Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969 (Proposition 1969:168 - höst)

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

Nr 168

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till mönsterskyddslag,
m. m.; given Stockholms slott den 21 november
1969.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen
att

dels godkänna den i Lissabon den 31 oktober 1958 och i Stockholm den
14 juli 1967 reviderade Pariskonventionen den 20 mars 1883 för industriellt
rättsskydd, i fråga om Stockholmstexten såvitt avser artiklarna 1—12,

dels antaga härvid fogade förslag till

1) mönsterskyddslag,

2) lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och
konstnärliga verk,

3) lag om ändring i brottsbalken,

4) lag om ändring i utsökningslagen (1877:31 s. 1),

5) lag om ändring i lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar,

6) lag om ändring i varumärkeslagen (1960:644),

7) lag om ändring i lagen (1967:840) om patent- och registreringsverkets
besvär savdelning,

8) lag om ändring i införsellagen (1968:621),

9) lag om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar.

GUSTAF ADOLF

Lennart Gei jer

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att riksdagen godkänner 1958 års s. k. Lissabontext
och de materiella bestämmelserna (art. 1—12) i 1967 års s. k. Stock 1

— Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 168

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

holmstext av 1883 års Pariskonvention för industriellt rättsskydd. Samtidigt
läggs fram förslag till ny mönsterskyddslag och en ny lag om skydd för
vapen och vissa andra officiella beteckningar jämte förslag om vissa av
mönsterskyddslagen föranledda följdändringar i annan lagstiftning. I anslutning
härtill föreslås vissa ändringar i 1960 års upphovsrättslag.

Genom mönsterskyddslagen införs ett generellt skydd för såväl prydnadsmönster
som nyttomönster inom samtliga industrigrenar. Mönsterrätt
förvärvas genom registrering hos patent- och registreringsverket för en tid
av fem år med möjlighet till förnyelse för ytterligare två femårsperioder.
Registrering av mönster medför ensamrätt för mönsterhavaren att yrkesmässigt
utnyttja mönstret. En förutsättning för registrering är att mönstret
är nytt och att det väsentligen skiljer sig från vad som blivit känt före ansökningsdagen.
Registreringsförfarandet ordnas som etts. k. förprövningssystem,
dvs. registreringsmyndigheten skall företa en nyhetsgranskning. Denna
kompletteras av ett kungörelse- och invändningsförfarande. Förslaget medger
samtidigt registrering av varianter av ett och samma mönster. Under
vissa förutsättningar kan samregistrering ske av flera olika mönster. Handlingarna
i registreringsärende blir i princip offentliga, men handling som
visar mönster kan hemlighållas under viss kortare tid. Kostnaderna för
registreringsförfarandet skall täckas genom avgifter. Förslaget innehåller
vissa regler om tvångslicens, bl. a. när allmänt intresse av synnerlig vikt
kräver att annan än mönsterhavaren får utnyttja mönstret. Uppsåtligt intrång
i mönsterrätt föranleder straffansvar. Skadeståndsskyldighet inträder
vid mönsterintrång, även när detta skett utan uppsåt eller oaktsamhet.

Ändringarna i 1960 års upphovsrättslag innebär att skyddstiden för verk
av s. k. brukskonst förlängs till 50 år, räknat från det år då upphovsmannen
avled. Kraven på individualitet och konstnärlig gestaltning skall skärpas.
Vissa äldre verk skall oberoende härav åtnjuta skydd under en övergångstid
av 10 år.

Den nya lagen om skydd för vapen m.m. avses ersätta 1960 års lag i samma
ämne samt 1947 och 1961 års lagar om skydd för Förenta Nationernas
emblem och namn resp. internationella atomenergiorganets emblem.

De föreslagna lagarna avses träda i kraft den 1 oktober 1970. Den nya
lagstiftningen möjliggör Sveriges tillträde till Lissabon- och Stockholmstexterna
av Pariskonventionen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

1) Förslag

till

Mönsterskyddslag

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser

1 §

Med mönster förstås i denna lag förebilden för en varas utseende eller för
ett ornament.

Den som skapat ett mönster eller hans rättsinnehavare kan genom registrering
få ensamrätt att yrkesmässigt utnyttja mönstret enligt denna lag
(mönsterrätt).

2 §

Mönster registreras endast om det väsentligen skiljer sig från vad som
blivit känt före dagen för registreringsansökningen.

Som känt anses allt som blivit allmänt tillgängligt, vare sig detta skett
genom avbildande, utställande, saluhållande eller på annat sätt. Även ett
icke allmänt tillgängligt mönster anses som känt, ifall mönstret framgår av
en ansökan här i riket om patent eller om varumärkes- eller mönsterregistrering,
vilken är eller enligt vad därom är föreskrivet skall anses gjord före
den dag som anges i första stycket, och mönstret sedermera i samband
med ansökningens handläggning göres allmänt tillgängligt.

3 §

Mönster kan registreras utan hinder av att det inom sex månader innan
registreringsansökningen gjordes blivit allmänt tillgängligt

1. till följd av uppenbart missbruk i förhållande till sökanden eller någon
från vilken han härleder sin rätt eller

2. genom att sökanden eller någon från vilken han härleder sin rätt förevisat
mönstret på officiell eller officiellt erkänd, internationell utställning.

4 §

Mönster registreras icke

1. om mönstret eller dess utnyttjande strider mot goda seder eller allmän
ordning,

2. om i mönstret utan tillstånd intagits

a) statsvapen, statsflagga eller annat statsemblem, statlig kontrolleller
garantibeteckning, annan beteckning som hänsyftar på svenska
staten och därigenom ger mönstret en officiell karaktär, svenskt
kommunalt vapen eller sådan internationell beteckning som åtnjuter
skydd enligt lagen (1970:000) om skydd för vapen och vissa

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

andra officiella beteckningar eller något som lätt kan förväxlas
med vapen, flagga, emblem eller beteckning som nu nämnts,

b) något som kan uppfattas som beteckning för stiftelse, ideell förening
eller liknande sammanslutning eller som annans här i riket
skyddade firma eller varukännetecken eller som annat kännetecken,
vilket i näringsverksamhet inarbetats här i riket för annan,

c) annans porträtt eller något som kan uppfattas som annans släktnamn,
konstnärsnamn eller likartat namn, om icke porträttet eller
namnet uppenbart åsyftar någon sedan länge avliden person,

d) något som kan uppfattas som titel på annans här i riket skyddade
litterära eller konstnärliga verk i fall då titeln är egenartad eller
något som kränker annans upphovsrätt till sådant verk eller annans
rätt till fotografisk bild som åtnjuter skydd här i riket,

e) något som icke väsentligen skiljer sig från mönster som är registrerat
här i riket för annan.

5 §

Mönsterrätt innebär att, med de undantag som anges nedan, annan än
innehavaren av mönsterrätten (mönsterhavaren) icke får utan dennes lov
utnyttja mönstret yrkesmässigt genom att tillverka, införa till riket, utbjuda,
saluhålla, överlåta eller uthyra vara, vars utseende icke väsentligen skiljer
sig från mönstret eller som i sig har upptagit något som icke väsentligen
skiljer sig från detta.

Mönsterrätten omfattar endast de varor för vilka mönstret registrerats
och därmed likartade varor.

6 §

Den som utnyttjade mönster yrkesmässigt här i riket, när ansökan om
registrering av mönstret gjordes, får utan hinder av mönsterrätten fortsätta
utnyttjandet med bibehållande av dess allmänna art, om utnyttjandet ej
innefattade uppenbart missbruk i förhållande till registreringssökanden
eller någon från vilken han härleder sin rätt. Sådan rätt till utnyttjande
tillkommer under motsvarande förutsättningar även den som vidtagit väsentliga
åtgärder för att utnyttja mönstret yrkesmässigt här i riket.

Rätt enligt första stycket kan övergå till annan endast tillsammans med
rörelse i vilken den uppkommit eller utnyttjandet avsetts skola ske.

7 §

Konungen kan förordna, att reservdelar och tillbehör till luftfartyg utan
hinder av mönsterrätt får införas till riket för att användas vid reparation
av luftfartyg, hemmahörande i främmande stat, i vilken motsvarande förmåner
medges för svenskt luftfartyg.

8 §

Konungen kan förordna, att ansökan om registrering av mönster, vilket
tidigare angivits i ansökan om skydd utom riket, skall vid tillämpning av
2 och 6 §§ anses gjord samtidigt med ansökningen utom riket, om sökanden
yrkar det.

I förordnande skall anges de närmare villkor under vilka sådan prioritet
får åtnjutas.

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969 5

Registreringsansökan och dess handläggning

9 §

Registreringsmyndighet är patent- och registreringsverket.

10 §

Ansökan om registrering av mönster göres skriftligen hos registreringsmyndigheten.

Ansökningen skall innehålla uppgift om vara för vilken mönstret sökes
registrerat. I ansökningen skall anges vem som skapat mönstret. Sökes
registrering av annan än den som skapat mönstret, skall sökanden styrka
sin rätt till detta.

Vid ansökningshandlingen skall fogas bild, som visar mönstret. Om sökanden
innan ansökningen kungöres enligt 18 § inger även en modell, skall
modellen anses visa mönstret. Vid ansökningshandlingen skall vidare fogas
en av sökanden egenhändigt underskriven försäkran på heder och samvete,
att mönstret, såvitt sökanden har sig bekant, icke före den dag då ansökningen
göres eller enligt 8 § skall anses gjord blivit känt på sätt som enligt
2 och 3 §§ hindrar registrering av mönstret.

Sökanden skall erlägga i 48 § angivna ansöknings- och tilläggsavgifter.

11 §

En ansökan får omfatta flera mönster, om de varor för vilka mönstren
sökes registrerade hör samman med avseende på tillverkning och bruk. Ansökan
om sådan samregistrering får omfatta högst 20 mönster och får ej
avse ornament.

12 §

Sökande, som icke har hemvist i Sverige, skall ha ett här bosatt ombud,
som äger företräda honom i allt som rör ansökningen.

43 §

Ansökan om registrering av mönster anses icke gjord förrän sökanden
givit in bild eller modell som visar mönstret.

Ansökan får ej ändras till att avse annat mönster eller annan vara än
som angivits i ansökningen.

14 §

Vid prövning av ansökan om mönsterregistrering skall registreringsmyndigheten
i den utsträckning Konungen bestämmer undersöka, om förutsättningarna
för registrering av mönstret är uppfyllda. Har sökanden ej iakttagit
vad som är föreskrivet om ansökan eller finner myndigheten annat
hinder föreligga för bifall till ansökningen, skall sökanden föreläggas att
inom viss tid yttra sig eller vidtaga rättelse.

Underlåter sökanden att inom förelagd tid inkomma med yttrande eller
vidtaga åtgärd för att avhjälpa anmärkt brist, avskrives ansökningen. Erinran
härom skall tagas in i föreläggandet.

Avskriven ansökan återupptages, om sökanden inom två månader efter
utgången av förelagd tid inkommer med yttrande eller vidtager åtgärd för
att avhjälpa bristen och inom samma tid erlägger fastställd återupptagningsavgift.
Återupptagning får ske endast en gång.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

15 §

Föreligger hinder för bifall till ansökningen även efter det yttrande avgivits
och har sökanden haft tillfälle att yttra sig över hindret, skall ansökningen
avslås, om ej anledning förekommer att ge sökanden nytt föreläggande.

16 §

Påstår någon inför registreringsmyndigheten att han äger bättre rätt till
mönstret än sökanden och finnes saken tveksam, kan myndigheten förelägga
honom att väcka talan vid domstol inom viss tid vid påföljd att hans
påstående annars lämnas utan avseende vid ansökningens fortsatta provning.

Är tvist om bättre rätt till mönstret anhängig vid domstol, kan registreringsansökningen
förklaras vilande i avbidan på att målet slutligt avgöres.

17 §

Visar någon inför registreringsmyndigheten, att han äger bättre rätt till
mönstret än sökanden, skall myndigheten överföra ansökningen på honom,
om han yrkar det. Den som får en ansökan överförd på sig skall erlägga ny
ansökningsavgift.

Om överföring yrkas, får ansökningen ej ändras, avskrivas, avslås eller
bifallas, förrän yrkandet slutligt prövats.

18 §

Är ansökningshandlingarna fullständiga och föreligger ej hinder för
registrering, skall registreringsmyndigheten kungöra ansökningen för att
bereda allmänheten tillfälle att inkomma med invändning mot ansökningen.
Om handling i ärendet skall hållas hemlig enligt vad som sägs i
19 §, skall dock kungörandet anstå till dess handlingen skall hållas allmänt
tillgänglig.

Invändning göres skriftligen hos registreringsmyndigheten inom två månader
från kungörelsedagen.

19 §

Skall i ärende angående ansökan om registrering av mönster handling
som visar mönstret hållas hemlig enligt vad som är särskilt föreskrivet därom,
får handlingen ej utlämnas utan sökandens samtycke, förrän den av
honom begärda fristen löpt ut eller sex månader förflutit från den dag då
ansökningen gjordes eller, om prioritet som avses i 8 § första stycket yrkas,
från den dag från vilken prioritet begäres. Har registreringsmyndigheten
beslutat avskriva eller avslå ansökningen, innan tiden för hemlighållande
gått ut, får handlingen utlämnas endast om sökanden begär att ansökningen
återupptages eller anför besvär.

20 §

Efter utgången av den i 18 § andra stycket föreskrivna tiden upptages
ansökningen till fortsatt prövning. Vid denna prövning äger 14—17 §§
tillämpning.

Har invändning gjorts, skall sökanden underrättas därom. Är invändningen
ej uppenbart obefogad, skall sökanden beredas tillfälle att yttra sig
över den.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
21 §

Talan mot slutligt beslut av registreringsmyndigheten i ärende angående
ansökan om registrering av mönster får föras av sökanden, om beslutet gått
honom emot. Mot beslut, varigenom ansökan bifallits trots att invändning
framställts i behörig ordning, får talan föras av den som gjort invändningen.
Återkallar invändaren sin talan, får denna likväl prövas, om särskilda
skäl föreligger.

Mot beslut, varigenom begäran om återupptagning enligt 14 § tredje stycket
avslagits eller yrkande om överföring enligt 17 § bifallits, får talan föras
av sökanden. Den som framställt yrkande om överföring får föra talan
mot beslut varigenom yrkandet avslagits.

22 §

Talan enligt 21 § föres hos patent- och registreringsverkets besvärsavdelning
genom besvär inom två månader från beslutets dag. Den som vill anföra
besvär skall inom samma tid erlägga fastställd besvärsavgift vid påföljd
att besvären annars icke upptages till prövning.

Mot beslut på besvärsavdelningen får talan föras av sökanden, om beslutet
gått honom emot. Talan föres genom besvär hos Konungen inom två månader
från beslutets dag.

23 §

Bifalles ansökan om mönsterregistrering och vinner beslutet härom laga
kraft, skall mönstret tagas in i mönsterregistret och registreringen kungöras.

Beslut att avskriva eller avslå ansökan som kungjorts enligt 18 § skall
kungöras, sedan beslutet vunnit laga kraft.

Mönsterregistrerings giltighetstid

24 §

Mönsterregistrering gäller under fem år, räknat från den dag då ansökan
om registrering gjordes, och kan på begäran förnyas för ytterligare två femårsperioder.
Varje sådan period löper från utgången av föregående period.

25 §

Ansökan om förnyelse av registrering göres skriftligen hos registreringsmyndigheten
tidigast ett år före och senast sex månader efter utgången av
löpande registreringsperiod. Inom samma tid skall i 48 § angivna förnyelseoch
tilläggsavgifter erläggas vid påföljd att ansökningen annars avslås.

Förnyelse av registrering skall kungöras.

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Licens, överlåtelse in.in.

26 §

Har mönsterhavare medgivit annan rätt att yrkesmässigt utnyttja mönstret
(licens), får denne överlåta sin rätt vidare endast om avtal träffats därom.

Ingår licensen i en rörelse får den dock överlåtas i samband med överlåtelse
av rörelsen, om ej annat avtalats. I sådant fall svarar överlåtaren
alltjämt för att licensavtalet fullgöres.

27 §

Har mönsterrätt övergått på annan eller har licens upplåtits eller överlåtits,
skall på begäran och mot fastställd avgift anteckning därom göras i
mönsterregistret. Visas att licens som antecknats i registret upphört att gälla,
skall anteckningen avföras.

Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om tvångslicens och
rätt som avses i 32 § andra stycket.

Har samregistrering skett, kan övergång av mönsterrätt antecknas endast
i fråga om samtliga mönster.

I mål eller ärende om mönsterrätt anses den som mönsterhavare, vilken
senast blivit införd i mönsterregistret i denna egenskap.

28 §

Den som här i riket yrkesmässigt utnyttjade mönster som avses med
ansökan om registrering, när handling som visar mönstret blev allmänt tillgänglig,
kan, under förutsättning att ansökningen leder till registrering, få
tvångslicens till utnyttjandet, om synnerliga skäl föreligger samt han saknade
kännedom om ansökningen och ej heller skäligen kunnat skaffa sig
kännedom om den. Rätt till sådan tvångslicens tillkommer under motsvarande
förutsättningar den som vidtagit väsentliga åtgärder för att utnyttja
mönstret yrkesmässigt här i riket. Tvångslicens kan avse även tid innan
mönstret registrerades.

Om hänsyn till allmänt intresse av synnerlig vikt kräver det, kan den som
vill yrkesmässigt utnyttja mönster, vilket är registrerat för annan, få tvångslicens
därtill.

29 §

Tvångslicens får icke meddelas annan än den som kan antagas ha förutsättningar
att utnyttja mönstret på godtagbart sätt och i överensstämmelse
med licensen.

Tvångslicens utgör icke hinder för mönsterhavaren att själv utnyttja
mönstret eller att upplåta licens. Tvångslicens kan övergå till annan endast
tillsammans med rörelse vari den utnyttjas eller utnyttjandet avsetts skola
ske.

30 §

Tvångslicens meddelas av rätten, som även bestämmer i vilken omfattning
mönstret får utnyttjas samt fastställer vederlaget och övriga villkor för
licensen. När väsentligt ändrade förhållanden påkallar det, kan rätten på
yrkande upphäva licensen eller fastställa nya villkor för denna.

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

Registrerings upphörande m.m.

31 §

Har mönster registrerats i strid mot 1—4 §§ och föreligger alltjämt hindret
mot registrering, skall rätten på talan därom häva registreringen. Registrering
får dock icke hävas på den grund att den som fått registreringen
varit berättigad till endast viss andel i mönsterrätten.

Talan som grundas på att registrering meddelats för annan än den som
är berättigad därtill enligt 1 § får föras endast av den som påstår sig vara
berättigad till mönstret. Talan skall väckas inom ett år efter det att käranden
fått kännedom om registreringen och de övriga omständigheter på vilka
talan grundas. Var mönsterhavaren i god tro när mönstret registrerades
eller när mönsterrätten övergick på honom, får talan icke väckas senare
än tre år efter registreringen.

I övriga fall får talan föras av var och en som lider förfång av registreringen.
Talan som grundas på bestämmelse i 4 § 1 eller 2 a) får föras även
av myndighet som Konungen bestämmer.

32 §

Har mönster registrerats för annan än den som är berättigad därtill enligt
1 §, skall rätten på talan av den berättigade överföra registreringen på
honom. Talan skall väckas inom tid som anges i 31 § andra stycket.

Har den som frånkännes registrering av mönster i god tro börjat utnyttja
mönstret yrkesmässigt här i riket eller vidtagit väsentliga åtgärder därför,
får han mot skäligt vederlag och på skäliga villkor i övrigt fortsätta det
påbörjade eller igångsätta det tillämnade utnyttjandet med bibehållande av
dess allmänna art. Sådan rätt tillkommer under motsvarande förutsättningar
innehavare av licens som är antecknad i registret.

Rätt enligt andra stycket kan övergå till annan endast tillsammans med
rörelse vari den utnyttjas eller utnyttjandet avsetts skola ske.

33 §

Om mönsterhavare skriftligen hos registreringsmyndigheten avstår från
mönsterrätten, skall myndigheten avföra mönstret ur registret.

Är mönsterrätt utmätt eller är tvist om överföring av registrering anhängig,
får mönstret icke på begäran av mönsterhavaren avföras ur registret
så länge utmätningen består eller tvisten icke blivit slutligt avgjord.

U ppgiftssky ldighe t

34 §

Om den som sökt registrering av mönster åberopar ansökningen mot
annan, innan handling som visar mönstret blivit allmänt tillgänglig, är
han skyldig att lämna sitt samtycke till att den andre får taga del av handlingen.

Den som genom direkt hänvändelse till annan, i annons eller genom påskrift
på vara eller dess förpackning eller på annat sätt anger att registrering
av mönster sökts eller meddelats, utan att samtidigt lämna upplysning
om ansökningens eller registreringens nummer, är skyldig att på begäran
lämna sådan upplysning utan dröjsmål. Anges ej uttryckligen att registre 1*—Bihang

till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 168

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

ring sökts eller meddelats men är vad som förekommer ägnat att framkalla
uppfattningen att så är fallet, skall på begäran utan dröjsmål lämnas
upplysning huruvida registrering sökts eller meddelats.

Ansvar och ersättningsskyldighet m.m.

35 §

Gör någon intrång i mönsterrätt (mönsterintrång) och sker det uppsåt -ligen, dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.

Allmänt åtal för brott som avses i första stycket får väckas endast om
målsägande anger brottet till åtal och åtal av särskilda skäl finnes påkallat
från allmän synpunkt.

36 §

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet gör mönsterintrång skall utge
skälig ersättning för utnyttjandet av mönstret samt ersättning för den ytterligare
skada som intrånget medfört. Föreligger endast ringa oaktsamhet,
kan ersättningen jämkas.

Gör någon mönsterintrång utan uppsåt eller oaktsamhet, skall han utge
ersättning för utnyttjandet av mönstret, om och i den mån det finnes
skäligt.

Talan om ersättning för mönsterintrång skall väckas inom fem år från
det skadan uppkom vid påföljd att rätten till ersättning annars är förlorad.

37 §

På yrkande av den som lidit mönsterintrång kan rätten efter vad som är
skäligt till förebyggande av fortsatt intrång förordna, att vara, som tillverkats
eller förts in till riket i strid mot annans mönsterrätt, eller föremål,
vars användande skulle innebära mönsterintrång, skall på visst sätt ändras
eller sättas i förvar för återstoden av skyddstiden eller förstöras eller, i
fråga om olovligen tillverkad eller till riket införd vara, mot lösen utlämnas
till den som lidit intrånget. Detta gäller icke mot den som i god tro förvärvat
egendomen eller särskild rätt till denna och själv icke gjort mönsterintrång.

Egendom som avses i första stycket kan tagas i beslag, om brott som anges
i 35 § skäligen kan antagas föreligga. Vad som är föreskrivet om beslag
i brottmål i allmänhet äger därvid tillämpning.

Utan hinder av vad som sägs i första stycket kan rätten, om synnerliga
skäl föreligger, på yrkande förordna, att innehavare av egendom som avses
i första stycket skall äga förfoga över egendomen under återstoden av
skyddstiden eller del därav mot skäligt vederlag och på skäliga villkor i
övrigt.

38 §

Utnyttjar någon yrkesmässigt mönster, som avses med ansökan om registrering,
efter det att handling som visar mönstret blivit allmänt tillgänglig,
äger vad som sägs om mönsterintrång motsvarande tillämpning i den mån
ansökningen leder till registrering. Till straff får dock icke dömas och ersättning
för skada på grund av utnyttjande som sker innan ansökningen
kungjorts enligt 18 § får bestämmas endast enligt 36 § andra stycket.

Bestämmelsen i 36 § tredje stycket äger icke tillämpning, om ersättningstalan
väckes senast ett år efter det mönstret registrerades.

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

39 §

Har registrering av mönster hävts genom dom som vunnit laga kraft, får
icke dömas till straff, ersättning eller säkerhetsåtgärd enligt 35—38 §.

Föres talan om mönsterintrång och gör den mot vilken talan föres gällande
att mönsterregistreringen bör hävas, skall rätten på hans yrkande förklara
målet vilande i avbidan på att frågan om registreringens hävande
slutligt prövas. Är talan härom icke väckt, skall rätten i samband med
vilandeförklaringen förelägga honom viss tid inom vilken sådan talan skall
väckas.

40 §

Till böter dömes den som uppsåtligen eller av oaktsamhet, som ej är ringa,

1. underlåter att fullgöra vad som åligger honom enligt 34 §,

2. i fall som avses i nämnda paragraf lämnar felaktig upplysning, om
straff för gärningen ej är föreskrivet i brottsbalken.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet gör sig skyldig till underlåtenhet
eller förfarande som avses i första stycket skall ersätta uppkommen
skada. Är oaktsamheten ringa, kan ersättningen jämkas.

Allmänt åtal för brott som avses i första stycket får väckas endast om
målsägande anger brottet till åtal och åtal av särskilda skäl finnes påkallat
från allmän synpunkt.

Rättegångsbestämmelser

41 §

Mönsterhavare eller den som på grund av licens får utnyttja mönster
kan föra talan om fastställelse, huruvida han på grund av registreringen
åtnjuter skydd mot annan, om ovisshet råder om förhållandet och denna
länder honom till förfång.

Under samma villkor kan den som driver eller avser att driva verksamhet
föra talan mot mönsterhavare om fastställelse, huruvida hinder föreligger
mot verksamheten på grund av viss mönsterregistrering.

Göres i mål som avses i första stycket gällande att mönsterregistreringen
bör hävas, äger 39 § andra stycket motsvarande tillämpning.

42 §

Den som vill väcka talan om hävande av mönsterregistrering, om överföring
av registrering eller om meddelande av tvångslicens skall anmäla
detta till registreringsmyndigheten samt underrätta var och en som enligt
mönsterregistret innehar licens att utnyttja mönstret. Vill licenstagare
väcka talan om mönsterintrång eller om fastställelse enligt 41 § första stycket,
skall han underrätta mönsterhavaren därom.

Underrättelseskyldighet enligt första stycket anses fullgjord, när underrättelse
i betald rekommenderad försändelse sänts under den adress som
antecknats i mönsterregistret.

Visas icke, när talan väckes, att anmälan eller underrättelse skett enligt
första stycket, skall käranden ges tid därtill. Försitter han denna tid, får
hans talan icke upptagas till prövning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

43 §

Finnes ej enligt rättegångsbalken behörig domstol för talan om bättre
rätt till mönster, om hävande av mönsterregistrering, om överföring av sådan
registrering, om tvångslicens eller rätt som avses i 32 § andra stycket,
om ersättning enligt 40 § andra stycket eller om fastställelse enligt 41 §,
väckes talan vid Stockholms tingsrätt.

44 §

Avskrift av dom eller slutligt beslut i mål som avses i 16, 30—32, 35—38
eller 41 § sändes till registreringsmyndigheten.

Särskilda bestämmelser

45 §

Mönsterhavare som icke har hemvist i Sverige skall ha ett här bosatt
ombud med behörighet att för honom mottaga delgivning av stämning, kallelser
och andra handlingar i mål och ärenden om mönsterrätt med undanlag
av stämning i brottmål och av föreläggande för part att infinna sig personligen
inför domstol. Ombud skall anmälas till mönsterregistret och antecknas
i detta.

Har mönsterhavare ej anmält ombud enligt första stycket, kan delgivning
i stället ske genom att den handling som skall delges sändes till honom med
posten i betalt brev under hans i mönsterregistret antecknade adress. Är fullständig
adress ej antecknad i registret, kan delgivning ske genom att handlingen
anslås i registreringsmyndighetens lokal. Om delgivningen skall kungörelse
införas i allmänna tidningarna. Delgivning anses ha skett, när vad
nu sagts blivit fullgjort.

46 §

Konungen kan under förutsättning av ömsesidighet förordna, att bestämmelserna
i 12 eller 45 § icke skall gälla i fråga om sådan sökande eller mönsterhavare
som har hemvist i viss främmande stat eller har ett i den staten
bosatt ombud som anmälts hos registreringsmyndigheten här i riket och
äger sådan behörighet som avses i nämnda paragrafer.

47 §

Talan mot annat slutligt beslut av registreringsmyndigheten enligt denna
lag än som avses i 21 § föres genom besvär hos patent- och registreringsverkets
besvärsavdelning inom två månader från beslutets dag. Den som vill
anföra besvär skall erlägga fastställd besvärsavgift inom samma tid vid påföljd
att besvären annars icke upptages till prövning.

Talan mot besvärsavdelningens beslut föres genom besvär hos Konungen
inom två månader från beslutets dag.

48 §

I ärende rörande ansökan om registrering av mönster eller om förnyelse
av mönsterregistrering skall sökanden erlägga ansöknings- eller förnyelseavgift
samt, i förekommande fall, följande tilläggsavgifter, nämligen klassavgift
för varje varuklass utöver den första, samregistreringsavgift för varje

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

mönster utöver det första, förvaringsavgift för förvaring av modell och kungörelseavgift
för kungörande av varje bild utöver den första. Förnyelseavgift
som erlägges efter utgången av löpande registreringsperiod utgår med
förhöjt belopp.

49 §

Konungen fastställer avgifter enligt denna lag.

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen
eller, efter Konungens bemyndigande, av registreringsmyndigheten.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1970, då lagen (1899:59) om skydd
för vissa mönster och modeller upphör att gälla.

Har mönster registrerats före den nya lagens ikraftträdande, gäller äldre
lag fortfarande i fråga om mönstret. Är vid ikraftträdandet ansökan om
registrering enligt äldre lag alltjämt beroende på prövning, gäller äldre lag
angående den fortsatta handläggningen av ansökningen och, vid bifall till
denna, i fråga om mönstret. Bestämmelserna i 24 och 25 §§ nya lagen gäller
dock i fråga om mönsterregistrering, som är gällande vid den nya lagens
ikraftträdande eller som sker efter ikraftträdandet på grund av ansökan som
gjorts dessförinnan.

Vad i 43 § nya lagen sägs om Stockholms tingsrätt skall för tiden intill
den 1 januari 1971 gälla Stockholms rådhusrätt.

14 Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

2) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt
till litterära och konstnärliga verk

Härigenom förordnas, att 1, 10, 43, 44, 63 och 65 §§ lagen (1960:729) om
upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk skall ha nedan angivna
lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Den som skapat ett litterärt eller
konstnärligt verk har upphovsrätt
till verket, vare sig det utgör skönlitterär
eller beskrivande framställning
i skrift eller tal, musikaliskt eller
sceniskt verk, filmverk eller alster av
bildkonst, byggnadskonst,konsthantverk
eller konstindustri eller kommit
till uttryck på annat sätt.

Till litterärt--------

vande art.

(Föreslagen lydelse)

§•

Den som skapat ett litterärt eller
konstnärligt verk har upphovsrätt
till verket, vare sig det utgör skönlitterär
eller beskrivande framställning
i skrift eller tal, musikaliskt
eller sceniskt verk, filmverk eller alster
av bildkonst, byggnadskonst eller
brukskonst eller kommit till uttryck
på annat sätt.
----------beskri -

Har ett verk registrerats såsom
mönster eller modell enligt vad därom
är stadgat, må utan hinder därav
upphovsrätt till verket göras gällande.

Fotografisk bild-------

§•

Har ett verk registrerats såsom
mönster enligt vad därom är stadgat,
må utan hinder därav upphovsrätt
till verket göras gällande.

-----är stadgat.

Upphovsrätt till ett verk gäller,
där ej annat följer av vad i andra
stycket sägs, intill utgången av femtionde
året efter det år, då upphovsmannen
avled, eller, beträffande verk
som i 6 § sägs, efter den sist avlidne
upphovsmannens dödsår.

För alster av konsthantverk eller
konstindustri gäller rätten intill utgången
av tionde året efter det år,
då alstret offentliggjordes. Var sådant
alster icke offentliggjort vid
konstnärens död, gäller rätten intill
utgången av tionde året efter hans
dödsår.

§•

Upphovsrätt till ett verk gäller intill
utgången av femtionde året efter
det år, då upphovsmannen avled, eller,
beträffande verk som i 6 § sägs,
efter den sist avlidne upphovsmannens
dödsår.

Kungi. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

För verk —---

Blir upphovsmannen

Vad i denna paragraf stadgas gäller
ej alster av konsthantverk eller
konstindustri.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1961; dock att 51 § och därtill anslutande
bestämmelser i 6 och 8 kap.
skola, såvitt angår återgivande i
tryckt skrift, träda i kraft den dag
Konungen förordnar samt att 65 §
andra stycket skall gälla från och
med utgången av år 1960.

Den nya lagen skall, med iakttagande
av vad i 66—69 §§ sägs, äga
tillämpning jämväl med avseende å
litterärt eller konstnärligt verk, som
tillkommit före ikraftträdandet.

Rätt till alster av konsthantverk
eller konstindustri skall, om rätten
eljest skulle upphöra vid utgången
av något av åren 1960—1970, gälla
intill utgången av år 1971.

delen offentliggjordes.

43 § stadgas.

§•

Den nya lagen skall, med iakttagande
av vad i 66—69 §§ sägs, äga
tillämpning jämväl med avseende å
litterärt eller konstnärligt verk, som
tillkommit före ikraftträdandet.

44 §.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1970.

I fråga om alster av konsthantverk eller konstindustri, som tillkommit
före ikraftträdandet och då åtnjöt skydd enligt äldre bestämmelser, äger de
nya bestämmelserna tillämpning, om alstret är att hänföra under brukskonst,
och skall i annat fall upphovsrätten icke upphöra före utgången av
september 1980.

3) Förslag
till
Lag

om ändring i brottsbalken

Härigenom förordnas, att 14 kap. 5 § brottsbalken skall ha nedan angivna
lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

14 kap.

5 §•

Om någon utan lov anbringar eller Om någon utan lov anbringar eller
eljest förfalskar annans namnteck- eljest förfalskar annans namnteck -

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

ning eller signatur på alster av konst
eller konsthantverk eller på annat
dylikt verk och därigenom giver sken
av att denne bestyrkt sig vara upphovsman
till verket, dömes för s i gnaturförfalskning
till fängelse
i högst två år eller, om brottet är
ringa, till böter eller fängelse i högst
sex månader.

Är brottet-----—---

ning eller signatur på alster av konst
eller brukskonst eller på annat dylikt
verk och därigenom giver sken
av att denne bestyrkt sig vara upphovsman
till verket, dömes för signaturförfalskning
till fängelse
i högst två år eller, om brottet är
ringa, till böter eller fängelse i högst
sex månader.

--fyra år.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1970.

4) Förslag
till
Lag

om ändring i utsökningslagen (1877:31 s. 1)

Härigenom förordnas, att 85 § utsökningslagen (1877:31 s. 1) skall ha
nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

85 §.i

När fast---—------ hos överexekutor.

Då fast----------utmätningen skett.

Utmätes fartyg —----- — urskiljande erfordras.

Gäller utmätningen —----rörande luftfartyg.

Myndighet, vilken--—--— —--är sagt.

Har domstol---------till överexekutor.

Sker utmätning---— till kommerskollegium.

Utmätes patent, skall utmätnings- Utmätes patent eller mönsterrätt,
mannen ofördröjligen till patent- skall utmätningsmannen ofördröjlimyndigheten
sända bevis om utmät- gen till patent- och registreringsverningen
med angivande av patentets ket sända bevis om utmätningen med
nummer. angivande av patentets eller mönster registreringens

nummer.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1970.

5) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen (1937:249) om
inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar

Härigenom förordnas, att 23 § lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten
att utbekomma allmänna handlingar skall ha nedan angivna lydelse.
1 Senaste lydelse 1967:843.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

23 §.‘

Handlingar i---nämnda lagstiftning.

Har i ansökan om registrering av
mönster begärts, att handling som
visar mönstret skall hållas hemlig,
får handlingen icke utan sökandens
samtycke utlämnas till annan i vidare
mån än som följer av gällande lagstiftning
om mönsterskydd.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1970.

6) Förslag
till

Lag

om ändring i varumärkeslagen (1960:644)

Härigenom förordnas, att 30 § varumärkeslagen (1960:644) skall ha nedan
angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Konungen äger under förutsättning
av ömsesidighet förordna, att,
där varumärke tidigare anmälts till
registrering i främmande stat, ansökan
om registrering här i riket
skall, under de villkor som i förordnandet
angivas, i förhållande till
andra ansökningar eller med hänsyn
till skedd användning av andra kännetecken
anses gjord samtidigt med
anmälningen i den främmande staten.

(Föreslagen lydelse)

§•

Konungen äger förordna, att, där
varumärke tidigare anmälts till registrering
utom riket, ansökan om registrering
här i riket skall, under de villkor
som i förordnandet angivas, i förhållande
till andra ansökningar eller
med hänsyn till skedd användning av
andra kännetecken anses gjord samtidigt
med anmälningen utom riket.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1970.

1 Senaste lydelse 1962:625.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

7) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen (1967:840) om patent- och
registreringsverkets besvärsavdelning

Härigenom förordnas, att 1 och 2 §§ lagen (1967:840) om patent- och registreringsverkets
besvärsavdelning skall erhålla nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Inom patent- och registreringsverket
skall finnas en besvärsavdelning
för prövning av besvär i ärenden rörande
patent och varumärken samt
ärenden angående släktnamn och
förnamn.

Besvärsavdelningen består —
Besvärsavdelningen må--

(Föreslagen lydelse)

Inom patent- och registreringsverket
skall finnas en besvärsavdelning
för prövning av besvär i ärenden rörande
patent, mönster och varumärken
samt ärenden angående släktnamn
och förnamn,
lagkunniga ledamöter.

---av Konungen.

Besvärsavdelningen är —----

Vid handläggning av varumärkesoch
namnärenden är besvärsavdelningen
beslutför med tre ledamöter,
av vilka minst två skola vara lagkunniga.

§■

- ledamot deltaga.

Vid handläggning av mönster-, varumärkes-
och namnärenden är besvärsavdelningen
beslutför med tre
ledamöter, av vilka minst två skola
vara lagkunniga.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1970.

8) Förslag
till
Lag

om ändring i införsellagen (1968:621)

Härigenom förordnas, att 2 § införsellagen (1968:621) skall erhålla nedan
angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

2 §•

Genom införsel —----en arbetstagares,

3. periodiskt utgående vederlag 3. periodiskt
för utnyttjande av patent eller av
rätt till litterärt eller konstnärligt
verk eller annat sådant eller för överlåtelse
av rörelse.

utgående vederlag
för utnyttjande av patent eller mönsterrätt
eller av rätt till litterärt eller
konstnärligt verk eller annat sådant
eller för överlåtelse av rörelse.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

4. Vad som------------eller livränta.

Med livränta----— — --------— sådan anledning.

För vissa-------------i 22 §.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1970.

9) Förslag
till
Lag

om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar

Härigenom förordnas som följer.

1 §

I näringsverksamhet får statsvapen, statsflagga eller annat statsemblem
eller statlig kontroll- eller garantibeteckning ej utan vederbörligt tillstånd
användas i varumärke eller annat kännetecken för varor eller tjänster. Detsamma
gäller annan beteckning, som hänsyftar på svenska staten och därigenom
ger kännetecknet en officiell karaktär, samt svenskt kommunalt
vapen.

Statsvapen får ej heller på annat sätt än som kännetecken användas i
näringsverksamhet utan vederbörligt tillstånd.

Första och andra styckena gäller också beteckning som lätt kan förväxlas
med sålunda skyddad beteckning.

2 §

Förenta Nationernas emblem eller namn, förkortning av namnet eller
annat som företer sådan likhet därmed att förväxling lätt kan äga rum
får icke brukas offentligen som märke eller benämning utan medgivande
av Förenta Nationernas generalsekreterare.

Internationella atomenergiorganets emblem eller något som företer sådan
likhet därmed att förväxling lätt kan äga rum får icke brukas offentligen
som märke utan medgivande av organets generaldirektör.

3 §

Konungen kan, efter avtal med främmande stat eller mellanstatlig organisation,
förordna att bestämmelse i 1 § om statsvapen eller annan där
avsedd beteckning skall äga motsvarande tillämpning i fråga om viss mellanstatlig
organisations vapen, flagga, emblem eller benämning eller förkortning
för sådan benämning.

Utan hinder av förordnande enligt första stycket skall dock den som vid
tiden för sådant förordnande brukade viss beteckning få utan tillstånd bruka
beteckningen under en tid av tre år, räknat från den dag då förordnandet
trätt i kraft.

4 §

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 1 eller 2 § eller mot
förbud som gäller på grund av förordnande med stöd av 3 § dömes till
böter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

5 §

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1970.

Genom lagen upphäves

lagen (1947:512) om skydd för Förenta Nationernas emblem och namn,
lagen (1960:646) om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar,

lagen (1961:167) om skydd för internationella atomenergiorganets emblem.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
11 april 1969.

Närvarande :

Statsråden Sträng, Andersson, Lange, Kling, Edenman, Aspling, Palme,

Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff,

Wickman, Moberg, Bengtsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ny mönsterskyddslagstiftning
m. in. och anför.

1954 års riksdag anhöll i skrivelse (nr 144) till Kungl. Maj :t om en allmän
utredning rörande skydd för mönster och modeller. Enligt Kungl.
Maj:ts bemyndigande tillkallade chefen för justitiedepartementet i mars
1958 sex sakkunniga1 för att verkställa en översyn av mönster skyddslagstiftningen
och därmed sammanhängande frågor. De sakkunniga antog benämningen
mönsterskyddsutredningen. Utredningens uppdrag utvidgades sedermera
till att omfatta också vissa frågor om skydd för alster av konsthantverk
och konstindustri. Utredningens arbete har bedrivits i nära samverkan
med motsvarande danska, finska och norska kommittéer.

Utredningen avgav i oktober 1965 betänkandet »Mönsterskydd» med förslag
till lag om mönster m. m. (SOU 1965:61). Förslaget torde få fogas till
statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1. I Danmark lades ett motsvarande
lagförslag fram hösten 1966. Den finska kommittén lade fram sitt
förslag i början av år 1967, och den norska kommittén avgav sitt betänkande
hösten 1967.

Mönsterskyddsutredningens lagförslag har i enlighet med utredningsdirektiven
utformats med beaktande av de mönsterrättsliga bestämmelserna i 1958
års s. k. Lissabontext av 1883 års Pariskonvention för industriellt rättsskydd.
För att Sverige — som f. n. är bundet av 1934 års Londontext av
konventionen — skall kunna tillträda Lissabontexten och 1967 års Stockholmstext
av konventionen krävs emellertid också vissa ändringar i vår lagstiftning
rörande skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar.
I direktiven för den utredning rörande lagstiftningen om rikets vapen och
flagga som chefen för justitiedepartementet enligt Kungl. Maj :ts bemyn i

Professorn Seve Ljungman, ordförande, direktören Jan Leffler, riksdagsmannen Sigfrid
Löfgren, riksdagsledamoten fru Lena Renström-Ingenäs, konstnären Sven-Erik Skawonius
och generaldirektören Åke von Zweigbergk. Till expert åt de sakkunniga utsågs
patenträttsrådet Claes Uggla. Till sekreterare utsågs rådmannen Gunnar Sterner, vilken
sedermera förordnades att också vara sakkunnig.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

digande tillkallade i februari år 1962 uppdrogs åt utredningsmannen1 att
utarbeta och lägga fram förslag till den lagstiftning om skydd för vapen och
andra officiella beteckningar som är nödvändig för att Sverige skall kunna
tillträda Lissabontexten av Pariskonventionen. Utredningsmannen avgav i
maj 1966 betänkandet »Rikets vapen och flagga» (SOU 1966:62). Betänkandet
innefattade bl. a. förslag till viss av Lissabontexten påkallad ändrad
lagstiftning i sistnämnda hänseende. Förslaget torde få fogas vid statsrådsprotokollet
i detta ärende som bilaga 2.

Efter remiss har yttranden över mönsterskyddsutredningens betänkande
avgetts av Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, Stockholms rådhusrätt,
riksåklagaren (RÅ) — som bifogat yttranden av överåklagarna i Stockholms
åklagardistrikt och Göteborgs åklagardistrikt samt föreningen Sveriges
statsåklagare — av kommerskollegium — som bifogat yttranden av Stockholms
handelskammare, Skånes handelskammare, Östergötlands och Södermanlands
handelskammare, handelskammaren i Gefle, Västergötlands och
norra Hallands handelskammare, handelskammaren för Örebro och Västmanlands
län, handelskammaren i Karlstad samt Västernorrlands och Jämtlands
läns handelskammare — av patent- och registreringsverket, statskontoret,
statens heraldiska nämnd, statens konsumentråd, näringsfrihetsrådet,
ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor (NO), statens pris- och kartellnämnd,
försvarets civilförvaltning, utredningen om illojal konkurrens,
firmautredningen, utredningen angående rikets vapen och flagga, offentlighetskommittén,
förvaltningsdomstolskommittén, överintendenten och chefen
för nationalmuseum, akademien för de fria konsterna, konstfackskolan,
Sveriges advokatsamfund, Svenska patentombudsföreningen, Sveriges industriförbund,
Sveriges allmänna exportförening, Kooperativa förbundet (KF),
Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges
köpmannaförbund, Svenska slöjdföreningen, Konstindustriskolan i
Göteborg, Svenska föreningen för industriellt rättsskydd, Svenska föreningen
för upphovsrätt, Svenska industriens patentingenjörers förening, Svenska
uppfinnarkontoret, Svenska uppfinnareföreningen, Svenska arbetsgivareföreningen
(SAF), Svensk industriförening, Landsorganisationen i Sverige
(LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers
centralorganisation (SACO), Konstnärernas riksorganisation (KRO), Svenska
arkitekters riksförbund (SAR), Svenska inredningsarkitekters riksförbund
(SIR), föreningen Sveriges konsthantverkare och industriformgivare
(KIF), föreningen Svenska industridesigner (SID) samt Sveriges tecknares
och formgivares riksförbund (STEFO).

Sveriges industriförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation
samt SAF har åberopat yttranden av Textilrådet och Konfektionsindustriföreningen.
Vidare har åberopats, av Sveriges hantverks- och industriorgani -

1 F.d. hovrättspresidenten Mauritz Wijnbladh.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

sation yttrande från Sveriges juvelerare- och guldsmedsförbund, av Sveriges
industriförbund yttrande från Sveriges grafiska industriförbund och av
SACO yttrande från Sveriges juristförbund.

Även 1966 års betänkande har remissbehandlats. Yttranden har avgetts av
överbefälhavaren, sjöfartsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, kommerskollegium,
patent- och registreringsverket, historisk-filosofiska sektionen av humanistiska
fakulteten vid Uppsala universitet, överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Gävleborgs, Kronobergs, Örebro och Malmöhus län, vetenskapsakademien,
vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien samt akademien för
de fria konsterna.

Överläggningar mellan företrädare för berörda departement och ministerier
i Danmark, Finland, Norge och Sverige har ägt rum i april 1967 i Stockholm,
i november 1968 i Oslo samt i februari 1969 i Helsingfors. Härefter
har inom justitiedepartementet upprättats förslag till mönsterskyddslag,
lag om ändring i lagen den 30 december 1960 (nr 729) om upphovsrätt till
litterära och konstnärliga verk, lag om ändring i brottsbalken, lag om ändring
i utsökningslagen, lag angående ändring i lagen den 28 maj 1937 (nr
249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar, lag
om ändring i varumärkeslagen den 2 december 1960 (nr 644), lag om ändring
i lagen den 1 december 1967 (nr 840) om patent- och registreringsverkets
besvärsavdelning samt lag om skydd för vapen och vissa andra officiella
beteckningar.

Sammanfattning av förslagen

Det förslag till mönsterskyddslag som nu läggs fram innebär
betydande förändringar i förhållande till vad som gäller f. n. Nu gällande
lagstiftning på området, som är från 1899, medger skydd bara för prydnadsmönster
inom metallindustrin. Den föreslagna lagen blir tillämplig inom
samtliga näringsgrenar och på såväl nyttomönster som prydnadsmönster.

Med mönster förstås enligt förslaget förebilden för en varas utseende eller
ett ornament. Genom registrering hos patent- och registreringsverket kan
mönsterskaparen få ensamrätt att yrkesmässigt utnyttja mönstret. Skyddstiden
föreslås bli fem år med möjlighet att förnya registreringen för ytterligare
två femårsperioder. En grundläggande förutsättning för registrering
är, alt mönstret är helt nytt och väsentligen skiljer sig från vad som redan
är känt. Registreringsförfarandet ordnas som ett förprövningssystem, dvs.
registreringsmyndigheten företar en nyhetsgranskning, vilken kompletteras
av ett kungörelse- och invändningsförfarande. Förslaget ger möjligheter till
samtidig registrering av varandra näraliggande varianter av samma mönster,
s. k. variantregistrering. Vidare skall s. k. samregistrering kunna ske av
mönster för olika varor, om varorna hör samman i fråga om tillverkning
och bruk. Handlingarna i ett registreringsärende blir i princip offentliga,

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

men handling som visar mönstret skall på begäran hållas hemlig under högst
sex månader.

Kostnaderna för registreringsmyndighetens verksamhet skall täckas genom
avgifter, som fastställs av Kungl. Maj :t.

Mönsterregistrering medför enligt förslaget ensamrätt för mönsterhavaren
att yrkesmässigt tillverka, importera, utbjuda, saluhålla, överlåta eller
hyra ut varor som inte väsentligen skiljer sig från mönstret, men skyddet
gäller bara i fråga om de varor som angetts i ansökningen. Ensamrätten
kan inskränkas genom tillämpning av regler om tvångslicens. Sådan licens
kan meddelas av domstol, dels vid vissa utnyttjanden i god tro, dels när
hänsyn till allmänt intresse av synnerlig vikt kräver att annan än mönsterhavaren
får utnyttja mönstret. — Den som uppsåtligen gör intrång i annans
mönsterrätt straffas enligt förslaget med böter eller fängelse i högst sex
månader. Allmänt åtal får väckas bara efter angivelse och om åtal är påkallat
ur allmän synpunkt. Skadeståndsskyldighet inträder vid mönsterintrång,
även om detta skett utan uppsåt eller oaktsamhet.

Förslaget innehåller vidare bl. a. bestämmelser om föranvändarrätt, om
s. k. konventionsprioritet, om överföring av registreringsansökan eller av
registrering, om hävande av registrering som skett i strid mot skyddsförutsättningarna
och om s. k. ombudstvång.

Lagförslaget har utformats med 1967 års patentlag som förebild och under
beaktande av den s. k. Lissabontexten av 1883 års Pariskonvention för
industriellt rättsskydd. Lagen möjliggör ett svenskt tillträde till denna text
och 1967 års Stockholinstext av konventionen.

Förslaget har tillkommit i nordiskt samarbete. Lagen föreslås i likhet
med motsvarande lagar i Danmark, Finland och Norge träda i kraft den
1 oktober 1970.

Det föreslås vidare sådana ändringar i 1960 års upphovrättslag att
skyddstiden för verk av s.k. brukskonst förlängs från 10 år,
räknat från verkets offentliggörande, till 50 år, räknat från det år upphovsmannen
avled. Förslaget utgår från att kraven på individualitet och
konstnärlig gestaltning skall skärpas på detta område. Äldre verk, som vid
nya lagens ikraftträdande åtnjuter skydd enligt nu gällande lag, föreslås
få åtnjuta fortsatt skydd under en minimitid av 10 år, räknat från de nya
bestämmelsernas ikraftträdande den 1 oktober 1970.

Slutligen föreslås en ny lag om skydd för vapen och vissa
andra officiellabeteckningar, avsedd att ersätta 1960 års lag
i ämnet samt 1947 och 1961 års lagar om skydd för Förenta Nationernas
emblem och namn resp. internationella atomenergiorganets emblem. I anslutning
till vissa bestämmelser i Pariskonventionens Lissabontext tar förslaget
upp nya regler om skydd för internationell organisations vapen,
flagga, emblem eller benämning. Lagen avses träda i kraft den 1 oktober
1970.

Kungl. Maj:ts proposition nr i 68 år 1069

Inledning

Gällande rätt

Mönsterrättsliga bestämmelser meddelas i lagen den 10 juli 1899 (nr 59)
om skydd för vissa mönster och modeller (ML). Ändringar i denna har skett
genom lagar den 27 april 1951 (nr 183) och den 20 mars 1953 (nr 86).

Mönsterrättens föremål är enligt 1 § mönster för tillverkning
till avsalu av alster tillhörande metallindustrin. Under mönster innefattas
även modell som i fråga om ändamålet är jämförlig med mönster. I
rättstillämpningen har den ytterligare begränsningen gjorts, att mönsterrätten
gäller bara för prydnads mönster och således inte för s. k.
nyttomönster.

Enligt 1 § är mönstrets upphovsman eller dennes rättsinnehavare berättigad
att genom registrering få viss ensamrätt till mönstret. Denna ensamrätt
innebär rätt att med andras uteslutande begagna mönstret vid tillverkning
till avsalu av metallvarualster. Annan får inte heller här i landet
saluhålla eller för försäljning hit införa metallvarualster, som har tillverkats
efter mönstret utan tillstånd av rättsinnehavaren. Det följer av
straffbestämmelsen i 16 §.

För att uppnå skydd för ett mönster genom registrering fordras vidare
enligt 1 § att mönstret är nytt. Enligt 3 § första stycket anses ett mönster
inte som nytt, om det före ansökan om dess registrering har funnits intaget
i allmänt tillgänglig tryckt skrift eller varit återgivet på alster som har
saluhållits offentligen eller om det inte väsentligen skiljer sig från mönster
som förut har blivit känt. Undantag från nyhetskravet gäller enligt andra
stycket under en begränsad tidsfrist i fråga om föremål, som visats på en
internationell utställning (s. k. provisoriskt utställningsskydd). I praxis
anses även tidigare registrerat mönster vara nyhetshinder, oavsett om det
har varit återgivet i tryckt skrift eller på alster som har saluhållits.

När flera gör ansökan om registrering av samma eller väsentligen lika
mönster, har enligt 10 § den företräde som först inkom till registreringsmyndigheten
med fullständiga ansökningshandlingar.

I 2 § föreskrivs vissa hinder mot mönsterrätt. Om ett mönster innehåller
framställning som kan väcka förargelse eller om dess begagnande
skulle strida mot lag eller goda seder får mönstret inte registreras.

I fråga om registreringsförfarandet gäller enligt 5 § att ansökan
om mönsterregistrering skall göras hos patent- och registreringsverket,
som är central registreringsmyndighet för hela landet. Ansökan skall
vara skriftlig och åtföljas av tydlig och fullständig avbildning av mönstret.
Söks registrering av flera mönster, skall särskild ansökningshandling ges
in för varje mönster. Om sökanden inte är bosatt i Sverige, skall han vid an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

sökningen foga fullmakt för ett inom riket bosatt ombud att svara för honom
i allt som angår skyddsrätten. Anger sökanden annan som upphovsman
till mönstret, skall han förete handling som visar att han är upphovsmannens
rättsinnehavare.

Inkomna registreringsansökningar underkastas granskningi formellt
hänseende och med avseende på mönstrets nyhet och registrerbarhet i övrigt
(6—7 §§). Har med anledning av brist, som avser ansökningens formella
beskaffenhet, ansökan förklarats förfallen eller har den på grund av bristande
registrerbarhet blivit avslagen, äger sökanden enligt 8 § inom viss tid anföra
besvär över beslutet hos regeringsrätten.

Vid bifall till ansökan blir mönstret enligt 9 § registrerat, och intyg härom
tillhandahålls sökanden. Därjämte kungörs registreringen i allmänna tidningarna.

Skyddstiden för registrerat mönster är enligt It § fem år, räknat
från den dag då ansökan gjordes.

Sker överlåtelse av mönster skall överlåtelsen enligt 12 § anmälas
till registreringsmyndigheten och överlåtelsehandlingen företes. Till dess
detta har skett betraktas den som skyddsrättens innehavare vilken senast
har blivit antecknad i denna egenskap hos registreringsmyndigheten.

Även efter det att registrering har ägt rum upprätthålls kravet på att inhemskt
ombud skall finnas, när skyddsrättens innehavare inte är bosatt i
Sverige. Iakttas inte detta krav, kan enligt 13 § laga ombud utses av domstol.

Enligt 14 § gäller inte skyddsrätten mot den som vid tiden för registreringsansökningen
begagnade det registrerade mönstret inom landet eller
hade vidtagit väsentliga åtgärder för dess begagnande här, s. k. föranvändarrätt.

Har mönster registrerats i strid mot lagens föreskrifter om registrerbarhet,
kan enligt 15 § domstol på talan av den som anser sin rätt vara förnärmad
genom registreringen upphäva registreringen. Sådan talan kan
även väckas av allmän åklagare. Stockholms rådhusrätt är exklusivt forum.
Fråga om registreringens giltighet kan också prövas i intrångsmål. Finnes
härvid att registrering har skett i strid mot föreskrifterna i 1, 2 och 3 §§, inträder
enligt 18 § inte någon intrångspåföljd.

För den som gjort sig skyldig till intrång i mönsterskyddsrätten inträder
enligt 16 § påföljd i form av straff- och skadeståndsansvar m. m. För
straffansvar krävs uppsåt. Straffet är böter. Endast skyddsrättens innehavare
får föra talan om ansvar för intrånget. Olovligen tillverkade eller olovligen
importerade alster skall på målsägandens yrkande utlämnas till honom
mot ersättning för värdet eller mot avdrag därför på det skadestånd som tillkommer
honom. Finns redskap, som är användbart uteslutande för den
olovliga tillverkningen, skall på målsägandens yrkande förfaras så med
redskapet att missbruk av det inte kan ske.

Intrång anses enligt 17 § föreligga även om mönstret har återgetts i annat

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

mått eller andra färger eller om i övrigt bara oväsentliga ändringar har
vidtagits i förhållande till det registrerade mönstret.

I förhållande till sådana stater som har tillträtt den i Paris den 20
mars 1883 avslutade konventionen för industriellt rättsskydd erkänns
enligt 20 § ML och 1 § kungörelsen den 1 december 1967 (nr 8V7) med bestämmelser
om skgdd för vissa främmande mönster och varumärken s. k.
konventionsprioritet. Detta innebär att i fråga om mönster, för
vilket skydd först har sökts i behörig ordning i annan konventionsstat inom
sex månader (i visst fall fyra månader) innan registrering av mönstret
söks i Sverige, ansökningen här i landet anses gjord samtidigt med ansökningen
i den främmande staten. Omständigheter som inträffar under mellantiden
och som annars skulle hindra registrering kan således inte åberopas
mot den gjorda ansökningen. Detta gäller allmänna nyhetshinder och redan
ingivna ansökningar om registrering av samma mönster. Innebörden är vidare
— under förutsättning av ömsesidighet, dvs. i förhållande till unionsländer
som har infört motsvarande regel — att föranvändarrätt inte kan
uppkomma under prioritetstiden.

Regler om skydd för alster av konsthantverk och konstindustri finns i
lagen den 30 december 1960 (nr 729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga
verk (UhL). Enligt 1 § tillkommer upphovsrätt den som har skapat
ett litterärt eller konstnärligt verk. De konstnärliga verken omfattar enligt
samma paragraf musikaliskt och sceniskt verk, filmverk samt alster av bildkonst,
byggnadskonst, konsthantverk och konstindustri. Ett konstnärligt
verk kan enligt lagen också komma till uttryck »på annat sätt». Enligt
10 § kan upphovsrätt till ett verk göras gällande utan hinder av att det har
registrerats som mönster. Bestämmelsen ger uttryck åt grundsatsen om s, k.
dubbelt skydd. Upphovsrätt till ett verk gäller till utgången av femtionde
året efter det då upphovsmannen avled (43 §). För alster av konsthantverk
eller konstindustri gäller rätten dock endast till utgången av tionde
året efter det då alstret offentliggjordes. Var alstret inte offentliggjort vid
konstnärens död, gäller rätten till utgången av tionde året efter hans dödsår.
Skulle rätten till alster av konsthantverk och konstindustri upphöra vid utgången
av något av åren 1960—1970, gäller rätten enligt 65 § andra stycket
UhL till utgången av år 1971. Denna provisoriska förlängning av skyddstiden
gäller redan från och med utgången av år 1960, trots att UhL i övrigt trädde
i kraft först den 1 juli 1961.

Lagen den 2 december 1960 (nr 6b6) om skydd för vapen och vissa andra
officiella beteckningar — som ersatte lagen den 23 mars 1934 (nr 63) med
samma titel — innehåller bestämmelser om skydd för vissa statsemblem och
andra statliga beteckningar. Enligt 1 § får i näringsverksamhet inte utan
vederbörligt tillstånd i varumärke eller annat kännetecken för varor eller
tjänster användas statsvapen, statsflagga eller annat statsemblem, statlig
kontroll- eller garantibeteckning, annan beteckning, vilken såsom hänsyf -

Kungi. Maj.ts proposition nr 168 år W69

tande på svenska staten ger kännetecknet en officiell karaktär, eller svenskt
kommunalt vapen. Statsvapen får inte heller på annat sätt än som kännetecken
användas i näringsverksamhet utan vederbörligt tillstånd. Samma
förbud skall gälla också i fråga om beteckning som lätt kan förväxlas med
sålunda skyddad beteckning.

I 2 § föreskrivs straff för den som uppsåtligen eller av oaktsamhet som
inte är ringa bryter mot bestämmelserna i 1 §. Straffet är böter. Enligt 3 §
skall Kungl. Maj :t äga meddela föreskrifter om ordningen för att söka tillstånd
som avses i lagen. Sådana föreskrifter har meddelats genom Kungl.
kungörelsen den 2 december 1960 (nr 650) med tillämpningsbestämmelser
till lagen den 2 december 1960 (nr 646) om skydd för vapen och vissa andra
officiella beteckningar.

Genom särskilda lagar har meddelats bestämmelser till skydd för två mellanstatliga
organisationers namn och emblem, nämligen Förenta Nationerna
(FN) och internationella atomenergiorganet (IAEA). Enligt 1 § lagen
den 10 juli 19A7 (nr 512) om skydd för Förenta Nationernas emblem och
namn får FN:s emblem eller namn, förkortning av namnet eller annat som
företer sådan likhet därmed att förväxling lätt kan äga rum inte utan medgivande
av FN:s generalsekreterare offentligen brukas som märke eller benämning.
I 2 § föreskrivs straff för den som saluhåller vara, varpå utan
vederbörligt tillstånd har anbragts märke eller benämning som avses i 1 §,
för den som i firma olovligen intar sådan benämning och för den som eljest
bryter mot förbudet il §. Straffet är böter eller fängelse. Enligt 1 § lagen
den 26 maj 1961 (nr 167) om skydd för internationella atomenergiorganets
emblem får IAEA:s emblem eller vad som företer sådan likhet därmed att
förväxling lätt kan äga rum inte utan medgivande av IAEA:s generaldirektör
offentligen brukas som märke. Enligt 2 § kan straff ådömas den som
saluhåller vara, på vilken utan vederbörligt tillstånd anbragts märke som
avses i 1 §, eller som eljest bryter mot förbudet i 1 §.

Det kan tilläggas, att i 14 § VmL föreskrivs förbud mot registrering av
varumärke, vari utan tillstånd har intagits sådan statlig eller internationell
beteckning eller sådant kommunalt vapen som enligt lag eller författning
inte får obehörigen brukas som varumärke eller något som lätt kan förväxlas
därmed.

Internationella överenskommelser

Pariskonventionen. Den 20 mars 1883 avslutades i Paris en konvention
om industriellt rättsskydd (Pariskonventionen). Stat som tillträder konventionen
blir därmed medlem av den s. k. Parisunionen. Den 1 januari
1969 var 79 länder medlemmar av unionen. Pariskonventionen har revi -

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

derats vid återkommande revisionskonferenser. Sådana har hållits i Bryssel
år 1900, i Washington år 1911, i Haag år 1925, i London år 1934, i Lissabon
år 1958 och i Stockholm år 1967.

Det industriella rättsskyddets föremål är enligt Pariskonventionen patent,
nyttighetsmodeller (s. k. Gebrauchsmuster), industriella mönster och modeller
(mönster), fabriks- eller handelsmärken (varumärken), firma, ursprungsbeteckningar
samt undertryckande av illojal konkurrens (art. 1).
Konventionen bygger på två huvudprinciper. Den ena är, att de som är medborgare
eller bosatta eller driver näring i ett unionsland skall i annat unionsland
åtnjuta samma förmåner beträffande det industriella rättsskyddet som
det sistnämnda landets egna medborgare (art. 2 och 3). Den andra är, att i
varje unionsland ett visst minimum av skydd alltid skall tillkomma de enligt
konventionen berättigade — dvs. medborgare in. fl. i övriga unionsländer
— även om de egna medborgarna inte åtnjuter motsvarande rättigheter
(art. 4—11).

Sedan den 1 juli 1953 är Sverige bundet av Londontexten av Pariskonvenlionen.
Tillämpningsföreskrifter med anledning av Sveriges tillträde till
denna text har meddelats i den tidigare nämnda kungörelsen den 2 december
1960 med bestämmelser i fråga om skydd för vissa främmande patent,
mönster och varumärken.

Stockholmstexten av Pariskonventionens materiellrättsliga bestämmelser
(art. 1-—12) torde i fransk version och översättning till svenska få
fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 3.

I detta sammanhang är följande bestämmelser i Lissabon- och Stockholmstexterna
av intresse.

Mönster skall enligt art. 5 quinquies skyddas i alla unionsländer (»Les
dessins et modéles industriels seront protégés dans tous les pays de
1’Union»). Den som i ett unionsland i behörig ordning har gjort ansökan
om skydd för nyttighetsmodell (Gebrauchsmuster) eller mönster skall när
ansökan görs om skydd i annat unionsland inom sex månader från den
första ansökningen äga en prioritetsrätt (konventionsprioritet). Denna innebär
att den senare ansökningen inte får avslås på grund av omständigheter,
som har inträffat under tiden efter den tidigare ansökningen, och att åtgärder
som har vidtagits under samma tid inte får ge upphov till rätt för
tredje man eller till någon föranvändarrätt.

Provisoriskt skydd skall meddelas åt bl. a. mönster för varor, som har
ställts ut på internationell, officiell eller officiellt erkänd utställning anordnad
i unionsland (art. 11).

Mönsterskydd får inte förklaras förverkat vare sig på grund av underlåtenhet
att utnyttja mönstret eller genom införsel av föremål som överensstämmer
med de skyddade (art. 5 B). För åtnjutande av skydd får inte krävas,
att föremålet är åsatt märke eller uppgift om registrering av mönstret
(art. 5 D).

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

För betalning av föreskrivna avgifter till upprätthållande av mönsterrätt
(dvs. vid förnyelse av registrering) skall medges en respittid av minst
sex månader. Tilläggsavgift kan dock stipuleras (art. 5 bis).

Konventionen ålägger varje unionsland att inrätta ett särskilt förvaltningsorgan
för ärenden rörande den industriella äganderätten samt en central
myndighet för att hålla bl. a. mönster tillgängliga för allmänheten.

Nu berörda konventionsbestämmelser behandlas närmare i mönsterskyddsutredningens
betänkande i anslutning till motsvarande bestämmelser
i utredningens lagförslag och berörs ytterligare också i det följande.

Enligt Pariskonventionens Haag-, London-, Lissabon- och Stockholmstexter
åligger det unionsländerna att bereda visst skydd för varandras vapen,
flaggor och andra statsemblem samt officiella kontroll- och garantimärken
eller -stämplar. Samma skydd skall tillkomma allt som från heraldisk
synpunkt utgör efterbildning av sådana emblem, märken eller stämplar.
Föreskrifter i dessa hänseenden finns i art. 6ter. Skyddet innebär i
huvudsak, att registrering i vissa fall skall vägras eller förklaras ogiltig och
att ingripande skall ske mot användning av de ifrågavarande symbolerna
som fabriks- eller handelsmärken.

En förutsättning för att skydd skall åtnjutas är i allmänhet, att emblemet,
märket eller stämpeln har upptagits på en förteckning som vederbörande
land genom förmedling av unionens internationella byrå har delgett
övriga unionsländer. Ett undantag från kravet på sådan delgivning gäller
enligt Londontexten »notoriskt kända statsemblem». Enligt Lissabontexten
däremot är endast statsflaggor undantagna från kravet på delgivning.

Enligt Lissabontexten omfattar skyddet också mellanstatliga organisationers
vapen, flaggor och andra emblem samt sådana organisationers namn
och förkortningar för sådana namn. Undantag gäller dock för fall, då frågan
om skydd för vapen, flagga eller annat emblem eller för namn eller
förkortning av namn redan har blivit föremål för en internationell överenskommelse
som är i kraft. En förutsättning för skydd enligt Lissabontexten
är vidare, att de internationella organisationer det gäller enligt särskilda
procedurregler har delgett unionsländerna de vapen, flaggor eller
andra emblem, namn eller förkortningar för vilka skydd påkallas. Unionsländerna
är dock inte skyldiga att tillämpa bestämmelserna till skydd för internationella
organisationers symboler eller namn gentemot innehavare av rättigheter,
som har förvärvats i god tro före konventionens ikraftträdande i
ifrågavarande land. Vidare är unionsländerna inte skyldiga att tillämpa
nämnda bestämmelser i fall då användning eller registrering av internationell
organisations symbol av förevarande slag eller namn inte är ägnad
att inge allmänheten föreställningen om ett samband mellan organisationen
och symbolen eller namnet eller då en sådan användning eller registrering
inte är ägnad att vilseleda allmänheten i fråga om existensen av ett samband
mellan den som använder symbolen eller namnet samt organisationen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

Förbudet mot att använda officiellt kontroll- eller garantimärke eller
stämpel gäller endast i fall då märket eller stämpeln är avsedd att användas
på varor av samma eller liknande slag som de varor för vilka märket eller
stämpeln gäller som kontroll- eller garantibeteckning.

I fråga om statsflaggor gäller skyddsreglerna angående registrering endast
beträffande (varu-)märke som registrerats efter den 6 november 1925, dvs.
dagen för Haagtexten av Pariskonventionen, i vilken reglerna först infördes.
I övrigt gäller skyddsreglerna beträffande sådant (varu-)märke som
registreras mera än två månader efter det att ett särskilt internationellt organ
har mottagit förteckning som upptager ifrågavarande symbol eller namn.
Undantag från dessa bestämmelser gäller dock i fall av ond tro.

Statsvapen åtnjuter såtillvida ett mera långtgående skydd än övriga symboler
att de enligt särskild föreskrift inte får utan tillstånd användas i näringsverksamhet
över huvud taget, om en sådan användning är ägnad att
vilseleda i fråga om varors ursprung.

Bernkonventionen. Den 9 september 1886 avslutades i Bern en konvention
för skydd av litterära och konstnärliga verk (Bernkonventionen). De stater
som har tillträtt denna konvention bildar en union för skydd av upphovsmännens
rättigheter, Bernunionen. Den 1 januari 1969 var 55 stater medlemmar
i Bernunionen. Bernkonventionen har reviderats vid konferenser i
Paris år 1896, i Berlin år 1908, i Rom år 1928, i Bryssel år 1948 och i Stockholm
år 1967.

Konventionens grundprincip är att upphovsman, som är medborgare i
ett unionsland, i övriga unionsländer skall för sina verk åtnjuta samma
rättigheter som varje lands lagar tillerkänner eller kan komma att tillerkänna
landets egna medborgare (s. k. nationell behandling). Upphovsmannen
skall vidare i andra unionsländer än verkets hemland — dvs. det
land som upphovsmannen tillhör eller, i fråga om utgivna verk, det land där
verket först har getts ut — åtnjuta vissa i konventionen föreskrivna minimirättigheter.
Varje land är pliktigt att skydda verk från övriga unionsländer
(generell reciprocitet). Kravet på nationell behandling utesluter i princip
tillämpning av s. k. speciell reciprocitet. Om två unionsländer har olika
rättsskydd på området, får alltså landet med det bättre skyddet i allmänhet
inte göra någon inskränkning i detta för upphovsmän från det andra landet.
I vissa hänseenden medges dock att speciell reciprocitet tillämpas. Detta
gäller numera bl. a. i fråga om verk av konsthantverk och konstindustri.

Sverige är sedan den 1 juli 1961 bundet av Brysseltexten. I fråga om de
bestämmelser i denna som har tillämpning särskilt i fråga om mönster samt
verk av konsthantverk och konstindustri skall följande nämnas.

I Brysseltextens katalog över skyddade verk förekommer bl. a. »verk av
nyttokonst» (art. 2 p. 1). Bernunionens länder är således skyldiga att
bereda skydd också för sådana verk. Konventionens regler om minimiskydd

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

är dock inte tillämpliga. Det är nämligen förbehållet unionsländernas nationella
lagstiftning att bestämma såväl i vilken omfattning deras lagar skall
tillämpas på verk av nyttokonst och på industriella mönster och modeller
som under vilka villkor sådana verk och mönster skall skyddas. För verk,
vilka i hemlandet skyddas endast som mönster, kan i övriga unionsländer
krävas bara sådant skydd som i dessa länder tillerkänns mönster (art.
2 p. 5). Skyddstiden för verk av nyttokonst bestäms enligt lagen i det land
där skydd påkallas. Den kan dock inte överskrida den skyddstid som gäller
i verkets hemland (art. 7 p. 3). Enligt Stockholmstexten får skyddstiden
inte understiga 25 år från verkets tillkomst (art. 7 p. 4).

Sverige har inte använt sig av möjligheten att från upphovsrättsligt skydd
utesluta verk av nyttokonst från land, som skyddar sådant verk bara som
mönster. Anledningen härtill är att Sverige i saknad av en generell mönsterlagstiftning
inte har kunnat erbjuda sådant verk mönsterskydd annat än när
det gäller alster tillhörande metallindustrin och att speciell reciprocitet kan
tillämpas bara i den mån det finns ett inhemskt mönsterskydd.

Däremot har Sverige gjort bruk av möjligheten att begränsa skyddstiden
för utländska verk till den skyddstid som gäller i verkets hemland. Bestämmelse
av denna innebörd finns i 1 § 3 mom. Kungl. kungörelsen den 6 maj
1964 (nr 107) angående tillämpning av lagarna den 30 december 1960 (nr
729 och 730) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk och om rätt
till fotografisk bild med avseende på andra länder, m. m. Där föreskrivs, att
skydd enligt svensk lag inte skall åtnjutas för verk, beträffande vilket den i
verkets hemland stadgade skyddstiden redan har utgått.

Världskonventionen om upphovsrätt. Den 6 september 1952 avslutades i
Geneve en världskonvention om upphovsrätt (världskonventionen). Denna
innehåller inga bestämmelser som ålägger de anslutna staterna att bereda
skydd för nyttokonst. Däremot innehåller konventionen en bestämmelse av
innebörd att i de fördragsslutande stater som skyddar alster av nyttokonst
såsom konstverk skyddstiden för sådana verk inte får understiga tio år
(art. IV p. 3). Vidare föreskrivs att fördragsslutande stat inte är skyldig
att skydda verk från främmande stat under längre tid än som gäller i den
främmande staten (art. IV p. 4).

Sverige är sedan år 1961 bundet av världskonventionen.

Haagöverenskommelsen. Den 6 november 1925 avslutades i Haag en överenskommelse
angående internationell deponering av mönster (Haagöverenskommelsen).
Den gäller nu enligt en text som antogs i London år 1934. Vid
en diplomatisk konferens i Haag i november 1960 antogs en ny konventionstext,
avsedd att ersätta Londontexten, samt ett tillämpningsreglemente. Den
nya texten och reglementet har dock ännu inte trätt i kraft.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Endast medlemmar av Parisunionen kan tillträda Haagöverenskommelsen.
Den 1 januari 1969 var 14 stater bundna av överenskommelsen. Inget
av de nordiska länderna har tillträtt överenskommelsen.

Haagöverenskommelsen syftar till att ersätta mönsterregistrering i varje
särskilt konventionsland med en deponering hos den för Parisunionen och
Bernunionen gemensamma internationella byrån i Geneve (Bureaux Internationaux
réunis pour la protection de la propriété intellectuelle, BIRPI).
De av överenskommelsen bundna länderna bildar en särskild union för internationell
deponering av mönster, Haagunionen. Den internationella deponeringen
står öppen för dem som tillhör eller är bosatta i ett unionsland
eller som äger verkliga industri- och handelsföretag i ett sådant land (art. 3).

Deponering hos BIRPI kan äga rum direkt eller genom förmedling av vederbörande
lands registreringsmyndighet. Deponeringen skall bestå av en
ansökan, ett eller flera fotografier eller andra grafiska bilder av mönstret
samt föreskrivna avgifter. Ansökningen skall innehålla bl. a. uppgift om de
länder, i vilka sökanden påkallar skydd samt om den eller de varor för vilka
mönstret är avsett. En deponering av högst 20 mönster gemensamt (dépöt
multiple) måste innehålla mönster, som är avsedda för varor tillhörande
samma klass enligt en planerad internationell mönsterklasslista (art. 5).

I en periodisk tidskrift, som tillställs de nationella registreringsmyndigheterna,
skall BIRPI publicera reproduktioner av de deponerade mönsterbilderna.
Sökanden kan emellertid begära, att publicerandet uppskjuts och
handlingarna hålls hemliga under en tid av högst tolv månader, räknat från
deponeringsdagen eller, om konventionsprioritet begärs, från prioritetsdagen.
Med dessa undantag är registret, handlingarna samt prover och modeller
offentliga (art. 6).

En deponering, som blivit registrerad hos BIRPI, skall i de länder vilka
omfattas av ansökningen ha samma verkan som om alla formaliteter enligt
den nationella lagen blivit uppfyllda. Skyddet regleras emellertid i varje
land av den nationella lagstiftningen. Det står unionsland fritt att föreskriva,
att en internationell deponering inte skall ha någon verkan inom landet, om
deponeringen gäller ett mönster med ursprung i detta land (art. 7).

När publikationen inkommer till registreringsmyndigheten i land, där nyhetsprövning
verkställs ex officio eller där ett invändningsförfarande tilllämpas,
skall myndigheten, om det föreligger annat än formellt hinder för
mönsterskydd, inom sex månader underrätta BIRPI därom. Har sådan underrättelse
inte lämnats inom föreskriven tid, inträder enligt huvudregeln
verkan i det landet av den internationella deponeringen vid tidpunkten för
deponeringen (art. 8).

För internationell deponering gäller prioritetsreglerna enligt Pariskonventionen
(art. 9).

Deponering gäller i fem år och kan förnyas för femårsperioder (art. 10).
Skyddstiden bestäms i princip enligt varje lands nationella lag. Unionslän 2

— Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 168

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

derna är dock förpliktade att medge en minimiskyddstid av tio år, om den
internationella deponeringen förnyats, och annars fem år (art. 11).

Pariskonventionens förbud mot att som villkor för mönsterrätt kräva
märkning av mönstervarorna har tagits in även i Haagöverenskommelsen.
Om unionsland kräver märkning för annat ändamål, skall enligt överenskommelsen
kravet anses uppfyllt, när varan är försedd med det s. k. internationella
mönstermärket. Förekomsten av sådant märke får inte anses
innebära ett avstående från upphovsrätt eller annan skyddsrätt. Det internationella
mönstermärket består av bokstaven D (dessin, design) i en cirkel
(5) åtföljt av årtalet för den internationella deponeringen och innehavarens
namn eller förkortning därav samt depositionsnumret (art. 14).

Rättsskydd för typsnitt. Inom ramen för Parisunionen har en expertgrupp
— utan nordiskt deltagande — utarbetat ett förslag till internationell överenskommelse
om skydd för typsnitt. Förslaget är f. n. föremål för överväganden
inom bl.a. Europarådet.

Internationell mönsterklasslista. Utkast till en sådan internationell mönsterklasslista
som enligt vad nyss sagts skulle tjäna det internationella deponeringsförfarandet,
har under hösten 1964 i BIRPI:s regi utarbetats av en
expertkommitté. Klasslistan är avsedd att kunna begagnas inte bara av
BIRPI utan även av de nationella myndigheterna vid den inhemska mönsterregistreringen.
Kommitténs förslag har behandlats vid en diplomatisk konferens
i Locarno i oktober 1968. Härvid antogs överenskommelsen av den
8 oktober 1968 om inrättande av ett internationellt klassificeringssystem för
mönster, överenskommelsen, som står öppen för undertecknande intill den
1 juli 1969 och skall ratificeras, har inte trätt i kraft. Sverige har ännu inte
undertecknat överenskommelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Huvuddragen av utredningsförslagen

Förslaget till lag om mönster

Utredningens förslag till lag om mönster är uppdelat i sju avsnitt, vartill
kommer ikraftträdande- och övergångsbestämmelser. Beträffande såväl lagförslagets
systematik som de enskilda paragrafernas innehåll och utformning
har utredningen eftersträvat att följa de nordiska patentlagkommittéernas
förslag till patentlagar. I första avsnittet upptas allmänna bestämmelser,
i andra avsnittet föreskrifter om registreringsförfarandet, i tredje avsnittet
regler om överlåtelse, licens m. m. och i fjärde avsnittet bestämmelser
om upphörande av registrering. Till femte avsnittet har förts bestämmelser
om ansvar och ersättningsskyldighet. Sjätte avsnittet innehåller vissa särskilda
bestämmelser och sjunde avsnittet upptar rättegångsbestämmelser.

De allmänna bestämmelserna inleds med grundläggande föreskrifter om
mönsterrättens föremål. I 1 § anges att med mönster förstås förebilden
för en varas utseende eller för ett ornament. Förslaget innebär de viktiga
nyheterna att skydd kan uppnås inte bara för prydnadsmönster utan
också för nyttomönster och att skyddet utsträcks till alla industriområden.

Liksom gällande lag upptar förslaget en bestämmelse om att den som
frambragt mönstret eller den till vilken hans rätt har övergått är berättigad
att genom registrering förvärva ensamrätt till mönstret (1 § andra
stycket).

Det för mönsterrätten grundläggande nyhetskravet kommer till uttryck
i 2 § genom en bestämmelse av innebörd att mönsterrätt förvärvas endast
för mönster som skiljer sig från vad som blivit känt innan ansökan
om registrering gjordes. Som känt skall därvid anses allt som blivit allmänt
tillgängligt, vare sig detta skett genom avbildande, utställande, saluhållande
eller på annat sätt. Detta innefattar en viss utvidgning i förhållande till nyhetsregeln
i gällande rätt, som beaktar bara vissa former av offentliggörande.
En annan betydelsefull nyhet i detta sammanhang är att mönster som framgar
av en tidigare här i riket ingiven ansökan om patent eller om varumärkes-
eller mönsterregistrering enligt förslaget anses som känt, om mönstret
sedermera i samband med ansökningen görs allmänt tillgängligt här i landet.

Som undantag från den allmänna nyhetsregeln har i 3 § upptagits dels
det s. k. utställningsskyddet, som i vissa hänseenden preciserats, och dels en
ny bestämmelse av innebörd att bekantgörande av mönstret som skett genom
att kännedom om mönstret uppenbart missbrukats gentemot sökanden eller
någon från vilken denne härleder sin rätt i princip inte utgör nyhetshinder.

I anslutning till nyhetskravet uppställs i 2 § — i överensstämmelse med
gällande rätt — som skyddsförutsättning, att mönstret skall skilja sig väsentligen
från vad som redan är känt, dvs. ett skillnadskrav.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Enligt förslaget skall en sökande kunna ge in flera ansökningar samtidigt
beträffande mönster, vilka sinsemellan inte skiljer sig väsentligen åt.
En sådan form av variantregistrering innebär en nyhet i förhållande
till gällande rätt.

I 4 § anges vissa hinder mot mönsterrätt. Det föreslås att mönsterrätt
inte skall erhållas, om mönstret eller dess utnyttjande skulle strida
mot goda seder eller allmän ordning eller om det utan att vederbörligt tillstånd
lämnats innehåller statsvapen o. d., annans kännetecken eller porträtt,
något som kränker annans upphovsrätt eller rätt till fotografisk bild eller ett
för annan person registrerat mönster.

Mönsterrättens innehåll framgår av 5 §. Enligt denna bestämmelse
får ingen olovligen utnyttja mönstret yrkesmässigt genom att tillverka,
importera, utbjuda, saluhålla, överlåta eller uthyra varor, som inte
väsentligen skiljer sig från mönstret eller som i sig upptagit mönstret. Förslaget
innebär en utvidgning av ensamrätten i förhållande till gällande rätt
genom att till de skyddade utnyttjandeformerna förts även utbjudande till
försäljning, överlåtelse och uthyrande och genom att varje yrkesmässigt utnyttjande
av mönstret på angivet sätt förbjuds. Enligt gällande rätt är endast
förfaranden i försäljningssyfte förbjudna.

Som en nyhet föreslås vidare att mönsterrätten skall omfatta endast de
varor för vilka mönstret registrerats och därmed likartade varor.

I 7 § föreskrivs visst undantag från mönsterskyddet i fråga om reservutrustning
till främmande luftfartyg.

Regler om s.k. föranvändarrätt och om konventionsprioritet
har tagits upp i 6 resp. 8 §. De stämmer i stort sett överens med motsvarande
regler i gällande lag.

Den mönsterrättsliga skyddstiden föreslås bli fem år med möjlighet
till förlängning för ytterligare två femårsperioder (9 §). Förslaget innebär
att den maximala skyddstiden utsträcks från nuvarande fem år till femton
år.

Bestämmelserna om registrering av mönster inleds med en föreskrift
att patent- och registreringsverket skall vara registreringsmyndighet (10 §).
I fråga om själva förfarandet föreslås vissa praktiskt betydelsefulla nyheter.
Ansökan om registrering skall enligt 11 § innehålla uppgift om de varor
för vilka mönstret söks registrerat. I samband med att sökanden ger in en
bild av mönstret kan han även ge in en modell. I så fall skall modellen äga
vitsord framför bilden. Vidare skall sökanden avge en skriftlig försäkran på
heder och samvete att mönstret, såvitt han har sig bekant, är nytt. I 12 §
meddelas en regel om samregistrering, enligt vilken flera mönster kan tas
upp i samma ansökan, om mönstren hör samman med avseende på tillverkning
och bruk av varorna. Mer än 20 mönster får dock inte omfattas av en
ansökan.

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

Systemet med nyhetsgranskning behålls, men granskningsmaterialet begränsas.
Föreligger formell eller materiell brist i ansökningen och underlåter
sökanden att efter föreläggande avge yttrande eller vidta åtgärd för att undanröja
hindret, skall ansökningen avskrivas. Avskriven ansökan kan dock
återupptas, om sökanden inom en månad inkommer med yttrande resp. vidtar
föreskriven åtgärd samt erlägger viss återupptagningsavgift. Bestämmelser
i dessa hänseenden tas upp i 15 §.

Särskilda regler föreslås i 17—18 §§ för fall då någon påstår bättre rätt
till mönstret.

En genomgripande reform är att ansökningarna om registrering skall kungöras,
sedan de har underkastats registreringsmyndighetens granskning.
Kungörelsen skall innehålla en bild av mönstret och ett tillkännagivande att
invändning mot ansökningen kan göras hos registreringsmyndigheten inom
två månader. Invändningsförfarandet anordnas i övrigt på ungefär
samma sätt som inom patenträtten, varumärkesrätten och namnrätten.
Föreskrifter om kungörande och invändning tas upp i 19 §.

En nyhet i förhållande till vad som gäller nu är att ansökningshandlingarna
och därmed även den bild av mönstret som sökanden måste ge in skall
på sökandens begäran kunna hemlighållas under en tid av högst sex
månader från ansökningsdagen eller i förekommande fall den s. k. prioritetsdagen
(19—20 §§).

Om besvär i ärende rörande ansökan om registrering ges regler i 22—
23 §§. En nyhet är att invändare tillerkänns talerätt och att talan liksom i
patent-, varumärkes- och namnärenden förs hos patent- och registreringsverkets
besvärsavdelning. Mot besvärsavdelningens beslut förs talan hos
regeringsrätten.

Förslaget innehåller ingen närmare reglering rörande avtal om överlåtelse
eller om upplåtelse av licens till mönster. Bestämmelserna i 26—
30 §§ om överlåtelse, licens m. m. behandlar i huvudsak registeranteckningar
om överlåtelse och licens. Därjämte ges vissa regler om tvångslicens. Endast
en bestämmelse i 26 § är av avtalsrättslig art och föreskriver att vidareöverlåtelse
av licens får äga rum bara när avtal har träffats därom.

Enligt 28 § i förslaget skall tvångslicens kunna meddelas i vissa
fall. Den som i god tro har börjat utnyttja ett mönster yrkesmässigt efter
det att mönstret sökts registrerat men innan det har blivit allmänt tillgängligt
kan på vissa villkor erhålla tvångslicens till fortsatt utnyttjande av
mönstret. Vidare kan den som vill yrkesmässigt utnyttja ett mönster, som
är registrerat för annan, erhålla tvångslicens, om hänsyn till allmänt intresse
av synnerlig vikt kräver det. Tvångslicens meddelas enligt 30 § av rätten.

Bestämmelserna om upphörande av registrering inleds med
en föreskrift i 31 § om hävande av registrering. En nyhet är bl. a. att talan,
som grundas på att registrering meddelats annan än den som är berättigad
därtill, kan föras endast av den som påstår sig vara berättigad. I 32 § upptas

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

en likaledes ny bestämmelse om att rätten kan föra över registreringen på
den berättigade i stället för att häva den.

I anslutning till bestämmelser i 34 och 35 §§ om ansvar och ersättning
s s k y 1 d i g li e t ges vissa regler om uppgiftsskyldighet rörande mönsterregistrering.
Straffet för mönsterintrång är böter eller fängelse i högst sex
månader. Brottet har gjorts till angivelsebrott.

I fråga om skadestånd innehåller gällande lag bara en allmän föreskrift
om skadeståndsansvar för den som har gjort sig skyldig till intrång.
Enligt 35 § i förslaget skall den som uppsåtligen eller av vårdslöshet begår
mönsterintrång alltid utge skälig ersättning för det olovliga utnyttjandet.
Han skall dessutom ersätta den ytterligare skada som intrånget har medfört.
Begår någon i annat fall mönsterintrång skall han utge vederlag för utnyttjandet
i den mån det anses skäligt. Utnyttjande av mönstret före registreringen
kan enligt en särskild bestämmelse i 36 § medföra skadeståndsansvar.
Förslaget innehåller i 35 § vissa preskriptionsbestämmelser för talan om
skadestånd.

Om rätten finner att registrering har skett i strid mot gällande föreskrifter
bortfaller enligt gällande lag ansvars- och skadeståndsskyldighet, men registreringen
består. Förslaget innebär, att om domstol har förordnat om hävande
av registrering, påföljd inte får ådömas (38 §). Frågan om ett mönster
bort registreras kan i överensstämmelse härmed tas upp till prövning endast
på särskild talan. Om svaranden i ett intrångsmål invänder att mönstret
inte hade bort registreras, skall rätten på hans yrkande förklara intrångsmålet
vilande i avbidan på att frågan om hävande av registreringen slutligen
avgörs. Är talan härom inte väckt, skall rätten bestämma viss tid inom vilken
sådan talan skall väckas.

Förslaget upptar i 39 § bestämmelser om skyldighet att i vissa fall lämna
uPP§ift om en mönsteransökans eller mönsterregistrerings nummer. Underlåtenhet
i detta avseende medför enligt 40 § straff och skadeståndsansvar.

Av de särskilda bestämmelserna i 41—44 §§ kan nämnas regler
i 41 och 42 §§ om skyldighet för utländsk mönsterhavare att ha ombud och en
bestämmelse i 44 § om att Kungl. Maj :t fastställer avgifter och utfärdar tilllämpningsföreskrifter.

Enligt 45 § i förslaget skall rättegångsbalkens bestämmelser om laga domstol
bli tillämpliga. För det fall att svaranden inte äger känt hemvist i Sverige
skall Stockholms rådhusrätt vara behörig domstol.

Utredningens förslag möjliggör anslutning till Pariskonventionen i dess
år 1958 i Lissabon antagna lydelse, såvitt angår konventionens bestämmelser
om mönsterskydd. Utredningen vill däremot inte förorda att Sverige ansluter
sig till Haagöverenskommelsen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

Förslaget till lag om ändring i upphovsrättslagen

Utredningens förslag till ändring i lagen den 30 december 1960 om upphovsrätt
till litterära och konstnärliga verk avser skyddet för alster av
konsthantverk och konstindustri. För sådana alster föreslås den gemensamma
beteckningen brukskonst. Utredningen föreslår, att giltighetstiden
för upphovsrätt till verk av brukskonst skall förlängas till femtio år, räknat
från utgången av året efter det då upphovsmannen avled. Förslaget innebär
att skyddstiden anpassas till den norm som har utbildats inom Bernunionen
och som sedan länge gäller i de nordiska grannländerna. Det förutsätts
emellertid att skärpta krav skall iakttas när det gäller att avgöra vad som
utgör verk av brukskonst.

Övergångsbestämmelserna till de föreslagna ändringarna i UhL har utformats
så att de nya reglerna skall tillämpas även på verk av brukskonst
som har tillkommit före nya lagens ikraftträdande men inte har offentliggjorts
före 1950. Upphovsrätt enligt äldre lag skall dock få göras gällande
under en tid av tio år från den nya lagens ikraftträdande, om inte giltighetstiden
redan har löpt ut vid ikraftträdandet.

Utredningen förordar att den nuvarande grundsatsen om s. k. dubbelt
skydd, dvs. att ett verk på en gång kan vara föremål för upphovsrätt och
mönsterrätt, behålls.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 23 § sekretesslagen

Utredningen föreslår att viss möjlighet öppnas att bereda sekretesskydd
för handlingar i ärende angående ansökan om registrering av mönster. Bestämmelser
härom har tagits upp i 20 § i utredningens förslag till lag om
mönster. De föreslagna bestämmelserna förutsätter enligt utredningen ändring
i lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna
handlingar (sekretesslagen). Utredningen föreslår, att i 23 § sekretesslagen
som ett nytt andra stycke tas in bestämmelse att handlingar
i ärende angående ansökan om registrering av mönster inte utan sökandens
tillstånd får lämnas ut till annan i vidare mån än som följer av lagen om
mönster.

Förslaget till lag om ändring i lagen om skydd för vapen och vissa andra

officiella beteckningar

Utredningsmannen föreslår, att i samband med att Sverige tillträder Lissabontexten
av Pariskonventionen om industriellt rättsskydd vissa ändringar
görs i gällande lagstiftning om skydd för vapen och andra officiella beteck -

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

ningar. Enligt förslaget skall i 1960 års lag om skydd för vapen och vissa
andra officiella beteckningar införas en bestämmelse om att det skydd som
lagen ger för statsvapen m. m. skall efter förordnande av Kungl. Maj :t tillkomma
också internationella organisationers namn, vapen, flaggor eller
andra emblem. I samband härmed skall enligt förslaget sådant förordnande
meddelas i fråga om Förenta Nationerna och internationella atomenergiorganet
och de organisationer som åtnjuter skydd enligt Pariskonventionen
samt de särskilda lagarna av år 1947 resp. år 1961 om skydd för FN:s och
IAEArs emblem m.m. upphävas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

Huvudgrunderna för lagstiftningen

Mönsterskydd

Behovet av ett utvidgat mönsterskydd

Utredningen. För att möta de ökade fordringarna från konsumenternas
sida på att hantverks- och industriprodukter inte bara skall vara tjänliga för
sitt ändamål utan även utvisa en tilltalande form är det enligt utredningen
angeläget att uppmuntra nyskapande inom den hantverksmässiga och industriella
formgivningen. Mönsterskyddet möjliggör skälig ersättning åt
formgivaren för hans insats och öppnar dessutom en väg för tillverkaren att
återfå sina investeringar på en ny formgivning. Liknande syften ligger visserligen
bakom upphovsrättslagstiftningen, men det är uppenbart att en
mängd varor har en estetiskt tilltalande formgivning utan att nå upp till den
konstnärliga standard som bör fordras för att ett verk i upphovsrättslagens
mening skall föreligga. Vill man åstadkomma en förbättrad formgivning på
bred front, erbjuder mönsterskyddet en naturlig komplettering till det upphovsrättsliga
skyddet.

Ett utvidgat mönsterskydd är enligt utredningen önskvärt även av hänsyn
till den internationella utvecklingen. I de flesta större industriländer
finns redan ett mönsterskydd. Härtill kommer, att enligt den år 1958
i Lissabon reviderade Pariskonventionen för industriellt rättsskydd medlemsstaterna
är skyldiga att tillhandahålla ett generellt mönsterskydd. Om
Sverige skall kunna biträda Lissabontexten — som synes erbjuda åtskilliga
fördelar inom övriga delar av det industriella rättsskyddet — är det alltså
nödvändigt att vi inför en mönsterlagstiftning av mera generell karaktär än
vår nu gällande lag av år 1899, som endast omfattar alster inom metallindustrin.
Denna begränsning till en enda industrigren torde i våra dagar
vara unik och har betraktats som en allvarlig olägenhet. Utredningen framhåller
vidare, att ett mönsterskyddssystem av mera fullständigt slag sedan
länge finns i Danmark och Norge.

Utredningen uppmärksammar i detta sammanhang mönsterrättens
förhållande till ko nkur r ensbegränsningsl ags tif t ninge
n. Det är enligt utredningen naturligt att i detta hänseende betrakta mönsterrätten
på samma sätt som patenträtten. Även mönsterrätten utgör en av
lagstiftaren sanktionerad ensamrätt. Som sådan står den inte i strid med
lcurrensbegränsningslagen. Detta innebär inte, att alla konkurrensbegränsande
åtgärder, som har samband med en mönsterrätt, skall vara undantagna
från nämnda lags tillämpning. Ingripande med stöd av konkurrensbegränsningslagen
torde således kunna komma i fråga t. ex. när mönsterrätten
utnyttjas för att tvinga fram eller understödja annan konkurrensbegräns 2*—Bihang

till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 168

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

ning. Ingripande bör dock ske med försiktighet, så att inte mönsterrättens
utvecklingsfräinjande verkningar äventyras. Utredningen erinrar om att dess
förslag liksom 1963 års patentlagförslag (NU 1963:6) innehåller en bestämmelse
om tvångslicens för tillgodoseende av »allmänt intresse av synnerlig
vikt». Härigenom markeras ytterligare, att mönsterrätten i konkurrensbegränsningshänseende
inte bör betraktas annorlunda än patenträtten. Eftersom
mönsterrätten är avsedd att lämna skydd bara för en varas utseende och
variationsmöjligheterna därvidlag är mycket stora, verkar enligt utredningen
mönsterrätten i jämförelse med patenträtten konkurrensbegränsande bara
i ringa utsträckning.

Utredningen föreslår således att den nuvarande svenska mönsterskyddslagen
ersätts av eu generell och tidsenlig lagstiftning. Av hänsyn till den
allmänna grunden för ett mönsterskydd förordar utredningen en utvidgning
av mönsterskyddet till att i princip gälla för alla industrigrenar. Med hänsyn
till de betänkligheter som framförts från textil- och konfektionsbr
anse h erna anser dock utredningen, att tvekan kan uppkomma om
dessa branscher bör tas undan från lagens tillämpningsområde.

Från textil- och konfektionsbranschernas sida har under utredningsarbetet
hävdats att en lag om mönster i den utformning som utredningen haft
under övervägande inte är lämpad för dessa branschers behov. Även om företagen
inte kommer att i nämnvärd utsträckning utnyttja skyddsmöjligheterna,
måste de dock bevaka de registreringsansökningar och mönsterregistreringar
som förekommer. En mönsterskyddslag skulle därför enligt företrädare
för dessa branscher innebära ofrånkomliga nackdelar utan motsvarande
fördelar.

Utredningen anser, att eftersom man från branschhåll har sagt att man
inte kommer att utnyttja skyddsmöjligheterna i nämnvärd utsträckning,
antalet registreringar troligen inte kommer att bli särskilt stort. Besväret
att bevaka registreringsansökningar och registreringar torde därför inte behöva
bli betungande. Risken för massregistreringar torde starkt motverkas,
om ett objektivt nyhetskrav upprätthålls och registreringsförfarandet förbinds
med en viss nyhetsprövning samt avgifterna inte blir för låga. Utredningen
anser därför att de av branschrepresentanter uttalade farhågorna är
överdrivna. Några liknande farhågor har f. ö. inte kommit till uttryck i de
nordiska grannländerna. Den brittiska textilindustrin har uttalat sin tillfredsställelse
med mönsterskyddssystemet i Storbritannien, som även omfattar
textihnönster. Ett generellt mönsterskydd torde enligt utredningen
inte visa sig vara till men för de nu berörda branscherna, om man väger befarade
olägenheter mot de fördelar som uppenbarligen är förenade med ett
mönsterrättssystem. Enligt utredningen bör f. ö. vissa fall av intrång i mönsterrätt,
begångna inom företag med mycket stort mönstersortiment och
snabb omsättning av mönster, föranleda en mildare bedömning än vanliga
fall. Utredningen, som även har beaktat mönsterskaparnas skyddsintresse,

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

har också funnit det olämpligt att Sverige i detta hänseende har en annan
reglering än de övriga nordiska länderna, där något motsvarande undantag
inte varit på tal. Sverige torde vidare inte kunna ansluta sig till Pariskonventionens
Lissabontext, om vissa branscher tas undan från lagens tillämpningsområde.
Utredningen förordar därför att mönsterskyddet utsträcks
till att gälla alla slags varor utan inskränkning.

Remissyttrandena. Remissinstanserna framhåller allmänt behovet av
ett utvidgat mönsterskydd. SAF, Sveriges hantverks- och industriorganisation
samt Sveriges industriförbund framhåller i ett gemensamt yttrande
bl. a., alt avsaknaden av en tillfredsställande mönsterskyddslag har
lett till att man sökt tillgodose behovet av skydd för formgivning genom en
uttänjning av upphovsrättens regler, vilket inger praktiska och principiella
betänkligheter. En modern lag om mönster kan tillgodose huvudparten av
skyddsbehovet inom formgivningen och därigenom underlätta en mer restriktiv
och adekvat tillämpning av upphovsrättslagen. Svenska slöjdföreningen
framhåller, att möjligheten att i framtiden kunna mönsterskydda samtliga
produkter oavsett material måste innebära en uppmuntran till nyskapande
och bör stimulera producenter att för sin tillverkning använda kvalificerade
formgivare. SAR uttalar tillfredsställelse över att utredningens förslag för
det arkitektoniska skapandet innebär att ett kompletterande skydd kan erhållas
för produkter som tidigare inte kunnat inordnas under skyddslagstiflningen.
Näringsfrihetsrådet finner det rimligt att visst skydd bereds mot
plagiering av mönster med hänsyn till det omfattande utvecklingsarbete och
de medvetna strävanden på mönsterskapandets och formgivningens område
som utmärker tillverkningen i många branscher. Statens konsumentråd påpekar
att den stimulans till nyskapande som lagen avses ge även resulterar
i en kvalitativt sett god mönsterproduktion.

Patent- och registreringsverket understryker, att Sveriges anslutning till
Pariskonventionens Lissabontext förutsätter att vår lagstiftning ger ett generellt
mönsterskydd. Den svenska formgivningen står på ett högt plan
och den svenska industrin vänder sig i stor utsträckning till den internationella
marknaden. Man bör därför enligt ämbetsverket slå vakt om industrins
behov av mönsterskydd både inom och utom riket. En anslutning
till Lissabontexten innebär ett betydande steg i denna riktning. Även näringsfrihetsrådet,
RF, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund och
Svenska föreningen för industriellt rättsskydd betonar vikten av en sådan
anslutning.

Flera remissinstanser uttrycker sin tillfredsställelse över den överensstämmelse
mellan de nordiska lagförslagen som uppnåtts.
Sveriges grossistförbund betonar, att nordisk enhetlighet kan åstadkommas
endast genom att vart land inför ett mönsterskyddssystem av det mera omfattande
slag som redan finns i Danmark och Norge.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Viss tvekan har under remissbehandlingen på sina håll uttalats med hänsyn
till mönsterrättens förhållande till konkurrensbegränsningslagstiftningen.
Näringsfrihetsrådets majoritet noterar
med tillfredsställelse de av utredningen gjorda uttalandena i denna del och
understryker i likhet med Sveriges köpmannaförbund synpunkten att mönsterskyddets
konkurrensbegränsande verkningar som regel knappast blir av
allvarlig art med hänsyn till de stora variationsmöjligheter som föreligger i
fråga om en varas utseende. Även KF finner att de skäl på vilka konkurrensbegränsningslagstiftningen
grundas inte får föranleda att man avvisar ett
lämpligt avvägt mönsterskydd. Förbundet beaktar härvid de väntade fördelarna
i form av höjd kvalitet på många varor. Statens konsumentråd understryker,
att den föreslagna lagstiftningen väsentligen måste ses som ett
medel att skapa förutsättningar för produktion av bättre varor, inte för produktion
av varor av given kvalitet till lägre priser. Konsumentrådet anser
att förslaget kan väntas få övervägande fördelaktiga konsekvenser även för
konsumenterna och tillstyrker därför att förslaget genomförs. Statens prisocli
kartellnämnd anser det tänkbart, att när erfarenhet har vunnits av den
praktiska tillämpningen av den nya lagstiftningen det kan bli anledning för
kartellmyndigheterna att framföra erinringar mot utformningen av vissa
bestämmelser eller mot den praxis som har utvecklats vid tillämpningen.

En mera kritisk inställning intar NO. Ett mönsterskydd av föreslagen omfattning
öppnar enligt NO möjlighet för företag att för viss tid skaffa sig
monopol på användningen av ett mönster. Mycket starka skäl måste därför
föreligga för att förslaget skall genomföras. Konkurrensproblematiken kan
inte avfärdas enbart genom en hänvisning till andra legala ensamrätter. En
självständig bedömning måste göras, om de fördelar som från andra samhälleliga
synpunkter står att vinna på bekostnad av den fria konkurrensen
motiverar ett så omfattande mönsterskydd. Situationer där mönsterrätten
kan missbrukas genom att användas till understödjande av konkurrensbegränsning
som faller utanför mönsterrätten utgör endast en sida av problemet.
Skyddet medför nämligen konkurrensbegränsande verkningar även i
lägen, där det begagnas på ett enligt utredningens bedömningsgrunder lojalt
sätt. NO anför i denna del vidare.

Ett område, där det föreslagna mönsterskyddet kan väntas få särskild betydelse,
omfattar varaktiga konsumtionsvaror av skilda slag. Dessa varor
utgör till stor del märkesvaror och åtnjuter som sådana redan skydd enligt
varumärkeslagen. Med märkesvarusystemet följer en hel del konkurrensbegränsande
verkningar, vilka belysts i förarbetena till konkurrensbegränsningslagen
och den nya varumärkeslagen (jfr prop. 1960:167, s. 35 ff).
Dessa verkningar, som främst knyter sig till den s. k. produktdifferentieringen,
kan väntas bli avsevärt accentuerade om även varornas utseende kan
skyddas i den omfattning mönsterskyddsutredningen föreslagit. Det föreligger
på dagens marknad ofta en medveten strävan hos tillverkarna av
konsumtionsvaror att så långt som möjligt göra den egna varan särpräglad i
konsumenternas ögon. Avsikten härmed är att förmå konsumenterna att

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

uppfatta varan som speciell och därigenom inte helt jämförbar eller utbytbar
i förhållande till andra tillverkares produkter. Lyckas en företagare i denna
strävan, vilket inte sällan torde vara fallet, uppnår hans vara en prefererad
ställning på marknaden, som gör det möjligt att föra en inom vissa gränser
självständig prispolitik, dvs. att uttaga ett högre pris än konkurrenterna
utan att detta medför att de tidigare konsumenterna i större utsträckning
övergår till att köpa konkurrentprodukter.

Det rättsliga skydd varpå denna differentieringspolitik hittills byggt har i
regel endast varit varumärkesskyddet, vilket -— med reklamens hjälp -—
dock varit så pass effektivt, att departementschefen fann det påkallat att till
förebyggande av alltför långtgående konkurrensbegränsande konsekvenser
göra betydelsefulla inskränkningar i omfånget av det varumärkesskydd, som
föreslagits av varumärkes- och firmautredningen. Det nu föreslagna mönsterskyddet
öppnar emellertid vidgade möjligheter att uppnå rättsligt skydd
för produktdifferentiering. Utseendet på en vara, t. ex. en rakapparat eller en
termoskanna, är — inarbetat genom reklamåtgärder — en kraftigt differentierande
faktor. Det finns därför anledning räkna med att tillverkare med resurser
härtill förser sina varor med en distinkt och lagligen skyddad formgivning.
Ehuru en på utseendet grundad produktdifferentiering är vanlig redan
i dagens läge, synes ett allmänt mönsterskydd ägnat att ge dylik differentiering
större framtida betydelse och skapa förutsättningar för en exklusivitet
i marknadsföring och prissättning, som kan bli till nackdel för konsumenterna.

Riskerna för monopolprissättning torde vara störst, när det gäller goda utformningar
som i hög grad betingas av varornas funktion, enär variationsmöjligheterna
här blir färre. Den betydelse utredningen i skilda sammanhang
fäst vid variationsmöjligheterna synes f. ö. avsevärt begränsad genom
möjligheten till variantregistrering för närliggande mönster och former
samt genom skillnadskravet. Prisbildningen kan också förmodas bli indirekt
påverkad på grund av det icke ringa administrativa arbete, de juridiska bedömningsproblem
och den »övervakning» som får antagas uppkomma för
formgivare och tillverkare. Det föreslagna skyddet torde vidare medföra
ökade svårigheter för nya och för mindre företagare att hävda sig. Företag
med stora resurser kan utestänga andra företagare från vissa områden
genom att ansöka om registrering för ett stort antal mönster utan att
använda alla, ett förfarande som även skulle inverka menligt på effektiviteten
inom branschen. Över huvud taget synes man inte böra underskatta
riskerna för att ett så vittgående mönsterskydd som det föreslagna kan
komma att ogynnsamt påverka prisbildningen, effektiviteten inom näringslivet
och andra tillverkares näringsutövning, dvs. medföra verkningar som i
konkurrensbegränsningslagens mening är skadliga.

I fortsättningen framhåller NO, att formgivningen i vårt land på många
områden har utvecklats och hävdat sig jämförelsevis väl. Delta tyder på att
formgivare och tillverkare redan enligt nuvarande ordning i stor utsträckning
stimuleras till nyskapande och investeringar inom hantverk och industri.
NO är med hänsyn till det anförda inte beredd att tillstyrka ett så
långtgående mönsterskydd som utredningen föreslår och anser det angeläget
att konkurrensproblematiken belyses och övervägs ytterligare och att
de allmänna konkurrensintressena tillmäts särskild vikt. Riktpunkten måste

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

enligt NO vara, att lagstiftningen om mönsterskydd ges ett innehåll och en
utformning som i minsta möjliga mån är ägnad att begränsa den fria konkurrensen.

Med anledning av utredningens uttalande (s. 62), att ingripande med
stöd av konkurrensbegränsningslagen bör ske med försiktighet, så att inte
mönsterrättens utvecklingsfrämjande verkningar äventyras, framhåller NO
att svåra avvägningsproblem ofta uppkommer mellan konkurrenslagstiftningen
och specialregleringar av olika slag. Att mönsterrätten därvid skulle
intaga någon särställning kan inte gärna komma i fråga. I anslutning härtill
erinrar NO om departementschefens uttalande i prop. 1960:167 med förslag
till varumärkeslag (s. 37), att det inte bör vara uteslutet att ingripa mot
skadlig verkan av märkesvarumonopol, även när vidtagna åtgärder äger
stöd i själva varumärkesrätten. En konkurrensbegränsande åtgärd, som i det
konkreta fallet befinnes ha skadlig verkan, bör således kunna föranleda förhandling,
även om åtgärden faller inom ramen för varumärkesskyddet.

Två ledamöter av näring sfrihet sr ådet avstyrker helt förslaget om utvidgat
mönsterskydd. De anser att riskerna för återverkningar på prisbildningen
av ett allmänt utseendeskydd inte får underskattas. En registrerad ensamrätt
som bygger på ett allmänt utseendeskydd ger stora förutsättningar för
en omotiverad exklusivitet i marknadsföring och prissättning genom att
både färdigvaror, olika slags halvfabrikat och vissa detaljer avsedda för
olika varor kan registreras. Ledamöterna erinrar också om att det föreslagna
skyddet kommer att försätta mindre och medelstora företagare samt nya
företagare i underläge. Med sina mindre resurser får dessa företagare svårigheter
att bevaka mönsterområdet, dels i fråga om möjligheten alt själva
kunna registrera mönster och dels när det gäller att undvika intrång i annans
ensamrätt. Ledamöterna pekar också på de möjligheter som från konkurrensbegränsningssynpunlct
kommer att föreligga för företagare med goda
personella och ekonomiska resurser att ansöka om registrering för ett stort
antal mönster utan att begagna dem alla. Med sina ansökningar kan de
blockera vissa områden för andra företagare. Härtill kommer de större
möjligheter som företagare med bättre resurser har när det gäller att bevaka
och beivra intrång i ensamrätten.

Utredningens förslag att mönsterskyddet skall utvidgas till samtliga industriområden
har väckt tvekan endast i fråga om textil- och konfektionsbranscherna.

Svea hovrätt tillstyrker förslaget i denna del och framhåller bl. a., att det
från synpunkten av nordisk enhetlighet är angeläget att nämnda branscher
inte undantas från skydd enligt den nya lagen. Hovrätten framhåller vidare
att Sverige sannolikt inte kan ansluta sig till Lissabontexten av Pariskonventionen,
om ett sådant undantag görs. Även patent- och registreringsverket
understryker vikten av att anslutning till Lissabontexten inte hindras genom
en begränsning av mönsterskyddet. Vidare framhåller verket de svårigheter

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

som registreringsmyndigheten kommer att ställas inför vid granskningsarbetet
och de gränsdragningsproblem som uppstår, om textil- och konfektionsbranscherna
undantas. Gränsdragningsproblemen betonas också av
Svenska patentombudsföreningen. K1F framhåller, att utländsk textil- och
konfektionsindustri inte synes ha haft dåliga erfarenheter av mönsterskydd.
Det skulle vara otillfredsställande om formgivare inom textil- och konfektionsbranscherna
förmenas rätten till mönsterskydd. Föreningen anför vidare
att man redan nu enligt god sedvänja och handelsbruk inte kopierar
andras mönster, vilket måste betyda att industrin utan tillgång till särskilda
register söker hålla reda på vad som händer på marknaden. En sådan orientering
torde inte medföra mindre tidsutdräkt och kostnader än att slå i ett
mönsterregister. Också TCO avvisar ett undantag och pekar på att handvävda
tyger för inredning och beklädnadsändamål inte sällan är förebild för industriell
produktion och bör kunna skyddas mot efterapning. Stockholms
handelskammare, Skånes handelskammare, handelskammaren i Gefle, överintendenten
och chefen för nationalmuseum samt RF godtar likaledes förslaget
att utsträcka mönsterskyddet till samtliga industriområden.

Tveksamhet uttalas av statens pris- och kartellnämnd, försvarets civilförvaltning,
NO, handelskammaren i Karlstad samt handelskammaren för
Örebro och Västmanlands län. Sistnämnda instans finner dock önskvärdheten
av att nå fram till en enhetlig nordisk lagstiftning vara ett starkt skäl
mot att undanta de berörda båda branscherna från lagens tillämpningsområde.

SAF, Sveriges hantverks- och industriorganisation samt Sveriges industriförbund
hänvisar till yttranden från Textilrådet och Konfektionsindustriföreningen.
Textilrådet ställer sig i princip positivt till ett mönsterskydd men
uttalar tveksamhet beträffande den föreslagna utformningen av skyddet,
framför allt registreringssystemet, som enlig rådet inte passar branscher
med mycket snabba mode- och säsongväxlingar och med ett stort antal
mönster med kort livslängd. Rådet vill inte motsätta sig att även textilvarorna
omfattas av den föreslagna lagen men förutsätter då att skydd mot
s. k. slavisk efterbildning införs genom lagstiftningen mot illojal konkurrens.
Vidare betonas nödvändigheten av att skärpta krav iakttas vid tillämpningen
av vad som skall anses vara verk av brukskonst. Inom mönsterskyddet
bör även kraven på objektiv nyhet och skillnad iakttas med stränghet. Konfektionsindustriföreningen
hemställer, att konfektionsindustri^ alster tas
undan från mönsterskyddet. Föreningen ställer sig inte negativ till ett mönsterskydd
som sådant men väl till dess utformning, främst det föreslagna registreringsförfarandet,
vilket av tids- och kostnadsskäl bedöms som opraktiskt
för denna industri. Takten i modeväxlingarna har de senaste åren i hög
grad accelererat, och flertalet företag, bl. a. inom damkonfektionen, framställer
numera mer än två kollektioner om året. Möjligheterna att praktiskt
genomföra en registrering blir sålunda av tidsskäl mycket begränsade. Även

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

om på grund härav antalet registreringar på konfektionens varuområde kan
väntas bli ringa, medför dock registreringsmöjligheten att registret kontinuerligt
måste bevakas med åtföljande kostnader, vilka i konfektionsindustrins
allt mer pressade kostnadsläge kan bidra till att ytterligare försvaga
dess konkurrenskraft. Västergötlands och norra Hallands handelskammare
hemställer, att textil- och konfektionsbranscherna undantas från
lagens tillämpningsområde. Handelskammaren finner det föreslagna registreringsförfarande!
olämpligt för att tillgodose ett mönsterskydd inom
dessa branscher. Det föreligger stor risk för att ett mönsterskydd som omfattar
även textil och konfektion skulle försämra det skydd som sedvänjan
för närvarande erbjuder dessa branscher. Även Östergötlands och Södermanlands
handelskammare uttalar sig mot ett mönsterskydd för de modebetonade
branscherna, främst textil och konfektion. Handelskammaren ställer
sig tveksam till uttalandet att man inom dessa branscher inte skulle i
nämnvärd utsträckning utnyttja skyddsmöjligheterna. Om vissa företag systematiskt
låter registrera mönster, kan konkurrenterna snart se sig tvingade
att följa efter. Genom ett måhända ganska begränsat antal registreringar
skulle ett företag kunna helt spärra ett aktuellt modeområde. Handelskammaren
nämner som exempel det s. k. op-modet. Med hänsyn till denna moderiktnings
ganska stereotypa natur skulle det, om mönsterskydd funnits, ha
varit fullt möjligt för en framsynt och företagsam fabrikant att genom registrering
av ett antal mönster med cirklar, rektanglar, kuber etc. för sin räkning
monopolisera hela detta nya, lukrativa område. Ett undantag för de
modebetonade branscherna skulle å andra sidan medföra besvärliga gränsdragningsproblem
och i hög grad komplicera förfarandet. Handelskammaren
är emellertid tveksam, om ett utvidgat mönsterskydd i den föreslagna
utformningen över huvud är av behovet påkallat och ägnat att främja
näringarna. Betydande kostnader kommer att uppstå dels direkt i samband
med registreringen av mönster, dels indirekt i och med de omfattande bevaknings-
och kontrollåtgärder som företagen måste vidta. Handelskammaren
är inte övertygad om att ett skydd genom registrering av mönster bäst
tillgodoser företagarnas intressen. Erforderligt skydd mot otillbörlig efterapning
kan ordnas enklare och till väsentligt lägre kostnad genom en utbyggnad
av lagstiftningen mot illojal konkurrens. Främst med hänsyn till
de särskilda problemen rörande de modebetonade branscherna är handelskammaren
inte beredd tillstyrka att det framlagda förslaget till mönsterskydd
förverkligas. Denna uppfattning delas av kommerskollegium, som
hävdar att mönsterskydd inte bör införas i strid mot företagarnas vilja. Det
är enligt kollegium tydligt att företagarna inom textil- och konfektionsbranscherna
motsätter sig att skyddet skall omfatta dessa branscher. Det
torde emellertid här vara fråga om ett av de fält där prydnadsmönster är
vanliga och ett undantag härvidlag skulle följaktligen leda till att Sverige
inte kan ansluta sig till Lissabontexten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

Departementschefen. Det är i vårt land liksom i det allt övervägande flertalet
kulturländer sedan länge vedertaget att samhället bör stödja skapande
andlig verksamhet genom att med vissa begränsningar ge upphovsmannen
ensamrätt till vad han har skapat. Denna grundsats har varit vägledande
för det omfattande lagstiftningsarbete som under senare tid har bedrivits
på immaterialrättens område och som resulterat i 1960 års upphovsrättslag
och lag om rätt till fotografisk bild, varumärkeslagen (VmL) den
2 december 1960 (nr 644) och patentlagen (PatL) den 1 december 1967
(nr 837). I linje med dessa nya lagar ligger det förslag till ny lag om mönster
som mönsterskyddsutredningen har lagt fram. Det mönsterskydd som
förslaget innefattar avser att skydda sådan formgivning som väl utgör ett
nyskapande men som inte alltid når upp till den konstnärliga nivå som
utgör villkor för skydd enligt upphovsrättslagstiftningen eller äger tillräcklig
uppfinningshöjd för att kunna skyddas genom patent. I förhållande till
nu gällande lag den 10 juli 1899 om skydd för vissa mönster och modeller
innebär förslaget en avsevärd utvidgning av mönsterskyddet. Detta skall
sålunda inte som nu vara begränsat till att gälla endast alster tillhörande
metallindustrin utan skall omfatta alla industrigrenar och dessutom äga
tillämpning på såväl nyttomönster som prydnadsmönster.

Utredningens förslag har i sina huvuddrag allmänt tillstyrkts under remissbehandlingen.
Endast ett fåtal remissinstanser har avstyrkt förslaget
eller intagit en mera tveksam hållning. Längst i sin kritik har NO och två
ledamöter av näringsfrihetsrådet gått. De har ansett sig inte kunna tillstyrka
ett så långtgående mönsterskydd som utredningen har föreslagit.

De båda ledamöterna av näringsfrihetsrådet har framhållit, att en registrerad
ensamrätt, som bygger på ett allmänt utseendeskydd, ger stora förutsättningar
för en omotiverad exklusivitet i marknadsföring och prissättning
genom att både färdigvaror, olika slags halvfabrikat och vissa detaljer avsedda
för olika varor kan registreras. De anmärker också, att mindre och
medelstora företagare liksom även nya företagare kommer i underläge
genom sina mindre resurser, när det gäller att bevaka mönsterområdet, både
i fråga om möjligheten att själva kunna registrera mönster och i fråga om
möjligheten att undvika intrång i annans ensamrätt. En annan olägenhet
är enligt dessa två ledamöter av rådet, att företagare med goda personella
och ekonomiska resurser kan ansöka om registrering för ett stort antal
mönster utan att begagna dem alla och därigenom kan blockera vissa områden
för andra företagare. NO:s kritik går likaledes ut på att den föreslagna
lagstiftningen skulle få ej önskvärda konkurrensbegränsande verkningar
genom att den ger möjlighet att för viss tid skaffa monopol på användningen
av ett mönster. NO, som ingående har utvecklat sina synpunkter på denna
fråga, har vidare framhållit bl. a., att det föreslagna mönsterskyddet öppnar
vidgade möjligheter att få rättsligt skydd för produktdifferentiering. Ett
allmänt mönsterskydd är sålunda enligt NO ägnat att ge en sådan produkt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

differentiering som grundas på utseendet större framtida betydelse och
skapa förutsättningar för en exklusivitet i marknadsföring och prissättning
som kan bli till nackdel för konsumenterna. NO har ansett det angeläget att
konkurrensproblematiken belyses och övervägs ytterligare och att de allmänna
konkurrensintressena tillmäts särskild vikt. Lagstiftningen måste
enligt NO utformas så att den i minsta möjliga mån begränsar den fria
konkurrensen.

I likhet med utredningen vill jag framhålla, att det med stigande välstånd
från konsumenternas sida ställs alltmera ökade krav på att hantverks- och
industriprodukter skall inte bara vara tjänliga för sitt ändamål utan också
utvisa en tilltalande form. Liksom utredningen anser jag det därför vara angeläget
att uppmuntra till nyskapande inom den hantverksmässiga och industriella
formgivningen. Mönsterskyddet erbjuder här en ensamrätt som
möjliggör skälig ersättning åt formgivaren för hans skapande insats och
dessutom öppnar en väg för tillverkaren att återfå de investeringar han bär
lagt ned på en ny formgivning. En lagstiftning enligt de riktlinjer som utredningens
förslag följer är i hög grad ägnad att stimulera till ett nyskapande
som kommer allmänheten till godo i form av nya, estetiskt och funktionellt
högvärdiga produkter.

Att invändningar från konkurrensbegränsningssynpunkt kan göras mot
ett utvidgat mönsterskydd är självklart, eftersom syftet med mönster skyddet
just är att skapa ensamrätt till ett mönster. Frågan är hur långt lagstiftningen
bör gå. Att märka är härvid att ett tämligen väl utbildat mönsterskydd
redan finns i de flesta större industriländer. Vi behöver inte gå längre
än till våra grannländer Danmark och Norge för att finna ett betydligt mera
fullständigt mönsterskydd än det vi har. Den idé som ligger till grund för en
sådan omfattande mönsterskyddslagstiftning har också kommit till uttryck i
internationella överenskommelser, främst 1883 års Pariskonvention för
industriellt rättsskydd. Vid ingången av år 1969 var 79 länder bundna av
konventionen och därmed medlemmar av den s. k. Parisunionen. Skyddet
av den industriella äganderätten har enligt konventionen till föremål patent,
nyttighetsmodeller, industriella mönster och modeller, fabriks- eller handelsmärken
och servicemärken (varumärken), firma- och ursprungsbeteckningar
samt undertryckande av illojal konkurrens. Dess grundsats är, att
den som tillhör ett unionsland skall i annat unionsland åtnjuta de förmåner
i fråga om den industriella äganderätten som detta lands lagstiftning
tillerkänner landets egna medborgare. Konventionen föreskriver i sin lydelse
enligt 1958 års Lissabontext och 1967 års Stockholmstext ett oinskränkt
mönsterskydd. Lissabontexten hade vid ingången av år 1969 tillträtts
av 52 länder. Enligt min mening bör det krävas mycket starka
skäl för att Sverige skall ställa sig utanför denna stora krets av länder med
ett väl utbildat mönsterskydd. För att Sverige skall kunna biträda Lissaboneller
Stockholmstexten är det nödvändigt att vi inför en mönsterskyddslag -

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

stiftning av mera generell karaktär än 1899 års lag. Det är också en förutsättning
för nordisk rättslikhet på området att Sverige liksom Finland inriktar
sig på ett mera fullständigt mönsterskyddssystem. Det samarbete som
har skett mellan mönsterskyddsutredningen och motsvarande kommittéer i
Danmark, Finland och Norge har också resulterat i praktiskt taget likalydande
lagförslag i samtliga berörda länder.

Självfallet måste hänsyn tas till de konkurrensbegränsande verkningar som
en utvidgad mönsterskyddslagstiftning medför och som har beskrivits närmare
i NO:s remissyttrande. Det är sålunda från allmän synpunkt av vikt att
sådan konkurrens upprätthålls som leder till effektivitet inom näringslivet
och till en rimlig prisnivå. Det kan emellertid inte bortses från att en mönsterskyddslagstiftning
även är konkurrensbefrämjande, i det att den uppmuntrar
till konkurrens i fråga om högvärdig formgivning. Den skänker
formgivaren det stöd som ofta torde vara nödvändigt för att han skall anse
det lönande att helhjärtat satsa på en fullödig formgivning, som inte bara
kan visa sig lönsam för honom själv utan också kommer konsumenterna till
godo. Att på detta sätt stimulera till både estetiskt och funktionellt högklassiga
produkter är ingen nyhet hos oss. Det utgör endast en vidareutveckling
av den idé som ligger till grund för 1960 års lagstiftning om upphovsrätt
till bl. a. konstnärliga verk. Som utredningen har framhållit och
som också kommit till uttryck under remissbehandlingen medför ett utvidgat
mönsterskydd vid sidan av denna lagstiftning den fördelen att man kan
undgå en sådan uttänjning av upphovsrättslagens tillämpningsområde som
lätt föranleds av bristen på ett sådant skydd.

Från konkurrenssynpunkt är det vidare av betydelse att en formellt sett
visserligen omfattande ensamrätt enligt utredningens förslag är underkastad
praktiskt viktiga begränsningar. Till vissa sådana begränsningar återkommer
jag närmare i det följande. I detta sammanhang vill jag endast erinra om
att det av utredningen föreslagna skärpta nyhetskravet medför en gallring
och att det uppställda skillnadskravet begränsar skyddsobjekten till alster
av kvalificerad formgivning. Härigenom lämnas bl. a. banala mönster utanför
skyddet. Det kan vidare framhållas, att mönsterskyddet — till skillnad
från varumärkesskyddet — är tidsbegränsat. Det skall enligt förslaget kunna
gälla längst femton år. Av betydelse är också att mönsterrätten i motsats till
patenträtten inte ger ett idéskydd utan bara ett utseendeskydd. Och när det
gäller en varas utseende är variationsmöjligheterna vanligen betydande och
i allt fall avsevärt större än vid tekniskt idéskapande. Risken för skadliga
monopol är därför inte så framträdande på mönsterområdet. Endast i fall
då ett mönster representerar enda möjliga praktiska utformningen av en
teknisk idé uppstår en påtaglig begränsning i variationsmöjligheterna. Sådana
fall torde emellertid vara så sällsynta — om de alls förekommer —
att de inte kan tillmätas någon praktisk betydelse, när det gäller att fastställa
huvuddragen av en lagstiftning i ämnet. Den skillnad som mönster -

Kungi. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

rätten sålunda uppvisar i förhållande till både patent- och varumärkesrätten
medför att dess konkurrensbegränsande verkan är avsevärt mindre.
Det bör vidare beaktas att särskilda regler till skydd för allmänheten har
införts i förslaget, bl.a. bestämmelser om tvångslicens och om uppgif tsskyldighet.
Erfarenheterna från Danmark och Norge, där man länge haft ett allmänt
mönsterskydd, ger inte anledning till berättigade farhågor för att
nämnvärda olägenheter skall följa från konkurrensbegränsningssypunkt.

Vid bedömningen av frågan om mönsterrättens förhållande till konkurrensbegränsningslagstiftningen
får även beaktas, att om ensamrätten till
mönster skulle läggas till grund för konkurrensbegränsande åtgärder, ett inskridande
från samhällets sida i princip är möjligt enligt 1953 års lagstiftning
mot konkurrensbegränsning inom näringslivet. Vid gränsdragningen
mellan denna lagstiftning och det industriella rättsskyddet kan det givetvis
inte komma i fråga att låta mönsterrätten inta någon särställning. Jag vill i
den delen hänvisa till mina uttalanden om motsvarande gränsdragningsproblem
för varumärkesrättens del vid remissen till lagrådet av förslaget till varumärkeslag
(prop. 1960:167 s. 37). Ett ingripande mot skadlig verkan av ensamrätt
till mönster bör kunna ske inte bara om en mönsterhavare går utom
ramen för sina rättigheter enligt mönsterskyddslagen och utnyttjar ensamrätten
till att tvinga fram eller understödja annan konkurrensbegränsning
utan undantagsvis även om hans åtgärder framstår som oantastliga från rent
mönsterrättslig synpunkt men måste anses ha skadlig verkan från konkurrensbegränsningssynpunkt.
Åtgärder av sådant slag bör således i enskilda
fall kunna föranleda förhandling enligt konkurrensbegränsningslagstiftningen.
Som statens pris- och kartellnämnd har uttalat bör de framtida verkningarna
av det utvidgade mönsterskyddet noga studeras. Skulle det befinnas
att konkurrensbegränsningslagens bestämmelser om de former under
vilka ingripande kan ske är otillräckliga, får man ta upp frågan om en skärpning
av dessa bestämmelser. Jag vill i detta sammanhang också hänvisa till
den betydelse som samhällets konsumentupplysning i pris- och kvalitetsfrågor
har för att motverka sådana avvikelser från en effektiv fri konkurrens
som har sin grund i bristande marknadskännedom hos konsumenterna.

På grundval av det anförda vill jag i likhet med det stora flertalet remissinstanser
ansluta mig till utredningens förslag att införa ett generellt mönsterskydd,
dvs. ett skyddssystem som i princip omfattar samtliga industrigrenar.

Med införande av ett generellt mönsterskydd uppkommer fråga om undantag
bör göras för viss eller vissa industrigrenar. Denna fråga har både
under utredningsarbetet och under remissbehandlingen särskilt gällt textil-
och konfektionsbranscherna. Från dessa branscher har
nämligen rests krav på undantag från den tilltänkta lagstiftningen. Utredningen
har dock stannat för att inte föreslå något sådant undantag. Enligt utredningen
är farhågorna hos dessa branscher för att massregistreringar skall

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

uppkomma med därav följande krav på skärpt bevakning från företagarnas
sida överdrivna. En starkt bidragande orsak till utredningens ståndpunkt
har också varit, att något sådant undantag som förut nämnts inte gäller f. n.
i Danmark eller Norge och att de övriga nordiska ländernas mönsterkommittéer
inte har visat intresse för att nu införa ett sådant undantag.

Vid remissbehandlingen har meningarna i denna fråga varit delade. Majoriteten
av remissinstanserna har anslutit sig till utredningens förslag.
Därvid har betonats bl. a. de av utredningen anförda skälen att ett undantag
skulle vålla svåra gränsdragningsproblem och vidare på ett olyckligt sätt
skulle fjärma oss från regleringen i de övriga nordiska länderna och troligen
också hindra en anslutning till Pariskonventionens Lissabon- eller
Stockholmstext. Textilindustrins eget branschorgan, textilrådet, har ansett
sig kunna godta förslaget, dock endast under förutsättning att ett särskilt
skydd införs mot s. k. slavisk efterbildning. Konfektionsindustriföreningen
däremot har hävdat, att konfektionsindustrins alster bör tas undan från det
föreslagna mönsterskyddet. Föreningen har framhållit, att antalet registreringar
på grund av de snabba modeväxlingarna visserligen torde bli fåtaliga
men att registret dock måste bevakas kontinuerligt och att detta medför
kostnader, som i dagens pressade läge kan bidra till att ytterligare försvaga
industrins konkurrenskraft. Kommerskollegium och några handelskamrar
har också avstyrkt förslaget. De har därvid främst åberopat, att mönsterskydd
inte bör införas i strid mot företagarnas vilja.

De skäl som i det föregående har anförts för ett utvidgat mönsterskydd
gäller samtliga industrigrenar. Även inom textil- och konfektionsbranscherna
bör mönsterskaparnas intressen beaktas. Ett undantag för viss industrigren
skulle medföra att Sverige kommer att inta en särställning internationellt
sett, även inom Norden. Ett undantag drar också med sig svåra gränsdragningsproblem,
som bör undvikas. Endast om det kan påvisas att nämnda
branscher skulle komma att lida påtagligt men genom ett mönsterskydd
bör det därför komma i fråga att göra undantag för dem. De undersökningar
som utredningen har gjort och vad som har framkommit under remissbehandlingen
synes emellertid ge vid handen, att farhågorna för menliga följder
av ett mönsterskydd på dessa områden är överdrivna. Som både utredningen
och en remissinstans har påpekat sker det redan nu en långtgående
bevakning från företagarnas sida av utvecklingen på mönsterområdet inom
dessa branscher. Besväret att bevaka registreringar och registreringsansökningar
torde därför inte innebära sådan ökad belastning eller medföra sådana
kostnadsökningar att de kan tillmätas avgörande betydelse. Härvid är
också att märka att tillgången till offentliga publikationer och register kan
väntas underlätta bevakningen.

Som jag redan har nämnt synes man nu inom textilindustrin i princip
vara beredd att godta ett mönsterskydd. De synpunkter som textilrådet har
fört fram beträffande tillämpningen av nyhets- och skillnadskraven liksom

54 Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

önskemålet om skärpta krav vid bedömande av vad som skall anses utgöra
verk av brukskonst kan jag i huvudsak ansluta mig till. Motsvarande synpunkter
torde göra sig gällande inom konfektionsindustrin. Den av textilrådet
särskilt berörda frågan om skydd mot s. k. slavisk efterbildning återkommer
jag till närmare i det följande, men jag vill redan nu förutskicka,
att det skyddsbehov det här gäller åtminstone i viss omfattning torde bli tillgodosett
inom ramen för den tilltänkta nya lagstiftningen mot otillbörlig
konkurrens.

På grundval av dessa överväganden förordar jag, att en ny mönsterskyddslagstiftning
inte förses med något undantag utan i likhet med vad som skett
i andra länder, som har ett någorlunda väl utvecklat mönsterskydd, utformas
så, att den kommer att omfatta samtliga industrigrenar. Därigenom
blir det helt klart, att något hinder i detta hänseende inte föreligger för en
svensk anslutning till Pariskonventionens Lissabon- eller Stockholmstext.

Mönsterrättens föremål

Gällande rätt. Enligt 1 § första stycket ML gäller skyddsrätten sådana
mönster som används vid tillverkning till avsalu av alster tillhörande metallindustrin.
I andra stycket föreskrivs att under mönster också innefattas
modell, som i fråga om ändamålet är jämförlig med mönster.

I tillämpningen har den ytterligare begränsningen gjorts, att mönsterrätten
omfattar endast s. k. prydnadsmönster, varmed närmast torde avses
mönster vars form inte är huvudsakligen betingad av nyttiga eller i övrigt
praktiska hänsyn. I praxis har sådana mönster som exempelvis trycktyper av
metall och majonnästub med speciellt utformat hål för utpressning av majonnäsen
ställts utanför mönsterrätten, eftersom mönstren inte ansetts äga
prydnadskaraktär utan bara haft till ändamål att ge ett tilltalande utseende
åt tryckalstren resp. den utpressade majonnäsen.

Utredningen. Utredningen har funnit det angeläget att söka definiera
mönsterbegreppet. Som en sammanfattande beskrivning på de mönsterbildande
dragen bör enligt utredningen anges allt som är ägnat att bestämma
en varas utseende. Genom att begagna begreppet utseende begränsar man de
åsyftade effekterna till dem som kan förnimmas visuellt.

För att markera att det inte bara är den färdigtillverkade varan som kan
göras till föremål för mönsterrätt utan även den ritning, modell eller liknande
som skall utgöra förebilden vid varutillverkningen och som normalt har
färdigställts innan tillverkningen tar sin början anser utredningen, att ett
mönster bör beskrivas som en förebild. Därigenom upprätthålls också en
principiell skillnad mellan ett mönster och ett föremål, som har framställts
med mönstret som förebild.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

Det är enligt utredningen inte nödvändigt att behålla den i gällande lag
och i Pariskonventionen förekommande distinktionen mellan mönster och
modeller, vilken onödigt tynger lagtexten. Definitionen av mönsterbegreppet
bör därför omfatta både två- och tredimensionella förebilder.

Utredningen tar därefter upp frågan om skydd för mönster med praktiskt
syfte, s. k. n y 11 o m ö n s t e r. Läget i svensk praxis torde enligt utredningen
kunna uttryckas så, att registrerbarheten av ett mönster är beroende
bl. a. av om det prydande eller det nyttiga utgör huvudsaken i mönstret.
Även utländska mönsterlagar gäller i allmänhet, åtminstone formellt sett,
endast för prydnadsmönster. I Norge ges dock skydd även för nyttomönster.

Utredningen anser det naturligt att det vid sidan av patenträtten inrättas
en smidig skyddsform med tanke på den omsorg och de investeringar som
har lagts ned på en tekniskt betingad ny varuutformning. Genom att slå
samman skyddet för prydnadsmönster och nyttomönster undviker man en
besvärlig gränsdragning mellan estetisk och funktionell målsättning. Erfarenheterna
från den svenska mönsterregistreringsmyndigheten ger enligt
utredningen vid handen, att det många gånger är praktiskt taget omöjligt
att upprätthålla en gränslinje mellan dessa båda mönstertyper. Vid en av
utredningen företagen enkät har också framkommit ett starkt övervägande
intresse för att nyttomönster skall omfattas av den blivande lagen, och vid
överläggningar mellan de nordiska mönsterkommittéerna har enighet rått
om att jämställa nyttomönster med prydnadsmönster.

Utredningen finner att det även i övrigt kan anföras goda skäl för att slopa
kravet på prydnadskaraktär och övergå till ett allmänt utseendeskydd, dvs.
göra skyddet oberoende av om formgivningen har betingats av estetiska eller
praktiska hänsyn, resp. om prydnadseffekt föreligger eller inte. Bruksföremålen
har alltid en viss praktisk uppgift att fylla och formgivningen är därför
begränsad av funktionella hänsyn. Utredningen anser det vara till fördel
för utvecklingen av den industriella formgivningen, att denna inte till följd
av en snäv mönsterrättslagstiftning inskränks till ett prydande av bruksföremålen
utan får fortskrida även i rent praktiska banor. Den möderne
formgivaren deltar mestadels redan från början vid utformningen av en
produkt och det är efteråt mycket svårt att avgöra vad som har tillkommit
av praktiska skäl och vad som har gjorts för att tillfredsställa ögat. Ur
formgivarnas och industrins synvinkel torde det enligt utredningen föreligga
lika stor anledning att ge skydd för nya mönster med praktiskt syfte
som att bereda prydnadsmönstren skydd. I båda fallen måste det anses angeläget,
att nyskapandet stimuleras genom en skyddslagstiftning, som erbjuder
effektiva medel mot stötande efterbildningar. Att tillägga upphovsmannens
syfte med formgivningen rättslig betydelse anser utredningen
olämpligt från praktisk synpunkt.

Utredningen tar därefter upp de betänkligheter mot nyttomönsterskydd
som hänför sig till det speciella fall då ett mönster utgör den enda möj -

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

liga praktiska utformningen av en teknisk idé. Det har
enligt utredningen ansetts att nyttomönsterskydd i sådana fall motverkar
den tekniska utvecklingen. När den tekniska idé som ligger bakom mönstret
inte uppfyller förutsättningarna för patent, skall nämligen enligt denna
uppfattning idén och närliggande idéer vara fria till allmänt begagnande.
Om nu mönstret utgör den enda möjliga praktiska utformningen av idén
och mönstret får skydd inom mönsterrättens ram, åstadkoms på en omväg
skydd för den tekniska idén.

Utredningen anser, att dessa betänkligheter inte äger sådan styrka att
man har anledning beakta dem. Sådana fall då ett mönster verkligen utgör
den enda möjliga tekniska utformningen av en idé måste nämligen enligt
utredningen antas vara mycket sällsynta. Om man i lagen inför ett undantag
för sådana mönster, uppkommer i tillämpningen svårigheten att bedöma,
när en utformning verkligen kan sägas vara den enda tekniskt sett
möjliga. Utredningen föreslår därför, att mönsterlagen skall utan undantag
omfatta alla slags mönster, tvådimensionella och tredimensionella, prydnadsmönster
och nyttomönster.

Mönsterrätten skall enligt utredningens förslag ha förebilden för en varas
utseende till föremål. Denna definition avser att ge uttryck åt att det är hela
varans utseende som skall framgå av mönstret. Om en del av en vara, t. ex.
ett handtag, ett stolsben eller annat halvfabrikat, kan vara föremål för omsättning
i handeln, finns inget skäl att behandla sådana delar på annat sätt
än som särskilda varor, vilkas hela utseende skall kunna skyddas som
mönster.

Utredningen föreslår i likhet med de övriga nordiska kommittéerna, att
även ornament skall hänföras till mönsterrättsobjekten.

Remissyttrandena. Utredningens definition av mönsterbegreppet lämnas
utan erinran av remissinstanserna.

Förslaget att skydd skall kunna uppnås inte bara för prydnadsmönster
utan även för nyttomönster godtas av flertalet remissinstanser. Patent-
och registreringsverket framhåller svårigheterna vid tillämpningen av
gällande mönsterlag att dra gränsen mellan prydnads- och nyttomönster och
anser det inte finnas något hållbart skäl att vägra nyttomönstren registreringsskydd.
Liknande synpunkter framförs av statens pris- och kartellnämnd
och Svenska patentombudsföreningen. Skånes handelskammare, till
vilken handelskammaren i Gefle ansluter sig, biträder likaså förslaget i denna
del och framhåller att nuvarande ordning, enligt vilken mönsterskydd
inte kan erhållas för nyttomönster, har tvingat företagen att i stället söka
patent. Detta förhållande torde i viss mån ha bidragit till att kraven på uppfinningshöjd
i praxis har sänkts, vilket måste betecknas som olyckligt.
Konstfackskolan finner det utomordentligt viktigt att modern formgivning
skyddas utan krav på speciell prydnadskaraktär. Enligt KIF måste en form -

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

givare kunna stå till produktionens tjänst med förebilder av såväl nyttosom
prydnadskaraktär eller helst en kombination av båda. Det är därför i
högsta grad i hans intresse att föremålet för mönsterrätten definieras som
ett allmänt utseendeskydd. Även handelskammaren för Örebro och Västmanlands
län, överintendenten och chefen för nationalmuseum, SAF, Sveriges
hantverks- och industriorganisaiion, Sveriges industriförbund, RF och
Sveriges grossistförbund uttalar sig till förmån för utredningens förslag.

Två ledamöter av näringsfrihetsrådet vill att förslaget begränsas till att
gälla endast skydd för prydnadsmönster. Enligt deras mening har utredningen
alltför lättvindigt avfärdat risken för ogynnsamma samhälleliga
verkningar av den vittomfattande ensamrätt som föreslås. Som exempel på
vilken omfattning skyddet skulle få har utredningen anfört att ett stolsben i
visst utförande skulle kunna skyddas, oavsett vilken utformning de olika
stolar i vilka det ingår har i övrigt. Ledamöterna framhåller, att om det föreslagna
skyddet hade funnits tidigare, det skulle ha gällt för det företag som
först började använda de funktionellt utformade handtag till strykjärn som
nu är allmänt förekommande och för en mängd av de plastprodukter som
har tillkommit på marknaden under de senaste åren. Från prissynpunkt
skulle detta kunna innebära mycket stora risker, eftersom den funktionella
eller utseendemässiga utformningen av vissa detaljer av varor i försäljningshänseende
kan få mycket större betydelse än de rent kvalitativa egenskaperna
hos varan i övrigt. En liknande ståndpunkt intar NO och kommerskollegium.
Kollegium framhåller, att det för en anslutning till Pariskonventionens
Lissabontext inte torde vara nödvändigt att införa skydd för
nyttomönster.

Försvarets civilförvaltning finner inte tillräckligt bärande skäl föreligga
för att utsträcka mönsterskyddet till en formgivning, som är huvudsakligen
tekniskt betingad. Ämbetsverket anser det angeläget att formgivningen är i
åtminstone någon grad estetiskt tilltalande. Dessutom synes mönsterrätt inte
böra komma i fråga i andra fall än då formen på grund av det estetiska elementet
ger varan ett ökat värde. Den form som t. ex. krigsmateriel
erhåller torde som regel vara helt funktionellt betingad. Det estetiska är här
av underordnad betydelse. En blivande mönsterrätt synes därför inte böra
gälla krigsmateriel.

Näringsfrihetsrådets majoritet delar utredningens uppfattning, att nyttomönster
bör skyddas, men vill samtidigt göra den begränsningen att om ett
visst mönster undantagsvis skulle visa sig utgöra den enda möjliga
praktiska utformningen av en teknisk idé mönsterrätt
inie bör kunna förvärvas för denna utformning. Liknande synpunkter framförs
av NO och Sveriges grossistförbund. Svea hovrätt erinrar om att utredningen
— för det fall att en undantagsbestämmelse skulle befinnas erforderlig
— föreslagit att mönsterrätten inte skall omfatta sådana element som

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

uteslutande åsyftar en teknisk verkan. Hovrätten antar att en sådan bestämmelse
kan befinnas ändamålsenlig.

Förslaget att godta ornament som mönsterrättsobjekt tillstyrks eller
lämnas utan erinran av samtliga remissinstanser.

Departementschefen. Utredningens förslag att definiera mönster som
förebilden för en varas utseende innebär, att den gällande distinktionen
mellan mönster och modeller, dvs. mellan tvådimensionella och tredimensionella
förebilder, slopas. Detta förslag innebär en lagteknisk förenkling,
som jag i likhet med remissinstanserna inte har något att invända mot.

Förslaget innebär vidare den nyheten att skydd införs för nyttomönst
e r vid sidan av prydnadsmönster. Förslaget har i denna del godtagits av
så gott som samtliga remissinstanser. Med ett allmänt utseendeskydd undgår
man en rad gränsdragningssvårigheter när det gäller att bestämma tillämpningsområdena
för mönsterskyddet och det patenträttsliga skyddet. Det är
också tydligt att intresset av att stimulera till ett nyskapande på formgivningens
område framträder minst lika starkt när det gäller nyttomönstren
som i fråga om prydnadsmönstren. De farhågor för ogynnsamma samhälleliga
verkningar av ett nyttomönsterskydd som har uttalats från vissa håll
och som närmast tar sikte på lagstiftningens konkurrensbegränsande verkan
bör inte överdrivas. I den delen kan jag åberopa vad jag redan har anfört
i det föregående om mönsterskyddslagstiftningens förhållande till konkurrensbegränsningslagstiftningen.

Jag biträder därför utredningens förslag att skydd enligt den nya lagen
skall beredas också nyttomönster. Detta innebär att jag inte kan dela den
av försvarets civilförvaltning framförda uppfattningen att mönsterskydd bör
förutsätta att formgivningen är i någon grad estetiskt tilltalande eller att det
estetiska momentet ger varan ett ökat värde. Att formgivningen i ett visst
fall är så gott som uteslutande betingad av funktionella hänsyn — som torde
vara fallet exempelvis beträffande krigsmateriel — bör enligt min
mening inte i och för sig utesluta möjligheten av ett mönster skydd. Jag är
därför inte beredd att förorda några sådana undantag från lagens tillämpningsområde
som civilförvaltningen har ifrågasatt.

Ett mönsterskydd som omfattar också nyttomönster lämnar visst utrymme
för att enklare konstruktioner och små uppfinningar kan beredas skydd
som mönster, när lösningen av det tekniska problemet just ligger i en viss
utformning av en vara. Mönsterskyddet erbjuder dock i dessa fall endast ett
utseendeskydd för den speciella utföringsform som mönstret representerar.
Genom mönsterskyddet kan alltså inte som inom patenträtten uppnås något
skydd för den tekniska idén som sådan.

I diskussionen har gjorts gällande att ett nyttomönsterskydd är till skada
för den tekniska utvecklingen i sådana fall då mönstret utgör den enda
möjliga praktiska utformningen av en teknisk idé.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Mönsterskyddet skulle här komma att innebära även ett idéskydd, trots att
den tekniska idén inte är av sådan kvalitet att den kan skyddas som patent.
Utredningen har uppmärksammat detta problem men har avstått från att
föreslå någon särskild undantagsbestämmelse för dessa fall. Det är enligt
utredningen bara i sällsynta undantagsfall som det saknas möjligheter att
tillgodogöra sig en i och för sig skyddad teknisk idé i andra yttre former än
dem som mönsterskyddats. Härjämte har utredningen åberopat svårigheterna
att tillämpa en undantagsregel på lämpligt sätt.

Några av remissinstanserna har intagit en motsatt ståndpunkt och har
förordat en undantagsregel. För egen del ansluter jag mig emellertid till utredningens
uppfattning. De fall då en undantagsregel skulle bli tillämplig
torde i verkligheten bli ytterligt fåtaliga, om de över huvud taget kommer
upp. Varken utredningen eller någon av de remissinstanser som har rekommenderat
en undantagsbestämmelse har kunnat anföra något praktiskt
exempel. Med hänsyn till den moderna teknikens nivå och utvecklingstakt är
det också högst sannolikt att praktiskt taget varje teknisk idé kan realiseras
i flera än en utförandeform. Det måste under alla förhållanden vara
utomordentligt svårt att på förhand avgöra om en viss utformning av en teknisk
idé är den enda tänkbara. Hur undantagsregeln än utformas skulle det
därför sannolikt möta stora svårigheter att tillämpa den i praktiken, och det
får antas att registreringsmyndigheten skulle komma att visa stor restriktivitet
i tillämpningen. Det finns också anledning anta att man i de sällsynta
undantagsfall som kan bli aktuella för en tillämpning av regeln i verkligheten
har att göra med ett tekniskt nyskapande av sådan uppfinningshöjd
att ett idéskydd kan beredas enligt patentlagstiftningen. Och om det i något
enstaka gränsfall skulle visa sig att mönsterskydd har kommit att åtnjutas
för en formgivning som representerar den praktiskt sett enda möjliga utformningen
av en icke patenterbar teknisk idé och detta leder till en allvarlig
snedvridning av konkurrensen bör, som jag tidigare har uttalat, förfarande
enligt konkurrensbegränsningslagstiftningen inte vara uteslutet.
Skulle det i övrigt framstå som ett allmänt intresse av synnerlig vikt att ensamrätten
till mönstret bryts, torde de regler om tvångslicens som utredningen
har föreslagit (28 § andra stycket) och som även jag vill förorda utgöra
ett tillräckligt effektivt instrument att tillgodose de ändamålssynpunkter
som ligger till grund för tanken att helt undanta mönster av denna art
från lagens tillämpningsområde.

Utredningens förslag att mönsterskydd skall beredas även för s. k. om ament
— dvs. fantasiskapelser, som är ägnade att användas till dekorering
av varor — står i överensstämmelse med vad som gäller enligt internationell
praxis. Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser.
Även jag biträder förslaget.

Till frågor om den närmare innebörden av uttrycken »förebild», »vara»
och »ornament» återkommer jag i det följande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

Nyttighetsmodeller

Utredningen. Utomlands förekommer på sina håll, att man vid sidan av
patent och mönsterrätt tillhandahåller en skyddsform för enklare konstruktioner
av typen nyttighetsmodeller, s. k. Gebrauehsmuster. Denna skyddsform
avser tekniska idéer till skillnad från mönsterrätten, som gäller en
varas form eller utseende. Man kan därför tala om ett idéskydd eller funktionsskydd
— inte olikt ett patent — i ena fallet och ett formskydd eller utseendeskydd
i det andra. Denna distinktion har viss betydelse för skyddsomfånget
i de båda fallen. Mönsterrätten lämnar skydd endast åt formen,
oavsett om denna ger uttryck åt en teknisk idé, medan Gebrauehsmuster -—
enligt tysk praxis -— lämnar skydd för den tekniska idén utan bundenhet
till formen. Intrång i rätten till Gebrauehsmuster kan således föreligga även
då föremålet inte har samma utseende som det registrerade utan överensstämmer
med detta bara i fråga om den bakomliggande uppfinningstanken,
sådan denna kommit till uttryck i skyddsanspråket.

De nordiska utredningarna har inte funnit skäl att föreslå en skyddsform
av typen Gebrauehsmuster vid sidan av patent och mönsterrätt. Som ett
starkt skäl mot att införa ensamrätt till enklare konstruktionsidéer har åberopats
att man, när det gäller en teknisk idé som ligger under patenterbarhetsgränsen,
principiellt måste utgå från att varje fackman på området är
i stånd att åstadkomma samma sak. Ytterligare ett viktigt skäl är, att ett inte
obetydligt skydd erbjuds genom en mönsterrätt som omfattar även nyttomönster.
Att de nordiska patentlagkommittéerna har varit negativt inställda
till saken har för den svenska utredningen framstått som ett betydelsefullt
skäl mot att införa skydd för Gebrauehsmuster hos oss. Den stora enhetlighet
på patenträttens område som uppnåtts skulle nämligen luckras upp på
ett allvarligt sätt om man i Sverige ensidigt införde ett Gebrauchsmustersystem.

Remissyttrandena. Utredningens ståndpunkt att inte föreslå någon särskild
skyddsform för nyttighetsmodeller (Gebrauehsmuster) tillstyrks eller
lämnas utan erinran av så gott som alla remissinstanser.

Patent- och registreringsverket anser att uppfinningar som inte har tillräcklig
uppfinningshöjd och teknisk effekt för att kunna patenteras inte bör
medges ensamrätt utan bör hållas fria för begagnande av envar. Enligt vad
verket har sig bekant har erfarenheterna utomlands av Gebrauehsmuster
inte varit sådana att systemet bör införas i Sverige. Skånes handelskammare
delar likaledes utredningens uppfattning, att spörsmålet om införande av
skydd för Gebrauehsmuster har sådan anknytning till patenträtten att frågan
härom inte bör närmare övervägas inom mönsterskyddslagstiftningens
ram. Enligt handelskammarens mening synes det inte heller lämpligt att nu
pröva frågan i särskild ordning, eftersom införandet av en sådan skydds -

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

form i svensk rätt skulle innebära, att den nordiska rättslikhet som uppnåtts
på det industriella rättsskyddets område skulle gå förlorad. Därtill
kommer, att om utredningens förslag om skydd för nyttomönster genomförs,
framförda önskemål om skydd för enklare konstruktioner i viss
utsträckning blir tillgodosedda. Likartade synpunkter framförs av näringsfrikets,
rådet, föreningen Sveriges statsåklagare, handelskammaren i Gefle,
handelskammaren för Örebro och Västmanlands län, Sveriges grossistförbund,
Svenska industriens patentingenjörers förening och SACO.

Några remissinstanser uttalar sig emellertid till förmån för ett Gebrauchsmusterskydd.
Statens konsumentråd anser att en utvidgning av det föreslagna
nyttomönsterskyddet i riktning mot Gebrauchsmuster skulle kunna
medge ett smidigt och billigt skydd även för funktionella förbättringar på
konsumentvaruområdet. Svenska patentombudsföreningen tycker visserligen
inte att lagstiftning om Gebrauchsmuster hör hemma i en lag om skydd
för mönster. Föreningen kan emellertid inte godta att utredningen helt avvisat
tanken på ett Gebrauchsmusterskydd. En lag om skydd för Gebrauchsmuster
eller enklare konstruktioner (»Kleinpatent») kan och bör enligt föreningen
ges ungefär samma ställning av satellitlag till patentlagen som fotografilagen
intar till upphovsrättslagen.

RF tar inte definitiv ställning för eller emot institutet Gebrauchsmuster.
Sedan den nya patentlagen och mönsterskyddslagen trätt i kraft och har
verkat någon tid, kan det dock enligt förbundet visa sig nödvändigt att
komplettera patentskyddet och mönsterskyddet på ett eller annat sätt. Därvid
kan såväl ett extra skydd för enklare uppfinningar, s. k. småuppfinningar,
som ett idéskydd av typ Gebrauchsmuster komma i fråga. Övervägandena
härom torde få göras av en särskild utredning.

Svenska uppfinnar kontor et framhåller i detta sammanhang, att behov
av en särskild skyddsform för enklare uppfinningar har
framträtt med hänsyn till den kraftiga ökningen av antalet småuppfinningar
av konstruktions- eller förbättringstyp. Kontoret föreslår, att denna fråga
blir föremål för särskild utredning.

Departementschefen. I Tyskland förekommer vid sidan av vanligt mönsterskydd
och patent den speciella skyddsform som benämns Gebrauchsmuster.
En liknande skyddsform förekommer även i vissa andra länder,
dock inte i något av de nordiska länderna. Innebörden av Gebrauchsmusterskydd
är, att den bakom mönstrets utformning liggande tekniska idén skyddas
i viss utsträckning, oberoende av den presenterade utföringsformen.
Skyddet kan därmed typiskt sett sägas ligga mellan det vanliga mönsterskyddet
och patentskyddet.

Utredningen har inte funnit skäl att förorda ett Gebrauchsmuster-skydd
här i landet. Så gott som samtliga remissinstanser delar denna uppfattning.
Vid de nordiska departementsöverläggningarna har också enighet rått om att

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

en sådan skyddsform f. n. inte bör införas. De skäl som har anförts till stöd
för denna ståndpunkt finner jag övertygande. Jag beaktar särskilt, att de
ändamål som ett Gebrauchsmusterskydd skulle tjäna i viss utsträckning
kommer att tillgodoses genom det skydd som kommer att beredas s. k.
nyttomönster, låt vara att skyddet här begränsas till den givna utformningen
och inte får karaktär av ett idéskydd.

Att tanken på ett Gebrauchsmusterskydd avvisas i detta sammanhang
hindrar givetvis inte att frågan kan tas upp på nytt sedan de nya patentoch
mönsterskyddslagarna har varit gällande någon tid och behovet av en
särskild skyddsform av denna typ kan bedömas i belysning av då vunna erfarenheter
av de nya lagarnas tillämpning.

Under remissbehandlingen har framställts önskemål om en särskild
skyddsform för enklare uppfinningar. Som jag framhöll redan
vid remissen till lagrådet av förslaget till patentlag (prop. 1966:40 s. 52)
torde det emellertid inte föreligga något större praktiskt behov av sådana specialregler.
Jag är därför inte beredd att nu lägga fram något förslag på denna
punkt.

De allmänna skyddsförutsättningarna

Kravet på mönsterskapande verksamhet

Gällande rätt. Enligt 1 § ML äger mönstrets upphovsman eller hans rättsinnehavare
vinna mönsterrätt. Andra personer är utestängda från att förvärva
ett giltigt mönsterskydd. Regeln upprätthålls genom 16 § ML, enligt
vilken den som anser sin rätt vara förnärmad genom registreringen kan
föra talan vid allmän domstol om registreringens upphävande. — Bestämmelserna
förutsätter, att rätten att erhålla mönsterregistrering är en rättighet
som kan överlåtas, gå i arv osv.

Utredningen. Utredningen förordar, att i likhet med vad som allmänt
gäller inom mönsterrätten upphovsmannaskap till mönstret skall utgöra en
förutsättning för rätten att erhålla mönsterskydd. Enligt utredningen är det
ur allmän synvinkel oeftergivligt att skyddsrätt till mönster medges bara
om mönstret har framkommit genom en skapande arbetsinsats. Mönsterskyddet
fyller uppgiften att ge stimulans till nyskapande och det är i konsekvens
härmed som utredningen bland skyddsförutsättningarna i första
hand uppställer villkoret att rättigheten skall tillkomma mönsterskaparen.
Med mönsterskaparen bör enligt utredningen likställas dennes rättsinnehavare.

Utredningen framhåller, att kravet på mönsterskapande innebär dels att
ingen annan än mönsterskaparen eller dennes rättsinnehavare får förvärva
mönsterrätt — alltså t. ex. inte den som olovligen tillägnat sig mönstret •—

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

dels att det verkligen är fråga om ett framskapat mönster och inte ett rent
naturföremål som en snäcka, en sten, ett löv osv. eller ett på slumpartad
mekanisk väg framkallat alster. Naturföremålen bör som sådana hållas
utanför mönsterrätten, och en medveten verksamhet bakom mönstrets tillkomst
bör krävas.

Beträffande mönsterskapandet bör enligt utredningen inte gälla någon särskild
kvalifikation. Om arbetsinsatsen varit stor eller ringa saknar betvdelse.
Svensk och utländsk mönsterskapare ställs lika. Har flera personer
medverkat vid frambringandet av mönstret, är de gemensamt att anse
som mönsterskapare. Kravet på den skapande insatsen anser utredningen
bäst kunna uttryckas negativt, dvs. att alstret inte får ha tillkommit genom
efterbildande. När det gäller mönster som har framställts med ett
naturföremål eller annat redan existerande föremål som direkt förebild,
t. ex. en människa eller ett djur, torde i vissa fall kravet på mönsterskapande
inte vara uppfyllt, medan i andra fall en bearbetning, stilisering eller anpassning
till praktiskt bruk otvivelaktigt innefattar en mönsterskapande
verksamhet. Ett avgjutande torde dock aldrig kunna betraktas som en arbetsinsats
av sådan karaktär att mönsterskapande föreligger.

Genom möjligheten för mönsterskaparens rättsinnehavare att förvärva
mönsterrätt har utredningen markerat, att det liksom enligt gällande rätt
redan innan ansökan om registrering görs föreligger en rättighet till mönstret,
som inte är identisk med rätten till föremålet som lösöre betraktat. Det
gäller här rättigheten att skaffa sig den ensamrätt till mönstret, som mönsterrätten
erbjuder. Utredningen fastslår, att rättigheten är överlåtbar och att
den kan gå i arv, testamenteras osv. Av rättighetens överlåtbarhet torde följa
att den kan utmätas, se närmare betänkandet s. 307.

Remissyttrandena. Utredningens uttalanden om innebörden av kravet på
mönsterskapande verksamhet har väckt gensagor från bara ett fåtal remissinstanser.
Patent- och registreringsverket anser det oriktigt att kräva att det
verkligen skall vara fråga om ett framskapat mönster till skillnad från ett
på slumpartad mekanisk väg framkallat alster. En sträng distinktion torde
bär ofta vara svår att upprätthålla. Verket anser, att en tillräcklig insats kan
ligga redan i upptäckandet av en vacker eller ändamålsenlig form hos ett
slumpartat framkommet föremål. Även Stockholms rådhusrätt hävdar att
ett på slumpartad väg framkallat alster bör kunna föranleda mönsterskydd,
under förutsättning att erforderlig nyhet och skillnad föreligger. Samma
uppfattning hävdas av RF, som vidare framhåller att det ofta torde vara
omöjligt att klarlägga om ett mönster har tillkommit mera av en slump än
som resultatet av ett på utformning inriktat skapande.

Departementschefen. I likhet med utredningen anser jag att, i överensstämmelse
med gällande rätt, upphovsmannaskap till mönstret bör gälla

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

som förutsättning för skydd enligt mönsterskyddslagen. Den skyddssökande
måste själv ha åstadkommit mönstret genom någon form av skapande arbete
eller också ha förvärvat mönsterskaparens rätt till mönstret, dvs. vara
dennes rättsinnehavare. I allt väsentligt kan jag också ansluta mig till utredningens
uttalanden om vad detta krav skall innebära. I likhet med vissa
remissinstanser anser jag dock, att kraven på skapande insats inte bör ställas
så högt, att man helt utesluter möjligheten att bereda skydd för mönster som
har tillkommit mera av en slump än som resultatet av en i egentlig mening
skapande arbetsinsats. Det kan i det enskilda fallet vara nära nog ogörligt
att med bestämdhet avgöra, hur mönstret har tillkommit. Genom att fast
upprätthålla nyhets- och skillnadskraven torde man i praktiken kunna uppnå
också den begränsning av tillämpningsområdet som är önskvärd från
dessa synpunkter.

Registrering skr av et

Utredningen. Utredningen anför, att ett registreringssystem
tillämpas enligt de allra flesta länders mönsterrättslagar. Mestadels är
registeringen obligatorisk och tillhör därmed skyddsförutsättningarna. Huvudalternativet
till ett obligatoriskt registreringssystem torde enligt utredningen
vara den upphovsrättsliga ordningen, dvs. att mönsterrätt erkänns
uppstå utan att några formaliteter iakttas.

För ett obligatoriskt registreringssystem talar enligt utredningen framför
allt, att det till skillnad från ett skyddssystem utan formkrav tillgodoser allmänhetens
intresse av att lätt kunna skaffa sig information om förekommande
mönsterrätter. Visserligen gagnar ett formlöst skyddssystem mönsterskaparna
och deras rättsinnehavare genom att de slipper besvär med registreringsåtgärder
och kostnader i samband därmed. Utredningen har dock
funnit, att allmänhetens och framför allt industrins intresse av tillgängliga
informationsmöjligheter väger så avsevärt mycket tyngre att ett frångående
av registrering som en skyddsförutsättning inte kan komma i fråga. Utredningen
föreslår därför att mönsterrätt förvärvas genom registrering, vilken
liksom hittills bör ske centralt för hela riket hos patent- och registreringsverket.

Utredningen har övervägt, om med registrering skulle kunna jämställas
någon form avinarbetning såsom inom varumärkesrätten men har avvisat
denna möjlighet.

Remissyttrandena. Förslaget att mönsterrätt skall kunna förvärvas endast
genom registrering tillstyrks eller lämnas utan erinran av samtliga remissinstanser.
De remissinstanser som har uttalat sig i frågan delar också utredningens
uppfattning, att man inte jämsides med registrering bör godkänna
inarbetning som skyddsgrundande. Patent- och registreringsverket

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

framhåller, att inarbetningsbegreppet synes främmande och principiellt
oriktigt med hänsyn bl.a. till att mönsterskyddet bör vara tidsbegränsat.

Departementschefen. Utredningens förslag att mönsterrätten liksom hittills
skall grundas på ett registreringssystem har tillstyrkts eller lämnats
utan erinran av samtliga remissinstanser. Även jag biträder detta förslag.

Jag delar även utredningens och remissinstansernas uppfattning att det
inte är ändamålsenligt att godkänna inarbetning som skyddsgrundande.

Nyhetskravet

Utredningen. I valet mellan ett krav på obj ek tiv nyhet i patenträttslig
mening och ett krav på endast subjektiv nyhet i upphovsrättslig mening
bar utredningen i överensstämmelse med gällande rätt stannat för det förra
systemet. Utredningen framhåller därvid bl. a., att kravet på subjektiv nyhet
inte innefattar någonting annat än den fordran på mönsterskapande som
utredningen har förordat. Frågan gäller därför bara om det därutöver skall
ställas krav på objektiv nyhet. Ett viktigt skäl för ett sådant krav är enligt
utredningen, att förslaget omfattar också nyttomönster och därmed närmar
sig patenträtten. Vidare framhåller utredningen, att sannolikheten för dubbelskapande
på den industriella formgivningens område är tämligen stor.
Den understryker också bevissvårigheterna. Den omedelbara grunden till
utredningens ståndpunkt är emellertid att det från allmän synpunkt inte kan
anses rimligt att erbjuda ensamrätt för annat än sådant som objektivt sett
har tillfört varumönsterområdet någonting nytt. Även utredningens grundsyn,
att mönsterrättens främsta ändamål är att stimulera till nyskapande,
leder enligt utredningen till att ett krav på objektiv nyhet måste förordas.
Av skäl som utredningen närmare utvecklar (bet. s. 114 f) finner den inte
heller anledning föreslå någon form av begränsning av nyhetskravet, vare
sig till tid, rum eller miljö.

Medan gällande rätt bland nyhetshindren tar upp bara mönster som har
funnits intaget i allmänt tillgänglig tryckt skrift eller varit återgivet på alster
som har hållits till salu offentligen, förordar utredningen ett praktiskt taget
absolut nyhets krav. Allt som har blivit allmänt tillgängligt, vare
sig det skett genom avbildande, utställande, saluhållande eller på annat
sätt, skall anses som känt och därmed vara uteslutet från mönsterskydd.
Beträffande den närmare innebörden av nyhetskravet hänvisar utredningen
i första hand till vad patentlagkommittéerna har anfört i frågan (prop.
1966:40 s. 73 f, jfr mönsterskyddsutredningens betänkande s. 116 f).

Den generella nyhetsregeln medför att även tidigare ingiven ansökan,
varigenom mönstret eller ett liknande mönster presenterats, verkar som nyhetshinder,
om den tidigare ansökningen blivit offentlig när den senare ansökningen
görs. Utredningen föreslår emellertid i annat sammanhang, att handlingarna
i ärende rörande mönsterregis trering skall på sökandens begäran

3—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 168

Iiungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

hållas hemliga under en lid av högst sex månader. Fråga uppkommer då om
förhållandet mellan en äldre hemlig ansökan och en yngre ansökan (kol1
i s ion). I gällande lag föreskrivs, att om ansökan om registrering av samma
eller väsentligen lika mönster görs av flera, den av de sökande skall ha
företräde som först inkom till registreringsmyndigheten med fullständiga
ansökningshandlingar (10 § ML). Någon möjlighet att få handlingarna hemlighållna
av registreringsmyndigheten finns inte nu. Regeln täcks således av
det nu föreslagna generella nyhetskravet, men bestämmelsen härom löser
inte problemet vid kollision med en äldre hemlig ansökan.

Efter förebild av patentlagförslaget förordar utredningen att även mönster,
som framgår av en äldre hemlig ansökan om patent eller om varumärkesregistrering
eller om mönsterregistrering, bör utgöra nyhetshinder, om
mönstret sedermera i samband med ansökningen här i landet görs tillgängligt
för envar av vederbörande myndighet.

Utredningen framhåller att vissa generella undantag måste göras från
nyhetskravet. I anslutning till art. 11 i Pariskonventionen föreslås, att mönsterrätt
skall kunna förvärvas utan hinder av att mönstret inom sex månader
innan registreringsansökningen gjordes hade blivit allmänt tillgängligt till
följd av att sökanden eller någon, från vilken denne härleder sin rätt, förevisat
mönstret på officiell eller officiellt erkänd, internationell utställning.

I detta sammanhang avvisar utredningen på närmare anförda skäl tanken
att införa ett allmänt kortvarigt publiceringsskydd (betänkandet s.
117 f).

I överensstämmelse med patentlagförslaget föreslår utredningen vidare,
att undantag skall göras även för det fall att mönstret inom samma tid före
registreringsansökningen hade blivit allmänt tillgängligt genom att någon
gentemot sökanden eller någon från vilken denne härleder sin rätt uppenbart
missbrukat vunnen kännedom om mönstret.

Med hänsyn till alt mönsterrätt förvärvas genom registrering anser utredningen,
att dagen för ansökan om registrering bör vara avgörande för frågan,
om den erforderliga nyheten föreligger eller har gått förlorad. Detta
överensstämmer med vad man möter på patentområdet och vad som för
närvarande gäller enligt mönsterlagarna i Sverige, Danmark och Norge
liksom i flertalet andra länder.

Remissyttrandena. Utredningens förslag om ett objektivt och praktiskt
taget absolut nyhets krav har vunnit allmän anslutning. Svenska
patentombudsföreningen framhåller, att det faktum att även rent tekniska
moment skall beaktas vid bedömningen av ett mönsters helhetsutseende
gör det nödvändigt att kräva objektiv nyhet vid bedömningen av
mönstret.

Svea hovrätt går närmare in på förslaget, att en äldre hemlig ansökan om
mönsterregistrering eller om patent vid kollision med en yngre an -

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969 67

sökan om mönsterregistrering skall äga verkan som nyhetshinder oberoende
av om den leder till registrering och under förutsättning bara att den blir
allmänt tillgänglig för allmänheten, innan den avskrivs eller avslås. Förslaget
har här samma innebörd som förslaget till patentlag (2 §). Hovrätten
erinrar om att kommittéerna för nordiska patent motiverade denna
regel med att överensstämmelse borde uppnås med Europarådets konvention
om förenhetligande av vissa delar av patenträtten samt EEC:s preliminära
utkast till patentkonvention. Europarådets lagkonvention och EEC-förslaget
gäller emellertid inte mönsterrätten. Det föreligger därför enligt hovrättens
mening knappast anledning att i mönsterlagen gå lika långt som i patentlagen.
Hovrätten förordar, att en äldre hemlig ansökan, som blir allmänt
kand efter det en yngre ansökan om mönsterregistrering har getts in, skall
gälla som nyhetshinder endast om den leder till registrering.

Departementschefen. Utredningens förslag att behålla gällande rätts krav
på objektiv nyhet hos mönstret som en skyddsförutsättning har lämnats
utan erinran av remissinstanserna. Även jag biträder detta förslag.

I gällande mönsterlagstiftning är nyhetskravet begränsat genom att nyhetshindrande
material beaktas endast i vissa former. Mönstret skall sålunda
ha tagits in i allmänt tillgänglig tryckt skrift eller ha återgetts på alster som
hållits till salu offentligt. Utredningens förslag innebär att denna begränsning
upphävs och att nyhetskravet blir av praktiskt taget absolut karaktär.
Allt som är allmänt känt blir sålunda i princip av betydelse för bedömningen
av mönstrets nyhet. Förslaget har också i denna del allmänt godtagits
vid remissbehandlingen. Principiella synpunkter talar för utredningens
förslag. Till förmån för detta kan även åberopas samhällets intresse
av att registrering inte sker för ett mönster som har gjorts tillgängligt för
allmänheten, låt vara att kännedomen ännu faktiskt är begränsad till en
mindre grupp personer. Jag ansluter mig därför till utredningens förslag.

Enligt utredningen förstås med uttrycket »vad som blivit känt» allt som
har blivit allmänt tillgängligt, vare sig detta skett genom avbildande, utställande,
saluhållande eller på annat sätt. I överensstämmelse med vad som
gäller beträffande uppfinning enligt PatL bör ett mönster anses ha blivit
allmänt tillgängligt, när en större eller obestämd krets av personer har haft
tillfälle att få del av det, varvid undantag dock får göras för fall då de personer
det gäller står i ett särskilt förhållande till mönsterskaparen.

Som en nyhet föreslår utredningen, att också i vissa fall av kollision
med äldre ansökningar nyhetshinder skall anses föreligga. Sålunda skall
enligt förslaget mönster som framgår av en inte allmänt tillgänglig ansökan
om patent eller om varumärkes- eller mönsterregistrering anses som känt,
förutsatt att mönstret sedermera i samband med nämnda ansökan görs tillgängligt
för envar. Detta förslag har i allmänhet inte föranlett någon erinran
vid remissbehandlingen. I ett yttrande förordas dock att en äldre ansökan

Kungi. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

skall verlca nyhetshindrande endast om den äldre ansökningen leder till
registrering. Utredningens förslag stämmer emellertid överens med vad som
gäller enligt 2 § PatL och jag finner det önskvärt att patent- och mönsterrätten
får samma innehåll i detta hänseende. Jag biträder därför utredningens
förslag.

Utredningen har föreslagit vissa undantag från nyhetskravet. Enligt
förslaget skall således mönsterrätt kunna förvärvas utan hinder av att
mönstret inom sex månader före registreringsansökningen har blivit allmänt
tillgängligt genom att antingen sökanden eller någon från vilken denne härleder
sin rätt har förevisat mönstret på officiell eller officiellt erkänd, internationell
utställning eller också att kännedom om mönstret uppenbart missbrukats
gentemot sökanden eller någon från vilken denne härleder sin rätt.
Det förra undantaget, som återgår på en bestämmelse i Pariskonventionen,
finns redan i gällande rätt men har i förslaget preciserats i vissa hänseenden.
Förslaget har i denna del inte föranlett erinringar vid remissbehandlingen
och torde böra godtas.

Det senare undantaget är nytt och motiveras av att mönsterskaparen i viss
omfattning bör vara skyddad mot sådant offentliggörande av mönstret som
sker utan hans vilja. Ett liknande undantag har föreskrivits i 2 § PatL.
Även på denna punkt har förslaget lämnats utan erinran av remissinstanserna
och det bör enligt min mening godtas.

Skillnadskravet

Utredningen. Utredningen erinrar om att ett mönster som är helt identiskt
med ett allmänt tillgängligt mönster till följd av nyhetskravet inte kan beredas
skydd. I anslutning härtill uppkommer frågan om ett mönster kan
vinna skydd, när det visserligen inte är identiskt med förut tillgängligt
mönster men företer endast så små avvikelser att man kan tala om viss
överensstämmelse. Man står inför frågan om det s. k. skillnadskravet. Denna
fråga har sin motsvarighet när det gäller att bestämma mönsterrättens
skyddsomfång, dvs. hur långt ensamrätten sträcker sig utanför identitetsfallen.

Enligt utredningen bör som en grundläggande regel gälla, att det är
mönstrets helhetsutseende som skall betraktas och jämföras med vad som
redan har blivit allmänt tillgängligt. Det får alltså i princip inte vara så, att
man bedömer likhet och avvikelser bara i detaljer. I fråga om graden av skillnad
bör som regel gälla att man skall få ett nytt helhetsintryck av mönstervaran.
Detta kan dock enligt utredningen leda vilse i vissa speciella situationer.
Så t. ex. kan en förändring te sig ringa och därmed ha föga verkan
på helhetsutseendet men trots det utgöra resultatet av ett omfattande formgivningsarbete
och därjämte kräva en avsevärd insats i form av verktygsanskaffning
och annat för exploatering av produkten. De utseendemässiga

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

förändringar som föreligger i sådana fall kan lätt iakttas av fackmän på området.
Det finns alltså tillfällen, när det är befogat med skydd mot efterbildande
även av mönster som till synes skiljer sig bara obetydligt från
andra mönster. Exempel på detta kan hämtas från bestickområdet, där tämligen
små förändringar, som normalt kanske inte omedelbart observeras
av allmänheten, skall kunna vara tillräckliga för att uppfylla skillnadskravet.
I andra fall kan en ringa förändring bli mycket framträdande och
därigenom få stor betydelse för helhetsutseendet utan att det fördenskull
finns anledning att ge skydd åt det förändrade mönstret. Som exempel på
detta nämner utredningen att man förser en eljest neutral yta på ett föremål
med en stor röd prick, som uppenbarligen kan ge ett nytt helhetsutseende
åt varan men som knappast gör det förändrade föremålet mönsterskyddsvärt.
Gemensamt för båda dessa ytterlighetsfall är enligt utredningen, att
man har tagit fasta på om någonting som är väsentligt för det skyddsvärda
har inträffat genom förändringen. Detta bör som regel vara fallet, när helhetsutseendet
har förändrats så att de mönster det gäller tydligt skiljer sig
från varandra. Så bör emellertid enligt utredningen även i övrigt vara fallet,
när förändringen är väsentlig. Som skyddsförutsättning bör alltså gälla
— i överensstämmelse med nu gällande rätt — att mönstret väsentligen skiljer
sig från vad som redan har blivit allmänt tillgängligt. Detta uttryckssätt
omfattar även nyhetskravet, vilket således liksom i gällande rätt inte behöver
anges särskilt.

Skillnadskravet bör enligt utredningen visserligen ges ett anspråksfullt
innehåll men bör dock inte tillämpas för strängt. Utredningen understryker,
att skillnadskravet inte får uppfattas som ett krav på uppfinningshöjd eller
som ett kvalitetskrav i gängse mening utan endast som ett krav på utseendemässig
distans eller olikhet av inte ringa betydelse.

Utredningen är inte enhällig i denna del. En ledamot har med instämmande
av experten föreslagit att skillnadskravet uttrycks så att mönstret
skall »tydligt» skilja sig från vad som har blivit känt. Ordet »väsentligen»
i majoritetens förslag ger enligt reservanterna uttryck för en alltför sträng
uppfattning i fråga om skillnadskravet. Ordet »tydligt» bör enligt deras
mening ge underlag för en något mildare praxis än den som utredningens
majoritet synes åsyfta. Det klargör dessutom bättre att skyddet är ett rent
ulseendeskydd. Reservanterna har utvecklat sin mening närmare i betänkandet
(s. 349ff).

Skillnadskravet medför enligt utredningen, att obetydliga skillnader inte
skall erkännas som tillräckliga för att en mönsterrätt skall kunna förvärvas.
Utredningen förutsätter således att vad man brukar kalla för banala
mönster merendels kommer att lämnas utan skydd.

Enligt utredningen ligger det i sakens natur att man måste använda olika
måttstock när man skall bedöma mönsterskillnader inom olika branscher.
Inom sådana varuområden som exempelvis textil- och möbelin -

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

dustrierna måsle avvikelserna vara tämligen stora för att erforderlig skillnad
skall anses föreligga. Utredningen belyser sin mening med flera exempel
på tillämpningen av skillnadskravet (betänkandet s. 124—126).

Utredningen tar i detta sammanhang upp frågan om man vid sidan av
skillnadskravet bör ställa krav på egenart hos ett mönster för att det skall
skyddas. Under hänvisning till att ett sådant krav är främmande på nyttomönsterområdet
och att skillnadskravet bör kunna fylla samma funktion
ställer sig utredningen emellertid avvisande till denna tanke.

Frågan om en väsentlig skillnad skall anses föreligga i det enskilda fallet
är enligt utredningen uppenbarligen beroende av en subjektiv värdering.
Enligt utredningen bör man här i tveksamma fall hämta ledning från uppfattningen
hos den sakkunskap som representerar branschen i fråga. Utredningen
understryker att de mönsterrättsliga skyddsförutsättningarna inte är
avsedda att tillämpas efter en konstnärlig bedömning. Utredningen bär inte
ansett det nödvändigt att gå in på frågan om att upprätta en särskild s a kkunnig
nämnd för hithörande frågor men förutsätter att behov härav
kan uppstå i framtiden.

Remissyttrandena. Utredningens bestämning av skillnadskravet har väckt
delade meningar. Till förmån för majoritetens förslag att skillnadskravet
skall anses uppfyllt när ett mönster väsentligen skiljer sig från vad som redan
har blivit allmänt tillgängligt uttalar sig bl. a. hovrätten för Västra
Sverige. Hovrätten granskar minoritetens invändningar, att ordet »väsentligen»
tyder på att man åsyftar detsamma som genom kravet på uppfinningshöjd
vid patent och att uttrycket »tydligt» bättre klargör, att mönsterskyddet
är ett utseendeskydd. Det förstnämnda argumentet anser hovrätten knappast
bärande, särskilt som ett annat uttryckssätt har använts i patentlagförslaget.
I fråga om den senare invändningen framhåller hovrätten, att
enligt utredningsmajoriteten även andra faktorer än sådana som direkt
hänför sig till varans utseende skall beaktas vid skillnadsprövningen. Enligt
hovrättens mening har majoriteten anfört goda skäl för en friare bedömning
av skillnadsfrågan. Hovrätten erinrar i detta sammanhang om att termen
väsentligen eller något liknande uttryck har använts av lagstiftaren i
åtskilliga fall av vitt skiftande natur för att beteckna att mera bagatellartade
förhållanden inte skall medföra en viss rättsföljd. Även Föreningen Sveriges
statsåklagare ansluter sig till majoritetens uppfattning. Den av majoriteten
förordade utformningen av skillnadskravet överensstämmer enligt föreningen
med den formulering som f. n. gäller inom mönsterlagen, och någon förändring
av tillämpningen har inte åsyftats. Föreningen anser att det valda
uttryckssättet även på ett lämpligt sätt ger uttryck för tanken att obetydliga
skillnader inte skall erkännas som tillräckliga, för att ett mönsterskydd skall
kunna förvärvas. Som utredningen har framhållit bör mönstrets helhetsut -

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

seende självfallet läggas till grund för ett bedömande av om skillnadskravet
skall anses uppfyllt.

Av de instanser som godtar majoritetens förslag uttalar sig flera för en
sträng tillämpning av skillnadskravet. Hit hör Skånes handelskammare,
handelskammaren i Gefle, SAF, Sveriges hantverks- och industriorganisation,
Sveriges industriförbund, Textilrådet och Svenska industriens patentingenörers
förening. Textilrådet uttalar att mönsterskydd inte bör kunna
ges för en textil bindning och inte heller för enfärgade, randiga, rutiga och
diagonalmönstrade alster. Även Sveriges grafiska industriförbund betonar
att skydd inte bör medges för exempelvis enfärgade tapeter, viss typ av s.k.
gauffrering eller för enklare randade eller rutade mönster.

Enligt kommerskollegium ligger majoritetens förslag i och för sig i linje
med kollegiets syn på hithörande frågor men har samtidigt påtagliga nackdelar.
Det innebär nämligen att skyddet kommer att bli tämligen vidsträckt.
Detta beror bl. a. på att straffbart mönsterintrång kommer att föreligga i fall
då någon utnyttjar ett mönster som visserligen skiljer sig från det skyddade
mönstret men utan att skillnaden är väsentlig. Enligt kollegiets uppfattning
är en sådan ordning ägnad att skapa osäkerhet inom näringslivet. Många kommer
att avstå från att använda ett mönster av rädsla för att det sedermera
hävdas att han har gjort sig skyldig till intrång i annans mönsterrätt. Också
för vederbörande myndigheter måste det bli vanskligt att bedöma om intrång
föreligger. Kollegiet hoppas att bedömningen inte blir alltför restriktiv.
Likartade synpunkter framförs av statens pris- och kartellnämnd. Enligt
nämnden gäller det att utestänga sådana mönster från skydd som har en
påfallande likhet med redan tillgängliga mönster eller som är helt hanala
och vilka det från allmän synpunkt inte finns anledning att skydda. Ett för
långt drivet skillnadskrav kan emellertid få skadliga verkningar från konkurrenssynpunkt
genom att skyddet för ett registrerat mönster blir alltför
omfattande. Avgörande kommer att bli vilken praxis som utvecklas hos registreringsmyndigheten.
Nämnden anser att denna praxis måste följas noga
och att ändringar i lagtexten bör vidtas senare, om tillämpningen leder till
betänkliga resultat.

Åtskilliga remissinstanser förordar att skillnadskravet, i enlighet med minoritetens
förslag, uttrycks med ordet »tydligt». Patent- och registreringsverket
framhåller, att detta uttryck bättre än ordet »väsentligen» anger att
det är fråga om varans utseende, det visuella. Ordet »väsentligen» har en vidare
innebörd. Vid registreringsmyndighetens skillnadsprövning måste avgörande
vikt fästas vid varans utseende, eftersom prövningen annars blir
alltför subtil och kommer att kräva expertis på skilda områden. Det kan
exempelvis göras gällande, att en ändring som inte är tydlig likväl är väsentlig,
eftersom den innebär en skillnad i förhållande till det ursprungliga
mönstret som är påtaglig för en fackman. Ändringen kan sålunda medföra
att varan kan framställas på ett betydligt enklare sätt och med väsentligt

KurigL Maj:ts proposition nr 16S är 1969

lägre produktionskostnader. Om ordet »tydligt» väljs bör detta dock — med
hänsyn till den internordiska rekommendationen om överenssstämmelse
mellan skyddsomfång och skillnadskrav (betänkandet s. 159 f) — ersätta
ordet »väsentligen» i både 2 och 5 §§ i lagförslaget. Skulle ordet »väsentligen»
ha valts för att möjliggöra likalydande texter i de nordiska mönsterlagarna
eller för att tillgodose starka krav från industrins eller formgivarnas
sida, vill verket inte motsätta sig att det står kvar i lagen. Detta får dock
inte medföra att skillnadskravet uppfattas annorlunda eller strängare än om
ordet »tydligt» hade använts. Sveriges advokatsamfund anser att den framställning
som utredningen har gett i fråga om skillnadskravet lämnar läsaren
i ovisshet om hur skillnaden egentligen skall bedömas. Samfundet finner
ordet »väsentligen» oklart i detta sammanhang, eftersom det kan råda delade
meningar om och bero på olika värderingar vad som är väsentligt. I
likhet med minoriteten anser samfundet att ordet »tydligt» ger en bättre
uppfattning om vad som åsyftas. Även Stockholms rådhusrätt finner majoritetens
uttalanden om skillnadskravet i vissa delar svårförståeliga. Utredningen
synes mena, att man vid bedömandet av kravet på »utseendemässig
distans» bör ta hänsyn till sådana — endast för en fackman på området lätt
iakttagbara — omständigheter som omfattningen av formgivningsarbetet och
storleken av insatserna i form av anskaffning av verktyg o. 1. för exploatering
av produkten. Att sådana omständigheter skulle kunna vara av betydelse
för bedömande av skillnadskravet finner rådhusrätten svårt att
godta. Rådhusrätten delar utredningens uppfattning, att skillnadskravet inte
får uppfattas som ett kvalitetskrav och att mönsterskyddet bör vara ett rent
utseendeskydd. Att sådana omständigheter som de nyss anförda får beaktas
innebär, att man tillerkänner omständigheter vid sidan av mönstrets faktiska
utseende betydelse vid skillnadsprövningen. För såväl allmänheten
som registreringsmyndigheten kan det enligt rådhusrätten medföra stora
olägenheter att vid bedömningen av skillnaden mellan olika mönster tvingas
göra sådana överväganden som utredningen förutsätter vara erforderliga.
Överväganden av denna art kan vara inte bara svåra att göra utan också
kostnadskrävande. I stället för uttrycket »väsentligen» bör ordet »tydligt»
användas, vilket självklart måste åsyfta vad som kan omedelbart iakttas
vid betraktande av ett mönster. Även Svea hovrätt, åklagarmyndigheten i
Göteborg, Svenska patentombudsföreningen, KF, Svenska uppfinnareföreningen
och K1F uttalar sig till förmån för minoritetens formulering.

Näringsfrihetsrådet framhåller angelägenheten av att mönsterrätt inte
får förvärvas för sådana banala mönster som inte nämnvärt skiljer
sig från ett allmänt tillgängligt mönster och som sålunda inte utgör resultatet
av någon större insats av upphovsmannen. Från konkurrenssynpunkt
synes det vara av vikt att kraven på denna insats ställs tämligen högt, så
att inte övriga tillverkares rörelsefrihet hämmas alltför mycket. Samma
uppfattning uttalas av bl. a. Svea hovrätt. En åtgärd, som enligt hovrättens

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

mening kan i viss mån bidra till att mönsterregistret inte belastas av banala
mönster, är att göra avgiften för mönsterregistrering tämligen hög.

SAF, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges industriförbund
samt Sveriges grossistförbund betonar nödvändigheten av att man vid
tillämpningen av skillnadskravet beaktar speciella förhållanden
inom olika branscher. Skånes handelskammare och handelskammaren
i Gefle understryker särskilt vikten av att skillnadskravet tillämpas
strängt inom beklädnadsbranschen. Därigenom synes de nackdelar av ett
mönsterskydd som företrädare för denna bransch har befarat kunna motverkas
på bästa sätt.

Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län anser att inrättandet
av en särskild sakkunnignämnd för bedömning av skillnadskravet
skulle verksamt bidra till att skapa en enhetlig rättstillämpning på detta
område.

Departementschefen. Det tidigare berörda kravet på nyhet medför, att
mönster som helt överensstämmer med ett tidigare känt mönster inte kan
registreras. Enligt utredningens förslag bör dessutom, liksom i gällande
mönsterlag, uppställas ett skillnadskrav som innebär att en viss utseendemässig
distans eller olikhet av inte helt ringa betydelse måste föreligga mellan
det aktuella mönstret och vad som redan är känt. Enligt utredningens
förslag skall mönstret väsentligen skilja sig från vad som är känt.

Två reservanter har föreslagit att skillnadskravet i stället uttrycks så,
att mönsterrätt förvärvas endast för mönster som tydligt skiljer sig från vad
som redan är känt. Härigenom ges enligt reservanterna underlag för en
mindre sträng tillämpning av skillnadskravet än som följer av det av utredningens
flertal förordade förslaget.

Vid remissbehandlingen har yppats delade meningar i denna fråga. Åtskilliga
remissinstanser har uttalat sig till förmån för minoritetens förslag
och har därvid åberopat bl. a. att ordet »tydligt» ger bättre uttryck för att
skillnadsprövningen hänför sig enbart till mönstrets utseende.

Jag vill till en början betona att mönsterskyddet är ett rent utseendeskydd.
Skillnadskravet bör inte vara ett kvalitetskrav utan som utredningen har
framhållit ett krav på utseendemässig distans av inte ringa betydelse. För
att skillnadskravet skall vara uppfyllt bör i regel fordras att man får ett nytt
helhetsintryck av mönstervaran. Den visuella bedömningen grundas emellertid
inte bara på rent kvantitativa jämförelser. Även små yttre förändringar
kan i vissa fall, som t. ex. inom bestickområdet, medföra en sådan
kvalitativ skillnad att det nya mönstret bör tillerkännas skydd. Omvänt
kan även en kvantitativt betydande förändring vara så banal att det nya
mönstret inte förtjänar skydd. Detta medför, att ett mönster i vissa fall kan
skilja sig tydligt från vad som tidigare var känt utan att denna skillnad
ändå bedöms vara så väsentlig att mönstret bör få skydd. Redan av detta

3*—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 168

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

skäl synes uttrycket »väsentligen» vara att föredra. Den viktigaste synpunkten
hänför sig emellertid till den praktiska tillämpningen av skillnadskravet.
I gällande praxis har tillämpningen tenderat mot allt större generositet. Den
nya mönsterlagen bör medföra en betydande ändring härvidlag. Skillnadskravet
bör, som flera remissinstanser har uttalat, tillämpas strängt. Detta
framhålls klarare om man kräver att ett nytt mönster skall skilja sig »väsentligen»
från tidigare kända mönster än om man väljer det svagare ordet
»tydligt» eller något liknande uttryck.

En viktig följd av den skärpning av skillnadskravet som jag sålunda förordar
blir att vad man brukar kalla för banala mönster klart kommer
att utestängas från skydd.

Det sagda innebär, att jag inte kan ansluta mig till utredningens uttalande
att sådana omständigheter som omfattningen av formgivningsarbetet
och av mönsterskaparens insatser i form av verktygsanskaffning och annat
för exploatering av produkter skall tillerkännas betydelse vid bedömande av
om skillnadskravet är uppfyllt.

Som utredningen och flera remissinstanser har framhållit blir det givetvis
nödvändigt att vid tillämpningen av skillnadskravet beakta de speciella förhållanden
som kan gälla inom olika branscher. Så t. ex. torde det vara skäl
att tillämpa skillnadskravet särskilt strängt i fråga om mönster inom textiloch
konfektionsindustrierna samt möbelindustrin.

Innan erfarenhet har vunnits av tillämpningen av den nya lagstiftningen
anser jag inte skäl föreligga att överväga inrättande av en särskild sakkunnignämn
d för att bedöma hithörande frågor.

Variant registrering

Utredningen. Utredningen anför att skillnadskravet i förening med regeln
om äldre rätt — dvs. att mönster som framgår av en äldre skyddsansökan
kan konstituera nyhetshinder för en yngre ansökan, även om det
offentliggörs först efter det att den senare ansökningen gjordes — medför
att en sökande kan drabbas av sin egen äldre ansökan som hinder för en ny
ansökan avseende en variant av det mönster som den tidigare ansökningen
omfattar. Utredningen har emellertid funnit angeläget att införa någon form
av variantregistrering. Därmed avses registrering av en serie mönster
vilka har något gemensamt drag, som har varierats i sådan mindre
mån att skillnadskravet inte är uppfyllt vid jämförelse mellan de olika mönster
som ingår i serien. Särskilt inom textilindustrin torde sådana varianter
förekomma, men de kan ha aktualitet också på andra områden. Om mönstervarianterna
söks registrerade samtidigt, bör det enligt utredningen inte
föreligga hinder mot att samtliga varianter blir registrerade, även om de
sinsemellan inte uppfyller skillnadskravet. Visserligen måste det krävas en
ansökan för varje i serien ingående mönster, men det bör inte anses att

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

mönstren genom ansökningarna har blivit allmänt tillgängliga i viss ordning.
I och med att mönstren har getts in samtidigt bör de tvärtom behandlas
som om inte något av dem hade blivit känt tidigare än de övriga. Bestämmelsen
om kollision med äldre rätt som registreringshinder strider inte
häremot. En förutsättning för tillämpning av denna bestämmelse är nämligen
att det äldre mönstret skall anses ha blivit känt innan ansökan om registrering
gjordes. Utredningen framhåller ytterligare, att variantregistrering
kräver en ansökan för varje mönster, vilket följaktligen skall registreras
för sig.

I ett särskilt yttrande har en ledamot med instämmande av experten
under hänvisning till patentlagförslagets regler om tilläggspatent ifrågasatt
ett system med tilläggsmönster. Reservanterna framhåller, att
om man accepterar ett sådant system inom mönsterskyddet, det skulle innebära
att en sökande som inte åberopar prioritet från annat land skulle få
möjlighet att begära hemlighållande av den första ansökningen och sedan
under en sexmånadersperiod kunna lämna in ansökningar om tillägsmönster,
varvid lägre skillnadskrav skulle gälla. I varje fall om utredningens stränga
krav på »väsentlig» skillnad behålls bör man enligt reservanterna överväga
ett system med tilläggsansökningar efter patentlagförslagets modell.
Detta skulle ge formgivarna bättre möjlighet att under tiden närmast efter
det att den första ansökningen har getts in göra tilläggsansökningar på variationer.
Reservanterna nämner att inga årsavgifter utgår för tilläggspatent.
Sådana avgifter skall enligt patentlagförslaget komma i fråga först om huvudpatentet
faller och patenthavaren med anledning därav vill omvandla
tilläggspatentet till ett självständigt patent för den återstående skyddstiden
(se nu 41 § andra stycket PatL).

Remissyttrandena. Utredningens förslag om variant registrering
har väckt både positiv och negativ kritik.

EIF anser, att förslaget inte går tillräckligt långt. Enligt föreningen bör
hinder inte möta att söka registrering av flera varianter i en och samma ansökan.
Föreningen önskar också, att en mönsterhavare skall få söka variantregistrering
efter det att huvudmönstret redan har registrerats.

Sistnämnda önskemål framförs även av hovrätten för Västra Sverige. Den
av utredningen anförda motiveringen för att inte medge efterföljande variantregistrering
— att något särskilt skäl inte föreligger alt gynna sökanden
framför andra som har framställt motsvarande varianter (betänkandet
s. 127) — synes hovrätten svår att acceptera. Enligt hovrättens mening ter
det sig rimligt att ge företräde åt den mönsterskapare som faktiskt har låtit
registrera det näraliggande mönstret och därför åtminstone typiskt sett går
fri från misstanken att ha efterbildat andras idéer vid variantens tillkomst.
Sökandens intresse av variantregistrering kan vara lika stort i fall då behovet
härav -— kanske på grund av fabrikationstekniska framsteg eller av

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

liknande anledning — yppar sig först efter det att den tidigare ansökningen
har getts in. Hovrätten framhåller, att förslaget till patentlag i en liknande
situation tillåter sökanden att komplettera sin ansökan. Enligt 7 § i detta
förslag kan han nämligen söka tilläggspatent på uppfinningar som ligger
nära hans egen, innan hans ansökan om huvudpatentet har blivit allmänt
tillgänglig. Hovrätten nämner också regeln i 24 § VmL, som möjliggör för
innehavare av registrerat varumärke att få vissa oväsentliga ändringar i
märket införda i registret. Hovrätten hemställer att frågan om variantregistrering
— vilken kan medföra komplikationer även vid tillämpning av
17, 18, 31 och 32 §§ i förslaget — övervägs ytterligare under departementsbehandlingen.
KF ställer sig mycket tveksamt till förslaget i denna del och
anser att det bör ses över grundligt. I varje fall bör en klarläggande regel
beträffande ordningen för variantregistrering inflyta i själva lagtexten.

NO och Sveriges advokatsamfund avstyrker förslaget om variantregistrering,
som enligt dessa instanser skulle bryta hela systemet. Resultatet av
den av utredningen förordade formen av variantregistrering skulle enligt
advokatsamfundet bli att det skulle kunna finnas ett flertal självständiga
mönsterrätter avseende mönster, som är så lika varandra att det normala
skillnadskravet inte är uppfyllt. Detta skulle innebära ett undantag från den
av utredningen själv (betänkandet s. 233) angivna regeln att två ensamrätter
inte kan uppstå till samma eller liknande mönster. Advokatsamfundet
framhåller vidare, att intrång i annans mönsterrätt kan begås inte bara
genom att visst mönster utnyttjas för varor, som helt överensstämmer med
mönstret, utan också genom att mönstret utnyttjas för liknande varor
(»varor som icke väsentligen skilja sig från mönstret»), I den av utredningen
förordade variantregistreringen skulle de mönster som ingår i en mönsterserie
inte behöva väsentligen skilja sig från varandra inbördes. Vid en sådan
variantregistrering måste det därför regelmässigt komma att inträffa, att
den som gör intrång i ett av dessa mönster samtidigt gör intrång i alla
övriga mönster i serien. Samfundet anser att detta inte skulle vara så farligt,
om de olika mönsterrätterna hade samma innehavare. Detta behöver emellertid
inte vara fallet. Enligt utredningen kräver nämligen den föreslagna
formen av variantregistrering en ansökan för varje mönster, och varje
mönster skall registreras för sig. Även om sökanden för de i en variantregistrering
ingående mönstren måste vara en och samma person (8 § i utredningens
förslag till tillämpningskungörelse), är det ingenting som hindrar
att denna sökande senare till skilda personer överlåter sin rätt till de olika
mönsterrätterna. Den orimliga situationen skulle då kunna uppkomma att
en person, som har begått mönsterintrång, för samma gärning skulle kunna
bli föremål för en rad åtal och rättegångar med olika kärande som yrkar
skadestånd och påföljder enligt 37 § i förslaget. Alla dessa kärande skulle ju
var och en i sin rättegång kunna begära »skäligt vederlag för utnyttjande av
mönstret». Om den föreslagna variantregistreringen medges, kan man myc -

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

ket väl tänka sig att en »smart» självständig mönsterskapare följer utredningens
förslag och samtidigt i eget namn ger in en mångfald ansökningar
om skydd för mönster som inte sinsemellan väsentligen skiljer sig från
varandra samt därefter — med bevis i sin hand om de olika ansökningarna
— i tur och ordning vänder sig till lämpliga intressenter och förmår dem att
mot ersättning förvärva rätten till ett av mönstren utan vetskap om att konkurrenter
tidigare har förvärvat eller senare kan förvärva likartade mönster.

Patent- och registreringsverket tar upp det av en minoritet inom utredningen
framförda förslaget om ett system med tilläggsmönster men
finner ett sådant system knappast nödvändigt. Verket framhåller, att föreskrifterna
om hemlighållande av mönsteransökan kan användas som en
viss ersättning för detta förfarande. En sökande som avser att senare ansöka
om skydd för en variant av det i ansökningen upptagna mönstret kan
nämligen begära att hans ansökan hålls hemlig. Han kan därefter inom
sekretessfristen återkomma med nya ansökningar, där han begär skydd för
både det ursprungliga mönstret och dess senare tillkomna variant. Han bör
därvid samtidigt återkalla den först ingivna hemliga ansökningen. Med ett
sådant förfarande undviker han att den först ingivna ansökningen blir nyhetshindrande
i förhållande till de senare ansökningarna. I praktiken kan
alltså härigenom samma effekt uppnås som med ett system med tilläggsmönster.

Departementschefen. Av redogörelsen i det föregående för nyhets- och
skillnadskraven framgår, att en sökandes egen äldre ansökan om mönsterskydd
kan utgöra hinder för en ny ansökan, vilken avser en variant av det
mönster som den tidigare ansökningen omfattar. Detta gäller enligt utredningsförslaget
under viss förutsättning även om den äldre ansökningen var
hemlig när den yngre gavs in. Utredningen har emellertid ansett önskvärt
att det erbjuds en möjlighet till variantregistrering, dvs. samtidig
registrering av en serie mönster med något gemensamt drag, som har varierats
endast i sådan mindre mån att skillnadskravet inte är uppfyllt i de olika
mönstrens inbördes förhållande. Det förutsätts enligt förslaget att särskild
ansökan ges in för varje variant.

Under remissbehandlingen har förslaget väckt delade meningar. Några
instanser vill utvidga möjligheten till variantregistrering. Andra åter avstyrker
förslaget.

Jag är i princip ense med utredningen om att det föreligger behov av någon
form av variantregistrering. Vid de nordiska departementsöverläggningarna
har det också uppnåtts enighet på den punkten. På mönsterskapandets
område är emellertid variationsmöjligheterna stora. Ett system med
mycket vittgående möjligheter att få en hel serie mönstervarianter registrerade
skulle medföra, att en mönsterskapare eller ett företag skulle kunna
genom sin ensamrätt blockera ett mycket stort område till förfång för en

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

effektiv fri konkurrens. Möligheterna till variantregistrering bör därför
hållas inom ganska snäva gränser. Som utredningen har föreslagit bör sålunda
registrering av varianter medges bara när ansökningarna görs samtidigt.
Jag är således inte beredd att förorda ett sådant system med tilläggsmönster
som en minoritet inom utredningen har föreslagit. I överensstämmelse
med utredningens förslag bör vidare gälla, att särskilda ansökningar
skall ges in för var och en av varianterna och att sökanden har att erlägga
full ansökningsavgift för vart och ett av mönstren. Också i dessa hänseenden
har det rått enighet vid de nordiska departementsförhandlingarna.

Under remissbehandlingen har särskilt understrukits det principiellt betänkliga
i att självständiga och var för sig överlåtbara ensamrätter skall
kunna beviljas för mönster som sinsemellan inte företer sådana variationer
att det grundläggande skillnadskravet är uppfyllt. Advokatsamfundet har
med rätta påtalat konsekvenserna i fråga om möjligheterna av ett flertal
rättegångar om mönsterintrång med skilda kärande i anledning av en och
samma intrångshandling.

En möjlighet att komma till rätta med dessa olägenheter kunde vara att
föreskriva förbud mot separata överlåtelser av variantregistrerade mönster.
Effekten av ett sådant överlåtelseförbud —- som sannolikt skulle komma att
leda till åtskilliga tvister — torde emellertid i praktiken kunna uppnås med
betydligt enklare medel och utan att man gör några ingripanden i mönsterhavarens
rätt att fritt förfoga över sin ensamrätt. Vid departementsöverläggningarna
har principiell enighet uppnåtts om följande lösning. När en
sökande samtidigt begär registrering av flera mönster, som sinsemellan utgör
varianter på ett och samma tema och som inte i förhållandena inbördes
uppfyller skillnadskravet, skall registreringsmyndigheten i mönsterregistret
och på registreringsbeviset för vart och ett av mönstren särskilt anmärka, att
registrering samtidigt har sökts eller beviljats för ett antal varianter av
mönstret samt därvid ange registreringsnumren för dessa ansökningar
eller registreringar. Härigenom får utomstående sin uppmärksamhet riktad
på förhållandet, och de olägenheter som är förbundna med att varianterna
har registrerats som självständiga och därmed var för sig överlåtbara mönster
torde i det närmaste helt elimineras. Föreskrifter om vad registreringsmyndigheten
har att iaktta i berörda hänseende är avsedda att tas in i tilllämpningskungörelsen
till den nya lagen.

Under remissbehandlingen har framförts önskemål om att möjligheterna
till variantregistrering kommer till uttryck i lagtexten. Frågan har diskuterats
under de nordiska departementsförhandlingarna. Härvid har de delegerade
särskilt beaktat det numera i patentlagarna genomförda förslaget om
en s. k. dagregel i fråga om nyhetskravet. Denna innebär att endast vad
som har blivit känt före den dag då registreringsansökningen görs skall anses
utgöra nyhetshinder. Man har alltså frångått de ursprungliga patentlagförslagen,
enligt vilka allt som har blivit känt innan patentansökningen görs

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

-— alltså även samma dag •— skall anses utgöra nyhetshinder. Mot bakgrund
av den nya ståndpunkten har de delegerade enats om att en motsvarande
reglering bör ske i mönsterlagarna. Härigenom skulle tydligt markeras, att
registreringsansökningar som sker samma dag aldrig kan utgöra nyhetshinder
i förhållande till varandra. Därav följer också utan vidare möjlighet
till variantregistrering, under förutsättning att ansökan om registrering av
samtliga varianter sker samma dag. Jag biträder de delegerades förslag och
anser det inte nödvändigt att föreslå några ytterligare lagbestämmelser om
variantregistrering.

Det bör i detta sammanhang påpekas, att den s. k. dagregeln möjliggör
inte bara variantregistrering utan också s. k. dubbelregistrering av identiska
eller likartade mönster. Om olika mönsterskapare oberoende av varandra
har skapat mönster som inte väsentligen skiljer sig från varandra, kan visserligen
i princip bara den få skydd som först ger in sin ansökan. Skulle det
emellertid hända att båda ansökningarna ges in samma dag, kommer på
grund av dagregeln ingendera av dem att utgöra nyhetshinder för den andra,
och två olika registreringar måste alltså meddelas för identiska eller likartade
mönster. Risken för sådant sammanträffande är uppenbarligen mycket
ringa. Skulle mot förmodan dubbelansökan och dubbelregistrering någon
gång äga rum, kommer emellertid detta förhållande att anmärkas i registret
på samma sätt som vid variantregistrering. Härigenom får sökandena och
eventuella förvärvare av mönstren kännedom om förhållandet och risken
för rättsliga komplikationer minskar betydligt. Även när det gäller dubbelregistrering
kommer alltså eventuella olägenheter att väsentligen elimineras.

Registreringsförfarandet

Utredningen. Registrering av mönster bör enligt utredningen som hittills
äga rum hos patent- och registreringsverket som central registrering smyndighet
för hela landet.

Det största intresset i detta sammanhang tilldrar sig enligt utredningen
frågan, om registreringsmyndigheten skall företa nyhetsgranskning eller
inte. Utredningen sammanfattar därefter de skäl som kan anföras för ett
förprövningssystem, enligt vilket registreringsmyndigheten utför
nyhetsgranskning av ingivna ansökningar, resp. ett anmälningssystem,
som innebär att registreringsansökningarna underkastas bara
en formell granskning och därefter omedelbart kan registreras. Efter att ha
övervägt för- och nackdelar med de båda systemen förordar utredningen, att
nu gällande förprövningssystem behålls. I anslutning därtill föreslår utredningen,
att varje mönsterregistrering skall föregås av publicering av mönstret
i en periodisk tidskrift.

Registreringsmyndighetens granskning omfattar f.n. registrerade

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

mönster, sådana ansökningar som inte har lett till registrering samt tidigare
ingivna ansökningar som är under behandling (s. k. kollisionsgranskning).
Vidare granskas undantagsvis de senaste årens nummer av några tidskrifter
samt vissa hos myndigheten förvarade kataloger, broschyrer och liknande.
Av utredningens redogörelse för vad som gäller utomlands framgår, att både
Danmark och Norge till skillnad från Sverige har ett anmälningssystem.

Utredningen framhåller, att en fullständig nyhetsgranskning inte är praktiskt
möjlig att utföra. Under utredningens gång har det befunnits angeläget
att frågan om granskningens omfattning blir löst i nordisk enighet. Som
minimikrav i fråga om granskningen skall enligt den kompromiss som de
nordiska kommittéerna har kommit fram till gälla, att de giltiga mönsterregistreringarna
i det egna landets register granskas. Inget av länderna skall
emellertid behöva binda sig för att utföra nyhetsgranskning ex officio endast
i det egna mönsterregistret. Vid de nordiska överläggningarna har vidare
uttalats sympati för tanken att granskning skall ske också av registreringar
som har utlöpt under de senaste fem åren före granskningsåret. För
Sveriges del rekommenderar emellertid mönsterskyddsutredningen att
granskningsmaterialet tills vidare skall omfatta alla mönsterregistreringar i
Sverige samt kungjorda mönsterregistreringsansökningar i Danmark, Finland
och Norge. Därjämte bör enligt utredningen granskning ske av här i
landet inneliggande ansökningar om mönsterregistrering.

Förprövningssystemet innebär att registreringsmyndighetens granskning
sker ex officio. Fråga uppkommer då om myndigheten vid den begränsade
förprövning som utredningen föreslagit har rätt och skyldighet att beakta
även sådant nyhetshindrande material vid sidan om det fastställda granskningsmaterialet
som myndigheten har sig bekant. Mellan de nordiska mönsterkommittéerna
har meningarna varit delade i frågan. För Sveriges del
hävdar mönsterskyddsutredningen, att den föreslagna regleringen av granskningens
omfattning talar för att granskningsresultatet inte får bli beroende
av sådana tillfälligheter som kan hänföras till granskarens personliga kunskaper
och ambition. Fn motsatt lösning skulle lätt kunna leda till en inte
avsedd utvidgning av granskningsmaterialet.

De nordiska kommittéerna har varit ense om att nyhetsgranskningens omfattning
inte skall i detalj anges direkt i lagen utan att denna fråga bör
regleras i administrativ ordning, dvs. för Sveriges del genom bestämmelser
som Kungl. Maj :t meddelar. I enlighet härmed föreslår mönsterskyddsutredningen
att i lagen tas in endast en bestämmelse om att vid prövning av registreringsansökan
frågan huruvida förutsättningarna för mönsterregistrering
är för handen skall undersökas i den utsträckning som Kungl. Maj:t
förordnar.

Utredningen föreslår vidare, att ett på nu angivet sätt begränsat förprövningssystem
kompletteras med ett kungörelse- och invändningsförf
arande. Enligt förslaget skall ansökningen kungöras och mönstret

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

publiceras med tillkännagivande att invändning mot ansökningen skall
göras skriftligen hos registreringsmyndigheten inom två månader från kungörelsedagen.

Utredningen förutsätter att det internationella klassificeringssystem
som är under utarbetande inom BIRPI skall komma till användning
i de nordiska länderna, dock endast som hjälpmedel för administrationen
och för allmänheten men utan att klassificeringen skall ha någon materiell
betydelse.

I syfte att ytterligare förstärka den nyhetsgranskning som skall utföras
föreslår utredningen vidare, att varje sökande skall under straffansvar lämna
en försäkran om att mönstret, såvitt han har sig bekant, är nytt.
Därigenom kan man enligt utredningen i någon mån motverka, att den som
har tillägnat sig ett allmänt tillgängligt mönster, t. ex. på en utländsk mässa,
söker registrering av mönstret.

Utredningen avvisar tanken på någon form av hemlig registrering. Däremot
föreligger det enligt utredningen goda skäl för att sökanden på ansökningsstadiet
skall få åtnjuta sekretess under viss begränsad tid för
att kunna förbereda sin tillverkning och marknadsföring av mönstervaran,
innan mönstret i ansökningsärendet görs tillgängligt för allmänheten. Utredningen
har dock varit tveksam huruvida det finns tillräcklig anledning att
på detta sätt frångå offentlighetsprincipen. Men denna kan kringgås genom
att sökanden utnyttjar reglerna om konventionsprioritet. Det kan enligt utredningen
gå till så, att en sökande gör sin första ansökan i ett land där
sekretess tillämpas i förvaltningsförfarandet (t. ex. i Danmark) och inom
sex månader därefter gör en motsvarande ansökan här i landet under åberopande
av prioritet från dagen för ansökningen i utlandet. Härigenom kan
han få åtnjuta sekretess under sex månader utan att gå miste om företrädesrätt
från den första ansökningsdagen. Enligt utredningens mening saknas
anledning att premiera ansökningar i utlandet framför nationella ansökningar
i förevarande hänseende. Utredningen anser sig därför kunna förorda viss
tids sekretess och föreslår sålunda, att det på sökandens begäran skall anstå
med offentliggörandet av ansökningen till dess att den av sökanden begärda
respittiden har gått till ända, dock längst sex månader från den dag då ansökningen
gjordes eller, om prioritet har yrkats, den dag från vilken prioritet
har begärts. Genom den sistnämnda begränsningen av tiden åstadkommer
man överensstämmelse med prioritetstiden samtidigt som man
utesluter att prioritetstiden och tiden för anstånd med kungörandet läggs
samman. Om prioritetstiden har utnyttjats till fullo, kan man således enligt
förslaget inte få uppskov med offentliggörandet.

De nordiska kommittéerna har diskuterat frågan, om det på mönsterområdet
bör införas någon motsvarighet till de s. k. nordiska patentansökningarna,
dvs. en ordning som innebär att en skyddsansökan kan ges in till
registreringsmyndigheten i ett nordiskt land och där beviljas med giltighet

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

i två eller flera av de övriga nordiska länderna (3 kap. i de nordiska patentlagarna).
Kommittéerna har dock inte funnit att en sådan ordning erbjuder
tillräckliga fördelar för vare sig registreringsmyndigheterna eller sökandena
och har därför avstått från att lägga fram något förslag om nordisk gemenskap
i fråga om registreringsförfarandet.

Utredningen har gjort en prognos angående det väntade antalet
ansökningar om mönsterregistrering efter den nya lagens ikraftträdande.
Enligt utredningens beräkningar kan antalet årliga registreringsansökningar
i Sverige enligt den nya lagen väntas uppgå till 3 000 å 4 000.
Skulle systemet med nyttomönster visa sig vara mer attraktivt än vad utredningen
har räknat med, kan siffran enligt utredningen komma att öka.

Beträffande registreringsmyndighetens organisation föreslår
utredningen, som jag tidigare har nämnt, att registreringsverksamheten
som hittills skall skötas av patent- och registreringsverket. Den arbetsenhet
som skall handlägga ansökningarna om mönsterregistrering bör enligt
utredningen bilda en särskild sektion inom verkets varumärkesbyrå,
vilken sedan gammalt handlägger mönsterärenden.

Utredningen redogör därefter närmare för den organisation inom registreringsmyndigheten
som kan bli behövlig för handläggning av ärenden om
mönsterregistrering (betänkandet s. 146 f).

Utredningen har inte kunnat göra någon uppskattning av det antal mönsterärenden
som kan väntas komma under patent- och registreringsverkets
besvärsavdelnings prövning efter besvär. Utredningen lägger därför inte fram
något förslag om förstärkning av besvärsavdelningen. En viss förstärkning
får man emellertid enligt utredningen räkna med.

I fråga om kostnaderna för den nya organisationen och för registreringsförfarandet
har utredningen utgått från att ansöknings- och tilläggsavgifter
samt övriga avgifter skall vara så avpassade, att organisationen och förfarandet
kan bekostas med dessa liksom fallet är när det gäller patent, varumärken
och aktiebolag.

Remissyttrandena. Frågan om nyhetsgranskningen har väckt
delade meningar under remissbehandlingen.

Ett sådant begränsat förprövningssystem som utredningen har föreslagit
finner patent- och registreringsverket vara väl avvägt. Samma uppfattning
uttalar SAF, Sveriges hantverks- och industriorganisation samt
Sveriges industriförbund. För att en mönsterhavare skall kunna investera i
exploatering av ett mönster behöver han enligt dessa organisationer så starka
garantier som möjligt för att mönstret verkligen är nytt, att han med rimlig
grad av säkerhet kan räkna med att ensamrätten till mönstret skall stå
sig. Ett förprövningssystem är därför av största betydelse. Föreningen Svenska
industridesigner och Svenska industriens patentingenjörers förening
betonar värdet av den trygghet som förprövningen ger. Även Svenska upp -

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

finnar ef öreningen tillstyrker utredningens förslag och framhåller att följden
av ett anmälningssystem skulle bli att utredningsarbetet vältras över på
den skyddssökande allmänheten och att det då skulle bli den ekonomiskt
starkare som i de flesta fall får ett oberättigat övertag. Svea hovrätt ansluter
sig likaledes till utredningens förslag. Hovrätten uttalar att den kompromisslösning
som utredningen har föreslagit medför den nackdelen att
registret kommer att belastas av ett måhända betydande antal registreringar,
som i själva verket inte avser nya mönster. Eftersom det uppenbarligen
inte är möjligt för registreringsmyndigheten att utföra en fullständig
nyhetsgranskning torde emellertid någon bättre ordning svårligen
kunna åstadkommas. Hovrätten framhåller i detta sammanhang betydelsen
av att tillverkarna i möjligaste mån bereds tillfälle att på ett snabbt
och enkelt sätt få kännedom om huruvida registrering har meddelats på
mönster liknande det som vederbörande själv ämnar tillverka. Det synes
därför hovrätten angeläget att ett lättfattligt klassificeringssystem för registrerade
mönster upprättas. Hovrätten finner det även vara en fördel, om
en publikation med jämna mellanrum ges ut, så att tillverkarna fortlöpande
kan få kännedom om sökta och beviljade mönsterregistreringar. KF, Skånes
handelskammare, handelskammaren i Gefle, handelskammaren för Örebro
och Västmanlands län samt EIF delar också utredningens uppfattning att
registreringsförfarandet bör baseras på ett förprövningssystem.

Stockholms handelskammare ställer sig däremot avvisande till utredningens
förslag. Handelskammaren anser att granskningen blir av förhållandevis
ringa värde med hänsyn bl. a. till att den inte kommer att omfatta
utomnordiska mönster. Granskningen kommer dock med all säkerhet
att bli mycket tidsödande och kostnadskrävande. I ett flertal europeiska
industriländer har anmälningssystemet ansetts tillräckligt för mönsterrättens
behov. Handelskammaren förordar, att detta system införs även i Sverige,
gärna kompletterat med bestämmelser om sådan nyhetsförsäkran som
utredningen har föreslagit. Liknande synpunkter framförs av Kommerskollegium.
Även försvarets civilförvaltning, Svensk industriförening och
Sveriges juristförbund uttalar sig till förmån för ett anmälningssystem. Enligt
de båda sistnämnda instanserna står nyttan av det föreslagna systemet
inte i rimlig proportion till de insatser av både personell och ekonomisk art
som erfordras för att handläggningen av registreringsansökningarna skall
kunna ske på ett acceptabelt sätt.

Statskontoret ifrågasätter om kostnaderna för den begränsade nyhetsprövningen
är motiverade. Registreringsmyndighetens nyhetsgranskning synes
enligt statskontoret närmast få betydelse genom att kungörelse av ansökningar
som avser redan registrerade mönster kan undvikas. Om varje sökande
åläggs att under straffansvar lämna en försäkran om att mönstret,
såvitt han har sig bekant, är nytt, torde dock antalet sådana ansökningar
inte bli stort. Enligt statskontorets uppfattning bör ett invändningsförfaran -

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

de ensamt kunna på ett tillfredsställande sätt förhindra registrering av redan
kända mönster.

Utredningens förslag att granskningen skall omfatta mönsterregistreringar
i Sverige, kungjorda registreringsansökningar i Danmark, Finland och
Norge samt alla inneliggande ansökningar i Sverige godtas av EIF. Skånes
handelskammare vill att förprövningen skall omfatta också publikationer
innehållande mönster som har tagits in i andra länders register. Svea hovrätt
anser att de skäl som utredningen har anfört för att granskningen bör
omfatta mönsterregistret kan åberopas till stöd för en granskning även av
patentregistret till utrönande av om det mönster för vilket registrering söks
ingår i något beviljat patent. Åtminstone torde detta vara fallet om på sätt
hovrätten förordar nyhetshinder för ett mönster regelmässigt skall anses
föreligga så snart mönstret faller inom skyddsområdet för ett patent.
Svenska patentombudsföreningen uttalar sig till förmån för att förprövningen
skall omfatta också ansökningar om registrering av varumärken
samt registrerade varumärken.

Några instanser förordar en mera begränsad förprövning. Patent- och registreringsverket
föreslår att granskningen begränsas till att avse endast i
Sverige inneliggande ansökningar och här giltiga registreringar. Därigenom
torde enligt verket det svenska granskningsmaterialet vid fullt genomfört
system komma att uppgå till c:a 20—25 000 enheter, vilket förefaller vara
ett från arbetssynpunkt rimligt underlag. Ämbetsverket anför i denna del
vidare.

Med det av utredningen antagna antalet årliga ansökningar i Sverige om
3—4 000 och ett antaget lika stort antal årligen kungjorda ansökningar i
övriga Norden skulle granskningsmaterialet relativt snart bli av betydande
storlek och vid fullt genomfört system antagligen få en omfattning av c:a
75—100 000 enheter. Detta skulle åsamka verket ett stort administrativt arbete
(jämför varumärkesbyråns granskningsmaterial om c:a 60 000 enheter).
Patentverket anser att denna omfattning hos granskningsmaterialet
inte har så stora fördelar att de uppväger nackdelarna. En nyhetsgranskning
mot de nordiska ländernas material torde inte ge något mera tillförlitligt resultat.
Nyhetshinder torde snarare påträffas hos de stora industriländerna,
främst Tyskland, England och USA. Utredningen har dock helt naturligt
tagit avstånd från en granskning mot dessa länders material. En större och
mera naturlig begränsning av granskningsmaterialet än den av utredningen
föreslagna kan man åstadkomma genom att endast föreskriva granskning av
typen intrångsgranskning (infringement search) dvs. en granskning enbart
mot det egna landets inneliggande ansökningar och giltiga registreringar.
Den föreslagna nyhetsförsäkringen kan också anses utgöra en ersättning för
nyhetsgranskning mot mönsterregistreringar i Sverige, som upphört att
gälla, och mot utländska mönster. Härvid kan pekas på utvecklingen i USA
där nyhetsgranskningen föreslås helt ersatt av sökandens edliga förklaring
om mönstrets originalitet. Av betänkandet framgår f. ö. att man inom övriga
nordiska länder varit skeptiskt inställd till en så omfattande granskning som
den från svenskt håll föreslagna och närmast avsett att begränsa sig till det
egna landets inneliggande ansökningar och giltiga registreringar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

Samma begränsning av granskningsmaterialet förordas av KF och Svenska
industriens patentingenjörers förening.

Sveriges advokatsamfund delar inte utredningens uppfattning, att granskningsmyndigheten
inte skulle få beakta även sådant nyhetshindrande material
som myndigheten har sig bekant men som ligger vid sidan om det
fastställda granskningsmaterialet. Eftersom det för registrering av mönster
fordras objektiv nyhet, är det enligt samfundet stötande att en offentlig myndighet
skall medverka till registrering av ett mönster, trots att den vet att
registreringen rätteligen inte bör beviljas. Därigenom vilseleds sökanden och
eventuella förvärvare av den registrerade mönsterrätten. Härtill kommer
att myndigheten skulle medverka till uppkomsten av annars onödiga rättegångar.
Enligt advokatsamfundets mening måste det vara en tjänsteplikt för
registreringsmyndigheten att ta hänsyn till allt vad den vet som kan inverka
på bedömandet av om registrering lagligen bör beviljas.

Utredningens förslag, att förprövningssystemet kompletteras med ett
kungörelse- och invändningsförfarande har inte föranlett
några erinringar under remissbehandlingen. Detsamma gäller utredningens
förslag att man vid klassificering av mönster skall utnyttja föreliggande
internationella klassificeringssystem.

KF, SAF, Sveriges hantverks- och industriorganisation samt Sveriges industriförbund
har inget att erinra mot förslaget, att sökanden under straffansvar
skall lämna en försäkran om att mönstret, såvitt han har sig bekant,
är nytt. Dessa instanser anser emellertid att en sådan försäkran skall
kunna avges även av mönsterskaparen, eftersom denne ofta kan bedöma frågan
bättre. KF framhåller, att när sökanden och mönsterskaparen inte är
samma person, detta i praktiken torde komma att ordnas så, att mönsterskaparen
i överlåtelsehandlingen till sökanden avger den föreskrivna nyhetsförsäkran.
I och med att denna handling ges in till registreringsmyndigheten
har sökanden dels styrkt sin rätt till mönstret och dels förebragt nyhetsförsäkran
av mönsterskaparen. En sådan utökning av skyldigheten att avge
nyhetsförsäkran skulle alltså inte bli särskilt betungande. Även Skånes handelskammare,
handelskammaren i Gefle och Svenska industriens patentingenjörers
förening anser att försäkran bör avges av den som har frambragt
mönstret.

Svea hovrätt ställer sig tveksam till förslaget i denna del. Förslaget innebär
enligt hovrätten att sökanden, om han uppsåtligen eller av grov vårdslöshet
lämnar oriktiga uppgifter, kan straffas enligt 15 kap. 10 § brottsbalken.
Redan den objektiva avgränsningen av vad som skall anses känt i
mönsterlagens mening kan vara vansklig. Ännu större svårigheter måste
uppkomma, när det gäller att styrka uppsåt eller grov oaktsamhet. Hovrätten
befarar att åtal för osann eller vårdslös försäkran mycket ofta kan
komma att ogillas därför att det subjektiva rekvisitet inte kan styrkas. Den
föreslagna bestämmelsen kan visserligen ändå ha en funktion att fylla genom

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

att den kan ge den som tänker söka mönsterregistrering viss anledning till
återhållsamhet. Det förefaller emellertid hovrätten tveksamt, om behovet av
bestämmelsen är så stort att denna bör tas in i mönsterlagen trots svårigheterna
att styrka brottsligt förfarande. Även överåklagaren i Stockholms
åklagardistrikt betonar dessa svårigheter. RÅ är likaledes tveksam beträffande
värdet av den föreslagna regeln. RÅ berör frågan, om skyldigheten att
lämna försäkran medför en straffsanktionerad skyldighet för sökanden att
före undertecknandet företa en granskning för att söka utröna, om hans
mönster innebär en nyhet. Enligt RÅ föreligger ingen sådan undersökningsplikt.
Den som utan att göra sig närmare underrättad felaktigt tror, att hans
mönster inte har blivit känt på sätt som hindrar förvärv av mönsterrätt,
lämnar inte någon objektivt osann uppgift, när han försäkrar att det angivna
nyhetshindret honom veterligen inte föreligger. Med hänsyn till den
sålunda begränsade räckvidden av straffbestämmelsen och i betraktande av
de tolkningssvårigheter som kan uppkomma kan det enligt RÅ ifrågasättas,
om tillräckliga skäl föreligger att införa regeln. RÅ anmärker, att redan
risken för att i onödan behöva betala ansökningsavgift och andra kostnader
för en ansökan om registrering av ett mönster, som visar sig inte fylla nyhetskravet,
får antas verka avhållande för den som vet, att nyhetshinder
föreligger, och ha den effekten på den tveksamme att han undersöker om
nyhetskravet är uppfyllt. Med hänsyn till att förslaget i denna del har tillkommit
i samförstånd med de övriga nordiska mönsterkommittéerna vill
emellertid RÅ inte motsätta sig en bestämmelse i ämnet. Överåklagaren i
Göteborgs åklagardistrikt delar uppfattningen att undersökningsplikt inte
kan åläggas sökanden och anser att effektiviteten av straffhotet därför inte
bör övervärderas.

Svenska patentombudsföreningen anser inte att det föreligger något behov
av en försäkran och framhåller att rimlig säkerhet torde kunna nås genom
vindikationsreglerna i 17 och 18 §§ i förslaget, genom uppbudsförfarandet
enligt 19 §, genom registreringshindren i 4 § och genom regeln om föranvändarrätt
i 6 §. Det väsentliga är enligt föreningen att en sökande hindras från
att orättmätigt tillskansa sig ett mönster som han har påträffat vid en utländsk
mässa. Detta kan enligt föreningen åstadkommas med de nu angivna
lagreglerna.

Förslaget om införande av viss tidsbegränsad sekretess i mönsterregistreringsärenden
anser handelskammaren för Örebro och Västmanlands
län ytterst värdefullt. EIF finner att den föreslagna sekretessregeln är fördelaktig
och ger ett rimligt skydd för förberedande av tillverkning. Även
Svenska patentombudsf öreningen förklarar sig godta förslaget. Sveriges juvelerare-
och guldsmedsförbund biträder förslaget i princip men anser att
den föreslagna sekretesstiden är för kort.

Svea hovrätt är tveksam inför förslaget i denna del. Enligt hovrätten är
skälen för sekretess under ansökningstiden betydligt starkare i patentären -

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år W69

den än i mönsterärenden. Om patent inte kan erhållas på en uppfinning,
måste det för uppfinnaren vara ett berättigat intresse att kunna vidareutveckla
uppfinningen utan att konkurrenter kan begagna sig av de redan
vunna resultaten. Likartade situationer torde enligt hovrätten knappast förekomma
i fråga om mönster. Därtill kommer att den som önskar sätta i gång
tillverkning av en mönstervara kan ha ett betydande intresse av att så snart
som möjligt få reda på om mönstret faller inom skyddsområdet för något
annat mönster för vilket registrering har sökts. Hovrätten anmärker vidare,
att en sökande av mönsterregistrering enligt 36 § i förslaget kan i motsats
till vad som gäller nu — få ersättning för olovligt nyttjande redan under ansökningstiden.
Med hänsyn till dessa förhållanden ifrågasätter hovrätten
behovet av sekretesskydd för ansökningar om mönsterregistrering. Enligt
hovrätten kan emellertid närgångna efterbildningar förekomma, som trots
det föreslagna lagskyddet under ansökningstiden medför svårigheter för den
som inte vill sätta i gång tillverkning och marknadsföring av en mönstervara
omedelbart efter det att ansökningen om mönsterregistrering har gjorts. Och
enligt utredningen har man från industrihåll uttryckt önskemål om sekretesskydd
för mönster under ansökningstiden. Skälet att offentlighetsprincipen
kan kringgås genom utnyttjande av konventionsprioritet talar enligt
hovrätten också för att sekretesskydd införs i den svenska mönsterlagen.
Hovrätten vill därför inte motsätta sig förslaget i denna del.

Förslaget avstyrks av offentlighetskommittén. Denna menar, att olägenheterna
med hemlighållande inte blivit tillräckligt belysta i betänkandet.
Kommittén anför vidare. Det är väl förståeligt om den som själv ger in en
ansökan kan ha vissa önskemål om sekretess för sin ansökan. Men man
måste också beakta de olägenheter som uppkommer för samtliga sökande av
mönsterskydd och andra företagare genom att det över huvud taget existerar
hemliga ansökningar och den försvagning av hela institutet som detta vållar.
Tanken är att man skall ekonomiskt underlätta mönsterskapande och undanröja
de risker som ligger i att den som lägger ner stora kostnader och
mycket arbete på ett nytt mönster ser sig förbigången genom att konkurrenter
utan större omgång kan kopiera hans mönster. Men detta lagens huvudsyfte
motverkas genom att han inte med säkerhet kan veta, om det finns
någon hemlig ansökan om mönsterskydd som har prioritet framför hans
egen. En särskild aspekt på detta förhållande är att han under ärendets
handläggning inte i full utsträckning har tillgång till den ansökan som anses
utgöra hinder för bifall till hans egen. En rätt att få insyn i handlingarna,
så länge dessa är hemliga hos registreringsmyndigheten, får han först då
den tidigare ansökningen åberopas gentemot honom av sökanden (39 § första
stycket). Kommittén framhåller vidare att en sekretessregel i hög grad skulle
komplicera lagstiftningen, tynga administrationen av mönsterskyddsärendena
och inbjuda till prioritetstvister. Olägenheterna förstärks, om man
som utredningen föreslår i nyhetshänseende jämställer äldre ansökan om

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

patent eller varumärkesregistrering med äldre ansökan om mönsterregistrering.

Också när det gäller utformningen av utredningsförslaget i systematiskt
hänseende och i fråga om sekretesskyddets förutsättningar och omfattning
framför offentlighetskommittén principiella erinringar. Förslaget
innebär, att sekretessfrågan behandlas i mönsterlagen och att det i sekretesslagen
bara görs en hänvisning till de detaljerade föreskrifterna i mönsterlagen.
Detta sätt att lösa frågan är enligt offentlighetskommittén inte riktigt.
Principen för sekretesslagstiftningen är att undantag från offentlighetsprincipen
skall tas upp i särskild lag, dvs. sekretesslagen, och vara noga angivna
där. Att de nuvarande bestämmelserna om sekretess för patentansökningshandlingar
i viss mån bryter sig ut ur systemet sammanhänger med att
publiceringen av ansökningshandlingar ingår som ett centralt led i behandlingen
av patentansökningsärenden. Det har därför tett sig praktiskt att ge
sekretessregeln i 23 § sekretesslagen en större räckvidd än som har varit
sakligt nödvändigt och att låta publiceringsförfarandet bilda undantag från
sekretessbestämmelserna. Lösningen kan också försvaras med att sekretess
för patenthandlingar kan vara av stor betydelse. När det gäller mönster är
emellertid avsikten att handlingarna i överensstämmelse med grundlagens
huvudprincip i stort sett skall vara offentliga och att sådana handlingar skall
kunna hållas hemliga bara under begränsade förutsättningar. Det saknas
då skäl att behandla frågan på annat sätt än grundlagen föreskriver, nämligen
att inskränkningarna i offenligheten skall vara noga angivna i sekretesslagen.
För att ansökningshandlingar skall hemlighållas fordras enligt utredningens
förslag, att sökanden begär anstånd med kungörande. Denna konstruktion
kan enligt offentlighetskommittén vålla missförstånd. Kommittén
förordar att sekretessen blir beroende av att sökanden begär hemlighållande.
— Enligt förslaget skall vidare sekretessen omfatta alla handlingarna i
ärendet. Vad utredningen har anfört till stöd för sekretess motiverar enligt
offentlighetskommittén inte att andra handlingar hålls hemliga än de som
visar mönstret. Därmed avses då inte bara bild utan även t. ex. en beskrivning,
med vars hjälp mönstret kan rekonstrueras. Kommittén förordar i enlighet
med dessa synpunkter en sekretessbestämmelse av innebörd, att om sökanden
i ärende om registrering av mönster har begärt att handling som visar
mönstret skall hållas hemlig, handlingen inte får utan hans samtycke lämnas
ut till annan i vidare mån än som följer av mönsterlagen. Från mönsterskyddssynpunkt
torde enligt kommittén inte erfordras annat än en bestämmelse
om att när ansökningen har kungjorts handlingarna i ärendet skall
hållas tillgängliga för envar. — Innan erfarenhet har vunnits av lagens tilllämpning
kan det enligt kommittén inte antas vara behövligt att också, på
samma sätt som i PatL, införa en särskild maximering av sekretesstiden för
att förhindra att denna utsträcks till följd av att ärendenas handläggning
drar ut på tiden. Enligt kommitténs mening är det å andra sidan inte till -

Kungi. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

fredsställande att handlingar till avskrivna och avslagna ansökningar skall
kunna hållas hemliga utan tidsgräns. Praktiskt sett måste sekretessbehovet
upphöra så småningom. Kommittén hänvisar till de överväganden inom kommittén
som numera har föranlett kommittén att i sitt betänkande »Offentlighet
och sekretess» (SOU 1966:60) föreslå en tidsgräns av tio år för sekretess
i ärende om patent eller annat sådant rättsskydd. Sedan denna tid har
löpt ut, skulle enligt kommittén även avskrivna och avslagna ansökningar i
regel bli offentliga. En bestämmelse av angivet innehåll bör enligt kommittén
redan nu införas som ett tredje stycke i 23 § sekretesslagen och alltså få tilllämpning
även på patenthandlingar. Undantag kan möjligen böra göras för
företags- eller yrkeshemligheter.

Försvarets civilförvaltning berör frågan om behovet av militär sekretess.
Om utredningens förslag upphöjs till lag, kan det enligt ämbetsverkets
mening bli behövligt att sekretessbelägga mönster för alster av en
uppfinning, som skall hållas hemlig med hänsyn till rikets försvar. Saknas
sådan föreskrift, kan svårigheter uppstå att hemlighålla en uppfinning som
inte får offentliggöras. Ämbetsverket anser att frågan bör utredas särskilt,
om mönsterrätten skall gälla även krigsmateriel.

Patent- och registreringsverket tvivlar på riktigheten av utredningens
prognos angående det väntade antalet ansökningar om
mönsterregistrering efter den nya lagens ikraftträdande. Uträkningen bygger
på så många osäkra faktorer att resultatet knappast kan anses ge någon
vägledning. Verket framhåller bl. a., att inget av de i jämförelsematerialet
ingående länderna torde ha ett registreringssystem med höga avgifter, klasssystem,
nyhetsförsäkran, nyhetsgranskning och invändningsförfarande. Hur
dessa faktorer inverkar på tillströmningen av ärenden är det enligt verkets
mening inte möjligt att bedöma på förhand. De kan antingen hejda eller stimulera
tillströmningen. Som skäl för det senare antagandet anför verket, att
även en mönsterregistrering med den av verket förordade begränsade nyhetsgranskningen
torde ge bättre besked om mönstrets nyhetsvärde och bättre
skydd än en registrering enligt de flesta utomlands använda systemen.

Förslaget att kostnaderna för registreringsförfarandet skall täckas av
avgifter godtas eller lämnas utan erinran av samtliga remissinstanser.
Förslaget biträds uttryckligen av bl. a. statskontoret, SAF, Sveriges hantverks-
och industriorganisation samt Sveriges industriförbund. Sveriges juristförbund
anser att taxan bör bestämmas enligt principen om full kostnadstäckning.
Förbundet antar att avgifterna då kommer att uppgå till sådana
belopp att endast seriösa slcyddsanspråk görs gällande. Svea hovrätt,
NO, textilrådet, kommerskollegium och näringsfrihetsrådet gör liknande
uttalanden. EIF hoppas däremot att största möjliga hänsyn skall tas till
formgivarnas önskemål att kostnaderna hålls nere så långt det är möjligt.

STEFO föreslår, att statsmakterna som en gärd av stöd och uppmuntran
åt tecknarna, formgivarna och mönsterskaparna bestämmer att varje an -

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

sökan enligt mönsterlagen skall vara avgiftsfri om den inges av upphovsmannen
själv.

Departementschefen. Som utredningen har föreslagit bör patent- och registreringsverket
också framdeles vara registreringsmyndighet
för mönsterrättsärenden.

Enligt utredningens förslag skall förfarandet liksom hittills ordnas enligt
ett förprövningssystem, dvs. att registreringsmyndigheten skall
företa nyhetsgranskning beträffande det mönster för vilket registrering söks.
En annan ordning utgör anmälningssystemet, som tillämpas i
många länder, bl. a. Danmark och Norge, och som innebär att registreringsansökningen
underkastas endast en formell granskning före kungörandet.
Utredningens förslag har tillstyrkts av flertalet remissinstanser, bland dem
flertalet företrädare för mönsterskaparna och industrin. Några remissinstanser
har dock förordat anmälningssystemet.

Valet mellan ett förprövningssystem och ett anmälningssystem måste
träffas efter en avvägning mellan å ena sidan den större säkerhet för mönsterhavarna
som en förprövning innebär och å andra sidan den större snabbhet
i förfarandet och de kostnadsbesparingar som ett anmälningssystem för
med sig. Av betydelse för detta val är hur ingående man vill göra den granskning
som är förenad med förprövningssystemet. Utredningen har föreslagit,
att granskningen skall omfatta registreringar och inneliggande registreringsansökningar
i Sverige samt kungjorda ansökningar i Danmark, Finland och
Norge. De remissinstanser som förordat anmälningssystemet har menat, att
en sådan granskning blir av förhållandevis ringa värde, eftersom den inte
kommer att omfatta utomnordiska mönster, men ändå ställer sig mycket
tidsödande och kostnadskrävande. Bland de remissinstanser som i princip
har godtagit ett förprövningssystem finns några som har förordat en mera omfattande
granskning. Andra åter, bland dem patent- och registreringsverket,
har förordat att granskningen begränsas till att omfatta endast i Sverige
giltiga registreringar och inneliggande registreringsansökningar.

Som utredningen har framhållit är det inte tänkbart att föreskriva en fullständig
nyhetsgranskning. En ordning med förprövningssystem kan inte
medföra absoluta garantier för att ett mönster som vinner registrering verkligen
är nytt. Men också ett system med en enligt rimliga grunder begränsad
nyhetsgranskning torde bereda mönsterhavarna sådan trygghet i detta
hänseende att det har påtagliga förtjänster. Tryggheten ökar, om man som
utredningen har föreslagit kombinerar nyhetsgranskningen med ett invändningsförfarande.
Genom ett sådant förfarande bereds utomstående tillfälle
att genom ett enkelt skriftligt påpekande till registreringsmyndigheten göra
anmärkning om föreliggande nyhetshinder. Förslaget har i den delen lämnats
utan erinran av remissinstanserna. Av stor praktisk betydelse i detta
sammanhang är också den publicering av registreringsansökningar som för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

utsätts äga rum i en av registreringsmyndigheten utgiven publikation och
som medför att uppgifterna blir lätt tillgängliga för allmänheten.

Förprövningssystemet medför visserligen längre tidsutdräkt och större
kostnader än anmälningssystemet. Med en förnuftig begränsning av granskningsmaterialet
behöver dock olägenheterna inte bli besvärande. Utredningen
räknar med att, om dess förslag i fråga om nyhetsgranskningens omfattning
genomförs, granskningen skall vara avslutad inom en eller ett par månader
efter det ansökningen har kommit in. En sådan ordning får anses fullt godtagbar.
Ett granskningsarbete som kan slutföras på sådan tid torde inte
heller bli alltför kostnadskrävande.

På grund av vad jag nu har anfört biträder jag utredningens förslag att
registreringsförfarandet ordnas enligt förprövningssystemet.

De nordiska kommittéerna har enhälligt föreslagit, att nyhetsgranskningens
omfattning inte regleras i själva lagen utan, med stöd av en fullrnaktsbestämmelse
i lagen, regleras genom särskilda bestämmelser som för
Sveriges del skall meddelas av Kungl. Maj :t. Vägande skäl kan anföras
för en sådan ordning, och i likhet med remissinstanserna biträder jag detta
förslag. Eftersom frågan om granskningens omfattning har en viss principiell
betydelse och har berörts under remissbehandlingen, vill jag dock
beröra frågan något närmare. I några remissyttranden har förordats, att vid
nyhetsgranskningen också utomnordiska mönsterregistreringar och registreringsansökningar
skall beaktas. En sådan utsträckt granskning skulle emellertid
enligt mitt bedömande leda till ett avsevärt merarbete för granskningsmyndigheten
och därmed sådan tidsutdräkt och sådana kostnadsökningar
att motsvarande fördelar knappast står att vinna i form av ökad trygghet för
mönsterhavarna. Jag är därför inte beredd att förorda en så omfattande
granskning. Däremot kan det ifrågasättas att låta granskningen omfatta såväl
kungjorda registreringsansökningar i våra nordiska grannländer som
där giltiga registreringar. Även en sådan ordning torde emellertid medföra
ett avsevärt ökat administrativt besvär för registreringsmyndigheten och en
förlängning av handläggningstiderna samt en ökning av kostnaderna. Det
kan därför vara anledning att i stället följa den mera begränsade granskning
som patent- och registreringsverket har förordat och som innebär, att
granskningsmaterialet skall bestå endast av giltiga registreringar och inkomna
registreringsansökningar i Sverige. En sådan ordning ansluter nära
till vad man brukar kalla intrångsgranskning (»infringement search»), som
inskränker sig till en undersökning av om sökandens mönster kolliderar
med en bestående mönsterrätt. Den överensstämmer också med den ordning
man tänker sig i Danmark och Norge. Att i enlighet med mönsterskyddsutredningens
förslag låta granskningsmaterialet omfatta även kungjorda
ansökningar i våra nordiska grannländer torde visserligen innebära
eu obetydlig ökning av registreringsmyndighetens besvär och från den synpunkten
borde inte betänkligheter möta mot utredningsförslaget i den delen.

Kungl. Maj:ts proposition nr i68 år 1969

På det nordiska planet finns emellertid anledning räkna med en systematisk
bevakning från formgivarnas och industrins sida. Det föreslagna invändningsförfarandet
torde därför ge tillräckliga garantier för att kungjorda
ansökningar i de nordiska länderna faktiskt blir beaktade vid prövningen
av nya ansökningar. Ett slutligt ställningstagande till frågan, om
granskningen skall omfatta sådana ansökningar, bör därför kunna anstå
till dess viss tids erfarenhet har vunnits av den nya lagstiftningen.

Att i Sverige gällande registreringar och inneliggande registreringsansökningar
skall beaktas är uppenbart. Däremot kan det vara tveksamt om även
sådana mönsterregistreringar som har upphört skall beaktas. En granskning
också av sådana registreringar torde dock inte nämnvärt öka belastningen
på registreringsmyndigheten. Enligt min mening bör därför granskningen
omfatta också registreringar som har upphört.

Utredningens uttalande, att registreringsmyndigheten inte ex officio skall
beakta sådant material som ligger vid sidan om det föreskrivna granskningsmaterialet
men som myndigheten ändå har sig bekant har föranlett
kritik under remissbehandlingen. Jag är benägen att instämma i denna kritik
och för egen del anföra, att även sådant material som faktiskt är känt
för registreringsmyndigheten bör beaktas vid nyhetsgranskningen även om
det inte ingår i det föreskrivna granskningsmaterialet. Detta torde vara en
naturlig följd av det absoluta nyhetskrav som förslaget uppställer enligt vad
jag har anfört tidigare. En annan sak är att några efterforskningar i annat
material än det föreskrivna inte bör ske. Det skulle fördröja och fördyra
granskningen på ett sätt som inte är avsett.

I likhet med remissinstanserna biträder jag utredningens förslag, att förprövningssystemet
kompletteras med ett kungörelse- och invändningsförfarande.
Jag återkommer till detaljerna i denna del.

Utredningens förslag, att sökanden skall avge en skriftlig försäkran
på heder och samvete, att mönstret såvitt han har sig bekant inte redan har
blivit känt, har i allmänhet godtagits under remissbehandlingen. Viss kritik
har anförts i fråga om möjligheterna att upprätthålla den därmed förenade
straffsanktionen. Visserligen kan det ofta bli svårt att styrka, att oriktiga
uppgifter i en försäkran har lämnats uppsåtligen eller av grov oaktsamhet,
och möjligheterna att ingripa med straffpåföljd för osann eller vårdslös försäkran
enligt 15 kap. 10 § brottsbalken kan därför väntas bli begränsade. En
sådan försäkran får emellertid ändå anses bli ett värdefullt komplement
till nyhetsgranskningen. Rent allmänt sett torde nämligen den föreslagna
regeln verka återhållande på obetänksamma sökande och särskilt motverka
att någon söker registrering för ett allmänt tillgängligt mönster som
han har tillägnat sig t. ex. på en mässa. Jag anser mig därför kunna godta
utredningens förslag i denna del. Däremot är jag med hänsyn till de praktiska
tillämpningssvårigheterna inte beredd att biträda ett under remissbe -

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

handlingen framfört förslag om att även mönsterskaparen skall avge en
liknande försäkran, när annan är sökande.

Som en viktig nyhet föreslår utredningen möjlighet till viss tids sekretess
i mönsterregistreringsärenden. Enligt förslaget skall sålunda sökanden
kunna begära anstånd med kungörandet av ansökningen under en tid
av högst sex månader, under vilken ansökningshandlingarna skall hållas
hemliga. Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av det stora
flertalet remissinstanser. Det har därvid från industrihåll omvittnats, att regeln
skulle fylla en viktig funktion. Offentlighetskommittén har emellertid
avstyrkt förslaget under hänvisning till de olägenheter som ett sekretesskydd
kan medföra för övriga sökande av mönsterskydd och andra företagare.

Mot varje ingrepp i grundsatsen om allmänna handlingars offentlighet
talar starka principiella skäl. Mönsterskyddsutredningens förslag att införa
visst sekretesskydd på mönsterområdet innebär emellertid inte någon nyhet
inom immaterialrätten. Enligt PatL åtnjuter sålunda patentansökningar
visst sekretesskydd. Den gällande mönsterlagen gör visserligen inte några
inskränkningar i offentlighetsprincipen och som också Svea hovrätt har
framhållit torde behovet av ett sekretesskydd allmänt sett vara mindre framträdande
på mönsterområdet än på patentområdet. I samband med att mönsterskyddet
utvidgas till att gälla för samtliga industrigrenar och till att omfatta
även nyttomönster finns det dock enligt min mening goda skäl att
överväga ett visst begränsat sekretesskydd också på mönsterrättens område.
Ett viktigt skäl är att offentlighetsprincipen, som utredningen har påpekat,
lätt kan kringgås genom utnyttjande av reglerna om s. k. konventionsprioritet.
Jag delar därför i princip utredningens uppfattning att ett visst sekretesskydd
bör gälla också på mönsterområdet. Till frågan om förutsättningarna
för och omfattningen av detta sekretesskydd skall jag strax återkomma.
Jag vill emellertid först beröra en fråga av systematisk art, vilken har
principiell betydelse.

Mönsterskyddsutredningen har förordat att bestämmelserna om sekretess
tas upp i mönsterskyddslagen och att det på samma sätt som när det gäller
sekretess i patentärenden i sekretesslagen bara tas in en hänvisning till mönsterskyddslagens
bestämmelser. Offentlighetskommittén har riktat erinringar
mot detta förslag. Eftersom utgångspunkten även enligt utredningens förslag
är, att handlingarna i ärende angående ansökan om mönsterregistrering
är offentliga och att sekretess skall medges bara under särskilda förutsättningar,
saknas det enligt kommitténs mening skäl att behandla sekretessfrågan
på annat sätt än grundlagen föreskriver, dvs. att inskränkningarna i
offentligheten noga anges i sekretesslagen.

Grundläggande bestämmelser om inskränkning i allmänhetens rätt att utbekomma
allmänna handlingar skall enligt uttrycklig föreskrift i tryckfrihetsförordningen
tas upp i särskild lag. På de skäl offentlighetskommittén
har anfört anser jag det bäst överensstämma med denna grundlagsföre -

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

skrift, att reglerna om hemlighållande av handling i ärende om registrering
av mönster tas upp i sekretesslagen och att det i mönsterskyddslagen görs
en hänvisning till dessa regler.

Med hänsyn till den omfattning mönsterskapandet har i våra dagar och till
den snabba utvecklingstakten på området måste sekretesskyddet begränsas
på ett rimligt sätt för att motverka de olägenheter för »nya» mönsterskapare
och företagare som ett sekretesskydd otvivelaktigt medför. Utredningsförslaget
tillgodoser dessa synpunkter på två sätt. För det första är det enligt
förslaget en förutsättning för sekretesskydd att sökanden begär anstånd med
kungörandet av ansökningen. Utgångspunkten är således att handlingarna i
ansökningsärendet är offentliga. I det avseendet skiljer sig förslaget från vad
som gäller på patentområdet, där utgångspunkten är att handlingar i ärende
angående ansökan om patent är hemliga under viss tid, om inte sökanden
begär att de skall offentliggöras. För det andra skall enligt utredningsförslaget
sekretess kunna åtnjutas endast under en tid av sex månader, räknat
från ansökningsdagen eller, i vissa fall, från den dag från vilken prioritet har
begärts.

Offentlighetskommittén har kritiserat utredningens förslag även i denna
del. Enligt kommitténs mening kan den föreslagna konstruktionen, att handlingarna
skall hållas hemliga om sökanden begär anstånd med kungörandet,
vålla missförstånd. Kommittén förordar därför att sekretessen görs beroende
av att sökanden begär hemlighållande. Offentlighetskommittén hävdar
ytterligare att vad som har anförts till stöd för sekretessreglerna inte motiverar
att andra handlingar än sådana som visar mönstret hålls hemliga.
Slutligen uttalar offentlighetskommittén, att innan erfarenhet har vunnits
av den nya mönsterskyddslagens tillämpning, det inte är behövligt att införa
en maximering av sekretesstiden. Från mönsterskyddssynpunkt behövs enligt
kommittén bara en bestämmelse om att handlingarna i ärendet skall
hållas tillgängliga för envar, när ansökningen har kungjorts. Enligt kommittén
är det emellertid inte tillfredsställande att handlingar till avskrivna och
avslagna ansökningar skall kunna hållas hemliga utan tidsgräns. Under hänvisning
till de överväganden inom kommittén som numera har lett till att
kommittén i sitt betänkande Offentlighet och sekretess (SOU 1966:60)
har föreslagit en tidsgräns av tio år för sekretess i ärende om patent eller
annat sadant rättsskydd förordar kommittén att en regel härom redan nu
tas upp i sekretesslagen.

Jag delar offentlighetskommitténs uppfattning att en förutsättning för
hemlighållande av handling i ärende om registrering av mönster bör vara att
sökanden framställer en uttrycklig begäran härom. I fråga om sekretessskyddets
sakliga omfattning anser jag en vägledande synpunkt böra vara,
att sekretesskydd medges bara i den utsträckning som behövs för att tillgodose
sökandens intresse av att få viss tid på sig för att förbereda sin tillverkning
av mönstervaran, innan mönstret görs tillgängligt för allmänheten.

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

Det är uppenbarligen tillräckligt att, som offentlighetskommittén har förordat,
medge hemlighållande av sådan handling som visar mönstret. Något
övertygande skäl att låta sekretesskyddet omfatta också andra ansökningshandlingar
kan enligt min mening inte förebringas. De skäl som sålunda bör
föranleda en begränsning av sekretesskyddets omfattning motiverar å andra
sidan, att man på sätt som utredningen har föreslagit också inför en maximering
av sekretesstiden. I PatL är den principiella utgångspunkten att
handlingar i ärende rörande patentansökan är hemliga, om inte sökanden
begär annat. PatL innehåller likväl en regel om att handlingarna skall offentliggöras
senast arton månader efter ansöknings (prioritets-) dagen. Det
skulle rimma illa med dessa bestämmelser att i mönsterskyddslagen, där utgångspunkten
är att ansökningshandlingarna är offentliga, införa en ordning
som medger att handling i ansökningsärende hålls hemlig under praktiskt
taget obegränsad tid. Jag finner därför inte anledning att frångå mönsterskyddsutredningens
förslag på denna punkt. Den sekretesstid av sex månader
som utredningen har föreslagit finner jag lämplig.

Utredningsförslaget innebär, att om registreringsmyndigheten vid sekretessfristens
utgång har beslutat avskriva eller avslå ansökningen, handlingarna
förblir hemliga, om inte sökanden begär återupptagning eller anför besvär.
I den delen överensstämmer förslaget med vad som gäller enligt 22 §
PatL. Frågan om att föreskriva en sådan yttersta tidsgräns av tio år för
sekretesskyddet i hithörande fall som offentlighetskommittén har föreslagit
bör enligt min mening övervägas i ett större sammanhang, närmast i samband
med en framtida prövning av kommande förslag till ny sekretesslagstiftning.
Jag är därför inte beredd att nu ta ställning till denna fråga.

Som jag tidigare har framhållit bör den nya mönsterskyddslagen i likhet
med gällande lag omfatta även mönster för krigsmateriel. Det är inte uteslutet
att behov kan uppkomma av särskilda sekretessregler i fråga om
mönster för sådan materiel. Innan någon erfarenhet vunnits av den nya
lagens tillämpning finns det dock knappast anledning att tillmötesgå det
krav på utredning av denna fråga som har förts fram av Försvarets civilförvaltning.

Det är inte möjligt att f. n. bedöma riktigheten av utredningens prognos
för det väntade antalet ansökningar om mönsterregistrering
efter den nya lagens ikraftträdande. Den föreslagna lagstiftningen torde
emellertid göra det nödvändigt att bygga ut registreringsmyndigheten
s organisation. Redan genomförda eller planerade rationaliseringar
på varumärkesbyrån torde dock göra behovet av utökade personalresurser
mindre än vad utredningen har förutsatt. Det finns emellertid
inte anledning att gå närmare in på denna fråga nu. Den torde få anmälas
senare av chefen för handelsdepartementet.

Utredningens förslag, att kostnaderna för registreringsförfarandet skall
täckas av avgifter som fastställs av Kungl. Maj:t, har inte föranlett

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

erinringar vid remissbehandlingen. En sådan ordning kan, som också har
framhållits i några remissyttranden, i sin mån bidra till att endast seriösa
slcyddsanspråk görs gällande. Jag ansluter mig därför till utredningens förslag.
Däremot anser jag mig inte kunna biträda ett av en remissinstans framfört
förslag om att mönsterskaparen själv befrias från avgift.

Mönsterrättens innehåll

Utmjtt jandeformerna

Gällande rätt. Enligt 1 § ML består mönsterskyddet i en ensamrätt att
begagna mönstret vid tillverkning till avsalu av alster tillhörande metallindustrin.
Den som utan tillstånd av rättsinnehavaren begagnar mönstret
på sätt som sägs i 1 § eller saluhåller eller för försäljning till Sverige inför
metallvarualster, som har tillverkats efter sådant mönster, gör sig enligt
16 § skyldig till intrång i mönsterrätten. Det är således tre slags utnyttj anden
som kommer i fråga, nämligen tillverkning, saluhållande och import
av mönstervaran. Även beträffande tillverkning och import gäller villkoret,
att förfarandet skall ha ägt rum i försäljningssyfte för att intrång skall föreligga Utredningen.

Den ensamrätt till mönster som enligt utredningens förslag
skall kunna förvärvas genom registrering benämns i förslaget mönsterrätt.
Detta uttryck ger enligt utredningen bättre ledning än det i ML
begagnade uttrycket skyddsrätt och stämmer överens med de vanligen förekommande
benämningarna upphovsrätt, patenträtt, varumärkesrätt och
namnrätt.

Utredningen förordar, att ensamrättens innehåll beskrivs särskilt för sig
i en materiell regel och att föreskrifter om intrångspåföljder meddelas
särskilt för sig. Liksom enligt gällande rätt begränsas mönsterrätten enligt
förslaget till att omfatta vissa angivna utnyttjandeformer. Utredningen
anser det inte böra komma i fråga att generellt förbehålla mönsterhavaren
allt yrkesmässigt utnyttjande av ett skyddat mönster eller av
mönstervaran. Så sker visserligen i fråga om patent, men förhållandena är
enligt utredningen uppenbart olika på de båda områdena. De nordiska
mönsterkommittéerna har enats om att de otillåtna utnyttjandeformerna
bör begränsas till att avse dels tillverkning, saluhållande och import, dels
utbjudande till försäljning, överlåtande och uthyrande. Därmed har bl.a.
användandet av en mönstervara lämnats utanför det skyddade området.

Utredningen framhåller att inte allt slags tillverkning, saluhållande etc.
av varor som har framställts med mönstret som förebild bör innefattas i
mönsterrätten. Mönsterhavaren behöver bara kunna beivra sådant olovligt
utnyttjande som är av ekonomisk betydelse för honom. Utnyttjande som
inte sker yrkesmässigt utan endast för att tillgodose ett personligt behov

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

har i regel inte någon sådan betydelse för honom. Ett olovligt utnyttjande
måste alltså äga rum yrkesmässigt för att ensamrätten skall anses
kränkt. Kravet på yrkesmässig verksamhet har enligt utredningen samma
innehåll som inom patenträtten.

Varutillverkning med det skyddade mönstret som förebild är
enligt utredningen ett typfall av mönsterintrång. Därmed bör jämställas
tillverkning efter en förebild som någon har frambringat självständigt och
oberoende av det skyddade mönstret men som det oaktat inte väsentligen
skiljer sig från detta. Detta överensstämmer med regleringen inom patenträtten
men skiljer sig från förhållandena inom upphovsrätten. Utredningens
ståndpunkt står i samklang med kravet på nyhet i objektiv mening och medför
att mönsterhavaren i ett intrångsmål inte behöver bevisa att motparten
har utnyttjat hans mönster som förebild.

Den svenska mönsterlagen kan inte sträcka sina verkningar till utnyttjanden
som äger rum utanför landets gränser. Varutillverkning med ett i
Sverige skyddat mönster som förebild kan således äga rum utomlands utan
att mönsterhavaren kan ingripa med stöd av sin svenska mönsterrätt. Hans
skyddsbehov tillgodoses här genom att import behandlas som ett otillåtet
sätt att utnyttja mönstret. Om någon importerar en utomlands tillverkad
mönstervara för att använda den i sin rörelse, måste enligt utredningens
mening importen anses ha ägt rum i yrkesutövning och således innefatta
en kränkning av mönsterrätten. Det är därvid utan betydelse om tillverkningen
utomlands har ägt rum med eller utan den svenske mönsterhavarens
lov. Ensamt avgörande bör vara om tillstånd till importen föreligger.

Utredningen finner emellertid att vissa speciella importsituationer
måste uppmärksammas särskilt. Gemensamt för dessa situationer
är enligt utredningen, att det föreligger en mönsterregistrering i Sverige,
att mönstervaran tillverkas utomlands samt att varan yrkesmässigt
importeras till Sverige. I ett första fall tänkes, att mönsterhavaren i Sverige
(som kan vara svensk eller utlänning) också är den som tillverkar
varan utomlands samt att en utomstående företagare i Sverige köper varan
i utlandet, sedan tillverkaren där fört ut den på marknaden, och importerar
varan hit. Fallet kan varieras så att den utomstående företagaren
köper varan direkt av tillverkaren utomlands och genomför importen. Ett
annat fall är, att mönsterhavaren i Sverige är den utländske tillverkarens
generalagent och hans rättsinnehavare med avseende på mönstret samt att
— även i detta fall — en utomstående företagare här i landet importerar
mönstervaran sedan denna förts ut på marknaden utomlands av tillverkaren.
Detta fall kan också varieras så att företagaren importerar varan
direkt från tillverkaren — fastän detta är en föga sannolik situation, när ett
agenturförhållande föreligger. Frågan är nu, om importen i de tänkta fallen
bör omfattas av mönsterrätten eller ej. Motsvarande spörsmål har väckt
uppmärksamhet både i rättstillämpning och lagstiftning inom patenträtten,

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 168

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

varumärkesrätten och upphovsrätten. En i viss mån nyanserad ställning
togs av departementschefen och första lagutskottet vid behandlingen av
förslaget till varumärkeslag. Utredningen vill i anslutning därtill förorda en
rättstillämpning som tillgodoser de olika intressen som kan göra sig gällande
i skilda situationer. Beträffande det här först valda fallet synes
importen enligt utredningen inte böra anses som en mönsterrättskränkning;
varan har redan av mönsterhavaren förts ut på marknaden — låt vara
utomlands — och därmed skulle med en annan terminologi hans mönsterrätt
såvitt angår dessa varuexemplar kunna sägas vara konsumerad. Det
andra fallet synes enligt utredningen böra bedömas på samma sätt för den
händelse den svenske generalagenten/mönsterhavaren, såsom i exemplet
förutsattes, härleder sin rätt till mönstret från den utländske tillverkaren
och uppträder endast såsom ett ombud för denne. Rättsinnehavaren i Sverige
bör således inte rimligen äga bättre rätt med avseende på varor som
hans fångesman och huvudman har marknadsfört än vad denne själv äger
eller såsom mönsterhavare här i landet skulle kunna äga. Vid bedömandet
av dessa exempel har utredningen inte fäst någon vikt vid om förfarandena
står i överensstämmelse med konkurrensbegränsningslagstiftningens syften
utan har sökt hålla sig till ett rent mönsterrättsligt betraktelsesätt.

Utredningen behandlar därefter försäljningsledet och framhåller att sådana
förberedande åtgärder som utbjudande till försäljning
och saluhållande av mönstervaran bör omfattas av mönsterskyddet.
Allt överlåtande av varan, vare sig det sker genom försäljning eller på
annat sätt, bör i princip också omfattas av mönsterhavarens rätt. Mönsterrätten
skall dock inte kunna åberopas gentemot åtgärder med varor som
mönsterhavaren själv har tillverkat och marknadsfört eller som har förts
ut på marknaden med hans tillstånd, s.lc. konsumtion. Utredningen jämställer
uthyrande av mönstervara med överlåtande. Det har nämligen
uppgetts, att vissa slags varor i betydande utsträckning ställs till disposition
genom uthyrning. Detta är enligt utredningen vanligt inom kontorsmaskinbranschen,
i fråga om lantbruksmaskiner och när det gäller viss servisutrustning,
vissa textilier, bilar m.m.

Avslutningsvis diskuterar utredningen, om det finns behov att under
mönsterrätten inrymma avbildande av mönster och mönstervaror samt spridande
av sådana avbildningar. Frågan besvaras nekande under hänvisning
främst till att man här har avlägsnat sig alltför långt från det centrala
intresset att skydda mönstrets användande som förebild vid varutillverkning.
Inte heller anser utredningen behov föreligga av regler som hindrar
framställning och spridande av s.k. mönsterböcker.

I detta sammanhang berör utredningen också frågan, om mönsterskaparens
ideella intressen (»droit moral») bör skyddas inom mönsterrätten.
Också på denna punkt intar utredningen en avvisande hållning och hävdar,

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

att formgivarnas intressen i detta hänseende bör tillvaratas genom överenskommelser
mellan formgivare och fabrikanter.

Remissyttrandena. Den föreslagna begränsningen av ensamrätten till vissa
närmare angivna utnyttjandeformer godtas eller lämnas utan eriman
av remissinstanserna. Utredningens förslag, att ensamrätten skall
avse endast sådant utnyttjande som sker yrkesmässigt, har också
vunnit remissinstansernas gillande.

Beträffande de särskilda utnyttjandeformerna noterar EIF, att förbudet
mot import till Sverige av varor, som inte väsentligen skiljer sig från här
i landet registrerat mönster, är av stor vikt för föreningens medlemmar.
Föreningen uttalar att den möjlighet som tidigare har funnits till kopiering
och produktion i utlandet för export hit har varit en nagel i ögat på
svenska formgivare.

Näringsfrihetsrådet betonar den betydelse för en effektiv konkurrens som
det har att de speciella importsituationer som utredningen
har berört inte anses innebära mönsterrättskränkning utan att de behandlas
så som utredningen har föreslagit. Rådet förutsätter, att import blir
tillåten inte bara när mönsterhavaren i Sverige är den som tillverkar varan
utomlands eller är tillverkarens generalagent utan även när varan utomlands
tillverkas av annan än mönsterhavaren enligt licens av denne. Detta synes
överensstämma med principen, att mönsterrätten inte skall kunna åberopas
gentemot fortsatta åtgärder med varor som mönsterhavaren själv har tillverkat
och marknadsfört eller som har förts ut på marknaden med hans
tillstånd. Samma uppfattning hävdas av kommerskollegium och NO, vilken
särskilt understryker det praktiska sambandet mellan den omfattning i
territoriellt hänseende som ges mönsterrätten och varumärkesrätten. Den
senare rättighetens territoriella omfattning var föremål för närmare överväganden
vid varumärkeslagens tillkomst. NO anser det angeläget att mönsterrätten
inte får ett vidare territoriellt skydd, eftersom man i så fall skulle
kunna kringgå föreliggande möjligheter till import av utomlands lagligen
märkta varor genom att förse dessa med ett rättsligt skyddat mönster. Även
Sveriges grossistförbund gillar utredningens bedömning av de speciella
importfallen.

Flera remissinstanser riktar emellertid skarp kritik mot utredningens uttalanden
i denna del och hävdar att mönsterrätten — i likhet med patenträtten
bör omfatta all import. Uttalanden i denna riktning görs av bl.a.
Skånes handelskammare och handelskammaren i Gefle. Sveriges advokatsamfund
kritiserar utredningens uttalande, att marknadsföring i utlandet
i vissa fall skall leda till att mönsterrätten i fråga om dessa varuexemplar
kan sägas vara konsumerad även i Sverige. Om denna uppfattning är riktig,
skulle möjlighet inte föreligga för den som är innehavare av mönsterrätt
både i ett främmande land och i Sverige att upplåta en ensamrätt endast

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

för Sverige. Enligt samfundets mening föreligger det emellertid ett påtagligt
behov av en sådan möjlighet. I regel brukar marknadsföringen ske
genom att ensamrätt lämnas till en generalagent eller ensamförsäljare, som
måste lägga ner avsevärda kostnader för reklam, lagerhållning, service,
garanti m.m. En sådan marknadsförare är i regel i behov av mönsterskydd.
Lagstiftaren bör beakta vikten av att man beträffande mönsterrätt — liksom
beträffande patenträtt — kan upplåta territoriellt begränsade licenser, varvid
skydd skall kunna erhållas mot import av sådana varor som omfattas
av mönsterskyddet.

I samma riktning uttalar sig SAF, Sveriges hantverks- och industriorganisation
samt Sveriges industriförbund. Dessa organisationer erinrar om att
utredningens förslag anknyter till vad som på en del håll har ansetts gälla
inom varumärkesrätten. Patenträtten däremot anses allmänt vara exklusiv
inom det område där skyddet beviljats, och import av en patenterad produkt
från ett skyddsområde till ett annat kan med hänsyn till patenträttens
territoriella begränsning inte ske utan samtycke av rättsinnehavaren i det
senare området. Enligt organisationernas mening har mönsterrätten väsentligt
närmare anknytning till patenträtten än till varumärkesrätten. Utredningen
synes vara av samma uppfattning, när den framhåller att det synes
»naturligt att betrakta mönsterrätten på samma sätt som patenträtten, eftersom
de båda skyddsformernas ensamrättskaraktär är tämligen överensstämmande»
(betänkandet s. 62). Organisationerna kan inte finna att den
av utredningen föreslagna lösningen kan grundas på ett mönsterrättsligt
betraktelsesätt utan finner det tvärtom uppenbart att utredningen — fastän
den hävdar motsatsen — har påverkats av lconkurrensbegränsningsrättsliga
synpunkter. Sedan man har intagit ståndpunkten att det är rimligt och
utvecklingsfrämjande att samhället tillerkänner skaparen av ett mönster
en ensamrätt till detta, är det enligt organisationernas mening principiellt
felaktigt att samtidigt urholka denna ensamrätt genom att begränsa importskyddet.
Principen om ett obegränsat importskydd synes dessutom vara
allmänt vedertagen i flertalet av de länder som har mönsterlagstiftning.
En mönsterhavare i Sverige skulle enligt förslaget komma i ett sämre läge
i detta avseende än mönsterhavare i andra länder. De senare behöver inte
finna sig i fri import av mönsterskyddade produkter, som de har fört ut
på marknaden i andra länder. Om i utlandet tillverkade mönsterskyddade
produkter fritt kan importeras hit utan hinder av svensk mönsterrätt, torde
en svensk licenstagare till mönstret inte ha något nämnvärt intresse av
att erlägga licensavgifter och investera i tillverkning av produkten ifråga.
Ett svenskt företag torde vidare knappast vara intresserat av att upplåta
tillverkningsrätt för mönsterskyddade produkter till utländska företag, om
risk föreligger för att de utomlands tillverkade produkterna kan föras in i
Sverige och konkurrera med företagets egna produkter. Särskilt uppenbara
blir olägenheterna härav, om de utländska produkterna är av sämre kvalitet.

101

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

Det är vanligt att en produkt utförs i olika kvaliteter för olika marknader
men efter samma mönster. För det fall att tillverkning utomlands av en
svensk produkt har skett genom tvångslicens till ett mönster eller genom
frivillig licens under hot om tvångslicens, ter sig enligt dessa remissinstanser
utredningens förslag än mer stötande. Förslaget kan enligt organisationerna
leda till allvarliga olägenheter för svenska mönsterhavare och
licenstagare och kan komma att i hög grad begränsa möjligheterna att
träffa licensavtal om tillverkning av mönsterskyddade produkter. En sådan
utveckling är inte i företagens eller det allmännas intresse.

Liknande synpunkter framförs av Svenska industriens patentingenjörers
förening och av en ledamot av näringsfrihetsrådet. Sveriges allmänna exportförening
framhåller att utredningens ståndpunkt får en olämplig exporthindrande
verkan. Föreningen anför vidare, att mönsterrättens territoriella
begränsning visserligen kan komma att brytas genom tillkomsten av större
marknader av typen EEC men anser att innan ett sådant läge blir aktuellt
extra-territoriella händelser inte bör få påverka den svenska mönsterrättens
innehåll.

Vad utredningen har uttalat om övriga utnyttjandeformer
godtas eller lämnas utan erinran av remissinstanserna. Hovrätten för Västra
Sverige framhåller emellertid att yrkesmässig utlåning av mönstervara
inte är förbjuden enligt förslaget. Detta kan enligt hovrätten få praktisk
betydelse exempelvis när någon som ett led i en affärstransaktion upplåter
rätten att använda varan till annan person utan att vederlag utgår för just
denna prestation. I upphovsrättslagen och förslaget till patentlag — vilka
bara exemplifierar förbjudna förfaranden — nämns däremot utbjudande
till utlåning vid sidan av utbjudande till uthyrning (2 § UhL samt numera
3 § PatL). Utredningens förslag kan enligt hovrätten medföra risk för att
bestämmelserna om mönsterskydd kringgås. I så fall bör all yrkesmässig
upplåtelse av mönstervara uttryckligen förbjudas.

Departementschefen. I likhet med remissinstanserna anser jag det av utredningen
föreslagna uttrycket mönsterrätt vara eu lämplig beteckning
på den skyddsrätt som registrering av mönster medför.

Utredningen har föreslagit, att ensamrätten till ett registrerat mönster
inte skall omfatta alla tänkbara former av utnyttjande av mönstret
utan att i lagen bör, liksom i gällande lag, uttömmande anges de former
av utnyttjande som skall förbehållas mönsterhavaren. Remissinstanserna
har allmänt anslutit sig till denna ståndpunkt. Också jag delar utredningens
uppfattning på denna punkt. Utredningen intar vidare den principiella
ståndpunkten att mönsterrätten — till skillnad från vad som gäller f.n. —
bör bereda skydd bara mot sådant olovligt utnyttjande av mönstret som
sker yrkesmässigt. Även i den delen biträder jag i likhet med remissinstanserna
utredningens förslag.

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

I frågan vilka utnyttjandeformer som bör omfattas av mönsterskyddet
innebär utredningens förslag en utvidgning av skyddsomfånget i förhållande
till vad som gäller f.n. Mönsterrätten föreslås nämligen bereda skydd
inte bara mot tillverkning av mönsterskyddade varor och mot saluhållande
och import av varor, som har framställts utan mönsterhavarens
tillstånd och som inte väsentligen skiljer sig från mönstret, utan
också mot utbjudande, försäljning, överlåtelse — på annat
sätt än genom försäljning —■ och uthyrning av sådana varor. Under
remissbehandlingen har inte riktats några principiella erinringar mot denna
utvidgning. Jag vill också biträda förslaget i denna del. I detta sammanhang
bör särskilt understrykas betydelsen av att till skillnad från vad som
gäller inom patenträtten ett faktiskt användande av en mönsterskyddad
vara inte kommer att omfattas av mönsterrätten, vare sig det sker i en
rörelse eller det sker på annat yrkesmässigt sätt. En motsatt ståndpunkt
skulle uppenbarligen innebära att skyddet sträcktes alldeles för långt och
att ett stort antal näringsutövare belastades med en betungande undersökningsplikt
som i många fall skulle vara praktiskt omöjlig att fullgöra.

En remissinstans har ifrågasatt om inte också yrkesmässig utlåning
bör omfattas av mönsterskyddet. Alldeles bortsett från att den praktiska
betydelsen av en sådan utvidgning av skyddet med säkerhet skulle bli mycket
ringa — utlåning innebär vederlagsfri upplåtelse och torde kunna tänkas
förekomma bara i välgörande syfte eller i allmän verksamhet — synes
det principiellt riktiga vara att under ensamrätten inrymma bara sådant
utnyttjande av mönstret som kan vara av ekonomisk betydelse för mönsterhavaren.
Dennes ekonomiska intressen torde i utlåningsfallen bli fullt ut
tillgodosedda genom bestämmelserna om skydd mot olovlig tillverkning och
import. Risken för att mönsterskyddsbestämmelserna skall kringgås genom
att en mönstervara som ett led i en större affärstransaktion upplåts till
annan utan särskilt vederlag torde vara ringa, eftersom man vid bedömande
av om det verkligen är fråga om vederlagsfri upplåtelse måste ta hela den
föreliggande situationen i betraktande och en sådan bedömning ofta torde
leda till att upplåtelsen anses som uthyrning.

En svensk mönsterskyddslag kan inte sträcka sina verkningar utanför
svenskt territorium. En i Sverige mönsterskyddad vara kan alltså obehindrat
tillverkas utomlands. Mönsterhavarens intressen tillgodoses här genom att
import till Sverige får ske bara med hans tillstånd. Utredningen anser emellertid
att undantag bör göras för vissa speciella importsituationer.
Om den svenske mönsterhavaren själv tillverkar varan utomlands
eller är generalagent för den utländske tillverkaren, bör tredje man enligt
utredningen fritt få införa en här mönsterskyddad vara som han har förvärvat
på den utländska marknaden eller som han har köpt utomlands av
tillverkaren för import till Sverige.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

103

Vid remissbehandlingen har denna fråga varit omstridd. Några remissinstanser
har tillstyrkt utredningens förslag under hänvisning till dess
betydelse för en effektiv konkurrens och har hänvisat till att likartade
regler anses gälla inom varumärkesrätten. Dessa remissorgan vill att undantag
skall gälla också när varan har tillverkats utomlands enligt licens av
den svenske mönsterhavaren. Flera remissinstanser, däribland näringslivets
organisationer, har emellertid riktat skarp kritik mot utredningens
förslag och har hävdat att mönsterrätten liksom patenträtten bör omfatta
all import. De har anfört bl.a. att den föreslagna regleringen skulle göra det
omöjligt för den som har mönsterrätt såväl i Sverige som i utlandet att upplåta
ensamrätt till mönstret enbart för Sverige. Förslaget skulle även få
exporthindrande verkan genom att en svensk mönsterhavare kan bli ovillig
att upplåta tillverkningsrätt till utländska företag, om han riskerar att de
utomlands tillverkade varorna utan hinder av mönsterrätten kan införas
till Sverige.

Denna fråga om s.k. parallellimport synes vara av betydelse framför allt
inom varumärkesrätten. Inom patenträtten däremot har behov av motsvarande
inskränkningar i ensamrätten inte gjort sig gällande. Där upprätthålls
principen om ensamrättens territoriella exklusivitet utan undantag.
Detta har hitintills inte visat sig medföra några nämnvärda nackdelar. Det
finns enligt min mening ingen anledning att införa en avvikande reglering
inom mönsterrätten. Om man i likhet med utredningen vill anlägga ett rent
mönsterrättsligt betraktelsesätt, synes detta snarast leda till ett resultat
motsatt det som utredningen har kommit till. Undantag av den art som utredningen
har föreslagit skulle utgöra ett allvarligt ingrepp i mönsterrätten
och skulle avsevärt minska dess värde. I det avseendet delar jag de kritiska
synpunkter som har förts fram under remissbehandlingen. Från konkurrensbegränsningssynpunkt
synes det närmast finnas än mindre skäl på
mönsterområdet än på patentområdet att avvika från principen om skyddsrättens
territoriella exklusivitet. Jag hänvisar i den delen till vad jag har
anfört i det föregående om risken för konkurrensbegränsande verkningar
av ett utvidgat möns ter sky dd.

Jag vill således förorda, att mönsterrätten får bereda skydd mot alla former
av yrkesmässig import av mönstervaror som sker utan mönsterhavarens
tillstånd. Detta får viss betydelse när det gäller att bedöma förutsättningarna
för sådan konsumtion av mönsterrätten som anses inträda, när
en mönstervara med mönsterhavarens samtycke har förts ut på marknaden,
och som innebär att mönsterhavaren inte kan åberopa ensamrätten beträffande
senare utnyttjanden av samma vara. I enlighet med vad jag nu har
anfört om mönsterrättens territoriella exklusivitet äger sådan konsumtion
rum endast inom det land där varan har förts ut på marknaden. Import till
annat land, där varan är mönsterskyddad, och annat utnyttjande av varan
i det landet kan däremot ske endast med tillstånd av den som innehar

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

mönsterrätten där. Om en mönsterhavare har ensamrätt inte bara i Sverige
utan också i ett annat land och någon där har inköpt mönsterskyddade
varor, som lovligen har förts ut på marknaden, kan således konsumtion inte
åberopas när det gäller utnyttjande av varan i Sverige. Det innebär mönsterintrång
att föra in varorna här i landet utan tillstånd.

Vad utredningen har anfört i fråga om övriga utnyttjandeformer har inte
föranlett några erinringar under remissbehandlingen, och jag kan i allt
väsentligt ansluta mig till dessa uttalanden. Jag vill emellertid särskilt
framhålla att varje led i en mönstervaras exploatering skall bedömas självständigt
i mönsterrättsligt avseende. Bortsett från vad som gäller om s.k.
konsumtion är sålunda frågan om ett visst led omfattas av ensamrätten
i princip oberoende av vad som i detta hänseende gäller om ett annat led.
Tillverkning eller import omfattas alltså av ensamrätten även om de tillverkade
eller importerade varorna t.ex. skall säljas först efter skyddstidens
utgång och försäljningen således bli fri.

Skyddets omfattning

Utredningen. Om ett klassificeringssystem begagnas vid mönsterregistreringen,
ligger det enligt utredningen nära till hands att man låter skyddet
begränsas till varuslagen inom den klass mönstret kommer att tillhöra. Det
kan sägas vara av vikt för industrin att veta vad man får tillverka utan
hinder av mönsterrätten. Fabrikanterna bör fördenskull i princip inte
behöva undersöka registreringar i andra klasser än dem som det egna tillverkningssortimentet
tillhör. Vid de nordiska mönsterkommittéernas överläggningar
har man visserligen funnit det önskvärt att införa en begränsning
av skyddets verkan. Man har emellertid enats om att det lämpligaste
är att den åsyftade begränsningen får följa vad registreringssökanden
själv uppger i ansökningen om den vara som han avser med mönstret.
Den registreringsklass till vilken mönstret hänförs skall sålunda enligt förslaget
inte få någon omedelbar betydelse för skyddsverkningarna. Utslagsgivande
blir i stället registreringssökandens egen varuuppgift. Bl.a. för att
inte begränsningen av skyddet skall bli snävare än vad som påkallas av
hänsyn till allmänheten, måste varuuppgiften rimligen få gälla även för
näraliggande varuslag, dvs. för »likartade varor». Härigenom undviks även
att varuuppgiften behöver göras alltför omfattande till sitt innehåll.

I fråga om det registrerade mönstrets skyddsomfång har man inom
de nordiska kommittéerna enats om att använda samma normer som föreslås
gälla för skillnadskravet som skyddsförutsättning. I lagtext kommer
detta till uttryck så, att mönsterrätten innefattar yrkesmässigt utnyttjande
av mönstret genom tillverkning man. av varor, som inte väsentligen skiljer
sig från det registrerade mönstret. För att markera att likhetskravet är

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

avsett att överensstämma med det skillnadskrav som föreslås som en förutsättning
för registrering, har samma grundbestämning använts, nämligen
»väsentlig skillnad». I fråga om det närmare innehållet i denna bestämning
hänvisar utredningen till sin behandling av skillnadskravet.

Den angivna bestämningen av likhetskravet medför enligt utredningen
att man praktiskt taget slipper alla fall av mönsterrättsliga s.k. beroendeförhållanden,
dvs. fall där skillnadskravet har uppfyllts och
mönsterrätt alltså kan förvärvas men mönstret inte utan särskilt tillstånd
får utnyttjas därför att det faller inom skyddsomfånget för annans mönsterrätt.
Detta resultat skulle kunna inträffa, om likhetskravet är mindre omfattande
än skillnadskravet. Beroendeförhållanden kan visserligen uppstå både
i fråga om patent och inom upphovsrätten. På mönsterområdet gäller emellertid
inte i samma mån något krav på en kvalificerad skapande insats och
utredningen anser det inte behövligt att ge rum för beroendeförhållanden
utan finner det tvärtom vara fördelaktigt att skyddsomfånget ges en omfattning
som motsvarar skillnadskravet.

Endast i ett avseende har utredningen funnit det nödvändigt att låta ett
beroendeförhållande uppkomma. Det gäller de fall då ett registrerat mönster
i sin helhet har tagits upp i ett mönster som söks registrerat. Det kan
härvid föreligga väsentlig skillnad mellan mönstren vid den totaljämförelse
som skall göras för tillämpning av skillnadskravet, och denna skyddsförutsättning
skulle alltså vara uppfylld. Trots detta bör mönsterrätten enligt
utredningen omfatta de fall då ett mönster har utnyttjats på det sättet att
det i sin helhet ingår i ett nytt mönster. I fall av komplexa, dvs. sammansatta,
mönster kan följaktligen ett avhängighetsförhållande inte undvikas.
För att göra detta så litet besvärande som möjligt föreslår emellertid utredningen
att mönster som innehåller ett mönster som redan är registrerat för
annan inte får registreras, utan att innehavaren av det registrerade mönstret
ger sitt tillstånd. Förhållandet bör således bli reglerat redan på registreringsstadiet.
Därigenom minskar de olägenheter som annars skulle uppkomma.

Remissyttrandena. Den föreslagna begränsningen av skyddets verkan med
avseende på olika varuslag godtas i allmänhet av remissinstanserna. Svenska
patentombudsföreningen delar utredningens uppfattning att klassificeringen
av en mönsterskyddsansökan inte skall ha någon omedelbar betydelse för
skyddets omfattning och att den viktigaste bedömningsgrunden i stället
bör vara sökandens varuuppgift. Även patent- och registreringsverket anser
den föreslagna avgränsningen rimlig. Ämbetsverket anser det emellertid
önskvärt med ett uttalande om att registreringsmyndighetens granskning
i huvudsak får begränsas till att avse den registreringsklass till vilken
mönstret hänförs. Om sökanden vill att granskningen eller skyddet skall
avse också annan klass, bör han alltså ange till vilka klasser han anser att

4*—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 168

106

Kungl. Maj:ts proposition nr i68 år 1969

varan kan hänföras samt erlägga den högre avgift en sådan utvidgning
medför. Detta gäller i särskilt hög grad ornament men kan få betydelse också
för andra mönster. EIF kan däremot inte ansluta sig till utredningens
ståndpunkt, att sökanden vid registrering skall lämna uppgift om de varugrupper
för vilka han söker skydd. Formgivarens kunskap om för vilka
varuslag ett ornament i och för sig skulle passa kan av naturliga skäl vara
begränsad. Han kan alltså lätt råka ut för att någon under åberopande av
registreringsansökningens innehåll använder ornamentet för en vara om
vars existens formgivaren vid ansökningen var okunnig men som han självklart
skulle ha tagit med i ansökningen om han känt till den. Även Konstindustriskolan
i Göteborg anser det väsentligt att ett mönster kan skyddas
totalt. Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt anser att ökad klarhet
och precisering vinns om begreppet »likartade varor» anknyts till någon
form av s.k. klasslista.

Beträffande s k y d d s o in f å n g e t har utredningens uppfattning, att
det bör råda korrespondens mellan skillnadskravet och likhetskravet, vunnit
uttryckligt gillande av hl.a. Svenska patentombudsf öreningen och patentoch
registreringsverket samt i övrigt lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser.
Näringsfrihetsrådet framhåller emellertid, att det registrerade
mönstret inte i rättstillämpningen får ges så stort skyddsomfång, att
den bakomligande tekniska idén faktiskt kan komma att skyddas. En varuutformning
bör vidare enligt rådets mening falla utanför mönsterskyddet,
så snart den någorlunda tydligt skiljer sig från det registrerade mönstret.
Mot utredningens förslag uttalar sig endast NO, som önskar att likhetskravet
modifieras, förslagsvis genom att väsentlighetsrekvisitet utgår.

Vad utredningen uttalat om s.k. mönsterrättsliga beroendeförhållanden
har inte föranlett erinringar under remissbehandlingen. Med de
lösningar utredningen har föreslagit uppnår man enligt patent- och registreringsverket
den fördelen att beroendeförhållanden blir reglerade redan på
registreringsstadiet.

Försvarets civilförvaltning erinrar om att handlingar som upprättats hos
sådan myndighet som avses i 2 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen enligt
9 § upphovsrättslagen inte är föremål för upphovsrätt. Denna undantagsregel
torde gälla även ritningar. I analogi härmed föreslår verket att det
i en ny lag om mönster tas in en bestämmelse av innehåll att mönster soin
frambragts hos myndighet som avses i 2 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen
inte skall vara föremål för mönsterrätt.

Departementschefen. Med den begränsning av tillämpningsområdet för
den nu gällande mönster lagen som följer av att skydd kan beredas bara för
alster inom metallindustrin föreligger inte något behov att ytterligare inskränka
mönsterskyddets verkningar till att omfatta bara
vissa bestämda varuslag. Ett registrerat mönster ger således f.n. ett totalt

107

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

skydd mot efterbildningar inom hela metallindustrins område. Läget blir
emellertid ett annat när man, som nu föreslås, utvidgar mönsterskyddet
till att gälla inom samtliga industrigrenar. Jag är i princip ense med utredningen
om att skyddet enligt den nya lagen bör gälla endast i fråga om
vissa från början bestämda varuslag. Att som ett par remissinstanser har
förordat låta skyddet bli totalt och gälla alla tänkbara varuslag skulle
enligt min mening föra för långt. Ett sådant system skulle nämligen kunna
få inte obetydliga konkurrensbegränsande verkningar, samtidigt som det
skulle innebära att man sträckte mönsterskyddet betydligt längre än som
betingas av önskemålet att stimulera till nyskapande på mönsterområdet
och bereda mönsterhavarna ett rimligt mått av trygghet och säkerhet.

En sådan avgränsning av skyddsomfånget som det här gäller kan åstadkommas
på olika sätt. Som utredningen har framhållit kan det ligga nära
till hands att utnyttja ett klassificeringssystem och låta skyddet omfatta
endast varor inom den klass som mönstret kommer att tillhöra. Ett sådant
system skulle visserligen underlätta för formgivare och fabrikanter att göra
sig underrättade om huruvida en registrering föreligger som hindrar dem
att utnyttja ett visst mönster för en bestämd vara eller grupp av varor. Å
andra sidan skulle metoden sannolikt ofta leda till en sakligt olämplig avgränsning
av skyddsomfånget. Av praktiska skäl måste klassindelningen
bli i viss mån schematisk och antalet klasser begränsat. Att låta skyddsomfånget
följa klassindelningen kan därför lätt leda till att skyddet sträcks
längre än som är sakligt motiverat och t.o.m. kanske längre än sökanden
egentligen avsett. Omvänt kan det tänkas att sökandens bristande förtrogenhet
med klassificeringssystemet medför att ett mönster klassas på sådant
sätt att vissa varor i direkt strid med sökandens intentioner faller utanför
skyddsområdet enbart på den grund att de formellt tillhör en annan
klass.

Den principiellt riktigaste metoden, som också torde vara bäst ägnad att
leda till materiellt tillfredsställande resultat i de enskilda fallen, synes vara
att det läggs i sökandens hand att bestämma vilka varuslag han vill att
skyddet skall omfatta. Detta är också utredningens ståndpunkt, vilken har
vunnit gillande av flertalet remissinstanser. Förslaget innebär, att registrering
skall ske inte för varor eller varuslag tillhörande viss klass utan för
de varor eller varuslag som sökanden har angett i sin ansökan och att
skyddet därefter skall omfatta de varor för vilka registrering har skett.
Jag finner en sådan ordning ändamålsenlig och biträder förslaget.

Denna lösning innebär att det inte får någon rättslig betydelse i fråga
om skyddsomfånget till vilken klass ett registrerat mönster hänförs. En
annan sak är att man i praktiken bör kunna räkna med att det normalt
skall råda överensstämmelse mellan det rättsliga skyddsomfånget och
mönstrets klassificering. Den som vill utnyttja ett mönster för en viss vara

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

bör med andra ord kunna vinna ett rimligt mått av säkerhet även om han
inskränker sina undersökningar till att gälla registreringar inom den klass
varan tillhör. En förutsättning är givetvis att man får ett efter varusortimenten
på marknaden väl anpassat klassificeringssystem och att detta
tillämpas på ett förnuftigt och smidigt sätt. Uppenbart är att registreringsmyndigheten
vid klassificeringen bör fästa stort avseende vid sökandens
egna önskemål och synpunkter.

Patent- och registreringsverket har i detta sammanhang uppmärksammat
vissa frågor som sammanhänger med nyhetsgranskningens omfattning. Enligt
verket bör denna granskning kunna i huvudsak begränsas till att gälla
registreringar och ansökningar inom den klass till vilken sökanden hänför
mönstret. En utvidgning av granskningen till att omfatta andra klasser
bör ske bara om sökanden uttryckligen begär det och erlägger den högre
avgift som utvidgningen medför.

Jag är inte beredd att nu i detalj ta ställning till frågor om granskningens
omfattning. Dessa kommer att regleras i den tilltänkta tillämpningskungörelsen
till den nya lagen. I princip bör det visserligen åligga sökanden
att ange till vilka varuklasser mönstret enligt hans mening skall hänföras
men det ankommer ytterst på registreringsmyndigheten att avgöra klassificeringsfrågan
med ledning av sökandens varuuppgift. Sedan myndigheten
bestämt till vilka klasser mönstret skall hänföras, måste granskningen
givetvis omfatta dessa klasser. Eftersom det emellertid enligt förslaget i
princip skall gälla ett krav på absolut nyhet, kan man inte uppställa någon
kategorisk regel om att granskning aldrig behöver ske inom andra klasser.
I gränsfall torde det vara oundvikligt att granskningen utvidgas. Som
patent- och registreringsverket har antytt blir frågan om granskningens
omfattning särskilt av betydelse när det gäller ornament. Om sökanden
uttryckligen begär granskning också inom annan klass, bör hans önskemål
efterkommas. Oavsett om en utvidgad granskning sker på myndighetens
initiativ eller på sökandens begäran, skall givetvis avgifterna bestämmas
med utgångspunkt från det antal klasser som granskningen omfattar.

Inom ramen för den bestämning av skyddets omfattning som ligger i
begränsningen till vissa angivna varor uppkommer fråga om skyddsomfånget,
dvs. huruvida registreringen skall skydda bara mot utnyttjande
av mönster som helt överensstämmer med det registrerade mönstret
eller om skyddet också i någon utsträckning skall omfatta sådana mönster
som företer på visst sätt bestämd likhet med det registrerade. Utredningen
har stannat för det senare alternativet. Dess förslag innebär att man vid
fastställande av likhetskravet använder samma normer som när det gäller
att fixera skillnadskravet. Skyddet skall alltså enligt förslaget omfatta också
mönster som inte väsentligen skiljer sig från det registrerade mönstret.

Utredningens ståndpunkt i detta hänseende har vunnit allmän anslutningunder
remissbehandlingen. Också för egen del ansluter jag mig till för -

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

slaget, som från både praktiska och principiella synpunkter synes leda till
en naturlig och lämplig avgränsning av skyddsomfånget. Att skyddet utsträcks
till att omfatta också mönster som inte helt överensstämmer med
men dock företer påtagliga likheter med det registrerade synes nödvändigt
för att mönsterrätten skall få erforderlig styrka och på ett effektivt sätt
kunna tillgodose de ändamålssynpunkter som bär upp mönsterskyddslagstiftningen.
Jag finner det också lämpligt att likhetskravet korresponderar
mot det skillnadskrav som enligt förslaget skall utgöra en skyddsförutsättning.
Som utredningen har påpekat medför dess förslag bl.a. den fördelen,
att man på mönsterområdet slipper praktiskt taget alla fall av s.k. beroendeförhållanden,
dvs. fall då visserligen skillnadskravet är uppfyllt
men mönsterhavaren ändå inte kan utnyttja mönstret utan tillstånd av annan
mönsterhavare med vars registrerade mönster det nya mönstret företer
likheter. Sådana beroendeförhållanden, med de olägenheter de för med sig
för både mönsterskapare och fabrikanter, skulle kunna uppkomma om
kravet på likhet vid bestämmande av skyddsomfånget sätts lägre än kravet
på skillnad som skyddsförutsättning. De skäl som utredningen har anfört
mot att på mönsterområdet ge rum för sådana beroendeförhållanden finner
jag övertygande. Utredningens ståndpunkt medför bl.a. ökad säkerhet för att
ett mönster som efter verkställd nyhetsgranskning vinner registrering också
kan utnyttjas av mönsterhavaren utan att denne riskerar att begå intrång
i annans mönsterrätt — under förutsättning givetvis att nyhetsgranskningen
har varit effektiv och fullständig. Detta bidrar uppenbarligen till att stärka
mönsterrättens förmögenhetsrättsliga värde.

Som utredningen har framhållit torde man emellertid inte kunna undvika
ett bestämt slag av beroendeförhållanden. Om ett mönster i sig har
upptagit ett tidigare registrerat mönster kan det visserligen föreligga så
väsentlig skillnad mellan de båda mönstren vid den totaljämförelse som
skall ske vid prövningen av registreringsansökningen att skillnadskravet
kan anses uppfyllt. Som exempel har utredningen nämnt, att ett klubbmärke,
som åtnjuter skydd, anbringas på en klubbjacka för vilken mönsterskydd
därefter söks. Enligt utredningen bör den tidigare mönsterhavaren i
princip åtnjuta skydd mot att hans mönster utnyttjas på detta sätt. Den
lösning av problemet som utredningen har föreslagit innebär, att ett mönster,
som i sig har tagit upp ett tidigare för annan registrerat mönster i dess
helhet, inte får registreras utan tillstånd av den som innehar rätten till det
sistnämnda mönstret. Att beroendeförhållandet på detta sätt blir reglerat
redan på registreringsstadiet finner jag i likhet med patent- och registreringsverket
vara en fördel. Jag vill därför biträda utredningens förslag i
denna del. Den regel som utredningen har föreslagit bör enligt min mening
gälla också det fallet att ett mönster i sig har upptagit ett mönster som inte
väsentligen skiljer sig från ett tidigare registrerat mönster, dvs. ligger inom
det äldre mönstrets skyddsomfång.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Jag delar helt näringsfrihetsrådets uppfattning att skyddsomfånget inte
får ges en sådan utformning att en bakomliggande teknisk idé faktiskt
kan komma att skyddas. I detta hänseende vill jag hänvisa till vad jag har
anfört i det föregående vid behandlingen av frågan om en särskild undantagsregel
för sådana fall som avses i näringsfrihetsrådets yttrande. Som
framgår av vad jag därvid har uttalat förblir mönsterskyddet enligt mitt
förslag ett rent utseendeskydd.

En remissinstans har föreslagit att mönster som frambragts hos myndighet
som avses i 2 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen inte skall vara föremål
för mönsterrätt och har härvid hänvisat till bestämmelserna i 9 § upphovsrättslagen,
enligt vilken handlingar som upprättats hos sådan myndighet
inte är föremål för upphovsrätt. De skäl som har föranlett denna
bestämmelse och som nära sammanhänger med principen om allmänna
handlingars offentlighet gör sig emellertid inte gällande på samma sätt på
mönsterområdet. Det ligger betydligt närmare till hands att här dra en
parallell med förhållandena på patentområdet. Någon inskränkning i möjligheten
att få patent på uppfinningar som har gjorts hos myndighet gäller
emellertid inte enligt PatL, som i den delen överensstämmer med tidigare
gällande rätt. Jag finner inte heller anledning att från den nya mönsterskyddslagens
tillämpningsområde göra undantag för mönster som har skapats
hos statlig eller kommunal myndighet.

Skyddstiden

Gällande rätt. Enligt gällande ML omfattar skyddet för registrerat mönster
en tid av fem år, räknat från den dag då ansökningen inkom till registreringsmyndigheten.
De flesta främmande länder har en skyddstid av mellan
tio och femton år. I Danmark och Norge är tiden maximalt femton år, uppdelad
på treårsperioder.

Utredningen. Den som har framställt ett mönster och därefter satsar
på att utnyttja mönstret affärsmässigt måste enligt utredningen kunna
räkna med att inte bara få igen nedlagda initialkostnader utan också njuta
någon vinst av verksamheten. Det måste löna sig att framställa nya mönster
och tillverka nya mönstervaror för att nyskapande på området skall stimuleras.
Utredningen finner det uppenbart att en femårig skyddstid är
för kort. För utredningen har valet stått mellan tio och femton år. Å ena
sidan framträder intresset av att mönsterrätten inte hämmar utvecklingen
för andra företagare. Å andra sidan är en längre skyddstid ägnad att ge
mönsterrätten en starkare position. Härigenom skapas bättre underlag för
att låta mönsterrätten ersätta upphovsrätten, när det gäller alster inom
gränsområdet mellan de båda skyddsformerna. På det nordiska planet har
det visat sig, att en kompromiss måste åstadkommas mellan dem som har

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969 111

förordat ett tioårigt skydd och andra som har rekommenderat en skyddstid
av tjugo år. De nordiska mönsterrättskommittéerna har därför enats om
att föreslå en längsta mönsterskyddstid av femton år, uppdelad i femårsperioder.
Enligt förslagen skall således en mönsterregistrering gälla till dess
fem år har förflutit från den dag då ansökan om registrering gjordes och
därefter kunna på begäran förnyas för ytterligare två femårsperioder.

För att motverka slentrianmässiga förnyelser och för att markera, att
förnyelse bör begäras endast när det är företagsekonomiskt motiverat —
och således i regel inte i vad man kan kalla förråds- eller defensivsyfte —-förordar utredningen, att Kungl. Maj :t fastställer förnyelseavgifter enligt
en i förhållande till registreringsavgiften stigande skala.

Remissyttrandena. Förslaget om en utsträckning av mönsterskyddstiden
från fem till femton år biträds av överintendenten och chefen för nationalmuseum.
Även Skånes handelskammare, handelskammaren i Gefle och
Svenska patentombudsföreningen godtar uttryckligen förslaget.

Med tanke på att det föreslagna generella mönsterskyddet är en nyhet
för svenska förhållanden förordar Svea hovrätt i första hand, att mönsterregistrering
skall gälla under fem år med rätt till förnyelse för ytterligare
en femårsperiod eller således under sammanlagt högst tio år. Med hänsyn
till vikten av att nordisk enighet uppnås har hovrätten dock intet att erinra
mot en skyddstid av sammanlagt femton år, om övriga nordiska länder
går på denna linje. Försvarets civilförvaltning anser att den föreslagna
skyddstiden är för lång. Civilförvaltningen finner det inte tillfredsställande
att ett monopol beviljas för så lång tid för mönster som inte fyller några
som helst krav på tekniska eller konstnärliga meriter. Sveriges juvelerareoch
guldsmedsförbund framhåller däremot att den föreslagna skyddstiden
är för kort för exempelvis bestickmodeller. Förbundet nämner att några
av de bästa och i dag mest sålda bestickmodellerna är mer än 30 år gamla.
Kostnaderna för verktygs- och lanseringsinvesteringar är mycket höga i
fråga om sådana artiklar och det tar lång tid att tillverka verktygen.

Svea hovrätt understryker, att man i möjligaste mån bör undvika förnyelser
i »förråds- eller defensivsyfte» och att förnyelseavgifterna därför
bör fastställas enligt en tämligen kraftigt stigande skala. Liknande synpunkter
uttalas av näringsfrihetsrådet. Statens pris- och kartellnåmnd anser
att kraven vid förnyelse av registrering inte får ställas för lågt. Det bör enligt
nämndens mening föreligga en klart påvisbar företagsekonomisk motivering
för utsträckning av skyddstiden utöver fem år. Annars kan förlängning av
skyddet komma att tillgodose enbart ett defensivsyfte.

Departementschefen. Frågan om skyddstidens längd är ett av de viktigaste
spörsmålen vid en revision av mönsterlagstiftningen. F.n. gäller
en skyddstid av fem år från den dag då registreringsansökningen gjordes.

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

Den kan inte förlängas. I Danmark och Norge är skyddstiden maximalt
femton år, uppdelad på treårsperioder. Utredningens förslag, att skyddstiden
skall bestämmas till fem år med möjlighet till förlängning för ytterligare
två femårsperioder, eller således till maximalt femton år, har tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av det övervägande flertalet av remissinstanserna.
Även jag vill med hänvisning bl.a. till intresset av att stimulera
till nyskapande på mönsterområdet och till önskemålet att få nordisk rättslikhet
på området ansluta mig till förslaget. Mönsterregistrering skall alltså
enligt vad jag föreslår gälla intill dess fem år har förflutit från ansökningsdagen
men på begäran kunna förnyas för ytterligare två femårsperioder.
Jag kan i likhet med vissa remissinstanser instämma i utredningens uttalande
om vikten av att förnyelse sker endast när detta är företagsekonomiskt
motiverat. Förnyelseavgifterna bör därför bestämmas enligt en
progressiv skala och till sådana belopp att man i görligaste mån undgår
förnyelse i förråds- eller defensivsyfte.

Arbetstagarmönster

Utredningen. I gällande mönsterlag finns inte någon bestämmelse om
rätten till mönster, som har framställts av en arbetstagare i hans anställning
eller av en uppdragstagare på beställning av annan (arbetstagarmönster).
Utredningen anser också att bestämmelser om rätten till arbetstagarmönster
inte hör hemma i mönsterskyddslagen utan lämpligen bör, efter
förebild i lagstiftningen om rätten till arbetstagares uppfinningar, finna sin
plats i en särskild lag. Regleringen bör enligt utredningen samordnas med
lagstiftningen om rätten till arbetstagares uppfinningar och med upphovsrättens
bestämmelser. De nordiska kommittéerna är ense om att frågan
bör göras till föremål för särskild utredning.

I fråga om arbetstagarmönster är således innebörden av utredningens
förslag, att rätten till mönster tillkommer mönsterskaparen, att dennes
arbetsgivare eller uppdragsgivare måste träffa avtal om förvärv av mönstret
för att få rätten till detta och att även ersättningsfrågan får regleras genom
avtal.

Remissyttrandena. Utredningens förslag om en särskild utredning rörande
frågan om rätten till mönster, som framställts av en arbetstagare
i hans anställning, tillstyrks så gott som allmänt. Försvarets civilförvaltning,
Sveriges advokatsamfund och RF betonar vikten av att utredningen
bedrivs så snabbt att lagförslag kan föreläggas riksdagen för behandling
samtidigt med förslaget till ny mönsterskyddslag. Enligt LOs mening bör
man först pröva vägen med överenskommelser mellan arbetsmarknadens
organisationer, liknande dem som redan finns beträffande rätten till ar -

113

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

betstagares uppfinningar. Om det skulle visa sig att denna väg inte är
framkomlig bör frågan enligt LO utredas särskilt. Liknande synpunkter
framförs av TCO. Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län
anser att saken kan ställas på framtiden, eftersom mönsterskaparen och
hans arbetsgivare har frihet att avtala om förvärv av mönstret och om de
ekonomiska villkoren härför. Svenska industriens patentingenjörers förening
uttalar att i nuvarande tillämpning — i överensstämmelse med den
allmänna arbetsrättens principer och uttalandena i 1916 års mönsterlagförslag
— tjänsteförhållandet för en anställd designer torde, om inte annat
har avtalats, anses i sig innebära ett generellt avtal om att mönsterrätten
skall tillkomma arbetsgivaren, varvid formgivarens lön normalt anses utgöra
ersättning för arbetsresultaten.

Några instanser kritiserar utredningens uttalande om innebörden i förevarande
hänseende av utredningsförslaget. Sveriges advokatsamfund anser
det vara alltför kategoriskt och onyanserat. Frågan vem som skall bli
ägare till ett mönster, som en arbetstagare har frambragt i sin tjänst, måhända
som ett direkt resultat av honom lämnat uppdrag, måste bedömas
med hänsyn till samtliga omständigheter, som har samband med anställningen.
I de fall då det enligt nu gällande lag anses klart att ett mönster
som en arbetstagare har frambragt, vare sig det kan anses utgöra ett
skyddat verk eller inte, skall tillkomma hans arbetsgivare, bör enligt samfundets
uppfattning den omständigheten att mönstret kan skyddas enligt
den nya lagen inte medföra att arbetsgivaren går miste om rätten till
mönstret. SAF, Sveriges hantverks- och industriorganisation samt Sveriges
industriförbund anser att utredningens uttalande strider mot vedertagen
arbetsrättslig uppfattning. I ett av utredningen (s. 166) refererat uttalande
av auktorrättskommittén framhålls att inom vissa anställningsförhållanden
tjänsteavtalet i regel torde innebära, att upphovsmannen till arbetsgivaren
överlåter hela sin förfoganderätt till de arbeten han skapar i anställningen.
Enligt organisationerna äger detta uttalande alltjämt giltighet. Frågan om
rätten till arbetstagarmönster kan inte ses som ett isolerat spörsmål utan
bör lösas under beaktande även av förhållandena på närliggande områden,
t.ex. inom upphovsrätten. Organisationerna förutsätter därför att det av
mönsterskyddsutredningen gjorda uttalandet tillrättaläggs i det fortsatta
lagstiftningsarbetet. Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare
uttalar att få arbetsavtal torde inrymma uttrycklig reglering av avtalsparternas
rättigheter i denna fråga. Att som utredningen utgå från att mönsterrätten
vid sådant förhållande alltid skall tillkomma mönsterskaparen bör
inte komma i fråga. I stället bör lagen om rätten till arbetstagares uppfinningar
i tillämpliga delar kunna göras analogiskt tillämplig i mönsterrättsliga
frågor. Om utformningen av mönster för ett företags räkning är en
arbetstagares huvudsakliga verksamhetsområde — exempelvis för en chefdesigner
— är det knappast rimligt att därvid framkomna mönster skall

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

vara arbetstagarens privategendom, som företaget inte skall kunna utnyttja
tvångsvis. Enligt försvarets civilförvaltning föreligger det en väsentlig skillnad
mellan rätten till mönster och rätten till uppfinningar. I fråga om de
senare görs i lagen om rätten till arbetstagares uppfinningar en uppdelning
av uppfinningarna i olika kategorier med olika möjligheter för arbetsgivaren
att förvärva rätt till uppfinningarna. En sådan uppdelning finner ämbetsverket
inte vara möjlig i fråga om mönster, eftersom varje anställd
som har att konstruera en produkt måste ge denna en form. Den formgivning
som utredningen närmast har avsett torde vara sådan som åstadkoms
av särskilda formgivare. Dessa anställs eller anlitas av en tillverkare för
att ge en tilltalande form åt tillverkarens produkter. Det har ofta framhållits
att däremot ingen anställs för att uppfinna. En uppfinning anses
oftast vara en prestation utöver vad som åligger arbetstagaren enligt anställningsavtalet.
Vad en formgivare åstadkommer blir enligt arbetsrättens regler
arbetsgivarens egendom och civilförvaltningen anser inte att man har
anledning att genom särskild lagstiftning göra avsteg från denna princip.

Departementschefen. Till skillnad från vad som gäller i fråga om uppfinningar
finns inte några bestämmelser om rätten till mönster som har framställts
av en arbetstagare i hans anställning eller av en uppdragstagare vid
fullgörande av uppdraget, s.k. arbetstagarmönster. Med hänsyn till det snävt
begränsade tillämpningsområdet för gällande lag om mönster torde frågan
hittills också ha varit av underordnad praktisk betydelse. Man har därför
få hållpunkter för vad som idag kan anses vara gällande rätt på området.

Med ett sådant utvidgat mönsterskydd som nu föreslås framträder på ett
helt annat sätt det praktiska intresset av att frågan om arbetstagarmönster
blir löst. Det gäller emellertid här inte i första hand en mönsterrättslig fråga
utan ett spörsmål som måste besvaras från arbetsrättsliga utgångspunkter
och med tillämpning av allmänna arbetsrättsliga grundsatser. Att mönsterskyddsutredningen
har avstått från att inom ramen för sitt uppdrag lägga
fram förslag till en reglering av frågan framstår mot denna bakgrund som
följdriktigt. Utredningen har emellertid härvid utgått från att frågan om
arbetstagarmönster skall bli föremål för särskild utredning och att en
eventuell lagstiftning samordnas med lagstiftningen om rätten till arbetstagares
uppfinningar och med en motsvarande lagstiftning på det upphovsrättsliga
området.

Önskemålet om särskild utredning har vunnit stöd hos åtskilliga remissinstanser.
Jag vill inte heller utesluta att det kan visa sig nödvändigt att
låta utreda frågan med sikte på att få till stånd en särskild lagstiftning
i ämnet. Av flera skäl anser jag emellertid att tiden ännu inte är mogen härför.
Som utredningen har framhållit bör en sådan lagstiftning samordnas
med bl.a. lagstiftningen om rätten till arbetstagares uppfinningar. Frågan
om revision av 1949 års lagstiftning på detta område har nyligen varit

115

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

föremål för utredning. Det lagförslag som lades fram år 1964 (SOU 1964:
49) blev emellertid hårt kritiserat, och det torde inte kunna läggas till grund
för lagstiftning. Vid Nordiska rådets 16 :e session i Oslo i februari 1968 antogs
en rekommendation till regeringarna i Danmark, Finland, Norge och
Sverige att ta upp överläggningar med sikte på att få till stånd enhetlig lagstiftning
om arbetstagares uppfinningar och därvid lägga den gällande svenska
lagstiftningen till grund för förhandlingarna. Rekommendationen har föranlett
initiativ till förnyade nordiska departementsöverläggningar. Enligt
min mening bör resultatet av dessa överläggningar avvaktas, innan frågan
om arbetstagarmönster tas upp. Härtill kommer att man ännu saknar
underlag för att bedöma hur en lagstiftning på detta område bör utformas
inom ramen för en mönsterskyddslag med så generell räckvidd som nu föreslås.
Först sedan den nya lagen har varit i tillämpning någon tid kommer
ett tillräckligt erfarenhetsmaterial att vara tillgängligt.

Det avgörande skälet för mitt ställningstagande ligger emellertid på ett
annat plan. Både på patentområdet och på mönsterområdet synes hithörande
frågor lämpa sig väl för en reglering på frivillighetens väg genom överenskommelser
mellan arbetsmarknadens huvudorganisationer. Den i princip
dispositiva karaktären av 1949 års lag om rätten till arbetstagares uppfinningar
har också utnyttjats för sådana överenskommelser, som till viss
del satt lagens bestämmelser ur spel. Något hinder att frågan om arbetstagarmönster
regleras på motsvarande sätt föreligger givetvis inte, och jag
anser att den vägen bör prövas i första hand. Sedan numera kollektivavtal
kan slutas också för statliga tjänstemän, kan en avtalsmässig reglering i
princip ske över hela fältet. Jag fäster stor vikt vid att de två största
arbetstagarorganisationerna, LO och TCO, i sina yttranden har förordat att
det tills vidare lämnas åt arbetsmarknadens parter att lösa frågan om arbetstagarmönster
genom frivilliga överenskommelser. Först om det visar sig
omöjligt att på denna väg nå en tillfredsställande lösning, är jag beredd att
ta upp frågan om en utredning.

Hur rättsläget kommer att gestalta sig, om eller så länge frågan om rätten
till arbetstagarmönster inte blir löst vare sig genom överenskommelser på
arbetsmarknaden eller lagstiftningsvägen är som jag redan har antytt ovisst.
Uppenbart är emellertid att tillkomsten av den nya mönsterlagen inte i och
för sig medför någon ändring i förhållande till vad som gäller redan nu
i fråga om mönster inom metallindustrin. En annan sak är, att den nya
lagstiftningen innebär en väsentlig utvidgning av det område inom vilket
frågan får praktisk betydelse.

Det finns inte anledning att här gå närmare in på spörsmålet om innebörden
av gällande rätt. Det måste besvaras med tillämpning av allmänna
arbetsrättsliga regler. Den principiella utgångspunkten måste emellertid
vara, att det primärt är mönster skaparen som innehar rätten till sin skapelse.
Såtillvida gäller också här den grundsats som i fråga om arbetstagares

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

uppfinningar har kommit till uttryck i 2 § första stycket 1949 års lag om
rätten till arbetstagares uppfinningar, och så långt är jag alltså ense med
utredningen. Därmed är emellertid inte sagt att det måste förutsättas ett
uttryckligt avtal mellan arbetsgivaren och arbetstagaren för att rätten i ett
enskilt fall i stället skall anses tillkomma den förre. Speciellt när det gäller
särskilt anställda formgivare ligger det nära till hands att i själva tjänsteavtalet
intolka en rätt för arbetsgivaren att utan särskilt medgivande av den
anställde och normalt utan annan ersättning än som inryms i dennes löneförmåner
tillgodogöra sig resultaten av den anställdes mönsterskapande
verksamhet. I vissa fall kan dock omständigheterna vara sådana att arbetsgivaren
visserligen bör anses ha rätt att omedelbart på grund av anställningsförhållandet
inträda i arbetstagarens rätt till mönstret men endast under
förutsättning att han utger skälig ersättning. För dessa bedömanden bör
de principer som ligger till grund för den legislativa och avtal smässiga
regleringen i fråga om rätten till arbetstagares uppfinningar kunna tjäna
till ledning. Det är dock inte möjligt att ställa upp några allmängiltiga regler.
Spörsmålet får lämnas till rättstillämpningen att avgöras från fall till fall
under hänsynstagande till samtliga föreliggande omständigheter.

Skydd mot s.k. slavisk efterbildning

Utredningen. I utländsk rätt behandlas på sina håll som ett särskilt spörsmål
frågan om skydd mot vad man har kallat för slavisk efterbildning.
Härmed avses ett skydd mot mycket närgånget efterbildande av annans
arbetsresultat, bl.a. när det gäller en varas utformning, varvid några formaliteter
i form av registrering, deponering e.d. inte behöver iakttas för att
skydd skall åtnjutas och skyddet inte heller förutsätter att något egentligt
nyhetskrav är uppfyllt. För utredningen har frågan aktualiserats vid olika
tillfällen genom framställningar från representanter för textilindustrin.

Det ter sig från allmän synpunkt ändamålsenligt, framhåller utredningen,
att man inom speciallagstiftningen, dvs. lagarna om patent, upphovsrätt,
varumärkesrätt och mönsterrätt, söker tillvarata det intresse av skydd mot
efterbildande som kan föreligga på dessa områden och samtidigt förutsätter
att någon kompletterande generell bestämmelse inte skall gälla. En sådan
ordning innebär t.ex. att mönster, som inte är registrerat — på den grund
att det inte uppfyller mönsterskyddsförutsättningarna, att ansökan om
registrering inte har gjorts eller att skyddstiden har löpt ut — är fritt till
allmänt begagnande som förebild vid varutillverkning, såvida inte annan
speciallagstiftning lägger hinder i vägen därför. Även ett slaviskt efterbildande
av sådant mönster skulle således vara tillåtet. Vissa fall av slaviskt
efterbildande kan emellertid enligt utredningen te sig stötande, även om
objektet inte är föremål för någon skyddsrätt enligt speciallagstiftningen.

Utredningen har övervägt alt föreslå en alternativ skyddsform, där

117

Kungl. Maj:ts proposition, nr 168 år 1969

skyddet skulle uppnås genom att mönstret — eller den färdiga varan —
deponeras hos offentlig myndighet, innan den förs ut på marknaden eller
genom att det på annat sätt förs bevisning om när produkten förs ut på
marknaden. Skyddet skulle rikta sig bara mot efterbildande i egentlig mening
och gälla under bara sex månader eller högst ett år. Från branschhåll
har framhållits som önskvärt att någon fordran på nyhet inte skall gälla.
Detta utgör emellertid enligt utredningen en brist från mönsterrättslig synpunkt.
Mönsterskyddet bör framför allt uppmuntra nyskapande insatser,
och det kan därför inte gärna godtas att ensamrätt till en känd formgivning
skall ges åt den som först har börjat exploatera formgivningen. I fall
då en utvecklande insats vid formgivningen inte föreligger tillgodoses konsumenternas
intressen bäst genom en obunden konkurrens, i sina former
reglerad från de speciella synpunkter som bär upp lagstiftningen mot
illojal konkurrens. Utredningen åberopar också bevissvårigheter när det
gäller påståenden om olovlig efterbildning. Det synes utredningen mindre
önskvärt att man har att göra med mer än en mönsterskyddsform och även
utredningen avvisar därför tanken på att för den ifrågavarande skyddsordningen
ställa upp samma nyhetskrav som skall gälla för erhållande av
mönsterskydd.

Utredningen anser sig på grundval av dessa överväganden inte böra inpassa
någon form av skydd mot slavisk efterbildning i det föreslagna mönsterrättssystemet.
Utredningen hänvisar i det sammanhanget till möjligheterna
att inom ramen för en eventuellt reviderad lagstiftning om illojal konkurrens
införa någon form av skydd vid sidan av speciallagstiftningen,
t.ex. för särskilt odiösa fall av efterbildande. En sådan reglering behöver
enligt utredningen inte anses strida mot den föreslagna mönsterrätten eller
grunderna för denna.

Remissyttrandena. Remissinstanserna godtar allmänt att frågan om skydd
mot slavisk efterbildning behandlas inom ramen för lagstiftningen om skydd
mot illojal konkurrens. Patent- och registreringsverket anser att frågan inte
hör hemma i mönsterlagen och betonar att vad som inte är skyddat genom
speciallagarna på området i princip bör vara fritt för allmänt begagnande.
Det är bl.a. just till denna gränsdragning mellan skyddat och fritt som lagstiftaren
har att ta ställning. SAF, Sveriges hantverks- och industriorganisation
samt Sveriges industriförbund framhåller att införande av skydd mot
slavisk efterbildning är ett starkt önskemål. Att sådant skydd införs genom
lagstiftningen mot illojal konkurrens är en förutsättning för att Textilrådet
skall kunna godta den föreslagna mönsterlagen.

Utredningen om illojal konkurrens konstaterar att man vid den revision
av den immaterialrättsliga ensamrättslagstiftningen i Sverige under de senaste
decennierna som har resulterat i nya lagar och lagförslag om patent,
upphovsrätt, rätt till fotografisk bild samt varumärken och andra känne -

118 Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

fecken liar utgått från att något objektskydd inte skall ges i lagstiftningen
utöver det skydd som dessa lagar ger. Man har på varje särskilt rättsområde
med beaktande av det samhällsekonomiska intresset vägt intressena av
skydd och handlingsfrihet mot varandra. Utredningen anser att denna princip
bör tillämpas också i fråga om mönster. Detta innebär att objekt, som
inte är mönsterskyddade och inte heller skyddas enligt annan speciallagstiftning,
är fria till allmänt begagnande som förebilder vid varutillverkning.
Inför utredningen om illojal konkurrens har som exempel på särskilt förkastliga
efterbildningar nämnts att efterbildningen görs med hjälp av personal,
som efterbildaren har lockat till sig från tillverkaren av originalvaran,
eller att efterbildaren har begagnat sig av bestickning, spioneri eller andra
jämförliga metoder. Enligt utredningens uppfattning bör sådana metoder
bedömas efter de normer som i olika avseenden begränsar handlingsfriheten,
exempelvis de allmänna reglerna om förmögenhetsbrott i brottsbalken
och framför allt bestämmelserna i lagen om illojal konkurrens. Även allmänna
kontraktsrättsliga normer är av betydelse i dessa sammanhang. —
I sitt remissyttrande berör utredningen om illojal konkurrens innehållet i
sitt numera avlämnade betänkande med förslag till lag mot otillbörlig konkurrens
(SOU 1966:71) och anför.

I detta förslag vidgas tillämplighetsområdet för lagen betydligt. Sålunda
föreslås stadganden mot bestickning och tagande av muta i näringsverksamhet,
.vilka är väsentligt mer generellt utformade än motsvarande stadganden
i gällande lag. Vidare föreslås att envar som bereder sig eller försöker
bereda sig tillgång till företagshemlighet skall kunna straffas. Detta
gäller oavsett om vederbörande är anställd i det företag, som disponerar
hemligheten, eller inte. Förslag kommer också att framläggas om att envar
som obehörigen använder eller ger annan del av teknisk förebild, vilken
anförtrotts honom för utförande av arbete eller för affärsändamål, skall
kunna drabbas av ansvar. Teknisk förebild definieras av utredningen såsom
föremål efter eller med ledning av vilket varor kan tillverkas eller tekniska
yrkesprestationer utföras. Utredningen vill särskilt betona vikten av detta
sistnämnda förslag. Enligt detta kan nämligen missbruk av textil- eller
konfektionsmönster, som ännu inte kommit ut i den allmänna omsättningen,
ofta stävjas. En situation, som utredningen avser, är att en konfektionär
låter en textilindustri framställa prover efter hans anvisningar och därefter
lägger ut beställningar med ledning av proverna hos andra textilindustrier.
Ett annat exempel är att ett detaljhandelsföretag, som får de!
av en textilfabrikants kollektion på provstadiet innan produktionen kommit
i gång, beställer färdiga varor av de enligt dess mening mest attraktiva
mönstren hos annan tillverkare än den som, kanske med stora kostnader,
i ramställt proverna. I det förra fallet föreligger ett förtroendemissbruk från
beställarens sida. Avtalet mellan den textilindustri, som framställt proverna,
och beställaren måste nämligen i allmänhet antas bygga på förutsättningen,
att den slutliga beställningen, om provet utfaller till belåtenhet, skall göras
hos samma textilindustri. Även i det andra exemplet får proverna normalt
anses vara anförtrodda detaljhandelsföretaget i ändamål att leda till en slutlig
beställning hos det företag, som producerat provkollektionen. Så är na -

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

119

turligtvis alltid fallit om uttrycklig överenskommelse därom träffats, men
även om detta inte skett torde denna förutsättning ofta stå klar för båda
parter. Är situationerna de beskrivna blir det alltså, med den definition av
teknisk förebild som utredningen föreslår, möjligt att ingripa mot missbruk
av mönstren inte bara civilrättsligt utan också med stöd av lagen mot otillbörlig
konkurrens.

I utredningsförslaget till lag mot otillbörlig konkurrens har intagits eu
allmän bestämmelse av innehåll att i näringsverksamhet inte får vidtas
konkurrensåtgärd, genom vilken hederlighet och god affärsmoral åsidosätts
gentemot konsument eller näringsidkare. Sanktionen mot överträdelse härav
föreslås bli förbud. I enlighet med dess inledningsvis deklarerade principiella
inställning till frågan om objektskydd för de skilda immaterialrättsliga
företeelserna anser utredningen om illojal konkurrens att denna allmänna
bestämmelse inte skall tillämpas subsidiärt i förhållande till lagen
om mönster. Emellertid kan det tänkas förekomma särskilt förkastliga metoder
vid efterbildning, vilka till sin art är annorlunda än de som behandlas i
befintliga eller föreslagna straffstadganden och som ter sig lika etiskt klandervärda
som dessa. Utredningen anser att sådana metoder bör kunna förbjudas
med stöd av den allmänna bestämmelsen. Däremot skall det enligt
utredningens mening inte vara möjligt att »summera» ett angrepp, vilket
inte fullt når upp till en straffbar eller kontraktsrättsligt otillåten nivå, med
ett objekt, som inte helt fyller förutsättningarna för ensamrätt, och sålunda
utverka förbud enligt lagen mot otillbörlig konkurrens. En komplettering
i denna mening av allmänna straffrättsliga eller kontraktsrättsliga normer
och av objektskyddet enligt den immaterialrättsliga ensamrättslagstiftningen
harmoniserar inte med intresset av fri konkurrens. Utredningen om
illojal konkurrens anmärker avslutningsvis att den rättstekniska behandlingen
av det immaterialrättsliga ensamrättsskyddet inte är densamma i de
övriga nordiska länderna. Man har inte i något av dessa länder haft ambitionen
att helt reglera efterbildningsfrågorna inom ramen för speciallagstiftningen.
Följaktligen anses generalklausulen i dessa länders lagar mot
otillbörlig konkurrens i större eller mindre utsträckning kunna tillämpas
på fall av otillbörlig efterbildning, som inte täcks av speciallagstiftningen.
Det är emellertid här fråga endast om historiskt betingade olikheter i fråga
om rättstekniken, som inte behöver leda till skilda materiella resultat.

Departementschefen. Med s.k. slavisk efterbildning brukar förstås mycket
närgånget efterbildande av annans arbetsresultat, bl.a. när det gäller en varas
utformning. Under mönsterskyddsutredningens arbete har bl.a. från textilindustrins
sida förts fram önskemål om att vid sidan av mönsterrätten
införs ett av registrering oberoende skydd mot sådana efterbildningar för
fall då mönsterskydd inte kan komma ifråga, exempelvis på den grund att
nyhetskravet inte är uppfyllt. Utredningen har emellertid efter övervägande
av tänkbara möjligheter att tillgodose detta önskemål avvisat tanken att

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

inpassa någon sådan form av skydd i det föreslagna mönsterrättssystemet,
en tanke som utredningen har funnit mindre väl förenlig med allmänna
mönsterrättsliga grundsatser. Denna ståndpunkt har vunnit allmän anslutning
hos remissinstanserna. Jag finner också för egen del att utredningen
förebragt övertygande skäl mot att det vid sidan av mönsterskyddet skapas
en särskild form av skydd mot slavisk efterbildning.

Vid mitt ställningstagande har jag i likhet med mönsterskyddsutredningen
också beaktat att föreliggande behov av sådant skydd åtminstone i viss
omfattning torde kunna tillgodoses inom ramen för lagstiftningen mot
illojal konkurrens. I det förslag till lag om otillbörlig konkurrens som utredningen
om illojal konkurrens har lagt fram — och som också har remissbehandlats
— finns en bestämmelse om att den som obehörigen använder
eller ger annan del av teknisk förebild, vilken har anförtrotts honom för
utförande av arbete eller för af färsändamål, skall kunna ådömas ansvar.
En bestämmelse av detta slag torde ge vissa möjligheter att ingripa mot en
del fall av missbruk av mönster. Förslaget innehåller också en allmän bestämmelse
om att i näringsverksamhet inte får vidtas konkurrensåtgärd genom
vilken hederlighet och god affärsmoral sätts åsido gentemot konsument
eller näringsidkare. Enligt vad utredningen framhåller i sitt yttrande över
förslaget till lag om mönster skall denna bestämmelse visserligen i princip
inte tillämpas subsidiärt i förhållande till sistnämnda lag, men det kan enligt
utredningen dock tänkas att särskilt förkastliga former av slavisk efterbildning
kan förbjudas med stöd av bestämmelsen.

Det är visserligen inte möjligt att nu uttala sig om huruvida detta lagförslag
kommer att leda till lagstiftning eller om och i så fall i vilken form
bestämmelser av antytt slag kommer att ingå i en ny lagstiftning på området.
Förslaget ger dock en anvisning om att de nu aktuella problemen
rörande slavisk efterbildning kan få sin lösning inom ramen för en sådan
lagstiftning. Alldeles bortsett från de sakliga skäl som kan anföras mot att
söka en lösning av dessa problem genom mönsterrättsliga skyddsbestämmelser,
bör uppenbarligen ett slutligt ställningstagande till det berörda lagförslaget
inte föregripas. Jag kommer emellertid att ta upp frågan i hela dess
vidd i samband med att förslaget om en revision av lagstiftningen mot illojal
konkurrens las upp till slutlig prövning.

Skydd för brukskonst

Utredningen. Enligt sina direktiv har utredningen haft i uppdrag att även
undersöka frågan om det upphovsrättsliga skyddet för alster av konsthantverk
och konstindustri. Vid en samlad bedömning av de upphovsrättsliga
och de mönsterrättsliga aspekterna framträder särskilt spörsmålet om den
upphovsrättsliga skyddstidens längd och i nära anslutning därtill frågan
om de upphovsrättsliga skyddsförutsättningarna. Vidare uppkommer frå -

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

gan om upphovsrätten över huvud taget bör äga tillämpning på bruksföremål
som framställs industriellt i stor skala. Slutligen inställer sig frågan
om det s.k. dubbla skyddet, dvs. hur upphovsrätt och mönsterrätt bör förhålla
sig till varandra.

Den allmänna innebörden av uttrycken konsthantverk och konstindustri
i gällande rätt torde vara tämligen känd, men gränsen mellan de båda
beteckningarna är enligt utredningen flytande och torde dessutom sakna
betydelse i rättstillämpningen. Med hänsyn härtill och då utredningen föreslår
en viss förskjutning i förhållande till gällande rätt i frågan om vad
som bör skyddas som alster av konsthantverk och konstindustri, synes det
påkallat att i klarhetens intresse ersätta de båda beteckningarna med en
enda term. Utredningen har stannat för beteckningen b r u k s 1c o n st,
vilken anknyter till motsvarande uttryck i danskt och norskt språkbruk.

Även formgivning som har bestämts mer eller mindre av tekniska eller i
övrigt praktiska ändamål kan enligt utredningen anses som verk av brukskonst.
Det är vanskligt att göra en avvägning mellan ett föremåls halt av
estetiska resp. funktionella element. Enligt utredningen måste i stället
helhetsintrycket i estetiskt hänseende bli avgörande. I praktiken finns dock
anledning räkna med att renodlat funktionell utformning sällan eller aldrig
motsvarar fordringarna på att alstret skall vara konstnärligt och präglat
av upphovsmannens individualitet. Vid varje bedömning på brukskonstområdet
måste nämligen dessa faktorer vara utslagsgivande. Upphovsrätten
gäller dock självfallet inte för tekniska detaljer av ett skyddat verk och
lämnar än mindre skydd för tekniska idéer. Det behöver således inte befaras
att skyddet för verk av brukskonst får någon hämmande effekt för den
tekniska utvecklingen.

Utredningen berör härefter det brittiska systemet för gränsdragning
mellan vad som skall åtnjuta upphovsrättsligt skydd och vad som endast
skall kunna få mönsterrättsligt skydd. Den brittiska ordningen går i korthet
ut på att serietillverkade produkter, som tillverkas i mer än 50 exemplar,
inte åtnjuter upphovsrättsligt skydd utan endast mönsterskydd.
Till förmån för det brittiska systemet talar enligt utredningen att områdena
för upphovsrätt och mönsterrätt hålls i sär på ett praktiskt sätt och att
mönsterrätten får anses vara den naturliga och mest lämpade skyddsformen
för de alster det här gäller. Först genom ett registreringsförfarande
får man den översikt av de skyddade alstren som är av betydelse för
industriföretagen.

Å andra sidan skulle ett införande av det brittiska systemet i svensk rätt
medföra en försämring av det nuvarande skyddet. Det skulle beträffande
alla serietillverkade brukskonstverk innebära en övergång från upphovsrättsligt
skydd, tillgängligt utan iakttagande av några formaliteter, till ett
mönsterskydd som förutsätter registrering. Även de verk som besitter den
yppersta konstnärliga form — t.ex. vissa alster med brukskaraktär inom

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

glaskonsten, vissa produkter på tapet- och textilområdet osv., där den
estetiska effekten klart överväger nyttofunktionen — skulle bli utestängda
från upphovsrätt. Det brittiska systemet förutsätter vidare många undantag,
vilket gör reglerna svåröverskådliga. Det skulle också kräva komplicerade
övergångsbestämmelser. Slutligen är det enligt utredningen från upphovsrättslig
synpunkt godtyckligt att låta antalet tillverkade varuexemplar
bli bestämmande för tillämplig skyddsform. Av dessa skäl ställer sig utredningen
avvisande till den brittiska ordningen, som inte heller bär väckt
något allvarligare intresse utanför samväldesländernas krets.

Den nuvarande regeln om en tioårig upphovsrättslig skyddstid
för verk av brukskonst synes enligt utredningen inte ha några förespråkare.
Skyddstiden bör därför förlängas. Vid bedömningen av frågan
om skyddstidens längd bör man väga konstnärernas, producenternas och
konsumenternas intressen mot varandra. Från konstnärshåll hävdas att
brukskonst inte bör sättas i en särskild upphovsrättslig klass med kortare
skyddstid än annan konst. På producentsidan åter har den uppfattningen
förts fram att brukskonstskyddet inte bör utformas så att det hindrar andras
självständiga och redliga formgivningsverksamhet och att brukskonst
därför inte bör ges lika lång skyddstid som övrig konst. En lång skyddstid
anses göra det svårt för industriföretagen att utröna om planerade produkter
överensstämmer med redan förefintliga skyddade alster. Likhet med ett
äldre, skyddat verk kan enligt denna uppfattning komma att betraktas som
ett bevis för att ett efterbildande har förekommit. Vad konsumentintresset
beträffar framhåller utredningen att förbrukarna i allmänhet är intresserade
av att så snabbt som utvecklingen tillåter få del av goda nyheter på
bruksvaruområdet och att få köpa de nya varorna till skäliga priser. Utredningen
anser den från konstnärshåll framförda synpunkten förtjäna beaktande
av bl.a. den anledningen att gränsen mellan bildkonst och brukskonst
i praktiken ofta är flytande. Antagandet att en lång skyddstid skulle skapa
svårigheter för industriföretagen och öka fallen av intrång förutsätter enligt
utredningen, att det föreligger risk för att resultatet av ett självständigt
skapande — dvs. ett sådant skapande oberoende av medvetna eller
omedvetna förebilder som är ett villkor för upphovsrätt —- skall komma
att överensstämma med ett redan skapat verk i sådan grad, att det från
objektiv synpunkt kan sägas föreligga intrång i upphovsrätten till detta.
Det förutsätter vidare att ett sådant intrång också medför rättsliga påföljder,
dvs. att god tro i fråga om existensen av det tidigare verket inte
skyddar producenten.

Frågan om god tro gäller enligt utredningen närmast de subjektiva
betingelserna hos den som påstår sig ha skapat ett visst alster. Så snart
han har skapat verket självständigt och oberoende — varvid i upphövsrättsligt
sammanhang bortses från sådant som ämnesval, motiv och idéinnehåll,
som det alltid är tillåtet att hämta från annat håll -— torde han

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

vara fri från påföljd för det intrång i objektiv mening som han kan sägas
ha gjort och dessutom själv åtnjuta upphovsrätt till sitt verk. Även hans
rättsinnehavare torde gå fri från sådana påföljder vid förfoganden över
verket. Har han däremot medvetet efterbildat annans skyddade verk, föreligger
i regel uppsåt i straff rättslig mening. Är efterbildningen omedveten,
kan oaktsamhet föreligga — låt vara mera sällan av så grov beskaffenhet
som krävs för att straffpåföljd skall inträda.

Blotta likheten med ett äldre skyddat verk kan enligt utredningen ha
ett starkt värde som bevis för att efterbildande har förekommit, när det
gäller verk med påtaglig individuell prägel, men bevisvärdet torde sjunka
med minskad individualitet hos alstret. I regel finns det tillgång till åtskilliga
andra bevisomständigheter, och för att ett efterbildande skall kunna
konstateras måste totalbedömningen av förebragt utredning ge vid handen,
att ett skyddat verk har utnyttjats som förebild.

Utredningen behandlar härefter frågan i vilka fall bestämmelsen i 54 §
UhL om skyldighet för den som i god tro gör intrång i upphovsrätt att utge
skäligt vederlag för utnyttjandet kan vara av betydelse för tillverkarna. Om
någon medvetet eller omedvetet har utnyttjat ett skyddat verk som förebild
och inte har skapat sitt alster självständigt samt därefter överlåter sin förfoganderätt
till alstret till en tillverkare, kan denne vara i god tro i fråga
om överlåtarens utnyttjande av en förebild. Till följd av att en efterbildning
i realiteten föreligger går tillverkaren dock inte fri från skyldighet
att betala ersättning till den verklige upphovsmannen för sitt utnyttjande
av verket. Sedan han har gjorts uppmärksam på rätta förhållandet äger
han inte heller fortsätta tillverkningen utan överenskommelse med upphovsmannen.
Om däremot ett dubbelskapande föreligger, blir tillverkaren
inte ersättningsskyldig och han behöver givetvis inte heller upphöra med
tillverkningen.

Ett industriföretag har således ett visst ansvar för att förvärvade alster
inte har tillkommit genom efterbildande av annans skyddade verk. Detta
innebär att viss aktsamhet måste iakttas vid förvärv av brukskonstalster.
Aktsamheten gäller frågan om man kan lita på att den som uppgett sig ha
skapat produkten verkligen har gjort detta självständigt och oberoende.
Även om all rimlig aktsamhet har iakttagits i detta hänseende kan ett
efterbildande ha förekommit, och i så fall undgår fabrikanten inte att utge
ersättning till upphovsmannen för utnyttjandet. Från allmän synpunkt innebär
denna lösning enligt utredningens mening en godtagbar avvägning.

Sannolikheten för dubbelskapande, dvs. att två oberoende av varandra
skapade produkter sammanfaller till utseendet i sådan grad att man objektivt
sett kan tala om intrång, är enligt utredningen större när det gäller
bruksföremål än i fråga om bildkonst. I det förra fallet är nämligen verksamheten
mer eller mindre bunden av funktionella hänsyn — liksom ibland
även av en moderiktning — varav följer att variationsmöjligheterna inte

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

är så många som när det gäller skapande på den fria konstens område. I
vilken utsträckning dubbelskapande av brukskonstalster kan förekomma
beror av vilka krav på originalitet och individuell prägel man ställer upp
för att ett alster skall tilläggas karaktär av konstnärligt verk. Risker för
dubbelskapande bör enligt utredningens mening motverkas. För erhållande
av upphovsrättsligt skydd på brukskonstområdet bör därför krävas att produkten
tack vare en individuell utformning inte riskerar att framkomma
också genom annans självständiga skapande. Denna skyddsförutsättning
sammanfaller enligt utredningen med det krav på att verket skall vara
präglat av upphovsmannens individualitet som emellanåt uttrycks så att
en viss »verkshöjd» måste föreligga. Vid bedömandet av den individuella
prägeln bör hänsyn tas till samtliga omständigheter i fallet, varvid exempelvis
sådana faktorer som konstnärlig utbildning, konstnärligt syfte osv.
kan ha en viss om ock föga avgörande betydelse.

Vad angår frågan om skyddstidens betydelse för prissättningen anser
utredningen det vanskligt att bedöma om en utsträckning av skyddstiden
för brukskonstalster till vad som gäller för andra konstnärliga verk skulle
medföra en högre prissättning än den som skulle tillämpas under fria förhållanden.
Utredningen anser det dock inte sannolikt att en lång skyddstid
skulle verka prishöjande. Under den tid då efterfrågan på varan är störst
lär priset knappast bli högre som följd av en lång skyddstid. I de fall då
varan har stor efterfrågan och lång livslängd på marknaden kan de stora
serier i vilka produkten tillverkas utan risk för konkurrens genom efterbildning
ge goda betingelser för en skälig prissättning även efter den tidpunkt
då en kort skyddstid skulle ha löpt ut. Utvecklingen har då f.ö. medfört
många nya produkter som genom konkurrens med den äldre varan kan
bidra till att dess pris inte blir oskäligt.

En förlängning av skyddstiden kommer enligt utredningen således knappast
att medföra några olägenheter. Härvid räknar utredningen med att det
uppställda kravet på individuell prägel hos alstren iakttas i rättstillämpningen.
Till bedömandet har också bidragit den omständigheten att skyddstidens
längd inte har så stor praktisk betydelse i fråga om brukskonstalster.
Den övervägande delen av de produkter det här gäller förlorar kommersiellt
intresse redan efter tämligen kort tid. Principiella skäl talar för
att skyddstiden för brukskonstalster görs lika lång som för andra konstverk.
Vidare är den internationella aspekten och framför allt den nordiska anknytningen
av sådan betydelse, att Sverige enligt utredningens mening inte
bör ställa sig utanför den gemenskap i lagstiftningen som råder tämligen
allmänt.

Utredningen föreslår i enlighet härmed att upphovsrättens giltighetstid
när det gäller verk av brukskonst görs lika lång som för annan konst och
således utsträcks att gälla till utgången av femtionde året efter det då
upphovsmannen avled.

125

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

Utredningen berör härefter närmare kraven på att verket skall vara konstnärligt
och präglat av upphovsmannens individualitet. För närvarande torde
varken domstolarna eller Svenska slöjdföreningens opinionsnämnd ställa
särskilt stränga krav på konstverksegenskaper hos ett bruksföremål för att
detta skall tillerkännas upphovsrättsligt skydd. Detta har kanske berott på
att andra möjligheter att skydda bruksföremålens utformning inte har funnits
till följd av att mönsterrätten varit inskränkt till alster inom metallindustrin.
Det finns enligt utredningen anledning tro att ett generellt och
modernt utformat mönsterrättssystem i praktiken kommer att lämna ett
fullgott skydd även för produkter som hittills i någon mån har fått uppfångas
av upphovsrätten. Utredningen förutsätter därför att skärpta
krav nu skall iakttas vid bestämmande av vad som skall anses vara verk
av brukskonst. Detta innebär emellertid inte att utredningen förordar en
ordning enligt vilken en längre skyddstid — såsom i lagen om rätt till fotografisk
bild — görs beroende av att alstret äger konstnärligt värde. En
inskränkning av skyddet till vad som enligt rådande uppfattning betecknas
som »god konst» skulle enligt utredningen verka både godtyckligt och
hämmande för den konstnärliga utvecklingen. Utredningen understryker,
att skyddsområdet i vissa fall, särskilt när utrymmet för den konstnärligt
skapande insatsen har varit begränsat av funktionella hänsyn, inte är så
stort. Slöjdföreningens opinionsnämnd brukar i sådana fall förklara, att
skydd kan påkallas endast mot efterbildningar som kommer originalet mycket
nära. Utredningen ansluter sig till denna uppfattning.

Till exemplifiering av sin ståndpunkt i fråga om kravet på konstnärlighet
framhåller utredningen att de tre brukskonstalster — en stol, en bokhylla
och en väggspegel — som senast har bedömts av högsta domstolen (NJA
1958 s. 68, 1962 s. 750 och 1964 s. 532), med den nu förordade skärpningen
knappast motsvarar de krav som bör gälla framdeles. För alster av
denna karaktär erbjuder i stället mönsterrätten en lämplig skyddsform.
I fråga om sådana rent dekorativa element som ytmönster på textilier, tapeter
osv. har man däremot enligt utredningen att göra med ett av funktionella
hänsyn tämligen obundet konstskapande, som har mycket gemensamt
med ren bildkonstverksamhet. Att med hänsyn till risken för dubbelskapande
i nämnvärd utsträckning förorda andra krav på detta område än
som gäller för bildkonsten i övrigt finner utredningen därför inte påkallat.
1 sista hand får det givetvis överlämnas åt rättstillämpningen att dra gränsen
för det upphovsrättsliga skyddet.

Utredningens uttalande i denna fråga är inte enhälligt. Tre ledamöter
önskar att det skärpta kravet på konstnärlig höjd framhävs ännu kraftigare.
De understryker, att de medverkat till utredningens förslag under den
förutsättningen att en väsentlig ändring av nuvarande rättspraxis sker, så
att höga krav på konstnärlig originalitet och skaparhöjd tillämpas i fråga
om vad som skall anses falla inom brukskonstens område. En annan leda -

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

mot anser att hänvisningen till avgöranden av högsta domstolen bör utgå och
att den framtida gränsdragningen i praxis bör ske från fall till fall med
ledning av sakkunnigas uttalanden.

Utredningen erinrar om att Svenska slöjdföreningens opinionsnämnd ofta
har anlitats som sakkunnigorgan av domstolar, åklagare och enskilda,
när fråga har uppkommit att fastställa vad som skall skyddas som
upphovsrättsligt verk och att bedöma vad som skall anses utgöra intrång
i upphovsrätten. Utredningen har övervägt om dessa uppgifter för framtiden
i stället bör anförtros en för ändamålet särskilt inrättad statlig nämnd
men har stannat för att erfarenheter av rättstillämpningen bör avvaktas,
innan något nytt sakkunnigorgan inrättas. Utredningen rekommenderar
att det allmänna tills vidare stöder opinionsnämndens verksamhet, vilken
f.n. drivs av Svenska slöjdföreningen med alltför knappa resurser.

När det gäller verk av brukskonst som har skapats före ikraftträdandet
av de nya bestämmelserna om längre skyddstid — i det följande kallade
äldre verk — anser utredningen visserligen principiella skäl tala för att
man inte frångår den grundsats som hittills har brukat tillämpas vid genomförandet
av ny lagstiftning på upphovsrättens område, dvs. att de nya bestämmelserna
skall gälla även i fråga om äldre verk. Detta skulle emellertid
innebära ett återupplivande av skyddet för verk, som har tillkommit för
mycket lång tid sedan och vilkas upphovsmän i många fall inte längre är i
livet. Sålunda skulle det t.ex. kunna bli aktuellt att medge skydd t.o.m.
1970 för ett brukskonstverk, som har skapats 1890 (eller tidigare) av en
person som avlidit 1920. Verket skulle då ha varit utan skydd i ungefär
75 år för att därefter komma i åtnjutande av skydd under några år.

De anförda exemplen utgör ytterlighetsfall men belyser enligt utredningen
den extrema karaktär som en regel om generell tillämpning av den
nya lagens skyddstid på äldre Arerk skulle få. När en sådan grundsats har
lagfästs tidigare, torde det aldrig ha gällt en så avsevärd förlängning av
skyddstiden som nu är aktuell. Med hänsyn härtill och då en retroaktivt
verkande lagstiftning ofta medför olägenheter för den som har inrättat sig
efter det rådande rättstillståndet anser sig utredningen i detta fall inte bunden
av hittills gällande principer på området. Utredningen förordar i stället,
att den nya lagens bestämmelser skall gälla — förutom självfallet beträffande
de verk som skapas efter lagens ikraftträdande — endast beträffande
verk som vid ikraftträdandet åtnjuter skydd enligt den nuvarande
lagens huvudregel om en tioårig skyddstid eller regeln om provisorisk förlängning
av skyddstiden. Emellertid bör enligt utredningens mening endast
sådana verk som uppfyller de nu förordade strängare kraven på konstnärlighet
få tillgodonjuta den längre skyddstiden enligt den nya lagen.

Speciella förhållanden uppkommer beträffande vissa kategorier av äldre
verk, nämligen sådana som bär tillkommit före ikraftträdandet av den nya
lagen och vilkas upphovsrättsliga giltighetstid enligt UhL inte har upphört

127

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

vid nya lagens ikraftträdande. På grund av att äldre verk skall uppfylla
samma krav på konstnärlighet som verk vilka har tillkommit efter lagens
ikraftträdande, för att upphovsrättsligt skydd skall komma i fråga, kan
i särskilda fall ett sådant verk komma att gå förlustigt någon del av den
skyddstid som för närvarande gäller för verket. Detta kan bli fallet i fråga
om verk, som åtnjuter skydd på grund av den provisoriska förlängningen
av skyddstiden t.o.m. år 1971. Det blir också fallet beträffande verk,
som har offentliggjorts inom tio år före ikraftträdandet av den nya lagen.
För att på ett praktiskt sätt bereda ett skäligt skydd för sådana verk föreslår
utredningen, att verken skall ges upphovsrättsligt skydd enligt nuvarande
skyddsförutsättningar under den tid som för närvarande gäller
samt därutöver under en schablontid av tio år, räknat från den nya lagens
ikraftträdande.

Tre ledamöter av utredningen är av skiljaktig mening beträffande övergångsbestämmelserna
och anser att de nya reglerna bör gälla även beträffande
verk som har offentliggjorts före år 1950.

I 69 § UhL föreskrivs att äldre lag skall tillämpas på sådant avtal om
överlåtelse av upphovsrätt som har tillkommit före nya lagens ikraftträdande.
Denna regel, som anses bygga på allmänna rättsgrundsatser,
bör enligt utredningens mening äga tillämpning även i anslutning till den nu
föreslagna förlängningen av skyddstiden för verk av brukskonst. Regeln
innebär, att t.ex. en producent, som vill fortsätta utnyttjandet av en upphovsmans
verk även under den nya längre skyddstiden, i regel måste träffa nytt
avtal med upphovsmannen därom. I samma paragraf föreskrivs vidare, att
29 § UhL dock skall lända till efterrättelse i fråga om äldre överlåtelseavtal.
Härigenom öppnas möjlighet till jämkning av villkor i sådana avtal, och bestämmelsen
bör enligt utredningens mening äga tillämpning oberoende av
den föreslagna förlängningen av skyddstiden. Utredningen har inte ansett
påkallat att i övergångsbestämmelserna till den nu föreslagna lagstiftningen
ge särskilt uttryck åt att 69 § UhL skall gälla som övergångsbestämmelse
också till den nu föreslagna nya lagstiftningen.

Sverige har som nämnts inte utnyttjat bestämmelsen i Bernkonventionen
om att ett unionsland äger rätt att vägra upphovsrättsligt skydd åt verk
av brukskonst från land som skyddar verket endast som mönster. När nu ett
generellt mönsterskydd kan erbjudas uppkommer fråga om det finns anledning
att göra bruk av denna möjlighet. Med hänsyn till det tämligen
ringa intresse som skulle kunna tillgodoses genom att här kräva reciprocitet
i förhållande till varje särskilt främmande land, som skyddar bruksföremål
endast inom mönsterlagstiftningens ram, har utredningen dock
inte funnit skäl att föreslå någon inskränkning av UhL:s tillämpning på
hrukskonstverk med annat unionsland som hemland. 62 § UhL lämnar visserligen
bemyndigande åt Kungl. Maj :t att meddela föreskrifter om lagens
tillämpning med avseende på annat land endast under förutsättning

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

av ömsesidighet. Därmed avses emellertid enligt utredningens uppfattning
inte annat än den generella reciprocitet som en anslutning till Bernkonventionen
innefattar och som i detta sammanhang innebär att rättsskydd för
verk av brukskonst i någon form skall upprätthållas i samtliga unionsländer.
Utredningen anser att det således inte heller av formella skäl finns
anledning att föreslå ändring i vare sig upphovsrättslagen eller dess tillämpningsförfattning.

Förhållandet mellan upphovsrätt och mönsterrätt regleras i gällande rätt
i 10 § UhL. Enligt detta lagrum kan upphovsrätt till ett verk göras gällande
utan hinder av att verket har registrerats som mönster. Denna regel
ger uttryck åt vad man brukar kalla för dubbelt skydd. Ett alster
av brukskonst, som har registrerats som mönster, åtnjuter således skydd
enligt både ML och UhL under den tid ML anger samt är dessförinnan och
därefter skyddat som konstnärligt verk.

Från industrihåll har man anfört betänkligheter mot ett dubbelt skydd
och hävdat att en mönsterregistrerad produkt bör vara fri för utnyttjande
när mönsterskyddet upphör. Allmänheten bör kunna lita på att när mönsterregistreringen
har upphört för ett alster inga andra skyddsformer skall
kunna åberopas. Utredningen anser emellertid inte att detta skäl är tillräckligt
vägande. Den lättnad för allmänheten som skulle erbjudas genom
den förordade regleringen uppväger nämligen inte den lättnad en ordning
med dubbelt skydd bereder den som står inför valet att låta mönsterregistrera
sitt alster och är oviss om alstret motsvarar konstverksförutsättningarna.
Med hänsyn till vanskligheten för upphovsmannen att själv bedöma eller
snabbt få auktoritativa uttalanden om alstrets karaktär av konstverk måste
det för honom eller hans rättsinnehavare vara ytterst angeläget att kunna
utnyttja mönsterrätten utan att därigenom gå förlustig en upphovsrätt som
gäller men inte kan med rättslig verkan fastslås av annan än domstol.

Redan på grund härav anser sig utredningen kunna godta principen om
dubbelt skydd. Som ett ytterligare skäl mot att göra inskränkningar i upphovsrätten
anför utredningen, att upphovsrätten tillvaratar delvis andra
intressen än dem som den mera industriellt betonade mönsterrätten är avsedd
att tillgodose. Tydligast framträder detta i upphovsrättens skydd för
det ideella intresset (»droit moral»), omfattande en rätt för upphovsmannen
att bli namngiven i förbindelse med sitt verk och att motsätta sig att verket
återges i förvanskat eller stympat skick eller på annat sätt utsätts för förfaranden
som är kränkande för honom. Av särskilt intresse är att upphovsmannen
i regel inte kan överlåta den ideella rätten, dvs. den del av upphovsrätten
som inte gäller själva förfoganderätten till hans verk. Men även
i andra hänseenden än i fråga om »droit moral» innefattar upphovsrätten
skydd som inte mönsterrätten erbjuder, t.ex. mot offentliggöranden av
skilda slag. Utredningen finner alltså, i likhet med övriga nordiska kom -

129

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

mittéer, inte skäl att förorda någon jämkning av det dubbla skyddet sådant
det gäller enligt bestämmelsen i 10 § första stycket UhL.

Remissyttrandena. Utredningens förslag att ersätta termerna konsthantverk
och konstindustri med beteckningen brukskonst godtas praktiskt
taget allmänt. Föreningen Sveriges statsåklagare ifrågasätter dock
lämpligheten av den föreslagna ändringen under åberopande av att begreppet
brukskonst ännu inte erhållit någon entydig innebörd i svenskt språkbruk.
Svea hovrätt föreslår att man i stället använder ordet »nyttokonst»,
som språkligt sett bättre motsvarar vad som avses.

Endast NO uttalar sig till förmån för det brittiska systemet för gränsdragning
mellan upphovsrättsligt och mönsterrättsligt skydd. NO finner
det brittiska systemet innebära beaktansvärda fördelar från både producentoch
konsumentsynpunkt och anser att det bör ytterligare övervägas att i
fråga om brukskonst genomföra en ordning liknande den brittiska. Skånes
handelskammare och handelskammaren i Gefle ifrågasätter det berättigade
i att tillerkänna en serietillverkad produkt samma konstnärliga skydd
som en modell vilken förekommer i endast ett fåtal exemplar samt anser
det brittiska systemet i och för sig efterföljansvärt men är samtidigt medvetna
om att övergången till ett helt nytt system kan innebära så stora
olägenheter att det nuvarande därför bör behållas.

Förslaget att förlänga den upphovsrättsliga skyddstiden för verk av
brukskonst att gälla till utgången av femtionde året efter det då upphovsmannen
avled tillstyrks av bl.a. RÅ, Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige,
patent- och registreringsverket, överintendenten och chefen för nationalmuseum,
Stockholms handelskammare, handelskammaren för Örebro
och Västmanlands län, näringsfrihetsrådet, statens pris- och kartellnämnd,
akademien för de fria konsterna, svenska patentombudsföreningen, SAF,
Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges industriförbund, Textilrådet,
RF, Svenska slöjdföreningen, Svensk industriförening, Konstindustriskolan
i Göteborg, SAR, SIR och EIF. I yttrandena framhålls bl.a. svårigheterna
att dra en bestämd gräns mellan de olika slagen av konstnärliga verk
och angelägenheten av att Sverige inte ställer sig utanför den internationella
och nordiska gemenskapen. Stockholms rådhusrätt är tveksam men har på
de av utredningen anförda skälen funnit sig böra godta förslaget. Även
Föreningen Sveriges statsåklagare känner tvekan. Det kan enligt föreningen
inte bortses från att en så utsträckt skyddstid kan verka hämmande på
utvecklingen inom konsthantverk och konstindustri. Det främsta skälet
att likväl acceptera en skyddstid av 50 år anser föreningen vara önskemålet
att erhålla en likformig nordisk lagstiftning. Statens konsumentråd
finner å ena sidan inga skäl föreligga att ha en annan skyddstid för brukskonst
än för annan konst och anser det angeläget att svensk lagstiftning
bringas i samklang med den nordiska lagstiftningen på området. Å andra

5—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 168

130 Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

sidan ifrågasätter rådet från konsumentsynpunkt om den mycket långa
skyddstid som det här är fråga om verkligen är motiverad. En säker analys
av frågan om verkningarna på prisbildningen av en lång skyddstid anser
rådet inte vara möjlig att genomföra. Om den långa skyddstiden tillämpas
endast på konstnärligt särpräglade produkter, kommer enligt rådet prissättningen
snarast att vara avhängig av produktens konstnärliga höjd.
Också från konsumentsynpunkt synes det rådet önskvärt att det vid sidan
av enklare produkter finns särpräglade produkter av hög konstnärlig halt,
även om de betingar ett högre pris än vad som kan uppnås vid produktion
av enklare alster. NO ställer sig ytterst tveksam till utredningens förslag.
En skyddstid, som i praktiken kommer att sträcka sig betydligt över 50 år,
får enligt NO antas medföra påtagliga olägenheter för såväl konsumenter
som producenter.

Några instanser uttalar sig mot utredningens förslag. Skånes handelskammare
framhåller att ett långvarigt skydd innebär en avsevärd begränsning
av rörelsefriheten för andra formgivare och tillverkare till förfång för konsumenterna.
Samtidigt uppstår med tiden allt större svårigheter att utröna
om en modell i upphovsrättslig mening tillhör någon annan, varigenom
risken ökar för intrång och därmed för de ekonomiska konsekvenser ett
intrång kan få för det företag som gör sig skyldigt därtill, något som ytterligare
accentueras av att modellens egenskap av konst är beroende av en
särskild, på mer eller mindre subjektiva grunder baserad bedömning. Handelskammaren
finner den föreslagna skyddstiden orimligt lång och yrkar
att skyddet för brukskonst inte utsträcks till att gälla under längre tid än
25 eller 30 år från verkets offentliggörande. Samma ståndpunkt intar handelskammaren
i Gefle. Även Östergötlands och Södermanlands handelskammare
anser det rimligt att skyddstiden räknas från tidpunkten för
offentliggörandet, vilket innebär att upphovsmannen anses frigöra sig från
sitt verk i och med att han ställt detsamma till allmänhetens förfogande.
Härigenom når man en direkt anknytning till föremålens inneboende livslängd
och kan välja en skyddstid, som står i rimligt förhållande härtill.
Denna handelskammare förordar att skyddstiden för alster av brukskonst
i allmänhet fastställs till 20 år från verkets offentliggörande. Endast vissa
ur konstnärlig synpunkt särskilt högtstående alster av brukskonst med
övervägande estetiskt syfte bör enligt handelskammaren hänföras till sådana
konstnärliga verk som åtnjuter den längre skyddstiden av 50 år från
upphovsmannens frånfälle. Om den föreslagna kategoriklyvningen av brukskonsten
i två delar med olika skyddstid skulle framstå som praktiskt
ogenomförbar, förordar handelskammaren alternativt att all brukskonst får
en skyddstid av 20 år från offentliggörandet. Sistnämnda förslag framförs
även av kommerskollegium. Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare
anser den föreslagna långa skyddstiden vara kommersiellt otymplig
och ägnad att hindra effektiviteten inom näringslivet. Handelskammaren

131

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

ifrågasätter om det inte finns större fog för att överväga en samordning
av skyddstiderna för mönster och för brukskonst. Även Svenska industriens
patentingenjörers förening anser att samma skyddstid som för mönster är
tillräcklig.

Utredningens uttalande att skärpta krav bör iakttas vid tillämpningen
av vad som skall anses vara verk av brukskonst har vunnit praktiskt
taget enhällig anslutning. Det betonas allmänt att den föreslagna förlängningen
av skyddstiden bör komma till stånd endast under förutsättning
av en betydande skärpning i detta hänseende. Tillkomsten av den nya mönsterskyddslagen
bör enligt Svea hovrätts mening i viss mån underlätta en
sådan skärpning, eftersom ju i fortsättningen även alster, som inte skyddas
av upphovsrättslagen, får ett ganska betydande skydd enligt mönsterskyddslagen.
Skånes handelskammare och handelskammaren i Gefle framhåller
det angelägna i att — oberoende av skyddstidens längd — kraven för att ett
bruksföremål skall betraktas som konst, avsevärt skärps i praxis. Text ilrådet
ställer en sådan skärpning av kraven på brukskonst som villkor för
att rådet skall kunna godta den föreslagna utformningen av mönsterskyddslagen.
Skärpningen bör enligt textilrådet gälla även rent dekorativa element
såsom ytmönster på textilier. Sålunda får t.ex. randningar och rutningar i
vävmönster ej medges långvarigt upphovsrättsligt skydd med den motiveringen
att avstånden mellan ränderna eller rutornas dimensioner eller färgkombinationerna
avviker från det sedvanliga. Näringsfrihetsrådet understryker
utredningens uttalande att de föremål — en stol, en bokhylla och
en väggspegel — som i praxis har bedömts som konstalster, inte motsvarar
de krav som bör gälla framdeles. RÅ ansluter sig till det särskilda yttrande
som avgetts a^T tre ledamöter i utredningen och betonar att skärpningen bör
innebära en väsentlig ändring av nuvarande praxis. Samma ståndpunkt intar
SAF, Sveriges hantverks- och industriorganisation samt Sveriges industriförbund.
Även RF anser det vara en väl avvägd lösning att stora delar av
den formgivning som med hittillsvarande rättstillämpning har åtnjutit upphovsrättsligt
skydd i fortsättningen kommer att vara hänvisade till endast
mönsterskydd.

Två remissinstanser avstyrker en skärpning av de konstnärliga kraven.
Konstfackskolan hävdar att brukskonst bör i upphovsrättsligt hänseende
utan för behåll likställas med annan konst. Enligt Svenska slöjdföreningens
facksektion torde det inte finnas något annat kriterium för konst än de
ledande omdömesgilla experternas utsago. Att införa en legal definition på
konst som består i att skärpta krav skall iakttas i tillämpningen innebär att
man låser fast utvecklingen på ett olyckligt sätt. Facksektionen anser det
förkastligt att införa ett nytt begrepp som strider mot begreppet brukskonst
sådant det i bästa anslutning till de ledande konstexperternas uppfattning
har utformats i Svenska slöjdföreningens opinionsnämnds arbete och av
högsta domstolen. Utredningens förslag innebär enligt facksektionen bety -

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

dande faror för vårt lands framstående industridesigner. För en stor del
av sina produkter kommer de att bli beroende av mönsterskyddet och därmed
i praktiken av arbetsgivare resp. beställare. Den enskilde formgivaren
kommer ofta att sakna praktiska möjligheter att klara det mått av pappersexercis
som mönsterskyddet medför. Rättsförluster på grund av okunnighet
är långt ifrån uteslutna. Att det upphovsrättsliga skyddet behålls är därför
synnerligen viktigt för denna yrkesgrupp och särskilt för de yngre personer
som inte har hunnit bli kända namn.

Utredningens uttalande om Svenska slöjdföreningens opinionsnämnds
ställning om sakkunnigorgan på detta område godtas av över intendenten
och chefen för nationalmuseum, konstfackskolan och Sveriges juristförbund.
Svenska slöjdföreningen uttalar tillfredsställelse över utredningens
rekommendation om statligt stöd åt nämndens verksamhet. EIF däremot
anser inte att slöjdföreningens konstruktion, sammansättning och
verksamhet i och för sig gör den lämpad att tillsätta och i stort sett själv
stå för kostnaderna för ett organ, som bör inge den enskilde samma förtroende
som en domstol eller en skiljenämnd. Enligt EIF finns starkt behov
av ett sakkunnigorgan, som är helt frigjort från alla privata intressen och
hänsyn. Föreningen förordar därför att det i samband med mönsterlagens
ikraftträdande inrättas ett statligt sakkunnigorgan med representanter från
registreringsmyndigheten, organisationer och särskilda sakkunniga från
olika produktionsområden.

Beträffande de nya bestämmelsernas tillämpning på äldre verk understryker
SAF, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges industriförbund
och KF vikten av att endast verk som vid de nya reglernas
ikraftträdande åtnjuter skydd enligt de gamla reglerna och som uppfyller
de strängare konstnärliga kraven skall få åtnjuta den längre skyddstiden.
Även Svea hovrätt biträder utredningsmajoritetens ståndpunkt i denna del.
Hovrätten för Västra Sverige uttalar tveksamhet. Med hänsyn till intresset
av att dessa frågor regleras på ett så likartat sätt som möjligt inom svensk
och utländsk upphovsrätt finner hovrätten — trots de komplikationer ett
återupplivande av skyddet för äldre verk kan medföra — de starkare skälen
tala för att de nya skyddstidsbestämmelserna utan inskränkning tillämpas
även på äldre verk. Hovrätten utgår härvid från att det skärpta kravet på
konstnärlighet skall medföra, att återupplivning blir aktuell bara i undantagsfall.
Också Svenska slöjdföreningen ansluter sig till utredningsminoritetens
förslag. Föreningen erinrar om minoritetens uttalande att verk av
sådana kända brukskons tnärer som Märta Måås-Fjetterström, Carl Malmsten
och Edward Hald — till vilka föreningen fogar även Bruno Mathsson
— skulle lämnas fria för efterbildning om utredningens förslag skulle vinna
giltighet. En sådan utveckling skulle för de intressen Svenska slöjdföreningen
företräder te sig som både orimlig och olycklig. Minoritetens förslag

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

133

stöds även av överintendenten och chefen för nationalmuseum, akademien
för de fria konsterna, S1R och EIF.

SAF, Sveriges hantverks- och industriorganisation samt Sveriges industriförbund
skulle helst ha sett att upphovsrätten och mönsterrätten klart avgränsats
gentemot varandra, så att ett dubbelt skydd undvikits. Om
de upphovsrättsliga kraven på verk av brukskonst skärps, elimineras i
någon mån olägenheterna av det dubbla skyddet. Organisationerna vill därför
under förutsättning att en sådan skärpning verkligen genomförs inte
motsätta sig utredningens förslag på denna punkt. Även Svea hovrätt,
patent- och registreringsverket, Svenska patentombudsföreningen, SIR, EIF
och STEFO godtar det dubbla skyddet. Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt
anser att en erinran om det dubbla skyddet bör införas i lagtexten.

Endast Svenska industriens patentingenjörers förening uttalar sig mot
utredningens förslag. Föreningen framhåller att olägenheten av det dubbla
skyddet inte är påtaglig så länge skyddstiden för brukskonst inte eller
endast oväsentligt överskrider skyddstiden för mönster. Men om en väsentlig
förlängning av skyddstiden för brukskonst genomförs ökas betydelsen av
huvudskälet mot dubbelt skydd, nämligen att allmänheten bör kunna lita
på att när mönsterregistreringen upphört för ett alster inga andra skyddsformer
skall kunna åberopas. Det dubbla skyddet medför vid en väsentlig
förlängning av skyddstiden för brukskonst osäkerhet för producenterna.

Departementschefen. Efter en mycket ingående undersökning har utredningen
lagt fram förslag till vissa ändringar i 1960 års upphovsrättslag i
fråga om skyddet för konsthantverk och konstindustri. Dessa båda uttryck
bör enligt utredningens mening ersättas med den gemensamma beteckningen
brukskonst, som har sin motsvarighet i danskt och norskt språkbruk.
En remissinstans har föreslagit att i stället uttrycket »nyttokonst» används.
Av hänsyn främst till önskvärdheten av nordisk enhetlighet förordar jag
dock utredningens förslag.

I Storbritannien tillämpas ett system för gränsdragning mellan upphovsrätt
och mönsterrätt som i korthet går ut på att serietillverkade produkter
inte åtnjuter upphovsrättsligt skydd utan endast mönsterskydd. Att införa det
brittiska systemet i Sverige skulle som utredningen har framhållit innebära
en försämring av det nuvarande rättsskyddet. Som några remissinstanser
har påpekat skulle en övergång till ett helt nytt system dessutom
innebära stora olägenheter. Den gällande ordningen är också den som allmänt
förekommer bland Bernunionens mera betydande länder, om man
undantar Storbritannien. Jag ansluter mig därför till utredningens ståndpunkt
och finner inte skäl att föreslå några särbestämmelser för serietillverkade
produkter eller över huvud några särskilda regler om gränsdragningen
mellan upphovsrätt och mönsterrätt. Till frågan om s.k. dubbelt
skydd återkommer jag i det följande.

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Beträffande den upphovsrättsliga skyddstiden för verk av
brukskonst föreslog auktorrättskommittén i sitt betänkande år 1956 att samma
skyddstid skulle gälla som för övriga konstverk, dvs. till utgången av
femtionde året efter upphovsmannens dödsår. Vid remissen till lagrådet av
förslaget till upphovsrättslag biträdde också föredragande departementschefen
detta förslag. Lagrådet förordade inte någon annan lösning men påpekade
att frågan ägde samband med mönsterrätten. I propositionen togs
därför inte slutlig ståndpunkt till frågan utan ställningstagandet sköts upp
i avvaktan på att arbetet på en revision av mönsterrätten blev slutfört. I
UhL behölls i enlighet härmed den tidigare gällande regeln om en tioårig
skyddstid för verk av konsthantverk och konstindustri, räknat från verkets
offentliggörande eller, om verket inte var offentliggjort vid konstnärens
död, från dennes dödsår. Som ett provisorium föreskrevs vidare, att om rätt
till sådant verk annars skulle upphöra vid utgången av något av åren 1960—
1970, rätten skall gälla intill utgången av år 1971.

Mönsterskyddsutredningen föreslår nu att skyddstiden för verk av brukskonst
skall vara densamma som för annan konst. Utredningen åberopar
främst att man av principiella skäl och med hänsyn till att gränsen mellan
de olika konstarterna i praktiken ofta är flytande inte bör göra någon skillnad
i skyddshänseende mellan brukskonst och annan konst men hänvisar
också till de internationella aspekterna och önskemålet om nordisk rättslikhet.
Till motverkande av de risker för dubbelslcapande inom området för
brukskonst som en förlängning av skyddstiden kan tänkas medföra föreslår
utredningen att skärpta krav iakttas vid bedömningen av vad som skall
anses vara verk av brukskonst.

Det stora flertalet av remissinstanserna har tillstyrkt utredningens förslag
i denna del. Några handelskammare förordar dock en skyddstid på 20
eller 30 år och två instanser anser att samma skyddstid som för mönster
bör gälla.

Utredningens uttalande att den nuvarande tioåriga skyddstiden inte synes
ha några förespråkare har alltså bestyrkts under remissbehandlingen. Även
jag anser att utgångspunkten för den fortsatta prövningen bör vara att
skyddstiden skall förlängas. När det gäller att bestämma skyddstidens längd
bör beaktas att frågan gäller endast produkter som har fått en sådan individuell
och konstnärlig gestaltning att de är att anse som konstverk. I likhet
med majoriteten av remissinstanserna tillstyrker jag utredningens förslag
att kraven på konstnärlighet skärps. Som jag kommer att utveckla
närmare i det följande innebär denna skärpning att det i framtiden i princip
skall ställas lika höga krav i detta hänseende när det gäller verk av
brukskonst som i fråga om andra konstverk. Under sådana förhållanden
finns det enligt min mening inte skäl att föreskriva kortare skyddstid för
verk av brukskonst än för konstverk i allmänhet. I våra nordiska grannländer
liksom i ett flertal andra länder inom Bernunionen har sedan länge

135

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

gällt en femtioårig skyddstid även för verk av brukskonst. Denna ordning
synes inte ha medfört några olägenheter. I likhet med utredningen anser
jag att riskerna för ogynnsamma verkningar för prisbildningen inte bör
överdrivas. Också de övriga skäl utredningen har anfört till stöd för sitt
förslag i denna del finner jag övertygande. Jag förordar i enlighet härmed
att skyddstiden för verk av brukskonst blir lika lång som för andra verk
av bildande konst.

Som jag nyss nämnde bär utredningen förutsatt, att man vid bedömningen
av vad som skall anses utgöra verk av brukskonst skärper kraven
på individualitet och konstnärlig gestaltning i förhållande till vad som
hittills har gällt i praxis. Jag biträder i princip denna uppfattning, som har
vunnit livlig och praktiskt taget enhällig anslutning av remissinstanserna.

Bakgrunden till både utredningens och min egen ståndpunkt i denna del
är, att sannolikheten för dubbelskapande med därav följande olägenheter
är större när det gäller brukskonst än i fråga om exempelvis bildkonst. Utformningen
av bruksföremål är mer eller mindre bunden av funktionella
hänsyn med härav följande begränsning av variationsmöjligheterna. Det
bör därför vara ett krav för erhållande av upphovsrättsligt skydd på brukskonstområdet
att produkten fått en sådan individuell och konstnärlig
gestaltning att risken för att samma produkt också skall framkomma genom
annans självständiga skapande är obefintlig eller i varje fall mycket ringa.
Som utredningen framhåller har man hittills i praxis inte ställt särskilt
stränga krav i detta hänseende. Åtminstone delvis torde detta bero på att
det f.n. inte finns några andra möjligheter att få skydd för produkter av
brukskonst utanför metallindustrins område. I och med att ett generellt
mönsLerskydd införs skapas emellertid helt nya förutsättningar för att upprätthålla
ganska stränga krav på konstnärlighet när det gäller att bestämma
den ram inom vilken verk av brukskonst skall beredas upphovsrättsligt
skydd, eftersom de produkter som lämnas utanför detta skyddsområde i
stor utsträckning i stället kan beredas mönsterskydd.

Det ställer sig emellertid svårt att ge några närmare riktlinjer för hur
eller var gränsen skall dras. Syftet att så långt det är möjligt undgå riskerna
för dubbelskapande inom det upphovsrättsliga skyddsområdet bör som
nämnts vara allmänt vägledande. Som utredningen har framhållit torde
detta innebära bl.a., att de tre alster som senast har bedömts av högsta
domstolen — en stol, en bokhylla och en väggspegel — i framtiden inte
skall anses uppfylla kraven på konstnärlighet och individuell prägel. Beträffande
rent dekorativa element torde det inte finnas skäl att tillämpa andra
normer än dem som tillämpas för bildkonst i allmänhet. Men även i övrigt
synes bedömningen av alster av brukskonst böra så långt det är möjligt
ske utifrån samma värderingar som är vägledande vid bedömningen av
alster av exempelvis bildkonst eller skulptur. Sålunda bör endast sådana
produkter beredas skydd som enligt allmänt förhärskande uppfattning

136 Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

bedöms som produkter av konstnärligt skapande, låt vara att det i fråga
om vissa produkter med hänsyn till de begränsade variationsmöjligheterna
kan finnas anledning att visa jämförelsevis stor generositet.

Utredningens uttalanden om betydelsen av god tro vid dubbelskapande
eller utnyttjande av skyddade brukskonstverk och om bevisprövningen vid
bedömande av om efterbildning föreligger har inte rönt gensagor under
remissbehandlingen och föranleder inte heller några principiella invändningar
från min sida.

Jag delar utredningens uppfattning att det f.n. inte finns anledning att
inrätta ett särskilt sakkunnigorgan för att tillhandagå med uttalanden
om huruvida förutsättningar föreligger för att bereda verk av brukskonst
upphovsrättsligt skydd. Härvid förutsätter jag att Svenska slöjdföreningens
opinionsnämnd också framdeles kommer att utnyttjas för detta
ändamål. Till frågan om statligt stöd åt nämndens verksamhet kan det bli
anledning att återkomma i annat sammanhang, men det synes inte finnas
skäl att nu göra några uttalanden i denna fråga.

Det är allmänt godtaget inom upphovsrätten att ny lagstiftning i princip
skall tillämpas även på äldre verk, dvs. verk som har tillkommit före
den nya lagstiftningens ikraftträdande. Eftersom den nu föreslagna lagstiftningen
innebär en avsevärd förlängning av skyddstiden, skulle emellertid
en strikt tillämpning av denna princip i vissa fall medföra ett återupplivande
av skyddet för verk som har tillkommit för mycket lång tid
sedan. Detta skulle uppenbarligen kunna medföra olägenheter för dem som
har inrättat sig efter det rådande rättstillståndet. Utredningen har därför
föreslagit den begränsningen i fråga om retroaktiv tillämpning av de nya
reglerna att dessa skall gälla endast beträffande sådana äldre verk som vid
ikraftträdandet fortfarande åtnjöt skydd, dvs. i huvudsak alster som har
offentliggjorts under 1950 eller senare. Härvid förutsätter utredningen vidare
att äldre verk i princip skall beredas skydd endast om de uppfyller
de stränga krav på individualitet och konstnärlig gestaltning som enligt
förslaget skall tillämpas efter den nya lagens ikraftträdande. För att äldre
verk som inte uppfyller dessa krav inte till någon del skall förlora det skydd
som de åtnjuter f.n., föreslår emellertid utredningen en regel av innebörd
att sådant verk skall äga upphovsrättsligt skydd enligt nuvarande bestämmelser
under den skyddstid som nu gäller för det samt därutöver under
en schablontid av tio år, räknat från den nya lagens ikraftträdande. Sådant
skydd skall föreligga oberoende av när verket offentliggjordes. — Utredningens
förslag är inte enhälligt. En minoritet om tre ledamöter föreslår
att de nya reglerna blir gällande även beträffande verk som har offentliggjorts
före år 1950.

I likhet med det stora flertalet remissinstanser anser jag praktiska skäl
tala för majoritetens ståndpunkt. Dessa skäl bör enligt min mening bli
avgörande. Jag biträder följaktligen utredningens förslag att de nya regler -

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

137

na skall tillämpas på äldre verk endast om verket vid den nya lagens ikraftträdande
åtnjöt skydd enligt äldre lag. Jag delar också utredningens — i
denna del enhälliga — uppfattning att skydd enligt den nya lagstiftningen
i princip bör beredas endast sådant äldre verk som uppfyller de skärpta krav
på individualitet och konstnärlig gestaltning som enligt vad jag tidigare
har anfört bör gälla som förutsättning för upphovsrättsligt skydd. Den särskilda
övergångsbestämmelse som utredningen har föreslagit och som innebär,
att äldre verk dock skall skyddas med tillämpning av nu gällande
grundsatser i fråga om skyddsförutsättningarna under den skyddstid som
gäller för verket enligt äldre lag samt därutöver under en tid av tio år från
den nya lagens ikraftträdande, anser jag också lämplig, och jag godtar
förslaget även i denna del.

Vad angår förhållandet mellan upphovsrätt och mönsterrätt har utredningen
inte funnit skäl att förorda någon jämkning i den nuvarande regeln
att upphovsrätt till ett verk kan göras gällande utan hinder av att verket
har registrerats som mönster, s.k. dubbelt skydd. Förslaget har tillstyrkts
av praktiskt taget samtliga remissinstanser och även jag biträder
utredningens ståndpunkt. Regeln om dubbelt skydd i 10 § UhL bör dock
underkastas en redaktionell jämkning.

Följ dlagstiftning till mönsterskyddslagen m. m.

Som jag har anfört vid behandlingen av utredningens förslag till ny lag
om mönster bör handlingar i ärende angående ansökan om registrering av
mönster kunna beredas sekretesskydd i viss utsträckning. I enlighet med
vad jag har utvecklat närmare i det föregående bör de grundläggande
bestämmelserna om förutsättningarna för och omfattningen av sekretessskyddet
tas upp i sekretesslagen. I 23 § nämnda lag finns f.n. bestämmelse
om hemlighållande av handlingar i ärenden angående ansökan om patent.
I paragrafens andra stycke bör nu tas upp föreskrift om hemlighållande av
handling i ärende angående ansökan om registrering av mönster. I övrigt
föranleder förslaget till mönsterskyddslag och förslaget till lag om ändring i
upphovsrättslagen vissa följdändringar i 14 kap. 5 § brottsbalken, 85 §
utsökningslagen samt 1 och 2 §§ lagen den 1 december 1967 (nr 840) om
patent- och registreringsverkets besvärsavdelning. Samtidigt bör viss jämkning
ske i 30 § varumärkeslagen, så att där intagna bestämmelser om prioritet
bringas i närmare överensstämmelse med motsvarande föreskrifter i 6 §
PatL och 8 § förslaget till mönsterlag. Till frågan om den närmare innebörden
av nu berörda lagändringar återkommer jag i det följande.

Skydd för vapen och andra officiella beteckningar
U tredning smannen

Utredningsmannen behandlar först frågan, vilka svenska symboler som
bör skyddas och därför tas upp i en eventuell förteckning avgiven från

5*—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 168

138

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

svensk sida i enlighet med Pariskonventionens bestämmelser. Det saknas
dock anledning att gå närmare in på den frågan i detta sammanhang.

Vad angår de bestämmelser om skydd för internationella organisationer
som har tagits upp i Pariskonventionens Lissabontext, konstaterar utredningsmannen,
att sådant skydd genom svensk lag redan har tillförsäkrats
FN och IAEA. Vid en utbyggnad av 1960 års lag att omfatta andra organisationer
lär man emellertid knappast kunna räkna upp de skyddade organisationerna
i lagtexten. Detta skulle på grund av det stora antalet redan
existerande organisationer medföra en icke önskvärd vidlyftighet, vartill
kommer, att man kan förutse bildandet av nya sådana organisationer. Å
andra sidan lär dock enligt utredningsmannen en uppräkning av de skyddade
organisationerna inte kunna undvaras, eftersom en prövning alltid
torde bli erforderlig huruvida vederbörande organisation uppfyller villkoren
för att få skydd såsom en internationell mellanfolklig organisation. Utredningsmannen
förordar, att de erforderliga huvudbestämmelserna tas upp
i 1960 års lag om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar
och att de beteckningar som funnits böra åtnjuta skydd anges i en kungörelse,
som utan större omgång kan kompletteras efter hand.

Utredningsmannens förslag i denna del går sammanfattningsvis ut på att
vid en svensk anslutning till Lissabontexten dels i 1960 års lag införs en
ny 1 a § av innehåll att vad i lagens 1 § är stadgat (om skydd för staters
vapen, flaggor, andra emblem m. m.) skall i fråga om de internationella
mellanfolkliga organisationer, varom Kungl. Maj :t förordnat, äga motsvarande
tillämpning med avseende på organisationernas vapen, flaggor och
andra emblem samt på benämningar på organisationerna eller förkortningar
av dessa benämningar, dels samtidigt en kungörelse utfärdas av innehåll att
med stöd av nämnda 1 a § givits förordnande beträffande vissa, i kungörelsen
närmare angivna organisationer, vilka åtnjuter skydd enligt Pariskonventionen
art. 6ter. I denna kungörelse bör vidare enligt förslaget intagas
FN:s och IAEA:s beteckningar. I samband därmed bör enligt utredningsmannen
1947 års lag om skydd för FN:s emblem och namn samt 1961 års
lag om skydd för IAEA:s emblem upphävas.

Remissyttrandena

När det gäller frågan om vilka lagstiftningsåtgärder som bör vidtas i samband
med Sveriges anslutning till Lissabontexten kommenteras utredningsmannens
förslag endast av två remissinstanser, nämligen patent- och registreringsverket
samt Sveriges industriförbund.

Patent- och registreringsverket har inte något att erinra mot den av utredningsmannen
föreslagna 1 a § i 1960 års lag. Verket anser det ändamålsenligt
att inte i själva lagen utan i en särskild kungörelse räknas upp de organisationer
på vilka lagen skall tillämpas och framhåller, att en sådan kun -

139

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

görelse kommer att fordras — förutom för FN och IAEA — också för ett
antal andra organisationer såsom Världshälsoorganisationen (WHO) och
Förenta Nationernas organisation för undervisning, vetenskap och kultur
(UNESCO). Patentverket förklarar sig ha tillgång till en av BIRPI sammanställd
förteckning över de namn, emblem m. in. som det rör sig om.
Verket framhåller vidare, att vid kungörelsens utformning innehållet i 1947
års lag om skydd för FN:s emblem och namn och i 1961 års lag om skydd
för IAEA:s emblem bör beaktas, exempelvis i fråga om regler för tillståndsgivning.
Detta nödvändiggör ett tillägg till den föreslagna bestämmelsen om
lagens ikraftträdande.

Sveriges industriförbund ansluter sig också till utredningsmannens förslag
att en ny paragraf infogas i 1960 års lag och att en kungörelse utfärdas
i anslutning därtill. Förbundet framhåller, att även om det antal beteckningar
för internationella organisationer som kommer att skyddas torde
vara ganska begränsat, skyddet gäller även beteckningar som »lätt kan förväxlas»
med dessa. Härigenom kan förslaget få relativt omfattande konsekvenser.
Det skydd det är fråga om får därför enligt förbundet inte inkräkta
på äldre rätt till kännetecken som är förväxlingsbara med de skyddade
benämningarna på internationella organisationer.

Departementschefen

Genom bestämmelserna i 1960 års lagstiftning om skydd för vapen och
vissa andra officiella beteckningar samt reglerna i 14 § 1. 1960 års VmL
om förbud mot registrering av varumärke, i vilket intagits vapen eller beteckning
som inte får brukas som varumärke, är föreskrifterna om sådant
skydd i art. 6ter i Pariskonventionens Londontext uppfyllda för svensk rätts
del. De svenska skyddsreglerna går i själva verket i vissa hänseenden längre
än konventionen kräver. Rörande de överväganden som ligger till grund
för 1960 års nu nämnda lagstiftning hänvisar jag till prop. 1960:167 s. 103
och 220 f.

Vid Pariskonventionens revision i Lissabon år 1958 gjordes vissa ändringar
i art. 6ter i konventionen. I sak innebar ändringarna dels att skyddet
för annat statsemblem än statsflagga skall gälla endast under förutsättning
att emblemet, märket eller stämpeln tagits upp på en förteckning som på
visst sätt tillställts unionsländerna, dels att nya bestämmelser infördes om
skydd för vissa internationella organisationers symboler och namn. Stockholmstexten
av Pariskonventionen är i dessa hänseenden likalydande med
Lissabontexten. Rörande bestämmelsernas närmare innebörd hänvisar jag
till den redogörelse jag har lämnat i det föregående.

För att Sverige skall kunna tillträda Pariskonventionens Stockholmstext
krävs att vår lagstiftning på detta område bringas i överensstämmelse med
den i Lissabon reviderade art. 6ter.

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Ändringen i konventionen i fråga om förutsättningarna för skydd av statsemblem
föranleder inte någon lagändring hos oss. Redan nu sträcker sig
skyddet för statsemblem enligt 1960 års lag om skydd för vapen och vissa
andra officiella beteckningar samt 14 § 1. VmL längre än vad konventionen
föreskriver, eftersom det inte i något fall krävs att emblemet finns
upptaget på någon internationell förteckning. I princip bör en sådan generell
reglering alltjämt gälla.

De nya reglerna om skydd för vissa internationella organisationers symboler
och namn saknar emellertid motsvarighet i svensk lag utom såvitt
avser FN och IAEA. Av skäl som utredningsmannen har anfört bör det inte
komma i fråga att i lag ange alla de övriga internationella organisationer
som nu kan bli aktuella. I stället bör Kungl. Maj :t genom lag bemyndigas
att förordna om tillämpning av dessa skyddsregler i fråga om de symboler
för och namn på internationella organisationer som skall åtnjuta skydd enligt
Pariskonventionen eller enligt annan internationell överenskommelse.
En sådan fullmaktsbestämmelse bör som utredningsmannen har föreslagit
lämpligen infogas i lagstiftningen om skydd för vapen och vissa andra officiella
beteckningar. Den bör i huvudsak ges det innehållet att Kungl. Maj:t
efter avtal med främmande stat eller med mellanstatlig organisation kan
förordna att de nuvarande skyddsbestämmelserna i 1 § i 1960 års lag i ämnet
skall äga motsvarande tillämpning i fråga om sådan organisations vapen,
flagga, emblem eller benämning.

Utredningsmannen har föreslagit, att en sådan fullmaktsbestämmelse tas
in som en ny 1 a § i 1960 års nyssnämnda lag och att i samband med att
en kungörelse med förordnanden enligt denna paragraf utfärdas 1947 och
1961 års lagar om skydd för FN:s emblem och namn resp. IAEA:s emblem
upphävs. Det är emellertid att märka, att skyddet för dessa båda organisationers
emblem in. m. till skillnad från det skydd för statsemblem etc. som
föreskrivs i 1 § 1960 års lag och skyddet enligt Pariskonventionen art. 6ter
för internationella organisationers vapen m. in. inte är inskränkt till att
avse emblemens eller FN-namnets användning i näringsverksamhet. Det
blir därför nödvändigt att antingen låta 1947 och 1961 års lagar fortfara
att gälla eller också i 1960 års lag eller på annat lämpligt ställe i lagstiftningen
ta upp en särskild bestämmelse om FN:s emblem och namn samt
IAEA:s emblem, i sak överensstämmande med föreskrifterna i nu gällande
särskilda lagar i ämnet. Med hänsyn till önskvärdheten att vinna större enhetlighet
och överskådlighet i lagstiftningen om skydd för vapen och andra
symboler eller beteckningar vill jag för egen del förorda att såväl 1960 års
lag som 1947 och 1961 års särskilda lagar nu ersätts av en enda ny lag om
skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar. I samband därmed
kan en lagteknisk förenkling av regelsystemet ske och bl. a. reglerna om
påföljd för överträdelse av skyddsreglerna göras mer enhetliga.

En remissinstans har uttalat, att de nya skyddsbestämmelserna för inter -

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

141

nationella organisationers symboler in. m. inte bör få inkräkta på äldre rätt
till kännetecken som är förväxlingsbara med de skyddade beteckningarna
eller namnen. Denna synpunkt finner jag vara värd visst beaktande. Konventionen
ger också i art. 6ter 1. c möjlighet att tillgodose önskemålet om
undantag för äldre rättigheter. De nya skyddsreglerna behöver nämligen
inte tillämpas till förfång för rättigheter som har förvärvats i god tro i resp.
unionsland innan konventionen -— dvs. i förevarande hänseende Lissabontexten
av konventionen — trädde i kraft för det landet. Med utnyttjande av
denna konventionsbestämmelse kan och bör enligt min mening åstadkommas
en ordning liknande den som har gällt i fråga om rätten att använda
sådana emblem eller beteckningar som avses i 1960 års lag om skydd för
vapen m. fl. beteckningar eller att använda FN:s resp. IAEA:s emblem eller
FN:s namn utan hinder av bestämmelserna i 1947 resp. 1961 års lagar om
skydd för dessa organisationers emblem m.m. I övergångsbestämmelserna
till 1960 års lag föreskrevs, att den som före lagens ikraftträdande lovligen
brukade viss beteckning alltjämt och utan hinder av lagens bestämmelser
skulle få bruka beteckningen till utgången av år 1965, dvs. under en övergångstid
av fem år. Liknande övergångsbestämmelser gällde enligt 1947
och 1961 års lagar i fråga om varumärke eller firma som lagligen registrerats
före resp. lags ikraftträdande och i fråga om rätten att använda varumärke
som begagnats före resp. lags utfärdande, varvid dock övergångstiden
bestämdes till tre resp. tre och ett halvt år. Jag vill förorda att det i
övergångsbestämmelserna till den nya lagstiftning som jag nu föreslår ges
föreskrift av innebörd, att den som brukar viss beteckning vid den tidpunkt
då Kungl. Maj :t med stöd av lagens bestämmelse om skydd för internationella
organisationers emblem och namn meddelar förordnande om skydd
enligt lagen för sådant emblem eller sådan beteckning, utan hinder av förordnandet
skall få använda emblemet eller beteckningen under en övergångstid
av tre år, räknat från den dag då förordnandet meddelades.

Till enskildheterna i övrigt i den lagstiftning om skydd för vapen m. in.
som sålunda föreslås återkommer jag i det följande.

Den av utredningsmannen särskilt behandlade frågan om innehållet i den
förteckning som bör avlämnas från svensk sida enligt Lissabontextens nu
aktuella bestämmelser torde få tas upp till särskild prövning i ett annat
sammanhang.

De lagförslag som i enlighet med vad jag har anfört tidigare har upprättats
inom justitiedepartementet torde få fogas vid statsrådsprotokollet i
detta ärende som bilaga 4.

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Lagförslagens enskilda bestämmelser
Förslaget till mönsterskyddslag

Utredningen har som rubrik till den nya lagen föreslagit »lag om mönster».
I överensstämmelse med praxis inom immaterialrätten (jfr varumärkeslagen,
namnlagen och patentlagen) förordar jag dock att lagen betecknas
»mönsterskyddslag».

I utredningsförslaget har lagen indelats i åtta avsnitt med särskilda rubriker
(»allmänna bestämmelser», »registreringsförfarandet», »överlåtelse,
licens in. in.», »upphörande av registrering», »ansvar och ersättningsskyldighet»,
»särskilda bestämmelser», »rättegångsbestämmelser» samt »ikraftträdande-
och övergångsbestämmelser»). Vid de nordiska departementsöverläggningarna
har rått enighet om att bestämmelserna om viss uppgiftsskyldighet
rörande mönsterrätt in. m. (39 § i det svenska utredningsförslaget)
hör placeras i ett särskilt avsnitt med rubriken »uppgiftsskyldighet» och få
sin plats omedelbart efter det avsnitt som behandlar upphörande av registrering.
Vidare har de delegerade förordat att rättegångsbestämmelserna
placeras före de särskilda bestämmelserna. I dessa hänseenden vill jag ansluta
mig till de delegerades förslag. I övrigt bör indelningen i avsnitt och
avsnittens rubriker så långt möjligt bringas i överensstämmelse med motsvarande
indelning och rubriker i PatL.

Som framgått av vad jag har anfört i den allmänna motiveringen föreslår
jag i vissa hänseenden sakliga ändringar av principiell betydelse i förhållande
till utredningsförslaget. Dessa kommenteras närmare i det följande.

Med anledning av vissa påpekanden under remissbehandlingen och för
att så långt möjligt tillgodose önskemålet att anpassa den nya mönsterskyddslagen
till 1967 års PatL har jag därjämte i några fall gjort smärre
sakliga ändringar i utredningsförslaget, till vilka jag återkommer i specialmotiveringen
till de enskilda bestämmelserna. I systematiskt och redaktionellt
hänseende har departementsförslaget på åtskilliga punkter anpassats
närmare till PatL. I övrigt har jag vid utformningen av de särskilda
paragraferna i departementsförslaget väsentligen följt utredningens förslag.

Allmänna bestämmelser

1 §

Paragrafen motsvarar 1 § i utredningens förslag och innehåller bestämmelser
om mönsterrättens föremål och om vem som kan vara innehavare
av mönsterrätt.

143

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Mönsterrättens föremål är enligt 1 § ML endast mönster som avser tillverkning
till avsalu av alster tillhörande metallindustrin. Under mönster
innefattas även modell som med avseende på ändamålet är jämförlig med
mönster. I tillämpningen har den ytterligare begränsningen gjorts att mönsterrätten
gäller endast för s. k. prydnadsmönster. Detta innebär att mönstrets
form inte får huvudsakligen vara betingad av nyttiga eller eljest praktiska
hänsyn. Beträffande mönsterrättens subjekt föreskrivs i samma paragraf
att det endast är mönstrets upphovsman eller dennes rättsinnehavare,
som är berättigad att genom registrering få en lagfäst ensamrätt till
mönstret.

Första stycket

I första stycket av förevarande paragraf i departementsförslaget definieras
mönster som förebilden för en varas utseende eller för ett ornament.
Bestämmelsen innebär de viktiga nyheterna att skydd kan uppnås inte bara
för prydnadsmönster utan även för nyttomönster samt att skyddet utsträcks
att avse alla industriområden. Skälen för dessa utvidgningar av lagens tilllämpningsområde
har utvecklats närmare i den allmänna motiveringen.

Att mönster utgör förebilden för en varas utseende innebär att varans
utseende måste framgå omedelbart av mönstret. Det fordras således inte
någon beskrivning vid sidan av mönstret för att en komplett förebild skall
föreligga. Mönstret för tillverkningsverktyg, klichéer, gjutformar o. d. utgör
alltid förebilder endast för framställning av dessa föremål och således
inte dessutom för de produkter som skall tillverkas med användande av
föremålen. Som exempel kan nämnas, att ett mönster för en kakform inte
skall ge skydd för kakans utseende utan bara för utseendet på kakformen.
Detta hindrar inte att även kakmonstret kan skyddas, antingen jämsides
med kakformen eller separat.

I fråga om trycktyper är förhållandet principiellt detsamma som beträffande
klichéer o. d., men själva bokstävernas utseende, typsnitten, kan inte
sägas utgöra förebilder för varor och bör inte heller betecknas som ornament.
Skyddsbehovet för nya utformningar av typsnitt får emellertid anses
vara tillgodosett inom upphovsrätten, som inte torde utestänga skapande
verksamhet på den typografiska formgivningens (bokstavskonstens)
område från skydd, när arbetsresultatet har karaktären av ett konstnärligt
verk. Visst skydd kan också uppnås genom att trycktyperna till det nya typsnittet
registreras som mönster. I inledningen har jag berört de internationella
strävandena att bereda särskilt rättsskydd för nya typsnitt.

Med uttrycket »en varas utseende» åsyftas enligt utredningen inte bara
varans yttre i betydelsen föremålets yttre konturer utan även dess invändiga
form. Vid bedömning av möjligheten att bereda mönsterskydd för t. ex. ett
kärl med lock, en fågelholk e. d. skall man således också beakta utform -

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

ningen av kärlets eller holkens inre. En hovrätt har i sitt remissvar framhållit
att den invändiga formen mången gång väsentligen eller uteslutande
avser en teknisk verkan, i vilket fall mönsterskyddets innebörd ofta skulle
vara endast att tillförsäkra mönsterhavaren ensamrätten till en viss konstruktion
— som exempel nämns en termosflaskas invändiga utformning.
De praktiska skäl som har åberopats till stöd för att skydda en varas yttre
form oavsett prydnadseffekten väger enligt denna hovrätt betydligt lättare,
när någon sådan effekt i vanlig mening inte alls kan tänkas föreligga.

Visserligen torde en varas invändiga form sällan ha någon prydnadseffekt
utan vara mer eller mindre renodlat nyttobetonad. Jag anser det emellertid
inte befogat att av detta skäl utesluta invändig formgivning från skydd.
Även här finns behov av att stimulera till nyskapande. Att även invändig
formgivning kan skyddas medför att presentationen av ett mönster i vissa
fall kommer att kräva flera ritningar eller modeller. När det å andra sidan
gäller mönster som upprepas på en och samma vara — som t. ex. i fråga
om textiltryck, tapeter och bildäck — räcker det i princip att en del av varan
återges för att ett komplett mönster skall anses föreligga. Det förutsätts
då givetvis att hela den figuration som söks skyddad återges. Ingenting
hindrar att textil- och tapetmönster söks skyddade som ornament.

Det varubegrepp som avses med definitionen knyter an till det allmänna
språkbrukets varubegrepp. Mönstervaran måste alltså utgöra en konkret
sak som kan vara föremål för industriell eller hantverksmässig framställning
och som därvid får sitt utseende fixerat. Genom anknytningen till varubegreppet
vinns den fördelen att objekten begränsas till sådana som vanligen
omsätts i handeln. Sådant som anvisningar beträffande tillverkning,
sömnadsmetoder, gymnastikövningar in. in., förfaranden för att nå en viss
effekt, t. ex. ytbehandling av en vara, samt ritningar till rumsinredningar,
skyltningar eller trädgårdsanläggningar o. d. kan således inte få skydd.

Viss tveksamhet har emellanåt yppats beträffande möjligheterna att bereda
mönsterskydd när det gäller mycket omfångsrika produkter som fartyg»
byggnader, flygplan osv. Någon anledning att göra undantag för sådana
»varor» anser jag emellertid inte föreligga. Det ligger i sakens natur att däremot
gaser, vätskor, pulver och liknande formlösa ting inte kan rymmas
bland mönsterrättsobjekten. Levande djur och växter bör uppenbarligen
också falla utanför det mönsterrättsliga varuområdet. Inte heller utformning
eller utsmyckning av mänskliga kroppsdelar, som frisyrer, skäggform
eller tatueringar, kan utgöra mönsterskyddsobjekt.

Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen kan i mönsterrättsligt
hänseende även en del av en vara, t. ex. ett handtag, ett stolsben och
andra halvfabrikat som kan vara föremål för omsättning, anses som en särskild
vara. Också komplexa mönster, dvs. förebilder för sammansatta varor
som består av två eller flera delar, kan godtas som skyddsobjekt. Mönsterrätten
är nämligen avsedd att lämna skydd endast för mönstret i dess hel -

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969 145

het. I fråga om vissa komplexa mönster bör emellertid delarna registreras
var för sig och inte i sammansatt skick.

Vid tillämpningen av den gällande mönsterlagen har ibland uppstått tveksamhet,
om man har att göra med ett eller flera mönster, när det gäller sådant
som bestick, serviser, dräkter, m. m. Principiellt bör ett mönster inte
avse mer än ett enda föremål. För att underlätta tillämpningen i nu nämnda
fall föreslås emellertid, att sökanden under vissa förutsättningar skall få
ta upp flera mönster i en och samma registreringsansökan. Härigenom
åstadkoms en viss form av kollektiv registrering. Denna fråga behandlas
vid It §.

I enlighet med gällande praxis föreskrivs vidare i 1 § första stycket att även
ornament kan ges mönsterrättsligt skydd. Med ornament förstås en fantasiskapelse,
som är ägnad att användas till dekorering av varor av olika slag.
Ornamentet kan vara en ytdekor eller en relief. Till skillnad från vad som
gäller för den allmänna mönstertypen är det ett utmärkande drag för ornamenten,
att de är ägnade att uppfattas som utsmyckande eller prydande,
dvs. att de har prydnadskaraktär och inte äger uteslutande funktionellt
syfte, något som kan tänkas beträffande t. ex. plastiska utformningar. En
del av ett föremål kan inte skyddas som ornament annat än när delen verkligen
utgör dekor.

Med ornament åsyftas endast en dekor som är fristående från den färdiga
varan. En remissinstans har ansett det nödvändigt att det ges uttryck åt
detta krav i lagtexten. Av den föreslagna definitionen av mönster såsom förebilden
för en varas utseende eller för ett ornament torde emellertid tillräckligt
tydligt framgå att ornamentet är fristående från den vara på vilken
det skall anbringas. Därmed faller sådant som smycken och andra rena
prydnadsartiklar utanför ornamentsbegreppet. Sådana artiklar omfattas
dock givetvis av lagens varubegrepp.

Det är det färdiga ornamentets förebild — exempelvis i form av en teckning
— som utgör mönstret. Att det måste vara fråga om ett ornament, som
är avsett och ägnat att användas på varor i förut angiven bemärkelse, torde
gälla utan att behöva direkt utsägas i lagtexten.

För att beredas skydd behöver ornamentet inte ha någon anknytning till
speciella varor utan det kan framträda helt fristående. Visserligen skall i
en ansökan om mönsterregistrering lämnas uppgift om de varor för vilka
mönstret söks registrerat, men ett ornament kan skyddas för flera varor
genom en enda registrering utan att det i ansökningen återges anbringat
på alla dessa varor.

Andra stijcket

Bestämmelsen i andra stycket ger till en början uttryck åt kravet på
mönsterskapande verksamhet som skyddsförutsättning. Beträffande inne -

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

börden härav hänvisar jag till vad jag har anfört i den allmänna motiveringen.
Utredningen har här använt termen »frambringa» ett mönster. I
likhet med några remissinstanser har jag dock ansett att ordet »skapa»
bättre ger uttryck för kravet på skapande verksamhet. I andra stycket föreskrivs
vidare, att ensamrätten förvärvas genom registrering. Som jag har
anfört i den allmänna motiveringen bör något annat sätt att uppnå mönsterskydd
inte finnas.

I frågan vem som skall kunna erhålla registrering innebär förslaget, att
man behåller den nuvarande huvudregeln i ML att endast mönsterskaparen
eller hans rättsinnehavare är berättigad därtill. Frågan om rätten till mönster
som har skapats av en arbetstagare eller en uppdragstagare i och för
hans tjänst resp. uppdrag bör av skäl som jag har utvecklat närmare i den
allmänna motiveringen inte behandlas i mönsterskyddslagen.

För att beteckna den skyddsrätt som registrering av ett mönster medför
har i analogi med termerna upphovsrätt, varumärkesrätt etc. valts uttrycket
mönsterrätt.

Frågan om mönsterrättens innehåll behandlas i 5 §.

2 §

I denna paragraf, som motsvarar 2 § i utredningens förslag, behandlas
kraven på nyhet och skillnad samt frågan om kollision med äldre skyddsansökningar.

Den inom mönsterrätten gällande grundsatsen att mönster skall vara nytt
för att kunna beredas skydd kommer i gällande ML till uttryck redan i den
förut omnämnda inledande bestämmelsen i 1 §. Den närmare innebörden av
nyhetskravet framgår av 3 § första stycket. Enligt denna bestämmelse anses
ett mönster inte som nytt, om det innan ansökan om dess registrering
gjordes har funnits intaget i allmänt tillgänglig tryckt skrift eller har varit
återgivet på alster som offentligen saluhållits eller om det inte väsentligen
skiljer sig från mönster som förut har blivit känt på sådant sätt. I praxis
anses även tidigare registrerat mönster som nyhetshinder, oavsett om det
har varit återgivet i tryckt skrift eller på alster som saluhållits. När flera
personer gör ansökan om registrering av samma eller väsentligen lika mönster,
har enligt 10 § ML den företräde som först inkom till registreringsmyndigheten
med fullständiga ansökningshandlingar.

Första stycket

Mönsterrätt skall enligt förslaget kunna förvärvas endast för mönster som
är nytt. För att ett mönster skall anses som nytt krävs liksom enligt gällande
rätt att det håller en viss utseendemässig distans i förhållande till
mönster som redan tidigare har blivit kända. Detta s. k. skillnadskrav kommer
i lagtexten till uttryck genom föreskriften i första stycket, att mönster

147

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

registreras endast om det väsentligen skiljer sig från vad som blivit känt
före dagen för registreringsansölcningen. Skillnadskravet har närmare behandlats
i den allmänna motiveringen och jag hänvisar till vad jag har anfört
där.

Endast sådant som har blivit känt före den dag då registreringsansökningen
gjordes skall beaktas vid nyhetsgranskningen. Det innebär bl.a., att
flera samma dag gjorda skyddsansökningar inte utgör nyhetshinder i förhållande
till varandra. Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen
möjliggör denna reglering s.k. variantregistrering, dvs. samtidig registrering
av varandra närliggande varianter av ett och samma mönster.

Andra stycket

Nyhetskravet är i gällande rätt begränsat genom att endast vissa former
för bekantgörande beaktas som nyhetshindrande omständigheter. Enligt
förslaget upphävs denna begränsning. Allt som har blivit allmänt tillgängligt
anses enligt andra stycket första punkten som känt och skall följaktligen
i princip beaktas vid bedömningen av mönstrets nyhet. Lagtextens exemplifiering
av olika sätt på vilka ett mönster kan ha blivit allmänt tillgängligt
är givetvis inte uttömmande. Rörande innebörden härav hänvisar jag
i första hand till vad jag har anfört i den allmänna motiveringen.

Förslaget går emellertid längre och innebär att i vissa fall även mönster
som vid tiden för registreringsansökningen ännu inte har blivit allmänt
tillgängligt skall utgöra nyhetshinder. Som känt skall nämligen enligt andra
stycket andra punkten anses även ett icke allmänt tillgängligt mönster, om
det framgår av en ansökan i Sverige om patent eller om varumärkes- eller
mönsterregistrering, vilken är eller enligt vad därom är föreskrivet skall
anses gjord före den dag som anges i första stycket, och mönstret sedermera
i samband med ansökningens handläggning görs allmänt tillgängligt.
Denna regel om s. k. äldre rätt som nyhetshinder är ny.

En äldre ansökans nyhetshindrande verkan är anknuten till mönsterrepresentationen,
dvs. bilden eller modellen av mönstret. Denna verkan inträder
först från och med den dag då representationen har getts in i ärendet och
således inte från ansökningsdagen, om denna är en annan. Det förutsätts
ytterligare, att mönsterrepresentationen ingår bland de handlingar i ärendet
som görs offentliga efter det att den senare ansökningen har getts in.

Det är här fråga bara om det offentliggörande som sker genom vederbörande
myndighets försorg — dvs. genom patent- och registreringsverket
som patentmyndighet resp. registreringsmyndighet för varumärkes- eller
mönsterärenden — enligt de särskilda bestämmelserna härom i PatL,
VmL resp. mönsterskyddslagen. Sökandens eget offentliggörande av mönstret
får däremot inte nyhetshindrande verkan från dagen för ingivandet av
representationen utan först från dagen för offentliggörandet. Detsamma gäl -

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

ler om annan skulle offentliggöra mönstret. Sökanden kan emellertid, om
han så önskar, begära att myndigheten skall hålla handlingarna tillgängliga
för allmänheten tidigare än vad han ursprungligen har begärt, och vid sådant
offentliggörande inträder givetvis den nyhetshindrande verkan.

Enligt bestämmelserna om konventionsprioritet i 8 § kan en ansökan
om registrering här i landet av mönster, som tidigare har sökts skyddat
utom riket, vid tillämpning av 2 § anses gjord samtidigt med ansökningen
utomlands. Detta innebär att ansökningen i och med offentliggörandet får
verkan som nyhetshinder i förhållande till en senare ansökan från tidpunkten
för ansökningen utom riket. Härvid torde den svenska registreringsmyndigheten
— om särskild utredning härom saknas — få utgå från
att mönsterrepresentationen har getts in vid ansökningstillfället utomlands.

Jag är därmed inne på frågan om kollisioner mellan ansökningar om patent
eller varumärkesregistrering, å ena, och ansökningar om mönsterregistrering,
å andra sidan. Ett mönster kan uppenbarligen företes i patentansökningshandlingar
såsom en utföringsform av den patentsökta uppfinningen.
Ett mönster kan också ha karaktär av en varuutstyrsel — antingen
det gäller själva varans utformning eller utformningen av en varas förpackning
— och i vissa fall även av ett figurvarumärke, och det kan sålunda förekomma
i en ansökan om varumärkesregistrering. Om ansökningshandlingarna
är allmänt tillgängliga, innefattar mönsterrepresentationen i patent-
eller varumärkesärendet ett nyhetshinder enligt huvudregeln i förevarande
paragraf. Är däremot handlingarna i ärendet hemliga, måste regeln
om äldre rätt tillgripas för att samma verkan skall uppnås. Skälen att i nu
förevarande hänseende låta äldre ansökningar om patent- och varumärkesregistrering
få samma verkan som äldre ansökningar om mönsterregistrering
är desamma som har föranlett den föreslagna regleringen av kollisioner
mellan ansökningar om mönsterregistrering. Handlingarna i ärenden
rörande patent kan hållas hemliga i högst 18 månader från ansökningsdagen
resp. prioritetsdagen (22 § PatL). Ansökningar om varumärkesregistrering
kan visserligen inte hållas hemliga i Sverige, men ansökan om registrering
kan göras i annat land där handlingarna inte omedelbart blir
offentliga (t. ex. Danmark eller Norge) och därefter fullföljas i Sverige under
åberopande av konventionsprioritet (30 § VmL). Kolliderar en sådan
ansökan här med en redan ingiven ansökan om mönsterregistrering och ligger
den sistnämnda i tiden efter varumärkesansökningen utomlands, får
mönstret inte registreras. I annat fall skulle, om rättigheterna tillkommer
olika personer, dessa kunna blockera varandra med sina resp. ensamrätter.
Är det åter en och samma person, som önskar uppnå varumärkes- och
mönsterregistrering, får han först ge in sin ansökan om mönsterregistrering
och därefter ansökningen om varumärkesregistrering. Något nyhetshinder
uppstår därvid inte. Vill någon erhålla både patent- och mönsterregistrering,
får han antingen ge in ansökningarna därom samtidigt eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

149

först ge in patentansökningen utan att därvid presentera mönstret som en
utföringsform av uppfinningen samt därefter ge in ansökningen om mönsterregistrering
och senare eventuellt komplettera patentansökningen med
en ritning av mönstret.

Jag har inte ansett mig f. n. kunna förorda att hänsyn skall tas även till
äldre nordiska patentansökningar, som har gjorts i annat nordiskt land
(jfr 30 § andra punkten PatL).

Beträffande förhållandet mellan patent och mönsterrätt vill jag i anledning
av ett remissyttrande ytterligare framhålla, att en äldre patentansökan
endast i undantagsfall torde kunna vara nyhetshindrande i förhållande till
en senare ansökan om mönsterregistrering, om mönstret inte direkt har visats
i patentansökningen i form av en ritning. En beskrivning i ord av ett
mönster lär nämligen sällan kunna bli så exakt att mönstret kan sägas
»framgå» därav.

3 §

Denna paragraf motsvarar 3 § i utredningens förslag och behandlar vissa
undantag från nyhetskravet.

I 3 § andra stycket ML föreskrivs, att om mönster har förevisats på internationell
utställning, den omständigheten att mönstret därvid eller sedermera
har blivit känt genom tryckt skrift eller genom alsters hållande till
salu inte får hindra mönstrets registrering, om ansökan därom inkommer
inom sex månader efter det att mönstret utställdes.

Nu förevarande bestämmelse i departementsförslaget har utformats i överensstämmelse
med 2 § tredje stycket PatL. Den innebär att mönsterrätt kan
förvärvas utan hinder av att mönstret inom sex månader innan registreringsansökningen
gjordes har blivit allmänt tillgängligt antingen 1) till
följd av uppenbart missbruk i förhållande till sökanden eller någon från
vilken han härleder sin rätt eller 2) genom att sökanden eller någon från
vilken han härleder sin rätt förevisat mönstret på officiell eller officiellt
erkänd internationell utställning.

Undantaget under 1) är en nyhet i förhållande till gällande rätt. Det avser
det fall att annan än den som är berättigad till mönstret på ett otillbörligt
sätt har föranlett att mönstret blivit offenliggjort. För att bestämmelsen
skall vara tillämplig fordras i princip att varken sökanden eller någon från
vilken han härleder sin rätt själv har medverkat till offentliggörandet. Enligt
utredningen skall även medverkan som sker av oalctsamhet medföra att
undantagsregeln inte blir tillämplig. Vid remissbehandlingen har emellertid
en hovrätt ifrågasatt, om den som har gjort sig skyldig till olovligt tillgrepp
av en ritning eller till ett förtroendemissbruk rimligen bör gynnas på bekostnad
av en sökande, som kan lastas endast för att han visat alltför stor
godtrogenhet eller liknande oförsiktighet. Hovrätten finner detta ännu mera

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

stölande, om oaktsamhet inte kan läggas sökanden personligen till last.
Ett tänkbart skäl att ge begreppet missbruk en annan innebörd i mönsterskyddslagen
än i patentlagen kan enligt hovrätten vara, att både möjligheterna
att obehörigen ta del av ett mönster och de förhållanden varunder det
blir tillgängligt för allmänheten typiskt sett torde vara andra än när det
gäller patent. Om utredningens ståndpunkt godtas, bör enligt hovrätten i
varje fall denna begränsning i rätten att erhålla registrering komma till uttryck
i lagtexten.

Eftersom bestämmelsen utgör ett undantag från det absoluta nyhetskravet,
finner jag det naturligt att den ges en restriktiv innebörd. För att sökanden
skall få dra fördel av undantagsregeln bör det därför fordras att
både han och den från vilken han härleder sin rätt har gjort vad som rimligen
kan begäras av dem för att hålla mönstret hemligt. Det synes också
angeläget att regleringen på denna punkt blir densamma som i PatL. Jag
bär därför inte funnit skäl att på denna punkt avvika från den patenträttsliga
regleringen, som f. ö. har internationell hävd.

För att missbruk skall föreligga fordras att den som direkt eller indirekt
är ansvarig för offentliggörandet har uppträtt otillbörligt i förhållande till
sökanden eller annan som tidigare har innehaft mönstret. Detta kan ha
skett t. ex. genom att han har skaffat sig upplysningar om mönstret på
rättsstridigt sätt eller genom att han har vidarebefordrat sådana upplysningar
under omständigheter som innefattar tillitsbrott. Missbruket behöver
således inte hänföra sig till själva offentliggörandet utan kan avse åtgärder
som senare leder till offentliggörande.

Det missbruk som har lett till att mönstret offentliggjorts skall ha varit
uppenbart. Detta innebär att åtgärden skall ha varit av sådan karaktär att
det framstår som klart att missbruk föreligger. Däremot avses ej att ställa
krav på bevisningens styrka.

Missbruket skall vara riktat mot sökanden eller någon från vilken denne
härleder sin rätt. Detta är inte fallet, om de offentliggjorda upplysningarna
härrör från en person som oberoende av sökanden har skapat samma mönster
(dubbelsltapande). I sådant fall medför offentliggörandet nyhetshinder
enligt huvudregeln.

Fristen för den berättigade att utan hinder av offentliggörandet kunna
förvärva mönsterrätt är sex månader. Av hänsyn till allmänheten räknas
tiden från det otillbörliga offentliggörandet och inte från den för utomstående
mer obestämda tidpunkt då den berättigade får kännedom om offentliggörandet.

Undantaget under 2) rörande internationella utställningar överensstämmer
väsentligen med motsvarande undantag i ML men har något begränsats
genom att bestämmelsen hänvisar endast till sådan internationell utställning
som är officiell eller officiellt erkänd. Begränsningen innebär att regeln
bara omfattar utställning, som avses i konventionen den 22 november 1928

151

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

angående internationella utställningar (SÖ 1932:27, jfr So 1950:34). Detta
medför att praktiskt taget inga utställningar i Norden blir aktuella i sammanhanget.

Innebörden av utställningsskyddet är, att den som har utställt ett mönster
eller en mönsterrepresentation av vad slag som helst, t. ex. den färdiga
varan, skall kunna förvärva mönsterrätt inom sex månader därefter utan
hinder av att mönstret har offentliggjorts genom utställandet. Andra offentliggöranden
än sådana som har samband med utställandet blir emellertid att
betrakta som nyhetshinder på vanligt sätt.

Undantagsreglerna i 3 § syftar omedelbart på de fall då det råder identitet
till utseendet mellan det otillbörligen offentliggjorda eller utställda mönstret
samt det mönster som söks registrerat. Reglerna gäller emellertid även när
utseendet har varierats men det offentliggjorda mönstret är så näraliggande
i förhållande till det som söks registrerat att det skulle ha utgjort nyhetshinder
enligt 2 §.

Bestämmelserna innebär endast en begränsning i nyhetsregeln. De medför
inte någon prioritetsrätt eller någon förlängning av den tid varunder
konventionsprioritet åtnjuts enligt 8 §. Föranvändarrätt kan sålunda uppkomma
ända till dess registreringsansökningen görs.

4 §

Paragrafen motsvarar 4 § i utredningens förslag och behandlar vissa speciella
registreringshinder.

Gällande rätt. I 2 § ML föreskrivs, att om mönster innehåller framställningar,
som kan väcka förargelse, eller om dess begagnande skulle strida
mot lag eller goda seder, mönstret inte får registreras.

Utredningen. I denna paragraf har utredningen samlat de skyddsförutsättningar
av mera speciellt slag som föreslås vid sidan av nyhetskravet och
skillnadskravet i 2 §. Utredningen har begagnat hinderkatalogen i 14 § VmL
som förebild men har använt en något avvikande lagteknik.

I paragrafens första stycke har utredningen tagit upp några fall, som
motiveras av allmänna hänsyn och är av absolut karaktär. Därefter tas i
andra stycket under särskilda punkter upp sådana hinder som inte skall
gälla när vederbörligt tillstånd föreligger. I punkt 1) tillgodoses vissa intressen
av allmän karaktär, medan i punkterna 2)—4) bereds skydd för
enskilda intressen av olika slag.

Enligt första stycket, som ansluter nära till motsvarande bestämmelse i
PatL, erhålls inte mönsterrätt, om mönstret eller dess utnyttjande skulle
strida mot goda seder eller allmän ordning. Med goda seder avses sedligheten
och med allmän ordning åsyftas sådana förhållanden som behandlas
i 16 kap. brottsbalken under rubriken brott mot allmän ordning. Vad som

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

t. ex. är ägnat att väcka förargelse hos allmänheten strider mot allmän ordning.
Att generellt låta allt som strider mot lag ingå bland de absoluta hindren
har däremot inte ansetts lämpligt.

Utredningen har utformat andra stycket i paragrafen så, att särskilda tillstånd
upphäver de föreslagna hindren. Formuleringen är avsedd att också
ge uttryck åt att ett efterföljande tillstånd — dvs. tillstånd som har meddelats
efter det att mönstret har sökts registrerat — skall ha samma verkan
som ett föregående samtycke. Denna grundsats återkommer i 31 §, som
handlar om hävande av registrering. Där föreslås nämligen, att sådant hävande
får ske endast när skälet mot registrering alltjämt föreligger vid tiden
för rättegången. Meningen är också att ett intrång, som har begåtts innan
det erforderliga tillståndet ännu har meddelats, inte skall gå fritt från påföljd
utan skall följa samma regler som annars gäller för mönsterintrång.

I punkt 1) tar utredningen upp sådant statsvapen och sådan internationell
beteckning som enligt lag inte får finnas obehörigen anbragt på saluhållna
varor. Vidare upptas sådant som lätt kan förväxlas med statsvapen
eller beteckningar av nu nämnt slag. Utredningen framhåller att förväxlingsbarheten
bör bedömas med utgångspunkt från det speciella slcyddsintresse
som de särskilda lagarna på området har att tillgodose. Innebörden
av bestämmelsen är, att statsvapen och ifrågavarande beteckningar inte
skall få ingå i registrerat mönster. Uppenbarligen får ett mönster inte heller
bestå enbart av sådant vapen eller sådan beteckning, men för dessa fall
träder nyhetskravet omedelbart i tillämpning.

Med statsvapen avses inte bara det svenska vapnet utan även utländska
statsvapen. Ett visst uttryck för att statsvapen internationellt sett bör tillerkännas
ett starkare skydd än t. ex. flaggor och andra statsemblem kan
enligt utredningen spåras i Pariskonventionen art. 6ter 9. En liknande inställning
kommer till uttryck i lagen den 2 december 1960 om skydd för
vapen och vissa andra officiella beteckningar, vilken lämnar skydd för
statsvapen även i andra sammanhang än när de brukas som kännetecken
för varor och tjänster, medan övriga beteckningar skyddas endast i sådant
sammanhang. Utredningen har funnit lämpligt att komplettera det skydd
som generellt ges för statsvapen i nämnda lag genom att ta upp statsvapen
i hinderkatalogen i förevarande paragraf. Däremot har utredningen inte
funnit skäl föreslå att andra statliga beteckningar som statsflaggor, vissa
andra statsemblem, kontroll- och garantibeteckningar m. in. eller kommunala
vapen inte skall få förekomma i registrerat mönster. Sådana beteckningar
och vapen kan fylla en passande och rimlig funktion särskilt på
souvenirer o. d. utan att det skyddsintresse som tillvaratas i andra sammanhang,
såsom i VmL, eller något beaktansvärt intresse i övrigt kan anses
förnärmat.

Med internationell beteckning, som enligt lag inte obehörigen får finnas
anbragt på saluhållna varor, avses Förenta Nationernas emblem, Rödakors -

153

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

beteckningarna och Internationella atomenergiorganets emblem. Det valda
uttryckssättet korresponderar med formuleringarna i de särskilda lagar som
reglerar skyddet för dessa beteckningar.

Enligt punkt 2) får vissa kännetecken, som i något hänseende utmärker
annan än mönsterhavaren, inte tas in i registrerat mönster. Det gäller här
annans firma och varukännetecken samt annans namn och porträtt, om
namnet eller porträttet inte åsyftar någon för länge sedan avliden person.
Utredningen har här valt en formulering som nära ansluter till bestämmelsen
i 14 § 4) VmL. Det skydd för kännetecken som det här gäller kan sägas
gå mindre långt än ett skydd mot förväxling och avser huvudsakligen kännetecken,
som har tagits in i mönster i oförändrat skick eller bara med
obetydliga tillägg eller ändringar. Lika med firma får enligt utredningen
anses beteckning för stiftelse, ideell förening eller dylik sammanslutning.
Beträffande annans namn har bestämmelsen i likhet med föreskrifterna i
14 § 4. VmL samt 19 och 20 §§ namnlagen preciserats till att avse släktnamn
och konstnärsnamn eller likartat namn, dvs. pseudonymer, signaturer, artistnamn
och dylika benämningar, under vilka konstnärer, idrottsmän m. fl.
har blivit kända. I fråga om tillstånd av namninnehavare påpekar utredningen,
att enstaka bärare av ett namn inte kan disponera över namnet till
förfång för övriga bärare av detta. Medgivande av sådan enstaka namnbärare
torde därför i regel få betydelse endast om det framgår, att just denne
avses, t. ex. genom att släktnamnet har förenats med förnamn eller att en
titel har använts.

Utredningen framhåller att det i fråga om porträtt inte föreligger något
lagstadgat generellt skydd här i riket. Varumärkeslagen lämnar emellertid
skydd mot att porträtt ingår i varumärke. Utredningen anser att man också
bör förbjuda att annans porträtt tas med i ett mönster men att förbudet
inte bör gälla, om det rör sig om någon som har avlidit för länge sedan.

Beträffande frågan om det är nödvändigt att föreskriva särskilda mönsterrättshinder
när det gäller sådant som åtnjuter skydd enligt annan lagstiftning,
t. ex. firmalagen, varumärkeslagen eller namnlagen, framhåller utredningen
att skyddet enligt nämnda lagar bara avser användande av kännetecknet
i dess huvudsakliga funktion, dvs. som firma, varumärke, namn
osv. Skyddet avser däremot inte användande i andra funktioner, t. ex. som
utseendeelement i ett mönster (en komposition på en scarf e. d. av olika
firmor, varumärken eller namn). Man bör emellertid söka motverka att i
mönsterregistret inflyter mönster, som annan än sökanden har rätt till i
något hänseende. Mönsterrätt bör således enligt utredningen inte få förvärvas
för ett mönster, som utan tillstånd innehåller annans firma, varukännetecken
eller namn. Utredningen framhåller att innehållet i p. 2) inte
har blivit detsamma i alla de nordiska ländernas förslag, eftersom man
i varje kommitté har varit angelägen att följa det egna landets varumärkeslagstiftning
så nära som möjligt.

154 Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Enligt punkt 3) får i mönster inte förekomma något som är ägnat att
uppfattas som titel på annans skyddade litterära eller konstnärliga verk,
när titeln är egenartad (jfr 50 § UhL) eller något som kränker annans upphovsrätt
till sådant verk eller rätt till fotografisk bild. Förslaget överensstämmer
väsentligen med 14 § 5) VmL. Utredningen anser det inte vara
ett opraktiskt fall att ett mönster innehåller ett upphovsrättsligt verk (t. ex.
en liten skulptur i en askfatsmodell eller som lampsockel) eller ett foto
(vilket t. ex. kan överföras som dekor på en souvenir). Visserligen innefattar
nästan allt slags olovligt utnyttjande av konstnärligt verk och av fotografisk
bild principiellt intrång i upphovsrätt resp. rätten till fotografisk
bild, men de nordiska mönsterskyddskommittéerna har funnit lämpligt att
ta upp dessa fall i hinderkatalogen. Det är nämligen angeläget att man
redan på registreringsstadiet skall kunna komma till rätta med planerade
utnyttj anden av konstnärliga verk och fotografiska bilder.

Om registreringsmyndigheten enligt 19 § andra stycket i utredningsförslaget
publicerar ett mönster, som innehåller ett skyddat konstnärligt verk
eller en skyddad fotografisk bild eller en upphovsrättslig bearbetning därav,
får detta inte betraktas som ett intrång i upphovsrätt eller rätt till fotografisk
bild. Registreringssökandens egna åtgärder, varigenom annans verk
görs tillgängligt för allmänheten, innefattar däremot i princip sådant intrång.

Patent har inte tagits upp i punkt 3. Vid 2 § har utredningen framhållit,
att ett patent i och för sig inte bör hindra mönsterrätt för en utföringsform
av den patenterade uppfinningen.

I punkt i) föreskrivs hinder för mönsterrätt, om annans här i riket registrerade
mönster har tagits in i mönstret. Det rör sig här om fall då ett
mönster ingår i ett annat men där skillnadskravet, som ju avser en totalbedömning
av de aktuella mönstren, är uppfyllt. Som exempel nämner utredningen
att ett emblem är mönsterskyddat och att någon annan än den
som innehar skyddet söker registrering av en klubbjacka med emblemet anbringat
därpå. Skillnaden mellan emblemet, å ena, och klubbjackan med
emblemet, å andra sidan, är i och för sig så väsentlig, att det från den synpunkten
inte föreligger hinder för mönsterregistrering av jackan med emblemet.
Trots detta finner utredningen det rimligt, att emblemet i enlighet
med bestämmelserna om mönsterrättens innehåll i 5 § i förslaget över huvud
inte bör få begagnas av annan än den som har skydd för det. I konsekvens
därmed föreslår utredningen, att mönsterrätt inte skall medges i sådana
fall, om inte innehavaren av det tidigare registrerade mönstret lämnar
tillstånd därtill.

Remissyttrandena. Det är enligt patent- och registreringsverket önskvärt
att samtliga i paragrafen upptagna omständigheter på samma sätt som i hinderkatalogen
i 14 § VmL tydligt anges utgöra hinder mot registrering. Ge -

155

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

nom en sådan utformning av lagtexten nås även bättre överensstämmelse
med övriga bestämmelser i lagförslaget, bl. a. 15, 19, 31 och 38 §§. Verket
finner det vidare tveksamt, om bestämmelsen i andra stycket punkt 1
bör begränsas att avse endast statsvapen och vissa internationella beteckningar.
Verket anser det inte rimligt att behöva registrera ett mönster, försett
med statsflagga eller statligt kontroll- eller garantimärke, om sökanden
inte har tillstånd att anbringa flaggan eller märket på den avsedda varan.
Ett kontrollmärke av typen S-märket för elektriska artiklar torde under
alla förhållanden vara olämpligt som dekoration på souvenirer och dylikt.
Även utredningen angående rikets vapen och flagga ifrågasätter lämpligheten
av att statsflaggor utesluts från det skydd som har getts åt statsvapen.
Statens heraldiska nämnd erinrar att 1960 års lag om skydd för vapen
och vissa andra officiella beteckningar skyddar inte bara statsvapen utan
också statsflagga och annat statsemblem, statlig kontroll- och garantibeteckning,
annan beteckning vilken hänsyftar på svenska staten och därigenom
ger kännetecknet en officiell karaktär, samt svenskt kommunalt vapen. I
näringsverksamhet får sådant vapen etc. inte utan vederbörligt tillstånd användas
i varumärke eller annat kännetecken för varor eller tjänster. Statsvapen
åtnjuter ett utsträckt skydd i det att sådant vapen över huvud inte
får användas i näringsverksamhet utan tillstånd. Nämnden finner emellertid
att denna åtskillnad i 1960 års lag inte kan åberopas till stöd för att ge
enskild person rätt att genom registrering få ensamrätt till mönster, vari
något av övriga i 1960 års lag nämnda skyddsobjekt ingår. Olägenheterna
av en sådan ordning synes nämnden ligga i öppen dag. Hänsyn måste tas
till att flaggan som nationalsymbol vid sidan av riksvapnet intar en bestämd
särställning. Nämnden finner det även olämpligt att en så central
statlig beteckning som den kungliga kronan skulle utan tillstånd få tas upp
i ett registrerat mönster. Det torde vidare enligt nämnden ligga i sakens
natur att kontroll- och garantibeteckningar inte bör få förekomma i andra
sammanhang än sådana för vilka de är avsedda. Nämnden anser att det
skulle vara direkt skadligt att undanta dem från hinderkatalogen. Nämnden
finner det naturligt att hinderkatalogen tar upp samtliga i 1960 års
lag nämnda skyddsobjekt och har inte kunnat finna tillräckligt vägande
skäl att utesluta något eller några av dem.

Beträffande de i andra stycket punkt 2 upptagna registreringshindren
utgår patent- och registreringsverket från att även firmadominant normalt
skall anses utgöra hinder. Eftersom detta inte klart framgår av motiven,
efterlyser verket ett förtydligande. Hovrätten för Västra Sverige ifrågasätter
om inte motivuttalandet om att beteckning för stiftelse, ideell förening eller
dylik sammanslutning skall likställas med firma bör återspeglas i lagtexten.
Det kan enligt hovrätten tänkas fall, då beteckningen uppenbarligen inte
gäller en firma — den avser t. ex. en välkänd idrottsförening — men ändå
bör träffas av förbudet. Firmautredningen uttalar att med firma även torde

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

böra likställas annat kännetecken för näringsverksamhet som inarbetats
här i riket för annan (jfr 10 § 6 namnlagen). SID anser det önskvärt med
en närmare precisering av uttrycket »någon sedan länge avliden».

Bestämmelsen i andra stycket punkt 4 att registrering inte får ske av
mönster som innehåller ett för annan här i riket registrerat mönster sammanhänger
enligt hovrätten för Västra Sverige med förbudet i 5 § första
stycket mot vissa förfaranden med varor som i sig har upptagit det skyddade
mönstret, oavsett om de väsentligen skiljer sig från detta eller inte
(betänkandet s. 160 f). Lagtexten kan enligt hovrätten tyda på att det visserligen
är förbjudet att i varan ta upp identiskt samma mönster som det
skyddade, medan man däremot skulle godta varor, där mönstret undergått
vissa om också obetydliga ändringar. Enligt motiven täcks emellertid även
detta senare fall. Hovrätten anser, att detta bör markeras i lagtexten.

Departementschefen. Efter förebild av hinderkatalogen i 14 § VmL
har utredningen i förevarande paragraf samlat de speciella skyddsförutsättningar
som anses böra gälla vid sidan av nyhets- och skillnadskraven.
För att nå största möjliga överensstämmelse med de övriga nordiska lagförslagen
har utredningen emellertid använt en annan teknik än i VmL.
Vid remissbehandlingen har patent- och registreringsverket förordat att
VmL i detta hänseende får tjäna som förebild för mönsterlagen. Härigenom
markeras onekligen tydligare att de i paragrafen angivna omständigheterna
utgör hinder mot registrering. Vidare nås bättre överensstämmelse med övriga
bestämmelser i förslaget. Jag ansluter mig därför till patent- och registreringsverkets
uppfattning, som även har godtagits vid de nordiska departementsöverläggningarna.
I enlighet härmed bör första och andra styckena
i utredningens förslag sammanföras i ett stycke, varvid första stycket
i utredningens förslag bör tas upp som en första punkt samt andra stycket
i utredningsförslaget tas upp som en andra punkt och där — med vissa
tillägg som berörs närmare i det följande — ordnas i fem undergrupper,
betecknade a)—e).

I första stycket i utredningens förslag har tagits upp en av allmänna hänsyn
motiverad bestämmelse om att mönsterrätt inte kan förvärvas, om
mönstret eller dess utnyttjande skulle strida mot goda seder eller allmän
ordning. Regeln ansluter nära till gällande rätt. Den har inte föranlett erinringar
vid remissbehandlingen och ger inte heller mig anledning till några
sakliga invändningar. Bestämmelsen har med en redaktionell jämkning
tagits upp som punkt 1 i departementsförslaget.

Andra stycket i utredningsförslaget innehåller under 1)—4) bestämmelser
om att registrerat mönster inte utan vederbörligt tillstånd får innehålla
vissa närmare angivna element. Dessa regler saknar motsvarighet i gällande
lag.

Under 1) i utredningsförslaget föreskrivs, att registrerat mönster inte

157

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

utan vederbörligt tillstånd får innehålla sådant statsvapen eller sådan internationell
beteckning, som enligt lag inte får obehörigen finnas anbragt på
saluhållna varor, eller något som lätt kan förväxlas därmed. Några remissinstanser
har ansett bestämmelsen för begränsad och har föreslagit att även
övriga skyddsobjekt som anges i lagstiftningen om skydd för vapen och
vissa andra officiella beteckningar tas upp i hinderkatalogen. Även jag finner
det olämpligt att beteckningar som enligt lag inte får olovligen användas
i varumärke eller annat kännetecken för varor eller tjänster skall utan
tillstånd få förekomma i mönster. Jag förordar därför, att bestämmelsen
utvidgas på sätt som dessa remissorgan har föreslagit. Härigenom nås också
bättre överensstämmelse med de övriga nordiska lagförslagen. Bestämmelse
i ämnet har i departementsförslaget tagits upp som punkt 2 a). Vid bestämmelsens
utformning har jag beaktat den utvidgning av tillämpningsområdet
för lagstiftningen om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar
till att omfatta också vissa internationella organisationers vapen,
flagga, emblem eller namn som jag enligt vad jag tidigare har anfört kommer
att föreslå.

Genom bestämmelserna i andra stycket 2)—4) i utredningens förslag bereds
skydd för enskilda intressen av olika slag.

Bestämmelsen under punkt 2) förbjuder att vissa kännetecken, som utmärker
annan person än mönsterhavaren, tas in i registrerat mönster. Det
gäller här sådant som är ägnat att uppfattas som annans firma eller varukännetecken
eller som annans släktnamn, konstnärsnamn eller likartat
namn eller annans porträtt, när namnet eller porträttet uppenbarligen inte
åsyftar någon sedan länge avliden. Bestämmelsen har i allmänhet godtagits
vid remissbehandlingen, men några påpekanden har gjorts. Jag kan ansluta
mig till patent- och registreringsverkets uttalande, att firmadominant
bör likställas med firma. Förslaget från en hovrätt, att uttrycklig föreskrift
meddelas om att beteckning för stiftelse, ideell förening eller därmed jämförlig
sammanslutning inte heller får förekomma i registrerat mönster,
torde även böra godtas. Av lagtexten bör vidare framgå, att endast firma och
varukännetecken som är skyddat här i landet omfattas. Firmautredningens
förslag att med firma likställa annat kännetecken för näringsverksamhet,
som har inarbetats här i landet för annan, bör också godtas och föranleda
ett särskilt tillägg.

De nu berörda bestämmelserna har i departementsförslaget tagits upp i
punkt 2) under b) och c), varvid under b) behandlas beteckning för stiftelse
och annan sammanslutning samt firma och andra kännetecken och
under c) behandlas användande av porträtt eller personnamn.

Förbudet mot användande av annans porträtt eller namn, om porträttet
eller namnet uppenbart inte åsyftar någon sedan länge avliden, har sin
motsvarighet i VmL. Bestämmelsen innebär bl. a., att namn på historiska
personer eller deras porträtt får ingå i registrerade mönster. Att närmare

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

ange hur gränsdragningen bör göras är vanskligt. Bestämmelsens syfte att
skydda de efterlevande synes dock fordra att man i allmänhet kräver att
minst 50 år förflutit från dödsfallet.

Punkt 3) i utredningsförslaget avser fall då mönstret innehåller något
som är ägnat att uppfattas som egenartad boktitel o. d. eller något som
kränker annans upphovsrätt m. m. Bestämmelsen har inte föranlett erinran
vid remissbehandlingen och har utan saklig ändring tagits upp i departementsförslaget
under d). Av lagtexten framgår, att endast här i landet
skyddat verk eller här skyddad fotografisk bild avses.

Punkt 4) i utredningens förslag innebär att mönster inte får innehålla
ett för annan här i riket registrerat mönster. Vid remissbehandlingen har
en hovrätt ansett, att lagtexten kan tyda på att det visserligen är förbjudet
att i mönstret ta upp identiskt samma mönster som det skyddade, medan
man däremot skulle godta förfarandet om det upptagna mönstret har undergått
vissa, om än obetydliga ändringar. Enligt vad utredningen har uttalat
i motiven avser emellertid bestämmelsen även detta senare fall. Hovrätten
anser att detta bör markeras i lagtexten. Jag biträder denna uppfattning.
Förbudet att utan tillstånd i ett mönster ta upp ett för annan här
i landet registrerat mönster bör således utvidgas att även avse förbud mot
att ta upp mönster som inte väsentligen skiljer sig från registrerat mönster.
Punkt 2 e) i departementsförslaget har utformats i enlighet härmed.

Om ett visst mönster — eller något som inte väsentligen skiljer sig därifrån
-— har tagits upp i ett annat mönster, vilket söks registrerat, och det
förstnämnda mönstret inte har registrerats när ansökningen ges in men i
sin tur är föremål för en äldre registreringsansökan, bör ett villkorligt
hinder mot att bevilja den senare ansökningen anses föreligga på grund av
nu förevarande bestämmelse. Registreringsmyndigheten bör låta prövningen
av den yngre ansökningen anstå till dess det äldre ansökningsärendet har
avgjorts. Om den äldre ansökningen leder till registrering, blir 4 § 2 e) i
förslaget tillämplig men om den avslås eller avskrivs och ej återupptages
enligt 14 §, utgör den inte hinder mot bifall till den senare ansökningen. Föreskrifter
om förfarandet i hithörande fall bör tas upp i tillämpningskungörelsen.

Ett tillägg, motsvarande hänvisningen i punkt 2 e) i förevarande paragraf
till det fall att ett mönster, som inte väsentligen skiljer sig från ett registrerat
mönster, har tagits upp i ett annat mönster, bör göras i 5 § första
stycket i departementsförslaget, som behandlar mönsterrättens innehåll.
Härtill återkommer jag vid nämnda paragraf.

5 §

I denna paragraf behandlas mönsterrättens innehåll. Den motsvarar 5 § i
utredningens förslag.

Enligt 1 § ML består mönsterskyddet i en ensamrätt att begagna mönstret

159

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

vid tillverkning till avsalu av alster tillhörande metallindustrin. Den som
utan tillstånd av rättsinnehavaren begagnar mönstret på detta sätt eller
saluhåller eller för försäljning till Sverige inför metallvarualster, som har
tillverkats efter sådant mönster, gör sig enligt 16 § ML skyldig till intrång
i mönsterrätten. Denna avser således tre slags utnyttjanden av mönstervaran,
nämligen tillverkning, saluhållande och import. Även i fråga om tillverkning
och import gäller att förfarandet skall ha ägt rum i försälj ningssyfte,
för att intrång skall föreligga.

Första stycket

Mönsterrättens innehåll har behandlats ingående i den allmänna motiveringen.
I överensstämmelse med de överväganden som jag har redovisat
där föreskrivs i första stycket av förevarande paragraf, att mönsterrätt,
med de undantag som anges i det följande i lagen, innebär att annan än
innehavaren av mönsterrätten (mönsterhavaren) inte får utan dennes lov
utnyttja det registrerade mönstret yrkesmässigt genom att tillverka, importera,
utbjuda, saluhålla, överlåta eller hyra ut vara, vars utseende inte väsentligen
skiljer sig från mönstret eller som i sig har tagit upp något som
inte väsentligen skiljer sig från detta.

Förslaget innebär att mönster skyddet utvidgas till att omfatta utbjudande,
överlåtande och uthyrande av mönstervaror. Uppräkningen av de olika
utnyttjandeformerna är uttömmande. Ett utnyttjande som inte kan hänföras
till tillverkning, import, utbjudande, saluhållande, överlåtande eller uthyrande
omfattas således inte av mönsterrätten. Som jag har framhållit i det
föregående kan mönsterrätt inte åberopas mot åtgärder med varor som har
tillverkats och marknadsförts av mönsterhavaren eller med dennes tillstånd.
Beträffande sådana varuexemplar har s.k. konsumtion inträtt och är försälj
ningsåtgär der och andra former av utnyttjanden tillåtna. Utbjudande,
saluhållande, överlåtande och uthyrande blir regelmässigt mönsterrättskränkande
bara i fråga om varor som har tillverkats eller importerats utan
mönsterhavarens lov, eftersom tillstånd att tillverka eller importera en
mönstervara normalt lär innefatta tillstånd också till övriga utnyttjandeformer.

Enligt förslaget omfattar mönsterrätten endast utnyttjanden som sker
yrkesmässigt. Som utredningen har anfört har kravet på yrkesmässig verksamhet
samma innehåll här som inom patenträtten. Det medför till en början
att ensamrätten inte omfattar sådant tillgodogörande av en mönstervara
som bara syftar till att tillfredsställa personliga behov. Å andra sidan
behöver inte den verksamhet i vilken varan utnyttjas vara av ekonomisk
art. Så t. ex. får statlig och kommunal verksamhet regelmässigt anses som
yrkesmässig i nu förevarande hänseende. Också organiserad välgörenhet
och annan rent ideell verksamhet blir ofta att hänföra till yrkesmässig verk -

160 Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

samhet. Omvänt behöver inte allt utnyttjande av en mönstervara som sker
i vinningssyfte falla inom skyddsområdet. Om en privatperson tillverkar
ett enstaka exemplar av en mönsterskyddad vara och i klart syfte att göra
sig en förtjänst erbjuder annan att köpa varan, bör hans utbjudande av varan
eller försäljningen inte anses ha skett yrkesmässigt.

Utredningen har emellertid ansett, att eftersom mönsterrätten till skillnad
från patenträtten inte omfattar användande av mönstervara, inte heller en
privat tillverkning av ett föremål som skall användas i en yrkesmässig verksamhet
bör hänföras till yrkesmässig tillverkning. Som exempel anför utredningen
att en hotellägare — som inte också driver snickerirörelse — själv
tillverkar en säng efter förebild av ett skyddat mönster för att använda den
i hotellrörelsen. En sådan tillverkning omfattas enligt utredningen inte av
mönsterrätten. Enligt vad utredningen framhåller har däremot upphovsrätten
här ett annat innehåll. Det torde således enligt utredningen utgöra
intrång i upphovsrätten till ett verk — som kan vara ett bruksföremål —
om någon framställer ett exemplar av verket i förvärvssyfte, t. ex för att
använda det i en hotellrörelse. Därigenom görs nämligen verket tillgängligt
för allmänheten. Om man emellertid ändrar exemplet med hotellsängen så,
att hotellägaren i stället för att själv tillverka sängen importerar den för
bruk i hotellrörelsen, har enligt utredningen importen ägt rum yrkesmässigt
och följaktligen intrång skett i mönsterrätten.

Under remissbehandlingen har patent- och registreringsverket uttalat,
att utredningen genom dessa exempel har gett uttrycket yrkesmässigt en
alltför snäv innebörd. Enligt verkets mening bör man inte bedöma kravet
på yrkesmässighet isolerat utan mot bakgrunden av syftet med utnyttjandet
och med beaktande av om detta är att yrkesmässigt tillgodogöra sig mönstrets
ekonomiska värde. Visserligen faller det slutliga användandet av en
mönstervara hos konsumenten inte under ensamrätten, men detta medför
enligt verket inte att man vid bedömande av övriga utnyttjandeformer kan
bortse från om dessa syftar till ett yrkesmässigt användande av varan, vilket
bör vara det avgörande kriteriet för att man skall uppnå en enhetlig
bedömning. Möjligen bör detta enligt verket komma till uttryck genom att
man i lagtexten använder uttrycket »i yrkesmässigt syfte». Också Svea hovrätt
ifrågasätter om det vid bedömandet av om mönsterintrång har skett
är lämpligt att göra skillnad mellan de båda fall som utredningen har exemplifierat.

Det exempel som utredningen har anfört med hotellägaren, som själv tillverkar
en säng efter ett skyddat mönster för att använda den i sin rörelse,
utgör ett svårbedömt gränsfall. Med hänsyn till det omedelbara sambandet
mellan tillverkningen och den av hotellägaren yrkesmässigt bedrivna
hotellrörelsen vill jag närmast ansluta mig till de remissinstanser som har
ansett att tillverkningen i exemplet bör omfattas av skyddet. Jag kan således
inte reservationslöst ansluta mig till utredningens uttalande, att en

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

161

privat tillverkning av ett föremål som skall användas i en yrkesmässig
verksamhet inte bör hänföras till yrkesmässig tillverkning. Särskilt när
det gäller alster av brukskonst bör vid bedömningen fästas avseende vid
önskvärdheten av att såvitt möjligt vinna överensstämmelse med den upphovsrättsliga
regleringen av skyddsomfånget. Det är emellertid inte möjligt
att ge generella riktlinjer för bedömningen av gränsfallen. Det får ankomma
på rättstillämpningen att träffa avgöranden i de enskilda fallen med
utgångspunkt från de ändamålssynpunkter som ligger till grund för mönsterskyddslagstiftningen.
Något sådant förtydligande av lagtexten som patent-
och registreringsverket ifrågasatt har jag inte ansett behövligt.

I överensstämmelse med vad jag har anfört vid 4 § har bestämmelsen i
första stycket av nu förevarande paragraf utformats så, att den täcker även
fall då i mönstret för en vara har tagits upp ett registrerat mönster eller
något som inte väsentligen skiljer sig från sådant mönster. Formuleringen
»eller i sig upptagit något som icke väsentligen skiljer sig från mönstret»
torde täcka även det av en remissinstans berörda fallet att på en vara har
anbragts ett ornament, som endast i ringa mån skiljer sig från ett registrerat
ornament.

Mönsterhavaren har inte en ovillkorlig ensamrätt att utnyttja sitt mönster.
Begränsningar kan gälla på grund av annan lagstiftning (t. ex. angående
patent, arbetarskydd osv.) eller till följd av importrestriktioner o. d.
Hans rätt att beivra intrång liksom hans rätt att överlåta mönsterrätten och
att upplåta denna till nyttjande är emellertid i princip oinskränkt.

Andra stycket

Enligt förevarande bestämmelse omfattar mönsterrätten endast sådana
varor för vilka mönstret har registrerats och därmed likartade varor. Också
denna regel utgör en nyhet i förhållande till gällande rätt. I fråga om
grunderna för bestämmelsen hänvisar jag till vad jag har anfört i den allmänna
motiveringen. Bestämmande för vad som skall hänföras till »likartade
varor» bör vara om det vid utformandet av en ny vara kan anses ligga
nära till hands att söka efter förebilder inom området för det varuslag till
vilket det registrerade mönstret har hänförts på grundval av registreringssökandens
varuuppgift.

Regleringen i andra stycket har föranlett föreskriften i 11 § departementsförslaget,
att en ansökan om mönsterregistrering skall innehålla uppgift om
de varor för vilka mönstret söks registrerat. Det är med andra ord sökandens
egen varuuppgift som är bestämmande för vilka varukategorier skyddet
omfattar. Registreringsmyndigheten måste därför ta in sökandens uppgift
därom i kungörelser, i mönsterregistret osv.

Frågor om intrång i mönsterrätt behandlas i 35 och 36 §§.

6—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 168

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
6 §

Paragrafen motsvarar 6 § i utredningens förslag och behandlar den s. k.
föranvändarrätten.

I 14 § ML föreskrivs, att skyddsrätten inte gäller mot någon som vid tiden
för registreringsansökningen begagnade det registrerade mönstret inom riket
eller hade vidtagit väsentliga åtgärder för dess begagnande här. Förevarande
bestämmelse i departementsförslaget stämmer väsentligen överens
med 14 § ML. Den har utformats efter förebild av 4 § PatL.

Första stycket

Föranvändarrätt innebär i princip, att den som vid tiden för en ansökan
om mönsterregistrering redan utnyttjade mönstret eller hade vidtagit vissa
förberedelser för att utnyttja detta får fortsätta utnyttjandet utan hinder
av mönsterrätten. Dessa två fall av föranvändarrätt behandlas i första stycket
av denna paragraf.

Enligt första punkten får den som utnyttjade mönster yrkesmässigt här
i riket, när ansökan om registrering av mönstret gjordes, utan hinder av
mönsterrätt fortsätta utnyttjandet med bibehållande av dess allmänna art,
om utnyttjandet inte innefattade uppenbart missbruk i förhållande till sökanden
eller någon från vilken han härleder sin rätt. Bestämmelsen avser
samtliga de utnyttjandeformer som enligt 5 § omfattas av mönsterrätten.
Endast yrkesmässigt utnyttjande av mönstret här i landet kan grunda
föranvändarrätt. I princip skall utnyttjandet pågå vid tiden för registreringsansökningen.
I fråga om innebörden av att utnyttjandet inte får innefatta
ett uppenbart missbruk i förhållande till sökanden eller någon, från
vilken denne härleder sin rätt, hänvisar jag till vad jag har anfört om motsvarande
föreskrift i 3 § 1). Att märka är att missbruket måste ha riktat
sig mot registreringssökanden eller någon från vilken han härleder sin
rätt. Ett missbruk mot någon som har skapat samma eller liknande mönster
oberoende av sökanden eller dennes fångesman är således utan betydelse
i detta sammanhang.

Föranvändarrätten omfattar bara det slags utnyttjande av mönstret som
ägde rum vid tiden för registreringsansökningen. Detta har i lagtexten kommit
till uttryck genom föreskriften, att vederbörande får fortsätta det tidigare
utnyttjandet med bibehållande av dess allmänna art. En importverksamhet
får alltså inte omvandlas till en fabrikation osv. Den tidigare verksamhetens
omfattning har däremot ingen betydelse för omfattningen av
föranvändarrätten. En föranvändarrätt som avser import eller tillverkning
av varor torde enligt allmänna mönsterrättsliga grundsatser regelmässigt
även medföra rätt att därefter sälja eller på annat sätt förfoga över varorna.

I första stycket andra punkten föreskrivs att föranvändarrätt under förutsättningar
motsvarande dem som anges i första punkten tillkommer även

163

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

den som har vidtagit väsentliga åtgärder för att utnyttja mönstret yrkesmässigt
här i riket. Frågan om en åtgärd är väsentlig torde i regel få bedömas
med hänsyn till vad som sammantaget fordras för att sätta igång utnyttjandet.
Obetydliga åtgärder kan inte grunda föranvändarrätt, även om
kostnaderna för dem är höga. Åtgärderna måste ha tagit direkt sikte på ett
sådant utnyttjande som kan grunda föranvändarrätt. De kan ha vidtagits
utomlands men måste avse ett utnyttjande i Sverige. Det måste vidare föreligga
ett klart sammanhang mellan förberedelserna och det utnyttjande som
sedermera kommer till stånd. Någon längre tid får i regel inte förflyta innan
utnyttjandet påbörjas. Hänvisningen till de förutsättningar som anges i
första punkten innebär vidare, att vidtagandet av åtgärderna inte får innefatta
uppenbart missbruk i förhållande till sökanden eller någon från vilken
denne härleder sin rätt.

Utredningen har i detta sammanhang behandlat frågan, om förvärv av
ett mönster, som skall utnyttjas i ett företags produktion men som av tekniska
eller andra interna skäl inom företaget inte kan utnyttjas förrän
efter en viss tid, kan betraktas som en sådan förberedelse för utnyttjande
som grundar föranvändarrätt. Sådana situationer lär enligt utredningen vara
vanliga inom textilbranschen, där mönster ofta förvärvas utomlands. Enligt
utredningen kan blotta förvärvet av mönstret i och för sig inte anses som
en sådan väsentlig åtgärd som avses i första stycket andra punkten. Om
en lagring sker av inköpta mönster, för att dessa sedan skall kunna tas
fram vid lämpligt tillfälle, är det enligt utredningen ytterst tveksamt, om
en kontinuerlig förberedelse för fabrikation kan sägas äga rum. Den som
har förvärvat mönstret kan omedelbart söka detta registrerat, om han är
angelägen om att annan inte skall få skydd för samma eller liknande mönster.
Utredningen vill likväl inte utesluta möjligheten att föranvändarrätt
kan erkännas i en situation av denna art. Särskilt inom textilbranschen,
med dess två gånger årligen återkommande kollektioner, kan det enligt utredningen
te sig oskäligt och stötande att inte medge föranvändarrätt, om
ett mönster har inköpts och det verkligen har planerats för tillverkning
längre fram, men mönstervaran med hänsyn till företagets program inte
omedelbart kan sättas i produktion. En rättstillämpning grundad på detta
betraktelsesätt får enligt utredningen grundas på de särskilda planeringsoch
produktionsförhållanden som kan råda på speciella industriområden.

För egen del kan jag i princip ansluta mig till vad utredningen har anfört.
För att föranvändarrätt skall uppkomma i fall av denna art måste dock
sådana särskilda omständigheter ha förelegat att underlåtenheten att söka
registrering kan anses ursäktlig. Det måste följaktligen vara fråga om mycket
speciella undantagsfall.

Föranvändarrätt gäller i första hand i fråga om mönster, som till utseendet
är identiskt med det mönster som söks registrerat. Den omfattar emellertid
självfallet också mönster som inte väsentligen skiljer sig från det re -

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

gistrerade mönstret, dvs. samtliga mönster som ligger inom ramen för mönsterrättens
skyddsomfång.

Den tidpunkt som är av betydelse för uppkomsten av föranvändarrätt är
den dag då annan gör ansökan om registrering av mönstret. På grund av
bestämmelsen i 8 § om prioritet blir den avgörande tidpunkten i vissa fall
den dag då ansökan om skydd för mönstret gjordes utom landet. Föranvändarrätt
kan således inte uppkomma genom ett utnyttjande som påbörjas
eller förbereds under prioritetstiden (Pariskonventionen art. 4. B). Däremot
kan föranvändarrätt grundläggas under tiden för sådant temporärt utställningsskydd
och skydd mot otillbörligt offentliggörande varom bestämmelser
meddelas i 3 §.

Andra stycket

I andra stycket föreskrivs, att föranvändarrätt kan övergå till annan endast
tillsammans med rörelse vari den har uppkommit eller vari utnyttjandet
avsetts skola ske. Hela rörelsen behöver dock inte vara föremål för överlåtelse.
Det räcker att den del av rörelsen överlåts i vilken föranvändarrätten
är aktuell. Bestämmelsen överensstämmer med motsvarande föreskrift i
4 § PatL.

7 §

Denna paragraf motsvarar 7 § i utredningens förslag och innehåller en
bestämmelse om undantag från mönsterrätten för reservdelar och tillbehör
till luftfartyg. Bestämmelsen saknar motsvarighet i ML. Den överensstämmer
med 5 § andra stycket PatL.

Art. 27 a) i Chicagokonventionen den 7 december 1944 angående internationell
civil luftfart, vilken Sverige har tillträtt (SÖ 1946:2), förbjuder
kvarstad m. in. på luftfartyg, som nyttjas i internationell luftfart, samt ingripande
mot dess ägare eller förare under åberopande av att fartygets
konstruktion, utrustning m. m. innebär intrång i rätt till patent, mönster
eller modell, gällande i territorium vartill fartyget har ankommit. Eftersom
emellertid landning på svenskt område i och för sig inte kan betraktas som
ett sådant införande till riket som avses i 5 § departementsförslaget, kan
påföljd för mönsterintrång inte inträda i sådana fall. Denna konventionsbestämmelse
påkallar därför inte någon särskild undantagsregel i mönsterlagen.
Art. 27 b) i Chicagokonventionen föreskriver emellertid, att bestämmelserna
under a) i samma artikel skall äga tillämpning även på lagrade
reservdelar och reservutrustning för luftfartyg samt medföra rätt att begagna
och inmontera sådan reservdel eller sådan reservutrustning vid reparation
av en fördragsslutande stats luftfartyg inom en annan fördragsslutande
stats territorium, under förutsättning att inte sådan del eller sådant

165

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

tillbehör säljs eller distribueras inom sistnämnda stat eller exporteras i
kommersiellt syfte från den staten. Denna bestämmelse i Chicagokonventionen
föranleder en föreskrift om inskränkning av mönsterrätten.

I enlighet härmed föreskrivs i förevarande paragraf, att Kungl. Maj :t kan
förordna, att reservdelar och tillbehör till luftfartyg utan hinder av mönsterrätt
får föras in till riket för att användas vid reparation av luftfartyg,
hemmahörande i sådan främmande stat som medger motsvarande förmåner
för svenskt luftfartyg. Bestämmelsen öppnar möjlighet för innehavare
av främmande luftfartyg att utan hinder av mönsterrätt föra in reservdelar
och reservutrustning till Sverige för reparation av luftfartyget. Föremålen
får föras in för sig och lagras inom landet för att komma till användning
vid framtida reparationstillfällen. Import i annan avsikt går alltså inte fri
och inte heller överlåtelse eller andra förfoganden, som enligt 5 § departementsförslaget
omfattas av mönsterrätten.

Undantag med stöd av denna paragraf kan medges endast under förutsättning
av ömsesidighet, dvs. i fråga om luftfartyg med hemort i främmande
land, där motsvarande förmån medges för svenskt luftfartyg. Enligt
Chicagokonventionen har ett luftfartyg den stats nationalitet i vilken det är
registrerat.

Att i mönsterlagförslaget inte har tagits upp motsvarighet till undantagsregeln
i 5 § första stycket PatL om rätt att utan hinder av patent utnyttja
uppfinning på utländskt samfärdsmedel för dettas behov, när det inkommer
till riket vid regelbunden trafik eller eljest, beror på att de regler i
art. 5ter i Pariskonventionen som ligger till grund för denna bestämmelse i
PatL avser bara patent och inte mönsterrätt.

8 §

Paragrafen motsvarar 8 § i utredningens förslag och innehåller regler om
konventionsprioritet, grundade på art. 4 i Pariskonventionen i dess lydelse
enligt 1958 års Lissabontext. Den har sin motsvarighet i 30 § VmL och i
6 § PatL.

Innebörden av konventionsförpliktelserna är i korthet, att om den som har
sökt skydd för ett mönster i något av unionsländerna inom viss tid från
dagen för denna ansökan söker skydd för mönstret i annat unionsland, den
senare ansökningen skall anses gjord samtidigt som den första ansökningen.

Enligt 20 § ML kan Kungl. Maj :t utfärda vissa förordnanden om prioritet
vid ansökan om registrering i Sverige för mönster som är skyddat i stat,
vilken gör motsvarande medgivande för här i landet registrerat mönster.
Enligt första stycket kan sådant förordnande avse, att om någon har sökt
registrering här i riket av ett mönster, för vilket han tidigare har sökt skydd
i den främmande staten, ansökningen i förhållande till andra ansökningar
och vid nyhetsprövning enligt 3 § ML får betraktas som om den var gjord

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

samtidigt med ansökningen i den främmande staten, under förutsättning
att ansökningen här har skett inom viss i förordnandet angiven tidsfrist.
Denna kan bestämmas till antingen högst sex månader från det skydd söktes
i den främmande staten eller högst tre månader från det vederbörande
myndighet där kungjorde, att skydd har meddelats. En ytterligare förutsättning
är att sökanden hos registreringsmyndigheten här i riket har framställt
anspråk på sådan företrädesrätt inom tid och på sätt, som bestäms i förordnandet.
Enligt 20 § andra stycket ML kan Kungl. Maj :t förordna, att
om mönster har registrerats här i riket för sökande med företrädesrätt enligt
första stycket, registreringsansökningen vid tillämpning av bestämmelserna
i 14 § ML om föranvändarrätt skall anses gjord samtidigt med att
skydd söktes i den främmande staten. Med stöd av dessa föreskrifter har
bestämmelser om konventionsprioritet meddelats i 1 § Kungl. kungörelsen
den 1 december 1967 (nr 847) med bestämmelser om skydd för vissa främmande
mönster och varumärken.

I första stycket av nu förevarande paragraf i förslaget har tagits upp bestämmelse
om rätt för Kungl. Maj :t att förordna, att ansökan om registrering
av mönster, vilket tidigare har angetts i ansökan om skydd utom riket,
vid tillämpning av 2 och 6 §§ skall anses gjord samtidigt med sistnämnda ansökan,
om sökanden yrkar det. Enligt andra stycket skall i förordnandet
anges de villkor i övrigt under vilka sådan prioritet får åtnjutas. Paragrafen
motsvarar i sak väsentligen de nuvarande bestämmelserna i 20 § ML.

Uttrycket »mönster, vilket tidigare angivits i ansökan om skydd» möjliggör
att prioritet medges inte bara på grund av en utomlands gjord ansökan
om mönsterregistrering utan också på grund av en utom Sverige gjord ansökan
om skydd av typen Gebrauchsmuster. Däremot är bestämmelsen inte tilllämplig
om den tidigare ansökningen är en patentansökan eller t. ex. en ansökan
om copyright-registrering i Förenta Staterna. Med ansökan utom riket avses
också ansökan om internationell mönsterregistrering. Formuleringen medger
även att bestämmelsen framdeles tillämpas t. ex. på en ansökan om registrering
för Benelux-länderna. Det fordras inte att den utländska ansökningen
har gjorts i något av Parisunionens länder. Det har inte ansetts nödvändigt
att upprätthålla nu gällande krav på ömsesidighet. — Enligt It § i
förslaget kan i vissa fall flera mönster tas upp i samma ansökan. Ingenting
hindrar att prioritet härvid åtnjuts för bara ett eller några av de mönster
som ansökningen omfattar.

Verkningarna av att prioritet medges är att sådana i och för sig nyhetsskadliga
omständigheter som har inträffat under prioritetstiden inte kommer
att utgöra nyhetshinder. Vid kollisionsfall bedöms frågan om företräde
med hänsyn till dagen för den prioritetsgrundande ansökningen. Detta innebär,
att ansökan som åtnjuter prioritet behöver vika bara för sådan äldre
svensk ansökan om patent eller om varumärkes- eller mönsterregistrering,
som har getts in före den dag då den prioritetsgrundande ansökningen gavs

167

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

in till den utländska myndigheten. I förhållande till oprioriterade ansökningar
eller ansökningar med sämre prioritet kommer den svenska ansökningen
att utgöra nyhetshinder retroaktivt under prioritetstiden, om mönstret
sedermera i samband med ansökningen görs allmänt tillgängligt här i
landet. Att den svenska ansökningen vid tillämpning av förevarande paragraf
skall anses gjord samtidigt med den prioritetsgrundande ansökningen
innebär, som jag tidigare har nämnt, att föranvändarrätt inte kan uppkomma
under prioritetstiden.

Prioritetsrätten har inte någon inverkan på skyddstidens längd eller på
dennas beräkning. Oavsett om prioritet har medgetts eller inte, räknas således
skyddstiden från den dag då ansökan om registrering gjordes i Sverige
(24 § departementsförslaget).

I formellt hänseende bör för åtnjutande av prioritet gälla, att begäran
därom framställs redan i ansökningen. Föreskrift härom liksom övriga
bestämmelser av formell karaktär kommer att tas in i tillämpningskungörelsen
till mönsterskyddslagen.

Registreringsansökan och dess handläggning

9 §

Paragrafen motsvarar 10 § i utredningens förslag och innehåller föreskrift
om att patent- och registreringsverket är registreringsmyndighet.

I 4 § ML föreskrivs, att mönsterregistret förs för hela riket hos den myndighet
i Stockholm som Kungl. Maj :t bestämmer. Enligt 1 § Kungl. kungörelsen
den 24 november 1899 (nr 94 s. 4) om mönsterregistrets förande m.m.
förs mönsterregistret av patent- och registreringsverket. Enligt 2 § instruktionen
den 3 december 1965 (nr 658) för patent- och registreringsverket
är verket central förvaltningsmyndighet för ärenden om bl. a. mönster. Enligt
6 § instruktionen skall inom patentverket finnas bl. a. en varumärkesbyrå
för varumärkesärenden och ärenden om mönster.

Det har under förarbetena till det nya lagförslaget inte från något håll
ifrågasatts att registreringsverksamheten bör förläggas till annan myndighet
än patent- och registreringsverket eller att den bör decentraliseras. Jag
finner inte heller själv anledning föreslå någon ändring i det hänseendet.
Under dessa förhållanden finns det emellertid, som utredningen har framhållit,
inte något skäl att låta frågan vilken myndighet som skall vara registreringsmyndighet
bli beroende av Kungl. Maj :ts förordnande. I enlighet
med dessa överväganden föreskrivs i förevarande paragraf i förslaget, att
registreringsmyndighet är patent- och registreringsverket.

Bestämmelser om mönsterregistret och dess förande kommer att meddelas
i tillämpningskungörelsen till mönsterskyddslagen (49 § departementsförslaget).

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

10 §

Denna paragraf motsvarar 11 § i utredningens förslag och upptar föreskrifter
om innehållet i ansökan om registrering.

Enligt 5 § 1 mom. ML skall den som vill låta registrera mönster till registreringsmyndigheten
ge in eller i betalt brev sända in en skriftlig ansökan,
vilken anger mönstrets allmänna beskaffenhet. Vid ansökningen skall
fogas tydlig och fullständig avbildning av mönstret i tre exemplar. Ansökningen
skall innehålla uppgift om sökandens namn, yrke och postadress.
Uppger sökanden annan som mönstrets upphovsman, skall han enligt 5 §
2 mom. förete handling som visar, att han är dennes rättsinnehavare. Enligt
5 § 3 mom. skall sökanden bifoga en avgift av 50 kronor.

Första stycket

I enlighet med vad utredningen har föreslagit bör också i den nya lagen
föreskrivas, att ansökan om registrering skall göras skriftligen hos registreringsmyndigheten.
Utredningen har emellertid i detta sammanhang också
föreslagit, att särskilda ansökningsblanketter tillhandahålls allmänheten
och att dessa blanketter får samma innehåll och utseende i de berörda fyra
nordiska länderna, så att en blankett från ett av dessa länder kan användas
och godkännas vid ansökan i vart och ett av de övriga. Förslaget har
inte rönt någon erinran under remissbehandlingen och har vunnit anslutning
också vid de nordiska departementsöverläggningarna. För egen del
finner jag förslaget principiellt tilltalande och ändamålsenligt. Enligt de
grundsatser i fråga om förfarandet inför domstolar och förvaltningsmyndigheter
som f. n. tillämpas hos oss torde emellertid svensk myndighet inte
vara skyldig att ta emot handlingar som har avfattats på utländskt språk,
om särskild föreskrift inte har meddelats därom. (Jfr 4 § tredje stycket
lagen den 2 december 1932 (nr 540) om erkännande och verkställighet av
dom som meddelats i Danmark, Finland, Island eller Norge och 6 § fjärde
stycket lagen den 3 maj 1963 (nr 138) i anledning av Sveriges anslutning
till de internationella fördragen ang. godsbefordran å järnväg samt ang. befordran
å järnväg av resande och resgods. Dessa bestämmelser utsäger indirekt,
att utländsk dom som företes för verkställighet i Sverige inte behöver
åtföljas av översättning till svenska, om den är avfattad på danska eller
norska.) Utredningens förslag torde därför inte kunna förverkligas utan
att det meddelas föreskrift om att ansökan kan vara avfattad på såväl
svenska som danska eller norska. En sådan föreskrift synes också behövlig
för att markera att en på finska avfattad ansökningsblankett inte kan användas
i Sverige. Bestämmelse i ämnet torde emellertid inte behöva tas upp i
lagen utan kunna meddelas av Kungl. Maj :t och bör således tas upp i tilllämpningskungörelsen.

169

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

I departementsförslaget har i enlighet med vad jag nu har anfört i första
stycket av förevarande paragraf tagits upp föreskrift, att ansökan om registrering
av mönster skall göras skriftligen hos registreringsmyndigheten.
Enhetliga ansökningsformulär torde lämpligen kunna utarbetas vid de nordiska
patentverksmöten som regelbundet äger rum.

Andra stycket

Detta stycke innehåller föreskrifter om ansökningens innehåll. Enligt
första punkten skall ansökningen innehålla uppgift om vara, för vilken
mönstret söks registrerat. Sökanden har givetvis rätt att ange flera varor
eller varuslag för ett och samma mönster, något som främst är av intresse
beträffande ornament. En viss precisering av varutypen fordras, så att inte
alltför vittomfattande varubenämningar får bestämma skyddsomfånget. Så
t. ex. kan beteckningar som textilvara, redskap, prydnadsting eller enbart
dekor inte godtas. I stället bör anges t. ex. hatt, skyffel, örhänge, ornament
på servisgods osv. För att ge klart uttryck åt vad som åsyftas har i lagtexten
valts uttrycket vara och inte varuslag.

Vid remissbehandlingen har patent- och registreringsverket föreslagit, att
sökanden åläggs att i ansökningen ange till vilken klass i den av registreringsmyndigheten
använda klassificeringslistan som varan enligt sökandens
mening är att hänföra. Som jag har anfört i den allmänna motiveringen
bör visserligen sökanden ange till vilken eller vilka klasser han anser
att varan skall hänföras men är det registreringsmyndighetens sak att
avgöra klassificeringsfrågan med ledning av sökandens varuuppgift. Av det
sagda följer, att varuuppgiften inte alltid kan godkännas, om den består
endast i en hänvisning till viss mönsterklass. Klassificeringen är avsedd att
vara ett administrativt hjälpmedel och läggs till grund för avgifternas bestämmande
i vissa fall, men den skall inte ha någon betydelse för mönsterrättens
omfattning.

Om varuuppgiften av något skäl inte kan godtas, bör sökanden beredas
tillfälle att komplettera eller förtydliga uppgiften. Vidtas inte rättelse, kan
detta leda till att ansökningen avskrivs eller avslås. Samma påföljd inträder
vid andra brister i ansökningen. Härtill återkommer jag vid 14 och 15 §§.

Det är att märka, att mönsterskyddet omfattar endast de varor som anges
i ansökningen och därmed likartade varor. Mönstret blir således fritt
till allmänt begagnande för andra varor. Sedan varuuppgiften har lämnats,
får den därför inte ändras till att avse andra varor (13 § departementsförslaget).
En inskränkning av varuangivelsen är däremot tillåten.

Den av utredningen föreslagna bestämmelsen om att i ansökningen även
skall framställas eventuellt yrkande om konventionsprioritet enligt 8 § har
inte tagits upp i departementsförslaget. Liksom när det gäller patentan 6*—Bihang

till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 168

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

sökningar får det ankomma på Kungl. Maj :t att meddela bestämmelser i
sådant hänseende i samband med att förordnande enligt 8 § första stycket
departementsförslaget meddelas (jfr 8 § andra stycket i förslaget samt 6 §
andra stycket PatL och 9 § andra stycket patentkungörelsen den 1 december
1967 (nr 838). Att begäran om hemlighållande som avses i 19 § departementsförslaget
skall framställas i ansökningen framgår av förslaget till ny
lydelse av 23 § sekretesslagen.

Enligt utredningens förslag (11 § första stycket tredje punkten) skall
sökanden i ansökningen ange vem som har frambragt mönstret och, om
sökanden är annan än mönsterskaparen, styrka sin rätt till mönstret. Bevisning
sker enligt utredningen enklast genom att sökanden företer en överlåtelsehandling
av något slag. Om åtkomstbevisningen inte fullgörs, skall
enligt utredningen ansökningen lämnas utan bifall. Förslaget överensstämmer
i denna del med gällande rätt och motiveras av praktiska och principiella
hänsyn. Lagstiftningen bör enligt utredningen så långt möjligt
stärka mönsterskaparens ställning och underlätta möjligheten till skälig
ersättning för mönsterskapande. I ett anställningsförhållande innebär det
trygghet för arbetstagaren att hans arbetgivare såsom registreringssökande
måste styrka sin åtkomst till mönstret.

Vid remissbehandingen har några instanser, bland dem SAF, Sveriges
industriförbund och vissa branschorganisationer, i anslutning till den reservation
som avgetts av en ledamot av utredningen föreslagit, att endast
mönsterskaparens rätt att bli namngiven i registret lagfästs och att bevisning
om sökandens åtkomst skall krävas bara när omständigheterna i ärendet
ger anledning därtill. Dessa remissinstanser pekar på att det i vissa
fall kan vara svårt att utpeka en bestämd mönsterskapare, eftersom skapandet
ofta är ett samspel mellan flera, och åberopar att mönsterskaparen
ibland inte själv vill bli namngiven.

De skäl som utredningen har anfört till stöd för att man behåller nuvarande
ordning i detta hänseende väger enligt min mening tyngre än de
betänkligheter som har förts fram under remissbehandlingen. Jag fäster
också särskilt avseende vid att de nordiska patentlagarna reglerar dessa
frågor så som utredningen nu har föreslagit och att de danska och norska
mönsterlagförslagen överensstämmer med det svenska på denna punkt. I enlighet
med dessa överväganden föreskrivs i andra stycket andra och tredje
punkterna av förevarande paragraf i departementsförslaget, att i ansökningen
skall anges vem som har skapat mönstret (andra punkten) och att om
annan än mönsterskaparen söker registrering sökanden skall styrka sin
rätt till mönstret (tredje punkten).

Frågan hur åtkomstbevisningen skall föras har inte ansetts böra behandlas
i lagen. I regel torde en överlåtelsehandling vara tillfyllest. Om det inte
råder tvist och inte heller finns anledning misstänka att rätten till mönstret
är tvistig, bör alltför stora krav inte ställas på bevisningens styrka.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969 171

Tredje stycket

Det är givetvis av största betydelse att mönstrets utseende framgår av
ansökningen. Det föreskrivs därför i tredje stycket första punkten av förevarande
paragraf, att vid ansökningshandlingen skall fogas en bild som
visar mönstret. Bilden kan vara en ritning eller ett fotografi eller en annan
reproduktion. Det ligger i sakens natur att bilden skall vara reproducerbar
och tydligt visa mönstret. Det kan i vissa fall vara nödvändigt att flera bilder
ges in, så att mönstrets utseende från olika håll framgår. Även det invändiga
utseendet är ibland av betydelse. Närmare föreskrifter om bildernas
storlek etc. torde få meddelas i tillämpningskungörelsen.

I fråga om många mönster är det vanskligt och ibland omöjligt att i bild
troget återge alla utseendemässiga drag hos mönstret, såsom t. ex. ytstrukturer
av olika slag samt färger. För att riktigt kunna bedöma nyhets- och
skillnadsfrågorna och frågan om likhet vid intrångsfall kan man behöva ha
tillgång till en modell — dvs. en tredimensionell framställning, ett tygstycke,
ett tapetstycke osv. Utredningen har därför föreslagit, att sökanden skall
få ge in en modell av mönstret tillsammans med bilden och att i så fall
modellen skall äga vitsord framför bilden. Om modellen skall utgöra primärunderlaget,
måste den enligt utredningen ges in redan från början i ansökningsärendet.
Detta framgår av It § tredje stycket i utredningsförslaget.
Har enbart en bild getts in tillsammans med ansökningen, kommer en därefter
ingiven modell enligt förslaget inte att äga vitsord framför bilden.

Patent- och registreringsverket har i sitt remissyttrande avstyrkt förslaget
i denna del. Verket framhåller, att värdet av en modellsamling från bevis-
och skyddssynpunkt inte uppväger de kostnader och de praktiska problem
den skulle ge upphov till, bl. a. när det gäller att skaffa förvaringsutrymmen
för samlingen. I likhet med KF anser ämbetsverket däremot att
registreringsmyndigheten lämpligen bör få rätt att infordra en modell.

Vid de nordiska departementsöverläggningarna har de delegerade uttalat
sig till förmån för utredningens förslag i denna del. De delegerade har emellertid
ansett, att modell inte nödvändigtvis skall behöva ges in redan i samband
med att ansökningen görs. Sökanden bör enligt de delegerade få ge
in en modell ända fram till dess att ansökningen kungörs, och en sålunda
ingiven modell bör äga vitsord. Jag biträder de delegerades uppfattning.
Från praktiska synpunkter torde den av de delegerade föreslagna ordningen
inte vålla några större problem. I Norge har man sedan länge tillämpat
systemet utan olägenheter. Som utredningen har föreslagit bör sökande
som ger in en modell åläggas att betala en särskild förvaringsavgift. Härigenom
kommer merkostnaderna för förvaring av modellsamlingen att täckas.
Sannolikt kommer systemet att tillämpas bara i fall då det är sakligt
motiverat att modell ges in. I tillämpningskungörelsen bör ges föreskrifter
om storlek och vikt av modell.

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

I enlighet med det sagda föreskrivs i tredje stycket andra punkten av
förevarande paragraf att om sökanden innan ansökningen kungörs enligt
18 § inger även en modell, modellen skall anses visa mönstret. Kravet att
en bild av mönstret skall ges in får inte åsidosättas av den anledningen att
en modell ges in. Det är att märka att kungörelse av ansökningen enligt 18 §
departementsförslaget alltid skall innehålla en bild av mönstret, vilken
utgör preliminärt underlag för eventuella invändningar, låt vara att det är
modellen som blir utslagsgivande, om den ges in före kungörandet och alltså
äger vitsord.

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen är den nyhetsgranskning
som registreringsmyndigheten enligt förslaget skall utföra ex officio mycket
begränsad. Som ett betydelsefullt komplement till denna granskning
föreslås ett invändningsförfarande. I syfte att vinna ytterligare garantier för
att mönster som söks registrerat är nytt och av skäl i övrigt som jag har
utvecklat i den allmänna motiveringen föreskrivs i tredje stycket tredje
punkten av förevarande paragraf — i överensstämmelse med vad utredningen
föreslagit — att vid ansökningshandlingen skall fogas en av sökanden
egenhändigt underskriven försäkran på heder och samvete att mönstret,
såvitt han har sig bekant, inte före den dag då ansökningen görs har blivit
känt på sätt som enligt 2 och 3 §§ hindrar förvärv av mönsterrätt. Hänvisningen
till 3 § i förslaget innebär, att utställningar och annans otillbörliga
offentliggörande inte omfattas av sökandens upplysningsplikt.

Skyldigheten för sökanden att avge en försäkran av detta slag kan väntas
få till följd, att den som t. ex. på en utländsk mässa har tillägnat sig annans
redan offentliggjorda mönster drar sig för att söka mönstret registrerat.
Kravet att försäkran skall vara egenhändigt underskriven av sökanden och
skall lämnas på heder och samvete medför, att den som uppsåtligen eller
av grov oaktsamhet lämnar osann uppgift i sin försäkran kan ådömas påföljd
för osann eller vårdslös försäkran enligt 15 kap. 10 § brottsbalken.

Fjärde stycket

I den allmänna motiveringen har jag framhållit, att registreringsmyndighetens
omkostnader också i fortsättningen — liksom i flertalet andra länder
med förprövningssystem — bör täckas genom avgifter. Liksom f. n. bör
kostnaderna fördelas på olika avgifter. I 48 § departementsförslaget har
tagits upp föreskrifter om vilka avgifter som skall utgå i ärende rörande
ansökan om registrering av mönster eller om förnyelse av mönsterregistrering.
Avgifternas storlek skall enligt 49 § fastställas av Kungl. Maj :t. Bestämmelser
om övriga avgifter meddelas i 14, 22 och 47 §§. I fjärde stycket
av förevarande paragraf har tagits upp föreskrift om skyldighet för registreringssökande
att erlägga de i 48 § angivna ansöknings- och tilläggsavgifterna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

173

Det finns enligt min mening inte något praktiskt behov av att som en
remissinstans har föreslagit föreskriva möjlighet att omvandla en patentansökan
till en mönsterskyddsansökan eller omvänt.

11 §

Denna paragraf motsvarar 12 § i utredningens förslag och innehåller bestämmelser
om s. k. samregistrering.

Enligt 5 § 1 mom. sista stycket ML kan inte mer än ett mönster tas upp
i samma ansökan. Om registrering söks för flera mönster, måste särskilda
ansökningshandlingar ges in för varje mönster.

Det har ansetts oklart, om t. ex. ett bestick bestående av kniv, gaffel och
sked, kan betraktas som ett mönster och således kan tas upp i en enda ansökan
och bli föremål för en enda registrering. Svensk praxis är inte alltför
sträng i detta hänseende. Praktiska skäl talar otvivelaktigt också för att
inte kräva flera ansökningar i sådana fall. Med den nya lagens utvidgade
tillämpningsområde får problemet ökad betydelse, t. ex. när det blir fråga
om registrering av mönster till en kostym, bestående av kavaj, väst och
byxor, eller en dräkt, bestående av jacka och kjol, osv. Sökanden och registreringsmyndigheten
bör i fall av denna art inte behöva fundera närmare
över vad som kan utgöra ett mönster.

I överensstämmelse med vad utredningen har föreslagit och i enlighet med
vad jag nu har sagt har i förevarande paragraf i departementsförslaget till
en början föreskrivits, att en ansökan får omfatta flera mönster, om de
varor för vilka mönstren söks registrerade hör samman med avseende på
tillverkning och bruk. För att samregistrering skall få äga rum, måste tillverkningen
av de varor för vilka mönstren söks registrerade kunna hänföras
till samma fabrikationsställe. Vidare krävs att varorna typiskt sett
används gemensamt.

Den närmare innebörden av de uppställda villkoren kan belysas med några
exempel. Bestick, serviser, möbelgrupper, klädedräkter, toalettgarnityr
och sällskapsspel bör godtas för samregistrering. Däremot kan inte godtas
t. ex. ett bestick och en servis, eftersom det nödvändiga sambandet i tillverkningsledet
regelmässigt saknas (men givetvis kan tänkas i speciella fall,
som när en silversmed framställer en silverservis med tillhörande bestick).
Motsvarande gäller i fråga om t. ex. gardiner och lakan, som typiskt sett
inte används gemensamt. Det får också anses uteslutet att registrera de
olika enheterna i en kollektion, som ofta innehåller variationer på ett grundmönster,
eftersom det här i regel inte är fråga om någon gemensam eller
samtidig användning. Olika mönster till mattor, klockor, skor, skrivdon
osv. måste således tas upp i skilda ansökningar. 1 särskilda fall kan dock
en variantserie godtas för samregistrering, t. ex. när ett textilföretag framställer
handdukar som har skiljaktigheter i mönstringen för att de skall

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

särskiljas såsom avsedda för olika familjemedlemmar eller när ett annat
företag i samma syfte varierar dekoren på tandborstglas och tandborstar.

Som jag har anfört under 1 § vid behandlingen av varubegreppet skall
som ett mönster i princip anses endast sådant som svarar mot ett föremål
i gängse mening. Så snart flera lösa enheter föreligger, utgör förebilderna
flera mönster, låt vara att samregistrering på här föreskrivna villkor kan
komma i fråga. Även mönster som utgör förebilder för skilda enheter i en
grupp föremål, vilka praktiskt sett inte kan brukas var för sig utan bara
gemensamt, t. ex. spelkort, schackpjäser, typerna i tryckerisats e. d., skall
således behandlas som flera mönster.

Ett och samma mönster kan avse flera olika varor eller varuslag (automobil/leksaksbil,
dricksglas/vas osv.). Det blir då inte fråga om samregistrering
av flera mönster utan om registrering av ett mönster med olika
användningsområden, vilket kommer att framgå av sökandens varuuppgift.
Samregistrering åter måste avse två eller flera mönster för lika många
olika varor. Olika mönster för samma vara kan inte samregistreras.

Att mönsterrätt kan förvärvas för ornament medför, att frågan om samregistrering
i många fall inte blir aktuell. Beträffande t. ex. en servis kan
det således många gånger vara tillräckligt att begära skydd för dekoren.
Det blir sökandens sak att göra en avvägning och i varje särskilt fall välja
den lämpligaste skyddsformen.

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen och vid 2 § kan s. 1c.
variantregistrering på grundval av skilda ansökningar ske, under förutsättning
att ansökningarna görs samma dag. Det sätt på vilket frågan om
variantregistrering har reglerats medför, att skillnadskravet i 2 § inte gäller
i det inbördes förhållandet mellan mönster som tas upp i en gemensam
ansökan med stöd av nu förevarande paragraf. Som exempel på att varandra
närliggande varianter av ett mönster kan bli föremål för samregistrering
enligt denna paragraf har nyss nämnts fall då handdukar eller tandborstgarnityr
är avsedda för olika familjemedlemmar.

En ansökan om samregistrering kan omvandlas till flera separata ansökningar.
Dessa bör då samtliga anses ingivna redan vid tidpunkten för den
gemensamma ansökningen. Skäl till en sådan uppdelning av en ansökan
kan föreligga t. ex. när det visar sig att förutsättningarna för samregistrering
inte är uppfyllda.

I deparlementsförslaget föreskrivs ingen begränsning av möjligheterna
att överlåta eller upplåta rätt till samregistrerade mönster. Det är således
fullt möjligt att överlåta eller upplåta rätt till bara visst eller vissa av de
samregistrerade mönstren. Av tekniska skäl har det dock ansetts lämpligt
att inte medge registrering av annan överlåtelse än sådan som avser samtliga
samregistrerade mönster. Föreskrift härom har i förslaget tagits upp i
27 § tredje stycket. Däremot möter inte hinder att få en anteckning i mönster -

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

175

registret om att licensupplåtelse har skett beträffande bara något eller några
av flera samregistrerade mönster.

Det har rått enighet inom de nordiska kommittéerna om att antalet mönster
som skall få ingå i en samregistrering bör begränsas och att maximiantalet
bör sättas till 20, vilket också utgör det högsta tillåtna antalet mönster
i en s. k. »dépöt multiple» enligt Haagöverenskommelsen. Förslaget har
inte mött några erinringar under remissbehandlingen av det svenska betänkandet
och har också vunnit gillande vid de nordiska departementsöverläggningarna.
För egen del biträder jag förslaget, och i förevarande paragraf
i departementsförslaget har i enlighet härmed föreskrivits, att en ansökan
inte får avse flera än 20 mönster.

Varje mönster som söks registrerat måste bli föremål för nyhetsgranskning
och publiceras för sig. Kostnaderna härför nedbringas inte i nämnvärd
mån av att flera mönster har tagits upp i samma ansökan. En viss avgiftsrabattering
bör trots detta kunna medges vid samregistrering. När en ansökan
omfattar flera mönster bör sålunda sökanden utöver sedvanlig ansökningsavgift
betala endast en särskild lägre tilläggsavgift för varje mönster
utöver det första. Avgiftsreduceringen bör dock inte bli så stor att den
lockar till missbruk av möjligheten till samregistrering. Den i ett remissyttrande
berörda frågan, hur ldassavgift skall beräknas, när mönster som
begärs samregistrerade hänförs till olika klasser, får bedömas på samma sätt
som när i en ansökan som avser ett enda mönster varuuppgiften omfattar
varor tillhörande skilda klasser. Jag delar i princip den uppfattning som
har kommit till uttryck i det berörda remissyttrandet och som innebär, att
särskild klassavgift bör tas ut för varje klass utöver den första. Hithörande
frågor regleras i 48 §.

12 §

I denna paragraf, som motsvarar 13 § i utredningens förslag, har tagits
in bestämmelse om skyldighet för sökande, som inte har hemvist i Sverige,
att ha ombud. Den har sin motsvarighet i 12 § PatL.

Enligt 5 § 1 mom. tredje stycket ML skall sökande, som inte är bosatt
i Sverige, foga fullmakt vid ansökningen för ett inom riket bosatt ombud
att svara för honom i allt som angår skyddsrätten.

Ombudstvånget för sökande, som inte har hemvist i Sverige, betingas av
praktiska hänsyn. Registreringsmyndigheten skall i ett ansökningsärende
inte behöva träda i direkt förbindelse med en sökande som är bosatt utomlands.
Även allmänheten bör kunna vända sig till någon som är bosatt här
i landet för att få kontakt med sökanden. I förevarande paragraf i förslaget
föreskrivs därför i principiell överensstämmelse med vad som gäller f. n., att
sökande som inte har hemvist i Sverige skall ha ett här bosatt ombud, som
äger företräda honom i allt som rör ansökningen.

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Bestämmelsen avser endast krav på ombud under ansökningstiden. Föreskrift
om skyldighet för mönsterhavare som inte har hemvist i Sverige att
ha ombud har tagits upp i 45 § departementsförslaget. Liksom i PatL är
denna uppdelning betingad bl. a. av att påföljderna för underlåtenhet att
ställa ombud inte är desamma i de båda fallen.

Med hemvist förstås mantalsskrivningsort resp. den ort där styrelse eller
annat organ för juridisk person har sitt säte.

Om en sökande underlåter att ställa ombud enligt denna paragraf och
inte efterkommer föreläggande att avhjälpa bristen, blir påföljden enligt
14 och 15 §§ departementsförslaget att ansökningen avskrivs eller avslås.

I 46 § departementsförslaget har tagits upp bestämmelse om att Kungl.
Maj:t under förutsättning av ömsesidighet kan förordna att bl. a. 12 § inte
skall tillämpas på sökande som har hemvist i viss främmande stat. Genom
sådant förordnande kan bl. a. sökande från annat nordiskt land beredas
lättnad i ombudstvånget.

13 §

Denna paragraf motsvarar 14 § i utredningens förslag och innehåller dels
en regel om när registreringsansökan skall anses gjord, dels en föreskrift
om förbud mot ändring av ansökan. Paragrafen saknar motsvarighet i gällande
rätt. Den har däremot viss motsvarighet i 13 § PatL.

Första stycket

Ansökningsdagen är av betydelse i flera hänseenden, bl. a. enligt 2, 3, 6,
8 och 24 §§. Den har också viss betydelse när det gäller att bestämma påföljd
för intrång i mönsterrätt. Med hänsyn härtill bör en ansökan om
mönsterregistrering inte anses gjord, förrän mönstret har presenterats i
ärendet, dvs. förrän en bild eller modell av mönstret har getts in till registreringsmyndigheten.
I enlighet härmed föreskrivs i första stycket av förevarande
paragraf, att ansökan om registrering inte skall anses gjord förrän
sökanden har gett in en bild eller en modell som visar mönstret.

Det räcker att en bild eller en modell har getts in. Om endast en modell
har getts in, måste visserligen sökanden komplettera handlingarna med en
bild, för att hans ansökan skall kunna sakligt prövas, men ansökningen
skall likväl anses gjord redan den dag då modellen gavs in.

Andra stycket

Med hänsyn till ansökningsdagens betydelse i åtskilliga hänseenden, som
berör också materiellträttsliga förhållanden, bör en sådan ändring av en
registreringsansökan som medför att ansökningen kommer att avse ett annat
mönster inte kunna ske. Enligt 13 och 14 §§ PatL gäller visserligen en ordning
enligt vilken en ansökan kan ändras på detta sätt, varvid ansöknings -

177

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

dagen förskjuts så, att ansökningen anses gjord när ändringen vidtogs. Denna
ordning innebär emellertid vissa komplikationer och kan på mönsterområdet
knappast motiveras av ett lika framträdande praktiskt behov som
på patentområdet. Det bör i detta sammanhang erinras om de möjligheter
till variantregistrering som mönsterskyddslagförslaget erbjuder och som i
förening med sekretessbestämmelserna gör det möjligt att i praktiken uppnå
delvis samma resultat som genom ändring av en registreringsansökan.
Den som vill söka skydd för flera varianter av ett mönster men vid tiden för
ansökningen om registrering av grundmönstret inte har hunnit utarbeta alla
varianterna, kan begära anstånd med kungörandet, vilket medför att mönstret
hålls hemligt. Sökanden kan därefter och så länge mönstret hålls hemligt
ge in en ny ansökan om registrering av samma mönster jämte varianter
av detta och samtidigt återkalla den äldre ansökningen. Det mönster som
avses med den första ansökningen utgör då inte nyhetshinder mot de varianter
som omfattas av den senare ansökningen. Med hänsyn till dessa förhållanden
föreligger knappast behov av att kunna ändra en registreringsansökan
till att avse annat mönster.

Av 5 § andra stycket och 10 § andra stycket framgår att mönstret blir
fritt till allmänt begagnande för andra varor än dem som har uppgetts i
ansökningen eller därmed likartade varor. Sedan varuuppgiften har lämnats,
bör den därför inte kunna ändras till att avse andra varor.

I enlighet med dessa överväganden föreskrivs i andra stycket av förevarande
paragraf, att en ansökan inte får ändras till att avse annat mönster
eller andra varor än som har angetts i ansökningen. Förbudet mot ändring
av mönstret får inte tolkas så strängt att varje liten förändring av det presenterade
mönstret blir otillåten. Smärre, oväsentliga detaljer bör få ändras
eller rättas till. Ramen för tillåtna ändringar är dock väsentligt mindre än
skyddsomfånget. Sådana ändringar av mönstret som innebär att mönstrets
identitet ändras är otillåtna.

Förbudet mot att ändra varuuppgiften utgör givetvis inte hinder mot att
uppgiften inskränks. Men om den en gång har inskränkts, får sökanden
inte därefter åter utvidga ansökningen att gälla de varor som inskränkningen
avsåg. På motsvarande sätt utgör förevarande bestämmelse hinder
för en sökande som begär samregistrering av flera mönster men därefter
återtar ansökningen beträffande något eller några av mönstren att på ett
senare stadium återigen utvidga ansökningen att omfatta dessa mönster.
Frågan om en ändring är tillåten skall således alltid bestämmas med utgångspunkt
från vilken omfattning ansökningen har när ändringen görs.

14 §

Denna paragraf motsvarar 15 § i utredningens förslag och innehåller bestämmelser
om registreringsmyndighetens inledande behandling av en ansökan
om mönsterregistrering. Den har delvis sin motsvarighet i 15 § PatL.

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

I 6 § ML föreskrivs, att om registreringsmyndigheten finner att sökanden
inte har fullgjort vad som åligger honom enligt 5 § 1 mom. — dvs. om ansökningshandlingarna
är ofullständiga i något av de hänseenden som anges
i nämnda lagrum — sökanden skall underrättas skriftligen härom. Om
sökanden inte inom viss av registreringsmyndigheten bestämd tid fullgör
vad som brister, kan myndigheten förklara ansökningen förfallen.

Första stycket

I första stycket första punkten av nu förevarande paragraf föreskrivs,
att registreringsmyndigheten vid prövning av ansökan om mönsterregistrering
skall i den utsträckning som Kungl. Maj :t fastställer undersöka, om
förutsättningarna för registrering av mönstret är för handen. Bestämmelsen
ger uttryck för principen att registreringsförfarandet som hittills skall vara
ordnat enligt ett förprövningssystem. Registreringsmyndigheten har att ex
officio granska ansökningen i både formellt och materiellt hänseende.

De formaliteter som gäller framgår delvis av regler i lagen men avses i
övrigt bli preciserade genom föreskrifter i tillämpningskungörelsen. Beträffande
de formella villkoren gäller inte någon begränsning i registreringsmyndighetens
granskningsplikt.

De materiella kraven är nyhetskravet och skillnadskravet (2 §) samt vad
som framgår av den s. k. hinderkatalogen (4 §). Som jag har anfört i den
allmänna motiveringen skall bara en begränsad nyhetsgranskning äga rum.
Närmare bestämmelser härom kommer att tas upp i tillämpningskungörelsen.
I fråga om de speciella hinder mot mönsterrätt som har angetts i 4 §
bör officialgranskning äga rum i den utsträckning som det kan ske utan att
ansökningens behandling i övrigt fördröjs.

Att registreringsmyndigheten får självmant pröva, om ansökningen avser
ett mönster i lagens mening, ligger i sakens natur. Huruvida sådant hinder
för registrering föreligger, som inte omfattas av officialgranskningen,
torde till stor del komma fram under invändningsförfarandet och frågan
blir därigenom prövad av registreringsmyndigheten.

Enligt utredningen bör granskningen i både formellt och materiellt hänseende
som regel utföras någorlunda samtidigt och sökanden i förekommande
fall ges ett gemensamt föreläggande. Häremot har patent- och registreringsverket
vid remissbehandlingen invänt, att man bör använda den
metod som ger det bästa resultatet i det speciella fallet. Jag instämmer i
detta uttalande men vill tillägga, att det förfarande som utredningen har
rekommenderat i de flesta fall torde vara mest ändamålsenligt.

I första stycket andra punkten föreskrivs i överensstämmelse med motsvarande
bestämmelse i 15 § första stycket PatL, att om sökanden inte har
iakttagit vad som är föreskrivet om ansökan eller registreringsmyndigheten
finner att det föreligger annat hinder för bifall till ansökningen, sökan -

179

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

den skall föreläggas att inom viss tid yttra sig eller vidtaga rättelse. Föreläggandet
måste vara tydligt till sitt innehåll och bör vara klart motiverat.
Tidsfristen bestäms av registreringsmyndigheten. Den bör inte vara alltför
lång men kan givetvis i mån av behov varieras och i särskilda fall förlängas.
Det har inte ansetts nödvändigt att i lagen föreskriva på vilket sätt delgivning
av föreläggande skall ske.

Andra stycket

I andra stycket meddelas bestämmelser om påföljden, när sökanden inte
efterkommer föreläggande enligt första stycket. Om sökanden underlåter
att inom förelagd tid yttra sig eller vidtaga åtgärd för att avhjälpa anmärkt
brist, skall ansökningen enligt första punkten avskrivas. Detta gäller vare
sig hindret är av formell natur eller hänför sig till de materiella förutsättningarna.
Enligt andra punkten skall en erinran om denna påföljd tas in i
föreläggandet.

Tredje stycket

Utredningen har föreslagit en regel om återupptagning av avskriven ansökan
(15 § tredje stycket). Regeln saknar motsvarighet i ML men motsvarar
15 § tredje stycket PatL. Utredningen framhåller, att det kan ha varit
ett misstag rörande föreläggandets innehåll eller annat förbiseende hos sökanden
som har lett till avskrivningen. I stället för att ett besvärsförfarande
tillämpas med prövning i högre instans skall enligt utredningens förslag
ansökningen i ett sådant fall kunna på begäran återupptagas av registreringsmyndigheten.
Denna ordning kan enligt utredningen få betydelse särskilt
i sådana fält då ett ursäktligt misstag har förelegat och sökandens ursprungliga
ansökan skulle kunna utgöra nyhetshinder vid en ny ansökan.

Vid remissbehandlingen har förslaget i allmänhet godtagits. Under hänvisning
till vikten av att registreringsförfarandet sker snabbt föreslår emellertid
Svea hovrätt i första hand att man i stället, på samma sätt som i vanlig
rättegång inför domstol, förelägger sökanden att inkomma med begärd
komplettering vid äventyr att ärendet annars avgörs i befintligt skick. Intresset
av att förfarandet blir likartat i de nordiska länderna motiverar
dock enligt hovrättens mening, att den ordning utredningen har föreslagit
genomförs, om man i de övriga nordiska länderna vidhåller att återupptagning
bör införas. Vid de nordiska departementsförhandlingarna har också
rått enighet om att regler om återupptagning bör införas i de nya lagarna.
Med hänsyn härtill och då detta institut har visat sig fylla en praktisk funktion
inom patenträtten biträder även jag utredningens förslag i denna del.

Återupptagningsfristen skall enligt utredningens förslag vara en månad,
räknat från utgången av den tid inom vilken svar skulle ha inkommit en -

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

ligt föreläggandet. Några remissinstanser har ansett denna frist vara för
kort och har föreslagit att den liksom i PatL bestäms till fyra månader. En
så lång frist skulle emellertid enligt min mening onödigt fördröja registreringsförfarandet.
En tvåmånadersfrist har förordats från de övriga nordiska
ländernas sida vid departementsförhandlingarna, och jag anser detta utgöra
en lämplig avvägning. Till skillnad från vad som gäller enligt PatL
bör återupptagning inte få äga rum mer än en gång i samma ärende.

Bestämmelser om återupptagning har i enlighet med det anförda tagits
upp i tredje stycket av förevarande paragraf i departementsförslaget. I första
punkten föreskrivs, att avskriven ansökan återupptages, om sökanden inom
två månader efter utgången av förelagd tid inkommer med yttrande eller
vidtar åtgärd för att avhjälpa brist och inom samma tid erlägger fastställd
återupptagningsavgift. Enligt andra punkten får återupptagning ske endast
en gång.

Begäran om återupptagning kan ske formlöst. Om sökanden inte inom
tvåmånaderstiden yttrar sig över föreläggandet eller avhjälper anmärkt brist
avslås ansökningen om återupptagning. Därefter kan återupptagning inte
äga rum. Detsamma gäller, om sökanden underlåter att inom samma tid betala
återupptagningsavgift. Dennas storlek kommer liksom övriga avgifter
att fastställas i tillämpningskungörelsen.

Av 21 § första stycket departementsförslaget framgår, att en sökande,
som anser ett avskrivningsbeslut felaktigt, i stället för att begära återupptagning
kan besvära sig över beslutet. Likaså kan en sökande, vars begäran
om återupptagning har avslagits, föra talan mot detta beslut genom besvär
(21 § andra stycket).

15 §

Denna paragraf motsvarar 16 § i utredningens förslag och innehåller
regler om handläggningen efter det sökanden har avgett yttrande med anledning
av föreläggande. Den har sin motsvarighet i 16 § PatL.

I 7 § ML föreskrivs, att registreringsansökan skall avslås, om mönstret
inte är av sådan beskaffenhet att det kan registreras eller om det uppenbarligen
inte är nytt eller om sökande, som har uppgett annan som mönstrets
upphovsman, inte har visat att han är dennes rättsinnehavare eller om
sökanden har underlåtit att betala ansökningsavgift enligt 5 § 3 mom.

I förevarande paragraf i förslaget föreskrivs i överensstämmelse med 16 §
PatL, att ansökningen skall avslås, om det även efter det att yttrande har
avgetts föreligger hinder för bifall till ansökningen och sökanden har haft
tillfälle att yttra sig över hindret samt det inte förekommer anledning att
ge honom nytt föreläggande.

Vid en jämförelse mellan 14 och 15 §§ departementsförslaget framgår
den formella skillnaden mellan ett avskrivningsbeslut och ett avslagsbeslut.
Avskrivning ifrågakommer bara när sökanden helt har underlåtit att

181

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

efterkomma föreläggande. Om sökanden däremot har yttrat sig över föreläggandet
men hindret att bifalla ansökningen alltjämt föreligger, skall ansökningen
avslås. Avslagsbeslutet skall vara motiverat. Beslutet kan vara
grundat antingen på formella brister i ansökningen eller på materiella skäl.
Avslagsbeslut skall meddelas också när sökanden visserligen har vidtagit
åtgärd för att avhjälpa brist men bristen likväl kvarstår.

Strävan bör vara, att endast ett föreläggande skall behöva meddelas.
Ibland kan det dock vara behövligt och lämpligt att sökanden får ett nytt
föreläggande. Det är givetvis nödvändigt att så sker, om annan brist i ansökningen
uppdagas än den som har föranlett det första föreläggandet. Ett
avslagsbeslut får nämligen inte grundas på en omständighet som sökanden
inte har haft tillfälle att yttra sig över. Även i andra fall, t. ex. när sökanden
har vidtagit åtgärd för att avhjälpa brist men någon ytterligare mindre
justering trots detta är nödvändig, bör nytt föreläggande ges. Vidlyftig och
långvarig korrespondens mellan registreringsmyndigheten och sökanden
bör dock undvikas. Det är önskvärt, att förfarandet blir så snabbt som
möjligt.

Mot registreringsmyndighetens beslut att avslå en ansökan får sökanden
som nämnts föra talan genom besvär. Regler härom har tagits upp i 21 och
22 §§ departementsförslaget. Att märka är, att en brist i ansökningen många
gånger — om den t. ex. gäller ombudstvånget, frånvaro av medgivande enligt
bestämmelse i 4 § e. d. — kan avhjälpas i besvärsinstansen.

16 §

Denna paragraf motsvarar 17 § i utredningens förslag och innehåller regler
om förfarandet, när någon påstår sig äga bättre rätt än sökanden till
det mönster som avses med ansökningen. Bestämmelsen, som saknar motsvarighet
i ML, har sin förebild i 17 § PatL.

I ärende om registrering av mönster kan det inträffa, att annan än sökanden
påstår bättre rätt till mönstret. Någon gör t. ex. gällande att han
själv är den verklige mönsterskaparen och att sökanden har fått kännedom
om mönstret genom att missbruka uppgifter som mönsterskaparen eller
dennes rättsinnehavare har gett i förtroende. Sökandens arbetsgivare kan
tänkas göra gällande att sökanden genom sitt anställningskontrakt har
överlåtit rätten till alla mönster som han skapar i sin anställning till arbetsgivaren.
Sökandens rätt kan också vara beroende av en civilrättslig
tvist, t. ex. om arv. Någon möjlighet för registreringsmyndigheten att i fall
av denna art hänskjuta tvist om bättre rätt till domstol finns inte f. n. Eftersom
emellertid frågan om rätten till mönstret i varje fall kan dras inför
domstol, sedan mönstret har registrerats, synes det ändamålsenligt att registreringsmyndigheten
kan undandra sig en prövning i ansökningsärendet
av sådana frågor vilkas behandling och avgörande ligger bättre till för allmän
domstol.

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

I första stycket av förevarande paragraf föreskrivs i enlighet härmed, att
om någon inför registreringsmyndigheten påstår att han äger bättre rätt
än sökanden till mönster, som avses med dennes ansökan, och saken finnes
tveksam, myndigheten äger förelägga honom att väcka talan vid domstol
inom viss tid vid påföljd att påståendet lämnas utan avseende vid ansökningens
fortsatta prövning. I andra stycket föreskrivs, att om tvist rörande
bättre rätt till mönstret är anliängig vid domstol, ansökningen kan
förklaras vilande i avbidan på att målet slutligt avgörs. Bestämmelserna
omfattar både rättigheter som har uppkommit innan ansökningen gjordes
och sådana som har uppkommit därefter.

Påstående om bättre rätt kan göras när som helst intill dess registreringsärendet
har avgjorts. Sådant påstående är således inte jämställt med invändning
som avses i 18 § departementsförslaget men kan ha formen av
en sådan invändning.

De föreslagna bestämmelserna är fakultativa. Registreringsmyndigheten
får med hänsyn till omständigheterna avgöra om föreläggande skall ges,
resp. om ansökningen skall förklaras vilande, eller om ansökningen skall
avslås oberoende av att påstående har gjorts om bättre rätt resp. att rättegång
pågår. Ett avslagsbeslut kan vara motiverat t. ex. om ansökningen
gäller ett uppenbart inte registreringsbart mönster.

Enligt sin lydelse avser paragrafen närmast sådana fall då det råder tvist
mellan sökanden och annan om vem av dem som har rätt till mönstret. Den
bör emellertid tillämpas också när någon påstår att han har frambragt
mönstret tillsammans med sökanden och därför vill bli antecknad som medsölcande.

Det bör framhållas, att rätten att söka ett mönster registrerat inte kan
vara föremål för godtrosförvärv. Vidare bör det påpekas, att om två personer
oberoende av varandra självständigt har frambragt samma mönster
(dubbelskapande), ingen av dem har bättre rätt till mönstret i förhållande
till den andre. Den som först gör ansökan om registrering kan således inte
angripas av den andre

Som en remissinstans har påpekat kan det förekomma, att ett avtal mellan
parterna innehåller skiljedomsklausul och att följaktligen tvist som
avses i denna paragraf skall avgöras av skiljemän. Föreskrifterna om hänvisning
att väcka talan och om vilandeförklaring får tillämpas analogiskt
i ett sådant fall.

17 §

Paragrafen motsvarar 18 § i utredningens förslag och innehåller bestämmelse
om överföring på annan av ansökan om registrering av mönster. Den
saknar motsvarighet i ML men har sin förebild i 18 § PatL.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

183

Första stycket

Den som under ansökningsförfarandet visar att han äger bättre rätt till
mönstret än sökanden har i regel intresse av att själv få mönstret registrerat
för sig. Att hänvisa honom till att göra en ny ansökan är inte tillfredsställande,
eftersom den redan föreliggande ansökningen — trots att den var
oberättigad — utgör nyhetshinder, om och när handling som visar mönstret
har blivit offentlig.

I första stycket första punkten av förevarande paragraf har därför tagits
upp bestämmelse, att om någon visar att han äger bättre rätt till mönstret
än sökanden, registreringsmyndigheten skall på yrkande föra över ansökningen
på honom. Liksom 16 § i förslaget avser bestämmelsen både rättigheter
som har uppkommit innan ansökningen gjordes och sådana som har
uppkommit därefter. Genom bestämmelsen uppnås bl. a., att det i hithörande
fall inte uppstår någon period under vilken mönstret inte är föremål
för någon ansökan och alltså är fritt för utnyttjande av envar. Om någon
visar att han har bättre rätt till mönstret än sökanden men inte begär överföring
på sig av ansökningen, skall denna givetvis avslås.

Yrkande om överföring kan framställas när som helst under handläggningen
av registreringsansökningen, således även i överinstans. Om sådant
yrkande har framställts av någon som är bosatt utomlands, behöver
denne inte låta sig företrädas av här bosatt ombud — till skillnad från vad
som enligt 12 § i förslaget gäller i fråga om utomlands bosatt registreringssökande.
Däremot blir givetvis 12 § tillämplig på den nye sökanden, om
överföring sker.

Att registreringsmyndigheten finner bättre rätt ha blivit styrkt i registreringsärendet
och lägger detta till grund för ett beslut om överföring
hindrar givetvis inte, att frågan om bättre rätt senare kan prövas av domstol.
Om registreringsmyndigheten finner frågan om bättre rätt tveksam,
kan den enligt 16 § i förslaget utfärda föreläggande för den som påstår
bättre rätt att väcka talan vid domstol. Om sådan talan bifalls, styrks den
bättre rätten inför registreringsmyndigheten genom att Iagakraftvunnen
dom företes.

Den som får en ansökan överförd på sig bör inte få tillgodogöra sig den
ansökningsavgift som redan har erlagts för den första ansökningen. Bl. a.
med tanke på det extra arbete som uppstår för registreringsmyndigheten i
form av korrespondens och överläggningar med den nye sökanden bör ny
avgift erläggas. I första stycket andra punkten föreskrivs därför, att den
som får en ansökan överförd på sig skall erlägga ny ansökningsavgift.

Andra stycket

Yrkande om överföring bör inte få hindra handläggningen av ansökningsärendet,
utan denna bör i princip fortsätta, medan överföringsfrågan prö -

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

vas. För att undvika att den berättigade åsamkas rättsförlust föreskrivs
emellertid i andra stycket, att om överföring yrkas, ansökningen inte får
avskrivas, avslås eller bifallas, förrän yrkandet slutligt prövats. Ett yrkande
om överföring bör således lämpligen framställas samtidigt med att påstående
om bättre rätt görs.

Hovrätten för Västra Sverige har i sitt remissyttrande påpekat att de nu
berörda vindikationsreglerna i vissa fall kan leda till att sådana beroendeförhållanden
uppkommer som man i princip har velat undvika. Om en ansökan
avser flera varianter av ett mönster, kan det enligt hovrätten tänkas
att annan än sökanden gör gällande bättre rätt till bara en av varianterna.
Om han visar fog för sitt påstående, torde överföring av ansökningen böra
ske bara såvitt angår denna variant, under det att den ursprungliga ansökningen
kvarstår för sökanden i fråga om de övriga varianterna. Om båda
ansökningarna sedan leder till registrering, blir resultatet enligt hovrätten,
att mönsterrätt till varianter med obetydliga inbördes skillnader tillkommer
olika personer och att möjligheterna att utnyttja de olika mönstren
blir beroende av ömsesidigt lämnade tillstånd.

Hovrättens anmärkning är i och för sig riktig. I praktiken torde dock
situationer av denna art uppkomma bara rent undantagsvis. Förhållandet
blir emellertid då helt likartat med det som inträder när en innehavare av
flera mönstervarianter överlåter ett av mönstren. Denna situation har berörts
närmare i den allmänna motiveringen vid behandlingen av frågan om
variantregistrering. Som jag har anfört i det sammanhanget kan olägenheterna
av att vissa beroendeförhållanden kan uppkomma som en följd av
att man godtar variantregistrering motverkas genom föreskrifter om att
anteckning skall göras i registret och i registreringsbevisen om förekomsten
av variantregistreringar. Dessa föreskrifter bör givetvis bli tillämpliga också
i sådana fall av överföring enligt 17 § i förslaget som hovrätten har berört.

18 §

Förevarande paragraf motsvarar 19 § i utredningens förslag. Den innehåller
bestämmelser om kungörande av ansökan och om invändning. Paragrafen
saknar motsvarighet i ML. Det kungörelse- och invändningsförfarande
som här föreslås stämmer i allt väsentligt överens med vad som gäller
enligt varumärkes- och namnlagarna samt PatL.

Första stycket

Enligt första stycket första punkten skall ansökningen kungöras, när
ansökningshandlingarna är fullständiga och hinder för registrering i övrigt
inte har funnits föreligga. Kungörande skall ske utan dröjsmål, dvs. så snart
officialgranskningen avslutats utan att mynna ut i avskrivnings- eller av -

185

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

slagsbeslut. I likhet med utredningen räknar jag med att officialgranskningen
och den prövning som föranleds därav i regel skall vara avslutad
inom ett par månader från ansökningsdagen och att granskningstiden för
normalfallen inte skall behöva överstiga fjorton dagar. En förutsättning för
att dessa beräkningar skall hålla är dock givetvis, att patent- och registreringsverket
får de nödvändiga personella och materiella resurserna. I den
delen hänvisar jag till vad jag har anfört i den allmänna motiveringen.

Till skillnad från vad som gäller beträffande patentärenden blir handlingarna
i ärende angående ansökan om registrering av mönster enligt
gällande rätt i princip offentliga i och med att de ges in till registreringsmyndigheten.
En viktig nyhet i nu föreliggande förslag är, att sökande
i ärende om registrering av mönster tillerkänns ett visst begränsat sekretessskydd.
Bestämmelser härom föreslås i 23 § andra stycket sekretesslagen och
i 19 § förslaget till mönsterskyddslag. De föreslagna reglerna innebär, afl
om sökanden i ansökningen begär att handling som visar mönstret skall
hållas hemlig, handlingen dock skall hållas allmänt tillgänglig när den för
handlingens hemlighållande begärda fristen har löpt ut och i intet fall
senare än när sex månader har förflutit från den dag då ansökningen gjordes
eller enligt förordnande med stöd av 8 § skall anses gjord.

Om handling som visar mönstret skall hållas hemlig enligt dessa bestämmelser,
måste givetvis också kungörandet av ansökningen skjutas upp till
dess sekretessfristen har löpt ut. Föreskrift härom har tagits upp i första
stycket andra punkten av förevarande paragraf. Där föreskrivs, att om
handling i ärendet skall hållas hemlig enligt vad som är särskilt föreskrivet
därom, med kungörandet skall anstå till dess handlingen enligt 19 § skall
hållas allmänt tillgänglig. Det är att märka att ett anstånd med kungörandet
enligt denna bestämmelse förutsätter, att sökanden har begärt hemlighållande
av viss eller vissa handlingar som visar mönstret. Ett blott och
bart yrkande om anstånd med kungörandet är alltså inte tillräckligt. En
annan sak är, att en sökande som begär anstånd med kungörandet ofta får
anses därigenom också ha gjort framställning om sekretess för de handlingar
i ärendet som visar mönstret. En oklarhet på den punkten kan ge registreringsmyndigheten
anledning att ge sökanden ett föreläggande med begäran
om ett förtydligande. Till dess klarhet har vunnits bör de handlingar
som visar mönstret inte utan sökandens samtycke lämnas ut till annan och
kungörande inte ske. En sökande som har begärt hemlighållande kan, som
jag kommer att utveckla vid 19 §, givetvis återta sin begäran när helst han
önskar med den verkan att sekretessen hävs och kungörande skall äga
rum, så snart övriga förutsättningar därför är uppfyllda.

Närmare bestämmelser om vad kungörelsen skall innehålla kommer att
meddelas i tillämpningsföreskrifterna. Kungörelsen bör innehålla bild av
mönstret, uppgift om de varor för vilka mönstret söks registrerat samt
upplysning om ansökningens huvudsakliga innehåll i övrigt. Det bör fram -

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

gå av kungörelsen om modell har getts in och om bild eller modell är i färg.
Om flera än en bild av mönstret publiceras, bör särskild avgift utgå.
Föreskrift härom har tagits upp i 48 §. Publicering i färg bör inte komma
i fråga förrän metoderna att reproducera i färg har utvecklats ytterligare
och kan medge billigare färgreproducering. Upplysning om ansökningens
huvudsakliga innehåll i övrigt avser främst ansökningens nummer samt
sökandens namn, ansökningsdagen, eventuell begäran om prioritet och
namnet på den som har skapat mönstret.

Kungörandet skall ske i en av registreringsmyndigheten utgiven periodisk
tidskrift. Av hänsyn till allmänheten synes någon samordning inte böra
ske med annan publikation, som för andra liknande ändamål ges ut av registreringsmyndigheten,
utan en separat tidskrift är att förorda. Närmare
föreskrifter härom kommer att tas in i tillämpningskungörelsen.

Andra stycket

Genom kungörandet bereds allmänheten tillfälle att göra invändningar
mot ansökningen. Rätten att göra invändning måste uppenbarligen tidsbegränsas.
Enligt utredningsförslaget skall gälla en invändningsfrist om två
månader, räknat från kungörelsedagen. Ett par remissinstanser har förordat
en frist om tre eller fyra månader. Detta skulle dock medföra en inte
önskvärd förlängning av förfarandet, och i likhet med de delegerade vid de
nordiska departementsförhandlingarna biträder jag därför utredningsförslaget
på denna punkt.

I andra stycket föreskrivs i enlighet härmed, att kungörelsen skall innehålla
meddelande om att den som vill framställa invändning mot ansökningen
skall göra detta skriftligen hos registreringsmyndigheten inom två
månader från kungörelsedagen. I invändningsskriften behöver inte ges någon
utförlig motivering för invändningen, men grunden för denna, dvs. de
faktiska omständigheter som åberopas till stöd för den, bör normalt anges.
Att i lagen ställa upp ett ovillkorligt krav på att grunden skall anges har
emellertid inte ansetts lämpligt. Om en invändare faktiskt har stöd för sin
invändning men inte får gehör, därför att han inte har anfört någon grund,
kan han föranledas att i stället föra sin talan vid domstol. Detta skulle stå
i mindre god överensstämmelse med invändningsinstitutets syfte att förebygga
processer. I tillämpningskungörelsen bör dock tas in en erinran om
att invändare i princip är skyldig att ange grunderna för sin invändning.
En sådan föreskrift, vars åsidosättande inte medför några rättsföljder, får
den betydelen att registreringsmyndigheten kan behandla invändningar som
inte har motiverats närmare — kanske därför att de främst har tillkommit
i förhalningssyfte —- i summarisk ordning.

Med hänsyn till önskvärdheten av att handläggningstiderna inte onödigt
förlängs bör registreringsmyndigheten visa återhållsamhet när det gäller att

187

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

medge uppskov för komplettering av ofullständiga invändningar, och de
frister som föreskrivs bör vara så korta som möjligt.

Anmärkningar, som framställs före eller efter invändningsfristen, utgör
inte invändningar i lagens mening. Det innebär bl. a., att den som gör sådan
anmärkning inte får besvärsrätt enligt 21 § departementsförslaget. Detta
hindrar inte, att sådana anmärkningar kan tas upp av registreringsmyndigheten.
Denna har nämligen att ex officio beakta varje registreringshinder
som kommer till dess kännedom. Det bör dock uppmärksammas, att en anmärkning
av detta slag inte kan läggas till grund för avslagsbeslut utan att
sökanden har fått tillfälle att yttra sig (15 §).

Att sökanden i regel skall beredas tillfälle att yttra sig över gjorda invändningar
framgår av 20 § departementsförslaget.

19 §

Denna paragraf motsvarar 20 § i utredningens förslag och innehåller
bestämmelser om sekretess. Den saknar motsvarighet i ML.

Som jag har utvecklat närmare i den allmänna motiveringen bör handlingar
i ärende om registrering av mönster kunna beredas sekretesskydd i
viss omfattning. Av skäl som jag har anfört i det sammanhanget bör de
grundläggande bestämmelserna om vilka slags handlingar som skall kunna
hållas hemliga och under vilka förutsättningar så skall kunna ske tas upp
i sekretesslagen. Jag lägger i enlighet härmed nu också fram förslag till
ändrad lydelse av 23 § sekretesslagen. Enligt detta förslag, som jag behandlar
mer utförligt i det följande, tas i nämnda lagrum upp föreskrift,
att om sökande i ärende angående ansökan om registrering av mönster begär,
att handling som visar mönstret skall hållas hemlig, handlingen inte
får lämnas ut i vidare mån än som följer av mönster skyddslagen. I denna
lag måste således anges, under vilka förutsättningar en handling, som enligt
berörda föreskrift i sekretesslagen skall hållas hemlig, får lämnas ut. Bestämmelser
härom har tagits upp i förevarande paragraf.

Av skäl som jag har anfört i den allmänna motiveringen bör sekretess
för handling som visar mönstret kunna åtnjutas endast under en begränsad
tid, och i enlighet med vad utredningen har föreslagit bör denna tid utgöra
högst sex månader, räknat från den dag då ansökningen gjordes eller, när
sökanden har begärt prioritet enligt 8 §, från den dag då ansökningen
enligt nämnda lagrum skall anses gjord. Om registreringsmyndigheten vid
fristens utgång har avskrivit eller avslagit ansökningen, bör dock handlingen
hållas hemlig till dess sökanden eventuellt anför besvär över avskrivnings-
eller avslagsbeslutet eller begär återupptagning av ansökningen.

I enlighet med vad jag nu har sagt föreskrivs i första punkten av förevarande
paragraf i departementsförslaget, att om i ärende angående ansökan
om registrering av mönster handling som visar mönstret skall hållas hemlig

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

enligt vad som är särskilt föreskrivet därom, handlingen icke får utlämnas
utan sökandens samtycke förrän den av honom begärda fristen har löpt
ut eller sex månader har förflutit från den dag då ansökningen gjordes
eller, om prioritet som avses i 8 § första stycket yrkas, från den dag från
vilken prioritet begärs. Enligt andra punkten gäller den undantagsregeln,
att om registreringsmyndigheten vid denna tidpunkt har beslutat avskriva
eller avslå ansökningen, handlingen därefter inte får hållas allmänt tillgänglig,
om inte sökanden begär återupptagning av ansökningen eller anför
besvär.

Att sekretess kan åtnjutas endast om sökanden i ärendet gör framställning
därom, framgår av den bestämmelse i ämnet som enligt vad jag föreslår
skall tas upp i 23 § sekretesslagen. Vid behandlingen i det följande av
nämnda bestämmelse kommer jag också att närmare beröra frågan om innebörden
av uttrycket »handling som visar mönstret».

Eftersom den föreskrivna sekretessfristen är en maximitid och sekretessregeln
dessutom är fakultativ, kan sökanden givetvis begära en kortare
sekretesstid än sex månader. Han är inte heller bunden av sitt en gång framställda
yrkande om sekretess. Om han begär det, skall således den eller de
handlingar som är föremål för sekretess hållas tillgängliga tidigare än som
annars skulle gälla. Detta kan vara av särskild betydelse när sökanden vill
vända sig med ett skadeståndsyrkande mot någon som olovligen utnyttjar
hans mönster.

Enligt förslaget råder visst samband mellan ansökningshandlingarnas
offentlighet och sökandens skydd mot olovligt utnyttjande av mönstret under
ansökningstiden. Av 38 § departementsförslaget framgår sålunda, att
rätt till skadestånd för sådant utnyttjande föreligger endast för tiden efter
det att handling som visar mönstret har blivit allmänt tillgänglig. Utnyttjanden
under sekretesstiden grundar med andra ord inte rätt till skadestånd.

Om sökanden, innan handling som visar mönstret har blivit allmänt tillgänglig,
åberopar sin ansökan mot någon som han anser ha utnyttjat mönstret
olovligen, är han enligt 34 § departementsförslaget skyldig att låta denne
på begäran ta del av handlingarna. Som jag nyss har framhållit inträder
emellertid inte någon rätt till skadestånd för sådant utnyttjande.

Om sökanden återkallar sin registreringsansökan, skall ansökningen avskrivas.
Jag hänvisar i det hänseendet till vad jag har anfört vid 14 §. Också
när ett sådant avskrivningsbeslut meddelas under sekretessfristen, är
undantagsregeln i andra punkten av nu förevarande paragraf tillämplig.
Jag vill understryka vikten av att en återkallad ansökan inte handläggs så,
att handling som är föremål för sekretess kommer att offentliggöras mot
sökandens önskan. I de fall då en återkallelse kommer in samma dag som
sekretessfristen löper ut eller kort dessförinnan bör det därför tillses att
avskrivningsbeslut meddelas samma dag som återkallelsen har kommit in.

189

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Bestämmelsen i andra punkten innebär i övrigt, att sekretesskyddet automatiskt
upphör i och med att sökanden ger in sina besvär över avskrivnings-
eller avslagsbeslutet resp. hos registreringsmyndigheten begär återupptagning
samt betalar föreskriven besvärs- resp. återupptagningsavgift.

Försvarets civilförvaltning har i sitt remissyttrande påpekat, att det förhållandet
att en uppfinning kan begäras skyddad enligt såväl patent- som
mönsterlagstiftningen kan leda till komplikationer när det gäller sekretessreglerna.
Enligt PatL skall en patentansökan kungöras senast efter 18 månader
men enligt förslaget till lag om mönster offentliggörs handling som visar
mönstret senast efter sex månader. Civilförvaltningen framhåller, att den
som på en gång söker patent och mönsterskydd måste offra det längre
gående sekretesskyddet enligt PatL i de fall då mönstret avslöjar uppfinningen.
Sökanden kan i sådant fall ställas inför ett svårt avgörande. Än
mer komplicerad blir situationen, om patentsökanden är en annan än den
som söker mönster skydd. En arbetstagare som gör en uppfinning har rätt
att själv söka patent. Men han är inte alltid själv upphovsman till den slutliga
utformningen av uppfinningen. Om annan arbetstagare som upphovsman
till formgivningen förutsätts ha rätt att söka mönsterskydd, kan han
omintetgöra uppfinnarens sekretesskydd. Endast om företaget förvärvar
bådas rättigheter upphävs detta motsatsförhållande, i vilket fall företaget
har att avgöra om det är fördelaktigare att offra uppfinningens sekretessskydd
för att få mönsterskydd eller vice versa. Mönstrets upphovsman har
enligt civilförvaltningen inte rätt att avslöja uppfinningen, men det innebär
att han då inte heller har möjlighet att låta registrera mönstret.

För egen del tror jag att den av civilförvaltningen berörda situationen blir
så sällsynt, att man inte behöver räkna med den i det praktiska livet. Jag
anser det därför inte nödvändigt att frågan särskilt regleras. Om en situation
av denna art trots allt inträffar, får det ankomma på sökanden att avgöra,
vilken lösning han finner lämpligast. Om uppfinningen och mönstret
innehas av olika personer, blir dessa hänvisade att lösa problemet i samråd.

20 §

I denna paragraf, som motsvarar 21 § i utredningens förslag, har tagits
upp bestämmelser om behandlingen av registreringsansökan efter utgången
av invändningsfristen. Paragrafen saknar motsvarighet i ML. Den överensstämmer
i huvudsak med 23 § PatL.

Första stycket

I paragrafens första stycke föreskrivs, att ansökningen skall tas upp till
fortsatt prövning efter utgången av invändningsfristen och att bestämmelserna
i 14—17 §§ om den inledande behandlingen av ansökningen därvid
skall gälla i tillämpliga delar.

190 Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Ansökningens kungörande förutsätter, att registreringsmyndigheten har
undersökt mönstrets registrerbarhet och kommit till att ansökningen med
hänsyn till vad som dittills har framkommit kan leda till registrering. Genom
beslutet att kungöra ansökningen har emellertid inte slutgiltigt avgjorts,
att registrering av mönstret skall ske. Härefter gjorda invändningar
kan ge anledning till en annan bedömning. En invändning kan t. ex. föranleda,
att myndigheten undersöker en annan granskningsldass än den eller
dem som redan har kontrollerats, och genom en sådan undersökning kan
ett registreringshinder uppdagas. Material som ges in till registreringsmyndigheten
utan att kunna hänföras till en formellt godtagbar invändning skall
också beaktas vid den fortsatta prövningen av ansökningen. Hänvisningen
till 14 § innebär, att registreringsmyndigheten vid den fortsatta prövningen
helt allmänt skall undersöka, om förutsättningar för förvärv av mönsterrätt
föreligger. Om inte särskilda omständigheter föranleder det, skall dock
någon ny granskning inte ske. Gjorda invändningar skall självfallet alltid
prövas. Beslut om avskrivning av ansökningen med rätt för sökanden att
sedermera få ansökningen återupptagen kan meddelas även på detta stadium
av förfarandet. Det förutsätter dock, att sökanden har getts föreläggande
enligt 14 § men inte har efterkommit föreläggandet eller inte har avhjälpt
anmärkt brist. Att invändningsskrivelse sänds över till sökanden för
yttrande är inte att betrakta som sådant föreläggande. Om sökanden underlåter
att yttra sig över invändningen och registreringsmyndigheten inte finner
anledning att utfärda föreläggande, tas ärendet upp till avgörande i befintligt
skick.

Av hänvisningen till 15 § framgår, att en ansökan kan avslås också på
detta stadium. Beslut om avslag får dock inte meddelas, förrän sökanden
har haft tillfälle att yttra sig över den anmärkning mot ansökningen som
anses kunna föranleda avslagsbeslut.

Bestämmelserna i 16 och 17 §§ rörande påstående om bättre rätt till mönster
och yrkande om överföring äger tillämpning även efter invändningsfristens
utgång. Ett påstående om bättre rätt kan givetvis ha formen av en invändning.
I de flesta fall föranleds ett sådant påstående just av ansökningens
kungörande.

Andra stycket

Här meddelas föreskrift om förfarandet, när invändning har gjorts i
behörig ordning. Sökanden skall underrättas om invändningen och skall beredas
tillfälle att yttra sig över invändning som inte är uppenbart obefogad.
Underrättelse sker lämpligen genom att ett exemplar av invändningsskriften
överlämnas till sökanden. Om en invändning är uppenbart obefogad,
bör det räcka med att invändningsskriften överlämnas till sökanden
samtidigt med att denne får besked om att ansökningen har bifallits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

191

Skriftväxling med anledning av invändning bör inte göras onödigt vidlyftig.
Den slutliga prövningen av ansökningen får inte onödigtvis fördröjas.
Det torde ofta vara lämpligt, att invändaren delges sökandens yttrande över
invändningen och får tillfälle att bemöta detta. I vissa fall bör sökanden ges
tillfälle att avge slutyttrande. Ytterligare skriftväxling torde endast sällan
vara påkallad. Vid patentansökningar kan utförliga tekniska diskussioner
vara nödvändiga, men i fråga om mönster gäller det som regel bara att ställa
upp två eller flera mönster till granskning och påvisa likheter eller skillnader
mellan dem.

Om en invändare återtar sin invändning, skall denna likväl prövas i ärendet
(jfr 21 §, som föreskriver, att när särskilda skäl föreligger, en invändares
besvärstalan kan prövas, även om den har återkallats).

Det bör påpekas, att trots frånvaron av uttrycklig föreskrift härom i lagen
en sökande bör få kännedom också om annat material än sådant som kan
hänföras till en invändning i formell mening.

Har någon invändning inte gjorts och finner registreringsmyndigheten
inte heller i övrigt att hinder mot registrering föreligger, skall ansökningen
bifallas. Beslut härom vinner då omedelbart laga kraft. Ett beslut att bifalla
ansökningen trots gjord invändning vinner däremot inte laga kraft förrän
besvärstiden har gått ut (22 § första stycket första punkten). Detta innebär
bl. a., att mönstret inte skall föras in i registret, förrän det visat sig att
invändaren inte har anfört besvär (23 § första stycket). Om ansökningen
avslås — vilket på detta stadium regelmässigt beror på att en gjord invändning
har ansetts befogad — har sökanden talerätt (21 § första stycket
första punkten).

21 §

Denna paragraf motsvarar 22 § i utredningens förslag och innehåller föreskrifter
om rätt till talan mot registreringsmyndighetens slutliga beslut i
ärenden angående ansökan om mönsterregistrering. Reglerna gäller endast
i fråga om beslut som har meddelats under ärendets handläggning intill dess
registreringsansökningen har slutbehandlats. Bestämmelser om talan mot
beslut av registreringsmyndigheten i frågor som har kommit upp efter det
att registrering har beviljats finns i 47 §.

Nu förevarande paragraf har närmast sin motsvarighet i 8 § första stycket
ML, som föreskriver att besvärstalan kan föras mot beslut varigenom en ansökan
har förklarats förfallen eller har avslagits. Den överensstämmer med
24 § första och andra styckena PatL.

Första stycket

I detta stycke behandlas rätten att överklaga slutligt beslut som har meddelats
av registreringsmyndigheten. Enligt första punkten får talan mot så -

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

dant beslut föras av sökanden, om beslutet har gått honom emot. I andra
punkten föreskrivs, att den som har gjort invändning i behörig ordning får
föra talan i fall då ansökningen har bifallits, trots att invändning har gjorts.
Enligt tredje punkten får invändning prövas, trots att invändaren har återkallat
sin talan, om särskilda skäl föreligger.

Med slutligt beslut avses beslut varigenom myndigheten skiljer registreringsärendet
från sig, dvs. beslut om avskrivning enligt 14 §, beslut om avslag
enligt 15 § och beslut om bifall till registreringsansökningen enligt 23 §.
Mot beslut som inte är slutligt utan avser frågor under förfarandet, t. ex.
angående prioritet, frister, klassificering o. d., får särskild talan inte föras.
I vissa fall kan en sådan fråga däremot komma under bedömande av en
överinstans i samband med prövning av ett överklagat slutligt beslut.

Behörighet att föra talan mot slutligt beslut tillkommer endast sökanden
och invändare. Sökanden får föra talan mot slutligt beslut som har gått
honom emot. Han kan alltså överklaga avskrivnings- och avslagsbeslut. Mot
beslut varigenom ansökan har bifallits får han däremot inte föra talan. Registreringsansökan
kan nämligen aldrig bifallas i annan form eller med annat
innehåll än sökanden har yrkat. Detta gäller även beträffande frågor
som i och för sig är fristående i förhållande till spörsmålet om mönstrets
registrerbarhet, t. ex. utformningen av varuuppgiften. Vidhåller sökanden
sin uppgift i detta hänseende trots att registreringsmyndigheten inte anser
sig kunna godta den, leder alltså detta till att ansökningen avslås på samma
sätt som när annat registreringshinder föreligger. Ett beslut om avslag
måste alltid avse ansökningen i dess helhet. Delbeslut kan inte meddelas.
Invändare får föra talan mot beslut varigenom ansökan har bifallits. En
förutsättning för att besvären skall kunna tas upp till prövning är dock att
invändningen har gjorts skriftligen och har kommit in till registreringsmyndigheten
inom den föreskrivna tvåmånaderstiden (18 § andra stycket).

Bestämmelsen i tredje punkten om att invändning i vissa fall får prövas,
fastän invändaren har återkallat sin besvärstalan, motiveras av det allmänna
intresset av att oriktiga beslut undanröjs. En motsvarande föreskrift finns i
24 § PatL. Särskilda skäl att pröva en återkallad invändning kan föreligga
t. ex. om invändningen har grundats på att ett objektivt registreringshinder
föreligger. Här överväger det allmännas intresse av att kända mönster utrensas.
Om däremot invändningen har grundats på ett påstående om bättre
rätt till mönstret, bör invändaren själv få disponera över sin talan. Invändningen
bör alltså inte prövas, om talan har återkallats.

Andra stycket

Här meddelas regler om rätt till talan mot beslut om återupptagning och
om överföring av ansökan. Mot beslut, varigenom en begäran enligt 14 §
tredje stycket om återupptagning av avskriven ansökan har avslagits eller

193

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

ett yrkande om överföring av ansökan enligt 17 § har bifallits, får talan
enligt första punkten föras av sökanden. I andra punkten föreskrivs, att
den som har framställt yrkande om överföring av ansökan får föra talan
mot beslut, varigenom yrkandet har avslagits.

Enligt utredningens förslag skulle sistnämnda bestämmelse gälla också
talan mot beslut att avslå begäran om förnyelse av registrering enligt 25 §.
Under remissbehandlingen har RÅ förordat, att bestämmelsen om rätt till
talan mot sådant beslut i stället tas upp efter den materiella bestämmelsen
om förnyelse i 25 §. Jag biträder denna uppfattning. Fråga om förnyelse av
registrering kommer upp först efter det att registrering har beviljats. Samtliga
bestämmelser om talerätt mot beslut i sådana frågor bör tas upp i ett
sammanhang. 47 § i departementsförslaget innehåller också en bestämmelse
om rätt till talan mot annat slutligt beslut av registreringsmyndigheten
än sådant som avses i 21 §. Denna bestämmelse avser även talan mot beslut
om avslag på ansökan om förnyelse.

Av 21 och 22 §§ följer, att andra beslut i ärende angående ansökan om
mönsterregistrering än de i 21 § behandlade inte får överklagas.

22 §

Paragrafen motsvarar 23 § i utredningens förslag. Den innehåller föreskrifter
om förfarandet vid överklagande av beslut som avses i 21 § departementsförslaget.

Enligt 8 § andra stycket ML skall besvär över registreringsmyndighetens
beslut, varigenom en ansökan har förklarats förfallen eller blivit avslagen,
anföras hos Kungl. Maj:t inom 60 dagar från beslutets dag. Besvären prövas
av regeringsrätten.

Första stycket

Enligt mönsterskyddsutredningens förslag skall talan mot registreringsmyndighetens
beslut föras hos den särskilda besvärsavdelning inom patentoch
registreringsverket som f. n. fungerar som besvärsinstans för patentärenden,
varumärkesärenden och namnärenden. Det föreligger enligt utredningen
ett behov av en instans, som särskilt under den nya mönsterlagens
första tid kan medverka till att en vägledande praxis utbildas. Frågan om
besvärsavdelningens sammansättning bör enligt utredningen regleras i en
särskild lag om patent- och registreringsverkets besvärsavdelning. Enligt
utredningsförslaget skall besvärstiden i de fall som avses i 22 § i utredningens
förslag (21 § departementsförslaget) vara två månader, räknat från beslutets
dag. Klagande skall vidare inom denna tid betala fastställd besvärsavgift.

Förslaget att patent- och registreringsverkets besvärsavdelning skall vara
överinstans i förhållande till registreringsmyndigheten har allmänt till 7

— Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 168

194

Kungl. May.ts proposition nr i68 år 1969

styrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna och bör godtas.
Förslaget föranleder ändring i lagen den 1 december 1967 (nr 840) om patent-
och registreringsverkets besvärsavdelning. Förslag till sådan lagändring
läggs fram samtidigt med nu förevarande lagförslag. Jag behandlar ändringsförslaget
närmare i det följande. I fråga om besvärstiden och skyldighet
för klagande att erlägga besvärsavgift har utredningens förslag inte rönt
några erinringar. Även jag biträder utredningsförslaget i denna del.

I enlighet med vad jag nu har anfört föreskrivs i första stycket av förevarande
paragraf, att talan enligt 21 § förs hos patent- och registreringsverkets
besvärsavdelning genom besvär inom två månader från beslutets
dag och att den som vill besvära sig skall erlägga fastställd besvärsavgift
inom samma tid. Storleken av besvärsavgiften kommer att fastställas i tilllämpningskungörelsen.

Andra stycket

I fråga om rätt till talan mot besvärsavdelningens beslut har utredningen
förordat, att samma ordning tillämpas som den svenska patentlagkommittén
föreslog i fråga om patentärenden och som innebar, att talerätt skulle
tillkomma både sökanden och invändare och att prövningen av besvär över
beslut av besvärsavdelningen skulle ankomma på regeringsrätten (jfr dock
25 § PatL). Vid remissbehandlingen har patent- och registreringsverket
uttalat sig mot förslaget i denna del. Verket ifrågasätter, om det inte räcker
med en överinstans, besvärsavdelningen. Det har ansetts tillräckligt för
namnärenden (35 § tredje stycket namnlagen). Den önskade snabbheten i
handläggning av mönsterärenden skulle enligt verkets mening gagnas härav.
I övrigt har inte någon av remissinstanserna ifrågasatt annat än
att sökanden skall kunna föra talan mot beslut av besvärsavdelningen,
om delta har gått honom emot. Meningarna har däremot varit delade i frågan,
om också invändare bör ges talerätt. Flertalet remissinstanser har tillstyrkt
utredningsförslaget i denna del. Förvaltningsdomstolskommittén
erinrar om att kommittén på sin tid tillstyrkte patentlagkommitténs förslag
att invändare i patentmål skulle få föra talan mot besvärsavdelningens beslut
men att departementsförslaget till ny patentlag inte innehöll någon
regel om sådan talerätt för invändare. I propositionen framhölls, att gällande
bestämmelser om talerätt bör behållas i avvaktan på resultatet av den
pågående utredningen om en gemensam nordisk besvärsinstans i patentärenden.
Förvaltningsdomstolskommittén påpekar, att de nordiska mönsterskyddsutredningarna
inte har föreslagit någon nordisk gemenskap när det
gäller mönsterregistrering. Om man godtar denna ståndpunkt, finns det
enligt kommittén ingen anledning att för mönsterärendenas del skjuta upp
ställningstagandet till frågan om invändares talerätt. Kommittén tillstyrker
därför att utredningsförslaget om invändares talerätt genomförs. KF,

195

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

Sveriges advokatsamfund samt patent- och registreringsverket avstyrker
däremot förslaget och anser att invändares talerätt bör regleras på samma
sätt som i 25 § departementsförslaget till patentlag (numera 25 § PatL). —
Förslaget att regeringsrätten skall vara besvärsinstans har inte rönt några
erinringar under remissbehandlingen.

hrån principiella synpunkter anser jag att samma instansordning hör
gälla i mönsterärenden som i patentärenden. Enligt 25 § PatL gäller, att invändare
inte får föra talan mot beslut av besvärsavdelningen. Regleringen
grundar sig dock inte på ett slutligt ställningstagande i frågan utan är betingad
av att det ansetts olämpligt att ändra den nuvarande instansordningen,
innan resultatet föreligger av utredningen om upprättande av en
gemensam nordisk besvärsinstans för patentärenden. Eftersom slutlig ställning
ännu inte har tagits till det nyligen framlagda förslaget om en sådan
besvärsinstans (NU 1968:1), är det för tidigt att uttala sig om vilken ordning
som framdeles kommer att gälla på patentområdet. Under dessa förhållanden
är jag inte heller för mönsterlagstiftningens del beredd att nu ta
ställning till frågan om invändares talerätt. Jag förordar därför, att den nuvarande
instansordningen och nu gällande regler om talerätt inte rubbas
f. n. och att frågan om rätt för invändare i mönsterärenden att föra talan
mot besvärsavdelningens beslut övervägs på nytt i samband med prövningen
av förslaget om inrättande av en nordisk besvärsinstans för patentärenden.
Eftersom ett ställningstagande till detta förslag torde ske inom en nära
framtid och kanske redan innan den nya mönsterskyddslagen träder i kraft,
bhr den praktiska betydelsen av att frågan om invändares talerätt skjuts
på framtiden under alla förhållanden ringa.

I enlighet med dessa överväganden föreskrivs i andra stycket första punkten
av förevarande paragraf, att talan mot beslut på besvärsavdelningen får
föras av sökanden, om beslutet har gatt honom emot, och i andra punkten
av samma stycke, att talan skall föras hos Kungl. Maj :t inom två månader
från beslutets dag. Att endast slutligt beslut kan överklagas framgår av 21 §.
Bes\årsavgift skall inte erläggas. Besvären skall som nämnts prövas av regeringsrätten.
I samband med att den nya mönsterskyddslagen genomförs
bör en mindre ändring göras i 2 § 14ro) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3)
om Kungl. Maj :ts regeringsrätt. I hänvisningen till »mål om registrering av
mönster och modeller» bör sålunda orden »och modeller» utgå. Förslag till
sådan lagändring kommer att läggas fram i särskild ordning.

Någon form för anförande av besvär har inte föreskrivits. Enligt allmän
förvaltningsprocessuell praxis skall emellertid besvär anföras skriftligen.
Telegrambesvär torde f. n. inte kunna godtas. Det bör dock anmärkas, att
de nordiska utredningarna om inrättande av en nordisk besvärsinstans för
patentärenden i sitt nyss omnämnda betänkande med förslag till överenskommelse
om en sådan besvärsinstans har föreslagit att besvär hos den nor -

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

diska besvärsinstansen skall kunna anföras telegrafiskt (art. 17 andra
stycket i förslaget till överenskommelse, bet. s. 21). I 5 § i det nyligen
framlagda förslaget till förvaltningslag har upptagits en generell bestämmelse
om att som ingivande av handling till myndighet också gäller att
meddelande överbringas till myndigheten i form av telegram eller annan
fjärrskrift (SOU 1968:27 s. 90 f). Slutlig ställning har emellertid ännu inte
tagits till något av dessa förslag.

Det har inte ansetts påkallat att närmare reglera förfarandet hos besvärsavdelningen
eller i regeringsrätten. I allmänhet torde bestämmelserna om
förfarandet vid registreringsmyndigheten kunna tillämpas analogiskt. I frågor
som inte regleras genom dessa bestämmelser, t. ex. frågor om återförvisning,
får överinstanserna träffa avgöranden med ledning av allmän förvaltningsprocessuell
praxis. Officialprincipen tillämpas även i överinstans.
Prövningen där är således inte begränsad till enbart det material som förelåg
i underinstansen. Såväl överinstansen som parterna själva kan föra in
nytt material och part äger åberopa nya bevis och framföra nya skäl. Reformatio
in pejus är således inte utesluten. I överensstämmelse med officialprincipen
avser prövningen i överinstans liksom vid registreringsmyndigheten
först och främst att ansökningen blir sakligt sett riktigt bedömd.
Ingenting hindrar därför att nytt material, som hänför sig till annat i ansökningen
än det som utgjorde grund för beslut i lägre instans, kommer
under bedömande i överinstansen. Registreringsmyndigheten har t. ex. avslagit
ansökningen därför att nyhetskravet inte är uppfyllt. Om överinstansen
väl finner att nyhetskravet är uppfyllt men däremot anser att sökanden
inte är rätt innehavare av mönstret, kan den avslå ansökningen på denna
grund. På liknande sätt kan invändare i besvärsavdelningen åberopa andra
omständigheter än dem som han har anfört till grund för invändningen vid
registreringsmyndigheten.

23 §

Paragrafen motsvarar 24 § i utredningens förslag och innehåller regler
om kungörande av beslut om mönsterregistrering m. in.

I 9 § första stycket ML föreskrivs, att om ansökningshandlingarna är fullständiga
och anledning inte har förekommit att avslå ansökningen, mönstret
skall registreras samt intyg härom och om dagen då ansökningen inkom
hållas sökanden till handa, varvid ett av de inlämnade exemplaren av mönstret
skall fästas vid intyget. Enligt andra stycket i samma paragraf skall kungörelse
om registreringen införas i allmänna tidningarna genom registreringsmyndighetens
försorg.

Första stycket

Bestämmelserna i första stycket av förevarande paragraf i förslaget överensstämmer
i sak väsentligen med nu gällande föreskrifter. De innebär sa -

197

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

lunda, att om ansökan om mönsterregistrering bifalls och beslut härom
vinner laga kraft, mönstret skall tas in i mönsterregistret och registreringen
kungöras. Av 9 § framgår, att det är patent- och registreringsverket som
har att i egenskap av registreringsmyndighet föra mönslerregistret.

Vid 21 § har framhållits, att ett beslut att bifalla ansökan om mönsterregistrering
får anses vinna laga kraft omedelbart, om någon invändning
inte har gjorts. Mönstret förs i så fall in i registret redan i anslutning till
beslutet. Har invändning gjorts, vinner beslutet däremot inte laga kraft, förrän
två månader har förflutit från dagen för beslutet. Registreringsåtgärden
får då anstå till dess att beslutet har vunnit laga kraft. Regeringsrättens
beslut vinner laga kraft omedelbart och skall således leda till registrering
utan dröjsmål.

Vid tillämpning av 28, 31 och 38 §§ i den nya lagen skall ett mönster
anses registrerat den dag då mönstret enligt förevarande paragraf togs in i
registret.

Vilka uppgifter som skall tas in i registret får regleras i tillämpningskungörelsen.
Det är viktigt, att registret innehåller en bild, som visar mönstret.
När samregistrering sker enligt 11 §, bör samtliga mönster samlas under
ett gemensamt registreringsnummer. Föreskriften i denna paragraf, att
»mönstret» skall tas in i registret, avser sålunda vart och ett av de samregistrerade
mönstren. Dessa skall följaktligen också representeras genom var
sin bild.

Lagakraftvunnet beslut om bifall till ansökan om mönsterregistrering
skall enligt första stycket kungöras. Allmänheten, som genom kungörelsen
enligt 18 § har fått kännedom om ansökningen och om mönstrets utseende,
får genom kungörelsen enligt förevarande paragraf besked om att ansökningen
har bifallits genom ett slutligt beslut och att mönstret har registrerats.
Kungörelsen tas in i den tidskrift som är avsedd för kungörande av
ansökningarna. Under det att kungörelse om ansökan som ett led i invändningsförfarandet
skall innehålla en bild av mönstret, behöver kungörelse
av beslut om registrering inte innehålla sådan bild. En hänvisning till den
tidigare kungörelsen är tillräcklig. Kan mönstret återges på nytt utan nämnvärda
kostnader, är det dock en fördel att bilden tas med även i den slutliga
kungörelsen.

Andra stycket

Som ett komplement till bestämmelsen i första stycket föreskrivs i andra
stycket, att även lagakraftvunnet beslut att avskriva eller avslå en ansökan
som har kungjorts enligt 18 § skall kungöras. Sedan en ansökan har gjorts
offentlig, blir således allmänheten alltid underrättad om det slutliga beslut
som fattas i ärendet.

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Det har inte ansetts nödvändigt att i lagen ta in föreskrift om att registreringsbevis
skall utfärdas. Sådant bevis tilläggs inte någon rättslig betydelse.

Mönsterregistrerings giltighetstid

24 §

Paragrafen motsvarar 9 § i utredningens förslag och innehåller bestämmelser
om skyddstiden.

Enligt 11 § ML består skyddet för registrerat mönster under fem år, räknat
från den dag då ansökningen inkom till registreringsmyndigheten.

Första punkten

I denna bestämmelse föreskrivs, i överensstämmelse med vad jag har anfört
i den allmänna motiveringen, att mönsterregistrering gäller under fem
år, räknat från den dag då ansökan om registrering gjordes, och att registrering
på begäran kan förnyas för ytterligare två femårsperioder.

Skyddstidens utgångspunkt är den dag då ansökan om registrering görs
här i riket. En remissinstans har föreslagit, att detta framhävs tydligare för
att klargöra att konventionsprioritet inte inverkar på skyddstidens längd.
Detta är emellertid onödigt, eftersom det av 8 § framgår att prioritet är av
betydelse bara vid tillämpning av nyhetsregeln i 2 § och av bestämmelsen om
föranvändarrätt i 6 §. Att skyddstiden räknas från ansökningsdagen innebär
inte utan vidare att skydd för mönstret åtnjuts från den dagen. Mönsterrätt
uppkommer genom registreringen och dessförinnan gäller bara ett villkorligt
skydd. Om handling i ärendet på begäran hålls hemlig, inträder
skydd mot intrång först när sekretessen hävs. Hithörande frågor behandlas
närmare vid 19 och 38 §§ departementsförslaget.

Ett visst villkorligt skydd gäller även under respittiden för erläggande av
förnyelseavgift enligt 25 §. Att som en remissinstans har föreslagit ta in
erinran härom även i förevarande paragraf har jag inte ansett påkallat.

Andra punkten

Som några remissinstanser har föreslagit bör i lagen anges, att förnyelseperiod
löper från utgången av föregående period. Föreskrift härom har
tagits upp i andra punkten av förevarande paragraf. Enligt 1 § lagen den
30 maj 1930 (nr 173) om beräkning av lagstadgad tid kommer förnyelseperioden
att börja löpa dagen efter föregående periods utgång och sluta den
dag som motsvarar föregående periods sista dag.

Mönsterrättens fortbestånd förutsätter inte att mönstret är i bruk. Pariskonventionen
art. 5 B föreskriver, att mönsterskydd inte förverkas genom
»försummelse att utöva mönsterrätten».

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

199

25 §

Paragrafen motsvarar 25 § i utredningens förslag och innehåller bestämmelser
om förnyelse av registrering.

Skyddstiden enligt ML är som nämnts fem år och den kan inte förlängas.
Enligt 24 § departementsförslaget gäller mönsterregistrering till dess fem år
har förflutit från den dag då ansökan om registrering gjordes och kan registreringen
på begäran förnyas för ytterligare två femårsperioder.

Första stycket

Uppdelningen av skyddstiden i perioder tjänar det ur både allmän och
enskild synvinkel angelägna syftet att mönster, som inte längre är rnarknadsdugligt
eller av annan anledning har förlorat betydelse, inte skall belasta
registret under lång tid därefter. Syftet skulle tydligen förfelas, om
mönsterhavaren redan från början kunde begära förlängning av skyddstiden.
Utredningen har därför föreslagit att förnyelse skall kunna begäras
tidigast ett år före utgången av löpande registreringsperiod. Förslaget har
inte rönt erinringar under remissbehandlingen och bör godtas.

Enligt Pariskonventionen art. 5bis 1 är konventionsstaterna skyldiga att
medge en respittid om minst sex månader för erläggande av avgift för upprätthållande
av rättigheter som tillhör den industriella äganderätten. Det
har varit föremål för delade meningar, om frist måste medges också för
själva begäran om förnyelse. Mönsterskyddsutredningen har emellertid av
praktiska skäl föreslagit, att anstånd med både begäran om förnyelse och
betalning av förnyelseavgift skall medges under en tid av sex månader,
räknat från utgången av den föregående registreringsperioden, under förutsättning
att en särskild tilläggsavgift betalas.

Vid remissbehandlingen har förslaget att införa en respittid också för
begäran om förnyelse av registrering avstyrkts av Svea hovrätt och RÅ. Det
kan enligt hovrättens mening vara av betydande intresse för den som inte
är mönsterhavare men som efter skyddstiden vill använda mönstret att vid
registreringsperiodens utgång få veta, om mönsterhavaren har utnyttjat rätten
att begära förnyelse. Enligt RÅ leder den föreslagna regeln till att frågan
huruvida mönsterskyddet består efter utgången av löpande registreringsperiod
kan hållas svävande till dess respittiden har gått till ända. Om
anstånd i enlighet med vad Pariskonventionen föreskriver medges endast
beträffande avgiftsbetalningen, undviks ett sådant ovisst rättstillstånd i de
fall då mönsterhavaren inte avser att förnya registreringen. Man behöver
enligt RÅ knappast räkna med att framställningar om förnyelse i någon
större utsträckning görs enbart för att rättsläget skall hållas ovisst under
respittiden.

Med hänsyn till den ovisshet som råder rörande Pariskonventionens innebörd
i detta hänseende och då man från de övriga nordiska ländernas

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

sida under departementsöverläggningarna uttalat starka önskemål om att
utredningsförslaget följs på denna punkt, har jag för egen del stannat för
att biträda detta förslag. De under remissbehandlingen påtalade olägenheterna
av att det under en tid av högst sex månader efter en registreringsperiods
utgång kan råda ovisshet om mönsterskyddet består eller inte blir
sannolikt inte så besvärande i praktiken.

I enlighet med dessa överväganden föreskrivs i första stycket, att ansökan
om förnyelse av registrering skall göras skriftligen hos registreringsmyndigheten
tidigast ett år före och senast sex månader efter utgången av
löpande registreringsperiod (första punkten) samt att inom samma tid
skall erläggas i 48 § angivna förnyelse- och tilläggsavgifter, vid påföljd
att ansökningen avslås (andra punkten). Jag återkommer till frågan om
avgifterna vid 48 §.

Rätt att begära förnyelse tillkommer i första hand mönsterhavaren, dvs.
den som är antecknad i registret som innehavare av mönstret. Mera tveksamt
är, om t. ex. en licenstagare skall kunna begära förnyelse. Enligt 22 §
VmL kan endast registreringshavaren ansöka om förnyelse av varumärkesregistrering.
När det gäller mönster är det emellertid många gånger så, att
det är en licenstagare som har det verkliga intresset av att registreringen
förnyas, medan mönsterhavaren själv kanske är mera ointresserad. Härtill
kommer, att den möjlighet som står en licenstagare beträffande ett varumärke
till buds att själv söka ny registrering för märket, om registreringshavaren
inte låter förnya registreringen utan har gett upp varumärkesrätten,
saknar motsvarighet när det gäller mönster. Det har därför inte ansetts
motiverat att utesluta andra än mönsterhavaren från rätten att söka förnyelse.
Om annan än den som senast är antecknad i registret som mönsterhavare
begär förnyelse, skall denna likväl verkställas i mönsterhavarens
namn, om den som söker förnyelse inte visar att han har förvärvat mönsterrätten.

Begäran om förnyelse skall ske skriftligen, men detta formkrav bör inte
tillämpas för strängt. Om sökanden t. ex. över postgiro betalar in förnyelseavgiften
och på talongen anger, att betalningen avser förnyelse av viss registrering,
bör kravet på skriftlighet anses uppfyllt. Det krävs alltså inte
med nödvändighet någon separat ansökan.

I paragrafen har inte tagits in någon föreskrift om att registreringsmyndigheten
skall underrätta mönsterhavaren om en begäran om förnyelse.
Detta hindrar dock inte att registreringsmyndigheten — på samma sätt som
i fråga om patent och varumärken — lämnar sådan service.

En framställning om förnyelse som görs för tidigt eller för sent skall
avslås. Detsamma gäller, om föreskrivna avgifter inte erläggs i rätt tid.
Avslagsbeslut kan överklagas genom besvär enligt 47 §. Vinner beslutet
laga kraft, utslocknar mönsterrätten definitivt. Avgifterna behöver inte
betalas samtidigt som ansökan om förnyelse görs men respitliden får givet -

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

201

vis inte överskridas. Om förnyelseansökan görs och avgifterna betalas inom
respittiden och registreringen således förnyas, anses skyddet ha bestått även
under den gångna delen av respittiden, vilket bl. a. innebär att intrång som
har begåtts under denna tid kan beivras.

Ett registrerat mönster skall inte avföras ur registret, förrän respittiden
bar löpt ut utan att förnyelse skett. Å andra sidan skall skyddet anses ha
upphört vid utgången av föregående period, om förnyelse inte kommer till
stånd, vare sig detta beror på att förnyelse inte begärts eller att ansökan om
förnyelse gjorts för sent eller att avgiftsbetalningen försummats.

En ansökan om förnyelse kan vara oklar eller ofullständig eller uppvisa
andra brister i formellt hänseende än som hänför sig till avgiftsbetalningen,
och sökanden bör då — liksom när det gäller en registreringsansökan — få
föreläggande att avhjälpa bristen. I fråga om föreläggandets innehåll och
utformning gäller detsamma som beträffande motsvarande förelägganden
i ärenden om ansökan om registrering och jag hänvisar i den delen till vad
jag har anfört vid 14 §. Det är att märka att underlåtenhet att efterkomma
föreläggandet skall föranleda att förnyelseansökningen avslås. Den kan
således inte avskrivas, vilket sammanhänger med att det inte såsom när
det gäller en registreringsansökan finns möjlighet att få ansökningen återupptagen.

Andra stycket

För att allmänheten skall bli underrättad om verkställda förnyelser skall
enligt andra stycket förnyelse av registrering kungöras. Kungörelse sker i
den ordning som är föreskriven beträffande kungörande av ansökningar och
registreringar.

Licens, överlåtelse m. m.

26 §

Paragrafen motsvarar 26 § i utredningens förslag och innehåller bestämmelse
om överlåtelse av licens till registrerat mönster. ML saknar regler om
licens. Förevarande paragraf har delvis sin motsvarighet i 43 § PatL.

Med licens avses här sådan rätt att utnyttja ett registrerat mönster, dvs.
nyttjanderätt, som mönsterhavaren har upplåtit till annan. En sådan rättighet
kan vara mer eller mindre omfattande i olika hänseenden. Upplåtelsen
kan avse antingen en ensamrätt att utnyttja mönstret (ensamlicens) eller
vara begränsad på sådant sätt att ytterligare licenser kan upplåtas till
mönstret (enkel licens). Förhållandena i samband med mönsterrättsupplåtelser
kan över huvud taget vara så skiftande, att en fullständig reglering av
licensavtalet och dess rättsföljder inte är möjlig. Liksom i PatL har föreskrift
i ämnet ansetts nödvändig bara i ett avseende, nämligen i fråga om
rätt för licenstagare att överlåta licensen vidare.

7*—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 168

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Första punkten

Licensavtal förutsätter i allmänhet ett visst förtroendeförhållande mellan
parterna och ofta också möjlighet för mönsterhavaren att kontrollera att
licensen utnyttjas på överenskommet sätt. Mönsterhavarens underlåtenhet
att i samband med licensavtal förbjuda vidareöverlåtelse bör därför inte
automatiskt få till följd att sådan överlåtelse blir tillåten. En licenstagare,
som vill skaffa sig rätt att överlåta sin licens, bör vara hänvisad att träffa
särskild överenskommelse härom med mönsterhavaren. Detta är också innebörden
av den reglering av motsvarande spörsmål som för upphovsrättens,
varumärkesrättens och patenträttens del har skett i 28 § första punkten
UhL resp. 34 § andra stycket VmL och 43 § PatL.

Som utredningen har förutsatt bör detsamma gälla i fråga om underupplåtelse,
dvs. partiell överlåtelse, av licens (underlicens). Enligt utredningens
förslag inbegrips sådan upplåtelse i uttrycket överlåtelse. Hovrätten för
Västra Sverige har emellertid i sitt remissyttrande förordat, att underupplåtelse
nämns i lagen vid sidan av överlåtelse. Hovrätten anser det vara av
värde i sammanhanget att klart skilja mellan underupplåtelse och överlåtelse
av nyttjanderätt. En sådan skillnad har enligt hovrätten markerats
bl. a. i arrendelagen (7 och 8 §§) och i hyreslagstiftningssakkunnigas betänkande
(SOU 1966:14 s. 35 ff (32—39 §§), jfr s. 344 f och numera även
32—40 §§ lagen den 28 maj 1968 (nr 346) angående ändring i lagen den
14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom. Hovrätten framhåller,
att distinktionen får praktisk betydelse genom att licenshavaren endast
vid underupplåtelse står kvar som berättigad i förhållande till mönsterhavaren
och tredje man.

Att man i fråga om vissa andra nyttjanderätter, såsom arrende och hyra,
har skilt mellan överlåtelse och underupplåtelse motiveras av att rättsinstituten
på dessa områden har reglerats på olika sätt. I förevarande sammanhang
är det emellertid onödigt att göra en sådan uppdelning, eftersom både
vidareöverlåtelse och underupplåtelse skall omfattas av lagens förbud. Det
bör alltså vara tillräckligt att på sätt som har skett i nyssnämnda lagrum i
UhL, VmL och PatL nämna endast förbud mot överlåtelse.

I enlighet med vad jag nu har anfört föreskrivs i första punkten av förevarande
paragraf, att om mönsterhavaren har medgett annan rätt att yrkesmässigt
utnyttja mönstret (licens), denne äger överlåta sin rätt vidare endast
om avtal har träffats därom. Liksom enligt UhL, VmL och PatL är överlåtelseförbudet
dispositivt.

Andra och tredje punkterna

För ett speciellt fall bör dock undantag göras från överlåtelseförbudet.
Om licensen ingår i en rörelse, synes licenstagarens intresse att kunna överlåta
sin rörelse med alla därtill hörande rättigheter väga tyngre än möns -

203

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

terhavarens intresse av att öva kontroll över hur licensen utnyttjas. Det får
anses olämpligt, att mönsterhavaren skall kunna göra en sådan överlåtelse
om intet genom att motsätta sig licensens övergång. Synpunkter av liknande
art ligger till grund för bestämmelsen i 28 § andra punkten UhL, att om
den överlåtna rättigheten ingår i en rörelse, den får överlåtas i samband med
överlåtelse av rörelsen eller del av denna. Denna bestämmelse bör kunna
tjäna som förebild för en motsvarande föreskrift i mönsterskyddslagen. I
28 § andra punkten UhL föreskrivs emellertid också, att om vidareöverlåtelse
av rätten sker i samband med överlåtelse av rörelse, överlåtaren dock alltjämt
svarar för att avtalet fullgörs. Mönsterskyddsutredningen har inte funnit
skäl att föreslå någon motsvarande bestämmelse i lagen om mönster
men har framhållit att någon skillnad i sak inte åsyftas. För att undvika
motsatsslut anser jag dock att överensstämmelse bör råda mellan de båda
lagarna på denna punkt. En sådan överensstämmelse är ändamålsenlig med
hänsyn särskilt till att förslaget till mönsterskyddslag — som jag har
nämnt i den allmänna motiveringen — förutsätter möjligheten av s.k.
dubbelt skydd, dvs. att alster av brukskonst, som har registrerats som
mönster, åtnjuter skydd också enligt upphovsrättslagstiftningen.

I enlighet med vad jag nu har sagt föreskrivs i andra punkten av förevarande
paragraf, att om licens ingår i en rörelse, den får överlåtas i samband
med överlåtelse av rörelsen, om annat inte har avtalats, samt i tredje
punkten, att i sådant fall överlåtaren alltjämt svarar för att licensavtalet
fullgörs. Den mot andra punkten svarande undantagsregeln i 28 § UhL har
utformats så, att det klart framgår, att om licens utövas bara i en del av
en rörelse, överlåtelse av licensen kan ske i samband med överlåtelse av
denna del av rörelsen. Någon sådan precisering har inte gjorts i andra
punkten av nu förevarande paragraf i förslaget. Detta betingas emellertid
uteslutande av önskemålet att få full överensstämmelse med bl. a. föreskriften
i 6 § andra stycket i förslaget om överlåtelse av föranvändarrätt.
Någon saklig skillnad i förhållande till 28 § UhL är inte åsyftad. En mönsterrättslicens
skall alltså lika väl som en upphovsrätt eller en föranvändarrätt
till mönster kunna överlåtas i samband med överlåtelse av den del av en
rörelse i vilken licensen ingår.

Som jag tidigare har nämnt innefattar lagförslaget i övrigt inte någon reglering
av frivilliga licensavtal, som alltså är underkastade allmänna avtalsrättsliga
regler. I det sammanhanget vill jag särskilt framhålla, att förslaget
inte innehåller någon bestämmelse om befogenhet för rätten att jämka avtalsvillkor
vid frivilliga licensupplåtelser. I en del lagar på förmögenhetsrättens
område har tagits upp generalklausuler av innebörd att domstol kan
jämka avtalsvillkor, när tillämpning därav skulle vara uppenbart stridande
mot god sed eller i övrigt otillbörlig. Så har skett bl. a. i 8 § skuldebrevslagen
och i 9 § lagen den 18 juni 1949 (nr 345) om rätten till arbetstagares

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

uppfinningar samt i 29 § UhL. Det har dock inte ansetts lämpligt att införa
en motsvarande föreskrift i mönsterskyddslagen, eftersom denna lag —
med undantag för bestämmelsen i 26 § i förslaget -— över huvud taget inte
reglerar avtalsförhållanden. Domstols rätt att jämka otillbörligt avtalsvillkor
torde emellertid numera anses följa av allmänna rättsgrundsatser och
kunna grundas på en analogisk tillämpning av 8 § skuldebrevslagen även
utanför dennas egentliga tillämpningsområde. Ingenting bör enligt min
mening hindra att så sker också på mönsterrättens område.

I departementsförslaget finns ytterligare bestämmelser om licens i 27 §
(anteckning av licens i mönsterregistret), 32 § (licenstagares rätt när registrering
överförs på annan) och 42 § (vissa underrättelser rörande rättegång).
Regler om tvångslicens tas upp i 28—30 §§, och en särskild form av
tvångslicens behandlas i 37 §. Vissa regler i 32 § avser en obligatorisk rätt
för annan än rätt innehavare av mönstret att utnyttja detta, mycket påminnande
om föranvändarrätt.

27 §

Paragrafen motsvarar 27 § i utredningens förslag och upptar regler om
anteckning i mönsterregistret vid övergång av mönsterrätt m. m. och om
verkan av sådan anteckning. Paragrafen har utformats i nära överensstämmelse
med 44 § PatL.

Första stycket

ML innehåller inte några regler om anteckning av licenser. I 12 § ML
föreskrivs emellertid, att om skyddsrätt övergår på annan, den handling
varigenom sådan övergång visas skall företes hos registringsmyndigheten
med anmälan om övergången. Till dess så har skett betraktas den som
skyddsrättens innehavare vilken senast finns antecknad i denna egenskap
hos myndigheten.

Det föreligger ett uppenbart behov av att kunna genom anteckning i mönsterregistret
ge publicitet åt rättshandlingar eller andra rättsfakta som medför
att mönsterrätt övergår från en person till annan. Som jag kommer att
utveckla närmare i det följande torde det också vara lämpligt att låta inträdet
av vissa rättsverkningar bli beroende av att sådan anteckning sker. Möjlighet
bör också öppnas att få sådan licensupplåtelse som avses i 26 § departementsförslaget
eller tvångslicens enligt bestämmelse i 28—30 §§ i förslaget
antecknad i mönsterregistret. Licenstagaren kan härigenom få sitt förvärv
offentliggjort och därmed beredas viss trygghet för att hans rätt respekteras
vid senare förfoganden över mönsterrätten.

I enlighet härmed föreskrivs i första stycket första punkten av förevarande
paragraf, att om mönsterrätt har övergått på annan eller licens
har upplåtits, anteckning därom på begäran skall göras i mönsterregistret.

205

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Bestämmelsen motsvarar 44 § första stycket PatL. I fråga om övergång av
mönsterrätt överensstämmer bestämmelsen väsentligen med vad som gäller
f. n. Den är tillämplig såväl när mönsterrätt har överlåtits som när rätten
bär övergått på grund av arv eller testamente eller genom bodelning.

En förutsättning för att anteckning om upplåtelse av licens skall ske är
att upplåtelsen har skett från den som är innehavare av mönsterrätten eller
från någon som själv är licenstagare och som har överlåtit sin licens vidare
i överensstämmelse med avtalet med mönsterhavaren — vilket i praktiken
framstår som en ny upplåtelse av licens — eller i samband med överlåtelse
av rörelse. Även underlicens kan antecknas i registret.

Både den från vilken mönsterrätten har övergått eller som har upplåtit en
licens och den som har förvärvat rätt till mönstret är behörig att begära anteckning
om överlåtelse resp. licens. Registreringsmyndigheten skall dock
i det senare fallet pröva, om det föreligger förutsättningar för anteckning.
För detta ändamål kan myndigheten fordra in t. ex. överlåtelsehandling eller
licensavtal. Är registreringsmyndigheten tveksam om riktigheten av innehållet
i handlingarna, kan sökanden anmodas att styrka sin rätt på annat
sätt. I vissa fall kan det ligga i parternas intresse att inte hela överlåtelseeller
licensavtalet ges in till myndigheten och därigenom blir offentligt. Det
får avgöras från fall till fall, om en åberopad transumt av avtalet räcker.

Om en licens har upphört att gälla, kan det uppenbarligen ligga i mönsterhavarens
eller licenstagarens intresse att registeranteckningen om
licensen avförs. I andra stycket andra punkten föreskrivs därför, att sådan
anteckning skall avföras, om det visas att licensen har upphört att gälla.
Bestämmelsen är ny inom mönsterrätten men den har sin motsvarighet i
34 § första stycket sista punkten VmL och i 44 § andra stycket PatL.

Andra stycket

I 28—30 §§ departementsförslaget upptages vissa bestämmelser om
tvångslicens, och enligt 32 § andra stycket har den som frånkänns en mönsterregistrering
under vissa betingelser en med tvångslicens närbesläktad
rätt att utnyttja mönstret även efter det han frånkänts registreringen.
Bestämmelserna i första stycket av förevarande paragraf om anteckning
rörande licensupplåtelse bör äga motsvarande tillämpning i fråga om tvångslicens
och rätt enligt 32 § andra stycket. Efter mönster av 44 § tredje stycket
PatL har en erinran härom tagits in i andra stycket av nu förevarande
paragraf.

Tredje stycket

Samregistrering av flera mönster enligt It § departementsförslaget bör
behållas som en enhet. Om överlåtelse av endast vissa av flera samregistre -

206

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

rade mönster kunde antecknas i registret, skulle denna enhet brytas och
man skulle tvingas att dela upp samregistreringen i flera separata registreringar.
I tredje stycket av förevarande paragraf föreskrivs därför, att när
flera mönster har tagits upp i samma registrering, övergång får registreras
bara om den omfattar samtliga mönster. Bestämmelsen innebär givetvis inte
någon materiellträttslig reglering. Ingenting hindrar således att mönsterhavaren
överlåter rätten till ett eller några av flera samregistrerade mönster.
En sådan överlåtelse har rättsverkan mellan parterna på samma sätt som
varje annat avtal men kan inte registreras. Däremot föreligger inte hinder
att upplåtelse av licens till bara visst eller vissa av samregistrerade mönster
antecknas i registret

Fjärde stycket

Efter förebild av 33 § andra stycket VmL och 44 § fjärde stycket PatL
har i fjärde stycket av denna paragraf tagits upp föreskrift om den saklegitimerande
verkan av att någon står antecknad i mönsterregistret som
innehavare av mönsterrätt. Enligt bestämmelsen skall i mål eller ärende om
mönsterrätt såsom mönsterhavare anses den som senast har blivit införd i
registret i sådan egenskap. Meddelanden från registreringsmyndigheten kan
med hänsyn till denna föreskrift alltid sändas till den som står antecknad
i registret som mönsterhavare. Vidare kan mål om mönsterrätt alltid väckas
mot denne. Denna regel om saklegitimation innefattar dock självfallet
inte någon reglering av frågan vem som i det särskilda fallet faktiskt är rätt
innehavare av mönsterrätten. Den som är antecknad i registret som mönsterhavare
är följaktligen inte på denna grund ensam behörig att föra talan i
mål rörande mönsterrätten. I sådant mål gäller vanliga processuella regler
om talerätt och partssuccession. I rättegång om mönsterintrång måste käranden
givetvis styrka den materiella grunden för sin talan, dvs. bl.a. att
intrånget pågick under tid då han faktiskt var innehavare av mönsterrätten
eller att han i samband med förvärv av denna har fått skadeståndsanspråk
i anledning av intrånget överlåtet på sig. Förevarande bestämmelse utesluter
inte heller, att t.ex. en ogiltighetstalan riktas också mot den som efter
överlåtelse eller på annat sätt har blivit innehavare av mönsterrätten utan
att likväl ha låtit anteckna sig som mönsterhavare i registret.

28 §

Denna paragraf motsvarar 28 § i utredningens förslag och innehåller bestämmelser
om tvångslicens. Den ansluter nära till 48 § PatL.

Gällande rätt. Regler om tvångslicens förekommer inte i ML.

Utredningen. Med tvångslicens avses ett av domstol lämnat tillstånd att
mot skäligt vederlag utnyttja ett mönster till vilket annan har mönsterrätt.

207

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

Tvångslicensens karaktär av ingrepp i mönsterrätten gör enligt utredningen
alt sådan licens bör komma i fråga endast när starka samhälleliga eller
samhällsekonomiska intressen framträder. Utredningen har mot denna bakgrund
stannat för att regler om tvångslicens bör komma i fråga bara i två
tall, nämligen vid tidigare utnyttjande i god tro av ett registrerat mönster
och när en tvångslicens kan motiveras av hänsyn till allmänt intresse av
synnerlig vikt.

I det förstnämnda fallet gäller det enligt utredningen att göra en rimlig
avvägning mellan hänsynen till å ena sidan mönsterhavarens intresse att själv
få bestämma licensgivningen och å andra sidan intresset hos den som utan
kännedom om ansökningen om mönsterregistrering har börjat yrkesmässigt
utnyttja mönstret, innan handlingarna i ansökningsärendet har blivit allmänt
tillgängliga, att få fortsätta utnyttjandet. En tvångslicensrätt i dessa
fall måste enligt utredningen få formen av en undantagsregel och bör
betingas av synnerliga skäl. De nordiska patentlagkommittéerna bedömde
frågan på samma sätt. Synnerliga skäl föreligger enligt utredningen när den
som har börjat utnyttja mönstret verkligen har lagt ned så betydande arbete
och kapital på varutillverkningen, att det skulle medföra omotiverad värdeförstörelse
att upphöra med tillverkningen, samt den licenssökande har varit
i kvalificerad god tro vid sitt utnyttjande, dvs. inte har känt till ansökningen
om mönsterregistrering och inte heller skäligen har kunnat skaffa
sig kännedom om den. Om han har haft grundad anledning misstänka att
någon har sökt registrering av mönstret eller har haft för avsikt att söka
registrering under åberopande av prioritet, måste han försöka skaffa sig
kännedom om dessa förhållanden, innan han börjar sin tillverkning. Annars
uppfyller han inte kravet på god tro. Enligt utredningen torde hithörande
fall av tvångslicens sällan bli aktuella, eftersom utnyttjandet skall
ha påbörjats antingen under prioritetstiden eller under den tid då ansökningshandlingarna
här i landet varit hemliga enligt sekretessbestämmelserna
i 20 § i utredningens förslag. I båda fallen rör det sig om en tidrymd av
högst sex månader. Har det yrkesmässiga utnyttjandet av mönstret tagit
sin början redan före prioritetsdagen eller ansökningsdagen, blir i princip
reglerna om föranvändarrätt i stället tillämpliga. Liksom när det gäller föranvändarrätt
bör enligt utredningen med yrkesmässigt utnyttjande jämställas
att den licenssökande har vidtagit väsentliga åtgärder för att här i landet
yrkesmässigt utnyttja mönstret.

På grundval av dessa överväganden har utredningen i 28 § första stycket
första punkten i utredningsförslaget tagit upp bestämmelse av innebörd, att
den som, när handlingarna i ärende rörande ansökan om registrering av
mönster blev allmänt tillgängliga, här i landet yrkesmässigt utnyttjade
mönstret utan att rätt enligt 6 § (dvs. föranvändarrätt) tillkommer honom
äger — om ansökningen leder till registrering — erhålla tvångslicens att
utnyttja mönstret, om synnerliga skäl är därtill samt han saknat kännedom

208

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

om ansökningen och inte heller skäligen har kunnat skaffa sig kännedom
därom. Enligt andra punkten i samma lagrum i förslaget tillkommer rätt
till sådan tvångslicens under motsvarande förutsättningar den som har vidtagit
väsentliga åtgärder för att här i landet yrkesmässigt utnyttja mönstret.

Vad angår frågan huruvida tvångslicens bör medges av hänsyn till allmänt
intresse av synnerlig vikt har utredningen varit mycket tveksam, inte
minst därför att de övriga nordiska mönsterkommittéerna inte har tagit
upp regler härom i sina förslag, främst under hänvisning till att mönster
aldrig eller ytterst sällan kan sägas ha sådant allmänt intresse att en regel
om tvångslicens skulle få någon praktisk funktion. Man får emellertid enligt
utredningen inte underskatta den betydelse från allmän synpunkt som
nyttomönstren kan ha i vissa fall. Inom säkerhetstjänsten, sjukvården,
kommunikationsväsendet, krigsmakten osv. kan behovet av tillgång till ett
registrerat mönster vara framträdande. Undantagsvis är det tänkbart, att
en uppenbart oskälig prissättning, vägrad licensgivning eller en marknadsuppdelning
i anslutning till licenser beträffande en mönstervara, som är betydelsefull
ur allmän synvinkel, innefattar ett sådant missbruk av ensamrätten
att det allmänna intresset av en möjlighet till tvångslicens är av vikt.
Av dessa skäl har utredningen i 28 § andra stycket i sitt förslag tagit upp
en tvångslicensregel, som till innehållet helt överensstämmer med 47 § andra
stycket PatL och som innebär, att den som vill yrkesmässigt utnyttja ett
mönster, som är registrerat för annan, kan få tvångslicens därtill, när hänsyn
till allmänt intresse av synnerlig vikt kräver det. Regeln skall enligt utredningen
tillämpas restriktivt. Av kravet på att det allmänna intresset
skall vara av synnerlig vikt framgår motsättningsvis, att enskilt intresse av
att tvångslicens meddelas är utan betydelse.

I likhet med de övriga nordiska kommittéerna har utredningen inte ansett
det vara motiverat att föreslå motsvarighet till de båda andra fall av tvångslicens
som har tagits upp i PatL, nämligen vid icke-utövning av ensamrätten
och vid beroendeförhållanden.

Remissyttrandena. Enligt NO är de föreslagna reglerna om tvångslicens
i och för sig tillfredsställande från konkurrensteoretisk synpunkt men NO
varnar för att i alltför hög grad lita till den konkurrensfrämjande betydelsen
av möjligheten till tvångslicenser vid legala ensamrätter. Erfarenheterna
från andra områden tyder enligt NO snarast på att förekomsten och den
praktiska nyttan i konkurrenshänseende av tvångslicenser är relativt ringa.

Förslaget om tvångslicens vid utnyttjande i god tro av ett registrerat
mönster godtas allmänt. Vissa påpekanden görs dock. Hovrätten för Västra
Sverige erinrar om att mönsterrätten enligt 5 § andra stycket omfattar
endast varor, för vilka mönstret registrerats, och därmed likartade varor.
När mönstret nyttjas på andra varuslag, saknar en tillämpning av

209

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

28 § aktualitet. Denna begränsning bör komma till uttryck i lagtexten,
exempelvis genom att 5 § nämns vid sidan av 6 §. Regeln i 28 § i förslaget
att föranvändarrätt utesluter tvångslicens saknar motsvarighet i patentlagförslaget.
Hovrätten anser det emellertid tänkbart att även en föranvändare
kan ha intresse av en sådan licens, såsom då han har ändrat den allmänna
arten av nyttjandet efter det registreringsansökningen gjordes men innan
ansökningshandlingarna blev tillgängliga för allmänheten. Ett sålunda ändrat
utnyttjande omfattas ju inte av föranvändarrätten. Det kan möjligen
undantagsvis vara befogat, att tvångslicens meddelas i fall av nu angiven
art. I sådant fall bör orden »utan att rätt enligt 6 § tillkommer honom»
utgå ur lagtexten. Sveriges advokatsamfund framhåller att det är en förutsättning
för föranvändarrättens uppkomst att utnyttjandet inte gentemot
sökanden eller någon, från vilken denne härleder sin rätt, utgjorde uppenbart
missbruk av kännedom om mönstret. Enligt samfundets mening bör
det komma till uttryck i lagtexten att samma förutsättning gäller vid tvångslicens
enligt 28 §. Hovrätten för Västra Sverige anser det naturligt att möjligheterna
till tvångslicens begränsas på samma sätt som gäller i fråga om
tvångslicens till patent. Enligt 48 § PatL får tvångslicens inte gå utöver
det nyttjande som ägde rum, då ansökningshandlingarna blev tillgängliga
för allmänheten (prop. 1966:40 s. 182; jfr s. 340 f, 363 f). Enligt hovrätten
bör således i 28 § i utredningens förslag orden »att utnyttja mönstret» bytas
ut mot »till utnyttjandet» (jfr prop. 1966:40 s. 363 f). Liknande förslag
görs av Sveriges advokatsamfund. Advokatsamfundet framhåller vidare att
orden »om ansökningen leder till registrering» synes ange att talan om
tvångslicens inte skall kunna anhängiggöras, förrän registrering har meddelats
på det mönster tvångslicensen skall avse. En sådan regel skulle göra
värdet av bestämmelsen i hög grad illusoriskt. Samfundet anser det inte tillräckligt
att departementschefen vid behandlingen av 48 § PatL har uttala!
att talan om tvångslicens kan anhängiggöras redan innan patent meddelats
och att licens som meddelas i anledning av sådan talan torde kunna avse
även utnyttjande som redan har ägt rum. Även om det får antas att uttalandet
skall äga tillämpning också när det gäller 28 § lagen om mönster, bör
departementschefens uppfattning till undvikande av missförstånd komma
till uttryck i själva lagtexten.

Förslaget att införa tvångslicens av hänsyn till allmänt intresse av synnerlig
vikt tillstyrks av de pris- och monopolkontrollerande myndigheterna,
men vissa av dessa anser att bestämmelsen bör skärpas eller i varje
fall tillämpas i större omfattning än utredningen har förordat. Statens prisoch
kartellnämnd uttalar sig sålunda för en utvidgning av möjligheterna
till tvångslicens. Utformningen av bestämmelserna i förslaget gör dem enligt
nämnden ur praktisk synpunkt ganska värdelösa som korrektiv mot missbruk
av det slag som utredningen har nämnt. Nämnden föreslår därför att
ordet »synnerlig» utgår ur lagtexten och att sålunda den som vill yrkes -

210

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

mässigt utnyttja mönster, som är registrerat för annan, skall kunna få
tvångslicens därtill, när hänsyn till allmänt intresse av vikt kräver det. Det
finns knappast anledning tro att de fall då bestämmelsen tillämpas blir
särskilt talrika och på något sätt skulle kunna komma att urholka mönsterrätten.
Även NO anser att ordet »synnerlig» bör utgå. IVäring sfrihet srådet
framhåller, att de föreslagna bestämmelserna är av särskilt intresse från
konkurrenssynpunkt. Om ett mönster utnyttjas för att genomföra konkurrensbegränsningsåtgärder
och det har fastslagits att dessa har skadlig verkan
samt godtagbar rättelse inte har kunnat åstadkommas inom ramen
för konkurrensbegränsningslagarna, bör ett tillräckligt klart allmänt intresse
anses föreligga för att tvångslicens skall kunna meddelas, om förutsättningar
härför föreligger i övrigt och en sådan licens anses ägnad att underlätta
upphävandet av den skadliga verkan. Också enligt NO bör stadgandet
bli tillämpligt bl. a. i fall då förhandling inför näringsfrihetsrådet inte har
lett till resultat utan den skadliga verkan av mönsterrätts utnyttjande kvarstår.
Även kommerskollegium anser att regeln blir ett naturligt komplement
till 1953 års konkurrensbegränsningslag.

Näringslivets organisationer ställer sig däremot avvisande och understryker,
att bestämmelsen i varje fall måste användas med stor varsamhet. SAF,
Sveriges hantverks- och industriorganisation samt Sveriges industriförbund
erinrar sålunda om att någon motsvarande bestämmelse inte har tagits in i
de övriga nordiska mönsterkommittéernas förslag. Utredningen har enligt
dessa organisationer inte påvisat något behov av bestämmelsen. De förordar
därför att den utgår och hänvisar i övrigt till vad de har anfört om tvångslicens
till patent i de nordiska industriförbundens gemensamma yttrande
över de nordiska patentlagförslagen (prop. 1966:40 s. 175). Även Stockholms
handelskammare ställer sig avvisande och anser att det finns risk för
att bestämmelsen kommer att missbrukas. Det praktiska behovet av en
tvångslicens i dessa fall torde vara synnerligen ringa. Som utredningen själv
har framhållit i annat sammanhang måste sådana fall där ett mönster verkligen
utgör den enda möjliga tekniska utformningen av en idé antas vara
mycket sällsynta. Sveriges grossistförbund framhåller, att även om regeln
är avsedd att tillämpas restriktivt, uttrycket »allmänt intresse av synnerlig
vikt» är mycket svårbestämbart. Detta medför att det är praktiskt taget
omöjligt att på förhand bedöma regelns konsekvenser. Inte minst med hänsyn
till önskvärdheten av en uniform nordisk lagstiftning föreslår förbundet
att tvångslicensregeln utgår ur lagförslaget. Handelskammaren för Örebro
och Västmanlands län intar samma ståndpunkt.

Några remissinstanser tar särskilt upp frågan om prissättningens betydelse
för bestämmelsens tillämplighet. Statens pris- och kartellnämnd anser
att det bör vara tillräckligt för en tvångslicensgivning att ett pris har tagits
ut som med hänsyn till kostnaderna och övriga omständigheter är uppenbart
för högt (jfr 21 § konkurrensbegränsningslagen). Man bör därför inte

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

211

kräva att ett »uppenbart oskäligt» pris har tagits ut. Om utredningens uttalanden
innebär, att enbart en uppenbart oskälig prissättning på en vara skall
kunna medföra att tvångslicens beviljas, torde det enligt Svea hovrätt inte
överensstämma med vad som för patentens del har anförts i propositionen
med förslag till patentlag (prop. 1966:40 s. 179). Enligt propositionen fordras
dels att den patenterade uppfinningen angår en samhällsviktig funktion,
dels att de villkor under vilka uppfinningen tillhandahålls marknaden
uppenbart strider mot vad som är godtagbart ur allmän synpunkt. Om den
nu föreslagna bestämmelsen anses böra tas in i lagen om mönster, bör det
enligt hovrätten under den fortsatta behandlingen av förslaget klargöras, hur
uttrycket »allmänt intresse av synnerlig vikt» skall tolkas för mönsterrättens
del. Om uttrycket skall tolkas på samma sätt som i patentlagpropositionen,
fyller bestämmelsen enligt hovrätten knappast någon praktisk funktion,
eftersom det måste antas vara ytterst sällsynt att ett mönster har en
samhällsviktig funktion av sådan art som anges i nämnda proposition. Om
återigen bestämmelsen — som motiven närmast ger vid handen — innebär,
att under »allmänt intresse av synnerlig vikt» även faller oskälig prissättning,
skulle den eventuellt kunna användas för att förhindra olämplig monopolisering
av nyttomönster av förhållandevis lågt nyhetsvärde. Hovrätten
anser det emellertid lämpligare att förhindra tendenser till sådan monopolisering
genom en lagbestämmelse om viss begränsning av nyttomönsterskyddet
än genom en regel som ger möjlighet till tvångslicens från fall till
fall. Liknande synpunkter framförs av hovrätten för Västra Sverige.

Några remissinstanser anser det böra övervägas, om inte tvångslicens skall
kunna meddelas enbart på grund av icke-utövning av mönsterrätt. Detta
kan enligt NO framförallt bli aktuellt, om en person har mönsterrätt till samtliga
utformningar av en ide men inte utnyttjar dem alla. Statens pris- och
kartellnämnd finner det vara mindre lyckligt ur konsumentsynpunkt, om
ett större antal registrerade mönster aldrig används. Registreringen är inte
avsedd för en sådan lagringsverksamhet. Nämnden förordar att problemet
omprövas, när erfarenhet har vunnits av hur systemet fungerar i praktiken.

Departementschefen. Den genom mönsterregistreringen förvärvade ensamrätten
ger mönsterhavaren en monopolställning i fråga om rätten att
utnyttja mönstret. Han äger i princip ensam bestämma t. ex. priset på mönstervaror,
formerna för deras avsättning, i vilken utsträckning de får framställas
av andra osv. På grund av monopolställningen kan han kontrollera
i vilken omfattning och på vilka villkor varorna förs ut på marknaden. I
vissa lägen kan enskilda eller allmänna hänsyn påkalla en inskränkning av
denna rätt. Gällande lag om mönster saknar föreskrifter härom. Utredningen
förordar att det införs möjlighet att meddela tvångslicens i vissa fall. Enligt
utredningsförslaget skall tvångslicens kunna meddelas dels i vissa fall

212

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

när annan än sökanden vid tiden för ansökningshandlingarnas offentliggörande
och i god tro redan hade börjat utnyttja eller förbereda ett utnyttjande
av mönstret, dels när allmänt intresse av synnerlig vikt kräver att tvångslicens
meddelas annan än innehavaren av en registrerad mönsterrätt. Dessa
båda licensfall behandlas i det följande var för sig.

Första stycket

De bestämmelser om tvångslicens vid utnyttjande i god tro som utredningen
har tagit upp i 28 § första stycket i sitt förslag innebär i detalj följande.
Den som, när handlingarna i ärende om ansökan om registrering av
mönster blev offentliga, här i landet yrkesmässigt utnyttjade mönstret, utan
att s.k. föranvändarrätt tillkom honom, kan för det fall att ansökningen
leder till registrering erhålla tvångslicens att utnyttja mönstret, om synnerliga
skäl är därtill och han inte känt till ansökningen och inte heller skäligen
har kunnat skaffa sig kännedom om den. Rätt till tvångslicens tillkommer
under motsvarande förutsättningar också den som har vidtagit
väsentliga åtgärder för att yrkesmässigt utnyttja mönstret här i landet.

De sålunda föreslagna reglerna stämmer i huvudsak överens med föreskrifterna
i 48 § PatL om tvångslicens till patent. De har inte föranlett några
principiella erinringar under remissbehandlingen och bör enligt min mening
godtas i sina huvuddrag. I fråga om bestämmelsernas närmare utformning
och innebörd vill jag i anslutning till remissuttalandena anföra följande.

Som hovrätten för Västra Sverige har påpekat omfattar mönsterrätt endast
de varor för vilka mönstret har registrerats och därmed likartade varor
(5 § andra stycket departementsförslaget). Att mönstret kan utnyttjas
fritt för andra varukategorier och att således någon licens inte behövs för
sådant utnyttjande synes så självklart, att det får anses överflödigt att på
sätt som hovrätten har förordat göra en särskild erinran därom i lagtexten.

Den som har föranvändarrätt enligt 6 § behöver självfallet inte någon
tvångslicens enligt nu ifrågavarande regler. Det synes knappast nödvändigt
att detta som utredningen har föreslagit framgår av lagtexten genom en
hänvisning till 6 §. Hovrättens för Västra Sverige farhågor för att bestämmelsen
kan föranleda missförståndet att föranvändarrätt utesluter tvångslicens
till annan form av utnyttjande än sådan som omfattas av föranvändarrätten
anser jag ogrundade.

Tvångslicens bör inte få gå utöver det nyttjande som ägde rum, när handling
som visar mönstret blev tillgänglig för allmänheten. Detta bör som ett
par remissinstanser har förordat framgå av lagtexten.

Redan med den avfattning som bestämmelserna har fått i utredningsförslaget
står det enligt min mening klart att talan om tvångslicens — i likhet
med vad som gäller enligt 48 § PatL — kan väckas redan innan registrering

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

213

meddelas. Något sådant förtydligande i det avseendet som Sveriges advokatsamfund
efterlyst anser jag inte behövligt. Däremot förordar jag en uttrycklig
regel om att tvångslicens kan avse även tid innan mönstret registrerades.

Det säger sig självt att tvångslicens inte skall meddelas, om utnyttjandet
gentemot sökanden eller någon, från vilken denne härleder sin rätt, utgjorde
ett uppenbart missbruk av kännedom om mönstret. De krav på kvalificerad
god tro och synnerliga skäl som jag i likhet med utredningen anser böra
uppställas som villkor för tvångslicens torde emellertid göra det överflödigt
att som advokatsamfundet har föreslagit meddela särskild föreskrift i detta
hänseende.

I enlighet med dessa överväganden har i första stycket av förevarande paragraf
i departementsförslaget tagits upp bestämmelser om tvångslicens
vid utnyttjande i god tro. I första punkten föreskrivs, att den som utan
kännedom om en ansökan om registrering av mönster och utan att skäligen
ha kunnat skaffa sig sådan kännedom utnyttjade mönstret yrkesmässigt
här i landet, när handling som visar mönstret blev allmänt tillgänglig, kan
för det fall att ansökningen leder till registrering få tvångslicens till utnyttjandet,
om synnerliga skäl föreligger. Enligt andra punkten tillkommer
sådan rätt under motsvarande förutsättningar den som har vidtagit väsentliga
åtgärder för att utnyttja mönstret yrkesmässigt här i landet. Enligt
tredje punkten slutligen kan tvångslicens som meddelas enligt dessa regler
avse även tid innan mönstret registrerades. Som jag har nämnt vid 23 §
anses ett mönster registrerat den dag då det togs in i mönsterregistret enligt
sistnämnda paragraf.

Uttrycket »tvångslicens till utnyttjandet» markerar att licensen inte får
avse annat utnyttjande än det som ägde rum när sådan handling i ansökningsärendet
som visar mönstret blev offentlig. Tvångslicensens yttersta
gränser får i princip bestämmas på samma sätt som när det gäller föranvändarrätt
enligt 6 §. Tillämpningen bör dock vara restriktiv. Syftet med
bestämmelsen — att undvika egendomsförstörelse — torde i regel kunna
uppnås, om man medger ett utnyttjande inom en snävare ram än föranvändarrätten
ger. Domstolen bör bestämma licensens omfattning med beaktande
av detta syfte.

Föreskrifterna i första stycket andra punkten torde inte kräva någon
ytterligare kommentar. Rörande innebörden av att den licenssökande skall
ha vidtagit väsentliga åtgärder för att yrkesmässigt utnyttja mönstret hänvisar
jag till vad jag har anfört vid 6 §.

Om en talan med begäran om tvångslicens väcks, innan mönstret har registrerats,
kan målet inte avgöras förrän registreringsansökningen bär blivit
slutligt prövad. Domen kan emellertid enligt tredje punkten ges retroaktiv
verkan. Härigenom uppnås, att tiden för licensen börjar samtidigt som
skyddstiden och att således licenstagaren skyddas mot påföljder för intrång
under hela denna tid.

214

Kiingl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Andra stycket

I det följande behandlas frågan om tvångslicens av hänsyn till allmänna
intressen.

Enligt 28 § andra stycket i utredningens förslag kan den som vill yrkesmässigt
utnyttja mönster, som är registrerat för annan, få tvångslicens därtill
om hänsyn till allmänt intresse av synnerlig vikt kräver det. Vid remissbehandlingen
har meningarna varit delade. De pris- och monopolkontrollerande
myndigheterna tillstyrker förslaget, och vissa av dem anser att bestämmelserna
t.o.m. bör skärpas eller i varje fall tillämpas i större omfattning
än utredningen har tänkt sig. Näringslivets organisationer ställer sig
däremot mera kritiska och understryker att bestämmelserna i varje fall
måste användas med stor varsamhet.

Frågan huruvida tvångslicensbestämmelser av detta slag bör tas upp i
mönsterskyddslagen är av piuncipiell räckvidd. Lagen syftar till att stimulera
formgivarna till ett nyskapande, som kan komma allmänheten till godo
i form av nya, både estetiskt och funktionellt högvärdiga produkter. Tvångslicensbestämmelser
av den generella karaktär som här diskuteras är i viss
mån oförenliga med detta syfte. Ensamrätten till ett mönster kan å andra
sidan i vissa fall utnyttjas på ett sätt som strider mot viktiga samhällsintressen.
Konflikten blir särskilt kännbar, om likvärdiga ersättningsprodukter
av annan utformning inte finns att tillgå. I ett sådant läge bör det allmänna
enligt min mening kunna gripa in. I vissa fall kan rättelse åstadkommas
genom tillämpning av bestämmelser om prisövervakning eller om förhindrande
av konkurrensbegränsning. I andra fall åter torde konflikterna
kunna bemästras endast genom att man begränsar ensamrätten. Jag delar
därför utredningens uppfattning att möjlighet härtill bör skapas. Liksom
på patentområdet bör detta ske genom en tvångslicensbestämmelse av den
art som utredningen har föreslagit.

Några remissinstanser har ansett det böra övervägas att införa bestämmelse
om att tvångslicens också skall kunna meddelas enbart på grund av
icke-utövning av mönsterrätt — således oberoende av om allmänt intresse
av synnerlig vikt kan åberopas. Som en instans har framhållit kan detta
särskilt bli akLuellt, när en person har mönsterrätt till flera olika utformningar
av en idé men inte utnyttjar dem alla. I likhet med statens pris- och
kartellnämnd delar jag dock utredningens uppfattning, att det inte föreligger
något behov av en sådan regel utanför området för mönster som berör
allmänt intresse av synnerlig vikt. Och i fråga om sådant mönster torde den
av utredningen föreslagna bestämmelsen täcka behovet av möjligheter till
tvångslicens.

I enlighet med det sagda har den av utredningen föreslagna bestämmelsen
i ämnet — med smärre redaktionella jämkningar — tagits upp i andra stycket
av förevarande paragraf i departementsförslaget. Där föreskrivs sålunda,

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

215

att om hänsyn till allmänt intresse av synnerlig vikt kräver det, den som
vill yrkesmässigt utnyttja mönster, vilket är registrerat för annan, kan få
tvångslicens därtill.

För att bestämmelsen skall kunna tillämpas fordras först och främst att
en tvångslicens är nödvändig för att ett allmänt intresse av synnerlig vikt
skall kunna tillgodoses. Det är här fråga om samhällsintressen som angår
säkerhetstjänsten, sjukvården, kommunikationsväsendet, försvaret och liknande
samhällsviktiga funktioner. Att det skall gälla ett intresse av synnerlig
vikt innebär både att de samhällsfunktioner som skall tillgodoses i och
för sig är av väsentlig betydelse och att det i det enskilda fallet är av vikt
att de tillgodoses genom en tvångslicens. Så kan anses vara fallet endast
om de villkor under vilka mönstret tillhandahålls marknaden av den som
innehar mönsterrätten eller av hans rättsinnehavare uppenbarligen inte är
godtagbara från allmän synpunkt och dessa missförhållanden inte kan rättas
till med andra medel. Det innebär att i första hand åtgärder bör vidtas
inom ramen för den lagstiftning som direkt syftar till att motverka osunda
företeelser inom näringslivet, t. ex. lagstiftningen mot konkurrensbegränsning.
I fråga om denna lagstiftnings tillämplighet på mönsterrättsområdet
hänvisar jag till mina uttalanden i den allmänna motiveringen.

En oskälig prissättning på mönstervaror kan motivera tvångslicens beträffande
mönster som är av betydelse för sådana viktiga samhällsfunktioner
som här har nämnts. Tvångslicens bör dock meddelas endast om priset
med hänsyn till framställningskostnaderna och övriga omständigheter
är uppenbart för högt.

En tillämpning av bestämmelsen kan bli aktuell i de sannolikt mycket
sällsynta fall då mönstret utgör den enda möjliga praktiska utformningen
av en teknisk idé. I ett sådant fall torde tvångslicens undantagsvis få tillgripas,
även om de villkor under vilka mönstervaran erbjuds på marknaden
inte kan betecknas som direkt oantagliga.

Jag vill understryka utredningens uttalande att bestämmelsen bör tillämpas
restriktivt. Det bör också betonas att den enskildes intresse av att få
tvångslicens är utan betydelse. Licenssökandens egna förhållanden kan sålunda
inte beaktas. Statliga, kommunala eller i övrigt allmännyttiga företag
bör principiellt inte tillerkännas någon privilegierad ställning. Självfallet
kan dock inom specialiserade branscher ett visst företag framstå som bärare
av det allmänna intresse som är i fråga och därvid i praktiken åberopa detta
även för egen del.

Bestämmelsen i andra stycket kan i och för sig tillämpas i fall då innehavaren
av mönsterrätten har helt underlåtit att utöva sin ensamrätt, men
endast under förutsättning att de föreskrivna villkoren för meddelande av
tvångslicens är uppfyllda. Som jag nyss nämnde har jag inte ansett det påkallat
att nu gå längre än så. Utvecklingen bör emellertid följas noggrant,
och som jag har antytt i den allmänna motiveringen kan en tendens till

216

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

mönsterregistrering i förråds- eller defensivsyfte få betydelse vid bestämmandet
av förnyelseavgifterna.

29 §

Paragrafen motsvarar 29 § i utredningens förslag och föreskriver vissa
allmänna villkor för rätten att få och utnyttja en tvångslicens. Bestämmelserna
syftar till att förhindra en onödig begränsning av mönsterhavarens
rättigheter. De saknar motsvarighet i ML. Reglerna har utformats efter förebild
av motsvarande föreskrifter i 49 § PatL.

Första stycket

För mönsterhavaren är det ofta av stor betydelse att licenshavarens produktion
uppfyller rimliga kvantitativa och kvalitativa krav. Förs mönstervaror
inte ut på marknaden i en omfattning som motsvarar efterfrågan eller
är de varor som marknadsförs undermåliga, kan mönstrets anseende hos
allmänheten skadas. Mönsterhavarens intresse i dessa hänseenden måste beaktas
vid prövningen av en ansökan om tvångslicens. I första stycket av förevarande
paragraf föreskrivs därför, att tvångslicens inte får meddelas annan
än den som kan antas ha förutsättningar att utnyttja mönstret på ett godtagbart
sätt och i överensstämmelse med licensen. Sökanden måste vara i
stånd att utnyttja mönstret själv eller genom sina anställda. Han bör dock
i viss utsträckning få anlita biträde av annan person eller annat företag,
men utnyttjandet måste ske i eller för sökandens egen verksamhet. Vid prövningen
skall också beaktas sökandens ekonomiska, tekniska och personella
förutsättningar att utnyttja mönstret i tillräcklig omfattning.

Andra stycket

Enligt andra stycket första punkten utgör tvångslicens inte hinder för
mönsterhavaren att själv utnyttja mönstret eller att upplåta licens. Detta
innebär, att tvångslicens inte kan ges i form av ensamlicens. Om marknadsförhållandena
är sådana, att en produktion kan bli lönande endast om konkurrens
är utesluten, medför bestämmelsen möjligen att tvångslicens inte
söks. Mönsterhavaren bör emellertid inte i något fall berövas möjligheten att
själv utnyttja mönstret eller upplåta licenser.

I princip bör en tvångslicens vara personlig i den meningen att den inte
skall kunna övergå på annan ens med samtycke av mönsterrättens innehavare.
Liksom när det gäller vanlig licensupplåtelse bör dock undantag göras för
det fall att tvångslicensen utnyttjas i en rörelse. I andra stycket andra punkten
föreskrivs i enlighet härmed, att tvångslicens kan övergå till annan endast
tillsammans med rörelse, i vilken den utnyttjas eller i vilken det är

Kungi. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

217

avsett att utnyttjandet skall ske. Här åsyftas fall då rörelsen överlåts eller
övergår på annan på grund av arv, testamente, giftorätt, utmätning etc. Om
den nye innehavaren av tvångslicensen inte uppfyller kraven enligt paragrafens
första stycke, kan mönsterhavaren enligt 30 § få licensen upphävd
eller villkoren för denna jämkade. Förbudet mot överlåtelse av tvångslicens
i andra fall avser både totalöverlåtelse och upplåtelse av underlicenser.

30 §

Denna paragraf motsvarar 30 § i utredningens förslag och innehåller bestämmelser
om sättet för meddelande av tvångslicens och om upphävande
eller ändring av sådan licens. Paragrafen har ingen motsvarighet i ML. Den
ansluter nära till 50 § PatL.

Första punkten

Enligt bestämmelsen i första punkten av denna paragraf meddelas tvångslicens
av rätten, som även bestämmer i vilken omfattning mönstret får utnyttjas
samt fastställer vederlaget och övriga villkor för licensen. Beslut om
tvångslicens meddelas på licenssökandens talan mot mönsterhavaren. I regel
torde förhandlingar mellan parterna om en frivillig licens föregå rättegången.
De villkor för en tvångslicens som rätten bestämmer skall grundas
på vad parterna har yrkat och åberopat i rättegången. Villkoren kan vara
mycket skiftande men bör i regel avse omfattningen av licensen, dvs. i vilka
hänseenden mönstret får utnyttjas till tid, rum, myckenhet osv. samt det
vederlag som skall betalas för utnyttjandet. I fråga om samtliga villkor
måste hänsyn tas till omständigheterna i det enskilda fallet. Mönsterhavarens
intresse att själv få bestämma över licensgivningen bör alltid beaktas.

Rättens prövning av i vilken omfattning tvångslicens skall gälla är i vissa
fall begränsad av de särskilda bestämmelserna om sådan licens. Så t. ex. får
tvångslicens enligt 28 § första stycket inte gå utöver sådant utnyttjande
som avses i paragrafen. I övrigt får tvångslicensens omfattning bestämmas
med hänsynstagande till omständigheterna i det enskilda fallet. Som allmän
regel gäller att tvångslicens inte bör ges vidare omfattning än som betingas
av det förhållande som ger rätt till licensen. Licensen kan t. ex. tidsbegränsas.

Även vid fastställande av vederlagets storlek skall de hänsyn beaktas som
ligger till grund för de tillämpliga reglerna om tvångslicens. En remissinstans
har förordat en uttrycklig bestämmelse om att vederlaget i fall som avses
i 28 § första stycket skall bestämmas lägre än vad som normalt skulle ha
utgått i vederlag för en licens. Någon sådan föreskrift har dock inte tagits
upp i departementsförslaget. Pariskonventionen art. 4 B föreskriver att utövning
av mönsterrätt under prioritetstid inte får leda till att någon rätt
uppkommer för tredje man, och denna bestämmelse medför att reglerna om

218

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

tvångslicens enligt 28 § första stycket bör tolkas och tillämpas restriktivt.
Vederlaget skall sålunda regelmässigt bestämmas så, att mönsterhavaren
får full ersättning för den förlust som tillfogas honom genom att tvångslicens
upplåts.

Har mönsterhavaren upplåtit frivilliga licenser till utnyttjande av mönstret,
kan de avgifter som har bestämts för sådana licenser vara vägledande,
när vederlag för tvångslicens skall fastställas. Avsteg från principen om full
ersättning bör emellertid kunna ske om mönsterhavaren har missbrukat sin
ställning. Ett sådant fall kan föreligga när fråga uppkommer att meddela
tvångslicens av hänsyn till allmänt intresse. Det kan tänkas att vederlaget
då bestäms så, att mönsterhavaren får ett sämre ekonomiskt utbyte av
mönstret sedan tvångslicens har meddelats än han hade dessförinnan. Det
bör dock erinras om att parterna i mål om tvångslicens äger disponera över
tvisteföremålet. Vederlag kan således inte dömas ut med lägre belopp än
licenssökanden har medgett.

Vederlag kan fastställas till ett belopp en gång för alla eller till en löpande
licensavgift. Sådan avgift kan t. ex. sättas i relation till produktionen av
den mönsterskyddade varan (royalty) eller bestämmas på annat sätt och
kan sättas att utgå i de terminer som anses lämpliga i det enskilda fallet.

Som särskilda villkor för tvångslicens kan föreskrivas att licenstagaren
skall ställa säkerhet för vederlaget eller att han skall iaktta andra särskilda
förpliktelser, t. ex. att den framställda varan skall märkas på visst sätt.
Vidare kan rätten bestämma särskilda regler för mönsterhavarens kontroll
av licenstagarens redovisningar, t. ex. när vederlag skall betalas i form av
royalty. Ett annat tänkbart villkor är att licenstagaren inte får anhängiggöra
talan om intrång i mönsterrätten utan mönsterhavarens medgivande.

Andra punkten

I andra punkten av förevarande paragraf har tagits upp bestämmelse om
befogenhet för rätten att upphäva en meddelad tvångslicens eller fastställa
nya villkor för denna, när väsentligt ändrade förhållanden påkallar det. Ett
fall när tillämpning av stadgandet kan komma i fråga är att tvångslicensen
har övergått på annan tillsammans med rörelse vari den har utnyttjats.
Även rättens förordnande att en tvångslicens skall upphävas eller att nya
licensvillkor skall gälla är beroende av att någon av de berörda parterna för
talan därom.

Upphörande av registrering m.m.

31 §

Paragrafen motsvarar 31 § i utredningens förslag. Den behandlar frågor
om hävande av mönsterregistrering.

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

219

I 15 § första stycket ML föreskrivs, att när mönster har blivit registrerat
i strid mot föreskrifterna i 1, 2 och 3 §§ ML, var och en som anser sin rätt vara
förnärmad genom registreringen kan föra talan vid domstol om registreringens
upphävande. När det allmännas fördel påkallar det, äger även allmän
åklagare föra sådan talan.

Första stycket

Det ter sig naturligt, att en mönsterregistrering skall kunna hävas, om den
inte hade bort komma till stånd. En varumärkesregistrering kan upphävas
och ett patent kan förklaras ogiltigt. Detta gäller, trots att i båda dessa fall
skyddsrätten har kommit till efter en tämligen rigorös officialprövning i
fråga om skyddsförutsättningarna. Vid mönsterregistrering skall enligt förslaget
ske endast en begränsad officialgranskning. Det är därför särskilt angeläget
att ett mönster, som har registrerats trots att det inte uppfyller
skyddsförutsättningarna, kan avföras ur registret.

I första stycket första punkten av förevarande paragraf föreskrivs i enlighet
härmed, att om ett mönster har registrerats i strid mot 1—4 § och
hindret mot registreringen alltjämt föreligger, rätten skall på talan härom
häva registreringen. Hävningsanledningarna är begränsade till bristande
uppfyllelse av de väsentliga registreringsvillkoren, vilka har angetts genom
en hänvisning till 1—4 §. Motsättningsvis följer, att en registrering inte får
upphävas av andra anledningar.

I bestämmelsen kan tre typfall urskiljas. Det första fallet gäller en registrering,
som har meddelats för annan än den som är berättigad enligt 1 §,
dvs. för annan än den som har frambragt mönstret eller den till vilken hans
rätt har övergått. Det andra fallet avser en registrering, som har tillkommit
utan att de i 2 § angivna skyddsförutsättningarna är uppfyllda, dvs. trots
att mönstret inte väsentligen skiljer sig från vad som har blivit känt eller
skall anses ha blivit känt före den dag då registreringsansökningen gjordes.
Det tredje fallet slutligen hänför sig till de registreringshinder av olika slag
som har tagits upp i den s. k. hinderkatalogen i 4 §.

För att registreringen skall kunna hävas i det första fallet krävs att rätten
till mönstret har övergått på annan än sökanden innan registreringen
vann laga kraft och att den alltjämt tillkom den andre vid sistnämnda tidpunkt.
Däremot saknar det betydelse om rättigheten har uppkommit före
eller efter den dag då registreringsansökningen gjordes. Fn talan om hävande
av registreringen kan inte grundas på att den som uppgett sig ha förvärvat
mönsterrätten av en tidigare mönsterhavare inte har varit berättigad
att bli antecknad som mönsterhavare, t. ex. emedan något giltigt förvärv
inte har gjorts. Bestämmelsen avser endast sådana fall som brukar betecknas
som vindikationsfall, dvs. när den som har frambragt mönstret eller

220

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

dennes rättsinnehavare begär att registreringen skall upphävas därför att
den har meddelats för annan än den berättigade. Om anspråket går ut på
att registreringen skall föras över på käranden, är 32 § tillämplig. Som regel
torde också den som anser sig ha rätt till ett mönster framför den registrerade
mönsterhavaren vara mest intresserad av att få registreringen överförd
på sig. Det kan dock finnas tillfällen, när han föredrar att få registreringen
hävd. Talerätt har emellertid i dessa fall tillagts endast den som påstår sig
vara och vid tiden för registreringen ha varit berättigad till mönstret.

Hävande av en mönsterregistrering som har tillkommit utan att de i 2 §
angivna skyddsförutsättningarna är uppfyllda ifrågakommer i första hand
när de allmänna kraven på nyhet och skillnad inte har uppfyllts. Förevarande
bestämmelse kan emellertid bli tillämplig också när sådana s. k.
fingerade nyhetshinder har förelegat som avses i 2 § andra stycket sista
punkten. Dessa situationer kännetecknas av att mönstret framgår av en
äldre ansökan om patent eller om varumärkes- eller mönsterregistrering,
vilken ännu inte hade gjorts tillgänglig för allmänheten, när ansökningen
om mönsterregistrering gjordes. Hänvisningen i förevarande paragraf till
3 § innebär att också de undantag från bestämmelserna i 2 § som har tagits
upp i 3 § skall beaktas.

Om ett mönster har registrerats i strid mot en bestämmelse i den s. k.
hinderkatalogen i 4 § — något som naturligtvis lätt kan inträffa med hänsyn
till den begränsade officialprövningen, t. ex. när mönstret innehåller
något som kränker annans upphovsrätt till ett konstnärligt verk — kan
detta föranleda hävande av registreringen enligt förevarande paragraf. En
förutsättning är emellertid att det skäl mot registreringen som har förelegat
vid registreringstillfället alltjämt kvarstår. Detta innebär i fråga om vissa
av de i 4 § angivna hindren bl. a., att ett medgivande i efterhand, t. ex. av
den som innehar upphovsrätten till ett verk vars titel ingår i mönstret eller
den vilkens släktnamn e. d. har utnyttjats i mönstret, är tillräckligt för att
registreringen skall få bestå.

Inom patenträtten gäller att ett patent kan förklaras delvis ogiltigt. Detta
är inte tänkbart beträffande mönster, där helheten måste vara avgörande.
Om en mönsterregistrering kunde hävas i fråga om en del av mönstret,
skulle den frågan uppstå om återstoden är skyddsvärd och i många fall
kanske också hur denna återstod över huvud taget ser ut. Uppenbarligen
skulle man efter ett partiellt hävande ha att göra med ett annat mönster än
tidigare och kanske ett mönster som inte kan presenteras annat än genom
en ny bild. Därmed skulle nyhetsläget bli ett annat. Någon motsvarighet till
förekomsten av flera patentanspråk i ett och samma patent, vilka kan tjäna
som underlag vid en partiell ogiltighetsförklaring, finns inte på mönsterområdet.
Av dessa skäl får det anses uteslutet att medge partiellt hävande av
en mönsterregislrering. I fråga om samregistrerade mönster däremot är det
ingenting som hindrar att registreringen hävs beträffande ett eller flera av

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

221

de gemensamt registrerade mönstren. Det synes inte heller vara uteslutet
att en registrering hävs beträffande vissa varukategorier (registreringsklasser)
och därefter består för övriga varor.

I första stycket andra punkten föreskrivs, att en registrering inte får hävas
på den grund att den som fått registreringen har varit berättigad till
bara en ideell andel i mönsterrätten. De problem som uppstår, om annan än
den registrerade mönsterhavaren på grund av medupphovsmannaskap eller
på annan grund är jämte denne berättigad till mönstret, kan uppenbarligen
inte lösas genom ett partiellt hävande av registreringen. Att medge hävande
av registreringen i dess helhet skulle vara att gå för långt. Den lösning som
lagförslaget anvisar innebär i stället, att medupphovsmannen kan utverka
ett delvis överförande av mönsterregistreringen på sig med stöd av 32 §.

Andra stycket

l detta stycke av paragrafen meddelas särskilda regler om talerätt, när
talan om hävande av registrering grundas på att registrering har meddelats
för annan än den som är berättigad därtill enligt 1 §. Eftersom det är ovidkommande
för andra än mönsterhavaren själv och den som anser sig berättigad
till registreringen vem det är som innehar en i övrigt giltig registrering
och då en rätt för utomstående att få registreringen hävd i hithörande
fall skulle kunna medföra att den berättigade utestängs från att få registreringen
överförd på sig enligt 32 §, bör rätt att föra talan om hävande
av registrering på denna grund tillkomma endast den som påstår sig vara
berättigad enligt 1 §. Föreskrift härom har därför tagits upp i andra stycket
första punkten. Rätten till talan bör emellertid också vara tidsbegränsad.
Om registreringen hävs på ett mycket sent stadium, kan den ursprunglige
mönsterhavarens ekonomiska förluster bli avsevärda, och man får räkna
med också andra samhällsekonomiskt olyckliga konsekvenser, t. ex. omfattande
uppsägningar av personal, som har engagerats för utnyttjande av
mönstret etc. I andra punkten föreskrivs därför, att sådan talan som nyss
nämnts skall väckas inom ett år efter det att käranden fått kännedom om
registreringen och om de övriga omständigheter på vilka talan grundas —
dvs. de omständigheter som käranden åberopar till stöd för påståendet att
han är berättigad till mönstret. En särskild tidsbegränsning gäller enligt
tredje punkten för det fall att mönsterhavaren var i god tro när mönstret
registrerades eller mönsterrätten därefter övergick på honom. Talan får
då inte i något fall väckas senare än tre år efter registreringen. Denna preskriptionsbestämmelse
motiveras av hänsyn till mönsterhavaren och till omsättningens
intresse. Med god tro förstås att mönsterhavaren inte har känt
till eller haft skälig anledning misstänka, att annan var berättigad till
mönstret. Den goda tron skall ha förelegat när mönsterhavaren fick mönst -

222

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

ret registrerat för sig eller, om han t. ex. genom köp har förvärvat ett redan
registrerat mönster, när han förvärvade mönstret. Regeln gäller även om
mönsterhavaren senare har kommit i ond tro. Bestämmelsen ger uttryck för
att godtrosförvärv av mönsterrätt är möjligt. Den tre-åriga preskriptionstiden
löper från registreringen. Av vad jag har anfört vid 23 § framgår att
ett mönster anses registrerat den dag då det togs in i mönsterregistret enligt
sistnämnda paragraf.

I anslutning till ett uttalande under remissbehandlingen vill jag framhålla,
att frågan, huruvida talan har väckts i rätt tid, inte är en fråga om
processförutsättningarna är uppfyllda utan rör ett materiellt rättsfaktum.
Finner domstolen, att preskriptionsfristen har försuttits, skall således talan
inte avvisas på grund av rättegångshinder utan ogillas såsom sakligt ogrundad.

Den som har förvärvat rätt till mönstret efter registreringen har möjlighet
att föra talan om bättre rätt till mönstret. I fråga om sådan talan gäller
allmänna regler och någon särskild frist inom vilken talan skall väckas är
inte föreskriven.

Tredje stycket

Enligt utredningens förslag skall talan som grundas på att mönster har
registrerats i strid mot 2 eller 4 § få föras, förutom av den som lider förfång
av registreringen, av allmän åklagare i vissa fall. Detta gäller de fall
som avses i 4 § 1) och 2 a) i departementsförslaget, dvs. när mönstret eller
dess utnyttjande strider mot goda seder eller allmän ordning resp. när sådant
statsvapen eller annan sådan officiell beteckning som avses i lagstiftningen
om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar har
tagits in i mönstret utan vederbörligt tillstånd. En bestämmelse i ämnet
har tagits upp i 31 § tredje stycket andra punkten i utredningens förslag.
Den motiveras enligt utredningen av hänsynen till de allmänna intressen
som här skall tillgodoses.

Vid remissbehandlingen har RÅ framhållit, att motsvarande bestämmelse
på varumärkesrättens område har konstruerats på ett annat sätt. Enligt 26 §
VmL har »myndighet som Konungen bestämmer» tillagts talerätt. I 26 §
Kungl. kungörelsen den 2 december 1960 (nr 648) med tillämpningsbestämmelser
till varumärkeslagen och kollektivmärkeslagen föreskrivs att talan
skall föras av allmän åklagare, om inte Kungl. Maj :t har förordnat annan
myndighet för särskilt fall. Enligt 52 § andra stycket PatL gäller samma
konstruktion som i VmL i fråga om talan, som på det allmännas vägnar
förs om ogiltigförklaring av patent. RÅ anser det vara lämpligt att frågan
blir löst på samma sätt också på mönsterrättens område. För egen del ansluter
jag mig till RÅ :s synpunkter.

223

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

I enlighet med det anförda föreskrivs i tredje stycket första punkten av
förevarande paragraf i departementsförslaget, att talan i övriga fall — dvs.
talan som grundas på att mönster har registrerats i strid mot 2—4 § —
får föras av den som lider förfång av registreringen, samt i andra punkten,
att talan som grundas på bestämmelse i 4 § 1) eller 2 a) får föras även
av myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer. Enligt förslaget gäller inte någon
tidsgräns för väckande av sådan talan som avses här. Talan kan alltså
väckas under hela den tid registreringen gäller.

Rättegångsbalkens allmänna bestämmelser om forum i tvistemål är tilllämpliga
beträffande talan enligt denna paragraf. I 43 § departementsförslaget
tas dock upp en kompletterande forumregel av innebörd, att talan får
väckas vid Stockholms rådhusrätt, om det inte finns behörig domstol enligt
rättegångsbalken, t. ex. om talan riktas mot någon som inte har känt hemvist
i Sverige. Bestämmelser om vissa underrättelser och expeditioner i
mål om hävande av registrering finns i 42 och 44 §§ departementsförslaget.
De innebär bl. a., att domen i målet skall expedieras till registreringsmyndigheten.
Sedan domen har vunnit laga kraft, skall myndigheten enligt 33 §
avföra registreringen ex officio.

Verkan av att en registrering hävs har inte ansetts böra regleras i lagen
utom när det gäller påföljd av intrång i mönsterrätten. Till denna fråga
återkommer jag vid 39 § departementsförslaget. I övrigt blir det beroende
av omständigheterna i det särskilda fallet i vad mån ett hävningsbeslut
skall ha verkan redan från registreringen eller först från det beslutet vinner
laga kraft (ex nunc eller ex tunc). Om registrering hävs, medför detta
självfallet att till mönstret knutna licensavtal upphör att gälla. Däremot
torde mönsterhavaren i regel inte bli skyldig att återbetala redan uppburna
licensavgifter. Genom den faktiska ensamrätt, som registreringen har medfört
så länge den gällde, har licenstagaren nämligen i allmänhet fått fullt
vederlag för dessa.

Vissa regler rörande talan om fastställelse, huruvida mönsterrätt består
eller inte består, tas upp i 41 § departementsförslaget. En talan som grundas
på att en mönsterregistrering har skett i strid mot 1—4 §, kan från vissa synpunkter
sägas avse frågan om »mönsterrätt består eller icke består», men
41 § är inte tillämplig i ett sådant fall, som alltså exklusivt regleras i nu
förevarande paragraf.

32 §

Paragrafen motsvarar 32 § i utredningens förslag och innehåller bestämmelse
om överföring av registrering på annan än den som har registrerats
som mönsterhavare. Lagrummet saknar motsvarighet i ML. Det överensstämmer
i huvudsak med 53 § PatL.

224

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Första stycket

I fall då mönster har registrerats för annan än den berättigade — dvs.
mönsterskaparen eller hans rättsinnehavare — är den berättigades intresse
enligt gällande rätt tillgodosett endast genom möjligheten att föra talan om
registreringens hävande (15 § ML). Detta är emellertid inte tillräckligt för
att den berättigade skall kunna få ekonomiskt utbyte av mönstret. Det
offentliggörande av mönstret som äger rum under ansökningsförfarandet
utgör hinder för den berättigade att själv få registrering på en ansökan
som han ger in efter offentliggörandet. I förevarande paragraf har därför
efter mönster av 53 § PatL tagits upp regler som ger honom rätt att få registreringen
överförd på sig.

Enligt första stycket första punkten av förevarande paragraf skall domstol,
i fall då mönster har registrerats för annan än den som är berättigad
därtill enligt 1 §, på talan av den berättigade överföra registreringen på
honom. Talan skall enligt andra punkten väckas inom tid som anges i 31 §
andra stycket i fråga om talan om hävande av registrering. Bestämmelsen
förutsätter, liksom föreskriften i 31 § om hävande av registrering på samma
grund, att rättigheten har övergått på den berättigade, innan registreringsansökningen
bifölls, och att den alltjämt tillkom honom vid sistnämnda
tidpunkt. Det saknar betydelse om rättigheten har uppkommit före eller
efter det registreringsansökningen gjordes.

Som jag har anfört vid 31 § kan vid samregistrering — men inte annars
— ett partiellt hävande av registreringen ske. Ett partiellt överförande av
registrering bör däremot inte få äga rum, vare sig registreringen avser ett
enda mönster eller samregistrering har skett. I fråga om samregistrering
överensstämmer detta med föreskriften i 27 § tredje stycket, att övergång
av mönsterrätt får registreras endast beträffande samtliga samregistrerade
mönster.

Vid 31 § har berörts det fallet att annan än mönsterhavaren visar sig vara
medupphovsman till mönstret och på den grund berättigad till ideell andel i
mönsterrätten. Medupphovsmannen och mönsterhavaren är då samägare till
mönsterrätten (lagen den 30 juni 1904 (nr 48 s. 1) om samäganderätt är
dock inte tillämplig). Medupphovsmannen bör i ett sådant fall kunna föra
talan mot mönsterhavaren om att jämte denne bli registrerad som mönsterhavare.
Det kan här visserligen sägas vara fråga om en partiell överföring
av registreringen, men en sådan överföring kan ske utan att man kommer
i konflikt med principen att föremålet för mönsterrätten skall vara odelbart.
Som utredningen har förutsatt bör också en sådan talan kunna föras
med stöd av förevarande paragraf (jfr 53 § PatL och prop. 1966:40 s. 191).

Utredningen har i detta sammanhang föreslagit en bestämmelse om att
anteckning om rättens förordnande om överförande av registrering skall
göras i mönsterregistret, sedan domen har vunnit laga kraft. En sådan föreskrift
bör dock lämpligen tas upp i tillämpningskungörelsen till den nya

225

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

lagen. Patent- och registreringsverket har berört utredningens uttalande
att registreringsmyndigheten får göra anteckning om överföringen endast
på begäran av den enligt domen berättigade. Patentverket anser denna ordning
onödigt tillkrånglad och ägnad att skapa oreda i mönsterregistret. Enligt
ämbetsverket bör registreringsmyndigheten med ledning av domen ex
officio föra in den nye innehavaren i mönsterregistret. Jag vill emellertid
framhålla, att själva överförandet inte sker genom anteckningen i registret
utan genom domstolens avgörande. Anteckningen i registret om domen har
inte någon konstitutiv eller annan rättslig verkan. Rättsläget kan genom
frivillig överlåtelse ha förändrats efter domen. Det saknas därför anledning
att i det av patentverket berörda hänseendet avvika från vad som gäller
enligt 27 § i förslaget i fråga om anteckning vid frivillig överlåtelse. Sådan
anteckning sker bara på begäran.

Sveriges advokatsamfund har tagit upp frågan om överförings verkan på
saklegitimationen vid en talan, som avser intrång under tiden innan beslutet
om överföringen vunnit laga kraft men som antingen anhängiggörs efter
denna tidpunkt eller har anhängiggjorts tidigare men inte har hunnit avgöras
slutligt, när överföringsbeslutet vinner laga kraft. Enligt samfundet
bör denna fråga regleras, eftersom stor osäkerhet annars kommer att uppstå
vid tillämpning av 32 §. Den som får en mönsterregistrering överförd
på sig bör inte kunna med stöd av registreringen resa anspråk mot tredje
man avseende tiden innan beslutet om överföringen vann laga kraft. Detta
bör enligt samfundet gälla även anspråk mot den som har utnyttjat mönstret
enligt avtal med den förutvarande mönsterhavaren. Den som har fått
registreringen överförd på sig bör vidare enligt samfundet inte ha rätt att
träda in som part i ett licensavtal, som den förutvarande mönsterhavaren
har träffat med tredje man. Å andra sidan bör den som har frånkänts en
registrering inte ha rätt att efter det beslutet om registreringens överföring
på annan har vunnit laga kraft föra talan om påföljd på grund av mönsterintrång
som skett dessförinnan. Detsamma bör enligt samfundet gälla beträffande
den som har innehaft licensrätt på grund av avtal med den som
har frånkänts registreringen. Om en rättegång om mönsterintrång pågår
när beslutet om registreringens överföring vinner laga kraft, måste den förutvarande
mönsterhavarens eller dennes licenstagares talan ogillas. Den nye
mönsterhavaren bör inte kunna träda in som part i rättegången. Följden av
en reglering i enlighet med det sagda blir visserligen, att den som har begått
intrång i mönsterrätt innan beslutet om överföring av registreringen har
vunnit laga kraft kan komma att undgå påföljd härför. Ett sådant resultat
finner samfundet dock knappast vara stötande, eftersom resultatet skulle
ha blivit detsamma, om registreringen hävts enligt 31 §, därför att den meddelats
annan än den som är berättigad enligt 1 §.

De frågor om överförings rättsverkningar som advokatsamfundet har berört
uppkommer också inom patenträtten (53 § PatL) och bör enligt min

8 — Dihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 168

226

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

mening lösas på samma sätt inom patent- och mönsterrätten. Vad jag uttalade
i patentlagpropositionen (prop. 1966:40 s. 196 f) i detta hänseende äger
sin giltighet också på mönsterrättens område. Den principiella utgångspunkten
bör således vara att mönsterrätten anses ha övergått på den nye innehavaren
den dag då mönsterregistreringen meddelades. Äldre avtal rörande
mönsterrätten bör i princip anses ogiltiga. Sedan mönsterregistreringen har
överförts, kan sådana avtal alltså inte läggas till grund för anspråk från
någondera parten. Frågan om och i vilken omfattning förhållandet kan ge
upphov till skadeståndsanspråk eller krav på återbäring av erlagda prestationer
får lösas enligt allmänna grundsatser om verkan av avtals ogiltighet.
Det sagda betyder också att den nye mönsterhavaren i princip får rätt att
beivra även mönsterintrång som har skett under tiden från det registreringen
meddelades till dess överföringsbeslutet vann laga kraft. Den nye
mönsterhavaren bör i enlighet härmed i princip kunna beivra också den
tidigare mönsterhavarens och hans licenstagares utnyttjande av mönstret
såsom mönsterintrång. På grund av bestämmelserna i andra stycket av förevarande
paragraf om visst skydd för godtroende mönsterhavare som frånkänns
en registrering — till vilka jag strax återkommer — får dock denna
fråga inte så stor praktisk betydelse. Med det betraktelsesätt som jag här
har anlagt ligger det i sakens natur att den nye mönsterhavaren inte kan
ådömas påföljder för att han har utnyttjat mönstret redan innan överföringsbeslutet
vann laga kraft.

Andra stycket

I andra stycket av förevarande paragraf meddelas som nämnts — efter
mönster av 53 § andra stycket PatL — bestämmelser till skydd för tidigare
mönsterhavare och licenstagare, som var i god tro. Godtroende mönsterhavare
åtnjuter redan enligt den särskilda regeln i 31 § andra stycket sista
punkten om godtrosfall visst skydd mot att talan väcks mot honom. I nu
förevarande lagrum behandlas det fall att registreringen frånkänns mönsterhavaren
genom beslut om registreringens överförande på annan. I första
punkten föreskrivs, att om den som frånkänns registreringen i god tro har
börjat utnyttja mönstret yrkesmässigt här i landet eller har vidtagit väsentliga
åtgärder därför, han får mot skäligt vederlag och på skäliga villkor
i övrigt fortsätta det påbörjade eller igångsätta det tillämnade utnyttjandet
med bibehållande av dess allmänna art. Utnyttjanderättens förutsättningar
och omfång är i princip bestämda på samma sätt som när det gäller föranvändarrätt
enligt 6 §. Enligt andra punkten gäller, att utnyttjanderätt under
motsvarande förutsättningar tillkommer också innehavare av licens som är
antecknad i registret. Genom särskild föreskrift i 42 § departementsförslaget
är det sörjt för att i registret antecknad licenstagare blir underrättad om
rättegång angående överföring av registrering.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

227

Om överenskommelse inte träffas angående utnyttjanderätten, kan denna
fastställas av domstol. Fastställelse kan ske även retroaktivt. Godtroende
mönsterhavare kan i samband med rättegång mot honom om överföring av
registreringen efter genstämning begära fastställelse av att han på vissa villkor
har rätt att utnyttja mönstret, räknat från registreringsdagen. Om den
som får registrering överförd på sig väcker intrångstalan mot tidigare mönsterhavare
eller licenstagare, kan svaranden invända, att han har haft rätt
att utnyttja mönstret enligt nu förevarande bestämmelser, och därigenom
undgå annan påföljd för utnyttjandet än skyldighet att utge skäligt vederlag.

Tredje stycket

Enligt bestämmelse i paragrafens tredje stycke kan rätt enligt andra stycket
övergå till annan endast tillsammans med rörelse, vari den utnyttjas
eller utnyttjande avsetts skola ske. Bestämmelsen har samma innebörd som
motsvarande föreskrift i 6 § andra stycket om föranvändarrätt.

33 §

Denna paragraf motsvarar 33 § i utredningens förslag och innehåller bestämmelser
om mönsters avförande ur mönsterregistret.

Enligt 19 § ML skall mönster avföras ur registret, när registreringen har
blivit upphävd eller skyddet för registrerat mönster har upphört eller
skyddsrättens innehavare begär att mönstret avförs. Beslut om avförande
av mönster skall kungöras.

Första stycket

Om domstol har hävt registrering av mönster, skall domstolen enligt
44 § departementsförslaget sända över en avskrift av domen till registreringsmyndigheten.
Härvid bör domstolen ange om domen har vunnit laga
kraft. Sedan lagakraftbevis kommit registreringsmyndigheten till handa,
har denna självfallet att ex officio avföra mönstret ur registret. Föreskrift
härom behöver dock inte som utredningen har föreslagit tas upp i lagen
utan kan lämpligen få sin plats i tillämpningskungörelsen (jfr 54 och 55 §§
PatL samt 46 § patentkungörelsen). Däremot bör efter förebild av 54 §
PatL i mönsterskyddslagen tas upp bestämmelse att mönsterhavare som
vill avstå från mönsterrätten skall kunna få mönstret avfört ur registret.
För att undvika misstag bör krävas att begäran härom sker skriftligen.

Under remissbehandlingen av utredningens förslag har patent- och registreringsverket
föreslagit bestämmelse om att mönster skall avföras ur registret,
när löpande registreringsperiod har utgått och förnyelse inte har
ägt rum. I likhet med utredningen och de delegerade vid de nordiska de -

228

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

partementsförhandlingarna anser jag dock en sådan bestämmelse överflödig.
Det säger sig självt att mönstret skall avföras, när registreringen
inte längre gäller.

I enlighet med det anförda har i första stycket av förevarande paragraf
föreskrivits att registreringsmyndigheten skall avföra mönstret ur mönsterregistret,
om mönsterhavaren skriftligen hos myndigheten avstår från mönsterrätten.

Angående behörighet att begära mönstrets avförande ur registret gäller
detsamma som ifråga om patent (prop. 1966:40 s. 198). Om mönsterrätten
innehas av flera gemensamt, måste samtliga begära att mönstret avförs. Det
är ingenting som hindrar att ett eller flera i en samregistrering ingående
mönster avförs ur registret, medan registreringen i övrigt förblir gällande. Till
dess registreringsmyndigheten har avfört mönstret ur registret kan mönsterhavaren
återkalla sitt avstående. Det är däremot tveksamt om återkallelse
kan ske efter det att registreringsmyndigheten har avfört mönstret ur registret
men innan kungörelse härom har utfärdats. Frågan torde dock sakna
större praktisk betydelse, eftersom kungörelse skall utfärdas omedelbart.

Begär mönsterhavaren att mönstret skall avföras och finns licensupplåtelse
antecknad i registret, krävs inte att licenstagaren ger sitt samtycke till
åtgärden. Licenstagaren bör dock underrättas om framställningen och beredas
skäligt rådrum för att tillvarata sina intressen. Föreskrift härom bör
tas in i tillämpningskungörelsen. Strider mönsterhavarens avstående mot
hans förpliktelser mot licenstagaren, kan han bli skadeståndsskyldig mot
denne.

Visar det sig efter mönstrets avförande att annan än mönsterhavaren var
berättigad till mönstret, har den berättigade inte möjlighet att få registreringen
återupplivad. Han blir i stället hänvisad att söka skadestånd hos
mönsterhavaren. Om den som anser sig berättigad till mönstret gör invändning
mot en begäran om mönstrets avförande ur registret innan registreringsmyndigheten
har bifallit framställningen, får myndigheten förfara efter
omständigheterna. Har t. ex. talan väckts om bättre rätt till mönstret, bör
ärendet om att avföra mönstret ur registret förklaras vilande. I andra fall
torde det inte kunna undgås, att registreringsmyndigheten bifaller framställningen.

Andra stycket

Mönsterrätt är en förmögenhetsrätt, som kan göras till föremål för civilrättsliga
förfoganden. Den kan bl. a. överlåtas och kan följaktligen även utmätas.
Det torde inte föreligga skäl att av hänsyn till mönsterskaparens
ideella intressen föreskriva undantag från denna regel. (I fall då mönstret
tillika utgör sådant brukskonstverk att upphovsrätt till verket kan hävdas,

229

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

blir dock reglerna i 42 § UhL angående skydd mot utmätning av upphovsrätt
tillämpliga.) Om emellertid mönsterrätt har utmätts hos mönsterhavaren
och denne begär att mönstret avförs ur registret, skulle mönsterrättens
ekonomiska värde för borgenären omintetgöras, ifall den begärda åtgärden
fick verkställas utan hinder av utmätningen. En liknande situation föreligger,
när rättegång pågår om överföring av registreringen på annan. För
dessa fall har i överensstämmelse med utredningens förslag och efter förebild
av 54 § andra stycket PatL i andra stycket av förevarande paragraf
tagits upp föreskrift av innebörd att mönstret inte får på mönsterhavarens
begäran avföras ur registret så länge utmätningen består eller tvisten
inte har slutligt avgjorts. I anslutning härtill läggs också fram förslag om
att i 85 § utsökningslagen tas upp bestämmelse att om mönsterrätt utmäts
utmätningsmannen genast skall sända bevis om utmätningen till registreringsmyndigheten
med angivande av mönstrets registreringsnummer. Till
detta förslag återkommer jag i det följande. Enligt 42 § departementsförslaget
åligger det den som vill väcka talan om överföring av registrering att
anmäla detta till registreringsmyndigheten.

Utredningen har föreslagit, att i förevarande paragraf tas in föreskrift om
att när mönster avförs ur registret, vare sig det sker på mönsterhavarens
begäran eller på grundval av lagakraftvunnen dom om registreringens hävande,
åtgärden skall kungöras. Däremot har utredningen inte ansett det
behövligt att kungörelse sker, när mönsterregistrering har överförts på annan.
Förslaget har i denna del inte rönt några erinringar under remissbehandlingen.
För egen del anser jag emellertid i likhet med de delegerade
vid de nordiska departementsöverläggningarna att registreringsmyndigheten
bör kungöra också överföring av mönsterregistrering och upphörande
av registrering till följd av att giltighetstiden löpt ut. Jag delar emellertid
också de delegerades uppfattning att föreskrifter om dessa kungörelser kan
tas upp i tillämpningsföreskrifterna och inte behöver tynga lagtexten. Någon
bestämmelse i ämnet har därför inte tagits upp i departementsförslaget.

Uppgiftsskyldighet

34 §

Paragrafen motsvarar 39 § i utredningens förslag och innehåller bestämmelser
om skyldighet i vissa fall för sökande i ärende om mönsterregistrering
eller mönsterhavare att tillåta tredje man att ta del av handlingar i
sådant ärende och att lämna uppgift om registreringsansöknings nummer
m. m. Bestämmelserna saknar motsvarighet i ML.

I 56 § PatL meddelas föreskrifter om skyldighet för patentsökande som
åberopar sin ansökan mot tredje man, innan handlingarna i ärendet har blivit
offentliga, att ge sitt samtycke till att den andre får ta del av handling -

230

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

arna samt om skyldighet för patentsökande och patenthavare att i vissa fall
lämna upplysning om patentansökningens eller patentets nummer. De synpunkter
som ligger till grund för dessa bestämmelser i PatL (prop. 1966:40
s. 200 f och s. 346) har sin giltighet också på mönsterområdet. I enlighet
härmed föreskrivs i första stycket av nu förevarande paragraf i departementsförslaget,
att den som åberopar sin ansökan om mönsterregistrering
mot annan person, innan handling som visar mönstret har blivit allmänt
tillgänglig, är skyldig att lämna sitt samtycke till att den andre får ta
del av handlingen. I andra stycket första punkten föreskrivs, att den som
genom direkt hänvändelse till annan, i annons eller genom påskrift på
vara eller dess förpackning eller på annat sätt anger, att mönsterregistrering
har sökts eller meddelats, utan att samtidigt lämna upplysning
om ansökningens eller registreringens nummer, är skyldig att på begäran
lämna sådan upplysning utan dröjsmål. Enligt andra punkten i samma
stycke gäller, att om det inte uttryckligen anges att registrering har sökts
eller meddelats men vad som förekommer är ägnat att framkalla uppfattningen
att så är fallet, upplysning huruvida mönsterregistrering har sökts
skall på begäran lämnas utan dröjsmål.

Bestämmelsen i första stycket avser bara det fall att ansökningen åberopas
mot en bestämd person eller vissa bestämda personer. Att ansökningen
åberopas mot annan innebär att sökanden påstår att ansökningen kan
komma att leda till en ensamrätt till mönstret, vilken kan hävdas gentemot
den andre. Endast den mot vilken ansökningen sålunda åberopas kan kräva
att få ta del av handling som visar mönstret.

Bestämmelserna i andra stycket gäller inte bara vid hänvändelse till viss
eller vissa personer utan också när meddelande lämnas i annonser o. d., som
riktar sig till allmänheten. De är tillämpliga oberoende av om handling som
visar mönstret har offentliggjorts eller inte. Uppgiften om att registrering
har sökts eller meddelats behöver inte vara preciserad. Om t. ex. en vara
avbildas i en annons, medför även ett allmänt uttalande i annonsen att registrering
har sökts eller meddelats upplysningsskyldighet. Vem som helst kan
begära upplysning enligt dessa bestämmelser utan att anföra något skäl för
sin begäran. Den som begär upplysning behöver alltså inte visa eller ens
påstå att han lider någon olägenhet.

Om straff för den som underlåter att fullgöra sina åligganden enligt denna
paragraf eller lämnar felaktig upplysning meddelas bestämmelser i 40 §
departementsförslaget.

Ansvar och ersättningsskyldighet m.m.

35 §

I denna paragraf, som motsvarar 34 § i utredningens förslag, meddelas
bestämmelser om straffansvar för mönsterintrång.

231

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

Gällande rätt. Den som vid tillverkning till avsalu av alster tillhörande
metallindustrin begagnar mönster, som han vet vara registrerat här i landet,
ulan tillstånd av skyddsrättens innehavare och utan att ha föranvändarrätt
enligt 14 § ML, straffas enligt 16 § första stycket samma lag med böter.
Till samma straff döms den som här i landet håller till salu eller för försäljning
här importerar metallvarualster, som han vet vara tillverkat efter
ett här registrerat mönster, utan tillstånd av rättsinnehavaren. Endast
skyddsrättens innehavare kan föra talan om ansvar för intrånget.

Utredningen. Enligt utredningen är visserligen skadeståndspåföljd den
praktiskt viktigaste sanktionen vid intrång i mönsterrätt. Utredningen vill
dock inte underkänna betydelsen av att också straff kan följa på intrång
som begås uppsåtligen. Flera lagar på immaterialrättens område innehåller
sålunda straffbestämmelser (37 § VmL, 53 § UhL, 16 § lagen den 30 december
1960 om rätt till fotografisk bild samt 57 § PatL). Detta talar enligt
utredningen för att man inte slopar straffansvaret för uppsåtligt intrång i
mönsterrätt. Utredningen anser däremot att intrång som begås av oaktsamhet
inte lämpligen bör straffbeläggas.

Straffsatsen vid mönsterintrång bör enligt utredningen vara densamma
som i de övriga immaterialrättslagarna, dvs. böter eller fängelse i högst sex
månader. Frihetsstraff bör härvid reserveras för grova fall av intrång. Bestämmelserna
i 23 kap. 4 och 5 §§ brottsbalken bör enligt utredningen tilllämpas
analogiskt vid medverkan till mönsterintrång.

I fråga om åtalsrätten föreslår utredningen att mönsterintrång görs till angivelsebrott.
Utvecklingen på åtalsrättens område har enligt utredningen
gått i riktning från enskilt åtal till allmänt åtal, inte bara när det gäller
förmögenhetsbrott i allmänhet utan också i fråga om mer speciella förmögenhetsbrott
såsom intrång i immaterialrättigheter. Utredningen anser det
angeläget att reglerna om åtalsrätt blir desamma i mönster- och patentlagarna.
Också intrång i upphovsrätt utgör angivelsebrott. Här ligger ett särskilt
skäl att göra också intrång i mönsterrätt till angivelsebrott eftersom
enligt utredningens förslag dubbelt skydd enligt mönster- och upphovsrättslagarna
skall kunna åtnjutas även framdeles. Farhågor för att polis- och
åklagarmyndigheterna kommer att anlitas i trakasseringssyfte, för att underlätta
påtryckningar eller för att tjäna som inkasseringsorgan för mönsterhavares
skadeståndsanspråk, har utredningen ansett böra vika av hänsyn
till utvecklingen på patentområdet.

Utredningen föreslår inte några speciella regler om åtalspreskription utan
utgår från att bestämmelserna om bortfallande av påföljd i 35 kap. brottsbalken
skall tillämpas.

En ledamot och experten i utredningen anser, att om mönsterintrång görs
till angivelsebrott, regler bör ges om patent- och registreringsverkets skyldighet
att avge sakkunnigutlåtanden till polis- och åklagarmyndighet.

232

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Remissyttrandena. Vissa erinringar görs mot den föreslagna bestämmelsen
om straff för uppsåtligt mönsterintrång. Överåklagaren i Göteborgs
åklagardistrikt framhåller att objektivt intrång i många fall inte kommer
att kunna styrkas av åklagaren och att svårigheter kommer att möta vid
styrkandet av uppsåt. Mål om uppsåtligt intrång torde därför bli sällsynta.
Straff bör kunna utkrävas redan vid grov oaktamhet. De verkligt straffvärda
fallen skulle då kunna väljas ut med hjälp av en lämpligt utformad
regel om åtalsprövning. Enligt föreningen Sveriges statsåklagare bör
frihetsstraff ifrågakomma endast vid synnerligen försvårande omständigheter.
Försvarets civilförvaltning, Svensk industriförening och Sveriges
juristförbund anser civilrättsliga sanktioner vara tillräckliga för beivrande
av mönsterintrång. Juristförbundet framhåller att endast ett starkt begränsat
mönsterskydd lär kunna garanteras genom straffsanktioner. I varje fall
bör samhället inte rimligen ställa allmänt åtal till förfogande för ett straffskydd
som skall täcka ett så stort område med så förhållandevis vaga gränser
som det utredningen vill innesluta. Redan med föreliggande arbetsuppgifter
har polisen som utredande organ åt åklagarna stora svårigheter att
hinna med förundersökningarna i brottmål. Ett straffskydd ingår visserligen
normalt i såväl det materiella som det immateriella rättsskyddet hos oss,
men skyddsobj ektet på mönster området uppvisar sådana speciella drag att
en avvikande ordning synes påkallad där.

I fråga om åtalsrätten anser RÅ det visserligen vara principiellt riktigt
att mönsterintrång görs till angivelsebrott. Enligt RÅ är dock utredningens
tveksamhet inte obefogad. Utöver vad utredningen anfört anmärker RÅ, att
om ingen annan begränsning än kravet på angivelse görs i fråga om åklagares
befogenhet och skyldighet att åtala mönsterintrång, en i många fall omfattande
och tidsödande utredning om straffbarheten alltid skulle krävas för
åklagarens ställningstagande i åtalsfrågan, alltså även i fall —- ofta exempelvis
vid dubbelskapande — där det från början står klart, att inte något
mera straffvärt förfarande ligger den misstänkte till last och att en ansvarstalan
inte heller i övrigt är påkallad från allmän synpunkt. RÅ förordar
därför den ytterligare begränsningen att åtal av särskilda skäl finnes påkallat
från allmän sypunkt. — Principiellt anser RÅ att samma åtalsregel bör
gälla för mönsterintrång som för patent- och varumärkesintrång. Även Svea
hovrätt, Stockholms rådhusrätt, patent- och registreringsverket, överåklagarna
i Stockholms och Göteborgs åklagardistrikt, föreningen Sveriges statsåklagare,
Sveriges advokatsamfund samt Svenska industriens patentingenjörers
förening förordar att åtalsregeln utformas på samma sätt som i patentlagen.

Sveriges advokatsamfund, SAF, Sveriges hantverks- och industriorganisation,
Sveriges industriförbund och RF anser att allmänt åtal inte bör ifrågakomma.
Om mönsterintrång skall läggas under allmänt åtal, bör man enligt
dessa remissinstanser välja en lösning som innebär att åtal skall kunna

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

233

väckas av målsägande!! eller av allmän åklagare efter angivelse av målsägande^
om det av särskilda skäl finnes påkallat ur allmän synpunkt. Motsvarande
åtalsregler finns i 5 kap. 5 § brottsbalken. Advokatsamfundet
framhåller härvid betydelsen för en målsägande av att utan dröjsmål själv
kunna anhängiggöra ett åtal, som han när som helst, exempelvis efter en
uppgörelse med svaranden, kan återkalla. Också försvarets civilförvaltning
och Sveriges juristförbund motsätter sig att mönsterintrång läggs under allmänt
åtal. Enligt juristförbundet bör man under inga förhållanden gå längre
än som skett i 57 § patentlagförslaget, där patentintrång har gjorts till ett
angivelsebrott, som allmän åklagare får åtala endast om åtal av särskilda
skäl finnes påkallat ur allmän synpunkt. Sveriges advokatsamfund ställer
sig däremot kritiskt också till den numera i 57 § PatL intagna åtalsregeln.
Enligt samfundet blir det svårt för åklagarmyndigheterna att tillfredsställande
utreda frågan huruvida intrång har skett eller inte. Man kan inte räkna
med att åklagaren nöjer sig med att ta ställning till frågan om åtal är
påkallat ur allmän synpunkt, utan man måste anta att han känner sig skyldig
att även försöka klargöra de faktiska förhållandena för att därefter fastställa
om objektiva och subjektiva rekvisit för ett uppsåtligt intrång föreligger.
Man måste också räkna med att åklagaren utnyttjar de tvångsmedel
som står till förfogande. Härigenom kan uppstå stora risker för att yrkeshemligheter
röjs. En möjlighet att påkalla polisutredning om påstått intrång
skulle lätt kunna användas illojalt. Det kan knappast undvikas att angivaren
får del av utredningsmaterialet, även om åklagaren senare beslutar att
inte väcka åtal. En reglering som innebär att allmänt åtal får väckas endast
om detta av särskilda skäl är påkallat ur allmän synpunkt skulle ofta väsentligt
fördröja åtalet till ingen nytta. Åklagarutredningarna skulle i många
fall säkerligen ta lång tid, även när de resulterar i beslut att åtal inte skall
väckas. Under den långa utredningstiden kan preskription inträda, innan
målsäganden får möjlighet att själv åtala. Advokatsamfundet påpekar vidare
att formuleringen av den föreslagna åtalsregeln, liksom reglerna i 37 §
VmL, 59 § UhL och 10 § lagen den 29 maj 1931 (nr 152) med vissa bestämmelser
mot illojal konkurrens, kan föranleda missuppfattningen att målsäganden
har en valrätt. Med hänsyn till bestämmelsen i 20 kap. 8 § rättegångsbalken
innebär regeln emellertid att målsäganden har endast en subsidiär
åtalsrätt. Även KF kritiserar åtalsregeln och framhåller att brott som
utgör intrång i immaterialrätt inte sällan är mycket komplicerade. Polisoch
åklagarmyndigheterna är vanligtvis inte rustade för att effektivt och
fullständigt utreda de svårbedömda problem som kan uppstå. Enligt KF:s
mening har målsäganden ofta bättre förutsättningar att handlägga sådana
frågor. När intrång sker, är det ofta av stor vikt för målsäganden att så
snabbt som möjligt kunna beivra intrånget och stoppa det illegala förfarandet.
I vissa fall kan det för undvikande av omfattande skadeverkningar vara
nödvändigt att åtala omedelbart efter det att intrånget har upptäckts. Åtal

8*—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 168

234

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

kan komma till stånd betydligt snabbare, om målsäganden själv är berättigad
att anställa åtal än om han först skall avvakta beslut i åtalsfrågan från
åklagaren, vilket kanske kan dröja många månader eller t. o. m. år. Det har
inom varumärkesrätten förekommit fall, där allmänt åtal för varumärkesintrång
har väckts efter angivelse av målsäganden, som därefter har träffat
förlikning med svaranden, innebärande bl. a. utfästelse från målsäganden att
återkalla sin åtalsangivelse. När målsäganden hemställt om åtalets nedläggande
har åklagaren vägrat detta under hänvisning till att åtal redan har
väckts, och åtalet har sedan fullföljts. Detta är enligt KF:s mening principiellt
otillfredsställande. Förbundet erinrar om att enligt patentlagpropositionen
allmänt åtal vid patentintrång, liksom vid varumärkesintrång,
skall få ske endast om åtal av särskilda skäl finnes påkallat ur allmän synpunkt.
KF antar att denna reglering skall medföra att åklagare nedlägger
sin talan i fall då uppgörelse träffas mellan målsäganden och svaranden,
om inte alldeles speciella omständigheter påkallar att åtalet fullföljs.

Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt påpekar att det kan förekomma
flera målsägande vid intrång, nämligen mönsterskaparen och dennes rättsinnehavare,
exempelvis en licenshavare. Även om båda lider förfång genom
samma intrång och således brottmålsdomens rättskraft torde avse båda
målsägandena, är enligt överåklagaren angivelse från en av dem tillräcklig
för åklagarens del.

Patent- och registreringsverket delar uppfattningen att klara regler bör
meddelas i fråga om verkets skyldighet att avge sakkunnigutlåtanden till
polis- och åklagarmyndighet, om mönsterintrång görs till angivelsebrott.
Det kan enligt ämbetsverket medföra en kännbar arbetsbelastning för
verket, om förfrågningarna från dessa myndigheters sida blir talrika. Verket
bör ha skyldighet endast att upplysa polis- och åklagarmyndighet om
fakta, inte om verkets ståndpunkt i likhets- och andra bedömningsfrågor.
Enligt RÅ kan visserligen åklagarna i åtskilliga fall behöva inhämta
sakkunnigutlåtande av patent- och registreringsverket enligt 23 kap. 14 §
rättegångsbalken. Farhågorna för att så kommer att ske i en för patentverket
besvärande omfattning skall dock troligen visa sig vara överdrivna.
Enligt 38 § i förslaget måste den misstänkte föra särskild talan för prövning
av en i intrångsmålet gjord invändning om att förutsättningar saknats
för registrering av det åberopade mönstret. Det torde därför inte finnas anledning
för åklagaren att begära patentverkets yttrande över en sådan invändning.
Behovet av utlåtande av patentverket torde i huvudsak inskränka
sig till fall då det gäller att fastslå, om det mönster som den misstänkte har
utnyttjat är så likt målsägandens mönster att det faller inom dettas skyddsområde
samt, om så är fallet, huruvida den misstänkte har gjorts uppmärksam
härpå i samband med ansökan om registrering av mönstret. Härutöver
föreligger naturligtvis ofta behov av enkla upplysningar om anteckningar i
mönsterregistret angående överlåtelser och licenser, fastän sådana anteck -

235

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

ningar inte medför någon materiell rättsverkan. Överåklagaren i Göteborgs
åklag ar distrikt framför delvis liknande synpunkter. Föreningen Sveriges
statsåklagare anser, att om möjligheterna för polis och allmän åklagare att
få utlåtanden av patentverket beskärs, stora svårigheter skulle uppstå för
åklagaren att besluta i åtalsfrågan. Detta utgör ett skäl för att antingen
behålla intrångsbrotten som målsägandebrott eller anlita utvägen med specialåklagare,
som kan tänkas få särskild erfarenhet av mål av hithörande
natur.

Departementschefen. I förevarande paragraf av departementsförslaget har
liksom i 34 § i utredningens förslag bestämmelse om straff för mönsterintrång
tagits upp i första stycket och regler om åtalsrätt i andra stycket.

Första stycket

Den av utredningen föreslagna bestämmelsen om straff för mönsterintrång
som begås uppsåtligen överensstämmer väsentligen med motsvarande
föreskrift i 16 § ML. Straffskalan har dock jämkats så att den överensstämmer
med vad som gäller enligt UhL, VmL och PatL. Vissa remissorgan har
rest invändningar mot förslaget i denna del. En instans vill att straffsanktion
skall gälla också vid intrång som begås av grov oaktsamhet, medan
några instanser anser att civilrättsliga sanktioner är tillräckliga för beivrande
av mönsterintrång.

För egen del vill jag inte utesluta att straff hot alltjämt kan ha en viss
verkan, när det gäller att avhålla från uppsåtligt intrång i mönsterrätt. Den
preventiva verkan av en bestämmelse om straff också för intrång som begås
av oaktsamhet synes betydligt mer tvivelaktig. Från dessa synpunkter talar
goda skäl för utredningens ståndpunkt. Avgörande för ställningstagandet bör
emellertid vara önskemålet att i detta hänseende få så långt möjligt enhetliga
regler på patent- och mönsterområdena. Utredningens förslag överensstämmer
med vad som nu gäller enligt 57 § första stycket PatL. Jag förordar
därför att en motsvarande straffbestämmelse tas upp i den nya mönsterskyddslagen,
vilket innebär bl. a. att jag inte anser mig böra tillmötesgå
önskemålet från en remissinstans att användningen av frihetsstraff uttryckligen
begränsas till fall då synnerligen försvårande omständigheter föreligger.

I enlighet härmed föreskrivs i första stycket av förevarande paragraf i
departementsförslaget att om någon gör intrång i annans mönsterrätt
(mönsterintrång) och det sker uppsåtligen, dömes till böter eller fängelse
i högst sex månader. Det får överlämnas till rättstillämpningen att avgöra
under vilka förhållanden frihetsstraff bör tillämpas. Det finns emellertid anledning
räkna med att domstolarna skall visa sig återhållsamma när det
gäller användningen av frihetsstraff och att sådan påföljd kommer att tilllämpas
bara i graverande fall. Som utredningen har framhållit blir de all -

236

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

männa medverkansreglerna i brottsbalken tillämpliga också vid mönsterintrång.
Det innebär bl. a. att uppsåtlig medverkan till mönsterintrång kan
föranleda straff, även om den omedelbare gärningsmannen går fri, därför
att han själv har förfarit endast oaktsamt eller t. o. m. har varit i god tro.

Andra stycket

Enligt gällande rätt får talan om ansvar för mönsterintrång väckas endast
av målsäganden, dvs. av mönsterhavaren. Utredningen har föreslagit att
mönsterintrång, liksom intrång i upphovsrätt och varumärkesintrång — numera
även patentintrång — görs till angivelsebrott, dvs. kan åtalas av åklagare
efter angivelse av målsäganden. Under remissbehandlingen har meningarna
varit delade på denna punkt. Några instanser, bland dem Sveriges
advokatsamfund, har förordat att nu gällande åtalsregel behålls oförändrad
eller att, om allmänt åtal trots allt skall ifrågakomma, åtal skall kunna
väckas dels av målsäganden, dels av åklagare efter angivelse av målsäganden,
varvid dock allmänt åtal skall kunna väckas endast om det av särskilda
skäl finnes påkallat ur allmän synpunkt.

Också när det gäller åtalsrätten anser jag en avgörande synpunkt vara
att man bör uppnå en enhetlig reglering på de varandra närliggande patentoch
mönsterområdena. Flertalet av de remissorgan som har yttrat sig över
förslaget till lag om mönster — vilket skedde innan den nya PatL antogs —
bland dem även sådana som i sak har ställt sig kritiska till såväl patentlagförslagets
som mönsterlagförslagets åtalsregler, har också förordat att åtalsreglerna
i mönsterskyddslagen utformas på samma sätt som i PatL. Jag
delar som sagt denna uppfattning. I 57 § andra stycket PatL föreskrivs,
att intrång i patenträtt får åtalas av allmän åklagare endast om målsägande
anger brottet till åtal och åtal av särskilda skäl finnes påkallat ur allmän
synpunkt. I fråga om de överväganden som ligger till grund för denna reglering
hänvisar jag till prop. 1966:40 s. 205 f. En motsvarande bestämmelse
bör nu tas upp i mönsterskyddslagen.

I överensstämmelse härmed har i andra stycket av förevarande paragraf
i departementsförslaget tagits upp bestämmelse av innebörd, att allmänt
åtal för mönsterintrång får väckas endast om målsägande anger brottet till
åtal och åtal av särskilda skäl finnes påkallat ur allmän synpunkt.

Med anledning av att advokatsamfundet har uttalat farhågor för att denna
reglering av åtalsrätten kommer att väsentligt fördröja åtalet vill jag
särskilt framhålla att åklagaren kan avskriva en anmälan om mönsterintrång
utan föregående utredning huruvida brott verkligen föreligger, om
han nämligen anser att åtal under alla förhållanden inte är påkallat ur allmän
synpunkt. Ett sådant avskrivningsbeslut torde i regel kunna meddelas
utan tidsutdräkt. Det förhållandet att uppgörelse har träffats mellan målsäganden
och svaranden bör däremot inte — som KF har antagit i sitt remiss -

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

237

yttrande — i och för sig föranleda åklagaren att avskriva anmälan eller nedlägga
ett redan väckt åtal för mönsterintrång. Avgörande för hans ställningstagande
blir huruvida åtal av särskilda skäl är påkallat ur allmän synpunkt,
och svaret på den frågan påverkas inte av vilken inställning de enskilda
parterna har.

Om det finns flera målsägande, t. ex. förutom mönsterhavaren även en
eller flera licenstagare, behöver som en remissinstans har påpekat endast en
av dem ange brottet till åtal för att allmänt åtal skall kunna väckas (jfr
beträffande patentintrång prop. 1966:40 s. 206).

Erfarenheterna från patentområdet ger anledning anta att mål om ansvar
för mönsterintrång blir relativt fåtaliga. Med hänsyn härtill och till vad jag
nyss har anfört om möjligheten att avskriva ett åtalsärende utan föregående
utredning om att brott föreligger torde patent- och registreringsverkets farhågor
för att verket kommer att belastas alltför hårt med att avge utlåtanden
till polis- och åklagarmyndigheterna vara överdrivna. Jag är därför inte
beredd att föreslå regler som begränsar patentverkets skyldighet att avge
sådana utlåtanden.

36 §

Paragrafen motsvarar 35 § i utredningens förslag och behandlar skadeståndsskyldighet
vid mönsterintrång.

Enligt 16 § första stycket ML är den som har gjort sig skyldig till intrång
i skyddsrätt skyldig att ersätta all skada.

Förevarande paragraf i departementsförslaget motsvarar och överensstämmer
i sak med 58 § PatL. Beträffande de överväganden som ligger till
grund för bestämmelserna i sistnämnda lagrum hänvisar jag till prop. 1966:
40 s. 206 f, 347 f och 365.

Första stycket

Enligt första stycket första punkten av förevarande paragraf i departementsförslaget
skall den som uppsåtligen eller av oaktsamhet gör mönsterintrång
utge skälig ersättning för utnyttjandet av mönstret samt ersättning
för den ytterligare skada som intrånget har medfört.

Frågan om ett intrång har begåtts uppsåtligen eller av oaktsamhet får i
första hand bedömas enligt allmänna rättsgrundsatser. Vad särskilt angår
frågan under vilka förutsättningar mönsterintrång kan betraktas som oaktsamt
har vid remissbehandlingen SAF, Sveriges hantverks- och industriorganisation
samt Sveriges industriförbund uttalat, att frågan bör bedömas
med hänsyn till de särskilda förutsättningarna inom olika branscher. Om
mönsterskyddet skall omfatta textil- och konfektionsbranscherna, bör bedömningen
enligt dessa organisationer ske med hänsyn till det stora antal
mönster som förekommer inom dessa branscher. Skadestånd bör sålunda

238

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

enligt organisationernas mening komma i fråga endast när en kvalificerad
oaktsamhet kan anses styrkt. Liknande synpunkter har framförts av näringsfrihetsrådet
och Sveriges grossistförbund. Dessa remissorgan påpekar
att det särskilt vid import kan förekomma, att intrång i annans mönsterrätt
beror på rent förbiseende, och anser att skadestånd då som regel inte
bör dömas ut. Grossistförbundet tillägger att utdömande av skadestånd bör
inskränkas till fall av grov oaktsamhet och att sålunda i fall då oaktsamheten
inte kan betecknas som grov påföljden bör stanna vid skyldighet att
utge ersättning för det olovliga utnyttjandet av mönstret. Handelskammaren
i Karlstad har särskilt belyst textilindustrins problem. Inom textilindustrin
måste utmönstring och sammanställning av en kollektion ske mycket
snabbt. I många fall fortgår arbetet härmed även sedan försäljningen igångsatts.
En textilfabrikant hinner enligt denna handelskammare omöjligt i
denna bråda period kollationera med mönsterregistret i Stockholm, om något
av hans mönster för den aktuella säsongen ligger nära något tidigare registrerat
mönster. Mönsterintrång, som beror på att vederbörande inte har
jämfört sin kollektion med mönsterregistret, måste därför enligt handelskammaren
bedömas så milt som möjligt. Straffet bör bli endast att den skyldige
tvingas omedelbart dra tillbaka sitt mönster, vilket kan vara nog så
allvarligt för honom. Någon annan påföljd bör inte ifrågakomma. -— Liknande
synpunkter har förts fram av Textilrådet.

Inom patenträtten är det allmänt erkänt att ett företag, som i sin verksamhet
tillgodogör sig uppfinningar, i allmänhet måste hålla sig underrättat
om huruvida uppfinningarna är patentskyddade. Underlåtenhet i det
hänseendet anses i regel innefatta oaktsamhet från företagsledningens sida.
Samma betraktelsesätt måste principiellt tillämpas också på mönsterområdet.
Mönsterregistret och den av registreringsmyndigheten utgivna publikationen
ger företagarna möjlighet att skaffa sig kännedom om vilka mönster
som är skyddade. Emellertid måste bedömningen av om oaktsamhet föreligger
göras med hänsyn till förhållandena i olika branscher. De särskilda
svårigheter eller oproportionerliga kostnader som en kontinuerlig bevakning
kan medföra inom t. ex. textil- och konfektionsindustrierna måste beaktas
vid tillämpningen av nu förevarande skadeståndsregler. Inom dessa och liknande
branscher torde underlåtenhet att göra undersökning i mönsterregistret
i många fall kunna bedömas som ringa oaktsamhet, och ersättningen
kan då jämkas enligt bestämmelsen i första stycket andra punkten, till vilken
jag strax återkommer.

I övrigt får allmänna skadeståndsregler tillämpas, t. ex. när det gäller
frågor om arbetsgivares skyldighet att svara för skada som vållas av hans
arbetstagare eller om solidariskt ansvar när två eller flera är vållande till
samma skada.

Skadeståndet avser dels skälig ersättning för utnyttjandet av mönstret,
dels ersättning för den ytterligare skada som intrånget har medfört. Med

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

239

skälig ersättning för utnyttjandet avses närmast den licensavgift som hade
bort utgå om licens hade lämnats. Vad som utgör skälig licensavgift får bestämmas
efter de grunder som är gängse inom branschen vid överenskommelser
om licensavgift o. d. Ett belopp motsvarande sådan avgift utgör minimum
för ersättningen och skall alltså utgå även om det på grund av särskilda
omständigheter inte har uppstått någon nettoförlust för mönsterhavaren.
Som exempel på sådan ytterligare skada för vilken ersättning skall
utgå kan nämnas förlorad kapitalkostnad för produktionsmedel som på
grund av intrånget inte har kunnat utnyttjas, nedgång i målsägandens egen
försäljning, uteblivna beställningar och förlorad möjlighet att exploatera
mönstret på ett särskilt vinstgivande sätt. Om mönsterhavaren utnyttjar
mönsterrätten bara genom licensgivning, torde emellertid ytterligare ersättning
sällan bli aktuell.

All skada som mönsterintrånget har förorsakat skall gottgöras. Det är angeläget,
att intrångets menliga verkan för målsäganden i olika ekonomiska
hänseenden härvid vederbörligen beaktas. Det är emellertid endast ekonomisk
skada som är ersättningsgill. Ideell skada, t. ex. personliga obehag
eller olägenheter av intrånget, ersätts alltså inte. Kan full bevisning om skadans
omfattning inte eller endast med svårighet föras, får domstolen enligt
35 kap. 5 § rättegångsbalken uppskatta skadan till skäligt belopp.

Föreligger endast ringa oaktsamhet, kan enligt första stycket andra punkten
ersättningen jämkas. Jämkning kan ske av såväl ersättning för utnyttjandet
som ersättning för ytterligare skada.

Andra stycket

Detta stycke innehåller en regel om ersäLtning för intrång, som sker i god
tro. Gör någon mönsterintrång utan uppsåt eller oaktsamhet, skall han
enligt denna bestämmelse utge ersättning för utnyttjandet av mönstret, om
och i den mån det finnes skäligt. Ersättningen bestäms i princip på samma
sätt som enligt motsvarande bestämmelse i första stycket, dvs. som en skälig
licensavgift. I vissa fall kan det dock vara rimligt att ingen ersättning alls
utgår, och i andra fall kan det finnas skäl att jämka ersättningen.

Kretsen av dem som är berättigade att föra talan om ersättning enligt
första eller andra stycket är inte begränsad. Även en licenstagare, som har
lidit skada genom ett mönsterintrång, kan således få ersättning härför.

Tredje stycket

Här meddelas bestämmelser om preskription av anspråk på ersättning för
mönsterintrång. Talan om sådan ersättning skall väckas inom fem år från
det skadan uppkom, vid påföljd att rätten till ersättning är förlorad. Att

240

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

själva ersättningsrätten bortfaller innebär, att fordran på skadeersättning
inte heller kan användas för kvittning. I allmänhet torde skadan uppkomma
i och med intrånget. Preskriptionsregeln innebär i sådant fall att femårstiden
räknas från det intrånget skedde eller, vid intrång av fortgående
karaktär, successivt från varje tidpunkt under vilken intrånget fortgår.
Det kan emellertid tänkas fall då skadan — t. ex. minskning i mönstereller
licenshavarens omsättning — uppkommer först efter det att själva
intrånget skedde. Preskriptionstiden börjar då löpa först när skada faktiskt
uppkommer. Härvid tillgodoses visserligen i mindre grad preskriptionsregelns
syfte att skydda näringsidkare från skadeståndskrav med anledning
av verksamhet som ligger långt tillbaka i tiden. Det torde emellertid bara i
sällsynta undantagsfall bli fråga om att utkräva skadestånd för intrång som
har skett mera än fem år före talans väckande.

En reglering som innebär att preskriptionstiden på detta sätt räknas från
det skadan uppkom skiljer sig från vad som gäller enligt de allmänna reglerna
om tio-årig fordringspreskription. Vid tillämpning av dessa regler på
skadeståndsfordringar räknas dagen för den skadegörande handlingen som
utgångspunkt för preskriptionstidens beräkning. Eftersom de allmänna reglerna
om fordringspreskription blir tillämpliga vid sidan av den speciella
preskriptionsregeln i förevarande paragraf, torde en skadeståndsfordran för
mönsterintrång under alla omständigheter bli preskriberad när tio år har
förflutit från det intrånget ägde rum, även om skadan har uppkommit först
senare.

Jag vill slutligen påpeka att enligt förevarande bestämmelse preskriptionsavbrott
kan ske endast genom att talan om skadestånd väcks vid domstol.

37 §

Denna paragraf motsvarar 37 § i utredningens förslag och innehåller bestämmelser
om särskilda åtgärder till förebyggande av fortsatt intrång.

Enligt 16 § andra stycket ML skall olovligen tillverkat eller olovligen i
riket infört alster på yrkande utlämnas till målsäganden mot ersättning för
värdet eller mot avdrag därför på honom tillkommande skadestånd. Med redskap,
som är uteslutande användbara för den olovliga tillverkningen, skall
enligt samma lagrum förfaras så, att missbruk inte kan ske, om målsäganden
yrkar det.

Förevarande paragraf i departementsförslaget har sin motsvarighet i 59 §
PatL. I fråga om de överväganden som ligger till grund för sistnämnda lagrum
hänvisar jag till prop. 1966:40 s. 211 f och s. 348 f.

Första stycket

I första stycket första punkten av paragrafen föreskrivs, att rätten på yrkande
av den som har lidit mönsterintrång kan efter vad som är skäligt till

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

241

förebyggande av fortsatt intrång förordna, att varor, som har tillverkats eller
förts in till riket i strid mot annans mönsterrätt, eller föremål, vars användande
skulle innebära mönsterintrång, skall på visst sätt ändras eller sättas
i förvar för återstoden av skyddstiden eller förstöras eller, i fråga om olovligen
tillverkad eller till riket införd vara, mot lösen utlämnas till den som
har lidit intrånget.

Villkoret att mönsterintrång har begåtts innebär att intrång i objektiv
mening skall föreligga. Intrånget behöver däremot inte vara straffbart eller
föranleda skadeståndsskyldighet. Den som har lidit intrånget måste framställa
yrkande vid domstol om att förordnande meddelas om viss åtgärd.
Yrkandet kan framställas i mål om påföljd för intrånget eller i särskild rättegång.
Ändamålet med åtgärder av detta slag är att förebygga sådant missbruk
av egendom som skulle innebära intrång i mönsterrätten. Fortsatt intrång
måste alltså kunna befaras, för att åtgärd skall kunna tillgripas. I
likhet med motsvarande bestämmelser i 41 § VmL, 55 § UhL och 59 § PatL
har reglerna tillkommit främst i målsägandens intresse. Åtgärderna är alltså
att beteckna som säkerhets- eller skyddsåtgärder. Fastän det förutsätts att
intrång i någon form har begåtts, innan åtgärder kan vidtas, är åtgärderna
inte att anse som förverkande eller annan rättsverkan av brott. I fråga om
talan som förs med stöd av dessa bestämmelser gäller vad som i allmänhet
är föreskrivet om talan om enskilt anspråk.

Med föremål, vars användande skulle innebära mönsterintrång, avses
apparater, redskap in. m. som, utan att själva omfattas av mönsterskyddet,
har använts vid olovlig tillverkning. Det krävs inte som enligt gällande rätt,
att föremålet skall vara uteslutande användbart för den olovliga tillverkningen.
Åtgärd kan alltså tillgripas även om föremålet möjligen kan användas
också för annat ändamål. I vissa fall kanske endast en smärre ändring
i t. ex. en större maskin är tillräcklig för att utesluta möjligheten till mönsterintrång,
och ett sådant ingripande bör då kunna ske, även om det finns
en möjlighet att legitimt utnyttja maskinen också i dess ursprungliga skick.

De åtgärder som kan komma i fråga består i att egendomen på visst sätt
ändras eller sätts i förvar för återstoden av skyddstiden eller, i fråga om
mönsterskyddad vara, mot lösen utlämnas till den som har lidit intrånget.
Uppräkningen är uttömmande, och det finns alltså inte möjlighet att — som
enligt 55 § UhL —- föreskriva andra åtgärder. Förstörelse av egendom bör
självfallet föreskrivas bara när mindre långtgående åtgärder inte kan vidtas
eller inte skulle ge tillräckligt skydd mot missbruk.

Säkerhetsåtgärder får föreskrivas endast efter vad som finnes skäligt till
förebyggande av fortsatt intrång. Till skillnad från nu gällande föreskrift i
ämnet i ML är bestämmelsen alltså fakultativ. Skälighetsprövningen skall
omfatta såväl vilken egendom som skall underkastas åtgärder som vilken
eller vilka åtgärder som skall föreskrivas. Vid prövningen skall självfallet
samtliga omständigheter beaktas, bl. a. i vilken utsträckning fortsatt in -

242

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

trång kan befaras och vilken ekonomisk betydelse åtgärderna får för egendomens
innehavare.

I allmänhet torde säkerhetsåtgärd avse egendom, som finns hos den som
har begått intrånget, eller egendom över vilken han på annat sätt förfogar.
Åtgärd kan emellertid föreskrivas också i fråga om egendom som innehas
av annan, i den mån mönsterintrång kan befaras på grund av hans innehav.
Bestämmelsen i första stycket andra punkten (jfr 59 § första stycket andra
punkten PatL) ger emellertid godtroende innehavare av egendomen visst
skydd. Där föreskrivs, att vad som sägs i första punkten inte gäller mot den
som har förvärvat egendomen eller särskild rätt — t. ex. panträtt — till denna
i god tro och som inte själv har begått mönsterintrång. Bestämmelsen
motiveras av att det skulle strida mot rättssäkerhetskravet på handelns område
och te sig obilligt att t. ex. låta förstöra varor hos den som har förvärvat
dem utan vetskap eller skälig anledning till misstanke om att varorna har
samband med ett mönsterintrång. Säkerhetsföreskrifter kan alltså inte åberopas
mot senare godtroende förvärvare och kan över huvud taget inte meddelas
i fråga om egendom som redan har övergått till godtroende förvärvare.
Den som var i god tro vid sitt förvärv men senare begår mönsterintrång
kan emellertid inte åberopa undantagsregeln i andra punkten, ens om han
var i god tro också vid intrånget.

Andra stycket

Detta stycke innehåller bestämmelse om beslag. Egendom som avses i
första stycket kan enligt denna föreskrift tas i beslag, om brott som avses
i 35 §, dvs. mönsterintrång, skäligen kan antas föreligga. Härigenom säkerställs
framtida verkställighet av ett beslut om åtgärd enligt första stycket.
Vad som är föreskrivet om beslag i brottmål i allmänhet äger tillämpning.
Beslag kan alltså ske endast i brottmål, dvs. mål om ansvar för mönsterintrång.
Om endast skadeståndstalan eller talan om säkerhetsåtgärd förs, blir
reglerna om handräckning i 15 kap. 3 § rättegångsbalken tillämpliga.

Tredje stycket

Som en nyhet föreskrivs i tredje stycket av paragrafen, att domstol utan
hinder av vad som sägs i första stycket kan, om synnerliga skäl föreligger,
på yrkande förordna att innehavare av egendom som avses i första stycket
skall få förfoga över egendomen under återstoden av skyddstiden eller del
därav mot skäligt vederlag och på skäliga villkor i övrigt. Bestämmelsen har
karaktären av ett undantag från första stycket. Den bör tillämpas restriktivt,
vilket framgår av att synnerliga skäl måste föreligga. Så kan vara fallet
om intrånget har avsett varor vilkas anskaffning har föranlett betydande
investeringar. Det är då ett allmänt intresse att egendomen inte förstörs

243

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

eller ligger outnyttjad under skyddstiden. Emellertid kanske målsäganden
saknar resurser eller är ovillig att överta egendomen mot ersättning. Och
även om han skulle överta egendomen kan resultatet bli ödeläggande för den
verksamhet som innehavaren av egendomen bedriver. Hänsynen till målsäganden
har för sådana fall ansetts inte böra gå längre än att hans skadeståndsanspråk
för det lidna intrånget tillgodoses och att han får skäligt
vederlag för egendomens fortsatta nyttjande. Bestämmelsen är tillämplig
inte bara på mönsterskyddade varor som har tillverkats olovligen utan även
på föremål, vilkas användande skulle innebära mönsterintrång. När tillstånd
meddelas i fråga om sådana föremål, kan förfoganderätten i verkligheten
komma att fungera som en tvångslicens att få tillverka mönsterskyddade
varor.

Tillstånd kan ges både åt den som har begått mönsterintrång och åt annan
innehavare av egendomen. Vid prövningen av om synnerliga skäl föreligger
får de subjektiva omständigheterna vid intrånget eller förvärvet av egendomen
tillmätas stor betydelse.

Vid tillämpning av förevarande paragraf bör tillses att resultatet blir rimligt
mot bakgrund av vad som har förekommit vid mönsterintrånget. Hänsyn
bör tas till om detta har begåtts uppsåtligen, av oaktsamhet eller i god
tro. Av betydelse är också om och i så fall till vilket belopp skadestånd fastställs
med anledning av intrånget. Dessa överväganden är av särskild vikt
vid tillämpning av tredje stycket.

38 §

Paragrafen motsvarar 36 § i utredningens förslag. Den innehåller regler
om skadeståndsskyldighet m. in. vid olovligt utnyttjande av mönster som
avses med ansökan om registrering. Bestämmelserna saknar motsvarighet i
gällande rätt. De har utformats i huvudsaklig överensstämmelse med 60 §
PatL. I fråga om grunderna för och den närmare innebörden av sistnämnda
lagrum hänvisar jag till prop. 1966:40 s. 214 f, 350 och 365 f.

Första stycket

För att mönsterskyddet skall bli effektivt fordras regler om skydd inte
bara mot intrång i den mönsterrätt som uppkommer genom registrering
utan också mot olovligt utnyttjande av mönstret på ansökningsstadiet. En
sådan reglering gäller som nämnts enligt 60 § PatL (jfr 20 § patentförordningen
den 16 maj 1884, nr 25) men även enligt 39 § VmL och innebär
alltså inte någon nyhet på immaterialrättens område. Skyddet för ett mönster
som är föremål för en registreringsansökan bör emellertid, liksom när
det gäller uppfinningar och varumärken, inte omfatta andra sanktioner än
skadestånd och säkerhetsåtgärder. Straff bör alltså inte ifrågakomma.

244

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Enligt 60 § PatL skall skadestånd med anledning av sådant olovligt utnyttjande
av patentsökt uppfinning som sker innan utläggning av patentansökningen
har kungjorts bestämmas på samma sätt som vid patentintrång
i god tro, dvs. skadeståndet kan avse endast ersättning för utnyttjandet och
kan jämkas efter skälighet. I motsats till mönsterskyddsutredningen anser
jag att en motsvarande begränsning bör ske av skadeståndsansvaret för
olovligt utnyttjande av mönster under tiden före kungörandet av ansökan
om registrering av mönstret. Varken i fråga om längden av den tidsperiod
som normalt förflyter från det handling som visar mönstret blir offentlig
till kungörandet — och som enligt utredningen torde bli tämligen kort i
ärenden om mönsterregistrering — eller i fråga om möjligheterna för allmänheten
att före kungörandet skaffa sig kännedom om en skyddsansökan
torde förhållandena på mönsterområdet skilja sig på sådant sätt från vad
som gäller på patentområdet, att en skiljaktig reglering av frågan om sanktioner
mot olovligt utnyttjande på ansökningsstadiet framstår som motiverad.

I enlighet med det anförda föreskrivs i första stycket första punkten av
förevarande paragraf, att om någon yrkesmässigt utnyttjar mönster, som avses
med ansökan om registrering, efter det att handling som visar mönstret
har blivit allmänt tillgänglig, vad som sägs om mönsterintrång äger motsvarande
tillämpning, i den mån ansökningen leder till registrering. Enligt
andra punkten får dock ej dömas till straff och får ersättning för skada
på grund av utnyttjande som sker innan ansökningen har kungjorts enligt
18 § bestämmas endast enligt 36 § andra stycket.

Skyddet inträder i och med att handling som visar mönstret har blivit
offentlig, dvs. i regel redan från ansökningsdagen. Om emellertid sökanden
i ansökningen har begärt att handling som visar mönstret skall hållas hemlig
under viss tid, får handlingen enligt 19 § inte utan sökandens samtycke
hållas allmänt tillgänglig förrän den begärda fristen — som kan utgöra
högst sex månader, räknat från ansöknings- eller prioritetsdagen — har löpt
ut. Skyddet enligt förevarande paragraf inträder i sådant fall när fristen går
ut och handlingen blir offentlig. Under den tid mönstret är hemligt kan ett
olovligt utnyttjande inte medföra skadeståndsansvar och inte heller föranleda
säkerhetsåtgärder.

Ingripande enligt förevarande bestämmelser kan ske mot den som yrkesmässigt
utnyttjar mönster som avses med ansökan om registrering. Att endast
olovligt utnyttjande omfattas framgår av föreskriften att vad som sägs
om mönsterintrång skall äga motsvarande tillämpning. Denna föreskrift
innebär allmänt sett att endast sådana utnyttj anden omfattas som skulle
anses som mönsterintrång, om registrering hade meddelats. Till de utnyttjanden
som faller utanför tillämpningsområdet hör — utom sådana som
sker med sökandens lov —- utnyttj anden av det slag som avses i 6 och 7 §§
(föranvändarrätt och vissa utnyttjanden av reservdelar och reservutrust -

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

245

ning till luftfartyg). Jag har av skäl motsvarande dem som har anförts i
prop. 1966:40 s. 217 inte funnit det påkallat att, som har förordats i ett remissyttrande,
i lagtexten särskilt ange att paragrafen inte är tillämplig om
den som utnyttjar mönstret har föranvändarrätt.

Bestämmelserna i 36 och 37 §§ om mönsterintrång tillämpas endast i den
mån ansökningen leder till registrering. Detta innebär, att skyddet avser endast
vad som omfattas av den sedermera beviljade registreringen. Under
ärendets handläggning kan t. ex. varuförteckningen ha begränsats eller antalet
mönster i en begäran om samregistrering ha inskränkts.

Bestämmelsen är tillämplig även i fall då ansökningen under viss tid har
varit avskriven men har återupptagits och lett till registrering. Skadestånd
kan utgå även för utnyttjande under tiden mellan avskrivningen och återupptagandet.
Det har liksom på patentområdet (prop. 1966:40 s. 217) ansetts
rimligt att sökanden är skyddad mot obehöriga utnyttjanden så länge
möjligheten till återupptagande finns kvar.

Talan om ersättning enligt denna bestämmelse kan självfallet väckas så
snart registrering har meddelats. Frågan huruvida talan kan väckas redan
dessförinnan blir att bedöma enligt allmänna processrättsliga regler (se NJA
II 1943 s. 158 f). Det bör i varje fall vara möjligt att väcka en talan om säkerhetsåtgärder
redan innan registrering har meddelats.

Andra stycket

Preskriptionsreglerna i 36 § tredje stycket är i princip tillämpliga även
på skadestånd för olovligt utnyttjande av mönster på ansökningsstadiet.
Reglerna skulle emellertid vålla komplikationer i fall då registrering måste
avvaktas, innan talan anhängiggörs. Ansökningens behandling hos registreringsmyndigheten
kan, t. ex. på grund av att ett beslut överklagas, dra ut
så långt på tiden att femårspreslcription hinner inträda. För att inte skadeståndsanspråket
skall gå förlorat i ett sådant fall föreskrivs i andra stycket
av förevarande paragraf, att 36 § tredje stycket inte äger tillämpning, om
ersättningstalan väcks senast ett år efter det mönstret registrerades. Som
jag förut har nämnt anses detta ha skett den dag då mönstret enligt 23 §
togs in i mönsterregistret.

39 §

Paragrafen motsvarar 38 § i utredningens förslag och innehåller regler
om befrielse från intrångspåföljd i fall då registrering av mönster har hävts.

Gällande rätt. I 18 § ML föreskrivs, att om någon är tilltalad för intrång i
skyddsrätt och det vid målets handläggning finnes, att registrering har skett
i istrid mot föreskrifterna i 1, 2 och 3 §§, den tilltalade skall vara fri från

ansvar.

246

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Utredningen. Bestämmelsen i 18 § ML innebär, att svarande i intrångsmål
kan göra invändning om att registreringen är ogiltig. Om invändningen godtas,
ogillas intrångstalan. Domen inverkar dock inte på skyddsrättens giltighet
mot tredje man och registreringen står kvar i mönsterregistret. I förhållandet
mellan parterna är emellertid registreringen ogiltig och några påföljder
för det påstådda intrånget kan inte dömas ut.

Någon motsvarighet till 18 § ML har inte tagits upp i utredningens förslag.
I stället föreskrivs i 38 § första stycket i förslaget, att om registrering
av mönster hävs, påföljd enligt 34—37 §§ (35—38 §§ i departementsförslaget)
inte får ådömas, sedan hävningsdomen har vunnit laga kraft. Bestämmelsen
innebär, att invändning om att mönstret inte bort registreras inte tas
upp till prövning i intrångsmålet utan endast efter särskild talan om hävande
av registreringen. Den bygger i likhet med motsvarande bestämmelser
i 42 § VmL och 61 § PatL på uppfattningen att registreringen även mellan
parterna i intrångsmål bör anses giltig till dess den har hävts genom lagakraftvunnen
dom. Utredningen framhåller att bestämmelsen är tillämplig
även på intrång som ligger i tiden före domen men som ännu inte har beivrats.
Redan ådömda påföljder för sådant intrång kan däremot inte upphävas
med anledning av en senare dom på hävande av registreringen. Jämkning
av erlagda licensavgifter o.d. kan inte heller ske med stöd av bestämmelsen.
Dennas verkan är alltså begränsad till ådömande av påföljd. I 38 §
andra stycket har utredningen — efter förebild av motsvarande bestämmelser
i 42 § VmL och numera 61 § PatL -— tagit upp föreskrift om verkan av
att svaranden i intrångsmål invänder att mönstret inte hade bort registreras.
På svarandens yrkande skall rätten förklara intrångsmålet vilande i
avbidan på att frågan om hävande av registreringen slutligt avgörs. Har talan
därom inte väckts, skall rätten i samband med vilandeförklaringen förelägga
svaranden viss tid inom vilken sådan talan skall väckas.

Remissyttrandena. Den ordning utredningen har föreslagit avstyrks av
SAF, Sveriges hantverks- och industriorganisation samt Sveriges industriförbund,
vilka hemställer att gällande rätt får bestå. Det torde enligt dessa organisationer
strida mot gängse rättsuppfattning på straffrättens område att
en tilltalad förmenas att till sitt fredande från ansvar åberopa allt som kan synas
honom tjänligt. Godtas utredningens förslag, kan vidare såväl käranden
som svaranden i intrångsmålet åsamkas ökade kostnader och besvär. Genom
kravet på särskild talan om ogiltighet kan svaranden få vidkännas kostnader
för två särskilda rättegångar. Om han förlorar sin ogiltighetstalan, får han
f. ö. vidkännas kostnaderna i ogiltighetsmålet, även om han senare frias i
intrångsmålet. Också Sveriges advokatsamfund avstyrker förslaget. Andra
stycket i paragrafen har enligt samfundet samma innebörd som 61 § andra
stycket patentlagförslaget (numera 61 § andra stycket PatL). Samfundet
anser att man i denna fråga bör ha samma reglering när det gäller mönster -

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

247

rätt som i fråga om patenträtt och ansluter sig till det beträffande patentlagen
i en riksdagsmotion framställda yrkandet att gällande regler om möjlighet
att få invändning om ogiltighet prövad i intrångsprocess behålls.
(Detta yrkande vann dock inte riksdagens bifall och 61 § PatL har utformats
på samma sätt som nu förevarande paragraf i mönsterskyddsutredningens
förslag, se prop. 1966:40 s. 226f, 1LU 1967:53, rskr 1967:325). Även
överåklagaren i Göteborgs åklagar distrikt, KF och Svenska industriens patentingenjörers
förening uttalar sig till förmån för gällande rätt.

Stockholms rådhusrätt anser regeln om vilandeförklaring olämplig
och ifrågasätter, om den står i överensstämmelse med domstols skyldighet
enligt 32 kap. 5 § rättegångsbalken att oberoende av parternas inställning
pröva, om skäl finns till vilandeförklaring. Om en svarande inte begär vilandeförklaring,
kan rätten, trots att svaranden har anhängiggjort talan om
registreringens hävande, fortsätta förberedelsen i intrångsmålet, men den
torde vara förhindrad att döma i detta mål. I detta läge bör rätten enligt 32
kap. 5 § rättegångsbalken oberoende av parts yrkande förklara intrångsmålet
vilande i avbidan på lagakraftägande dom i målet om registreringens hävande.
Först när dom har meddelats i det målet kan rätten ta ställning till invändningen
om att mönstret inte hade bort registreras. Om svaranden har
begärt vilandeförklaring av intrångsmålet, måste rätten enligt den föreslagna
bestämmelsen bifalla yrkandet om vilandeförklaring. Lämpligheten av
en sådan ordning kan starkt ifrågasättas. Rådhusrätten påpekar att motsvarande
problem föreligger vid tillämpning av 42 § VmL och 61 § patentlagförslaget
(numera 61 § PatL). Enligt rådhusrättens mening bör domstolen
få pröva ex officio om intrångsmålet skall vila. I fall då svaranden begärt
vilandeförklaring bör dock domstolen kunna förordna om förberedelsens
fortsättande bara om synnerliga skäl föreligger. Sveriges advokatsamfund
ansluter sig till de synpunkter som Stockholms rådhusrätt har framfört.

I redaktionellt hänseende påpekar RÅ att i första stycket uttrycket
»påföljd» felaktigt används för att beteckna inte bara straff utan också
ersättning och säkerhetsåtgärd. När det i andra stycket talas om att det i
mål om mönsterintrång görs gällande »att mönstret ej bort registreras»,
kan detta enligt RÅ föranleda missuppfattningen att det är fråga om påstående
att det förelegat ett hinder för förvärv av mönsterrätt som registreringsmyndigheten
hade bort upptäcka.

Departementschefen
Första stgcket

Den av utredningen föreslagna bestämmelsen om att påföljd för mönsterintrång
inte får ådömas, sedan dom om hävande av mönsterregistrering har
vunnit laga kraft, har inte mött sakliga erinringar vid remissbehandlingen.

248

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

Den överensstämmer med en motsvarande föreskrift i 61 § första stycket
PatL och bör tas upp i mönsterskyddslagen. Också i redaktionellt hänseende
bör en anpassning ske till sistnämnda lagrum, varigenom RÅ:s synpunkter
tillgodoses.

En föreskrift av angivet innehåll har sålunda tagits upp i första stycket
av förevarande paragraf i departementsförslaget. Bestämmelsen innebär att
det inte kan dömas till straff eller ersättningsskyldighet eller föreskrivas
säkerhetsåtgärd i intrångsprocess som pågår, när dom på hävande av registreringen
vinner laga kraft, eller i senare rättegång som avser intrång före
nämnda tidpunkt. Den omfattar däremot inte fall då lagakraftvunnen dom
på mönsterintrång redan föreligger, när registreringen hävs. Det får överlämnas
åt rättstillämpningen att med beaktande av de principer som ligger
till grund för mönsterrätten avgöra under vilka förutsättningar resning kan
medges i sådant mål.

Andra stycket

Enligt utredningens förslag kan en invändning i ett intrångsmål om att
mönstret inte hade bort registreras inte tas upp till prövning. Görs en sådan
invändning i intrångsmålet, skall enligt förslaget rätten på yrkande av svaranden
i stället förklara målet vilande i avbidan på att frågan om hävande
av registreringen slutligt avgörs. Är talan härom inte väckt, skall rätten i
samband med vilandeförklaringen förelägga svaranden viss tid, inom vilken
talan skall väckas. De sålunda föreslagna reglerna har mött viss kritik under
remissbehandlingen. Några remissorgan har förordat att man behåller
nu gällande bestämmelser om möjlighet att pröva invändning om ogiltighet
i intrångsmål. I några yttranden har föreslagits att domstol får möjlighet att
ex officio pröva om intrångsmålet skall förklaras vilande.

I likhet med bl. a. Sveriges advokatsamfund anser jag att dessa frågor bör
regleras på samma sätt i mönsterskyddslagen som i VmL och PatL (42 resp.
61 §). Någon annan mening har inte heller kommit till uttryck under remissbehandlingen.
I fråga om de överväganden som ligger till grund för den
med mönsterskyddsutredningens förslag i sak överensstämmande regleringen
i sistnämnda båda lagar hänvisar jag till NJA II 1960 s. 299, 350 f och
366 resp. prop. 1966:40 s. 227. I redaktionellt hänseende bör motsvarande
bestämmelser i mönsterskyddslagen anpassas till föreskrifterna i 61 § PatL.
Med anledning av ett påpekande i ett remissyttrande bör uttrycket »gör —

--gällande att mönstret ej bort registreras» ersättas med »gör -—--

gällande att mönsterregistreringen bör hävas».

I enlighet med det anförda har i andra stycket första punkten av förevarande
paragraf i departementsförslaget tagits upp föreskrift, att om talan
väckts om mönsterintrång och den mot vilken talan förs gör gällande att
mönsterregistreringen bör hävas, rätten skall på hans yrkande förklara må -

249

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

let vilande i avbidan på att frågan om hävande av registreringen slutligt
prövas. I andra punkten föreskrivs, att om talan härom inte har väckts, rätten
skall i samband med vilandeförklaringen förelägga honom viss tid inom
vilken sådan talan skall väckas. De sålunda föreslagna bestämmelserna
torde inte kräva några ytterligare kommentarer.

40 §

Paragrafen motsvarar 40 § i utredningens förslag. Den innehåller bestämmelser
om straff och skadestånd vid underlåtenhet att fullgöra uppgiftsskyldighet
enligt 34 § departementsförslaget. Paragrafen saknar motsvarighet
i ML. Den överensstämmer i sak med 62 § PatL. I fråga om detta lagrum
hänvisar jag till prop. 1966:40 s. 228 f samt 1LU 1967:53 s. 25.

I 34 § första stycket departementsförslaget föreskrivs, att om den som
har sökt mönsterregistrering åberopar ansökningen gentemot annan, innan
handling som visar mönstret har blivit offentlig, han är skyldig att på begäran
lämna sitt samtycke till att den andre får ta del av handlingen. Vidare
gäller enligt andra stycket av samma paragraf att den som sökt mönsterregistrering
eller en mönsterhavare i vissa fall är skyldig att lämna upplysning
om ansökningen eller registreringen. Dessa föreskrifter har i likhet med
motsvarande bestämmelser i 56 § PatL ansetts böra straffsanktioneras.

Första stycket

I första stycket av förevarande paragraf i departementsförslaget föreskrivs
i enlighet med vad jag nyss har anfört, att böter skall ådömas den som
uppsåtligen eller av oaktsamhet, som inte är ringa, 1) underlåter att fullgöra
vad som åligger honom enligt 34 § eller 2) i fall som avses där lämnar
felaktig upplysning, i sistnämnda fall dock endast om inte straff för gärningen
föreskrivs i brottsbalken. Med anledning av ett uttalande i RÅ:s
remissyttrande vill jag framhålla, att frågan huruvida bristande kännedom
om ifrågavarande uppgiftsskyldighet kan leda till straffrihet blir att bedöma
enligt allmänna grundsatser om verkan av rättsvillfarelse.

I redaktionellt hänseende har en förenkling skett i jämförelse med motsvarande
föreskrifter i 62 § första och andra styckena PatL. Med den utformning
i nära anslutning till nämnda bestämmelser i PatL som första
stycket i övrigt har fått har vissa av RÅ under remissbehandlingen framförda
önskemål tillgodosetts.

Andra stycket

I detta stycke föreskrivs, att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet gör
sig skyldig till underlåtenhet eller förfarande som avses i första stycket
skall ersätta uppkommen skada (första punkten) samt att ersättningen kan

250

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

jämkas vid ringa oaktsamhet (andra punkten). Reglerna har i sak samma
innebörd som motsvarande bestämmelser i 62 § tredje stycket PatL.

Tredje stycket

Regeln i tredje stycket om åtalsbehörighet överensstämmer i sak med 62 §
fjärde stycket PatL och har utformats efter förebild av bestämmelsen i 35 §
andra stycket departementsförslaget om rätt till åtal för mönsterintrång.

Rättegångsbestämmelser

41 §

Denna paragraf motsvarar 46 § i utredningens förslag och innehåller regler
om fastställelsetalan. Bestämmelser härom finns inte i ML. Paragrafen
motsvarar 63 § PatL. Rörande detta lagrum hänvisar jag till prop. 1966:40
s. 229 f.

I 13 kap. 2 § rättegångsbalken finns allmänna bestämmelser om fastställelsetalan.
Sådan talan är tillåten när den rör frågan huruvida visst rättsförhållande
består eller inte består och ovisshet råder om rättsförhållandet
samt denna länder käranden till förfång. Om sakens prövning i ett mål beror
av frågan huruvida visst rättsförhållande som är stridigt mellan parterna
består eller inte består, får talan om fastställelse därom också tas upp.
Lagrummet förutsätter vidare att annan lagstiftning kan innehålla specialregler
om fastställelsetalan. Sådana regler finns — utom i 63 § PatL — i
bl. a. 44 § VmL och 21 § namnlagen.

Inom mönsterrätten synes det på samma sätt som inom bl. a. patenträtten
kunna bli aktuellt att föra fastställelsetalan av två olika slag, nämligen dels
för prövning av fråga huruvida mönsterrätt består, dels för prövning av om
visst förfarande utgör intrång i sådan rätt. En fastställelsetalan av sist
nämnt slag torde inte omfattas av rättegångsbalkens bestämmelser. Det har
därför ansetts lämpligt att, på samma sätt som har skett i PatL och vissa
andra lagar på immaterialrättens område, ta upp särskilda regler om fastställelsetalan
i mönsterskyddslagen och därvid har det ansetts praktiskt
riktigt att, även om den först angivna typen av fastställelsetalan kan ske
med stöd av rättegångsbalkens regler, nämna båda typerna i mönsterskyddslagen.
I redaktionellt hänseende har paragrafen ansetts lämpligen böra utformas
med 63 § PatL som förebild.

I enlighet härmed har i första stycket av förevarande paragraf tagits upp
bestämmelse, att mönsterhavare eller den som på grund av licens äger utnyttja
mönster kan föra talan om fastställelse, huruvida han på grund av
registreringen åtnjuter skydd mot annan, om ovisshet råder om förhållandet
och denna länder honom till förfång. I andra stycket föreskrivs, att den

251

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

som driver eller avser att driva verksamhet kan, under samma villkor, föra
talan mot mönsterhavare om fastställelse, huruvida hinder mot verksamheten
föreligger på grund av viss mönsterregistrering.

Bestämmelserna medger både positiv och negativ fastställelsetalan. Positiv
fastställelsetalan avser fall då mönsterhavaren vill få fastställt om eller
i vilken utsträckning han åtnjuter skydd för ett mönster, som annan utnyttjar
eller ämnar utnyttja yrkesmässigt. Negativ fastställelsetalan går ut på
att få fastslaget att annan inte har rätt till visst mönster eller att en
mönsterrätt inte innebär hinder för käranden att utnyttja samma eller ett
liknande mönster, t. ex. på grund av reglerna i 6 § om föranvändarrätt eller
därför att utnyttjandet avser andra varor än dem för vilka svaranden har
fått mönsterregistrering. Bestämmelserna är i princip också tillämpliga när
någon utnyttjar ett mönster på grund av avtal men det råder oenighet om
avtalets räckvidd. Vidare kan de vara tillämpliga då någon utnyttjar ett
mönster och vill få fastställt att detta inte faller inom skyddsområdet för
annans mönsterrätt, därför att det väsentligen skiljer sig från det mönster
som svaranden har fått registrerat. Som jag har anfört vid 31 § är nu förevarande
paragraf däremot inte tillämplig på en talan som grundas på att
en mönsterregistrering står i strid mot 1—4 §. I sådant fall är bestämmelserna
i 31 § exklusivt tillämpliga.

Rätt att föra fastställelsetalan tillkommer även licenstagare. Enligt 42 §
skall mönsterhavaren underrättas om en sådan talan. Sistnämnda paragraf
innehåller i övrigt bl. a. föreskrift om skyldighet för licenstagare som vill
väcka en fastställelsetalan enligt första stycket av nu förevarande paragraf
att underrätta mönsterhavaren därom.

Om svaranden i mål om fastställelsetalan gör invändning om att mönsterregistreringen
bör hävas, skall liksom inom patenträtten gälla samma regler
som i fall då sådan invändning görs i intrångsmål (39 §). Föreskrift härom
har tagits upp i tredje stycket, vari hänvisas till 39 § andra stycket.

42 §

Paragrafen motsvarar 47 § i utredningens förslag. Den föreskriver skyldighet
att i vissa fall lämna registreringsmyndigheten, mönsterhavaren och
licenstagare underrättelse om väckande av talan. Bestämmelser om sådan
underrättelseskyldighet saknas i ML. Reglerna i denna paragraf har utformats
efter mönster av motsvarande föreskrifter i 64 § PatL (jfr även 43 §
VmL). I fråga om nämnda lagrum i PatL hänvisar jag till prop. 1966:40
s. 231 f och 354 f.

Första stycket

I första stycket första punkten föreskrivs, att den som vill väcka talan
om hävande av mönsterregistrering, om överföring av registrering eller om

252

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

meddelande av tvångslicens skall anmäla detta till registreringsmyndigheten
samt underrätta varje i registret antecknad licenstagare därom. Enligt andra
punkten skall licenstagare, som vill väcka talan om intrång i mönsterrätt
eller om fastställelse enligt 41 § första stycket, underrätta mönsterhavaren
därom. Någon sådan föreskrift om skyldighet att göra anmälan till registreringsmyndigheten
och underrätta licenstagare om fastställelsetalan som utredningen
föreslagit har däremot inte ansetts påkallad (jfr 64 § PatL). Syftet
med skyldigheten att underrätta licenstagare och i vissa fall mönsterhavaren
om väckande av talan är att den som underrättas skall få möjlighet
att tillvarata sina intressen, eventuellt genom att inträda som intervenient i
rättegången. När anmälan kommer registreringsmyndigheten till handa,
skall självfallet anteckning göras i mönsterregistret. Föreskrift härom kommer
att tas upp i tillämpningskungörelsen.

Andra stycket

Underrättelse som avses i första stycket kan i princip ske i vilken form
som helst. Enligt föreskrift i andra stycket skall den emellertid under alla
förhållanden anses fullgjord, när underrättelsen har sänts i betald rekommenderad
försändelse under den adress som finns antecknad i mönsterregistret.
Om annan form för underrättelse väljs, måste det visas, att den som
avses med underrättelsen har fått del av den. Underrättelse till mönsterhavaren
kan självfallet ske genom att underrättelsen tillställs det ombud för
mönsterhavaren som har antecknats i mönsterregistret (jfr 45 §). Någon
skyldighet att underrätta ombudet har emellertid inte föreskrivits (jfr prop.
1966:40 s. 232 och 354f).

Tredje stycket

Liksom enligt PatL utgör fullgörande av anmälnings- och underrättelseskyldigheten
processförutsättning. Föreskrift härom har tagits upp i tredje
stycket av denna paragraf, vilket innehåller, att om det när talan väcks inte
visas att anmälan eller underrättelse skett enligt föreskrifterna i första stycket,
käranden skall ges tid därtill (första punkten) och att hans talan inte får
tas upp till prövning om han försitter denna tid (andra punkten).

Det har inte ansetts nödvändigt att föreskriva någon särskild frist, inom
vilken talan vid domstol skall ha väckts efter det att anmälan gjorts eller
underrättelse lämnats.

43 §

Paragrafen motsvarar 45 § i utredningens förslag. Den innehåller en regel
om forum i vissa mönstermål.

Forumregeln i 15 § andra stycket ML gäller endast för mål om hävande av
registrering. Rätt domstol för sådana mål är Stockholms rådhusrätt.

253

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

Mönsterskyddsutredningen har inte föreslagit specialforum för något slag
av mönstermål. Utredningen har funnit det tillräckligt med en i förhållande
till rättegångsbalkens allmänna forumregler subsidiär bestämmelse om att
Stockholms rådhusrätt skall vara rätt forum för mål om bättre rätt till
mönster, om hävande av registrering och om överföring av registrering samt
om tvångslicens, när svaranden inte har känt hemvist i Sverige.

En i emissinstans har ansett att Stockholms radhusrätt bör vara exklusivt
forum i mönstermål. Jag kan dock inte dela denna uppfattning. Specialforum
finns inte för vare sig mål om varumärkesrätt eller mål om upphovsrätt.
Att patentmal hänvisats till specialforum (65 § PatL) sammanhänger
med att dessa mål regelmässigt är så särpräglade och tekniskt komplicerade
att det ansetts nödvändigt att förse domstolarna med särskild sakkunskap
i form av tekniskt sakkunniga ledamöter, en ordning som kan praktiskt
genomföras endast om handläggningen av målen koncentreras till en enda
underrätt. Några motsvarande skäl att införa specialforum också för mål
om mönster kan inte åberopas. Jag har därför stannat för att de allmänna
forumreglerna i rättegångsbalken bör vara tillämpliga för mål om mönster.

En tillämpning av rättegångsbalkens forumregler ger emellertid upphov
till problem, när det gäller rättegång mot sådan sökande i registreringsärende
eller mönsterhavare som inte har känt hemvist i Sverige. Om vederbörande
inte heller uppehåller sig i Sverige, torde forum här mestadels saknas.
I tvist som rör lös egendom kan visserligen enligt 10 kap. 3 § rättegångsbalken
den som inte äger känt hemvist inom riket sökas där egendomen
finns. Det är emellertid omtvistat var en immaterialrätt skall anses
finnas och det är därför osäkert om nämnda lagrum är tillämpligt i hithörande
fall. Synpunkter av denna art torde ligga bakom föreskriften i 26 §
andra stycket VmL att i mål om hävande av varumärkesregistrering Stockholms
rådhusrätt är behörig domstol, när märkeshavaren inte har hemvist
inom riket. Som mönsterskyddsutredningen har föreslagit bör en motsvarande
forumregel tas upp i mönsterskyddslagen i fråga om mål om mönster
där talan riktas mot någon som inte har forum i Sverige enligt rättegångsbalkens
regler. I motsats till utredningen anser jag emellertid att en sådan
forumregel bör vara tillämplig också för mål om ersättning enligt 40 §
andra stycket i anledning av underlåten upplysningsplikt. Den bör också
gälla för mål rörande rätt som avses i 32 § andra stycket och för mål som
gäller fastställelse enligt 41 §. Eftersom frågor om föranvändarrätt i första
hand torde förekomma i mål om mönsterintrång eller bli föremål för fastställelsetalan,
synes det däremot inte nödvändigt att göra forumregeln tilllämplig
också på mål om föranvändarrätt (jfr 65 § PatL).

I enlighet med dessa överväganden föreskrivs i förevarande paragraf, att
om behörig domstol inte finns enligt rättegångsbalken för talan om bättre
rätt till mönster, om hävande av registrering, om överföring av registrering,
om tvångslicens eller rätt som avses i 32 § andra stycket, om ersättning en -

254

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

ligt 40 § andra stycket eller om fastställelse enligt 41 §, talan väcks vid Stockholms
rådhusrätt. Talan om tvångslicens eller rätt som avses i 32 § andra
stycket inbegriper talan om meddelande av tvångslicens och talan om fastställande
av nya villkor för eller upphävande av sådan licens eller rätt som
nyss nämnts.

Att mönsterhavare som väcker en intrångstalan som tvistemål har forum
i fråga om genkäromål vid den domstol som har upptagit huvudkäromålet,
framgår av 10 kap. 14 § andra stycket rättegångsbalken. Som genkäromål
måste härvid betraktas bl. a. talan om hävande av mönsterregistreringen.

44 §

Denna paragraf motsvarar 48 § i utredningens förslag och innehåller föreskrift
att dom eller beslut i vissa mål rörande mönster skall tillställas registreringsmyndigheten.
Några motsvarande regler om expedieringsskyldighet
finns inte i ML, men sådan skyldighet föreskrivs i 45 § VmL och 70 § PatL.
Det har ansetts lämpligt att liknande föreskrifter tas upp i den nya mönsterskyddslagen.

I förevarande paragraf föreskrivs därför, att i mål om bättre rätt till
mönster, som sökts registrerat (16 §), mål om tvångslicens (30 §), mål om
hävande av registrering (31 §), mål om överföring av registrering (32 §),
mål om straff, ersättning eller säkerhetsåtgärd i anledning av mönsterintrång
(35—38 §§) samt mål om fastställelse (41 §) avskrift av dom eller
slutligt beslut skall sändas till registreringsmyndigheten. I tillämpningskungörelsen
bör föreskrivas att anteckning om målets utgång skall göras i
mönsterregistret.

Särskilda bestämmelser

45 §

Denna paragraf motsvarar 41 § i utredningens förslag och innehåller bestämmelse
om skyldighet för mönsterhavare, som inte har hemvist i Sverige,
att ha ett här bosatt ombud. Den har sin motsvarighet i 31 § VmL och 71 §
PatL. I fråga om sistnämnda lagrum hänvisar jag till prop. 1966:40 s. 244 f.

I 13 § ML föreskrivs, att om skyddsrättens innehavare (mönsterhavaren)
flyttar utomlands eller om skyddsrätten övergår på person som inte är bosatt
i Sverige, mönsterhavaren är skyldig att till registreringsmyndigheten
sända in fullmakt för ett inom landet bosatt ombud med behörighet att svara
för mönsterhavaren i allt som angår skyddsrätten. Flyttar ombudet ur landet
eller upphör i övrigt hans befattning, skall mönsterhavaren ge in fullmakt
för nytt ombud. Iakttas inte dessa föreskrifter, kan domaren på anmälan
i förekommande fall med laga verkan utse ombud för mönsterhavaren.

Ombudstvånget betingas av praktiska hänsyn. Härigenom underlättas

255

Kiingl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

framför allt väckande av talan mot utomlands bosatt mönsterhavare. Den
nya mönsterskyddslagen bör därför i överensstämmelse med gällande rätt
och i likhet med VmL och PatL innehålla bestämmelser härom.

Första stycket

I enlighet med vad jag nu har sagt föreskrivs i första stycket första punkten
av förevarande paragraf, att mönsterhavare, som inte har hemvist i
Sverige, skall ha ett här bosatt ombud med behörighet att motta delgivning
av stämning, kallelser och andra handlingar i mål och ärenden rörande
mönsterrätten med undantag av stämning i brottmål och föreläggande för
part att infinna sig personligen inför domstol. Enligt andra punkten skall
ombud anmälas till mönsterregistret och antecknas i detta.

Bestämmelserna avser endast ombudstvång för den som innehar mönsterregistrering.
Bestämmelser om ombudstvång under ansökningstiden har tagits
upp i 12 § departementsförslaget. Denna uppdelning har liksom i PatL
(12 och 71 §§) gjorts av hänsyn bl. a. till att påföljderna av att föreskriften
om ombud inte iakttas är olika i de båda fallen.

I frågan om vad som förstås med hemvist hänvisar jag till vad jag har
anfört vid 12 §. Med hänsyn till bestämmelsen i 12 kap. 14 § rättegångsbalken
om rättegångsfullmakt i allmänhet kan ombudets behörighet att
motta delgivning av stämning inte avse stämning i brottmål eller föreläggande
för part att infinna sig personligen inför domstol.

Andra stycket

I detta stycke av paragrafen regleras förfarandet, när behörigt ombud inte
har anmälts. Enligt 1899 års ML skall rätten utse ombud i sådant fall. Denna
lösning har emellertid ansetts otillfredsställande. Enligt förevarande lagrum
i förslaget gäller i stället att delgivning med mönsterhavare som inte
har utsett ombud kan ske i förenklad ordning. Rörande det förfarande som
härvid skall tillämpas hänvisar jag till lagtexten. Inte heller förenklad delgivning
enligt denna bestämmelse kan avse stämning i brottmål eller föreläggande
för part att infinna sig personligen inför domstol.

46 §

Paragrafen motsvarar 42 § i utredningens förslag och innehåller bestämmelse
om rätt för Kungl. Maj :t att under förutsättning av ömsesidighet medge
undantag från ombudstvång enligt 12 eller 45 § i fråga om den som har
hemvist i viss främmande stat eller har ett i den staten bosatt ombud som
anmälts hos den svenska registreringsmyndigheten.

Någon motsvarande bestämmelse finns inte i ML, men en regel av delvis
motsvarande innehåll har tagits upp i 71 § tredje stycket PatL. I likhet med

256

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

denna föreskrift har den nu föreslagna bestämmelsen tillkommit främst
med tanke på medborgare i de nordiska länderna. Att bestämmelsen till
skillnad från 71 § tredje stycket PatL ger möjlighet att befria också från
ombudstvång på ansökningsstadiet sammanhänger med att det på mönsterrättens
område inte föreslås någon motsvarighet till de nordiska patentansökningarna.
Den som på grund av Kungl. Maj:ts förordnande har befriats
från ombudstvånget kan trots detta givetvis låta sig företrädas av
ombud. Enligt 12 kap. 2 § rättegångsbalken gäller visserligen som huvudregel
att rättegångsombud skall vara svensk medborgare med hemvist inom
riket, men även annan får brukas som ombud, om rätten med hänsyn till
målets beskaffenhet och övriga omständigheter finner det lämpligen kunna
ske. Denna bestämmelse blir tillämplig i ett fall av nyss nämnt slag.

Trots att den föreslagna bestämmelsen närmast åsyftar en lättnad i ombudstvånget
för registreringssökande och mönsterhavare i övriga nordiska
länder, har den inte ansetts böra formellt begränsas till sådana fall.

47 §

Denna paragraf motsvarar 43 § i utredningens förslag och innehåller föreskrifter
om talan mot sådana beslut av registreringsmyndigheten som har
meddelats efter det att mönsterregistrering har meddelats. Klagan över sådana
beslut kan f. n. föras enligt regler i allmänna verksstadgan. ML innehåller
däremot inte några särskilda talebestämmelser för hithörande fall.
De nu föreslagna bestämmelserna överensstämmer med 72 § PatL. Rörande
detta lagrum hänvisar jag till prop. 1966:40 s. 247 f.

I 21 § departementsförslaget finns bestämmelser om rätt till talan mot
sådant beslut av registreringsmyndigheten som har meddelats under registreringsärendets
handläggning fram till dess ansökningen har slutbehandlats.
Förevarande paragraf avser bara beslut som meddelas efter det att registrering
har beviljats, t. ex. beträffande anteckning i mönsterregistret om
ändrat innehav, om licenser in. m. Som jag har nämnt vid 21 § avser paragrafen
också talan mot beslut om avslag på ansökan om förnyelse av registrering
enligt 25 §.

Första stycket

Här behandlas rätten att överklaga slutligt beslut, dvs. beslut varigenom
registreringsmyndigheten skiljer ärendet från sig. Talan förs genom besvär
hos patent- och registreringsverkets besvärsavdelning. Besvärstiden är två
månader från beslutets dag. Inom samma tid skall fastställd besvärsavgift
erläggas vid äventyr att besvären inte tas upp till prövning. Dessa regler
överensstämmer med föreskrifterna i 22 § första stycket om besvär över beslut
på ansökningsstadiet.

257

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

Någon regel om talerätt har inte uppställts. Hithörande frågor får avgöras
i rättstillämpningen under hänsynstagande till beslutets natur och omständigheterna
i övrigt i det enskilda fallet.

Andra stycket

Vid remissbehandlingen har patent- och registreringsverket förordat att
verkets besvärsavdelning blir sista instans i ärenden av nu förevarande art.
Som jag har anfört vid 22 § anser jag emellertid, i likhet med utredningen,
att ett treinstanssystem bör tillämpas även här. I andra stycket föreskrivs i
enlighet härmed, att talan mot besvärsavdelningens beslut förs genom besvär
hos Kungl. Maj :t inom två månader från beslutets dag. Besvärsavgift
bör inte förekomma. Talan förs hos regeringsrätten.

48 §

I denna paragraf, som saknar direkt motsvarighet i utredningsförslaget,
har tagits upp bestämmelser om vissa av de avgifter som skall utgå i ärenden
rörande ansökan om mönsterregistrering eller om förnyelse av registrering.
I ML finns ingen annan avgiftsbestämmelse än föreskriften i 5 § 3
mom. om ansökningsavgift.

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen och även utredningen
har föreslagit, bör kostnaderna för mönsterregistreringens administrering
täckas genom avgifter. Den nya lagen bör innehålla uttömmande bestämmelser
om vilka olika slags avgifter som skall tas ut. Sådana bestämmelser
har också tagits upp i flera av de paragrafer som jag redan har behandlat.
Sålunda innehåller 14 § tredje stycket föreskrift om återupptagningsavgift,
22 § första stycket och 47 § första stycket bestämmelser om besvärsavgift
samt 27 § föreskrift om avgift för vissa anteckningar i mönsterregistret. I
de paragrafer som behandlar ansökan om mönsterregistrering resp. ansökan
om förnyelse av sådan registrering (10 resp. 25 §) har emellertid tagits upp
endast allmänna föreskrifter om skyldighet för sökande i registrerings- eller
förnyelseärende att erlägga ansöknings- resp. förnyelseavgift jämte tilläggsavgifter.
De närmare bestämmelserna om dessa avgifter har jag av lagtekniska
skäl ansett lämpligt att sammanföra i en särskild paragraf i avsnittet
»Särskilda bestämmelser».

Utredningen har föreslagit, att i ärende rörande ansökan om registrering
av mönster och vid ansökan om förnyelse av mönsterregistrering skall uttagas
följande tilläggsavgifter, nämligen dels en avgift för varje varuldass
utöver den första, dels vid samregistrering en avgift för varje mönster utöver
det första, dels en förvaringsavgift för förvaring av modell, när sådan
ges in, dels en avgift för kungörande av varje bild utöver den första. Vidare

9 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 168

258

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

föreslår utredningen, att om förnyelse begärs efter utgången av den löpande
registreringsperioden förnyelseavgift skall utgå med ett förhöjt belopp.

Utredningens nu berörda förslag har allmänt godtagits under remissbehandlingen
och bör också enligt min mening läggas till grund för avgiftsbestämmelserna
i förevarande paragraf. Regeln om förhöjd förnyelseavgift bör
gälla så snart förnyelseavgiften betalas efter registreringsperiodens utgång
och oavsett om själva ansökningen om förnyelse har gjorts dessförinnan.

Avgiftsbestämmelserna i förevarande paragraf har utformats i enlighet
med vad jag nu har sagt. I första punkten föreskrivs sålunda, att i ärende
rörande ansökan om registrering av mönster eller om förnyelse av mönsterregistrering
skall utgå ansöknings- eller förnyelseavgift samt, i förekommande
fall, följande tilläggsavgifter, nämligen klassavgift för varje varuklass
utöver den första, samregistreringsavgift för varje mönster utöver det
första, förvaringsavgift för förvaring av modell och kungörelseavgift för
kungörande av varje bild utöver den första. Enligt andra punkten skall förnyelseavgift
som erläggs efter utgången av löpande registreringsperiod utgå
med förhöjt belopp.

Utredningens förslag, att när en ansökan om registrering av mönster överförs
på annan, den nye sökanden inte bör få tillgodogöra sig den ansökningsavgift
som har betalats av den tidigare sökanden, har föranlett en särskild
bestämmelse i 17 § första stycket andra punkten departementsförslaget av
innebörd, att den som får en ansökan om registrering överförd på sig skall
erlägga ny ansökningsavgift.

Frågan om storleken av de olika avgifter som skall utgå enligt den nya
mönsterskyddslagen och om dessas fastställande behandlas i 49 § departementsförslaget.

49 §

Paragrafen motsvarar 44 § i utredningens förslag och innehåller föreskrifter
om att Kungl. Maj :t fastställer avgifter enligt den nya lagen och meddelar
tillämpningsföreskrifter till denna.

Gällande rätt. Storleken av den ansökningsavgift som enligt ML skall betalas
i ärende om registrering av mönster har fastställts i själva lagen.
Enligt 5 § 3 mom. ML utgår sådan avgift med 50 kronor. I fråga om tilllämpningsföreskrifter
gäller enligt ML dels att Kungl. Maj :t kan under förutsättning
av ömsesidighet förordna om prioritet för ansökan om mönsterregistrering
i främmande stat (20 §), dels att närmare föreskrifter angående
beskaffenheten av de handlingar som skall lämnas in vid ansökan om registrering,
angående mönsterregistret och angående kungörelser enligt ML
meddelas av Kungl. Maj :t (21 §). Med stöd av 20 § ML har Kungl. Maj :t

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

259

vid olika tillfällen och senast genom Kungl. kungörelsen den 2 december
1960 (nr 649) meddelat bestämmelser i fråga om skydd för vissa främmande
patent, mönster och varumärken. Vidare har Kungl. Maj :t med stöd av
21 § ML genom Kungl. kungörelsen den 24 november 1899 (nr 94 s. 1)
meddelat föreskrifter angående beskaffenheten av de handlingar som i ärenden
rörande registrering av mönster och modeller inlämnas och genom Kungl.
kungörelsen samma dag (nr 94 s. 4) meddelat bestämmelser om mönsterregistrets
förande m. m. De båda sistnämnda kungörelserna har ändrats,
den förstnämnda genom Kungl. kungörelser den 23 december 1910 (nr 149)
och den 16 februari 1968 (nr 33) samt den sistnämnda genom Kungl. kungörelse
den 13 december 1940 (nr 984).

Utredningen. I 44 § första stycket i utredningens förslag har tagits upp föreskrift
att avgifter enligt lagen fastställs av Kungl. Maj :t. Beträffande storleken
av de olika avgifterna anser utredningen att administrationskostnaderna
för registreringsförfarandet i princip bör täckas av avgifterna men att
dessa å andra sidan inte bör bestämmas så att de klart överstiger kostnaderna.
Vid fastställande av förnyelseavgifter bör enligt utredningen en tämligen
brant stigande skala tillämpas med hänsyn till att förnyelser inte bör äga
rum och belasta mönsterregistret, om inte starka intressen motiverar det.
Utredningen anser det önskvärt att avgifterna blir lika stora i de nordiska
länderna. De nordiska kommittéerna har låtit ett gemensamt arbetsutskott
utarbeta bl. a. förslag till schema över storleken av de avgifter som bör utgå
i olika hänseenden. Enligt detta förslag höjs ansökningsavgiften från 50 till
100 kronor. I övrigt föreslås att förnyelseavgift tas ut med 300 kronor första
gången och med 600 kronor andra gången. I fråga om tilläggsavgifter vid
ansökan om registrering eller förnyelse föreslår utredningen, att ldassavgift
utgår med 50 kronor, samregislreringsavgift med 25 kronor, förvaringsavgift
med 50 kronor och kungörelseavgift med 50 kronor. Vidare föreslår
utredningen att förnyelseavgiften skall höjas med 50 kronor, när avgiften
erläggs efter utgången av löpande registreringsperiod. Återupptagningsavgift
föreslås utgå med 50 kronor. Avgift för ansökan om anteckning av ny
innehavare eller av licens föreslås utgå med 30 kronor. Besvärsavgift föreslås
bli fastställd till 150 kronor.

I 44 § andra stycket första punkten i utredningsförslaget har tagits upp
föreskrift om att Kungl. Maj :t utfärdar de ytterligare bestämmelser som
erfordras rörande ansökan om registrering av mönster och förfarandet i
ärenden därom samt rörande avgifter, kungörelser, mönsterregistret och
regis treringsmyndigheten.

I detta sammanhang har utredningen behandlat frågan om allmänhetens
rätt att ta del av registreringsmyndighetens diarier. Utredningen erinrar om
att registreringsansökningar enligt förslaget skall kunna hållas hemliga under
viss tid och att diariernas tillgänglighet för allmänheten därför måste

260

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

bli inskränkt i fråga om dessa ansökningar, om inte särskilt undantag från
sekretessen föreskrivs. Utredningen förordar, att diarierna görs allmänt tillgängliga
utan någon begränsning, och föreslår en bestämmelse om att diarier
hos registreringsmyndigheten skall vara tillgängliga för envar i den utsträckning
som Kungl. Maj :t bestämmer (44 § andra stycket andra punkten).

Enligt utredningen bör behövliga bestämmelser om prioritet liksom hittills
tas upp i en särskild författning, som gemensamt reglerar prioritetsfrågor
beträffande patent, mönster och varumärken, eftersom prioritetsspörsmålen
hör samman på de tre rättsområdena och ändringar mestadels berör
dem alla.

Remissyttrandena. I anledning av utredningens uttalande, att a v g i f t e r
enligt lagen om mönster bör täcka registreringsmyndighetens administrationskostnader
för registreringsförfarandet i fråga om mönster och att avgifterna
såvitt möjligt bör bli lika i de nordiska länderna, framhåller patentoch
registreringsverket att det i praktiken kan bli svårt att samtidigt tillgodose
båda dessa önskemål. Principen om full kostnadstäckning bör ges
företräde, eftersom starkare skäl för enhetliga avgifter i de nordiska länderna
inte föreligger så länge nordisk gemenskap på registreringsplanet inte
har aktualiserats i fråga om mönster. Någon regel om enhetliga avgifter tilllämpas
enligt verket inte i fråga om varumärkesärenden.

Den föreslagna bestämmelsen om diariers offentlighet är enligt offentlighetskommitténs
mening oriktig och ägnad att leda till missförstånd. I den
mån bestämmelsen anses ge Kungl. Maj :t behörighet att förordna om hemlighållande
av diarium utöver vad som följer av sekretesslagen är den grundlagsstridig.
I övrigt kan bestämmelsen visserligen vara formellt godtagbar.
Kommittén anser dock att förordnanden av Kungl. Maj :t inte behövs om
sekretesskyddet på sätt som kommittén har föreslagit begränsas till att omfatta
endast handling som visar mönstret.

Departementschefen
Första stycket

Utredningens förslag att avgifter enligt den nya lagen skall fastställas av
Kungl. Maj :t har inte föranlett erinringar vid remissbehandlingen och bör
godtas. Föreskrift härom har tagits upp i första stycket av förevarande paragraf.
Avgifterna bör, som jag tidigare har framhållit, bestämmas på grundval
av en kostnadstäckningsprincip. I den mån önskemålet om nordisk enhetlighet
i fråga om avgifternas storlek kommer i konflikt med denna princip
bör, som patent- och registreringsverket har anfört, kostnadstäckningsprincipen
ges företräde.

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

261

Andra stycket

Den av utredningen föreslagna bestämmelsen att Kungl. Maj:t meddelar
föreskrifter om lagens tillämpning i vissa hänseenden har lämnats utan erinran
vid remissbehandlingen och bör tas upp i lagen. Med hänsyn till att
Kungl. Maj :t redan genom särskild föreskrift bemyndigas att fastställa avgifter
enligt lagen är det emellertid onödigt att ha en ytterligare bestämmelse
härom i detta sammanhang. Kungl. Maj:t bör i övrigt kunna delegera
rätten att meddela tillämpningsföreskrifter till registreringsmyndigheten,
och bestämmelse härom bör tas upp i lagen. Eftersom sekretesskyddet
enligt departemensförslaget begränsas till att omfatta endast handling som visar
mönstret kan diarium hos registreringsmyndigheten inte hållas hemligt.
Den av utredningen föreslagna regeln om diariers offentlighet är således
överflödig. Det kan dock vara lämpligt att en erinran om att diarierna är
offentliga tas in i tillämpningskungörelsen.

I enlighet med det anförda föreskrivs i andra stycket av förevarande paragraf,
att Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, registreringsmyndigheten
meddelar närmare föreskrifter för tillämpningen av mönsterskyddslagen.

Utredningen har föreslagit, att regler om prioritet som hittills tas upp i en
för patent, mönster och varumärken gemensam författning härom. Läget
har emellertid förändrats sedan utredningen lade fram sitt förslag. För
patenträttens del har prioritetsreglerna förts över från 1960 års kungörelse
i ämnet till 1967 års patentkungörelse (9—12 §§) och i samband därmed
har 1960 års kungörelse ersatts av kungörelsen den 1 december 1967
(nr 847) med bestämmelser om skydd för vissa främmande mönsler
och varumärken. Jag anser att på motsvarande sätt prioritetsreglerna
på mönsterrättsområdet bör tas in i tillämpningskungörelsen till den nya
mönsterskyddslagen och således utgå ur 1967 års kungörelse med bestämmelser
om skydd för vissa främmande mönster och varumärken. Denna
kungörelse bör i samband därmed ersättas av en ny kungörelse med sådana
bestämmelser uteslutande beträffande varumärken. Vid en framtida överarbetning
av 1960 års tillämpningskungörelse till varumärkeslagen bör bestämmelserna
överföras till sistnämnda kungörelse och 1967 års kungörelse
upphävas.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Utredningen. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser till den föreslagna
nya lagen om mönster har tagits upp i 49—56 §§ i mönsterskyddsutredningens
förslag. Enligt utredningens förslag skulle den nya lagen träda i

262

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

kraft och 1899 års ML upphöra att gälla den 1 januari 1967 (49 § första
punkten och 50 §). Äldre tillämpningsförfattningar till ML bör enligt utredningen
upphävas i samband med att föreskrifter om tillämpningen av den
nya lagen meddelas. Vissa administrativa föreskrifter, som anvisningar för
den nya lagens tillämpning, t.ex. i fråga om registreringsförfarandet, prioritet
m.m., bör enligt utredningen meddelas redan före ikraftträdandet. En
särskild bestämmelse härom har tagits upp i 49 § andra punkten i utredningsförslaget.

I fråga om den nya lagens tillämplighet på äldre förhållanden anser utredningen
till en början, att den nya lagen bör tillämpas i största möjliga
utsträckning även på mönster som vid lagens ikraftträdande redan är
skyddade enligt 1899 års ML och att undantag från denna huvudregel bör
föreskrivas endast för fall då en tillämpning av regeln skulle leda till ett
klart obilligt resultat. Huvudregeln innebär enligt utredningen, att den nya
lagens bestämmelser om mönsterrättens innehåll blir tillämpliga — med
det självklara förbehållet att en äldre registrering avser bara mönster för
alster tillhörande metallindustrin. Regeln innebär vidare, att de nya bestämmelserna
om överlåtelse och licens m.m. skall gälla och att äldre registreringar
kan förnyas enligt den nya lagen. I sistnämnda hänseende utgår
emellertid utredningen från att en äldre registrering, som har löpt ut när
den nya lagen träder i kraft, inte skall kunna förnyas genom tillämpning
av bestämmelserna om respittid i 25 § andra stycket av utredningens förslag
och att särskild föreskrift härom inte behövs. En äldre registrering som
förnyas enligt den nya lagen skall enligt utredningen självfallet kunna
upphävas på talan därom vid domstol, varvid den nya lagens skyddsförutsättningar
skall tillämpas vid bedömande av frågan om registreringens fortbestånd.
Något invändningsförfarande enligt den nya lagen skall enligt
utredningen inte tillämpas i samband med sådan förnyelse som nu nämnts.

Utredningen utgår vidare från att den nya lagen utan särskild bestämmelse
blir tillämplig på registreringsansökningar som är anhängiga hos
registreringsmyndigheten vid tiden för den nya lagens ikraftträdande. Detta
innebär enligt utredningen bl.a., att de nya bestämmelserna om registrering
av mönster, t.ex. i fråga om kungörande och bildrepresentation av mönstret
samt i fråga om invändningsförfarandet, blir tillämpliga, att de nya skyddsförutsättningarna
i princip skall gälla och att sökanden nödgas betala ett
tillägg till den ansökningsavgift som han redan har erlagt. Utredningen
framhåller, att den ordning som sålunda förutsätts gälla kan medföra mindre
olägenheter under själva övergångstiden men anser att fördelarna överväger
och att olägenheterna inte får överdrivas. Enligt utredningen kan
antalet inneliggande registreringsansökningar antas vara ganska ringa, och
utredningen räknar med att registreringsmyndigheten i god tid före den nya
lagens ikraftträdande vidtar lämpliga åtgärder inför övergången.

I detta sammanhang framhåller utredningen, att grundsatsen om den nya

Kiuigl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

263

lagens tillämpning på ansökningar som ännu inte har avgjorts vid ikraftträdandet
inte medför, att också de nya besvärsreglerna i 22, 23 och 43 §§ i
förslaget blir tillämpliga. Talan mot beslut som registreringsmyndigheten
har meddelat före ikraftträdandet skall således enligt utredningen fullföljas
i den ordning som 1899 års ML föreskriver, även om själva överklagandet
äger rum först därefter. Det innebär bl.a., att talan skall föras hos regeringsrätten
och inte hos patent- och registreringsverkets besvärsavdelning.

Enligt utredningen blir den nya lagen utan vidare tillämplig på mönsterregistreringar
som har meddelats efter den nya lagens ikraftträdande men
grundar sig på ansökningar som har gjorts dessförinnan.

Utredningen föreslår, att det genom särskilda övergångsbestämmelser till
den nya lagen föreskrivs vissa undantag från huvudregeln om den nya
lagens tillämpning också på äldre förhållanden. I detta hänseende innebär
förslaget följande.

I 51 § andra stycket i utredningsförslaget föreskrivs som ett undantag
från regeln i paragrafens första stycke om den nya lagens tillämplighet på
mönster som har registrerats enligt 1899 års ML, att bestämmelserna i den
nya lagen inte inverkar på föranvändarrätt som har uppkommit före den
nya lagens ikraftträdande. Undantaget har sin motsvarighet i punkt 2 av
ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna till PatL. Det torde enligt
utredningen inte ha stor betydelse, men frågan bör enligt utredningen inte
behandlas olika på patent- och mönsterområdena.

Skyddsförutsättningarna är enligt vad utredningen framhåller delvis olika
i 1899 års ML och utredningsförslaget. Fråga om hävande av en registrering
bör enligt utredningen avgöras enligt den lag som gällde vid tiden för
registreringen. I fråga om rätten att väcka talan om hävande av registrering
innebär förslaget visserligen inte några nämnvärda förändringar, men utredningen
anser att äldre lag i princip bör tillämpas också i det hänseendet.
I 52 § av utredningsförslaget har därför tagits upp bestämmelse, att ML
skall tillämpas i fråga om hävande av registrering som har meddelats enligt
nämnda lag och i fråga om rätten att väcka talan om hävande av sådan
registrering. Den nya lagen bör enligt utredningen tillämpas när det gäller
hävande av en registrering som har tillkommit före den nya lagens ikraftträdande
men har förnyats därefter. Någon särskild föreskrift härom har
utredningen emellertid inte ansett behövlig.

Det är enligt utredningen tänkbart, att före den nya lagens ikraftträdande
en registreringsansökan ges in som inte kan leda till registrering enligt ML
— antingen därför att den inte avser ett mönster för metallvarualster eller
därför att lagens skyddsförutsättningar i övrigt inte är uppfyllda — men
väl kan bifallas enligt den nya lagen. Om i ett sådant fall annan person än
sökanden före ikraftträdandet har börjat utnyttja mönstret yrkesmässigt i
Sverige eller här har vidtagit väsentliga åtgärder för ett sådant utnyttjande,
hör han enligt utredningen få föranvändarrätt enligt 6 § i utredningens

264

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

förslag (6 § departementsförslaget) utan hinder av att mönstret sedermera
registreras och även om han har påbörjat utnyttjandet eller har vidtagit
de förberedande åtgärderna först efter det att registreringsansökningen gjordes.
Utredningen föreslår därför i 53 § av sitt förslag en bestämmelse av
denna innebörd. Regeln kommer emellertid enligt utredningen sannolikt
inte att få stor praktisk betydelse.

Vissa former av offentliggörande av ett mönster kan vara nyhetshindrande
enligt den föreslagna nya lagen men samtidigt vara av sådan art att
de enligt ML inte utgör hinder för registrering av mönstret. Om ett offentliggörande
härrör från sökanden eller någon från vilken denne härleder sin
rätt, bör enligt utredningen äldre lag tillämpas under en övergångstid av sex
månader från den nya lagens ikraftträdande, dvs. på ansökningar som ges
in inom denna tid, när det gäller att bedöma, huruvida offentliggörandet
medför hinder mot registrering eller huruvida registrering av mönstret skall
upphävas. En bestämmelse av detta innehåll har därför tagits upp i 54 §
utredningsförslaget.

När det gäller frågor om ansvar och ersättningsskyldighet med anledning
av mönsterintrång som har ägt rum före den nya lagens ikraftträdande, blir
enligt utredningen allmänna rättsgrundsatser om straff och skadestånd
tillämpliga. Några föreskrifter härom i övergångsbestämmelserna torde
enligt utredningen inte behövas. För talan om skadestånd för mönsterintrång
gäller enligt ML allmänna regler om tioårspreskription. Enligt 35 och
36 §§ i utredningens förslag (36 och 38 §§ departementsförslaget) skall i
stället gälla en femårig preskriptionstid. I fall då intrång har påbörjats
under den äldre lagens giltighetstid och fortsatt efter den nya lagens ikraftträdande
bör enligt utredningen reglerna i den nya lagen om femårspreskription
gälla också i fråga om det intrång som har ägt rum före ikraftträdandet.
I 55 § av utredningens förslag har därför tagits upp bestämmelse,
att beträffande skadestånd för mönsterintrång som har ägt rum innan den
nya lagen trätt i kraft skall gälla, utom vad som är föreskrivet om tioårig
preskription, att talan är förlorad, om den inte väcks senast år 1971
(dvs. inom fem år från den 1 januari 1967, då den nya lagen enligt utredningens
förslag skulle träda i kraft).

Bestämmelserna i 38 § andra stycket och 46 § andra stycket i utredningens
förslag (39 § andra stycket resp. 41 § tredje stycket departementsförslaget)
innebär, att frågan, huruvida ett mönster bort registreras, inte tas
upp till prövning i ett intrångsmål utan måste behandlas i särskilt mål.
Dessa bestämmelser bör enligt utredningen inte tillämpas i intrångsprocesser
som har anhängiggjorts före den nya lagens ikraftträdande. Bestämmelse
härom har tagits upp i 56 § i utredningens förslag.

Remissyttrandena. Endast patent- och registreringsverket har riktat invändningar
mot utredningens förslag till ikraftträdande- och övergångs -

265

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

bestämmelser. Ämbetsverket ifrågasätter, om det inte är lämpligt från både
praktiska och principiella synpunkter, att den gamla lagen får gälla i full
utsträckning i fråga om ansökningar som har gjorts och registreringar som
har meddelats före den nya lagens ikraftträdande. Härigenom blir de av
utredningen föreslagna reglerna om undantag från huvudprincipen om den
nya lagens tillämplighet överflödiga. Vad särskilt angår inneliggande ansökningar
föreligger det enligt ämbetsverket inte från administrativa synpunkter
något behov av att efter ikraftträdandet tillämpa den nya lagen
för att uppnå enhetlig behandling efter ikraftträdandet, eftersom ärendebalansen
f.n. är jämförelsevis ringa. Enligt ämbetsverket kan den reglering
som utredningen har föreslagit leda till egendomliga konsekvenser. Så t.ex.
medger 54 § i förslaget att ett mönster som faller utanför metallindustrins
område kan registreras på grund av en ansökan som har getts in före den
nya lagens ikraftträdande samt därefter upprätthållas under lindrigare
nyhetsbetingelser än en motsvarande ansökan som har getts in efter ikraftträdandet,
trots att mönstret inte kunde registreras dessförinnan. Om den
av ämbetsverket förordade huvudprincipen godtas, bör dock enligt verkets
mening föreskrivas det undantaget från principen, att efter den nya lagens
ikraftträdande den längre skyddstid som gäller enligt denna lag skall tilllämpas
också i fråga om äldre registreringar som då alltjämt gäller.

Departementschefen. Den nya mönsterskyddslagen bör träda i kraft samtidigt
som motsvarande lagar i de övriga nordiska länderna träder i kraft.
De delegerade vid de nordiska departementsöverläggningarna har föreslagit
att dagen för ikraftträdandet bestäms till den 1 oktober 1970 och jag biträder
förslaget. 1899 års ML bör samtidigt upphävas. Som utredningen har föreslagit
bör äldre tillämpningsförfattningar till ML upphävas i samband med
att Kungl. Maj:t meddelar tillämpningsföreskrifter till den nya lagen. Utan
särskild föreskrift torde Kungl. Maj :t kunna före ikraftträdandet meddela
de föreskrifter med anvisningar om lagens tillämpning som är behövliga.

Jag övergår härefter till frågan om övergångsbestämmelserna till den nya
lagen.

Inom immaterialrätten är det en allmänt erkänd grundsats, att ny lagstiftning
blir tillämplig även på rättigheter som har uppkommit och förhållanden
som har inträtt före den nya lagstiftningens ikraftträdande. Denna
grundsats har också varit vägledande vid utformningen av övergångsbestämmelserna
till de lagar som under senare tid har genomförts hos oss
på immaterialrättens område, nämligen VmL, UhL och nu senast PatL.
Mönsterskyddsutredningen har för sin del föreslagit att principen skall
gälla också vid genomförandet av ny mönsterskyddslagstiftning. Patentoch
registreringsverket har emellertid i sitt remissyttrande förordat, att
äldre lag i princip skall fortsätta att gälla i fråga om äldre registreringar
och registreringsansökningar.

9*—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 168

266 Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

På mönsterområdet är situationen i viss mån särpräglad. Den nu gällande
ML har ett snävt begränsat tillämpningsområde och inom detta område är
dess praktiska betydelse inte särskilt stor, vilket framgår bl.a. av att antalet
ansökningar om mönsterregistrering per år är ganska ringa. Den mönsterskyddslagstiftning
som nu föreslås har en generell räckvidd och får sin
största betydelse genom att den ger möjligheter åt mönster skapare inom
andra industrigrenar än metallindustrin, t. ex. textil- och möbelindustrierna,
att få skydd för sina alster. De ändringar i övrigt som föreslås i förhållande
till den nu gällande lagstiftningen är med få undantag inte långtgående
och kommer över huvud att beröra ett relativt sett mycket begränsat
antal mönsterskapare, företagare och andra intressenter. Under dessa
förhållanden finns det enligt min mening anledning att vid bedömande av
frågan om den nya lagstiftningens tillämplighet på äldre förhållanden ta
stor hänsyn till vad som från rättstekniska och praktiska synpunkter ter
sig mest ändamålsenligt och att inte känna sig strikt bunden av att följa
de principer som har tillämpats vid genomförandet av de tidigare nämnda
lagarna på immaterialrättsområdet.

Som framgår av såväl övergångsbestämmelserna till VmL, UhL och PatL
som de övergångsbestämmelser till den nya lagen om mönster som mönslerskyddsutredningen
har föreslagit kan grundsatsen om ny lagstiftnings tilllämplighet
på äldre förhållanden inte upprätthållas utan ett ganska stort
antal undantag. Detta medför att övergångsbestämmelserna blir invecklade
och svåröverskådliga. Man uppnår inte i alla delar att myndigheter och enskilda
får ett enda regelsystem att hålla sig till, utan en differentiering
mellan gammalt och nytt blir nödvändig i flera hänseenden. Om det emellertid
är ett mycket stort antal rättigheter eller andra förhållanden som
berörs av övergångsbestämmelserna, uppvägs dessa nackdelar av de fördelar
som är förenade med att i åtskilliga andra hänseenden ett enhetligt
regelsystem blir tillämpligt över hela linjen i och med den nya lagstiftningens
ikraftträdande. Inte minst gäller detta på ett område där uppkomsten
av skyddsrätt förutsätter registrering och man alltså har anledning att ta
stor hänsyn till arbetsförhållandena och arbetsbelastningen inom registreringsmyndigheten.
En annan viktig faktor är naturligtvis hur stort antal
personer det är vilkas rättsställning berörs av i vad mån man låter den nya
lagstiftningen gälla även i fråga om äldre förhållanden.

Om man med avvikelse från den grundsats som hittills har tillämpats på
immaterialrättsområdet låter den gamla lagen om mönster i princip fortsätta
att gälla i fråga om äldre förhållanden, kan övergångsbestämmelserna göras
betydligt enklare och den nödvändiga differentieringen mellan gamla och
nya förhållanden lättare att tillämpa. En sådan ordning innebär visserligen,
att patent- och registreringsvex-ket som registreringsmyndighet samt domstolarna
under en viss övergångstid tvingas tillämpa två skilda regelsystem
i mönsterärenden resp. mönstermål. Patent- och registreringsverket har

267

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

emellertid i sitt remissyttrande förordat ett sådant system som lämpligt
och praktiskt och anser att systemet med hänsyn till det ringa antalet
balanserade ärenden angående ansökan om mönsterregistrering inte inger
några betänkligheter från administrativ synpunkt. För domstolarna torde
frågan ha mycket ringa betydelse, eftersom antalet tvister om mönsterrätt
enligt gällande lag torde vara ytterst få.

Den nu ifrågasatta ordningen innebär för mönsterskapare och andra innehavare
av rättigheter till mönster inom metallindustrin, att de i princip inte
kan dra fördel av de förbättringar i fråga om enskilda intressenters rättsställning
som den nya lagstiftningen erbjuder. Som jag tidigare har framhållit
är det emellertid ett relativt litet antal personer som kommer att
beröras. Det gäller dessutom här ett verksamhetsområde, där mönsterskyddsrätten
sannolikt spelar en jämförelsevis liten praktisk och ekonomisk
roll. Dessa synpunkter kan visserligen inte ensamma få vara avgörande,
även om de föranleder till att de principiella betänkligheterna mot att göra
avsteg från annars erkända grundsatser framträder med mindre styrka.
Emellertid blir skillnaderna mellan en sådan ordning som den nu diskuterade
och ett sådant system som mönsterskyddsutredningen har föreslagit
och som har tillämpats på varumärkes- och patentområdena inte så stora
som de diametralt motsatta utgångspunkterna i de båda systemen ger anledning
tro. Genom de övergångsbestämmelser som utredningen har föreslagit
och som i allt väsentligt överensstämmer med övergångsbestämmelserna
till VmL och PatL görs undantag från principen om den nya lagstiftningens
tillämplighet på äldre förhållanden i flera betydelsefulla hänseenden.
Det gäller bl.a. i fråga om föranvändarrätt, hävande av äldre
registrering och rätt att väcka talan om sådant hävande, utställningsskyddet,
preskription av skadestånd på grund av mönsterintrång samt vissa
processuella bestämmelser om ogiltighetsinvändning i intrångsmål. Härtill
kommer, att det inom ramen för en ordning som innebär att äldre lag i princip
skall fortsätta att gälla i fråga om äldre förhållanden är fullt möjligt att
genom vissa övergångsbestämmelser minska klyftan mellan gamla och nya
förhållanden utan att man fördenskull ger upp kravet på att övergångsbestämmelserna
skall vara enkla, entydiga och lätta att tillämpa.

På grund av vad jag sålunda har anfört förordar jag att som huvudregel
skall gälla, att äldre lag alltjämt äger tillämpning på registrering av mönster
som har meddelats före den nya lagens ikraftträdande eller som meddelas
på grund av ansökan som har gjorts dessförinnan samt att äldre lag också
skall tillämpas vid handläggning av sådan ansökan.

Från denna huvudregel bör, på sätt som patent- och registreringsverket
har föreslagit, göras undantag i fråga om skyddstidens längd. Den nya
lagens bestämmelser om förnyelse av mönsterregistrering bör således bli
tillämpliga även på registrering som har meddelats enligt 1899 års ML och
som är gällande vid den nya lagens ikraftträdande eller som meddelas efter

268

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

ikraftträdandet på grundval av en ansökan vilken gjorts dessförinnan. Som
utredningen har anfört bör däremot en äldre registrering, vars giltighetstid
har löpt ut när den nya lagen träder i kraft, inte kunna förnyas genom
tillämpning av bestämmelserna om respittid i 25 § departementsförslaget.
Några ytterligare övergångsbestämmelser torde inte vara behövliga.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna i departementsförslaget har
utformats i enlighet med vad jag nu har anfört. Efter mönster av PatL har
bestämmelserna på sedvanligt sätt tagits upp åtskilda från lagens bestämmelser
i övrigt och således inte på sätt som utredningen har föreslagit i ett
avslutande kapitel av själva lagen.

Förslaget till lag om ändring i upphovsrättslagen

1 §

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen bör i såväl UhL som viss
annan lagstiftning uttrycket konsthantverk eller konstindustri ersättas med
ordet brukskonst. Förslaget berör bl. a. 1 § första stycket UhL.

Med denna terminologiska förändring åsyftas inte någon ändring i lilllämpningen
i fråga om vilka produktkategorier som hör hit. Däremot är
det, som jag också har framhållit i den allmänna motiveringen, avsikten att
kraven på individualitet och konstnärlig gestaltning skall skärpas vid bedömande
av huruvida alster av vad som nu kommer att benämnas brukskonst
skall åtnjuta upphövsrättsligt skydd. I den delen hänvisar jag till vad
jag har sagt i det föregående.

10 §

UhL innehåller i första stycket av denna paragraf en regel om dubbelt
skydd. Där föreskrivs, att om ett verk har registrerats såsom mönster eller
modell enligt vad därom är stadgat, upphovsrätt till verket kan göras gällande
utan hinder därav. I samband med att 1899 års lag om skydd för
vissa mönster och modeller upphävs och ersätts av den föreslagna mönsterskyddslagen
bör orden »eller modell» i förevarande lagrum utgå.

43 §

I första stycket av förevarande paragraf föreskrivs f.n., att upphovsrätt till
ett (litterärt eller konstnärligt) verk gäller, om annat inte följer av andra
stycket, till utgången av femtionde året efter det år då upphovsmannen avled
eller, i fråga om verk som sägs i 6 § UhL — dvs. verk som har två eller
flera upphovsmän, vilkas bidrag inte utgör självständiga verk — efter den

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

269

sist avlidne upphovsmannens dödsår. Enligt andra stycket gäller upphovsrätt
till alster av konsthantverk eller konstindustri — dvs. brukskonst —
till utgången av tionde året efter det år då alstret offentliggjordes eller, om
sådant alster inte var offentliggjort vid konstnärens död, till utgången av
tionde året efter hans dödsår.

Av skäl som jag har utvecklat närmare i den allmänna motiveringen föreslås
nu, att den upphovsrättsliga skyddstiden för alster av brukskonst skall
bli densamma som för andra konstnärliga verk. Bestämmelsen i andra stycket
av förevarande paragraf föreslås därför bli upphävd. Detta föranleder
en redaktionell justering i paragrafens första stycke.

44 §

I första stycket av förevarande paragraf föreskrivs nu, att upphovsrätten
till verk, som har offentliggjorts utan att upphovsmannen blivit angiven
med sitt namn eller med sin allmänt kända pseudonym eller signatur, gäller
till utgången av femtionde året efter det år då verket offentliggjordes samt
att, om verket består av två eller flera delar med inbördes sammanhang, tiden
räknas från det år då den sista delen offentliggjordes. Enligt paragrafens
andra stycke gäller bestämmelserna i 43 § —- om skyddstidens längd —
därest upphovsmannen inom nyssnämnda tid blir angiven som sägs i 7 §
eller det visas att han har avlidit innan verket offentliggjordes. Hänvisningen
till 7 § UhL innebär att upphovsmannens namn eller allmänt kända
pseudonym eller signatur skall vara på sedvanligt sätt utsatt på exemplar
av verket eller anges när verket görs tillgängligt för allmänheten eller anges
i anmälan till justitiedepartementet. I tredje stycket av nu förevarande paragraf
föreskrivs slutligen, att första och andra styckena av paragrafen inte
gäller för alster av konsthantverk eller konstindustri.

Den upphovsrättsliga skyddstiden för alster av brukskonst avses som
nämnts bli densamma som för andra verk. Reglerna i 44 § första och andra
styckena om beräkning av skyddstid för anonyma och pseudonyma verk bör
då också gälla även för alster av brukskonst. Undantagsbestämmelsen i
tredje stycket av nu förevarande paragraf föreslås därför bli upphävd.

63 och 65 §§

I 63 § meddelas ikraftlrädandebestämmelser. Här föreskrivs f. n., förutom
att UhL — med vissa undantag som inte är av intresse i detta sammanhang
—- träder i ki''aft den 1 juli 1961, att 65 § andra stycket UhL skall gälla
fr. o. m. utgången av år 1960. Enligt första stycket av sistnämnda paragraf
skall UhL i princip tillämpas på litterärt eller konstnärligt verk som tillkommit
före lagens ikraftträdande. I paragrafens andra stycke föreskrivs emellertid,
att rätt till alster av konsthantverk eller konstindustri skall gälla till
utgången av år 1971, om rätten annars skulle upphöra vid utgången av något

270

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

av åren 1960—1970. Denna bestämmelse, vilken som nämnts skall gälla
från utgången av år 1960, blir tillämplig på dels verk som har offentliggjorts
under något av åren 1950—1960, dels verk vars upphovsman har avlidit
under något av åren 1950—1960 och som inte hade offentliggjorts vid
tiden för dödsfallet. Bestämmelsen är däremot inte tillämplig på verk som
offentliggjorts före år 1950 eller på icke offentliggjort verk, vars upphovsman
avlidit före år 1950.

Som framgår av vad jag har anfört i den allmänna motiveringen föreslår
jag att de nya bestämmelserna om skyddstid för verk av brukskonst, vilka
innebär att skyddstiden skall utgöra 50 år, räknat från upphovsmannens
död, vinner tillämpning också på verk som har tillkommit före den nya lagstiftningens
ikraftträdande, under förutsättning att verket vid tiden för
detta ikraftträdande åtnjuter skydd enligt nu gällande lag. Vidare föreslår
jag, av skäl som jag också har utvecklat i det föregående, att upphovsrätt
till sådant verk av brukskonst som jag nu har nämnt under alla förhållanden
skall kunna göras gällande under en tid av tio år, räknat från den nya
lagens ikraftträdande. Föreskrifter i dessa hänseenden skall enligt mitt förslag
tas upp i övergångsbestämmelser till den nya lagstiftningen. Jag återkommer
till dessa bestämmelser i det följande.

Den reglering jag sålunda föreslår innebär, att varje verk av brukskonst,
som omfattas av den nuvarande bestämmelsen i 65 § andra stycket UhL,
efter den nya lagstiftningens ikraftträdande kommer att åtnjuta upphovsrättsligt
skydd även efter utgången av år 1971. Beträffande sådant verk blir
frågan om skyddstidens längd att bedöma enligt 43 § UhL i dess föreslagna
nya lydelse, när det gäller verk som uppfyller de skärpta krav på individualitet
och konstnärlig gestaltning som enligt mitt förslag skall utgöra
en förutsättning för upphovsrättsligt skydd, samt enligt de nyssnämnda
övergångsbestämmelserna, när det gäller annat verk. Det föreslås med hänsyn
till dessa förhållanden, att föreskriften i 63 § om ikraftträdande av
65 § andra stycket utgår och att sistnämnda lagrum upphävs.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Den föreslagna lagen om ändring i upphovsrättslagen bör träda i kraft
samtidigt med den nya mönsterskyddslagen eller således den 1 oktober 1970.

I överensstämmelse med vad jag har anfört vid 63 och 65 §§ föreskrivs i
övergångsbestämmelserna till den föreslagna lagen om ändring i upphovsrättslagen,
att de nya bestämmelserna skall äga tillämpning även på verk
som har tillkommit före den nya lagens ikraftträdande, under förutsättning
att verket vid tiden för ikraftträdandet åtnjöt skydd enligt äldre lag, samt
att i fråga om sådant verk upphovsrätten till verket inte i något fall upphör
före utgången av september 1980.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969 271

Förslaget till lag om ändring i brottsbalken
5 §

I förevarande paragraf i 14 kap. brottsbalken föreskrivs, att den som utan
lov anbringar eller eljest förfalskar annans namnteckning eller signatur på
alster av konst eller konsthantverk eller på annat dylikt verk och därigenom
ger sken av att denne bestyrkt sig vara upphovsman till verket dömes för
signaturförfalskning till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa,
till böter eller fängelse i högst sex månader. Som jag har anfört i den allmänna
motiveringen till förslaget till lag om ändring i upphovsrättslagen
bör i samband med att den nya mönsterskyddslagen genomförs vidtas den
följdändringen i 1 § UhL att orden »konsthantverk eller konstindustri»
ersätts med den gemensamma beteckningen »brukskonst». Som en följd
härav bör i förevarande paragraf i brottsbalken uttrycket konsthantverk
ersättas med »brukskonst».

Förslaget till lag om ändring i utsökningslagen
85 §

Denna paragraf i utsökningslagen innehåller föreskrifter om skyldighet
för utmätningsman in. fl. att i särskilt angivna fall lämna olika myndigheter
underrättelse om utmätning och vissa andra exekutiva åtgärder. I samband
med att PatL genomfördes togs som ett nytt åttonde moment i paragrafen
upp föreskrift om skyldighet för utmätningsman att om patent utmäts sända
bevis om utmätningen till patentmyndigheten med angivande av patentets
nummer. Som jag har anfört i specialmotiveringen till 33 § förslaget till
mönsterskyddslag bör denna bestämmelse nu göras tillämplig också i fråga
om utmätning av mönsterrätt. Samtidigt bör en mindre redaktionell jämkning
vidtas. I enlighet härmed föreslås att 85 § åttonde momentet utsökningslagen
får det innehållet, att om patent eller mönsterrätt utmäts, utmätningsmannen
ofördröj ligen skall till patent- och registreringsverket sända
bevis om utmätningen med angivande av patentets eller mönsterregistreringens
nummer.

Förslaget till lag angående ändring i sekretesslagen

23 §

Denna paragraf i sekretesslagen innehåller f. n. bestämmelse av innebörd,
att handlingar i ärende angående ansökan om patent inte utan sökandens

272

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

samtycke får utlämnas till annan i vidare mån än som föranleds av gällande
lagstiftning om patent (första punkten) samt att i vad sådana handlingar
angår uppfinning varpå patent beviljats de skall utlämnas, om annat
inte är föreskrivet i nämnda lagstiftning (andra punkten).

I den allmänna motiveringen har närmare diskuterats frågan huruvida
också handlingar i ärende angående ansökan om registrering av mönster
skall åtnjuta sekretesskydd. Som framgår av vad jag har anfört i det sammanhanget
bör endast ett begränsat sekretesskydd komma i fråga. Sålunda
bör endast handling som visar mönstret kunna hållas hemlig. En förutsättning
för sekretess bör vara, att sökanden i ärendet gör framställning därom.
Sekretesskydd bör vidare kunna åtnjutas endast under begränsad tid. Som
jag också har framhållit i det föregående bör de grundläggande bestämmelserna
om vilka handlingar som skall kunna hållas hemliga och om förutsättningarna
härför tas upp i sekretesslagen, under det att regler om
sekretesskyddets upphörande bör meddelas i mönsterskyddslagen. Bestämmelser
i sistnämnda hänseende har också tagits upp i 19 § förslaget till
mönsterskyddslag. I fråga om dessa bestämmelser hänvisar jag till vad jag
har anfört vid nämnda paragraf.

I ett nytt andra stycke av nu förevarande paragraf i sekretesslagen föreslås
i enlighet med de överväganden som jag nyss har redovisat bestämmelse
av innehåll, att om i ansökan om registrering av mönster har begärts,
att handling som visar mönstret skall hållas hemlig, handlingen inte får
ulan sökandens samtycke lämnas ut till annan i vidare mån än som följer
av mönsterskyddslagen.

Som framgår av den föreslagna lydelsen måste begäran om sekretess
framställas redan i ansökningen. Ett senare framställt yrkande härom kan
inte beaktas, eftersom ansökningshandlingarna automatiskt har blivit
offentliga i och med att de har kommit in till registreringsmyndigheten och
en handling som en gång har blivit offentlig givetvis inte därefter kan hållas
hemlig. Framställningen måste avse just hemlighållande av viss eller
vissa handlingar. En begäran om anstånd med kungörandet av ansökningshandlingarna
är, som jag har framhållit vid 19 § i förslaget till mönsterskyddslag,
i princip inte tillräckligt men torde ofta få tolkas som innefattande
ett sekretessyrkande.

I paragrafen talas om handling som visar mönstret. Med handling jämställs
enligt 2 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen även ritning eller bild.
Yrkande om sekretess torde sålunda i allmänhet komma att avse sådan bild
av mönstret som sökanden enligt 10 § i förslaget till mönsterskyddslag skall
ge in tillsammans med registreringsansökningen. Men handling som visar
mönstret avser också, som offentlighetskommittén har framhållit, beskrivning
med vars hjälp mönstret kan rekonstrueras. Enligt mönsterskyddsutredningens
uppfattning omfattar sekretesslagstiftningen däremot inte sådana
modeller som skall kunna inges i registreringsärenden, och modeller

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

273

skulle således inte vara underkastade de nu ifrågavarande särskilda sekretessbestämmelserna,
utan registreringsmyndigheten skulle vara oförhindrad
att efter gottfinnande göra avsteg från offentlighetsprincipen. Utredningen
anser det emellertid olämpligt att inte bild och modell behandlas på samma
sätt. En ingiven modell bör därför enligt utredningen inte hållas hemlig under
längre tid än sådan handling som har sekretesskydd enligt de särskilda
bestämmelserna i sekretess- och mönsterskyddslagarna. Vid remissbehandlingen
har emellertid offentlighetskommittén uttalat, att modeller redan nu
bör betraktas som handlingar i fråga om allmänhetens rätt att få tillgång till
dem. Kommittén nämner att man numera i vidgad utsträckning med uppteckning
jämställer andra metoder att fixera information. En tolkning, enligt
vilken modell skulle vara handling i tryckfrihetsförordningens mening,
strider enligt kommitténs mening inte mot avfattningen av 2 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen,
där det inte anges att bild skall vara tvådimensionell.
Kommittén framhåller att karta, ritning och bild i motiven till nämnda
lagrum betecknas som »föremål». (SOU 1947:60 s. 219. Jfr 4 § p. 10 i kungörelsen
den 4 januari 1939 (nr 7) med förordnanden på civilförvaltningens
område jämlikt sekretesslagen, vilken bestämmelse förutsätter att kliché
kan vara allmän handling.)

Vad offentlighetskommittén har anfört innefattar enligt min mening goda
skäl för att anse tryckfrihetsförordningens bestämmelser om handling tilllämpliga
också på modell av mönster. Under alla omständigheter är det
uppenbart att nu förevarande bestämmelse i sekretesslagen måste anses
omfatta även modell som ges in i ärende angående ansökan om registrering
av mönster.

Om en registreringsansökan omfattar flera mönster, torde det av praktiska
skäl inte vara möjligt att godta ett yrkande om sekretess bara i fråga
om handling som visar ett av mönstren, eftersom detta skulle vålla komplikationer
vid tillämpning av bestämmelserna i 18 § om kungörande av ansökningen.
I sekretesshänseende måste därför samtliga de handlingar som
visar de olika mönstren behandlas på samma sätt.

Eftersom sekretesskyddet enligt förslaget skall omfatta bara handling som
visar det mönster som söks registrerat, finns inte för mönsterrättens del
behov av någon motsvarighet till den nuvarande bestämmelsen i första stycket
andra punkten av förevarande paragraf.

Förslaget till lag om ändring i varumärkeslagen
30 §

Enligt förevarande paragraf i dess nuvarande lydelse kan Kungl. Maj:t
under förutsättning av ömsesidighet förordna, att om varumärke tidigare

274

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

har anmälts till registrering i främmande stat, ansökan om registrering i
Sverige skall, under de villkor som anges i förordnandet, i förhållande till
andra ansökningar eller med hänsyn till skedd användning av andra kännetecken
anses gjord samtidigt med anmälningen i den främmande staten.

Denna bestämmelse om s. k. konventionsprioritet har sin motsvarighet i
6 § PatL. I det förslag till patentlag som lades fram för riksdagen genom
prop. 1966:40 togs i 6 § upp bestämmelse om möjlighet för Kungl. Maj :t
att förordna, att ansökan om patent på uppfinning, vilken tidigare angetts i
ansökan om skydd i främmande stat, vid tillämpning av bestämmelserna i
2 § första och andra styckena i förslaget om krav på nyhet som förutsättning
för patenterbarhet och i 4 § om s.k. föranvändarrätt skall anses gjord samtidigt
med ansökningen i den främmande staten, om sökanden yrkar det.
Paragrafen överensstämde i sak väsentligen med motsvarande föreskrift i
25 § i 1884 års patentförordning. Kravet på ömsesidighet i sistnämnda paragraf
hade dock fått utgå.

På riksdagens initiativ och för att också sökande i icke erkända länder
skall kunna komma i åtnjutande av prioritet ersattes emellertid orden »i
främmande stat» i 6 § PatL med »utom riket».

I det nu föreliggande förslaget till mönsterskyddslag har bestämmelsen i
8 § om prioritet utformats efter förebild av 6 § PatL. Prioritet kan alltså
enligt förslaget åtnjutas på grund av ansökan om skydd som tidigare gjorts
utom riket, oavsett om den gjorts i stat som Sverige har erkänt eller i annat
land.

På denna punkt bör enligt min mening 30 § Vml i detta sammanhang
bringas i överensstämmelse med vad som gäller på patentområdet och enligt
förslaget till mönsterskyddslag kommer att gälla på mönsterområdet. Jag
föreslår därför, att det nu föreskrivna kravet på ömsesidighet utgår och att
orden »i främmande stat» ersätts med »utom riket».

Denna lagändring föranleder viss ändring i 4 § i 1967 års tidigare nämnda
kungörelse med bestämmelser om skydd för vissa främmande mönster och
varumärken.

Förslaget till lag om ändring i lagen om patent- och
registreringsverkets besvärsavdelning

1 §

I första stycket av förevarande paragraf i lagen den 1 december 1967 om
patent- och registreringsverkets besvärsavdelning föreskrivs, att inom verket
skall finnas en besvärsavdelning för prövning av besvär i ärenden rörande
patent och varumärken samt ärenden angående släktnamn och förnamn.

275

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

Enligt 23 § första stycket och 47 § första stycket i departementsförslaget
till mönsterskyddslag skall talan mot slutligt beslut som registreringsmyndigheten
meddelat enligt mönsterskyddslagen föras genom besvär hos patentoch
registreringsverkets besvärsavdelning. Med anledning härav föreslås, att
i första stycket av nu förevarande paragraf tas in föreskrift av innebörd, att
besvärsavdelningen prövar också besvär i ärenden rörande mönster.

2 §

I första stycket av denna paragraf föreskrivs f. n., att besvärsavdelningen
vid handläggning av patentärenden är beslutför med tre ledamöter, av vilka
minst två skall vara tekniskt kunniga, och att lagkunnig ledamot skall delta,
om patentärendes beskaffenhet fordrar det. Vid handläggning av varumärkes-
och namnärenden är besvärsavdelningen enligt andra stycket beslutför
med tre ledamöter, av vilka minst två skall vara lagkunniga.

i fråga om besvärsavdelningens sammansättning vid handläggning av
mönsterärenden har mönsterskyddsutredningen ansett, att det vid sådan
handläggning inte behövs någon speciell förtrogenhet med konstbedömning
o. d. Enligt utredningen bör besvärsavdelningen i dessa fall liksom vid handläggning
av varumärkes- eller namnärenden vara beslutför med tre ledamöter,
av vilka minst två skall vara lagkunniga.

Vid remissbehandlingen har bl. a. förvaltningsdomstolskommittén biträtt
förslaget. Svenska patentombudsföreningen har däremot satt i fråga, om det
inte vid handläggning av mönsterärenden bör finnas minst två tekniskt
kunniga ledamöter eller en tekniskt kunnig ledamot och en i formgivningstrågor
kunnig person. Enligt föreningen kräver mönsterärenden väl så stora
insikter i teknologi och formgivning som i juridik.

Vid bedömande av frågan om besvärsavdelningens sammansättning vid
handläggning av mönsterärenden bör beaktas, att sådana ärenden inte äger
på långt när samma tekniska karaktär som patentärenden. Det ligger betydligt
närmare till hands att göra en jämförelse med varumärkesärenden.
I likhet med utredningen förordar jag därför, att besvärsavdelningen ges
samma sammansättning vid handläggning av mönsterärenden som vid handläggning
av varumärkesärenden. I enlighet härmed föreslås, att i andra
stycket av nu förevarande paragraf tas upp föreskrift av innebörd, att besvärsavdelningen
vid handläggning av mönsterärenden är beslutför med
tre ledamöter, av vilka minst två skall vara lagkunniga.

Förslaget till lag om skydd för vapen och vissa andra officiella

beteckningar

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen bör 1960 års lag om
skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar samt 1947 och 1961

276

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

års lagar om skydd för FN:s emblem och namn resp. IAEA:s namn nu ersättas
av en ny gemensam lag. Den nya lagen bör erhålla samma rubrik som
1960 års lag.

Lagen kan begränsas till att omfatta fem paragrafer. I 1 § bör tas upp
bestämmelser motsvarande föreskrifterna i 1 § i 1960 års lag. Bestämmelser
om skydd för FN:s emblem och namn samt IAEA:s emblem bör lämpligen
tas upp i 2 §. En fullmaktsbestämmelse, varigenom Kungl. Maj :t bemyndigas
att förordna om skydd för internationella organisationers emblem etc.
och namn bör meddelas i 3 §. I 4 § bör meddelas straffbestämmelser och i
5 § bör tas upp sedvanlig föreskrift om att Kungl. Maj :t kan meddela t i 11 -lämpningsföreskrifter till lagen.

1 §

Förevarande paragraf i departementsförslaget motsvarar 1 § lagen den
2 december 1960 om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar.
Lagrummet föranleder ingen ytterligare saklig kommentar. I redaktionellt
hänseende har i första stycket gjorts en viss jämkning i förtydligande syfte.

2 §

I denna paragraf har tagits upp föreskrifter som i sak motsvarar bestämmelserna
i 1 § första stycket lagen den 10 juli 1947 om skydd för Förenta
Nationernas emblem och namn samt 1 § första stycket lagen den 26 maj
1961 om skydd för internationella atomenergiorganets emblem. Vissa smärre
redaktionella jämkningar har skett i förhållande till de äldre bestämmelserna.

I 1 § andra stycket av vardera av 1947 och 1961 års lagar anges att resp.
emblems utseende framgår av en vid lagen fogad bilaga. I den mån det anses
erforderligt att i anslutning till förevarande lagstiftning sprida kännedom
om emblemens utseende bör dock detta kunna ske genom de tillämpningsföreskrifter
som Kungl. Maj :t kan finna påkallat att utfärda. I lagförslaget
har därför inte tagits upp motsvarighet till nyssnämnda lagrum i
de äldre lagarna.

3 §

Av skäl som jag har utvecklat närmare i den allmänna motiveringen bör
i den nya lagen tas upp bestämmelse om rätt för Kungl. Maj:t att, i anslutning
till föreskrifterna i art. 6ter 1. b. i Pariskonventionens Lissabon- och
Stockholmstexter eller eventuella föreskrifter i sådana andra internationella
överenskommelser som avses i art. 6ter 1. b. i nämnda konventionstexter,
förordna att internationell organisations vapen, flagga, emblem eller namn
(inbegripet förkortning för namnet) skall åtnjuta ett skydd i princip motsvarande
det skydd som bereds bl.a. statsvapen enligt 1 § i den nya lagen.

277

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

Kungl. Maj :t bör kunna meddela ett förordnande av denna innebörd
endast om det föreligger en av Sverige biträdd internationell överenskommelse
om att en internationell organisations vapen etc. skall beredas skydd.
Pariskonventionen utgör i sig själv en sådan överenskommelse, men det är
att märka att dess skyddsregler träder i tillämpning bara för organisation
som på visst sätt har tillkännagett sin önskan att få sådant skydd. Konventionen
förutsätter emellertid vidare att det kan träffas andra internationella
överenskommelser som innefattar skyddsbestämmelser av detta
slag. Om Sverige har tillträtt en sådan överenskommelse, bör Kungl. Maj :t
uppenbarligen ha möjlighet att meddela förordnande med stöd av fullmaktsbestämmelsen.
Det bör inte anses uteslutet att en överenskommelse i hithörande
frågor ingås direkt med en mellanstatlig organisation och fullmakt
sbestämmelsen bör därför omfatta också ett sådant fall.

I enlighet med det anförda har i förevarande paragraf föreskrivits att
Kungl. Maj :t kan, efter avtal med främmande stat eller mellanstatlig organisation,
förordna att bestämmelse i 1 § första stycket om statsvapen eller
annan där avsedd beteckning skall äga motsvarande tillämpning i fråga om
viss sådan organisations vapen, flagga, emblem eller benämning eller förkortning
för sådan benämning.

För att en internationell organisation skall kunna få skydd för sitt vapen
e. 1. enligt Pariskonventionen krävs att den har gjort en anmälan därom hos
unionsländerna via Parisunionens internationella byrå. I fråga om internationell
organisation som grundar sitt skyddskrav på art. 6ter i Pariskonventionen
kan således Kungl. Maj:t meddela förordnande enligt förevarande
paragraf endast under förutsättning att konventionens formföreskrifter har
iakttagits, dvs. att den internationella byrån har angett vilka kännetecken
e. 1. det är fråga om.

Uttrycket »efter avtal med —---» innebär å ena sidan att Kungl. Maj :ts

befogenhet inte kan utnyttjas i fråga om andra emblem etc. än sådana som
bereds skydd enligt föreskrifter i en internationell överenskommelse, men i
fråga om skyddsomfånget står det å andra sidan Kungl. Maj: t fritt att gå
utöver ramen för vad sådana föreskrifter kräver. Det kan vara praktiskt att
föreskriva ett mer generellt skydd för visst vapen, emblem, namn e. 1. än
vederbörande internationella avtal påbjuder.

Bestämmelserna i 1 § första stycket i förslaget — och i 1960 års lag —
avser endast skydd mot användning i näringsverksamhet av där angivna beteckningar
i varumärke eller annat kännetecken för vara eller tjänster. I
fråga om internationella organisationers vapen etc. sträcker sig föreskrifterna
i Pariskonventionen art. 6ter inte heller längre. Det bör dock, med
tanke på att längre gående bestämmelser kan komma att meddelas genom
andra internationella överenskommelser än Pariskonventionen, finnas möjlighet
för Kungl. Maj :t att i visst fall föreskriva mer vittgående skyddsbestämmelser.
Sådana bestämmelser bör dock inte i något fall omfatta annan

278

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

användning av ifrågavarande beteckningar än sådan som sker i näringsverksamhet,
en begränsning som enligt 1 § andra stycket gäller också i fråga
om statsvapen. Om det i visst fall skulle bli aktuellt att sträcka skyddet
längre — som redan skett i fråga om FN:s och IAEA:s emblem samt FN:s
namn — bör så ske genom lagstiftning. Fullmaktsbestämmelsen i förevarande
paragraf i förslaget har därför utformats så att den tillgodoser dessa
önskemål.

4 §

Förevarande paragraf innehåller bestämmelser om straffpåföljd vid överträdelse
av 1 eller 2 § eller förbud som meddelats med stöd av 3 §.

Enligt 2 § i 1960 års lag om skydd för vapen och vissa andra officiella
beteckningar straffas den med (dags-)böter som uppsåtligen eller av oaktsamhet,
som inte är ringa, bryter mot vad som föreskrivs i 1 §, om inte
gärningen enligt annat lagrum är belagd med strängare påföljd. I 2 § 1947
års lag om skydd för FN:s emblem och namn föreskrivs att den som saluhåller
vara, på vilken utan vederbörligt tillstånd har anbragts märke eller
benämning som avses i lagens 1 §, eller i firma olovligen tar in sådan benämning
eller eljest bryter mot det i nämnda paragraf stadgade förbudet
straffas med (dags-)böter eller fängelse. I 1961 års lag om skydd för IAEA:s
emblem slutligen har i 2 § tagits upp bestämmelse av innehåll att den som
saluhåller vara, på vilken utan vederbörligt tillstånd har anbragts märke,
som avses i lagens 1 §, eller eljest bryter mot det i nämnda paragraf föreskrivna
förbudet straffas med (dags-)böter.

I den nya lag som jag nu föreslår bör tagas upp en gemensam straffbestämmelse
för överträdelse av förbud som gäller enligt 1—3 §. Det är enligt
min mening inte nödvändigt att på sätt som har skett i 1947 och 1961
års lagar särskilt exemplifiera de praktiskt viktigaste formerna av straffbara
förbudsöverträdelser. Straff bör inträda endast för överträdelse som
sker uppsåtligen eller av oaktsamhet. De förbudsöverträdelser det här är
fråga om är inte av den svårhetsgrad att fängelsestraff bör ifrågakomma,
och straffet synes därför böra bestämmas till böter.

I enlighet med dessa överväganden har i förevarande paragraf av departementsförslaget
tagits upp bestämmelse, att den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet bryter mot 1 eller 2 § eller mot förbud som gäller på grund av
förordnande med stöd av 3 § dömes till böter.

5 §

Enligt 3 § i 1960 års lag kan Kungl. Maj :t meddela föreskrifter om ordningen
för att söka tillstånd som avses i lagen. En sådan ordning bör gälla
också enligt den nya lagen. Detta synes dock enklast kunna uppnås genom
en sedvanlig bestämmelse om rätt för Kungl. Maj :t att meddela tillämpningsföreskrifter
till lagen. En sådan bestämmelse har därför tagits upp i
förevarande paragraf i departementsförslaget.

279

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Den nya lagen bör träda i kraft samtidigt med mönsterskyddslagen eller
den 1 oktober 1970.

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen bör ett förordnande med
stöd av 3 § om skydd för internationella organisationers emblem m. m. eller
namn under en treårig övergångstid inte inkräkta på rätt till varumärke
eller firma som har uppkommit innan förordnandet meddelades.

Genom den nya lagen bör 1960 års lag om skydd för vapen och vissa andra
officiella beteckningar, 1947 års lag om skydd för FN:s emblem och namn
samt 1961 års lag om skydd för IAEA:s emblem upphävas. Några ytterligare
övergångsbestämmelser torde inte behövas.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna i departementsförslaget
har utformats i enlighet med vad jag nu har anfört.

Tillträde till Pariskonventionens Lissabon- och Stockholmstexter

Departementschefen. Som jag tidigare har nämnt är Sverige sedan den
1 juli 1953 bundet av 1934 års s. k. Londontext av 1883 års Pariskonvention
för industriellt rättsskydd. Vid 1958 års revisionskonferens i Lissabon
företogs ett betydande antal ändringar i konventionen. Sverige har ännu
inte tillträtt Lissabontexten, vilket sammanhänger med att vår lagstiftning
på det industriella rättsskyddets område hittills inte på alla punkter har
anpassats till denna text av konventionen. En successiv anpassning har
emellertid skett på patent- och varumärkesområdena. När 1960 års VmL
genomfördes beaktades samtliga de nya eller reviderade bestämmelserna i
Lissabontexten i den del de rör varumärkesrätten (art. 4.A.2. och 3., C.4.
och D.5., art. 6, 6bis, 6ter, 6quinquies A, B, C.I., D och E, art. 6sexies, art.
6septies, art. 10.1. och art. lObis 3). Bestämmelserna i den nu gällande
VmL och tillämpningskungörelsen till denna är sålunda utformade så, att
de möjliggör en svensk anslutning till Lissabontexten, såvitt angår skyddet
för varumärken (prop. 1960:167 s. 37). På motsvarande sätt har de nya eller
reviderade patenträttsliga bestämmelserna i Lissabontexten (art. 4.A.2 och 3,
C.4, D.5, F och G.2, art. 4quater, art. 5.2, 3 och 4, art. 5bis 2 och art. 5
quater) beaktats i 1967 års PatL och tillämpningskungörelsen till denna
lag (prop. 1966:40 s. 32, där en sammanfattande redogörelse lämnas för
konventionsbestämmelserna; uttrycklig hänvisning görs visserligen inte till
Lissabontexten, men av t. ex. omnämnandet av art. 4quater, som helt saknar
motsvarighet i Londontexten och äldre konventionstexter, framgår att
redogörelsen avser Lissabontexten, jfr de nordiska patentlagkommittéernas
förslag till nordiska patentlagar, NU 1963:6 s. 11).

Bestämmelserna i Pariskonventionen om illojal konkurrens (art. lObis
och lOter) underkastades ingen annan ändring vid Lissabonkonferensen,

280

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

än att uttryckligt förbud infördes mot uppgifter eller påståenden vilkas
användning i näringsverksamhet är ägnad att vilseleda allmänheten angående
varors beskaffenhet, tillverkningssätt, egenskaper, användbarhet eller
myckenhet (art. lObis 3). Denna bestämmelse torde emellertid redan nu
vara täckt av föreskrifterna om illojal reklam i 1 § lagen den 29 maj 1931
med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens. Åtminstone formellt sett
föreligger visserligen vissa skiljaktigheter mellan konventionsbestämmelsen
och nyssnämnda lagrum, men dessa skillnader synes inte vara av sådan
betydelse, att de utgör hinder mot Sveriges anslutning till Lissabontexten.
Frågan om en närmare anpassning av de svenska lagreglerna till
konventionsbestämmelserna enligt Lissabontexten övervägs f. ö. inom ramen
för det lagstiftningsarbete som f. n. pågår inom justitiedepartementet
med sikte på att ersätta 1931 års lagstiftning om illojal konkurrens
med en ny lag i ämnet. Detta arbete torde föranleda proposition till riksdagen
inom en nära framtid, och den berörda frågan kan därför väntas få
en slutlig lösning ungefär samtidigt med att Lissabontexten blir bindande
för Sverige, om en anslutning till denna text sker i samband med att den
nya mönsterskyddslagen sätts i kraft.

Pariskonventionen innehåller i art. 9 och 10 vissa regler om skydd mot
olovligt användande av lagligen skyddat varumärke. Reglerna i art. 9 går
väsentligen ut på att vara, på vilken varumärke finns olovligen anbragt
skall tagas i beslag och underkastas införselförbud. I art. 10 meddelas vissa
bestämmelser om tillämpningsområdet. Vid Lissabonkonferensen vidtogs
en del ändringar i sistnämnda artikel, varigenom tillämpningsområdet för
reglerna i art. 9 utvidgades. Konventionsbestämmelserna har i svensk lag
närmast sin motsvarighet i lagen den 4 juni 1913 (nr 159) ang. förbud
mot införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning och lagen
den 9 oktober 1914 (nr 422) ang. förbud i vissa fall mot varas förseende
med oriktig ursprungsbeteckning och saluhållande av oriktigt märkta varor.
Det föreligger dock inte absolut överensstämmelse mellan de svenska
lagbestämmelserna och föreskrifterna i art. 9—10 i Pariskonventionen ens
enligt Londontexten. Alt detta inte ansetts utgöra hinder mot Sveriges anslutning
till denna text torde sammanhänga med att bestämmelserna i art. 9
inte har utformats som tvingande regler utan närmast har karaktären av
en rekommendation till unionsländerna (jfr utredningens om illojal konkurrens
betänkande med förslag till bl. a. lag om otillbörlig konkurrens,
SOU 1966:71, s. 278 f med där gjorda hänvisningar). Under dessa förhållanden
synes det inte föreligga hinder mot att Sverige ansluter sig till Lissabontexten
utan att den svenska lagstiftningen på förevarande område ändras
i anslutning till den utvidgning av tillämpningsområdet för art. 9 i
konventionen som skett i Lissabontexten. Det bör f. ö. i sammanhanget
framhållas, att också frågan om förhållandet mellan denna lagstiftning och
bestämmelserna i art. 9—10 av Pariskonventionen enligt Lissabontexten

281

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

kommer att övervägas närmare i samband med det pågående arbetet på
en ny lagstiftning om otillbörlig konkurrens.

De ändringar i övrigt som vidtogs i Pariskonventionen vid Lissabonkonferensen
rör skyddet för mönster samt skyddet för vissa vapen och andra
officiella beteckningar. Som framgår av vad jag har anfört i det föregående
har bestämmelserna på dessa områden i Pariskonventionens Lissabontext
till fullo beaktats vid utformningen av de nu föreliggande departementsförslagen
till mönsterskyddslag och lag om skydd för vapen och vissa andra
officiella beteckningar.

Vid revisionskonferensen i Stockholm år 1967 företogs endast en mindre
ändring i Pariskonventionens materiellrättsliga bestämmelser. Reglerna i
art. 4 om s. k. konventionsprioritet vid ansökan om patent eller om registrering
av mönster eller varumärke kompletterades med vissa bestämmelser
om s. k. uppfinnarcertifikat. Enligt art. 4.1.1 i Stockholmstexten skall som
grund för prioritet vid ansökan i ett unionsland om patent kunna åberopas
en tidigare ansökan om s. k. uppfinnarcertifikat i annat unionsland,
där möjlighet finns att som ett alternativ till patentansökan göra ansökan
om sådant certifikat. Omvänt skall enligt art. 4.1.2 en patentansökan kunna
åberopas som prioritetsgrundande vid en senare ansökan om uppfinnarcertifikat.

Förslag till dessa ändringar förelåg redan när propositionen med förslag
till ny patentlag utarbetades, och de nya konventionsbestämmelserna om
uppfinnarcertifikat har i själva verket beaktats vid utformningen av prioritetsreglerna
i den nya patentlagstiftningen. I 6 § PatL — som innehåller
bestämmelser om prioritet — talas om den prioritetsgrundande ansökningen
som »ansökan om skydd utom riket» och härunder faller också ansökan om
uppfinnarcertifikat. I 9 § patentkungörelsen nämns ansökan om uppfinnarcertifikat
uttryckligen bland skyddsansökningar som kan grunda prioritet.

Av vad jag nu har sagt framgår, att Sverige efter genomförandet av de
föreliggande förslagen till mönsterskyddslag och lag om skydd för vapen
och vissa andra officiella beteckningar kan tillträda Pariskonventionens
Lissabontext samt dess Stockholmstext, såvitt avser de materiellrättsliga
bestämmelserna. Konventionen innehåller emellertid också administrativa
bestämmelser och slutbestämmelser (art. 13—30). Dessa förblev oförändrade
vid 1958 års revision men reviderades ingående vid 1967 års Stockholmskonferens.
Enligt Stockholmstexten kan ett unionsland tillträda denna
text med undantag antingen för de materiella bestämmelserna (art. 1—
12) eller för de administrativa bestämmelserna (art. 13—17). Kungl. Maj :t
har nyligen genom proposition föreslagit riksdagen att godkänna Pariskonventionens
Stockholmstext med undantag för de materiellrättsliga bestämmelserna
(prop. 1969:34), och under förutsättning av riksdagens godkännande
av propositionen torde Sverige inom en nära framtid komma att

282

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

ratificera Stockholmstexten av konventionen, såvitt avser art. 13—30.

Under dessa förhållanden aktualiseras i detta sammanhang endast frågan
om Sveriges tillträde till Lissabontexten och till art. 1—12 i Stockholmstexten.
För egen del förordar jag, under hänvisning till vad jag har anfört
i det föregående, att ett sådant tillträde sker i samband med att de nu
aktuella lagförslagen genomförs.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969 283

Hemställan

I enlighet med vad som har anförts i det föregående föreligger inom
justitiedepartementet upprättade förslag till

1) mönster skyddslag,

2) lag om ändring i lagen den 30 december 1960 (nr 129) om upphovsrätt
till litterära och konstnärliga verk,

3) lag om ändring i brottsbalken,

4) lag om ändring i utsökning slag en,

5) lag om ändring i lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar,

6) lag om ändring i varumärkeslagen den 2 december 1960 (nr 644),

7) lag om ändring i lagen den 1 december 1967 (nr 840) om patent- och
registreringsverkets besvär savdelning, samt

8) lag om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar.

Jag hemställer, att lagrådets utlåtande över de under 1—4 och 6—8 angivna
lagförslagen inhämtas för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet
genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

284

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Mönsterskyddsutredningens förslag

Förslag

till

Lag om mönster

Bilaga 1

Allmänna bestämmelser

1 §

Med mönster förstås i denna lag förebilden för en varas utseende eller för
ett ornament.

Den som frambragt ett mönster eller den, till vilken hans rätt övergått,
må i överensstämmelse med denna lag genom registrering förvärva ensamrätt
att yrkesmässigt utnyttja mönstret (mönsterrätt).

2§

Mönsterrätt förvärvas allenast för mönster, som väsentligen skiljer sig
från vad som blivit känt, innan ansökan om registrering gjordes.

Såsom känt anses allt som blivit allmänt tillgängligt, vare sig detta skett
genom avbildande, utställande, saluhållande eller på annat sätt. Såsom
känt anses jämväl mönster, som framgår av en icke allmänt tillgänglig ansökan
om patent eller om varumärkes- eller mönsterregistrering, såframt
mönstret sedermera i samband med ansökningen här i riket av vederbörande
myndighet göres tillgängligt för envar.

3 §

Mönsterrätt må förvärvas utan hinder av att mönstret inom sex månader
före det ansökningen om registrering gjordes blivit allmänt tillgängligt till
följd av

1) att sökanden eller någon, från vilken denne härleder sin rätt, förevisat
mönstret på officiell eller officiellt erkänd, internationell utställning eller

2) att kännedom om mönstret uppenbart missbrukats gentemot sökanden
eller någon, från vilken denne härleder sin rätt.

4§

Mönsterrätt erhålles icke, om mönstret eller dess utnyttjande skulle strida
mot goda seder eller allmän ordning.

Registrerat mönster må icke utan vederbörligt tillstånd innehålla

1) sådant statsvapen eller sådan internationell beteckning, som enligt lag
icke må obehörigen finnas anbragt å saluhållna varor, eller ock något som
lätt kan förväxlas därmed;

2) något som är ägnat att uppfattas såsom annans firma eller varukännetecken
eller ock såsom annans släktnamn, konstnärsnamn eller likartat
namn eller annans porträtt, där namnet eller porträttet uppenbarligen icke
åsyftar någon sedan länge avliden;

3) något som är ägnat att uppfattas såsom titel på annans skyddade litterära
eller konstnärliga verk, där titeln är egenartad, eller något som
kränker annans upphovsrätt till sådant verk eller rätt till fotografisk
bild;

4) ett för annan här i riket registrerat mönster.

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

285

5 §

Mönsterrätt innebär, med de undantag som nedan stadgas, att ingen må
olovligen utnyttja mönstret yrkesmässigt genom att tillverka, införa till
riket, utbjuda, saluhålla, överlåta eller uthyra varor, som icke väsentligen
skilja sig från mönstret eller som i sig upptagit mönstret.

Mönsterrätten omfattar dock endast de varor, för vilka mönstret registrerats,
och därmed likartade varor.

6 §

Utan hinder av annans mönsterrätt må den som, när ansökan om registrering
av mönstret gjordes, här i riket yrkesmässigt utnyttjade mönstret
fortsätta utnyttjandet med bibehållande av dess allmänna art, såframt utnyttjandet
icke gentemot sökanden eller någon, från vilken denne härleder
sin rätt, utgjorde uppenbart missbruk av kännedom om mönstret. Sådan
rätt tillkommer under motsvarande förutsättningar även den, som vidtagit
väsentliga åtgärder för att här i riket yrkesmässigt utnyttja mönstret.

Rätt enligt första stycket må övergå till annan allenast tillsammans med
rörelse, vari den uppkommit eller utnyttjandet avsetts skola ske.

7 §

Konungen äger förordna, att reservdelar och reservutrustning till luftfartyg
må utan hinder av mönsterrätt till riket införas för att här användas
för reparation av luftfartyg, hemmahörande i främmande land, där motsvarande
förmån medgives för svenska luftfartyg.

8 §

Konungen äger förordna, att ansökan om registrering här i riket av mönster,
som tidigare sökts skyddat i främmande land, skall på yrkande vid
tillämpning av 2 och 6 §§ anses gjord samtidigt som ansökningen i det
främmande landet.

I förordnandet skola angivas de närmare villkor, under vilka sådan prioritet
må åtnjutas.

9§

Monsterregistrering gäller intill dess fem år förflutit från den dag, då ansökan
om registrering gjordes, och kan på begäran förnyas för ytterligare
två femårsperioder.

Registrering av mönster
10 §

Mönster registreras i mönsterregistret, som föres för hela riket av patentoch
registreringsverket.

11 §

Ansökan om registrering av mönster göres skriftligen hos registreringsmyndigheten.
Ansökningen skall innehålla uppgift om de varor, för vilka
mönstret sökes registrerat. Vidare skall i ansökningen angivas vem som
frambragt mönstret samt, därest prioritet enligt 8 § påkallas, yrkande framställas
därom.

286

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Sökes registrering av annan än den som frambragt mönstret, skall sökanden
styrka sin rätt till detta.

Vid ansökningen skall fogas bild, som visar mönstret. Sökande må jämte
bild av mönstret ingiva en modell, och har så skett är det modellen, som
skall anses visa mönstret. Vidare skall vid ansökningen fogas en av sökanden
egenhändigt underskriven försäkran på heder och samvete, att mönstret,
såvitt sökanden har sig bekant, icke annan ansökan om registrering
göres blivit känt på sätt som enligt bestämmelserna i 2 och 3 §§ hindrar
förvärv av mönsterrätt. Sökanden skall erlägga fastställd ansökningsavgift
och, därest modell ingives, särskild förvaringsavgift.

12 §

I samma ansökan må upptagas flera mönster endast där dessa höra
samman med avseende på tillverkning och bruk av varorna. Mer än 20
mönster må dock ej omfattas av en ansökan.

13 §

Sökande, vilken icke har hemvist i Sverige, skall hava ett här bosatt ombud,
som äger företräda honom i allt rörande ansökningen.

14 §

Ansökan om registrering skall icke anses gjord förrän sökanden ingivit
en bild, som visar mönstret, eller en modell.

En ansökan må icke ändras till att avse annat mönster.

15 §

Vid prövning av ansökan om mönsterregistrering skall registreringsmyndigheten
i den utsträckning Konungen fastställer undersöka, om förutsättningarna
för förvärv av mönsterrätt för handen. Har sökanden icke
iakttagit vad om ansökan är föreskrivet eller finner myndigheten eljest vid
sin prövning hinder föreligga för bifall till ansökningen, skall sökanden
föreläggas att inom viss tid yttra sig eller vidtaga rättelse.

Underlåter sökanden att inom angiven tid yttra sig eller vidtaga åtgärd
till undanröjande av hindret, skall ansökningen avskrivas. Underrättelse
därom skall intagas i föreläggandet.

Avskriven ansökan återupptages, därest sökanden inom en månad efter
utgången av den utsatta fristen begär återupptagning samt inkommer med
yttrande eller vidtager åtgärd till undanröjande av hindret och erlägger
fastställd återupptagningsavgift. Återupptagning må ej äga rum mer än en
gång i samma ärende.

16 §

Finner registreringsmyndigheten efter det yttrande avgivits alltjämt hinder
för bifall till ansökningen föreligga, skall ansökningen avslås, där ej
anledning förekommer att giva sökanden nytt föreläggande.

17 §

Påstår någon inför reigstreringsmyndigheten, att han har bättre rätt än
sökanden till mönster, som avses med dennes ansökan, och finnes saken
tveksam, äger myndigheten förelägga honom att inom viss tid väcka talan
därom vid domstol, vid äventyr att påståendet må lämnas utan avseende
vid ansökningens fortsatta prövning.

287

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

Är tvist om bättre rätt till mönstret anhängig vid domstol, må ansökningen
förklaras vilande i avbidan på att målet slutligen avgöres.

18 §

Visar någon inför registreringsmyndigheten, att han äger bättre rätt till
mönstret än sökanden, skall, där han det yrkar, myndigheten överföra ansökningen
på honom. Den som sålunda får en ansökan överförd på sig
skall erlägga ny ansökningsavgift.

Har yrkande om överförande framställts, må ansökningen icke avskrivas
eller avslås förrän yrkandet blivit slutligen prövat.

19 §

Äro ansökningshandlingarna fullständiga och finnes ej hinder för registrering
föreligga, skall ansökningen kungöras. På sökandens begäran må
dock med kungörandet anstå intill dess att sex månader förflutit från den
dag då ansökningen gjordes eller, om prioritet enligt 8 § yrkats, den dag
från vilken prioriteten begärts. Sökandens begäran om anstånd skall vara
framställd i registreringsansökningen.

Kungörelsen skall innehålla bild av mönstret samt uppgift om de varor,
för vilka mönstret sökes registrerat, ävensom upplysning om ansökningens
huvudsakliga innehåll i övrigt. Där modell ingivits samt där modell eller
bild är i färg, skall detta framgå av kungörelsen.

Den som vill framställa invändning mot ansökningen har att göra detta
skriftligen hos registreringsmyndigheten inom två månader från kungörelsedagen.
Tillkännagivande härom skall intagas i kungörelsen.

20 §

I fråga om allmänhetens tillgång till handlingar i ärenden rörande mönsterregistrering
skall ej gälla någon inskränkning med mindre sökanden i
ansökningen begärt anstånd med kungörandet av denna.

Har sådan begäran framställts, skola handlingarna i ärendet likväl hållas
tillgängliga för envar när den begärda fristen utlöpt, dock senast när sex
månader förflutit från den dag då ansökningen gjordes eller, om prioritet
enligt 8 § yrkats, den dag från vilken sådan prioritet begärts. Därest registreringsmyndigheten
vid denna tidpunkt beslutat avskriva eller avslå ansökningen,
må handlingarna ändock icke hållas tillgängliga, såframt ej
sökanden begär återupptagning eller anför besvär.

21 §

Efter utgången av den i 19 § stadgade invändningsfristen upptages ansökningen
till fortsatt prövning. Härvid skall vad i 15—18 §§ stadgas äga
motsvarande tillämpning.

Har invändning gjorts, skall den delgivas sökanden. Är invändningen
ej uppenbart obefogad, skall därjämte sökanden beredas tillfälle att yttra
sig.

22 §

Talan mot slutligt beslut av registreringsmyndigheten i ärende rörande
ansökan om mönsterregistrering må föras av sökanden, om det gått honom
emot, ävensom, i fall då ansökan bifallits oaktat invändning framställts i
behörig ordning, av den som gjort invändningen. Återkallar invändaren sin
talan, må denna likväl prövas, när särskilda skäl äro därtill.

288

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Mot beslut, varigenom begäran om återupptagning enligt 15 § tredje stycket
avslagits eller yrkande om överföring enligt 18 § bifallits, må talan föras
av sökanden. Mot beslut att avstå yrkande om överföring som nu sagts eller
begäran om förnyelse av registreringen må talan föras av den som gjort
framställningen.

23 §

Talan enligt 22 § föres genom besvär hos patent- och registreringsverkets
besvärsavdelning inom två månader från beslutets dag. Den som vill
anföra besvär skall inom samma tid erlägga fastställd besvärsavgift vid
påföljd att besvären icke upptagas till prövning.

Mot besvärsavdelningens beslut må talan föras genom besvär hos Konungen
inom två månader från beslutets dag. Bestämmelsen i 22 § första stycket
sista punkten skall därvid äga tillämpning.

24 §

Bifalles ansökan om mönsterregistrering och vinner beslutet härom laga
kraft, skall mönstret intagas i registret och beslutet kungöras.

Avskrives eller avslås ansökan, som kungjorts enligt 19 §, skall beslut,
sedan det vunnit laga kraft, kungöras.

25 §

Förnyelse av registrering må begäras tidigast ett år före utgången av
löpande registreringsperiod. Fastställd förnyelseavgift skall erläggas innan
nämnda period utlöpt.

Inom sex månader efter utgången av en registreringsperiod må förnyelse
av registreringen på begäran erhållas mot erläggande av förnyelseavgiften
jämte särskild tilläggsavgift.

Förnyelse av registrering skall kungöras.

Överlåtelse, licens m. m.

26 §

Har innehavare av mönsterrätt medgivit annan rätt att yrkesmässigt utnyttja
mönstret (licens), äger denne ej överlåta sin rätt vidare, mer mindre
avtal träffats därom. Ingår rätten i en rörelse, må den dock, såvida ej annat
avtalats, överlåtas i samband med överlåtelse av rörelsen eller den del därav,
vari den ingår.

27 §

Har mönsterrätt övergått på annan eller licens upplåtits, skall på begäran
anteckning därom göras i mönsterregistret. Visas att i registret antecknad
licens upphört att gälla, skall anteckningen om licensen avföras.

Där flera mönster upptagits i samma registrering, må övergång registreras
endast med avseende å samtliga mönster.

I mål och ärenden angående mönsterrätt skall den anses såsom mönsterhavare,
vilken senast blivit införd i registret i sådan egenskap.

28 §

Den som, när handlingarna i ärende rörande ansökan om registrering av
mönster blevo tillgängliga för envar, här i riket yrkesmässigt utnyttjade

289

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

mönstret utan att rätt enligt 6 § tillkommer honom äger, om ansökningen
leder till registrering, erhålla tvångslicens att utnyttja mönstret, såframt
synnerliga skäl äro därtill samt han saknat kännedom om ansökningen och
ej heller skäligen kunnat skaffa sig kännedom därom. Rätt till tvångslicens
som nu sagts tillkommer under motsvarande förutsättningar även den som
vidtagit väsentliga åtgärder för att här i riket yrkesmässigt utnyttja mönstret.

Där hänsyn till allmänt intresse av synnerlig vikt så kräver, äger ock
den som vill yrkesmässigt utnyttja mönster, som är registrerat för annan,
erhålla tvångslicens därtill.

29 §

Tvångslicens må ej meddelas annan än den, som kan antagas äga förutsättningar
att utnyttja mönstret på godtagbart sätt och i överensstämmelse
med licensen.

Tvångslicens utgör ej hinder för mönsterhavaren att själv utnyttja mönstret
eller att upplåta licens. Tvångslicens må övergå till annan endast tillsammans
med rörelse eller del därav, vari den utnyttjas.

3° §

Tvångslicens meddelas av rätten, som ock bestämmer i vilken omfattning
mönstret må utnyttjas samt fastställer vederlaget och övriga villkor för
licensen. När väsentligt ändrade förhållanden så påkalla, äger rätten på
yrkande upphäva licensen eller fastställa nya villkor för denna.

Upphörande av registrering

31 §•

Har mönster registrerats i strid mot 1, 2 eller 4 § och föreligger alltjämt
skälet mot registrering, skall rätten, på därom förd talan, häva registreringen
dock må denna ej hävas på den grund, att den som erhållit registreringen
varit berättigad till blott viss andel i mönsterrätten.

Talan som grundas på att registrering meddelats för annan än den enligt
1 § berättigade må föras allenast av den, som påstår sig vara berättigad
till mönsterrätten. Sådan talan skall väckas inom ett år efter det denne
erhållit kännedom om registreringen och de övriga omständigheter, på vilka
talan grundas. Var den som erhållit registreringen i god tro, må talan icke
väckas senare än tre år efter registreringen.

I övriga fall må talan föras av envar, som lider förfång av registreringen.
Talan, som grundas på stadgande i 4 § första stycket eller 4 § andra stycket
1), må ock föras av allmän åklagare.

32 §

Har mönster registrerats för annan än den enligt 1 § berättigade, skall
rätten, efter talan därom av den berättigade, förordna att registreringen
skall överföras på denne. I fråga om den tid, inom vilken talan skall väckas,
äger vad i 31 § andra stycket är stadgat tillämpning.

Har rätten förordnat om överförande av registrering och förordnandet
vunnit laga kraft, skall anteckning därom göras i mönsterreigstret.

Den som frånkännes registreringen må, därest han i god tro här i riket
börjat yrkesmässigt utnyttja mönstret eller vidtagit väsentliga åtgärder

10 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 168

290

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

därför, mot skäligt vederlag och på skäliga villkor i övrigt fortsätta det påbörjade
eller igångsätta det tillämnade utnyttjandet med bibehållande av
dess allmänna art. Rätt som nu sagts tillkommer under motsvarande förutsättningar
även innehavare av licens, som är antecknad i registret.

33 §

Mönster skall avföras ur registret när mönsterhavaren skriftligen framställer
begäran därom liksom när domstol förordnat om hävande av registreringen
och domen vunnit laga kraft. Åtgärden skall kungöras.

År mönsterrätten utmätt eller pågår rättegång om att registreringen skall
överföras på annan, må mönstret icke på begäran av mönsterhavaren avföras
ur registret, så länge utmätningen består eller rättegången ej blivit
slutligen avgjord.

Ansvar och ersättningsskyldighet m. m.

34 §

Gör någon intrång i annans mönsterrätt (mönsterintrång) och sker det
uppsåtligen, dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.

Brottet må åtalas av allmän åklagare endast efter angivelse av målsägande.

35 §

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet begår mönsterintrång skall utgiva
skäligt vederlag för utnyttjandet av mönstret så ock ersättning för den
ytterligare skada, som intrånget må hava medfört. Föreligger endast ringa
oaktsamhet, må ersättningen därefter jämkas.

Begår någon mönsterintrång utan uppsåt eller oaktsamhet, är han, om
och i den mån det finnes skäligt, skyldig att utgiva vederlag för utnyttjandet.

Talan om ersättning för mönsterintrång må endast avse skada under de
fem senaste åren innan talan väckes. Beträffande skada, för vilken talan
om ersättning ej förts inom tid som nu sagts, skall rätten till ersättning vara
förlorad.

36 §

Utnyttjar någon yrkesmässigt och utan lov mönster, som är föremål för
ansökan om registrering, efter det att ansökningshandlingarna blivit tillgängliga
för envar, skall, därest ansökningen leder till registrering, vad i
35 § stadgas äga motsvarande tillämpning.

Utan hinder av vad i 35 § tredje stycket sägs, må dock ersättningstalan
väckas inom ett år efter det att mönsterregistrering skett.

37 §

På yrkande av den, som lidit intrång på sätt i 35 eller 36 § sägs, äger
rätten efter vad som finnes skäligt till förebyggande av fortsatt intrång förordna,
att varor, som i strid mot annans mönsterrätt tillverkats eller införts
till riket, eller egendom, vars användande skulle medföra mönsterintrång,
skall på visst sätt ändras eller sättas i förvar för återstoden av skyddstiden
eller förstöras eller ock, såvitt gäller olovligen tillverkade eller till riket
införda varor, mot lösen utlämnas till den, som lidit intrånget. Vad nu sagts

291

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

gäller ej mot den som i god tro förvärvat varorna eller egendomen eller särskild
rätt därtill och själv icke gjort mönsterintrång.

Varor eller egendom varom i första stycket sägs må, där brott som avses
i 34 § skäligen kan antagas föreligga, tagas i beslag därvid skall vad om
beslag i brottmål i allmänhet är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Utan hinder av vad i första stycket stadgas äger rätten, när synnerliga
skäl äro därtill, på därom framställt yrkande förordna, att innehavare av
varor eller egendom, som i första stycket avses, skall mot skäligt vederlag
och på skäliga villkor i övrigt äga förfoga däröver under återstoden av
skyddstiden eller del därav.

38 §

Häves registrering av mönster må, sedan domen därom vunnit laga kraft,
påföljd enligt 34—37 §§ ej ådömas.

Föres talan rörande mönsterintrång och gör den mot vilken talan föres
gällande, att mönstret ej bort registreras, skall rätten på hans yrkande förklara
målet vilande i avbidan på att frågan om hävande av registreringen
slutligen avgöres. Är talan härom icke väckt, skall rätten i samband med
vilandeförklaringen förelägga honom viss tid, inom vilken sådan talan skall
väckas.

39 §

Åberopar den som sökt mönsterregistrering, innan handlingarna i ansökningsärendet
blivit tillgängliga för envar, ansökningen gentemot annan,
är han skyldig att på begäran låta denne taga del av handlingarna.

Den som genom direkt hänvändelse till annan eller i annons eller genom
påskrift på vara eller dess förpackning eller annorledes angiver, att mönsterregistrering
sökts eller erhållits utan att samtidigt lämna upplysning om
ansökningens eller registreringens nummer är skyldig att på begäran utan
dröjsmål lämna sådan upplysning. Angives icke uttryckligen att registrering
sökts eller erhållits men är vad som förekommer ägnat att framkalla
uppfattningen, att så är fallet, skall på begäran utan dröjsmål lämnas upplysning
huruvida registrering sökts eller erhållits.

40 §

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet som ej är ringa underlåter att
fullgöra vad som åligger honom enligt 39 § dömes till böter.

Sådan påföljd skall jämväl ådömas den som i fall som avses i nämnda
paragraf lämnar felaktig upplysning, där ej gärningen är belagd med straff
i brottsbalken.

Begår någon brott som avses i denna paragraf, är han skyldig att efter
vad som finnes skäligt ersätta därav uppkommen skada.

Brottet må åtalas av allmän åklagare endast om det av målsäganden
angives till åtal.

Särskilda bestämmelser

41 §

Mönsterhavare, vilken icke har hemvist i Sverige, skall hava ett bär bosatt
ombud, som äger för honom mottaga delgivning av stämning, kallelser
och andra handlingar i mål och ärenden rörande mönstret med undantag

10*—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 168

292

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

av stämning i brottmål och föreläggande för part att infinna sig personligen
inför domstol. Anteckning härom skall göras i mönsterregistret.

Har mönsterhavaren ej ombud som sägs i första stycket, må delgivning
i stället ske genom att den handling som skall delgivas sändes till honom
med posten i betalt brev under hans i mönsterregistret antecknade adress.
Är fullständig adress ej antecknad i registret, må delgivning ske genom
att handlingen anslås i registreringsmyndighetens lokal. Om delgivningen
skall kungörelse införas i allmänna tidningarna. Delgivningen anses hava
skett när vad nu sagts blivit fullgjort.

42 §

Konungen äger under förutsättning av ömsesidighet förordna, att vad i
13 och 41 §§ stadgas icke skall äga tillämpning i fråga om den, som har
hemvist i viss främmande stat.

43 §

Talan mot annat slutligt beslut av registreringsmyndigheten enligt denna
lag än som avses i 22 § föres genom besvär hos patent- och registreringsverkets
besvärsavdelning inom två månader från beslutets dag. Den som
vill anföra besvär skall inom samma tid erlägga fastställd besvärsavgift,
vid äventyr att besvären icke upptagas till prövning.

Mot besvärsavdelningens beslut må talan föras genom besvär hos Konungen
inom två månader från beslutets dag.

44 §

Avgifter enligt denna lag fastställas av Konungen.

De ytterligare bestämmelser, som erfordras rörande ansökan om registrering
av mönster och förfarandet i ärenden därom samt rörande avgifter,
kungörelser, mönsterregistret och registreringsmyndigheten utfärdas av
Konungen. I den utsträckning Konungen bestämmer skola diarier hos registreringsmyndigheten
vara tillgängliga för envar.

Rättegångsbestämmelser

45 §

I fråga om laga domstol i mål om bättre rätt till mönster, om hävande
av registrering och om överförande av registrering på annan samt om
tvångslicens gäller utöver vad eljest är stadgat, att Stockholms rådhusrätt
är behörig, där den, mot vilken talan riktas, icke äger känt hemvist inom
riket.

46 §

Talan om fastställelse, huruvida mönsterrätt består eller icke består eller
om visst förfarande utgör intrång i sådan rätt eller ej, må av domstol upptagas
till prövning, där ovisshet råder om förhållandet och denna länder
käranden till förfång.

Göres i mål som avses i första stycket gällande, att mönstret ej bort registreras,
skall vad i 38 § andra stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

293

47 §

Den som vill väcka talan om hävande av mönsterregistrering, om överförande
av registrering på annan eller om tvångslicens eller fastställelsetalan
skall anmäla detta till registreringsmyndigheten för anteckning i mönsterregistret
samt underrätta envar i registret antecknad licenstagare. Vill
licenstagare väcka talan angående intrång eller fastställelsetalan, skall han
därom underrätta mönsterhavaren.

Underrättelseskyldighet enligt första stycket anses fullgjor, då underrättelse
i betald rekommenderad försändelse avsänts under den i mönsterreigstret
antecknade adressen.

Visas ej, när talan väckes, att anmälan och underrättelse skett enligt
vad ovan stadgats, skall rätten giva käranden till därtill; försittes denna tid,
upptages talan icke till prövning.

48 §

Dom eller slutligt beslut i mål, som avses i 17 §, 30—32 §§ samt 34—37 §§
ävensom 46 §, skall genom domstolens försorg i avskrift sändas till registreringsmyndigheten.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

49 §

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967. Före lagens ikraftträdande
må dock bestämmelser meddelas av Konungen enligt vad som föreskrives i
lagen för vissa fall.

50 §

Genom denna lag upphäves lagen den 10 juli 1899 om skydd för vissa
mönster och modeller.

51 §

Den nya lagen skall äga tillämpning jämväl å mönster som registrerats
med stöd av lagen om skydd för vissa mönster och modeller, i den mån ej
annat följer av vad som stadgas nedan.

Bestämmelserna i den nya lagen skola dock icke inverka på föranvändarrätt,
som uppkommit före lagens ikraftträdande.

52 §

Fråga om upphävande av registrering, som meddelats enligt lagen om
skydd för vissa mönster och modeller, och om rätt att väcka talan om sådant
hävande skall bedömas enligt nämnda lag.

53 §

Den som vid tiden före den nya lagens ikraftträdande här i riket yrkesmässigt
utnyttjade mönster, som ej kunnat registreras enligt lagen om
skydd för vissa mönster och modeller, eller vidtagit väsentliga åtgärder
härför äger utan hinder av att mönstret sedermera registreras den rätt som
sägs i 6 §, oaktat han påbörjat utnyttjandet eller vidtagit åtgärder härför
efter det att ansökningen gjordes.

54 §

Har före den nya lagens ikraftträdande mönster blivit allmänt tillgängligt

294

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

till följd av åtgärd, som vidtagits av sökanden eller någon från vilken denne
härleder sin rätt, och har ansökan om mönsterregistrering ingivits före
den 1 juli 1967, skall vid bedömningen av huruvida därigenom hinder föreligger
mot registrering av mönstret och huruvida registrering av mönstret
skall upphävas 3 § lagen om skydd för vissa mönster och modeller äga tilllämpning.

55 §

Beträffande skadestånd för mönsterintrång som ägt rum innan den nya
lagen trätt i kraft skall gälla, utom vad som finnes stadgat om tioårig preskription,
att talan är förlorad om den ej väcltes senast år 1971.

56 §

Bestämmelserna i 38 § andra stycket och 46 § andra stycket skola icke
äga tillämpning i rättegång som anhängiggjorts före den nya lagens ikraftträdande.

Förslag

till

Lag om ändring i lagen den 30 december 1960 (nr 729) om
upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk

Härigenom förordnas, att 1, 43, 44, 63 och 65 §§ lagen den 30 december
1960 om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk skola erhålla änd -

rad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

Den som skapat ett litterärt eller
konstnärligt verk har upphovsrätt
till verket, vare sig det utgör skönlitterär
eller beskrivande framställning
i skrift eller tal, musikaliskt
eller sceniskt verk, filmverk eller
alster av bildkonst, byggnadskonst,
konsthantverk eller konstindustri
eller kommit till uttryck på annat
sätt.

Till litterärt verk-------

(Föreslagen lydelse)

Den som skapat ett litterärt eller
konstnärligt verk har upphovsrätt
till verket, vare sig det utgör skönlitterär
eller beskrivande framställning
i skrift eller tal, musikaliskt
eller sceniskt verk, filmverk eller
alster av bildkonst, byggnadskonst
eller brukskonst eller kommit till
uttryck på annat sätt.

av beskrivande art.

Upphovsrätt till ett verk gäller,
där ej annat följer av vad i andra
stycket sägs, intill utgången av femtionde
året efter det år, då upphovs -

Upphovsrätt till ett verk gäller intill
utgången av femtionde året efter
det år, då upphovsmannen avled, eller,
beträffande verk som i 6 § sägs,

295

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

mannen avled, eller, beträffande verk
som i 6 § sägs, efter den sist avlidne
upphovsmannens dödsår.

efter den sist avlidne upphovsmannens
dödsår.

44 §

För verk, som------- — sista delen offentliggjordes.

Blir upphovsmannen------vad i 43 § stadgas.

Vad i denna paragraf stadgas gäller
ej alster av konsthantverk eller
konstindustri.

Den nya lagen skall, med iakttagande
av vad i 66—69 §§ sägs, äga
tillämpning jämväl med avseende å
litterärt eller konstnärligt verk, som
tillkommit före ikraftträdandet.

Rätt till alster av konsthantverk
eller konstindustri skall, om rätten
eljest skulle upphöra vid utgången
av något av åren 1960—1970, gälla
intill utgången av år 1971.

Den nya lagen skall, med iakttagande
av vad i 66—69 §§ sägs, äga
tillämpning jämväl med avseende å
litterärt eller konstnärligt verk, som
tillkommit före ikratträdandet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

Den nya lagen skall äga tillämpning jämväl å verk av brukskonst, som
tillkommit dessförinnan men icke offentliggjorts före år 1950. Dock må upphovsrätt
enligt äldre lag göras gällande till och med utgången av år 1976,
såvida ej giltighetstiden redan upphört vid den nya lagens ikraftträdande.

296

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Förslag
till

Lag om ändring i lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar

Härigenom förordnas, att 23 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Handlingar i ärenden angående
ansökning om patent må icke utan
sökandens samtycke till annan utlämnas
i vidare mån än som föranledes
av gällande lagstiftning rörande
patent. I vad sådana handlingar
angå uppfinning därå patent beviljats
skola de utlämnas, såframt ej
annat är stadgat i nämnda lagstiftning.

Handlingar i ärenden angående
ansökning om registrering av mönster
må icke utan sökandens samtycke
till annan utlämnas i vidare
mån än som följer av lagen om
mönster.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

297

Bilaga 2

Utredningsmannens förslag

Förslag

till

Lag om ändring i lagen den 2 december 1960 (nr 646) om skydd för
vapen och vissa andra officiella beteckningar

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 2 december 1960 om skydd för
vapen och vissa andra officiella beteckningar skall hava följande ändrade
lydelse samt att i lagen skall införas en ny paragraf, betecknad 1 a av
nedan angiven lydelse.

(Nuvarande Ig delse) (Föreslagen lydelse)

1 a §

Vad i 1 § är stadgat skall ifråga
om de internationella mellanfoF ■
liga organisationer, varom Konungen
det förordnat, äga motsvarande
tillämpning i avseende å organisationens
vapen, flagga och annat dess
emblem så ock benämning på organisationen
eller förkortning för denna
benämning.

2 §

Bryter någon uppsåtligen eller av
oaktsamhet, som ej är ringa, mot
vad i 1 eller 1 a § stadgas, straffes
med dagsböter, där ej gärningen enligt
annat lagrum är belagd med
strängare straff.

2 §

Bryter någon uppsåtligen eller av
oaktsamhet, som ej är ringa, mot
vad 1 § stadgas, straffes med dagsböter,
där ej gärningen enligt annat
lagrum är belagd med strängare
straff.

Denna lag träder i kraft den

196 .

298

Kungi. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Bilaga 3

Översättning

Convention de Paris
pour la protection
de la propriété industrieUe
du 20 mars 1883

revisée å Stockholm le 14 juillet 1967

Artides 1—12
Artide premier

1) Les pays auxquels s’applique
la présente Convention sont constitués
å l’état d’Union pour la protection
de la propriété industrielle.

2) La protection de la propriété
industrielle a pour objet les brevets
d’invention, les modéles d’utilité, les
dessins ou modéles industriels, les
marques de fabrique ou de commerce,
les marques de service, le nom
commercial et les indications de provenance
ou appellations d’origine,
ainsi que la répression de la concurrence
déloyale.

3) La propriété industrielle s’entend
dans 1’acception la plus large
et s’applique non seulement å l’industrie
et au commerce proprement
dits, mais également au domaine des
industries agricoles et extractives et
ä tous produils fabriqués ou naturels,
par exemple: vins, grains, feuilles de
tabac, fruits, bestiaux, minéraux,
eaux minérales, biéres, fleurs, farines.

4) Parmi les brevets d’invention
sont comprises les diverses espéces
de brevets industriels admises par les
législations des pays de l’Union, telles
que brevets d’importation, brevets
de perfectionnement, brevets et
certificats d’addition, etc.

Pariskonventionen
den 20 mars 1883
för industriellt rättsskydd
reviderad i Stockholm
den 14 juli 1967

Artiklarna 1—12
Artikel 1

1. De länder, på vilka denna konvention
är tillämplig, bildar en union
för industriellt rättsskydd.

2. Det industriella rättsskyddet
har till föremål patent, nyttighetsmodeller,
industriella mönster och modeller,
fabriks- eller handelsmärken,
servicemärken, firma samt ursprungsbeteckningar
ävensom undertryckande
av illojal konkurrens.

3. Industriell äganderätt är att fatta
i vidsträcktaste bemärkelse och
avser icke blott industri och handel
i egentlig mening utan även området
för lantbruksindustri och extraktiv
industri samt alla tillverkade alster
eller naturprodukter, till exempel
vin, spannmål, tobaksblad, frukt, boskap,
mineral, mineralvatten, Öl,
blommor och mjöl.

4. Till patent räknas de olika slag
av industriella patent, som enligt
unionsländernas lagstiftningar kan
förekomma, såsom importpatent,
förbättringspatent, tilläggspatent, tillläggsbevis
etc.

299

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Artide 2

1) Les ressortissants de chacun
des pays de l’Union jouiront dans
tous les autres pays de 1’Union, en
ce qui concerne la protection de la
propriété industrielle, des avantages
que les lois respectives accordent actuellement
ou accorderont par la
suite aux nationaux, le tout sans préjudice
des droits spécialement prévus
par la présente Convention. En conséquence,
ils auront la méme protection
que ceux-ci et le méme recours
légal contre toute atteinte portée å
leurs droits, sous réserve de l’accomplissement
des conditions et formalités
imposées aux nationaux.

2) Toutefois, aucune condition de
domicile ou d’établissement dans le
pays ou la protection est réclamée
ne peut étre exigée des ressortissants
de 1’Union pour la jouissance d’aucun
des droits de propriété industrielle.

3) Sont expressément réservées
les dispositions de la législation de
chacun des pays de l’Union relatives
ä la procédure judiciaire et administrative
et å la compétence, ainsi qu’å
1’élection de domicile ou ä la constilution
d’un mandataire, qui seraient
requises par les lois sur la propriété
industrielle.

Artide 3

Sont assimilés aux ressortissants
des pays de 1’Union les ressortissants
des pays ne faisant pas partie de
1’Union qui sont domiciliés ou ont
des établissements industriels ou
commerciaux effectifs et sérieux sur
le territoire de l’un des pays de
1’Union.

Artikel 2

1. De som tillhör ett unionsland
skall i samtliga övriga unionsländer
i fråga om skyddet av den industriella
äganderätten åtnjuta de förmåner,
som de särskilda lagstiftningarna
för närvarande tillerkänner eller
framdeles kommer att tillerkänna
landets egna medborgare, och detta
utan intrång i de rättigheter, som
särskilt tillförsäkras genom denna
konvention. De skall följaktligen äga
samma skydd som dessa och tillgång
till samma rättsmedel mot varje förekommande
rättslcränkning, under
förutsättning att de uppfyller de villkor
och formaliteter, som åvilar landets
egna medborgare.

2. Av dem som tillhör ett unionsland
kan dock icke fordras, att de
skall vara bosatta eller driva rörelse
inom det land, där skydd begäres,
för att få åtnjuta de rättigheter, som
inbegripes under den industriella
äganderätten.

3. Uttryckligt förbehåll göres för
bestämmelserna i varje unionslands
lagstiftning om det judiciella och det
administrativa förfarandet samt
myndigheternas kompetens ävensom
om val av boningsort eller förordnande
av ombud, då sådant fordras
enligt lagarna om den industriella
äganderätten.

Artikel 3

Likställda med dem som tillhör
unionsländerna är de vilka tillhör i
unionen ej ingående länder men är
bosatta eller äger verkliga industrieller
handelsföretag inom något
unionslands område.

Artide 4 Artikel 4

A. — 1) Celui qui aura réguliére- A. — 1. Den som i ett av unionsment
fait le dépöt d’une demande de länderna i behörig ordning gjort anbrevet
d’invention, d’un modéled’uti- sökan om patent eller om skydd för
lité, d’un dessin ou modéle industriel, nyttighetsmodell eller för industriellt

10**—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 168

300

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

d’une marque de fabrique ou de
commerce, dans l’un des pays de
l’Union, ou son ayant cause, jouira,
pour effectuer le dépöt dans les autres
pays, d’un droit de priorité pendant
les délais déterminés ci-aprés.

2) Est reconnu comme donnant
naissance au droit de priorité tout
dépöt ayant la valeur d’un dépöt national
régulier, en vertu de la législation
nationale de cliaque pays de
l’Union ou de traités bilatéraux ou
multilatéraux conclus entre des pays
de 1’Union.

3) Par dépöt national régulier on
doit entendre tout dépöt qui suffit ä
établir la date å laquelle la demande
a été déposée dans le pays en cause,
quel que soit le sort ultérieur de cette
demande.

B. — En conséquence, le dépöt ultérieurement
opéré dans l’un des
autres pays de l’Union, avant l’expiration
de ees délais, ne pourra étre
invalidé par des faits accomplis dans
1’intervalle, soit, notamment, par un
autre dépöt, par la publication de
1’invention ou son exploitation, par
la mise en vente d’exemplaires du
dessin ou du modéle, par 1’emploi de
la marque, et ees faits ne pourront
faire naitre aucun droit de tiers ni
aucune possession personelle. Les
droits acquis par des tiers avant le
jour de la premiére demande qui sert
de base au droit de priorité sont réservés
par l’effet de la législation intérieure
de chaque pays de 1’Union.

C. — 1) Les délais de priorité mentionnés
ci-dessus seront de douze
mois pour les brevets d’invention et
les modéles d’utilité, et de six mois
pour les dessins ou modéles industriels
et pour les marques de fabrique
ou de commerce.

2) Ces délais commencenl å courir
de la date du dépöt de la premiére
demande; le jour du dépöt n’est pas
compris dans le délai.

mönster eller modell eller för fabriks-
eller handelsmärke eller hans
rättsinnehavare skall för ansökan i
de övriga länderna äga en prioritetsrätt
under tid, som här nedan bestämmes.

2. Varje ansökan, som enligt ett
unionslands inhemska lagstiftning
eller bilaterala eller multilaterala
avtal mellan flera unionsländer är
likställd med en behörig nationell ansökan,
erkännes kunna ge upphov
till prioritetsrätt.

3. Med behörig nationell ansökan
skall förstås varje ansökan, som gör
det möjligt att fastställa den dag då
ansökningen ingivits i ifrågavarande
land, oavsett vad som blivit resultatet
av ansökningen.

B. — Till följd härav skall ansökan,
som sedermera före utgången av
denna tid göres i annat unionsland,
icke kunna förklaras ogiltig på grund
av åtgärder, vidtagna under mellantiden,
sålunda speciellt icke genom
annan ansökan, genom uppfinningens
offentliggörande eller utövande,
genom saluhållande av exemplar av
mönstret eller modellen, genom begagnande
av märket, och dessa åtgärder
skall icke kunna ge upphov
till någon rätt för tredje man eller
någon föranvändarrätt. De rättigheter,
som av tredje man vunnits före
dagen för den forsta ansökningen,
som tjänar som grund för prioritetsrätten,
är förbehållna i överensstämmelse
med varje unionslands inre
lagstiftning.

C. — 1. Tiden för ovannämnda
prioritetsrätt utgör i fråga om patent
och nyttighetsmodeller tolv månader
samt i fråga om industriella
mönster och modeller ävensom fabriks-
eller handelsmärken sex månader.

2. Dessa frister löper från tidpunkten
för ingivande av den första ansökningen
i unionsland; dagen för
ingivandet medräknas ej i fristen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

301

3) Si le dernier jour du délai est
un jour férié légal, ou un jour ou
le Bureau n’est pas ouvert pour recevoir
le dépöt des demandes dans le
pays ou la protection est réclamée,
le délai sera prorogé jusqu’au premier
jour ouvrable cjui suit.

4) Doit étre considérée comme
premiére demande dont la date de
dépöt sera le poinl de départ du délai
de priorité, une demande ultérieure
ayant le méme objet qu’une premiére
demande antérieure au sens de l’alinéa
2) ci-dessus, déposée dans le
méme pays de 1’Union, å la condilion
que cette demande antérieure,
ä la date du dépöt de la demande
ultérieure, ait été retirée, abandonnée,
ou refusée, sans avoir été soumise
å 1’inspection publique et sans
laisser subsister de droits, et qu’elle
n’ait pas encore servi de base pour
la revendication du droit de priorité.
La demande antérieure ne pourra
plus alors servir de base pour la revendication
du droit de priorité.

D. — 1) Quiconque voudra se prévaloir
de la priorité d’un dépöt antérieur
sera tenu de faire une déclaration
indiquant la date et le pays
de ce dépöt. Chaque pays déterminera
å quel moment, au plus tard, cette
déclaration devra étre effectuée.

2) Ces indications seront mentionnées
dans les publications émanant
de l’Administration compétente, notamment
sur les brevets et les descriptions
y relatives.

3) Les pays de l’Union pourront
exiger de celui qui fait une déclaration
de priorité la production d’une
copie de la demande (description,
dessins, etc.) déposée antérieurement.
La copie, certifiée conforme
]>ar 1’Administration qui aura re§u
cette demande, sera dispensée de
toute légalisation et elle pourra en
tout cas étre déposée, exempte de
frais, å n’importe quel moment dans
le délai de trois mois å dater du dé -

3. Om fristens sista dag i det land,
där skydd begäres, är en laga helgdag
eller en dag, då vederbörande
myndighet icke håller öppet för mottagande
av ansökningar, förlänges
fristen till nästföljande söckendag.

4. Som första ansökan, vars ingivande
är utgångspunkt för prioritetsfristen,
skall anses en senare ansökan
med samma ämne som en tidigare
första ansökan enligt moment
2 ovan, vilken ingivits i samma
unionsland, under förutsättning att
denna tidigare ansökan vid tidpunkten
för ingivandet av den senare ansökningen
återkallats, övergivits eller
avslagits utan att ha underkastats
offentlig granskning och utan
att ha kvarlämnat några rättigheter
samt under förutsättning att den ännu
icke tjänat som grund för anspråk
på prioritetsrätt. Den tidigare
ansökningen kan i sådant fall icke
längre tjäna som grund för anspråk
på prioritetsrätt.

D. — 1. Den som vill taga i anspråk
prioritetsrätt på grund av tidigare
ansökan åligger att lämna uppgift
rörande den tid och det land, där
denna ansökan blivit gjord. Varje
land äger bestämma den tidpunkt,
då denna uppgift senast skall lämnas.

2. Sådan uppgift skall angivas i
de av vederbörande myndighet utgivna
publikationer, särskilt i patenten
och därtill hörande beskrivningar.

3. Unionsländerna kan fordra, att
den som gör anmälan om prioritetsrätt
inger en kopia av den tidigare
gjorda ansökningen (beskrivning, ritningar
etc.). Denna kopia, till riktigheten
bestyrkt av den myndighet,
som mottagit ansökningen, behöver
icke vara legaliserad, och den skall
i varje fall kunna utan särskild avgift
ingivas när som helst inom tre
månader från den senare ansökningens
ingivande. Det må kunna före -

302

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

pöt de la demande ultérieure. On
pourra exiger qu’elle soit accompagnée
d’un certificat de la date du
dépöt émanant de cette Administration
et d’une traduction.

4) D’autres formalités ne pourront
étre requises pour la déclaration de
priorité au moment du dépöt de la
demande. Chaque pays de l’Union
déterminera les conséquences de
l’omission des formalités prévues
par le présent article, sans que ses
conséquences puissent excéder la
perte du droit de priorité.

5) Ultérieurcment, d’autres justifications
pourront étre demandées.

Celui qui se prévaut de la priorité
d’un dépöt antérieur sera tenu d’indiquer
le numéro de ce dépöt; cette
indication sera publiée dans les conditions
prévues par 1’alinéa 2) cidessus.

E. — 1) Lorsqu’un dessin ou modéle
industriel aura été déposé dans
un pays en vertu d’un droit de priorité
basé sur le dépöt d’un modéle
d’utilité, le délai de priorité ne sera
que celui fixé pour les dessins ou
modéles industriels.

2) En outre, il est permis de déposer
dans un pays un modéle d’utilité
en vertu d’un droit de priorité
basé sur le dépöt d’une demande de
brevet et inversement.

F. — Aucun pays de 1’Union ne
pourra refuser une priorité ou une
demande de brevet pour le motif que
le déposant revendique des priorités
multiples, méme provenant de pays
différents, ou pour le motif qu’une
demande revendiquant une ou plusieurs
priorités contienl un ou plusieurs
éléments qui n’étaient pas
conipris dans la ou les demandes
dont la priorité est revendiquée, ä
la condition, dans les deux cas,
qu’il y ait unité d’invention, au sens
de la loi du pays.

En ce qui concerne les éléments
non compris dans la ou les demandes
dont la priorité est revendiquée, le

skrivas, att den skall vara åtföljd av
bevis om tiden, då den tidigare ansökningen
gjordes, utfärdat av vederbörande
myndighet, ävensom av
översättning.

4. Andra formaliteter kan ej vid
tidpunkten för själva ansökningen
fordras för anmälan om prioritetsrätt.
Varje unionsland äger bestämma
påföljderna av underlåtenhet att
iakttaga de i denna artikel omnämnda
formaliteterna, dock att dessa påföljder
ej må sträcka sig längre än
till förlust av prioritetsrätten.

5. Senare må annan bevisning kunna
fordras.

Den som åberopar prioriteten hos
en tidigare ansökan skall angiva
numret på denna tidigare ansökan.
Denna angivelse skall offentliggöras
på sätt som sägs i moment 2 ovan.

E. — 1. Då i ett land skydd sökes
för industriellt mönster eller modell
under åberopande av rätt till prioritet
på grund av ansökan om skydd
för nyttighetsmodell, skall prioritetstiden
vara den som är bestämd för
industriella mönster och modeller.

2. Vidare är det tillåtet att i ett
land söka skydd för nyttighetsmodell
med anspråk på prioritet, grundad
på en ansökan om patent, och
omvänt.

F. Ett unionsland skall icke kunna
vägra en prioritetsrätt eller avslå
en patentansökan på den grunden
att sökanden gör anspråk på flera
olika prioritetsrätter, även om de
härrör från olika länder, eller på den
grunden att en ansökan med krav på
en eller flera prioritetsrätter innehåller
ett eller flera element som icke
var omfattade av den eller de ansökningar
för vilka prioritetsrätt begäres,
under förutsättning i båda fallen
att det gäller en enligt vederbörande
lands lag enhetlig uppfinning.

I fråga om de element som icke
omfattas av den eller de ansökningar,
för vilka prioritetsrätt begäres,

303

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

dépöt de la demande ultérieure donne
naissance ä un droit de priorité
dans les conditions ordinaires.

G. •— 1) Si l’examen révéle qu’une
demande de brevet est complexe, le
demandeur pourra diviser la demande
en un certain nombre de demandes
divisionnaires, en conservant
comme date de chacune la date de la
demande initiale et, s’il y a lieu, le
bénéfice du droit de priorité.

2) Le demandeur pourra aussi, de
sa propre initiative, diviser la demande
de brevet, en conservant comme
date de chaque demande divisionnaire
la date de la demande initiale
et, s’il y a lieu, le bénéfice du droit
de priorité. Chaque pays de l’Union
aura la faculté de déterminer les conditions
auxquelles cette division sera
autorisée.

H. — La priorité ne peut étre refusée
pour le motif que certains éléments
de 1’invention pour lesquels
on revendique la priorité ne figurent
pas parmi les revendications formulées
dans la demande au pays d’origine,
pourvu que 1’ensemble des
piéces de la demande révéle d’une
facon précise lesdits éléments.

I. — 1) Les demandes de certificats
d’auteur d’invention, déposées
dans un pays ou les déposants ont le
droit de demander ä leur choix soit
un brevet, soit un certificat d’auteur
d’invention, donneront naissance au
droit de priorité institué par le présent
article dans les mémes conditions
et avec les mémes effets que
les demandes de brevets d’invention.

2) Dans un pays ou les déposants
ont le droit de demander å leur choix
soit un brevet, soit un certificat
d’auteur d’invention, le demandeur
d’un certificat d’auteur d’invention
bénéficiera, selon les dispositions du
présent article applicables aux demandes
de brevets, du droit de priorité
basé sur le dépöt d’une demande
de brevet d’invention, de modéle

skapar avgivandet av den senare ansökningen
en prioritetsrätt på sedvanliga
villkor.

G. — 1. Om prövningen ger vid
handen, att en patentansökan är oenhetlig,
skall sökanden kunna uppdela
ansökningen i ett visst antal delansökningar,
med bibehållande såsom
inlämningsdag för var och en av
den ursprungliga ansökningsdagen
och i förekommande fall av prioriteten.

2. Sökanden skall också kunna på
eget initiativ uppdela patentansökningen
med bibehållande såsom dag
för varje delansökan av dagen för
den ursprungliga ansökningen och i
förekommande fall av prioriteten.
Varje unionsland skall ha rätt att bestämma
på vilka villkor en sådan
uppdelning skall vara tillåten.

H. — Prioritet kan icke vägras av
det skälet, att vissa element av den
uppfinning, för vilken prioritet begäres,
icke förekommer i patentanspråken
till ansökningen i det första
landet, såframt handlingarna till
denna ansökning tillsammans på ett
tydligt sätt anger de nämnda elementen.

I. — 1. Ansökningar om uppfinnarcertifikat,
vilka gjorts i ett land
där sökande har rätt att efter eget
val ansöka antingen om patent eller
om uppfinnarcertifikat, skall medföra
rätt till sådan prioritet som föreskrives
i denna artikel på samma
villkor och med samma verkningar
som patentansökningar.

2. I land, där sökande har rätt att
efter eget val ansöka antingen om
patent eller om uppfinnarcertifikat,
skall den som gör ansökan om uppfinnarcertifikat,
i enlighet med de
bestämmelser i denna artikel som avser
ansökan om patent, åtnjuta rätt
till prioritet grundad på ansökan om
patent, om nyttighetsmodell eller om
uppfinnarcertifikat.

304

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

d’utilité ou de certificat d’auteur
d’invention.

Article 4bls

1) Les brevets demandés dans les
différents pays de l’Union par des
ressortissants de l’Union serontindépendants
des brevets obtenus pour
la méme invention dans les autres
pays, adhérents ou non å l’Union.

2) Cette disposition doit s’entendre
d’une facon absolue, notamment
en ce sens que les brevets demandés
pendant le délai de priorité sont indépendants,
tant au point de vue des
causes de nullité et de déchéance
qu’au point de vue de la durée normale.

3) Elle s’applique å tous les brevets
existant au moment de sa mise
en vigueur.

4) Il en sera de méme, en cas d’accession
de nouveaux pays, pour les
brevets existant de part et d’autre au
moment de 1’accession.

5) Les brevets obtenus avec le bénéfice
de la priorité jouiront, dans
les différents pays de l’Union, d’une
durée égale å celle dont ils jouiraient
s’ils étaient demandés ou délivrés
sans le bénéfice de la priorité.

Article 4ter

L’inventeur a le droit d’étre mentionné
comine tel dans le brevet.

Article 4<>uatcr

La délivrance d’un brevet ne pourra
étre refusée et un brevet ne pourra
étre invalidé pour le motif que la
vente du produit breveté ou obtenu
par un procédé breveté est soumise
å des restrictions ou limitations résultant
de la législation nationale.

Article 5

A. — 1) L’introduction, par le breveté,
dans le pays ou le brevet a été

Artikel 4bis

1. Patent, som i de olika unionsländerna
sökes av dem, som tillhör
unionen, skall vara oberoende av patent,
som för samma uppfinning erhållits
i andra länder, vare sig tillhörande
unionen eller icke.

2. Denna bestämmelse skall gälla
utan inskränkning, särskilt så att patent,
som sökts under prioritetstiden,
är oberoende såväl i fråga om skälen
till ogiltighet och förverkande som
beträffande deras normala giltighetstid.

3. Den är tillämplig på patent, som
äger bestånd vid tidpunkten för dess
ikraftträdande.

4. Detsamma skall, i händelse av
nya länders anslutning, gälla för de
vid tidpunkten för anslutningen på
ömse sidor bestående patenten.

5. Patent, som erhållits med åberopande
av prioritetsförmånen, skall
i de olika unionsländerna åtnjuta
samma giltighetstid som de skulle
ha fått, om de sökts eller beviljats
utan prioritetsförmån.

Artikel 4ter

Uppfinnaren har rätt att bli nämnd
såsom sådan i patentet.

Artikel 4quater

Utfärdandet av ett patent skall
icke kunna vägras och ett patent
skall icke kunna ogiltigförklaras på
den grunden att försäljningen av den
produkt, som är patenterad eller erhållits
genom ett patenterat förfarande,
är föremål för inskränkningar
eller begränsningar på grund av inhemsk
lagstiftning.

Artikel 5

A. — 1. Patent förverkas icke därigenom,
att patenthavaren till det

305

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

délivré, d’objets fabriqués dans l’un
ou l’autre des pays de l’Union, n’entrainera
pas la déchéance.

2) Chacun des pays de l’Union
aura la faculté de prendre des mesures
législatives prévoyant la concession
de licences obligatoires, pour
prévenir les abus qui pourraient résulter
de 1’exercice du droit exclusif
conféré par le brevet, par exemple
faute d’exploitation.

3) La déchéance du brevet ne
pourra étre prévue que pour le cas
ou la concession de licences obligatoires
n’aurait pas suffi pour prévenir
ees abus. Aucune action en déchéance
ou en révocation d’un brevet
ne pourra étre introduite avan t l’expiration
de deux années å compter
de la concession de la premiére licence
obligatoire.

4) Une licence obligatoire ne pourra
pas étre demandée pour cause de
défaut ou d’insuffisance d’exploitation
avant 1’expiration d’un délai de
quatre années ä compter du dépöt
de la demande de brevet, ou de trois
années ä compter de la délivrance du
brevet, le délai qui expire le plus
lard devant étre appliqué; elle sera
refusée si le breveté justifie son inaction
par des exeuses légitimes. Une
telle licence obligatoire sera non exclusive
et ne pourra étre transmise,
méme sous la forme de concession de
sous-licence, qu’avec la partie de l’entreprise
ou du fonds de commerce
exploitant cette licence.

5) Les dispositions qui précédent
seront applicables, sous réserve des
modifications nécessaires, aux modéles
d’ulililé.

B. — La protection des dessins et
modéles industriels ne peut étre atteinte
par une déchéance queleonque,
soit pour défaut d’exploitation, soit
pour introduetion d’objets conformes
ä ceux qui sont protégés.

land, i vilket patent erhållits, inför
föremål, som blivit tillverkade i annat
unionsland.

2. Varje unionsland skall äga rätt
att vidtaga erforderliga lagstiftningsåtgärder
innefattande meddelande av
tvångslicenser till förebyggande av
missbruk vid utnyttjandet av den genom
patentet förlänade uteslutanderätten,
exempelvis försummelse att
utöva uppfinningen.

3. Patentets förverkande skall icke
kunna föreskrivas annat än för det
fallet att meddelande av tvångslicenser
icke skulle ha varit tillräckligt
för att hindra sådana missbruk. Någon
talan om ett patents förverkande
eller upphävande skall icke kunna
anhängiggöras, förrän två år gått
från meddelandet av den första
tvångslicensen.

4. Ansökan om meddelande av
tvångslicens på grund av underlåtenhet
att utöva uppfinningen eller otillräckligt
utövande av uppfinningen
skall icke kunna göras förrän fyra
år förflutit från patentansökningens
avgivande eller tre år förflutit
från utfärdandet av patentet, varvid
den frist som utlöper senast skall
tillämpas. Tvångslicens skall icke
meddelas, om patenthavaren visar
giltigt skäl för sin underlåtenhet. En
sådan tvångslicens skall icke vara
exklusiv och skall icke kunna överlåtas
ens i form av meddelande av
underlicens utom tillsammans med
den del av företaget eller handelsrörelsen
som utnyttjar licensen.

5. Ovanstående bestämmelser är,
under förbehåll för nödvändiga förändringar,
tillämpliga å nyttighetsmodeller.

B. — Skydd för industriella mönster
och modeller skall icke kunna på
något sätt förverkas, vare sig genom
försummelse att utöva eller genom
införsel av föremål, överensstämmande
med de skyddade.

306

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

C. — 1) Si, dans un pays, 1’utilisation
de la marque enregistrée est
obligatoire, 1’enregistrement ne pourra
étre annulé qu’aprés un délai
équitable et si 1’intéressé ne juslifie
pas des causes de son inaction.

2) L’emploi d’une marque de fabrique
ou de commerce, par le propriétaire,
sous une forme qui différe,
par des éléments n’altérant pas le
caractére distinctif de la marque
dans la forme sous laquelle celle-ci
a été enregistrée dans l’un des pays
de 1’Union, n’entrainera pas 1’invalidation
de l’enregistrement et ne diminuera
pas la protection accordée å
la marque.

3) L’emploi simultané de la méme
marque sur des produits identiques
ou similaires, par des établissements
industriels ou commerciaux considérés
comme copropriétaires de la marque
d’aprés les dispositions de la loi
nationale du pays ou la protection
est réclamée, n’empéchera pas l’enregistrement,
ni ne diminuera d’aucune
facon la protection accordée å
ladite marque dans n’importe quel
pays de 1’Union, pourvu que ledit
emploi n’ait pas pour effet d’induire
le public en erreur et qu’il ne soit
pas contraire å 1’intérét public.

D. — Aucun signe ou mention du
brevet, du modéle d’utilité, de l’enregistrement
de la marque de fabrique
ou de commerce, ou du dépot du
dessin ou modéle industriel ne sera
exigé sur le produit pour la reconnaissance
du droit.

Article 5Ms

1) Un délai de gråce, qui devra
étre au minimum de six mois, sera
accordé pour le paiement des taxes
prévues pour le maintien des droits
de propriété industrielle, moyennant
le versement d’une surtaxe, si la législation
nationale en impose une.

2) Les pays de l’Union ont la faculté
de prévoir la restauration des

C. — 1. Om i ett land användande
av registrerat märke är föreskrivet,
skall registreringen icke kunna upphävas
förrän efter skälig tid och endast
om vederbörande iclee visar skäl
för sin underlåtenhet.

2. Märkeshavarens användande av
ett fabriks- eller handelsmärke under
en form, som endast genom beståndsdelar,
vilka icke ändrar märkets
egenartade karaktär, skiljer sig
från den form, under vilken märket
registrerats i ett unionsland, skall
icke medföra registreringens ogiltighet
eller minska det åt märket givna
skyddet.

3. Samtidig användning av samma
märke för samma eller liknande
varor genom industri- eller handelsföretag,
som enligt de inhemska lagbestämmelserna
i det land, där skyddet
begärts, anses vara medägare till
märket, skall icke i något unionsland
hindra registreringen eller på något
sätt minska det åt märket givna
skyddet, såframt denna användning
icke har till verkan, att allmänheten
vilseledes, eller är stridande mot allmänintresset.

D. — För åtnjutande av skyddsrätt
må icke fordras, att föremålet är
åsatt märke eller uppgift om patent
eller nyttighetsmodell eller om registrering
av fabriks- eller handelsmärke
eller industriellt mönster eller
modell.

Artikel 5bis

1. En respittid om minst sex månader
skall medgivas för betalning
av föreskrivna avgifter för upprätthållande
av rättigheter, som inbegripes
under den industriella äganderätten,
mot erläggande av en tilläggsavgift,
om sådan är föreskriven i den
inhemska lagstiftningen.

2. Unionsländerna skall ha rätt att
medgiva återupplivning av patent,

307

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

brevets d’invention tombés en déchéance
par suit de non-paiement de
taxes.

Article 5ter

Dans chacun des pays de l’Union
ne seront pas considérés comme portant
atteinte aux droits du breveté:
l°remploi, å bord des navires des
autres pays de l’Union, des
moyens fai sant l’objet de son
brevet dans le corps du navire,
dans les machines, agrés, apparaux
et autres accessoires, lorsque
ees navires pénétreront temporairement
ou accidentellement
dans les eaux du pays, sous réserve
que ees moyens y soient employés
exelusivement pour les besoins
du navire;

2° 1’emploi des moyens faisant 1’objet
du brevet dans la construction ou
le fonetionnnement des engins de
locomotion aérienne ou terrestre
des autres pays de l’Union ou des
accessoires de ees engins, lorsque
ceux-ci pénétreront temporairement
ou accidentellement dans ce
pays.

Article 5<luater

Lorsqu’un produit est introduit
dans un pays de FUnion ou il existe
un brevet protégeant un procédé de
fabrication dudit produit, le breveté
aura, å 1’égard du produit introduit,
tous les droits que la législation du
pays d’importation lui accorde, sur
la base du brevet de procédé, å
1’égard des produits fabriqués dans
le pays méme.

Article 5«uln«uies

Les dessins et modéles industriels
seront protégés dans tous les pays de
FUnion.

Article 6

1) Les conditions de dépöt et d’enregistrement
des marques de fabri -

som förfallit på grund av underlåten
avgiftsbetalning.

Artikel 5ter

I intet av unionsländerna skall såsom
intrång i patenthavarens rättigheter
anses:

1) användande ombord på andra
unionsländers fartyg av anordningar,
som utgör föremål för hans patent, i
fartygsskrovet, maskinerna, tackling,
don och andra tillbehör, då dessa
fartyg tidvis eller tillfälligtvis inkommer
i det ifrågavarande landets farvatten,
under förutsättning att användandet
sker uteslutande för fartygets
behov;

2) användande av anordningar,
som utgör föremål för patentet, i
konstruktionen eller drift av andra
unionsländers luft- eller lantfordon
eller tillbehör till sådana fordon, då
dessa tidvis eller tillfälligtvis inkommer
i vederbörande land.

Artikel öquater

När en vara införes i ett unionsland,
vari finnes ett patent som skyddar
ett förfarande för framställning
av denna vara, skall patenthavaren i
fråga om den införda varan ha alla
de rättigheter, som införsellandets
lagstiftning tillerkänner honom på
grund av förfarandepatentet med avseende
på de varor som framställes
inom landet självt.

Artikel öquinquies

Industriella mönster och modeller
skall skyddas i alla unionsländer.

Artikel 6

1. Villkoren för anmälan och registrering
av fabriks- och handels -

308

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

que ou de commerce seront déterminées
dans chaque pays de 1’Union
par sa législation nationale.

2) Toutefois, une marque déposée
par un ressortissant d’un pays de
l’Union dans un quelconque des pays
de 1’Union ne pourra étre refusée ou
invalidée pour le motif qu’elle n’aura
pas été déposée, enregistrée ou renouvelée
au pays d’origine.

3) Une marque réguliérement enregistrée
dans un pays de l’Union
sera considérée comme indépendante
des marques enrégistrées dans les
autres pays de 1’Union, y compris le
pays d’origine.

Artide 6bis

1) Les pays de 1’Union s’engagent,
soit d’office si la législation du pays
le permet, soit å la requéte de l’intéressé,
å refuser ou å invalider l’enregistrement
et å interdire l’usage
d’une marque de fabrique ou de commerce
qui constitue la reproduction,
1’imitation ou la traduction, susceptibles
de créer une confusion, d’une
marque que 1’autorité compétente du
pays de 1’enregistrement ou de l’usage
estimera y étre notoirement connue
comme étant déjä la marque
d’une personne admise å bénéficier
de la présente Convention et utilisée
pour des produits identiques ou similaires.
Il en sera de méme lorsque
la partie essentielle de la marque
constitue la reproduction d’une telle
marque notoirement connue ou une
imitation susceptible de créer une
confusion avec celle-ci.

2) Un délai minimum de cinq années
å compter de la date de l’enregistrement
devra étre accordé pour
réclamer la radiation d’une telle marque.
Les pays de l’Union ont la faculté
de prévoir un délai dans lequel
1’interdiction d’usage devra étre rélamée.

3) Il ne sera pas fixé de délai pour
réclamer la radiation ou l’interdic -

märken skall bestämmas i varje
unionsland av dess inhemska lagstiftning.

2. Dock skall registrering av ett
märke, som anmälts av medborgare i
ett unionsland i vilket som helst av
unionsländerna, icke kunna vägras
eller ogiltigförklaras av den grunden
att märket icke anmälts, registrerats
eller förnyats i ursprungslandet.

3. Ett märke som i vederbörlig
ordning registrerats i ett unionsland
skall betraktas som oberoende av de
märken som registrerats i övriga
unionsländer, ursprungslandet inbegripet.

Artikel 6bis

1. Unionsländerna förbinder sig
att, vare sig ex officio, om landets
lagstiftning sådant tillåter, eller på
yrkande av målsägande, vägra eller
förklara ogiltig registrering samt förbjuda
användningen av ett fabrikseller
handelsmärke, som utgör kopia,
efterbildning eller översättning,
ägnad att framkalla förväxling, av ett
märke, som vederbörande myndighet
i registreringslandet eller det land
där märket brukas finner därstädes
vara notoriskt känt såsom redan tillkommande
en person, som äger njuta
förmån av förevarande konvention,
och använt för samma eller liknande
varor. Detsamma skall gälla,
då märkets väsentliga del utgör en
kopia av ett sådant notoriskt känt
märke eller en efterbildning av detta,
ägnad att framkalla förväxling.

2. En frist av minst fem år från
registreringsdagen skall medgivas för
anhängiggörande av talan om dylik
registrerings upphävande. Unionsländerna
har rätt att föreskriva en
frist inom vilken förbud att bruka
märke skall begäras.

3. För fall, då registreringen erhållits
eller märke brukats i ond tro,

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

309

tion d’usage des marques enregistrées
ou utilisées de mauvaise foi.

Article 6ter

1) a) Les pays de 1’Union conviennent
de refuser ou d’invalider
1’enregistrement et d’interdire, par
des mesures appropriées, 1’utilisation,
ä défaut d’autorisation des pouvoirs
compétents, soit comme marque
de fabrique ou de commerce, soit
comme élément de ees marques, des
armoiries, drapeaux et autres emblémes
d’Etat des pays de 1’Union,
signes et poincons officiels de contröle
et de garantie adoptés par eux,
ainsi que toute imitation au point de
vue héraldique.

b) Les dispositions figurant sous
la lettre a) ci-dessus s’appliquent
également aux armoiries, drapeaux et
autres emblémes, sigles ou dénominations
des organisations internationales
intergouvernementales dont
un ou plusieurs pays de l’Union sont
membres, å 1’exception des armoiries,
drapeaux et autres emblémes,
sigles ou dénominations qui ont déjå
fait l’objet d’accords internationaux
en vigueur destinés å assurer leur
protection.

c) Aucun pays de l’Union ne pourra
étre tenu d’appliquer des dispositions
figurant sous la lettre b) cidessus
au détriment des titulaires de
droits acquis de bonne foi avant l’entrée
en vigueur, dans ce pays, de la
présente Convention. Les pays de
1’Union ne sont pas tenus d’appliquer
lesdites dispositions lorsque 1’utilisation
ou 1’enregistrement visé sous la
lettre a) ci-dessus n’est pas denature
ä suggérer, dans 1’esprit du public,
un lien entre 1’organisation en cause
el les armoiries, drapeaux, emblémes,
sigles ou dénominations, ou si cette
utilisation ou enregistrement n’est
vraisemblablement pas de nature ä

må icke bestämmas någon frist, inom
vilken talan om registrerings upphävande
eller förbud att bruka märke
skall vara anhängiggjord.

Artikel 6ter

1. a) Unionsländerna överenskommer
att, när vederbörligt tillstånd
icke lämnats, vägra eller förklara
ogiltig registrering samt medelst
lämpliga åtgärder ingripa mot användande
såsom fabriks- eller handelsmärlcen
eller delar därav av
unionsländernas vapen, flaggor och
andra statsemblem, av dessa länder
antagna officiella kontroll- och garantimärken
och -stämplar ävensom
allt, som ur heraldisk synpunkt utgör
efterbildning därav.

b) Bestämmelserna under a) ovan
skall också vara tillämpliga på vapen,
flaggor och andra emblem tillhörande
internationella mellanstatliga
organisationer, av vilka en eller
flera unionsstater är medlemmar,
samt på förkortningar eller benämningar
på sådana organisationer,
dock med undantag för vapen, flaggor,
andra emblem, förkortningar
och benämningar som redan är föremål
för gällande internationella
överenskommelser syftande till att
garantera deras skydd.

c) Unionsland skall icke vara skyldigt
att tillämpa bestämmelserna under
b) ovan till nackdel för innehavare
av rättigheter som i ifrågavarande
land förvärvats i god tro innan
denna konvention trädde i kraft.
Unionsländerna skall icke vara skyldiga
att tillämpa nämnda bestämmelser
när den under a) avsedda användningen
eller registreringen icke
är sådan att den hos allmänheten
framkallar uppfattningen om ett
samband mellan organisationen i
fråga och vapnen, flaggorna, emblemen,
förkortningarna eller benämningarna,
eller om denna användning
eller registrering sannolikt icke

310

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

abuser le public sur 1’existence d’un
lien entre l’utilisateur et 1’organisation.

2) L’interdiction des signes et
poincons officiels de contröle et de
garantie s’appliquera seulement dans
les cas ou les marques qui les comprendront
seront destinées å étre utilisées
sur des marchandises du méme
genre ou d’un genre similaire.

3) a) Pour 1’application de ees dispositions,
les pays de l’Union conviennent
de se communiquer réciproquement,
par 1’intermédiaire du
Bureau international, la liste des emblémes
d’Etat, signes et poincons
officiels de contröle et de garantie,
qu’ils dösirent ou désireront placer,
d’une fa^on absolue ou dans certaines
limites, sous la protection du
présent article, ainsi que toutes modifications
ultérieures apportées ä
cette liste. Chaque pays de l’Union
rnettra å la disposition du public, en
temps utile, les listes notifiées.

Toutefois, cette notification n’est
pas obligatoire en ce qui concerne les
drapeaux des Etats.

b) Les dispositions figurant sous
la lettre b) de 1’alinéa 1) du présent
article ne sont applicables qu’aux
armoiries, drapeaux et autres emblémes,
sigles ou dénominations des
organisations internationales intergouvernementales
que celles-ci ont
communiqués aux pays de l’Union
par 1’intermédiaire du Bureau international.

4) Tout pays de l’Union pourra,
dans un délai de douze mois ä partir
de la réception de la notification,
transmettre, par l’intermédiaire du
Bureau international, au pays ou å
l’organisation internationale intergouvernementale
intéressés, ses objections
éventuelles.

5) Pour les drapeaux de l’Etat, les
mesures prévues å 1’alinéa 1) ci-dessus
s’appliqueront seulement aux

är sådan att den vilseleder allmänheten
rörande förefintligheten av ett
samband mellan brukaren och organisationen.

2. Förbudet i fråga om officiella
kontroll- och garantimärken och
-stämplar är endast tillämpligt, om
de varumärken, som innehåller sådana,
är avsedda att användas för
varor av samma eller liknande slag.

3. a) För tillämpningen av dessa
bestämmelser överenskommer unionsländerna
att genom förmedling
av internationella byrån i Bern ömsesidigt
tillställa varandra förteckning
över de statsemblem samt officiella
kontroll- och garantimärken
och -stämplar, som de för närvarande
eller framdeles önskar att helt
och hållet eller inom vissa gränser,
ställa under skydd enligt denna artikel,
ävensom alla senare ändringar
i denna förteckning. Varje unionsland
skall under lämplig tid hålla de
meddelade förteckningarna tillgängliga
för allmänheten.

Detta överlämnande av förteckningar
är dock icke obligatoriskt i
fråga om statsflaggor.

b) Bestämmelserna under punkt 1.
b) av denna artikel är tillämpliga på
internationella mellanstatliga organisationers
vapen, flaggor, andra emblem,
förkortningar och benämningar
endast i den mån organisationerna
genom förmedling av internationella
byrån till unionsländerna avgett
en förteckning över dem.

4. Varje unionsland kan under
tolv månader från meddelandets
mottagande genom förmedling av internationella
byrån i Bern till vederbörande
land eller internationella
mellanstatliga organisation överlämna
sina eventuella invändningar.

5. I fråga om statsflaggor äger de
i första stycket ovan avsedda åtgärderna
tillämpning endast på varu -

311

Kiingl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

marques enregistrées apres le 6 novembre
1925.

6) Pour les emblémes d’Etat autres
que les drapeaux, pour les signes et
poincons officiels des pays de l’Union
et pour les armoiries, drapeaux et
autres emblémes, sigles ou dénominations
des organisations internationales
intergouvernementales, ees dispositions
ne seront applicables
qu’aux marques enregistrées plus de
deux mois apres réception de la notification
prévue ä 1’alinéa 3) ci-dessus.

7) En cas de mauvaise foi, les
pays auront la faculté de faire radier
méme les marques enregistrées avant
le 6 novembre 1925 et comportant
des emblémes d’Etat, signes et poincons.

8) Les nationaux de chaque pays
qui seraient autorisés å faire usage
des emblémes d’Etat, signes et poincons
de leur pays, pourront les utiliser,
méme s’il y avait similitude
avec ceux d’un autre pays.

9) Les pays de 1’Union s’engagent
ä interdire l’usage non autorisé, dans
le commerce, des armoiries d’Etat
des autres pays de 1’Union, lorsque
cet usage sera de nature å induire en
erreur sur 1’origine des produits.

10) Les dispositions qui précédent
ne font pas obstacle å 1’exercice, par
les pays, de la faculté de refuser ou
d’invalider, par application du chiffre
3 de la lettre B de 1’article
0quinquies, ies marques contenant, sans
autorisation, des armoiries, drapeaux
et autres emblémes d’Etat, ou des
signes et poincons officiels adoptés
par un pays de l’Union, ainsi que des
signes distinctifs des organisations
internationales intergouvernementales
mentionnés ål’alinéa 1) ci-dessus.

Article 6<iuater

1) Lorsque, conformément ä la législation
d’un pays de l’Union, la cession
d’une marque n’est valable que

märken, som registrerats efter den 6
november 1925.

6. I fråga om andra statsemblem
än flaggor samt unionsländernas
officiella märken och stämplar ävensom
internationella mellanstatliga organisationers
vapen, flaggor, andra
emblem, förkortningar och benämningar
är dessa bestämmelser icke
tillämpliga på andra varumärken än
sådana som registrerats mer än två
månader efter mottagandet av det i
tredje stycket ovan avsedda meddelandet.

7. I händelse av ond tro äger länderna
låta upphäva registrering även
av sådana märken, som registrerats
före den 6 november 1925 och innehåller
statsemblem eller officiella
märken och stämplar.

8. De medborgare i ett land, som
är berättigade att använda sitt eget
lands statsemblem, märken och
stämplar, äger begagna dessa även
om de företer likhet med ett annat
lands.

9. Unionsländerna förbinder sig att
förbjuda användande i handeln utan
vederbörligt tillstånd av andra unionsländers
statsvapen, om sådant
användande är ägnat att vilseleda angående
varors ursprung.

10. Förestående bestämmelser medför
ej inskränkning i ländernas befogenhet
att, med tillämpning av artikel
Oquinquies avdelning B nr 3,
vägra eller förklara ogiltig registrering
av märken, som utan tillstånd
innehåller vapen, flaggor och andra
statsemblem, av något unionsland
antagna officiella märken och stämplar
eller sådana kännetecken för internationella
mellanstatliga organisationer
som avses i första stycket
ovan.

Artikel 6quater

1. Om enligt ett unionslands lagstiftning
överlåtelse av ett varumärke
icke är giltig annat än om den

312

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

si elle a lieu en méme temps que le
transfert de 1’entreprise ou du fonds
de commerce auquel la marque appartient,
il suffira, pour que cette
validité soit admise, que la partie de
l’entreprise ou du fonds de commerce
située dans ce pays soit transmise
au cessionnaire avec le droit exclusif
d’y fabriquer ou d’y vendre les produits
portant la marque cédée.

2) Cette disposition n’impose pas
aux pays de l’Union 1’obligation de
considérer comme valable le transfert
de toute marque dont l’usage par le
cessionnaire serait, en fait, de nature
ä induire le public en erreur, notarnment
en ce qui concerne la provenance,
la nature ou les qualités substantielles
des produits auxquels la
marque est appliquée.

Artide 6''iuin<iu,es

A. — 1) Toute marque de fabrique
ou de commerce réguliérement
enregistrée dans le pays d’origine
sera admise au dépöt et protégée telle
quelle dans les autres pays de
1’Union, sous les réserves indiquées
au présent artide. Ces pays pourront,
avant de procéder ä l’enregistrement
définitif, exiger la production
d’un certificat d’enregistrement au
pays d’origine, délivré par 1’autorité
compétente. Aucune légalisation ne
sera requise pour ce certificat.

2) Sera considcré comme pays
d’origine le pays de 1’Union ou le
déposant a un établissement industriel
ou commercial effectif et sérieux,
et, s’il n’a pas un tel établissement
dans rUnion, le pays de l’Union
ou il a son domicile, et, s’il n’a pas
de domicile dans 1’Union, le pays de
sa nationalité, au cas ou il est ressortissant
d’un pays de l’Union.

B. — Les marques de fabrique ou
de commerce, visées par le présent
artide, ne pourront étre refusées å
1’enregistrement ou invalidées que
dans les cas suivants:

äger rum samtidigt med överlåtelse
av det företag eller den handelsrörelse,
vartill märket hör, skall det för
giltigöverlåtelse dock anses tillräckligt,
att till förvärvaren övergår den
del av företaget eller handelsrörelsen,
som är belägen i detta land, med
uteslutanderätt att där tillverka eller
försälja de varor, varpå det överlåtna
märket finnes anbragt.

2. Denna bestämmelse ålägger icke
unionsländerna någon förpliktelse att
anse en överlåtelse giltig, om förvärvarens
användande av märket i själva
verket skulle vara ägnat att vilseleda
allmänheten, särskilt angående
ursprunget, beskaffenheten och de
väsentliga egenskaperna hos de varor,
för vilka märket är avsett.

Artikel Gquinquies

A. 1. Varje i hemlandet vederbörligen
registrerat fabriks- eller handelsmärke
skall, med de förbehåll
som anges i denna artikel, kunna
registreras samt erhålla skydd i sin
ursprungliga form (telle quelle) i
övriga unionsländer. Dessa länder
kan fordra företeendet av ett av behörig
myndighet utfärdat bevis om
registrering i hemlandet, innan den
definitiva registreringen företages.
Legalisering av detta bevis skall ej
kunna krävas.

2. Som hemland skall anses det
unionsland, där sökanden har ett
verkligt industri- eller handelsföretag,
och, om han icke har något sådant
företag inom unionen, det unionsland,
där han är bosatt, och, om
han icke är bosatt i något unionsland,
det land, där han är medborgare,
såvida han tillhör ett unionsland.

B. Registrering av de i denna artikel
avsedda fabriks- eller handelsmärkena
kan icke vägras eller förklaras
ogiltig utom i följande fall:

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

313

1° lorsqu’elles sont de nature ä porter
atteinte å des droits acquis
par des tiers dans le pays oii la
protection est réclamée;

2° lorsqu’elles sont dépourvues de
tout caractére distinctif, ou bien
composées exclusivement de
signes ou d’indication pouvant
servir, dans le commerce, pour
désigner 1’espéce, la qualité, la
quantité, la destination, la valeur,
le lieu d’origine des produits ou
1’époque de production, ou devenus
usuels dans le langage
courant ou les habitudes loyales
et constantes du commerce du
pays ou la protection est réclamée; 3°

lorsqu’elles sont contraires ä la
morale ou ä 1’ordre public et notamment
de nature å tromper le
public. Il est entendu qu’une
marque ne pourra étre considérée
comme contraire ä l’ordre public
pour la seule raison qu’elle n’est
pas conforme å quelque disposition
de la législation sur les
marques, sauf le cas ou cette
disposition elle-méme concerne
l’ordre public.

Est toutefois réservée l’application
de 1’article 10bis.

C. — 1) Pour apprécier si la marque
est susceptible de protection, on
devra tenir compte de toutes les circonstances
de fait, notamment de la
durée de l’usage de la marque.

2) Ne pourront étre refusées dans
les autres pays de l’Union les
marques de fabrique ou de commerce
pour le seul motif qu’elles ne différent
des marques protégées dans le
pays d’origine que par des éléments
n’altérant pas le caractére distinctif
et ne touchant pas ä 1’identité des
marques, dans la forme sous laquelle
celles-ci ont été enregistrées audit
pays d’origine.

D. — Nul ne pourra bénéficier des
dispositions du présent article si la

1) när de är av beskaffenhet att
göra intrång i av tredje man förvärvad
rätt i det land, där skydd begäres; 2)

när de helt och hållet saknar
egenartad karaktär eller är uteslutande
sammansatta av tecken eller
benämningar, vilka i handeln kan
tjäna till att angiva varors art, beskaffenhet,
mängd, bestämmelse, värde,
ursprungsort eller tidpunkten för
deras framställande eller som blivit
vanliga i gängse språkbruk eller i lojalt
och konstant handelsbruk i det
land, där skydd är begärt;

3) när de är stridande mot god
sed eller allmän ordning, särskilt sådana
som är ägnade att vilseleda allmänheten.
Ett märke skall dock icke
kunna anses strida mot allmän ordning
endast därför att det icke står
i överensstämmelse med något visst
stadgande i lagstiftningen om varumärken,
såframt ej detta stadgande
just har avseende på allmän ordning.

Dessa bestämmelser gäller dock
med förbehåll för artikel lObis.

C. 1. Vid bedömande av om ett
märke skall åtnjuta skydd bör avseende
fästas vid alla faktiska omständigheter,
särskilt vid den tidslängd
under vilken märket varit i
bruk.

2. Registrering av fabriks- eller
handelsmärken skall icke kunna
vägras i övriga unionsländer endast
därför, att de skiljer sig från de i
hemlandet skyddade märkena i fråga
om beståndsdelar, som icke ändrar
den egenartade karaktären av och
icke berör identiteten med märkena
i den form, under vilken de registrerats
i det nämnda hemlandet.

D. Ingen skall kunna begagna sig
av bestämmelserna i denna artikel,

314

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

marque dont il revendique la protection
n’est pas enregistrée au pays
d’origine.

E. — Toutefois, en aucun cas, le
renouvellement de 1’enregistrement
d’une marque dans le pays d’origine
n’entrainera 1’obligation de renouveler
l’enregistrement dans les autres
pays de 1’Union oii la marque aura
été enregistrée.

F. — Le bénéfice de la priorité
reste acquis aux dépöts de marques
effectués dans le délai de 1’article 4,
méme lorsque 1’enregistrement dans
le pays d’origine n’intervient qu’aprés
l’expiration de ce délai.

Article 6sexies

Les pays de 1’Union s’engagent ä
protéger les marques de service. Ils
ne sont pas tenus de prévoir l’enregistrement
de ees marques.

Article 6septies

1) Si l’agent ou le représentant de
celui qui est titulaire d’une marque
dans un des pays de 1’Union demande,
sans l’autorisation de ce titulaire,
1’enregistrement de cette
marque en son propre nom, dans un
ou plusieurs de ees pays, le titulaire
aura le droit de s’opposer ä l’enregistrement
demandé ou de réclamer
la radiation ou, si la loi du pays le
permet, le transfert ä son profit dudit
enregistrement, å moms que cet
agent ou représentant ne justifie de
ses agissements.

2) Le titulaire de la marque aura,
sous les réserves de 1’alinéa 1) cidessus,
le droit de s’opposer å l’utilisation
de sa marque par son agent
ou représentant, s’il n’a pas autorisé
cette utilisation.

3) Les législations nationales ont
la faeulté de prévoir un délai équitable
dans lequel le titulaire d’une
marque devra faire valoir les droits
prévus au présent article.

om det märke för vilket skydd begäres
icke är registrerat i hemlandet.

E. I intet fall skall dock förnyelse
av ett märkes registrering i hemlandet
medföra skyldighet att förnya
registreringen i de andra unionsländer,
där märket är registrerat.

F. Förmånen av prioritet bibehålies
för varumärkesansökningar, som
gjorts inom den i artikel 4 bestämda
fristen, även om registreringen i
hemlandet icke sker förrän efter utgången
av denna frist.

Artikel ösexies

Unionsländerna åtar sig att skydda
servicemärken. De skall icke vara
skyldiga att sörja för registrering av
sådana märken.

Artikel Gsepties

1. Om agent eller ombud för den
som är innehavare av märke i något
av unionsländerna, utan denne innehavares
bemyndigande begär registrering
av märket i sitt eget namn i
ett eller flera unionsländer, skall innehavaren
ha rätt att göra invändningar
mot den begärda registreringen
eller att begära upphävande av
registreringen eller, om landets lag
tillåter det, överförande av registreringen
på honom, om icke agenten
eller ombudet visar att hans handlande
varit berättigat.

2. Innehavaren av märket skall,
med de förbehåll som anges i första
stycket ovan, ha rätt att göra invändning
mot att märket användes av
hans agent eller ombud, såvida han
icke givit sitt tillstånd till denna användning.

3. Genom inhemsk lagstiftning får
förordnas om en skälig frist, inom
vilken innehavaren av ett märke
skall göra gällande sina rättigheter
enligt denna artikel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

315

Article 7

La nature du produit sur lequel la
marque de fabrique ou de commerce
doit étre apposée ne peut, dans aucun
cas, faire obstacle ä 1’enregistrement
de la marque.

Article 7bis

1) Les pays de l’Union s’engagent
å admettre au dépöt et å protéger les
marques collectives appartenant å
des collectivités dont 1’existence n’est
pas contraire ä la loi du pays d’origine,
méme si ees collectivités ne possédent
pas un établissement industriel
ou commercial.

2) Chaque pays sera juge des conditions
particuliéres sous lesquelles
une marque collective sera protégée,
et il pourra refuser la protection si
cette marque est contraire å 1’intérét
public.

3) Cependant, la protection de ees
marques ne pourra étre refusée ä
aucune collectivité dont l’existence
n’est pas contraire å la loi du pays
d’origine, pour le motif qu’elle n’est
pas établie dans le pays oii la protection
est requise ou qu’elle n’est pas
constituée conformément ä la législation
de ce pays.

Article 8

Le nom commercial sera protégé
dans tous les pays de l’Union sans
obligation de dépöt ou d’enregistrement,
qu’il fasse ou non partie d’une
marque de fabrique ou de commerce.

Article 9

1) Toul produit portant illicitement
une marque de fabrique ou de
commerce ou un nom commercial,
sera saisi ä 1’importation dans ceux
des pays de 1’Union dans lesquels
cette marque ou ce nom commercial
ont droit å la protection légale.

2) La saisie sera également effeetuée
dans le pays ou 1’apposition

Artikel 7

Beskaffenhet av den vara, på vilken
fabriks- eller handelsmärke är
avsett att anbringas, må icke i något
fall utgöra hinder för registrering av
märket.

Artikel 7bis

1. Unionsländerna förbinder sig
att tillåta registrering av och skydda
kollektivmärken, som tillhör sammanslutningar,
vilkas bestånd icke
strider mot hemlandets lagstiftning,
även om dessa sammanslutningar
icke besitter något industri- eller
handelsföretag.

2. Varje land skall äga bestämma
de särskilda villkor, under vilka ett
kollektivmärke skall skyddas, och
skall kunna vägra skydd, om detta
märke strider mot allmänintresset.

3. Skydd för dessa märken skall
dock ej kunna vägras någon sammanslutning,
vars bestånd icke strider
mot hemlandets lagstiftning, därför
att den ej har säte i det land, där
skydd begäres, eller att den ej bildats
i överensstämmelse med lagstiftningen
i detta land.

Artikel 8

Firma skall, vare sig den ingår i
fabriks- eller handelsmärke eller
icke, utan villkor av anmälan eller
registrering åtnjuta skydd i samtliga
unionsländer.

Artikel 9

1. Varor, på vilka olovligen finnes
anbragt fabriks- eller handelsmärke
eller firma, skall tagas i beslag vid
införseln till de unionsländer, i vilka
ifrågavarande märke eller firma äger
rätt till laga skydd.

2. Beslag skall likaledes verkställas
inom det land, där den olovliga

316

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

illicite aura eu lieu, ou dans les pays
ou aura été importé le produit.

3) La saisie aura lieu å la requéte
soit du Ministére public, soit de toute
autre autorité compétente, soit d’une
partie intéressée, personne physique
ou morale, conformément ä la législation
intérieure de chaque pays.

4) Les autorités ne seront pas
tenues d’effectuer la saisie en cas de
Iransit.

5) Si la législation d’un pays n’admet
pas la saisie å 1’iraportation, la
saisie sera remplacée par la prohibition
d’importation ou la saisie ä 1’intérieur.

6) Si la législation d’un pays n’admet
ni la saisie å 1’importation, ni la
prohibition d’importation, ni la saisie
å 1’intérieur, et en attendant que cette
législation soit modifiée en conséquence,
ees mesures seront remplacées
par les actions et nioyens que la
loi de ce pays assurerait en pareil cas
aux nationaux.

Artide 10

1) Les dispositions de 1’articleprécédent
seront applicables en cas d’utilisation
direete ou indireete d’une indication
fausse concernant la provenance
du produit ou 1’identité du
produeteur, fabricant ou commercant.

2) Sera en tout cas reconnu comme
partie intéressée, que ce soit une
personne physique ou morale, tout
produeteur, fabricant ou commergant
engagé dans la produetion, la
fabrication ou le coinmerce de ce produit
et établi soit dans la localité
faussement indiquée comme lieu de
provenance, soit dans la région ou
cette localité est située, soit dans le
pays faussement indiqué, soit dans le
pays ou la fausse indication de provenance
est employée.

Article 10bis

1) Les pays de FUnion sont tenus
d’assurer aux ressortissants de

beteckningen anbragts, eller inom det
land, till vilket varan blivit införd.

3. Beslag skall ske på begäran antingen
av allmän åklagare eller av
annan behörig myndighet eller av
målsägande, fysisk eller juridisk person,
i enlighet med varje lands inhemska
lagstiftning.

4. Myndigheterna skall icke vara
skyldiga att verkställa beslag på
transitogods.

5. Om lagstiftningen i något land
icke medger beslag vid införseln,
skall sådant beslag ersättas med införselförbud
eller beslag inom landet.

6. Om lagstiftningen i något land
icke medger vare sig beslag vid införseln
eller införselförbud eller beslag
inom landet, skall sådana åtgärder,
till dess denna lagstiftning ändrats
i enlighet härmed, ersättas med
de rättsmedel, som det ifrågavarande
landets lagstiftning i jämförliga fall
tillförsäkrar landets egna medborgare.

Artikel 10

1. Bestämmelserna i föregående
artikel är tillämpliga i fall av direkt
eller indirekt användning av en falsk
angivelse rörande varans ursprung
eller producentens, fabrikantens eller
handlandens identitet.

2. Såsom målsägande skall alltid
anses varje producent, fabrikant eller
handlande, vare sig fysisk eller juridisk
person, som sysselsätter sig med
produktion eller tillverkning av eller
handel med varor av ifrågavarande
slag och som idkar rörelse antingen
på den såsom ursprungsort falskeligen
angivna orten eller i den trakt,
där denna ort är belägen, eller i det
falskeligen angivna landet eller i det
land, där den oriktiga ursprungsbeteckningen
användes.

Artikel lObis

1. Unionsländerna är pliktiga att
tillförsäkra dem, som tillhör något

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

317

1’Union une protection effective
contre la concurrence déloyale.

2) Constitue un acte de concurrence
déloyale tout acte de concurrence
contraire aux usages honnétes
en matiére industrielle ou commerciale.

3) Notamment devront étre interdits: 1°

tous faits quelconques de nature
ä créer une confusion par n’importe
quel moyen avec l’établissement,
les produits ou 1’activité
industrielle ou commerciale d’un
concurrent;

2° les allégations fausses, dans l’exercice
du commerce, de nature å
discréditer 1’établissement, les
produits ou 1’activité industrielle
ou commerciale d’un concurrent;

3° les indications ou allégations
dont 1’usage, dans 1’exercice du
commerce, est susceptible d’induire
le public en erreur sur la
nature, le mode de fabrication,
les caractéristiques, 1’aptitude å
1’emploi ou la quantité des marchandises.

Artide 10ter

1) Les pays de l’Union s’engagent
å assurer aux ressortissants des
autres pays de l’Union des recours
légaux appropriés pour réprimer efficacement
tous les actes visés aux artides
9, 10 et 10Ms.

2) Ils s’engagent, en outre, ä prévoir
des mesures pour permettre aux
syndicats et associations représentant
les industriels, producteurs ou
commer<jantsintéressés et dont l’existence
n’est pas contraire aux lois de
leurs pays, d’agir en justice ou auprés
des autorités administratives,
en vue de la répression des actes
prévus par les artides 9, 10 et 10bis,
dans la mesure ou la loi du pays
dans lequel la protection est réclamée
le permet aux syndicats et associations
de ce pays.

unionsland, verksamt skydd mot illojal
konkurrens.

2. Varje konkurrenshandling, som
strider mot god affärssed, utgör en
handling av illojal konkurrens.

3. Särskilt skall förbjudas:

1) alla handlingar av beskaffenhet
att, genom vilket medel det vara
må, framkalla förväxling med en
konkurrents företag, varor eller verksamhet
inom industri eller handel;

2) oriktiga påståenden i utövning
av affärsverksamhet, ägnade att
misskreditera en konkurrents företag,
varor eller verksamhet inom industri
eller handel;

3) angivelser eller påståenden, vilkas
användning i affärsverksamhet
är ägnad att vilseleda allmänheten
rörande varors beskaffenhet, framställningssätt,
egenskaper, användbarhet
eller myckenhet.

Artikel lOter

1. Unionsländerna förbinder sig
att tillförsäkra dem som tillhör andra
unionsländer lämpliga rättsmedel
för verksamt undertryckande av alla
i artiklarna 9, 10 och lObis avsedda
handlingar.

2. De förbinder sig därjämte att
vidtaga åtgärder, som tillåter korporationer
och föreningar, vilka företräder
de av saken berörda industriidkarna,
producenterna och köpmännen
och vilkas bestånd icke strider
mot lagstiftningen i hemlandet, att
föra talan vid domstol eller inför administrativ
myndighet om undertryckande
av sådana handlingar, som
avses i artiklarna 9, 10 och lObis, i
den mån lagstiftningen i det land
där skydd begäres medger sådant för
detta lands korporationer och föreningar.

318

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 196!)

Artide 11

1) Les pays de 1’Union accorderont,
conformément ä leur législation
intérieure, une protection temporaire
aux inventions brevetables,
aux modéles d’utilité, aux dessins ou
raodéles industriels ainsi qu’aux
marques de fabrique ou de commerce,
pour les produits qui figureront aux
expositions internationales officielles
ou officiellement reconnues organisées
sur le territoire de l’un deux.

2) Cette protection temporaire ne
prolongera pas les délais de 1’article

4. Si, plus tard, le droit de priorité
est invoqué, 1’Administration de
chaque pays pourra faire partir de
délai de la date de 1’introduction du
produit dans 1’exposition.

3) Chaque pays pourra exiger,
eomme preuve de 1’identité de l’objet
exposé et de la date d’introduetion,
les pieces justificatives qu’il jugera
nécessaire.

Article 12

1) Chacun des pays de l’Union
s’engage å établir un service spécial
de la propriété industrielle et un dépöt
central pour la communication
au public des brevets d’invention des
modéles d’utilité, des dessins ou modéles
industriels et des marques de
fabrique ou de commerce.

2) Ce service publiera une feuille
périodique officielle. Il publiera réguliérement: a)

les noms des titulaires des brevets
délivrés, avec une bréve désignation
des inventions brevetées; b)

les reproductions des marques
enregistrées.

Artikel 11

1. Unionsländerna skall med avseende
på varor, som utställes på internationella,
officiella eller officiellt
erkända utställningar, anordnande
inom något av dem, i överensstämmelse
med varje lands inhemska lagstiftning
meddela provisoriskt skydd
åt patenterbara uppfinningar, nyttighetsmodeller,
industriella mönster
eller modeller ävensom åt fabrikseller
handelsmärken.

2. Detta provisoriska skydd skall
icke förlänga de i artikel 4 angivna
fristerna. Om prioritetsrätt senare
åberopas, skall varje lands regering
kunna låta fristen löpa från tidpunkten
för varans införande på utställningen.

3. Varje land skall till bevis om
det utställda föremålets identitet och
tidpunkten för dess införande på utställningen
kunna fordra de intyg,
som det finner erforderliga.

Artikel 12

1. Varje unionsland förbinder sig
att anordna ett särskilt förvaltningsorgan
för ärenden rörande den industriella
äganderätten ävensom ett
centralställe för att hålla patent, nyttighetsmodeller,
industriella mönster
eller modeller och fabriks- eller handelsmärken
tillgängliga för allmänheten.

2. Detta förvaltningsorgan skall
publicera en officiell periodisk tidskrift.
Regelbundet skall offentliggöras: a)

namnen på innehavare av beviljade
patent med en kort uppgift
om de patenterade uppfinningarna;

b) avtryck av registrerade varumärken.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

319

Bilaga 4

1) Förslag
till

Mönsterskyddslag

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser

1 §

Med mönster förstås i denna lag förebilden för en varas utseende eller för
ett ornament.

Den som skapat ett mönster eller hans rättsinnehavare kan genom registrering
få ensamrätt enligt denna lag att yrkesmässigt utnyttja mönstret
(mönsterrätt).

2 §

Mönster registreras endast om det väsentligen skiljer sig från vad som
blivit känt före dagen för registreringsansökningen.

Som känt anses allt som blivit allmänt tillgängligt, vare sig detta skett
genom avbildande, utställande, saluhållande eller på annat sätt. Även ett
icke allmänt tillgängligt mönster anses som känt, om det framgår av en
ansökan här i riket om patent eller om varumärkes- eller mönsterregistrering,
vilken är eller enligt vad därom är föreskrivet skall anses gjord före
den dag som anges i första stycket, och mönstret sedermera i samband
med ansökningens handläggning göres allmänt tillgängligt.

3 §

Mönster kan registreras utan hinder av att det inom sex månader innan
registreringsansökningen gjordes blivit allmänt tillgängligt

1. till följd av uppenbart missbruk i förhållande till sökanden eller någon
från vilken han härleder sin rätt eller

2. genom att sökanden eller någon från vilken han härleder sin rätt förevisat
mönstret på officiell eller officiellt erkänd, internationell utställning.

4 §

Mönster registreras icke

1. om mönstret eller dess utnyttjande strider mot goda seder eller allmän
ordning,

2. om i mönstret utan tillstånd intagits

320

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

för vapen och vissa andra officiella beteckningar eller något som
lätt kan förväxlas med vapen, flagga, emblem eller beteckning som
nu nämnts,

c) annans porträtt eller något som kan uppfattas som annan släktnamn,
konstnärsnamn eller likartat namn, om icke porträttet eller
namnet uppenbart åsyftar någon sedan länge avliden person,

e) något som icke väsentligen skiljer sig från mönster som är registrerat
här i riket för annan.

5 §

Mönsterrätten omfattar endast de varor för vilka mönstret registrerats
och därmed likartade varor.

6 §

Rätt enligt första stycket kan övergå till annan endast tillsammans med
rörelse i vilken den uppkommit eller utnyttjandet avsetts skola ske.

7 §

8 §

I förordnande skall anges de villkor i övrigt under vilka sådan prioritet
får åtnjutas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Registreringsansökan och dess handläggning

321

9 §

Registreringsmyndighet är patent- och registreringsverket.

10 §

Ansökan om registrering av mönster göres skriftligen hos registreringsmyndigheten.

Vid ansökningshandlingen skall fogas bild, som visar mönstret. Om sökanden
innan ansökningen kungöres enligt 18 § inger även en modell, skall
modellen anses visa mönstret. Vid ansökningshandlingen skall vidare fogas
en av sökanden egenhändigt underskriven försäkran på heder och samvete,
att mönstret, såvitt sökanden har sig bekant, icke före den dag då ansökningen
göres blivit känt på sätt som enligt 2 och 3 §§ hindrar registrering av
mönstret.

Sökanden skall erlägga i 48 § angivna ansöknings- och tilläggsavgifter.

11 §

En ansökan får omfatta flera mönster, om de varor för vilka mönstren
sökes registrerade hör samman med avseende på tillverkning och bruk, men
får icke avse flera än 20 mönster.

12 §

Sökanden, som icke har hemvist i Sverige, skall ha ett här bosatt ombud,
som äger företräda honom i allt som rör ansökningen.

13 §

Ansökan om registrering av mönster anses icke gjord förrän sökanden
givit in bild eller modell som visar mönstret.

Ansökan får ej ändras till att avse annat mönster eller annan vara än
som angivits i ansökningen.

14 §

Underlåter sökanden att inom förelagd tid inkomma med yttrande eller
vidtaga åtgärd för att avhjälpa anmärkt brist, avskrives ansökningen. Erinran
härom skall tagas in i föreläggandet.

Avskriven ansökan återupptages, om sökanden inom två månader efter
utgången av förelagd tid inkommer med yttrande eller vidtager åtgärd för
att avhjälpa brist och inom samma tid erlägger fastställd återupptagningsavgift.
Återupptagning får ske endast en gång.

322

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

15 §

16 §

Påstår någon inför registreringsmyndigheten att han äger bättre rätt till
mönstret än sökanden och finnes saken tveksam, kan myndigheten förelägga
honom att väcka talan vid domstol inom viss tid vid påföljd att hans
påstående lämnas utan avseende vid ansökningens fortsatta prövning.

Är tvist om bättre rätt till mönstret anhängig vid domstol, kan registreringsansökningen
förklaras vilande i avbidan på att målet slutligt avgöres.

17 §

Visar någon inför registreringsmyndigheten, att han äger bättre rätt till
mönstret än sökanden, skall registreringsmyndigheten överföra ansökningen
på honom, om han yrkar det. Den som får en ansökan överförd på sig skall
erlägga ny ansökningsavgift.

Om överföring yrkas, får ansökningen ej avskrivas, avslås eller bifallas,
förrän yrkandet slutligt prövats.

18 §

Invändning göres skriftligen hos registreringsmyndigheten inom två månader
från kungörelsedagen.

19 §

Skall i ärende angående ansökan om registrering av mönster handling
som visar mönstret hållas hemlig enligt vad som är särskilt föreskrivet därom,
får handlingen ej utlämnas utan sökandens samtycke, förrän den av
honom begärda fristen löpt ut eller sex månader förflutit från den dag då
ansökningen gjordes eller, om prioritet som avses i 8 § första stycket yrkas,
från den dag från vilken prioritet begäres. Har registreringsmyndigheten
beslutat avskriva eller avslå ansökningen, innan fristen för hemlighållande
löpt ut, får handlingen utlämnas endast om sökanden begär att ansökningen
återupptages eller anför besvär.

20 §

Efter utgången av den i 18 § andra stycket föreskrivna tiden upptages
ansökningen till fortsatt prövning. Vid denna prövning äger 14—17 §§
tillämpning.

Har invändning gjorts, skall sökanden underrättas därom. Är invändningen
ej uppenbart obefogad, skall sökanden beredas tillfälle att yttra sig
över den.

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

323

21 §

Talan mot slutligt beslut av registreringsmyndigheten i ärende angående
ansökan om registrering av mönster får föras av sökanden, om det gått
honom emot. Mot beslut, varigenom ansökan bifallits trots att invändning
framställts i behörig ordning, får talan föras av den som gjort invändningen.
Återkallar invändaren sin talan, far denna likväl prövas, om särskilda
skäl föreligger.

22 §

Mot beslut på besvärsavdelningen får talan föras av sökanden, om beslutet
gått honom emot. Talan föres genom besvär hos Konungen inom två månader
från beslutets dag.

23 §

Bifalles ansökan om mönsterregistrering och vinner beslutet härom laga
kraft, skall mönstret tagas in i mönsterregistret och registreringen kungöras.

Beslut att avskriva eller avslå ansökan som kungjorts enligt 18 § skall
kungöras, sedan beslutet vunnit laga kraft.

Mönsterregistrerings giltighetstid

24 §

25 §

Förnyelse av registrering skall kungöras.

324

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969
Licens, överlåtelse m.m.

26 §

Har mönsterhavare medgivit annan rätt att yrkesmässigt utnyttja mönstret
(licens), får denne överlåta sin rätt vidare endast om avtal träffats därom.
Ingår licensen i en rörelse får den dock överlåtas i samband med överlåtelse
av rörelsen, om ej annat avtalats. I sådant fall svarar överlåtaren
dock alltjämt för att licensavtalet fullgöres.

27 §

Har mönsterrätt övergått på annan eller licens upplåtits, skall på begäran
och mot erläggande av fastställd avgift anteckning därom göras i mönsterregistret.
Visas att licens som antecknats i registret upphört att gälla, skall
anteckningen avföras.

Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om tvångslicens och
rätt som avses i 32 § andra stycket.

Har flera mönster tagits upp i samma registrering, kan övergång registreras
endast i fråga om samtliga mönster.

I mål eller ärende om mönsterrätt anses den som mönsterhavare, vilken
senast blivit införd i mönsterregistret i denna egenskap.

28 §

Den som utan kännedom om ansökan om registrering av mönster och
utan att skäligen ha kunnat skaffa sig sådan kännedom utnyttjade mönstret
yrkesmässigt här i riket, när handling som visar mönstret blev allmänt
tillgänglig, kan få tvångslicens till utnyttjandet, om synnerliga skäl föreligger
och under förutsättning att ansökningen leder till registrering. Rätt till
sådan tvångslicens tillkommer under motsvarande förutsättningar den som
vidtagit väsentliga åtgärder för att utnyttja mönstret yrkesmässigt här i
riket. Tvångslicens kan avse även tid innan mönstret registrerades.

Om hänsyn till allmänt intresse av synnerlig vikt kräver det, kan den som
vill yrkesmässigt utnyttja mönster, vilket är registrerat för annan, få tvångslicens
därtill.

29 §

Tvångslicens får icke meddelas annan än den som kan antagas ha förutsättningar
att utnyttja mönstret på godtagbart sätt och i överensstämmelse
med licensen.

30 §

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

325

Upphörande av registrering m.m.

31 §

Har mönster registrerats i strid mot 1—4 §§ och föreligger alltjämt hindret
mot registrering, skall rätten på talan därom häva registreringen. Registrering
får dock icke hävas pa den grund att den som fått registreringen
varit berättigad till endast viss andel i mönsterrätten.

Talan som grundas på att registrering meddelats för annan än den som
är berättigad därtill enligt 1 § får föras endast av den som påstår sig vara
berättigad till mönstret. Talan skall väckas inom ett år efter det att käranden
fått kännedom om registreringen och de övriga omständigheter på vilka
talan grundas. Var mönsterhavaren i god tro när mönstret registrerades
eller när mönsterrätten övergick pa honom, få talan icke väckas senare
än tre år efter registreringen.

I övriga fall får talan föras av var och en som lider förfång av registreringen.
Talan som grundas på bestämmelse i 4 § 1 eller 2 a) får föras även
av myndighet som Konungen bestämmer.

32 §

Har monster registrerats för annan än den som är berättigad därtill en1*§1
1 §> skall rätten på talan av den berättigade överföra registreringen på
honom. Talan skall väckas inom tid som anges i 31 § andra stycket.

Rätt enligt andra stycket kan övergå till annan endast tillsammans med
rörelse vari den utnyttjas eller utnyttjandet avsetts skola ske.

33 §

Om mönsterhavare skriftligen hos registreringsmyndigheten avstår från
mönsterrätten, skall myndigheten avföra mönstret ur registret.

Uppgiftsskyldighet

34 §

Om sökande i ärende angående registrering av mönster åberopar ansökningen
mot annan, innan handling som visar mönstret blivit allmänt tillgänglig,
är han skyldig att lämna sitt samtycke till att den andre får taga
del av handlingen.

Den som genom direkt hänvändelse till annan, i annons eller genom påskrift
på vara eller dess förpackning eller på annat sätt anger, att registrering
av mönster sökts eller meddelats, utan att samtidigt lämna upplysning
om ansökningens eller registreringens nummer, är skyldig att på begäran
lämna sådan upplysning utan dröjsmål. Anges ej uttryckligen att registre 11—Bihang

till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 168

326

Kungl. Maj:is proposition nr 168 år 1969

ring sökts eller meddelats men är vad som förekommer ägnat att framkalla
uppfattningen att så är fallet, skall på begäran utan dröjsmål lämnas
upplysning, huruvida registrering sökts eller meddelats.

Ansvar och ersättningsskyldighet m.m.

35 §

Gör någon intrång i annans mönsterrätt (mönsterintrång) och sker det
uppsåtligen, dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.

Allmänt åtal för brott som avses i första stycket får väckas endast om
målsägande anger brottet till åtal och åtal av särskilda skäl finnes påkallat
ur allmän synpunkt.

36 §

Gör någon mönsterintrång utan uppsåt eller oaktsamhet, skall han utge
ersättning för utnyttjandet av mönstret, om och i den mån det finnes
skäligt.

Talan om ersättning för mönsterintrång skall vid äventyr av att rätten
till ersättning går förlorad väckas inom fem år från det skadan uppkom.

37 §

38 §

Utnyttjar någon yrkesmässigt mönster, som avses med ansökan om registrering,
efter det att handling som visar mönstret blivit allmänt tillgänglig,
äger vad som sägs om mönsterintrång motsvarande tillämpning, om ansökningen
leder till registrering. Till straff får dock icke dömas och ersättning
för skada på grund av utnyttjande som sker innan ansökningen kungjorts
enligt 18 § får bestämmas endast enligt 36 § andra stycket.

Bestämmelserna i 36 § tredje stycket äger icke tillämpning, om ersättningstalan
väckes senast ett år efter det mönstret registrerades.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

327

39 §

Har registrering av mönster hävts genom dom som vunnit laga kraft, får
icke dömas till straff, ersättning eller säkerhetsåtgärd enligt 35—38 §§.

40 §

Till böter dömes den som uppsåtligen eller av oaktsamhet, som ej är ringa,

1. underlåter att fullgöra vad som åligger honom enligt 34 §,

2. i fall som avses i nämnda paragraf lämnar felaktig upplysning, om
straff för gärningen ej är föreskrivet i brottsbalken.

Allmänt åtal för brott som avses i första stycket får väckas endast om
målsägande anger brottet till åtal och åtal av särskilda skäl finnes påkallat
ur allmän synpunkt.

Rättegångsbestämmelser

41 §

Monsterhavare eller den som på grund av licens får utnyttja mönster
kan föra talan om fastställelse, huruvida han på grund av registreringen
åtnjuter skydd mot annan, om ovisshet råder om förhållandet och denna
länder honom till förfång.

Under samma villkor kan den som driver eller avser att driva verksamhet
föra talan mot monsterhavare om fastställelse, huruvida hinder föreligger
mot verksamheten på grund av viss mönsterregistrering.

Göres i mål som avses i första stycket gällande att mönsterregistreringen
bör hävas, äger 39 § andra stycket motsvarande tillämpning.

42 §

Underrättelseskyldighet enligt första stycket anses fullgjord, när underrättelse
i betald rekommenderad försändelse sänts under den adress som
antecknats i mönsterregistret.

328

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

43 §

44 §

Avskrift av dom eller slutligt beslut i mål som avses i 16, 30—32, 35—38
eller 41 §§ sändes till registreringsmyndigheten.

Särskilda bestämmelser

45 §

Mönsterhavare som icke har hemvist i Sverige skall ha ett här bosatt
ombud med behörighet att för honom mottaga delgivning av stämning, kallelser
och andra handlingar i mål och ärenden om mönsterrätt med undantag
av stämning i brottmål och av föreläggande för part att infinna sig personligen
inför domstol. Ombud skall anmälas till mönsterregistret och antecknas
i detta.

46 §

Konungen kan under förutsättning av ömsesidighet förordna, att bestämmelserna
i 12 eller 45 §§ icke skall gälla i fråga om sådan sökande eller mönsterhavare
som har hemvist i viss främmande stat eller har ett i den staten
bosatt ombud som anmälts hos registreringsmyndigheten här i riket.

47 §

Talan mot besvärsavdelningens beslut föres genom besvär hos Konungen
inom två månader från beslutets dag.

48 §

329

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

49 §

Konungen fastställer avgifter enligt denna lag.

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen
eller, efter Konungens bemyndigande, av registreringsmyndigheten.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1970, då lagen den 10 juli 1899 (nr
59) om skydd för vissa mönster och modeller upphör att gälla.

Har mönster registrerats före den nya lagens ikraftträdande eller sker
registrering på grund av ansökan som har gjorts dessförinnan, gäller äldre
lag fortfarande i fråga om sådan registrering och vid handläggning av sådan
ansökan. Bestämmelserna i 24 och 25 §§ nya lagen gäller dock i fråga om
mönsterregistrering, som är gällande vid den nya lagens ikraftträdande eller
som sker efter ikraftträdandet på grund av ansökan som gjorts dessförinnan.

330

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

2) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen den 30 december 1960 (729) om upphovsrätt
till litterära och konstnärliga verk.

Härigenom förordnas, att 1, 10, 43, 44, 63 och 65 §§ lagen den 30 december
1960 om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

Den, som skapat ett litterärt eller
konstnärligt verk, har upphovsrätt
till verket, vare sig det utgör skönlitterär
eller beskrivande framställning
i skrift eller tal, musikaliskt eller
sceniskt verk, filmverk eller alster av
bildkonst, byggnadskonst, konsthantverk
eller konstindustri eller kommit
till uttryck på annat sätt.

Till litterärt--------

vande art.

(Föreslagen lydelse)

1 §

Den som skapat ett litterärt eller
konstnärligt verk har upphovsrätt
till verket, vare sig det utgör skönlitterär
eller beskrivande framställning
i skrift eller tal, musikaliskt eller
sceniskt verk, filmverk eller alster av
bildkonst, byggnadskonst eller brukskonst
eller kommit till uttryck på
annat sätt.

-----------beskri -

Har ett verk registrerats såsom
mönster eller modell enligt vad därom
är stadgat, må utan hinder därav
upphovsrätt till verket göras gällande.

Fotografisk bild — -------

Har ett verk registrerats såsom
mönster enligt vad därom är stadgat,
må utan hinder därav upphovsrätt
till verket göras gällande.

-----är stadgat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
44 §

331

För verk-----------

offentliggjordes.

Blir upphovsmannen —- -— ----

gas.

Vad i denna paragraf stadgas gäller
ej alster av konsthantverk eller
konstindustri.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1961; dock att 51 § och därtill anslutande
bestämmelser i 6 och 8 kap.
skola, såvitt angår återgivande i
tryckt skrift, träda i kraft den dag
Konungen förordnar samt att 65 §
andra stgcket skall gälla från och
med utgången av år 1960.

-----------delen

-----4------ — 43 § stad -

Den nya lagen skall, med iakttagande
av vad i 66—69 §§ sägs, äga
tillämpning jämväl med avseende å
literärt eller konstnärligt verk, som
tillkommit före ikraftträdandet.

Rätt till alster av konsthantverk
eller konstindustri skall, om rätten
eljest skulle upphöra vid utgången
av något av åren 1960—1970, gälla
intill utgången av år 1971.

Den nya lagen skall, med iakttagande
av vad i 66—69 §§ sägs, äga
tillämpning jämväl med avseende å
litterärt eller konstnärligt verk, som
tillkommit före ikraftträdandet.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1970.

De nya bestämmelserna äger tillämpning även på verk av brukskonst, som
tillkommit före ikraftträdandet, under förutsättning att verket vid tiden för
ikraftträdandet åtnjöt skydd enligt äldre bestämmelser. Upphovsrätten till
sådant verk av brukskonst som nu nämnts upphör icke i något fall före utgången
av september 1980.

3) Förslag
till
Lag

om ändring i brottsbalken

Härigenom förordnas, att 14 kap. 5 § brottsbalken skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande Igdelse)

(Föreslagen lydelse)

14 kap.

5 §

Om någon utan lov anbringar eller Om någon utan lov anbringar eller
eljest förfalskar annans namnteck- eljest förfalskar annans namnteck -

332

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Är brottet---— — -----

ning eller signatur på alster av konst
eller brukskonst eller på annat dylikt
verk och därigenom giver sken
av att denne bestyrkt sig vara upphovsman
till verket, dömes för s i gnaturförfalskning
till fängelse
i högst två år eller, om brottet är
ringa, till böter eller fängelse i högst
sex månader.

--fyra år.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1970.

4) Förslag
till
Lag

om ändring i utsökningslagen

Härigenom förordnas, att 85 § utsökningslagen1 skall erhålla ändrad lydelse
på sätt sedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

85 §

När fast----------hos överexekutor.

Då fast---------— utmätningen skett.

Utmätes fartyg-----— — urskiljande erfordras.

Gäller utmätningen------rörande luftfartyg.

Myndighet, vilken---------är sagt.

Har domstol--------till överexekutor.

Sker utmätning----— till kommerskollegium.

nummer.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1970.

1 Senaste lydelse av 85 § se 1967:843.

5) Förslag
tiU
Lag

om ändring i lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om
inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar

Härigenom förordnas, att 23 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar1 skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan anges.

1 Senaste lydelse av 23 § se 1962:625.

333

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Handlingar i---nämnda lag stiftning.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1970.

6) Förslag
till
Lag

om ändring i varumärkeslagen den 2 december 1960 (nr 644)

Härigenom förordnas, att 30 § varumärkeslagen den 2 december 1960
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Konungen äger förordna, att varumärke
tidigare anmälts till registrering
utom riket, ansökan om registrering
här i riket skall, under de villkor
som i förordnandet angivas, i förhållande
till andra ansökningar eller
med hänsyn till skedd användning av
andra kännetecken anses gjord samtidigt
med ansökningen utom riket.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1970.

11*—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 168

334

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

7) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen den 1 december 1967 (nr 840) om patent- och
registreringsverkets besvärsavdelning

Härigenom förordnas, att 1 och 2 §§ lagen den 1 december 1967 om patent-
och registreringsverkets besvärsavdelning skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

Inom patent- och registreringsverket
skall finnas en besvärsavdelning
för prövning av besvär i ärenden rörande
patent och varumärken samt
ärenden angående släktnamn och
förnamn.

Besvärsavdelningen består —

Besvärsavdelningen må — —

(Föreslagen lydelse)

---av Konungen.

Besvärsavdelningen är--- — —

Vid handläggning av varumärkesoch
namnärenden är besvärsavdelningen
beslutför med tre ledamöter,
av vilka minst två skola vara lagkunniga.

- ledamot deltaga.

Vid handläggning av mönster-, varumärkes-
och namnärenden är besvärsavdelningen
beslutför med tre
ledamöter, av vilka minst två skola
vara lagkunniga.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1970.

8) Förslag
till
Lag

om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar

Härigenom förordnas som följer.

1 §

Statsvapen får ej heller på annat sätt än som kännetecken användas i
näringsverksamhet utan vederbörligt tillstånd.

Första och andra styckena gäller också beteckning som lätt kan förväxlas
med sålunda skyddad beteckning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

335

2 §

Internationella atomenergiorganets emblem eller något som företer sådan
likhet därmed att förväxling lätt kan äga rum får icke offentligen brukas
som märke utan medgivande av organets generaldirektör.

3 §

4 §

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 1 eller 2 §§ eller mot
förbud som gäller på grund av förordnande med stöd av 3 § dömes till
böter.

5 §

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1970. Utan hinder av förordnande
som meddelas med stöd av 3 § skall dock den som vid tiden för sådant förordnande
brukade viss beteckning få utan tillstånd bruka beteckningen under
en tid av tre år, räknat från den dag då förordnandet trätt i kraft.

Genom denna lag upphäves

lagen den 10 juli 1947 (nr 512) om skydd för Förenta Nationernas emblem
och namn,

lagen den 2 december 1960 (nr 646) om skydd för vapen och vissa andra
officiella beteckningar,

lagen den 26 maj 1961 (nr 167) om skydd för internationella atomenergiorganets
emblem.

336

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 10 oktober 1969.

Närvarande:

f.d. justitierådet
justitierådet
regeringsrådet
justitierådet

Lind

Alexanderson

Ringdén

CONRADI.

Enligt lagrådet den 8 maj 1969 tillhandakommet utdrag av protokoll över
justitieärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 11 april
1969, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i
87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättade förslag
till 1) mönsterskyddslag, 2) lag om ändring i lagen den 30 december 1960
(nr 729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, 3) lag om ändring
i brottsbalken, 4) lag om ändring i utsökningslagen, 5) lag om ändring
i varumärkeslagen den 2 december 1960 (nr 644-), 6) lag om ändring i lagen
den 1 december 1967 (nr 840) om patent- och registreringsverkets besvärsavdelning
samt 7) lag om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av rådmannen Eric Essén.

Förslagen föranledde följande yttranden i lagrådet.

Lagrådet:

Under arbetet med den nu föreslagna lagstiftningen har utförligt diskuterats
den konkurrensbegränsning som en utvidgning av mönsterskyddet
givetvis måste innebära. I samband därmed har även berörts frågan om förhållandet
mellan mönsterrätt och den särskilda lagstiftningen mot konkurrensbegränsningar.
Angående sistnämnda fråga — som synes tillmätas icke
oväsentlig betydelse — vill lagrådet erinra om följande.

I det betänkande som ledde till 1956 års ändringar i lagen den 25 september
1953 om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet
framhölls (SOU 1955:45 s. 124) att ingripande mot de rättsliga
monopolen givetvis ej kan ske enbart av den anledningen att vederbörande
utnyttjar sin av rättsordningen givna ensamrätt men att däremot ett ingripande
är möjligt om han går utöver denna ram och utnyttjar monopolställningen
t. ex. till att framtvinga eller understödja annan konkurrensbegräns -

Förslaget till mönsterskyddslag

337

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

ning. I betänkandet angavs vidare att enligt det däri upptagna förslaget möjligheterna
till ingripande mot märkesmonopolen skulle komma att bli begränsade
på samma sätt som beträffande de rättsliga monopolen.

Någon härifrån avvikande uppfattning synes ej ha gjorts gällande under
behandlingen av det nämnda lagstiftningsärendet.

Vid framläggande av förslaget till 1960 års varumärkeslag yttrade emellertid
departementschefen att ingripande mot konkurrensbegränsning som
grundas på märkesvarumonopol enligt hans mening bör kunna ske i något
större utsträckning än man dittills ansett möjligt. Departementschefen ansåg
att det ej bör vara uteslutet att ingripa mot skadlig verkan av märkesvarumonopol
även då vidtagna åtgärder äger stöd i själva varumärkesrätten.
En konkurrensbegränsande åtgärd som i det konkreta fallet befinnes
ha skadlig verkan bör enligt departementschefens uttalande kunna föranleda
förhandling, även om åtgärden faller inom ramen för varumärkesskyddet
(NJA II 1960 s. 200).

I sitt yttrande över sistnämnda lagförslag förklarade lagrådet sig sakna
anledning att ta ståndpunkt till den angivna frågan (NJA II 1960 s. 201).

Vid tillkomsten av den nu gällande patentlagen berördes förevarande fråga
i anslutning till bestämmelsen om att tvångslicens kan meddelas, ifall hänsyn
till allmänt intresse av synnerlig vikt kräver det (47 §). Departementschefen
yttrade därvid att patenträttigheter i det enskilda fallet kan utnyttjas
på ett sätt som kommer i strid mot fundamentala samhällsintressen
och att det i ett sådant läge måste finnas möjlighet för det allmänna
att ingripa. I vissa fall kan härvid, enligt vad departementschefen anförde,
rättelse åstadkommas genom tillämpning av lagbestämmelser som mera allmänt
är riktade mot osunda företeelser inom näringslivet, såsom bestämmelser
rörande prisövervakning, förhindrande av konkurrensbegränsning
o. d. Departementschefen uttalade vidare att för tvångslicens bl. a. bör
fordras att de villkor under vilka den patenterade uppfinningen tillhandahålles
marknaden uppenbarligen strider mot vad som från allmän synpunkt
är godtagbart, men att det härvid tillika bör krävas att föreliggande missförhållanden
inte lämpligen låter sig rätta genom sådana åtgärder av mera
allmän art som förut angivits. Lagrådet framhöll att vid remissbehandlingen
berörts bl. a. frågan om förhållandet mellan de föreslagna bestämmelserna
och konkurrensbegränsningslagstiftningen. Och lagrådet erinrade
om att näringsfrihetsrådet sagt sig utgå från att ett sådant allmänt
intresse som avses i bestämmelsen måste anses föreligga, om en konkurrensbegränsning
som möjliggjorts genom ett patent fastslagits ha skadlig
verkan och denna inte kunnat undanröjas inom ramen för konkurrensbegränsningslagstiftningen;
i ett sådant fall borde, enligt näringsfrihetsrådets
mening, såsom ett yttersta medel tvångslicens kunna meddelas. Härtill
anknöt lagrådet den reflexionen, att det torde ligga väl i linje med motiven
för de föreslagna tvångslicensbestämmelserna att på nu angivet sätt rättelse

338

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

i första hand bör sökas med stöd av lagstiftningen om konkurrensbegränsning
och att sålunda tvångslicens bör tillgripas först då åtgärder av detta
slag befunnits otillräckliga (NJA II 1968 s. 70 ff).

Beträffande det nu framlagda lagförslaget har i remissprotokollet hänvisats
till departementschefens tidigare uttalanden i samband med varumärkeslagstiftningen
och det sägs att ingripande alltså bör kunna ske —
undantagsvis — även om mönsterhavarens åtgärder framstår som oantastliga
från rent mönsterrättslig synpunkt men måste anses ha skadlig verkan
från konkurrensbegränsningssynpunkt, och att sådana åtgärder — i enskilda
fall -—- bör kunna föranleda förhandling enligt konkurrensbegränsningslagstiftningen.
Liksom skedde i fråga om varumärkeslagstiftningen tillläggs
att, om det skulle befinnas att konkurrensbegränsningslagens bestämmelser
om de former under vilka ingiåpande kan ske är otillräckliga, man
får ta upp frågan om en skärpning av dessa bestämmelser.

Mönsterrätten utgör ett rättsligt monopol som den föreslagna lagstiftningen
avser att skydda. Utnyttjas rätten för syften som är främmande
för dess ändamål, bör ingripande enligt konkurrensbegränsningslagstiftningen
kunna ske; här avses alltså fall som anges i 1955 års betänkande.
Men det bör, såsom framgår av ovan återgivna uttalanden, inte vara uteslutet
att ingripande kan äga rum även i andra fall. Någon principiell skillnad
kan härvidlag inte föreligga mellan patenträtten och mönsterrätten,
ehuru givetvis med hänsyn till de samhällsintressen som kan komma
i fråga ingripanden mot patenträttigheter måste antagas bli vanligare. Om
exempelvis en patenthavare (mönsterhavare) på ett livsviktigt område antingen
inte utövar sin patenträtt (mönsterrätt) — ehuru alster framställda
enligt monopolrätten skulle vara till stort gagn för allmänheten — eller
också tillämpar orimligt höga priser på varan, och han tillika i ena eller
andra fallet vägrar att alls upplåta licens eller kräver en orimligt hög
licensavgift, synes förutsättningar för förhandlingar inför näringsfrihetsrådet
föreligga. I vissa fall kan, om sådana förhandlingar blir resultatlösa,
maximipris på varan komma alt fastställas enligt 21 § tredje stycket konkurrensbegränsningslagen.
Också andra situationer kan tänkas. Över huvud
taget synes det ligga i linje med samhällsutvecklingen i stort, att
extrem och samhällsskadlig utövning av sådana i och för sig samhällsnyttiga
monopolrätter som patenträtten och mönsterrätten utgör kan mötas
med ingripanden enligt konkurrensbegränsningslagstiftningen.

4 §

Lagrådet:

Beträffande punkt 1 har i remissprotokollet återgivits ett uttalande av
utredningen, att med goda seder avses »sedligheten». Med det här citerade
uttrycket skall tydligen förstås moral i vidsträckt mening, etik.

Skyddsobjekten i punkt 2 a) bär bestämts i nära anslutning till 1 § första

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969 339

stycket i 1960 års lag om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar.

Vid granskningen av förslaget till nämnda lag anförde lagrådet i fråga
om kontroll- och garantibeteckningar följande (se NJA II 1960 s. 329):
För att kontroll- eller garantibeteckning skall vara skyddad enligt lagen
krävs att beteckningen är statlig. Detta krav synes innebära att beteckningen
skall åsättas genom statlig myndighets försorg samt att dess användning
också i övrigt skall vara författningsmässigt reglerad. Såsom
exempel på svenska beteckningar av förevarande art kan nämnas kontrollstämplarna
för arbeten av platina, guld och silver. Kontrollbeteckningar
av annat slag synes däremot, även om de är av viss offentlig karaktär,
falla utanför den föreslagna lagen. I allmänhet lär emellertid för dessa i
stället kunna ifrågakomma skydd enligt kollektivmärkeslagen.

Vidare bör anmärkas att, på sätt lagrådet uttalade vid granskningen av
kollektivmärkeslagen (se a. a. s. 323), såsom kollektivmärken får anses
sådana märken som svenska elektriska materielkontrollanstaltens s. k.
S-märke, varudeklarationsnämndens s. k. D-märke (numera VDN-märke)
samt svenska kontrollanstaltens för mejeriprodukter och ägg s. k. runmärken.

Dessa och andra kontroll- och garantibeteckningar som inte är statliga
i här angiven mening blir ofta skyddade såsom varukännetecken (jfr 1 §
kollektivmärkeslagen) genom punkt 2 b) i förevarande paragraf.

Vad angår bestämmelsen i punkt 2 e) skall, enligt ett i remissprotokollet
återgivet uttalande av utredningen, mönsterrätt inte medges om inte »innehavaren»
av det tidigare registrerade mönstret lämnar tillstånd därtill. I
registreringsärendet lär emellertid vara tillämplig bestämmelsen i 27 § sista
stycket att i ärende om mönsterrätt den skall anses som mönsterhavare,
vilken senast blivit införd i mönsterregistret i denna egenskap. Har rätte
innehavaren inte låtit anteckna sig som mönsterhavare (27 §), löper han
alltså risken att registrering av det nya mönstret sker utan hans vilja
och vetskap. Det är emellertid tydligen avsett att på hans talan registreringen
skall hävas (31 §). Meningen lär vidare vara att samtycke av licenstagare
inte skall fordras ens om fråga är om ensamlicens och denna är
antecknad i mönsterregistret.

Avfattningen av punkt 2 e) innebär att ett registrerat mönster här skyddas
utan eljest vanlig begränsning till den eller de varor för vilka mönstret
blivit registrerat. För att anknyta till exemplet med det mönsterskyddade
emblemet och klubbjackan: även om emblemet är ett mönster som bara
är registrerat för tallrikar krävs mönsterhavarens tillstånd för att tallriksemblemet
skall få tas in i ett mönster som söks registrerat för en klubbjacka.
Söker tillverkaren av klubbjackan inte registrering av mönstret för
jackan är han däremot oförhindrad att anbringa emblemet på jackan, eftersom
skyddet för tallriksemblemet är begränsat till tallrikar.

340

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

5 §

Lagrådet:

Enligt 3 § första stycket patentlagen ger den genom patent förvärvade
ensamrätten skydd mot, bl. a., att det patentskyddade alstret utbjudes till
försäljning, uthyrning eller utlåning (jfr NJA II 1968 s. 19). Motsvarande
gäller enligt 2 § tredje stycket lagen om upphovsrätt till litterära och konstnärliga
verk. Med hänsyn till den lösning frågan om omfattningen av förbudet
mot utbjudande sålunda fått i jämförlig lagstiftning samt till avfattningen
av och motiven till förevarande lagrum (se betänkandet s. 154 f)
kan det vara tveksamt om det däri utan närmare bestämning förekommande
uttrycket »utbjuda» är avsett att täcka mer än utbjudande till försäljning.
Lagrådet anser emellertid att även utbjudande till uthyrning bör
ingå i mönsterskyddet och att lagtexten skall uppfattas i enlighet härmed.

8 §

Lagrådet:

Reglerna om konventionsprioritet, sammanställda med vad som är avsett
att gälla angående nyhetsgranskningens omfattning (14 §), medför viss
risk för dubbelregistrering, när granskningstiden är kortare än prioritetstiden.
Olägenheten härav kan emellertid inte antagas bli mera framträdande.
Fördelen av en snabb granskning överväger.

Enligt remissprotokollet skall för åtnjutande av konventionsprioritet gälla
att begäran därom framställs redan i ansökningen, och avsikten är att föreskrift
härom skall intagas i tillämpningskungörelsen. En viss tvekan kan
emellertid råda om när begäran senast måste göras och det är av vikt att
denna tvekan undanröjs genom kungörelsen. Tvivelsmålet uppkommer därigenom
att av 10 § jämförd med 13 § första stycket synes följa att ansökningshandlingen
kan vara ingiven och diarieförd tidigare än ansökan
enligt det sist anförda lagrummet skall anses gjord. Enligt lagrådets mening
synes böra i kungörelsen föreskrivas att begäran om prioritet skall
framställas redan i den ursprungliga ansökningshandlingen.

11 §

Lagrådet:

I remissprotokollet uttalar departementschefen under denna paragraf
dels att i särskilda fall en variantserie kan godtas för samregistrering,
t. ex. när ett textilföretag framställer handdukar som har skiljaktigheter
i mönstringen för att de skall särskiljas såsom avsedda för olika familjemedlemmar,
och dels, något senare, att olika mönster för samma vara inte
kan samregistreras. Dessa uttalanden kan möjligen synas svårförenliga;

341

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

i och för sig skulle det nämligen i handduksexemplet kunna vara fråga om
samma vara, nämligen en handduk med olika mönstring (ornament).

Emellertid har vid föredragningen upplysts att under nordiska departementsöverläggningar,
som ägt rum sedan föredragningen inför lagrådet
påbörjats, enighet uppnåtts om att bestämmelsen i nu förevarande hänseende
bör ges det innehållet att samregistrering av ornament inte skall
tillåtas men att däremot varianter av mönster för en varas utseende skall
få samregistreras under de förutsättningar med avseende på tillverkning
och bruk som anges i paragrafen. Lagrådet finner, utifrån de synpunkter
som enligt uttalanden i remissprotokollet motiverat bestämmelsens tillkomst,
detta överläggningsresultat riktigt i vad gäller ornamentregistreringen
och anser att med hänsyn till omständigheterna överenskommelsen
bör godtas också såvitt gäller variantregistrering. För att konkretisera
resultatet innebär detta med avseende på handduksfallet, att de av departementschefen
åsyftade handduksmönstren kan samregistreras, om registrering
ej söks för olika ornament i form av dekor på handduk utan för variantmönster
avseende olikartat dekorerade handdukar betraktade som
skilda föremål (»varor»).

I anslutning till vad som förekommit vid departementsöverläggningarna
föreslår lagrådet följande avfattning av paragrafen: »En ansökan får omfatta
flera mönster, om de varor för vilka mönstren sökes registrerade hör
samman med avseende på tillverkning och bruk. Ansökan om sådan samregistrering
får omfatta högst 20 mönster och får icke avse ornament.»

12 §

Lagrådet:

I denna paragraf stadgas skyldighet för sökande, som ej har hemvist i
Sverige, att ha ombud. Enligt uttalande i remissprotokollet skall med hemvist
för fysisk person förstås mantalsskrivningsort. Emellertid brukar i
internationella sammanhang enligt svensk rätt med hemvist förstås ej mantalsskrivningsorten
utan den ort där vederbörande är bosatt i avsikt att
stadigt kvarstanna (jfr Dennemark, Om svensk domstols behörighet i internationellt
förmögenhetsrättsliga mål s. 74 ff). En person kan vara mantalsskriven
i Sverige utan att vara bosatt här, liksom han kan vara stadigvarande
bosatt här utan att vara mantalsskriven. Det torde saknas anledning
att i detta sammanhang ge ordet hemvist en annan innebörd än den
gängse.

17 §

Lagrådet:

Med det i 16 och 17 §§ förekommande uttrycket »bättre rätt» lär avses
både vindilcationsfall och successionsfall. Vid föredragningen har emellertid
upplysts att enligt den blivande mönsterkungörelsen, i överensstämmelse

342

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

med vad som redan nu gäller på patentområdet, torde för klara fall av
succession komma att stå till buds ett enkelt förfarande, varigenom successor
antecknas som sökande i den ursprungliga sökandens ställe utan att
behöva erlägga ny ansökningsavgift.

Andra stycket i denna paragraf överensstämmer med 18 § andra stycket
patentlagen. Emellertid bör här beaktas att den som begär överföring
kan riskera rättsförlust genom att sökanden efter det överföring yrkats
inskränker varuuppgiften eller genom att han återtar ansökningen beträffande
något eller några av flera mönster för vilka samregistrering begärts.
Enligt uttalande av departementschefen under 13 § kan nämligen ansökningen
eller uppgiften inte sedermera utvidgas till sitt ursprungliga omfång.
Motsvarande gäller ej för patent. Det torde därför vara påkallat att
stadga förbud för sökanden att, under den tid då överföringsyrkande föreligger
till prövning, inskränka ansökningen.

Lagrådet hemställer att andra stycket måtte ges följande avfattning:
»Sedan yrkande om överföring framställts och innan det slutligt prövats,
äger sökanden ej inskränka ansökningen och får denna ej avskrivas, avslås
eller bifallas».

Skulle överföringsyrkandet gälla något eller några av flera mönster vilka
omfattas av ansökan om samregistrering bör vad nu sagts om inskränkning
av ansökningen eller varuuppgiften tillämpas endast beträffande mönster
som yrkandet avser.

19 §

Lagrådet:

Enligt förevarande paragraf skall sekretess för handling som visar mönstret
åtnjutas under högst sex månader, räknat från den dag då ansökningen
gjordes eller, när sökanden har begärt prioritet enligt 8 §, från den dag från
vilken prioritet begäres.

I ett i remissprotokollet omnämnt förslag till ändring av 23 § sekretesslagen,
vilket ej är föremål för lagrådets yttrande, föreskrivs att om i ansökan
om registrering av mönster begärts, att handling som visar mönstret
skall hållas hemlig, handlingen inte får lämnas ut till annan i vidare mån
än som följer av mönsterskyddslagen. Formuleringen av nämnda förslag
kan ge anledning till tveksamhet vid vilken tidpunkt begäran om sekretessskydd
skall göras.

Enligt 13 § första stycket i förslaget till mönsterskyddslag anses ansökan
om registrering av mönster inte gjord förrän sökanden givit in bild eller
modell som visar mönstret. När i förevarande paragraf talas om »den dag
då ansökningen gjordes» bör därmed, till skillnad från vad som under 8 §
anförts beträffande begäran om prioritet, avses den i 13 § första stycket
omförmälda dagen. En sökande kan sålunda vänta med att begära sekretesskydd
till dess han till registreringsmyndigheten inger bild eller modell

343

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

av mönstret, och sekretesstiden skall då räknas från denna dag. Såsom
framgår av lagtexten kan sökanden däremot inte få sekretesskydd för själva
ansökningshandlingen vare sig bild eller modell som visar mönstret bifogats
eller ej.

Vad departementschefen anfört i remissprotokollet beträffande förslaget
till ändring av 23 § sekretesslagen lär böra läsas mot bakgrund av vad lagrådet
här anfört.

20 §

Lagrådet:

Det i remissprotokollet vid andra stycket av förevarande paragraf gjorda
uttalandet att, om en invändare återtar sin invändning, denna likväl skall
prövas i ärendet, torde vara för kategoriskt. Uttalandet lär syfta på sådana
objektiva registreringshinder som i och för sig skall av registreringsmyndigheten
självmant beaktas och som denna genom invändningen fått kännedom
om, t. ex. nyhetshinder, jfr 21 § första stycket tredje punkten och departementschefens
uttalande i anslutning därtill. Däremot är exempelvis
ett invändningsvis gjort påstående om bättre rätt till mönstret inte av den
natur att myndigheten, om invändningen återtas, har att göra några egna
efterforskningar i saken eller vidtaga annan åtgärd för att utröna rätta
förhållandet.

Det bör anmärkas att den som återtagit gjord invändning inte kan påkalla
beslut av registreringsmyndigheten över vad som anförts i invändningen
och inte har klagorätt enligt 21 §.

21 §

Lagrådet:

Första stycket första och andra punkterna av förevarande paragraf avser
endast registreringsmyndighetens slutliga beslut. Såsom i remissprotokollet
framhålls får särskild talan inte föras mot beslut, som inte är slutligt utan
avser frågor under förfarandet. Som exempel på beslut av sistnämnda art
anges bl. a. beslut angående prioritet och klassificering. Till förekommande
av missförstånd vill lagrådet härtill foga ett par anmärkningar.

Begär sökanden enligt 8 § prioritet som registreringsmyndigheten preliminärt
finner ogrundad eller obestyrkt, får sökanden föreläggande enligt
14 §. Denna åtgärd kan inte överklagas. Förklarar sökanden att han vidhåller
sitt påstående om prioritet kan det ligga nära till hands att registreringsmyndigheten
— i överensstämmelse med vad som i allmänhet gäller
om registreringsförfarandet — har att antingen bifalla eller avslå ansökningen
i dess helhet. I det förra fallet är den begärda prioriteten att anse
som godtagen, i det senare kommer prioritetsfrågan vid klagan över avslagsbeslutet
under besvärsinstansens prövning. Vid föredragningen inför
lagrådet har emellertid upplysts att patent- och registreringsverkets be -

344

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

svärsavdelning bifallit en ansökan om registrering med samtidigt ogillande
av yrkande om prioritet. Avgörandet är för närvarande beroende på regeringsrättens
prövning.

I och för sig är klassificeringen otvivelaktigt en intern angelägenhet för
registreringsmyndigheten. Det förutskickas emellertid att bl. a. antalet av
de klasser till vilka registrerat mönster anses höra skall vara avgörande
för avgiftsdebiteringen. Beträffande klagan över debiteringen synes enligt
lagen endast den föga praktiska utvägen stå öppen att sökanden, om han
finner klassificeringen oriktig och avgiftsdebiteringen i följd härav för hög,
vägrar att betala avgiften, vilket medför att registreringsansökningen avslås;
härefter klagar han på avslagsbeslutet och anför därvid, att hans
vägran att betala avgiften berott på att klassificeringen varit för omfattande
och avgiften därför alltför hög.

22 §

Lagrådet:

I remissprotokollet framhålles om förfarandet hos besvärsavdelningen
och i regeringsrätten att officialprincipen tillämpas även i överinstans, att
såväl överinstansen som parterna själva kan föra in nytt material och att
part äger åberopa nya bevis och framföra nya skäl. Det tilläggs att reformatio
in pejus således inte är utesluten. Detta tillägg synes kunna uppfattas
som mera vittgående än som torde vara avsett, i varje fall när det
gäller överföring av ansökan, ett institut som ju är starkt civilrättsligt färgat.
Ett uttalande av departementschefen att en överinstans, som finner
nyhetskravet uppfyllt, kan avslå registreringsansökan på den grund att
sökanden inte är rätt innehavare av mönstret torde alltså icke äga avseende
på situationer då överföring av ansökan prövats. Om sålunda exempelvis
en person efter yrkande fått en ansökan överförd på sig genom lagakraftägande
beslut av registreringsmyndigheten men samma myndighet därefter
avslagit själva ansökningen, får givetvis besvärsavdelningen inte vid prövning
av denna persons besvär över avslaget fastställa avslagsbeslutet på
den grund att den urspungliga sökanden anses vara rätt innehavare av
mönstret.

I remissprotokollet har även utvecklats vad som för närvarande kan anses
gälla i förvaltningsprocessuell praxis i fråga om telegrambesvär. Härtill
må fogas en erinran att högsta domstolen i ett nyligen i plenum träffat avgörande
(se NJA 1968 s. 523) uttalat att den omständigheten att telegram
inte uppfyller rättegångsbalkens föreskrift att revisionsinlaga skall vara
egenhändigt undertecknad av revisionskäranden eller hans ombud utgör
en brist som kan avhjälpas genom att telegrammet senare visas härröra från
behörig person. Avgörandet torde kunna förväntas bli vägledande även i
administrativrättslig praxis.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

345

25 §

Lagrådet:

I remissprotokollet anförs vid förevarande paragraf att en framställning
om förnyelse som görs för tidigt eller för sent skall avslås. I detta sammanhang
uttalas vidare att, om avslagsbeslutet vinner laga kraft, mönsterrätten
definitivt utslocknar. Det sist sagda är emellertid riktigt endast under förutsättning
att tiden för sökande av förnyelse gått till ända. Är så inte fallet
kan en ny ansökan göras. Den möjligheten kan inte heller helt lämnas ur
räkningen att inom rätt tid mer än en ansökan om förnyelse blivit gjord,
t. ex. av mönsterhavaren och av en licenstagare. I denna belysning har man
också att se konstaterandet att det inte såsom när det gäller en registreringsansökan
finns möjlighet att få en förnyelseansökan återupptagen.

Det kan förtjäna anmärkas att, om ett mönster registrerats för flera
varor, registreringen torde kunna förnyas med begänsning till någon eller
några av dessa varor. Har enligt 11 § flera mönster samregistrerats kan på
motsvarande sätt förnyelsen begränsas till något eller några av mönstren.

26 §

Lagrådet:

Såsom framgår av vad departementschefen anfört avser första punkten
både total och partiell vidareöverlåtelse. Huruvida den överlåtande licenstagaren
utträder eller inte utträder ur ansvarsförhållandet till mönsterhavaren
regleras inte här; i denna del gäller vad avtalet dem emellan må
innehålla.

För att undvika missförstånd —- eftersom tredje punkten innehåller en
regel om ansvarsförhållandet mellan mönsterhavaren och överlåtaren —
synes emellertid paragrafen böra uppdelas i två stycken, så att första punkten
bildar ett stycke för sig och de två återstående punkterna ett andra
stycke; därvid torde ordet »dock» i sista punkten böra strykas.

27 §

Lagrådet:

I fjärde stycket ges en regel om saklegitimerande verkan av anteckning
i mönsterregistret. Med hänvisning till vad som anfördes vid lagrådsgranskningen
av patentlagen (NJA II 1968 s. 65 f) lämnar lagrådet regelns utformning
i lagtext utan anmärkning.

28 §

Lagrådet:

Av åtskilliga motivuttalanden rörande innehållet i första stycket, gjorda
både av utredningen och av departementschefen, får man närmast det intrycket
att lagstiftaren tänkt sig att den avgörande tidpunkten för när

346

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

utnyttjaren skall ha varit i god tro borde vara den tidpunkt då han påbörjade
utnyttjandet resp. vidtog väsentliga åtgärder för att utnyttja mönstret.
En därefter under tiden fram till offentliggörandet påkommen ond tro
skulle alltså inte hindra honom från att få tvångslicens. Detta synes också
vara den naturliga utgångspunkten; det må anmärkas att det norska förslaget
uttryckligen intagit denna ståndpunkt.

Emellertid har det remitterade förslaget — liksom de danska och finländska
förslagen — avfattats så, att enligt lagtexten den goda tron skall
ha förelegat ännu vid den tidpunkt då handling som visade mönstret blev
allmänt tillgänglig. Det är härvidlag att märka att bestämmelsen tillkommit
med 48 § patentlagen som förebild. Vid avfattningen av den nu förevarande
bestämmelsen i departementsförslaget har dock skett vissa ändringar
och omformuleringar; som det vill synas betingade av språkliga
skäl. Måhända har man därvid förbisett att patentlagens något mera obestämda
uttryckssätt torde lämna möjlighet öppen att tolka bestämmelsen
så, att det vore tillräckligt om god tro förelegat när utnyttjandet påbörjades
resp. när de väsentliga åtgärderna för utnyttjandet vidtogs.

Lagrådet hemställer att första punkten av förevarande paragraf, i direkt
anslutning till texten i 48 § patentlagen, avfattas sålunda: »Den som utnyttjade
mönster, som avses med ansökan om registrering, yrkesmässigt
här i riket när handling som visar mönstret blev allmänt tillgänglig kan,
under förutsättning att ansökningen leder till registrering, få tvångslicens
till utnyttjandet, om synnerliga skäl föreligger samt han saknade kännedom
om ansökningen och ej heller skäligen kunnat skaffa sig kännedom
om den».

39 §

Lagrådet:

Enligt 32 kap. 5 § rättegångsbalken äger domstol förordna att ett mål
skall vila om det är av synnerlig vikt för prövningen att fråga som är föremål
för annan rättegång eller för behandling i annan ordning först avgörs.
Detsamma gäller om mot handläggningen möter annat hinder av längre
varaktighet. Det nu förevarande stadgandet i andra stycket kan inte antagas
upphäva rättegångsbalkens bestämmelse. Då annat ej sägs måste stadgandet
uppfattas som allenast en komplettering. Bestämmelsen i rättegångsbalken
äger således tillämplighet även när någon som blir stämd för mönsterintrång
har väckt talan om hävande av mönsterregistreringen. Domstolen
kan då på eget initiativ förklara målet om mönsterintrång vilande,
om den så anser lämpligt. Vad som införs genom nu förevarande stadgande
är en ovillkorlig skyldighet för domstolen att förklara målet om mönsterintrång
vilande om svaranden begär det. Förutsättning är endast att han
i målet förklarar sig göra gällande att mönsterregistreringen bör hävas.
Skulle svaranden, trots att han gör detta gällande, inte begära vilande -

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

347

förklaring, torde domstolen i regel böra meddela sådan förklaring med
stöd av 32 kap. 5 § rättegångsbalken sedan talan om hävande av registreringen
väckts. Eljest kan riskeras att en fällande dom för mönsterintrång
kolliderar med en dom på hävande av mönsterregistreringen. Vilandeförldaring
medför att någon handläggning i målet ej äger rum och att för
dess återupptagande fordras särskild åtgärd från rättens eller ena partens
sida (NJA II 1943 s. 418). Endast i undantagsfall lär alltså mål om mönsterintrång
och mål om hävande av registrering komma att handläggas i en
rättegång.

F. d. justitierådet Lind:

Den principlösning som förevarande paragraf innefattar överensstämmer
med vad som finns stadgat i 61 § patentlagen. Vid lagrådsgranskning av
förslaget till patentlag förordade jag för min del en annan lösning, närmast
med tanke på den försening av intrångsprocesserna som jag trodde
vara att befara. Risken härför kan vara större när det gäller mönsterintrång
eftersom Stockholms rådhusrätt inte såsom enligt patentlagen är
exklusivt forum, jfr vad lagrådet anför under 43 §. Å andra sidan torde
mål om mönsterintrång i regel vara av mindre invecklad beskaffenhet än
patentintrångsmål. Med hänsyn till intresset av att patentlagen och mönsterskyddslagen
erhåller likartad reglering anser även jag att det nu föreliggande
förslaget bör lämnas utan erinran i det avseende varom här är fråga.

43 §

Lagrådet:

I remissprotokollet uttalas, att av 10 kap. 14 § andra stycket rättegångsbalken
framgår att mönsterhavare som väcker en intrångstalan såsom tvistemål
har forum i fråga om genkäromål vid den domstol som har upptagit
huvudkäromålet. Det tilläggs att som genkäromål härvid måste betraktas
bl. a. talan om hävande av mönsterregistreringen.

Genkäromål är ett processrättsligt begrepp som definieras i 14 kap. 3 §
rättegångsbalken. Där stadgas bl. a. att, om svaranden vill till gemensam
handläggning väcka visst slag av talan mot käranden och gör det före huvudförhandlingen,
målen skall handläggas i en rättegång. Och det heter att
käromål som sålunda förenats med huvudkäromålet är genkäromål.

Om någon som är stämd för mönsterintrång därefter anhängiggör talan
om hävande av mönstrets registrering, torde han i regel vilja påkalla vilandeförklaring
av intrångsmålet enligt 39 § andra stycket (jfr vad lagrådet
anfört under 39 §). Handläggningen av intrångsmålet skulle då upphöra
till dess hävningsfrågan blivit avgjord genom lagakraftägande dom. Det
förefaller därför som om man i sådant fall ej kan säga att svaranden vill
väcka talan till gemensam handläggning. Forumbestämmelsen i 10 kap.
14 § andra stycket rättegångsbalken om genkäromål skulle då inte vara
tillämplig, eftersom det ej är fråga om genkäromål i teknisk mening.

348

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

45 §

Lagrådet:

Angående begreppet hemvist får lagrådet hänvisa till vad som anförts
under 12 §.

47 §

Lagrådet:

Av sammanhanget framgår att också andra stycket avser endast slutliga
beslut.

Övergångsbestämmelserna

Lagrådet:

Att nya lagen träder i kraft den 1 oktober 1970 innebär bl. a., att ansökan,
som görs om registrering enligt denna lag, inte kan upptagas av registreringsmyndigheten
dessförinnan. Tidigare ingiven ansökan om sådan
registrering skall följaktligen avvisas.

Enligt vad vid föredragningen inför lagrådet upplysts lär emellertid vara
avsett att förordnande enligt 8 § nya lagen skall öppna möjlighet för den
som söker registrering enligt nämnda lag att erhålla s. k. konventionsprioritet
från dag före lagens ikraftträdande. Även om sökanden inte eftersträvar
skydd annorstädes än i Sverige, kan han därför ha anledning att
först söka registrering utom riket. Därvid kan onekligen föreskriften i art.
4 A 3 Pariskonventionen få vissa egenartade konsekvenser.

Det skulle otvivelaktigt vara av visst värde om den som före den 1 oktober
1970 söker registrering enligt 1899 års lag genom registreringsmyndighetens
försorg fick särskild underrättelse om innehållet i övergångsbestämmelserna
till den nya lagen. Det skulle måhända också vara lämpligt att
innehavare av mönsterregistrering enligt äldre lag underrättas om sin rätt
att få registreringen förnyad och om vad han för sådant ändamål har att
iakttaga.

Lagrådet:

Övriga lagförslag

Förslagen lämnas utan erinran.

Lagrådet:

Lagrådet ifrågasätter om inte även införsellagen (1968:621) bör fullständigas
genom att i 2 § första stycket 3 efter ordet »patent» tilläggs »eller
mönsterrätt».

Ur protokollet:
Ingrid Hellström

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

349

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
på Stockholms slott den 21 november 1969.

Närvarande:

Statministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Lange, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer, Odhnoff,
Wickman, Moberg, Bengtsson, Norling, Löfberg, Lidbom, Carlsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets yttrande över
förslag till 1) mönsterskyddslag, 2) lag om ändring i lagen den 30 december
1960 (nr 729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk,

3) lag om ändring i brottsbalken, 4) lag om ändring i utsökningslagen,
5) lag om ändring i varumärkeslagen den 2 december 1960 (nr 644), 6) lag
om ändring i lagen den 1 december 1967 (nr 840) om patent- och registreringsverkets
besvärsavdelning och 7) lag om skydd för vapen och vissa
andra officiella beteckningar.

Föredraganden redogör för lagrådets utlåtande och anför.

Förnyade överläggningar om mönsterskyddslagstiftningen mellan företrädare
för berörda departement och ministerier i Danmark, Finland, Norge
och Sverige har hållits den 7 och 8 oktober 1969. Lagådet har fått del av resultaten
av dessa överläggningar, innan dess utlåtande avgavs. De ändringar
i förhållande till det remitterade förslaget till mönsterskyddslag som jag förordar
i det följande stämmer överens med överläggningsresultaten.

Vad lagrådet har anfört om den föreslagna mönsterskyddslagens förhållande
till lagstiftningen om konkurrensbegränsning föranleder inte något
yttrande från min sida.

De jämkningar i 11, 26 och 28 §§ förslaget till mönsterskyddslag som lagrådet
har föreslagit bör godtas med en mindre redaktionell justering i 28 §.

Jag kan för min del instämma i de synpunkter som lagrådet har anfört
i anslutning till 4, 5, 8, 12, 19, 20, 21, 22, 25, 27, 45 och 47 §§ mönsterskyddslagen
samt övergångsbestämmelserna till samma lag.

Lagrådets förslag om ändrad lydelse av 2 § första stycket 3. införsellagen
(1968:621) bör likaledes godtas.

350

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Förslaget till mönsterskyddslag innehåller i 17 § bestämmelser om överföring
av ansökan om registrering av mönster. Lagrådet har föreslagit, att
skyddsföreskriften i paragrafens andra stycke till förmån för den som yrkar
överföring kompletteras med förbud för sökanden att inskränka ansökningen,
innan överföringsyrkandet slutligt prövats. Jag delar lagrådets uppfattning
i sak. Problemet synes emellertid enklast kunna lösas genom att
det i lagrummet föreskrivs ett generellt förbud mot att ansökningen över
huvud taget ändras, så länge ett yrkande om överföring är beroende på
prövning. Det betyder, att sökanden under den tiden inte kan ändra ansökningen
på sätt som annars skulle vara tillåtet enligt 13 § andra stycket.
Med denna lagtekniska lösning nås överensstämmelse med övriga nordiska
lagförslag.

I anslutning till 39 § förslaget till mönsterskyddslag har lagrådet uttalat,
att domstol — om svaranden i en intrångsprocess väcker talan om hävande
av registreringen men underlåter att begära vilandeförklaring beträffande
intrångsmålet ■— likväl i regel torde böra meddela sådan förklaring och att
följaktligen mål om mönsterintrång och mål om hävande av registrering
endast undantagsvis kommer att handläggas i en rättegång. Detta uttalande
synes vara alltför generellt. Många gånger torde en gemensam handläggning
fram till förberedelsens avslutande vara processekonomiskt fördelaktig.
Man kan bl.a. inte bortse från fall då det redan vid första inställelse
i målet om hävande av registreringen står klart för domstolen att talan
härom är uppenbart ogrundad och att målet därför kan avgöras omedelbart
(42 kap. 20 § RB). I sådant fall blir vilandeförklaring av intrångsmålet
inte aktuell. Det är i övrigt inte möjligt att göra generella uttalanden i
frågan. Förhållandena är skiftande och det får överlåtas åt domstolarna
att bedöma frågan med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall.

I anslutning till 43 § förslaget till mönsterskyddslag och motivuttalandena
till detta lagrum har lagrådet uttalat, att om svaranden i mål om
mönsterintrång väcker talan om hävande av mönsterregistreringen, han
i regel torde vilja påkalla vilandeförklaring av intrångsmålet enligt 39 §
andra stycket. Lagrådet anser att man i sådant fall inte kan säga att svaranden
vill väcka talan till gemensam handläggning enligt 14 kap. 3 §
rättegångsbalken och att följaktligen forumbestämmelsen i 10 kap. 14 §
andra stycket rättegångsbalken inte heller skulle vara tillämplig, eftersom
det inte skulle vara fråga om ett genkäromål i teknisk mening. Jag kan
inte helt ansluta mig till denna uppfattning. Att käranden i målet om hävande
av registreringen vill begära vilandeförklaring av intrångsmålet utesluter
inte att det kan bli fråga om en gemensam handläggning av målen
på förberedelsestadiet. Yrkandet om vilandeförklaring behöver inte nödvändigtvis
framställas redan i stämningen. Käranden kan ha goda skäl att
avvakta resultatet av ett eller flera förberedelsesammanträden i de båda
målen innan han tar ställning till om han skall vidhålla sin talan och i

351

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

så fall begära vilandeförklaring eller om han skall återkalla sin talan.
Förutsättningarna för tillämpning av 14 kap. 3 § och därmed också av
10 kap. 14 § andra stycket rättegångsbalken föreligger således enligt min
mening så gott som undantagslöst, när svaranden i ett intrångsmål väcker
talan om hävande av registreringen.

I 43 § i det remitterade förslaget till mönsterskyddslag föreskrivs, att
behörig domstol för prövning av vissa mål angående mönsterrätt under
angivna förutsättningar skall vara Stockholms rådhusrätt. Med hänsyn till
att rådhusrätten fr. o.m. den 1 januari 1971 skall utgöra tingsrätt under
namnet »Stockholms tingsrätt» (prop. 1969:44, 1LU 38, rskr 283), bör detta
uttryck i stället användas i paragrafen och samtidigt i övergångsbestämmelserna
till lagen föreskrivas, att vad i lagen sägs om Stockholms tingsrätt
skall för tiden intill den 1 januari 1971 avse Stockholms rådhusrätt.

Den bestämmelse, som i det remitterade förslaget har tagits upp som en
övergångsbestämmelse till lagen om skydd för vapen m. m. och som innebär
att den som vid tiden för ett förordnande enligt lagens 3 § brukade
beteckning som avses med förordnandet skall utan hinder av detta få fortsätta
att bruka beteckningen under en övergångstid av tre år, har karaktären
av en permanent materiell regel. Den bör därför enligt min mening
tas upp som ett andra stycke i nämnda paragraf och inte som en övergångsbestämmelse.

Utöver vad som följer av vad jag har anfört i det föregående bör vissa
redaktionella jämkningar vidtas i de remitterade lagförslagen.

I överensstämmelse med vad föredragande departementschefen anförde
vid remissen till lagrådet av de aktuella lagförslagen bör Sverige i samband
med att den nya mönsterskyddslagen och den föreslagna lagen om
skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar genomförs ratificera
Lissabontexten och de materiella bestämmelserna (art. 1—12) i Stockholmstexten
av Pariskonventionen den 20 mars 1883 för industriellt rättsskydd.

Sedan Sverige den 2 juni 1969 har undertecknat den i remissprotokollet
nämnda Locarnoöverenskommelsen den 8 oktober 1968 om inrättande av
ett internationellt klassificeringssystem för mönster bör även denna överenskommelse
tillträdas i samband med att de nu aktuella lagförslagen genomförs.
Det lär få ankomma på Kungl. Maj :t att besluta härom.

Under framhållande, att hinder inte synes möta mot att ärendet behandlas
under 1970 års riksdag, hemställer föredraganden, att Kungl. Maj:t
genom proposition föreslår riksdagen att

352

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

dels antaga förslag till

1) mönsterskyddslag,

2) lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och
konstnärliga verk,

3) lag om ändring i brottsbalken,

4) lag om ändring i utsökning slagen (1877:31 s. 1),

5) lag om ändring i lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar,

6) lag om ändring i varumärkeslagen (1960:644),

7) lag om ändring i lagen (1967:840) om patent- och registreringsverkets
besvär savdelning,

8) lag om ändring i införsellagen (1968:621),

9) lag om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar.

Med bifall till vad föredraganden sålunda
med instämmande av statsrådets övriga ledamöter
hemställt förordnar Hans Kungl.
Höghet Regenten att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Gunnel Anderson

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969 353

Innehållsförteckning

Propositionen ........................................................... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll ......................................... 1

Lagförslag.............................................................. 3

Förslag till

mönsterskyddslag .................................................. 3

lag om ändring i lagen den 30 december 1960 (nr 729) om upphovsrätt

till litterära och konstnärliga verk.................................. 14

lag om ändring i brottsbalken ...................................... 15

lag om ändring i utsökningslagen .................................... 16

lag om ändring i lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten
att utbekomma allmänna handlingar.............................. 16

lag om ändring i varumärkeslagen den 2 december 1960 (nr 644) ...... 16

lag om ändring i lagen den 1 december 1967 (nr 840) om patent- och registreringsverkets
besvärsavdelning................................. 18

lag om ändring i införsellagen den 6 december 1968 (nr 621) .......... 18

lag om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar........ 19

Utdrag av statsrådsprotokollet den 11 april 1969 ................................ 21

Sammanfattning av förslagen .......................................... 23

Inledning ............................................................ 25

Gällande rätt........................................................ 25

Internationella överenskommelser .................................... 28

Huvuddragen av utredningsförslagen.................................... 35

Förslaget till lag om mönster ........................................ 35

Förslaget till lag om ändring i upphovsrättslagen..................... 39

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 23 § sekretesslagen............ 39

Förslaget till lag om ändring i lagen om skydd för vapen och vissa andra
officiella beteckningar ............................................ 39

Huvudgrunderna för lagstiftningen...................................... 41

Mönsterskydd ........................................................ 41

Behovet av ett utvidgat mönsterskydd ................................ 41

Mönsterrättens föremål .............................................. 54

Nyttighetsmodeller .................................................. 60

De allmänna skyddsförutsättningarna ................................ 62

Kravet på mönsterskapande verksamhet.............................. 62

Registreringskravet................................................ 64

Nyhetskravet .................................................... 65

Skillnadskravet .................................................. 68

23—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 168

354 Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Variantregistrering ................................................ 74

Registreringsförfarandet ............................................ 79

Mönsterrättens innehåll.............................................. 96

Utnyttjandeformerna .............................................. 96

Skyddets omfattning .............................................. 104

Skyddstiden ........................v............................. 110

Arbetstagarmönster.................................................. 112

Skydd mot s.k. slavisk efterbildning.................................. 116

Skydd för brukskonst.................................................. 120

Följ dlagstiftning till mönsterskyddslagen m.m...................... 137

Skydd för vapen och andra officiella beteckningar ...... 137

Lagförslagens enskilda bestämmelser.................................... 142

Förslaget till mönsterskyddslag ....................................... 142

Allmänna bestämmelser ................ 142

1 §........................... 142

2 §............ 146

3 §............................... 149

4 §.............................................................. 151

5 §.............................................................. 158

6 §.............................................................. 162

7 §.............................................................. 164

8 §.............................................................. 165

Registreringsansökan och dess handläggning........... 167

9 §.............................................................. 167

10 §............................................................... 168

11 §.............................................................. 173

12 §......................................... 175

13 §.............................................................. 176

14 §.............................................................. 177

15 §.............................................................. 180

16 §.............................................................. 181

17 §.............................................................. 182

18 §.............................................................. 184

19 §..............................................;................ 187

20 § .............................................i................ 189

21 §........................................... 191

22 §.............................................................. 193

23 §.............................................................. 196

Mönsterregistrerings giltighetstid ..................................... 198

24 §.............................................................. 198

25 §.............................................................. 199

Licens, överlåtelse m.m.................:............................ 201

26 §.............................................................. 201

27 §.............................................................. 204

28 §............................................................... 206

29 §.............................................................. 216

30 §.............................................................. 217

Upphörande av registrering m.m...................................... 218

31 §.............................................................. 218

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

355

32 §.............................................................. 223

33 §.............................................................. 227

Uppgiftsskyldighet .................................................. 229

34 §.............................................................. 229

Ansvar och ersättningsskyldighet m.m................................. 230

35 §.............................................................. 230

36 §.............................................................. 237

37 §...................................... 240

38 §.............................................................. 243

39 §.............................................................. 245

40 |................................... 249

Rättegångsbestämmelser ............................................ 250

41 §.............................................................. 250

42 §.............................................................. 251

43 §.............................................................. 252

44 §.............................................................. 254

Särskilda bestämmelser .............................................. 254

45 |.............................................................. 254

46 §.............................................................. 255

47 §.............................................................. 256

48 §.............................................................. 257

49 §.............................................................. 258

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser........................... 261

Förslaget till lag om ändring i upphovsrättslagen ........................ 268

1 §................................................................ 268

10 §................................................................ 268

43 §................................................................ 268

44 §................................................................ 269

63 och 65 §§ ........................................................ 269

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser........................... 270

Förslaget till lag om ändring i brottsbalken.............................. 271

5 §................................................................ 271

Förslaget till lag om ändring i utsökningslagen.......................... 271

85 §................................................................ 271

Förslaget till lag angående ändring i sekretesslagen....................... 271

23 §................................................................ 271

Förslaget till lag om ändring i varumärkeslagen.......................... 273

30 §................................................................ 273

Förslaget till lag om ändring i lagen om patent- och registreringsverkets besvärsavdelning.
..................................................... 274

1 § ................................................................ 274

2 § ................................................................ 275

Förslaget till lag om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar 275

1 § ................................................................ 276

2 § ................................................................ 276

3 § ................................................................ 276

4 § ................................................................ 278

5 § ................................................................ 278

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser ............................ 279

356 Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Tillträde till Pariskonventionens Lissabon- och Stockholmstexter.......... 279

Hemställan ........................................................... 282

Bilaga 1. Mönsterskyddsutredningens förslag............................ 284

Bilaga 2. Utredningsmannens förslag till lag om ändring i lagen den 2 december
1960 (nr 646) om skydd för vapen och vissa andra beteckningar .,.. 297

Bilaga 3. Pariskonventionens Stockholmstext artiklarna 1—12............. 298

Bilaga 4. Till lagrådet remitterade förslag till mönsterskyddslag m.m..... 319

Utdrag av Iagrådsprotokollet den 10 oktober 1969 ............................. 336

Utdrag av statsrådsprotokollet den 21 november 1969 .......................... 349

Victor Pettersons Bokindustri AB, Stockholm 1969