Kungl. Maj.ts proposition nr 164 år 1969 (Proposition 1969:164 - höst)

Kungl. Maj.ts proposition nr 164 år 1969

Nr 164

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående godkännande
av fördrag om förhindrande av spridning av kärnvapen;
given Stockholms slott den 14 november 1969.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokoll
över utrikesdepartementsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att godkänna det av Förenta Nationernas generalförsamling den 12
juni 1968 antagna fördraget om förhindrande av spridning av kärnvapen.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Alva Myrdal

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att riksdagen godkänner det inom dåvarande
18-nationskommittén för nedrustning (ENDC) — numera officiellt »nedrustningskommitténs
konferens» (CCD) — utarbetade och av Förenta Nationerna
den 12 juni 1968 antagna fördraget med syfte att förhindra att
ytterligare stater erhåller eller anskaffar kärnvapen.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 164

Kungl. Maj.ts proposition nr lt>i ur 1969

Utdrag av protokoll över utrikesdepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland,
i statsrådet pa Stockholms slott den 14 november
1969:

Nä r v ara nde:

Statsministern Palme, statsråden Sträng, Andersson, Aspling, Sven-Eric

Nilsson, Lundkvist, Myrdal, Odhnoff, Wic.kman, Moberg, Norling,

Lidbom.

Statsrådet Alva Myrdal anmäler efter gemensam beredning med statsrådets
övriga ledamöter fråga om godkännande av fördrag om förhindrande
av spridning av kärnvapen och anför.

Till en början önskar jag ge en kort historik över icke-spridningsfördragets
tillkomst.

Alltsedan Förenta Nationerna skapades bär nedrustningsfrågor ägnats
avsevärd uppmärksamhet i världsorganisationens arbete. Formellt vid sidan
av FN men i praktiken i nära anslutning till organisationen har stormakterna
också sinsemellan bedrivit nedrustningsförhandlingar med deltagande
av ett begränsat antal andra stater. Till en början deltog endast de
allierade i Nato resp. Warszawa-pakten, men på hösten 1961, i samband
med det då pågående sextonde ordinarie mötet med FN:s generalförsamling,
beslöt Förenta Staterna och Sovjetunionen att skapa ett nytt förhandlingsniaskineri,
i vilket alliansfria stater från skilda geografiska områden
inbjöds medverka. Stormakternas överenskommelse bekräftades i december
1961 av generalförsamlingen i form av en enhälligt antagen resolution
(1722/XVI). Det nya organet skulle bestå av fem företrädare för vardera
väst- och östblocken samt åtta alliansfria stater. De utsedda medlemsstaterna
uppräknades i resolutionen, nämligen Canada, Frankrike, Förenta
Staterna, Italien och Storbritannien från väst, Bulgarien, Polen, Rumänien,
Sovjetunionen och Tjeckoslovakien från ost samt Brasilien, Burma, Etiopien,
Förenade Arabrepubliken, Indien, Mexico, Nigeria och Sverige representerande
de icke-paktanslutna staterna. Det nya organet fick namnet »18-nationsleommittén för nedrustning» (»The Eighteen-Nation Committee on
Disarmament», ENDC). Namnet kom emellertid att bli något oegentligt, då
Frankrike aldrig intog sin plats i kommittén. I praktiken bestod denna
således av 17 stater.

På sommaren 1969 utvidgades kommittén med åtta stater, nämligen

Kungi. Maj ds proposition nr 16i år 1969

Argentina, Japan, Jugoslavien, Marocko, Mongoliet, Nederländerna;:--Pakistan
och Ungern, vilket innebär att 25 stater f. n. deltar i förhandlingarna. Kommitténs
namn ändrades till »nedrustningskommitténs konferens» (»Conference
of the Committee on Disarmament», CCD). För enkelhetens skull betecknas
i fortsättningen såväl ENDC som CCD såsom »nedrustningskommiltén».

Nedrustningskommittén sammanträdde första gången i Geneve i mars
1962 och har sedan dess fortsatt verksamheten med kortare eller längre
uppehåll, huvudsakligen förlagda till tiden för generalförsamlingens behandling
av nedrustningsfrågorna. Förhandlingsverksamheten har tidigare
väsentligen koncentrerats till frågor rörande kärnvapen och möjligaheterna
att begränsa dessas utprovning, tillverkning, utplacering och användning.
Först i år har större uppmärksamhet ägnats åt andra frågor,
t, ex. havsbottnens demilitarisering samt förbud mot biologiska och kemiska
stridsmedel.

Inriktningen av arbetet på kärnvapennedrustning bär stått i överensstämmelse
med av FN:s generalförsamling angiven prioritering. Kärnvapnens
förstörelseförmåga är enorm. Redan prov med kärnvapen kan innebära
hälsorisker för invånarna i stora områden. Medan innehavet av kärnvapen
i dag är begränsat till ett litet anta! stater, skulle den tekniska och ekonomiska
utvecklingen inom ett eller annat årtionde kunna ge en betydligt större
krets stater möjligheter att själva tillverka dylika vapen.

Den sistnämnda aspekten föranledde FN:s generalförsamling att redan på
hösten 1961 anta en resolution (1965/XVI), som på grund av sin upphovsman,
den irländske utrikesministern, kommit att kallas »den irländska resolutionen».
I denna uppmanades alla stater att verka för tillkomsten av
ett effektivt avtal för att förhindra spridning av kärnvapen till ytterligare
stater. Under åren 1965—1968 kom denna fråga att dominera de internationella
nedrustningsförhändlingarna. : .

Från svensk sida har länge gjorts gällande* att en mer eller mindre samtidig
lösning av tre olösta spörsmål skulle leda till en »frysning» av kärnvapenläget
och kunna utgöra inledningen till en verklig nedrustningsprocess.
I ett anförande den 22 januari 1965 inför FN:s generalförsamlings
nittonde möte sammanfattade ministern för utrikes ärenden för första gången
den svenska tankegången genom att tala om ett »paket» bestående av tre
»stopp»: fullständigt provstopp, produktionsstopp och spridningsstopp.

Ett fullständigt provstopp skulle innebära en komplettering av 1963 års
s. k. Moskvaavtal, innehållande förbud mot kärnvapensprängningar i atmosfären,
i yttre rymden och under vatten, med ett förbud också mot de
underjordiska kärnvapenproven, vilka fortsatts i stor omfattning efter det
partiella provstoppets tillkomst. Därigenom skulle ytterligare utveckling av
kärnvapensystemen försvåras och en kvalitativ frysning av läget inledas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16b år 1969

Produktionsstoppet skulle innebära förbud mot all tillverkning av klyvbart
material (plutonium och anrikat uran) för vapenbruk. Därmed skulle
lagren av dylikt material för kärnvapentillverkning ej kunna ökas över nuvarande
nivå. En kvantitativ frysning skulle uppnås.

Spridningsstoppet, slutligen, skulle också bestå av det tidigare nämnda
förbudet för alla stater som ej har kärnvapen att tillverka eller på annat sätt
förvärva dem samt förbud för kärnvapenstaterna att överlåta kärnvapen till
de kärnvapenfria staterna, således eu frysning av antalet kärnvapenstater.

Trots att denna svenska plan fick ett betydande stöd av andra stater såväl
i FN som i nedrustningskommittén, accepterade inte stormakterna tanken
på det föreslagna paketet utan valde att söka lösa det sistnämnda problemet
först.

Under loppet av år 1965 framlade Förenta Staterna och Sovjetunionen var
sitt utkast till avtal om förbud mot spridning av kärnvapen. I stor utsträckning
var utkasten likartade, men på en väsentlig punkt skilde de sig, nämligen
när det gällde möjligheterna att inom en allians träffa gemensamma
arrangemang på kärnvapenområdet. Förenta Staterna önskade enligt sitt
förslag lämna möjligheten öppen för NATO alt upprätta den då inom alliansen
diskuterade multilaterala kärnvapenstyrkan. Sovjetunionen ansåg för
sin del att förslaget utgjorde en indirekt form av kärnvapenspridning, som
inte kunde tillåtas.

Denna tvistefråga kom att förhindra en uppgörelse mellan stormakterna
fram till hösten 1966. Då lät den amerikanska regeringen den sovjetiska
förstå, att projektet med den multilaterala kärnvapenstyrkan saknade aktualitet.
Verkliga förhandlingar inleddes mellan de amerikanska och sovjetiska
delegaterna i Geneve, vilka så småningom ledde till en gemensam
avtalstext. Denna förelädes nedrustningskommittén den 24 augusti 1967 i
form av separata, men identiska amerikanska och sovjetiska utkast till ett
icke-spridningsfördrag. På en punkt var dock texterna ofullständiga. De
saknade nämligen en förutsedd reglering av kontrollen av spridningsförbudets
efterlevnad. Oenigheten i kontrollfrågan, som redan då lett till en
avsevärd fördröjning med den övriga avtalstextens framläggande, fortsatte
hela år 1967 och först i januari 1968 nåddes en uppgörelse mellan stormakterna
på den punkten.

Oenigheten i kontrollfrågan föranleddes av svårigheter att på en gång tillgodose
det allmänt omfattade kravet på en genuint internationellt administrerad
kontroll samt önskemål från vissa av Förenta Staternas allierade
bland EEC:s medlemsstater att utnyttja gemenskapens atomenergiorgan
Euratom för att inom marknadens stater omhänderha kontrollfunktionerna.
Den kompromiss som till slut uppnåddes kommer att närmare redovisas i
det följande.

Parallellt med de amerikansk-sovjetiska förhandlingarna i bl. a. kon -

Kungl. Maj. ts proposition, nr 16i år 1969

trollfrågan diskuterade nedrustningskommittén hösten 1967 stormakternas
i augusti framlagda förslag. Detta gav upphov till betydande kritik. Ett flertal
ändrings- och tilläggsförslag framlades, framför allt av de åtta icke-paktanslutna
medlemsstaternas delegationer. Den svenska delegationen lade redan
någon vecka efter stormakternas presentation av huvudförslagt fram
ett eget förslag till kontrollartikel. Dess innehåll kommer att redovisas i
samband med redogörelsen nedan för konlrollfrågans slutliga lösning.

Stormakterna tog delvis hänsyn till kritiken och i det reviderade och fullständiga
förslag till avtalstext som de amerikanska och sovjetiska delegationerna
föreläde nedrustningskommittén i januari 1968 hade vissa väsentliga
förbättringar åstadkommits från de kärnvapenfria staternas synpunkt.
Den kritiska granskningen av förslaget fortsattes emellertid och bl. a. framlades
från svensk sida i februari 1968 vid två tillfällen olika ändrings- och
tilläggsförslag. Dessa accepterades delvis i den version av avtalsförslaget
som de amerikanska och sovjetiska delegationerna presenterade i mars månad
och som nedrustningskommittén den 14 mars överlämnade till Förenta
Nationerna som bilaga till sin slutrapport i ärendet. Kommittén hade nämligen
av generalförsamlingen vid dess ordinarie tjugoandra möte hösten 1967
uppmanats avsluta behandlingen av icke-spridningsfrågan senast den 15
mars 1968 och lämna församlingen en fullständig redogörelse för förhandlingsläget.

Till nedrustningskommitténs rapport fanns, förutom det nyss nämnda utkastet
till avtal, fogat ett av Förenta Staterna och Sovjetunionen tillsammans
med Storbritannien i dessa tre staters egenskap av kärnvapenstater
i kommittén kort före dess ajournering framlagt förslag till lösning av den
av flera stater, dock icke Sverige, resta frågan om politiska säkerhetsgarantier.
Denna aspekt av icke-spridningsproblemet kommer jag att särskilt beröra
i det följande.

På basis av nedrustningskommitténs rapport återupptog generalförsamlingen
i april 1968 sitt föregående december ajournerade tjugoandra möte.
En sammanfattande redogörelse för församlingens behandling av ärendet, som
pågick till den 12 juni, har lämnats i utrikesdepartementets sedvanliga tryckta
rapport (jfr Aktstycken utgivna av Kungl. Utrikesdepartementet; Ny
serie 1:A: 18, s. 10). Jag vill här endast nämna, att även under generalförsamlingens
behandling av avtalsutkastet ett antal ändringsförslag framfördes.
Några mindre ändringar infördes också i texten, innan den underställdes
församlingen för slutgiltigt godkännande. Omröstningen i församlingen
den 12 juni 1968 angående den resolution (2373/XXII), till vilken avtalstexten
fogats och vari denna anbefalldes för undertecknande och ratificering,
utföll så, att resolutionen godkändes med stor majoritet. För resolutionen
röstade 95 medlemssater, medan fyra röstade emot (Albanien, Cuba, Tanzania
och Zambia) och 21 stater nedlade rösten (Algeriet, Argentina, Bra -j-1

Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 164,

Kungl. Maj:ts proposition nr 164 år 1969

silien, Burma, Frankrike, Indien, Portugal, Saudarabien, Spanien, Uganda
och ytterligare ett antal afrikanska stater). Samtliga nordiska stater röstade
för resolutionen.

Icke-spridningsfördraget framlades för undertecknande i London, Moskva
och Washington den 1 juli 1968. Fördraget i engelsk och fransk originaltext
jämte översättning till svenska torde få fogas som bilaga till statsrådsprotokollet
i detta ärende. Ett betydande antal stater, bl. a. samtliga nordiska
utom Sverige, undertecknade redan första dagen. Sverige undertecknade
fördraget i de tre nyssnämnda huvudstäderna den 19 augusti 1968.
Till den 1 november 1969 hade 91 länder undertecknat, medan 24 länder
vid samma tidpunkt ratificerat fördraget, nämligen

Botswana

Bulgarien

Canada

Danmark

Ecuador

Finland

Irak

Irland

Island

Kamerun

Mauritius

Mexico

Mongoliet

Nigeria

Norge

Nya Zeeland
Polen

Storbritannien

Syrien

Tjeckoslovakien

Ungern

Uruguay

Österrike

Östtyskland

Det förtjänar att nämnas, att av de i detta sammanhang särskilt intressanta
staterna har hittills bl. a. Argentina, Australien, Brasilien, Frankrike,
Förbund srepubliken Tyskland, Indien, Israel, Japan, Kina, Pakistan, Schweiz,
Spanien och Sydafrika inte undertecknat fördraget. Vad beträffar fördragets
ursprungliga förslagsställare har kongressbehandlingen avslutats i
USA och endast deponeringen av ratifikationsinstrumenten återstår. I Sovjetunionen
har Högsta Sovjets utrikesutskott rekommenderat fördragets
godkännande och av ratifikationsproceduren återstår presidiets beslut och
deponering av instrumenten.

Härmed övergår jag till att redogöra för icke-spridningsfördragets innehåll.

I den inledande delen uttalar fördragsparterna bl. a. att de förbinder sig
att samarbeta för att underlätta att Internationella atomenergiorganets kontroll
tillämpas på fredlig kärnenergiverksamhet. Denna passus är av betydelse,
eftersom fördragets övriga kontrollbestämmelser i stort sett binder
endast de kärnvapenfria staterna (i fortsättningen benämnda icke-kärnvapenstaterna).
Kärnvapenstaterna har på detta stadium således för eget vidkommande
ej velat gå längre beträffande kontroll än detta allmänna principuttalande.
Från svensk sida föreslogs under förhandlingarna att även

Kungl. Maj:ts proposition nr 164 år 1969

kärnvapenstaterna skulle underkastas kontroll, vartill jag återkommer vid
redogörelsen för artikel III i fördraget. Eftersom förslaget inte antogs, möjliggörs
nu bl. a. en fortsättning av samarbetet beträffande kärnvapnens utprovning
och tillverkning mellan kärnvapenstaterna inbördes, vilket torde
vara en förutsättning för Storbritanniens fortsatta ställning som kärnvapenmakt.
Samtidigt har kärnvapenstaterna självfallet möjligheter att unilateralt
underkasta sig Internationella atomenergiorganets kontroll beträffande
sina egna kärnenergianläggningar för fredliga ändamål. Så har också skett.
Förenta Staternas och Storbritanniens regeringar har sålunda i december
1967 avgivit deklarationer av innebörd, att anläggningar i resp. stater avsedda
uteslutande för fredliga ändamål kommer att underställas internationell
kontroll så snart icke-spridningsfördraget trätt i kraft. Sovjetunionen
har av ett antal icke-kärnvapenstater, däribland Sverige, uppmanats att ta
motsvarande steg, men så har ännu inte skett. Inte desto mindre representerar
icke-spridningsfördragets kontrollföreskrifter en positiv utveckling vad
beträffar den sovjetiska regeringens inställning till internationell kontrollverksamhet.
Det ursprungliga, av Sovjetunionen år 1965 framlagda avtalsförslaget
saknade helt kontrollföreskrifter.

I ett annat av uttalandena i fördragstextens inledande del ger parterna
sitt stöd åt forskning, utveckling och andra ansträngningar för att främja
användningen, inom ramen för Internationella atomenergiorganets kontrollsystem,
av instrument och annan teknik, när det gäller att effektivt kontrollera
flödet av klyvbart material på vissa strategiska punkter. En betydande
forsknings- och experimentverksamhet bedrivs på skilda håll, såväl
nationellt som internationellt, för att förenkla och förbilliga kontrollverksamheten
utan att effektiviteten eftersätts. På detta område har bl. a. svenska
forskare varit verksamma. Med den snabba tillväxten av antalet kärnenergianläggningar
skulle kostnaderna för kontrollverksamheten bli orimligt
höga, om ej bl. a. en ökad automatisering av denna kan komma till
stånd.

I ett annat av uttalandena i den inledande delen tillkännager parterna sin
avsikt att vid snarast möjliga tidpunkt uppnå ett stopp för kärnvapenkapprustningen
samt att vidta effektiva åtgärder för att uppnå kärnvapennedrustning.
Alla stater uppmanas medverka till att detta mål uppnås.

I en följande paragraf, som införts i texten till följd av ett svenskt i
nedrustningskommittén i februari 1968 framlagt förslag, erinras om den
föresats som uttrycktes av parterna i inledningen till 1963 års partiella
provstoppsavtal att söka åstadkomma att alla kärnvapenprov upphör för
alltid samt att fortsätta förhandlingarna för att uppnå detta mål. Passusen
kan sägas utgöra en påminnelse om en utestående del av det »paket» av
åtgärder på kärnvapenområdet, för vilket så länge pläderats från svensk
sida.

Fördragets inledande del avslutas med eu erinran om att, enligt Förenta

Kungl. Maj:ts proposition nr 164 år 1969

Nationernas stadga, staterna i sina internationella förbindelser måste avstå
från hot eller användning av våld, riktat mot någon stats territoriella integritet
eller politiska oberoende eller på något annat sätt oförenligt med
FN:s syften, samt att upprätthållandet och vidmakthållandet av internationell
fred och säkerhet skall främjas med minsta möjliga i anspråktagande
för rustningsändamål av världens mänskliga och ekonomiska resurser. Formuleringarna,
som bl. a. hämtats ur FN-stadgans artikel 2, går tillbaka på
ett av Japans delegation under avtalsförslagets FN-behandling framlagt förslag.
Det har offentligt särskilt uppmärksammats i samband med Sovjetunionens
invasion av Tjeckoslovakien mindre än två månader efter det att
de båda staterna undertecknat fördraget.

I artikel I åtar sig de kärnvapenstater, som ansluter sig till fördraget,
att icke till någon mottagare överlåta kärnvapen eller andra kärnladdningar
eller den direkta eller indirekta kontrollen över sådana vapen eller laddningar
samt att inte heller på något sätt bistå, uppmuntra eller förmå någon
icke-kärnvapenstat att tillverka eller på annat sätt förvärva kärnvapen eller
andra kärnladdningar.

Icke-kärnvapenstaternas motsvarande åtaganden återfinns i artikel 11.
Dessa stater förbinder sig sålunda att inte från någon, vare sig direkt eller
indirekt, mottaga kärnvapen eller andra kärnladdningar eller kontroll över
sådana vapen eller laddningar. Vidare åtar de sig att inte tillverka eller på
annat sätt förvärva kärnvapen eller andra kärnladdningar samt att inte söka
eller mottaga bistånd för deras tillverkning.

Dessa två stadganden utgör fördragets huvudbestämmelser. Andra kärnladdningar
än kärnvapen specificeras genomgående såsom fallande under
förbudet. Under förhandlingarnas gång har det nämligen framkommit att
flera stater, som uppgivit sig ej önska anskaffa kärnvapen, likväl förklarat
sig intresserade av möjligheten att själva tillverka eller på annat sätt förvärva
kärnladdningar att användas för fredliga ändamål. Tillfrågade experter
har emellertid varit eniga om uppfattningen, att någon egentlig teknisk
skillnad inte existerar mellan en kärnladdning som tillverkats för ett
uppgivet fredligt syfte, t. ex. kanalsprängning eller mineralutvinning, och
ett kärnvapen av motsvarande storleksordning. Som kommer att framgå av
det följande, har kärnvapenstaterna i stället kompletterat det totala förbudet
enligt artiklarna I och II med ett erbjudande i fördraget att ställa
kärnladdningar till icke-kärnvapenstaternas förfogande på förmånliga villkor
för fredliga syften.

Fördragets kontrollföreskrifter återfinns i artikel III. Varje icke-kärnvapenstat
som är fördragspart förbinder sig enligt första momentet att godta
kontroll i syfte att säkerställa att den i fördraget angivna förpliktelsen
fullgörs, nämligen att hindra överföring av kärnenergi från fredlig användning
till kärnvapen eller andra kärnladdningar. De närmare kontrollföreskrifterna
skall anges i ett avtal som varje part skall sluta med Inter -

Kungl. Maj:ts proposition nr 164 år 1969

nationella atomenergiorganet (»International Atomic Energy Agency»,
IAEA, i det följande benämnt IAEA). Såväl atområbränsle, dvs. naturligt
uran i olika former, som särskilt klyvbart material, dvs. anrikat uran och
plutonium, skall vara underkastat kontroll vare sig det framställs, bearbetas
eller används i någon primär kärnteknisk anläggning eller finns utanför
någon sådan anläggning.

Alla fördragsparter förbinder sig enligt andra momentet att inte för fredliga
ändamål tillhandahålla atområbränsle eller särskilt klyvbart material
eller utrustning eller material som särskilt tillverkats för bearbetning, användning
eller framställning av särskilt klyvbart material till någon ickekärnvapenstat,
med mindre atområbränslet eller det särskilt klyvbara materialet
underkastas kontroll enligt fördraget.

Denna bestämmelse får liksom artikel I effekt även på sådana stater som
inte anslutit sig till fördraget. Färdiga kärnvapen eller klyvbart material för
tillverkning av kärnvapen kan ju enligt dessa föreskrifter inte anskaffas
från en fördragsansluten stat. Endast få icke-kärnvapenmakter är helt självförsörjande
beträffande såväl klyvbart material som atomteknologi. Fördraget
får härigenom lika mycket karaktären av ett fördragsparternas gemensamma
förhindrande av kärnvapens spridning som en serie individuella
avstående!! från rätten att anskaffa kärnvapen.

I tredje momentet slås fast, att kontrollen skall utövas på ett sådant sätt
att parternas möjligheter till ekonomisk och teknisk utveckling eller internationellt
samarbete på kärnenergiområdet inte minskas.

I fjärde och sista momentet av artikel III föreskrivs, att icke-kärnvapenstat
som är fördragspart skall inleda förhandlingar med IAEA individuellt
eller tillsammans med andra stater inom 180 dagar från fördragets ikraftträdande.
För stater som deponerar sina ratifikations- eller anslutningsinstrument
efter 180-dagarsperiodens slut skall förhandlingarna med IAEA
börja senast på dagen för deras deposition. Dessa avtal skall träda i kraft
senast 18 månader efter dagen för förhandlingarnas inledande.

Artikeln i fråga ger således IAEA uppdraget att utgöra internationell
kontrollinstans. Organisationen, som har sitt säte i Wien, har numera över
100 medlemsstater. Den är knuten till FN-familjen utan att dock formellt vara
ett av FN:s fackorgan. Dess uppgift är i huvudsak att bistå medlemsländerna
vid utvecklingen av kärnenergin för fredliga ändamål. Dess stadga innehåller
därjämte föreskrifter om upprättandet av ett kontrollsystem, vilket
ursprungligen huvudsakligen hade till syfte att säkerställa att av IAEA förmedlat
klyvbart material användes endast för fredliga syften. Under årens
lopp har dock systemet gradvis utvidgats till att omfatta övervakning av
överföringar av klyvbart material och andra produkter av betydelse för
framställning av kärnenergi också mellan enskilda länder. Detaljerade regler
för kontrollens genomförande har utarbetats och godkänts inom organisationen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 164- år 1969

Som framgått av den tidigare redogörelsen för förhandlingarnas förlopp
har medlemmar av den eui’opeiska ekonomiska gemenskapen hävdat, att
det kontrollsystem som upprättats enligt Euratomfördraget fortsättningsvis
borde kunna utnyttjas för den detaljerade kontrollen enligt icke-spridningsfördraget
inom sexstatsmarknaden. Den kompromiss som efter långa förhandlingar
till slut uppnåddes torde möjliggöra detta. Det avtal mellan ickekärnvapenstat
som är fördragspart och IAEA om kontrollens närmare genomförande
varom talas i artikel III kan nämligen, som framgått av den
tidigare redogörelsen, ingås »individuellt eller tillsammans med andra stater».
Genom denna formulering torde de Euratomstater som inte är kärnvapenstater,
dvs. samtliga utom Frankrike, ges möjlighet att nå en gemensam
uppgörelse med IAEA om kontrollens närmare genomförande. Det enda
kriteriet som anges för de bilaterala avtalen är att dessa skall stå i överensstämmelse
med IAEA:s stadga. Denna föreskrift anses komma att tolkas så,
att ett bilateralt avtal mellan Euratom-staterna och IAEA, som nyss nämnts,
kommer att innehålla möjligheter för Euratom att även i fortsättningen bedriva
den detaljerade övervakningen av kärnenergiverksamheten inom sexstatsmarknadens
område med rapporteringsskyldighet till IAEA och rätt
för detta att punktvis företa kontroll inom området. Denna lösning är
emellertid än så länge en konstruktion, byggd på en tolkning av kontrollartikelns
tämligen oklara formuleringar samt de närmast berörda staternas
uttalanden under förhandlingarnas gång.

Konstruktionen av artikel III är märklig också så till vida som fördragsparterna
alltjämt inte har någon säker uppfattning om hur kontrollsystemet
i detalj kommer att tillämpas i olika länder. Från svensk sida har starkt
hävdats, att det bl. a. ur konkurrenssynpunkt är av synnerlig vikt att kontrollåtgärderna
blir i princip lika för alla parter så att inte t. ex. kommersiella
fördelar kan uppnås på grund av olikheter i kontrollreglerna.

Som tidigare nämnts, framlade den svenska delegationen kort efter det
att stormakterna i augusti 1967 presenterat det ursprungliga gemensamma
avtalsutkastet ett eget förslag till kontrollartikel. Jag framhöll vid framläggandet
av förslaget i nedrustningskommittén, att detta borde ses som ett
praktiskt bidrag för att underlätta kommitténs fortsatta överläggningar.
Stormakterna hade som nämnts vid den tidpunkten ännu inte kunnat enas
om någon kontrollföreskrift. Det svenska förslaget innehöll tre principiellt
viktiga punkter.

1. Det genuint internationella kontrollsystemet, administrerat av IAEA,
borde utgöra det enda för kontrollen enligt fördraget ansvariga systemet.

2. Av praktiska skäl borde en viss övergångstid godtas för att existerande
bilaterala och regionala kontrollavtal skulle kunna föras in under IAEA:s
system.

3. Importen av atområbränsle och särskilt klyvbart material till alla för -

Kungl. Maj. ts proposition nr 164 år 1969 11

dragsparter, således även kärnvapenstaterna, borde vara underkastad kontroll.

Det sistnämnda stadgandet innebar, att all export och import av klyvbart
material måste avse fredlig användning, och skulle, om det godtagits, ha
haft en icke obetydlig nedrustningseffekt. De brittiska och franska kärnvapenarsenalernas
fortsatta uppbyggnad skulle exempelvis ha avsevärt försvårats.
Enligt förslaget skulle därutöver icke-kärnvapenstaternas kärnenergianläggningar
varit underkastade lAEA-kontroll på samma sätt som
enligt den slutligen antagna artikel III, varjämte kärnvapenstaterna skulle
påtagit sig sådan kontroll över sina anläggningar för fredliga ändamål i en
takt som de själva skulle ha bestämt.

Ehuru detta förslag möttes med betydande sympati från ett antal ickekärnvapenstaters
sida, fick det dessvärre ingen egentlig betydelse under de
bilaterala amerikansk-sovjetiska förhandlingar som så småningom ledde
fram till kontrollföreskrifterna i deras slutliga utformning. Om framför
allt principen om kontroll över alla överföringar av klyvbart material hade
beaktats, hade kontrollbestämmelsernas värde ur nedrustningssynpunkt väsentligt
ökat.

Det svenska förslaget förutsåg att icke-kärnvapenstaternas hela kärnenergiverksamhet
skulle kontrolleras. Fördragstexten föreskriver kontroll
bara över sådan verksamhet för fredliga ändamål, vilket innebär att vissa
typer av militär kärnenergiverksamhet, t. ex. framdrivning av ubåtar och
framställning av klyvbart material för export till kärnvapenmakter, vilka
inte är förbjudna i fördraget, kan undantas från kontroll. Ehuru man allmänt
insåg att den nuvarande skrivningen kunde minska kontrollens effektivitet
och skapa osäkerhet beträffande fördragets efterlevnad, lät man sekretesshänsynen
i denna verksamhetssektor gå före.

I fördragets artikel IV fastslås parternas oförytterliga rätt att utan diskiäminering
få bedriva forskning och utnyttja kärnenergin för fredliga ändamål.
Alla fördragsparter förbinder sig att underlätta och har rätt att delta
i fullständigast möjliga utbyte av utrustning, material samt vetenskaplig
och teknisk information för kärnenergins fredliga användning. De fördragsparter
som har möjligheter att lämna bidrag till den fortsatta utvecklingen
av kärnenergins utnyttjande, särskilt inom fördragsanslutna icke-kärnvapenstater,
åläggs att göra detta, allt under vederbörligt hänsynstagande till
behoven inom världens utvecklingsområden.

Bestämmelsen kan sägas utgöra en form av garanti för att fördragspart
inte skall lida skada i ekonomiskt eller tekniskt hänseende därför
att den avstår från att anskaffa kärnvapen. Särskilt flertalet u-länder torde
fästa stort avseende vid detta stadgande. Icke-spridningsfördraget och den
omfattande offentliga diskussionen omkring detta torde ha haft bl. a. den
följden att många staters uppmäx-ksamhet i ökad utsträckning riktats mot

12 Kungl. Maj. ts proposition nr 164 år 1969

kärnenergins möjligheter att påskynda deras ekonomiska och tekniska utveckling.

Artikel V behandlar frågan om kärnvapensprängningar för fredliga ändamål.
Fördragsparterna förbinder sig att säkerställa att de möjliga fördelarna
av en fredlig tillämpning av kärnexplosioner kommer de icke-kärnvapenstater
som är fördragsparter till godo under icke-diskriminerande betingelser.
Detta skall ske under lämplig internationell insyn och genom
lämpliga internationella procedurer. Det föreskrivs vidare i artikeln, att kostnaderna
för utnyttjade kärnladdningar skall hållas så låga som möjligt och
inte avse ersättning för forskning eller utveckling. Kärnladdningarna skall
kunna erhållas antingen genom ett lämpligt internationellt organ, på grundval
av ett internationellt avtal, eller direkt från kärnvapenstat genom ett
bilateralt avtal.

Artikeln behandlar en av de i samband med fördragets tillkomst mest
kontroversiella punkterna. Ehuru tekniken med att utnyttja kärnladdningar
för fredliga ändamål alltjämt befinner sig på experimentstadiet, har den
blivit föremål för stor publicitet och gett anledning till stora förhoppningar.
Den amerikanska atomenergikommissionen bedriver sedan ett antal år
tillbaka ett omfattande försöksprogram och det är främst detta som gett
upphov till uppmärksamheten. Bland de möjligheter att utnyttja kärnladdningar
som undersökts må nämnas sprängningar av djupa hål för att frigöra
annars otillgängliga gas- och oljeförekomster, vidare stora anläggningsprojekt
såsom kanal- och hamnanläggningar. Det har sagts att en ny Panamakanal
måhända skulle kunna byggas med hjälp av kärnsprängningar. De
praktiska svårigheterna förefaller dock alltjämt betydande, bl. a. på grund
av den genom en kärnexplosion utlösta radioaktiviteten. Enligt det partiella
provstoppsavtalet är varje åtgärd som leder till spridning av radioaktivitet
utanför det lands territorium, där åtgärden vidtas, förbjuden.

Från svensk sida hade man önskat ifrågavarande artikel något annorlunda
utformad. Formella ändringsförslag framlades av delegationen under förhandlingarna
i nedrustningskommittén. De vann emellertid inte stormakternas
beaktande. Förslagen fördes fram på nytt, likaledes utan resultat,
under avtalsutkastets behandling i FN:s generalförsamling. Syftet med de
svenska ändringsförslagen var dels att underlätta en slutlig reglering av de
fredliga kärnvapensprängningarnas genomförande i samband med ingåendet
av ett fullständigt provstoppsavtal, dels att säkerställa att den nya tekniken
skulle komma alla stater till godo på en verkligt internationell grundval.
Från svensk sida ville man sålunda i det senare hänseendet stärka det
internationella inflytandet på beslutsprocessen och undanröja möjligheten
till bilaterala uppgörelser mellan en kärnvapenstat och en icke-kärnvapenstat
utanför den internationella proceduren. Givetvis kan bilaterala avtal
täcka det praktiska genomförandet. I artikeln, som den nu är utformad, ges
kärnvapenstaterna full frihet att utan insyn utföra kärnsprängningar inom

Kungl. Maj:ts proposition nr 16b år 1969 13

eget område. Ett förbud häremot måste åstadkommas i samband med att
överenskommelse ingås om förbud mot de underjordiska kärnvapenproven.
Till ett sådant förbud bör fogas undantagsbestämmelser för sådana fredliga
explosioner som godkänts av en internationell instans.

1 artikeln förutses att förhandlingarna om ett eller flera internationella
avtal för att närmare i''eglera genomförandet av artikelns bestämmelser skall
inledas så snart som möjligt efter det att icke-spridningsfördraget trätt i kraft.
Avsikten torde vara, att IAEA skall ges eu betydande roll när det gäller
artikelns tillämpning. Förberedelser härför bär inletts inom organisationen
på basis av ett beslut av dess styrande organ föregående år. Även FN:s
sekretariat har på grundval av en hösten 1968 av generalförsamlingen antagen
resolution inlett en utredning om IAEA:s befattning med kärnexplosioner
för fredliga syften.

I artikel VI återfinns ett av fördragets väsentligaste stadganden. Varje
fördragspart förbinder sig att i uppriktig avsikt fortsätta förhandlingar
om effektiva åtgärder med avseende på kärnvapenkapprustningens snara
upphörande och på kärnvapennedrustning samt om ett avtal om allmän
och fullständig nedrustning under noggrann och effektiv internationell kontroll.
I det ursprungligen av stormakterna framlagda utkastet återfanns ett
motsvarande stadgande endast i avtalets inledande del. Övriga medlemmar
i nedrustningskommittén hävdade emellertid med stor majoritet att förpliktelsen
att fortsätta nedrustningsförhandlingarna borde inskrivas i själva
avtalstexten. Den mexikanska delegationen framlade ett formellt tilläggsförslag
härom, som stöddes från bl. a. svensk sida. Med någon mindre ändring
inkorporerades detta förslag av Förenta Staterna och Sovjetunionen i
deras i januari 1968 framlagda reviderade avtalsutkast.

I artikel VII uttalas, att ingenting i icke-spridningsfördraget skall påverka
rätten för en grupp av stater att sluta regionala avtal för att säkerställa
fullständig frånvaro av kärnvapen inom deras resp. territorier. Härmed avses
regionala avtal om kärnvapenfria zoner. Ett första sådant avtal, avseende
Antarktis, ingicks år 1959. År 1967 träffades en sådan överenskommelse
mellan de latinamerikanska staterna, det s. k. Tlatelolco-fördraget,
enligt vilket Latinamerika görs till en kärnvapenfri zon.

Inte heller denna bestämmelse fanns med i det ursprungliga förslaget
annat än som ett principuttalande i den inledande delen. På förslag av den
mexikanska delegationen inkorporerades detta i själva avtalstexten.

Artikel VIII behandlar ändringar av fördraget. Varje fördragspart kan
föreslå sådana. För att bli giltig måste emellertid en ändring godkännas av
en majoritet av alla fördragsparter, inbegripet samtliga till fördraget anslutna
kärnvapenstater samt de av de övriga fördragsparterna som vid tidpunkten
då ändringsförslaget cirkuleras är medlemmar av IAEArs styrelse,
f. n. 25 stater. Möjligheten att genomföra ändringar torde genom detta
förfarande ha blivit starkt begränsad.

|2 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 164

Kungl. Maj:ts proposition nr 164 år 1969

1 artikeln föreskrivs vidare, att fem år efter fördragets ikraftträdande en
konferens skall äga rum mellan parterna för att granska hur detta fungerar
i avsikt att vinna förvissning om att föresatserna enligt dess inledning och
bestämmelser förverkligas. Sådana granskningskonferenser skall därefter
kunna äga rum med fem års mellanrum, om en majoritet av parterna begär
det.

Det sistnämnda stadgandet är ett tillägg till det ursprungliga avtalsutkastet
och grundar sig på ett av den svenska delegationen framlagt förslag.
Den granskningskonferens som således förutses äga rum efter fem år ger
ökad betydelse åt den tidigare redovisade artikel VI angående fortsatta
nedrustningsförhandlingar. Den kan komma att tjäna som ytterligare påtryckningsmedel
på stormakterna när det gäller att åstadkomma resultat
med dessa förhandlingar.

Artikel IX innehåller bestämmelserna om undertecknande, anslutning,
ratificering och ikraftträdande. Depositariestater är Förenta Staterna, Storbritannien
och Sovjetunionen, vilket möjliggör för alla stater, oberoende av
om de erkänts av samtliga dessa tre stater, att ansluta sig till fördraget.
Detta träder i kraft sedan depositariestaterna samt 40 andra stater, som
undertecknat fördraget, deponerat sina ratifikationsinstrument.

Artikeln definierar vidare en kärnvapenstat som en stat som har tillverkat
och sprängt en kärnladdning före den 1 januari 1967. Andra stater
än Förenta Staterna, Sovjetunionen, Storbritannien, Frankrike och Kina betraktas
sålunda som icke-kärnvapenstater. Paragrafen avser att hindra ickekärnvapenstater
att ändra status före ett undertecknande av avtalet genom
att spränga en kärnladdning.

Artikel X anger att varje fördragspart har rätt att under utövande av
sin nationella suveränitet uppsäga fördraget, om den finner att extraordinära
händelser som hänger samman med det ämne som behandlas i fördraget
äventyrat dess högsta intressen. Uppsägningstiden är tre månader.
Redogörelse för skälen till uppsägningen skall lämnas övriga fördragsparter
och FN:s säkerhetsråd.

I samma artikel anges också fördragets giltighetstid. Efter det att detta
varit i kraft i 25 år skall en konferens sammankallas för att genom majoritetsbeslut
avgöra om det skall bestå på obestämd tid eller om det skall förlängas
för ytterligare en eller flera bestämda perioder.

Fördragets artikel XI, slutligen, innehåller bl. a. uppgifter om de språk
på vilka fördraget upprättats.

Som jag tidigare framhållit, har frågan om säkerhetsgarantier för ickekärnvapenstaterna
tagits upp utanför själva fördragets ram. Jag skall här
i korthet orientera om den lösning stormakterna enats om. Under förhandlingarnas
lopp framförde ett antal icke-kärnvapenstater krav på garantier
från de kärnvapenstater som anslöt sig till ett icke-spridningsfördrag, att
dessa skulle komma en fördragsansluten icke-kärnvapenstat till undsättning

Kungl. Maj:ts proposition nr 164 år 1969

om denna angreps eller hotades med kärnvapen av utanför fördraget stående
stat. Andra stater gjorde gällande, att kärnvapenstaternas garanti borde få
den formen att de i samband med fördraget åtog sig att icke angripa eller
hota de till fördraget anslutna icke-kärnvapenstaterna med kärnvapen. Tillläggsförslag,
vari båda dessa former av förklaringar av kärnvapenstaterna
återgavs, framfördes under förhandlingarnas gång. Den senare formen av
garanti återfinns f. ö. i det tidigare nämnda Tlatelolco-fördraget i form av
ett tilläggsprotokoll, som kärnvapenstaterna anmodats underteckna. Hittills
har dock endast Förenta Staterna och Storbritannien gjort detta.

De tre i förhandlingarna deltagande kärnvapenstaterna valde emellertid
som nämnts att lösa denna fråga utanför själva fördraget. Kort före ajourneringen
av nedrustningskommitténs förhandlingar om fördragstexten i mars
1968 framlade sålunda Förenta Staterna, Sovjetunionen och Storbritannien
ett gemensamt förslag. Detta hade formen av en resolution av FN:s säkeihetsråd,
i vilken rådet konstaterar att ett angrepp eller hot om angrepp med
kärnvapen mot en icke-kärnvapenstat skapar en situation, i vilken rådet,
särskilt dess permanenta medlemmar som samtidigt är kärnvapenstater,
måste handla omedelbart i överensstämmelse med sina åtaganden enligt FNstadgan.
Vidare välkomnar rådet de deklarationer som vissa medlemmar
avgivit om omedelbart bistånd enligt FN-stadgan till icke-kärnvapenstat som
är fördragspart och som angrips eller hotas med angrepp med kärnvapen.
Rådet bekräftar slutligen, enligt förslaget, den rätt till individuellt och
kollektivt självförsvar i händelse av väpnat angrepp, som erkänns i FN-stadgans
artikel 51, till dess säkerhetsrådet vidtagit nödiga åtgärder för att upprätthålla
internationell fred och säkerhet. I anslutning till resolutionen skulle
vidare de tre kärnvapenstaterna i säkerhetsrådet avge likalydande deklarationer,
i vilka de bekräftar sin avsikt att söka åstadkomma en omedelbar
aktion av rådet till hjälp åt varje till icke-spridningsfördraget ansluten
icke-kärnvapenstat, som angrips eller hotas med kärnvapen.

Fastän detta förslag till lösning av frågan om säkerhetsgarantier kritiserades
av ett antal stater under ärendets behandling i FN :s generalförsamling
såsom ofullständigt och ägnat att leda till felaktiga tolkningar av FNstadgan,
föreläde de tre kärnvapenstaterna det likväl i oförändrat skick för
säkerhetsrådet omedelbart efter generalförsamlingens omröstning angående
fördragstexten. Efter en kort debatt i rådet, under vilken förslaget på nytt
kritiserades av flera av de kärnvapenfria rådsmedlemmarna, godkändes resolutionsförslaget
(res. 255/1968) den 19 juni 1968 av rådet med tio röster
för, ingen emot och fem nedlagda röster, nämligen Algeriet, Brasilien,
Frankrike, Indien och Pakistan.

Icke-spridningsfördragets tillkomst får anses utgöra en betydelsefull internationell
händelse. I ett uttalande den 24 augusti 1967, således samma dag
de amerikanska och sovjetiska delegationerna i Geneve framlade de ursprungliga
identiska avtalsutkasten, gav den svenska regeringen uttryck för sin

Kungl. Maj:ts proposition nr 164 år 1969

tillfredsställelse över framläggandet och framhöll, afl dessa utkast var det
mest positiva som inträffat på nedrustningsområdet sedan det partiella provstoppsavtalets
tillkomst år 1963. Regeringen bekräftade också Sveriges beredvillighet
att på ett konstruktivt sätt bidra till att det slutliga avtalsförslaget
blev effektivt och godtagbart för största möjliga antal stater. Slutligen
uttrycktes regeringens förhoppning, att ett icke-spridningsfördrag skulle
vara ett steg på vägen mot ett fortsatt framgångsrikt nedrustningsarbete på
kärnvapenområdet.

Som framgått av den tidigare redogörelsen hade vårt land tillfälle, framför
allt som en av medlemmarna av nedrustningskommittén, att ta aktiv
del i de förhandlingar som ledde till den slutliga fördragstexten. Det är att
beklaga att vi på två punkter inte fick gehör för våra synpunkter, nämligen
med avseende på kontrollartikelns innehåll samt utformningen av reglerna
för att utnyttja kärnsprängningar för fredliga ändamål. I båda fallen vägrade
kärnvapenstaterna att för sin del låta sig bindas av bestämmelser som
i fördraget gäller för icke-kärnvapenstaterna. Deras logiskt hållbara, men
politiskt otillfredsställande skäl härför torde ha varit, att sådana bindningar
går utöver fördragets huvudsyfte att förhindra spridning av kärnvapen till
ytterligare stater.

Trots att fördraget inte är helt utformat så som man från svensk sida
skulle ha velat se det, vill jag tillstyrka att Sverige ratificerar fördraget. I ett
uttalande den 15 augusti 1968 i samband med beslutet om fördragets undertecknande
framhöll regeringen, att »en svensk anslutning står i överensstämmelse
med vår allmänna linje att efter förmåga medverka till avspänning
och avrustning i världen. Fördraget bör kunna bidraga till internationell
stabilitet och underlätta vidare åtgärder för ett snart slut på kapprustningen
och för nedrustning på kärnvapenområdet.»

Detta uttalande står sig enligt min mening också i dag. Kort efter det att
det gjordes inträffade som bekant händelser som ledde till en försämring av
den internationella situationen. Man kan ännu inte påstå att en fullständig
återgång skett till det relativt gynnsamma läge som rådde i Europa omedelbart
före Sovjetunionens invasion av Tjeckoslovakien.

Om icke-spridningsfördraget skall kunna bidra till avspänning i Europa,
fordras självfallet att de betydelsefulla icke-kärnvapenstaterna inom
området ansluter sig till det. Till denna krets hör Sverige. Våra nordiska
grannländer ratificerade fördraget på ett tidigt stadium. Av övriga europeiska
länder bär Bulgarien, Irland, Polen, Storbritannien, Tjeckoslovakien,
Ungern, Österrike och Östtyskland hittills ratificerat. Samtliga betydelsefulla
icke-kärnvapenstater i Europa har undertecknat fördraget utom Förbundsrepubliken
Tyskland och Schweiz. Det är min starka förhoppning, att
dessa länder snarast kommer att göra det. De uttalanden som nyligen gjorts
av den nya regeringen i Bonn synes ge anledning till viss optimism. Framför
allt utan en västtysk anslutning kan nämligen inte den eftersträvade

Kungl. Maj:ts proposition nr 164 år 1969

avspänningseffekten uppnås. Förbundsrepubliken är visserligen gentemot
sina allierade förpliktad att inte på sitt område tillverka kärnvapen, men
förpliktelsens utsträckande till ett genuint internationellt åtagande skulle
utan tvivel öka framför allt de östeuropeiska staternas tillit till den västtyska
regeringens avspänningspolitik.

Det är synnerligen angeläget, att det politiska klimatet i Europa förbättras.
En mera allmän anslutning till icke-spridningsfördraget skulle, som jag
nyss framhållit, kunna bli av avsevärd betydelse för att uppnå detta. Vi bör
från svensk sida inte undandra oss vår medverkan härtill. Kanske kan en
svensk ratificering också komma att åberopas som exempel, när det gäller
för andra europeiska stater att ta motsvarande steg.

För en icke-känivapenstat medför anslutning till icke-spridningsfördraget
skyldighet att inom viss tid — i regel längst två år från fördragets ikraftträdande
— träffa avtal med IAEA om kontroll i enlighet med fördragets artikel
III. Detta innebär att IAEA kommer att utöva kontroll av atområbränsIe
och särskilt klyvbart material inom vederbörande land i överensstämmelse
med IAEA:s stadga och dess kontrollsystem. Det har i den offentliga diskussionen
ibland gjorts gällande att fördraget härigenom skulle försätta de ickekärnvapenstater
som ansluter sig i ett sämre läge i fråga om att utnyttja
kärnenergin för fredliga ändamål. Man har särskilt pekat på att den internationella
kontroll som icke-kärnvapenländerna ensidigt underkastar sig
skulle kunna få en hämmande inverkan på dessa länders handel och industriella
aktivitet på kärnenergiområdet, t. ex. genom att försvåra upprätthållandet
av kommersiell sekretess eller genom att ingripa i den normala
driften vid atomanläggningar av olika slag.

Denna diskussion om icke-spridningsfördragets eventuella diskriminerande
verkningar avspeglar det förhållandet att fördraget berör stora ekonomiska
och försörjningsmässiga intressen. Detta gäller inte minst för Sveriges
del, eftersom vårt land intar en framträdande roll i fråga om att utnyttja
kärnenergin kommersiellt. Man räknar nu med att den svenska elförsörjningen
omkring år 1980 kommer att till nära hälften vara baserad
på kärnkraft och förutsätta en omfattande import av kärnbränsle. Vidare
har svensk tillverkande industri ett stort intresse av att kunna exportera
reaktorer, bränsle och olika komponenter till kärnkraftanläggningar.

Mot bakgrund härav har från svensk sida i olika sammanhang hävdats
att ett internationellt kontrollsystem inte får tillämpas på ett sätt som medför
hinder för den tekniska utvecklingen eller för handeln med varor och
tjänster på kärnenergiområdet. Som framgått av den tidigare redogörelsen
har denna ståndpunkt också stöd i texten till icke-spridningsfördraget.
En allmän anslutning till fördraget bör enligt min mening kunna bidra till
att skapa enhetliga villkor för olika länders verksamhet i fråga om atomenergins
utnyttjande för fredliga ändamål. En annan effekt skulle bli att det

Kungl. Maj:ts proposition nr 16b år 1969

säkerhetspolitiska ansvaret genom lAEA-kontrollens införande lyfts över
från individuella exportländer till en internationell organisation.

Jag vill framhålla att åtaganden i fråga om kontroll som Sverige gör genom
en anslutning till fördraget inte innebär något principiellt nytt. Redan
vid Sveriges anslutning år 1957 till stadgan för IAEA förutsattes att säkerhetskontroll
skulle komma att knytas till eventuellt bistånd från lAEA:s sida
(prop. 1957: 75, UU 4, rskr 201). De bilaterala avtal om samarbete beträffande
atomenergins fredliga utnyttjande som Sverige slutit med Canada,
Finland, Förenta Staterna, Schweiz och Storbritannien innehåller bestämmelser
om bilateral kontroll över material m. m. som levererats enligt avtalen.
I avtalen förutsätts att denna kontroll efter hand skall överlåtas på
IAEA och diskussioner om en sådan överlåtelse pågår. Till skillnad från
kontrollen enligt nu gällande avtal kommer emellertid sådan kontroll som
följer av en svensk anslutning till icke-spridningsfördraget att omfatta allt
material inom landet.

De åtaganden som Sverige gör genom en anslutning till fördraget medför
skyldighet för svenska staten att tillse att innehavare av material inom landet
inte vidtar åtgärder som står i strid mot fördragets bestämmelser. Den
koncessionslagstiftning som gäller på området — atomenergilagen (1956:
306) med tillhörande författningar — torde i detta hänseende erbjuda ett
tillfredsställande underlag, bl. a. genom att göra möjligt för Kungl. Maj :t
att upphäva eller knyta ytterligare villkor till redan meddelade tillstånd.
Atomenergilagen ger även svensk myndighet de befogenheter som behövs
för att den internationella kontrollen skall kunna tillämpas i vårt land. I
sammanhanget kan nämnas att tillsynsmyndigheten enligt lagen — som
f. n. är delegationen för atomenergifrågor — nyligen försöksvis infört ett
administrativt system för kontroll av kärnmaterial i Sverige. Systemet, som
avses generellt träda i kraft den 1 juli 1970, har utformats så att det skall
kunna ge erforderligt underlag för redovisning enligt ett framtida kontrollavtal
med IAEA.

Genom en svensk ratifikation av icke-spridningsfördraget sanktioneras
internationellt sett statsmakternas beslut att inte anskaffa kärnvapen. Jag
vill i detta sammanhang erinra om riksdagens godkännande den 22 maj
1968 av regeringens i prop. 1968:110 gjorda bedömning, att det f. n. inte
ligger i vårt lands säkerhetspolitiska intresse att anskaffa kärnladdningar
(SU 122, rskr 281, L2U 37, rskr 287). Den inskränkning av vår handlingsfrihet
som en anslutning till icke-spridningsfördraget innebär, går inte utöver
statsmakternas nyssnämnda beslut. Ehuru anslutningen givetvis bör
syfta till att ha varaktig verkan, må erinras om att fördraget kan uppsägas
med tre månaders varsel om fördragspart finner »att extraordinära händelser,
sammanhängande med det ämne som avhandlas i detta fördrag, har
äventyrat dess högsta intressen». Det ankommer på varje fördragspart att

Kungl. Maj.ts proposition nr 164 år 1969 19

suveränt avgöra, vad som är att betrakta som extraordinära händelser i fördragets
mening.

Fördragets största värde synes mig ligga i att det kan gynnsamt påverka
det internationella klimatet och skapa bättre förutsättningar för fortsatta
internationella nedrustningsöverenskommelser, framför allt på kärnvapenområdet.
En svensk anslutning till fördraget skulle öka våra möjligheter
att med hänvisning till dess bestämmelser om fortsatta nedrustningsförhandlingar
utöva påtryckningar på de för utvecklingen i stort ansvariga
stormakterna.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.
Maj :t föreslår riksdagen att

godkänna det av Förenta Nationernas generalförsamling
den 12 juni 1968 antagna fördraget om förhindrande av
spridning av kärnvapen.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Britta Gyllensten

Kungl. Maj:ts proposition nr 164 år 1969

Bilaga

Treaty on the Non-Proliferation of Nuclear
Weapons

The States concluding this Treatg,
hereinafter referred to as the “Parties
to the Treaty”,

Considering the devastation that
would be visited upon all inankind
by a nuclear war and the consequent
need to make every effort to avert
the danger of such a war and to take
measures to safeguard the security
of peoples,

Believing that the proliferation of
nuclear weapons would seriously
enhance the danger of nuclear war,

In conformitg with resolutions of
the United Nations General Assembly
calling for the conclusion of an
agreement on the prevention of
wider dissemination of nuclear weapons,

Undertaking to co-operate in faci-,
litating the application of International
Atomic Energy Agency safeguards
on peaceful nuclear activities,

Expressing their support for research,
development and other efforts
to further the application, within
the framework of the International
Atomic Energy Agency safeguards
system, of the principle of
safeguarding effectively the flow of
source and special fissionable materials
by use of instruments and
other techniques åt certain strategic
points,

Traité sur la non-prolifération des armes
nucléaires

Ees Etats qui concluent le present
traité, ci-aprés dénommés les «parties
au traité»,

Considérant les dévastations qu’-une guerre nucléaire ferait subir å
rhumanité entiére et la nécessité qui
en résulte de ne ménager aucun effort
pour écarter le risque d’une telle
guerre et de prendre des mesures en
vue de sauvegarder la sécurité des
peuples,

Persuadés que la prolifération des
armes nucléaires augmenterait considérablement
le risque de guerre
nucléaire,

En conformité avec les résolutions
de 1’Assemblée générale de 1’Organisation
des Nations Unies demandant
la conclusion d’un accord sur la prévention
d’une plus grande dissémination
des armes nucléaires,

S’engageant å coopérer en vue de
faciliter 1’application des garanties
de 1’Agence Internationale de l’Energie
Atomique aux activités nucléaires
pacifiques,

Exprimant leur appui aux efforts
de recherche, de mise au point et
autres visant å favoriser 1’application,
dans le cadre du systéme de
garanties de 1’Agence Internationale
de 1’Energie Atomique, du principe
d’une garantie efficace du flux de
matiéres brutes et de produits fissiles
spéciaux gråce å 1’emploi d’instruments
et autres moyens techniques
en certains points stratégiques,

Kungl. Maj:ts proposition nr 164 år 1969

Översättning

Fördrag om förhindrande av spridning av
kärnvapen

De fördragsslutande staterna, härefter
betecknade »fördragsparterna»,

som beaktar den förödelse som
skulle drabba hela mänskligheten
genom ett kärnvapenkrig samt den
härav följande nödvändigheten att
vidtaga varje ansträngning för att
avvända faran för ett sådant krig
och att vidtaga åtgärder för att garantera
folkens säkerhet,

som anser att spridningen av
kärnvapen skulle allvarligt öka faran
för kärnvapenkrig,

i överensstämmelse med Förenta
Nationernas generalförsamlings resolutioner,
vari krävs att ett avtal
om förhindrande av vidare spridning
av kärnvapen träffas,

som förbinder sig att samarbeta
för att underlätta att Internationella
atomenergiorganets kontroll tillämpas
på fredlig kärnenergiverksamhet,

som uttalar sitt stöd för forskning,
utveckling och andra ansträngningar
för att främja tillämpningen,
inom ramen för Internationella
atomenergiorganets kontrollsystem,
av principen att effektivt kontrollera
flödet av atområbränsie och särskilt
klyvbart material genom användning
av instrument och annan teknik
på vissa strategiska punkter,

Kungl. Maj:ts proposition nr 164 år 1969

Affirming the principle that the
benefits of peaceful applications of
nuclear technology, including any
technological by-products which may
be derived by nuclear-weapon States
from the development of nuclear explosive
devices, should be available
for peaceful purposes to all Parties
to the Treaty, whether nuclearweapon
or non-nuclear-weapon
States,

Convinced that in furtherance of
this principle, all Parties to the
Treaty are entitled to participate in
the fullest possible exchange of
scientific information for, and to
contribute alone or in co-operation
with other States to, the further
development of the applications of
atomic energy for peaceful purposes,

Declaring their intention lo
achieve åt the earliest possible date
the cessation of the nuclear arms
race and to undertake effective measures
in the direction of nuclear disarmament,

Urging the co-operation of all
States in the attainment of this obj
ective,

Recalling the determination expressed
by the Parties to the 1963
Treaty banning nuclear weapon tests
in the atmosphere, in outer space
and under water in its Preamble to
seek to achieve the discontinuance
of all test explosions of nuclear
weapons for all time and to continue
negotiations to this end,

Desiring to further the easing of
International tension and the
strengthening of trust between States
in order to facilitate the cessation of

Affirmant le principe selon lequel
les avantages des applications pacifiques
de la technologie nucléaire, y
compris tous sous-produits technologiques
que les Etats dotés d’armes
nucléaires pourraient obtenir par la
mise au point de dispositifs nucléaires
explosifs, devraient étre accessible,
å des fins pacifiques, ä toutes
les parties au traité, qu’il s’agisse
d’Etats dotés ou non dotés d’armes
nucléaires,

Convaincus qu’en application de
ce principe, toutes les parties au
traité ont le droit de participer å un
échange aussi large que possible de
renseignements scientifiques en vue
du développement plus poussé des
utilisations de Fénergie atomique å
des fins pacifiques, et de contribuer
å ce développement å titre individuel
ou en coopération avec d’autres
Etats,

Déclarant leur intention de parvenir
au plus töt å la cessation de la
course aux armements nucléaires et
de prendre des mesures efficaces
dans la voie du désarmement nucléaire,

Demandant instamment la coopération
de tous les Etats en vue
d’atteindre cet objectif,

Rappelant que les parties au traité
de 1963 interdisant les essais d’armes
nucléaires dans l’atmosphére, dans
1’espace extra-atmosphérique et sous
l’eau ont, dans le préambule dudit
traité, exprimé leur détermination de
chercher å assurer 1’arrét de toutes
les explosions expérimentales d’armes
nucléaires å tout jamais et de
poursuivre les négociations å cette
fin,

Désireux de promouvoir la détente
internationale et le renforcement de
la confiance entre Etats afin de faciliter
la cessation de la fabrication

Kungl. Maj:ts proposition nr 16b år 1969

som fastslår principen att fördelarna
av kärnteknologins fredliga
tillämpning, inbegripet varje teknisk
biprodukt som kärnvapenstater
kan utvinna vid utvecklingen av
kärnladdningar, skall vara tillgängliga
för fredliga ändamål för alla
fördragsparter, vare sig de är kärnvapenstater
eller icke-kärnvapenstater,

som är övertygade att, för att
främja denna princip, alla fördragsparter
är berättigade att deltaga i
fullständigast möjliga utbyte av vetenskaplig
information för, och att
ensamma eller i samarbete med andra
stater bidraga till, den vidare utvecklingen
av kärnenergins fredliga
tillämpning,

som tillkännager sin avsikt att vid
snarast möjliga tidpunkt uppnå ett
stopp för kärnvapenkapprustningen
samt att vidtaga effektiva åtgärder
i riktning mot kärnvapennedrustning,

som yrkar på alla staters medverkan
till att detta mål uppnås,

som erinrar om den föresats som
uttrycktes av parterna i inledningen
till 1963 års avtal om förbud mot
kärnvapenprov i atmosfären, i yttre
rymden och under vatten, att söka
åstadkomma att alla provsprängningar
av kärnvapen upphör för alltid
samt att fortsätta förhandlingar
för att uppnå detta mål,

som önskar främja internationell
avspänning och stärkandet av förtroendet
mellan stater för att underlätta
att kärnvapentillverkningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 164 år 1969

the manufacture of nuclear weapons,
the liquidation of all their existing
stockpiles, and the elimination
from national arsenals of nuclear
weapons and the means of their deiivery
pursuant to a treaty on general
and coinplete disarmament under
strict and effective international
control,

Recalling that, in accordance with
the Charter of the United Nations,
States must refrain in their international
relations from the threat or
use of force against the territorial
integrity or political independence of
any State, or in any other manner inconsistent
with the Purposes of the
United Nations, and that the establishment
and maintenance of international
peace and security are to be
promoted with the least diversion for
armaments of the worId’s human
and economic resources;

Have agreed as follows:

Article 1

Each nuclear-weapon State Party
to the Treaty undertakes not to
transfer to any recipient whatsoever
nuclear weapons or other nuclear
explosive devices or control over
such weapons or explosive devices
directly, or indirectly; and not in
any way to assist, encourage, or induce
any non-nuclear-weapon State
to manufacture or otherwise acquire
nuclear weapons or other nuclear
explosive devices, or control over
such weapons or explosive devices.

Artide 11

Each non-nuclear-weapon State
Party to the Treaty undertakes not
to receive the transfer from any

d’armes nucléaires, la liquidation de
tous les stocks existants desdites
armes, et Pélimination des armes
nucléaires et de leurs vecteurs des
arsenaux nationaux en vertu d’un
traité sur le désarmement général et
complet sous un contröle international
strict et efficace,

Rappelant que, conformément å la
charte des Nations Unies, les Etats
doivent s’abstenir, dans leurs relations
internationales, de recourir å
la menace ou å 1’emploi de la force,
soit contre l’intégrité territoriale ou
I’indépendance politique de tout
Etat, soit de toute autre maniére incompatible
avec les buts des Nations
Unies, et qu’il faut favoriser l’établissement
et le maintien de la paix
et de la sécurité internationales en
ne détournant vers les armements
que le minimum des ressources humaines
et économiques du monde,

Sont convenus de ce qui suit :

Artide 1

Tout Etat doté d’armes nucléaires
qui est partie au traité s’engage å
ne transférer å qui que ce soit, ni
directement ni indirectement, des
armes nucléaires ou autres dispositifs
nucléaires explosifs, ou le contröle
de telles armes ou de tels dispositifs
explosifs, et n’aider, n’encourager
ni inciter d’aucune facon
un Etat non doté d’armes nucléaires,
quel qu’il soit, å fabriquer ou acquérir
de quelque autre maniére des
armes nucléaires ou autres dispositifs
nucléaires explosifs, ou le contröle
de telles armes ou de tels dispositifs
explosifs.

Artide 11

Tout Etat non doté d’armes nucléaires
qui est partie au traité s’engage
å n’accepter de qui que ce soit,

Kungl. Maj ris proposition nr 16i år 1969

upphör, att alla deras förefintliga lager
avvecklas samt att kärnvapen
och kärnvapenbärare utesluts ur nationella
arsenaler enligt ett avtal om
allmän och fullständig avrustning
under noggrann och effektiv internationell
kontroll,

som erinrar om att, enligt Förenta
Nationernas stadga, stater i sina
internationella förbindelser måste
avstå från hot eller användning av
våld, riktat mot någon stats territoriella
integritet eller politiska oberoende
eller på något annat sätt oförenligt
med Förenta Nationernas syften,
samt att upprättandet och vidmakthållandet
av internationell fred
och säkerhet skall främjas med
minsta möjliga överföring till rustningsändamål
av världens mänskliga
och ekonomiska resurser,

har överenskommit som följer:

Artikel 1

Varje kärnvapenstat som är fördragspart
förbinder sig att icke till
någon som helst mottagare överlåta
kärnvapen eller andra kärnladdningar
eller kontrollen över sådana vapen
eller laddningar, vare sig direkt
eller indirekt; samt att icke på något
sätt bistå, uppmuntra eller förmå
någon ieke-kärnvapenstat att tillverka
eller på annat sätt förvärva kärnvapen
eller andra kärnladdningar
eller kontroll över sådana vapen eller
laddningar.

Artikel 11

Varje icke-kärnvapenstat som är
fördragspart förbinder sig att icke
från nagon som helst överlåtare mot -

Kungl. Maj:ts proposition nr 164 år 1969

transferor whatsoever of nuclear
weapons or other nuclear explosive
devices or of control over such
weapons or explosive devices directly,
or indirectly; not to manufacture
or otherwise acquire nuclear
weapons or other nuclear explosive
devices; and not to seek or receive
any assistance in the manufacture of
nuclear weapons or other nuclear explosive
devices.

Article III

1. Each non-nuclear-weapon State
Party to the Treaty undertakes to
accept safeguards, as set forth in
an agreement to be negotiated and
concluded with the International
Atomic Energy Agency in accordance
with the Statute of the International
Atomic Energy Agency and
the Agency’s safeguards system, for
the exclusive purpose of verification
of the fulfilment of its obligations
assumed under this Treaty with a
view to preventing diversion of nuclear
energy from peaceful uses to
nuclear weapons or other nuclear
explosive devices. Procedures for the
safeguards required by this article
shall be followed with respect to
source or special fissionable material
whether it is being produced, processed
or used in any principal nuclear
facility or is outside any such
facility. The safeguards required by
this article shall be applied on all
source or special fissionable material
in all peaceful nuclear activities
within the territory of such State,
under its jurisdiction, or carried ont
under its control anywhere.

2. Each State Party to the Treaty
undertakes not to provide: (a)

source or special fissionable material,
or (b) equipment or material

ni directement ni indirectement, le
transfert d’armes nucléaires ou autres
dispositifs explosifs nucléaires ou
du contröle de telles armes ou de tels
dispositifs explosifs, ä ne fabriquer
ni acquérir de quelque autre maniére
des armes nucléaires ou autres dispositifs
nucléaires explosifs, et å ne
rechercher ni recevoir une aide quelconque
pour la fabrication d’armes
nucléaires ou d’autres dispositifs nucléaires
explosifs.

Artide III

1. Tout Etat non doté d’armes nucléaires
qui est partie au traité s’engage
å accepter les garanties stipulées
dans un accord qui sera négocié et
conclu avec 1’Agence Internationale
de 1’Energie Atomique, conformément
au statut de 1’Agence Internationale
de 1’Energie Atomique et au systéme
de garanties de ladite Agence, å seule
fin de vérifier 1’exécution des obligations
assumées par ledit Etat aux
termes du présent traité, en vue
d’empécher que 1’énergie nucléaire
ne soit détournée de ses utilisations
pacifiques vers des armes nucléaires
ou d’autres dispositifs explosifs nucléaires.
Les modalités d’application
des garanties requises par le présent
article porteront sur les matiéres brutes
et les produits fissiles spéciaux,
que ees matiéres ou produits soient
produits, traités ou utilisés dans une
installation nucléaire principale ou
se trouvent en dehors d’une telle installation.
Les garanties requises par
le présent article s’appliqueront å
toutes matiéres brutes ou tous produits
fissiles spéciaux dans toutes les
activités nucléaires pacifiques exercées
sur le territoire d’un tel Etat,
sous sa juridiction, ou entreprises
sous son contröle en quelque lieu
que ce soit.

2. Tout Etat partie au traité s’engage
å ne pas fournir : (a) de matiéres
brutes ou de produits fissiles
spéciaux; (b) d’éqnipements ou de

Kungl. Maj:ts proposition nr 164 år 1969

taga kärnvapen eller andra kärnladdningar
eller kontroll över sådana vapen
eller laddningar, vare sig direkt
eller indirekt; att icke tillverka eller
på annat sätt förvärva kärnvapen eller
andra kärnladdningar; samt att
icke söka eller mottaga något bistånd
för tillverkning av kärnvapen eller
andra kärnladdningar.

Artikel III

1. Varje icke-kärnvapenstat som
är fördragspart förbinder sig att godtaga
kontroll, sådan den angivits i
ett avtal som skall träffas efter förhandlingar
med Internationella
atomenergiorganet i överensstämmelse
med dess stadga och kontrollsystem,
i det enda syftet att kontrollera
att parten fullgör under detta
fördrag ingångna förpliktelser för
att hindra överföring av kärnenergi
från fredlig användning till kärnvapen
eller andra kärnladdningar. Åtgärder
för den kontroll som erfordras
enligt denna artikel skall äga
tillämpning på atområbränsle eller
särskilt klyvbart material, vare sig
det framställs, bearbetas eller används
i någon primär kärnteknisk
anläggning eller finns utanför någon
sådan anläggning. Den kontroll som
erfordras enligt denna artikel skall
tillämpas på allt atområbränsle eller
särskilt klyvbart material i varje
fredlig verksamhet på kärnenergiområdet
inom sådan stats territorium,
under dess jurisdiktion eller
utövad någonstädes under dess kontroll.

2. Varje stat som är fördragspart
förbinder sig att icke tillhandahålla:

(a) atområbränsle eller särskilt
klyvbart material, eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 164- år 1969

especially designed or prepared for
the processing, use or production of
special fissionable material, to any
non-nuclear-weapon State for peaceful
purposes, unless the source or
special fissionable material shall be
subject to the safeguards required
by this artide.

3. The safeguards required by this
article shall be implemented in a
manner designed to comply with article
IV of this Treaty, and to avoid
hampering the economic or technological
development of the Parties or
International co-operation in the
field of peaceful nuclear activities,
including the international exchange
of nuclear material and equipment
for Ihe processing, use or production
of nuclear material for peaceful purposes
in accordance with the provisions
of this article and the principle
of safeguarding set forth in the Preamble
of the Treaty.

4. Non-nuclear-weapon States Party
to the Treaty shall conclude agreements
with the International Atomic
Energy Agency to meet the requirements
of this article either individually
or together with other States in
accordance with the Statute of the
International Atomic Energy Agency.
Negotiation of such agreements shall
commence within 180 days from the
original entry into force of this
Treaty. For States depositing their
instruments of ratification or accession
after the 180-day period, negotiation
of such agreements shall commence
not later than the date of such
deposit. Such agreements shall enter
into force not later than eighteen
months after the date of initiation of
negotiations.

matiéres spécialement con^us ou préparés
pour le traitement, 1’utilisation
ou la production de produits fissiles
spéciaux, å un Etat non doté d’armes
nucléaires, quel qu’il soit, å des fins
pacifiques, å moins que lesdites matiéres
brutes ou lesdits produits fissiles
spéciaux ne soient soumis aux
garanties requises par le present article.

3. Ees garanties requises par le
présent article seront mises en ceuvre
de maniére å satisfaire aux dispositions
de 1’article IV du présent
traité et å éviter d’entraver le développement
économique ou technologique
des parties au traité, ou la
coopération Internationale dans le
domaine des activités nucléaires pacifiques,
notamment les échanges
internationaux de matiéres et d’équipements
nucléaires pour le traitement,
1’utilisation ou la production
de matiéres nucléaires å des fins pacifiques,
conformément aux dispositions
du présent article et au principe
de garantie énoncé au préambule
du présent traité.

4. Les Etats non dotés d’armes
nucléaires qui sont parties au traité
concluront des accords avec 1’Agence
Internationale de 1’Energie Atomique
pour satisfaire aux exigences du
présent article, soit å titre individuel,
soit conjointement avec d’autres
Etats conformément au statut de
1’Agence Internationale de 1’Energie
Atomique. La négociation de ees accords
commencera dans les 180 jours
qui suivront 1’entrée en vigueur initiale
du présent traité. Pour les Etats
qui déposeront leur instrument de
ratification ou d’adhésion aprés ladite
période de 180 jours, la négociation
de ees accords commencera
au plus tard å la date de dépöt dudit
instrument de ratification ou d’adhésion.
Lesdits accords devront entrer
en vigueur au plus tard 18 mois
aprés la date du commencement des
négociations.

Kungl. Maj:ts proposition nr 164 år 1969

(b) utrustning eller material som
har särskilt konstruerats eller iordningställts
för bearbetning, användning
eller framställning av särskilt
klyvbart material

till någon icke-kärnvapenstat för
fredliga ändamål med mindre atområbränslet
eller det särskilt klyvbara
materialet underkastas den kontroll
som erfordras enligt denna artikel.

3. Den kontroll som erfordras enligt
denna artikel skall tillämpas på
ett sätt som står i överensstämmelse
med artikel IV i detta fördrag och
som är ägnat att undvika att skapa
svårigheter i vad avser fördragsparternas
ekonomiska och tekniska utveckling
eller internationellt samarbete
om fredlig kärnenergiverksamhet,
inbegripet internationellt utbyte
av kärnmaterial och utrustning för
bearbetning, användning eller framställning
av kärnmaterial för fredliga
ändamål i överensstämmelse
med bestämmelserna i denna artikel
och den princip för kontroll som angivits
i detta fördrags inledning.

4. För att uppfylla kraven enligt
denna artikel skall icke-kärnvapenstater
som är fördragsparter träffa
avtal med Internationella atomenergiorganet,
antingen individuellt eller
tillsammans med andra stater, i överensstämmelse
med Internationella
atomenergiorganets stadga. Förhandlingar
om sådana avtal skall inledas
inom 180 dagar från detta fördrags
ikraftträdande. För stater som
deponerar sina ratifikations- eller
anslutningsinstrument efter 180-dagarsperiodens
slut skall förhandlingar
om sådana avtal börja senast på
dagen för deras deposition. Avtalen
skall träda i kraft senast aderton
månader efter dagen för förhandlingarnas
inledande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16b år 1969

Article IV

1. Nothing in this Treaty shall be
interpreted as affecting the inalienable
right of all the Parties to the
Treaty to develop research, production
and use of nuclear energy for
peaceful purposes without discrimination
and in conformity with articles
I and II of this Treaty.

2. All the Parties to the Treaty
undertake to facilitate, and have the
right to participate in, the fullest
possible exchange of equipment, materials
and scientific and technological
information for the peaceful
uses of nuclear energy. Parties to the
Treaty in a position to do so shall
also co-operate in contributing alone
or together with other States or international
organizations to the further
development of the applications
of nuclear energy for peaceful purposes,
especially in the territories of
non-nuclear-weapon States Party to
the Treaty, with due consideration
for the needs of the developing areas
of the world.

Article V

Each Party to the Treaty undertakes
to take appropriate measures
to ensure that, in accordance with
this Treaty, under appropriate international
observation and through appropriate
international procedures,
potential benefits from any peaceful
applications of nuclear explosions
will be made available to non-nuclear-weapon
States Party to the
Treaty on a non-discriminatory basis
and that the charge to such Parties
for the explosive devices used
will be as low as possible and exclude
any charge for research and
development. Non-nuclear-weapon

Article IV

1. Aucune disposition du présent
traité ne sera interprétée comme
portant atteinte au droit inaliénable
de toutes les parties au traité de
développer la recherche, la production
et 1’utilisation de 1’énergie nucléaire
å des fins pacifiques, sans
discrimination et conformément aux
dispositions des artides premier et
II du présent traité.

2. Toutes les parties au traité
s’engagent å faciliter vin échange
aussi large que possible d’équipement,
de matiéres et de renseignements
scientifiques et technologiques
en vue des utilisations de l’énergie
nucléaire å des fins pacifiques, et
ont le droit d’y participer. Les parties
au traité en rnesure de le faire
devront aussi coopérer en contribuant,
å titre individuel ou conjointement
avec d’autres Etats ou des organisations
internationales, au développement
plus poussé des applications
de 1’énergie nucléaire å des fins
pacifiques, en particulier sur les territoires
des Etats non dotés d’armes
nucléaires qui sont parties au traité,
compte dument tenu des besoins des
régions du nionde qui sont en voie
de développement.

Article V

Chaque partie au traité s’engage å
prendre des mesures appropriées
pour assurer que, conformément au
présent traité, sous une surveillance
internationale appropriée et par la
voie de procédures internationales
appropriées, les avantages pouvant
découler des applications pacifiques,
quelles qu’elles soient, des explosions
nucléaires soient accessibles
sur une base non discriminatoire aux
Etats non dotés d’armes nucléaires
qui sont parties au traité, et que le
cout pour lesdites parties des dispositifs
explosifs utilisés soit aussi réduit
que possible et ne comporte pas

Kungl. Maj:ts proposition nr 164 år 1969

Artikel IV

1. Ingenting i detta fördrag skall
tolkas såsom påverkande samtliga
fördragsparters oförytterliga rätt att
utveckla forskning, framställning
och användning av kärnenergi för
fredliga ändamål utan diskriminering
och i enlighet med artiklarna I
och II i detta fördrag.

2. Alla fördragsparter förbinder
sig att underlätta, och har rätt att
deltaga i, fullständigast möjliga utbyte
av utrustning, material samt
vetenskaplig och teknisk information
för kärnenergins fredliga användning.
Fördragsparter som är i
stånd att göra så skall också samarbeta
för att, antingen ensamma eller
tillsammans med andra stater eller
internationella organisationer, bidraga
till den fortsatta utvecklingen
av kärnenergins tillämpning för
fredliga ändamål, särskilt inom områden
som tillhör fördragsanslutna
icke-kärnvapenstater, allt under vederbörligt
hänsynstagande till behoven
inom världens utvecklingsområden.

Artikel V

Varje fördragspart förbinder sig
att vidtaga lämpliga åtgärder för att
säkerställa att, i överensstämmelse
med detta fördrag, under lämplig internationell
insyn och genom lämpliga
internationella procedurer, möjliga
fördelar av varje fredlig tillämpning
av kärnexplosioner kommer att
göras tillgängliga för icke-kärnvapenstater
som är fördragsparter under
icke diskriminerande betingelser,
samt att den från sådana fördragsparter
begärda ersättningen för utnyttjade
laddningar kommer att vara
så låg som möjligt och utesluta
all ersättning för forskning och ut -

Kungl. Maj.ts proposition nr 164 år 1969

States Party to the Treaty shall be
able to obtain such benefits, pursuant
to a special International agreement
or agreements, through an appropriate
International body with
adequate representation of non-nuclear-weapon
States. Negotiations on
this subject shall commence as soon
as possible after the Treaty enters
into force. Non-nuclear-weapon
States Party to the Treaty so desiring
may also obtain such benefits
pnrsuant to bilateral agreements.

Article VI

Each of the Parties to the Treaty
undertakes to pursue negotiations in
good faith on effective measures relating
to cessation of the nuclear
arms race åt an early date and to
nuclear disarmament, and on a
treaty on general and complete disarmament
under strict and effective
international control.

Artide VII

Nothing in this Treaty affects the
right of any group of States to conclude
regional treaties in order to
assure the total absence of nuclear
weapons in their respective territories.

Artide VIII

1. Any Party to the Treaty may
propose amendments to this Treaty.
The text of any proposed amendment
shall be submitted to the Depositary
Governments which shall circulate
it to all Parties to the Treaty.
Thereupon, if requested to do so by
one third or more of the Parties to

de frais pour la recherce et la mise
au point. Les Etats non dotés d’armes
nucléaires qui sont parties au
traité seront en mesure d’obtenir des
avantages de cette nature, conformément
å un accord international spécial
ou å des accords internationaux
spéciaux, par 1’entremise d’un organisme
international approprié ou les
Etats non dotés d’armes nucléaires
seront représentés de maniére adéquate.
Des négociations å ce sujet
commenceront le plus töt possible
apres 1’entrée en vigueur du traité.
Les Etats non dotés d’armes nucléaires
qui sont parties au traité pourront
aussi, s’ils le souhaitent, obtenir
ees avantages en vertu d’accords
bilatéraux.

Artide VI

Chacune des parties au traité s’engage
å poursuivre de bonne foi des
négociations sur des mesures efficaces
relatives ä la cessation de la
course aux armements nucléaires å
une date rapprochée et au désarmement
nueléaire, et sur un traité de
désarmement général et complet sons
un contröle international strict et efficace.

Artide VII

Aucune clause du présent traité ne
porte atteinte au droit d’un groupe
queleonque d’Etats de conclure des
traités régionaux, de fa^on å assurer
1’absence totale d’armes nucléaires
sur leurs territoires respectifs.

Artide VIII

1. Toute partie au traité peut proposer
des amendements au présent
traité. Le texte de tout amendement
proposé sera soumis aux gouvernements
dépositaires, qui le communiqueront
å toutes les parties au traité.
Si un tiers des parties au traité ou
davantage en font alors la demande,

Kungl. Maj:ts proposition nr 164 år 1969

veckling. Icke-kärnvapenstater som
är fördragsparter skall kunna erhålla
dessa fördelar, enligt ett eller flera
internationella avtal, genom ett
lämpligt internationellt organ med
tillfredsställande representation från
icke-kärnvapenstater. Förhandlingar
i detta avseende skall börja så snart
som möjligt efter det att detta fördrag
träder i kraft. Icke-kärnvapenstater
som är fördragsparter må, om
de så önskar, också förskaffa sig
sådana fördelar enligt bilaterala avtal.

Artikel VI

Varje fördragspart förbinder sig
att fortsätta förhandlingar i uppriktig
avsikt om effektiva åtgärder med
avseende på kärnvapenkapprustningens
snara upphörande och på
kärnvapennednistning, samt om ett
avtal om allmän och fullständig avrustning
under noggrann och effektiv
internationell kontroll.

Artikel VII

Ingenting i detta fördrag påverkar
rätten för en grupp av stater att sluta
regionala avtal för att säkerställa
fullständig frånvaro av kärnvapen
inom deras respektive territorier.

Artikel VIII

1. Varje fördragspart må föreslå
ändringar i detta fördrag. Texten till
varje föreslagen ändring skall underställas
depositarieregeringarna, vilka
skall cirkulera denna till alla fördragsparter.
Därefter skall depositarieregeringarna,
om de anmodats
därtill av en tredjedel eller flera av

Kungl. Maj:ts proposition nr 164 år 1969

the Treaty, the Depositary Governments
shall convene a conference, to
which they shall invite all the Parties
to the Treaty, to consider such an
amendment.

2. Any amendment to this Treaty
must be approved by a majority of
the votes of all the Parties to the
Treaty, including the votes of all
nuclear-weapon States Party to the
Treaty and all other Parties which,
on the date the amendment is circulated,
are members of the Board of
Govenors of the International Atomic
Energy Agency. The amendment
shall enter into force for each Party
that deposits its instrument of ratification
of the amendment upon the
deposit of such instruments of ratification
by a majority of all the Parties,
including the instruments of
ratification of all nuclear-weapon
States Party to the Treaty and all
other Parties which, on the date the
amendement is circulated, are members
of the Board of Governors of the
International Atomic Energy Agency.
Thereafter, it shall enter into
force for any other Party upon the
deposit of its instrument of ratification
of the amendment.

3. Five years after the entry into
force of this Treaty, a conference of
Parties to the Treaty shall be held
in Geneva, Switzerland, in order to
review the operation of this Treaty
with a view to assuring that the purposes
of the preamble and the provisions
of the Treaty are being realized.
Åt intervals of five years thereafter,
a majority of the Parties to
the Treaty may obtain, by submitting
a proposal to this effect to the
Depositary Governments, the convening
of further conferences with
the same objective of reviewing the
operation of the Treaty.

les gouvernements dépositaires convoqueront
une conférence å laquelle
ils inviteront toutes les parties au
traité pour étudier cet amendement.

2. Tout amendement au présent
traité devra étre approuvé å la majo»
rité des voix de toutes les parties an
traité, y compris les voix de tous les
Etats dotés d’armes nucléaires qui
sont parties au traité et de toutes les
autres parties qui, å la date de la
communication de 1’amendement,
sont membres du conseil des gouverneurs
de 1’Agence Internationale de
1’Energie Atomique. L’amendement
entrera eu vigueur å l’égard de toute
partie qui déposera son instrument
de ratification dudit amendement,
des le dépöt de tels instruments de
ratification par la majorité des parties,
y compris les instruments de
ratification de tous les Etats dotés
d’armes nucléaires qui sont parties
au traité et de toutes les autres parties
qui, å la date de la communication
de l’amendement, sont membres
du conseil des gouverneurs de
l’Agence Internationale de 1’Energie
Atomique. Par la suite, 1’amendement
entrera en vigueur å 1’égard de
toute autre partie dés le dépot de son
instrument de ratification de 1’amendement.

3. Cinq ans apres 1’entrée en vigueur
du présent traité, une conférence
des parties au traité aura lieu
å Geneve (Suisse), afin d’examiner
le fonctionnement du présent traité
eu vue de s’assurer que les objectifs
du préambule et les dispositions du
traité sont en voie de realisation. Par
la suite, å des intervalles de cinq ans,
une majorité des parties au traité
pourra obtenir, en soumettant une
proposition å cet effet aux gouvernements
dépositaires, la convocation
d’autres conférences ayant le méme
objet, å savoir examiner le fonctionnement
du traité.

Kungl. Maj:ts proposition nr 164 år 1969

fördragsparterna, sammankalla en
konferens, till vilken de skall inbjuda
alla fördragsparter för att överväga
en sådan ändring.

2. Varje ändring i detta fördrag
måste godkännas med en majoritet
av rösterna från alla fördragsparter,
inbegripet rösterna från alla kärnvapenstater
som är fördragsparter
samt från alla andra fördragsparter
som, vid den tidpunkt då ändringen
cirkuleras, är medlemmar av Internationella
atomenergiorganets styrelse.
Ändringen skall träda i kraft
för varje fördragspart som deponerar
sitt ratifikationsinstrument rörande
ändringen, då sådana ratifikationsinstrument
har deponerats av
en majoritet av alla fördragsparter,
inbegripet ratifikationsinstrumenten
från alla kärnvapenstater som är fördragsparter
samt från alla andra
fördragsparter som, vid den tidpunkt
då ändringen cirkuleras, är medlemmar
av Internationella atomenergiorganets
styrelse. Därefter skall den
träda i kraft för varje annan fördragspart,
då dess ratifikationsinstrument
rörande ändringen deponerats.

3. Fem år efter detta fördrags
ikraftträdande skall en konferens
mellan fördragsparterna hållas i
Geneve, Schweiz, för att granska hur
fördraget fungerar i avsikt att vinna
förvissning om att föresatserna i fördragets
inledning och fördragsbestämmelserna
förverkligas. Med fem
års intervall därefter må en majoritet
av fördragsparterna, genom att
underställa depositarieregeringarna
ett förslag därom, utverka att ytterligare
konferenser sammankallas
med samma ändamål att granska hur
fördraget fungerar.

Kungl. Maj:ts proposition, nr 16b år 1969

Article IX

1. This Treaty shall be open to all
States for signature. Any State which
does not sign the Treaty before its
entry into force in accordance with
paragraph 3 of this article may accede
to it åt any time.

2. This Treaty shall be subject to
ratification by signatory States. Instruments
of ratification and instruments
of accession shall be deposited
with the Governments of the Union
of Soviet Socialist Republics, the
United Kingdom of Great Britain
and Northern Ireland and the United
States of America, which are hereby
designated the Depositary Governments.

3. This Treaty shall enter into
force after its ratification by the
States, the Governments of which
are designated Depositaries of the
Treaty, and förty other States signatory
to this Treaty and the deposit
of their instruments of ratification.
For the purposes of this Treaty, a
nuclear-weapon State is one which
has manufactured and exploded a
nuclear-weapon or other nuclear explosive
device prior to 1 January
1967.

4. For States whose instruments
of ratification or accession are deposited
subsequent to the entry into
force of this Treaty, it shall enter
into force on the date of the deposit
of their instruments of ratification
or accession.

5. The Depositary Governments
shall promptly inform all signatory
and acceding States of the date of
each signature, the date of deposit
of each instrument of ratification or
of accession, the date of the entry
into force of this Treaty, and the
date of receipt of any requests for

Artide IX

1. Le présent traité est ouvert å
la signature de tons les Etats. Tout
Stat qui n’aura pas signé le présent
traité avant son entrée en vigueur,
conformément au paragraphe 3 du
présent article, pourra y adhérer å
tout moment.

2. Le présent traité sera soumis ä
la ratification des Etats signataires.
Les instruments de ratification et les
instruments d’adhésion seront déposés
auprés des gouvernements de
1’Union des Républiques Socialistes
Soviétiques, du Royaume Uni de
Grande-Bretagne et dTrlande du
Nord, et des Etats-Unis d’Amérique,
qui sont par les présentes désignés
comme gouvernements dépositaires.

3. Le présent traité entrera en vigueur
apres qu’il aura été ratifié par
les Etats dont les gouvernements
sont désignés comme dépositaires du
traité, et par quarante autres Etats
signataires du présent traité, et apres
le dépöt de leurs instruments de ratification.
Aux fins du présent traité,
un Etat doté d’armes nucléaires est
un Etat qui a fabriqué et a fait exploser
une arme nucléaire ou un
autre dispositif nucléaire explosif
avant le ler janvier 1967.

4. Pour les Etats dont les instruments
de ratification ou d’adhésion
seront déposés aprés 1’entrée en vigueur
du présent traité, celui-ci entrera
en vigueur å la date du dépöt
de leurs instruments de ratification
ou d’adhésion.

5. Les gouvernements dépositaires
informeront sans délai tous les
Etats qui auront signé le présent
traité ou y auront adhéré de la date
de chaque signature, de la date du
dépöt de chaque instrument de ratification
ou d’adhésion, de la date
d’entrée eu vigueur du présent traité

Kungl. Maj:ts proposition nr 164 år 1969

Artikel IX

1. Detta fördrag skall stå öppet
för alla stater att underteckna. Stat
som icke undertecknar detta fördrag
före dess ikraftträdande enligt paragraf
3 i denna artikel må ansluta
sig till det när som helst.

2. Detta fördrag skall ratificeras
av de stater som undertecknar det.
Ratifikationsinstrument och anslutningsinstrument
skall deponeras hos
De Socialistiska Rådsrepublikernas
Unions regering, Förenade Konungariket
Storbritannien och Nordirlands
regering och Amerikas Förenta Staters
regering, vilka härmed utses till
depositarieregeringar.

3. Detta fördrag skall träda i
kraft, då det har ratificerats av de
stater, vars regeringar har utsetts
till depositarieregeringar för fördraget
och av fyrtio andra stater som
har undertecknat fördraget samt då
deras ratifikationsinstrument deponerats.
I detta fördrags mening är en
kärnvapenstat en stat som har tillverkat
och fått ett kärnvapen eller
annan kärnladdning att explodera
före den 1 januari 1967.

4. För stater vilkas ratifikationseller
anslutningsinstrument deponeras
efter detta fördrags ikraftträdande
skall fördraget träda i kraft på
dagen för deposition av deras ratifikations-
eller anslutningsinstrument.

5. Depositarieregeringarna skall
omedelbart underrätta alla stater
som har undertecknat och anslutit
sig till fördraget om dagen för varje
undertecknande, dagen för deposition
av varje ratifikations- eller anslutningsinstrument,
dagen för detta
fördrags ikraftträdande samt dagen

Kungl. Maj. ts proposition nr 16''i år 1969

convening a conference or other notices.

6. This Treaty shall he registered
by the Depositary Governments pursuant
to article 102 of the Charter of
the United Nations.

Article X

1. Each Party shall in exercising
its national sovereignty have the
right to withdraw from the Treaty
if it decides that extraordinary
events, related to the subject matter
of this Treaty, have jeopardized the
supreme interests of its country. It
shall give notice of such vi th dra val
to all other Parties to the Treaty and
to the United Nations Security Council
three months in advance. Such
notice shall include a statement of
the extraordinary events it regards
as having jeopardized its supreme
interests.

2. Twenty-five years after the entry
into force of the Treaty, a conference
shall be convened to decide
whether the Treaty shall continue
in force indefinitely, or shall be extended
for an additional fixed period
or periods. This decision shall be
taken by a majority of the Parties
to the Treaty.

Article XI

This Treaty, the Chinese, English,
French, Rnssian and Spanish texts
of which are equally authentic, shall
be deposited in the archives of the
Depositary Governments. Duly certified
copies of this Treaty shall be
transmitted by the Depositary Governments
to the Governments of the
signatory and acceding States.

In witness whereof the undersigned,
duly authorized, have signed this
Treaty.

et de la date de reception de toute
dcmande de convocation d‘une conférence
ainsi que de toute autre ecnn
munication,

6, Le present traité sera enregistré
par les gouvernements dépositaires
conformément k 1’article 102 de la
charte des Nations Unies.

Article X

1. Chaque partie, dans 1’exercise
de sa souveraineté nationale, aura
le droit de se retirer du traité si elle
décide que des événements extraordinaires,
en rapport avec 1’ohjet du
present traité, ont compromis les
intéréts suprémes de son pays. Elle
devra notifier ce retrait ä toutes les
autres parties au traité ainsi qu’au
Conseil de sécurité de 1’Organisation
des Nations Unies avec un préavis
de trois mois. Ladite notification
devra contenir un exposé des événements
extraordinaires que 1’Etat en
question considére comme ayant
compromis ses intéréts suprémes.

2. Vingt-cinq ans aprés 1’entrée en
vigueur du traité, une conférence
sera convoquée en vue de décider si
le traité demeurera en vigueur pour
une durée indefinie, ou sera prorogé
pour une ou plusieurs périodes supplémentaires
d’unc durée déterminée.
Gette décision sera pri so ä Ia
majorité des parties au traité.

Article XI

Le présent traité, dont les textes
anglais, chinois, espagnol, francais
et russe font également foi, sera déposé
dans les archives des gouvernements
dépositaires. Des copies dxirnent
certifiées conformes du présent
traité seront adressées par les göuvernements
dépositaires aux gouvernements
des Etats qui auront signé
le traité, ou qui y auront adhéré.

En foi de quoi les soussignés, dument
habilités å cet effet, ont signé
le présent traité.

Kungl. Maj:ts proposition nr 164 är 1969

för mottagande av framställningar
att sammankalla en konferens eller
andra meddelanden.

6. Detta fördrag skall registreras
av depositarieregeringarna enligt artikel
102 i Förenta Nationernas stadga.

Artikel X

1. Varje fördragspart skall under
utövande av sin nationella suveränitet
ha rätt att uppsäga fördraget, om
den finner att extraordinära händelser,
sammanhängande med det ämne
som avhandlas i detta fördrag, har
äventyrat dess högsta intressen. Den
skall underrätta alla andra fördragsparter
och Förenta Nationernas säkerhetsråd
om sådan uppsägning tre
månader i förväg. Sådan underrättelse
skall innefatta en redogörelse
för de extraordinära händelser som
den anser ha äventyrat dess högsta
intressen.

2. Tjugofem år efter detta fördrags
ikraftträdande skall en konferens
sammankallas för att avgöra om
fördraget skall förbliva i kraft på
obestämd tid eller om det skall förlängas
för ytterligare en eller flera
bestämda perioder. Detta beslut skall
fattas av en majoritet av fördragsparterna.

Artikel XI

Detla fördrag, vars engelska,
franska, kinesiska, ryska och spanska
texter skall äga lika vitsord, skall
deponeras i depositarieregeringarnas
arkiv. Bestyrkta avskrifter av detta
fördrag skall av depositarieregeringarna
överlämnas till regeringarna i
de stater som har undertecknat eller
anslutit sig till fördraget.

Till bekräftelse härav har undertecknade,
därtill befullmäktigade,
undertecknat detta fördrag.

MARCUS BOKTR. STHLM 1969 690601