Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1956 (Proposition 1956:168)

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1956

IV r 168

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i lagen den 19 juni 1942 (nr 429)
om hyresreglering m. m., så ock om fortsatt giltighet
av samma lag, m. m.; given Stockholms slott den 6
april 1956.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed jämlikt 87 § regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m., så ock om fortsatt giltighet av samma lag;

2) lag angående ändring i lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om kontroll
av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m., så ock om fortsatt giltighet
av samma lag;

3) lag med vissa bestämmelser om hyresrätt vid äktenskaps upplösning
in. m.;

4) lag med vissa bestämmelser, som skola iakttagas sedan hyresregleringen
upphört; samt

5) lag om rätt i vissa fall för hyresgäst till nytt hyresavtal.

GUSTAF ADOLF

Herman Zetterberg

Propositionens huvudsakliga innehåll

En successiv avveckling av hyresregleringen föreslås skola påbörjas den
1 juli 1956. Genom beslut av Kungl. Maj :t skall sålunda hyresregleringslagen
och bostadsrättskontrollagen kunna bringas att upphöra i ort eller
del av ort, där läget på bostadsmarknaden icke kräver fortsatt hyresreglering.
Skulle avvecklingen föra med sig stora hyresstegringar, skall dock
hyresregleringen kunna återinföras. Vidare föreslås, att bestämmelserna i
hyresregleringslagen om hyreskontroll (men ej stadgandena om uppsägningsskydd)
skall upphöra att vara tillämpliga i fråga om lägenheter i hus,
för vilket utgått tertiär- eller egnahemslån, vilket slutligt beviljats efter den
30 juni 1956. Hyrorna för sådana lägenheter skall i fortsättningen bestäm1
Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 168

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1956

mas i samband med lånets beviljande. Hyresregleringen skall dock gripa in,
om lånet uppsäges till betalning eller om lägenhet uthyres i andra hand. I
fråga om bostadsupplåtelse i hotell- eller pensionatrörelse föreslås slutligen
att hyresregleringslagen skall vara tillämplig endast för de minsta hotellens
och pensionatens del.

Med nyss angivna begränsningar föreslås hyresregleringslagstiftningen
få sin giltighetstid förlängd med ett år. Tillika föreslås vissa materiella
ändringar i lagstiftningen. Bl. a. skall grundhyran kunna nedsättas, om
lägenhetens skick avsevärt försämrats eller om de hyresgäst tillkommande
förmånerna påtagligt inskränkts.

Avvecklingen av hyresregleringen ger upphov till särskilda problem. Sålunda
erfordras övergångsbestämmelser för att i olika hänseenden reglera
förhållandena under tiden närmast efter avvecklingen. Förslag till sådana
övergångsbestämmelser framlägges. I propositionen framhålles vidare, att
den allmänna hyreslagen i motsats till hyresregleringslagen icke bereder hyresgästen
ett tillfredsställande skydd i hans besittning till den förhyrda lägenheten.
För att råda bot mot denna brist, föreslås en lagstiftning om besittningsskydd
för hyresgäst, avsedd att träda i tillämpning på de orter, där
hyresregleringslagens bestämmelser om uppsägningsskydd icke gäller. Lagen
förutsättes skola gälla som ett provisorium för de närmaste åren. Avsikten
är att senare utarbeta definitiva bestämmelser i ämnet, vilka då bör
infogas i den allmänna hyreslagen. Enligt den föreslagna nya lagen får hyresgäst
i princip rätt till nytt hyresavtal, då den tidigare hyrestiden löper
ut. Principen måste dock vidkännas åtskilliga undantag. Hyresvillkoren
skall i första hand bestämmas genom överenskommelse mellan hyresvärd
och hyresgäst. Kan de ej enas, skall avtalet upptaga de villkor, som hyresvärden
fordrar. Begär han hyra, som avsevärt överstiger hyran för jämförliga
lägenheter i orten, eller annat villkor, som strider mot god sed i hyresförhållanden,
eller är hans krav eljest otillbörligt, skall dock avtalet i denna
del upptaga samma bestämmelse som det tidigare hyresavtalet. Tillämpningen
av den nya lagen föreslås skola ankomma på allmän domstol dock med
rätt för parterna att i stället vända sig till medlingsnämnd för hyrestvister.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1956

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m., så ock om fortsatt giltighet av samma lag

Härigenom förordnas, dels att 1, 3, 8 a och 26 §§ lagen den 19 juni 1942
om hyresreglering m. m.1 ävensom övergångsbestämmelserna till lagen
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att samma lag,
vilken enligt lag den 4 mars 1955 (nr 87) gäller till och med den 30 september
1956, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 september 1957.

(Gällande lydelse)

Bestämmelserna i denna lag skola
äga tillämpning i varje stad, köping
eller municipalsamhälle, som vid 1942
års ingång hade minst 2 000 invånare,
samt, där Konungen så förordnar,
jämväl i annan tättbebyggd ort.

Vad nedan —---------

(Föreslagen lydelse)

§•

Bestämmelserna i denna lag skola,
där ej Konungen annorlunda förordnar,
äga tillämpning i varje stad, köping
eller municipalsamhälle, som vid
1942 års ingång hade minst 2 000 invånare.
Konungen äger bestämma, att
lagen skall gälla även i annan tättbebyggd
ort.

i municipalsamhälle.

3 §.

Hyresvärden må------finnes skäligt.

Var hyran för viss lägenhet den 1
januari 1942 avsevärt lägre än hyran
för jämförliga lägenheter eller har lägenhetens
värde avsevärt ökats genom
ombyggnads- eller ändringsarbete
eller föreligger för visst fall annat
skäl av därmed jämförlig betydelse,
äger nämnden på framställning av
hyresvärden höja grundhyran till det

1 Senaste lydelse av 3 § se SFS 1953:203, av 8 a § se SFS 1948:243 samt 26 § se SFS 1954:
105.

Kungi. Maj. ts proposition nr 168 år 1956

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

belopp, som därav föranledes. Betingade
lägenheten den 1 januari 1942
en hyra, som i avsevärd mån översteg
hyran för därmed jämförliga lägenheter,
äger nämnden på framställning
av hyresgästen eller hyressökande
nedsätta grundhyran till skäligt belopp.

Höjning av — ----------

Hyresvärden må — — — — —--

belopp, som därav föranledes. Betingade
lägenheten den 1 januari 1942
en hyra, som i avsevärd mån översteg
hyran för därmed jämförliga lägenheter,
eller har lägenhetens skick avsevärt
försämrats eller hyresgäst tillkommande
förmåner påtagligt inskränkts,
äger nämnden på framställning
av hyresgästen eller hyressökande
nedsätta grundhyran till skäligt
belopp.

— parterna avtalat.

---är stadgat.

8 a §.

Skall hyresförhållande-----vara obillig.

Vill make —----i hyresrätten.

Har make genom bodelning eller
skifte i anledning av äktenskapets
återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad
tillagts hyresrätten till
lägenhet, som av andra maken eller
av båda makarna är förhyrd till bostad
för gemensamt bruk, och vägrar
hyresvärden den förre att övertaga lägenheten,
äger hyresnämnden på
framställning förordna därom, såframt
hyresvärdens vägran finnes vara
obillig.

I fråga----------

Framställning varom--—--

Har make genom bodelning eller
skifte i anledning av äktenskapets
återgång, hemskillnad, äktenskapsskillnad
eller andra makens död tilllagts
hyresrätten till lägenhet, som av
andra maken eller av båda makarna
är förhyrd till bostad för gemensamt
bruk, och vägrar hyresvärden den förre
att övertaga lägenheten, äger hyresnämnden
på framställning förordna
därom, såframt hyresvärdens vägran
finnes vara obillig,
motsvarande tillämpning.

— nämnda tid.

26 §.

Vad i denna lag stadgas skall ej äga
tillämpning på upplåtelse av bostad,
som är förenad med allmän tjänst,
och ej heller på bostadsupplåtelse i
hotell- eller pensionatrörelse, i den
mån prisregleringslagen erhållit tilllämpning
därpå.

Stadgandena i 2—6 §§ skola icke
äga tillämpning på upplåtelse av bostad
i sådant pensionärshem eller så -

Vad i denna lag stadgas skall ej äga
tillämpning på upplåtelse av bostad,
som är förenad med allmän tjänst,
och ej heller på bostadsupplåtelse i
sådan hotell- eller pensionatrörelse,
för vilken fordras myndighets tillstånd.

Stadgandena i 2—6 §§ skola icke
äga tillämpning på upplåtelse av lägenhet
i hyresvärden tillhörigt hus,

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1956
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

dan pensionärslägenhet, som Konung
en bestämmer.

för vilket utgått sådant statligt lån,
som är förenat med villkor om begränsning
av rätten att uttaga hyra
och slutligt beviljats efter den 30 juni
1956 samt icke uppsagts till betalning.
Stadgandena skola ej heller tilllämpas
på upplåtelse av bostad i sådant
pensionärshem eller sådan pensionärslägenhet,
som Konungen bestämmer.

Denna lag-----------Svensk författningssamling.

Med avseende---------vidare gälla:

1. Vad i---------Konungen bestämmer.

7. Denna lag äger giltighet till och 7. Denna lag äger giltighet till och
med den 30 september 1943. Före- med den 30 september 1943.
skrift eller beslut, som meddelats med
stöd av lagen, äger ej tillämpning
längre än denna är gällande. På överträdelse,
som begåtts under lagens giltighetstid,
samt brott mot den tystnadsplikt,
som föreskrives i 25 §,
skall vad i lagen stadgas även därefter
tillämpas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1956.

Har hyresvärd, utan att hyresrätten är förverkad, före den 1 juli 1956
uppsagt hyresavtal till upphörande efter den 30 september 1956, må framställning
som i 7 § sägs göras senast den 14 juli 1956 eller, om hyresvärden
icke före den 1 i sistnämnda månad tydligt meddelat, att han ej önskar låta
hyresgästen kvarbo, inom fjorton dagar efter det hyresvärden lämnat hyresgästen
sådant meddelande.

Har hyresvärd före den 1 juli 1956 lämnat meddelande som i 8 a § femte
stycket sägs om att hyresförhållande skall upphöra efter den 30 september
1956, må framställning enligt samma paragraf göras senast den 14 juli
1956. Förordnande varom i nämnda paragraf tredje stycket sägs må, där
hyresrätten tillagts make genom bodelning eller skifte i anledning av andra
makens död, icke meddelas, om hyresförhållandet upphört före den 1 juli
1956.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1956

Förslag

till

angående ändring i lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om kontroll av
upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. in., så ock om
fortsatt giltighet av samma lag

Härigenom förordnas, dels att övergångsbestämmelserna till lagen den 19
juni 1942 om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att samma lag,
vilken enligt lag den 4 mars 1955 (nr 88) gäller till och med den 30 september
1956, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 september 1957.

Lagen äger giltighet till och med Lagen äger giltighet till och med
den 30 september 1943. Föreskrift el- den 30 september 1943.
ler beslut, som meddelats med stöd
av lagen, äger ej tillämpning längre
än denna är gällande.

På överlåtelse av bostadsrätt eller
annan andels rätt, som sker inom två
månader före det lagen upphör att
gälla, skall lagen ej tillämpas. Bestämmelserna
i 9 § skola, såvitt angår
överlåtelse varå lagen år tillämplig,
gälla även efter det lagen upphört
att gälla. Vad i 10 § stadgas skall ock
gälla, ändå att fardag som där sägs
infaller efter det lagen upphört att
gälla, dock att hyresvillkoren för tid
därefter i händelse av tvist skola fastställas
av domstol.

På förseelse, som begåtts under lagens
giltighetstid, skall vad i lagen
stadgas åven därefter tillämpas.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Svensk författningssamling.
---i orten.

Denna lag--

Bestämmelserna i

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1956.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1956

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Förslag

till

Lag den 28 maj 1948 med vissa be- Lag med vissa bestämmelser om hystämmelser
om hyresrätt vid hem- resrätt vid äktenskaps upplösning
skillnad eller äktenskapsskillnad m. m. 111 • m*

Hava makar eller en av dem förhyrt
lägenhet till bostad för gemensamt
bruk och går äktenskapet åter
eller dömes till hemskillnad eller äktenskapsskillnad
mellan dem, skall
på makes begäran hyresrätten till lägenheten,
ändå att den icke utgör giftorättsgods
eller samfälld egendom,
genom bodelning eller skifte tilläggas
endera av makarna. Företräde skall
härvid tillkomma den make som med
beaktande av samtliga omständigheter
kan anses bäst behöva lägenheten.

Angående rätt för make som hyresrätten
sålunda tillagts att i vissa fall
övertaga lägenheten, ehuru hyresvärden
icke samtyckt därtill, stadgas i
lagen om hyresreglering m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Hava makar eller en av dem förhyrt
lägenhet till bostad för gemensamt
bruk och går äktenskapet åter
eller dömes till hemskillnad eller äktenskapsskillnad
mellan dem, skall på
makes begäran hyresrätten till lägenheten,
ändå att den icke utgör giftorättsgods
eller samfälld egendom, genom
bodelning eller skifte tilläggas
endera av makarna. Företräde skall
härvid tillkomma den make som med
beaktande av samtliga omständigheter
kan anses bäst behöva lägenheten.

Upplöses äktenskapet genom makes
död, skall hyresrätten på den efterlevande
makens begäran genom
bodelning eller skifte tilläggas honom,
därest så med beaktande av samtliga
omständigheter kan anses skäligt.

Denna lag träder i kraft den 1 juni Denna lag träder i kraft den 1 juli
1948 och gäller till och med den 30 1956 och gäller till och med den 30

september 1949.1 Har bodelning eller september 1957. Genom lagen upphäskifte
påkallats under lagens giltig- ves lagen den 28 maj 1948 (nr 245)

1 Lagen har erhållit fortsatt giltighet, senast genom lag den 4 mars 1955 (nr 89) till och med
den 30 september 1956.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1956
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

hetstid, skall även därefter vad i lagen
stadgas äga tillämpning i avseende
å bodelningen eller skiftet.

Lagen skall icke äga tillämpning då
äktenskapet gått åter eller hemskillnad
eller äktenskapsskillnad vunnits
före lagens ikraftträdande.

med vissa bestämmelser om hyresrätt
vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad
m. m.

Har bodelning eller skifte påkallats
under lagens giltighetstid, skall även
därefter vad i lagen stadgas äga tilllämpning
i avseende å bodelningen
eller skiftet.

Bestämmelserna i första stycket av
lagen skola icke äga tillämpning då
äktenskapet gått åter eller hemskillnad
eller äktenskapsskillnad vunnits
före den 1 juni 1948. Vad i lagens
andra stycke stadgas skall icke gälla,
då äktenskapet upplösts före den 1
juli 1956.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1956

Förslag

till

Lag

med vissa bestämmelser, som skola iakttagas sedan hyresregleringen

upphört

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Bestämmelserna i denna lag skola äga tillämpning i den mån lagen den 19
juni 1942 om hyresreglering in. in. (hyresregleringslagen) och lagen samma
dag om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m. (bostadsrättskontrollagen)
upphöra att gälla.

2 §•

Har hyresregleringslagen varit tillämplig på hyresavtal, som även omfattar
tid efter det lagen upphört att gälla, skall avtalet, ändå att däri annorlunda
stadgats, för nämnda tid anses upptaga den hyra, som skolat utgå,
då hyresregleringen upphörde. Är annat hyresvillkor bestämt genom hyresnämnds
beslut, skall avtalet i denna del anses hava det innehåll, som framgår
av beslutet.

3 §.

Har hyresnämnd förklarat uppsägning ogiltig eller förlängt hyresförhållande
eller ock bifallit ansökan om övertagande av lägenhet jämlikt 8 a §
hyresregleringslagen, skall beslutet lända till efterrättelse även efter det
nämnda lag upphört att gälla.

4 §■

På överlåtelse av bostadsrätt eller annan i bostadsrättskontrollagen avsedd
andelsrätt, som sker inom två månader före det nämnda lag upphör
att gälla, skall lagen ej tillämpas. Bestämmelserna i 9 § samma lag skola,
såvitt angår överlåtelse varå lagen är tillämplig, gälla även efter det lagens
giltighetstid utgått. Vad i 10 § stadgas skall ock tillämpas, ändå att fardag
som där sägs infaller efter det lagen upphört att gälla.

5 §•

Ärende, som avses i hyresregleringslagen eller bostadsrättskontrollagen,
skall handläggas och avgöras i den ordning som förut gällt, såframt ärendet

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1956

anhängiggjorts innan lagen upphört att gälla eller avser fastställande av hyresvillkor
enligt 10 § bostadsrättskontrollagen.

6 §•

Föreskrift eller beslut, som meddelats med stöd av hyresregleringslagen
eller bostadsrättskontrollagen, äger ej tillämpning efter det lagen upphört
att gälla i vidare mån än som följer av vad ovan i 2—4 §§ sägs.

7 §.

Bestämmelserna i hyresregleringslagen och bostadsrättskontrollagen om
tystnadsplikt och om straff för brott häremot skola tillämpas även efter det
lagarnas giltighetstid utgått. Vad i övrigt i nämnda lagar stadgas om straff
så ock vad där sägs om återbetalningsskyldighet skall, i fråga om överträdelse
som begåtts under giltighetstiden, tillämpas även därefter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1956.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1956

Förslag:

till

Lag

om rätt i vissa fall för hyresgäst till nytt hyresavtal

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Hyresgäst äger rätt att, då hyrestiden till följd av uppsägning eller eljest
går till ända, erhålla nytt hyresavtal enligt vad i denna lag stadgas. Sådan
rätt tillkommer dock icke hyresgäst,

a) om hyresrätten är förverkad;

b) om hyresgästen eljest påtagligt eftersatt sina förpliktelser enligt hyresavtalet; c)

om hyresgästens behov av lägenheten måste anses ringa;

d) om hyresgästen själv lämnat anställning, varav upplåtelsen var betingad,
eller eljest givit anledning till att anställningen upphört samt synnerliga
skäl icke tala för att hyresgästen ändock bör äga rätt till nytt hyresavtal;
eller

e) om i annat fall än nu sagts det icke kan anses strida mot god sed i
hyresförhållanden eller eljest vara obilligt, att hyresvärden fordrar att hyresgästen
skall avflytta.

2 §■

Har någon förhyrt lägenhet gemensamt med annan, äga de gemensamt
rätt till nytt hyresavtal efter vad i 1 § sägs. Vill en av dem icke påkalla nytt
avtal eller äga de, på grund av omständighet som ligger allenast den ene
till last, ej gemensamt rätt till sådant avtal, skall rätt till nytt hyresavtal,
om hyresvärden skäligen kan åtnöjas därmed, tillkomma den andre.

Påkallar make, som förhyrt lägenhet till bostad, icke nytt hyresavtal eller
äger han ej rätt till sådant avtal, skall andre maken, om han har sin bostad
i lägenheten och i anledning av hemskillnad eller äktenskapsskillnad eller
eljest vill övertaga lägenheten, äga rätt till nytt hyresavtal efter vad i 1 §
sägs, såframt hyresvärden skäligen kan åtnöjas därmed. Vad i denna lag
sägs om hyresgäst skall i sådant fall tillämpas på den make, som övertar
lägenheten.

3 §•

Kan överenskommelse cj träffas om villkoren i nytt hyresavtal, skall avtalet
upptaga de villkor som hyresvärden fordrar. Vad nu är sagt skall dock

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1956

ej gälla om hyresvärden begär hyra som avsevärt överstiger hyran för jämförliga
lägenheter i orten eller annat villkor som strider mot god sed i hyresförhållanden
eller om hans krav eljest är otillbörligt. I sådant fall skall
avtalet i denna del upptaga samma bestämmelse som det tidigare hyresavtalet.

4 §•

Kunna hyresvärd och hyresgäst ej enas om nytt hyresavtal, åligger det
hyresgästen, där han vill åtnjuta sin rätt till sådant avtal, att väcka talan
därom vid domstol senast två veckor efter det han av hyresvärden mottagit
skriftligt meddelande om att hyresvärden fordrar, att han skall avflytta.
Har inom tid som nu är sagd tvisten hänskjutits till nämnd, som avses i lagen
den 22 juni 1939 om medling i hyrestvister, må dock, om förfarandet
inför nämnden icke leder till förlikning, talan väckas inom två veckor efter
det förfarandet inför nämnden avslutats. Försitter hyresgästen tid som i
denna paragraf är sagd, har han förlorat sin rätt till nytt avtal.

5 .§.

Är vid hyrestidens utgång ännu icke avgjort, huruvida nytt hyresavtal
enligt denna lag skall komma till stånd, äger hyresgästen utan hinder därav
kvarsitta i lägenheten intill dess sådant avtal slutits eller hans rätt till nytt
avtal gått förlorad eller ock hans talan därom ogillats.

För tid då hyresgästen kvarsitter i lägenheten efter vad i första stycket
stadgats, skola de tidigare hyresvillkoren tillämpas tills annorlunda blivit
bestämt genom nytt avtal eller genom rättens förordnande, varom i 7 § sägs.

6 §•

Finnes i mål om nytt hyresavtal hyresgästen berättigad till sådant avtal,
fastställer rätten hyresvillkoren efter vad i 3 § sägs och skall avtal anses
vara på dessa villkor slutet den dag, från vilken rättens dom skall lända
till efterrättelse. Har hyresvärden dessförinnan uthyrt lägenheten till annan,
är det utan verkan mot hyresgästen.

7 §•

Har hyresgäst inom tid, som i 4 § sägs, väckt talan om rätt till nytt hyresavtal
men prövas han icke vara berättigad till sådant avtal, är han skyldig
att avflytta vid hyrestidens slut eller, där tiden redan gått till ända, genast;
erinran därom skall intagas i domen. Finnes hyresgästen vara i behov av
anstånd med avflyttningen och är ej hyresrätten förverkad, må rätten lämna
honom tillstånd att kvarsitta under skälig tid. Om hyresvärden det yrkar,
må tiden för lägenhetens avträdande uppskjutas till den fardag som infaller
näst efter en månad efter domen.

I domen skola fastställas hyresvillkor för den tid efter den avtalade hyrestidens
slut, varunder hyresgästen kvarsuttit eller skall kvarsitta i lägenheten,
och skola härvid bestämmelserna i 3 § äga motsvarande tillämpning.

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1956

8 §.

Avtal mellan hyresvärd och hyresgäst enligt vilket framtida tvist om
rätt till nytt hyresavtal eller om villkoren däri skall hänskjulas till avgörande
av skiljemän, utan förbehåll om rätt för parterna att klandra skiljedomen,
är utan verkan.

9 §■

Förbehåll, som strider mot vad som stadgas i denna lag, är utan verkan
mot hyresgästen.

10 §.

Bestämmelserna i denna lag skola icke äga tillämpning,

a) då lägenhet upplåtits till bostad i en- eller tvåfamilj shus;

b) då lägenhet upplåtits till bostad i möblerat skick; eller

c) då fråga är om upplåtelse från hyresgästs sida av del i förhyrd bostadslägenhet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1956 och gäller till och med den 30
september 1959. Lagen skall dock icke gälla i den mån bestämmelserna i 7,
8 eller 8 a § lagen den 19 juni 1942 om hyresreglering m. m. äro tillämpliga
på hyresförhållandet.

Är hyresavtalet slutet före lagens ikraftträdande, skall lagen äga tillämpning
allenast om hyrestiden utgår den 30 september 1956 eller senare. Har
i fall, som nu är sagt, hyresvärden före den 1 juli 1956 lämnat hyresgästen
meddelande som avses i 4 §, må talan om nytt hyresavtal väckas senast
den 14 juli 1956. Har tvisten senast den 14 juli 1956 hänskjutits till nämnd,
som avses i lagen den 22 juni 1939 om medling i hyrestvister, må dock, om
förfarandet inför nämnden icke leder till förlikning, talan väckas senast
två veckor efter det förfarandet inför nämnden avslutats.

Upphöra bestämmelserna i 7, 8 och 8 a §§ lagen den 19 juni 1942 om hyresreglering
m. in. att gälla i viss ort eller eljest, äger Konungen meddela
de föreskrifter, som erfordras för bringande i tillämpning av denna lag.

Bestämmelsen i 3 kap. 6 § lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till
fast egendom skall icke gälla hyresförhållande, varå denna lag äger tilllämpning.

Har tvist om nytt hyresavtal hänskjutits till nämnd, som avses i lagen
den 22 juni 1939 om medling i hyrestvister, och avslutas förfarandet inför
nämnden utan att förlikning åvägabragts, skall skriftlig underrättelse härom
med angivande av dagen, då förfarandet avslutades, av nämndens ordförande
genast överlämnas till parterna eller ock senast nästa dag till dem
översändas i rekommenderade brev. Har part hos nämnden anlitat befullmäktigat
ombud, må underrättelse i stället tillställas ombudet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1956

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 9 mars 1956.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup,

Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström,

Lange, Lindholm.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga om avveckling av
hyresregleringen m. m. och anför därvid följande.

Genom lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering in. in. (hyresregleringslagen)
har stadgats begränsning av hyrans storlek för flertalet lägenheter,
möjlighet till tvångsförlängning av hyresavtal och reglering av
vissa andra hyresförhållanden. Som ett komplement härtill har genom lagen
den 19 juni 1942 (nr 430) om kontroll av upplåtelse och överlåtelse
av bostadsrätt m. m. (bostadsrättskontrollagen) införts reglering av lägenhetsförvärv,
som grundats på bostadsrätt och andra former av bostadskooperation.
Båda lagarna äger tillämpning i alla städer, köpingar och municipalsamhällen,
vilkas invånarantal vid 1942 års ingång uppgick till minst
2 000, samt dessutom, efter särskilda förordnanden av Kungl. Maj :t, i inemot
300 andra orter. Till hyresregleringslagen ansluter sig lagen den 28
maj 1948 (nr 245) med vissa bestämmelser om hyresrätt vid hemskillnad
eller äktenskapsskillnad m. m., som vid upplösning av äktenskap reglerar
förhållandet mellan makarna såvitt angår av dem hyrd bostadslägenhet.

De tre nu nämnda lagarna gäller till och med den 30 september 1956.

I sitt den 27 september 1955 dagtecknade slutbetänkande (SOU 1955: 35)
hai hyresregleringskommittén framlagt förslag om en successiv avveckling
av hyresregleringen. Förslaget förutsätter att hyresregleringslagstiftningen
i princip erhåller förlängd giltighetstid samtidigt som lagen bringas att
upphöra för vissa slag av lägenheter och möjlighet öppnas att sätta lagen
ur kraft för särskilda orter. Statens hyresråd har därefter i skrivelse den
16 januari 1956, i anslutning till avgivet yttrande över kommitténs förslag,
tillstyrkt att lagstiftningen i princip förlänges till och med den 30 september
1957.

Förslaget om avveckling av hyresregleringen aktualiserar frågan om ändringar
i den allmänna hyreslagstiftningen. De mest trängande av de hithö -

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1956

rande spörsmålen har upptagits i en inom justitiedepartementet utarbetad
promemoria om besittningsskydd för hyresgäst, dagtecknad den 28 november
1955 (SOU 1955: 46).

Jag anhåller att nu få upptaga dessa frågor till behandling. Jag vill framhålla,
att hyresregleringskommittén i sitt slutbetänkande även framlagt
vissa förslag till ändringar i hyresregleringslagstiftningen. Ändringsförslag
har också framlagts i kommitténs i september 1953 avgivna betänkande
angående förfarandet vid hyressättning i nybyggda hus (stencilerat)
samt i dess den 23 oktober 1954 dagtecknade betänkande rörande hyran
för omöblerade lägenheter (SOU 1954:34). Då, såsom jag i det följande
vill förorda, en avveckling av hyresregleringen nu bör påbörjas, torde anledning
saknas att vidtaga mera omfattande ändringar i lagstiftningen.
Några av de av kommittén framförda ändringsförslagen synes dock böra
genomföras. Till dessa torde jag få återkomma i det följande.

Frågan om avveckling av hyresregleringen

Hyresregleringskommitténs förslag

Kommittén framhåller, att man med hänsyn till risken för avsevärda,
knapphetsbetingade hyreshöjningar icke bör avveckla hyresregleringen i
ett marknadsläge med påtaglig bostadsbrist. Däremot ger enligt kommitténs
mening flera skäl vid handen, att man bör skrida till avveckling, innan
balans uppnåtts mellan tillgång och efterfrågan. Kommittén yttrar härom:

I första hand kan anföras, att den av regleringen förorsakade relativa
hyressänkningen torde ha föranlett en ökning av efterfrågan och därmed en
skärpning av bostadsbristen. Vidare kan det vara så, att de olägenheter,
som förorsakas av regleringens bibehållande, äro så stora, att det framstår
som fördelaktigt att densamma avvecklas även till priset av en viss
höjning av hyresnivån. Även torde man kunna åberopa, att man, om avvecklingen
icke sker förrän balans uppnåtts, aldrig blir i tillfälle att konstatera,
huruvida det icke varit möjligt att utan olägenheter slopa regleringen
på ett tidigare stadium. Slutligen må framhållas, att de hyreshöjningar,
som kunna komma till stånd i samband med avvecklingen, näppeligen
torde behöva bli vare sig särskilt stora eller omfattande. Läget på
hyresmarknaden — som ovan nämnts förutsättes, att bostadsbristen är relativt
begränsad och klart på väg att helt försvinna — är ej obekant för
husägarna och måste rimligtvis göra dessa återhållsamma.

Kommittén framhåller vidare, att förutsättningarna för en avveckling
ej kan antagas komma atl föreligga samtidigt i alla hyresreglerade orter.
För den skull förordas, att man gör försök alt i enstaka orter upphäva
regleringen (regional avveckling) något före den tidpunkt, då
balans kan väntas uppnådd mellan tillgång och efterfrågan. I vilket marknadsläge
en sådan avveckling bör genomföras, finner kommittén icke möjligt
att generellt ange. Det får ankomma på den beslutande myndigheten att
efter noggrann analys av bostadssituationen i ifrågakommande orter och

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1956

andra inverkande omständigheter taga ståndpunkt härtill. Avvecklingen
bör genomföras genom särskilt beslut för varje ort. I den mån förutsättningar
härför föreligger meddelas beslut för allt fler orter.

Handliavandet av den regionala avvecklingen bör enligt kommittén ankomma
på Kungl. Maj:t. Innan beslut om avveckling meddelas, bör vederbörande
kommun höras. Ärendena bör beredas av en särskild nämnd. Denna
skall fortlöpande följa utvecklingen på hyresmarknaden i de hyresreglerade
orterna och vara skyldig att till Kungl. Maj :t göra framställningar
om regional avveckling när så är påkallat. I den mån sådana framställningar
göres av kommuner, organisationer eller enskilda skall nämnden
fungera som remissinstans. Vidare skall nämnden följa verkningarna av
genomförda avvecklingar. Nämnden bör enligt kommittén bestå av fem ledamöter,
förordnade av Kungl. Maj:t. Nämnden bör äga särskilt kansli,
till vilket bör knytas personal med statistisk kompetens.

Ehuru kommittén ej finner anledning antaga, att avvecklingen kommer
att föranleda några mera avsevärda hyreshöjningar eller några omfattande
uppsägningsaktioner, anser dock kommittén, att som en säkerhetsåtgärd
bör finnas möjlighet att återinföra regleringen. Förekomsten av en sådan
möjlighet torde också kunna verka återhållande på hyreshöjningarna och
uppsägningarna under tiden närmast efter avvecklingen.

En reservant inom kommittén, herr Järtelius, framhåller att tillgängliga
uPP§ifter icke ger vid handen att hyresmarknaden ens i småorterna så förbättrats,
att riskerna för hyresstegringar och obilliga uppsägningar är eliminerade.
Reservanten motsätter sig därför förslaget om regional avveckling
i varje fall så länge regler om skydd mot obilliga uppsägningar icke
införlivats med den allmänna hyreslagstiftningen. Enligt reservantens mening
ligger det vidare närmare till hands att låta statens hyresråd omhänderta
uppgiften att bereda avvecklingsärenden. Om en nämnd inrättas, bör
partsintressena vara representerade däri.

Vid sidan av den regionala avvecklingen förordar kommittén en kategorimässig
avveckling d. v. s. en avveckling av hyresregleringen
beträffande vissa särskilda hyresobjekt i orter, där regleringen i övrigt behålles.

Sålunda föreslår kommittén, att lägenheter i statsbelånade hus i viss utsträckning
undantas från hyresregleringslagens bestämmelser om hyrans
storlek men däremot ej från dess regler om uppsägningsskydd. Hyrorna i
dessa hus är underkastade en särskild kontroll enligt de författningar, som
reglerar den statliga långivningen. Enligt den nu gällande kungörelsen den
30 juni 1948 om tertiärlån och tilläggslån för flerfamiljshus bestämmer det
lånebeviljande organet (bostadsstyrelsen eller länsbostadsnämnd) för varje
fastighet ett sammanlagt högsta hyresbelopp, vilket icke får överskridas
vid äventyr att lånet säges upp. I förekommande fall uppdelas det högsta
tillåtna hyresbeloppet i en summa för bostadslägenheterna och en summa
lör alfärs- och andra lokaler i huset. Huruvida de lånebeviljande organen

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1956

har möjlighet att inverka på fördelningen av hyressummorna mellan de
särskilda lägenheterna och lokalerna, är icke utsagt i författningen. Kommittén
finner det dock icke uteslutet, att organen har en sådan befogenhet.

Kommittén hävdar, att hyresregleringsmyndigheternas tillsyn utan nämnvärd
olägenhet kan undvaras, när det finnes statlig kontroll över hyrorna
via långivningen. Därest man undantar de statligt belånade husen från hyresregleringen,
vinner man den fördelen, att hyresnämnderna och hyresrådet
befrias från det huvudsakliga arbetet med prövning av hyra för nybyggda
hus. Kommittén anför:

Även om lånemyndigheterna icke skulle ha möjligheter att ingripa beträffande
fördelningen av lägenhetshyrorna, synes det ej vara anledning befara,
att fastighetsägarna skulle missbruka sina möjligheter att bestämma
över fördelningen i sådan utsträckning att man med hänsyn därtill behöver
avstå från här ifrågavarande avvecklingsmöjlighet. Dock torde man
böra förbehålla hyresnämnden möjlighet att vid prövning av uppsägning
för hyresreglering förlänga hyresförhållandet mot den hyra, som nämnden
finner skälig.

Beträffande de hus, för vilka statliga lån beviljats jämlikt de författningar,
som gällde före den 1 juli 1946, upphör kontrollen över hyrorna
efter tio år. För de senare belånade husen uppgår däremot kontrolltiden till
40 år eller, i ett mindre antal fall, till 30 år. Med hänsyn till att sålunda de
äldre husen blir fria från lånemyndigheternas kontroll senast under loppet
av år 1956, föreslår kommittén att från hyresregleringen skall undantas
endast de hus, för vilka lån beviljats enligt kungörelsen den 29 juni
1946 om tertiärlån och tilläggslån för flerfamiljshus eller senare författningar
i samma ämne.

Vidare är att märka, att fastighetsägaren kan frigöra sig från lånemyndigheternas
kontroll genom att inlösa lånen. Kommittén, som anser att hyresregleringslagen
då åter bör träda i tillämpning, anför:

Därvid finge i sådana hus, som tidigare haft grundhyror, dessa ånyo bli
gällande. Beträffande de hus, som aldrig hunnit få grundhyror fastställda,
finge sådana bestämmas. Enklast torde denna fråga kunna lösas genom att
grundhyran för varje lägenhet bestämdes med ledning av den hyra som senast
gällt under den tid lånemyndighetens hyreskontroll varit i tillämpning.
Härigenom behövde ej heller något problem uppkomma beträffande den vid
övergångstiden gällande generella hyreshöjningen.

Den av lånemyndigheterna utövade kontrollen gäller endast fastighetsägaren-låntagaren.
Kommittén finner därför erforderligt, att uthyrningar
i andra hand fortfarande faller in under hyresregleringen. Om de praktiska
problem, som uppkommer härvid, anför kommittén:

Där grundhyra fastställts, skall denna givetvis gälla. I annat fall måste
grundhyra fastställas av nämnden. Detta blir huvudsakligen aktuellt i fråga
om lägenheter i hus, vilka tillkommit efter det här ifrågavarande kategorimässiga
avveckling skett. Av praktiska skäl bör det icke vara obligatoriskt
att nämnden, då fråga uppkommer om bestämmande av grundhyra
för lägenhet som uthyres i andra hand, verkställer en nybyggnadskalkyl.
Grundhyran bör i stället fastställas med ledning av hyresläget för övriga

2 llihang till riksdagens protokoll 1956. 1 saml. Nr 168

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1956

lägenheter i huset samt den hyra, som gäller i förstahandsuthyrningen av
ifrågavarande lägenhet.

Någon anledning att undantaga lägenheter i statsbelånade hus från reglerna
om uppsägningsskydd finner kommittén icke föreligga.

Inom kommittén anmärker herr Järtelius, att förutsättningen för att hyresregleringslagen
skall kunna hävas i dessa fall är att den lånegivande myndigheten
har eller får befogenhet att ingripa i fråga om det sammanlagda
hyresbeloppets fördelning på de särskilda lägenheterna samt att myndigheten
utövar en effektiv övervakning av att maximihyrorna icke överskrides.

Kommittén föreslår vidare, att man från hyresregleringen undantar lägenheter
i ny tillkommande s. k. fria hus, d. v. s. hyreshus som färdigställts
efter lagändringens ikraftträdande och som finansierats ulan statliga lån.
Dessa lägenheter skulle helt undantas från hyresregleringslagen, alltså även
från regierna om uppsägningsskydd. Kommittén anser nämligen, att förutsättningar
saknas att i dessa fall bevara uppsägningsskyddet. Kommittén
anför:

Det har sedan länge varit endast en mycket obetydlig del av det genom
nyproduktion åstadkomna tillskottet av bostadslägenheter som finansierats
utan statligt lånestöd, och denna utveckling måste uppenbarligen bli starkt
accentuerad under nuvarande läge på kreditmarknaden.

Då nyproduktionen enligt kommitténs i andra sammanhang framförda
förslag blir till helt övervägande del undantagen från hyresregleringen, ter
det sig naturligt att ifrågasätta, om icke bostadslägenheterna i nytillkommande
fria hus kunde få följa samma regler;----

Det är vanskligt att göra något bestämt uttalande om resultatet av en
oreglerad hyressättning i nu förevarande bestånd. Då finansieringen av dessa
hus måste ske utan att den räntelindring får tillgodonjutas som statsbelåningen
medför, blir dock den efter nybyggnadskostnaderna avpassade
hyresnivån såpass hög, att genom en hyreshöjning därutöver uthyrningen
av lägenheterna kan riskeras. — -—• •—

Inom kommittén har framförts den uppfattningen att intresset för att
pröva nya byggnadsmetoder och mera än hittills variera byggnadernas utiormning
skulle påtagligt stärkas genom att byggherren ej behövde räkna
med risken att de av honom uppgivna anskaffningskostnaderna korrigerades
av hyresnämnden. Kommittén är ej beredd att gå i god för hållbarheten
av de premisser, på vilka denna uppfattning bygger. Om det skulle förhålla
sig så, vore en dylik utveckling givetvis tacknämlig. Då frågan om
hyreskontroll för de nytillkommande fria bostadshusen är utan reell betydelse
för hyresregleringen i stort, kan det vara anledning att tillvarataga
den möjlighet till ökat experimentbvggande som möjligen här kan föreligga Mot

kommitténs förslag under denna punkt reserverar sig ledamöterna
herr Järtelius och fru Elsa Johansson. Herr Järtelius framhåller, att den
nuvarande kreditåtstramningen icke med säkerhet kan förutsättas bli bestående
lika länge som bostadsbristen. Man måste också räkna med möjligheten
att den fria hyressättningen lockar fram betydligt mer kapital än
som för närvarande investeras i icke statsbelånade fastigheter. Särskilt i

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1956

de största städerna skulle utan tvivel lägenheter kunna uthyras mot hyror,
som ligger väsentligt högre än vad byggnadskostnaderna ger anledning till.
Kommitténs förslag skulle också säkerligen föra med sig en snedvridning
av produktionen i riktning mot ökat antal smålägenheter. — Liknande synpunkter
framföres av fru Johansson.

Lägenheter, som ur eller blir upplåtna för annat ändamål än bostad, föreslås
vidare skola helt undantas från hyresregleringen. Kommittén framhåller
till en början, alt det finnes skäl av social art, som talar emot att
nu häva hyresregleringen beträffande dessa lägenheter. Rätt till fri hyressättning
skulle säkerligen leda till hyreshöjningar, i varje fall för lokaler
med mera centralt läge. Många hantverkare och andra mindre företagare
skulle nödgas upphöra med sin verksamhet eller också söka sig till mindre
välbelägna och därför billigare lokaler.

Den sociala aspekten bör enligt kommitténs mening dock icke vara ensam
avgörande. Flera skäl talar för en avveckling. Kommittén anför:

Det torde icke kunna bestridas, att hyresstoppet och uppsägningsskyddet
berett innehavarna av de bästa lokalerna av rörelsen oberoende vinster.
Över huvud bör det förhållandet icke bortskymmas, att en långvarig hyresreglering
i fråga om de för affärslivets behov disponerade hyresobjekten
leder till kapitalöverflyttningar och inkomstförskjutningar som icke äro
affärsmässigt betingade. Alltför många tillfälliga omständigheter äro härvid
avgörande för att dessa förskjutningar skola kunna anses ur allmän
synpunkt önskvärda.

På bostadsmarknaden räknar man ju med att genom ökad byggnadsverksamhet
så småningom få balans mellan tillgång och efterfrågan. För affärslokalernas
del äro emellertid problemen icke likartade. Efterfrågan på lokaler
med goda affärslägen kommer alltid att överstiga tillgången. Man kan
icke hoppas att genom ökad byggnadsverksamhet åstadkomma balans på
marknaden såvitt angår dylika lokaler. Det finns därför ingen anledning
vänta sig att ett upphävande av regleringen skulle i någon väsentlig mån
medföra mindre störningar om avvecklingen i tiden förbundes med avvecklingen
i övrigt av hyresregleringen.

Vad särskilt angår förut berörda hantverkare och andra mindre företagare
är det vanligt att de disponera lokaler i en centralt belägen äldre
stadsbebyggelse, där de bygga sin existens på det goda läget i kombination
med den billiga hyran. Denna torde blott kunna förekomma i fastigheter
som äro eller snart bli saneringsmogna. Dessa företagares lokalbehov bör
icke få hindra saneringsprojektens genomförande, och de bli knappast
hjälpta med att erhålla lokaler i samhällenas yttre områden.

Kommittén, som finner risken för inflationsverkningar vara föga påtaglig
om affärshyrorna släpps fria, diskuterar även frågan, om icke nyproduktionen
kan komma att till men för bostadsförsörjningen inriktas på
affärslokaler, om dessa undantas från regleringen. Härvid framhålles, att
utvecklingen kan kontrolleras genom den statliga långivningen och genom
de bestämmelser, som meddelas vid fastställande av stadsplan. Gentemot
invändningen, att fastighetsägarna kan frestas att på affärslokalerna övervältra
den ökning i förvaltningskostnaderna, för vilken de anser sig icke

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1956

ha fått kompensation genom medgiven hyreshöjning för bostadslägenheterna,
framhåller kommittén, att hyresnivån för lokalerna i huvudsak torde
komma att bestämmas av tillgång och efterfrågan.

Vid ett övervägande av dessa synpunkter finner kommittén, att de starkaste
skälen talar för att hyresregleringen bör generellt upphävas beträffande
alla lägenhetex-, vilka är uthyrda för annat ändamål än bostad.

Även på denna punkt har kommitténs förslag föranlett reservationer av
herr Järtelius och fru Elsa Johansson. Herr Järtelius framhåller, att ett
upphävande av hyresregleringen för affärslokaler skulle komma att leda till
talrika uppsägningar grundade på personliga motsättningar mellan hyresvärd
och hyresgäst. Man får vidare räkna med kraftiga hyreshöjningar;
om man undantar allenast en del av lägenhetsbeståndet från regleringen,
kommer nämligen denna del att utsättas för ett mycket starkt tryck. Hyreshöjningarna
måste komma att orsaka svårigheter för många mindre affärsidkare.
Starka sociala skäl talar därför för att hyresregleringen för affärslägenheter
bibehålies. Reservanten bestrider riktigheten av kommitténs uppfattning,
att hyresregleringen skulle hindra saneringsverksamheten. Ett
upphävande av hyreskontrollen för affärslägenheterna skulle däremot dra
med sig en avsevärd stegring av fastighetsvärdena, vilket i sin tur måste
komma att verka hämmande och fördyrande på saneringsprojekten. Gentemot
majoritetens uttalande, att svårigheterna för lokalinnehavarna icke
blir mindre, om avvecklingen uppskjutes till dess att hyresregleringen kan
hävas även i övrigt, genmäler herr Järtelius, att ett allmänt förbättrat läge
på hyresmarknaden måste förmodas komma att innebära, att det inom
något mindre centralt belägna stadsdelar kan uppbringas ersättningslokaler
för de affärsidkare, som måste frånträda sina lokaler i centrum. — Även
fru Johansson finner, att affärslokalerna icke för närvarande kan undantas
från hyresregleringslagen.

Uen kategorimässiga avvecklingen föreslås slutligen omfatta även vissa
möblerade lägenheter. Kommittén åsyftar härvid främst möblerade enkelrum.
I betänkandet anföres:

Det torde vara klart, att hyresregleringen medfört en minskad benägenhet
att hyra ut möblerade rum dels på grund av risken för uthyraren att
ej kunna bli av med en olämplig hyresgäst, dels såsom en följd av den relativa
hyressänkningen. —--En förbättring av uthyrningsviljan i före varande

hänseende synes vara önskvärd under alla förhållanden. Om utbudet
av möblerade rum ökades, skulle enpersonshushållens konkurrens om
de minsta bostadslägenheterna uppenbarligen minska.

Givetvis föreligger viss risk för att en avveckling av regleringen beträffande
möblerade rum i en bristsituation kan verka hårt mot de ensamstående.
Å andra sidan är det icke uteslutet, att upphävande av hyreskontrollen
och än mera uppsägningsskvddet kan föranleda ökat utbud av dessa
hyresobjekt. Härigenom skulle olägenheterna av regleringens upphävande
mildras.

Kontrollen över nu ifrågavarande hyresförhållanden torde numera fungera
på sådant sätt, att uthyrarna i regel få ut en hyra, som de finna tilli’äcklig.
Det torde för närvarande vara så, att frågan om skäligheten av

Kungl. Maj:is proposition nr 168 år 1956

hyran för ett möblerat rum i flertalet fall dragés under hyresnämnds prövning
endast om hyresgästen blir uppsagd. Med hänsyn härtill kan ifrågasättas,
om hyreskontrollen över de möblerade rummen numera har lika stor
betydelse som tidigare.

Kommittén finner med hänsyn till det anförda övervägande skäl tala för
att regleringen avvecklas beträffande möblerade lägenheter. Med hänsyn till
de möjligheter att kringgå lagen, som eljest skulle uppkomma, förordar
dock kommittén att man inskränker sig till att undantaga möblerade enkelrum.
Till dessa bör räknas även lägenheter, som omfattar, förutom ett rum,
t. ex. toalettrum eller del i kök.

Herr Järtelius framhåller i avgiven reservation, att man icke i nuvarande
läge bör beröva dessa hyresgäster det skydd, som hyresregleringslagen bereder
dem. Det finnes, framhåller herr Järtelius, så mycket mindre anledning
att göra detta som man i tillämpningen övergått till en mera liberal
behandling av dessa fall än tidigare.

Kommittén framhåller, att hyresregleringen på olika sätt ingripit i relationerna
mellan hyresvärd och hyresgäst. När det gäller att avveckla regleringen
uppkommer därför vissa övergångsproblem.

Till en början upptar kommittén frågan om vilken hyra som skall utgå
och vilka hyresvillkor i övrigt som skall tillämpas under tiden från avvecklingsdagen
fram till den tidpunkt, då nytt avtal blir gällande. Kommittén
anför:

I och för sig kan det synas naturligt, att under nyssnämnda tidsperiod
skall gälla den hyra och de hyresvillkor i övrigt, som äro avtalade mellan
parterna. Där hyresregleringens maximeringsbestämmelser i fråga om hyran
eller ett ingripande av hyresnämnden föranlett, att den legala hyran ej
varit lika med den mellan parterna överenskomna kan det understundom
vara tvivelaktigt vad som skall gälla mellan parterna.---

I del fall, att den avtalade hyran understiger grundhyran kan det ej bli
några svårigheter. Efter avvecklingen gäller den avtalade hyran såsom förut.
------—

Om den stipulerade hyran överstiger grundhyran eller jämlikt 6 § hyresregleringslagen
fastställt hyresbelopp, kan det i vissa fall vara ovisst vilken
hyra som får uttagas efter regleringens upphörande. Den nämnda bristande
överensstämmelsen mellan den i avtalet upptagna hyran och den enligt
regleringen tillåtna kan ha uppkommit på olika sätt.

(a) Parterna ha vid avtalets ingående saknat kännedom om grundhyran
eller trott, att denna varit lika med den avtalade hyran.

(b) Hyresvärden har medvetet avtalat om och uttagit högre hyra än vad
som är tillåtet. Detta kan ha skett med eller utan hyresgästens vetskap.

under regleringen. Situationen kan ha uppkommit antingen genom att
värden direkt förbehållit sig, att den högre hyran skall utgå först efter regleringens
upphörande, eller emedan hyresnämnden bestämt den tillåtna hyran
till lägre belopp än den avtalade utan att detta föranlett ändring av upprättat
avtal. ------—

Hyresnämnden kan även ha ingripit beträffande andra avtalsbestämmelser
än sådana som röra hyran. Så kan ha skett i samband med att nämnden

Kungl. Maj:ts proposition nr 16S år 1956

förlängt ett hyresförhållande på ändrade villkor, t. ex. föreskrivit, att ett
hyresförhållande på bestämd tid i fortsättningen skall övergå till ett löpande
med uppsägningstid och viss tids förlängning vid underlåten uppsägning,
eller bestämt, att annan bränsleklausul än den från början avtalade
skal'', gälla.

Frågan om hyresavtalets innehåll under övergångstiden bör enligt kommitténs
mening lösas från rent praktiska utgångspunkter och på sådant
sätt, att så få anledningar till tveksamhet och tvister uppkommer som möjligt.
Kommittén förordar, att under nämnda tid skall utgå samma hyra och
gälla samma villkor i övrigt, som var tillämpliga vid tiden för avvecklingen.
Härigenom kommer visserligen i de under a) och b) angivna fallen att utgå
hyra, som icke tidigare varit laglig. Kommittén menar emellertid, att eu
bestämmelse om att endast legala hyror skall utgå blott i ytterligt få fall
skulle bli tillämpad i praktiken. Om hyresnämnd eller hyresrådet efter avvecklingens
ikraftträdande meddelar beslut, varigenom hyran eller annat
villkor bestämmes på sätt som avviker från parternas avtal, och beslutet
skall gälla vid tidpunkten för avvecklingen, bör beslutets innehåll också bli
avgörande under övergångstiden. Emellertid bör det stå parterna fritt att
under hyresregleringens giltighet träffa avtal om hyresvillkoren för tiden
därefter. För att ett sådant avtal skall kunna beaktas måste dock fordras,
att det klart framgår att avtalet ingåtts speciellt med tanke på regleringens
upphävande. I den mån ej annat avtalats, skall även belopp, som utgått på
grund av beslut om generell hyreshöjning, fortsätta att utgå under övergångstiden.

För det fall att hyresnämnd med stöd av 7 eller 8 § hyresregleringslagen
ingripit i fråga om hyresavtals fortbestånd finner kommittén någon övergångsbestämmelse
icke erforderlig. Kommittén utgår härvid från att hyresnämnd
icke kan ogiltigförklara uppsägning, som avser avflyttning å dag
efter det regleringens giltighetstid utgått samt att ej heller beslut jämlikt
8 § om förlängning av hyresförhållande kan meddelas för längre tid än regleringen
gäller. Genom bifall till ansökan om övertagande av lägenhet enligt
8 a § hyresregleringslagen grundas ett nytt hyresförhållande mellan sökanden
och fastighetsägaren. Ett sådant hyresförhållande bör fortbestå efter
avvecklingen intill dess det genom uppsägning eller eljest bringas till upphörande.
En uttrycklig föreskrift härom föreslås.

Kommittén föreslår att mål, som vid awecklingstidpunkten är anhängiga
hos hyresnämnd eller i hyresrådet skall kunna slutföras. År det uppenbart,
att sådant slutförande icke är påkallat, bör målet kunna avskrivas.

Kommittén framhåller slutligen, att en avveckling vid annan tidpunkt än
den, som sammanfaller med utgången av hyresregleringens förlängning, i
vissa fall skulle kunna vålla svårigheter. Det är därför önskvärt, att avvecklingen
sker vid nyssnämnda tidpunkt, den 1 oktober. Beslut om regleringens
avveckling bör meddelas minst ett halvt år dessförinnan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1956

Remissyttranden

Över hyresregleringskommitténs betänkande bär efter remiss yttranden
avgivits av Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för
Västra Sverige, statens hyresråd, socialstyrelsen, kommerskollegium, bostadsstyrelsen,
byggnadsstyrelsen, statens priskontrollnämnd, luftfartsstyrelsen,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Gävleborgs samt Norrbottens län, markvärdeutredningen,
Stockholms handelskammare, Skånes handelskammare,
handelskammaren i Gävle, handelskammaren för Örebro och Västmanlands
län, Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare, Östergötlands och
Södermanlands handelskammare, stadsfullmäktige i Stockholm, Solna, Vaxholm,
Linköping, Malmö, Eslöv, Göteborg, Lysekil, Bollnäs, Gävle och Kiruna,
drätselkamrarna i Uddevalla och Luleå, kommunalfullmäktige i Danderyds,
Finspångs och Bjuvs köpingar samt i Märsta, Vreta klosters, Vemmenhögs,
Munkedals, Hofors’ och Ovanåkers landskommuner, municipalfullmäktige
i ödeshög och Kalix, municipalnämnden i Gällivare, länsarkitekten
i Malmö, hyresnämnderna i Stockholms tredje, sjätte, sjunde och nionde distrikt,
Vaxholm, Märsta, Uppsala, Norrköpings första distrikt, Växjö, Hults1
red, Karlskrona, Ronneby, Kristianstad, Knislinge, Hälsingborg, Lund, Malmö
första och tredje distrikt, Halmstad, Göteborg, Borås, Kinna, Västerås, Hedeinora,
Gävle, Ljusdal, Skellefteå och Boden, svenska stadsförbundet, Sveriges
fastighetsägareförbund, hyresgästernas riksförbund, hyresgästernas sparkasse-
och byggnadsföreningars riksförbund u. p. a., svenska riksbvggen, Sveriges
allmännyttiga bostadsföretag, svenska byggnadsindustriförbundet, svenska
byggnadsentreprenörföreningen, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges
hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges industriförbund, landsorganisationen
i Sverige, svenska arbetsgivareföreningen, kooperativa förbundet,
tjänstemännens centralorganisation, statstjänstemännens riksförbund, Sveriges
akademikers centralorganisation, Sveriges advokatsamfund, motormännens
riksförbund, Sveriges grossistförbund, bilverkstädernas riksförbund,
Sveriges konditor-förening, Sveriges radiohandlares riksförbund, Sveriges
speceri- och lanthandlareförbund, Sveriges tandläkareförbund, tobakshandlarnas
riksförbund samt Skånes köpmannaförbund.

Yttranden har vidare inkommit från konstnärernas riksorganisation,
svenska företagares riksförbund, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund
samt från ytterligare ett antal sammanslutningar och enskilda personer.

Tillfälle att avgiva yttrande har därjämte beretls svenska landskommunernas
förbund, motorförarnas helnykterhetsförbund, Kungl. automobil
klubben jämte ytterligare ett antal organisationer, men yttranden har icke
inkommit från dem.

I flera yttranden anlägges allmänna synpunkter på hyre sregleringens
verkningar och frågan om dess avveck -

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1956

1 i n g. Sålunda framhåller svenska riksbyggen, att hyresregleringen haft en
avsevärd positiv betydelse för bostadsproduktionen och möjliggjort ett hvresläge,
som under fri hyresmarknad skulle ha varit omöjligt.

Flertalet remissmyndigheter, som yttrat sig i denna del, anser dock att
hyresregleringen fört med sig olägenheter. Länsstyrelsen i Malmöhus län
hävdar, att den omständigheten att hyrorna varit i viss mån fastlåsta lett
till att en del lägenheter undanhållits hyresmarknaden samtidigt som efterfrågan
på lägenheter ökats. Bristen på lägenheter har i sin tur uppmuntrat
till illegala överlåtelser. Stockholms handelskammare anser, att hyresregleringen
skapat en orättvis hvressplittring mellan de i städernas ytterområden
uppförda nya bostäderna och innerstadens äldre men alltjämt relativt goda
bostadsbestånd. Liknande synpunkter framföres av kooperativa förbundet.
Sveriges hantverks- och småindustriorganisation hävdar, att hyresregleringen
orsakat en försämring och förslumning av fastighetsbeståndet i städernas
centrala delar.

Sveriges fastighetsägareförbund gör gällande, att den av hyresregleringen
framkallade relativa hyressänkningen och fastlåsningen av hyresmarknaden
utgör den primära och väsentliga orsaken till de nuvarande svårigheterna
på bostadsmarknaden, även om andra omständigheter medverkat såsom den
ökade nybildningen av hushåll, inflyttningen till städerna in. in. Förbundet
framhåller vidare, att den bostadsbrist som nu råder är av annan art än den
man talade om i början av 1940-talet. Förbundet anför:

Då gällde det att förhindra uppkomsten eller ökningen av en bostadsbrist,
som yttrade sig däri, att inte alla gitta hushåll kunde erhålla egen lägenhet.
Denna form av bostadsbrist är numera av relativt mindre omfattning, och
man har också övergått till att kalla den »bostadsbrist i trängre mening».
Hushållskvoten för gifta var i Stockholm 87 % år 1935. Motsvarande siffra i
dag är 97 %. Denna förskjutning har medfört, att man i dag med bostadsbrist
närmast avser det förhållandet, att inte varje person, som efterfrågar
en lägenhet, kan erhålla en dylik.

Svenska arbetsgivareföreningen, svenska byggnadsentreprenörföreningen,
svenska byggnadsindustriförbundet, Sveriges grossistförbund och Sveriges
industriförbund påtalar i ett gemensamt yttrande de olägenheter hyresregleringen
medfört för näringslivet:

Regleringen har här skapat en i hög grad otillfredsställande bundenhet.

Progressiva företag ha icke kunnat tillgodose sina utvidgningsbehov.----

I vissa fall ha företagen måst på ett oekonomiskt sätt splittra verksamheten
i skilda lokaler och orter. Framsynta affärsföretag, som i god tid med sikte
på framtida behov av utvidgning inköpt fastigheter för sin rörelse, ha till
följd av regleringen sedermera icke kunnat taga dessa i anspråk. Överhuvud
kan regleringen sägas ha försvårat eller rentav omöjliggjort en ekonomisk
planering på lång sikt.---

Hyresregleringens tendens att konservera ett bestånd av kommersiella enheter
i lägen, där förutsättningar för deras fortsatta existens saknas, utgör
en av regleringens allvarligaste olägenheter. En av utvecklingen betingad
strukturell anpassning av näringslivet i våra stadssamhällen efter ändrade
förhållanden har därigenom icke kunnat komma till stånd. Och för de företag,
som blott i hägn av hyresregleringen kunnat fortleva i ett visst läge,

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1956

måste anpassningssvårigheterna vid regleringens hävande bli desto större,
ju längre regleringen bibehålies.

I vissa yttranden betonas å andra sidan de olägenheter som en avveckling
av hyresregleringen i nuvarande läge skulle dra med sig. Sålunda framhåller
länsstyrelsen i Norrbottens län, att en total avveckling av hyresregleringen
icke kan genomföras nu eller inom en nära förestående framtid utan
stora olägenheter. Länsstyrelsen anför:

Prisutvecklingen på bostadsmarknaden har en så väsentlig betydelse för
samhällsekonomin att, i synnerhet i tider med en markant inflationstendens,
varje även till synes obetydlig stegring måste bedömas som ytterst betydelsefull.
Frågan om den lämpliga tidpunkten för en avveckling av hyresregleringen
måste därför bedömas lika mycket med hänsyn till risken för oskäliga allmänna
hyreshöjningar som med hänsyn till risken för ökade uppsägningar.

En ledamot av statens priskontrollnämnd har i avgiven reservation berört
frågan om avvecklingens inverkan på markvärdena. Han anför:

Om hyresregleringen vid något tillfälle i framtiden kommer att upphävas
— i ett sammanhang eller successivt — så innebär det att stora delar av
fastighetsbeståndet, särskilt äldre och centralt belägna fastigheter, kommer
att stiga betydligt i värde.

Denna oförtjänta värdestegring kommer att tillfalla fastighetsägarna. De
har kanske inte insatt mer än en mycket liten del av nuvarande fastighetsvärde
men hela värdestegringen kommer att tillfalla dem.---

Det förefaller vara helt otillfredsslällande att stora kapitalvärden på detta
sätt tillföres de aktuella fastighetsägarna.

Värdestegringen på de stora hyresfastigheterna borde på ett eller annat
sätt, och så fullständigt som möjligt, överföras till samhället. Det finns
många tekniska möjligheter alt lösa det problemet. En väg är att pålägga
ifrågavarande fastighet en inteckning på vilken ränta skulle erläggas och
amortering ske om höjda hyror uttas.

Även hyresgästernas riksförbund framför liknande synpunkter. Markvärdeutredningen,
som enligt meddelade direktiv har att utreda frågan om
indragning till det allmänna av oförtjänt markvärdestegring, hävdar att
frågan om avveckling av hyresregleringen lämpligen bör anstå till dess utredningen
framlagt resultatet av sitt arbete.

Å andra sidan framhåller Sveriges fastighetsägareförbund, att ett åberopande
av markvärdestegringen såsom ett skäl för att uppskjuta avvecklingen
innebär, att man försöker utnyttja hyresregleringen i ett främmande
syfte.

Vad angår de av kommittén framförda förslagen har tanken att låta den
totala avvecklingen av hyresregleringen ske regionalt vunnit allmän anslutning
bland remissmyndigheterna. I fråga om tidpunkten och förutsättningarna
för en regional avveckling är meningarna
dock delade.

Kommitténs förslag, alt en avveckling bör kunna genomföras försöksvis
i enstaka orter redan innan balans mellan tillgång och efterfrågan uppnåtts
under förutsättning, att det ej råder ett marknadsläge med påtaglig

Kungl. Maj:Is proposition nr 1(‘>8 år 1956

bostadsbrist, har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av Svea hovrätt, hovrätten
för Västra Sverige, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms,
Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Norrbottens län,
stadsfullmäktige i Stockholm och Göteborg, kommunalfullmäktige i Danderyd,
municipalfullmäktige i Kalix, elva hyresnämnder, svenska stadsförbundet,
Sveriges köpmannaförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation,
kooperativa förbundet, Sveriges advokatsamfund, svenska företagares
riksförbund samt tobakshandlarnas riksförbund. Även socialstyrelsen
tillstyrker förslaget, ehuru under uttalande att det är angeläget att man
iakttar varsamhet. I flera av de nu nämnda yttrandena framhålles som önskvärt,
att samtidigt som hyresregleringen avvecklas regler om besittningsskydd
för hyresgäst införes i den allmänna hyreslagstiftningen. Kommerskollegium
och tjänstemännens centralorganisation anser att införandet av
besittningsskydd utgör en förutsättning för att hyresregleringen skall kunna
avvecklas innan balans inträtt på hyresmarknaden. Kommerskollegium
anför härom:

Enligt kollegii åsikt bör avgörande vikt icke fästas vid huruvida ett slopande
av hyresregleringen skulle leda till att den allmänna hyresnivån flyttades
ett stycke uppåt; härigenom skulle sannolikt endast en naturlig anpassning
ske till kostnadsläget i övrigt. Däremot finner kollegium angeläget
att säkerhet skapas för att hyresgästerna bli tillfredsställande skyddade i sin
nyttjanderätt mot oberättigade uppsägningar. Någon form av besittningsskydd
bör sålunda skapas lagstiftningsvägen.

Vissa remissmyndigheter anser, att avvecklingen bör kunna ske tidigare
än vad kommittén föreslagit. Bland dessa märkes länsstyrelsen i Gävleborgs
län, som framhåller att tillgängliga uppgifter om bostadsbristen icke återspeglar
det verkliga förhållandet bl. a. emedan åtskilliga bostadssökande
blivit dubbelredovisade. En tidigare avveckling förordas vidare av Sveriges
fastighetsägareförbund, svenska arbetsgivareföreningen, svenska byggnadsentreprenörföreningen,
svenska byggnadsindustriförbundet, Sveriges grossistförbund,
Sveriges industriförbund och två handelskamrar. Dessa myndigheter
framhåller bl. a. alt avvecklingen bör ske efter en tidsbestämd plan,
som bör utarbetas med utgångspunkt från att hela regleringssystemet skall
ersättas av en fri hyresmarknad vid en given framtida tidpunkt. Sveriges
fastighetsägareförbund åberopar här även fastighetsägareorganisationernas
opinionsskapande verksamhet som ett korrektiv mot missbruk:

Kommittén har i sådant hänseende pekat på två återhållande faktorer,
nämligen möjligheten att återinföra hyresregleringen, därest detta skulle
betinnas nödvändigt, samt den opinionsbildande verksamhet, som kan påräknas
från fastighetsägareorganisationernas sida. Förbundet vill för sin del
understryka det riktiga i denna kommitténs uppfattning och samtidigt framhålla,
att från förbundets och dess lokalavdelningars sida allt kommer att
göras för att avvecklingen på de skilda orterna skall kunna genomföras med
minsta möjliga störningar. Det finnes också anledning att peka på att erfarenheterna
från Finland visa, att den avveckling, som där har skett under de
senaste två åren, icke medfört några påtagliga missförhållanden till stor
del tack vare de enskilda fastighetsägarnas ansvarsmedvetna hållning och

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1956

fastighetsägareorganisationernas medverkan och opinionsbildande propaganda.
Förbundet är för sin del övertygat om att, därest man påbörjar avvecklingen
på de mindre orterna, erfarenheterna från dessa komma att visa
sig så positiva, att en slutlig avveckling kan komma att gå relativt fort.

Å andra sidan anser ett flertal remissmyndigheter att någon avveckling
av hyresregleringen icke bör genomföras förrän full balans eller i det närmaste
full balans råder på hyresmarknaden. Sålunda anför hovrätten över
Skåne och Blekinge:

En avveckling under en ännu icke liävd bristsituation kan medföra stora
olägenheter för enskilda. Man har härvidlag att beakta icke endast möjligheten
av en avsevärd höjning av hyresnivån utan även det av hyreskontrollen
oberoende behov av uppsägningsskydd som hittillsvarande erfarenheter
torde ha visat föreligga och som måste antagas bestå tills tillgången på lägenheter
blivit tillräcklig. Om man det oaktat vill häva regleringen före
denna tidpunkt, måste starka skäl åberopas. Hyresregleringen medför otvivelaktigt
nackdelar, men det hade varit önskvärt att kommittén, då den lägger
dessa nackdelar i vågskålen för att väga dem mot de olägenheter som
kunna följa av regleringens avveckling, hade antytt deras art och betydenhet.
Hovrätten finner det icke tilltalande, att — trots faran för avsevärda
olägenheter för enskilda —- avveckling genomföres såsom ett rent experiment.

Hovrätten uttalar vidare, att varken möjligheten att återinföra regleringen
eller fastighetsägareorganisationernas opinionsbildande verksamhet utgör
tillräckliga garantier. Hovrätten anför vidare, att — även om ett för normala
förhållanden avpassat hyresgästskydd införes i samband med hyresregleringens
avveckling — såsom en förutsättning för avvecklingen bör
gälla, att jämviktsläge uppnåtts i fråga om tillgång och efterfrågan på lägenheter
och att därutöver någon lägenhetsreserv finnes.

Statens hyresråd (majoriteten) menar, att stor försiktighet bör iakttagas
vid bedömande av huruvida sådan grad av balans mellan tillgång och efterfrågan
uppnåtts, att en avveckling kan äga rum.

Statens priskontrollnämnd betonar vikten av att bestämmelserna om avveckling
utformas så, att vid avvecklingen största möjliga jämvikt skall
ha inträtt på hyresmarknaden, för att konkurrensen må kunna medverka
till att hålla hyrespriserna nere. Nämnden anför vidare, att den icke har
något att erinra mot den föreslagna regionala avvecklingen under förutsättning
att tillgången på bostäder vid tidpunkten för avvecklingen är tillfredsställande,
samt att, även om fullständig balans ännu ej inträtt vid avvecklingen,
densamma dock bör kunna skönjas inom något år från avvecklingen.

Övriga remissmyndigheter, som anser att balans på hyresmarknaden
måste föreligga, innan avveckling får ske, är municipalnämnden i Gällivare,
kommunalfullmäktige i Märsta och Vemmenhögs landskommuner, hyresnämnderna
i Danderyd, Märsta, Hultsfred, Malmö första och tredje distrikt,
Göteborg och Skellefteå, landsorganisationen, statstjänsiemännens riksförbund,
Sveriges allmännyttiga bostadsföretag, Skånes köpmannaförbund
samt Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund.

Härtill kommer elt flertal remissmyndigheter, som anser att en avveck -

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1956

ling icke utan olägenheter kan genomföras förrän dels balans inträtt mellan
tillgång och efterfrågan på bostäder och dels ett tillfredsställande besittningsskydd
för hyresgäst införts i den allmänna hyreslagen. Yttranden av
sådant innehåll har avgivits av två reservanter inom lujresrådet, stadsfullmäktige
i Eslöv, Lysekil och Gävle, drätselkammaren i Uddevalla, kommunalfullmäktige
i Finspångs köping och Vreta klosters landskommun ävensom
av hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund
u. p. a. och hyresgästernas riksförbund.

En särskild ståndpunkt intar bostadsstyrelsen, som anser att regleringen
icke bör avvecklas i en ort förrän en reserv av moderna hyreslägenheter
har uppkommit samt att det för barnfamiljernas del är angeläget att uppsägningsskyddet
består till dess knappheten på bostäder är hävd. Styrelsen
utgår ifrån, att en avveckling, medan ännu knapphetsbetingade hyresstegringar
är att befara, skulle medföra, att dessa hyresstegringar i första hand
kommer att drabba moderna lägenheter:

Det förefaller sannolikt att på flertalet orter med tillgång på äldre omoderna
lägenheter lägenhetsreserven, när en sådan uppstår, kommer att vara
lokaliserad till denna del av lägenhetsbeståndet och att vid denna tidpunkt
brist fortfarande kommer att föreligga på moderna lägenheter. Att en reserv
av omoderna lägenheter har uppkommit utgör vid en avveckling av
hyresregleringen i ett dylikt läge icke någon garanti mot knapphetsbetingade
hyresstegringar på moderna lägenheter i hus, som icke är underkastade
hyreskontroll i samband med statlig belåning. Vidare är det tydligt att
möjligheterna att ta ut högre hyror skulle medföra, att i fortsättningen en
större del av produktionen genom att finansieras utan statliga lån undandroges
hyreskontrollen.

Anmärkas må också, att några remissmyndigheter avstyrkt en avveckling
i nuvarande läge utan att härvid komma in på de förut angivna principfrågorna.
Dessa remissmyndigheter är stadsfullmäktige i Solna, Vaxholm, Linköping,
Malmö och Kiruna, ödeshögs municipalfullmäktige, kommunalfullmäktige
i Bjuvs köping samt kommunalfullmäktige i Munkedals och Hofors’
landskommuner.

Kommitténs förslag att avvecklingen skall administreras av en särskild
nämnd har mött gensaga i vissa yttranden. Sålunda anser hyresgästernas
riksförbund, att man här med fördel kan tillämpa samma ordning, som för
närvarande användes då det gäller att införa hyresreglering i en förut icke
hyresreglerad ort. Även municipalnämnden i Gällivare, hyresnämnden i
Kristianstad och Sveriges allmännyttiga bostadsföretag anser en särskild
nämnd obehövlig. Från flera håll föreslås, att avvecklingen skall skötas av
statens hyresråd. Yttranden i sådan riktning har avgivits av hyresrådet
(majoriteten), bostadsstyrelsen, socialstyrelsen, priskontrollnämnden, länsstyrelsen
i Norrbottens län, stadsfullmäktige i Vaxholm, hyresgästernas
sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund u. p. a. samt hyresnämnderna
i Märsta, Hedemora och Vaxholm. Länsstyrelsen i Östergötlands län
föreslår, att uppgiften skall ankomma på bostadsstyrelsen eller hyresrådet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1956

Länsstyrelsen i Malmöhus län föreslår åter, att bostadsstyrclsen skall handha
avvecklingen. Även andra förslag har framförts.

Flera remissmyndigheter framhåller, att kommunerna bör få stort inflytande,
när det gäller att avgöra om hyresregleringen skall upphävas. Yttranden
i sådan riktning har avgivits av länssiyrelsen i Göteborgs och Bohus län,
hyresgästernas riksförbund och Sveriges allmännyttiga bostadsföretag. Svenska
stadsförbundet och hyresnämnden i Hedemora hävdar, att en avveckling
ej bör ske utan de kommunala myndigheternas medgivande.

Kommitténs förslag att upphäva regleringen av hyror beträffande vissa
statsbelånade hus har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av
Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, två reservanter i statens hyresråd,
kommerskollegium, byggnadsstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs
och Bohus samt Gävleborgs län, stadsfullmäktige i Göteborg, Lysekil,
Gävle och Kiruna, kommunalfullmäktige i Danderyds köping, Kalix’ municipalfullmäktige,
fjorton hyresnämnder, hyresgästernas sparkasse- och
byggnadsföreningars riksförbund u. p. a., Sveriges hantverks- och småindustriorganisation,
Sveriges advokatsamfund, samtliga handelskamrar,
tjänstemännens centralorganisation, svenska arbetsgivareföreningen, svenska
byggnadsentreprenörföreningen, Sveriges grossistförbund samt Sveriges
industriförbund. I flera av dessa yttranden understrykes särskilt de fördelar
förslaget medför i administrativt hänseende genom att hyresnämndernas
arbetsbörda lättas.

Även Sveriges fastighetsägareförbund tillstyrker men förordar, att husen
skall vara undantagna från hyresregleringen även sedan lånen inlösts. Samma
inställning har Stockholms handelskammare.

Ett stort antal remissmyndigheter tillstyrker förslaget allenast under förutsättning,
att de långivande myndigheterna eller annan myndighet får befogenhet
att kontrollera fastighetsägarens fördelning av totalhyran på de
olika lägenheterna. Yttranden i sådan riktning har avgivits av statens hyresråd
(majoriteten), socialstyrelsen, bostadsstyrelsen. statens priskontrollnämnd,
överståthållarämbetet, kommunalfullmäktige i Finspång och Vreta
kloster, fem hyresnämnder, svenska stadsförbundet, svenska riksbyggen,
Sveriges allmännyttiga bostadsföretag, landsorganisationen samt Sveriges
socialdemokratiska kvinnoförbund. Remissmyndigheterna grundar sitt ställningstagande
på farhågor för att hyresvärdarna skall missbruka befogenheten
att själv fördela maximihyran på de olika lägenheterna. Sålunda
framhåller statens hyresråd, att hyresvärden kan ordna det så att han bor
hyresfritt själv och därjämte gynnar vissa hyresgäster på de andras bekostnad.
Särskilt i mindre hus kan olägenheterna härav bli betydande.

Flertalet av de nu angivna remissmyndigheterna föreslår att det skall ankomma
på bostadsstyrelsen eller länsbostadsnämnd att uppdela hyresbeloppet
på de olika lägenheterna. I några yttranden föreslås dock, att hyresgäst,
som är missnöjd med hyresvärdens fördelning av hyran, skall få vända
sig till hyresnämnd för att få hyrans skälighet prövad. Förslag i sådan

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1956

riktning framföres av Sveriges allmännyttiga bostadsföretag, hyresnämnden
i Göteborg samt — i andra hand — av socialstyrelsen. Även bostadsstyrelsen
framför ett liknande förslag. Styrelsen hävdar, att ett överflyttande
av fördelningsuppgiften på bostadsstyrelsen eller länsbostadsnämnd icke
skulle medföra någon administrativ förenkling:

Motivet för kommitténs förslag är att ifrågavarande hus oberoende av hyresregleringen
är föremål för hvreskontroll i samband med den statliga belåningen.
Hittills har det dock i realiteten icke varit fråga om någon dubbel
hyreskontroll, enär hyresregleringsmyndigheternas och de långivande
organens verksamhet har varit samordnad. Avvecklingen av hvreskontrollen
enligt hyresregleringslagen skulle i stort sett endast innebära att arbetsuppgifter
överflyttades från hyresnämnderna och hyresrådet till förmedlingsorganen,
länsbostadsnämnderna och bostadsstyrelsen. Totalt sett torde
någon nämnvärd administrativ förenkling ej erhållas. För de bostadspolitiska
organen skulle en sådan överflyttning innebära att arbetsuppgifterna
vidgades, vilket skulle medföra ökat personalbehov. Härtill kommer emellertid,
att de nya uppgifterna i viss mån skulle bli helt väsensskilda i förhållande
till dem som nu åvilar bostadsmyndigheterna.

Styrelsen anser, att den enskilde hyresgästen bör kunna dra en hyresfördelning
under offentlig myndighets prövning men att de långivande organen
icke i en bristsituation är lämpade att handha denna prövning:

Sakfrågan i sådana klagomål skiljer sig icke avsevärt från sakfrågan i
tvister enligt hyresregleringslagen, och handläggningen av dem bör icke
överflyttas från hyresnämnderna till de långivande organen, vilka icke har
någon för deras handläggning lämplig organisation. Enligt kommitténs förslag
skall hyresnämnderna beträffande de statligt belånade husen handlägga
frågor i samband med uppsägningsskyddet även sedan hyreskontrollen
enligt hyresregleringslagen är avskaffad "beträffande dessa hus. Styrelsen
1 öreslår att deras befogenheter utvidgas till att upptaga klagomål av hyresgäst
om maximihyrans fördelning på husets lägenheter och om ersättning
för uppvärmning av lägenheterna och deras förseende med varmvatten.

Overstäthållarämbetet, stadsfullmäktige i Stockholm samt svenska riksb{jggen
anser, alt hyresvärden bör äga fördela hyressumman själv men att
han därvid bör ha att följa de normer, som fastställts av bostadsstyrelsen.

Kommitténs törslag i denna del avstyrkes av hovrätten över Skåne och
Blekinge, länsstyrelserna i Malmöhus och Norrbottens län, stadsfullmäktige
i Malmö. Linköping, Eslöv, Vaxholm och Bollnäs, drätselkammaren i Luleå,
sex hyresnämnder samt hyresgästernas riksförbund. Dessa myndigheter
grundar i allmänhet sitt ställningstagande på att en avveckling av hyresregleringen
icke kan genomföras med mindre man uppdrar åt bostadsstyrelsen
eller länsbostadsnämnd att bestämma hyran för varje särskild lägenhet
samt att en sådan åtgärd icke kommer att medföra någon administrativ''
lörenkling. Sålunda anför länsstyrelsen i Malmöhus län:

Nuvarande ordning har lungerat utan olägenheter. Kommitténs förslag
innebär en centralisering av detaljkontrollen till bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna.
En centralisering medför emellertid lätt en tyngre administreringsapparat
med därav föranledd ökad väntetid. Enär hyresregleringen
dessutom är avsedd att återinföras, om statslånen inlöses före den

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1956

tidpunkt, då regleringen slutligt avvecklats, synes orsak så mycket mindre
föreligga att ändra den hittillsvarande ordningen.

Länsstyrelsen i Norrbottens län framför därjämte vissa andra synpunkter: Enligt

låneförfattningarna medför visserligen ett överskridande av det
av låneorganet bestämda högsta hyresbeloppet, att lånen kan sägas upp. Enligt
den nuvarande ordningen drabbas emellertid den, som överträder den
av hyresnämnden fastställda grundhyran, jämväl av straffansvar. Vid ett
undantagande av de statsbelånade fastigheterna från regleringen komme
straffsanktionen att bortfalla. Även av detta skäl bör man enligt länsstyrelsens
mening icke undantaga dessa fastigheter från hyreskontrollen.

I fråga om vissa detaljer må anmärkas, att bostadsstyrelsen anser att
statligt belånade en- och tvåfamilj shus kan undantas från hyreskontrollen
samt likaledes hus, som förvaltas av staten. Även statens hyresråd vill undanta
statsbelånade en- och tvåfamiljshus. Hyresgästernas sparkasse- och
byggnadsföreningars riksförbund u. p. a. hävdar, att från kontrollen bör undantas
hus belånade hos kommun eller landsting, om långivaren kontrollerar
hyressättningen.

Tanken att avveckla hyresregleringen helt beträffande sådana hyreshus,
som färdigställts efter lagändringens ikraftträdande och som finansierats
utan statliga lån, s. k. fria hus, har godtagits av Svea hovrätt, tre reservanter
i statens hyresråd, länsstyrelsen i Malmöhus län, stadsfullmäktige
i Stockholm och Kiruna, sju hyresnämnder, svenska arbetsgivareföreningen,
svenska byggnadsentreprenörföreningen, svenska byggnadsindustriförbundet,
Sveriges grossistförbund, Sveriges industriförbund, Stockholms
handelskammare, Skånes handelskammare, handelskammaren i Gävle,
Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare, Sveriges fastighetsägareförbund
och Sveriges advokatsamfund. I de yttranden, som avgivits av
dessa remissmyndigheter, framhålles att avvecklingen skulle stimulera enskilt
kapital att deltaga i en ökad bostadsproduktion samt leda till ökat experimentbyggande,
nya byggnadsmetoder och andra rationaliseringsåtgärder.
Från flera håll framhålles därjämte, att man icke behöver befara någon
nämnvärd hyreshöjning, eftersom hyrorna redan nu ligger högt i dessa
hus på grund av frånvaron av statliga subventioner.

Även överslåthållarämbetet tillstyrker förslaget, dock under förutsättning,
att kommitténs förslag om upphävande av regleringen beträffande
uthyrningslokaler helt genomföres. Ämbetet anför härom:

Det framstår som mindre konsekvent att, om kommitténs förslag beträffande
uthyrningslokalerna i övrigt icke följes, likväl ställa sådana lokaler
i de fria husen utanför hyresregleringen; risken för en förhållandevis kraftig
höjning av hyresnivån torde vara mest påtaglig beträffande dessa lokaler.
Då enligt överståthållaräinbetets mening samtliga lägenheter i de fria
husen bör behandlas lika, synes konsekvensen av en avvikelse från kommittéförslaget
beträffande uthyrningslokalerna bli, alt de nytillkommande fria
husen alltjämt skall vara underkastade hyresregleringen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1956

Hovrätten för Västra Sverige, kommerskollegium, länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län samt två hyresnämnder kan tillstyrka förslaget allenast
om hyresregleringslagens bestämmelser om uppsägningsskydd får stå
kvar. Statens priskontrollnämnd (majoriteten) och två hyresnämnder godtar
förslaget med tvekan.

Förslaget avstyrkes av ett stort antal remissmyndigheter, nämligen hovrätten
över Skåne och Blekinge, statens hyresråd (majoriteten), socialstyrelsen,
bostadsslyrelsen, reservanter inom statens priskontrollnämnd, länsstyrelserna
i Stockholms och Norrbottens län, stadsfullmäktige i Solna, Vaxholm,
Malmö, Eslöv, Göteborg, Lysekil, Gävle och Bollnäs, drätselkammaren
i Luleå, kommunalfullmäktige i Hofors, femton hyresnämnder, svenska
stadsförbundet, hyresgästernas riksförbund, hyresgästernas sparkasse- och
byggnadsföreningars riksförbund u. p. a., svenska riksbyggen, Sveriges allmännyttiga
bostadsföretag, landsorganisationen, tjänstemännens centralorganisation,
statstjänstemännens riksförbund och Sveriges socialdemokratiska
kvinnoförbund.

Ur dessa yttranden må här återgivas följande.

Statens hyresråd (majoriteten) uttalar, att man måste räkna med att, om
kommitténs förslag genomtöres, hyrorna i dessa hus kommer upp i en väsentligt
högre nivå än den som skulle uppkomma, därest regleringen avvecklas
i sin helhet i orten, samt att detta skulle medföra sociala olägenheter
för hyresgästerna. Hyresrådet framhåller vidare, att till grund för hyressättningen
i nybyggda hus för närvarande lägges den faktiska anskaffningskostnaden,
i den mån denna icke visas vara oskäligt hög, och beräknade
årliga utgifter för fastigheten, samt att kommittén icke visat, att denna
hyressättning nämnvärt hämmar nyproduktionen och experimentbyggande.

Även socialstyrelsen framhåller riskerna för en hyresstegring till en nivå
som skulle komma att ligga högre än den som skulle bli följden av en regional
avveckling i orten. Styrelsen uttalar vidare, att också bortfallet av
uppsägningsskyddet inger betänkligheter och att försiktigheten bjuder att
man i vart fall i dagens läge avstår från att genomföra kommitténs förslag
på denna punkt.

Uppfattningen att uppsägningsskyddet icke bör borttagas delas av stadsfullmäktige
i Solna, Malmö och Lysekil, åtta hyresnämnder, hyresgästernas
riksförbund, Sveriges allmännyttiga bostadsföretag, statstjänstemännens
riksförbund samt tjänstemännens centralorganisation.

Bostadsslyrelsen tillbakavisar kommitténs uppfattning, att de s. k. fria
husen icke kommer att utgöra någon större andel av nyproduktionen. Styrelsen
framhåller, att denna andel år 1954 visserligen endast uppgick till 5
procent men att en lättnad i kreditmarknadsläget och en fortsatt minskning
av statens generella subvention torde medföra, att andelen kommer att öka.
om de fria husen undantages från hyresregleringen. Enligt styrelsens mening
har kommittén vidare undervärderat riskerna för att hyresnivån kommer
att bli hög i de fria husen. Slutligen påpekar styrelsen, att förslaget

Knngl. Maj.ts proposition nr 168 år 1956

om besittningsskydd för hyresgäst icke ger styrelsen anledning att modifiera
sitt ställningstagande.

Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund u. p. a.
anser att genom den föreslagna avvecklingen nyproduktionen av fria hus
kommer att öka, att saneringen av städernas centrala delar kan komma att
bli ett spekulativt område samt att detta i sin tur kan medföra en stark
press på hyrorna i äldre centralt belägna hus och leda till stigande tomtvärden
med därav följande svårighet att genomföra en fullständig förnyelse
av samhällenas centrala delar. Förbundet delar ej heller kommitténs uppfattning
att uppsägningsskvddet med hänsyn till urvalet av företagare kan
slopas. Förbundet betvivlar slutligen, att den enskilde byggherren ger sig
in på något mer eller mindre riskfyllt experimentbyggande på grund av att
han under en viss tid kan ta ut en marknads- och konjunkturbetonad hyra.

Förslaget att upphäva hyresregleringen för affärslokaler och andra 1 ägenheter,
som är eller blir upplåtna för annat ändamål
än bostad, tillstyrkes av två reservanter i statens hyresråd, kominerskollegium,
en reservant inom byggnadsstyrelsen, statens priskontrollnämnd
(majoriteten), luftfartsstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Göteborgs och Bohus samt Gävleborgs län, sex hyresnämnder, svenska
arbetsgivareföreningen, svenska byggnadsentreprenörföreningen, svenska
byggnadsindustriförbundet, Sveriges grossistförbund, Sveriges industriförbund,
samtliga handelskamrar, Sveriges fastighetsägareförbund, svenska
byggnadsindustriförbundet, kooperativa förbundet, bilverkstädernas riksförbund,
Sveriges tandlåkareförbund och svenska företagares riksförbund.
Remissmyndigheterna framhåller härvid, att hyresregleringen i fråga om
affärslokaler medfört en otillfredsställande bundenhet, som förhindrar rationalisering
av affärsdriften och förorsakar en oekonomisk splittring av
verksamheten i skilda lokaler och orter. Från flera håll betonas därjämte,
att efterfrågan på lokaler med goda lägen alltid kommer att överstiga tillgängen
och att övergångssvårigheter kommer att uppstå även vid en framtida
total avveckling. Vidare påpekas, att skydd mot ohilliga uppsägningar
finnes genom bestämmelserna i 38—40 §§ allmänna hyreslagen.

Sveriges fastighetsägareförbund tillägger, att den opinionsbildande verksamhet.
som kan påräknas från fastighetsägarna och deras organisationer,
kommer att verka tillbakahållande på såväl uppsägningarna som hyreshöjningarna.
Förbundet uttalar vidare, att förbundet vid överläggningar med
företrädare för näringslivet framlagt vissa förslag, som borde innebära en
betydande garanti för lokalinnehavarnas del:

Därvid har förbundet erbjudit sig att såväl genom rekommendationer till
landets fastighetsägare som genom tillsättandet av särskilda medlingsnämnder
å respektive orter verka för återhållsamhet beträffande hyreshöjningar
och uppsägningar.

Några av de nu nämnda remissmyndigheterna förutsätter vid sitt ställningstagande
att lokalinnehavarna tillförsäkras besittningsskydd. Så är fal 3

Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. .Yr 1GS

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1956

let med kommerskollegium, statens priskonlrollnänmd, överståthållarämbetet
och Sveriges tandläkareförbund.

Ett antal remissmyndigheter — Svea hovrätt, statens hyresråd (majoriteten),
bostadsstyrelsen, fyra hyresnämnder och Sveriges advokatsamfund
— motsätter sig att regleringen helt avvecklas för lokalernas del men förordar
att regleringen lättas genom att lokalerna överföres till den lindrigare
formen av hyresreglering enligt 6 § hyresregleringslagen. Hyresrådet framhåller
härvid, alt den nuvarande hyreskontrollen medför en skillnad i hyresnivåer
beträffande äldre och nybyggda hus, som knappast kan motiveras
av lagens syfte att motverka inflation och andra olägenheter av social och
ekonomisk art. Hyresrådet finner emellertid, att uppsägningsskyddet icke
nu kan undvaras för lokalerna och att detsamma måste förknippas med något
slag av hyreskontroll.

Bostadsstyrelsen uttalar, att vissa skäl kan anföras för en avveckling, att
å andra sidan en sådan sannolikt leder till orimliga hyresstegringar, som
via förhöjda markvärden försvårar en rationell förnyelse av gammal centrumbebyggelse
samt att man ej heller kan bortse från de sociala konsekvenserna.
Styrelsen anser dock att en viss anpassning av lokalhyrorna uppåt
är motiverad.

Sveriges advokatsamfund menar att garage, upplagsplatser, kioskplatser,
bensinstationer och liknande helt kan undantas från hyresregleringen.

Några remissmyndigheter ställer sig tvekande.

Sålunda ifrågasätter hovrätten för Västra Sverige, om de skäl kommittén
anfört är tillräckligt vägande. Frågan synes emellertid kunna komma i ett
annat läge, därest den föreslagna lagen om rätt i vissa fall för hyresgäst till
nytt hyresavtal skulle vinna tillämpning inom snar framtid.

Socialstyrelsen anför, att de av kommittén åberopade skälen otvivelaktigt
har stor tyngd, men att styrelsen likväl ställer sig synnerligen tveksam till
möjligheterna för närvarande att genomföra den föreslagna avvecklingen.

Stadsfullmäktige i Lysekil ifrågasätter, om tiden är lämplig för ett upphävande
av regleringen beträffande lokaler. Stadsfullmäktige i Kiruna vill
ej motsätta sig förslaget. Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars
riksförbund u. p. a. avstyrker en avveckling beträffande lokaler, som
färdigställts 1945 eller tidigare.

Ett stort antal remissmyndigheter avstyrker helt kommitténs förslag i
denna del. Dessa är hovrätten över Skåne och Blekinge, två reservanter i
statens hyresråd, en reservant i statens priskontrollnämnd, länsstyrelserna
i Stockholms, Malmöhus och Norrbottens län, stadsfullmäktige i Stockholm,
Solna, Vaxholm, Malmö, Eslöv, Göteborg, Gävle, Bollnäs och Kiruna, drätselkamrarna
i Uddevalla och Luleå, kommunalfullmäktige i Ovanåker,
femton hyresnämnder, svenska stadsförbundet, hyresgästernas riksförbund,
Sveriges allmännyttiga bostadsföretag, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges
hantverks- och småindustriorganisation, Skånes köpmannaförbund, landsorganisationen,
tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akademikers
centralorganisation, statstjänstemännens riksförbund, motormännens riks -

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1956 3n

förbund, Sveriges radiohandlares riksförbund, Sveriges speceri- och lanlhandlareförbund,
Sveriges konditor-förening, tobakshandlarnas riksförbund,
Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund samt konstnärernas riksorganisation.
I flera av dessa remissyttranden uttalas farhågor för att en avveckling
i en bristsituation enbart beträffande lokaler kommer att medföra avsevärda
hyreshöjningar genom att fastighetsägarna söker kompensera sig
för de i deras mening alltför låga bostadshyrorna. Från många håll betonas
också, att uppsägningsskyddet ej kan undvaras. Vidare framhålles, att avvecklingen
särskilt hårt skulle drabba mindre företag och hantverkare. Kommitténs
uppfattning, att övergångssvårigheterna icke kommer att bli mindre
längre fram, bestrides också i flera yttranden.

Ur remissyttrandena må härjämte återgivas följande.

Länsstyrelsen i Norrbotiens län anför, i anledning av kommitténs uttalande
att hyresregleringen berett innehavarna av de bästa lokalerna av rörelsen
oberoende vinster, att en avveckling av regleringen endast skulle överföra
vinsterna på fastighetsägarna och alltså icke lösa problemet. Landsorganisationen
understryker att avvecklingen ger upphov till markvärdestegringar,
som tillfaller fastighetsägarna, och uttalar att man i vart fall
först bör ge lagregler om dispositionen av dessa värdestegringar, innan hyresregleringen
avvecklas.

Sveriges speceri- och laniliandlareförbund påpekar att, så länge en allmän
brist på affärs- och lagerlokaler föreligger, det kan vara omöjligt för vederbörande
att i samband med en uppsägning skaffa sig en annan lokal
med ett mindre centralt men dock för rörelsens fortbestånd godtagbart
läge.

Motormännens riksförbund uttalar i fråga om garage bl. a., att flera av
de skäl kommittén anfört till stöd för en avveckling icke kan tillämpas å
garage. Sålunda, anför förbundet, är kommitténs uppfattning att »hyresstoppet
och uppsägningsskyddet berett innehavarna av de bästa lokalerna
av rörelsen oberoende vinster» eller att »efterfrågan på lokaler med goda
affärslägen alltid kommer att överstiga tillgången» knappast giltig för garage.
Konstnärernas riksorganisation hävdar en liknande uppfattning beträffande
konstnärsateljéer.

Den föreslagna avvecklingen av hyresregleringen beträffande möblerade
rum har tillstyrkts av Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige,
statens hyresråd (majoriteten), socialstyrelsen, kommerskollegium, överstålhållarämbetet,
länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus samt Göteborgs
och Bohus län, stadsfullmäktige i Stockholm och Lysekil, drätselkammaren
i Luleå, Stockholms handelskammare, handelskammaren i Gävle, femton
hyresnämnder, svenska arbetsgivareföreningen, svenska byggnadsentreprenörföreningen,
svenska byggnadsindustriförbundet, Sveriges grossistförbund,
Sveriges industriförbund, Sveriges fastighetsägareförbund, hyresgästernas
sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund u. p. a., Sveriges hantverksoch
småindustriorganisation, statstjänstemannens riksförbund och Sveriges

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1956

advokatsamfund. Ett stort antal av dessa remissmyndigheter motiverar sitt
ställningstagande med att den hittillsvarande regleringen verkat hämmande
på utbudet av möblerade rum och att det är önskvärt att uthvrningsviljan
stimuleras. En annan synpunkt som framföres är att ett ökat utbud av möblerade
rum kan väntas medföra, att konkurrensen om de små familjelägenheterna
minskar. Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter dock, om icke
regleringen alltjämt bör gälla i vissa orter, exempelvis i universitetsstäderna.

Förslaget har avstyrkts av hovrätten över Skåne och Blekinge, tre reservanter
i statens hyresråd, hostadsstyrelsen, statens priskontrollnämnd, länsstyrelsen
i Norrbottens län, stadsfullmäktige i Vaxholm, Malmö, Göteborg,
Gävle, Bollnäs och Kiruna, kommunalfullmäktige i Hofors, nio hyresnämnder,
svenska stadsförbundet, hyresgästernas riksförbund, Sveriges allmännyttiga
bostadsföretag, landsorganisationen, tjänstemännens centralorganisation
och Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund.

Av dessa remissmyndigheter gör länsstyrelsen i Norrbottens län, hyresgästernas
riksförbund, stadsfullmäktige i Malmö och Gävle gällande, att hyresregleringen
icke i någon märkbar mån verkat hämmande på uthyrningsviljan.
Länsstyrelsen i Norrbottens län påpekar sålunda, att målen hos hyresnämnderna
om nedsättning av hyra för möblerade rum varit mycket få, att
det är uppenbart, att hyrorna med hänsyn till bostadsbristen undergått en
ofta betydande höjning, som icke helt kan motiveras av ökade omkostnader,
samt att en avveckling icke torde komma att medföra något nämnvärt
tillskott av möblerade rum.

Landsorganisationen påpekar, att hyresnämnderna i vad gäller uppsägningsskyddet
tillämpar en för hyresvärden liberal praxis, som icke torde
hämma uthvrningsviljan. Organisationen ifrågasätter, om icke en avveckling
i vissa fall kan medföra ett minskat utbud, och anför som exempel härpå,
att genom hyreshöjningen hyresinkomsten av ett mindre antal uthyrda
rum blir tillräcklig för uthyraren och att denne då föredrar att behålla fle^
ra rum för egen räkning. Vidare uttalar landsorganisationen att, även om
det är riktigt att hyreskontrollen nu är av begränsad omfattning med hänsyn
till att hyresnämnderna endast sällan får tillfälle att bedöma hyrornas
skälighet, man dock bör räkna med att hyreskontrollen haft en viss allmänt
återhållande effekt på hyressättningen, och att en avveckling därför
skulle medföra hyreshöjningar. Liknande synpunkter framföres från flera
andra håll.

Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund framhåller, att det icke är
rimligt att en hyresgäst, som för sin egen hyra åtnjuter hyresregleringslagens
skydd, skall i andra hand kunna hyra ut en del av lägenheten till vilket
belopp som helst.

Två reservanter inom statens hyresråd ävensom hyresgästernas riksförbund
påpekar, att frågan berör en stor grupp av ensamstående •— framför
allt ungdomar — som på grund av bostadsbristen icke kan få egen lägenhet
ulan är hänvisade till de möblerade rummen. Det är icke rimligt att beröva
dem det skydd, som hyresregleringslagen nu bjuder dem. Liknande syn -

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1956 37

punkter framföres av landsorganisationen och Sveriges socialdemokratiska
kvinnoförbund.

De av kommittén föreslagna övergångsbestämmelserna i anledning
av hyresregleringens avveckling har i allmänhet lämnats utan erinran
av remissmyndigheterna.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att, om hyresavtal gäller för
längre tid, exempelvis mer än ett år efter avvecklingens genomförande, avtalet
bör kunna uppsägas inom viss tid efler avvecklingen för reglering av
hyresvillkoren. En sådan reglering bör dock endast få avse att återinföra
avtalsbestämmelser, som satts ur kraft genom beslut av hyresnämnd eller
statens hyresråd.

Statens hyresråd föreslår kompletterande bestämmelser i fråga om generell
hyreshöjning och förlängning av hyresförhållande jämlikt 7 och 8 §§
hyresregleringslagen. Hyresrådet anför:

Enligt kommitténs förslag skall närmast efter avvecklingens ikraftträdande
utgå samma hyra — däri inräknat generell hyreshöjning — som erlades
vid tiden för avvecklingen. Det förutsättes, att den regionala avvecklingen
skall anknytas till tiden för hyresregleringens förlängning och således,
enligt hittills tillämpad ordning vid förlängningsbesluten, äga rum den
1 oktober. Med den föreslagna regeln om att samma generella hyreshöjning
som gällde före avvecklingen skall utgå jämväl därefter kan hyresvärden
icke tillgodogöra sig en för jämförliga hyresreglerade orter eventuellt beslutad
höjning av den generella hyreshöjningens belopp. Enligt hyresrådets mening
bör, därest avtal om generell hyreshöjning träffas för tiden närmast
före avvecklingen, generell hyreshöjning för tiden närmast därefter utgå
med belopp som för sådan tid medgivits för orter i den grupp till vilken orten
senast varit hänförlig.

Verkan av en ogiltigförklaring av uppsägning torde vara att hyresförhållandet
förlänges på oförändrade villkor från den dag till vilken uppsägning
skett. Om ett hyresavtal löper per den 1 juli med föreskrift om ett års förlängning
vid utebliven uppsägning och en uppsägning till den 1 juli ett år ogiltigförklaras
av hyresnämnd, innebär detta att hyresavtalet löper till den 1 juli
påföljande år på enahanda villkor. Enligt kommitténs mening synes detta
vara förhållandet även om hyresregleringen skulle upphävas med giltighet
från den 30 september det första året. Därest hyresnämnden i stället för att
ogiltigförklara uppsägningen skulle förlänga hyresförhållandet till den 1 januari
med den ändringen i de avtalade hyresvillkoren att hyresförhållandet
vid utebliven uppsägning skall vara förlängt allenast sex månader varje gång,
synes anledning saknas att behandla det genom hyresnämndens beslut tillskapade
avtalet annorlunda. Det torde med andra ord böra gälla till den 1
januari enligt av hyresnämnden bestämda villkor, oavsett om lagen upphäves
med giltighet från den 30 september. På samma sätt synes ett förlängningsbeslut
enligt 8 § böra gälla enligt sitt innehåll även efter regleringens
upphörande.

Med hänsyn till det anförda vill hyresrådet — i likhet med vad kommittén
föreslagit beträffande beslut om övertagande av lägenhet jämlikt 8 a §
— föreslå att i övergångsbestämmelserna införes ett särskilt stadgande därom
att beslut, varigenom hyresförhållande förlängts jämlikt 7 eller 8 §, skall
lända till efterrättelse även efter den dag då regleringen upphävts.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1956

Läget på bostadsmarknaden

En undersökning rörande läget på bostadsmarknaden i början av innevarande
år pågår inom bostadsstvrelsen. Uppgifter har för ändamålet infordrats
från omkring 300 kommuner. I skrivelse den 29 februari 1956 har styrelsen
lämnat en preliminär redovisning av de uppgifter som inkommit
från 101 av de tillfrågade kommunerna. Till jämförelse har medtagits motsvarande
uppgifter från samma kommuner rörande läget i början av år
1955.

Antalet registrerade bostadssökande, bosatta i den kommun där de efterfrågade
lägenhet, utgjorde i början av år 1956 i de 101 kommunerna 97 671.
I denna summa har icke inräknats 3 338 sökande, som visserligen själva
bodde i kommunen men hade familjen boende i annan ort. Motsvarande
siffror utgjorde i början av år 1955 87 197 respektive 3 360. Av de 97 671
(87 197) bostadssökandena saknade 36 287 (33 661) egen lägenhet. Av dem
hade 9 177 (8 713) barn under sexton år. Antalet personer, som var bosatta
i annan kommun än den där de sökte bostad, uppgick i början av år 1956
till 19 600 mot 16 647 vid motsvarande tidpunkt år 1955.

Siffrorna visar alltså, att antalet registrerade bostadssökande ökat under
år 1955. Ökningen är i stort sett genomgående. För en grupp om 15 städer
med 20 000—30 000 invånare är dock antalet bostadssökande utan egen
lägenhet i det närmaste oförändrat. De redovisade uppgifterna omfattar
icke städerna Stockholm och Göteborg. Enligt vad bostadsstyrelsen meddelat
synes emellertid, såvitt man för närvarande kan bedöma, även där antalet
bostadssökande utan egen lägenhet ha ökat.

Bostadsstyrelsen framhåller, att de nu återgivna siffrorna måste bedömas
med försiktighet. På grund av brister i redovisningen ger de icke en tillfredsställande
bild av bostadsbristens omfattning. Det måste förmodas, att
bland de redovisade bostadssökandena ingår ett stort antal personer, som
icke borde kvarstå som sökande. Vidare bör en antagligen betydande reduktion
göras med hänsyn till att redovisningen även medtar sökande, som
önskar lägenhet först om någon tid. Å andra sidan kan det finnas bostadssökande,
som icke blivit registrerade.

Departementschefen

Lagstiftningen om hyresreglering tillkom och har upprätthållits för att
mildra verkningarna av den brist på bostäder och andra lägenheter, som
rått i vårt land alltsedan början av 1940-talet. Regleringen har alltså en klar
kristidskaraktär. Det ligger i sakens natur att en sådan lagstiftning icke
bör behållas i vidare omfattning eller under längre tid än som är nödvändigt.
Någon meningsskiljaktighet torde icke heller råda om att hyresregleringen
bör avvecklas så snart omständigheterna det medger.

När en avveckling skall göras, även om detta blott sker i begränsad ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 ur 1956

sträckning, måste vissa lagtekniska problem vara lösta. Hyresregleringen är
nämligen så konstruerad, att den icke utan komplikationer kan övergå i en
oreglerad marknad. Sålunda ingriper regleringen på olika sätt i avtalsförhållandena,
och det är icke klart vilka avtalsbestämmelser som skulle bli tilllämpliga,
om regleringen utan vidare upphör. Det behövs därför övergångsbestämmelser,
i första hand rörande hyrans storlek och hyrestidens längd.
Under hyresregleringens giltighetstid har vidare den uppfattningen vuxit sig
stark i vida kretsar, att hyresgäst även under normala tider bör åtnjuta skydd
mot obefogade uppsägningar från hyresvärdens sida. Som jag kommer att
utveckla i det följande, bereder den allmänna hyreslagen icke hyresgästen
ett tillfredsställande skydd i hans besittning till den förhyrda lägenheten.
Hyresregleringen torde därför icke kunna avvecklas förrän en reform genomförts
på denna punkt.

I båda de nämnda frågorna föreligger numera utarbetade förslag. Hyresregleringskommittén
har sålunda i sitt slutbetänkande upptagit spörsmålet
om övergångsbestämmelser i anledning av hyresregleringens avveckling och
i den förut omtalade departementspromemorian har framlagts förslag till
en lagstiftning om besittningsskydd för hyresgäst. Förslagen har därefter
överarbetats inom justitiedepartementet och torde nu böra föranleda lagstiftning.
Jag återkommer i det följande till dessa frågor.

De lagtekniska hinder, som hittills mött mot en avveckling av hyresregleringen,
torde alltså nu kunna överkommas. Fråga är då, om och i vad mån
läget på bostadsmarknaden medger att regleringen häves. Av den i det
föregående återgivna preliminära redovisningen av läget på bostadsmarknaden
i början av innevarande år synes framgå att bostadsbristen icke
visat tendens att lätta. I flertalet större och medelstora orter föreligger alltjämt
ett betydande underskott på bostadslägenheter. Å andra sidan vore
det förhastat att draga den slutsatsen av materialet, att läget skulle omöjliggöra
en avveckling även i begränsad utsträckning. Det är med hänsyn
till vad som framkommit visserligen uppenbart, att hyresregleringen icke
nu kan avvecklas i sin helhet. Men det bör vara möjligt att påbörja en
successiv avveckling av regleringen redan under innevarande år. I viss omfattning
torde den nämligen kunna undvaras, och det är som jag framhållit
angeläget att regleringen icke upprätthålles i vidare mån än som kan
anses påkallat. Det är också i och för sig lämpligt att gå fram i etapper,
när det gäller att avveckla en lagstiftning av så djupt ingripande betydelse
för samhällslivet som hyresregleringen. Under avvecklingens gång kommer
erfarenheter alt vinnas, som bör kunna bli till nytta vid det fortsatta
arbetet.

Jag vill alltså förorda att hyresregleringslagstiftningen — vilken förutom
hyresregleringslagen omfattar bostadsrättskontrollagcn och lagen med vissa
bestämmelser om hyresrätt vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad in. in.

- nu i princip förlänges för ytterligare ett år samt att därjämte sådana
lagändringar genomföres att eu successiv avveckling av hyresregleringen
kan påbörjas.

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1956

Hyresregleringskommittén har förordat att avvecklingen skall genomföras
på två sätt, dels regionalt genom att lagen bringas att helt upphöra för
särskilda orter eller delar av orter och dels i form av kategorimässig avveckling
d. v. s. en avveckling som i alla hyresreglerade orter berör särskilda
slag av lägenheter.

Starka skäl talar för en regional avveckling. Redan nu torde det finnas
orter, som omfattas av hyresregleringen men där denna bör kunna upphävas
utan olägenhet. För framtiden har man också att räkna med att förutsättningarna
för en avveckling kommer att inträda vid skilda tidpunkter
i olika orter. Jag vill därför tillstyrka förslaget om regional avveckling.

Vad angår förutsättningarna för att beslut skall kunna meddelas om avveckling
av hyresregleringen i viss ort eller del av ort, är det självfallet
att lagstiftningen icke bör bringas att upphöra så länge i orten råder en
påtaglig bostadsbrist. Ä andra sidan skulle det föra för långt att kräva, att
1 ull balans inträtt mellan tillgång och efterfrågan på hyresmarknaden. Frågan
om vid vilken tidpunkt en avveckling lämpligen kan genomföras torde
tå bedömas från fall till fall under beaktande av den sannolika framtida
utvecklingen på bostadsmarknaden i orten. Det bör framhållas, att de regier,
som i det följande kommer att förordas om besittningsskydd för hyresgäst,
bereder flertalet hyresgäster ett värn, som är i viss mån likvärdigt
med uppsägningsskyddet enligt hyresregleringslagen. Å andra sidan har bestämmelserna
icke till ändamål att reglera hyresnivån i orten. De kan alltså
icke ersätta hyresregleringen i eu påtaglig bristsituation. Med hänsyn härtill
hör också, såsom hyresregleringskommittén förordat, hyresregleringen
kunna återinföras, om det skulle visa sig att avvecklingen för med sig stora
hyresstegringar.

Såsom kommittén föreslagit torde beslut om regional avveckling böra
meddelas av Kungl. Maj:t. Att för beredning av ärendena inrätta en särskild
nämnd synes icke erforderligt. Uppgiften torde i stället böra ankomma
på hyresrådet, som enligt meddelad instruktion redan nu har att med
uppmärksamhet följa utvecklingen av bostadsmarknaden och hyresläget i
riket samt göra framställningar om sådana åtgärder, som finnes ägnade att
trämja en önskvärd utveckling på dessa områden. Vid prövning av fråga
om regional avveckling bör självfallet hänsyn tagas till vederbörande kommunala
myndighets bedömning av förhållandena på ortens bostadsmarknad.
Tillfälle bör därför alltid beredas kommunen att yttra sig i frågan.

Vid sidan av den regionala avvecklingen kan man överväga även en kategorimässig
sådan d. v. s. att helt eller delvis upphäva hyresregleringen beträffande
särskilda slag av lägenheter i orter, där regleringen i övrigt står
kvar. Kommittén har förordat en jämförelsevis omfattande dylik avveckling.
Såsom framgår av det förut anförda skulle den kategorimässiga avvecklingen
enligt kommitténs förslag avse lägenheter i vissa statsbelånade hus
och i sådana nytillkommande hus som finansierats utan statliga lån, vidare
affärslokaler och andra lägenheter, som är eller blir upplåtna för annat ändamål
än bostad, samt slutligen möblerade enkelrum. Förslaget har föran -

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1956

lett delade meningar bland remissmyndigheterna. I vad angår lägenheter i
nytillkommande icke statsbelånade hus samt affärslokaler och andra lägenheter,
som ej är avsedda till bostad, har flertalet remissmyndigheter motsatt
sig en avveckling. Också tanken att upphäva hyresregleringen för möblerade
enkelrum har mött gensaga hos ett stort antal myndigheter.

Jag delar remissmyndigheternas tvekan inför lämpligheten att nu genomföra
en så omfattande avveckling som kommittén föreslagit. I många orter
är läget på bostadsmarknaden ännu sådant att den största varsamhet måste
iakttagas när det gäller att lätta på regleringen. Att släppa hyrorna fria för
bostäder i nytillkommande icke statsbelånade hus kan komma att medföra
kraftiga hyresstegringar och andra missförhållanden. Vad angår affärslokaler
och andra dylika lägenheter är det uppenbart att en avveckling i enlighet
med kommitténs förslag i dagens läge skulle komma att medföra olägenheter,
som icke helt skulle kunna motverkas genom reglerna om besittningsskydd.
De närmast berörda hyresgästernas organisationer — Sveriges
köpmannaförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation in. fl.
— har också motsatt sig en avveckling på denna punkt. Vad slutligen beträffar
de möblerade enkelrummen är att märka, att reglerna om besittningsskydd,
som bör utformas för mera normala förhållanden, icke lämpligen
kan göras tillämpliga på dessa lägenheter. En avveckling av hyresregleringen
skulle därför här ställa stora grupper av hyresgäster, ofta personer med
små inkomster, utan varje skydd mot hyreshöjningar och obefogade uppsägningar.
I nuvarande läge på hyresmarknaden kan jag alltså icke tillstyrka,
att hyresregleringen generellt upphäves för de tre nu nämnda slagen av
lägenheter.

Vad däremot angår tanken att avveckla hyresregleringen i fråga om lägenheter
i statsbelånade hyreshus, har kommitténs förslag härom i princip
tillstyrkts av det stora flertalet remissmyndigheter. Även jag finner det
möjligt och lämpligt att nu genomföra en avveckling på denna punkt. Såsom
kommittén framhållit är hyrorna i dessa hus föremål för en i viss mån
dubbel kontroll. I samband med att lånet beviljas, bestämmer bostadsstvrelsen
eller länsbostadsnämnd det högsta hyresbelopp som sammanlagt
får uttagas för lägenheterna i huset. I förekommande fall uppdelas summan
på ett belopp för bostäderna och ett för övriga lokaler i huset. Uttages högre
hyra än som medgivits, kan lånet sägas upp till betalning. Vid sidan härav
fastställer hyresnämnd grundhyra för varje enskild lägenhet i huset. 1 praktiken
brukar härvid förfaras så, att hyresnämnden på de särskilda lägenheterna
fördelar den totala hyressumma, som det lånebeviljande organet
fastställt.

Det nu skildrade systemet synes onödigt komplicerat. Det bör kunna räcka
med den hyreskontroll, som utövas av bostadsstyrelsen eller länsbostadsnämnd.
En förutsättning härför är dock, såsom flera remissmyndigheter
också framhållit, att det lånebeviljande organet bestämmer icke blott den
totala hyressumman utan även hyran för varje lägenhet. Detta bör kunna
ske på ett enkelt sätt, som icke medför någon större belastning för det bo -

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1956

slutande organet. Jag vill förorda, att det skall ankomma på fastighetens
ägare att, sedan det totala hyresbeloppet fastställts, inkomma med förslag
om hur beloppet skall fördelas på de olika lägenheterna. Förslaget bör hos
det kommunala förmedlingsorganet för låneärenden hållas tillgängligt för
hyresgäster eller hyressökande i fastigheten så att dessa får tillfälle att framställa
sina erinringar. Förmedlingsorganet bör därefter översända förslaget
med eget yttrande till bostadsstyrelsen eller länsbostadsnämnd, som meddelar
beslut. Härvid bör fastighetsägarens förslag icke frångås, om det ej är
uppenbart att fördelningen skulle leda till obilliga konsekvenser såsom t. ex.
om fastighetsägaren velat gynna sig själv eller viss hyresgäst på de övrigas
bekostnad. Den nu förordade ordningen för hyrans uppdelning på lägenheterna
torde kunna genomföras i administrativ väg.

Mot det föreslagna systemet kan möjligen erinras, att enligt vad chefen
för socialdepartementet uttalat i årets statsverksproposition (jfr bilaga 26
s. 12) de lånebeviljande organen förutsättes icke skola utöva kontroll över
hyrorna för affärslokaler i hus som framdeles byggs. Om detta förslag ävensom
vad jag här förordat vinner riksdagens bifall skulle följaktligen hyrorna
för affärslokaler i nytillkommande statsbelånade hus icke bli underkastade
någon form av kontroll. Emellertid bör här observeras, att på grund av
byggnadskostnadernas storlek de hyror, som medgives för affärslokaler i
nybyggda hus, redan nu uppgår till så höga belopp, att det i praktiken ofta
torde vara svårt att utfå den legala hyran. Vid sådant förhållande torde det
vara utan nämnvärd praktisk betydelse om hyreskontrollen helt häves för
dessa lokaler.

Om hyressättningen i statsbelånade hus, som jag förordat, för framtiden
ombesörjes av de lånebeviljande organen ensamma, bör en betydande lättnad
kunna vinnas i hyresnämndernas och hyresrådets arbetsbörda utan att
bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna blir i motsvarande utsträckning
betungade. Systemet bör också kunna fungera betydligt mera smidigt än
det nuvarande, enligt vilket hyresnämnd har att kalla samtliga hyresgäster
i fastigheten — understundom flera hundra — till inställelse inför nämnden.
I vad angår hus, för vilka lån redan slutligt beviljats och grundhyra fastställts,
skulle ett upphävande av hyresregleringen icke medföra några jämförliga
fördelar. Att omedelbart överföra kontrollen av hyrorna i dessa hus
till bostadsstyrelsen eller länsbostadsnämnd skulle däremot draga med sig
vissa praktiska olägenheter. Jag vill för den skull förorda, att tills vidare
endast lägenheter i sådana statsbelånade hus, för vilka lån slutligt beviljats
efter de nya bestämmelsernas ikraftträdande, undantas från hyresregleringen.

Såsom anmärkts av bostadsstyrelsen och statens hyresråd bör avvecklingen
omfatta icke blott hus, som uppförts med stöd av tertiärlån, utan även
hus, för vilka utgått egnahemslån. Regeln synes enklast kunna uttryckas så,
att hyresregleringen icke skall gälla upplåtelse av lägenhet i hus, för vilket
utgått sådant statligt lån, som är förenat med villkor om begränsning av
rätten att uttaga hyra. Undantaget torde vidare, såsom kommittén förordat,

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1956

böra omfatta endast upplåtelser i första hand samt upphöra att vara tillämpligt,
om lånet uppsäges till betalning.

Kommittén har förordat, att avvecklingen i vad avser de statsbelånade husen
skall omfatta allenast reglerna om hyrans storlek. Övriga bestämmelser
i hyresregleringslagen, såsom stadgandena om uppsägningsskydd, skulle
alltså kvarstå. Jag tillstyrker förslaget. Visserligen skulle man här i stället
kunna låta reglerna om besittningsskydd gripa in. Emellertid bör beaktas
att avvecklingen i denna del kommer att omfatta även sadana orter, där ännu
stor bostadsbrist råder. Till dess närmare erfarenheter vunnits torde man
böra undvika att låta reglerna om besittningsskydd bli tillämpliga under sådana
förhållanden.

Jag övergår nu till frågan om de övergångsbestämmelser, som erfordras
i anledning av hyresregleringens upphörande. Som jag förut framhållit har
hyresregleringen på olika sätt ingripit i avtalsförhållandena. Det är därför
nödvändigt att klargöra vad som skall gälla mellan hyresvärd och hyresgäst
under den hyrestid, som kan återstå efter avvecklingen, övergångsbestämmelser
erfordras också i vissa andra hänseenden.

Med de förslag i avvecklingsfrågan, som framlagts i det föregående, hänför
sig övergångsproblemen väsentligen till den regionala avvecklingen. I fråga
om de statsbelånade hyreshusen skulle avvecklingen beröra allenast hus, för
vilka lån slutligt beviljats efter de nya bestämmelsernas ikraftträdande, och
avvecklingen skulle för övrigt endast avse stadgandena om hvreskontroll.
Hyresregleringen torde här knappast hinna utöva någon verkan på avtalsförhållandena
före avvecklingen. Såsom kommer att framgå av specialmotiveringen
i det följande, vill jag förorda att hyresregleringen upphäves även
i vad angår vissa bostadsupplåtelser i hotell- eller pensionatrörelse. Ej heller
i denna del torde avvecklingen ge upphov till övergångsproblem av större
räckvidd.

Även om sålunda övergångsproblemen i nuvarande läge väsentligen gör
sig gällande endast för den regionala avvecklingens del, torde de övergångsbestämmelser
som utarbetas böra erhålla en vidare syftning. De synes i görligaste
mån böra avfattas så, att de även kan gripa in, om statsmakterna
framdeles skulle besluta ytterligare undantag från hyresregleringen. Bestämmelserna
bör också kunna tillämpas i den situation som inträder, därest hyresregleringen
skulle upphöra till följd av att lagstiftningens giltighetstid
icke förlänges.

Hyresregleringskommittén har vid avfattandet av sitt förslag till övergångsbestämmelser
utgått från att beslut om regional avveckling träder i
kraft den 1 oktober det år, under vilket avvecklingen är avsedd att inträda,
och meddelas minst sex månader i förväg. Med eu sådan ordning skulle det
emellertid icke bli möjligt att påbörja avvecklingen förrän den 1 oktober
1957. Redan av denna anledning kan jag icke tillstyrka förslaget. Frågan om
den lämpliga tidpunkten för avvecklingens ikraftträdande torde lå bedömas
från fall till fall. Jag vill framhålla, att det kan vara förenat med vissa fördelar
att välja en annan tidpunkt än den I oktober. Bland annat torde av -

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1956

vecklingen komma att försiggå under lugnare förhållanden, om den icke anknytes
till en tidpunkt, då ett stort antal hyresavtal löper ut. Jag kan vidare
hänvisa till vad i det följande kommer att anföras om den generella hyreshöjningens
inverkan. Självfallet bör beslut om regional avveckling meddelas
i god tid före avvecklingstidpunkten. Att binda sig för så lång tid som sex
månader synes dock icke tillrådligt. Beslut bör meddelas så långt i förväg
som i varje särskilt fall befinnes möjligt och lämpligt. Av vissa lagtekniska
skäl bör dock beslutet under inga förhållanden meddelas senare än två månader
i förväg. Jag hänvisar här till de övergångsbestämmelser, som i det
följande kommer att förordas i fråga om överlåtelse av bostadsrätt.

De centrala övergångsproblemen hänför sig till frågan om vilka hyresvillkor
som skall gälla för tiden från avvecklingen fram till dess nytt avtal blir
tillämpligt. Utgångspunkten bör här vara den, att avtalet skall tillämpas enligt
sin ordalydelse i den mån icke särskilda skäl föranleder till annat. Om
avtalet upptar en hyra, som icke överstiger det belopp som fått uttagas enligt
hyresregleringslagen, bör följaktligen den avtalade hyran utgå även i
fortsättningen. I den mån hyresregleringen trätt emellan och förändrat rättsförhållandet
mellan hyresvärd och hyresgäst, kan avtalet däremot icke tilläggas
samma betydelse. Parterna har här icke kunnat betrakta avtalet som
normerande för rättsförhållandet sig emellan, och det skulle medföra mindre
lämpliga konsekvenser att låta avtalet bli tillämpligt enligt sin ordalydelse.
Hyresregleringskommittén har för dessa fall föreslagit, att efter avvecklingen
skall utgå samma hyra och iakttagas samma hyresvillkor i övrigt,
som faktiskt tillämpades under tiden närmast dessförinnan. Denna lösning
synes mig icke helt lyckad. Om hyresvärden uttagit högre hyra än som var
medgiven, skall han enligt kommitténs förslag, till vilket jag ansluter mig,
även efter hyresregleringens upphörande kunna drabbas av straff och återbetalningsskyldighet.
Del synes vid sådant förhållande icke rimligt, att han
skall vara berättigad att för tiden efter avvecklingen kunna utkräva en hyra,
som tidigare varit illegal. Jag vill därför förorda, att hyran i detta fall skall
utgå med det belopp, som lagligen högst fått uttagas under tiden närmast
föie avvecklingen. Har däremot hyran — trots att avtalet upptar högre summa
under tiden före avvecklingen utgått med belopp som lagen medger,
hör självfallet samma hyra utgå även i fortsättningen. Regeln om hyrans
stoilek synes såväl för det fall att den avtalade hyran skall utgå som för
det, då den legala hyran skall gälla — kunna uttryckas så, att avtalet skall,
ändå att däri annorlunda stadgats, för tiden efter avvecklingen anses upptaga
den hyra, som skolat utgå, då hyresregleringen upphörde.

Hyresregleringen kan ha medfört, att även andra avtalsvillkor än de som
hänför sig till hyrans storlek blivit ersatta av nya bestämmelser. Hyresnämnd
kan t. ex. ha föreskrivit att annan bränsleklausul skall tillämpas eller
förlängt ett hyresförhållande under villkor om annan uppsägningstid
o. s. v. I sådant fall bör avtalet i fortsättningen gälla med det ändrade innehåll,
som framgår av hyresnämndens beslut.

Jag vill till förtydligande av vad nu anförts om hyra och andra villkor

Kungl. Mcij:ts proposition nr 168 år 1956

framhålla, att hinder givetvis icke möter för parterna att efter avvecklingen
träffa överenskommelse om andra hyresvillkor.

Hyresregleringskominittén har förordat, att det skall få stå parterna fritt
att i avtal, som träder i tillämpning under hyresregleringens giltighetstid, överenskomma
om hyresvillkor, som skall gälla först efter avvecklingen. En sådan
regel skulle dock draga med sig åtskilliga tolkningssvårigheter och andra olägenheter.
Man måste befara att hyresvärdarna i stor omfattning skulle begagna
en sådan möjlighet till att utkräva hyreshöjning. Det skulle ställa sig mycket
svårt att bereda dem, som redan inflyttat i huset, ett skydd mot alltför vittgående
krav. Det är att märka att reglerna om besittningsskydd förutsättes
icke gripa in i en dylik situation, där fråga kan bli om avflyttning medan
hyresregleringen ännu gäller. Ej heller hyresregleringslagens bestämmelser
om uppsägningsskydd skulle i sin nuvarande utformning kunna lämna en
verksam hjälp. Jag kan därför icke tillstyrka kommitténs förslag. En helt
annan sak är att de nu föreslagna bestämmelserna icke blir tillämpliga på
avtal, som väl slutits under hyresregleringslagens giltighetstid men allenast
avser tiden därefter. För ett sådant fall finns icke någon anledning att frångå
avtalets ordalydelse, och den som redan förhyr lägenhet i huset åtnjuter
skydd mot alltför vittgående krav enligt reglerna om besittningsskydd.

Den generella hyreshöjningen ger i detta sammanhang upphov till särskilda
problem. Enligt 5 § hyresregleringslagen äger Kungl. Maj:t, om så
tinnes påkallat till följd av ökade omkostnader för fastighetsförvaltning i
viss kommun, medgiva, att avtal må för tid, som anges i beslutet, träffas
om hyreshöjning utöver grundhyran intill viss procent av denna. Medgivande
till generell hyreshöjning har merendels avsett tiden från och med
den 1 oktober ett år till den 1 oktober påföljande år. Numera torde hyresavtal
i allmänhet innehålla en klausul, som stadgar, att hyresgästen skall
vara skyldig att utöver grundhyran utge den högre hyra, som myndighet
medger. Det förekommer dock, att avtalet för varje period, under vilken generell
hyreshöjning är medgiven, skrives om så, att hyran kommer att motsvara
grundhyran och den generella hyreshöjningen. Även i sistnämnda fall
torde det dock vara underförstått mellan parterna att hyresgästen skall
vara skyldig att utge den hyreshöjning, som vid varje tidpunkt är medgiven.
Under övergångstiden bör därför, ändå att avtalet icke innehåller bestämmelse
om generell hyreshöjning för hela den återstående hyrestiden,
den hyreshöjning utgå, som enligt meddelat beslut och parternas avtal utgick
vid tiden för hyresregleringens avveckling.

Statens hyresråd har fäst uppmärksamheten på det fall, att ändrade grunder
för generell hyreshöjning beslutes för tid efter avvecklingen. Det skulle
medföra åtskilliga komplikationer, därest ett sådant beslut skulle behöva
beaktas även i hyresförhållanden, som icke längre är underkastade hyresregleringen.
Problemet förlorar för övrigt, i betraktande av de i regel korta
avtalstiderna och vad nyss anförts om praxis vid meddelande av beslut om
generell hyreshöjning, det mesta av sin betydelse, därest avvecklingen anknytes
till annan tidpunkt än den 1 oktober l. ex. den 1 januari. Man kan

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1956

nämligen då i regel räkna med att avtalen löpt ut innan någon ändring genomföres
i fråga om den generella hyreshöjningen. Jag finner därför ingen
anledning frångå den tidigare förordade grundsatsen, att hyran under övergångstiden
skall utgå med samma belopp, som skolat utgå vid tiden för avvecklingen.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har föreslagit att, om hyresavtalet utlöper
först längre tid efter avvecklingen, hyresvärden skall äga uppsäga avtalet
efter viss tid för att återinföra avtalsbestämmelser, som satts ur kraft
genom beslut av hyresnämnd eller statens hyresråd. Vissa skäl talar onekligen
för en sådan lösning. Å andra sidan skulle en lagstiftning i ämnet dra
med sig åtskilliga komplikationer. Frågan berör också allenast ett mycket
begränsat antal hyresförhållanden. Jag finner därför icke erforderligt att
upptaga en särbestämmelse för dessa fall.

Hyresregleringen kan ha ingripit i förhållandet mellan hyresvärd och hyresgäst
även på annat sätt än som nu skildrats. Sålunda kan hyresnämnd
ha förklarat en uppsägning ogiltig eller förlängt hyresförhållandet. Nämnden
kan också ha konstituerat ett helt nytt hyresförhållande. Fråga uppkommer
då, vilken verkan ett sådant beslut skall ha för tiden efter avvecklingen.

Om hyresnämnd förklarat en uppsägning ogiltig, torde det vara uppenbart
att man även för tiden efter det hyresregleringen upphört har att betrakta
förhållandet såsom om någon uppsägning icke skett. Har däremot hyresnämnd
förlängt ett hyresförhållande eller konstituerat ett nytt sådant, lärer
beslutet enligt gällande regler icke ha någon verkan sedan hyresregleringen
upphört. I övergångsbestämmelserna till hyresregleringslagen stadgas nämligen,
att föreskrift eller beslut, som meddelats med stöd av lagen, ej äger
tillämpning längre än denna är gällande. På denna punkt synes en ändring
påkallad. Det skulle uppenbarligen medföra åtskilliga olägenheter, om verkan
av hyresnämndens beslut i dessa fall skulle upphöra i samma ögonblick
som hyresregleringen avvecklas. Det kan enligt min mening icke möta
något hinder mot att låta nämndens beslut få gälla även för tiden efter
avvecklingen. Jag förordar att en bestämmelse av sådant innehåll medtas.
Jag vill tillägga, att hyresnämnd självfallet bör undvika att utforma sina
beslut så, att de binder parterna lång tid efter det hyresregleringen upphört.

Det hittills sagda har avseende på den situationen, att det tidigare hyresförhållandet
utlöper, medan ännu hyresregleringen gäller. Utgår tiden
för det äldre avtalet först efter avvecklingen, bör hyresnämnden däremot
i princip icke vara behörig att befatta sig med fråga om uppsägningens
giltighet eller förlängning av hyresförhållandet eller att konstituera
ett nytt sådant. Emellertid måste beaktas, att vid den tidpunkt, då ärendet
bringas inför hyresnämnden, det kanske ännu icke är känt, om och när hyresregleringen
skall upphöra. För närvarande brukar hyresnämnderna, när
fråga uppkommer om att ogiltigförklara en uppsägning, som hänför sig till
en tidpunkt efter det hyresregleringslagens senast fastställda giltighetstid utgått,
tillgripa den utvägen, att beslutet meddelas under förutsättning av att

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1956

lagen fortfarande gäller vid den aktuella tidpunkten. Det lär också förekomma,
att nämnden ogiltigförklarar en uppsägning utan att förknippa beslutet
med sådant förbehåll och därvid räknar med att, om hyresregleringen
skulle ha upphört vid den aktuella tidpunkten, beslutet blir att anse som en
nullitet. Båda metoderna är förenade med vissa olägenheter. Uppenbarligen
föreligger viss risk för rättsförluster, om ett beslut icke får gälla enligt sin
ordalydelse. Att förknippa beslutet med förbehåll om lagens fortsatta giltighet
är icke heller helt lyckat. Parterna har nämligen behov av att få ett definitivt
besked. Enligt min mening bör lösningen vara den, att hyresnämnd skall
äga upptaga och avgöra ärende om ogiltigförklaring av uppsägning in. in.
utan hinder av att ovisshet råder om hyresregleringens fortsatta bestånd.
Skulle det sedermera visa sig, att regleringen upphört vid den i ärendet aktuella
tidpunkten, bör beslutet icke desto mindre lända till efterrättelse. Villkorliga
beslut bör alltså icke meddelas. Sedan besked lämnats om att hyresregleringen
skall upphöra vid viss tidpunkt, bör däremot hyresnämnd självfallet
icke längre befatta sig med uppsägningar in. in. som hänför sig till
tiden därefter. Den formella svårighet, som ligger däri, att hyresregleringen
brukar förlängas för allenast ett år i taget, torde kunna överkommas på det
sättet, att nämnden äger tills vidare presumera att lagen erhåller fortsatt
giltighet. Beslut, som redan må ha meddelats, torde böra gälla enligt sin ordalydelse.
Är beslutet givet under förbehåll om hyresregleringens fortsatta bestånd,
blir alltså detta förbehåll att tillämpa. Hyresgästen kommer i stället
att få möjlighet att påkalla nytt hyresavtal enligt reglerna om besittningsskydd.
Är åter beslutet icke villkorat, blir det gällande även för tiden efter
avvecklingen.

Övergångsbestämmelserna till bostadsrättskontrollagen upptar i gällande
lydelse ett stadgande om att lagen icke skall tillämpas på överlåtelse av bostadsrätt
eller annan andelsrätt, som sker inom två månader före det lagen
upphör att gälla. Stadgandet torde böra med oförändrat innehåll överflyttas till
den nu behandlade lagstiftningen med övergångsbestämmelser i anledning
av hyresregleringens avveckling. Med hänsyn till bestämmelsens innehåll bör,
såsom förut framhållits, beslut om regional avveckling meddelas minst två
månader före den avsedda avvecklingstidpunkten.

Övergångsbestämmelserna till bostadsrättskontrollagen upptar vidare ett
stadgande, som hänför sig till 10 § i nämnda lag. 1 denna paragraf behandlas
den situationen, att bostadsrätt överlåtits på villkor, som hyresnämnden icke
kan godkänna. Om bostadsrättshavaren icke går med på att överlåta bostadsrätten
på de ändrade villkor, som nämnden finner skäliga, skall, om tillträde
skett, så anses som om skriftligt hyresavtal vore ingånget beträffande lägenheten
för tiden intill den fardag, som infaller näst efter tre månader från
uppsägning. Hyran skall härvid anses vara bestämd till det belopp som kunnat
betingas enligt hyresregleringslagen. Övriga avtalsvillkor fastställes, om
parterna ej kan enas, av hyresnämnden. Enligt övergångsbestämmelserna
skall dessa regler tillämpas även efter det bostadsrättskontrollagen upphört
att gälla. Dock skall hyresvillkoren för tid därefter i händelse av tvist fast -

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1956

ställas av domstol. Samtidigt som denna punkt i övergångsbestämmelserna
överflyttas till den nu behandlade lagen, torde en ändring böra vidtagas i
vad som stadgas rörande domstols medverkan. Såsom kommer att framgå
av det följande skall hyresnämnd fungera även under tiden närmast efter
avvecklingen. Vid sådant förhållande finnes det ingen anledning att låta
domstol övertaga nämndens uppgift att fastställa hyresvillkor i de fall, som
avses i 10 § bostadsrättskontrollagen. Vad därom stadgas torde därför böra
utgå.

Ärende, som anhängiggjorts hos hyresnämnd före avvecklingen, bör kunna
handläggas och avgöras i den ordning som förut gällt. Hyresnämnd bör därför
finnas även under tiden närmast efter avvecklingen. Likaså bör hyresrådets
verksamhet icke omedelbart upphöra i händelse av en total avveckling.
Däremot bör hyresnämnd efter avvecklingen icke längre äga upptaga nya
ärenden. Ett undantag är dock påkallat för sådana ärenden, som avses i 10 §
bostadsrättskontrollagen. För innehållet i detta lagrum har nyss redogjorts.
Det ligger i sakens natur att det här mången gång kan vara omöjligt för
parterna att anhängiggöra ärendet före avvecklingstidpunkten. Det bör därför
kunna upptagas även senare. Utan särskilt stadgande torde vara tydligt
att om avvecklingen medför att ett avgörande i sak uppenbarligen icke längre
är påkallat i ett ärende, ansökningen bör lämnas utan vidare avseende. Vad
nu anförts om hyresnämnds verksamhet efter avvecklingen hänför sig till
ärenden, som avses i hyresregleringslagen och bostadsrättskontrollagen. Enligt
13 § hyresregleringslagen har hyresnämnd tillika att tjänstgöra såsom
sådan medlingsnämnd, som avses i lagen den 22 juni 1939 om medling i
hyrestvister. I och med att hyresregleringslagen upphör, bortfaller även detta
stadgande och därmed hyresnämndens behörighet att fungera som medlingsnämnd.
Då det kan vara mycket lämpligt att medlingsnämnd fortfarande
finns i orten, torde frågan om inrättande av sådan nämnd böra upptagas redan
i samband med avvecklingsbeslutet.

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag
till lagar om ändring i samt fortsatt giltighet av h\rresregleringslagstiftningen.
Härvid har även beaktats vissa av de av kommittén förordade materiella
ändringarna i lagstiftningen. De övergångsbestämmelser, som erfordras
i anledning av hyresregleringens avveckling, har sammanförts i ett särskilt
lagförslag.

Angående detaljerna i lagförslagen får jag hänvisa till specialmotiveringen
i det följande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1956

Frågan om införande i den allmänna liyreslagstiftningen
av regler om besittningsskydd för hyresgäst

Frågans tidigare behandling

Tanken att hyresgäst bör äga rätt att vid hyrestidens utgång påkalla
fortsatt innehav av den förhyrda lägenheten framfördes redan i en motion
vid 1922 års riksdag (11:37). I sitt av riksdagen godkända utlåtande över
motionen uttalade första lagutskottet (uti. nr 23), att frågan syntes böra
utredas. Enär det kunde förväntas att så skulle ske inom ramen för en mera
allmän omprövning av hyresreglerna, ansåg utskottet emellertid särskild
åtgärd icke erforderlig i anledning av motionen.

Ämnet behandlades samma år av juris professorn C. G. Bergman i en
tidskriftsuppsats (Tiden 1922 s. 92 ff.). Bergman rekommenderade en ordning,
enligt vilken hyresgäst efter viss tids oförvitlig besittning av lägenheten
skulle förvärva en »hemrätt» som gällde mot hyresvärden. Om hyresgästens
bostadsbehov minskades till följd av dödsfall inom familjen, barnens
utflyttning etc., borde emellertid hyresvärden under vissa förutsättningar
återfå sin dispositionsrätt över lägenheten.

I yttrande av socialstyrelsen den 2 december 1922, vari styrelsen avlämnade
förslag till avveckling av den hyresreglering, som gällt under första
världskriget och åren därefter, berörde styrelsen även spörsmålet om besittningsskydd
för hyresgäst. Styrelsen betvivlade, att ett sådant skydd verkligen
skulle vara av värde för hyresgästerna. Skyddet kunde nämligen enligt
styrelsens mening ej inträda förrän hyresförhållandet varat viss tid. Vilken
tid man än föreskrev, riskerade man att hyresvärden kringgick lagen genom
att sluta avtal allenast för kortare tid. Med hänsyn härtill och av även andra
skäl kom styrelsen till den uppfattningen, att ett besittningsskydd kunde
befaras åstadkomma en effekt, som var rakt motsatt den åsyftade. Dessutom
skulle ett dylikt skydd innebära ett betänkligt ingrepp i hyresvärdens befogenhet
att disponera över sin egendom.

Möjligheten att anordna ett besittningsskydd för hyresgäst blev sedan
föremål för en särskild utredning av juris professorn V. Lundstedt, redovisad
i ett den 1 november 1923 dagtec.knat betänkande (SOU 1923: 76).
Lundstedt kom till del resultatet, att för städers och stadsliknande samhällens
vidkommande borde stadgas, att hyresgästens önskan att kvarbo i
lägenheten skulle äga viss prioritet framför såväl tredje man som husägaren
själv. »Prioritetsrätten» borde emellertid icke få inkräkta på husäganderättens
sociala funktion att stimulera byggandet av bostäder och affärslokaler.
Någon prioritetsrätt av den innebörden att hyresgästen, när ett kontrakt
utlöpte, skulle kunna mot ägarens vilja få det förnyat på samma ekonomiska
villkor som förut kunde icke komma i fråga. Ägaren måste kunna säga upp
kontraktet för att höja hyran med det belopp, som motsvarade konjunkturerna
på hyresmarknaden, d. v. s. för att tillgodogöra sig fastighetens eko 4

Ilihang till riksdagens protokoll 1966. 1 saml. Nr 168

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1956

nomiska värde. Det gällde alltså endast att hindra ägaren från att fiktivt
kräva en summa av en viss hyresgäst, som han ville fördriva, en summa som
varje annan vore lika litet hågad att betala. Prioritetsrätten skulle bestå
endast däri, att ägare, som sökte driva bort hyresgästen genom hyreskrav
av sistnämnda storlek, blev underkastad skadeståndsskyldighet. En ovillkorlig
rätt för hyresgästen att kvarstanna föreslogs alltså icke. Det väsentliga
angavs vara, att husägarna till följd av skadeståndsförpliktelsen icke i allmänhet
skulle våga driva bort hyresgästen genom oskäliga hyreskrav. Att
de i något enstaka fall gjorde detta hade mindre betydelse och skulle ej
kunna förebyggas annat än genom regler, som medförde osäkerhetstillstånd
angående besittningsrätten till lägenhet och som därför borde undvikas.

Socialstyrelsen, som den 28 november 1925 avgav yttrande över Lundstedts
förslag, gjorde ett flertal invändningar. Bl. a. framhölls att förslaget var ägnat
att minska utbudet av hyreslägenheter och därigenom hämma omflyttningen,
vilket i sin tur skulle föranleda att bostadsbeståndet blev utnyttjat
på ett oekonomiskt sätt, och att ett konstlat merbehov av bostäder uppstod.

Motionsyrkanden, som gick ut på en optionsrätt eller prioritetsrätt för hyresgäst,
framställdes också vid 1923, 1924, 1925 och 1930 års riksdagar. I anledning
av den sista av dessa motioner uttalade andra lagutskottet (uti. nr
29/1930), efter att ha erinrat om Lundstedts utredning, att sagda utredningsarbete
varit ägnat att ytterligare kasta ljus över de betydande vanskligheter,
som var förknippade med en optionsrätt eller prioritetsrätt. Svårigheten
bottnade ytterst däri, att inskränkningar i hyresvärdens rätt att uppsäga
hyresavtal måste i en eller annan form kompletteras av tvångsbestämmelser
rörande hyressättningen. Det föreföll utskottet som om ett sådant rättsinstitut
knappast skulle kunna genomföras konsekvent utan att leda till ett återupplivande
i väsentliga delar av hyresregleringslagstiftningen från krisåren
under och efter världskriget. Utskottet befarade därjämte, att en lagstiftning
av dylik art skulle kunna verka hämmande på bostadsproduktionen. Utskottet
avstyrkte därför motionärernas yrkande. Utskottsutlåtandet godkändes
av riksdagen.

Frågan om skydd för innehav av förhyrd lägenhet blev sedermera ingående
diskuterad av den år 1936 tillkallade hyreslagstiftningskommittén.
Kommittén, vars förslag (SOU 1938:22) ligger till grund för hyreslagstiftningens
nuvarande utformning, fann det angeläget, att lagstiftaren beredde
hyresgästen visst skydd för besittningsrätten till hans lägenhet. De svårigheter,
som mötte strävandena att tillgodose detta intresse, koncentrerades
enligt kommittén i spörsmålet hur en kvarboenderätt skulle kunna förenas
med sådan frihet på hyresmarknaden, som måste anses nödvändig för att
icke nyproduktionen av hyreshus skulle hämmas på grund av faktisk eller
befarad olönsamhet och därigenom en icke önskvärd stegring av hyresnivån
skulle inträda. Det gällde med andra ord, att ingripandet icke blev sådant
att det under sken av att skydda hyresgästerna tvärtom skadade deras intressen.
Kommittén hänvisade i fortsättningen hl. a. till den danska lagstiftningen
om besittningsskydd, enligt vilken efter ett »prövoår» hyres -

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1956

förhållandet består utan uppsägningsrätt för hyresvärden först två år och
därefter i perioder om tre år, i den mån icke uppsägning till någon periods
utgång bringar hyresförhållandet att upphöra. Mot denna ordning talade
enligt kommitténs uppfattning först och främst, att den åtminstone under
vissa konjunkturer måste befaras leda till att hyresvärden vid de tillfällen
mellan bundenhetsperioderna, då rätten till uppsägning var fri, sökte erhålla
en hyra som låg över den aktuella nivån för att gardera sig mot olägenheterna
av en följande periods bundenhet. Det kunde också tänkas att
hyresvärden, hellre än att taga risken av sådan bundenhet, bringade hyresförhållandet
till upphörande. På sådant sätt syntes de till hyresgästens
skydd avsedda bestämmelserna kunna leda såväl till en hyresstegring, vilken
eljest varit att undvika, som ock rent av till minskad säkerhet beträffande
innehavet av lägenhet. Mot bakgrund av bl. a. de nu återgivna synpunkterna
ansåg sig kommittén böra stanna vid stadganden, som fastslog
att hyresgästen under vissa betingelser ägde en företrädesrätt till fortsatt
förhyrning av lägenheten och som principiellt berättigade honom till skadestånd,
om denna hans rätt åsidosattes.

En minoritet inom kommittén föreslog för sin del regler om en direkt
kvarboenderätt för hyresgäst, i tämligen nära anslutning till de danska reglerna.
Dock innebar minoritetsförslaget såtillvida en skärpning i förhållande
till det danska systemet som förslaget åsyftade att hindra otillbörliga
uppsägningar från hyresvärdens sida även under tid, då optionsrätt ännu
ej inträtt, eller under tiden mellan två optionsperioder.

De av kommittémajoriteten förordade skadeståndsbestämmelserna till
skydd för hyresgästens intresse att kvarbo förelädes riksdagen i modifierat
skick (prop. nr 166/1939). Bestämmelserna, som i denna utformning godtogs
av riksdagen, återfinnes i 38—40 §§ allmänna hyreslagen. Beträffande
minoritetsförslaget uttalades i propositionen, att det icke var tillrådligt att
genomföra förslaget med hänsyn särskilt till den menliga inverkan å fastighetsmarknaden,
som kunde befaras uppkomma därav. I sitt av riksdagen
godkända utlåtande över propositionen gav andra lagutskottet uttryck för
samma mening (uti. nr 38/1939). Utskottet sade sig i detta sammanhang
vilja understryka, att en riklig bostadsförsörjning var av största betydelse
ur hyresgästernas synpunkt.

Gällande rätt

Allmänna bestämmelser om hyresförhållande meddelas i 3 kap. lagen den
14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom. Kapitlet, i det följande benämnt
allmänna hyreslagen, erhöll ny lydelse genom lag den 22 juni 1939,
vilken trädde i kraft den 1 januari 1940.

Någon möjlighet att vid hyrestidens utgång erhålla förlängning av hyresförhållandet
mot hyresvärdens vilja äger hyresgästen icke enligt allmänna
hyreslagen. Helt utan skydd lämnas han dock ej, därest hyresvärden utan
fog vägrar honom att behålla lägenheten. Enligt 38 § äger nämligen hyresgästen,
därest han tvingas flytta, under vissa förutsättningar erhålla skälig

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1956

gottgörelse för de kostnader, som är förenade med flyttningen. Härför fordras
först och främst att hyresavtalet slutits för minst sex månader och att
hyresrätten icke är förverkad. Om hyresgästen inom en vecka efter det hyresvärden
sagt upp avtalet ger hyresvärden tillkänna, att han önskar behålla
lägenheten, är hyresvärden skyldig att utan dröjsmål uppgiva på vilka villkor
han är villig att förlänga hyresförhållandet eller också av vilken orsak
han vägrar att medgiva förlängning. Rätt till ersättning för flyttningskostnader
inträder, om hyresvärden underlåter att lämna hyresgästen föreskriven
uppgift, om han för hyresförhållandets förlängning uppställer villkor, som
är otillbörligt, eller om han vägrar att medgiva förlängning av sådan anledning
att hans förfarande måste anses strida mot god sed i hyresförhållanden.
Gäller avtalet för bestämd tid utan förbehåll om uppsägning, skall enligt
39 § vad nu sagts äga motsvarande tillämpning, om hyresgästen viss tid före
hyrestidens utgång ger hyresvärden tillkänna, att han önskar behålla lägenheten.

I fråga om lägenhet, som av hyresgästen brukats för handel, hantverk, industriell
rörelse eller annan förvärvsverksamhet, gäller härutöver att hyresgästen
har viss möjlighet att få ersättning för good-will. Om nämligen efter
hyresgästens avflyttning hyresvärden eller annan i lägenheten utövar förvärvsverksamhet
av samma eller liknande art, äger hyresgästen enligt 38 §
andra stycket under villkor som förut sagts av hyresvärden erhålla skälig
ersättning för den ökning av lägenhetens värde som verksamheten må ha
medfört. Hade hyresgästen övertagit av föregående hyresgäst bedriven verksamhet,
skall skälig hänsyn även tagas till den ökning av lägenhetens värde,
som den föregående hyresgästen kan ha åstadkommit.

Bestämmelserna i 38 och-39 §§ kan icke åsidosättas genom förbehåll i hyresavtalet
(se 40 §).

Frågan om besittningsskydd för hyresgäst har fått en helt annan lösning
i hyresregleringslagen. Enligt denna lag har nämligen hyresgäst möjlighet
att få en uppsägning förklarad ogiltig, om den finnes strida mot god sed i
hyresförhållanden eller eljest vara obillig. Han kan också få ett hyresförhållande,
som gäller för viss tid utan förbehåll om uppsägning, förlängt mot
hyresvärdens vilja.

Departementspromemorian

I promemorian framhålles, att det enligt allmänna hyreslagen beror på
hyresvärdens inställning, om hyresgästen skall få kvarsitta i lägenheten efter
den avtalade hyrestidens utgång. Det skydd, som lagen velat bereda hyresgästen
genom reglerna om skadestånd, innefattar icke någon garanti för
att hyresgästen får behålla lägenheten och är, enligt vad i promemorian uttalas,
även i övrigt icke av så stort värde. Denna ordning betecknas såsom
otillfredsställande. Att dessa brister i lagen icke gjort sig mera påminla
under senare år sammanhänger med att hyresregleringslagens bestäm -

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1956

melser här trätt emellan. Skulle hyresregleringen avvecklas, måste man befara,
att bristerna i den allmänna hyreslagen kommer att starkt accentueras.
Enligt promemorian finnes därför all anledning att nu överväga vad som
kan göras för att förbättra allmänna hyreslagens regler om besittningsskydd.

En lagstiftning i ämnet måste, framhålles det i promemorian, bygga på
en avvägning mellan hyresvärdens och hyresgästens intressen. Lagstiftningen
måste anknyta till allmänna hyreslagen, enligt vilken hyressättningen är
fri. Viss ledning kan dock hämtas från bestämmelserna i hyresregleringslagen.

Hyresgästen bör enligt promemorian ha en formlig rätt att vid hyrestidens
utgång erhålla nytt hyresavtal. Hyresvillkoren får därvid i första hand
bestämmas genom överenskommelse mellan parterna. Kan ej överenskommelse
nås, bör avtalet uppta den hyra och de villkor i övrigt, som hyresvärden
fordrar. Denna grundsats måste dock vidkännas visst undantag. I promemorian
anföres:

En obegränsad frihet för hyresvärden att själv bestämma hyran och övriga
avtalsvillkor skulle kunna göra hyresgästens rätt till nytt avtal illusorisk.
Hyresvärden skulle nämligen kunna tvinga hyresgästen att avflytta
genom att fordra en uppenbart oskälig hyra eller annat otillbörligt villkor.
För den skull bör, om hyresvärden fordrar hyra, som i betraktande av lägenhetens
skick och övriga omständigheter är oskälig, eller annat villkor,
som måste anses strida mot god sed i hyresförhållanden eller eljest vara
otillbörligt, sådant villkor icke bli gällande. Då å andra sidan den föreslagna
lagstiftningen icke åsyftar att reglera hyresnivån utan endast att stärka besittningsskyddet,
torde anledning saknas att i vidare mån än nu sagts meddela
bestämmelser om hyra eller andra hyresvillkor. Fråga uppkommer då
hur hyresvillkoren skall bestämmas, om vad hyresvärden fordrat finnes vara
oskäligt. Det torde vara bäst förenligt med den angivna ståndpunkten att
lagstiftningen icke heller för detta fall innehåller någon regel, som hänför
sig till villkorets skälighet, utan att i stället det tidigare avtalet blir tillämpligt.

I promemorian påpekas, att 43 § allmänna hyreslagen för extrema fall
öppnar möjlighet att jämka villkoren i det tidigare avtalet i den ena eller
andra riktningen.

Rätt till nytt hyresavtal anses dock icke böra tillkomma hyresgästen i alla
fall. Härom anföres i promemorian:

Bestämmelserna om besittningsskydd torde böra gälla, endast då lägenhet
förhyrts till bostad eller för drivande av handel, hantverk, industriell rörelse
eller annan förvärvsverksamhet. Härigenom uteslutes hyresförhållanden för
andra ändamål. Gränsdragningen blir måhända icke fullt skarp men olägenheten
härav torde undanröjas genom de undantag, som i övrigt kommer att
förordas, från huvudregeln om rätt för hyresgäst till nytt avtal.

I hyresvärdens intresse torde böra uppställas vissa ytterligare begränsningar
av lagstiftningens tillämplighetsområde. Besittningsskyddet bör så
konstrueras, att det endast omfattar lägenheter, som typiskt sett är avsedda
för uthyrning. Enfamiljshus torde därför böra undantagas. Likaså bör reglerna
icke gälla för tvåfainiljshus. Här kan endast den ena lägenheten sägas
typiskt sett vara avsedd för uthyrning. Skulle båda lägenheterna vara ut -

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1956

hyrda, bör det under normala förhållanden på bostadsmarknaden — och det
är för sådana förhållanden reglerna närmast utformas — icke ställas hinder
i vägen för ägaren att vid hyrestidens utgång själv taga en lägenhet i
anspråk. Ej heller i övrigt torde reglerna böra gälla tvåfamilj shus. Hyresvärd
och hyresgäst kan i sådant hus icke undgå att komma i nära personlig
kontakt med varandra. Det synes därför icke lämpligt, att hyresvärden skall
vara skyldig att låta hyresgästen kvarbo, även om t. ex. misshälligheter uppkommit
dem emellan. Det sagda har avseende å bostadslägenheterna. Skulle
i ett en- eller tvåfamiljshus därjämte finnas butiker eller andra affärslägenheter,
synes tillräcklig anledning icke förekomma att undantaga dem från
reglerna om besittningsskydd.

Jämväl upplåtelse av möblerad bostad föreslås undantagen från reglerna
om besittningsskydd. Vad i promemorian sagts om upplåtelse av bostad i
eu- och tvåfamiljshus anses i huvudsak träffa in även här. Undantag föreslås
även i fråga om bostad, som är förenad med allmän tjänst.

Även om reglerna om besittningsskydd är tillämpliga, bör enligt promemorian
hyresgästen dock icke alltid äga rätt till nytt hyresavtal. Om de undantag,
som bör uppställas inom ramen för den nya lagstiftningen, anföres
följande:

Om hyresrätten enligt det tidigare avtalet är förverkad, bör hyresgästen
icke äga påkalla nytt avtal. Ej heller bör rättsordningen ingripa till hans
skydd, om hans behov av lägenheten måste anses ringa.---

Om upplåtelsen var betingad av att hyresgästen var anställd i hyresvärdens
tjänst, bör hyresgästen icke kunna tvinga sig kvar i lägenheten, om
han själv frivilligt lämnat anställningen eller eljest genom något sitt förhållande
givit anledning till att anställningen upphör. Undantagsvis kan
dock omständigheterna vara sådana, att det ter sig rimligt att hyresgästen
ändock får kvarbo, t. ex. om han efter mångårig anställning ser sig'' nödsakad
att sluta på grund av ålder eller ohälsa och hans kvarboende icke vållar hyresvärden
avsevärt men. Om synnerliga skäl talar därför, bör därför hyresgästen
äga rätt till nytt hyresavtal trots att anställningen upphört. Vad nu
sagts avser endast det fall, att det är hyresgästen-arbetstagaren som givit anledning
till anställningens upphörande. Är det däremot hyresvärden-arbetsgivaren
som själv, utan något hyresgästens förvållande, bragt avtalet till slut,
torde däremot rätt till nytt hyresavtal alltjämt böra tillkomma hyresgästen,
såframt ej annat följer av den allmänna regel, som i det följande kominer
att förordas.

Hyresgäst bör vidare icke genom att tvinga sig kvar i lägenheten kunna
förhindra en måhända nyttig och nödvändig saneringsverksamhet. Om huset
skall rivas, bör han därför icke äga påkalla nytt hyresavtal.

Slutligen torde som allmän regel böra stadgas, att hyresgäst icke är berättigad
till nytt hyresavtal, om hyresvärden har ett väsentligt intresse av att
kunna förfoga över lägenheten och det icke kan anses strida mot god sed i
hyresförhållanden eller eljest vara obilligt, att han fordrar att hyresgästen
skall avflytta. Härunder inrymmes en serie olikartade fall. Regeln kan bli
att tillämpa, om hyresvärden själv är i trängande behov av lägenheten till
bostad, om lian önskar helt ombygga huset, om hyresgästen varit anställd i
hyresvärdens rörelse och hyresvärden på grund av omläggning av denna
nödgats avskeda hyresgästen och nu behöver lägenheten till bostad för annan
anställd o. s. v., allt dock under förutsättning att en avvägning mellan
hyresvärdens och hyresgästens intressen talar för att hyresgästen bör vika.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1956

Vid denna intresseavvägning bör uppenbarligen stor hänsyn tagas till läget
på hyresmarknaden.

Uppstår tvist om rätt till nytt hyresavtal eller om skäligheten av de villkor,
som hyresvärden fordrar, skall tvisten avgöras av allmän domstol. Det
framhålles i promemorian att, om för orten finnes inrättad medlingsnämnd
för hyrestvister, det kan vara mycket lämpligt att parterna hänskjuter tvisten
till nämnden. Denna har dock icke annan befogenhet än att söka förlika
parterna.

Med hänsyn till vad som föreslagits i fråga om det nya avtalets innehåll
behöver man enligt promemorian icke befara, att lagstiftningen leder till
vidlyftiga processer. Finner rätten hyresgästen berättigad till nytt hyresavtal,
skall den enligt förslaget bestämma hyresvillkoren efter vad förut sagts.
Hyresgästen har därefter att välja, om han vill ingå pa de av rätten bestämda
villkoren eller hellre avflytta. Rätten kan medge hyresgästen en kortare
tids anstånd med avflyttningen. Detta gäller även i sådana fall, då hyresgästen
finnes icke berättigad till nytt hyresavtal. I avbidan på att nytt avtal
slutes eller hyresgästen avflyttar skall det tidigare avtalet tillämpas.
Huruvida hyresgästen, sedan nytt avtal slutits, har att erlägga ytterligare
hyra för den tid han kvarsuttit efter den tidigare hyrestidens slut, beror på
vad som kan vara stadgat därom i det nya avtalet.

De nya reglerna föreslås skola träda i kraft den 1 juni 1956. De anses i
princip böra äga tillämpning även å äldre avtal. I den mån hyresregleringslagens
bestämmelser om uppsägningsskydd m. m. är tillämpliga, skall de
nya reglerna icke gälla. De nuvarande stadgandena i 38—40 §§ allmänna
hyreslagen om skadeståndsskyldighet för hyresvärd i händelse av ogrundad
uppsägning bör såsom obehövliga upphävas.

De nya reglerna föreslås upptagna i en lag om rätt i vissa fall för hyresgäst
till nytt hyresavtal. Vissa följdändringar föreslås i allmänna hyreslagen
och i lagen den 22 juni 1939 om medling i hyrestvister. Lagförslagen torde
få fogas vid detta protokoll såsom bilaga A.

Remissyttranden

Över promemorian har efter remiss yttranden avgivits av Svea hovrätt,
hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, lagberedningen,
statens hyresråd, socialstyrelsen, kommerskollegium, bostadsstyrelsen,
byggnadsstyrelsen, luftfartsstyrelsen, statens priskontrollnämnd, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Malmöhus,
Göteborgs och Bohus, Gävleborgs samt Norrbottens län, föreningen Sveriges
häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges advokatsamfund,
svenska stadsförbundet, Sveriges fastighetsägareförbund, hyresgästernas
riksförbund, hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund
u. p. a., Sveriges allmännyttiga bostadsföretag, svenska byggnadsindustriförbundet,
svenska byggnadsentreprenörföreningen, Sveriges köp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1956

mannaförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges
industriförbund, landsorganisationen i Sverige, svenska arbetsgivareföreningen,
kooperativa förbundet, tjänstemännens centralorganisation, statstjänstemännens
riksförbund, Sveriges akademikers centralorganisation, Sveriges
grossistförbund, bilverkstädernas riksförbund, Sveriges konditor-förening,
Sveriges speceri- & lanthandlareförbund, Sveriges tandläkareförbund och
tobakshandlarnas riksförbund.

Statens hyresråd har bifogat yttranden av hyresnämnderna i Stockholms
tredje, sjätte, sjunde och nionde distrikt, Vaxholm, Uppsala, Norrköpings
första distrikt, Växjö, Hultsfred, Karlskrona, Ronneby, Kristianstad, Knislinge,
Hälsingborg, Lund, Malmö första och tredje distrikt, Halmstad, Göteborg,
Borås, Kinna, Västerås, Hedemora, Gävle, Ljusdal, Skellefteå och Boden.
Genom kommerskollegium har yttranden inhämtats från Stockholms
handelskammare, handelskammaren i Göteborg, Skånes handelskammare,
handelskammaren för Örebro och Västmanlands län, handelskammaren i
Gävle samt Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare. Överståthållarämbetet
har bifogat yttranden av stadskollegiet i Stockholm och chefen
för ämbetets överexekutorssektion assessorn Boethius. Länsstyrelsen i
Malmöhus län överlämnar yttranden från Malmö fastighetsägareförening
u. p. a. och Malmö hyresgästförening. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län har infordrat yttrande av magistraten i Göteborg, vilket bifogas. Från
länsstyrelsen i Gävleborgs län inlämnas yttrande av drätselkammaren i Gävle.
Yttranden av drätselkammaren i Luleå och municipalfullmäktige i Kalix
överlämnas av länsstyrelsen i Norrbottens län.

Yttranden har därjämte inkommit från Sveriges juristförbund och
svenska företagares riksförbund.

Svenska landskommunernas förbund, svenska riksbyggen och ytterligare
ett antal organisationer har erhållit tillfälle att yttra sig över promemorian
men har ej inkommit med yttrande.

Rörande remiss myndigheternas allmänna inställning
till förslaget må till en början framhållas, att flertalet finner det i
princip riktigt, att ett förstärkt besittningsskydd beredes hyresgäst. Ett trettiotal
myndigheter och sammanslutningar tillstyrker förslaget eller lämnar
dess huvuddrag utan erinran. I likaledes ett trettiotal yttranden förordas,
att frågan göres till föremål för ytterligare utredning. I vissa av dessa yttranden
godtages dock förslaget som ett provisorium. Helt avvisande ställer
sig ett tiotal remissmyndigheter.

De myndigheter och sammanslutningar, som tillstyrker förslaget
eller lämnar dess huvuddrag utan erinran, är hovrätten
för Västra Sverige, bostadsstyrelsen, statens priskontrollnämnd, länsstyrelserna
i Östergötlands, Göteborgs och Bohus samt Norrbottens län, drätselkammaren
i Gävle, municipalfullmäktige i Kalix, fyra reservanter inom
stadskollegiet i Stockholm, hyresnämnderna i Stockholms 7:e och 9:e di -

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1956

strikt, Göteborg, Malmö 1 :a och 3:e distrikt, Hälsingborg, Västerås, Gävle,
Halmstad, Karlskrona, Ronneby, Skellefteå, Boden, Hultsfreds köping, Kinna
köping och Knislinge municipalsamhälle, svenska stadsförbundet, landsorganisationen
i Sverige, statstjänstemännens riksförbund, Sveriges akademikers
centralorganisation, Sveriges allmännyttiga bostadsföretag, bilverkstädernas
riksförbund, Sveriges konditor-förening och Sveriges tandläkarförbund.

Ur dessa yttranden må här återgivas följande.

Hovrätten för Västra Sverige anför:

Den allmänna utvecklingen har lett till att den enskilde i allt större utsträckning
blivit hänvisad att för tryggande av sitt bostadsbehov träffa
avtal med ägare av hyresfastigheter. Flykten från landsbygden och tendensen
till ökad tätortsbildning utgöra led i denna utveckling. Till den nuvarande
situationen ha även bidragit de stegrade byggnadskostnaderna och
andra omständigheter, som lägga hinder i vägen för byggande av egna hem.
Mot bakgrunden härav framstår det som rimligt att förutsättningar skapas
för ett tryggare bostadsinnehav.

Den begränsning av den tidigare avtalsfriheten på förevarande område,
som förslaget innebär, ter sig berättigad ur de nu anförda synpunkterna. Eninras
bör, att allmänna hyreslagen sedan länge i hyresgästens^ intresse stadgat
viktiga inskränkningar i fråga om hyresavtalets innehåll. Förslagets
genomförande kan därför sägas utgöra blott ett ytterligare, låt vara mycket
betydelsefullt, steg på en väg, som lagstiftningen redan beträtt. Härtill kommer
att under den jämförelsevis långa tid varunder hyresregleringen bestått
tanken på ett besittningsskydd vunnit allt starkare fäste i det allmänna
medvetandet.

Hovrätten tillägger, att den som förhyr lokal för drivande av affärs- eller
annan rörelse icke synes ha samma anspråk på besittningsskydd som bostadsinnehavare.
I nuvarande läge bör dock icke rörelseidkarna ställas utan
besittningsskydd men frågan om besittningsskydd för dem bör framdeles
omprövas.

Även svenska stadsförbundet finner åtgärder för att trygga hyresgästs
besittningsrätt önskvärda ur social synpunkt och framhåller, att sådana
åtgärder synes nödvändiga, om hyresregleringen avvecklas. Förbundet anför
vidare:

Att besittningsskyddet år 1939 begränsades till en skadeståndsrätt för
hyresgästen under vissa förhållanden torde främst ha berott därpå, att man
befarade, att bostadsproduktionen skulle komma att hämmas med hyresstegring
som följd, om en verklig optionsrätt för hyresgäst infördes. Då
nyproduktionen av bostäder under det senaste decenniet till allra största delen
tillkommit och alltjämt tillkommer med anlitande av statliga lån och
då denna långivning är förenad med särskild hyreskontroll, synas emellertid
några menliga verkningar med avseende på bostadsbyggandet av ett utökat
besittningsskydd ej behöva befaras.

Sveriges akademikers centralorganisation finner det tveksamt, huruvida
förslaget är ägnat att skänka en lojal hyresgäst tillräckligt skydd. Förbundet
uppehåller sig härvid särskilt vid den föreslagna bestämmelsen om hyrans

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1956

storlek. Enligt förbundets mening synes emellertid något tillfredsställande
alternativ till den föreslagna lösningen icke existera.

Som förut framhållits förordar ett trettiotal remissinstanser, att frågan
om besittningsskydd för hyresgäst göres till föremål för ytterligare
utredning. Flertalet av dem finner tanken att bereda hyresgästen ökat
sådant skydd vara värd allt beaktande. Överståthållarämbetet anför sålunda:

Överståthållarämbetet ansluter sig i princip till den uppfattningen, att ett
ökat skydd mot obilliga uppsägningar från hyresvärdens sida i förhållande
till vad allmänna hyreslagen nu erbjuder är motiverat även sedan hyresregleringen
avvecklats. Som överståthållarämbetet framhållit i sitt yttrande
över hyresregleringskommitténs senaste betänkande, skulle en dylik lagstiftning
av permanent karaktär jämväl vara ägnad att underlätta regleringens
avveckling.

Överståthållarämbetet har icke heller något att erinra mot de allmänna
riktlinjer, efter vilka den föreslagna lagstiftningen utformats, och som innebära,
att en tvångsvis genomförd förlängning av ett hyresavtal skall föregås
av en avvägning mellan hyresvärdens och hyresgästens intressen, varvid
även skäligheten av de villkor, som hyresvärden må hava uppställt för
att medgiva en förlängning, skall kunna prövas.

Socialstyrelsen anser, att behov av ökat skydd föreligger i första hand för
barnfamiljer och affärsinnehavare.

Hyresgästernas riksförbund är starkt positivt inställt till tanken på ett
besittningsskydd. Förbundet anför:

Förbundet önskar erinra om att besittningsskydd för hyresgäst är ett
gammalt önskemål. Sedan den speciella hyreslagstiftningen under första
världskriget avvecklats har bl. a. i riksdagen framförts upprepade krav att
hyresrätten borde så reformeras, att hyresgäst kunde beredas möjlighet till
fortsatt innehav av förhyrd lägenhet efter den avtalade hyrestidens utgång.

Förbundet har också vid upprepade tillfällen alltifrån 1920-talet hos statsmakterna
påkallat åtgärder i syfte att trygga oförvitlig hyresgästs kvarboenderätt.
Behovet av sådana rättsregler har också i stigande omfattning vitsordats.
—

Förbundet hälsar därför med tillfredsställelse, att frågan om besittningsskyddet
nu aktualiserats genom den i justitiedepartementet utarbetade promemorian.

Övriga remissmyndigheter, som ansluter sig till tanken att besittningsskyddet
bör förstärkas, är hovrätten över Skåne och Blekinge, statens hyresråd,
länsstyrelsen i Stockholms län, stadskollegiet i Stockholm, handelskammaren
i Göteborg, Skånes handelskammare, hyresnämnderna i Stockholms
6:e distrikt, Uppsala, Lund och Vaxholm, föreningen Sveriges häradshövdingar,
föreningen Sveriges stadsdomare, hyresgästernas sparkasse- och
byggnadsföreningars riksförbund u. p. a., Sveriges köpmannaförbund — i
vars yttrande Sveriges speceri- & lanthandlareförbund samt tobakshandlarnas
riksförbund instämmer —, kooperativa förbundet, tjänstemännens centralorganisation
och Sveriges juristförbund.

Då dessa myndigheter och sammanslutningar likväl icke kan förorda en
omedelbar lagstiftning i ämnet, beror detta på att de anser frågans kompli -

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1956

cerade beskaffenhet kräva en grundligare utredning under medverkan av
företrädare för olika intressegrupper. Delvis grundas ställningstagandet
även på de erinringar, som framställes mot olika avsnitt i förslaget och för
vilka i det följande kommer att redogöras. Till belysande av remissmyndigheternas
inställning må återgivas följande uttalande av föreningen Sveriges
häradshövdingar:

En lagstiftning om besittningsskydd för hyresgäster berör frågor som äro
av utomordentlig vikt icke endast för parterna på hyresmarknaden utan
för hela samhället, i al! synnerhet om lagstiftningen, såsom här är fallet, är
avsedd att gälla icke blott under krisartade förhållanden av övergående natur
utan i främsta rummet syftar till att åstadkomma en bestående reglering.
De intresseavvägningar som måste göras tarva grundliga överväganden.
Förutsättningarna för rätt till nytt hyresavtal och villkoren i detsamma böra
ingående penetreras, utförligt belysas i motiven och helst få ett så tydligt
uttryck i lagen, att endast i undantagsfall sådan tveksamhet uppstår, att

kontrahenterna behöva tillgripa rättegång eller motsvarande åtgärder.---

—- Det vill synas som om promemorian — även om de däri framlagda förslagen
kunna förefalla giva en i huvudsak godtagbar lösning — icke i de angivna
hänseendena fyller de krav man bör kunna ställa.-----Det hade otvi velaktigt

varit till fördel om utredningen i denna fråga blivit bedriven i de
former, som äro sedvanliga i lagstiftningsfrågor av så ingripande betydelse,
så att de närmast berörda parterna fått tillfälle att annorledes än genom
remissyttranden belysa problemen och bidraga till deras lösande. Föreningen
anser därför starka skäl tala för att promemorian icke bör utan vidare
läggas till grund för lagstiftning i ämnet och för att ytterligare utredning
bör ske.

Ett antal remissmyndigheter anser likaledes — utan att dock närmare
gå in på frågan om behovet av besittningsskydd för hyresgäst eller under
uttalande av tvivel om huruvida sådant skydd behöves under normala förhållanden
— att en lagstiftning i ämnet måste föregås av ett mera omfattande
utredningsarbete. Uttalanden i sådan riktning göres av Svea hovrätt,
presidenten Romberg i ett inom hovrätten för Västra Sverige avgivet skiljaktigt
yttrande, lagberedningen, Stockholms handelskammare, handelskammaren
i Gävle, hyresnämnden i Stockholms 3:e distrikt, svenska byggnadsentreprenörföreningen,
svenska byggnadsindustriförbundet, Sveriges hantverks-
och småindustriorganisation, Sveriges industriförbund, svenska arbetsgivareföreningen
och Sveriges grossistförbund. Till stöd för sitt ståndpunktstagandc
åberopar remissmyndigheterna i huvudsak samma synpunkter
som framförts av föreningen Sveriges häradshövdingar. Svea hovrätt,
svenska byggnadsentreprenörföreningen, svenska byggnadsindustriförbundet,
Sveriges industriförbund och svenska arbetsgivareföreningen anmärker
därjämte mot förslaget att det är ägnat att göra den nuvarande hyresregleringen
permanent.

Som inledningsvis nämndes har vissa av de remissmyndigheter, som förordar
ytterligare utredning i ämnet, ansett, att promemorians förslag
bör kunna genomföras som ett provisorium. Yttranden
i sådan riktning göres av länsstyrelsen i Stockholms län och presi -

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1956

denten Romberg. Stockholms handelskammare samt svenska byggnadsentreprenörföreningen
och svenska bgggnadsindustriförbnndet ifrågasätter,
om icke promemorians förslag i vissa delar kan läggas till grund för smidigare
övergångsbestämmelser i anledning av hyresregleringens avveckling
än dem hyresregleringskommittén förordat. Kooperativa förbundet anser —
med hänsyn till att det är synnerligen svårt att förutse verkningarna av en
lagstiftning om besittningsskydd — att en lag i ämnet under alla förhållanden
bör få endast tidsbegränsad giltighet.

Även vissa andra remissmyndigheter förordar en provisorisk lösning. Sålunda
anser byggnadsstyrelsen, att lagen bör få provisorisk karaktär. När
jämvikt uppnåtts mellan tillgång och efterfrågan på lägenheter, föreligger
ej längre behov av besittningsskydd. Luftfartsstyrelsen, som i huvudsak
icke har något att erinra mot förslaget, förutsätter likaledes att lagen får
tidsbegränsad giltighet. Även hyresnämnderna i Norrköpings första distrikt
och Borås förordar samma lösning. Länsstyrelsen i Gävleborgs län förordar
en provisorisk lösning i avbidan på att frågan efter ytterligare utredning kan
regleras i allmänna hyreslagen.

En helt avvisande inställning till förslaget intar kommerskollegium,
en reservant inom byggnadsstyrelsen, länsstyrelsen i Malmöhus
län, handelskammaren för Örebro och Västmanlands län, Norrbottens
och Västerbottens läns handelskammare, hyresnämnderna i Växjö, Kristianstad
och Ljusdals köping, Sveriges advokatsamfund, Sveriges fastighetsägareförbund,
Malmö fastighetsägareförening samt svenska företagares riksförbund.

Ur dessa yttranden må återgivas följande.

Kommerskollegium framhåller, att ett lagfäst besittningsskydd icke behövs
under normala förhållanden på hyresmarknaden. Under en övergångstid,
sedan hyresregleringen avvecklats, kan visserligen ett sådant skydd erfordras.
Skyddet bör emellertid utformas på annat sätt än enligt förslaget.
Sålunda bör skyddet icke sträcka sig längre än att hyresgästen ej skall behöva
bli utsatt för godtyckliga eller oberättigade åtgärder från hyresvärdens
sida.

Enligt länsstyrelsens i Malmöhus län mening finns det för närvarande
icke tillräckliga skäl att införa särskilda bestämmelser om besittningsskydd
för hyresgäst. Man bör avvakta utvecklingen på hyresmarknaden, sedan
hyresregleringen upphävts.

Sveriges advokatsamfund invänder bl. a., att den föreslagna lagen skulle
göra det svårt eller omöjligt för hyresvärden att bli av med en misskötsam
hyresgäst, samt att lagen följaktligen skulle skada även de övriga hyresgästernas
intresse.

Sveriges fastighetsägareförbund anser, att förslaget är alltför ensidigt
inriktat mot den ena parten i hyresförhållandet samt att det går långt utöver
vad som med hänsyn till föreliggande omständigheter är behövligt.
Förbundet yttrar vidare:

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1956

I själva verket skulle fastighetsägandet, om det framlagda förslaget genomföres,
omvandlas till en förvaltningsfunktion med bibehållande av ansvar
och skyldigheter utan några väsentliga rättigheter, medan hyresgästparten
skulle förlänas ställningen som rättsägare med ett starkt kringgärdat
intresseskydd. Utvecklingen på fastighetsoinrådet karakteriseras av en
alltmera markerad osäkerhet i äganderättsförhållandet och av en efter hand
försämrad räntabilitet. Genom den nu föreslagna lagstiftningen skulle ytterligare
ett markerat steg tagas till undergrävande av äganderätten till
fast egendom. Det finnes anledning att ifrågasätta, huruvida icke en så
stympad dispositionsrätt skulle få till följd, att det fria näringslivet helt
lämnade åt kommunerna och staten att omhändertaga bostadsförsörjningen
i landet i fortsättningen.

Den närmare utformningen av förslaget har föranlett talrika uttalanden.

I flera yttranden framhålles, att det är mycket vanskligt att avgöra
vad som är oskälig hyra.

Sålunda anför svenska byggnadsentreprenörföreningen och svenska byggnadsindustriförbundet,
att det i dag, efter 13 års hyresreglering, torde vara
omöjligt att avgöra, om en hyra är oskälig eller icke. Enda sättet att få veta
vad en lägenhet marknadsmässigt är värd, är att låta efterfrågan påverka
prisbildningen.

Vanskligheterna vid bedömandet av skälighetsfrågan påtalas vidare av
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, handelskamrarna i Göteborg och
Gävle, hyresnämnderna i Västerås och Ronneby, föreningen Sveriges häradshövdingar,
Sveriges advokatsamfund, svenska företagares riksförbund och
Sveriges juristförbund. Kooperativa förbundet ifrågasätter, om icke i lagen
kan införas vissa normer för bedömningen av hyresvärdet.

Lagberedningen anser, att hyressättningen bör anpassas efter konjunkturerna
på hyresmarknaden och icke — såsom enligt hyresregleringslagen - -bero av byggnadskostnaderna för det aktuella huset.

Hyresgästernas riksförbund och tjänstemännens centralorganisation fruktar,
att förslaget skall medföra hyreshöjningar, som gör besittningsskyddet
illusoriskt. Även hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund
u. p. a. fruktar hyreshöjningar.

Sveriges akademikers centralorganisation framhåller, att det ej är klart,
hur skälig hyra skall bestämmas, när hyresvärden vill ta lägenhet i anspråk
som kontorslokal.

Länsstyrelsen i Stockholms län anmärker mot förslaget, att det kan ifrågasättas,
om icke stadgandet i praktiken skulle bli ett instrument för reglering
av hyresnivån.

För den händelse hyresvärden fordrar oskälig hyra eller annat villkor,
som är otillbörligt, skall enligt förslaget del tidigare avtalet erhålla
fortsatt tillämpning. Föreningen Sveriges häradshövdingar
framhåller att regeln kan synas stel och att det i och för sig vore önskvärt,
att rätten hade möjlighet att bestämma en skälig hyra. Detta skulle emellertid
förmodligen medföra, att man finge eu fortsatt detaljerad hyresreglering

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1956

och att domstolarna bleve överhopade med arbete. Konstruktionen synes
också ha den fördelen, att hyresvärdarna kan förväntas visa måttfullhet i
sina yrkanden om ändrade hyresvillkor. Svenska stadsförbundet finner den
föreslagna regeln försvarlig med hänsyn till behovet av korrektiv mot yrkanden,
som måste anses ohemula. En nackdel är dock, alt domstolen skulle
vara förhindrad att beakta ett av hyresvärden senare framställt, mindre
långtgående yrkande. Länsstyrelsen i Stockholms lön framhåller, att regeln
icke synes kunna undvikas på grund av lagens konstruktion, ehuru den sakligt
sett framstår som obillig.

I flera remissyttranden riktas å andra sidan bestämda erinringar mot förslaget
i denna del. Sålunda anför Svea hovrätt:

Den hyresvärden tillförsäkrade rätten att bestämma villkoren i det nya
avtalet torde enligt hovrättens mening vara alltför beskuren genom den föreslagna
regeln att, därest hyresvärden fordrar oskälig hyra eller eljest villkor
som är otillbörligt, i denna del det tidigare avtalet skall erhålla fortsatt till lämpning.

---Självfallet bör icke en oskälig hyra få utgå eller eljest

otillbörligt villkor kunna tillämpas, men möjlighet måste finnas att avväga
det nya avtalets innehåll med hänsynstagande till hyresvärdens intressen i
den mån de ha fog för sig. Att en sådan jämkningsmöjlighet föreligger för
det fall att 43 § allmänna hyreslagen kan bli tillämplig men icke vid prövning
av ett villkor enligt förevarande lagförslag måste te sig inkonsekvent
och jämväl stötande. Det finnes också anledning antaga att den föreslagna
regeln är ägnad att ytterligare fastlåsa hyresmarknaden.

Liknande synpunkter framföres av föreningen Sveriges stadsdomare, som
även påpekar, att det kan vara svårt att fastställa det tidigare avtalets innehåll,
om avtalet är muntligt. Jämväl hovrätten över Skåne och Blekinge,
statens hyresråd, socialstyrelsen, assessorn Boéthius, drätselkammaren i
Luleå, Skånes handelskammare, handelskammaren i Gävle, hyresnämnderna
i Kristianstad, Boden och Knislinge municipalsamhälle, Sveriges advokatsamfund
samt Sveriges juristförbund finner förslaget obilligt. Socialstyrelsen
tillägger, att hyresvärden kan bli nödsakad att inlåta sig i upprepade
rättegångar för att vinna klarhet om vilken hyra som kan godtagas. Advokatsamfundet
framhåller, att hyresvärden kan tänkas framställa en serie alternativa
yrkanden och finner oklart, hur ett sådant fall skall bedömas. Kooperativa
förbundet anser, att förslaget reellt knappast kommer att gagna
hyresgästens intressen, enär domstolarna sannolikt kommer att visa sig
obenägna att tillämpa den drakoniska bestämmelsen. Stockholms handelskammare
och Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare hävdar,
att förslaget är ägnat att stimulera fastighetsägarnas intresse att successivt
anpassa hyran uppåt.

Lagberedningen anser, att hänsyn även måste tas till vad hyresgästen erbjudit
samt framför i denna del vissa förslag:

Enligt avfattningen av 4 § skulle den tidigare bestämda hyran gälla även
för det fall att hyresgästen under förhandlingarna med hyresvärden erbjudit
sig att betala en förhöjd hyra. Denna konsekvens torde icke överensstämma
med det nu behandlade ärendets dispositiva karaktär; ömsesidigheten i
hyresförhållandet kräver uppenbarligen att samma bindande betydelse som

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1956

enligt förslaget lillmätes hyresvärdens krav också bör tillkomma hyresgästens
anbud. En annan sak är alt med den läggning som förslaget erhållit hyresgästen
knappast kan äga något större intresse av att lämna ett sådant
medgivande, även om det enligt hans egen mening skulle framstå som berättigat.
----

För ernående av ett för båda sidor såvitt möjligt rättvisande resultat är
det enligt beredningens mening i hög grad angeläget att rättsreglerna erhålla
en sådan utformning att hyresgästens villighet att anpassa hyresförhållandet
efter det aktuella marknadsläget icke motverkas. Med förslagets utgångspunkt,
att domstolen icke har att självständigt pröva hyrans belopp,
synes det nu åsyftade resultatet kunna nås allenast därigenom att domstolen
— då hyresvärdens krav ej godkännes — skall äga godtaga den hyra hyresgästen
erbjudit samt att hyresgästens rätt till nytt hyresavtal göres beroende
av den hyra, han må ha erbjudit, eventuellt den tidigare hyran, finnes
icke med hänsyn till marknadsläget vara oskäligt låg. Skulle påföljden härav
anses drabba hyresgästen alltför hårt, torde det emellertid icke vara möjligt
att fasthålla vid nyssnämnda utgångspunkt utan bör då i stället övervägas
att åt domstolen överlämna att bestämma hyresbeloppet.

Lagberedningen framhåller vidare, att man också måste räkna med möjligheten
att hyresnivån framdeles kommer att sjunka. I en sådan situation
kan man icke tillägga den tidigare utgående hyran samma betydelse som
enligt förslaget. Liknande synpunkter framföres av kooperativa förbundet
och hyresnämnden i Karlskrona.

Den föreslagna avgränsningen av lagens tillämplighetsområde har föranlett
ett flertal uttalanden.

Vad till en början angår förslaget, att lagen skall äga tillämpning endast
då lägenhet förhyrts till bostad eller för drivande avhandel,
hantverk, industriell rörelse eller annan förvärvsverksamhet,
anmärker lagberedningen, att det är tveksamt i
vad mån denna gränsdragning verkligen utestänger några hyresobjekt av
större intresse. Av promemorian framgår ej, huruvida man velat utesluta
lägenheter, som upplåtits åt statliga eller kommunala organ eller åt ideella
föreningar eller andra liknande sammanslutningar för annat ändamål än
förvärvsverksamhet. Enligt beredningens mening kan lämpligheten av att
utesluta dem starkt ifrågasättas. Liknande synpunkter framföres av statens
hyresråd, byggnadsstyrelsen, föreningen Sveriges häradshövdingar, hyresgästernas
riksförbund och hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars
riksförbund u. p. a. Föreningen Sveriges stadsdomare finner uppenbart, att
reglerna om besittningsskydd icke hör omfatta sommarbostäder och garage,
de senare även om de nyttjas i förvärvsverksamhet.

Att från reglerna om besittningsskydd undantaga upplåtelse av lägenhet
till bostad i en- eller tvåfamiljs hus anser ett flertal remissmyndigheter
icke motiverat. Dessa myndigheter är Svea hovrätt, Stockholms
handelskammare, handelskammaren för Örebro och Västmanlands län, handelskammaren
i Gävle, hyresnämnderna i Stockholms 7:e distrikt och Uppsala
samt hyresgästernas riksförbund. Svea hovrätt tillägger, att hyresvär -

Kungi. Maj:ts proposition nr 168 år 1956

dens berättigade intresse bör kunna tillgodoses genom ett stadgande, att rätt
till nytt hyresavtal i dessa fall icke tillkommer hyresgästen, såvida icke synnerliga
skäl talar därför. Statens hyresråd anser, att besittningsskydd bör
tillkomma även den som förhyr bostad i tvåfamilj shus. Hyresnämnden i
Halmstad finner ett något svagare besittningsskydd befogat i sådana hus.
Hyresnämnden i Borås anser det omotiverat att i detta sammanhang skilja
mellan bostadslägenheter och lokaler. Även drätselkammaren i Luleå framför
anmärkningar mot förslaget.

Mot förslaget alt lagen icke skall vara tillämplig, då lägenhet förhyrts till
bostad i möblerat skick, anmärker hyresgästernas sparkasseoch
byggnadsföreningars riksförbund u. p. a., att stadgandet öppnar en möjlighet
att kringgå lagen genom att hyra ut hela lägenheter i möblerat skick
särskilt som något krav icke uppställts på möbleringens fullständighet. Förbundet
förordar, att undantaget begränsas till de fall, då del av lägenhet,
som omfattar mindre än två rum, uthyres i möblerat skick.

Lagberedningen tillråder i detta sammanhang, att även omöblerade underuthvrda
lägenheter, åtminstone sådana som utgöres av enstaka rum, undantas
från lagens tillämpning. Beredningen anför:

För att välja ett ganska vanligt exempel på underuthyrning må hänvisas
till hur unga familjer med begränsad inkomst begagna sig av möjligheten
att förhyra tämligen stora våningar, av vilka ett eller flera rum underuthyras
i omöblerat skick för att så småningom tagas i anspråk av värdfolket när familjen
tillvuxit eller inkomsten ökat. Det må även framhållas att nyproduktionen
av familjebostäder i stigande utsträckning synes inrätta sig efter
nämnda arrangemang. Syftemålet med ett dylikt skulle givetvis helt förfelas,
om det kunde befaras att man i sinom tid ej skulle kunna bli av med den inneboende.
Också andra exempel på underuthyrning av omöblerade lägenheter,
där en kvarboenderätt för hyresgästen komme att vålla avsevärda olägenheter,
oftast av personlig art, skulle kunna andragas.

Liknande synpunkter framföres av assessorn Boethius, drätselkammaren
i Luleå och hyresnämnden i Norrköpings första distrikt.

Stadgandet att lagen icke skall vara tillämplig på upplåtelse av bostad,
som är förenad med allmän tjänst, är hämtat från 26 § hyresregleringslagen.
Föreningen Sveriges häradshövdingar och assessorn
Boethius samt hyresnämnderna i Malmö 1 :a och 3:e distrikt, Västerås och
Vaxholm anmärker, att olika meningar råder om innebörden av detta lagrum
samt förordar för den skull ett klarläggande av det föreslagna stadgandet.
Föreningen Sveriges stadsdomare förordar, att stadgandet utgår eller
också omformuleras så att all tvekan om dess innebörd blir utesluten.

Hyresgästernas riksförbund anser att stadgandet bör utgå, enär det ej är
rimligt att ge staten en mera privilegierad ställning än andra fastighetsägare.
Liknande synpunkter framföres av Svea hovrätt, Sveriges akademikers centralorganisation
och Sveriges juristförbund.

Även om reglerna om besittningsskydd är tillämpliga, skall enligt förslaget
hyresgästen dock icke alltid äga rätt till nytt hyresavtal. Så är först och

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1056

främst fallet, om hyresrätten enligt det tidigare avtalet
är förverkad. Statens hyresråd anmärker, att rätt till nytt avtal ej
heller bör tillkomma hyresgästen, om denne påtagligt åsidosatt sina förpliktelser
som hyresgäst utan att hyresrätten därför är förverkad. Samma inställning
bär assessorn Boethius, hyresnämnden i Västerås, föreningen Sveriges
häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges fastighetsägareförbund
och hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund
u. p. a. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter, om
icke en viss prövotid bör förflyta, innan besittningsskydd inträder.

Rätt till nytt hyresavtal skulle vidare som regel icke tillkomma hyresgästen,
om upplåtelsen var betingad av ett anställningsförhållande
och han själv lämnat anställningen eller eljest givit anledning
till dess upphörande. Bilverkstädernas riksförbund finner förslaget väl motiverat.
Statens hyresråd anser, att samma regel bör gälla, även om lägenheten
icke är upplåten av arbetsgivaren själv utan av en särskild juridisk
person, som har till uppgift att tillhandahålla bostäder åt de anställda.

Sveriges industriförbund och svenska arbetsgivareföreningen vänder sig
däremot med skärpa mot förslaget under anförande, att detta är ägnat att
kringskära arbetsgivarens frihet att disponera över lägenheter, som uthyrts
till arbetstagare, och innefattar en inskränkning av hyresregleringsmyndigheternas
nuvarande praxis på området. De anser, att upplåtelse av personalbostad
bör helt undantagas från lagens tillämplighetsområde. Svenska
arbetsgivareföreningen menar, att förslaget innebär, att man via hyreslagstiftningen
inför en ny, generell uppsägningsregel för arbetsmarknaden. Föreningen
anför vidare:

För att en arbetsgivare, som uppsagt ett anställningsförhållande, rättsligt
skulle vara i samma läge som då arbetstagaren gjort uppsägningen, skulle
generellt krävas, att arbetsgivaren kunde visa sig ha haft särskilda skäl till
uppsägning i arbetstagarens handlande. Företagets behov av visst slag av
arbetskraft, bedömt med hänsyn till exempelvis ändrad produktionsinriktning
eller liknande omständigheter, skulle vara av sekundär betydelse i sammanhanget
och endast kunna åberopas enligt undantagsregeln i § 2 e/.--

Kritik mot lagförslaget i här berörda hänseende kan anföras även ur andra
arbetsrättsliga synpunkter. Detta sammanhänger med att själva förhandenvaron
av de omständigheter, vartill den föreslagna regleringen anknyter,
ofta är tvistig. Man kan såsom exempel förutsätta, att arbetsgivaren i ett
visst fall sagt upp anställningsförhållandet. Om detta faktum antages icke
föreligga någon tvist. Däremot ha parterna olika uppfattning i frågan huruvida
det föreligger sådana omständigheter, hänförliga till arbetstagarens
handlande, som »givit anledning» till uppsägningen. Det kan enligt föreningens
uppfattning ej ifrågakomma, att allmänna domstolar skulle äga företaga
en dylik bedömning då — såsom regelmässigt är fallet — kollektivavtal
föreligger och tvister om rättsenligheten enligt kollektivavtalet av en
uppsägningsåtgärd skola avgöras av arbetsdomstolen.

Även i den mån här berörda omständigheter icke skulle vara tvistiga ur
arbetsrättsliga synpunkter, synes man starkt kunna ifrågasätta lämpligheten
och riktigheten av att domstolarna skola påtvingas en sådan skönsnuissig
värdering, som lagförslaget i övrigt förutsätter.

5 lliliang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 1118

Kungi. Maj:ts proposition nr 168 år 1956

Även Sveriges advokatsamfund samt Skånes handelskammare, handelskammaren
i Gävle och Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare
finner förslaget vara alltför oförmånligt för hyresvärden-arbetsgivaren.

Å andra sidan framhålles i andra yttranden, att förslaget är obilligt mot
hyresgästen-arbetstagaren. Sålunda anför tjänstemännens centralorganisation
:

I princip måste det anses mindre lämpligt med s. k. kopplade avtal, då det
verkar inskränkande på arbetstagarens frihet att söka lämplig anställning.
En bestämmelse av den karaktär som föreslås i 2 § bör endast äga tillämpning
på de mera utpräglade tjänstebostäderna men däremot icke i sådana
fall då arbetsgivaren samtidigt uppträder som hyresvärd och ställer en bostad
till förfogande för en anställd för att därigenom locka honom att söka
anställningen. Undantag från regeln kan även tänkas, om en person tagit
anställning för att komma över en bostad. Man skulle kunna tänka sig en
viss tidsgräns, så att hyresgästen ej skulle få nytt hyresavtal, om han själv
lämnat anställningen innan denna varat exempelvis 2 år, såvida ej kontraktsbrott
föreligger från arbetsgivarens sida. Vidare skulle han ej erhålla
nytt hyresavtal vid uppsägning från arbetsgivarens sida, som föranletts av
kontraktsbrott från hyresgästen-arbetstagarens sida.

Hyresgästernas riksförbund och två reservanter inom statens hyresråd
hävdar, att någon särskild regel i ämnet icke erfordras. Därest hyresvärdenarbetsgivaren
har ett berättigat intresse att få förfoga över lägenheten, bör
frågan bedömas enligt den generella undantagsregeln.

Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller, att förslaget kan ge upphov
till svårlösta spörsmål och att dess verkningar är svåra att överblicka.

Att förvägra hyresgästen nytt hyresavtal, därför att huset skall riv
a s, anser statens hyresråd böra komma i fråga, endast om rivningen är
nära förestående. Hyresnämnden i Norrköpings första distrikt ifrågasätter,
om man bör kräva att vederbörligt rivningstillstånd föreligger. Hyresgästernas
riksförbund, hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund
u. p. a. samt två reservanter inom statens hyresråd anser, att hyresgästen
i detta fall icke bör vara skyldig att avflytta med mindre hyresvärden
anvisar honom godtagbar lägenhet.

Assessorn Boéthius och Stockholms handelskammare samt svenska byggnadsentreprenörföreningen
och svenska byggnadsindustriförbundet anser,
att med rivning bör likställas ombyggnad av huset. Sistnämnda två remissinstanser
tillägger, att möjlighet bör finnas att träffa på förhand lidsbundna
hyresavtal. Sådana avtal är ofta lämpliga, då större om- eller nybyggnader
förestår. Hyresnämnden i Stockholms 3:c distrikt hävdar, att ett särskilt undantagsstadgande
för detta fall icke erfordras. Intresseavvägningen bör lösas
enligt den allmänna regeln.

Mot det föreslagna generella undantaget från rätten till nytt
hyresavtal — då hyresvärden har ett väsentligt intresse att kunna förfoga
över lägenheten och det icke kan anses strida mot god sed i hyresförhållanden
eller eljest vara obilligt att han fordrar att hyresgästen skall avflytta

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1956

— anmärker statens hyresråd att det torde finnas fall, då hyresvärden väl
icke har något intresse av att förfoga över lägenheten men det likväl kan
vara skäligt att hyresgästen flyttar. För åstadkommande av grannsämja och
trivsel bland hyresgästerna i fastigheten kan det vara nödvändigt att någon
flyttar. Det synes enligt hyresrådets mening icke heller böra vara uteslutet
att vid avgörandet av frågan om nytt hyresavtal beakta intresset hos annan
hyresgäst i fastigheten att få utvidga sin lägenhet eller lokal. Två reservanter
anser det sist anförda sakna relevans, då det gäller att avgöra frågan om
hyresförhållandet mellan hyresvärd och hyresgäst. Hovrätten över Skåne och
Blekinge framhåller, att hyresvärden kan ha ett intresse av att på grund av
stridigheter hyresgäster emellan uppsäga någon av dem, utan att detta bottnar
i någon direkt önskan hos honom att få förfoga över lägenheten. Liknande
synpunkter framföres av Stockholms handelskammare och handelskammaren
i Gävle.

Svea hovrätt framhåller, att det föreslagna stadgandet synes innefatta en
skärpning i förhållande till stadgandena i hyresregleringslagen om uppsägningsskydd.
Hovrätten anför:

Hyresvärden måste först visa att han har ett väsentligt intresse av att kunna
förfoga över lägenheten och härefter skall bedömas om hans fordran på
hyresgästens avflyttning strider mot god sed i hyresförhållanden eller eljest
är obillig. Möjligheterna för hyresvärden att få sina intressen tillräckligt
beaktade torde vid en sådan prövning bli små, och hovrätten vill för
sin del starkt ifrågasätta om en skärpning — därest den är åsyftad -— är
nödvändig.

Liknande synpunkter framföres av Skånes handelskammare, handelskammaren
i Göteborg samt hyresnämnderna i Uppsala och Gävle.

Svenska byggnadsentreprenörföreningen och svenska byggnadsindustriförbundet
hävdar, att behov föreligger av en väsentligt större frihet på hyresmarknaden
än vad genomförandet av förslaget på denna punkt skulle medföra.

Förslaget att tillämpningen av lagen skall ankomma på
allmän domstol har föranlett ett flertal remissmyndigheter att framhålla,
att processerna kan väntas bli både många och vidlyftiga, varför domstolarnas
arbetsbörda torde komma att kraftigt öka. Man fruktar vid sådant
förhållande att målen icke skall kunna avgöras med den snabbhet som är
erforderlig. Fn annan olägenhet med förslaget finner man i de liöga processkostnaderna.
Uttalanden i sådan riktning göres av Svea hovrätt, hovrätten
för Västra Sverige, lagberedningen, socialstyrelsen, kommer skollegium, överstålhållaråmbetet,
länsstyrelsen i Stockholms län, magistraten i Göteborg,
fyra handelskamrar, fjorton hyresnämnder, föreningen Sveriges häradshövdingar,
föreningen Sveriges sladsdomare, Sveriges fastighetsägareförbund,
hyresgästernas riksförbund, hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars
riksförbund u. p. a., kooperativa förbundet, Sveriges konditor-förening,
svenska företagares riksförbund och Sveriges juristförbund. Asses -

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1956

sorn Boéthius åter framhåller, att ökningen av domstolarnas arbetsbörda
kommer att bli beroende av hur hastigt hyresregleringen avvecklas. När balans
uppnås mellan tillgång och efterfrågan, kommer vidare antalet hyrestvister
att nedgå.

Lagberedningen framhåller vidare, att domstolarna torde sakna den speciella
sakkunskap, som erfordras för bedömningen av dessa mål. Liknande
synpunkter franiföres av hyresnämnderna i Lund, Kristianstad, Vaxholm,
Ronneby och Boden samt hyresgästernas sjxirkasse- och byggnadsföreningars
riksförbund u. p. a. Kommerskollegium anser, att man i görligaste mån bör
undvika att belasta domstolarna med mål, där i stort sett endast skälighetsbedömningar
kan komma i fråga. I huvudsak samma inställning har hyresnämnden
i Borås.

En snabbare och för parterna billigare handläggning skulle — hävdar assessorn
Sigander i ett inom hovrätten för Västra Sverige avgivet skiljaktigt yttrande
— kunna vinnas, om frågorna finge upptas i den ordning, som stadgas
i lagen om handläggning av domstolsärenden.

Även andra förslag har framförts. Sålunda förordar lagberedningen, att
i ort, varest medlingsnämnd för hyrestvister finnes inrättad, förlikningsförsök
inför nämnden skall vara obligatoriskt innan målet får upptagas vid
domstol. Beredningen räknar med att motsättningen mellan parterna i åtskilliga
fall kommer att biläggas inför nämnden. Även om ej så sker, är
ett förlikningsförsök av värde, då det bidrar till att klarlägga parternas
ståndpunkter. Obligatorisk medling förordas även av hyresnämnden i Lund.
Hyresnämnden i Borås föreslår att antingen medlingsnämnd skall träda i
domstolens ställe eller ock medling vara obligatorisk.

Svenska stadsförbundet ifrågasätter, om ej, då hyresregleringen avvecklas,
medlingsnämnd obligatoriskt bör inrättas i varje kommun som nu har
hyresnämnd. Hyresnämnden i Halmstad anser, att medlingsnämnd bör finnas
för varje ort.

Svea hovrätt hävdar att, om domstolarnas medverkan bedömes vara erforderlig,
den bör inskränka sig till ett avgörande om nytt hyresavtal skall
komma till stånd eller ej. Det bör sedan kunna anförtros åt skiljemän att
slita tvistefrågor angående hyresvillkoren. Det kan övervägas att låta de
nuvarande hyresnämnderna fungera som skiljenämnd. Liknande synpunkter
framföres av föreningen Sveriges häradshövdingar — inom vars styrelse
dock fyra ledamöter på denna punkt anmält reservation — och föreningen
Sveriges stadsdomare ävensom av hyresnämnderna i Västerås, Borås, Boden,
Ronneby och Knislinge municipalsamhålle. Häradshövdingeföreningen och
hyresnämnden i Ronneby framför därjämte den tanken, att det bör stå parterna
fritt att avtala om att framtida tvist skall hänskjutas till medlingsnämnd
för hyrestvister utan rätt för parterna att klandra nämndens beslut.
En liknande inställning har hyresnämnden i Norrköpings första distrikt.

Hyresnämnden i Kristianstad förordar, att tillämpningen av lagen uppdrages
åt lokala nämnder, eventuellt länsnämnder. Liknande synpunkter

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1956

framföres av hyresnämnden i Hedemora samt Malmö hyresgästförening.
Hyresnämnden i Göteborg förordar, att lagen åtminstone under en övergångstid
administreras av de nuvarande hyresnämnderna.

Förslaget att det tidigare hyresavtalet s k al 1 tillämpas
i avbidan på att nytt avtal slutes eller hyresgästen
avflyttar finner lagberedningen obilligt mot hyresvärden. Beredningen
anför:

Olika situationer kunna här länkas. Till en början må uppmärksammas
sådana fall, då nytt hyresavtal så småningom kommer till stånd. Detta avtal
blir enligt promemorian i princip att tillämpa först från den dag, då avtalet
slutes respektive skall anses slutet. Om hyresbeloppet enligt det äldre
hyresavtalet varit påfallande lågt och det nya avtalet kommit att gå ut på
en betydligt högre hyra, kan det knappast anses rättvist att hyresgästen för
den kanske ganska långa tid som förflutit medan frågan om kvarboenderätten
stått öppen icke skall kunna i efterhand avkrävas någon som helst
kompletterande hyra. Att här föreligger en viss lucka i lagförslaget synes
icke helt ha förbisetts vid upprättandet av promemorian, vilken i fråga om
hyresvärdens rätt till kompletterande hyra i en situation som den nu angivna
uttalar att denna rätt blir beroende av vad som kan vara stadgat därom
i det nya avtalet. —---Uppenbart saknas från hyresgästens sida varje

intresse av att medverka till en sådan överenskommelse.---

En annan situation föreligger då målet om kvarboenderätten icke resulterar
i något nytt hyresavtal. Att detta inträffar kan med lagförslagets konstruktion
bero antingen på att hyresgästens yrkande på kvarboenderätt avslås
eller på att hyresgästen visserligen tillerkännes denna rätt men likväl
förklarar sig avstå från att utöva densamma. För de sist berörda fallen kan
den kategoriska regeln om de tidigare hyresvillkorens oförändrade giltighet
medan hyresgästen kvarsitter efter hyrestidens utgång föranleda kanske
ännu allvarligare missförhållanden än för det fall, då nytt avtal så småningom
kommer till stånd. Där så ej sker skulle det kunna inträffa att prövningsförfarandet
igångsättes i direkt syfte att utnyttja regeln i fråga.

Lagberedningen anser det därför starkt befogat, att hyresvärdens anspråk
på att i efterhand erhålla kompletterande hyra tillgodoses.

Liknande synpunkter framföres av statens hyresråd och socialstyrelsen
— vilka anser att det bör åläggas hyresgästen att i förväg lämna bindande
besked, huruvida han önskar nytt avtal på de av hyresvärden fordrade villkoren,
om dessa befinnes skäliga — samt drätselkammaren i Luleå, hyresnämnderna
i Stockholms 6:e distrikt, Malmö l:a och 3:e distrikt och Ronneby
samt föreningen Sveriges häradshövdingar. Hovrätten över Skåne och
Blekinge samt hyresnämnden i Stockholms 3:e distrikt framhåller, att det
vid normala förhållanden på bostadsmarknaden kan vara synnerligen oförmånligt
för hyresvärden, om hyresgästen kvarsitter efter hyrestidens utgång
och sedan avflyttar före laga fardag. Risk föreligger nämligen att lägenheten
icke genast kan hyras ut på nytt. Liknande synpunkter 1 ramföres av
Sveriges advokatsamfund. Även länsstyrelserna i Stockholms och Malmöhus
län finner förslaget obilligt mot hyresvärden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1956

Gentemot förslaget att upphäva de nuvarande stadgandena
i 38 — 40 §§ allmänna hyreslagen om skadeståndsrätt för hyresgäst
i vissa fall anmärker statens hyresråd och länsstyrelsen i Östergötlands
län, att skadeståndsrätten i varje fall torde ha en uppgift att fylla beträffande
hyresförhållanden, som icke skulle omfattas av lagen. Sveriges industriförbund
och Sveriges grossistförbund framhåller att förslaget berövar
näringsidkare möjlighet att få ersättning för mistad good-will. Liknande
synpunkter framföres av handelskammaren i Gävle. Även hyresnämnderna
i Lund och Boden motsätter sig förslaget. Hyresnämnden i Lund tänker härvid
på fall, då hyresvärden under uppgift, att han skall riva huset eller själv
använda lägenheten, förmått hyresgästen att frivilligt avflytta eller fått hyresgästens
talan om rätt till nytt avtal ogillad av domstol, men sedan hyr ut
lägenheten igen.

I fråga om tidpunkten för de nya reglernas ikraftträdande
anmärker statens priskontrollnämnd, att det är av vikt att införandet
av regler om besittningsskydd och avvecklingen av hyresregleringen samordnas
så att åtgärderna träder i kraft samtidigt. Föreningen Sveriges häradshövdingar
ifrågasätter, om det är nödvändigt eller möjligt att låta lagen
träda i kraft redan den 1 juni 1956. Magistraten i Göteborg hävdar att lagen,
med hänsyn till att domstolarna sannolikt behöver utöka sin personal, bör
träda i kraft tidigast den 1 januari 1957.

Departementschefen

Den som förhyrt lägenhet till bostad eller för annat ändamål har mestadels
ett starkt intresse av att kunna kvarsitta i lägenheten även efter den
avtalade hyrestidens utgång. Den allmänna hyreslagen tillgodoser dock endast
i mycket begränsad utsträckning detta hyresgästens intresse. Han är
praktiskt taget helt beroende av hyresvärdens gottfinnande. Visserligen
drabbas hyresvärden av skadeståndsskyldighet, om han utan giltig anledning
förvägrar hyresgästen njdt hyresavtal. Skadeståndet omfattar emellertid
i flertalet fall endast ersättning för de kostnader, som är förenade med
flyttningen. Vad angår förhyrda butiker och andra affärslokaler kan hyresgästen
därutöver få ersättning för mistad good-will, men förutsättningarna
för att sådan ersättning skall utgå är snävt begränsade. Ett fullt verksamt
skydd torde icke heller kunna beredas hyresgästen enbart genom regler om
skadestånd.

Enligt min mening ter sig en reform på denna punkt starkt påkallad. Visserligen
låter i allmänhet hyresvärden den skötsamma hyresgästen få nytt
hyresavtal, men hyresgästen kan icke förlita sig på att så kommer att ske.
Otryggheten i hyresgästens ställning medför nackdelar för honom i skilda
hänseenden. Lagen bör bygga på en lämplig avvägning mellan hyresvärdens
och hyresgästens intressen. För närvarande tillgodoser den alltför ensidigt
hyresvärdens anspråk på att få disponera över fastigheten och lämnar hyresgästen
i allt väsentligt utan skydd. Under de år som lagstiftningen om hyres -

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1956

reglering varil gällande har hyresgästen varit tillförsäkrad ett starkt besittningsskydd,
och det har alltmera framstått såsom naturligt att ett sådant
skydd skulle bibehållas även under normala förhållanden. Tiden torde vara
mogen för att lagfästa en rättighet för den lojale hyresgästen att i princip
få behålla hyresrätten till sitt hem.

I och med att hyresregleringen, såsom jag i det föregående förordat, nu
skall börja avvecklas, träder frågan om besittningsskydd för hyresgäst i
förgrunden. Enligt min mening måste frågan bringas till en åtminstone provisorisk
lösning, innan hyresregleringslagens bestämmelser om uppsägningsskydd
upphör. I annat fall måste man nämligen befara, att avvecklingen
kommer att medföra sociala olägenheter.

En lagstiftning om besittningsskydd för hyresgäst är förenad med betydande
vanskligheter. Försök har tidigare gjorts att nå fram till en lösning,
men resultat har icke vunnits. Man har bland annat befarat, att bostadsproduktionen
skulle komma att hämmas med hyresstegring som följd, om
en verklig kvarboenderätt tillerkändes hyresgäst. Till följd av de betydande
insatser som det allmänna under det senaste decenniet gjort och alltjämt
gör för att främja bostadsförsörjningen är dock läget i våra dagar ett annat
än tidigare. Någon risk för minskad bostadsproduktion torde icke behöva
befaras, om ett lämpligt avvägt besittningsskydd införes.

Ett nytt förslag i ämnet föreligger i departementspromemorian, vilket blivit
ingående belyst i de talrika remissyttrandena. Enligt min mening innebär
promemorians förslag en god lösning, som efter någon överarbetning
av detaljerna bör kunna lagfästas. För att iakttaga all försiktighet synes det
emellertid lämpligast att låta den nya lagstiftningen gälla som ett provisorium
för de närmaste åren. De praktiska erfarenheter som då kan vinnas under
lagens tillämpning bör kunna bli till nytta, då det senare gäller att antaga
slutgiltiga regler om besittningsskydd för hyresgäst. Jag har för avsikt
att senare hemställa om Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla sakkunniga
för att verkställa en översyn av allmänna hyreslagen. Åt denna utredning
torde böra uppdragas att utarbeta definitiva bestämmelser om besittningsskydd,
vilka därvid bör inarbetas i den allmänna hyreslagen.

Jag vill alltså förorda att regler om besittningsskydd nu upptages i en
provisorisk lag av tidsbegränsad giltighet.

En lagstiftning om besittningsskydd bör, såsom framhållits i departementspromemorian,
bygga på grundsatsen, att hyresgästen skall äga rätt
att vid hyrestidens utgång erhålla nytt hyresavtal. Det centrala problem
som härvid uppställer sig är, hur hyresvillkoren skall bestämmas, om hyresvärd
och hyresgäst icke kan enas. Den allmänna hyreslagen utgår från
att hyrans storlek och övriga villkor för hyresavtal är fria. Lagstiftningen
om besittningsskydd måste anknyta till allmänna hyreslagen och följaktligen
bör även de nya reglerna bygga på principen om en fri hyressättning. I
den mån behov föreligger av fortsatt hyreskontroll och denna icke kan utövas
genom den statliga långivningen, ter det sig naturligt alt behålla hyres -

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1956

regleringen. Det må redan här förutskickas, att den nya lagen, såsom också
föreslagits i promemorian, icke skall gälla, där hyresregleringslagen eller i
vart fall dess bestämmelser om uppsägningsskydd är tillämpliga.

Kan hyresvärd och hyresgäst icke enas om hyresvillkoren, bör med hänsyn
till det anförda det nya avtalet upptaga den hyra och de villkor i övrigt,
som hyresvärden fordrar. Denna regel måste dock vidkännas ett undantag!
Såsom framhållits i promemorian skulle nämligen en obegränsad frihet för
hyresvärden att själv bestämma hyran och Övriga avtalsvillkor göra hyresgästens
rätt till nytt avtal illusorisk. Hyresgästen måste åtnjuta skydd mot
krav på alltför hög hyra eller annat otillbörligt villkor.

Då det gäller att närmare bestämma, mot vilka hyreskrav hyresgästen
bor åtnjuta skydd, möter vissa svårigheter. I promemorian har föreslagits
att skyddet skall inträda om hyresvärden fordrar hyra, som i betraktande av
lägenhetens skick och Övriga omständigheter är oskälig. I flera remissyttranden
har anmärkts, att regeln icke lämnar tillräcklig ledning. Uppenbarligen
är det av vikt, att lagtexten tydligt anger under vilka förutsättningar
de av hyresvärden fordrade avtalsvillkoren skall frångås. En ovisshet på
denna punkt kan befaras ge anledning till talrika rättegångar och medför
olägenheter även i andra hänseenden.

Enligt min mening måste man fasthålla vid att lagen icke syftar till att
reglera hyresnivån utan endast att stäi-ka besittningsskyddet. Följaktligen
hör lagen icke hindra en anpassning av hyran efter den allmänna hyresnivån
för jämförliga lägenheter i orten eller lägga hinder i vägen för en eventuell
allmän uppjustering av hyrorna. Skulle hyrorna stiga alltför mycket,
tår andra åtgärder tillgripas. Jag vill erinra om den möjlighet att återinföra
hyresregleringen, som finnes enligt det av mig här förut förordade förslaget.
Lagstiftningen om besittningsskydd får vidare icke leda till att upplåtelserna
måste underkastas en jämförelse in i minsta detalj i fråga om lägenheternas
skick och hyrans storlek. Å andra sidan bör icke tolereras, att hyresvärden
uttar en hyra som avsevärt överstiger hyresnivån för jämförliga
lägenheter i orten. Hänsyn bör härvid tagas icke blott till lägenheternas
storlek, läge och beskatfenhet utan även till deras användning. Hyran för
en lägenhet, som är uthyrd till bostad, bör alltså jämföras med hvran för
andra bostadslägenheter, även om en högre hyra skulle kunna uttas, därest
lägenheten i stället upplätes till kontor. Kravet på lägenheternas jämförlighet
får dock icke sträckas för långt. Sålunda bör t. ex. hyran för butikslokal
icke ställas i beroende av rörelsens art. Hyresvärdens krav i övrigt bör
frångås endast om han fordrar villkor, som strider mot god sed i hyresförhållanden,
eller om hans krav eljest är otillbörligt. Sistnämnda stadgande
kan tillämpas även på hyreskrav, nämligen om jämförlig lägenhet icke finnes
i orten.

Jag vill alltså förorda en regel av det innehåll, att nytt hyresavtal skall,
därest parterna ej enas, upptaga de villkor, som hyresvärden fordrar, sålranit
han ej begär hyra, som avsevärt överstiger hyran för jämförliga lägenheter
i orten, eller annat villkor, som strider mot god sed i hyresförhål -

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1956

landen, eller om hans krav eljest är otillbörligt. Med villkor, som hyresvärden
fordrar, bör givetvis förstås de krav som han slutligen framställer, även
om han tidigare under förhandlingarnas gång skulle ha framfört yrkanden
av annat innehåll. Skulle hyresvärden ställa alternativa yrkanden, får hans
ståndpunkt anses sammanfalla med det för hyresgästen minst förmånliga
yrkandet.

För den händelse, att de av hyresvärden fordrade villkoren icke kan godtagas,
skall enligt promemorian det tidigare avtalet erhålla fortsatt tillämpning.
Ett flertal remissmyndigheter har funnit förslaget obilligt mot hyresvärden
och menat att möjlighet bör finnas att i sådant läge fastställa en
skälig hyra. Yttrandena bör läsas mot bakgrund av vad som i promemorian
föreslagits angående förutsättningarna för att hyresvärdens krav skall kunna
frångås. Därest dessa förutsättningar bestämmes på sätt jag nyss förordat,
bör hyresvärden ha väsentligt större möjligheter att på förhand beräkna
var gränsen för det tillåtliga går. Härigenom minskas betänkligheterna
mot att låta det tidigare avtalet gripa in, därest gränsen trots allt
skulle ha överskridits. Remissmyndigheterna synes ej heller ha tillräckligt
beaktat, att 43 § allmänna hyreslagen för extrema fall öppnar möjlighet att
jämka villkoren i det tidigare avtalet. Enligt detta lagrum må nämligen,
om tillämpning av villkor, som upptagits i hyresavtal, uppenbarligen är
stridande mot god sed i hyresförhållanden eller eljest otillbörlig, villkoret
jämkas eller lämnas utan avseende.

Enligt min mening är den föreslagna lösningen förenad med bestämda
fördelar. Att låta domstol eller annan myndighet efter fri skälighetsprövning
bestämma hyresvillkoren är mindre väl förenligt med grundtankarna i lagförslaget
och skulle vidare medföra en betydande arbetsbelastning och tidsutdräkt.
Att hyresvärden riskerar att det tidigare avtalet blir gällande måste
också öka förutsättningarna för att parterna skall kunna nå en uppgörelse i
godo. Det är visserligen riktigt att den föreslagna regeln — såsom framhållits
av bl. a. lagberedningen — passar mindre väl in i en tid av vikande hyresnivå.
Bortsett från att denna anmärkning knappast har relevans, därest
lagen, såsom jag förordat, får tidsbegränsad giltighet, må framhållas att hyresgästen
i en sådan situation uppenbarligen icke har lika starkt behov av
skydd mot maktspråk från hyresvärdens sida. Vidare bör besinnas, att 43 §
allmänna hyreslagen även här bereder möjlighet till rättelse av påtagliga
missförhållanden. Vad angår den likaledes av lagberedningen framförda
tanken att i andra hand bestämma hyresvillkoren i enlighet med hyresgästens
medgivande, synes en lösning efter dessa riktlinjer knappast vara framkomlig.
I flertalet fall torde nämligen ett medgivande från hyresgästens sida
endast ha karaktär av förlikningserbjudande. Tvekan måste därför uppstå
angående förutsättningarna för att medgivandet skall vara bindande för hyresgästen.
Man bör vidare beakta, att den fastställda hyran icke får karaktär
av inaximipris. Intet hindrar parterna att träffa avtal om högre hyra. Jag
anser mig därför icke böra förorda någon avvikelse från förslaget på denna
punkt.

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1956

Såsom framhållits i departementspromemorian bör rätt till nytt hyresavtal
icke tillkomma hyresgästen i alla fall och under alla omständigheter.
Till en början måste undersökas å vilka hyresförhållanden lagen över huvud
taget bör äga tillämpning. I promemorian har föreslagits, att lagen skall
gälla, endast då lägenhet förhyrts till bostad eller för drivande av handel,
hantverk, industriell rörelse eller annan förvärvsverksamhet. Ett flertal
remissmyndigheter har anmärkt, att skydd bör beredas även statliga och
kommunala organ ävensom ideella föreningar och andra liknande sammanslutningar,
som förhyrt lägenhet för annat ändamål än förvärvsverksamhet.
Även jag finner tillräckliga skäl icke förekomma att utesluta dessa hyresförhållanden.

Då lagen alltså torde böra omfatta även de sist angivna upplåtelserna,
synes det icke motiverat att låta dess tillämplighet generellt bero av det
ändamål för vilket lägenheten förhyrts. En dylik gränsdragning skulle utesluta
endast ett fåtal hyresförhållanden. Gränsen torde vidare icke kunna
dragas skarpt, varför svårigheter kan befaras uppkomma vid den praktiska
tillämpningen. I den mån ändamålet med upplåtelsen icke är av den art,
att det ter sig motiverat att samhället ingriper till hyresgästens skydd, kommer
hyresgästen ändock, enligt de regler som jag i det följande vill förorda,
icke att kunna tilltvinga sig nytt hyresavtal.

Däremot anser jag, i likhet med vad som förordats i departementspromemorian,
att lagen icke bör gälla, då lägenhet upplåtits till bostad i en- eller
tvåfamilj shus. Härför talar först och främst, att besittningsskyddet om
möjligt icke bör omfatta andra lägenheter än sådana, som typiskt sett är
avsedda för uthyrning. I fråga om tvåfamiljshus gör sig denna synpunkt visserligen
icke gällande för mer än en av lägenheterna. I vad angår den lägenhet,
som icke är avsedd för ägarens begagnande, föreligger emellertid
andra skäl för att besittningsskyddet icke skall gälla. Hyresförhållandet får
nämligen här oftast sin prägel av den nära personliga kontakten mellan
hyresvärd och hyresgäst. Det synes därför icke lämpligt, att hyresvärden
skall vara i princip nödsakad att medge hyresgästen nytt hyresavtal, om
misshälligheter uppkommit dem emellan.

Från lagens tillämplighetsområde torde vidare böra undantagas upplåtelse
av lägenhet till bostad i möblerat skick. För att stadgandet skall vara
tillämpligt räcker det givetvis icke med att hyresvärden placerat enstaka
möbler i lägenheten utan lägenheten måste verkligen ha möblerad karaktär.
En sådan upplåtelse har i regel icke den varaktighet, som eljest merendels
präglar bostadsupplåtelser. Omfattar upplåtelsen en hel bostadslägenhet,
är det i allmänhet fråga om uthyrning i andra hand under tid,
då huvudhyresgästen är bortrest eller eljest förhindrad att nyttja lägenheten.
Hinder bör icke resas mot att denne vid hyrestidens utgång återtar
besittningen av lägenheten.

Upplåtelse av del av bostadslägenhet i möblerat skick har nära nog undantagslöst
karaktär av underuthyrning. Hyresvärden-huvudhyresgästen
bor merendels själv i lägenheten. Han kan behöva den uthyrda delen av

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1956

lägenheten för egen räkning eller ha annan befogad anledning att fordra
att hyresgästen avflyttar. Denne bör icke kunna tvinga sig kvar i lägenheten
efter hyrestidens utgång. Såsom framhållits av flera remissmyndigheter
talar samma skäl för att från lagens tillämplighetsområde utesluta även
de fall, då del av bostadslägenhet upplåtits till underhyresgäst i omöblerat
skick. Jag vill därför förorda att även dessa upplåtelser undantas.

I promemorian har slutligen förordats, att lagen icke skall vara tillämplig
på upplåtelse av bostad, som är förenad med allmän tjänst. Förslaget har
i remissyttrandena mött kritik från skilda utgångspunkter. Enligt min mening
är det — med hänsyn till de bestämmelser jag i det följande kommer
att förorda i fråga om tjänstebostäder i allmänhet — icke erforderligt att
göra något undantag för dessa fall. Punkten torde därför böra utgå.

I den mån lagen är tillämplig på ett hyresförhållande, bör hyresgästen
såsom förut framhållits i princip vara berättigad till nytt hyresavtal, då
hyrestiden går till ända. Denna princip måste dock vidkännas vissa undantag.
En avvägning mellan hyresvärdens och hyresgästens intressen leder
nämligen till att hyresgästens anspråk på att få kvarbo icke alltid kan
beaktas.

Till en början bör hyresgästen uppenbarligen icke äga påkalla nytt hyresavtal,
om hyresrätten enligt det tidigare avtalet är förverkad. Åtskilliga remissinstanser
har hävdat, att detsamma bör gälla, om hyresgästen eljest påtagligt
eftersatt sina förpliktelser enligt hyresavtalet. Jag delar denna uppfattning.
Goda skäl talar nämligen för att besittningsskyddet endast bör
komma den lojale hyresgästen till del. Visserligen upptar den allmänna hyreslagen
tämligen långtgående bestämmelser om förverkande. Det måste
emellertid beaktas, att det för hyresvärden kan vara svårt att leda i bevis att
hyresgästen låtit komma sig till last någon omständighet, som föranleder
att hyresrätten är förverkad. Jag vill därför förorda, att rätt till nytt hyresavtal
skall vara utesluten även i det nu avsedda fallet.

Enligt promemorian skall hyresgästen vidare icke äga påkalla nytt hyresavtal,
om hans behov av lägenheten måste anses ringa. Stadgandet kan synas
icke ha så stor praktisk betydelse. Rent principiellt måste det dock anses
riktigt, att rättsordningen i ett sådant fall icke ingriper till hyresgästens
skydd. Därest såsom jag förordat lagens tillämplighetsområde icke underkastas
någon avgränsning med hänsyn till ändamålet med den verkställda
upplåtelsen, får också det föreslagna stadgandet en något vidgad funktion.
Vad som skall förstås med ringa behov, får givetvis avgöras från fall till fall.

Särskilda problem uppkommer, då bostadsupplåtelse är betingad av ett
anställningsförhållande. Till en början måste beaktas, att momentet av tjänst
kan vara så dominerande, att rättsförhållandet i sin helhet bör betraktas
som ett tjänsteavtal, ehuru däri även ingår upplåtelse av lägenhet. Så får anses
vara fallet bl. a. om till den anställde upplåtits eu lägenhet, som är avsedd
just för innehavaren av den ifrågavarande tjänsten och som denne bör bebo
för att på ett praktiskt sätt kunna sköta sitt arbete. Som ett exempel må näm -

Kiingl. Maj.ts proposition nr 168 år 1956

nas upplåtelse till portvakt av lägenhet, som är utrustad med vaktlucka och
stängningsanordning för porten. I en dylik situation föreligger alltså ej något
hyresavtal, varför lagstiftningen om besittningsskydd icke blir tillämplig.

I andra fall föreligger däremot en kombination av ett tjänste- eller arbetsavtal
å ena sidan samt ett hyresavtal å andra sidan. Ett industriföretag har
t. ex. i syfte att säkerställa sitt behov av arbetskraft låtit bygga ett eller
flera bostadshus, vari lägenheter upplåtes till de anställda. Arbetsgivaren
är då helt naturligt angelägen om att icke behöva behålla en hyresgäst, vars
anställning upphört. Omständigheterna kan vara sådana, att företaget lider
allvarlig skada, om bostäderna icke längre kan disponeras för det avsedda
ändamålet. Å andra sidan måste beaktas de olägenheter, som uppkommer
för hyresgästen-arbetstagaren, om hans rätt att kvarsitta i bostaden under
alla förhållanden upphör i och med att anställningsförhållandet tar slut.

Avvägningen mellan hyresvärdens och hyresgästens intressen är här
vansklig. En godtagbar lösning synes dock stå att vinna efter de riktlinjer
som uppdragits i promemorian. Om hyresgästen själv lämnat anställningen
eller eljest genom något sitt förhållande givit anledning till att anställningen
upphört, bör han sålunda i princip icke äga påkalla nytt hyresavtal. Endast
om synnerliga skäl talar därför — såsom om avflyttningen skulle medföra
svåra personliga olägenheter för hyresgästen eller hans familj och hans kvarhoende
icke skulle medföra avsevärt men för hyresvärden — bör hyresgästen
äga rätt till nytt avtal. För den situationen åter att det är hyresvärden-arhetsgivaren
som sagt upp arbetsavtalet och detta icke har sin grund i något
förhållande, som ligger hyresgästen-arbetstagaren till last, skulle det föra
lör långt att stadga att hyresgästen i princip skall vara skyldig att avflytta.
Visserligen kan det även i detta fall vara ett väsentligt intresse för arbetsgivaren
att få lägenheten friställd för en ny arbetstagare. Men en regel av
antytt innehåll skulle vara ägnad att göra hyresgästen-arbetstagarens ställning
alltför otrygg. Något särskilt undantag från grundsatsen i lagen, att
hyresgäst har rätt till nytt hyresavtal, när det tidigare avtalet löper ut, synes
därför icke böra göras i detta fall. Intresseavvägningen mellan hyresgäst och
hyresvärd får här ske enligt det generella undantagsstadgande, som jag i det
töljande kommer att förorda och som innefattar en viss uppmjukning i förhållande
till promemorieförslaget.

Vad jag här förordat står i huvudsak i överensstämmelse med den praxis,
som utbildats vid tillämpningen av motsvarande bestämmelser i hyresregleringslagen,
och jag kan icke finna, att några principiella betänkligheter
möter mot denna lösning.

Statens hyresråd har anmärkt, att de regler, som nu förordats, bör gälla
även i det fall att det icke är arbetsgivaren själv som upplåtit lägenheten
utan när det som hyresvärd står en särskild juridisk person, som har till
uPPgift att tillhandahålla bostäder åt de anställda vid företaget. Anmärkningen
är riktig. Man torde dock kunna gå något längre än som föreslagits.
Reglerna synes böra gälla, så snart upplåtelsen var betingad av ett anställ -

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1956

ningsförhållande, alltså t. ex. även då en anförvant till arbetsgivaren upplåtit
lägenhet åt en anställd i denna hans egenskap.

Såsom förordats i promemorian bör vidare hyresgästen icke äga påkalla
nytt hyresavtal, om huset skall rivas. För att förebygga att lagen kringgås
torde dock böra fordras att vederbörligt rivningstillstånd föreligger. Däremot
skulle det föra för långt att — såsom förordats i vissa remissyttranden
— kräva, att hyresvärden anvisar hyresgästen annan godtagbar bostad. Jag
vill erinra om att avsikten icke är att låta lagen träda i tillämpning i ort,
där en utpräglad bostadsbrist råder. Från flera håll har hävdats, att med
rivning bör likställas ombyggnad av huset. Ett sadant stadgande skulle emellertid
öppna en möjlighet för hyresvärden att i illojalt syfte tvinga en hyresgäst
att flytta genom att igångsätta en måhända mindre angelägen ombyggnad.
Om hyresvärden har behov att disponera över lägenheten för att kunna
utföra en motiverad ombyggnad, bör dock en tillämpning av det generella
undantagsstadgandet ofta medföra att hyresgästen icke kan tvinga sig kvar
i lägenheten.

Såsom antvtts vid upprepade tillfällen i det föregående måste lagen, utöver
de undantagsbestämmelser för vilka nu redogjorts, innehålla ett mera
allmänt avfattat stadgande om möjlighet för hyresvärden att motsätta sig
att hyresgästen erhåller nytt hyresavtal. Det är nämligen icke möjligt att i
lagtexten precisera alla de skiftande situationer, då hyresgästens anspråk
på fortsatt besittning av lägenheten kan böra vika inför hyresvärdens motsatta
intresse. I promemorian har föreslagits att rätt till nytt hyresavtal
icke skall tillkomma hyresgästen, om hyresvärden har ett väsentligt intresse
att kunna förfoga över lägenheten och det icke kan anses strida mot god sed
i hyresförhållanden eller eljest vara obilligt att han fordrar att hyresgästen
skall avflytta. Från flera håll har anmärkts, att stadgandet alltför mycket
kringskär hyresvärdens handlingsfrihet. Även jag finner stadgandet alltför
långtgående. Det torde kunna räcka, om man — i nära anslutning till motsvarande
stadgande i hyresregleringslagen — föreskriver, att hyresgästen
ej skall äga påkalla nytt hyresavtal, om det icke kan anses strida mot god
sed i hyresförhållanden eller eljest vara obilligt, att hyresvärden fordrar att
hyresgästen skall avflytta.

Vid tillämpningen av detta stadgande måste självfallet stor hänsyn tagas
till läget på hyresmarknaden. I ett läge, då knapphet råder på bostäder
eller lokaler, bör fordras starkare skäl för att hyresgästen skall tvingas
lämna lägenheten. Ä andra sidan bör den omständigheten att hyresgästen
med lätthet kan anskaffa annan likvärdig lägenhet icke ensam för sig vara
tillräcklig för att han skall nödgas vika. Det måste härutöver fordras att
hyresvärden har giltig anledning att påkalla en avflyttning, t. ex. att han
behöver lägenheten till bostad åt sig själv eller åt en nära anhörig eller att
han med hänsyn till uppkomna misshälligheter mellan hyresgästerna i huset
skäligen kan fordra, att den ifrågavarande hyresgästen avflyttar. Var
upplåtelsen betingad av ett anställningsförhållande och har hyresvärdenarbetsgivaren
själv bragt anställningsförhållandet till slut, kan omständig -

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1956

heterna i delta läge ofta vara sådana, att hyresvärden skäligen bör kunna
kräva att hyresgästen flyttar. Erinras må också om vad nyss anförts om
det fall, då huset skall ombyggas. Hänsyn bör dock alltid tagas också till
hyresgästens intresse. I fråga om förhyrda affärslokaler måste särskilt uppmärksammas
den förlust, som en flyttning kan komma att medföra för rörelsen.
Det bör i vart 1 all icke tolereras att hyresvärden driver ut hyresgästen
för att själv tillgodogöra sig den good-will, som rörelsen skapat.

Tvist om rätt till nytt hyresavtal eller om avtalsvillkoren skall enligt promemorian
slitas av allmän domstol. Finnes för orten inrättad medlingsnämnd
för hyrestvister, har parterna dock möjlighet att i första hand hänvanda
sig till nämnden. Kan förlikning ej åvägabringas inför nämnden, får
tvisten därefter hänskjutas till domstol. Åtskilliga remissmyndigheter har
uttalat farhågor för att lagen skall medföra en kraftig ökning av domstolarnas
arbetsbörda. Man har även menat, att domstolsprocesscn skulle vara
mindre lämpad för slitande av dessa tvister.

Enligt min mening vilar promemorians förslag på en principiellt riktig
grund. Tillämpningen av en lag, som reglerar rättsförhållandet enskilda
emellan, bör under normala förhållanden icke utan tvingande skäl uppdragas
åt annat organ än allmän domstol. I förevarande fall skulle man möjligen
kunna överväga att låta domstolens prövning omfatta allenast frågan
huruvida rätt till nytt hyresavtal föreligger. Hyresvillkoren skulle däremot
bestämmas av annat organ. En förebild härtill finner man i den ordning som
gäller för s. k. sociala arrenden. Med de regler, som jag i det föregående förordat,
bör det emellertid vara möjligt för domstolen att fastställa hyresvillkoren
utan alltför stor omgång. Det synes därför knappast erforderligt att
uppdela avgörandet på olika organ. En sådan ordning skulle för övrigt vara
förenad med vissa praktiska olägenheter.

Vid bedömandet av frågan i vad mån genomförandet av förslaget är ägnat
att öka domstolarnas arbetsbörda bör observeras, att de nya reglerna icke
är avsedda att gälla, där hyresregleringslagens bestämmelser om uppsägningsskydd
är tillämpliga. Med de förslag, som jag i det föregående tillstyrkt
i fråga om avveckling av hyresregleringen, blir tillämplighetsområdet
för de nya reglerna till en början relativt snävt begränsat. Det synes däriör
icke behöva befaras, att domstolarna skall bli alltför mycket betungade
under den första tiden. De erfarenheter, som kan vinnas under denna tid,
får givetvis beaktas, då fråga framdeles uppkommer om ytterligare avveckling
av hyresregleringen. Det bör också bli tillfälle att onipröva hithörande
spörsmål, då man framdeles skrider till att utarbeta definitiva bestämmelser
om besittningsskydd.

Jag finner därför icke anledning att nu frångå förslaget att tillämpningen
av lagen skall ankomma på allmän domstol.

Om hyresgästen finnes berättigad till nytt hyresavtal, bör domstolen ha
att fastställa hyresvillkoren efter vad här förut anförts. Enligt promemorian
ankommer det därefter på hyresgästen att välja, om han vill ingå på de be -

Kungi. Maj.ts proposition nr 168 år 1956

stämda villkoren eller hellre avflytta. I avbidan på att nytt avtal slutes eller
hyresgästen avflyttar, skall det tidigare avtalet tillämpas. Om hyresgästen
finnes icke vara berättigad till nytt avtal, skall domstolen enligt promemorian
kunna medge honom visst anstånd med avflyttningen. Även i detta fall
skall det tidigare avtalet erhålla fortsatt tillämpning.

Såsom anmärkts i ett flertal remissyttranden bereder förslaget hyresgästen
en viss möjlighet att spekulera på hyresvärdens bekostnad. Enligt min
mening bör därför lagtexten icke upptaga någon bestämmelse om rätt för
hyresgästen att välja, om han vill acceptera de av rätten fastställda villkoren
eller avflytta. Med en sådan ordning synes det knappast erforderligt att,
enligt vad som förordats av vissa remissmyndigheter, tillerkänna hyresvärden
rätt att uttaga kompletterande hyra för den tid hyresgästen kvarsuttit
efter den tidigare hyrestidens slut. Har hyresgästen tillerkänts rätt till nytt
avtal, bör visserligen det nya avtalet anses slutet först å den dag, från vilken
rättens dom skall lända till efterrättelse. Men intet hindrar att avtalet
stipulerar, att den högre hyran skall utgå även för förfluten tid. Eftersom
avtalet såsom regel skall upptaga de villkor, som hyresvärden fordrar, bör
det i förekommande fall vara honom angeläget att kräva, att hyreshöjningen
skall avse tiden alltsedan det tidigare avtalet löpt ut. Problemet om kompletterande
hyra gör sig därför gällande endast för det fall, att hyresgästen
icke erhåller nytt hyresavtal. En rätt för hyresvärden att uttaga kompletterande
hyra skulle komplicera förfarandet inför domstolen och synes knappast
påkallad. Det bör räcka med den möjlighet, som 43 § allmänna hyreslagen
öppnar till undgående av stötande konsekvenser.

I promemorian har slutligen föreslagits, att de nuvarande reglerna i 38—
40 §§ allmänna hyreslagen om skadeståndsskyldighet för hyresvärd i händelse
av ogrundad uppsägning skall upphävas. Stort utrymme för tillämpning
av dessa regler finns icke i de fall, då den nya lagen blir tillämplig.
Såsom framhållits i vissa remissyttranden kan det dock tänkas situationer,
där skadeståndsreglerna skulle ha en uppgift att fylla. Vidare kan de behövas
för sådana hyresförhållanden, som icke omfattas av de nya reglerna.
Jag finner därför icke tillrådligt att nu upphäva dessa regler. Hithörande
spörsmål torde få upptagas vid den blivande översynen av allmänna hyreslagen.

De nya reglerna torde böra träda i kraft snarast möjligt. Tidigare tidpunkt
än den 1 juli 1956 kan dock icke förordas. Lagen torde böra gälla
till och med den 30 september 1959.

Lagen bör äga tillämpning å hyresavtal, som slutits före den 1 juli 1956,
allenast om hyrestiden utgår den 30 september 1956 eller senare. Praktiska
olägenheter skulle nämligen uppkomma, om lagen finge tillämpas å äldre
hyresförhållanden, som upphör kort tid efter lagens ikraftträdande.

Såsom redan framhållits bör lagen icke gälla hyresförhållande, varå hyresregleringslagens
bestämmelser om uppsägningsskydd är tillämpliga. Skall
enligt vad därom kan komma att beslutas dessa bestämmelser efter lagens

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1956

ikraftträdande upphöra att gälla i viss ort, för hyresförhållande av visst
slag eller generellt, erfordras vissa föreskrifter om tid för anhängiggörande
av talan enligt denna lag m. m. Det torde böra ankomma på Kungl. Maj:t
att i förekommande fall meddela erforderliga föreskrifter.

Specialmotivering

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 19 juni 1942 (nr 429)
om hyresreglering m. m., så ock om fortsatt giltighet
av samma lag

1 §•

Hyresregleringslagen äger enligt 1 § giltighet i varje stad, köping eller municipalsamhälle,
som vid 1942 års ingång hade minst 2 000 invånare. Härjämte
gäller, att Kungl. Maj :t kan förordna, att lagen skall tillämpas i annan
tättbebyggd ort. För att möjliggöra en regional avveckling bör lagen
ändras så, att Kungl. Maj :t äger från lagens giltighetsområde undanta ort
eller del av ort, som eljest automatiskt faller in under lagen. Då Kungl.
Maj :t enligt allmänna regler äger befogenhet att självständigt upphäva sina
egna beslut, erfordras icke någon motsvarande ändring för att hyresregleringen
skall kunna avvecklas i ort, varest lagen blivit tillämplig till följd
av Kungl. Maj :ts förordnande. Av samma allmänna regler följer, att Kungl.
Maj :t kan återkalla sitt beslut att upphäva regleringen. Något särskilt stadgande
erfordras därför icke för att möjliggöra ett återinförande av hyresregleringen.
För den händelse det skulle bli nödvändigt att återinföra regleringen,
kan behov uppstå av vissa övergångsbestämmelser. Sådana torde
kunna meddelas med stöd av andra stycket sjätte punkten i övergångsbestämmelserna
till hyresregleringslagen.

Det må anmärkas, att bostadsrättskontrollagen äger tillämpning i varje
ort, där hyresregleringslagen gäller. I bostadsrättskontrollagen erfordras
därför icke någon bestämmelse för att möjliggöra regional avveckling. I och
med att hyresregleringslagen upphäves, upphör också bostadsrättskontrolliagen
att gälla.

3 §•

Enligt andra stycket av denna paragraf äger hyresnämnd under vissa förutsättningar
höja eller sänka grundhyran för en lägenhet. Var hyran den 1
januari 1942 avsevärt lägre än hyran för jämförliga lägenheter eller har lägenhetens
värde avsevärt ökats genom ombyggnads- eller ändringsarbete eller
föreligger för visst fall annat skäl av därmed jämförlig betydelse, må
nämnden sålunda på framställning av hyresvärden höja grundhyran till det
belopp, som därav föranledes. Sänkning av grundhyran förutsättes däremot
förekomma endast om lägenheten den 1 januari 1942 betingade en hyra,
som i avsevärd mån översteg hyran för jämförliga lägenheter.

Det har visat sig föreligga ett behov av att kunna bestämma grundhyran

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1956

till lägre belopp även i vissa andra situationer än den i lagen angivna. Det
rör sig om de fall, då någon del av lägenheten eller av de med lägenheten
förenade förmånerna frångått hyresgästen eller då lägenhets underhåll under
längre tid försummats med påföljd att lägenheten nedsjunkit i en lägre
klass. Dessa fall saknade egentlig aktualitet vid tiden för lagens tillkomst.
Den allmänna hyreslagens regler om lägenhetens skick m. m. är här icke
till fyllest. Reglerna hänför sig nämligen väsentligen till vad som i det särskilda
fallet är avtalat mellan hyresvärd och hyresgäst men tillgodoser icke
det samhällsintresse, som uppbär hyresregleringslagen, d. v. s. att förhindra
att knappheten på lägenheter medför en uppressning av hyresnivån.

De hyresreglerande myndigheterna har ansett sig kunna bestämma lägre
grundhyra även i de nu angivna fallen. Frågan om lagenligheten av den
praxis, som här framvuxit, har dock på senare tid föranlett delade meningar.
Såsom förordats av hyresregleringskommittén i dess betänkande om hyran
för omöblerade lägenheter synes det därför lämpligt att meddela en
uttrycklig bestämmelse för dessa fall.

Utgångspunkten för en lagstiftning i ämnet synes böra vara att, likaväl
som en ökning av lägenhetens värde kan medföra att grundhyran höjes,
bör en minskning av dess värde kunna föranleda att grundhyran sänkes.
Därest minskningen i värdet beror på att en väsentlig del — såsom ett eller
flera rum — frångått lägenheten, torde en ny lägenhet få anses föreligga,
för vilken ny grundhyra skall fastställas. Detta gäller utan varje tvivel redan
nu; något särskilt stadgande är därför icke erforderligt för detta fall.
Är det åter mindre betydande förmåner, som fråntagits hyresgästen, såsom
vindskontor, kylskåp eller förmånen av fri trappstädning, ter det sig naturligast
att betrakta lägenheten såsom identisk med den tidigare, men grundhyran
bör här kunna sänkas med skäligt belopp. Alltför obetydliga jämkningar
i fråga om förmånerna liksom även ändringar som har tillfällig karaktär
bör dock icke föranleda att grundhyran sänkes. Självfallet kan det
understundom vara vanskligt att avgöra, om en ny lägenhet skall anses föreligga
och ny grundhyra alltså skall bestämmas, eller om endast vissa förmåner
frångått lägenheten, i vilket fall den tidigare grundhyran kan nedsättas.
Problemet torde sakna praktisk betydelse. Resultatet bör bli i huvudsak
detsamma vare sig ny grundhyra fastställes eller den tidigare grundhyran
nedsättes.

Om lägenhetens skick nedgått på grund av att underhållet eftersatts, bör
grundhyran också kunna nedsättas. Liksom för närvarande åtgärder för
normalt underhåll icke kan föranleda att grundhyran höjes, bör emellertid
brister i fråga om det löpande underhållet ej få medföra att grundhyran
sänkes. För att så skall få ske bör krävas, att underhållet eftersatts under
en längre följd av år med påföljd att lägenheten nedsjunkit i en lägre klass.
Möjligheterna att höja grundhyran och att sänka den bör i görligaste mån
vara lika.

Jag vill därför förorda, att andra stycket av 3 § hyresregleringslagen ändras
så, att däri utsäges att grundhyran skall kunna nedsättas även i det fall,

(> Iiihang till riksdagens protokoll 1956. 1 saml. Nr 168

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1956

att lägenhetens skick avsevärt försämrats eller hyresgäst tillkommande förmåner
påtagligt inskränkts.

Om hyresvärden, sedan grundhyran nedsatts, vidtar rättelse, bör grundhyran
åter kunna höjas med stöd av andra stycket första punkten. Hinder
bör icke möta mot att hyresnämnd, för att undvika dubbelarbete, förordnar
att dess beslut om nedsättning av grundhyra skall träda i kraft först vid
senare tidpunkt och vara beroende av att hyresvärden icke dessförinnan
vidtar rättelse.

8 a §.

Rörande den ändring, som torde böra vidtagas i denna paragraf, får jag
hänvisa till vad som i det följande kommer att anföras vid förslaget till lag
med vissa bestämmelser om hyresrätt vid äktenskaps upplösning m. m.

26 §.

Första stycket innehåller i sin nuvarande lydelse bl. a. en bestämmelse
om att vad i lagen stadgas icke skall äga tillämpning på bostadsupplåtelse
i hotell- eller pensionatrörelse, i den mån prisregleringslagen erhållit tilllämpning
därpå. Prisregleringslagen gäller för sådan hotell- eller pensionatrörelse,
som omfattar minst nio för gästers härbärgerande avsedda rum. Hyresregleringslagen
är följaktligen tillämplig endast för småhotellens och
småpensionatens del. Enligt det förslag rörande bl. a. ny prisregleringslagstiftning,
som på föredragning av chefen för finansdepartementet den 23
februari i år remitterats till lagrådet, skall prisregleringslagen, som för närvarande
gäller till och med den 30 juni 1956, erhålla fortsatt giltighet till årets
slut men därefter ersättas av en beredskapslagstiftning, som icke är avsedd
att tillämpas under normala förhållanden. Man har följaktligen att räkna
med möjligheten av att från och med den 1 januari 1957 någon prisreglering
icke längre gäller för hotell- och pensionatrörelse. Det skulle av flera skäl icke
vara lämpligt att låta hyresregleringslagen bli tillämplig på bostadsupplåtelser
i de hotell eller pensionat, som nu är undantagna från lagens giltighetsomrade.
Varken bestämmelserna om hyrans storlek eller reglerna om uppsägningsskydd
kan här utan olägenhet tillämpas. Man torde därför böra ändra
hyresregleringslagen så, att bostadsupplåtelser i större hotell eller pensionat
icke kommer att efter prisregleringens eventuella upphörande falla in under
hyresregleringen. Vid sådant förhållande talar goda skäl för att man bör upphäva
hyresregleringen även i fråga om de hotell och pensionat, som för
närvarande omfattas därav. Emellertid måste härvid beaktas, att begreppet
hotell- eller pensionatrörelse icke är fullt skarpt avgränsat. Enligt gällande
författning i ämnet, stadgan den 8 juni 1917, förstås med hotell- eller pensionatrörelse
verksamhet, som avser att åt resande eller andra mot betalning
tillhandahålla möblerad bostad, vare sig ensamt eller i förening med förplägnad.
Såsom också uttalats under förarbetena till författningen (se prop.
nr 80/1917 s. 29) blir denna åtminstone under vissa omständigheter att tilllämpa
på en verksamhet för uthyrning av vanliga möblerade rum. Med hänsyn
härtill synes det icke tillrådligt att från hyresregleringen generellt un -

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1956

dantaga bostadsupplåtelse i hotell- eller pensionatrörelse. Nyssnämnda stadga
anvisar emellertid en annan utväg. Flertalet bestämmelser i författningen,
däribland den som stadgar att för rörelsen kräves länsstyrelsens tillstånd,
äger tillämpning endast å större hotell och pensionat. Särskilt tillstånd kräves
icke för rörelse, för vilken användes byggnad eller lägenhet, som innehåller
högst fyra för gästers härbärgerande avsedda rum och icke är avsedd för
mottagande samtidigt av flera gäster än åtta, under förutsättning tillika
att byggnaden eller lägenheten icke utgör del av hotell eller pensionat av
större omfattning. En tillfredsställande avgränsning synes kunna vinnas,
därest man från hyresregleringslagen undantar bostadsupplåtelse i sådan hotell-
eller pensionatrörelse, för vilken tillstånd kräves enligt stadgan den 8 juni
1917. Kvar kommer då att stå endast de allra minsta hotellen och pensionaten
eller med andra ord just de fall, där gränsen mot de vanliga möblerade rummen
är i viss mån flytande. Jag vill förorda, att första stycket ändras i enlighet
med det nu anförda.

I andra stycket torde böra upptagas den regel, som i det föregående tillstyrkts,
om att bestämmelserna om hvreskontroll i allmänhet icke skall äga
tillämpning på upplåtelse av lägenhet i hus för vilket statligt lån framdeles
beviljas. Såsom hyresregleringskommittén anfört bör det i de fall, då grundhyra
undantagsvis skall fastställas för lägenhet i sådant hus, icke vara nödvändigt
att hyresnämnden uppgör en fullständig nybyggnadskalkyl. Viss
hänsyn bör dock tagas till byggnadskostnaderna. — Enligt 7 § hyresregleringslagen
äger hyresnämnd under vissa förutsättningar förlänga hyresförhållande
mot den hyra, som hyresvärden enligt vad i 2—6 §§ sägs äger
betinga sig, och på de villkor i övrigt, som finnes skäliga. Av stadgandet
torde följa att, om bestämmelserna i 2—6 §§ icke är tillämpliga, hyresnämnden
har att vid förlängning av hyresförhållandet bestämma hyran till skäligt
belopp. År hyran maximerad enligt beslut av lånemyndighet, bör hyresnämnden
kunna godtaga den bestämda hyran som skälig.

övergångsbestämmelserna till hgresregleringslagen.

I andra stycket sjunde punkten är för närvarande upptagna vissa bestämmelser,
som hänför sig till tiden efter det lagen upphört att gälla. Då det
synes lämpligt alt samtliga bestämmelser, som avser förhållandena efter det
hyresregleringen upphört, återfinnes i en och samma lag, torde de nu ifrågavarande
stadgandena böra överflyttas till lagen med vissa bestämmelser,
som skola iakttagas sedan hyresregleringen upphört.

övergångsbestämmelserna till nn ifrågavarande lag.

Till en lag, som innefattar bestämmelse om förlängning av hyresregleringslagen,
torde liksom vid föregående förlängningstillfällen böra fogas
övergångsbestämmelser av innebörd att ansökan om förlängning av hyresförhållande
eller övertagande av hyresrätt, som avser tid efter lagens hittillsvarande
giltighetstid, må göras inom vass kortare tid efter det förlängningslagen
blivit utfärdad.

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1956

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 19 juni 1942 (nr 430)
om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.,
så ock om fortsatt giltighet av samma lag

I denna del föreslås, förutom att bostadsrättskontrollagen skall äga fortsatt
giltighet till och med den 30 september 1957, att vissa av övergångsbestämmelserna
till lagen skall upphävas. Dessa bestämmelser torde nämligen
böra överflyttas till den särskilda lagen i anledning av hyresregleringens
upphörande.

Såsom jag anmärkt vid 1 § i förslaget till ändring i hyresregleringslagen
erfordras icke någon särskild bestämmelse i bostadsrättskontrollagen för att
möjliggöra regional avveckling.

Förslaget till lag med vissa bestämmelser om hyresrätt vid äktenskaps

upplösning m. m.

I lagen den 28 maj 1948 med vissa bestämmelser om hyresrätt vid hemskillnad
eller äktenskapsskillnad m. m. regleras den situationen att vid hemskillnad,
äktenskapsskillnad eller återgång av äktenskap tvist uppstår mellan
makarna om vem som skall få behålla bostadslägenhet, som förhyrts
för deras gemensamma bruk. I lagen stadgas, att hyresrätten till lägenheten
i sådant fall skall på makes begäran genom bodelning eller skifte tilläggas
endera av makarna. Detta gäller även om hyresrätten icke skulle utgöra
giftorättsgods eller samfälld egendom. Företräde skall tillkomma den make,
som med beaktande av samtliga omständigheter kan anses bäst behöva lägenheten.

Lagen avgör endast hur tvisten om lägenheten skall avgöras makarna
emellan. Huruvida den make, som fått hyresrätten sig tillagd, även skall
kunna inträda i rättsförhållandet gentemot hyresvärden, beror i princip av
dennes samtycke. Vägrar hyresvärden maken att övertaga lägenheten, kan
emellertid i ort, där hyresregleringslagen gäller, hyresnämnd med stöd av
8 a § tredje stycket i sistnämnda lag för or dna att maken skall äga övertaga
lägenheten. Förutsättningen för att sådant förordnande skall få meddelas
är att hyresvärdens vägran finnes vara obillig. Är åter hyresregleringslagen
icke tillämplig — lagen den 28 maj 1948 gäller över hela riket, alltså icke
endast i de orter, som omfattas av hyresregleringen -—- har maken för närvarande
icke någon möjlighet att mot hyresvärdens vilja få övertaga en lägenhet,
som förhyrts av andre maken.

Lagen den 28 maj 1948 beröres icke av den avveckling av hyresregleringen,
som förordats i det föregående. Det kan ifrågasättas, om icke dess bestämmelser
har en uppgift att fylla även under normala förhållanden på
bostadsmarknaden. Den brist i bestämmelsernas effektivitet, som för när -

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1956

varande föreligger i den mån hyresregleringslagen icke tillika är tillämplig,
kommer att i betydande utsträckning undanröjas genom de stadganden som
föreslås i 2 § andra stycket lagen om rätt i vissa fall för hyresgäst till nytt
hyresavtal. Skall bestämmelserna förlänas permanent giltighet, torde de
emellertid böra inarbetas i annan lagstiftning, närmast kanske i giftermålsbalken.
Fråga härom torde få upptagas i annat sammanhang. I avbidan härpå
synes bestämmelsernas giltighetstid böra förlängas med ett år.

Hyresregleringskommittén har i sitt slutbetänkande föreslagit viss utvidgning
av lagens tillämplighetsområde. Såsom framgår av det redan anförda
gäller lagen vid hemskillnad, äktenskapsskillnad och återgång av äktenskap
men däremot icke i den situation som inträder, då äktenskap upplöses genom
ena makens död. Ej heller är 8 a § tredje stycket hyresregleringslagen
här tillämpligt. Kommittén förordar att lagen den 28 maj 1948 ävensom nyss
angivna stadgande i hyresregleringslagen ändras så, att de kommer att omfatta
även detta fall.

Bakgrunden till stadgandena i lagen den 28 maj 1948 ävensom det samtidigt
tillkomna tredje stycket i 8 a § hyresregleringslagen var (jfr prop.
212/1948 s. 31—43) att det yppats tvekan, huruvida hyresrätt kunde anses
ingå i giftorättsgemenskapen eller, om äldre giftermålsbalken var tillämplig,
i den samfällda egendomen och alltså vara av natur att böra medtagas
vid bodelning eller skifte. I fråga om äktenskap, varå reglerna i nya giftermålsbalken
var tillämpliga, tillkom också att det kunde ifrågasättas, huruvida
icke — även om hyresrätten ansågs ha karaktär av giftorättsgods —
hinder mötte mot att vid bodelning tillägga den make hyresrätten, som avsociala
och andra skäl var närmast därtill, om han icke själv träffat hyresavtalet.
Enligt 13 kap. 13 § giftermålsbalken gäller nämligen, att en var av
makarna är berättigad att vid bodelningen få på sin lott den till hans giftorättsgods
hörande egendom, som han själv önskar. Då det i regel är mannen,
som tecknat sig som hyresgäst i förhållande till hyresvärden, kom han
vid dessa förhållanden vid tvist om lägenheten merendels att intaga en starkare
ställning än hustrun. Detta ansågs som otillfredsställande. Ur social
synpunkt bedömdes det som angeläget, att bostaden efter skilsmässan skulle
få användas av den av makarna som bäst behövde den. Vidare borde den
make, som fått hyresrätten sig tillagd, ha möjlighet att övertaga lägenheten
även mot hyresvärdens vilja.

Dessa synpunkter, som alltså var vägledande vid tillkomsten av de nuvarande
bestämmelserna, gör sig gällande även i den situationen att äktenskapet
upplöses genom makes död och tvist uppstår mellan efterlevande
maken och den andres arvingar om rätten till lägenheten. Det är sålunda ej
heller här klart, om hyresrätten kan upptagas i bodelning eller skifte, och
— även om så kan ske — möter samma svårigheter genom stadgandet i 13
kap. 13 § giftermålsbalken. Den rätt att bestämma vilket giftorättsgods som
skall falla på den egna lotten tillkommer nämligen efter makes död hans
arvingar. Det må också framhållas att, om giftorätt icke förekom mellan
makarna och den efterlevande icke är arvinge eller testamentstagare, han

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1956

saknar varje möjlighet att gentemot arvingarna framtvinga att hyresrätten
tillägges honom. Det har visat sig, att den rådande ordningen i särskilda
fall kan ge upphov till stötande resultat. I anslutning till kommitténs förslag,
som tillstyrkts av samtliga remissmyndigheter som yttrat sig i denna
del, torde därför böra stadgas att hyresrätten skall på den efterlevande makens
begäran tilläggas honom genom bodelning eller skifte, därest så med
beaktande av samtliga omständigheter kan anses skäligt. Tillika bör 8 a §
tredje stycket hyresregleringslagen ändras så att vad där sägs om bodelning
eller skifte i anledning av äktenskaps återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad
även får gälla bodelning eller skifte i anledning av makes
död.

Det föreslagna tillägget till de nuvarande bestämmelserna i lagen den 28
maj 1948 föranleder, att lagens rubrik icke lämpligen kan behållas oförändrad.
Vid sådant förhållande synes det mest ändamålsenligt att, med upphävande
av lagen, antaga en ny lag i ämnet. Härvid synes det nuvarande andra
stycket kunna utgå såsom obehövligt.

Förslaget till lag med vissa bestämmelser, som skola iakttagas
sedan hyresregleringen upphört

1 §•

Såsom framgår av vad jag anfört i den allmänna motiveringen blir lagen
att tillämpa icke blott vid den regionala avvecklingen och den nu förordade
kategorimässiga avvecklingen utan även vid den ytterligare avveckling, som
må komma att beslutas framdeles, ävensom i den situationen, att hyresregleringen
helt upphör till följd av att lagstiftningens giltighetstid icke förlänges.

2 §•

Här upptas den förut förordade regeln om hyresvillkoren under övergångstiden.
Såsom framgår av vad jag tidigare anfört äger bestämmelsen
tillämpning endast på sådana hyresavtal, som omspänner en tidrymd såväl
före som efter avvecklingstidpunkten.

Vid tillämpningen av vad i lagrummet stadgas om hyra och andra villkor
bör självfallet hänsyn tagas även till beslut, som med stöd av 5 § må meddelas
efter det hyresregleringen upphört. Skulle hyresnämnd efter avvecklingen
nedsätta grundhyran med verkan för liden fram till avvecklingstidpunkten,
skall hyran följaktligen även för tiden därefter utgå i enlighet med
beslutet.

3 §.

Rörande innehållet i denna paragraf, som upptar bestämmelser om verkan
av att hyresnämnd ogiltigförklarat uppsägning, förlängt hyresförhållande
eller konstituerat ett nytt sådant, må hänvisas till den allmänna motiveringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1956

4 §.

Bestämmelserna i denna paragraf har hämtats från övergångsbestämmelserna
till bostadsrättskontrollagen. Angående en ändring, som i samband
därmed verkställts, får jag hänvisa till den allmänna motiveringen.

5 §.

Här upptages den i det föregående förordade bestämmelsen om att ärende,
som avses i hyresregleringslagen eller bostadsrättskontrollagen under vissa
förutsättningar skall även efter avvecklingen handläggas och avgöras i den
ordning, som förut gällt. Av bestämmelsen följer, att hyresnämnd skall finnas
även under tiden närmast efter det hyresregleringen upphört i orten.
Utan särskilt stadgande torde vara tydligt att nämnden skall upphöra när
ärende, som avses i denna paragraf, icke längre kan förekomma.

6 och 7 §§.

Bestämmelserna i dessa paragrafer har hit överflyttats från övergångsbestämmelserna
till hyresregleringslagen och bostadsrättskontrollagen. I
samband därmed har vissa redaktionella jämkningar verkställts, varjämte i
6 § ett undantag måst göras för de fall som avses i 2—4 §§.

Förslaget till lag om rätt i vissa fall för hyresgäst till
nytt hyresavtal

1 §•

Denna paragraf, som motsvarar 2 § i promemorian, upptar den grundläggande
bestämmelsen om rätt för hyresgäst att erhålla nytt hyresavtal. Hovrätten
över Skåne och Blekinge har påpekat, att stadgandet enligt ordalydelsen
blir att tillämpa även i sådana uppsägningsfall, som avses i 28 § allmänna
hyreslagen och 133 § utsökningslagen. Enligt hovrättens mening
kan lämpligheten av denna lösning ifrågasättas. De angivna lagrummen innehåller
bestämmelser om rätt för ny ägare att under vissa förutsättningar
uppsäga hyresgästen. Enligt min mening bör hyresgästen även i dessa fall
äga påkalla nytt hyresavtal. En sådan rätt berövar icke nye ägaren möjligheten
att tillgodogöra sig det ekonomiska utbytet av fastigheten och de skäliga
anspråk han må ha att själv få disponera lägenheten kan också beaktas.

2 §•

Paragrafen motsvarar 3 § i promemorian efter en i huvudsak formell
överarbetning.

I första stycket behandlas det fall, att två hyresgäster gemensamt förhyrt
en lägenhet till bostad eller för annat ändamål. Rätten till nytt hyresavtal
bör då tillkomma dem gemensamt. Om emellertid en av dem icke vill begagna
sig av rätten till nytt hyresavtal, bör den andre ensam kunna påfordra
sådant avtal. Härför måste dock fordras, att hyresvärden skäligen kan
åtnöjas därmed, d. v. s. att förändringen å hyresgästsidan icke länder hyresvärden
till påtagligt men. Hyresvärden bör icke vara skyldig finna sig i att

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1956

såsom ensam hyresgäst få en person, som han icke skäligen kan taga för
god i denna egenskap. Även om hyresgästerna ej gemensamt äger rätt till
nytt avtal, kan situationen vara sådan att den ene av dem skäligen bör äga
för egen del påkalla nytt avtal. Härför måste först och främst fordras, att
den omständighet, som för dem utesluter rätt till nytt avtal, ligger allenast
den andre hyresgästen till last. Som exempel kan nämnas det fall, att hyresrätten
förverkats på grund av allenast dennes förhållande eller att hyresvärden
eljest, enligt vad som stadgas i 1 §, kan fordra att den hyresgästen
flyttar. Är rätten till nytt avtal utesluten till följd av omständighet,
som hänför sig till båda hyresgästerna — såsom att de båda eftersatt sina
förpliktelser enligt avtalet, eller att huset skall rivas — bör däremot icke
någon av dem kunna påkalla nytt avtal. Vidare måste även här fordras att
hyresvärden skäligen kan åtnöjas med förändringen. Särskilt om hyresrätten
förverkats, måste stor varsamhet iakttagas, då det gäller att påtvinga
hyresvärden nytt avtal. Skall den part, som närmast givit anledning till förverkandet,
kvarstanna i lägenheten, bör hyresvärden icke vara skyldig att
godtaga den andre som ensam hyresgäst. Ehuru i första stycket endast talas
om det tall att hyresgästerna är två, bör självfallet motsvarande grundsatser
gälla, om flera än två gemensamt förhyrt en lägenhet.

Då makar förhyr lägenhet till bostad, står ofta blott den ene av dem som
hyresgäst. Om andre maken själv bor i lägenheten, kan han eller hon i vissa
situationer ha ett beaktansvärt intresse av att få övertaga denna. En rätt
att övertaga lägenheten kan särskilt bli av värde i samband med hemskillnad
eller äktenskapsskillnad men kan vara motiverad även i andra fall,
t. ex. då den make, som står för hyresavtalet, lämnat det gemensamma hemmet.
Regler härom meddelas i andra stycket. Med hänsyn till innehållet i
lagen i övrigt har det icke varit möjligt att härvid reglera annat än den situation
som inträder, då det tidigare hyresavtalet löper ut. Någon rätt att
övertaga ett löpande hyresavtal får make alltså icke. Några större praktiska
olägenheter torde icke behöva befaras härav. För att make, som ej har del
i hyresrätten, skall kunna påkalla nytt hyresavtal fordras till en början att
andre maken själv icke påkallar sådant avtal eller också saknar rätt därtill,
t. ex. emedan hyresrätten är förverkad. Andre maken bör då kunna få
nytt avtal, om han eller hon såsom ensam hyresgäst skulle ägt påkalla sådant
enligt 1 §. Om upplåtelsen var betingad av ett anställningsförhållande,
blir härvid icke punkten d) tillämplig men väl punkten f). I sakens natur
ligger, att makens anspråk på att få övertaga lägenheten här ofta måste
vika intör hyresvärdens intresse att kunna disponera lägenheten för en ny
arbetstagares räkning. Vidare måste även i andra styckets fall krävas, att
hyresvärden skäligen kan åtnöjas med förändringen. Vad förut anförts om
innebörden av detta stadgande träffar in även här.

4 §•

Stadgandet, som motsvarar promemorians 5 §, blir att tillämpa såväl i
det fall, att hyresvärden bestrider hyresgästens rätt till nytt hyresavtal, som

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1956

då parterna ej kan enas om hyresvillkoren. För att fristen skall börja löpa
mot hyresgästen, måste hyresvärden alltså även i det senare fallet anmoda
honom att avflytta.

Flera remissmyndigheter har hävdat, att större krav icke bör ställas på
formen för delgivning av meddelande, som avses i denna paragraf, än för
själva uppsägningen. För att giltig uppsägning skall föreligga, fordras icke
under alla omständigheter att skriftligt meddelande härom överbringas till
hyresgästen. Bland annat gäller att, om hyresgästen icke träffas i sitt hemvist,
uppsägningen kan sändas till honom i rekommenderat brev under hans
vanliga adress och skriftlig underrättelse tillställas hans husfolk, om sådant
finnes. Uppsägningen anses verkställd i och med att dessa åtgärder vidtagits,
alltså oavsett om och när brevet når hyresgästen. Med hänsyn till
alt det mängen gång är under sommaren, då hyresgästen ofta är bortrest,
som det kan bli aktuellt för hyresvärden att vidtaga åtgärder för att framtvinga
en avflyttning, skulle risken för rättsförluster vara påtaglig, om tidsfristen
för väckande av talan finge räknas redan från det att ett rekommenderat
brev avsänts till hyresgästen. Jag finner därför icke anledning frångå
promemorians förslag, enligt vilket fristen börjar löpa först sedan hyresgästen
mottagit meddelandet i fråga. De farhågor, som uttalats för att denna
ordning skulle ställa sig alltför betungande för hyresvärden, synes mig
överdrivna. Man får även beakta att, om hyresgästen skulle göra sig oanträffbar,
hyresvärden har möjlighet att själv ta initiativet till process och
att rättegångsbalken innehåller regler om delgivning av stämning med den
som håller sig undan.

Statens hyresråd har i sitt remissyttrande berört det fallet, att hyresvärden
redan i samband med hyresavtalets ingående överlämnar meddelande
till hyresgästen om att denne måste lämna lägenheten vid hyrestidens utgång.
Situationen torde här i regel vara sådan, att meddelandet bör lämnas
utan avseende såsom stridande mot grunderna för 9 §.

5 §•

Länsstyrelsen i Östergötlands län har framhållit, att en eventuell ansökan
om vräkning icke bör få slutligt prövas, förrän frågan om hyresgästens rätt
till nytt hyresavtal definitivt avgjorts. Länsstyrelsen anser en uttrycklig föreskrift
härom erforderlig.

Av förevarande paragraf framgår, att hyresgästen äger rätt att kvarsitta
i lägenheten till dess frågan om nytt avtal avgjorts och i vissa fall även under
tid därefter. Även utan särskilt stadgande bör det vara tydligt, att hyresgästen
icke kan vräkas ur lägenheten under denna tid.

6 §’

Denna paragraf motsvarar 7 och 8 §§ i promemorians förslag. Angående
de ändringar, som här vidtagits, får jag hänvisa till det förut anförda.

7 §'' .

Paragrafen motsvarar 9 § i promemorian. Vad däri upptagits om rätt för
domstolen att förordna, att domen genast skall lända till efterrättelse, och

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1956

om rätt för överinstans att undanröja förordnandet, har fått utgå såsom
obehövligt. Vad i promemorian föreslagits följer nämligen redan av de allmänna
stadgandena i 17 kap. 14 §, 50 kap. 8 § och 55 kap. 8 § rättegångsbalken.

9 §.

Vissa remissmyndigheter har anmärkt, att det bör stå parterna fritt att
träffa tidsbegränsade avtal utan möjlighet för hyresgästen att påkalla nytt
hyresavtal. En sådan ordning skulle onekligen i vissa fall svara mot ett
praktiskt behov. Å andra sidan får ej förbises att man härigenom skulle
öppna en möjlighet att kringgå lagen. Jag kan därför icke tillstyrka förslaget.
Har det vid avtalets ingående varit förutsatt mellan parterna att hyresgästen
icke skall äga påkalla nytt hyresavtal, bör detta emellertid beaktas
vid tillämpningen av 1 § f).

10 §.

Paragrafen motsvarar 1 § i promemorian.

Flera remissmyndigheter har hävdat, att anledning saknas att bereda besittningsskydd
åt den som i andra hand förhyr bostadslägenhet i en- eller
tvåfamilj shus. Med hänsyn till vad som föreslås i fråga om upplåtelse av
bostad i möblerat skick och om underuthyrning av del av bostadslägenhet
har problemet mycket liten praktisk räckvidd. Enligt promemorian skulle
underhyresgästen icke vinna någon självständig rätt gentemot husets ägare.
Ur synpunkten av dennes intresse torde det därför icke möta något hinder
mot att tillerkänna underhyresgästen besittningsskydd. En klarare avgränsning
erhålles dock, om lagen aldrig blir tillämplig å bostadsupplåtelse i eneller
tvåfamilj shus. Jag finner mig därför böra beakta den framställda anmärkningen.

En redaktionell förenkling vinnes, om stadgandet får direkt anknyta till
begreppet en- eller tvåfamilj shus. Härmed bör förstås hus, som uppförts
väsentligen för att tjäna till bostad åt en eller två familjer, även om huset
därjämte skulle inrymma ett eller annat enkelrum och någon eller några
mindre butikslokaler eller därmed jämförliga utrymmen.

Övergångsbestämmelserna.

I promemorian har föreslagits vissa följdändringar dels i 6 § allmänna
hyreslagen och dels i 9 § lagen den 22 juni 1939 om medling i hyrestvister.
Med hänsyn till att reglerna om besittningsskydd får allenast tidsbegränsad
giltighet, bör någon ändring nu icke göras i dessa lagar. Erforderliga föreskrifter
har i stället upptagits bland övergångsbestämmelserna.

Föredraganden hemställer härefter att lagrådets utlåtande måtte för det i
87 § regeringsformen omförmälda ändamålet genom utdrag av protokollet
inhämtas över de i enlighet med det anförda upprättade förslagen1 till

1 De under 1)—3) upptagna lagförslagen är likalydande med de vid propositionen fogade och
har här uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1956

1) lag angående ändring i lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m., så ock om fortsatt giltighet av samma lag;

2) lag angående ändring i lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om kontroll
av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt in. m., så ock om fortsatt giltighet
av samma lag;

3) lag med vissa bestämmelser om hyresrätt vid äktenskaps upplösning
m. m.;

4) lag med vissa bestämmelser, som skola iakttagas sedan hyresregleringen
upphört; samt

5) lag om rätt i vissa fall för hyresgäst till nytt hyresavtal.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Chr. af Winklerfelt

Kungl. l\Iaj:ts proposition nr 168 år 1956

Förslag

till

Lag

med vissa bestämmelser, som skola iakttagas sedan hyresregleringen

upphört

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Bestämmelserna i denna lag skola äga tillämpning i den män lagen den 19
juni 1942 om hyresreglering m. in. (hyresregleringslagen) och lagen samma
dag om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt in. m. (bostadsrättskontrollagen)
upphöra att gälla.

2 §•

Har hyresregleringslagen varit tillämplig på hyresavtal, som även omfattar
tid efter det lagen upphört att gälla, skall avtalet, ändå att däri annorlunda
stadgats, för nämnda tid anses upptaga den hyra, som skolat utgå, då hyresregleringen
upphörde. Är annat hyresvillkor bestämt genom hyresnämnds beslut,
skall avtalet i denna del anses hava det innehåll, som framgår av beslutet.

3 §.

Har hyresnämnd förklarat uppsägning ogiltig eller förlängt hyresförhållande
eller ock bifallit ansökan om övertagande av lägenhet jämlikt 8 a § hyresregleringslagen,
skall beslutet lända till efterrättelse även efter det nämnda
lag upphört att gälla.

4 §.

På överlåtelse av bostadsrätt eller annan andelsrätt, som sker inom två
månader före det bostadsrättskontrollagen upphör att gälla, skall nämnda
lag ej tillämpas. Bestämmelserna i 9 § samma lag skola, såvitt angår överlåtelse
varå lagen är tillämplig, gälla även efter det lagens giltighetstid utgått.
Vad i 10 § stadgas skall ock tillämpas, ändå att fardag som där sägs infaller
efter det lagen upphört att gälla.

5 §.

Ärende, som avses i hyresregleringslagen eller bostadsrättskontrollagen,
skall handläggas och avgöras i den ordning som förut gällt, såframt ärendet

Kungi. Maj:ts proposition nr 168 år 1956

anhängiggjorts innan lagen upphört att gälla eller avser fastställande av hyresvillkor
enligt 10 § bostadsrättskontrollagen.

6 §.

Föreskrift eller beslut, som meddelas med stöd av hyresregleringslagen
eller bostadsrättskontrollagen, äger ej tillämpning efter det lagen upphört
att gälla i vidare mån än som följer av vad ovan i 2—i §§ sägs.

7 §•

Bestämmelserna i 25 § hyresregleringslagen om tystnadsplikt och om straff
för brott häremot skola tillämpas även efter det lagens giltighetstid utgått.
Vad i övrigt i hyresregleringslagen eller i bostadsrättskontrollagen stadgas
om straff så ock vad där sägs om återbetalningsskyldighet skall, i fråga om
överträdelse som begåtts under lagens giltighetstid, tillämpas även därefter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1956.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1956

Förslag

till

Lag

om rätt i vissa fall för hyresgäst till nytt hyresavtal

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

a) om hyresrätten är förverkad;

b) om hyresgästen eljest påtagligt eftersatt sina förpliktelser enligt hyresavtalet; c)

om hyresgästens behov av lägenheten måste anses ringa;

om tillstånd lämnats till rivning av huset; eller

f) om i annat fall än nu sagts det icke kan anses strida mot god sed i
hyresförhållanden eller eljest vara obilligt, att hyresvärden fordrar att hyresgästen
skall avflytta.

2 §.

Har- någon förhyrt lägenhet gemensamt med annan, äga de gemensamt
rätt till nytt hyresavtal efter vad i 1 § sägs. Vill en av dem icke påkalla nytt
avtal eller äga de, på grund av omständighet som ligger allenast den ene
till last, ej gemensamt rätt till sådant avtal, skall rätten till nytt hyresavtal,
om hyresvärden skäligen kan åtnöjas därmed, tillkomma den andre.

Kungi. Maj:ts proposition nr 168 år 1956

3 §•

Kan överenskommelse ej träffas om villkoren i nytt hyresavtal, skall avtalet
upptaga de villkor som hyresvärden fordrar. Vad nu är sagt skall dock
ej gälla om hyresvärden begär hyra som avsevärt överstiger hyran för jämförliga
lägenheter i orten eller annat villkor som strider mot god sed i hyresförhållanden
eller om hans krav eljest är otillbörligt. I sådant fall skall
avtalet i denna del upptaga samma bestämmelse som det tidigare hyresavtalet.

4 §.

5 §.

Är vid hyrestidens utgång ännu icke avgjort, huruvida nytt hyresavtal
enligt denna lag skall komma till stånd, äger hyresgästen kvarsitta i lägenheten
intill dess sådant avtal slutits eller hans rätt till nytt avtal gått förlorad
eller ock skyldighet inträtt att avflytta efter vad i 7 § sägs.

Då hyresgästen kvarsitter i lägenheten efter vad i första stycket stadgats
eller eljest enligt vad rätten med stöd av 7 § föreskrivit, skola de tidigare
hyresvillkoren tillämpas.

6 §.

7 §•

Har hyresgäst inom tid, som i 4 § sägs, väckt talan om rätt till nytt hyresavtal
men prövas han icke vara berättigad till sådant avtal, är han skyldig
att avflytta vid hyrestidens slut eller, där tiden redan gått till ända,
genast; erinran därom skall intagas i domen. Rätten må dock, om hyresgästen
finnes vara i behov av anstånd med avflyttningen och hyresrätten ej
är förverkad, lämna honom tillstånd att kvarsitta under skälig tid.

8 §•

Avtal mellan hyresvärd och hyresgäst enligt vilket framtida tvist om
rätt till nytt hyresavtal eller om villkoren däri skall hänskjutas till avgö -

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1956

rande av skiljemän, utan förbehåll om rätt för parterna att klandra skiljedomen,
är utan verkan.

9 §.

Förbehåll, som strider mot vad som stadgas i denna lag, är utan verkan
mot hyresgästen.

10 §.

Bestämmelserna i denna lag skola icke äga tillämpning,

a) då lägenhet upplåtits till bostad i en- eller tvåfamilj shus;

b) då lägenhet upplåtits till bostad i möblerat skick; eller

c) då fråga är om upplåtelse från hyresgästs sida av del i förhyrd bostadslägenhet.

Upphöra bestämmelserna i 7, 8 eller 8 a §§ lagen den 19 juni 1942 om hyresreglering
m. m. att gälla i viss ort eller eljest, äger Konungen meddela
de föreskrifter, som erfordras för bringande i tillämpning av denna lag.

Bestämmelsen i 3 kap. 6 § lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till
fast egendom skall icke gälla hyresförhållande, varå denna lag äger tilllämpning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1956

Bilaga A

Vid departementspromemorian fogade
författningsförslag

1) Förslag
till

Lag

om rätt i vissa fall för hyresgäst till nytt hyresavtal

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Denna lag äger tillämpning, då lägenhet förhyrts till bostad eller för drivande
av handel, hantverk, industriell rörelse eller annan förvärvsverksamhet,
dock icke,

a) där fråga är om bostad, som är förenad med allmän tjänst;

b) där i hus, som icke omfattar fler till bostad avsedda lägenheter än två
familjebostäder och två andra bostadslägenheter, hyresgäst av husets ägare
förhyrt lägenhet till bostad; eller

c) där lägenhet förhyrts till bostad i möblerat skick.

2 §.

Hyresgästen äger rätt att, då hyrestiden till följd av uppsägning eller eljest
går till ända, erhålla nytt hyresavtal enligt vad i denna lag stadgas. Sådan
rätt tillkommer dock icke hyresgästen,

a) om hyresrätten är förverkad;

b) om hyresgästens behov av lägenheten måste anses ringa;

c) om upplåtelsen var betingad av att hyresgästen var anställd i hyresvärdens
tjänst och hyresgästen själv lämnat anställningen eller eljest givit
anledning till dess upphörande samt synnerliga skäl icke tala för att hyresgästen
ändock bör äga rätt till nytt hyresavtal;

d) om huset skall rivas; eller

e) om hyresvärden eljest har ett väsentligt intresse att kunna förfoga
över lägenheten och det icke kan anses strida mot god sed i hyresförhållanden
eller eljest vara obilligt att han fordrar att hyresgästen skall avflytta.

3 §.

År lägenhet förhyrd av två eller flera gemensamt och vill någon av dem
icke tillgodonjuta nytt hyresavtal, skall rätt till sådant avtal tillkomma den

7 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 16S

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1956

eller de övriga, där hyresvärden skäligen kan åtnöjas därmed och sådant
fall ej är för handen, som sägs i 2 § b).

Vill make, som förhyrt lägenhet till bostad, icke tiLlgodonjuta nytt hyresavtal,
äger andre maken, ändå att han ej har del i hyresrätten, rätt till sådant
avtal efter vad i första stycket stadgas, såframt han själv bor i lägenheten,
och skall å honom tillämpas vad i denna lag sägs om hyresgäst.

4 §.

Nytt hyresavtal skall, där ej annorlunda överenskommes, upptaga de villkor,
som hyresvärden begär, såframt han ej fordrar hyra, som i betraktande
av lägenhetens skick och övriga omständigheter är oskälig, eller annat villkor,
som måste anses strida mot god sed i hyresförhållanden eller eljest vara
otillbörligt. I sådant fall skall i denna del det tidigare avtalet erhålla fortsatt
tillämpning.

5 §•

Kan ej överenskommelse om nytt hyresavtal träffas, åligger det hyresgästen,
där han vill åtnjuta sin rätt till sådant avtal, att väcka talan därom
senast två veckor efter det han av hyresvärden mottagit skriftligt meddelande
om att hyresvärden fordrar, att han skall avflytta. Har inom tid som
nu är sagd tvisten hänskjutits till nämnd, som avses i lagen den 22 juni 1939
om medling i hyrestvister, må dock, om förfarandet inför nämnden icke leder
till förlikning, talan väckas inom två veckor efter det förfarandet inför
nämnden avslutats. Försitter hyresgästen tid, som i denna paragraf är sagd,
vare hans rätt till talan förlorad.

6 §.

Är vid hyrestidens utgång ännu icke avgjort, huruvida nytt hyresavtal
enligt denna lag skall komma till stånd, äger hyresgästen kvarsitta i lägenheten
intill dess sådant avtal slutits eller hans rätt till talan om nytt avtal
gått förlorad eller ock skyldighet inträtt att avflytta efter vad i 7 och 8 §§
eller 9 § sägs.

Då hyresgästen kvar,sitter i lägenheten efter vad i första stycket stadgats
eller eljest enligt vad rätten med stöd av 7 eller 9 § föreskrivit, skola de
tidigare hyresvillkoren tillämpas.

7 §•

Finnes i mål om rätt till nytt hyresavtal hyresgästen vara berättigad till
sådant avtal, bestämme rätten hyresvillkoren; utsätte ock efter vad som
prövas skäligt viss dag, då hyresgästen skall vara skyldig att avflytta, där
nytt avtal icke kommer till stånd efter vad i 8 § stadgas.

8 §.

Har hyresgästen funnits vara berättigad till nytt hyresavtal, skall avtal
anses slutet på de villkor rätten bestämt, där ej hyresgästen, inom två vec -

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1956

kor efter det domen vunnit laga kraft, på sätt om uppsägning är stadgat
meddelat hyresvärden, att han ej önskar nytt avtal, eller ock inom samma
tid överenskommelse träffats om hyresvillkoren.

9 §•

Har hyresgäst inom tid, som i 5 § sägs, väckt talan om rätt till nytt hyresavtal
men prövas han icke vara berättigad till sådant avtal, är han skyldig
att avflytta vid hyrestidens slut eller, där tiden redan gått till ända, genast;
erinran därom skall intagas i domen. Rätten må dock om hyresgästen finnes
vara i behov av anstånd med avflyttningen och hyresrätten ej är förverkad,
lämna honom kort sådant anstånd. När skäl äro därtill, må rätten
förordna, att domen genast skall lända till efterrättelse.

Är sådant förordnande meddelat och fullföljes mot domen talan i högre
rätt, må, när skäl äro därtill, den rätt undanröja förordnandet, innan ändringssökandet
slutligen prövas.

10 §.

Avtal mellan hyresvärd och hyresgäst enligt vilket framtida tvist om rätt
till nytt hyresavtal eller om villkoren däri skall hänskjutas till avgörande
av skiljemän, utan förbehåll om rätt för parterna att klandra skiljedomen,
vare utan verkan.

11 §•

Förbehåll, som strider mot vad som stadgas i denna lag, vare utan verkan
mot hyresgästen.

Denna lag träder i kraft den 1 juni 1956 och skall, där hyrestiden utgår
tidigast den 30 september samma år, äga tillämpning, ändå att avtalet slutits
före lagens ikraftträdande.

Har hyresvärd före den 1 juni 1956 lämnat hyresgäst meddelande som
sägs i 5 §, ma talan om rätt till nytt hyresavtal väckas senast den 14 juni
1956. Har senast den 14 juni 1956 tvisten hänskjutits till nämnd, som avses
i lagen den 22 juni 1939 om medling i hyrestvister, må dock, om förfarandet
inför nämnden icke leder till förlikning, talan väckas senast två veckor efter
det förfarandet inför nämnden avslutats.

Vad i denna lag är stadgat skall icke gälla hyresförhållande, å vilket bestämmelserna
i 7, 8 eller 8 a § lagen den 19 juni 1942 om hyresreglering
in. in. äro tillämpliga. Meddelas efter den 1 juni 1956 förordnande att nyssnämnda
bestämmelser skola upphöra att gälla å viss ort eller för hyresförhållande
av visst slag, äger Konungen föreskriva att de tidpunkter, som angivas
i andra stycket här ovan, skola med avseende å den orten eller det
slaget av hyresförhållande, ersättas med de senare tidpunkter, som Konungen
bestämmer.

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1956

2) Förslag
till

Lag

om ändring i 3 kap. lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om
nyttjanderätt till fast egendom

Härigenom förordnas, dels att 3 kap. 6 § lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt
till fast egendom1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,
dels ock att 38—40 §§ i samma kapitel2 skola upphöra att gälla, i följd
varav även överskriften framför 38 § skall utgå.

6 §•

Har vid —--obestämd tid.

Vad nu är sagt skall icke gälla hyresförhållande, varå lagen om rätt i
vissa fall för hyresgäst till nytt hyresavtal äger tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juni 1956; dock skola bestämmelserna i
3 kap. 38—40 §§ lagen om nyttjanderätt till fast egendom alltjämt gälla,
där hyresavtal, som slutits före den 1 juni 1956, upphört eller skall upphöra
före den 30 september samma år.

1 Senaste lydelse av 3 kap. 6 § se SFS 1939: 364.

2 Senaste lydelse av 3 kap. 38— 40 §§ ävensom överskriften framför 38 § se SFS 1939: 364.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1956

101

3) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 9 § lagen den 22 juni 1939 (nr 366)
om medling i hyrestvister

Härigenom förordnas, att 9 § lagen den 22 juni 1939 om medling i hyrestvister
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

9 §•

Kan ej — — — nämnden förekommit.

Har eljest —---nämnden förekommit.

Har till nämnden hänskjutits tvist om rätt för hyresgäst till nytt hyresavtal
och avslutas förfarandet inför nämnden utan att förlikning åvägabragts,
skall skriftlig underrättelse härom med angivande av dagen, då förfarandet
avslutades, av nämndens ordförande genast överlämnas till parterna
eller ock senast nästa dag till dem översändas i rekommenderade brev.
Har part hos nämnden anlitat befullmäktigat ombud, må underrättelse i stället
tillställas ombudet.

Denna lag träder i kraft den 1 juni 1956.

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1956

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 6 april
1956.

Närvarande:

justitieråden Lech,

Regner,

Lind,

regeringsrådet Lorichs.

Enligt lagrådet den 24 mars 1956 tillhandakommet utdrag av protokoll
över juslitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 9 mars 1956, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m., så ock om fortsatt giltighet av samma lag;

2) lag angående ändring i lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om kontroll
av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m., så ock om fortsatt giltighet
av samma lag;

3) lag med vissa bestämmelser om hyresrätt vid äktenskaps upplösning
m. m.;

4) lag med vissa bestämmelser, som skola iakttagas sedan hyresregleringen
upphört; samt

5) lag om rätt i vissa fall för hyresgäst till nytt hyresavtal.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av t. f. byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet U. Lundvik.

Förslagen föranledde följande yttranden av lagrådet.

Förslaget till lag angående ändring i lagen om hyresreglering m. in., så
ock om fortsatt giltighet av samma lag

Ehuru det varit önskvärt att hyresregleringskommitténs förslag angående
avveckling av hyresregleringen kunnat genomföras i större utsträckning än
det remitterade förslaget innefattar anser sig lagrådet icke, mot den ståndpunkt
som härutinnan intagits av departementschefen och de överväganden
som ligga till grund därför, kunna framställa erinran mot det remitterade

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1956

förslaget i dessa delar. Lagrådet har ej heller någon erinran mot förslaget
att hyresregleringslagen med däri gjorda ändringar skall förlänas förlängd
giltighet.

i §■

Under hänvisning till vad som nedan yttras beträffande förslaget till lag
om rätt i vissa fall för hyresgäst till nytt hyresavtal förordar lagrådet att
första stycket i paragrafen lämnas oförändrat samt att i ett nytt tredje
stycke upptagas bestämmelser av innebörd, att Kungl. Maj :t beträffande
viss ort eller del därav äger förordna att lagen icke vidare skall äga tillämpning
eller att, med uteslutande av övriga stadganden i lagen, skola tillämpas
bestämmelserna i 7, 8 och 8 a §§, 13—22 §§ samt 25—31 §§.

26 §.

I fråga om den föreslagna bestämmelsen rörande hyrorna i statsbelånade
nya hus — vilken icke innebär någon egentlig avveckling av hyreskontrollen
men medför en i och för sig lämplig förenkling av förfarandet vid hyressättningen
— har departementschefen i remissprotokollet anfört, att enligt
vad chefen för socialdepartementet uttalat i årets statsverksproposition de
lånebeviljande organen förutsättas icke skola utöva kontroll över hyran för
affärslokaler i hus som framdeles byggas. I anslutning härtill uttalas i remissprotokollet
vidare, att det torde vara utan nämnvärd praktisk betydelse
att hyreskontrollen, därest berörda förslag genomföres, helt häves för dylika
lokaler. Härvid hänvisas till att på grund av byggnadskostnadernas storlek
de hyror som medgivas för affärslokaler i nybyggda hus redan nu uppgå
till så höga belopp, att det i praktiken torde vara svårt att utfå den legala
hyran.

Genomföres det remitterade förslaget skulle alltså mellan affärslokaler i
statsbelånade nya hus och dylika lokaler i andra nya hus uppkomma den
olikheten, att hyrorna för de förra bli helt fria medan de senare alltjämt
skola vara underkastade hyreskontroll. Att göra en sådan åtskillnad synes
principiellt stötande och bör därför undvikas. Då den i remissprotokollet
anförda synpunkten torde äga giltighet även beträffande affärslokaler i nya
hus som icke äro statsbelånade, erbjuder sig möjligheten att undantaga
jämväl dessa från hyreskontrollen. I samband med behandlingen av kommitténs
förslag om kategorimässiga undantag från lagens tillämpning har
emellertid departementschefen uttalat att i fråga om affärslokaler och andra
dylika lägenheter det vore uppenbart, att en avveckling i enlighet med
kommitténs förslag i dagens läge skulle komma att medföra olägenheter,
som icke helt skulle kunna motverkas genom reglerna om besittningsskydd.
Med hänsyn härtill anser sig lagrådet icke böra hemställa om den utvidgning
av undantaget från hyresregleringen som ovan antytts. I stället förordas
sådan jämkning av förslaget beträffande de statsbelånade husen, att
bestämmelsen blott får avseende å lägenheter, för vilka låneorganen angivit
den hyra som må uttagas.

104

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1956

Förslaget till lag angående ändring i lagen om kontroll av upplåtelse och
överlåtelse av bostadsrätt m. m., så ock om fortsatt giltighet
av samma lag

Under hänvisning till vad som nedan yttras beträffande förslaget till lag
om rätt i vissa fall för hyresgäst till nytt hyresavtal förordas, att 1 § i nu
förevarande lag jämkas så, att bestämmelserna i lagen skola äga tillämpning
i ort, där 2—6 §§ hyresregleringslagen äro gällande.

Förslaget till lag om rätt i vissa fall för hyresgäst till nytt hyresavtal

Förevarande lagförslag har sin grund i den uppfattningen att den allmänna
hyreslagen i alltför begränsad utsträckning tillgodoser hyresgästens
intresse av att kunna få kvarsitta i lägenheten även efter den avtalade hyrestidens
utgång. De föreslagna reglerna — vilka icke äro avsedda att gälla
där hyresregleringslagens bestämmelser om uppsägningsskydd äro tillämpliga
syfta till att avhjälpa de brister i nämnda hänseende, varmed den
allmänna hyreslagen anses vara behäftad. För att iakttaga all försiktighet
har det ansetts lämpligast att låta den nya lagstiftningen gälla som ett provisorium
för de närmaste åren. Definitiva regler om besittningsskydd för
hyresgäst avses skola utarbetas i samband med en tillämnad översyn av
den allmänna hyreslagen, bland vars bestämmelser de därefter skola ingå.

Förslaget bör sålunda ses mot bakgrunden av de bestämmelser i ämnet
som återfinnas i den allmänna hyreslagen, vilken såsom 3 kap. ingår i lagen
den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom. Bestämmelserna finnas
upptagna i 38—40 §§ nämnda kapitel. I motsats till de föreslagna nya
reglerna tillförsäkra de icke hyresgästen någon rätt att även mot hyresvärdens
vilja sitta kvar i lägenheten efter utgången av avtalad hyrestid.
Till skydd mot ogrundad uppsägning från hyresvärdens sida har i stället för
vissa fall stadgats skadeståndspåföljd för hyresvärden om förlängning av
ett hyresförhållande ej kommer till stånd. Den huvudsakliga innebörden av
bestämmelserna är att hyresvärden, om han i strid mot god sed vägrar att
förlänga hyresförhållandet eller för sådan förlängning uppställer otillbörligt
villkor, skall ersätta hyresgästens flyttningskostnader samt i fråga om
affärslägenhet gottgöra hyresgästen vass good-will som hyresvärden tillgodogör
sig. Bestämmelserna kompletteras av stadgandet i 43 §, att om tilllämpning
av villkor som upptagits i hyresavtal är uppenbarligen stridande
mot god sed i hyresförhållanden eller eljest otillbörlig, villkoret må jämkas
eller lämnas utan avseende.

Nu omförmälda bestämmelser — vilka avses skola gälla även efter de föreslagna
nya reglernas ikraftträdande — tillkommo genom 1939 års lagstiftning
angående ändring i vissa delar av lagen om nyttjanderätt till fast egendom.
Såsom omtalas i remissprotokollet diskuterades frågan om besitt -

105

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1956

ningsskydd för hyresgäst ingående av den kommitté, vars förslag ligger till
grund för 1939 års lagstiftning. Med hänsyn till att behov av besittningsskydd
förelåge i ett relativt begränsat antal fall samt till angelägenheten av
att icke nyproduktionen av hyreshus skulle hämmas på grund av faktisk
eller befarad olönsamhet och därigenom en icke önskvärd stegring av hyresnivån
skulle inträda ansåg sig kommittén böra stanna vid stadganden,
som fastslogo att hyresgästen under vissa betingelser ägde en företrädesrätt
till fortsatt förhyrning av lägenheten och som principiellt berättigade honom
till skadestånd, om denna hans rätt åsidosattes. Genom viss modifiering av
vad kommittén sålunda förordat fingo 38—40 §§ sin alltjämt gällande lydelse.
I propositionen rörande lagstiftningen uttalade dåvarande departementschefen
beträffande ett längre gående förslag av en minoritet inom
kommittén, att det icke vore tillrådligt att genomföra detsamma med hänsyn
särskilt till den menliga inverkan å fastighetsmarknaden som kunde befaras
uppkomma därav. I sitt av riksdagen godkända utlåtande över propositionen
gav andra lagutskottet uttryck för samma mening.

Till stöd för de nu föreslagna bestämmelserna har ej kunnat åberopas
några erfarenheter rörande tillämpningen under normala förhållanden av
reglerna i 38—40 §§. Normala förhållanden ha nämligen ej varit rådande
på hyresmarknaden sedan 1939 års lagstiftning den 1 januari 1940 trädde
i kraft. Redan kort efter andra världskrigets utbrott började krisförhållanden
göra sig märkbara, och på våren 1942 ansågos åtskilliga tecken tyda på
en förestående allmän hyreshöjning. Faran för en sådan utveckling föranledde
statsmakterna att genom den alltjämt gällande lagstiftningen av den
19 juni 1942 reglera hyrespriserna. Samtidigt infördes, med hänsyn till att
hyresgästen under då rådande bostadsbrist ansågs behöva ett starkare skydd
mot risken att förlora sin lägenhet, genom stadgandena i hyresregleringslagens
7 och 8 §§ möjlighet till tvångsförlängning av hyresavtal.

Såsom motivering för förslaget åberopas i stället främst att under de år
lagstiftningen om hyresreglering varit gällande ett starkt besittningsskydd
varit tillförsäkrat hyresgästen och att det alltmera framstått såsom naturligt
att ett sådant skydd skulle bibehållas även under normala förhållanden. Det
synes dock finnas skäl att icke tillmäta en dylik uppfattning alltför stort
värde. Uppenbart är nämligen att hyresgästernas behov av besittningsskydd
är i synnerlig grad beroende av tillgången på lägenheter, och då numera
så lång tid förflutit sedan det rådde balans mellan tillgång och efterfrågan
på hyresmarknaden, är det naturligt, om många icke göra klart för sig, att
hyresgäst under normala tider icke behöver ett lika starkt besittningsskydd
som under tider av brist på bostäder och andra lägenheter.

Vid den tillämnade översynen av den allmänna hyreslagen höra emellertid
självfallet även reglerna i 38—40 §§ komma under omprövning. Att del
även under normala förhållanden kan behövas ett starkare besittningsskydd
för hyresgäst än dessa regler innebära vill lagrådet ej hålla för uteslutet.
Sålunda kan den där stadgade skadeståndsskyldigheten böra utsträckas,
t. ex. att omfatta även ersättning för ideell skada och gottgörelse i vissa fall

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1956

för av hyresgästen bekostade reparationer. Å andra sidan är det tydligt, att
om besittningsskyddet utformas som en verklig kvarboenderätt, en sådan
anordning måste medföra, förutom en viss risk för menlig inverkan å bostadsproduktionen,
även andra påtagliga nackdelar. Skyddet måste förbindas
med viss hyreskontroll, som lätt kan mer eller mindre få karaktären av
hyresreglering. Dessutom måste regelsystemet bli tämligen invecklat och
därjämte ägnat att i olika avseenden komplicera rättsförhållandet mellan
hyresvärd och hyresgäst. Reglerna kunna därför understundom bli svåra
att tillämpa. Vidare är att märka att systemet med skadeståndsskyldighet
medför den fördelen att befogenheten av hyresvärdens avböjande av fortsatt
hyresförhållande blir föremål för prövning i efterhand, vilket ofta nog
medger ett säkrare bedömande.

Såsom framhållits under remissbehandlingen berör en lagstiftning om besittningsskydd
för hyresgäster frågor som äro av utomordentlig vikt icke
endast för parterna på hyresmarknaden utan för hela samhället. De intresseavvägningar
som måste göras tarva grundliga överväganden. I remissprotokollet
uttalas också att en lagstiftning på detta område är förenad med
betydande vanskligheter. Det ter sig under sådana förhållanden föga ändamålsenligt
att nu, med föregripande av den utredning som departementschefen
avser att igångsätta, genom provisorisk lagstiftning meddela bestämmelser
om hur besittningsskyddet skall vara beskaffat. Till stöd för förslaget
anföres i remissprotokollet att de praktiska erfarenheter som kunna
vinnas under den provisoriska lagens tillämpning böra kunna bli till nytta
då det senare gäller att antaga slutgiltiga regler i ämnet. Detta må vara riktigt,
såvitt meningen är att pröva allenast hur de nya reglerna verka. Att
märka är emellertid, att med den föreslagna ordningen det aldrig skulle bli
utrönt hur pass effektivt skydd mot obefogade uppsägningar den allmänna
hyreslagens nu gällande, så sent som 1939 tillkomna regler äro i stånd att
ge under normala förhållanden; det kan starkt ifrågasättas om förfaringssättet
överensstämmer med grundsatsen, att avtalsfriheten ej bör inskränkas
mera än som betingas av ett påvisbart behov. Därjämte må framhållas
att den provisoriska lagstiftningens tillämplighetsområde sannolikt under
avsevärd tid framåt skulle bli mycket begränsat.

Emellertid torde anledningen till att provisoriska regler föreslås främst
vara att söka däri, att lagstiftningen är avsedd ej blott för normala förhållanden
utan även för övergången från hyresregleringen till en friare hyresmarknad.
Om hyresregleringens avveckling, såsom departementschefen förordat
och även enligt lagrådets mening är önskvärt, skall kunna påbörjas
innan full balans inträtt mellan tillgång och efterfrågan på lägenheter, torde
det vara skäl att i orter, där det fortfarande råder viss bostadsbrist, under
en övergångstid bibehålla ett starkare uppsägningsskydd än det som den
allmänna hyreslagens regler erbjuda.

Vare sig den föreslagna lagstiftningen bör ses företrädesvis ur synpunkten,
att den är avsedd att reglera hur hyresgästs besittningsskydd skall vara
beskaffat under normala förhållanden, låt vara blott provisoriskt, eller den

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1956

bör betraktas huvudsakligen som en övergångslagstiftning, synes den ordning
som där stadgas vara behäftad med så allvarliga brister att den svårligen
kan godtagas. Härvid åsyftas framför allt de föreslagna reglernas inverkan
på rättsförhållandet mellan hyresvärd och hyresgäst.

Om hyresvärden begär hyra som avsevärt överstiger hyran för jämförliga
lägenheter i orten eller hans krav eljest är otillbörligt, skall enligt 3 §
i förslaget det tidigare hyresavtalet erhålla fortsatt tillämpning även om
den hyra avtalet upptar är onormalt låg. Någon jämkad hyresersättning
skall domstolen — utom i vissa undantagsfall soin nedan skola beröras •—
ej kunna fastställa. Enligt lagrådets mening är en sådan ordning obillig
mot hyresvärden. Det är en allmän rättsgrundsats att en part icke enbart
på den grund, att han krävt för mycket, skall lida inskränkning i vad som
eljest skulle tillkommit honom. Uppenbarligen kan det ibland vara svårt
för hyresvärden att bedöma vilket hyresbelopp som kan anses godtagbart;
inte minst torde detta gälla beträffande affärslägenheter. Ordet »avsevärt»
har en tämligen obestämd innebörd, och vilka lägenheter som äro »jämförliga»
med den som är i fråga kan vara tveksamt. Att hyresvärden icke hållit
sig på den säkra sidan behöver ej bero på något klandervärt profitbegär.
Fastigheten har kanske dragit sådana kostnader att kravet ur den synpunkten
är att beteckna som måttligt.

Såsom redan antytts kan dock hyresvärden i vissa fall, trots att han begärt
högre hyra än som kan fastställas enligt 3 § i förslaget, efter skälighetsprövning
få sig tillerkänd högre hyra än den sist avtalade. Förutsättning
härför är enligt 43 § allmänna hyreslagen, att han förmår visa att
den gamla hyran bör anses till den grad låg, att fortsatt tillämpning därav
är uppenbarligen otillbörlig. Det säger sig emellertid självt, att om det tidigare
hyresavtalet ej gällt under lång tid, den däri upptagna hyran endast i
sällsynta undantagsfall kan anses uppenbarligen otillbörlig, även om den
uppenbarligen understiger normal hyra.

Obilligheten mot hyresvärden framträder än klarare i belysning därav,
att om den gamla hyran verkligen visas vara uppenbarligen otillbörligt låg,
hyresgästen — såsom naturligt är — icke på den grund att han å sin sida
åberopat ett otillbörligt avtal behöver riskera att hyran fastställes till högre
belopp än som finnes skäligt.

Såsom otillfredsställande framstår också, att om hyresvärden begärt högre
hyra än som kan fastställas och hyresgästen i anledning därav väckt talan
om nytt hyresavtal men i rättegången förklarat sig villig att betala viss
hyra som är högre än den gamla, domstolen trots allt skall vara hänvisad
att fastställa den gamla hyran. Domstolarna synas ej böra tvingas att, oaktat
parterna principiellt äga förfoga över tvisteföremålet, giva domar som
stå i strid mot båda parternas uttalade vilja.

Även i andra hänseenden än beträffande storleken av hyran i det nya hyresavtalet
synas de föreslagna reglerna kunna leda till otillfredsställande
resultat. Härom hänvisas till vad som anföres i fortsättningen. Enligt lagrådets
mening måste en ny lagstiftning om besittningsskydd för hyresgäst

108

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1956

iöregås av en allsidigare och mera ingående utredning än den som ligger
till grund för förevarande lagförslag.

På grund av det anförda finner lagrådet icke tillrådligt att besittningsskyddet
för hyresgäst under normala tider ens provisoriskt regleras i enlighet
med förevarande lagförslag. Såsom av det följande framgår synes
törslaget icke heller innefatta en tillfredsställande ordning för övergången
från reglerad till fri hyresmarknad. Lagrådet avstyrker förty att förslaget
upphöjes till lag.

Fråga uppkommer då, vilka bestämmelser som i stället erfordras för att
efter hyreskontrollens avveckling i orter, där viss bostadsbrist fortfarande
råder, förmedla övergången till en fri hyresmarknad.

Den ordning som enligt förevarande lagförslag skulle gälla torde framförallt
i två hänseenden vara mindre väl lämpad för ifrågavarande ändamål.
Det synes för det första antagligt, att den genom sin stela reglering ej
skulle på ett tillfredsställande sätt främja anpassningen efter läget på hyresmarknaden.
I följd härav skulle den kunna medföra, i vissa fall att hyresläget
bleve för länge fastlåst vid den förutvarande hyresnivån, i andra
fall åter att hyrorna alltför snabbt ginge i höjden. För att icke någon av
dessa tendenser skall kunna göra sig för starkt gällande bör under övergångstiden,
när hyresvärd och hyresgäst ej kunna enas, ett efter marknadsläget
anpassat skäligt belopp kunna fastställas.

För det andra kan lämpligheten av att nu ifrågavarande uppgifter överlämnas
åt de allmänna domstolarna ifrågasättas. Redan den ökade arbetsbelastning
som skulle komma att påläggas domstolarna talar mot att prövningen
skulle ankomma på dem. Det synes föga sannolikt att storstädernas
underrätter skulle kunna bemästra dessa nya uppgifter utan ansenlig förstärkning
av deras organisation. Dessutom skulle rättegångsförfarandet
medföra att tvisterna komme att draga alltför långt ut på tiden med alla
de olägenheter som därav bleve en följd. Slutligen skulle rättegångskostnaderna
ofta nog komma att stiga till betydande belopp.

\ idare bör beaktas önskvärdheten av att nya bestämmelser, medförande
allehanda tillämpningsproblem och svårigheter, icke i onödan tillskapas.

Det anförda synes närmast anvisa den utvägen, att i orter där så finnes
påkallat hyresregleringslagens bestämmelser om uppsägningsskydd m. in.
under en övergångstid erhålla fortsatt tillämpning efter det själva hyreskontrollen
avskaffats. Enligt förslaget angående ändringar i hyresregleringslagen
skall motsvarande ordning gälla beträffande statsbelånade hus,
och något lagtekniskt hinder mot att det förfares på enahanda sätt beträffande
den regionala avvecklingen torde ej föreligga. Även om en något mindre
ingripande prövning än ifrågavarande bestämmelser förutsätta skulle
kunna vara tillfyllest synes, med hänsyn till önskvärdheten av att icke nya
regler bli att tillämpa under övergångstiden, de gällande bestämmelserna
höra godtagas. Väl måste det anses som en olägenhet, att hyresnämnderna
skulle behöva bibehållas ännu en tid. Emellertid torde det remitterade förslagets
genomförande mångenstädes göra det nödvändigt att inrätta hyres -

109

Kungl. Majsts proposition nr 168 år 1956

medlingsnäinnder i hyresnämndernas ställe. Särskilt i betraktande härav
synes berörda olägenhet ej kunna tilläggas avgörande betydelse.

Ehuru det i och för sig är önskvärt, att hyresregleringen i sin helhet upphör
snarast möjligt, synes det i förevarande läge — när å ena sidan ett
förstärkt besittningsskydd erfordras för att möjliggöra avveckling av själva
hyreskontrollen samt å andra sidan utredning avses skola ske rörande definitiva
regler om besittningsskydd — avgjort framstå såsom lämpligare
att tills vidare låta hyresregleringslagens bestämmelser i detta hänseende
fortfarande gälla än att på kort sikt genomföra nya provisoriska föreskrifter.

Lagrådet förordar därför att i hyresregleringslagen vidtagas ändringar i
syfte att möjliggöra, i den mån det finnes erforderligt, att å ort, där hyreskontroll
icke vidare behövs, emellertid fortfarande skola kunna tillämpas
lagens bestämmelser om ogiltigförklarande av uppsägning, förlängning av
hyresavtal och övertagande av lägenhet ävensom de föreskrifter nu nämnda
tillämpning påkallar.

För genomförandet av vad sålunda förordats torde Kungl. Maj :t genom
bestämmelser i 1 § hyresregleringslagen böra bemyndigas förordna icke
blott, såsom det remitterade förslaget angående ändring i lagen innebär, att
denna skall upphöra att äga tillämpning i viss ort eller del därav, utan även
att i viss ort eller del därav skola, med uteslutande av övriga stadganden i
lagen, tillämpas bestämmelserna i 7, 8 och 8 a §§, 13—22 §§ samt 25—31 §§.
Lämpligast synes vara att de nya bestämmelserna upptagas i ett nytt tredje
stycke i 1 §.

Enligt 7 § hyresregleringslagen äger hyresnämnd under vissa förutsättningar
förlänga hyresförhållande mot den hyra som hyresvärden enligt 2—6 §§
äger betinga sig och på de villkor i övrigt som finnas skäliga. Av stadgandet
torde följa, såsom departementschefen anfört beträffande de statsbelånade
husen, att om 2—6 §§ icke äro tillämpliga, hyresnämnden har att vid förlängning
av hyresförhållandet bestämma hyran till skäligt belopp. Några närmare
föreskrifter rörande prövningen torde icke kunna givas. Att hyran för
jämförliga lägenheter bör beaktas är självfallet. Likaledes synes uppenbart
att, såsom departementschefen uttalat i fråga om den föreslagna
domstolsprövningen, hyresnämnderna icke skola lägga hinder i vägen för eu
skälig uppjustering av hyrorna.

Beaktas vad som här förordats synes vid meddelande av förordnande, att
lagens ovan angivna bestämmelser rörande besittningsskydd skola tillämpas
i viss ort, vissa föreskrifter erfordras beträffande förordnandets tillämpande.
Sådana föreskrifter torde kunna utfärdas av Kungl. Maj:t med stöd redan
av bestämmelsen under 6) i andra stycket av gällande övergångsstadganden
till hyresregleringslagen, varför särskilt bemyndigande härutinnan
icke behöves. Ej heller i övrigt synas jämkningar erforderliga vare sig i
nämnda övergångsstadganden eller i den föreslagna lagen med vissa bestämmelser
som skola iakttagas sedan hyresregleringen upphört. Däremot
synes 1 § i bostadsrättskontrollagen böra jämkas så, att såsom förutsätt -

HO Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1956

ning för lagens tillämpning upptages att 2—6 §§ i hyresregleringslagen äro
gällande i orten.

1 §■

Under d) i denna paragraf stadgas, att hyresgäst icke skall vara berättigad
till nytt hyresavtal om han själv lämnat anställning varav upplåtelsen
var betingad eller eljest givit anledning till att anställningen upphört samt
synnerliga skäl icke tala för att han ändock bör äga rätt till nytt hyresavtal.
Har anställningens upphörande icke berott på hyresgästen, skall rätten till
nytt hyresavtal bedömas enligt bestämmelsen under f), som innebär att rätt
till nytt avtal icke föreligger om arbetsgivarens krav på avflyttning icke
strider mot god sed i hyresförhållanden eller eljest är obilligt.

Såsom departementschefen framhållit är avvägningen mellan hyresvärdens
och hyresgästens intressen i dylika fall vansklig. Det synes dock finnas
skäl anse att genom de föreslagna reglerna arbetsgivarens intressen icke
blivit tillräckligt beaktade. Väl torde kunna antagas att rätt till nytt hyresavtal
icke skulle komma att tillerkännas hyresgästen, om arbetsgivaren har
stort behov av lägenheten för ny arbetstagares räkning, såframt ej särskilda
skäl föranleda annat. Tvisten härom kan dock komma att kräva avsevärd
tid och hyresgästens anspråk kan härigenom föranleda stora svårigheter
för såväl arbetsgivaren som den nye arbetstagaren, t. ex. om flera arbetstagares
anställning samtidigt upphör eller en fabrik, ett jordbruk eller
annat företag för sina arbetstagare disponerar blott ett mindre antal bostäder
och endast sådana som ej falla utanför lagens tillämpningsområde.

Arbetsgivarens intresse att kunna disponera lägenheten och önskemålet
att undvika rättegångar synas böra tillgodoses genom att såsom huvudregel
får gälla att rätt till nytt hyresavtal icke tillkommer hyresgästen sedan anställningen
upphört. Det normala måste rimligen vara att lägenheten följer
anställningen, och parterna böra inrätta sig i enlighet därmed.

Om skilda regler — d) eller f) i 1 § — skola gälla allteftersom hyresgästen
givit anledning till anställningens upphörande eller icke, synes detta
dessutom ägnat medföra att utredningen i hyresmålen i stor utsträckning
kommer att röra sig om huru därmed förhöll sig, något som tydligen kan
vara obehagligt för parterna, ej minst för arbetstagaren. Även för det fall
att arbetsgivaren givit anledning till anställningens upphörande synes arbetstagarens
intressen vara tillbörligt tillgodosedda, om han äger rätt till nytt
hyresavtal när synnerliga — eller kanske hellre särskilda — skäl tala därför.
En sådan regel skulle, utan att i lika hög grad som de föreslagna giva
anledning till tvister, medgiva att hänsyn tages till särskilda omständigheter
i samband med att anställningen upphört.

Hyresgäst skall enligt e) icke äga rätt till nytt hyresavtal »om tillstånd
lämnats till rivning av huset». I departementspromemorian hade föreslagits
uttrycket »om huset skall rivas». Med den slutligen valda formuleringen
har avsetts att förebygga att lagen kringgås. Även mot den nya formuleringen
kan emellertid riktas erinringar. Enligt byggnadsstadgan ingår sålunda

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1956

rivning av hus visserligen bland de arbeten som kräva byggnadslov, men
skyldighet att söka byggnadslov föreligger icke beträffande andra områden
på landsbygden än sådana för vilka fastställts detaljplan eller utomplansbestämnrelser.
Vidare erinras att lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete
gäller allenast för begränsad tid, varför det synes mindre lämpligt
att anknyta till tillstånd enligt denna lagstiftning och dess tillämpningsföreskrifter.
Formuleringssvårigheterna synas enklast kunna undvikas genom
att ifrågavarande undantagsbestämmelse slopas som självständig regel.
Det under f) upptagna generella undantagsstadgandet torde erbjuda tillräcklig
garanti mot eventualiteten att en hyresgäst skulle kunna förhindra en
nära förestående rivning genom att åberopa rätt till nytt hyresavtal. — Det
synes i detta sammanhang böra påpekas, att om hälsovårdsnämnd förelagt
hyresvärden att företaga vissa reparationer i bostadslägenhet samt förbjudit
honom att vidare uthyra lägenheten till bostad förrän reparationerna utförts,
hyresvärden måste anses ha rätt att välja mellan att utföra reparationerna
och att sluta hyra ut lägenheten för bostadsändamål.

2 §.

Enligt 1 § i förslaget skall gälla att hyresgäst icke äger rätt till nytt hyresavtal
då det förra avtalet är förverkat. Med lagförslagets grunder synes närmast
överensstämma att hyresvärden må, oavsett att hyresgästs rätt till nytt
avtal är oavgjord, hos överexekutor föra talan om hyresgästens avhysning
på grund av förverkandet och få avhysningsutslag verkställt. Detta synes
böra gälla även sedan hyresgästen vid domstol anhängiggjort sin talan; med
hänsyn till processföremålens olikhet torde ej heller allmänna processuella
regler innefatta hinder häremot. Med avgörandet av hyresgästens talan bör
i sådant fall anstå till dess avhysningsyrkandet blivit bedömt.

Emellertid skall, när någon förhyrt lägenhet gemensamt med annan, rätt
till nytt hyresavtal enligt 2 § kunna tillkomma en av dem även om genom
kontraktsbrott hyresrätten förverkats, vilket i och för sig gäller mot båda.
Förutsättning härför är i första hand att kontraktsbrottet ligger allenast
den andre till last. Under samma förutsättning äger även make till hyresgäst
rätt till nytt hyresavtal. Det synes kunna vara föremål för delade meningar
huruvida den omständigheten, att rätt till nytt hyresavtal kan komma
att tillerkännas en av hyresgästerna eller makarna, i och för sig skall medföra
att avhysning på grund av förverkande ej må komma till stånd så
länge denna fråga är oavgjord. Det hade varit önskvärt att hithörande spörsmål
blivit belysta i motiven. Under alla förhållanden synes det emellertid
uppenbart, att i praktiken hyresvärd i stor utsträckning blir förhindrad att
anlita exekutivt förfarande och hänvisad att instämma sin talan till domstolen
där hyresgästens mål är anhängigt. Med hänsyn till det dröjsmål
med avgörandet, som därigenom många gånger kan komma alt uppstå,
synes det kunna ifrågasättas, huruvida förslaget tillbörligt tillgodoser hyresvärds
behov av skydd mot förhalningsåtgärder från hyresgästs sida.

Även bör beaktas att det ofta, såväl för parterna som för domstolen, måste

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1956

bliva svårt att bedöma, huruvida kontraktsbrott skall anses ligga allenast
en av hyresgästerna eller makarna till last. Ej sällan kan det vara omöjligt
för hyresvärden att, mot samstämmiga uppgifter från motsidan i vars intresse
ligger att framställa den ene som skuldfri, visa att även denne har
ansvar för kontraktsbrottet. Bedömandet måste avse bland annat i vad män
var och en av flera hyresgäster skall vara skyldig tillse att hyresvillkoren
iakttagas eller beträffande makar i vad mån den enes åtgärder må läggas
den andre till last. Ej minst beträffande hyresbetalning måste ofta komma
att föreligga tvivelsmål; att härvid tillämpa regeln att alla som ha betalningsskyldighet
också ha ansvar för dess rättidiga fullgörande synes mindre
förenligt med förslagets syfte och kan i varje fall ej tillämpas beträffande
make, som ej själv undertecknat hyreskontraktet. Ett särskilt spörsmål är
dessutom i vad mån det kan fordras att förelupet kontraktsbrott gottgöres
av den som gör gällande rätt till nytt hyresavtal.

I visst hänseende synes den föreslagna paragrafen vara ägnad att göra
rätten till nytt avtal beroende av omständigheter som ej skäligen böra ha
sådan verkan. Härmed åsyftas den beträffande makes rätt till nytt avtal angivna
förutsättningen att han skall ha sin bostad i lägenheten. Regeln har
förmodligen sin förklaring däri, att det icke med lagens syfte att skapa besittningsskydd
ansetts förenligt att sådan rätt medgives någon som icke
har sin bostad i lägenheten. Motsvarande begränsning har emellertid icke
uppställts för det fall som avses i första stycket; då lägenhet förhyrts av
flera för bostadsändamål kan även den som icke har sin bostad där påfordra
nytt avtal. Om två makar, av vilka mannen förhyrt lägenheten, på grund
av söndring separera, skulle däremot enligt andra stycket hustruns rätt att
för sig och barnen få övertaga lägenheten bero på huruvida det är mannen
eller hon som sökt bostad på annat håll.

Det anförda synes giva vid handen att de föreslagna bestämmelserna icke
äro helt tillfredsställande. Vilka modifikationer som böra vidtagas finner
sig lagrådet emellertid ej kunna angiva utan närmare undersökning som
i detta sammanhang ej kunnat utföras.

Vad ovan anförts har i viss mån giltighet även i fråga om de med bestämmelserna
i 2 § nära överensstämmande föreskrifterna i första och andra
styckena i 8 a § hyresregleringslagen. Då motsvarande erinringar likväl icke
framställts mot att dessa föreskrifter oförändrade få förlängd tillämpning,
har detta skett av hänsyn dels till att med avseende å hyresregleringslagen
delvis andra synpunkter böra inverka än beträffande en även för normala
förhållanden avsedd lagstiftning och dels till att det är önskvärt att nu
undvika göra ändringar i sagda lag.

3 §■

Uppställer hyresvärd, då fråga är om slutande av nytt hyresavtal, villkor
som strider mot god sed i hyresförhållanden eller eljest är otillbörligt, skall
enligt förevarande lagrum avtalet i denna del upptaga samma bestämmelse

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1956

113

som det tidigare hyresavtalet. I fråga om hyrestidens längd synes emellertid
detta stadgande icke alltid kunna tillämpas enligt sin lydelse. Är t. ex. hyrestiden
enligt det gamla avtalet i verklig mening knuten till vissa bestämda
till- och avträdesdagar som äro andra än de vanliga och saknar avtalet förlängningsklausul,
skulle det uppenbarligen kunna leda till orimliga resultat,
om det nya avtalet måste fastställas att gälla under motsvarande tid.
Även då fråga är om långtidskontrakt skulle materiellt otillfredsställande
resultat kunna uppstå, om den gamla hyrestiden skulle tvångsvis inflyta i
det nya avtalet. Hyresvärden har visserligen möjlighet att med stöd av 43 §
allmänna hyreslagen få till stånd en jämkning av hyrestidens längd, men
denna utväg står icke till buds annat än i extrema fall.

Med hänsyn till det anförda synes stadgandet i 3 § sista punkten i vart
fall böra kompletteras med en bestämmelse, enligt vilken hyrestiden skall
kunna jämkas efter vad som finnes skäligt.

Även i andra fall än nyss angivits synes det kunna vara föremål för tvivel
hur stadgandet skall tillämpas. Särskilt synes vara att beakta fall då
hyresvärden kräver ett flertal, av varandra betingade ändringar av hyresvillkoren,
t. ex. rörande hyran, hyrestiden och lägenhetens användning. Härvid
kan lätt inträffa att villkoren, om de bedömas som en enhet, anses innefatta
ett krav som icke kan fastställas men att däremot den begärda hyran
är försvarlig därest övriga villkor få förbli oförändrade, att tvärtom sistnämnda
villkor icke äro otillbörliga vid oförändrad hyra eller att olika kombinationer
av villkor skulle kunna godtagas. Med den stela reglering stadgandet
innehåller synes icke förenligt, att domstolen efter vad som är skäligt
skulle äga fastställa någon av domstolen själv bestämd kombination av
villkor. Enligt departementschefens uttalande rörande alternativa yrkanden
från hyresvärdens sida — innebärande att hyresvärdens ståndpunkt skall
anses sammanfalla med det för hyresgästen minst förmånliga yrkandet —
är ej heller avsett att den möjlighet, som eljest på detta sätt kunde erbjuda
sig till en lösning, skall stå till buds. Vid sådant förhållande skulle allenast
återstå att alla yrkade förändringar förkastas och det gamla avtalet får
gälla oförändrat, blott med den jämkning som undantagsvis kan ske jämlikt
43 § allmänna hyreslagen. Att en sådan utgång ofta måste bli otillfredsställande
är uppenbart, i synnerhet i fråga om affärslokaler, för vilka lokaler
hyrestiderna ej sällan äro långa och hyrorna starkt fluktuerande.

4 §■

Enligt förevarande paragraf har hyresgäst att iakttaga viss tidsfrist för
att bevara sin rätt till nytt hyresavtal. Tidsfristen är bestämd till två veckor
efter det hyresgästen av hyresvärden mottagit skriftligt meddelande om att
hyresvärden fordrar att han skall avflytta.

Vad till en början angår fatalietidens längd synes det kunna ifrågasättas
huruvida icke två veckor i vissa situationer måste anses vara en alltför kort
tid. I de fall då hyresförhållandet upphör först efter uppsägning måste man
räkna med att hyresvärden på en gång delgiver både uppsägningen och flylt 8

Ilihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 16S

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1956

ningsanmaningen. Denna kan komma helt överraskande för hyresgästen;
några förhandlingar mellan parterna behöva icke ha föregått hyresvärdens
åtgärd. Hyresgästen måste då inom den stadgade tidsfristen icke blott efterhöra
hyresvärdens villkor och — kanske efter förhandlingar — taga ställning
till dessa utan även i fall av behov medhinna anhängiggörandet av
talan mot värden. Det synes uppenbart att en så kort tidsfrist som den
föreslagna mången gång blir otillräcklig. Motsvarande frist enligt hyresregleringslagen
är visserligen lika kort, men det är tydligtvis en helt annan
sak att bringa ett ärende under hyresnämnds prövning än att väcka talan
vid domstol. En längre fatalietid än den föreslagna, exempelvis en månad,
skulle därför enligt lagrådets mening bättre svara mot behovet.

Beträffande utgångspunkten för fatalietiden skall enligt förslaget gälla
att tiden räknas från det hyresgästen »mottagit» anmaningen att flytta. Att
anmaningen skall ha »mottagits» innebär att väsentligt strängare krav ställas
på formen för delgivning än som gäller för uppsägning av hyresavtal. Sålunda
förhindras värden att, för den händelse hyresgästen icke anträffas i
sitt hemvist, begagna sig av den delgivningsform varom stadgas i 2 kap. 38 §
tredje stycket nyttjanderättslagen. Syftet med den strängare bestämmelsen
i förevarande paragraf angives vara att förebygga risk för att hyresgästen
drabbas av rättsförlust på grund av bristande kännedom om avflyttningskravet.
Det synes emellertid kunna ifrågasättas om förhandenvaron av viss
dylik risk kan anses utgöra tillräckligt motiv för att beröva hyresvärden
möjligheten att vid behov anlita en eljest vedertagen delgivningsform, avsedd
för bland annat det fall att den som sökes för delgivning avsiktligt
håller sig undan. Vidare skulle olika regler komma att gälla för delgivning
av uppsägning och för delgivning av meddelande enligt förevarande lagrum.
Olägenheten härav skulle särskilt framträda i de ofta förekommande
fall då uppsägningshandlingen tillika innefattar en anmaning att vid hyrestidens
slut avflytta. I dylikt fall skulle ett och samma delgivningsförfarande
kunna medföra laga verkan beträffande uppsägningen men vara ogiltigt
i fråga om anmaningen.

Med hänsyn till vad sålunda anförts synes kunna med fog ifrågasättas
huruvida det kan anses välbetänkt att stadga andra regler för delgivning i
förevarande fall än som enligt nyttjanderättslagen gälla för uppsägning.
Om fatalietiden utsträckes, lärer under alla förhållanden övervägande skäl
tala för att sistnämnda regler göres tillämpliga beträffande delgivning av
meddelande varom nu är fråga.

Det remitterade förslaget stadgar intet undantag från den allmänna principen
att en kärande äger återkalla sin talan. Detta är ägnat att i vissa
fall lända hyresvärden till nackdel. Under rättegången måste nämligen hyresvärden
åtnöjas med de tidigare hyresvillkoren även om hyrestiden gått
till ända, och om käromålet återkallas bortfaller den möjlighet att få hyran
höjd som en dom enligt förslagets bestämmelser erbjuder. Jämlikt 13 kap.
5 § rättegångsbalken kan hyresvärden visserligen yrka att målet skall prö -

115

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1956

vas trots återkallelse!!. Hyresvärden kan emellertid härigenom icke uppnå
mera än att hyresgästens talan om nytt hyresavtal ogillas; ett nytt hyresavtal
kan aldrig komma till stånd mot hyresgästens genom återkallelsen
uttryckta vilja. När återkallelsen i processen sker efter hyrestidens utgång
kan sålunda för den överskjutande tiden komma att utgå för låg hyra. Men
även annorledes kan återkallelse tänkas medföra olägenhet för hyresvärden.
Om denne medgivit själva anspråket på nytt hyresavtal och tvisten endast
gäller hyresvillkoren, har han tydligen oftast ingen anledning att förbereda
anskaffande av ny hyresgäst. En återkallelse av talan kan sålunda
försätta honom i en ofördelaktig situation.

Emellertid kunna erinringar framställas mot att generellt förbjuda hyresgästen
att ändra ståndpunkt men tillåta hyresvärden att ändra sina en
gång framställda krav. En förutsättning för att hyresgästen skall förbjudas
återkalla sin talan synes därför böra vara att hyresvärden skall vara bunden
vid det anspråk han en gång framställt. En dylik ordning — som
skulle strida mot allmänna grundsatser och som synes kräva tämligen ingående
reglering — torde dock icke böra genomföras utan närmare överväganden.

Till sist förtjänar måhända påpekas att de föreslagna bestämmelserna i
vissa detaljhänseenden hava en innebörd, som icke torde omedelbart inses
och som därför kan giva upphov till rättsförlust.

Om hyresgästen själv uppsäger hyresavtalet måste hyresvärden, ehuru
uppsägningen kan ge honom anledning tro att hyresgästen ämnar avflytta,
det oaktat anmana honom därtill för att fatalietiden för instämmande av
talan om nytt avtal skall börja löpa. Att sådan anmaning erfordras kan
också lätt förbises, när hyresavtalet är slutet på bestämd tid.

Ett annat fall är att hyresvärden anmanat hyresgästen avflytta men därefter
upptager förhandlingar med den utgångspunkten att hyresgästen skall kvarsitta
men hyran höjas. Sannolikt torde i praktiken hyresvärdarna ofta komma
att finna det lämpligt att kombinera uppsägning med anmaning att avflytta,
även om de tänka sig att hyresgästen kommer att bo kvar. I det angivna
läget är hyresgästen, trots den ståndpunkt hyresvärden intagit vid
förhandlingarna, betagen sin rätt till nytt avtal, om han ej väcker talan
inom stadgad tid.

5 §.

Om vid hyrestidens utgång ännu icke är avgjort, huruvida nytt hyresavtal
skall komma till stånd, äger hyresgästen enligt 5 § första stycket
kvarsitta i lägenheten till dess ett avgörande ägt rum. Enligt andra stycket
skola därvid de tidigare hyresvillkoren tillämpas. Då hyresgästens rätt icke
kan vara bättre efter hyrestidens utgång än under densamma, är givet att
hans förhållande under kvarsittningstiden skall kunna medföra att hyresrätten
förverkas; departementschefens uttalande i detaljmotiveringen till
förevarande paragraf angående omöjligheten att vräka hyresgästen under
ifrågavarande tid torde avse allenast vräkning på grund av att den avtalade

116

Kangl. Maj:ts proposition nr 16S år 1956

hyrestiden gått till ända. För att utmärka att meningen är den nyss angivna
synes lämpligt att efter orden »äger hyresgästen» i första stycket inskjuta
orden »utan hinder därav».

Enligt förslagets konstruktion kan hyresgästen komma att kvarsitta i lägenheten
utan hyresavtal i två fall. Det ena fallet är att det vid hyrestidens
utgång ännu icke är avgjort huruvida nytt hyresavtal enligt lagen skall
komma till stånd, och det andra är att domstolen ogillar hyresgästens yrkande
om rätt till nytt hyresavtal men lämnar honom tillstånd jämlikt 7 §
att kvarsitta under skälig tid.

Angående den tid hyresgästen sålunda kvarsitter i lägenheten stadgar
andra stycket av förevarande paragraf, att de tidigare hyresvillkoren skola
tillämpas. Enligt uttalande av departementschefen är emellertid avsett att
andra hyresvillkor skola kunna bli gällande. Med avseende å fall då domstol
tillerkänner hyresgästen rätt till nytt avtal har sålunda departementschefen
anfört, att det nya avtalet visserligen skall anses slutet först å den
dag från vilken rättens dom skall lända till efterrättelse, men att intet
hindrar att avtalet stipulerar att den högre hyran skall utgå även för förfluten
tid. Och departementschefen tillägger, att det bör vara hyresvärden
angeläget att kräva att hyreshöjningen skall avse tiden alltsedan det tidigare
avtalet löpte ut. Beträffande fall då hyresgästen icke erhåller nytt hyresavtal
uttalar departementschefen, att en rätt för hyresvärden att uttaga
kompletterande hyra knappast synes påkallad och att det bör räcka med den
möjlighet som 43 § allmänna hyreslagen öppnar till undgående av stötande
konsekvenser.

Till en början synes kunna ifrågasättas, om man verkligen kan av lagtexten
utläsa vad som sålunda är avsett att gälla. Departementschefen utgår
från att det av domstolen fastställda nya hyresavtalet kan bestämmas
att gälla redan från den tidigare hyrestidens utgång och att det nya avtalet
i regel skall upptaga de villkor hyresvärden fordrar. Den tolkningen synes
dock ligga nära till hands, att domstolen icke äger fastställa andra hyresvillkor
för kvarsittningstiden än som angivas i den uttryckliga föreskriften
i andra stycket. Ett förtydligande av lagtexten är därför i varje fall önskvärt.

Ytterligare kan ifrågasättas huruvida de föreslagna bestämmelserna till
sitt sakliga innehåll, sådant detta av departementschefen angivits, kunna
anses tillfredsställande. Härvid åsyftas det fall, att hyresgästens talan om
nytt hyresavtal ogillas. Det kan då bli fråga om kvarsittningstid från det
hyrestiden gått ut tills domen vunnit laga kraft samt därutöver tills av
domstolen eventuellt lämnat anstånd med avflyttningen gått till ända. Man
kan icke bortse från att kvarsittningstiden stundom kan bli av avsevärd
längd. Det synes knappast skäligt att hyresvärden icke för denna tid skall
kunna utfå den hyresersättning som han skulle hava erhållit, därest hyresförhållandet
förlängts eller hyresavtal med annan hyresgäst kommit till
stånd. Den skillnad förslaget gör mellan ersättning för hyrestid och ersätt -

117

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1956

ning för kvarsittningstid lärer komma att nödvändiggöra beräkningar rörande
vilken ståndpunkt i processen som kan visa sig mest fördelaktig.
En hyresvärd som i själva verket vill vägra nytt hyresavtal kan under rättegången
finna sig ställd inför utsikten att kvarsittningstiden med låg hyresersättning
kan väntas bli tämligen lång. Detta kan giva honom anledning att
övergå till en ståndpunkt som han egentligen icke vill intaga och medgiva
nytt hyresavtal men kortvarigt och med förhöjd hyra. Stadgandet i 43 §
allmänna hyreslagen — om det överhuvudtaget kan anses tillämpligt i den
situation varom nu är fråga — torde icke visa sig vara något skydd mot
rättsförlust för hyresvärden. Praktiskt sett torde det vara uteslutet, att en
hyra som hyresvärden tidigare nöjt sig med, skulle i fortsättningen anses
så oskäligt låg att den kunde falla under nämnda lagrum. Domstolen synes
därför, när den skiljer sig från målet, böra kunna för kvarsittningstiden
stadga högre hyra än som förut gällde. De nu anförda synpunkterna torde
bli tillgodosedda, därest till andra stycket av förevarande paragraf fogas en
bestämmelse, att i mål om nytt hyresavtal rätten äger, där så finnes skäligt,
fastställa högre hyra än förut i samma stycke sagts.

6 §■

Enligt det remitterade förslaget är det besittningsskydd som tillförsäkras
hyresgäst konstruerat såsom en rätt att under vissa förutsättningar erhålla
nytt hyresavtal. Här uppställer sig frågan hur det fall skall bedömas att
hyresvärden dessförinnan av förbiseende, oförsiktighet eller annan anledning
uthyrt lägenheten till annan.

Har hyresavtal för samma tid ingåtts med olika personer, skall enligt
1 kap. 5 § nyttjanderättslagen i princip det avtal som först skedde äga företräde.
Nämnda lagrum stadgar vidare, att den hyresgäst som måste vika
äger rätt till skadestånd om han var i god tro när upplåtelsen skedde.

Med grunderna för förevarande lagstiftning är tydligen icke förenligt, att
den hyresgäst som i enlighet med vad där föreskrives erhåller nytt hyresavtal
skulle, såsom stadgandet i 1 kap. 5 § nyttj anderättslagen föranleder,
träda tillbaka för annan med vilken sådant avtal tidigare kommit till stånd.
Emellertid synes föreskrift om den förutvarande hyresgästens företrädesrätt
böra upptagas i lagen. I fråga om upplåtarens skadeståndsskyldighet till den
hyresgäst som måste vika torde skadeståndsregeln i ovannämnda lagrum
kunna erhålla analogisk tillämpning.

7 §.

Förevarande paragraf avhandlar det fall att hyresgästens talan om rätt
till nytt hyresavtal ogillas. I sådant fall blir hyresgästen skyldig att avflytta
vid hyrestidens slut eller, där tiden redan gått till ända, genast. Hyresgästen
kan dock, om hyresrätten icke är förverkad, få tillstånd av rätten att
kvarsitta under skälig tid för den händelse han finnes vara i behov av anstånd
med avflyttningen. Vad sålunda stadgas synes kunna lända hyresvärden
till förfång. Då lägenheten efter processens slut skall uthyras, lärer

118 Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1956

hyresvärden i regel behöva någon tid för att skaffa ny hyresgäst. Icke sällan
kan lagakraftvunnen dom komma att föreligga vid en tidpunkt på året, då
efterfrågan på hyreslediga lägenheter säsongmässigt minskat. Hyresvärden
kan härigenom bli nödsakad att godtaga lägre hyra än han eljest kunde påräkna
eller att låta lägenheten stå outhyrd någon tid. Enligt förslaget skall
emellertid hyresgästen icke erlägga högre hyra än tidigare och ej för längre
tid än fram till en tidpunkt som oftast kommer att sammanfalla med eller
ligga tämligen nära dagen för domen.

En situation i viss mån motsvarande den som avses i förevarande paragraf
föreligger när en arrendators yrkande om optionsrätt ogillas. Enligt
2 kap. 56 § andra stycket nyttjanderättslagen är arrendatorn då pliktig att
avträda fastigheten å den fardag som infaller näst efter det domen meddelades.
Att skyldigheten att avträda fastigheten sålunda icke inträder omedelbart
efter domen, beror på att arrendatorn ansetts billigtvis böra få skäligt
rådrum för sin avflyttning. Emellertid är regeln tydligen även ägnad att
vara till visst skydd för jordägaren; arrendatorn torde icke vara berättigad
att frånträda arrendet tidigare. Lagrummet innehåller vidare att jordägaren
i sådant fall, där han ej åtnöjes med den ursprungligen avtalade arrendeavgiften,
skall utfå den ytterligare ersättning som finnes skälig.

En likartad reglering synes vara lämplig även i nu ifrågavarande lagstiftning.
Då omsättningen på hyresmarknaden är livligare än beträffande
arrenden torde emellertid, vad angår hyresgästens intressen, dessa vara tillräckligt
tillgodosedda genom den regel som redan finnes upptagen i förevarande
paragraf av det remitterade förslaget. Det torde därför böra vara
beroende av hyresvärdens yrkande, huruvida hyresgästen skall vara pliktig
att svara för lägenheten under utsträckt tid. Beaktas vad ovan anförts vid
5 § i förslaget rörande hyresersättning under kvarsittningstid, erfordras icke
i förevarande paragraf någon särskild föreskrift i detta hänseende.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Ur protokollet:
Sverker Jonson

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1956

119

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 6 april 1956.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Zetterberg, Torsten

Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup, Persson, Hjalmar

Nilson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets den 6 april
1956 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 9 mars samma år remitterade
förslagen till

1) lag angående ändring i lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m., så ock om fortsatt giltighet av samma lag,

2) lag angående ändring i lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om kontroll
av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m., så ock om fortsatt giltighet
av samma lag;

3) lag med vissa bestämmelser om hyresrätt vid äktenskaps upplösning
m. m.;

4) lag med vissa bestämmelser, som skola iakttagas sedan hyresregleringen
upphört; samt

5) lag om rätt i vissa fall för hyresgäst till nytt hyresavtal.

Efter redogörelse för lagrådets yttrande anför föredraganden följande.

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om
hyresreglering m. m., så ock om fortsatt giltighet av samma lag.

1 §•

De ändringar, som lagrådet föreslagit i denna paragraf, är betingade av
vad lagrådet förordat i fråga om besittningsskydd åt hyresgäst under tiden
närmast efter det hyresregleringen upphört. Såsom kommer att framgå av
det följande kan jag icke tillstyrka det förslag lagrådet i denna del framfört.
Anledning förekommer därför icke att frångå den avfattning förevarande
paragraf erhållit i det remitterade förslaget.

26 §.

Lagrådet har riktat en anmärkning mot förslaget om avveckling av hyresregleringen,
såvitt angår affärslokaler i hus, för vilka statligt lån framde -

120

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1956

les beviljas. Enligt vad chefen för socialdepartementet uttalat i årets slatsverksproposition
förutsättes de lånebeviljande organen icke utöva kontroll
över hyrorna för dessa lokaler. Med det förslag som framlagts om avveckling
av hyresregleringen skulle följaktligen lokalerna bli helt fria från hyreskontroll,
medan lokaler i icke statsbelånade hus fortfarande skulle vara
underkastade sådan kontroll genom hyresregleringslagen. Lagrådet, som
funnit denna åtskillnad principiellt stötande, har förordat den jämkningen
av förslaget, att hyresregleringen skulle avvecklas endast beträffande sådana
lägenheter i statsbelånade hus, för vilka låneorganen angivit den hyra
som må uttagas.

Skäl kan onekligen anföras för att i förevarande hänseende likställa
affärslokaler i samtliga nytillkommande hus. Att härvid välja den av lagrådet
förordade utvägen att behålla hyresregleringen för lokaler i statsbelånade
hus synes emellertid icke praktiskt. Med en sådan ordning skulle man
icke vinna samma lättnad i hyresnämndernas och hyresrådets arbetsbörda
som enligt det remitterade förslaget. Det är nämligen att märka att de hyresreglerande
myndigheterna knappast kan se frågan om hyra för affärslokalerna
isolerad utan måste bilda sig en uppfattning om anskaffningskostnaden
för huset i dess helhet.

Å andra sidan är jag icke beredd att nu förorda att hyresregleringen slopas
även för affärslokaler i nytillkommande icke statsbelånade hus. Man
måste bl. a. beakta att vissa komplikationer kan tänkas uppkomma om
hyresnämnd skall ha att på grundval av en beräkning av anskaffningskostnaden
för huset fastställa grundhyra för allenast en del av lägenheterna
däri. Frågan kräver därför ytterligare överväganden och torde få upptagas
framdeles. I avbidan härpå synes den lösningen ligga närmast till hands att
— därest hyresregleringen, såsom jag vill förorda, slppas beträffande
affäi slokaler i nytillkommande statsbelånade hus — låneorganen, om riksdagen
icke har något att erinra häremot, tills vidare skall äga fastställa
maximihyror för dessa lokaler enligt samma regler som för bostäderna.

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om
kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m., så ock om fortsatt
giltighet av samma lag

Lagrådet har förordat en jämkning i 1 § bostadsrättskontrollagen. Som
jämkningen är betingad av vad lagrådet föreslagit i frågan om besittningsskydd
och jag — som redan framhållits — icke kan ansluta mig till nämnda
förslag, saknas anledning ändra avfattningen av 1 § bostadsrättskontrollagen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1956

121

Förslaget till lag om rätt i vissa fall för hyresgäst till nytt hyresavtal

Lagrådet har avstyrkt att detta förslag upphöjes till lag. Lagrådet håller
visserligen icke för uteslutet att ett starkare besittningsskydd än det som
följer av 38—40 §§ i allmänna hyreslagen kan behövas för hyresgäst även
under normala förhållanden. Lagrådet synes emellertid närmast mena, att
skyddet bör få formen av en vidgad skadeståndsskyldighet för hyresvärd i
händelse av ogrundad uppsägning. Mot tanken på en verklig kvarboenderätt
för hyresgästen ställer sig lagrådet avvisande. Lagrådet, som finner det remitterade
lagförslaget behäftat med brister i olika hänseenden, förordar att
en lagstiftning i ämnet får anstå i avbidan på en allsidigare och mera ingående
utredning. Behovet av ett starkare besittningsskydd under en övergångstid
sedan hyresregleringen upphört vill lagrådet tillgodose genom att
låta hyresregleringslagens bestämmelser om uppsägningsskydd vara tillämpliga
även efter det lagen i övrigt upphört att gälla.

Enligt min mening är det en viktig social angelägenhet att komplettera
den allmänna hyreslagen med ett effektivt besittningsskydd för hyresgäst.
Såsom jag anfört vid remissen av förslaget till lagrådet torde ett fullt verksamt
skydd icke kunna beredas hyresgäst enbart genom regler om skadestånd.
Det mest effektiva skyddet vinnes utan tvivel om man, såsom jag
föreslagit, tillerkänner hyresgästen en verklig rätt att få kvarbo i den förhyrda
lägenheten även efter den tidigare hyrestidens utgång. De farhågor,
som lagrådet uttalat för att en kvarboenderätt skulle draga med sig nackdelar
i olika hänseenden, finner jag betydligt överdrivna. En annan sak är
att man naturligtvis kan hysa olika meningar om hur lagstiftningen bör utformas
i detalj.

Då jag alltså icke är beredd att frångå tanken att bereda hyresgäst ett
besittningsskydd genom en verklig kvarboenderätt, återstår frågan, om en
lagstiftning — av provisorisk natur — nu bör genomföras eller om därmed
bör anstå i avbidan på ytterligare utredning. Enligt min mening kan det
icke komma i fråga att påbörja ens en successiv avveckling av hyresregleringen
utan att ha andra regler om besittningsskydd att falla tillbaka på än
de som framgår av 38—40 §§ i allmänna hyreslagen. Såsom jag förut anfört
anser jag det angeläget att avvecklingen av denna kristidslagstiftning nu
påbörjas.

Lagrådet, som beaktat behovet av ett starkare besittningsskydd åtminstone
under en övergångstid sedan hyresregleringen upphört, har framfört
den tanken, att man bör låta hyresregleringslagens bestämmelser om uppsägningsskydd
fortfarande gälla. Förslaget innefattar enligt min mening
icke någon framkomlig utväg. Bestämmelserna om uppsägningsskydd innefattar
nämligen — och måste enligt sakens natur innefatta — även regler
om hyrans storlek. Med lagrådets förslag, enligt vilket den nuvarande anknytningen
till reglerna i 2—6 §§ hyresregleringslagen går förlorad, skulle
åt hyresnämnd överlämnas att efter fri skälighetsprövning reglera hyresnivån
i orten. Något sådant kan icke vara lämpligt. Mot det anförda kan må -

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1956

hända invändas, att den nu kritiserade metoden föreslås införd i fråga om
lägenheter i nytillkommande statsbelånade hus och att den sedan några år
användes i fråga om pensionärslägenheter. Emellertid måste beaktas, att
dessa två slag av lägenheter just i fråga om hyressättningen intar en särställning.
I fråga om pensionärslägenheter torde hyresnämnd i praktiken
icke finna anledning att inverka på hyressättningen, som sker väsentligen
utifrån sociala överväganden. Vad angår de statsbelånade husen skall enligt
vad jag i det föregående förutsatt någon fri hyressättning icke förekomma.
Att uppsägningsskyddet här står kvar kan därför icke medföra några olägenheter.
Mot lagrådets förslag kan vidare erinras, att det i själva verket
skulle innefatta en fortsatt hyresreglering, ehuru av delvis annat innehåll
än den nuvarande.

Annan möjlighet att nu anordna en provisorisk förstärkning av besittningsskyddet
— på annat sätt än medelst genomförande av det remitterade
lagförslaget — torde icke kunna påvisas. Valet står därför mellan att avstå
från att nu påbörja en successiv avveckling av hyresregleringen och att påbörja
en sådan avveckling och tillika genomföra den föreslagna lagstiftningen
om besittningsskydd. Det senare alternativet synes mig vara att avgjort
föredraga. Vad lagrådet anfört mot förslaget föranleder mig icke att frångå
min uppfattning att förslaget innefattar en i princip lämplig lösning. Såsom
jag redan antytt kan man självfallet hysa delade meningar i fråga om vissa
detaljer. 1 viss utsträckning finner jag mig kunna beakta de erinringar som
lagrådet framställt. I övrigt får de praktiska erfarenheter, som kommer att
vinnas vid lagens tillämpning, bli avgörande för hur en definitiv lagstiftning
i ämnet bör utformas. Som jag redan vid remissen av förslaget till lagrådet
framhöll är det min avsikt att framdeles föranstalta om en utredning av
hithörande frågor.

Jag vill alltså förorda, att förslaget nu genomföres med vissa ändringar till
vilka jag i det följande återkommer.

Jag övergår nu till de anmärkningar, som lagrådet framställt mot detaljer
i förslaget.

1 §•

Den lösning, som i denna paragraf föreslagits av problemet hur man
skall behandla upplåtelser, som är betingade av ett anställningsförhållande,
har lagrådet ansett icke tillräckligt tillgodose arbetsgivarens intresse. Enligt
lagrådets mening bör som huvudregel gälla, att rätt till nytt hyresavtal
icke tillkommer hyresgästen sedan anställningen upphört. Endast om särskilda
skäl talar därför, skulle han kunna påkalla nytt avtal.

Vad lagrådet anfört föranleder mig icke att frångå min uppfattning att
det skulle föra för långt att stadga att hyresgästen i princip skall vara skyldig
att lämna lägenheten, även om det är arbetsgivaren som sagt upp arbetsavtalet
och detta icke har sin grund i något förhållande som ligger hyresgästen—arbetstagaren
till last. Arbetsgivarens skäliga anspråk på att kunna
få förfoga över lägenheten för annan arbetstagares räkning kan tillgodo -

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1956

ses genom tillämpning av det allmänna undantagsstadgandet i denna paragraf.
Ej heller vad lagrådet i övrigt anfört vid denna punkt föranleder mig
att frångå det förslag jag tidigare framlagt.

Vad lagrådet anmärkt vid punkten e) torde däremot böra beaktas. Punkten
bör alltså utgå som självständig regel. Den omständigheten att huset
skall rivas inom en nära framtid får i stället beaktas vid tillämpningen av
det generella undantagsstadgandet.

2 §•

Lagrådet har anmärkt att, om rätt till nytt hyresavtal, såsom föreslagits,
skall tillkomma den ene av två samhyresgäster eller make till hyresgäst,
ändå att hyresrätten är förverkad på grund av den andres förhållande, detta
kommer att i stor utsträckning medföra faktiskt hinder för hyresvärden att
anlita exekutivt förfarande. Lagrådet har vidare framhållit, att det kan ställa
sig svårt för hyresvärden att bevisa att förverkandet ligger båda hyresgästerna
eller båda makarna till last.

Onekligen kan vissa komplikationer tänkas uppkomma, därest lagregeln
utformas på sätt som föreslagits. Bl. a. torde det, så länge frågan om den
ene hyresgästens eller makens rätt till nytt hyresavtal ännu är svävande,
icke vara möjligt att genomföra ett exekutivt förfarande, som berör denne.
Jag vill emellertid påpeka, att samma problem uppkommer vid tillämpningen
av 8 a § hyresregleringslagen —■ med vilket lagrum förevarande paragraf
nära överensstämmer — och att, såvitt jag har mig bekant, några egentliga
olägenheter härav icke gjort sig märkbara. Att borttaga möjligheten för samhyresgäst
eller make att övertaga lägenheten trots att hyresrätten förverkats
på grund av den andres förhållande anser jag icke tillrådligt. Domstol bör
emellertid i sådana situationer iakttaga stor varsamhet. Tillämpas stadgandet
med nödig urskiljning torde några praktiska olägenheter icke behöva
befaras.

Vid andra stycket av paragrafen har lagrådet ifrågasatt lämpligheten av
att låta makes rätt till nytt hyresavtal vara beroende av att han har sin
bostad i lägenheten. Stadgandet överensstämmer i denna del med 8 a § andra
stycket hyresregleringslagen. Självfallet kan man diskutera om den gräns
som där uppdragits i alla avseenden är den lämpligaste. Den nuvarande ordningen
synes emellertid icke ha gett upphov till några olägenheter. Jag vill
också framhålla att det ur synpunkten av hyresvärdens intresse icke är utan
sina risker att utvidga möjligheten för make att påkalla hyresavtal till lägenhet
som förhyrts av andra maken. Jag är därför icke nu beredd att föreslå
någon ändring på denna punkt. Frågan kan emellertid återupptagas
i samband med utarbetandet av definitiva bestämmelser om besittningsskydd.

3 §•

Enligt förslaget skall nytt hyresavtal — om hyresvärden begär hyra som
avsevärt överstiger hyran för jämförliga lägenheter i orten eller annat villkor
som strider mot god sed i hyresförhållanden eller om hans krav eljest

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 16S år 1956

är otillbörligt — i denna del upptaga samma bestämmelse som det tidigare
hyresavtalet. Lagrådet har funnit denna ordning obillig mot hyresvärden.
Tydligen menar lagrådet att i stället bör kunna fastställas en skälig hyra
eller andra skäliga villkor. Lagrådet finner det även otillfredsställande, att
hänsyn icke skall kunna tagas till att hyresgästen förklarat sig villig att
betala en högre hyra än den som följer av det tidigare avtalet.

Enligt min mening skulle en lösning efter de riktlinjer, som lagrådet synea
vilja förorda, innebara en fortsatt detaljreglering av hyresmarknaden. Med
all sannolikhet skulle det visa sig omöjligt att anlita domstolarna för uppgiften
att bestämma hyrorna. En särskild organisation av nämnder eller
fasta skiljedomstolar finge inrättas, vilka icke skulle i princip skilja sig
från de nuvarande hyresnämnderna. Vill man komma ifrån den nuvarande
av kristidens förhållanden betingade regleringen på området, lärer det vara
nödvändigt att avstå från tanken på att samhället genom något sitt organ
skall bestämma vad som i konkreta fall är att anse som skälig hyra. Jag kan
ej finna att den av mig föreslagna ordningen med fog kan anses obillig mot
hyresvärden. Under de förhållanden, som före det senaste världskriget rådde
på bostadsmarknaden, var det ej ovanligt att värden fann det förenligt med
sina intressen att avstå från att utkräva en i och för sig befogad hyreshöjning;
det var ingalunda alltid möjligt att hålla samtliga lägenheter uthyrda
till högsta tänkbara hyra. Vad beträffar hänsynstagandet till hyresgästens
anbud vill jag, utöver vad jag anfört vid remissen av förslaget till lagrådet,
framhålla, att tvisten mellan parterna i första hand gäller rätten att kvarbo
i lägenheten. Och beträffande hyresvillkoren är frågan blott, huruvida den
hyra som värden begär väsentligt överstiger hyran för jämförliga lägenheter
i orten.

Av det anförda följer, att jag icke kan tillstyrka en ändring av förslaget
på denna punkt.

Lagrådet har vidare anmärkt att, även om förslaget i denna del i övrigt
genomföres, en möjlighet dock bör öppnas att jämka tidsbestämmelser i det
tidigare avtalet. De situationer, som lagrådet därvid haft i tankarna, torde
emellertid vara skäligen sällsynta. Just med hänsyn till det egenartade i
situationerna synes förutsättningarna för en tillämpning av 43 § allmänna
hyreslagen vara stora i de fall, då verkligen en avvikelse från det tidigare
avtalet kan anses pakallad. Jag finner därför icke erforderligt upptaga en
särregel för dessa fall.

4 §‘

Lagrådet har vid denna paragraf förordat en förlängning av den tidsfrist
inom vilken hyresgästen har att anhängiggöra sin talan eller hänskjuta
tvisten till medlingsnämnd.

Självfallet skullet det vara av värde för hyresgästen att få längre rådrum.
Emellertid måste man också beakta det intresse hyresvärden har av
att få klarhet i om hyresgästen avser att påkalla nytt hyresavtal och, i sådant
fall, av att tvisten snarast möjligt bringas inför domstol eller medlingsnämnd.
Jag är därför icke beredd att tillstyrka en förlängning av fristen

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1956 125

som överensstämmer med den som för motsvarande fall gäller enligt hyresregleringslagen.

Lagrådet har vidare förordat att meddelande som avses i denna paragraf
skall få delgivas hyresgästen enligt samma regler som gäller för delgivning
av uppsägning.

I rättssäkerhetens intresse kan jag icke frångå kravet på att hyresgästen
verkligen skall ha fått del av meddelandet i fråga. Jag får hänvisa till vad
jag anfört härom vid remissen av förslaget till lagrådet.

Lagrådet har slutligen vid denna paragraf framfört vissa synpunkter, som
talar för att i lagen borde upptagas ett stadgande om förbud för hyresgäst
att återkalla sin talan. Lagrådet har likväl på anförda skäl ansett sig icke
kunna tillstyrka att ett sådant stadgande medtages.

Även jag finner övervägande skäl tala för att man icke bör inskränka den
möjlighet som enligt allmänna processrättsliga regler föreligger för hyresgäst
att återkalla sin talan. Jag vill framhålla att genom de ändringar, som
jag i det följande vill tillstyrka i 5 och 7 §§, det syfte, som man skulle vinna
genom ett förbud mot återkallelse, ändock kommer att tillgodoses i allt väsentligt.

5 §.

Såsom lagrådet förordat bör i första stycket efter orden »äger hyresgästen»
inskjutas »utan hinder därav». Vad lagrådet i detta sammanhang anfört
kan jag helt biträda.

Enligt det föreslagna andra stycket skall, medan hyresgästen kvarsitter
i lägenheten utan hyresavtal, de tidigare hyresvillkoren tillämpas. Det har
därvid förutsatts att, om nytt hyresavtal sedermera kommer till stånd, däri
skall kunna upptagas bestämmelser — andra sådana än villkor om hyrans
storlek lärer knappast kunna komma i fråga — som hänför sig till den
avtalslösa tiden. Kommer nytt hyresavtal icke till stånd, skulle däremot hyresvärden
icke kunna påfordra högre hyra för den tid hyresgästen kvarsuttit
i lägenheten än som följer av det tidigare avtalet.

Lagrådet har menat, att lagtexten närmast tyder på att domstolen icke
heller för det fall att nytt avtal kommer till stånd skulle kunna fastställa
andra hyresvillkor för kvarsittningstiden än som anges i andra stycket av
denna paragraf. Ett förtydligande av lagtexten har därför ansetts önskvärt.
Vidare har lagrådet hävdat, att högre hyra än som följer av det tidigare avtalet
bör kunna fastställas även i det fall att nytt avtal icke kommer till
stånd.

Vad lagrådet anfört torde böra beaktas. I andra stycket torde sålunda
böra göras ett tillägg, som klargör att de tidigare hyresvillkoren endast
skall tillämpas tills vidare, i avbidan på att annorlunda kan bli bestämt
genom nytt avtal. Vidare torde en möjlighet böra införas för hyresvärden
att utkräva högre hyra för kvarsittningstiden även om hyresgästen icke tillerkännes
rätt till nytt avtal ulan tvingas att avflytta. Emellertid är jag
icke heller här beredd alt förorda en regel enligt vilken domstol skulle ha

126

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1956

att fastställa hyra efter fri skälighetsprövning. Det naturliga synes vara att
här bygga på samma grundsats som kommit till uttryck i 3 §. Hyran under
kvarsittningstiden bör alltså bestämmas i enlighet med hyresvärdens yrkande.
Begär han hyra, som avsevärt överstiger hyran för jämförliga lägenheter
i orten, eller är hans krav eljest otillbörligt, bör dock någon höjning
av den tidigare avtalade hyran icke få medgivas. En regel av sådant innehåll
torde ha sin plats i 7 §. Regeln föranleder vissa följdändringar i 5 §.

6 §•

Lagrådet har vid denna paragraf ingått på frågan hur det fall skall bedömas
att hyresvärden, innan nytt hyresavtal kommit till stånd, av förbiseende,
oförsiktighet eller annan anledning uthyrt lägenheten till annan.
Självfallet skall i sådant fall den hyresgäst, som redan sitter i lägenheten,
icke behöva vika för den till vilken hyresvärden uthyrt lägenheten innan
frågan om den gamle hyresgästens rätt till nytt avtal blivit avgjord. Ehuru
detta ändock torde vara fullt tydligt, vill jag likväl med anledning av vad
lagrådet anfört, till undanröjande av varje möjlighet till missförstånd, förorda
ett förtydligande tillägg till 6 §.

7 §•

I denna paragraf regleras den situationen att hyresgästens talan om rätt
till nytt hyresavtal ogillas. Han är då skyldig att avflytta vid hyrestidens
slut eller, om tiden redan gått till ända, genast. Rätten skall dock under
vissa förutsättningar kunna ge hyresgästen skäligt anstånd med avflyttningen.

Lagrådet har på anförda skäl hemställt, att hyresgästen, om hyresvärden
det yrkar, skall vara pliktig att svara för lägenheten under utsträckt tid.

Vad lagrådet anfört synes mig värt beaktande. Dock bör hyresvärd icke
ha en ovillkorlig rätt att påfordra att hyresgästen svarar för lägenheten
längre än som följer av de i förslaget upptagna stadgandena. Rätten torde
böra ha en viss frihet att förfara efter omständigheterna. Regeln synes kunna
uttryckas så att, om hyresvärden det yrkar, tiden för lägenhetens avträdande
må uppskjutas till den fardag som infaller näst efter en månad efter
domen.

Såsom jag anfört vid 5 § torde här vidare böra upptagas en bestämmelse
om hyresvillkoren för den tid efter den avtalade hyrestidens slut varunder
hyresgästen kvarsuttit eller skall kvarsitta i lägenheten.

Utöver vad som framgår av det anförda torde vissa redaktionella jämkningar
böra göras i lagtexten.

Kangl. Maj:ts proposition nr 168 år 1956

127

Övriga lagförslag

Lagrådet har lämnat dessa förslag utan erinran.

Vissa redaktionella jämkningar torde böra vidtagas i förslaget till lag
med vissa bestämmelser, som skola iakttagas sedan hyresregleringen upphört.

Föredraganden hemställer härefter att lagförslagen, med de ändringar
som framgår av det anförda, måtte jämlikt 87 § regeringsformen genom
proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ulla Larsson

128 Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1956

INNEHÅLLSFÖRTECKNING Sid.

Propositionen ............................................................ 1

Propositionens huvudsakliga innehåll .................................... 1

Författningsförslag

Förslag till lag angående ändring i lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m., så ock om fortsatt giltighet av samma lag ............ 3

Förslag till lag angående ändring i lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om kontroll
av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m., så ock om fortsatt

giltighet av samma lag ................................................ 6

Förslag till lag med vissa bestämmelser om hyresrätt vid äktenskaps upplösning
m. Til........................................................... 7

Förslag till lag med vissa bestämmelser, som skola iakttagas sedan hyresregleringen
upphört .................................................. 9

Förslag till lag om rätt i vissa fall för hyresgäst till nytt hyresavtal ...... 11

Utdrag av statsrådsprotokollet den 9 mars 1956 .............................. 14

Frågan om avveckling av hyresregleringen

Hyresregleringskommitténs förslag .................................. 15

Remissyttranden ..................................................... 23

Läget på bostadsmarknaden ........................................ 38

Departementschefen .................................................. 38

Frågan om införande i den allmänna hyreslagstiftningen av regler om besittningsskydd
för hyresgäst

Frågans tidigare behandling ........................................ 49

Gällande rätt ........................................................ 51

Departementspromemorian .......................................... 52

Remissyttranden ..................................................... 55

Departementschefen .................................................. 70

Specialmotivering

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om

hyresreglering ro. m., så ock om fortsatt giltighet av samma lag ........ 80

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om
kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m., så ock om

fortsatt giltighet av samma lag ...................................... 84

Förslaget till lag med vissa bestämmelser om hyresrätt vid äktenskaps

upplösning m. m................................................... 84

Förslaget till lag med vissa bestämmelser, som skola iakttagas, sedan hyresregleringen
upphört................................................ 86

Förslaget till lag om rätt i vissa fall för hyresgäst till nytt hyresavtal .... 87

Departementschefens hemställan ...................................... 90

Departementsförslagen till:

Lag med vissa bestämmelser, som skola iakttagas sedan hyresregleringen

upphört ............................................................... 92

Lag om rätt i vissa fall för hyresgäst till nytt hyresavtal ................ 94

Vid departementspromemorian fogade förslag till:

Lag om rätt i vissa fall för hyresgäst till nytt hyresavtal ................ 97

Lag om ändring i 3 kap. lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt
till fast egendom .................................................. 100

Lag angående ändrad lydelse av 9 § lagen den 22 juni 1939 (nr 366) om

medling i hyrestvister ................................................ 101

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd .......................... 102

Utdrag av statsrådsprotokollet den 6 april 1956 ............................ 119

Stockholm 1956. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

580325