
finnas anställda polismän för hela rikets behov, t. ex. för att biträda vid
pass- och gränskontrollen. I dessa fall gottgöres hela kostnaden för anordningen
av statsmedel. — Vidare stadgas i polislagen skyldighet för stad,
som har minst 10 000 invånare, att tillhandahålla s. k. reservpolis. Detta
innebär att stadens polisstyrka skall vara så stor, att staden vid tillfälligt
behov av polisförstärkning på annan ort kan ställa ett visst antal reserv -

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

polismän till förfogande för att biträda vid upprätthållandet av allmän ordning
och säkerhet. Antalet reservpolismän, som skyldigheten avser, beror
på stadens invånarantal. Staden skall tillhandahålla en reservpolisman för
varje fullt tal av 10 000 invånare, dock minst tre. För reservpolisorganisationen
utgår ett visst mindre statsbidrag. — I fråga om stad, som har att
tillhandahålla reservpolis, kan Kungl. Maj :t förordna, att ett bestämt antal
av stadens polispersonal huvudsakligen skall användas för tjänstgöring som
statspolis utom staden, antingen vid upprätthållande av allmän ordning
och säkerhet (ordningsstatspolis) eller vid kriminalpolisverksamhet (kriminalstatspolis).
Skyldighet att hålla kriminalstatspolis kan åläggas även stad
med mindre än 10 000 invånare, om staden har särskild kriminalpolisavdelning.
När ett åläggande att hålla statspolis meddelats, måste staden
utöka sin polisstyrka med så många polismän som förordnandet anger. De
för tjänstgöring som statspolis avsedda polismännen är sammanförda till
särskilda statspolisavdelningar, huvudsakligen förlagda i länens residensstäder.
Chefskapet för och ledningen av statspolisen utövas av statspolisintendenten.
Städernas utgifter för statspolisen ersätts av statsverket enligt
vissa grunder.

Även i andra fall än de nyss angivna bidrar staten till kommunernas
kostnader för polisväsendet. Detta sker huvudsakligen genom allmänna
statsbidrag efter grunder, som anges i polislagen. Sådana statsbidrag tillkommer
emellertid icke städer och med dem jämställda köpingar utan endast
polisdistrikten på den egentliga landsbygden.

Bidragen utgår med hälften av avlöningskostnaden för ordinarie polispersonal
(och vissa andra kostnader) samt med en femtedel av avlöningskostnaden
för icke ordinarie personal. Vidare bidrar staten till pensioneringskostnaderna
för ordinarie personal i landsbygdsdistrikten, antingen
så att personalen får pensionsförsäkras i statens pensionsanstalt eller så
att staten betalar en tredjedel av den utgående pensionen.

I fråga om polispersonalens tillsättning råder även viss skillnad mellan
städer och med dem jämställda köpingar, å ena, samt de egentliga landsbygdskommunerna,
å andra sidan. I landsbygdskommunerna tillsätts alla
stadigvarande fjärdingsmans- (polismans-)befattningar genom val. I övrigt
ankommer det på länsstyrelserna att tillsätta polispersonalen, dock att
vederbörande polischefer har vissa befogenheter.

Om man bortser från stats- och reservpolisen är polispersonalens tjänstgöring
regelmässigt begränsad till det polisdistrikt, där den är anställd.
Sådan polispersonal, till vars avlöning statsbidrag utgår — huvudsakligen
polismännen i de egentliga landsbygdsdistrikten — bar emellertid en
allmän skyldighet att vid behov tjänstgöra utanför anställningsdistriktet.
För polispersonalen i städer och därmed jämställda köpingar finns däremot
icke någon sådan allmän skyldighet. Då utomordentliga förhållanden 2

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 168.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

påkalla det, kan Kungl. Maj:t emellertid förordna, att även städernas och
köpingarnas polispersonal får användas utanför sitt distrikt.

över polisdistriktens handhavande av polisväsendet utövar staten genom
länsstyrelserna en viss kontroll. Finner länsstyrelsen, att ett polisdistrikt
uppenbarligen åsidosätter sina åliggande enligt polislagen, har länsstyrelsen
att hos polisdistriktet göra framställning om rättelse. Vidtar polisdistriktet
då icke erforderlig åtgärd, kan länsstyrelsen förordna därom. Länsstyrelsen
kan också förelägga vite. — Vissa beslut, som polisdistrikt fattar om
ekonomiska förmåner åt polispersonal, skall underställas länsstyrelsens
prövning, och beslut, som eljest fattas angående polisväsendets organisation,
skall anmälas hos länsstyrelsen.

Polisdistriktens omfattning och sammansättning varierar högst avsevärt,
och det är därför naturligt, att polispersonalens storlek i de olika distrikten
också varierar. I städerna är polisstyrkorna regelmässigt betydligt större
än på landsbygden och på landsbygden finns polisbefäl endast i de största
polisdistrikten. I flertalet städer finns särskild personal avdelad för tjänstgöring
som kriminalpolis.

Beträffande polisens nuvarande styrkeförhållanden kan meddelas följande.
Statspolisen består av omkring 400 man, därav 121 man kriminalstatspolis;
härtill kommer viss personal för särskild polisverksamhet för
hindrande och uppdagande av spioneri m. in. Bortsett från statspolisen utgjordes
rikets polisstyrkor den 1 januari 1952 av 7 597 man, därav i städer
5 417, i köpingar, som utgjorde särskilda polisdistrikt, 298 samt på landsbygden
1 882. Av städernas polismän kan 359 beräknas stå till förfogande
som reservpolismän.

Kostnaderna för polisväsendet har av 1948 års polisutredning för år
1948 beräknats till sammanlagt cirka 94,75 miljoner kronor.1 2 Denna kostnad
har slutligt fördelats så att i runda tal 16,8 miljoner2 fallit på statsverket,
63,6 miljoner på städer, 2,7 miljoner på köpingar och 11,6 miljoner
på landskommuner.

Ifråga om polisväsendets organisation må slutligen nämnas, att viktiga
uppgifter även inom den kommunala organisationen åvilar statliga myndigheter.
Centralt utövas sålunda vissa polisfunktioner av chefen för inrikesdepartementet.
Något centralt ämbetsverk för polisväsendet finns däremot
icke. Statspolisintendenten är enligt sin instruktion skyldig att i inrikesdepartementet
tillhandagå såsom sakkunnig i polisfrågor.

Inom länen intar länsstyrelserna ställningen av högsta lokala polismyndighet.
De skall övervaka, att allmän ordning och säkerhet där behörigen
upprätthålles, och vidta erforderliga åtgärder för det allmänna trygghetstillståndets
vidmakthållande.

1 Åven kostnaderna för det kommunala åklagarväsendet inräknade.

2 Drygt 6 miljoner härav hänför sig till statliga utgifter enligt särskilda anslag, exempelvis
till polisskolan och kriminaltekniska anstalten. Medtages även kostnaderna för landsfogde-
och landsfiskalsorganisationerna, stiger statens kostnader 1948 till närmare 32 miljoner.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

Närmast under länsstyrelserna handhas ledningen av polisväsendet inom
länen av landsfogdarna i egenskap av länspolischefer. Denna organisation
är emellertid icke enhetligt utformad, då vissa större städer är undantagna
från området för landsfogdes polisverksamhet.

Den omedelbara ledningen av polisens lokala verksamhet handhas av
polischefer. Polischefsskapet utövas antingen av polismästare eller stadsfiskal
eller, vad landsfiskalsdistrikten angår, av landsfiskal. Polismästare
finns endast i de större städerna. Mer än 70 städer ingår i landsfiskalsdistrikt.

III. Allmänna synpunkter på en reform av polisväsendet.

1939 års polisutredning och remissgttranden däröver.

Utredningen har i sitt betänkande del I, kap. VI, ingående behandlat
bristerna i den nuvarande polisorganisationen.

I fråga om den lokala organisationen anförde utredningen bl. a. följande.
Den särställning, som tillmätts städerna och köpingarna, motverkar ett
ändamålsenligt uppbyggande av polisorganisationen. Städerna och köpingarna
bildar i polishänseende naturliga enheter tillsammans med kringliggande
bygd, för vilken de utgör huvudorter. Möjlighet föreligger icke att
samorganisera polisväsendet för dessa enheter liksom ej att överhuvudtaget
organisatoriskt förena städernas och landsbygdens polisväsen. Polisdistriktsorganisationen
är vidare synnerligen ojämn och bygger på alltför små
enheter för att kunna ligga till grund för en rationell organisation. Någon
gemensam planläggning av organisationen för större områden förekommer
icke. — Även den inre organisationen är behäftad med brister. I fråga om
landsfiskal sdistrikt med mera utvecklad samhällsbebyggelse behövs kvalificerad
polispersonal till biträde i utredningsarbetet. Detta behov har tillgodosetts
i mycket ringa utsträckning. Ett värdefullt biträde i kriminalpolisverksamheten
på landsbygden lämnas av statspolisen, men denna är
för fåtalig för att kunna fylla behovet.

Beträffande polispersonalens mobilitet1 framhöll utredningen bl. a., att
en framträdande brist i den nuvarande organisationen är, att den icke lämnar
tillräcklig möjlighet att praktiskt utnyttja polispersonalen. Poliskårerna
är alltför strängt bundna vid de olika polisdistrikten. Genom att städernas
och köpingarnas poliskårer icke står till förfogande för polisverksamhet
utanför vederbörande stads och köpings område ökas olägenheterna av att
städerna och köpingarna i organisatoriskt hänseende är avgränsade från
sina närmaste omgivningar.

I fråga om ledningen av polisverksamheten anmärkte utredningen, att

1 Härmed förstås i detta sammanhang möjligheten att utnyttja befattningshavarna för
tjänstgöring utom det egna polisdistriktet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

det behövs en sammanhållande ledning över de lokala polischeferna. Polisledningen
inom länen saknar nu den fasthet och enhetlighet, som är önskvärd.
Bristerna visar sig också med avseende å riksledningen. Frånvaron
av en allmän planläggning har gjort sig starkt gällande. Någon ledning av
den mera regelbundna polisverksamheten för riket i dess helhet kan knappast
sägas förekomma. Även ifråga om den allmänna tillsynen över polisväsendet
framträder bristerna hos ledningen. Någon för hela landet central
inspektionsverksamhet äger icke rum. Det kan därför sägas, att polisorganisationen
i verkligheten saknar en aktiv högsta ledning.

Rörande polispersonalens anställningsförhållanden framhöll utredningen
såsom en betydande olägenhet, att det mellan skilda polisdistrikt föreligger
en väsentlig olikhet i personalens löneställning, en olikhet som icke förklaras
av motsvarande skillnad i arbetsuppgifterna. Med den kommunala
anställningen följer, att den enskilde polismannen för framtiden är bunden
vid det polisdistrikt, där han börjat sin tjänstgöring. De nackdelar, som
från dessa synpunkter vidlåder organisationen, gör sig icke enbart gällande
för personalens del utan även för polisorganisationen i allmänhet.

1939 års polisutredning fann, att polisväsendet var i behov av en genomgripande
omorganisation och att denna icke lämpligen kunde företas med
ett bibehållande av den kommunala organisationsformen. Utredningen föreslog
därför, att polisen skulle förstatligas. Under Kungl. Maj:t skulle ledningen
närmast utövas av en kollegialt organiserad polisstyrelse och under
denna inom 31 polismästardistrikt av polismästare. Polisdistrikten skulle
utgöras av landsfiskalsdistrikten och de städer, som bildade egna åklagardistrikt.
Såsom rådgivande organ skulle till polismästardistrikten knytas
polisfullmäktige och till polisdistrikten polisnämnder. Länsstyrelserna,
som icke skulle vara ansvariga för den direkta ledningen av polisväsendet,
skulle äga utöva en allmän tillsyn över polisväsendet med rätt att påtala
brister och föreslå åtgärder till deras avhjälpande. Länsstyrelse skulle
vidare kunna ge föreskrift om vidtagande av viss polisåtgärd. Kostnaderna
för organisationen skulle bestridas av staten. Kommunerna skulle dock
vara skyldiga tillhandahålla lokaler. Under en övergångstid av 30 år skulle
kommunerna utge bidrag till staten för kostnaderna.

I yttrandena över förslaget anmäldes från många håll och på olika
punkter avvikande meningar. Styrelsen för svenska stadsförbundet avstyrkte
bestämt ett förstatligande av polisväsendet med hänsyn till att bristerna
syntes kunna avhjälpas inom den nuvarande organisationen och till
angelägenheten av att polisväsendets kommunala anknytning bevarades
så stark som möjligt för att säkerställa ett förtroendefullt förhållande
mellan polisen och allmänheten.

Svenska landskommunernas förbunds styrelse ansåg det ovedersägligt,
att polisorganisationen var behäftad med avsevärda brister och att den
behövde effektiviseras. Spörsmålet om polisväsendets förstatligande borde

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

emellertid få vila i avvaktan på genomförandet av reformerna för den
kommunala indelningen och uppbördsförfarandet.

Enhörnings utredning.

Landsfogden H. A. Enhörning förklarade i sin förutnämnda promemoria,
att de brister, som befunnits vidlåda den nuvarande polisorganisationen,
skulle i stora delar väl låta sig avhjälpas genom inrättandet av ett centralorgan
för polisväsendet. Enligt det i promemorian framlagda förslaget
skulle statspolisintendentens nuvarande organisation utbyggas till en statens
polisinspektion med uppgift att verka som ett fackmässigt centralorgan
för polisväsendet i dess helhet och med inspekterande och rådgivande
funktioner.

Inrättandet av en sådan polisinspektion tillstyrktes eller lämnades utan
erinran av det övervägande antalet myndigheter, som hördes över promemorian.

19i8 års polisutredning.

I fråga om bristerna i den nuvarande polisorganisationen hänvisar 1948
års polisutredning i sitt betänkande huvudsakligen till vad 1939 års polisutredning
i den delen anfört. Vidare framhåller 1948 års utredning särskilt
bl. a., att kriminalpolisorganisationen till följd av rättegångsreformen
och den ökade brottsligheten behöver förstärkas.

Utredningen diskuterar till en början frågan, huruvida polisorganisationen
bör i sin helhet vara i princip antingen kommunal eller statlig eller
om densamma skulle kunna förstatligas endast till viss del. Beträffande
frågan om ett delvis förstatligande behandlas bl. a. tanken på ett förstatligande
blott på landsbygden och eventuellt även i mindre städer. Utredningen
erinrar om att 1939 års polisutredning avstyrkt en sådan anordning
och finner för egen del att eu dylik uppdelning av polisorganisationen på
en statlig och en kommunal organisation icke skulle vara lämplig. Utredningen
lägger därför i sitt betänkande fram två alternativa förslag, det ena
— betecknat alternativ I — på grundval av en bibehållen kommunal organisation
och det andra — betecknat alternativ II — uppbyggt på den principen,
att polisen bör i sin helhet förstatligas.

Beträffande alternativ I, som är utförligast behandlat och som åtföljes
av förslag till ny polislag, anför utredningen inledningsvis.

Vid utarbetandet av förevarande alternativ har huvudgrundsatsen för
utredningen varit att söka klarlägga, vilka åtgärder som i skilda hänseenden
äro erforderliga för att inom ramen av en i princip bibehållen
kommunal polisorganisation i möjligaste mån avhjälpa de mera påtagliga
bristerna i den nuvarande organisationen. Såsom av det följande närmare
framgår äro dessa åtgärder av sådan natur, att de komma att i icke
oväsentlig grad ingripa i den kommunala självbestämningsrätten, varjämte
de komma att medföra ökade förpliktelser för kommunerna i fråga om

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

tillhandahållande av personal för polisverksamhet utanför vederbörande
polisdistrikt. Utredningen har därför funnit, att åtgärderna icke rättvisligen
kunna genomföras med mindre staten ikläder sig vidgat deltagande
i kostnaderna för polisväsendet. Förslaget kan sålunda sägas bygga på en
ökad samverkan mellan staten och kommunerna i avseende å polisväsendet.
En annan grundsats för förslaget är, att utredningen velat utjämna
skillnaden mellan kommunerna inbördes i fråga om kostnaderna för polisverksamheten.
I samband med nu anmärkta organisationsspörsmål har
utredningen även uppmärksammat behovet av ändrade anordningar i vad
angår polisverksamhetens ledning såväl inom länen som för riket i dess
helhet. Organisationen i dessa hänseenden har utredningen utformat på
grundval av den principen, att ansvaret för och ledningen av polisväsendet
i första hand bör vara en lokal uppgift och att en central myndighets
verksamhet här bör begränsas till sådana områden, där en samlande ledning
visar sig påkallad.

Under detta alternativ föreslår utredningen bl. a. följande.

Polisdistrikt skall utgöras av åklagardistrikt, men Kungl. Maj:t skall
äga att för särskilt fall förordna om uppdelning på skilda polisdistrikt av
åklagardistrikt, som består av mer än en kommun. Med hänsyn till önskvärdheten
av att verklig samordning åstadkommes anser utredningen att
kommunerna i polisdistrikt, som omfattar mer än en kommun, i princip
skall bilda kommunalförbund för polisverksamhetens upprätthållande.
Länsstyrelsen skall emellertid kunna medge befrielse härifrån. Den nuvarande
valrätten vid tillsättande av fjärdingsmanstjänster bör upphöra.
De statliga befogenheterna mot polisdistrikten utformas på ett sådant sätt,
att en effektiv kontroll kan upprätthållas. Bl. a. bör ett underställningsförfarande
stadgas. Länsstyrelsernas möjlighet att ingripa mot polisdistrikten
bör icke såsom nu begränsas till uppenbara fall av försummelse utan
bör avse alla fall, då ett polisdistrikt åsidosätter sina skyldigheter eller
polisorganisationen icke är lämpligt utformad. — Statspolisen bibehålies
och förstärkes. Lokalpolisen skall i betydligt större utsträckning än för
närvarande kunna användas till tjänstgöring utanför sitt anställningsdistrikt.
På grund härav kan reservpolisorganisationen avskaffas. Länsstyrelserna
bör såsom hittills ha ledningen av polisväsendet i länen.
Deras ställning skall emellertid förstärkas i vissa hänseenden. Bl. a.
bör landsfogdarna såsom länspolischefer inordnas i länsstyrelserna och
åläggas viss föredragningsskyldighet. För att tillgodose behovet av ett
centralt polisorgan inrättas en särskild rikspolisstyrelse, bestående av bl. a.
en generaldirektör och rikspolischef samt tre polisdirektörer. Denna styrelse
skall ha inspekterande, samordnande och i viss mån polisledande
uppgifter. — Polispersonalens löner bör såvitt möjligt vara enhetligt reglerade,
och därför bör närmare bestämmelser om avlöningsförmånerna
meddelas i ett av Kungl. Maj:t efter riksdagens hörande utfärdat normallönereglemente.
—- Statsbidrag till polisväsendet bör utgå efter ändrade
grunder och tillkomma alla polisdistrikt, även städer och köpingar. Vid

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

statsbidragens beräkning bör hänsyn tas till skatteunderlaget. — Utredningen
beräknar, att enligt det av utredningen förordade s. k. generella
systemet för statsbidrag skulle den slutliga fördelningen av kostnaderna
för polisväsendet -— med utgångspunkt från de tidigare nämnda totalkostnaderna
för år 1948 jämte tillägg för merkostnader som beräknas
uppkomma genom inrättandet av rikspolisstyrelsen in. in. — gestalta sig
så, att i runda tal 35 miljoner kronor skulle falla på statsverket, 49,7 miljoner
på städer, 1,7 miljoner på köpingar och 8,3 miljoner på landsbygden.
Statsverkets kostnader skulle alltså öka från 16,8 till 35 miljoner, allt enligt
1948 års kostnadsnivå.

Utredningens alternativ II bygger i viktiga delar på 1939 års polisutrednings
förslag. 1948 års polisutredning har emellertid icke utarbetat någon
detaljerad plan för en statlig polisorganisation. Förslaget innebär bl. a.,
att åklagardistrikten även inom en förstatligad organisation bör utgöra
polisdistrikt. Inom den statliga polisen anordnas en mot den nuvarande
statspolisen svarande organisation, förslagsvis benämnd den rörliga polisen.
Lokalpolisen blir obegränsat mobil. — I fråga om länsorganisationen hänvisar
utredningen till vad den föreslagit beträffande alternativ I. Efter
ett förstatligande kommer alla frågor om polisorganisationen inom ett län
att handläggas av länsstyrelsen. — Behovet av en central instans för polisväsendet
tillgodoses genom inrättandet av en rikspolisstyrelse, vars organisation
i huvudsak överensstämmer med vad 1939 års polisutredning
föreslagit. — På befattningarna inom det förstatligade polisväsendet skall
enligt detta alternativ statens allmänna avlönings- och pensionsreglementen
äga tillämpning. Kostnaderna för polisorganisationen skall helt betalas
av staten. Kommunerna bör icke åläggas några för framtiden bestående
ekonomiska förpliktelser mot organisationen.

Utredningen förklarar, att både alternativ I och alternativ II kan anses
i allt väsentligt vara tillfredsställande för polisorganisationen. Spörsmålet
om vilkendera organisationsformen som är att föredraga finner utredningen
vara en vansklig bedömningsfråga.

Beträffande den kommunala organisationsformen anlägger utredningen
bl. a. följande synpunkter. Denna besitter i och för sig stora värden. Den
är historiskt betingad och bar därigenom förankrats hos kommunerna och
de kommunala organen. Med hänsyn till att den regelmässiga polisverksamheten
i första hand är av lokal natur, bör även organisationen på varje
ort främst uppbyggas och utformas efter vad som påkallas av de lokala
förhållandena. Inom ett kommunalt polisväsen föreligger goda förutsättningar
för att organisationen skall kunna utformas under tillbörligt hänsynstagande
till ortsförhållandena. Kommunernas medverkan vid organisationens
utformning kan i detta hänseende sägas utgöra en borgen för att
organisationen icke uppbygges efter byråkratiska eller schablonmässiga
metoder. Md en kommunal organisationsform bar även de lokala initiativen

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

till förändringar och förbättringar — antingen dessa initiativ kommer från
polischeferna eller de kommunala myndigheterna — den största möjligheten
att få göra sig gällande. Genom denna organisationsform torde även
det lokala intresset för polisfrågorna bäst bibehållas och stärkas.

Utredningen framhåller vidare, att det vill förefalla, som om den kommunala
organisationsformen skulle äga ett visst företräde med hänsyn till
den betydelsefulla synpunkten att polisorganisationen bör omfattas av
allmänhetens förtroende.

Enligt utredningens mening torde det vara uppenbart, att det för kommunerna
är av betydelse att äga ett omedelbart inflytande över organisationens
utformning inom vederbörande kommuner.

Utredningen fortsätter.

Det bör framför allt beaktas, att den centrala instansen kan givas en
betydligt mera inskränkt organisation inom ett kommunalt än inom ett
statligt polisväsen. De för polisväsendet viktiga lokalfrågorna torde även i
fortsättningen av kommunerna kunna lösas på lämpligt sätt. Överhuvudtaget
torde organisationsfrågorna kunna handläggas snabbare och smidigare
inom en kommunal organisationsform än inom den mera tungrodda statliga
förvaltningsorganisationens ram. Det torde jämväl kunna antagas,
att länsstyrelserna erhålla tillfredsställande möjligheter att till båtnad för
polisverksamheten var för sitt län utöva en verklig ledning av polisväsendet,
därest detta är kommunalt organiserat.

Till förmån för en statlig polisorganisation har av utredningen i första
hand åberopats följande. De nutida samhällsförhållandena påfordrar samordning
och samorganisation för polisverksamhetens behöriga upprätthållande.
I dessa hänseenden erbjuder den statliga organisationen företräden
framför den kommunala. Organisationen kan uppbyggas efter mera
rationella linjer, eftersom organisationsproblemen lättare kan bedömas ur
en vidare synvinkel än enbart de särskilda polisdistriktens interna behov.
Betydelsen härav torde främst visa sig inom områden med större befolkningskoncentration.
Den samorganisation, som inom sådana områden är
erforderlig mellan polisdistrikten för tillgodoseende av såväl tillfälliga
samordningsbehov som mera stadigvarande gemensamma polisuppgifter,
torde bäst kunna åstadkommas inom ett statligt organiserat polisväsen.
Effektiviteten hos polisorganisationen överhuvudtaget torde även höjas
genom densammas förstatligande, enär befattningshavarna kan fritt och
obehindrat utnyttjas var helst behovet kräver.

Utredningen framhåller vidare, att befattningshavarnas löneförmåner vid
statsanställning blir enhetligt reglerade och att därigenom öppnas vidgade
möjligheter till förflyttning. Statsanställningen är vidare i och för sig
ägnad att åt befattningshavarna skapa full trygghet för en av sidoinflytanden
oberoende ställning.

Utredningen tillägger.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

I orostider måste polisverksamheten i eminent grad anses utgöra en
riksuppgift. Detta förhållande har vunnit ett klart beaktande genom statspolisens
inrättande. Jämväl den särskilda polisverksamheten till uppdagande
av spioneri in. in. handhaves så gott som uteslutande genom statspolis.
Anordningen med två poliskårer, nämligen en kommunal poliskår
och en statspoliskår, den senare för vissa särskilt angivna polisuppgifter,
är organisatoriskt sett icke den lämpligaste. Svårigheter komma alltid att
förefinnas att avgränsa de båda organisationernas verksamhetsområden
från varandra; detta främst enär polisverksamhetens upprätthållande i
och för sig är ett odelbart begrepp. Härjämte har det visat sig, att den
kommunala polisen i allmänhet icke ägnat tillräcklig uppmärksamhet åt
polisverksamheten inom sådana områden, där statspolisen fått sig uppgifter
anförtrodda. Det torde vara uppenbart, att inom en statlig polisorganisation
större förutsättningar föreligga för att även i nu nämnda
hänseenden åstadkomma en mera rationellt uppbyggd polisorganisation.

I frågan om vilket av de två alternativen som i första hand bör förordas
anför utredningen i fortsättningen bl. a.

Därest på grund av statsfinansiella skäl det statliga alternativet icke
skulle för det närvarande kunna genomföras, är utredningen enig om att
de av förhållandena påkallade förbättringarna av polisorganisationen böra
åvägabringas i enlighet med utredningens kommunala alternativ. Under
nämnda förutsättning föreslår utredningen sålunda, att en omorganisation
av polisväsendet företages på kommunal grund med ledning av de riktlinjer,
som angivas i sistnämnda alternativ. Vid en fortsatt kommunal
organisation bör emellertid noggrant undersökas, huruvida den kommunala
organisationsformen med de vidtagna förändringarna visar sig fylla måttet.
Härvid böra även de ytterligare förbättringar av organisationen genomföras,
som kunna visa sig påkallade. Därest förhållandena ändock skulle
giva vid handen, att den kommunala organisationsformen bör övergivas,
torde organisationssträvandena böra inriktas på åstadkommandet av en
statlig polisorganisation. Utredningen är av den uppfattningen, alt det av
utredningen utarbetade kommunala alternativet är ägnat att underlätta
övergången till en sådan organisation.

Det kan anmärkas, att utredningen anser hinder ej böra möta att polisväsendet
med en i övrigt kommunal organisation förstatligas på viss ort,
såsom nu är fallet i Boden. En av ledamöterna i utredningen delar dock
icke denna uppfattning.

Remissyttranden över 1!H8 års polisutredning.

Beträffande frågan o in h u v u d in a n naskapet gör sig bland
remissinstanserna skilda meningar gällande. Den största gruppen utgöres
av dem som anser att polisväsendet nu och framgent bör vara kommunalt.
Hit hör bl. a. justitiekanslersämbetet, civilförsvarsstyrelsen, överståthållarämbetet,
18 länsstyrelser (samtliga utom de i Kronobergs, Blekinge, Hallands,
Kopparbergs, Gävleborgs och Västerbottens län), det övervägande
flertalet landsfogdar, poliskammare, polismästare och stadsfiskaler, mer
än en tredjedel av landsfiskalerna, några länsavdelningar av föreningen

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

Sveriges landsfiskaler, 35 städer, däribland Stockholm, Malmö, Örebro,
Uppsala, Västerås, Eskilstuna, Karlstad och Kalmar, 9 köpingar, 30 landskommuner,
stgrelserna för svenska stadsförbundet och för svenska landstingsförbundet,
föreningarna Sveriges landsfogdar, Sveriges polismästare,
Sveriges stadsfiskaler och Sveriges poliskommissarier, svenska polisförbundet
samt TCO.

Länsstgrelsen i Göteborgs och Bohus län yttrar.

Länsstyrelsen är av den åsikten att organisations- och personalfrågor
kunna handläggas snabbare och smidigare inom en decentraliserad verksamhetsform
än inom en stor statlig organisation. Länsstyrelsen menar
också att det särskilt i ordningshållningsfrågor är av stor psykologisk betydelse
att polisen framstår som den lokala samhällsbildningens egen personal.
Skapandet av en stor riksomfattande polisbyråkrati med möjlighet
till förflyttningar av befattningshavare mellan olika landsändar torde med
säkerhet skapa nya psykologiska problem i förhållandet polisen—allmänheten.
Länsstyrelsen är övertygad om att ett polisväsende som handhaves
av kommunerna lättare än ett statligt sådant kan vinna förankring och
förståelse hos allmänheten.

Vådorna av statlig byråkratisering med den tungroddhet detta skulle
medföra understrykes av flera andra myndigheter och organisationer. Värdet
av ett till kommun decentraliserat polisväsende betonas även ur andra
synpunkter. Stgrelsen för svenska stadsförbundet, som bestämt motsätter
sig ett förstatligande av polisväsendet, framhåller, att polisväsendets kommunala
anknytning bör bevaras så stark som möjligt. Förekommande
skiljaktigheter i polisväsendets uppbyggnad på olika orter är ofta välmotiverade;
det är blott till fördel för polisverksamheten att avgörandet
i organisationsfrågorna får träffas i kommunal ordning. Stgrelsen för
svenska landstingsförbundet anser att de skiftande behoven bäst tillgodoses
om kommunerna har reellt inflytande. Enligt styrelsens mening
skulle ett statligt polisväsende lätt riskera att bli överorganiserat och torde
därjämte komma att ställa sig väsentligt dyrare. Stadsfiskalen i Visbg
yttrar, att man med statlig organisation, där inom en för hela riket given
ram behovet på en ort måste vägas mot behovet på andra orter, måste
befara att man icke på samma sätt som vid kommunalt polisväsende kan
lösa ortens problem. En polischef kan vida lättare vinna gehör för sina
önskemål vid överläggningar med kommunala myndigheter, som väl känner
de lokala förhållandena, än om han måste hänvända sig till statliga
myndigheter. Liknande synpunkter anföres i flera andra remissvar. Så
förklarar exempelvis länsstgrelsen i Södermanlands län, att det lokala och
ej minst det kommunala medinflytandet synes så värdefullt att det bör
uppgivas endast om och i den mån obestridliga brister i den nuvarande
organisationen icke kan avhjälpas på annat sätt. Länsstyrelsen i Västernorrlands
län framhåller, att en statlig organisation kommer att bli schematiskt
uppbyggd och därför icke kan rättvist tillgodose de lokala behoven

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

och anspråken. Länsstyrelsen påpekar i detta sammanhang, att polisdistrikten
tidigare emellanåt visat mindre god vilja att tillfredsställande
organisera och i övrigt tillgodose polisväsendet i distrikten men att de kommunala
myndigheterna under senare år i allmänhet visat ökad förståelse
för vad som erfordras på förevarande område. — Liknande erfarenheter
åberopas från många håll.

I anslutning därtill framhåller justitiekanslersämbetet och ett par länsstyrelser,
att den nuvarande organisationen visserligen är bristfällig i vissa
avseenden men att den kommunala linjen i stort sett väl fyllt de krav som
man kan uppställa. Ett förstatligande skulle innebära ett experiment med
ovissa följder. Det vore säkrare att reformera det nuvarande systemet i
erforderliga delar.

Den i betänkandet framförda tanken att tills vidare låta polisväsendet
förbli kommunalt såsom en övergång till ett senare förstatligande godtages
av bl. a. statskontoret, länsstyrelserna i Kronobergs, Hallands, Gävleborgs
och Västerbottens län, några polischefer, ett fåtal kommuner, föreningen
Sveriges landsfiskaler, tolv länsavdelningar av nämnda förening samt föreningen
Sveriges landsfiskalsassistenter.

Statskontoret understryker härvid med skärpa, att det statliga alternativet
måste bli synnerligen kostnadskrävande och att det därför ej är möjligt
att genomföra det nu. — Några remissinstanser gör, då de accepterar den
angivna linjen, det uttryckliga förbehållet att ett förstatligande framdeles
bör övervägas endast om den kommunala organisationen efter de reformer,
som nu måste genomföras, visar sig brista i effektivitet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län och föreningen Sveriges stadsfiskaler, vilka
anser kommunal organisation vara att föredra, framhåller betydelsen av
att frågan om huvudmannaskapet redan nu slutligt avgöres så att den
icke hålles svävande. Detta bleve fallet om man följde en linje, som låter
ett förstatligande så att säga hänga i luften.

Förhållandevis många remissinstanser är förespråkare för ett omedelbart
förstatligande av polisväsendet. Till denna grupp hör överbefälhavaren,
generaltullstyrelsen, länsstyrelserna i Blekinge och Kopparbergs län, polismästarna
i Stockholm och Hälsingborg, några stads- och landsfiskaler, 27
städer, däribland Norrköping, Hälsingborg, Borås, Halmstad, Karlskrona och
Luleå, 15 köpingar, H landskommuner, fem länsavdelningar av föreningen
Sveriges landsfiskaler samt styrelsen för svenska landskommunernas
förbund.

Överbefälhavaren anser statlig organisation vara att föredraga, framförallt
emedan denna organisationsform i högre grad än den kommunala gör
det möjligt att utan omgång förflytta polisstyrkor till områden utom
ordinarie polisdistrikt alltefter de behov som kan uppkomma med hänsyn
till de militära förhållandena.

Länsstyrelsen i Blekinge län yttrar bl. a., att upprätthållandet av allmän

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

ordning och säkerhet principiellt är en statlig angelägenhet. Om utredningens
förslag genomföres, kommer kommunernas medbestämmanderätt
att bli synnerligen inskränkt. Polisorganisationen skulle bli kommunal
endast till namnet. Statlig organisation möjliggör att personal och utrustning
kan utnyttjas rationellare. Icke endast principiella utan även sakliga
skäl talar alltså för ett förstatligande.

Landskommunernas förbunds styrelse förklarar i sitt yttrande, att man
numera på landskommunalt håll alltmer allmänt håller på att polisväsendet
bör förstatligas samt anför i anslutning härtill.

Anledningen till detta är givetvis den uppfattningen att kommunernas
medinflytande redan enligt nuvarande bestämmelser blivit alltför uttunnat.
Bidragande till denna uppfattning har helt visst varit de senaste årens
utveckling i fråga om polispersonalens löne- och anställningsförhållanden;
man torde i kommunerna ofta ha bibringats en känsla av att man härutinnan
förlorat också den medbestämmanderätt, som polislagstiftningen tillförsäkrar.
Uppbördsreformens verkningar få icke heller förbises. Kommunernas
omedelbara intresse av restindrivningen har upphört, och känslan
av att polisväsendets befattningshavare fylla också kommunala funktioner
har därmed försvunnit.

En första förutsättning för att kommunerna också i fortsättningen skola
vara huvudmän för polisväsendet måste enligt styrelsens mening vara att
organisationen så utformas, att det kommunala medinflytandet stärkes.
Styrelsen tror, att det till följd av samhällsutvecklingen är ogörligt att
åstadkomma en rationell sådan organisation, något som ju med all tydlighet
framgår av den nya utredningen, vars kommunala alternativ knappast
skulle medgiva ens ett symboliskt utrymme åt den kommunala självstyrelsen.

Styrelsen framhåller vidare, att riksintresset i fråga om polisväsendet
måste anses ha blivit så starkt att steget snarast bör tas till ett helt förstatligande.
Emellertid är styrelsen icke främmande för tanken på ett endast
partiellt förstatligande.

Styrelsen finner det för sin del icke oförståeligt, om man i de större
städerna opponerat mot förslaget om ett förstatligat polisväsen. I själva
verket torde polisväsendet i dessa städer betraktas som en högst ordinär
kommunal förvaltningsuppgift, som de i fortsättningen liksom hittills äro
väl skickade att sköta utan långtgående författningsmässig detaljreglering.
Här skymtar enligt styrelsens mening ett tredje, av utredningen icke närmare
prövat alternativ: att vid ett i övrigt förstatligat polisväsen bibehålla
polisen som kommunal i städer av viss storleksordning.

Kommunernas ringa inflytande i polisärenden framhålles vidare av
mänga kommuner, främst landskommuner, vilka understryker det oegentliga
i att kommunerna skall bära kostnader för en verksamhet över vilken
de i realiteten ej har något inflytande. Stockholms och Kopparbergs läns
avdelningar av föreningen Sveriges landsfiskaler hävdar, att anledning ej

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

finnes att antaga att allmänhetens förtroende skulle rubbas av att polisväsendet
vore statligt.

Kalmar läns avdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler åberopar
främst följande skäl för polisens förstatligande.

Ett förstatligande torde komma att innefatta bästa möjligheterna att på
effektivaste och enklaste sätt avhjälpa de väsentligaste bristerna inom nuvarande
organisationen. Bristerna äro av den art och omfattning, att de
ej torde kunna avhjälpas genom partiella reformer. Eventuella farhågor att
polisen skulle kunna bliva en »stat i staten» torde vara ogrundade. För
rättsskipningen är det av stor betydelse, att en mera effektiv och rörlig
polisorganisation skapas. Den nuvarande organisationen har visat sig vara
för svag och utrustad med alltför ringa tekniska hjälpmedel för bekämpande
av den ökade brottsligheten. Ofta ha brottslingarna exempelvis bil,
medan polisen på landsbygden i stor utsträckning saknar motorfordon.
Genom statsanställning bliva befattningshavarnas anställningsförhållanden
ordnade på ett mera enhetligt sätt, och följa större möjligheter för dem
till förflyttning. Vissa polisdistrikt måste på grund av utsatta lägen i trafikeller
andra hänseenden hålla en mera omfattande polisorganisation än
polisdistrikt av i allmänhet motsvarande storlek. När oroliga tider äro
rådande är polisverksamheten i framträdande grad en för hela riket gemensam
uppgift.

Den större effektiviteten av statlig polis och värdet av enhetligt polisväsende
över hela landet framhålles från flera håll. Ett par kommuner
framför den synpunkten, att intressekonflikter och irritationsmoment i
förhållandet mellan stat och kommun undvikes vid helstatlig organisation.

Då styrelsen för svenska landskommunernas förbund hävdar att polisen
bör vara statlig sker det som nämnts med den modifikationen att polisväsendet
möjligen bör förbli kommunalt i större städer. En landskommun
anser att förstatligande bör genomföras för landsbygdens vidkommande.
För förstatligande av polisen på vissa orter i likhet med vad nu är fallet
i Boden uttalar sig några norrländska myndigheter, varemot svenska polisförbundet
avstyrker en sådan ordning.

Beträffande utredningens förslag till åtgärder inom
ramen för en bibehållen kommunal organisation —-alternativ I —, så kommer yttrandena häröver i huvudsak att närmare
redovisas i fortsättningen. Här må endast anmärkas följande. Utredningens
förslag i fråga om polisdistriktsindelningen har godtagits av flertalet remissinstanser.
Särskilt från landskommunalt håll har emellertid röster höjts
för att varje kommun efter den nya kommunindelningen skall utgöra särskilt
polisdistrikt, bl. a. för att man icke skall behöva bilda kommunalförbund
för polisverksamheten. Behovet av att förstärka statspolisen har
icke bestritts från något håll. I remissvaren understrykes särskilt, att
kriminalpolisstyrkan för närvarande icke är tillräcklig. Den föreslagna

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

utvidgningen av polispersonalens interlokala rörlighet anses i allmänhet
önskvärd, men flera remissorgan uttalar sig för restriktiva regler i huvudsak
överensstämmande med de nuvarande. Även förslaget att generella och
förhöjda statsbidrag skall utgå har godtagits i flertalet remissvar. Några
remissinstanser anser att utredningen här gått för långt. I fråga om sättet
för statsbidragens beräknande är meningarna synnerligen delade.

I detta sammanhang torde få behandlas remissinstansernas inställning
till frågan om inrättande av en rikspolisstyrelse. Denna
fråga har livligt diskuterats i yttrandena.

Behovet av ett centralt organ understrykes i allmänhet, men om detta
organs karaktär och uppgifter är meningarna synnerligen delade. En ytterlighetsriktning
anser, att en rikspolisstyrelse bör skapas med t. o. m. vidsträcktare
befogenheter än vad utredningen föreslagit. Den andra ytterlighetsriktningen
representeras av dem som menar, att någon ändring i den
nuvarande ordningen icke är påkallad. Mellan dessa båda ytterligheter finns
många skiftande åsiktsriktningar. Endast tolv remissinstanser anser, att
en rikspolisstyrelse bör inrättas. Hit hör överbefälhavaren, statskontoret,
länsstyrelserna i Gotlands och Örebro län, fyra landsfogdar samt föreningen
Sveriges poliskommissarier och svenska polisförbundet. En överväldigande
majoritet avstyrker. Bland dessa finns en stor grupp bestående av ett fyrtiotal
myndigheter och organisationer som förordar en polisinspektion i huvudsak
efter Enhörnings linjer (så exempelvis justitiekanslersämbetet, hovrätten
för Västra Sverige, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms,
Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar,
Göteborgs och Bohus, Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens lån, tolv
landsfogdar samt föreningarna Sveriges landsfogdar och Sveriges landsfiskaler).
Närmare ett tjugotal (bl. a. länsstyrelsen i Älvsborgs län samt föreningarna
Sveriges polismästare och Sveriges stadsfiskaler) finner, att den
bästa lösningen vore att inrätta en särskild polisbyrå i inrikesdepartementet
eller eljest anknyta den centrala tillsynen till departementet. Svea hovrätt —
som avvisar tanken på en särskild högsta polismyndighet då denna lätt
skulle få ställning av en polisen överordnad myndighet i alla angelägenheter
— framhåller, att erforderlig inspektion och upplysning kan fås
genom inrikesdepartementet eller statspolisintendenten. Åtskilliga andra
myndigheter hänvisar också till möjligheterna att uttryckligen anförtro
inspekterande och rådgivande uppgifter åt statspolisintendenten. Till dessa
hör riksåklagarämbetet.

Departementspromemorian.

Vid promemorians upprättande har utgångspunkten varit, att man inom
ramen för ett kommunalt organiserat polisväsen skulle kunna komma till
rätta med de mera väsentliga bristerna i polisorganisationen och att man
samtidigt skulle kunna tillgodose önskemål från vissa kommuner om lätt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

nåd i fråga om deras delaktighet i poliskostnaderna. Detta skulle man
åstadkomma genom att

1) väsentligt utöka kriminalstatspolisorganisationen,

2) bereda köpingar och i viss utsträckning även städer möjlighet att
ingå i gemensamt polisdistrikt med andra kommuner, samt

3) öka de lokala polisstyrkornas rörlighet.

Beträffande den under 1) upptagna åtgärden — utökningen av kriminalstatspolisen
— anföres i promemorian bl. a. följande.

På grund av sin förhållandevis ringa numerär har kriminalstatspolisen
normalt kunnat biträda endast vid utredning av de grövsta brotten (s. k.
landsfogdemål). Blott i mycket begränsad omfattning har landsfiskalerna
kunnat räkna på hjälp från kriminalstatspolisen. Sedan länge har därför
en utökning av statspolisorganisationen varit behövlig men i stort sett fått
anstå, bl. a. av statsfinansiella skäl. När man inom inrikesdepartementet
övervägt alternativa reformer till de av 1948 års polisutredning föreslagna
och därvid sökt ta hänsyn både till de beräknade kostnaderna för och
den sannolika effekten av olika tänkbara åtgärder, har det visat sig att en
avsevärd förstärkning av kriminalstatspolisen ur båda dessa synpunkter
är att förorda. Denna förstärkning bör då avse både en personell utökning

av redan existerande avdelningar och upprättande av nya sådana.---

När man skall beräkna förstärkningens omfattning, bör man utgå från
att man genom utbyggnaden skall i väsentligt större utsträckning än hittills
kunna repliera på denna organisation då fråga är om utredningar av
mera kvalificerade brottmål eller då den kommunala polisen tillfälligtvis
fått en så stor arbetsbelastning, att de lokala resurserna ej förslår.

En decentralisering av kriminalstatspolisen i något större utsträckning
än vad nu är fallet synes böra vidtagas. Fr. o. m. den 1 januari 1953 finns
kriminalstatspolisavdelningar i samtliga residensstäder — utom Uppsala,
Linköping, Kristianstad, Vänersborg, Mariestad och Härnösand — samt i
Norrköping, Skövde och Sundsvall.

I promemorian anföres vidare, att statspolisintendenten på departementets
anmodan gjort upp förslag till den förstärkning av kriminalstatspolisen,
som skulle behövas för en reform med sådan räckvidd som i promemorian
skisseras. I fråga om behovet av nya avdelningar har statspolisintendenten
— med utrymme för vissa jämkningar -— föreslagit sådana
eller detachement därav i Uppsala, Eskilstuna, Västervik, Kristianstad,
Hälsingborg, Uddevalla, Vänersborg, Hudiksvall, Örnsköldsvik och Haparanda.
Statspolisintendentens förslag innebär i fråga om polispersonalen
en ökning med 3 kommissarier, 1 biträdande kommissarie, 29 överkonstaplar,
72 kriminalkonstaplar och 6 polissystrar eller med sammanlagt 111
befattningshavare (f. n. omfattar kriminalstatspolisen som förut nämnts
121 polismän). Även biträdespersonalen skulle utökas. Organisationen skulle
tillföras 35 bilar.

Den under 3) i promemorian avsedda ökningen av lokalpolisens rörlighet

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

skulle vinnas dels genom att polisdistrikten görs större, vilket kan ske i
ökad utsträckning om städer och köpingar får ingå i gemensamma polisdistrikt
med andra kommuner, och dels genom att föreskriva ökade möjligheter
att ta polispersonal i anspråk utanför det egna polisdistriktet.

Förslag i de under 1)—3) angivna hänseendena upptages i promemorian.
För att de under 2) och 3) nämnda åtgärderna skall kunna genomföras
föreslås även ändrade bestämmelser i fråga om statsbidrag. I syfte att öka
kommunernas inflytande på hithörande ärenden förordas i promemorian
vidare att den nuvarande skgldigheten att underställa vissa beslut i polisärenden
länsstyrelsens prövning upphäves och ersättes med ett anmälningsförfarande.
Slutligen förklaras, att en central polismyndighet icke lämpligen
ansetts böra inrättas men att det i stället överväges att förstärka
inrikesdepartementets landsstatsavdelning med en särskild sakkunnig i hithörande
frågor, som fortlöpande kan följa polisväsendets utveckling, ge
råd och anvisningar i rationaliserings- och organisationsfrågor etc., eventuellt
i samverkan med svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas
förbund.

De i promemorian föreslagna åtgärderna beräknas för statsverket medföra
en merkostnad av i runda tal 1,6 miljoner kronor för personalökningarna,
1,4 miljoner kronor för lokalhyra, expeditionsutgifter och andra med
personalökningen sammanhängande omkostnader samt drygt 3 miljoner
kronor för de ändrade statsbidragsgrunderna eller alltså tillhopa omkring
6 miljoner kronor.

Remissyttranden över departementspromemorian.

Med hänsyn till utgångspunkten för promemorians förslag är det förklarligt,
att endast ett fåtal remissinstanser nu yttrat sig i frågan o in
huvudmannaskapet för polisväsendet.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län fastslår emellertid med gillande, att promemorian
icke endast formellt utan även reellt bibehåller polisväsendets
kommunala förankring, och landsfogden i Jönköpings län finner det genom
promemorian vara klart, att vårt polisväsen för framtiden skall vila på
kommunal grund. Detta synes honom vara en avgjord vinst, och han
hoppas att ställningstagandet blir definitivt och snarast accepteras av polisdistrikten,
så att alla svävande organisations- och lönefrågor omsider kan
lösas. Liknande synpunkter anförs av föreningen Sveriges stadsfiskaler. —-Alla remissinstanser har emellertid icke tolkat promemorians inställning
på samma sätt. Länsstyrelsen i Gävleborgs län har av promemorians innehåll
dragit den slutsatsen, att inrikesdepartementet icke ännu ansett sig
böra ta bestämd ställning till frågan, huruvida polisväsendet bör förstatligas
eller icke, och finner detta beklagligt. Nuvarande ovissa läge beträffande polisorganisationen
kommer följaktligen att tillsvidare bestå med därav föl -

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

jande obenägenhet från polisdistriktens sida att aktivt medverka vid lösandet
av polisväsendets olika spörsmål. — En viss osäkerhet kommer också
till uttryck i det yttrande, som avgivits av föreningen Sveriges landsfiskaler.
Där framhålles, att om promemorian bör tydas så att förslag om polisväsendets
förstatligande icke inom överskådlig tid kommer att föreläggas riksdagen,
vore det enligt styrelsens uppfattning i hög grad önskvärt att det nu
lämnades klart besked i saken, eftersom det synes antagligt att kommunerna
i så fall kommer att ställa sig mera beredda att sakligt överväga ändringsförslag
med avseende å polisväsendet. — Vikten av att klart besked lämnas
om huvudmannaskapet betonas även av länsstyrelsen i Malmöhus län.

Endast ett fåtal röster har nu höjts för förstatligande av polisväsendet.
Främst bör här nämnas styrelsen för svenska landskommunernas förbund,
som anser det vara oförsvarbart att söka bibehålla en så viktig samhällsuppgift
som kommunal. Till grund för denna inställning åberopar förbundsstyrelsen,
att det torde vara svårt att finna former, som medger utövande
av någon egentlig kommunal självstyrelse på polisväsendets område. Numera
torde man i praktiskt taget samtliga landskommuner och i det överväldigande
antalet köpingar ha kommit till den fasta övertygelsen att tiden
är mogen för ett förstatligande av polisväsendet. Det är framförallt tre omständigheter,
som härvidlag spelat in, nämligen 1) omorganisationen av
landsfiskalsväsendet, 2) kommunsammanslagningen samt 3) uppbördsreformen.

Beträffande den förstnämnda av dessa omständigheter anför förbundsstyrelsen: Den

av 1951 års riksdag beslutade omläggningen av landsfiskalsorganisationen
har åstadkommit en åtminstone på kommunalt håll icke förutsedd
övervältring av kostnader från statsverket till kommunerna. Dessutom har
—• mer eller mindre oberoende av denna omläggning -— framställts krav på
nyinrättande av ett betydande antal befälstjänster vid landsbygdens polisväsen,
krav, vilkas berättigande kommunerna varit helt ur stånd att bedöma.
Detta har i kommunerna skapat en besvärande irritation, vilken
ökats genom det sätt på vilket den statliga polisledningen inom vissa län
tagit sig an lönefrågorna.

I fråga om kommunsammanslagningen yttrar förbundsstyrelsen bl. a.
följande.

Kommunalförbundsinstitutet utdömdes av kommunindelningskommittén.
Kommunalförbundet ansågs medföra »en betydande ytterligare splittring
av den kommunala beslutanderätten på nya särskilda förvaltningsenheter
och därmed även ett ytterligare försvagande av primärkommunernas
självstyrelse». Ett av de viktiga allmänna syftena med kommunindelningsreformen
var just att eliminera behovet av kommunalförbund. Även om
man i åtskilliga fall i de nybildade kommunerna efter påtryckning gått med
på att bilda polisförbund, har dock kommit till uttryck eu allmän reaktion
mot kommunalförbundsbildandet på detta område. Det bör här icke bortses

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 sand. Nr 168.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

från att kommunalförbundets svagheter och olägenheter i första hand kommit
till synes just ifråga om polisväsendet.

Förbundsstyrelsen anser visserligen, att det även efter kommunsammanslagningen
torde bli nödvändigt med ett omfattande samarbete över kommungränserna.
Enligt förbundsstyrelsens mening måste man emellertid
skapa stadga åt detta samarbete genom att i varje särskilt fall söka finna
en lämplig geografisk avgränsning av samarbetsregionen. Landsfiskalsdistrikten
torde ingalunda med någon säkerhet vara lämpliga regioner för sådant
kommunalt samarbete på bredare bog.

Förbundsstyrelsen anför vidare.

Också uppbördsreformen har kommit att påverka landskommunernas
och köpingarnas syn på polisväsendet. Riksdagens revisorer ha påtalat det
försämrade indrivningsresultatet inom vissa utmätningsmannadistrikt och
ansett att försämringen bottnar i organisatoriska brister, bland annat alltför
fåtalig personal. Före uppbördsreformen kunde kommunalnämnderna med
sin goda person- och lokalkännedom av restmedelsredovisningarna direkt
utläsa indrivningsresultatet. Där detta var mindre gott och anledningen ansågs
ligga i bristande nit från exekutionsbiträdets sida, kunde man med
lämpliga föreställningar vinna rättelse.

Beträffande landskommunernas inställning till polisväsendet yttrar förbundsstyrelsen
slutligen.

Numera äro kommunerna helt avstängda från varje insyn i polispersonalens
arbete. I kommunerna har man ingen möjlighet att sakligt bedöma
polischefernas mer eller mindre stående krav på utökning av personalstyrkan,
nyinrättande av befälstjänster in. in. Inom andra områden av kommunalförvaltningen
pågår nu en medveten rationalisering. Med hänsyn till
den stora personalstyrka, som sammanlagt sysselsättes inom polisväsendet
borde också här en intensiv och fortlöpande rationalisering vara påkallad.
Huvudmännen-kommunerna kunna dock icke på annat sätt bidraga till ett
effektivt polisväsen än genom att nyinrätta de tjänster, som polischeferna
anse erforderliga. Detta blir ett skevt huvudmannaskap med betänkliga
samhällsekonomiska konsekvenser.

En rationell reform måste enligt förbundsstyrelsens mening innebära
förstatligande av polisväsendet i landskommuner, köpingar och småstäder.

Drätselkammaren i Eslöv uttalar som sin principiella ståndpunkt, att
polisväsendet bör förstatligas, och kommunalnämnden i Svedala köping
förklarar sig hysa den meningen att polisväsendet utan olägenhet kan helt
förstatligas. Stockholms länsavdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler
anser det beklagligt, att frågan om polisväsendets förstatligande uppenbarligen
ställts på framtiden.

Styrelsen för svenska stadsförbundet finner, att man måste hysa mycket
starka betänkligheter mot att för ett i princip kommunalt polisväsen uppställa
sådana regler om distriktsindelningen, att för hithörande uppgifter
de ur allmännare synpunkter bestämda organisations- och verksamhetsfor -

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

merna för de kommunala enheterna sättes ur spelet beträffande det stora
flertalet av dessa enheter. Därest man för ifrågavarande ändamål behöver
gå så väsentligt utanför den existerande kommunala indelningen, kan man
nog med fog fråga sig, om icke polisväsendets redan förut svaga kommunala
förankring blir för de berörda kommunernas vidkommande alldeles
meningslös. Styrelsen anser, att vad som i promemorian anförts om behovet
av att inkludera såväl köpingarna som mindre städer i en polisdistriktsindelning,
anpassad efter indelningen i landsfiskalsdistrikt, har åtskilligt fog
för sig. Om frågan i stället gällde att för åstadkommande av en sådan distriktsindelning
genomföra ett partiellt förstatligande av polisväsendet, skulle
styrelsen fördenskull icke vilja motsätta sig, att detta förstatligande även
får omfatta köpingarna och mindre städer.

Frågan om ett partiellt förstatligande har från andra synpunkter tagits
upp till behandling i ett par remissyttranden. Statens kriminaltekniska anstalt
uttalar, att om förslaget till förstärkning av kriminalstatspolisen genomföres,
innebär detta en första etapp till ett slags förstatligande av polisväsendet.
Samtidigt framlägger styrelsen ett eget förslag till riktlinjer för
det svenska polisväsendets framtida organisation. Detta förslag går i korthet
ut på att upplösa den nuvarande statspolisorganisationen och i stället
förstatliga Stockholms stads polis. I landet i övrigt skulle den kommunala
organisationen bibehållas, dock så att landsfogden-länspolischefen bleve
länspolischef från alla synpunkter, alltså även administrativa och ekonomiska.
De nuvarande statspolisavdelningarna skulle övergå till länspolischefens
centrala polis i residensstaden. -— Landsfogden i Norrbottens län
erinrar om att redan innan det föreliggande förslaget framlades, fråga
uppkommit om ett helt eller partiellt förstatligande av polisväsendet i länet.
Denna fråga synes honom genom förslaget erhålla sådan aktualitet, att den
knappast längre kan skjutas åt sidan. Det är därför synnerligen angeläget
att en snabbutredning snarast kommer till stånd om ett helt förstatligande
av statspolisen i länet och polisväsendet åtminstone inom Bodens och Kalix
skyddsområden, möjligen även inom vissa gränsområden till Finland.

Det förtjänar i detta sammanhang påpekas, att flera remissinstanser, som
icke uttalat sig för förstatligande, kritiserat kommuner n a s
sätt att handha huvudmannaskapet för polisväsendet.
Svenska polisförbundet framhåller, att förbundet väntat sig en förbättring
i de allt olidligare arbetsförhållandena i och med tillkomsten av den nya kommunindelningen.
I stället har kunnat förmärkas en påtaglig försämring, och
detta har huvudsakligen sin grund i det motstånd mot förbättringar av polisväsendet
som svenska landskommunernas förbund på olika sätt åstadkommit
under den senaste tiden. Länsstyrelsen i Gävleborgs län uttalar, atl
de senaste årens utveckling ifråga om kommunernas sätt att handha pol isväsendet
i åtskilliga fall icke motsvarat de förväntningar'', länsstyrelsen tidi -

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

gare ställt. Länsstyrelsen i Jämtlands län anför, att kommunerna på senare
tid regelmässigt motsatt sig sammanslagning till större gemensamma polisdistrikt.
Motståndet har föranletts av direktiv, som lämnats av landskommunernas
förbund. Vid sammanträden med kommunrepresentanter har
det kunnat förmärkas, att dessa själva ofta varit välvilligt inställda till
sammanslagningen men att de icke ansett sig kunna åsidosätta de av förbundet
lämnade direktiven. — De nyssnämnda direktiven har påtalats även
av länsstyrelsen i Västernorrlands län, som anser att polispersonalen under
lång tid mötts med kompakt »principiellt» motstånd från kommunernas
sida. Om sådant motstånd lämnas antydningar även i andra remissyttranden,
exempelvis från föreningarna Sveriges landsfiskaler och Sveriges landsfogdar.

Slutligen må framhållas, att länsstyrelsen i Norrbottens län förklarat, att
om man av olika skäl icke vill sammanföra flera kommuner till kommunalförbund
för polisväsendet, torde man i stället böra välja den större kommunala
enheten landstinget som underlag för polisväsendets organisation.
En liknande tankegång framföres av landsfogden i Uppsala län.

De i promemorian framlagda förslagen till åtgärder för polisväsendets
effektivisering godtas i och för sig av det stora
flertalet remissinstanser. Åtskilliga myndigheter betonar emellertid reformernas
begränsade omfattning och anser, att ytterligare åtgärder erfordras.
Särskilt ifråga om polisdistriktsindelningen har många röster höjts för att
det förslag, som lämnades av 1948 års polisutredning, innebär en bättre
lösning än den i promemorian upptagna. En i viktiga avseenden kritisk
inställning intages av styrelserna för kommunförbunden.

Förslaget om förstärkning av kriminalstatspolisen har
av det stora flertalet remissinstanser i och för sig hälsats med tillfredsställelse
eller i vart fall lämnats utan erinran. Från många håll har emellertid
uttalats farhågor dels för att åtgärden skulle kunna uppfattas som ett
avsteg från principen om nödvändigheten av en tillräckligt stark lokal
polisorganisation, dels för att effekten av åtgärden icke skulle bli den avsedda.

Bland dem som är helt positivt inställda till förslaget märks främst styrelserna
för de båda kommunförbunden. Svenska landskommunernas förbunds
styrelse uttalar, att den föreslagna förstärkningen är välmotiverad,
eftersom den måste komma att minska behovet av befälstjänster inom det
kommunala polisväsendet, och svenska stadsförbundets styrelse framhåller,
att förstärkningen ligger helt i linje med vad styrelsen tidigare velal
förorda.

Statens kriminaltekniska anstalt framställer vissa anmärkningar men
tillstyrker förslaget, eftersom situationen nu är sådan, att varje numerär

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

förstärkning av kriminalpolisen, i vilken form den än kommer, måste hälsas
med tillfredsställelse.

Statspolisintendenten anför bl. a. följande.

Med kriminalstatspolisens hittillsvarande ringa numerär har det i regel
icke varit möjligt att medhinna utredningar i andra brottmål än de s. k.
landsfogdemålen. Redan denna uppgift har överstigit vissa avdelningars
förmåga. Genom den föreslagna utökningen blir det möjligt att i viss omfattning
lämna biträde även åt landsfiskalerna. Det måste dock redan nu
konstateras att personalstyrkan efter utökningen icke blir större än att
medverkan från kriminalstatspolisens sida endast kan lämnas beträffande
brottmålsutredningar av mera omfattande och komplicerad natur eller där
utredningen fordrar ett speciellt tekniskt förfarande, t. ex. brandutredningar.
Även i fortsättningen måste det ankomma på den kommunala polisen
att ombesörja det stora flertalet brottmålsutredningar. I promemorian
uttalas, att man genom reformförslagen skulle kunna komma till rätta med
de mera väsentliga bristerna i polisorganisationen och samtidigt kunna tillgodose
önskemål från vissa kommuner om en lättnad i fråga om deras delaktighet
i kostnaderna för polisverksamhetens upprätthållande. Härtill må
genmälas att en dylik lättnad för kommunerna icke må åvägabringas på
bekostnad av polisväsendets effektivitet. Som allmän regel bör gälla att
kommunerna skola hålla en polisorganisation, som är fullt tillräcklig för
polisverksamhet av normal omfattning.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som också i och för sig hälsar
förslaget med tillfredsställelse, betonar, att förstärkningen av statspolisen
icke kan motivera att avkall ges på kraven om en förbättring av den lokala
polisen, särskilt ifråga om dess förstärkning med kvalificerade utredningsmän.
Länsstyrelsen ansluter sig vidare till ett av landsfogden i länet avgivet
yttrande, i vilket bl. a. göres gällande att någon egentlig avlastning av
den kommunala polisens arbetsbörda förmodligen icke kommer till stånd.

Länsstyrelsen i Jönköpings län befarar, att statspolisens förstärkning på
vissa håll t. o. m. kan komma att åberopas som skäl för besparingar i det
kommunala polisväsendet. Det är angeläget att vid reformens genomförande
klart utsäges, att något sådant ej kan få komma ifråga.

Länsstyrelsen och landsfogden i Västernorrlands län framhåller med
skärpa att förslaget, såvitt rör länet ifråga, huvudsakligen endast innebär
att kriminalstatspolisen kan på rimligt sätt bemästra den arbetsbörda, som
redan nu åvilar den. Polisdistrikten bör sålunda icke ges anledning att ta
förslagets innehåll till intäkt för ett generellt motstånd mot varje förslag
till lösning av frågor om utökning och omorganisation av polispersonalen.

Farhågor av förut angivet slag uttalas vidare — i olika nyanser och med
olika styrka — av länsstyrelsen, biträdande landsfogden och landsfiskalsföreningen
i Stockholms län, länsstyrelsen och landsfiskalsföreningen i
Östergötlands län, länsstyrelsen i Gotlands län, länsstyrelserna och landsfogdarna
i Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Örebro, Västmanlands och
Norrbottens län, landsfogden och landsfiskalsföreningen i Malmöhus län,

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

landsfogdarna i Hallands, Älvsborgs, Värmlands, Västerbottens och Skaraborgs
län samt landsfiskalsföreningen och polisföreningen i sistnämnda län.

Föreningen Sveriges landsfiskaler framhåller, att ökningen av kriminalstatspolisen
icke nämnvärt kan komma att bidra till att tillgodose landsfiskalernas
behov av kriminalpolis för av dem ledda förundersökningar angående
brott. På vissa håll kommer nämligen utökningen säkerligen att åtgå
för att täcka behovet av personal till de utredningar om grövre brott, som
leds av landsfogdarna, medan på andra håll och särskilt i Norrland de
stora avstånden måste antas komma att medföra mycket stora svårigheter
att på åsyftat sätt nyttiggöra personalen inom landsfiskalsdistrikten.

En liknande inställning intar Svenska polisförbundet.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anför bl. a. följande.

Så länge polisverksamheten förblir en i huvudsak kommunal angelägenhet
bör kriminalstatspolisen icke utökas i syfte att befria polisdistrikten
från deras nuvarande skyldigheter med avseende å tillhandahållandet av
erforderlig polispersonal för polisverksamhetens upprätthållande. Kriminalstatspolisen
bör som hitintills endast utgöra en stödorganisation, som
träder i verksamhet vid tillfälliga toppbelastningar och vid särskilt besvärliga
utredningsfall. Utökas statspolisen och tages den i anspråk även för
normala utredningsfall inom polisdistrikt, där den kommunala organisationen
är för svag, kan en snedvridning av hela polisväsendets uppbyggnad
befaras bliva följden. En sådan anordning får därjämte anses innebära ett
otillbörligt gynnande av sådana polisdistrikt, som icke i erforderlig omfattning
dragit försorg om sitt polisväsende.

Liknande synpunkter anförs av landsfogden i Västmanlands län, som
bl. a. yttrar.

För detta läns vidkommande har föreslagits en utökning av statskriminalpolisen
från en överkonstapel och en kriminalkonstapel till en överkonstapel
och fyra kriminalkonstaplar. Det är anledning att antaga att denna utökning
till en del har föreslagits för att bereda möjlighet för kriminalstatspolisen
att biträda med utredningar i brottmål vars beivrande ankommer på
distriktsåklagare och där utredningen alltså regelmässigt bör handhas av
den lokala polisen. Kriminalstatspolisens huvudsakliga uppgifter ha hittills
varit att biträda vid utredning av grövre brottmål (de s. k. landsfogdemålen)
och att biträda vid vissa andra utredningar. Även om avdelningen
här i länet nu är för liten för denna uppgift — utökning med en kriminalkonstapel
får anses väl motiverad — så torde de nuvarande uppgifterna
dock icke kräva så stor utökning som i promemorian föreslagits. Det är
alltså meningen att bristen på kriminalpolis ute i distrikten skall avhjälpas
på detta sätt. Inom ramen för kommunalt polisväsen passar icke denna
metod så bra enligt mitt förmenande. Vidare må kanske framhållas att metoden
på sätt och vis premierar de polisdistrikt som icke skaffat sig tillräckliga
egna resurser. I princip bör det vara en strävan att decentralisera kriminalpolisen
så mycket som möjligt.

Föreningen Sveriges landsfogdar framhåller också, att bristen på kriminalpolis
på landsbygden icke bör avhjälpas genom kriminalstatspolis. För -

Kungl. Maj. ts proposition nr 168.

eningens medlemmar hyser vissa farhågor för att detta skulle vara avsett
i promemorian. Förslaget till utökning av kriminalstatspolisen bör enligt
föreningens mening frigöras från förslaget i övrigt och prövas med den
frågeställningen, om den föreslagna ökningen är erforderlig eller tillräcklig
i och för sig.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län kommer till helt andra slutsatser, då den
anför följande.

En rationell fortsättning efter promemorians linjer skulle enligt länsstyrelsens
uppfattning bland annat kräva en sådan utökning av statspolisen,
att den verkligen blir i stånd att svara för all kvalificerad kriminalpolisverksamhet
i landsbygdskommunerna samt de mindre städerna och köpingarna.
Huruvida avsikten är att statspolisen framdeles skall på antytt
sätt ytterligare förstärkas och huruvida den något mer djupgående prövning
av frågan om statens och kommunernas samverkan beträffande polisväsendet
efter de nya linjerna, som väl i så fall blir erforderlig, kommer att
företagas, framgår tyvärr ej av promemorian.

Förslaget att förstärka inrikesdepartementets landsstatsavdelning med
en särskild sakkunnig i polisfrågor har av remissinstanserna
i allmänhet lämnats utan erinran.

Svenska stadsförbundets styrelse anser, att uppslaget att inom departementet
tillskapa ett särskilt organ, vari eventuellt kommunförbunden skulle
medverka, förtjänar beaktande. Från förbundets sida skall gärna lämnas
åsyftad medverkan inom detta organ.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund berör tanken på inrättandet
av ett särskilt råd med uppgift att fortlöpande undersöka möjligheterna
till en rationalisering av polisverksamheten. Styrelsen vill gärna
medverka till att landskommunal sakkunskap blir företrädd i detta råd. En
första förutsättning för att ett sådant råd skall kunna arbeta effektivt torde
dock vara att polisiär sakkunskap däri ej får ett dominerande inflytande.

Skaraborgs läns polisförening reser det kravet, att svenska polisförbundet
i det föreslagna organet likställes med kommunförbunden.

Från några håll har emellertid hävdats, att det behövs en central fristående
polismyndighet.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län erinrar om, att den tidigare förordat inrättande
av en central fackmässig myndighet med uppgift att vara inspekterande
och rådgivande organ, och förklarar, att länsstyrelsen vidhåller
denna sin uppfattning. Den i promemorian föreslagna anordningen bör dock
tillsvidare kunna godtas som ett provisorium.

Länsstyrelsen i Blekinge län finner sig icke heller böra avstyrka förslaget,
fastän den anser en fristående central myndighet behövlig. Länsstyrelsen
ifrågasätter, om den sakkunnige med den ställning han nu får verkligen
kan tillräckligt hävda polisens frågor. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län anmärker, att erfarenheterna får utvisa, om det är lämpligt med
den sakkunnige eller om annan ordning får påkallas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län hävdar, att en av de främsta svagheterna
i vår nuvarande polisorganisation är att ett för hela riket centralt polisorgan
saknas. Behovet av samordning såväl beträffande organisation som utrustning
gör sig gällande i hög grad vilken organisationsform som än finns.
Inom brandväsendet, som också är en kommunal angelägenhet, finns sedan
länge en befattningshavare i central ställning. Behovet av en central organisation
kan för polisväsendets del ej vara mindre än vad fallet är för
brandväsendets.

Ifråga om den sakkunniges ställning anför länsstyrelsen.

Det framgår icke, huruvida den sakkunnige skall innehava en heltidstjänst
eller en arvodesbefattning. Ej heller antydes den ersättning, som
skall utgå för uppdraget. Enligt länsstyrelsens mening måste värdet av den
föreslagna ordningen bliva helt beroende av dessa omständigheter.

Länsstyrelsen framhåller vidare, att den hyser en stark tveksamhet av
principiell natur mot förslaget med en särskild sakkunnig i polisfrågor
inom departementet. Statspolisintendenten har hittills i praktiken fungerat
som central remissinstans och departementets rådgivare i polisiära frågor.
Denna anordning har, såvitt länsstyrelsen är bekant, fungerat tillfredsställande.
I stället för att inrätta en särskild befattningshavare såsom sakkunnig
inom inrikesdepartementet, synes det därför vara mera ändamålsenligt
att utöka den kvalificerade personal, som står till statspolisintendentens
förfogande, för att därigenom bereda honom möjlighet att ägna mer
tid åt de arbetsuppgifter, som enligt promemorian skall ankomma på den
särskilt sakkunnige i departementet. En sådan lösning förutsätter vissa
ändringar i statspolisintendentens tjänsteuppgifter och ställning gentemot
polisväsendet i övrigt, men dessa ändringar torde kunna genomföras utan
större anordningar.

Även landsfogden i Göteborgs och Bohus län betonar, att statspolisintendenten
de facto fungerar som ett samordnande organ beträffande polisfrågor
av allmän betydelse och landsfogden framhåller, att det varit önskvärt att
statspolisintendentens uppgifter i detta sammanhang blivit författningsreglerade.

Landsfogden i Västerbottens län anser det vara av största vikt, att det
föreslagna organet icke uteslutande blir en sakkunnig instans inom departementet
utan ett utåtriktad organ med tillfällen till initiativ samt därjämte att
organet tillföres befattningshavare till sådant antal att det kan uträtta
något positivt. Den sakkunnige bör sålunda till biträde få åtminstone ett
par i polisiärt arbete erfarna och skickliga män, någon av dem lämpligen
i kommissarie- eller överkonstapelsgraden.

Svenska polisförbundet förklarar, att den ifrågavarande åtgärden endast
för mycket kort tid framåt torde vara tillfyllest för att avhjälpa de organisatoriska
brister, som vidlåder polisväsendet. En central polismyndighet
torde i hög grad kunna bidra till rationalisering av polisväsendets i vissa

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

avseenden ålderdomliga arbetsmetoder. Ett effektivare samråd mellan de
olika lokala myndigheter, som handhar polisfrågorna, kan också lättare
åstadkommas, om det finns ett centralt organ. Utan att närmare ingå på
detta spörsmål vill förbundet endast peka på det förhållandet, att de verksamhetsgrenar,
som ligger polistjänsten närmast, nämligen åklagarväsendet
och civilförsvaret, har centrala ledningar. En dylik anordning torde
vara minst lika behövlig för polisväsendets vidkommande.

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller, att den organiserade samverkan
mellan inrikesdepartementet och kommunförbunden, som ifrågasattes i
promemorian, bör ges en sådan innebörd att den ej sätter länsstyrelsernas
befattning med polisväsendets organisationsfrågor på spel.

Departementschefen.

Vår nuvarande polisorganisation har sin grund i 1925 års polislagstiftning
genom vilken fastslogs att polisväsendet är en kommunal angelägenhet
samt stadgades om statlig kontroll och för landsbygdens del om statliga
bidrag till kostnaderna. Under de snart 30 år, som alltså förflutit sedan grundlinjerna
för vårt polisväsen drogs upp, har de samhällsförhållanden som berör
polisens verksamhet i hög grad ändrats och en snabb och genomgripande
utveckling ägt rum. Vad som för polisens arbete kanske varit av den största
betydelsen är de stora förändringar som skett på kommunikationsväsendets
område. Särskilt den väsentligt ökade trafiken med motorfordon av olika
slag har i och för sig medfört mera arbete och nya problem för polisen. Men
därtill kommer, att kommunikationernas utveckling överhuvudtaget lett till
att isoleringen mellan olika orter brutits och att befolkningens rörlighet
ökats. Detta har även satt sin prägel på brottsligheten, som icke blott tilltagit
i omfattning utan också delvis fått en annan karaktär än tidigare. För att
polisen skall kunna komma tillrätta med brottsligheten i dess nuvarande former
måste det ställas större krav än tidigare på polisens egen rörlighet och
på dess utrustning ifråga om tekniska hjälpmedel etc. Vidare bör särskilt
uppmärksammas den ökning av polisens arbetsbörda, som orsakats av rättegångsreformens
genomförande. Denna ökning har medfört ett starkt behov
av ytterligare kriminalpolisutbildad personal, som kan användas vid förundersökning
rörande brott. I fråga om bekämpandet av brottsligheten har
slutligen i olika sammanhang understrukits betydelsen av att polisen organiseras
på sådant sätt och ges en sådan styrka att den i större omfattning kan
verka som en brottsförebyggande faktor.

Mot bakgrunden av de angivna förhållandena och den utveckling som
skett har det efterhand blivit alltmer uppenbart, att polispersonalen på
många håll är otillräcklig för alt lösa de vidgade uppgifter, som pålagts
den, och att polisväsendet i allmänhet särskilt organisatoriskt är behäftat
med åtskilliga brister, som minskar polisens effektivitet. Arten och omfatt -

Kungl. Maj. ts proposition nr 168.

ningen av dessa brister har ingående utretts av 1939 års och 1948 års polisutredningar.
Vad utredningarna anfört härom har i allmänhet vitsordats
av de remissinstanser som hörts. För egen del vill jag i det väsentliga instämma
i de synpunkter som härvid framförts. Såsom utredningarna anmärkt
måste polisväsendets lokala organisation anses otillfredsställande i
vissa hänseenden. Indelningen i polisdistrikt är ojämn, i det att distrikten
på vissa håll är alltför små för att kunna ligga till grund för en rationell
organisation. Till en del synes detta bero på att nuvarande regler omöjliggör
att stad eller köping förenas till ett distrikt med kringliggande landsbygd,
med vilken den i polishänseende utgör en naturlig enhet. Bl. a. på grund av
att distrikten stundom är för små har deras inre organisation ofta blivit svag.
Särskilt har bristen på kriminalpolis varit kännbar, icke minst på landsbygden.
Den 1 januari 1952 fanns i landskommunerna endast 16 man, som
betecknas som kriminalpolis; i köpingarna var motsvarande antal 11. De
krav som härigenom kommit att ställas på den mera rörliga polisen, framför
allt den 1932 inrättade statspolisen, har ej kunnat helt tillgodoses, enär
denna polis är för fåtalig. Kriminalstatspolisens sammanlagda numerär är
blott omkring 120 man. Även i de fall, då de lokala polisstyrkorna i och för
sig är tillräckliga för att medge användning utanför distriktet vid uppkommande
behov, hindrar ofta gällande bestämmelser att detta sker. Städers
och köpingars polis kan överhuvudtaget endast i mycket begränsad omfattning
användas utanför det egentliga tjänstgöringsområdet. De praktiska
olägenheterna av denna de lokala polisstyrkornas bundenhet ligger i öppen
dag. — Såsom en brist har även framhållits alt polispersonalens anställningsförhållanden
icke är i allo tillfredsställande och att mellan skilda polisdistrikt
föreligger väsentliga olikheter i personalens löneställning utan att
detta motiveras av motsvarande skillnad i arbetsuppgifter. Slutligen må
framhållas, att man särskilt på landskommunalt håll i många fall anser att
den gällande ordningen är otillfredsställande i så motto, att den icke ger
kommunerna tillräckligt inflytande på utformningen av polisväsendet.

Bristerna i det nuvarande systemet, av vilka jag här nämnt några av de
viktigaste, synes mig vara sådana, att åtgärder nu måste vidtas för att
komma till rätta med dem. Detta har även utredningarna ansett, och behovet
av en reform har allmänt vitsordats i remissyttrandena. Däremot är
meningarna delade om reformens omfattning. Den centrala frågan har
härvid varit om en radikal omgestaltning bör ske genom att polisväsendet
förstatligas eller om bristerna kan botas och polisens effektivitet ökas inom
ramen för den nuvarande ordningen att polisverksamheten i princip är en
kommunal angelägenhet. Spörsmålet gäller alltså huvudmannaskapet
för polisen.

Beträffande denna fråga vill jag till en början erinra om, att den nuvarande
organisationen bygger på en samverkan mellan staten och kommunerna.
Den lokala polisorganisationen är i första hand en kommunal ange -

Kungl. Maj:ts proposition nr W8.

lägenhet. Enligt polislagen åligger det i princip varje polisdistrikt att hålla
den personal och sörja för de övriga anordningar, som fordras för att polisverksamheten
skall kunna bedrivas på ett tillfredsställande sätt inom distriktet.
Polisdistrikt utgör som jag tidigare framhållit en eller flera kommuner
eller delar av kommuner såsom verksamma för polisväsendet. Ytterst
vilar nämnda i polislagen stadgade förpliktelser på de särskilda städerna,
köpingarna och landskommunerna. Statens medverkan i den lokala polisorganisationen
består huvudsakligen i att staten på olika sätt bidrar till
kommunernas kostnader för polisväsendet och genom sina organ utövar
en viss kontroll över och ledning av organisationen. Om det befinnes att ett
polisdistrikt uppenbarligen åsidosätter sina åligganden enligt polislagen,
kan länsstyrelsen ingripa och påfordra rättelse.

Liknande former för samverkan mellan stat och kommun förekommer på
flera andra områden av förvaltningen, t. ex. skolväsendet, den allmänna
hälsovården, brandskyddet och civilförsvaret. Det är sålunda eu vanlig ordning
för att lösa uppgifter, som måste ombesörjas av det allmänna. Då
det därför i detta sammanhang som motiv för förstatligande hävdas, att
ansvaret för ordning och säkerhet är en angelägenhet, som principiellt bör
åvila staten och icke kan anses som någon naturlig kommunal uppgift, synes
frågeställningen vara felaktig. Det torde över huvud taget icke vara möjligt
att dra en fast gräns mellan principiellt statliga och principiellt kommunala
uppgifter. Såsom framhållits av allmänna statsbidragsutredningen i dess
nyligen avgivna betänkande1 är det ett intresse för både staten och vederbörande
kommun att den samhälleliga verksamhet, som har anknytning till
kommunen, bedrives på ett ändamålsenligt och i allo tillfredsställande sätt,
och den enda gräns som i praktiken kan upprätthållas mellan statliga och
kommunala uppgifter utgöres av den faktiska arbetsfördelningen, sådan
den angivits av statsmakterna. Grunden för denna arbetsfördelning bör enligt
min mening icke vara annat än rena lämplighetsskäl, huvudsakligen av
organisatorisk och ekonomisk art. I fråga om polisen träder särskilt effektivitetssynpunkten
i förgrunden; frågan blir om en tillräcklig, effektiv och
smidig organisation bäst nås i statens eller i kommunernas regi. Men även
andra faktorer måste tillmätas betydelse; några av dem skall beröras i
det följande.

1939 års polisutredning ansåg det erforderligt att polisen förstatligades,
men denna uppfattning utsattes vid remissbehandlingen av utredningens
betänkande för stark kritik. Efter ett grundligt övervägande av skälen för
och emot ett förstatligande fann sig 1948 års polisutredning icke kunna ta
ställning till frågan om huvudmannaskapet men uttalade, att de nödvändiga
förbättringarna av polisorganisationen kunde åstadkommas inom ramen
för den nuvarande ordningen med kommunalt huvudmannaskap. Jäm -

SOU 1952: 44 s. 63.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

väl flertalet av de remissinstanser, som hade att yttra sig över utredningens
förslag, ansåg att polisväsendet nu och framgent borde vara kommunalt.
BI. a. motsatte sig svenska stadsförbundet med skärpa ett förstatligande av
polisen. Från åtskilliga håll framhölls emellertid å andra sidan, att en statlig
polis skulle vara mera effektiv och kunna organiseras och utnyttjas mera
rationellt. Starka krav på ett förstatligande restes särskilt av landskommunernas
förbund, som därvid främst åberopade att det kommunala medinflytandet
på polisfrågorna var för ringa och att det kommunala intresset för
frågorna minskat.

För egen del vill jag framhålla, att ett statligt organiserat polisväsen i
och för sig självfallet innebär stora möjligheter att få en effektiv polisorganisation.
1948 års polisutredning har bl. a. pekat på att i fråga om samordning
och samorganisation av polisverksamheten i stort statens huvudmannaskap
erbjuder företräden framför ett kommunalt sådant. Vid den lokala
polisens organisering genom kommunerna kommer det särskilda polisdistriktets
eget behov att träda i förgrunden. Om staten handhar och svarar för
organisationen kan däremot rikssynpunkten beaktas och över huvud taget
rationalisering ske med hänsyn till hela samhällets behov. Genom att den
statliga polisen skulle stå under en enhetlig ledning och kunna fritt utnyttjas
utan att vara bunden till lokala tjänstgöringsområden skulle polisväsendet
också i vissa hänseenden vinna i effektivitet.

Mot de antydda fördelarna av ett förstatligande måste emellertid vägas
vad som talar för att bibehålla det kommunala huvudmannaskapet. Såsom
den nuvarande ordningens förtjänster har — enligt min mening med
rätta — framhållits åtskilliga omständigheter. Den kommunala organisationsformen
är den i vårt land traditionella och har av gammalt förankring
hos kommunerna och de kommunala organen. För städerna har det ända
sedan medeltiden ansetts som en självklar och naturlig uppgift att genom
någon form av polisväsen svara för allmän ordning och säkerhet. På landsbygden
har de valda fjärdingsmännen representerat en liknande anknytning,
även om de egentliga polisuppgifterna där tidigare åvilat de statliga
länsmännen. — Det måste betraktas som en värdefull tillgång för polisverksamheten
att den omfattas av intresse från kommunalt håll. Att ett sådant
intresse förefinnes synes ägnat att underlätta för polismakten att i sin mången
gång ömtåliga verksamhet tillvinna sig allmänhetens förtroende. Polisverksamheten
är övervägande lokalt betonad och det är därför både naturligt
och riktigt att organisationen i orterna först och främst tar sikte på de lokala
förhållandena. Givetvis är de kommunala organen närmast till att bedöma
dessa. Ett statligt polisväsende som omfattar hela landet och med ett
centralt ämbetsverk i spetsen skulle medföra en ökad byråkratisering och
centralisering och sannolikt även bli en tämligen tungrodd och stel apparat,
även om alla möjligheter till rationalisering tillvaratages. Om polisen är
kommunalt organiserad föreligger helt andra möjligheter till en smidig an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

passning efter de lokala behoven. Särskilt viktigt är att det kommunala
initiativet till organisationsändringar och förbättringar här kan göra sig
gällande. Av nu nämnda skäl måste det anses som högeligen önskvärt, att
kommunerna äger ett direkt inflytande på organisationen av den lokala
polisen.

Av vad jag nu anfört torde framgå att enligt min mening goda skäl talar
mot att draga in polisväsendet under den statliga organisationen. Hur än
bedömningen av de angivna skälen utfaller måste för övrigt sägas, att den
under lång tid prövade organisationsformen icke bör överges och ett
därifrån radikalt avvikande nytt system, om vars verkningar meningarna
är delade, i stället införas, om ej omständigheterna oundgängligen kräver
det. Att den nuvarande ordningen är behäftad med brister med hänsyn till
effektiviteten har jag förut framhållit. Det avgörande blir då om dessa
brister kan botas även om polisväsendet bibehålies under kommunalt huvudmannaskap.
Såsom jag skall utveckla i det följande är det min åsikt att
så kan ske, och jag stödes härutinnan av 1948 års polisutredning och det
övervägande antalet remissinstanser. I de remissyttranden, vari kräves förstatligande
av polisen, anföres som skäl härför — utom effektivitetssynpunkter
— att det kommunala inflytandet redan nu i realiteten är så svagt,
att kommunerna börjar förlora intresset för polisfrågorna. Synpunkten, som
med styrka framförts av landskommunernas förbund, är självfallet av stor
vikt och bör beaktas då ställning tages till reformmöjligheterna.

Jag anser alltså, att polisen kan i erforderlig grad förstärkas och bristerna
i polisorganisationen avhjälpas inom ramen för den bestående kommunala
organisationen. På grund härav och under hänvisning till vad jag för övrigt
anfört i denna fråga vill jag förorda att polisverksamheten liksom hittills
skall vara en kommunal angelägenhet. Härmed har jag även tagit ställning
till en tanke som framförts av landskommunernas förbund i yttrande över
1948 års polisutrednings betänkande, nämligen att genomföra ett förstatligande
blott delvis så att polisen i de större städerna bibehålies som kommunal.
Mot ett partiellt förstatligande av denna art har 1939 års polisutredning
anfört bl. a. rättvisesynpunkter samt sådana skäl som att särskilda
organisationssvårigheter skulle uppstå vid stadsbildning och inkorporering
ävensom att ur rikssynpunkt polisorganisationen i viktiga hänseenden
måste grundas på poliskårerna i de större städerna. För egen del anser jag
att dessa synpunkter bestämt talar mot ett delvis genomfört förstatligande
på sätt som diskuterats. En helt annan fråga är att särskilda skäl kan tala
för att statlig polis skall finnas för visst begränsat område såsom f. n. är
fallet i Boden och Kalix skyddsområde.

Polisväsendets effektivitet beror framför allt av polisens styrka och rörlighet.
Förslag till ny polislagstiftning med syfte att särskilt i dessa hänseenden
förbättra den nuvarande kommunala polisorganisationen har fram -

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

lagts av 1948 års polisutredning. I en inom inrikesdepartementet i januari
1953 upprättad promemoria har förordats vissa mindre genomgripande åtgärder,
vilka ansetts vara tillfyllest. De avser dels en väsentlig utökning av
kriminalstatspolisen, dels ändringar i polislagen, så att det blir möjligt att
köpingar och mindre städer gemensamt med landskommuner bildar polisdistrikt
samt att de lokala polisstyrkorna användes utanför det egna
distriktet i högre grad än nu. För genomförandet av de två sistnämnda åtgärderna
föreslås ändrade statsbidragsgrunder. Statsverkets merkostnader
för en polisreform i föreslagen omfattning beräknas per år till i runda tal
1,6 miljoner kronor för personalökningarna, 0,3 miljoner kronor för lokalhyra,
expeditionsutgifter och andra med personalökningen sammanhängande
löpande omkostnader samt 3,5 miljoner kronor för de ändrade grunderna
för statsbidragen. Totala ökningen per år skulle alltså uppgå till omkring
5,4 miljoner kronor. Härtill kommer vissa engångskostnader för inköp av
bilar och annan utrustning om cirka 0,6 miljoner kronor.

Den väsentliga utökning av kriminalstatspolisen, som
ifrågasättes i promemorian, måste ses mot bakgrunden av de brister som, enligt
vad jag förut framhållit, råder inom kriminalpolisorganisationen, särskilt
på landsbygden. Det framstår som mycket angeläget att dessa brister
botas och att den önskvärda effekten såvitt möjligt uppnås utan att kommunerna
ytterligare belastas i ekonomiskt hänseende. I promemorian anges, att
eu förstärkning av kriminalstatspolisen både ur kostnads- och effektivitetssynpunkt
är att förorda framför andra tänkbara åtgärder. De flesta remissinstanserna
har också hälsat förslaget i förevarande del med tillfredsställelse.
Kriminalstatspolisen har hittills på grund av sin förhållandevis ringa
styrka normalt kunnat biträda endast vid utredning av de s. k. landsfogdemålen.
En utökning sådan som den här ifrågasatta måste enligt min mening
göra det möjligt, att kriminalstatspolis skulle kunna i viss omfattning
medverka även vid sådana brottsutredningar, som leds av landsfiskalerna.
I detta sammanhang vill jag särskilt åberopa vad statspolisintendenten anfört
i sitt remissyttrande över promemorian. Jag är alltså av den meningen
att en förstärkning av kriminalstatspolisen bör ske på i huvudsak det sätt
som angivits i promemorian. Jag vill emellertid understryka att en sådan
förstärkning icke innebär att polisdistrikten befrias från den i polislagen
fastslagna skyldigheten att hålla polismän i den omfattning som normalt erfordras
för polisverksamhetens ombesörjande inom vederbörande distrikt.
Såsom i departementspromemorian angivits är det meningen att kriminalstatspolisen
skall kunna tas i anspråk för utredningar av mera kvalificerade
brottmål eller då den kommunala polisen tillfälligtvis fått en så stor arbetsbelastning
att de lokala resurserna ej förslår. — Beträffande p o 1 i s d istriktsindelningen
och lokalpolisens rörlighet synes
av promemorian och remissyttrandena däröver framgå att väsentliga förbättringar
kan uppnås även inom ramen för den kommunala organisa -

Kungl. Maj. ts proposition nr 16S.

tionsformen. De nuvarande olägenheterna beträffande polispersonalens anställningsförhållanden
synes i viss mån kunna undanröjas genom införande
av ett statligt avlöningsreglemente. I det följande kommer
jag att närmare taga ställning till dessa frågor.

En mycket väsentlig förutsättning för att den kommunala organisationsformen
skall fungera tillfredsställande är, såsom förut nämnts, att kommunernas
intresse för polisfrågorna hålles vid makt. Det är enligt min mening
önskvärt, att det kommunala inflytandet bibehålies så starkt
som möjligt och, där så kan ske, ytterligare befästs. Jag anser därför, att
en inskränkning i den statliga kontrollen bör ske genom upphävande av de
nuvarande bestämmelserna om skyldighet för polisdistrikten att underställa
vissa beslut i polisfrågor länsstyrelsens prövning. — Ett särskilt problem
innebär frågan om kommunernas inflytande i de gemensamma polisdistrikt,
där samverkan mellan olika kommuner äger rum i kommunalförbundets
form. Den kritik, som från kommunförbundens och enskilda kommuners
sida riktats mot kommunalförbundsinstitutets nuvarande utformning,
är enligt min mening ej oberättigad. Jag vill erinra om att jag nyligen
efter Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallat särskilda sakkunniga för
att biträda med översyn av bl. a. lagstiftningen om kommunalförbund samt
verkställa utredning av därmed sammanhängande spörsmål. Det torde
kunna förväntas att utredningen skall leda till att man finner former för
kommunal samverkan som, icke minst på polisväsendets område, bättre
än de nuvarande tillgodoser intresset av ett verkligt kommunalt inflytande.

Innan jag övergår till att närmare redogöra för de reformer inom den
kommunala polisorganisationen, som jag här ämnar föreslå, vill jag något
beröra frågan om en förstärkning av polisväsendets högsta
ledning. 1948 års polisutredning föreslog att en central rikspolisstyrelse
skulle inrättas. Förslaget avstyrktes av en stor majoritet bland remissinstanserna;
som skäl härför har bl. a. anförts att ett dylikt ämbetsverk
lätt skulle få ställning av en polisen överordnad myndighet i alla angelägenheter
och leda till eu icke önskvärd centralisering och byråkratisering av
polisväsendet. Ehuru ordningen med en central polisledning särskilt i vissa
lägen självfallet skulle vara av värde, finner jag av olika skäl det icke erforderligt
eller önskvärt att en sådan polismyndighet inrättas. Länsstyrelsernas
ställning som högsta polismyndigheter i länen — en anordning som
säkert erbjuder många fördelar — skulle svårligen kunna bibehållas. En
central polisledning skulle dessutom säkerligen uppfattas som och i viss
mån även innebära ett intrång i den kommunala bestämmanderätten och
inverka menligt på kommunernas intresse för de polisiära angelägenheterna.

Otvivelaktigt behövs emellertid ett organ, som centralt kan ge råd och
anvisningar i rationaliserings- och organisationsfrågor på polisväsendets
område. Det i departementspromemorian framlagda och av flertalet remissinstanser
tillstyrkta förslaget om eu förstärkning på denna punkt av in -

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

likesdepartementets personal synes vara uttryck för en riktig tanke.
Denna förstärkning bör enligt min mening i första hand ske genom
att en sakkunnig i polisfrågor knytes till departementet på sådant
sätt, att han helt kan ägna sig åt uppdraget. Härjämte synes det böra över»
vägas att tillkalla en kommitté vari bl. a. ingår företrädare för den statliga
organisationsexpertisen och de berörda kommunförbunden. Detta organ
skulle i första hand ha till uppgift att på framställning av länsstyrelser
eller kommuner göra organisationsundersökningar inom polisdistrikten.
Tills vidare torde dock något särskilt organ icke böra inrättas för ändamålet
utan uppgiften försöksvis läggas på sakkunniga företrädare för de
berörda intressena, vilka skulle tillkallas för att inom departementet biträda
med handläggning av dessa frågor.

IV. Polisdistriktsindelning och mobilitet.

Gällande bestämmelser.

Ifråga om indelningen i polisdistrikt stadgas i 1 § polislagen
till en början, att stad skall utgöra särskilt polisdistrikt och att detsamma
skall gälla för köping, som enligt särskild bestämmelse har att bekosta
sin polispersonal. Kungl. Maj :t kan emellertid förordna, att stad
eller köping skall uppdelas i två eller flera polisdistrikt.

Skyldighet att bekosta polispersonalen åligger alla köpingar utom Malmköping
och Mönsterås. Bestämmelsen att stad eller köping skall kunna uppdelas
i två eller flera polisdistrikt har tillkommit främst med tanke på Kiruna
stad.

Beträffande de kommuner, som icke enligt nu angivna stadganden skall
bilda särskilda polisdistrikt eller uppdelas i flera sådana — d. v. s. de
egentliga landsbygdskommunerna och nyssnämnda två köpingar —- gäller
den bestämmelsen, att landsfiskalsdistrikt eller del därav, fastställd genom
ett särskilt indelningsförfarande, skall utgöra polisdistrikt. Landsfiskalsdistriktens
indelning i polisdistrikt handhas av länsstyrelserna enligt regler,
som meddelas i 9 och 10 §§ polislagen. Enligt 9 § skall indelningen,
såvitt ske kan, verkställas på sådant sätt, att de särskilda polisdistrikten
kommer att bestå av en eller flera hela kommuner. Till ett polisdistrikt får
ej hänföras mer än en kommun, om icke vederbörande kommuner själva
begär det eller det för polisverksamhetens behöriga upprätthållande finnes
särskilt påkallat. I 10 § lämnas föreskrifter om förfarandet i indelningsärenden.
Enligt denna paragraf skall landsfiskalen lämna varje kommun
inom landsfiskalsdistriktet tillfälle att utse två ombud, med vilka landsfiskalen
skall överlägga om hur indelningen bör ske. Vid denna överläggning
skall särskilt prövas, om och i vad mån det kan erfordras, att till

Kungl. Maj:ts proposition nr 1(18.

samma polisdistrikt hänföres mer än en kommun. Det åligger landsfiskalen
att med ledning av vad som förekommit vid överläggningen göra upp ett
förslag till indelning, varvid han givetvis har att iaktta de i 9 § angivna
grunderna. Sedan vederbörande kommuner fått tillfälle att yttra sig över
förslaget, ankommer det på länsstyrelsen att besluta i ärendet. Om förhållandena
påkallar ändring av indelningen, kan länsstyrelsen besluta även
om detta, men den nya indelningen skall i så fall tillkomma i samma ordning
som nyss angivits. — Om ett polisdistrikt skall bestå av område från
mer än en kommun, kan länsstyrelsen enligt 16 §, där det finnes erforderligt,
förordna, att de kommuner, som helt eller delvis ingår i distriktet, skall
bilda kommunalförbund. Kan kommunerna icke enas om förbundsordningen,
får länsstyrelsen besluta i saken. Ett kommunalförbund, som bildats för
polisändamål, kan icke upplösas utan länsstyrelsens medgivande. Bildas
icke kommunalförbund mellan kommuner, som ingår i samma polisdistrikt,
ankommer det på kommunerna att träffa de avtal, som fordras till
följd av gemenskapen. — Då polisdistrikt består av område från mer än
en kommun, skall polisdistriktets kostnader för polisväsendet fördelas mellan
de olika kommunerna efter polispersonalens sannolika användning i de
särskilda delarna av polisdistriktet. Kan överenskommelse ej träffas i saken,
ankommer det på länsstyrelsen att avgöra tvisten.

Huvudstadgandet angående polispersonalens mobilitet finns i 7 §
1 mom. polislagen. Detta stadgande innehåller emellertid i första stycket en
hänvisning till 5 § och 6 § andra stycket — bestämmelserna om reservpolis
och statspolis — och det torde vara naturligast att först redogöra för dessa
bestämmelser.

Statspolisen är till sin natur rörlig. Dess uppgift är enligt 5 § 3 inom.
och 6 § andra stycket polislagen att huvudsakligen användas utom anställningsstaden,
antingen för ordningspolistjänst eller för kriminalpolistjänst.
Kungl. Maj :t bestämmer, i vilket eller vilka län de särskilda städernas
statspolis främst skall begagnas. — Enligt 18 § kungörelsen den 16 september
1932 angående stats- och reservpolisen skall kriminalstats polisen i
första hand användas som kriminalpolis på landsbygden och i stad, där det
ej finns någon kriminalpolisavdelning. Om kriminalpolis behövs på en sådan
ort som nyss sagts, kan den polismyndighet, som där har att leda förundersökning
i brottmål, vända sig till vederbörande statspolisavdelnings
föreståndare och hos denne rekvirera hjälp. Såvitt möjligt skall kriminalstatspolis
då ställas till förfogande. — Ordningsstatspolis skall, enligt 7 §
nämnda kungörelse, i första hand användas på landsbygden och särskilt vid
sådana tillfällen, då behov uppstår av större polisstyrka än som finns tillgänglig
på orten, eller för andra uppgifter, som icke på ett enhetligt och tillfyllestgörande
sätt kan fullgöras av den lokala polispersonalen. Frågan hur
ordningsstatspolis skall rekvireras och när den skall ställas till förfogande
4 — Bihang till riksdagens protokoll 1,958. 1 sand. Nr 168.

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

regleras närmare i 11—14 §§ kungörelsen angående stats- och reservpolisen.
Befogenheter tillkommer i olika hänseenden länsstyrelse, landsfogde, statspolisavdelnings
föreståndare och statspolisintendenten.

Resernpoliscn kan enligt 5 § 1 mom. polislagen endast användas för
tjänstgöring som ordningspolis och dess verksamhet är vidare begränsad till
att avse fall, då tillfälligt behov av polisförstärkning uppstår å annan ort.
Efter inrättandet av statspolisen har reservpolisens huvudsakliga uppgift
blivit att komplettera och förstärka ordningsstatspolisen. I 15 § kungörelsen
angående stats- och reservpolisen stadgas, att reservpolis får tillkallas,
då ordningsstatspolis icke står till buds i tillräckligt antal eller det eljest
finnes lämpligare att anlita reservpolisen. Vid valet mellan olika möjligheter
bör hänsyn tagas till den föreliggande uppgiftens art och dessutom
skall beaktas, att statsverket icke onödigtvis åsamkas kostnader och att
reservpolis icke får tillkallas från stad, där ordningens upprätthållande
skulle äventyras genom reservpolisens bortdragande. — För användande av
reservpolis inom det län, där den är anställd, fordras rekvisition av länsstyrelsen
eller i brådskande fall av landsfogden. Om det begäres att reservpolis
skall användas i annat län, ankommer det på chefen för inrikesdepartementet
att förordna i saken.

I 7 § 1 mom. första stycket polislagen stadgas, att även annan befattningshavare
vid polisväsendet än statspolis och reservpolis får användas
för polisverksamhet utanför anställningsområdet, under förutsättning att
hans avlöning helt eller delvis bekostas av statsmedel. Denna förutsättning
är för handen, dels då det gäller polismännen i de egentliga landsbygdsdistrikten
och därmed jämställda köpingar, dels när det gäller polispersonal
som anställts för hela rikets behov (pass- och gränskontroll etc.). Närmare
regler om denna mobilitet lämnas i 14 § polisreglementet den 4 juni 1948.
Där stadgas, att om det inom polisdistrikt på landsbygden behövs tillfällig
polisförstärkning, äger polischefen tillkalla polispersonal från annat polisdistrikt
inom hans verksamhetsområde, till vars polisväsen statsverket
lämnar bidrag. Uppkommer eljest behov av polisförstärkning inom något
polisdistrikt, kan länsstyrelsen eller landsfogden till sådan tjänstgöring beordra
inom länet anställd polispersonal, till vars avlöning statsverket bidrar
och som kan tillhandahållas utan väsentlig olägenhet för distriktet. Efter
anmälan av länsstyrelsen äger chefen för inrikesdepartementet eller, enligt
dennes bemyndigande, statspolisintendenten även från annat län tillkalla
sådan personal. Om möjlighet finns att få polisförstärkning antingen enligt
dessa regler eller genom att använda stats- eller reservpolis, bör frågan vilket
slag av polis som skall tillkallas avgöras med hänsyn till den föreliggande
uppgiftens art. Vidare skall även här beaktas, att statsverket icke
onödigtvis åsamkas kostnader.

När särskilda förhållanden så påkalla, kan chefen för inrikesdepartementet
såsom polisförstärkning tillkalla elev vid statlig eller statsunder -

Öl

Kungi. Maj.ts proposition nr 168.

stödd polisskola. Bestämmelser härom finns i 7 § 1 mom. polislagen och
15 § polisreglementet.

För polispersonalen i städerna och därmed jämställda köpingar föreligger,
som tidigare nämnts, icke någon allmän skyldighet att tjänstgöra
utanför anställningsdistriktet. Enligt en bestämmelse i 7 § 1 mom. andra
stycket polislagen kan Kungl. Maj :t emellertid, då utomordentliga omständigheter
föranleder det, förordna att även sådan personal får användas
utom det område, för vilket den anställts.

19b8 års polisutredning.

Utredningen behandlar spörsmålet om polisdistriktsindelningen
främst från två synpunkter nämligen 1) ett ändamålsenligt utbyggande
av polisdistriktsorganisationen motverkas omedelbart av bestämselsen
att stad och därmed jämställd köping alltid skall utgöra för sig bestående
polisdistrikt; 2) polisdistriktsindelningen är överhuvudtaget alltför
ojämn och bygger i stor omfattning på alltför små organisationsenheter för
att kunna ligga till grund för en rationell organisation.

Beträffande den första av dessa synpunkter framhåller 1948 års polisutredning,
att frågan om åtgärder för att bryta isoleringen i förevarande
hänseende mellan å ena sidan städer och flertalet köpingar samt å andra
sidan landsbygden under tiden efter avgivandet av 1939 års utrednings
förslag på skilda sätt varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet.
Bl. a. har spörsmålet vid 1946 års riksdag bragts under riksdagens bedömande
genom motioner i båda kamrarna, och riksdagen har den 25 maj
1946 avlåtit skrivelse till Kungl. Maj :t med anhållan om utredning i saken.

Vad angår den andra av ovannämnda synpunkter riktar 1948 års polisutredning
först uppmärksamheten på frågan om kommunindelningsrefonnens
inverkan på polisdistriktsindelningen. Utredningen finner det
otvivelaktigt, att denna reform kommer att medföra en viss förbättring på
området, men med utgångspunkt från en statistisk undersökning av den
nya kommunindelningen i ett antal län kommer utredningen fram till, att
förbättringen icke kommer att bli mera avsevärd. Om organisationen utformades
med kommunerna som distriktsenheter, skulle polisdistrikt med
endast en befattningshavare fortfarande komma att kvarstå i stor omfattning.
Sådana distrikt är emellertid enligt utredningens mening alltför små
för att bilda underlag för en rationell polisorganisation. Distrikten bör
vara så stora, att full sysselsättning kan förväntas för minst två ordinarie
befattningshavare. Detta har betydelse icke blott av rent polisiära skäl utan
även med hänsyn till vikarie- och rekryteringsfrågor. I åtskilliga fall tillskapas
kommuner, som är för stora för en befattningshavare men å andra
sidan icke kan antagas ge full sysselsättning för två. Helt allmänt torde det
enligt utredningen kunna sägas, att även den nya indelningen i landskommuner
kommer att bli alltför ojämn för att den skall vara lämpad att bilda

Kuntjl. Maj.ts proposition nr 168.

underlag för en rationell polisdistriktsindelning. Och om denna indelning
skulle byggas upp på grundval av den nya kommunindelningen, skulle vidare
spörsmålet att i polishänseende samorganisera stad och köping med
kringliggande landsbygd fortfarande bli olöst.

Sammanfattningsvis kommer utredningen alltså till den slutsatsen att
det för att lösa spörsmålet om samorganisation mellan stads- och köpingskommuner
samt landsbygdkommuner och för att tillskapa ur storlekssynpunkt
lämpliga organisationsenheter torde komma att — även efter den
nya kommunindelningens genomförande — oundgängligen behövas att kommuner
sammanförs till gemensamma polisdistrikt.

Utredningen behandlar därefter spörsmålet, om det lämpligen kan överlämnas
åt kommunerna att — under länsstyrelsens inseende — själva organisera
sammanslutningen i polisdistrikt, eller om denna fråga lör sin ändamålsenliga
lösning tarvar ett mera långtgående ingrepp i kommunernas
självbestämningsrätt. Det framhålles därvid bl. a., att man vid tillämpning
av den förra principen icke torde kunna undvika, att länsstyrelserna får utrustas
med rätt vittgående befogenheter gentemot kommunerna för att
kunna åstadkomma en ändamålsenlig indelning, eftersom det sannolikt
icke kan förväntas, att kommunerna överallt skulle visa erforderlig förståelse
för polisväsendets behov av samordning.

Kommunala tvistigheter angående indelningen skulle förvisso alltjämt
uppkomma, och särskilt samorganisationen av städer och köpingar med
landskommuner torde kunna förväntas icke komma att ske friktionsfritt. Till
men för polisväsendet skulle polisorganisationen sannolikt på sina håll få
utformas under trycket av motstridiga meningar och intressen från kommunernas
sida. En fullt ändamålsenlig och efter enhetliga grunder anordnad
distriktsindelning torde för övrigt knappast kunna genomföras i denna
ordning, utan man skulle säkerligen få räkna med att indelningen även i
framtiden komme att förete betydande ojämnheter. Avgörande skäl synas
därför kunna åberopas för att polisorganisationen förses med eu distriktsindelning,
som icke fastställes från fall till fall utan bygger på en på förhand
bestämd ordning.

Utredningen finner för sin del, att indelningen i polisdistrikt regelmässigt
bör sammanfalla med indelningen i tjänstgöringsområden för distriktsåklagare
(åklagardistrikt). Utredningens förslag är uppbyggt på denna
princip. Någon indelning av landsfiskalsdistrikten i polisdistrikt skall icke
längre äga rum. Kommunerna i de åklagardistrikt, som omfattar mer än
en kommun, skall sålunda omedelbart på grund av lagens stadgande bilda
gemensamma polisdistrikt, oavsett om de är städer, köpingar eller landskommuner.

Utredningen anför vidare.

Med hänsyn till landsfiskalsdistriktens varierande struktur torde emellertid
möjlighet böra beredas att, där särskilda förhållanden föreligga, avsteg
må kunna göras från den allmänna regeln, att de i ett åklagardistrikt
ingående kommunerna skola bilda gemensamt polisdistrikt. Enstaka fall

Kiingl. Maj:ts proposition nr 1tiS.

kunna nämligen tänkas förekomma, där avgjorda fördelar ur polissynpunkt
icke stå att vinna genom sammanförande till gemensamt polisdistrikt av

samtliga till ett åklagardistrikt hörande kommuner.---Tillskapandet

av en undantagsbestämmelse måste dock kringgärdas med garantier för att
tillämpningen av densamma blir enhetlig och att bestämmelsen icke kommer
till användning annat än i de rena undantagsfall, för vilka den är avsedd.
På grund härav har utredningen funnit, att beslutanderätten bör utövas
av Kungl. Maj:t. Bestämmelsen bör lämpligen givas den lydelsen, att
Kungl. Maj:t skall äga att, där särskilda förhållanden därtill föranleda,
förordna om indelning i skilda polisdistrikt av åklagardistrikt, som bestå
av mer än en kommun.

Utredningen framhåller vidare, att polisdistrikten liksom för närvarande
skall utgöra organisationsenheter för polisväsendet. Planläggningen av organisationen
skall inom varje polisdistrikt ske med utgångspunkt från vad
som är lämpligt och erforderligt för hela distriktets behov. Polisdistrikten
skall i avseende å sin allmänna konstruktion förbli oförändrade såtillvida
att de icke skall utgöra nya kommunala enheter vid sidan av de egentliga
kommunerna. Inom de polisdistrikt, som består av endast en kommun eller
del av kommun, kommer polisväsendets angelägenheter att handhas av de
allmänna kommunala organen. I fråga om de polisdistrikt, som omfattar
mer än en kommun, måste däremot bestämmelser meddelas rörande organisationen
av den gemensamma förvaltningen. Med hänsyn till önskvärdheten
att verklig samordning av polisväsendet åstadkommes, anser utredningen,
att kommunerna i dessa polisdistrikt i princip skall bilda kommunalförbund
för polisverksamhetens upprätthållande.

Utredningen fortsätter.

Det torde emellertid icke kunna förbises, att anordningen med kommunalförbund
i vissa fall skulle kunna vara alltför omständlig och medföra
ett av förhållandena icke påkallat ingrepp i den kommunala självbestäm ningsrätten.

-----Åt länsstyrelserna bär därför medgivas rätt att, där

förhållandena ur polissynpunkt ej föranleda annat, medgiva kommunerna
tillstånd till befrielse från skyldigheten att bilda kommunalförbund. Inom
sådana polisdistrikt skola avtal träffas mellan kommunerna rörande de av
gemenskapen föranledda frågorna. Dessa avtal skola fastställas av vederbörande
länsstyrelse.

Utredningen framhåller i annat sammanhang, att befattningshavarnas
anställningsförhållanden i de gemensamma polisdistrikten kräver särskild
uppmärksamhet.

I polisdistrikt med kommunalförbund skola befattningshavarna vara anställda
hos polisdistrikten. Befattningshavarna i de polisdistrikt, där kommunalförbund
icke bildats, torde däremot icke kunna anställas i polisdistrikten.
I stället höra befattningshavarna vara anställda i vederbörande
kommuners tjänst alltefter tjänstgöringsorten. För att markera gemenskapen
torde frågan dock böra ordnas på det sättet, att befattningshavarna
anställas hos kommunerna för tjänstgöring inom vederbörande polisdistrikt.
Sin regelbundna verksamhet komma befattningshavarna att utöva i statio -

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

neringsorten eller i det tjänstgöringsdistrikt, för vilket vederbörande i första
hand är anställd. Gemenskapen kommer till uttryck därigenom, att polischefen
kan förfoga över befattningshavarna för tjänstgöring var som helst
inom polisdistriktet vid uppkommande behov.

1948 års polisutredning påpekar att — trots den förbättring som den
föreslagna polisdistriktsindelningen innebär — blir polisorganisationen
dock alltför lokalt bunden, och för att motverka nackdelarna därav bör
en samverkan komma till stånd mellan polisdistrikten.

Härvid framträder i första hand frågan om poliskårernas mobilitet.
Vid bedömandet av mobilitetsbehovet bör uppmärksammas, att
stats polisorganisationen enligt utredningens förslag skall bibehållas. Enligt
utredningens mening bör det därför nu vara tillräckligt att reglerna om
mobilitet utformas så, att lokalpolisen kan på ett tillfyllestgörande sätt
användas utom polisdistrikten till komplettering av statspolisorganisationen.
Lokalpolis skall alltså kunna tillkallas från ett polisdistrikt till annat vid
behov av tillfällig polisförstärkning eller annan polishjälp, så snart statspolis
icke finns tillgänglig eller behovet kan snabbare eller billigare fyllas
med lokalpolis. Lokalpolisen skall emellertid även kunna utnyttjas som
polisreserv vid större poliskommenderingar; möjlighet bör då finnas att i
erforderlig utsträckning använda lokalpolis såsom förstärkning av statspolisen.
Med hänsyn till dessa förhållanden bör skyldighet stadgas för
lokalpolisen att vid särskilt behov tjänstgöra utom vederbörande polisdistrikt.

Utredningen fortsätter.

Uttrycket »särskilt behov» avser att utmärka, att någonting skall ha inträffat,
som påkallar biträde av polispersonal utöver den personal, som
finnes tillgänglig för regelbunden polisverksamhet inom polisdistriktet.
Skyldigheten bör gälla för såväl ordningspolis som kriminalpolis samt omfatta
polispersonal av alla grader. Den skall allenast vara på det sätt begränsad,
att polispersonal icke skall få tillkallas från ett visst polisdistrikt
i sådan omfattning, att polisverksamhetens upprätthållande inom distriktet
äventyras. Därest så i särskilda fall erfordras, böra även fordon och andra
utrustningsartiklar tillhandahållas. —- Genom anordnandet av en mobilitet
för lokalpolisens del enligt dessa riktlinjer bör enligt utredningens mening
den nuvarande reservpolisorganisationen kunna avskaffas.

Polisförstärkning skall enligt utredningen kunna tillkallas genom landsfogden,
om länets polis är tillräcklig. Eljest bör det av utredningen föreslagna
centrala organet ombestyra saken.

Utredningen behandlar även frågan om samverkan mellan
polisdistrikt genom ingående av avtal och anför därvid
bl. a. följande.

När det gäller samverkan mellan polisdistrikten inom större bebyggelsecentra,
räcker det i många fall icke med att polisdistrikten äro pliktiga
att bistå varandra vid särskilda behov, utan förhållandena påkalla sam -

Kungl. Maj.ts proposition nr 108.

ordning i olika hänseenden mellan polisdistrikten för den regelbundna
polisverksamhetens behöriga upprätthållande. I regel bilda sålunda de
större städerna och angränsande orter naturliga enheter ur polissynpunkt.
Dessa enheter bliva emellertid jämväl med utredningens förslag till polisdistriktsindelning
ofta uppdelade på ett flertal polisdistrikt. Flera spörsmål
påkalla här gemensam planläggning, såsom polisverksamhetens, främst
ordningspolisverksamhetens, lämpliga ordnande vid distriktsgränserna,
handhavandet av spanings- och annan kriminalpolisverksamhet, som berör
ett flertal polisdistrikt, upprättandet av s. k. spärrplaner in. in. Även tillhandahållandet
av polisförstärkning för mera regelbundet återkommande
särskilda behov, såsom vid idrottstävlingar och andra offentliga tillställningar,
torde böra göras till föremål för närmare reglering. I en del fall
torde det vara av intresse för polisdistrikten att ordna frågor om gemensamt
utnyttjande av lokaler och utrustning. De spörsmål av gemensam
natur, som sålunda kunna förekomma mellan polisdistrikten inbördes,
böra enligt utredningens mening lösas genom avtal mellan polisdistrikten.

Utredningen förklarar, att det i avtalen bör intas både de organisatoriska
och de ekonomiska bestämmelserna, som föranledes av samordningen.
Avtalsrätten bör omfatta samtliga frågor, som det kan vara av
värde för polisdistrikten att reglera. Ett avtal skall dock icke få rubba
den kommunala ansvarigheten för polisverksamhetens upprätthållande inom
polisdistriktet. Med hänsyn till sin vikt och betydelse för polisväsendet
bör avtalen underställas länsstyrelsen för fastställelse.

En samverkan kan enligt utredningen vara erforderlig även mellan
polisdistrikt, som ej ingår i större bebyggelsecentra. Motsvarande regler bör
därför gälla även i detta fall.

Utredningen föreslår vidare, att länsstyrelsen skall få befogenhet att
anmoda två eller flera polisdistrikt att träffa avtal, om det för polisverksamhetens
upprätthållande är av särskild betydelse att så sker. Efterkommes
icke anmodan att ingå avtal eller kan polisdistrikten icke enas
om villkoren, skall länsstyrelsen kunna meddela föreskrifter för polisdistrikten
i den gemensamma frågan. Länsstyrelsen skall också kunna
förelägga vite.

Remissyttranden över 1948 års polisutredning.

Det stora flertalet remissinstanser tillstyrker utredningens förslag om
indelningen i polisdistrikt, eller lämnar det utan erinran.
Från flera håll understrykes vikten av att polisdistrikten är stora.

Att polisdistrikt som regel skall sammanfalla med åklagardistrikt anses
av det stora flertalet som eu mycket god lösning. Ingen av länsstyrelserna
eller de hörda landsfogdarna, landsfiskalerna eller länsavdelningarna av
föreningen Sveriges landsfiskaler avstyrker förslaget. De flesta av dem är
starkt positivt inställda till detsamma. Det tillstyrkes vidare av bl. a. justitiekanslersämbetet,
riksåklagarämbetet, nägra landskommuner, föreningarna

Kungl. Maj.ts proposition nr 1G8.

Sveriges landsfogdar, Sveriges landsfiskaler och Sveriges landsfiskalsassistenter
samt svenska polisförbundet.

Flera av de nu nämnda remissinstanserna framhåller såsom särskilt
önskvärt, att hinder ej möter mot att förena landsbygd med köping eller
stad till ett polisdistrikt. Förslagets genomförande skulle enligt uttalande
från polischefer möjliggöra bättre personalorganisation och medföra fördelar
ur arbetsfördelningssynpunkt. Svenska polisförbundet uttalar att förbättrade
arbetsförhållanden för personalen med ordnad arbets- och fritid
skulle underlättas.

Av de hörda myndigheter, som accepterar tanken att polisdistrikt i regel
skall motsvara åklagardistrikt, framhåller landsfogden i Västmanlands län
att det ibland kan finnas skäl att sammanföra stad och kringliggande tätbebyggelse
till ett polisdistrikt, även om det skulle röra sig om skilda
åklagardistrikt. Såsom exempel anföres Stockholm och trakten däromkring.
Landsfogden i Uppsala län ifrågasätter om icke i mobilitetens intresse
varje län borde bilda ett polisdistrikt men ansluter sig likväl till
utredningens förslag i denna del.

Polisutredningens mening att beslutanderätten i vissa indelningsfrågor
bör tillkomma Kungl. Maj:t delas icke av länsstyrelsen i Uppsala län, som
hävdar att avgörandet i sådana frågor såsom hittills alltid bör vara decentraliserat
till länsstyrelserna.

Ett antal remissinstanser — främst styrelserna för de båda kommunförbunden
— uttalar sig för att varje kommun bör bilda polisdistrikt för
sig. Då länsstyrelsen i Västernorrlands län godtar utredningens förslag i
fråga om grunderna för distriktsindelningen, sker det under framhållande
av att detta egentligen strider mot avsikten vid kommunindelningens genomförande
att varje kommun därefter skulle utgöra ett polisdistrikt och
att de för polisväsendets ordnande bildade kommunalförbunden skulle
upplösas. Men länsstyrelsen ansluter sig likväl till utredningen då ett sammanförande
av kommuner på sätt utredningen tänkt sig ur polisiär synpunkt
kommer att medföra vissa fördelar. Några av de kommuner, som
anser att polisväsendet bör vara kommunalt organiserat, uttalar sig för
att kommunindelningen bör läggas till grund för indelningen i polisdistrikt.
Styrelsen för svenska stadsförbundet anser det naturliga vara att polisorganisationen
baseras på de primärkommunala enheterna, vilket efter
den nya kommunindelningen är lämpligare än förut med hänsyn till territorium,
skatteunderlag och personalresurser. Styrelsen finner ett samordnande
föga tilltalande vare sig det skall ske i form av kommunalförbund
eller frågorna skall lösas genom underställningpliktigt avtal.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund yttrar.

Ett kommunalförbund är en självständig kommunbildning beträffande
vården av de angelägenheter, som det enligt förbundsordningen skall handhava.
De till förbundet hörande kommunernas inflytande på förbundets

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

verksamhet består endast i deras rätt att utse ledamöter i förbundsdirektionen,
revisorer för granskning av direktionens förvaltning och att besluta
rörande ansvarsfrihet åt direktionen. Förbundsdirektionen äger beslutanderätt
i ungefär samma omfattning som en kommuns fullmäktige men är
samtidigt förbundets verkställande och förvaltande organ. Denna törbundsdirektionens
karaktär torde ha medfört att lagen om kommunalföibund
icke upptager något stadgande rörande direktionssammanträdenas offentlighet,
vilket torde medföra, att sammanträdena icke äro tillgängliga för
allmänheten. Vid utövandet av sin beslutanderätt och beskattningsmakt
står förbundsdirektionen alltså icke under den offentlighetskontroll som de
kommunala representationerna göra. Otvivelaktigt överensstämmer detta
förhållande ej med den kommunala självstyrelsens principer. Sammanträdenas
slutenhet och det förhållandet att direktionen i ett polisförbund i
regel kommer att bestå av endast ett fåtal ledamöter torde kunna medföra,
att förbundsdirektionen vid utövandet av sin verksamhet lätt kan
komma under betänkligt inflytande från vederbörande statliga myndigheters
sida. Från landsfogdehåH har också uttalats att fördelen med polisförbund
bland annat vore att en förbundsdirektion med ett fåtal ledamöter
varit lättare att komma till rätta med än en fullmäktigförsamling där frågorna
offentligt diskuteras. Det har också visat sig att polischeferna i större
utsträckning förmått utöva tryck på polisdirektioner än på kommuner,
då det gällt lönesättningen in. in. för polisväsendets befattningshavare. Nu
mera än någonsin gäller att den kommunala verksamheten måste i möjligaste
mån vara odelad, så att olika krav och önskemål kunna vägas mot
varandra. Kommunindelningsreformen har bland annat syftat till att möjliggöra
en sådan enhetlig ekonomisk behandling, varför behovet av kommunalförbund
borde starkt decimeras. Om man omedelbart etter det indelningsreformen
trätt i kraft skulle vara beredd att ånyo sönderbryta den
kommunala organisationen, måste detta vara ett mer eller mindre öppet
erkännande av att reformen icke ens från början fyllt sin funktion.

Länstyrelsen i Västerbottens län anför att anordningen med kommunalförbund
är omständlig och i vissa fall medför ett opåkallat ingrepp i den
kommunala självbestämningsrätten. Kommunalförbunden är impopulära
och torde få anses lämpa sig bättre för andra kommunala uppgifter. Kommunalförbunden
bör tas i anspråk blott då enighet mellan kommuner om
grunder för samverkan icke kan nås annorledes. Liknande uttalanden göres
av länsstyrelserna i Kronobergs och Kalmar län samt Huddinge och Ytterlännäs
kommuner. Tierps köping framhåller att kommunernas intressen
tillgodoses dåligt sedan kommunalförbund bildats och att polischef och
landsfogde dominerar vid avgörandet av polisfrågor. I motsats till dessa
uttalanden hävdar länsstyrelsen i Uppsala län att förhållandet mellan kommuner,
som gemensamt skall svara för polisväsendets organisation, häst
regleras genom kommunalförbund.

Frågan om polispersonalens mobilitet har föranlett många
myndigheter till särskilda uttalanden. Några länsstyrelser och landsfogdar
tillstyrker obetingat utredningens förslag i denna del.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

Riksåklagarämbetet och överståthållarämbetet uttalar sig till förmån för
en mobilitet ungefär i överensstämmelse med utredningens förslag, överståthållarämbetet
anser det dock onödigt att rekvisition av polisförstärkning
måste ske genom centrala organ. Andra remissinstanser ansluter sig
till utredningen med den modifikationen att möjligheterna till mobilitet
utöver det egna distriktet bör utnyttjas endast vid extraordinära tillfällen.
Landsfogden i Jämtlands län uttalar, att behovet av ökad personal vid särskilda
tillfällen i övrigt bör tillgodoses genom en även eljest önskvärd
utbyggnad av statspolisens personalorganisation. Reservpolisorganisationen
bör enligt landsfogdens mening icke avskaffas utan stå till buds vid sidan
av statspolisen.

Även flera andra myndigheter, företrädesvis polischefer i städer, anser
att reservpolisen bör bibehållas samt att städernas egna polisstyrkor ej
bör vara mobila utöver reservpolisen. I motsats härtill framhåller landsfogden
i Kopparbergs län, att reglerna om mobilitet bör utformas så att
städernas väl utbildade och tränade poliskårer i första hand bör tas i anspråk
vid behov av polisförstärkning.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser, att en mer allmän mobilitet måste
medföra svårigheter då det gäller att bestämma poliskadrernas storlek i
polisdistrikten. Några polischefer påpekar, att garantier måste skapas för
att hindra polisdistrikt att eftersätta sin egen polisorganisation i förlitande
på att granndistriktens styrkor kan anlitas vid behov.

Departementspromemorian.

I promemorian framhålles, att den där föreslagna förstärkningen av
statspolisorganisationen givetvis kommer att medföra en lättnad för lokalpolisen,
men att även de lokala styrkorna självfallet bör ha förutsättning
att arbeta så effektivt som möjligt. Härför erfordras bl. a. en lämpligt avvägd
indelning i polisdistrikt.

I fortsättningen anföres.

Visserligen lär den ifrågasatta förstärkningen av statspolisen göra det
mindre angeläget än tidigare att nå fram till särskilt stora polisdistrikt,
men f. n. är polislagen så utformad, att det i vissa fall, hur gärna de kommunala
myndigheterna än skulle önska detta, icke är möjligt att åstadkomma
en tillfredsställande distriktsindelning. Hindret härför är den kategoriska
bestämmelsen om att stad och köping, som själv svarar för sitt
polisväsen, icke får förenas med annan kommun till gemensamt polisdistrikt.

---Av rikets 133 städer ingår nu mer än 70 i landsfiskalsdistrikt,

vilket även är fallet med samtliga 86 köpingar. Polischefskapet där utövas
av landsfiskalen, som med endast något undantag tillika är åklagare. I
dessa fall måste alltså polischefens verksamhetsområde omfatta flera polisdistrikt.
Eftersom polismän i städer och köpingar icke annat än i undantagsfall
får användas utanför sitt distrikt, kan polischefen normalt icke
disponera dessa inom landsbvgdsdelen av sitt område. Då flera polismän
behövs på en plats för ordningshållning eller för en brottsutredning, kan

Kungl. Maj.ts proposition nr 16S.

han måhända i vissa fall icke effektivt utnyttja de under hans befäl stående
polismännen. Detta måste anses vara i hög grad otillfredsställande.
Men framför allt blir det svårt att där bygga upp eu rationell polisorganisation.
Bl. a. torde i många fall denna organisation i landsbygdsdelen,
stundom kanske även i köpingar och mindre städer, medföra större sammanlagda
kostnader för både kommunerna och statsverket än om hela
landsfiskalsdistriktet fått utgöra ett polisdistrikt.

I departementspromemorian uttalas vidare, att ett förverkligande av 1948
års polisutrednings förslag — att varje landsfiskalsdistrikt skall bilda
ett polisdistrikt, där icke Kungl. Maj :t i undantagsfall medger annan indelning
— sannolikt skulle medföra att kommuner mot sin vilja skulle i stor
utsträckning sammanläggas till gemensamma polisdistrikt. En bestämmelse
av sådan innebörd synes enligt promemorian icke böra förordas, då det
synes önskvärt att så långt möjligt låta kommunerna själva få ett avgörande
inflytande på polisväsendets utformning. Men lagen bör ändras så
att städer och köpingar kan få bilda gemensamt polisdistrikt med annan
sådan kommun eller med landskommun. Med hänsyn till konsekvenserna
av en sådan ordning i form av skyldighet att låta den egna kommunens
polismän tjänstgöra utanför kommunen utan ersättning till denna kan
emellertid icke stad eller köping skäligen tvingas ingå i gemensamt polisdistrikt,
om den icke får statsbidrag efter i princip likartade grunder som
gäller för landsbygdskommunerna.

Härefter anföres i departementspromemorian.

Vad nu sagts bör icke utan vidare gälla städer med mer än 10 000 invånare.
Dessa städer är nämligen för närvarande skyldiga att mot visst
statsbidrag tillhandahålla reservpolis. Denna polis kan vid speciella behov
användas även utanför staden och alltså i sådant fall förstärka den polisstyrka,
som landsfiskalen kan disponera inom hela landsfiskalsdistriktet.
Vidare kan sådana städer åläggas tillhandahålla statspolis. överhuvudtaget
torde i fråga om dessa städer i allmänhet icke föreligga samma behov av
en samordning av polisväsendet med kringliggande landsbygd som i småstäderna
och köpingarna.1 Med hänsyn till det anförda och då en begränsning
av statsbidragsgivningen självfallet bör eftersträvas, torde städer med
mer än 10 000 invånare även i fortsättningen böra utgöra särskilda polisdistrikt.
Invånarantalet den 1 januari 1953 bör därvid vara avgörande.

För att systemet icke skall bli alltför stelt och osmidigt bör dock icke
heller denna regel vara undantagslös. Det kan sålunda ifrågasättas att
införa möjlighet för Kungl. Maj :t att. då särskilda skäl föreligger, förordna
att även stad med mer än 10 000 invånare får sammanläggas med
annan kommun till gemensamt polisdistrikt och få rätt till statsbidrag.
En sådan regel torde dock böra tillämpas restriktivt. Endast intresset av
en effektiv, rörlig polisorganisation bör få föranleda förordnande enligt
densamma.

En annan sak är att, därest eu stad överskrider 10 000 invånare, detta

1 I riket finns fyra köpingar med mer än 10 000 invånare, nämligen Sollentuna, Täby
Finspång och Skön. Dessa är ej skyldiga att hålla reservpolis och de ingår alla i landsfiskaldistrikt
tillsammans med eu eller flera mindre landskommuner.

60 Kungi. Maj:ts proposition nr 168.

icke utan vidare bör medföra, att den obligatoriskt skall utträda ur ett
med andra kommuner gemensamt polisdistrikt. Så bör ske endast efter
förordnande av Kungl. Maj:t.

Beträffande fördelarna av den nu beskrivna ordningen anföres i promemorian.

Genomföres denna ordning, kan kommunerna åstadkomma en rationell
polisdistriktsindelning på många håll där så nu icke är möjligt. Icke
mindre än 122 landsfiskalsdistrikt med sammanlagt 148 städer och köpingar,
d. v. s. mer än 1 /» av samtliga distrikt, skulle komma att beröras
av reformen. Polisdistrikten kan göras större, vilket medför att polisväsendet
kan organiseras på bättre sätt än nu, såväl personellt som materiellt.
Sålunda kan det t. ex. bli möjligt att anskaffa motorfordon och annan specialutrustning.
Genom att fördela arbetsuppgifterna på ett rationellt sätt
torde man även i vissa fall kunna hålla mindre personalstyrkor än om varje
kommun för sig skulle svara för sin polisorganisation. Detta kan gälla
antingen befälstjänster eller befattningar i konstapelsgraden eller bådadera.
Samtidigt kan de anställdas arbetsförhållanden förbättras, då möjligheterna
till reglerad arbetstid och avlösning blir bättre i ett större distrikt med ett
flertal anställda.

Slutligen framhålles i promemorian, att den nu gällande lagstiftningen
i vissa fall har en särskilt ogynnsam konsekvens. Om en landskommun
ombildas till stad eller köping måste den nu träda ut ur det gemensamma
polisdistrikt, som den eventuellt tillhör. Detta kan betyda att en väldimensionerad
polisorganisation slås sönder såväl personellt som i övrigt. Det
är tydligt att det i ett sådant fall är av alldeles särskilt intresse att kommunombildningen
icke skall framtvinga en ny polisdistriktsindelning.

Beträffande polispersonalens mobilitet anföres i promemorian
bl. a. följande. Den nuvarande ordningen medför, att polisen i stort
sett blir bunden vid sitt distrikt.

Med vårt system i fråga om polisväsendet är detta säkert riktigt. Men
det bör naturligtvis finnas möjlighet att vid behov frångå denna regel.
Landsbygdspolisen kan i icke oväsentlig utsträckning utnyttjas utanför
sitt anställningsdistrikt medan stads- och köpingspolis — nu bortsett från
reservpolisen — endast i extraordinära fall kan kommenderas till tjänstgöring
i annat polisdistrikt. Detta sammanhänger med statsbidragsreglerna.
Om och i den mån allmänt statsbidrag lämnas till städer och köpingar
skulle denna olägenhet automatiskt undanröjas. Polispersonalen i städer
och köpingar, som berättigades till allmänt statsbidrag, skulle då kunna
tagas i anspråk efter samma grunder som landsbygdspolisen samtidigt
som denna polis i större utsträckning skulle kunna utnyttjas i städer och
köpingar. Reformen skulle alltså leda till ömsesidig nytta. — Även i ett
annat avseende är gällande ordning otillfredsställande, nämligen därutinnan
att en landsfiskals möjligheter att oberoende av polisdistriktsindelningen
använda honom underställd personal inom landsfiskalsdislriktet
är begränsade. Om en stad eller köping, som avses kunna sammanföras
med annan kommun, likväl bildar eget polisdistrikt, bör polischefen vid

Öl

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

behov av tillfällig förstärkning kunna obehindrat utnyttja dess personal
i annan del av landsfiskalsdistriktet. Detta motiverar att statsbidrag bör
utgå oberoende av om staden eller köpingen ingår i gemensamt polisdistrikt.
I anslutning till dessa regler bör självfallet också stadgas, att
landsfiskal -— utan att som nu behöva vända sig till länsstyrelsen — inom
sitt verksamhetsområde äger tillkalla polisförstärkning från annat polisdistrikt
till stad eller köping.

I departementspromemorian ifrågasättes vidare en ändring i den nuvarande
bestämmelsen att reservpolis icke får tagas i anspråk utan länsstyrelsens
eller i brådskande fall landsfogdens medverkan så att sådan
polis i stad inom landsfiskalsdistrikt utan dylikt medgivande skall efter
landsfiskalens bestämmande få användas i hela hans distrikt.

Remissyttranden över departementspromemorian.

Promemorians förslag i fråga om polisdistriktsindelningen
har av det stora flertalet remissinstanser i och för sig godtagits och betecknats
som ett framsteg. Samtidigt har emellertid en betydande grupp — också
bland dem som i och för sig tillstyrkt — uttalat sig för en längre gående
reform, huvudsakligen i överensstämmelse med 1948 års polisutrednings
förslag. Promemorieförslaget avstyrkes endast av några få remissorgan,
främst bland dem kommunförbundens styrelser.

Bland de helt tillstyrkande myndigheterna kan nämnas länsstyrelsen i
Västmanlands län, som anför.

De föreslagna ändringarna i föreskrifterna om polisdistriktsindelningen
kommer säkerligen att i många fall medföra en bättre organisation än den
nuvarande. Att nu införa helt tvingande bestämmelser för att få till stånd
större polisdistrikt torde icke vara välbetänkt. Härmed bör i varje fall
anstå i avvaktan på resultatet av den utredning om kommunal samverkan,
som kommer att påbörjas inom den närmaste tiden.

Länsstyrelsen i Uppsala län finner förslaget i fråga om distriktsindelningen
ändamålsenligt och statskontoret, statspolisintendenten och länsstyrelsen
i Malmöhus län lämnar det utan erinran.

Även länsstyrelsen i Kopparbergs län delar i huvudsak den i promemorian
uttalade uppfattningen och anser, att en fullt genomförd kongruens mellan
landsfiskals- och polisdistrikten icke är erforderlig. I flera fall torde önskvärda
organisatoriska förbättringar kunna uppnås utan att samtliga kommuner
inom ett landsfiskalsdistrikt sammanförs till ett polisdistrikt. Länsstyrelsen
vänder sig emellertid i viss mån mot den i promemorian uttalade
uppfattningen, att kommunerna själva så långt möjligt bör få ett avgörande
inflytande på polisväsendets utformning och anför.

Länsstyrelsen vill som sin mening framhålla, att polisväsendet, i vad
det avser upprätthållandet av allmän ordning och säkerhet, är en så viktig
statsuppgift, att kommunernas egen uppfattning icke alltid kan tillmätas
ett avgörande inflytande på polisväsendets organisatoriska utformning.

Knngl. Maj.ts proposition nr 168.

Länsstyrelsen förutser, att det i åtskilliga fall inom landet kan bliva nödvändigt
att sammanföra kommuner, vare sig de äro lands- eller stadskommuner,
mot deras vilja i större polisdistrikt. Självfallet bör dock ett
sådant sammanförande icke ske utan att starka organisatoriska skäl tala
för en dylik samordning. Några generella regler angivande de förutsättningar,
under vilka ett sådant sammanförande bör ske, kan icke uppställas
utan måste förutsättningarna härför prövas från fall till fall, varvid
en noggrann avvägning måste göras mellan för- och nackdelar. Äro de
organisatoriska skälen tillräckligt starka, bör en sammanläggning — såsom
även förutsättes i 9 § polislagen — alltfort kunna ske även om de berörda
kommunerna ej äro överens härom.

Länsstyrelsen i Södermanlands län upplyser, att man där redan för åtskilliga
år sedan tillvaratagit de hittillsvarande möjligheterna att sammanföra
kommunerna inom ett landsfiskalsdistrikt till ett polisdistrikt. Samma
princip följdes genomgående med kommunernas medverkan, då distriktsindelningen
i anledning av den nya kommunindelningen omarbetades. Länsstyrelsen
kan därför antaga, att föreliggande förslag att de mindre städerna
och köpingarna skall kunna bilda gemensamt polisdistrikt med
annan sådan kommun eller med landskommun med de fördelar detta skulle
erbjuda i organisatoriskt hänseende skulle komma att vinna anklang inom
länet. Länsstyrelsen biträder detta förslag.

Länsstyrelsen i Gotlands län meddelar, att polisdistriktsindelningen även
på Gotland numera genomförts i enlighet med polisutredningens förslag,
dock med undantag för Slite landsfiskalsdistrikt, i vilket Slite köping ingår
som särskilt polisdistrikt. En lagändring, som ger möjlighet att inlemma
sistnämnda polisdistrikt i det övriga polisdistriktet, är givetvis önskvärd.
Länsstyrelsen uttrycker emellertid farhågor för att kommunerna i allmänhet,
under åberopande av statspolisens förstärkning, kommer att vägra
sin medverkan till nödvändiga rationaliseringar i fråga om polisdistriktsindelningen
och utbyggnad av den lokala polisen.

Länsstyrelsen i Stockholms län tillstyrker förslaget i princip, därvid länsstyrelsen
emellertid utgår från att frågan om en längre gående samordning
kommer att övervägas i ett större sammanhang. En liknande uppfattning
uttalas av länsstyrelserna i Skaraborgs, Gävleborgs och Västernorrlands län.

Jämväl länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar,
Blekinge, Kristianstads, Hallands, Värmlands, Jämtlands och Västerbottens
lån tillstyrker promemorieförslaget eller förklarar att de ej motsätter sig
detsamma, men de uttalar samtidigt mer eller mindre bestämt, att en ordning
enligt vilken varje landsfiskalsdistrikt skall utgöra ett polisdistrikt
varit mera tillfredsställande. Länsstyrelsen i Östergötlands lån framhåller
sålunda, att erfarenheterna från länet ger vid handen att organisatoriska
och även ekonomiska fördelar kan vinnas med en sådan ordning. Ett så
starkt intresse härför måste anses föreligga, att genom lagstiftning bör
undanröjas de hinder, som nu finns mot genomförande av en dylik orga -

Kungl. Maj.ls proposition nr 168.

nisation. Länsstyrelsen i Kronobergs län anser, att den lämpligaste polisdistriktsorganisationen
åstadkommes, om landsfiskalsdistrikten får utgöra
polisdistrikt, men framhåller, att om man skall hålla på principen att
kommuner icke mot sin vilja bör sammanläggas till gemensamt polisdistrikt,
torde förslaget bli utan större betydelse. Denna principiella inställning
till bildandet av större polisdistrikt torde enligt länsstyrelsens
mening för övrigt medföra att en förbättrad polisdistriktsindelning icke
kan åvägabringas annat än i något enstaka fall. Länsstyrelsen anser att
kommunerna icke bör tillerkännas ett så avgörande inflytande på detta
område att en genomgripande förbättring av polisorganisationen på landsbygden
icke kan genomföras utan kommunernas samtycke. Enligt länsstyrelsen
i Jämtlands län har förhållandena på polisväsendets område under
senare år utvecklat sig så, att en rationell polisorganisation knappast kan
åstadkommas utan att ökade möjligheter skapas för sammanslagning av
kommuner till större gemensamma polisdistrikt.

Än mera bestämt förordas en sådan reform av polisdistriktsindelningen
av länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Örebro och Norrbottens
lån, vilka alltså samtliga förordar att i princip varje landsfiskalsdistrikt
skall utgöra ett polisdistrikt. Länsstyrelsen i Örebro län framhåller, att
erfarenheten visat att först genom en sådan anordning kan en fullt rationell
polisorganisation uppbyggas. Länsstyrelsen i Norrbottens län förklarar, att
såvitt den kan inse lär frågan om polisväsendets förstärkande inte tillfredsställande
lösas på annat sätt. Först härigenom kan en eller flera befälstjänster
inrättas så att polischefen får sådan kvalitativ förstärkning av
sin personal, att han kan utföra det utredningsarbete, som finnes inom
distriktet. Vill man av olika skäl icke sammanföra olika kommuner till ett
kommunalförbund, torde man i stället böra välja den större kommunala
enheten landstinget som underlag för polisväsendets organisation.

Även föreningen Sveriges landsfogdar anser, att polisdistrikten bör organiseras
i huvudsaklig överensstämmelse med polisutredningens förslag och
tillägger.

Omfattningen av ett polisdistrikt är ofta avgörande för dess bärkraftighet
i fråga om personal och utrustning och alltså för polisväsendets effektivitet.
— — — Med den kännedom föreningen har rörande landskommunernas
(landskommunernas förbunds) inställning till hithörande frågor
är det tyvärr icke möjligt att hysa förhoppning om någon avsevärd förbättring
i stort sett av landsbygdens polisväsen, därest det föreliggande
förslaget blir grundläggande för ny lagstiftning.

På liknande sätt har flertalet av de enskilda landsfogdarna uttalat sig.
Åtskilliga landsfogdar har emellertid i och för sig givit uttryck åt tillfredsställelse
över en lagändring som innebär att städer och köpingar kan få
bilda gemensamt polisdistrikt med andra kommunala enheter. Landsfogden
i Uppsala län gör gällande, att helst varje län bör utgöra ett polisdistrikt,

64 Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

och att därvid den kommunala anknytningen i huvudsak kan erhållas
genom landstingen.

Föreningen Sveriges landsfiskaler tillstyrker visserligen förslaget men
framhåller samtidigt, att det inom kåren sedan länge rått tull enighet om
att den enda åtgärd, som är ägnad att effektivt lösa det föreliggande problemet
inom ramen för ett kommunalt polisväsen, är att organisera polisdistrikten
så att de sammanfaller med landsfiskalsdistrikten. Förslagets
genomförande måste befaras komma att få ringa värde, om icke länsstyrelserna
begagnar sig av sin rätt att även mot kommunernas önskan förordna
om polisdistriktsindelningen.

Svenska polisförbundet har icke något att erinra mot förslaget i denna
del men erinrar om att förbundet i tidigare yttranden tillstyrkt, att polisdistrikten
skulle göras identiska med landsfiskalsdistrikten.

Som förut nämnts avstyrkes promemorieförslaget av styrelserna för
svenska landskommunernas förbund och svenska stadsförbundet. Landskommunernas
förbunds styrelse anför därvid bl. a. att ett sammanförande
av en landskommun till gemensamt polisdistrikt med intilliggande stad
eller köping torde komma att öka den på landskommunalt håll rådande
olusten inför huvudmannaskapet för polisväsendet. Det ligger i sakens
natur att polisstyrkan i ett sådant fall stationeras inne i tätorten. Regelmässigt
har tätorterna ett relativt större behov av poliskåren än de egentliga
landsbygdsområdena. Oberoende av om kostnaderna fördelades i proportion
till skatteunderlagen eller till invånarantalet skulle därför landskommunen
sannolikt känna sig som missgynnad part. — I fråga om förbundsstyrelsens
allmänna inställning till kommunalförbundsinstitutet hänvisas
till vad förut anförts (avd. III s. 33).

Styrelsen för svenska stadsförbundet anser visserligen, att vad som i
promemorian anförts om behovet av att inkludera såväl köpingarna som
mindre städer i en polisdistriktsindelning, anpassad efter indelningen i
landsfiskalsdistrikt, har åtskilligt fog för sig. Om frågan i stället gällde
att för åstadkommande av en sådan distriktsindelning genomföra ett partiellt
förstatligande av polisväsendet, skulle styrelsen fördenskull icke vilja
motsätta sig, att detta förstatligande även finge omfatta köpingarna och
mindre städer. Men då det förutsättes, att dessa alltjämt skall formellt
stå såsom huvudmän för polisväsendet inom sina områden, kan styrelsen
icke acceptera ett förslag, som avser att beröva dem rätten att såsom särskilda
enheter fullgöra de med detta huvudmannaskap förenade uppgifterna.

Beträffande förslaget att stad vars invånarantal uppgår
till minst 10 000 som regel skall utgöra särskilt polisdistrikt,
har vissa erinringar rests mot detsamma.

Länsstyrelsen i Skaraborgs lön anför, att den beträffande polisdistriktsindelningen
icke finner tillräckliga skäl förebragta för den sålunda gjorda

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

åtskillnaden med hänsyn till städernas folkmängd. En gränsdragning efter
folkmängden finner länsstyrelsen så mycket mera obefogad, som avvikelse
därifrån i åtskilliga fall ändock blir nödvändig. Även utan de föreslagna
särbestämmelserna för stad med minst 10 000 invånare kommer ju ändock
att gälla, att förening av staden med andra kommuner icke kan komma
till stånd, såvida icke de berörda kommunerna är ense därom eller det för
polisverksamhetens behöriga upprätthållande finnes särskilt påkallat. Man
torde kunna utgå ifrån, att länsstyrelserna kommer att beakta de särskilda
skäl till varsamhet, som föreligger när det gäller att förena städer med
jämförelsevis stor folkmängd med andra kommuner. Enligt länsstyrelsens
mening bör alltså i landsfiskalsdistrikt ingående stad kunna under samma
förutsättningar och på samma sätt som för närvarande gäller i fråga om
landskommuner förenas med annan eller andra kommuner inom landsfiskalsdistriktet
till polisdistrikt.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län är inne på liknande tankegångar, då
den anför.

I promemorian har uttalats att i fråga om städer med mer än 10 000
invånare i allmänhet icke föreligger samma behov av en samordning avpolisväsendet
med kringliggande landsbygd som i småstäderna och köpingarna.
Länsstyrelsen kan med kännedom om föreliggande lokala förhållanden
icke helt biträda denna uppfattning. Länsstyrelsen vill här endast
peka på ett fall inom länet där hänsynen till en effektiv och rörlig polisorganisation
kräver en sådan samordning, nämligen Ludvika stad med
sina över 10 000 invånare och den kringliggande Ludvika landskommun.
Bebyggelsen i stadens ytterområden övergår på flera ställen direkt i bebyggelsen
inom landskommunen. Då staden och landskommunen nu utgöra
särskilda polisdistrikt, äro polismännen i staden utom de tre reservpolismännen
i princip förhindrade att ingripa inom de delar av det sammanhängande
tätbebyggda området, som ligger inom landskommunen, oaktat
staden och landskommunen ha gemensam polischef. I detta fall tala starka
skäl för en samordning av stadens och socknens polisväsende.

Länsstyrelsen i Värmlands län anser att det finns åtskilliga städer med
folkmängd överstigande 10 000 invånare, som med fördel kunde organisatoriskt
sammanföras med landsbygd. Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller,
att förslaget skulle lämna endast 13 städer inom landsfiskalsdistrikt,
där även annan kommun ingår, utanför möjligheten att ingå i
gemensamt polisdistrikt. I fråga om flertalet av dessa städer torde efter
särskild prövning böra medges att de får förenas med de övriga kommunerna
till ett polisdistrikt. Länsstyrelsen frågar sig, om regeln i så fall är
erforderlig.

Promemorians förslag i fråga om ökning av polispersonalens
mobilitet har i allmänhet lämnats helt utan erinran och i flera Tall
livligt tillstyrkts.

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 168.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

Ett exempel på den nuvarande ordningens konsekvenser lämnas av
drätselkammaren i Tidaholm, som anför.

När som i Tidaholm gränsen mellan stadens polisdistrikt och angränsande
polisdistrikt i visst fall går i en gata, bebyggd å ömse sidor, är det
orimligt att icke stadens polispersonal skall kunna användas för handräckningsåtgärder
på båda sidor om gatan utan att en polisman, boende
på flera mils avstånd från Tidaholm, skall behöva tillkallas för utförande
av handräckningsåtgärderna inom landsbygdsdistriktet. Det måste också
anses otillfredsställande att vid exempelvis upprättande av en polisspärr
för gripande av efterlyst person stadens polispersonal måste anordna spärren
inom stadens område fastän det varit i alla avseenden lämpligare om
spärren kunnat anordnas vid ett vägskäl några hundra meter utanför stadens
gräns.

Drätselkammaren tillstyrker de föreslagna formerna för förbättring av
mobiliteten men finner det önskvärt att vissa kompletterande föreskrifter
utfärdas.

Från några håll har ifrågasatts, att möjligheterna att taga polis i anspråk
utanför det egna polisdistriktet borde ökas utöver vad som
föreslagits i promemorian. Sålunda framhåller länsstyrelsen i
Södermanlands län, att det skulle vara till fördel, om polischeferna inom
angränsande distrikt kunde överenskomma om erforderligt bistånd med
personal, då omständigheterna ger anledning därtill.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser, att en länsstyrelse i princip bör
äga samma möjlighet att disponera över all polispersonal inom länet,
oavsett om statsbidrag utgår eller ej. Självfallet borde dock, om länsstyrelsen
rekvirerar polis från ett distrikt, som ej åtnjuter annat statsbidrag än
för reservpolisen, ersättning härför utgå till distriktet. Som stöd för sin
mening åberopar länsstyrelsen följande exempel.

Omedelbart utanför Falu stadsgräns ligger en av Skandinaviens största
skidbackar, där ofta internationella backtävlingar hållas, vilka draga en
mycket stor publik. Trafikförhållandena i backens närhet äro besvärliga,
vilket fordrar insättande av ett stort antal polismän. Vid dessa tävlingar
får länsstyrelsen utnyttja polispersonal från ofta avlägset belägna orter i
länet vilket är förenat med dryga kostnader för statsverket, men är förhindrad
att från Falu stads poliskår använda andra än de tre reservpolismännen.
Inom länet förekomma andra större sporttävlingar, som regelbundet
samla en publik på 50 000 människor eller mera. Vad länsstyrelsen
främst åsyftar är det årligen återkommande Vasaloppet och de större
motortävlingarna utanför Hedemora. Dessa tävlingar fordra för ordningens
upprätthållande och trafikens reglerande mycket starka polisuppbåd. I detta
sammanhang kan även nämnas midsommarfirandet i Leksand, som på
grund av den stora publiktillströmningen fordrar lika stor polisförstärkning.
Icke heller i dessa fall kunna poliskårerna i Falun, Borlänge och
Ludvika stad utnyttjas utöver det antal reservpolismän, städerna förfoga
över, utan måste statspolispersonal från andra län dirigeras till platserna.

Länsstyrelsen anför vidare.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

Även i andra fall än de nu relaterade kan behov uppkomma av att få
utnyttja de större städernas polispersonal utanför de egna distrikten, exempelvis
då i samband med mord eller andra grova brott vissa vägspärrar
böra anordnas. Av trafiktekniska skäl kan det vara lämpligt, att ordna
spärrarna icke på stadens områden utan utanför stadsgränsen såsom vid
ett vägskäl, där flera vägar sammanstråla. Icke heller i ett sådant fall är
det möjligt att använda annan personal från staden än den fåtaliga reservpolisen,
vilken ofta är alldeles otillräcklig. Spärrarna måste i regel anordnas
av annan polispersonal än stadens, vilket kan föranleda en besvärlig
organisatorisk omgång och en försening av spärrarnas anordnande.

Även länsstyrelsen i Norrbottens län är inne på tanken att i viss mån
frigöra bestämmelserna om mobilitet från reglerna om statsbidrag. Polispersonal
inom stad och köping, som utgör eget polisdistrikt, borde efter
länsstyrelsens eller landsfogdens bestämmande få tas i anspråk mot ersättning
av statsmedel.

Styrelserna för svenska landskommunernas förbund och svenska stadsförbundet
avstyrker promemorieförslaget även i förevarande del men har
icke närmare motiverat sin inställning. Stadsförbundets styrelse framhåller
emellertid, att den önskade större rörligheten för lokalpolisen kan vinnas,
om städer och köpingar blir likställda med landskommunerna i fråga om
rätten till statsbidrag och att det för ändamålet icke synes behövligt att
samordna den med övriga kommuner inom respektive polisdistrikt.

Förslaget att lokal polischef utan medgivande från högre ort skall äga
kommendera reservpolis inom sitt polischef sdistrikt till tjänstgöring
inom hela distriktet har väckt vissa betänkligheter. Länsstyrelsen och landsfogden
i Blekinge län framhåller, att reservpolisen är länsstyrelsens reserv.
Om förslaget genomföres, kan det tänkas, att då länsstyrelsen finner sig
behöva disponera reservpolisen denna redan är tagen i anspråk av den
lokala polischefen. Detta kan medföra olägenheter. Landsfogden i Göteborgs
och Bohus län anser att en polischef, som använder sig av den föreslagna
befogenheten, bör åläggas att omedelbart anmäla förhållandet till
länsstyrelsen. Härigenom vinnes kontroll över att rekvisitionsmöjligheten
ej missbrukas, med de icke önskvärda ekonomiska konsekvenser, som detta
kan medföra.

Landsfogden i Västmanlands län anmärker, att om polisdistrikten organiseras
i enlighet med vad 1948 års polisutredning föreslagit, bör reservpolisen
försvinna.

Departementschefen.

Polisväsendets kommunala anknytning sker enligt gällande lagstiftning
genom polisdistrikten. Enligt polislagen är det sålunda icke de enskilda primärkommunerna,
som svarar för polisverksamhetens upprätthållande,

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

utan dessa distrikt. Då varje stad och köping alltid skall utgöra eget polisdistrikt,
har denna grundsats emellertid icke någon självständig betydelse
för dessa kommuners del och även ifråga om de egentliga landsbjrgdskommunerna
är det framför allt då flera kommuner inom ett polisdistrikt
bildar kommunalförbund för polisväsendet som distriktet i viss mån kan
anses som en självständig enhet. I dessa fall begränsas de i förbundet
(polisdistriktet) ingående kommunernas bestämmanderätt över polisväsendet
av föreskrifterna om beslutanderätten inom ett kommunalförbund. Förbundsdirektionen
träder här delvis i stället för organen i de särskilda kommunerna.
I övriga landsbygdskommuner, vare sig de ingår i gemensamma
polisdistrikt eller ej, handlägges liksom i städer och köpingar polisärendena
som andra kommunala angelägenheter.

Om alltså polisdistriktsindelningen f. n. är av mera begränsad betydelse
såsom normerande för huvudmannaskapet för polisen och dess utövning,
är indelningen i polisdistrikt däremot av stor vikt ur organisatorisk synpunkt.
Polisdistrikten är nämligen organisationsenheter för polisväsendet.
Personalen i varje polisdistrikt bildar sålunda eu egen poliskår, som
inom sig i första hand måste sörja för nödig avlösning vid tjänstfrihet,
semester, sjukdom m. in. och vars lokaler och gemensamma utrustning
såsom bilar o. dyl. icke kan användas av annan polispersonal. Är polisdistriktet
icke identiskt med polischefens verksamhetsområde, kan sålunda
polischefen icke fritt disponera vare sig personal eller sådan utrustning
inom hela detta område. Polispersonalen får icke användas utanför sitt
anställningsdistrikt annat än i vissa i polislagen angivna fall och även då
detta sålunda är tillåtet, nämligen i fråga om polis i rena landsbygdsdistrikt
och annan polis vars avlöning helt eller delvis bestrides av statsmedel, gäller
vissa i administrativ ordning givna begränsningar. Dessa förhållanden utgör
en olägenhet i första hand ur allmän effektivitetssynpunkt.

Såsom jag redan tidigare framhållit är polislagens regler om indelning
i polisdistrikt icke tillfredsställande. Eftersom en lämplig
distriktsindelning enligt vad nyss sagts är av stor betydelse för polisorganisationens
effektivitet, är det angeläget att bristerna på detta område i
görligaste mån undanröjes.

Det kanske största hindret för en rationell indelning är den kategoriska
bestämmelse, enligt vilken stad och köping alltid måste bilda eget polisdistrikt.
Såsom 1939 års polisutredning framhållit bildar en stad eller
köping ofta tillsammans med kringliggande bygd en naturlig enhet i polishänseende.
Såsom torde ha framgått av vad jag förut anfört skulle väsentliga
fördelar både ur organisatorisk och ekonomisk synpunkt i många fall
stå att vinna, om polisväsendet för en sådan enhet kunde samorganiseras.
Jag hänvisar i denna del även till vad som anförts i departementspromemorian
och i yttrandena över densamma. Att ett starkt behov av lagändring
här föreligger bekräftas av att det i särskilda fall inkommit framställningar

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

om åtgärder, som skulle göra det möjligt för stad eller köping att förena sig
med annan kommunal enhet till ett gemensamt polisdistrikt. Länsstyrelserna
har också allmänt förordat en sådan ordning.

Även när det gäller den egentliga landsbygden måste det i många fall
vara förmånligt med tämligen stora polisdistrikt, detta icke minst såtillvida
att de sammanlagda kostnaderna för polisväsendet genom rationaliseringsåtgärder
kan nedbringas. Antalet polismän bör sålunda understundom
kunna hållas lägre särskilt inom befälsgraderna och utgifterna för lokaler
och utrustning o. dyl. begränsas. Erfax-enheten har visat, att åtskilliga polisdistrikt
öveihuvudtaget varit för små för att kunna upprätthålla ett effektivt
polisväsen. Särskilt gällde detta givetvis före kommunindelningsreformens
genomförande. Men jag är ense med 1948 års polisutredning om att
de förbättringar, som denna reform otvivelaktigt inneburit i förevarande
hänseende, icke är så väsentliga, att den nya kommunindelningen överallt
kan läggas till grund för indelningen i polisdistrikt. Det kan nämnas, att
fortfarande omkring 70 landskommuner har mindre än 2 000 invånare och
att omkring 250 sådana kommuner har ett invånarantal av 2 000—3 000.

Jag vill icke bestrida att den av 1948 års polisutredning föreslagna och
av flertalet remissinstanser godtagna regeln — att polisdistrikt skall utgöras
av åklagardistrikt om icke Kungl. Maj :t i undantagsfall medger
annan indelning — ur polisiär synpunkt har flera fördelar och måhända
är den mest rationella. Några av dessa fördelar har anförts i det
föregående. I Södermanlands och Gotlands län och möjligen ytterligare
något län har en sådan indelning också redan frivilligt genomförts så
långt den nuvarande lagstiftningen medger detta. Några dåliga erfarenheter
härav har icke redovisats. Trots detta anser jag mig icke böra förorda
en tvingande bestämmelse av denna innebörd. Den medför nämligen, att
kommunerna inom landsfiskalsdistriktet automatiskt föres samman till ett
polisdistrikt, även om en sådan sammanslagning icke önskas från dessa
kommuners sida. Särskilt från landskommunalt håll har framhållits, att
detta utgör ett ingrepp i den kommunala självstyrelsen och medför ett
minskat reellt inflytande på polisärendenas handläggning. Dessa invändningar
kan, som kommunalförbundslagen f. n. är konstruerad, icke frånkännas
visst berättigande. Med hänsyn härtill och då det, som jag förut
yttrat, måste anses önskvärt att det kommunala inflytandet på polisväsendets
område bibehålies så starkt som möjligt, bör en dylik automatiskt
verkande regel i fråga om polisdistriktsindelningen icke införas. Ofta torde
man för övrigt kunna åstadkomma önskvärda organisatoriska förbättringar
utan att samtliga kommuner inom ett landsfiskalsdistrikt sammanföres
till clt polisdistrikt. Ett skäl som för närvarande kan åberopas för
sammanförande av kommuner till gemensamt polisdistrikt bortfaller om,
såsom jag kommer att förorda i det följande, polisen göres mobil inom
landsfiskalsdistrikten. Om lagstiftningen angående kommunalförbund änd -

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

ras i den riktning som jag förut nämnt, bör det vidare finnas förutsättningar
för att kommunerna i ökad utsträckning skall finna det förenligt med sina
egna intressen att frivilligt ingå i gemensamma polisdistrikt. Jag vill framhålla,
att det icke numera —- såsom fallet var före kommunindelningsreformen
— kan bli fråga om gemensamma polisdistrikt bestående av något
större antal kommuner. Endast i ett mindre antal fall torde så många kommuner
ingå i landsfiskalsdistrikt, att det överhuvudtaget kommer i fråga
att ett polisdistrikt skall bestå av mer än tre kommuner eller delar därav.

I detta sammanhang må vidare framhållas, att nuvarande regler för
polisdistriktsindelningens genomförande ger möjlighet att tvångsvis sammanföra
två eller flera kommuner inom ett landsfiskalsdistrikt till ett polisdistrikt,
om det för polisverksamhetens behöriga upprätthållande finnes
särskilt påkallat. Då i sådana fall det allmänna intresset av ett effektivt
polisväsen bör väga över kommunernas intresse av att själva i så stor utsträckning
som möjligt få bestämma polisorganisationens utformning, när
polisväsendet förblir kommunalt, anser jag att denna bestämmelse bör bibehållas.
Såsom länsstyrelsen i Kopparbergs län framhållit kan det fortfarande
tänkas bli nödvändigt att mot deras egen vilja sammanföra kommuner
till ett polisdistrikt. Jag vill emellertid understryka, att ett sådant
sammanförande icke kan ske utan att den i lagen angivna förutsättningen
otvetydigt är för handen och att detta måste prövas från fall till fall.

Efter dessa mera principiella synpunkter vill jag närmare gå in på, hur
polisdistriktsindelningen enligt min mening bör utformas. Utgångspunkten
bör — liksom hittills och i enlighet med vad 1948 års polisutredning förutsatte
— vara den att ett polisdistrikt icke skall kunna omfatta mer än ett
åklagar (polischefs-) distrikt och icke heller utgöras av delar från flera
sådana distrikt. Stad eller annan kommun, som bildar eget åklagardistrikt,
skall alltså vara särskilt polisdistrikt (eller möjligen uppdelas i flera sådana).
Det bör, såsom i departementspromemorian framhållits, öppnas
möjlighet för städer och köpingar, som utgör del av landsfiskalsdistrikt,
att med annan del av samma landsfiskalsdistrikt förena sig till ett gemensamt
polisdistrikt. Beträffande köpingar bör denna möjlighet icke särskilt
begränsas; köpingarna bör alltså ifråga om polisdistriktsindelningen överhuvudtaget
jämställas med landskommunerna.

Vad angår städerna uppkommer emellertid särskilda problem, som delvis
sammanhänger med reglerna om statsbidrag. 1 departementspromemorian
har föreslagits, att städer med mer än 10 000 invånare (även om de
utgör del av landsfiskalsdistrikt) fortfarande skall bilda särskilda polisdistrikt,
där icke Kungl. Maj :t på grund av särskilda omständigheter medger
att sådan stad får sammanläggas med annan kommun till gemensamt
polisdistrikt. Skälen härtill är följande. Inom ett och samma polisdistrikt
får den där anställda polispersonalen i princip användas fritt, utan begränsning
till tjänstgöringsort eller dylikt. Om en stad får ingå i gemensamt

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

polisdistrikt med en eller flera andra kommuner, medför detta, att de poliser,
som staden bekostar, utan särskild ersättning kan komma att användas
även i andra delar av polisdistriktet. Detta bör icke skäligen komma
ifråga ulan att staden åtnjuter allmänt statsbidrag efter liknande grunder
som de övriga delarna. I fråga om städer med mer än 10 000 invånare föreligger
emellertid icke samma intresse för staten att låta dem få sådant
bidrag. Dessa städer är nämligen för närvarande skyldiga att mot viss
gottgörelse av statsmedel tillhandahålla reservpolispersonal, som den lokale
polischefen (landsfiskalen) vid speciella behov kan disponera inom
hela sitt distrikt. Vidare kan sådana städer åläggas att hålla statspolis.
Överhuvudtaget torde i fråga om dessa städer i allmänhet icke föreligga
samma behov av samorganisation i polishänseende med kringliggande
landsbygd som i de mindre städerna och i köpingarna. Det är vidare
självfallet att en begränsning av statsbidragsgivningen bör eftersträvas.
Endast då särskilda skäl föreligger bör därför medges, att en stad med
mer än 10 000 invånare får sammanläggas med annan kommun till gemensamt
polisdistrikt och få rätt till statsbidrag. I promemorian framhålles,
att undantagsregeln bör tillämpas restriktivt. Det enda som bör
få föranleda dess tillämpning är intresset av en effektiv och rörlig polisorganisation.

Dessa synpunkter, som i allmänhet godtagits av remissinstanserna, måste
enligt min mening anses bärande. Visserligen är det, som länsstyrelsen i
Norrbottens län påpekat, icke något större antal städer inom landsfiskalsdistrikt
som har ett invånarantal på över 10 000 och begränsningsregeln kan
ur denna synpunkt sägas icke ha någon större räckvidd. Det bör emellertid
framhållas, att 6 av dessa städer har mer än 15 000 invånare. Att ge statsbidrag
åt polisväsendet i sådana förhållandevis stora städer, kan enligt min
mening icke nu komma i fråga. Jag föreslår alltså, att den i promemorian
föreslagna regeln genomföres.

I detta sammanhang vill jag anmärka, att en stad, som enligt nyssnämnda
regel får tillstånd att ingå i gemensamt polisdistrikt, icke vidare bör vara
skyldig att tillhandahålla reservpolis. Genom att staden får allmänt statsbidrag
uppnår man, att den för stadens behov anställda polispersonalen
blir allmänt mobil enligt stadgandet i 7 § 1 inom. första stycket polislagen.
Det synes då meningslöst att låta staden förbli reservpolisstad och uppbära
det därmed förenade särskilda statsbidraget.

För att undvika störande rubbningar i polisorganisationen är det nödvändigt,
att de förändringar som kan uppkomma i städernas invånarantal
icke automatiskt får återverka på polisdistriktsindelningen (och reglerna
om skyldighet att tillhandahålla reservpolis). I promemorian föreslås, att
invånarantalet den 1 januari 1953 i första hand skall vara avgörande och
att sedermera inträdande förskjutningar endast efter särskilt förordnande

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

av Kungl. Maj :t skall få ändra stadens ställning i polishänseende. Denna
regel har så gott som undantagslöst godtagits av remissinstanserna, och jag
finner den väl motiverad. Särskilt med hänsyn till frågornas betydelse ur
statsbidragssynpunkt bör beslutanderätten tillkomma Kungl. Maj :t och
icke vederbörande länsstyrelse.

Däremot bör länsstyrelserna givetvis behålla sin hittillsvarande beslutanderätt
i fråga om landsfiskalsdistrikts indelning i polisdistrikt. Beträffande
bestämmelserna härom i 9 och 10 §§ polislagen anser jag som förut
antytts någon ändring ej erforderlig men anser mig böra stryka under att
ett sammanförande tvångsvis av kommuner till ett polisdistrikt kan komma
i fråga endast om särskilda skäl föreligger.

Vad angår polisdistriktens allmänna ställning och konstruktion avser jag
icke heller att göra någon ändring. Inom varje polisdistrikt skall organisationen
i princip planeras med hänsyn till vad som är lämpligt och behövligt
för hela distriktet. Bestämmelserna i 16 § polislagen bör kvarstå
oförändrade. När ett polisdistrikt består av endast en kommun eller del
av kommun, blir det alltså liksom hittills de allmänna kommunala organen,
som kommer att handha polisfrågorna. Består polisdistriktet däremot avområde
från mer än en kommun, skall länsstyrelsen fortfarande kunna
förordna om bildande av kommunalförbund i de fall då detta anses erforderligt;
eljest skall det ankomma på kommunerna att reglera sitt mellanhavande
genom avtal. Mellan kommuner inom samma polisdistrikt skall
kostnaderna i princip fördelas efter polispersonalens sannolika användning
i de särskilda delarna av distriktet. Jag vill ännu en gång erinra om att
nya och förbättrade former för kommunernas samverkan inom kommunalförbunden
är att vänta.

Utnyttjar man de ökade möjligheter till en lämplig polisdistriktsindelning,
som de nu föreslagna bestämmelserna innebär, kommer detta att medföra
avsevärda fördelar i fråga om polispersonalens användbarhet och rörlighet.
Även om indelningsfrågorna löses på bästa sätt, kommer detta emellertid
icke att räcka till för att åstadkomma en i sin helhet effektiv polisorganisation.
Dessutom måste man bl. a. få till stånd en lämplig samverkan
mellan de olika polisdistrikten, särskilt i form av en mera vidsträckt
mobilitet. Bestämmelserna om mobilitet är som tidigare framhållits
utformade i nära anslutning till reglerna om statsbidrag. Befattningshavare
vid polisväsendet utom statspolis och reservpolis får som regel
användas utanför anställningsdistriktet, endast under förutsättning att hans
avlöning helt eller delvis bekostas av statsmedel. Detta är för närvarande
fallet med poliserna i de egentliga landsbygdsdistrikten, däremot icke med
poliserna i städer och med dem jämställda köpingar. Först då utomordentliga
omständigheter därtill föranleder, kan Kungl. Maj :t förordna, att dessa
sistnämnda poliser får användas utanför anställningsdistriktet. Stads- och
köpingspolisernas bristande mobilitet kan såsom framgår av vissa remiss -

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

yttranden leda till delvis orimliga konsekvenser. I den män även städer
och köpingar finge allmänna statsbidrag, skulle dessa olägenheter bortfalla.
1948 års polisutredning, som förordade att statsbidrag skulle utgå till alla
kommuner, kunde därför också föreslå införandet av en allmän skyldighet
för lokalpolisen att vid särskilt behov tjänstgöra utom vederbörande polisdistrikt.
I departementspromemorian föreslås, som jag tidigare antytt, att
alla köpingar samt (i huvudsak) de städer, som den 1 januari 1953 hade
mindre än 10 000 invånare, skall bli delaktiga av de allmänna statsbidragen.
Detta skulle medföra att polispersonalen i nämnda städer och köpingar —
tillhopa omkring 800 man — skulle kunna användas efter samma grunder
som poliserna i landsbygdsdistrikten. Samtidigt skulle landsbygdspolisen
i större utsträckning kunna utnyttjas i städer och köpingar. I promemorian
framhålles, att om en köping eller stad, som enligt de föreslagna reglerna
om distriktsindelningen skulle kunna sammanföras med annan kommun,
likväl bildar eget polisdistrikt, så bör landsfiskalen (polischefen) trots
detta vid behov av tillfällig förstärkning obehindrat kunna utnyttja köpingens
eller stadens personal i annan del av landsfiskalsdistriktet. Likaså
bör polischefen självfallet, när behov av polisförstärkning uppkommer i
staden eller köpingen, kunna tillkalla sådan förstärkning från annan del
av sitt verksamhetsområde, utan att som nu behöva vända sig till länsstyrelsen.
I promemorian uttalades vidare, att om en reservpolisstad ingår
i landsfiskalsdistrikt, landsfiskalen vid tillfälligt behov bör, utan medgivande
från högre ort, få kommendera reservpolispersonalen till tjänstgöring
i andra delar av landsfiskalsdistriktet.

Promemorians förslag i förevarande delar har endast föranlett erinringar
i några få remissyttranden och jag kan i huvudsak ansluta mig till detsamma.
Förslaget påkallar icke någon ändring i polislagen utan endast i
administrativt utfärdade författningar.

Med hänsyn till vad länsstyrelsen i Kopparbergs län anfört i sitt yttrande
över departementspromemorian finner jag det emellertid tveksamt, huruvida
den nu skisserade nya ordningen verkligen skulle medföra en helt
tillfredsställande mobilitet för lokalpolisen. I yttrandet göres gällande, att
länsstyrelsen i princip bör äga samma möjlighet att disponera över all
polispersonal inom länet. Till stöd för denna mening åberopar Iänsstyrelsen
några exempel, som får anses visa att väsentliga olägenheter i vissa fall
kan uppkomma genom att de större städernas poliser (bortsett från stalsoch
reservpolis) normalt icke får användas utanför de egna distrikten.
Exemplen är av två olika typer. Den ena typen avser stora idrottstävlingar
och folkfester, som drar till sig eu väldig publik'' och som för ordningens
upprätthållande och trafikens reglerande fordrar mycket starka polisuppbåd.
Vid dessa tillfällen tvingas länsstyrelsen afl använda polispersonal
från avlägsna orter i länet eller statspolis från andra län, trots att det i
närbelägna större städer inom länet finns polispersonal, som skulle kunna

Kungl. Maj:is proposition nr 168.

utnyttjas för ändamålet om icke polislagens bestämmelser lade hinder i
vägen. Den andra typen avser sådana fall då i samband med mord eller
andra grova brott vissa vägspärrar bör anordnas och det av trafiktekniska
skäl kan vara lämpligt att ordna spärrarna icke inom den större stad, som
närmast beröres, utan på någon plats utanför stadsgränsen. Icke heller i ett
sådant fall kan man använda annan personal från staden än den fåtaliga
reservpolisen, vilken ofta är alldeles otillräcklig. Spärrarna måste då ordnas
av polis från annat håll och detta kan föranleda en besvärlig organisatorisk
omgång och försening. — Länsstyrelsen förutsätter, att om polis
från en större stad i något av de här avsedda fallen användes utanför stadens
område, ersättning härför bör utgå till staden.

Jag vill erinra om, att de av länsstyrelsen i Kopparbergs län påpekade
olägenheterna skulle uppkomma endast i den män det är fråga om polisen
i städer, som enligt de av mig tidigare förordade reglerna icke skulle få allmänt
statsbidrag, d. v. s. i huvudsak städer med minst 10 000 invånare. I
dessa städer finns alltid reservpolis och ibland även statspolis. Därmed
torde det i regel vara ganska väl sörjt för sådana tillfälliga behov av polisförstärkning,
som normalt uppkommer i angränsande orter. Enligt min
mening kan det därför icke komma i fråga att införa en sådan allmän
mobilitet inom länen som länsstyrelsen i Kopparbergs län synes avse. Den
skulle medföra, att statsverket till följd av ersättningsreglerna i 15 § 5 mom.
polislagen skulle komma att belastas med kostnader, som kunde uppgå till
avsevärda belopp. Jag anser emellertid att man på annat sätt skulle kunna
komma tillrätta med sådana undantagsfall, som det här närmast är fråga
om, nämligen genom att bygga ut den undantagsregel, som nu finnes i 7 §
andra stycket polislagen. Där stadgas att Kungl. Maj:t, då utomordentliga
omständigheter därtill föranleder, kan förordna att även polispersonalen i
icke statsbidragsberättigade kommuner får användas utanför anställningsområdet.
Det bör enligt min mening icke möta något hinder att, i vissa avgränsade
fall, till länsstyrelserna decentralisera rätten att på angivet sätt
förfoga över sådan personal. Jag vill föreslå att regeln härom utformas så,
att om det i visst fall uppkommer särskilt behov av tillfällig polisförstärkning
och detta behov icke utan synnerlig olägenhet kan tillgodoses på annat
sätt, länsstyrelsen skall äga förordna att även annan befattningshavare vid
polisväsendet än sådan, till vars avlöning statsbidrag utgår, får inom länet
användas för polisverksamhet utom anställningsområdet. Särskild ersättning
för sådan tjänstgöring kommer då att lämnas av staten enligt reglerna
i 15 § 5 mom. polislagen. Angående den närmare innebörden av det föreslagna
stadgandet får jag hänvisa till specialmotiveringen i det följande.

Jag vill i detta sammanhang slutligen erinra om, att 1948 års polisutredning
i anslutning till frågan om samverkan mellan polisdistrikten även behandlade
spörsmålet om en sådan samverkan genom ingående av avtal,
Utredningen föreslog, att i polislagen skulle intagas en uttrycklig bestäm -

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

melse om att polisdistrikt skulle äga att med varandra träffa avtal rörande
frågor av gemensam natur. Dessa avtal skulle fastställas av länsstyrelsen.
Vidare skulle länsstyrelsen äga anmoda polisdistrikt att träffa avtal om
frågor av särskild betydelse för polisverksamheten. Efterkom polisdistrikten
icke en sådan anmodan, skulle länsstyrelsen äga meddela föreskrifter
om den gemensamma frågan eller förelägga vite.

Med hänsyn till min förut uttalade allmänna inställning att det kommunala
inflytandet bör bibehållas så starkt som möjligt, kan jag icke biträda
förslaget att utrusta länsstyrelserna med särskild tvångsmakt för att få till
stånd avtal mellan polisdistrikt. Jag anser det icke heller erforderligt att
i lagen införa en uttrycklig regel om polisdistriktens möjlighet att ingå
avtal. Redan enligt gällande rätt anses nämligen samverkan mellan polisdistrikt
kunna ske genom överenskommelser i kontraktsform, trots att frågan
icke reglerats i lag. En sådan överenskommelse måste givetvis hållas
inom den ram, som polislagen anger för polisverksamheten, och den får
uppenbarligen icke rubba det principiella kommunala ansvaret för polisverksamheten
inom vederbörande polisdistrikt. I direktiven för de sakkunniga
som tillsatts för den förut nämnda utredningen om kommunalförbund
in. in. har jag framhållit, att en fullständig reglering i lag av den interkommunala
avtalsrätten knappast kan komma i fråga, men att det är tänkbart
att bestämmelser meddelas i vissa avseenden, t. ex. om möjligheterna
för en kommun att mot vederlag uppdraga åt en annan att ombestyra viss
kommunal uppgift. Utredningens resultat kan även i förevarande hänseende
bli av betydelse för polisdistriktens verksamhet.

V. Frågan om ett statligt avlöningsreglemente för den kommunala

polispersonalen.

Gällande bestämmelser om polispersonalens avlöning m. m.

De grundläggande bestämmelserna om polispersonalens ekonomiska förmåner
meddelas i 8 § polislagen. Dessa bestämmelser avser endast sådana
befattningshavare, som är anställda hos kommunala organ. För de hos
staten anställda polistjänstemännen gäller överhuvud icke polislagen utan
i stället allmänna lönereglementen in. in.

Enligt 8 § första stycket polislagen är polisdistrikt skyldigt att skäligen
avlöna de polismän, som skall finnas anställda i distriktet, och de övriga
befattningshavare, som erfordras för polisverksamhetens upprätthållande.
Vidare har polisdistriktet att med skälig pension förse innehavare av befattning,
som är av stadigvarande beskaffenhet och av vilken befattningshavaren
kan antas bli helt sysselsatt (ordinarie befattning). Och om befattningshavare
avlidit i följd av skada, som åsamkats i tjänsten, skall polis -

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

distrikt ge hans änka och barn skäligt familjeunderstöd samt betala skälig
begravningshjälp till dödsboet.

Polislagens ifrågavarande föreskrifter kompletteras av stadganden, meddelade
i förordningen den 6 juni 1925 (nr 172) med vissa bestämmelser
angående befattningshavares vid polisväsendet rätt till lön och pension
m. m., vanligen kallad polislöneförordningen. Där stadgas om personalens
rätt till lön under sjukdom (1 § 1—3 inom.), om innehållande av lön vid
avstängning från tjänstgöring m. m. (1 § 4 inom.), om minimitid för
semester (2 §), om ordinarie befattningshavares skyldighet att avgå från
tjänsten och rätt att därvid få pension (3 §), om sådan befattningshavares
rätt till uppskjuten pension (4 §) och om rätten till familjeunderstöd (5 §).
—■ Vid polislöneförordningens tillkomst anförde vederbörande departementschef,
att författningen endast innefattar vissa minimiregler, som ansetts
böra fastställas i personalens intresse. Sannolikt skulle polislagens bestämmelser
om skyldighet att låta personalen få skälig lön och pension leda
till att ungefär de i förordningen upptagna reglerna utan särskilt stadgande
skulle bli genomförda. Emellertid syntes det bl. a. för att personalens
villkor icke skulle bli alltför olika på olika orter vara lämpligt att uppta
vissa minimiregler, om vilkas skälighet tvekan icke kan råda och som icke
avser lönens eller pensionens belopp.

I samband med att lönen för en viss befattning fastställes skall — enligt
8 § fjärde stycket polislagen — också bestämmas, om befattningen skall
vara ordinarie.

När det i ett polisdistrikt beslutats om avlöning, pensionering, familjeunderstöd
eller begravningshjälp åt polispersonal eller i fråga huruvida
en befattning skall vara ordinarie eller ej, skall beslutet underställas länsstyrelsens
prövning. Ett underställt beslut kan antingen oförändrat fastställas
eller också ogillas. Beslut om ekonomisk förmån får emellertid icke
ogillas på den grund att förmånen bestämts till för lågt belopp, om icke
beloppet uppenbarligen är oskäligt.

Det bör i detta sammanhang anmärkas att polisdistriktet enligt 8 §
andra stycket polislagen också är skyldigt att sörja för uniformering och
beväpning av distriktets polispersonal.

1918 års polisutredning.

Utredningen erinrar i sitt betänkande om att 1939 års polisutredning
funnit den väsentliga olikhet i lönehänseende, som då förelåg, vara en
framträdande olägenhet. Under tiden därefter har emellertid en avsevärd
förändring kommit till stånd. Utredningen anför härom i huvudsak följande.

I de flesta polisdistrikt tillämpas f. n. de statliga löneplanerna och inplaceringen
i lönegrader har i betydande omfattning skett efter enhetliga
grunder. Genom en den 8 december 1945 mellan svenska stadsförbundet,
å ena, samt bl. a. svenska polisförbundet, å andra sidan, träffad överens -

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

kommelse angående normaltjänstereglemente för städernas ordinarie befattningshavare,
har förbunden överenskommit, att i vad på dem ankommer
verka för att ett överenskommelsen bilagt reglemente med därtill
hörande protokollsanteckningar kommer till tillämpning i städerna i oförändrat
skick i de avseenden, där icke annat uttryckligen angivits i detsamma.
Vidare har den 28 april 1947 mellan svenska landskommunernas
förbund och svenska polisförbundet träffats en överenskommelse angående
normalavlöningsreglemente för landskommunernas polispersonal, enligt
vilken de båda förbunden avtalat att ömsesidigt verka för att reglementet
med därtill hörande löneplan vid förhandlingar med landskommunerna
blir antaget i oförändrat skick. Till följd av dessa överenskommelser har
eu icke oväsentlig enhetlighet uppkommit för befattninghavarna även i vad
angår andra löneförmåner än själva lönebeloppen. Resultatet av utvecklingen
har sålunda blivit en betydligt jämnare lönesättning över hela riket
än vad fallet var vid tiden för avgivandet av 1939 års polisutrednings
betänkande. Allt fortfarande finns dock icke oväsentliga divergenser i lönesättningen.

1948 års polisutredning erinrar vidare om att utvecklingen i fråga om
polislönerna ej gått friktionsfritt utan att förhållandena år 1947 lett till
antagande av en lag den 20 juli 1947 om särskilda åtgärder för polisverksamhetens
upprätthållande, i vilken föreskrevs viss tjänsteplikt för
polispersonalen. Utredningen fortsätter.

Andra lagutskottet framhöll vid sin behandling av propositionen till
lagen, att utskottet kommit till den uppfattningen, att en stor del av svårigheterna
att nå en tillfredsställande ordning i fråga om polismännens avlöningsförhållanden
bottnade i lokalt betingade olikheter, varför det snarast
borde tagas under övervägande att genom statens försorg införa ett för all
polispersonal i riket gemensamt avlöningsreglemente, som alla polisdistrikt
skulle ha att tillämpa.

Utredningen har------- beaktat, att staten självfallet i princip icke

bör bestämma lönerna för kommunala befattningshavare. Regleringen av
sådana befattningshavares löner bör i gängse ordning ske kommunalt under
medverkan av de anställda. Ett statligt bestämmande av lönerna kan måhända
undergräva känslan av ansvar hos vederbörande kommunala organ
och därmed verka menligt för den kommunala självstyrelsen. För den
ifrågasatta statliga löneregleringen måste därför kunna åberopas vägande
skäl, och det gäller därför att avgöra, om sådana här göra sig gällande.

------Utredningen erinrar om att effektiviteten hos polisväsendet i ej

ringa grad nedsättes, om öppna eller maskerade stridsåtgärder skola förekomma.
Ett för hela riket gemensamt lönesystem synes här vara av värde
och ett sådant är även ägnat att förhöja effektiviteten bland annat genom
att underlätta önskvärda flyttningar från ett distrikt till ett annat och
genom att underlätta personals mera tillfälliga tjänstgöring i annat distrikt.
Därest staten påtager sig eu ökad och betydande andel av kostnaderna för
polisväsendet, har staten även orsak att hävda att den bör få vidgat inflytande
i lönefrågan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

Med hänsyn till dessa skäl har utredningen funnit, att ett lämpligt ökat
statligt inflytande på ifrågavarande löneområde är motiverat.

Utredningen övergår därefter till spörsmålet, hur långt detta inflytande bör
sträcka sig och hur ett lönereglemente på området bör vara beskaffat. I
detta hänseende diskuterar utredningen dels ett fast reglemente, som direkt
bestämmer, vilken lön som får och skall utbetalas, dels ett normallönereglemente,
angivande vad som normalt är att anse som skäliga löneförmåner,
och anför härvid bl. a. följande.

För ett fast reglemente kan lämplighetsskäl åberopas, men mot det talar
flera omständigheter. Ett fast reglemente medför sålunda att personalorganisationen
måste fastlåsas och innebär därför både ett statligt ingrepp,
som sträcker sig längre än till enbart löneområdet, och en fara för stelhet
hos organisationen. En sådan fast organisation torde vidare ej kunna genomföras
utan lång övergångstid, och övergångssvårigheterna blir betydande.
Ett fast reglemente borde slutligen gälla även för högre polismän och
lämpligen utsträckas även till åklagare i kommunal tjänst. Detta kan leda
till komplikationer med hänsyn till pågående omorganisationsåtgärder.

Utredningen stannar för att föreslå införandet av ett normallönereglcmente
för polispersonalen. Om innebörden härav och om reglementets omfattning
anför utredningen i huvudsak följande.

Detta reglemente bör gälla för all ordinarie och sådan icke ordinarie
polispersonal, som är stadigvarande och fullt sysselsatt av tjänsten. Det
bör ange, vad som normalt är att anse som skäliga löneförmåner för denna
personal, och det bör behandla icke blott lönesättningen utan även de löneförhållanden
i övrigt, som i allmänhet brukar regleras i nutida lönereglementen.
Det bör utfärdas av Kungl. Maj:t efter riksdagens hörande. Detta
hindrar ej, att polispersonalens organisation medverkar, innan beslut fattas.

Utredningen är av den uppfattningen, att det resultat — enhetlighet i
lönesättningen och effektivitet utan söndrande säraktioner i lönehänseende

— som man ansett sig kunna räkna med genom ett fast reglemente, bör
kunna i ungefär samma utsträckning nås genom norinallönereglementet.
Detta reglemente förbjuder visserligen icke ett polisdistrikt att, om det så
av särskilda skäl finner påkallat, tillförsäkra sin polispersonal bättre löneförmåner
än enligt reglementet, men då enligt utredningens förslag underlaget
för statsbidraget kommer att grundas på polispersonalens löner, beräknade
enligt normallönereglementet, torde kommunerna endast i rena
undantagsfall och endast, om starka sakliga skäl föreligga, komma att
besluta högre löner än enligt reglementet. Av reglementets karaktär att
vara avsett för normala fall följer även, att lägre löneförmåner än de
enligt reglementet bestämda kunna befinnas vara skäliga i vissa fall.

— — — Utredningen vill dock starkt betona vikten av att avsteg från
reglementet icke göras vare sig i den ena eller den andra riktningen annorledes
än där så påkallas av särskilda lokala förhållanden.

Utredningen behandlar i sitt betänkande särskilt frågan om lönegradsplaceringen
och framlägger i den delen ett detaljerat förslag. Ett utkast till
normallönereglemente är fogat vid betänkandet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

En ledamot av utredningen har i ett särskilt yttrande vänt sig mot det
föreslagna systemet med normallönereglemente under förklaring att detta
skulle sätta polispersonalens fackliga verksamhet på undantag och att lönesättningen
bör lösas genom ett förhandlingsförfarande mellan vederbörande
parter.

Remissyttranden över 19i8 års polisutredning.

Den av utredningen föreslagna ordningen har av det övervägande antalet
remissinstanser mötts med starkt motstånd. Endast några få remissinstanser,
bl. a. statskontoret och länsstyrelsen i Kristianstads län går förbehållslöst
på utredningens linje med ett normallönereglemente. Överståthållaråmbetet,
länsstyrelserna i Östergötlands, Blekinge, Hallands och Jämtlands
län samt 1948 års förhandlingsrättskommitté godtar denna linje endast
med tvekan eller med uttalande av betänkligheter. Kommittén ifrågasätter,
om icke avlöningssystemet för polisen borde utformas på samma sätt som
för folkskollärarna, d. v. s. så att reglementet måste följas helt för att
statsbidrag skall utgå. Överståthållarämbetet är här av motsatt mening.

I några yttranden, bl. a. från styrelsen för svenska stadsförbundet och
från Stockholms stad, betecknas den föreslagna ordningen som en inskränkning
i den kommunala självstyrelsen. Även styrelsen för svenska landskommunernas
förbund motsätter sig ett normallönereglemente och underkänner
de olika skäl, som utredningen åberopat till stöd för ett sådant.
Förbundsstyrelsen anser det tveksamt, om ett normallönereglemente kan
avskräcka arbetstagarorganisationen från t. ex. blockad av tjänster i samband
med en löneaktion, eftersom kommunerna ju äger gå med på bättre
villkor än som anges i reglementet. Om staten fixerade lönerna, skulle detta
utgöra ett stöd för kommunerna vid förhandlingar endast om statsbidrag
överhuvud taget icke utgår till kommun, som betalar högre lön än den av
staten angivna. Så länge polispersonalens lön ej helt bestrides av staten
förefaller det förbundet rimligast, att personalens allmänna anställningsvillkor
så nära som möjligt sammanfaller med vad som gäller för kommunernas
övriga arbetstagargrupper.

Till dem som avvisar tanken på ett normallönereglemente hör även bl. a.
riksåklagarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs och Bohus,
Älvsborgs, Värmlands, Västmanlands, Västernorrlands och Västerbottens
län, svenska polisförbundet, TCO, statstjänstemännens riksförbund och
flera organisationer bland polisbefälet. Fastställandet av ett sådant reglemente
betecknas som ett ingrepp i förhandlingsrätten. Polisförbundet framhåller
vidare, att ett i underkant hållet normallönereglemente endast kan
väntas tillspetsa situationen i lönerörelsen. För polispersonalens del innebär
det, att en på sitt sätt ovidkommande part uppträder i lönesammanbanget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

Departementspromemorian.

Frågan om ett normallönereglemente berörs ej i promemorian. Däremot
föreslås, som förut nämnts, att den nuvarande skyldigheten att underställa
länsstyrelsen bl. a. avlönings- och pensionsbeslut skall upphävas och ersättas
med ett anmälningsförfarande.

Kommunförbundens framställning om ett statligt avlöningsreglemente.

I sin gemensamma skrivelse den 11 februari 1953 erinrar styrelserna för
svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas förbund inledningsvis
om andra lagutskottets förutnämnda uttalande till 1947 års riksdag
och anför därefter.

Med hänsyn till den kommunala självbestämmanderätten ha kommunförbunden
i regel motsatt sig, att staten via statsbidragsvillkor eller på
annat sätt utfärdat föreskrifter om kommunala arbetstagares avlöningsförmåner,
i vart fall när dessa föreskrifter inneburit en minimireglering av
förmånerna. I fråga om polispersonalen föreligga emellertid alldeles speciella
förhållanden. Ansvaret för ordningens upprätthållande är en klart
statlig uppgift. Staten har i författningsväg tillförsäkrat sig ett sådant
inflytande över polisväsendet, att kommunernas bestämmanderätt fått en
alltmera formell karaktär. Statsorgan av olika slag ha också med stöd av
dessa författningsföreskrifter utövat sådan påverkan på kommunerna såväl
i organisations- som i lönefrågor, att kommunerna allmänt kommit till
den uppfattningen, att staten helt bör övertaga ansvaret för bestämmandet
av polispersonalens avlöningsförmåner. Denna uppfattning strider icke mot
utan rimmar tvärtom väl med kommunförbundens strävan, att kommunerna
skola utöva största möjliga inflytande i fråga om uppgifter, som med
fördel kunna handhas av dem, men att uppgifter, där det kommunala inflytandet
av olika skäl måste bli obetydligt eller obefintligt, böra omhändertas
av staten.

Under åberopande av dessa synpunkter hemställer styrelserna för de
båda kommunförbunden, att erforderliga åtgärder måtte skyndsamt vidtas
för åstadkommande av en sådan ordning att — i enlighet med andra
lagutskottets uttalande och efter mönster av vad som gäller exempelvis för
folkskolans lärarpersonal — polispersonalens avlönings- och pensionsförmåner
kommer att bestämmas genom statliga reglementsföreskrifter.

Svenska polisförbundet har i sitt yttrande över skrivelsen förklarat, att
förbundet icke vill motsätta sig en förutsättningslös utredning av hithörande
spörsmål men att en sådan utredning måste arbeta snabbt och
vara klar i god tid före 1953 års höstriksdag.

Departementschefen.

Spörsmålet om ett statligt avlöningsreglemente för polispersonalen behandlades
ingående av 1948 års polisutredning. Utredningen stannade för
att tillstyrka införandet av ett normallönereglemente, angivande vad som
normalt vore att anse som skäliga löneförmåner för poliser i olika grader.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

Detta förslag möttes emellertid vid remissbehandlingen av starkt motstånd,
både från kommunförbundens, polisförbundet och flertalet myndigheters
sida.

Jag har här förut i olika sammanhang givit uttryck åt den principiella
inställningen, att det kommunala inflytandet över polisorganisationen bör
bibehållas så starkt som möjligt. Då det vidare från kommunalt håll förut
rests invändningar mot ett statligt polislönereglemente, har frågan om
utfärdandet av ett dylikt reglemente, som begränsar kommunernas nuvarande
inflytande på och ansvar för polisernas löner, tidigare icke synts
mig aktuell.

Jag är emellertid medveten om att ett statligt avlöningsreglemente skulle
kunna innebära väsentliga fördelar. Det skulle främja en likformighet i
lönesättningen olika polisdistrikt emellan. Såsom 1948 års polisutredning
framhållit skulle ett för hela riket gemensamt polislönesystem även vara
ägnat att höja polisens effektivitet, t. ex. genom att underlätta önskvärda
förflyttningar från ett polisdistrikt till ett annat och personalens mera tillfälliga
tjänstgöring i annut distrikt. Vidare synes det sannolikt, att ett
statligt avlöningsreglemente skulle kunna medverka till att trygga arbetsfreden
på det viktiga samhällsområde, som polisväsendet utgör. Under
senare år har vid flera tillfällen öppna stridsåtgärder förekommit på detta
område, och jag vill erinra om att de senast förda förhandlingarna mellan
kommunförbunden och polisförbundet strandat i januari 1953.

De båda kommunförbunden har nu i sin gemensamma skrivelse den 11
februari 1953 hemställt om genomförandet av en sådan ordning, att polispersonalens
avlönings- och pensionsförmåner bestämmes genom statliga
reglementsföreskrifter; och polisförbundet har i sitt yttrande över framställningen
icke principiellt motsatt sig detta. Frågan om ett statligt avlöningsreglemente
för polispersonalen har därmed kommit i ett nytt läge.
De betänkligheter man kan hysa med avseende på ett sådant reglementes
inverkan i frågan om kommunernas självbestämningsrätt har genom de
berörda parternas ändrade inställning förlorat åtskilligt av sin betydelse.
Efter förnyat övervägande av frågan och med hänsyn till de fördelar, som
ett statligt avlöningsreglemente enligt vad förut framhållits skulle innebära,
finner jag mig nu böra medverka till att den av kommunförbunden
förordade ordningen kommer till stånd.

I anledning av kommunförbundens framställning har chefen för civildepartementet
med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 20 februari
1953 tillkallat särskilda sakkunniga med uppdrag att inom departementet
biträda med utredning angående polispersonalens löneförmåner. I direktiven
för utredningen anföres bl. a. följande. Vid utredningen bör göras eu ingående
värdering av polispersonalens arbetsuppgifter i förhållande till närmast
jämförbara statliga tjänstemannagruppers. På grundval därav bör
(5 — Iiihang till riksdagens protokoll 11)58. 1 sand. Nr 168.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

undersökas vilka löneförmåner, som skäligen bör tillkomma polispersonalen.
Utgångspunkten härvidlag skall vara det löneläge, som genom beslut vid
1952 års riksdag fastslagits för närmast jämförbara statliga tjänstemän.
Utredningen bör självfallet avse inte bara den kontanta månadslönen utan
också andra förmåner av lönekaraktär såsom t. ex. beklädnadsersättning.
Däremot bör vid utredningen inte till behandling upptagas pensionsfrågor
utan dessa torde få övervägas i annat sammanhang. Utredningen bör omfatta
all polispersonal i högst kommissaries ställning. Vid utredningen bör
också övervägas, huruvida sådana skiljaktigheter i tjänstgöringsförhållandena
föreligger å olika orter, som kan motivera en differentiering av polislönerna.

Det framhålles i direktiven vidare, att om statsmakterna skulle besluta
att införa ett bindande statligt polislönereglemente, det bör ankomma på
de sakkunniga att framlägga närmare riktlinjer för ett dylikt reglemente
och överväga erforderliga övergångsanordningar.

Enligt min mening torde Kungl. Maj :t nu böra föreslå riksdagen att antaga
sådana ändringar i polislagen, som i princip innebär, att ett bindande
statligt avlöningsreglemente skall införas för den kommunala polispersonalen.
Avsikten är att, därest riksdagen godtar detta förslag, frågan om
antagande av ett dylikt reglemente skall underställas 1953 års riksdag
under dess höstsession.

Frågan om en enhetlig reglering av polispersonalens pensionsförmåner
torde som anförts i utredningens direktiv få övervägas i annat sammanhang.

Införandet av ett statligt polislönereglemente kommer att påkalla vissa
ändringar icke blott i polislagen utan även i den s. k. polislöneförordningen.
Till frågan om dessa ändringar återkommer jag i det följande.

VI. Statens bidrag till polisdistriktens kostnader.

Gällande bestämmelser.

Staten lämnar på flera sätt bidrag till kommunernas utgifter för polisen.
Huvudbestämmelsen härom finnes i 15 § polislagen, vilken såvitt nu är av
intresse innehåller följande.

Om det i ett polisdistrikt (enligt Kungl. Maj :ts förordnande) finns
anställd polispersonal för hela rikets behov, ersättes kostnaderna härför helt
av statsmedel. På samma sätt ersättes också kostnaderna för särskilda anordningar
för polisväsendet i dess helhet (15 § 1 mom. första stycket).

Stad, som skall tillhandahålla statspolis, gottgöres av statsverket så stor
del av stadens kostnader för avlöning, pensionering, begravningshjälp och
andra förmåner åt polispersonalen, som belöper på det bestämda antalet

Kungl. Maj.ts proposition nr ltiH.

statspolismän. Därjämte ersättes med skäligt belopp stadens kostnad för
anskaffande av rum för statspolisavdelningens hästar och fordon samt för
särskild kostnad, som staden kan visa sig ha haft för erforderlig expeditionslokal.
Kostnader, som eljest uppkommer för verksamheten som statspolis,
betalas också av statsmedel. (15 § 1 mom. andra stycket). — Närmare bestämmelser
om beräkning av ersättning för statspolis meddelas i kungörelsen
den 24 november 1932 (nr 532) angående statsbidrag till polisväsendet.

Till stad, som skall tillhandahålla reservpolis, utgår statsbidrag för varje
reservpolisman med en tredjedel av de sammanlagda löneförmåner, som
årligen tillkommer i distriktet anställd polisman med lägsta lön inom den
tjänstegrad, reservpolismannen skall tillhöra. Om staden har att hålla
ordningsstatspolis, reduceras emellertid statsbidraget för reservpolisen till
en sjättedel av löneförmånerna. I den mån reservpoliserna skall vara beridna,
utgår statsbidrag med hälften av kostnaderna för hästar och utrustning
av dessa. Har reservpolisstad åtagit sig att för viss tid tillhandahålla
större antal reservpoliser än den enligt lag är skyldig, betalas statsbidrag
med en sjättedel för var och en av dessa ytterligare polismän. För detta
fall uppställs dock vissa särskilda villkor. (15 § 4 mom. första och andra
styckena). — De statsbidrag, som nu behandlats, utgår oberoende av om
reservpoliserna tagits i anspråk eller ej. Har polisdistrikt tillhandahållit
reservpoliser för tjänstgöring utom distriktet, ersätter statsverket därjämte
både distriktets avlöningskostnader för reservpoliserna under den tid tjänstgöringen
pågått och alla de särskilda kostnader, som uppkommit vid tjänstgöringen.
Ersättningen för avlöningskostnader utgår därvid efter samma
grunder, som gäller beträffande ersättning för statspolisens avlöningskostnader.
(15 § 4 mom. tredje stycket). — Även ifråga om beräkning av viss
ersättning för reservpolis finns närmare bestämmelser i ovannämnda kungörelse
den 24 november 1932 (nr 532).

Som förut nämnts utgår allmänna statsbidrag endast till polisdistrikten
på den egentliga landsbygden (jämte köpingarna Malmköping och Mönsterås)
och alltså icke till städerna och övriga köpingar. Till kostnaden för
avlöning av polis, som i sådant distrikt innehar eller uppehåller ordinarie
befattning, bidrar statsverket med hälften. Efter samma grund utgår statsbidrag
till sådant polisdistrikts kostnad för familjeunderstöd och begravningshjälp
samt för sjukvård, som kan tillkomma befattningshavare vid
skada åsamkad i tjänsten. Till avlöningskostnaden för den som innehar
eller uppehåller icke ordinarie befattning, bidrar statsverket med eu femtedel.
(15 § 2 mom). — Vidare utgår generella statsbidrag till de ifrågavarande
polisdistriktens pensioneringskostnader. 1 detta avseende gäller
till en början, alt ordinarie befattningshavare i sådant distrikt får pensionsförsäkras
i statens pensionsanstalt. Pensionsavgifterna till anstalten
var tidigare så avpassade, att pensioneringskostnaderna till eu tredjedel

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

beräknades komma att falla på staten. Numera innebär anslutningen till
statens pensionsanstalt i praktiken, att minst hälften av pensioneringskostnaderna
täckes av statsmedel. Om polisdistriktet sörjer för pensioneringen
av ordinarie befattningshavare på annat sätt än genom nämnda
anstalt, bidrar statsverket med en tredjedel av den utgående pensionen.
(15 § 3 mom.).

Särskilda bestämmelser om statsbidrag gäller för det fall att kommunalanställd
polis — som icke tillhör stats- eller reservpolisen eller är anställd
för hela rikets behov — på grund av föreskrift i polislagen tjänstgör utanför
sitt anställningsområde. Bestämmelserna innebär, att alla genom tjänstgöringen
uppkommande särskilda kostnader ersättes av statsmedel och att
staten därjämte helt ersätter den lönekostnad, som belöper på tiden för
tjänstgöringen, detta oavsett huruvida statsbidrag eljest utgår för lönen
ifråga. (15 § 5 inom.). Om en polis skadas i tjänsten, medan han på grund
av stadgande i polislagen tjänstgör utanför anställningsområdet, ersätter
staten vidare alla de kostnader, som på grund av skadan kan åvila vederbörande
polisdistrikt (15 § 6 inom.).

Enligt eu särskild lag den fi juni 1925 (nr 179) om ersättning till polisman
för skada å kläder utgår i vissa fall sådan ersättning av statsmedel.
Staten bidrar också enligt särskilda bestämmelser till vissa landsbygdsdistrikts
kostnader för tjänstetelefon åt fjärdingsman eller annan polisman.

Beträffande poliskostnadernas fördelning mellan staten och kommunerna
enligt den nuvarande ordningen hänvisas till de uppgifter, som lämnats
tidigare.

1948 års polisutredning.

Frågan om statsbidrag till polisväsendet är enligt utredningens mening
ett av de viktigaste spörsmål som måste lösas vid en bibehållen kommunal
organisation av polisväsendet.

Utredningen anlägger bl. a. följande principiella synpunkter på frågan.
I första hand gäller det att avgöra, vad man vill nå med statsbidrag, om man
avser att åstadkomma en allmän fördelning av kostnadsbördan mellan
staten och kommunerna eller om man avser att genom statsbidraget kunna
rätta till bristerna i den nuvarande polisorganisationen och på så sätt täcka
polisens speciella behov. Det nuvarande systemet tillgodoser varken kostnadsfördelningen
eller behovstäckningen. Såsom tidigare framhållits utgår
utredningen från den grundsatsen, att de ingripanden mot polisdistrikten
och de förändringar i organisationen, som behövs för att göra polisen
bättre skickad att utföra sina uppgifter, icke rimligen kan genomföras utan
betydande statliga bidrag till polisdistrikten.

Utredningen fortsätter.

Utan att statsbidrag utgår, torde sålunda städer och köpingar icke skäligen
kunna samordnas med andra kommuner till gemensamma polisdistrikt,

Kungl. Maj:In proposition nr 168.

helst som detta i regel kommer att medföra, att den kommunala beslutanderätten
får överlåtas på en förbundsdirektion. Den allmänna mobilitet, som
är ämnad att tillämpas beträffande all lokal polispersonal och som utgör en
huvudförutsättning för att poliskåren skall erhålla erforderlig effektivitet,
torde icke böra åvägabringas annorledes än genom en medverkan från
statens sida i form av ett vidgat deltagande i kostnaderna för polisväsendet.
De skärpta bestämmelser, som utredningen föreslår i avseende å tillsynen
över polisdistrikten och som konnna att ställa dessa i ökat beroende av de
statliga myndigheterna, böra å sin sida uppvägas av ett ekonomiskt vederlag
från statens sida. Genom utfärdandet av ett normallönereglemente för
polispersonalen ökas det statliga inflytandet vid bestämmandet av personalens
löneförhållanden — en omständighet som jämväl bör beaktas vid
behandlingen av frågan om statsbidrag till polisdistrikten.

Utredningen finner sålunda giltiga skäl föreligga för att staten bör åtaga
sig ökade förpliktelser mot polisväsendet. Motiveringen för att staten skall
ge bidrag till kommunernas poliskostnader bör emellertid i främsta rummet
byggas på det förhållandet, att polisverksamheten är ett gemensamt
samhälleligt intresse, en angelägenhet av vikt för riket i dess helhet. Om
statsbidraget motiveras på detta sätt, kan enligt utredningens mening icke
gärna följa annat än att bidraget bör utgå till varje polisdistrikt. Och om
polisverksamheten till väsentlig del är ett statsintresse, måste det anses
skäligt, att det statliga bidraget till denna verksamhet avväges så, att de
olika kommunernas medlemmar betungas efter sin förmåga att bära kostnaderna.
Ur denna synpunkt finner utredningen det sålunda mest skäligt
med ett statsbidrag, som tar hänsyn till skattekraften i de olika kommunerna.
Vid ett på detta sätt avvägt statsbidrag behöver skillnad ej göras
mellan stad och landsbygd.

Utredningen erinrar om att bl. a. systemet för statsbidrag till anordnande
av skolmåltider bygger på skattekraften, och utredningen finner det
lämpligt att tillämpa de principer, som konnnit till uttryck i reglerna om
denna bidragsform. Utredningen föreslår därför den huvudregeln, att statsbidrag
till kostnaderna för polisväsendet skall utgå för kalenderår i förhållande
till visst bidragsunderlag, som belöper å året, med två tiondels
procent för varje fullt tiotal skatteören, varmed polisdistriktets skatteunderlag
för året understiger 50 skattekronor per invånare. Enligt denna regel
skulle emellertid ej något bidrag utgå till distrikt med ett skatteunderlag
av 50 eller flera skattekronor och bidraget vid ett skatteunderlag närmast
under 50 skattekronor skulle vidare bli mycket obetydligt. Med hänsyn till
de ökade förpliktelser, som polisdistrikten åläggs gentemot staten vid ett
genomförande av utredningens förslag, finner utredningen det icke lämpligt,
att statsbidraget sättes alltför lågt eller till och med helt uteblir. Utredningen
föreslår därför, alt huvudregeln kompletteras med eu bestämmelse
av innehåll, att statsbidraget icke till något polisdistrikt skall understiga 10
procent av bidragsunderlaget. Möjlighet bör även öppnas för polisdistrikt

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

att i särskilda fall och då synnerliga skäl är för handen få statsbidrag med
högre procent än som skulle följa av de allmänna reglerna.

Bidragsunderlaget skall enligt utredningens förslag hänföra sig till lönekostnaderna
för polispersonalen (i högst kommissariegraden; pensioneringskostnaderna
inräknas ej). Lönekostnaderna skall i princip beräknas
med stöd av normallönereglementet. Om lönen för viss befattning fastställts
till lägre belopp än vad som skulle följa av reglementet, bör dock
endast det fastställda lönebeloppet ingå i bidragsunderlaget.

Utredningen framhåller, att ändring av statsbidragets storlek kan åstadkommas
genom olika variationer av bidragsprocenten i dess förhållande
till bidragsunderlaget.

Det kan anmärkas, att utredningen räknar med att statspolisen och de
polismän, som anställts för hela rikets behov, skall liksom hittills helt bekostas
av statsmedel. Reservpolisen vill utredningen däremot, som nämnts,
avskaffa.

Det statsbidragssystem, som nu behandlats och som utredningen själv
förordar, har av utredningen kallats det generella systemet.1

Utredningen har emellertid även utarbetat ett bidragssystem, anordnat
efter nu gällande principer. Detta system, som utredningen kallar ersättningssystemet,
kan sägas bygga på att staten bör gottgöra kommunerna
allteftersom dessa åläggs ökade förpliktelser mot polisväsendet. Enligt
utredningens mening kräver samordnings- och mobilitetssynpunkterna,
som tidigare nämnts, att städer och med dem jämställda köpingar åläggs
att ingå i polisdistrikt med andra kommunala enheter inom samma åklagardistrikt
och att tillhandahålla polis för tjänstgöring utom distrikten.
För de ökade förpliktelser, som sålunda kommer att vila på dessa kommuner,
bör de få ersättning av statsmedel.

Beträffande det närmare anordnandet av en dylik ersättning anför utredningen
bl. a. följande.

Landskommunerna och de med dem jämställda köpingarna bör erhålla
ett 50-procentigt bidrag till lönekostnaderna för all polispersonal. Efter
samma grund bör bidraget utgå till sådana städer och köpingar, som till
följd av samordnings- och mobilitetskraven åläggs i allt väsentligt samma
förpliktelser som landskommunerna. Främst är det mobilitetskravet som
bör vara avgörande.

Utredningen fortsätter.

Vad mindre städer och köpingar beträffar, synes behov föreligga att
göra poliskårerna mobila i samma utsträckning, som gäller för polispersonalen
i landskommunerna. Mobilitetsbehovet kan dock sägas avtaga relativt
alltefter poliskårernas storlek, eller med andra ord, ju större en poliskår
är, desto mindre procentuell andel av densamma kan förväntas behöva
tagas i anspråk för polisverksamhet utom kårens regelbundna tjänstgörings 1

Beträffande poliskostnadernas fördelning mellan staten och kommunerna enligt det generella
systemet hänvisas till de uppgifter, som lämnats på s. 23 ovan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

område. Detta förhållande motiverar en motsvarande procentuell nedsättning
av statsbidraget. Hur långt statsbidragssystemet bör sträcka sig, är
naturligen en fråga, som omedelbart sammanhänger med spörsmålet om
hur långt kravet på en vidgad mobilitet bör sträcka sig. Utredningen har
utgått ifrån, att de större städerna icke böra omfattas av systemet, utan
att detsamma i stället bör för dessa städers vidkommande kompletteras
med en reservpolisorganisation.

Med ledning bl. a. av dessa allmänna utgångspunkter bygger utredningen
systemet på principen att städer och köpingar med ett invånarantal icke
överstigande 5 000 skall i bidragshänseende jämställas med landskommunerna.

Utredningen fortsätter.

För andra städer och köpingar, som skola omfattas av systemet, skall
bidraget utgå efter en i förhållande till folkmängdstalets ökning fallande
skala. Efter övervägande av olika på frågan inverkande omständigheter
har utredningen stannat för att gränsen för bidragssystemet till städer och
köpingar bör gå vid ett befolkningstal av 20 000. Övriga städer och köpingar
böra ingå i reservpolisorganisationen. Med hänsyn till det speciella
mobilitetsbehov, som torde föreligga för de städer och köpingar, vilka icke
bilda egna åklagardistrikt (polisdistrikt) men vilkas folkmängd överstiger
20 000 (f. n. endast Trollhättan och Karlskoga), har utredningen emellertid
ansett, att till dylika kommuner bör — förutom bidrag för tillhandahållande
av reservpolis -— även utgå visst lägre procentuellt statsbidrag.

Statsbidraget synes böra utgå enligt följande procentuella skala:

Statsbidrag i procent

Samtliga landskommuner 50

Städer och köpingar med en folkmängd icke överstigande 5 000 50

Städer och köpingar med

en folkmängd av 5 001— 5 500 45

» 5 501— 6 000 40

» 6 001— 6 500 35

» 6 501- 7 000 30

» 7 001— 8 000 25

» 8 001—10 000 ........................... 20

» 10 001—15 000 15

» 15 001—20 000 10

Städer och köpingar, som icke bilda egna åklagardistrikt men
ha en folkmängd överstigande 20 000 51

Utredningen anser, att den mobilitet som åstadkommes med tillhjälp av
ersättningssystemet icke skulle vara tillräcklig. Främst ur beredskapssynpunkt
bör organisationen utfyllas med en reservpolisorganisation såvitt

1 Utredningen beräknar, att, enligt ersättningssystemet, den slutliga fördelningen av kostnaderna
för polisväsendet skulle — med utgångspunkt från de tidigare nämnda totalkostnaderna
för år 1948 jämte tillägg för merkostnader, som beräknas uppkomma genom inrättandet
av polisstyrelsen m. m. gestalta sig så att i runda tal 20 miljoner kronor skulle
falla på statsverket, 62 miljoner på städer, 2 miljoner på köpingar och 10,7 miljoner på
landsbygdskommuner. Statsverkets kostnader skulle alltså öka från 16,8 till 20 miljoner,
allt enligt 1948 års kostnadsnivå. (Jämför ovan s. 18 och s. 23)

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

angår städer med en folkmängd överstigande 20 000. Dessa städer bör
tillhandahålla en reservpolis för varje 10 000-tal invånare, dock lägst fem.

Utredningen anställer slutligen vissa jämförelser mellan verkningarna av
de båda statsbidragssystemen och framhåller därvid bl. a. följande. Förslaget
att polisdistrikt skall utgöras av åklagardistrikt lär kunna genomföras
även med ersättningssystemet. Förslaget att de kommuner, som ingår
i gemensamma polisdistrikt, i princip skall vara pliktiga att bilda kommunalförbund
torde däremot svårligen kunna genomföras i sådana polisdistrikt,
vari ingår stad eller köping med en folkmängd överstigande 5 000.
För dessa distrikt torde avtal få träffas mellan dylik stad eller köping och
övriga i distriktet ingående kommuner; mellan sistnämnda kommuner synes
kommunalförbund dock i regel kunna åvägabringas. Om ersättningssystemet
genomföres, torde det enligt utredningens mening saknas förutsättning
för att utfärda ett normallönereglemente. Vidare anmärkes, att
det generella systemet bereder likställighet för polisdistrikten ifråga om
poliskostnaderna, medan ersättningssystemet icke medför sådan rättvisa.

Utredningen förordar det generella systemet, och de förslag till reformer
och förbättringar, som utredningen framställt, är grundade på att detta
system genomföres.

Beträffande den speciella form av statsbidrag, som nu utgår till p e nsioneringskostnader,
föreslår utredningen väsentliga ändringar.
Det förordas, att rätt att pensionsförsäkra polispersonalen i statens pensionsanstalt
skall föreligga för polisdistrikt, som består av landskommun
eller del därav eller av mer än en kommun. Detta innebär en utvidgning
av nämnda rätt till att avse även städer eller därmed jämställda köpingar,
som ingår i gemensamma polisdistrikt med landsbygdskommuner. I motsats
till vad nu gäller skall emellertid statsbidrag överhuvudtaget icke utgå,
om polisdistrikt löser pensioneringsfrågan på annat sätt än genom anslutning
till statens pensionsanstalt. Vidare kan anmärkas att rätten till försäkring
i nämnda anstalt enligt utredningens förslag skall gälla icke blott
beträffande ordinarie utan även beträffande extra ordinarie polispersonal.

Remissyttranden över 19A8 års polisutredning.

Det övervägande antalet myndigheter och organisationer godtar en utvidgning
av statsbidragsrätten eller lämnar utredningens förslag härom
utan erinran.

Stadsfullmäktige i Gävle, framhåller till stöd för att samtliga kommuner
bör få statsbidrag bl. a., att polisen på senare år i alltmer ökad omfattning
fått uppgifter som tidigare handhafts av statliga myndigheter, exempelvis
uppgifter som sammanhänger med nya rättegångsbalken, civilförsvaret,
krigsdomstolarnas avskaffande samt pass- och utlänningskontrollen. Allt

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

detta har medfört personalökningar och ytterligare krav på förstärkning av
polispersonalen. Styrelsen för svenska stadsförbundet anför liknande synpunkter.

Statskontoret förklarar sig ej vilja motsätta sig utvidgning av statsbidragsrätten,
men framhåller samtidigt att köpingar ej bör likställas med
landskommunerna i statsbidragshänseende.

Beträffande statsbidragsgrunderna i allmänhet anser några remissinstanser
att ytterligare överväganden erfordras. Allmänna statsbidragsutredningen
yttrar sålunda att resultatet av dess arbete lämpligen bör avvaktas.
Även några andra remissinstanser, bl. a. länsstyrelsen i Jämtlands län, rekommenderar
ytterligare överväganden.

I valet mellan det generella systemet och ersättningssystemet ansluter
sig många remissinstanser, däribland flera länsstyrelser, till utredningen
och förordar således det förstnämnda. Länsstyrelsen i Hallands län och
styrelsen för svenska landskommunernas förbund gör detta under uttalande
av att det bör gälla endast t. v. i avbidan på den omarbetning av grunderna
för statsbidrag i allmänhet, som kan följa av allmänna statsbidragsutredningens
arbete. Det generella systemet godtas i övrigt av bl. a. länsstyrelserna
i Stockholms, Uppsala, Jönköpings, Kalmar och Kristianstads
lån.

För ersättningssystemet uttalar sig bl. a. statskontoret och länsstyrelsen
i Kronobergs län.

Statskontoret motiverar sin ståndpunkt på följande sätt.

I avvaktan på resultatet av allmänna statsbidragsutredningens arbete
kan statskontoret icke finna lämpligt att nu mera väsentliga avsteg göras
från det för närvarande tillämpade bidragssystemet för understöd åt kommunernas
polisväsende. Då härtill kommer, att ekonomiska förutsättningar
för ett genomförande av det generella systemet svårligen kunna anses vara
för handen, anser statskontoret, att en vidgad stödgivning bör utformas i
huvudsaklig överensstämmelse med det av de sakkunniga utarbetade s. k.

ersättningssystemet. —---Även vid ersättningssystemet bör hinder icke

möta mot att i allt väsentligt genomföra de av utredningen föreslagna åtgärderna
för att effektivisera polisväsendet, bland annat skärpt övervakning
från länsstyrelsernas sida. Ett ändamålsenligt ordnande av polisverksamheten
får nämligen betraktas som ett gemensamt samhälleligt intresse, som
kan och måste föranleda relativt långt gående ingrepp i den kommunala
självbestämmanderätten. I motsats till utredningen anser statskontoret ej
heller något nödtvunget samband råda mellan det generella bidragssystemet
och normallönereglementet. Även vid tillämpningen av ersättningssystemet
bör sålunda från statsmakternas sida kunna utfördas ett allmänt
polisavlöningsreglemente.

En tredje grupp remissinstanser anser varken det generella systemet
eller ersättningssystemet lämpligt att genomföra, då båda betecknas såsom
tillkrånglade. T stället förordas bidrag med en bestämd del av kommunernas
kostnader för polisväsendet. Sådana synpunkter anförs av Norrköpings

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

stad (bidrag med belopp ej understigande 50 % av kostnaderna), poliskammaren
i Karlstad (1/3 av kostnaderna) samt föreningen Sveriges polismästare
med instämmande av flera polismästare.

Överståthållarämbetet yttrar, att begränsningen av bidragsunderlaget
till enbart lönekostnader för polispersonalen ställer sig ogynnsamt för de
större polisdistrikten, där kostnaderna för lokaler och utrustning torde
utgöra en större procentuell andel av de totala kostnaderna för polisväsendet
än i de mindre distrikten. Ämbetet fortsätter.

Den omständigheten att bidrag skall utgå endast på polispersonalens
löner synes vidare vara ägnad att motverka en sådan rationalisering av
polisarbetet, att olika slags teknisk utrustning ställes till polisens förfogande
samt en avlastning sker från polispersonalen av vissa mindre
kvalificerade arbetsuppgifter genom en förbättrad kontorsorganisation och
anställning av biträdespersonal.

Enligt överståthållarämbetets mening synes utredningen vid sitt ställningstagande
till reglerna om bidragsunderlagets beräkning i allt för hög
grad hava påverkats av en önskan att få till stånd sådana beräkningsgrunder,
som icke skola vålla några svårigheter i tillämpningen. Denna i
och för sig beaktaiisvärda strävan bör dock icke få utgöra hinder för en
sådan utformning av bidragsreglerna, som bättre tillgodoser rättvisekraven
och icke motverkar en ändamålsenlig utveckling av polisorganisationen.
Överståthållarämbetet förordar därför, att statsbidrag i princip utgår på
kommunernas samtliga kostnader för polisväsendet. En sådan anordning
skulle också stå i bättre samklang med det sätt, varpå den statliga tillsynen
över polisorganisationen skall ske.

Samma uppfattning om statsbidragsunderlagets bestämmande har bl. a.
städerna Malmö, Norrköping, Västerås, Trollhättan, Örnsköldsvik och
Kramfors.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser starka skäl tala för att bidragsunderlaget
hänföres till lönekostnaderna för all inom polisväsendet verksam
personal och alltså ej blott till den egentliga polispersonalen.

Vid remissbehandlingen har härutöver framförts åtskilliga speciella önskemål
i fråga om statsbidragen.

Beträffande statsbidragen till pensioner in g skostnader har
i remissyttrandena anförts bl. a. följande.

Statskontoret anser, att den lämpligaste lösningen av frågan om polispersonalens
pensionering torde vara att låta den ske genom statens pensionsanstalt
men helt på huvudmännens bekostnad enligt ett förslag, som
reservationsvis framlagts inom 1944 års pensionsutredning och i remissutlåtande
1949 biträtts av statskontoret.

Styrelsen för svenska stadsförbundet finner det i likhet med några städer
oegentligt att städer och köpingar, som bildar eget polisdistrikt, skulle
vara i sämre läge än övriga polisdistrikt med avseende på pensioneringskostnaderna
och icke äga ansluta sin personal till statens pensionsanstalt.

Sveriges kommunalanställdas pensionskassa framhåller vikten av en -

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

hetliga pensionsvillkor på det kommunala området. Villkoren för statsbidrag
till kommunala arbetstagares pensionering bör enligt pensionskassans
mening omarbetas så, att de blir oberoende av om ifrågavarande
befattningshavare försäkras i statens pensionsanstalt enligt där gällande
bestämmelser eller om deras pensionering ordnas på annat tillfredsställande
sätt.

Stadsfullmäktige i Gävle och kommunalfullmäktige i Oskarströms köping
yrkar, att vid bestämmande av bidragsunderlaget för det allmänna statsbidraget
hänsyn skall tas till pensioneringskostnaderna.

Det bör i detta sammanhang anmärkas, att allmänna statsbidragsutredningen
den 1 december 1952 avgivit ett principbetänkande angående driftbidrag
till primärkommuner (SOU 1952:44), i vilket förordas, att en del
av de nuvarande speciella driftbidragen till kommunerna, bl. a. statsbidragen
till polisväsendet, sammanföres till ett enda allmänt bidrag, graderat
efter skatteteknisk synpunkt och skatteutjämningssynpunkt. Detta
betänkande är f. n. föremål för remissbehandling.

Departementspromemorian.

I promemorian anmärkes till en början följande.

En förutsättning för de tidigare berörda reformerna är att städer med
mindre än 10 000 invånare (jämte möjligen i undantagsfall även större
städer) och köpingar berättigas till allmänt statsbidrag efter likartade
huvudgrunder som skall gälla för landsbygdskommuner. Härvid har närmast
åsyftats dylika städer och köpingar som ingår i landsfiskalsdistrikt.
Det finns emellertid ett fåtal städer av sådan storlek, som alltjämt ligger
utanför landsfiskalsdistrikt. Anledning synes ej finnas att nu i statsbidragshänseende
behandla dem annorlunda än övriga städer av motsvarande
storlek, ehuru den polisiära vinsten för närvarande skulle inskränka sig
till att landsfogden eller överordnad myndighet vid behov skulle kunna
disponera deras polispersonal utanför staden i större utsträckning än nu.

Det anföres i promemorian vidare.

Med hänsyn till att de gällande bestämmelserna för statsbidrag till kommuner
för olika ändamål för närvarande är föremål för översyn kan det
icke vara lämpligt att såsom polisutredningen föreslagit fullständigt omgestalta
reglerna om statsbidrag för poliskostnader i allmänhet. Polislagens
bestämmelser om bidragsunderlag och om bidrag till landsbygdskommuner
bör därför t. v. lämnas orubbade.

De för landsbygdskommuner gällande statsbidragsreglerna torde alltså
böra bibehållas och kompletteras med liknande regler för de berörda
städerna och köpingarna. Till kostnaden för avlöning av dem, som innehar
eller uppehåller ordinarie befattning vid polisväsendet i landsbygdskommun,
ävensom Lill sådan kommuns kostnad för familjeunderstöd, begravningshjälp
och i vissa fall sjukvård bidrager statsverket nu med SO procent.
Det synes icke utan vidare klart att samma bidragsprocent skall gälla för
städer och köpingar. Statsbidraget motiveras med att polisen i dessa kommuner
utan särskild ersättning skall få användas utanför kommunen. Då

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

det kan anses sannolikt att ju större en stad är, desto mindre procentuell
andel av dess polisstyrka kan tagas i anspråk för tjänstgöring på annat
håll, är ett lägre procentuellt statsbidrag i städer med större invånarantal
tänkbart. Därtill kommer, att ett 50-procentigt bidrag över hela linjen
skulle medföra att klyftan mellan sådant bidrag och reservpolisersättningen
skulle bli mycket stor. En fallande skala synes därför berättigad. Som redan
tidigare redovisats innebar polisutredningens subsidiärt utarbetade ersättningssystem
att städer och köpingar med högst 5 000 invånare skulle få
samma statsbidrag som landsbygdskommuner samt att bidragsprocenten
skulle alltefter kommunstorleken successivt sjunka med 5 % i varje steg
ned till 5 % för städer med över 20 000 invånare, som utgjorde del av
landsfiskalsdistrikt. Det 50-procentiga bidraget till städer och köpingar
med högst 5 000 invånare synes väl motiverat; skillnaden ur polisiär synpunkt
mellan ett sådant samhälle och landsbygd med tätbebyggelse är ringa.
För större städer och köpingar torde däremot en så differentierad skala
som polisutredningen utarbetat icke vara erforderlig. En lämplig avvägning
torde ernås om här avsedda städer och köpingar med mer än 5 000
invånare får statsbidrag med 25 % av kostnaderna för avlöning av den
som innehar eller uppehåller ordinarie befattning. Statsbidrag efter motsvarande
grunder bör utgå även för berörda städers och köpingars kostnader
för familjeunderstöd, begravningshjälp och sjukvård, i den mån
kostnaderna är statsbidragsgrundande för landsbygdskommun.

Skäligen bör ett förändrat befolkningstal icke automatiskt medföra ändrade
statsbidragsgrunder, utan härför synes böra fordras särskilt beslut
av Kungl. Maj :t. I samband med ett sådant beslut kan en lämplig övergångstid
bestämmas.

Till kostnaden för avlöning av den, som i landsbygdsdistrikt innehar
eller uppehåller icke ordinarie befattning, bidrager statsverket med eu
femtedel. Även denna regel bör bibehållas för landsbygdskommunernas
del men utvidgas till att gälla även de i allmänhet statsbidragsberättigade
städerna och köpingarna.

I promemorian är intagen följande tablå över antalet berörda kommuner
och där anställda polismän, allt avseende förhållandena den 1 januari 1952.

Kommuntyp	Antal kommuner	Befäl	Polismän i konstapels-graden	Extra och till-fälliga befatt-ningshavare	S:a befattnings- havare
Städer med högst 5 000 inv.	25	22	69	31	122
Städer med 5 001—10 000
inv...................	37	49	256	39	344
Köpingar med liögst 5 000
inv...................	60	31	129	20	180
Köpingar med 5 001—
10 000 inv.............	22	19	84	6	109
Köpingar med mer än
10 000 inv.............	4	8	42	3	53
Summa	148	129	580	99	808

Kungl. Maj.ts proposition nr 108.

I promemorian beräknas, att en i enlighet med det anförda utvidgad
statsbidragsgivning kommer att medföra ökade utgifter för statsverket med
något mer än 3 miljoner kronor för år med hänsyn tagen till dyrtidskompensation.

Ett speciellt spörsmål om statsbidrag till löneförmåner tas upp till behandling,
då det i promemorian anföres.

För närvarande gäller att, om befattningshavare vid polismakten tas i
anspråk utanför det distrikt där han är anställd, så ersätter statsverket
som regel anställningsdistriktet för den på tjänstgöringstiden belöpande
lönen, oavsett om statsbidrag eljest utgår. För personal, vars lön i dess helhet
gottgöres av statsmedel, t. ex. statspolisen, gäller dock ej det sistnämnda.
Det synes berättigat, att, då allmänt statsbidrag utgår, icke vidare låta särskild
gottgörelse utgå för löneförmåner. Särskilt då en lokal polischef
kommenderar personal från ett polisdistrikt till ett annat inom hans verksamhetsområde
kan bestämmelsen leda till orimliga konsekvenser. I praktiken
lär ersättning av detta slag uttagas endast i undantagsfall.

Beträffande statsbidrag till pensionerings kostnader innehåller
promemorian bl. a. följande.

Det bör observeras, att de i reglementet den 29 december 1949 för pensionering
genom statens pensionsanstalt av vissa icke-statliga befattningshavare
(SFS 726) upptagna bestämmelserna f. n. är föremål för revidering
genom 1951 års pensionsutredning. I detta sammanhang kan icke andra
ändringar i nuvarande ordning förordas än dem som måste betecknas såsom
oundgängliga. 1948 års polisutredning har föreslagit att rätten att
pensionsförsäkra polispersonal i statens pensionsanstalt skall tillkomma
polisdistrikt, som består av landskommun eller del därav eller av mer
än en kommun. För att icke läget ur statsbidragssynpunkt skall försämras
för någon kommun behöver man icke gå fullt så långt. Det skulle räcka
med att stadga, att sådan rätt skulle tillkomma polisdistrikt, vari ingår
landsbygdskommun eller sådan köping som f. n. åtnjuter statsbidrag, samt
att dylikt polisdistrikt, som icke anlitar statens pensionsanstalt, skulle
åtnjuta statsbidrag med en tredjedel av utgående pensioner. Stad och köping,
som på grund av sin storlek skulle kunna förenas med landsbygdskommun
i samma landsfiskalsdistrikt till gemensamt polisdistrikt men som
icke gjort det, skulle alltså i vart fall tills vidare icke i något avseende
få bidrag till pensionskostnader.

Remissyttranden över departementspromemorian.

Förslaget om ändring av statsbidragsgrunderna har i det stora hela fått
ett välvilligt mottagande. Flertalet remissinstanser bär lämnat det utan
erinran eller framställt endast mindre anmärkningar. Från några håll har
föreslagits, att frågan om rätt till statsbidrag i viss utsträckning borde
göras beroende av hur polisdistriktsindelningen skedde. Styrelserna för
kommunförbunden har även i förevarande del avstyrkt förslaget.

Beträffande de erinringar, som framställts ifråga om de allmänna
statsbidragen till avlönings kostnader må följande anföras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund finner att det måste
te sig egendomligt att utvidga driftbidragsgivningen till kommunerna samtidigt
som allmänna statsbidragsutredningen föreslår, att flertalet av de
nuvarande driftbidragen skall avlösas av ett nytt allmänt statsbidrag.

Statskontoret anser sig ej böra tillstyrka, att statsbidrag tillkommer
även sådana städer med mindre än 10 000 invånare, som alltjämt ligger
utanför landsfiskalsdistrikt. Det föreligger nämligen enligt ämbetsverkets
mening icke någon rimlig proportion mellan statsverkets kostnader och
den begränsade skyldighet att tillhandahålla polispersonal, som enligt förslaget
skulle åvila dessa städer.

Länsstyrelsen i Norrbottens län ifrågasätter, huruvida statsbidrag överhuvud
skall utgå till andra städer och köpingar än sådana som ingår i gemensamt
polisdistrikt med andra kommuner inom landsfiskalsdistriktet.
I annat fall kommer reglerna om statsbidrag icke att uppmuntra städerna
och köpingarna att ingå i dylika polisdistrikt. Länsstyrelsen och landsfogden
i Blekinge län samt landsfogden i Västerbottens län är inne på en liknande
tankegång. Landsfogden i Malmöhus län anser att man möjligen
skulle med regeln om erhållande av statsbidrag för stad eller höjning förknippa
skyldighet att enligt länsstyrelsens bestämmande bilda gemensamt
polisdistrikt med andra kommuner inom samma landsfiskalsdistrikt.

Länsstyrelsen i Kronobergs län understryker, att tillsättandet av en polisuppsyningsman
med bättre utbildning och högre avlöning än de vanliga
fjärdingsmännen är den för närvarande mest angelägna reformen vad beträffar
polisorganisationen på landsbygden, och ifrågasätter om icke statsbidrag
till en dylik polismans avlöning borde utgå med mer än 50 procent,
förslagsvis 75 procent. Därigenom skulle kommunernas av ekonomiska
skäl dikterade kritik mot en dylik befattningshavare väsentligt försvagas.
Svenska polisförbundet föreslår, att om samtliga kommuner inom ett landsfiskalsdistrikt
bildar gemensamt polisdistrikt, skall staten betala hela kostnaden
för avlöning, specialersättningar och pension för den eller de befälstjänster,
som polisdistriktet på länsstyrelsens anmodan inrättar.

Länsstyrelsen i Norrbottens län ifrågasätter, huruvida icke samtliga städer,
som ingår i landsfiskalsdistrikt — även de med över 10 000 invånare
— borde tillåtas ingå i gemensamt polisdistrikt. Om så sker, bör enligt
länsstyrelsens mening statsbidragsreglerna utformas annorlunda. Till stad
(köping) med 10 001—15 000 invånare kunde bidragsprocenten exempelvis
bli 15, för stad med 15 001—20 000 invånare 10 och för större städer 5.
Även länsstyrelsen i Värmlands län ifrågasätter statsbidrag för städer med
folkmängd, överstigande 10 000 invånare.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län ansluter sig till ett av drätselkammaren
i Tidaholm gjort uttalande, i vilket drätselkammaren ifrågasätter om det
är befogat med så markerad gräns mellan städer under och städer över 5 000
invånare att statsbidraget för en stad med exempelvis 5 001 invånare en -

Kungl. Maj.ts proposition nr 16S.

dast utgår med 25 procent mot 50 för stad med högst 5 000 invånare. Ur
rättvisesynpunkt anser drätselkammaren det vara bättre om statsbidraget
får successivt sjunka med 5 procent i varje steg för städer med över 5 000
invånare.

Styrelsen för svenska stadsförbundet hemställer, att städer och köpingar
måtte likställas med landsbygdskommuner ifråga om allmänt statsbidrag
till polispersonalens avlöning in. in. och anför därvid bl. a. följande. Den
nu rådande skillnaden i förevarande hänseende måste betecknas som omotiverad,
och även mot den i promemorian föreslagna utvidgningen av statsbidragsrätten
kan erinringar framföras. Styrelsen kan icke känna sig övertygad
om sannolikheten av vad som i promemorian anförts till stöd för
graderingen av statsbidragen efter olika procentsatser, nämligen att ju större
en stad är desto mindre procentuell andel av dess polisstyrka kan tas
i anspråk för tjänstgöring på annat håll. Härtill kommer att vad som har
reell betydelse i detta sammanhang är, i vad mån polisstyrkan verkligen
blir tagen i anspråk för dylik tjänstgöring. Styrelsen frågar sig också, om
icke ett polisdistrikt med statsbidrag av olika procentuell storlek för skilda
delar skulle bli en minst sagt besynnerlig anordning. Vidare hävdar styrelsen,
att en bidragsgradering efter respektive kommuners folkmängdstal
måste anses föga tilltalande speciellt när det gäller tätortskommuner, för
vilka man har att räkna med en understundom mycket snabb folkmängdsökning.
Frågan om det allmänna statsbidraget bör bedömas som ett av
stats- och reservpolisorganisationen principiellt oberoende spörsmål. Gör
man så, torde ingen giltig grund kunna åberopas för en olikställighet härvidlag
mellan skilda kommungrupper.

Tidigare har i förbigående berörts frågan om lämpligheten av p o 1 i sd
istrikt med olika statsbidragspr ocent för skilda delar
av distriktet. Styrelsen för svenska landskommunernas förbund gör
gällande, att det icke är möjligt att inom samma polisdistrikt laborera med
olika procentsatser för statsbidraget. Svenska stadsförbundets styrelse
framhåller som en till synes oundviklig konsekvens, att man inom ett sådant
polisdistrikt får fastställa en uppdelning av personalen på de i statsbidragshänseende
olikställda delarna av distriktet. Det kan enligt förbundsstyrelsens
mening nog befaras, att detta fastställande — och bedömandet
av eventuellt uppkommande frågor om olika Iöneställning för
personal hänförlig till den ena eller andra delen av distriktet — måste
komma att öka de besvärligheter, som man hittills haft att bemästra i
motsvarande hänseende för ett enhetligt polisdistrikt. — Biträdande landsfogden
i Stockholms län gör gällande, att städer och köpingar, berättigade
till 25-procentigt statsbidrag, icke skulle kunna bilda kommunalförbund
med kommuner, berättigade till 50-procentigt sådant bidrag. Dessa distrikt
torde regelmässigt bli hänvisade till att sluta avtal. Länsstyrelsen i Stock -

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

holms län ansluter sig till biträdande landsfogdens uttalande och framhåller
de begränsade möjligheterna att bilda kommunalförbund som en
förhållandevis allvarlig nackdel. Landsfogden i Västerbottens län anser
också, att det torde uppkomma en hel del svårlösta problem, då två kommuner
med olika procenttal svårligen kan bilda kommunalförbund. Han
frågar sig, om det ej vore enklare och mera rationellt att ge samtliga köpingar
och städer under 10 000 invånare statsbidrag med förslagsvis 30
procent om de bildar eget polisdistrikt men med 50 procent om de går tillsammans
med landskommun.

Beträffande frågan om statsbidrag till pensioner in g s k o s tnader
anför statens pensionsanstalt (SPA) vissa betänkligheter mot den
i promemorian föreslagna lösningen men framhåller samtidigt, att det är
svårt att i nuvarande läge uppställa en alternativ lösning, åt vilken kan ges
ett bestämt företräde. På grund härav anser sig pensionsanstalten böra i
huvudsak godta förslaget, med starkt understrykande likväl av dess karaktär
av provisorium. Vad angår polislagens stadgande, att polisdistrikt, som
icke utnyttjar möjlighet till pensionering i statens pensionsanstalt, skall
erhålla statsbidrag med 1(3 av utgående pension bör övervägas huruvida
denna ordning för statsbidrag till pensioneringen bör införas för här avsedda
städer och köpingar. Om stadgandet skulle göras tillämpligt å dylika
kommuner, lär i varje fall särskilda övergångsbestämmelser vara påkallade
för att bl. a. förhindra att statsbidrag utgår på sådan del av pensionen
som belöper å tid, för vilken statsbidrag till lönen icke åtnjutits.

Statskontoret delar de betänkligheter, som pensionsanstalten anfört, och
ansluter sig även i övrigt huvudsakligen till pensionsanstaltens synpunkter.

1951 års pensionsutredning anför.

Med hänsyn till de ändringar i statsbidragsgrunderna, som föreslås, och
till behovet av enhetlighet i pensionsbestämmelserna vill pensionsutredningen
inte rikta erinran mot att polisdistrikt, vari ingår stad eller köping
med högst 5 000 invånare, beredes möjlighet till SPA-anslutning för sin
polispersonal. Dessa städer och köpingar skulle såsom redan framhållits i
statsbidragshänseende bli jämställda med landsbygdsdistrikten. Större städer
och köpingar skulle däremot få statsbidrag efter endast 25 procent av
bidragsunderlagen och ett inordnande i SPA-systemet av polisdistrikt,
vari ingår sådan stad eller köping, kan i och för sig med hänsyn till den
ekonomiska innebörden av SP A-pensioneringen inge betänkligheter. Den
av SPA-reglementet följande indirekta statsbidragsgivningen innebär i
praktiken, att minst hälften av pensioneringskostnaderna täckes av statsmedel.
Pensionsutredningen har därför vad angår statsbidragsförhållandena
intagit den ståndpunkten att — i avbidan på utredningens ställningstagande
till frågan om avgränsningen av SPA:s verksamhetsområde — nyanslutning
till SPA inte bör medges annat än i fråga om befattningshavare inom verksamhet,
som åtnjuter direkt statsbidrag av minst motsvarande omfattning,
I förevarande fall skulle vid bifall till förslaget statsbidrag komma att utgå
efter 25 procent på vissa lönekostnader och — om SPA-anslutningsmöjligheten
utnyttjades — minst 50 procent på pensionskostnaderna. Pensions -

Kungi. Maj.ts proposition nr 168.

utredningen tillmäter emellertid värdet av enhetlighet i pensionshänseende
inom ett och samma polisdistrikt stor vikt och inser betydelsen av att en
rationell distriktsindelning inte onödigtvis försvåras eller förhindras. Om
angivna statsbidragsförhållandena i föreliggande läge anses acceptabla vill
pensionsutredningen därför inte motsätta sig den ifrågasatta jämkningen i
SPA-reglementet även i vad avser de berörda större köpingarna och städerna,
vilken jämkning i departementspromemorian betecknas såsom oundgängli0''
vid ett genomförande av de planerade organisatoriska omläggningarna.

Vidare anför pensionsutredningen.

Emot förslaget i departementspromemorian angående statsbidrag till
utgående pensioner i vissa fall har pensionsutredningen i nuvarande läge
intet att erinra. Utredningen förutsätter härvid att frågan om bestämmande
av bidragsunderlagen överväges närmare vid ärendets fortsatta behandling

Biträdande landsfogden i Stockholms län anmärker, att förslaget om
statsbidrag till pensioneringskostnader förefaller honom olämpligt.

Om för att taga ett exempel Sollentuna köping och Järfälla kommun
bilda gemensamt polisdistrikt få samtliga polismän enligt förslaget anslutas
till SPA, vilket för närvarande torde innebära ett statsbidrag till pensionskostnaderna
av inemot hälften. Skulle åter kommunerna i Danderyds
landsfiskalsdistrikt (Djursholms stad samt Danderyds och Stocksunds köpingar)
sammansluta sig, skulle enligt förslaget intet statsbidrag för pensionskostnader
utgå.

Länsstyrelsen i Stockholms län ansluter sig till biträdande landsfogdens
uttalande och betonar, att förslaget ifråga om statsbidrag till pensioneringskostnader
kan befaras komma att medföra vissa orättvisor.

Departementschef en.

Som jag förut framhållit hänger frågan om statsbidrag till polisdistriktens
kostnader nära samman med spörsmålen om polisdistriktsindelningen och
om lokalpolisens mobilitet. Detta gäller främst beträffande de allmänna
statsbidragen, d. v. s. de bidrag som nu utgår till polisväsendet i landskommunerna.
De speciella bidrag som staten betalar för stats- och reservpolis
och polispersonal för hela rikets behov in. in. är i detta sammanhang av
mindre intresse, och beträffande dessa statsbidragsformer har det icke nu
ifrågasatts någon lagändring av principiell betydelse.

Jag ämnar därför nu behandla endast de allmänna statsbidragen och i
föista hand de allmänna statsbidragen till avlöningskostnader.

För närvarande bidrar staten, som förut nämnts, med hälften av kostnaden
för avlöning och vissa andra förmåner till polis, som i polisdistrikt
på den egentliga landsbygden innehar eller uppehåller ordinarie befattning;
och till avlöningskostnader för den som i sådant distrikt innehar eller
uppehåller icke ordinarie befattning bidrar staten med eu femtedel.

7 — Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 sand. Nr 168.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

1948 års polisutredning förordade en utvidgning av statsbidragsrätten
enligt ett generellt system, som innebar att statsbidrag skulle utgå till alla
polisdistrikt, även sådana som omfattar städer och köpingar, och därvid
beräknas med hänsyn till skatteunderlaget. På detta system grundade utredningen
bl. a. sina förslag om en i lag fastställd polisdistriktsindelning,
om en allmän mobilitet för lokalpolisen och om skärpt kontroll över polisdistrikten.
Utredningen utarbetade emellertid också förslag till ett statsbidragssystem,
anordnat efter nu gällande principer men utvidgat till att
omfatta även alla städer och köpingar som icke bildar egna åklagardistrikt.
Enligt detta system, kallat ersättningssystemet, skulle städer och köpingar
med en folkmängd icke överstigande 5 000 få statsbidrag med 50 procent
liksom landskommunerna; för andra städer och köpingar skulle bidraget
utgå efter en i förhållande till invånarantalets ökning fallande skala, ned
till minst 5 procent.

De remissinstanser, som yttrade sig över polisutredningens betänkande,
godtog i allmänhet en utvidgning av statsbidragsrätten. I fråga om det
lämpligaste sättet för statsbidragens beräkning var meningarna emellertid
delade.

I departementspromemorian föreslogs att i princip även städer med
mindre än 10 000 invånare (jämte i undantagsfall, efter Kungl. Maj:ts medgivande,
större städer) samt köpingar skulle få statsbidrag efter samma
grunder som landskommuner, varvid emellertid bidraget till städer och köpingar
med minst 5 000 invånare såvitt gäller avlöningskostnaden för ordinarie
polispersonal skulle utgå med endast 25 procent. Förslaget motiverades
i huvudsak med hänvisning till de tidigare berörda reformerna ifraga
om polisdistriktsindelning och mobilitet. — Promemorians förslag om ändring
av statsbidragsgrunderna fick i det stora hela ett välvilligt mottagande
av remissinstanserna.

När det gäller att ta ställning till den betydelsefulla frågan om statsbidragens
utformning, är det av vikt att klargöra vilka rent principiella synpunkter
som bör ligga till grund för avgörandet. 1948 års polisutredning
framhöll, att man med statsbidragen i huvudsak kan avse att nå två olika
mål, nämligen antingen en allmän fördelning av kostnadsbördan mellan
staten och kommunerna eller ett avhjälpande av bristerna i den nuvarande
polisorganisationen. Utredningen fann för sin del, att det visserligen från
sistnämnda synpunkt fanns giltiga skäl för att staten borde åtaga sig
ökade förpliktelser mot polisväsendet men att motiveringen för statsbidragen
i främsta rummet borde byggas på det förhållandet, att polisverksamheten
är ett gemensamt samhälleligt intresse, en angelägenhet av vikt för
riket i dess helhet. Om statsbidragen på detta sätt motiverades med hänsyn
till statsintresset, kunde enligt utredningens mening icke gärna följa annat
än att bidrag borde utgå till varje polisdistrikt, och det måste vidare anses
skäligt att bidragen avvägdes så, att de olika kommunernas medlemmar

Kungl. Maj:is proposition nr 168.

betungades efter sin förmåga att bära kostnaderna. -— Jag har tidigare under
hänvisning till ett uttalande av allmänna statsbidragsutredningen hävdat,
att det överhuvudtaget icke torde vara möjligt att dra en gräns mellan
principiellt statliga och principiellt kommunala uppgifter. Därav följer
också, att man vid utformningen av statsbidragsreglerna icke bör låta sig
ledas av sådana synpunkter som att polisverksamheten skulle utgöra ett
statsintresse. Det avgörande bör i stället även här vara rena lämplighetsskäl.
I detta hänseende är att märka, att man innan statsmakterna tagit
ställning till allmänna statsbidragsutredningens förslag torde böra göra så
små avsteg som möjligt från det för närvarande tillämpade bidragssystemet.
Utgångspunkten bör enligt min mening vara, att nu endast sådana avsteg
bör göras som är nödvändiga för att i erforderlig mån öka polisväsendets
effektivitet.

Genom vad jag nu sagt anser jag mig bl. a. ha bemött de från stadskommunalt
håll resta yrkandena att städerna skulle ifråga om allmänt statsbidrag
principiellt likställas med landskommunerna och de från olika håll
framkomna förslagen att i bidragsunderlaget borde ingå även annat än
lönekostnader, t. ex. kostnaderna för lokaler och utrustning. Mot sistnämnda
förslag kan för övrigt även andra vägande invändningar göras,
särskilt att det skulle vara svårt att fastställa allmängiltiga grunder för
kostnadernas beräkning och att förslagets genomförande skulle framtvinga
en vidlyftig kontrollapparat.

Med den utgångspunkt, jag nyss angivit, är det naturligt att jag i princip
godtar de ändringar beträffande ifrågavarande statsbidrag, som föreslagits
i departementspromemorian. Enligt vad jag förut framhållit motiveras
dessa ändringar i huvudsak just med att de anses nödvändiga för reformerna
ifråga om polisdistriktsindelning och mobilitet. Vissa detaljer i promemorians
förslag anser jag mig emellertid böra ta upp till närmare behandling.

Det har av några remissinstanser föreslagits, att frågan om rätt till statsbidrag
i viss utsträckning borde göras beroende av hur polisdistriktsindelningen
skedde. Sålunda har bl. a. ifrågasatts, huruvida statsbidrag bör utgå
till andra städer och köpingar än sådana som begagnar möjligheten alt ingå
i gemensamt polisdistrikt med annan del av samma landsfiskalsdistrikt.
till detta vill jag säga, alt det ur mobilitetssynpunkt är av stort intresse
att statsbidrag utgår även i dessa fall. Jag kan därför icke ansluta mig till
förslagen ifråga.

Statskontoret har ansett sig böra avstyrka, att statsbidrag tillkommer
även sådana städer med mindre iin 10 000 invånare som alltjämt ligger
utanför landsfiskalsdistrikt, detta eftersom det enligt ämbetsverkets mening
icke föreligger någon rimlig proportion mellan statsverkets kostnader
och den begränsade skyldighet alt tillhandahålla polispersonal, som enligt

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

promemorieförslaget skulle åvila dessa ståder. Det är här fråga om städerna
Vetlanda, Falkenberg, Mariestad, Örnsköldsvik och Hudiksvall. Av dessa
har Falkenberg, Mariestad och Hudiksvall endast obetydligt mindre än
10 000 invånare. Polispersonalen i de fem städerna uppgår till sammanlagt
omkring BO man. Enligt min mening kan vinsten av att denna personal får
användas även utanför städernas områden icke anses obetydlig. Då vidare
städer, som ingår i landsfiskalsdistrikt men ej begagnar möjligheten att
bilda gemensamt polisdistrikt, enligt vad jag nyss sagt bör få statsbidrag,
kan det svårligen motiveras att utesluta ifrågavarande fem städer från
statsbidragsrätten.

Länsstyrelsen i Kronobergs län bar ifrågasatt, om icke statsbidrag för en
s. k. polisuppsyningsman med bättre utbildning och högre avlöning än de
vanliga fjärdingsmannen borde utgå med mer än 50 procent, förslagsvis
75 procent. Detta skulle närmast innebära en ny form av speciellt statsbidrag
och kan enligt min mening icke för närvarande komma ifråga. Av
samma skäl måste jag avvisa ett av svenska polisförbundet framställt förslag,
att statsverket i vissa fall skulle betala hela kostnaden för befälstjänster.

Att städer med ett invånarantal, överstigande 10 000, icke annat än i
särskilda undantagsfall bör få statsbidrag har jag närmare motiverat i
samband med frågan om polisdistriktsindelningen.

Det har från något håll ifrågasatts, huruvida det är befogat med en så
markerad gräns mellan städer under och städer över 5 000 som föreslagits
i promemorian. Man har därvid gjort gällande, att det ur rättvisesynpunkt
vore bättre, om statsbidraget finge successivt sjunka med ett stigande invånarantal.
Jag medger, att varje gränsdragning här måste ske tämligen
godtyckligt. Det är emellertid viktigt att få en praktikabel regel. Ett sådant
system med flera olika trappsteg för statsbidragsprocenten skulle i tillämpningen
ställa sig invecklat. Jag anser, att gränsdragningen vid ett invånarantal
av 5 000 är väl avvägd och kan därvid i viss mån stödja mig på 1948
års polisutrednings förslag till det s. k. ersättningssystemet. Vidare vill jag
framhålla, att enligt promemorians förslag ändringar i invånarantalet icke
automatiskt skall återverka på statsbidragets storlek utan att härför skall
fordras särskilt beslut av Kungl. Maj :t. Genom att stadga en lämplig övergångstid
torde Kungl. Maj :t i viss man kunna undvika stötande resultat av
den ifrågavarande regelns tillämpning.

Jag kommer härefter till frågan, hur förhållandena skall gestalta sig i
sådana gemensamma polisdistrikt, till vilka statsbidrag enligt de föreslagna
reglerna skulle utgå med olika procenttal för skilda delar av distiiktet.
Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har gjort gällande, att
det överhuvudtaget icke är möjligt att inom samma polisdistrikt laborera
med olika procentsatser för statsbidraget. Från andra håll har det påståtts,
att städer och köpingar, berättigade till 25-procentigt statsbidrag, icke skulle

101

Kung!. Maj:ts proposition nr 168.

kunna bilda kommunalförbund tillsammans med kommuner, berättigade
till 50-procentigt sådant bidrag. Jag kan för min del icke finna något fog
för dessa invändningar. Däremot vill jag gärna medge, att statsbidragen
till de ifrågavarande gemensamma distrikten måste ge upphov till vissa
speciella problem. Det måste till en början konstateras, hur stor del av
bidragsunderlaget som belöper på varje kommun (kommundel). Detta
förutsätter en prövning, vilken i princip bör verkställas efter samma grund
som redan finnes stadgad för kostnadsfördelningen inom gemensamma
polisdistrikt, nämligen efter polispersonalens sannolika användning i de
särskilda delarna av polisdistriktet. (Jämför 16 § fjärde stycket polislagen.)
Denna prövning torde understundom komma att bli besvärlig. I vissa fall
torde de för befattningshavarna fastställda stationeringsorterna eller tjänstgöringsdistrikten
lämna ledning för bedömandet. Varje kommun skulle då
ur statsbidragssynpunlct anses svara för de lönekostnader, som belöper på
den inom kommunen tjänstgörande eller företrädesvis tjänstgörande personalen.
I brist på säkrare grunder kan man också fördela lönekostnaderna
mellan kommunerna efter folkmängdstalet eller, i enstaka fall, arealen i
respektive delar av polisdistriktet eller efter båda dessa faktorer i förening.
En ytterligare möjlighet är att fördela lönekostnaderna efter antalet skattekronor
per kommun, så att varje kommun anses svara för så stor andel av
de sammanlagda lönekostnaderna i distriktet, som belöper på kvoten
mellan antalet skattekronor i kommunen och antalet skattekronor i hela
distriktet. Även andra alternativ torde kunna tänkas. Det kan icke komma
i fråga att i lag fastställa en enhetlig beräkningsgrund för alla fall utan det
får i sista hand ankomma på varje länsstyrelse att såsom utbetalare av
statsbidragen närmare pröva de rekvisitioner, som kommer från de gemensamma
polisdistrikten. Givetvis är det emellertid önskvärt, att en fast beräkningsgrund
finns bestämd för varje gemensamt distrikt och att denna
överensstämmer med den grund som skall komma till användning vid fördelning
av kostnaderna kommunerna emellan. I själva verket torde detta
oltast bli fallet. Om kommunerna bildat kommunalförbund, skall förbundsordningen
innehålla bestämmelser bl. a. om grunder för medlems skyldighet
att tillhandahålla medel för verksamheten. En förbundsordning av
ifrågavarande slag kan komma till stånd antingen genom att kommunerna
enas om dess innehåll eller, om enighet icke uppnås, genom att länsstyrelsen
förordnar i saken. Förhåller det sig på sistnämnda sätt, bör av länsstyrelsen
bestämda grunder för kommunernas bidragsskyldighet utan vidare
bli normerande även för statsbidragsunderlagets beräknande. Och har
kommunerna enats om förbundsordningens innehåll, torde därvid fastställda
grunder för kostnadernas fördelning böra godtagas ur statsbidragssynpunkt,
om det icke är uppenbart att de är ägnade att leda till för högt
sammanlagt statsbidrag för distriktet. Under samma förutsättning torde
man också böra godtaga sådana motsvarande grunder, varom avtal träffats

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

mellan kommuner i ett gemensamt polisdistrikt, som icke bildat kommunalförbund.
Då ledning icke står att få av innehållet i förbundsordning eller
avtal, har länsstyrelsen att fatta sitt avgörande efter en noggrann prövning
av omständigheterna i det särskilda fallet och torde därvid som regel kunna
stödja sig på någon av de hjälpregler, som förut behandlats. Mera avsevärda
svårigheter torde uppkomma endast första gången statsbidiag skall
fastställas för ett gemensamt polisdistrikt av ifrågavarande slag. Det avgörande
som därvid träffas torde bli prejudicerande för senare prövningar.
Givetvis måste emellertid beaktas förändringar som efter hand kan inträda
t. ex. i fråga om polispersonalens sammansättning och indelning in. m.

Jag anser alltså, att de svårigheter som kan uppkomma i förevarande
hänseende icke är större än att de väl låter sig bemästras.

Av vad jag här sagt framgår att jag även i fråga om detaljutformningen
godtar promemorians förslag beträffande de allmänna statsbidragen till
avlöningskostnader.

I fråga om ett i promemorian berört speciellt spörsmål vill jag här ytterligare
tillägga följande. Enligt nuvarande bestämmelser skall, om en polisman
användes utanför anställningsdistriktet, staten som regel ersätta
distriktet bl. a. för den på tjänstgöringstiden belöpande lönen. I departementspromemorian
har föreslagits, att denna ersättningsregel icke skall
gälla om polismannen endast tjänstgjort i annat polisdistrikt inom samma
landsfiskalsdistrikt. Mot detta förslag har ingen erinran framställts under
remissbehandlingen. Enligt vad jag tidigare förordat bör en landsfiskal vid
behov av tillfällig polisförstärkning få obehindrat använda polispersonalen
inom sitt verksamhetsområde för tjänstgöring även utanför vederbörande
anställningsdistrikt (men inom landsfiskalsdistriktets gränser). Detta bör
emellertid gälla endast beträffande sådan polispersonal, till vars lön allmänt
statsbidrag utgår. Det kan enligt min mening icke anses skäligen påkallat
att utöver detta bidrag särskild ersättning för lön utgår i här avsedda fall
av tjänstgöring utanför anställningsdistriktet. För egen del vill jag alltså
förorda promemorians förslag även såvitt nu är i fråga men samtidigt
understryka att i de undantagsfall då (efter förordnande av Kungl. Maj:t
eller länsstyrelse) polisman, till vars avlöning statsbidrag icke eljest utgår,
användes utanför anställningsdistriktet, särskild ersättning för lönekostnad
givetvis skall betalas av staten.

Jag övergår nu till att behandla frågan om statsbidrag till polisdistriktens
pension eringskostnader.

För närvarande gäller som jag tidigare nämnt, att ordinarie befattningshavare
i polisdistrikt på den egentliga landsbygden får pensionsförsäkras
i statens pensionsanstalt (SPA), vilket innebär att minst hälften av pensioner
ingskostnaden täckes av statsmedel. ^ ill polisdistrikt sörja föi pensionering
av sådan befattningshavare på annat sätt, bidrar stats\erket med

103

Kungl. Maj.ts proposition nr 16S.

en tredjedel av den utgående pensionen. Städer och med dem jämställda
köpingar får icke något bidrag till sina motsvarande kostnader. — I fråga
om anslutning till SPA gäller numera ett reglemente den 29 december 1949,
nr 726, (SPA-reglementet).

1948 års polisutredning förordade, att rätten att pensionsförsäkra polispersonal
i SPA skulle utvidgas till att avse även sådana städer och köpingar,
som enligt utredningens förslag skulle ingå i gemensamma polisdistrikt
med landskommuner. Däremot ansåg utredningen, att statsbidrag överhuvudtaget
icke skulle utgå i de fall, då ett polisdistrikt löste pensioneringsfrågan
på annat sätt än genom anslutning till nämnda anstalt.

I departementspromemorian framhålles, att de i SPA-reglementet upptagna
bestämmelserna för närvarande är föremål för revidering av 1951 års
pensionsutredning och att det i förevarande sammanhang icke kan förordas
andra ändringar i den nuvarande ordningen än sådana som måste
anses oundgängliga. Det föreslås därför att rätten att anlita SPA (eller i
andra hand att få statsbidrag med en tredjedel av utgående pension) skulle
utsträckas endast till sådana städer och köpingar, som ingår i gemensamt
polisdistrikt med landsbygdsdel av samma åklagardistrikt. Stad eller
köping, som enligt reglerna om polisdistriktsindelning skulle ha möjlighet
att förena sig med landsbygd till ett gemensamt polisdistrikt men som icke
begagnat denna möjlighet, skulle alltså i vart fall tills vidare icke i något
avseende få statsbidrag till pensioneringskostnader.

Varken statskontoret, statens pensionsanstalt eller 1951 års pensionsutredning
har motsatt sig den i promemorian föreslagna lösningen, men de
har framhållit dess karaktär av provisorium. Vidare har det anmärkts, att
särskilda övergångsbestämmelser torde vara påkallade för att hindra att
(såvitt avser städer och med dem jämställda köpingar) statsbidrag utgår
på sådan del av pension som belöper å tid, för vilken statsbidrag till lönen
icke åtnjutits. Länsstyrelsen i Stockholms län har invänt, att förslaget om
statsbidrag till pensioneringskostnader kan komma att medföra vissa
orättvisor.

Jag vill för egen del understryka, att det nu endast är fråga om en provisorisk
lösning av förevarande problem och att det i gällande regler bör
göras endast sådana ändringar, som är ofrånkomliga. Tidigare har jag
föreslagit, att köpingar och i viss omfattning även städer skall få ingå i
gemensamma polisdistrikt med landskommuner och få allmänna statsbidrag
till avlöningskostnader efter i princip samma grunder som sistnämnda
kommuner. Det framstår då som nödvändigt, dels att enhetliga regler i
pensionshänseende kommer alt gälla inom varje sådant gemensamt distrikt,
dels att någon försämring i fråga om statsbidragen till pensioneringskostnader
icke inträder i jämförelse med vad som hittills gällt. Med hänsyn
härtill finner jag mig böra godtaga den i promemorian föreslagna lösningen.
Det torde visserligen vara riktigt som länsstyrelsen i Stockholms

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

län invänt, att den nya ordningen understundom kan medföra verkningar,
vilka kommer att uppfattas som orättvisa, men detta torde i nuvarande läge
icke kunna undvikas. De betänkligheter man eljest kunnat hysa måste
enligt min mening vika med hänsyn till lösningens provisoriska natur.

Den här förordade nya ordningen i fråga om statsbidrag till pensioneringskostnader
förutsätter ändringar såväl i polislagen som i SPA-reglementet.
Därest riksdagen bifaller vad jag i det följande förordar, torde det
ankomma på Kungl. Maj :t att vidtaga erforderliga ändringar i nämnda
reglemente, varvid pensionsåldern för kommissarie torde böra fastställas
till 65 år.

Det torde vidare böra ankomma på Kungl. Maj :t att meddela vissa närmare
bestämmelser som påkallas av övergången till den nya ordningen på
ifrågavarande område. Till detta spörsmål återkommer jag i det följande.

VII. Specialmotivering.

I enlighet med de riktlinjer, som angivits i det föregående, har inom
inrikesdepartementet upprättats förslag till dels lag angående ändring
i lagen den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet i riket, dels förordning
om ändring i förordningen den 6 juni 1925 (nr 172) med vissa
bestämmelser angående befattningshavares vid polisväsendet rätt till
lön och pension m. m. I förstnämnda förslag har även upptagits vissa ändringar
i polislagen, vilka med hänsyn till sin mera speciella karaktär icke
tidigare berörts här förut.

De upprättade författningsförslagen kommer i det följande att behandlas
paragrafvis.

Polislagen.

1 §•

Beträffande ändringarna i 1 § 1 mom. hänvisas i första hand till vad som
i den allmänna motiveringen anförts om polisdistriktsindelningen.

Särskilt med hänsyn till önskvärdheten av att i bestämmelserna om statsbidrag
i 15 § kunna bibehålla hänvisningarna till 1 § 1 inom. har det ansetts
lämpligt att i huvudsak disponera nämnda moment så att i dess
andra stycke upptagits regler om de städer, som — oavsett om de bildar
eget åklagardistrikt eller ej — på grund av sitt invånarantal skall utgöra
särskilda polisdistrikt och som skall vara uteslutna från rätt till allmänt
statsbidrag, och att till dess tredje stycke sammanförts regler om de polisdistrikt,
som skall vara berättigade till sådant bidrag. Detta har medfört,
att tredje stycket kommit att innehålla tre skilda regler. Den första av
dessa innebär att stad, som den 1 januari 1953 hade mindre än 10 000 in -

105

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

vånare men som trots detta bildar eget åklagardistrikt, skall utgöra särskilt
polisdistrikt (denna regel avser i själva verket endast fem städer). Den
andra regeln innebär, att landsfiskalsdistrikt — bortsett från sådan däri
ingående stad som med tillämpning av andra stycket utgör särskilt polisdistrikt
-— skall antingen utgöra ett polisdistrikt eller uppdelas i flera sådana;
vilket som skall vara fallet bestämmes i den ordning som stadgas
i 9 och 10 §§. Den tredje regeln innebär ett undantag från föreskriften i
andra stycket. I vilka fall detta undantag skall kunna tillämpas har angivits
i den allmänna motiveringen.

I 1 § 1 mom. fjärde stycket stadgas också ett undantag från föreskriften
i andra stycket. Detta undantag motsvarar en bestämmelse som år 1951
infördes i sistnämnda stycke och som tillkom främst med tanke på Kiruna
stad. Eftersom köpingarna numera alltid ingår i landsfiskalsdistrikt och
enligt lagförslaget jämställes med landskommuner i indelningshänseende,
är det icke erforderligt att meddela någon särskild bestämmelse om köpings
uppdelning i två eller flera polisdistrikt.

Uppnår en stad först efter den 1 januari 1953 ett invånarantal av minst
10 000, blir den med tillämpning av andra stycket särskilt polisdistrikt,
endast under förutsättning att Kungl. Maj :t så förordnar. Ett förordnande
av ifrågavarande slag medför till följd av bestämmelserna i 5, 6 och 15 §§,
att staden blir skyldig att tillhandahålla reservpolis, att den kan åläggas
hålla statspolis och att den mister rätten till allmänt statsbidrag. Om man
vill uppnå motsvarande resultat beträffande stad, som den 1 januari 1953
hade mindre än 10 000 invånare men som trots detta redan utgör eget
polisdistrikt (så kan vara fallet även med stad, som icke bildar eget åklagardistrikt),
måste Kungl. Maj:t, efter det att staden uppnått nämnda invånarantal,
meddela särskilt förordnande i saken. Ett sådant förordnande
torde endast behöva ange, att staden skall utgöra särskilt polisdistrikt enligt
1 § 1 mom. andra stycket.

Sjunker en stads invånarantal efter den 1 januari 1953 under 10 000,
kommer den icke automatiskt att falla under bestämmelsen i tredje stycket
utan härför fordras särskilt förordnande av Kungl. Maj :t med stöd av
andra punkten i detta stycke.

Därest Kungl. Maj:t förlänar stadsrättigheter åt kommun med minst
10 000 invånare, kan Kungl. Maj :t i samband därmed bestämma, att staden
med tillämpning av 1 § 1 mom. andra stycket skall utgöra särskilt
polisdistrikt.

2 §•

Paragrafen har undergått viss redaktionell jämkning med hänsyn till
de ändrade reglerna om polisdistriktsindelning.

Enligt sin nuvarande lydelse stadgar paragrafens första stycke, alt i stad
och i köping, som har att bekosta sin polispersonal, skall polismän samt i

106

Kungi. Maj.ts proposition nr 168.

övriga polisdistrikt fjärdingsman (polismän) finnas anställda i viss närmare
angiven omfattning. I ett par remissyttranden över departementspromemorian
har påtalats den terminologiska oklarhet, som är förenad
med att termerna polisman och fjärdingsman användes jämsides beträffande
polispersonal på landsbygden. Från något håll har det samtidigt
gjorts gällande, att titeln fjärdingsman borde försvinna, då den numera
icke har så god klang som titeln polisinan.

1 anslutning till dessa yttranden må framhållas, att termen fjärdingsman
icke förekom i det förslag till polislag, som genom propositionen nr 58/1925
förelädes 1925 års riksdag. Det utskott som hade att behandla lagförslaget
ville emellertid behålla fjärdingsmansinstitutionen och ansåg även det
gamla fjärdingsmannanamnet värt att bevaras. Utskottet framhöll dock,
att någon alldeles enhetlig benämning ej var avsedd ifråga om de befattningshavare,
som erfordrades på landsbygden. För de med städerna
jämställda köpingarna kunde någon annan benämning än polisman säkerligen
icke komma ifråga. Beträffande andra orter torde man böra lämna
vederbörande öppet att bestämma, att fjärdingsmannen skulle benämnas
polisman. Detta ville utskottet utmärka genom att vid ordet »fjärdingsman»
i 2 § inom parentes utsätta även ordet »polisman» (jämför andra
särskilda utskottets utlåtande nr 1/1925). — Lagen fick sedan den lydelse
som utskottet föreslagit.

Jag vill understryka, att det nu icke är meningen att på denna punkt
göra någon ändring i sak. Beträffande sådana befattningshavare vid polisväsendet,
som har sin verksamhet förlagd till den egentliga landsbygden,
skall det fortfarande vara möjligt att bestämma tjänstebeteckningen antingen
till fjärdingsman eller till polisman. Även om ett polisdistrikt enligt
de förut föreslagna reglerna kommer att bestå av en stads- eller köpingsdel
och en landskommunal del, bör det vara möjligt att fastställa beteckningen
fjärdingsman för en befattningshavare, som har sin tjänstgöringsort eller
sitt huvudsakliga tjänstgöringsområde i sistnämnda del. Såsom framgår av
It § i lagförslaget är det emellertid icke meningen att en dylik befattningshavare
i ett »blandat» polisdistrikt skall utses genom val.

Av redaktionella skäl har benämningen fjärdingsman bibehållits endast
i 11 § 8 mom. Då i lagförslaget användes beteckningen »polisman», avses
därmed givetvis även »fjärdingsman».

2 § andra stycket innehåller för närvarande ett stadgande som endast
är en närmare utveckling av bestämmelsen i första stycket. Orden »såvitt
angår köping eller landskommun» har i lagförslaget använts för att utmärka,
att regeln om arbetsfördelning skall kunna tillämpas även beträffanade
köping eller landskommun, som jämte stad ingår i ett gemensamt
polisdistrikt.

Ändringen i tredje stycket är av formell natur.

107

Kungl. Maj:ts proposition nr i68.

5 §•

Beträffande 1 inom. hänvisas till vad i specialmotiveringen anförts om
1§1 mom. andra och fjärde styckena. Avgörande för stads skyldighet att
tillhandahålla reservpolismän blir, huruvida staden i indelningshänseende
är att hänföra till något av dessa stycken. Då i samtliga län numera finns
åtminstone någon stad med över 10 000 invånare, har någon motsvarighet till
den nuvarande bestämmelsen i 5 § 1 inom. första stycket sista punkten
icke upptagits i lagförslaget.

Ifråga om innehållet i 5 § 2 inom. må framhållas, att alla köpingar enligt
förslaget skall få allmänt statsbidrag och att köpingarnas polispersonal
därför blir allmänt mobil. Något behov av att köping åtager sig att tillhandahålla
reservpolismän kommer alltså icke att föreligga.

7 §•

Utöver vad som i den allmänna motiveringen anförts beträffande den
föreslagna nya bestämmelsen i 7 § 1 mom. andra stycket må framhållas
följande.

Uttrycket »särskilt behov» avser att utmärka, att det skall vara fråga
om ett behov som sträcker sig utöver vad som normalt förekommer beträffande
polisverksamheten i det berörda distriktet. Behovet skall vidare avse
endast en tillfällig förstärkning. Det måste finnas säkerhet för att den stad
som får avstå polispersonal icke försätts i ett sådant läge, att polisverksamheten
inom dess eget område äventyras. Uppenbarligen kan behovet
av förstärkning avse både ordnings- och kriminalpolis och omfatta polispersonal
av alla grader. Den viktigaste begränsningen ligger i förutsättningen
att behovet icke utan synnerlig olägenhet kan tillgodoses på annat
sätt. Därav torde framgå, att bestämmelsen soin regel kan tillämpas endast
i den mån stats- och reservpolis icke finns att tillgå i tillräcklig omfattning.
Även andra polismän, till vars avlöning statsbidrag utgår, bör om möjligt
anlitas i första hand. Synnerlig olägenhet kan givetvis föreligga både på
det organisatoriska och det ekonomiska planet.

Självfallet skall länsstyrelsen icke på grund av den ifrågavarande bestämmelsen
kunna förfoga över annan personal än sådan som är anställd
inom länet.

8 §•

I den allmänna motiveringen har föreslagits, att ett bindande statligt avlöningsreglemente
skall införas för viss kommunal polispersonal. Man kan
utgå från att i ett sådant reglemente kommer att intagas bestämmelser
om rätt till begravningshjälp. De nuvarande föreskrifterna om polisdistrikts
skyldighet att skäligen avlöna polismän och att utbetala skälig begravningshjälp
har därför ersatts med en bestämmelse att polispersonal, som jämlikt
2, 4, 5 eller 6 § finns anställd i polisdistrikt och som avses i ett av Kungl.

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

Maj :t efter riksdagens hörande fastställt avlöningsreglemente, skall av polisdistriktet
avlönas enligt bestämmelserna i reglementet samt åtnjuta i
reglementet angivna övriga förmåner.

Det torde icke finnas anledning att i paragrafen bibehålla något stadgande
om skyldighet för polisdistrikt att låta sådana befattningshavare,
som icke, såvitt nu kan bedömas, kommer att omfattas av reglementet —
d. v. s. dels vissa polismän av högre grad, dels andra befattningshavare än
polismän, exempelvis teknisk och administrativ personal samt kontorspersonal
-— komma i åtnjutande av skäliga löneförmåner (däri inbegripet
begravningshjälp). Denna skyldighet är i och för sig självklar, och med
hänsyn till den ordning som numera råder ifråga om bestämmandet av
de anställdas löner skulle en särskild lagregel härom sannolikt icke få
någon större betydelse.

Det föreslagna stadgandet om ett statligt avlöningsreglemente får avgörande
betydelse därigenom att det binder polisdistrikten att utge just de
förmåner som bestämmes i reglementet, varken mer eller mindre. Uppenbart
är, att reglementets innehåll blir normerande vid beräkning av de
statsbidrag, som skall utgå för lönekostnader.

Bestämmelser om pension och familjeunderstöd avses icke skola ingå
i avlöningsreglementet. Polislagens stadgande om polisdistriktens skyldigheter
i dessa hänseenden har därför ansetts böra kvarstå oförändrade.

11 §•

Med hänsyn till att det enligt de föreslagna regierna för polisdistriktsindelning
kan uppkomma gemensamma polisdistrikt, som omfattar stad, köping
och landskommun i olika kombinationer, har det varit nödvändigt att
något jämka bestämmelserna i förevarande paragraf. Den självklara utgångspunkten
har därvid varit, att det för varje särskilt polisdistrikt bör
gälla enhetliga regler om tillsättande och entledigande av befattningshavare
vid polisväsendet och de övriga ämnen, paragrafen avser.

Ändringarna i 1 och 2 mom. innebär, att så snart stad ingår i ett polisdistrikt,
skall beträffande detta gälla de hittillsvarande reglerna för stad.

•— Ordet »extra» i den nuvarande lydelsen av 1 mom. har ändrats till
»annan», eftersom det kan tänkas att i det statliga avlöningsreglementet
kommer att införas andra kategorier icke-ordinarie befattningshavare.

Reglerna om fjärdingsmansval i 3 mom. har ändrats så, att tillsättning
av polisman genom val skall förekomma endast i sådana polisdistrikt, som
helt består av egentlig landsbygd. Eftersom under uttrycket »fjärdingsmansbefattning»
i nuvarande 3 mom. enligt praxis icke inbegripits befälstjänster,
har stadgandet begränsats till att avse polismansbefattning, som
icke är befälstjänst. Såsom tidigare erinrats skulle det enligt förslaget
kunna förekomma att polisman i ett »blandat» polisdistrikt benämnes
fjärdingsman, trots att han icke utses genom val.

109

Kungl. Maj ris proposition nr 168.

13 §.

I 2 mom. hav förutom en redaktionell jämkning gjorts en ändring i sak.
Denna ändring består i att såvitt angår stad, där polisnämnd icke finnes,
tillfälle att avge yttrande vid tillsättning av vissa befattningshavare skall
beredas drätselkammaren även om staden har magistrat. Kommunallagskommittén
har nämligen i sitt betänkande III (SOU 1952: 14) föreslagit, att
magistraternas kommunala uppgifter skall upphöra, samt förklarat att
enligt kommitténs mening hela den nuvarande magistratsinstitutionen bör
avvecklas. Med hänsyn till det läge, vari dessa frågor nu befinner sig, och
då drätselkammaren i allt fall får anses vara det organ som lämpligen bör
företräda stad i förevarande hänseende, har det ansetts befogat, att någon
rätt för magistrat att yttra sig ifråga om tillsättning av polispersonal icke
vidare skall förekomma.

14 §.

I 1 mom. meddelas nu bestämmelser dels om skyldighet för polisdistrikt
att underställa beslut angående avlöning, pensionering, familj eunderstöd,
begravningshjälp m. m. länsstyrelsens prövning, dels angående länsstyrelsens
befogenheter, då sådan underställning skett, dels ock om skyldighet
för polisdistrikt att hos länsstyrelsen anmäla beslut, som eljest fattas angående
polisväsendets organisation.

194-8 års polisutredning föreslog, att alla beslut om personalorganisationens
utformning skulle underställas länsstyrelsens prövning, detta särskilt
med hänsyn till statens intresse av att effektivt kunna inverka på organisationen.
Vidare förordade utredningen, att beslut angående avlönings- och
pensionsförmåner till polispersonal skulle underställas, dock att underställningsplikt
icke skulle föreligga beträffande beslut om avlöningsförmåner,
som uppfyllde bestämmelserna i det av utredningen föreslagna normallönereglementet.
Sådana beslut angående polisväsendet, som icke på grund
av nämnda regler skulle underställas, borde enligt utredningens förslag
anmälas hos länsstyrelsen.

Utredningens förslag i förevarande del godtogs av några remissinstanser,
däribland överståthållarämbetet, men avvisades av bl. a. justitiekanslersämbetet
och stijrelsen för svenska stadsförbundet. Justitiekanslersåmbetet
ansåg, att underställning eller anmälan ej alls borde komma ifråga. Sådana
åligganden kunde uppfattas som utslag av misstroende mot polisdistrikten.
Det vore tillfyllest om landsfogden i de fall, då ett polisdistrikts
beslut ej ansågs tillfredsställande, ägde påkalla rättelse hos länsstyrelsen.

Departementspromemorian innehöll som förut nämnts förslag, att underställningsplikten
skulle helt avskaffas och att i dess ställe skulle föreskrivas
en anmälningsplikt liknande den som nu gäller beslut i organisationsfrågor
i allmänhet.

Vid promemorians remissbehandling tillstyrktes detta förslag av 18 läns -

110 Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

styrelser, stats polisintendenten, svenska stadsförbundets styrelse och svenska
polisförbundet.

Några länsstyrelser ställde sig tveksamma till förslaget.

Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Södermanlands och Blekinge
län ansåg, att underställningsförfarandet borde bibehållas.

Länsstyrelsen i Jönköpings län förklarade, att den ej hade något att erinra
mot underställningens avskaffande såvitt angår befattningshavarnas
löneförmåner och övriga anställningsvillkor. Beträffande däremot kommuns
beslut rörande organisationsfrågor delade länsstyrelsen 1948 års polisutrednings
mening att underställning bör ske. Detta måste anses angeläget
med hänsyn bl. a. till statens intresse att effektivt kunna inverka på
organisationens utformning.

Föreningarna Sveriges landsfiskaler och Sveriges landsfogdar avstyrkte
helt förslaget i förevarande del. Sistnämnda förening anförde.

Det må visserligen medgivas, att underställning knappast längre kan
vara erforderlig för att bevaka att befattningshavarna tillerkännas skälig
lön. Emellertid kan förslaget ur andra synpunkter inge vissa betänkligheter.
Underställningen har bland annat till syfte att fastställa de belopp varå
statsbidrag skall beräknas. Med hänsyn till bland annat statsbidraget skall
även befattningens natur av extra eller ordinarie prövas. Uppmärksamhet
bör ägnas åt att avlöningsbesluten endast avse avlöning i polislagens mening
och icke till exempel även ersättning för resekostnader, hållande av
kontorslokal etc. Likaledes bör uppmärksammas att icke tjänst som i
själva verket till sin natur är extra göres till ordinarie i en låg lönegrad
för att därigenom för polisdistriktet säkra ett högre statsbidrag.

Flera enskilda landsfogdar har uttalat sig på liknande sätt.

Stockholms stadskollegium föreslog, att såsom ett led i de allmänna förenklingssträvandena
även anmälningsskyldigheten slopas.

Departementschefen.

Även frågan om underställningsförfarandet kommer delvis i ett nytt
läge, om det införes ett bindande statligt avlöningsreglemente. Underställningens
syfte har främst varit att skapa garantier för att polismännens löner,
pensioner och övriga förmåner bestämmes till skäliga belopp. Detta
syfte skulle nu i de viktigaste avseendena komma att tillgodoses genom
reglementet. Även beträffande avlöningsförmåner för sådana befattningshavare,
som icke kommer att omfattas av reglementet, torde underställningsförfarandet
numera vara utan nämnvärd betydelse. Med hänsyn härtill
och till vikten av att det kommunala inflytandet över polisfrågorna befästes,
biträder jag förslaget att underställningsplikten helt upphäves. I
stället för underställningsplikten bör enligt min mening stadgas ett anmälningsförfarande.
Jag anser emellertid att det ifråga om beslut i avlöningsfrågor
icke ens erfordras någon anmälningsplikt. Anmälningsskyldigheten
bör enligt min mening avse dels beslut angående pensionering och

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

familjeunderstöd, dels beslut som fattas angående polisväsendets organisation.
Bland de beslut, som nu skall underställas, upptages även beslut,
huruvida viss befattning skall vara ordinarie eller ej. Då det här uppenbarligen
är fråga om ett beslut, som angår polisväsendets organisation, har
det icke ansetts erforderligt att uttryckligen omnämna denna form av beslut
bland dem, som skall anmälas.

Ändringen av 14 § 2 mom. är av formell natur och betingas i huvudsak
av förslaget att införa ett statligt avlöningsreglemente.

15 §.

Beträffande ändringarna i förevarande paragraf hänvisas i första hand
till vad som i den allmänna motiveringen anförts om statsbidragsgrunderna.

Uttrycket i 2 mom. »i den mån kostnaden belöper å stad eller köping»
har valts i syfte att göra bestämmelsen tillämplig både på stad eller köping,
som utgör särskilt polisdistrikt, och på stad eller köping, som ingår i gemensamt
polisdistrikt med annan kommun. I sistnämnda fall måste det
konstateras, hur stor del av statsbidragsunderlaget som belöper på staden
respektive köpingen och på övriga delar av distriktet. Vilka tillvägagångssätt
man därvid kan anlita har närmare utvecklats i den allmänna motiveringen.

Såsom förut anmärkts innebär stadgandet i 2 inom., att statsbidrag även
kommer att utgå till fem städer som har mindre än 10 000 invånare, men
trots detta utgör egna åklagardistrikt. För varje sådan stad finns alltså
stadsfiskal anställd, vilken, om han är polischef torde få anses tillhöra
den krets befattningshavare, på vars lön m. in. statsbidrag skall utgå.
Det kan emellertid icke vara rimligt, att allmänt statsbidrag skall utgå för
lön och andra förmåner till sådana stadsfiskaler. För att hindra att så sker
har föreskrift härom införts bland övergångsbestämmelserna.

I 4 mom. tredje stycket har gjorts ett tillägg, som innebär ett mindre
undantag från den i samma stycke tidigare stadgade regeln. Enligt denna
regel skall statsverket, om eu stad tillhandahållit reservpolispersonal, ersätta
staden bl. a. avlöningskostnaderna för poliserna under den tid de
tjänstgjort utom staden. Såsom jag förut framhållit bör en landsfiskal, i
vars verksamhetsområde ingår en reservpolisstad, äga att utan medgivande
från högre ort få kommendera reservpolispersonalen till tjänstgöring i
andra delar av landsfiskalsdistriktet. I departementspromemorian har föreslagits,
att om reservpolispersonalen endast tjänstgjort i annat polisdistrikt
inom samma landsfiskalsdistrikt, någon ersättning av statsmedel för
den på sådan tjänstgöring belöpande avlöningskostnaden icke skall utgå.
Mot detta förslag har under remissbehandlingen ingen erinran framställts,
och jag vill för egen del biträda detsamma.

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

Den i viss mån motsvarande undantagsregel, som upptagits i 5 inom.,
har utförligt behandlats i den allmänna motiveringen.

I detta sammanhang må slutligen framhållas, att innehållet i det föreslagna
statliga avlöningsreglementet blir normerande vid beräkning av de
statsbidrag, som skall utgå för avlöningskostnader.

20 §.

Ändringen är en direkt följd av underställningspliktens upphävande.

Övergångsbestämmelserna.

I enlighet med vad som förordats i departementspromemorian anser jag,
att lagen om möjligt bör träda i kraft den 1 januari 1954. Särskilt med hänsyn
till att det måste anses ovisst, huruvida det nu i princip föreslagna
statliga avlöningsreglementet då kan träda i tillämpning, torde det emellertid
böra överlämnas åt Kungl. Maj :t att förordna om dag för lagens ikraftträdande.

I den allmänna motiveringen beträffande grunderna för statsbidrag till
polisdistriktens pensioneringskostnader har framhållits, att det torde böra
ankomma på Kungl. Maj :t att meddela vissa närmare bestämmelser, som
påkallas av övergången till den nya ordningen på nämnda område. Vidare
bör erinras, att innehållet i polislönereglementet först senare kommer att
bestämmas och att reglementets ikraftträdande kan få återverkningar i
olika hänseenden som icke nu är möjliga att bedöma. Även i övrigt torde
det kunna bli erforderligt med särskilda bestämmelser för att möjliggöra
övergång till den föreslagna nya ordningen. Med hänsyn till dessa omständigheter
torde i förevarande lag böra meddelas bemyndigande för
Kungl. Maj :t att förordna om särskilda bestämmelser, vilka erfordras för
lagens ikraftträdande eller eljest i samband med övergången till nya avlönings-
eller pensioneringsbestämmelser.

Bestämmelsen i andra stycket har berörts i specialmotiveringen till 15 §.
Det gäller här närmast en övergångsföreteelse, som icke har avseende på
mer än fem städer.

Polislöneför ordning en.

Ändringarna är direkt föranledda av förslaget om ett statligt polislönereglemente
och avser i princip att upphäva de delar av förordningen, som
måste antagas komma att bli ersatta av bestämmelser i reglementet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

113

Departementschefens hemställan.

Föredragande departementschefen hemställer därefter, att Kungl. Maj:l
måtte genom proposition föreslå riksdagen

att antaga förut omnämnda inom inrikesdepartementet utarbetade förslag
till

dels lag angående ändring i lagen den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet
i riket,

dels förordning om ändring i förordningen den 6 juni 1925 (nr 172)
med vissa bestämmelser angående befattningshavares vid polisväsendet rätt
till lön och pension m. in.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sven Örtengren.

8 — tiihang till riksdagens protokoll 1953. t sand. Nr 168.

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Propositionen...................................... • .............

Sammanfattning..................................................

Författningsförslag................................................

Utdrag av statsrådsprotokollet den 13 mars 1953 ........................

I. Inledning...................................................

II. Huvuddragen av den nuvarande polisorganisationen................

III. Allmänna synpunkter på en reform av polisväsendet................

1939 års polisutredning och remissyttranden däröver sid. 19. — Enhörnings utredning
sid. 21. — 1948 års polisutredning sid. 21. — Remissyttranden över 1948
års polisutredning sid. 25. — Departementspromemorian sid. 30. — Remissyttranden
över departementspromemorian sid. 32. — Departementschefen sid. 41.

IV. Polisdistriktsindelning och mobilitet.............................

Gällande bestämmelser sid. 48. — 1948 års polisutredning sid. 51. — Remissyttranden
över 1948 års polisutredning sid. 55. — Departementspromemorian sid. 58.
_Remissyttranden över departementspromemorian sid. 61. - Departementschefen
sid. 67.

V. Frågan om ett statligt avlöningsreglemente för den kommunala polispersonalen
.....................................................

Gällande bestämmelser om polispersonalens avlöning m. m. sid. 75. — 1948 års
polisutredning sid. 76. — Remissyttranden över 1948 års polisutredning sid. 79.
—- Departementspromemorian sid. 80. — Kommuuförbundens framställning om ett
statligt avlöningsreglemente sid. 80. — Departementschefen sid. 80.

VI. Statens bidrag till polisdistriktens kostnader.......................

Gällande bestämmelser sid. 82. — 1948 års polisutredning sid. 84. —- Remissyttranden
över 1948 års polisutredning sid. 88.— Departementspromemorian sid.91.—
Remissyttranden över departementspromemorian sid. 93. — Departementschefen
sid. 97.

VII. Specialmotivering ............................................

Polislagen sid. 104. — Polislöneförordningen sid. 112.

Departementschefens hemställan ....................................

104

113

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHIM 93

316184