Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967 (Proposition 1967:167 - höst)

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

Nr 167

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i lagen den 17 juni 1932 (nr 223)
med särskilda bestämmelser om delning av jord å
landet inom vissa delar av Kopparbergs län, m. in.;
given Stockholms slott den 3 november 1967.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda
bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs
län,

2) lag angående ändrad lydelse av 4 och 11 §§ lagen den 17 juni 1932
(nr 226) med särskilda bestämmelser om lagfart inom vissa delar av Kopparbergs
län,

3) lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av
jord å landet,

4) lag angående ändrad lydelse av 5 kap. 2 § lagen den 12 maj 1917 (nr
269) om fastighetsbildning i stad.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,

BERTIL

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås lagändringar för att möjliggöra ett mera rationellt
förfarande i vissa avseenden vid fastighetsbildning. Sålunda föreslås en
rad ändringar i den särskilda lagstiftningen för vissa delar av Kopparbergs
län i syfte att påskynda pågående laga skiften främst i Mora köping. I rikslagstiftningen
föreslås två ändringar. Det ena förslaget innebär att avstyckning
i enkla fall skall få handläggas utan sammanträde. Det andra avser
fastighetsägarnas rätt att vid ägoutbyte eller laga skifte träffa överenskommelse
om s. k. ägokravsjämkning, dvs. om minskning av en fastighet och
motsvarande ökning av en annan. Sådan överenskommelse får f. n. inte
avse större minskning av fastighets uppskattningsinnehåll än 10 %. Nu föreslås
att denna procentgräns slopas. Möjligheterna att genom ägoutbyte eller
vid laga skifte överföra mark från en fastighet till en annan mot ersättning
i pengar ökar härigenom starkt. Metoden är avsedd att användas i
stället för köp, avstyckning och sammanläggning när fastighet skall utvidgas
med del av annan fastighet.

De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 januari 1968.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 167

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda
bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av

Kopparbergs län

Härigenom förordnas, dels att inledningsbestämmelsen samt 10 och 13 §§
i lagen den 17 juni 1932 med särskilda bestämmelser om delning av jord å
landet inom vissa delar av Kopparbergs län1 skall erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan anges, dels att i lagen skall införas tio nya paragrafer, 18 a § och
27—35 §§, samt omedelbart före 27 § en ny rubrik av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Vi GUSTAF etc.---med änd ring

av vad lagen om delning av
jord å landet och lagen om sammanläggning
av fastigheter å landet
innehålla häremot stridande förordna,
att inom de på bekostnad
eller med understöd av staten storskiftade
delarna av Kopparbergs län
skola i nedan angivna hänseenden
gälla följande särskilda bestämmelser,
nämligen beträffande laga skifte
till rubbning av storskifte 1—18 §§,
beträffande laga skifte å sådant skifteslag,
som 1 kap. 2 § under 2 lagen
om delning av jord å landet avses,
19—23 §§ och beträffande avstyckning
av ägovidd, som överlåtits till
annan, 24—26 §§.

Förrättningsmännens yttrande — —

Inställes skifte, skall dessförinnan
meddelat beslut om sammanläggning
förfalla; och skall därom, sedan anmälan
om skiftets inställande inkommit
från förrättningslantmätaren, så
snart ske kan å inskrivningsdag an -

(Föreslagen lydelse)

Vi GUSTAF etc.---med änd ring

av vad lagen om delning av
jord å landet och lagen om sammanläggning
av fastigheter å landet
innehålla häremot stridande förordna,
att inom de på bekostnad
eller med understöd av staten storskiftade
delarna av Kopparbergs län
skola i nedan angivna hänseenden
gälla följande särskilda bestämmelser,
nämligen beträffande laga skifte
till rubbning av storskifte 1—18 a §§
och 27—35 §§, beträffande laga skifte
å sådant skifteslag, som i 1 kap.
2 § under 2 lagen om delning av
jord å landet avses, 19—23 §§ och
beträffande avstyckning av ägovidd,
som överlåtits till annan, 24—26 §§.

§•

— angivna fastigheter.

Sammanläggning, som omfattar
del av fastighet, har verkan som laga
delning av fastigheten.

1 Senaste lydelse av 10 och 13 §§ se 1948: 399.

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

(Nuvarande lydelse)

teckning göras i lagfarts- eller fastighetsboken
samt i fall, varom i 20 §
andra stycket lagen om sammanläggning
av fastigheter å landet sägs,
jämväl i intecknings- eller fastighetsboken.

Hava flera---—-----

Om och i den mån för delägare,
vilka innehava såväl inrösnings- som
avrösningsjord men på grund av frivilliga
överlåtelser eller beslut enligt
12 § första stycket frånträda inrösningsjord,
icke kunna utläggas ägolotter,
som med avseende å storlek
och beskaffenhet samt med hänsyn
jämväl till övriga föreliggande förhållanden
prövas kunna på varaktigt
sätt erhålla ändamålsenlig användning
såsom särskilda fastigheter,
skall gemensam ägolott utläggas
för dessa delägare eller för det antal
av dem, som minst erfordras för att
ägolotten skall motsvara angivna
krav. Vad nu sagts om gemensam
ägolott skall ock gälla beträffande
avrösningsjord tillhörig delägare,
vilka innehava allenast sådan jord
eller för vilkas hela innehav av inrösnings
jord särskilda ägolotter för
annat ändamål än jordbruk kunna
utläggas.

(Föreslagen lydelse)

dem utläggas.

Ägolott som är avsedd för skogsbruk
skall vara sådan att den med
hänsyn till storlek och beskaffenhet
samt övriga förhållanden kan varaktigt
få ändamålsenlig användning
som särskild fastighet. I den mån
det behöves för att detta villkor skall
bli uppfyllt skall gemensam ägolott
utläggas för flera delägare.

18 a §.

Ytterligare bestämmelser om laga
skifte till rubbning av storskifte
meddelas i 27—35 §§.

Ytterligare bestämmelser om laga
skifte till rubbning av storskifte

27 §.

Gräns mot fastighet, som ej ingår
i skiftet, skall bestämmas endast om
det kan anses nödvändigt.

28 §.

Ägobeskrivning enligt 11 kap. 6 §
lagen om delning av jord å landet

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

och tilldelningslängd enligt 13 kap.
1 § samma lag skola upprättas endast
om det främjar ändamålsenlig
handläggning.

I hävdeförteckning enligt 12 kap.
1 § lagen om delning av jord å landet
behöver hävd på grund av sämjedelning
redovisas endast om innehavet
enligt sämjedelningen är delnings
grund. Bestämmelserna i sjätte
stycket av samma paragraf äga ej
tillämpning vid skifte enligt denna
lag.

29 §.

Skogsmark skall graderas enligt 11
kap. 2 § lagen om delning av jord å
landet endast om särskilda skäl föreligga.
Om marken ej graderas, skall
gottgörelse för minskning i ägovälde
enligt 13 kap. 2 § eller 16 kap. 6 §
nämnda lag i stället grundas på
skogsmarksvärdering i anslutning
till uppskattning enligt 11 kap. 9 §
samma lag.

30 §.

Bestämmande av ersättningar enligt
13 eller 11 kap. lagen om delning
av jord å landet får anstå till dess
skiftet blivit fastställt genom lagakraftägande
beslut. Om anstånd beslutas
beträffande sådan ersättning,
anses förrättningen för bestämmande
av ersättningen börjad den dag
beslutet meddelas.

Anstånd enligt första stycket får
beslutas endast om det främjar ändamålsenlig
handläggning och ej
medför väsentlig olägenhet för delägare.

31 §■

Vid tillämpning av bestämmelserna
i 13 kap. 2 § lagen om delning av
jord å landet får ägobelopp, som
vid skiftet lägges till ägolott, icke
understiga ägobelopp, som tillkommer
ägolotten enligt delnings grund,
med mer än tio procent eller, i fråga
om ägolott avsedd för ändamål som
särskilt angives i nämnda paragraf,

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

(Nuvarande lijdelse) (Föreslagen lydelse)

tjugofem procent. Om skifteslag
uppdelats i flera skifteslag, beräknas
de angivna procenttalen på fastighetens
uppskattningsinnehåll.

32 §.

Vid tillämpning av bestämmelsen
i 13 kap. 3 § andra punkten lagen
om delning av jord å landet skall
beaktas för vilken art av hushållning
ägolotten är avsedd att användas.

33 §

Efter överläggning med delägarna
få förrättningsmännen förordna, att
talan mot skiftesplan för del av skifteslaget
eller mot beslut om bildande
av servitut skall fullföljas särskilt
eller att bestämmelserna i 34 § om
tillträde skola gälla i fråga om mark
som undantagits från skifte. Sådant
förordnande får meddelas endast om
det främjar ändamålsenlig handläggning
och ej medför väsentlig
olägenhet för delägare.

Talan mot förordnande enligt
första stycket eller mot skiftesplan
eller servitutsbeslut som avses med
sådant förordnande fullföljes i den
ordning som anges i 21 kap. 19 §
lagen om delning av jord å landet.

3t §.

Har förordnande enligt 33 § meddelats
får överenskommelse om tillträde
av mark, som förordnandet
gäller, icke avse tidpunkt senare än
ett år efter det att beslut om skiftesplan
eller servitut eller förordnande
om tillämpning av bestämmelserna
i denna paragraf vinner laga kraft.
Träffas ej överenskommelse om tiden
för tillträdet och anföras ej besvär
i fråga som nyss angivits, skall
tillträdet ske så snart tiden för besvär
utgått. Hava besvär anförts, bestämmer
ägodelningsrätten tiden för
tillträdet.

35 §.

Finner ägodelningsrätten att avslutat
laga skifte är lagligen beskaf -

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

fat till viss del som kan prövas för
sig, får rätten fastställa förrättningen
i denna del.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968. Äldre lag gäller i fråga om
den fortsatta prövningen av laga skifte som avslutats dessförinnan.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 4 och 11 §§ lagen den 17 juni 1932 (nr 226)
med särskilda bestämmelser om lagfart inom vissa delar av
Kopparbergs län

Härigenom förordnas, att 4 och 11 § lagen den 17 juni 1932 med särskilda
bestämmelser om lagfart inom vissa delar av Kopparbergs län1 skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Sedan skiftet blivit slutligen fastställt
och ett år förflutit efter sista
kungörandet, skall på grund av skiftet
med äganderättsutredningen lagfart
sökas av en var, som därvid
redovisats såsom ägare av fast egendom
inom byn.

Är ej--—• --------si

§•

Sedan beslut om sammanläggning
under skiftet vunnit laga kraft och
ett år förflutit efter sista kungörandet,
skall på grund av skiftet med
äganderättsutredningen lagfart sökas
av en var, som därvid redovisats
såsom ägare av fast egendom inom
byn.

t åliggande.

Har beslut meddelats om utfärdande
av kungörelse enligt 1 §, skall
därom, så ock, efter det skifte, varom
i nämnda paragraf sägs, blivit
slutligen fastställt, om tiden för fastställelsen
anteckning göras i lagfartsprotokollet
och lagfartsboken.

§•

Har beslut meddelats om utfärdande
av kungörelse enligt 1 §, skall
anteckning därom göras i lagfartsprotokollet
och lagfartsboken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968. Äldre lag gäller i fråga om
lagfart på grund av laga skifte som avslutats dessförinnan.

1 Lagen upphävd utom beträffande vissa laga skiften, se 1962: 270.

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av

jord å landet

Härigenom förordnas, dels att 8 kap. 4 §, 13 kap. 2 a § och 19 kap. 9 §
lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet1 skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan anges, dels att i lagen skall införas tre nya paragrafer,
nämligen i 8 kap. 4 a §, i 13 kap. 2 b § och i 19 kap. 8 §, av nedan angiven
lydelse.

(Nuvarande lydelse)

8 KAP.

(Föreslagen lydelse)

4 §.

Vid laga skifte må, utöver vad som
följer av vad förut i detta kapitel
stadgas, ägoutbyte på sätt i 1 § sägs
äga rum, såframt samtliga delägare
å ömse sidor träffa förening därom
eller de ägor, vilkas utbytande ifrågasättes,
äro i en ägares hand. Ägoutbyte
må dock ej ske, om utbytet
skulle medföra försämrad fastighetsindelning
eller försvåra fastighetsindelningens
genomförande enligt
plan, som omförmäles i 1 a §.
Ej heller må ägoutbyte äga rum, om
skillnaden i uppskattningsinnehåll
emellan de till utbyte ifrågasatta
ägorna överstiger tio procent av
den fastighets uppskattningsinnehåll,
från vilken ägovidd med det
högre uppskattningsinnehållet är avsedd
att tagas, eller, där ägovidden
är avsedd att tagas från område samfällt
för flera ägolotter, av ägolotternas
sammanlagda uppskattningsinnehåll.

Hör äga---------

Vid laga skifte må, utöver vad som
följer av vad förut i detta kapitel
stadgas, ägoutbyte på sätt i 1 § sägs
äga rum, om

1. samtliga delägare å ömse sidor
träffa förening därom eller de ägor,
vilkas utbytande ifrågasättes, äro i
eu ägares hand;

2. fastighetsindelningen förbättras; 3.

fastighetsindelningens genomförande
enligt sådan plan som angives
ila § ej försvåras; och

4. skillnaden i uppskattningsinnehåll
emellan de till utbyte ifrågasatta
ägorna ej överstiger tio procent
av den fastighets uppskattningsinnehåll,
från vilken ägovidd
med det högre uppskattningsinnehållet
är avsedd att tagas, eller, där
ägovidden är avsedd att tagas från
område samfällt för flera ägolotter,
av ägolotternas sammanlagda uppskattningsinnehåll.

---till skada.

4 a §.

Ägoutbyte enligt 4 § får äga rum
även om det medför större minsk1
Senaste lydelse av 8 kap. 4 § se 1951: 356 och av 19 kap. 9 § se 1937:164. 13 kap. 2 a § tilllagd
genom 1955: 288. Tidigare 19 kap. 8 § har upphört att gälla enigt 1951: 356.

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ning av fastighet eller samfällt område
än som är tillåten enligt i §
första stycket i under förutsättning
att följande särskilda bestämmelser
iakttagas.

1 fråga om delägares rätt att träffa
förening om eller samtycka till
minskning enligt föregående stycke
gälla samma villkor som för avhändelse
av fast egendom.

Är jord, som frångår fastighet,
upplåten på arrende enligt skriftligt
avtal, och har arrendatorn tillträtt
jorden, får minskningen ske endast
om arrendatorn lämnar medgivande
därtill eller det är uppenbart, att åtgärden
icke kan lända honom till
skada.

Avser minskningen fastighet som
på grund av inteckning eller eljest
häftar för fordran gemensamt med
fastighet som ej ingår i ägoutbytet,
får minskningen ske endast om medgivande
till denna lämnas av fastighetsägare
och rättighetshavare vilkas
samtycke skulle fordras vid dödning
av inteckning, som i den fastighet
som minskas meddelats eller
kan komma att meddelas för fordringen,
med förbehåll enligt 33 §
förordningen den 16 juni 1875 (nr
-42 s. 12) angående inteckning i fast
egendom. Sådant medgivande fordras
dock icke om det är uppenbart att
minskningen icke kan skada fastighetsägaren
eller rättighetshavaren.

Om fastighets uppskattningsinnehåll
ökas väsentligt genom tillämpning
av första stycket skola i lag eller
annan författning föreskrivna
inskränkningar i rätten att förvärva
fast egendom äga motsvarande tilllämpning.
Därvid skall, om tillstånd
eller annan prövning av myndighet
skulle fordras vid förvärv av egendom
som svarar mot ökningen, frågan
om tillstånd till ökningen underställas
myndigheten. Underställning
med hänsyn till bestämmelserna
i jordförvärvslagen den 1 i maj
1965 (nr 290) behöves dock endast

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

om den fastighet som ökas är avsedd
för jordbruk eller skogsbruk
och anledning finnes till antagande
att ökningen kan med större fördel
föras till annan fastighet eller att tillstånd
kan vägras enligt 4- § jordförvärvslagen.
Närmare föreskrifter för
tillämpningen av dessa bestämmelser
meddelas av Konungen.

13 KAP.
2 a §.

Utöver vad som följer av vad förut
sagts må avsteg från stadgandet
i 2 § första stycket äga rum, såframt
det skriftligen medgives av därav berörda
ägolotters ägare samt det ej
medför försämrad fastighetsindelning.
Det ägobelopp, som vid skiftet
lägges till ägolott, må icke understiga
det ägolotten enligt delningsgrund
tillkommande ägobeloppet med mera
än tio procent av sistnämnda ägobelopp
eller, i fall som avses i 2 § andra
stycket sista punkten, ägobelopp
som där sägs.

Häftar fastighet------

Utöver vad som följer av vad förut
sagts må avsteg från stadgandet
i 2 § första stycket äga rum, om:

1. skriftligt medgivande lämnas
av berörda ägolotters ägare;

2. fastighetsindelningen förbättras;
och

3. ägobelopp, som vid skiftet lägges
till ägolott, icke understiger det
ägolotten enligt delningsgrund tillkommande
ägobeloppet med mera än
tio procent av sistnämnda ägobelopp
eller, i fall som avses i 2 § andra
stycket sista punkten, ägobelopp som
där sägs.

--till skada.

2 b §.

Avsteg enligt 2 a § får äga rum
även om det ägobelopp som enligt
2 a § första stycket 3 minst skall
läggas till ägolott underskrides, under
förutsättning att följande särskilda
bestämmelser iakttagas.

I fråga om delägares rätt att medgiva
underskridande gälla samma
villkor som för avhändelse av fast
egendom.

År jord, som frångår fastighet,
upplåten på arrende enligt skriftligt
avtal, och har arrendatorn tillträtt
jorden, får underskridandet ske endast
om arrendatorn lämnar medgivande
därtill eller det är uppenbart,
att åtgärden icke kan lända honom
till skada.

Avser underskridandet fastighet
som på grund av inteckning eller

lj- Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 167

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

eljest häftar för fordran gemensamt
med annan fastighet, får underskridandet
ske endast om medgivande
till detta lämnas av fastighetsägare
och rättighetshavare vilkas samtycke
skulle fordras vid dödning av inteckning,
som i den fastighet som underskridandet
avser meddelats eller kan
komma att meddelas för fordringen,
med förbehåll enligt 36 förordningen
den 16 juni 1875 angående
inteckning i fast egendom. Sådant
medgivande fordras dock icke om
det är uppenbart att underskridandet
icke kan skada fastighetsägaren
eller rättighetshavaren.

Om ägobelopp som lägges till ägolott
genom tillämpning av första
stycket väsentligt överstiger det ägolotten
enligt delningsgrund tillkommande
ägobeloppet skola i lag eller
annan författning föreskrivna inskränkningar
i rätten att förvärva
fast egendom äga motsvarande tilllämpning.
Därvid skall, om tillstånd
eller annan prövning av myndighet
skulle fordras vid förvärv av egendom
som svarar mot ökningen, frågan
om tillstånd till ökningen underställas
myndigheten. Underställning
med hänsyn till bestämmelserna i
jordförvärvslagen behöves dock endast
om den fastighet som ökas är
avsedd för jordbruk eller skogsbruk
och anledning finnes till antagande
att ökningen kan med större fördel
föras till annan fastighet eller att tillstånd
kan vägras enligt 4 § jordförvärvslagen.
Närmare föreskrifter om
tillämpningen av dessa bestämmelser
meddelas av Konungen.

19 KAP.

8 §•

Avstyckning för handläggas utan
sammanträde, om stridiga intressen
ej förekomma i ärendet. Vid avstyckning
utan sammanträde skola följande
särskilda bestämmelser iakttagas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Föreskrifterna om tillkännagivande
av att förrättning skall äga rum
och om skriftlig förening mellan sakägare
gälla ej.

Jäv mot förrättningsman anmäles
första gången sakägaren för talan
i avstyckningsärendet sedan han fick
kännedom om att förrättningsmannen
tjänstgör eller att jävsanledning
föreligger.

När förrättning avslutats sändes
underrättelse därom till varje sakägare,
som inte samtidigt tillsändes
ett exemplar av förrättnings handlingarna.
Underrättelsen skall innehålla
fullfölj ds hänvisning och erinran
om vem som utsetts att mottaga
förrättningshandlingarna.

9 §•

Lantmätaren skall föra protokoll
över allt som förekommer vid förrättningen.

Har ägovidd---------särskilt angivas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968. Äldre lag gäller i fråga om
den fortsatta prövningen av laga skifte eller ägoutbyte som avslutats dessförinnan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 5 kap. 2 § lagen den 12 maj 1917 (nr 269)
om fastighetsbildning i stad

Härigenom förordnas, att 5 kap. 2 § lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning
i stad1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

5 KAP.

Avstyckning skall------

Avstyckning företages--• — •—

Förrättningsmannen har----

Vid förrättningen skola föreskrifterna
i 2 och 3 kap., 6 kap. 1 och
3 §§, 18 kap. 3 § första stycket samt
19 kap. 27 § i lagen om delning av
jord å landet äga motsvarande tilllämpning,
så vitt icke i denna lag
är annorlunda stadgat.

Är förrättningsman-----

§•

---skäligt prövas.

— -----nu sagts.

-----till slut.

Vid förrättningen skola föreskrifterna
i 2 och 3 kap., 6 kap. 1 och
3 §§, 18 kap. 3 § första stycket samt
19 kap. 8 och 27 §§ i lagen om delning
av jord å landet äga motsvarande
tillämpning, så vitt icke i
denna lag är annorlunda stadgat.

— särskild förrättningsman.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968.

1 Senaste lydelse av 5 kap. 2 § se 1931: 143.

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Maj. t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
25 augusti 1967.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson, Lange,
Kling, Edenman, Johansson, Holmqvist, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist,
Gustafsson, Myrdal, Wickman

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändringar i den
s. k. dalalagen och i jorddelningslagen m. m. och anför.

Inledning

De mycket särpräglade och komplicerade fastighetsförhållanden som råder
inom de delar av Kopparbergs län som undergått enbart storskifte har i
flera sammanhang uppmärksammats i lagstiftningen. Staten har också
vidtagit särskilda åtgärder för att bota de missförhållanden som råder,
främst genom en omfattande verksamhet i form av laga skiften som till
mycket stor del bekostas av staten. Dessa skiften sker med tillämpning av
lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda bestämmelser om delning
av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län, den s. k. dalalagen
(DL).

De laga skiften som här åsyftas har visat sig kräva mycket lång handläggningstid,
vilket medfört olägenheter.

Mot bakgrund härav uppdrog lantmäteristyrelsen i november 1965 åt
överingenjören i styrelsen H. Wallner att undersöka möjligheterna att påskynda
skiftena. Sedan Wallner i januari 1966 redovisat sitt uppdrag genom
en promemoria i ämnet har lantmäteristyrelsen med skrivelse den 26 februari
1966 överlämnat promemorian till Kungl. Maj :t och därvid hemställt
att Kungl. Maj :t i enlighet med Wallners förslag i första hand måtte överväga
att meddela vissa föreskrifter med stöd av 6 kap. 1 § lagen den 12 maj
1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad (FBLS). Styrelsen har vidare
anfört att, om detta inte skulle vara möjligt i erforderlig utsträckning, de
önskade ändringarna i skiftesinstitutet i stället borde genomföras som en
ändring i dalalagen.

Promemorian och den därpå grundade framställningen av styrelsen har
remissbehandlats. Yttranden har därvid avgetts av länsstyrelsen, överlantmätaren,
lantbruksnämnden och skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län,

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

häradshövdingarna i Nedansiljans och Ovansiljans domsagor, kommunalnämnden
i Mora köping, Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF) och Sveriges
lantbruksförbund.

Genom beslut den 20 januari 1967 har Kungl. Maj :t med anledning av
lantmäteristyrelsens skrivelse uppdragit åt styrelsen att efter erforderlig
utredning inkomma med de förslag till ändring i fråga om vissa skifteslags
omfång samt till de föreskrifter i övrigt som styrelsen finner påkallade.

I skrivelse till Kungl. Maj :t den 10 januari 1967 bar lantmäteristyrelsen
vidare tagit upp frågan om vissa ändringar i lagen den 18 juni 1926 (nr 326)
om delning av jord å landet (jorddelningslagen, JDL). Ändringarna åsyftar
att effektivisera lantmäteriets verksamhet.

Efter remiss har yttranden över styrelsens framställning avgetts av hovrätten
för Nedre Norrland, statskontoret, byggnadsstyrelsen, bankinspektionen,
lantbruksstyrelsen, rikets allmänna kartverk, länsstyrelserna i Värmlands
och Östergötlands län, Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen
Sveriges stadsdomare, Sveriges advokatsamfund, Svenska kommunförbundet,
Svenska stadsförbundet, RLF, Sveriges fastighetsägareförbund,
Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Föreningen mellan
ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution, Sveriges lantmätareförening,
Svenska kommunal-tekniska föreningen, Lantmäteriets ingenjörsförening
och Sveriges kommunala mätningsteknikers förening.

Lagstiftningsåtgärder som tar sikte uteslutande på vissa laga skiften

i Kopparbergs län

Allmänna synpunkter

Översiktlig redogörelse för gällande bestämmelser

Beträffande de viktigaste formerna av fastighetsbildning — avstyckning,
laga skifte, ägoutbyte och sammanläggning — gäller två skilda
regelsystem, ett för städerna och ett för landet. Stadsreglerna återfinns i
1917 års lag om fastighetsbildning i stad. Landsreglerna finns i jorddelningslagen
och lagen den 18 juni 1926 (nr 336) om sammanläggning av fastigheter
å landet (sammanläggningslagen eller SML). För gränsdragningen
mellan de båda regelsystemens tillämpningsområden är inte bara kommuntypen
utan även andra förhållanden avgörande.

Huvuddelen av JDL upptar regler om laga skifte (1—18 kap.). Med uttrycket
laga skifte förstås omreglering av befintliga fastigheter (omskifte),
delning av fastighet efter kvottal (klyvningsskifte) och delning av samfällt
område efter kvottal. Klyvningsskifte kan därvid förekomma antingen
som separat åtgärd eller samtidigt med omskifte. Vid laga skifte behandlas

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

utom de egentliga skiftesfrågorna även frågor om gränsbestämning kring
skiftesobjektet och ägoutbyte med fastigheter utanför detta (7 resp. 8 kap.).
JDL innehåller vidare regler om bl. a. avstyckning (19 kap.), gränsbestämning
och ägoutbyte som företas fristående utan samband med laga skifte
(20 kap.) samt överprövningsförfarandet, dvs. fastställelse, underställning
och besvär (21 kap.).

FBLS innehåller regler om bl. a. tomtmätning och gränsbestämning (2
kap.'', sammanläggning (3 och 4 kap.), avstyckning (5 kap.) samt laga
skifte och ägoutbyte (6 kap.). Laga skifte enligt FBLS kan i princip bara
avse klyvningsskifte och delning av samfällt område (6 kap. 1 § första stycket).
Beglerna om sådana skiften består främst i en hänvisning till bestämmelserna
om laga skifte av jord på landet. I vissa hänseenden ges dock i 6
kap. regler om laga skifte och ägoutbyte, som avviker från reglerna för landet.
idare föreskrivs att Kungl. Maj :t, där särskilda omständigheter föranleder
det, kan medge omdelning av redan skiftad stadsjord (omskifte), varvid
Kungl. Maj :t också kan meddela erforderliga föreskrifter beträffande
skittet (6 kap. 1 § andra stycket).

Om äganderätten till fastigheter är oviss eller fastighetsägarna i betydande
omfattning saknar lagfart, kan äganderättsutredning
komma till stånd genom förrättning enligt lagen den 6 juni 1962 (nr 270)
om äganderättsutredning, lagfart och sammanläggning av fastigheter i
vissa fall (äganderättsutredningslagen eller ÄUL). Lagen gällde från början
endast Kopparbergs län men är numera enligt lag den 3 maj 1963 (nr 122)
tillämplig i hela riket. Om det vid äganderättsutredning enligt ÄUL konstateras
att en fastighet är delad i särskilda äganderättsobjekt genom sämjedelning
eller arealöverlåtelse, som skett före den 1 juli 1962, medför äganderättsutredningen,
sedan den blivit slutligen gällande, att delningen anses
verkställd genom laga delning. De särskilda lotterna registreras på grund
härav som fastigheter. Ägarna kan få lagfart på grund av utredningen, i den
män de inte redan har lagfart. Vidare skall enligt ÄUL i vissa fall fastigheter
med samma ägare sammanläggas. Äganderättsutredning enligt ÄUL
sker som en fristående förrättning.

Den särlagstiftning för vissa delar av Kopparbergs
I ä n, som framtvingats av de speciella förhållandena där, utgörs i första
hand av 1932 års dalalag. I vissa väsentliga delar fick lagen sitt nuvarande
innehåll genom lag den 30 juni 1948 (nr 399). Det viktigaste avsnittet i lagen
utgörs av de särskilda bestämmelserna om laga skifte till rubbning av
storskifte (1—18 §§). De övriga delarna av lagen, vilka handlar om laga
skifte på vissa sekundära skifteslag (19—23 §§) och om avstyckning (24—
26 §§), saknar nämnvärt intresse i detta sammanhang.

Olikheter mellan laga skifte till rubbning av storskifte och rikslagstiftningen
föreligger bl. a. i följande hänseenden. Vid laga skifte enligt dalalagen
sker eu noggrann äganderättsutredning i särskilda former (6 §). Sam -

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

manläggning kan ske i större omfattning än enligt rikslagstiftningen (7—
11 §§). Smärre innehav av inrösningsjord (mindre än ett ha åker) kan
tvångsinlösas (12 §). Gemensam ägolott för två eller flera delägare kan
utläggas i större omfattning än enligt rikslagstiftningen (13 §). Innehav
enligt sämjedelning kan antas som delningsgrund även om sämjedelningen
tillkommit efter 1928 års ingång (15 §), vilket inte är möjligt enligt rikslagstiftningen.

Äganderättsutredning enligt 6 § DL tjänar, sedan skiftet fastställts och
visst kungörelseförfarande skett, som underlag för lagfart för var och en
som vid skiftet redovisats som ägare av fast egendom. Regler härom —
vilka innefattade avvikelser från rikslagstiftningen (lagfartsförordningen
den 16 juni 1875, nr 42) — meddelades i lagen den 17 juni 1932 (nr 226)
med särskilda bestämmelser om lagfart inom vissa delar av Kopparbergs
län (särskilda lagfartslagen).

Genom övergångsbestämmelserna till ÄUL upphävdes 6 § DL och den
särskilda lagfartslagen. De äger dock fortfarande tillämpning beträffande
förrättningar som påbörjats före den nya lagens ikraftträdande den 1 juli
1962 i den mån inte Kungl. Maj :t, efter delägarnas hörande vid lantmäterisammanträde,
förordnar annat.

Sedan FBLS efter kommunal indelningsändring blivit tillämplig i hela
nuvarande Mora köping medgav Kungl. Maj :t den 6 november 1959 med
stöd av 6 kap. 1 § omdelning å nu aktuella skifteslag i köpingen och föreskrev
därvid alt JDL och DL skall lända till efterrättelse i tillämpliga delar,
där inte annat sägs om laga skifte i 6 kap. FBLS, dock att gradering skall
ske enligt JDL.

Fastigheter redovisas i fastighetsregister, dvs. antingen i jordregister
eller i fastighetsregister för stad (stadsregister). Föreskrifter rörande,
dessa register finns i fråga om jordregistret huvudsakligen i förordningen
den 13 juni 1908 (nr 74) angående jordregister samt beträffande
stadsregister huvudsakligen i 7 kap. FBLS och i förordningen den 12 maj
1917 (nr 281) med närmare föreskrifter om fastighetsregister för stad.
Dalaskiftena äger rum inom områden för vilka förs jordregister. Särskilda
föreskrifter gäller därvid i vissa hänseenden vid registrering av dalaskifte.
Bestämmelserna härom finns i kungörelsen den 17 juni 1932 (nr 227) med
särskilda bestämmelser i vissa fall i fråga om jordregister.

Förslag till ny lagstiftning

Som resultat av ett långvarigt och omfattande utredningsarbete framlade
1954 års fastighetsbildningskommitté år 1963 förslag till lag om fastighetsbildning
(FBL) (SOU 1963: 68), avsedd att ersätta bl. a. jorddelningslagen
och lagen om fastighetsbildning i stad. Efter avslutad remissbehandling
bereds förslaget f. n. inom justitiedepartementet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

Promemorian och lantmäteristyrelsens framställning år 1966

Angående handläggningsläget för laga skiftena inom
storskiftesbygden i Kopparbergs län vid tiden för upprättandet av promemorian
framgår av denna bl. a.

I storskiftesbygden pågår 14 skiftesföretag, varav ett är av obetydlig omfattning.
Av de övriga är nio belägna inom Mora köping, där FBLS skall
tillämpas. De fyra återstående avser två socknar (Sollerön och Siljansnäs)
samt två byar i skilda socknar, och för dessa gäller JDL. I samtliga fall
är DL tillämplig. De flesta skiftena började i mitten eller senare delen av
1940-talet, endast ett började tidigare (1938) och en by intogs senare i pågående
laga skifte på annan by (1956).

Följande uppställning visar skiftenas begynnelseår samt omfattning i
fråga om areal och antalet delägare.

Skifteslag	Begynnelse- år	Ungefärlig areal (ha)	Antal del-ägare, unge-fär
	Inägor	Skogsmark
Mora köping
Bergkarlås m. fl...................	1945	540	6 600	430
Öna ............................	1947	150	5 700	470
Utmeland........................	1948	300	12 800	690
Morkarlby m. fl.................	1948	300	10 500	570
Noret............................	1948	250	4 000	450
Färnäs ..........................	1948	350	8 100	380
Nusnäs..........................	1918	510	7 600	650
Selja, Hemus ....................	1948	200	7 600	440
Oxberg, Gopshus..................	1949,1956	300	6 700	540
Andra kommuner
Näset i Ore socken................	1938	180	6 400	220
Nornäs i Älvdalens socken..........	1945	50	1 200	80
Sollerö socken ....................	1946	1 700	35 000	1 000
Siljansnäs socken..................	1949	970	16 000	1 300

Skiftena på Bergkarlås in. fl., Dna, Nusnäs, Selja och Hemus, Näset, Nornäs,
Sollerön och Siljansnäs skifteslag är långt framskridna. Vissa av dem
beräknas bli avslutade redan år 1967. Skiftet på Siljansnäs beräknas bli
avslutat 1968—1969, skiftet på Oxberg och Gopshus ett par år in på 1970-talet. Skiftena på Utmeland, Morkarlby in. fl., Noret och Färnäs befinner
sig i stort sett ännu på det stadium då planläggningsinventering pågår.
Tidpunkten för avslutandet av dessa skiften kan ännu inte bedömas. Av
redogörelsen inhämtas också sammanfattningsvis, att skogs- och bebyggelseintressena
i stort sett dominerar inom skiftesområdena, medan jordbruksintresset
är mindre framträdande.

I sin skrivelse anlägger lantmäteristyrelsen vissa allmänna synpunkter
på skiftesverksamheten i Kopparbergs län. Styrelsen framhål -

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

ler att den långa handläggningstiden, som väsentligen betingas av de ytterst
tilltrasslade fastighets- och äganderättsförhållandena, skifteslagens
delvis heterogena sammansättning och den på gällande lagregler grundade
otidsenliga arbetsmetodiken, medför allvarliga olägenheter för delägarna och
för bygdens utveckling. Omdisponeringar av markanvändningen försvåras
på grund av osäkerhet om viss mark skall behållas eller inte. Självfallet
föreligger inte heller samma intresse som i normala fall att idka god skogsvård
eller att eljest väl omhänderha mark som kan bedömas komma att
tillskiftas annan. När det gäller skogen måste en viss spärr mot avverkning
uppställas. Denna spärr blir under värderingsskedet mycket effektiv. Flera
av skiftena berör mark inom Mora köpings centralort. Samtidigt som en
uppordning av de tilltrasslade förhållandena där utgör en förutsättning för
markens ändamålsenliga tillgodogörande för tätbebyggelse är kraven på
fastighetsbildningsorganen inom samma område så stora att resurserna i
väsentlig grad tas i anspråk för att punktvis göra mark tillgänglig för bebyggelse.
Med nuvarande förhållanden fordrar detta onormalt stora insatser.
Tidpunkten för dessa laga skiftens slutförande framskjuts härigenom
allt mer in i ett avlägset fjärran. Även för statliga, regionala och lokala
organ framstår det som synnerligen angeläget att de pågående laga skiftena
avslutas snabbt.

I promemorian ställs frågan huruvida de pågående laga skiftena bör
fortsättas. Med hänsyn till de stora fördelar skiftena medför anses det
emellertid uteslutet att avbryta verksamheten. Dessutom kräver en sådan
åtgärd medgivande från alla delägare. Något nytt skifte bör emellertid inte
påbörjas innan en ny lagstiftning genomförts. De jordbruks- och skogsbruksrationaliseringar
av större omfattning som ej kan ske i form av ägoutbyten
bör anstå till dess en ny lagstiftning trätt i kraft. I väntan härpå
torde insatserna få begränsas till de angelägna äganderättsutredningarna.

Den utan tvekan angelägnaste åtgärden från effektiviseringssynpunkt
är enligt styrelsens mening att i möjligaste mån råda bot på bristerna i
gällande lagstiftning om laga skifte. Särskilt vid de komplicerade förhållandena
i stor skiftesbygden i Kopparbergs län möjliggör denna lagstiftning
inte en rationell metodik. Eftersom flertalet av de pågående laga skiftena
avser mark inom Mora köping och FBLS sålunda är tillämplig, kan bristerna
i betydande utsträckning avhjälpas genom att Kungl. Maj :t med
stöd av 6 kap. 1 § meddelar föreskrifter för skiftenas handläggning. Bakgrunden
till denna bestämmelse är enligt styrelsens mening behovet att
åstadkomma ett med hänsyn till förhållandena ändamålsenligt skiftesinstitut.
Styrelsen anser att de förslag som lagts fram i promemorian är
av den beskaffenhet att de kan genomföras i form av föreskrifter enligt
6 kap. 1 § FBLS.

En betydande del av promemorian ägnas åt en allmän beskrivning
av bristerna i gällande fastighetsbildningslag -

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967 19

stiftning. I samband därmed ges också en översiktlig redogörelse för
laga skiftets och ägoutbytets funktion.

Jorddelningslagens regler om laga skifte kritiseras framför allt för sin
detaljrikedom. Lagen innehåller rigorösa, stela och onyanserade bestämmelser
som i detalj reglerar hur varje skiftesförrättning, oberoende av
praktiska förutsättningar i det särskilda fallet, skall genomföras. Förfarandet
präglas av en långtgående perfektionism. Redan vid företag som kan
betecknas som normalfall blir förfarandet stelt, omständligt och tidsödande.
Vid avvikelse från normalfallet ökar olägenheterna påtagligt och det
blir ofta svårigheter att förnuftigt tolka bestämmelserna. Inte sällan blir
det nödvändigt att vid tolkningen falla tillbaka på grunderna för bestämmelserna.

Som exempel på fall där jorddelningslagens regler inte passar nämns
skifteslag av mycket stor omfattning både i fråga om arealen och antalet
delägare. Ett annat exempel är att skiftet avser mark för andra ändamål
än jordbruk och skogsbruk.

Fastighetsbildningslagen för stad är mycket knapphändig när det gäller
laga skifte. Lagen hänvisar i stället till reglerna om laga skifte av jord
på landet. Bristerna i JDL kommer därmed att drabba också laga skifte
i stad. När det gäller omskifte av redan skiftad stadsjord kan emellertid
kompletterande föreskrifter ges med stöd av den förut nämnda bestämmelsen
i 6 kap. 1 §. Att dessa föreskrifter kan avse skifteslagets omfång
framgår direkt av lagen. I vilka andra avseenden sådana föreskrifter kan
ges framgår däremot inte närmare av lagtexten eller förarbetena. Delegationen
till Kungl. Maj :t torde emellertid vara tämligen vidsträckt. Målsättningen
har sannolikt ansetts böra vara att ersätta eller upphäva de
regler i lagaslciftesinstitutet som inte är avpassade för omskifte i visst aktuellt
fall och att skapa det rättsliga underlaget för ett effektivt förfarande.
Av konstitutionella skäl torde Kungl. Maj :t dock i fråga om materiella
regler i huvudsak inte få gå längre än att välja mellan bestämmelser som
redan finns, dvs. att avgöra vilken av flera lagar som skall tillämpas vid ett
visst laga skifte.

I ett särskilt avsnitt av promemorian behandlas olika utvägar för
att rationalisera skiftesförfarandet. Där analyseras olika
led i förfarandet, såsom tillståndsprövning, planarbete (planläggningsinventering,
bl. a. mätning, fastighetsutredning och tilldelningsvärdering; inventeringsredovisning,
bl. a. karta, gränsbestämning, ägobeskrivning, hävdeförteckning
och tilldelningslängd; planläggning) plangenomförande (bl. a.
delningsbeskrivning, utstakning) och ekonomisk reglering (bl. a. likvidvärdering,
kostnadsfördelning). Strävandena bör ges följande inriktning.

Planläggningen bör, med hänsyn till dess betydelse och möjligheterna
att aktivera sakägarna för att därigenom underlätta arbetet, påbörjas i
tidigt skede av förrättningen. Arbetet med planläggningsinventeringen och

Kungi. Mnj:ts proposition nr 167 år 1967

inventeringsredovisningen skall alltså nedbringas till det minsta möjliga.
Detta gäller bl. a. fältarbetet, särskilt som delta är arbetskraftskrävande
och även likvidvärderingen kräver fältarbete, varför dubbelarbete bör undvikas.

Planläggningen förenklas.

En samlad planprövning bör i möjligaste män ske sedan planläggningen
är avslutad i sin helhet (eller av viss etapp som förrättningsmannen finner
böra prövas för sig). Delägarnas möjlighet till besvär över olika åtgärder
under planarbetet bör alltså samlas till detta tillfälle, så att förrättningen
inte stoppas upp ofta, likaså möjligheterna att på annat sätt få delfråga
prövad av domstol.

Redovisningen bör i all tänkbar utsträckning inskränkas och förenklas.

Likvidvärderingen, som ofta innefattar ett mycket krävande arbete och
som medför en effektiv spärr mot skogens utnyttjande under detta arbetsmoment,
varför olägenheterna bör begränsas, bör fullgöras så snabbt sig
göra låter. Arbetet därmed bör igångsättas vid sådan tidpunkt att resultatet
kan stå till buds utan alltför lång tidsutdräkt efter det planprövningen är
slutgiltigt utförd. En annan arbetsmodell är att likvidvärderingen sker före
planprövningen. Frihet bör ges att använda båda dessa förfaringssätt.

Olika slag av likvider bör samordnas.

En omreglering kan aldrig innebära en slutgiltig lösning av bygdens
strukturproblem. Utvecklingen måste fortgå med därav föranledda nya
krav. Målsättningen bör därför inte vara så hög att regleringsarbetet allvarligt
försenas.

Åtgärder som med lika eller större fördel kan utföras efter förrättningen
bör anstå.

Med gällande lagstiftning kan dessa strävanden naturligtvis inte ge resultat
fullt ut. De leder emellertid bl. a. till önskemålet att omregleringsföretag
inte ges för stor omfattning eller för splittrad sammansättning.

Sambandet mellan tilldelning, planläggning och likvider är enligt promemorian
mycket starkt. Detta bör påverka arbetsgången. Vid omreglering
i urbana sammanhang genom ägoutbyte beaktas detta. Planläggningen sker
normalt med sikte i första hand på att fastighetsindelningen skall bli lämplig
och, utan föregående noggrann gradering, med en bedömning av att de
bytta ägorna har ungefär samma värde eller att skillnaden i värde understiger
den i lagen angivna högsta tillåtna avvikelsen. Därefter sker likvidvärdering
(för tilldelningslikvid) som begränsas till mark som gått i byte.
Dessa värden redovisas vid tvångsägoutbyte, där gradering är obligatorisk,
som graderingsvärden. I förekommande fall sker en överslagsmässig
värdering och beräkning av att den tillåtna avvikelsen mellan de bytta
ägornas värden inte överskridits. I andra, vanligen enklare fall sker gradering
före planläggningen, varvid likviderna i förekommande fall beräknas
på grundval av graderingen. Dessa arbetsmodeller synes stå väl i
överensstämmelse med lagstiftarens intentioner.

Detta principiella förfaringssätt, som allmängiltigt bör eftersträvas, innebär
att värdering sker en enda gång, ofta i sent stadium av förrättningen,

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

att planläggningen sker utifrån lämplighetssynpunkter med en bedömning
av att tillåten gräns för avvikelse i värde ej överskrids och att i förekommande
fall även en överslagsmässig beräkning sker av att bytet inte leder
till sådant överskridande.

Företas omreglering i form av laga skifte kan detta enkla förfaringssätt
inte tillämpas. Kravet på gradering av all mark inom skifteslaget är obligatoriskt,
och för avsteg vid planläggningen från fastighets graderingsvärde
(ägokravet) uppställs i jorddelningslagen ett krav på synnerlig vikt eller på
viss kostnadsjämförelse. Graderingen kan dock användas för beräkning av
likvider (tilldelningslikvid).

Samma förfaringssätt som i urbanfallet kan i stort ofta tillämpas vid
omreglering av jordbruksfastigheters inägodelar. Därvid tillkommer eventuella
likvider för vanhävd etc. Är företaget stort kan arbetet även vid
användning av ägoutbyte underlättas av att gradering skett. Denna kan
dock ofta göras översiktlig. Finns rationaliseringsreserv minskas behovet
av gradering.

Om ett omregleringsföretag omfattar även skogsmark blir problemet
mer komplicerat. Är omfattningen väsentlig och arbetsinsatsen därför stor
blir problemet också mer betydelsefullt från förenklingssynpunkt. I detta
hänseende anförs i promemorian.

JDL förutsätter som sagts två värderingar, vilka båda är mycket tidsödande,
dels gradering och dels likvidvärdering. Vid frivilligt ägoutbyte
uppställs dock inte sådant krav och man har därför vunnit praktisk erfarenhet
av en arbetsmetodik, även vid tämligen stora företag, där värderingsarbetet
reducerats i väsentlig mån. En av de arbetsmodeller som
därvid tillämpats innebär att tilldelningsvärderingen gjorts översiktligt
och att den noggranna värderingen därefter skett i likvidsammanhanget.

Denna i hög grad arbetskraftsbesparande metod har möjliggjorts därigenom
att fastighetsbildningsorganen fått tillgång till en ändamålsenlig
skogsvärderingsmetod och en t. v. provisorisk men eljest lämpligt uppbyggd
värderingsorganisation---. Tidigare skedde skogslikvidvärde ringen

enbart som en ståndskogsvärdering (i allmänhet genom stamräkning).
Graderingen blev då ett viktigt led i det ekonomiska mellanhavandet mellan
delägarna. Lagstiftningen synes bygga på en sådan arbetsmetodik, som
grundar sig på historiska förhållanden. Ekonomisk rättvisa skipas emellertid
med betydligt större noggrannhet om skogslikvidberäkningen sker
med utnyttjande av ovan nämnda ändamålsenliga värderingsmetod och får
omfatta både skog och mark. JDL:s regler om gradering och skogslikvid är
motsägande och det har ansetts stå bäst i överensstämmelse med lagens grunder
att skogsvärderingen sker med beaktande även av marken. Graderingens
roll kan därigenom begränsas.

Det anförda visar enligt promemorian att det finns goda möjligheter att
förenkla sambandet mellan gradering, planläggning och likvider. Detta
kräver emellertid lagändring eller föreskrifter med stöd av 6 kap. 1 § FBLS.

Andra förslag till rationaliseringar som läggs fram är slopande av kravet

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

på ägobeskrivning, tilldelningslängd och gränsbestämning samt kravet på
redovisning av sämjedelning även om den inte skall läggas till grund för
tilldelningen.

Tvister om vem som hävdar viss äga och om äganderätt till viss mark
skall enligt JDL underställas ägodelningsrättens prövning. Detta medför
enligt promemorian onödigt avbräck i förfarandet och onödigt processande.
I likhet med vad som gäller beträffande gränstvister bör också de nyss
nämnda tvisterna avgöras på förrättningsstadiet genom beslut av förrättningsmännen.

Planläggningsarbetet påverkas givetvis i hög grad av det antal ägolotter
som skall läggas ut. Ett minskat antal ägolotter betyder också ett väsentligt
förbättrat skiftesresultat sett från jordpolitisk synpunkt. Vid dalaskiftena
är det framför allt förhållandena inom skogsmarken som bör
uppmärksammas. Viss oklarhet om de principer som skall iakttas vid planläggningen
bör undanröjas genom föreskrift av Kungl. Maj:t eller genom
ändring i DL.

I fråga om likvidvärderingen betonas i promemorian att arbetet är synnerligen
arbetskrävande och att det därför är mycket vunnet om det väsentliga
fältarbetet kan nedbringas till ett enda tillfälle. Samtidigt har skogen
ökat starkt i värde sedan JDL tillkom och skogsbruket har omdanats på
ett sätt som medfört att det i lagen tänkta värderingssystemet med gradering
och, i huvudsak, ståndskogsvärdering inte ger ett för delägarna godtagbart
resultat från rättvisesynpunkt. Vidare anförs.

Genom den skogsvärderingsmetod som utarbetats inom dåvarande skogsforskningsinstitutet
och därefter undergått en omfattande bearbetning i
lantmäteristyrelsen har fastighetsbildningsorganen fått tillgång till en
skogsvärderingsmetod som är väl lämpad för omregleringsverksamhet. Genom
att integrera metoden med den allmänna omregleringsmetodiken på
sätt ovan visats ger den en mera vidsträckt effekt än enbart i skogsvärderingshänseende.
Även inom sistnämnda sektor har den medfört väsentliga
rationaliseringsvinster därigenom att det tidsödande arbetet med stamräkning
kunnat i väsentlig mån minskas.

Detta skogsvärderingsförfarande förutsätter både ett skogsvärderingstekniskt
kunnande och ingående kännedom i den allmänna omregleringsmetodiken.
För ändamålet lämpar sig specialister, och en skogsvärderingsorganisation
fungerar inom lantmäteriet under central ledning. Tjänstemännen
därinom utgör en för omregleringsverksamheten betydelsefull faktor,
och deras permanenta inordnande i verksamheten skulle skapa förutsättningar
för en fortsatt effektivisering.

Det system som föreslagits---ovan innebär att likvidvärderingen i

all den utsträckning det torde vara möjligt med gällande lagstiftning samordnas.
Den frikopplas från tilldelningsvärderingen. Dock kommer de värden
som åsatts inägojord och tomtmark vid graderingen att användas för beräkning
av likvider. Likvidförfarandet kommer att avse eu beräkning av skillnaden
i fastighets värde före och efter laga skiftet, varvid inägornas och
tomtmarkens värden enligt graderingen (ev. även vissa andra graderingsvärden
t. ex. för vattenområden) summeras med skogsmarkens och skogens

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

värden enligt skogslikvidvärderingen. Någon särskild likvid för utbyte av
inrösningsjord mot avrösningsjord erfordras då inte. Däremot måste då
anledning därtill föreligger de odlingslikvider som avses i 14 kap. 6 §
JDL tilläggas. I överensstämmelse med gällande principer skall endast en
del av det totala likvidbeloppet i förekommande fall nedsättas hos länsstyrelsen
för fördelning på ägare och inteekningshavare (13 kap. 2 § JDL
med dess ovan föreslagna modifierade innehåll).

För att slutresultatet av hela skiftesföretaget skall kunna ernås så snabbt
som möjligt och olägenheterna av lång handläggningstid m. m. skall kunna
motverkas är det angeläget att det tidsödande fältarbetet för skogsvärderingen
kan påbörjas så snart förutsättningarna därför föreligger. Detta
är fallet när skiftesplanen slutbehandlats på förrättningsstadiet och gränserna
är utstakade på marken. Samtidigt är det betydelsefullt att skiftesplanen
(dvs. enligt gällande rätt själva skiftet) snabbt kan bli föremål för
fastställelseprövning, vilket i fall av besvär kan vara en tidsödande procedur.
Fältarbetet och denna prövning bör då fortgå samtidigt. Självfallet
kan likviderna på grundval av detta fältarbete inte bestämmas förrän fastställelseprövningen
är slutförd. Endast i de fall en prövning kan beräknas
resultera i en allmän revision av skiftesplanen, något som sällan förekommer,
synes skäl kunna föreligga att vänta med fältarbetet.

Enligt promemorian är det synnerligen angeläget att den angivna arbetsmodellen,
som torde stämma överens med grunderna för JDL, kan användas
och att sådan likvidförrättning som avses i 14 kap. 10 § JDL kan formellt
påbörjas redan under pågående laga skifte. Om så sker torde anledning
saknas till särskilt kallelseförfarande.

Skiftesarbetet underlättas om det får fortgå utan störande avbrott.
Med hänsyn härtill behandlas i promemorian vissa frågor om besvärsförfarandet.
Härvid påtalas att JDL innehåller vissa regler (21 kap. 19 §)
om s. k. preliminärfrågor och att dessa regler är olika beroende på om
skiftet avser primärt eller sekundärt skifteslag. När ett skifte sker som
omskifte enligt FBLS finns det inga föreskrifter i lag som reglerar frågan
huruvida skiftet skall följa reglerna för primärt eller sekundärt skifteslag
eller handläggas på annat sätt. Kungl. Maj:t torde emellertid kunna ge
föreskrifter i ämnet. Sådana föreskrifter bör utformas så att omfattningen
av de frågor som kan avgöras slutgiltigt genom delbeslut blir tillräckligt
vidsträckt. Oklarhet eller missnöje i viss detalj bör inte utgöra en spärr
för hela företagets fortsatta behandling utan verkningarna bör i möjligaste
mån begränsas. Rätten för delägare att anföra besvär i vissa frågor bör
därför inte knytas till vissa angivna frågor utan gälla i den mån förrättningsmännen
förordnar därom. Om inte sådant förordnande meddelas inträder
alltså besvärsrätt först när skiftet avslutas. Detta bör gälla också
i fråga om skiftesplan för del av skifteslaget i den mån planen kan prövas
för sig.

Om en skiftesplan i enlighet med det nyss anförda blir föremål för partiell
prövning bör tidpunkten för lagakraftvunnet avgörande i sådan fråga,
i stället för tidpunkten för skiftets fastställande, bilda utgångspunkt vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

tillämpningen av reglerna om tillträde. Sakägarna kan därigenom snabbare
få tillträda sina nya lotter, något som innebär stora fördelar.

1 promemorian uttalas att vad som föreslagits beträffande partiell prövning
av skiftesplan bör gälla också när ett avslutat laga skifte är föremål
för prövning vid domstol. Förrättningen bör alltså kunna fastställas i vissa
delar som kan bedömas för sig medan återstoden kan undanröjas eller
återförvisas för ny handläggning.

Det förbud som finns i 6 kap. It § andra stycket FBLS mot delning av
fastighet eller område som företrädesvis ägnar sig till byggnadsplats utgör
enligt promemorian ett påtagligt hinder vid laga skifte på skifteslag med
urbana inslag. Det föreslås därför att generell dispens från detta förbud
skall lämnas vid dalaskiftena.

För att stimulera delägarna till aktiv medverkan i skiftesförfarandet bör
möjlighet öppnas till en friare fördelning av kostnaderna för skiftena.
Visserligen kan det bara i undantagsfall bli aktuellt att avvika från den
nuvarande regeln om fördelning efter det uppskattade ägobelopp varje delägare
erhåller men när särskilda skäl föreligger bör förrättningsmannen
kunna låta en viss delägare få bära en större del av kostnaderna.

Mot bakgrund av de nu redovisade allmänna övervägandena framläggs i
promemorian preciserade förslag till föreskrifter med
stöd av 6 kap. 1 § FBLS eller lagändringar. För flertalet av förslagen
lämnas en närmare redogörelse i ett följande avsnitt. Ett av de
förslag som framläggs avser indelningen i skifteslag. I denna del har
Kungl. Maj :t — som redan nämnts — uppdragit åt lantmäteristyrelsen att
efter erforderlig utredning inkomma med närmare förslag.

Bland de övriga förslag som läggs fram är vissa organisatoriska
reformer och upplysningsverksamhet m. m. Dessa förslag torde inte behöva
redovisas närmare i detta sammanhang.

Remissyttrandena

Nästan alla remissinstanser tillstyrker lantmäteristyrelsens förslag eller
lämnar det utan erinran. Häradshövdingen i Ovansiljans domsaga intar
dock en avvikande ståndpunkt i frågan om behovet av att ändra nuvarande
regler om förfarandet. Häradshövdingen i Nedansiijans domsaga yttrar
sig inte om lantmäteristyrelsens förslag eftersom dessa främst tar sikte på
skiften inom Ovansiljans domsaga. Yttrandet behandlar däremot vissa frågor
om äganderättsutredning, lagfart och sammanläggning med anknytning
till laga skiftet i Siljansnäs.

Länsstgrelsen framhåller att den vid ett flertal tillfällen i skilda sammanhang
haft anledning att erinra om det allt mer kritiska läget för jordbruksnäringen
inom särskilt storskiftesbygden i länet. Länsstyrelsen har
därvid understrukit behovet av skyndsamma åtgärder för att man skall

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

kunna komma till rätta med missförhållandena på detta område. Som en
av de mest angelägna uppgifterna framstår slutförandet av de ännu pågående
laga skiftena i länet. Väl har under den långa tid som förflutit sedan
skiftena påbörjats utvecklingen särskilt på jordbrukets område medfört
att de fastigheter som bildas genom skiftesverksamheten efter nutida mått
oftast är av otillfredsställande storlek. Det är emellertid oundgängligen
nödvändigt att skifteslagens inägoområden saneras, bl. a. för att kommunerna
skall kunna föra en mera aktiv markpolitik och för att över
huvud taget behovet av mark för den livliga bebyggelseutvecklingen inom
tätorterna skall kunna tillgodoses. Länsstyrelsen framhåller särskilt vikten
av att så sker inom Mora köpings centralort. Länsstyrelsen söker på allt
sätt stärka denna centralorts ställning för att förhindra en fortsatt befolkningsminskning
inom övre Dalarna. För att detta skall lyckas fordras
att mark blir tillgänglig för industrins och bostadsbebyggelsens behov.

Varje åtgärd av beskaffenhet att påskynda genomförandet och avslutandet
av dalaskiftena måste enligt länsstyrelsens mening hälsas med den
största tillfredsställelse. De förslag som i sådant syfte framförs i promemorian
synes — såvitt länsstyrelsen kan bedöma — i allt väsentligt lämpliga.

Överlantmätaren framhåller att ägosammandragningen medför en radikal
minskning av antalet ägoskiften — totalt inom omskiftesområdena från
omkring 65 000 till 9 000 — och av gränslängden — från 3 650 mil till 500.
Framför allt i skogsmarken är den reella ägosammandragningen långt
större än vad de angivna siffrorna utvisar, eftersom skogsskiftena i storskiftesbygden
oftast inte har en ägare utan flera, ofta ett tiotal eller mer.
Han framhåller också att de egentliga jordbrukssynpunkterna, som från
början tillmättes åtskillig tyngd, på grund av den allmänna utvecklingen
på jordbrukets område alltmer kommit i skymundan. Saneringen inom
skifteslagens inägoområden är ändå oundgängligen nödvändig, bl. a. för
den kommunala markpolitiken och över huvud för bebyggelseutvecklingen
inom orterna, den starkt expanderande fritidsbebyggelsen inte att förglömma.
Om jordbrukets ställning är svag inom omskiftesområdena intar
i stället skogsbruket en så mycket mer framskjuten plats. Kopparbergs
län är ett skogslän, och inom omskiftesområdena är arealförhållandet mellan
åker och skogsmark normalt omkring 1:20, ibland 1:40. Omarronderingen
i skogsmark är därför särskilt betydelsefull. Rationaliseringseffekten
är också god. Man når en fullt tillfredsställande intressearrondering mellan
storskogsbruk och privatskogsbruk och för storskogsbrukets del erhålls den
koncentration av innehaven som utgör en nödvändig förutsättning för ett
modernt mekaniserat skogsbruk. Som exempel kan nämnas att inom det
största av de nu pågående laga skiftena tre bolag får sina sammanlagt
18 400 ha skogsmark, som förut varit fördelade på mer än 800 ägoskiften,
samlade i fem block. Samtidigt minskas bolagens gränslängder
inom skifteslaget från 200 mil till 10. För godtagbart stora fastigheter inom

26 Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1967

privatskogsbruket är skiftesresultaten likaledes fullt tillfredsställande. Vad
de mindre innehaven beträffar åstadkommes under skiftestiden, genom
förrättningslantmätarens insatser och lantbruksnämndens medverkan, i
stor omfattning överlåtelser och byten som reducerar den privaträttsliga
ägoblandningen mellan skifteslagen till ett minimum och rensar bort mängder
av småinnehav. Vidare sker gemensamhetsskogsbildning, trots den
gällande lagstiftningens restriktivitet, i betydande utsträckning. Utläggandet
av gemensamma ägolotter i skogsmark har också en strukturbefrämjande
verkan som inte bör underskattas. På grund av ofullständigheter i
gällande lagstiftning och svårigheten att anskaffa tillräcklig rationaliseringsreserv
måste emellertid en stor mängd ägolotter av otillfredsställande
storlek läggas ut. Vad dessa beträffar är det trots allt uppenbart att den
radikala ägosammandragningen har en positiv effekt även i de fall där ett
utlagt ägoskifte inte är tillräckligt stort som underlag för ett rationellt
skogsbruk. Härtill kommer emellertid att laga skiftena skapar möjligheter
för fortsatt successiv storleksrationalisering genom sammanköp av smärre
ägolotter eller ägoskiften. Skiftena öppnar vidare väg för en sådan samverkan
över ägogränserna som med tidigare fastighetsindelning och äganderättsförhållanden
varit praktiskt ogenomförbar.

Avslutningsvis konstaterar överlantmätaren att dalaskiftena gett och
kommer att ge resultat som sedda mot bakgrunden av de faktiska förutsättningarna
måste betecknas som mycket goda. Det kan också utan vidare
sägas att produktionstakten, bedömd mot samma bakgrund, varit god
och att dalaskiftena visserligen tagit lång tid men trots det ytterligt komplicerade
utgångsläget dock inte dragit proportionsvis längre tid än vad
som tycks krävas för omarrondering inom smärre regleringsobjekt med i
alla avseenden enklare förhållanden i andra delar av landet. En betydande,
tidtals katastrofal personalbrist har emellertid utgjort ett hinder mot att
genomföra programmet i önskvärd takt. Det finns därför synnerligen starka
skäl att vidta alla de åtgärder som kan bana väg för ett snabbare skiftesgenomförande.
Kan erforderliga ändringar i skiftesbestämmelserna nu
åstadkommas genom föreskrifter med stöd av 6 kap. 1 § FBLS eller genom
ändringar i DE, är detta att hälsa med tillfredsställelse.

De flesta remissyttrandena innehåller uttalanden som understryker värdet
av skiftesverksamheten och önskvärdheten av att skiftena snarast möjligt
slutförs. Mot denna bakgrund tillstyrks förslagen i regel utan närmare
motivering.

Häradshövdingen i Ovansiljans domsaga ifrågasätter om det verkligen
är möjligt att med stöd av 6 kap. 1 § FBLS föreskriva avsteg från den
eljest gällande lagstiftningen i den utsträckning som föreslås i promemorian.
Bemyndigandet för Kungl. Maj :t torde avse endast sådana avvikelser
från vad som eljest skulle gälla, som är påkallade av att skiftet
avser områden av stadskaraktär. Att använda detta lagrum för att omgestalta
förfarandet vid skifte av jord som är av ren landsbygdskaraktär

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

synes därför inte riktigt. Dessutom har gällande regler kunnat tillämpas
på de skiften som nu befinner sig i slutskedet och reglerna bör kunna möjliggöra
även att återstående skiften slutförs.

Departementschefen

De laga skiften som f. n. pågår inom storskiftesbygden i Kopparbergs
län är av en beskaffenhet som man knappast torde ha räknat med när
den gällande lagstiftningen om fastighetsbildning, dvs. främst jorddelningslagen,
tillkom. Som exempel kan nämnas laga skiftet inom Sollerö socken,
som påbörjades år 1946 och omfattar ungefär 36 700 ha med ungefär
1 000 delägare samt skiftet på Utmeland, som påbörjades år 1948 och omfattar
nära 13 000 ha med ungefär 700 delägare. Skiftena präglas framför
allt av de speciella förhållanden som råder i denna bygd, i synnerhet
den starka ägosplittringen och de oklara äganderättsförhållandena.

Inte heller den speciella lagstiftningen (datalagen) som tillkom år 1932
fyller de krav som ställs av den nu pågående skiftesverksamheten. Detta
heror dels på att dalalagen är konstruerad som ett tillägg till jorddelningslagen,
dels på att skiftesverksamheten nu drivs på ett helt annat sätt
och med helt andra metoder än vid dalalagens tillkomst.

På grund av att de privata fastighetsinnehaven genomsnittligt är små och
möjligheterna att storleksrationalisera otillräckliga får resultatet av skiftesverksamheten
i vissa hänseenden anses mindre tillfredsställande om man
anlägger moderna värderingar. Även om bärkraftiga eller ändamålsenliga
brukningsenheter inte kan bildas måste dock arronderingseffekten anses
mycket betydande, vartill kommer att skiftena skapar det nödvändiga
underlaget för fortsatt storleksrationalisering och för skoglig samverkan
över ägogränserna. Skiftena medför därför avsevärda vinster såväl för
de enskilda delägarna och bygden som för det allmänna och det är från
alla synpunkter önskvärt att dessa vinster kan tillgodogöras så snart som
möjligt. Jag utgår därför från att de påbörjade skiftena bör föras till slut
och att det bör ske så fort som möjligt.

Lantmäteristyrelsen har nu lagt fram förslag till olika åtgärder för att
förenkla och påskynda skiftesarbetet. Styrelsen har hemställt att dessa åtgärder
genomförs i första hand i form av föreskrifter som utfärdas med
stöd av 6 kap. 1 § FBLS. Till den del förslaget åsyftar åtgärder för att
dela vissa skifteslag i en del som präglas av tätortsförhållanden och en
annan del av utpräglad landsbygdskaraktär kan den av styrelsen anvisade
utvägen användas. Kungl. Maj :t har också uppdragit åt lantmäteristyrelsen
att utreda uppdelningsfrågan närmare och därefter inkomma med förslag
i denna del.

Av de förslag som lantmäteristyrelsen lagt fram i övrigt är de allra flesta
av så genomgripande art att de inte kan genomföras i form av föreskrifter
med stöd av 6 kap. 1 § FBLS. De kräver därför lagstiftning. På grund härav

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

har jag funnit att förslagen — med ett undantag — bör tas upp lagstiftningsvägen.
Härigenom vinns även fördelen att de nya reglerna blir tillämpliga
utanför Mora köping. Undantaget gäller förslaget om att förbudet i 6 kap.
It § andra stycket FBLS mot skifte på fastighet eller område som företrädesvis
är ägnad till byggnadsplats inte skall gälla vid Moraskiftena. I
denna del torde föreskrift kunna meddelas med stöd av 6 kap. 1 § FBLS.
Därigenom torde 1 kap. 13 och 14 §§ JDL bli att tillämpa i motsvarande
hänseenden.

Det är enligt min mening av stor vikt att fastighetsbildningsverksamheten
kan bedrivas så effektivt som möjligt. I den mån gällande lagstiftning utgör
hinder härför bör den ändras. Detta är också ett av huvudsyftena med den
reform av lagstiftningen på detta område som nu pågår. Med hänsyn till
att arbetet på den nya fastighetsbildningslagen nu framskridit så långt att
ett förslag beräknas kunna remitteras till lagrådet under år 1968 möter det
vissa svårigheter att nu göra partiella reformer. Tillgängliga resurser bör
nämligen tas i anspråk för det mycket viktiga arbetet på den nya lagstiftningen,
och vidare kräver varje annan reform särskilda överväganden med
hänsyn till den nya lagstiftningen.

Även med beaktande av dessa synpunkter har jag funnit skälen för en
partiell reform beträffande skiftesverksamheten i Kopparbergs län så
starka att en sådan reform bör genomföras. Ett avgörande skäl har därvid
varit att reformen avser ett fåtal skiften, för vilka särlagstiftning av sannolikt
begränsad ytterligare varaktighet gäller. Beformen är betingad av
de särskilda förhållanden som f. n. råder inom dalalagens tillämpningsområde.
Principiella ställningstaganden som föregriper den allmänna reformen
av fastighetsbildningslagstiftningen bör emellertid undvikas och lösningarna
i övrigt bör om möjligt anpassas till dem som övervägs i samband
med denna reform.

De synpunkter jag nu har anfört föranleder en viss gallring bland de
av lantmäteristyrelsen föreslagna åtgärderna. Det är huvudsakligen i två
hänseenden som jag funnit avgörande betänkligheter möta mot styrelsens
förslag, nämligen i fråga om underställning vid äganderättstvister m. m.
och i fråga om skifteskostnaderna. Båda dessa frågor är av den principiella
natur att de inte bör beröras i detta sammanhang. Beträffande skifteskostnaderna
kan också ifrågasättas om ett genomförande av förslaget skulle
få någon nämnvärd effekt när det gäller att rationalisera skiftesverksamheten.

De lagändringar jag ämnar föreslå vill jag beröra närmare i ett följande
avsnitt. I lagtekniskt hänseende innebär de att vissa tillägg görs i dalalagen.
Ändringarna stämmer i allt väsentligt överens med de planer som finns
beträffande den nya lagen om fastighetsbildning. Man kan med visst fog
påstå att förslagen innebär ett förtida genomförande av vissa delar av den

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

avsedda nya lagen. Detta förhållande kan underlätta övergången till den
nya lagen inom de områden där dalaskifte pågår.

Med anledning av önskemål, som framkommit vid remissbehandlingen av
lantmäteristyrelsens framställning, föreslår jag vissa ändringar i fråga
om lagfart och sammanläggning vid laga skifte. Ändringarna avser dels
dalalagen, dels 1932 års särskilda lagfartslag.

De skilda förslagen
Gränsbestämning

Gällande bestämmelser. Vid laga skifte enligt JDL gäller grundsatsen att
samtliga gränser kring skifteslagets ägor skall bestämmas, oberoende av
hur de tillkommit och vilka säkra vittnesbörd om deras läge som kan åberopas
(7 kap. 1 och 7 §§ JDL). Gränsbestämning mot allmänt vattenområde
skall dock ske endast i den mån det prövas erforderligt (7 kap. 7 och
8 §§). Som ytterligare undantag gäller vid laga skifte på vissa sekundära
skifteslag inom DL:s tillämpningsområde, att gräns mot andra ägor inte
skall bestämmas, om det ej påfordras av delägare eller rågranne (21 § DL).
Vid laga skifte enligt DL till rubbning av storskifte gäller däremot grundsatsen
om obligatorisk gränsbestämning.

Vid avstyckning enligt JDL skall i fråga om förut i laga ordning
bestämd gräns mot fastighet, som ej ingår i avstyckningsförrättningen,
gränsbestämning äga rum bara om det påfordras av någondera parten
eller lantmätaren finner det nödvändigt. Är gränsen ej bestämd i laga
ordning, är huvudregeln den att gränsbestämning skall ske. Gränsbestämning
skall dock inte ske om gränsen tillkommit genom avsöndring
och dess läge får anses fullt klarlagt genom utmärkning på marken och
därmed överensstämmande redovisning på karta samt yrkande om gränsbestämning
ej heller framställts (19 kap. 10 §). Vid avstyckning enligt
5 kap. FBLS skall gränsbestämning äga rum bara om det fordras å någondera
sidan eller förrättningsmannen anser det nödigt (5 kap. 5 §).

Angående gränsbestämning vid ägoutbyte finns ingen särskild regel.
Hur JDL bör tolkas i detta avseende framgår bl. a. av ett uttalande som gjordes
av föredragande departementschefen vid tillkomsten av lagen den 17 juni
1932 (nr 230) med särskilda bestämmelser om äldre ägogränser. Efter att
först ha berört laga skifte och avstyckning yttrade departementschefen, att
vid andra jorddelningsförrättningar, vid vilka gränsbestämning kan ifrågakomma,
såsom ägoutbyten, utbrytning av servitut och avsättande av mark
till gemensamhetsskog, gränsbestämning behöver ske endast i den mån
det är behövligt för förrättningens utförande (prop. 1932: 4 s. 39).

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

Slutligen bör nämnas, att gränsbestämning enligt såväl JDL som FBLS
kan verkställas som särskild förrättning. Sådan gränsbestämning sker på
ansökan av sakägare.

Förslaget till FBL. Uppkommer vid fastighetsbildning fråga om fastighetsindelningens
beskaffenhet — t. ex. gränsfråga — skall enligt förslaget
frågan tas upp till prövning vid fastighetsbestämning, om det med
hänsyn till fastighetsbildningen aktas nödigt. Efter ansökan av sakägare
får fastighetsbestämning ske även i annat fall — dvs. utan sådant
samband med fastighetsbildning — såvida ett avgörande av frågan ej
uppenbart är utan betydelse för sökanden (14 kap. 1 §). Fastighetsbildningskommittén
framhåller i motiven att det synes uppenbart att gällande
ordning med delvis tämligen långtgående krav på att fastighetsindelningen
i olika situationer blir klarlagd genom särskilt avgörande
inte bör behållas. I äldre tider, när fastigheter ej sällan kunde uppkomma
utan att deras omfattning och innehåll i övrigt samtidigt klarlades,
var det naturligt att man inte ville tillåta mera ingripande fastighetsbildningsåtgärder
utan att de berörda fastigheternas omfång blev bestämt.
Även om ej heller det nuvarande fastighetsbeståndet är fritt från oklarheter,
är behovet av fastighetsbestämning i samband med fastighetsbildning
mindre än tidigare och krav på obligatorisk fastighetsbestämning
kan innebära att fastighetsbildningsförrättningen i det enskilda fallet
tyngs helt i onödan. De förrättningsmän som handlägger fastighetsbildningsfrågan
bör därför enligt kommittén få mera fritt bedöma när en fastighetsbestämmande
dom fordras och vad den skall omfatta (SOU 1963: 68
s. 656). Utslagsgivande vid bedömningen skall vara, huruvida det för
fastighetsbildningens ändamålsenliga genomförande och för ett säkerställande
av resultatet därav är påkallat med en fastighetsbestämmande
dom. Förrättningsmännen bör självfallet beakta önskvärdheten av att
fastighetsbildningen ej onödigt uppehålls och likaså sakägarnas inställning
så att dessa helst inte mot sin vilja tvingas in i en rättegång, låt vara i förrättningens
form. Avgörande vikt kan dock inte fästas vid deras samstämmiga
önskemål att undvika en bestämning. Om någon sakägare påyrkar
fastighetsbestämning är detta också en omständighet vartill hänsyn måste
tas. Det har däremot inte synts kommittén lämpligt att tillerkänna den enskilde
sakägaren en ovillkorlig rätt att i dessa situationer få till stånd fastighetsbestämning.
En sådan rätt skulle kunna utnyttjas på obehörigt sätt
för att fördröja och försvåra fastighetsbildningen (s. 663).

Kommitténs förslag i denna del har inte föranlett några yttranden vid
remissbehandlingen.

Lantmäteristyrelsens förslag. Innebörden av styrelsens förslag är att
gränsbestämning vid dalaskifte skall behöva ske endast i den utsträckning

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

det anses nödvändigt. I promemorian erinras om att några krav på gränsbestämning
ej föreskrivits för ägoutbyte. Detta tolkas i praktiken så att
gränsbestämning sker när det är nödvändigt, vilket synes ligga i sakens
natur. Denna princip synes böra genomföras även för laga skifte. De bestämmelser
som gäller för laga skifte medför att arbetsinsatser utan motsvarande
nytta ofta måste vidtas och att förfarandet blir krångligt.

Departementschefen. Lantmäteristyrelsens förslag om begränsning av
skyldigheten att företa gränsbestämning synes välgrundat. Det står även i
god överensstämmelse med förslaget till FBL. Jag förordar därför lagändring
av föreslagen innebörd. Lämpligen bör för dalaskiftena föreskrivas, att gräns
mot fastighet, som inte ingår i skiftet, skall bestämmas bara om det av särskilda
skäl är nödvändigt. Enligt 18 kap. 2 § JDL ankommer det på förrättningsmännen
att efter rådplägning med delägarna tillämpa föreskriften, dvs.
avgöra om gränsbestämning skall ske.

Vissa förteckningar

Gällande bestämmelser. JDL innehåller föreskrifter om vissa obligatoriska
förteckningar, som skall upprättas i olika stadier av ett laga skifte. Den
följande framställningen avser tre av dessa, nämligen ägobeskrivningen,
hävdeförteckningen och tilldelningslängden. Om delningsbeskrivningen, som
redovisar resultatet av skiftet, är däremot nu inte fråga.

Sedan ägorna graderats skall lantmätaren enligt It kap. 6 § upprätta ägobeskrivning,
omfattande alla på kartan upptagna ägofigurer. Detta
innebär att ägobeskrivning skall upprättas över i princip hela skiftesobjektet.
Ägobeskrivningen skall framläggas vid skiftessammanträde. Beskrivningen
brukar uppta ägofigurerna i nummerordning med uppgift för varje
figur om ägoslag, gradtal, areal och uppskattningsinnehåll.

Om delägare hävdar vissa ägor skall lantmätaren enligt 12 kap. 1 § upprätta
hävdeförteckning, i vilken tas upp dels för varje delägare
och för varje ägolott som denne innehar de hävdade ägofigurerna, dels särskilt
de ägofigurer som hävdas av två eller flera delägare gemensamt eller
av skifteslaget samfällt. Hävdeförteckningen skall föredras på sammanträde.
Enligt sjätte stycket i nyss angivna paragraf gäller vidare bl. a. att
förteckningen bör underskrivas av delägarna. Vägrar delägare sin underskrift,
skall sådant ävensom skälet till vägran, om det uppgetts eller eljest
kunnat utrönas, anmärkas i protokollet. Hävdeförteckningen utgör i princip
en sammanställning hävdelottsvis av uppgifterna i ägobeskrivningen med
angivande för varje hävdelott av dess innehavare.

Enligt 13 kap. 1 § skall lantmätaren till efterrättelse vid skiftesläggningen
upprätta en tilldelningslängd. I tilldelningslängden skall an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

ges i huvudsak följande: (1) Uppskattningsinnehållet av samtliga graderade
ägor. (2) Uppskattningsinnehållet av de graderade ägor, som undantagits
för gemensamt eller enskilt behov. (3) Den eller de delningsgrunder
som skall tillämpas vid skiftet och, om olika delningsgrunder skall följas,
uppgift på det ägobelopp, dvs. uppskattningsinneliåll, som skall fördelas
efter varje delningsgrund. (4) För varje ägolott uppgift om det ägobelopp
som efter delningsgrund tillkommer ägolotten. — Uppgifterna i tilldelningslängden
brukar ange vad som belöper på inrösningsjord och avrösningsjord
samt summan.

Beträffande ägobeskrivning och hävdeförteckning har meddelats närmare
föreskrifter i kungörelsen den 25 november 1927 (nr 417) med föreskrifter
om vad såsom inrösnings- och avrösningsjord bör räknas, om ägors
gradering och uppskattning, ägobeskrivning, hävdeförteckning, delningsbeskrivning
samt om beräknande av vissa ersättningar mellan skiftesdelägare
(1927 års kungörelse). Enligt sista stycket i kungörelsen fastställer lantmäteristyrelsen
de formulär som fordras för tillämpningen av kungörelsen
och meddelar anvisningar för formulärens användning. I fall, då särskilda
skäl föranleder det, får lantmäteristyrelsen medge undantag från
bestämmelse i kungörelsen. Styrelsen har den 26 februari 1966 medgett generellt
avsteg från bestämmelserna i 1927 års kungörelse såvitt angår de
pågående laga skiftena inom storskiftesbygden i Kopparbergs län.

Förslaget till FBL. Fastighetsbildningskommitténs förslag saknar regler
om motsvarigheter till de här ifrågavarande förteckningarna. I 4 kap. 28 §
stadgas i huvudsak att karta skall upprättas vid fastighetsbildningsförrättning,
om det finnes erforderligt för fastighetsbildningens genomförande
eller för ett åskådliggörande av förrättningsresultatet, samt att beskrivning
över de ändringar i fastighetsindelningen och andra förhållanden som åstadkommes
genom fastighetsbildningen skall upprättas vid förrättningen, om
ej resultatet ändå med tillräcklig noggrannhet framgår av förrättningshandlingarna.
I motiven har fastighetsbildningskommittén anfört bl. a. (s. 274),
att beskrivningen närmast motsvarar — utom nuvarande avstyckningsbeskrivning
— delningsbeskrivningen vid laga skifte och att beskrivningen
är den enda redovisningshandling som lagen kräver. I vissa situationer
främst vid fastighetsreglerande åtgärder kan det komma i fråga att upprätta
också andra redovisningshandlingar, men enligt kommitténs mening
saknas anledning att införa bestämmelser om sådana handlingar i själva
lagen.

Kommitténs förslag har inte mött erinringar i remissyttrandena.

Lantmäteristyrelsens förslag. Styrelsen föreslår att bestämmelserna i 11
kap. 6 §, 12 kap. 1 § sjätte stycket samt 13 kap. 1 § JDL inte skall äga tilllämpning
vid dalaskifte samt att 12 kap. 1 § i övrigt skall äga tillämpning

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

på sämjedelning endast såvitt innehavet enligt denna skall utgöra delningsgrund
vid skiftet.

I den systematiska uppställning av huvudmomenten i skiftesförfarandet
som finns i promemorian ingår de tre här ifrågavarande förteckningarna
i den inventeringsredovisning, som föregår planläggningen av den nya fastighetsindelningen.
Planläggningen bör, med hänsyn till dess betydelse och
möjligheterna att aktivera sakägarna för att därigenom underlätta arbetet,
påbörjas i ett tidigt skede av förrättningen. Arbetet med bl. a. inventeringsredovisningen
skall alltså nedbringas till det minsta möjliga. Sedan planen
genomförts är inventeringsredovisningen för framtiden utan egentlig betydelse.

1 fråga om ägobeskrivning och tilldelningslängd innebär
förslaget att gällande krav på sådana förteckningar helt faller bort för
dalaskiftena. Styrelsen hävdar att ägobeskrivning i vissa fall visat sig vara
onödig. Den informationsredovisning som sker i sådan beskrivning kan
med fördel fullgöras på annat sätt. Den i praktiken tillämpade arbetsmetoden
torde böra bli avgörande för om sådan beskrivning skall upprättas eller
ej. Vad som sagts om ägobeskrivning gäller enligt styrelsens mening i allt
väsentligt också tilldelningslängden.

Beträffande hävdeförteckning innebär förslaget att kravet på
sådan förteckning vid dalaskiftena slopas i fråga om sämjedelningslotter i
fall då innehavet inte är delningsgrund. Sämjelotter kan i dessa fall redovisas
på annat sätt. Missnöje med sådan redovisning får därvid prövas på
grund av besvär i ersättningsfråga.

Förslaget innebär också att bestämmelsen om att hävdeförteckningen bör
underskrivas av delägarna faller bort, och alltså även föreskriften om anteckning
i protokollet angående skälen för vägran av underskrift. Denna
fråga behandlas tillsammans med frågan om slopande av kravet på gränsbestämning
och kravet på underställning av hävdetvist. Styrelsen anför
sammanfattningsvis, att de bestämmelser som i dessa avseenden gäller för
laga skifte medför att arbetsinsatser utan motsvarande nytta ofta måste
vidtas och att förfarandet blir krångligt.

Departementschefen. Lantmäteristyrelsens förslag i denna del berör frågor
som numera inte brukar regleras i lag. Ett slopande av kraven på
de ifrågavarande förteckningarna vid dalaskiftena synes kunna genomföras
utan olägenhet. Genom en sådan lagändring blir det möjligt att i vissa
fall förenkla redovisningen av mycket omfattande informationsmängder.
Däremot medför lagändringen givetvis inte att behovet av dessa informationer
till grund för skiftesarbetet faller bort. Inte heller möter det hinder
att behålla nuvarande redovisningsordning i fall då detta är lämpligt. Jag
förordar därför att lagändringar av föreslagen innebörd vidtas.

Av 3 kap. 12 § JDL följer att äganderättstvister och hävdetvister, som

2 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt Nr 167

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

är av betydelse för tilldelningen eller likviderna, skall underställas ägodelningsrätten.
Skyldigheten att underställa är inte beroende av huruvida hävden
redovisats i hävdeförteckningen, och inte heller av huruvida skiftesdelägare
vägrat skriva under hävdeförteckningen. Den här förordade lagändringen
är alltså utan betydelse för underställningsskyldigheten.

Gradering

Gällande bestämmelser. Vid laga skifte skall skifteslagets ägor graderas.
Detta skall ske innan lotternas läge bestäms (It kap. 2 § första stycket
JDL). Vid graderingen skall förrättningsmännen besiktiga och undersöka
marken samt åsätta varje ägostycke visst gradtal, allt efter de särskilda
ägostyckenas olika godhet. Gradtalen skall bestämmas så att man får en
bestämd och tillförlitlig grund för att jämföra olika goda ägor med varandra.
Vid graderingen får hänsyn inte tas till tillfälliga omständigheter
utan bara till ägornas naturliga beskaffenhet från jordbrukssynpunkt och
den behållna avkastning som på grund härav med ändamålsenlig skötsel
kan påräknas. Graderingen skall ske för alla ägor i ett sammanhang eller
särskilt för inrösnings- och särskilt för avrösningsjorden, allt efter som i
varje fall finnes lämpligast. Om graderingen verkställs särskilt för inrösnings-
och särskilt för avrösningsj orden bör, i fall då så anses erforderligt,
bestämmas ett jämförelsetal som anger det inbördes förhållandet mellan
uppskattad enhet av inrösnings- och avrösningsj orden. Dessutom bör
uppskattad enhet av jorden åsättas ett värde i pengar, beräknat enligt den
grund som tillämpats vid gradtalets bestämmande.

Enligt 13 kap. 2 § första stycket JDL skall till varje ägolott läggas det
ägobelopp, som tillkommer samma ägolott. Enligt andra stycket av samma
paragraf kan tilldelningen under vissa omständigheter få avvika från det
ägobelopp, som tillkommer ägolotten, dvs. från ägokravet, med högst vissa
angivna procent. Gradering anges inte vara en förutsättning för beräkningen
av ägokrav och tilldelning, men föreskriften ill kap. 2 § om gradering
av skifteslagets ägor leder indirekt till att såväl ägokrav som tilldelning
normalt beräknas på grundval av gradering. I ett i lagtexten särskilt angivet
fall är det emellertid direkt förutsatt, att tillämpningen av reglerna
om högsta tillåtna procentuella avvikelse vid s. k. ägokravs jämkning normalt
skall grunda sig delvis på uppskattning i annan form än gradering.
Om det är fråga om laga skifte på sådant skifteslag som avses i 1 kap. 2 §
under 3, dvs. samfällt område, skall nämligen procenttalen beräknas på
summan av fastighets ägokrav och det uppskattade ägobelopp fastigheten
erhållit vid tidigare laga delning, dvs. normalt på fastighetens hela uppskattningsinnehåll,
trots att graderingen enligt It kap. 2 § skall avse bara
det samfällda område som skall delas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

Jämförelse mellan tilldelning och ägokrav fordras också för beräkning
av s. k. tilldelningslikvid i fall då tilldelningen kommer att understiga ägokravet.
Enligt 13 kap. 2 § tredje stycket JDL skall gottgörelse för den
minskning i ägovälde, som delägare kan få vidkännas, utgå i pengar och
beräknas med ledning av värdering enligt 11 kap. 2 § andra stycket, dvs.
med ledning av sådant värde i pengar, som vid gradering åsätts uppskattad
enhet av jorden (värde per uppskattat hektar eller per uppskattad m2).

Beträffande skogsmark kan — utöver tilldelningslikvid — skogslikvid
komma i fråga. Den grundläggande regeln härom finns i 14 kap. 8 § första
stycket och innebär att delägare som vid laga skifte mister ståndskog,
växtlig ungskog eller plantering eller mark, på vilken företagits skogskulturåtgärder,
får ersättning för detta. Ersättning skall också tilläggas delägare
som vid delning av samfälld mark erhåller mindre än vad som belöper
på hans lott av växande skog eller av mark varå gemensamt utförts
skogskulturåtgärder. Skogslikvid utgår normalt i pengar men enligt 14
kap. 9 § kan den bestämmas att utgå in natura, dvs. som avverkningsrätt,
om detta medför avsevärd fördel. Beträffande sättet för beräkning av skogslikviden
föreskrivs bara att ersättningen bör bestämmas efter av förrättningsmännen
företagen besiktning och uppskattning (14 kap. 9 § första
stycket). Beträffande alla slag av skifteslikvider gäller, att delägarna har
rätt att träffa överenskommelse, dock inte om själva grunderna för likviderna
(jfr 14 kap. 13 §).

De förut berörda reglerna om gradering, tilldelning och likvider gäller
generellt vid laga skifte. Beträffande tilldelning och tilldelningslikvid gäller
dessutom för vissa speciella fall vid laga skifte regler i 1 kap. 18 § och 16
kap. 6 §. Förstnämnda paragraf är utformad på liknande sätt som de
förut berörda tilldelningsreglerna, dvs. utan att gradering anges som nödvändig
förutsättning för tillämpningen. Enligt 16 kap. 6 § skall likvid i
vissa fall utgå till delägare som vid prövning av avslutat laga skifte finnes
ha fått för liten tilldelning. Likviden skall därvid beräknas enligt den uppskattning
som sägs i 11 kap. 2 § andra stycket sista punkten, dvs. med
användning av det värde i pengar som vid graderingen åsatts uppskattad
enhet av jorden.

Vid ägoutbyte gäller i dessa hänseenden i huvudsak följande. De ägor
som enligt 8 kap. 1 § eller 1 a § JDL, dvs. genom s. k. tvångsägoutbyte,
byts mot varandra skall vara av lika uppskattningsinnehåll enligt
gradering som skett enligt 11 kap. (8 kap. 2§ första stycket). Ägokravsjämkning
kan ske under vissa förutsättningar (2 § andra stycket). Prövningen
grundas därvid bl. a. på en jämförelse mellan å ena sidan skillnaden
i uppskattningsinnehåll mellan ägor, som finnes böra utbytas mot varandra,
och å andra sidan uppskattningsinnehållet av den fastighet från vilken
ägovidd med det högre uppskattningsinnehållet är avsedd att tas. Ett värdebelopp
som erhållits genom gradering jämförs alltså med ett på annat sätt

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

uppskattat värde. Enligt 2 § tredje stycket skall 11 kap. 2 § andra stycket
i tillämplig del gälla i fråga om bestämmande av penningersättning. Tilldelningslikvid
skall alltså beräknas på grundval av sådant värde i pengar
som skall åsättas jord vid gradering.

Vid frivilligt ägoutbyte enligt 8 kap. 4 § JDL finns inte något krav på
gradering. Vid prövning av överenskommelse om ägoutbyte skall på liknande
sätt som vid tvångsägoutbyte en jämförelse ske mellan å ena sidan skillnaden
i uppskattningsinnehåll emellan de till utbyte ifrågasatta ägorna och
å andra sidan den fastighets uppskattningsinnehåll, från vilken ägovidd med
det högre uppskattningsinnehållet är avsedd att tas. Har den jord som går i
byte inte graderats kommer tydligen båda de storheter som jämförs vid
prövningen att bestå av värdebelopp som erhållits genom annan form av
uppskattning än gradering. Om tilldelningslikvid vid frivilligt ägoutbyte
finns inte någon särskild bestämmelse. Om likvider i övrigt vid ägoutbyte
gäller i tillämpliga delar vad som föreskrivs i 14 kap., dvs. samma regler
som vid laga skifte.

Enligt hänvisningar i 6 kap. 1 och 12 §§ FBLS gäller JDL:s regler i de
hänseenden som det här är fråga om också vid laga skifte och ägoutbyte
enligt FBLS. Specialreglerna i 6 kap. 7 och 8 §§ FBLS om principerna för
gradering resp. om ägokravsj ämkning vid ägoutbyte avviker från JDL endast
i avseenden som här saknar intresse.

Förslaget till FBL. Enligt kommitténs förslag skall särskilda graderingsvärden
fastställas vid fastighetsreglering — dvs. det institut som är avsett
att ersätta såväl laga skifte som ägoutbyte — i den utsträckning det finnes
nödigt för genomförandet av fastighetsregleringen (5 kap. 9 §). Värdena
tilläggs emellertid en begränsad funktion, nämligen bara att utgöra grund
för prövning huruvida fastighet genom ifrågasatt regleringsåtgärd minskas
eller ökas mera än vad lagen tillåter. Fastighets graderingsvärde får sålunda
inte minskas väsentligt eller ökas i sådan omfattning att avsevärd olägenhet
uppkommer (5 kap. 8 §). Kommittén framhåller att graderingen är ett förfarande
som skall tillgripas som hjälpmedel när det fordras antingen vid
utförandet av planläggningen eller vid kontroll av att denna inte skett i strid
mot 8 §.

Till grund för markfördelningen skall enligt den föreslagna lagen inte
ligga några till vissa ägobelopp fixerade ägolcrav, såsom i princip är fallet
enligt gällande rätt. Vidare bör nämnas, att bestämmelserna i 5 kap. 8 § kan
åsidosättas med samtycke av berörda sakägare (5 kap. 18 §).

Om det uppkommer skillnad mellan en fastighets värde före och efter
fastighetsreglering, skall denna skillnad utjämnas genom ersättning i pengar
(5 kap. 10 och 11 §§). Denna ersättning, den s. k. allmänna likviden,
vilken motsvarar bl. a. tilldelningslikvid och skogslikvid enligt gällande rätt,
skall beräknas på grundval av en likvidvärdering, som i princip är helt

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

fristående från förekommande gradering men som sker med tillämpning
av till stor del samma värderingsprinciper (5 kap. 10 § andra stycket jämfört
med 9 § andra stycket). Inte heller bestämmelserna om den allmänna
likviden är tvingande. Såväl gradering som likvidvärdering kan alltså undvikas.

Remissyttrandena över förslaget till lag om fastighetsbildning berör delvis
ganska ingående värderingsfrågorna vid fastighetsreglering. Vad som
därvid diskuteras är emellertid huvudsakligen värderingsgrunderna. Beträffande
slopandet av den nuvarande lagstiftningens obligatoriska graderingskrav
samt frågan om övergången till likvidvärdering såsom grundval
för bl. a. tilldelnings- och slcogslikvider har lagförslaget i huvudsak inte mött
några erinringar. Svenska sparbanksföreningen uttalar emellertid, att föreskriften
om att gradering ej är obligatorisk kan tänkas inverka menligt på
kreditintressena. Av flera remissyttranden framgår å andra sidan att frågor
om värdering till grund för likvider och vinstfördelning numera tillmäts
större betydelse än frågor om värdering till grund för markfördelningen.

Lantmäteristyrelsens förslag. Enligt styrelsens förslag skall kravet i It
kap. 2 § första stycket JDL på gradering av skifteslagets ägor inte äga
tillämpning vid dalaskiftena såvitt angår mark som skall användas för
skogsproduktion. Vidare föreslås att bestämmelserna i 13 kap. 2 § JDL inte
skall gälla beträffande tilldelningslikvid. I stället skall ersättning i pengar
utgå för minskning i värde, varvid fastighets värde skall bestämmas med
ledning av gradering i fråga om mark som skall graderas och med ledning
av skogsmarksvärdering i anslutning till skogslikvidvärdering enligt 14 kap.
8 § JDL i fråga om mark för vilken gradering enligt styrelsens nyss angivna
förslag inte fordras.

Motiveringen för förslagen i denna del har redovisats i den allmänna
redogörelsen för innehållet i lantmäteristyrelsens framställning (s. 9—11).

Remissyttrandena. Lantbruksnämnden finner det helt i sin ordning att
det onödiga dubbelarbete, som gradering av skogsmarken innebär, utgår och
ersätts med modernare metoder.

Departementschefen. De föreslagna jämkningarna i värderingsförfarandet
vid laga skifte enligt dalalagen kan uppenbarligen spara mycket arbete.
Samtidigt synes resultatet av värderingsarbetet från rättvisesynpunkt bli
minst lika gott som enligt gällande regler. Det nya förfarandet, som har sin
grund i en teknik som var okänd vid tillkomsten av den gällande lagstiftningen,
stämmer också väl överens med förslaget till ny lag om fastighetsbildning.
De föreslagna ändringarna i datalagen bör därför genomföras.

Undantaget från kravet på gradering skulle kunna utformas som en generell
regel om att skogsmark inte skall graderas. Förrättningsmännen synes

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

emellertid böra ha möjlighet att gradera skogsmarken i fall då särskilda
skäl föreligger. Regeln bör utformas i enlighet härmed.

Bestämmelserna i 13 kap. 2 § JDL om att tilldelningslikvid i vissa fall
skall nedsättas hos länsstyrelse och fördelas enligt de regler som gäller för
expropriationsersättning skall givetvis gälla även när likviden beräknas på
sätt som jag nu har förordat.

Skifteslikvider

Gällande bestämmelser. Enligt 14 kap. 10 § JDL kan med bestämmandet
av ersättningar som anges i 14 kap. 6 och 8 §§ anstå till dess skiftet i
övrigt blivit genom laga kraft ägande beslut fastställt. Om sådant anstånd
beslutas skall erforderlig förrättning äga rum så snart som möjligt efter
skiftets fastställande. Angående denna förrättning skall kungörelse och kallelse
utfärdas på sätt som anges i 3 kap. 1 och 2 §§.

De likvider som avses här är odlingslikvid, hävdelikvid och likvid för
minskad avkastning (14 kap. 6 §) samt skogslikvid och likvid för torvmosse
(14 kap. 8 §). Övriga skifteslikvider, dvs. utflyttnings- och byggnadslikvider
(14 kap. 1—5 §§), tilldelningslikvid (13 kap. 2§ m. fl.) och
likvid för särskilt övervärde (14 kap. 11 §) kan däremot inte brytas ut
till särskild likvidförrättning.

Frågor om anstånd enligt 14 kap. 10 § JDL med bestämmande av viss
likvid hör till de skiftesfrågor som avgörs av förrättningsmännen efter
rådplägning med delägarna (18 kap. 2 §). Fråga om anstånd utgör inte
s. k. preliminärfråga. Talan mot förrättningsmännens beslut om anstånd
förs alltså i den ordning som anges i 21 kap. 20 § JDL, dvs. först sedan
skiftesförrättningen avslutats.

Vid ägoutbyte gäller i tillämpliga delar bl. a. reglerna i 14 kap. 10 § JDL
om anstånd med likvider (8 kap. 5 §). Ägoutbyte som företas vid laga
skifte är en särskild jorddelningsförrättning, mot vilken efter dess avslutande
talan förs särskilt. Beträffande ägoutbyte vid dalaskifte finns vissa
specialregler i 14 § DL. Enligt dessa kan beslutas att tillträde av områden,
vilka erhålls vid ägoutbytet, skall anstå till dess de vid laga skiftet utlagda
ägolotterna tillträds. Har beslut om sådant uppskov fattats blir följden
härav enligt samma paragraf bl. a. att av ägoutbytet föranledda likvider
skall bestämmas samtidigt som motsvarande likvider vid skiftet.

Förslaget till FBL. Enligt kommitténs förslag hålls alla åtgärder som hör
till fastighetsreglering, även bestämmandet av likvider, formellt samman
som en enda förrättning. Det öppnas emellertid möjlighet att meddela beslut
om fasighetsbildningen utan hinder av att alla tekniska göromål och
erforderliga värderingar inte blivit verkställda (4 kap. 25 §). Mot sådant
beslut skall talan fullföljas särskilt om förrättningsmännen så förordnar

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967 39

(16 kap. 1 §). På grund härav kan beslutet vinna laga kraft och under
vissa omständigheter även antecknas i fastighetsregistret (19 kap. 3 §) redan
under pågående förrättning. Genom att således bestämmandet av alla
slag av likvider i lämplig mån kan anstå till det stadium av förrättningen,
då lagakraftägande beslut om den nya fastighetsindelningen föreligger,
uppnås i sak samma behandlingsordning som enligt gällande rätt är möjlig
vid odlings- och skogslikvid m. m. Eftersom alla likvidåtgärder hör till
fastighetsbildningsförrättningen blir det inte anledning att för sakägarnas
underrättande tillämpa lagens regler om kallelse till första sammanträde (4
kap. 15 § m. fl.) 1 stället kan man tillämpa det för fortsättningssammanträde
bestämda kallelseförfarandet (4 kap. 23 §). Likvidåtgärderna kan givetvis
påbörjas vid lämplig tidpunkt utan hinder av att fastighetsbildningsbeslut
inte meddelats.

De föreslagna reglerna har i stort sett inte mött några erinringar vid remissbehandlingen.
Lantmäteristyrelsen biträder de synpunkter fastighetsbildningskommittén
anlagt på frågorna i bl. a. 4 kap. 25 §. Lantbruksnämnden
i Uppsala län understryker betydelsen av att förrättningsmannen får
fria händer att anpassa handläggningsmetodiken efter förrättningens art.
Nämnden uttalar också att föreskriften att fastighetsbildningsbeslut får
meddelas innan tekniska göromål och värderingar utförts har stor betydelse.
Svea hovrätt framhåller att möjligheten att meddela fastighetsbildningsbeslut
innan alla tekniska göromål och erforderliga värderingar utförts
ibland kan vara till olägenhet för sakägare. Denne har sannolikt ibland
svårt att ta ställning till om han bör godta beslutet, förrän ytterligare värderingar
skett. Olika moment i en förrättning hänger nämligen ofta samman
på sådant sätt att en sakägare kan ha svårt att ta definitiv ståndpunkt
till vissa åtgärder innan helhetsresultatet framträtt. Sådana svårigheter
får i förekommande fall vägas mot fördelarna för övriga sakägare och för
förrättningshandläggningen som sådan, innan fastighetsbildningsbeslut
meddelas enligt tredje stycket. Olägenheter av antytt slag gör sig gällande
i huvudsak först om förrättningsmännen enligt 16 kap. 1 § tredje stycket
förordnar att särskild fullföljd mot beslutet skall äga rum. Hovrätten har
dock den uppfattningen, att sakägare är eller bör vara oförhindrad att fullfölja
talan i anledning av sådant förordnande med yrkande allenast att
förordnandet som sådant skall undanröjas. Endast om sådan fullföljdsrätt
finns anser hovrätten att grundsatsen i 4 kap. 25 § tredje stycket första
punkten kan godtas. (Se vidare i avsnittet om besvär och fastställelse.)

Lantmäteristyrelsens förslag. Styrelsen föreslår att bestämmelserna i 14
kap. 10 § JDL vid dalaskiftena skall avse samtliga ersättningar som kan
bestämmas vid laga skifte. Möjligheten att låta likvidfrågor anstå till särskild
likvidförrättning skall alltså enligt detta förslag vidgas till att omfatta
även tilldelningslikvid, utflyttnings- och byggnadslikvid samt likvid

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

för särskilt övervärde. Vidare föreslår styrelsen att, om anstånd beslutas
vid dalaskifte, kungörelser och kallelser till särskild likvidförrättning inte
skall fordras om förrättningen påbörjas i anslutning till det sammanträde
under laga skiftet då beslutet om anstånd meddelas. Förslaget innebär att
den särskilda likvidförrättningen skall kunna formellt påbörjas samtidigt
som anståndsbeslutet meddelas och att sakägarna därvid skall underrättas
om likvidförrättningen genom samma kallelseförfarande som föranleds av
skiftessammanträdet, dvs. utan att likvidförrättningen kungörs på det sätt
som gäller för första sammanträde.

Det förstnämnda förslaget är eu följd av styrelsens förslag om sättet att
beräkna tilldelningslikvid, vilket här behandlats i samband med frågan
om gradering. Om nämligen tilldelningslikviden beräknas i anslutning till
skogslikvidvärderingen, såsom blir fallet enligt förslaget, och denna värdering
kan anstå till efter skiftets fastställelse — såsom f. n. gäller — måste
även bestämmandet av tilldelningslikviden kunna anstå till samma tidpunkt.
Förslaget har vidgats till alla förekommande ersättningar. Styrelsen
anser att detta inte innebär någon större saklig ändring för den praktiska
tillämpningen men står i överensstämmelse med de allmänna principer som
styrelsen anser böra tillämpas vid företag av den art som det här är fråga
om. Enligt dessa principer bör likvidvärderingsarbetet sättas i gång så snart
planläggningen prövats på förrättningsstadiet, men bestämmandet av likvidbeloppen
måste anstå tills planen slutligt prövats. Genom handläggning
efter dessa riktlinjer, som dock torde få varieras efter omständigheterna —
bl. a. bör likvider kunna behandlas i anslutning till planprövningen om
så i visst fall anses lämpligt — synes omregleringsarbetet leda till att de
nya lotterna får tillträdas så snabbt som möjligt, att den tid under vilken
skogen inte får nyttjas på grund av värderingsarbete nedbringas och att
likvidfrågorna kan slutbehandlas vid lämplig tidpunkt.

Det andra förslaget motiverar styrelsen på i huvudsak följande sätt. För
att slutresultatet av hela skiftesföretaget skall kunna nås så snabbt som
möjligt och olägenheterna av lång handläggningstid m. m. skall kunna
motverkas är det angeläget att det tidsödande fältarbetet för slcogsvärderingen
kan påbörjas så snart förutsättningarna därför föreligger. Detta är
fallet när skiftesplanen slutbehandlats på förrättningsstadiet och gränserna
är utstakade på marken. Det måste betecknas som synnerligen angeläget
att denna arbetsmodell — som torde stå i överensstämmelse med grunderna
för JDL — kan tillämpas och att sådan likvidförrättning som avses i 14
kap. 10 § JDL formellt kan påbörjas redan under pågående laga skifte.
Om så sker torde anledning saknas till särskilt kallelseförfarande.

Departementschefen. Förslaget att vidga möjligheterna till anstånd med
bestämmande av ersättningar vid dalaskifte är såvitt beträffar tilldelningslikvid
en omedelbar följd av styrelsens förslag att slopa graderingskravet

Kungi. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

beträffande skogsmark och att grunda tilldelningslikviden på bl. a. den
skogsmarksvärdering som verkställs vid skogslikvidvärderingen. För att
det av styrelsen föreslagna sättet att beräkna tilldelningslikvid skall kunna
tillämpas i fall då skogslikviden utbryts till särskild likvidförrättning och
skogslikvidvärderingen i anledning därav sker helt eller delvis efter skiftets
fastställande är det uppenbarligen nödvändigt att tilldelningslikviden förrättningsmässigt
samordnas med skogslikviden. Jag biträder därför styrelsens
förslag i denna del.

Om vissa likvider får anstå till efter skiftet, bl. a. skogs- och tilldelningslikviderna
som tillsammans torde höra till de viktigaste vid dalaskiftena,
kan det vara rationellt att förfara på samma sätt med de övriga ersättningarna.
Det är också från sakägarnas synpunkt i och för sig en fördel att
likviderna samlas till ett enda vidräkningstillfälle, eftersom belopp som skall
mottas resp. utges då kan avräknas mot varandra i största möjliga utsträckning
och onödiga betalningar undvikas. Att detta avräkningsförfarande
är det principiellt önskvärda kommer också till synes i gällande
lag (14 kap. 14 § JDL).

Emellertid kan olägenhet för vissa delägare uppkomma om — i fall då
bestämmandet av skogs- och tilldelningslikvid uppskjuts till efter skiftets
fastställande -—- också bestämmandet av övriga likvider, t. ex. likvid för
särskilt övervärde, framflyttas till samma tidpunkt. Delägare, som har att
fordra likvid för särskilt övervärde men inte nämnvärt berörs av skogslikvid,
måste ju nämligen vänta längre på betalning i sådant fall än eljest.
Av betydelse i detta sammanhang är dels att gällande lag saknar bestämmelser
om ränta, dels att tillträdet av ägolotterna inte kan bestämmas till
senare tidpunkt än ett år efter skiftets fastställande (15 kap. 1 § JDL), dels
att inskränkningar i rätten att nyttja skifteslagets ägor under pågående
skifte eller likvidförrättning bara gäller eller kan beslutas i fråga om jordens
hävd och skogs eller torvmosses nyttjande (5 kap. JDL).

De förhållanden jag sist har berört hindrar emellertid inte att man inför
möjlighet att uppskjuta alla skifteslikviderna i fall då detta är rationellt
och till övervägande fördel för delägarna, dvs. sammanfattningsvis då
anståndet främjar en ändamålsenlig handläggning. Jag biträder alltså i
princip lantmäteristyrelsens förslag även i denna del. Som ytterligare villkor
bör emellertid gälla att väsentlig olägenhet inte uppkommer för någon
delägare. De nämnda förutsättningarna bör anges i lagen och därvid göras
tillämpliga också beträffande sådana likvider som redan nu kan uppskjutas.
Någon egentlig saklig ändring beträffande möjligheten att uppskjuta dessa
likvider avses dock inte.

Det är som lantmäteristyrelsen framhåller lämpligt att de åtgärder rörande
uppskjutna likvider, som utan olägenhet kan företas redan under skiftets
handläggning, kommer i gång så snart som möjligt. Detta ligger också
i sakägarnas intresse. Likvidförrättningen bör därför formellt påbörjas vid

2f Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 167

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

det sammanträde då beslut om anstånd meddelas. Det synes lämpligt att
direkt i lagen ange att anståndsbeslut slcall ha den formella verkan att förrättningen
för bestämmande av det eller de slag av likvider som beslutet
avser anses påbörjad. Något särskilt kallelseförfarande behövs då inte.

Vad särskilt angår utflyttnings- och byggnadslikvider samt likvider för
särskilt övervärde är det inte bara lämpligt utan snarast nödvändigt att
handläggningen kommer i gång redan under skiftet. Likvidvärderingen bör
nämligen inte anknytas till senare tidpunkt än den, vid vilken tillträdare
får rätt att förfoga över det värde likviden avser och därmed möjlighet att
förändra grunden för likvidvärderingen. Som jag redan berört tar de inskränkningar
i rätten att nyttja skifteslagets ägor, som gäller eller kan beslutas
enligt 5 kap., inte sikte på förfoganderätten i andra avseenden än
jords, skogs och torvmosses nyttjande. Inskränkningarna avser alltså inte
värdefaktorer som är grundläggande för de här avsedda likviderna.

Skiftesläggning

Gällande bestämmelser. Om tilldelningen vid laga skifte gäller huvudregeln
att till varje ägolott skall läggas det ägobelopp som tillkommer ägolotten
(13 kap. 2 § första stycket JDL). Emellertid får avsteg från denna
huvudregel, s. k. ägokravs j ämkning, göras i vissa fall. Avsteg får
sålunda ske om det finnes vara av synnerlig vikt för en lämplig skiftesläggning
att visst område läggs till viss ägolott (jämkning av planläggningstekniska
skäl, 2 § andra stycket första punkten). Vidare får avsteg ske om
jämkning av sådan provisorisk plan till skiftet som avses i 19 § skulle
medföra kostnad, som inte står i skäligt förhållande till den betydelse det
kan ha för delägarna att få jord enligt delningsgrunden (jämkning av förrättningstekniska
skäl, 2 § andra stycket andra punkten). Ägobelopp, som
vid skiftet läggs till ägolott, får inte understiga det ägobelopp som tillkommer
ägolotten enligt delningsgrunden med mera än 5 %. Beträffande ägolott
som är avsedd för bostadsändamål eller för industriell, kommunikationsteknisk
eller kulturell anläggning eller för annat därmed jämförligt
ändamål är en avvikelse på högst 25 % tillåten (tredje punkten). Vid laga
skifte av samfällt område skall de angivna procenttalen beräknas på summan
av det ägobelopp som tillkommer fastighet enligt delningsgrunden vid
skiftet och det uppskattade ägobelopp, som tillagts fastigheten vid tidigare
laga delning (fjärde punkten). Som allmänt villkor för jämkning enligt
här berörda regler gäller att avvikelsen inte länder till någon delägares förfång.
— Gottgörelse för minskning i ägovälde, s. k. tilldelningslikvid, skall
utgå i pengar (2 § tredje stycket). Likvidfrågorna har berörts närmare i det
föregående.

I fråga om ägokravsj ämkning vid delning av samfällt område gäller vid
sidan av nyss angivna bestämmelser även 1 kap. 18 § JDL. Om vid sådant

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

skifte marken inte lämpligen kan fördelas mellan alla delägarna får området
skiftas mellan några av dem eller i sin helhet tilldelas en delägare
mot vederlag, som tilläggs de övriga delägarna genom jämkning av de ägolotter,
för vilka området utgör samfällighet. Om kostnaden för sådan jämkning
inte står i skäligt förhållande till den betydelse det kan ha för dessa
delägare att få vederlag i jord eller om ägoanordningen mellan nyssnämnda
ägolotter blir mindre lämplig genom en jämkning av detta slag får en utjämning
ske genom ersättning i pengar. Även i detta fall gäller en 5 förege!
och ett krav på att åtgärden kan genomföras utan någon delägares
förfång.

Enligt 16 kap. 6 § JDL gäller särskilda regler om ägokravsjämkning vid
rättelse av avslutat laga skifte. Om vid prövning av laga skifte befunnits,
att delägare obehörigen fått mindre ägobelopp än han haft rätt till, får
rättelse ske genom tilldelningslikvid. En förutsättning är att jämkning i
skiftet skulle medföra avsevärd kostnad utan motsvarande fördel. Också i
detta fall gäller de förut angivna procentgränserna. Motsvarande regler
gäller enligt 21 kap. 48 § för rättelse i fastställt laga skifte.

De hittills berörda reglerna avser ägokravsjämkning som kan beslutas
av förrättningsmännen oavsett yrkande eller bestridande. Dessutom finns
regler om ägokravsjämkning grundad på överenskommelse (13 kap. 2 a §
JDL). Enligt dessa regler får avvikelser från huvudregeln om tilldelning
ske även i andra fall än de nyss angivna. En förutsättning är att de berörda
ägolotternas ägare skriftligen medger åtgärden samt åtgärden ej medför
försämrad fastighetsindelning. Det ägobelopp som vid skiftet läggs till ägolott
får dock inte understiga det ägobelopp som tillkommer ägolotten enligt
delningsgrund med mera än 10 %.

Ägokravsjämkning kan ske inte bara vid laga skifte utan också vid ägoutbyte.
Vid ägoutbyte enligt 8 kap. 1 och 1 a §§ JDL, dvs. tvångsägoutbyte,
gäller att de ägor som byts mot varandra skall vara av lika uppskattningsinnehåll
enligt gradering som verkställts på det sätt som föreskrivs i 11
kap. (8 kap. 2 § första stycket). Uppgår skillnaden i uppskattningsinnehåll
mellan ägor, som lämpligen bör bytas mot varandra, till högst 5 eller i fall
som avses i 1 a §, dvs. vid ägoutbyte för genomförande av vissa planer
enligt byggnadslagen, till högst 25 % av uppskattningsinnehållet av fastighet,
varifrån ägovidd med det högre uppskattningsinnehållet är avsedd att
tas, får ägorna dock bytas mot varandra och vederlag för vad som brister på
ena sidan lämnas i pengar, om det anses kunna ske utan någon delägares
förfång (andra stycket).

Ägoutbyte enligt 8 kap. 4 § JDL, dvs. frivilligt ägoutbyte, får äga rum,
förutom i de fall som anges i reglerna om tvångsägoutbyte, om samtliga
delägare å ömse sidor träffar förening om bytet eller de ägor, som ifrågasätts
gå i byte, är i en ägares hand. Ägoutbyte får dock ej ske, om ägoutbytet
skulle medföra försämrad fastighetsindelning eller försvåra fastighetsindel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

ningens genomförande enligt plan. Ägoutbyte får inte heller äga rum, om
skillnaden i uppskattningsinnehåll mellan de till utbyte ifrågasatta ägorna
överstiger 10 % av den fastighets uppskattningsinnehåll, från vilken ägovidd
med det högre uppskattningsinnehållet är avsedd att tas.

De anförda reglerna om ägoutbyte gäller såväl ägoutbyte vid laga skifte
som fristående ägoutbyte och ägoutbyte som handläggs gemensamt med annan
åtgärd (20 kap. 1 och 6 §§). Vid ägoutbyte enligt 20 kap. 1 § andra
stycket är därvid reglerna i 8 kap. 2 § tillämpliga.

Ägo kravs jämkning kan enligt JDL vidare förekomma i ett par speciella
situationer av mindre praktisk betydelse, som kan uppstå vid ägoutbyte (8
kap. 3 §) samt vid servitutsutbrytning (20 kap. 3 § andra stycket) och efter
gränsbestämning (20 kap. 5 och 7 §§).

Vid alla former av ägokravsjämkning gäller vissa särskilda bestämmelser
till skydd för inteckningshavare m. fl. Bestämmelserna är tillämpliga
när fastighet, som drabbas av tilldelningsbrist vid laga skifte eller vid
tvångsägoutbyte eller som ingår i frivilligt ägoutbyte, på grund av inteckning
eller eljest häftar för fordran eller annan rättighet. I tvångsfallen tar
skyddsreglerna sikte på att säkerställa att tilldelningslikviden i erforderlig
mån ställs till rättighetshavarnas förfogande. I fråga om sättet för erläggande
och fördelning av penningersättningen samt i fråga om verkan därav
skall nämligen vad som är föreskrivet om expropriationsersättning äga motsvarande
tillämpning (13 kap. 2 § fjärde stycket, 8 kap. 2 § fjärde stycket).
Om innehavarna av samtliga fordringar och rättigheter medger det
eller det är uppenbart, att avvikelsen resp. ägoutbytet inte kan skada sådan
innehavare, skall dock vad som nu sagts ej gälla. I frivilligfallen är frågan
huruvida åtgärden — tilldelningsawikelsen resp. ägoutbytet — skall företas
beroende av att sådan rättighetshavare lämnar medgivande därtill eller
det är uppenbart, att åtgärden inte kan skada honom (13 kap. 2 a § andra
stycket, 8 kap. 4 § andra stycket).

På grund av den generella hänvisningen i 6 kap. 1 § FBLS till gällande
bestämmelser om laga skifte av jord på landet är JDL:s regler om ägokravsj
ämkning vid laga skifte tillämpliga också vid laga skifte enligt FBLS. Även
beträffande ägoutbyte medför samma hänvisning att JDL:s regler blir att
tillämpa vid förrättning enligt FBLS. Hänvisningen till JDL gäller emellertid
inte frågan om förutsättningarna för ägokravsjämkning vid tvångsägoutbyte
i fall som avses i 8 kap. 1 § JDL. Vid ägoutbyte enligt FBLS i fall
som avses i 8 kap. 1 § JDL gäller nämligen 6 kap. 8 § FBLS i stället för
motsvarande bestämmelser i 8 kap. 2 § andra stycket JDL. Den väsentliga
skillnaden mellan dessa lagrum är att jämkningen enligt FBLS får uppgå
till 10 %, medan JDL stannar vid 5 %.

Jämkningsgränsen är följaktligen vid ägoutbyte enligt FBLS 10 % såväl
i tvångsfallen som i frivilligfallen. Vid laga skifte och ägoutbyte för sådana
ändamål, för vilka jämkning med 25 % är tillåten enligt JDL, gäller samma
gräns också vid tillämpning av FBLS.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

Vid tillämpning av procentreglerna vid ägokravsj ämkning sker procentberäkningen
på grundval av gradering, i den mån sådan skolat ske, och i
övrigt på grundval av annan uppskattning. Vid ägokravsj ämkning under
laga skifte står graderingsvärden för i princip hela skifteslaget till förfogande.
Vid laga skifte på samfällt område är emellertid delägarfastigheterna
inte graderade. Procentavvikelsen kan därför inte beräknas på grundval
av gradering. Motsvarande gäller vid ägoutbyte. Vid frivilligt ägoutbyte
finns inte något krav på gradering av de till utbyte ifrågasatta ägorna. I
övrigt kan här hänvisas till redogörelsen i avsnittet om gradering.

Om beskaffenheten av ägolotter som läggs ut vid laga skifte finns vissa
allmänna föreskrifter i 13 kap. 3—8 §§ JDL, t. ex. om ägoanordningen, de
särskilda områdenas belägenhet och form, antalet områden och anslutning
till väg. I 3 § meddelas föreskrifter om ägolotts sammansättning,
varmed avses dess fördelning på olika ägoslag samt på bättre och sämre
mark. Enligt dessa föreskrifter skall till varje ägolott läggas »behörig andel
enligt delningsgrund av olika ägoslag, så i inrösningsjorden som avrösningsjorden,
med i möjligaste mån jämn fördelning mellan de olika ägolotterna
av bättre och sämre mark, förrättningsmännen emellertid obetaget
att, där sådant med hänsyn till särskilda förhållanden prövas lämpligt, härutinnan
vidtaga skälig jämkning i den mån det kan ske utan någon delägares
förfång». Om det med hänsyn till vid skiftet tillämpad delningsgrund
låter sig göra, skall särskilt iakttas, att inte någon ägolott, för vilken ägor
tidigare utlagts vid laga delning eller sämjevis, vid skiftet får sådan sammansättning,
att den mindre än före skiftet ägnar sig för den art av hushållning,
till vilken den används.

Om ägolottsbildningen vid laga skifte meddelas bestämmelser i 13 kap.
11—13 §§ och 1 kap. 8 § JDL. Bestämmelserna innebär i huvudsak följande.
För varje i jordregistret upptagen fastighet utläggs en ägolott. Finns
flera delägare i en fastighet utläggs en ägolott för varje delägare, i den mån
det kan ske utan att man åsidosätter det i 1 kap. 8 § angivna kravet på ägolotts
ändamålsenlighet. För delägare, vilkas ägolotter inte var för sig men
väl tillsammans skulle uppfylla detta krav, utläggs gemensam ägolott.
Om lämplighetskravet medför att fastigheten inte alls kan klyvas,
utläggs alltså en enda ägolott för fastigheten. Denna ägolott blir då gemensam
för alla delägarna i fastigheten. Även om det med hänsyn till lämplighetskravet
är möjligt att lägga ut särskilda ägolotter för delägare i fastigheten
skall gemensam ägolott utläggas för delägare som begär att få sina
ägor gemensamt (13 kap. 13 §).

Skogsmark kan vid laga skifte avsättas till gemensamhetsskog, dvs. skog
som är samfälld för fastigheter (10 kap. 5 §). Beträffande skogsmark som
redan förut är samfälld prövas efter vissa lämplighetskriterier m. m. om
marken skall delas eller utgöra gemensamhetsskog. Förut delad skogsmark
kan tas in i gemensamhetsskog endast genom överenskommelse mellan alla
berörda ägare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

Reglerna i JDL om ägolotts sammansättning, gemensam ägolott och gemensamhetsskog
gäller också vid tillämpning av FBLS.

Vid laga skifte enligt DL är det mycket vanligt, att delägarna har andelar
i två eller flera fastigheter. Varje delägares andelar i olika fastigheter
sammanläggs normalt under skiftet till en fastighet. Vid sammanläggning
enligt DL efterges det eljest gällande lämplighetskravet beträffande
fastighet, som bildas genom sammanläggning, och beträffande återstod
av fastighet, som delvis ingår i sammanläggning. I denna del kan här hänvisas
till avsnittet i det följande om lagfart och sammanläggning. För varje
genom sammanläggning bildad fastighet utläggs normalt en ägolott vid
skiftet. Finns flera delägare i fastighet, som inte ingått i sammanläggning,
eller i återstod av fastighet, av vilken de! eller andel ingått i sammanläggning,
torde i princip i första hand 1 kap. 8 § JDL vara normerande för frågan
i vad mån delägarna i sådant objekt skall erhålla särskilda ägolotter
eller gemensam ägolott. På grund av den stora omfattning i vilken sammanläggning
normalt äger rum vid dalaskifte spelar emellertid 1 kap. 8 § JDL en
ganska begränsad roll som grundval för bildande av gemensam ägolott vid
sådant skifte.

Särskilda bestämmelser om gemensam ägolott vid dalaskifte meddelas i
13 § DL. Första stycket innehåller en regel om gemensam ägolott på delägares
begäran, medan andra stycket innehåller bestämmelser om obligatoriskt
utläggande av gemensamma ägolotter i skogsmark i vissa fall. För
båda styckena gäller, att det inte uppställs något villkor att gemensam ägolott
får avse endast innehav inom en och samma fastighet. Bl. a. är avsett,
att gemensam ägolott skall kunna utläggas för två eller flera fastigheter
som bildats genom sammanläggning under dalaskifte.

Andra stycket av 13 § innehåller följande. Om och i den mån för delägare,
vilka innehar såväl inrösnings- som avrösningsjord men på grund av frivilliga
överlåtelser eller beslut enligt 12 § första stycket frånträder inrösningsjord,
inte kan utläggas ägolotter, som med avseende på storlek och
beskaffenhet samt med hänsyn även till övriga föreliggande förhållanden
anses kunna på varaktigt sätt erhålla ändamålsenlig användning som
särskilda fastigheter, skall gemensam ägolott utläggas för dessa delägare
eller för det antal av dem som minst behövs för att ägolotten skall motsvara
detta krav. Vad som sagts om gemensam ägolott skall också gälla
beträffande avrösningsjord som tillhör delägare, vilka innehar bara sådan
jord eller för vilkas hela innehav av inrösningsjord särskilda ägolotter för
annat ändamål än jordbruk kan utläggas.

De anförda bestämmelserna är tydligen tillämpliga endast på ägokrav
som uteslutande hänför sig till avrösningsjorden. Bestämmelserna innebär
att ett lämplighetskrav, nämligen detsamma som gäller för klyvningslotter
enligt 1 kap. 8 § JDL, uppställts för ägolotter som skall bestå av enbart
skogsmark och annan avrösningsjord. Motsvarande krav gäller däremot

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

inte för ägolotter, som utläggs för ägokrav som hänför sig till både in- och
avrösningsjorden eller enbart inrösningsjorden.

Förslaget till FBL. Begreppet ägokravsj ämkning har inte någon
exakt motsvarighet i förslaget till FBL. Förslaget innebär bl. a. att de fastigheter
som ingår i en fastighetsreglering inte anses ha ägokrav som är
fixerade till vissa ägobelopp. Enligt 5 kap. 8 § skall emellertid vid regleringen
iakttas, att däri ingående fastighet erhåller sådan sammansättning
och utformning i övrigt att den inte mindre än före regleringen lämpar sig
för det ändamål till vilket den används eller enligt fastställd plan är avsedd
att användas. Vidare får fastigheten inte förändras så att dess graderingsvärde
undergår väsentlig minskning eller ökas i sådan omfattning att avsevärd
olägenhet uppkommer för ägaren. Vad som sålunda föreskrivits utgör
inte hinder mot inlösen enligt bestämmelserna i 8 kap. Reglerna i 5 kap.
10 och 11 §§ om den s. k. allmänna likviden vid fastighetsreglering innebär
att ersättning i pengar skall utgå för den eventuella minskning i värde som
fastighet undergår genom regleringen. Den i dessa regler åsyftade värdeminskningen
är i princip fastighetens totala värdeminskning. Denna kan
sammanhänga med minskning av fastighetens graderingsvärde, och ersättningen
kan i så fall sägas motsvara likvid på grund av ägokravsj ämkning
enligt nuvarande regler, men värdeminskningen kan också bero på förändringar
som är jämförliga med dem som enligt gällande regler föranleder
skogslikvid eller annan likvid enligt 14 kap. JDL. De nu berörda tilldelnings-
och likvidreglerna är inte avsedda att vara tvingande. Avsteg från
dem skall enligt 5 kap. 18 § kunna ske efter samtycke av de sakägare vilkas
rätt berörs. För större minskning av fastighets graderingsvärde än som
följer av 5 kap. 8 § skali därvid ägarens samtycke lämnas under former,
som motsvarar försäljning av fast egendom. Fastighets värdeökning genom
regleringsvinst -— förbättrad arrondering m. m. — blir normalt inte föremål
för beräkning eller beaktande vid tillämpning av de föreslagna nya
tilldelnings- och likvidreglerna, liksom f. ö. inte heller vid laga skifte enligt
gällande rätt.

Den princip som enligt nuvarande lag gäller för tilldelningslikvid i tvångsfallen,
nämligen att likviden skall nedsättas och fördelas på motsvarande
sätt som expropriationsersättning, är i 5 kap. 16 § förslaget till FBL genomförd
för all värdeminskningslikvid vid fastighetsreglering, således för den
s. k. allmänna likviden enligt 5 kap. 10 och 11 §§. Principen gäller även
i de fall då värdeminskningen grundar sig på samtycke enligt 5 kap. 18 §.
Nedsättningsförfarandet skall dock ej användas om innehavarna av samtliga
fordringar och förmåner, för vilka fastigheten häftar, avstår från tilllämpning
därav eller fastighetsregleringen är väsentligen utan betydelse
för dem. Det sistnämnda innebär att det nuvarande oskadlighetsvillkoret
något omformulerats.

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

Beträffande skyddet för inteckningshavare i frivilligfallen gäller vidare
enligt 5 kap. 18 § i förslaget följande. Avser regleringen fastighet, som på
grund av inteckning eller eljest häftar för fordran eller annan rättighet,
får åtgärden inte genomföras med stöd av överenskommelse eller samtycke
av ägaren om inte innehavare av sådan fordran eller rättighet lämnar medgivande
till det eller åtgärden är väsentligen utan betydelse för honom. Även
här har alltså den nya formuleringen av oskadlighetsvillkoret använts.

Beträffande ägolotts sammansättning vid fastighetsreglering
enligt förslaget till FBL är i detta sammanhang närmast 5 kap. 8 § första
punkten av intresse. Enligt denna bestämmelse skall iakttas, att fastighet
erhåller sådan sammansättning och utformning i övrigt att den ej i mindre
mån än före regleringen lämpar sig för det ändamål vartill den används
eller enligt faställd plan är avsedd att användas.

Några bestämmelser om gemensam ägolott finns inte i förslaget
till FBL. Eftersom fastighetsreglering innebär ombildning av befintliga fastigheter
leder förslaget till att varje deltagande fastighet tilldelas viss
mark, oavsett om fastigheten har en eller flera ägare. Att lägga ut särskilda
ägolotter för olika delägares andelar i en och samma fastighet kommer
i fråga endast om yrkande framställs om klyvning av fastigheten. Vid
prövning av sådant yrkande gäller de allmänna jordpolitiska fastighetsbildningsvillkoren
i 3 kap. Sammanläggning av fastigheter eller fastighetsandelar
i en ägares hand kräver enligt förslaget i allmänhet ansökan, men
med datalagen som förebild har föreslagits möjlighet att förordna om sammanläggning
utan ansökan vid vissa fastighetsregleringar (12 kap. 8 §).
Närmast avses omfattande fastighetsregleringar, där fastighetsförhållandena
är föremål för allmän omgestaltning av den typ som motsvarar det
nuvarande omskiftet. Vidare bör i detta sammanhang nämnas bestämmelserna
om samfälld ägolott (6 kap.). För ändamål av stadigvarande betydelse
för två eller flera fastigheter får samfälld ägolott, dvs. samfällighet,
bildas av erforderlig mark, såvida inte ändamålet kan med större fördel
tillgodoses på annat sätt. Utan stöd av överenskommelse mellan dem, som
är avsedda att ingå såsom delägare, får dylik ägolott ej utläggas för andra
fastigheter än sådana för vilkas användning det är av synnerlig vikt att
de har del i ägolotten (6 kap. 1 §). Är skogsmark uppdelad mellan olika
fastigheter på sådant sätt att ett tillfredsställande utnyttjande av skogen
väsentligt hindras och kan erforderlig förbättring av möjligheterna att utnyttja
skogen inte påräknas genom ändrad ägoanordning, får samfälld
ägolott för skogsbruksändamål (gemensamhetsskog) bildas av skogsmarken.
Fastighets enskilda mark får dock ej tas in i sådan ägolott om inte
marken är utan väsentlig betydelse för fastighetens eget behov av skogsprodukter
samt gemensamhetsskogen får sådan omfattning och utformning
att den kan erhålla fullt ändamålsenlig användning för skogsbruk
(6 kap. 2 § första stycket). Vid vissa mera omfattande fastighetsregleringar

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

får skogsmark enligt förslaget avsättas till gemensamhetsskog i den mån
möjligheterna att utnyttja skogen därigenom förbättras och marken inte
tillhör jordbruksfastighet eller annan fastighet, vars skogsmarksinnehav
medger ekonomiskt tillfredsställande skogsdrift och ändamålsenlig skogsskötsel
(6 kap. 2 § andra stycket). Vid sådana omfattande fastighetsregleringar
kan fastighet eller del därav också inlösas (8 kap. 1 §). Fastighet,
som uppfyller de i 3 kap. uppställda kraven på lämplighet eller som ingår
i eller är avsedd att tas in i gemensamhetsskog, får i allmänhet inte tas i
anspråk genom inlösen (8 kap. 2 §).

De föreslagna reglerna utgör inte hinder att ta in hel fastighet i gemensamhetsskog,
om fastighetsindelningen därigenom förbättras (jfr 3 kap.
9 §). Sådan fastighet kommer visserligen att helt sakna enskild mark men
fortbestår som s. k. andelsfastighet.

De föreslagna bestämmelserna i 5 kap. om fastighets sammansättning och
utformning (8 §), den allmänna likviden (10 och 11 §§), fastighetsreglering
enligt överenskommelse eller samtycke (18 §) samt skydd för inteckningshavare
(16 och 18 §§) har vid remissbehandlingen i allmänhet tillstyrkts
eller lämnats utan erinran i de avseenden som här är av intresse. Kritik
har riktats mot vissa detaljer, t. ex. mot formuleringen av oskadlighetskriteriet
(»uppenbarligen» förordas i stället för »väsentligen») samt mot
avsaknaden av skydd för innehavare av inteckning i fastighet som inte ingår
i reglering men är gemensamt intecknad med fastighet som ingår.

Lantmäteristyrelsens förslag. Beträffande ägokravsjämkning föreslår
styrelsen att vid dalaskifte skall få tillämpas motsvarande regler som
enligt 6 kap. 8 § FBLS gäller vid ägoutbyte. Förslaget berör inte de särskilda
reglerna om jämkning som grundas på överenskommelse. Innebörden
av förslaget är sålunda i huvudsak, att kravet på synnerlig vikt bortfaller
vid ägokravsjämkning av planläggningstekniska skäl, att kravet på viss
kostnadsjämförelse bortfaller vid jämkning av förrättningstekniska skäl
samt att jämkningsgränsen, dvs. den största tillåtna minusavvikelsen, höjs
från 5 till 10 %. Däremot skall enligt förslaget villkoret att jämkningen inte
får medföra förfång för någon delägare kvarstå. Förslaget innefattar vidare
att vid tillämpningen av jämkningsreglerna fastighets uppskattningsinnehåll
skall få beräknas överslagsmässigt i överensstämmelse med grunderna
för bestämmelserna om gradering. Reglerna om särskild jämkningsgräns
för ägolotter avsedda för vissa urbana ändamål samt om sättet att beräkna
jämkningens procentuella storlek vid laga skifte av samfällt område berörs
inte av förslaget.

Förslaget om ägokravsjämkning hänger samman med förslaget att slopa
graderingstvånget för skogsmark. Motiven ligger delvis i sambandet mellan
tilldelning och planläggning. I denna del kan här hänvisas till avsnittet om
gradering. Om graderingstvånget för skogsmark slopas kan tilldelningsvär -

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1967

deringen ske översiktligt med betydligt mindre arbetsinsats. För att denna
förenkling skall kunna vinnas måste lagaskiftesvillkoren för ägokravsjämkning
slopas och ersättas med vad som gäller för ägoutbyte. Därmed åstadkommes
överensstämmelse med reglerna för ägoutbyte. Detta är i linje med
den ändring av ägoutbytesinstitutet som genomfördes år 1951 och som innebar
alt detta skulle kunna användas även i stora sammanhang och därmed
kunna ersätta laga skifte. Enligt erfarenheter vid försöksverksamhet
underlättar den föreslagna ändringen i hög grad också planläggningen.

Beträffande planläggningen vid omregleringsföretag anför styrelsen vidare
bl. a. följande. Självfallet måste planläggningen vara tidsödande vid
stora företag. Problemen är omfattande och varierande, informationsmängden
som skall behandlas sväller snabbt. Ett väsentligt intresse måste under
det fortsatta utvecklingsarbetet läggas ned på att nedbringa denna informationsmängd
och att göra den mera lätthanterlig. Arbete därmed har pågått,
bl. a. i Kopparbergs län, och insatserna bör intensifieras, vilket inte kan
ske inom ramen för denna utredning. Någon väsentlig förenkling av
planläggningen i anmärkta avseende synes inte kunna ske utan att den
nämnda modifieringen av tilldelningsreglerna genomförs. Styrelsen åsyftar
därvid ändringarna beträffande gradering, ägokravsjämkning och tilldelningslikvid.

Angående ägolotts sammansättning föreslås i promemorian
att följande ändringar görs med tillämpning på dalaskiftena.

13 kap. 3 § första punkten JDL — som i huvudsak föreskriver att till
varje ägolott skall läggas behörig andel enligt delningsgrund av in- och
avrösningsjord samt i möjligaste mån jämn fördelning av bättre och sämre
mark — skall gälla endast ägolott som lämpar sig för jordbruk.

Vid tillämpning av samma paragrafs andra punkt -— som innebär att
såvitt möjligt ingen ägolott skall erhålla sådan sammansättning att den
mindre än före skiftet ägnar sig för den art av hushållning, vartill den används
— skall ägolott inte anses använd för jordbruk, när den inte är bebyggd
med nödiga byggnader för jordbruk och inte innehåller inrösningsjord
av härför erforderlig omfattning.

Förslaget om gemensam ägolott åsyftar viss ändring i 13 §
andra stycket DL. Vid tillämpning av 13 § DL skall hänsyn ej tas till inrösningsjord
inom ägolott som inte är bebyggd med erforderliga byggnader
för jordbruk och inte innehåller inrösningsjord av härför erforderlig omfattning.

De skäl som åberopas för dessa förslag bygger bl. a. på vissa förhållanden
som berörts i ett inledande avsnitt i promemorian under rubriken
»Skall dalaskiftena fortsättas?». Efter att där ha belyst de stora vinster
dalaskiftena ger framhåller styrelsen att man ändå inte kan bortse från
problemen med de små jordbruks- och skogsfastigheterna. Möjligheterna
att komma till rätta med detta betydelsefulla problem är f. n. ofta nära
nog obefintliga. Behovet av storleksrationalisering är så enormt att en vä -

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967 51

sentlig del av de privata innehaven skulle behöva förvärvas för att användas
till förstärkning av återstående fastigheter. Fastighetsomsättningen är
ytterst obetydlig och har inte någon egentlig verkan från storlekssynpunkt.
Försäljning till lantbruksnämnden förekommer endast sparsamt. I vissa
fall har dock nämndens insatser haft en inte obetydlig effekt och t. ex.
möjliggjort bildande av större skogsbruksenheter. Inlösenbestämmelserna i
datalagen ger inte möjlighet till inlösen i en utsträckning som är av någon
betydelse, och lantmäteristyrelsens förslag år 1954 till ändrade inlösenregler
med vidgad inlösen har inte föranlett någon lagstiftningsåtgärd.

I ett annat avsnitt ges följande analys av 13 § DL. Enligt 13 § DL kan
(första stycket) eller skall (andra stycket) gemensam ägolott utläggas i
vissa angivna fall. Någon begränsning till ägor eller andelar inom en och
samma fastighet behöver därvid inte iakttas. Gemensam ägolott skall, oavsett
om den härleder sig från en eller flera fastigheter, enligt registreringsbestämmelserna
tas upp i fastighetsregister som en enda fastighet. Detta
innebär sålunda ett slags sammanläggningsförfarande utan inteckningsreglering
och med fastigheter i skilda ägares händer. Denna anordning, som
helt saknar motsvarighet i JDL, har en oklar avgränsning mot gemensamhetsskogsinstitutet
i JDL som också är tillämpligt vid dalaskiftena. Såvitt
gäller förut delad skogsmark råder sålunda den skillnaden mellan gemensam
ägolott och gemensamhetsskog att avsättande av den förra kan ske utan
medgivande av berörd delägare upp till viss storlek av ägolotten, medan
för bildande av gemensamhetsskog krävs avtal. Föreligger avtal har förrättningsmän
och sakägare frihet att välja form för ägolottsbildningen.
Det kan ifrågasättas huruvida denna valmöjlighet på sikt är ändamålsenlig.
Mot den gemensamma ägolotten kan i fråga om de fall då den tillkommer
av flera fastigheter riktas vissa anmärkningar. Genom att de skilda
delägarna f. n. får använda sina andelar som underlag för fastighetskredit
passar den t. ex. mindre väl in i det nya system för inskrivning av panträtter
som föreslagits inflyta i en ny jordabalk. Vidare kan vissa olägenheter
i förvaltningshänseende uppkomma genom att samäganderättslagen
blir tillämplig. Båda dessa omständigheter kan skapa motvilja mot gemensam
ägolott enligt 13 § DL.

Till motivering för de förslag som här är i fråga anförs.

Eftersom planläggningsarbetet i hög grad påverkas av antalet ägolotter
är det angeläget att minska detta antal. Frågan har också en betydande
jordpolitisk aspekt. Med hänsyn till att det gällande materiella regelsystemet
inte torde kunna förändras i detta sammanhang synes möjligheterna
emellertid inte vara så stora att på denna väg rationalisera verksamheten.
Självfallet åligger det emellertid förrättningsmän och fastställelsemyndighet
att beakta att de jordpolitiska reglerna i 1 kap. 8 § JDL, 13 §
DL och 10 kap. 5 § JDL, som är så elastiska att deras tillämpning kan
anpassas till statsmakternas riktlinjer för jordbruks- och skogspolitiken, i
inte ringa utsträckning synes utgöra hinder mot att utlägga ägolotter i

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

skogen som från nu gängse utgångspunkter inte kan godtas och att sistnämnda
lagbestämmelse kan föranleda att ännu större enheter läggs ut.
Dessa spörsmål synes böra ägnas skärpt uppmärksamhet.

Vid tillämpning av 13 § DL bör beaktas att enhet, som innehåller inägor
endast av mindre omfattning och därjämte skogsmark och som inte är bebyggd
med för jordbruk erforderliga byggnader och som sålunda inte utgör
jordbruksfastighet, skall, även om inägornas omfattning är större än att
12 § DL kan tillämpas — dvs. fall när tvångsinlösen inte kan ske — betraktas
som skogsfastighet. I fråga om kravet på byggnader bör vad som gäller
enligt 12 § tillämpas. Ett krav på nödiga åbyggnader bör alltså upprätthållas.
I den mån inrösningsjord tilläggs sådan enhet (dvs. enhet som enligt
förslaget skall betraktas som skogsfastighet) skall denna anses utlagd för
annat ändamål än jordbruk, vilket bör beaktas från lämplighetssynpunkt.
Härigenom kommer samma jordpolitiska riktlinjer att bli avgörande som vid
fastighetsbildning i andra landsdelar. Det bör därvid framhållas att 1 kap.
8 § JDL, som är grundläggande för bestämmelserna i 13 § DL, i landet i
övrigt tillämpas ytterst restriktivt och att denna restriktivitet ökar med
den pågående utvecklingen inom jordbrukets och skogsbrukets områden.
Med förbehåll för vad som sägs i 16 § DL om hänsyn till sambruksförhållande
gäller delningsrestriktionerna fullt ut vid dalaskifte liksom vid
andra skiften (jfr även 7—11 §§ DL), och det kan naturligtvis inte åberopas
några skäl att i övrigt tillämpa dessa jordpolitiska grundsatser mer
liberalt i en landsända än i en annan.

De föreslagna föreskrifterna bör enligt förslaget utfärdas för undanröjande
av den principiella oklarhet som kan finnas i nu anmärkta
avseenden och med hänsyn till att problemet är av väsentlig betydelse för
ett rationellt genomförande av omskifte.

Remissyttrandena. Överlantmätaren framhåller att förslagen om ägolotts
beskaffenhet och gemensam ägolott måste anses inrymma möjligheter till
ett från strukturrationaliseringssynpunkt förbättrat skiftesresultat. Yad de
mindre innehaven beträffar åstadkoms under skiftestiden, genom förrättningslantmätarens
insatser och lantbruksnämndens medverkan, i stor
omfattning överlåtelser och byten som reducerar den privaträttsliga ägoblandningen
mellan skifteslagen till ett minimum och rensar bort mängder
av småinnehav. Vidare bildas gemensamhetsskogar i betydande utsträckning
trots den gällande lagstiftningens restriktivitet. Utläggandet av gemensamma
ägolotter i skogsmark bär också en strukturbefrämjande verkan
som inte bör underskattas. Såsom av promemorian framgår måste emellertid,
på grund av ofullständigheter i gällande lagstiftning och svårigheten
att anskaffa tillräcklig rationaliseringsreserv, en stor mängd ägolotter av
otillfredsställande storlek läggas ut.

Lantbruksnämnden påtalar de synnerligen begränsade möjligheter till

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

storleksrationalisering och sanering av irrationella innehav som föreligger
f. n. I anslutning därtill uttalar sig lantbruksnämnden för en vidgad inlösningsrätt.
Vid laga skiftena framkommer —• med stort statligt stöd —
som ett delresultat bl. a. ett väl utbyggt och förgrenat kommunikationsoch
transportnät inom skogsmarken. Kring denna tekniska stomme borde
laga skiftena kunna bygga upp ett bättre fastighetsbestånd än vad som nu
är möjligt. På grund av den individualism och andra särförhållanden, som
råder i dessa trakter, är samverkan och liknande åtgärder inte tillräckliga
för att på rimlig tid överbrygga bristerna i fastighetsstrukturen. Lantbruksnämnden
understryker starkt vad som framhålls i utredningspromemorian
om de jordpolitiska reglerna och kravet på att statsmakternas intentioner
följs.

Departementschefen. Lantmäteristyrelsens förslag att vidga möjligheterna
till ägokravs jämkning vid dalaskiftena syftar till rationalisering
av förrättningsförfarandet. Förslaget har i denna del samband med det tidigare
behandlade förslaget om ändringar i graderingsreglerna, men det
har också självständig betydelse. Vidgade jämkningsmöjligheter nedbringar
nämligen det omfattande arbete som är förenat med skiftesläggningen vid
större laga skiften.

Vid övervägande av denna fråga är de särskilda förhållandena inom dalalagens
tillämplighetsområde av betydelse. Jag tänker då närmast på ägosplittringen,
som gått längre här än på något annat håll. Under sådana
förhållanden är det givet att ett laga skifte har en värdehöj ande effekt,
som mer än väl kompenserar den värdeminskning som kan föranledas av
en måttlig ägokravsjämkning vid skiftet. Eftersom det vidare är ett särskilt
framträdande intresse såväl för det allmänna som för skiftesdelägarna
och andra rättsägare att alla möjligheter tillvaratas, som kan underlätta
ett snabbt genomförande av de påbörjade skiftena, förordar jag att gränsen
för ägokravsjämkning enligt 13 kap. 2 § andra stycket JDL vid dalaskiftena
höjs från 5 till 10 %. Jämkningsgränsen blir därigenom densamma som vid
ägoulbyte enligt 6 kap. 8 § FBLS. Detta förhållande utgör ytterligare ett
skäl för ändringen, eftersom de dalaskiften beträffande vilka ändringen
av jämkningsgränsen kan få praktisk betydelse avser områden där FBLS
gäller och tioprocentgränsen alltså är tillämplig vid tvångsägoutbyte.

Lantmäteristyrelsens förslag innebär vidare att de materiella villkoren i
jorddelningslagen för förrättningsteknisk resp. planläggningsteknisk ägokravsjämkning
inte skall gälla vid dalaskiftena. Enligt min mening bör
emellertid dessa villkor gälla. De torde inte nämnvärt hindra rationell arbetsmetodik.
Det förrättningstekniska villkoret torde vid dalaskiftena normalt
vara uppfyllt i sådana fall då avvikelsen från ägokravet inte överstiger
10 %. I sådana fall aktualiseras alltså inte det planläggningstekniska
villkoret. Detta villkor torde i stället få praktisk betydelse i de särskilda
fall då jämkning upp till 25 % kan komma i fråga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

Såsom lantmäteristyr elsen föreslagit bör villkoret att ägokravs jämkning
inte får lända till någon delägares förfång gälla även vid dalaskiftena. Motsvarande
gäller också vid tvångsägoutbyte.

Huvudregeln för tilldelningen vid laga skifte, nämligen att till varje ägolott
skall läggas det ägobelopp som tillkommer ägolotten, berörs inte av
förevarande lagändringar och kvarstår alltså orubbad även vid dalaskiftena.
De föreslagna nya reglerna om ägokravsjämkning är alltså inte avsedda att
användas i syfte att få till stånd en storleksrationalisering. De skiljer sig
häri från vad som gäller enligt de år 1955 tillkomna reglerna om frivillig
ägokravsjämkning vid laga skifte med högst 10 %, vilka är avsedda att
möjliggöra viss storleksrationalisering.

I detta sammanhang vill jag ta upp en speciell fråga med anknytning till
vad som nu sagts, nämligen frågan om sättet för beräkning av den tillåtna
ägokravsjämkningen. Enligt gällande rätt skall de tillåtna procentuella avvikelserna
beräknas på ägokravet vid skiftet. Detta innebär att en uppdelning
av ett skifteslag i flera skifteslag får till följd att storleken av den
tillåtna avvikelsen minskar. Samtidigt leder uppdelningen till mindre ägolotter.
För att en uppdelning i flera skifteslag inte skall ge ett sämre resultat
från skiftesläggningssynpunkt bör ägokravsjämkningen ske med
utgångspunkt från fastighetens uppskattningsinnehåll och inte från det
aktuella ägokravet, dvs. samma regel bör gälla som vid skifte av samfällt
område och vid ägoutbyte.

Den föreslagna regeln bör inte få tillämpas så att den för viss fastighet
leder till större total ägokravsjämkning än som skulle ha varit möjlig om
skifteslaget inte hade blivit uppdelat. En garanti häremot torde emellertid
ligga i de övriga villkor som 13 kap. 2 § JDL uppställer för att ägokravsjämkning
skall få ske. Regeln torde inte heller böra tillämpas på klyvhingsskifte.
Sådana fall torde emellertid vara så sällsynta att de inte behöver särskilt
regleras.

Vid tillämpning av det värderingsförfarande för skogsmark vid dalaskiftena,
som de föreslagna jämkningarna i reglerna om gradering och tilldelningslikvid
syftar till, omfattar graderingen inte skogsmarken. I stället
värderas skogsmarken i samband med likvidberäkningen. Denna värdering
företas därvid först efter skiftesläggningen. När skiftesläggningen sker
måste alltså fastigheternas ägokrav och uppskattningsinnehållen av de ägolotter
som läggs ut i fråga om skogsmarken beräknas på grundval av uppskattning
i annan form än gradering eller likvidvärdering. Att denna uppskattning
måste bli av enklare art än formlig gradering är uppenbart. Annars
skulle den avsedda rationaliseringen av värderingsförfarandet inte
uppnås. Det ligger vidare i sakens natur att den uppskattning som vid det
avsedda förfarandet skall ersätta graderingen av skogsmark måste avse
samma principiella värdeobjekt som graderingen. Grunderna för graderingsreglerna
ill kap. JDL skall alltså tillämpas, även om förfarandet för -

Kungl. Maj:ts proposition: nr 167 år 1967

enklas. Motsvarande torde gälla vid tillämpningen av de nuvarande reglerna
om ägokravs jämkning vid ägoutbyte och vid laga skifte av samfällt
område, i vilka fall beräkningarna delvis grundas på uppskattning i annan
form än gradering. Jag anser inte nödvändigt att i lagen lämna närmare
anvisningar om hur uppskattningen skall gå till.

Såväl graderingen som den uppskattning som behövs i övrigt skall givetvis
vara gjord när skiftesläggningen beslutas. Förrättningsmännen skall
vid skiftesläggningen vara berättigade att grunda sin tillämpning av reglerna
om ägokravsjämkning på den gradering och den uppskattning i annan form
som då föreligger. Likvidvärderingen, som sker senare, kan av praktiska
skäl inte ha till uppgift att ligga till grund för justeringar av skiftesläggningen.

Även förslagen rörande vissa ändringar i reglerna om ägolotts sammansättning
och gemensam ägolott bör i detta sammanhang
bedömas från övervägande förrättningsteknisk synpunkt. De nuvarande
reglerna, bl. a. eftergiften i dalalagen från annars gällande lämplighetskrav
vid sammanläggning, leder till att det vid dalaskiftena måste
läggas ut ett stort antal små fastigheter med jord och skog utan förutsättningar
att bestå som särskilda brukningsenheter. Det omfattande arbetet
med skiftesläggningen torde kunna minskas i betydande grad om förrättningsmännen
inte så hårt som nu är fallet enligt 13 kap. 3 § JDL blir bundna
till att bibehålla oförändrad ägoslagsfördelning inom ägolotterna samt
om möjligheterna att lägga ut gemensam ägolott enligt 13 § andra stycket
DL vidgas något. De föreslagna nya reglerna i dessa hänseenden står också
i överensstämmelse med nuvarande jordpolitiska strävanden. Förändringar
i ägoslagssammansättningen, som är anpassade till ägolotts avsedda användning,
torde i allmänhet också sammanfalla med sakägarnas önskemål.

Besvär och fastställelse

Gällande bestämmelser. Talan mot beslut eller åtgärd under laga skifte
förs genom besvär till ägodelningsrätten. Huvudprincipen är att besvär
får anföras först sedan förrättningen avslutats (21 kap. 20 § JDL). Vid
laga skifte, som avser skifteslag enligt 1 kap. 2 § under 1, dvs. primärt skifteslag,
kan emellertid beslut i ett flertal särskilda frågor, s. k. preliminärfrågor,
överklagas under pågående skifte (21 kap. 19 § första stycket). Så
är fallet med beslut angående delägares yrkande, att hans ägor inte skall
ingå i skifte. Hit hör vidare beslut angående nyttjande under skiftet av skog
eller torvmosse, bestämmande av rågång eller annan fastighetsgräns, ägoutbyte,
delningsgrund, undantag av mark från skifte (bl. a. undantag av utmål
till erforderliga vägar, avloppsdiken och andra gemensamma behov),
hävdeförteckning, när innehavet är delningsgrund eller eljest kan inverka

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

på ägotilldelningen, och fråga som anges i 3 kap. 10 § (dvs. vissa formella
hinder mot skifte).

Om skiftet avser skifteslag, som anges i 1 kap. 2 § under 2 eller 3 JDL,
dvs. sekundärt skifteslag, är av de nyss angivna frågorna endast beslut i
fråga om bestämmande av gräns preliminärfråga (21 kap. 19 § andra stycket).

Vidare förs vid laga skifte särskild talan i jävsfrågor och vissa ersättningsfrågor
(21 kap. 18 § och 19 § fjärde stycket) samt mot ägoutbyte och
gränsbestämning som avslutas under skiftet (21 kap. 23 §).

Dessutom finns vid jorddelningsförrättning preliminärfrågor av ett annat
slag, nämligen sådana som skall bringas under ägodelningsrättens prövning
genom underställning (21 kap. 17 §). Vissa frågor vid skifte skall
alltid underställas, nämligen tillstånd till skifte i vissa fall, avsättande av
gemensamhetsskog samt uppdelning eller sammanförande av skifteslag
(4 kap. 4 §, 10 kap. 5 §). Andra frågor om skifteslags omfång och om tillstånd
till skifte skall underställas, om någon delägare yrkar det eller förrättningsmännen
finner det erforderligt (4 kap. 4 §). Frågor om äganderätt
eller ständig besittningsrätt skall underställas, om tvist yppas efter skiftets
början och tvistens avgörande är av betydelse för skiftets behöriga verkställande
(3 kap. 12 §). Motsvarande gäller om det vid upprättande av hävdeförteckning
ej kan utredas, vilken delägare som hävdar viss äga (12 kap.
1 §)•

Sedan laga skifte blivit avslutat sker fastställelse prov ning.
Denna prövning avser i princip hela förrättningen utom de delar som avgjorts
efter underställning eller besvär under skiftet. Fastställelseprövningen
företas av överlantmätaren, om besvär mot den avslutade förrättningen
inte anförts (21 kap. 43 §). Överlantmätaren fastställer därvid förrättningen,
om anledning ej förekommer till annat än att förrättningen är lagligen
beskaffad och länsstyrelsen, lantbruksnämnden eller byggnadsnämnden ej
framställt erinran. I motsatt fall hänskjuter överlantmätaren frågan till
ägodelningsrätten. Har besvär anförts mot avslutad förrättning prövar ägodelningsrätten
fastställelsefrågan i samband med att besvären prövas (21
kap. 42 §).

I 21 kap. 42 § tredje stycket anges vari ägodelningsrättens fastställelseprövning
kan resultera. Finnes i förrättningen fel av beskaffenhet att inverka
på förrättningen i dess helhet skall förrättningen undanröjas (första
punkten). I allmänhet medför undanröjandet att förrättningen samtidigt
återförvisas för ny handläggning. Om fel inverkar bara på vissa åtgärder under
förrättningen, har ägodelningsrätten att, med undanröjande av dessa åtgärder,
meddela erforderliga föreskrifter för åstadkommande av rättelse
(andra punkten). I 16 kap. 5 § föreskrivs i anslutning härtill att det, om rättelse
i skifte beslutats utan återförvisning, åligger lantmätaren att i skiftes -

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967 57

handlingarna införa de tillägg och ändringar som rättelsen föranleder. Finnes
förrättningen lagiigen beskaffad skall ägodelningsrätten fastställa förrättningen
(21 kap. 42 § tredje stycket tredje punkten).

Någon särskild regel om partiell fastställelse av skifte eller annan jorddelningsförrättning
finns inte.

Skiftets fastställande är av betydelse bl. a. för delägarnas tillträde av
ägolotterna. Enligt 15 kap. 1 § gäller om tillträde i huvudsak följande. Delägarna
får avtala om tiden för tillträdet av de nya ägolotterna. Tillträdet
får dock inte anstå längre än ett år från det skiftet blivit genom laga kraft
ägande beslut fastställt. Träffas ej sådan överenskommelse, skall tillträdet
ske så snart skiftet blivit fastställt. Har klander anförts, bestämmer ägodelningsrätten
tiden för tillträdet.

De nu berörda reglerna om besvär, underställning, fastställelse och tillträde
gäller även vid laga skifte enligt FBLS (6 kap. 1 §). Det är emellertid
att märka att reglerna i FBLS om föremålet för laga skifte inte stämmer
överens med JDL:s motsvarande regler. Laga skifte enligt 6 kap. 1 § första
stycket FBLS kan avse antingen fastighet eller område, som vid mätningsförrättning
undantagits för delägares gemensamma behov eller lämnats
oskiftat, dvs. samfällt område. Vid laga skifte enligt 6 kap. 1 § andra stycket
FBLS kan Kungl. Maj :t bestämma skifteslagets omfång. När bestämmelserna
i 21 kap. 19 § JDL om preliminärfrågor, vilka bestämmelser anknyter
till JDL:s skifteslagsindelning, skall tillämpas vid laga skifte enligt
FBLS, måste emellertid det föreliggande skiftesobjektet hänföras till någon
av de typer av skifteslag som anges i 1 kap. 2 § JDL. De förut angivna dalaskiften
för vilka FBLS gäller, dvs. skiftena i Mora, avser objekt av sådan
beskaffenhet att reglerna om primära skifteslag är tillämpliga. Detta framgår
också av Kungl. Maj ds beslut den 6 november 1959 om medgivande till
omdelning enligt 6 kap. 1 § andra stycket FBLS.

De nu berörda reglerna skall tillämpas även vid laga skifte enligt DL. För
ett par underställningsfall finns särskilda regler i DL, men dessa kan här
förbigås. Vidare gäller vissa särskilda bestämmelser om tillträde efter ägoutbyte
vid dalaskifte (14 §). Bestämmelserna innebär att tillträdet av mark,
som erhålls genom ägoutbyte, kan uppskjutas till den tidpunkt då lagaskifteslotterna
tillträds, således till en tidpunkt efter fastställandet av ägontbytet.

Förslaget till FBL. Huvudregeln om sakägares rätt att föra talan mot beslut
och åtgärd vid förrättning är, liksom enligt gällande rätt, att talan förs
genom besvär efter förrättningens avslutande (16 kap. 4 §). Besvärsinstans
är den föreslagna nya jorddomstolen. Antalet frågor som obligatoriskt
utgör preliminärfrågor (16 kap. 1 § första och andra styckena) är
mindre än enligt gällande rätt. Förutom i jävs- och vissa ersättningsfrågor
förs sålunda särskild talan mot beslut, varigenom ansökan om fastighets -

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

bildning eller fastighetsbestämning avvisats, beslut om tillstånd till fastighetsbildning,
beslut om rättelse av skrivfel m. m. samt vissa beslut om gemensamma
arbeten vid fastighetsreglering. Motsvarighet till det nuvarande
underställningsförfarandet saknas.

Emellertid kan enligt förslaget förrättningsmännen i vissa ytterligare fall
förordna att talan mot beslut skall föras särskilt. Detta gäller sådana fastighetsbildningsbeslut
och fastighetsbestämningsbeslut som meddelas under
pågående förrättning. Förordnande att talan skall fullföljas särskilt
får i sådana fall meddelas om det anses ägnat att befordra en ändamålsenlig
förrättningshandläggning (16 kap. 1 § tredje stycket). Fastighetsbildningsbeslut
har till ändamål att ange vilka ändringar i fastighetsindelningen
samt vilka åtgärder rörande servitut som skall vidtas (4 kap. 25 §).
Fastighetsbildningsbeslut får, om detta bedöms lämpligt, meddelas utan hinder
av att alla tekniska göromål och erforderliga värderingar inte blivit
verkställda. Om det anses lämpligt får olika till beslutet hörande frågor
tas upp var för sig och avgöras genom skilda beslut. Delbeslut om fastighetsbildningen
kan alltså meddelas. Enligt fastighetsbildningskommittén (s.
268) är bestämmelsen om möjlighet till uppdelning av fastighetsbildningsbeslut
avsedd att vinna tillämpning vid vissa mera komplicerade fastighetsbildningar
och anses då verksamt kunna underlätta förfarandet. Kommittén
framhåller samtidigt, att det, eftersom en uppdelning alltid torde vara förenad
med vissa olägenheter är av vikt att förrättningsmännen med urskillning
utnyttjar möjligheten att etappvis avgöra fastighetsbildningsfrågor.
Bl. a. måste förrättningsmännen noga beakta risken av att handläggningstiden
förlängs. För att ett delbeslut skall få meddelas måste vidare som en
självskriven förutsättning gälla att beslutets återverkningar på det fortsatta
förrättningsarbetet klart kan överblickas. Det bör inte, anför kommittén, efter
ett sådant beslut få visa sig att beslutet hindrar det fortsatta arbetet eller
att det finns en betydligt lämpligare lösning av den avgjorda frågan.

Den nuvarande obligatoriska fastställelseprövningen av jorddelningsförrättningar
är i förslaget till FBL ersatt av regler, som ger överlantmätaren
möjlighet att genom underställning bringa tillstånds- och fastighetsbildningsbeslut
-— vilka regelmässigt skall komma till hans kännedom
— under jorddomstolens prövning (16 kap. 7 §).

Avslutad förrättning, mot vilken talan inte fullföljs inom behörig tid, blir
slutligt gällande i och med att anteckning om fastighetsbildningen resp.
fastighetsbestämningen sker i fastighetsregistret (19 kap. 2 §, jfr 16 kap.
9 § och 17 kap. 15 §). Sådan anteckning skall ske när visshet vunnits att
talan inte fullföljts mot fastighetsbildnings- eller fastighetsbestämningsbeslutet.
Om vid en och samma förrättning beslutats olika åtgärder, får den
omständigheten att talan fullföljts beträffande någon eller några av åtgärderna
ej hindra att anteckning om övriga åtgärder sker i registret, såvida
dessa senare uppenbarligen inte kan beröras av fullföljden. Partiell registre -

Kungl. Maj ris proposition nr 167 år 1967

ring av avslutad förrättning skall alltså äga rum i den mån det är möjligt
med hänsyn till möjligheterna att överblicka följderna av anförda besvär
eller beslutad underställning. Vid fastighetsreglering gäller vidare att registrering
av beslutad fastighetsbildning kan påkallas under pågående föri''ättning
(19 kap. 3 §).

Genom att förslaget till FBL öppnar möjlighet att åstadkomma en definitiv
fastighetsplan redan innan förrättning blivit slutförd kommer frågan
om tidpunkten för tillträdet i väsentligt ändrat läge. Om tillträde vid
fastighetsreglering föreslås följande regler (5 kap. 29 §). Mark, som genom
fastighetsreglering övergår i ny ägares hand eller enligt därvid meddelat beslut
skall utnyttjas till väg eller för annan anläggning (med servitutsrätt),
tillträds vid den tidpunkt som förrättningsmännen bestämmer. Skyldighet
för sakägare att avträda mark inträder dock ej i något fall förrän det
genom lagakraftvunnet beslut blivit avgjort att marken skall frångå honom
eller tas i anspråk för anläggning. Tillträdet får ej anstå längre än ett år
från det anteckning om regleringen skett i fastighetsregistret, såvida inte
särskilda skäl föranleder annat. Har bestämmelse om tillträde inte meddelats
äger tillträdet rum så snart anteckning om regleringen verkställts i fastighetsregistret.
Skall tillträde inte ske samtidigt beträffande all i regleringen
ingående egendom och tillskyndas sakägare därigenom väsentlig olägenhet,
kan han få skälig ersättning av den som har fördel av att samtidigt
tillträde ej äger rum.

De föreslagna reglerna har i stort sett inte mött några erinringar vid remissbehandlingen.
Angående vissa synpunkter som framkommit beträffande
bestämmelsen i 4 kap. 25 § om möjlighet att meddela fastighetsbildningsbeslut
innan alla tekniska göromål och erforderliga värderingar utförts
kan här hänvisas till avsnittet om skifteslikvider. I anslutning till bestämmelsen
i 16 kap. 1 § tredje stycket om möjlighet att förordna att talan mot
fastighetsbildningsbeslut skall fullföljas särskilt uttalar Svea hovrätt att
sakägare bör ha möjlighet att få befogenheten av sådant förordnande prövad
utan att behöva angripa fastighetsbildningsbeslutets innehåll eller åtgärden
att meddela beslutet vid den aktuella tidpunkten. Ett klarläggande
härav anser hovrätten vara påkallat. Hovrätten är vidare tveksam huruvida
reglerna om tillträde i 5 kap. 29 § lämpar sig väl vid fastighetsreglering
inom bebyggelseområde med fastställd detaljplan. Hovrättens anmärkningar
hänför sig huvudsakligen till reglerna om sakägares rätt till ersättning
för olägenhet på grund av partiellt tillträde (tredje stycket). Dessutom
påtalar hovrätten att det enligt förslaget inte står avträdaren öppet att särskilt
överklaga ett beslut om tillträde, som enligt avträdarens mening kan
vara oförmånligt för honom. Hovrätten ifrågasätter om inte regler, som bätLre
stämmer överens med expropriationslagens bestämmelser om förhandstillträde
och verkan därav i ekonomiskt avseende, passar bättre vid fastighetsreglering
i tätbebyggelseområden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

Lantmäteristyrelsens förslag. Styrelsen föreslår för dalaskiftenas vidkommande,
att bestämmelserna i 21 kap. 19 § JDL angående rätt för delägare
att anföra besvär under pågående skifte skall gälla i den utsträckning förrättningsmannen
förordnar därom och att dessa bestämmelser skall äga
tillämpning även beträffande skiftesplan för del av skifteslaget eller för
viss åtgärd under skiftet i den mån planen i denna del kan prövas för sig.
1 fall då skiftesplanen blir föremål för partiell prövning enligt vad nyss
sagts bör tidpunkten för lagakraftvunnet avgörande i sådan fråga — i stället
för tidpunkten för skiftets fastställande — bilda utgångspunkt för tilllämpningen
av reglerna i 15 kap. 1 § JDL om tillträde. Slutligen föreslår styrelsen
att vid fastställelseprövning av dalaskifte skall gälla att om i förrättningen
finnes fel, vilka inverkar bara på vissa åtgärder under förrättningen,
förrättningen skall fastställas i viss del. Styrelsen anser alltså att förrättningen,
om den är lagligen beskaffad till viss del som kan prövas för sig,
utan hinder av bestämmelserna i 21 kap. 42 § tredje stycket JDL bör kunna
fastställas i denna del. Fastställelsen av lagligen beskaffad del av skifte
skall således inte behöva anstå i avvaktan på rättelse eller ny handläggning
av sådan del av skiftet, som på grund av besvär eller eljest blir undanröjd.

I motiveringen för dessa förslag anför styrelsen att det för ett rationellt
omregleringsförfarande är en särskilt betydelsefull fråga att skapa förutsättningar
för att förrättningsarbetet skall kunna fortgå kontinuerligt utan
hindrande avbrott och att i övrigt få delägarnas positiva medverkan så
att förrättningshandläggningen inte onödigtvis försvåras. Utöver vad som
förut föreslagits i angivna syfte tilldrar sig enligt styrelsens mening bestämmelserna
i 21 kap. 19 § JDL angående preliminärfrågor stort intresse. Vid
skifte på primärt skifteslag skall ett flertal frågor avgöras genom delbeslut,
som kan omedelbart överklagas. Beträffande sekundärt skifteslag gäller
att endast ett par frågor har denna karaktär. När laga skifte skall ske som
omskifte enligt FBLS finns inte någon i förväg given skifteslagsindelning
till grund för skiftets omfattning, utan detta bestäms från fall till fall i
administrativ ordning. Det finns inte heller någon i lagen given reglering
huruvida ett laga skifte på ett så tillkommet skifteslag skall handläggas enligt
reglerna för primärt eller sekundärt skifteslag eller på något annat sätt.
Även om så vore fallet torde dessa förfaranderegler kunna modifieras genom
föreskrifter av Kungl. Maj :t. Utfärdas sådana föreskrifter är det angeläget att
de inte blir stela och binder förfarandet. Det bör sålunda finnas möjligheter
att anpassa handläggningen till de faktiska förhållandena. Lika viktigt är
att omfattningen av de frågor som skall kunna avgöras slutgiltigt genom
delbeslut blir tillräckligt vidsträckt och tillgodoser behovet. Oklarhet eller
missnöje i viss detalj bör inte utgöra en spärr för hela företagets fortsatta
behandling, utan verkningarna därav bör i möjligaste mån begränsas. Skall
ett rationellt förfarande kunna komma till stånd bör föreskrivas att bestämmelserna
i 21 kap. 19 § JDL angående rätt för delägare att anföra besvär

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

skall gälla i den utsträckning förrättningsmannen förordnar därom. Meddelas
inte sådant förordnande inträder besvärsrätt i dessa frågor vid skiftets
avslutande. Vad som sagts nu bör gälla också skiftesplan som avser del av
skifteslaget eller för viss åtgärd under skiftet i den mån planen i denna del
kan prövas för sig.

Genom de föreslagna ändringarna vinner sakägarna fördelen att de nya
lotterna får tillträdas så snabbt som möjligt, dvs. omedelbart efter planprövningen.
Båtnaden av företaget kan då nyttiggöras i ett tidigare skede
och olägenheterna av en lång handläggningstid kan begränsas. Med hänsyn
till de praktiska förutsättningarna torde anledning inte finnas att
räkna med att ett tillträde av del av skifteslaget skall medföra några olägenheter
från ekonomisk synpunkt. Styrelsen anmärker att bestämmelse vid
skifte om tillträde synes böra i det särskilda fallet förbindas med föreskrifter
angående tillträdarens befogenheter i fråga om tillträdd mark i syfte
att tillgodose likvidmottagarens intressen.

Remissyttrandena. Öv er lantmätaren anser att de föreslagna föreskrifterna
om besvär och tillträde är särskilt värdefulla för skiftesarbetets fortgång.
Att förrättningsmannen med utgångspunkt från förhållandena i det särskilda
fallet själv får bestämma vilka åtgärder som skall behandlas som preliminärfrågor
kommer uppenbarligen att bidra till en ökad smidighet i förrättningshandläggningen.
Möjligheterna att få till stånd förtida tillträde,
helt eller delvis, till de nya ägolotterna förbättras. De nya tillträdesreglerna
löser också ett inte oväsentligt detaljproblem, som i flera fall visat sig vara
besvärligt att komma till rätta med, nämligen att under förrättningens gång
få tillträde till mark som undantagits som utmål för vägar, avsedda att utbyggas
under pågående skifte.

Om förslaget till föreskrifter angående partiell fastställelse anför överlantmätaren.

Trots att vid dalaskiftena besvärsfrekvensen generellt sett varit låg och
flera stora skiften t. o. m. lämnats helt oklandrade måste det betecknas som
normalt att något mindre antal av de hundratals delägarna besvärsvägen
påkallar prövning av någon skiftesläggnings- eller ersättningsfråga e. d.
Även om vid fastställelseprövningen förrättningen befinnes vara lagligen beskaffad
kan i sådana fall alltid den risken föreligga att ett eller annat av
besvären föres vidare, varigenom delägarna i gemen för kanske avsevärd
tid framåt hindras att komma i åtnjutande av de med skiftet förenade rationaliseringsvinsterna.
Här borde det vara möjligt att tillämpa ett förfarande
liknande det föreslagna. Om besvären avser sådana delar av förrättningen
som utan olägenhet kan prövas för sig skulle fastställelsen kunna
ske genom deldomar, en beträffande icke överklagade delar och en eller
flera beträffande de av besvären berörda delarna.

Departementschefen. Gällande bestämmelser om besvär och fastställelse
utgör i vissa situationer hinder mot en fullt rationell handläggning vid de

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

ovanligt omfattande och tidskrävande förrättningar som dalaskiftena oftast
utgör. De ändringar lantmäteristyrelsen nu föreslår stämmer väl överens
med principerna i förslaget till FBL.

Enligt lantmäteristyrelsens förslag skall förrättningsmännen vid dalaskifte
kunna besluta, att talan mot upprättad partiell skiftesplan skall fullföljas
särskilt enligt de bestämmelser som gäller för preliminärfrågor vid
laga skifte. Reglerna i 15 kap. JDL om tillträde skall i sådant fall tillämpas
med utgångspunkt från tidpunkten för lagakraftvunnet beslut i sådan fråga
som planen avser i stället för tidpunkten för skiftets fastställande. I
den omfattning som föranleds av den partiella planen skall alltså gälla, att
överenskommelse om tillträdestiden inte får avse senare tidpunkt än ett år
från tiden då planbeslutet vann laga kraft samt att, om överenskommelse
inte träffas, tillträdet skall ske så snart planbeslutet vinner laga kraft eller,
om besvär anförts mot detta, vid tidpunkt som ägodelningsrätten bestämmer.
Med partiell skiftesplan avser lantmäteristyrelsen skiftesplan för del
av skifteslaget eller för viss åtgärd under skiftet i den mån planen i denna
del kan prövas för sig. Skiftesplan i avsedd mening kan omfatta dels sådana
förhållanden som behandlas i skiftesplan enligt 13 kap. 19 § JDL, dvs.
plan för skiftesläggningen, dels beslut enligt 10 kap. JDL om undantag av
mark från skifte, dvs. avsättande av samfällda undantag för väg och andra
ändamål, och om bildande av servitut vid skifte. Undantag av mark är redan
enligt gällande regler preliminärfråga vid skifte på primärt skifteslag,
men om tillträde till sådan ägolott finns inte någon specialregel, varför tillträde
under pågående förrättning inte kan säkerställas enligt JDL.

Om vissa beslut rörande skiftesläggning och servitut behandlas som
preliminärfrågor, såsom redan nu är fallet med beslut under skiftet om undantag
av mark, vinns bl. a. den fördelen att den fortsatta handläggningen
av skiftet kan grundas på ett säkrare underlag. Några svårigheter att inpassa
en ändring i sådan riktning i gällande lag föreligger inte. De föreslagna
reglerna syftar emellertid dessutom till att möjliggöra tillträde av
mark under pågående skifte i större utsträckning än som vanligen blir
fallet med tillämpning av gällande bestämmelser. En sådan anordning innebär
att man i ökad utsträckning ger möjlighet till verkställighet under
skiftet av beslut, vilka i princip blir slutligt gällande först genom fastställelsen
efter skiftets avslutande. Det kan invändas att detta inte är lämpligt.
Denna invändning torde emellertid inte ha någon praktisk vikt.
Med hänsyn till de särskilda förhållandena vid dalaskiftena och de praktiska
fördelarna för förrättningshandläggningen och för sakägarna förordar
jag därför att möjlighet öppnas till det föreslagna förfarandet. Förutsättningen
för att förfarandet skall få tillämpas bör anges i lagen och lämpligen
utformas som ett krav på att förfarandet skall främja ändamålsenlig
handläggning av förrättningen. Bestämmelsen får därigenom i huvudsak
samma utformning som villkoret i förslaget till FBL för närmast motsvaran -

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

de fall, dvs. villkoret att förrättningsman skall få förordna att talan mot
fastighetsbildningsbeslut skall fullföljas särskilt (16 kap. 1 § tredje stycket).
Det nya förfarandet bör inte användas i fall då tillträde på grundval
av partiell skiftesplan medför väsentlig olägenhet för sakägare,
eftersom regler om ersättning för sådan olägenhet saknas i gällande rätt.
Sakägarna bör alltså kunna överklaga förrättningsmännens beslut att göra
partiell skiftesplan till preliminärfråga. Uttrycklig föreskrift härom bör
meddelas.

De åtgärder som avses i 13 kap. 19 § JDL, bl. a. utvisande av skiftesplanen
på marken i den utsträckning det begärs eller eljest anses erforderligt,
skall givetvis ha vidtagits när besvärshänvisning för partiell skiftesplan
lämnas. Däremot torde reglerna i 13 kap. 21 och 22 §§ JDL inte innebära
att delningsbeskrivning måste upprättas och gränserna varaktigt utmärkas
på marken redan i anslutning till att partiell skiftesplan upprättas eller
vinner laga kraft. Det torde emellertid vara lämpligt att gränserna är utmärkta
på marken vid tiden för tillträdet.

Vad lantmäteristyrelsen i övrigt föreslår om preliminärfrågor innebär
att antalet sådana frågor vid dalaskifte genom beslut av förrättningsmännen
kan minskas i förhållande till vad som framgår av 21 kap. 19 § JDL.
En sådan ändring är emellertid svårare att passa in i gällande system.
Vidare begränsas de olägenheter som vid omfattande laga skiften kan uppstå
från handläggningssynpunkt genom besvär i preliminärfrågor liksom
genom underställning om frågorna i den mån det kan ske avgörs vid sådan
tid att de samtidigt kan bli föremål för ägodelningsrättens behandling. Bestämmelse
härom finns i 3 kap. 14 § sista stycket JDL. Jag anser av dessa
skäl att förslaget inte bör genomföras i detta sammanhang.

Förslaget att ägodelningsrätten, i fall då viss del av dalaskifte måste
undanröjas, skall kunna fastställa sådan del av skiftet, som är lagligen beskaffad
och kan prövas för sig, torde däremot kunna genomföras utan olägenhet.
En sådan ordning kan vid skiften av den omfattning, som det här är
fråga om, bli till stor fördel för alla de sakägare som inte berörs av anförda
besvär, samtidigt som övriga sakägares intressen inte påverkas. Jag förordar
därför att förslaget genomförs. Den bestämmelse som detta kräver bör utformas
så, att ägodelningsrätten får möjlighet att fastställa skiftet till viss
del så snart rätten konstaterat, att ifrågavarande del av skiftet är lagligen
beskaffad och kan prövas för sig. Rätten bör alltså vara oförhindrad att,
om det är lämpligt, fastställa den lagligen beskaffade delen även i fall då
rätten ännu inte hunnit ta ställning till om återstoden av förrättningen skall
undanröjas eller fastställas.

Eu bestämmelse med det innehål! som nyss angetts reglerar inte omedelbart
den situation som uppkommer när besvär anförs mot ägodelningsrätts
beslut att fastställa skifte och besvären rör bara viss del av skiftet. Frågan
om besvären då hindrar att fastställelsebeslutet vinner laga kraft beträffan -

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

de återstoden av skiftet torde emellertid inte få någon större aktualitet om
ägodelningsrätten begagnar sig av de möjligheter som den föreslagna nya
bestämmelsen ger.

Genom de nu föreslagna ändringarna torde det önskemål som 1966 års
riksdag uttalade vid behandlingen av vissa motioner om tillträde av nya
ägolotter vid laga skifte få anses tillgodosett (mot. I: 591 och II: 737, L3U
1966:49, rskr312).

Vid utformningen av de nya lagbestämmelserna bör iakttas, att undantag
av mark redan nu är preliminärfråga. Vidare bör uttrycket skiftesplan
inte användas i lagtexten i annan betydelse än den som uttrycket har i gällande
bestämmelser. Uttrycket bör alltså inte användas med den mera vidsträckta
innebörd som det har enligt lantmäteristyrelsens förslag.

Lagfart och sammanläggning

Gällande bestämmelser m. m. 1932 års dalalagstiftning innefattade som redan
nämnts bl. a. särskilda bestämmelser om äganderättsutredning, lagfart
och sammanläggning vid dalaskifte. Lagstiftningen är visserligen, som
redan nämnts, upphävd i vissa delar men den skall alltjämt tillämpas i
fråga om skiften som påbörjats före den 1 juli 1962.

Enligt 6 § DL skall lantmätaren verkställa noggrann utredning om äganderättsförhållandena
inom samtliga till byn hörande ägor. Kan därvid delägares
rätta andelstal inom hemman eller del av hemman ej med säkerhet
utrönas får frågan avgöras genom förening mellan dem vilkas rätt berörs,
om det är uppenbart att rätt som tillkommer innehavare av fordran, varför
säkerhet åtnjuts på grund av inteckning eller enligt 11 kap. 2 § jordabalken,
inte äventyras genom föreningen. Yppas tvist om äganderätt under skiftet
skall tvisten underställas ägodelningsrättens prövning. Däremot utgör
äganderättsutredningen inte en fråga i vilken man kan anföra besvär särskilt.

Enligt särskilda lagfartslagen skall rätten, om det ej med hänsyn till förhållandena
inom byn finnes obehövligt, utfärda kungörelse om att utredning
rörande äganderättsförhållandena inom byn verkställts vid skiftet
(1 §). Initiativet till att frågan bringas under rättens prövning skall tas
av lantmätaren (2 §). För publiceringen av kungörelsen gäller särskilda föreskrifter
(3 §). Kungörandet kan ske under pågående skifte. Sedan skiftet
blivit slutligen fastställt och ett år förflutit efter sista kungörandet, skall på
grund av skiftet med äganderättsutredningen lagfart sökas av var och en,
som redovisats såsom ägare av fast egendom inom byn (4 §). Är ej lagfart
sökt sist på den inskrivningsdag som infaller näst efter sex månader från
det skyldigheten att söka lagfart inträtt, kan rätten genom vite tillhålla den
försumlige att fullgöra sitt åliggande. Om sökanden vid skiftet redovisats

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

såsom ägare av fast egendom, som skall tas upp såsom särskild fastighet i
jordregistret eller som utgör kvotdel av dylik fastighet, skall lagfart på
grund av skiftet med äganderättsutredningen meddelas på fastigheten eller
fastighetsandelen (5 §). Lagfartsansökan skall i vissa särskilda fall förklaras
vilande (6 och 7 §§). Sedan skiftet blivit fastställt och ett år förflutit
efter sista kungörandet, får lagfart som tidigare meddelats inte läggas till
grund för beviljande av lagfart på efterföljande fång eller av inteckning
(8 § första stycket). Lagen behandlar också fall av konkurrens mellan lagfart,
som meddelas på grund av äganderättsutredningen, och tidigare meddelad
inteckning i samma egendom (8 § andra stycket). Slutligen finns vissa
regler om kungörelsekostnad, om talan mot rättens beslut och om vissa
anteckningar i lagfartsprotokollet och lagfartsboken (9—11 §§). Lagen
äger motsvarande tillämpning vid förrättning enligt lagen den 4 juni 1943
(nr 302) med särskilda bestämmelser om äganderättsutredning och sammanläggning
av fastigheter inom vissa byar i Kopparbergs län (den s. k.
1943 års lag), som huvudsakligen avser vissa byar i Ore och Vänjans socknar.

De särskilda reglerna om sammanläggning vid dalaskifte återfinns i
7—11 §§ DL. Reglerna innebär att sammanläggning kan ske i större omfattning
än som föranleds av rikslagstiftningen. Den grundläggande regeln
i 7 § första stycket föreskriver att om bys heminägor ingår i skifte skall,
där laga hinder ej möter, till byn hörande fastigheter samt övriga i skiftet
ingående fastigheter som är i en ägares hand och av denne innehas med
samma rätt under skiftet sammanläggas till en fastighet. Sammanläggning
får dock inte äga rum, om ägaren bestrider åtgärden och han ej uppenbart
saknar fog härför. Övriga regler i 7 § innebär att fastigheter, vilka tillhör
makar var för sig eller innehas med olika rätt i äktenskapet, med makarnas
samtycke kan sammanläggas till en fastighet. När det gäller villkoren
för sammanläggning efterges enligt 8 § de jordpolitiska villkor för sammanläggning
som finns upptagna i 6 och 7 §§ SML. Vidare efterges det för
vanliga sammanläggningar gällande kravet på lagfart. Lagfartskravet efterges
dock endast under förutsättning att häradsrätten, enligt särskilda lagfartslagen,
beslutat utfärda kungörelse angående verkställd äganderättsutredning.
Frågor om sammanläggning avgörs enligt 9 § och 10 § första stycket
DL av ägodelningsrätten på grundval av förslag från förrättningsmännen
vid skiftet. Sedan ärendet överlämnats till ägodelningsrätten handläggs
det på samma sätt som när ansökan om sammanläggning hänskjutits till
ägodelningsrätt enligt SML. Enligt 10 § andra stycket DL skall, om skifte
inställts, dessförinnan meddelat beslut om sammanläggning förfalla. Anteckning
om att skiftet inställts skall snarast möjligt göras i lagfarts- eller fastighetsboken.
Om sammanläggning berört intecknad fastighet, skall anteckning
ske även i intecknings- eller fastighetsboken. I 11 § DL slutligen reg3
Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 167

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

leras frågan om tillämpligheten av bestämmelserna om sammanläggning på
en speciell typ av skiftesobjekt, nämligen mark som vid tidigare skifte uteslutits
från delningen.

Enligt 1 § SML kan endast fastighet, fastighetsdel som avstyckas för
sammanläggning samt andel i fastighet som ingår i laga skifte sammanläggas.
Vidare gäller enligt 3 § SML, att fastighet som ingår i sammanläggning,
liksom fastighet varav viss andel ingår i sammanläggning under
laga skifte, skall vara upptagen i jordregistret. Registrerad fastighet och
andel i registrerad fastighet kan alltså ingå i sammanläggning under laga
skifte, däremot inte område av fastighet. DL innehåller inte någon uttrycklig
eftergift från de angivna villkoren för sammanläggning, som brukar
sammanfattas som registreringsvillkoret. I praxis anses emellertid registreringsvillkoret
inte gälla vid sammanläggning enligt DL (jfr prop. 1962: 159
s. 70). Angivna praxis sammanhänger med följande förhållanden.

Omskifte enligt rikslagstiftningen innebär omreglering av befintliga fastigheter
utan ändring av deras identitet. Klyvningsskifte och sammanläggning
innebär nybildning av fastigheter under upprätthållande av full kontinuitet,
dvs. varje nybildad fastighet härleds omedelbart ur en eller flera
förutvarande. Dessa principer upprätthålls inte i full utsträckning vid dalaskifte.
De fastigheter som framkommer såsom resultat av dalaskifte kan
inte ntan vidare identifieras med eller härledas från de fastigheter som ingår
i skiftet på samma sätt som vid laga skifte enligt rikslagstiftningen.
Förhållandet kommer särskilt tydligt till synes i jordregistret sedan skiftesresultatet
registrerats enligt den särskilda jordregisterkungörelsen. Registreringen
efter dalaskifte motsvarar nämligen närmast uppläggandet av
ett helt nytt jordregister för skifteslaget, varvid delningsbeskrivningen vid
skiftet utgör grunden. Sambandet med den tidigare fastighetsindelningen
redovisas inte i registret. Eftergivandet av kontinuiteten kommer till synes
bl. a. även däri att det för sammanläggning eljest gällande registreringskravet
inte upprätthålls vid sammanläggning enligt DL. Dalautredningen
anförde i betänkandet SOU 1931: 19, som låg till grund för 1932 års författningar
om skiftesverksamheten i Dalarna, att SML:s bestämmelser borde
så förstås, att kravet på föregående utbrytning och registrering eftergavs
om sammanläggning söktes i samband med fastighetsbildande skifte. De
ifrågavarande skiftena angavs vara av denna beskaffenhet. Vidare kan
nämnas, att reglerna i 13 kap. 11 § JDL om ägolottsbildningen vid laga
skifte inte tillämpas i full utsträckning vid skifte enligt DL. Ägolottsbildningen
vid dalaskifte grundas på den fastighetsindelning som föreligger
efter verkställda sammanläggningar. Efter skiftets fastställande anordnas,
förutsatt att byns heminägor ingått i skiftet, nytt upplä SS i jordregistret
för varje vid skiftet utlagd ägolott (1 § i 1932 års särskilda jordregisterkungörelse).
Anteckning i jordregistret om sammanläggning, som verkställts
under skiftet, skall inte ske genast efter sammanläggningen utan

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

först i samband med införingen av de ändringar i jordregistret som föranleds
av skiftet (4 § samma kungörelse).

Beträffande fastighetsböckerna gäller i vissa avseenden särskilda bestämmelser
för Kopparbergs län, nämligen kungörelsen den 18 mars 1887 (nr
12 s. 1) om införande av lagfarts- och inteckningsböcker vid häradsrätterna
i Kopparbergs län, övergångsbestämmelserna till lagen den 3 juni 1932 (nr
169) om uppläggande av nya fastighetsböcker för landet samt slutligen
kungörelsen den 17 juni 1932 (nr 228) med särskilda bestämmelser om
förande av fastighetsbok inom vissa delar av Kopparbergs län. I samband
med de fastighetsboksåtgärder som föranleds av dalaskifte brukar nya fastighetsböcker
läggas upp enligt 1932 års lagstiftning härom. De nya böckerna
kommer därvid att ta upp alla vid laga skiftet utlagda och i jordregistret
på grundval av skiftet redovisade fastigheter. Härefter är enbart rikslagstiftningen
tillämplig på fastighetsbokföringen.

Genom ÄUL, som trädde i kraft den 1 juli 1962, skapades ett nytt instrument
för äganderättsutredning. Lagen möjliggör äganderättsutredning inom
områden, där laga skifte enligt DL eller andra fastighetsrationaliserande
åtgärder pågår eller förestår, men är helt fristående från och oberoende av
nämnda åtgärder. Äganderättsutredning kan ske beträffande område, där
äganderätten till fastigheter är oviss, om det från allmän och enskild synpunkt
är av väsentlig betydelse att ovissheten undanröjs och åtgärder härför
lämpligen bör vidtas i ett sammanhang (1§). En särskild grund för
äganderättsutredning är även att fastighetsägarna inom ett område i betydande
omfattning saknar lagfart. Förordnande om äganderättsutredning
meddelas av Kungl. Maj :t. Utredningen sker vid förrättning (2 §). Något
krav att förrättningsområdet skall utgöras av by, skifteslag eller annan
särskild enhet föreligger inte. Utredningsförfarandet är i huvudsak så utformat,
att förrättningsmannen ex officio skaffar fram visst grundläggande
utredningsmaterial. Sakägarna bereds tillfälle att ta del av materialet och
att muntligen eller skriftligen anmäla sina äganderättsanspråk samt förete
sådana handlingar och meddela sådana upplysningar angående hävdeförhållanden
m. m., som kan vara av betydelse för äganderättsutredningen
(6§). Sedan anspråken sammanställts och sakägarna slutfört sin talan
(7 §), har förrättningsmannen att på grundval av den förebragta utredningen
och vad han i övrigt känner till om föreliggande fång och hävdeförhållanden
pröva vem som bör anses vara ägare till varje särskild fastighet
eller mark inom sådan eller mark som är samfälld för flera fastigheter
samt upprätta förteckning i enlighet härmed (äganderättsförteckning).
Fång vartill fordias tillstånd av myndighet får inte beaktas förrän tillstånd
erhållits (8 § första stycket).

Om fastighet eller samfälld mark är delad genom sämjedelning, arealöverlåtelse
eller liknande åtgärd som kommit till stånd före den'' 1 juli
1962 gäller i princip att varje del skall tas upp som särskild ägolott i för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

teckningen. Ägolotterna skall redovisas på karta (8 § andra och tredje
styckena). Talan mot förrättningen förs genom besvär hos ägodelningsrätten
och därefter vidare såsom i jorddelningsmål. Besvär, vari yrkas att
klaganden i stället för annan skall i äganderättsförteckning tas upp som
ägare till viss egendom, anses innefatta yrkande om bättre rätt till egendomen
(11 §). Sämjedelning eller annan privat jorddelning som föranlett
redovisning av särskild ägolott i äganderättsförteckningen skall, sedan förteckningen
blivit slutligen gällande, anses verkställd genom lagligen gällande
lantmäteriförrättning (12 § första stycket). Förrättningen har alltså
legaliseringsverkan. Denna verkan är dock begränsad i vissa avseenden.
Bl. a. medför regeln i första stycket inte att gräns anses vara i laga ordning
bestämd.

Äganderättsutredning enligt ÄUL skall inte kungöras i efterhand såsom
fallet är med motsvarande utredning enligt DL. Däremot skall första förrättningssammanträdet
föregås av ett kungörelse- och kallelseförfarande,
som kan sägas motsvara kungörandet enligt särskilda lagfartslagen beträffande
äganderättsutredning enligt 6 § DL.

Så snart äganderättsutredning blivit helt eller delvis slutligen gällande
skall registrering ske. Om detta meddelas föreskrifter i 7 § kungörelsen den
21 december 1962 (nr 708; ändrad 1963: 123) med vissa bestämmelser i
anledning av ÄUL. Föreskrifterna innebär att ägolotter, vari fastighet vid
förrättning enligt ÄUL finnes vara delad, i allmänhet registreras på motsvarande
sätt som klyvningslotter.

För var och en som i äganderättsförteckning tas upp som ägare till fast
egendom skall, med vissa undantag, på grund av förteckningen meddelas
lagfart på egendomen (13 och 14 §§). Ny lagfart behöver dock inte meddelas
för den som redan har lagfart på samma egendom. För ändamålet
skall förrättningsmannen inge ett exemplar av äganderättsförteckningen till
inskrivningsdomaren. Lagfart skall anses sökt på andra inskrivningsdagen
efter det förrättningen blivit slutligen gällande i vad den avser vederbörande
egendom.

Förrättning enligt ÄUL är sammankopplad med ett sammanläggningsförfarande.
De grundläggande reglerna härom (16 §) har liknande innebörd
som reglerna om sammanläggning vid dalaslcifte. De innehåller emellertid
ett lämplighetsvillkor, som i vissa fall kan leda till att sammanläggningarna
får mindre omfattning än enligt DL. Förfarandet (17 och 18 §§) är anordnat
på liknande sätt som i DL. Eftersom det är förutsatt att förordnande om
sammanläggning skall meddelas först sedan förrättningen vunnit laga kraft,
registrering skett och lagfart beviljats har lagfarts- och registreringsvillkoren
i SML inte eftergetts.

Som tidigare berörts kan Kungl. Maj :t enligt övergångsbestämmelserna
till ÄUL —• efter hörande av delägarna vid lantmäterisammanträde — förordna
att bestämmelserna i 6 § DL och särskilda lagfartslagen inte vidare

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

skall gälla beträffande skifte som påbörjats före den 1 juli 1962. Det är förutsatt
att dylikt förordnande skall kombineras med förordnande om förrättning
enligt ÄtJL. Tredje lagutskottet uttalade i anslutning till behandlingen
av förslaget till ÄUL i ett av riksdagen godkänt utlåtande (L3U
1962: 35, rskr 350) att utskottet utgick från att delägarna vid de påbörjade
dalaskiftena skulle komma att höras om sin inställning till frågan
om tillämpning av den nya lagstiftningen på förrättningen. Det kunde
förutsättas att behörig hänsyn skulle komma att tas till delägarnas önskemål
och att vissa nackdelar, som enligt utskottets mening var förenade med
det äldre förfarandet, skulle beaktas vid övervägande av huruvida förordnande
om tillämpning av ÄUL skulle meddelas. De nackdelar hos det äldre
förfarandet som utskottet åsyftade var huvudsakligen de som följer av
att skiftesdelägarna vid detta förfarande inte kan erhålla lagfart förrän
efter skiftets fastställande.

Framlagda förslag. I den inom lantmäteristyrelsen upprättade promemorian
upplyses att förrättningsmannen vid laga skiftet i Siljansnäs socken enligt
uppgift avser att med delägarna ta upp frågan om att avsluta äganderättsutredningen
vid laga skiftet med tillämpning av ÄUL för att vinna de fördelar
detta innebär. En sådan anordning synes enligt utredningsmannen
synnerligen ändamålsenlig från delägarnas synpunkt och för skiftets fortsatta
rationella bedrivande.

Vid remissbehandlingen har överlantmätaren i Kopparbergs län anfört.

Såsom i promemorian framhållits har förrättningsmannen för laga skiftet
på Siljansnäs övervägt att upptaga frågan om att avsluta äganderättsutredningen
vid laga skiftet med tillämpning av 1962 års äganderättsutredningslag
för att vinna de därmed förenade fördelarna. En dylik övergång
kan givetvis ske i olika skeden av utredningsförfarandet med olika konsekvenser
i fråga om fastigheternas redovisning i jordregister och fastighetsbok.
Sker övergången efter avslutat utredningsarbete enligt bestämmelserna
i 6 § dalalagen men före sammanläggningarna blir följden inom Siljansnäs
skifteslag uppkomsten av något tiotusental fastigheter. Detta medför ett
enormt och i och för sig helt improduktivt registreringsarbete, som givetvis
bör undvikas. Om i stället övergången till 1962 års lag sker först efter det
att beslutet om sammanläggningarna vunnit laga kraft uppställer sig andra
problem. Förutsättningar för en övergång i detta skede torde visserligen få
anses föreligga såtillvida som att delägarna i gemen saknar lagfart på de
sammanlagda fastigheterna. Uppföres dessa i äganderättsförteckning kan
de, sedan äganderättsutredningsförrättningen avslutats och vunnit laga
kraft, registreras och lagfaras. Fråga är emellertid om det kan anses formellt
försvarligt att vid förrättningens handläggning bortse från den omständigheten
att sammanläggning jämlikt 10 § dalalagen är villkorlig och
får bindande verkan först i och med alt laga skiftet blir genom laga kraft
ägande beslut fastställt. Om denna omständighet anses utgöra ett avgörande
hinder mot förfarandet skulle detta hinder måhända kunna undanröjas
genom en ändring i Kungl. kungörelsen den 17 juni 1932 med särskilda
bestämmelser i fråga om jordregister i avsikt att möjliggöra regi -

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

strering av de sammanlagda fastigheterna utan att avvakta fastställelsen å
laga skiftet. Om emellertid författningsändringar i allt fall måste komma
till stånd kan problemet ges den enkla lösningen att bestämmelserna i 10 §
styc^4et datalagen sasom obehövliga upphäves och att erforderliga
följdändringar vidtages i den nyssnämnda kungörelsen och i lagen den 17
juni 1932 med särskilda bestämmelser om lagfart inom vissa delar av Kopparbergs
län. Några betänkligheter häremot torde knappast behöva möta
eltersom i detta skede av laga skiftet praktiska förutsättningar icke föreligger
att få skiftet inställt.

Överlantmätaren tillägger att den här berörda frågan är aktuell inte enbart
för Siljansnäs utan för samtliga skifteslag där äganderättsutredning
verkställs enligt reglerna i 6 § DL och att det är angeläget att de åtgärder
vidtas som kan finnas erforderliga.

Också häradshövdingen i Nedansiljans domsaga tar upp samma fråga
med hänsyftning på Siljansnässkiftet. I yttrandet framhålls, att det kan
dröja många år innan skiftet slutligen fastställs. Som exempel nämns att i
ett annat skifteslag sammanläggningar skett för ungefär 10 år sedan men
att skiftet på grund av olika omständigheter, bl. a. upprepade överklaganden,
ännu inte fastställts. Enligt häradshövdingens mening möter det inga
betänkligheter att meddela lagfart så snart beslutet om sammanläggning
vunnit laga kraft.

Departementschefen. I de anförda remissyttrandena har berörts en fråga
som har avsevärd betydelse vid vissa av de pågående dalaskiftena. Från
skiftesdelägarnas sida föreligger ett intresse, ibland mycket angeläget, att
få lagfartsfrågan ordnad utan att skiftets fastställande, som kan ligga flera
år fram i tiden, behöver avvaktas. Övergång till handläggning av äganderättsutredningen
och lagfartsfragan enligt ÄUL ligger från denna synpunkt
nära till hands. Om förrättningshandläggningen nått så långt att sammanläggning
enligt DL skett, är emellertid en övergång till handläggning enligt
ÄUL f. n. föga meningsfylld, eftersom nuvarande bestämmelser i allt fall
hindrar registrering av sammanläggningarna och följaktligen även hindrar
lagfart på de fastigheter som bildats genom sammanläggningarna. Har sammanläggning
inte skett men är den nära förestående medför övergång till
handläggning enligt ÄUL ett avsevärt merarbete, främst för fastighetsregisterföraren
och inskrivningsdomaren, eftersom ett stort antal fastigheter med
kort livslängd då måste registreras och uppläggas, i Siljansnässkiftet enligt
uppgift flera tusen.

Det synes angeläget att genom lämpliga författningsändringar göra det
möjligt att i nu berörda fall med tillämpning av ett rationellt förfarande
tillgodose önskemålet att skiftesdelägarna skall få lagfart på sina innehav
snarast möjligt efter det att äganderättsförhållandena blivit klarlagda.

Vad som närmast synes böra komma i fråga är att ändra de bestämmelser
som rör sammanläggning enligt dalalagen, så att sådan sammanläggning kan

Knngl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

registreras genast. Detta kräver viss ändring i den särskilda registreringskungörelsen
för dalaskiftena. Vidare synes det lämpligt att slopa föreskriften i
10 § andra stycket DL om att sammanläggning förfaller om skifte inställs.
Denna föreskrift — som saknar motsvarighet i rikslagstiftningen — kan
nämligen uppfattas så att den utgör hinder att registrera de nya fastigheterna
förrän skiftet blivit fastställt. Några olägenheter synes i nuvarande
läge inte vara förenade med att slopa föreskriften. Det måste betraktas som
helt uteslutet att något av de nu pågående dalaskiftena blir inställt sedan
sammanläggning har skett. Och skulle detta fall inträffa finns numera
möjlighet att lösa lagfartsfrågan för ägarna till fastigheter, som bildats
genom sammanläggning under inställt skifte. Den genom skiftet förfallna
äganderättsutredningen kan nämligen nu ersättas av en äganderättsutredning
enligt ÄUL. Resultatet blir i så fall i princip detsamma som efter en
ordinär förrättning enligt ÄUL inom område där laga skifte inte påbörjats.

Eftersom sammanläggning enligt datalagen kan innefatta även annat än
registerfastigheter och andelar av sådana bör i lagen tas upp en föreskrift,
som klargör att fastighet, varav viss del ingått i sammanläggning, är att anse
som lagligen delad genom sammanläggningsåtgärden. Härigenom kommer
indirekt även till uttryck i lagtexten den gällande principen att också andra
objekt än registerfastighet och andel därav kan ingå i sammanläggning
enligt dalalagen.

Om äganderättsutredning och sammanläggning sker enligt datalagen och
följs av åtgärder i fastighetsregister och fastighetsbok, bör även lagfartsproceduren
ske enligt de äldre bestämmelserna i stället för enligt ÄUL.
För att lagfart skall kunna beviljas utan att skiftets fastställande avvaktas
måste emellertid fastställelsevillkoret i 4 § särskilda lagfartslagen tas bort.
Detta villkor bör ersättas med villkoret att sammanläggning skall ha skett.

Ändringar i jorddelningslagen m. m. angående skyldigheten att hålla
sammanträde och om ägokravsjämkning

Gällande bestämmelser

Vid behandlingen av frågan om lagstiftningsåtgärder för vissa laga skiften
i Kopparbergs län har inledningsvis lämnats en översiktlig redogörelse
för gällande bestämmelser om fastighetsbildning. I avsnittet om skiftesläggning
har vidare redogjorts för gällande bestämmelser om ägokravsjämkning
vid laga skifte och ägoutbyte samt för förslaget till FBL
i motsvarande hänseende. Den redogörelse för gällande bestämmelser som
lämnas i det följande avser reglerna om sammanträde vid förrättningar
för fastighetsbildning. I anslutning därtill redovisas också de viktigaste
föreskrifterna om förrättningsmän och arbetsorganisation.

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

Förrättningar för fastighetsbildning och gränsbestämning hålls dels
vid sammanträde med sakägarna och dels genom andra åtgärder på tjänsterummet
och ute på marken. Föreskrifter som uttryckligen påbjuder sammanträde
saknas i allmänhet. Direkta föreskrifter av sådan innebörd finns
dock beträffande ägoutbyte och gränsbestämning. Fråga om ägoutbyte skall
sålunda behandlas på sammanträde med delägarna å ömse sidor (8 kap.
1 § sista stycket JDL; föreskriften är tillämplig även vid ägoutbyte enligt
FBLS). För gränsbestämning skall sammanträde hållas med rågrannarna
å ömse sidor (7 kap. 1 § JDL). Beträffande tomtmätning och gränsbestämning
enligt 2 kap. FBLS finns föreskrift att förrättningen i vad den avser
gränsbestämning skall avslutas vid sammanträde med sakägarna (2 kap.
10 §).

I övrigt finns beträffande de flesta fastighetsbildningsförrättningar bestämmelser
som förutsätter att sammanträde hålls. Regleringen är inte enhetlig
för olika slag av fastighetsbildning. Av särskild betydelse är de regler
som gäller för laga skifte enligt JDL (1—18 kap.). Dessa är nämligen
genom olika hänvisningsbestämmelser tillämpliga vid åtskilliga andra fastighetsbildningsåtgärder,
ehuru i varierande utsträckning.

Bestämmelserna i 3 kap. JDL om laga skiftes kungörande och fortgång
innehåller bl. a. följande. Innan laga skifte företas skall lantmätaren utfärda
kungörelse om tid och ställe för första sammanträdet samt sända tjänsteskrivelser
till sakägarna med kallelse till sammanträdet (1 §). Uteblir sökanden
från första sammanträdet, anses ansökningen återkallad, såvida
inte någon annan sakägare yrkar att förrättningen skall företas (4 § fjärde
stycket). Sammanträde skall hållas där jorden är belägen, om inte lantmätaren
finner att det utan olägenhet kan hållas på annan plats (5 a §).
Lantmätaren skall föra protokoll över allt som förekommer vid varje sammanträde
under förrättningen. Träffas förening i fall då detta är medgivet
skall den upprättas skriftligen, undertecknas av delägarna och bestyrkas
av gode männen eller, om sådana inte biträder, av lantmätaren samt biläggas
protokollet i huvudskrift (6 §). Jäv mot förrättningsman eller sakkunnig
skall anmälas på första sammanträdesdag då denne tjänstgör (8 §). Laga
skifte skall anses ha blivit börjat då första sammanträdet kommit till
stånd (It §).

Enligt 4 kap. JDL gäller bl. a. följande. Yrkande eller beslut om underställning
till ägodelningsrätt av utlåtande i fråga om tillstånd till skifte
m. in. får inte framställas resp. meddelas senare än på det sammanträde då
utlåtandet avges (4 § sista stycket). Frånvarande delägare har dock möjlighet
att inom 30 dagar från sammanträdet anmäla laga förfall hos
ägodelningsdomaren och begära att ägodelningsrätten prövar utlåtandet.

Vid avstyckning enligt JDL skall de för laga skifte meddelade föreskrifterna
i bl. a. 3 kap. i tillämpliga delar lända till efterrättelse, om inte annat
föreskrivs i 19 kap. (19 kap. 5 §). Denna bestämmelse innefattar hänvisning

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

bl. a. till de nyss berörda bestämmelserna om kungörelse och kallelse till
första sammanträde, verkan av sökandens utevaro vid första sammanträdet,
sammanträdesplats, protokoll och förening, jävsanmälan och tidpunkt
när förrättning skall anses ha blivit börjad. Beträffande underställning av
utlåtande i tillståndsfråga finns i 19 kap. 17 § en särskild hänvisning till
bestämmelserna i 4 kap. 4 § sista stycket som anknyter underställningsfrågans
behandling till sammanträde. Övriga bestämmelser om avstyckning
i 19 kap. innehåller inte några uttryckliga regler om sammanträde.

Också bestämmelserna om avstyckning i 5 kap. FBLS hänvisar till vissa
av bestämmelserna för laga skifte i JDL. Hänvisningen avser t. ex. de förut
berörda reglerna om verkan av att sökanden uteblir från första sammanträdet,
sammanträdesplats, jävsanmälan och tidpunkt när förrättning skall
anses ha blivit börjad. Däremot avser hänvisningen inte reglerna om protokoll
och förening, eftersom särskilda föreskrifter härom finns (5 kap. 7 och
10 §§). Enligt 7 § åligger det förrättningsmannen att föra protokoll över
allt som förekommer vid förrättningen. Också beträffande kallelse finns
en särskild föreskrift. Enligt denna åligger det förrättningsmannen att bevisligen
underrätta sakägarna om förrättningen och tiden därför (5 kap.
3 §). Denna föreskrift torde innebära att reglerna i 3 kap. 1 § JDL om kallelse
till första sammanträde inte är tillämpliga. I likhet med 19 kap. JDL
saknar FBLS direkta regler om skyldighet att hålla sammanträde. I FBLS
saknas motsvarighet till hänvisningen i 19 kap. 17 § JDL till reglerna om
underställning av fråga om tillstånd till avstyckning och den därmed sammanhängande
anknytningen till sammanträde.

Också förrättningar enligt t. ex. lagen den 25 april 1930 (nr 99) om delning
av fastighet vid ändring i rikets indelning m. m. (1930 års lag) och
lagen den 18 april 1952 (nr 152) om sammanföring av samfälld vägmark
och av järnvägsinark med angränsande fastighet m. m. (sammanföringslagen)
handläggs vid sammanträde. En särställning intar däremot förrättningar
enligt lagen den 17 april 1953 (nr 157) om verkan som laga skifte
av sämjedelning (legaliseringslagen). Denna lag innehåller nämligen inga
som helst regler om sammanträde. Enligt motiven har med hänsyn till kravet
på enhällighet mellan delägarna inte ansetts föreligga behov av föreskrifter
om kallelseförfarande och om verkan av underlåtenhet att efterkomma
kallelse, och inte heller har synts böra krävas att förrättningsätgärder
skall vidtas på formliga sammanträden, där alla delägarna är närvarande.
Genom att dessa frågor lämnats öppna har vunnits, att lantmätaren
har stor möjlighet att förfara på det sätt som är lämpligast i det särskilda
fallet (prop. 1953: 63 s. 83).

Som förut sagts innefattar förrättningshandläggning också åtgärder i annan
form än sammanträde. Dessa åtgärder ankommer enligt lagtexten i allmänhet
på förrättningsmannen, dvs. enligt JDL lantmätaren, men i vissa
fall på förrättningsmännen, dvs. lantmätaren och i förekommande fall gode

3f Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 167

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

män. I allmänhet har sålunda förrättningsmannen att vid förrättningar
enligt JDL och FBLS ombesörja kallelse, protokoll, karta och utmärkning
av gränser. Förrättningsmännen vid laga skifte utför gradering och upprättar
provisionell plan för skiftet. Undantagsvis är frågan vem som skall
utföra viss åtgärd lämnad öppen i lagen. Så anges t. ex. inte vem som skall
upprätta karta och utmärka gränser vid tomtmätning och gränsbestämning
enligt 2 kap. FBLS.

Beträffande förrättningsmän och arbetsorganisation gäller bl. a. följande.

Enligt den grundläggande regeln om förrättningsmän i JDL (2 kap. 1 §)
förrättas laga skifte av distriktslantmätaren i det Iantmäteridistrikt där jorden
är belägen. Vid skiftet i dess helhet eller vid handläggning av viss fråga
skall två gode män biträda lantmätaren, om denne finner detta erforderligt
eller sakägare påyrkar det. Biträde av gode män får inte påfordras vid
handläggningen av förrättningsgöromål, som enligt därom meddelade närmare
bestämmelser är av uteslutande teknisk art. De nu anförda reglerna
är genom hänvisningsbestämmelser tillämpliga också vid andra förrättningar
enligt JDL (19 kap. 5 §, 20 kap. 6 och 8 §§).

Den nu gällande lydelsen av 2 kap. 1 § JDL tillkom år 1951. I motiven
till den ändring som då gjordes uttalades att uttrycket distriktslantmätaren
i första hand åsyftade innehavaren av distriktslantmätarebefattningen.
Lämplig arbetsfördelning måste emellertid ernås mellan denne och övriga
till distriktet knutna lantmätare samt de (dåvarande) s. k. förfogandelantmätarna
och övergångslantmätarna. Dessa borde alltsa meddelas behörighet
att i viss omfattning utöva distriktslantmätarebefattningen. Denna fråga
syntes lämpligen böra lösas i administrativ ordning (prop. 1951:159
s. 42, L3U 1951: 11 rskr 284).

Enligt nu gällande lantmäteriinstruktion den 3 december 1965 (nr 794)
består lantmäteriets förrättningsorganisation av distriktsenheter och specialenheter.
Chef för distriktsenhet är en distriktslantmätare. Chef för specialenhet
är en lantmätare. Specialenhet handlägger enligt lantmäteristyrelsens
förordnande i distriktslantmätarens ställe de förrättningar som faller inom
ramen för enhetens uppgifter. Enligt personalförteckning tjänstgör under
distrikts- och specialenhetscheferna i huvudsak lantmätare, ingenjörer och
kontorspersonal. Enligt lantmäteriinstruktionen får chef uppdra åt honom
underställd personal att självständigt handlägga förekommande tjänstegöromål.
Göromål som enligt gällande bestämmelser är förbehållna lantmätare
får dock anförtros endast åt lantmätare.

Enligt gällande arbetsordning bör den formella handläggningen av förrättning
i största möjliga utsträckning koncentreras till ett enda sammanträde
som inom ramen för gällande bestämmelser bör hållas på enhetens
expedition eller på kommunalkontor eller liknande lokal. Innan sammanträde
hålls skall förrättning förberedas i den omfattning som krävs för en
rationell och smidig förrättningshandläggning. Härvid kan såväl fältarbete

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

som förberedande underhandlingar äga rum, om detta bidrar till en totalt
sett förenklad handläggning. Regelmässigt skall förutsättningar av formell
natur, såsom äganderättsförhållanden, gällande fastighetsindelning och
byggnadsreglerande bestämmelser, klarläggas vid förberedelsearbetet. Vidare
bör handlingar och karta i största möjliga utsträckning färdigställas innan
förrättningen formellt avslutas.

Reglerna i FBLS om förrättningsman är olika för olika slag av förrättningar.
Tomtmätning och gränsbestämning enligt 2 kap. samt avstyckning
enligt 5 kap. skall verkställas av kommunalt anställd mätningsman eller,
om sådan inte finns, av person som förordnas av länsstyrelsen att tjänstgöra
som förrättningsman för tomtmätning resp. avstyckning (2 kap. 2 §,
5 kap. 2 §). Ägoutbyte och andra förrättningar enligt 6 kap. FBLS förrättas
av distrikt slant mätaren eller av kommunalt anställd mätningsman (6
kap. 2 och 12 §§). Beträffande arbetsorganisation finns vissa regler i kungörelsen
den 26 juni 1936 (nr 367) med vissa föreskrifter om mätningsväsendet
och fastighetsregisterväsendet i rikets städer (1936 års kungörelse) och
i ett av lantmäteristyrelsen i samråd med Svenska stadsförbundet utarbetat
normalförslag till instruktion för stadsingenjörer.

Lantmäteristyrelsens framställning år 1967

Som en bakgrund till vissa förslag om lagändringar tecknar styrelsen en
bild av lantmäteriets aktuella arbetsläge. Samhällsutvecklingen medför att
lantmäteriets tjänster efterfrågas i stegrad takt och arbetsbalansen stiger.
Genom de ständigt pågående ansträngningarna att rationalisera fastighetsbildningsverksamheten
har effektiviteten i inte ringa mån kunnat ökas. Detta
har dock inte kunnat ske i tillräcklig grad. Styrelsen anser det därför
nödvändigt att snara åtgärder vidtas som vid sidan av andra pågående ralionaliseringssträvanden
snabbt leder till en i väsentlig mån ökad effektivitet.
För att få en överblick över de medel av olika slag som kan tänkas stå
till förfogande med angivna syfte och för att kunna samordna dessa medel
har inom lantmäteristyrelsen upprättats en effektiviseringsplan. Arbetet
med att skapa och utnyttja effektiviseringsmedlen pågår.

På grund av fastighetsbildningslagstiftningens grundläggande betydelse i
lantmäteriverksamheten framstår det som klart att den höggradiga effektivitet
som måste eftersträvas inte kan uppnås med gällande bristfälliga lagstiftning.
Lantmäteristyrelsen uppmärksammar därför med stor tillfredsställelse
det pågående snabba lagrevisionsarbetet. I nuvarande arbetsmängds-
och arbetskraftssituation anser styrelsen emellertid nödvändigt
att vissa framträdande brister i lagstiftningen undanröjs utan avvaktan på
att den allmänna lagrevisionen fullföljs. Styrelsen begränsar sig därvid till
att framlägga förslag på två områden. Båda förslagen kan enligt styrelsens
mening — fastän de i och för sig är av ringa omfattning — få en avsevärd

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

effekt inom den allmänna fastighetsbildningsverksamheten, dvs. den verksamhet
för främst helårs- och fritidsbebyggelse som i kvantitativt hänseende
är helt dominerande.

Den fråga som lantmäteristyrelsen först tar upp gäller skyldigheten att
vid varje förrättning hålla sammanträde. Denna skyldighet utgör ett
allvarligt hinder mot rationella arbetsformer. Högskolebildad arbetskraft
tvingas till ofta tidskrävande och dyrbara resor som i stor utsträckning inte
fyller någon reell funktion. Ett slopande av denna skyldighet skulle
verksamt bidra till en effektivisering av verksamheten. Härigenom skulle
det nämligen bli möjligt att omfördela arbetsuppgifter mellan högskolebildad
personal och lantmäteriets ingenjörspersonal med i huvudsak mätningsteknisk
inriktning på sådant sätt att åt den senare skulle kunna anförtros
handläggning av fastighetsbildningsåtgärder i inte ringa mån. För att omfördelningen
skall få avsedd effektiviseringsverkan är det av betydelse att
åtgärden inpassas i sitt sammanhang så att hela exploateringsprocessen
från råmark till tomtmark, indelad i fastigheter, försedda och belastade med
erforderliga rättigheter och sammanknutna i samverkan för gemensamma
anläggningar e. d., kan fortgå så snabbt, totalt sett, som möjligt. En förenkling
av fastighetsbildningsåtgärd som ger ett ökat planarbete t. ex. skulle
lätt få negativ effekt. En tänkt förenkling bör inte heller genomföras så
att det blir svårare att få till stånd rationaliseringar i fråga om förfarandet
efter förrättningens avslutande, dvs. eventuell fastställelseprövning samt
domstolsför farandet.

Mot bakgrund av bl. a. dessa faktorer kan ett slopande av sammanträdestvånget
men ett bibehållande av nuvarande regler i övrigt göra det möjligt
att omfördela arbetsuppgifter på sådant sätt att ingenjörspersonalen kan
anförtros handläggningen av avstyckningar på förrättningsstället. Lantmätaren
behöver alltså inte resa till denna plats. Förrättningen kan sedan slutföras
på expeditionen med att lantmätaren meddelar ett avslutande beslut
— en »fastställelse» om man föredrar att uttrycka det så. Detta beslut bör
avges efter föredragning av den handläggande ingenjören. Om ett stort antal
förrättningar föredras i ett sammanhang, kommer tiden för varje ärende
att bli liten. Lantmätaren bör granska ärendet från plansynpunkt och
med hänsyn till rättsliga aspekter. Enstaka ärenden som inte godtas kan
läggas åt sidan för fördjupad utredning. Om ett sådant förfarande tillämpas
på ändamålsenligt sätt synes man vinna goda effektiviseringsbefrämjande
fördelar utan att få några negativa verkningar.

Ett slopande av sammanträdestvånget vid avstyckning öppnar möjlighet
för ett förfarande som innebär att ingenjör med mätningsteknisk utbildning
får ett mera självständigt ansvar också för kartans upprättande.

Enligt styrelsens mening bör sammanträdestvånget slopas inte bara i
fråga om avstyckningar utan även när det gäller ägoutbyte och andra förrättningar
enligt 20 kap. JDL.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

Det andra förslaget avser ägokravsjämkning vid ägoutbyte och
laga skifte. Styrelsen anser att en fastighet genom överenskommelse bör
kunna minskas utöver den nu tillåtna gränsen. En ändring med denna innebörd,
som är lagtekniskt enkel att åstadkomma, skulle utan tvekan få en
väsentlig arbetsrationaliserande effekt. Denna skulle komma samhällsbyggnadsprocessen
tillgodo, inte minst för ett snabbt genomförande av
stadsplan och byggnadsplan. Även verksamheten för rationalisering av jordbruk
och skogsbruk skulle i hög grad underlättas. Sålunda skulle den skogliga
rationaliseringen kunna fortgå i smidiga former. Det nu mycket omständliga
förfarandet med särskilda avstyckningar och sammanläggningar
som måste komplettera varje laga skifte eller större ägoutbyte i storleksrationaliserande
syfte skulle därigenom kunna undvikas.

Beträffande den lagtekniska utformningen hänvisar lantmäteristyrelsen
först till vissa bestämmelser i förslaget till FBL, nämligen
4 kap. 11 § första stycket tredje och fjärde punkterna. Dessa bestämmelser
innebär att sammanträde inte skall vara obligatoriskt vid fastighetsbildningsförrättning.
Vidare hänvisas till 5 kap. 18 §, som innebär att fastighet
genom fastighetsreglering i vissa fall kan minskas i omfattning utöver den
eljest tillåtna gränsen. I gällande lag bör ändringarna enligt lantmäteristyrelsens
mening redaktionellt tillgå så, att bestämmelser om möjlighet
att handlägga förrättning utan sammanträde i vissa fall införs i anslutning
till 19 kap. 5—7 §§ och 20 kap. 6 § JDL och att hänvisning till den nya
bestämmelsen i 19 kap. JDL sker i 5 kap. 2 § FBLS. Vid laga skifte synes
problemet inte bli aktuellt och 3 kap. JDL är dessutom så uppbyggt att en
lagändring där skulle vara svårgenomförbar. I fråga om ägokravsjämkningen
i frivilligfallen synes enklast att upphäva bestämmelserna i 8 kap.
4 § första stycket sista punkten och i 13 kap. 2 a § första stycket sista
punkten JDL.

I fråga om ägoutbyte tillägger lantmäteristyrelsen att det skulle vara värdefullt
med ett uttalande i motiven om att hinder inte föreligger att fastighet
vid omreglering får ersättning för avstådd mark enbart i pengar. Ett
sådant förfarande har i praktiken, med hänsyn till den väsentligt arbetsbesparande
effekten, inom vissa gränser och under vissa villkor fått tämligen
stor omfattning. Det är angeläget att detta förfarande sanktioneras och
att det kan erhålla en vidgad tillämpning.

Iett särskilt yttrande till lantmäteristyrelsens protokoll utvecklar
överingenjören R. Magnusson vissa synpunkter på frågan hur omfördelningen
av arbetsuppgifter mellan högskoleutbildad personal och ingenjörer
lämpligen bör lösas. Enligt Magnussons mening bör — utöver vad som
kan uppnås genom slopande av sammanträdestvånget ■— öppnas möjlighet
att utse ingenjör att i distriktslantmätares ställe helt eller till viss del verkställa
sådana förrättningar enligt JDL, som distriktslantmätaren överlämnar
åt ingenjören. Denne skulle i sådant fall fungera som förrättningsman.

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

Förslaget till FBL

Beträffande ägokravsj ämkning har en redogörelse för förslaget
till FBL lämnats vid behandlingen av förslagen till lagstiftningsåtgärder för
Kopparbergs län.

Som bakgrund till behandlingen av frågan om sammanträde kan
följande nämnas om innehållet i förslaget till FBL.

Formerna för handläggning av fastighetsbildningsförrättning regleras i
4 kap. 11 §. Huvudregeln är att förrättning skall handläggas vid sammanträde
med sakägarna (första stycket första punkten). Från denna huvudregel
upptar förslaget emellertid vissa undantag. Sålunda skall vissa delar
av en förrättning få handläggas utan samband med sammanträde, nämligen
åtgärder av förberedande art, tekniska göromål samt sådan handläggning
som uteslutande innefattar meddelande av beslut (andra punkten). Med
beslut avses t. ex. beslut att avsluta förrättning. Vidare skall förrättning få
handläggas helt utan sammanträde om stridiga intressen inte förekommer
i saken (tredje punkten). Denna regel är enligt motiven avsedd att tillämpas
när delade meningar om fastighetsbildningens genomförande inte föreligger
mellan sakägarna och åtgärden funnits inte strida mot allmänt intresse.
Regeln förutsätts få sin största betydelse vid sammanläggningar
samt vid avstyckningar, särskilt inom detaljplanerade områden. Slutligen
föreslås att sammanträde inte skall vara nödvändigt i fall då det är uppenbart
att fastighetsbildning inte kan tillåtas (fjärde punkten). Regeln avser
fall då det föreligger uppenbart sakligt hinder mot den sökta åtgärden. Även
fråga om avvisning av ansökan på formella skäl, t. ex. sökandens bristande
behörighet, skall kunna behandlas utan sammanträde, men detta avses följa
redan av undantagsregeln i andra punkten om handläggningen av förberedande
åtgärder.

Om kallelse till och handläggning vid sammanträde upptar förslaget
i likhet med gällande rätt åtskilliga föreskrifter. Meddelas beslut utom sammanträde
och utan samband med förrättningens avslutande och får särskild
talan föras mot beslutet, skall underrättelse om beslutet omedelbart med
posten avsändas till de besvärsberättigade (4 kap. 14 § tredje stycket). Beslutet
skall innehålla fullföljdshänvisning (andra stycket). Rådplägning
med sakägarna bör oavsett handläggningsformen äga rum vid fullgörandet
av vissa göromål under förrättningen, nämligen i samband med utredning
av förutsättningarna för fastighetsbildningen, utarbetande av fastighetsplan,
verkställande av tekniska göromål samt utförande av värderingar (4 kap.
25 §). Förordnas inte vid sammanträde om förrättnings avslutande skall
lantmätaren meddela beslut därom på dag som angetts vid sammanträde
eller om vilken sakägarna underrättas genom skriftligt meddelande eller
i annan vid sammanträde beslutad ordning (4 kap. 29 § andra stycket). Från
det förrättningen avslutats och intill utgången av besvärstiden skall de
handlingar eller de uppgifter i övrigt som behövs för att fullständig känne -

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

dom om förrättningsresultatet skall kunna inhämtas finnas att tillgå hos
lantmätaren (4 kap. 31 §).

Någon särskild regel om när förrättning skall anses ha blivit påbörjad
föreslås inte.

Protokoll skall enligt förslaget föras av lantmätaren för varje förrättning
(4 kap. 13 §). Skyldigheten att föra protokoll är inte beroende av om förrättningen
handläggs med eller utan sammanträde. Protokollets innehåll begränsas
till förrättningsmännens beslut och vad som i övrigt kan antas bli
av betydelse vid fullföljd till domstol eller eljest anses böra bevaras för framtiden
och inte på annat sätt upptagits i förrättningshandlingarna.

I stort sett uppställs i förslaget inte några krav på att överenskommelser,
som sakägarna träffar i olika frågor vid förrättning, skall avfattas i viss
form. Motsvarighet till nuvarande regler om skriftlig förening saknas alltså.
För ett par särskilda fall uppställs krav på skriftlig form för överenskommelse
eller samtycke, men gode män eller lantmätare skall därvid inte bestyrka
handlingen, såsom fallet är med förening enligt gällande rätt.

Vill sakägare göra jäv mot förrättningsman, skall han enligt förslaget
framställa invändning därom då han första gången för talan i ärendet sedan
han fick kännedom om att förrättningsmannen tjänstgör eller om att
den till grund för jävet åberopade omständigheten föreligger. Underlåter
sakägare att framställa jävsinvändning vid nu angivna tid förfaller hans
rätt att göra jäv (4 kap. 7 § andra stycket). De salunda föreslagna bestämmelserna
är utformade i nära överensstämmelse med vad som gäller om
jävsinvändning mot domare enligt rättegångsbalken (4 kap. 14 § andra
stycket).

Som fullfölj dsmedel för sakägare anvisar förslaget enbart besvär (16 kap.
1—4 §§). Motsvarighet saknas till nuvarande underställning till ägodelningsrätt
av vissa frågor vid fastighetsbildning, såsom frågor om äganderätt
och om tillstånd till avstyckning och laga skifte.

Beträffande förrättningsmannainstitutionen innebär förslaget inte några
väsentliga ändringar. Till skillnad från gällande lag upptar emellertid förslaget
en bestämmelse som ger förrättningsmannen möjlighet att uppdra
åt underställd befattningshavare att självständigt utföra vissa delar av
en förrättning, nämligen tekniska göromål och åtgärder av förberedande art
(4 kap. 1 § första stycket sista punkten).

Remissyttrandena

Lantmäteristyrelsens framställning tillstyrks eller lämnas huvudsakligen
utan erinran i nästan alla remissyttranden. Endast tre remissinstanser är
negativa eller tveksamma i någon huvudfråga men denna inställning grundas
i två fall enbart på tvivel om lämpligheten av att nu genomföra en partiell
reform.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

I flera yttranden betonas att en eftersläpning i fastighetsbildningsverksamheten
medför stora olägenheter för både samhället och de enskilda.
Lantbruksstyrelsen framhåller att rationaliseringsverksamheten hämmas
och bankinspektionen nämner de hinder för fastighetsbelåning och rationell
byg§nadsverksamhet som ett dröjsmål med fastighetsbildningsåtgärder kan
medföra. Även Svenska sparbanksföreningen framhåller fastighetsbildningsverksainhetens
betydelse för kreditfrågorna.

Flera remissinstanser tar upp frågan om lämpligheten av att nu göra
partiella reformer på fastighetsbildningslagstiftningens område. Hovrätten
för Nedre Norrland framhåller att frågan måste bedömas mot bakgrund av
hur länge det beräknas dröja innan en helt ny lagstiftning träder i kraft.
Vad lantmäteristyrelsen anfört om nödvändigheten av snara åtgärder för att
komma till rätta med arbetsbalansen inom lantmäteriet är enligt hovrätten
värt allt beaktande. Om lantmäteriets kapacitet i väsentlig mån kan höjas
genom att brister i lagstiftningen undanröjs och den nya fastighetsbildningslagen
inte anses kunna avvaktas, torde de betänkligheter som kan anföras
mot reformer av den nu föreslagna karaktären få vika. Eif oeftergivligt villkor
bör dock vara att ändringarna inte innebär avsteg från de grundläggande
principer på vilka den gällande lagstiftningen vilar. Sammanfattningsvis
anför hovrätten att den inte anser sig böra motsätta sig att gällande bestämmelser
om avstyckningsförrättning ändras i huvudsaklig överensstämmelse
med lantmäteristyrelsens förslag. Styrelsens framställning i övrigt
bör däremot inte föranleda någon omedelbar lagstiftningsåtgärd.

Föreningen Sveriges häradshövdingar instämmer i önskemålet att fastighetsbildningsverksamheten
effekliviseras och föreliggande balanser avarbetas
men ställer sig något tveksam till förslaget att nu tillgripa partiella
reformer. Det måste i varje fall anses vara viktigare att med all makt påskynda
lagstiftningsarbetet och delreformer bör inte på något sätt få verka
fördröjande på detta. Tveksamheten beror delvis på att det enligt föreningen
inte är lätt att överblicka de reella verkningarna av dylika partiella reformer.

Sveriges lantmätare förening och RLF ansluter sig till lantmäteristyrelsens
uppfattning att läget kräver reformer utan avvaktan på den mera genomgripande
översynen av lagstiftningen om fastighetsbildning.

Förslaget till ändrade regler om sammanträde stöds nästan genomgående.
Några remissinstanser vill dock begränsa reformen till avstyckningar
eller vissa typer av avstyckningar. I andra remissyttranden förordar
man i stället att reformen vidgas utöver vad lantmäteristyrelsen föreslagit.
Ett par remissinstanser ifrågasätter om inte den av lantmäteristyrelsen
åsyftade arbetsfördelningen vid förrättningshandläggning i stort sett kan
uppnås utan att sammanträdestvånget slopas, nämligen genom att man utnyttjar
den år 1953 i 3 kap. 5 a § JDL införda möjligheten att hålla sammanträde
på annan plats än där jorden är belägen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

Hovrätten för Nedre Norrland anser, som redan nämnts, att reformen bör
begränsas till avstyckningsförrättningarna. Enligt hovrättens mening är det
mindre lämpligt att göra ändringar berörande de särskilda jorddelningsinstitut
som regleras i 20 kap. JDL. De har både reellt och lagtekniskt så nära
samband med de bestämmelser som gäller motsvarande jorddelningsformer
i samband med laga skifte, att det inte gärna kan komma i fråga att beträffande
dem införa regler som avviker från dem som gäller vid laga skifte. Det
kan också ifrågasättas om behovet av omedelbara åtgärder i rationaliseringssyfte
här är så framträdande. Vad åter angår avstyckningsinstitutet är detta
till sin natur och till sin lagtekniska utformning så pass fristående från
övriga fastighetsbildningsformer, att en särreglering bör kunna ske utan
större svårigheter. Den bristande konsekvens mellan avstyckningsreglerna
och bestämmelserna om övriga fastighetsbildningsformer som skulle följa
av en på detta sätt begränsad reform torde med tanke på avstyckningsinstitutets
fristående natur kunna tolereras under en övergångstid. Från rationaliseringssynpunkt
synes också syftet med lantmäteristyrelsens framställning
bli tillgodosett i väsentlig mån, även om de föreslagna förenklingarna
begränsas till avstyckningsreglerna. Ser man till antalet förrättningar inom
lantmäteriet, utgörs de till övervägande del av avstyckningar. Det vill därför
synas som om betydande rationaliseringsvinster skulle kunna utvinnas
genom förenklingar i förrättningsförfarandet beträffande detta institut.

Lantbruksstijrelsen framhåller att den högre personalens möjligheter att
i önskvärd omfattning ägna sig åt planering och genomförande av mera omfattande
fastighetsbildningar begränsas genom att högt kvalificerade tjänstemän
nu är upptagna av handläggningen av ett stort antal rutinmässiga avstyckningsförrättningar,
som måste ges hög prioritet på grund av sin nyckelställning
i bostadsproduktionen. Detta förhållande försvårar rationaliseringsverksamheten.
Det kan även medföra att lantbruksnämnderna nödgas
att acceptera enklare lösningar i fall, då mera genomgripande ägoregleringar
vore önskvärda. Lantbruksstyrelsen tillstyrker därför i princip de föreslagna
åtgärderna. Även om de avses skola komma i fråga endast för den
allmänna fastighetsbildningsverksamheten avseende främst helårs- och fritidsbebyggelse
torde de få en avsevärd effekt. Slopandet av sammanträdestvånget
och delegering av handläggningsförfarandet till ingenjörer med mätningsteknisk
utbildning bör kunna tillämpas även vid vissa fastighetsbildningsåtgärder
för jord- och skogsbrukets yttre rationalisering. Styrelsen
avser här fall, då lantbruksnämnderna säljer delar av fastigheter som tillskottsmark.
Den försålda marken är då i regel gravationsfri och den jordpolitiska
bedömningen är redan gjord i närvaro av överlantmätaren, som
numera ingår som ledamot i lantbruksnämndens strukturdelegation. Delegering
bör också kunna komma i fråga vid enklare fastighetsbildningsåtgärder
som skall utföras enligt planer som föredragits och godkänts inom
rationaliseringsorganet i närvaro av överlantmätaren.

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

Rikets allmänna kartverk understryker att det från synpunkten att utgivna
kartor så nära som möjligt skall täcka det faktiska tillståndet i fastighetsbildningsavseende
är eftersträvansvärt att det formella fastighetsbildningsförfarandet
sker snabbt och att väntetider elimineras. Arbetet därmed
bör enligt kartverkets mening rationaliseras så mycket som möjligt och
en smidig överflyttning av vissa funktioner mellan lantmäteriutbildad personal
och ingenjörspersonal torde därvid vara en viktig förutsättning. Huruvida
det ena eller andra alternativet är mer befrämjande för detta syfte
undandrar sig kartverkets bedömande men verket ifrågasätter om slopandet
av sammanträdena — som i och för sig dock öppnar en smidig möjlighet
för eventuellt berörda att låta sig avhöra — verkligen är en förutsättning
för att en överlåtelse av vissa uppgifter på ingenjörspersonal skall kunna
komma till stånd. Också Svenska stadsförbundet tvekar om nödvändigheten
av att slopa sammanträdestvånget för att nå den avsedda effekten. Förbundet
syftar på de möjligheter som finns att hålla sammanträde på annan plats
än där fastigheten är belägen. Lantmäteristyrelsens förslag föranleder emellertid
ingen erinran från förbundets sida.

Enligt Svenska bankföreningens mening synes reformen ha en så begränsad
räckvidd att den inte medför några risker för fastighetskreditgivningen.
Det är emellertid angeläget att den ansvarige lantmätaren vid sin prövning
av föredragna ärenden ägnar särskild uppmärksamhet åt behovet av skydd
för sådana intressenter som inte redan enligt lag är att betrakta som omedelbara
sakägare. Inte heller sparbanksföreningen ser några allvarliga olägenheter
med förslaget, åtminstone inte vid enkla avstyckningar. Det kan
emellertid befaras, att lantmäteriorganisationens service åt allmänheten
kommer att försämras om sammanträdestvånget i vissa fall slopas. Den
rådgivning i lagfarts-, intecknings-, byggnadslovs- och andra liknande frågor
som förrättningslantmätaren mycket ofta ger sakägarna just vid sammanträdet
är värdefull och uppskattad. Det är vidare synnerligen angeläget
att förenkling av fastighetsbildningsåtgärderna inte medför ökat planarbete.
Den flerstädes redan existerande eftersläpningen i planarbetet förorsakar
ofta längre väntetider än fastighetsbildningsåtgärden. Föreningen
mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution tillstyrker livligt
det föreslagna slopandet av sammanträdestvånget. Den omfördelning av
arbetsuppgifter, som förslaget syftar till, kan säkerligen höja effektiviteten
och nedbringa arbetsbalansen inom lantmäteriet. Detta ligger helt i linje
med bl. a. fastighetskreditväsendets intresse.

RLF anser att den delegering som ett slopande av sammanträdestvånget
möjliggör kan verksamt bidra till en snabbare handläggning i de fall,
där inga motstridiga intressen förekommer. Dessa är ju de övervägande
till antalet. Den betydligt förbättrade utbildning ingenjörskåren numera
erhåller och det förhållandet, att förrättningarna inte avslutas förrän
lantmätaren godkänt vidtagna åtgärder, innebär att förfarandet ej torde

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

vara till men för rättssäkerheten. Genom den översiktliga kartläggning,
inventering och planläggning som numera sker i olika sammanhang och
med hjälp av införskaffade upplysningar rörande belägenhet och omfattning
in. in. av sökt förrättning kan i de allra flesta fall dennas svårighetsgrad
avgöras på tjänsterummet. I samband med delegeringen kan lantmätaren
därför lämna sådana råd och anvisningar att risken för dubbelarbete
och fördröjning undviks.

Lantmätareföreningen tillstyrker de föreslagna ändringarna men anser
att samma regler bör gälla också beträffande tomtmätning. En sådan ändring
skulle medföra att delreformen får full effekt i fråga om de mest frekventa
förrättningarna. De föreslagna reglerna om sammanträde skulle enligt
föreningens mening främja ett arbetssätt inom fastighetsbildningen, som
väl ansluter sig till vad som tillämpas inom de flesta andra offentliga och
enskilda verk, institutioner och företag. De skulle också vidga möjligheterna
till ett rationellt och effektivt utnyttjande av olika personalkategoriers kompetens
och kapacitet. Förutsättningarna för delegation av arbetsuppgifter
skulle öka och hela kåren av ingenjörer utan högskoleutbildning men med
praktisk erfarenhet skulle med ökad grad av självständighet kunna ta del
i förrättningshandläggningen.

Svenska kommunal-tekniska föreningen framhåller, att man inom det
kommunala mätnings- och fastighetsbildningsväsendet redan nu i betydande
omfattning arbetar i former, som mycket nära överensstämmer med de
av lantmäteristyrelsen nu aktualiserade, fastän man av formella skäl givetvis
måste hålla och redovisa förrättningsammanträden i anslutning till
gällande föreskrifter. Förrättningssammanträdena innebär för de kommunala
fastighetsbildningsorganen inte alls samma belastning från arbets-,
tids- och kostnadssynpunkt som för de statliga organen i deras verksamhet
på landsbygden. Detta sammanhänger bl. a. med att de kommunala organen
i regel har korta och föga tidskrävande resor till förrättningsställena
och större möjligheter att samordna förrättningssammanträdena för ett ofta
rätt betydande antal förrättningar. Städernas bättre beredskap i fråga om
kart- och utredningsunderlag har också sin betydelse i detta sammanhang.
Föreningen tillstyrker emellertid lantmäteristyrelsens förslag och förordar
att de nya bestämmelserna görs tillämpliga också på tomtmätning. Föreningen
påpekar att större delen av de fastigheter, som årligen tillkommer
för bebyggelse inom rikets mera koncentrerade tätorter, bildas såsom tomter
i anslutning till bestämmelserna i FBLS. En stor del av tomtmätningsförrättningarna
lämpar sig väl för ett delegeringsförfarande och ett eftergivande
av det obligatoriska kravet på sammanträde enligt samma principer
som lantmäteristyrelsen föreslagit för avstyckningsförrättningar.

Lantmäteriets ingenjörsförening anser att lagändringar i syfte att effektivisera
fastighetsbildningsverksamheten bör genomföras i betydligt större
utsträckning än lantmäteristyrelsen föreslagit.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

Sveriges kommunala mätningsteknikers förening har inte något att erinra
mot styrelsens förslag.

Den enda remissinstans som i sak går emot förslaget att slopa sammanträdestvånget
är Sveriges fastighetsägareförbund. Förbundet påpekar, att
det i sitt yttrande över förslaget till FBL bestämt motsatte sig tanken att
fastighetsbildande åtgärder såsom avstyckning skulle få äga rum utan sammanträde.
Förbundet framhöll då bl. a. att en förrättning utan sammanträde
med vederbörande sakägare medför risker för missförstånd och därav
föranledda rättsförluster för enskild part. För den enskilde sakägaren måste
förrättningsmannens kunskaper och erfarenheter vara av så stort värde, att
ett sammanträde inför förrättningsmannen måste framstå som ett nödvändigt
led i fastighetsbildningen. Förbundet har inte funnit skäl att frångå sin
tidigare redovisade inställning. Förbundet kan inte heller dela uppfattningen
att skyldigheten att hålla sammanträde skulle allvarligt hindra rationella
arbetsformer. Sammanträdet måste i stället anses vara en nödvändig förutsättning
för att förrättningsmannen skall kunna få en uppfattning om
den enskilde fastighetsägarens problem och önskemål, som aktualiseras vid
en avstyckning. Den försämrade service som förslaget innebär kan inte godtas.

Den lagtekniska utformningen av lagreglerna om sammanträde
behandlas utförligt av hovrätten för Nedre Norrland som därvid anför
bl. a.

I fastighetsbildningskommitténs förslag (4 kap. 11 § med motiv s. 236)

har---den huvudregeln uppställts, att förrättning skall handläggas vid

sammanträde med sakägarna. Härifrån har dock åtskilliga undantag föreslagits.
Sålunda får åtgärder av förberedande art och tekniska göromål
företagas utan samband med sammanträde. Detsamma är fallet med sådan
handläggning som endast innefattar meddelande av beslut. Dessa eftergifter
från huvudregeln om sammanträde torde till en del ligga i sakens natur
och endast innebära ett konfirmerande av vad som redan tillämpas. Om
endast reglerna om avstyckningsförrättning nu omarbetas torde emellertid
angivna bestämmelser inte böra inarbetas i lagen. Om så skedde skulle därav
kunna föranledas det icke åsyftade motsatsslutet att en sådan ordning
inte skulle få tillämpas vid andra förrättningar än avstyckning. I fastighetsbildningskommitténs
förslag har emellertid intagits ytterligare ett undantag.
Enligt förslaget får nämligen förrättningen handläggas utan sammanträde,
om stridiga intressen inte förekommer i saken. I nu förevarande sammanhang
torde en lagändring böra begränsas till ett stadgande av detta innehåll.
Stadgandet bör inarbetas i 19 kap. 5 § JDL. Där bör också intas en föreskrift
om skyldighet för lantmätaren att underrätta sakägare och andra besvärsberättigade
om beslut som inte fattas vid sammanträde (jfr 14 § sista stycket
och 29 § andra stycket fastighetsbildningskommitténs förslag). Till dessa
nya bestämmelser bör hänvisning ske i 5 kap. 2 § fjärde stycket FBLS.
Utöver dessa lagändringar torde lämpligen anvisningar till ledning för förrättningsmännen
böra utfärdas av lantmäteristyrelsen rörande vissa typfall,
där sammanträde synes kunna underlåtas, vilka anvisningar åtminstone
till dess närmare erfarenheter vunnits torde kunna anknytas till vad fastighetsbildningskommittén
anfört i motiven till sitt förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

Om sålunda möjlighet öppnas att handlägga vissa enklare avstyckningsförrättningar
utan att sammanträde hålles torde härav föranledas visst
tillägg till bestämmelserna i 19 kap. 7 § andra stycket JDL och 5 kap. 3 §
FBLS, utvisande att vad där är stadgat om kallelse till förrättning endast
skall gälla förrättning som handlägges vid sammanträde.

Förutsättningen att stridiga intressen inte föreligger torde enligt häradshövdingeföreningen
i första hand avse att tvister inte föreligger mellan sakägare.
Sådana stridiga intressen är ovanliga när det gäller avstyckning och
skall, om de inte kan biläggas, underställas ägodelningsrättens prövning.
Däremot är det inte ovanligt, att viss divergens föreligger mellan sakägarens
förstahandsönskemål rörande det sätt, varpå avstyckningen skall verkställas,
och förrättningsmannens bedömning av vad som kan tillåtas enligt
gällande lagstiftning. Dylika divergenser, som kan ha mycket olika intensitet,
avses emellertid knappast med uttrycket stridiga intressen. I dessa fall
är sakägaren i princip den bestämmande, eftersom avstyckning inte får ske
annat än i enlighet med sakägarens anvisning. I praktiken är emellertid lantmätarens
ställning mycket stark, eftersom en prövning av frågan inför ägodelningsrätten
är en omständlig och tidskrävande procedur och sakägaren
därför vanligen låter sig nöja med vad förrättningsmannen anser sig kunna
godta. Enligt föreningens mening är det mycket angeläget, att dylika diskussioner
förs mellan sakägaren och förrättningsmannen, inte med teknikern.
I annat fall riskerar man att teknikern, för att inte behöva befara att
förrättningen inte godtas av förrättningsmannen, pressar sakägarens önskemål
ytterligare. Det är vidare viktigt att sakägarens önskemål om hur avstyckningen
skall verkställas (eventuellt i den jämkade form som framkommit
efter diskussionen med förrättningsmannen) klart fastställs i någon
handling som upprättas före förrättningens avslutande. Det bör nämligen
stå fullt klart för sakägaren, att det är hans egna önskemål som effektueras
vid förrättningen.

Kommunal-tekniska föreningen understryker angelägenheten av att det
i den nya lagtexten eller i kommentarer till densamma klart kommer till
uttryck, att sammanträde med sakägarna måste hållas av förrättningsmannen
i alla tvistiga och tveksamma fall samt att lämpliga garantier skapas
för att alla berörda sakägare får möjlighet att framlägga synpunkter beträffande
en förrättning inför förrättningsmannen om de finner detta erforderligt.

Hovrätten för Nedre Norrland understryker, att det är önskvärt att frågan
om hinder mot avstyckningen prövas snarast möjligt, så att utredning i andra
hänseenden inte sker i onödan och att inte något av verkställighetskaraktär
— t. ex. upprättande av karta och markering av gränser — företas dessförinnan.
Detta ligger med tanke på kostnaderna inte blott i sakägarnas
utan även i det allmännas intresse. Det synes därför angeläget att den i 19
kap. JDL angivna ordningen iakttas, så att prövningen av den ifrågasatta

Kungl. Moj:ts proposition nr 167 år 1967

avstyckningens tillåtlighet äger rum först och att åtgärder av verkställighetsnatur
inte företas förrän det har klarlagts att avstyckningen kan tillåtas.

Enligt hovrätten har lantmäteristyrelsen inte klargjort, om och i vad
mån den omfördelning av arbetsuppgifter mellan lantmätare och ingenjörer,
som enligt styrelsen skulle kunna ske om sammanträdestvånget slopas,
avses kunna ske utan ändringar i lag. I frågan om avgränsningen av ingenjörernas
behörighetsområde ansluter sig hovrätten till 4 kap. 1 § i förslaget
till FBL. Detta innebär att lantmätaren skall få överlåta åt underställd
personal att självständigt fullgöra göromål av teknisk och förberedande art.
Om en reform av denna innebörd anses böra genomföras nu, bör den emellertid
avse enbart avstyckningar.

De remissinstanser som ställt sig positiva till slopandet av sammanträdestvånget
vid avstyckningar intar i allmänhet en liknande ståndpunkt även
till förslaget om en ändring av reglerna om ägokravsj ämkning.
Hovrätten för Nedre Norrland anser emellertid att Iantmäteristyrelsens förslag
i denna del inte bör föranleda någon omedelbar åtgärd. Tveksamhet i
frågan huruvida ändamålet motiverar en partiell reform kommer till uttryck
i ytterligare ett par yttranden.

Hovrätten för Nedre Norrland anför att det torde vara obestridligt att en
sådan reform som den föreslagna skulle medföra betydande fördelar. Genom
vidgade möjligheter till ägoulbyte och ägokravsj ämkning skulle omregleringar
och ändringar i fastighetsindelningen i storleksrationaliserande syfte
i hög grad förenklas och underlättas. Reformen är emellertid av genomgripande
karaktär och av stor principiell betydelse. Den omfattande avtalsfrihet
som i hithörande avseenden föreslås av fastighetsbildningskommittén
(se 5 kap. 18 §) får ses som ett led i kommitténs strävanden att tillskapa
enklare och smidigare instrument i den allmänna rationaliseringsverksamheten
och utgör på sitt sätt ett naturligt komplement till övriga regler
rörande det nya fastighetsbildningsinstitutet fastighetsreglering. Det
obegränsade ägoutbytets samband med fastighetsbildningskommitténs förslag
i övrigt ger hovrätten anledning att starkt ifrågasätta lämpligheten av
att bryta ut detta institut till särskild behandling. Härtill kommer att en
reform med det av lantmäteristyrelsen angivna syftet torde vara en något
mer komplicerad lagstiftningsåtgärd än vad styrelsens förslag ger vid handen.
Det lär inte vara möjligt att såsom styrelsen föreslår endast slopa
nu gällande restriktioner. Därutöver torde — såsom skett i fastighetsbildningskommitténs
förslag — vara nödvändigt att införa vissa bestämmelser
för att nå överensstämmelse med reglerna om fastighetsköp.

Lantmäteristyrelsens förslag tillstyrks utan närmare motivering av bl. a.
stadsförbundet och lantmätareföreningen. Lantbruksstyrelsen anser att ökade
möjligheter till ägokravsj ämkning i många fall bör kunna komma till
användning vid storleksrationalisering. Den jordpolitiska kontrollen i sam -

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

band med ägokravsjämkning vid frivilligt ägoutbyte bör enligt lantbruksstyrelsens
mening principiellt anordnas på liknande sätt som prövningen
av markförvärv genom köp.

Kreditgivarnas intressen uppmärksammas i flera remissyttranden. Bankföreningen
har ingenting att erinra mot förslaget under förutsättning att
reglerna till inteckningshavarnas skydd i 8 kap. 4 § andra stycket och 13
kap. 2 a § andra stycket JDL behålls oförändrade och att oskadlighetsprövningen
alltid kommer att verkställas av den ansvarige lantmätaren med
beaktande av de tolkningsanvisningar som lämnats vid bestämmelsernas
tillkomst. Sparbanksföreningen har i princip ingenting att erinra mot att
ägoutbyte i större utsträckning än hittills används i stället för det även
från kr editgi var synpunkt mera omständliga förfarandet med avstyckningar
och sammanläggningar. Föreningen framhåller emellertid att varje uppmjukning
av de likvid- och ersättningsregler som gäller för ägoutbyte liksom
den av lantmäteristyrelsen önskade legaliseringen av ensidigt ägoutbyte
måste åtföljas av lagändringar om t. ex. oskadlighetsprövning och medgivanden
från rättsägarnas sida för att säkerställa kreditgivarintressena.
Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution
påpekar att den föreslagna lagändringen innebär, att det inteckningshavarskydd
som f. n. föreligger i form av en tioprocentsregel helt skulle försvinna.
Det skulle i stället ankomma på lantmäterimyndigheten att, så att säga över
hela fältet, verkställa den känsliga oskadliglietsprövningen beträffande inteckningshavares
säkerhet. Ombudsmansföreningen måste med yttersta
skärpa reagera mot en sådan ordning. Föreningen kan acceptera den föreslagna
utvidgningen bara i kombination med en bestämmelse att inteckningshavares
medgivande ovillkorligen måste inhämtas, så snart den gällande
tioprocentsgränsen överskrids.

Föreningen Sveriges stadsdomare anser att i fall, då kombination av avstyckningar
och sammanläggningar måste tillgripas i stället för ägoutbyte,
arbete och kostnader uppkommer som särskilt när det gäller mindre arealer
knappast står i proportion till syftet med åtgärderna. Föreningen tillstyrker
därför förslaget men framhåller angelägenheten av att inteckningshavarnas
rätt tillvaratas. Det bör närmare prövas om nuvarande regler angående underrättelse
till inteckningshavarna om det ifrågasatta ägoutbytet är tillräckliga,
när detta kan leda till en mera avsevärd minskning av inteckningsunderlaget.

Fastighetsägareförbundet finner det något tveksamt om en ändring beträffande
en så sparsamt förekommande förrättningsform som frivilligt
ägoutbyte skulle kunna tillmätas en väsentligt arbetsrationaliserande effekt.
Förslaget måste nämligen anses förutsätta, att kreditsynpunkterna ägnas
särskild uppmärksamhet vid förrättningen. Förbundet motsätter sig emellertid
inte förslaget. Häradshövdingeföreningen anser att man kan efterge
restriktionerna i fråga om avvikelse från full tilldelning under förutsättning

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

att samtliga berörda sakägare — såväl fastighetsägare som innehavare av
begränsade sakrätter — medger åtgärden. Härigenom skulle ägoutbytet
kunna i större utsträckning fullgöra den funktion som avses med det föreslagna
institutet fastighetsreglering. Emellertid bör det tillses, att denna
form inte används för andra ändamål än en reglering i rationaliseringssyfte.
Om begränsningen till 10 % upphävs synes det också kunna ifrågasättas
om inte skyddet för inteckningshavare bör utbyggas. Nuvarande regler
innehåller inte något hänsynstagande till förhållandena, när en inteckning
belastar flera fastigheter. Om den utgående ersättningen är avsevärd i
förhållande till fastighetens värde synes nedsättning för fördelning enligt
utsökningslagens regler böra göras obligatorisk, såvida inte medgivanden i
samma omfattning som vid relaxation kan presteras.

Departementschefen

Samhällsutvecklingen gör att fastighetsbildningsorganen blir allt hårdare
belastade. Jag torde inte i detta sammanhang behöva gå närmare in på
orsakerna och verkningarna. Jag vill bara peka på storleksrationaliseringen
beträffande mark för jord- eller skogsbruk, de snabba förändringarna i fråga
om befolkningens bosättning, fritidsbebyggelsen och det alltmer framträdande
behovet av samverkan mellan fastigheter. Den ökade belastningen
har delvis kunnat mötas genom olika rationaliseringar av fastighetsbildningsverksamheten
bl. a. genom delegering av arbetsuppgifter från högskoleutbildad
personal till ingenjörs- och kontorspersonal. Gällande organisation
och lagstiftning lägger emellertid vissa hinder i vägen för en fortsatt rationalisering.
Beträffande organisationen har ett utredningsarbete inletts genom
särskilda sakkunniga som tillkallats av chefen för jordbruksdepartementet
enligt bemyndigande den 17 december 1965. I fråga om lagstiftningen
är det grundläggande utredningsarbetet helt avslutat genom det förslag
till lag om fastighetsbildning som lagts fram av fastighetsbildningskommittén.

I sin nu aktuella framställning har lantmäteristyrelsen tagit upp frågan
om vissa partiella reformer inom fastighetsbildningslagstiftningens område.
Styrelsen anser att de föreslagna reformerna har så stor rationaliseringseffekt
att de bör genomföras trots det pågående arbetet med en ny fastighetsbildningslag.
Förslagen avser ett slopande av dels sammanträdestvånget
vid avstyckning och vid förrättning enligt 20 kap. JDL, dels procentgränsen
för frivillig ägokravsjämkning vid ägoutbyte och laga skifte.

Som jag framhållit i samband med mitt ställningstagande till lantmäteristyrelsens
förslag till åtgärder i syfte att förenkla och påskynda skiftesarbetet
i Kopparbergs län är det av stor vikt att fastighetsbildningsverksamheten
kan drivas så effektivt som möjligt. I den mån gällande lagstiftning

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

utgör hinder härför bör den ändras. Detta är också ett av huvudsyftena med
den reform av fastighetsbildningslagstiftningen som nu förbereds. Av skäl
som jag berört när det gäller ändringarna i dalalagen möter det emellertid
vissa svårigheter att nu göra partiella reformer. I varje fall bör principiella
ställningstaganden helst undvikas och lösningarna bör om möjligt avpassas
till dem som övervägs i samband med arbetet på den nya lagen om fastighetsbildning.

Vid en granskning av de nu aktuella förslagen mot denna bakgrund
framgår det omedelbart att båda förslagen står i överensstämmelse med
tankegångarna i förslaget till ny lag om fastighetsbildning. I övrigt är förslagen
emellertid ganska olikartade. Ett slopande av sammanträdestvånget
är en nyhet av övervägande formell natur och har begränsade principiella
verkningar. Det möter därför inga större betänkligheter att genomföra förslaget
i denna del. Förslaget om att slopa procentgränsen för frivillig ägokravsjämkning
har däremot vittgående principiella konsekvenser och kräver
betydande ingrepp i lagstiftningen. Det bör därför enligt min mening
genomföras bara om det kan motiveras med betydande fördelar från rationaliseringssynpunkt.

Efter dessa inledande anmärkningar om hur lantmäteristyrelsens förslag
enligt min mening bör bedömas övergår jag nu till att behandla de skilda
förslagen.

Gällande bestämmelser om fastighetsbildningsförrättningar utgår i allmänhet
från att dessa sker vid sammanträde. Detta sammanhänger
bl. a. med att de grundläggande reglerna om förfarandet vid fastighetsbildning
är utformade med sikte på situationer där stridiga sakägarintressen i
större eller mindre utsträckning gör sig gällande. För handläggning av sådana
fall är sammanträdet enligt all erfarenhet en lämplig handläggningsform.
Gällande bestämmelser innebär emellertid att förrättningsmannen
måste kalla till sammanträde också i enkla fall, då sakägarna är eniga eller
då bara en sakägare finns. Förrättning för legalisering av sämjedelning enligt
legaliseringslagen, där enighet mellan delägarna utgör en förutsättning
för legalisering, kan dock ske utan sammanträde, och vanlig sammanläggning
som förutsätter att fastigheterna är i en ägares hand genomförs normalt
som ett ansökningsärende utan sammanträde.

Kommittéförslaget till FBL, som nu bereds inom justitiedepartementet,
upptar som huvudregel att fastighetsbildningsförrättning fortfarande skall
handläggas vid sammanträde med sakägarna. Det innehåller emellertid vissa
undantagsregler, som innebär bl. a. att förrättning skall kunna handläggas
helt utan sammanträde om stridiga intressen inte förekommer i saken.

Lantmäteristyrelsen föreslår nu, som en partiell reform av gällande lagstiftning,
att sammanträdestvånget slopas beträffande avstyckningar enligt
JDL och 5 kap. FBLS samt ägoutbyten m. m. enligt 20 kap. JDL. Som mo -

Knngl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

tiv åberopas önskemålet att förenkla fastighetsbildningsverksamheten. Skyldigheten
att hålla sammanträde vid varje förrättning utgör enligt styrelsens
mening ett allvarligt hinder mot rationella arbetsformer.

Förslaget stöds nästan genomgående av remissinstanserna. Några vill begränsa
reformen till avstyckningar eller vissa sådana, medan ett par andra
remissinstanser vill utvidga reformen till tomtmätningar enligt 2 kap. FBLS.

Det måste uppenbarligen vara tyngande för verksamheten att sammanträde
måste hållas också i fall då det redan i förväg står klart att sammanträde
inte har någon reell funktion att fylla, t. ex. när det gäller en enkel
fastighetsbildningsåtgärd med en eller ett par sakägare och det inte finns
några delade meningar om hur åtgärden skall genomföras. Visserligen kan
sammanträde numera, efter lagändring år 1953, ofta hållas t. ex. på förrättningsmannens
expedition i stället för där jorden är belägen, och sakägares
utevaro från sammanträde hindrar i regel inte att förrättningen företas, men
om behörig sökande inte inställer sig vid första sammanträdet skall ansökningen
anses återkallad. Vidare är det otillfredsställande att kallelse skall
behöva utfärdas till sammanträde som utgör en ren formalitet, vilket f. ö.
inte framgår omedelbart av kallelsen.

Jag är därför i sak positiv till tanken att lätta på skyldigheten att hålla
sammanträde vid vissa fastighetsbildningsåtgärder. Fn sådan uppmjukning
bör också kunna genomföras genom ändring av gällande lag utan olägenhet
med hänsyn till den planerade större reformen av fastighetsbildningslagstiftningen,
förutsatt att ändringen begränsas på lämpligt sätt.

Slopas sammanträdestvånget för vissa förrättningar medför detta rationalisering
av förfarandet på flera sätt. Bl. a. faller en del onödiga resor bort,
i vissa fall för förrättningsmannen, i andra fall för sakägarna. Dessutom
kan arbetsuppgifterna fördelas på ett annat sätt mellan förrättningsmannen
och dennes biträdespersonal, särskilt i fall då sammanträde på förrättningsstället
inbesparas. För klarhetens skull bör kanske påpekas, att behovet av
andra åtgärder på förrättningsstället, såsom undersökning av platsens beskaffenhet
och belägenhet, informell överläggning med sakägare, mätning
och gränsutmärkning, inte påverkas av att kravet på sammanträde slopas.
Inte heller ändras förrättningsmannens formella ställning eller begränsas
hans ansvar för i princip hela förrättningen. Att den närmare innebörden
av förrättningsmannens och andra befattningshavares ansvar för olika förrättningsåtgärder
är beroende av den faktiska arbetsfördelningen liksom av
befattningshavarnas kompetens och av instruktion och arbetsordning är
emellertid tydligt.

Mot bakgrunden av de nu redovisade övervägandena föreslår jag att sammanträdestvånget
slopas men att reformen i detta sammanhang begränsas
till avstyckningarna. Som förutsättning bör också gälla att stridiga intressen
inte förekommer i ärendet. Även med dessa begränsningar torde reformen
tillgodose det väsentligaste i önskemålen från lantmäteristyrelsen och

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

remissinstanserna. Avstyckning är den avgjort vanligaste fastighetsbildningsåtgärden.
Vid avstyckning finns normalt bara en sakägare om det till
avstyckning avsedda området inte överlåtits, och har överlåtelse skett är
sakägarna i allmänhet inte fler än två, nämligen köparen och säljaren, vilka
sedan köpeavtalet träffats sällan torde ha några stridiga intressen. För ägoutbyten
och gränsbestämningar kan ett slopande av sammanträdestvånget
bedömas ge en förhållandevis obetydlig förenklingseffekt, eftersom antalet
sådana förrättningar är mindre och förrättningarnas beskaffenhet oftast
torde kräva sammanträde. Tomtmätningarna är visserligen nästan lika
många som avstyckningarna, men olägenheterna av att behålla sammanträdestvånget
är där mindre framträdande och lantmäteristyrelsen har heller
inte föreslagit att tomtmätningarna skulle omfattas av reformen. Denna
bör av nu berörda skäl inte inbegripa förrättningar enligt 20 kap. JDL eller
2 kap. FBLS. Eftersom alltså bl. a. gränsbestämning lämnas utanför bör inte
heller avstyckningsförrättning vid vilken till följd av bestämmelserna i 19
kap. 10 § JDL eller 5 kap. 5 § FBLS gränsbestämning äger rum få ske utan
sammanträde.

Villkoret att stridiga intressen inte skall förekomma är avsett att ha samma
sakliga innebörd som i förslaget till PBL. Det är inte bara olika sakägarintressen
som avses utan också förhållandet mellan sakägarintressena
å ena sidan och allmänna intressen å andra sidan. Detta betyder att förrättningar
där tillstånd till avstyckning vägras inte bör äga rum utan sammanträde.
Huruvida det bör införas möjlighet att handlägga förrättning
utan sammanträde i fall då det är uppenbart att fastighetsbildningen inte
kan tillåtas, såsom enligt förslaget till FBL till vilket lantmäteristyrelsen i
detta avseende hänvisar, torde få övervägas vid behandlingen av nämnda
förslag.

Enligt gällande bestämmelser skall byggnadsnämnden underrättas viss
tid i förväg om avstyckningar inom område där skyldighet föreligger att
söka byggnadslov, vid avstyckning enligt FBLS också inom andra områden.
Nämnden har då möjlighet att låta sig representeras vid sammanträdet och
där framställa eventuella erinringar mot den begärda avstyckningen. Om
sammanträde inte hålls bortfaller denna möjlighet. Skyldigheten att i förväg
formellt underrätta byggnadsnämnden bör då också falla bort i sådana
fall. En sådan ordning synes kunna genomföras utan olägenhet eftersom
villkoret att stridiga intressen inte skall förekomma bör anses innefatta
skyldighet för förrättningsmannen att på lämpligt sätt försäkra sig om att
byggnadsnämnden inte har någon erinran mot avstyckningen. Formerna
härför torde inte behöva anges i lagen.

Det skulle kunna övervägas att föreskriva skyldighet för förrättningsmannen
att underrätta byggnadsnämnden om förrättningens avslutande i
sådana fall då förrättningen sker utan sammanträde. Eftersom den nödvändiga
kontakten med byggnadsnämnden bör ske på ett tidigare stadium av

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

förrättningen torde en underrättelse om avslutandet emellertid sakna egentligt
intresse för nämnden. I detta sammanhang är också att märka att det
enligt gällande lantmäteriinstruktion åligger chef för organisationsenhet
inom lantmäteriet att, om förrättning eller uppdrag berör annan myndighet,
se till att samråd med denna myndighet kommer till stånd. Denna föreskrift
om samråd fyller i huvudsak samma funktion som gällande regler angående
obligatorisk underrättelse till byggnadsnämnden om sammanträde för påbörjande
av avstyckning. Föreskriften får ökad betydelse om sammanträdestvånget
slopas och den i lagen angivna skyldigheten att underrätta byggnadsnämnden
faller bort.

Det bör ankomma på förrättningsmannen att bestämma i vilka fall förrättning
skall hållas utan sammanträde. Som allmän förutsättning bör därvid
gälla att handläggning utan sammanträde är en lämplig handläggningsform
i det särskilda fallet. Exempel på fall då det i allmänhet torde vara
olämpligt att hålla förrättning utan sammanträde utgör förrättningar där
mera invecklade frågor skall behandlas, där gode män eller sakkunnig skall
medverka, där förening mellan sakägare skall träffas eller där sakägare
framställt befogat önskemål om sammanträde. Det nu berörda lämplighetsvillkoret
behöver inte komma till direkt uttryck i lagen om denna utformas
så, att det framgår att möjlighet men inte skyldighet föreligger att handlägga
förrättning utan sammanträde i fall då de i lagen angivna villkoren
är uppfyllda.

Med anledning av ett yttrande vid remissbehandlingen vill jag framhålla
att sammanträdet inte bör slopas i fall då risker för missförstånd och därav
föranledda rättsförluster för enskild part bedöms föreligga. I okomplicerade
avstyckningsärenden torde det emellertid normalt vara möjligt att
förebygga risker för missförstånd genom en lämplig uppläggning av utredningsarbetet
och redovisningen i förrättningsakten.

Sparbanksföreningen har vid remissbehandlingen påpekat att den rådgivning
i lagfarts-, intecknings-, byggnadslovs- och andra liknande frågor
som förrättningslantmätaren mycket ofta ger sakägare just vid sammanträdet
är värdefull och uppskattad. Föreningen befarar att den service allmänheten
sålunda får kan försämras om sammanträdestvånget slopas. Sådana
synpunkter måste emellertid vägas mot andra intressen och enligt min mening
är det nu mest angeläget att förenkla förrättningsförfarandet genom
att rensa ut onödigt tyngande arbetsformer. De vinster som uppnås på detta
sätt innebär också en form av ökad service eftersom snabbheten i fastighetsbildningsproceduren
ökar.

Vid förrättning utan sammanträde bör så långt möjligt samma regler
gälla som vid förrättning med sammanträde. Vissa avvikelser blir emellertid
nödvändiga. Till dessa återkommer jag i det följande. Jag övergår nu till
att behandla den andra huvudfrågan i lantmäteristyrelsens framställning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

Vid ägoutbyte gäller som huvudprincip att de ägor som byts mot varandra
skall vara av lika uppskattningsinnehåll. Vid laga skifte skall på
motsvarande sätt fastighet erhålla mark enligt den vid skiftet gällande delningsgrunden.
I båda fallen tillåts emellertid i viss utsträckning att uppskattningsinnehållet
av fastighets marktilldelning avviker från fastighetens
ägokrav, varvid skillnaden i princip utjämnas med pengar. Gränserna
för sådan ägokrav sjämkning är ganska snäva. Under vissa
tämligen stränga villkor av bl. a. jordpolitisk art får ägoutbyte som innefattar
ägokravsjämkning resp. ägokravsjämkning vid laga skifte ske utan
stöd av enskilda rättsägares medgivande. I dessa tvångsfall får jämkningen
inte medföra att deltagande fastighets uppskattningsinnehåll minskas med
mera än i allmänhet 5 % och i vissa särskilda fall 25 %. Om villkoren för
tvångsjämkning inte är uppfyllda kan ägokravsjämkning ske efter överenskommelse
mellan de berörda fastighetsägarna. I dessa fall får deltagande
fastighets uppskattningsinnehåll inte minskas med mera än 10 %. I
princip skall då även andra berörda rättsägare än fastighetsägarna medge
åtgärden. De jordpolitiska villkoren för ägokravsjämkning är lindrigare i
frivilligfallen än i tvångsfallen. Vid laga skifte krävs sålunda bara att ägokravsjämkningen
inte medför försämrad fastighetsindelning och vid frivilligt
ägoutbyte gäller att åtgärden inte får medföra försämrad fastighetsindelning
eller försvåra fastighetsindelningens genomförande enligt fastställd
stadsplan eller vissa andra byggnadsreglerande planer.

Bestämmelser om ägokravsjämkning vid frivilligt ägoutbyte infördes genom
lagändring år 1951. Dessförinnan gällde att frivilligt ägoutbyte fick ske
om bekvämare ägoanordning därigenom kunde vinnas och de till utbyte
ifrågasatta ägorna hade väsentligen lika uppskattningsinnehåll. Syftet med
1951 års reform — som också gällde tvångsfallen —- var främst att underlätta
jordbrukets yttre rationalisering. Den nytillkomna jämkningsgränsen
10 % avsåg att göra det frivilliga ägoutbytet användbart bl. a. för storleksrationalisering.
Gränsen markerar samtidigt skiljelinjen mot transaktioner,
som bör ske under iakttagande av reglerna för fastighetsköp.

Möjligheten till frivillig ägokravsjämkning vid laga skifte infördes genom
lagändring år 1955 enligt samma principer som 1951 års ändringar
för ägoutbyte.

Enligt förslaget till FBL skall ett nytt fastighetsbildningsinstitut benämnt
fastighetsreglering införas och ersätta bl. a. ägoutbyte och sådant laga
skifte som innebär omreglering av befintliga fastigheter. Med fastighetsreglering
förstås ombildning av fastigheter i syfte att inom ett område
åstadkomma så lämpliga fastighetsförhållanden som omständigheterna
medger eller att i visst begränsat avseende förbättra fastighetsbeståndet. I
själva begreppet ligger alltså en positiv målsättning. Fastighetsreglering
skall kunna avse bl. a. ensidig eller dubbelsidig marköverföring mellan fastigheter.
De storleksförändringar som enligt förslaget kan företas utan stöd

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

av medgivande är visserligen i huvudsak inte större än de som medges enligt
gällande regler om ägokravs jämkning tvångsvis. Men med samtycke av berörda
rättsägare skall möjligheterna till frivilliga storleksförändringar bli
i princip obegränsade, förutsatt att vissa grundläggande villkor för fastighetsreglering
och för fastighetsbildning i allmänhet är uppfyllda. Dessa
villkor innefattar bl. a. krav på att den nya fastighetsindelningen skall uppfylla
vissa lämplighetskrav eller, om detta inte är fallet, åtminstone innebära
en förbättring av den dittills rådande indelningen. För ägares samtycke
till större minskning av fastighet än som medges i tvångsfallen skall
gällande villkor för avhändelse, dvs. i första hand försäljning, av fast egendom
äga tillämpning. Vissa formkrav som svarar mot formkraven vid avhändelse
skall också iakttas.

Lantmäteristyrelsens nu aktuella framställning går ut på att en fastighet
skall kunna minskas utöver vad som nu kan ske genom överenskommelse
vid ägoutbyte eller laga skifte. Styrelsen anser att de lagändringar som är
nödvändiga för delta ändamål enklast kan genomföras på det sättet att de
nuvarande bestämmelserna om viss gräns för frivillig ägokravs jämkning
helt utgår. Syftet med framställningen är rationalisering av fastighetsbildningsverksamlieten.
Styrelsen framhåller att en ändring som innebär att
fastighet genom överenskommelse får minskas utöver nu tillåten gräns
utan tvekan skulle få en väsentlig arbctsrationaliserande effekt. Denna
skulle komma samhällsbyggnadsprocessen till godo, inte minst för ett snabbt
genomförande av stadsplan och byggnadsplan. Också verksamheten för
rationalisering av jordbruk och skogsbruk skulle i hög grad underlättas.

I fråga om ägoutbyte önskar lantmäteristyrelsen vidare att det skall klargöras,
att också ensidigt ägouIbyte, dvs. ägoutbyte utan markvederlag, i
princip är tillåtet, lörutsatt att åtgärden inte medför större minskning av
fastighet än som är eller kan bli medgiven för vanligt dubbelsidigt ägoutbyte.
Styrelsen menar att ensidiga ägoutbyten kan vara ett väsentligt arbetsbesparande
medel att uppnå en önskad ändring i fastighetsindelningen.

Den föreslagna reformen har väsentligen den praktiska innebörden att
utökning av fastigheter — tillskottsförvärv — i fall då sakägarna är eniga
om utökningen kommer att kunna ske genom ägokravs jämkning vid ägoutbyte
eller laga skifte, alltså sammanfattningsvis genom marköverföring,
i stället för genom köp jämte avstyckning, sammanläggning och lagfart.
Det nya förfarandet kan få praktisk användning vid fastighetsbildning för
många olika ändamål och i större såväl som mindre sammanhang. I fall då
omreglering av fastigheter pågår, antingen det gäller genomförande av plan
enligt byggnadslagen eller jord- och skogsrationalisering, innebär vidgad
möjlighet till ensidig marköverföring att storleksförändringar av fastigheter
som ingår i omregleringen kan genomföras som ett led i den pågående
förrättningen. Därigenom bortfaller behovet av avstyckningar -— som annars
vanligen torde få ske fristående före eller efter omregleringen — och av

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

sammanläggningar. Om en fastighet skall utökas med område av annan
fastighet utan samband med omregleringsförrättning leder vidgad marköverföringsmöjlighet
— dvs. vidgad jämkningsgräns i förening med godtagande
av ensidiga ägoutbyten — till att utökningen kan ske genom en
förrättning för ägoutbyte i stället för genom köp, avstyckning, sammanläggning
och lagfart. Också i sådana fall torde marköverföringsmetoden i
allmänhet medföra avsevärd förenkling.

Genomförs vidgad möjlighet till ägo kr avs jämkning vid ägoutbyte enligt
JDL blir de nya bestämmelserna automatiskt tillämpliga också vid ägoutbyte
enligt FBLS. Den föreslagna reformens räckvidd blir därför sådan att
marköverföring kan ersätta köp inte bara i sådana fall då köpet annars
legaliseras genom avstyckning enligt JDL -—- då avstyckningen normalt torde
ske under villkor om sammanläggning — utan också i sådana fall då
köp fullföljs genom åtgärder enligt FBLS, dvs. genom avstyckningsförrättning
enligt 5 kap. eller tomtdelsavstyckning enligt 1 kap. samt, i båda fallen,
fristående sammanläggningsåtgärd. Detta innebär också att man kan undanröja
de olägenheter som från jordpolitisk synpunkt är förenade med att
avstyckning enligt FBLS inte kan ske under villkor om sammanläggning.

Fördelarna med den föreslagna reformen ligger som redan antytts inte
bara inom fastighetsbildningsmyndigheternas område. Även inskrivningsväsendet
skulle besparas arbete. Beträffande lagfartsproceduren — som helt
bortfaller — är att märka att denna vid köp och avstyckning för sammanläggning
måste ske i två omgångar, nämligen vilande lagfart före och fullföljd
efter sammanläggningen. Också vissa inteckningsåtgärder kan undgås.
Svarar fastighet, som minskas genom avstyckning, för fordran eller
annan rättighet behövs f. n. vanligen särskilda åtgärder för relaxation.
Vid marköverföring torde behovet av formliga relaxationsåtgärder falla bort,
vilket visserligen inte innebär att inteckningshavarnas intressen får åsidosättas
men ger möjlighet till enklare handläggning.

Sammanfattningsvis ligger fördelarna hos marköverföringsmetoden i
jämförelse med köpmetoden främst i följande. Vid tillämpning av köpmetoden
vidtas en hel serie skilda åtgärder från sakägare och olika myndigheter.
Dessa åtgärder måste företas efter varandra i bestämd ordning,
vilket med nödvändighet medför att förfarandet blir tungrott och tidskrävande.
Vid marköverföring kan alla dessa moment samordnas inom ramen
för en förrättning hos en enda myndighet. Detta ger väsentliga förenldingsmöjligheter,
till fördel både för myndigheterna och för sakägarna. De möjligheter
att avsevärt nedbringa tidsåtgången vid fastighetsbildning i vissa
fall som härigenom erbjuder sig blir av värde bl. a. för bostadsbyggandet
och jordbruksrationaliseringen. Särskilt påtagliga tidsvinster kan uppnås i
sådana fall, då successiva ändringar i fastighetsindelningen måste genomföras
i tämligen snabb följd, något som blir allt vanligare vid markexploatering
och i andra sammanhang.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

På anförda grunder bedömer jag för min del att den föreslagna reformen
bär en avsevärd betydelse för rationalisering av fastighetsbildningen.

Vad jag nu har anfört visar att den föreslagna reformen skulle medföra
väsentliga fördelar och att den står i överensstämmelse med de tankegångar
som ligger bakom förslaget till den nya fastighetsbildningslagstiftning som
håller på att utarbetas inom departementet. Trots de betänkligheter som
kan anföras mot att genomföra reformen —■ som otvivelaktigt innebär en
principiell nyhet i förhållande till gällande rätt — anser jag därför att lantmäteristyrelsens
förslag bör genomföras. Det är emellertid uppenbart att
detta kräver kompletteringar av de regler som f. n. gäller för att ägokravsjämkning
skall få äga rum.

Att en rätt till obegränsad ägokravs jämkning kräver särskilda regler
sammanhänger med att en sådan rätt öppnar möjlighet till transaktioner
med samma reella innebörd som överlåtelser av fast egendom. En av anledningarna
till att man ställt upp den nu gällande gränsen på 10 % är som
redan antytts önskemålet att markera gränsen mot köp eller andra former
av överlåtelse. I förslaget till PBL har fastighetsbildningskommittén dragit
konsekvenserna av nyssnämnda förhållande. Detta kommer tydligast till
uttryck genom att man uppställt samma formkrav för överenskommelse
som innebär ägokravs jämkning som för överlåtelse av fast egendom. Den
obegränsade möjligheten att överföra mark har emellertid också på andra
sätt satt sina spår i lagförslaget. Det återstår nu att pröva i vad mån motsvarande
lösningar bör eller kan tillgripas vid den nu avsedda reformen
inom i första hand jorddelningslagens ram.

överlåtelser av delar av fastigheter fullföljs i regel genom avstyckning,
eventuellt i förening med sammanläggning. Avstyckning får inte ske om
inte vissa ganska stränga jordpolitiska villkor är uppfyllda. När det gäller
frivilligt ägoutbyte och frivillig ägokravs jämkning vid laga skifte uppställer
jorddelningslagen däremot inte annat krav än att fastighetsindelningen inte
får försämras. Eftersom det varken ställs något lämplighetskrav på de berörda
fastigheterna eller föreskrivs att fastighetsindelningen skall förbättras
är det angivna villkoret till sin praktiska innebörd liberalt i förhållande
till både gällande fastighetsbildningsrätt i övrigt och förslaget till FBL. Om
möjligheterna till ändring i fastighetsindelningen genom frivilliga åtgärder
nu skall avsevärt vidgas torde gällande jordpolitiska villkor böra skärpas.
Lämpligt synes vara att uppställa som huvudvillkor att fastighetsindelningen
skall förbättras. Detta villkor bör därvid avse inte bara åtgärder
som innebär marköverföring utöver nu gällande procentgräns utan alla
ägoutbyten och ägokravsjämkningar som sker enligt reglerna för frivilliga
åtgärder. Ett sådant förbättringsvillkor innebär inte exakt överensstämmelse
med förslaget till FBL. Full överensstämmelse kan av lagtekniska
skäl inte gärna nås i detta begränsade sammanhang. Det angivna villkoret
stämmer emellertid överens med grunderna för förslaget till FBL och torde
i de flesta fall leda till samma resultat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

Den skisserade skärpningen innebär i förhållande till gällande rätt praktiskt
sett inte så mycket som kanske i förstone vill synas. I flertalet fall,
då sakägare är ense om en regleringsåtgärd, torde anledningen till att åtgärden
kommer till stånd vara att den innebär en förbättring av fastighetsindelningen.
Skärpningen hindrar emellertid sådana mera undantagsvis
förekommande fall, då denna förutsättning inte föreligger.

Förutom nu angivna villkor bör liksom f. n. som förutsättning för frivilligt
ägoutbyte gälla att åtgärden inte får försvåra fastighetsindelningens
genomförande enligt fastställd stadsplan eller vissa andra planer enligt
byggnadslagen.

Av skäl som jag redan har berört bör gällande villkor om avhändelse
av fast egendom iakttas för att en fastighet genom frivilligt ägoutbyte eller
frivillig ägokravsjämkning vid laga skifte skall få minskas mera än de nuvarande
bestämmelserna medger. En särskild föreskrift härom behövs.
Uppgiften att vaka över efterföljden av denna föreskrift kommer att vila
på förrättningsmannen eller i förekommande fall förrättmngsmännen. Anordningen
innebär i stora drag att förrättningsmannen prövar överenskommelse
om minskning av fastighet på motsvarande sätt som inskrivningsdomaren
vid ansökan om lagfart kontrollerar att gällande villkor
för avhändelse är uppfyllda. Minskning mot penningersättning — som är
det normala —- är därvid att jämställa med försäljning, medan minskning
när överenskommelsen innebär att ersättning inte skall utgå är att jämställa
med gåva. Innebär överenskommelse större minskning än nuvarande
procentgräns medger torde hela minskningen, inte bara vad som överstiger
10 %, böra utgöra föremål för prövningen.

Överenskommelse om ägoulbyte skall enligt gällande bestämmelser träffas
genom förening, dvs. en skriftlig avhandling som undertecknas av berörda
fastighetsägare, bestyrks av gode männen eller, om sådana inte biträder,
av lantmätaren samt biläggs förrättningsprotokollet. Tillämpning av reglerna
om frivillig ägokravsjämkning vid laga skifte förutsätter skriftligt
medgivande av berörda ägare, dvs. skriftlig förklaring av delägare som avstår
eller erhåller mark. Sådan förklaring torde i likhet med förening biläggas
förrättningsprotokollet.

Förening och förklaring enligt nu angivna regler torde, tillsammans med
vad som i övrigt förekommer vid förrättningen, ge minst samma garantier
som en köpehandling eller motsvarande handling för att äganderättsförhållandena
blir klara och otvetydiga och att föryttring av fast egendom
inte sker utan moget övervägande. Det finns därför inte anledning att nu
ställa upp något särskilt formkrav för överenskommelse om sådan minskning
av fastighet som är att jämställa med avhändelse.

I anslutning till villkor för avhändelse av fast egendom finns bestämmelser
om påföljd av att sådant villkor inte iakttas. Så t. ex. är avhändelse, som
sker utan erforderligt samtycke av make, ogiltig om maken väcker klander

4 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 167

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

inom viss tid (6 kap. 4 § andra stycket giftermålsbalken). Dessa påföljdsbestämmelser
bör inte gälla vid ägokravsjämkning. Överenskommelse om
marköverföring innebär inte att marken överlåts utan överenskommelsen
är ett led i en officiell förrättning och kan närmast jämföras med en rättegångshandling.
Det erforderliga skyddet för t. ex. make ligger i första hand i
förrättningsmannens prövning och i andra hand i utvägen att anlita extraordinära
rättsmedel.

Obegränsade möjligheter till ägokravsjämkning aktualiserar också frågan
om regler till skydd för inteckningshavarnas intressen. För frivilligt
ägoutbyte och för minskning av fastighet genom frivillig ägokravsjämkning
vid laga skifte krävs nu medgivande från innehavarna av fordringar och
andra rättigheter, för vilka fastigheterna i fråga häftar på grund av inteckning
eller eljest. Om det är uppenbart att åtgärden inte kan lända innehavare
av sådan fordran eller rättighet till skada, behöver dock medgivande
inte inhämtas. Dessa regler bör gälla också vid åtgärder enligt de
bestämmelser som nu föreslås.

Beträffande innebörden av det oskadlighetskriterium, som skall vara uppfyllt
för att rättighetshavares medgivande skall kunna undvaras, vill jag
hänvisa till de uttalanden som gjordes åren 1951 och 1955 när nuvarande
regler om frivilligt ägoutbyte resp. frivillig ägokravsjämkning vid laga
skifte tillkom. Oskadlighetsvillkoret bör sålunda inte anses uppfyllt om det
föreligger den ringaste tveksamhet därom hos den prövande myndigheten
(prop. 1951: 159 s. 93), och denna bör alltså iaktta den största försiktighet
(prop. 1955:89 s. 34). Det kan tilläggas att det nu avsedda slopandet av
gränsen för frivillig minskning av fastighet inte ger någon ökad räckvidd
åt oskadlighetsvillkoret i fall då fastighet är mera avsevärt belastad av inteckningar
eller andra rättigheter. I sådana fall är ju nämligen redan en
minskning av 10 % i allmänhet för stor för att kunna anses uppenbart
oskadlig. Vidare bör uppmärksammas, att oskadlighetsvillkoret innefattar
beaktande av förändring inte bara i fråga om uppskattningsinnehåll utan
också beträffande andra värdefaktorer.

Gällande regler om inteckningshavarskyddet beaktar inte inteckningar i
andra fastigheter än dem som ingår i ägoutbyte eller minskas genom ägokravsjämkning
vid laga skifte. Emellertid kan sådana ändringar i fastighetsindelningen
i vissa fall vara av betydelse för inteckningar i andra fastigheter.
Om nämligen fastighet, som ingår i ägoutbyte eller minskas genom
ägokravsjämkning vid laga skifte, är gemensamt intecknad med annan
fastighet kan innehavare av särinteckning i sistnämnda fastighet, gällande
med lika rätt som eller sämre rätt än den gemensamma inteckningen, få sin
säkerhet försämrad genom att den särintecknade fastighetens ansvar för
den gemensamma inteckningen ökar till följd av ägoutbytet eller laga skiftet.
Förändringen kan ha betydelse inte bara för särinteckningens innehavare
utan också för den särintecknade fastighetens ägare, om denne är en annan

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 är 1967 99

än ägaren till den fastighet som ingår i ägoutbytet eller minskas genom laga
skiftet.

Det här berörda förhållandet kan få praktisk betydelse i fall då fastighets
uppskattningsinnehall minskas utöver nu gällande jämkningsgräns.
Problemet bör därför nu lösas för dessa fall. Lösningen kan, som en av
remissinstanserna antytt, lämpligen nås genom att man uppställer krav
pa motsvarande medgivanden av fastighetsägare och inteckningshavare
som krävs när gemensam inteckning skall dödas i någon av de intecknade
fastigheterna med förbehåll enligt 33 § inteckningsförordningen, dvs. förbehåll
att inteckningshavaren får hålla sig till de övriga gemensamt intecknade
fastigheterna (relaxation). I fall då samtliga de gemensamt intecknade
fastigheterna är primäransvariga innebär detta att medgivande
behövs från dessa fastigheters ägare och från innehavare av fordran eller
annan rättighet, om rättigheten gäller i en eller flera av fastigheterna med
lika rätt som eller sämre rätt än den gemensamma inteckningen. Om det
är uppenbart att rättighetshavarnas intressen inte kan skadas, bör förrättningsmannen
dock ha rätt att underlåta infordra samtycke, dvs. samtycke
bör kunna ersättas av oskadlighetsprövning enligt samma principer som i
gällande rätt. Jag vill emellertid framhålla att förekomsten av gemensamma
inteckningar ofta gör det svårt att bedöma ansvarsfördelningen mellan
de berörda fastigheterna.

De regler som begränsar möjligheterna till frivillig ägokravsjämkning anknyter
till minskningen i uppskattningsinnehåll men inte till den ökning av
annan eller andra fastigheters uppskattningsinnehåll, som utgör den andra
sidan av jämkningen. Indirekt leder emellertid begränsningen av minusavvikelsen
till att också plusavvikelsen blir begränsad, nämligen till samma
belopp som minskningen. Även om den totala plusavvikelsen vid en förrättning
som berör flera fastigheter inte behöver falla procentuellt lika på de
fastigheter som ökas är det dock tydligt att gällande regler i stort sett inte
gör det möjligt att väsentligt öka fastighets uppskattningsinnehåll. Gällande
lagregler om inskränkning i rätten att förvärva fast egendom avser i överensstämmelse
härmed inte marköverföring genom ägokravsjämkning eller
över huvud taget genom omreglerande fastighetsbildning. Om möjligheterna
till frivillig ägokravsjämkning nu vidgas kommer fastigheter att kunna utökas
väsentligt. Fråga uppstår då om detta medför behov av särskilda bestämmelser
med hänsyn till gällande inskränkningar i förvärvsrätten.

Bland de förvärvsinskränkningar som avses kan i första hand nämnas jordförvärvslagen
den 14 maj 1965 (nr 290). Huvudregeln beträffande fast
egendom som är taxerad som jordbruksfastighet är att den inte får förvärvas
utan tillstånd av lantbruksnämnd. Utlänningars rätt att förvärva fast
egendom regleras av lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa inskränkningar
i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa
bolag (1916 års lag). Tillstånd att förvärva fast egendom lämnas enligt

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

denna lag av Kungl. Maj:t eller i vissa fall av länsstyrelsen. Det finns vidare
vissa inskränkningar med mera begränsad räckvidd. Sålunda är bankers
och andra kreditinrättningars rätt att förvärva fast egendom begränsad
genom vissa bestämmelser i banklagstiftningen och enligt 24 § lagen
den 19 juni 1919 (nr 426) om flottning i allmän flottled skall flottningsföreningars
rätt att förvärva fast egendom prövas av länsstyrelsen.

Uttrycket förvärv av fast egendom, vilket används i flertalet av de berörda
bestämmelserna, innefattar köp och byte m. fl. fång men däremot
inte marköverföring genom ägontbyte, laga skifte eller liknande åtgärd. I
jordförvärvslagen anges uttryckligen vilka slag av förvärv lagen avser, och
därvid nämns inte marköverföring. Både jordförvärvslagen och 1916 års lag
innehåller uttryckliga regler som innebär att tillståndspliktiga fång blir
ogiltiga om tillstånd inte söks inom föreskriven tid eller ansökan avslås.

Vid tillskottsförvärv som avser del av fastighet och alltså föranleder avstyckning
och sammanläggning samordnas fastighetsbildningen och jordförvärvsprövningen
genom särskilda bestämmelser i jordförvärvslagen (3 §).
Dessa innebär i stort sett att förvärvaren inte behöver söka förvärvstillstånd,
och att lantmätaren skall underställa lantbruksnämnden frågan om
förvärvs tillstånd i fall då avslagsanledning kan antas föreligga. Eftersom
tillskottsförvärv normalt leder till en förbättrad fastighetsindelning är sådana
förvärv i regel inte beroende av tillstånd.

Utvidgning av fastighet genom marköverföring enligt de regler om frivillig
ägokravsjämkning som nu föreslås bör i förevarande sammanhang
i princip jämställas med utvidgning genom köp som föranleder avstyckning
och sammanläggning, även om förutsättningarna är något olika med hänsyn
till att de jordpolitiska villkoren inte är desamma. Jordförvärvslagen bör
alltså beaktas vid marköverföring enligt den av mig förordade ordningen i
samma utsträckning som vid avstyckning och sammanläggning. Detta torde
inte kunna ske utan särskilda regler. Dessa regler kan placeras antingen i
jordförvärvslagen eller i fastighetsbildningslagstiftningen. Eftersom frågan
om behovet av regler i ämnet samt reglernas innehåll, räckvidd och placering
torde få tas upp från nya utgångspunkter vid beredningen av förslaget till
FBL bör frågan nu lösas provisoriskt på enklast möjliga sätt. Jag föreslår
därför att man i JDL tar in en regel som innebär att fastighets uppskattningsinnehåll
inte får ökas väsentligt genom ägokravsjämkning enligt de
nya reglerna om syftet med jordförvärvslagen därigenom skulle motverkas.
I tveksamma fall bör samråd ske med lantbruksnämnden. Erforderliga föreskrifter
om samråd bör meddelas av Kungl. Maj :t. Reglerna i 3 § jordförvärvslagen
kan tjäna som vägledning både sakligt och förfarandemässigt.
Jag vill erinra om att överlantmätaren ingår som ledamot i lantbruksnämndens
strukturdelegation, som har att i första hand avgöra ärenden av detta
slag. Det föreligger alltså goda förutsättningar för en samordning mellan
lantbruksnämndens och lantmäteriets prövning av hithörande frågor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

101

1916 års lag innebär att utländska rättssubjekt samt svenska rättssubjekt,
vari utländska intressen kan göra sig gällande, inte får förvärva fast
egendom här i riket utan tillstånd för varje särskilt fall. I vissa fall som
är tämligen noggrant specificerade i lagen meddelas tillstånd eller visst
därmed jämförligt beslut av länsstyrelsen. I övriga fall, för vilka lagen inte
lämnar några närmare bestämmelser, är Kungl. Maj :t koncessionsmyndighet.
Några regler som motsvarar 3 § jordförvärvslagen och alltså samordnar
tillståndsprövningen med den prövning som sker vid avstyckning och
sammanläggning finns inte.

Marköverföring enligt de nya reglerna bör inte få ske i strid mot syftet
med 1916 års lag. Om den förut skisserade nya bestämmelsen, enligt vilken
syftet med jordförvärvslagen inte får motverkas, utformas så att den avser
inte bara jordförvärvslagen utan all lagstiftning om inskränkningar i rätten
att förvärva fast egendom, kommer den att omfatta också 1916 års lag samt
övriga förut berörda förvärvsförbud. En sådan anordning som är lagtekniskt
lämplig under nuvarande förutsättningar står i god överensstämmelse
med förslaget till FBL (5 kap. 19 §). Behövliga samrådsföreskrifter
bör meddelas av Kungl. Maj :t. I marköverföringssituationer, som motsvarar
förvärvsfall där Kungl. Maj :t är tillståndsmyndighet, bör förrättningsmännen
hänvisas att samråda med länsstyrelsen som i vissa fall torde få underställa
Kungl. Maj :t frågan.

När samrådsmyndighet yttrar sig i fråga huruvida marköverföring skulle
motverka syftet med jordförvärvslagen resp. 1916 års lag eller annan legal
inskränkning i förvärvsrätten bör detta yttrande vara utslagsgivande för
förrättningsmannens bedömning av samma fråga. En särskild regel härom
synes inte nödvändig. Skulle marköverföring ske i strid mot yttrande från
vederbörande myndighet, torde bestämmelserna i 21 kap. 43 § JDL medföra
att överlantmätaren hänskjuter fastställelsefrågan till ägodelningsrätten.

Finner förrättningsmannen att den regel varom nu är fråga lägger hinder
i vägen för viss marköverföring blir följden givetvis att marköverföring
inte kommer till stånd. Det behövs alltså inte någon regel om ogiltighet,
såsom vid förvärv i strid mot bl. a. jordförvärvslagen.

Innan jag går in på frågan hur de nya reglerna om ägokravs jämkning
lagtekniskt skall genomföras vill jag något beröra den av lantmäteristyrelsen
upptagna frågan om tillåtligheten av ensidiga ägoutbyten. Jag begränsar
mig därvid till ägoutbyten enligt 8 kap. 4 § JDL, dvs. frivilliga ägoutbyten.

Enligt min mening finns det inte några sakliga skäl att vid frivilligt ägoutbyte
kräva att vederlag i första hand bör utgå i form av mark eller att
ens någon del av vederlaget skall bestå av mark. Det bör räcka med att de
i lagen angivna villkoren för ägoutbyte är uppfyllda. Enligt nuvarande regler
skall alltså bl. a. iakttas att fastighets uppskattningsinnehåll inte får

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

minskas mera än 10 %. Ensidiga ägoutbyten bör emellertid vara tillåtna
även om denna procentgräns slopas. Från språklig synpunkt skulle det vara
önskvärt att samtidigt ändra lagens terminologi och ersätta uttrycket ägoutbyte
med t. ex. marköverföring, i enlighet med förslaget till FBL. En
sådan ändring kan emellertid inte inpassas i gällande lag i samband med
den nu aktuella partiella reformen.

I lagtekniskt hänseende synes de föreslagna reformerna böra
genomföras på följande sätt. Reglerna om handläggning av avstyckning
utan sammanträde införs i 19 kap. JDL som en ny paragraf betecknad 8 §.
Viss ändring bör därvid ske i 9 § av samma kapitel, varjämte en följdändring
behövs i 5 kap. 2 § FBLS. Nya regler om frivilligt ägoutbyte införs i 8
kap. JDL som en ny paragraf, betecknad 4 a §, varvid också 4 § bör ändras.
Nya regler om frivillig ägokravsjämkning vid laga skifte införs i 13 kap.
JDL som en ny paragraf, betecknad 2 b §, varvid också 2 a § bör ändras.

Specialmotivering

I enlighet med vad förut anförts har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda
bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs
län;

2) lag angående ändrad lydelse av 4 och 11 §§ lagen den 17 juni 1932
(nr 226) med särskilda bestämmelser om lagfart inom vissa delar av Kopparbergs
län;

3) lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av
jord å landet;

4) lag angående ändrad lydelse av 5 kap. 2 § lagen den 12 maj 1917 (nr
269) om fastighetsbildning i stad.

Lagförslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som
bilaga.

Förslaget till lag angående ändring i datalagen

De förslag som förordats i de olika avsnitten i det föregående har lagtekniskt
utformats dels som ändringar i 10 och 13 §§ DL och dels som nio
nya paragrafer (27—35 §§) i samma lag. Eftersom de regler som tas upp i
de nya paragraferna avser laga skifte till rubbning av storskifte, dvs. samma
ämne som behandlas i 1—18 §§ i lagen, borde reglerna ha fått sin plats
i anslutning till dessa paragrafer. Detta skulle emellertid ha medfört att de
följande paragraferna måst numreras om, vilket skulle innebära vissa olä -

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

103

genheter. De nya paragraferna har därför placerats i slutet av lagen under
rubriken »Ytterligare bestämmelser om laga skifte till rubbning av storskifte».
Dessutom har inledningen till lagen ändrats. Av den nya lydelsen
framgår direkt att bestämmelser om laga skifte till rubbning av storskifte
finns dels i 1—18 §§ och dels i 27—35 §§.

10 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om sammanläggning under laga
skiftet.

Av skäl som jag har redovisat i den allmänna motiveringen har andra
stycket i paragrafen ersatts med en bestämmelse om att sammanläggning
som omfattar del av fastighet har verkan som laga delning av fastigheten.
Ändringen sammanhänger med den ändring som föreslås beträffande 4 §
särskilda lagfartslagen. För att det åsyftade resultatet — registrering och
lagfart -— skall nås krävs också vissa ändringar i bestämmelserna om registrering
av dalaskifte. Bestämmelser i detta hänseende torde få meddelas
av Kungl. Maj :t.

13 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om utläggande av gemensam ägolott.

I avsnittet om skiftesläggning i den allmänna motiveringen har jag förordat
att möjligheterna att lägga ut gemensam ägolott vidgas något. Detta
har kommit till uttryck genom en ändring i andra stycket av förevarande
paragraf. Som framgår av vad jag anfört i den allmänna motiveringen har
ändringen visst samband med den möjlighet till avsteg från bestämmelserna
i 13 kap. 3 § JDL, som kommer till uttryck i förslaget till 32 §, och innebär
dessutom en förenkling av lagtexten.

De nuvarande bestämmelserna i andra stycket är mycket svårtillgängliga.
Lagtexten behandlar flera olika fall men i praktiken är det i samtliga fall
fråga om ägokrav för avrösningsjord. Innebörden är att om det för sådana
ägokrav inte går att lägga ut ägolotter som motsvarar visst lämplighetskrav
— i huvudsak detsamma som lämplighetskravet i 1 kap. 8 § JDL —
skall gemensam ägolott läggas ut för så många av ägokraven som behövs
för att ägolotten skall motsvara kravet. Bestämmelserna har nu, samtidigt
som den avsedda ändringen i fråga om innebörden genomförts, redigerats
om. Lämplighetskravet har därvid placerats först och regeln om gemensam
ägolott sist.

27 §.

Paragrafen innehåller den regel om gränsbestämning som föreslagits i
den allmänna motiveringen.

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967
28 §.

I denna paragraf har samlats de bestämmelser om avsteg från jorddelningslagens
krav på upprättande av ägobeskrivning, tilldelningslängd och
hävdeförteckning som föreslagits i avsnittet om vissa förteckningar.

29 §.

Denna paragraf innehåller regler om gradering.

I enlighet med vad jag uttalat i den allmänna motiveringen har paragrafen
utformats så att gradering krävs endast om särskilda skäl föreligger.
Uttrycket skogsmark har samma innebörd som i 1927 års kungörelse och
avser alliså mark som lämpligen bör användas för skogsproduktion, oavselt
om den för tillfället är skogbärande eller inte. — Enligt 13 kap. 2 § JDL skall
graderingen ligga till grund för eventuell gottgörelse för minskning i ägovälde.
Detta förhållande har uppmärksammats i denna paragraf genom att
där tagits in en bestämmelse om att sådan gottgörelse när gradering inte
sker i stället skall beräknas i anslutning till uppskattning enligt 14 kap. 9 §
JDL.

30 §.

Paragrafen innehåller de regler om anstånd med bestämmandet av likvider
som föreslagits i den allmänna motiveringen.

31 och 32 §§.

Dessa paragrafer innehåller — jämte 13 § andra stycket — bestämmelser
i anslutning till de frågor om ägokravs jämkning och ägolotts sammansättning
som behandlats i avsnittet om skiftesläggning i den allmänna motiveringen.
De föreslagna bestämmelserna om ägokravs jämkning har utformats
som modifikationer till 13 kap. 2 § JDL och har tagits upp som 31 §.

Bestämmelsen om avsteg från 13 kap. 3 § JDL vid ägolottsbildningen har
tagits upp i 32 §. Liksom när det gäller 13 § andra stycket DL har bestämmelsen
fått den innebörden att den avsedda användningen av ägolotten
skall vara avgörande. Sambandet mellan denna paragraf och 13 § DL är
f. ö. så starkt att paragraferna delvis täcker samma område.

33—35 §§.

Paragraferna innehåller bestämmelser i de frågor som behandlats i avsnittet
om besvär och fastställelse.

I 33 § första stycket har tagits upp en regel som ger förrättningsmännen
möjlighet att behandla vissa frågor rörande skiftesläggning och servitut
som preliminärfrågor. Andra stycket innehåller en anvisning om att talan
skall fullföljas i den ordning som anges i 21 kap. 19 § JDL. I fråga om
skiftesplan innebär detta att motsvarande regler bör gälla som beträffande
talan mot hävdeförteckning, dvs. att talan skall fullföljas inom 30 dagar

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967 105

från det skiftesplanen behandlades på sammanträde. I övriga fall skall
besvärstiden räknas från beslutet eller förordnandet.

Som framhållits i den allmänna motiveringen öppnar bestämmelserna i
33 § möjlighet till ett tidigare tillträde av de nya ägolotterna än som slaille
följa av 15 kap. 1 § JDL. Detta har kommit till uttryck i 34 §, som
föreskriver att mark som berörs av förordnande enligt 33 § skall tillträdas
inom ett år från det skiftesplan, servitutsbeslut eller förordnande om tilllämplighet
av 34 § vunnit laga kraft. Delägarna har naturligtvis samma
möjlighet som enligt 15 kap. 1 § JDL att komma överens om att tillträde
skall ske inom kortare tid. Också i övrigt bör motsvarande regler gälla som
enligt 15 kap. 1 § JDL.

I 35 § har en bestämmelse om partiell fastställelse av laga skifte tagits upp.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 4 och 11 §§ särskilda

lagfartslagen

Beträffande ändringen i 4 § hänvisas till den allmänna motiveringen.

Ändringen ill § är en ren följdändring. Enligt paragrafen i dess nu gällande
lydelse skall efter det skifte blivit slutligen fastställt tiden för fastställelsen
antecknas i lagfartsprotokollet och lagfartsboken. Denna anteckningsskyldighet
torde ha sin grund i att fastställelsen av skiftet bildar utgångspunkt
för fristen att söka lagfart. Genom den nu föreslagna ändringen
i 4 § börjar lagfartsfristen löpa i och med att frågan om sammanläggning
blivit slutligen avgjord. Om sammanläggningen skall emellertid anteckning
ske på grund av en bestämmelse i 20 § SML. Någon särskild regel om anteckningsskyldighet
med hänsyn till lagfartsplikten behövs alltså inte.
Inte heller finns det någon anledning att anteckna fastställelsen av skiftet.
Paragrafen har därför ändrats så att den avser enbart anteckning om alt
kungörelse enligt 1 § utfärdats.

Förslaget till lag angående ändring i jorddelningslagen

8 KAP.

4 §•

Denna paragraf, där hittills alla särskilda bestämmelser om frivilligt ägoutbyte
varit samlade, innehåller enligt detta förslag de grundläggande reglerna
om frivilligt ägoutbyte.

Den enda sakliga ändring som gjorts i paragrafen är att det allmänna
jordpolitiska villkoret för frivilligt ägoutbyte har skärpts från ett krav på
att fastighetsindelningen ej försämras till ett krav på förbättrad indelning.
Grunderna för denna ändring har angetts i den allmänna motiveringen.
Jag har därvid också berört det nya villkorets innebörd. Det bör här

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

tilläggas, att villkoret i princip avser helhetsverkan av det ifrågasatta
ägoutbytet. Villkoret innebär alltså inte att förbättring krävs på alla berörda
punkter, inte ens att försämring inte får ske på någon punkt. I allmänhet
innebär förbättrad fastighetsindelning att en eller flera i ägoutbytet
deltagande fastigheter eller samfällda områden förbättras. Men villkoret
om förbättrad fastighetsindelning kan undantagsvis vara uppfyllt också
i fall då ägoutbytet inte innebär någon omedelbar förbättring av de deltagande
fastigheterna och samfällda områdena, nämligen om ägoutbytet
främjar genomförandet av en förbättrad fastighetsindelning, t. ex. enligt
upprättad plan för successiv rationalisering. Över huvud taget bör frågan
om fastighetsindelningen förbättras eller inte självfallet i princip bedömas
ur samma tidsperspektiv som frågor om fastighets lämplighet enligt t. ex.
1 kap. 8 § och 19 kap. 2 § JDL. Även om det är vanligast att en förbättring
på kort sikt också innebär en förbättring på längre sikt kan motsatsen
ibland gälla. Det kan tilläggas att gällande allmänna jordpobtiska riktlinjer
givetvis bör beaktas vid tillämpningen av förbättringsvillkoret, på
motsvarande sätt som vid tillämpningen av andra jordpolitiska villkor.

I enlighet med vad jag har anfört i den allmänna motiveringen gäller vid
tillämpning av denna paragraf inte något krav att vederlag i första hand
bör utgå i jord. Det finns alltså inte något särskilt hinder mot ensidig frivillig
marköverföring.

I anslutning till andra stycket i paragrafen vill jag påpeka att gällande
regler om skydd för innehavare av fordringar och andra rättigheter vid
ägoutbyte och laga skifte avser inte bara intecknade rättigheter utan också
andra rättigheter för vilka fastigheten häftar, bl. a. sådana som gäller med
bästa rätt eller åtnjuter skydd enligt It kap. 2 § jordabalken (jfr bl. a. 49 §
inteckningsförordningen). Däremot anses t. ex. ointecknade nyttjanderätter
annars inte vara av sådan beskaffenhet att fastighet kan sägas häfta
därför (jfr SOU 1963: 68 s. 391). Förslaget att vidga möjligheterna till frivillig
ägokravsjämkning medför inte någon principiell ändring i de ointecknade
rättigheternas ställning. Det är ju redan enligt gällande rätt möjligt
att tvångsvis eller efter överenskommelse företa omfattande omreglerande
åtgärder genom laga skifte eller ägoutbyte, t. ex. att genom ägoutbyte flytta
hela fastigheter, och det kan därvid hända att ointecknad rätt påverkas.
Jag finner alltså inte skäl att nu föreslå några nya regler om skydd för
innehavare av ointecknad rättighet.

I detta sammanhang vill jag också påpeka, att gällande regler om skydd
för innehavare av fordringar och andra rättigheter inte avser innehavare
av inteckning i tomträtt som upplåtits i fastighet som förrättningen berör.
Det finns inte anledning anta att de nya reglerna om frivillig ägokravsjämkning
aktualiserar denna brist i gällande rätt. Frågan om skydd för
dessa inteckningshavare torde därför böra lösas i samband med den planerade
större reformen av lagstiftningen om fastighetsbildning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

107

För att innehållet i paragrafen skall bli mer överskådligt har den omarbetats
i redaktionellt hänseende, varvid de olika förutsättningarna för att
ägoutbyte skall få ske tagits upp i fyra olika punkter.

4 a §.

I denna paragraf som är ny och i viss mån utgör ett undantag från 4 §
anges under vilka förutsättningar ägoutbyte får ske utan att ägokravsjämkningen
håller sig inom den ram som anges i 4 §.

Paragrafen utgör kärnan i den reform av reglerna om frivilligt ägoutbyte
som nu föreslås. Paragrafen blir tillämplig inte bara vid ägoutbyte i
samband med laga skifte utan även vid fristående ägoutbyte enligt 20 kap.
1 §. Grunderna för paragrafen har utförligt redovisats i den allmänna motiveringen.
I några speciella hänseenden och i vissa detaljfrågor torde emellertid
vissa anmärkningar böra göras.

Om ett ägoutbyte, varom fråga behörigen väckts, uppfyller villkoren för
tvångsägoutbyte kan det självfallet genomföras under åberopande av reglerna
om sådant ägoutbyte också i fall då sakägarna träffar överenskommelse
om ägoutbytet. Det blir då inte aktuellt att tillämpa reglerna om frivilligt
ägoutbyte. Så t. ex. kan ägoutbyte enligt 1 a § med 25 % ägokravsjämkning
genomföras utan åberopande av reglerna för frivilligt ägoutbyte.
Bestämmelserna i denna paragraf innebär inte någon ändring i detta
förhållande.

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen bör hinder inte föreligga
mot ensidigt frivilligt ägoutbyte. Detta gäller också frivilligt ägoutbyte
enligt denna paragraf.

Från civilrättslig synpunkt är marköverföring genom ägokravs jämkning
lika litet som marköverföring genom ägoutbyte som inte innefattar ägokravsjämkning
att anse som överlåtelse eller därmed jämförlig rättshandling.
Utvidgning av fastighet genom marköverföring utgör inte ett
förvärv av fast egendom och medför därför inte heller rätt eller plikt att
söka lagfart.

När det gäller frågan hur frivillig ägokravsjämkning skall betraktas från
skatterättsliga synpunkter torde man böra skilja mellan olika former av
beskattning. Såvitt gäller realisationsvinstbeskattningen torde frågan i
första hand få lösas av rättspraxis. Med hänsyn till det nu uppställda kravet
på att fastighetsindelningen skall förbättras synes förhållandena i denna
del emellertid inte undergå någon större ändring genom förevarande
reform. Gåvoskatt torde kunna bli aktuell i fall när marköverföringen sker
utan vederlag. Vad beträffar stämpelskatteförordningen den 21 maj 1964 (nr
308) torde utan vidare vara klart, att stämpelskatt enligt 3 § inte kommer
i fråga vid marköverföring. Huruvida stämpelskatteförordningen bör ändras
i denna del torde få övervägas sedan man vunnit någon tids erfarenhet
av hur de nya reglerna om ägokravsj ämkning fungerar. Frågan kommer
också att bli aktuell vid beredningen av förslaget till FBL.

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

Om ägare till fastighet, som består av enskild mark jämte andel i samfälld
mark, genom ägokravsjämkning avstår all fastighetens enskilda mark
utan markvederlag bildas en s. k. andelsfastighet. Gällande jordpolitiska
regler torde i princip innebära eller förutsätta att sådana fastigheter inte
hör bildas. Förslaget till FBL intar i viss mån en annan ståndpunkt. Den
försämring av fastighetsindelningen som nybildning av andelsfastighet i
allmänhet torde innebära, måste givetvis beaktas när frågan om ägoutbytes
tillåtlighet prövas. I detta sammanhang kan dock påpekas, att gällande
regler medger att andel i äga som undantagits för gemensamt behov är
föremål för ägoutbyte (1 § andra stycket tredje punkten och på samma sätt
vid frivilligt ägoutbyte enligt 4 §).

De nya bestämmelserna om ägokravsjämkning anknyter till värderingsoch
ersättningsprinciperna i JDL och ger därför inte anledning till nya
regler om gradering eller likvidberäkning. Men jag vill framhålla, att det
vid stora förändringar av fastigheters uppskattningsinnehåll är särskilt
viktigt att sakägarna är rätt orienterade om de ekonomiska sammanhangen.
I fall då överenskommelse som innefattar ägokravsjämkning inte innefattar
överenskommelse också om ersättningsbelopp, bör förrättningsmannen
därför förvissa sig om att berörda sakägare har klart för sig de principiella
följderna i ersättningshänseende.

Beträffande de särskilda styckena i paragrafen vill jag anföra följande.

Begeln i andra stycket att samma villkor skall gälla som för avhändelse
av fast egendom syftar bl. a. på föreskrifterna om makes samtycke till avhändelse
av fast egendom vari maken har giftorätt (6 kap. 4 § giftermålsbalken),
äktenskapsförord vid gåva mellan makar (8 kap. 2 § giftermålsbalken),
rättens tillstånd till överlåtelse av omyndigs egendom (15 kap.
16 § föräldrabalken) samt myndighets tillstånd till avyttring av fast egendom
som utgör häradsallmänning (9 § lagen den 18 april 1952, nr 166, om
häradsallmänningar), kyrklig jord (lagen den 4 januari 1927, nr 1, angående
tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse
av sådan jord under tomträtt) eller fideikommiss eller som tillhör flottningsförening
(25 § lagen om flottning i allmän farled). Vidare åsyftas t. ex.
inskränkning i ägares befogenhet att överlåta fast egendom till följd av
föreskrift i fångeshandlingen eller testamente, såvida inskränkningen är
antecknad i fastighetsboken eller eljest känd för förrättningsmannen, samt
legala begränsningar i ställföreträdares behörighet att överlåta fast egendom,
t. ex. i statliga eller kommunala myndigheters rätt att besluta om
överlåtelse av statlig resp. kommunal egendom.

Det speciella fallet att marköverföring skall ske mellan två fastigheter
i en ägares hand kan givetvis inte direkt jämställas med överlåtelse. Villkoren
för avhändelse bör emellertid i tillämplig mån iakttas vid minskning
av fastighet också i sådant fall. Ägarens rätt till fastigheterna kan nämligen
vara av olika beskaffenhet. Sålunda bör t. ex. vid marköverföring från fas -

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967 109

tighet som utgör giftorättsgods till fastighet som utgör enskild egendom
makes samtycke enligt 6 kap. 4 § giftermålsbalken föreligga.

Däremot åsyftar regeln att samma villkor skall gälla som vid avhändelse
inle formkravet vid överlåtelse av fast egendom. Överenskommelse om
ägoutbyte träffas genom förening, såsom redan berörts i den allmänna motiveringen.

I det speciella fallet att frivilligt ägoutbyte avser fastigheter i en ägares
hand gäller inte något formkrav för ägarens viljeförklaring. Vid frivillig
ägokravsjämkning under laga skifte gäller däremot kravet på skriftligt medgivande
också när fastigheterna har samma ägare. I princip finns det givetvis
anledning att reglera ägoutbyte och laga skifte på sinsemellan likartat
sätt i nu berörda avseende. Man torde emellertid kunna förutsätta att förrättningsmännen
— även utan någon lagändring — ser till att ägarens viljeförklaring
på lämpligt sätt kommer till uttryck i förrättningsakten.

Vidare åsyftas inte sådana bestämmelser som innefattar villkor för lagfart
utan att samtidigt utgöra villkor för avhändelse, t. ex. bestämmelserna
i 8 § lagfartsförordningen, som innebär att förre ägarens fång i allmänhet
skall vara lagfaret för att ansökan om lagfart skall kunna beviljas.

Om äganderätten till fastighet, som skall minskas genom ägokravsjämkning
enligt de nya reglerna, finnes vara tvistig torde en tillämpning av 3
kap. 12 § JDL leda till att ägoutbyte inte kan ske. Enligt nämnda paragraf
skall nämligen äganderättstvist, vars avgörande är av betydelse för förrättningens
behöriga verkställande, föranleda uppehåll i förrättningen och,
om tvisten yppats efter förrättningens början, underställas ägodelningsrättens
prövning. Om förrättningen avser åtgärd, som fordrar viss sakägares
positiva medverkan, torde det vara nödvändigt att först få tvisten
om vem som är behörig sakägare avgjord.

Bestämmelserna i fjärde stycket innebär i princip, att ökningen av en
fastighets uppskattningsinnehåll genom tillämpning av första stycket i
paragrafen skall bedömas enligt samma villkor som gäller för förvärv av
fast egendom. Principens närmare utformning innefattar vissa begränsningar
av övervägande formell art. Sålunda avses enbart storleksökningar
som äro väsentliga och som strider mot syftet med gällande inskränkningar
i förvärvsrätten. Dessa båda bestämningar har samband med varandra.
Det finns inte anledning att i detta sammanhang inskrida mot andra
marköverföringar än sådana som motverkar syftet med förvärvsinskränkningarna,
och oväsentliga storleksökningar kan generellt sägas vara av den
arten att de inte motverkar angivna syfte. Genom de nämnda preciseringarna
bör tillämpningen bli så enkel som saken medger. Bestämmelserna
avser vidare bara sådana inskränkningar i förvärvsrätten som är direkt påbjudna
i lag. Några andra inskränkningar, som speciellt avser rätten att
förvärva fast egendom, torde knappast finnas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

13 KAP.

2 a §.

Denna paragraf, där hittills alla bestämmelser om frivillig ägokravsjämkning
vid laga skifte varit samlade, innehåller enligt detta förslag
de grundläggande reglerna om sådan jämkning.

Den enda sakliga ändringen i paragrafen är att det allmänna jordpolitiska
villkoret för frivillig jämkning har skärpts från ett krav på att fastighetsindelningen
ej försämras till ett krav på att indelningen förbättras.
Vissa redaktionella ändringar har samtidigt vidtagits för att innehållet i
paragrafen skall bli mera överskådligt.

Vad jag har anfört vid 8 kap. 4 § om frivilligt ägoutbyte är i princip tilllämpligt
också beträffande frivillig ägokravs jämkning vid laga skifte. När
jag i den allmänna motiveringen har berört frågan om procentgränsen vid
ägokravsjämkning har jag, för att inte onödigt komplicera framställningen,
underlåtit att särskilt påpeka att man vid omskifte och vid klyvning av
fastighet har att enligt denna paragraf beräkna minusavvikelsen i procent
av ägolottens ägokrav, alltså inte i procent av fastighetens uppskattningsinnehåll
såsom vid laga skifte av samfällt område och vid ägoutbyte
mellan fastigheter. Anknytningen till ägolott i stället för fastighet
medför att man vid omskifte, i vilket del av fastighet men inte hela fastigheten
ingår, har en snävare marginal för ägokravsjämkning än vid frivilligt
ägoutbyte som berör samma fastighet. Jag har inte funnit lämpligt att i
detta sammanhang föreslå någon ändring i dessa regler.

2 b §.

I denna paragraf behandlas sådan frivillig ägokravsjämkning vid laga
skifte som sker utan att den i 2 a § angivna procentgränsen iakttas. Paragrafen
motsvarar 8 kap. 4 a §. Jag vill emellertid erinra om den lilla olikhet i
fråga om formkravet som föreligger beträffande fastigheter i en ägares hand
och som jag berört i samband med 8 kap. 4 a §.

19 KAP.

8 §.

Paragrafen innehåller i första stycket en bestämmelse om att avstyckning
under vissa omständigheter får handläggas utan sammanträde och i övrigt
ges föreskrifter för det fall att handläggningen sker utan sammanträde.

Motiven för bestämmelsen i första stycket har redan angetts. Jag har
därvid påpekat att det bör ankomma på lantmätaren att besluta i fråga om
tillämpningen av bestämmelsen. Uttrycklig föreskrift om detta synes inte
vara nödvändig. Regeln torde nämligen kunna anses följa av att det enligt
bestämmelserna i 3 kap. är lantmätaren som beslutar i frågor om kallelse
till sammanträde.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

111

Vid gränsbestämning är sammanträde obligatoriskt. Bestämmelsen i
första stycket innefattar inte något undantag från denna regel. Om alltså
gränsbestämning företas vid avstyckningsförrättning måste sammanträde
hållas åtminstone för gränsbestämningen.

Som jag tidigare framhållit bör så långt möjligt samma regler gälla vid
avstyckning utan sammanträde som vid förrättning med sammanträde.
Vissa av de regler som gäller vid handläggning med sammanträde kan emellertid
inte lämpligen tillämpas vid handläggning utan sammanträde. Paragrafen
innehåller de särskilda föreskrifter för handläggning utan sammanträde
som är nödvändiga. Beträffande de särskilda styckena får jag
anföra följande.

Andra stycket. De nuvarande reglerna om tillkännagivande av att förrättning
skall äga rum — genom kungörelse eller skriftlig kallelse till sammanträde
eller annan liknande underrättelse — har till syfte att göra det möjligt
för sakägarna att inställa sig vid förrättningen. Skall sammanträde inte
äga rum bör dessa tillkännagivanden slopas. En uttrycklig föreskrift härom
föreslås.

Någon lagregel om när avstyckning som handläggs utan sammanträde
skall anses ha blivit börjad synes däremot inte vara behövlig. Frågan kan
i mån av behov regleras genom bestämmelser som meddelas av Kungl. Maj :t.

I fall då sakägare träffar skriftlig förening i ämne, varom sådant är tilllåtet
vid avstyckning, skall föreningen enligt gällande bestämmelser bestyrkas
av gode männen eller av förrättningsmannen. Dessa bestämmelser torde
i princip förutsätta att föreningen träffas inför gode männen resp. förrättningsmannen.
Det torde inte vara lämpligt att i detta sammanhang ändra
reglerna om förening. Det är samtidigt tydligt att förfarandet med förening
inte passar väl att användas vid handläggning av avstyckning utan
sammanträde. Det har därför föreskrivits att reglerna om förening inte
skall gälla vid handläggning utan sammanträde. Vid avstyckning lär det
vanligaste ämnet för förening vara sådan komplettering av upprättad överlåtelsehandling,
som avses i 19 kap. 15 § JDL resp. 5 kap. 10 § FBLS. Behövs
sådan komplettering i fall då avstyckning handläggs utan sammanträde
torde överenskommelsen få ges formen av ett tillägg till köpehandlingen.
Om sakägarna vill träffa förening och utvägen med komplettering
av köpehandlingen inte kan användas bör sammanträde hållas.

Huvudregeln för fullföljd av talan mot beslut eller åtgärd under avstyckningsförrättning
är att talan förs genom besvär efter förrättningens avslutande.
Besvärsinstans är enligt JDL ägodelningsrätten och enligt FBLS
länsstyrelsen. Vissa frågor skall emellertid dras under ägodelningsrättens
prövning genom underställning. Enligt såväl JDL som FBLS är detta fallet
med äganderättsfrågor som är av betydelse för förrättningen. Enligt JDL
är dessutom frågor om tillstånd till avstyckning underställningsfrågor. Underställning
är i princip en åtgärd som beslutas och verkställs av förrätt -

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

ningsmännen. Äganderättsfrågor skall underställas när tvist yppas som är
av betydelse för förrättningens fortsatta handläggning (3 kap. 12 § och 19
kap. 15 § JDL samt 5 kap. 2 § fjärde stycket och 10 § FBLS). Yrkande eller
beslut om underställning av utlåtande i frågor om tillstånd till avstyckning
enligt JDL får inte framställas resp. meddelas senare än på det sammanträde,
då utlåtandet avges. Frånvarande sakägare har dock enligt en
särskild lagregel möjlighet att inom viss tid från sammanträdet anmäla laga
förfall till ägodelningsdomaren och begära att ägodelningsrätten prövar utlåtandet.

Föreligger äganderättstvist vid avstyckning eller finns det anledning anta
att sådan skall uppkomma, bör föl-rättningen handläggas vid sammanträde.
Tvisten kan då konstateras och underställning ske. Med en sådan tillämpning
torde man i praktiken inte behöva räkna med möjligheten att tvist
föreligger vid avstyckning som handläggs utan sammanträde och att tvisten
inte uppdagas och därför inte blir underställd. Skulle ändå detta inträffa
synes i dylikt fall underställning inte utgöra ett lämpligt rättsmedel.
Reglerna om underställning av äganderättsvist bör därför inte gälla
när avstyckning handläggs utan sammanträde.

Vill förrättningsmannen underställa fråga om tillstånd till avstyckning
enligt JDL eller finns anledning anta att sakägare vill begära underställning
av sådan fråga, bör stridiga intressen anses föreligga och sammanträde
alltså hållas. Sakägare, som vill få tillståndsfrågan överprövad, får då tillfälle
att begära underställning. Om det ändå skulle inträffa, att sakägare vill föra
talan mot utlåtande i tillståndsfråga som meddelats vid förrättning som
handlagts utan sammanträde, är det lämpligast att han får göra detta genom
besvär efter förrättningens avslutande. I allmänhet torde utlåtandet i tillståndsfrågan
komma att meddelas vid avslutandet — de förrättningar som
kan beräknas bli handlagda utan sammanträde är nämligen i stort sett de
som med nuvarande lagstiftning handläggs vid ett enda sammanträde —
och de fält då utlåtandet kan komma att bli meddelat tidigare än avslutningsdagen
torde bli så sällsynta att det inte finns anledning att i dessa
fall låta tillståndsfrågan utgöra preliminärfråga.

På grund av vad jag nu har anfört har underställningsreglerna undantagits
från tillämplighet vid avstyckning utan sammanträde. I frågor om
tillstånd till avstyckning enligt JDL innebär detta att besvärsreglerna i
stället blir tillämpliga.

Tredje stycket. Sakägare som vill anmäla jäv mot förrättningsman skall
enligt gällande bestämmelser göra detta på första sammanträdesdag då förrättningsmannen
tjänstgör. Vid avstyckning som handläggs utan sammanträde
torde böra gälla, i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget till
FBL och gällande rättegångsbalk, att jävsanmälan skall göras då sakägarcn
första gången för talan vid förrättningen sedan han fick kännedom
om att förrättningsmannen tjänstgör eller att jävsanledning föreligger.

113

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

Föreskrift om detta har intagits i förslaget. Med hänsyn bl. a. till bestämmelserna
i 3 kap. 8 § JDL torde inte behöva utsägas att rätten att göra
jäv förfaller om sakägaren underlåter att anmäla jävet i rätt tid.

Fjärde stycket. Med hänsyn till besvärsrätten bör sakägarna underrättas
om dagen för förrättningens avslutande. Enligt gällande bestämmelser behöver
vid avstyckning sådan underrättelse inte ske i förväg. Vid avstyckning
enligt JDL, där besvärstiden är 30 dagar från avslutandet, underrättas
sakägarna om avslutandet och om fullfölj dsförfarandet genom att en kopia
av förrättningshandlingarna inom 15 dagar efter avslutandet utges eller
avsänds till sökanden eller, om flera sakägare finns, till den av sakägarna
som av dem utses. Vid avstyckning enligt FBLS gäller liknande
regler, men eftersom besvärstiden är endast 20 dagar skall kopian av
handlingarna utges eller avsändas redan vid avslutandet. Om sammanträde
inte hålls synes underrättelseförfarandet vid avslutandet böra byggas
ut något i syfte att kompensera bortfallet av underrättelsen om förrättningens
inledande. Därför föreslås nu, att förrättningsmannen vid avslutandet
av förrättning, som handlagts utan sammanträde, skall underrätta
sakägarna om avslutandet. Underrättelsen, som kan sändas som
vanligt brev i överensstämmelse med vad som gäller om underrättelser enligt
3 kap. JDL, skall också innehålla fullfölj dshänvisning och erinran om
vem som utsetts att ta emot sakägareexemplaret av handlingarna. Sakägare
som redan vid avslutandet tillsänds ett exemplar av förrättningshandlingarna
behöver givetvis inte underrättas särskilt.

9 §•

Paragrafen, som f. n. innehåller vissa föreskrifter om vad som skall tas
in i protokollet, har kompletterats med en föreskrift om att protokoll skall
föras vid avstyckning.

Vid avstyckning enligt JDL gäller att lantmätaren skall föra protokoll
över allt som förekommer vid varje sammanträde under förrättningen.
Vid avstyckning enligt FBLS skall förrättningsmannen föra protokoll över
allt som förekommer vid förrättningen. I praktiken torde protokollen
i båda fallen innehålla ungefär detsamma, nämligen i huvudsak en redovisning
anknuten till sammanträdena. Protokoll bör emellertid lämpligen
föras också i fall då förrättning enligt de avsedda nya reglerna handläggs
helt utan sammanträde. Regeln i FBLS är därvid redan så utformad
att den inte behöver ändras. I JDL behövs emellertid en ny föreskrift,
som klargör att protokollet vid avstyckning utan sammanträde skall avse
förrättningen. Denna föreskrift har placerats i 9 §. Placeringen innebär
att föreskriften kommer att avse också avstyckning som handläggs med
sammanträde. Detta medför en lagteknisk förenkling vid utformningen
av hänvisningen i FBLS, och dessutom vinns full överensstämmelse mellan
reglerna om protokoll vid avstyckning enligt 5 kap. FBLS och 19 kap.
JDL.

5 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 167

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 5 kap. 2 § lagen om
fastighetsbildning i stad

De nya bestämmelserna i 8 kap. JDL om ägoutbyte och i 13 kap. JDL
om ägokravs jämkning vid laga skifte blir på grund av hänvisning tillämpliga
också vid ägoutbyte och laga skifte enligt FBLS. För att de nya reglerna
i 19 kap. JDL om sammanträde vid avstyckning skall bli tillämpliga
också vid avstyckning enligt 5 kap. FBLS krävs däremot en ändring i 5 kap.
2 § FBLS. Den föreslagna ändringen består i att 19 kap. 8 § JDL tagits
upp bland de lagrum i jorddelningslagen, till vilka hänvisas i fjärde stycket
av paragrafen.

Övergångsbestämmelserna till lagförslagen

Det är angeläget att de föreslagna reformerna träder i kraft så snart
som möjligt. Lagändringarna torde därför böra gälla fr. o. m. den 1 januari
1968. Den nya ordningen bör vinna tillämpning även i fråga om
förrättningar, som påbörjats före ikraftträdandet. Härför behövs ingen
övergångsbestämmelse. Om förrättningen avslutats före lagens ikraftträdande,
bör dock vid fastställelseprövningen och vid prövningen av anförda
besvär äldre lag vinna tillämpning. I detta hänseende torde en särskild
övergångsbestämmelse böra meddelas. I enlighet härmed har särskilda
övergångsbestämmelser tagits upp i dalalagen, särskilda lagfartslagen
och jorddelningslagen. Något behov av en motsvarande bestämmelse
när det gäller lagen om fastighetsbildning i stad synes inte föreligga med
hänsyn till att den ändring som föreslås enbart avser förfarandet vid förrättningen.
Av de föreslagna övergångsbestämmelserna följer att de föreslagna
ändringarna i 10 § datalagen och 4 § särskilda lagfartslagen blir
tillämpliga om sammanläggning skett men skiftet inte avslutats före den
1 januari 1968.

Hemställan

Jag hemställer, att lagrådets utlåtande över förslagen till

1) lag angående ändring i lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda
bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs
län,

2) lag angående ändrad lydelse av 4 och 11 §§ lagen den 17 juni 1932
(nr 226) med särskilda bestämmelser om lagfart inom vissa delar av Kopparbergs
län,

3) lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av
jord å landet,

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

4) lag angående ändrad lydelse av 5 kap. 2 § lagen den 12 maj 1917 (nr
269) om fastighetsbildning i stad,

för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag
av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Britta Gyllensten

5f Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 167

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

Bilaga

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda
bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av
Kopparbergs län

Härigenom förordnas, dels att inledningsbestämmelsen samt 10 och 13 §§
i lagen den 17 juni 1932 med särskilda bestämmelser om delning av jord å
landet inom vissa delar av Kopparbergs län1 skall erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan anges, dels att i lagen skall införas nio nya paragrafer, 27—35 §§,
och omedelbart före 27 § en ny rubrik av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Vi GUSTAF etc.---med änd ring

av vad lagen om delning av
jord å landet och lagen om sammanläggning
av fastigheter å landet
innehålla häremot stridande förordna,
att inom de på bekostnad
eller med understöd av staten storskiftade
delarna av Kopparbergs län
skola i nedan angivna hänseenden
gälla följande särskilda bestämmelser,
nämligen beträffande laga skifte
till rubbning av storskifte 1—18 §§,
beträffande laga skifte å sådant skifteslag,
som i 1 kap. 2 § under 2 lagen
om delning av jord å landet avses,

19—23 §§ och beträffande avstyckning
av ägovidd, som överlåtits till
annan, 24—26 §§.

Förrättningsmännens yttrande — —

Senaste lydelse av 10 och 13 §§ se 1948: 399.

(Föreslagen lydelse)

Vi GUSTAF etc.---- med änd ring

av vad lagen om delning av
jord å landet och lagen om sammanläggning
av fastigheter å landet
innehålla häremot stridande förordna,
att inom de på bekostnad
eller med understöd av staten storskiftade
delarna av Kopparbergs län
skola i nedan angivna hänseenden
gälla följande särskilda bestämmelser,
nämligen beträffande laga skifte
till rubbning av storskifte 1—18 §§
och 27—35 §§, beträffande laga skifte
å sådant skifteslag, som i 1 kap.
2 § under 2 lagen om delning av
jord å landet avses, 19—23 §§ och beträffande
avstyckning av ägovidd,
som överlåtits till annan, 24—26 §§.

§•

--angivna fastigheter.

Sammanläggning, som omfattar
del av fastighet, har verkan som laga
delning av fastigheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

117

(Nuvarande lydelse)

hetsboken samt i fall, varom i 20 §
andra stycket lagen om sammanläggning
av fastigheter å landet sägs,
jämväl i intecknings- eller fastighetsboken.

Hava flera ----------

Om och i den mån för delägare,
vilka innehava såväl inrösnings- som
avrösningsjord men på grund av frivilliga
överlåtelser eller beslut enligt
12 § första stycket frånträda inrösnings
jord, icke kunna utläggas ägolotter,
som med avseende å storlek och
beskaffenhet samt med hänsyn jämväl
till övriga föreliggande förhållanden
prövas kunna på varaktigt
sätt erhålla ändamålsenlig användning
såsom särskilda fastigheter,
skall gemensam ägolott utläggas för
dessa delägare eller för det antal av
dem, som minst erfordras för att ägolotten
skall motsvara angivna krav.
Vad nu sagts om gemensam ägolott
skall ock gälla beträffande avrösningsjord
tillhörig delägare, vilka innehava
allenast sådan jord eller för
vilkas hela innehav av inrösnings jord
särskilda ägolotter för annat ändamål
än jordbruk kunna utläggas.

(Föreslagen lydelse)

§•

— dem utläggas.

Ägolott som är avsedd för skogsbruk
skall vara sådan att den med
hänsyn till storlek och beskaffenhet
samt övriga förhållanden kan varaktigt
få ändamålsenlig användning
som särskild fastighet. I den mån
det behövs för att uppfylla detta
krav skall gemensam ägolott utläggas
för flera delägare.

Ytterligare bestämmelser om laga
skifte till rubbning av storskifte

27 §.

Gräns mot fastighet, som ej ingår
i skiftet, skall bestämmas endast om
det av särskilda skäl är nödvändigt.

28 §.

Ägobeskrivning enligt 11 kap. 6 §
lagen om delning av jord å landet
och tilldelning slängd enligt 13 kap.
1 § samma lag skola upprättas endast
om det främjar ändamålsenlig
handläggning.

I hävdeförteckning enligt 12 kap.
1 § lagen om delning av jord å landet
behöver hävd på grund av säm -

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

jedelning redovisas endast om innehavet
enligt sämjedelningen är delningsgrund.
Bestämmelserna i sjätte
stycket av samma paragraf äga ej
tillämpning vid skifte enligt denna
lag.

29 §.

Skogsmark skall graderas enligt 11
kap. 2 § lagen om delning av jord å
landet endast om särskilda skäl föreligga.
Om marken ej graderas, skall
gottgörelse för minskning i ägovälde
i stället grundas på skogsmarksvärdering
i anslutning till uppskattning
enligt li kap. 9 § nämnda lag.

30 §.

Bestämmande av ersättning enligt
13 eller lb kap. lagen om delning av
jord å landet får anstå till dess skiftet
blivit fastställt genom lagakraftägande
beslut. Anstånd får beslutas
endast om det främjar ändamålsenlig
handläggning och ej medför
väsentlig olägenhet för delägare. Om
anstånd beslutas, anses förrättning
för bestämmande av ersättningen
börjad den dag beslutet meddelas.

31 §.

Vid tillämpning av bestämmelserna
i 13 kap. 2 § lagen om delning av
jord å landet får ägobelopp, som
vid skiftet lägges till ägolott, icke
understiga ägobelopp, som tillkommer
ägolotten enligt delningsgrund,
med mer än tio procent eller, i fråga
om ägolott avsedd för ändamål som
särskilt angives i nämnda paragraf,
tjugofem procent. Om skifteslag
uppdelats i flera skifteslag, beräknas
de angivna procenttalen på fastighetens
uppskattningsinnehåll.

32 §.

Avsteg från bestämmelserna om
ägolotts sammansättning i 13 kap.
3 § lagen om delning av jord å landet
får ske i den mån det är påkallat
med hänsyn till den avsedda användningen
av ägolotten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

119

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

33 §.

Efter överläggning med delägarna
får förrättningsmännen förordna,
att talan mot skiftesplan för del av
skifteslaget eller mot beslut om bildande
av servitut skall fullföljas
särskilt eller att bestämmelserna i
34 § om tillträde skola gälla i fråga
om mark som undantagits från skifte.
Sådant förordnande får meddelas
endast om det främjar ändamålsenlig
handläggning och ej medför väsentlig
olägenhet för delägare.

34 §.

Har förordnande enligt 33 § meddelats
får överenskommelse om tillträde
av mark, som förordnandet
gäller, inte avse senare tidpunkt än
ett år efter det att beslut om skiftesplan
eller servitut eller förordnande
om tillämpning av bestämmelserna i
denna paragraf vinner laga kraft.
Träffas ej överenskommelse om tiden
för tillträdet och anföres ej besvär
i fråga som nyss angivits, skall
tillträdet ske så snart tiden för besvär
utgått. Har besvär anförts, bestämmer
ägodelningsrätten tiden för
tillträdet.

35 §.

Finner ägodelningsrätten att avslutat
laga skifte är lagligen beskaffat
till viss del som kan prövas för
sig, får rätten fastställa förrättningen
i denna del.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968. Äldre lag gäller i fråga om
den fortsatta prövningen av laga skifte som avslutats dessförinnan.

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 4 och 11 §§ lagen den 17 juni 1932 (nr 226)
med särskilda bestämmelser om lagfart inom vissa delar av
Kopparbergs län

Härigenom förordnas, att 4 och 11 §§ lagen den 17 juni 1932 med särskilda
bestämmelser om lagfart inom vissa delar av Kopparbergs län1 skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Är ej--—---—--— si

§•

Sedan fråga om sammanläggning
under skiftet blivit slutligt avgjord
och ett år förflutit efter sista kungörandet,
skall på grund av skiftet
med äganderättsutredningen lagfart
sökas av en var, som därvid redovisats
såsom ägare av fast egendom
inom byn.

:t åliggande.

11 §•

Har beslut meddelats om utfärdande
av kungörelse enligt 1 §, skall
anteckning därom göras i lagfartsprotokollet
och lagfartsboken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968. Äldre lag gäller i fråga om
lagfart på grund av laga skifte som avslutats dessförinnan.

1 Lagen upphävd utom beträffande vissa laga skiften, se 1962: 270.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

121

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av

jord å landet

Härigenom förordnas, dels att 8 kap. 4 §, 13 kap. 2 a § och 19 kap. 9 §
lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet1 skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan anges, dels att i lagen skall införas tre nya paragrafer,
nämligen i 8 kap. en paragraf 4 a §, i 13 kap. en paragraf 2 b § och i 19 kap.
en paragraf 8 §, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

8 KAP.

Vid laga skifte må, utöver vad som
följer av vad förut i detta kapitel
stadgas, ägoutbyte på sätt i 1 § sägs
äga rum, såframt samtliga delägare
å ömse sidor träffa förening därom
eller de ägor, vilkas utbytande ifrågasättes,
äro i en ägares hand. Ägoutbyte
må dock ej ske, om utbytet
skulle medföra försämrad fastighetsindelning
eller försvåra fastighetsindelningens
genomförande enligt
plan, som omförmäles i 1 a §.
Ej heller må ägoutbyte äga rum, om
skillnaden i uppskattningsinnehåll
emellan de till utbyte ifrågasatta
ägorna överstiger tio procent av
den fastighets uppskattningsinnehåll,
från vilken ägovidd med det
högre uppskattningsinnehållet är avsedd
att tagas, eller, där ägovidden
är att tagas från område samfällt
för flera ägolotter, av ägolotternas
sammanlagda uppskattningsinnehåll.

Hör äga —--------

§•

Vid laga skifte må, utöver vad som
följer av vad förut i detta kapitel
stadgas, ägoutbyte på sätt i 1 § sägs
äga rum, om

1. samtliga delägare å ömse sidor
träffa förening därom eller de ägor,
vilkas utbytande ifrågasättes, äro i
en ägares hand;

2. fastighetsindelningen förbättras; 3.

fastighetsindelningens genomförande
enligt sådan plan som angives
i 1 a § ej försvåras; och

---till skada.

4 a §.

Ägoutbyte enligt 4 § får äga rum
även om det medför större minskning
av fastighet eller samfällt område
än som är tillåten enligt 4 §

1 Senaste lydelse av 8 kap. 4 § se 1951: 356 och av 19 kap. 9 § se 1937: 164. 13 kap. 2 a § tilllagd
genom 1955: 288. Tidigare 19 kap. 8 § har upphört att gälla enligt 1951: 356.

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

första stycket 5 under förutsättning
att följande särskilda bestämmelser
iakttagas.

I fråga om delägares rätt att träffa
förening om eller samtycka till
minskning enligt föregående stycke
gälla samma villkor som för avhändelse
av fast egendom.

Avser minskningen fastighet som
häftar för inteckning för fordran gemensamt
med fastighet som ej ingår
i ägoutbytet, får minskningen ske
endast om medgivande till denna
lämnas av fastighetsägare och inteckningshavare
vilkas samtycke skulle
fordras vid dödning av den gemensamma
inteckningen, såvitt avser den
fastighet som minskas, med förbehåll
enligt 33 § förordningen den
16 juni 1875 (nr 42 s. 12) angående
inteckning i fast egendom. Sådant
medgivande fordras dock icke om
det är uppenbart att minskningen
icke kan skada fastighetsägaren eller
inteckningshavaren.

Om fastighets uppskattningsinnehåll
ökas väsentligt genom tillämpning
av första stycket får ägoutbytet
ske endast om syftet med lagstiftningen
angående inskränkningar i
rätten att förvärva fast egendom ej
motverkas. Närmare föreskrifter för
tillämpningen av denna bestämmelse
meddelas av Konungen.

13 KAP.

2 a §.

Utöver vad som följer av vad för- Utöver vad som följer av vad förut
sagts må avsteg från stadgandet ut sagts må avsteg från stadgandet
i 2 § första stycket äga rum, såframt i 2 § första stycket äga rum, om:
det skriftligen medgives av därav be- 1. skriftligt medgivande lämnas
rörda ägolotters ägare samt det ej au berörda ägolotters ägare;
medför försämrad fastighetsindel- 2. fastighetsindelningen förbättning.
Det ägobelopp, som vid skiftet ras; och

lägges till ägolott, må icke understU 3. ägobelopp, som vid skiftet lägga
det ägolotten enligt delningsgrund ges till ägolott, icke understiger det
tillkommande ägobeloppet med mera ägolotten enligt delningsgrund tillän
tio procent av sistnämnda ägobe- kommande ägobeloppet med mera än
lopp eller, i fall som avses i 2 § and- tio procent av sistnämnda ägobelopp

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

123

(Nuvarande lydelse)

ra stycket sista punkten, ägobelopp
som där sägs.

Häftar fastighet-------

(Föreslagen lydelse)

eller, i fall som avses i 2 § andra
stycket sista punkten, ägobelopp som
där sägs.

— till skada.

2 b §.

Avsteg enligt 2 a § får äga rum
även om det ägobelopp som enligt
2 a § första stycket 3 minst skall
läggas till ägolott underskrides under
förutsättning att följande särskilda
bestämmelser iakttagas.

I fråga om delägares rätt att medgiva
underskridande gälla samma
villkor som för avhändelse av fast
egendom.

Avser underskridandet fastighet
som häftar för inteckning iför fordran
gemensamt med annan fastighet,
får underskridandet ske endast
om medgivande till detta lämnas av
fastighetsägare och inteckningshavare
vilkas samtycke skulle fordras vid
dödning av den gemensamma inteckningen,
såvitt gäller den fastighet
som underskridandet avser,
med förbehåll enligt 33 § förordningen
den 16 juni 1875 angående
inteckning i fast egendom, eller det
är uppenbart, att underskridandet
icke kan skada fastighetsägare eller
inteckningshavare.

Om ägobelopp som lägges till ägolott
genom tillämpning av första
stycket väsentligt överstiger det ägolotten
enligt delningsgrund tillkommande
ägobeloppet, får åtgärden vidtagas
endast om syftet med lagstiftningen
angående inskränkningar i
rätten att förvärva fast egendom ej
motverkas. Närmare föreskrifter om
tillämpningen av denna bestämmelse
meddelas av Konungen.

19 KAP.

8 §•

Avstyckning får handläggas utan
sammanträde, om stridiga intressen
ej förekomma i ärendet. Vid avstyckning
utan sammanträde iakttages
följande.

124

Xungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Föreskrifterna om tillkännagivande
av att förrättning skall äga rum,
om skriftlig förening mellan sakägare
och om underställning till ägodelningsrätt
gälla ej.

Jäv mot förrättningsman anmäles
första gången sakägaren för talan
i avstyckningsärendet sedan han fick
kännedom om att förrättningsmannen
tjänstgör eller att jävsanledning
föreligger.

När förrättning avslutats sändes
underrättelse därom till varje sakägare,
som inte samtidigt tillsändes
ett exemplar av förrättningshandlingarna.
Underrättelsen skall innehålla
fullföljdshänvisning och erinran
om vem som utsetts att mottaga
förrättningshandlingarna.

9 §.

Lantmätaren skall föra protokoll
över allt som förekommer vid förrättningen.

Har ägovidd------— -— särskilt angivas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968. Äldre lag gäller i fråga om
den fortsatta prövningen av laga skifte eller ägoutbyte som avslutats dessförinnan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

125

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 5 kap. 2 § lagen den 12 maj 1917 (nr 269)
om fastighetsbildning i stad

Härigenom förordnas, att 5 kap. 2 § lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning
i stad1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

5 KAP.

2 §•

Avstyckning skall —- -----— skäligt prövas.

Avstyckning företages----— ----nu sagts.

Förrättningsmannen har ■—--— ----till slut.

Vid förrättningen skola före- Vid förrättningen skola föreskrifskrifterna
i 2 och 3 kap., 6 kap. 1 terna i 2 och 3 kap., 6 kap. 1 och
och 3 §§, 18 kap. 3 § första stycket 3 §§, 18 kap. 3 § första stycket samt
samt 19 kap. 27 § i lagen om del- 19 kap. 8 och 27 §§ i lagen om delning
av jord å landet äga motsva- ning av jord å landet äga motsvarande
tillämpning, så vitt icke i rande tillämpning, så vitt icke i
denna lag är annorlunda stadgat. denna lag är annorlunda stadgat.

Är förrättningsman----särskild förrättningsman.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968.

1 Senaste lydelse av 5 kap. 2 § se 1931: 143.

6 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 167

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 2 november 1967.

Närvarande:

f. d. justitierådet Lind,
justitierådet Alexanderson,

regeringsrådet Ringdén,

justitierådet Westerlind.

Enligt lagrådet den 2 oktober 1967 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 25
augusti 1967, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för
det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda
bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs
län,

2) lag angående ändrad lydelse av 4 och 11 §§ lagen den 17 juni 1932
(nr 226) med särskilda bestämmelser om lagfart inom vissa delar av Kopparbergs
län,

3) lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av
jord å landet och

4) lag angående ändrad lydelse av 5 kap. 2 § lagen den 12 maj 1917 (nr
269) om fastighetsbildning i stad.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av distriktslantmätaren Olle Millgård.

Lagrådet yttrade:

Förslaget till lag angående ändring i den s. k. dalalagen

Dalalagens första 18 paragrafer är upptagna under rubriken »Om laga
skifte till rubbning av storskifte». Därefter följer fem paragrafer under
rubriken »Om laga skifte å skifteslag, som i 1 kap. 2 § under 2 lagen om
delning av jord å landet avses». De tre sista paragraferna (24—26 §§) har
som rubrik »Om avstyckning av ägovidd, som överlåtits till annan». De
föreslagna nio nya paragraferna, som behandlar samma ämne som dalalagens
18 första paragrafer, borde rätteligen ha infogats i anslutning till

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

127

dessa men har i förslaget till undvikande av en omnumrering av 19—26 § §
placerats sist under rubriken »Ytterligare bestämmelser om laga skifte till
rubbning av storskifte». Inledningsbestämmelsen får i förslaget sådan lydelse
att därav framgår att reglerna om laga skifte till rubbning av storskifte
finns såväl i 1—18 §§ som i 27—35 §§. Av skäl som anförs i förslaget
torde få godtas att de nya paragraferna,sätts efter 26 §, men för tydlighetens
skull förordas dock att efter 18 § införs en ny paragraf (18 a §) med
innehåll att ytterligare bestämmelser om laga skifte till rubbning av storskifte
meddelas i 27—35 §§.

28 §.

Det bestånd av uppgifter som för närvarande skall redovisas i ägobeskrivning,
hävdeförteckning och tilldelningslängd kommer enligt förslaget
att inskränkas i ett par hänseenden. Gradtal för ägofigurer med skog skall
icke längre ingå i materialet (29 §); de ersätts av de skogsmarksvärden som
framkommer vid likvidberäkningen. Och i fall då innehav enligt sämjedelning
inte är delningsgrund kommer uppgifter om hävd på grund av sämjedelningen
att behöva föreligga först i sammanhang med nämnda beräkning.
Med nu angivna modifikationer är beståndet av uppgifter till grund
för skiftesarbetet oförändrat, och bestämmelserna i förevarande paragraf
innebär endast att redovisningen av dessa uppgifter kan förenklas. Lagrådet
utgår från att uppgifterna allt fortfarande kommer att vara tillgängliga
för sakägare och domstolar samt bevaras.

32 §.

Från den i 13 kap. 3 § första punkten JDL upptagna huvudregeln om
ägolotts sammansättning — att till varje ägolott skall läggas behörig andel
enligt delningsgrund av olika ägoslag, såväl i inrösnings- som i avrösningsjord,
med i möjligaste mån jämn fördelning mellan de olika ägolotterna
av bättre och sämre mark — meddelas i samma punkt det undantaget
att förrättningsmännen får, där det prövas lämpligt med hänsyn till särskilda
förhållanden, vidta skälig jämkning i den mån det kan ske utan
någon delägares förfång. I paragrafens andra punkt följer ett stadgande
av väsentlig betydelse för tolkningen av begreppet förfång i detta sammanhang;
särskilt skall, heter det i stadgandet, såvitt det med hänsyn till vid
skiftet tillämpad delningsgrund låter sig göra, vid ägotilldelningen iakttas
att inte någon ägolott, för vilken ägor tidigare utlagts vid laga delning eller
sämjevis, vid skiftet erhåller sådan sammansättning att den mindre än före
skiftet ägnar sig för den art av hushållning vartill ägolotten användes.

I sin gällande lydelse innehåller dalalagen inte någon bestämmelse som
modifierar nu redovisade regler i JDL vid deras tillämpande å dalaskiftena.
Det i remissprotokollet angivna syftet med införandet av en sådan bestämmelse
är att förrättningsmännen inte skall så hårt som JDLs regler föran -

128

Kungl. Mnj:is proposition nr 167 år 1967

leder vara bundna till att bibehålla oförändrad ägoslagsfördelning inom ägolotterna;
en uppmjukning av reglerna såvitt angår dalaskiftena skulle i sin
mån kunna råda bot på det vid dessa skiften hittills ofrånkomliga missförhållandet
att ett stort antal små fastigheter med jord och skog läggs ut
oaktat de saknar förutsättningar att bestå som särskilda brukningsenheter.
Lantmäteristyrelsen hade velat nå reformändamålet på så sätt att 13 kap.
3 § första punkten JDL med dess norm om oförändrad ägoslagsfördelning
skulle med avseende å dalaskiftena gälla endast ägolott som lämpar sig för
jordbruk samt att vid tillämpningen av andra punkten i paragrafen ägolott
inte skulle anses vara använd för jordbruk när den inte är bebyggd med nödiga
byggnader för jordbruk och inte innehåller inrösningsjord av härför
erforderlig omfattning. Det remitterade förslaget begagnar sig av en annan
regelkonstruktion för att tillgodose reformsyftet. Sålunda anges i förevarande
paragraf att avsteg från bestämmelserna om ägolotts sammansättning
i 13 kap. 3 § JDL får ske i den mån det är påkallat med hänsyn till den
avsedda användningen av ägolotten.

Uppenbarligen har regelkonstruktionen i det remitterade förslaget tänkts
skola i än högre grad än lantmäteristyrelsens förslag frigöra tillämpningen
från föreskrifterna i JDL. Med den allmängiltiga formuleringen i del remitterade
förslaget undviks en åtskillnad mellan ägolotter för jordbruk och
ägolotter av annat slag; generellt skall avsteg kunna ske från JDLs föreskrifter.
Den mest betydelsefulla innebörden av att sådant avsteg tillåts är
att normen om oförändrad ägoslagsfördelning får åsidosättas inte bara —
såsom enligt JDL — om det kan ske utan någon delägares förfång. Som enda
villkor för att ägoslagsfördelningen ändras uppställs att så är påkallat med
hänsyn till den avsedda användningen av ägolotten. Just sistnämnda villkor
synes å andra sidan ge anledning till tvekan huruvida regelutformningen i
det remitterade förslaget verkligen medger den frihet som svarar mot reformsyftet.
Denna tvekan betingas av att villkoret är så beskaffat att det i
ett läge då det aktualiseras kan åberopas ömsesidigt av skiftesdelägarna.
Ovanligt torde icke vara att samtliga skiftesdelägare är i behov av mera
jord. Villkoret skulle i en sådan situation genom sin giltighet beträffande
envar skiftesdelägare förhindra en ägoslagsförändring som förrättningsmännen
avsett att åvägabringa. Mot nu angivna bakgrund må ifrågasättas
om reformändamålet inte bättre gagnas av en regelkonstruktion som närmare
knyter an till lantmäteristyrelsens förslag. Eftersom det väsentliga
önskemålet är att motverka uppkomsten av ägolotter för jordbruk, vilka
saknar faktiska förutsättningar för sådan hushållning, synes det vara mest
angeläget att förrättningsmännen vid förfångsprövningen inte skall vara
uppfordrade att beakta huruvida en planerad ägoslagsjämkning går ut över
dylika ägolotter. Att jämkningen sker på bekostnad av dessa bör såsom lantmäteristyrelsen
rekommenderat anses ovidkommande för förfångsfrågan
och följaktligen inte stå i vägen för den lämpligaste ägoslagsfördelningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

129

Däremot synes det inte vara nödvändigt att — som lantmäteristyrelsen likaledes
föreslagit — beträffande annan ägolott än den som lämpar sig för
jordbruk allmänt dispensera från normen om oförändrad ägoslagsfördelning
i 13 kap. 3 § första punkten JDL. Redan till följd av uppmjukningen i
det nyss behandlade hänseendet torde förrättningsmännen komma att åtnjuta
den erforderliga friheten vid bestämningen av ägolotternas sammansättning.

På grund av det anförda förordas att 32 § får det innehållet, att vid tilllämpning
av bestämmelsen i 13 kap. 3 § andra punkten JDL ägolott inte
skall anses vara använd för jordbruk, när den inte är bebyggd med nödiga
byggnader för jordbruk och inte innehåller inrösningsjord av härför erforderlig
omfattning.

Förslaget till lag angående ändring i jorddelningslagen

De föreslagna ändringarna i JDL — slopandet av sammanträdestvånget
såvitt angår avstyckning samt av procentgränsen för frivillig ägokravsjämkning
vid ägoutbyte och laga skifte — är enligt remissprotokollet betingade
av syftet att redan innan den tillämnade allmänna fastighetsbildningsreformen
genomförts åstadkomma en rationalisering av fastighelsbildningsverksamheten.
Detta har motiverats med att fastighetsbildningsorganen
är så hårt belastade att vad som kan göras för att bereda dem lättnad
måste i möjligaste mån åvägabringas utan avbidan på det stora reformverkets
slutförande.

Vad beträffar sammanträdestvångets avskaffande synes visserligen kunna
ifrågasättas huruvida åtgärden verkligen är ägnad att skapa eu mera
påtaglig lindring av lantmäteriets arbetsbörda. Enligt nuvarande lydelse
av JDL torde sammanträdena vid avstyckningsförrättning kunna i ett stort
antal fall ges karaktären av en ren formalitet, vars uppfyllande egentligen
inte föranleder annan arbetsbelastning än den som är förenad med kallelseförfarandet;
därtill kommer att sistnämnda förfarande ofta kan ske i enkel,
tidsbesparande ordning. Att en viss rationaliseringseffekt inträder genom
sammanträdesförpliktelsens slopande torde dock vara att förvänta. Lagrådet
anser sig därför kunna godta att denna förändring kommer till stånd
redan i förevarande sammanhang. Rörande önskvärdheten av några jämkningar
i den föreslagna lagtexten återkommer lagrådet med vissa uttalanden
i direkt anslutning till 19 kap. 8 §.

Möjligheten att slopa procentgränsen för frivillig ägokravsjämkning bör
otvivelaktigt i och för sig tillmätas långt större betydelse som medel att
främja en rationalisering av fastighetsbildningsverksamheten. Ä andra sidan
synes ett förverkligande av de föreslagna anordningarna i denna del

130

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1967

medföra konsekvenser som enligt lagrådets mening väcker betänkligheter.
Härom må anföras följande.

Såsom framhålls i remissprotokollet betonades i samband med att gällande
procentgräns för ägokravsjämkning uppdrogs att gränsen markerade
skiljelinjen mot transaktioner som borde ske under iakttagande av reglerna
för fastighetsköp. Beträffande sådan marköverföring, som nu förordas
skola tillåtas ovanför denna gräns, konstateras ock i överensstämmelse härmed
att den i verkligheten är av den art för vilken hittillsdags enbart de
privaträttsliga instituten köp och gåva stått till buds. Förslaget går emellertid
ut på att marköverföringen skall kunna äga rum utan att de nämnda
privaträttsliga instituten anlitas; marköverföringen skall ju åstadkommas
genom själva ägoutbytet respektive laga skiftet. Härav måste i sin tur följa
det avsteget från verkningarna av köp och gåva att den överförda marken
— liksom i fall av ägokravsj ämkning enligt nuvarande regler om ägoutbyte
och laga skifte — tillförs den mottagande parten i princip fri från alla slags
gravationer. Nämnda båda förhållanden har utgjort grundvalen för den närmare
konstruktionen av de föreslagna bestämmelserna om ifrågavarande utvidgade
möjlighet till marköverföring medelst ägoutbyte och laga skifte. I
stället för den överlåtelseform som föreskrivits beträffande de privaträttsliga
instituten köp och gåva skall träda förening (vid laga skifte förklaring), bestyrkt
av förrättningsmannen (-män), varemot de för köp och gåva uppställda
materiella betingelserna i princip skall iakttas såväl i vad de hänför sig till
avhändelsebefogenheten som i vad de rör förvärvsrätten. Den överförda
markens befriande från gravationer skall ernås på grundval av medgivanden
till befrielsen från deras sida vilkas samtycke skulle vara nödvändigt vid
partiell dödning enligt inteckningsförordningen; häftar marken för fordran
gemensamt med annan fastighet, skall medgivanden krävas i enlighet med
vad därom föreskrivs uti inteckningsförordningens stadganden om gemensam
intecknings partiella dödande under förbehåll om bibehållen förmånsoch
betalningsrätt, s.k. relaxation. Är det uppenbart att marköverföringen
inte kan lända vederbörande intressent till skada, skall gravationernas avlastande
dock kunna ske utan att sådana medgivanden föreligger. Förhandenvaron
av de sålunda angivna rekvisiten för avhändelsen/förvärvet och
gravationsbefrielsen skall prövas av förrättningsmannen.

Redan den omständigheten att en rättslig disposition som reellt har samma
innebörd som köp eller gåva av fast egendom skall kunna försiggå med
åsidosättande av formkraven för dylika transaktioner är ägnad framkalla
tvekan. Kungl. Maj :ts till lagrådet remitterade förslag till ny jordabalk
kan inte sägas innefatta något egentligt avkall på rådande formkrav. Helt
vid sidan av de uppmärksammade överväganden angående fastighetsöverlåtelsens
form vilka anställts inom ramen för jordabalksarbetet föreslås nu
en överlåtelsetyp, frigjord både från kravet på dubbla vittnen och från skyl -

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

131

digheten att söka lagfart samt inbjudande till flitigt utnyttjande. Det angelägna
i att ett kringgående av vedertagna civilrättsliga former inte skall leda
till en försvagning av deras rättsskydd för vilka formerna tillskapats uppfordrar
alltid till försiktighet.

Som förut nämnts innebär förslaget att de rörande köp och gåva uppställda
materiella betingelserna skall i princip iakttas beträffande marköverföringen,
något som avser transaktionen både såsom avhändelse betraktad och
i dess betydelse av förvärv. I det förra hänseendet uttrycks beroendeförhållandet
till reglerna för de privaträttsliga instituten så, att i fråga om delägares
rätt att träffa förening angående marköverföring skall gälla samma
villkor som för avhändelse av fast egendom. Denna regel, vilken enligt remissprotokollet
grundas på förutsättningen att förrättningsmannen skall
ombesörja motsvarande prövning som vid köp och gåva ankommer på inskrivningsdomaren,
synes inte kunna undgå att vålla bekymmer vid tilllämpningen.

Till en början bör betonas att de granslmingsuppgifter som läggs på förrättningsmannen
är både vidsträckta och mångskiftande. Sedan förrättningsmannen
undersökt om den avhändande parten kan styrka sin laga åtkomst
har han att konstatera huruvida i övrigt förutsättningarna för avhändelsens
giltighet är för handen. Härvid är att främst beakta de omständigheter
av varierande slag vilka enligt lag kan göra avhändelsen
ogiltig, vare sig dessa omständigheter förlänar avhändelsen en ofrånkomlig
ogiltighet (s. k. nullitetsgrunder, t. ex. att omyndig avhänder
sig fast egendom utan förmyndarens och förmynderskapsdomstolens samtycke)
eller de skapar ogiltighet endast försåvitt avhändelsen klandras under
förloppet av viss preklusionsfrist (s. k. klandergrunder, t. ex. avsaknaden
av makes samtycke). Beträffande avhändare som är juridisk person
kommer ytterligare i åtanke sådana eventuellt förefintliga hinder mot avhändelse
vilka vid sidan av de legala ogiltighetsgrunderna må vara föreskrivna
i bolagsordningar, föreningsstadgar, stiftelsereglementen etc.

Det torde kunna hävdas att vissa av de granslmingsuppgifter som nu antytts
förutsätter mera ingående juridiska insikter än som bibringats lantmätaren
under hans utbildning för yrket. Vidare är väl oomtvistligt att inskrivningsdomaren
redan till följd av de rent organisatoriska förhållandena
är bättre rustad att fullgöra motsvarande uppgifter; han har ju omedelbar
tillgång till det material som är av central betydelse för granskningens utförande
(fastighetsböcker, dagböcker). Än mer beaktansvärt i sammanhanget
är emellertid att förrättningsmannen är faktiskt urståndsatt att slutgiltigt
ta ställning till huruvida de i förslaget åsyftade avhändelsevillkoren
är för handen. Detta ställningstagande måste hänföra sig till den tidpunkt
då avhändelsen verkligen kommer till stånd. Härvidlag är att märka att
föreningen ingalunda har den verkan att äganderättsövergången sker genom
densamma. Föreningen har rättslig betydelse enbart såsom förtida

132

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1967

samtycke till den äganderättsförändring som kommer att ske genom
fastighetsindelningsförändringen. Viss osäkerhet kan måhända sägas ha
varit rådande i svensk rätt angående när en fastighetsindelningsförändring
skall anses ha inträtt (jämför SOU 1963:68 s. 133 ff och 782).
Tidigare tidpunkt än dagen för jorddelningsförrättningens fastställande synes
dock aldrig ha ifrågasatts; valet har närmast stått mellan fastställelsedagen
och registreringsdagen. I själva verket torde nog numera föreligga
enighet om att fastighetsindelningsförändringen inträder vid fastställelsetidpunkten
(i fastighetsbildningskommitténs förslag till ny fastighetsbildningslagstiftning,
SOU 1963:68, föreslås registreringstidpunkten bli den
relevanta). All den granskning varom i det föregående varit tal skall fördenskull
hänföras till förhållandena å dagen för ägoutbytets respektive laga
skiftets fastställande. Granskningsuppgifterna kommer med andra ord att
åvila fastställelsemyndigheten (alltså normalt överlantmätaren). Denna
myndighet kan inte förlita sig på att förhållandena vid fastställelsetidpunkten
är överensstämmande med dem som rådde när förrättningsmannen verkställde
sin prövning. Under mellantiden kan läget ha hunnit bli helt förändrat;
exempelvis torde ingenting hindra att fastighetsägaren som underskrivit
föreningen sedermera genom privaträttslig överlåtelse avhänt sig sin fastighet
och alt förvärvaren vid fastställelsetidpunkten står som lagfaren
ägare. Det säger sig självt att de vid förrättningen konstaterade förutsättningarna
för marköverföringen därmed kommit att falla. Remissprotokollet
som över huvud taget inte beaktat spörsmålet om till vilken tidpunkt ifrågavarande
granskning skall hänföra sig behandlar inte en komplikation som
den nyss nämnda. Hur den skall kunna bemästras torde inte vara lätt att
anvisa.

Med marköverföringen betraktad såsom avhändelse är också förbundna
vissa frågeställningar av mera speciell beskaffenhet. Det måste vara önskvärt
för att inte säga nödvändigt att marköverföringen inte sker medan betingelserna
för avhändelsens giltighet ännu ter sig oklara. Uppenbarligen
med hänsyftning härpå har i remissprotokollet berörts den i 6 kap. 4 §
andra stycket giftermålsbalken upptagna bestämmelsen om makes rätt till
klander utav avhändelse som andra maken gjort utan erforderligt samtycke.
Det uttalas att en bestämmelse sådan som den nyss omförmälda inte bör
kunna åberopas sedan marköverföring genom ägokravsjämkning ägt rum.
Överenskommelse om marköverföring innebär nämligen, sägs det, inte att
marken överlåts utan överenskommelsen är ett led i en officiell förrättning
och kan närmast jämföras med en rättegångshandling, Och det tilläggs att
erforderligt skydd för t. ex. make ligger i första hand i förrättningsmannens
prövning och i andra hand i utvägen att anlita extraordinära rättsmedel. Det
synes tveksamt huruvida den ståndpunkt som kommit till uttryck i det nu
återgivna uttalandet står i god överensstämmelse med den föreslagna lagtextens
förbehållslösa lydelse, nämligen att i fråga om delägares rätt att

133

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

trätfa förening om eller samtycka till marköverföringen skall gälla samma
villkor som för avhändelse av fast egendom. För att skänka full tydlighet
rörande den i remissprotokollet anvisade tillämpningen borde lagtexten
egentligen förses med ett tillägg, utvisande att förekommande civilrättsliga
bestämmelser om rätt att under viss tidsfrist efter avhändelsen angripa denna
med klander inte får åberopas beträffande marköverföring som genomförts
medelst ägokravsjämkning. Även om ett lagstadgande med sist antydda
avfattning meddelas, förefaller det emellertid som att därmed inte vore
ovillkorligen sörjt för att frågan om avhändelsens giltighet skulle efter
marköverföringens verkställande kunna aktualiseras enbart genom besvär
mot förrättningen. Så ter det sig ovisst huruvida förrättningen och dess
fastställande skulle förmå bota ogiltighet som är av nullitetsförlänande natur.
Det torde ha ansetts nödvändigt att söka undvika den brist i överensstämmelse
mellan fastighetsbildningen och äganderättsförhållandena som kunde
uppkomma om talan mot avhändelsen som sådan skulle vara möjlig vid sidan
av talan mot förrättningen. Man har utgått från att det ligger en trygghet
i att avhändelsen granskas vid förrättningen och fastställelseprövningen.
Emellertid skulle den sålunda angivna ordningen, åtminstone om den skall
inbegripa även nullitetsgrunder, i jämförelse med vad som gäller om köp
och gåva medföra att skyddet mot otillbörliga förfoganden minskas, eftersom
möjligheten att påtala misstag i förrättningen är tämligen begränsad.
Det kan i detta sammanhang påpekas att extraordinära rättsmedel torde
kunna anlitas endast i mindre omfattning. Ehuru här är fråga om undantagsfall,
finner lagrådet dock föga tillfredsställande att de transaktioner i
form av ägokravsjämkning vilka, såsom i remissprotokollet påpekas, har
samma reella innebörd som överlåtelser av fast egendom skall vara förknippade
med i vissa hänseenden mindre betryggande skyddsregler.

Antagligt är ändock att de mest bekymmersamma komplikationerna skulle
alstras vid kontrollen av att det föreligger vederbörliga medgivanden till
den gravationsavlastning som marköverföringen utlöser. I det stora hela anmäler
sig här samma invändningar som i det föregående framställts beträffande
kontrollen av själva avhändelseförutsättningarna. En skillnad är
emellertid att invändningarna gör sig ännu mera allvarligt gällande i vad
de hänför sig till den tilltänkta ordningen för nu ifrågavarande granskning.
Detta konstaterande har sin grund inte minst i det rörliga läge som av naturliga
skäl präglar bilden på gravationssidan och i synnerhet beträffande
panträttsbelastningarna. De uppgifter som i förevarande hänseende avses
skola åvila förrättningsmannen inskränker sig för övrigt inte till den rent
kontrollerande funktionen. Som framgått ingår ibland en skönsmässig värdering
i prövningen. I så måtto sträcker sig denna följaktligen rentav längre
än inskrivningsdomarens prövning i jämförliga situationer. Också bortsett
härifrån skulle förrättningsmannen, särskilt när bedömningen kommer att
inbegripa gemensamma inteckningar, dvs. i lägen motsvarande de av in6t
Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 167

134 Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

skrivningsdomaren handlagda relaxationsärendena, kunna ställas inför frågor
där hans hittillsvarande utbildning måhända inte skulle ge honom säker
vägledning. Förrättningsmannens förut berörda svårigheter till följd av att
de organisatoriska förhållandena är vida mindre gynnsamma för hans del
än för inskrivningsdomaren blir dessutom särskilt besvärande för honom
i nu ifrågavarande avseende. Aktgivandet på de oupphörliga skiftningarna
i gravationsläget kräver i speciellt hög grad en ständig och omedelbar tillgäng
till fastighetsböckerna och likartade upplysningskällor. Från inskrivningsdomaren
införskaffade gravationsbevis utgör härvidlag knappast något
betryggande hjälpmedel, eftersom gravationsbevis sällan kan ha aktualitet
ens när det når mottagaren. Slutligen tillkommer så den ovan framförda
erinringen att äganderättsförändringen — och i och med den gravationsavlastningen
— inte inträder under den tid förrättningsmannen har ärendet
i sin hand utan först vid fastställelsetidpunkten. Kontrollen av att erforderliga
medgivanden till gravationsbefrielsen förefinns måste därför på
samma sätt som kontrollen av själva avhändelseförutsättningarna ytterst
falla på fastställelsemyndigheten. Såvitt angår gravationsläget får fastställelsemyndighetens
egen kontrollfunktion påtaglig vikt med tanke på att upprepade
skiftningar på detta område som sagt är normala företeelser och att
vissa förändringar följaktligen nästan måste vara att räkna med under tidsförloppet
mellan förrättningens avslutande och fastställelsedagen, åtminstone
om marköverföringen berör gemensamma inteckningar av mera vidlyftig
beskaffenhet. Utan vidare torde förstås att ett dylikt, i förslaget inte
förutsatt övervältrande på fastställelsemyndigheten av kontrolluppgifter
som avsetts skola vila på förrättningsmannen reser starka tvivel på att reformen
är genomförbar. Tveksamheten får ytterligare näring av en specifikt
teknisk omständighet. Vad beträffar fordringsinteckningshavare lämnas de
medgivanden som erfordras i ett av inskrivningsdomaren handlagt dödningsärende
så gott som uteslutande i den formen att inteckningshandlingen
inges till inskrivningsdomaren. Denna ordning är betingad av att fordringsinteckningarna
regelmässigt har den rättsliga beskaffenheten av innehavarpapper.
När det gäller att i förevarande marköverföringssammanhang
tillhandahålla de medgivanden som där blir behövliga, synes en motsvarande
ordning ofrånkomlig. Innehavarna av berörda fordringsinteckningar skulle
alltså ha att avlämna dessa till förrättningsmannen som till sitt förfogande
borde ha betryggande förvaringsutrymmen (kassavalv). I och för sig kan
det vålla olägenheter att förrättningsmannen under måhända jämförelsevis
lång tid skulle komma att behålla inteckningshandlingarna i sitt förvar (inskrivningsdomaren
behöver i allmänhet inte ha tillgång till handlingarna
längre än ett par veckor). De olägliga verkningarna härav skall dock inte
överdrivas. Värre är att förrättningsmannen efter förrättningens avslutande
inte skulle kunna återställa inteckningshandlingarna till vederbörande.
Eftersom handlingarna måste stå fastställelsemyndigheten till buds för den

135

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1967

slutgiltiga och avgörande medgivandekontrollen, skulle det åligga förrättningsmannen
att vidarebefordra dem till sagda myndighet. I händelse överlantmätaren
inte skulle kunna fastställa förrättningen, skulle han ha att i
sin tur föra inteckningshandlingarna vidare till ägodelningsrätten osv. Under
sådana förhållanden skulle olägenheterna av att rättighetshavarna undandras
sina värdehandlingar bli så påfallande att de inte längre skulle
kunna godtas av dem.

Såsom en allmän reflexion må framhållas att den i vissa lägen påkallade
samordningen mellan civilrättsliga omgestaltningar och förändringar i fastighetsindelningen
nödvändigtvis måste skapa ömtåliga problem och att det
hittills knappast ansetts görligt att lösa dessa på annat sätt än genom att inkoppla
inskrivningsväsendet i proceduren. Ett närliggande exempel erbjuder
förhållandena vid avstyckning i och för sammanläggning. Nödvändigheten
att bringa sammanläggningskomponenterna i överensstämmelse med varandra
såväl i lagfarts- som i gravationshänseende har där beaktats genom
ett nära samspel mellan inskrivningsdomaren och ägodelningsdomaren. Det
är svårt att se hur en likvärdig samordning skulle kunna arrangeras helt
utan inskrivningsväsendets omedelbara medverkan.

Till kategorin rätlighetshavare vilkas medgivande till marköverföringen
inte erfordras hör sådana nyttjanderättshavare som inte förskaffat sig inteckning
till säkerhet för sin rätt. Här kommer i betraktande inte minst den
av allt att döma stora gruppen jordbruksarrendatorer utan inteckningsskydd.
I förslaget till ny fastighetsbildningslagstiftning har med avseende
å en jämförbar marköverföring upptagits bestämmelser ägnade att trygga
nyttjanderättshavarens ställning. Bestämmelserna möjliggör att nyttjanderättshavaren
får sig nytt område anvisat för nyttjanderättens utövning,
därest genom marköverföringen det ursprungliga nyttjanderättsobjektet
frångår upplåtarens fastighet (se 5 kap. 32 § i nämnda förslag). Någon motsvarande
anordning till nyttjanderättshavarens säkerställande möter inte i
nu förevarande förslag. Inte heller kan det i 2 kap. 27 § första stycket lagen
om nyttjanderätt till fast egendom inrymda stadgandet skänka nyttj anderättshavaren
tillräcklig gottgörelse för den förlust som må drabba honom
genom marköverföring av nu föreslagen räckvidd. Å det sistnämnda stadgandet,
som närmast synes vara avpassat med hänsyn till mindre jämkningar
av upplåtarens ägovälde, kan nyttj anderättshavaren grunda endast
anspråk på nedsättning av arrendeavgiften, alternativt uppsägningsrätt.
Följden av att nyttjanderättsobjektet genom marköverföringen går helt förlorat
för nyttj anderättshavaren förefaller alltså att inte vara tillräckligt
uppmärksammad. Att nyttj anderättshavaren i en sådan belägenhet skulle
stå utan varje kompensation ter sig inte rimligt. Skulle marköverföringen
ha skett genom privaträttslig överlåtelse, hade den jordbruksarrendator
som dessförinnan tillträtt marken haft sin rätt tryggad gentemot den nye
ägaren.

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

Måhända skulle kunna göras gällande att den kritik som nu framförts
mot förslaget i viss mån kan riktas också mot de anordningar för ägokravsjämkning
vilka JDL redan för närvarande tillhandahåller. Sant är
att jämväl nuvarande möjligheter till frivillig ägokravs jämkning innebär en
marköverföring och att även därvidlag uppgiften att granska förutsättningarna
för överföringen är i sin helhet lagd på fastighetsbildningsorganen.
Härav följer dock inte att de svagheter som enligt lagrådets mening vidlåder
det föreslagna regelsystemet för ägokravs jämkning skulle häfta även
vid det nuvarande. Väsentliga skiljaktigheter framkommer nämligen vid
en jämförelse mellan systemen, och däri har man att finna förklaringen
till att den redan gällande regleringen på området, ehuru också den
måste erkännas innefatta vissa svaga moment, inte föranleder samma invändningar
som den föreslagna. Till en början måste beaktas att nuvarande
utrymme för ägokravsjämkning fått sin snäva begränsning just för att därmed
skulle förhindras att under beteckning av ägokravsjämkning sker
transaktioner som reellt har rättsnaturen av köp eller gåva. Att den enligt
gällande regler verkställda marköverföringen inte har angivna rättsnatur
ger sin prägel åt fastighetsägarens medgivande till åtgärden. Detta medgivande
behöver inte uppfylla de materiellträttsliga villkor som uppställts
för köp eller gåva av fast egendom. Medgivandet är i stället att betrakta
som en helt ordinär, av part (sakägare) i den rättegång lantmäteriförrättningen
kan sägas utgöra företagen processhandling (jämför sakägares medgivande
i t. ex. gränsbestämnings- och likvidsammanhang), och tvekan råder
inte om att medgivandet binder efterträdare i äganderätten, oavsett
om äganderättsövergången sker före fastställelsetidpunkten eller inte (jämför
3 kap. 13 § JDL). Sammanfattningsvis kan alltså beträffande nuvarande
ägokravsjämkning sägas dels att prövningen av fastighetsägarens medgivande
ingalunda har den räckvidd och vidlyftighet som betingas av det
föreslagna nya systemet dels att en under tiden mellan medgivandets lämnande
och fastställelsemyndighetens granskning inträdd förändring i äganderätten
till fastigheten inte kullkastar förutsättningarna för ägokravsjämkningens
genomförande. Att enligt den föreslagna ordningen konsekvensen
av en äganderättssuccession som inträffar efter det fastighetsägaren
lämnat sitt medgivande blir en helt annan beror, såsom tidigare utvecklats,
på att medgivandet, låt vara underkastat de villkor som gäller
för privaträttslig överlåtelse eftersom marköverföringen reellt har karaktär
av sådan överlåtelse, inte i sig har konstitutiv verkan såsom överlåtelse
utan är att uppfatta enbart som ett förtida samtycke till den först genom
fastställelsen inträdda äganderättsövergången. Mot dylik bakgrund är det
-—• såsom framhållits — ofrånkomligt att en före fastställelsetidpunkten
genom privaträttslig överlåtelse verkställd succession i äganderätten, åtminstone
om den före samma tidpunkt lagfarits (eller varit föremål för
lagfartsansökan) förtar varje verkan av fastighetsägarmedgivandet; det

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

137

rättsförvärv som grundats på den privaträttsliga överlåtelsen vinner enligt
vanliga konkurrensnormer företräde framför det förvärv som var avsett
att ske genom förrättningens fastställande (jämför 17 kap. 1 § i Kungl.
Maj:ts till lagrådet remitterade förslag till ny jordabalk). — överflyttas härefter
uppmärksamheten till prövningen av betingelserna för själva gravationsavlastningen,
må vitsordas att jämförelsen mellan den nuvarande regleringen
och den föreslagna ur viss synvinkel kan sägas uppvisa större likheter
mellan systemen. De medgivanden som i detta sammanhang är nödvändiga
avfordras enligt bådadera systemen företrädesvis rättssubjekt utanför
kretsen av sakägare i förrättningen. Medgivandena kan fördenskull inte
ens vad angår nuvarande ordning karakteriseras som processhandlingar.
Inte heller utgör de sådana dispositioner som i sig utlöser en rättsförändring.
De har i stället enligt såväl gällande som föreslagna bestämmelser
— liksom förslagets nyss behandlade fastighetsägarmedgivanden
till marköverföringen — beskaffenheten av förtida samtycke till den rättsförändring
som skall åvägabringas genom fastighetsindelningsförändringen.
Prövningen av att vederbörliga medgivanden är för handen måste alltså
såvitt gäller gravationsavlastningen också enligt gällande rätt hänföras till
fastställelsetidpunkten och sålunda ytterst ankomma på fastställelsemyndigheten.
Det undandrar sig lagrådets bedömande huruvida detta förhållande
är tillräckligt beaktat i den praktiska tillämpningen. En skillnad mellan
den nuvarande ordningen och den föreslagna är emellertid uppenbar
jämväl i detta hänseende, oaktat den härstädes huvudsakligen är av faktisk
natur. Med den föreslagna, av varje procentgräns obundna ägokravsjämkningen
blir prövningen av att förutsättningarna för gravationsavlastningen
föreligger — en prövning vilken i detta fall skall beakta också
sådan inteckningsgemenskap som inbegriper fastigheter utanför förrättningens
ram — så mycket mera angelägen från rättssäkerhetssynpunkt
och därför så mycket mera maktpåliggande. Prövningen måste under sådana
omständigheter oundgängligen bedrivas i full överensstämmelse med
de principer som är att iaktta vid inskrivningsdomarens motsvarande
prövning. Den blir som betonats ofta av komplicerad natur, och avkall kan
inte ges från grundsatsen att den skall avse läget vid den relevanta tidpunkten,
dagen för fastighetsindelningsförändringens inträdande.

Under åberopande av vad sålunda utvecklats hemställer lagrådet — som
beaktat att här är fråga om en provisorisk lagstiftning — att det remitterade
förslaget i den del det avser slopande av nuvarande procentgräns
för frivillig ägokravsjämkning vid ägoutbyte och laga skifte icke upphöjs
till lag.

Bifalles icke denna hemställan, vill lagrådet göra vissa erinringar även
till förslaget i nämnda del. Erinringarna skall anges i det följande.

Lagrådet övergår härefter till granskning av de särskilda lagrummen i
förslaget.

138

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1967

8 kap. 4 a §.

I specialmotivering till förevarande paragraf har i remissprotokollet anförts
att de föreslagna nya bestämmelserna om ägokravs jämkning anknyter
till värderings- och ersättningsprinciperna i JDL och därför inte ger
anledning till nya regler om gradering eller likvidberäkning. Samtidigt
framhålls emellertid att det vid stora förändringar av fastigheters uppskattningsinnehåll
är särskilt viktigt att sakägarna är rätt orienterade om
de ekonomiska sammanhangen; i fall då överenskommelse som innefattar
ägokravsjämkning inte innefattar överenskommelse också om ersättningsbelopp
bör förrättningsmannen därför förvissa sig om att berörda sakägare
har klart för sig de principiella följderna i ersättningshänseende.

Så länge skillnaden i nppskattningsinnehåll mellan de till utbyte ifrågasatta
ägorna är förhållandevis liten, är det naturligt att intresset hos fastighetsägarna
knyter sig mer till själva arronderingen än till det penningbelopp
varmed den obetydliga skillnaden skall utjämnas. Beräkningen av likviden
får ingå bland de frågor till vilka förrättningsmannen har att ta ställning
och i vilka hans avgöranden regelmässigt kan godtas. Allteftersom
skillnaden ökar och resultatet av det tilltänkta ägoutbytet praktiskt sett
mer och mer liknar ett köp till minskning av den ena och ökning av den andra
fastigheten, måste normal förtänksamhet leda till att fastighetsägarna
önskar redan på förhand vinna klarhet om ägoutbytets ekonomiska följder
och därför i en förening om ägoutbyte inrycker överenskommelse också om
ersättningen för skillnaden mellan det bortbytta och det som tillbytts (jämför
14 kap. 13 § JDL).

Enligt lagrådets mening förtjänar det mot denna bakgrund att övervägas,
huruvida inte vid utformningen av den nya lagstiftningen borde uppställas
krav på enighet ej blott om ägoutbytet ulan också om likviden. Om i ett
eller annat fall ett sådant krav skulle leda till att ett i och för sig från arronderings-
eller rationaliseringssynpunlct önskvärt ägoutbyte inte kommer till
stånd, skulle olägenheten härav sannolikt mer än väl uppvägas av att förrättningsmän
och domstolar väsentligen slipper att ta befattning med värderings-
och likvidfrågorna. Det må framhållas att en förening om likviden
inte nödvändigtvis skulle behöva avse en bestämd totalsumma utan lika väl
skulle kunna gå ut på visst pris för kvadratmeter mark av skilda slag.

Lagrådet vill för sin del förorda att förening om ersättningen upptas som
förutsättning för ägoutbyte. En sådan bestämmelse torde lämpligen böra få
sin plats redan i 4 §. Härigenom vinns också att föreningen får uppta grunderna
för ersättningens bestämmande, något som inte anses vara tillåtet beträffande
förening enligt 14 kap. 13 § JDL.

Lika med det fall att den fastighet som minskas på grund av inteckning
häftar för fordran gemensamt med fastighet som ej ingår i ägoutbytet måste
behandlas det fall att gemensamt ansvar föreligger för ogulden köpeskilling
enligt 11 kap. 2 § jordabalken. Vidare måste vid avfattningen av lag -

139

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

rummet beaktas att samtycke till relaxation krävs inte endast från fastighetsägare
och inteckningshavare utan också från innehavare av fordran
eller annan rättighet för vilken fastigheterna häftar enligt 11 kap. 2 § jordabalken
(jämför i inteckningsförordningen 49 § om nyttjanderätt, 54 §
första stycket om avkomsträtt, 56 § 1 mom. tredje stycket om servitut, 58 §

2 mom. om rätt till elektrisk kraft samt 58 a § om återköpsrätt).

Lagrådet får således förorda, att paragrafens tredje stycke erhåller denna
avfattning: »Avser minskningen fastighet som på grund av inteckning eller
eljest häftar för fordran gemensamt med fastighet som ej ingår i ägoutbytet,
får minskningen ske endast om medgivande till denna lämnas av fastighetsägare
och rättighetshavare vilkas samtycke skulle fordras vid dödning
av inteckning, som i den fastighet som minskas meddelats eller kan komma
att meddelas för fordringen, med förbehåll enligt 33 § förordningen den 16
juni 1875 (nr 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom. Sådant medgivande
erfordras dock icke om det är uppenbart att minskningen icke kan
skada fastighetsägaren eller rättighetshavaren.»

Med anledning av att det skall ankomma på befattningshavare utan inskrivningsdomares
utbildning och erfarenhet att bedöma behovet av relaxationsmedgivanden
vill lagrådet utan anspråk på fullständighet i redovisningen
av ämnet erinra om att i vissa fall måste krävas tillstånd av förmynderskapsdomstol
(15 kap. 16 § föräldrabalken, se NJA 1936 s. 116),
äkta make (6 kap. 4 § giftermålsbalken) eller Kungl. Maj:t (i fråga om fideikommissegendom)
samt om att beträffande behörigheten för juridiska personers
företrädare att medge relaxation likaledes lär gälla samma förutsättningar
som för medgivande till ny inteckning.

Inledningsvis har lagrådet berört rättsställningen för nyttj anderättshavare,
närmast jordbruksarrendator, som inte förskaffat sig inteckning till
säkerhet för sin rätt. I och för sig skulle kunna övervägas att uppta bestämmelse
motsvarande regeln i 5 kap. 32 § i förslaget till ny fastighetsbildningslagstiftning.
Emellertid är det knappast möjligt att nu fullt överblicka
konsekvenserna härav. För att en sådan jordbruksarrendator och
med honom likställd rättighetshavare skall erhålla tillbörligt rättsskydd
torde man då vara hänvisad till den i och för sig mindre tillfredsställande
utvägen att fordra medgivande till minskningen från nyttjanderättshavare
som till följd av besittning har sin rätt tryggad mot ny ägare. På lantmätaren
kommer därigenom att läggas skyldighet att efterforska om nyttj anderättshavare
tillträtt den mark som skall överföras. Paragrafen torde böra
omarbetas även med hänsyn härtill.

Sista stycket innehåller bestämmelse som inskränker möjligheten till
ägoutbyte. Den hänför sig till det resultat ägoutbytet skulle få för mottagande
fastighet. Bestämmelsen avser fall då dennas uppskattningsinnehåll ökas
väsentligt genom tillämpning av första stycket. Ägoutbyte skall då få ske endast
om syftet med lagstiftningen angående inskränkningar i rätten att

140

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1967

förvärva fast egendom ej motverkas. Närmare föreskrifter för tillämpningen
skall meddelas av Konungen.

Att syttet med en lagstiftning ej motverkas är enligt lagrådets mening en
alltför vag bestämning när det gäller att stadga undantag i de enskilda
medborgarnas handlingsfrihet. Av vad departementschefen anfört framgår
att de förvärvsinskränkningar som kommer i fråga är de som omnämns i
jordförvärvslagen, lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten
att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag, banklagstiftningen
och lagen den 19 juni 1919 om flottning i allmän flottled. Lagrådet
anser för sin del att uttrycklig hänvisning bör ske till dessa lagstadgade
inskränkningar i förvärvsrätten.

Vad angår jordförvärvslagen är alt märka följande. I 3 § första stycket
stadgas att förvärvstillstånd inte fordras för fång som avser del av fastighet,
om skriftlig ansökan om avstyckning görs sist tre månader efter fånget
och egendomen genom avstyckningen avskils för annat ändamål än jordbruk
eller skogsbruk. Enligt andra stycket gäller för fall då i avstyckningsärendet
finnes, att egendomen är avsedd för jordbruk eller skogsbruk, att
avstyckning ej får tillåtas utan att frågan om förvärvstillstånd underställts
lantbruksnämnden. I samma stycke tilläggs emellertid att underställning får
underlåtas om egendomen skall sammanläggas med fastighet som förvärvaren
redan äger och anledning ej finns till antagande att egendomen kan med
större fördel läggas till annan fastighet eller att förvärvstillstånd skulle
kunna vägras enligt 4 §; görs icke underställning fordras enligt fjärde
stycket ej tillstånd till förvärvet. Det är tydligen tillägget i 3 § andra stycket
som blir aktuellt vid det utvidgade ägoutbyte varom nu är fråga. Såsom
departementschefen framhållit innebär nämligen förevarande förslag att
utökning av fastigheter — tillskottsförvärv — kommer att kunna ske genom
ägokravsjämkning vid ägoutbyte i stället för genom köp jämte avstyckning,
sammanläggning och lagfart. Man kan med hänsyn till det sagda
sätta i fråga om någon hänvisning till jordförvärvslagen alls erfordras. Emellertid
gäller som angivits tillägget i 3 § andra stycket jordförvärvslagen
icke utan undantag. En hänvisning till dessa undantag lär icke kunna underlåtas.

I fråga om övriga lagar torde sista stycket i förevarande paragraf böra
avfattas på sådant sätt att vad i lagarna stadgas om förvärv av fast egendom
ges motsvarande tillämpning beträffande sådan väsentlig ökning av fastighets
uppskattningsinnehåll som sker genom tillämpning av första stycket.

Enligt motiven innebär en överenskommelse om marköverföring inte att
marken överlåts utan överenskommelsen är ett led i en officiell förrättning.
Utvidgning av fastighet genom marköverföring utgör därför inte ett sådant
förvärv av fast egendom varå förslaget till förköpslag — för närvarande föremål
för riksdagens prövning — får tillämpning.

141

Iiungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

Frågan huruvida marköverföring utan vederlag skall äga samma verkan
som gåva löses icke genom lagförslaget. Såsom ett icke opraktiskt exempel
kan nämnas bestämmelserna i 6 kap. och 7 kap. 2 § ärvdabalken. Enligt
dessa skall vad arvlåtare under livstiden gett bröstarvinge såsom förskott
avräknas på arvslott eller laglott. Det lär få ankomma på rättstillämpningen
att söka finna eu lösning av denna svårbemästrade fråga.

Enligt 1941 års förordning om arvsskatt och gåvoskatt — som vid tillkomsten
var föremål för lagrådets granskning — utgår skatt för gåva. I remissprotokollet
uttalas, att gåvoskatt torde kunna bli aktuell i fall när marköverföringen
sker utan vederlag. I anledning härav vill lagrådet framhålla
att i rättspraxis gjort sig gällande ett krav på uttryckligt och otvetydigt lagstöd
för att skattskyldighet skall inträda. Anses gåvoskatt böra utgå torde
därför böra övervägas om icke tillägg till förordningen är nödvändigt.

13 kap. 2 b §.

Under hänvisning till vad lagrådet anfört vid 8 kap. 4 a § får lagrådet förorda
att tredje stycket i förevarande paragraf erhåller denna avfattning:
»Avser underskridandet fastighet som på grund av inteckning eller eljest
häftar för fordran gemensamt med annan fastighet, får underskridandet ske
endast om medgivandet till detta lämnas av fastighetsägare och rättighetsbavare
vilkas samtycke skulle fordras vid dödning av inteckning, som i den
fastighet som underskridandet avser meddelats eller kan komma att meddelas
för fordringen, med förbehåll enligt 33 § förordningen den 16 juni
1875 angående inteckning i fast egendom. Sådant medgivande erfordras
dock icke om det är uppenbart att underskridandet icke kan skada fastighetsägaren
eller rättighetshavaren.»

I övrigt torde vad lagrådet anfört under 8 kap. 4 a § här äga motsvarande
tillämpning.

19 kap. 8 §.

Enligt paragrafens andra stycke skall vid avstyckning utan sammanträde
föreskrifterna om underställning till ägodelningsrätt ej gälla. Vid avstyckning
kan underställning förekomma enligt 3 kap. 12 §, jämfört med
19 kap. 5 §, samt enligt 19 kap. 15 § tredje stycket och 19 kap. 17 §. Så
snart anledning till underställning uppkommer bör förrättningsmannen
föranstalta om sammanträde i och för underställningens beslutande. Vid
förrättning som genomförs utan sammanträde blir fråga om underställning
följaktligen inte aktuell. Bestämmelsen om underställning i paragrafens
andra stycke synes därför onödig och bör utgå.

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Ur protokollet:
Ingrid Hellström

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

143

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
på Stockholms slott den 3 november 1967.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Kling, Holmqvist, Palme, Sven-Eric Nilsson,

Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Odhnoff, Wickman, Moberg.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över
förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda
bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs
län,

2) lag angående ändrad lydelse av 4 och 11 §§ lagen den 17 juni 1932 (nr
226) med särskilda bestämmelser om lagfart inom vissa delar av Kopparbergs
län,

3) lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av
jord å landet,

4) lag angående ändrad lydelse av 5 kap. 2 § lagen den 12 maj 1917 (nr
269) om fastighetsbildning i stad.

Föredraganden redogör för lagrådets utlåtande och anför.

Förslaget till lag angående ändring i dalalagen

Lagrådets förslag om att införa en ny paragraf, 18 a §, innehållande en
hänvisning i förtydligande syfte, torde böra genomföras.

Den föreslagna 32 § ger möjlighet till avsteg från bestämmelserna om ägolotts
sammansättning i 13 kap. 3 § JDL. Eftersom huvudregeln om oförändrad
sammansättning i sistnämnda lagrums första punkt innehåller en
tilläggsregel, som ger möjlighet till avsteg från huvudregeln om det kan ske
utan förfång, kan den föreslagna 32 § i fråga om denna punkt sägas innebära
en precisering av förfångsvillkoret. I stället för detta villkor träder
nämligen ett praktiskt sett likvärdigt villkor som innebär att avsteg från huvudregeln
får ske om det stämmer överens med den avsedda användningen

av ägolotten.

Mot bakgrund av vad lagrådet anfört synes det onödigt att införa en sär -

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

skild regel om avsteg från första punkten i 13 kap. 3 § JDL. Det torde vara
tillräckligt att särregleringen begränsas till en föreskrift som anknyter till
andra punkten. Denna punkt innehåller en föreskrift, som innebär att man
vid tillämpningen av jämkningsregeln och förfångsvillkoret i första punkten
inte får försämra ägolotts förutsättningar för den art av hushållning vartill
ägolotten används. Lantmäteristyrelsens förslag innebar att det klargjordes
att ägolott inte skulle anses använd för jordbruk om den inte var bebyggd
med nödiga byggnader och inte innehöll inrösningsjord av för jordbruk erforderlig
omfattning. Det remitterade förslaget innehåller en regel, som är
avsedd att mera generellt än styrelsens förslag klargöra att det inte är ägolotts
användningssätt före och vid förrättningstillfället som skall vara avgörande
utan den för framtiden avsedda användningen. Den avsedda användningen
skall beaktas både beträffande ägolott som t. ex. får minskad
inrösningsjord därför att den inte skall användas för jordbruk och beträffande
ägolott vilken får ökad inrösningsjord som en följd av minskningen
inom den förra ägolotten. Lagrådets farhågor för att den föreslagna regeln
kan komma att utnyttjas för att hindra en ägoslagsfördelning som förrättningsmännen
åsyftat är enligt min mening inte berättigade.

Om, som jag nyss förordat, regeln om avsteg från första punkten i 13 kap.
3 § JDL får utgå ur förslaget bör den särregel, som ansluter till andra
punkten, redaktionellt utformas med lagrådets förslag som förebild. Jag
förordar därför att 32 § i lagförslaget får följande lydelse: Vid tillämpning
av bestämmelsen i 13 kap. 3 § andra punkten lagen om delning av jord å
landet skall beaktas för vilken art av hushållning ägolotten är avsedd att
användas.

Utöver vad jag nu har anfört har jag ingen erinran mot vad lagrådet uttalat
om de föreslagna ändringarna i datalagen.

Förslaget till lag angående ändring i jorddelningslagen

Förslaget att slopa sammanträdestvånget vid avstyckning har godtagits
av lagrådet. Till några detaljanmärkningar i fråga om lagtexten återkommer
jag senare.

När det gäller förslaget att slopa nuvarande procentgräns för frivillig
ägokravsjämkning vid ägoutbyte och laga skifte har lagrådet framställt
flera invändningar av principiell natur men också kritiserat förslagets utformning
i vissa detaljer. Lagrådets huvudinvändning går ut på att det
brister i samordningen mellan marköverföring enligt de föreslagna reglerna
och överlåtelser av äganderätt eller upplåtelser och överlåtelser av rättigheter
som sker parallellt med sådan överföring. Med anledning av den stora
uppmärksamhet lagrådet ägnat frågan vill jag här först sammanfatta och

Kungl. Maj ris proposition nr 167 år 1967

145

delvis något ytterligare utveckla vad jag tidigare anfört om de principer
på vilka den föreslagna marköverföringen vilar och om vad som följer av
dessa principer.

Marköverföring enligt de föreslagna nya reglerna om ägokravsjämkning är
avsedd att kunna ersätta fastighetsköp i förening med avstyckning och sammanläggning
och därmed förenade lagfarts- och inteckningsåtgärder. I fråga
om förfarande och verkningar är marköverföringen anordnad på helt annat
sätt än fastighetsköpet, nämligen som en omreglerande fastighetsbildningsåtgärd.
Även om vissa regler från det rent privaträttsliga köpregelsystemet
måste ges tillämplighet är det reglerna i fastighetsbildningslagstiftningen
som utgör stomme. Ett motsvarande förhållande som mellan köp och marköverföring
enligt de nya reglerna råder i gällande rätt mellan byte enligt
jordabalken, s. k. jordabyte, och ägoutbyte. Dessa båda rättsfigurer ger också
möjlighet att nå visst avsett resultat i fråga om fastighetsindelningen på
två olika vägar. Vardera metoden har sina bestämda fördelar.

Eftersom den nya marköverföringsmetoden är avsedd att erbjuda just de
fördelar, som med avseende på förfarande och verkningar är förenade med
reglerna om ägoutbyte och andra omreglerande fastighetsbildningsåtgärder,
bör det för sådana åtgärder gällande regelsystemet i största möjliga utsträckning
följas. Man bör om möjligt undvika att tillskapa en rättsfigur som avsevärt
skulle skilja sig från båda de aktuella regelsystemen och alltså stå
någonstans mitt emellan dessa.

Verkan av marköverföring enligt de nya reglerna är därför i princip densamma
som verkan av annan omreglerande åtgärd enligt jorddelningslagen.
Sådan åtgärd innebär i princip att berörd fastighet ändras i fråga om läge
eller omfattning men behåller sin rättsliga identitet. Såväl fastighetsbildningsreglerna
som principerna för inskrivningsväsendet bygger på att äganderätten
därvid följer fastighetsindividen oavsett de ändringar som fastigheten
undergår. I fråga om mark som överförs får alltså äganderätt, som
grundar sig på fång till den fastighet som avstår mark, vika för äganderätt
som avser den fastighet som erhåller marken. Marköverföringen torde få anses
ske när förrättningen vinner laga kraft, dvs. vanligen genom fastställelsen.
Växlingar i äganderätten till någon av de berörda fastigheterna, som
sker före eller efter nämnda tidpunkt, orsakar inga komplikationer när det
gäller förrättningsresultatet, eftersom ny fastighetsägare enligt 3 kap. 13 §
JDL inte kan rubba eller klandra vad förre ägaren medgett eller godkänt.
Komplikationer torde emellertid kunna uppkomma vid vissa avvikelser från
normala förhållanden, t. ex. om marköverföringen grundats på medgivande
från annan än den som ägde den överförda marken. I sådant fall kan det tänkas
att ett visst förhållande föreligger i fråga om fastighetsindelningen och
ett annat i fråga om äganderätten. Beträffande en speciell form av marköverföring,
nämligen sammanföring av samfälld vägmark med angränsande

146

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1967

fastighet, har dock föreskrivits att sedan sammanföring skett talan om
bättre rätt till den sammanförda vägmärken, inte får föras (18 § andra
stycket sammanföringslagen).

Lagstiftningen om förhållandet mellan äganderätt som grundas på marköverföring
och rättigheter som före marköverföringen gällde i den mark
som överförs är för närvarande ofullständig. Förhållandet har uppmärksammats
under arbetet på den nya jordabalken. Vid remissen till lagrådet
den 11 februari 1966 av förslaget till ny jordabalk uttalade jag (s. 404 f)
att frågan om det allmänna samspelet mellan fastighetsbildning och bl. a.
nyttjanderätt och servitut torde få ägnas uppmärksamhet i samband med
den pågående beredningen av förslaget till lag om fastighetsbildning.

Även om rättsläget alltså är osäkert i åtskilliga hänseenden får dock
vissa principer anses gälla. En sådan är att panträttens objekt ändras vid
ändring i fastighetsindelningen genom omreglerande åtgärd. Också andra
rättigheter som upplåtits i fastighet torde i första hand få antas följa samma
princip. I varje fall kan det inte antas att sådan rättighet ligger kvar i
område som frångått fastighet genom t. ex. ägoutbyte, om rättigheten därigenom
kan konkurrera ut den nye ägarens genom ägoutbyte konstituerade
äganderätt. En sådan ordning skulle nämligen inte vara förenlig med grunderna
för vare sig fastighetsbildningsreglerna eller inskrivningssystemet. I
och för sig skulle det kunna tänkas att en upplåten rättighet ligger kvar med
oförändrad lokalisering som en ny belastning för den fastighet till vilken
marken övergått, men det saknas i gällande rätt regler om med vilket företräde
rättigheten därvid skall gälla i förhållande till andra rättigheter i
nämnda fastighet. Lokaliserade rättigheter som gäller med bästa rätt kan
dock utan olägenhet ligga orubbade, vilket också torde få antas i allmänhet
vara fallet.

Vid frivillig omreglerande åtgärd skyddas såväl fastighetsägarnas som
rättighetshavarnas intressen — med undantag för ointecknade rättigheter
— i första hand genom att deras medverkan i princip fordras för att åtgärden
skall komma till stånd. Fastighetsägare skyddas i andra hand genom
rätt till ersättning i pengar — jorddelningslikvid — om fastighets värde
minskas genom omregleringen. Likvidfordran har förmånsrätt enligt 17
kap. 6 § handelsbalken i den fastighet vars ägare skall betala likviden. I
den mån andrahandsskydd behövs för rättighetshavare — regler av detta
slag saknas i stort sett i gällande rätt — kan olika former tänkas, i fråga
om panträtt bl. a. rätt till betalning ur jorddelningslikviden. Men skyddet
kan vid omreglerande åtgärd i princip inte tillgodoses i den formen att
rättigheten tillåts konkurrera ut den nye markägarens rätt.

Frågan om skyddet för ägare och rättighetshavare måste i förevarande
lagförslag lösas från de förutsättningar jag nu har skisserat. 1 förutsättningarna
ingår också att den föreslagna reformen är partiell och provisorisk.
Det torde vara ofrånkomligt att detta förhållande sätter sin prägel

147

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

bl. a. på den reglering nyssnämnda fråga kan ges i förevarande sammanhang.
En ny och systematiskt mer tillfredsställande reglering av skyddet
för olika intressenter är avsedd att inflyta i den nya fastighetsbildningslagen.

Den brist som lagrådet främst anser vara förenad med det remitterade
förslaget är risken för rättsförluster i samband med vissa transaktioner som
företas sedan förrättning för ägoutbyte eller laga skifte avslutats men innan
den nya fastighetsindelningen blivit slutligt gällande genom att förrättningen
fastställts. Under denna tid kan fastighet överlåtas, intecknad rättighet
överlåtas till ny innehavare samt ny rättighet upplåtas och intecknas. Eftersom
förrättningsmannen i och med avslutandet skilt sig från ärendet
saknar han möjlighet att beakta ändringar som sker därefter.

En avgörande utgångspunkt för lagrådet är att marköverföringen enligt
de föreslagna nya reglerna har sådana likheter med köp och gåva att fastighetsägarens
medgivande till åtgärden inte kan tillerkännas samma rättsverkningar
som motsvarande medgivande enligt nu gällande regler om ägokravsjämkning.
Av vad jag anfört om den principiella synen på marköverföringen
som en omreglerande fastighetsåtgärd torde framgå att jag inte
delar lagrådets uppfattning i denna del. Medgivandet till marköverföringen
skall enligt min mening betraktas på precis samma sätt och ges samma
rättsverkningar som en överenskommelse om ägokravsjämkning enligt
gällande rätt. Detta hindrar inte att man uppställer särskilda regler för
att marköverföring skall få ske, regler som saknar motsvarighet i gällande
rätt. Vissa sådana regler har också tagits upp i det remitterade förslaget
och ytterligare några föreslås av lagrådet för den händelse förslaget skulle
genomföras trots lagrådets avstyrkande.

Med denna inställning torde jag inte behöva gå närmare in på alla de
frågor som lagrådet tagit upp. Beträffande några av dem vill jag emellertid
göra vissa anmärkningar.

Av min principiella syn på marköverföringen enligt de nya reglerna följer
att jag anser att bestämmelsen i 3 kap. 13 § JDL är fullt ut tillämplig.
Detta framgår direkt av att jag inte har föreslagit något undantag. Ny
ägare till fastighet som berörs av förrättningen blir alltså — oberoende
av när överlåtelsen ägt rum — bunden av överenskommelsen om ägokravsjämkningen
på i princip samma sätt som f. n. En annan sak är
att särskilda krav uppställs på fastighetsägarens medgivande .nämligen
att det skall uppfylla samma krav som skulle gälla vid avhändelse av fastigheten.
Att en ny ägare till fastigheten blir bunden av en tidigare ägares
medgivande lär i regel inte behöva leda till några olägenheter. I stort sett
torde kunna göras gällande att det är enbart i fall av otillbörliga transaktioner
som några risker för rättsförluster uppkommer. Förvärvaren kan i
dessa fall i regel åberopa avtalsrättsliga regler om svek och därmed göra
avtalet ogiltigt. Om sådana regler inte är tillämpliga skyddas köparen of -

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

tast av andra allmänt erkända regler i fråga om köp av fast egendom. De
medel som härvid står köparen till buds är hävning eller avdrag på köpeskillingen.
Han kan dessutom ha rätt till skadestånd. Så länge förrättningen
pågår ligger det naturligtvis också ett visst skydd i att förrättningsmannen
torde vara skyldig att hålla sig underrättad om de ändringar som inträffar
i fråga om äganderätten till de berörda fastigheterna. Ett ytterligare skydd
ligger i att rätten till den jorddelningslikvid, som utgör ersättning för den
överförda marken och som utgår med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken,
torde tillkomma den nye ägaren i egenskap av ägare vid den
tidpunkt då likviden förfaller till betalning, i den mån annat inte avtalats.

När det gäller inteckningshavarens ställning är problemen något annorlunda
men även i fråga om dessa gäller att de nya reglerna i princip inte
ändrar rättsläget, och vad som nyss anförts om en ny ägares ställning gäller
i tillämpliga delar även i fråga om nya rättighetshavare. Eftersom 3 kap.
13 § JDL inte avser inteckningshavare skyddas en ny innehavare genom
att hans medgivande till marköverföringen krävs. Detsamma gäller ägaren
till fastighet som är gemensamt intecknad med fastighet som ingår i förrättningen.
Med anledning av vissa uttalanden av lagrådet vill jag också framhålla
att det knappast kan med fog hävdas, att upprepade ombyten av innehavare
skulle utgöra normala företeelser. Tvärtom torde det vanliga
vara att en fastighets gravationsförhållanden är tämligen fasta, åtminstone
under de ganska korta tidsperioder det här kan vara fråga om.

Som framgår av det sagda blir det vid tillämpning av de nya reglerna viktigt
att förrättningsmännen under förrättningens fortgång från det att överenskommelse
om ägokravsjämkning träffats och behövliga medgivanden
lämnats fram till avslutandet noga bevakar ändringar i fråga om äganderätten
till fastigheter som ingår i förrättningen eller berörs på grund av
infeckningsförhållandena samt i fråga om rättigheter och innehavet av sådana.
Vidare bör förfallodag för likvid i allmänhet anknytas till tidpunkten
för förrättningens fastställande, l. ex. så att förfallodagen inträffar viss tid
efter fastställandet. Förfallodagen kan därmed normalt också samordnas
med tillträdet. I anslutning till vidräkning bör sakägarna på lämpligt sätt
upplysas om att, om fastighet till vars ägare likvid skall utgå byter ägare före
betalningsdagen, rätten till likviden tillkommer den nye ägaren, om annat
inte avtalas vid överlåtelsen av fastigheten. I fråga om medgivanden från
inteckningshavare in. fl. är viss form inte föreskriven, men från bevissynpunkt
är det önskvärt att medgivandet är skriftligt. Det bör på betryggande
sätt visas, att den som lämnar medgivande är behörig därtill både vid
tidpunkten för medgivandet och vid förrättningens avslutande.

Vid fastställelseprövningen måste den myndighet som gör prövningen,
dvs. vanligen överlantmätaren men ibland ägodelningsrätten, kontrollera att
medgivandena från inteckningshavare m. fl. fortfarande är aktuella. Myn -

149

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1!)67

digheten måste alltså undersöka om några nya rättsinnehavare, vilkas medgivanden
behövs, har tillkommit, och i förekommande fall inhämta nya
medgivanden. Denna undersökning torde i huvudsak få grundas på fastighetsbokens
uppgifter, men i fråga om fordringsinteckningar torde det därutöver
vara ofrånkomligt att kontrollera vem som är aktuell innehavare.
Visar tastighetsboken, att fastighet som ingår i förrättningen bytt ägare,
torde kontakt böra tas med den nye ägaren och hans godkännande om
möjligt inhämtas. Visserligen bör, som jag tidigare anfört, ny ägare anses
bunden av vad förre ägaren medgett eller godkänt under förrättningen. Men
kontakt med den nye ägaren ger möjlighet att kontrollera att inga komplikationer
föreligger i rättsförhållandet mellan denne och förre ägaren.

Den utredningsplikt och skyldighet att inhämta vissa medgivanden, som
sålunda kommer att vila på fastställelsemyndigheten, sammanhänger med
beskaffenheten av de förrättningar det här är fråga om. Åliggandena får
alltså, med hänsyn till gällande regelsystem för fastighetsbildning, anses
följa av sakens natur. Jag vill tillfoga att det inte kan anses utgöra någon
fullständig nyhet att t. ex. ägodelningsrätten vid sin prövning måste undersöka
om några nya omständigheter tillkommit sedan förrättningen avslutats.
En sådan skyldighet får anses föreligga i vissa fall även enligt gällande rätt.

I fall då talan får föras mot beslut att fastställa förrättning, vilket kan
ske bara när ägodelningsrätten eller hovrätten meddelat beslutet, vinner
detta inte genast laga kraft. Det är givetvis praktiskt ogörligt att i sådant
fall anknyta prövningen till den tidpunkt då förrättningen vinner laga kraft.

Jag övergår härefter till att behandla lagrådets anmärkningar i övrigt.

1 fråga om formkravet för överenskommelse om eller medgivande till
ägokravsjämkning enligt de nya reglerna får jag hänvisa till vad jag anförde
vid remissen till lagrådet.

Lagrådet har betonat att de granskningsuppgifter som läggs på förrättningsmännen
är både vidsträckta och mångskiftande. Jag kan utan vidare
vitsorda att så är fallet. Undersökningen av sakägares åtkomst är dock
ingen ny uppgift, även om undersökningen får särskild vikt i fall som
motsvarar avhändelse. Inte heller i övrigt innebär förslaget några stora nyheter
när det gäller förrättningsmännens uppgifter. Jag vill i detta sammanhang
framhålla att sådana förrättningar som det här är fråga om bör
anförtros bara förrättningsman som har betydande erfarenhet. De behövliga
garantierna för att valet av förrättningsman sker från denna utgångspunkt
torde kunna skapas genom organisatoriska åtgärder.

Vad avser prövningen av frågan huruvida gällande villkor för avhändelse
är uppfyllda nämner lagrådet, utöver exempel av sådant slag som jag tidigare
har angett, hinder mot avhändelse som kan vara föreskrivna i bolagsordningar
in. in. Det kan tilläggas, att i fall då sakägare företräds av ombud
förrättningsmannen kan ha anledning att kontrollera att ombudet har rätt
att lämna ett medgivande som i realiteten svarar mot en avhändelse.

När jag vid lagrådsremissen uttalade att civilrättsliga påföljder inte bör

150

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1967

gälla vid ägo kravs jämkning, ville jag ge uttryck för den uppfattningen att
sådana påföljder inte bör anknytas till själva förrättningen. Att ett medgivande
till minskning av fastighet enligt de nya reglerna är ogiltigt om
medgivandet t. ex. lämnats av omyndig eller av förmyndare utan vederbörligt
tillstånd är fullt klart. Det är alltså ingenting, som hindrar att ett medgivande
i efterhand utan vidare anses ogiltigt eller att frågan om giltigheten
blir föremål för tvist. Men från praktisk synpunkt är det givetvis i
första hand förrättningen som bör angripas, i den mån detta är möjligt. Det
kan därvid inte uteslutas att också en förrättning beroende på någon grundläggande
brist kan vara en nullitet, men i första hand står, sedan en förrättning
vunnit laga kraft, de extraordinära rättsmedlen till förfogande i
fall då förrättningen befinns vara behäftad med fel. Jag vill erinra om att
besvärstiden vid besvär över domvilla, i fall då någon som inte varit part i
målet lider förfång, beräknas med utgångspunkt från den tidpunkt då
klaganden fick kännedom om domen.

Lagrådet har anmärkt, att lagtexten för att skänka full tydlighet egentligen
borde förses med ett tillägg, utvisande att förekommande civilrättsliga
bestämmelser om rätt att under viss tidsfrist efter en avhändelse angripa
denna med klander inte får åberopas beträffande marköverföring som
genomförts medelst ägo kravsjämkning. Anmärkningen är riktig. Bl. a. med
hänsyn till den föreslagna lagstiftningens kortvariga och provisoriska karaktär
anser jag det emellertid onödigt att nu belasta lagtexten med en sådan
bestämmelse, som f. ö. inte har någon naturlig plats i jorddelningslagen.

Även om den nya metoden för marköverföring erbjuder stora fördelar,
nämligen i fråga om möjligheterna att snabbt genomföra ändringar i fastigheters
storlek när berörda rättsägare är ense, är det givet att metoden
också har nackdelar. En organisatorisk olägenhet är att förrättningsmannen,
som vid tillämpning av de nya reglerna övertar vissa uppgifter som
annars vilar på inskrivningsdomaren, inte har omedelbar tillgång till fastighetsbokcn
m. in. Denna olägenhet torde vara ofrånkomlig, men den bör
inte överdrivas. Jag vill i detta sammanhang tillägga, att jag föreställer mig
att marköverföringsmetoden inte alltid kommer att leda snabbast till målet.
Metoden med köp, avstyckning och sammanläggning kan ibland vara
att föredra både från sakägarnas och fastighetsbildningsmyndigheternas
synpunkt. En av de omständigheter som kan påverka valet av metod är
t. ex. inteckningsförhållandena.

Även om jag i flera hänseenden hyser stor förståelse för lagrådets synpunkter
i fråga om förslaget att slopa den nuvarande procentgränsen för
frivillig ägokravsjämkning vid ägoutbyte och laga skifte är jag mot bakgrunden
av de överväganden som redovisats vid remissen till lagrådet och
vad jag nyss anfört inte beredd att ta tillbaka förslaget. Det avgörande för
mitt ställningstagande är särskilt följande omständigheter. Ett genomföran -

151

Kungl. Maj.ts proposition nr i67 år 1967

de av förslaget ger möjlighet till betydande vinster vid fastighetsbildningsverksamheten
som f. n. starkt hämmas av lantmäteriets stora arbetsbörda.
Vinsterna kommer även de enskilda till godo. Vidare är det möjligt att på
ett sätt som visserligen inte är helt tillfredsställande men som dock i tillräcklig
grad tillgodoser rättssäkerhetens krav lösa de svårigheter som lagrådet
påpekat. Slutligen lägger jag viss vikt vid den omständigheten att det
här rör sig om en provisorisk lagstiftning.

Med anledning av vad lagrådet uttalat under 8 kap. i a § och 13 kap.
2 b § får jag anföra följande.

Vid marköverföring enligt de nya reglerna måste, som lagrådet framhåller,
normal förtänksamhet leda till att fastighetsägarna redan på förhand
önskar vinna klarhet om överföringens ekonomiska följder. Jag är
därför benägen anta, att sakägarna i allmänhet utnyttjar möjligheten att
enligt 14 kap. 13 § JDL träffa förening om likviden, och att de ingår förening
i denna fråga samtidigt som de träffar överenskommelse om marköverföringen.
Lagrådet förordar nu att förening i ersättningsfrågan upptas
som förutsättning för frivilligt ägoutbyte och frivillig ägokravsjämkning
vid laga skifte. Utan att ta ställning i princip till frågan om överföringsoch
ersättningsmomenten obligatoriskt bör knytas samman på detta sätt
anser jag för min del, närmast med tanke på förrättningar där ett flertal
fastigheter berörs, att man bör avstå från att i nuvarande sammanhang
på denna punkt införa en nyhet i jorddelningslagen.

I anslutning till det av lagrådet berörda fallet att förening om likvid går
ut på visst pris för kvadratmeter mark av skilda slag vill jag ifrågasätta,
om inte en sådan okomplicerad överenskommelse åtminstone under vissa
omständigheter står närmare en förening om beloppet av ersättningen än en
förening om ersättningsgrunderna. Till jämförelse kan anföras, att köpeskillingen
för ett område av fastighet synes böra anses bestämd om köpehandlingen
i tillräcklig grad individualiserar området och anger visst pris
per kvadratmeter.

Frågan hur skyddet för innehavare av ointecknade ny tf j anderätter vid
omreglerande fastighetsbildningsåtgärder skall utformas övervägs ingående
vid beredningen av förslaget till ny lag om fastighetsbildning. I avvaktan
på den lösning frågan därvid kan få finner jag mig böra tillmötesgå lagrådets
förslag att jordbruksarrendatorer som tillträtt arrendet skall hänföras
till den grupp rättighetshavare vilkas medgivande fordras. Sådant skydd
bör därvid beredas, förutom j or dbruksarr endator också annan arr endator
som har skriftligt upplåtelseavtal. Bestämmelser om detta synes böra tas in
som ett nytt tredje stycke i 8 kap. 4 a § och likaledes ett nytt tredje stycke
i 13 kap. 2 b §.

Vad lagrådet förordat om avfattningen av 8 kap. 4 a § tredje stycket och
13 kap. 2 b § tredje stycket i det remitterade förslaget torde böra iakttas.

Bestämmelserna om tillämpligheten av lagstiftningen om inskränkningar

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

i rätten att förvärva fast egendom bör med anledning av lagrådets påpekanden,
ges en, mera preciserad avfattning. Jag förordar, delvis i enlighet med
lagrådets förslag, att bestämmelserna i huvudsak utformas på följande sätt:
Om fastighets uppskattningsinnehåll ökas väsentligt skall i lag eller annan
författning föreskrivna inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom
äga motsvarande tillämpning. Därvid skall, om tillstånd eller annan, prövning
av myndighet skulle fordras vid förvärv av egendom som svarar mot
ökningen, frågan om tillstånd till ökningen underställas myndigheten. Underställning
med hänsyn till bestämmelserna i jordförvärvslagen behövs
dock endast om fastighet som ökas är avsedd för jordbruk eller skogsbruk
och anledning finns till antagande att ökningen kan med större fördel föras
till annan fastighet eller att tillstånd kan vägras enligt 4 § jordförvärvslagen.

Med en sådan utformning av lagtexten anser jag inte nödvändigt att där
räkna upp gällande inskränkningar i förvärvsrätten. Till de bestämmelser
som åsyftas hör, utöver de författningar som angetts i remissprotokollet,
54 § lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse, 32 § lagen den 3 juni
1955 (nr 416) om sparbanker, 40 § lagen den 25 maj 1956 (nr 216) om jordbrukskasserörelsen,
41 § reglementet den 29 november 1963 (nr 574) för
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och för stadshypoteksföreningar
samt 41 § reglementet den 29 november 1963 (nr 576) för Svenska bostadskreditkassan
och för bostadskreditföreningar. Till lagstiftningen om inskränkningar
i rätten att förvärva fast egendom hör däremot inte bestämmelserna
om införlivning av mark med häradsallmänning eller med allmänningsskog
i Norrland och Dalarna.

Trots vad lagrådet anfört finner jag alltjämt övervägande skäl tala för
att marköverföring som sker utan vederlag skall beskattas som gåva. Efter
samråd med chefen för finansdepartementet har jag kommit till den uppfattningen
att frågan om behovet av lagstiftning i ämnet torde få prövas i
annat sammanhang.

Vid remissen till lagrådet uttalade jag att frågan hur frivillig ägokravsjämkning
skulle betraktas när det gäller realisationsvinstbeskattningen i
första hand torde få lösas av rättspraxis men att förhållandena inte syntes
undergå någon större ändring genom den föreslagna reformen. Genom
proposition den 20 oktober 1967, nr 153, har Kungl. Maj :t, på hemställan
av chefen för finansdepartementet, lagt fram förslag till vissa ändringar i
kommunalskattelagen. Ändringarna innebär bl. a. att marköverföring enligt
de här föreslagna bestämmelserna i 8 kap. 4 a § och 13 kap. 2 b § JDL
i fråga om realisationsvinstbeskattningen anses som avyttring av fastighet.

I enlighet med vad lagrådet föreslår bör den i 19 kap. 8 § föreslagna bestämmelsen
om att underställning inte skall förekomma vid avstyckning
som sker utan sammanträde utgå. Det torde ändå vara tydligt att besvär är

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

153

det rättsmedel som skall användas när sakägare vill bringa förrättning som
handlagts ntan sammanträde under ägodelningsrättens prövning.

Utöver vad som följer av det anförda torde vissa redaktionella jämkningar
böra vidtas i lagtexten.

Jag hemställer, att Kungl. Maj :t föreslår riksdagen att antaga förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda
bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs
län,

2) lag angående ändrad lydelse av i och 11 §§ lagen den 17 juni 1932
(nr 226) med särskilda bestämmelser om lagfart inom vissa delar av Kopparbergs
län,

3) lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av
jord å landet,

4) lag angående ändrad lydelse av 5 kap. 2 § lagen den 12 maj 1917 (nr
269) om fastighetsbildning i stad.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Britta Gyllensten

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

Innehållsförteckning

Propositionen .................................................. \

Propositionens huvudsakliga innehåll ............................ 1

Lagförslag ..................................................... 2

Förslag till lag angående ändring i lagen den 17 juni 1932 (nr 223)
med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa

delar av Kopparbergs län.................................... 2

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 4 och 11 §§ lagen den 17
juni 1932 (nr 226) med särskilda bestämmelser om lagfart inom

vissa delar av Kopparbergs län .............................. 6

Förslag till lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326)

om delning av jord å landet.................................. 7

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 5 kap. 2 § lagen den 12

maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad................ 12

Utdrag av statsrådsprotokollet den 25 augusti 1967 ................ 13

Inledning .................................................... 13

Lagstiftningsåtgärder som tar sikte uteslutande på vissa laga skiften

i Kopparbergs län .......................................... 14

Allmänna synpunkter ...................................... 14

Översiktlig redogörelse för gällande bestämmelser ............ 14

Förslag till ny lagstiftning ................................ 16

Promemorian och lantmäteri styrelsens framställning år 1966 . . 17

Remissyttrandena ........................................ 24

Departementschefen ...................................... 27

De skilda förslagen ........................................ 29

Gränsbestämning ......................................... 29

Vissa förteckningar ...................................... 31

Gradering ................................................ 34

Skifteslikvider............................................ 38

Skiftesläggning........................................... 42

Besvär och fastställelse.................................... 55

Lagfart och sammanläggning .............................. 64

Ändringar i jorddelningslagen m. m. angående skyldigheten att hålla

sammanträde och om ägokravs jämkning...................... 71

Gällande bestämmelser ...................................... 71

Lantmäteristyrelsens framställning år 1967 .................... 75

Förslaget till FBL .............''............................. 78

Remissyttrandena .......................................... 79

Departementschefen ........................................ 88

Specialmotivering............................................. 102

Förslaget till lag angående ändring i dalalagen ................ 102

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 4 och 11 §§ särskilda

lagfartslagen ............................................. 105

Förslaget till lag angående ändring i jorddelningslagen.......... 105

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967 155

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 5 kap. 2 § lagen om

fastighetsbildning i stad.................................... 114

Övergångsbestämmelserna till lagförslagen .................... 114

Hemställan .................................................. 114

Bilaga: Till lagrådet remitterade förslag........................ 116

Utdrag av lagrådets protokoll den 2 november 1967 .................. 126

Utdrag av statsrådsprotokollet den 3 november 1967 ................ 143

MARCUS BOKTR. STHLM 1967 670371