Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1965 (Proposition 1965:161 - höst)

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1965

Nr 161

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående omläggning av
utbildningen av sjuksköterskor m. m.; given Stockholms
slott den 22 oktober 1965.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Ragnar Edenman

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framläggs på grundval av ett betänkande av 1962 års utredning
angående sjuksköterskeutbildningen förslag om en väsentligt förbättrad
utbildning av sjuksköterskor. För alla blivande sjuksköterskor föreslås
en brett upplagd gemensam grundutbildning, som på fem terminer leder
fram till legitimation. För fullgörande av speciella arbetsuppgifter avses
härutöver tillkomma vidareutbildning, vilken 1962 års sjuksköterskeutredning
ämnar behandla i ett senare betänkande. Däri avser man att även
framlägga förslag om högre utbildning på sjukvårdens område, i första
hand för lärare och administrativa ledare.

För dem som genomgått viss närmare angiven grundläggande sjukvårdsutbildning
och därutöver har praktisk sjukvårdserfarenhet föreslås cn .särskild
avkortad studiegång.

Största möjliga intagningskapacitet vid sjuksköterskeskolorna bör enligt
propositionen eftersträvas.

I avvaktan på resultatet av pågående utredningsarbete beträffande de
organisatoriska formerna för bedrivande av vårdyrkesutbildning och annan
1—Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 161

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1965

yrkesutbildning förutsätts i huvudsak nuvarande organisation av sjuksköterskeutbildningen
komma att bibehållas, dock med den ändringen att tillsynen
över utbildningen överflyttas från medicinalstyrelsen till skolöverstyrelsen
från och med den 1 januari 1966. Vidare föreslås, att Kungl. Maj:t
bör föranstalta om förhandlingar med vederbörande landstingskommuner
och landstingsfria städer om överförande av huvudmannaskapet för de nuvarande
statliga sjuksköterskeskolorna till kommunal huvudman.

Övergången till den nya sjuksköterskeutbildningen föreslås ske successivt
med början vårterminen 1966.

Till utbildningen föreslås statsbidrag utgå med 15 900 kr. per grupp om
15 elever och termin. Kostnaderna härför beräknas till 15,9 milj. kr., när
den nya utbildningsgången införts vid samtliga skolor och vid en total årlig
intagning av 3 000 elever. För budgetåret 1965/66 beräknas bidragskostnaderna
till 2,7 milj. kr. och för budgetåret 1966/67 till 13,3 milj. kr.

Till anskaffande av skollokaler, elevhem och första uppsättningen stadigvarande
undervisningsmateriel föreslås statsbidrag utgå i huvudsaklig överensstämmelse
med de för yrkesskolor gällande villkoren.

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1965

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
på Stockholms slott den 22 oktober 1965.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Andersson, Lindström, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, Hermansson,
Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist,
Gustafsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Edenman, fråga om omläggning
av utbildningen av sjuksköterskor m. m. och anför.

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1965

Inledning

1962 års utredning angående sjuksköterskeutbildningen (ledamöter överdirektören
Lennart Rydback, ordf., förbundssekreteraren Einar Binett,
landstingsdirektören Hans Gröndal, den 21 oktober 1963 ersatt med organisationssekreteraren
Inga Johnsson, professorn Gunnar Biörck, riksdagsmannen
Harald Kärrlander, direktören Ingegerd Zetterström-Lagervall och
rektorn Karin Lundgren; direktiv se 1963 års riksdagsberättelse s. 353) har
med skrivelse den 9 september 1964 avlämnat betänkandet Sjuksköterskeutbildningen
I. Grundutbildning (SOU 1964: 45).

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av försvarets sjukvårdsstyrelse,
medicinalstyrelsen, statens institut för folkhälsan, statskontoret,
statistiska centralbyrån, skolöverstyrelsen — efter hörande av vissa
länsskolnämnder — arbetsmarknadsstyrelsen, direktionen för karolinska
sjukhuset, direktionen för akademiska sjukhuset i Uppsala — efter hörande
av styrelsen för Uppsala sjuksköterskehems sjuksköterskeskola — styrelserna
för statens sjuksköterskeskola, barnmorskeläroanstalten i Göteborg,
statens sj uksköterskeskolor i Stockholm och Norrköping, statens institut
för högre utbildning av sjuksköterskor samt centralskolan för specialutbildning
av barnsjuksköterskor, universitetskansler sämbetet — efter hörande
av universiteten och karolinska mediko-kirurgiska institutet, 1960 års värnpliktsutredning,
1962 års försvarssjukvårdsutredning, utredningen rörande
vissa medicinska utbildningsfrågor m. in., 1962 års arbetspsykologutredning,
mentalsjukvårdens personaldelegation, yrkesutbildningsberedningen, samtliga
landstingskommuners förvaltningsutskott, stadsfullmäktige i Stockholm,
Göteborg, Malmö och Norrköping, Svenska kommunförbundet, Svenska
landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen
(SAF), Landsorganisationen i Sverige (LO), Sveriges akademiska
centralorganisation (SACO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO),
Svensk sjuksköterskeförening (SSF), Svenska kommunalarbetareförbundet,
statstjänarkartellen, Statens sjukhuspersonals förbund, Svenska barnmorskeförbundet,
Sveriges läkarförbund, Svenska läkarsällskapet, överstyrelsen
för Svenska röda korset, styrelserna för Sophiahemmets sjuksköterskeskola
i Stockholm, Betaniastiftelsens sjuksköterskeskola, Ersta diakonissanstalts
sjuksköterskeskola, Samariterhemmets sjuksköterskeskola
och Södra Sveriges sjuksköterskehems sjuksköterskeskola samt Sveriges
sjuksköterskeelevers förbund. Dessutom har Sveriges sociologförbund, Folkpartiets
ungdomsförbund och Riksförbundet för utvecklingsstörda barn inkommit
med särskilda skrifter i ärendet.

I den följande redogörelsen berörs åtskilliga frågor, vilka inte fordrar beslut
av riksdagen men som redovisas för överblickens och sammanhangets
skull.

Kangl. Maj.ts proposition nr 161 år 1965

Sj uksköterskcutbildningen. Grundutbildning
Nuvarande förhållanden

Den allmänna sjuksköterskeutbildningen

Utbildningen av sjuksköterskor i Sverige är f. n. organiserad i huvudsak
enligt de riktlinjer, som drogs upp av 1946 års kommitté för sjuksköterskeutbildningen
(SOU 1948: 17).

Utbildningen bedrivs nu vid sammanlagt 34 sjuksköterskeskolor, varav 3
är statliga, en drivs gemensamt av staten och landsting, 20 tillhör landstingen,
4 drivs av städer utanför landsting och 6 av stiftelser eller sammanslutningar.

Sjuksköterskeutbildningen står under statlig kontroll. De tre statliga skolorna
står under överinseende av medicinalstyrelsen. De sjuksköterskeskolor,
som drivs av annan huvudman än staten, är godkända av medicinalstyrelsen
och står likaledes under styrelsens tillsyn och inspektion.

Gällande författningar och föreskrifter

För den under statens huvudmannaskap bedrivna utbildningen gäller stadgan
den 26 maj 1954 (nr 352) för statens sjuksköterskeskolor.

Bestämmelser angående statens godkännande av icke-statliga sjuksköterskeskolor
är givna i kungörelsen den 28 juni 1935 (nr 341) med bestämmelser
angående statens godkännande av sjuksköterskeskolor.

Medicinalstyrelsen har 1951 fastställt normalreglemente för av staten godkänd
sjuksköterskeskola (ändringar 1952 och 1960).

Medicinalstyrelsen har vidare i cirkulär gett föreskrifter och anvisningar
rörande undervisningen vid godkända sjuksköterskeskolor (MF 1952: 129)
och angående sjuksköterskeelevernas praktiska utbildning (MF 1959: 5).
Normalplaner för den teoretiska undervisningen (kursplaner) vid sjuksköterskeskolorna
fastställdes av styrelsen 1955.

1 nträdesvillkoren och rekrgteringsförhållandena

För att vinna inträde såsom elev i statlig eller godkänd sjuksköterskeskola
fordras:

1. att vid lärokursens början ha uppnått en ålder av lägst 19 år, skolans
styrelse dock obetaget att i särskilt fall medgiva sökande, som fyllt 18 år,
att vinna inträde vid skolan;

2. att äga god hälsa samt vara fri från lyte, som skulle göra sökanden
olämplig såsom sjuksköterska; samt

3. att äga tillfredsställande allmänbildning och kunskapsförutsättningar
för att kunna väl tillgodogöra sig undervisningen vid skolan, vitsordade ge -

Kiingl. Maj.ts proposition nr 161 år 1965

nom realexamen, avgångsbetyg från flickskola med normalskolekompetens,
folkhögskolekurs eller på annat sätt, som av skolans styrelse godkänns.

För sökande som genomgått folkhögskola eller försöksskolans (enhetsskolans)
högstadium har vissa kompletterande rekommendationer och bestämmelser
utfärdats.

Förutom de tre angivna inträdesvillkoren (ålder, hälsotillstånd och förkunskaper)
gäller enligt medicinalstyrelsens föreskrifter och anvisningar
att ha på tillfredsställande sätt genomgått den s. k. orienteringsperioden, en
provtid vanligtvis på 2—3 månader.

Utbildningens anordnande

Sjuksköterskeutbildning kan i regel påbörjas antingen höst eller vår
(mars resp. september). Den är uppdelad i allmänutbildning, som sträcker
sig över de två första åren och i allt väsentligt är densamma för samtliga
elever, och specialutbildning under tredje året för det specialområde inom
hälso- och sjukvården, som eleven tänker ägna sig åt.

Fullständig lärokurs vid sjuksköterskeskola skall —bortsett från orienteringsperioden
— omfatta en tid av minst 31 månader och högst 37 månader.
Genomgår elev centraliserad specialutbildning, kan utbildningstiden förlängas.
Under utbildningen skall elev under minst en månad per år åtnjuta
ferier, som inte inräknas i den fastställda utbildningstiden.

Vid ca 70 % av skolorna omfattar utbildningen 33 månader exklusive
ferier, men såväl längre som kortare tid förekommer.

Teoretisk undervisning skall anordnas fortlöpande under hela utbildningstiden.
Den meddelas dels i lärosalar och övningslaboratorier vid särskilt
anordnade teoretiska kurser under sammanhängande perioder, s. k.
teoretiska block eller läskurser, varvid eleverna inte deltar i sjuk- eller
hälsovårdsarbete, dels också i form av s. k. jämsidesundervisning under
praktisk utbildning på för ändamålet lämpade sjukhus och institutioner
ävensom i öppen vård

Antalet läskurser är tre. Den första ligger i utbildningens början och skall
omfatta minst tre månader, den andra (likaledes i allmänhet tre månader)
infaller under andra utbildningsåret och den tredje utgör avslutning på
utbildningstiden. Den tredje läskursen ligger sålunda efter specialutbildningen
och omfattar som regel omkring en månad.

Antalet undervisningstimmar per elev och läsdag var 1963 i medeltal omkring
fem vid var och en av läskurserna.

Under allmänutbildningens teoretiska del skall undervisningstimmarnas
minimiantal och fördelning på olika ämnesgrupper vara följande.

Tim -

Ämnen

antal

Anatomi, fysiologi, patologi och ärftlighetslära inklusive laborationsövningar

Näringslära och dietik med praktiska övningar...........................

Bakteriologi och hygien inklusive laborationsövningar och studiebesök .....

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1965

Invärtes medicinska sjukdomar med sjukvård slära ..............................■»

Hudsjukdomar och tuberkulos med sjukvårdslära ................................j

Barnavård, barnsjukdomar och epidemiska sjukdomar med sjukvårdslära .......... 40

Läkemedelslära ................................................................ 40

Obstetrik och gynekologi med sjukvårdslära m. m............................... 30

Kirurgiska sjukdomar med sjukvårdslära ........................................ 100

Ögon- samt öron-, näs- och halssjukdomar inklusive studiebesök .................... 14

Socialkunskap (socialmedicin och sociallagstiftning) inklusive studiebesök .......... 60

Sjukhusadministration och sjukhusekonomi. Arbetsledning å sjukhus inklusive studiebesök
............................................................................ 20

Psykologi inkl. undervisningsmetodik och arbetsledning samt psykiatri ............ 60

Sjukvårdens ledande principer och historia ...................................... 20

Utbildnings- och yrkesorientering .............................................. 20

Allmän hälso- och sjukvårdslära ................................................ 80

Undervisnings- och seminarieövningar i olika ämnen.............................. 40

800

För vart och ett av angivna ämnen har medicinalstyrelsen gett kursplan
med angivande av avsikten med undervisningen, anvisningar om kursens
uppläggning och metoder för undervisningen samt detalj anvisningar
om kursinnehåll.

Den praktiska delen av allmänutbildningen skall omfatta för samtliga
elever följande olika perioder.

Minimi -

tid

Undervisning och praktik å inv.med. avd..................................... 3 mån.

Undervisning och praktik å kir.avd........................................... 3 »

Undervisning och praktik å op.avd. el. kir. pol................................. 2 »

Undervisning och praktik å barnbördsavd.................................... 2 »

Undervisning och praktik inom öppen vård .................................. 1 »

11 mån.

Därutöver omfattar allmänutbildningen för de elever, som skall ägna sig

åt någon gren av patientvård, följande perioder.	Minimi-
	tid
Barnavård eller barnsjukvård ..................................	............ 2 mån.
Mentalsjukvård ................................................	............ 2 »
Epidemivård och vård av infektionssjukdomar eller tuberkulosvård	(sanatorium) 2 »
	6 mån.

Viss jämkning beträffande sistnämnda perioder kan ske för att göra det
möjligt för elev att utan försening vinna inträde vid speciella skolor eller
kurser (centraliserad specialutbildning).

Efter allmänutbildningen erhåller eleven specialutbildning, som anordnas
antingen vid sjuksköterskeskolan och dess undervisningssjukhus eller vid
speciella skolor och kurser.

Specialutbildningen omfattar i regel 6—8 månader. Vid centraliserad utbildning
kan den i vissa fall gå upp till ett år eller mera (barnsjuksköterskeoch
barnmorskeutbildning). Specialutbildning ges inom följande områden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1965

Medicinsk sjukvård] f specialutbildningen kan omfatta endera eller båda

Kirurgisk sjukvård || dessa vårdområden

Operationsarbete

Mentalsjukvård

Röntgenarbete

Barnsjukvård

Barnmorskearbete

Laboratoriearbete

Specialutbildning i mentalsjukvård erhålls vid central högre kurs i mentalsjukvård
i Uppsala eller Lund (6 män.).

Specialutbildning i barnsjukvård erhålls genom att bevista s. k. A-kurs
vid centralskolan för specialutbildning av barnsjuksköterskor i Stockholm
(12 män.).

Specialutbildning till barnmorska sker vid barnmorskeläroanstalterna i
Stockholm och Göteborg (14 mån.).

Som specialutbildning räknas även förberedelse för vidareutbildning till
distriktssköterska. Sådan förberedelse skall omfatta barnsjukvård, epidemisjukvård
och tuberkulossjukvård.

Likaså räknas som specialutbildning genomgång av socialinstitut efter
allmänutbildningen vid sjuksköterskeskola. Vederbörande erhåller då den
dubbla kompetensen som sjuksköterska och socionom (kurator).

Elevförmånerna

Undervisningen är numera kostnadsfri vid samtliga sjuksköterskeskolor.
Elevförmånerna i övrigt varierar inom vissa gränser mellan olika skolor
eller grupper av skolor. Mest enhetliga är förhållandena vid landstingsskolorna.

Elevförmånerna kan indelas i tre grupper, nämligen 1) naturaförmåner,
2) kontanta utbildningsbidrag och ersättningar samt 3) lån och stipendier.

Under provelevtiden erhåller eleverna vid samtliga skolor fri bostad och
kost. Därutöver uppbär proveleverna vid landstingsskolorna 150 kr. per
månad som utbildningsbidrag. Även vid ett par andra skolor förekommer
kontantbidrag.

För den egentliga utbildningstiden erbjuder samtliga skolor eleverna likaledes
fri bostad och fri kost samt kontantbidrag.

Försöksverksamheten i Norrköping

Statens sjuksköterskeskola i Norrköping inrättades år 1962 och tillkom i
första hand för att tillgodose undervisningssjukhusens behov av sjuksköterskor
men även behovet i Norrköping stad, som därför bidrar med en
tredjedel av anläggnings- och driftkostnaderna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1965

Den egentliga sjuksköterskeutbildningen påbörjades våren 1963. Vid
skolan bedrivs en försöksverksamhet, som syftar till att pröva delvis nya
utbildningsmetoder. Under den praktiska utbildningen räknas eleverna inte
som arbetskraft, varigenom utbildningen kunnat rationaliseras, intensifieras
och förkortas.

Utredningen

Allmänna synpunkter på utbildningen

Den nuvarande svenska sjuksköterskeutbildningen ger enligt utredningens
uppfattning god yrkeskunnighet. Sjuksköterskeyrket kräver emellertid,
framhåller utredningen, i stigande grad insikter om de mentalhygieniska, allmänt
hälsovårdande och sociala uppgifterna i sjukvården ävensom en helhetssyn
på patienten och förståelse för att de olika åtgärderna för den sjuke
är delar av ett större vårdprogram. Vidare krävs enligt utredningens mening
kunskap och övning i arbetsledande och i övrigt administrativa funktioner.

Det tidiga valet av specialutbildning i den nuvarande utbildningen har
enligt utredningen visat sig medföra nackdelar. På grund av otillräcklig
erfarenhet och överblick vid valtillfället väljer eleverna stundom fel. Sjuksköterskebristen
och rörligheten på arbetsmarknaden försvårar dessutom
för den enskilde att tjänstgöra enbart inom den egna trängre specialiteten.
Den tidiga specialiseringen skapar alltså viss ensidighet och begränsad användbarhet
och förorsakar därmed i många fall omskolningsbehov.

Under de praktiska utbildningsavsnitten ersätter eleverna till stor del annan
personal i ett fastställt tjänstgöringsschema. Därigenom har eleverna
på åtskilliga håll kommit att i betydande omfattning enligt utredningens
mening bli alltför hårt bundna vid för sjukvården nödvändiga men med
hänsyn till utbildningsmålet okvalificerade eller irrelevanta göromål. En
sådan anordning är — framhåller utredningen — otillfredsställande. Att
eleverna i utbildningssyfte måste delta i den praktiska sjukvården, är en
sak. De bör emellertid därvid anvisas sådana uppgifter, som ligger i linje
med målsättningen för deras utbildning.

Genom lärlingssystemet har enligt utredningens uppfattning ett effektivt
utbildningsprogram ej kunnat tillämpas. Teori och praktik kan inte samordnas
på ett pedagogiskt riktigt sätt. Trots att jämsidesundervisning införts,
har man nödgats avsätta tid för läsperioder utan direkt anknytning
till motsvarande praktik. Under dessa läsperioder har ett stort antal olika
läroämnen måst pressas in på schemat. Därvid har framhåller utredningen
aktivitetspedagogiska principer och metoder icke kunnat tillämpas i tillräcklig
omfattning.

Den nödvändiga intima kontakten mellan skolans personal och sjukhusets
personal är i allmänhet tillfredsställande. Det har dock på sina håll påtalats

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1965

brister i överensstämmelse mellan skolans undervisning om sjukvård och
sjukhusets praxis därvidlag.

I organisatoriskt hänseende företer sjuksköterskeutbildningen åtskilliga
särdrag. Detta beror delvis på att utbildningen måste vara förknippad med
praktisk sjukvård och i den praktiska delen vara förlagd till sjukvårdsinrättningar
och öppen vård.

I vårt lands mycket differentierade utbildningsväsende har sjuksköterskeutbildningen
liksom sjukgymnastutbildningen och i viss utsträckning arbetsterapeututbildningen
organisatoriskt isolerats från de nyare formerna
av sjukvårdsutbildning, såsom assistent-, undersköterske- och sjukvårdsbiträdesutbildningen.
De personella och materiella resurserna hos tillsynsmyndigheten
för pedagogiskt initiativtagande och nydanande arbete har enligt
utredningens mening varit otillräckliga liksom resurserna för servicefunktioner.
Kontakten mellan den centrala instansen och de lokala utbildningsorganen
har inte kunnat upprätthållas kontinuerligt i önskvärd omfattning.
Tillsynsmyndighetens resurser att avhjälpa bristen på läroböcker, undervisningsmateriel,
hjälpmedel för betygssättning och annan elevbedömning
m. m. har framhåller utredningen varit otillräckliga.

På det lokala planet har — bortsett från de tre statliga skolorna — sjukvårdshuvudmannen
haft att sörja för att utbildning kommit till stånd. Statsbidrag
utgår inte till de landstingskommunala och primärkommunala skolorna
och i fråga om de sex stiftelseskolorna endast till två av dessa. Staten
har således hittills inte tagit samma ansvar för denna utbildningsverksamhet
som beträffande annan motsvarande yrkesutbildning. De olika skolorna,
som har egna styrelser med för utbildningen speciell sammansättning av
fackmän, är jämförelsevis självständiga enheter. Utöver besluten om skolornas
godkännande äger medicinalstyrelsen endast meddela råd, anvisningar
och rekommendationer i utbildningsfrågor. Detta har enligt utredningens
mening inneburit en fördel genom att man kunnat pröva olika uppslag vid
skolor som haft möjlighet och intresse därför. Å andra sidan har det lett till
en viss vaghet beträffande verksamhetens utformning.

Målsättning

Funktions- och ansvarsområdet

För att kunna fastställa utbildningsmålet har utredningen utgått från
sjuksköterskans funktioner inom såväl sluten som öppen vård. De grundfunktioner
utredningen räknar med att sjuksköterskan skall fullgöra är
följande:

att själv eller under medverkan av underställd personal sörja för patientens
personliga omvårdnad,

att under läkares ledning medverka i patientens medicinska vård, innefattande
bl. a. att observera och lämna rapporter beträffande patientens till -

Kiingl. Maj:ts proposition nr 161 år 1965

stånd och reaktioner, att biträda läkaren i hans åtgärder med patienten samt
att ombesörja hans ordinationer, ävensom

att inför patienter, anhöriga och allmänheten medverka i hälsoupplysning
och hälsovårdsarbete.

Sjuksköterskan utövar dessa funktioner dels genom egna arbetsinsatser,
dels genom utnyttjande av de övriga resurser, som står henne till buds i den
givna vårdsituationen. Hennes insatser i de olika vårdfunktionerna blir
därför i hög grad beroende av hennes förmåga att organisera, leda och
sammanhålla ett arbetslag och att medverka till att ge detta arbetslag goda
kontakter och relationer både inbördes och i förhållande till andra arbetsenheter
inom hälso- och sjukvården. Vid utövande av sina vårdande funktioner
har sjuksköterskan merendels även att genom handledning eller
eljest medverka i utbildningen av olika grupper av sjukvårdspersonal.

De här nämnda funktionerna, som tillsammans utgör sjuksköterskans
ansvarsområde, har utredningen närmare belyst.

Funktionen att sörja för patientens personliga omvårdnad kan uppdelas
i uppgifter sammanhängande med patientens elementära fysiska och psykiska
behov samt de särskilda åtgärder, som betingas av patientens tillstånd.
Funktionen består i att sjuksköterskan bedömer, vad som behöver göras,
hur det bör göras, beslutar vem som skall göra det och tillser att det blir
utfört enligt givna anvisningar.

Det finns tillfällen då vårduppgifterna kan utföras av andra och tillfällen
då endast sjuksköterskan kan utföra dem. Avgörandet ligger hos sjuksköterskan
som känner patientens tillstånd och har att vaka över patientens
säkerhet. Hon skall själv medverka i komplicerade vårdsituationer. Till
uppgifterna hör vidare att skapa en miljö, som på bästa sätt bidrar till
tillfrisknande och hälsa. Strävan är att aktivera patienten genom olika
medicinska, psykologiska och sociala rehabiliteringsåtgärder i syfte att
successivt göra denne oberoende av hjälp från utomstående.

Funktionen att under läkares ledning medverka i patientens medicinska
vård innebär bl. a. dels att sjuksköterskan själv gör iakttagelser, dels att
hon samlar informationer från övriga som deltar i vårdarbetet. Vidare
består den i att hon tolkar gjorda iakttagelser och bedömer angelägenheten
av omedelbar eller senare rapportering till läkare eller själv beslutar förändring
av omvårdnadsåtgärder. De uppgifter sjuksköterskan lämnar om
patienten har stor betydelse för den fortskridande medicinska behandlingen.

Därjämte ansvarar sjuksköterskan för att undersökningar och behandlingar
blir utförda enligt givna anvisningar och biträder i övrigt läkaren
i hans åtgärder med patienten. Hon skall kunna rätt uppfatta innebörden
av ordinationer och bedöma, vad som fordras för alt effektuera dem. På
samma sätt som föregående funktion innebär denna funktion att sjuksköterskan
skall besluta vem som skall utföra ordinationen och kontrollera
hur den utförs. Förutom direkta ordinationer kan det gälla även andra
föreskrifter och förhållningsorder för behandlingen och vården.

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1965

Funktionen förutsätter, att sjuksköterskan är införstådd med syftet med
de terapeutiska åtgärderna samt äger tillräcklig kännedom om väntad effekt
av dessa samt tänkbara bieffekter.

Funktionen att medverka i hälsoupplysning och hälsovårdsarbete är en
naturlig konsekvens av sjuksköterskans tidigare angivna vårduppgifter.
Under sjukdomstiden är patienten vanligen mottaglig för råd och anvisningar,
som kan hjälpa honom att snarast möjligt återvinna hälsan samt
att undvika återfall.

I funktionen ingår att biträda läkaren med att informera patienten och
dennes anhöriga om sjukdomen och dess behandling samt att i anslutning
därtill ge upplysningar och råd i förebyggande, botande och rehabiliterande
syfte. Vidare skall sjuksköterskan informera om miljöns och levnadsvanornas
betydelse för hälsan. Ju mer hälsovårdens betydelse för individen och
samhället understryks, desto viktigare blir sjuksköterskans uppgift att vid
sina kontakter med patienter och andra i såväl den slutna som den öppna
vården utnyttja tillfällen att meddela hälsoupplysning.

Målet för utbilduingen

Utifrån det angivna funktions- och ansvarsområdet har utredningen
föreslagit följande.

Sjuksköterskeutbildningen skall syfta till att ge eleverna erforderliga
kunskaper och hos dem utveckla vissa egenskaper och attityder, att träna
upp vissa praktiska färdigheter samt ge förberedelse för ledarskap och
medverkan i utbildningsarbete.

Eleven skall sålunda ges kunskaper om människans fysiska och psykiska
funktioner, dessas inbördes samband och störningar vid sjukdom samt
avsedda och icke avsedda reaktioner vid sjukdomsbehandling. Till grundkunskaperna
hör vidare insikt om mänskliga beteenden och om faktorer
som påverkar mänskliga relationer. Förmåga att uttrycka sig tydligt och
att lämna exakta besked och rapporter är väsentlig. Den teoretiska undervisningen
och den praktiska utbildningen måste ha ett logiskt samband
och stödja varandra. Eleven skall tränas i att tillämpa uppnådda kunskaper
och erfarenheter i nya och främmande situationer.

I utbildningsmålet ingår vidare god orientering i det moderna samhället
samt kunskaper om dess olika möjligheter att lämna bistånd åt medborgarna.
Eleverna bör erhålla insikter om sjukvårdens plats och uppgifter
i det svenska samhället med särskild betoning av sjukvården som ett men
måhända det väsentligaste ledet i samhällets rehabiliteringsverksamhet.
Kunskaper om gällande föreskrifter och förordningar på hälso- och sjukvårdens
område samt om riktlinjerna för internationell hälso- och sjukvård
erfordras.

Utbildningen skall därjämte utveckla personlig mognad och ansvarsmedvetande
hos den blivande sjuksköterskan liksom även förmåga till objektivt

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1965

och konstruktivt kritiskt tänkande, gott omdöme samt självständighet i
handlandet. Eleverna skall göras vakna för nya idéer och tankegångar.
Deras vilja och förmåga att ta initiativ till förbättringar skall stimuleras.
Med hänsyn till att sjuksköterskan ständigt kommer i nära kontakt med
andra människor måste elevens människointresse, människokunskap och
kontaktförmåga stärkas och fördjupas. Viktigt är att väcka förståelse för
patientens situation psykologiskt, ekonomiskt och socialt i samband med
sjukdom samt att utveckla vilja och förmåga att lämna de råd och det stöd
som förhållandena kräver.

Ett väsentligt utbildningsmål är att lära eleverna principerna för god
sjukvård och hur dessa tillämpas i olika situationer. Den praktiska yrkesförberedelsen
under huvuddelen av utbildningstiden skall innebära upprepad
daglig kontakt med patienter och deras problem i den kliniska verksamheten
och i öppen vård samt ge möjlighet att träna upp praktiska
färdigheter, som bedöms nödvändiga. Under den praktiska utbildningen
skall eleven under ledning successivt lära sig utföra alltmer ansvarsfulla
arbetsuppgifter i syfte att kunna fullgöra de kvalificerade funktioner, som
normalt skall ankomma på en sjuksköterska.

För sin kommande yrkesutövning måste den blivande sjuksköterskan
ha uppnått kunnighet att utföra vissa vård- och behandlingsmoment. Det
är viktigt att eleven lär sig så väl behärska de ofta förekommande tekniska
uppgifterna, att uppmärksamheten och energin i varje vårdsituation kan
koncentreras på patienten och dennes behov. När det gäller den medicinska
vården är det angeläget att den blivande sjuksköterskan får tillräcklig insikt
om läkarnas sätt att arbeta samt förmåga att fullfölja deras intentioner.

Till utbildningsmålet hör vidare att göra den blivande sjuksköterskan
medveten om och lära henne acceptera sin roll som arbetsledare samt det
ansvar som följer därmed. Undervisning för arbetsledande och administrativa
uppgifter samt praktisk tillämpning av ledarskap i den dagliga
rutinen utgör viktiga yrkesförberedelser. Däri ingår även övning av förmågan
att bedöma medhjälparnas kvalifikationer, de yrkesmässiga lika väl
som de personliga. Förståelse bör väckas för betydelsen av god anda och
gott samarbete bland personalen, mellan olika personalgrupper samt mellan
olika arbetsenheter och institutioner inom hälso- och sjukvården.

Slutligen skall utbildningen syfta till att skapa intresse, förståelse och
ansvar för de många undervisande uppgifter sjuksköterskan har samt ge
förutsättningar att delta i personalutbildning inom arbetsområdet. Under
utbildningen bör också väckas insikt om att egen fortbildning behövs och
intresse för ytterligare studier och vidareutbildning inom yrket.

De av utredningen föreslagna i det tidigare angivna utbildningsmålen
är enligt utredningens mening grundläggande och gemensamma för praktiskt
taget all sjuksköterskeverksamhet. Men därutöver fordras för fullgörande
av vissa speciella funktioner ytterligare utbildning. Den grundlag -

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1965

gande gemensamma utbildningen har utredningen valt att kalla grundutbildning
och den nämnda ytterligare utbildningen vidareutbildning. Var
gränsen dras mellan grundutbildning och vidareutbildning är en viktig
fråga. En omfattande grundutbildning ger en god allmänsjuksköterska,
som efter sina intressen och yttre omständigheter har lätt att ingå i sjukvårdsverksamhet
av olika slag. Detta ger god flexibilitet i organisationen.
Om grundutbildningen däremot görs begränsad och en större del av utbildningen
förläggs till vidareutbildningsnivån, får man en högspecialiserad
sjuksköterska, som blir svårare att utnyttja på andra områden än det hon
direkt utbildats för.

Behovet att för framtiden ge sjuksköterskan en brett upplagd grundutbildning,
som bör vara lika för alla, har inför utredningen vid dess kontakter
med myndigheter och organisationer betonats från flera håll.

Förutom att val av område för vidareutbildning ej bör träffas för tidigt
talar även andra skäl för en allsidig gemensam grundutbildning. En av
sjuksköterskans viktigaste funktioner är att för den enskilde patienten
koordinera olika vårdåtgärder och samordna andra personalgruppers medverkan
vid undersökningar, behandling m. m. Hon bör vara den fasta
punkten i patientvården. För detta ändamål bör grundutbildningen ge överblick
och tillräcklig erfarenhet av sjukvårdens olika huvudområden. Ökade
insikter om patienternas psykiska behov, rehabiliteringsverksamheten och
sammanhangen mellan sluten och öppen vård samt mellan hälsovård, sjukvård
och socialvård (totalvård) är väsentliga. Utredningen förordar en bred
odifferentierad grundutbildning. Den bör leda fram till legitimation. En
så upplagd utbildning skulle också närma den svenska sjuksköterskeutbildningen
till vad som redan gäller främst i Norden i övrigt men även i en rad
andra länder.

I detta sammanhang framhålls även den pågående samordningen av kroppssjukvården
och mentalsjukvården. Sjuksköterskorna träffar i ökad omfattning
ett odifferentierat patientklientel, t. ex. i åldringsvården och långtidsvården,
den öppna vården och på sjukhusens mottagningsavdelningar.
Patienterna i kroppssjukvården har ofta även psykiska besvär och vice
versa. Insikter om och förståelse för psykosomatiska sammanhang är för
alla sjuksköterskor Aäsentliga. Vidare beräknas antalet sjuksköterskor i
mentalsjukvården öka kraftigt i antal. Utredningen har eftersträvat en
utbildning, som är så allsidig med avseende på både teori och praktik, att
sjuksköterskan efter grundutbildningens slut bör på assistentsköterskenivå
kunna tjänstgöra inom såväl kroppssjukvården som mentalsjukvården.

Utredningen framhåller vidare att det i och för sig hade varit önskvärt
att göra den grundläggande sjuksköterskeutbildningen så bred, att den
legitimerade sjuksköterskan utan ytterligare utbildning kunnat anställas
även som distriktssköterska, skolsköterska eller sjuksköterska i den förebyggande
barnavården. Utredningen har emellertid inte ansett det möjligt

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1965

att i grundutbildningen inrymma alla de undervisningsavsnitt, som skulle
krävas för denna vidsträckta kompetens.

Till stöd för sin uppfattning, att utbildningen bör delas i grund- och
vidareutbildning, framhåller utredningen slutligen, att efter legitimationen
möjligheterna bör vara väsentligt större att träffa ett riktigt val av
vidareutbildning. Därtill kommer att tidpunkten för giftermål ofta inträffar
mot slutet av grundutbildningen eller strax därefter, varvid frågan om
framtida bosättningsort klarnar, vilket också kan påverka valet av vidareutbildning.

Tillträde till grundutbildningen

Allmänna synpunkter på rekryteringen

Utredningen konstaterar inledningsvis, att den i enlighet med den i det
tidigare angivna målsättningen föreslår utökade och fördjupade kurser i
flera utbildningsavsnitt. När det gäller sjuksköterskans funktion och arbetsuppgifter
i den framtida sjukvården, är utredningen övertygad om att den
redan påbörjade utvecklingen mot en mera ansvarsfull och ledande position
kommer att fortsätta. Därför måste fordringarna på en blivande sjuksköterskas
personliga egenskaper och övriga yrkesförutsättningar ställas högt.
Dessa skäl talar enligt utredningens mening för att förbättrade metoder
bör utarbetas för elevurvalet.

I arbetet med patienten har sjuksköterskorna både vidare befogenheter
och tyngre ansvar än t. ex. sjukgymnaster och kuratorer. Sjuksköterskan
har dessutom samordningsuppgifter. Trots detta gäller f. n. för tillträde
till sjukgymnast- och kuratorsutbildning strängare faktiska resp. formella
inträdeskrav.

Utredningen lämnar därefter en redogörelse för det beräknade antalet
18-åringar under perioden 1963—1978. Av denna redogörelse framgår att
årskullens storlek gradvis minskar från i runt tal 131 000 år 1963 till ca
101 000 år 1978. En sådan utveckling måste antas komma att leda till
kraftigt skärpt konkurrens om de sökande såväl inom utbildningsväsendet
som i arbetslivet. Detta talar enligt utredningen för att inträdesåldern till
sjuksköterskeskolorna så långt möjligt bör anpassas till den normala avgångsåldern
i den skolform, som bedöms vara den lämpligaste grundvalen
för sjuksköterskeutbildningen.

Inträdesålder

Utredningen slår fast, att arbete med sjuka förutsätter mognad och ansvarskänsla.
Efter en redogörelse för nuvarande förhållanden i fråga om
inträdesålder till olika slag av sjukvårdsutbildning föreslår utredningen,
att eu sänkning av inträdesåldern från nuvarande 19 år till 18 år bör
genomföras. Härigenom minskas eller bortfaller väntetiden före inträdet,

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1965

vilket från rekryteringssynpunkt är ett väsentligt önskemål. De examinerade
utträder vidare ett år tidigare i sjukvårdsarbetet, vilket arbetsmarknadsmässigt
har sin betydelse. Eftersom intagning sker två gånger om året, behövs
knappast någon dispensmöjlighet från 18-årskravet. Utredningen förutsätter
dock, att möjlighet skall hållas öppen att i undantagsfall anta i övrigt
välkvalificerad sökande som under den närmaste tiden efter inträdet
uppfyller åldersvillkoret.

Behov av allmän skolunderbyggnad

Betänkandet lämnar här en kort redogörelse för det i andra sammanhang
utförligt beskrivna reformarbetet inom skolväsendets område. Utredningen
finner, att den allmänna utbildningsmässiga standardhöjning hela
samhället undergår kommer att i framtiden påverka rekryteringsförhållandena
för mottagande skolor. Utbildningsanstalter som i likhet med
sjuksköterskeskolorna hittills rekryterat elever från realexamensnivån eller
motsvarande kan förutsättas komma att anpassa sin utbildning till den
stigande skolnivån.

Utredningen, som under sitt arbete ägnat avsevärd uppmärksamhet åt
frågan på vilken skolunderbyggnad sjuksköterskeutbildningen kan och bör
baseras, fastslår, att denna fråga bör skärskådas dels på lång sikt, dels
för en övergångsperiod.

Rekryteringens inriktning på längre sikt

Utredningen framhåller till en början det självklara förhållandet, att
skolunderbyggnaden och kursinnehållet i en ovanför liggande yrkesinriktad
utbildning ömsesidigt påverkar varandra. En omfattande och på lämpligt
sätt sammansatt skolunderbyggnad kan minska behovet av mera elementärt
lärostoff i yrkesutbildningen, medan omvänt en lägre skolunderbyggnad
kan öka behovet av sådant lärostoff.

Gymnasieutredningen har anfört, att »vårdnadsområdet i förhållande till
sin storlek och betydelse ej påverkat det allmänna skolväsendets innehåll
och uppbyggnad. I framtiden torde därför såväl fackskola som gymnasium
böra ta till vara och utveckla de ungdomars intressen, som kan ledas vidare
i verksamheter av ovan antydd art.» Utredningen instämmer i detta uttalande
och tillägger, att sjukvårdsyrkena i väsentligt högre grad än hittills
bör bli delaktiga av den ökande elevexaminationen i de högre skolformerna.

Mot denna bakgrund och under beaktande av vad utredningen anfört
angående sjuksköterskans funktions- och ansvarsområde och föreliggande
utvecklingstendenser, synes det utredningen klart, att fackskola och gymnasium
blir naturliga rekryteringsvägar till sjuksköterskeutbildning.

Beräkningarna i fackskoleutredningens material visar att vid full utbygg -

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1965

nåd av fackskolorna ca 20 000 personer, eventuellt något mera, kan beräknas
årligen erhålla fackskolekompetens, varav omkring 7 000 vid social fackskola.
Under förutsättning att sjuksköterskeskolorna kan räkna med att
rekrytera ca l/s av den totala examinationen från social fackskola, vilket vissa
undersökningar angående avnärmarområdena tyder på, skulle ungefär
2 000—2 500 personer med fackskolekompetens i en framtid söka till sjuksköterskeutbildning.
Vidare har gymnasieutredningen utgått från att omkring
år 1970 över 600 studenter skulle komma att söka till utbildningar
inom vårdnadsområdet, varav de flesta till sjuksköterskeskolorna. Till sökandena
från fackskolor och gymnasier skall ytterligare läggas dem som
kan förväntas meritera sig genom folkhögskolekurser byggande på grundskola.
Även om de siffror som nämnts är osäkra, synes det inte orealistiskt
att räkna med att tillströmningen av sökande från angivna utbildningslinjer
i stort sett skulle täcka sjuksköterskeskolornas rekryteringsbehov.

Utredningen anser sig kunna förorda, att man i fråga om krav på föregående
skolunderbyggnad bör inrikta sig på genomgången fackskola. Det
föreligger emellertid icke tillräckligt underlag för att bedöma, från vilken
tidigaste tidpunkt fackskolekompetens eller motsvarande utbildning bör
gälla som generellt inträdesvillkor. Denna bedömning kan göras först då
man säkert kan avgöra, när fackskoleorganisationen blir utbyggd och allmänt
tillgänglig för dem som avser att meritera sig för inträde vid sjuksköterskeskola.
Kommer fackskoleutredningens tidsplan att kunna följas,
skulle examination i full utsträckning som nämnts ske första gången våren
1972 och förutsättningar då föreligga för ett allmänt krav på nämnda kompetens.
Det bör ankomma på tillsynsmyndigheten att noga följa utvecklingen
och i god tid vidta de åtgärder, som erfordras för en allmän höjning
av inträdeskravet.

Rekryteringen nnder en övergångsperiod

När det gäller kravet på skolunderbyggnad under övergångsperioden har
utredningen diskuterat ett antal alternativa lösningar. Utredningen har
emellertid stannat för att endast föreslå de kompletteringar av gällande
föreskrifter om skolunderbyggnad, som föranleds av grundskolereformen.

Det nu gällande kravet på skolunderbyggnad är formulerat sålunda: »äga
tillfredsställande allmänbildning och kunskapsförutsättningar för att kunna
tillgodogöra sig undervisningen vid skolan, vitsordade genom realexamen,
avgångsbetyg från flickskola med normalskolekompetens, folkhögskolekurs
eller på annat sätt, som av skolstyrelsen godkännes». Enligt särskild föreskrift
år 1958 ger även avgångsbetyg från försöksskolans årskurs 9 g, under
vissa villkor även 9 a, behörighet till inträde vid sjuksköterskeskola.

Utredningen har av denna anledning gjort en jämförelse mellan grundskolan
och realskolan, beträffande kurserna i de för sjuksköterskeutbildningen
särskilt betydelsefulla ämnena, nämligen matematik, fysik och
2 — Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 161

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1965

kemi. Jämförelsen av dessa ämnen ger vid handen, att samma kunskapsnivå
uppnås i matematik under förutsättning att grundskolans särskilda
kurs i ämnet inhämtats samt i fysik om kursen avser någon av grundskolans
linjer 9 g, 9 h, 9 t och 9 s. Elever som gått linje 9 m har icke haft
fysik sista året. I kemi är det sammanlagda veckotimtalet något mindre
på grundskolans teoretiska linjer (4 veckotimmar) än i realskolan (4,5
veckotimmar). Skillnaden motsvarar ett 20-tal lektioner till realskolans
fördel. Jämförelsen av kursinnehållet i kemi försvåras av att realskolans
kursplan i ämnet är mycket summarisk. Ungefärlig jämställdhet i fråga om
kemikunskaperna synes förutsätta, att elever från grundskolan väl tillgodogjort
sig kursen.

Mot denna bakgrund anser utredningen, att under förevarande övergångsperiod
slutbetyg från grundskolans teoretiska linjer g, h, t och s med
särskild kurs i matematik bör ge behörighet till inträde vid sjuksköterskeskola
på samma sätt som realexamen, normalskolekompetens och normalkurser
vid folkhögskola.

Krav på kunskaper i vissa ämnen

Sjuksköterskeeleven måste besitta tillfredsställande förkunskaper i sådana
ämnen, som utgör grund för utbildningen. Därjämte fordras goda
kunskaper i svenska. För utbildningen betydelsefulla ämnen är i första
hand matematik, fysik och kemi. Utredningen har emellertid icke ansett
att sjuksköterskeutbildningen normalt bör belastas med undervisning i
skolämnen. De erforderliga ämneskunskaperna bör vara inhämtade redan
tidigare, särskilt som inträdesåldern till sjuksköterskeutbildningen måste
behållas relativt hög.

En kontroll av att eleverna har aktuella och tillräckliga kunskaper i matematik,
fysik och kemi samt svenska är emellertid viktig. För detta ändamål
föreslår utredningen, att den redan nu ganska vanliga ordningen med prövning
i dessa ämnen sätts i system. Kunskapsproven bör utformas så, att
de säkerställer en tillfredsställande miniminivå i de nämnda ämnena.
Detta innebär kunskaper motsvarande den särskilda kursen i matematik
samt kurserna i fysik och kemi i grundskolans linjer g, h, t och s. Av särskild
betydelse för sjuksköterskeutbildningen är fasta förkunskaper i kemi.
Till ledning för sökande torde denna kunskapsnivå kunna anges motsvara
betyget 3 i matematik särskild kurs, fysik och svenska samt betyget 4 i
kemi.

Slopande av orienteringsperioden. Förpraktik m.m.

Den orienteringsperiod (2 å 3 män.), som f. n. föregår sjuksköterskeutbildningen,
räknas visserligen inte formellt in i denna men innebär i
verkligheten för den enskilde en förlängning av den totala utbildningen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 161 år 1965

Förutom praktiskt arbete på sjukavdelning under viss handledning får
proveleverna under denna tid även viss grundläggande undervisning i lektionsform,
i allmänhet i början av kursen. Enligt normalplanerna bör undervisningen
omfatta minst 40 timmar, men vid flertalet skolor har den teoretiska
delen större utrymme. Genomsnittet ligger vid 55 å 60 lektionstimmar.
Undervisningen avser i huvudsak personlig hygien, yrkesorientering
samt allmän hälso- och sjukvårdslära inklusive demonstrationer, övningar
och studiebesök.

Utredningen föreslår, att denna orienteringsperiod helt avskaffas, och anför
att de ändamål den tjänar kan tillgodoses på annat sätt. Dess funktion
av urvalsinstrument har visat sig vara av begränsad betydelse eller t. o. m.
helt betydelselös. Vidare har det visat sig betungande för såväl skolan som
sjukhuset att under året anordna upprepade orienteringsperioder.

Värdet av praktisk sjukvårdserfarenhet för den enskilda aspiranten kan
emellertid inte förnekas. Genom kortare vikariat erhåller en blivande elev
realistisk kunskap om sjukvårdsyrkets innehåll samt om yrkesmiljön,
vilket underlättar bedömningen av de egna förutsättningarna och lämpligheten
för den framtida utbildningen och verksamheten.

Utredningen anser sig dock inte böra föreslå obligatorisk förpraktik i
sjukvård soin ett led i utbildningen men vill understryka betydelsen för
den enskilda sökanden att före inträdet i eget orienteringssyfte skaffa sig
praktisk erfarenhet av sjukvård, åldringsvård eller barnavård. Den anser
också att väl vitsordad sådan förpraktik skall betraktas som en merit vid
elevurvalet. Härvid har utredningen förutsatt att introduktion för nyanställda
snarast möjligt blir allmänt förekommande i sjukvården.

Införande ay normerade inträdesproy

Genom att rekryteringen f. n. sker och även fortsättningsvis under åtskilliga
år kommer att ske från flera skilda skolnivåer, måste särskilda anspråk
ställas på metoderna för jämförelse mellan de sökande och på urvalsinstrumenten.
Utredningen har ägnat dessa frågor ingående uppmärksamhet
och därvid bl. a. anlitat vetenskaplig expertis.

En av utredningen företagen undersökning av det nuvarande intagningssystemet
visar att detta är behäftat med betydande brister. Behovet av ett
enhetligare, mera systematiskt urvalssystem än det nu tillämpade har
även tagit sig uttryck i att ett antal skolor under utredningsarbetets gång
anmält sitt intresse för att försöksvis införa ett prövningsförfarande med
centralt utarbetade, standardiserade prov. Även från elevförbundets sida har
till utredningen under hand framförts, att ett prövningsförfarande ansågs
bättre än det hittillsvarande antagningssystemet.

Utredningen har tagit del av vissa erfarenheter av psykologiskt prövningsförfarande
vid en del svenska utbildningsanstalter med rekrytering på i
stort sett samma nivå som sjukskötcrskeskolorna, främst statens skogs -

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1965

skolor. Vid dessa anordnas årliga urvalsprov bland de sökande. Erfarenheterna
är positiva. Studieavbrott förekommer praktiskt taget inte. Dock
bör framhållas, dels att man vid skogsskolorna endast tar in 140—150 elever
om året, dels att man där har relativt sett flera sökande än vid sjuksköterskeskolorna
och därför möjlighet till en hårdare gallring. Utredningen har
också inhämtat upplysningar om de psykologiska prov, som sedan ett 20-tal
år tillämpas i Finland vid urvalet av sjuksköterskeelever och som vid uppföljning
visat sig äga god prognosförmåga. Studieavbrotten begränsar sig
där till 2 ä 3 % och beror då i regel på ändrade familjeförhållanden eller
sjukdom. Även erfarenheter av liknande prov i Norge under åren efter
krigsslutet har stått till utredningens förfogande. Det bör vidare redovisas,
att prövningsförfarande anses självklart och oundgängligt vid sjuksköterskeskolor
i USA. Utredningens expert, docenten D. Magnusson, har på utredningens
uppdrag på ort och ställe studerat prövningsförfarandena i Finland
och USA.

Utredningen har vidare medverkat till en försöksverksamhet med prövningsförfarande,
varvid resultaten av genomförda prov även lagts till grund
för intagning av elever.

Den fullständiga försöksprövningen omfattade följande typer av prov.

1. Skriftliga kunskapsprov i svensk skrivning, matematik, fysik samt
kemi.

2. Skriftliga begåvningsprov avseende logiskt tänkande samt språklig,
numerisk och spatial begåvning.

3. Praktiska motoriska prov avseende precision och snabbhet i fingrarnas
och händernas rörelser.

4. Muntliga individuella intervjuer vilka baserades på bl. a. skriftligt
självbiografiskt material (bl. a. en fri levnadsbeskrivning). Intervjuerna,
som leddes av psykologer, lades till grund för bedömningar av de sökandes
personlighetsmässiga förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen
till sjuksköterska och nå framgång i sjuksköterskeyrket.

Svårighetsgraden i prövningen enligt punkt 1 har motsvarat vad som
hittills i allmänhet gällt som inträdeskrav, dvs. realskolans kurs med
goda betyg eller motsvarande kunskaper. Aspiranterna har i förväg underrättats
om arten och omfattningen av proven.

Både kunskapsproven och begåvningsproven är skriftliga grupprov, s. k.
abilitetsprov, som genomförts vid samtliga i försöken deltagande sju skolor.
De under 3 och 4 nämnda proven ingår i försöken endast vid vissa skolor.

Uppföljningen av elever, som intagits efter prövning vid dessa tillfällen,
med bedömningar av deras prestationer under utbildningstiden måste i
första hand utsträckas under minst ett år för att en preliminär bedömning
av urvalsförfarandets prognostiska tillförlitlighet skall kunna göras. Därutöver
måste även en uppföljning på längre sikt, dvs. under hela utbildningstiden
och även under praktisk yrkesverksamhet efter legitimationen,

Knngl. Maj:ts proposition nr 161 år 1965

komma till stånd. Under det angivna uppföljningsåret bör ytterligare
skolor kunna använda provförfarandet. Kostnaderna för provens genomförande
bör bäras av varje skola för sig. För den skriftliga abilitetsprövningen
beräknas kostnaden uppgå till ca 60 kr. per prövad, medan kostnaden
för såväl abilitetsprövningen som personlighetsbedömningar under
den första prövningsomgången uppgått till ca 225 kr. per prövad.

Utredningen har ansett sig böra särhålla två olika slag av prov, nämligen
dels kunskaps- och begåvningsprov (abilitetsprov), dels prov som avser
allmän lämplighet för arbete inom sjukvården. I fråga om kunskaps- och
begåvningsproven har utredningen uttalat sig för att dylika prov kommer
till användning för att öka förutsättningarna för ett rättvist urval mellan
sökande från olika skolformer. Det föreligger redan stor erfarenhet från
olika områden beträffande dessa typer av urvalsprov. Utredningen vill därför
förorda att dylika prov snarast införs vid sjuksköterskeskolorna. Dessa
prov bör organiseras av den centrala tillsynsmyndigheten. Tillsynsmyndigheten
bör, när provsystemet införs generellt, ta ställning till vilket organ
som bör anförtros prövningen. Denna fråga torde få bedömas mot bakgrunden
av de förslag som väntas från arbetspsykologutredningen samt det förslag
om inrättande av ett skolväsendets prognosinstitut, som skolöverstyrelsen
framlagt i sina anslagsäskanden för budgetåret 1965/66. Utredningen
förordar, att vederbörande skolstyrelse skall äga medge dispens från deltagande
i prov. Om sökanden befrias från kunskapsprovet, bör dispens också
kunna medges från begåvningsprovet, när ansökningshandlingarna och informationerna
i övrigt motiverar detta.

Utredningen förordar vidare, att den f. n. tillämpade Iämplighetsbedömningen
grundad på s. k. förtroendefrågor avskaffas.

Vissa övriga förslag

Hälsokontroll

Sjukvårdsarbetet ställer stora fysiska och psykiska krav på personalen.
Det är icke sällsynt, att sjukdom och andra hälsoskäl anges som anledning
till studieavbrott vid sjuksköterskeskolorna. Det nuvarande kravet att äga
god hälsa och goda kroppskrafter samt vara fri från lyte, som skulle göra
sökanden olämplig som sjuksköterska, är säkerligen väl motiverat. Varje
sökande har att på anmodan genom läkarintyg, som är fastställt av medicinalstyrelsen
och gemensamt för alla sjuksköterskeskolor, styrka alt hon
beträffande hälsa och kroppskonstitution är lämplig för den planerade
utbildningen. För dem som antas gäller särskilda föreskrifter angående
ympning mot vissa sjukdomar. Det har under utredningens arbete icke
framkommit några skäl, som aktualiserar någon ändring i den nuvarande
hälsokontrollen vid inträdet. Utredningen framhåller vidare, att personer
med höggradiga läs- och skrivsvårigheter av naturliga skäl inte bör ta

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1965

befattning med läkemedel. Denna fråga bör således också uppmärksammas
vid elevurvalet.

Ansökningsförf arandet m. m.

Utredningen föreslår gemensamma fixerade ansökningstider två gånger
per år för samtliga skolor. Tillsynsmyndigheten bör fastställa de gemensamma
ansökningstiderna. Från skolornas sida har påtalats att de sökande
ofta lämnar in ansökan till flera skolor samtidigt, vilket inte alltid framgår
av handlingarna. Flera skolor lägger då ned tid och omsorg på behandlingen
av samma ansökan, som också kan bli godkänd på mer än ett håll. De skolor
som får återbud måste med kort varsel söka kalla in lämplig reserv. Detta
skapar givetvis svårigheter och förorsakar en mängd arbetskrävande och
brådskande kontakter.

Att dubbelansökningarna kan utgöra ett svårt problem inses lätt, om man
närmare undersöker frekvensen. Enligt en statistik gjord i medicinalstyrelsen
för år 1963 framgår, att icke mindre än 1 663 sökande (=42 %) sökt
inträde vid två eller flera skolor.

Utredningen föreslår, att problemet med dubbelansökningar elimineras
genom att ansökningar till sjuksköterskeskola inges centralt till tillsyningsmyndigheten.
Utredningen skisserar i korthet visst förfaringssätt vid fördelningen
av ansökningarna skolorna emellan men framhåller, att det bör
ankomma på tillsyningsmyndigheten att utfärda erforderliga bestämmelser.

Läroplan för grundutbildningen
Vissa allmänna utgångspunkter

Vid utformande av sina i det följande redovisade förslag till ny utbildning
har utredningen ansett, att den aktuella arbetsmarknadssituationen med
rådande sjuksköterskebrist icke bör få påverka lösningarna i fråga om utbildningens
innehåll och allmänna standard. Vid utförandet i praktiken
kan därför viss hänsyn behöva tas till personalförhållandena på så sätt att
genomförandet sker successivt.

Läsår, terminer m. m.

Den nuvarande sjuksköterskeutbildningen är i regel så utformad, att
eleven deltar i utbildning 11 månader (48 veckor) av året och har en månads
ferier. Ledigheten kan infalla under olika delar av året. Någon indelning
av utbildningstiden i egentliga läsår och terminer förekommer inte. Skolans
verksamhet pågår sålunda varje sommar.

Denna ordning är emellertid numera föga ändamålsenlig. Från skolornas
sida har framhållits, att det är praktiskt taget omöjligt att bedriva någon
egentlig undervisning under sommarmånaderna och de stora helgerna på
grund av stängda sjukhusavdelningar och ringa eller ingen tillgång på tim -

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1965

lärare. Eleverna tas under dessa perioder i anspråk för olika förekommande
praktiska uppgifter utan erforderlig handledning.

Enligt föreskrifterna i 20 kap. skolstadgan den 6 juni 1962 (nr 439) omfattar
läsår för heltidskurs med övervägande teoretisk undervisning normalt
39 veckor och läsår för heltidskurs med övervägande praktisk undervisning
normalt 42 veckor (normalläsår). Om särskilda skäl föreligger kan normalläsåret
för heltidskurs minskas eller ökas med högst två veckor.

Utredningen har stannat vid att förorda ett läsår om två terminer med
tillhopa 42 veckor, varvid vardera terminen bör ha samma antal veckor.
Att båda terminerna bör ges samma längd vid sjuksköterskeskolorna
hänger samman med att elevintagning måste ske till såväl höst- som vårtermin
och att utbildningen, oavsett vilken termin den börjar, måste följa
samma plan. Beslut om datum för terminernas början och slut bör enligt
utredningen fattas av tillsynsmyndigheten.

Arbetsveckan

Enligt 20 kap. skolstadgan skall antalet veckotimmar i heltidskurs normalt
utgöra lägst 37 och högst 45, dock att i kurs med huvudsakligen teoretisk
undervisning timantalet kan nedsättas till lägst 33 veckotimmar. Utredningens
förslag innebär, att under de teoretisk-praktiska perioderna
antalet undervisningstimmar per vecka skall utgöra 37—40 och under läsperioderna,
i likhet med vad som nu gäller vid sjuksköterskeskolorna, 30
veckotimmar.

Utredningen ställer sig tveksam till ett eventuellt införande av femdagarsvecka
inom sjuksköterskeutbildningen samt framhåller, att detta spörsmål,
om det blir aktuellt, bör övervägas av tillsynsmyndigheten för sjuksköterskeutbildningen.

Under huvuddelen av utbildningstiden kommer sjuksköterskeeleverna
enligt utredningens förslag att delta i praktisk utbildning på lördagar.
Med hänsyn till att eleverna bör uppleva sjukvårdsverksamheten under
olika förhållanden, torde det vara värdefullt att under utbildning på vårdavdelning
i begränsad utsträckning även söndagar tas i anspråk.

Sommarpraktik

För sjukhusens del är sommaren den period, då behovet av vikarier gör
sig särskilt starkt gällande, i synnerhet i storstäderna. Från arbetskraftssynpunkt
utgör därför eleverna f. n. en tillgång under denna tid. Vid övergång
till terminssystem kan bortfallet av elever under sommarferierna i
vissa fall blir kännbart och skäl sålunda föreligga att förorda viss sommarpraktik
för sjuksköterskeeleverna. Sådan praktik kan också ha ett värde
från utbildningssynpunkt. Med den positiva inställning till sommararbete,
som f. n. råder bland studerande ungdom, finner utredningen det dock inte
vara erforderligt att föreslå anordningen som obligatorisk. Den frivilliga

24 Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1965

sommarpraktiken bör från skolornas sida framhållas som lämplig och
värdefull. Utredningen förutsätter att tillsynsmyndigheten efter samråd
med medicinalstyrelsen utfärdar anvisningar för elevernas sommarpraktik,
varvid särskild uppmärksamhet bör ägnas åt kompetensfrågan.

Grundutbildningens utformning och innehåll

Riktlinjer för utbildningens uppläggning

Vid avvägningen av det teoretiska och det praktiska innehållet i grundutbildningen
har utredningen funnit, att sjuksköterskeutbildningen totalt
sett liksom f. n. bör vara övervägande praktiskt inriktad. Även om det
teoretiska inslaget i viss mån bör förstärkas, får detta enligt utredningens
mening icke ske på bekostnad av allsidigheten och grundligheten i den praktiska
tillämpningen. Tvärtom bör den praktiska utbildningen förbättras
genom att eleverna i högre grad än hittills ges möjlighet att koncentrera
sig på uppgifter av direkt betydelse för sjuksköterskans funktioner i sjukvården.
Utredningen föreslår, såsom i det följande närmare framgår av
timplanen, att drygt en tredjedel (36 %) av den sammanlagda utbildningstiden
ägnas åt teoretisk undervisning och knappt två tredjedelar (64 %)
åt praktisk tillämpning.

Den teoretiska undervisningen har i utredningens förslag i stort sett sin
tyngdpunkt i utbildningens början och reduceras mot slutet. Under sista
terminen bör eleverna i huvudsak ges möjligheter att följa avdelningssköterskans
arbete så nära som möjligt och själva få tillfälle att på eget ansvar
tillämpa inhämtade kunskaper och praktisera förvärvade färdigheter.

Den teoretiska utbildningen och den praktiska tillämpningen bör vidare
nära samordnas. Utredningens förslag innebär, att utöver en första läsperiod
i utbildningens början inga större teoretiska utbildningsavsnitt skall förekomma.
I stället förordas utökad jämsidesundervisning innebärande att
eleverna under de olika praktiska utbildningsavsnitten i stort sett kontinuerligt
erhåller teoretisk undervisning dels i de ämnen, som är aktuella
för varje utbildningsperiod, dels i vissa för utbildningen som helhet grundläggande
ämnen. Teori och praktik bör betraktas som två undervisningsinslag,
vilka kompletterar och illustrerar varandra. Genom att den teoretiska
undervisningen löper parallellt med den praktiska utbildningen, kan
i större utsträckning aktuella patientfall tas till utgångspunkt för teoriundervisningen
och anknytning även i övrigt ske till elevernas aktuella
upplevelser och erfarenheter i sjukvården. Utbildningen kan få ett organiskt
sammanhang och eleverna en klar motivation för studierna, som genom
praktiken blir levandegjorda. Detta innebär i och för sig en effektivisering
av utbildningen. Dessutom kan genom sådan samordning av teori och praktik
vissa upprepningar undvikas, som annars lätt följer med nuvarande
system, där man har teoriundervisning såväl jämsides som i särskilda
block.

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1965

En förutsättning för att jämsidesundervisning skall kunna bedrivas är
självfallet, att eleverna regelmässigt och utan större svårigheter kan gå
ifrån sina praktiska uppgifter på avdelningarna vissa tider för att delta
i lektioner och övningar. Eleverna kan därför icke under den praktiska
utbildningen vara hårt bundna till den anställda personalens arbetsordningar
och tjänstgöringsschema.

Principen jämsidesundervisning hindrar givetvis inte att vissa kortare
teoretiska avsnitt inläggs i utbildningen dels för introduktion till nya utbildningsavsnitt,
dels för repetitionsstudier och tentamina.

Den läroplan utredningen föreslår bygger, frånsett den första terminen,
på ett rotationssystem. Utredningen har emellertid inte ansett det nödvändigt
att närmare beskriva denna rotation, eftersom ett sådant system är välkänt
för sjuksköterskeskolorna.

Utredningen har eftersträvat en läroplan, som i sina väsentliga drag skall
kunna tillämpas vid samtliga sjuksköterskeskolor. Som utgångspunkt har
utredningen därvid haft de resurser i fråga om lärarkrafter och praktikmöjligheter,
som normalt finns vid större sjukhus. Beträffande vissa detaljer
avseende den praktiska utbildningen har alternativa möjligheter angivits.
Som exempel kan tas elevernas placering för praktik i barnsjukvård
och i mentalsjukvård, som avses kunna förläggas till olika slag av avdelningar
allt efter den organisation som gäller för dessa vårdgrenar på orten.
Utredningen utgår från att skolorna icke skall vara alltför hårt bundna beträffande
utbildningens detaljer utan själva kunna göra en bedömning av
bästa sättet att förverkliga de olika utbildningsmålen. Vid behov eller
önskan att göra större avvikelse från läroplanen bör dock tillsynsmyndighetens
medgivande inhämtas.

Lärostoffet

Lärostoffet är uppdelat i ett 30-tal större eller mindre ämnen och kurser.
Kursplanerna har uppgjorts i samråd med ett stort antal specialister inom
olika ämnesområden.

Kursplanerna är uppställda enligt en fast modell. De omfattar dels målet
för ämnesutbildningen, dels huvudmoment, dvs. det huvudsakliga kursinnehållet,
dels också förslag till disposition av studieplan över de olika
terminerna. I de medicinska ämnena har kursplaner utarbetats för läkarens
undervisning och för den undervisning, som skall meddelas av skolans fasta
lärare. Kursplanerna innehåller vidare anvisningar om undervisningens utformning
m. m. samt anvisningar hur de olika ämnena skall samordnas
inbördes.

I det teoretiska avsnittet har klinisk fysiologi och klinisk kemi tillkommit
som nya ämnen liksom även sociologi. Utökning har skett av teorikurserna
i psykologi, administration och arbetsledning, socialmedicin, barnavård och
barnsjukvård, mentalsjukvård samt anestesiologi med intensivvård.

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1965

I den praktiska utbildningen har avsnitten i mentalsjukvård och barnsjukvård
gjorts obligatoriska liksom även perioderna i operationssjukvård
och intensivvård. Den praktiska utbildningen i mentalsjukvård föreslås omfatta
ca 11 veckor.

Den praktiska utbildningen i obstetrisk mödra- och barnavård har reducerats
från åtta till fyra veckor.

Praktisk utbildning i epidemisjukvård/tuberkulossjukvård ingår inte i
utbildningsplanen. Den teoretiska utbildningen har dock tillgodosetts i dessa
ämnen och kompletteras med studiebesök och demonstrationer. Att tuberkulossjukvård
inte tagits upp som särskilt praktikavsnitt beror på att sjukdomen
inte längre tar i anspråk så stor del av vårdresurserna som tidigare.
För epidemisjukdomarna har utvecklingen av behandlingsformerna lett till
en sådan minskning av patienterna i den slutna epidemisjukvården, att svårigheter
föreligger att organisera en praktisk utbildning för alla elever inom
denna vårdgren.

Undervisning angående allmän hygien, mentalhygien, hälsovård samt
rehabilitering skall under alla fem terminerna ingå som ett naturligt led
i ämnen som berör patientvården.

Verksamhetsformer

Utredningen utgår från att eleverna vid sjuksköterskeskolorna när det
gäller såväl teoretisk som praktisk undervisning indelas i grupper (kurser)
enligt de riktlinjer som anges i skolstadgan. Dessa innebär att en elevgrupp
under läsperiod skall omfatta högst 30 elever och under övervägande praktiskt
utbildningsavsnitt 8—16 elever. Enligt statsbidragsbestämmelserna
utgår statsbidrag icke till kurs med mindre än 8 elever. En grupp på 16
elever i praktisk utbildning är enligt utredningens mening alltför stor att
handleda för en lärare, då eleverna är spridda över flera avdelningar. Lämpligt
antal torde vara 10—12 elever.

Vidkommande verksamhetsformerna i övrigt anför utredningen i huvudsak.

Den teoretiska undervisningen skall meddelas dels i en sammanhängande
läskurs under första terminen, dels i form av jämsidesundervisning under
utbildningens fortsättning, dock att vissa kortare teoretiska introduktionsresp.
tentamensperioder inlagts på flera ställen i utbildningsplanen.

I sjuksköterskeskolans inre arbete räknas med att den pågående utvecklingen
mot mera elevaktiverande arbetsformer skall fortsätta. Föreläsningsoch
lektionsserier av olika specialister måste dock förekomma i åtskilliga
ämnen. De bör kompletteras med uppsatsseminarier, vårdkonferenser,
grupparbeten och andra seminarieövningar samt självständiga litteraturstudier.
För uppsatsseminarier kan ligga till grund enskilda arbeten i form
av skriftliga vårdstudier och vårdberättelser över patienter.

Teoriundervisningen bör så långt möjligt inriktas på att förklara, illustrera
och ge bakgrunden till kurslitteraturens framställning av de olika
medicinska kunskapsområdena. Läkarlektionerna bör kompletteras med

Kungl. I\Iaj:ts proposition nr 161 år 1965

demonstrationer av patientfall, ev. i samband med undervisningsronder.
Föreläsnings- och lektionsserierna bör samordnas med den undervisning,
som meddelas av skolans lärare. Olika former av studiemateriel bör därvid
komma till användning. I övrigt bör utbildningen bygga på egen kursläsning.

Skolans ledning bör avväga de olika undervisningsformerna inbördes. Det
-är viktigt, att rektor före ett utbildningsavsnitt sammanträffar med de olika
lärarna i såväl teoretisk som praktisk undervisning, varvid samordningsfrågor
klarläggs samt principer och metoder för undervisningen diskuteras.
Särskilt med hänsyn till det stora antalet timlärare är det angeläget att de
olika lärarnas undervisning genom dylika överläggningar inriktas mot
det gemensamma utbildningsmålet. Sådana kollegier och konferenser bör
göras till en stående institution i undervisningsarbetet. Tillsynsmyndigheten
måste medverka i det pedagogiska utvecklingsarbetet vid skolorna. Detta
bör i första hand ske genom konsulentverksamhet, studiedagar samt andra
former av lärarfortbildning. Vidare bör tillsynsmyndigheten animera till
nya arbetsformer genom att tillhandahålla materiel och olika förebilder för
undervisningens anordnande (studieplaner o. d.).

Om någon elev skulle vara speciellt intresserad av något visst ämne bör
denna lämnas anvisningar om lämplig överkurslitteratur av vederbörande
lärare. Sådan överkurs bör avslutas med tentamen för högre betyg.

Jämsidesundervisningen under de praktiska ulbildningsavsnitten kan organiseras
antingen med vissa lektioner per dag eller som en, eventuellt två
odelade dagar för teoriundervisning per vecka. Under de utbildningsavsnitt,
då 10 veckotimmar avsatts för teoretisk undervisning, synes den bästa lösningen
vara att förlägga dessa timmar till två dagar per vecka.

I timplanerna för samtliga terminer har upptagits timmar till förfogande
till ett antal motsvarande en veckotimme. Avsikten därmed är, att
skolans ledning fritt skall kunna disponera viss tid för ändamål som faller
något vid sidan av skolans reguljära verksamhet men som ändå har betydelse
för utbildningen i stort.

Utredningen berör i detta sammanhang också frågan om skyldighet för
elev att i vissa fall återta förlorad utbildningstid och anför härom i huvudsak.

Vad först gäller återtagande av förlorad praktiktid bör enhetliga normer
tillämpas. Utredningen föreslår, att för de längre avsnitten (medicinsk och
kirurgisk sjukvård, operationssjukvård och mentalsjukvård) återtagande
skall ske, om en vecka eller mer av tiden i resp. praktikavsnitt gått förlorad.
Beträffande de korta avsnitten i förlossningsvård och öppen vård
bör återtagande ske, om halv vecka eller mera bortfallit. Återtagandet skall
självfallet avse just den berörda vårddisciplinen och bör helst ske vid första
möjliga tillfälle under ferietid för att utbildningsavsnittet skall vara avklarat,
innan nästa utbildningsperiod börjar.

Vad därefter beträffar förlorad tid i den teoretiska undervisningen, även
jäinsidesundervisning, föreslås att stödundervisning i skolans regi skall
kunna lämnas elever, som i övrigt har goda förutsättningar att fullfölja
utbildningen.

Vid längre frånvaro från utbildningen är givetvis stödundervisning icke
tillräcklig. I sådana fall bör eleven av rektor inplaceras i lämplig efterföljande
elevgrupp på motsvarande utbildningsstadium.

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1965

Den praktiska utbildningens organisation

Frågan om utformningen av sjuksköterskeelevernas praktiska utbildning
är en synnerligen viktig och komplicerad fråga.

Det nuvarande utbildningssystemet innebär, att sjuksköterskeeleverna
under sin praktiska utbildning i viss utsträckning ersätter reguljär sjukhuspersonal.
Detta yttrar sig bl. a. på så sätt, att flertalet sjukhus inskränker
sin ordinarie personal, om elever finns vid sjukhuset i utbildningssyfte.
Personalinskränkningen avser i första hand biträdes- och undersköterskekadrarna.
Detta system, som brukar kallas lärlingssystemet, har
mött kritik från många håll, särskilt från lärar- och elevkårernas sida.

Lärlingssystemet kan bl. a. ses ur historisk synvinkel. Elevutbildningen
var från början helt organiserad som praktiktjänstgöring på sjukhusen,
varvid behovet av arbetskraft i första hand tillgodosågs. Först på 1920-talet
fick utbildningen formen av ordnad undervisning, teoretisk och praktisk.
En annan synpunkt är att utbildare och avnämare i flertalet fall varit
samma instans. Sjukvårdshuvudmannen har själv haft att med egna medel
bekosta elevutbildningen, vilket torde ha bidragit till att synen på eleverna
som en arbetskraftstillgång på sina håll i viss mån levt kvar till våra dagar.

Genom att i lärlingssystemet dagligen delta i det praktiska sjukvårdsarbetet
får en elev grundlig träning och skicklighet i den allmänna omvårdnaden
av patienterna. Dagens krav på sjuksköterskan är emellertid —
något som utredningen understryker -—• betydligt flera och vidsträcktare
än så. Den praktiska utbildningen bör enligt utredningens mening därför
även syfta till att ge intellektuell förståelse av problem och sammanhang i
vården, att ge överblick och anknytningar samt tillräcklig erfarenhet och
säkerhet i fråga om patientiakttagelser. De kunskaper och färdigheter
eleven vinner måste kunna överföras och tillämpas i nya situationer. Praktiken
skall lägga grunden till förmåga hos den legitimerade sjuksköterskan
att ta ansvar, att organisera samt att samarbeta med och undervisa andra.

Enkät angående lärlingssystemet. För att kartlägga i vilken omfattning
sjuksköterskeeleverna f. n. ersätter reguljär sjukhuspersonal företog utredningen
våren 1963 en enkät till sjukvårdshuvudmännen.

De frågor som ställdes gällde i korthet dels antalet elevplatser vid sjukhusen
(fördelade på vissa kategorier), dels personalbehovet (uttryckt i
antal heltidstjänster och likaledes fördelat på olika kategorier), dels också
en bedömning huruvida mera avsevärda svårigheter skulle uppstå att anskaffa
den angivna personalen. Svar lämnades för varje sjukhus för sig där
sjuksköterskeutbildning äger rum (lasarett, epidemisjukhus, sanatorier,
mentalsjukhus, barnsjukhus, barnbördshus osv.). Uppgifterna från sjukhusen
om de uppskattade personalbehoven vidarebefordrades utan att de
i sak blev prövade av sjukvårdshuvudmännen.

Utredningen som inte utnyttjat materialet från enkäten som grund för
några särskilda ställningstaganden framhåller, att resultaten är osäkra,

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 dr 1965

främst på den grunden att det i en enkät av detta slag finns en naturlig
benägenhet hos uppgiftslämnarna att bedöma personalbehovet i överkant.
En summering av materialet visar i huvudsak följande.

Enligt sjukhusens bedömning skulle för landet som helhet krävas ca
2 000 nya tjänster för att helt ersätta sjuksköterslceeleverna. Drygt hälften
av tjänsterna skulle avse sjukvårdsbiträden eller annan personal av biträdestyp,
medan omkring 800 tjänster skulle avse undersköterskor och barnsköterskor.
För resten av de behövliga tjänsterna skulle krävas sjuksköterske-
eller assistentutbildning.

Beträffande möjligheten att anskaffa ersättningspersonal befinns bortsett
från sjuksköterskebristen att rekryteringssvårigheterna i huvudsak
torde vara ett storstadsproblem med stark accent på Stockholm. Särskilt
markerat tycks personalsvårigheterna framstå vid de största sjukhusen.
När det gäller landsorten synes bedömningen i flertalet fall vara, att inga
oöverkomliga rekryteringssvårigheter skulle föreligga, när den planerade
utbildningen av sjukvårdsbiträden och undersköterskor väl kommit i gång
i tillräcklig omfattning. Antalet kontinuerligt använda elevplatser anges till
runt 3 450, vilket innebär att eleverna f. n. genomsnittligt sett till 58 %
skulle ingå som arbetskraft i sjukvården. Siffrorna för de enskilda sjukhusen
varierar kraftigt (från 0 till 100 %).

Kritik av lärlingssystemet. Utredningen framhåller, att det är en allmän
uppfattning vid sjuksköterskeskolorna, att ett system där eleverna till stor
del ersätter reguljär sjukvårdspersonal är ett hinder för en effektiv utbildning.
Systemet anses också ha en klart rekryteringshämmande effekt.

De huvudsakliga invändningarna mot lärlingssystemet anger utredningen
vara.

Eleverna blir alltför hårt bundna vid i och för sig nödvändiga men med
hänsyn till utbildningsmålet okvalificerade eller irrelevanta göromål. Den
praktiska utbildningstiden kan inte utnyttjas effektivt. Man kan många
gånger inte ta till vara de lämpliga undervisningstillfällena inom och utom
vårdavdelningen, t. ex. för att ge eleverna en helhetsbild av patientvården.
De får ofta endast se fragment av ett patientöde, inte följa detta under
dess behandlingsförlopp. Det pedagogiska utbytet blir i sådana fall ringa
i relation till den tid eleverna tillbragt på avdelningen. Rutinarbetet förtar
i hög grad elevernas studiemotivering, nybörjarens entusiasm förbyts i
trötthet. I vissa fall anses delar av elevtiden inte ens vara utbildning i dess
rätta bemärkelse.

De anförda förhållandena leder också till att arbetsuppgifter på ett och
samma stadium upprepas i alltför stor omfattning och hindrar eleven att
i önskvärd utsträckning gradvis gå från enklare till mera komplicerade
och ansvarsfulla uppgifter. I stället för en successivt stegrad svårighetsgrad
i utbildningsuppgifterna kan stundom t. o. in. regressioner ske i svårighetsgraden.
Förhållandet beskrivs av skolorna sålunda: Under praktiken på
en vårdavdelning avancerar eleverna mot alltmer kvalificerade göromål,
men när de sedan kommer till vårdavdelning av annan karaktär börjar de
ofta på nytt utan att hänsyn tas till de erfarenheter och kunskaper, som
eleverna tidigare förvärvat. Genom elevernas engagemang som arbetskraft
försvåras alltså den pedagogiska samordningen och kontinuiteten under
utbildningstiden. Lärlingssystemet skapar också svårigheter att delta i
jämsidesundervisning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1965

Den praktiska utbildningen har dock, framhåller utredningen vidare,,
under senare år ändrat karaktär. Det föreligger emellertid skillnader mellan
olika skolor/sjukhus. Dessutom växlar utbildningsförhållandena mellan
olika vårdgrenar och mellan olika typer av sjukhusavdelningar. Sålunda
räknas eleverna över huvud taget inte som arbetskraft under praktiktiden
i mentalsjukvård, i öppen vård och i nattpraktik. Samma sak torde i allmänhet
gälla praktiktiden på vissa specialavdelningar.

Utredningen redovisar vissa resultat angående sjuksköterskeelevernas
praktiska utbildningsuppgifter, som framkom vid en under tiden februari—
mars 1963 genomförd frekvensstudie. Denna studie visar bl. a., att av de
praktikuppgifter en elev under sitt första utbildningsår utför vid en medicinsk
resp. kirurgisk vårdavdelning 42 resp. 34 % består av arbetsuppgifter
såsom städning, rengöring, sterilisering, transporter, allmänna fysiska
omvårdnadsuppgifter, såsom patienttoalett, bäddning, matning o. d. Liknande
studier utförda under åren 1959 och 1961 visar ännu högre värden
i fråga om dessa arbetsuppgifter. Detta material stöder — framhåller utredningen
— den uppfattningen, att eleverna under den praktiska utbildningen
under senare år i minskande omfattning ingått i sjukhusens personalstat.

Överväganden och förslag. För att kunna lära sig principer och metoder
i sjukvården, för att tillägna sig erforderliga praktiska färdigheter och erfarenheter
samt för att träna förmågan att bedöma vad olika vårdsituationer
kräver måste sjuksköterskeeleverna själva delta i det aktiva vårdarbetet,
ehuru delvis på annat sätt än f. n. i allmänhet sker. Auskultering och
hospitering, vilket skulle innebära att eleverna endast följde personalen i
dess arbete, är icke tillräckligt. Under den huvudsakliga praktiktiden måste
eleverna tilldelas egna arbetsuppgifter att utföra, fullfölja och ta ansvar för.
Eleverna bör också under vissa utbildningsavsnitt svara för ett visst antal
patienter. Urvalet av elevuppgifter — såväl kvalitativt som kvantitativt —
måste göras med stor omsorg och med ständigt hänsynstagande till utbildningsvärdet.
Hos sjukhusens huvudmän och personal måste i högre grad
än nu på sina håll är fallet den insikten vinna insteg, att elevernas utbildningsbehov
skall tillgodoses. Utredningen anser det viktigt, att eleven får
utföra sina övningsuppgifter tillsammans med avdelningens ordinarie personal
för att från början få möjlighet att känna samhörighet och inse lagarbetets
betydelse. Inblick i de olika befattningshavarnas uppgifter och
problem är av stort värde för en blivande arbetsledare.

Utredningen förordar, att sjuksköterskeeleverna under den praktiska utbildningen
skall gå vid sidan av den vanliga personalstaten och således icke
sättas in i sjukhuspersonalens tjänstgöringsschema och anför vidare.

Sjukhusets personal bör vara dimensionerad så, att patientvärden kan
tillgodoses genom viss omdisponering, när eleverna vissa tider är frånvarande
från avdelningen för teoretiska eller praktiska studier på annat håll.
Å andra sidan måste elevutbildningen på avdelningarna vara så organiserad,
att avdelningssköterskan har klart för sig, att elever finns på avdelningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1965

viss tid per dag enligt ett särskilt elevschema för utbildningsperioden. Detta
elevschema bör upprättas i samråd mellan skolan och vederbörande sjukhus.

Den organisation utredningen här angivit för elevutbildningen tillämpas
redan delvis, och har systematiskt genomförts vid statens sjuksköterskeskola
i Norrköping. Systemet medför enligt utredningens mening en viss
möjlighet till ökad insats i patientvärden, när eleverna är på avdelningen,
ett förhållande, som dock inte bör överbetonas, enär avdelningens personal
samtidigt belastas med handlednings- och instruktionsuppgifter.

Beträffande den praktiska utbildningens organisation i övrigt anför utredningen
i huvudsak följande.

Under utbildningstiden vid olika sjukhusavdelningar måste eleverna,
såsom framgått av det föregående, lära sig bl. a. en stor mängd praktiska
uppgifter, som spänner över hela skalan av svårighetsgrader och täcker
kompetensområdena för avdelningspersonal av olika kategorier. Urvalet av
aktiviteter bör ske med sikte på utbildningsmålet. Uppgifterna bör vara
representativa för en sjuksköterskas normala åligganden och ansvar. De bör
också erbjuda rimlig variation av fall och problem i dagens sjukvård.
Beträffande de olika elevaktiviteterna har utarbetats dels organisationstablåer
och anvisningar för varje termin, dels detaljplaner över praktisk
utbildning.

Förutom de rent konkreta elevuppgifterna skall praktiktiden ge en successivt
vidgad överblick och förståelse för sammanhangen i sjuk- och hälsovården.
Eleverna bör således även inriktas på att lära sig bedöma de enskilda
patienternas behov av vård, att planera deras vård samt att värdera den, se
var problemen och svårigheterna ligger och pröva hur dessa skall kunna
avhjälpas. I detta ingår bl. a. undervisning och övning i att göra riktiga
observationer på patienterna. Praktiktiden skall alltså bidraga till att utveckla
ansvarskänsla för patientvårdens kvalitet och för arbetslagets effektivitet.

Den praktiska utbildningen bör organiseras som undervisning. Dess
planering förutsätter nära samråd mellan skola och sjukhus, för att utbildningen
skall anpassas efter elevernas utbildningsstadium och innebära en
successivt stegrad svårighetsgrad: från det enkla till det svåra, från mera
rutinmässiga till alltmer ansvarsfulla uppgifter. Praktiken skall inriktas
på att ge eleven förmåga att allt eftersom utbildningen framskrider arbeta
mer och mer självständigt i samverkan med övrig vårdpersonal. Väsentligt
är därvid, att eleven lär sig göra riktiga iakttagelser av patienterna för att
sedermera såsom sjuksköterska kunna säkert bedöma, när hon kan delegera
uppgifter till undersköterska eller sjukvårdsbiträde resp. själv behöver ingripa
eller måste tillkalla läkare.

Utbildningen bör sålunda vecka för vecka följa ett aktivt utbildningsprogram,
som skall övervakas från skolans sida. En viktig förutsättning för
en effektiv utbildning är kvalificerad elevhandledning. Förutom skolans
lärare måste också vederbörande avdelningssköterska eller annan tjänstgörande
sjuksköterska delta i handledningen.

Det för den praktiska utbildningen så viktiga samspelet mellan lärare och
avdelningssköterska samt fördelningen av de olika instruktions- och under -

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1965

visningsuppgifterna dem emellan bör enligt utredningens mening ske enligt
i huvudsak följande riktlinjer.

Skolans lärare skall ha huvudansvaret för att var och en av eleverna
bibringas såväl kunskaper som färdigheter i de skilda utbildningsavsnitten.
De skall samordna utbildningen, ge eleverna överblick och en väl avvägd
uppfattning om vårdspecialiteterna, klarlägga principer och metoder för
olika vårdmoment i de konkreta fallen, knyta samman de teoretiska kunskaperna
och praktiska erfarenheterna för eleven, tillse att alla elever får
likartad och likvärdig undervisning och instruktion samt stimulera elevernas
studieintresse, deras självständiga tänkande och samarbetsvilja. Skolans
lärare skall vidare se till att eleverna får vara med om alltmer avancerade
upgifter i den praktiska utbildningen. Läraren skall alltså planera
nästa steg med successivt ökad svårighets- och ansvarsgrad samt föra noteringar
över elevernas utbildning. Lärarens uppgift är således att vara utbildningsledare.

Avdelningssköterskan, som har ingående kunskap om de enskilda patienterna,
bör svara för detalj undervisningen om patienternas vård. Hon
måste därvid få kännedom om den utbildningsplan eleven följer och få
klart för sig vad skolan förväntar sig av elevens praktik på avdelningen.
Detaljplanerna över praktiska arbetsuppgifter skall bl. a. tjäna som ledning
för detta ändamål. Fördelningen av de olika elevuppgifterna dag för
dag är ett arbetsledningsproblein för avdelningssköterskan. Den effektivisering
av den praktiska utbildningen som avses förutsätter rörligare arbetsfördelning
och aktivare arbetsledning på avdelningen än vad nu torde vara
vanligt. Huruvida avdelningssköterskan skall undervisa eleverna själv eller
genom någon annan beträffande de enskilda arbetsmomenten, kan bero av
omständigheterna. Även skolans lärare bör, när så anses lämpligt, i viss
mån kunna deltaga i den praktiska undervisningen om patienternas vård
och efter samråd med avdelningssköterskan kunna gripa in tillsammans
med eleven i den aktuella patientsituationen.

Läraruppgifterna blir olikartade beroende på elevernas utbildningsstadium.
Till en början måste eleverna handledas mera av skolans lärare. På
ett mera avancerat stadium, när eleverna tillägnat sig viss rutin och tekniskt
kunnande, kan de i större utsträckning hänvisas till avdelningssköterskans
eller assistentsköterskans överinseende och instruktion. Det är dock viktigt
att skolans representanter hela tiden följer elevens framsteg, som bör noteras
i någon form av studieblad, samt successivt stegrar kraven på eleven.

Utredningen framhåller, att det under en övergångstid bör vara en viktig
uppgift för tillsynsmyndigheten att genom konsulentverksamhet föra ut den
nya läroplanen och metodiken till allmän tillämpning på fältet. Konsulentverksamheten
bör rikta sig till både skolans lärare och sjukhusets personal.

Organisationen och genomförandet av den praktiska utbildningen kräver
ett nära samarbete mellan skola och sjukhus. Detta måste vara ett led i den
dagliga rutinen och kompletteras med konferenser och sammanträden. Alltefter
frågornas art kan antingen skolans eller sjukhusets ledning ta initiativ
till dylika konferenser och sammanträden. Därest det någonstans skulle
visa sig svårt att klara samarbetsproblemen i dessa former kan det, som
utredningen framhåller, visa sig lämpligt att organisera ett fast samarbets -

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1965

organ med representanter för sjukhus- och skolledning. Det är betydelsefullt,
att skolans ledning klargör målsättningen för elevernas praktiska
utbildningsperioder för såväl sjukhusets ledning som den sjukhuspersonal
i övrigt, som har att handleda eleverna. Därigenom kan inom sjukhuset och
skolan utvecklas ömsesidiga positiva attityder till den gemensamma uppgiften
att meddela god sjukvård och effektiv utbildning.

Undervisningshjälpmedel

Utredningen, som i fråga om undervisningshjälpmedel inledningsvis konstaterar,
att det f. n. råder brist på goda läroböcker för sjuksköterskeutbildningen,
påpekar att den nya undervisningsplanen, som omfattar en del
nya läroämnen och utbildningsmoment i övrigt, framkallar ytterligare
behov av läroböcker, samtidigt som en allmän översyn av läroboksbeståndet
torde behöva företas. Utredningen förutsätter, att rikscentralen för pedagogiska
hjälpmedel med dess 23 länscentraler successivt ställer sina materiella
och personella resurser samt service till sjuksköterskeskolornas förfogande.

Även i fråga om övrig undervisningsmateriel, som bör ses som komplement
till läroböckerna, bör behoven närmare klarläggas och initiativ tas
till förbättringar i samverkan med skolmaterielförlagen m. fl.

Vidare bör uppmärksamhet ägnas åt demonstrations- och övningssalarnas
lämpliga inredning och utrustning med bl. a. sådan sjukvårdsteknisk attiralj,
apparatur och instrument, som är vanligt förekommande och som eleverna
måste lära sig handha, och vårda. I detta sammanhang vill utredningen
med anledning av de kraftigt ökande anspråken på praktiska utbildningsplatser
vid sjukhusen särskilt framhålla att undervisning, som inte
nödvändigtvis kräver närvaro av patienter, så långt möjligt bör förläggas
till dylika skolsalar eller till sjukhuslaboratorier och andra lokaler än sjukhusavdelningarna.

Utredningen framhåller slutligen även elev- och lärarbibliotekets funktion
och aktiva utnyttjande i undervisningen.

Prov, bedömning och betggsättning

Av flera skäl finner utredningen förhör och prov av olika slag nödvändiga
och anför härom.

Proven bör vara av huvudsakligen två typer: dels formella kunskapsprov
som syftar till betygsättning i viktigare undervisningsämnen, dels mera
informella prov av mindre omfattning (diagnostiska prov) avsedda alt visa
att eleven tillfredsställande inhämtat kursen. De formella kunskapsproven
(skriftliga prov och muntliga tentamina) bör som regel förläggas till slutet
av större kursavsnitt och helst förberedas genom repetitionsundervisning,
sammanfattningar, tentainensläsning o. d. Diagnostiska prov kan ha formen
av skrivningar eller muntliga förhör i mindre grupper. Om så anses lämpligt,
kan smärre »självtests» tillhandahållas, innehållande ett antal frågor

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 161

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1965

på kursen, ev. som förberedelse till större prov. Jämsides med de mera
koncentrerade kunskapskontrollerna fortgår självfallet även en kontinuerlig
bedömning genom iakttagelser av eleverna och deras framsteg.

Även i praktisk sjukvård är det enligt utredningens mening nödvändigt,
att det -— liksom hittills — sätts graderade betyg. Utredningen lämnar härutinnan
vissa anvisningar.

De under utbildningens gång genomförda proven och bedömningarna i
övrigt skall enligt utredningens förslag vid utbildningens slut utmynna i ett
slutbetyg. Detta bör uppta dels teoretiska kunskaper, dels praktisk duglighet
i olika sjukvårdsgrenar. För de stora och betydelsefulla ämnena och
utbildningsavsnitten bör graderade betyg sättas.

Utredningen föreslår, att slutbetyget skall omfatta följande betyg och
uppgifter om elevens utbildning.

1. Teoretiska kunskaper
Graderat betyg i
Anatomi

Fysiologi

Medicinsk mikrobiologi och hygien
Farmakologi
Medicinsk sjukvård
Kirurgisk sjukvård

Obstetrisk mödra- och barnavård jämte barnsjukvård

Mentalsj ukvård

Socialmedicin

Psykologi

Bevis om deltagande i undervisningen med godkänt resultat i
Sociologi

Administration och arbetsledning

2. Praktisk duglighet
Graderat betyg i
Medicinsk sjukvård
Kirurgisk sjukvård
Barnsjukvård
Mentalsjukvård

Dessutom bör på slutbetyget anges vissa uppgifter angående den praktiska
utbildningens förläggning till olika specialavdelningar.

Utbildningens längd och organisation

Den nuvarande ordningen med både allmänutbildning och specialutbildning
förlagd före legitimationen skall enligt utredningens förslag upphöra.

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1965

Specialutbildningen hänförs till en vidareutbildningsnivå efter grundutbildningen.
Detta förkortar utbildningstiden fram till legitimationen med 6—8
månader. Vidare verkar förslaget om effektivisering av den praktiska utbildningen
genom koncentration på de väsentliga uppgifterna likaledes tidsbesparande.
Därtill kommer att den nuvarande inledande orienteringsperioden
på 2—3 månader föreslås upphöra.

En del av utredningens förslag har emellertid också förlängande verkan.
Införande av normalläsår skulle vid i övrigt oförändrade utbildningsförhållanden
kräva en avsevärd förlängning av utbildningstiden. Det nuvarande
läsåret på 48 veckor avkortas till 42 veckor, vilket på en utbildning av
2V2 års längd skulle motsvara ett ytterligare tidsbehov av 15 veckor, dvs.
inemot en termins förlängning.

Med utgångspunkt i det angivna målet för grundutbildningen har utredningen
utarbetat en utbildningsplan omfattande fem terminer. Hur dessa
terminer bör vara sammansatta av olika utbildningsavsnitt, vissa med enbart
teoretisk undervisning, andra med omväxlande teoretisk och praktisk
undervisning i varierande proportioner, anges i en schematisk översikt.

Timplaner och anvisningar angående terminernas organisation m.m.

I följande tablå anges en total timplan för utbildningens samtliga fem
terminer upptagande både antalet lektioner klassundervisning och antalet
lektioner praktisk undervisning inklusive övningar.

Utredningen har vidare utarbetat utbildningsplan för var och en av de
fem terminerna utvisande målet för undervisningen samt timplan upptagande
bl. a. fördelningen av teoretisk och praktisk undervisning. Under
varje termin anges vidare vilka kunskapsprov som bör förekomma. För
varje termin har vidare angivits plan och anvisningar för utbildningens
organisation på olika teoretiska och teoretiskt-praktiska avsnitt, vari bl. a.
återfinns närmare detaljer angående praktikområden (olika slag av sjukhusavdelningar
eller vårdområden/institutioner m.m.).

Av planen framgår, att ämnena administration och arbetsledning samt
socialmedicin är genomgående under hela utbildningen. Vartdera ämnet
skall betraktas som en sammanhängande helhet och är därför inte alltid
anknutet till verksamheten i övrigt under den enskilda terminen.

Såsom utredningen på flera ställen framhåller, kan på grund av lokala
förhållanden vissa alternativa lösningar i fråga om den praktiska utbildningen
bli nödvändiga. I sina huvuddrag bör dock den föreslagna utbildningsplanen
gälla vid samtliga skolor.

Kursplaner

Utredningen bär lämnat förslag till kursplaner i varje särskilt ämne.
Dessa bör enligt utredningens mening betraktas som normalplaner, som i

Termin

Schematisk översikt av grundutbildningen
II III

Veckor

Antal vtr
teori

praktik

Summa vtr

Terminens

längd

Teori	T+Pr
Läsperiod	Allmän sjv. Långtids-vård. Mentalvård
16	5
30	2
—	35
30	37

21 veckor

Teori-(-praktik	T
Med. sjukv. 1	Kir. sjukv. 1	Tentamensperiod
10	10	1
11	11	30
26	26	—
37	37	30

21 veckor

T	Teori-!-praktik	T
Läsperiod	Barn- sjukv.	BB	öv	Läs-tent. period
3	8	4	4	2
30	10	10	6	30
—	30	30	31	—
30	40	40	37	30

21 veckor

Teori-(-praktik
Mental- sjukv.	Op. + akut-sjukv.
10,5	10,5
10	10
30	30
40	40

21 veckor

T	Teori-(-praktik	T
Läsperiod	Med. sjukv. 2	Kir. sjukv. 2	Tentamensperiod
1	9	9	2
30	6	6	30
—	34	34	—
30	40	40	30

21 veckor

Höstterminen beräknas pågå från omkr. 18 augusti — 18 januari
Vårterminen » * » »19 januari —19 juni

Effektiv utbildningstid = 105 veckor

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1965

Kungi. Maj:ts proposition nr 161 år 1965

Terminerna I—V

Timplan

Ämnen	I	Anta T II	1 lekt jrmin in	ioner er IV	V	Antal lektioner klass- under- visning	Antal lektioner praktisk undervisn. inkl. övningar	Summa lektioner
Anatomi inkl. ärftlighetslära.....	36	_	1 6	_	_	1 67	.	} 67
Fysiologi.....................	25	—	i6	—	—	—
Klinisk fysiologi................	—	15		—	—	15	—	15
Näringsfysiologi................	18	10	4	—	6	38	—	38
Klinisk kemi...................	—	25	—	—	—	25	—	25
Medicinsk mikrobiologi..........	24	—	—	—	—	24	—	24
Klinisk mikrobiologi och sjuk-
vårdshygien.................	10	—	10	—	6	26	—	26
Hygien........................	16	—	8	—	—	24	—	24
Farmakologi...................	30	15	7	14	10	76	—	76
Allmän hälso- och sjukvård......	80	—	—	—	—	80	95	175
Medicinsk sjukvård.............	6	70	—	—	30	106	566	672
Långtidssj ukvård...............	12	—	—	—	10	22	70	92
Hud- och venereologisk sjukvård.	—	—	—	—	10	10	—	10
Infektionssjukvård.............	—	—	15	—	—	15	—	15
Barnavård och barnsjukvård.....	—	—	50	—	—	50	240	290
Kirurgisk sjukvård.............	6	70	—	—	30	106	566	672
Anestesiologi m. intensivvård....	—	—	—	22	—	221	315	357
Operationssjukvård.............	—	—	—	20	—	20/
Medicinsk radiologi.............	4	—	—	12	—	16	—	16
Krigsmedicin..................	—	—	—	—	10	10	—	10
Obstetrisk mödra- och barnavård
samt gynekologisk sjukvård . . .	—	—	48	—	—	48	120	168
ögonsjukvård..................	—	—	8	—	—	8	—	8
Öron-, näs- och halssjukvård.....	—	—	15	—	—	15	—	15
Mentalsjukvård................	12	—	—	60	—	72	350	422
Socialmedicin..................	17	G	50	12	15	100	_	100
Öppen vård....................	—	—	20	—	6	26	124	150
Psykologi......................	25	—	15	15	—	55	—	55
Studieteknik och instrulctionsme-
todik.......................	15	—	—	—	10	25	—	25
Sociologi......................	30	12	—	4	6	52	—	52
Administration och arbetsledning
samt arbetsledningspsykologi . .	10	6	17	20	18	71	—	71
Sjukvårdsetik samt utbildnings-
orientering...................	12	—	—	—	5	17	—	17
Sjukvårdshistoria...............	15	—	—	—	5	20	—	20
Materialkunskap och matcrielvård	10	—	—	10	—	20	—	20
Hållningsgymnastik.............	30	—	—	—	—	30	—	30
Timmar till förfogande..........	21	21	21	21	21	105	—	105
Summa	464	250	294	210	198	1 416	2 446	3 862

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1965

sina enskildheter inte bokstavligen behöver följas. Utredningen framhåller
det som en angelägen uppgift för såväl de medicinska som de pedagogiska
myndigheterna att uppmärksamt följa utvecklingen på medicinens och
sjukvårdens område och att successivt företaga de justeringar och moderniseringar
i fråga om lärostoffet, som betingas av utvecklingen.

Pedagogiskt utvecklingsarbete

Utredningen anser det angeläget, att det pedagogiska utvecklingsarbete
som påbörjas genom de föreslagna reformåtgärderna fullföljs, så att en
fortsatt hög utbildningsstandard kan upprätthållas för framtiden.

Utredningen anför vidare härom i huvudsak följande.

Det gäller att tillgodogöra sig forskningsresultat på vuxenpedagogikens
område. Därjämte bör man genom ytterligare undersökningar och försök
finna lämpliga arbetsformer och hjälpmedel i utbildningen, sprida kännedom
om de erfarenheter som gjorts i andra länder och i andra sammanhang
m. m. Det måste vidare anses som nödvändigt att systematiskt följa upp
och värdera utbildningsresultatet och ge förslag till de förändringar och
förbättringar, som kan finnas önskvärda och erforderliga. Ansvaret för
initiativ och planering i fråga om det åsyftade utvecklingsarbetet torde närmast
åvila avdelningen för lärarutbildning och pedagogiskt utvecklingsarbete
inom skolöverstyrelsen i samråd med byrån UY2.

I samband med sitt fortsatta arbete kommer utredningen att ytterligare
överväga behovet av utvecklingsarbete. Redan för budgetåret 1965/66 är
det — framhåller utredningen — ett angeläget önskemål att medel anvisas
för detta ändamål och föreslår att under reservationsanslaget »Pedagogiskt
utvecklingsarbete» upptas förslagsvis 50 000 kr. för sjukvårdsutbildningen.

Avvikelser från den normala läroplanen

Utredningen har övervägt om anledning finns att göra avvikelser från
normalplanen när det gäller sådana elever, som i anseende till inträdeskraven
mera väsentligt skiljer sig i fråga om teoretisk skolutbildning eller
sjukvårdsutbildning och erfarenhet av praktiskt arbete inom sjukvården.

Beträffande dem, som genomgått fullständig gymnasieutbildning eller
eljest visar sig ha motsvarande kunskapsmässiga och begåvningsmässiga
förutsättningar har utredningen konstaterat, att någon egentlig tidsvinst
under sjuksköterskeutbildningen icke står att vinna för dessa elever. Det är
emellertid enligt utredningens mening synnerligen angeläget, att även ungdom
som skaffar sig fullständig gymnasieutbildning betraktar sjuksköterskeutbildningen
som en naturlig och riktig yrkesutbildning för dem.
Härom anför utredning vidare.

Detta är framför allt nödvändigt för att säkerställa bästa möjliga urval
för mera kvalificerade befattningar inom hälso- och sjukvården och inom

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1965

sjukvårdsutbildningen, men också allmänt sett för att säkerställa en tillfredsställande
nivå hos dem som vill utbilda sig till sjuksköterskor, eftersom
allt större andel av varje årskull kommer att ha genomgått fullständig
gymnasieutbildning.

Av dessa skäl finner utredningen det angeläget, att alla sjuksköterskeskolor
på allt sätt underlättar studenternas strävan att utnyttja tiden för
sjuksköterskeutbildningen så väl som möjligt. För elever med sådan förutbildning
och som t. ex. bestämt sig för att bli lärare eller inriktat sig på
högre administrativa befattningar eller på att skaffa sig speciella kunskaper
inom hälso- och sjukvården för att där kunna få mera kvalificerade uppgifter
bör det enligt utredningens mening vara möjligt att genom överkurser
eller bredvidläsning använda tiden i sjuksköterskeskolan såsom en förberedelse
för kommande fortsatta studier. Utredningen finner det angeläget
att man, i den mån det visar sig möjligt, anordnar särskilda klasser med
studenter på universitetsorter och andra städer med högre undervisning i
olika former och att man vid organisationen av deras utbildning tillgodoser
de särskilda intressen, som berörts i det tidigare. Tillträde till dessa klasser
bör givetvis vara möjligt även för andra sökande som visat sig ha kunskapsoch
begåvningsmässiga förutsättningar att följa ett mera intensifierat studieprogram.
Utredningen finner det möjligt, att sådan undervisning påbörjas
under hösten 1965 och vill kraftigt understryka nödvändigheten av
att dessa möjligheter påvisas i den studie- och yrkesvägledning som meddelas
i våra skolor.

Fortsättningsvis uppehåller sig utredningen vid den särskilda studiegång
som avses för personer med föregående sjukvårdsutbildning. Inledningsvis
anför utredningen härom i huvudsak följande.

I den nuvarande utbildningsorganisationen ges möjlighet för den som
genomgått grundutbildning i mentalsjukvård att bygga på denna utbildning
till full sjuksköterskekompetens genom en förkortad studiegång vid sjuksköterskeskola.
Erfarenheterna av denna anordning är mycket goda. Någon
motsvarande möjlighet för biträdes- och undersköterskepersonalen i
ltroppssjukvården har hittills icke funnits men har under senare år aktualiserats.
Thapperkommittén uttalade sig för en dylik ny väg till sjuksköterskelegitimation
för den som genomgått sjukvårdsbiträdes- och undersköterskeutbildning
enligt dess planer. Nämnda kommitté framlade dock
inget förslag i denna fråga.

För ytterligare en personalgrupp, som f. n. påbörjat utbildning, blir en
dylik anknytning inom en nära framtid aktuell nämligen landstingens mentalsj
ukvårdspersonal.

Utredningen anser det angeläget, att duglig vårdpersonal inom såväl mentalsjukvården
som kroppssjukvården kan genom påbyggnad av den teoretiska
och praktiska yrkesutbildningen successivt avancera till mera kvalificerade
uppgifter i sjukvården. Sådana avancemangsmöjligheter torde
bl. a. stimulera rekryteringen av sjukvårdspersonal. Utredningen framlägger
ett förslag, som innebär dels en preparandutbildning, dels en förkortad

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1965

sjuksköterskeutbildning (grundutbildning), tillsammans omfattande fyra
terminer (=20 effektiva utbildningsmånader).

Utredningens förslag till samordning mellan sjukvårdsbiträdes/undersköterskeutbildningen
och sjuksköterskeutbildningen bygger på de nu gällande
läroplanerna för inbyggd skola för grundutbildning av sjukvårdsbiträden
samt för utbildning av undersköterskor till vårdavdelningar, operationsavdelningar
och mottagningsavdelningar.

Utbildningsgången för personal i kroppssjukvården föreslås bli följande:

sjukvårdsbiträdeskurs: 23 veckor

1 års tjänstgöring som sjukvårdsbiträde

undersköterskekurs: 32 veckor

1 års tjänstgöring som undersköterska

sjuksköterskeutbildning: 84 veckor (4 terminer).

För personal inom mentalsjukvården bör också gälla krav på 1 års praktisk
tjänstgöring före inträde i sjuksköterskeutbildning.

Utredningen anser att sökande tillhörande de här ifrågavarande grupperna
skall inlämna sin ansökan till tillsynsmyndigheten i samma ordning som
alla övriga sökande i och för fördelning på vederbörande sjuksköterskeskolor.
Samma inträdeskrav bör gälla som för övriga sökande, således även
inträdesprov, dock att kunskapsprovet skall kunna avläggas senare. Lämpligheten
för yrket samt meriterna i övrigt prövas enligt samma normer som
för andra sökande. Utredningen räknar med att det blir ett positivt urval
som kommer att söka sig till sjuksköterskeutbildning med särskild studiegång.
Då dessa personer redan är anställda i sjukvården, förutsätts att de
beviljas tjänstledighet för fortsatta studier.

En komplettering av ev. nödvändiga skolkunskaper samtidigt med sjukvårdsarbete
kan enligt utredningens uppfattning komma att verka som en
inte önskvärd rekryteringsspärr. Utredningen förordar därför, att sökande
av dessa kategorier intas i sjuksköterskeskola utan kunskapsprov men att
de under en del av första terminen erhåller repetitions- och preparandundervisning
i matematik, fysik, kemi och svenska.

Den som så önskar bör emellertid genomgå de vanliga inträdesproven
och bör då under första terminen befrias från undervisningen i skolämnena
och tiden i stället användas för andra sjuksköterskeskolans ämnen eller
för timtjänstgöring vid sjukhus på skolorten.

Sådan undersköterska, som genomgått den tidigare gällande undersköterskeutbildningen
(åtta resp. sex veckor), bör enligt utredningen för att
vinna behörighet till inträde vid sjuksköterskeskola ha genomgått den nu
tillgängliga kompletteringskursen för undersköterskor om nio veckor.

Utredningen förordar, att möjlighet till att genomgå den föreslagna särskilda
utbildningsgången bör finnas vid flera sjuksköterskeskolor på olika
håll i landet. Med hänsyn till bestämmelsen om statsbidrag förordar utredningen,
att sådan utbildningsgång inte anordnas för mindre grupper än

Termin

Plan för särskild studiegång

III

Teori	Teori + praktik	Teori
Läsperiod	Barn- sjukvård	BB	Öv	Läs—tentamensperiod
3	8	4	4	2
30	10	10	6	30
—	30	30	31	—
30	40	40	37	30

Teori	Teori + praktik	Teori
	Medicinsk	Kirurgisk	T3 .2
Läsperioc	sjukvård	sjukvård	v {X t/i C o B cd ■»-» ti 0) H
1	9	9	2
30	6	6	30
—	34	34	—
30	40	40	30

Teori -f praktik
Mentalsjuk-	Operation +
vård alt. medicinsk o. kirurgisk sjukvård	akutsjukvård
10,5	10,5
12	12
28	28
40	40

Teori

Repetitions- och
preparandunderv.

Läsperiod

Veckor

Ant. vtr

praktik

Summa vtr

Terminens

längd 21 veckor 21 veckor 21 veckor 21 veckor

Effektiv utbildningstid 84 veckor

Knngl. Maj.ts proposition nr 161 år 1965

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1965

Terminerna I—IV

Timplan för särskild studiegång

	Antal lektioner	Antal lektioner klass- under- visning	Antal lektioner praktisk under- visning
Ämnen	Terminer	Summa lektioner
	I	II	III	IV
Anatomi inkl. ärftlighetslära.. Fysiologi..................	15j 191		6		40		40
	15				15		15
Näringsfysiologi.............	13		4	6	23		23
	25				25		25
	20				20		20 22
Klinisk mikrobiologi och sjuk-vårdshygien..............	6		10	6	22
	10		8		18		18
	45	14	7	10	76		76 30
Allmän hälso- och sjukvård inkl. övningar.............	30		30
	60	230		30	f 1 2120 \ alt	} 2147 \|	f 2573 i alt
	8		10	[ 3 4 *90 18	*306 I	[ 3396 18
Hud- och venereologisk sjuk-			10	10		10
Infektionssjukvård..........			15	15		15
Barnavård och barnsjukvård..	60	230	50	30	50 f 2120 t alt	240 2147 }	290 f 2573 I nit
Anestesiologi m. intensivvård .	22 20		[ 890 22 20	4306 I 294	[ s396 336
	4	12			16		16
			10	10		10 168
Obstetrisk mödra- och barna-vård samt gynekologisk sjuk-			48	48	120
ögonsjukvård..............			8		8	8
Öron-, näs- och halssjukvård . .	412	360	15		15 r zi2 \| alt	j 3294	15 r si2 J alt
	16	13	50	15	[ 372 94	[ 8366 94
	20	6	26 55	124	150 55 25
Psykologi...................	25	15	15
Studieteknik och instruktions-metodik..................	15	10	25
Sociologi...................	16	30		6	52 65		52 65
Administration och arbetsled-ning samt arbetsledningspsy-kologi....................	10	20	17	18
Sjukvårdsetik samt utbild-ningsorientering...........	12	5	17		17
	15		5	20		20 10
Materialkunskap och materiel-vård.....................		10			10
Handledd studietid..........	40			40		40
Timmar till förfogande.......	21	21	21	21	84		84

sjuksköterskeutbildning preparandundervisning	497 5133	252	294	198	1 241	1 684	2 925

1 Avser samtliga elever oberoende av föregående utbildning. För elever med tidigare mentalsjukvårdsutbildning
används timmarna till repetition och prov.

2 Endast elever med tidigare grundläggande mentalsjukvårdsutbildning.

8 Endast elever med tidigare undersköterskeutbildning.

4 Avser samtliga elever (termin IV).

4 Fördelas lämpligen med 30 timmar för vart och ett av ämnena matematik, fysik, kemi och

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1965

åtta elever eller i undantagsfall och efter särskilt beslut av tillsynsmyndigheten
fem elever. Möjlighet bör även finnas för vederbörande rektor att
individuellt inpassa elev i en 4-terminers utbildning inom den reguljära
undervisningens ram.

Beträffande den föreslagna planen anför utredningen vidare i huvudsak
följande.

Den föreslagna planen avses gälla för elever, som genomgått utbildning
för undersköterskor vid vårdavdelningar, operationsavdelningar och mottagningsavdelningar.
En förutsättning härför är, att undersköterskan har
tillräckligt lång erfarenhet av allmän medicinsk och allmän kirurgisk sjukvård,
varvid tjänstgöring på allmän medicinsk och allmän kirurgisk vårdavdelning
är särskilt betydelsefull. Den föregående vårdavdelningspraktiken
bör i regel omfatta minst ett halvt år för att eleverna skall kunna tillgodogöra
sig den teoretiska undervisningen i medicinsk och kirurgisk sjukvård.
Har vårdavdelningspraktiken varit förlagd till specialavdelning, bör
undersköterskan vidga sina erfarenheter genom kompletterande tjänstgöring
på allmän medicinsk vårdavdelning. Väljer undersköterska på operationsavdelning
att söka till sjuksköterskeskola, bör hennes meriter kompletteras
med tjänstgöring på allmän medicinsk och kirurgisk vårdavdelning.

Utredningens plan för särskild studiegång jämte timplan härför framgår
av tablåerna på s. 41—42.

Uppläggningen är sådan, att termin I specialutformats för de ifrågavarande
elevgrupperna, termin II avses vara flexibel med hänsyn till den
växlande föregående sjukvårdserfarenheten, medan terminerna III och IV
helt motsvarar terminerna III och V i den reguljära utbildningsgången och
därför, om så visar sig fördelaktigt, organisatoriskt kan samordnas med den
övriga utbildningen.

Allmänna kommentarer till timplanen

Vid jämförelse med timplanen för den reguljära sjuksköterskeutbildningen
framgår, att ämnet hållningsgymnastik helt utgått ävensom att teoriundervisningen
i åtskilliga ämnen tagits upp med ett lägre timantal med
hänsyn till elevernas tidigare utbildning och erfarenhet. Reduceringen av
teoritimmarna är följande.

Reducering

Ämnen antal timmar

Anatomi inkl. ärftlighetslära............

Fysiologi .............................

Näringsfysiologi .......................

Medicinsk mikrobiologi.................

Klinisk mikrobiologi och sjukvårdshygien

Hygien ...............................

Allmän hälso- och sjukvård.............

Medicinsk sjukvård (vissa elever) .......

15
4
4
6

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1965

Långtidssjukvård ......................................... 4

Kirurgisk sjukvård (vissa elever) ........................... 16

Mentalsjukvård (vissa elever) .............................. 60

Socialmedicin ............................................ 6

Administration och arbetsledning samt arbetsledningspsykologi 6

Materialkunskap och materielvård.......................... 10

Hållningsgymnastik ....................................... 30

I övriga ämnen är timtalet för teoriundervisning detsamma som i normalplanen,
dock att timmarna till förfogande är reducerade med 21, motsvarande
dylika timmar under en termin.

Med hänsyn till att termin I innehåller ett stort antal teoriämnen och
täta kunskapsprov, har det ansetts nödvändigt att i timplanen lägga in
handledd studietid (40 timmar).

Ser man till utbildningen som helhet, har antalet lektioner klassundervisning
reducerats med 175 och antalet lektioner praktisk undervisning med
762, dvs. totalt med 937 timmar.

Utredningen har härutöver lämnat särskilda kommentarer till varje enskild
termin.

Riktlinjer för vidareutbildning och högre utbildning
Vidareutbildning

Såsom framgått av det tidigare bör enligt utredningen grundutbildningen
följas av fortsatt utbildning för olika specialiserade funktioner inom sjukvården.
Den fortsatta utbildningens målsättning, innehåll och organisation
avser utredningen att behandla i ett senare betänkande. I nuvarande sammanhang
har utredningen ansett det nödvändigt att ange några riktlinjer
för den fortsatta utbildningens uppläggning m. m.

Inledningsvis anför utredningen härom i huvudsak följande.

I det nuvarande utbildningssystemet skiljer man på allmänutbildning
och specialutbildning av sjuksköterskor. Specialutbildningen ger en inriktning
mot smalare och specialiserade grenar av sjukvården. Utredningens
indelning av utbildningen i tre olika stadier följer delvis samma princip men
dessutom en annan grund, nämligen särhållandet av skilda ansvarsnivåer.
Grundutbildningen skall förbereda för tjänstgöring på assistentskötersketjänst,
medan utbildningen på nästa stadium tillika skall syfta till vissa
ledande funktioner (avdelningsskötersketjänst). Den högsta utbildningsnivån
avses ge kunskaper och förberedelse i övrigt för lärarverksamhet och
högre administrativa sjuksköterskebefattningar.

Förutom grundutbildning, vidareutbildning och högre utbildning använder
utredningen begreppet fortbildning, som då avser sådana kurser som
avses göra sjuksköterskan bättre skickad att fullgöra sina uppgifter i den
tjänst eller det arbete hon redan innehar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1965

Det är enligt utredningens mening angeläget att sjuksköterskor, som äger
förutsättningar härför, vidareutbildar sig för att tillgodose behovet av sjuksköterskor
till avdelningssköterske- och specialsköterskebefattningar inom
sluten vård och för den öppna vården samt för fortsatta studier för vinnande
av behörighet till högre tjänster. Lämpliga åtgärder att stimulera så
många sjuksköterskor som möjligt att skaffa sig vidareutbildning bör därför
vidtas.

Mellan grundutbildningen och vidareutbildningen bör enligt utredningens
mening i allmänhet ligga viss tids praktisk tjänstgöring inom sjukvården.
Därmed vinner sjuksköterskan värdefull erfarenhet dels av det direkta
sjukvårdsarbetet, dels av arbetslednings- och administrationsproblemen
m. m. Ur utbildningssynpunkt är det enligt utredningen önskvärt, att vidareutbildningen
inte dröjer alltför lång tid efter grundutbildningen. Praktisk
tjänstgöring under 6—12 månader anses vara en lämplig period. Kunskaperna
från den grundläggande utbildningen bör nämligen vara i stort sett
aktuella.

Hittills har specialutbildning meddelats på följande linjer:

Medicinsk och/eller kirurgisk sjukvård

Operationsarbete

Mentalsjukvård

Röntgenarbete

Barnsjukvård

Barnmorskearbete

Laboratoriearbete

För mera tekniskt betonade arbetsuppgifter har assistenter tillkommit i
avsikt att avlasta sjuksköterskor dessa uppgifter. Mycket talar enligt utredningens
mening dock för att sjuksköterskor även framdeles erfordras för
vissa funktioner inom dessa arbetsområden.

Utredningen anser det önskvärt, att tiden för vidareutbildningen begränsas
i möjligaste mån men i nuvarande läge synes det utredningen knappast
möjligt att beträffande någon linje räkna med kortare utbildningstid än en
termin.

Beträffande vidareutbildningens inriktning, innehåll och organisation
anför utredningen bl. a. följande.

Undervisningen bör vara såväl teoretisk som praktisk. I medicinsk och
kirurgisk sjukvård bör vidareutbildningen omfatta allmän medicinsk och
kirurgisk sjukvård samt vissa specialiteter inom dessa discipliner ev. även
någon kombination av specialitetssjukvård, t. ex. lungmedicin och lungkirurgi
eller neuromedicin och neurokirurgi.

Att vidareutbildningskurserna i anestesivård, barnsjukvård, förlossningsvård
och distriktsvård även i fortsättningen bör vara centraliserade till ett
fåtal ställen i landet synes stå klart. Utbildningsbehovet för dessa områden
är förhållandevis begränsat. Detsamma torde även gälla vidareutbildning i
mentalsjukvård.

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1965

Högre utbildning

Högre utbildning på sjukvårdens område krävs — såsom utredningen
framhåller — i första hand för två personalkategorier i sjuksköterskekarriären:
lärare och administrativa ledare. Inom kategorien lärare märks dels
de s. k. studieledarna vid statens institut för högre utbildning av sjuksköterskor,
dels lärarna vid olika centralskolor (barnmorskeläroanstalterna,
distriktssköterskeskolan, barnsjuksköterskeskolan, de centrala högre kurserna
i mentalsjukvård), dels också lärarna vid sjuksköterskeskolorna ävensom
vid skolor och kurser för annan sjukvårdspersonal, åldringsvårdspersonal
m. m. Ur de nämnda lärargrupperna rekryteras rektorer och studierektorer.
Till kategorien högre administrativa sjukskötersketjänster hör
dels den slutna vårdens befattningar som husmor, sjukvårdsföreståndare
och klinikföreståndare, dels den öppna vårdens första distriktssköterskebefattningar
m. fl.

Utredningen finner det naturligt, att aktualisera frågan om en särskild
akademisk sjuk vårdsexamen av ungefär samma art som de nyligen inrättade
akademiska sekreterar- och journalistexamina, i vilka fyra akademiska
betyg (huvudsakligen inom vissa ämneskretsar) kompletteras med ickeakademisk
yrkesutbildning. Utredningen avser att närmare undersöka förutsättningarna
för anordnande av sådan examen, ävensom att pröva vilka
ämnen en dylik examen borde kunna innehålla. Examen borde genom ämnesvalet
kunna läggas tillrätta för olika högre karriärer inom sjukvården.

Lärare och övrig personal

Den teoretiska undervisningen vid sjuksköterskeskolorna meddelas dels
av skolans fasta lärarstab, dels av läkare och olika andra specialister, vilka
anställs som timlärare. I genomsnitt för samtliga skolor fördelar sig undervisningen
med ungefär % på skolans fasta lärare och % på timlärare.

Att i betydande utsträckning bygga kvalificerad sjukvårdsutbildning på
timlärare, som i övrigt är aktivt verksamma inom sjukvården, synes ofrånkomligt.
Det är emellertid för skolorna en administrativt synnerligen krävande
uppgift att i den utsträckning, som nu sker, organisera undervisningen
med timlärare. Det är därför enligt utredningens mening önskvärt,
att de fast anställda lärarna övertar så stor andel av den totala undervisningsvolymen
som möjligt, utan att undervisningens aktualitet går förlorad.
En utveckling i denna riktning kräver emellertid ökade kunskaper och bättre
utbildning för dessa lärare. De skulle också om de erhöll mera omfattande
utbildning kunna bättre sammanbinda de olika specialisternas ämnen
och undervisning.

Mot bakgrunden härav utgår utredningen i fortsättningen från att i framtiden
antalet timlärare skall minska och antalet fasta lärare öka. Från

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1965

dessa utgångspunkter övergår utredningen till att diskutera uppsättningen
av personal vid en sjuksköterskeskola och framhåller bl. a.

Den praktiska utbildningen skapar en särprägel åt denna skolform.

Eleverna på skilda utbildningsnivåer är spridda på många olika avdelningar,
ofta även på flera sjukhus. En ständig rotation av elevgrupper pågår.
De olika grupperna skall ha jämsidesundervisning, som skall ansluta sig
till elevernas aktuella praktiska utbildning. Sjuksköterskeutbildningen är
med hänsyn till de nämnda faktorerna svår att leda och hålla samman.
Samplaneringen med sjukhusen ställer stora krav. Utbildningen kräver en
för åtskilliga smärre grupper på utbildningens olika stadier individuell tillrättaläggning.
Till detta kommer uppgiften att anskaffa, samordna och informera
alla de olika timlärarna.

För de ledande uppgifterna vid sjuksköterskeskolorna räknar utredningen
genomgående med behov av rektor, studierektor samt en förstalärare.
Fördelningen av uppgifterna mellan studierektor och förstaläraren, vilka
båda bör inneha ordinarie lärartjänst vid skolan med nedsättning av sin
undervisningsskyldighet, bör i huvudsak vara den, att studierektor biträder
rektor vid skolan och förstaläraren fungerar som rektors medhjälpare i den
kliniska utbildningen.

Med hänsyn till de speciella förhållandena i sjuksköterskeutbildningen
kan enligt utredningens mening de i skolstadgan angivna schablonerna för
rektors och studierektors undervisningsskyldighet resp. nedsättning av undervisningsskyldigheten
icke tillämpas. Till förstaläraren finns ingen direkt
motsvarighet i skolstadgan. Utredningen anser sig inte böra framlägga ett
preciserat förslag rörande undervisningsskyldighetens omfattning för de tre
här berörda befattningshavarna.

I övrigt bör, framhåller utredningen, sjuksköterskeskola disponera fast
anställda lärare till ett antal, som motsvarar i genomsnitt 1 lärare per 15
elever. Denna bedömning har gjorts med hänsyn till att lärare vid viss undervisning
bör ha färre elever än 15 (gruppundervisning, praktisk handledning
o. dyl.), i andra undervisningssammanhang flera elever än 15 (lektioner,
seminarieövningar m. m.). Beräkningen 1 lärare per 15 elever är ett medeltal
som använts vid slutlig bedömning med hänsyn till olika undervisningssynpunkter,
varvid studierektor och förstalärare inkluderats.

Utredningen anser det väsentligt, att lärarna inom sitt undervisningsområde
skall undervisa i såväl de teoretiska som de praktiska ämnesdelarna
och momenten. De bör sålunda — framhåller utredningen — undervisa
såväl på skolan som på sjukhuset. Endast genom nära kontakt med det dagliga
arbetet i sjukvården, har lärarna enligt utredningens mening möjlighet
att meddela en undervisning i takt med den medicinska utvecklingen. Den
uppdelning av undervisningsuppgifterna, som nu i vissa fall sker mellan
lärare vid skolan och kliniklärare på sjukhus, bör enligt utredningens mening
efterhand upphöra.

Utredningen har också diskuterat huruvida avdelningssköterska eller an -

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1965

nan sjuksköterska, som har undervisningsfunktioner bör ha särskild ersättning
härför. Utredningen anser sig inte böra ta ställning härtill, då
denna fråga närmast är av förhandlingsnatur.

Beträffande den undervisning, som avses ankomma på skolans fasta lärarstab,
anför utredningen bl. a.

Denna bör delas in i vissa avgränsade undervisningsområden, såsom medicinsk
och kirurgisk sjukvård, barnsjukvård, obstetrisk mödra- och barnavård,
operationsarbete, mentalsjukvård och öppen vård. Man kan dock inte
räkna med att varje skola skall ha speciallärare för vart och ett av de nämnda
undervisningsområdena. En och samma lärare kan tänkas täcka två eller
flera ämnesområden.

Utredningen lämnar även ett exempel på fördelning av lärare på skilda
terminer för en skola med ett årligt elevintag av 60 elever.

Den i skolstadgan förekommande uppdelningen i olika kategorier, lärare
i yrkesämnen, lärare i läroämnen och lärare i övningsämnen, finner utredningen
inte vara tillämplig på sjukslcöterskeutbildningen med hänsyn till
den utformning som föreslagits. Lärarna vid sjuksköterskeskolorna avses
var och en undervisa i läskurs, meddela teoretisk jämsidesundervisning
under de praktiska utbildningsavsnitten samt delta i instruktion och handledning
i den praktiska utbildningen. Detta är enligt utredningens mening
erforderligt, enär den teoretiska undervisningen till stor del är integrerad
med den praktiska utbildningen och ämnena integrerade med varandra.

I fråga om lärarnas undervisningsskyldighet uttalar utredningen i huvudsak
följande.

F. n. har lärarna vid sjuksköterskeskolorna inte någon fastställd undervisningsskyldighet.
Utredningen förutsätter att fastställande av sådan undervisningsskyldighet
aktualiseras vid kommande förhandlingar. Vidare förutsätts,
att någon uppdelning av undervisningsskyldigheten i ett bestämt antal
veckotimmar teoretisk undervisning och visst antal veckotimmar praktisk
undervisning icke skall ske.

Utredningen beräknar, att med ett totalt elevantal av runt 6 000 elever och
med i genomsnitt 1 lärare per 15 elever, skulle lärarbehovet inkl. studierektorer
och förstalärare enligt föreslagen organisationsmodell uppgå till omkr.
400 i stället för nuvarande ca 280. I gengäld skulle timlärartimmarna minska
i omfattning.

Skolorganisation

Tillsyn

I samband med behandlingen av riktlinjerna för utformningen av skolväsendets
centrala ledning uttalade sig riksdagen 1963 för att den utbildning
på sjukvårdens område, som nu åvilar medicinalstyrelsen, skulle föras
över till skolöverstyrelsen. Frågan om tidpunkten för överflyttningen berördes
av statsutskottet, som i sitt utlåtande ansåg omläggningen kunna ske

Kungl. Maj.ts proposition nr ltil år 1965

fr. o. m. den 1 juli 1966, men kamrarna stannade på denna punkt i skiljaktiga
beslut och någon tidpunkt är sålunda icke fixerad.

Utredningen hade i remissutlåtande över betänkandet »Den nya skolöverstyrelsen»
(NSÖ) förordat, att skolöverstyrelsen fr. o. in. budgetåret 1965/66
skulle övertaga medicinalstyrelsens tillsynsfunktion. I prop. 1964:83 angående
skolväsendets centrala ledning m. m. fann dock föredragande departementschefen
det icke möjligt att ta ställning i denna fråga, innan utredningens
samlade förslag förelåg och blivit föremål för prövning. I betänkandet
återkommer utredningen med samma förslag.

Till stöd för sitt ställningstagande anförde utredningen bl. a.

Omläggningen av sjuksköterskeutbildningen bör ske successivt. Skolornas
huvudmän bör lämnas viss frihet att välja tidpunkt för övergången till den
nya grundutbildningen.

Under omläggningsskedet, som i stort sett kan antas spänna över en femårsperiod
bör ett skifte av tillsynsmyndighet inte äga rum. Den myndighet,
som för framtiden skall svara för utbildningen, bör ges möjlighet att redan
från början medverka vid den nya utbildningens uppbyggande.

Utredningen räknar med att ett inordnande av sjuksköterskeskolorna under
skolmyndigheterna också innebär, att ecklesiastikdepartementet övertar
socialdepartementets befattning med dessa ärenden och att statens anslag
för olika former av sjuksköterskeutbildning uppförs på åttonde huvudtiteln.

Utredningen understryker den utomordentliga vikten av att krafttag tas
inom sjukvårdens hittills eftersatta utbildningsfält inte bara när det gäller
sjuksköterskeutbildningen utan även övriga utbildningslinjer för sjukvårdspersonal.

En överflyttning av tillsynen och ledningen av sjuksköterskeutbildningen
m. in. från medicinalstyrelsen till skolöverstyrelsen kommer enligt utredningens
uppfattning att kräva omfattande insatser främst av avdelningen
för yrkesutbildningsfrågor (UY) men även av planeringsavdelningen (P).
Utredningen anför vidare härom bl. a.

Byråindelningen kan inte endast bestämmas av kvantitativa hänsyn. Även
utbildningsområdenas art och innehåll måste beaktas. Vad beträffar byrån
UY 2 avses den enligt prop. 1964: 83 handha undervisningsfrågor rörande å
ena sidan husligt arbete, sömnad, textilområdet (inkl. hemslöjd och vävning)
samt trä- och metallslöjd, å andra sidan sjukvård, barnavård, hemvårdåldringsvård.
Utredningen anser det synnerligen olämpligt att sammanföra
husliga och vissa hantverksinriktade utbildningsgrenar med vårdnadsområdet.

Det stora vårdyrkesområdet har de speciella särdragen att förbereda eleverna,
bl. a. genom praktisk utbildning på sjukhus eller andra vårdinstitutioner,
för att kunna ta hand om och vårda människor. Enligt utredningen
bör vårdyrkena i dagens situation tillmätas sådan vikt, att de bör sammanhållas
i och företrädas av en särskild byrå inom avdelningen UY. De nya
uppgifterna med sjuksköterskeutbildningen och inentalsjukvårdsutbildningen
markerar detta behov ytterligare. Utredningen föreslår därför att

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 161

50 Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1965

byrån UY 2 delas fr. o. in. den 1 juli 1965 och att en särskild vårdvrkesbvrå
då inrättas.

Utredningen förutsätter att till chef för vårdyrkesbyrån utses en väl kvalificerad
sjuksköterska med pedagogisk utbildning samt att på byrån skall
finnas en ordinarie byrådirektör.

Härutöver har utredningen räknat med att på vårdyrkesbyrån bör finnas
dels de tre konsulenttjänster, som på byrån UY 2 skall finnas för vårdyrkesutbildning
fr. o. in. 1/10 1964, dels ytterligare en konsulenttjänst fr. o. in.
1/4 1965, dels ock två extra konsulenttjänster fr. o. in. 1/4 1965. Konsulenterna
för sjukvårdsutbildning bör vara erfarna lärare med erkänd skicklighet
inom sitt utbildningsområde. Utredningen förutser, att byrå P 2 inom
överstyrelsen kommer att få ett så betydande tillskott av uppgifter genom
utbildningsreformen, att förstärkning bör ges och föreslår därför, att denna
förstärks med en tjänst som förste byråsekreterare.

Utredningen understryker, att ett väl fungerande samarbete mellan skolverket,
medicinalstyrelsen och sjukvårdshuvudmännen måste säkerställas
och anför härom bl. a.

Medicinalstyrelsen, som har det samlade ansvaret för sjukvården, har
också att legitimera sjuksköterskan och därför ett stort intresse av utbildningens
innehåll. Huvudmännens medverkan i utbildningsfrågorna motiveras,
förutom av deras ställning som avnämare, av att sjuksköterskeutbildningen
liksom även annan sjukvårdspersonals utbildning i den praktiska
delen är förlagd till sjukvårdsinrättningarna och således måste passas in i
dessas dagliga arbetsrutin.

Utredningen har övervägt, om icke detta fortlöpande och intima samarbete
kräver några institutionaliserade former, t. ex. en samarbetsdelegation.
Enligt prop. 1964: 73 skall skolöverstyrelsen för tillsynen över arbetsterapeut-
och sjukgymnastutbildning vid sin sida ha ett sakkunnigorgan med
ansvar för utbildningens enhetlighet och i första hand medicinska kvalitet.
Skäl talar enligt utredningens mening för att detta sakkunnigorgan kompletteras
så, att det kan tjäna samma syfte jämväl i fråga om sjuksköterskeutbildningen
och eventuellt även annan sjukvårdsutbildning.

Beträffande samarbetet framhåller utredningen bl. a. följande.

Av särskild betydelse är att skolverket ingående samråder med medicinalstyrelsen,
innan läroplan inkl. kursplaner (normalplaner) eller ändringar
i dessa fastställs.

Lika betydelsefullt är emellertid samarbetet när det gäller planering och
dimensionering av utbildningen. Förutom medicinalstyrelsen och huvudmannaorganen
bör samarbetet på denna punkt omfatta även arbetsmarknadsinstanserna.
Utredningen pekar här särskilt på de planerings-, dimensionerings-
och samordningsproblem, som uppkommer vid regional samverkan
för vidareutbildning och högre utbildning av sjuksköterskor.

Utredningen framhåller slutligen i fråga om tillsynen, att den inte ännu
tar ställning till läroanstalterna för vidareutbildning och högre utbildning
av sjuksköterskor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1965

Huvudman uaskap

Utredningen har liksom flera andra utredningar under senare år karakteriserat
sjuksköterskeutbildningen som en till övervägande del postgymnasial
utbildning. För detta talar såväl elevernas ålder som utbildningens inriktning
på ämnen, som i huvudsak icke läses i de gymnasiala skolformerna
utan hänförts till fackutbildning på högskolenivå. Den inriktning av elevrekryteringen
för framtiden som utredningen förordat talar också för
nämnda karakterisering. Studiesociala utredningen har i fråga om rätten
till studiemedel helt hänfört sjuksköterskeeleverna till den postgymnasiala
studerandegruppen. Trots att sålunda den postgymnasiala prägeln i
flera avseenden är tydlig, anser utredningen dock icke, att sjuksköterskeutbildningen
nu organisatoriskt bör i fastare former anknytas till den akademiska
utbildningsorganisationen.

Sjuksköterskeskolorna bör enligt utredningens mening i dagens läge inordnas
i utbildningssystemet genom anslutning till yrkesutbildningsväsendet.
Av skäl, som redovisas i det följande, anser utredningen att skolorna
härvid bör ges ställning som centrala yrkesskolor.

1 samband med sina överväganden av huvudmannaproblemen har utredningen
framhållit bl. a. följande.

Att vid ställningstagande i dessa frågor planeringssynpunkterna är väsentliga
framstår som klart. Förutom behovet av samplanering med andra skolformer
och samordnad utveckling inom utbildningsväsendet som helhet
måste enligt utredningens mening principiellt sett även andra planeringssynpunkter
beaktas. Uppdelning av huvudmannaskapet på många små enheter
kan öka riskerna för en mindre planmässig verksamhet. Behovsprognoser
för yrkesutbildning torde regelmässigt behöva upprättas för större
område än en primärkommun. Vidare fordrar yrkesutbildningen i åtskilliga
fall större befolkningsunderlag än primärkommunen. I annat fall försvaras
eller omöjliggörs uppbyggnaden av en tillräckligt differentierad utbildningsorganisation.
Detta gäller bl. a. utbildningen av mera kvalificerad
sjukvårdspersonal såsom sjuksköterskor, laboratorie-, operations- och röntgenassistenter,
arbetsterapeuter och sjukgymnaster. För dessa personalgrupper
är även en landstingskommun en alltför liten enhet från prognos- och
planeringssynpunkt. Utbildningsförhållandena för dessa grupper måste bedömas
i första band med hänsyn till riket som enhet.

F. n. är flertalet sjuksköterskeskolor landstingsägda. Storstäderna Stockholm,
Göteborg och Malmö har också egna skolor. Dessutom driver staten
och vissa stiftelser sjukskölerskeutbildning, ehuru i mera begränsad omfattning.
Man kan säga att den förhärskande principen är, att sjukvårdshuvudmannen
(landstingen och de landstingsfria städerna) skall svara även
för sjuksköterskeutbildningen. Denna princip, som enligt utredningens mening
är rationell, bör bestå och renodlas ytterligare.

Utredningen förordar att landstingen och de landstingsfria städerna i
princip skall vara huvudmän för sjuksköterskeskolorna. Därigenom får
utbildningen fast förankring i det praktiska sjukvårdsarbetet, och sampla -

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1965

nering för utbyggnad av vård- och utbildningsresurserna garanteras. Samma
princip avses enligt prop. 1964: 73 gälla för arbetsterapeut- och sjukgymnastutbildningen,
dock att de nuvarande två sjukgymnastinstituten i Stockholm
och Lund tills vidare bör drivas i statlig regi.

Mot bakgrunden av bl. a. dessa principskäl har man enligt utredningen
att bedöma de statliga skolornas och stiftelseskolornas framtida ställning.

Kroppssjukvården bedrivs i huvudsak av landstingen och storstäderna.
De statliga mentalsjukhusen skall enligt riksdagsbeslut 1963 överföras till
landstingen 1967. Utredningen framhåller, att motiv därefter i stort sett
saknas för bibehållande av särskilda statliga sjuksköterskeskolor.

Frågan om överlåtande av de statliga sjuksköterskeskolorna är av förhandlingsnatur
och utredningen har icke ansett sig kunna upptaga några
förhandlingar. Utredningen har såsom anges i det följande i korthet uppgivit
vilka lösningar som bedömts möjliga beträffande de statliga sjuksköterskeskolornas
överförande till annan huvudman.

Statens sjuksköterskeskola i Stockholm, som i huvudsak samverkar med
Serafimerlasarettet, torde böra överlåtas till Stockholms stad eller, därest
i någon form Stockholms stad och Stockholms län beträffande sjukvården
eller mera generellt administrativt samordnas, till vederbörande storstockholms-myndighet.
Då Serafimerlasarettet enligt avtal skall övertagas av
Stockholms stad fr. o. m. den 1 juli 1968, synes den senaste tidpunkten för
överförandet därmed vara given. Skulle staten emellertid komma att bibehålla
huvudmannaskapet för karolinska sjukhuset, kan detta utgöra ett
skäl för att statens sjuksköterskeskola i Stockholm kvarstår under statligt
huvudmannaskap. En förutsättning härför bör dock i så fall vara, att även
annan sjukvårdsutbildning för karolinska sjukhuset organiseras av sjukhuset
självt eller i samverkan med annan huvudman. Statens sjuksköterskeskola
i Göteborg torde på motsvarande sätt böra överlåtas till Göteborgs
stad eller eventuellt den större administrativa enhet, som kan komma att
bildas. Statens sjuksköterskeskola i Norrköping drivs i samverkan med
Norrköpings stad, som svarar för ''/3 av skolans driftkostnader. Det synes
naturligt, att när Norrköpings stad ingår i Östergötlands läns landsting,
sjuksköterskeskolan övertages av landstinget. Tidpunkten är därmed också
given. Uppsala sjuksköterskehems sjuksköterskeskola drivs gemensamt av
staten och Uppsala läns landsting. I detta fall ligger det alltså nära till
hands, att landstinget helt övertar skolan.

Stiltelseskolorna finansierar f. n. sin verksamhet til! betydande del med
ersättningar från de sjukhus, där eleverna fullgör sin praktiska utbildning
och i viss utsträckning räknas som arbetskraft. Dessutom har stiftelseskolorna
i större eller mindre omfattning ekonomiska bidrag från stat, landsting
eller kommun.

Utredningens utbildningsförslag innebär, att eleverna icke skall avses ersätta
reguljär sjukhuspersonal utan gå vid sidan av personalstaten. Ersättning
för elevarbetskraften torde då icke längre komma att utgå. Därmed
bortfaller en väsentlig inkomstkälla för stiftelseskolorna. I stället skulle de

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 ur 1065

erhålla statsbidrag enligt gällande regler. Detta statsbidrag täcker lärarlönekostnaderna
men icke skolans övriga utgiftsposter.

Beträffande stiftelseskolornas ekonomiska förhållanden lämnar utredningen
bl. a. följande uppgifter.

Röda korsets sjuksköterskeskola i Stockholm uppbär betydande årliga
anslag från Stockholms stad och har dessutom visst stöd i övrigt från staden.
För år 1963 uppgick anslaget från staden till i det närmaste hälften av skolans
budget. Därutöver hade skolan inkomster för elevtjänstgöringen. I
övrigt lämnar staden sedan gammalt vissa ytterligare bidrag. Sophiahemmets
sjuksköterskeskola i Stockholm har sedan 1961 erhållit ett statligt bidrag
till täckande av uppkommande driftunderskott. I övrigt finansieras skolans
verksamhet i huvudsak med ersättningar från sjukhusen. Södra Sveriges
sjuksköterskor i Lund finansierar sin verksamhet nästan helt med eleversättningar
från sjukhusen. Betaniastiftelsens skola i Stockholm uppbär
anslag från Stockholms stad till drygt % av sin budget och finansierar i
övrigt sin utbildningsverksamhet genom ersättningar från sjukhusen. Ersta
diakonissanstalt, vars huvudman är Svenska diakonissällskapet har tagit
upp förhandlingar med Stockholms stad dels om medverkan till täckande
av driftkostnaderna, dels om borgen för lån till ny- och ombyggnad av skolan.
Samariterhemmets sjuksköterskeskola i Uppsala finansierar verksamheten
till cirka % med ersättningar för elevernas arbetsinsats å sjukhusen,
varjämte Uppsala läns landsting bidrar till vissa lärarlöner. I övrigt har
skolan statsbidrag till täckande av driftunderskottet ävensom f. n. till uppförande
och utrustning av ny skolbyggnad.

Utredningen finner, att man vid lärlingssystemets avveckling får överväga
en ännu längre gående samverkan med resp. kommuner eller ev. en kommunalisering
av stiftelseskolorna. Förhandlingar blir erforderliga i fråga
om den framtida ekonomiska situationen för dessa skolor. Beträffande Röda
korsets, Sophiahemmets, Betaniastiftelsens och Ersta diakonissanstalts sjuksköterskeskolor
berörs Stockholms stad och i fråga om Samariterhemmets
skola och Södra Sveriges sjuksköterskeskola, Uppsala läns landsting respektive
Malmöhus läns landsting.

Samordning av utbildningsresurserna

Genom riksdagsbeslutet att skapa ett gemensamt skolverk från den 1
oktober 1964 och genom utredningens förslag att till detta verk inom en
snar framtid lägga den samlade tillsynen av yrkesutbildningen på sjukvårdens
område skapas enligt utredningens mening goda grundförutsättningar
för bättre överblick och central sammanhållning av detta stora och i dagens
personalsituation utomordentligt viktiga utbildningsområde.

Utredningen har inte på detta område ansett sig böra framlägga några
utarbetade förslag dels med hänsyn till att förhållandena växlar avsevärt i
landstingsområdena och storstäderna, dels med hänsyn till principen om
den kommunala självbestämmanderätten.

Utredningen finner emellertid en av de viktigare åtgärderna vara att på

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1965

landstingsnivån åstadkomma gemensam ledning och administration av
sjukvårdsutbildningen. Detsamma gäller även Stockholm, Göteborg och
Malmö.

Beträffande landstingen finner utredningen en lämplig lösning vara följande.

En särskild styrelse företräder utbildningsintressena på sjukvårdsområdet
i landstingskommunen. En sådan styrelse kan ha ett samlat kansli med
en för de olika utbildningslinjerna gemensam utbildningschef. Under denne
borde då för skilda linjer finnas särskilda rektorer och/eller studierektorer.
Genom den centrala sammanhållningen av ett större elevunderlag ökas
möjligheterna att skapa fasta lärartjänster, även nya typer av lärartjänster,
t. ex. för ämneslärare i vissa ämnen. Dessa lärare skulle då undervisa på
olika linjer inom organisationen, där deras specialämnen förekom. Även
sambruket av lokaler för sjukvårdsutbildning skulle underlättas. Denna
fördel skulle framstå klarast vid nybyggnad, varvid såväl undervisningens
intresse som det allmänna intresset att skapa rationella och ekonomiska
skollokaler kunde tillgodoses. I sådant sammanhang borde övervägas att
införa ett system med ämnesrum för vissa undervisningsämnen. Vidare
skulle kunna förekomma gemensamma teorisalar i viss omfattning, demonstrationssalar,
bibliotek, materialrum, studie- och grupprum in. in. Även
i fråga om administrationslokaler och bilokaler torde stora vinster kunna
uppnås. Vidare skulle anskaffning och användning av olika slag av undervisningsmateriel
kunna samordnas vid eu sammanhållen utbildningsorganisation.

I detta sammanhang tar utredningen till något utförligare behandling
upp ytterligare en samordningsfråga, som fått allt större vikt de senare
åren och som kräver ingående uppmärksamhet på styrelseplanet för framtiden.
Det gäller samordningen av de knappa resurserna i fråga om de praktiska
utbildningsplatserna vid sjukhusen.

Utredningen anför härom i huvudsak följande.

Genom den successiva utbyggnaden av utbildningskapaciteten på sjukvårdens
område ställs allt större krav på lämpliga praktikmöjligheter.

Utredning har angivit, på vilka avdelningar sjuksköterskeeleverna avses
erhålla praktisk utbildning. Med hänsyn till att den längsta utbildningstiden
skall avse medicinsk och kirurgisk sjukvård, är praktikplatserna inom
dessa vårdområden av speciellt intresse. Med tanke på den blivande
sjuksköterskans framtida arbetsuppgifter är det av vikt, att utbildningen
i medicinsk och kirurgisk sjukvård får så stor bredd som möjligt. Allsidigheten
i utbildningen torde på de flesta sjukhus bäst uppnås, om eleverna
placeras på vårdavdelningar av normalstorlek med allmänmedicinsk och
allmänkirurgisk inriktning.

Från såväl utbildningens som patientvärdens synpunkt är det av vikt, att
inte alltför många elever placeras på en och samma avdelning. Elevantalet
kan givetvis växla genom att anspråken på medverkan i utbildningen varierar
mellan olika sjukhus och mellan olika vårdområden. Eleverna bör dock
inte heller spridas ut på alltför många avdelningar. Vidare bör framhållas,
att svårigheter för avdelningspersonal och lärare uppstår om flera elevkategorier
blandas på samma avdelning. Vårdavdelningar för allmän medicin
och allmän kirurgi reserveras i första hand för sjuksköterskeelever.

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1965

Under sjuksköterskeutbildningens termin II bör i allmänhet högst fyra
elever placeras på en och samma vårdavdelning. Det ankommer på skolan
att lägga upp lämpligt elevschema i samråd med sjukhusets personal. Under
termin V däremot bör endast en elev åt gången finnas på vårdavdelningen.
Då utbildningen denna termin i huvudsak består i att följa avdelningssköterska/assistentsköterska
eller nattsköterska i hennes arbete, kan i varje
fall två, vid behov även tre, elever samtidigt beredas utbildning på avdelningen.
Med hänsyn till de speciella utbildningsuppgifter, som eleverna i
termin V kommer att tilldelas, synes de utan större hinder kunna placeras
på avdelningar, där även andra elevkategorier finns.

När det gäller övriga utbildningsavsnitt i sjuksköterslceutbildningen bör
om möjligt icke heller mer än fyra elever samtidigt praktisera på samma
avdelning. Beträffande barnsjukvård har utredningen angivit vissa alternativa
praktikmöjligheter med hänsyn till den begränsade tillgången på
pediatriska avdelningar.

Den samordning av utbildningsresurserna, som utredningen diskuterat
beträffande landstingskommunerna, bör enligt dess mening eftersträvas
även i de landstingsfria städerna. Samordningen bör — framhålls det i
betänkandet — i förekommande fall enligt vederbörande myndigheters
bedömning i lämpliga former omfatta även de icke kommunala sjuksköterskeskolorna
samt vid lämplig tidpunkt utsträckas till att avse de större administrativa
enheter som kan komma att utformas.

Fortbildning och kursverksamhet

Vid sidan av den pågående breddningen och förgreningen av utbildningsvägarna
i samhället har inom större allmänna och enskilda företag vuxit
fram en företagsanpassad utbildningsverksamhet — fortbildning inom företaget
eller in service education — med syfte att göra de anställda bättre
skickade att fullgöra sina arbetsuppgifter. Även på sjukvårdens område
förekommer fortbildningsverksamhet i olika former och i ökande omfattning.

Efter en redogörelse för nu inom sjukvårdsområdet pågående fortbildningsverksamhet
konstaterar utredningen, att även om sålunda åtskilligt
fortbildningsarbete redan pågår, är dock behovet långt ifrån tillgodosett.
För att möta kraven på ökade kunskaper hos sjuksköterskekåren dels til!
följd av utvecklingen på sjukvårdsområdet, dels med hänsyn till behovet
att förstärka vissa yrkeskunskaper hos de under tidigare decennier utbildade,
har utredningen diskuterat möjligheten att föreslå obligatorisk fortbildning.
Utredningen har emellertid funnit, att man tills vidare måste
bygga på andra lösningar.

Fortbildningen av sjuksköterskor bör enligt utredningens mening i huvudsak
omfatta följande ämnesområden:

a) Medicin och medicinsk teknik

b) Administration inkl. arbetsledning och organisation

c) Personaltjänst.

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1965

Beträffande de olika ämnesområdena anför utredningen i huvudsak följande.

Utvecklingen inom det medicinska området medför behov av information
om nya läkemedel och behandlingsmetoder, ny apparatur etc. Profylaktiska
synpunkter, hälsovårdsupplysning till patienter etc. bör ingå i fortbildningsprogrammet
i syfte att få den förebyggande vården bättre tillgodosedd.
Administrativa och organisatoriska nyheter bör snabbt komma till den
arbetsledande personalens kännedom. All erfarenhet visar, att ändringar i
fråga om organisation, arbetsmetoder, arbetsrutiner etc. måste följas upp
genom information och fortbildning för att få rätt effekt.

Personaltjänst brukar i huvudsak sägas omfatta a) personalledning, b)
anställningsfrågor, c) utbildningsfrågor, d) sociala frågor, e) personalredovisning
m. m.

Fortbildningsverksamheten bör enligt utredningens mening så långt möjligt
samordnas för olika personalkategorier inom sjukvården. Den bör kunna
organiseras centralt, regionalt och lokalt.

Eftersom fortbildningen huvudsakligen måste anses vara ett arbetsgivarintresse,
bör enligt utredningens uppfattning sjukvårdshuvudmännen i
princip anordna och bekosta densamma. Verksamheten bör dock planeras
och bedrivas i samråd med de centrala tillsynsmyndigheterna för såväl
sjukvården som utbildningsväsendet samt berörda yrkes- och befattningshavareorganisationer.

Centrala kurser bör av naturliga skäl rikta sig till mera begränsade personalgrupper.
Ansvaret för att central fortbildning för sjuksköterskor på olika
sätt kommer till stånd bör enligt utredningens mening i princip åvila kommunförbunden.

Viss regional fortbildningsverksamhet är framhåller utredningen också
erforderlig. Detta gäller främst kurser, som med hänsyn till deltagarantalet
skulle vara för otympliga att anordna centralt men som ej skulle få tillräckligt
deltagarunderlag om de anordnades i exempelvis varje landstingskommun.
Ansvaret för den regionala fortbildningsverksamheten synes enligt
utredningen i första hand böra åvila regionlandstingen.

En lokalt anordnad fortbildning ger möjlighet att nå ett stort antal sjuksköterskor.
Verksamheten bör inrymma konferenser, kurser och föreläsningsserier
för sjuksköterskor inom olika specialområden. I en del fall kan
det vara lämpligt att förlägga fortbildning till vissa kliniker, såsom thoraxklinik,
dermatologklinik etc.

En viktig del av den lokala fortbildningsverksamheten utgör introduktionskurser
av skilda slag.

Reaktiveringskurser för legitimerade sjuksköterskor är också ett väsentligt
led i en lokal fortbildningsverksamhet. Sådana kurser organiseras numera
i samarbete mellan arbetsmarknadsverket, överstyrelsen för yrkesutbildning
och sjukvårdens huvudmän.

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1665

Studiesociala förmåner

Elevförmåner

1964 års riksdag har beslutat alt i studiesocialt hänseende hänföra sjuksköterskeeleverna
till samma studerandekategori som universitets- och högskolestudenter
in. fl. De kommer fr. o. in. budgetåret 1965/66 alt erhålla
studiemedel för sitt uppehälle med högst 7 000 kr. om året, varav 1 750 kr.
som studiebidrag vilket icke behöver återbetalas. Återstoden skall återbetalas
under en period av normalt 20—25 år.

De nuvarande huvudmannaförmånerna (fri kost, logi samt ett vid de
olika skolorna varierande kontantbidrag) är, framhåller utredningen, att
betrakta som ersättning för sjuksköterskeelevernas arbetsinsats under den
nuvarande praktiska utbildningen, i vilken eleverna till betydande del ersätter
annan arbetskraft vid utbildningssjukhuset. Huvudmannaförmånerna
kan alltså sägas vara en form av lärlingslön. Utredningen bar föreslagit en
annan ordning för den praktiska utbildningen. I den intensifierade studiegång,
som följer med utredningens läroplansförslag, skall eleverna i de
praktiska utbildningsavsnitten icke ersätta reguljär sjukhuspersonal utan
gå vid sidan av sjukhusets personalstat. De skall betraktas som studerande
i likhet med eleverna i andra postgymnasiala utbildningsanstalter.

Utredningen inskjuter, att huvudmannaförmånerna i och för sig för
framtiden kan bestå oförändrade utan att de statliga studiemedlen i nämnvärd
grad behöver reduceras. Förmånerna ryms nämligen helt eller i huvudsak
inom det fribelopp, som i 1963 års penningvärde uppgår till 4 000 kr.

Utredningen förordar emellertid, att huvudmännen överlag slopar de nuvarande
natura- och kontantförmånerna. Till stöd för sitt ståndpunktstagande
anför utredningen bl. a.

Såväl tillkomsten av de statliga studiemedlen som elevernas ändrade
status under de övervägande praktiska utbildningsavsnitten gör det nödvändigt
att överväga huvudmannaförmånerna. I samband med att lärlingssystemet
slopas, borde enligt elevförbundet lärlingslönen avskaffas och de
statliga studiemedlen vara tillfyllest. Eleverna skulle med studiemedlen
betala för sitt uppehälle under utbildningstiden. Måltider kan erhållas i
sjukhusmatsalen till förmånligt pris och personalrum med förhållandevis
låg hyra finns ofta att tillgå. Omfattande natura- och kontantförmåner är
inte i och för sig någon garanti för en riktig elevrekrytering.

Ett bibehållande av huvudmannaförmånerna innebure jämfört med de
nuvarande förhållandena eu dubblerad studiehjälp. Skulle huvudmännen
besluta medgiva samma förmåner som hittills, konserverades vidare olikheterna
i elevernas ekonomiska villkor vid olika skolor. Därjämte skulle
sannolikt ett dylikt beslut leda till ett klent intresse för sommarvikariat,
eftersom vikariatslönen för flertalet elever koinme att ligga ovan fribeloppet
och sålunda reducera studiemedlen.

Slutligen framhåller utredningen härom, att om huvudmännen av rekryteringsskäl
i senare läge skulle önska tillhandahålla särskilda förmåner,

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1965

borde detta ske i andra former än genom skattepliktig eleversättning. På
grund av frågans natur och vikten av en enhetlig lösning föreslår utredningen,
att överläggningar i denna angelägenhet tas upp mellan samtliga
huvudmän.

Internatsystem

Enligt utredningens mening är internat icke nödvändigt från utbildningssynpunkt.
Eleverna är vuxna, flertalet myndiga, många därtill gifta. De bör
även i fråga om bostadsförhållandena så långt möjligt jämställas med övrig
studerande ungdom i motsvarande ålder.

I nuvarande bostadssituation är det givetvis nödvändigt, att skolorna och
deras huvudmän på alla sätt hjälper bostadsbehövande elever. Med hänsyn
till den ökande elevintagning som måste förutses torde betydande ansträngningar
komma att krävas. I den mån nybyggnader aktualiseras, synes elevhem
för olika studerandekategorier vara en lämplig lösning. Där särskilda
elevhem inrättas för elever i sjukvårdsutbildning, synes dessa böra stå
öppna för skilda elevgrupper och elevhemmen vara fristående från resp.
skolor och kurser.

Obligatorisk tjänstgöring efter legitimation

Landstingsförbundets styrelse har år 1959 uttalat sig för ett slopande av
kravet på viss tids tjänstgöring på anvisad befattning hos sjuksköterskeskolans
huvudman efter fullbordad utbildning. Trots detta vidhåller alltjämt
ett antal huvudmän detsamma.

Enligt utredningens förslag skall i fortsättningen statsbidrag utgå till
sjuksköterskeutbildningen enligt samma normer som för kvalificerad yrkesutbildning
i övrigt. Med hänsyn härtill bör enligt utredningens uppfattning
krav på viss tids tjänstgöring efter legitimationen upphöra. Icke heller bör
sjuksköterskeskolas huvudman kunna göra anspråk på ekonomisk gottgörelse
från annan huvudman, som anställer den nylegitimerade. Vad här
sagts bör enligt utredningens uppfattning gälla även sådan legitimerad
sjuksköterska, som under tjänstledighet från lägre befattning med bibehållen
lön från arbetsgivaren genomgått särskild studiegång vid sjuksköterskeskola.

Behovsprognoser

Mot bakgrunden av såväl de successivt minskande ungdomskullarna som
sjukvårdens fortsatta expansion och dess därmed växande personalbehov
framhåller utredningen nödvändigheten av en framsynt personalplanering.
Utredningen understryker, att enligt dess mening måste den i sjukvårdslagen
för sjukvårdshuvudmannen stadgade skyldigheten att svara för sjukvårdens
planering inom sjukvårdsområdet också anses innebära skyldighet

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1965

att planera för hur personalbehovet för områdets nya eller utvidgade sjukvårdsenheter
skall kunna tryggas. En effektiv sådan planering förutsätter
— enligt utredningens mening — tillgång till personalprognoser avseende
såväl efterfrågan som tillgång.

Utredningen konstaterar, att informationsbasen för prognosarbete inom
sjukvårdsområdet f. n. är otillräcklig. Mot bakgrunden härav finner utredningen
en prognos avseende efterfrågan på sjuksköterskor böra utarbetas
på sådant sätt att den lätt skall kunna fortlöpande revideras med utnyttjande
av en förbättrad informationsbas. Vid sådant förhållande finner utredningen
det metodiskt riktigast, att efterfrågeprognosen i fråga om behovet
för sluten vård, halvöppen och sjukhusansluten öppen vård utarbetas i
två av varandra oberoende delar, en avseende sjukvårdsbehovet uttryckt
i antalet vårdplatser vid skilda slag av sjukvårdsinrättningar och en avseende
det relativa behovet av sjuksköterskor — sjukskötersketätheten —
vid dessa. Härtill skall läggas den öppna vårdens behov. För att få fram
utbildningsbehovet jämför man sedan med tillgångsprognosen, varvid utbildningens
nettoeffekt beräknas med hjälp av tillgångsprognosens statistiska
underlag. Ett sådant förfaringssätt synes utredningen vara bäst ägnat
att taga tillvara det bättre statistiska underlag, som framkommer inom något
av delprognosernas områden utan att man för den skull måste ändra på
underlaget för andra delar.

Som grund för beräkning av det framtida sjukvårdsbehovet har utredningen
lagt läkarprognosutredningens material. Med stöd härav och på
basis av statistiska centralbyråns befolkningsprognos har utredningen beräknat
det framtida vårdplatsantalet för tiden t. o. in. 1980.

Med utgångspunkt häri och sjukskötersketätheten har sedan behovet av
sjukskötersketjänster inom sluten vård beräknats. F. n. pågår inom landet
försök med ny personalorganisation på sjukhusen. Dessa försök har bl. a.
till syfte att genom omfördelning av arbetsuppgifterna söka nedbringa sjukskötersketätheten.
Resultaten från dessa försök har ännu inte redovisats.
På grund härav har utredningen sett sig nödsakad att lämna fyra olika
alternativ på sjukskötersketäthet, representerande resp. 0, 10, 20 och 30 %
reduktion av denna täthet. I alla fyra alternativen har dock tätheten först
räknats upp med 12,5 % eller den ökning av tätheten som schematiskt föranleds
av en från 45 till 40 timmar förkortad arbetsvecka.

Härtill har så lagts det framtida behovet av sjuksköterskor i öppen vård
beräknad på grundval av läkarprognosutredningen.

Den framtida tillgången på sjuksköterskor har beräknats med utgångspunkt
i de uppgifter som landets samtliga sjuksköterskor årligen avger till
medicinalstyrelsens sjuksköterske- och barnmorskeregister.

En jämförelse mellan prognosens två huvudavsnitt visar att balans mellan
tillgång och efterfrågan på sjuksköterskor inte nås om inte intagningen
och examinationen ökas ytterligare eller man lyckas reducera sjuksköter -

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1965

sketätheten med omkring 30 %. Utredningen har anfört vissa skäl för att
bedöma reduktionsmöjligheterna med försiktighet.

I följande tablå visas vilken elevintagning som krävs för uppnående av
balans 1970—1975—1980 enligt de olika alternativen.

Alternativ reduktion av	Erf. elevintag fr. o. m. 1965/66 för uppnående av balans
sj uksköterske tätheten	1970	1975	1980
i (- 0 %)	__1	4 650	3 600
11 (-10 %)	_1	4 000	3 300
in (-20 %)	_1	3 250	2 800
IV (—30 %)	3 750	2 700	2 700

1 För uppnående av balans enligt detta alternativ skulle krävas ett helt orealistiskt elevintag.

Siffrorna visar bl. a., att om reduktionen av sjukskötersketätheten stannar
vid 10 %, balans nås 1975 under förutsättning att elevintagningen
ökas till 4 000 fr. o. m. 1965/66. Stannar elevintaget vid 3 300, uppnås balans
enligt detta alternativ först 1980. Det bör också erinras, att behovet av personalökning
på grund av arbetstidsförkortningen ligger inräknad i samtliga
alternativ.

Utredningen framhåller slutligen, att tillkomsten av laboratorie-, operations-,
radioterapi- och röntgenassistenter komplicerar bedömningen av det
framtida behovet av sjuksköterskeutbildad personal. Denna fråga bör enligt
utredningens uppfattning ägnas särskild uppmärksamhet i det fortsatta
prognosarbetet.

Rekryteringsåtgärder m. m.

Det utbildningsförslag utredningen framlägger innehåller enligt dess mening
i och för sig flera moment, som bör appellera till välmeriterade sökande
med önskan att på rimlig tid erhålla en effektiv och kvalificerad yrkesutbildning
med möjligheter till vidare yrlcesutveckling åt många olika
håll. Bland dessa delförslag nämner utredningen bl. a. följande.

Den nuvarande orienteringsperioden avskaffas. Därmed försvinner en
anordning, som för många har inneburit en oviss väntetid på upp till ett år
före det definitiva inträdet i sjuksköterskeskolan. Åldersgränsen 19 år sänkes
till 18 år bl. a. för att göra det möjligt för sökande, som efter grundskolan
fortsätter sin teoretiska utbildning i exempelvis fackskola, att omedelbart
vinna inträde. Terminssystem föreslås, varigenom sjuksköterskeelever
erhåller sommarferier i likhet med studerande vid övriga postgymnasiala
och andra utbildningsanstalter. Till denna likställdhet bidrar
också de redan beslutade studiesociala förmånerna av exakt samma innebörd
som för universitets- och högskolestuderande. Ytterligare föreslås, att
eleverna under hela sin utbildning skall ha status som studerande vid sidan
av sjukhusets personalstat och icke anses ersätta reguljär sjukhuspersonal
i ett fastställt tjänstgöringsschema. För elever som genomgått fullständig

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1965

gymnasieutbildning antyds möjligheten att genom överkurser, bredvidläsning
och liknande anpassning av sjuksköterskeutbildningen skapa intresse
för vidare utbildning och för mera ansvarsfulla uppgifter på sjukvårdens
område. Slutligen föreslås en förkortad studiegång till sjuksköterskelegitimation
för dem som tidigare erhållit undersköterske- eller mentalsjukvårdsutbildning,
varigenom för kroppssjukvårdens personal nya möjligheter
öppnats till avancemang mot högre och mera kvalificerade befattningar inom
yrkesområdet.

Utöver de här nämnda utbildningsmässiga omläggningarna, som enligt
utredningens mening bör kunna bidraga till att göra sjuksköterskeutbildningen
lockande, måste ytterligare åtgärder aktualiseras för att i möjligaste
mån garantera sjuksköterskeskolorna tillräcklig elevrekrytering för framtiden.

Yrkesorientering om sjukvården

Det är enligt utredningens mening av vikt att aktivt kunna intressera de
unga på ett tidigt stadium för alla de skilda yrkesbanor sjukvården kan erbjuda.
Redan i den obligatoriska skolan stiftar ungdomen numera bekantskap
med yrkeslivet genom teoretisk och praktisk yrkesorientering, som är
ett led i förberedelsen för yrkesvalet. Den praktiska yrkesorienteringen,
som i grundskolan normalt omfattar tre veckor i årskurs 8, torde bl. a.
vara av betydelse. Under praktikveckorna skall eleven efter eget val och
intresse pröva två eller tre yrken och därvid deltaga i lämpliga arbetsuppgifter.

Frågan om att erbjuda skolungdomen praktisk yrkesorientering på sjukhusen
har varit föremål för åtskillig diskussion.

Utredningen framhåller, att svårigheter föreligger för att ordna sådan
och fortsätter.

Sjukvårdens företrädare har anfört, att åldern 15—16 år är för låg, att
arbetets art är olämplig för minderåriga, att de sjukas intressen måste beaktas,
att infektionsriskerna för patienter och personal är betydande samt
att personalen inte hinner instruera och övervaka. Med hänsyn till sådana
faktorer har medicinalstyrelsen och dess huvudmannaråd förordat, att yrkesorienteringen
skall ske i form av väl planlagda studiebesök, eventuellt
kompletterade med teoretisk-praktisk utbildning i lärosal.

Utredningen anser det synnerligen angeläget att skol- och medicinalmyndigheterna
i samråd med sjukvårdshuvudmännen inventerar alla möjligheter
att medverka i yrkesorienterande sammanhang bland ungdomen.
Sjukvården måste i likhet med övriga branscher ges möjligheter att med
lämpliga metoder i de för ungdomens yrkesinriktning viktiga åren objektivt
och konkret informera om yrkesfunktioner, yrkeskrav, utbildningsvägar
och yrkesbanor, personalbehov, framtidsutsikter och befordringsmöjligheter,
möjligheterna till utveckling och specialisering på skilda verksamhetsgrenar,
löner och förmåner osv. Det krävs enligt utredningens upp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1965

fattning också väsentligt större insatser än hittills för att ge vidgad och fördjupad
information åt yrkesvalslärare, lärare i samhällskunskap, yrkesvägledare
och andra som har att gå ungdomen tillhanda i studie- och yrkesvägledning.
Detta problem bör uppmärksammas vid fortbildningskurser
o. d.

Manlig personal i sjukvården

I mentalsjukvården och den militära sjukvården är det vanligt med manlig
vårdpersonal. Andelen manlig vårdpersonal vid mentalsjukhusen uppgår
till ca 40 %. För den civila kroppssjukvården har manlig personal med
sjuksköterskekompetens börjat utbildas först efter andra världskriget.

Av de män, som hittills utbildats vid sjuksköterskeskolorna, har flertalet
tidigare varit anställda i mentalsjukvården och genomgått grundutbildning
för detta vårdområde. De har också efter sjuksköterskelegitimationen i flertalet
fall återgått till tjänster vid mentalsjukhusen.

Utredningen framhåller, att erfarenheterna av män i sjuksköterskeyrket
är positiva. Genom inriktning på manliga sökande i större utsträckning
skulle ett vidgat rekryteringsunderlag erhållas. Dessutom visar erfarenheterna
från mentalsjukvården, att den manliga vårdpersonalen är i hög
grad yrkesstabil, vilket är synnerligen fördelaktigt för verksamheten.

För att åstadkomma en ökad rekrytering av manliga elever till sjuksköterskeutbildningen,
krävs enligt utredningens uppfattning i första hand
intensifierad upplysning om de yrkesmöjligheter sjukvården erbjuder. Mentalsjukvården
och militär sjukvården intar ingen särställning, utan all hälsooch
sjukvård kan erbjuda intressanta yrkesuppgifter även för männen.
Dessa förhållanden bör särskilt framhållas i rekryteringsbroschyrer och i
yrkesvägledningsarbetet.

Ökning av utbildningskapaciteten

Mot bakgrunden av det i det tidigare redovisade utbildningsbehovet har
utredningen sökt bedöma, hur stor elevintagning som kan beräknas vara
möjlig under överskådlig tid. Såsom utredningen framhåller, är en avgörande
fråga härvid sjukhusens möjligheter att ta emot elever för den praktiska
utbildningen. Dessa utbildningsplatser måste emellertid disponeras även
för en rad andra elevgrupper, såsom undersköterske- och sjukvårdsbiträdeselever.
Vid en bedömning av möjligheterna att öka sjuksköterskeskolornas
kapacitet måste, när det gäller de praktiska utbildningsavsnitten, hänsyn
således tas även till övriga utbildningsbehov.

I det tidigare har redovisats vissa av utredningen angivna riktlinjer för
fördelningen av skilda elevgrupper på olika typer av vårdavdelningar, ävensom
hur många elever som lämpligen bör kunna utbildas samtidigt på en
avdelning av normal storlek. För utbildningen på operations- och barnavdelningar
har räknats med viss rotation av elevgrupper resp. alterna -

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1965

tiva praktikmöjligheter, varför tillgången på allmän medicinska och allmän
kirurgiska vårdavdelningar bedömts såsom avgörande för utbildningskapaciteten.
Med den organisation av utbildningen utredningen föreslagit
kan en allmän medicinsk resp. allmän kirurgisk avdelning användas till
utbildning av 16 sjuksköterskeelever för år under termin II och 8—12
elever per år under termin V. Möjligheten att utnyttja även avdelningar för
specialmedicin och specialkirurgi för utbildningen under sistnämnda terinin
gör dock, att man vid beräkning av antalet elevplatser kan utgå från 12 per
avdelning allmän medicin eller allmän kirurgi.

Beträffande beräkningen av antalet utbildningsplatser anför utredningen
i övrigt i huvudsak följande.

Antalet avdelningar för allmän medicinsk resp. allmän kirurgisk vård
av normalstorlek till omkring 315 inom vartdera vårdområdet. Därvid
medräknas samtliga delade lasarett. Detta innebär att schematiskt sett landets
totala utbildningskapacitet skulle uppgå till (315 X 12 =) 3 780 elever
per år. Eftersom en avdelning under termin II kan bereda plats åt 16 elever
behöver man inte för deras utbildning utnyttja mer än (3 780 : 16 =) 237
avdelningar.

Enligt utredningens mening kan dock knappast alla ifrågavarande 315
avdelningar av vartdera slaget utnyttjas för utbildningen under termin V.
Ett antal bland dessa avdelningar finns på sjukhus, som på grund av ringa
storlek och/eller avstånd från sjuksköterskeskolan får anses mindre lämpade
för utbildning. Vidare skulle en mycket spridd utbildningsorganisation
ställa alltför stora anspråk på de knappa lärarresurserna. Man måste därför
räkna med en viss reduktion av antalet avdelningar. Det synes utredningen
möjligt, att omkring 275 avdelningar av vartdera slaget skulle kunna utnyttjas
för utbildning under termin V, vilket innebär ett totalt elevintag
per år av ca 3 300. Med denna kapacitet skulle omkring 205 eller ca 65 %
av totalantalet avdelningar av vartdera slaget behövas för utbildningen
under termin II.

Utredningen påpekar, att antalet vårdplatser vid kroppssjukhusen under
1960-talet beräknas öka med drygt 3 000, vilket borde kunna medge en ökning
av antalet utbildningsplatser. Utredningen framhåller vidare, att möjligheter
att utöka utbildningskapaciteten genom inrättande av nya skolor, anordnande
av filialavdelningar eller utökning av elevantalet i någon avsevärd
grad bl. a. synes föreligga inom de sjukvårdsområden, där landstingskommunen
f. n. delar skola med annan landstingskommun samt i vissa sjukvårdsområden
i Norrland. Det bör enligt utredningens mening ankomma
på huvudmännen och tillsynsmyndigheten att i detalj undersöka utvidgningsmöjligheterna
i de olika länen.

Slutligen understryker utredningen vikten av att dimensioneringen av
utbildningen i första band ses soin en riksfråga.

Kungl. Mcij.ts proposition nr 161 år 1965

Vissa särskilda frågor

Sjuksköterskeyrkets benämning

I statsutskottets utlåtande 1962: 108 angående inrättande av den nya
statliga sjuksköterskeskolan i Norrköping anförde utskottet bl. a., att utbildningen
av manliga elever vid sjuksköterskeskolorna även aktualiserar
frågan om lämpliga benämningar för elever och utexaminerade av båda
könen, nya benämningar för ifrågavarande skolor in. m. Utskottet förutsatte,
att utredningen jämväl skulle ta upp dessa spörsmål till närmare
prövning.

Utredningen har emellertid inte funnit något enkelt och bra alternativ till
beteckningen legitimerad sjuksköterska/legitimerad sjukskötare och inte
heller funnit, att det f. n. finns tillräckliga skäl för någon mera radikal
ändring.

Manliga elevers militärtjänstgöring

Utredningen utgår från att manliga personer med sjuksköterskelegitimation
skall i den militära organisationen utnyttjas med hänsyn till sin civila
utbildning och sina yrkeskunskaper. Det synes utredningen naturligt, att
dessa värnpliktiga uttas till sjukvårdstjänst redan vid inskrivningen.

Beträffande den militära utbildningens fullgörande anför utredningen i
huvudsak följande.

Det synes rimligt, att den första tjänstgöringsperioden begränsas till att
omfatta den militära utbildning, som värnpliktiga i sjukvårdstjänst anses
behöva. Däremot torde anstånd med återstående värnpliktstjänstgöring
(fackutbildningen) böra beviljas till den civila utbildningens avslutning.
I de fall den civila utbildningen påbörjats före den första militärtjänstgöringen,
bör anstånd med värnpliktstjänstgöringens påbörjande kunna medges
till efter skolans slut.

Även i sådana fall då manliga elever i mentalsjukvårdsutbildning avser
att bygga på sin utbildning genom särskild studiegång till sjuksköterskekompetens,
bör anstånd med militärtjänstgöringen kunna beviljas till dess
sjuksköterskelegitimation erhållits. För sådan värnpliktig kommer anståndet
att behöva utsträckas över flera år. Om man utgår från att mentalsjukvårdsutbildningen
påbörjas vid 19 år, skulle värnpliktstjänstgöringen komma
att påbörjas det år vederbörande fyller 24 år. Utredningen vill också
framhålla, att mentalsjukvårdsutbildning i framtiden normalt torde påbörjas
före 19 års ålder. I den mån manlig personal utbildas för motsvarande
nivå i kroppssjukvården, bör den första militärtjänstgöringen lösas på
samma sätt.

Vad därefter beträffar värnpliktsutbildningens utformning för manliga
personer med sjuksköterskelegitimation, anser utredningen det angeläget
att de på något sätt får tillgodoräkna sig sin civila fackutbildning och anför
vidare bl. a.

De bör anses ha fullgjort en del av sin värnpliktsutbildning genom den

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1965

erhållna kvalificerade sjukvårdsutbildningen, vilken de åtminstone till dels
eljest skulle genomgått under värnpliktstiden. Enligt vår uppfattning bör
detta leda till en kort militär utbildning i likhet med vad som gäller för
läkare och andra som har en fackutbildning av direkt värde för krigsmakten.
En avkortning av den normala militära utbildningen har enligt vår
bedömning stor betydelse för en ökad rekrytering av manliga elever till
s j uksköterskeskolorna.

Statsbidrag till sjuksköterskeutbildningen

I kungörelsen den 31 maj 1957 (nr 480) om statsbidrag till yrkesskolor
föreskrivs bl. a. som allmänna villkor för statsbidrag, att skolan är anordnad
enligt skolstadgans bestämmelser, att huvudmannen svarar för de
med skolans anläggning och drift förenade kostnaderna, i den mån dessa
icke täcks av statsbidrag eller andra inkomster, ävensom att huvudmannen
ställer sig till efterrättelse de övriga bestämmelser avseende skolan, som
Kungl. Maj :t eller överstyrelsen utfärdar.

I 20 kap. skolstadgan föreskrivs bl. a., att i heltidskurs undervisningen
i yrkesarbete eller annat praktiskt arbete må meddelas a) helt i skolan,

b) helt utanför skolan vid arbetsställe hos företag (inbyggd skola) eller

c) omväxlande i skolan och vid arbetsställe utanför denna (växelutbildning).
Enligt utredningens mening är detta en avgörande punkt vid fastställande
av bidragsunderlaget för driftkostnaden med hänsyn till att antalet
lärartjänster beräknas efter olika normer. När det gäller inbyggd skola
eller skola med växelutbildning ingår ej tjänsterna för de lärare, som handleder
eleverna i yrkesarbete eller annat praktiskt arbete, i bidragsunderlaget.
När den praktiska utbildningen anordnas enligt a) ovan, är dessa
tjänster bidragsgrundande.

Med inbyggd skola förstås enligt ett av överstyrelsen för yrkesutbildning
år 1961 utfärdat cirkulär ang. inbyggda skolor inom området industri och
hantverk samt restaurangfacket sådan skola, där undervisningen i yrkesarbete
helt förläggs till arbetsställe utom skolan enligt därom träffad uppgörelse
med vederbörande företag. Enligt cirkuläret, som i sina huvuddrag
är tillämpligt även för övriga inbyggda skolor, gäller i huvudsak följande.

Undervisningen i yrkesarbete bör bedrivas dels i särskild lokal inom företagets
arbetslokaler eller avgränsad del av desamma, utrustad med lämplig
utrustning, dels å företagets olika arbetsplatser, mellan vilka eleverna ambulerar,
för att under lärarens (instruktörens) ledning där inöva olika arbeten
med användande av befintlig utrustning.

Undervisningen i teoretiska ämnen ordnas genom ortens yrkesskola.
Därest elever inom samma bransch är uppdelade i grupper på flera företag
för undervisning i yrkesarbete, bör teoriundervisningen samordnas. Eleverna
antas av skolledningen och företagsledningen gemensamt, varjämte överstyrelsen
godtar, att eleverna, ehuru de samtidigt inskrivs som elever vid
skolan, anställs i företaget.

5 — Il i hd n g till riksdagens protokoll 1965. 1 sand. Nr 161

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1965

Lärarna (instruktörerna) i yrkesarbete ställs till förfogande av vederbörande
företag. Undervisningen skall bedrivas enligt av överstyrelsen fastställd
plan.

Vid inbyggda skolor i allmänhet svarar företaget för samtliga med undervisningen
i yrkesarbete förenade kostnader. Företaget behåller de av eleverna
utförda saluvärdiga arbetena och erhåller därjämte statsbidrag.

Statsbidrag till landstingskommuners och primärkommuners yrkesskolor
må utgå dels till driftskostnader, dels ock för anskaffande av skollokaler,
första uppsättning stadigvarande undervisningsmateriel och för anordnande
av elevhem. För enskilda yrkesskolor må statsbidrag utgå endast till driftskostnader
samt till kostnader för anskaffande av första uppsättningen stadigvarande
undervisningsmateriel.

Statsbidrag till driftkostnader utgår som allmänt driftbidrag, beräknat
med hänsyn till antalet i föreskriven ordning inrättade rektors- och lärartjänster.
Summan av de bidragsgrundande tjänsternas årslönebelopp utgör
bidragsunderlag för allmänt driftbidrag. Därjämte utgår statsbidrag till
driftkostnader avseende ersättning åt föreläsare samt vissa andra särskilda
kostnader.

Storleken av statsbidraget till driftkostnader är emellertid inte beroende
endast av hur man beräknar antalet bidragsgrundande tjänster. Det varierar
även med hänsyn till vissa andra faktorer. Det allmänna driftbidraget utgår
för central yrkesskola med belopp motsvarande hela det beräknade bidragsunderlaget
och för lokal yrkesskola med belopp motsvarande 79 procent
av det beräknade bidragsunderlaget. Till vissa enskilda yrkesskolor
(s. k. A-skolor) kan bidrag utgå dels till avlöning åt lärare med belopp motsvarande
78 procent av 4/3 av årslönen enligt vissa löneklasser, dels till
vissa särskilda kostnader beroende på kursens art.

Statsbidrag till permanenta skollokaler må utgå i förhållande till ett på
visst sätt beräknat bidragsunderlag. För central yrkesskola med landstingskommun
som huvudman bestäms statsbidragets storlek till hälften av
bidragsunderlaget, medan för yrkesskola med kommun som huvudman
statsbidragets storlek bestäms till visst, med liänsyn till kommunens ekonomiska
bärkraft, avpassat belopp. Även för anordnande av provisoriska
skollokaler må statsbidrag utgå. För central yrkesskola med landstingskommun
som huvudman utgår vidare statsbidrag till anskaffande av första uppsättningen
stadigvarande undervisningsmateriel med 9/i0 av kostnaderna.
För yrkesskola med kommun som huvudman utgår dylikt bidrag med hälften
eller i undantagsfall högst 2/3 av kostnaderna. Efter Kungl. Maj :ts bestämmande
må dock för central yrkesskola med primärkommunal huvudman
statsbidrag till skollokaler och undervisningsmateriel utgå efter samma
grunder som för sådan skola med landstingskommun som huvudman.

Statsbidrag må därjämte utgå till kostnaderna för anskaffande av lokaler
för elevhem samt inventarier och inredning till dylika lokaler, varvid stats -

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1965

bidragets belopp bestäms till hälften av ett på visst sätt beräknat bidragsunderlag.
Statsbidrag kan utgå för förhyrning av lokaler för elevhem.

Till enskild yrkesskola kan statsbidrag utgå till anskaffande av första
uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel efter samma grunder,
som gäller för yrkesskola med kommun som huvudman.

Den av utredningen föreslagna utbildningen överensstämmer ej helt med
skolstadgans bestämmelser. Sjuksköterskeskolorna skulle alltså inte komma
att till alla delar uppfylla de allmänna villkoren för statsbidrag. Utredningen
föreslår emellertid att statsbidrag till sjuksköterskeskolor må utgå
utan hinder härav.

Storleken av statsbidragen varierar beroende på om skolan är landstingskommunal,
primärkommunal eller enskild liksom även på om skolan är
central eller lokal. Då samtliga sjuksköterskeskolor kommer att anordna
utbildningen i enlighet med samma bestämmelser och då därtill kommer,
att skolornas antal och ungefärliga dimensionering torde komma att regleras
med hänsyn till hela landets behov, är enligt utredningens uppfattning
en dylik variation otillfredsställande. Utredningen finner därför övervägande
skäl tala för att samtliga sjuksköterskeskolor — oavsett huvudman —
erhåller statsbidrag enligt samma grunder.

Med hänsyn till att sjuksköterskeskolornas rekryteringsområden omfattar
landstingsområde eller större område, bör de enligt utredningens mening
karakteriseras som centrala yrkesskolor. Detta bör även gälla de sjuksköterskeskolor,
som har primärkommunal huvudman eller är enskilda,
enär intagningen av elever till dessa skolor ej heller är begränsad till sökande
från den egna kommunen.

Av den av utredningen föreslagna läroplanen för sjuksköterskeutbildningen
framgår, hur den teoretiska och den praktiska utbildningen fortlöpande
avses vara integrerad. Utredningens förslag liknar visserligen i de
praktiska avsnitten i viss mån verksamheten vid en inbyggd skola.

Likheterna har av utredningen i korthet utgivits vara följande:

utbildningen är till betydande del förlagd till sjukhus (»företag»);

eleverna ambulerar mellan sjukhusets olika avdelningar (arbetsplatser)
och deltar i de olika vårdmomenten m. in.;

sjukhuspersonalen deltar jämte skolans lärare i instruktion och handledning
av eleverna under deras praktiska utbildning.

Å andra sidan föreligger stora olikheter mellan sjuksköterskeutbildningen
enligt vårt förslag och verksamheten vid en inbyggd skola.

Olikheterna har av utredningen angivits enligt följande:

eleverna är icke anställda i företaget och har icke antagits av skolledningen
och företagsledningen gemensamt utan av skolan ensam;

eleverna får sin praktiska utbildning icke vid ett företag utan vid flera
skilda sjukhus stundom tillhörande olika huvudmän samt i öppen vård;

de heltidsanställda lärarna för den praktiska utbildningen ställs icke till
förfogande av företagen utan av skolan.

Under hänvisning till vad som anförts angående den praktiska utbild -

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1965

ningens organisation, finner utredningen det uteslutet att sjuksköterskeutbildningen
betraktas som inbyggd skola eller som skola med växelutbildning.
Utredningen anser, att dess förslag utgör en skolform, som ej är förutsedd
i den nuvarande skolstadgan. En förutsättning för hela utredningens
utbildningsförslag är, att skolans lärare följer eleverna ut i den praktiska
utbildningen på sjukhuset och att sålunda skolans personalstat skall uppta
tjänster även för den praktiska utbildningen.

Sammanfattningsvis föreslår utredningen

att statsbidrag måtte utgå till den föreslagna sjuksköterskeutbildningen,
att samtliga sjuksköterskeskolor därvid måtte behandlas som centrala
yrkesskolor med landstingskommun som huvudman, samt

att det allmänna driftbidraget till sjuksköterskeutbildningen därvid skall
grundas på ett bidragsunderlag, som förutom rektorstjänst upptar lärartjänster
beräknade för såväl den teoretiska som den praktiska utbildningen.
Enligt utredningens mening bör som villkor för statsbidrag gälla, att eleverna
i den nya utbildningen går vid sidan av sjukhusets personalstat och att skolorna
anordnar inträdesprov enligt anvisningar av tillsynsmyndigheten.
Statsbidraget till driftkostnaderna bör föreslår utredningen utgå fr. o. m.
den termin, då utbildning enligt den nya läroplanen påbörjas. Utredningen
föreslår vidare, att det allmänna driftbidraget till sjuksköterskeskolorna
redan från början skall avse skolans hela allmänutbildning. Däremot
bör bidrag tills vidare icke utgå för specialutbildningen. Med hänsyn
till att specialutbildningen utgör ca Va av den nuvarande sjuksköterskeutbildningen,
anser utredningen att statsbidraget under övergångstiden bör
utgå schablonmässigt med högst 5/a av bidragsunderlaget.

Till stöd för detta sistnämnda förslag anför utredningen i huvudsak följande.

övergången till den nya utbildningen förutsätter ett beslut av sjuksköterskeskolans
huvudman. I detta beslut måste ingå ett ställningstagande beträffande
konsekvenserna av lärlingssystemets slopande. Ändringar i utbildningssjukhusets
personalstat torde på de flesta håll få göras för att
kompensera visst bortfall av elevarbetskraft. Därvid blir det naturligt för
huvudmännen att överväga, i vilken takt lärlingssystemet skall kunna avvecklas.
Sker denna avveckling successivt, dvs. termin för termin allt
eftersom den nya utbildningen förs igenom, kommer under en övergångstid
de två olika systemen för praktisk utbildning att bestå sida vid sida.
Därest personalsituationen så medger, torde det såväl från praktiska utgångspunkter
som med hänsyn till undervisningen komma att betraktas
som fördelaktigt, att avvecklingen av lärlingssystemet sker i snabbare takt
än den nya utbildningens genomförande. Om även äldre årskullar vid skolan
förs vid sidan om sjukhusets personalstat, kan huvudmannen få vidkännas
ökade kostnader på en gång.

Övriga former av statsbidrag (byggnads- och utrustningsbidrag in. m.)
bör enligt utredningens mening icke göras beroende av utbildningens omläggning
utan föreslås utgå fr. o. m. den 1 juli 1965. Huruvida byggnads -

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1965

bidrag i undantagsfall skall kunna medges även för arbeten, soin påbörjats
före den 1 juli 1965, har utredningen icke tagit ställning till.

Förslagens genomförande

Tidsplan för utbildningens omläggning

Därest riksdagen fattar beslut angående den nya sjuksköterskeutbildningen
under våren 1965, anser utredningen att man kan räkna med att ett
antal sjuksköterskeskolor kommer att önska gå över till den nya läroplanen
redan fr. o. m. den termin som börjar i augusti 1965.

Det synes dock utredningen nödvändigt att medge en viss övergångstid,
under vilken den nu gällande sjuksköterskeutbildningen bedrivs jämsides
med den nya. Omläggningen berör bl. a. elevernas praktiska utbildning på
sjukhusen. Den lämpliga tidpunkten kan därför i viss mån vara avhängig
av personalsituationen.

En väsentlig förutsättning för effektiv personalutbildning vid sjukvårdsinrättningarna
— nämligen fulltalig personal vid utbildningsavdelningarna
— föreligger inte överallt. De svårigheter, som sjukvårdspersonalen f. n.
brottas med, kan dock enligt utredningens mening inte motivera ett uppskov
med utbildningsreformen. Däremot framhåller utredningen att svårigheterna
gör det nödvändigt att i mån av behov tillåta viss flexibilitet och
elasticitet under övergångstiden.

Enligt utredningens mening är det angeläget, att omläggningen påbörjas
så snart som möjligt och att övergången sker utan onödig tidsutdräkt för att
man icke under längre tid än nödvändigt skall behöva ha två skilda utbildningssystem
sida vid sida. Med hänsyn till att den nya läroplanen genomförs
successivt termin för termin, kommer ändock övergången till det nya systemet
att utsträckas över flera år. Med hänsyn därtill föreslår utredningen,
att friheten att välja tidpunkt för införande av den nya läroplanen bör kunna
begränsas till i princip ett år. Detta innebär, att de skolor som icke lägger
om sin utbildning fr. o. m. augusti 1965 eller januari 1966 måste göra det
senast fr. o. in. augusti 1966. Utredningen förutser givetvis, att i särskilda
fall dispens skall kunna beviljas.

Med den tidsplan för övergången utredningen skisserat skulle examination
enligt den nya läroplanen ske första gången i januari 1968. Er. o. m.
den examination som sker i januari 1969 skulle i princip samtliga nyutbildade
ha genomgått den föreslagna grundutbildningen.

Vad beträffar den särskilda studiegången på fyra terminer är det likaledes
enligt utredningens mening angeläget, att den påbörjas så snart som
möjligt. För att åstadkomma erforderlig samordning med den reguljära
grundutbildningen förordar utredningen, att den särskilda studiegången påbörjas
en termin efter den reguljära utbildningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1965

Författningsfrågor

Utredningen finner det naturligt, att formella föreskrifter rörande sjuksköterskeutbildningen
såvitt möjligt ansluter till vad som gäller för övrig
utbildningsverksamhet och då närmast övrig yrkesutbildning.

Utredningen redogör därefter för de förslag, som inte stämmer överens
med skolstadgans föreskrifter och anför därvid i huvudsak följande.

Den utbildning utredningen föreslår stämmer inte helt överens med vissa
i skolstadgan givna föreskrifter om hur undervisning i yrkesarbete må meddelas
(20 kap. 5 §).

Förslaget till läroplan överensstämmer heller inte med skolstadgans föreskrifter
i fråga om antalet veckotimmar i heltidskurs (20 kap. 20 §). Stadgans
föreskrifter synes inte alltid medgiva inrättandet av befattning som
studierektor (23 kap. 14 §). Bestämmelser om förstalärare saknas helt. Den
konstruktion av lärartjänsterna utredningen tänkt sig synes inte gå att
förena med den indelning i skilda lärarkategorier, varom stadgan talar
(23 kap. 23 § jfr med 53 §).

Skolstadgans regler om ansökan om inträde i yrkesskola (21 kap. 4 §)
överensstämmer ej med vad utredningen föreslagit.

Utredningen förutsätter, att frågan om undervisningsskyldighet för sjuksköterskeskolornas
lärare blir föremål för förhandlingar. Utgången av dessa
förhandlingar torde medföra behov av särskilda föreskrifter ifråga om undervisningsskyldighetens
omfattning (23 kap. 40 §) samt de nedsättningar
i undervisningsskyldigheten, som skall gälla för rektor och studierektor
(23 kap. 10 och 17 §§). Utgången av dessa förhandlingar kan också komma
att påverka utformningen av kungl. brev den 18 november 1963 ang. särskilda
bestämmelser om skolledare och lärare vid kommunala och landstingskommunala
yrkesskolor m. m. Slutligen framhåller utredningen att
sjuksköterskeutbildningen — i likhet med utbildningen av arbetsterapeuter
och sjukgymnaster -— bör betraktas som sådan specialkurs varom talas i
detta brev.

Trots att den av utredningen föreslagna utbildningen sålunda i vissa delar
avviker från i skolstadgans femte avdelning givna bestämmelser angående
yrkesskolor, förordar utredningen att denna skall gälla även för sjuksköterskeutbildningen
och att särskilda föreskrifter utfärdas, som betingas av
den utbildningsplan och de förslag i övrigt utredningen framlagt i det tidigare.
Detta innebär, att kungörelsen angående statens godkännande av sjuksköterskeskolor
jämte i anslutning därtill utfärdat normalreglemente bör
upphävas. Av medicinalstyrelsen utfärdade cirkulär angående sjuksköterskeutbildningen
kommer att successivt sättas ur kraft, allt eftersom den
nya utbildningsplanen förs igenom.

Kostnadsberäkning

Utredningen föreslår, att statsbidrag skall utgå till den föreslagna sjuksköterskeutbildningen,
att samtliga sjuksköterskeskolor därvid behandlas
som centrala yrkesskolor med landstingskommun som huvudman samt att

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1965

det allmänna driftbidraget skall grundas på ett bidragsunderlag, som motsvarar
lärarkostnaden för såväl den teoretiska som den praktiska utbildningen.

Enligt den av utredningen framlagda läroplanen skall varje elev under ett
läsår meddelas praktisk och teoretisk undervisning under i genomsnitt
1 545 timmar. Den genomsnittliga storleken av undervisningsgruppen beräknar
utredningen till 15 elever. Vid ett årligt elevintag av 2 700 blir det totala
elevantalet 6 750, antalet elevgrupper 450 och det totala antalet undervisningstimmar
(450 X 1 545 =) 695 250. Med en av utredningen uppskattad
genomsnittlig kostnad per undervisningstimme av 25 kr., beräknad på
såväl fast anställda lärare som timlärare, utgör totala kostnaden (695 250 X
25 =) 17,4 milj. kr. Härtill kommer avlöning för 34 rektorer samt arvode
till 34 studierektorer och 34 första lärare. Kostnaden härför i 1965 års
löner beräknar utredningen till sammanlagt 1 425 000 kr. Vidare beräknas
behov av medel för timmar till förfogande och för stödundervisning med
50 000 resp. 35.000 kr.

Bidragsunderlaget för beräkning av det allmänna driftbidraget till sjuksköterskeskolorna
utgör enligt utredningen således tillhopa (17 400 000 +
1 425 000 + 85 000 =) i runt tal 19 milj. kr. Då statsbidraget avseende driftkostnader
för centrala yrkesskolor utgör 100 % av bidragsunderlaget, krävs
för förslagens genomförande i denna del en ökning av medelsanvisningen
under riksstatanslaget Bidrag till centrala yrkesskolor med 19 milj. kr.
Härtill kommer det medelsbehov, som kan visa sig erforderligt för bidrag
till byggnadskostnader och inventariekostnader för sjuksköterskeskolor.
Storleken av detta medelsbehov är framför allt beroende av takten i utbyggnaden
av sjuksköterskeutbildningen.

Det ovan angivna medelsbehovet för bidrag till driftkostnader vid sjuksköterskeskolorna
avser kostnaderna vid full utbyggnad, dvs. fr. o. m. budgetåret
1966/67.

Utredningen räknar med att övergången till den nya utbildningen sker
successivt med början höstterminen 1965. Vid beräkning av medelsbehovet
för driftbidrag budgetåret 1965/66 utgår utredningen från, att cirka en
tredjedel av de 31 icke-statliga skolorna går över vid ett vart av tillfällena
höstterminen 1965, vårterminen 1966 och höstterminen 1966. Elevantalet
vid 10 skolor kan genomsnittligt beräknas till 142 grupper om vardera 15
elever. Vid sådant förhållande blir det behövliga antalet undervisningstimmar
(142 x 1 545 + 142 X 1 545: 2 =) 329 085. Kostnaden härför blir med
en genomsnittlig timkostnad av 25 kr. (329 085 X 25 =) i runt tal 8,2 milj.
kr. Härtill kommer kostnaden för 10 rektorer, 10 studierektorer och 10
första lärare under hela budgetåret samt dessutom samma antal under
halva budgetåret. Tillhopa kan dessa kostnader beräknas till 630 000 kr.
Kostnaderna för timmar till förfogande och stödundervisning kan beräknas
till sammanlagt 40 000 kr. under budgetåret 1965/66. Det totala medels -

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1965

behovet för bidrag till driftkostnader under budgetåret 1965/66 skulle således
utgöra (8 230 00 + 630 000 + 40 000 =) i runt tal 9 milj. kr.

Beträffande de ökade kostnader för skolöverstyrelsen, som blir följden
av utredningens förslag, anför denna i huvudsak följande.

I vad mån denna omorganisation kommer att medföra ökade totalkostnader
för berörda verksamhetsgrenar, är beroende av många faktorer, som
icke kan säkert överblickas f. n. Bortsett från vissa övergångskostnader
torde man dock icke behöva räkna med någon mera väsentlig kostnadsökning.
Utredningen föreslår vidare, att tre extra konsulenttjänster inrättas
fr. o. m. den 1 april 1965. Utredningen utgår ifrån att lönekostnaden
för andra kvartalet 1965 kan bestridas av skolöverstyrelsen med anlitande
av tillgängliga medel. Kostnaden för dessa tre tjänster kan under
budgetåret 1965/66 beräknas till 125 000 kr. Kostnaden för att byrån P 2
hos överstyrelsen förstärks med en tjänst som förste byråsekreterare beräknas
till 34 000 kr. För konsulenternas resor beräknas 10 000 kr.

Utredningen erinrar om att den för pedagogiskt utvecklingsarbete beräknat
ett årligt medelsbehov av 50 000 kr.

De rekommendationer i fråga om slopande av huvudmannaförmånerna
till sjuksköterskeskolornas elever, som utredningen lämnat, innebär enligt
utredningen en kostnadsminskning för huvudmännen, som vid en försiktig
beräkning kan uppskattas till omkring 30 milj. kr. Utredningens förslag
innebär bl. a., att sjuksköterskeeleverna skall gå vid sidan av personalstaten
och således inte sättas in i sjukhuspersonalens tjänstgöringsschema. Detta
kommer att för sjukhusen medföra vissa personalmässiga och ekonomiska
konsekvenser. Dessa konsekvenser går enligt utredningens uppfattning inte
att bedöma utan ingående prövning av förhållandena vid varje enskild skola
och dess utbildningssjukhus. Detta omöjliggör en tillförlitlig förhandsuppskattning
av dessa kostnader.

De i riksstaten uppförda avlönings- och omkostnadsanslagen för de statliga
sjuksköterskeskolorna ävensom förslagsanslaget Bidrag till vissa sjuksköterskeskolor
bör enligt utredningen kvarstå även under budgetåret 1965/
66. Frågan om tiden för berörda skolors övergång till den föreslagna utbildningen
samt övriga frågor i samband härmed måste bli föremål för ingående
överläggningar bl. a. mellan skolorna och berörda sjukhus. Utredningen
avstår därför från att nu göra någon beräkning av den kostnadsökning på
dessa anslag, som må bli följden av en övergång. Av samma skäl har utredningen
inte heller ansett sig kunna beräkna den ökade belastningen på avlöningsanslagen
vid de utbildningssjukhus, där eleverna vid de berörda
skolorna erhåller praktisk utbildning.

Remissyttrandena

Allminna synpunkter

Det allt övervägande flertalet av remissinstanserna ställer sig i stort positiva
till huvudlinjerna i utredningens förslag. Universitetskanslersämbetet finner

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1965

sålunda att uppläggningen av den föreslagna sjuksköterskeutbildningen väl
synes rimma med de allmänna strävandena i vad gäller konstruktion av yrkesutbildning
med en bred basutbildning och framträdande rörlighet i såväl
horisontal- som vertikalled. Liknande tankegångar återfinns i yttrandet av
utredningen rörande vissa medicinska utbildningsfrågor m. m., som därtill
påpekar, att detta bör kunna påverka rekryteringen till såväl sjukskötersketjänster
som lägre biträdestjänster. Att utredningens förslag kommer att
verka rekryteringsfrämjande är en åsikt, som delas av flera remissinstanser.
SSF t. ex. vågar med bestämdhet säga att så är fallet. Arbetsmarknadsstyrelsen
däremot finner för sin del, att den föreslagna sjuksköterskeutbildningen
inte kommer att i önskvärd utsträckning bidra till en förbättring av arbetskraftsituationen
inom sjukvården. Svenska landstingsförbundet, som ställer
sig positivt till flertalet av förslagets huvudlinjer, framhåller att betänkandet
inrymmer värdefulla förbättringar av sjuksköterskeutbildningen. Statstjänarkartellen
anför, att enligt dess mening innebär utredningens förslag en radikal
omläggning av sjuksköterskeutbildningen, som kartellen finner vara riktig
och ändamålsenlig. Även Folkpartiets ungdomsförbund finner utredningens
förslag vara ett stort framsteg på sjuksköterskeutbildningens område.

Många remissmyndigheter beklagar, att utredningen valt att framlägga
sina förslag i två etapper. Detta har, framhålles det, gjort det svårare att ta
definitiv ställning till förslagen, framför allt när det gäller att bedöma den
totala utbildningens längd. Längst i kritik i detta avseende går Skaraborgs
läns landstings förvaltningsutskott, som finner det avgivna betänkandet vara
ett exempel på hur man inte bör angripa de väsentliga utbildningsproblemen
för de befattningshavare, som uppfyller uppgifter ålagda den nuvarande
sjuksköterskekategorien, varför utskottet inte finner sig kunna tillstyrka
förslaget.

Även sett från andra grundläggande synpunkter har utredningens förslag
rönt kritik. Direktionen för karolinska sjukhuset finner, att utredningen inte
tagit tillbörlig hänsyn till pågående försöks- och utredningsverksamhet
vid olika sjukvårdsinrättningar i syfte att åstadkomma rationellare sjukvårdsorganisation
och att utredningen därför kommit att förorda en grundutbildning
för sjuksköterskor, som endast leder till kompetens att fullgöra
arbetsuppgifter ankommande på en kategori befattningshavare, som torde
komma att successivt avvecklas vid flertalet sjukhus. Kritik av liknande innebörd
återfinns bl. a. i yttrande av Stockholms läns landstings förvaltningsutskott,
som vidare framhåller att utredningens förslag bl. a. av detta skäl endast
kan betraktas som ett tidsbegränsat provisorium. Även Svenska stadsförbundet
riktar liknande kritik. Utredningens förslag, att sjuksköterskan
efter genomgången grundutbildning endast når assistentsköterskekompetens,
inger enligt Sveriges läkarförbund starka betänkligheter. Förbundet
anför bl. a. följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1965

Det kan inte vara ändamålsenligt att i väsentlig mån basera vården på
arbetskraft i ansvarig ställning med endast assistentsköterskekompetens, så
länge man icke vet om sjukvården i framtiden är betjänt av sådan. Man
har ännu icke tillräckliga kunskaper om hur vårdarbetet i fortsättningen
lämpligast bör fördelas på olika kategorier av vårdpersonal. Fortsatt utredning
i dessa avseenden är därför erforderlig.

Av bl. a. dessa skäl kan läkarförbundet för sin del inte tillstyrka att sjuksköterskan
skall erhålla legitimation i och med att hon genomgått den föreslagna
grundutbildningen.

Västmanlands läns landstings förvaltningsutskott finner för sin del, att utredningen
vid utformningen av sina förslag inte tagit tillräcklig hänsyn till
det nya skolväsendet, varför en översyn av betänkandet redan av denna
grund är nödvändig.

Några remissmyndigheter finner det vara en brist i betänkandet, att utredningen
inte till ingående debatt tagit upp problemet om samordning mellan
sjuksköterskeskolornas undervisning och de övriga personalskolornas.
Hit hör bl. a. Svenska landstingsförbundet, som beklagar att utredningen inte
fullföljt tanken på att utarbeta en gemensam grundläggande utbildning
för olika slag av vårdyrken. Västerbottens läns landstings förvaltningsutskott
anser att det behövs en kompletterande utredning om en gemensam
grundläggande utbildning för olika slag av vårdyrken.

Örebro låns landstings förvaltningsutskott har i sitt yttrande inledningsvis
tagit upp flera av dessa mera principiella synpunkter och anför i denna
del i huvudsak följande.

För effektivitet inom sjukvården har en rationell personalorganisation
grundläggande betydelse. För att bygga upp denna krävs noggranna analyser
av arbetsuppgifterna. Med utgångspunkt i arbetsstudier kan en bedömning
ske av vilka kompetenskrav som bör ställas på personalen samt
förslag till arbetsgrupper utarbetas. En ledande tanke bör vara att för
varje personalkategori inte krävs mer omfattande utbildning än vad som
är motiverat. Antalet personalkategorier får inte bli för stort. All personal,
som kommer i direkt patientkontakt, måste ha kunskap om patientkontakt
och patientvård. God sjukvård förutsätter ett lagarbete. Med en
sådan målsättning är det naturligt med en långt driven integration ifråga
om utbildningen av sjukvårdspersonal. Det måste vara möjligt, att genom
vidareutbildning avancera till tjänster som ställer ökade krav. Detta förutsätter
att utbildningstrappan är så utformad, att de kunskaper och erfarenheter,
som inhämtats på ett lägre steg, får till fullo tillgodoräknas för
nästa steg. Ett sådant integrerat system kan inte byggas upp utan en ingående
analys av sjukvårdsarbetet och en överblick av de olika personalgruppernas
arbetsuppgifter, sedda i relation till varandra.

Målsättningen

Utredningens sammanfattning av sjuksköterskans grundfunktioner samt det
med utgångspunkt häri föreslagna målet för grundutbildningen vinner så
gott som alla remissinstansernas gillande. Statskontoret framhåller, att ge -

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1965

nom beskrivningen av dessa grundfunktioner, tillsammans utgörande sjuksköterskans
ansvarsområde, har målet för sjuksköterskeutbildningen blivit
klargjort på ett fullt godtagbart sätt, samt fortsätter, att det med utgångspunkt
häri förordade systemet med en för alla sjuksköterskor likartad, brett
upplagd grundutbildning ledande till legitimation uppenbarligen är ägnat
att medföra betydande fördelar. Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott
anser, att utredningen, när det gäller utbildningens målsättning väl penetrerat
funktions- och ansvarsområdet för blivande sjuksköterskor. LO understryker
några av de framhållna riktpunkterna och anför bl. a. följande.

Att den alltmer komplicerade medicinska bedömningen och metodiken
ställer höga krav på sjuksköterskans rent fackmässiga bakgrund.

Att det i en situation präglad av ett spektrum av specialistsynpunkter
krävs att någon kan ge sig tid att göra en syntes av dessa varierande aspekter
och sätta dem i relation till patientens totala situation, med andra ord
— alt å ena sidan gentemot läkaren kunna ge något av patientens helhetsbild,
å andra sidan till patient och anhöriga ge en samlad bild av allt det
som ter sig förvillande och skrämmande i patientens upplevelseinnehåll.

Några remissinstanser bl. a. styrelserna för statens institut för högre utbildning
av sjuksköterskor och statens sjuksköterskeskola i Göteborg samt
Värmlands läns landstings förvaltningsutskott anser dock, att utredningen
starkare borde understrukit de arbetsledande momenten. Svenska kommunalarbetareförbundet
accepterar det av utredningen föreslagna funktionsoch
ansvarsområdet men anser, att den skiss av dessa funktioner som utredningen
gjort inte är tillräcklig. Utredningen borde enligt förbundets mening
ha lämnat en beskrivning på hur riktlinjerna skall förverkligas utan att arbetet
tyngs av detaljer. En sådan beskrivning hade, menar förbundet, varit
en logisk följd av utredningens eget påpekande att sjuksköterskans arbetsutövning
inte kan bestå av ett antal separata aktiviteter.

Grandutbildning — vidareutbildning

Så gott som alla remissmyndigheter, som yttrat sig i denna fråga tillstyrker
den av utredningen föreslagna indelningen av utbildningen i grundutbildning
och vidareutbildning. Som framgått av det tidigare har många remissmyndigheter
dock beklagat, att förslag till vidareutbildningen ej ännu lagts
fram. Medicinalstyrelsen finner uppdelningen i grundutbildning med efterföljande
specialutbildning rationell med tanke på det stora antal sjuksköterskor,
som lämnar yrket under de första verksamhetsåren. Yrkesutbildningsberedningen
tillstyrker i princip indelningen i etapper. Flera av de remissmyndigheter,
som tillstyrker utredningens förslag i denna del framhåller
dock, att en sådan uppdelning kan medföra risk för att ett betydande antal
sjuksköterskor nöjer sig med grundutbildningen. Detta kan — framhålles
det — vara en nackdel med förslaget, då ungefär hälften av det nuvarande
antalet sjukskötersketjänster torde fordra vidareutbildning i en eller annan

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1965

form. Ett skäl som starkt talar för en uppdelning på sätt utredningen föreslagit
är — påpekar bl. a. Örebro läns landstings förvaltningsutskott — att
detta ökar den faktiska utbildningskapaciteten. Stadsfullmäktige i Göteborg,
som tillstyrker förslaget, anser, att det ofta torde vara förenat med svårigheter
att för vidareutbildning friställa sjuksköterskor.

Tillträde till grundutbildningen

Inträdesålder

Ingen av de remissmyndigheter, som yttrat sig i frågan, motsätter sig en
sänkning av inträdesåldern från 19 år. Sveriges sjuksköterskeelevers förbund
ifrågasätter dock åtgärden, då eleven ofta inte har tillräcklig mognad för att
tillgodogöra sig undervisningen. Arbetsmarknadsstyrelsen anser, att för att
kunna länka in så många ungdomar som möjligt i yrket intagning bör kunna
ske vid uppnådda 17 år i likhet med vad som gäller för tekniska sjukvårdsassistenter.
Denna åsikt delas med Kalmar läns norra landstings förvaltningsutskott.
Liknande tankegångar anförs av Svenska kommunförbundet
och Svenska stadsförbundet, som förutsätter generöst tillämpat dispensförfarande
för 17-åringar.

Behov av allmän skolunderbyggnad

Utredningens förslag, att man i fråga om krav på föregående skolunderbyggnad
bör inrikta sig på genomgången fackskola vinner starkt stöd hos remissinstanserna.
Mer än två tredjedelar av dem, som yttrat sig i denna fråga
delar utredningens uppfattning. SSF framhåller, att det synes att fackskola
och gymnasium snarast bör bli naturliga rekryteringsvägar till sjuksköterskeutbildningen.
TCO instämmer i utredningens uppfattning i denna del och
anför vidare, att med den förutsättningen har också gymnasieutredningen
och fackskoleutredningen gjort sina kvantitativa beräkningar i fråga om utbildningslinjer,
som naturligen bör ligga till grund för postgymnasial utbildning
inom vårdområdet.

Förslaget att folkhögskolan bör jämställas med fackskolan betonas av några
remissinstanser. Detta framhåller t. ex. LO, som fortsättningsvis anför, att
det på intet sätt kan anses vara en nackdel för rekryteringen, om denna skolform
tillför sjuksköterskeutbildningen en kategori av något äldre elever med
en högre grad av personlig mognad.

Kritik har emellertid, som framgått av det tidigare, också framförts. Starkast
kommer detta kanske till uttryck hos arbetsmarknadsstyrelsen, som
menar att det är viktigt att en utbildningsorganisation inom sjukvården vilar
på bredast möjliga rekryteringsunderlag. Den komplettering av skolkunskaper
som kommer att bli erforderlig bör kompletteras vid övergången från
ett utbildningsmoment till ett annat i en trappstegsvis anordnad allmän
vårdutbildning. Liknande tankegångar återfinns i yttrandet av statistiska

Kungi. Maj.ts proposition nr 161 år 1965

centralbyrån, som anför att det för sjukvårdens del f. n. allra viktigaste är
att få en så vid rekryteringsbas som möjligt. Centralbyrån anser vidare, att
olika för yrket lämpade personer bör rekryteras och ges en beroende på förkunskaper
och kommande arbetsuppgifter differentierad yrkesutbildning.

Med hänsyn till konkurrensen om eleverna från fackskolan från andra
samhällsområden ifrågasätter bl. a. Svenska kommunförbundet, Svenska
stadsförbundet och Malmöhus läns landstings förvaltningsutskott om utredningens
förslag i denna del är realistiskt.

Svenska landstingsförbundet anser, att frågan om en skärpning av det formella
inträdeskravet bör bli föremål för överväganden när fackskolan är allmänt
genomförd. Samma tankegångar återfinns i yttrandet av skolöverstyrelsen,
som bl. a. anför.

Mot bakgrunden av den pågående allmänna höjningen av utbildningsnivån
och i samband med framtida mera genomgripande ändringar i arbetsfördelningen
mellan olika personalgrupper inom hälso- och sjukvården kan
dock frågan om den lämpligaste skolunderbyggnaden framdeles komma att
ånyo behöva övervägas.

Inte heller Svenska kommunalarbetareförbundet finner anledning att man
redan nu tar ställning till den situation, som uppstår när en allmän höjning
av utbildningsnivå ägt rum. Ytterligare några remissinstanser som t. ex.
stadsfullmäktige i Göteborg och Västerbottens läns landstings förvaltningsutskott
anför liknande synpunkter.

I sak möter utredningens förslag till bestämmelser om skolunderbyggnad
under en övergångstid få motsägelser. Yrkesutbildningsberedningen anför
dock, att intagningsvillkoren bör utformas med angivande av kunskapsfordringar
motsvarande slutbetyg i vissa ämnen och kursalternativ från grundskolans
årskurs 9.

Skolöverstyrelsen finner — i likhet med bl. a. Statens sjukhuspersonals
förbund — att grundskolans samtliga teoretiska linjer med allmän kurs i
matematik bör ge behörighet till inträde vid sjuksköterskeskolor.

Krav på kunskaper i vissa ämnen. Inträdesprov

Beträffande utredningens förslag om inträdesprov innefattande kunskapskontroll
i vissa ämnen samt skriftliga begåvningsprov går remissinstansernas
åsikter starkt isär.

De flesta tillstyrker dock utredningens förslag. Mest bestämt hävdas kravet
på inträdesprov av direktionen för karolinska sjukhuset, som framhåller,
att endast genom en sådan kunskapskontroll torde man kunna skapa garanti
för att eleverna äger för sjuksköterskeutbildningen erforderliga teoretiska
förkunskaper. Även TCO hävdar bestämt nödvändigheten av särskilda inträdesprov
och anför till stöd för sin uppfattning bl. a.

Inträdesprov bör ge en större rättvisa än urval enbart efter betyg. Vidare
är det för sjuksköterskeskolorna under övergångsperioden fråga om en

Kungi. Maj:ts proposition nr 161 år 1965

rekrytering inte bara från grundskolan utan även från realskola, flickskola
och folkhögskola. Det torde vara helt ogörligt att ekvivalera betygen från
de olika skolformerna, detta i all synnerhet som folkhögskolan inte alls
avger graderade ämnesbetyg så som sker i de övriga skolorna.

Ett tiotal remissinstanser anmäler tveksamhet mot införande av inträdesprov.
Så anför t. ex. Värmlands läns landstings förvaltningsutskott, som
dock är berett tillstyrka att inträdesprov försöksvis anordnas, bl. a. följande.

Svårigheten att rekrytera elever bland sökande med olika skolunderbyggnad
är uppenbar. Frågan är emellertid om det föreslagna prövningsförfarandet
löser dessa svårigheter. Det bör inte ha undgått utredningen att man
inom det övriga skolväsendet betraktar urvalsproven som ett tämligen
trubbigt instrument och att man därför så gott som undantagslöst övergivit
dem till förmån för en betygsmässig bedömning av de sökande.

SAF framhåller, att tonvikten inom det framtida urvalsförfarandet bör ligga
på adekvata begåvningsprov och på det personlighetsdiagnostiska området.
Det finns enligt föreningens mening skäl att speciellt nämna personlighetsdiagnostiken
då den kan innebära möjligheter att minska avgången under
utbildningstiden och framför allt efter denna.

Liknande tankegångar återfinns även i andra yttranden, så t. ex. förordar
Svenska kommunförbundet en lämplighetsprövning. Skolöverstgrelsen avstyrker
i nuläget bestämt ett generellt införande av kunskaps- och begåvningsprov,
då det vetenskapliga underlaget för konstruktion och genomförande
av inträdesprov med någorlunda positiv korrektion mellan den prövandes
provresultat och framtida yrkeslämplighet ännu så länge är alltför
bräckligt.

överstyrelsen anser visserligen, att försöksverksamheten bör kunna fullföljas
om så finnes lämpligt från utprövningssynpunkt.

Slopande av orienteringsperioden. Förpraktik m. m.

Förslaget att slopa den nuvarande orienteringsperioden synes allmänt godtas
av remissinstanserna. Viss tveksamhet anmäler dock styrelsen för Betaniastiftelsens
sjuksköterskeskola. Många remissinstanser betonar att viss
förpraktik är värdefull ur flera synpunkter. Omkring tio remissinstanser
däribland flera landstings förvaltningsutskott samt Sveriges läkarförbund
och direktionen för karolinska sjukhuset förordar obligatoriskt krav på förpraktik
på upp till tre månader.

Övriga förslag beträffande tillträdet

Utredningens förslag i fråga om hälsokontroll och ansökningsförfarande
berörs i endast ett mindre antal remissyttranden. Skolöverstyrelsen och
Svenska kommunalarbetareförbundet anser att även för sjuksköterskeskolorna
bör sedvanligt läkarintyg för utbildnings- och anställningssökande
användas. Vidare påpekar överstyrelsen, att höggradiga läs- och skrivsvå -

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1965

righeter brukar vara av övergående natur och bör således ej få utgöra hinder
för tillträde till fortsatta utbildningar. Detsamma påtalas av styrelsen
för centralskolan för specialutbildning av barnsjuksköterskor, som därutöver
framhåller att motsvarande spärr inte föreligger vid antagande för
utbildning till vare sig läkare eller apotekare.

Förslaget om gemensamma fasta ansökningstider synes inte röna några
motsägelser. Det centrala ansökningsförfarandet tillstyrks av skolöverstyrelsen
under förutsättning av att ansökningsmaterialet kan behandlas med
datamaskin. Omkring tio remissinstanser, däribland medicinalstyrelsen och
Svenska landstingsförbundet motsätter sig förslaget i sistnämnda hänseende.

Läroplan för grundutbildningen

Läsår, terminer, arbetsveckan m. m.

Utredningens förslag om att införa terminssystem för sjuksköterskeutbildningen
hälsas i allmänhet med tillfredsställelse av remissinstanserna.
Yrkesutbildningsberedningen påpekar, att om yrkesskolornas läsår även i
fortsättningen skall omfatta intill 42 veckor, bör höstterminen omfatta 20
och vårterminen 22 veckor. Denna ståndpunkt intas även av styrelsen för
Samariterhemmets sjuksköterskeskola. Direktionen för akademiska sjukhuset
samt Uppsala och Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott
anser att en övergång till ett tre-terminerssystem bör övervägas. Stadsfullmäktige
i Göteborg framhåller, att det bör vara möjligt att förlägga ledigheten
för eleverna till tillfälle under året som ur sjukvårdshuvudmannens
och vederbörande sjuksköterskeskolas synpunkt befinnes lämpligt. Minskningen
av antalet läsveckor per år med sex veckor ifrågasättes av statens
sjukhuspersonals förbund. Enligt förbundets mening borde man hellre än
att avkorta läsårets längd söka avkorta utbildningens totala längd.

Några remissmyndigheter t. ex. Stockholms läns landstings förvaltningsutskott
framhåller det som en svaghet i utredningens förslag, att hänsyn
inte tagits till femdagarsvecka. Yrkesutbildningsberedningen påpekar, att
antalet veckotimmar i teoretisk undervisning ej överensstämmer med skolstadgans
bestämmelser. Vidare påtalar styrelsen för Samariterhemmets
sjuksköterskeskola, att 30 veckotimmar under teoriavsnitten är enligt styrelsens
mening för mycket.

Sommar praktik

Frågan om sommarpraktik behandlas endast i ett fåtal remissyttranden.
Den framhålls som allmänt värdefull. Vissa remissinstanser såsom Malmöhus
läns landstings förvaltningsutskott, stadsfullmäktige i Göteborg och
Malmö samt Svenska stadsförbundet anser, alt feriepraktik skall vara obligatorisk.
Skolöverstyrelsen betonar, att eleverna bör ha möjlighet att under

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1965

vissa ferier praktisera på sjukvårdsinrättningar, men anser inte att några
alltför bindande direktiv skall utfärdas. Sveriges sjuksköterskeelevers förbund
understryker att sommarpraktik ej bör räknas som särskild merit
i utbildningshänseende.

Grundutbildningens utformning och innehåll

Utredningens förslag i denna del bemöts i allmänhet välvilligt av remissmyndigheterna.
Viss kritik framförs dock, särskilt i fråga om lärlingssystemet,
men även uppläggningen och lärostoffet blir föremål för vissa
invändningar. Beträffande fördelningen av utbildningen i stort på de skilda
terminerna framhåller bl. a. styrelsen för statens sjuksköterskeskola i
Stockholm och Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott, att utbildningen
hellre bör börja med praktisk termin.

Från några remissinstanser, bland dem yrkesutbildningsberedningen, styrelsen
för statens institut för högre utbildning av sjuksköterskor och medicinalstyrelsen
framhålls att det vore att föredra, att slå samman en del
ämnen till större ämnesgrupper eller ämnesblock. Ämnet neurologi efterlyses
av bl. a. direktionen för akademiska sjukhuset i Uppsala och styrelsen
för Sophiahemmets sjuksköterskeskola. Skolöverstyrelsen, medicinalstyrelsen
m. fl. finner den från två månader till fyra veckor minskade tiden
inom barnbördsvård alltför knapp. Såväl styrelsen för barnmorskeläroanstalten
i Göteborg som Svenska barnmorskeförbundet har påpekat detta
förhållande men förutsatt att detta kommer att iakttas vid utformningen av
vidareutbildningen. Från bl. a. statskontoret har påtalats värdet av undervisning
i biokemi.

Värdet av att den teoretiska utbildningen och den praktiska tillämpningen
nära samordnas betonas särskilt av några remissinstanser. Yrkesutbildningsberedningen
anför härom i huvudsak följande.

Det är av betydande värde ur pedagogiska synpunkter och effektivitetssynpunkter,
om den i praktik- och teoriperioderna ingående teoriundervisningen
kan meddelas i takt med den praktiska undervisningen så att en
positiv växelverkan uppnås. I de fall eleverna måste placeras även på små
sjukvårdsenheter, bör teoriundervisningen kunna samlas till kortare sammanhängande
pass på exempelvis två veckor.

Andra remissinstanser åter framhåller, att jämsidesundervisningen kan
bli betungande ur bl. a. organisatoriska synpunkter. Detta framhålles bl. a.
av direktionen för karolinska sjukhuset och Norrbottens läns landstings
förvaltningsutskott.

Den praktiska utbildningens föreslagna organisation behandlas ingående
i så gott som alla yttranden. I omkring tre fjärdedelar av dessa har förslaget
om lärlingssystemets slopande tillstyrkts. Från flera håll har emellertid
framhållits, att avvecklingen måste ske successivt och med beaktande
av personalsituationen. Det framhålls vidare att genomförandet av

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1965

detta förslag kräver en snabb utbyggnad av övrig sjukvårdsutbildning. Det
framhålls å andra sidan bl. a. av yrkesutbildningsberedningen, att lärlingssystemet
ur utbildningssynpunkt är behäftat med så påtagliga nackdelar,
att det inte längre bör förekomma. LO anlägger något vidare aspekter på
problemet och anför bl. a.

Sjuksköterskeutbildningen som en gren av postgymnasial utbildning
bland många andra bör understrykas. Med denna målsättning för ögonen
är det helt realistiskt att den kliniska tjänstgöringen försiggår vid sidan
av den ordinarie personalstaten. Detta medverkar till att jämställa sjuksköterskeutbildningen
värderingsmässigt med andra utbildningsmöjligheter
och bör vara välgörande för rekryteringsunderlaget samt bör också
bidraga till att bryta den isolering som uppenbarligen förekommit vad
gäller sjuksköterskorna från sådana kontakter med samhället i övrigt, som
bör vara väsentliga för en sund personlighetsdaning i naturlig konfrontation
med de normeringar som gäller i de mänskliga relationerna. En sådan
utveckling bör vara befrämjande för sjuksköterskans fortsatta yrkesverksamhet,
där hennes vidgade förståelse och vidsyn vad gäller personliga och
sociala problem kan vara av väsentligt värde för hennes mellanmänskliga
relationer med såväl underställd personal som patienter.

Svårigheten att ersätta bortfallet av elevernas arbetsinsatser anges av
flertalet av de remissinstanser, som avstyrker förslaget, vara motiv till
vederbörandes ställningstagande. Av yttrandena framgår att svårigheterna
att anskaffa ersättningspersonal är mest påtaglig i storstadsområdena, så
har t. ex. förslaget avstyrkts av stadsfullmäktige i Göteborg. Stadsfullmäktige
i Stockholm och Malmö ger uttryck för stark tveksamhet. Även Malmöhus
samt Göteborgs och Bohus läns landstings förvaltningsutskott framhåller
starkt personalsvårigheter. Uppsala läns landstings förvaltningsutskott
anser, att sjukhusens synpunkter och praktiska problem inte blivit
tillräckligt uppmärksammade och utredda. Liknande tankegångar återfinns
i yttrandet av direktionen för akademiska sjukhuset i Uppsala, som anser,
att de personella resurserna att genomföra detta förslag f. n. saknas.
Styrelsen för södra Sveriges sjukslcöterskehems sjuksköterskeskola framhåller,
att förslag till grundutbildning inte bör läggas fram förrän förutsättningar
i form av bl. a. ersättningspersonal finns att tillgå.

Lärlingssystemet har — framhåller Svenska läkaresällskapet — varit
eu pedagogisk tillgång som inte bör underskattas. Liknande tankegångar
återfinns i yttrandena av bl. a. Sveriges läkarförbund och medicinalstyrelsen,
som var för sig framhåller att lärlingssystemet har stora fördelar även
ur utbildningssynpunkt. Kalmar läns norra landstings förvaltningsutskott
anser, att lärlingssystemet bör fortfara på så sätt att två elever ersätter ett
biträde eller eu undersköterska.

Avvikelser från den normala läroplanen

Bland de remissinstanser som behandlat utredningens förslag om särskilda
studentklasser är meningarna starkt delade. Arbetsmarlcnadssty('')
— Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 saml. AV 161

Kungl. Maj ds proposition nr 161 år 1965

relsen framhåller, att en ökad rekrytering av studenter till sjuksköterskeutbildningen
framstår som nödvändig bl. a. med tanke på behovet av lärare
och administrativ personal, och fortsätter.

Enligt styrelsens uppfattning torde grundutbildningen för studenter och
likställda kunna målinriktas på sätt som nu sker vid en försöksverksamhet
med specialkurs för blivande lärare. Härvid utnyttjas universitetsundervisningen
i viss utsträckning. En utbildningsgång av denna typ bör
inrättas i flera universitetsstäder.

Liknande tankegångar kommer till uttryck i yttrandet av medicinalstyrelsen,
som tillägger att en sådan utbildningslinje även kunde tänkas
bli speciellt attraktiv för manlig ungdom.

Den av utredningen anvisade möjligheten till överkurser för elever med
gymnasieutbildning eller motsvarande finner bl. a. skolöverstyrelsen vara
en lämplig förberedelse till fortsatta studier för högre tjänster inom vårdyrkeskarriären.
Överstyrelsen ställer sig däremot principiellt tveksam till
inrättandet av särskilda studentklasser och anför vidare, att definitiv ställning
i denna fråga inte bör tas förrän utredningen framlagt vissa förslag
till den högre utbildningen. Sistnämnda åsikt delas av bl. a. Svenska landstingsförbundet.

Universitetskanslersämbetet anser det inte befogat att anordna speciella
studentklasser. Inte heller utredningen rörande vissa medicinska utbildningsfrågor
m. m. finner en sådan anordning motiverad och framhåller,
att det bör vara möjligt att genom andra åtgärder stimulera studerande
med betyg från gymnasium att ägna sig åt den verksamhet inom vårdområdena
som sjuksköterskeutbildningen erbjuder.

Närmare ett tiotal landstings förvaltningsutskott, däribland Blekinge och
Hallands läns, anser sig inte kunna tillstyrka, att särskilda studentklasser
inrättas.

Utredningens förslag om en förkortad studiegång för den som tidigare
genomgått utbildning till sjukvårdsbiträde och undersköterska hälsas med
allmän tillfredsställelse. Utformningen av denna utbildning röner dock
stark kritik. Inemot hälften av de remissinstanser, som tagit upp frågan
till behandling, framhåller att förslaget till utbildningsgång måste överarbetas
ytterligare i syfte att förkorta utbildningen till tre terminer. En
sådan överarbetning bör lämpligen — framhåller bl. a. Örebro låns landstings
förvaltningsutskott och Svenska landstingsförbundet — företas i
samband med en översyn av de nuvarande utbildningsplanerna för sjukvårdsbiträden
och undersköterskor. Det framhålls också av flera remissinstanser
bl. a. yrkesutbildningsberedningen att den som genomgått undersköterskeutbildning
omedelbart bör kunna inträda i sjuksköterskeskola.

Även utredningens förslag till utformning av den särskilda studiegångens
första termin — vari vanliga skolämnen ingår — möter invändningar

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1965

i ett stort antal yttranden. Sålunda återfinns i ett tjugotal yttranden instämmanden
i eller uttalanden anslutande till vad ledamoten av utredningen
Gerd Zetterström-Lagervall anfört i ett vid utredningens betänkande
fogat särskilt yttrande.

Lärare och övrig personal

Utredningens förslag beträffande lärarpersonalen synes i allt väsentligt
vunnit så gott som alla remissinstansernas gillande.

SSF framhåller, att assisterande skolledare vid sidan av rektor väsentligt
skulle öka skolans möjligheter att genomföra en förbättrad sjuksköterskeutbildning.
Även enligt skolöverstyrelsens mening bör vid sjuksköterskeutbildningen
finnas studierektor och första lärare. Frågan om inrättande
av rektorstjänst måste, anser skolöverstyrelsen, bli beroende av hur
utbildningen lokalt samordnas med övrig vårdutbildning. Stadsfullmäktige
i Malmö anser att den ifrågasatta utökningen av de ledande uppgifterna
förefaller överdimensionerad.

Värmlands läns landstings förvaltningsutskott framhåller önskvärdheten
av att tjänsterna inom sjuksköterskeutbildningen ges samma konstruktion
som inom det övriga skolväsendet. Då första lärare inte förekommer
i skolstadgan bör sådana tjänster enligt utskottets mening inte heller
förekomma inom sjuksköterskeutbildningen.

Det av utredningen förordade antalet övriga lärare anses allmänt vara
väl avvägt. Det framhålls dock att för att åstadkomma en sådan önskvärd
lärartäthet måste lärarutbildningen utökas och rekryteringsstimulerande
åtgärder vidtas.

Yrkesutbildningsberedningen framhåller, att det ur pedagogiska synpunkter
är önskvärt att samma lärare kan följa elevernas teoretiska och
praktiska utbildning. Liknande synpunkter återfinns i ett flertal remissyttranden
bl. a. av medicinalstyrelsen, Sveriges läkarförbund och Svenska
läkaresällskapet samt överstyrelsen för Svenska röda korset.

Sjuksköterskeutbildningen kan -— framhåller skolöverstyrelsen — i anseende
till personalens anställnings- och avlöningsförhållanden, stadgereglering,
statsbidrag o. d. närmast anses som inbyggd skola. Med hänsyn
härtill finner överstyrelsen det knappast lämpligt att beträffande sjuksköterskeskolornas
personal införa statlig reglering av anställningsförhållandena.

En rakt motsatt uppfattning i denna fråga företräds av Örebro läns landstings
förvaltningsutskott, som konstaterar att enligt utredningens förslag
till sjuksköterskeutbildning kommer det hittills tillämpade lärlingssystemet
att upphöra för sjuksköterskeeleverna och därmed även utbildningens
karaktär av inbyggd skola. Vid sådant förhållande ter det sig för utskottet
självklart, att anställningsförhållandena för lärarna blir statligt reglerade.

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1965

Skolorganisationen

Skolöverstyrelsen bör enligt samtliga remissinstanser utom styrelsen för
Södra Sveriges sjuksköterslcehems sjuksköterskeskola vara tillsynsmyndighet
för grundutbildningen av sjuksköterskor. Viss tveksamhet i detta
hänseende uttrycker dock Sveriges läkarförbund. Svenska landstingsförbundet
anser att tillsynen även för den högre utbildningen och vidareutbildningen
snarast bör övergå på skolöverstyrelsen.

Vikten av ett gott samarbete mellan skolöverstyrelsen, medicinalstyrelsen
och sjukvårdshuvudmännen understryks av ett flertal remissinstanser.
Medicinalstyrelsen framhåller, att verksamheten i medicinskt avseende bör
stå under tillsyn av medicinalstyrelsen. Medicinalstyrelsen bör vidare i
sista hand ansvara för prognoser angående personalbehov och personaltillgång.
Skolöverstyrelsen har — enligt medicinalstyrelsens mening —- att
anpassa utbildningens volym med ledning av dessa prognoser. Arbetsmarknadsstyrelsen
förordar för sin del ett fast organiserat samarbete mellan
skolöverstyrelsen, medicinalstyrelsen, sjukvårdshuvudmännen och arbetsmarknadsverket.
Skolöverstyrelsen finner ett fortlöpande och nära samarbete
mellan överstyrelsen, medicinalstyrelsen och sjukvårdshuvudmännen
uppenbarligen nödvändigt men anser, att någon formell reglering av
detta samarbete utöver vad som följer av överstyrelsens instruktion inte är
erforderlig.

Förslaget om en särskild vårdyrkesbyrå inom skolöverstyrelsen tillstyrks
av så gott som alla de remissinstanser som berört denna fråga. Man bör
dock inte, anser bl. a. förvaltningsutskotten i Jönköpings och Värmlands
låns landsting, föreskriva några särskilda kompetensvillkor för chefen för
en vårdyrkesbyrå. Medicinalstyrelsen framhåller, att chefen för vårdyrkesbyrån
bör vara en person med akademisk lärarutbildning och erfarenhet
från sjukvård. Liknande synpunkter framförs av bl. a. Sveriges läkarförbund.
Skolöverstyrelsen finner dock att sjuksköterskeutbildningen, i likhet
med övrig vårdutbildning, i avseende på undervisningsfrågor bör höra
till byrå UY 2, och anför bl. a.

överstyrelsen erinrar om att vid uppbyggnaden av ämbetsverkets organisation
eftersträvats att så långt möjligt begränsa antalet byråer. De erfarenheter,
som redan gjorts av den nya organisationen, bestyrker riktigheten
av en organisation med få och stora arbetsenheter. En mera specialiserad
organisation är betydligt mera svåradministrerad. Överstyrelsen
hänvisar till att de stora och likaså mycket expansiva yrkesutbildningsområdena
industri, hantverk och handel företräds av en byrå inom avdelning
UY, byrå UY 1. Utredningens argumentation skulle för övrigt kunna
med samma skäl anföras beträffande en mängd andra utbildningsområden.

Liknande synpunkter framförs av statskontoret.

Skolöverstyrelsen redovisar i sitt yttrande förslag till de personalförändringar,
som betingas av att överstyrelsen blir tillsynsmyndighet för sjuksköterskeutbildningen.
Sammanfattningsvis anges följande.

Kungi. Maj.ts proposition nr 161 år 1965

ökning

1 avdelningsdirektör Be 1
3 skolkonsulenter (varav

2 med treårsförordnande)

2 byrådirektörer Ao 27—Ao 25

1 kontorist Ao 9

2 kanslibiträden Ao 7
2 kontorsbiträden A 2—A 7

Av de ovan nämnda tjänsterna bör byrå P 2 tillföras en byrådirektör och
ett kanslibiträde. De övriga tillförs UY 2.

Beträffande kostnadsökningar i övrigt anför skolöverstyrelsen bl. a. följande.

I likhet med vad som är fallet beträffande överstyrelsens övriga verksamhetsområden
bör den fasta personalen vid behov kunna kompletteras med
experter och tillfällig personal, överstyrelsen beräknar 50 000 kr. för detta
ändamål.

Utökningen av personalen medför kostnadsökning även på överstyrelsens
omkostnadsanslag, i huvudsak under anslagsposten Beseersättningar och
delposten Övriga expenser. överstyrelsen beräknar 10 000 kr. till reseersättningar
och 28 000 kr. till övriga expenser.

Utredningens förordande att landstingen och de landstingsfria städerna
i princip skall vara huvudmän för sjuksköterskeutbildningen vinner så gott
som allmän anslutning. Statstjänarkartellen däremot finner en uppdelning
av huvudmannaskapet på så många enheter mindre rationell och anser att
framför allt planeringssynpunkter talar för att förslaget i denna del blir
föremål för en omprövning.

Yrkesutbildningsberedningen, i vars uppdrag ingår att bl. a. utreda huvudmansfrågor
för yrkesutbildningsväsendet i sin helhet, framhåller att
dessa frågor bör ses i ett större sammanhang och ställas i relation till det
gymnasiala och postgymnasiala utbildningsväsendet i övrigt. Utan att därmed
föregripa beredningens överväganden i dessa frågor anser emellertid
beredningen att det ur planerings- och organisationssynpunkter
vore till fördel om samma huvudman hade ansvaret för utbildning av
sjukvårdsbiträden, undersköterskor, sjuksköterskor, assistenter och annan
motsvarande vårdpersonal. Kopparbergs läns landstings förvaltningsutskott
anser, att den omständigheten att landstingen och de landstingsfria städerna
i princip bör vara huvudmän för sjuksköterskeutbildningen, inte bör
utesluta möjligheten av att en primärkommun handhar förvaltningen och
driften av en vårdyrkesskola (bl. a. för utbildning av sjuksköterskor) i
intimt samarbete med huvudmannen och anför vidare i huvudsak följande.

Utskottet är övertygat om, att en centralt uppbyggd skolorganisation
inom landstingsförvaltningen inte kan sköta yrkesutbildningen bättre än
som hittills skett inom landstingskommunen genom ett gott samarbete mellan
primärkommunerna och landstinget. Det bör därför få ankomma på
den enskilde huvudmannen att med hänsyn till behov och erfarenhet skapa
lämpligaste organisation.

Minskning

1 byrådirektör Ae 27

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1965

Inom de landstingsfria städerna liksom inom stadsförbundet har uppstått
en intensiv debatt om vilket stadens organ som skall handha förvaltningen
och driften av sjuksköterskeutbildningen. Stadsfullmäktige i Stockholm
och Malmö har stannat för att förorda, att sjukvårdsstyrelsen bör
svara för sjuksköterskeutbildningen. I denna fråga åberopar stadsfullmäktige
i Göteborg bl. a. följande.

Beträffande samordningen av utbildningsresurserna understryker utredningen
angelägenheten av att åstadkomma gemensam ledning och administration
av sjukvårdsutbildningen. Skolstyrelsen har uttalat, att de samordningsproblem
som utredningen berör lämpligen kan lösas inom skolstyrelsens
ram och organisation. Det må emellertid påpekas att vissa utredningar
pågår rörande lämpligheten av och möjligheten till att samla all
sjukvårdsutbildning inom en vårdskola. Samråd äger därvid rum med
Göteborgs och Bohus läns landsting.

Svenska stadsförbundet framhåller, att det synes väsentligast att möjlighet
skapas för berörda städer att med hänsynstagande till rådande förhållanden
själva få avgöra vilket organ som skall handha sjuksköterskeutbildningen.

Direktionen för karolinska sjukhuset anför att det — vid ett bibehållet
huvudmannaskap för sjukhuset — synes naturligt att statens sjuksköterskeskola
i Stockholm förblir statlig och anknyts till sjukhuset. Denna
skola anför direktionen vidare bör då ombildas till en sjukvårds- eller
vårdyrkesskola för utbildning av samtliga kategorier för karolinska sjukhuset
avsedd vårdpersonal. Även statskontoret anser, att statens sjuksköterskeskola
i Stockholm bör förbli statlig därest karolinska sjukhuset förblir
statligt. Liknande synpunkter framförs även av styrelsen för statens
sjuksköterskeskola i Stockholm samt Stockholms låns landstings förvaltningsutskott.

Överstyrelsen för Svenska röda korset tillstyrker förslaget om huvudmannaskap
och framhåller vidare, att de privata skolorna även om de efter
förhandlingar erhåller nytt huvudmannaskap bör få bibehålla sin särart.
Styrelsen för Samariterhemmets sjuksköterskeskola liksom Svenska diakoniss-sållskapet
i egenskap av huvudman för Ersta diakonissanstalts sjuksköterskeskola
förklarar sig var och en beredda delta i förhandlingar angående
resp. skolas ställning. Styrelsen för Sophiahemmet anser starka
skäl föreligga att någon förändring av huvudmannaskapet inte vidtas.

Övriga frågor

Utredningens övriga förslag berörs endast i ett mindre antal yttranden.

Vikten av fortbildning framhålls t. ex. av SSF. Styrelsen för statens institut
för högre utbildning av sjuksköterskor anser, att en del av fortbildningskurserna
bör ske i institutets regi.

Förslaget om slopande av huvudmannaförmånerna till eleverna vid övergång
till studiemedelssystemet godtas i regel av de remissinstanser, som

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1965

behandlat denna fråga. Styrelsen för centralskolan för specialutbildning av
barnsjuksköterskor ifrågasätter om inte ett bortfall av huvudmannaförmånerna
i längden kan komma att påverka rekryteringen i negativ riktning.
I sin allmänna rekryteringsfrämjande politik kan huvudmännen — påpekar
Svenska landstingsförbundet — komma i det läget att det bedöms som
påkallat att som särskild stimulans vid yrkesvalet kunna tillförsäkra eleverna
vissa särskilda förmåner.

Behovsprognoserna bör enligt skolöverstyrelsens mening bygga på sjukvårdens
totala arbetskraftsbehov. Några remissinstanser bl. a. statskontoret
påpekar vikten av att prognoserna kontinuerligt revideras. Örebro läns
landstings förvaltningsutskott och Svenska landstingsförbundet framhåller
att den årliga utbildningskapaciteten snarast måste ökas till minst
4 000.

Vikten av en intensifierad yrkesorientering om sjukvården påtalas av
flera remissmyndigheter. Manlig personal i sjukvården anses överlag önskvärd.

Frågan om manliga elevers militärtjänstgöring upptas till behandling
av bl. a. 1960 års värnpliktsutredning och 1962 års försvarssjukvårdsutredning.
Värnpliktsutredningen anser, att utbildningstidens längd bör bedömas
med utgångspunkt i vederbörandes behov av militär utbildning av
alla slag, även sjukvårdsutbildning. Utbildningstidens betydelse för en ökad
rekrytering av män till sjuksköterskeskolorna är — ur de synpunkter
värnpliktsutredningen har att föreräda — ovidkommande. Försvarssjukvårdsutredningen
framhåller, att det ur militär synpunkt torde vara ett
klart önskemål, att sjuksköterskeskolan avslutas innan militärutbildningen
påbörjas.

Förslaget om statsbidrag till sjuksköterskeutbildningen möter i princip
inga invändningar. Skolöverstyrelsen föreslår dock. att bidraget skall utgå
efter liknande grunder som gäller för inbyggd skola. Några villkor för erhållande
av statsbidrag utöver dem som återfinns i skolstadgan kan Värmlands
läns landstings förvaltningsutskott inte finna påkallade. Västerbottens
läns landstings förvaltningsutskott anser att statsbidrag bör utgå oberoende
av en omläggning av sjuksköterskeutbildningen. Stadsfullmäktige i
Stockholm framhåller att bidrag till investeringar bör kunna utgå även
retroaktivt.

Vad slutligen angår tidsplanen för utbildningens omläggning uttrycker
många remissinstanser tveksamhet huruvida utredningens förslag i denna
del är genomförbart. Så anser t. ex. medicinalstyrelsen och skolöverstyrelsen
att den nya utbildningen ej kan påbörjas förrän vårterminen 1966.
Andra remissinstanser såsom landstingens förvaltningsutskott i Uppsala
län, Jönköpings län, Kalmar läns norra och Örebro län samt Svenska
landstingsförbundet anser att övergången bör ske tidigast höstterminen
1966.

Kungi. Maj.ts proposition nr 161 år 1965

Departementschefen

Den kraftiga, alltjämt pågående utbyggnaden av landets hälso- och sjukvård
medför ett starkt ökat behov av såväl sjuksköterskor som annan sjukvårdspersonal.
Samtidigt har de senare årtiondenas snabba framsteg på medicinens
område i hög grad förändrat sjukvårdsarbetet. Detta har medfört
ej blott en förändring av sjukvårdspersonalens och kanske främst sjuksköterskornas
arbetsuppgifter utan även tillkomsten av nya grupper sjukvårdspersonal,
t. ex. de tekniska assistenterna. Hälso- och sjukvårdens härigenom
alltmer mångfasetterade personaluppsättning nödvändiggör på ett
annat sätt än tidigare en precisering av de skilda personalgruppernas funktions-
och ansvarsområden.

Mot bakgrund av sjukvårdsarbetets föränderlighet såväl medicinskt som
organisatoriskt är det en komplicerad uppgift att definiera de arbetsuppgifter,
som åvilar och inom överskådlig framtid bör åvila sjuksköterskor.
Vad utredningen angett som sjuksköterskornas grundfunktioner beskriver
dock enligt min mening på ett klargörande sätt det ansvarsområde, som
sjuksköterskan bör ha. Det av utredningen med utgångspunkt häri föreslagna
utbildningsmålet synes väl ägnat att ligga till grund för utformningen
av en med modern samhällssyn förenlig god sjuksköterskeutbildning.

Det angivna utbildningsmålet är grundläggande och gemensamt för praktiskt
taget all sjuksköterskeverksamhet. Utredningen framhåller, att utöver
den häremot svarande grundutbildningen fordras för fullgörande av vissa
funktioner viss fortsatt utbildning. Utredningen betecknar denna fortsatta
utbildning vidareutbildning. Den av utredningen föreslagna gränsdragningen
mellan grundutbildningen och vidareutbildningen finner jag i likhet med
remissinstanserna väl motiverad. Med avseende på grundutbildningens allmänna
utformning förordar jag, att denna blir brett upplagd och lika för
alla. Till skillnad från vad som nu gäller bör legitimation erhållas redan
efter genomgång av den grundläggande utbildningen.

Innan jag går närmare in på utbildningens utformning, skall jag beröra
frågan om de villkor som bör uppställas för att vinna tillträde till sjuksköterskeutbildningen.
Jag biträder utredningens förslag om att inträdesåldern
skall sänkas från nuvarande 19 år till 18 år och anser därjämte, att dispens
skall kunna medges i övrigt väl kvalificerad sökande som ej uppnått denna
ålder.

När det gäller krav på föregående skolunderbyggnad har utredningen
övervägt dels vad man på längre sikt bör inrikta sig på, dels vad som tills
vidare bör krävas. Utredningens förslag att man på längre sikt bör bygga ut -

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1965

bildningen på genomgången fackskola är jag inte beredd att ta ställning till.
Jag begränsar mig i stället till frågan vad man i nuläget och för de närmaste
åren bör uppställa som krav. Utredningen har därvidlag föreslagit, att de
för närvarande gällande kraven på skolunderbyggnad alltjämt skall gälla,
samt därutöver föreslagit bestämmelser om vissa särskilda krav för dem
vars skolunderbyggnad begränsar sig till genomgång av grundskola eller
motsvarande. Om förslaget att bibehålla nuvarande krav på skolunderbyggnad
råder så gott som allmän enighet bland remissinstanserna. Beträffande
de särskilda krav som utredningen därutöver föreslår för dem som
genomgått endast grundskola är emellertid remissinstansernas uppfattning
delad. För egen del räknar jag med att sjuksköterskeutbildningen skall tillhöra
grundskolans kompetensområde. Elever från samtliga linjer i grundskolans
årskurs 9 bör således kunna vinna inträde, varvid dock vissa kompletteringar
torde behövas främst för elever från de mer praktiskt inriktade
linjerna.

Utredningens förslag om särskilda inträdesprov för att säkerställa tillfredsställande
skolkunskaper, vilket blivit föremål för skiftande bedömningar
från remissinstansernas sida, bör inte genomföras. De generella bestämmelserna
om antagning av elever till utbildning som bygger på grundskolan
bör, med hänsyn till vad jag nyss anfört, bli tillämpliga även på sjuksköterskeutbildningen.

Utredningen föreslår, att den orienteringsperiod, som f. n. föregår sjuksköterskeutbildningen,
slopas och att man ej heller uppställer något krav
på föregående sjukvårdspraktik. Värdet av en sådan praktik förnekas dock
inte av utredningen. Jag anser också värdefullt, att en blivande sjuksköterskeelev
skaffar sig föregående erfarenhet av sjukvårdsarbete men delar
utredningens uppfattning, att något krav på sådan inte bör uppställas.

Vad utredningen uttalat angående betydelsen av att åstadkomma en ökad
rekrytering av manliga elever till ifrågavarande utbildning liksom till andra
slag av vårdyrkesutbildning ansluter jag mig till.

I den läroplan för grundutbildningen som utredningen lagt fram har
undervisningen fördelats på två och ett halvt läsår. Utredningen föreslår,
att läsåret skall omfatta 42 veckor. Med hänsyn till att elevintagning avses
ske såväl höst- som vårtermin förordar utredningen, att terminerna blir lika
långa eller vardera 21 veckor. Arbetsveckan bör enligt utredningen utformas
i enlighet med bestämmelserna angående yrkesskolor i skolstadgan, med det
undantaget dock att antalet veckotimmar under perioder med övervägande
teoretisk undervisning bör kunna nedsättas till 30.

Vissa remissinstanser har riktat invändningar mot utredningens förslag
till utformning av läsåret i vad avser sommarferier och terminsindelning.
För egen del finner jag övertygande skäl anförda för att undervisning inte

Kungl. Maj. ts proposition nr 161 år 1965

skall anordnas sommartid. Jag biträder således utredningens förslag i vad
avser läsårs- och terminsindelning liksom i vad gäller arbetsveckans utformning-
Sjuksköterskeutbildningen bör alltså i dessa hänseenden utformas i
huvudsaklig överensstämmelse med vad som gäller för yrkesskolor. Jag
är även ense med utredningen om att eleverna inte skall åläggas att under
ferietid tjänstgöra inom sjukvården. Självfallet är emellertid frivillig praktik
under ferierna lämplig och värdefull såväl för elevernas fortsatta utbildning
som för att minska sjukhusens personalsvårigheter.

Utredningens förslag till tim- och kursplaner har i allt väsentligt vunnit
remissinstansernas stöd. Jag finner den föreslagna läroplanen i huvudsak
väl avvägd. Med särskild tillfredsställelse konstaterar jag den ställning utbildningen
i mentalvård erhållit. Vidare har jag särskilt beaktat den undervisning
om rehabilitering, som utgör ett återkommande moment i alla de
stora ämnesavsnitten. Jag anser, att sjuksköterskeutbildningen bör utformas
i huvudsak enligt den föreslagna läroplanen, dvs. som en brett upplagd
grundutbildning lika för alla, som på fem terminer leder fram till legitimation.

Detta medför bl. a., att den praktisk-kliniska utbildningen skall planläggas
och bedrivas med utgångspunkt i att eleverna ej ingår i sjukhusets personalstat.
Jag vill emellertid understryka, att detta inte innebär, att eleverna
inte skall fullgöra arbetsuppgifter inom sjukvårdsarbetet. Fullgörandet av
dessa arbetsuppgifter skall emellertid ingå som ett led i en systematiskt anordnad
utbildning och sålunda noga anpassas till elevens utbildningsnivå.
Detta utgör en betydande kvalitativ förbättring av sjuksköterskeutbildningen.

För dem som genomgått viss närmare angiven sjukvårdsutbildning och
därutöver har praktisk sjukvårdserfarenhet har utredningen föreslagit en
särskild utbildningsgång omfattande fyra terminer. I princip har detta förslag
om en avkortad studiegång hälsats med allmän tillfredsställelse av remissinstanserna.
Däremot har den närmare utformningen av förslaget rönt
stark kritik. För egen del ansluter jag mig till den uppfattning som framförts
av bland andra Svenska landstingsförbundet, som anser att utredningens
förslag i denna del bör överarbetas i syfte att ytterligare förkorta denna
utbildningsgång samt att denna överarbetning bör företas i samband med
en översyn av planerna för den utbildning, som skall ligga till grund för
den avkortade studiegången. Det bör uppdras åt tillsynsmyndigheten att
företa en sådan överarbetning. Denna bör vara genomförd i så god tid, att
den första examinationen från den avkortade utbildningsgången skall kunna
ske vid samma tidpunkt som från femterminsutbildningen. Vid överarbetningen
bör samråd ske med berörda myndigheter och organisationer.

Vad så angår elevernas studiesociala förmåner under utbildningstiden vill
jag erinra om att elever vid sjuksköterskeskolor fr. o. m. den 1 juli 1965
äger åtnjuta studiemedel enligt studiemedelsförordningen. Utredningen har

Kungi. Maj.ts proposition nr 161 år 1965

förordat, att huvudmännen överlag slopar de tidigare utgående natura- och
kontantförmånerna.

Vid överläggningar med företrädare för huvudmännen har dessa förklarat
sig villiga att utfärda rekommendationer till samtliga sjukvårdshuvudmän
att följa utredningens förslag i denna del, när det gäller elever som
skall följa den förordade nya utbildningsgången. De elever, som följer nu
gällande utbildningsgång och således delvis utgör arbetskraft inom sjukvården,
avses däremot skola bibehållas vid nu utgående förmåner.

Utredningen har framlagt vissa beräkningar angående utbildningsbehovet
av sjuksköterskor. Dessa beräkningar är tämligen osäkra, framhåller utredningen,
som dock i likhet med kommittén för översyn av hälso- och sjukvården
i riket konstaterar, att någon risk för att utbildningskapaciteten skall
bli för stor inom den närmaste framtiden inte föreligger. Med hänsyn till
•den osäkerhetsfaktor som den pågående sjukhusrationaliseringen utgör i
detta avseende har utredningen valt att framlägga fyra skilda beräkningsalternativ,
utvisande utbildningsbehovet vid skilda möjligheter till rationaliseringsvinster.
För egen del vill jag, med hänsyn till den besvärande bristen
på sjuksköterskor, understryka vikten av att sjuksköterskeutbildningens
kapacitet snabbt ökas så mycket som möjligt.

Jag övergår nu till att behandla frågor om tillsyn, huvudmannaskap och
andra därmed sammanhängande organisatoriska spörsmål. 1963 års riksdag
(SU 146; rskr 121) uttalade sig för att tillsynen för den utbildning på sjukvårdens
område, som nu åvilar medicinalstyrelsen, skulle överflyttas till
skolöverstyrelsen. Utredningen föreslår i enlighet härmed att så sker beträffande
grundutbildningen av sjuksköterskor och att tidpunkten för överförandet
fastställs till den 1 juli 1965.

Utredningen har valt denna tidpunkt med hänsyn till sitt förslag, att den
nya grundutbildningen skulle kunna påbörjas höstterminen 1965 och att
den myndighet, som för framtiden skulle svara för utbildningen, borde
ges möjlighet att från början medverka vid den nya utbildningens uppbyggande.
Jag är ense med utredningen om att den nya tillsynsmyndigheten
redan från början bör deltaga i denna uppbyggnad. Då en omläggning
av utbildningen inte kan ske förrän tidigast vårterminen 1966 — jag återkommer
härtill i det följande — föreslår jag, att skolöverstyrelsen blir tillsynsmyndighet
för all sjuksköterskeutbildning fr. o. in. den 1 januari 1966.
Detta innebär, att även barnmorskeutbildning, distriktssköterskeutbildning
och utbildning av barnsjuksköterskor samt den högre utbildningen av
sjuksköterskor vid statens institut för högre utbildning av sjuksköterskor
skall ställas under skolöverstyrelsens tillsyn. I syfte att möjliggöra för överstyrelsen
att redan nu förbereda den föreslagna omläggningen, ämnar jag
föreslå Kungl. Maj :t en provisorisk förstärkning av överstyrelsen. Förslag
till eu mer permanent förstärkning har redovisats i överstyrelsens anslags -

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1965

framställning för budgetåret 1966/67. En viss häremot svarande personalbesparing
vid medicinalstyrelsen bör uppkomma.

Jag övergår så till att behandla huvudmannaskapet för sjuksköterskeutbildningen
och frågan om utbildningens organisatoriska samordning med
övrig sjukvårdsutbildning. Utredningen har framhållit, att en sådan samordning
medför åtskilliga fördelar. Härigenom skulle exempelvis, påpekar
utredningen, lokaler och undervisningsmateriel kunna utnyttjas på ett mer
rationellt sätt. Vidare skulle en organisatoriskt sammanhållen »vårdyrkesskola»
medföra ett bättre underlag för lärartjänster inom vårdyrkesutbildningens
olika ämnesområden.

Vårdyrkesutbildning med undantag av sjuksköterskeutbildning meddelas
f. n. inom yrkesskolans ram och till övervägande del i den skolform som
betecknas inbyggd skola. Detta innebär, att undervisningen i yrkesarbete
meddelas helt vid arbetsställe utanför skolan, dvs. i regel vid sjukhusen.
Vidare innebär detta, att lärarna i yrkesarbete är anställda vid arbetsställetsjukhuset
och inte vid skolan.

Utredningen finner, att sjuksköterskeskolorna bör inordnas i yrkesutbildningsväsendet.
Emellertid har utredningen föreslagit den betydelsefulla
avvikelsen i förhållande till övrig vårdyrkesutbildning, att undervisningen
i yrkesarbete, som till allra största delen äger rum på sjukhuset, skall ledas
och till stor del även meddelas av lärare, som är anställda vid skolan.

I likhet med utredningen och det övervägande antalet remissinstanser finner
jag det angeläget, att vårdyrkesutbildningen samordnas. Jag vill emellertid
i detta sammanhang erinra om, att frågan om formerna för bedrivandet
av yrkesutbildning, även vårdyrkesutbildning, utreds av yrkesutbildningsberedningen.
I direktiven för denna utredning anförde jag bl. a., att de etablerade
utbildningsformerna inte gick fria från omprövning och erforderliga
förändringar, även om de är av förhållandevis ungt datum. Yrkesutbildningsberedningen
avser, enligt vad jag inhämtat, att inom en snar framtid avlämna
ett betänkande innehållande beredningens principiella ställningstagande
till bl. a. utbildningens organisation.

Som framgått av det tidigare anförda avviker den utbildningsorganisation,
som utredningen föreslagit och som förordats av huvuddelen av remissinstanserna,
bl. a. landstings- och stadsförbunden, i ett viktigt avseende från
den organisation, som f. n. gäller för övrig vårdyrkesutbildning. För att en
rationell och långtgående samordning, framför allt beträffande utnyttjandet
av lärarpersonalen för olika slag av utbildning, skall kunna genomföras,
fordras enligt min mening, att utbildningens organisation för skilda slag
av vårdyrkesutbildning blir så likartad som möjligt. Mina överväganden i
dessa frågor har emellertid utmynnat i att det — i avvaktan på resultatet
av pågående utredningsarbete — är lämpligast att bibehålla sjuksköterskeutbildningen
vid i huvudsak nuvarande organisation, dock med den ändringen,
som framgått av det tidigare, att skolöverstyrelsen blir tillsynsmyndighet.
Det sagda innebär bl. a., att de nuvarande huvudmännen för sko -

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1965

lorna, landstingskommuner, landstingsfria städer och enskilda stiftelser
— till de statliga skolorna återkommer jag senare — förblir huvudmän tills
vidare även för den nya sjuksköterskeutbildningen. Vidare skall samtliga
tjänster vid skolorna — möjligen med undantag för en för sjuksköterskeutbildningen
och övrig vårdyrkesutbildning gemensam rektor —- inrättas
och regleras av huvudmannen. I avvaktan på yrkesutbildningsberedningens
förslag och därav föranledda ställningstaganden i fråga om vårdyrkesutbildningen
bör man emellertid söka, så långt det är möjligt utan att rubba
de olika utbildningarnas nuvarande organisation i stort, vidta sådana åtgärder
som är ägnade att främja en samordning. Sålunda bör vid planeringen
av utbildningens fortsatta utbyggnad beaktas de rationaliseringsvinster
som kan göras vid en samplanering med annan vårdyrkesutbildning.

Med hänsyn bl. a. till önskvärdheten av den samordning som tidigare
nämnts synes de nuvarande statliga sjuksköterskeskoloma böra övertagas
av kommunal huvudman. Jag ämnar därför föreslå Kungl. Maj :t att föranstalta
om förhandlingar härom med vederbörande landstingskommuner
och landstingsfria städer.

övergången till den förordade nya sjuksköterskeutbildningen bör ske
successivt. Detta motiveras bl. a. av de av många remissinstanser påtalade
svårigheterna att rekrytera den sjukhuspersonal, som blir erforderlig vid
den nya läroplanens genomförande. Med hänsyn bl. a. till vikten av att
snabbt kunna öka utbildningskapaciteten förordar jag, att övergången tar
sin början redan vårterminen 1966. Skolornas huvudmän bör kunna besluta
om övergång till den nya läroplanen även höstterminen 1966 eller vårterminen
1967.

Utredningen har föreslagit, att sjuksköterskeutbildningen skall bedrivas
med statsbidrag i överensstämmelse med vad som gäller för central yrkesskola
med landstingskommun som huvudman. Jag har emellertid nyss förordat,
att sjuksköterskeutbildningen tills vidare skall bedrivas i nuvarande
organisationsform. Detta inverkar på utformningen av statsbidraget.

I likhet med utredningen och remissinstanserna anser jag, att statsbidrag
för sjuksköterskeutbildning bör införas i samband med en omläggning
av denna utbildning. Detta bidrag bör, såvitt avser driftkostnader, konstrueras
på så sätt att den koinmunale huvudmannen erhåller statsbidrag med
ett visst belopp för varje påbörjat 15-tal i undervisningen deltagande elever.
Jag föreslår, efter överläggningar med företrädare för huvudmännens organisationer,
att detta belopp bestäms till 15 900 kr. per grupp och termin.
Vidare bör till sådan huvudman utgå statsbidrag till anskaffande av permanenta
skollokaler och elevhem med hälften av ett, på sätt som anges i
kungörelsen den 31 maj 1957 (nr 480) angående statsbidrag till yrkesskolor,
beräknat bidragsunderlag och till anskaffande av provisoriska lokaler
med 325 kr. per kvadratmeter. Slutligen bör statsbidrag utgå också till
anskaffning av första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel

Kungl. Maj. ts proposition nr 161 år 1965

med hälften eller, i undantagsfall, högst två tredjedelar av kostnaderna och
under de för yrkesskola gällande villkoren.

Bidrag till driftkostnaderna bör utgå så snart den nu förordade utbildningsgången
påbörjats. Redan från början bör statsbidraget beräknas efter
skolans totala elevantal, dock med begränsning till eleverna i de fem första
terminskurserna. Jag förordar vidare, att statsbidrag till byggnadsarbeten
efter Kungl. Maj :ts prövning i varje särskilt fall skall kunna utgå för byggnadsarbeten,
som påbörjats tidigast den 1 juli 1964.

Till skola med enskild huvudman bör statsbidrag kunna utgå enligt Kungl.
Maj :ts bestämmande.

Statsverkets totala kostnader för statsbidrag till driftkostnader kommer
vid årlig intagning av 3 000 elever att belöpa sig till 15,9 milj. kr. Medelsbehovet
för bidrag till kostnader för anskaffande av skollokaler och första
uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel låter sig inte beräknas
f. n. Storleken därav blir, som utredningen påpekar, framför allt beroende
av takten i utbyggnaden av sjuksköterskeutbildningens kapacitet. Det ankommer
på skolöverstyrelsen att i samband med de årliga anslagsframställningarna
beräkna det erforderliga medelsbehovet.

Det i det föregående angivna medelsbehovet 15,9 milj. kr. avser kostnaderna,
när den nya utbildningsgången påbörjats vid samtliga skolor, dvs.
budgetåret 1967/68. Utredningen har beräknat, att skolorna kommer att
övergå till den nya utbildningsgången med en tredjedel av skolorna vid varje
tillfälle. Vid sådant förhållande skulle kostnaderna för innevarande budgetår
uppgå till 2 650 000 kr. och för budgetåret 1966/67 till 13 250 000 kr.

Kostnaderna för driftbidrag bör innevarande budgetår bestridas från anslaget
Bidrag till driften av centrala yrkesskolor och övriga kostnader från
anslaget Bidrag till byggnadsarbeten in. m. vid yrkesskolor.

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört, hemställer jag, att
Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att

a) godkänna de av mig förordade riktlinjerna för omläggning
av utbildningen av sjuksköterskor;

b) besluta att skolöverstyrelsen fr. o. m. den 1 januari
1966 skall vara tillsynsmyndighet för sjuksköterskeutbildningen; c)

godkänna vad jag förordat angående statsbidrag till
sjuksköterskeskolor.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med
instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Monica Dillner

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1965 95

INNEHÅLLSFÖRTECKN ING

Sid.

Inledning............................................................. 4

Sjuksköterskeutbildningen. Grundutbildning............................... 5

Nuvarande förhållanden.............................................. 5

Den allmänna sjuksköterskeutbildningen.............................. 5

Försöksverksamheten i Norrköping................................... 8

Utredningen........................................................... 9

Allmänna synpunkter på utbildningen.................................. 9

Målsättning......................................................... 10

Funktions- och ansvarsområdet...................................... 10

Målet för utbildningen.............................................. 12

Tillträde till grundutbildningen........................................ 15

Allmänna synpunkter på rekryteringen............................... 15

Inträdesålder...................................................... 15

Behov av allmän skolunderbyggnad.................................. 16

Rekryteringens inriktning på längre sikt.............................. 16

Rekryteringen under en övergångsperiod.............................. 17

Krav på kunskaper i vissa ämnen.................................... 18

Slopande av orienteringsperioden. Förpraktik m. m..................... 18

Införande av normerande inträdesprov................................ 19

Vissa övriga förslag................................................ 21

Läroplan för grundutbildningen........................................ 22

Vissa allmänna utgångspunkter...................................... 22

Grundutbildningens utformning och innehåll........................... 24

Timplaner och anvisningar angående terminernas organisation m. m...... 35

Kursplaner........................................................ 35

Pedagogiskt utvecklingsarbete....................................... 38

Avvikelser från den normala läroplanen................................. 38

Riktlinjer för vidareutbildning och högre utbildning...................... 44

Vidareutbildning................................................... 44

Högre utbildning................................................... 46

Lärare och övrig personal............................................. 46

Skolorganisation..................................................... 48

Tillsyn............................................................ 48

Huvudmannaskap.................................................. 57

Samordning av utbildningsresurserna................................. 53

Fortbildning och kursverksamhet...................................... 55

Studiesociala förmåner................................................ 57

Elevförmåner...................................................... 57

Behovsprognoser..................................................... 58

Rekryteringsåtgärder m. m............................................ 60

Yrkesorientering om sjukvården..................................... 61

Manlig personal i sjukvården........................................ 62

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1965

Sid.

Vissa särskilda frågor................................................. 64

Sjuksköterskeyrkets benämning...................................... 64

Statsbidrag till sjuksköterskeutbildningen............................... 65

Förslagens genomförande............................................. 69

Tidsplan för utbildningens omläggning................................ 69

Författningsfrågor................. 70

Kostnadsberäkning................................................... 70

Remissyttrandena...................................................... 72

Allmänna synpunkter................................................. 72

Målsättningen......... 74

Grundutbildning — vidareutbildning................................... 75

Tillträde till grundutbildningen......................... 76

Läroplan för grundutbildningen........................................ 79

Avvikelser från den normala läroplanen................................. 81

Lärare och övrig personal.......... 83

Skolorganisationen................................................... 84

Övriga frågor........................................................ 86

Departementschefen................................................. 88

ESSELTE AB. STHLM 65

614333