Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1960 (Proposition 1960:161)

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1960

Nr 161

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
byggnadsminnen; given Stockholms slott den 13 maj
1960.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt 87 § regeringsformen föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag om byggnadsminnen.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att en lag om byggnadsminnen från och med den
1 januari 1961 skall ersätta 1942 års lag om skydd för kulturhistoriskt
märkliga byggnader. Enligt den föreslagna lagen skall byggnad som bevarar
egenarten hos gången tids byggnadsskick eller minnet av historiskt betydelsefull
händelse och som med hänsyn därtill är att anse såsom synnerligen
märklig av riksantikvarien kunna förklaras för byggnadsminne. Sådan
förklaring innebär, att skyddsföreskrifter av olika slag skall utfärdas för
byggnaden. Föreskrifterna avses även skola kunna gälla ett snävt begränsat
område kring själva byggnaden. Eftersom byggnad enligt förslaget skall
kunna förklaras för byggnadsminne även mot ägarens bestridande, innehåller
lagförslaget bestämmelser, enligt vilka ägaren är berättigad till gottgörelse,
därest han åsamkas skada på grund av skyddsföreskrifternas innehåll.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 161

Kungl. Maj. ts proposition nr 161 år 1960

Förslag

till

Lag

om byggnadsminnen

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

» I { f (} t j / I r‘. ; i )

1 §•

Byggnad som bevarar egenarten hos gången tids byggnadsskick eller minnet
av historiskt betydelsefull händelse och som med hänsyn därtill är att
anse som synnerligen märklig, må av riksantikvarien förklaras för byggnadsminne.

Vad i denna lag stadgas skall ej gälla byggnad, som tillhör kronan eller
utgör fast fornlämning. För kyrkliga byggnader gäller vad i annan ordning
finnes stadgat.

Om skyddsföreskrifter
2 §.

I samband med att byggnad förklaras för byggnadsminne skall genom
skyddsföreskrifter angivas i vilka delar byggnaden icke må ändras samt i
vilka hänseenden och på vad sätt byggnadens ägare har att sörja för vården
av byggnaden. Då så erfordras, må föreskrifterna jämväl innehålla, att byggnaden
kringliggande område skall hållas i sådant skick, att byggnadens utseende
och karaktär icke förvanskas.

Skyddsföreskrifter skola i görligaste mån utformas i samförstånd med
byggnadens ägare och ägare till kringliggande område. Genom skyddsföreskrifter
må ägaren ej åläggas mera omfattande skyldigheter än som för bibehållande
av byggnadsminnets kulturhistoriska värde är oundgängligen
nödvändigt. Hänsyn skall tagas till byggnadens användning och ägarens skäliga
önskemål.

3 §•

Om ändring av byggnadsminne i strid mot meddelade skyddsföreskrifter
linnes nödvändig för att byggnaden skall vara till nytta eller sådan ändring
eljest kan anses påkallad av särskilda skäl, må riksantikvarien meddela tillstånd
därtill.

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1960

4 §•

Försummar ägare av byggnadsminne den vård, som enligt meddelade
skyddsföreskrifter åligger honom, äger länsstyrelsen, på framställning av
riksantikvarien, förelägga honom att inom viss skälig tid vidtaga erforderliga
åtgärder. Sådana åtgärder som med hänsyn till byggnadens användning
och omständigheterna i övrigt äro oskäligt betungande må dock ej åläggas
honom. Fullgöres icke föreläggandet, må länsstyrelsen låta utföra åtgärderna
på ägarens bekostnad.

5 §.

Medföra skyddsföreskrifter sådan inskränkning i rätten att nyttja byggnad
eller område, att ägaren kan förfoga däröver allenast på sätt, som står
i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde, är han berättigad till
ersättning av kronan för den skada han därigenom lider. Detsamma gäller
om innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastigheten,
som upplåtits innan föreskrifterna meddelades.

Ersättning, varom i första stycket sägs, må om så finnes lämpligt bestämmas
att utgå med visst årligt belopp med rätt för sakägaren eller kronan att
erhålla omprövning vid ändrade förhållanden.

Om förfarandet

6 §■

Ansökan att byggnad skall förklaras för byggnadsminne skall innehålla
uppgift om den fastighet varå byggnaden är belägen och om fastighetens
ägare ävensom beskrivning av byggnaden. I ansökningen bör även angivas
vilka omständigheter som åberopas för att byggnaden bör förklaras för byggnadsminne.

Därest ansökan gjorts av annan än ägare eller frågan utan ansökan upptagits
av riksantikvarien, skall ägaren beredas tillfälle att yttra sig.

7 §•

Då fråga väckts om byggnads förklarande för byggnadsminne, må riksantikvarien
i avbidan på ärendets slutliga prövning för viss tid, dock högst
sex månader, meddela förbud mot åtgärd, varigenom byggnadens kulturhistoriska
värde kan minskas eller förstöras. Om synnerliga skäl äro därtill,
må förbudets giltighetstid av riksantikvarien förlängas, dock högst med sex
månader för varje gång.

Om förbud som i första stycket sägs medför sådan inskränkning i möjligheten
att utnyttja byggnad eller område att avsevärt men tillskyndas ägaren
eller annan rättsinnehavare med avseende å fastigheten, är han berättigad
till ersättning av kronan för den skada han härigenom lider.

Ersättning enligt denna paragraf må, om skäl äro därtill, avräknas å gottgörelse,
som sedermera kan komma att utgå enligt 5 §.

Kungl. Maj. ts proposition nr 161 år 1960

8 §•

Innan riksantikvarien i ärende angående byggnadsminne fattar beslut av
beskaffenhet att kunna medföra rätt till ersättning för ägare eller annan,
har han att förvissa sig om att för sådant ändamål avsedda medel finnas
tillgängliga.

9 §.

Har fråga väckts om byggnads förklarande för byggnadsminne, äger riksantikvarien
med angivande av de skyddsföreskrifter som avses skola utfärdas
förelägga den som vill göra anspråk på ersättning att inom viss tid,
minst två månader, göra anmälan därom hos riksantikvarien, vid påföljd
att han eljest skall hava förlorat sin talan.

Vad i fråga om ersättning avtalats eller uppenbarligen förutsatts skola
gälla mellan kronan och sakägare skall gälla jämväl mot den som efter det
rätten till gottgörelse uppkom förvärvat sakägarens rätt i avseende å fastigheten.

10 §.

Träffas ej överenskommelse om ersättning och har icke den, som vill göra
anspråk därpå, jämlikt 9 § första stycket förlorat sin talan, åligger det honom
att väcka talan mot kronan hos expropriationsdomstolen inom ett år
från det laga kraft åkommit det beslut, varå anspråket grundas, vid påföljd
att han eljest går rätten till ersättning förlustig.

Kronan äger, då fråga väckts om byggnads förklarande för byggnadsminne,
vid expropriationsdomstolen väcka talan mot sakägare om fastställande
av de villkor som därvid skola gälla beträffande ersättning. Kommer beslut
av det innehåll som förutsatts vid expropriationsdomstolen icke till stånd
inom ett år från det målet avgjorts genom lagakraftägande dom, skall domen
ej längre vara bindande för parterna.

11 §.

Är fastighetsägaren enligt 5 § tillkommande ersättning bestämd att utgå
på en gång och har fastigheten genom den åtgärd som föranlett rätten till
ersättning undergått sådan minskning i värde att den kan antagas ej utgöra
full säkerhet för fordran, för vilken fastigheten svarade, då rätten till ersättning
uppkom, skall ersättningen nedsättas hos länsstyrelsen; och skall om
fördelning och utbetalande av beloppet samt verkan därav i tillämpliga delar
gälla vad som är stadgat för det fall att enligt lagen om expropriation nyttjanderätt
eller servitutsrätt upplåtes.

Har förlust å fordran som avses i första stycket uppstått till följd av att
nedsättning ej skett, skall fordringens innehavare njuta ersättning av kronan
för förlusten mot avskrivning å fordringshandlingen. Detsamma gäller,
där förlust tillskyndats fordringens innehavare därigenom att ersättning blivit
för lågt beräknad och densamma till följd av överenskommelse mellan
kronan och den ersättningsberättigade eller av annan anledning ej blivit

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1960

prövad av domstol. I sistnämnda fall skall talan om ersättning väckas vid
expropriationsdomstolen.

12 §.

I mål, som enligt denna lag skall upptagas av expropriationsdomstol, skola
bestämmelserna om domstol och rättegång i expropriationsmål i tillämpliga
delar gälla. Kronan skall vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader å målet,
såframt ej domstolen med hänsyn till omständigheterna finner skäligt
annorlunda förordna.

13 §.

Riksantikvarien skall ofördröjligen underrätta inskrivningsdomaren, då
fråga väckts om byggnads förklarande för byggnadsminne, så ock då genom
lagakraftägande beslut byggnad förklarats för byggnadsminne, ansökan därom
avslagits eller beslut därom hävts.

Inskrivningsdomaren har att så snart ske kan efter inkommen underrättelse
å inskrivningsdag göra anteckning därom i fastighetsboken.

Om besvär m. m.

14 §.

I riksantikvariens eller länsstyrelses beslut enligt denna lag må den som
beslutet rör söka ändring hos Konungen genom besvär, vilka skola ingivas
till ecklesiastikdepartementet.

Beslut enligt 1 eller 7 § skall lända till efterrättelse utan hinder av förd
klagan.

15 §.

Kommer byggnads bibehållande såsom byggnadsminne att framstå som
ändamålslöst eller medföra oskälig kostnad, skall riksantikvarien förordna,
att den icke vidare skall vara byggnadsminne.

16 §.

Konungen må häva beslut om byggnads förklarande för byggnadsminne
eller jämka därav föranledda skyddsföreskrifter:

om genomförandet av stadsplan eller byggnadsplan hindras;

om ändamål, för vilket beviljats expropriation av byggnaden eller kringliggande
område hindras; eller

om eljest företag av större allmän eller enskild nytta hindras eller avsevärt
försvåras.

Ansvarsbestämmelser m. m.

17 §.

Den som i strid mot meddelade skyddsföreskrifter river eller annorledes
förstör byggnadsminne eller ändrar det utan tillstånd enligt vad i 3 § sägs

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1960

eller bryter mot förbud, som meddelats med stöd av 7 §, straffes med dagsböter.

18 §.

Har byggnadsminne ändrats i strid mot föreskrift, som meddelats med
stöd av denna lag, och kan ändringen återställas, äger länsstyrelsen, efter
framställning av riksantikvarien, vid vite ålägga ägaren att vidtaga åtgärder
härför.

Överexekutor äger meddela handräckning för att avbryta pågående förstörelse
av byggnadsminne eller återställa detta eller om eljest så erfordras till
efterlevnad av denna lag. Ansökan om handräckning må göras av riksantikvarien
eller allmän åklagare. Begär utmätningsman att kostnad för förrättningen
skall förskjutas, må det ske av allmänna medel. I övrigt gälla enahanda
bestämmelser, som äro stadgade för det i 191 § utsökningslagen avsedda
fallet.

19 §.

Tillträde till byggnad, som förklarats såsom byggnadsminne eller beträffande
vilken fråga väckts om sådan förklaring, må ej vägras myndighet, på
vilken tillämpningen av denna lag ankommer. Sådan myndighet äger ock
företaga de undersökningar beträffande byggnaden, som finnas erforderliga
för lagens tillämpning.

Särskilda bestämmelser
20 §.

Vad i denna lag stadgas om byggnads ägare skall, då byggnaden innehaves
såsom fideikommiss eller med ständig besittningsrätt, gälla innehavaren.

21 §.

Närmare bestämmelser om tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.

Genom lagen upphäves lagen den 12 juni 1942 (nr 354) om skydd för kulturhistoriskt
märkliga byggnader.

Beträffande byggnad, för vilken skyddsföreskrifter meddelats enligt den
äldre lagen, skall nämnda lag äga tillämpning intill dess byggnaden genom
lagakraftägande beslut förklarats för byggnadsminne enligt den nya lagen.
Fråga om meddelande av sådan förklaring skall av riksantikvarien upptagas
utan ansökan.

Den äldre lagen skall gälla i fråga om förbud som meddelats jämlikt 12 §
nämnda lag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1960

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 8 april 1960.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Nilsson, Sträng, Lindström,
Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson,
af Geijerstam, Nordlander.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga om ny lagstiftning
till skydd för kulturhistoriskt märkliga byggnader samt anför därvid följande.

Genom beslut den 6 mars 1953 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för
justitiedepartementet att tillkalla särskilda sakkunniga för att verkställa
utredning av frågan om åtgärder för att bevara och skydda kulturhistoriskt
märkliga byggnader. Såsom sakkunniga tillkallades den 17 mars samma år
f. d. landshövdingen G. Andersson, dåvarande förste intendenten, numera
styresmannen för Nordiska museet och Skansen professor G. Berg, förste
antikvarien B. Berthelson, byggmästaren O. Engkvist och dåvarande lagbyråchefen,
numera hovrättspresidenten B. Kjellin. Åt Andersson uppdrogs
att som ordförande leda de sakkunnigas arbete. Att såsom experter biträda
utredningen tillkallades samtidigt byggnadsrådet D. Dahl, dåvarande förste
intendenten, numera chefen för livrustkammaren B. Hellner och sekreteraren
i det sserlige Bygningssyn i Danmark, numera museumsinspektören H.
Langberg. Till sekreterare åt de sakkunniga förordnades den 3 juni 1953
landsantikvarien G. Svahnström. Sedan denne anhållit om befrielse från sitt
uppdrag, förordnades Berthelson den 27 december 1954 att fr. o. m. den
1 januari 1955 med bibehållande av sitt ledamotskap i utredningen tillika
vara dennas sekreterare. Samtidigt uppdrogs åt Svahnström att fr. o. m.
nämnda datum vara expert åt utredningen. Den 28 februari 1956 förordnades
slutligen hovrättsassessorn, numera lagbyråchefen B. Hjern till expert,
räknat från den 1 januari 1956. De sakkunniga, som antagit benämningen
byggnadsminnesutredningen, har den 27 juli 1956 avgivit ett betänkande
med förslag om ökat skydd för kulturhistoriskt märkliga byggnader (SOU
1956: 26). Vid betänkandet fogat förslag till lag om byggnadsminnen torde
få fogas såsom bilaga till statsrådsprotokollet (bilaga B).

Yttranden över betänkandet har efter remiss avgivits av Göta hovrätt, hovrätten
för övre Norrland, bostadsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
byggnadsstyrelsen, statskontoret, riksantikvarieämbetet, vitterhets his -

Kiingl. Maj.ts proposition nr 161 år 1960

torie och antikvitetsakademien, överstyrelsen för yrkesutbildning, överståthållarämbetet,
samtliga länsstyrelser, kanslern för rikets universitet, tekniska
högskolan i Stockhom, Chalmers tekniska högskola, Nordiska museets
nämnd, akademien för de fria konsterna, fideikommissutredningen, svenska
stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund, riksförbundet landsbygdens
folk, Sveriges fastighetsägareförbud, föreningen för svensk kulturhistoria,
föreningen Sveriges landsantikvarier, landsantikvarieorganisationernas
samarbetsrad, länsarkitekternas förening, samfundet för hembygdsvård,
stadsantikvarien i Stockholm, svenska arkitekters riksförbund och
svenska museimannaföreningen. I ett stort antal yttranden har åberopats
yttranden från andra myndigheter, organ och sammanslutningar.

I särskild skrivelse den 25 januari 1960 har riksantikvarieämbetet utvecklat
vissa synpunkter på byggnadsminnesvårdens nuvarande läge och därvid
framhållit behovet av att den föreslagna lagen kommer till stånd.

Jag anhåller nu att få upptaga detta ärende till behandling. Det torde
därvid vara lämpligt att jag till en början lämnar en kortfattad redogörelse
för utredningsförslagets allmänna innebörd.

Summarisk redogörelse för byggnadsmmnesutredmngens förslag

Utredningen (s. 117—119) framhåller, att dess uppgift varit att framlägga
förslag till en sådan utbyggnad av lagstiftningen, att effektivt skydd
skapas för kulturhistoriskt märkliga byggnader av alla slag oberoende av
äganderätten. Därjämte har utredningen haft att överväga åtgärder i syfte
att genom upplysning och propaganda, praktiskt stöd och ekonomiska lättnader
verka för och underlätta vården av dylika byggnader.

Utredningen föreslår införandet av en lag om byggnadsminnen, som skall
bereda skydd åt kulturhistoriskt synnerligen märkliga byggnader, vilka
icke enligt gällande författningar är tillförsäkrade ett tillfredsställande sådant.
Enligt den föreslagna lagen skall en byggnad kunna förklaras för
byggnadsminne och därvid bli föremål för vissa i varje särskilt fall fixerade
skyddsföreskrifter. Av dessa skall framgå i vilka avseenden ägaren
vid förändringsarbeten på byggnaden och vid vården av denna skall vara
skyldig att inhämta särskilt medgivande eller underkasta sig kulturhistorisk
kontroll. Byggnadsminnena föreslås fördelade på två klasser med olika
starkt skydd. Klass A omfattar byggnader, vilkas värde är att anse som
omistligt, och de för dem gällande föreskrifterna bör avse ett praktiskt taget
ovillkorligt skydd för deras kulturhistoriska värden. Föreskrifterna för
byggnader i klass B bör i främsta rummet syfta till att ge ägaren möjlighet
att erhålla erforderliga råd och anvisningar. Skyddsföreskrifterna skall
även kunna omfatta visst område omkring byggnad.

Då skyddsföreskrifternas tillämpning stundom kan tänkas medföra en
försämring av ägarens möjligheter att ekonomiskt utnyttja byggnad eller
område, bör — enligt vad utredningen framhåller — ersättning för sålunda

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1960

uppkommen värdeminskning i vissa fall utgå av allmänna medel. Utredningen
finner att bidrag även bör kunna utgå till restaurerings- och underhållsarbeten,
då ökade kostnader uppkommer därigenom att arbetena till
följd av meddelade föreskrifter måste utföras på ett kostsammare sätt än
eljest varit fallet. För att möta kraven på ersättningar och bidrag anser utredningen
det erforderligt med ett särskilt anslag på riksstaten. Utredningen
föreslår att detta anslag tills vidare utgår med 500 000 kronor årligen. Liksom
hittills bör expropriation kunna tillgripas, om annan möjlighet att
bevara en märklig byggnad icke föreligger.

Beslut om byggnads förklarande för byggnadsminne skall enligt lagförslaget
meddelas av länsstyrelsen, vilken i egenskap av exekutiv myndighet
även bör handhava den närmaste tillämpningen av lagen i övrigt. Såsom
sakkunniga vid beredningen av ärenden rörande byggnadsminnen skall länsarkitekten
och landsantikvarien stå till länsstyrelsens förfogande.

Såsom centralt, sammanhållande organ för frågor rörande byggnadsminnen
bör enligt utredningens mening fungera en särskild nämnd, statens
bvggnadsminnesnämnd, bestående av ordförande och fem ytterligare ledamöter,
vilka samtliga utses av Kungl. Maj :t. I nämnden skall byggnadsstyrelsen,
riksantikvarieämbetet och Nordiska museet vara representerade. Av
de övriga ledamöterna skall en vara eller ha varit innehavare av domareämbete
och en kunnig i praktisk byggnadsverksamhet. Nämnden skall alltid
yttra sig angående byggnads förklarande för byggnadsminne i viss angiven
klass samt angående formulering av skyddsföreskrifter och vissa andra
viktigare spörsmål.

Byggnadsminnesnämndens sekreterare skall enligt utredningsförslaget
tillika vara chef för nämndens kansli, vilket tills vidare föreslås placerat
i anslutning till riksantikvarieämbetet. Omkostnadsstaten för nämnden och
kansliet har beräknats till cirka 60 000 kronor årligen. Härvid förutsättes
att det allmännas kostnader för handläggningen ute i landet av ärenden
rörande byggnadsminnen bestrides av länsstyrelserna.

Enligt direktiven har utredningen prövat möjligheterna att genom skattelättnader
bereda ägare av byggnadsminnen viss gottgörelse för de dryga
kostnader, som vården och underhållet av kulturhistoriskt märkliga byggnader
vanligen medför. Däremot har utredningen icke ägt att framlägga utformade
förslag till bestämmelser i ämnet. Enligt utredningens mening bör
viss skattelindring vid arvsfall kunna genomföras, ävenså bör vid beräkningen
av underlaget för den årliga fastighetsbeskattningen hänsyn tagas
till den belastning som en kulturhistoriskt märklig byggnad ofta utgör för
ägaren. Vid reparationsavdrag bör särskild hänsyn tagas till kostnader, som
orsakats av att en byggnad har kulturhistoriskt värde.

Utredningen framlägger vidare vissa förslag rörande upplysnings- och
propagandaverksamhet. Särskilt angeläget har det synts utredningen vara
att byggnadsminnesvården tillräckligt beaktas vid undervisningen i konsthistoria
och etnologi samt vid arkitektutbildningen. Därjämte torde kurser
böra anordnas för byggnadsnämnder, byggmästare etc.

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1960

Slutligen framlägger utredningen vissa synpunkter på byggnadsnämndernas
befattning med lagen om byggnadsminnen och med byggnadsminnesvården
över huvud taget. Utredningen betonar att tillkomsten av en
ny lag om byggnadsminnen icke får försämra möjligheterna till vård av
sådana byggnader och bebyggelsemiljöer av kulturhistoriskt värde vilka icke
beröres av den föreslagna lagen.

Huvudgrunder för en ny lagstiftning m. in.

Gällande bestämmelser

Utredningen har i betänkandet (s. 21—59) lämnat en utförlig redogörelse för
byggnadsminnesvårdens utveckling och nuvarande ställning i vissa främmande
länder, däribland de nordiska grannländerna, samt i Sverige. Från denna
redogörelse, vartill torde få hänvisas, må här endast återgivas följande.

I lagen den 12 juni 1942 om fornminnen ges noggranna skyddsbestämmelser
beträffande fasta fornlämningar av alla slag. Till sådan fornlämning
är att hänföra lämningar av byggnadsverk tillhörande vissa i lagen uppräknade
kategorier, d. v. s. hela den grupp av minnesmärken, som sammanfattas
under benämningen ruiner. För att en byggnad, som tillhör någon av
de i fornminneslagen uppräknade kategorierna av byggnadsverk utan att

äga karaktären av ruin, skall betraktas som fast fornlämning kräves _

med visst undantag — att den är övergiven. Undantaget avser märkliga
färdvägar, vägmärken, broar och likartade anläggningar från forna tider.

Kungl. Maj:ts kungörelse den 26 november 1920 med föreskrifter rörande
det offentliga byggnadsväsendet innehåller bestämmelser till skydd för
byggnadsminnesmärken i statlig ägo eller under omedelbart statligt inseende
samt för kyrkor, som av församling stadigvarande användes, jämte
till dem hörande anläggningar. Vad gäller statliga byggnader ges regler
om skydd och vård av sådana byggnader, som jämlikt Kungl. Maj:ts beslut
förklaras som byggnadsminnesmärken. Beträffande kyrkorna innehåller
kungörelsen föreskrifter av innebörd att såväl själva kyrkorna som med
dem direkt sammanhörande byggnader och anläggningar är tillförsäkrade
ett omfattande och i detalj reglerat skydd ur kulturhistorisk synpunkt. Härutöver
finnes i kungörelsen bestämmelser, som lämnar ett mera allmänt
skydd åt icke-statliga byggnadsminnesmärken under menighets eller allmän
institutions eller inrättnings förvaltning. Föreskrifterna är emellertid
i detta fall icke bindande utan har närmast karaktären av allmänna anvisningar.

I ecklesiastik boställsordning den 30 augusti 1932 med tillhörande tilllämpningsbestämmelser
är intagna detaljerade stadganden till skydd för
prästgårdarnas kulturhistoriska värden.

Bestämmelser till skydd även för kulturhistoriskt värdefull bebyggelse,
som icke tillhör någon av de förut berörda kategorierna, återfinnes i bygg -

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1960

nadslagen den 30 juni 19b7 och byggnadsstadgan samma dag liksom ock i
byggnadsstadgan den 30 december 1959, vilken fr. o. m. den 1 juli 1960 avlöser
1947 års stadga. Enligt 86 § byggnadslagen kan byggnadsförbud meddelas
för område, som icke ingår i stadsplan eller byggnadsplan och som
äger betydelse med hänsyn till förekomsten av kulturhistoriskt värdefull
bebyggelse. Sådant förbud innebär att nybyggnad inom området icke får företagas
utan tillstånd av myndighet. Enligt föreskrift i 1 § nya byggnadsstadgan
åligger det byggnadsnämnd bl. a. att upprätta förslag och göra
framställningar i ämnen, som tillhör dess verksamhet, vilket bl. a. innebär,
att nämnden vid behov skall göra anmälan hos länsstyrelsen om
att byggnadsförbud bör införas. Vid uppgörande av planer för bebyggelse
— regionplaner, generalplaner, stadsplaner och byggnadsplaner ■ skall
enligt 9 § nya byggnadsstadgan tillses, att sådan bebyggelse som har särskilt
värde ur historisk eller kulturhistorisk synpunkt eller ur skönhetssynpunkt
såvitt möjligt bevaras. Med avseende å de särskilda byggnadsföretagen
finns i 38 § nya byggnadsstadgan en bestämmelse om att byggnad av
större värde ur historisk, kulturhistorisk eller konstnärlig synpunkt icke får
förvanskas vare sig genom arbeten å själva byggnaden eller genom bebyggelse
i grannskapet, över iakttagandet av denna bestämmelse tillkommer
det i första hand byggnadsnämnden att vaka. Däremot saknas direkt motsvarighet
till den i äldre byggnadsstadgan givna bestämmelsen om skyldighet
i vissa fall för byggnadsnämnden att i dylika ärenden inhämta yttrande
av sakkunnig myndighet. Enligt uttalande av vederbörande departementschef
(prop. 168/1959, s. 112) har emellertid förutsatts att byggnadsstyrelsen
kommer att tillhandagå byggnadsnämnderna med anvisningar i dylika
ämnen, t. ex. med rådgivande förteckningar över myndigheter, vilkas yttrande
regelmässigt bör inhämtas i ärenden av skilda slag.

Enligt 1 § lagen den 12 maj 1917 om expropriation må fastighet, som tillhör
annan än kronan, exproprieras för bevarande av kulturhistoriskt synnerligen
märklig byggnad eller synnerligen märklig fast fornlämning som
ej kan tryggas på annat sätt eller bereda erforderligt utrymme däromkring.
Fråga om expropriation för detta ändamål må enligt 108 § väckas endast av
riksantikvarien. Sådan expropriation må äga rum endast till formån för
kronan, kommun eller sådan förening eller stiftelse, vars huvudsakliga uppgift
är ägnad kulturminnesvård och som kan på ett betryggande sätt ansvara
för egendomen.

Beträffande byggnader, som icke tillhör de i fornminneslagen, föreskrifterna
för det offentliga byggnadsväsendet och den ecklesiastika bostallslagstiftningen
angivna kategorierna och alltså icke åtnjuter skydd enligt
dessa lagar och författningar, kan skydd erhållas enligt bestämmelserna i lagen
den 12 juni 19b2 om skydd för kulturhistoriskt märkliga byggnader. Enligt
1 § må till skydd för kulturhistoriskt märklig byggnad jämte därtill hörande
park eller trädgård eller område, som eljest tarvas för att bevara byggnaden
och bereda med hänsyn till dess art och betydelse erforderligt utrymme däromkring,
meddelas särskilda föreskrifter (skyddsföreskrifter). Föreskrif -

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1960

terna meddelas på ansökan av länsstyrelsen. För bifall till ansökan, som
gjorts av annan än fastighetens ägare, kräves dennes medgivande. Med ägaren
likställes innehavare av fideikommiss eller fastighet, som innehas under
därmed jämförliga förhållanden eller med ständig besittningsrätt. Ansökan
som gjorts av annan än riksantikvarien får ej bifallas utan dennes
tillstyrkan. Skyddsföreskrifterna må enligt 3 § avse att byggnaden eller viss
del därav icke må utan riksantikvariens samtycke rivas eller eljest till sitt
yttre ombyggas eller förändras eller att byggnaden eller viss del därav ej
må utan sådant samtycke till sitt inre ombyggas, förändras eller repareras
eller forses med installationer för värme, vatten, elektricitet och dylikt.
Skyddsföreskrifterna kan också avse bl. a. väsentliga förändringar av till
byggnaden hörande park, trädgård eller annat område som i 1 § sägs liksom
ä\en byggnadens underhall. Hos riksantikvarien skall föras register över
byggnader, för vilka skyddsföreskrifter meddelats (6 § första stycket). Meddelade
skyddsföreskrifter kan i viss ordning och av särskilda i lagen angivna
skal upphävas. Lagen innehåller förutom bestämmelserna om skyddsföreskrifter
ett särskilt stadgande i 12 §, enligt vilket länsstyrelsen på ansökan
av riksantikvarien äger att meddela förbud mot vidtagande av åtgärd,
som kan medföra att en byggnads kulturhistoriska värde går förlorat.
Sådant förbud kan utfärdas för en tid av sex månader och kan förlängas
med ytterligare sex månader. Detta stadgande avser att bereda nödig tidsfrist
för prövande av möjligheterna att lösa en uppkommen byggnadsfråga
pa sådant sätt, att objektets kulturhistoriska värde kan bevaras.

Antalet byggnader och byggnadskomplex, som registrerats sedan lagen
trädde i kraft den 1 januari 1943, är mycket begränsat. Det hos riksantik\arieämbetet
förda registret över sådana anläggningar upptar för närvarande
endast 155 nummer (jfr betänkandet, s. 58).

Beträffande förhållandena i utlandet må nämnas att all europeisk lagstiftning
på detta område tar sin utgångspunkt i de stränga regler som under
den franska revolutionen tillkom för att skydda de kulturvärden, vilka
ansågs tillhöra hela folket. Huvudorgan för kulturminnesvården i Frankrike
är en Commission des monuments historlques vilken tillsattes 1837. Den
nu gällande lagen utfärdades 1913 men har sedermera justerats, kompletterats
och även skärpts genom ett antal nya författningar. De franska byggnadsminnena
indelas i två klasser, monuments classés och monuments inscnts.
Den förra kategorien, som är utomordentligt rigoröst skyddad, omfattar
f. n. omkring 12 500 byggnader. Monuments inscrits är byggnader för
vilka en framtida klassering kan ifrågasättas och av sådana finns f. n. omkring
15 000. Bestämmelserna som gäller för dessa monument lägger hårda
band på ägarna, samtidigt som dessa genom skattelindringar och på annat
sätt erhåller en kompensation som allmänt anses uppväga olägenheterna av
att deras egendomar registrerats.

Sedan 1953 har även England en liknande lagstiftning genom den då antagna
lagen om skydd och förvärv av byggnader av stort historiskt och

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1960

arkitekturhistoriskt intresse. Också i England är avsikten att registrera
byggnaderna, men detta arbete är ännu inte avslutat. Lagstiftningen bygger
därför tillsvidare på ett ansökningförfarande från ägarens sida, där staten
på vissa villkor ställer bidrag till förfogande för restaurering och underhåll.
För det budgetår, beträffande vilket uppgift i detta hänseende senast föreligger
(1957), beviljades 350 000 pund för sådan stödverksamhet, men härjämte
har staten också möjlighet att inlösa värdefulla byggnadsminnen, för
vilket ändamål man har tillgång till en av parlamentet 1946 avsatt fond på
50 miljoner pund, som erhölls genom realisation av överbliven krigsmateriel.
Denna National Land Fund har sedan dess något ökats och lämnar
nu en årlig avkastning av omkring 1 miljon pund. Lagen som med goda
erfarenheter fungerat under tre år administreras av tre olika nämnder,
councils, en för England, en för Skottland och en för Wales. I England
har man sedan 1895 haft en enskild organisation, The National Trust, som
har till uppgift att säkerställa egendomar och även naturskyddsområden
som varit hotade av förstörelse. The National Trust of England, som f. n.
på detta sätt räddat ett 50-tal historiskt värdefulla byggnader åtnjuter skattefrihet
även för rörelse och kan därigenom förvalta sådan egendom som i
enskild hand, där även de tunga arvsskatterna tillkommer, inte skulle vara
räntabel. Numera finns en liknande trust även för Skottland.

Danmark var det första av de nordiska länderna som med hjälp av lagbestämmelser
genomförde ett skydd för kulturhistoriskt märkliga byggnader
i enskild ägo. Den danska lagen utfärdades 1918. I sina grunddrag anknyter
den till den franska lagstiftningen och uppdelar sålunda de skyddade
monumenten i två klasser, av vilka den första omfattar byggnader vilkas
värde är så framträdande, att deras nedrivning, förvanskning eller vanvård
skulle medföra en betydande minskning av nationens kulturskatt, medan
den andra klassen omfattar sådana vilkas värde är mindre framträdande,
men vilkas bevarande dock är av väsentlig betydelse. Genom denna lag
skyddas f. n. omkring 2 000 byggnader. Alla ärenden rörande skydd enligt
den danska lagen handlägges av en särskild kommission, Det sserlige Bygningssyn.
Den består av fem ledamöter, som tillsättes av undervisningsministeriet.
1920 fick även Norge en motsvarande Lov om bygningsfredning,
vilken nära ansluter sig till den danska. Här förekommer emellertid icke
någon indelning i klasser. De skyddade byggnaderna uppgår f. n. till omkring
1 800, fördelade på ett tusental fastigheter. Av dem ligger ungefär
1/3 i städerna och 2/3 på landsbygden, medan förhållandet är det motsatta
i Danmark, återspeglande bebyggelsens olika karaktär i de båda länderna.
Liksom i Danmark finns en särskild institution kallad Den antikvariske
bygningsnemnd, bestående av fem ledamöter. Ordföranden utses av vederbörande
departement. Av ledamöterna är riksantikvarien eu och av de övriga
skall cn vara arkitekt, en jurist och en bvggnadskunnig. För Finlands del
gäller, att man sedan länge haft ett lagförslag färdigt. 1 avvaktan på detta
bär man fått nöja sig med bestämmelser i sladsplanelag och byggnadsstadga
av ett mera ingripande slag än hos oss.

14 Kungl. Maj. ts proposition nr 161 år 1960

Utredningen

Vad först gäller frågan om behovet av en skärpt lagstiftning
på förevarande område anför utredningen (s. 68), att i relation till
hela beståndet av kulturhistoriskt märkliga byggnader i vårt land omfattningen
av de byggnadskategorier, som genom gällande lagstiftning tillförsäkras
effektivt skydd, är påfallande ringa. Obligatoriskt skydd är tillförsäkrat
byggnadsverk som har karaktären av fast fornlämning, staten tillhöriga
byggnader samt kyrkor och prästgårdar. Kommunala och enskilda byggnader
kan beredas skydd endast under förutsättning att ägaren medger
deras registrering enligt 1942 års lag om kulturhistoriskt märkliga byggnader.
Till denna kategori är det övervägande flertalet av landets kulturhistoriskt
värdefulla byggnader hänförligt. Utredningen konstaterar (s. 58)
att de förhoppningar, som man vid lagens tillkomst hyste om ett allmännare
intresse för de skyddsmöjligheter lagen erbjuder, endast delvis infriats.
Enligt utredningens uppfattning ligger ett väsentligt hinder i de överväganden
av ekonomisk natur, som många ägare gör i samband med ställningstagandet
till en registrering. De finner stundom, att skyddsföreskrifterna
pålägger dem förpliktelser, som kan bli ekonomiskt betungande, och
att registreringen utgör en belastning, som i vissa fall kan minska saluvärdet
på en egendom. En annan orsak till att lagen inte fått större praktisk
betydelse är den bristande kännedomen om dess existens. Propagandan
för de möjligheter till skydd av värdefulla anläggningar, som lagen anvisar,
har nämligen icke kunnat göras tillräckligt omfattande. Detta beror
i sin tur till stor del på ansvällningen av riksantikvarieämbetets och landsantikvariernas
löpande arbetsuppgifter, som tar tjänstemännen i anspråk
i sådan utsträckning, att de inte disponerar tillräcklig tid för en upplysningsverksamhet
till det frivilliga byggnadsskyddets fromma.

Efter att ha påvisat (s. 59—63) att på frivillig väg åtskilligt göres av institutioner,
kommuner, företag och enskilda till byggnadsminnesvårdens
främjande framhåller utredningen att det frivilliga arbetet på detta område
bedrives efter flera olika linjer. Man urskiljer två huvudtyper. Den ena omfattar
sådana åtgärder, som enbart eller i varje fall främst har till ändamål
att bevara kulturhistoriskt märkliga anläggningar som minnesmärken.
Den andra karakteriseras av en samverkan mellan kulturminnesvårdens och
det praktiska livets intressen. Gemensamma för de båda typerna är behoven
av sakkunnig rådgivning och i många fall av ett visst ekonomiskt stöd. Erfarenheten
har ådagalagt, att ett planmässigt ordnande av dessa frågor är
nödvändigt, om icke bevarandet av kulturhistoriskt värdefulla byggnader
skall få en tillfällig och slumpartad prägel.

Utredningen anför vidare (s. 68) att till följd av samhällets snabba omdaning
och levnadsstandardens höjning gamla byggnader försvinner såväl
i städerna som på landet i sådan utsträckning, att bebyggelsens grundkaraktär
undergår väsentlig förändring. Enligt utredningens uppfattning är

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1960

det naturligt att denna utveckling utgör ett särskilt starkt hot mot sådana
byggnadsgrupper, som icke är tillförsäkrade skydd enligt den nuvarande
lagstiftningen. Utredningen pekar på de förändringar och moderniseringar
av centrala äldre partier, som i många städer medfört att kulturhistoriskt
mycket värdefulla byggnader och miljöer raserats. Genom fortsatta saneringsarbeten
kommer ytterligare en råd märkliga stadspartier i farozonen.
Det ökade skattetrycket, stigande underhålls- och bränslekostnader och svårigheten
att erhålla arbetskraft har för ägare av slott och herrgårdar skapat
stora och svårbemästrade problem. Som följd av den industriella utvecklingen
har talrika bruksanläggningar förlorat sin ursprungliga funktion,
varigenom förutsättningarna för bibehållandet av deras både som helhet och
i enskilda detaljer mången gång värdefulla bebyggelse avsevärt försämrats.
Av samma skäl hotas en rad enstaka äldre anläggningar såsom gruvbyggnader,
hyttor, sågar, väderkvarnar och vattenkvarnar av ett i allt snabbare
tempo fortgående förfall. Gamla samhällsbildningar och enhetliga komplex
av annan karaktär har även till följd av ändrade förhållanden helt eller
delvis mistat sin en gång givna betydelse och är därför utsatta för ett mer
eller mindre omedelbart hot. Detta gäller t. ex. slutna byar, fiskelägen, kyrkstäder
och fäbodar. En systematiskt bedriven bostadsförbättring medför
också faror för den gamla byggnadskulturen. Inte minst påtagliga är riskerna
för samlade gårdsanläggningar, som får vika för en bebyggelse av
helt ny typ. Även byggnader av skilda kategorier, som enligt byggnadslagstiftningens
bestämmelser är föremål för viss allmän tillsyn och kontroll,
saknar ett betryggande individuellt skydd. Icke ens när stadgandena i och
för sig borde vara tillräckliga, såsom i fråga om laga prästgårdar, är den
praktiska tillämpningen alltid helt tillfredsställande.

Förutom frågan om restriktivt skydd mot förstörelse av byggnaders kulturhistoriska
värde genom rivning, ombyggnad, miljöförändring eller dylikt
bör också — anför utredningen — spörsmålet om aktiv vård beaktas. Detta
spörsmål är nämligen av allra största betydelse, eftersom även ett väl utbyggt
skydd mot direkta förstörelseåtgärder i längden blir meningslöst, om
det icke kompletteras med ett effektivt löpande underhåll. Utredningen konstaterar
att möjligheterna att med stöd av gällande lagstiftning och med statliga
medel bedriva en aktiv byggnadsminnesvård hittills varit starkt begränsade.

Med utgångspunkt från grundtanken att de kulturvärden, som finns nedlagda
i märkliga och kulturhistoriskt värdefulla byggnader, måste betraktas
som en tillgång för hela vårt folk anger utredningen några allmänna
riktlinjer för effektivare skydd och vård av byggnadsminnesmärken.
Utredningen framhåller (s. 72) att det numera torde vara en
allmänt omfattad åsikt, att ägare till kulturhistoriskt märkliga byggnader
ej bör ha rätt att genom rivning eller andra åtgärder förstöra dessa värden.
Enligt gällande författningar måste ägare till fastigheter i vissa andra hänseenden
underkasta sig allmännyttiga inskränkningar i sin fria förfogande -

Kungl. Maj ds proposition nr 161 år 1960

rätt. Det måste anses naturligt, att motsvarande inskränkningar genomföres
i syfte att skapa garantier mot förvanskandet av en egendoms värde ur
kulturhistorisk synpunkt.

Enbart en begränsning av ägarens fria förfoganderätt är enligt utredningens
mening emellertid icke tillräcklig för att nå betryggande resultat.
Varje byggnad kräver löpande underhåll för att icke förfalla. Då det gäller
äldre märkliga byggnader är det nödvändigt att vid underhållsarbetet ägna
särskild uppmärksamhet åt de kulturhistoriska värdena, så att dessa väl
tillvaratages. Även ansvaret för dylika aktiva vårdnadsåtgärder måste anses
som en betydelsefull plikt för det allmänna.

Utredningen betonar vikten av att det frivilliga arbetet inom byggnadsminnesvården,
vilket visat sig ha stor betydelse, vidmakthålles och intensifieras.
En sådan utveckling kan gynnas genom förmåner av olika slag, som
det allmänna kan bereda ägare eller vårdare av kulturhistoriskt märkliga
byggnader. Det är emellertid också angeläget, att kännedomen om sådana
byggnaders värde och om riktlinjerna för deras skydd och vård sprides i
så vida kretsar som möjligt. Den upplysnings- och propagandaverksamhet
som hittills bedrivits har medfört beaktansvärda resultat, och man har rätt
att vänta sig en ökad förståelse i samma mån som denna verksamhet utvidgas.

Mot bakgrunden av nämnda förhållanden och synpunkter understryker
utredningen, att den viktigaste förutsättningen för ett resultatrikt byggnadsminnesskydd
är att uppskattningen av de kulturhistoriska värdena hos vår
äldre bebyggelse sprides i vida kretsar. Byggnadsminnesskyddet kräver visserligen
medverkan från det allmännas sida, men resultatet kan icke bli
tillfredsställande, om skydds- och underhållsåtgärder påtvingas en ägare
mer eller mindre mot hans vilja. Den enskilde ägarens och det allmännas
samfällda intresse och strävan måste vara utgångspunkten för de åtgärder,
som avser att tillvarataga vår gamla värdefulla byggnadskultur.

Utredningen anför, att samarbetet mellan den enskilde och staten främst
bör bedrivas på sådant sätt, att den senare tillhandahåller ägaren de upplysningar,
råd och anvisningar, som erfordras för planläggningen av underhålls-
eller förändringsarbeten på en kulturhistoriskt värdefull byggnad,
under det att själva arbetets utförande i möjligaste mån bör ankomma
på ägaren, vilken dock därvid bör ha tillgång till sakkunnig kontroll och
rådgivning på det allmännas bekostnad.

Tillvaratagandet av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse i vårt land kan
och bör enligt utredningens mening främjas dels genom en ökad upplysningsverksamhet
i syfte att stimulera ägarnas intresse och praktiska medverkan,
dels genom utfärdande av bestämmelser, som reglerar vården av
sådana byggnader, som nu saknar laga skydd men som har så stort kulturhistoriskt
värde, att de bör tillförsäkras sådant skydd.

Den av utredningen från nu angivna utgångspunkter föreslagna lagen
om byggnadsminnen avses skola ersätta 1942 års lag om skydd för
kulturhistoriskt märkliga byggnader. Utredningen menar att därav icke

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1960

föranledes några sakliga ändringar i de bestämmelser om byggnadsminnesskydd,
som ingår i redan gällande författningar. Förslaget avser att effektivisera
skyddet och vården av landets kulturhistoriskt värdefulla byggnader
genom att rätten till ingripande utbygges att omfatta byggnader inom
alla kategorier, alltså även den stora grupp byggnadsverk — innefattande
det övervägande flertalet av landets kulturhistoriskt värdefulla byggnader —
som hittills icke inrymts under gällande skyddsbestämmelser. Syftemålet är
icke att för framtiden bevara alla byggnader av i ett eller annat avseende
kulturhistoriskt värde, något som utredningen funnit ligga utom det möjligas
och rimligas gräns, utan de föreslagna skyddsbestämmelserna avses
skola begränsas till att gälla individuellt skydd av ett urval av byggnader,
representerande särskilt stora kulturhistoriska värden. Utredningen har icke
funnit sig böra i detalj gå in på frågan om hur urvalet bör ske beträffande
de byggnader, som skall vara underkastade lagens bestämmelser. Dock
har det framhållits att vid sidan av en rent individuell värdering av ifrågakommande
byggnader hänsyn bör tagas till dessas relativa betydelse inom
sin landsända eller sin bygd. Vidare torde man i vissa fall kunna inskränka
sig till att utvälja goda typexempel på kategorier, som under likartade betingelser
förekommer i stort antal. Å andra sidan kan det stundom vara av
vikt att genom skyddsbestämmelser för ett antal gruppvis sammanhörande
byggnader, även om dessa icke alla äger särskilt framträdande värde i och
för sig, bevara en som helhet betydelsefull miljö. Utredningen har härutöver
angivit några generella riktlinjer för urvalet av de kulturhistoriskt
märkliga byggnader som kan ifrågakomma som skyddsobjekt. I anslutning
härtill har utredningen också framhållit att ett aktuellt och i största möjliga
utsträckning fullständigt inventeringsmaterial utgör en förutsättning
för ett urval av landets byggnadsminnen. Sedan lång tid tillbaka har Nordiska
museet varit verksamt för insamling av dylikt material. Sådant finns
också insamlat hos vissa andra institutioner. Museets inventeringsarbete
sträcker sig över en så avsevärd tidrymd som ett sjuttiotal år eller mera
och måste därför förete en hög grad av ojämnhet, något som medför stor
olägenhet om samlingarna skall utnyttjas för praktiska syftemål. Utredningen
anser det därför av största betydelse, att museets arbete på detta område
intensifieras, och betonar vikten av att dessa arbeten igångsattes utan
dröjsmål och fullföljes. Utredningen anser vidare ändamålsenligt att museet
vinner ökat stöd för denna sin verksamhet. För närmare kännedom
om utredningens synpunkter härpå torde få hänvisas till betänkandet (s. 79
—82).

Byggnad, som anses böra tillförsäkras skydd, skall enligt utredningen förklaras
för byggnadsminne och införas i ett register. Statliga byggnadsminnesmärken,
fasta fornlämningar och kyrkliga byggnader skall icke beröras
av lagen. Utslagsgivande för beslut att förklara eu byggnad för byggnadsminne
skall ■— med beaktande av nyss återgivna synpunkter på bedömningen
—- vara graden av dess kulturhistoriska värde. I olikhet mot 1942
års lag om skydd för kulturhistoriskt märkliga byggnader hör lagen om

*2 Bihnnq till riksdagens protokoll 1960. I samt. AV 161

Kurujl. Maj:ts proposition nr 161 år 1960

byggnadsminnen kunna tillämpas på en byggnad oberoende av ägarens
eller annan rättsinnehavares medgivande.

Utredningen föreslår, att byggnadsminnena, efter graden av kulturhistoriskt
värde, indelas i två klasser med olika starkt skydd. Den första klassen,
A-klassen, skall omfatta sådana byggnader, vilkas nedrivning eller förvanskning
skulle innebära en oersättlig förlust för vårt land. Byggnader tillhörande
denna klass skall åtnjuta ett så vitt möjligt ovillkorligt skydd. Den
andra klassen, B-klassen, skall omfatta byggnader av sådant värde, att det
ur del allmännas synpunkt är önskvärt att de bevaras.

Som motivering till sitt förslag att handläggningen av ärenden enligt den
föreslagna lagen och den närmaste tillämpningen av densamma skall ankomma
på länsstyrelsen framhåller utredningen att befintlig lokal administrativ
organisation och tillgänglig sakkunskap så långt möjligt bör tagas
i anspråk för dessa uppgifter. Genom att nära förbinda lagens handhavande
med länsstyrelsens verksamhet vinner man också den enligt utredningens
mening viktiga fördel, som en decentralisering och en lokal anknytning innebär.
Utredningen har emellertid också funnit nödvändigt att skapa ett
centralt organ med huvudsaklig uppgift att sörja för en enhetlig
handläggning av ärenden rörande byggnadsminnen och att såsom sakkunnig
instans avgiva yttranden till ledning för länsstyrelsens beslut (statens
byggnadsminnesnämnd).

Under erinran om den diskussion beträffande frågan om tillsynsmyndigheten,
som föregick antagandet av 1942 års lag (s. 76—78) anför utredningen
några synpunkter på den nu aktuella frågan om handhavandet av lagen
om byggnadsminnen. I och med att 1942 års lag ersättes med en lag, som
möjliggör tvångsingripande till skydd för byggnaders kulturhistoriska värden,
blir enligt utredningens mening förutsättningarna för tillsyn, kontroll
och positivt bistånd gynnsammare. Om dessa förutsättningar tillfullo skall
kunna utnyttjas, är det emellertid nödvändigt att ägna särskild uppmärksamhet
åt en samordning mellan å ena sidan den byggnadshistoriska forskningens
resultat och den praktiska kulturminnesvården och å andra sidan
den gällande byggnadslagstiftningen. Då den nya lagen är avsedd att tillgodose
ändamål av samma art som redan gällande lagar och förordningar
till skydd för byggnaders kulturhistoriska värden och då dessas tillämpning
ankommer på såväl byggnadsstyrelsen som riksantikvarieämbetet, bör
även den ifrågavarande nya lagen handhavas på ett sätt, som skapar största
möjliga enhetlighet i handläggningen av hela det komplex av ärenden, som
här kommer i fråga. Man måste dock ständigt fasthålla vid dess huvudsyfte
att tillvarataga de kulturhistoriska värdena i förhållande till krav av
annan art och till den moderna utvecklingen över huvud taget.

Utredningen har i överensstämmelse med vad i direktiven uttalats uteslutit
alternativet med ett nytt ämbetsverk med uppgift att handlägga ärenden,
som faller inom ramen för den nu aktuella lagstiftningen. De tre i direktiven
nämnda institutionerna — två statliga ämbetsverk, riksantikvarieämbetet
och byggnadsstyrelsen, och en enskild, statsunderstödd stiftelse,

Kungl. Maj. ts proposition nr 161 år 1960

Nordiska museet ■— har jämlikt sina instruktioner ocli arbetsprogram viktiga
uppgifter att fylla i fråga om den byggnadshistoriska forskningen, den
därpå grundade praktiska byggnadsminnesvården och byggnadsväsendet i
allmänhet. Som flerstädes framhållits äger en nära samverkan mellan
byggnadsstyrelsen och riksantikvarieämbetet rum på basis av gällande lagar
och förordningar. En intim kontakt upprätthålles vidare särskilt mellan
riksantikvarieämbetet och Nordiska museet, som bl. a. genom sitt rikhaltiga
inventeringsmaterial äger samlad erfarenhet och sakkunskap rörande byggnadsskicket
efter medeltidens slut. Utredningen har funnit det önskvärt,
att det redan existerande samarbetet mellan de tre institutionerna utbygges
till att omfatta behandlingen av frågor inom ramen för den nya lagen om
byggnadsminnen.

Ett samarbete skulle enligt utredningens mening visserligen kunna etableras
i den formen, att ärenden rörande byggnadsminnen handlades inom eu
av de tre institutionerna — varvid riksantikvarieämbetet eller byggnadsstyrelsen
i egenskap av statliga ämbetsverk närmast kunde komma i fråga — och
att de övriga två fungerade som obligatoriska remissinstanser. Starka skäl,
av vilka några redan anförts, talar emellertid mot en dylik anordning.
Byggnadsminnena torde till större delen komma att utgöras av byggnader i
enskild ägo. De krav, som från det allmännas sida måste ställas på deras
vård, kommer sålunda att i väsentlig mån beröra en kategori av ägare, som
icke utan vidare kan jämställas med ägare till statliga byggnadsminnesmärken,
kyrkor och andra anläggningar, vilkas vård är ställd under rent statlig
kontroll. Ägare till byggnadsminne bör kunna göra anspråk på att åtgärder
till skydd för lians egendoms kulturhistoriska värde blir föremål
för en så allsidig prövning som möjligt. Detta mål kan lättast nås om icke
endast de tre nyssnämnda institutionerna utan även representanter för den
allmänna samhällsorganisationen och för det praktiska livet deltager i behandlingen
av ärendena. Samarbetet mellan nämnda institutioner och grupper
bör ordnas i form av en nämnd, som synes böra benämnas statens
byggnadsminnesnämnd — i det följande kallad byggnadsminnesnämnden.
Inom ramen för en sådan nämnd torde kravet på eu likformig och allsidig
bedömning av förekommande frågor bli väl tillgodosett. Det är enligt utredningens
mening nödvändigt alt nämnden erhåller en auktoritativ sammansättning,
emedan dess ståndpunktstagande skall ligga till grund bl. a. för åtgärder
som gäller enskild egendom. Utredningen föreslår, att nämndens
kansli förlägges till riksantikvarieämbetet. Kostnaderna för byggnadsminnesnämnden
har, som tidigare anförts, av utredningen beräknats till i runt tal
60 000 kronor om året.

Enligt utredningens mening har ett verksamt ekonomiskt och
praktiskt stöd från det allmännas sida lika stor betydelse
för tillvaratagandet av våra byggnaders kulturhistoriska värden som en ändamålsenligt
utformad lagstiftning. Utredningen hänvisar till att i utredningsdirektiven
betonats, alt restriktiva skyddsbestämmelser icke får dominera,
utan att aktiva vårdnadsåtgärder skall intaga en särskilt viktig ställ -

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1960

ning inom ramen för det allmännas insatser och ansvar. I överensstämmelse
härmed har utredningen uppmärksammat behovet av ökade statliga anslag
till byggnadsminnesvården med särskild hänsyn till de speciella förhållanden,
som antagandet av en lag om byggnadsminnen skulle komma att medföra.
Som inledningsvis antytts har utredningen föreslagit att ett anslag
på 500 000 kronor uppföres på riksstaten för bl. a. bidrag till restaureringsoch
underhållsarbeten å byggnadsminnen.

Utredningen har vidare till behandling upptagit frågan om statliga
lån för iståndsättande av äldre bostadsbyggnader. Utredningen
framhåller härutinnan (s. 90) att en ganska omfattande iståndsättning
av äldre bostadsbyggnader, särskilt på landsbygden, försiggår med
stöd av statsmedel. Grunderna för denna verksamhet är uppdragna av statsmakterna,
och tillämpningen handhas centralt av bostadsstyrelsen och lokalt
av länsbostadsnämnderna. För att komma i åtnjutande av lån och
bidrag till bostadsförbättring erfordras bl. a. att byggnaden efter restaureringen
motsvarar vissa krav på standard och bekvämlighet. Det har uppgivits
för utredningen att normerna för dessa krav i enstaka fall kolliderat
med önskemålet att bevara en ålderdomlig byggnads karaktär, så att resultatet
blivit antingen att det kulturhistoriska intresset fått stå tillbaka eller
också att ägaren fått avstå från statligt stöd och företa reparationen med egna
medel. Utredningen har rörande dessa förhållanden överlagt med representanter
för bostadsstyrelsen, varvid från denna myndighets sida stor beredvillighet
uttalats att beakta de kulturhistoriska synpunkterna vid granskning
av ombyggnadsförslag rörande äldre bostadsbyggnader. Utredningen
anser det önskvärt, att de lokala organen — länsbostadsnämnderna — får
sin uppmärksamhet riktad på denna angelägenhet, så att i de särskilda fallen
kontakter tages med dem som i länen har att bevaka byggnadsminnesvårdens
intressen, landsantikvarierna och länsarkitekterna. Det understrykes
från utredningens sida att det här icke är fråga allenast om sådana
byggnader, som kommer i åtnjutande av skydd enligt lag, utan även om
sådana som utan att vara kvalificerade att förklaras för byggnadsminnen
dock har ett visst kulturhistoriskt värde.

Utredningen har också övervägt, huruvida ekonomiska förmåner i form
av skattelättnader må kunna beredas ägare eller innehavare av
byggnadsminne. De möjligheter härvidlag som utredningen pekat på avser
såväl de årliga inkomst- och förmögenhetsskatterna som arvsbeskattningen.
Det synes sålunda utredningen välmotiverat och lätt att genomföra
sådan ändring av 5 § 1 mom. kommunalskattelagen att byggnad som förklarats
som byggnadsminne i likhet med museibyggnader erhåller en i skattehänseende
privilegierad ställning genom att byggnaden undantages från
skatteplikt till fastighetsskatt. Vidare har utredningen funnit angeläget att
det vid prövning av begärda reparationsavdrag beträffande kulturhistoriskt
värdefulla byggnader beaktas att reparation och underhåll av dylika byggnader
ställer sig förhållandevis mera kostsamma än motsvarande åtgärder

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1960

på vanliga byggnader. Utredningen framhåller att taxeringsmyndigheterna
flerstädes visat en viss generositet i hithörande avseenden men finner det
ändock önskvärt att ett uttalande införes i anvisningarna till 22 och 25 §§
kommunalskattelagen av innehörd, att vid bedömande av yrkanden om avdrag
för reparations- och underhållskostnader särskild hänsyn skall tagas
till merkostnader, som föranledes av att en byggnad är kulturhistoriskt \äidefull.
I detta hänseende bör enligt utredningens mening begränsning icke ske
till sådana byggnader, som förklarats som byggnadsminnen enligt den föreslagna
byggnadsminneslagen. Vad gäller arvs- och kvarlatenskapsskatten
har utredningen funnit att i konsekvens med vad nyss anförts beträffande
fastighetsskatten såsom byggnadsminne förklarad fastighet bör vara befriad
från skattläggning vid arvfall eller endast beskattas till den del som den
vid fastighetstaxering ansetts utgöra skattepliktig fastighet.

Remissyttrandena

Behovet av skärpt lagstiftning för att åstadkomma ett förbättrat
skydd för kulturhistoriskt värdefulla byggnader i enskild
ägo har vitsordats av flertalet av de hörda myndigheterna och organisationerna.
Riksantikvarieämbetet yttrar, att nu gällande författningar endast
lämnar ett ytterst ofullständigt skydd i nämnda hänseende. Det har sålunda
sedan länge stått klart för ämbetet, att 1942 års lag, vilken för att vinna tilllämpning
kräver medgivande av ägaren till den byggnad, för vilken skydd
begäres, icke infriat de förhoppningar, som ursprungligen knöts till densamma.
Skälen härtill har säkerligen varit flera. Den främst bidragande orsaken
sammanhänger dock enligt ämbetets erfarenhet med ekonomiska
överväganden. Av fruktan för att egendomen skall minska i värde, om den
ej fritt kan disponeras, har ägare av kulturhistoriskt värdefulla byggnader,
ehuru i och för sig intresserade, många gånger ej vågat begära att få
skyddsföreskrifter utfärdade. Även enligt vad länsstyrelsen i Kronobergs län
framhåller är de möjligheter till skydd för kulturhistoriskt värdefulla byggnader
nuvarande lagstiftning lämnar otillräckliga. Särskilt gällei detta
kommunala och enskilda byggnader, vilka endast under förutsättning att
ägaren medger registrering kan beredas skydd. Det är därför att hälsa med
tillfredsställelse, om vidgade möjligheter till skydd för bevarandet av dylika
byggnader kommer till stånd.

En annan uppfattning om värdet av 1942 års lag kommer till uttryck i det
yttrande, som avgivits av länsstyrelsen i Älvsborgs län. Efter att ha påpekat
att lagen varit i kraft knappt fjorton år yttrar länsstyrelsen att den från sin
tillämpning av lagen eller sin handläggning av byggnadsärenden i allmänhet
icke har någon erfarenhet av att byggnadsminnen av betydenhet i länet
fått fara illa till följd av bristande effektivitet hos lagen. Däremot har länsstyrelsen
erfarit ett betydande intresse från privata ägares, kommuners
samt olika föreningars och institutioners sida att bevara befintliga byggnadsminnen
och göra härför erforderliga ekonomiska uppoffringar. I ett av

Kungl. Maj.ts proposition in- 161 år 1960

juridiska fakulteten i Uppsala åberopat yttrande av professorn Henrik Hessier
anför denne att man ännu ej verkligen prövat den frivillighetens väg
som lagfästes så sent som år 1942. Den då antagna lagen har icke fått visa
vad den duger till. Att, när läget är detta, den ståndpunkt de lagstiftande
myndigheterna så nyligen intagit skulle överges, och detta genom så långtgående
åtgärder som det är fråga om i utredningens förslag, synes icke befogat.
I yttrandet tillfogas att det steg man i stället hör taga är att undanröja
hindren mot att den gällande lagen får full effektivitet. Vad härutinnan
kommer i fråga torde vara blott en måttlig förstärkning av vederbörande
myndigheters personella och ekonomiska resurser. I samband därmed
hör den i utredningen omtalade inventeringen av berörda byggnader fullföljas.
Endast sedan sa skett har man erforderligt underlag för ett bedömande
av frågan, om ytterligare åtgärder från det allmännas sida är erlorderliga
och vilka dessa i så fall bör vara.

Det av utredningen framlagda förslaget till lag om byggii
a d s m i n n e n, avsedd att ersätta 1942 års lag, har, liksom utredningens
förslag i övrigt, i princip tillstyrkts av nästan samtliga remissinstanser. Endast
i ett tåtal yttranden har förslaget direkt avstyrkts. Några remissinstanser
ställer sig tveksamma till den nya lagstiftningen.

Göta hovrätt yttrar, att det numera torde vara allmänt erkänt att det stora
antal kulturhistoriskt märkliga och värdefulla byggnader, som finns i Sverige,
är en betydelsefull nationell tillgång, som det är angeläget att vårda och
bevara till fromma både för den nu levande och för kommande generationer.
Insikten härom synes ha vaknat förhållandevis sent i vårt land och vi står
i fråga om värden av7 detta kulturarv långt efter exempelvis våra västra
grannländer. De av utredningen framlagda förslagen om ökat skydd för de
kulturhistoriskt märkliga och värdefulla byggnaderna innebär — om de genomföres
— ett betydelsefullt framsteg på detta område och måste därför
hälsas med tillfredsställelse. Enligt vad akademien för de fria konsterna
framhåller genomgår svensk bygd för närvarande i snabb och till synes
allt mera ökad takt en omdaning, som torde sakna motstycke i vår äldre
kulturutveckling. Genom dessa förändringar försvinner mycket av uttrycken
för äldre kulturstadiers insatser utan att detta alltid synes vara nödvändigt.
Ett kulturfolk borde dock även i sitt mest intensiva nydanararbete beakta
att dess bemödanden skulle vara fafänga om det saknade den grund
äldre generationer lagt. Utredningen har med all rätt givit uttryck åt sin oro
för den äldre bebyggelsens bestånd i denna hotande situation. När det gäller
att söka åstadkomma ökat lagskydd för denna bebyggelse har utredningen
av naturliga skäl sett sig nödsakad att begränsa sig till byggnadsverk

av en sådan art att de bestämt kan karakteriseras och infogas i en_ med

nödvändighet schematisk — värdeskala. Akademien understryker vikten av
att den föreslagna lagstiftningen snarast kommer till stånd men kan samtidigt
icke uraktlata framhålla att det framlagda förslagets praktiska verkan
med hänsyn till den nyss antydda utplåningsprocessen tyvärr kommer att
bli mycket begränsad. Med visshet torde man sålunda kunna räkna med att

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1960

lagförslagets genomförande icke kan rädda all värdefull bebyggelse från undergång
— detta gäller särskilt det villkorliga skydd, som beredes de Bklassificerade
byggnaderna. Akademien finner det oaktat förslaget innebäia
en praktiskt realiserbar lösning, som kan skydda de omistliga värdena och
bidraga till ökad vård och kontroll av våra byggnadsminnen. Nordiska museets
nämnd ger uttryck åt liknande tankegångar. Nämnden uttalar, att beståndet
av äldre byggnader i icke ringa omfattning håller på att decimeras.
Det finns ingen anledning att tro att denna utveckling inom överskådlig
framtid kommer att avbrytas eller ens minska takten. Nämnden påpekar,
att denna förvandlingsprocess hittills kommit till synes särskilt i städerna,
men att det säkerligen endast är en tidsfråga, när den kommer att i sin fulla
vidd inbegripa landsbygden, där näringslivets strukturella förändring icke
kan undgå att sätta en djupgående prägel även på detta område. I yttrandet
hävdas att en mängd svårbemästrade problem härvid uppkommer. Bland de
byggnader, som blir demolerade finns nämligen sådana, som har karaktäen
av minnesmärken och därför är värda att bli bevarade till eftervärlden.
Men även i de fall där en dylik byggnad får kvarstå utsättes den ej sällan
för betydande risker genom eftersatt underhåll — ofta med slutlig följd att
rivning framstår som enda utvägen — genom olämpliga om- och tillbyggnader
eller genom den närmaste omgivningens förvandling. Nämnden hälsar
med tillfredsställelse att dessa frågor nu blivit föremål för utredning och
delar i allt väsentligt de synpunkter, som redovisas i betänkandet. Självfallet
kommer vården av de kulturhistoriskt märkliga byggnaderna i fort
sättningen liksom hittills till övervägande del att ske på frivillighetens grund
av de enskilda ägarna. Genom förändringarna i samhällets sociala struktur,
på bostadsstandardens område och i fråga om trafikväsendet har emelleitid
ett icke ringa antal av dessa byggnader blivit så otidsenliga, att de snarare
är en belastning än en tillgång för ägaren. Uppenbart är att om det
allmänna skall i någon större omfattning kunna lämna sitt stöd åt bevarandet
av sådana äldre byggnader en sovring först måste ske, så att hjälpen
i första hand inriktas på de verkligt betydande monumenten.

I det yttrande, som avgivits av länsstyrelsen i Värmlands län, understrykes
att en ingående prövning av samtliga till byggnadsminnesvården hörande
spörsmål, utmynnande i positiva förslag till lämpliga åtgärder för vinnande
av en bättre tingens ordning, måste anses i hög grad motiverad. Om
sådana åtgärder icke skyndsamt vidtages, torde betydande risker föreligga
för att vårt på kulturhistoriskt värdefulla byggnader relativt fattiga land så
småningom skall i sådant avseende ytterligare utarmas. Länsstyrelsen finner
det därför glädjande att kunna konstatera, att utredningen på ett förtjänstfullt
sätt tillvaratagit de kulturella intressen, som enligt utredningsdirektiven
avsetts skola tillgodoses, samtidigt som den, efler vad länsstyrelsen kunnat
finna, uppenbarligen sökt undvika tillskapandet av för vederbörande ägare
oskäligt betungande inskränkningar i äganderätten. Länsstyrelsen i Göteborgs
och Holms län anser den begränsning av äganderätten, som förslagets
genomförande skulle innebära, vara fullt berättigad. Det gäller ju hår bcva -

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1960

rande av byggnader, som historiskt och kulturhistoriskt sett utgör en ideell
tillgång för hela vårt folk. — I yttrandet framhålles att vårt land i avseende
å skyddet av kulturhistoriskt märkliga byggnader ligger ganska långt efter
många jämförbara västeuropeiska kulturländer. Detta förhållande torde i
legislativt hänseende främst kunna förklaras av den frivillighetsgrundsats,
som ligger till grund för den svenska lagen. Härtill kommer att med nuvarande
ordning en alltför tung ekonomisk börda lagts på innehavarna av i
enskild ägo befintliga byggnadsminnen. Mot bakgrunden härav tillstyrker
lansstyrelsen vad som får anses vara förslagets viktigaste legislativa nyhet,
nämligen frivillighetsgrundsatsens slopande.

Landsantikvarieorganisationernas samarbetsråd anser förslaget ej utan
översyn böra laggas till grund för lagstiftning. I rådets yttrande framhålles
att den väsentliga skillnaden mellan lagförslaget och den nu gällande lagen
är, att ur kulturhistorisk synpunkt särskilt märkliga byggnader skall lämna
beiedas skydd även mot ägarens vilja. En sådan skärpning av bygg*-nadsminnesskyddet synes motiverad. Byggnader av detta slag är dock relativt
fåtaliga. Vid sidan av dessa finns emellertid annan äldre och på sina
håll ganska omfattande bebyggelse, som ännu ger karaktär åt det svenska
kulturlandskapet och vars bevarande i görligaste mån ur många synpunkter
är av intresse. Denna sida av byggnadsminnesskyddet har tyvärr endast i
förbigående berörts.

Enligt vad i yttrandet anföres kan det i detta fall endast vara fråga om
att ägaren frivilligt och av eget intresse bevarar de äldre byggnaderna. En
förhållandevis enkel och framkomlig väg för detta ändamål är, att det bör
givas den statliga lånegivningen till bostadsbyggandet större möjligheter att
taga hänsyn till äldre bebyggelse av kulturhistoriskt värde. Bestämmelser
borde sålunda införas att lånesökande har att uppgiva huruvida äldre byggnad
finnes och att vid ärendets bedömning beaktas huruvida en sådan äldre
byggnad, därest den kan anses ha kulturhistoriskt värde, lämpligen kan moderniseras.
Lånebestämmelserna bör anpassas för detta syfte. Föreningen
Sveriges landsantikvarier, som understrukit nödvändigheten av en sådan
utbyggnad av lagstiftningen att effektivt skydd skapas för kulturhistoriskt
märkliga byggnader av alla slag oberoende av äganderätten, yttrar att utredningen
allenast i allmänna resonemang berört skyddet på frivillighetens
grund. Några egentliga förslag, som tar sikte på bevarandet av det övervägande
antalet byggnader, vilka genom sitt förhållandevis stora antal ännu
har avgörande betydelse för kulturlandskapet, har ej framlagts. Ett utväljande
av ett antal byggnader, som göres till föremål för ett speciellt skydd,
synes aven om det i och för sig torde vara oundgängligt — om det övriga
byggnadsbeståndet lämnas åsido, med tiden medföra att endast ett antal
byggnader av mer eller mindre högreståndskaraktär och lösryckta ur sitt
sammanhang kommer att bevaras. En allvarlig brist i utredningen synes
därför vara, att inga egentliga förslag framlägges, som syftar till ett skydd
för den övervägande delen av landets äldre byggnadsbestånd. I det yttrande,
som avgivits av Sveriges arkitekters riksförbund, understrykes också det

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1960

frivilliga momentets stora betydelse. Gives detta visst ekonomiskt stöd torde
betydligt mera vara att vinna för bevarandet av byggnadsminnena, än om
denna angelägenhet genom detaljerade lagbestämmelser blir ett nytt bidrag
till det i landet rådande byggkrånglet. En lagstiftning måste i första hand
taga sikte på en positiv inställning, grundad på frivillighet med visst ekonomiskt
stöd, och i andra hand ingripa genom föreskrifter av tvingande
natur.

Förslaget har avstyrkts av länsstyrelsen i Älvsborgs län, som yttrar
att den icke kan finna annat än att det framlagda förslaget till lag
om byggnadsminnen i väsentliga stycken har karaktären av en tvångslag.
1 detta avseende har förslaget åtskilliga drag gemensamma med gällande
naturskyddslags regler till skydd för landskapsbilden. Den erfarenhet, länsstyrelsen
hittills vunnit av tillämpningen av dessa regler, ger icke stöd för
att tvångskaraktären enbart varit av godo. Länsstyrelsen har tvärtom trott
sig finna, att man i allmänhet når bättre resultat, åtminstone på längre sikt,
med överenskommelser på frivillighetens väg än med tvångsföreskrifter.
Dessa erfarenheter från naturskyddslagens tillämpning bör icke förbises,
då det gäller att utforma skyddet för byggnadsminnen.

Även Sveriges fastighetsägareförbund avstyrker förslaget. Förbundet yttrar: I

olika sammanhang framhåller utredningen att kulturhistoriskt värdefulla
byggnader i många fall åtnjuta ett betryggande skydd i enlighet med
gällande lagar och förordningar. I fråga om enskilda fastigheter gälla nämligen
förutom åtskilliga bestämmelser i byggnadslagen lagen den 12 juni
1942 om skydd för kulturhistoriskt märkliga byggnader ävensom vissa
samtidigt tillkomna bestämmelser i expropriationslagen. Härjämte skyddas
dylika byggnader genom den omvårdnad, som på frivillighetens väg ägnas
byggnaderna. Detta av frivilliga insatser beroende skydd har under senare
år väsentligt förstärkts genom att medel för underhåll in. m. ställts till förfogande
av olika fonder. De sakkunniga ha även framhållit, att ett stort antal
byggnader åtnjuta en omvårdnad som stundom visat sig lika betryggande
som det skydd, som kan åstadkommas genom lagstadganden.

Mot bakgrunden av vad nu angivits, torde det till en början kunna ifrågasättas
om det finnes behov av ytterligare lagstiftning för att tillgodose det
i och för sig självklara önskemålet att kulturhistoriskt värdefulla byggnader
icke förstöras eller förvanskas. De bestämmelser, som tillkommo i samband
med ändringen av expropriationslagen 1943, ha visserligen aldrig vunnit
tillämpning i praktiken, men enbart möjligheten att en byggnad eller eu
anläggning kan exproprieras, innebär en garanti mot att byggnaden eller
anläggningen förstöres eller förvanskas. Det torde nämligen ligga i ägarens
intresse att så sköta en kulturhistoriskt värdefull byggnad att han icke löper
risken att byggnaden tvångsvis avhändes honom. Anledningen till att ifrågavarande
bestämmelser icke i något enda fall tillämpats är icke att bestämmelserna
skulle vara i och för sig olämpliga utan uteslutande att eu tillämpning
av desamma befaras bli för det allmänna alltför ekonomiskt betungande.
Av vad utredningen härutinnan anför framgår tydligt, att man bl. a. syftar
till att överflytta det huvudsakliga ekonomiska ansvaret för bevarandet av
kulturhistoriskt värdefulla byggnader på den enskilde. Bevarandet av sådana
byggnader är emellertid eu hela nationens angelägenhet och det är

20 Kungi. Maj:ts proposition nr 161 år 1960

lika naturligt som skäligt att kostnaderna för erforderliga åtgärder helt
skola åvila det allmänna.

Juridiska fakulteten i Uppsala har hänvisat till yttranden av professorerna
Halvar G. F. Sundberg och Hessler i vilka dessa ställt sig avvisande till
förslaget.

Förslaget att såsom centralt, sammanhållande organ för frågor rörande
byggnadsminnesvården inrätta en särskild nämnd, statens byggnadsminnesnämnd,
har i ett stort antal yttranden mer eller mindre helhjärtat
tillstyrkts. Förslaget har emellertid avstyrkts i flertalet yttranden.

Bland myndigheter, som tillstyrkt förslaget, må till en början nämnas
riksantikvarieämbetet, som erinrar om den diskussion, som föregick antagandet
av 1942 års lag (refererad i betänkandet å s. 76 o. f.) och som
gällde lagens liandhavande. De grunder, som vid detta tillfälle befanns avgörande
för att lägga tillsynen över registrerade byggnader under riksantikvarieämbetet,
synes ämbetet ännu bevara sin fulla giltighet.

Enligt vad ämbetet framhåller är det i själva verket fullt tänkbart att
ämbetet fungerar såsom centralt organ även med avseende på den nu föreslagna
lagen. Med hänsyn till de ömtåliga problem, som är förknippade med
lagens tillämpning, vore det lämpligt, att i sådant fall ett expertråd ställdes
vid ämbetets sida av i huvudsak den sammansättning som byggnadsminnesnäinnden
avsåges skola få. För byggnadsminnesvården i stort skulle ett dylikt
arrangemang utan tvivel vara förmånligt, då det vore ägnat att befrämja
ett enhetligt bedömande av hithörande frågor och motverka en ur
allmänhetens synpunkt svårbegriplig och oläglig splittring på olika myndigheter.
Ämbetet skulle även vara berett att påtaga sig denna uppgift om så
befunnes önskvärt, naturligtvis under förutsättning att ämbetet finge ökade
personalresurser. Då ämbetet likväl icke för närvarande vill påyrka denna
organisationsform, beror detta på de skäl som utredningen anfört (betänkandet
s. 79), vartill ytterligare flera torde kunna fogas. Det är enligt ämbetets
mening betydelsefullt att byggnadsminnesskyddet icke skall framstå
som ett snävt vetenskapligt önskemål, lika litet som det får bli en arkitektonisk
fråga om prydandet av stadsbilden eller landskapet. Dess syfte
ligger vida djupare. De nya ingrepp i dispositionsrätten till enskild egendom,
som den föreslagna lagen medger, bör därför icke ens få skenet av att vara
maktord från ett centralt ämbetsverk, representerande vissa fackintressen,
utan de måste framträda såsom uttryck för en samhällelig angelägenhet och
sålunda stödjas av en nämnd med mångsidig sammansättning och med påta§ligt
lekmannainslag. Med hänsyn till att den vetenskapliga sakkunskapen
rörande det bestånd av byggnadsminnesmärken, som lagen åsyftar, och alldeles
särskilt rörande den sektor av dessa, som omfattar allmogebebyggelsen,
är och torde förbli centralt samlad hos Nordiska museet, finner ämbetet det
naturligt och önskvärt att museet får medverka i realiserandet av lagens
bestämmelser under det ansvar och med det inflytande som en representation
i byggnadsminnesnämnden medför. Detsamma gäller även det bistånd

Kungi. Maj.ts proposition nr 161 år 1960

som nödvändigtvis måste krävas av byggnadsstyrelsens kulturhistoriska
byrå, såvida icke byggnadsminnesnämnden utrustas med egna kulturhistoriskt
kvalificerade arkitektexperter. Däremot finner ämbetet den administrativa
anknytning, som byggnadsminnesnämnden enligt utredningens förslag
givits till riksantikvarieämbetet, vara i sitt slag egenartad och alltför lös.
Ämbetet förordar för sin del att byggnadsminnesnämnden anslutes till riksantikvarieämbetet
i principiellt samma form som statens heraldiska nämnd
har anslutits till riksarkivet (SFS 529/1953).

Vad riksantikvarieämbetet sålunda anfört delas icke av föredraganden
i ärendet — antikvarien P.-O. Westlund — vilken bl. a. yttrar:

Det synes mig olämpligt och ägnat att framkalla splittring och förvirring
att på sätt som föreslagits bryta loss denna speciella gren ur vår kulturminnesvård,
som numera sedan landsantikvarieorganisationen från och
med år 1955 konsoliderats, är enhetligt och fast organiserad. En fristående
nämnd om sex ledamöter måste dessutom bli ovig då det gäller frågor, som
kräva snabbt ingripande.

Därest skäl likväl skulle anses tala för inrättandet av en byggnadsminnesnämnd
torde denna böra erhålla karaktär av ett rådgivande organ, som i
vissa principiella eller eljest tvistiga frågor skall avgiva yttrande och råd
till riksantikvarieämbetet. I någon mån jämförbara förhållanden finnas
bland annat inom medicinalstyrelsen, vid vars sida två rådgivande organ
äro ställda, nämligen medicinalstyrelsens vetenskapliga råd och medicinalstyrelsens
huvudmannaråd.

Den administrativa myndigheten, som sköter det löpande arbetet och fattar
beslut i de kulturhistoriska frågor, som väckas av lagen, bör dock enligt
min mening som hittills vara riksantikvarieämbetet.

Att ämbetet därvid såsom redan nu sker samråder med Nordiska museet
och byggnadsstyrelsen och anlitar den stora sakkunskap, som där finnes
representerad, är självfallet. Detta samarbete torde emellertid utan svårighet
kunna äga rum under sedvanliga ämbetsmässiga former.

Det av riksantikvarieämbetet framförda förslaget att byggnadsminnesnämnden
anslutes till ämbetet i principiellt samma form som statens heraldiska
nämnd har anslutits till riksarkivet biträdes av vitterhets historie
och antikvitetsakademien. Akademien hävdar, att organisationen därigenom
skulle bli sådan, att riksantikvarien bleve självskriven ordförande och ledamot
i nämnden.

Mot akademiens beslut att tillstyrka förslaget om inrättande av ifrågavarande
nämnd har herr Curman reserverat sig. Med instämmande av ytterligare
fjorton ledamöter yttrar herr Curman, att vi i vårt land — i motsats
till förhållandena i många andra länder — har förmånen att äga en
ganska enhetligt uppbyggd organisation för handhavande av den praktiska
kulturminnesvården i riket, en organisation med sekelgamla rötter, som successivt
har utvecklats alltefter de växlande uppgifterna och behoven, en organisation,
som numera genom landsantikvarieinstitutionens slutliga stabilisering
fått ett vidsträckt nät av filialer för sin verksamhet landet runt och
därigenom upphört att vara enbart en huvudstadsorganisation. Det sålunda
på gamla rötter framvuxna riksantikvarieämbetet är sedan länge väl för -

Kungl. Maj. ts proposition nr 161 år 1960

ankrat i det svenska folkets medvetande och åtnjuter numera dess fulla förtroende.
Mot bakgrunden härav frågar sig reservanten varför då icke åt riksantikvarieämbetet
skulle kunna anförtros den ifrågavarande uppgiften, som
ju icke alls är ny för ämbetet utan endast en utvidgning — låt vara betydelsefull
— av en uppgift, som ända sedan 1942 åvilat ämbetet. Att ersätta
riksantikvarien såsom ansvarig beslutande myndighet i fråga om den profana
bygSna(isminnesvården med en sexhövdad nämnd är enligt reservantens uppfattning
icke någon fördel. Divisionsansvar brukar bäras betydligt lättare
än ett odelat ansvar, och en administration med uppgifter, som till sin natur
kräver snabb handläggning, kan ej gärna skötas av en månghövdad styrelse,
som säkerligen icke kan vara lätt sammankallad. Genom inrättande av
byggnadsminnesnämnden skulle en hittills på rot växande, klar och enhetlig
organisation brytas, samtidigt som ökade möjligheter till motsättningar
och splittring av krafterna skapas. Reservanten förordar i stället att riksantikvarieämbetet
får fungera såsom det centrala organet och att ett expertråd
ställes vid ämbetets sida, sammansatt på i huvudsak det sätt som föreslagits
beträffande byggnadsminnesnämnden.

Byggnadsstyrelsen, som tillstyrkt förslaget, anser nämndens viktigaste
vara att ge riktlinjer för samt leda arbetet med registreringen av
byggnadsminnena. För den upplysnings- och propagandaverksamhet, som
därvid erfordras, synes en nämnd vara en lämplig lösning, förutsatt att den
erhåller ett brett opinionsunderlag. Arbetet bör nämligen enligt styrelsens
uppfattning utföras genom nära medverkan av vederbörande kommun. På
grund av det väntade behovet av revidering och fortlöpande översyn av bebyggelseplanerna
samt det nära samband som råder mellan byggnadsminnes-
och miljöfrågorna talar emellertid övervägande skäl för att byggnadsminnesnämndens
kansli anknytes till byggnadsstyrelsen, som har att svara
för de med bebyggelseplaneringen sammanhängande uppgifterna. Härigenom
vinnes dessutom en naturlig anknytning till motsvarande verksamhet
i vad gäller staten tillhöriga byggnader, vilken uppgift handhaves av byggnadsstyrelsen
i samråd med riksantikvarieämbetet. Byggnadsminnesnämndens
gransknings- och rådgivningsverksamhet torde också i stor utsträckning
kräva direkt kontakt med teknisk personal.

Särskilt betydelsefullt finner Nordiska museets nämnd förslaget om inrättandet
av den ifrågasatta byggnadsminnesnämnden vara. Enligt vad
nämnden framhåller torde samarbetet därigenom väsentligt kunna underlättas
mellan de olika ämbetsverk och institutioner, som handlägger ärenden
rörande byggnadsminnenas vård. Så som sammansättningen av nämnden
är planerad, med utrymme garanterat även för juridisk expertis och
praktisk erfarenhet inom byggnadsfacket, skulle den säkerligen också för
allmänheten komma att framstå som en i hög grad auktoritativ instans på
detta område.

I särskilt yttrande, fogat till utlåtande avgivet av rektorsämbetet vid
Stockholms högskola, gör professorn John Granlund gällande, att kärnpunkten
i utredningens förslag är att inrätta en nämnd, som skall handha upp -

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1960

giften att på en gång vara ett registrerande, undervisande, propagerande och
kontrollerande organ för att flertalet av kulturminnesfrågorna skall kunna
lösas på frivillighetens väg och samtidigt ha befogenhet att utdela anslag
till reparation, underhåll, inlösen o. s. v., i den mån dessa fördyras av byggnadens
egenskap av byggnadsminne. Kulturminnesvården i vårt land är
splittrad på flera organ och det befintliga vetenskapliga materialet, som
ligger till grund för att bedöma kulturminnesfrågor, befinner sig likaledes i
flera arkiv, främst i Nordiska museets. Genom förslaget att nämnden skall
sammansättas av representanter för samtliga de kulturminnesvårdande
myndigheterna och dessutom representanter för det praktiska livet och att
nämndens sekreterare skall vara anställd vid riksantikvarieämbetet, anses i
yttrandet att ett både smidigt och billigt organ skapats för att tillvarataga de
intressen, som utredningen företrätt.

Bland övriga remissinstanser, som tillstyrkt förslaget, må nämnas överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Kronobergs, Kopparbergs, Jämtlands och
Västernorrlands län, landsantikvarien i Jämtlands län, länsarkitekten i Västernorrlands
län samt Malmö stads museinämnd. överståthållaråmbetet ifrågasätter
emellertid, om icke nämnden såsom rådgivande organ bör anknytas
till riksantikvarieämbetet, varvid riksantikvarien i förekommande ärenden
skulle vara beslutande.

I åtskilliga yttranden ges till känna en mer eller mindre markerad tveksamhet
till förslaget i nu berörda del. Styrelsen för svenska landskommunernas
förbund yttrar sålunda, att ehuru den föreslagna byggnadsminnesnämnden
väl närmast blir att betrakta såsom ett samarbetsorgan mellan på
området hittills verksamma statliga myndigheter och kostnaderna därför
kommer att hållas inom mycket anspråkslösa gränser inrättandet av en dylik
instans dock skulle betyda att ännu ett organ infogades i den kedja av olika
myndigheter, som redan nu har med byggnadsminnesvården att skaffa. Enligt
förslaget beräknas nämnden komma att halla samnranträden en gang i
månaden. Man riskerar därför att avgörandet i de ärenden, som hänskjutes
till nämnden, kommer att fördröjas. Tidsfaktorn är i byggnadsfrågor av
förevarande slag ofta ett både fördyrande och i andra hänseenden äventyrligt
moment.

Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar tvekan, huruvida
det kan vara lämpligt att för ändamålet tillskapa ett nytt centralt organ. Av
bl. a. kostnadsskäl synes det länsstyrelsen böra övervägas om icke de, av den
nya lagstiftningen föranledda arbetsuppgifter, som bör handläggas centralt,
kunde omhänderhavas av någon redan bestående myndighet, förslagsvis
riksantikvarieämbetet, eventuellt förstärkt med adjungerade sakkunniga.
Det för ifrågavarande myndighet uppkommande merarbete, som är att påräkna
_ särskilt under en period närmast efter den nya lagstiftningens

ikraftträdande — synes kunna bemästras genom en personalförstärkning,
som tills vidare i avbidan på att närmare erfarenhet vinnes, torde böra göras
tillfällig. Liknande synpunkter utvecklas av länsstyrelsen i Hallands län.
Länsstyrelsen menar emellertid att det bör vara byggnadsstyrelsen som

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1960

skall fungera såsom centralmyndighet på ifrågavarande område. Byggnadsstyrelsen
bör i så fall förstärkas med representanter för riksantikvarieämbetet
och Nordiska museet.

Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller, att riksantikvarieämbetets
befattning med frågor enligt nu gällande lagstiftning visat sig vara en ändamålsenlig
anordning och att samarbetet mellan ämbetet och byggnadsstyrelsen
varit fruktbärande. Det synes därför i första hand böra undersökas,
om icke det etablerade samarbetet kan utvidgas till Övriga berörda myndigheter
och organ, därav bl. a. bostadsstyrelsen, och säkerställas i annan
form än den föreslagna nämnden. Genom densamma skulle i vart fall vården
och tillsynen av kulturhistoriskt värdefulla byggnader ändock icke
samlas på en hand, eftersom byggnadsstyrelsen och andra statliga myndigheter
alltjämt skulle handha staten tillhöriga byggnader av detta slag.

Bland övriga remissinstanser, som är tveksamma om förslagets lämplighet,
må nämnas länsstyrelserna i Östergötlands och Gotlands lön, länsarkitekternas
förening och Malmö fornminnesförening.

I de yttranden, vari förslaget avstyrkts, har i allmänhet förordats
att det uppdrages åt riksantikvarieämbetet att fullgöra de på den centrala
instansen belöpande arbetsuppgifterna. Så är exempelvis fallet med det
yttrande, som avgivits av statskontoret. Ämbetsverket påpekar att såväl riksantikvarieämbetet
som byggnadsstyrelsen handlägger ärenden, som avser
den praktiska byggnadsminnesvården och byggnadsväsendet i allmänhet.
Jämväl Nordiska museet har vissa uppgifter beträffande byggnader av kulturhistoriskt
värde. Vidare erinras i yttrandet om att utredningen övervägt,
om icke ett samarbete mellan dessa organ kunde komma till stånd i
den formen, att ärenden rörande byggnadsminnen anförtroddes åt en av
dessa institutioner, varvid de övriga två borde fungera som obligatoriska
remissinstanser, men att en sådan lösning avvisats. Statskontoret kan för
sin del icke finna binder möta mot att ett på området redan befintligt organ
handhar de arbetsuppgifter, som avsetts för den tilltänkta nämnden. Då därtill
kommer, att enligt ämbetsverkets mening nya statliga organ icke bör
inrattas utan tvingande skäl, kan statskontoret icke tillstyrka förslaget om
en särskild byggnadsminnesnämnd. En anordning däremot som innebär att
riksantikvarieämbetet även enligt den nya lagen får ställningen som centralorgan
på byggnadsminnesvårdens område synes särskilt lämplig med
hänsyn till att riksantikvarieämbetet får anses intaga ställningen av tillsynsmyndighet
över landsantikvarieorganisationen, som utövar den lokala
ledningen över den kulturminnesvårdande verksamheten. Ett nära samarbete
bör givetvis äga rum mellan riksantikvarieämbetet samt byggnadsstyrelsen
och Nordiska museet. Det synes jämväl kunna övervägas att tillföra
riksantikvarieämbetet särskild expertis, bl. a. på det byggnadsekonomiska
området.

Hovrätten för Övre Norrland anmärker att gällande instruktion för riksantikvarieämbetet
ålägger ämbetet att utöva tillsyn över kulturminnesvår -

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1960

den i riket. Att för de fall, som med förevarande förslag avses, tillskapa ett
organ vid sidan av ämbetet synes ej vara av nöden. Erforderligt samråd med
byggnadsstyrelsen torde kunna anordnas på ett vida enklare sätt. Och skulle
i något fall juridisk sakkunskap vara påkallad, torde ock sådan utan svårighet
kunna adjungeras till ämbetet. Det synes för övrigt icke heller lämpligt
med en nämnd, som skulle kunna stanna i ett beslut, vars innehåll vore
stridande mot en åsikt som omfattades av ämbetet.

Enligt vad akademien för de fria konsterna framhåller skulle konsekvensen
av förslaget bli att hädanefter tre var för sig beslutande instanser skulle
förekomma — riksantikvarieämbetet, byggnadsstyrelsen och byggnadsminnesnämnden
— vilket enligt akademiens mening vore både onödigt och
opraktiskt. Det riktiga synes i stället vara att ansluta de nya arbetskrafter,
som av utredningen föreslagits, till ettdera av de redan befintliga ämbetsverken,
varvid riksantikvarieämbetet närmast torde böra komma i fråga.

Föreningen Sveriges landsantikvarier yttrar:

Inrättandet av en byggnadsminnesnämnd är endast ett onödigt och dyrbart
komplicerande av byggnadsminnesvården. Det synes helt oförståeligt,
varför riksantikvarieämbetet, som är och för allmänheten framstår som landets
kulturminnesvårdande organ, genom tillkomsten av skärpt lagstiftning
inom ett område, som det sedan gammalt administrerar, skall ställas åt
sidan av ett nyskapat organ, som genom sin placering i anslutning till ämbetet
i stor utsträckning kommer att använda sig av dess resurser för olika
ändamål. Förutom att anordningen är opraktisk, omständlig och onödigt
dyrbar torde däri ligga fröet till intressemotsättningar, som ytterst torde
komma att gå ut över allmänheten och även över landsantikvarierna och deras
huvudmän.

Liknande synpunkter har utvecklats av landsantikvarieorganisationernas
samarbetsråd.

Även i det yttrande, som avgivits av kanslern för rikets universitet, göres
gällande att det närmast torde böra ankomma på riksantikvarieämbetet att
vara den centrala myndighet, som skall handlägga byggnadsminnesvårdens
löpande ärenden och genom kontinuerlig inspektion vaka över efterlevnaden
av vid varje tidpunkt gällande föreskrifter i ämnet.

Länsstyrelsen i Kalmar län erinrar om att i direktiven för utredningen
uttalats, att något nytt fristående organ för arbetet med ifrågavarande ärenden
icke borde tillkomma. De av utredningen framlagda skälen för att det
oaktat föreslå tillskapandet av byggnadsminnesnämnden synes länsstyrelsen
ej vara övertygande. Under den tid 1942 års lag varit gällande har genomsnittligt
åtta anläggningar per år blivit registrerade som kulturhistoriskt
märkliga. Med hänsyn till att skyddsföreskrifterna hädanefter icke
torde bli så ekonomiskt betungande för fastigheternas ägare, synes man visserligen
kunna räkna med att antalet behandlade ärenden kommer att öka.
Det synes dock länsstyrelsen som om den centrala rådgivningen skulle kunna
anförtros något centralt verk, t. ex. riksantikvarieämbetet, i stället för ett
särskilt tillskapat organ. I den mån anlitande av allsidigare expertis anses

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1960

vara erforderlig torde särskilda sakkunniga kunna knytas till ämbetsverket.
Länsstyrelsen i Södermanlands län anför att då ärendena i första hand
angår kulturhistoriska spörsmål, det synes naturligt, att de anknytes till ett
redan existerande centralt verk, därvid närmast riksantikvarieämbetet i sin
nuvarande gestalt eller efter lämplig utbyggnad torde böra komma i fråga.
Ämbetet bör vid sin handläggning av ärendena kunna tillförsäkras verksamt
bistånd av byggnadsstyrelsen och eventuellt av Nordiska museet. En sådan
uppläggning av den centrala organisationen torde icke, såsom utredningen
tycks förutsätta, innebära någon fara för att ärende angående byggnadsminne,
som äges av enskild person, icke skulle bli allsidigt bedömt. Någon
beslutanderätt i sådana ärenden har icke tillerkänts det centrala organet
utan denna skall utövas av länsstyrelsen. Ägaren har därjämte alltid
möjlighet att anföra besvär, om han skulle vara missnöjd med något av
länsstyrelsen meddelat beslut i byggnadsminnesärendet.

Vissa av de remissinstanser, som ställt sig avvisande till förslaget att inrätta
en byggnadsminnesnämnd, har menat att byggnadsstyrelsen ligger
närmast till hands att fungera som centralorgan på förevarande område.
Bland dessa må nämnas samfundet för hembygdsvård, som påpekar att
byggnadsstyrelsen redan har en kulturhistorisk byrå, under vilken länsarkitekterna
sorterar. Länsarkitekterna kommer givetvis att få stor betydelse
vid lagens tillämpning. Alternativt föreslås att byrån förlägges till
en särskild avdelning inom riksantikvarieämbetet.

I det av juridiska fakulteten i Uppsala åberopade yttrandet av professorn
Sundberg anföres att det ter sig föga tilltalande att till alla redan förefintliga
och missnöjesskapande regleringar inom byggnadsväsendet lägga ännu en.
Naturligare torde vara att anförtro byggnadsminnesvården åt de redan befintliga,
byggnadstekniskt kompetenta organen inom byggnadsväsendet,
byggnadsstyrelsen och byggnadsnämnderna. Därmed onödiggöres också den
ansvällning av den byråkratiska organisationen, som byggnadsminnesnämnden
föranleder. Den erforderliga kulturhistoriska sakkunskapen lärer kunna
erhållas genom ett organiserat samarbete med riksantikvarieämbetet och
landsantikvarierna. Genom att anknyta till byggnadsväsendets nuvarande
myndigheter skulle dock bättre tillgodoses det av utredningen framhållna
önskemålet att undvika en sådan skarp gränsdragning mellan byggnadsminnen
i lagförslagets mening och övriga byggnadsminnesmärken att intresset
för de senare försvagas.

Svenska arkitekters riksförbund anser det mest ändamålsenligt, att de
n\a och ökade arbetsuppgifterna fördelas på redan existerande förvaltningsenheter,
såsom byggnadsstyrelsen med länsarkitektorganisationen, riksantikvarieämbetet
m. fl. Dessa bör därvid, om så erfordras, förstärkas med ytterligare
högt kvalificerade fackmän.

Byggnadsnämnden i Lund föreslår, att ett i varje län tillsatt organ skulle

i stället för den föreslagna byggnadsminnesnämnden — såsom sakkunnig
instans avgiva yttrande till ledning för länsstyrelsens beslut. Kravet på

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1960 33

enhetlig handläggning torde kunna tillgodoses genom ett ändamålsenligt besvärsinstitut.

Förslaget om ett anslag på 500 000 kronor till ersättning
för värdeminskning och bidrag till restaurerings-
och underhållsarbeten har berörts i åtskilliga yttranden.
Flertalet remissinstanser har ansett det föreslagna beloppet för lågt.

Beträffande det av utredningen behandlade spörsmålet o in statliga
lån för iståndsättande av äldre bostadshus anför
riksantikvarieämbetet, att frågan är av synnerlig vikt, framför allt för landsortens
vidkommande, och framhåller att mycket av positivt värde otvivelaktigt
kan uträttas genom ett samarbete mellan de långivande och de kulturminnesvårdande
samhällsorganen. Ännu har endast på vissa håll i landet
ett dylikt samarbete etablerats. Det framstår för ämbetet såsom en betydelsefull
angelägenhet att detta samarbete utvidgas och stabiliseras. Icke
minst med tanke på en aktiv byggnadsminnesvård i vidare mening måste en
dylik utveckling vara önskvärd. Bostadsstyrelsen framhåller, att styrelsen
i sin låneverksamhet bemödat sig om att i varje enskilt fall finna framkomliga
vägar för att belåna ombyggnader av äldre hus. Härvid har under medverkan
av länsarkitektkontoren bevakats att ombyggnaden har utförts på
ett möjligast pietetsfullt sätt, och den bostadstekniska granskningen har därför
tagit stor hänsyn till husets utformning. Många gånger har emellertid
husens — och därmed också ombyggnadskostnadernas — storlek utgjort hinder
för beviljande av egnahemslån. Husets storlek spelar numera, efter vidtagen
författningsändring, ingen roll beträffande ombyggnader. Däremot bereder
höga ombyggnadskostnader större bekymmer än tidigare, särskilt sedan
ett »tak» för egnahemslån infördes den 1 januari 1956.

Styrelsen påpekar, att den enklaste åtgärden för att underlätta ombyggnad
och bevarande av de ofta ganska stora, äldre mangårdsbyggnaderna torde
vara ett medgivande för bostadsmyndigheten att behandla sådana ärenden
i särskild ordning. Då det torde bli fråga om endast ett begränsat antal fall
årligen, bör det eljest gällande belåningstaket kunna överskridas vid långivning
till detta slags ombyggnader. Fn förutsättning skulle vara, att såväl
länsarkitekt som landsantikvarie bedömer byggnaden som värdefull
att bevara ur nu ifrågavarande synpunkter. Vidare kan det i en del fall vara
av betydelse, att de lånebeviljande organen får stöd för en långivning, som
innebär att något större risker än normalt kan tagas med avseende på
låneobjektets kreditvärde.

Statskontoret anmärker på att utredningen väl knapphändigt behandlat
förevarande spörsmål. Ämbetsverket finner det angeläget, att detsamma ytterligare
överväges under ärendets fortsatta beredning.

Vad utredningen yttrat om möjligheterna att genom skattelättnader
bereda ägare av byggnadsminnen viss gotlgörelse för de kostnader, som

3 liihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 161

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1960

vården och underhållet av kulturhistoriskt märkliga byggnader medför, har
föranlett uttalanden av åtskilliga remissinstanser.

Riksantikvarieämbetet beklagar, att utredningen icke haft tillfälle att
framlägga konkreta förslag i ämnet och uttalar den förhoppningen att förslag
om skattelättnader i annan ordning snarast kommer att framläggas.
Länsstyrelsen i Jämtlands län förklarar sig tillstyrka att förslag till skattelättnader
utarbetas. Länsstyrelsen delar helt utredningens mening, att
dessa skattelättnader bör omfatta alla byggnader med kulturhistoriskt
värde, oavsett om byggnaden förklarats såsom byggnadsminne eller icke.
Enligt vad byggnadsstyrelsen framhåller torde lättnader i beskattningsavseende
innebära ett direkt verkande medel till förbättrat underhåll av byggnadsminnena.
Överståthållarämbetet anser vissa skattelättnader vara motiverade
och ansluter sig i huvudsak till vad utredningen i saken anfört. Länsstyrelsen
i Gotlands län yttrar, att kompensation genom någon form av
skattelättnad skulle hos vederbörande ägare stimulera intresset för bibehållandet
och vårdandet av dem anförtrodda byggnadsminnen. Länsstyrelsen
i Hallands län gör gällande, att den nuvarande skattelagstiftningens utformning
och tillämpning säkerligen i många fall medfört, att kulturhistoriskt
värdefulla byggnader fått förfalla eller kommit att användas till ändamål,
som icke står i överensstämmelse med god byggnadsminnesvård. Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län understryker särskilt vikten av att man icke
genom hårda arvs- och kvarlåtenskapsskatter förminskar den för byggnadsminnesvården
ytterst värdefulla ideella tillgång, som sammanhänger med
en släkts eller familjs kärlek till sin ärvda fasta egendom. Länsstyrelsen i
Älvsborgs län har i princip intet att erinra mot vad utredningen anfört i fråga
om skattelättnader, förutsatt att reglerna i ämnet kan utformas så att
de ej kommer i strid med eljest godtagna skatterättsliga principer och rimliga
krav på enkelhet i tillämpningen.

Vissa remissinstanser har mera utförligt behandlat skattefrågan. Länsstyrelsen
i Södermanlands län yttrar, att länsstyrelsen icke bär sig bekant något
fall, där nu gällande beskattningsregler medfört, att en kulturhistoriskt
värdefull byggnad icke bevarats. Då emellertid dylik byggnad ofta på grund
av sin ålderdomlighet drager högre kostnader för uppvärmning in. m. än
moderna byggnader, kan ägaren till byggnad av förstnämnt slag till slut
finna att dessa kostnader, vartill kommer skatter, icke motsvaras av den
tillfredsställelse, han känner över att äga en kulturhistoriskt värdefull
byggnad. Länsstyrelsen anser det därför påkallat att beskattningsreglerna
med avseende å kulturhistoriskt värdefulla byggnader ägnas en undersökning.
— I fråga om de utvägar till åvägabringande av skattelättnader, som
utredningen antytt, delar länsstyrelsen icke utredningens uppfattning, att
en »i skattehänseende privilegierad ställning», skulle vara lätt att genomföra
beträffande ifrågavarande byggnader. Väl kommer det enligt förslaget
att fastslås, vilka byggnader, som äger kulturhistoriskt värde, men därmed
är icke alla svårigheter undanröjda. Den föreslagna lösningen — byggnadernas
undantagande från skatteplikt — kan i och för sig genomföras

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1960

utan svårighet i de fall, då byggnad icke nyttjas såsom bostad eller i förvärvskälla.
Men icke sällan förekommer det, att dylik byggnad helt eller
delvis användes såsom bostad för ägaren, i vilket fall det torde vara uteslutet
att undantaga byggnaden från skatteplikt. Därest bostadsdelen är klart avgränsad
är en uppdelning av fastigheten i en skattepliktig och en skattefri
del tänkbar, men saken kompliceras, om en klar avgränsning icke är
möjlig eller ägaren endast tidvis bebor eller eljest nyttjar fastigheten. Men
trots dessa svårigheter anser länsstyrelsen det motiverat att undantaga byggnader
av kulturhistoriskt värde från skatteplikt. En snäv gräns bör dock
sättas. Hela frågan bör göras till föremål för ytterligare utredning och avgörande
i större sammanhang. Av lösningen på denna fråga beror för övrigt,
huruvida ägare av kulturhistoriskt värdefull byggnad skall slippa garantiskatt
samt frikallas från skattskyldighet för inkomst av byggnaden
genom dess begagnande för avsett ändamål. Detta framgår av 47 och 54 §§
kommunalskattelagen och 7 § förordningen om statlig inkomstskatt.

Beträffande frågan om avdrag för reparationskostnader anser länsstyrelsen
det icke vara erforderligt med den av utredningen ifrågasatta ändringen
av anvisningarna till kommunalskattelagen därhän att särskild hänsyn skall
tagas till den merkostnad, som föranledes av att byggnad är kulturhistoriskt
värdefull. Bedömes de utförda arbetena vara av det slag att avdragsrätt
redan enligt nu gällande skatteförfattningar föreligger, kan beskattningsnämnderna
icke nedsätta yrkat avdrag under påstående att arbetena
kunnat ske på ett billigare sätt. överhuvudtaget anser länsstyrelsen, att de
avdrag för reparation och underhåll av byggnader, som enligt gällande skatteförfattningar
kan medgivas, är tillräckliga för vidmakthållandet av byggnad,
av vad slag den vara må. Därvid är att märka, att enligt länsstyrelsens
åsikt kostnad för åtgärder, som byggnads ägare eller ägare till kringliggande
område kan komma att åläggas för bibehållande av byggnadsininnes
kulturhistoriska värde, är avdragsgill. — Enligt länsstyrelsens erfarenhet
åsättes icke bostadsförmån fullt värde, därest omständigheterna är sådana
som utredningen i detta avseende anfört.

Länsstyrelsen hänvisar till att det ifrågasatts, att kulturhistoriskt värdefulla
byggnader borde undantagas från förmögenhetsskatt samt arvs- och
kvarlåtenskapsskatt men menar alt tillräckliga skäl icke anförts för att länsstyrelsen
skall kunna ansluta sig till denna uppfattning. Frågan torde för
övrigt icke böra tillmätas alltför stor betydelse. Förekomsten av slott och
slottsliknande byggnader bör icke påverka fastighets taxeringsvärde, som
här är av avgörande betydelse. Vad andra byggnader beträffar torde det
ligga i sakens natur, alt taxeringsvärdet icke bör sättas särskilt högt.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anför:

Utredningen har föreslagit vissa skattelättnader för ifrågavarande byggnader.
Sålunda anser utredningen att byggnadsminnen böra principiellt jämställas
med museibyggnader och undantagas från skatteplikt enligt bestämmelserna
i 5 § kommunalskattelagen. Utredningen citerar i detta sammanhang
punkt 4 av anvisningarna till nämnda paragraf diir det bland annat
uttalas att slottsbyggnad vari samlingar förvaras ej är att anse såsom mu -

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 dr 1960

seum, därest densamma mera regelbundet användes även såsom bostad för
annan än vaktpersonal. Om skattefrihet skulle medgivas för byggnadsminnen,
bör för skattefriheten gälla samma villkor som i denna anvisningspunkt
angivits för museum. Skattefriheten i 5 § kommunalskattelagen bör alltså
icke utsträckas till sådana byggnadsminnen, som begagnas för bostadsändamål.

Beträffande avdrag för reparation och underhåll av byggnadsminnen föreslår
utredningen ett tillägg till anvisningarna till 22 och 25 §§ kommunalskattelagen
med föreskrift att vid bedömandet av yrkande om avdrag för
reparations- och underhållskostnader särskild hänsyn skall tagas till merkostnader,
som föranledas av att en byggnad är kulturhistoriskt värdefull.
Ett sådant tillägg torde icke vara behövligt. Avdragsrätt får anses föreligga
om kostnaden verkligen haft karaktär av reparations- eller underhållskostnad,
vilket väl regelmässigt är fallet när det gäller att bevara ett byggnadsminne
i ursprungligt skick. Dessutom torde, såsom utredningen också konstaterar,
stort tillmötesgående redan nu visas vid bedömning av avdragsyrkanden
i detta hänseende.

Vad slutligen angår arvsbeskattningen föreslår utredningen, att byggnadsminne
vid arvfall skall beskattas endast till den del som det vid fastighetstaxeringen
ansetts utgöra skattepliktig fastighet. Enligt den av länsstyrelsen
ovan gjorda erinringen skulle med en sådan bestämmelse icke följa någon
skattebefrielse beträffande byggnadsminnen, som utnyttjas för bostadsändamål.
Utredningen synes dock vilja föreställa sig något sådant när den talar
om att »särskilt när det gäller slottsfastighet med höga taxeringsvärden
skulle en på ovan föreslaget sätt åstadkommen skattelindring vara av väsentlig
betydelse». De höga taxeringsvärdena för slottsfastigheter torde för
övrigt mindre hänföra sig till byggnader än till jord- och skogsvärden. Att
undantaga dylika värden från arvsbeskattning får väl anses uteslutet. En
eventuell skattefrihet skulle alltså endast avse byggnaderna med därtill hörande
tomtområde, i den mån byggnaderna fritagits från skatteplikt vid fastighetstaxeringen.

I flera yttranden har framförts önskemål om att frågan om skattelättnader
blir föremål för närmare utredning. Bland dem, som mer eller mindre
deciderat uttalat sig härför, må nämnas statskontoret, länsstyrelserna i
Stockholms, Blekinge, Kristianstads och Malmöhus lån samt Sveriges fastighetsägareförbund.

Riksantikvarieämbetets framställning 1960

Såsom inledningsvis omnämnts har riksantikvarieämbetet i skrivelse den
25 januari 1960 utvecklat vissa sjmpunkter på byggnadsminnesvårdens nuvarande
läge samt därvid framhållit behovet av att den föreslagna nya lagen
kommer till stånd. Efter en kortfattad redogörelse för den hittillsvarande
behandlingen av utredningens betänkande anför ämbetet, att anledningen
till att utredningsförslaget ännu icke föranlett proposition tydligen
sammanhänger med det kärvare statsfinansiella läge, som nödvändiggör
stor återhållsamhet med nya eller ökade statsutgifter.

Kungl. Maj:Is proposition nr 161 år 1960

Ämbetet anför i fortsättningen:

Byggnadsminnesvården erhöll under det sistförflulna aret väsentligt ökade
ekonomiska resurser. Den i april 1959 avlidne majoren Lars Lawski hade
nämligen testamenterat hela sin efterlämnade förmögenhet, mellan 3 och 4
miljoner kronor, till vitterhets historie och antikvitetsakademien att användas
för byggnadsminnesvårdande ändamål. Avkastningen av detta kapital
ger riksantikvarieämbetet möjlighet att subventionera sådana restaureringar
av byggnadsminnesmärken i enskild ägo som äro betingade av byggnadernas
kulturhistoriska värde och som därför rimligen höra ekonomiskt
stödjas av det allmänna. Det är dock uppenbart att enstaka insatser av mycket
stor omfattning icke kunna genomföras med avkastningen från Lars
Lawskis stiftelse. I den mån sådana måste ifrågakomma räknar riksantikvarieämbetet
emellertid med att framdeles som hittills anslag från lotterimedelsfonden
(de senaste åren uppgående till i runt tal 400 000 kronor per år
för ändamål inom kulturminnesvården) och andra fonder skola kunna stå
till huds. Även städer och kommuner ha i allt större utsträckning visat sig
äga förståelse för sina förpliktelser att stödja vården av värdefulla byggnader
och byggnadsmiljöer; som aktuella exempel må nämnas Stockholms
stads bidrag på 400 000 kronor (ill grundförstärkning av Petersenska huset
vid Munkbron och Ystad stads inköp av ett flertal ur kulturhistorisk synpunkt
såväl individuellt som miljömässigt betydelsefulla fastigheter. Enligt
ämbetets mening bör det därför finnas reella möjligheter att i en visserligen
begränsad men Icke desto mindre betydelsefull omfattning utnyttja de tillfällen
till räddningsaktioner för hotade byggnadsminnesmärken som den
åsyftade byggnadsminneslagen skulle erbjuda. Byggnadsminnesvården skulle
också, om denna lag, även i modifierat skick men med bibehållande av
möjligheten till tvångsingripande, komme till stånd, kunna ges mycket större
planmässighet än vad nu är fallet, då den får gripa de tillfällen som händelsevis
erbjuda sig. Den extra arbetskraft, som måste krävas för alt de
första åren efter genomförandet av en byggnadsminneslag verkställa en inventering
och inspektion av byggnadsminnesmärken, lämpliga att registrera,
skulle kunna anställas med utnyttjande av särskilda, tidigare icke påräknade
fondanslag, som enligt löfte till riksantikvarieämbetet komma att stå
till ämbetets förfogande om lagen antages.

Riksantikvarieämbetet nödgas ständigt konstatera de otillräckliga möjligheterna
att ingripa till skydd för värdefulla byggnadsverk. Frånvaron av
skyddsbestämmelser för stora kategorier av byggnader, främst i enskild
ägo, framstår som en allt allvarligare fara. I inånga fall skulle eu laglig rått
att ingripa kunna leda till praktiska resultat redan därigenom, att ämbetet
kunde presentera förslag till utförande av nödiga ändringar och förbättringar
på ett sätt, som vore kulturhistoriskt tillfredsställande utan att därför behöva
medföra större kostnadsökningar.

Del är i förevarande sammanhang av stort intresse att betrakta förhållandena
inom detta område i våra grannländer Danmark och Norge, där lagar
av det slag, som här åsyftas varit gällande sedan 1918 respektive 1920. De
ekonomiska resurser, som där stått de kulturminnesvårdande myndigheterna
till buds — i Danmark till en början 20 000, numera 45 000 danska kronor,

1 Norge till en början inga anslag, numera 90 000 norska kronor, allt per

år_ha varit mycket små. Trots detta bar registreringsverksamheten i båda

dessa länder blivit mycket framgångsrik. I Danmark ba tills dato omkring

2 000 byggnader registrerats, däribland flera sammanhängande gatupartier
både i Köpenhamn''och i smärre städer. I Norge äro omkring t 000 fastigheter
registrerade, och av dessa ba omkring 300 restaurerats med större

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1960

eller mindre insatser av statsbidrag. Härmed bör jämföras att i Sverige endast
155 byggnader registrerats på frivillighetens väg. Man behöver sålunda
inte se alltför pessimistiskt på möjligheterna att åstadkomma något med
stöd av en lag, även om de ekonomiska resurserna äro relativt små. Det
mesta kommer an på hur lagen användes.

Ämbetet förklarar sig hysa den uppfattningen, att det skulle kunna bli
till den största nytta för byggnadsminnesvården i vårt land, om en lag om
byggnadsminnen med det snaraste kunde genomföras. Ett klokt och smidigt
handhavande av det instrument i kulturminnesvårdens tjänst, som denna
lag skulle utgöra, borde redan från början kunna ge goda resultat. På lång
sikt skulle lagen helt visst få alltmera ökad betydelse, icke minst därigenom
att våra byggnadsminnen skulle bli beaktade och respekterade på ett sätt,
som skulle stimulera ägare av skilda kategorier till insatser för deras bevarande
och vård.

I vad riksantikvarieämbetet sålunda anfört har Nordiska museet i skrivelse
den 25 januari 1960 till alla delar instämt. Museet har i skrivelsen förklarat
sig berett att, om lagen genomföres, inom ramen för sina personella
och ekonomiska resurser lämna all den medverkan, som kan komma att
påfordras.

Departementschefen

Strävandena att skydda och bevara kulturhistoriskt märkliga byggnader
har i vårt land hittills ej rönt något kraftigare stöd från lagstiftningens sida.
Ett visst framsteg innebar den år 1942 antagna lagen om skydd för kulturhistoriskt
märkliga byggnader. Genom denna lag skapades en möjlighet att
få till stånd skyddsföreskrifter för dylika byggnader. För att sådana föreskrifter
skall få meddelas, fordras dock att ägaren lämnat sitt medgivande
därtill. Mot ägarens bestridande kan således lagen ej bli tillämplig på en
byggnad. Vid lagens tillkomst ansåg man sig nämligen böra gå fram med en
viss försiktighet och lita till att man skulle kunna vinna goda resultat på
frivillighetens väg. Samtidigt var man emellertid medveten om att lagstiftningen,
om den ej ledde till önskat resultat, kunde behöva skärpas. Den följande
utvecklingen har visat att de förhoppningar man knutit till 1942 års
lagstiftning icke blivit infriade. För endast ett tämligen ringa antal byggnader
har skyddsföreskrifter utfärdats. Visserligen har på senare år antalet
registrerade byggnader ökat. Risken för att beståndet av våra kulturhistoriskt
märkliga byggnader efter hand kommer att utarmas synes emellertid
icke ha undanröjts av 1942 års lag.

Det är mot bakgrunden av nu angivna förhållanden, som byggnadsminnesutredningen
föreslagit genomförande av ny lagstiftning, innebärande att
byggnad som är ur kulturell synpunkt värdefull skall kunna omgärdas med
skyddsföreskrifter oberoende av ägarens medgivande. Att en sådan reform
är önskvärd har allmänt vitsordats vid remissbehandlingen, och även jag anser
att det föreligger ett klart behov av att lagstiftningen på området effektiviseras
genom införande av regler som möjliggör tvångsingripande. Frå -

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1960

»an har emellertid också ekonomiska aspekter. Om skyddsföreskrifter för
en byggnad skali kunna meddelas även mot ägarens bestridande, är det nödvändigt
att ersättning beredes honom för eventuell värdeminskning eller för
de inskränkningar i hans dispositionsrätt över byggnaden som i sådant fall
kan uppkomma. Det är också tydligt, att byggnadsminnesvården ej kan upprätthållas
enbart genom lagstiftningsåtgärder av skyddskaraktar. Även aktiva
vårdåtgärder är erforderliga. Utredningen har också starkt betonat
önskvärdheten av att det allmänna i högre grad än hittills engagerar sig pa
detta område och i det syftet föreslagit att ett årligt anslag till byggnadsminnesvården
om 500 000 kronor uppföres i riksstaten. Anslaget skulle användas
för bidrag till restaurerings- och underhållsarbeten samt för ersättning
i förekommande fall till ägare för ekonomisk skada som drabbat honom
på grund av ingripande enligt lagen.

Såsom av den förut lämnade redogörelsen framgår har emellertid riksantikvarieämbetet,
med instämmande av Nordiska museet, nu förordat att
ny lagstiftning genomföres, även om det allmänna i ekonomiskt avseende
icke engagerar sig i större omfattning än tidigare. Ämbetet har framhållit,
att lagen skulle fylla en viktig funktion med de ekonomiska resurser, som re‘
dan f n står till buds. Dessa resurser är icke alldeles obetydliga. Sålunda har
de senaste åren i runt tal 400 000 kronor per år utgått ur lotterimedelsfonden
för ändamål inom kulturminnesvården. Härtill kommer avkastningen
av olika privata fonder, avsatta för samma ändamål. Till bilden hor aven att
städer och andra kommuner i allt större utsträckning visat ett påtagligt intresse
för vården av kulturhistoriskt märkliga byggnader inom kommunen.
Ämbetet har i detta sammanhang fäst uppmärksamheten på att i Danmark
och Norge, där man sedan länge haft lagar av i huvudsak samma innehål
som den lag byggnadsminnesutredningen nu föreslagit, åstadkommits betydande
resultat trots att de ekonomiska resurserna varit avsevärt mindre an
dem som står den svenska byggnadsminnesvården till buds. Det arliga beloppet
utgör f. n. för Danmarks del endast 45 000 danska kronor och for
Norges del 90 000 norska kronor. Likväl är antalet registrerade byggnader
i dessa länder mycket högt. I Danmark har hittills omkring 2 000 och i Norge
omkring 1 800 byggnader registrerats enligt respektive lands lagstiftning
och därmed underkastats kulturhistoriskt skydd. Antalet registrerade byggnader
utgör i Sverige f. n. blott 155.

Enligt riksantikvarieämbetets mening skulle byggnadsminnesvården, om
den föreslagna lagen — låt vara i modifierat skick men med bibehållande
av möjligheten till tvångsingripande — komme till stånd, kunna goras mycket
mera planmässig och effektiv än vad f. n. är fallet. Ämbetet bär framhållit,
att en laglig rätt att ingripa i många fall skulle kunna leda till pra -tiska resultat redan därigenom, att ämbetet kunde gå vederbörande till handa
med förslag till utförande av nödiga ändringar och förbättringar på ett satt,
som vore ur kulturhistorisk synpunkt tillfredsställande utan att detta behövde
medföra några större kostnadsökningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1960

Vad riksantikvarieämbetet anfört synes ge vid handen, att det finns anledning
att genomföra en mera effektiv lagstiftning på förevarande område.
Vad som främst påkallas är, som framgår av det förut sagda, att
bereda möjlighet till att skyddsföreskrifter meddelas även mot ägarens
bestridande. Förutsättningen för ingripande bör vara att det med hänsyn
till byggnadens kulturhistoriska värde föreligger ett starkt allmänt
intresse att byggnaden bevaras för framtiden. .lag är emellertid angelägen
att betona att tvångsrätten bör brukas med varsamhet. Lagstiftningens
framsta syfte bör vara att främja ett fruktbärande samarbete mellan företrädare
for byggnadsminnesvården och ägarna av kulturhistoriskt märkliga
byggnader. I görligaste mån bör de skyddsföreskrifter som finnes nödvändiga
utformas i samförstånd med byggnadens ägare. Tvång bör tillgripas
torst om alla möjligheter att nå en lösning på frivillighetens väg är uttömda

Införandet av tvångsrätt förutsätter som jag förut framhållit att ägaren
av byggnad som blir föremål för ingripande kan beredas ersättning för skada
och intrång som åsamkas honom. I allmänhet torde det förhållandet att åtgärder
vidtages för bevarande av kulturhistoriskt värdefull byggnad ej medföra
att byggnadens värde minskas eller att ägaren eljest åsamkas skada
eller olagenhet. Tvärtom kan omvårdnaden från kompetenta kulturvårdande
myndigheters sida ofta innebära en vinst för ägaren. I den mån skada för
yggnadens agare likväl ej kan undvikas bör det givetvis tillses, att den håles
inom rimliga gränser. Detta bör, såsom utredningen föreslagit, markeras
i lagen genom stadgande att skyddsföreskrifterna ej får ålägga byggnadens
agare mera omfattande skyldigheter än som för bibehållande av bvggnadens
kulturhistoriska värde är oundgängligen nödvändigt. Med dessa "utgångspunkter
torde det kunna antagas, att det skall bli möjligt att på grundval
av den nya lagstiftningen effektivisera byggnadsminnesvården utan att mera
etydande ersättningar för skada eller intrång behöver utgå. För att oförutsedda
skadeståndsanspråk ej skall kunna uppkomma bör emellertid i lagen
upptagas uttrycklig föreskrift, att ingripande ej får ske utan att den
beslutande myndigheten förvissat sig om att medel finns tillgängliga för att
gottgora skada som kan föranledas av ingripandet. Vidare bör lagen innehålla
bestämmelse om att före utfärdandet av skyddsföreskrifter föreläggande
kan meddelas den som vill göra anspråk på ersättning att inom viss
kortare tid göra anmälan därom vid påföljd att han eljest skall ha förlorat
sin talan.

Det synes icke erforderligt att — såsom utredningen förordat — indela
yggnadsmmnena i olika klasser alltefter graden av deras kulturhistoriska
varde. En sådan anordning är enligt min mening ägnad att både komplicera
och fördyra förfarandet, och det torde f. ö. vara vanskligt att i praktiken
verkstäHa en sådan gradering. Skyddsföreskrifterna bör i stället få det innehall
som omständigheterna och hänsynen till ägarens intressen i varje
särskilt fall påkallar. Det bör även, såsom utredningen föreslagit, beredas
möjlighet att meddela skyddsföreskrifter i avseende å ett snävt begränsat
område kring sjalva den byggnad, som avses i första hand skola skyddas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1960

En fråga, som vid remissbehandlingen tilldragit sig stor uppmärksamhet,
gäller byggnadsminnesskyddets organisation. Särskilt har det av utredningen
framlagda förslaget om inrättande av en statens byggnadsminnesnämnd
såsom centralt sammanhållande organ för frågor rörande byggnadsminnen
tagits upp till diskussion. Förslaget har avstyrkts av flertalet remissinstanser.
Därvid har man bl. a. erinrat om att i direktiven för utredningen uttalats,
att något nytt fristående organ för arbetet med ifrågavarande ärenden
icke borde tillskapas samt framhållit att nya statliga organ icke borde inrättas
utan tvingande skäl. Det har påpekats, att inrättandet av en sådan nämnd
skulle betyda att ännu ett organ infogades i den kedja av olika myndigheter
— riksantikvarieämbetet, byggnadsstyrelsen, Nordiska museet — som redan
nu sysslar med byggnadsminnesvården. Man har gjort gällande, att en sådan
anordning skulle innebära att byggnadsminnesvården i onödan kompliceras
och fördyras.

De remissinstanser, vilka sålunda motsatt sig förslaget om inrättande av
en statens byggnadsminnesnämnd, har i allmänhet förordat att de av den nya
lagstiftningen föranledda arbetsuppgifter, vilka bör handläggas centralt, i
stället anförtros någon redan bestående myndighet. Därvid har riksantikvarieämbetet
fått de flesta förespråkarna. En lösning i denna riktning har angivits
som särskilt lämplig bl. a. av den anledningen att ämbetet får anses intaga
ställningen av tillsynsmyndighet över landsantikvarieorganisationen,
vilken utövar den lokala ledningen över den kulturminnesvårdande verksamheten.
Det har även framhållits, att ämbetets befattning med frågor enligt
nu gällande lagstiftning visat sig vara en ändamålsenlig anordning och
att det på grund därav icke funnes anledning att nu åvägabringa någon
ändring.

I den kritik som sålunda framkommit mot utredningens förslag om tillskapandet
av ett nytt organ för handläggningen av byggnadsminnesfrågor
kan jag i stort sett instämma. En mera rationell och närmare till hands liggande
lösning är enligt min mening att riksantikvarieämbetet får ställningen
som beslutande organ enligt den nya lagen, önskemålet om ett centralt,
sammanhållande organ för handläggningen av frågor rörande hyggnadsminnesvården
får därmed anses tillgodosett. Det torde få förutsättas, att ämbetet
vid tillämpningen av lagen låter sig angeläget vara att upprätthålla ett nära
samarbete med de övriga organ, som företräder byggnadsminnesvårdens intressen,
bl. a. byggnadsstyrelsen och Nordiska museet. På det lokala planet
torde riksantikvarieämbetet kunna påräkna ett aktivt stöd främst från landsantikvariernas
sida. Om hur samarbetet närmare skall gestaltas torde föreskrifter
få meddelas i administrativ ordning.

Vid övervägandet av olika åtgärder för stöd till byggnadsminnesvården
har utredningen även upptagit spörsmålet om möjligheterna att vid den
statliga långivningen för iståndsättning av äldre bostadsbyggnader beakta de
kulturhistoriska synpunkterna. Såsom i ett yttrande framhållits kan mycket
av positivt värde otvivelaktigt uträttas genom samarbete mellan de lån -

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1960

givande och de kulturminnesvårdande samhällsorganen. Vid remissbehandlingen
har också vitsordats att sådant samarbete på sina håll etablerats. Det
är angeläget att detta samarbete utsträckes, så att det omfattar landet i dess
helhet. I vad utredningen anfört om önskvärdheten av att de lokala organen
— länsbostadsnämnderna — får sin uppmärksamhet riktad på denna angelägenhet,
så att i de särskilda fallen kontakt tages med dem som i länen har
att bevaka byggnadsminnesvårdens intressen, nämligen landsantikvarierna
och länsarkitekterna, kan jag helt instämma. Samma synpunkter gör sig i
viss mån gällande beträffande lantbruksnämnderna i deras verksamhet för
förbättring av ekonomibyggnader m. m.

Under framhållande att de höga ombyggnadskostnaderna f. n. bereder
större bekymmer än tidigare, särskilt sedan ett tak för egnahemslån infördes
1956, har bostadsstyrelsen påpekat att den enklaste åtgärden för att
underlätta ombyggnad av framför allt de ganska stora äldre mangårdsbyggnaderna
torde vara medgivande för bostadsmyndigheten att i det begränsade
antal fall, som kan komma i fråga, överskrida det eljest gällande
belåningstaket; en förutsättning skulle vara att såväl länsarkitekt som
landsantikvarie bedömde byggnaden som värdefull.

För egen del anser jag mig, efter samråd med chefen för socialdepartementet,
ej kunna tillstyrka att styrelsen erhåller ett mera allmänt bemyndigande
att bevilja lån utöver vad som följer av bestämmelserna om högsta
belåningsvärde för bostadshus. Undantag från dessa bestämmelser kan f. n.
över huvud taget icke medges. Emellertid bör det ej vara uteslutet att för
det fall ombyggnad av en kulturhistoriskt synnerligen värdefull byggnad
drar avsevärda kostnader och finansieringen av företaget icke kan ordnas
på sedvanliga villkor staten tillskjuter ett extra lån. Av praktiska skäl torde
denna ökade kredit böra ges i form av en höjning av det statliga bostadslån,
som normalt kan beviljas. Det torde böra ankomma på Kungl. Maj :t att
pröva eventuella framställningar om dylikt extra lån.

Det har fallit utanför utredningens uppdrag att framlägga utformade förslag
till bestämmelser i syfte att genom skattelättnader bereda ägare av
byggnadsminnen viss gottgörelse för de dryga kostnader, som vården och
underhållet av kulturhistoriskt märkliga byggnader vanligen medför. Utredningen
har dock angivit vissa riktlinjer för reformer i detta hänseende.
I remissyttrandena har från flera håll framförts såsom önskvärt att beskattningsreglerna
med avseende å kulturhistoriskt värdefulla byggnader
ägnas en närmare undersökning.

Byggnader med kulturhistoriskt värde, som användes för annat än museala
ändamål, är enligt gällande rätt ej undantagna från fastighetsbeskattning.
Detta har utredningen funnit otillfredsställande och förslag har av
utredningen framlagts att byggnadsminne skall undantagas från skatteplikt.
I denna fråga må emellertid uppmärksammas, att repartitionstalet
för den särskilda kommunala fastighetsbeskattningen enligt beslut av 1957
års riksdag fr. o. m. 1958 års taxering sänkts från fyra till två och en halv
procent. Härigenom har betydelsen av spörsmålet i viss mån reducerats. Ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1960

redningsförslaget i denna del har vidare kommit i ett väsentligt annat läge,
sedan 1957 års fastighetsskattesakkunniga den 6 februari i år framlagt förslag
om avveckling av fastighetsbeskattningen, såvitt avser fastigheter tillhöriga
bl. a fysiska personer. Ett genomförande av fastighetsskattesakkunnigas
förslag skulle innebära, att den av utredningen väckta frågan löses.
Ställning till detta förslag torde komma att tagas inom en ej alltför avlägsen
framtid.

Vad beträffar förslaget att i anvisningarna till kommunalskattelagen införa
ett tillägg av innebörd att vid bedömande av yrkande om avdrag för
reparations- och underhållskostnader särskild hänsyn skall tagas till merkostnader,
som föranletts av att byggnaden har kulturhistoriskt värde, vill
jag framhålla, såsom också påpekats i ett par remissyttranden, att ett sådant
tillägg torde vara överflödigt. Avdragsrätt får nämligen anses föreligga
om kostnaden verkligen haft karaktären av reparations- och underhållskostnad.
Det har av utredningen för övrigt omvittnats att taxeringsmyndigheterna
i allmänhet vid bedömningen av yrkanden om avdrag för reparation
tagit hänsyn till byggnadens karaktär av kulturminnesmärke.

Förslaget om lättnader i arvsbeskattningen, när i behållningen ingår värdet
av byggnad, som förklarats för byggnadsminne, torde få övervägas i samband
med att arvsskatteförordningen i ett större sammanhang upptages till
revision.

Specialmotivering

Lagens rubrik har i departementsförslaget samma lydelse som utredningen
föreslagit. Uppställningen är däremot annorlunda. Sålunda har departementsförslaget
försetts med underrubriker. Frågan om förutsättningarna
för byggnads förklarande för byggnadsminne behandlas i 1 § under
rubriken »Inledande bestämmelser». Om skyddsföreskrifter stadgas i
2—5 §§. Förfarandet regleras i 6—13 §§ och regler om besvär m. m. återfinnes
i 14—18 §§. De återstående stadgandena har under rubriken »Övriga
bestämmelser» sammanförts i 19—21 §§.

I betänkandet har även föreslagits viss ändring i expropriationslagen. Då
denna ändring bygger på förutsättningen att en statens byggnadsminnesnämnd
skulle tillskapas — ett förslag, som jag ej ansett mig kunna biträda
— innehåller departementsförslaget ej något förslag till ändring av nyssnämnda
lag.

Inledande bestämmelser
1 §•

Denna paragraf motsvarar 1 och 2 §§ i utredningens förslag. Enligt detta
inledes lagen med en allmän definition av de byggnadsverk, som bör anses
ha kulturhistoriskt värde. Utredningen anför att detta värde i det övervägande
antalet fall är betingat av själva byggnadsskickct och den fasta in -

44 Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1960

redningen. Även byggnader, vilka — utan att alltid äga större intresse som
byggnadsverk — är förbundna med minnet av betydelsefulla händelser eller
personer, inbegripes under begreppet kulturhistoriskt värdefulla byggnader.

De bestämmelser, som upptages i de efterföljande paragraferna, hänför
sig till ett mera begränsat antal byggnader, betecknade såsom byggnadsminnen.
Utredningen anser att för lagens praktiska tillämpning ett sådant
urval är nödvändigt. Urvalet får emellertid icke tolkas så att allenast de
byggnader som förklaras för byggnadsminnen har kulturhistoriskt värde.
För att icke en sådan tolkning skall göra sig gällande, t. ex. vid tillämpningen
av byggnadslagstiftningen, har utredningen ansett det vara av värde
att i 1 § ge uttryck åt grundsatsen att alla kulturhistoriskt värdefulla byggnader
bör skyddas och vårdas, så att deras kulturhistoriska värde bibehålies.

Rörande 2 § i förslaget anför utredningen (s. 100—101) att det enligt denna
paragraf kräves, att byggnad för att såsom byggnadsminne kunna åtnjuta
skydd enligt bestämmelserna i lagen ej blott skall äga kulturhistoriskt
värde enligt den i 1 § angivna definitionen utan därjämte skall vara synnerligen
märklig. Hur urvalet av denna elitgrupp skall ske, bestämmes i 4 § i
utredningens förslag. Den omständigheten, att en byggnad på vilken lagen
är tillämplig redan är föremål för betryggande vård från ägarens sida, bör
enligt vad utredningen framhåller icke inverka på bedömningen av frågan,
huruvida den bör förklaras för byggnadsminne.

Att uttömmande ange vad som i lagen åsyftas med byggnad låter sig enligt
utredningens mening knappast göra. Utredningen har icke ansett det
möjligt att ur de lagar, vari ordet byggnad f. n. förekommer, utläsa något
entydigt innehåll i ordet. Snarast torde det förhålla sig så att ordet har sin
speciella betydelse i olika lagar, bestämd av det syfte varje lag tjänar. Också
i förevarande lag torde ordet böra få sitt innehåll av lagens särskilda
ändamål. Härom anföres ytterligare i betänkandet:

Det är först och främst klart att byggnad icke kan avse något annat än
vad som är i vedertagen mening byggt. Föremålet måste alltså ytterst utgöra
resultatet av mänskligt arbete. Såsom ytterligare kriterium torde böra
uppställas att fråga skall vara om föremål med en viss förankring vid marken.
Den omständigheten att föremålet är flyttbart utgör däremot intet hinder
för att det hänföres till byggnad, under det att ting, som varit eller är
avsedda för rörligt bruk, uppenbarligen icke bör hemfalla under lagen. Vidare
torde böra krävas att objektet till sin storlek icke är alltför ringa.

Det typiska exemplet på byggnad är husbyggnad, och det är naturligtvis
på sådan byggnad som lagen i första hand har avseende. Å andra sidan är
det tydligt att lagen måste taga sikte på varjehanda, som icke är att räkna
såsom husbyggnad. Exempel på föremål, vilka bör kunna skyddas genom
lagen är bryggor, murar, vallar och vallgravar, kalk- och masugnar, kvarnar,
sågar och brunnar. Också bro är att anse såsom byggnad i lagens mening
och bör följaktligen kunna beredas skydd i den ordning, som i förevarande
lag stadgas.

Vad nu sagts ger vid handen att ordet byggnad i denna lag är att fatta i
en tämligen vidsträckt bemärkelse. Detta är naturligtvis också fullt i sin
ordning i betraktande av det syfte som uppbär lagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 1G1 år 1960

Beträffande kulturhistoriskt värdefulla möbler och inventarier anför utredningen
att sådana icke omfattas av den föreslagna lagen i vidare mån
än de kan anses som tillbehör till byggnaden. I sådant hänseende torde som
regel samma synpunkter göra sig gällande som då fråga är om tillbehör till
fast egendom.

Utredningen har icke funnit erforderligt att genom en åldersgräns närmare
fixera det i den föreslagna lagtexten använda uttrycket »gångna tider».
Regeln bör enligt utredningen vara att byggnad skall äga sådan ålder
att ett kulturhistoriskt perspektiv kan anläggas på frågan om dess värde ur
de synpunkter, som anges i lagförslagets 1 §.

Utredningen anför vidare att enbart historiska eller personhistoriska
skäl bör i särskilda fall kunna föranleda att en byggnad bedöms såsom synnerligen
märklig. Det är emellertid uppenbart, att en byggnad av ringa kulturhistoriskt
intresse måste äga särskilt stort värde ur historisk eller personhistorisk
synpunkt, om det skall vara befogat att förklara densamma för
byggnadsminne. I regel torde dock böra krävas att den skall äga värde även
som byggnadsverk.

Yttrandena. Göta hovrätt anmärker på att stadgandet i 1 § — förutom en
definition — allenast innefattar en allmänt hållen bestämmelse om att kulturhistoriskt
märkliga och värdefulla byggnader i allmänhet bör skyddas
och vårdas, så att deras kulturhistoriska värde bibehålies. Bortsett från att
lagrubriken med hänsyn till detta stadgande icke är helt korrekt ifrågasätter
hovrätten, huruvida detsamma fyller något verkligt ändamål. Avfattningen
ger vid handen att ansvarsbestämmelsen i 23 § icke avsetts skola vara tilllämplig
i förevarande fall. Ej heller eljest finns för tryggande av efterlevnaden
av bestämmelsen någon sanktion stadgad. Den av utredningen uttalade
farhågan för att lagstiftningen utan ifrågavarande bestämmelse skulle
kunna föranleda till den tolkningen exempelvis vid tillämpningen av byggnadslagstiftningen,
att blott de byggnader, som blivit förklarade för byggnadsminnen,
har kulturhistoriskt värde, torde vara obefogade eller i vart
fall betydligt överdrivna. Enligt hovrättens mening föreligger därför icke
tillräckliga skäl att i lagen upptaga ett stadgande av ifrågavarande innebörd.
Stadgandet bör alltså utgå, och i stället torde definitionen av de byggnader,
som avses med lagstiftningen, böra inarbetas i 2 §. Juridiska fakulteten
i Lund har däremot intet att invända mot byggnadsminnesvårdens
program sådant detta formulerats i 1 §. I yttrandet framhålles att det numera
torde vara en i vida kretsar omfattad åsikt, att ägare till kulturhistoriskt
märkliga byggnader ej bör ha rätt att förstöra eller förvanska sådana
byggnader.

Svenska arkitekters riksförbund instämmer i det syfte inledningsparagrafen
vill tillgodose men understryker samtidigt, att skyddet, såsom det
närmare beskrivits i olika delar av betänkandet, alltför ensidigt präglas av
huvudsakligen kulturhistoriska och arkeologiska synpunkter. Dessa får ej
skymma de arkitektoniska värdena i såväl enskilda byggnadsverk som i
hela byggnadsmiljöer. Det är därför väsentligt, att den i paragrafen givna

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1960

definitionen »kulturhistoriskt märklig byggnad» får en vidare formulering,
som även inbegriper ett arkitektoniskt värde. För att klarare angiva detta
syfte synes paragrafen böra kompletteras i denna riktning. Gotlands hembygdsförbund
anser att det vore välbetänkt att till 1 § foga en passus, som
även upptager byggnadens värde ur estetisk och arkitektonisk synpunkt
bland de krav som uppställts för att en byggnad skall komma i åtnjutande
av lagens skydd.

Hovrätten för Övre Norrland anför, att det i förevarande paragraf upptagna,
allmänt hållna uttalandet skulle få en mer reell karaktär, därest bestämmelser
gåves ägnade att systematiskt fästa vederbörandes uppmärksamhet
på det säkerligen betydande antal byggnader i stad och på landet, vilkas
kulturhistoriska värde bör föranleda deras skyddande och vårdande i lagstiftningens
syfte.

Göta hovrätt anmärker, att den föreslagna lagtexten ej lämnar någon
ledning för hur begreppet byggnad skall tolkas. En vägledande
uppräkning i lagen av de viktigaste av de i motiven angivna exemplen på
vad som är att förstå med byggnad i förevarande sammanhang synes hovrätten
därför önskvärd. Även överståthållarämbetet ifrågasätter huruvida
icke ett närmare angivande av de olika byggnadsverk och anläggningar, som
skall skyddas, bör intagas i själva lagtexten.

Länsstyrelsen i Jönköpings län yttrar:

Lagförslaget nämner endast byggnader som skyddsföremål. Av betänkandet
(s. 100) framgår dock att detta begrepp är avsett att tolkas mycket vitt.
Dit hänföres sålunda exempelvis bryggor, murar, vallar och brunnar. Även
om —- såsom de sakkunniga göra gällande — betydelsen av ordet byggnad
ges en olika vid tolkning i olika författningar, ifrågasätter länsstyrelsen dock
om den använda, mycket vida tolkningen kan rent språkligt godtagas. I vart
fall kommer det att erbjuda mycket stora svårigheter att draga upp en gräns
mellan anläggningar som anses falla under begreppet byggnad och andra.
Skall exempelvis en stengärdesgård eller ett gammalt trästängsel kunna hänföras
dit?

Byggnadsstyrelsen ifrågasätter om icke ordet »byggnadsverk» ger bättre
täckning för vad med byggnad åsyftas. Samma tanke har framförts av länsarkitekternas
förening.

Beträffande det i 1 § förekommande uttrycket »gångna tider»'' anför Svenska
arkitekters riksförbund att detta icke får tolkas så, att det endast kan
bli fråga om mycket ålderdomlig bebyggelse. Typiska och värdefulla exponenter
för de s. k. halvgamla husen får icke glömmas bort i detta sammanhang,
liksom ej heller relativt nya byggnader av hög arkitektonisk och konstnärlig
kvalité. Det finns exempel på förstörelse av nyare byggnadsverk av
utomordentlig konstnärlig kvalitet, vilka är typiska exponenter för en tid,,
som ligger nära vår egen. Förbundet understryker, att en eventuell lag i
ämnet måste utformas så, att den icke får till följd att värdefulla byggnader
och miljöer, som icke direkt kommer att beröras av bestämmelserna, ägnas
en minskad uppmärksamhet och omvårdnad. Föreningen för svensk kulturhistoria
anser det angeläget att även t. ex. 1920-talets byggnadsverk och

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1960

den tongivande arkitekturen från funktionalismens genombrott ägnas tillbörlig
uppmärksamhet, när det gäller att bevara prov av den för framtiden.

Stadsantikvarien i Stockholm yttrar:

Vad som avses med »gångna tiders byggnadsskick» preciseras icke närmare
i utredningens kommentar till lagförslaget, men ett tidigare kommittéförslag,
att ett byggnadsminnesmärke borde vara minst 50 år gammalt, anföres. Beträffande
statens byggnadsminnesmärken ha emellertid även nutida byggnadsverk
av särskilt högt värde upptagits i den fastställda förteckningen.
Sålunda upptagas t. ex. Centralposten vid Vasagatan, Stadion samt Patentoch
Registreringsverkets hus vid Valhallavägen i Stockholm. Det synes önskvärt,
att i analogi härmed skydd kunde beredas för kommunala byggnader
av likartat slag, såsom t. ex. Stadshuset och Stadsbiblioteket i Stockholm.
Lagförslagets § 1 borde därför ges en sådan formulering att även dessa byggnader
kunde inbegripas.

Även länsarkitekternas förening påpekar att jämväl byggnader av relativt
ringa ålder kan vara så värdefulla, att de bör kunna åtnjuta skydd enligt
lagen. Sålunda torde det finnas byggnader av så sen datering som in
på tjugonde århundradet, vilka ur kulturhistorisk och arkitekturhistorisk
synpunkt kan vara omistliga.

Liknande synpunkter har anförts även i vissa andra yttranden.

I det av juridiska fakulteten i Uppsala åberopade yttrandet av professorn
Halvar Sundberg hävdas att regeln bör vara, att ett kulturhistoriskt perspektiv
kan anläggas. I yttrandet ställes frågan, om uttrycket »gångna tider»
även omfattar de s. k. grosshandlarvillorna i Stockholms skärgård, 80- och
90-talsbebyggelsen på Östermalm, det s. k. Skandalhuset i Uppsala o. s. v.

Beträffande den i 2 § utredningsförslaget angivna beteckningen b y g gnads
minne yttrar byggnadsnämnden i Landskrona att denna knappast
synes vara konsekvent; den torde emellertid kunna vara motiverad av en
önskan att åstadkomma en förenkling.

I anslutning till 2 § andra stycket nämnda förslag har riksantikvarieämbetet
något berört det skydd, som f. n. är tillförsäkrat byggnader i kommunal
ägo. Ämbetet anför, att enligt ämbetets erfarenhet det ej sällan varit möjligt
att utöva vissa påtryckningar med hänvisning till bestämmelserna i 1920
års kungörelse med föreskrifter rörande det offentliga byggnadsväsendet och
sålunda förhindra planerade rivningsföretag eller olämpliga ombyggnader.
Något säkert skydd för de kommunala byggnaderna lämnar emellertid icke
kungörelsen. Vida starkare ur formell synpunkt är det skydd som förlänats
våra prästgårdar tack vare den ecklesiastika boställsordningens bestämmelser.
Icke ens det skydd de åtnjuter är emellertid, såsom av utredningen närmare
belyses, i realiteten fullt effektivt.

Länsstyrelsen i Uppsala län påpekar, att det skydd som enligt ecklesiastika
boställsordningen tillförsäkras prästgård upphör så snart prästgården ej
längre fyller funktionen av laga prästboställe. Stadgandet att för kyrkliga
byggnader skall gälla vad därom i annan ordning finnes stadgat torde innebära
att dylika brister i hittillsvarande författningsbestämmelser ej beaktats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1960

Frånsett detta påpekar länsstyrelsen att begreppet »kyrkliga byggnader» ej
kan anses fullt klart till sin innebörd.

Stiftsnämnden i Visbij yttrar med instämmande av länsstyrelsen i Gotlands
län följande:

Kyrkoruiner, ödekyrkor samt övergivna kapell, kastaler och andra dylika
byggnader äro hänförliga till fasta fornlämningar, och för dessa byggnader
skola sålunda lagförslagets bestämmelser om byggnadsminne ej gälla,
utan samma byggnader skola åtnjuta skydd endast enligt lagen om fornminnen
och annan nu gällande tillämplig författning.

Att som kyrkliga byggnader skola räknas byggnader, som avses i »Särskilda
bestämmelser rörande kyrkor in. in.» i kungörelsen rörande det
offentliga byggnadsväsendet, synes vara uppenbart; och meningen torde väl
också vara, att sistnämnda bestämmelser skola utesluta tillämpning av lagförslaget
om byggnadsminnen.

Att bestämmelserna i lagförslaget avses skola få tillämpning å prästgårdar,
framgår bland annat därav, att i betänkandet åberopats en bilaga, innehållande
en »preliminär förteckning över byggnader i Värmlands län, som
kunde ifrågakomma för registrering, företrädesvis i klass A», och att i
nämnda bilaga upptagits åtta prästgårdar. Det framgår emellertid icke klart
om och i vad mån gällande bestämmelser i ecklesiastik boställsordning med
tillämpningsföreskrifter rörande byggnadsföretag å prästgård fortfarande
skola hava giltighet. Det torde få förutsättas, att nyssnämnda bestämmelser
i boställslagstiftningen måste undergå förändringar av icke blott formell
natur, om de skola kunna gälla jämsides med bestämmelserna i lagförslaget.
Men det har av utredningen framhållits, att den nya lagen icke skall
behöva medföra sakliga ändringar i de bestämmelser om byggnadsminnesskydd,
som ingå i gällande författningar. Närmast synes vara att antaga, att
prästgårdar icke räknats som »kyrkliga byggnader» i lagförslagets mening.

Länsstyrelsen tillfogar, att bestämmelserna om lagens tillämplighetsområde
icke synes vara tillräckligt klargörande beträffande de kyrkliga byggnaderna,
särskilt prästgårdarna.

Stadsantikvarien i Stockholm anför att lagförslaget omfattar byggnader i
enskild ägo eller tillhörande kommun och annan samfällighet, institution
och allmän inrättning. Att kronan tillhöriga byggnadsminnesmärken icke
medtagits, såsom ifrågasatts i riktlinjerna för utredningen, motiveras med
att dessa byggnader redan genom 1920 års kungörelse är skyddade. Det
måste dock ifrågasättas, om icke samtliga profana byggnadsminnen borde
innefattas under den nya lagen. En enhetlig bedömning av såväl statliga
som kommunala och enskilda byggnadsminnen är önskvärd i fråga både
om klassificering, skyddsföreskrifter och lagens tillämpning.

Länsstyrelsen i Örebro län förklarar sig icke kunna finna, att tillräckligt
vägande skäl anförts för att statens byggnader skall undantagas från lagens
giltighet. Principiellt bör statens och enskildas byggnader behandlas lika.
Enligt vad samfundet för hembygdsvård framhåller är det betydelsefullt att
samma normer som gäller för skyddet av privata byggnadsminnen konsekvent
tillämpas även för de byggnader i statens ägo, som i detta sammanhang
är aktuella. Visserligen finnes skyddsbestämmelser för sådana byggnadsminnesmärken
i fornminneslagen, men erfarenheten visar att detta

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1960

skydd i praktiken är ganska bräckligt. I kronans ägo befinner sig f. n. ett
mycket stort antal byggnader, som behöver skydd och omedelbar omvårdnad.
Det torde vara allmänt känt, att detta byggnadsbestånd inte alltid vårdas
på ett föredömligt sätt och man skulle kunna peka på en rad exempel,
där verklig vanhävd förekommer. Det torde finnas små möjligheter att inge
allmän respekt för lagen, om icke kronan föregår med gott exempel. Alldeles
särskilt gäller detta i sådana fall, där man väntar frivilliga insatser för
bevarandet av byggnadsminnen.

Departementschefen. Utredningens förslag innehåller i 1 § en bestämmelse,
som rent allmänt utsäger att byggnader, som bevarar minnet av gångna
tiders byggnadsskick, av historiskt betydelsefulla händelser eller av framstående
personer tillhör nationens kulturarv. Det stadgas vidare, att sådana
byggnader bör skyddas och vårdas, så att deras kulturhistoriska värde bibehålies.
Paragrafen har mönster i ett par andra lagar av i viss mån likartad
karaktär — fornminneslagen och naturskyddslagen ■— vilka inledes med
dylika bestämmelser av enbart deklaratoriskt innehåll. Det synes emellertid
ej påkallat att samma mönster följes i fråga om förevarande lag. Jag vill
förorda, att 1 och 2 §§ i utredningsförslaget sammanföres till en paragraf,
vilken anger under vilka förutsättningar byggnad skall kunna förklaras för
byggnadsminne. Såsom förutsättning bör gälla, att byggnaden bevarar egenarten
hos gångna tiders byggnadsskick eller minnet av historiskt betydelsefulla
händelser och med hänsyn därtill är att anse såsom synnerligen märklig.
Byggnader, vilkas värde är betingat av ett samband med framstående
personer, bör falla under lagen endast i den mån byggnaden samtidigt representerar
ett betydande historiskt värde. Vid bedömningen av frågan huruvida
en byggnad skall anses vara ur kulturhistorisk synpunkt synnerligen
märklig bör självfallet även byggnadens rent arkitektoniska värde i tillbörlig
grad beaktas.

Redan av förevarande paragraf torde böra framgå att beslut om byggnads
förklarande för byggnadsminne fattas av riksantikvarien. Beträffande motiven
för att riksantikvarien valts såsom beslutande organ får jag hänvisa till
den allmänna motiveringen.

1 anledning av vad i ett yttrande anförts om att lagtexten ej lämnar någon
ledning för hur begreppet byggnad skall tolkas må framhållas, att det
knappast låter sig göra att i lagen ge något uttömmande besked härom.
Det torde få ankomma på rättstillämpningen att med ledning av de uttalanden
utredningen gjort i ämnet närmare utforma begreppet. Såsom utredningen
påpekat torde det ligga i linje med lagstiftningens syfte att detta
fattas i en tämligen vidsträckt bemärkelse. Att — såsom i några yttranden
ifrågasatts — i lagtexten intaga en exemplifiering av de olika slag av byggnader,
på vilka lagen tager sikte, anser jag ej lämpligt.

Det i utredningens förslag använda uttrycket »gångna lider» har icke
närmare fixerats genom eu åldersgräns. Detta förhållande har i ett par yttranden
påtalats. Att som förutsättning för lagens tillämplighet föreskriva

J nilmng till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Xr 161

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1960

en absolut sådan gräns synes emellertid vara en alltför stel anordning. Såsom
utredningen och en remissinstans påpekat bör principen vara att byggnaden
skall ha sådan ålder, att ett kulturhistoriskt perspektiv kan anläggas
på frågan om dess värde ur de synpunkter som anges i lagen.

Såsom utredningen föreslagit torde lagen ej böra gälla för byggnad, som
tillhör kronan eller utgör fast fornlämning. En bro skall sålunda icke förklaras
för byggnadsminne, om den faller under fornminneslagen. Från
lagens tillämpning synes även böra undantagas kyrkliga byggnader. Skyddet
för dessa torde nämligen vara tillgodosett genom de specialbestämmelser
rörande kyrkor, som meddelats i 1920 års kungörelse med föreskrifter
rörande det offentliga byggnadsväsendet. Vad prästgårdarna beträffar
är dessa ej att anse såsom kyrkliga byggnader; de bör följaktligen kunna
förklaras för byggnadsminnen och sålunda bli delaktiga av det skydd den
nya lagen lämnar.

I likhet med utredningen anser jag att kulturhistoriskt värdefulla möbler
och inventarier icke bör omfattas av lagens skydd i vidare mån än de
kan anses utgöra tillbehör till byggnaden. I sådant hänseende torde som
regel samma synpunkter göra sig gällande som då fråga är om tillbehör till
fast egendom.

Om skyddsföreskrifter

2 §•

I fråga om denna paragraf, som innehåller bestämmelser om skyddsföreskrifter
beträffande byggnadsminnen, innebär utredningens förslag att ett
byggnadsminnes omgivning i viss utsträckning skall kunna göras till föremål
för skyddsföreskrifter. Sålunda föreslås i 7 § utredningsförslaget en
regel av innebörd att skyddsföreskrifterna, om det erfordras, jämväl må
innehålla, att byggnaden kringliggande område skall hållas i sådant skick
att byggnadens utseende och karaktär icke förvanskas. Stadgandet bygger
på principen att lagen bör tillgodose skyddet av ett byggnadsminnes miljö
så långt detta är möjligt. Syftet med formuleringen är att markera en ägares
skyldighet att på ett kulturhistoriskt riktigt sätt vårda även det område, som
direkt sammanhänger med ett byggnadsminne och som ofta representerar
en del av dettas värde.

Vad gäller miljöer i mera vidsträckt mening eller med andra ord sådana
områden, där icke varje byggnad men väl helheten har ett kulturhistoriskt
värde, har utredningen ansett att skyddet — i fråga om bebyggelse inom
planlagda områden — främst bör tillgodoses genom de i byggnadslagstiftningen
intagna bestämmelserna. Det individuella kulturhistoriska värdet
hos en byggnad skall alltså enligt utredningens förslag vara avgörande för
dess registrering som byggnadsminne. Det kan därför uppstå svårigheter,
då det gäller att med stöd av lagen om byggnadsminnen skapa skydd för
miljöer, där endast någon enstaka byggnad har stort värde i och för sig.

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1960

En byggnads eller en byggnadsgrupps värde kan emellertid i vissa fall just
genom läget och anknytningen till angränsande bebyggelse bli ökat i sådan
grad, att byggnaden eller byggnaderna bör förklaras för byggnadsminnen.
Så som lagen föreslås konstruerad kan den däremot icke tillämpas på ett
större område med växlande bebyggelse, vars huvudsakliga kulturhistoriska
värde ligger i miljöbilden. Utredningen har understrukit den kulturhistoriska
betydelsen av ett tillräckligt omfattande och effektivt miljöskydd.
Likväl har utredningen icke ansett det förenligt med grundlinjerna i lagen
om byggnadsminnen att ifrågasätta, att föreskrifterna för vården av byggnadsminne
skulle kunna ges en vidare omfattning än som måste anses
nödvändigt för byggnadsminnets bevarande på ett sätt, som svarar mot dess
värde och karaktär. I vilken utsträckning föreskrifterna därvid kan komma
att tillfredsställa önskemålen om ett vidare miljöskydd torde få bli beroende
av överväganden från fall till fall. Den effektivaste vägen att, när så
kräves, utbygga skyddet till att omfatta sammanhängande områden av kulturhistoriskt
värde torde vara att väl utnyttja de möjligheter, som ges inom
byggnadslagstiftningens ram. Frånvaron av bestämmelser i lagen om byggnadsminnen
till skydd för sammanhängande områden torde i formellt hänseende
bli kännbarast på platser, som saknar stads- eller byggnadsplan. I
samma mån som planarbetet fortskrider kommer emellertid de helt oreglerade
områdena att begränsas till trakter med gles bebyggelse. Där torde
miljöproblemet i allmänhet vara relativt lätt att lösa.

Yttrandena. I anslutning till det i paragrafen upptagna stadgandet att
jämväl byggnaden kringliggande område skall skyddas anför länsstyrelsen i
Malmöhus län att någon erinran i princip ej synes kunna göras mot utredningens
tanke att skyddet av kulturhistoriskt viktiga miljöer i allt väsentligt
tillgodoses genom bestämmelserna i byggnadslagstiftningen. Länsstyrelsen är
emellertid av den meningen att byggnadslagstiftningen bör i hithörande delar
överses och anpassas till den nu föreslagna lagstiftningen. Samfundet för
hembygdsvård anser, att byggnadslagen ännu är ett ganska bräckligt redskap,
då det gäller skyddet av miljön. Stadsplanerna utarbetas ofta av ingenjörer
som — ehuru duktiga inom sitt område — ej alltid har den kulturhistoriska
förståelse, som här skulle vara nödvändig. Därtill kommer att stadsplanerna
i första hand liar att ta hänsyn till en rad ekonomiska och trafiktekniska
frågor, vilket gör att den kulturhistoriska aspekten ej sällan blir
skymd. Även länsstyrelsen i Kronobergs län finner det tveksamt, huruvida
byggnadslagens bestämmelser är tillfyllest. Men frånvaron av bestämmelser
i detta hänseende måste, när det gäller platser, som saknar stads- eller byggnadsplan,
anses beklagligt. Det hade varit önskvärt, om utredningen hade
framlagt förslag beträffande miljöskydd särskilt för den i byggnadshänseende
icke detaljreglerade landsbygden. Länsarkitekternas förening föreslår,
alt en samordning med och en eventuell komplettering av byggnndslagstiftningen
företages.

Länsstyrelsen i Stockholms län påpekar, att kommunerna självfallet har

i f Bihanij till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 161

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1960

ett stort intresse av att värdefulla kulturmiljöer bevaras. Enligt vad länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län framhåller har de ömtåliga och kulturhistoriskt
värdefulla miljöer, som påträffas i åtskilliga av Bohusläns fiskelägen,
i vissa fall icke kunnat beredas det skydd, som en jämlikt byggnadslagen
fastställd detaljplan erbjuder. Det har nämligen i praktiken — av ekonomiska
oeh andra skäl — visat sig svårt att få till stånd planläggning inom vissa
av dessa orter.

Departementschef en. 1 huvudsaklig överensstämmelse med utredningens
förslag har i första stycket av förevarande paragraf upptagits vad skyddsföreskrifter
skall innehålla ävensom stadgande om att sådana föreskrifter
jämväl skall kunna avse byggnaden kringliggande område.

Såsom i den allmänna motiveringen framhållits bör lagstiftningens syfte i
törsta hand vara att få till stånd ett nära samarbete mellan byggnadsminnesvårdens
företrädare och ägarna till kulturhistoriskt märkliga byggnader.
Detta syfte kommer till uttryck genom det i andra stycket upptagna stadgandet
att skyddsföreskrifter i görligaste mån skall utformas i samförstånd
med byggnadens ägare och ägare till kringliggande område. Denna regel innebär,
att skyddsföreskrifternas innehall som regel blir beroende av resultatet
av förhandlingar mellan berörda parter. Såsom jag framhållit i den
allmänna motiveringen bör man kunna räkna med, att företrädarna för
byggnadsminnesvården därvid skall gå fram med sådan varsamhet, att tvång
endast i undantagsfall skall behöva tillgripas. Otvivelaktigt förhåller det sig
så att byggnadsminnesvården har mest att vinna på att uppgörelser träffas
i godo. Där så emellertid ej kan ske och tvångsvägen alltså måste beträdas,
bör i enlighet med utredningens förslag gälla, att byggnadens ägare ej genom
skyddsföreskrifterna får åläggas mera omfattande skyldigheter än som för
bibehållande av byggnadsminnets kulturhistoriska värde är oundgängligen
nödvändigt. Hänsyn bör därvid tagas till byggnadens användning och ägarens
skäliga önskemål. Stadgande även härom har upptagits i andra stycket.

Beträffande det i några remissyttranden diskuterade spörsmålet om skydd
tör kulturhistoriskt värdefulla miljöer delar jag utredningens uppfattning
att miljöskyddet icke genom den nu förevarande lagstiftningen -— vilken
ju närmast tar sikte på individuellt skydd för enstaka byggnader -— kan
tillgodoses i vidare omfattning än utredningen föreslagit. Det är naturligtvis
ett önskemål av angelägnaste slag att kulturhistoriskt värdefulla miljöer
sa langt möjligt skyddas och bevaras. I allmänhet torde man väl kunna
räkna med att såväl de statliga som de kommunala myndigheterna numera
inser detta intresse och att de också handlar i överensstämmelse därmed.
Vad i detta hänseende pa sina hall ännu kan brista torde enligt min mening
bäst kunna avhjälpas genom ökad upplysningsverksamhet, inriktad icke
niinst På de möjligheter som gällande byggnadslagstiftning erbjuder. Det
lörtjänar framhållas, att både länsstyrelse och byggnadsnämnd har till åliggande
att vaka över att planläggning äger rum, där sådan erfordras, och
att reglerna i byggnadslagstiftningen i övrigt tillämpas på ett riktigt och

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1960

ändamålsenligt sätt. Att genom reformer på byggnadslagstiftningens område
söka ernå en förstärkning av miljöskyddet anser jag icke för närvarande
påkallat.

3 §.

Utredningen har beträffande denna paragraf, vilken motsvarar 10 § första
stycket utredningens förslag, framhållit, att ombyggnad, flyttning och tillbyggnad
är att betrakta såsom ändring.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser, att det i paragrafen direkt bör utsägas
att ändring av byggnadsminne får medges endast om densamma ej är
till men för byggnadens kulturhistoriska värde.

Departementschefen. Med anledning av vad länsstyrelsen i Jönköpings län
anfört vill jag framhålla, att tillstånd till ändring av byggnadsminne understundom
torde få lämnas, oaktat detta är till men för byggnadens kulturhistoriska
värde. Andra intressen kan vara så betydelsefulla att de kulturhistoriska
synpunkterna måste vika. Det kan vara nödvändigt att medgiva
en modernisering av byggnaden för att denna skall kunna i allt väsentligt
bevaras.

I enlighet med den av mig förordade ordningen att det skall ankomma
på riksantikvarien att meddela beslut i ärenden enligt den nya lagen har
i förevarande paragraf föreskrivits att tillstånd till ändring av byggnadsminne
skall meddelas av denne. I övrigt har paragrafen i sak utformats väsentligen
i överensstämmelse med motsvarande stadgande i utredningens
förslag. Detta upptar även en bestämmelse om vilka handlingar som skall
fogas vid ansökan om tillstånd att ändra byggnadsminne (10 § andra stycket).
Stadgande härom anser jag emellertid icke böra upptagas i själva lagen
utan det torde få ingå i de administrativa tillämpningsföreskrifterna.

4 §.

Paragrafen motsvarar 9 § i utredningens förslag.

Länsstyrelsen i Västmanlands län yttrar, att en tillämpning av paragrafen
ofta skulle kunna leda till obilliga konsekvenser. Föreläggande får visserligen
ej meddelas, om åtgärden är oskäligt betungande, men vad denna inskränkning
i verkligheten innebär är svårt att förutse. Att ägare av byggnadsminne
försummar dess vård har sannolikt oftare sin grund i otillräckliga
ekonomiska resurser än i bristande intresse. I sådana fall skulle stadgandet
knappast kunna tillämpas. Ägaren kan exempelvis göra sannolikt att
en ifrågasatt åtgärd skulle försvåra nödvändiga reparationer eller förbättringar
å andra delar av fastigheten eller t. o. m. äventyra hans förmåga att
fullgöra sina ekonomiska förpliktelser.

Enligt vad länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller torde stadgandet
medföra att en bedömning av vad som möjligen kan inträffa får äga rum,
innan beslut om byggnadens förklarande för byggnadsminne meddelas, och

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 ur 1960

i åtskilliga fall får den möjligheten tagas i beräkning, att bidrag till vården
kan erfordras. Det måste nämligen anses otillfredsställande att, sedan byggnad
väl förklarats för byggnadsminne, i brist på medel — hos ägaren eller
de kulturvårdande myndigheterna — behöva formellt eller i praktiken häva
skyddsföreskrifterna helt eller delvis.

Departementschefen. De av utredningen föreslagna bestämmelserna i denna
paragraf erfordras för att i görligaste mån trygga skyddsföreskrifternas
efterlevnad i fråga om vården av byggnadsminne. Åtgärd, vilken med hänsyn
till byggnadens användning och omständigheterna i övrigt är oskäligt betungande,
får dock icke åläggas ägaren. Att i lagtexten närmare ange förutsättningarna
för denna inskränkande föreskrift torde icke vara möjligt. Jag
anser mig därför kunna godtaga utredningens förslag i denna del.

Föreläggande, som avses i förevarande paragraf, torde som utredningen
föreslagit böra meddelas av länsstyrelsen. Initiativet bör emellertid utgå från
riksantikvarien genom att denne hos länsstyrelsen gör framställning i saken.
Det får förutsättas att innan sådan framställning göres riksantikvarien i enlighet
med lagens anda sökt att i godo få rättelse till stånd. I den mån medel
ej finns tillgängliga för iståndsättnings- och underhållsarbeten å byggnadsminne
får länsstyrelsen avstå från att kräva uppfyllelse av sådana förpliktelser,
som är oskäligt betungande för ägaren.

Att den ekonomiska situationen bör beaktas redan då en byggnad förklaras
för byggnadsminne framgår indirekt av stadgandet i 15 §.

5 §•

Paragrafen motsvarar 8 § och 17 § andra stycket utredningens förslag.

Utredningen uttalar (s. 105), att trots de i 7 § andra stycket utredningsförslaget
meddelade bestämmelserna (jfr 2 § andra stycket departementsförslaget)
det i vissa fall kan bli nödvändigt att utfärda så omfattande skyddsföreskrifter,
att dessa kan komma att medföra sådan inskränkning i rätten och
möjligheten att utnyttja byggnad eller område, att ägaren eller nyttjanderättshavaren
icke längre kan förfoga däröver på ett sätt, som står i rimligt
förhållande till dess tidigare värde. En ekonomisk förlust av denna typ torde
enligt utredningens mening böra berättiga till ersättning av allmänna medel.

Orsaken till ett mindre ekonomiskt utnyttjande av byggnad, som förklarats
för byggnadsminne, kan exempelvis vara den, att byggnaden tidigare
använts för ett ändamål eller i en utsträckning, som utgör en fara för dess
kulturhistoriska värde och som därför icke längre kan ifrågakomma. Det
kan vidare inträffa att en person förvärvat en fastighet i avsikt att där företaga
ny- och ombyggnader, som skulle spoliera fastighetens värde ur här
förevarande synpunkter och som av denna anledning icke får utföras. Om
en ägare räknat med att vid behov kunna förfoga över mark i närheten av
en byggnad, och om sedermera såväl byggnaden som marken blir föremål
för skyddsföreskrifter, vilka hindrar genomförandet av ägarens planer, kan
en för honom kännbar värdeminskning bli följden av dessa föreskrifter.

Knngl. Maj.ts proposition nr 161 år 1060

Yttrandena. Styrelsen för svenska landskommunernas förbund förklarar,
att den omständigheten att det legislativa skyddet för kulturhistoriskt värdefulla
byggnader fullständigas icke i och för sig innebär någon garanti
för att skyddet också blir effektivt. Därutöver krävs bl. a. att ägarna till
sådana byggnader beredes vissa lättnader för den begränsning i sin handlingsfrihet
och det tvång till vårdnadsåtgärder, som den nya lagstiftningen
medför. Enligt vad länsstyrelsen i Örebro län framhåller är det orimligt
att kräva att de myndigheter, som kommer att handha lagstiftningen, skall
hindra en enskild ägare från att på ett ur hans egen synpunkt förnuftigt
sätt disponera över sin egendom utan att på något sätt och i limlig utsträckning
hållas skadeslös. Svenska arkitekters riksförbund betonar angelägenheten
av att ägare till byggnad, vilken får vidkännas ökade kostnader
till följd av att denna förklaras för byggnadsminne, får ekonomisk kompensation
härför av det allmänna.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser, att den i 8 § utredningsförslaget
upptagna skadeståndsregeln innefattar tillräckliga garantier för att
den enskildes ekonomiska intresse skall vinna vederbörligt beaktande. I det
yttrande, som avgivits av länsstyrelsen i Västerbottens län, anföres följande: Begär

ägaren ersättning för inskränkt möjlighet att nyttja byggnaden,
måste myndigheterna först och främst bedöma, huruvida inskränkningen
är så omfattande att ersättning skulle kunna påfordras av agaren enligt
den föreslagna regeln härom. Besvaras den frågan jakande, maste vidare
undersökas om medel finnas tillgängliga för ändamålet, förutsatt att der
begärda ersättningen anses skälig. Disponeras icke erforderliga medel el er
kan överenskommelse icke träffas om ersättningens storlek, kan visserligen
beslut om byggnadens förklaring för byggnadsminne ändock fattas, men
därigenom bindes också kronan för en eventuell och till beloppet annu obestämd
ersättning, om nämligen ägaren väcker talan därom vid expropnationsdomstolen.
Motsvarande gäller om innehavare av särskild rätt till byggnaden,
som förmenar sig lida avsevärd skada genom skyddsföreskrifterna.

Sveriges fastighetsägareförbund anför, att den genom skyddsbestämmelserna
uppkomna värdeminskningen är betingad av det allmännas intresse
av att byggnadsminne skyddas och vårdas. Det kan därför icke anses rimligt
att fordra, att inskränkningen i ägarens möjlighet att förfoga över byggnaden
skall stå i »uppenbart missförhållande» till byggnadens tidigare värde.
Det synes ur rättssäkerhetens synpunkt oeftergivligt, att stadgandet utformas
så, att ersättning skall utgå så snart inskränkning göres i rätten att
nyttja byggnad eller område, såframt ej inskränkningen medför allenast
ringa skada eller olägenhet. Länsstyrelsen i Östergötlands lön anser att genom
orden »uppenbart missförhållande» rätten till ersättning givits en alltför
snäv begränsning. Länsstyrelsen föreslår i enlighet med vad utredningen
uttalat i motiven Ull paragrafen alt denna erhåller följande ändrade
lydelse:

Medföra meddelade skyddsföreskrifter sådan inskränkning i ratten att
nyttja byggnad eller område, att ägare icke längre kan förfoga darover pa

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1960

ett sätt, som står i rimligt förhållande till dess tidigare värde, är han berättigad
till ersättning av kronan för den skada han därigenom lider. Detsarnma
gäller om innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild
ratt till tastigheten, som upplåtits innan föreskrifterna meddelas.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anmärker på att varken i lagförslaget
eHei i förslaget till tillämpningsföreskrifter utsäges, vilken myndighet som
äger att a kronans vägnar träffa överenskommelse om ersättning.

Göta hovrätt anser, att hänsynen till den enskilde kräver att ägare av
byggnad eller område, som blir föremål för skyddsföreskrifter, i särskilda
fall skall äga påfordra inlösen av fastigheten. Enär denna rätt bör vara
starkt begränsad, torde olägenheterna därav för det allmänna icke behöva
bli alltför betydande. Såsom förutsättning för inlösningsrätt synes — i
analogi med 24 § lagen om allmänna vägar och 7 § naturskyddslagen —
kunna uppställas, att de meddelade skyddsföreskrifterna medför synnerligt
men vid nyttjandet av fastigheten.

Hovrätten har motiverat förslaget på följande sätt:

* extrema fall torde en förut användbar byggnad till följd av att skyddstoreski
iftei na hindra erforderlig modernisering eller omändring av byggnaden
kunna förvandlas till en för ägaren onyttig belastning. Även i fråga
om kulturhistoriskt märkliga och värdefulla byggnader, som icke tjäna
nagot praktiskt ändamål, kunna skyddsföreskrifterna stundom — särskilt
om byggnaden är belägen inom ett område med tätbebyggelse — medföra
att innehavet av byggnaden blir en ren börda för ägaren. I dylika fall synes
agarens berättigade anspråk icke alltid bli tillbörligen tillgodosett genom
ratten till intrångsersättning. Visserligen står här den möjligheten till buds
atY,y.SS!la<?en exproprieras eller efter frivillig överenskommelse blir föremal
för inlösen. Någon rätt för ägaren att påkalla inlösen föreslås emellertid
icke av utredningen, som överhuvud taget icke berör detta spörsmål.
Helt allmant uttalas dock i betänkandet, att förvärv för statens räkning av
kulturhistoriskt märkliga byggnader bör ske i starkt begränsad omfattning
och endast när sådant är oundgängligen nödvändigt för ernående av lagstiftningens
syfte. ö

I det yttrande, som avgivits av juridiska fakulteten i Uppsala, har professorn
Hessler framfört samma tanke.

Länsstyrelsen i Södermanlands län yttrar beträffande 17 § andra stycket
utredningsförslaget.

Reglerna rörande ersättning för skada ha utformats efter mönster av naturskyddslagens
motsvarande föreskrifter. I enlighet därmed synes förslaget
utgå från att ersättningen — i vart fall vid expropriation — normalt skall
fastställas såsom engångsersättning. Länsstyrelsen anser sig i anledning
härav böra påpeka, att förhållandena icke äro helt jämförbara med den situation,
som vanligen föreligger i fråga om naturskyddet. När det gäller
byggnader torde det nämligen bli vanligare att ett förordnande enligt den
föreslagna lagen häves. Så kommer att ske i det icke sällsynta fallet att en
skyddad byggnad brinner ned. Om detta inträffar relativt kort tid efter det
ersättning till byggnadens ägare tillfullo erlagts, kommer ersättningen icke
att stå i rimlig proportion till den kanske mycket kortvariga inskränkningen
i ägarens förfoganderätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1060

Departementschefen. Den av utredningen föreslagna ersättningsregeln i
denna paragraf har utformats efter mönster av 7 § naturskyddslagen, vari
stadgas om ersättning i ett jämförligt fall. Liksom enligt naturskyddslagen
synes rätten till ersättning även enligt förevarande paragraf böra begränsas
till skada av mera väsentlig betydelse. Man torde emellertid kunna räkna
med att det endast i undantagsfall skall inträffa att skadan blir av någon
större omfattning. Enligt 2 § andra stycket departementsförslaget gäller,
att skyddsföreskrifterna skall utformas i samförstånd med fastighetsägaren
och att denne icke genom sådana föreskrifter må åläggas mera omfattande
skyldigheter än som för bibehållande av byggnad sminnets kulturhistoriska
värde är oundgängligen nödvändigt; därjämte stadgas att vid föreskriftei -nas utfärdande hänsyn skall tagas till byggnadens användning och ägarens
skäliga önskemål. Det är alldeles tydligt, att dessa bestämmelser avsevärt
måste reducera risken för inträffande av ekonomisk skada till föjd av lagens
tillämpning. Härtill kommer att det icke är fråga om att sätta byggnaden ur
funktion på samma sätt som då t. ex. ett sandtag fridlyses enligt naturskyddslagen.
Krav på ersättning torde även av detta skäl mindre ofta vara berättigat,
då det gäller byggnad sminne. Den av utredningen i förevarande paragraf
uppställda ersättningsregeln tar således sikte blott på de fall, där ekonomisk
förlust trots stadgandena i 2 § andra stycket icke kan undvikas. Som
jag understrukit i den allmänna motiveringen bör vid tillämpningen av lagen
eftersträvas, att den enskilde ej lider ekonomisk skada. Jag vill i detta
sammanhang vidare erinra om den i 8 § upptagna bestämmelsen, att innan
riksantikvarien fattar beslut av beskaffenhet att kunna medföra rätt till ersättning
för ägare eller annan han har att förvissa sig om, att medel härför
tinns tillgängliga. Bestämmelsen innebär, att om medel ej står till förfogande
riksantikvarien är förhindrad att meddela skyddsföreskrifter, som kan
lända ägaren till ekonomiskt förfång.

1 anledning av påpekandet att utredningen icke föreslagit något stadgande
om rätt för ägare av byggnad eller område, som blir föremål för skyddsföreskrifter,
att i särskilda fall kunna påfordra inlösen av fastigheten må
framhållas att ägaren väl i allmänhet torde bli i tillräcklig mån gottgjord
för skada och intrång genom den ersättning han kan erhålla på grund av
den i paragrafen upptagna ersättningsregeln. De med all sannolikhet ytterst
sällsynta undantagsfall, där annat kunde tänkas bli förhållandet, torde vara
sådana att någon förklaring för byggnadsminne icke kan meddelas, om ej
byggnadens fortbestånd säkras genom inköp eller på annat sätt (jfr 15 §).
Något stadgande om rätt för fastighetsägaren att påfordra inlösen av fastigheten
anser jag således icke erforderligt.

Självfallet bör det eftersträvas att få frågan om ersättning enligt förevarande
paragraf reglerad genom frivillig överenskommelse med den enskilde.
Det torde få ankomma på riksantikvarien att med beaktande av stadgandet
i 8 § träffa uppgörelse härom.

Utredningens förslag innebär att ersättning för skada och intrång som
regel skall fastställas all utgå på en gång. Endast om särskilda skäl förelig -

Kung!. Maj:ts proposition nr 161 år 1960

ger må ersättningen på begäran antingen av kronan eller fastighetsägaren
eller annan sakagare fastställas att utgå med visst årligt belopp med rätt
tor kronan eller den ersättningsberättigade att erhålla omprövning vid ändrade
forhållanden. De i naturskyddslagen i motsvarande hänseende meddelade
bestämmelserna innebär en liknande reglering. Visserligen torde beslut
om byggnads förklarande för byggnadsminne i övervägande antalet fall
komma att bestå under avsevärd tid, en omständighet som närmast talar för
att huvudregeln bör vara att ersättningen skall utgå i form av engångsbelopp.
Emellertid förefaller det tänkbart, såsom i ett remissyttrande påpekats,
att hävande av beslut om byggnads förklarande för byggnadsminne
kommer att äga rum i något större utsträckning än vad som i allmänhet torde
vara fallet i fråga om fridlysning av naturminnen. Delvis torde detta sammanhänga
med att ett byggnadsminne kan vara mer eller mindre beständigt.
Risken för att byggnaden skall eldhärjas och kanske härigenom helt eller
till största delen spolieras är i fråga om träbyggnader förhållandevis mycket
större än beträffande sten- och tegelhus. Även andra omständigheter
kan tänkas öva inflytande på frågan, huruvida ett byggnadsminne kan väntas
komma att bestå under längre eller kortare tid. Dessa förhållanden synes
mig motivera, att vederbörande myndigheter erhåller möjlighet att utan
inskränkande regler bestämma huruvida ersättningen skall utgå i form av
engångsbelopp eller periodvis. I andra stycket av förevarande paragraf har
därför föreskrivits att ersättningen må, där så befinnes lämpligt, fastställas
att utga med visst ärligt belopp och att i sådant fall ersättningen må
omprövas vid ändrade förhållanden. Bestämmelsen i utredningens förslag
om ersättningens bestämmande att utgå på en gång bör kunna utgå; att ersättningen
ma bestämmas pa så sätt torde gälla oberoende av uttryckligt
stadgande i lagen.

Om förfarandet

6 §.

Paragrafen motsvarar 4 § i utredningens förslag.

Ij tredningen föreslår, att befogenhet att ingiva ansökan om att byggnad
skall förklaras för byggnadsminne begränsas till byggnadens ägare, byggnadsminnesnämnden,
länsarkitekten eller landsantikvarien i länet, lokal
sammanslutning för kulturminnes- och hembygdsvård samt byggnadsnämnden
i orten. Härigenom skapas enligt utredningens mening garanti för att
en ansökan icke tillkommer av andra än rent kulturhistoriska hänsyn. I begreppet
lokal sammanslutning för kulturminnes- och hembygdsvård innefattas
även de fornminnes-, musei- och hembygdsföreningar eller hembygdsförbund,
som har ett län eller landskap till verksamhetsområde.

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1960

Yttrandena. Stadsarkitekten i Lund finner det tveksamt, huruvida lokal
sammanslutning för kultur- och hembygdsvård skall äga göra ansökan om
byggnads förklarande för byggnadsminne, under det att Malmö fornminnesförening
anser det riktigt, att sådan sammanslutning blir initiativberättigad.
Dessa sammanslutningar utgöres ofta av museiföreningar, och följaktligen
får enskilda museer förslagsrätt. Konsekvensen torde då kräva, att samma
rätt tillkommer av kommun eller stiftelse bekostade museer med inriktning
på byggnadsminnesvården. Malmö stads museinämnd konstaterar med beklagande
att ett stadsmuseum av Malmö museums storlek och till vilket två
tjänstemän med landsantikvariekompetens är knutna enligt förslaget icke
äger befogenhet att direkt ingiva ansökan om att byggnad skall förklaras för
byggnadsminne. Även stadsmuseerna bör utrustas med initiativrätt. Örebro
stads kulturvårdsnämnd yttrar, att bland dem som skall ha rätt att göra ansökan
om byggnads förklarande för byggnadsminne även bör nämnas »kommunala
organ med kulturvårdande uppgifter».

Under hänvisning till förhållandena i Stockholm föreslår skönhetsrådct
att bland förslagsställarna även skall upptagas stadsbyggnadsdirektören och
stadsantikvarien i Stockholm samt för kultur- och hembygdsvård verksamma
kommunala myndigheter, nämnder eller råd. Ett liknande önskemål
bar framställts av stadsantikvarien i Stockholm.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anmärker på den i utredningsförslaget
upptagna föreskriften, att vid ansökningen skall fogas gravationsbevis angående
fastigheten. Det synes länsstyrelsen orimligt att lägga kostnaden härför
på någon av sökandena. Sådant bevis bör därför, om det icke självmant bifogas
ansökningen, anskaffas ex officio.

Göta hovrätt anför, att därest ansökan att byggnad skall förklaras för
byggnadsminne göres av annan än byggnadens ägare, denne självfallet skall
beredas tillfälle att yttra sig i ärendet. En bestämmelse om att så skall ske
har också upptagits i förslaget till tillämpningsföreskrifter. Med hänsyn till
att det här är fråga om ett mot ägaren riktat tvångsförfarande av i vissa
fall djupt ingripande betydelse kan denna bestämmelse emellertid icke anses
såsom allenast en ordningsföreskrift, likställd med bestämmelserna om
det remissförfarande som avses skola äga rum. Regeln om kommunikation
med ägaren är fastmera uttryck för en viktig rättssäkerhetsprincip och bör
med hänsyn därtill upptagas i lagen.

Departementschefen. Befogenheten att ingiva ansökan om att byggnad
skall förklaras för byggnadsminne bar av utredningen begränsats till att endast
avse byggnadens ägare samt vissa i lagen särskilt uppräknade organ.
Detta har vid remissbehandlingen mött viss kritik och från olika häll har
påfordrats alt kretsen av initiativberättigade ytterligare vidgas. Själv är jag
av den meningen att det över huvud taget ej är påkallat att i lagen ange vilka
som skall äga göra ansökan. Vem som helst bör enligt min uppfattning äga
taga initiativ till byggnads förklarande för byggnadsminne. Det kan ej befa -

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1960

ras att en sådan ordning skulle leda till något nämnvärt antal obefogade ansökningar.
Uppenbart ogrundade framställningar bör riksantikvarien givetvis
omedelbart kunna avslå.

Fråga om byggnads förklarande för byggnadsminne bör självfallet kunna
upptagas av riksantikvarien även utan ansökan.

Av skäl som anförts av länsstyrelsen i Södermanlands län bör föreskriften
att sökanden skall vid ansökan om byggnads förklarande för byggnadsminne
foga gravationsbevis å fastigheten utgå. Sådant bevis torde i förekommande
fall få anskaffas genom riksantikvariens försorg. Denna ändring
medför emellertid, att föreskrift bör i lagen ges om att ansökningen skall
innehålla uppgift om den fastighet varå byggnaden är belägen samt om fastighetens
ägare. Såsom utredningen föreslagit bör i ansökningen också angivas
vilka omständigheter som föranleder att byggnaden bör förklaras för
byggnadsminne.

För en riktig tillämpning av lagstiftningen är det av väsentlig betydelse
att enskilda ägare av de byggnader vilka kan ifrågakomma såsom byggnadsminnen,
är införstådda med byggnadsminnesvårdens mål och medel. Ehuru
lagen medger byggnads förklarande för byggnadsminne i strid mot ägarens
önskan, är dennes inställning givetvis av den största betydelse. Särskilt då
det gäller att fastställa skyddsföreskrifternas innehåll och räckvidd krävs
medverkan av ägaren. Självklart är därför att, därest initiativ till åtgärden
tagits av någon annan än ägaren, denne bör höras i ärendet. Såsom i ett
remissyttrande anförts kan ingripandet i vissa fall få en mycket stor betydelse
för ägaren och hans rent privata intressen. Jag anser det därför nödvändigt
att i lagen uttryckligen fastslås att om ansökan gjorts av annan än
byggnadens ägare eller frågan utan ansökan upptagits av riksantikvarien,
ägaren skall beredas tillfälle att yttra sig.

7 §■

Denna paragraf motsvarar 5 § utredningsförslaget.

L tredningen framhåller, att behandling av ansökan om byggnads förklarande
för byggnadsminne alltid måste kräva viss tid och att det är angeläget
att byggnadens kulturhistoriska värde icke under denna tid förringas genom
olämpliga åtgärder. Möjlighet bör därför finnas att för erforderlig tid
meddela förbud mot åtgärd, varigenom byggnadens kulturhistoriska värde
kan minskas eller förstöras. Utredningen anser lämpligt att sökanden redan
i ansökningen hemställer om sådant interimistiskt förbud, om sökanden anser
sådant påkallat. Förbudet torde, enligt utredningens mening, icke behöva
avse längre tid än högst tre månader men torde i särskilda fall böra kunna
förlängas med ytterligare tre månader.

Yttrandena. I åtskilliga yttranden har hävdats att de i paragrafen stadgade
giltighetstiderna för förbud mot vidtagande av åtgärd, varigenom byggnads
kulturhistoriska värden kan minskas eller förstöras, är väl knappa med
hänsyn bl. a. till det för bvggnadsminnesärendenas handläggning föreskriv -

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1960

na remissförfarandet. Bland dem, som omfattar denna mening, må nämnas
byggnadsstyrelsen samt länsstyrelserna i Jönköpings, Kronobergs och
Gävleborgs län. Länsstyrelsen i Örebro län anser att de föreslagna tiderna
bör förlängas, åtminstone till det dubbla. Länsstyrelserna i Gotlands och
Malmöhus län bar uttalat sig i samma riktning. Länsarkitekten i Västernorrlands
län anför, att de förhandlingar och undersökningar, som avses
skola äga rum under förbudstiden, ofta torde bli av så ömtålig och tidsödande
karaktär att en förlängning av förbudstiden till sex respektive tolv
månader synes önskvärd.

Hovrätten för övre Norrland yttrar, att paragrafen skulle få en mera ändamålsenlig
utformning, om däri utsädes att förbud finge meddelas för tid
intill dess beslut i ärendet föreligger, sålunda oberoende av om beslutet meddelas
efter kortare eller längre prövotid. Detta synes också överensstämma
med uttalande i specialmotiveringen till 5 § utredningsförslaget. En sådan bestämmelse
borde måhända kompletteras med bestämmelse om viss längsta
tid, inom vilken beslut skall vara meddelat.

Göta hovrätt anför:

Enligt förevarande paragraf skall i avbidan på prövning av ansökan, som
avses i 4 §, interimistiskt förbud kunna meddelas mot åtgärd, varigenom
byggnadens kulturhistoriska värde kan minskas eller förstöras. Någon ersättning
för härav föranlett intrång föreslås icke skola utgå. Detta får antagas
sammanhänga med förbudets tidsbegränsade karaktär; förklaras byggnaden
för byggnadsminne, bli ersättningsreglerna i 8 § att tillämpa. Att gottgörelse
icke medgives vid interimistiskt förbud står i överensstämmelse med
principerna i byggnadslagstiftningen. Emellertid äro förhållandena icke
helt parallella på ifrågavarande båda områden. Interimistiskt förbud enligt
byggnadslagen torde sålunda praktiskt taget aldrig tillgripas annat än då
planering av bebyggelsen inom visst område kan antagas med säkerhet följa.
Beslut jämlikt förevarande paragraf i förslaget åter torde icke alltid komma
att resultera i att byggnaden i fråga förklaras för byggnadsminne. Förbudet
meddelas såsom en ren tillfällighetsåtgärd, avseende att hindra vissa åtgärder
med byggnaden under den tid som åtgår för prövning av ansökningsärendet.
Vid denna prövning kan det befinnas, att tillräckliga förutsättningar
att förklara byggnaden för byggnadsminne icke äro för banden. Av ett
motivuttalande framgår, att förbud enligt paragrafen icke avses skola meddelas
i andra fall än då det kan befaras att byggnadens kulturhistoriska
värde eljest skulle komma att äventyras genom olämpliga åtgärder av ägaren.
Någon generell tillämpning av förbudsregeln är sålunda icke åsyftad.
Med hänsyn särskilt till att meddelat förbud icke skall kunna bestå under
längre lid än högst sex månader torde olägenheterna för ägaren av byggnaden
i det stora flertalet fall icke kunna förväntas bli stora. Enär goltgörclse
enligt den princip, varå ersättningsregeln i 8 § vilar, skall utgå allenast
för intrång, som är av någon mera väsentlig betydelse, torde det alltså
kunna godtagas att i allmänhet intrångsersättning icke skall ifrågakomma
vid interimistiskt förbud enligt förevarande paragraf. Därest undantagsvis
ett meddelat förbud av ifrågavarande beskaffenhet skulle föranleda ett mera
avsevärt intrång, synes det dock skäligt att dylikt intrång blir ersatt. Föreskrift
i sådan riktning torde vara önsklig. Under alla förhållanden böra
emellertid de tänkbara konsekvenserna av ett tillfälligt förbud mana till särskild
försiktighet vid tillämpningen av förbudsregeln.

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1960

Departementschef en. Det är tydligt, att en regel som ger möjlighet att
meddela interimistiskt förbud icke kan undvaras, om den nya lagstiftningens
tillämpning skall kunna tryggas i alla situationer. Det bör emellertid
understrykas att sådant förbud icke bör komma till användning i andra
fall än då anledning verkligen förekommer till antagande att byggnadens
kulturhistoriska värde genom olämpliga åtgärder från ägarens sida är i fara
att minskas eller förstöras.

I åtskilliga remissyttranden har anmärkts att utredningen föreslagit för
korta giltighetstider för förbud enligt förevarande paragraf. Tre månader i
normalfallen synes även enligt min mening vara en alltför knapp tidrymd,
särskilt med tanke på det remissförfarande som skall äga rum i varje ärende
och de underhandlingar, som vanligen torde komma att föregå riksantikvariens
definitiva beslut. Jag föreslår därför att tiden förlänges till sex månader.
För vissa särskilda situationer, där handläggningstiden av olika skäl
oundgängligen måste komma att överstiga sex månader, är det emellertid
nödvändigt, att möjlighet finns till ytterligare förlängning av giltighetstiden.
Uppenbarligen torde behov därav kunna framträda t. ex. i det i 10 § avsedda
fallet att kronan, innan beslut meddelas i anledning av gjord ansökan om
byggnads förklarande för byggnadsminne, skaffar sig klarhet om de ekonomiska
konsekvenserna för det allmänna genom att föra fastställelsetalan
vid expropriationsdomstolen med avseende å ersättning, som kan komma
att utgå därest ansökningen skulle bifallas. I detta läge kan ärendets handläggning
tydligen komma att ej oväsentligt fördröjas. Även andra fall kan
tänkas förekomma, då handläggningstiden icke stannar vid sex månader.
Med hänsyn till det anförda bör förbud enligt förevarande paragraf, om
synnerliga skäl föreligger, kunna utsträckas utöver sex månader. Förlängning
bör emellertid icke kunna ske annat än för högst sex månader åt gången.

Det är tydligt att, därest ett interimistiskt förbud kommer att fortbestå under
någon längre tid, för fastighetens ägare eller annan sakägare kan uppkomma
olägenhet genom de inskränkningar i möjligheterna att förfoga över
fastigheten, som förbudet kan medföra. Det synes mig därför skäligt att förvissa
fall föreskriva rätt till ersättning för skada i anledning av dylikt
förbud. Såsom förutsättning härför bör krävas att ägaren eller annan sakägare
tillskyndas avsevärt men. Ersättning, som sålunda kan komma att
utgå bör, om skäl därtill är, kunna avräknas å gottgörelse, som sedermera
kan komma att utgå enligt 5 §. Jag förordar, att bestämmelser med detta
innehåll upptages i förevarande paragraf. Utformningen av bestämmelserna
överensstämmer i huvudsak med vad som föreskrives i naturskyddslagen
för motsvarande fall.

Av 8 § framgår, att riksantikvarien icke äger enligt förevarande paragraf
meddela förbud av beskaffenhet att kunna medföra rätt till ersättning för
ägare eller annan med mindre han förvissat sig om att för sådant ändamål
avsedda medel finns tillgängliga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1960

8—12 §§.

Av dessa paragrafer saknar 8 och 9 §§ motsvarighet i utredningens förslag,
medan 10—12 §§ motsvaras av 17—19 §§ i utredningsförslaget. Paragraferna
innehåller bestämmelser, som anknyter till de i lagen upptagna ersättningsreglerna.

Beträffande 17 § utredningsförslaget påpekar Göta hovrätt, att enligt forslaget
endast den som vill göra anspråk på ersättning skall kunna anhängiggöra
talan vid expropriationsdomstolen. Skäl torde föreligga för att jämväl
kronan skall äga taga initiativ till att genom domstolsprövning få ersättningsfrågan
avgjord. Det synes hovrätten också lämpligt att åt lagen om byggnadsminnen
och naturskyddslagen — vilka i övrigt nära överensstämmer beträffande
reglerna om ersättning — gives enhetlig utformning även i detta hänseende.

Länsstyrelsen i Jönköpings län patalar, att varken i lagförslaget ellei förslaget
till tillämpningskungörelse upptagits de i naturskyddslagen och dess
tillämpningsföreskrifter meddelade bestämmelserna om behandling av ersättningsfrågor.
Uppenbarligen måste dock i stort gälla samma regler, då
det icke är tänkbart att medelstilldelningen kan bli obegränsad. Byggnadsägaren
måste sålunda uppge, om han har några ersättningsanspråk. I så fall
erfordras att nödiga medel finnes tillgängliga hos den myndighet som förvaltar
anslaget. Länsstyrelsen kan först när detta utretts meddela beslut.
Uppnås sedan icke överenskommelse om ersättningsbeloppets storlek, måste
talan inom ett år från det lagakraftägande beslut angående skyddsföreskrifter
meddelats väckas hos domstol. Först när lagakraftägande dom föreligger
kan medel, som byggnadsägaren gjort anspråk på men som ej utdömts,
nyttjas för täckande av andra ersättningsanspråk. Det skisserade
förfarandet ger en föreställning om den tid som ersättningsärendena kan
komma att kräva, och vilka anslag som därför kan bli erforderliga för att

ej hela verksamheten skall stoppa.

Göta hovrätt yttrar beträffande 18 § i utredningens förslag:

Med den i förevarande paragraf gjorda hänvisningen till expropriationslagen
åsvftas uppenbarligen bestämmelserna i 57 § sagda lag. Av dessa bestämmelser
följer, att om beträffande fastighet, som hör till fideikommiss,
överskott uppstår efter det inteckningshavare och med dem jamstallda rattsägare
blivit förnöjda, överskottet skall innehållas till dess Kungl. Maj.t forordnat
hur därmed skall förfaras. Däremot saknas motsvarande föreskrift
bland annat för det icke ovanliga fallet, då värdeminskning i fråga om en
fideikommissfastighet ej är av den storlek att den kan antagas inverka på
förut omförmälda fordringshavares rätt, och ersättning följaktligen icke
skall fördelas ulan helt tillkomma fideikommisset. Såsom lagrådet för motsvarande
fall yttrade vid tillkomsten av naturskyddslagen är detta tydligen
mindre följdriktigt. En komplettering av förslaget i forevarande avseende
torde därför böra vidtagas. I likhet med vad som skett på naturskyddslagstiftningens
område synas bestämmelser i ämnet lämpligen kunna upptagas
bland tillämpningsföreskrifterna.

Kungl. Maj. ts proposition nr 161 år 1960

Rörande 19 § utredningens förslag yttrar Sveriges fastighetsägareförbund,
att det enligt förbundets mening icke finns anledning att frångå den princip,
som kommit till uttryck i expropriationslagen, nämligen att exproprianten
skall ersätta motparten kostnaderna i målet. I många fall torde det bli av vital
betydelse för ägaren att få ersättningsfrågan prövad av domstol. Den risk för
ägaren att få svara för rättegångskostnaderna, som härigenom uppkommit,
innebär en betydlig inskränkning av det berättigade rättsskydd man genom
domstol sförfarandet velat tillförsäkra honom. Det är nödvändigt att stadgandet
bringas i överensstämmelse med motsvarande bestämmelse i expropriationslagen.

Departementschefen. Vid remissbehandlingen har från några håll hävdats
att de i utredningens förslag uppställda reglerna rörande ersättningsfrågornas
behandling bör bringas i närmare överensstämmelse med naturskyddslagens
motsvarande bestämmelser. Det har framhållits, att förutsättningarna
för de ekonomiska uppoffringar, som tillämpningen av lagen om byggnadsminnen
medför, i huvudsak är desamma som på naturskyddslagstiftningens
område. De regler i naturskyddslagen som närmast åsyftas torde vara stadgandet
i 28 §, enligt vilket det åligger den som vill göra anspråk på ersättning
att inom viss lid göra anmälan därom till länsstyrelsen, samt 29 § andra stycket,
som tillerkänner kronan befogenhet att i anledning av väckt fråga om
fridlysning väcka talan mot sakägare om fastställande av de villkor som vid
fridlysning skall gälla beträffande bl. a. ersättning. De nämnda bestämmelserna
har förestavats av synpunkten att garantier bör finnas för att ersättningsieglerna
icke medför alltför vittgående ekonomiska konsekvenser för
statsverket. Särskilt med hänsyn till att jag förutsatt att särskilda medel
icke skall behöva anvisas i riksstaten till ersättningar på grund av intrång
enligt förevarande lag är jag av den uppfattningen, att motsvarande bestämmelser
bör upptagas i nu förevarande lagstiftning. De har i departementsförslaget
inaibetats i 9 och 10 §§. Det bör även, som jag redan i den allmänna
motiveringen anfört, stadgas skyldighet för riksantikvarien att, innan beslut
fattas i ärende av beskaffenhet att kunna medföra rätt till ersättning,
förvissa sig om att medel härför finnes tillgängliga. En motsvarande föreskrift
ingår i tillämpningsbestämmelserna till naturskyddslagen. För att
särskilt understryka betydelsen av denna grundsats såvitt angår byggnadsminnesvården
vill jag förorda att bestämmelsen här upptages i själva lagen
(se 8 § departementsförslaget).

Det av Göta hovrätt i anslutning till 18 § utredningsförslaget (11 § departementsförslaget)
gjorda påpekandet beträffande innebörden av hänvisningen
till expropriationslagen torde böra beaktas vid utformningen av tillämpningsföreskrifterna
till lagen. Vad beträffar 11 § departementsförslaget må
i övrigt framhållas att ersättning som avses i andra stycket givetvis skall
utgå av medel, som må finnas tillgängliga för riksantikvarien i enlighet med
vad jag anfört i den allmänna motiveringen.

Vad slutligen angår stadgandet i 12 § rörande rättegångskostnad i mål,

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1960

som enligt lagen skall upptagas vid expropriationsdomstol, finner jag ej
anledning föreligga att på grund av vad Sveriges fastighetsägareförbund anfört
frångå utredningens förslag. Jag vill erinra om att samma regel gäller
enligt naturskyddslagen för motsvarande fall.

13 §.

I förevarande paragraf har med erforderlig anpassning till departementsförslagets
konstruktion upptagits bestämmelserna i 22 § utredningsförslaget.

Om besvär m. m.

14 §.

Riksantikvariens och länsstyrelses beslut enligt den föreslagna lagen bör
självfallet kunna överklagas. Beslut om byggnads förklarande för byggnadsminne
samt interimistiskt beslut enligt 7 § bör dock lända till efterrättelse
utan hinder av förd klagan. Bestämmelser härom, motsvarande 25 § utredningsförslaget,
har upptagits i förevarande paragraf.

15 §.

Paragrafen motsvarar 14 § första stycket utredningens förslag.

Departementschefen. I förevarande paragraf torde i huvudsaklig överensstämmelse
med utredningens förslag få upptagas stadgande om att riksantikvarien
skall upphäva meddelat beslut om att viss byggnad skall vara byggnadsminne,
därest upprätthållandet av sådant beslut är ändamålslöst eller
förbundet med oskälig kostnad. Det kan tänkas, att ett byggnadsminne genom
byggnadsföretag i grannskapet eller genom andra miljöförändrande åtgärder,
vilka icke kunnat förhindras, i så hög grad fått sin karaktär förvanskad,
att det icke längre är motiverat att nedlägga särskilda kostnader
på tillvaratagandet av byggnadsminnets kulturhistoriska värde.

Av paragrafen följer indirekt att byggnad icke bör förklaras för byggnadsminne,
om det kan förutses att sådan förklaring skulle komma att medföra
oskälig kostnad.

Det ligger i sakens natur, att riksantikvarien också äger vidtaga smärre
ändringar eller jämkningar i utfärdade skyddsföreskrifter. Något särskilt
stadgande härom synes ej erforderligt (jfr 3 § i departementsförslaget).
Självfallet bör riksantikvarien även då det gäller ändring av skyddsföreskrifter
söka uppnå samförstånd med byggnadens ägare. Skulle det bli fråga
om att skärpa skyddsföreskrifterna i sådan grad, att ersättningsskyldighet
kan uppkomma, bör ärendet handläggas i samma ordning som gäller beträffande
byggnads förklarande för byggnadsminne.

16 §.

Denna paragraf motsvaras i utredningens förslag av 15 §, vari utredningen
upptagit ett stadgande av innehåll alt Kungl. Maj :t må häva eller jäm -

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1960

ka beslut, enligt vilket byggnad förklarats för byggnadsminne, eller därav
föranledda skyddsföreskrifter, om de hindrar genomförandet av planbestämmelser
eller uppnåendet av ändamål, för vilket expropriation av byggnaden
eller kringliggande område beviljats, samt slutligen om de eljest hindrar
eller avsevärt försvårar företag av större allmän eller''enskild nytta.

Förslaget ansluter nära till lydelsen av 11 § i 1942 års lag.

Länsstyrelsen i Södermanlands län fäster uppmärksamheten på att paragrafen
endast gäller beträffande byggnad, som redan förklarats såsom byggnadsminne.
Om frågan kommer upp i samband med att byggnad skall förklaras
såsom byggnadsminne, synes däremot den beslutande myndigheten
äga vägra meddela dylik förklaring. Den olikhet i behandlingen av dessa båda
fall, som förslaget uppställer, förefaller länsstyrelsen icke vara motiverad.
Länsstyrelsen i Hallands län föreslår sådant tillägg till paragrafen att det
klart framgår, att genomförandet av stadsplan eller byggnadsplan utgör skäl
för hävande eller jämkning av meddelade bestämmelser till skydd för byggnadsminne
endast om det blivit klarlagt, att det icke utan större olägenheter
är möjligt få till stånd en planläggning, vars genomförande icke skadar
byggnadsminnen Juridiska fakulteten i Lund anser att paragrafen fått en
alltför omfattande formulering. Sålunda må byggnads förklaring för byggnadsminne
och därav föranledda skyddsföreskrifter av Kungl. Maj :t hävas
eller jämkas, om de hindrar genomförandet av stadsplan eller byggnadsplan,
endast när detta är synnerligen angeläget. Vidare bör av expropriationsändamal
allenast sådant ändamål, för vilket expropriation av själva byggnaden
beviljats, få komma i fråga.

Departementschefen. Såsom utredningen föreslagit bör möjlighet finnas
att i vissa trängande fall häva beslut om byggnads förklarande för byggnadsminne
eller jämka därav föranledda skyddsföreskrifter. I likhet med
utredningen anser jag det böra ankomma på Kungl. Maj :t att meddela beslut
i dessa avseenden.

Självfallet bör byggnad ej förklaras för byggnadsminne, om situationen
redan från början är sådan att Kungl. Maj:t enligt förevarande paragraf
skulle kunna häva beslut om byggnads förklarande för byggnadsminne.

17 §.

Paragrafen motsvarar 23 § utredningsförslaget, enligt vilken den som bryter
mot förbud eller föreskrift, som angivits i lagen eller meddelats med stöd
därav, straffas med dagsböter.

Göta hovrätt anser ansvarsbestämmelsen vara alltför allmänt hållen; det
torde därför i den praktiska tillämpningen kunna föranleda vanskliga tolkningsspörsmål.
En precisering av stadgandet är med hänsyn därtill önskvärd.

Departementschefen. Vad Göta hovrätt anfört synes böra beaktas genom
att i lagtexten angives att straff skall drabba den som i strid mot meddelade

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1960 67

föreskrifter ändrar byggnadsminne eller bryter mot förbud, som meddelats
med stöd av 7 §.

18 §.

Denna paragraf motsvarar 24 § i utredningens förslag.

Göta hovrätt anför, att för tryggande av efterlevnaden av åläggande som
avses i paragrafens första stycke länsstyrelsen synes böra få möjlighet att
förelägga vite. Hovrätten framhåller vidare, att avfattningen av ifrågavarande
stycke ej tydligt ger vid handen mot vem föreläggande, som där sägs, skall
kunna riktas. Det är sålunda oklart, huruvida endast ägare av byggnadsminne
skall kunna erhålla sådant föreläggande eller om avsikten är att detta
skall kunna riktas även mot annan, exempelvis en byggmästare som med vetskap
om förbudet eller föreskriften i fråga utfört ändringen eller rivningen
av byggnadsminnet. Ett förtydligande synes därför böra ske. Länsstyrelsen
i Jönköpings län anser, att om åläggandet skall ha någon verkan möjlighet
måste finnas att förbinda det med vite.

överståthållarämbetet yttrar:

Något vitesföreläggande synes, i avsaknad av särskild bestämmelse därom,
icke kunna förekomma, och det torde även vara tveksamt, huruvida den i
23 § — således den närmast föregående paragrafen — meddelade allmänna
straffbestämmelsen kan vara tillämplig i detta fall. Visserligen har i andra
stycket angivits, att handräckning skall kunna meddelas av överexekutor för
ett byggnadsminnes återställande, men det har icke angivits, vilken myndighet,
som har att begära dylik handräckning. Därest såsom överexekutor fungerar
annan myndighet än länsstyrelsen, torde det visserligen ligga närmast
till hands att länsstyrelsen påkallar handräckning hos överexekutor men om
länsstyrelsen själv är överexekutor, kan det ifrågasättas, om icke överexekulors
ställning som en administrativ domstol gör det lämpligt, att det allmänna
i handräckningsmålet representeras av annan myndighet.

Departementschefen. Såsom utredningen föreslagit bör i paragrafen upptagas
stadgande om befogenhet för länsstyrelsen att meddela föreläggande
om återställande av byggnadsminne. Sådan åtgärd bör dock få vidtagas först
efter framställning av riksantikvarien. I överensstämmelse med vad som i naturskyddslagen
stadgas för motsvarande fall bör möjligheten att ålägga någon
att vidtaga åtgärder för återställande av byggnadsminne förbindas med
rätt för länsstyrelsen att förelägga vite. Behov att kunna mot någon annan
än byggnadsminnets ägare ingripa med åläggande av angivet slag torde knappast
föreligga. Utredningens förslag torde heller icke avse att inbegripa någon
annan än ägaren under bestämmelsen.

Andra stycket i paragrafen torde böra kompletteras med en föreskrift,
enligt vilken ansökan om handräckning må göras av riksantikvarien eller
allmän åklagare.

Övriga bestämmelser

19 §.

Paragrafen överensstämmer i huvudsak med 20 § utredningens förslag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1960

20 §.

Denna paragraf motsvaras i utredningens förslag av 26 §.

I flera yttranden har hänvisats till de kulturvärden som är knutna till fideikommissen.
Fideikommissutredningen yttrar, att bland fideikommissen de
gamla slotts- och herrgårdsbyggnaderna med därtill hörande trädgårdsanläggningar
och parker är särskilt framträdande och åtskilliga av dem räknas
till vårt lands förnämsta byggnadsminnen. Det tvångsvisa sammanhållandet
av egendom medelst fideikommissbandet har ofta visat sig vara ett verksamt
medel för tryggande av kulturvärdenas bestånd. Dessa förutsättningar kommer
vid en avveckling av fideikommissen att ändras. Frågan hur den allmänna
byggnadsminnesvården anordnas får därför ökad aktualitet för fideikommissens
vidkommande. Juridiska fakulteten i Lund understryker betydelsen
av att vid utformningen av den kommande fideikommisslagstiftningen särskilt
beaktas, att fideikommissens ofta synnerligen märkliga byggnader tillförsäkras
betryggande vård.

Akademien för de fria konsterna — liksom tekniska högskolans i Stockholm
kollegienämnd — anser det sannolikt förestående upphävandet av fideikommissinstitutet
vara att beklaga. Kulturhistoriskt värdefulla byggnader
med inredningar, konstverk, bibliotek, arkiv, trädgårdar och parker har
genom att göras till fideikommiss kunnat bevaras genom århundraden icke
blott såsom en historisk enhet utan därjämte tillsamman med ett ekonomiskt
uppbärande underlag av jordegendom. Ur de synpunkter, som i förevarande
sammanhang är aktuella, skulle det förvisso te sig långt mera rimligt att
utbygga fideikommissinstitutet till ett mandat-institut för vårdande av kulturhistoriska
värden än att blott avskaffa detsamma.

Departementschefen. Fideikommissutredningen har i sitt nyligen avgivna
betänkande angående avveckling av fideikommissen (SOU 1959:40) ingående
behandlat frågan om bevarande av de kulturvärden som är knutna till
åtskilliga fideikommiss (se bet. s. 139 ff). Vad fideikommissutredningen föreslagit
kommer att närmare övervägas sedan remissbehandlingen av betänkandet
avslutats. Det är emellertid ej någon tvekan om att nu förevarande
lagstiftning bör vara tillämplig jämväl på byggnader som hör under fideikommiss.

21 §.

I vissa avseenden behöver lagen kompletteras med tillämpningsföreskrifter.
Paragrafen innehåller bemyndigande för Kungl. Maj:t att utfärda sådana
föreskrifter.

Ikraftträdande- och övergångsregler

Utredningen har i övergångsbestämmelserna till förslaget upptagit stadgande,
att byggnad som registrerats enligt 1942 års lag skall utan särskild
ansökan förklaras för byggnadsminne enligt den nya lagen. Härvid har ut -

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1960

redningen förutsatt, att frågan om formuleringen av skyddsföreskrifter skall
prövas i den ordning som den nya lagen föreskriver. Ägaren bör beredas tillfälle
att yttra sig över skyddsföreskrifterna, om dessas formulering anses
böra avvika från den enligt 1942 års lag gällande. Om ägare till byggnad, som
registrerats enligt 1942 års lag ger tillkänna sin önskan att byggnaden icke
förklaras för byggnadsminne, bör detta önskemål upptagas till prövning vid
behandlingen av frågan om sådan förklaring.

Departementschefen. Den nya lagstiftningen torde få träda i kraft den 1
januari 1961.

I fråga om övergångsförhållandena kan jag i huvudsak biträda utredningens
förslag. Det torde emellertid ej böra meddelas obligatorisk föreskrift,
att byggnad för vilken skyddsföreskrifter meddelats enligt den äldre lagen
skall förklaras för byggnadsminne enligt den nya lagen. Möjligen kan i något
fall inträffa, att tillämpningen av den nya lagen aktualiserar ersättningskrav,
för vilkas täckande resurser saknas. Fråga om byggnads förklarande
för byggnadsminne enligt den nya lagen bör dock utan särskild ansökan upptagas
av riksantikvarien.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom justitiedepartementet
upprättats förslag till lag om byggnadsminnen.

Förslaget har fogats såsom bilaga (Bilaga A) till detta protokoll.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över det i bilaga A upptagna
lagförslaget måtte för det i 87 § regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Clas Amilon

Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 161

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1960

Bilaga A.

Förslag

till

Lag

om byggnadsminnen

Härigenom förordnas som följer:

Inledande bestämmelser
1 §•

Byggnad som bevarar egenarten hos gångna tiders byggnadsskick eller
minnet av historiskt betydelsefulla händelser och som med hänsyn därtill är
att anse som synnerligen märklig, må av riksantikvarien förklaras för byggnadsminne.

Vad i denna lag stadgas skall ej gälla byggnad, som tillhör kronan eller
utgör fast fornlämning. För kyrkliga byggnader gäller vad i annan ordning
finnes stadgat.

Om skyddsföreskrifter
2 §.

3 §•

Om ändring av byggnadsminne i strid mot meddelade skyddsföreskrifter
finnes nödvändig för att byggnaden skall vara till nytta eller sådan ändring

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1960 71

eljest kan anses påkallad av särskilda skäl, må riksantikvarien meddela tillstånd
därtill.

4 §.

Försummar ägare av byggnadsminne den vård, som enligt meddelade
skyddsföreskrifter åligger honom, äger länsstyrelsen, på framställning av
riksantikvarien, förelägga honom att inom viss skälig tid vidtaga erforderliga
åtgärder. Sådana åtgärder som med hänsyn till byggnadens användning och
omständigheterna i övrigt äro oskäligt betungande må dock ej åläggas honom.
Fullgöres icke föreläggandet, må länsstyrelsen låta utföra åtgärderna
på ägarens bekostnad.

5 §•

Om förfarandet
6 §.

Ansökan att byggnad skall förklaras för byggnadsminne skall innehålla
uppgift om den fastighet varå byggnaden är belägen och om fastighetens ägare
ävensom beskrivning av byggnaden. I ansökningen bör även angivas vilka
omständigheter som åberopas för att byggnaden bör förklaras för byggnadsminne.

Därest ansökan gjorts av annan än byggnadens ägare eller frågan utan
ansökan upptagits av riksantikvarien, skall ägaren beredas tillfälle att yttra
sig.

7 §•

Om förbud som i första stycket sägs medför sådan inskränkning i möjligheten
att utnyttja byggnad eller område att avsevärt men tillskyndas äga -

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1960

ren eller annan rättsinnehavare med avseende å fastigheten, är han berättigad
till ersättning av kronan för den skada han härigenom lider.

Ersättning enligt denna paragraf må, om skäl äro därtill, avräknas å gottgörelse,
som sedermera kan komma att utgå enligt 5 §.

8 §.

Innan riksantikvarien i ärende angående byggnadsminne fattar beslut av
beskaffenhet att kunna medföra rätt till ersättning för ägare eller annan, har
han att förvissa sig om att för sådant ändamål avsedda medel finnas tillgängliga.

9 §.

Har fråga väckts om byggnads förklarande för byggnadsminne, äger riksantikvarien
med angivande av de skyddsföreskrifter som avses skola utfärdas
förelägga den som vill göra anspråk på ersättning att inom viss
tid, minst två månader, göra anmälan därom hos riksantikvarien, vid påföljd
att han eljest skall hava förlorat sin talan.

10 §.

11 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1960

12 §.

13 §.

Riksantikvarien skall ofördröj ligen underrätta inskrivningsdomaren:

då fråga väckts om byggnads förklarande för byggnadsminne;

då ansökan om byggnads förklarande för byggnadsminne avslagits;

då beslut om byggnads förklarande för byggnadsminne vunnit laga kraft;
eller

då beslut om byggnads förklarande för byggnadsminne blivit jämlikt 15
eller 16 § hävt.

Inskrivningsdomaren har att så snart ske kan efter inkommen underrättelse
å inskrivningsdag göra anteckning därom i fastighetsboken.

Om besvär m. m.

14 §.

I riksantikvariens eller länsstyrelses beslut enligt denna lag må den som
beslutet rör söka ändring hos Konungen genom besvär, vilka skola ingivas
till ecklesiastikdepartementet.

Beslut enligt 1 eller 7 § skall lända till efterrättelse utan hinder av förd
klagan.

15 §.

Kommer byggnads bibehållande såsom byggnadsminne att framstå som
ändamålslöst eller medföra oskälig kostnad, skall riksantikvarien förordna,
att den icke vidare skall vara byggnadsminne.

16 §.

Konungen må häva beslut om byggnads förklarande för byggnadsminne
eller jämka därav föranledda skyddsföreskrifter:

om genomförandet av stadsplan eller bvggnadsplan hindras;

Kungl. Maj. ts proposition nr 161 år 1960

om ändamål, för vilket beviljats expropriation av byggnaden eller kringliggande
område hindras; eller

om eljest företag av större allmän eller enskild nytta förhindras eller avsevärt
försvåras.

17 §.

Den som i strid mot meddelade skyddsföreskrifter ändrar byggnadsminne
utan tillstånd enligt vad i 3 § sägs eller bryter mot förbud, som meddelats
med stöd av 7 §, straffes med dagsböter.

18 §.

överexekutor äger meddela handräckning för att avbryta pågående förstörelse
av byggnadsminne eller återställa detta. Ansökan om handräckning
må göras av riksantikvarien eller allmän åklagare. Begär utmätningsman att
kostnad för förrättningen skall förskjutas, må det ske av allmänna medel.
I övrigt gälla enahanda bestämmelser, som äro stadgade för det i 191 § utsökningslagen
avsedda fallet.

Övriga bestämmelser

19 §.

20 §.

Vad i denna lag stadgas om byggnads ägare skall, då byggnaden innehaves
såsom fideikommiss eller med ständig besittningsrätt, gälla innehavaren.

21 §.

Närmare bestämmelser om tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.

Genom lagen upphäves lagen den 12 juni 1942 (nr 354) om skydd för kulturhistoriskt
märkliga byggnader.

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1960

Den äldre lagen skall gälla i fråga om förbud som meddelats jämlikt 12 §
nämnda lag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1960

Bilaga B.

Byggnads minnesutredningens
förslag till

1) Lag om byggnadsminnen

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Byggnader som bevara minnet av gångna tiders byggnadsskick, av historiskt
betydelsefulla händelser eller av framstående personer tillhöra nationens
kulturarv. De böra skyddas och vårdas, så att deras kulturhistoriska
värde bibehålies.

2 §•

Är byggnad med hänsyn till förhållande som avses i 1 § synnerligen märklig,
skall den såsom byggnadsminne åtnjuta skydd enligt bestämmelserna i
denna lag.

...Vad { denna lag stadgas om byggnadsminne skall ej gälla byggnad, som
tillhör kronan eller utgör fast fornlämning. För kyrkliga byggnader gäller
vad därom i annan ordning finnes stadgat.

3 §■

For de uppgifter, som angivas i denna lag, skall finnas en nämnd, statens
byggnadsminnesnamnd. Nämnden skall bestå av sex ledamöter och lika
många suppleanter, vilka utses av Konungen för en tid av tre år. Byggnadsstyrelsen,
riksantikvarieämbetet och Nordiska museet skola vara representerade^
nämnden med vardera en ledamot jämte suppleant. Av de Övriga
ledamöterna skall en vara eller hava varit innehavare av domarämbete och
en vara kunnig i praktisk byggnadsverksamhet.

Konungen uppdrager åt en av ledamöterna att vara ordförande i nämnden.

Det ankommer på länsstyrelsen att på ansökan förklara byggnad för
byggnadsminne och i samband därmed meddela de skyddsföreskrifter, som
skola galla för byggnaden. Länsstyrelsens beslut skall angiva de skäl varpå
beslutet grundas. 1

Ansökan att byggnad skall förklaras för byggnadsminne må göras av
byggnadens agare, byggnadsminnesnämnden, länsarkitekten eller landsantikvarien
i lanet, lokal sammanslutning för kultur- och hembygdsvård eller
byggnadsnämnden i orten. Ansökan av annan än byggnadsminnesnämnden
må ej bifallas med mindre nämnden tillstyrkt ansökningen
. -1 ansökan skall angivas vilka omständigheter som föranleda att byggnaden
bor förklaras för byggnadsminne. Vid ansökningen skall fogas gravationsbevis
samt beskrivning av byggnaden. 8 8

Har ansökan gjorts att byggnad skall förklaras för byggnadsminne må
lansstyrelsen i avbidan på ärendets slutliga prövning för viss tid, dock

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1960

högst tre månader, meddela förbud mot åtgärd, varigenom byggnadens kulturhistoriska
värde kan minskas eller förstöras. Om synnerliga skäl äro
därtill, må förbudets giltighetstid av länsstyrelsen förlängas med ytterligare
tre månader.

6 §.

I samband med att byggnad förklaras för byggnadsininne skall den efter
graden av sitt kulturhistoriska värde av länsstyrelsen hänföras till endera
av två klasser, klass A eller klass B. Till klass A skall byggnadsminnet hänföras
om dess värde är att anse såsom omistligt. I annat fall skall byggnadsminnet
hänföras till klass B.

Ej må byggnadsminne hänföras till klass A med mindre det tillstyrkts av
byggnadsminnesnämnden.

7 §.

I skyddsföreskrifter skall angivas, i vilka delar byggnaden icke må ändras
och i vilka hänseenden och på vad sätt byggnadens ägare har att sörja för
vården av byggnaden. Då det för sådant ändamål erfordras, må skyddsföreskrifter
jämväl innehålla, att byggnaden kringliggande område skall hållas
i sådant skick, att byggnadens utseende och karaktär icke förvanskas.

Byggnadens ägare eller ägare till kringliggande område må icke genom
skyddsföreskrifter åläggas mera omfattande skyldigheter än som för bibehållande
av byggnadsminnets kulturhistoriska värde är oundgängligen nödvändigt.
Hänsyn skall härvid tagas till byggnadens användning och ägarens
bekvämlighet.

8 §•

Medföra meddelade skyddsföreskrifter sådan inskränkning i rätten att
nyttja byggnad eller område, att ägare kan förfoga däröver allenast på sätt,
som står i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde, är han berättigad
till ersättning av kronan för den skada han därigenom lider. Detsamma
gäller om innehavare av sådan nyttj anderätt eller annan särskild
rätt till fastigheten, som upplåtits innan föreskrifterna meddelades.

9 §.

Försummar ägare av byggnadsminne den vård, som enligt meddelade
skyddsföreskrifter åligger honom, äger länsstyrelsen förelägga honom att
inom viss skälig tid vidtaga erforderlig åtgärd. Åtgärder, som med hänsyn
till byggnadens användning och omständigheterna i övrigt äro oskäligt betungande,
må dock ej åläggas honom. Fullgöres icke föreläggandet, må länsstyrelsen
låta utföra åtgärderna på ägarens bekostnad.

10 §.

Byggnadsminne må ej i strid med meddelade skyddsföreskrifter ombyggas,
flyttas eller eljest ändras med mindre länsstyrelsen givit tillstånd därtill.
Sådant tillstånd må lämnas endast om ändringen är nödvändig för att
byggnaden skall vara till nytta eller om den kan anses påkallad av hänsyn
till ägarens bekvämlighet. Vid prövning av fråga om tillstånd att ändra
byggnadsminne skall hänsyn tagas till sådana förhållanden, som må hava
inträtt sedan skyddsföreskrifterna meddelades.

Vid ansökan om tillstånd att ändra byggnadsminne skall fogas ritning
och arbetsbeskrivning, utvisande arten och omfattningen av det arbete ansökningen
avser, samt kostnadsberäkning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1960

11 §.

Tillstånd att ändra byggnadsminne i klass A må icke meddelas utan byggnadsminnesnämndens
tillstyrkan.

Finner byggnadsminnesnämnden eller länsstyrelsen i ärende om tillstånd
att ändra byggnadsminne, att sökandens förslag icke kan godtagas, men kan
ändring i det hänseende ansökan avser på annat sätt utföras utan väsentlig
skada för byggnadens kulturhistoriska värde, skall det förslag härtill, som
nämnden eller länsstyrelsen finner erforderligt upprätta, utarbetas utan
kostnad för sökanden.

12 §.

Byggnadsminne i klass A må icke rivas.

Vill ägare riva byggnadsminne i klass B skall han skriftligen underrätta
länsstyrelsen därom med angivande av skälen för åtgärden samt den tidpunkt,
då han avser att tidigast påbörja rivning. Sedan tre månader förflutit
efter det underrättelsen inkom till länsstyrelsen, skola skyddsföreskrifterna
icke utgöra hinder mot åtgärden, därest icke länsstyrelsen dessförinnan utfärdat
rivningsförbud. Sådant förbud må meddelas, om förhandling rörande
byggnadsminnets bibehållande pågår eller det eljest finnes skälig anledning
antaga, att byggnadsminnet skall kunna bevaras. Förbudet må gälla i högst
sex månader från den dag, då ägaren eljest enligt denna paragraf ägt påbörja
rivningen; har fråga om expropriation av byggnaden väckts, må dock
förbudet gälla till dess frågan därom slutligt avgjorts.

Rätt för ägaren att efter underrättelse som avses i andra stycket riva byggnadsminne
skall icke gälla längre än ett år från den dag, då rivning tidigast
fått påbörjas.

13 §.

Det åligger ägare av byggnadsminne att underrätta länsstyrelsen, innan
arbete med mera omfattande reparation, ändring eller rivning av byggnadsminne
igångsättes.

Skadas byggnadsminne av brand eller annan olycka, skall ägare ofördröjligen
underrätta länsstyrelsen.

överlåtes byggnadsminne, skall överlåtaren inom tre månader underrätta
länsstyrelsen därom.

14 §.

Kommer byggnads bibehållande såsom byggnadsminne att framstå som
ändamålslöst eller medföra oskälig kostnad, äger länsstyrelsen förordna,
att den icke vidare skall vara byggnadsminne.

Länsstyrelsen må ock, då det föranledes av ändrade förhållanden eller
eljest är påkallat av synnerliga skäl, ändra eller jämka skyddsföreskrifter
eller hänföra byggnadsminne till annan klass.

Beslut enligt denna paragraf må ej meddelas, om icke åtgärden tillstyrkts
av byggnadsminnesnämnden.

15 §.

Byggnads förklaring för byggnadsminne och därav föranledda skyddsföreskrifter
må av Konungen hävas eller jämkas:

om de hindra genomförandet av stadsplan eller byggnadsplan;
om de hindra ändamål, för vilket expropriation av byggnaden eller kringliggande
området beviljats; eller

om de eljest hindra eller avsevärt försvåra företag av större allmän eller
enskild nytta.

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1960
16 §.

På byggnadsminne skall, då byggnadsminnesnämnden så föreskriver,
genom nämndens försorg och på kronans bekostnad utmärkas, att byggnaden
åtnjuter skydd enligt denna lag.

17 §.

Träffas ej överenskommelse om ersättning enligt 8 § har den som vill
göra anspråk på sådan ersättning att väcka talan mot kronan hos expropriationsdomstolen
inom ett år från det laga kraft åkommit det beslut, varå
anspråket grundas, vid påföljd att han eljest går rätten till ersättning förlustig.

Ersättning varom i första stycket sägs skall bestämmas att utgå på en
gång; dock må ersättningen, om särskilda skäl äro därtill, på begäran antingen
av kronan eller av fastighetsägaren eller annan sakägare fastställas
att utgå med visst årligt belopp med rätt för kronan eller den ersättningsherättigade
att erhålla omprövning vid ändrade förhållanden.

Vad i fråga om ersättning avtalats eller uppenbarligen förutsatts skola
gälla mellan kronan och sakägaren skall gälla jämväl mot den som efter
det rätten till ersättning uppkom förvärvat sakägarens rätt i avseende å
fastigheten.

18 §.

Är fastighetsägaren enligt 8 § tillkommande ersättning bestämd att utgå
på en gång och har fastigheten genom den åtgärd som föranlett till ersättning
undergått sådan minskning i värde att den kan antagas ej utgöra full
säkerhet för fordran, för vilken fastigheten svarade, då rätten till ersättning
uppkom, skall ersättningen nedsättas hos länsstyrelsen; och skall om fördelning
och utbetalande av beloppet samt verkan därav i tillämpliga delar gälla
vad som är stadgat för det fall att enligt lagen om expropriation nyttjanderätt
eller servitut upplåtes.

Har förlust å fordran som i första stycket avses uppstått till följd av att
nedsättning ej skett skall fordringens innehavare njuta ersättning av kronan
för förlusten mot avskrivning å fordringshandlingen. Detsamma_ gäller
där förlust tillskyndats fordringens innehavare därigenom att ersättning
blivit för lågt beräknad och densamma till följd av överenskommelse mellan
kronan och den ersättningsberättigade eller av annan anledning ej blivit
prövad av domstol. I sistnämnda fall skall talan om ersättning väckas vid
expropriationsdom stolen.

19 §.

I mål, som enligt denna lag skall upptagas av expropriationsdomstol,
skola bestämmelserna om domstol och rättegång i expropriationsmål i tilllämpliga
delar gälla. Kronan skall vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader
å målet, såframt ej domstolen med hänsyn till omständigheterna finner
skäligt annorlunda förordna.

20 §.

Tillträde till byggnad, beträffande vilken fråga väckts om dess förklaring
för byggnadsminne, så ock till byggnad, som omfattas av sådan förklaring,
må ei vägras myndighet, på vilken tillämpningen av denna lag ankommer.
Sådan myndighet äge ock företaga de undersökningar beträffande byggnaden,
som finnas erforderliga för uppgörande av förslag till ändring eller
iståndsättning av denna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1960

21 §.

Har till ägare av byggnadsminne utbetalats ersättning av allmänna medel
till ändring eller underhåll av byggnadsminne, må föreskrivas att byggnaden
eller del därav skall i den ordning, varom särskilda bestämmelser utfärdas,
hållas tillgänglig för allmänheten. Därvid skall iakttagas, att enskild
person, som äger byggnaden eller där har sitt hem eller arbete, icke oskäligt
störes.

22 §.

Länsstyrelsen skall ofördröjligen underrätta inskrivningsdomaren:

då ansökan inkommit om byggnads förklaring för byggnadsminne;

då sådan förklaring vunnit laga kraft;

då byggnads förklaring för byggnadsminne blivit jämlikt 14 eller 15 §
hävd.

Inskrivningsdomaren har att så snart ske kan efter inkommen underrättelse
å inskrivningsdag göra anteckning därom i fastighets- och inteckningsboken.

23 §.

Den som bryter mot förbud eller föreskrift, som angivits i denna lag eller
meddelats med stöd därav, straffas med dagsböter.

24 §.

Har någon i strid mot förbud eller föreskrift, som angivits i denna lag
eller meddelats med stöd därav, ändrat eller rivit byggnadsminne och kan
detta återställas, äger länsstyrelsen ålägga honom att vidtaga åtgärder
härför.

överexekutor äger meddela handräckning för att avbryta pågående förstörelse
av byggnadsminne eller återställa detta. Begär utmätningsman att
kostnad för förrättningen skall förskjutas, må det ske av allmänna medel.
I övrigt gälle enahanda bestämmelser, som äro stadgade för det i 191 §
utsökningslagen avsedda fallet.

25 §.

över länsstyrelsens beslut enligt denna lag må talan föras hos Konungen
genom besvär, vilka skola hava inkommit till ecklesiastikdepartementet
inom tre veckor från det klaganden fick del av beslutet.

Beslut enligt 4, 5 eller 12 § skall lända till efterrättelse utan hinder av
förd klagan.

26 §.

Vad i denna lag stadgas om byggnads ägare skall, då byggnaden innehaves
såsom fideikommiss eller med ständig besittningsrätt, gälla innehavaren.

27 §.

Närmare bestämmelser om tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1958.

Genom lagen upphäves lagen den 12 juni 1942 (nr 354) om skydd för
kulturhistoriskt märkliga byggnader.

Ha skyddsföreskrifter meddelats enligt den äldre lagen, skall byggnad,
som föreskrifterna avse, utan särskild ansökan förklaras för byggnadsminne
enligt den nya lagen. Till dess förklaring därom vunnit laga kraft, skall den
äldre lagen alltjämt äga tillämpning beträffande byggnaden.

Förbud som meddelats enligt 12 § i den äldre lagen skall fortfarande gälla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1960

2) Lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189)

om expropriation

Härigenom förordnas, att 108 § lagen den 12 maj 1917 om expropriation
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Expropriation för —

108 §
för egendomen

Fråga om expropriation för att be
vara kulturhistoriskt märklig byggnad
eller fast fornlämning eller om
expropriation av mark omkring sådan
byggnad eller fornlämning må
väckas endast av riksantikvarien. Sådan
expropriation må äga rum endast
till förmån för kronan, kommun
eller sådan förenling eller stiftelse,
vars huvudsakliga uppgift är ägnad
kulturminnesvård och som kan på
ett betryggande sätt ansvara för
egendomen.

Fråga om expropriation för att bevara
kulturhistoriskt märklig byggnad
eller om expropriation av mark
omkring sådan byggnad må väckas
endast av byggnadsminnesnämnden.
År fråga om expropriation för att bevara
fast fornlämning eller om expropriation
av mark omkring sådan
fornlämning må sådan fråga väckas
blott av riksantikvarien. Expropriation
som nu sagts må äga rum endast
till förmån för kronan, kommun eller
sådan förening eller stiftelse, vars
huvudsakliga uppgift är ägnad kulturminnesvård
och som kan på ett
betryggande sätt ansvara för egendomen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1958.

Kungl. Maj. ts proposition nr 161 år 1960

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 12 maj
1960

Närvarande:

justitieråden Beckman,

E. SÖDERLUND,

Tammelin,
regeringsrådet Nevrell.

Enligt lagrådet den 14 april 1960 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 8 april 1960, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
upprättat förslag till lag om byggnadsminnen.

Lagförslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av lagbyråchefen Bengt Hjern.

Lagrådet yttrade:

Beträffande märklig byggnad, som bevarar egenarten hos gången tids
byggnadsskick eller minnet av historiskt betydelsefull händelse, medför förslaget
möjlighet att ingripa med skyddsföreskrifter även utan ägares medgivande.
Lagrådet anser lagstiftningens syfte att bevara kulturhistoriska värden
vara synnerligen behjärtansvärt och finner angeläget att förslaget nu
genomföres. Såsom departementschefen framhållit böra dock skyddsföreskrifterna
få det innehåll som påkallas av omständigheterna och hänsynen
till ägarens intressen i varje särskilt fall. Självfallet bör försiktighet iakttagas
även vid övervägande av huruvida interimistiskt förbud bör meddelas
med stöd av 7 §. Det måste nämligen därvid fasthållas, att denna paragraf
endast får tillämpas då det är oundgängligt att tillfälligt förbjuda viss åtgärd
för att byggnadens kulturhistoriska värde icke skall äventyras samt
att ett interimistiskt förbud ej får tillgripas när en förklaring enligt 1 §
framstår som utesluten, exempelvis därför att medel till ersättning enligt
5 § icke komma att stå till förfogande.

Vad angår förfarandet i fråga om byggnads förklarande för byggnadsminne
skall enligt 6 § andra stycket byggnadens ägare beredas tillfälle att yttra
sig, därest ansökan gjorts av annan än honom eller frågan utan ansökan
upptagits av riksantikvarien. Detsamma bör tydligen gälla markens ägare,
om denne är en annan än byggnadens ägare. För att klargöra att varje ägare
måste höras hemställes, alt ordet »byggnadens» får utgå ur 6 § andra stycket.

Enligt 13 § skall riksantikvarien ofördröj ligen underrätta inskrivningsdomaren
— förutom då fråga väckts om byggnads förklarande för byggnadsminne
— då ansökan om byggnads förklarande för byggnadsminne av sia -

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1960

gits, då beslut om byggnads förklarande för byggnadsminne vunnit laga
kraft eller då beslut om byggnads förklarande för byggnadsminne blivit
jämlikt 15 eller 16 § hävt. Tydligen bör emellertid vid alla sådana avgöranden
underrättelse ske först sedan lagakraftägande beslut föreligger. Lagrådet
hemställer därför om sådan omformulering av 13 § första stycket, att
riksantikvarien ofördröjligen skall underrätta inskrivningsdomaren, då fråga
väckts om byggnads förklarande för byggnadsminne, så ock då genom
lagakraftägande beslut byggnad förklarats för byggnadsminne, ansökan därom
avslagits eller beslut därom hävts.

I anledning av bestämmelsen i 14 § om att ändring i riksantikvariens
eller länsstyrelses beslut kan sökas genom besvär hos Konungen, vill lagrådet
framhålla, att i samband med förestående ändringar i regeringsrättslagen
får avgöras huruvida prövning av besvären skall ankomma på regeringsrätten
eller Kungl. Maj :t i statsrådet.

Förslaget upptager 14—18 §§ under rubriken »Om besvär m. m.» samt
19—21 §§ under rubriken »Övriga bestämmelser». Emellertid innehåller
17 § bestämmelser om straff och bör därför icke stå under rubriken »Om
besvär m. m.». Lagrådet hemställer, att 17 § ävensom 18 och 19 §§, som äga
visst samband därmed, sättas under rubriken »Ansvarsbestämmelser m. m.»
samt 20 och 21 §§ under rubriken »Särskilda bestämmelser.»

I 17 § stadgas straff för bl. a. den som i strid mot meddelade föreskrifter
ändrar byggnadsminne utan tillstånd enligt vad i 3 § sägs. Då tillstånd enligt
3 § icke kan erhållas till att riva eller på annat dylikt sätt helt förstöra byggnadsminnet,
synes detta fall böra nämnas särskilt. Lagrådet hemställer, att
straffbestämmelsen i denna del ändras till att avse den som i strid mot meddelade
skyddsföreskrifter river eller annorledes förstör byggnadsminne eller
ändrar det utan tillstånd enligt vad i 3 § sägs.

Enligt 18 § andra stycket första punkten äger överexekutor meddela
handräckning för att avbryta pågående förstörelse av byggnadsminne eller
återställa detta. Handräckning synes emellertid kunna vara påkallad även i
andra fall, exempelvis det i 4 § angivna. Lagrådet hemställer därför, att till
punkten läggas orden »eller där eljest till efterlevnad av denna lag så erfordras».

Vad slutligen angår övergångsbestämmelserna, skall enligt dessa beträffande
byggnad, för vilken skyddsföreskrifter meddelats enligt 1942 års lag
om skydd för kulturhistoriskt märkliga byggnader, nämnda lag äga tillämpning
intill dess byggnaden genom lagakraftägande beslut förklarats för
byggnadsminne enligt den nya lagen. Då det icke är lämpligt att den äldre
lagen för framtiden förblir gällande beträffande vissa byggnader, synes i de
tillämpningsbestämmelser, som enligt 21 § skola utfärdas, böra upptagas
föreskrift om att riksantikvariens prövning av frågan om alt göra nya lagen
tillämplig skall vara slutförd inom viss tid efter dess ikraftträdande.

Ur protokollet:

Clas Amilon

Kungi. Maj.ts proposition nr 161 år 1960

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 13 maj 1960.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lindholm, Kling, Skoglund,
Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam, Nordlander.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets den 12 maj 1960 avgivna
utlåtande över det till lagrådet den 8 april 1960 remitterade förslaget
till lag om byggnadsminnen.

Efter redogörelse för vad lagrådet yttrat anför föredraganden.

Lagrådet har ej anfört några principiella invändningar mot lagförslaget.
De tillägg och jämkningar lagrådet förordat anser jag mig kunna tillstyrka.
Vissa ändringar av redaktionell natur torde också böra vidtagas.

Vad lagrådet anfört i anslutning till övergångsbestämmelserna torde böra
beaktas vid utformandet av tillämpningsföreskrifterna till lagen.

Föredraganden hemställer, att det sålunda jämkade lagförslaget måtte
jämlikt 87 § regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till
antagande samt förmäler att intet är att erinra mot att propositionen av
riksdagen behandlas senare än under innevarande vårsession.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Ulla Larsson

Stockholm 1960. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

571141