Kungl. Maj.ts proposition nr 159 (Proposition 1951:159)

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

Nr 159.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag
angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326)
om delning av jord å landet, m. m.; given Stockholms
slott den 16 mars 1951.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag
till ,

1) lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning
av jord å landet;

2) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning
i stad;

3) lag angående ändrad lydelse av 10 § lagen den 18 juni 1926 (nr 336)
om sammanläggning av fastigheter å landet; samt

4) lag om ändrad lydelse av 11 kap. 4 § vattenlagen.

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

'' Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås åtskilliga ändringar i fastighetsbildningslagstiftningen
i syfte att förenkla förfarandet vid lantinäteriförrättningar. Härigenom
avses att vinna en icke obetydlig ökning av lantmäteriorganisationens
kapacitet. Lagändringarna innebära bl. a., att de av överlantmätarna utfärdade
förordnandena för lantmätare att verkställa förrättning enligt jorddelningslagen
och fastighetsbildningslagen skola avskaffas. Vissa lättnader
i fråga om kungörande av lantmäteriförrättning förordas. Vidare innebär
förslaget, att det ovillkorliga kravet på att gode män skola biträda vid vissa

1 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr ISO.

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

förrättningar avskaffas. Likaså förordas, att den nu obligatoriska protokollsjusteringen
skall upphöra. Enligt förslaget skola även andra förrättningar
än avstyckningsförrättningar kunna avslutas annorledes än å sammanträde
med sakägarna. Vissa lättnader föreslås i reglerna om utlämnande av handlingar
och karta. Propositionen innehåller tillika det förslaget, att avstyckningsförrättningar
och vissa i 20 kap. jorddelningslagen omförmälda förrättningar,
såsom gränsbestänmings-, ägoutbytes- och servitutsutbrytningsförrättningar,
skola kunna sammanföras till gemensam handläggning.

I syfte främst att underlätta jordbrukets yttre rationalisering föreslås vidare
i propositionen, att de materiella reglerna om ägoutbyte ändras. Dessa
ändringar innebära i huvudsak, dels att förutsättningarna för att ägoutbyte
skall få äga rum vidgas och dels att möjligheten att vid ägoutbyte utgiva
ersättning i penningar för bristande tilldelning av mark ökas.

Slutligen innefattar propositionen förslag om rätt för kommun att besluta
om dagtraktamente, reseersättning m. m. åt valmän för val av ägodelningsoch
vattenrättsnämndemän.

Lagändringarna föreslås skola träda i kraft den 1 juli 1951.

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 3*26) om delning av

jord å landet.

Härigenom förordnas, dels att 2 kap. 1, 3 och 4 §§, 3 kap. 1, 3, 4, 6, 7 och
9 §§, 7 kap. 1, 5, 6 och 8 §§, 8 kap. 1, 2 och 4 §§, 16 kap. 1, 2, 4 och 7 §§,
19 kap. 5—7, 10, 19, 21 och 22 §§, 20 kap. 6 § samt 21 kap. 3, 20, 36, 43 och
47 §§ lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet1 skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att 19 kap. 8 § och 20 kap. 2 §
samma lag skola upphöra att gälla, dels ock att i lagens 8 kap. skall införas
en ny paragraf, betecknad 1 a §, av nedan angiven lydelse.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

2 KAP.

1 §•

Laga skifte förrättas efter därtill Laga skifte förrättas av distriktserhållet
förordnande av lantmätare lantmätaren i det lantmäteridistrikt,
med biträde av två gode män. där jorden är belägen. Är fråga om

skifte av jord inom två eller flera
lantmäteridistrikt, skall skiftet förrättas
av distriktslantmätaren i ett
av distrikten. Vid skiftet i dess helhet
eller vid handläggning av viss
därunder förekommande fråga skola
två gode män biträda lantmätaren,
om denne finner sådant erforderligt
eller sakägare det påyrkar.

Där vid — —----—--samma fråga.

Gode män skola ovillkorligeai närvara
vid handläggningen av de frågor,
som enligt 3 kap. förekomma till
behandling vid skiftets början, ävensom
under skiftets fortgång vid handläggningen
av följande frågor: be 1

Senaste lydelse, se beträffande 7 kap. 1 § SFS 1929:55, 7 kap. 8 S 1950:600, 8 kap. 1 6
1929: 55, 16 kap. 7 § 1935: 236, 19 kap. 5 § 1947: 700, 19 kap. 10 § 1950:182, 19 kap. 19 $ 1947: 700,
19 kap. 22 § 1935:236, 20 kap. 6 § 1929:55, 21 kap. 36 § 1946:827, 21 kap. 43 § 1950:182 och
21 kap. 47 § 1932:231.

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

stämmande av skifteslagets omfång
och tillstånd till skifte, bestämmande
av gränserna kring skifteslagets ägor,
ägornas gradering samt bestämmande
av jämförelsetal, åsättande av värde
i penningar och uppskattning, varom
i 11 kap. 2 § andra stycket och
3 § sägs, ävensom bestämmande av
skyldighet alt utflytta och utvisande
av den provisoriska skiftesplanen.
Vid handläggningen av övriga un -

Bestämmes, att gode män skola bi -

der skiftes fortgång förekommande träda vid förrättningen i dess helhet
frågor skola gode män närvara, om eller vid viss åtgärd, skall sådant ej
någon delägare det påyrkar eller ock verka rubbning av vad därförinnan
lantmätaren finner biträde av gode under förrättningen lagligen beslutats
män erforderligt. Bestämmes på sätt eller verkställts.
nu sagts, att gode män skola biträda
vid förrättningen i dess helhet eller
vid viss åtgärd, där biträde icke enligt
tredje stycket ovillkorligen erfordras,
skall sådant ej verka rubbning
av vad därförinnan under förrättningen
lagligen beslutats eller
verkställts.

Biträde av — —-----teknisk art.

Vid förrättning — —----om förrättningsmän.

Förordnande för lantmätare att
förrätta laga skifte meddelas av vederbörande
överlantmätare. Ansökning
om dylikt förordnande göres
skriftligen och bör åtföljas av uppgift
om dels de ägor, vilkas delning
är i fråga, samt deras ägare, dels
ägare till mark, vilken gränsar till
nämnda ägor, dels innehavare av servitut,
vilkas rätt må vara beroende
av förrättningen, dels ock omförmälda
jordägares och servitutsinnehavares
postadresser.

Där fråga är om skifte av ägor inom
två eller flera län, göres ansök -

Ansökning om laga skifte göres
skriftligen hos lantmätaren och bör
åtföljas av uppgift om dels de ägor,
vilkas delning är i fråga, samt deras
ägare, dels ägare till mark, vilken
gränsar till nämnda ägor, dels innehavare
av servitut, vilkas rätt må vara
beroende av förrättningen, dels ock
omförmälda jordägares och servitutsinnehavares
postadresser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

ningen hos överlantmåtarcn i ett av
länen och meddelas förordnandet av
den överlantmätare, hos vilken ansökningen
sålunda göres.

Vet lantmätare, som erhållit förordnande
att förrätta laga skifte, att
emot honom finnes sådant jäv, som
omförmäles i 9 §, eller är han av andra
tjänstegöromål förhindrad att företaga
skiftet inom skälig tid, anmäle
sådant genast hos överlantmåtaren.

§•

Vet lantmätare omständighet föreligga,
som utgör jäv mot honom,
vare han skyldig att självmant genast
frånträda ärendet.

3 KAP.

1 §•

Innan laga -------ortens tidningar.

Härjämte åligge------av förrättningen.

Är någon delägare å okänd ort eller
så fjärran, att han ej kan bevaka
sin rätt vid skiftet, och är icke någon
förordnad eller eljest veterligen behörig
att för honom tala och svara,
åligge lantmätaren att för förordnande
av god man för den delägare göra
sådan anmälan, som avses i 11 kap.
4 § av lagen om förmynderskap.

Kungörelse och —-------—• ■— —

Är någon delägare a okänd ort eller
så fjärran, att han ej kan bevaka
sin rätt vid skiftet, och är icke någon
förordnad eller eljest veterligen behörig
att för honom tala och svara,
åligge lantmätaren att för förordnande
av god man för den delägare göra
sådan anmälan, som avses i 18 kap.
4 § föräldrabalken.
ill skifteslaget.

3 §•

Till de gode mån, som skola biträda
vid förrättningen, utfärde lantmätaren
kallelsebrev sist fjorton dagar
före sammanträdet; och böra helst de
kallas, som bo närmast förrättningsstället
inom eller utom lantmäteridistriktet.
Är god man hindrad genom
jäv eller laga förfall, sände han ofördröjligen
kallelsebrevet till närmast
boende god man, och har denne att i
stället infinna sig. Erinran om den

Skola gode män biträda, utfärde
lantmätaren kallelsebrev till dem sist
fjorton dagar före sammanträdet; och
böra helst de kallas, som bo närmast
förrättningsstället inom eller utom
lantmäteridistriktet. Är god man
hindrad genom jäv eller laga förfall,
sände han ofördröjligen kallelsebrevet
till närmast boende god man, och
har denne att i stället infinna sig.
Erinran om den god man åliggande

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

god man åliggande skyldighet att i skyldighet att i fall, varom nu är
fall, varom nu är sagt, sända kallel- sagt, sända kallelsebrevet vidare, bör
sebrevet vidare, bör i nämnda brev i nämnda brev intagas,
intagas.

4 §•

Kommer ej--------vederbörande därom.

Har lantmätaren------för sammanträdet.

Utebliver god — ---—• — •— närmast boende.

Utebliver sakägare-------uppkomna kostnader.

Utan hinder av att kungörande och
kallelse ej verkställts i den ordning,
som i detta kapitel sägs, må förrättning
företagas, därest samtliga sakägare
infinna sig.

Lantmätaren skall föra protokoll
över allt, som förekommer vid varje
sammanträde under förrättningen. I
protokollet skola noga upptagas framställda
yrkanden och anförda skäl
samt grunderna för förrättningsmännens
beslut. Protokollet skall avfattas
i sammanhängande paragraf följd
för hela förrättningen och inom åtta
dagar efter sammanträdet å förut tillkännagiven
tid och plats uppläsas.
Protokollet skall förses med förrättningsmännens
underskrift samt jämväl
undertecknas av de delägare, som
närvarit vid sammanträdet; dock att,
där närvarande delägarna äro flera än
tio eller de eljest därom besluta, protokollet
skall å deras vägnar undertecknas
av två personer, vilka delägarna
därtill utsett. Den är utsedd,
som erhållit de flesta avgivna rösterna;
emellan lika röstetal skilje lotten.
Vägrar delägare sin underskrift, eller
förekommer anmärkning mot pro*okollet,
skall anteckning därom
ävensom om beslut, som i anledning
av framställd anmärkning meddelas,
i protokollet verkställas.

Träffas förening--------

§•

— är belägen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

7 §.

Vid första sammanträdet under Vid första sammanträdet under
förrättningen uppläse lantmätaren förrättningen uppläse lantmätaren
sitt förordnande samt efterhöre, om ansökningen om laga skiftet samt efde
biträdande gode männen avlagt terhöre, om de gode män, som må
föreskriven ed och om jäv är att an- hava kallats att biträda vid forrättföra
mot någon av förrättningsmän- ningen, avlagt föreskriven ed och om
lien jäv är att anföra mot någon av för rättningsmännen.

9 §•

Över framställd---------— kan beslut.

Ogillas framställt -----------annorlunda förordnas.

Finnes jäv mot lantmätaren lagli- Finnes jäv mot lantmätaren lagligen
grundat, skall förrättningen ge- gen grundat, skall förrättningen genast
avbrytas, och tillkännagive lant- nast avbrytas, och frånträde lantmämätarcn
ofördröjligen förhållandet taren ofördröjligen ärendet. Är god
hos överlantmåtaren. Är god man be- man befunnen jävig, kalle lantmätafunnen
jävig, kalle lantmätaren an- ren annan god man.
nan god man.

Vid beslut------invändningen gjordes.

7 KAP.

För bestämmande

I fall, varom i 3 och 4 §§ sägs, åligge
lantmätaren, där ej förening beträffande
rågångens sträckning kommit
till stånd, att inom femton dagar
från det sammanträde, å vilket beslut
i rågångsfrågan meddelats, utgiva
eller med posten översända ett
exemplar av kartan och protokollet
över förrättningen till den av rågrannarna,
som av dessa eller, där de ej
åsämjas, av lantmätaren utses att
mottaga berörda handlingar.

1 §•

— sakägares utevaro.

Utan hinder av att kungörande och
kallelse ej verkställts i den ordning,
som i första stycket avses, må förrättning
företagas, därest samtliga
sakägare infinna sig. I

I fall, varom i 3 och 4 §§ sägs, åligge
lantmätaren, där ej förening beträffande
rågångens sträckning kommit
till stånd, att inom femton dagar
från det sammanträde, å vilket beslut
i rågångsfrågan meddelats, utgiva
eller med posten avsända ett
exemplar av kartan och protokollet
över förrättningen till den av rågrannarna,
som av dessa eller, där de ej
åsämjas, av lantmätaren utses att
mottaga berörda handlingar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

6 §•

Sedan rågången blivit slutligen be- Sedan rågången blivit bestämd,
stämd, skall lantmätaren å marken skall den av lantmätaren å marken
utmärka samma rågång på tydligt utmärkas på tydligt och varaktigt
och varaktigt sätt. sätt.

Om närmare -— ---—--Konungen förordna.

Prövas erforderligt — -— —--

Förrättningsmännen undersöke
med ledning av tillgängliga kartor
och handlingar huru gränsen enligt
vad särskilt är stadgat sträcker sig.
Finnes ej tillförlitlig karta upptagande
de vattendjup, strandlinjer och övriga
förhållanden, efter vilka gränsen
är att bestämma, skall sådan karta
upprättas. Förrättningsmännen pröve
gränsens rätta sträckning och give
beslut härom samt utmärke densamma
å karta. Det åligge lantmätaren
att inom femton dagar från det sammanträde,
å vilket beslutet meddelats,
utgiva eller med posten översända ett
exemplar av kartan och protokollet
över förrättningen till det allmännas
ombud och ett exemplar till den av
delägarna, som av dessa eller, där de
ej åsämjas, av lantmätaren utses att
mottaga handlingarna.

Gränsbestämning enligt----

§•

— motsvarande tillämpning.

Förrättningsmännen undersöke
med ledning av tillgängliga kartor
och handlingar huru gränsen enligt
vad särskilt är stadgat sträcker sig.
Finnes ej tillförlitlig karta upptagande
de vattendjup, strandlinjer och
övriga förhållanden, efter vilka gränsen
är att bestämma, skall sådan
karta upprättas. Förrättningsmännen
pröve gränsens rätta sträckning och
give beslut härom samt utmärke densamma
å karta. Det åligge lantmätaren
att inom femton dagar från det
sammanträde, å vilket beslutet meddelats,
utgiva eller med posten avsända
ett exemplar av kartan och protokollet
över förrättningen till det allmännas
ombud och ett exemplar till
den av delägarna, som av dessa eller,
där de ej åsämjas, av lantmätaren utses
att mottaga handlingarna.

--lag stadgas.

8 KAP.
1 §•

Kungl. 1Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

därigenom rubbning sker i lantmäte- riförrättning, som fastställts eller elriförrättning,
som fastställts eller el- jest är lagligen gällande, verkställas
jest är lagligen gällande, verkställas i i så stor omfattning, som är nödigt
så stor omfattning, som är nödigt och och utan förfång för delägare å nåutan
förfång för delägare å någonde- gondera sidan kan ske.
ra sidan kan ske.

Hör till — —----utbyte ske.

Prövas ägoutbyte------ — delägares förfång.

Kan i annat fall än ovan sägs bekvämare
ägoanordning för jordbruksfastighet
vinnas genom ägoutbyte och
prövas detta medföra betydande fördel
för jordbruksnäringen, må sådant
ägoutbyte äga rum i så stor omfattning,
som är nödigt och kan ske utan
förfång för delägare å någondera sidan.

Ägoutbyte må äga---—--- — äga lägges.

Ägoutbyte må verkställas-------hela ägovälde.

Fråga om —------motsvarande tillämpning.

1 a §.

Ägoutbyte må, utöver vad som följer
av 1 §, på sätt där sägs äga rum
jämväl då bestående fastighetsindelning
ej överensstämmer med fastställd
generalplan, stadsplan, byggnadsplan
eller tomtindelning och sådan
överensstämmelse utan någon
delägares förfång främjas genom ägoutbytet.

2 §.

De ägor, som jämlikt 1 § utbytas De ägor, som jämlikt 1 § eller
mot varandra, skola vara av lika 1 a § utbytas mot varandra, skola
uppskattningsinnehåll enligt grade- vara av lika uppskattningsinnehåll
ring, verkställd på sätt i It kap. enligt gradering, verkställd på sätt
sägs. i 11 kap. sägs.

Uppgår skillnaden i uppskattnings- Uppgår skillnaden i uppskattningsinnchåll
emellan ägor, som finnas innehåll emellan ägor, som finnas
lämpligen böra utbytas mot varand- lämpligen böra utbytas mot varandra,
till högst två procent av upp- ra, till högst fem eller i fall, som av -

Kungl. IMaj.ts proposition nr 159.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

skattningsinnehållet av fastighet ses i 1 a §, till högst tjugufem procent

eller för flera ägolotter samfällt område,
varifrån ägovidd med det högre
uppskattningsinnehållet är avsedd
att tagas, må ägorna dock utbytas
mot varandra och vederlag för vad å
ena sidan brister lämnas i penningar,
där det prövas kunna ske utan
någon delägares förfång.

I fråga---------— —

Kan vid laga skifte bekvämare ägoanordning
vinnes genom utbyte av
ägor i andra fall än de, som omförmälas
i i §, och träffa samtliga delägare
å ömse sidor därom förening,
eller äro de ägor, vilkas utbytande
ifrågasättes, i en ägares hand, då må
sådant utbyte på sätt i nämnda paragraf
sägs äga rum, där de till utbyte
ifrågasatta ägorna hava väsentligen
lika uppskattningsinnehåll.

av uppskattningsinnehållet av fastighet,
varifrån ägovidd med det högre
uppskattningsinnehållet är avsedd att
tagas, må ägorna dock utbytas mot
varandra och vederlag för vad å
ena sidan brister lämnas i penningar,
där det prövas kunna ske utan
någon delägares förfång. Är ägovidd
med det högre uppskattningsinnehållet
avsedd att tagas från område samfällt
för flera ägolotter, skall angivna
procenttal beräknas å ägolotternas
sammanlagda uppskattningsinnehåll.
— del gälla.

Hör ägovidd med högre uppskattningsinnehåll
till fastighet, som på
grund av inteckning eller eljest häftar
för fordran eller annan rättighet,
skall i fråga om sättet för erlåggande
och fördelning av penningersättningen
samt om verkan därav vad om expropriationsersättning
är stadgat äga
motsvarande tillämpning. Såframt innehavarna
av samtliga sådana fordringar
och rättigheter det medgiva
eller ock uppenbart är, att utbytet
ej kdn lända dylik innehavare till
skada, skall dock vad nu sagts ej
gälla.

§•

Vid laga skifte må, utöver vad
som följer av vad förut i detta kapitel
stadgas, ägoutbyte på sått i
1 § sågs äga rum, såframt samtliga
delägare å ömse sidor träffa
förening därom eller de ägor, vilkas
utbytande ifrågasåttes, äro i en ägares
hand. Ägoutbyte må dock ej ske,
om utbytet skulle medföra försämrad
fastighetsindelning eller försvåra
fastighetsindelningens genomförande

Kungl. Maj:ls proposition nr 159.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

enligt plan, som omförmåles i 1 a §.
Ej heller må ägoutbyte äga rum, om
skillnaden i uppskattningsinnehåll
emellan de till utbyte ifrågasatta
ägorna överstiger tio procent av den
fastighets uppskattningsinnehåll,
från vilken ägovidd med det högre
upp skattning sinnehållet är avsedd att
tagas, eller, där ägovidden är avsedd
att tagas från område samfällt för
flera ägolotter, av ägolotternas sammanlagda
uppskattningsinnehåll.

Hör äga----- —--------till skada.

16 KAP.

1 §•

Sedan gränserna mellan ägolotterna
blivit på sätt särskilt är föreskrivet
utmärkta samt alla till skiftet
hörande frågor blivit avgjorda med
undantag av sådan ersättningsfråga,
som jämlikt 14 kap. 10 § må hava
uppskjutits, skall lantmätaren å sammanträde
med delägarna för dem
tillkännagiva, att förrättningen är
slutad, samt meddela underrättelse
om vad som skall iakttagas för fullföljd
av talan emot skiftet i de delar,
i vilka icke underställning skolat
äga rum eller särskild talan enligt
21 kap. 18 och 19 §§ skolat föras.

Sedan gränserna mellan ägolotterna
blivit på sätt särskilt är föreskrivet
utmärkta samt alla till skiftet hörande
frågor blivit avgjorda med undantag
av sådan ersättningsfråga,
som jämlikt 14 kap. 10 § må hava
uppskjutits, skall lantmätaren å sammanträde
med delägarna eller annorledes
å dag, som vid sammanträde angivits
eller om vilken delägarna underrättats
genom tjånstcskrivelser eller
på annat sätt, varom överenskommelse
träffats vid sammanträde, avsluta
förrättningen samt meddela
underrättelse om vad som skall iakttagas
för fullföljd av talan emot skiftet
i de delar, i vilka icke underställning
skolat äga rum eller särskild
talan enligt 21 kap. 18 och 19 §§ skolat
föras.

2 §•

Vid avslutningssammanträdet eller Inom femton dagar från det förinom
femton dagar därefter skall ett rättningen blivit avslutad skall ett
exemplar av alla skifteshandlingarna exemplar av alla skifteshandlingarna
mot bevis, som bifogas konceptakten, utgivas eller med posten avsändas till

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

överlämnas till den skiftesdelägare,
som närvarande delägare därtill utse
eller, där dessa ej kunna om valet
enas, lantmätaren vid skiftets avslutande
bestämmer. Hos den utsedde
äge envar skiftesdelägare rätt att
granska handlingarna och taga avskrift
av dem.

Då skifteshandlingarna utgivas efter
av slutnings sammanträdet, må de
med posten eller genom utmätningsmannen
i orten tillställas den delägare,
som utsetts att förvara dem.

Yppas eljest — — — ----sådan vårdare.

den av delägarna, som dessa eller, där
de ej åsämjas, lantmätaren utser att
förvara handlingarna. Hos den utsedde
äge envar delägare rätt att granska
handlingarna och taga avskrift av
dem.

4 §•

Skifteskartan skall av lantmätaren
medföras å slutsammanträdet och
därvid hållas för delägarna tillgänglig.
Äro delägarna flera än tre, och
har lantmätaren icke till dem utlämnat
karta, vare han, där delägare senast
å det i 13 kap. 22 § omförmälda
sammanträde begärt, att skifteskartan
ytterligare viss tid, räknat från
skiftets avslutande, måtte hållas tillgänglig,
skyldig att å förrättningsstället
tillhandahålla delägarna kartan
ävensom skifteshandlingarna, då dessa
ej utlämnas å slutsammanträdet,
under den angivna tiden, dock högst
två eller, där delägarna äro flera än
tio, högst fem dagar.

Vad i första stycket andra punkten
sägs äge ej tillämpning, där skifte avslutas
å det sammanträde, då den
slutliga skiftesläggningen utvisats.

Äro vid laga skifte delägarna flera
än tre, och har lantmätaren icke till
dem utlämnat karta, vare han, där
delägare senast å det i 13 kap. 22 §
omförmälda sammanträde begärt, att
skifteskartan viss tid, räknat från
skiftets avslutande, måtte hållas tillgänglig,
skyldig att å förrättningsstället
tillhandahålla delägarna kartan
ävensom skifteshandlingarna, då
dessa ej utlämnas å slutsammanträde,
under den angivna tiden, dock
högst två eller, där delägarna äro flera
än tio, högst fem dagar.

Vad i första stycket sägs äge ej
tillämpning, där skifte avslutas å det
sammanträde, då den slutliga skiftesläggningen
utvisats.

7 §•

Lantmätaren vare skyldig att emot Lantmätaren vare skyldig att emot
stadgad lösen till delägarna utlämna stadgad lösen till delägare, utsedd på
ett exemplar av skifteskartan inom sätt i 2 § första stycket sågs, utgiva
ett år eller, där skifte avser skiftes- eller med posten avsända ett exemlag,
varom i 1 kap. 2 § under 2 eller plar av skifteskartan inom ett år el -

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

3 sägs, inom sex månader från det
beslut om fastställelse av skiftet vunnit
laga kraft; skolande i fråga om
utlämnandet gälla vad i 2 § stadgas
för det fall att skifteshandlingarna
ej utlämnas vid avslutningssammantrådet.

ler, där skifte avser skifteslag, varom
i 1 kap. 2 § under 2 eller 3 sägs,
inom sex månader från det beslut
om fastställelse av skiftet vunnit laga
kraft.

19 KAP.
5 §•

De för

A vstyckning för bostadsändamål
eller för beredande av plats för industriell
anläggning eller i liknande
syfte inom samhälle, där byggnadslagens
bestämmelser för stad äga
tillämpning, samt inom annat område,
för vilket stadsplan eller byggnadsplan
fastställts eller jämlikt äldre
lag förordnats att stadsplan skall
upprättas, må företagas även av annan
ån lantmätare, såvida lantmåteristyrelsen
förklarat honom skickad
för uppgiften; och gälle därvid
om sådan förrättning sman vad i denna
lag om lantmätare är stadgat. Sådan
behörighet må ej meddelas annan
än den som må innehava befattning
såsom mätningsman i stad.
Behörigheten må av lantmäteristyrelsen
begränsas till att avse viss del
av riket så ock återkallas, när skäl
föreligger därtill.

Skall avstyckning------

annorlunda stadgat.

för förrättningen.

Om avstyckningsförrättnings och
annan förrättnings sammanförande
till gemensam handläggning stadgas
i 20 kap. 6 § 2 mom.

6 §•

Rätt att--------— jämväl denne.

Efter skriftlig ansökning av sakägare
må lantmätare företaga avstyckning
utan att förordnande till
förrättningen meddelats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lydelse.)

Utan hinder av att kungörande och
kallelse ej verkställts i den ordning,
som i 3 kap. sägs, må avstyckningsförrättning
företagas, därest fastighetens
ägare samt i fall, då ägovidd,
som skall avstyckas, blivit överlåten
till annan, jämväl denne infinna sig
eller av lantmätaren blivit minst åtta
dagar förut bevisligen kallade till förrättningen
samt fråga ej är om bestämmande
av gräns mot fastighet,
som ej ingår i förrättningen.

8 §.

Avstyckning må verkställas utan
biträde av gode män, såvitt icke lantmätaren
eller sakägare finner biträde
av gode män erforderligt.

Bestämmes under förrättningens
gång, att gode män skola tillkallas,
må det ej verka rubbning av åtgärd,
som vidtagits därförinnan.

(Föreslagen lydelse.)

Skall avstyckning ske från mark,
samfälld för flera fastigheter med
skilda ägare, må föreskrifterna om
kungörelse och kallelse i 7 kap. 1 §
tillämpas.

Avstycknings förrättning, under vilken
ej skall bestämmas gräns mot
fastighet som ej ingår i förrättningen,
må städse företagas, därest fastighetens
ägare samt i fall, då ägovidd,
som skall avstyckas, blivit överlåten
till annan, jämväl denne av lantmätaren
blivit minst åtta dagar förut bevisligen
kallade till förrättningen.

(8 § utgår.)

10 §.

Bestämmande av-------framställt yrkande.

Om särskild anledning därtill uppkommer,
må gränsbestämning, som i
första stycket avses, utbrytas till särskild
förrättning.

Lantmätaren åligger------

Avstyckas mark, som är samfälld
för flera fastigheter, eller utgör, då
fråga är om mark, som hör till viss
fastighet, vad som avstyckas högst

— ärendets prövning.

Avstyckas mark, som är samfälld
för flera fastigheter, eller utgör, då
fråga är om mark, som hör till viss
fastighet, vad som avstyckas högst

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

hälften av fastighetens ägovidd, andelar
i samfälld mark oberäknade,
skall dock, där ej annat av sakägare
påyrkas, å kartan upptagas allenast
avstyckat område jämte den mark,
som undantages för gemensamt ändamål,
ävensom sådana fasta punkter
och mätningsuppgifter, att varje
kartlagt områdes läge i förhållande
till stamfastigheten bliver fullt
bestämt. Även i annat fall må enligt
lantmätarens beslut kartans omfattning
på angivet sätt inskränkas, om
sakägare det begär eller särskilda
skäl eljest därtill föranleda. Uppkommer
tvekan, huruvida inskränkningen
i kartans omfattning kan försvåra
den i 21 kap. föreskrivna fastställelseprövningen,
eller är sakägare missnöjd
med lantmätarens beslut, vilket
genast skall till lantmätaren anmälas,
höns k jute lantmätaren frågan till
överlantmätarens avgörande, över
hans beslut må klagan ej föras.

Å kartan-----—--— särskild handling.

Ägomätning må vid avstyckning
äga rum endast i den mån sådan finnes
oundgängligen nödvändig för
upprättande av karta och beskrivning
på sätt i detta kapitel är föreskrivet.

21 §.

Sedan gräns-----—---— mot förrättningen.

Inom femton dagar från det förrättningen
blivit avslutad skall ett
exemplar av förrättningshandlingarna
emot bevis, som bifogas konceptakten,
tillställas sökanden eller, där
flera sakägare finnas, den, som av
dom härtill utses. Där förrättningshandlingarna
icke utgivas å sammanträde,
må tillställandet ske med posten
eller genom utmätningsmannen i
orten.

Inom femton dagar från det förrättningen
blivit avslutad skall ett
exemplar av förrättningshandlingarna
utgivas eller med posten avsändas
till sökanden eller, där flera sakägare
finnas, den, som av dom utses. Då
sakägarna förklara sig åtnöjas därmed,
må dock med utlämnandet anstå
till dess kartan enligt vad i 22 §
sägs skall utlämnas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

22 §.

Lantmätaren vare skyldig att emot
stadgad lösen till vederbörande sakägare
utlämna ett exemplar av kartan
inom fyrtiofem dagar från det beslut
om fastställelse av förrättningen vunnit
laga kraft; skolande i fråga om
utlämnandet gälla vad i 21 § stadgas
för det fall att förrättningshandlingarna
ej utlämnas å sammanträde.

Lantmätaren vare skyldig att emot
stadgad lösen till vederbörande sakägare
utgiva eller med posten avsända
ett exemplar av kartan inom fyrtiofem
dagar från det beslut om fastställelse
av förrättningen vunnit laga
kraft.

20 KAP.

2 §• (2 § utgår.)

Förordnande att bestämma och utmärka
rågång eller annan fastighetsgräns
medför för lantmätaren behörighet
jämväl att handlägga i sammanhang
därmed uppkommande fråga
om ägoutbyte.

I fråga om förrättningar, som i 1,
3, 4 och 5 §§ avses, skola de i 2, 3,
15, 16 och 18 kap. beträffande laga
skifte givna föreskrifter i tillämpliga
delar lända till efterrättelse, dock att
angående kungörande av sammanträde
för bestämmande och utmärkande
av rågång eller annan fastighetsgräns
eller för ägoutbyte skall tillämpas vad
om kungörelse och kallelse finnes
stadgat i 7 kap. 1 § och 8 kap. 1 §.
I övrigt skola förrättningar, om vilka
i förstnämnda tre paragrafer förmäles,
verkställas på sätt beträffande
motsvarande åtgärder i samband med
laga skifte är föreskrivet.

Där flera hava del i förrättning,
som i 1, 3, 4 eller 5 § avses, skola
kostnaderna för förrättningen förde -

§•

1 mom. I fråga om förrättningar,
som i 1, 3, 4 och 5 §§ avses, skola de
i 2, 3, 15, 16 och 18 kap. beträffande
laga skifte givna föreskrifter i tilllämpliga
delar lända till efterrättelse,
dock att angående kungörande av
sammanträde för bestämmande och
utmärkande av rågång eller annan
fastighetsgräns eller för ägoutbyte
skall tillämpas vad om kungörelse
och kallelse finnes stadgat i 7 kap.
1 § och 8 kap. 1 §. I övrigt skola förrättningar,
om vilka i förstnämnda
tre paragrafer förmäles, verkställas
på sätt beträffande motsvarande åtgärder
i samband med laga skifte är
föreskrivet.

Där flera hava del i förrättning,
som i 1, 3, 4 eller 5 § avses, skola
kostnaderna för förrättningen förde -

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

las efter vad i varje fall av förrättningsmännen
prövas skäligt.

2 mom. Förrättningar, som i 1, 3
och 4 §§ avses, ävensom avstyckning
må, där sådant prövas lämpligt, sammanföras
till gemensam handläggning.
Uppkommer sedermera särskild
anledning därtill, må dock i 1 § angiven
fråga utbrytas till särskild förrättning.

21 KAP.

3 §•

Ägodelningsnämndemän utses -— —---— samma tid.

Val äger — — —---— inför häradsrätten.

Valet verkställes-------angelägenheter röstberättigad.

Vid utseende----— — — en röst.

För kommun--------överskjutande folkmängd.

För varje--------som valmän.

Höra delar------ ---den tillhör.

Kommun må besluta, att valman
skall för inställelse vid val av ågodelningsnämndeman
av kommunens
medel åtnjuta dagtraktamente, ersättning
för särskild resdag och resekostnadsersättning
efter de grunder,
som i kommunallagarna stadgas angående
sådan gottgörelse till ledamöter
i styrelser och nämnder.

20 §.

Mot beslut eller åtgärd under laga
skifte i andra fall, än i 17, 18 och
19 §§ avses, må talan fullföljas på
enahanda sätt, som i sistnämnda paragraf
sägs, inom fyrtiofem dagar
från det sammanträde, då skiftet förklarats
avslutat eller beslut meddelats,
att skifte icke kan äga rum.

Mot beslut eller åtgärd under laga
skifte i andra fall, än i 17, 18 och
19 §§ avses, må talan fullföljas på
enahanda sätt, som i sistnämnda paragraf
sägs, inom fyrtiofem dagar
från den dag, då skiftet förklarats
avslutat eller beslut meddelats, att
skifte icke kan äga rum.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 159.

Kungl. \\laj:ts proposition nr 159.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

36 §.

Ägodelningsdomaren skall föranstalta----eller lagfartsboken.

Ägodelningsdomaren skall föra Ägodelningsdomaren skall föra
dagbok över till rättens eller ägodel- dagbok över de till rättens eller ägoningsdomarens
åtgärd inkomna mål delningsdomarens åtgärd inkomna
samt inom en månad efter varje års målen enligt formulär, som faststälslut
insända dagboken till justitie- les av Konungen.
kanslersämbetet. Formulär till dagbok
fastställes av Konungen.

Hava besvär--------28 §

Sedan handlingarna---------

Avser förrättningen avstyckning,
som icke beror av sammanläggning,
skall den fastställelseprövning, som
enligt andra stycket tillkommer ägodelningsdomaren,
i stället ankomma
på överlantmätaren. Har gränsbestämning
ägt rum i sammanhang
med avstyckningsförrättningen, skall
överlantmätaren till prövning företaga
förrättningen jämväl i denna
del. Äger överlantmätaren med hänsyn
till vad i andra stycket är stadgat
icke meddela fastställelse å förrättningen,
hänskjute han frågan
därom till ägodelningsrätten, skolande
för sådant fall de i första stycket
meddelade föreskrifterna äga tilllämpning.

Har avstyckningsförrättning---

§•

andra stycket sägs.

— 42 § tredje stycket sägs.

Avser förrättningen allenast avstyckning,
som icke beror av sammanläggning,
skall den fastställelseprövning,
som enligt andra stycket
tillkommer ägodelningsdomaren, i
stället ankomma på överlantmätaren.
Har med stöd av 19 kap. gränsbestämning
ägt rum i sammanhang med
avstyckningsförrättningen, skall överlantmätaren
till prövning företaga
förrättningen jämväl i denna del.
Äger överlantmätaren med hänsyn
till vad i andra stycket är stadgat
icke meddela fastställelse å förrättningen,
hänskjute han frågan därom
till ägodelningsrätten, skolande för
sådant fall de i första stycket meddelade
föreskrifterna äga tillämpning.

- --till ända.

47 §.

Har, sedan jorddelningsförrättning
blivit genom laga kraft ägande
beslut fastställd, utrönts, att vid förrättningen
förelupit fel i mätning eller
uträkning eller vid utmärkande
å marken av ägogräns, tillkommen
vid förrättningen, må rättelse sökas
hos ägodelningsrätten inom ett år

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

från det kartan utlämnats till veder- från det kartan utgivits eller avsänts
börande sakägare. till vederbörande sakägare.

Beträffande ansökan —------- motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1951.

Har före nämnda dag under laga
skifte eller eljest ägoutbyte avslutats,
skall dock vid den fortsatta prövningen
av ägoutbytets tillåtlighet
äldre lag gälla.

Kungl. 1Maj:ts proposition nr 159.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om
fastighetsbildning i stad.

Härigenom förordnas, dels att 5 kap. 13 och 14 §§ samt 6 kap. 2, 5, 8 och
12 §§ lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives, dels ock att 5 kap. 4 § samt 6 kap. 6 §
samma lag1 skola upphöra att gälla.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

5 KAP.

4 §. (4 § utgår.)

Avstyckning må verkställas utan
biträde av gode män, så vitt icke förrättningsmannen
eller sakägare finner
biträde av gode män erforderligt.

Bestämmes under förrättningens
gång, att gode män skola tillkallas,
må det ej verka rubbning av åtgärd,
som vidtagits därförinnan.

13 §.

1 Senaste lydelse, se beträffande 5 kap. 4 § SFS 1931:143. 5 kap. 13 och 14 §§ 1928: 328,
6 kap. 5 och 8 §§ 1931:143, 6 kap. 8 § 1947:703 och 6 kap. 12 § 1943: 395.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lydelse.)

lingar emot bevis, som bilågges konceptakten,
ävensom tillkännagiva afl
förrättningen är avslutad.

Sakägare, som vill fullfölja talan
emot förrättningen, har att inom tjugu
dagar från dess avslutande till magistraten
ingiva sina besvär eller ock
på eget äventyr insända dem dit med
posten så tidigt, att de före sagda tids
utgång komma magistraten tillhanda;
och skall underrättelse härom av
förrättningsmannen meddelas sakägarna
å det sammanträde, varvid
förrättningen förklaras avslutad.

Inom samma----------till

Vad sålunda--------fråi

(Föreslagen lydelse.)

Vid avslutandet av förrättningen
skall ett exemplar av samtliga förrättning
shandlingar utgivas eller med
posten avsändas till sökanden eller
annan, som utsetts av sakägarna. Då
dessa förklara sig åtnöjas därmed,
må dock med utlämnandet av handlingarna
anstå till dess kartan enligt
vad i 14 § sägs skall utlämnas.

magistraten.

förrättningsmannen.

14 §.

Då tid------------— särskilt namn.

Innan ärendet---------från byggnadsnämnden.

Angående meddelad--------—

Förättningsmannen vare skyldig
att inom trettio dagar från det beslut
om fastställelse av förrättningen
vunnit laga kraft eller däremot förd
talan genom laga kraft ägande beslut
ogillats emot stadgad lösen till vederbörande
sakägare utlämna ett exemplar
av kartan, och teckne förrättningsmannen
därå avskrift av beviset
om fastställelsen.

Genom fastställelse----

— å konceptkartan.
Förrättningsmannen vare skyldig

att inom trettio dagar från det beslut
om fastställelse av förrättningen
vunnit laga kraft eller däremot förd
talan genom laga kraft ägande beslut
ogillats emot stadgad lösen till vederbörande
sakägare utgiva eller med
posten avsända ett exemplar av kartan,
och teckne förrättningsmannen
därå avskrift av beviset om fastställelsen.

— eljest medgiva.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

6 KAP.
2 §•

Förordnande att verkställa laga
skifte å stads jord skall meddelas i
stadens tjänst anställd mätningsman,
där denne är lantmätare, så ock, ändock
att han icke är lantmätare, där
samtliga delägare i jorden i ansökningen
om skiftet föreslagit honom
till förrättningsman.

Laga skifte å stadsjord förrättas
av distriktslantmätaren i det lantmäteridistrikt,
där jorden är belägen,
eller av mätningsman anställd i stadens
tjänst, därest han av Konungen
bemyndigats därtill. Berör skifte icke
mark, som är avsedd för jordbruk eller
skogsbruk, må det dock även utan
sådant bemyndigande förrättas av
mätningsman i stadens tjänst, därest
samtliga delägare i jorden i ansökningen
om skiftet föreslagit honom
till förrättningsman. Vid skiftet
i dess helhet eller vid handläggning
av viss därunder förekommande
fråga skola två gode män biträda
förrättningsmannen, om denne finner
sådant erforderligt eller sakägare
det påyrkar.

Laga skifte företages efter skriftlig
ansökan hos byggnadsnämnden,
som överlämnar ansökningen till förrättningsmannen.

Utan hinder av att kungörande och
kallelse ej verkställts i den ordning,
som i 3 kap. 1 § av lagen om delning
av jord å landet sägs, må laga skifte
å stadsjord företagas, där samtliga
delägare infinna sig eller av förrättningsmannen
blivit minst åtta dagar
förut bevisligen kallade till förrättningen
samt fråga ej är om bestämmande
av gräns mot fastighet, som ej
ingår i förrättningen.

Huru gräns —----------

Laga skifte å stadsjord må städse
företagas, där samtliga delägare av
förrättningsmannen blivit minst åtta
dagar förut bevisligen kallade till förrättningen
samt fråga ej är om bestämmande
av gräns mot fastighet,
som ej ingår i förrättningen.

--2 kap. 13

Kungl. 1Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

6 §. (6 § utgår.)

Laga skifte å stads jord må verkställas
utan biträde av gode män, så
vitt icke är fråga om gränsbestämning
i den ordning, som stadgas i lagen
om delning av jord å landet, eller
om ägoutbyte mellan stads jord och
jord å landet eller ock förrättningsmannen
eller delägare finner biträde
av gode män erforderligt.

Bestämmes under förrättningens
gång att gode män skola tillkallas,
må det ej verka rubbning av åtgärd,
som vidtagits därförinnan.

Ägoutbyte må, utöver vad som följer
av 1 §, ske jämväl där bestående
fastighetsindelning ej överensstämmer
med fastställd generalplan,
stadsplan eller tomtindelning och sådan
överensstämmelse utan någon
delägares förfång främjas genom ägoutbytet.

Uppgår skillnaden i uppskattningsinnehåll
mellan ägor, som finnas
lämpligen böra utbytas mot varandra,
uti det i föregående stycke avsedda
fall till högst tjugufem procent
och eljest till högst tio procent av
uppskattningsinnehållet av fastighet
eller för flera ägolotter samfällt område,
varifrån ägovidd med det högre
uppskattningsinnehållet skall tagas,
må ägorna dock utbytas mot varandra
och vederlag för vad å ena sidan
brister lämnas i penningar, där det
prövas kunna ske utan någon delägares
förfång.

Uppgår i fall, som avses i 8 kap. 1 §
lagen om delning av jord å landet,
skillnaden i uppskattningsinnehåll
mellan ägor, som finnas lämpligen
böra utbytas mot varandra, till högst
tio procent av uppskattningsinnehållet
av fastighet, varifrån ägovidd
med det högre uppskattningsinnehållet
skall tagas, må ägorna dock
utbytas mot varandra och vederlag
för vad å ena sidan brister lämnas i
penningar, där det prövas kunna ske
utan någon delägares förfång. Är
ägovidd med det högre uppskattningsinnehållet
avsedd att tagas från
område samfällt för flera ägolotter,
skall angivna procenttal beräknas å
ägolotternas sammanlagda uppskattning
sinnehåll.

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

I fråga om sättet för erläggande

och fördelning av penningersättning,
varom nu är sagt, skall vad i lagen
om expropriation stadgas angående
expropriationsersättnings erläggande
och fördelning äga motsvarande tilllämpning.

Vad enligt detta kapitel gäller om
ägoutbyte i sammanhang med laga
skifte gälle ock, då sådan förrättning
eljest förekommer; dock skall, om ej
särskilda skäl till annat föranleda,
förordnande att verkställa förrättningen
meddelas i stadens tjänst anställd
mätningsman, där sådan finnes,
ändå att han icke är lantmätare.

Besväras fastighet —------

I avseende å förrättning, som i
näst föregående stycke avses, äge vad
i 20 kap. 6 och 9 §§ av lagen om delning
av jord å landet stadgas motsvarande
tillämpning.

§•

Vad enligt detta kapitel gäller om
ägoutbyte i sammanhang med laga
skifte gälle ock, då sådan förrättning
eljest förekommer. Berör förrättningen
icke mark, som är avsedd
för jordbruk eller skogsbruk, må den
dock, där ej byggnadsnämnden av
särskilda skäl annorlunda beslutar,
företagas av mätningsman anställd i
stadens tjänst, ändå att han ej erhållit
bemyndigande, som i 2 § sägs.
servitutet äventyras.

I avseende å förrättning, som i
näst föregående stycke avses, äge
vad i 20 kap. 6 § 1 mom. och 9 § av
lagen om delning av jord å landet
stadgas motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1951.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 10 § lagen den 18 juni 1926 (nr 336)
om sammanläggning av fastigheter å landet.

Härigenom förordnas, att 10 § lagen den 18 juni 1926 om sammanläggning
av fastigheter å landet1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

10 §.

Ansökning om sammanläggning
göres hos ägodelningsdomaren i den
domsaga, där fastigheterna äro belägna.

Det åligger--------—

Om verkställande —

Ansökning om sammanläggning
göres hos ägodelningsdomaren i den
domsaga, där fastigheterna äro belägna.
Ansökning som nu sagts vare
dock icke erforderlig, då sammanläggningen
utgör förutsättning för
fastställelse å avstyckningsförrättning
och ägaren av de områden, som
skola sammanläggas, vid förrättningen
anhållit om sammanläggningen
samt detta framgår av förrättningshandlingarna.

---är tillgänglig.

— — å landet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1951.

1 Senaste lydelse, se SFS 1947: 701.

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

Förslag:

till

Lag

om ändrad lydelse av 11 kap. 4 § vattenlagen.

Härigenom förordnas, att 11 kap. 4 § vattenlagen skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

11 KAP.

4 §•

V attenrättsnämndemän utses för
sex år, två för varje tingslag, som
ensamt utgör en domsaga, samt en
för varje annat tingslag, på det sätt
som om utseende av ägodelningsnämndeman
finnes stadgat; dock att
domhavanden föranstaltar om utseende
av valmännen och att vid sådan
förrättning rösträtt tillkommer en
var i kommunens allmänna angelägenheter
röstberättigad. I stad, som
ej lyder under landsrätt, skall ock
för tid, som nyss sagts, av stadsfullmäktige
väljas en vattenrättsnämndeman.
Om valets utgång skall på
landet domhavanden och i stad stadsfullmäktiges
ordförande så snart ske
kan meddela vattenrättsdomaren underrättelse.

Har vattenrättsnämndeman---

Vattenrättsnämndemän utses för
sex år, två för varje tingslag, som
ensamt utgör en domsaga, samt en
för varje annat tingslag. Därvid skall
vad om sättet för utseende av ägodelningsnåmndeman
och om gottgörelse
åt valman för inställelse vid val av
sådan nämndeman är stadgat äga
motsvarande tillämpning, dock att
domhavanden föranstaltar om utseende
av valmännen och att vid sådan
förrättning rösträtt tillkommer en
var i kommunens allmänna angelägenheter
röstberättigad. I stad, som
ej lyder under landsrätt, skall ock
för tid, som nyss sagts, av stadsfullmäktige
väljas en vattenrättsnämndeman.
Om valets utgång skall på
landet domhavanden och i stad stadsfullmäktiges
ordförande så snart ske
kan meddela vattenrättsdomaren underrättelse.

---äga rum.

Vadi

---— som vattenrättsnämndeman.

Denna lag tråder i kraft den 1 juli
1951.

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet
inför Hans Maj. t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 16 februari 1951.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Quensel, Danielson, Yougt,
Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Andersson, Lingman,
Hammarskjöld.

Efter gemensam beredning med cheferna för inrikes-, kommunikationsoch
jordbruksdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Zetterberg, fråga om vissa ändringar i jorddelningslagen m. m. samt
anför därvid följande.

De sakkunniga, vilka med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 9 juni
1939 tillkallats för utredning rörande revision av fastighetsbildningsväsendet
å landet m. m., ha — under framhållande av att deras arbete fortginge
efter två linjer, nämligen dels arbete på grundlinjerna för en ny fastighetsbildningslag
för landsbygden och dels arbete på partiella reformer inom
lagstiftningsområdet i fråga — överlämnat en den 31 oktober 1949 dagtecknad
promemoria med förslag till lag angående ändring i jorddelningslagen
m. m. (stencilerad). I denna promemoria ha de sakkunniga framlagt
förslag om partiella lagändringar med huvudsakligt syfte dels att förenkla
förrättningsförfarandet och dels att underlätta arbetet med jordbrukets rationalisering.
De framlagda förslagen avse bestämmelserna om 1) myndighets
förordnande för lantmätare att verkställa förrättning; 2) kungörande
av lantmäteriförrättning; 3) biträde av gode män vid lantmäteriförrättning;
4) protokoll över lantmäteriförrättning; 5) utmärkande av rågång; 6) institutet
ägoutbyte; 7) sammanträde för avslutande av lantmäteriförrättning;
8) utlämnande av handlingar och karta: 9) upprättande av karta vid avstyckning;
10) kombination av olika förrättningar enligt jorddelningslagen;
11) insändande av dagboken över jorddelningsmål till justitiekanslersämbetet;
och 12) ansökan om sammanläggning i samband med avstyckning.

över promemorian ha efter remiss utlåtanden avgivits av Svea hovrätt,
lantbruksstyrelsen, ägodelningsdomarna i Uppsala läns södra, Livgedingets,
Nedansiljans, östbo och Västbo, östra och Medelsta, Villands, Ångermanlands
södra och Västerbottens västra domsagor, lantmäteristyrelsen, som
bifogat av styrelsen infordrade yttranden från samtliga överlantmätare och
styresmannen för den särskilda skiftesorganisationen i Kopparbergs län,
av justitiekanslersämbetet, statistiska centralbyrån, av de två sistnämnda
såvitt promemorian avser bestämmelserna om insändande av dagboken i

Kungi. Maj. ts proposition nr 159.

jorddelningsmål till justitiekanslersämbetet, av Sveriges lantmätareförening,
svenska kommunal-tekniska föreningen, svenska bankföreningen, svenska
sparbanksföreningen, svenska jordbrukskreditkassan och Sveriges allmänna
hypoteksbank, av de fyra sistnämnda såvitt promemorian avser bestämmelserna
om institutet ägoutbyte. Vid lantbruksstyrelsens utlåtande ha fogats
yttranden från vissa lantbruksnämnder och yttrandena från vissa överlantmätare
ha åtföljts av uttalanden av distriktslantmätare. Vidare har lantmäteristyrelsen
bifogat ett till denna avgivet yttrande från järnvägsstyrelsen;
sistnämnda styrelse har därjämte direkt till Kungl. Maj:t avgivit ett utlåtande.
Slutligen har från tingsdomaren i Piteå domsaga inkommit en skrivelse
i ärendet.

Jag anhåller nu att till behandling få upptaga de frågor, som beröras i
promemorian.

I detta sammanhang torde ock böra till prövning upptagas ett av 1946 års
kommunallagskommitté i dess betänkande II med förslag till ändrade bestämmelser
om ersättning åt innehavare av kommunala förtroendeuppdrag
(SOU 1949: 24) framlagt förslag om ändrad lydelse av 21 kap. 3 § jorddelningslagen,
innebärande att valmän för val av ägodelnings- och vattenrättsnämndemän
skola enligt beslut av kommun kunna tillerkännas viss
ersättning för inställelse vid valförrättning.

I. Inledning.

1949 års riksdag.

I den av riksdagens år 1948 församlade revisorer avgivna berättelsen har
uppmärksamhet ägnats åt arbetsbelastningen inom lantmäteriväsendet. Revisorerna
ha påvisat, att alltsedan mitten på 1940-talet arbetsbalansen inom
lantmäteriväsendet ständigt stegrats. Det framstode därför enligt revisorernas
mening såsom ofrånkomligt, att möjligheterna att åstadkomma förenklingar
och rationaliseringar inom lantmäteriväsendet snarast underkastades
en allsidig prövning i syfte att nedbringa den anmärkningsvärt stora arbetsbalansen.

I yttrande över vad revisorerna anfört har lantmäteristyrelsen karakteriserat
den föreliggande situationen inom lantmäteriväsendet så, att tillgången
på personal av olika slag vore oroväckande knapp i förhållande till
arbetsuppgifterna. Föreliggande arbetsbalans behövde visserligen knappast
i och för sig inge farhågor, men situationen tedde sig allvarlig om man
toge den oavlåtliga stegringen av arbetsuppgifterna i betraktande. Utvecklingen
måste därför mötas med särskilda åtgärder, däribland en fortsatt
rationalisering och effektivisering av arbetsmetoderna. I administrativt hänseende
hade under loppet av år 1948 i starkt forcerad takt genomförts ett
stort antal rationaliseringsåtgärder. Andra möjliga förenklingar förutsatte
partiella lagändringar.

Statsutskottet vid 1949 års riksdag har i sitt över revisorernas berättelse
avgivna utlåtande, nr 143, uttalat, att särskilda åtgärder snarast borde vid -

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

lagas för åstadkommande av mera tillfredsställande förhållanden. Som en
dylik åtgärd har utskottet framhållit, att alla möjligheter för en förenkling
och rationalisering av såväl tillämpade arbetsmetoder som själva förrättningsförfarandet
tillvaratoges. En grundläggande förutsättning för mera
genomgripande och direkta förbättringar syntes vara, att nuvarande jorddelningslagstiftning
reviderades. I anslutning härtill har utskottet vidare
uttalat sig för att särskilt brådskande partiella reformer genomfördes utan
att man avvaktade det slutliga lagförslaget i fråga om hela fastighetsbildningsverksamheten.
Utskottets utlåtande utmynnade i en hemställan att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla, att Kungl. Maj :t ville
taga under övervägande åtgärder för åstadkommande snarast möjligt av
erforderliga förenklingar och rationaliseringar inom lantmäteriväsendet.

Riksdagen fattade beslut i enlighet med utskottets hemställan, vilket lör
Kungl. Maj :t anmälts genom skrivelse den 18 maj 1949, nr 262.

Fastighetsbildningssakkunniga.

Efter att ha erinrat om riksdagens revisorers uttalanden och lantmäteristyrelsens
däröver avgivna yttrande ha de sakkunniga — i anslutning till
lantmäteristyrelsens uttalanden om den framtida utvecklingen av lantmäteriväsendets
arbetsuppgifter — pekat på ytterligare en omständighet, som
vore av betydelse för bedömandet av denna utveckling. Om ett nytt omskiftesinstitut
kunde utformas, vilket bleve ett smidigt redskap för jordbrukets
rationalisering, komrne tydligen lantmäteriväsendets arbetsuppgifter
att avsevärt ökas utöver vad som redan skett genom den nya byggnadslagstiftningen
och den inom ramen för gällande lagstiftning påbörjade rationaliseringen
av landets jordbruk. Det måste då anses vara synnerligen angeläget,
att arbetsbalansen såvitt möjligt successivt minskades fram till den
tidpunkt, då en ny fastighetsbildningslag för landsbygden vore färdig att
tagas i bruk. Även om mera omfattande partiella reformer på förevarande
rättsområde obestridligen vore förenade med åtskilliga vanskligheter och
olägenheter, syntes under sådana förhållanden betänkligheterna mot arbetsmetoden
böra vika.

I fråga om den närmare innebörden i de av fastighetsbildningssakkunniga
förordade reformerna får jag hänvisa till den senare för varje särskild
punkt lämnade redogörelsen. Här torde dock böra anmärkas, att de av de
sakkunniga förordade reformerna innefatta förslag till ändringar i jorddelningslagen,
lagen om sammanläggning av fastigheter å landet, fastighetsbildningslagen
och lagen om enskilda vägar. De sakkunnigas lagförslag torde
få som bilaga fogas vid detta protokoll (Bilaga A).

Yttrandena.

önskvärdheten av att genom förenklingar uppnå en snabbare handläggning
av jorddelningsförrättningarna har allmänt understrukits av remissinstanserna.
Även råder i stort sett enighet om att de utav de sakkunniga
föreslagna ändringarna äro ägnade att medföra tidsbesparing samt minska -

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

de kostnader och minskat besvär för sakägarna. I åtskilliga yttranden har
uttryckts stor tillfredsställelse med förslagen. Sålunda har framhållits, att
de föreslagna reformerna, sedda var för sig, väl hade en tämligen begränsad
räckvidd men att de tillsammantagna torde ej obetydligt främja syftet att
genomföra tidsbesparande förenklingar. I många av yttrandena har också
framhållits angelägenheten av att de föreslagna ändringarna genomfördes
utan dröjsmål.

Inledningsvis har lantmäteristyrelsen -— efter att ha erinrat om, att de
senare årens utveckling för lantmäteriet medfört, att arbetet i hög grad
ökats, samt att inneliggande arbetsmängd aldrig torde varit större än nu —
anfört, att de åtgärder, som på grund av den inträdda kritiska situationen
borde vidtagas, till väsentlig del måste taga sikte på att förenkla fastighetsbildningsarbetet
för att härigenom öka lantmäteriorganisationens kapacitet.
De av fastighetsbildningssakkunniga framlagda förslagen, vilka vore att
betrakta som ett led i dessa strävanden, hälsades med den största tillfredsställelse.
För att de föreslagna reformerna skulle tjäna sitt syfte — att under
en övergångsstid, intill dess en ny fastighetsbildningslag hunnit träda i kraft,
medföra lättnader i fastighetsbildningsarbetet — måste de emellertid genomföras
med skyndsamhet.

Några remissinstanser — bland dem vissa överlantmätare — ha emellertid
ansett, att vinsten, som kunde utvinnas genom ändringarna, överskattats
av de sakkunniga, samt att vid vissa av de föreslagna reformerna rättssäkerhetssynpunkten
fått stå alltför mycket tillbaka.

I anledning av de sålunda uttalade farhågorna har lanltmäteristyrelsen
framhållit, att man enligt styrelsens mening kunde lägga ett betydligt större
ansvar i olika formella hänseenden på den nya lantmäteriorganisationens bebefattningshavare
än som tidigare varit möjligt. Skulle det sedermera mot
förmodan visa sig att de ifrågavarande förenklingarna på någon punkt gått
för långt, kunde de för övrigt kompletteras med föreskrifter eller anvisningar
i administrativ ordning, som till sitt innehåll och sina verkningar kunde
göras smidigare och ändamålsenligare än de lagregler, som nu föresloges förenklade.
Styrelsen ville också understryka betydelsen av att man genom
att nu företaga partiella ändringar i gällande lag finge tillfälle att vinna
erfarenheter, som kunde tjäna till god ledning vid utformningen av den
tilltänkta nya fastighetsbildningslagstiftningen.

Frågan om lämpligheten att vidtaga partiella reformer har berörts i några
yttranden. Sålunda har Svea hovrätt uttalat, att praktiska skäl av betydande
styrka onekligen talade för partiella ändringar i lagstiftningen rörande fastighetsbildningen,
bland annat i de hänseenden som behandlades i den nu
föreliggade promemorian. Emellertid vore — såsom de sakkunniga framhållit
i ett tidigare sammanhang — successiva reformer i större lagverk
i allmänhet förenade med särskilda svårigheter och olägenheter varjämte
dylika reformer, om de berörde principer, systematik och terminologi, icke
så lätt kunde genomföras utan att man under övergångsperioden intill dess
lagverket fullbordats nedsatte kravet på att förhållandet mellan lagens olika

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

delar skulle utmärkas av enhetlighet och följdriktighet. Det finge övervägas,
huruvida det vore lämpligt att omdana ifrågavarande lagstiftning genom
successiva lagändringar. En omständighet av betydelse för detta övervägande
vore frågan om det kunde antagas att ändringarna i lagstiftningen och de
nya principer som genom ändringarna infördes kunde beräknas medföra, att
äldre bestämmelser efter hand utan lagändring sattes åsido i tillämpningen.
Hovrätten kunde inte underlåta framhålla faran av den tendens, som trätt i
dagen i de sakkunnigas rekommendation att vid tillämpningen av det föreslagna
utvidgade institutet ägoutbyte i vissa fall använda en mera summarisk
ägouppskattning än den som före.skreves i 11 kap. jorddelningslagen,
trots att kapitlet förutsattes alltjämt vara formellt tillämpligt. Denna fara
skulle i och för sig kunnat föranleda hovrätten att, med hänsyn till de synpunkter
som hovrätten hade att anlägga, förorda att genomförandet av de
föreslagna reformerna eller vissa av dem finge anstå. I anseende till de avsevärda
praktiska olägenheter, som ett uppskov på obestämd tid skulle medföra,
ansåge hovrätten likväl det icke vara tillrådligt att intaga en dylik
ståndpunkt. Hovrätten ville därför icke avstyrka att fastighetsbildningssakkunnigas
förslag — med de ändringar som kunde föranledas av vad hovrätten
beträffande de särskilda punkterna anfört—-upphöjdes till lag. Hovrätten
förutsatte därvid, att de myndigheter, som svarade för tillämpning av ifrågavarande
lagar, såge till att gällande äldre bestämmelser icke bleve åsidosatta.

Önerlantmätaren i Älvsborgs län har erinrat om att på fastighetsbildnings-
och fastighetsregistreringsväsendets område tillämpats systemet med
partiella reformer och ändringar, den ena snabbt följande på den andra.
Detta medförde högst allvarliga olägenheter. Det vore en avsevärd del av
arbetsorganens tid, som ginge förspilld genom studier. Svårighet uppstode
att få en samlad överblick över skilda bestämmelsers rätta innebörd. Lageditioner
och lagkommentarer bleve snabbt föråldrade; att desamma, där
de fortfarande brukades, lätt gåve anledning till misstag och missförstånd
visade många exempel. Med det sagda hade överlantmätaren på intet vis tagit
ställning i och för sig mot de föreslagna reformerna utan endast gjort
den reflexionen huruvida det vore lyckligt att dessa nästan parallellt med
åtskilliga andra reformförslag utbrötos ur sitt större sammanhang.

Lantmäteristyrelsen har uttalat, att det självfallet kunde vara vanskligt
att vidtaga partiella ändringar i en lag med jorddelningslagens uppbyggnad.
Givetvis hade det varit bättre, om en helt ny lag i stället hade kunnat införas.
Den nuvarande situationen medgåve emellertid icke detta.

Departementschefen.

De lantmäteriväsendet åliggande arbetsuppgifterna ha under senare tid
varit stadda i ökning och det kan förutses, att arbetsbelastningen framdeles
ytterligare stegras. Redan nu föreligga svårigheter för lantmäteriorganisationen
att medhinna på den ankommande förrättningar. Arbetsbalansen
har sålunda alltsedan mitten på 1940-talet visat en fortgående stegring.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

Uppenbarligen är det angeläget att söka åstadkomma en sådan ordning
att dröjsmål med lantmäteriförrättningar på grund av hopad arbetsbalans
ej uppkommer. De av fastighetsbildningssakkunniga föreslagna reformerna
utgöra huvudsakligen ett led i strävandena att öka lantmäteriorganisationens
kapacitet. De åsyfta nämligen främst att åstadkomma förenklingar i
förfarandet, varigenom lantmätarnas arbete skulle underlättas.

Såsom redan de sakkunniga samt även vissa remissinstanser anfört är
det i allmänhet förenat med vanskligheter och svårigheter att genomföra
partiella och successiva reformer i större lagverk. Detta torde i särskild
grad gälla lagverk med den uppbyggnad som den gällande fastighetsbildningslagstiftningen
har. Det är därför tydligt, att ett genomförande av partiella
reformer kan ingiva vissa betänkligheter. Särskilt är så fallet, om ändringarna
kunna anses innebära avsteg från de grundläggande principer, på
vilka lagstiftningen vilar. Detta kan dock ej sägas gälla de nu framlagda
förslagen. Fastmera beröra de på det hela taget endast detaljer. Därtill kommer,
att läget beträffande arbetsbalansen inom lantmäteriväsendet är sådant
att alla förenklingar måste anses i hög grad angelägna.

Med hänsyn till det anförda anser jag att hinder ej bör möta att nu upptaga
de sakkunnigas förslag till övervägande. Såsom av den lämnade redogörelsen
framgår har även 1949 års riksdag givit uttryck åt den uppfattningen
att partiella reformer lämpligen kunna genomföras i jorddelningslagstiftningen.

Jag övergår nu till att i särskilda avsnitt närmare behandla de framlagda
förslagen.

II. Myndighets förordnande för lantmätare att verkställa förrättning.

Gällande rätt.

Enligt jorddelningslagen gäller som huvudregel, att förrättning enligt lagen
skall verkställas av lantmätare med biträde av gode män. Från föreskriften
om gode mäns medverkan ha dock betydelsefulla undantag gjorts.
För lantmätarens behörighet kräves i allmänhet att han erhållit särskilt
förordnande att verkställa förrättningen. Förordnandet meddelas i regel
av vederbörande överlantmätare.

De grundläggande stadgandena i dessa avseenden återfinnas i 2 kap. 1
och 3 §§ jorddelningslagen. Enligt förstnämnda lagrum skall nämligen
laga skifte förrättas efter därtill erhållet förordnande av lantmätare med biträde
av gode män och 3 § innehåller föreskrift om att förordnande att förrätta
skifte skall meddelas av överlantmätaren. På grund av hänvisningar
i 20 kap. 6 och 8 §§ till dessa bestämmelser gälla reglerna om förordnande
även för förrättningar, som avse gränsbestämning, ägoutbyte, servitutsutbrytning,
bildande av gemensamhetsskog utan samband med laga skifte,

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

fastställande i visst fall av vederlag för jord, som från vunnits ägolott, samt
delning av fiske i visst fall.

Beträffande de två återstående slagen av förrättningar, som regleras i
jorddelningslagen, nämligen avstyckning och avmätning av jord, ha givits
regler som innebära avvikelser från de förut återgivna bestämmelserna om
att förrättning skall efter förordnande verkställas av lantmätare med eller
utan biträde av gode män. Enligt 6 § andra stycket i 19 kap. —- som gäller
avstyckning och vars 5 § i första stycket innehåller en allmän hänvisning
till bl. a. föreskrifterna i 2 kap. — äger sålunda lantmätare efter skriftlig
ansökning företaga avstyckning utan att förordnande till förrättningen
meddelats. Vidare innehåller 19 kap. 5 § andra stycket bestämmelser om en
annan avvikelse. Enligt detta stycke kan nämligen lantmäteristyrelsen auktorisera
annan än lantmätare att verkställa avstyckning för bostadsändamål
in. in. inom vissa områden med tätortslcaraktär. Auktorisationen kan
avse riket i dess helhet eller begränsas till viss del.

I fråga om avmätning av jord gäller enligt 20 kap. 10 § att avmätningen
* skall efter förordnande, som meddelas av länsstyrelsen, verkställas av lantmätare
eller annan person, som är behörig att inneha befattning såsom
mätningsman i stad.

Det ankommer på lantmätare att verkställa även vissa förrättningar enligt
lagen om fastighetsbildning i stad. Föreskrifterna i lagens 6 kap. innebära,
att jorddelningslagens bestämmelser i detta hänseende i princip skola
gälla för såväl laga skifte som ägoutbyte och servitutsutbrytning såsom
fristående förrättningar. Förordnande till förrättningen av överlantmätaren
kräves sålunda alltid. Däremot innefatta fastighetsbildningslagens bestämmelser
avvikelser från jorddelningslagens regel att förordnande å dylik
förrättning skall meddelas lantmätare i det statliga lantmäteriväsendet.
Förordnande att verkställa laga skifte å stadsjord skall sålunda enligt 6
kap. 2 § meddelas i stadens tjänst anställd mätningsman, därest han är
lantmätare eller, oaktat han ej är lantmätare, om han föreslagits till förrättningsman
av samtliga delägare. I fråga om ägoutbyte såsom fristående
förrättning gäller enligt 0 kap. 12 § en regel, som innebär än vidsträcktare
undantag från jorddelningslagens bestämmelser. Om nämligen ej särskilda
skäl till annat föranleda, skall förordnandet meddelas i stadens tjänst anställd
mätningsman, även om han ej är lantmätare.

Beträffande avstyckning enligt fastighetsbildningslagen, varom bestämmelser
givas i 5 kap., gäller den huvudregeln att avstyckning skall verkställas
av i stadens tjänst anställd mätningsman. Förordnande att verkställa
avstyckningsförrättning förekommer ej. Avstyckning företages i stället
efter ansökan hos byggnadsnämnden, som skall överlämna ansökningen
till förrättningsmannen.

Förordnande för lantmätare att verkställa förrättning eller uppdrag skall
vidare meddelas — i regel av länstvrelsen — enligt föreskrifter i åtskilliga

it Iiihang till riksdagens protokoll 1951. I samt. AV 159.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

lagar. Såsom exempel härpå må nämnas lagen om delning av fastighet vid
ändring i rikets indelning, ensittarlagen och lagen om enskilda vägar.

Beträffande lantmäteriväsendets nuvarande organisation må nämnas, att
riket är indelat i lantmäteridistrikt, som förestås av distriktslantmätare.
Viss personal är underställd distriktslantmätaren. Vid sidan av den sålunda
till distrikten knutna personalen finnas s. k. förfogandelantmätare, d. v. s.
lantmätare, som lantmäteristyrelsen för tjänstgöring inom visst län eller i
visst eller vissa distrikt ställt till länsstyrelsens och överlantmätarens förfogande
att utföra förrättningar och uppdrag, vilka den i distriktet eljest
tjänstgörande personalen icke kan medhinna inom skälig tid eller för vilka
förfogandelantmätaren på grund av utbildning och erfarenhet äger särskild
sakkunskap. Ytterligare finnes en grupp lantmätare, nämligen vissa å övergångsstat
uppförda s. k. övergångslantmätare, vilka antingen äro knutna
till distriktsorganisationen eller ha ställning såsom förfogandelantmätare.

Enligt lantmäteriinstruktionen den 30 juni 1948 skall förordnande å
lantmäteriförrättning som regel meddelas distriktslantmätaren inom det
distrikt där marken är belägen. Förordnande som meddelats distriktslantmätare
må med vissa undantag av denne överlåtas å annan i distriktet
tjänstgörande med erforderlig kompetens. Under visisa förutsättningar skall
förordnande å förrättning meddelas, icke distriktslantmätaren i distriktet,
utan annan distriktslantmätare eller förfogandelantmätare. Vad angår förrättningar,
som handläggas ulan förordnande, äga — enligt 83 § instruktionen
— distriktslantmätare och förfogandelantmätare överenskomma i
vilken utsträckning förfogandelantmätaren skall befatta sig med sådana
förrättningar. Träffas icke sådan överenskommelse tillkommer enligt föreskrift
i samma paragraf avgörandet överlantmätaren. Distriktslantmätare
äger icke efter annat än medgivande av lantmäteristyrelsen eller särskilt
förordnande handlägga förrättning eller uppdrag utom eget distrikt.

Ytterligare må nämnas, att enligt 1 § kungörelsen den 1 april 1921 angående
lantmätare vid statens järnvägar — vilket stadgande icke undergått
ändring sedan sin tillkomst —- lantmätare vid statens järnvägar må, utan
hinder av bestämmelserna i 47 § lantmäteriinstruktionen den 23 december
1920, förordnas att var som helst inom riket verkställa förrättning, som av
statens järnvägar påkallas. Sådan lantmätare må dock icke befatta sig med
lantmäterigöromål för enskilda.

Fastighetsbildningssakkunniga.

De sakkunniga ha förklarat, att de för sin del ansåge det otvivelaktigt
vara riktigt att beteckna föreskrifterna om särskilt förordnande för lantmätare
att verkställa förrättning såsom en kvarleva från en gången tid, då
lantmätarkåren haft en annan ställning än nu och då meningen varit att
en kompetensprövning skulle föregå förordnandet. Då distriktslantmätarna
numera blivit helt statsavlönade samt fått sina olika verksamhetsområden

Kungl. Maj. ts proposition nr 159.

bestämda genom distriktsorganisationen och sin kompetens prövad en gång
för alla vid utnämningen, hade bestämmelserna ifråga i väsentlig mån förlorat
sitt berättigande. Slopades föreskrifterna, vunnes en viss minskning i
överlantmätarnas göromål ävensom en fördel med avseende å organiserandet
av distriktskontorens verksamhet. Härtill komme emellertid ytterligare
en, enligt de sakkunnigas mening för spörsmålet avgörande synpunkt. Sökanden
till en jorddelningsförrättning kunde naturligt nog ofta icke bedöma,
vilka åtgärder förverkligandet av hans önskemål förutsatte. Han begärde förordnande
för lantmätare att verkställa ett visst slags förrättning och sådant
förordnande meddelades. Vid förrättningen visade sig sedan, att det av sökanden
åsyftade resultatet allenast eller lämpligast kunde åvägabringas genom
en kombination av den sökta förrättningen med annat eller andra slags
förrättningar. I sådana fall måste förrättningen avbrytas i avbidan på nytt
förordnande, vilket icke allenast medförde tidsutdräkt för sökanden utan
ock ökad resekostnad ävensom tidsspillan för lantmätaren och i någon mån
för överlantmätaren. Ett slopande av förordnandena skulle sålunda medföra
en betydande förenkling i förfarandet.

Frågan huruvida avskaffandet av förordnandena skulle medföra svårigheter
att ernå en lämplig arbetsfördelning mellan lantmätarna har övervägts
av de sakkunniga. Dessa ha framhållit, att beträffande den ojämförligt
största gruppen av ärenden — avstyckningarna — förordnandena redan
bortfallit. Ur denna synpunkt hade därför förordnandena i stor utsträckning
förlorat sin betydelse. Det vore emellertid av vikt för överlantmätarna
att få vetskap om förrättningar av större omfattning eller mera
speciell natur samt om förrättningar som berörde mera än ett distrikt. Föreskrift
om skyldighet för distriktslantmätaren att i särskilda angivna fall anmäla
förhållandet för överlantmätaren kunde meddelas i administrativ
ordning.

De sakkunniga ha vidare uttalat, att de vore i princip beredda att förorda,
att kravet på särskilda förordnanden för lantmätare att utföra förrättning
slopades. Vid övervägande av vilken räckvidd åtgärden borde erhålla ha
de sakkunniga ansett, att den speciella regeln i 6 kap. 2 § fastighetsbildningslagen
om förordnande att verkställa laga skifte å stadsjord borde lämnas
åsido. De sakkunniga ha vidare funnit det ur praktisk synpunkt äga
underordnat intresse, huruvida ändring genomfördes eller ej i lagen om
delning av fastighet vid ändring i rikets indelning. Ej heller borde ändring
i ensittarlagen i detta sammanhang ifrågasättas. De sakkunnigas uppmärksamhet
hade därför i första hand inriktats på jorddelningslagen, vars bestämmelser
om meddelande av förordnande syntes kunna och böra upphävas
utom på en punkt, nämligen 20 kap. 10 §. Där avsedda förordnanden
av länsstyrelsen att verkställa avmätning av jord förekomme ytterst sällan,
varför en ändring av lagrummet saknade intresse ur praktisk synpunkt.

I första hand ha därför de sakkunniga föreslagit, att sådana förordnanden,
som med stöd av jorddelningslagen meddelas av överlantmätaren, måtte
avskaffas. Härutöver ha de sakkunniga förordat, att förordnande att verk -

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

ställa förrättning enligt lagen om enskilda vägar i vissa fall skall borttagas.

Förslaget om slopande av förordnanden, som med stöd av jorddelningslagen
meddelas av överlantmätaren, ha de sakkunniga ansett kunna åstadkommas
genom att i 2 kap. 1 § jorddelningslagen de nu förekommande orden
xefter därtill erhållet förordnande» uteslutas och att i 3 § första stycket
samma kapitel stadgas, att ansökning om laga skifte skall göras skriftligen
hos vederbörande distriktslantmätare. Dessutom ha de sakkunniga föreslagit
den bestämmelsen, att då fråga är om skifte av ägor inom två eller
flera lantmäteridistrikt, ansökningen skall göras hos distriktslantrnätaren i
ett av distrikten. — De ytterligare av de sakkunniga föreslagna, av ifrågavarande
reform föranledda lagändringar skola beröras senare i avsnitt XV.

Yttrandena.

Fastighetsbildningssakkunnigas förslag att slopa sådana förordnanden,
som med stöd av jorddelningslagen meddelas av överlantmätaren, har i
princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser.
I intet yttrande har förslaget direkt avstyrkts.

Dock har överlantmätaren i Västerbottens län — som vitsordat, att nuvarande
ordning medförde betydande olägenheter, då förrättning måste avbrytas
för utverkande av förordnande, men som uttalat sin synnerliga tveksamhet
om denna olägenhet borde föranleda ändring på det sätt de sakkunniga
föreslagit -— framhållit såsom en annan tänkbar lösning att förordnande
att verkställa visst slags legal förrättning skulle medföra möjlighet
för förrättningsmannen att företaga legala följ dförrättningar utan
särskilt förordnande.

Vissa överlantmätare ha ställt sig tveksamma till förslaget med hänsyn
främst till svårigheterna att ernå en lämplig arbetsfördelning inom länet.
Sålunda har överlantmätaren i Stockholms län framhållit, att överlantmätarnas
möjligheter att följa arbetsgången i distrikten komme att beskäras.
Vidare kunde han icke se annat än att utnyttjandet av förfogandelantmätarna
komme att helt äventyras. Liknande synpunkter ha framhållits
av överlantmätarna i Gotlands, Malmöhus, Värmlands, Örebro och Västerbottens
län.

I vissa yttranden har emellertid uttalats, att överlantmätaren skulle kunna
erhålla den nödiga överblicken genom i administrativ ordning utfärdade
föreskrifter om skyldighet för distriktslantmätarna att göra anmälan i
vissa fall till överlantmätaren eller om fylligare årsredogörelser än de nuvarande.
Denna mening omfattas av lantmåteristyrelsen, som uttalat, att
styrelsen ansåge farhågorna för att överlantmätaren skulle mista den möjlighet
att fördela förekommande göromål mellan distriktsorganisationens
enheter, som de nuvarande överlantmätareförordnandena medförde, vara
överdrivna. Styrelsen kunde för sin del icke finna, att dessa synpunkter
borde tillåtas undanskymma de mycket betydande fördelar, som förslaget
i andra avseenden skulle komma att medföra. Förordnandena vore icke nu -

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

mera något effektivt arbetsfördelningsinstrument. Av de cirka 36 000 förrättningar
och uppdrag, som slutförts år 1947, hade överlantmätarna endast
utfärdat förordnande till cirka 2 000. Det vore givetvis, har lantmäleristyrelsen
fortsatt, av största betydelse att överlantmätarna hade möjligheter
att åstadkomma bästa möjliga arbetsfördelning mellan distriktsorganisationens
enheter. En lämplig arbetsfördelning kunde emellertid genomföras
med andra hjälpmedel än förordnandena. I 42 § punkt 3 lantmäteriinstruktionen
funnes redan nu vissa stadganden, som gåve överlantmätaren befogenhet
att överflytta förrättning eller uppdrag från en distriktslantmätare
till en annan eller till förfogandelantmätare. En viss utvidgning av denna
befogenhet torde bii erforderlig, om fastighetsbildningssakkunnigas förslag
genomfördes. Styrelsen anmärkte, att flertalet förekommande överflyttningar
av förrättningar komme till stånd på initiativ av distriktslantmätarna
själva. Förfogandelantmätarna erhölle redan nu en avsevärd del av
sitt arbete efter direkt överenskommelse med någon distriktslantmätare
med tillämpning av bestämmelsen i 83 § andra stycket lantmäteriinstruklionen.
Nämnda stadgande torde, om överlantmätarförordnandena slopades,
få ännu större räckvidd. I övrigt avsåge lantmäteristyrelsen att uppmana
överlantmätarna att vid sina ofta återkommande besök hos distriktspersonalen
ägna arbetsfördelningen ökad uppmärksamhet.

Bland de detalj spörsmål, som sammanhänga med avskaffandet av de utav
överlantmätarna enligt jorddelningslagen meddelade förordnandena och
som äro föremål för uppmärksamhet, är frågan om innebörden i uttrycket
»vederbörande distriktslantmätare» i den av de sakkunniga föreslagna lydelsen
av 2 kap. 3 § jorddelningslagen.

Ägodelningsdomaren i Östra och Medelsta domsaga har sålunda anfört,
att förslaget byggde på den förutsättningen, att varje lantmäteri distrikt utgjorde
ett »jurisdiktionsområde» och att förrättningar, som berörde därinom
belägna fastigheter i princip skulle handläggas av distriktslantmätaren
i distriktet. Någon uttrycklig bestämmelse härom komme jorddelningslagen
i dess föreslagna nya lydelse icke att innehålla, enär de sakkunniga
icke rubbat på den gamla uppställningen av behörighetsreglerna i 2 kap.
1 § första stycket och 3 §, vilken bjTggde på förordnandesystemet. Denna
lagtekniska brist borde måhända rättas till. Under hänvisning till att avsikten
syntes vara att distriktslantmätaren skulle kunna efter eget bedömande
anförtro handläggningen av förrättningar, helt eller delvis, åt i
distriktet anställda biträdande lantmätare och att förrättningarna ofta kunde
innebära mycket betydelsefulla avgöranden av samma karaktär som
dom i tvistemål, har ägodelningsdomaren vidare framhållit, att det vore
av vikt, att detta vederbörligen beaktades vid den reglering av distriktslantmätares
befogenhet att sätta annan i sitt ställe, som tydligen vore avsedd
att ske i administrativ ordning. Det syntes som om man därvid svårligen
skulle kunna undvika alt, åtminstone för vissa fall, fordra förordnande
av överlantmätaren.

Kungl. I\Iaj:ts proposition nr 159.

Överlantmätaren i Östergötlands län har framhållit, att lantmäteriförrättningar
i ej ringa omfattning verkställdes av förfogandelantmätarna, av
övergångslantmätarna med egna verksamhetsområden och av särskilda
skiftesorganisationer. Det syntes därför opraktiskt, om ansökning om förrättning
alltid skulle göras hos distriktslantmätaren, varefter ansökningen
i vissa fall på ett eller annat sätt skulle behöva överflyttas till annan förrättningsman.
Det förefölle tillräckligt om i lagtexten utsädes, att ansökningen
skulle göras hos vederbörande lantmätare och att det i instruktionsväg
klargjordes, vem som vore behörig att mottaga sådan ansökning.

Lantmäteristyrelsen har beträffande denna fråga anfört:

I lagen den 27 februari 1948 med särskilda bestämmelser om fastighetsbildning
inom vissa områden av stad (nr 96) stadgas bland annat, att byggnadsnämnd
i vissa fall för verkställande av förrättning skall överlämna
ansökning till »distriktslantmätaren». Enligt uttalande av lagrådet, återgivet
i proposition nr 20/1948, s. 43, skall ett sådant stadgande uppenbarligen
ej utgöra hinder för distriktslantmätaren att låta förrättningen företagas
av annan lantmätare, exempelvis om en instruktionsvis gjord fördelning
av arbetet inom distriktet skulle föranleda därtill. — Med hänsyn till
detta uttalande synes det tydligt att uttrycket »vederbörande distriktslantmätare»
även innefattar annan lantmätare, som enligt lantmäteriinstruktionen
har behörighet att verkställa förrättningar.

Inom den nuvarande lantmäteriorganisationen finnas vissa lantmätare,
som självständigt utföra förrättningar utan att vara underställda vederbörande
distriktslantmätare. Styrelsen avser härvid dels de s. k. förfogandelantmätarna
och dels vissa distriktslantmätare på övergångsstat. Båda
dessa kategorier av lantmätare kunna ibland ha geografiskt avgränsade
arbetsområden, inom vilka de handlägga alla eller vissa slag av förrättningar
och uppdrag. Av praktiska skäl bör allmänheten i dylika fall kunna
vända sig direkt till ifrågavarande lantmätare med ansökning om förrättning.
Det skulle innebära en onödig omgång om ärendet först diariefördes
hos distriktslantmätaren och därefter efter överenskommelse eller beslut
överfördes till den lantmätare som skall handlägga förrättningen. Lantmäteristyrelsen,
som anser att hinder häremot icke på något sätt möter i
lagen, avser att utforma föreskrifterna för diarieföring så, att förrättning
eller uppdrag, som begäres hos förfogandelantmätare eller hos distriktslantmätare
på övergångsstat, kan direkt diarieföras hos denne.

Under åberopande av vad sålunda anförts, ifrågasätter lantmäteristyrelsen,
för att det skall bli full överenstämmelse mellan jorddelningslagen
och 1948 års lag, att det av fastighetsbildningssakkunniga föreslagna uttrycket
»vederbörande distriktslantmätare» ersättes med ordet »distriktslantmätaren».
Innebörden av detta ord synes tillika böra angivas i motiven.

Frågan om behörigheten, då förrättning avser jord inom mer än ett lantmäteridistrikt,
har berörts av ägodelnings domaren i Ångermanlands södra
domsaga, som framhållit, att det i sådant fall ej vore tillfyllest med föreskrift
att den lantmätare, hos vilken ansökningen gjorts, anmälde förhållandet
till överlantmätaren, utan att det därjämte borde föreskrivas skyldighet
för överlantmätaren att besluta vilken lantmätare som skulle handlägga
förrättningen. Erforderliga bestämmelser härom kunde meddelas i
lantmäteriinstruktionen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

Under framhållande av att förslaget förutsatte, att i lantmäteriinstruktionen
infördes föreskrift om att distriktslantmätare, till vilken inkommit
förrättning beträffande vilken han vore jävig, skulle anmäla förhållandet
för överlantmätaren samt att meningen tydligen vore, att överlantmätaren
i administrativ ordning skulle åläggas att i dessa fall förordna förrättningslantmätare,
har ägodelningsdomaren i Östra och Medelsta domsaga uttalat,
att eftersom behörigheten för den ordinarie distriktslantmätaren torde
avses skola vara reglerad genom stadgandena i 2 kap. 1 § första stycket
och 3 §, det syntes vara en inadvertens att det i jorddelningslagen icke
skulle finnas någon bestämmelse om behörig förrättningsman i nu åsyftade
fall. Ägodelningsdomaren åberopade som jämförelse 5 kap. 2 § andra stycket
fastighetsbildningslagen.

Vidare har beaktats den förordade reformens inverkan på behörigheten
för statens järnvägars lantmätare att handlägga förrättningar. I sitt yttrande
till lantmäteristyrelsen har järnvägsstyrelsen anfört, att lantmätare vid
statens järnvägar med stöd av den förut omnämnda kungörelsen den 1 april
1921 handlade förrättningar å landet rörande gränsbestämning, ägoutbyte
och avstyckning. Därjämte verkställde han utredningar i sammanläggningsärenden
samt upprättade kartor och beskrivningar för expropriation av
mark. Av dessa arbetsuppgifter vore upprättande av kartor och beskrivningar
för expropriation den ojämförligt största. De sakkunnigas förslag
komme enligt styrelsens mening att medföra att statens järnvägars lantmätare
endast skulle äga upprätta kartor med beskrivning för sammanläggning.
Emellertid vore det önskvärt — bl. a. även ur lantmäteriväsendets
synpunkt — att möjligheten bibehölles för statens järnvägars lantmätare
att handlägga förrättningar och utföra expropriationsmätningar i den omfattning
hittills varit fallet.

Lantmäteristyrelsen har framhållit, att innebörden i stadgandet i 1 § kungörelsen
den 1 april 1921 vore mycket oklar samt att denna oklarhet borde
undanröjas. Därvid borde avgörande betydelse tillmätas de sakskäl, som i
dagens läge kunde anföras för och emot järnvägslantmätarens befattning
med jorddelningsförrättningar. Några olägenheter hade icke förmärkts av
att järnvägslantmätaren handlagt jorddelningsförrättningar. Denna verksamhet
vore emellertid av mycket ringa omfattning. Det spelade därför ej
någon större roll om järnvägslantmätarens förrättningsverksamhet fortginge
eller ej. Vid avstyckningsverksamhet i allmänhet erfordrades fortlöpande
samråd med andra länsorgan, vilket knappast kunde upprätthållas av annan
än en lokalmyndighet. Vid gränsbestämningar och ägoutbyten vore det
enligt lantmäteristyrelsens mening synnerligen tveksamt, om en hos ett statligt
affärsdrivande, verk anställd förrättningsman kunde anses intaga samma
fria och oberoende ställning gentemot alla sakägare som en lantmätare
i lantmäteristaten. Styrelsen hade därför kommit till den slutsatsen, att
det icke vore önskvärt att statens järnvägars lantmätare under nuvarande
förhållanden handlade förrättningar enligt jorddelningslagen. Från den -

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

na princip syntes böra ifrågasättas endast ett undantag, nämligen det fall
som avsåges i 19 kap. 5 § andra stycket jorddelningslagen. Då järnvägslantmätaren
måste anses skickad att utföra i nämnda lagrum avsedda förrättningar,
torde därför styrelsen, därest ansökning därom gjordes, böra
generellt meddela järn vägslantmätaren auktorisation enligt nyssnämnda
lagrum. Lantmäteristyrelsen har vidare funnit, att hinder icke torde möta
i sammanläggningslagen mot järn vägslantmätarens befattning med utredning
i sammanläggningsärenden samt att det vore önskvärt att järnvägslantmätaren
i den mån statens järnvägar påkallade det upprättade kartor
för expropriation. Med den avfattning stadgandet i 16 § andra stycket (efter
den 1 april 1950 upptaget i 26 § andra stycket) expropriationslagen hade
syntes emellertid järn vägslantmätaren sakna formell rätt därtill, då enligt
nämnda lagrum kartan skulle upprättas av vederbörande lantmätare eller
mätningsman. Styrelsen föresloge därför, att till paragrafen skulle fogas
ett tillägg av innehåll att vid expropriation, som statens järnvägar påkallade,
kartan med beskrivning skulle få upprättas av järnvägslantmätaren.

I anledning av vad lantmäteristyrelsen sålunda anfört har järnvägsstyrelsen
i det till Kungl. Maj :t ingivna utlåtandet hävdat, att de av statens
järnvägars lantmätare utförda avstyckningarna i allmänhet skedde för sådana
ändamål, där det icke som regel kunde förutsättas intimt samråd med
lokala myndigheter. Den omständigheten att statens järnvägars lantmätare
vore anställd i ett statligt verk syntes ej behöva medföra några olägenheter;
vid flertalet av de utav honom företagna gränsbestämningarna och
ägoutbytena träffades nämligen förening mellan de berörda parterna.
Då vidare de av statens järnvägar påkallade förrättningarna ofta vore av
den art att de snabbt borde verkställas, vidhölle järnvägsstyrelsen, att lantmätaren
vid statens järnvägar måtte bibehållas vid möjligheten att handlägga
de jorddelningsförrättningar, som statens järnvägar kunde påkalla. I
anledning av det av lantmäteristyrelsen föreslagna tillägget till expropriationslagen
har järnvägsstyrelsen framhållit, att uttrycket vederbörande lantmätare
borde kunna innefatta även lantmätaren vid statens järnvägar; så
hade också i praktiken varit fallet. I

I vissa yttranden ha önskats reformer, som gå längre än vad de sakkunniga
föreslagit. Sålunda har överlantmätaren i Hallands län anfört, att vid
ägomätning enligt 20 kap. 10 § jorddelningslagen ett bibehållande av kravet
på förordnande syntes vara mindre påkallat än beträffande vissa andra
förrättningar enligt sagda lag. Även överlantmätaren i Jämtlands län har
uttalat sig i samma riktning. Enligt vad överlantmätaren i Hallands län uttalat
hade de fall då kompletteringsförordnande oftast visat sig erforderliga
ej varit vid förrättningar enligt jorddelningslagen utan yid dels inlösningsförrättningar
enligt ensittarlagen och dels förrättningar enligt lagen om enskilda
vägar. Med hänsyn härtill hade i rationaliseringssyfte än mera varit
att vinna om kravet på förordnande kunnat slopas även vid förrättningar

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

enligt sistnämnda två lagar. Samma önskemål har framförts av överlantmätaren
i Göteborgs och Bohus län. Överlantmätaren i Kronobergs län
har framhållit, att de motiv, som talade för att överlantmätareförordnandena
slopades, syntes med samma styrka kunna åberopas även då det gällde
länsstyrelseförordnandenas borttagande.

Förslag ha framförts om att utsträcka reformen att avse även förrättningar
enligt 6 kap. fastighetsbildningslagen. Sålunda har svenska kommunal-tekniska
föreningen anfört, att laga skifte och servitutsutbrytning enligt
6 kap. fastighetsbildningslagen vore sällsynta, medan ägoutbyten vore vanliga.
I lagen vore angivet, när stadens mätningsman skulle förordnas och
när detta icke skulle ske. Då därjämte den närmaste tillsynen å mätningsväsendet
inom område, där 6 kap. fastighetsbildningslagen gällde, tillkomme
byggnadsnämnden, syntes ansökan om förrättning alltid böra ingivas
till byggnadsnämnden. Denna borde ha att i de särskilda fall som i lagen
angåves överlämna ansökningen till vederbörande distriktslantmätare.

Även lanimäteristgrelsen har tagit upp sistnämnda spörsmål. Styrelsen
har framhållit, att enligt de sakkunnigas förslag skulle av överlantmätarförordnandena
praktiskt taget kvarstå endast sådana som meddelas med
stöd av 6 kap. fastighetsbildningslagen och som avse laga skifte och ägoutbyte
enligt nämnda kapitel. Skäl torde föreligga att avskaffa även dessa
överiantmätareförordnanden.

Departementschefen.

Tydligen är gällande system, enligt vilket lantmätaren för varje förrättning
enligt jorddelningslagen — frånsett avstyckningar — skall ha särskilt
förordnande, ägnat att verka tyngande. Redan utfärdandet av förordnandena
medför visst arbete för den myndighet, som har att meddela dem. Särskild
olägenhet innebär emellertid gällande ordning såtillvida, att om det
vid viss förrättning, till vilkens verkställande lantmätaren erhållit förordnande,
befinnes, att det för uppnående av det önskade syftet med förrättningen
är nödvändigt att företaga även annan förrättning, lantmätaren som
regel ej genast kan påbörja denna. Först måste särskilt förordnande att
verkställa densamma meddelas honom. Att detta föranleder dröjsmål och
ökade kostnader ligger i öppen dag.

I syfte att förenkla förfarandet och minska de med rådande system förenade
olägenheterna ha fastighetsbildningssakkunniga förordat, att man
avskaffar sådana förordnanden som med stöd av jorddelningslagen meddelas
av överlantmätare. Vidare ha de sakkunniga föreslagit, att — i samband
med avstyckning och ägoutbyte enligt jorddelningslagen och även i
samband med dylika förrättningar enligt fastighetsbildningslagen -—- förrättning
enligt 2 kaj), lagen om enskilda vägar skall kunna företagas utan
att förordnande till densamma meddelats. För övriga fall, då förordnanden
nu krävas, ha de sakkunniga ej föreslagit ändring.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

Vad först angår förslaget om avskaffande av sådana förordnanden som
med stöd av jorddelningslagen meddelas av överlantmätare har detsamma
hälsats med tillfredsställelse av det övervägande flertalet remissinstanser
och ingen remissmyndighet har direkt avstyrkt förslaget. Vissa överlantmätare
ha emellertid uttalat tveksamhet med hänsyn därtill att reformen
skulle minska möjligheterna att överblicka och fördela arbetet inom länet.
Såsom lantmäteristyrelsen framhållit äro emellertid förordnandena numera
icke något effektivt arbetsfördelningsinstrument. Genom bestämmelser
i administrativ ordning torde bättre än genom förordnandena kunna åstadkommas
nödig överblick för överlantmätaren och ändamålsenlig arbetsfördelning
mellan de under honom lydande lantmätarna.

Med hänsyn till vad sålunda anförts får jag föreslå, att ifrågavarande
förordnanden avskaffas. För företagande av en förrättning bör framdeles
— i likhet med vad som nu gäller beträffande avstyckningar — ej erfordras
mera än att skriftlig ansökan ingives till förrättningsmannen.

Vid ett slopande av förordnandena är emellertid att beakta, att det enligt
gällande ordning är genom förordnandena som det bestämmes vilken lantmätare
som skall vara behörig att utföra en viss förrättning. Jorddelningslagen
innehåller i sin nuvarande lydelse ingen bestämmelse som reglerar
de olika lantmätarnas behörighet i lokalt avseende. Avskaffas förordnandena
synes därför erforderligt att i lagen upptaga stadgande härom. I likhet
med vad fastighetsbildningssakkunniga förutsatt torde man böra anknyta
till lantmäteriets distriktsorganisation. Med hänsyn härtill torde den
regeln böra införas att det skall ankomma på distriktslantmätaren i det
lantmäteridistrikt, där jorden är belägen, att verkställa förrättningen. Berör
förrättningen jord inom två eller flera lantmäteridistrikt torde den ordningen
böra gälla, att förrättningen skall verkställas av distriktslantmätaren
i ett av distrikten.

Med uttrycket distriktslantmätaren åsyftas självfallet i första hand innehavaren
av distriktslantmätarebefattningen. Lämplig arbetsfördelning måste
emellertid ernås mellan denne och övriga till distriktet knutna lantmätare
samt de s. k. förfogandelantmätarna och övergångslantmätarna. Dessa böra
alltså meddelas behörighet att i viss omfattning utöva distriktslantmätarebefattningen.
Denna fråga synes lämpligen böra lösas i administrativ ordning.

Med den innebörd det föreslagna begreppet »distriktslantmätaren» sålunda
avses skola äga erfordras tydligen icke, att om jäv föreligger för den
ordinarie distriktslantmätaren eller för annan behörig lantmätare, lagen
reglerar vem som i stället skall utföra densamma. Bestämmelser i detta avseende
böra givas i administrativ väg.

Vid ett genomförande av en reform av nu ifrågavarande innebörd torde
uppmärksamhet böra ägnas även stadgandet i 19 kap. 5 § andra stycket.
Enligt detta lagrum äger lantmäteristyrelsen tillägga annan än lantmätare
behörighet att verkställa avstyckning för bostadsändamål m. m. inom vissa

Kungl. Maj. ts proposition nr 159.

områden med tätortskaraktär. Auktorisationen gäller hela riket om den icke
av lantmäteristyrelsen begränsats att avse endast viss del. Denna bestämmelse
står i sådan strid mot den tidigare förordade principen att handläggningen
av varje jorddelningsförrättning skall ankomma på distriktslantmätaren
i visst distrikt, att det icke synes kunna ifrågakomma att låta stadgandet
kvarstå oförändrat.

Anledning torde ej föreligga att i detta sammanhang till övervägande
upptaga själva sakfrågan huruvida skäl finnas att avskaffa möjligheten för
annan än vid det statliga lantmäteriväsendet anställd att verkställa avstyckningar
av ifrågavarande art. En möjlig lösning av problemet att ernå önskvärd
enhetlighet i jorddelningslagen utan att någon avsevärd ändring i sak
göres synes vara att stadgandet i 19 kap. 5 § andra stycket upphäves och
att i stället i administrativ ordning stadgas, att lantmäteristyrelsen skall
äga förordna den, som har kompetens att innehava befattning såsom mätningsman
i stad, att verkställa på viss distriktslantmätare ankommande
-avstyckningar av nu berörda slag. Den förordnade kommer då att handlägga
avstyckningen såsom distriktslantmätare; hans ställning blir snarlik
t. ex. lörfogandelantmätarens, då denne handlägger på viss distriktslantmätare
ankommande förrättning.

Den förordade reformen föranleder vidare att frågan om den ställning
lantmätare vid statens järnvägar skall intaga måste prövas. Införandet i
jorddelningslagen av en regel att behörigheten att verkställa förrättningar
tillkommer distriktslantmätaren medför uppenbarligen att j ärnvägslantmätare
icke i och genom sin tjänst är behörig att företaga någon förrättning
enligt jorddelningslagen. Emellertid möter intet hinder att genom särskilt
förordnande eller genom bestämmelser i administrativ ordning giva järnvägslantmätare
behörighet att såsom distriktslantmätare handlägga viss
förrättning eller viss art av förrättningar. Det synes ej erforderligt, att i
detta sammanhang i hela dess vidd upptaga frågan om i vilken utsträckning
dylik behörighet bör tillerkännas järnvägslantmätare. Dock må framhållas,
att han tydligen bör äga att verkställa sådana avstyckningar, som
avses i 19 kap. 5 § andra stycket i lagrummets nu gällande lydelse. Därutöver
bör självfallet genom föreskrift i administrativ ordning givas honom
generell behörighet att i distriktslantmätares ställe upprätta karta med beskrivning
för expropriation av mark. Det må även anmärkas, att den nu föreslagna
reformen icke rubbar järn vägslantmätares hittillsvarande möjligheter
att verkställa utredning för sammanläggning.

Då det enligt vad tidigare förordats städse är distriktslantmätaren — antingen
den ordinarie eller också annan, som på grund av bemyndigande
handlar i dennes ställe — som handlägger förrättning enligt jorddelningslagen,
bör ansökan om förrättningen alltid kunna ingivas till den ordinarie
distriktslantmätaren. Ur praktisk synpunkt är det emellertid lämpligt, att
om t. ex. en förfogandelantmätare bemyndigats alt utföra visst slag av förrättningar
inom ett distrikt eller samtliga förrättningar inom viss del av ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

• distrikt, ansökningen kan ingivas direkt till honom. Såsom lantmäteristyrelsen
uttalat kan frågan härom regleras genom i administrativ väg utfärdade
föreskrifter. Likaså torde i samma ordning böra meddelas bestämmelse
att om ansökning inkommit till icke behörig lantmätare, t. ex. annan distriktslantmätare
än den, inom vilkens distrikt marken är belägen, den
icke behörige skall översända ansökningen till vederbörande distriktslantmätare.

Jag får härefter övergå till frågan huruvida reformen bör utsträckas att
avse även andra förordnanden än dem som av överlantmätare meddelas
med stöd av jorddelningslagen. Att vid en reform av den provisoriska karaktär
och med det begränsade syfte det här gäller till mera allsidig prövning
upptaga frågan om avskaffande över huvud av förordnandena synes icke
vara lämpligt. Reformen torde böra inskränkas till sådana fall, där nuvarande
ordning visat sig vara särskilt tyngande och man kan väntas vinna
ur praktisk synpunkt betydelsefulla förenklingar. Tydligt är emellertid att
det för att uppnå önskvärd enhetlighet kan vara lämpligt att något utsträcka
räckvidden av reformen. Vid nu angivna förhållanden böra i detta
sammanhang till övervägande upptagas allenast förslagen om avskaffande
av förordnanden vid dels förrättningar enligt 6 kap. fastighetsbildningslagen
och dels vissa vägförrätlningar.

Vad först angår frågan om förordnandena vid förrättningar enligt 6 kap.
fastighetsbildningslagen skulle, såsom lantmäteristyrelsen framhållit, fastighetsbildningssakkunnigas
förslag leda därtill, att av överlantmätareförordnandena
skulle kvarstå praktiskt taget endast sådana, som meddelas
med stöd av nämnda kapitel och som avse laga skifte och ägoutbyte. Ur
enhetlighetens synpunkt synes därför lämpligt, att jämväl dessa förordnanden
avskaffas. Härtill kommer att även ur andra synpunkter — till vilka jag
återkommer i avsnitt XV — en översyn av de stadganden, genom vilka
dessa förordnanden regleras, framstår som önskvärd. Jag förordar därför
att reformen utsträckes att avse även nu ifrågavarande förordnanden.

De sakkunnigas förslag att avskaffa förordnandena vid vissa förrättningar
enligt lagen om enskilda vägar har — såsom skall framgå av vad jag senare
anför — föranlett framförande av önskemålet att gå ett steg längre
och möjliggöra att jorddelningsförrättningen och vägförrättningen handläggas
gemensamt. På grund av det samband som råder mellan dessa frågor
samt spörsmålet om kombination av jorddelningsförrättningar över huvud
torde det vara lämpligt att låta anstå med ett närmare ståndpunktstagande
till de sakkunnigas förslag på denna punkt till behandlingen i avsnitt
XI av sistnämnda spörsmål. I

I fråga om den närmare utformningen av de lagändringar, som erfordras
för genomförande av de här förordade reformerna, får jag hänvisa till vad
som i avsnitt XV anföres vid 2 kap. 1, 3 och 4 §§, 3 kap. 7 §, 19 kap. 5 och
6 §§ samt 20 kap. 2, 6 och 8 §§ jorddelningslagen ävensom 6 kap. 2 och
12 §§ fastighetsbildningslagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

III. Kungörande av lantmäteriförräitning.

Gällande rätt.

Enligt 3 kap. 1 § första stycket jorddelningslagen skall lantmätaren, innan
laga skifte företages, om tid och ställe för första sammanträdet utfärda
kungörelse, som skall minst fjorton dagar därförut uppläsas i kyrkan för
den eller de församlingar, där skifteslaget är beläget, samt, där särskilda
förhållanden därtill föranleda, minst fjorton dagar före sammanträdet införas
i en eller flera av ortens tidningar. Härjämte åligger det lantmätaren,
jämlikt andra stycket i sagda paragraf, att minst fjorton dagar före sammanträdet
för befordran med posten avlämna tjänsteskrivelser med kallelse
till sammanträdet till envar, som enligt senaste mantalslängd eller eljest tillgängliga
uppgifter är delägare i skifteslaget, ävensom till de i ansökningen
om skiftet uppgivna eller för lantmätaren eljest kända innehavare av servitut,
vilkas rätt må vara beroende av förrättningen. Är någon delägare å
okänd ort eller så fjärran, att han ej kan bevaka sin rätt vid skiftet, och
är icke någon förordnad eller eljest veterligen behörig att för honom tala
och svara, åligger det lantmätaren — enligt tredje stycket av förevarande
paragraf — att för förordnande av god man för delägaren göra anmälan därom
till rätten.

För bevakande av det allmännas rätt har i 3 kap. 2 § meddelats bestämmelse
om skyldighet för lantmätaren att, därest laga skifte angår fastighet,
som står under allmän myndighets vård och inseende, för förordnande av
allmänt ombud i god tid insända underrättelse om skiftet till länsstyrelsen.
Sedan lantmätaren erhållit underrättelse om förordnandet, åligger det honom
att, därest underrättelsen om skiftet icke innehållit uppgift om tid
och ställe för första sammanträdet, därom genom tjänsteskrivelse underrätta
ombudet snarast möjligt och, där så ske kan, minst fjorton dagar före
sammanträdet. Skall laga skifte äga rum inom ort, där skyldighet föreligger
att söka byggnadslov, har lantmätaren att minst fjorton dagar förut underrätta
byggnadsnämnden om tid och ställe för första sammanträdet.

I 3 kap. 3 § föreskrives, att lantmätaren till de gode män, som skola biträda
vid förrättningen, skall utfärda kallelsebrev sist fjorton dagar före
sammanträdet.

Kommer ej lantmätaren tillstädes och har han ej, medan de tillstädeskomna
voro samlade, låtit tillkännagiva tid för nytt sammanträde, skall han —
jämlikt 3 kap. 4 § — därtill i god tid genom tjänsteskrivelse kalla vederbörande.

Sakägares utevaro från lagligen kungjord förrättning utgör ej hinder
för förrättningens företagande enligt stadgande i 3 kap. 4 § sista stycket.

Uppskjutes påbörjat skifte och kan varken dag för den vidare handläggningen
tillkännagivas innan sammanträde upplöses eller vid sammanträdet
träffas överenskommelse beträffande tillkännagivandet av tid och ställe

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

för skiftets fortsättande, skola jämlikt 3 kap. 11 § vederbörande kallas genom
tjänsteskrivelse i god tid.

I 1 § av 7 kap., vilket handlar om bestämmande av gränserna kring skifteslagets
ägor, föreskrives, att för bestämmande av rågångarna kring ett skifteslags
ägor sammanträde skall hållas med rågrannarna å ömse sidor samt
att angående kungörelsen om sådant sammanträde och kallelser därtill vad
i 3 kap. 1 och 2 §§ stadgas skall äga motsvarande tillämpning. 7 kap. 1 §
innehåller bestämmelse om visst undantag från förenämnda föreskrifter om
kallelse. Om nämligen mark, som beröres av förrättningen, är samfälld för
flera fastigheter med skilda ägare och om för samfällighelen finnes känd
styrelse eller annan, som är satt att förvalta samfälligheten, erfordras ej
kallelse till de särskilda delägarna i samfälligheten, utan må kallelsen översändas
till ledamot av styrelsen eller till förvaltaren. Den sålunda kallade
är, om han ej själv äger föra talan för samfälligheten, delägarna ansvarig för
att kallelsen tillställes någon, som äger behörighet härtill, eller, om sådan
ej finnes, kommer till delägarnas kännedom. Finnes ej känd styrelse eller
förvaltare och är marken samfälld för flera än tio fastigheter med skilda
ägare, må kallelsen sändas till en av delägarna att vara för dem alla tillgänglig,
varjämte, där fastighet, som står under allmän myndighets vård
och inseende och som icke innehaves under ständig besittningsrätt, har del
i samfälligheten, underrättelse om förrättningen skall tillställas länsstyrelsen.
Delgives kallelse på sist angivna sätt, skall uppgift om vilken delägare
kallelsen tillställts intagas i kungörelsen om förrättningen och kungörelsen
anslås i socken- eller rådstugan eller å annan lämplig plats inom kommunen.
Slutligen stadgas i paragrafen, att om kungörelse och kallelse sålunda
försiggått, förrättning skall verkställas utan hinder av sakägares utevaro.

I 7 kap. 8 § upptagas särskilda regler om bestämmande av gräns mot allmänt
vattenområde. Om det prövas erforderligt att bestämma sådan gräns,
skall sammanträde hållas med ombud för det allmänna samt delägarna i
skifteslaget. Underrättelse om sammanträdet skall i god tid sändas till kammarkollegiet,
som har att förordna ombud. Angående kungörelse om sammanträdet
samt kallelse därtill äger i övrigt vad i 7 kap. 1 § stadgas motsvarande
tillämpning.

Om ägoutbyte i samband med laga skifte handlar 8 kap. Enligt 1 § sista
stycket skall fråga om ägoutbyte behandlas å sammanträde med delägarna
å ömse sidor. Angående kungörelse om sådant sammanträde samt kallelse
därtill skall vad i 7 kap. 1 § stadgas äga motsvarande tillämpning.

Enligt 14 kap. 10 § kunna vissa likvidfrågor vid laga skifte uppskjutas
tills skiftet i övrigt blivit fastställt. Om sådant anstånd beslutas, har lantmätaren
att, så snart det efter skiftets fastställande kan ske, företaga för
ändamålet erforderlig förrättning och till denna utfärda kungörelse och
kallelser på sätt i 3 kap. 1 och 2 §§ sägs.

Har laga skifte, som blivit helt eller delvis upphävt, i sammanhang där -

Kungl. Maj. ts proposition nr 159.

med återförvisats till lantmätaren, skall denne jämlikt 16 kap. 5 § skyndsamt
utsätta ny förrättningsdag på sätt i 3 kap. 1 och 2 §§ sägs.

Beträffande avstyckning föreskrives i 19 kap. 5 § att de för laga skifte i
bl. a. 3 kap. meddelade föreskrifterna i tillämpliga delar skola lända till
efterrättelse, sålunda även de förut återgivna bestämmelserna i 3 kap. om
kungörelse och kallelser. I 19 kap. 7 § har emellertid upptagits en praktiskt
mycket betydelsefull modifikation. Utan hinder av att kungörande och kallelse
ej verkställts i den ordning, som i 3 kap. sägs, må nämligen enligt 19
kap. 7 § avstyckningsförrättning företagas, därest fastighetens ägare samt
i fall, då ägovidd, som skall avstyckas, blivit överlåten till annan, jämväl
denne infinna sig eller av lantmätaren blivit minst åtta dagar förut bevisligen
kallade till förrättningen samt fråga ej är om bestämmande av gräns
mot fastighet, som ej ingår i förrättningen. En annan modifikation i förhållande
till reglerna om laga skifte innefattas i den i 19 kap. 5 § sista stycket
upptagna bestämmelsen, att då avstyckning skall äga rum inom ort, där
skyldighet föreligger att söka byggnadslov, förrättningsmannen har att underrätta
byggnadsnämnden om tid och ställe för förrättningen minst åtta
dagar förut.

I 20 kap. 6 § stadgas, att i fråga om förrättningar, som avses i 20 kap. 1,
3, 4 och 5 §§, d. v. s. gränsbestämning, ägoutbyte, servitutsutbrytning och
bildande av gemensamhetsskog utan samband med laga skifte samt särskild
förrättning för fastställande av vederlag för jord, som frånvunnits ägolott,
bl. a. de i 3 kap. beträffande laga skifte givna föreskrifterna i tillämpliga
delar skola lända till efterrättelse, dock att angående kungörande av sammanträde
för bestämmande och utmärkande av rågång eller annan fastighetsgräns
eller för ägoutbyte vad om kungörelse och kallelse finnes stadgat i
7 kap. 1 § och 8 kap. 1 § skall tillämpas.

Slutligen skall vid delning av fiske jämlikt 20 kap. 8 § i tillämpliga delar
gälla vad som är stadgat om laga skifte.

Ytterligare må nämnas, att enligt 25 § lagen om enskilda vägar förrättningsmannen
skall om tid och ställe för första sammanträde utfärda kungörelse,
som skall minst fjorton dagar före förrättningens företagande uppläsas
i kyrkan för den eller de församlingar, där de av förrättningen berörda
fastigheterna äro belägna, samt införas i en eller flera av ortens tidningar.
Dessutom skall förrättningsmannen minst fjorton dagar före sammanträdet
med posten avsända skriftlig kallelse till envar sakägare.

Fastighetsbildningssakkunniga.

De sakkunniga ha framhållit, att jorddelningslagens hela uppställning
karakteriserades av att laga skiftet tillerkänts en fullkomligt dominerande
ställning samt att den långa rättsutvecklingen på skiftesväsendets område
lett fram till oerhört detaljerade föreskrifter i gällande lag om detta institut.
Dessa föreskrifter hade tillkommit i det vällovliga syftet alt vinna

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

största möjliga rättssäkerhet men det syntes uppenbart att man därutinnan
gått för långt. Än kännbarare bleve uppenbarligen olägenheten av jorddelningslagens
tyngande former, då föreskrifter, som tillkommit närmast
med tanke på omfattande laga skiften, skulle tillämpas på smärre förrättningar.
Klart vore att risken för att någon »dömes ohörd» i skiftesmål
borde såvitt möjligt elimineras, men även med fasthållande av denna utgångspunkt
syntes vissa förenklingar i kungörelseförfarandet kunna genomföras.

Efter att ha redogjort för vissa framförda önskemål om ändringar ha de
sakkunniga förklarat, att man även med en positiv inställning till reformkraven
nödgades konstatera, att dessa krav, åtminstone för närvarande, endast
kunde delvis beaktas. Sålunda ha de sakkunniga funnit sig icke kunna
ifrågasätta ett slopande av kyrkokungörelsen. Med hänsyn till de rättsverkningar,
som vore knutna till densamma, måste dess avskaffande föranleda
bestämmelser om publicering i annan ordning. En sådan ändring
saknade emellertid aktualitet i nu förevarande sammanhang, enär någon
förenkling härigenom näppeligen skulle vinnas. Därjämte ha de sakkunniga,
under hänvisning till att lagen den 13 mars 1942 med vissa bestämmelser
om kungörande i kyrka vore att anse såsom ett provisorium, uttalat,
att frågan om kyrkokungörelsernas slopande torde böra lösas i ett större
sammanhang.

Däremot ha de sakkunniga ansett, att något hinder icke förelåge att förkorta
den tid före sammanträde, då kungörandet senast skulle ske, från
fjorton till åtta dagar. Denna ändring torde kunna utsträckas att avse även
kallelserna. De sakkunniga ha härom anfört:

Otvivelaktigt skulle en sådan åtgärd förenkla planläggningen av arbetet
på distriktskontoren. Framhållas bör, att enligt de sakkunnigas förslag
kungörelse skulle utfärdas och kallelser avsändas minst åtta dagar i förväg,
en bestämmelse som lantmätarna självfallet måste förutsättas tillämpa
med urskillning. Är fråga om ett mera omfattande laga skifte bör förrättningen
kungöras avsevärd tid i förväg, vilket icke lärer innebära något hinder
för arbetets fortgång å distriktskontoren, då det torde vara av praktiska
skäl nödvändigt att planlägga en sådan förrättning månader i förväg.

De sakkunniga ha därjämte förordat, att reformen att förkorta kungörelseoch
kallelsetiden måtte utsträckas att omfatta även de fall, som avses i 25 §
lagen om enskilda vägar.

Vidare ha de sakkunniga förordat införande av en för lantmäteriförrättningar
allmänt gällande regel motsvarande den, som nu finnes i 19 kap.
7 § jorddelningslagen och som innebär, att avstyckningsförrättning må företagas
utan att kungörande och kallelse verkställts i föreskriven ordning,
därest sakägarna komma tillstädes. Enligt de sakkunnigas mening syntes
hinder häremot så mycket mindre möta, som den omständigheten att förrättning
icke blivit lagligen kungjord ansetts icke utgöra hinder för fastställelse
då de, vilkas rätt varit beroende av förrättningen, varit tillstädes
utan att framställa anmärkning. Givetvis finge det förutsättas, att lantmä -

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

tarna vid tillämpningen av en sådan regel sorgfälligt iakttoge föreskrifterna
i 3 kap. 10 § andra stycket jorddelningslagen och sålunda genom en
noggrann och fullständig utredning rörande äganderättsförhållandena förvissade
sig om att verkligen alla sakägare tillstädeskommit samt i förrättningsprotokollet
redovisade äganderättsutredningens resultat. Det torde få
anses uppenbart, att en sakägare icke kunde anses ha »infunnit sig» vid
förrättningen om han väl komme tillstädes men förklarade sig på grund
av bristande förberedelsetid oförmögen att ingå i svaromål. Så hade ordalagen
i fråga tolkats vid tillämpningen av 19 kap. 7 §.

En icke oväsentlig förenkling av kallelseförfarandet skulle slutligen enligt
de sakkunniga kunna uppnås genom att tillämpning av kallelseförfarandet
enligt 7 kap. 1 § jorddelningslagen utsträcktes att gälla även vid avstyckning
från samfälld mark.

Yttrandena.

De sakkunnigas förslag i syfte att förenkla kungörelseförfarandet har av
flertalet remissmyndigheter tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Några
remissinstanser ha emellertid avstyrkt vissa av förslagen.

Den förordade förkortningen av kungörelsetiden från minst fjorton till
minst åtta dagar har i vissa remissyttranden föranlett erinringar. Sålunda
har ägodelningsdomaren i Östbo och Västbo domsaga framhållit, att det vore
svårt att inse, att en förkortning av tiden för kungörandet vid mindre
omfattande förrättningar med sex dagar skulle kunna medföra en förenkling
av lantmätarnas arbetsplanering. Däremot vore kungörelsetiden enligt
gällande lag redan så pass kort, att det vore att befara, att om den gjordes
ännu kortare en och annan sakägare icke hunne att i tid få del av kallelse
till sammanträde. Att märka vore, att sakägaren kunde vara tillfälligtvis
bortrest, varför det ej vore säkert, att brevet komme honom tillhanda samtidigt
som det nådde bestämmelseorten. Då förrättning finge företagas utan
hinder av sakägares utevaro, därest förrättningen blivit lagligen kungjord,
kunde det hända, att förrättning bleve avgjord i frånvaro av sakägare, som
uteblivit endast av den anledningen, att han icke (eller icke i tid) fått del av
kallelse till förrättningen. Att något sådant inträffade borde självfallet i möjligaste
mån förebyggas; den ifrågasatta lagändringen komme emellertid att
verka i rakt motsatt riktning. Ägodelningsdomaren har också erinrat om att
i vissa fall delägare i samfälld mark, som fått del av kallelsen, vore ansvarig
för att den komme till övriga delägares kännedom. Under åberopande av
likartade skäl ha Svea hovrätt ävensom ägodelningsdomarna i Östra och
Medelsta samt Ångermanlands södra domsagor avstyrkt förslaget. Ägodelningsdomaren
i östra och Medelsta domsaga Öar därjämte anfört, att därest
förslaget likväl genomfördes, uttrycklig författningsbestämmelse borde meddelas
om att en kungörelse- och kallelsetid om minst fjorton dagar skulle
iakttagas, därest förrättningen vore av större omfattning. Även ägodelningsdomaren
i Uppsala läns södra domsaga, som ansett i allmänhet intet vara
alt erinra mot förkortningen av kungörelsetiden, har framhållit, att när
4 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 159.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

det gällde större förrättningar samt orter med långa avstånd och dålig postgång,
längre rådrum än åtta dagar borde lämnas samt att detta borde på
något sätt komma till uttryck. Överlantmätaren i Södermanlands län, som
funnit förslaget icke böra avstyrkas, har framhållit, att av motiven framginge,
att publiceringstidens längd borde väljas med omdöme med hänsyn
till omständigheterna, bl. a. förrättningens omfattning, samt att det torde
böra antagas, att instruktionsmässiga föreskrifter eller anvisningar komme
att utfärdas i detta avseende. Även överlantmätaren i Hallands län har framhållit
önskvärdheten av att i administrativ väg sådana anvisningar lämnades,
att den föreskrivna minimitiden för utsättande av förrättning icke tangerades
i fall, då förrättning hade större omfattning eller rörde tvist, där
sakägare borde beredas tillräcklig tid att konsultera advokat eller annat
biträde för att kunna på ett för vedebörande önskvärt sätt utveckla sin
talan.

Mot förslaget att lantmäteriförrättning skall få företagas utan hinder av
att kungörelse och kallelse ej verkställts i föreskriven ordning, om samtliga
sakägare infinna sig, har ägodelningsdomaren i Östra och Medelsta domsaga
anfört, att om man i den utsträckning som skett i förslaget släppte
efter på kravet rörande kungörelseförfarandet, bleve den kontroll, som vid
fastställelseprövningen måste ske av att alla sakägare varit tillstädes, i
många fall mycket krävande och tidsödande. Det kunde i så fall icke nog
understrykas, att resultatet av äganderättsutredningen måste noggrant redovisas
i förrättningsprotokollet och fråga vore, om man icke måste föreskriva
att fångeshandling alltid skulle företes för förrättningsmannen, vilket
annars sällan torde ske. Det hade nämligen ännu icke tillräckligt ingått
vare sig i allmänhetens eller lantmätarnas medvetande, att äkta makar, på
vilkas äktenskap nya giftermålsbalkens regler vore tillämpliga, i regel måste
båda vara representerade vid förrättningen. Det vore därför endast med
tvekan som ägodelningsdomaren ansåge sig kunna tillstyrka förslaget i denna
del. Även ägodelningsdomaren i Ångermanlands södra domsaga, som
tillstyrkt de sakkunnigas förslag på denna punkt, har framhållit vikten av
att förrättningsmannen införskaffade tillförlitliga uppgifter om vilka, som
vore sakägare, samt ifrågasatt om icke av lantmätaren uppgift i angivna
avseende städse borde inhämtas, utom från senaste mantalslängd, även från
fastighetsböckerna. I

I anledning av förslaget att vid avstyckning från mark, samfälld för flera
fastigheter med skilda ägare, föreskrifterna om kungörelse och kallelse
i 7 kap. 1 § jorddelningslagen skola få tillämpas har lantbruksnämnden i
Jönköpings lån ansett, att då det gällde kallelse till delägare i samfällighet
med mera än tio skilda ägare enligt 7 kap. 1 §, föreskrifter i administrativ
ordning borde meddelas om lämpligheten att utsända personliga kallelser,
om så kunde ske utan större olägenhet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

överlantmätaren i Östergötlands län har anfört:

Det synes ej uteslutet att vid avstyckning från samfälld mark delägarna
ha motstridande intressen, varför den föreslagna ändringen kan vara betänklig
särskilt om fråga är om avstyckning av område, som ej blivit till
annan överlåtet. Det torde kunna ifrågasättas om ej avstyckning av sådant
område medför, att området överföres från bysamfällighetslagens till samäganderättslagens
tillämplighetsområde. Om så är, förefaller det rimligt, att
avstyckningen kungöres på sätt som i stort motsvarar kungörandet av sammanträde
enligt 3 § bysamfällighetslagen. Jag vill därför ifrågasätta om ej
vid kollektivkallelse till avstyckning av nu avsett slag kungörelsens införande
i en eller flera av ortens tidningar bör göras obligatoriskt.

Överlantmätarna i Södermanlands och Västernorrlands län ha förklarat,
att man för att uppnå den önskade effekten borde vidtaga motsvarande
ändring i fråga om beslutanderätten vid avstyckning.

Departementschefen.

Fastighetsbildningssakkunniga ha framlagt förslag om förenklingar i reglerna
om kungörande av lantmäteriförrättning i tre skilda avseenden. Sålunda
ha föreslagits förkortning av kungörelse- och kallelsetiden från minst
fjorton till minst åtta dagar samt införande av möjlighet att företaga förrättning,
ehuru kungörelse och kallelser ej skett i vederbörlig ordning, försåvitt
samtliga sakägare likväl infinna sig. Vidare ha de sakkunniga förordat,
att lantmätaren bör äga rätt att, då fråga är om avstyckning från
mark, samfälld för flera fastigheter med skilda ägare, tillämpa föreskrifterna
om kungörelse och kallelse i 7 kap. 1 § jorddelningslagen.

Förslaget om förkortning av kungörelsetiden, vilket tillstyrkts av det
övervägande flertalet remissinstanser, har avstyrkts av Svea hovrätt och
några av de hörda ägodelningsdomarna. Till stöd för sin ståndpunkt ha de
avstyrkande myndigheterna åberopat, att förslaget ur rättssäkerhetssynpunkt
vore betänkligt, i det att det medförde ökad risk för att förrättning
avgjordes utan att sakägare ägt eller i varje fall i tillräckligt god tid fått
kännedom om densamma. Därjämte har anförts, att förslaget icke kunde
anses innebära någon mera avsevärd förenkling av lantmätarnas arbetsplanering.

Otvivelaktigt äro de ur rättssäkerhetssynpunkt anförda erinringarna ägnade
att ingiva viss tveksamhet om lämpligheten av förslaget. Emellertid
torde det med fog kunna påslås att en kallelsetid på fjorton dagar många
gånger är onödigt lång. Så synes exempelvis vara fallet om förrättningen
är av enkel beskaffenhet och samtliga sakägare bo på platsen samt denna
har goda postförbindelser. Då därtill kommer, att enligt vad bl. a. lantmäteristyrelsen
understrukit förslaget utgör ett betydelsefullt led i förenklingen
av lantmätarnas arbete, torde en förkortning av kungörelse- och kallelsetiden
till minst åtta dagar böra förordas. Att emellertid, såsom redan framgår
av de sakkunnigas uttalanden, i vissa fall kungörelse bör utfärdas och
kallelser avsändas avsevärt längre tid före förrättningen är tydligt. I vissa
remissyttranden ha ifrågasatts att detta borde komina till uttryck i lagtexten.
En bestämmelse av åsyftad innebörd torde emellertid icke kunna givas

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

annat än en svävande formulering och till följd härav skulle den lätteligen
kunna leda till meningsskiljaktighet mellan lantmätaren och fastställelsemyndigheten
huruvida förrättningen varit rätteligen kungjord. På grund
härav kan jag ej förorda att i lagen upptages något stadgande av antytt
innehåll. Tydligt är emellertid, att den av mig sålunda förordade regeln,
innebärande en generell förkortning av minimitiden för kungörelsen till
åtta dagar, måste tillämpas med urskillning. Det synes lämpligt, att i administrativ
väg anvisningar utfärdas om att kungörelsetiden bör vara längre än
åtta dagar i vissa fall, såsom då fråga är om förrättningar av större omfattning
eller mera invecklad beskaffenhet eller då sakägare bor å ort med dålig
postgång.

Till frågan huruvida den nu förordade reformen såsom de sakkunniga
föreslagit bör utsträckas till vägförrättningar återkommer jag i avsnitt XI.

De sakkunnigas förslag att öppna möjlighet att företaga förrättning utan
hinder av att kungörelse och kallelse ej verkställts i föreskriven ordning,
om samtliga sakägare infinna sig, har i princip icke föranlétt annan erinran
av remissinstanserna än att två ägodelningsdomare understrukit vikten
av att äganderättsutredningen bleve fullständig och noggrant redovisades i
förrättningsprotokollet. Med anledning härav får jag erinra om att det enligt
3 kap. 10 § andra stycket jorddelningslagen åligger lantmätaren att
med ledning av företedda handlingar och eljest tillgängliga upplysningar
utreda och i protokollet anteckna, vilka som äro delägare i skifteslaget och
den andel envar av dem innehar, ävensom att i protokollet anmärka envar
delägares tillgängliga åtkomsthandlingar. Av mina uttalanden i propositionen
nr 177 till 1950 års riksdag —- i vilken bl. a. framlades av riksdagen
sedermera godkänt förslag om att fastställelseprövningen beträffande vissa
gränsbestämningar skulle överflyttas från ägodelningsdomaren till överlantmätaren
— framgår, att stadgandet ansetts medföra den säkerhet för
fullständighet i äganderättsutredningen som utgjorde en förutsättning för
den föreslagna överflyttningen av fastställelseprövningen. I enlighet med
den ståndpunkt som sålunda tidigare intagits finner jag det nu angivna
stadgandet utgöra sådan säkerhet för fullständighet i äganderättsutredningen
att hinder ej bör möta att avskaffa det obligatoriska kungörelseförfarandet.
Då slopandet av detta uppenbarligen är ägnat att i många situationer
förenkla lantmätarnas arbete, biträder jag de sakkunnigas förslag på
denna punkt. Det synes dock vara lämpligt att lantmäteristyrelsen i anvisningar
erinrar om den särskilda betydelsen av att äganderättsutredningen
blir så fullständig som möjligt i sådana förrättningar, som företagits utan
att kungörelseförfarande ägt rum. Härutöver vill jag endast framhålla, att
det utan uttryckligt stadgande är uppenbart, att om en sakägare väl kommer
tillstädes vid en icke i laga ordning kungjord förrättning men därvid
förklarar sig icke vara beredd att utföra sin talan därför att han ej
hunnit förbereda sig eller ej haft tillfälle rådföra sig med advokat eller
annan, hans närvaro ej är av beskaffenhet att kunna ersätta kungörelseförfarandet.
I ett fall som det antydda bör tydligen lantmätaren för att bereda

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

sakägaren erforderligt rådrum uppskjuta förrättningen och fortsätta den å
senare sammanträde.

De sakkunnigas förslag att kallelseförfarandet enligt 7 kap. 1 § jorddelningslagen
skall utsträckas att gälla även vid avstyckning från samfälld
mark innebär, att de personliga kallelserna till envar av delägarna i samfälligheten
kan ersättas med en kallelse till ledamot av styrelse för samfälligheten
eller till annan, som är satt att förvalta den. Finnes ej känd styrelse
eller förvaltare, kan, om flera än tio fastigheter med skilda ägare ha
del i samfälligheten, kallelse sändas till endast en delägare för att vara för
dem alla tillgänglig. I sistnämnda fall skall därjämte kungörelsen om förrättningen
anslås i socken- eller rådstugan eller på annan lämplig plats inom
kommunen.

Det är tydligt, att angivna förfarande — särskilt om ett mycket stort
antal fastigheter har del i samfälligheten —• är i hög grad arbetsbesparande
för lantmätaren i förhållande till nu gällande ordning, som kräver
personlig kallelse till envar delägare. En överlantmätare har emellertid
framhållit, att delägarna kunde ha motstridiga intressen, varför den föreslagna
ordningen ingåve vissa betänkligheter, och han har ifrågasatt det
tillägget att i dessa fall införande av kungörelsen om förrättningen i ortstidning
borde vara obligatoriskt. I anledning härav må framhållas, att det
vanliga torde vara, att innan avstyckning från samfällighet påkallas, det
område som skall avstyckas dessförinnan försålts. Någon meningsmotsättning
mellan delägarna i samfälligheten torde man i dessa fall ej ha att
räkna med. I övriga fall kunna väl omständigheterna någon gång vara sådana
att det framstår som lämpligt att förrättningen bekantgöres genom personliga
kallelser till delägarna eller genom införande av kungörelsen om
förrättningen i ortstidning. Lantmätaren har alltid möjlighet att tillämpa
dylikt förfarande och några olägenheter torde ej vara att vänta om man
underlåter att reglera när så bör ske. Jag får därför i likhet med det övervägande
flertalet remissinstanser ansluta mig till de sakkunnigas förslag
i denna del.

I fråga om den närmare utformningen av de lagändringar, som föranledas
av de nu förordade förslagen, hänvisas till vad sedermera i avsnitt XV
anföres vid 3 kap. 1, 2, 3 och 4 §§, 7 kap. 1 och 8 §§, 8 kap. 1 §, 14 kap. 10 §,
16 kap. 5 §, 19 kap. 5 och 7 §§ samt 20 kap. 6 och 8 §§ jorddelningslagen
ävensom 6 kap. 5 § fastighetsbildningslagen.

IV. Biträde av gode män vid lant mäteriför rättning.

Gällande rätt.

Jämlikt 2 kap. 1 § jorddclningslagen skall laga skifte förrättas av lantmätare
med biträde av två gode män. Vid större skiften kan lantmäteristyrelsen
medgiva att flera gode män få anlitas, men i så fall få endast två biträda
vid handläggningen av en och samma fråga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

Närvaro av gode män är enligt nämnda paragraf obligatorisk vid handläggningen
av vissa uppräknade, viktigare frågor, såsom frågan om tillstånd
till skifte, gränsbestämningar, värderingsfrågor m. m. I övrigt skola gode
män deltaga om någon delägare påyrkar detta eller lantmätaren finner det
erforderligt. Biträde av gode män må dock icke påfordras vid handläggningen
av göromål av uteslutande teknisk art.

Avstyckning må jämlikt 19 kap. 8 § jorddelningslagen verkställas utan
biträde av gode män, såvitt icke lantmätaren eller sakägare finner biträde
av gode män erforderligt. Däremot bli reglerna i 2 kap. 1 § jorddelningslagen,
på grund av hänvisningar i 20 kap. 6 och 8 §§, tillämpliga vid gränsbestämning,
ägoutbyte, servitutsutbrytning och bildande av gemensamhetsskog
utan samband med laga skifte, vid särskild förrättning för fastställande
av vederlag för jord, som frånvunnits ägolott, samt vid delning av fiske.

Fastighetsbildningssakkunniga.

De sakkunniga ha framhållit, att enligt deras uppfattning utgjorde även
de nuvarande stränga kraven på medverkan av gode män vid lantmäteriförrättningar
i viss mån en kvarleva från en gången tid, då lantmätarna
icke hade samma tjänsteställning och kompetens som nu. Det syntes därför
befogat att taga frågan under förnyad prövning. Det torde då till en
början kunna göras gällande, att någon principiell skillnad mellan avstyckning
och den stora mängden övriga mindre förrättningar icke förelåge.

Vidare ha de sakkunniga erinrat om, att vid jorddelningslagens tillkomst
föreslagits, att då medverkan av gode män icke vore obligatorisk, sådan
medverkan likväl skulle äga rum om och i den mån minst en fjärdedel av
antalet närvarande delägare påyrkade detta. Vederbörande utskott inom
riksdagen hade emellertid ansett varje delägare höra äga rätt att påfordra
gode mäns närvaro och lagtexten hade jämkats i enlighet härmed. På denna
punkt torde någon ändring i gällande lag icke böra ifrågasättas, men
om sålunda rätten för envar delägare att begära tillkallande av gode män
bibehölles, syntes några betänkligheter mot en uppmjukning av stadgandet
ej behöva hysas. Att en betydande kostnadsminskning därigenom skulle
ernås syntes utan närmare redogörelse för tillgängligt statistiskt material
vara uppenbart och otvivelaktigt skulle därjämte vinnas en förenkling i
lantmäteripersonalens arbete, i det att vissa kallelser skulle inbesparas och
tiden för sammanträden skulle kunna väljas med större frihet. Å andra sidan
syntes klart, att gode män fortfarande borde anlitas vid större förrättningar.
Det låge i sakens natur att lantmätaren i regel komme att finna biträde
av gode män erforderligt t. ex. vid ett större laga skifte å primärt
skifteslag. Särskilt då värderingsfrågor uppkomme eller då stridiga intressen
skulle sammanjämkas torde lantmätaren icke vilja avstå från det stöd
och det bistånd, gode männen kunde lämna. Skulle en bestämmelse om skyldighet
för lantmätaren att i vissa fall tillkalla gode män meddelas, borde
detta lämpligen ske i administrativ ordning. I sådant fall borde emellertid
tillses, att regeln icke erhölle en för stel utformning. Även ett laga skifte

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

å ett primärt skifteslag kunde understundom vara en tämligen okomplicerad
förrättning. Om gode män tillkallades på initiativ av lantmätaren eller
sakägare, vore det uppenbart, att gode männen icke nödvändigtvis behövde
deltaga i hela förrättningen.

I anledning av vad sålunda anförts ha de sakkunniga föreslagit en generell
regel av innehåll, att förrättning skall ske med biträde av gode män
endast om och i den mån lantmätaren finner sådant erforderligt eller delägare
det påyrkar.

Yttrandena.

De sakkunnigas förslag har biträtts av flertalet remissinstanser. Endast
en remissinstans har avstyrkt förslaget och blott några få ha uttalat tveksamhet
eller föreslagit jämkningar.

Den remissmyndighet som avstyrker förslaget är ägodelningsdomaren i
Östra och Medelsta domsaga, som uttalat, att övervägande skäl syntes tala
för att gode män alltid borde deltaga åtminstone vid gradering av jord, vid
avgörande av värderingsfrågor samt då ändring i fastighets ägovälde skulle
tvångsvis genomföras. Förrättningar vid vilka dylika frågor förekomme
bleve allt vanligare. Det vore visserligen sant att den enskilde jordägarens
intresse av att, när han så önskade, garanteras medverkan av gode
män blivit tillgodosett genom de sakkunnigas förslag, men medverkan av
gode män vore ofta önskvärd ur allmän synpunkt, och det förefölle icke
vara alldeles säkert, att detta skulle helt kunna beaktas genom de i administrativ
väg meddelade förhållningsregler, som avsåges skola lämnas lantmätarna
angående tillkallande av gode män på eget initiativ. Om utvecklingen
skulle bliva sådan att sakägare i större utsträckning påkallade medverkan
av gode män i fall, då lantmätaren icke av eget initiativ tillkallat sådana,
komme planeringen av lantmätarnas arbete att kullkastas genom därav
föranledda uppskov med förrättningar. Vidare framstode det som ett allmänt
intresse att det ute i bygderna funnes en krets personer, som vore något
så när förtrogna med de frågor som behandlades vid lantmäteriförrättningar.
Ägodelningsdomaren förordade, att gällande regler om medverkan
av gode män icke i detta sammanhang ändrades.

Utan att framställa något yrkande har ägodelningsdomaren i Nedansiljans
domsaga påpekat, att lekmännens medverkan vid tillämpningen av
jorddelningslagstiftningen icke kunde överskattas samt att, då man på andra
områden i samband med rättegångsreformen vidgat ramen för lekmannaelementets
medverkan, det kunde anses mindre följdriktigt att på ifrågavarande
område bereda möjlighet att utesluta sådan medverkan.

Svea hovrätt har till en början understrukit vikten av att lekmannaeleinentet
bibehölles och att detta för närvarande vore av betydelse särskilt
vid sådana förrättningar, där det allmänna intresset av att jorden fördelades
på det sätt, som svarade mot planerna för jordbrukets rationalisering,
komme i strid med enskilda personers intressen att förfoga över jord eller
behålla viss jord. Enligt hovrättens mening funnes emellertid fog för en

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

uppmjukning av den gällande bestämmelsen i 2 kap. 1 § jorddelningslagen.
Skedde uppmjukningen genom att i lagen intoges en annan gränsdragning
än den nu gällande mellan de fall, då gode män skulle biträda och då sådant
biträde ej erfordrades, torde syftet med den här ifrågavarande reformen i
avsevärd grad komma att förfelas. Lagbestämmelser, som medgåve motsvarande
frihet i tillämpningen som den här föreslagna, förekomme inom
annan lagstiftning, exempelvis rättegångsbalken. Hovrätten ansåge därför,
att den föreslagna lagändringen kunde godtagas. Om så skedde, syntes
emellertid verkningarna därav böra följas med uppmärksamhet. Hovrätten
förutsatte att efter en lagändring föreskrifter i administrativ ordning meddelades
hur lantmätarna borde tillämpa bestämmelsen. Därvid borde bl. a.
stadgas skyldighet för lantmätare att vid början av förrättning och före
varje åtgärd, där anledning för sakägarna att påkalla biträde av gode män
kunde tänkas föreligga, tillfråga delägarna om de påyrkade sådant biträde.

överlantmätaren i Jämtlands lån har föreslagit den jämkningen i förslaget
att i jorddelningslagen borde upptagas regel om att gode män alltid
skulle närvara vid frågor av stort allmänt intresse eller där betydande
enskilda intressen stode mot varandra. Under hänvisning främst till den
psykologiska betydelsen av gode männens medverkan har överlantmätaren i
Värmlands län ifrågasatt, om på administrativ väg sådana föreskrifter kunde
lämnas att de föreslagna ändringarna icke hade till följd att det goda
samspelet mellan lantmäteriet och jordägarna, som anlitandet av gode
män på rätt sätt inneburit, äventyrades.

Ägodelningsdomaren i Uppsala läns södra domsaga har ifrågasatt om det
icke vore lämpligt att i 3 kap. 14 § jorddelningslagen bland de frågor, som
skulle upptagas under laga skiftes fortgång, införa fråga huruvida gode
män skulle deltaga.

Överlantmätaren i Malmöhus län har funnit det lämpligt att den föreskrift,
som för närvarande gäller beträffande klagan över förrättningsmännens
beslut om tillkallande av sakkunnigt biträde, utsträcktes att gälla
även beträffande lantmätares beslut att gode män skulle biträda.

Lantmäteristgrelsen har, under åberopande av att det kunde med säkerhet
förutsättas att lantmätarna icke på eget initiativ tillkallade gode män,
om detta icke vore för förrättningens behöriga handläggning nödvändigt,
avstyrkt överlantmätarens i Malmöhus län förslag. Vidare har styrelsen anfört,
att styrelsen väl funnit syftet med den av överlantmätaren i Jämtlands
län föreslagna bestämmelsen om gode mäns närvaro vid handläggning av
frågor av stort allmänt intresse eller där betydande enskilda intressen stode
mot varandra riktigt, men att enligt styrelsens mening bestämmelse härom
i lag ej vore erforderlig.

Departementschefen.

Uppenbarligen är fastighetsbildningssakkunnigas förslag ägnat att förenkla
lantmätarens arbete och nedbringa förrättningskostnaderna. I princip
synes därför förslaget böra genomföras, om icke ur andra synpunkter hinder
möter mot detsamma.

Kungi. Maj:ts proposition nr 159.

Åtskilliga remissinstanser — av vilka dock endast en funnit sig böra
avstyrka förslaget — ha understrukit vikten av att gode män medverka i
vissa fall, såsom då förrättningen gäller frågor av stort allmänt intresse
eller då vid förrättningen betydande enskilda intressen stå emot varandra.
Den uppfattning som sålunda kommit till uttryck delar jag. Emellertid ger
förslaget lantmätaren städse möjlighet att, när han finner det erforderligt,
föreskriva att gode män skola biträda och lantmätaren torde, såsom de sakkunniga
anfört, icke exempelvis då värderingsfrågor uppkomma eller stridiga
intressen skola sammanjämkas vilja avstå från det stöd eller det biträde
gode männen kunna lämna. Därtill kommer, att enligt förslaget
så snart en delägare det begär gode män skola biträda. Anledning synes
därför ej föreligga, att ur nu angivna synpunkt hinder skulle möta mot
reformen. Då ej heller i övrigt skäl till erinran finnes emot förslaget, får
jag förorda dess genomförande.

Tilläggas må emellertid, att det, såsom i vissa remissyttranden framhållits,
synes vara lämpligt, att i administrativ ordning anvisningar utfärdas till
ledning för lantmätarens bedömande när biträde av gode män är särskilt
påkallat. Därvid torde ock böra lämnas anvisning om att lantmätaren bör
tillfråga delägarna huruvida de önska att gode män skola biträda ävensom
på vilket stadium under förrättningen dylik förfrågan bör göras.

I fråga om utformningen av de lagändringar som föranledas av den nu
förordade reformen får jag hänvisa till vad som i avsnitt XV anföres vid
2 kap. 1 §, 3 kap. 3 och 7 §§, 19 kap. 5 och 8 §§ samt 20 kap. 6 och 8 §§
jorddelningslagen ävensom 5 kap. 4 § samt 6 kap. 2 och 6 §§ fastighetsbildningslagen.

T. Protokoll över lantmäteriförrättning.

Gällande rätt.

Jorddelningslagen innehåller vissa föreskrifter om de protokoll, som skola
föras vid lantmäteriförrättningar. Beträffande laga skifte stadgas sålunda
i 3 kap. 6 §, att lantmätaren skall föra protokoll över allt, som förekommer
vid varje sammanträde under förrättningen. I protokollet skola noga upptagas
framställda yrkanden och anförda skäl samt grunderna för förrättningsmännens
beslut. Protokollet skall avfattas i sammanhängande paragraf
följd för hela förrättningen och inom åtta dagar efter sammanträdet å
förut tillkännagiven tid och plats uppläsas. Protokollet skall förses med
förrättningsmännens underskrift samt jämväl undertecknas av de delägare,
som närvarit vid sammanträdet, eller av två därtill utsedda personer. Vägrar
delägare sin underskrift, eller förekommer anmärkning mot protokollet,
skall anteckning därom samt om beslut över framställd anmärkning verkställas
i protokollet. Förening mellan delägarna — som enligt 3 kap. 6 §
andra stycket måste upprättas skriftligen — skall i huvudskrift biläggas
protokollet.

Om ej redan vid början av ett laga skifte meddelas beslut, att förrättning -

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

en icke kan äga rum, har lantmätaren enligt 3 kap. 10 § andra stycket att
utreda och i protokollet anteckna, vilka äro delägare i det område, vars
skiftande sättes i fråga, och den andel envar av dem innehar, ävensom att i
protokollet anmärka envar delägares tillgängliga åtkomsthandlingar till beskaffenhet
och utgivningsdag.

Jämlikt 19 kap. 5 § skola de nu återgivna bestämmelserna i tillämpliga
delar lända till efterrättelse även vid avstyckning. Bestämmelserna kompletteras
av 19 kap. 9 §. Enligt detta lagrum skall, då ägovidd som skall
avstyckas överlåtits till annan, avhandlingen därom införas i förrättningsprotokollet
eller i styrkt avskrift biläggas detta. Då ägovidd som avstyckas
eller stamfastigheten är avsedd att ingå i sammanläggning, skall också detta
särskilt angivas i protokollet.

Enligt 20 kap. 6 § och 8 § skola föreskrifterna om laga skifte i bl. a. 3 kap.
i tillämpliga delar lända till efterrättelse vid gränsbestämning, ägoutbyte,
servitutsutbrytning och bildande av gemensamhetsskog utan samband med
laga skifte, vid särskild förrättning för fastställande av vederlag för jord,
som frånvunnits ägolott, samt vid delning av fiske.

Fastighetsbildningssakk unniga.

De sakkunniga ha erinrat om att i skiftesstadgekommitténs år 1911 avgivna
betänkande uttalats, att då förrättningsprotokollet avfattades av lantmätaren
under tjänstemannaansvar, det måhända kunde synas obehövligt
att därå fordra annat än lantmätarens underskrift, att det dock ansåges
lämpligt att protokollet försåges med gode männens underskrifter samt att
delägarnas underskrifter syntes sakna betydelse för bedömandet av protokollets
riktighet och utan hinder kunde avvaras. Vidare ha de sakkunniga
framhållit, att i det betänkande som 1918 avgivits av skifteslagstiftningskommissionen
anförts, att det icke syntes föreligga skäl att med avseende
å protokoll vid skiftesförrättning uppställa andra fordringar för att de skulle
äga vitsord än vad som gällde om offentlig myndighets protokoll i allmänhet,
och då å sådana protokoll icke krävdes någon påskrift av rättsägare för
att de skulle äga vitsord, sådan ock här syntes kunna undvaras, helst vägran
att underteckna protokollet icke kunde beröva detsamma vitsord.

Under hänvisning till de skäl, som anförts av skiftesstadgekommittén och
skifteslagstiftningskommissionen, ha de sakkunniga funnit kravet på sakägares
påskrift å förrättningsprotokollen saklöst kunna undvaras. Därjämte
innebär de sakkunnigas förslag, att föreskriften att protokollet skall underskrivas
även av gode männen utgått.

Vad angår själva protokollsjusteringen ha de sakkunniga framhållit, att
från lantmätarehåll framförts önskemål om att densamma måtte helt avskaffas.
Som skäl härför hade anförts, att nuvarande ordning medförde att
lantmätaren måste författa protokollen under mindre gynnsamma förhållanden,
att sammanträdestiden förlängdes, att justeringen ofta finge uppskjutas
till påföljande dag, vilket föranledde ökade kostnader såväl för statsverket
som för delägarna, samt att anmärkning mot protokollens avfattning
praktiskt taget aldrig förekomme.

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

För egen del ha de sakkunniga anfört, att de sålunda åberopade omständigheterna
utgjorde starka skäl för slopande av protokollsjusteringen över
huvud taget. Som en kompromisslösning kunde tänkas en föreskrift av innehåll,
att protokollsjustering skulle äga rum då sakägarna påyrkade detta
eller lantmätaren prövade det nödvändigt, därvid justeringen skulle kunna
äga rum antingen på förrättningsstället eller på distriktskontoret. De sakkunniga
kunde emellertid för sin del icke finna något hinder föreligga att
steget nu toges fullt ut och att sålunda kravet på protokolls justeringen helt
slopades. En sådan åtgärd innebure självfallet icke något hinder för lantmätaren,
om han av särskild anledning funne så lämpligt, att vid förrättning,
som krävde mer än ett sammanträde, läsa upp protokollet över ett
föregående sammanträde. I så fall borde eventuella anmärkningar mot det
upplästa protokollet antecknas i protokollet över det sammanträde, vid vilket
uppläsningen skedde.

Något förslag till ändring av föreskrifterna om protokollets innehåll ha de
sakkunniga icke framlagt i promemorian.

Yttrandena.

Mot förslaget att upphäva föreskriften om sakägarnas påskrift å förrättningsprotokollet
har ej framförts någon erinran i yttrandena.

Endast två remissmyndigheter ha gjort anmärkningar mot förslaget att
slopa kravet på gode männens underskrift. Sålunda har överlantmätaren i
Gotlands län framhållit, att då gode männen i de fall då de biträdde vore
likaväl som lantmätaren ansvariga förrättningsmän, även gode männen
borde underteckna protokollet. Denna synpunkt har framhållits också av
styresmannen för den särskilda skiftesorganisationen i Kopparbergs län.

Även förslaget att avskaffa protokollsjusteringen har med få undantag
biträtts av remissinstanserna. I några yttranden ha emellertid erinringar
framställts. Sålunda har ågodelningsdomaren i Ångermanlands södra domsaga
framhållit, att förslaget innebure, att protokollet i regel skulle komma
att uppsättas i efterhand, kanske lång tid efter det sammanträdet hållits.
Detta skulle väl ej föranleda någon olägenhet i alla de fall, där förrättningen
vore av enkel beskaffenhet och protokollet huvudsakligen innehölle en del
faktiska uppgifter. Men i de ej så få fall, där förhållandena vore mer komplicerade,
måste ett dylikt protokolleringssystem ej blott anses stå i strid mot
moderna principer för protokollföring utan även kunna vålla sakägarna
olägenhet. Förrättningsmannen kunde komma att missuppfatta vad sakägarna
anfört eller att återgiva det felaktigt i protokollet. Sakägarna å sin
sida kunde komma att missförstå av förrättningsmannen muntligen avkunnade
beslut och —- om ett av de sakkunniga framlagt förslag om anstånd i
vissa fall med utgivande av förrättningshandlingarna bifölles — skulle sakägarna
komma att få del av protokollets innehåll först efter förrättningens
avslutande, nämligen genom förrättningshandlingarnas utlämnande till dem.
Gällande regler om protokollsjustering vore emellertid otvivelaktigt i många
fall onödiga och i övrigt oändamålsenliga samt tarvade därför omarbetning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

Lagen borde i allt fall innehålla en föreskrift av innehåll, att protokoll ustering
skulle äga rum, då sakägare påyrkade detta eller lantmätaren prövade
det nödvändigt. De nuvarande bestämmelserna om sättet för protokollsjustering
kunde även uppmjukas. Sådan justering skulle exempelvis kunna omfatta
allenast de paragrafer, varunder sakägarnas yrkanden och invändningar
samt förrättningsmannens beslut upptagits. I flertalet fall borde en sådan
justering kunna ske redan vid sammanträdet. I övriga fall vore tillräckligt,
att avskrift av dessa paragrafer inom viss tid tillsändes den blivande aktförvararen
eller annan, som därtill utsåges.

Erinringar av liknande innebörd ha framförts av överlantmätarna i Älvsborgs
och Jämtlands län. Den förstnämnde har föreslagit den kompletteringen
av de sakkunnigas förslag att protokollet borde uppläsas vid nästkommande
sammanträde, medan den sistnämnde uttalat, att han tillstyrkte
förslaget såvitt gällde avstyckningsförrättningar, jämväl sådana som även
innefattade gränsbestämningar, men att han för övriga förrättningar föresloge
en regel av innebörd att protokolls justering skulle äga rum om sakägaren
så yrkade eller lantmätaren ansåge det erforderligt. Ägodelningsdomaren
i Uppsala läns södra domsaga har framhållit det avsteg från rättegångsbalkens
regel att protokollet skulle erhålla slutlig avfattning under
sammanträdet som förslaget innebure samt risken av att endast mycket kortfattade
och ofullständiga anteckningar gjordes under sammanträdet och
protokollet sedan komme att alltför fritt redigeras på tjänsterummet. Under
hänvisning till 12 och 25 §§ protokollskungörelsen föresloges, att memorialanteckningar
skulle åtfölja förrättningsakten till lantmäterikontoret.

Några överlantmåtare — de i Södermanlands, Älvsborgs och Jämtlands
län — ha uttalat sig för att det skulle föreskrivas, instruktionsvis eller i
annan ordning, viss kort tid inom vilken protokollet skulle föreligga färdigt.
Den föreslagna tiden växlar mellan åtta och fjorton dagar. Ägodelningsdomaren
i Östra och Medelsta domsaga har uttalat sig för föreskrift i någon
form angående anteckning om dagen, då protokollet blivit uppsatt. Den sistnämnde
har vidare föreslagit, att till 3 kap. 6 § första stycket jorddelningslagen
i dess nya lydelse borde fogas föreskrift att protokollet skulle förses
med lantmätarens underskrift.

Lantmåteristgrelsen har i anledning av förslaget att avskaffa protokollsjusteringen
anfört:

Vad i vissa yttranden sagts angående de risker, som skulle följa av att
slopa bestämmelserna om protokolls justering, synes styrelsen överdrivet.
Styrelsen avser att, om förslaget genomföres, i arbetsordning eller på annat
lämpligt sätt ålägga lantmätarna att färdigställa protokollet snarast möjligt
eller eventuellt inom viss, närmare angiven tid efter sammanträdets avslutande.
Skulle mot förmodan missförhållanden uppkomma i annat avseende,
kan även detta rättas till genom av lantmäteristyrelsen utfärdade administrativa
bestämmelser.

Det bör även påpekas, att de sakkunnigas förslag icke utesluter möjligheten
av att låta såväl gode männen som sakägarna underskriva protokoll.
Lantmätarna böra givetvis begagna sig av denna möjlighet i alla de fall, då
så befinnes önskvärt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

Departementschefen.

Förslaget att upphäva föreskrifterna om att sakägarna och gode männen
skola underskriva protokollet biträder jag. Protokollet skall givetvis undertecknas
av lantmätaren; detta torde böra direkt utsägas i lagtexten.

De sakkunnigas förslag att helt avskaffa protokollsjusteringen skulle sannolikt
ha den verkan att protokollen ofta nog skulle givas sin slutliga avfattning
och uppsättas först efter sammanträdets avslutning; den möjligheten
torde ej heHer kunna uteslutas att ibland avsevärd tid skulle förflyta
mellan sammanträdet och protokollets färdigställande. En sådan ordning
skulle stå helt i strid med de principer, som ligga till grund för bestämmelserna
i 6 kap. rättegångsbalken om protokoll över förhandling. Jag kan därför
icke förorda en regel, som skulle kunna öppna möjlighet till en dylik ordning,
detta så mycket mindre som förfarandet vid fastställelseprövningen är
skriftligt och till stor del grundat på protokollet. Å andra sidan torde det
vara angeläget att en uppmjukning av gällande regler om protokolls justeringen
äger rum. En tänkbar väg är att i anslutning till vad som stadgas
i 6 kap. 8 g rättegångsbalken föreskriva, att innan sammanträdet avslutas
protokollet skall erhålla slutlig avfattning. Innebörden i en dylik regel är
icke att protokollet skall ha uppsatts och utskrivits vid sammanträdet. Det
är tillräckligt, att det föreligger t. ex. i form av en stomme till protokollet
och fullständiga anteckningar till de avsnitt, med vilka stommen skall fullständigas.
I den mån dylika avsnitt utgöras av referat av handlingar, som
lantmätaren omhänderhar, t. ex. lagfartsbevis och äldre skifteshandlingar,
kan självfallet med refererandet anstå till efter sammanträdet. Beträffande
avsnitt, som utgöras av sakägares yrkande och medgivande, utsaga av sakägare
eller annan, redogörelse för gjorda iakttagelser eller meddelade beslut,
skola däremot föreligga fullständiga memorialanteckningar eller fullständigt
koncept. Dessa avsnitt torde emellertid oftast utgöra en relativt liten del av
protokollet. Med hänsyn till vad sålunda anförts torde — särskilt som i regel
utkast till väsentliga delar av protokollet kan utarbetas före sammanträdet
— en bestämmelse med antytt innehåll icke för det övervägande flertalet
fall kunna väntas medföra nämnvärda olägenheter, såsom förlängning av
sammanträdest iden. Jag förordar därför en regel av nyss angivna innehåll.

Det torde ligga i sakens natur, att sakägare, som så önskar, äger innan
sammanträdet avslutas taga del av det protokoll, som då skall föreligga i
sin slutliga avfattning. Med hänsyn härtill kan det ej anses erforderligt
att meddela en föreskrift om justering av protokollet i dess helhet. Emellertid
må framhållas, att det i vissa fall uppenbarligen kan vara lämpligt, att
avsnitt av protokollet uppläses för sakägarna innan sammanträdet avslutas,
även om ingen av dem framställt begäran därom. Detta gäller särskilt de
avsnitt som behandla frågor, varom delade meningar rått. Uppläsning torde
ofta vara önskvärd också då en sakägare, innan han angivit sin slutliga
ståndpunkt, hävdat annan mening eller över huvud ej velat tillkännagiva
en bestämd uppfattning. Likaså torde skäl stundom föreligga, att lantmätaren
på eget initiativ uppläser protokollet i vad det avser meddelade beslut.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

Då en regel om de fall, när lantmätaren utan yrkande bör uppläsa protokollet,
icke torde kunna givas annat än en obestämd formulering, synas
övervägande skäl tala för att ej upptaga någon sådan bestämmelse utan
överlämna spörsmålet till lantmätarens bedömande från fall till fall.

I lagen torde böra föreskrivas, att lantmätaren å protokollet skall anteckna
dagen, då det är uppsatt, d. v. s. helt färdigt. Ytterligare bestämmelser
torde icke böra upptagas i lagen. Däremot synes det vara lämpligt
att, såsom vissa överlantmätare och lantmäteristyrelsen ilttalat, föreskrift i
administrativ ordning meddelas om den tid efter sammanträdets slut, inom
vilken protokollet senast skall föreligga uppsatt. Likaså torde i administrativ
väg böra stadgas, att om protokollet vid sammanträdets slut icke varit utskrivet
utan förelegat allenast exempelvis i form av stomme jämte memorialanteckningar,
dessa handlingar böra förvaras i konceptakten, intill dess
att det under fastställelseprövningen meddelade beslutet vunnit laga kraft.

Vad här föreslagits föranleder ändringar i 3 kap. 6 § jorddelningslagen.
Härutöver får jag hänvisa till vad som i avsnitt XV anföres vid 19 kap. 5 §
och 20 kap. 6 och 8 §§ samma lag.

VI. Utmärkande av rågång.

Gällande rätt.

I 7 kap. jorddelningslagen återfinnas föreskrifter om bestämmande av
fastighetsgränser. Enligt 1 § skall för bestämmande av rågångarna kring ett
skifteslags ägor sammanträde hållas med rågrannarna å ömse sidor. Under
2 § givas närmare bestämmelser för det fall, att rågång är i laga ordning
bestämd, däribland föreskriften att lantmätaren, innan han avslutar förrättningen,
skall iståndsätta förfallna råmärken och utsätta nya sådana, där
det finnes nödigt. Kapitlets 3 § angår förfarandet, då rågång visserligen är
i laga ordning bestämd men icke hävdas i överensstämmelse med tillgängliga
kartor och handlingar eller osäkerhet råder angående rågångens rätta
sträckning, varefter 4 § meddelar föreskrifter för det fall att i laga ordning
bestämd rågång ej finnes. Av 6 § första stycket framgår, att lantmätaren på
tydligt och varaktigt sätt skall på marken utmärka rågång, sedan denna blivit
slutligen bestämd. Föreskrifterna om rågångar gälla, jämlikt 7 §, i tilllämpliga
delar jämväl om gränser, som tillkommit vid skifte, klyvning, ägostyckning,
avsöndring och avstyckning, ävensom om andra fastighetsgränser.

Beträffande avstyckning gäller jämlikt 19 kap. 21 §, att förrättningen
skall avslutas sedan, bland annat, rågångar och andra gränslinjer, som må
hava bestämts vid avstyckningen, blivit utstakade och utmärkta.

Vid gränsbestämning, ägoutbyte, servitutsutbrytning eller bildande av gemensamhetsskog
utan samband med laga skifte bli jämlikt 20 kap. 6 §
första stycket andra punkten bestämmelserna i 7 kap. tillämpliga.

Beträffande det nyss återgivna stadgandet i 7 kap. 6 § första stycket att

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

rågången skall utmärkas sedan den blivit slutligen bestämd är att märka, att
ordet »slutligen» saknades i det år 1924 till lagrådet remitterade förslaget
till jorddelningslag. Lagrådet erinrade emellertid om att rågångsförrättning
enligt stadgande i 21 kap. skulle efter dess fullbordande prövas och fastställas
av vederbörande ägodelningsdomare eller ägodelningsrätt. Innan laga
kraftägande fastställelsebeslut förelåge kunde förty rågång ej anses slutligen
bestämd och den borde följaktligen först därefter definitivt utmärkas på
marken. Detta vore ock uppenbarligen förslagets mening, men åt denna mening
borde givas ett klarare uttryck än i det remitterade förslaget skett. På
grund av denna lagrådets erinran tillädes ordet »slutligen» i 6 § första
stycket.

Fastighetsbildningssakkunniga.

I promemorian ha de sakkunniga framhållit, att från lantmätarnas sida i
olika sammanhang framförts kritik mot det i 7 kap. 6 § jorddelningslagen
upptagna stadgandet att rågången skulle utmärkas sedan den blivit slutligen
bestämd. Så hade exempelvis lantmäteristyrelsen i ett den 15 november 1939
avgivet remissyttrande över det lagförslag, som sedermera ledde till 1932
års lag om äldre ägogränser, ifrågasatt, huruvida icke en ur praktisk synpunkt
önskvärd ändring i 7 kap. 6 § första stycket jorddelningslagen borde
företagas. Härutinnan hade styrelsen i huvudsak anfört följande:

Vid rågångsutstakningar, som verkställts med tillämpning av skiftesstadgans
bestämmelser, hade alltid tillämpats det förfarandet, att utmärkandet
av rågången, d. v. s. gränsmärkenas nedsättande, verkställts såsom ett led i
förrättningen, således före dess avslutande. Det syntes kunna ifrågasättas,
huruvida det verkligen, såsom lagrådet andragit, varit meningen att bryta
dittills gällande praxis, då någon antydan därom ej gjorts i förarbetena.
Emellertid vore nu lagens ståndpunkt tydlig och klar: sedan gränsbestämningsförrättning
fastställts, måste lantmätaren åter inställa sig på förrättningsstället
och nedsätta gränsmärkena. Vilka onödiga extra kostnader detta
medförde för såväl statsverket som sakägarna, särskilt i Norrland, där avståndet
från lantmätarens stationsort till förrättningsslällct ofta vore mycket
stort, låge i öppen dag. Vidare saknades i lagen föreskrifter angående de
former, under vilka utmärkandet skulle försiggå. Det anförda syntes visa,
att stadgandet i 7 kap. 6 § första stycket jorddelningslagen icke vore tillfredsställande.
Enligt styrelsens mening borde det ersättas med föreskrift,
att utmärkande av ägogräns skulle ske vid förrättningen, sedan avgörande
träffats om gränsens sträckning. Alt de vid förrättningen nedsatta gränsmärkena
skulle bortskaffas, om gränsens sträckning ändrades genom domstols
utslag, syntes ligga i saken natur, och såvitt styrelsen hade sig bekant,
hade ej försports några olägenheter av att föreskrift därom saknats i skiftesstadgan.

För egen del ha fastighetsbildningssakkunniga anfört, att de icke kunnat
påträffa något skäl till antagande, att det tillvägagångssätt, som i förevarandc
hänseende varit brukligt under skiftesstadgans giltighetstid, medfört
olägenheter eller framkallat kritik. Varje antydan härom syntes i vart fall
saknas i de tryckta förarbetena till jorddelningslagen. De sakkunniga funne

Kungl. Mcij:ts proposition nr 159.

under sådana förhållanden fog föreligga för lantmäteristyrelsens antagande,
att en ändring av äldre praxis knappast, såsom 1926 års lagråd antagit, varit
åsyftad. Det behövde icke närmare utvecklas, att den ifrågavarande ändringen
av 1924 års lagförslag vållat praktiska olägenheter. De sakkunniga
förordade en återgång till den på skiftesstadgans tid gällande ordningen
genom att det i 7 kap. 6 § jorddelningslagen tillagda ordet »slutligen» ånyo
uteslötes.

Yttrandena.

Den av de sakkunniga föreslagna ändringen i 7 kap. 6 § jorddelningslagen
har tillstyrkts av flertalet remissinstanser. Svea hovrätt, ägodelningsdomaren
i Uppsala läns södra domsaga, överlantmätarna i Uppsala, Östergötlands,
Värmlands, Västenorrlands och Västerbottens län samt distriktslantmätaren
i Linköpings distrikt ha emellertid framställt önskemål av
innebörd att det icke måtte göras obligatoriskt att å marken utmärka gränsen
redan före förrättningens fastställande. Som skäl härför har anförts, att
om man beträffande sträckningen av en gräns, som det vore arbetskrävande
att utmärka, kunde vänta överklagande, det kunde vara lämpligare att
låta anstå med utmärkandet, att det i dylika fall kunde vara olämpligt rasera
äldre gränsmärken före fastställelseprövningen, att det beträffande utmärkande
av vissa gränser krävdes teknisk medverkan och sådan medverkan
ibland skulle komma att föranleda uppskov med själva förrättningen
och ibland kunde på bättre sätt organiseras, om samtidigt utmärkande ordnades
för skilda förrättningar i samma trakt, samt att ett utmärkande vid
förrättningen på grund av otjänlig väderlek kunde föranleda ökade kostnader.
Jämkningar i de sakkunnigas förslag ha därför förordats. Ett förslag
till jämkning innebär att utmärkande av rågången skulle ske vid förrättningen,
där ej av särskild orsak med rågångens utmärkande finnes lämpligen
böra anstå till dess rågången blivit slutligen bestämd. Ett annat förslag
är att utmärkande vid förrättningen skulle ske då den blivit genom förening
mellan sakägarna godkänd. Det har även föreslagits, att utmärkandet skulle
kunna ske vid förrättningen, om sakägarna vore ense därom.

Lantmäteristyrelsen har ansett den föreslagna lydelsen inrymma möjlighet
att utmärka gränsen antingen i samband med förrättningen eller efter
det att förrättningen fastställts. Styrelsen föresloge, att ett motivuttalande
gjordes av innehåll att lagen i dess föreslagna lydelse icke utgjorde hinder
för att lantmätaren i sådana fall, då det av särskilda omständigheter kunde
anses befogat, beslöte att uppskjuta utmärkandet till dess beslut om förrättningens
fastställelse vunnit laga kraft. Lantmäteristyrelsen tillstyrkte sålunda
de sakkunnigas förslag.

Ägodelningsdomaren i Östra och Medelsta domsaga, som tillstyrkt förslaget,
har ifrågasatt en uttrycklig bestämmelse, exempelvis i 16 kap. 5 §, att
vid förrättning nedsatta gränsmärken skulle borttagas, om gränsens sträckning
ändrades genom domstols utslag, överlantmätaren i Södermanlands län
har ansett, att till utredning borde upptagas frågan om hur det skulle för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

faras med gränsmärken, som blivit betydelselösa genom att den förrättning,
vid vilken de utsatts, blivit inställd eller undanröjd.

Departementschefen.

Självfallet är det teoretiskt riktigt, att — såsom nu gäller enligt 7 kap.
6 § jorddelningslagen — med det definitiva utmärkandet av en gräns skall
anstå tills densammas sträckning blivit genom laga kraft ägande beslut bestämd.
Denna ordning medför emellertid icke oväsentligt extra arbete för
lantmätaren ävensom ökade kostnader för förrättningen. Lantmätaren måste
nämligen, efter det att förrättningen blivit fastställd, på nytt inställa sig på
förrättningsstället för att utmärka gränsen. Ur praktisk synpunkt är det
därför otvivelaktigt till stor fördel om gränsen kan utmärkas redan vid förrättningen
och då erfarenheten visar, att i det övervägande flertalet fall
gränsens vid förrättningen bestämda sträckning också blir den slutliga, kan
en sådan ordning som regel ej väntas medföra olägenhet. Anmärkas må ock,
att gränslinjer som bestämts vid avstyckning skola utmärkas redan vid förrättningen.
Å andra sidan förekomma fall där det finnes anledning att
vänta med utmärkandet. Stor tveksamhet kan råda om gränsens rätta
sträckning eller förrättningen kan väntas bli överklagad. Stundom torde ock
kostnaden för utmärkandet bli större, om det sker redan vid förrättningen
än om därmed får anstå någon tid. Med anledning av vad sålunda anförts
bör lantmätaren ha frihet att allt efter omständigheterna utmärka gränsen
redan vid förrättningen eller vänta därmed till efter fastställelseprövningen.
De sakkunnigas förslag, enligt vilket det endast säges att utmärkandet skall
ske sedan gränsen blivit bestämd, innebär en dylik frihet och jag ansluter
mig till detsamma.

Såsom lantmäteristyrelsen i sitt år 1930 avgivna yttrande anfört synes det
ligga i sakens natur att vid förrättningen nedsatta gränsmärken skola bortskaffas
om gränsens sträckning ändras genom domstols utslag. Det torde
därför ej vara erforderligt att, såsom i ett par remissyttranden ifrågasatts, i
lagen upptaga särskilt stadgande därom. Däremot torde det vara lämpligt
att i administrativ ordning göra en erinran i berörda avseende.

Den i detta avsnitt förordade reformen föranleder ändring i 7 kap. 6 §
jorddelningslagen. Jag får även hänvisa till vad som i avsnitt XV anföres
vid 20 kap. 6 och 8 §§ nämnda lag.

VII. Institutet ägoutbyte.

Gällande rätt.

I 8 kap. jorddclningslagcn givas regler om ägoutbyte vid laga skifte. De
fall, då enligt dessa regler ägoutbyte kan äga rum, kunna uppdelas i två
olika grupper. Den ena omfattar sådana fall, då förrättningsmännen ha att
ex officio upptaga frågan om ägoutbyte och besluta om åtgärdens genomförande
oberoende av huruvida yrkande därom framställes eller om medgi5
Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 sand. Nr 159.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

vande därtill lämnas. Dessa fall av ägoutbyten bruka benämnas tvångsägoutbyten.
Den andra gruppen utgöres av de fall, då en förutsättning för ägoutbytet
är att delägarna å ömse sidor träffa förening om ägoutbytet eller ock
att de ägor, vilkas utbytande ifrågasättes, äro i en ägares hand. Dessa fall
av ägoutbyten pläga betecknas frivilliga ägoutbyten.

De fall då tvångsägoutbyte kan ifrågakomma angivas i 1 §.

Första stycket avser gränsrätning. I detta stycke stadgas nämligen, att
om rågång eller annan gräns kring område, som skall skiftas, går i bukter
eller brytningar, och om den kan genom utbyte av ägor erhålla lämpligare
sträckning och bekvämare ägoanordning därigenom vinnas, sådant ägoutbyte
skall utan hinder av att därigenom rubbning sker i lantmäteriförrättning,
som fastställts eller eljest är lagligen gällande, verkställas i så stor
omfattning, som är nödigt och utan förfång för delägare å någondera sidan
kan ske.

I andra stycket upptagas först de fallen, att till fastighet inom skifteslaget
hör äga inom annat skifteslag eller att inom skifteslaget ligger äga hörande
till fastighet i annat skifteslag. Vidare har tillfogats det fallet, att delägare
i skifteslag har andel i äga inom annat skifteslag, vilken äga undantagits
för gemensamt behov. Villkor för ägoutbyte är i alla tre fallen, att utbytet
skall medföra fördel för endera sidan utan att lända den andra till förfång

Tredje stycket avser tre mera speciella fall, för vilka närmare redogörelse
här ej synes vara erforderlig. Även här är förutsättningen för ägoutbytet
att det kan ske utan någon delägares förfång.

I 8 kap. 2 § första stycket fastslås beträffande tvångsägoutbytena den
huvudregeln att de ägor, som utbytas mot varandra, skola vara av lika uppskattningsinnehåll
enligt gradering, verkställd på sätt i 11 kap. sägs. Andra
stycket av samma paragraf innehåller emellertid bestämmelser som innebära
en modifikation av huvudregeln. Där stadgas nämligen, att om skillnaden
i uppskattningsinnehåll emellan ägor, som finnas lämpligen böra utbytas
mot varandra, uppgår till högst två procent av uppskattningsinnehållet av
fastighet eller för flera ägolotter samfällt område, varifrån ägovidd med det
högre uppskattningsinnehållet är avsedd att tagas, ägorna dock må utbytas
mot varandra och vederlag för vad å ena sidan brister lämnas i penningar,
där det prövas kunna ske utan någon delägares förfång.

I 8 kap. 4 § återfinnas regler om frivilligt ägoutbyte. Paragrafen
stadgar, att om vid laga skifte bekvämare ägoanordning kan vinnas genom
utbyte av ägor i andra fall än de, som omförmälas i 1 §, och om samtliga
delägare å ömse sidor träffa förening därom eller de ägor, vilkas utbytande
ifrågasättes, äro i en ägares hand, sådant utbyte får på sätt i 1 § sägs
äga rum, där de till utbyte ifrågasatta ägorna ha väsentligen lika uppskattningsinnehåll.
Någon tvåprocentregel har sålunda icke uppställts i 4 §. Man
har vidare att observera, att 4 § anställer jämförelse endast mellan de till
utbyte ifrågasatta ägornas uppskattningsinnehåll, medan den i motsats till
reglerna om tvångsägoutbyte icke innehåller föreskrift om jämförelse mellan
skillnaden i uppskattningsinnehållen för de ägor, som avses utbytta, och

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

hela den genom utbytet missgynnade fastigheten. Det återgivna stadgandet
i 4 § suppleras också med en föreskrift i paragrafens andra stycke, att om
äga, som utbyte enligt första stycket avser, hör till fastighet, som på grund
av inteckning eller eljest häftar för fordran eller annan rättighet, utbytet
icke må ske med mindre innehavare av sådan fordran eller rättighet lämnar
medgivande därtill eller det är uppenbart, att utbytet icke kan lända honom
till skada. Slutligen har i motiven uttalats, att det åligger förrättningsmännen
att tillse att bytesformen i fråga ej nyttjas på sådant sätt, att under
densamma verkställas transaktioner, som rätteligen äro att hänföra
till köp. t

Ägoutbyte enligt jorddelningslagen kan förekomma — utom i de hittills
behandlade fallen, som avsett ägoutbyte under laga skifte —• även såsom särskild
förrättning. Stadgande härom gives i 20 kap. 1 § första stycket. Vid
sådant ägoutbyte bli jämlikt 20 kap. 6 § första stycket andra punkten bestämmelserna
om ägoutbyte i samband med laga skifte tillämpliga. En specialregel
om ägoutbyte återfinnes emellertid i 20 kap. 1 § andra stycket.
Enligt detta lagrum får, förutom i sådana fall som avses i 8 kap., ägoutbyte
såsom särskild förrättning verkställas för utbyte av äga, som inom ett
skifteslag undantagits för delägarnas gemensamma behov, mot annan jord
inom skifteslaget, om detta påyrkas av någon bland delägarna samt prövas
medföra övervägande nytta och kunna ske utan någon delägares förfång.

Ägoutbyte kan även äga rum i fråga om stadsjord. Sålunda upptager
fastighetsbildningslagen i 6 kap. 1 § en generell hänvisning till jorddelningslagen
beträffande laga skifte. Därutöver gives emellertid i 6 kap. 8 §
en bestämmelse, som innebär en utvidgning av de materiella förutsättningarna
för ägoutbyte. Enligt sistnämnda lagrum må nämligen ägoutbyte i stad
verkställas när bestående fastighetsindelning ej överensstämmer med fastställd
generalplan, stadsplan eller tomtindelning och sådan överensstämmelse
utan någon delägares förfång främjas genom ägoutbytet.

Undantaget från huvudregeln vid tvångsägoutbytena att de utbytta ägorna
skola vara av lika uppskattningsinnehåll har i fastighetsbildningslagen givits
större räckvidd än i jorddelningslagen. I 6 kap. 8 § stadgas nämligen,
att om skillnaden i uppskattningsinnehåll mellan ägor, som finnas lämpligen
böra utbytas mot varandra, uppgår uti det i 6 kap. 8 § avsedda fallet till
högst tjugufem procent och eljest till högst tio procent av uppskattningsinnehållet
av fastighet eller för flera ägolotter samfällt område, varifrån
ägovidd med det högre uppskattningsinnehållet skall tagas, ägorna dock må
utbytas mot varandra och vederlag för vad å ena sidan brister lämnas i penningar,
där det prövas kunna ske utan någon delägares förfång. Den s. k.
tvåprocentregeln har alltså för städernas del utbytts mot en generell tioprocentregel
och för vissa specialfall mot en tjugufcmprocentregel. Härvid
bar emellertid, likaledes i 6 kap. 8 §, även stadgats, att i fråga om sättet för
crläggande och fördelning av penningersättningen, vad i expropriationslagen
stadgas om erläggande och fördelning av expropriationsersättning skall äga
motsvarande tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

Även å stadsjord kan ägoutbyte företagas såsom särskild förrättning. Jämlikt
6 kap. 12 § äger därvid tillämpning vad enligt 6 kap. gäller om ägoutbyte
i sammanhang med laga skifte.

De möjligheter som enligt jorddelningslagen finnas att vid ägoutbyte ersätta
bristande tilldelning av mark med gottgörelse i penningar äro, såsom
av den lämnade redogörelsen framgår, i hög grad begränsade. Av förarbetena
till jorddelningslagen framgår, att flera omständigheter medverkat till
den intagna ståndpunkten. Det ansågs sålunda, att en viss varsamhet vore
tillrådlig, när det, såsom då var fallet, gällde att i den svenska skifteslagstiftningen
införa det nya och i vårt land oprövade förfarandet att medgiva
gottgörelse i penningar för alltför liten tilldelning jord. Vidare framhölls,
att faran icke syntes förnämligast vara att söka däri, att en för andra rättsägare
än jordägarna äventyrlig försämring av fastighetsvärdet kunde tänkas
uppstå, om ock denna synpunkt givetvis icke borde alltför mycket underskattas.
Såsom den mest olägliga följden av ett vidsträcktare likvidförfarande
för brist i jord angavs, att jordägaren därigenom kunde tvingas till jordförvärv
i större utsträckning än hans ekonomi medgåve. På jordägarna ställde
skiftet i varje fall stora anspråk genom kostnaderna för lantmäteriarvode,
hantlangning, eventuella odlings-, hävde- och skogslikvider m. m., varför en
post därutöver av väsentligare omfattning lätt kunde komma att verka alltför
betungande. Slutligen påpekades, att det ej finge förbises, att den föreslagna
möjligheten till jämkning i skiftesläggningen medelst penningersättning
innebure en viss frestelse att tillgripa detta så bekväma och tidsbesparande
förfarande även i de fall, där sådant genom lämplig ändring i skiftesplanen
kunde undvikas.

Fastighetsbildningssakkunniga.

De sakkunniga ha framhållit, att ändring av gällande bestämmelser rörande
ägoutbyte sedan länge påyrkats från olika håll. Sålunda hade vid
besvarandet av en år 1939 av de sakkunniga gjord förfrågan flera ägodelningsdomare,
överlantmätare och hushållningssällskap samt ett trettiotal
kommunalnämnder understrukit behovet av sådan ändring. Reformkraven
hade avsett dels vidgade möjligheter att företaga tvångsägoutbyte och dels
vidgad ram för penninglikvid vid ägoutbyte. Vidare hade Sveriges lantmätareförening
i sitt yttrande över de sakkunnigas år 1944 avgivna betänkande
(SOU 1944:46) understrukit behovet av lagändring. Så borde exempelvis
en jordägare med olämpligt beläget ägoskifte för vinnande av bättre
arrondering få möjlighet att tvångsvis byta till sig en annan jordägares
skifte, som för denne vore olämpligt beläget. Även 1942 års jordbrukskommitté
hade berört spörsmålet i sitt 1946 avgivna betänkande (SOU 1946:46)
och uttalat, att det för den fortlöpande rationaliseringsverksamheten inom
jordbruket vore av stor vikt, att ägoutbytesinstitutet utformades så, att det
kunde utnyttjas i alla de fall, där en successiv rationalisering i olika hänseenden
beträffande detaljer i arronderingen vore praktiskt lämplig. Därför
borde möjligheterna att medelst ägoutbyte genomföra omarrondering obe -

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

roende av medgivande utav alla de jordägare, som berördes av åtgärden, vidgas.
Likaså vore av vikt att man utvidgade möjligheterna att med penningar
utjämna eventuella skillnader i fråga om värdet av de ägor, som ginge i
utbyte.

För egen del ha de sakkunniga erinrat om, att även enligt andra stadganden
i jorddelningslagen än dem, för vilka redogörelse nu lämnats, vid laga
skifte utbyte av jord mot penningar olika ägolotter emellan tillätes inom en
snäv gräns. Vid tillämpningen av stadgandena med dylikt innehåll hade åtskilliga
spörsmål mött, delvis av tämligen komplicerad natur, varför redan
av denna anledning en översyn av stadgandena torde bliva erforderlig. Härtill
komme emellertid, att de av statsmakterna antagna riktlinjerna för den
framtida jordbrukspolitiken föranledde en omprövning av själva principfrågan
om det utrymme, som vid jorddelningsförrättningar borde tillmätas
penninglikvider i stället för utbyte av ägobelopp. I anslutning härtill ha de
sakkunniga erinrat om att chefen för jordbruksdepartementet vid framläggande
av förslag till 1947 års riksdag beträffande riktlinjerna för den framtida
jordbrukspolitiken anfört, att det, då ett omskifte vore nödvändigt för
att ordna brukningsförhållandena inom ett område, måste anses angeläget,
att omskiftet komme att leda till en verklig sanering av fastighetsförhållandena
inom skifteslaget, och att man således ej vore nödsakad att vid skiftet
utlägga ägolotter, vilka redan från början framstode som olämpliga med
hänsyn till sin beskaffenhet och de försörjningsmöjligheter, som förelåge
för brukaren. Nutida jordpolitiska krav kunde sålunda enligt vad de sakkunniga
anfört framdeles föranleda, att fastigheter komme att utgå ur skifte i
vissa fall avsevärt större, i andra fall avsevärt mindre än förut eller eventuellt
helt försvunne som självständiga brukningsenheter. Av detta vidlyftiga
frågekomplex ha de sakkunniga ansett sig i detta sammanhang kunna upptaga
endast frågan om jämkning av ägolott med penningar vid ägoutbyte
samt spörsmålet om en utvidgad tillämpning av tvångsägoutbyten.

De sakkunniga ha givit uttryck åt den uppfattningen att en ökad möjlighet
att vid ägoutbyte jämka ägolott mot gottgörelse i penningar, särskilt om
den kombineras med en vidgad tillämpning av tvångsägoutbyte, torde innefatta
möjlighet att i avsevärd mån underlätta smärre omregleringar av fastighetsbildningen
i syfte att rationalisera landets jordbruk. Vidare ha de
sakkunniga till granskning upptagit de skäl som legat till grund för gällande
lags snäva gränsdragning. Därvid ha de sakkunniga konstaterat, att den
erfarenhet som numera står till buds enligt samstämmiga uttalanden från
olika håll visade, att försiktigheten drivits för långt, med påföljd att institutet
ägoutbyte icke tillnärmelsevis fått den användning och de goda verkningar
det skulle ha kunnat få. De sakunniga ha vidare förklarat, att av de
ytterligare skäl, som vid jorddelningslagens tillkomst åberopats för en försiktig
begränsning av möjligheten till penninglikvid, man, därest en lagändring
inskränktes till att avse ägoutbyte, kunde bortse från de två, som
gingo ut därpå, att penninglikviderna tillsamman med andra vid ett laga
skifte förekommande kostnader och likvider kunde bli alltför betungande

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

för delägarna samt att en frestelse skulle föreligga för förrättningsmännen
att obehörigen tillgripa penninglikvid i stället för att ändra skiftesplanen
Vidare torde enligt de sakkunnigas mening det vid jorddelningslagens tillkomst
anförda argumentet att en jordägare ej borde tvingas till jordförvärv
över förmåga numera med hänsyn till de förmånliga låne- och bidragsformer,
som stå till buds i och för jordbrukets rationalisering, i väsentlig mån
ha förlorat betydelse. Det enda återstående i jorddelningslagens förarbeten
åberopade skälet eller att en fastighets förmåga att utgöra säkerhet för fordringar
ej borde sättas på spel ägde uppenbarligen alltjämt fog.

Dessa överväganden ha föranlett de sakkunniga att föreslå, att reglerna
i 8 kap. 2 § andra stycket jorddelningslagen om penninglikvid vid tvångsägoutbyte
på det sätt ändras, att tvåprocentregeln utbytes mot en tioprocentregel.
I anslutning härtill ha de sakkunniga förklarat, att för dem tillgänglig
expertis i fråga om jordbrukets rationalisering uppgivit, att en sådan ändring
skulle få mycket betydelsefulla verkningar vid rationaliseringsarbetet.

Vid utformningen av den sålunda förordade tioprocentregeln ha de sakkunniga
särskilt beaktat frågan om skyddet åt inteckningshavare. Efter att
ha erinat om, att fastighetsbildningslagen föreskriver nedsättning och fördelning
bland inteckningshavarna av likvidbelopp icke blott vid tillämpning
av nämnda lags tjugufemprocentregel utan även då tioprocentregeln tilllämpas,
ha de sakkunniga framhållit, att erfarenheten visat, att nedsättningsförfarandet
är en synnerligen invecklad procedur, som rent av kan
draga kostnader, vilka överstiga likvidbeloppet, och som ingalunda alltid
länder inteckningshavarna till gagn. Att införa denna procedur på ett nytt
område ha de sakkunniga därför funnit icke böra ifrågakomma. I stället
syntes enligt de sakkunniga lösningen böra sökas däri, att i 8 kap. 2 § införes
stadgande om en sådan oskadlighetsprövning, som gällande lag upptar
i 8 kap. 4 § andra stycket.

Beträffande det frivilliga ägoutbytet ha de sakkunniga förordat, att de
nuvarande svårtolkade specialreglerna i 8 kap. 4 § helt slopas och ersättas
med en hänvisning till den nya tioprocentregeln och den nya föreskriften
om oskadlighetsprövning i 8 kap. 2 §.

De sakkunniga ha även uppmärksammat, att den föreslagna tioprocentregelns
anknytning till de berörda fastigheternas uppskattningsinnehåll
kunde medföra svårigheter. Att fastställa uppskattningsinnehållet kunde
nämligen stundom bli en tämligen invecklad och tidsödande uppgift. Utan
att närmare ingå på spörsmålet ha de sakkunniga dock såsom sin uppfattning
uttalat, att i sådana fall, då penninglikviden vid ett ägautbyte uppenbarligen
låge inom den av lagen medgivna gränsen, en mera summarisk
överslagsberäkning eller bedömning borde kunna ifrågakomma, därest parterna
förklarade sig åtnöjas därmed och jorddelningsmyndigheterna funne
en sådan uppskattning utgöra tillräcklig grund för oskadlighetsprövningen.

Vidare ha de sakkunniga upptagit till granskning kraven på en utvidgning
av möjligheterna att genomföra ägoutbyten, tvångsvis. Härvid ha de
föreslagit slopande av den för tillämplighet av 8 kap. 1 § första stycket nu

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

upptagna förutsättningen att gränsen går i bukter eller brytningar. Vidare
lia de sakkunniga, därvid de såsom förebild delvis åberopat de nya
jordpolitiska föreskrifterna i 19 kap. jorddelningslagen, föreslagit, att till
8 kap. 4 § måtte fogas ett nytt andra stycke av innehåll, att om ägoutbyte
av det slag, som avses i 4 §, berör jordbruksfastighet och befinnes medföra
betydande fördel för jordbruksnäringen, ägoutbytet må verkställas även
om förening därom mellan samtliga delägare icke träffas.

I fråga om sistnämnda bestämmelse ha de sakkunniga anfört, att den
borde, tillämpad med omdöme och tillbörlig varsamhet, icke innebära något
för rättskänslan stötande ingrepp i jordägarnas förhållanden men väl
bli till avsevärd fördel vid rationaliseringsverksamheten. Det borde ock understrykas,
att medan 8 kap. 1 § föreskreve att ägoutbyte i vissa fall skall
verkställas, den föreslagna nya regeln i 4 § utsade, att tvångsägoutbyte i angivna
fall må ske. Om den part, för vilken ett ifrågasatt ägoutbyte skulle
innebära en ökning av jordinnehavet, motsatte sig utbytet, borde åtgärden
självfallet icke utan speciella skäl av betydande styrka påtvingas honom.
Det syntes ock böra tillmätas betydelse, huruvida den med ägoutbytet förenade
likviden låge högt eller lågt inom den av lagen angivna ramen. Även
andra, liknande hänsyn torde komma att anmäla sig vid behandlingen av
de särskilda fallen.

Slutligen ha de sakkunniga upptagit frågan om en utsträckning av räckvidden
av särbestämmelsen i 6 kap. 8 § fastighetsbildningslagen om ägoutbyten
inom vissa planområden. De sakkunniga ha i detta avseende framhållit,
att enligt gällande byggnadslag samma planformer kunde förekomma
i stad och på landet samt att svårigheterna att genomföra planer och
fastighetsbildning inom byggnadskvarter ofta vore lika stora på landet som
i stad. Vidare ha de sakkunniga erinrat om att från lantmätarhåll vid flera
tillfällen önskemål framförts om införandet av bättre och smidigare metoder
för genomförandet särskilt av byggnadsplaner och av ny fastighetsindelning
inom de i dessa planer upptagna byggnad skvarteren. De sålunda
framförda kraven vore enligt de sakkunnigas mening berättigade. Den enklaste
lösningen syntes vara, att 8 § i 6 kap. lagen om fastighetsbildning i
stad överfördes till jorddelningslagen, varvid bestämmelserna i densamma
automatiskt bleve tillämpliga i stad och samhälle, för vilket fastighetsbildningslagen
gäller.

Vid det sålunda förordade överförandet vore enligt de sakkunniga att
beakta, att i 6 kap. 8 § fastighetsbildningslagen byggnadsplan icke nämndes.
Detta institut kunde emellertid förekomma jämväl i stad, därvid samma
möjlighet till reglering av fastighetsindelningen kunde erfordras som
på landet. Byggnadsplanen torde därför både för stad och land böra upptagas
bland de planinstitut, för vilka det avsedda lagrummet skulle gälla.
Enligt de sakkunnigas mening förelåge icke anledning, att — såsom vore
fallet i 19 kap. 4 § jorddclningslagen — vid ägoutbyte göra skillnad mellan
byggnadsplan, som fastställts före och efter den 1 januari 1948.

Slutligen vore, fortsätta de sakkunniga, i förevarande sammanhang också

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

att märka, att genom de ändringar, som nu föreslagits i jorddelningslagen,
för ägoutbyte å landet med tillämpning av tioprocentregeln skulle erfordras
oskadlighetsprövning av jorddelningsmyndigheterna, under det att, om
6 kap. 8 § kvarstode oändrad, expropriationslagens bestämmelser om sättet
för erläggande och fördelning av penningersättning skulle tillämpas.
Denna motsättning syntes enligt de sakkunniga vid överflyttning av 6 kap.
8 § fastighetsbildningslagen till jorddelningslagen böra lösas på det sätt,
att tioprocentregeln uteslötes ur stadgandet, varvid jorddelningslagens bestämmelser
i denna del bleve tillämpliga. Däremot ha de sakkunniga ansett,
att vid utnyttjande av ägoutbytesinstitutet med vederlag för mark i
pengar över tio procent intill tjugufem procent av uppskattningsinnehållet
av fastighet ändring i detta sammanhang icke borde ifrågasättas i regeln
att expropriationslagens bestämmelser om sättet för erläggande och fördelning
av penningersättning skola tillämpas.

Enligt de sakkunnigas förslag skall den nu i 6 kap. 8 § fastighetsbildningslagen
upptagna regeln, med de jämkningar förut nämnts, i stället införas
i en ny paragraf, betecknad 4 a §, i 8 kap. jorddelningslagen.

Yttrandena.

Behovet av att genom ändrade regler beträffande institutet ägoutbyte uppnå
en vidsträcktare användning av detta har allmänt vitsordats av remissinstanserna.
I princip har de sakkunnigas förslag tillstyrkts eller lämnats utan
erinran av det övervägande flertalet remissinstanser, om ock åtskilliga av
dem i skilda hänseenden ha förordat jämkningar. Ingen har helt avstyrkt
den föreslagna reformen men några — ägodelningsdomaren i Livgedingets
domsaga, svenska sparbanksföreningen, svenska jordbrukskreditkassan och
Sveriges allmänna hypoteksbank — ha givit uttryck åt betydande tveksamhet
om de utav de sakkunniga förordade lösningarna vore tillfredsställande.

Mot förslaget att ersätta nuvarande i 8 kap. 2 § jorddelningslagen upptagna
tvåprocentgräns med en tioprocentgräns har, såvitt gäller tvångsägoutbytena,
flertalet remissinstanser icke haft något att erinra. Däremot
ha åtskilliga önskemål framförts beträffande de regler, som sammanhänga
med den föreslagna procentgränsen.

I fråga om den föreslagna gränsen i och för sig har lantbruksnämnden i
Norrbottens län ansett, att bestämmelserna om viss högsta procentuell avvikelse
mellan uppskattningsinnehållet hos en fastighet före och efter ägoutbytet
kunde helt slopas och att endast bestämmelserna om oskadlighetsprövning
behövde kvarstå. Med hänsyn till önskvärdheten av att med minsta
möjliga rubbning i gällande lagstiftning vinna ökad användning av institutet
ägoutbyte tillstyrkte nämnden dock de nu föreslagna reglerna om procentuell
avvikelse. Lantbruksstyrelsen har funnit den föreslagna begränsningen
vara väl snäv bl. a. i de fall, där ägoutbyte medförde betydande fördelar
för samtliga berörda fastigheter. Frågan om ägoutbytesinstitutets begränsning
kunde icke genom det föreliggande förslaget anses slutligt löst. På skäl,

Kungl. Maj:ts proposition nr 159. 73

likartade med de av lantbruksnämnden i Norrbottens län anförda, tillstyrktes
dock förslaget.

Å andra sidan har överlantmätaren i Jönköpings län anfört, att vägande
skäl för utvidgning av rätten till utbyte av jord mot pengar vid tvångsägoutbyte
utöver vad som redan gällde icke syntes föreligga i andra fall än där
utbytet prövades medföra betydande fördel för jordbruksnäringen. Distriktslantmätaren
i Härnösands distrikt har förklarat, att den föreslagna tioprocentregeln
icke kunde anses ha motiverats av innehållet i de sakkunnigas
promemoria. Då ett obestridligt behov dock förelåge av en viss marginalökning,
vore lämpligt att fördubbla den nuvarande avvikelsemarginalen
och vid tvångsägoutbyten införa en fyraprocentregel.

I detta sammanhang må ock anmärkas, att ägodelnirigsdomaren i Livgedingets
domsaga givit uttryck för uppfattningen, att förutsättningarna för
ägoutbyte borde vara rent jordpolitiska — jordbruksrationaliserings- eller
byggnadslagsmässigt — och begränsningarna rent ekonomiska med hänsyn
till inteckningshavare och andra sakrättsligt skyddade. De föreslagna begränsningarna
till 10 resp. 25 procent av uppskattningsinnehållet torde däremot
icke komma att fylla någon egentlig uppgift utan endast komma att
utgöra ett onödigt hinder för genomförande av jordpolitiskt önskvärda åtgärder.
Däremot borde en gräns dragas för tvångsägoutbyten, men ej heller
denna borde anknytas till uppskattningsinnehåll utan till andra förutsättningar,
ett avvägande av den enskildes och det allmännas intressen med
hänsyn till alla inverkande faktorer (expropriationssynpunkten).

En av de omständigheter, som ha samband med frågan om själva procentgränsen,
är spörsmålet i vad mån jordpolitiska synpunkter komma att
bli beaktade enligt de sakkunnigas förslag. Ägodelningsdomaren i östra
och Medelsta domsaga har i detta avseende anfört:

En uppmjukning av tvåprocentregeln kan — även om den icke går längre
än den föreslagna tioprocentregeln — leda till att en jordbruksfastighet
till följd av ägoutbyte får sina inägor minskade med betydligt mera än en
tiondel, om ägoutbytet omfattar såväl inägojord som utägor. Beträffande
skogsmarken kan i extrema fall den procentuella minskningen av innehavet
bli mycket stor. Den i 8 kap. 1 § första stycket och 4 § jorddelningslagen
angivna förutsättningen för ägoutbyte, att bekvämare ägoanordning vinnes
genom utbytet, torde icke innebära krav på att de av ägoutbytet berörda
fastigheterna icke få utgå ur detsamma med för litet eller olämpligt sammansatt
ägoinnehav. Något annat stadgande om
dant syfte vid ägoutbyte finnes icke för närvarande och någon ändring i
detta förhållande skulle enligt de sakkunnigas förslag icke inträda för andra
fall än sådana tvångsägoutbyten, som avses i 4 § andra stycket i dess av
de sakkunniga föreslagna lydelse. Det är således icke uteslutet att fastighet
kan komma att utgå ur ägoutbyte med sådan beskaffenhet, att den är
mindre lämpad än förut att varaktigt användas för det ändamål, för vilket
den är avsedd. Vid tvångsägoutbyten är väl i praktiken risken för ett sådant
resultat ganska ringa, men vid frivilliga ägoutbyten synes den icke böra
lämnas helt åsido. Den nu framförda synpunkten är väl icke av den art,
att den bör utgöra hinder för den föreslagna uppmjukningen av tvåprocent -

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

regeln, men synes giva anledning överväga, huruvida icke vid ägoutbyte bör
föreskrivas jordpolitisk prövning i andra avseenden än dem, som föranledas
av kravet på bekvämare ägoanordning och av det föreslagna stadgandet i
8 kap. 4 § andra stycket jorddelningslagen.

Liknande synpunkter ha anförts av lantbruksstyrelsen, överlantmätarna i
Västerbottens och Norrbottens län samt lantmäteristyrelsen. Sistnämnda remissinstans
har sålunda funnit det önskvärt, att de förändringar i fastighetsindelningen,
som bleve en följd av de vidsträcktare reglerna för byte av jord
mot pengar, underkastades vissa jordpolitiska villkor. Styrelsen ifrågasatte
därför, att i 1 § i 8 kap. infördes ett stadgande av innehåll att ägoutbyte,
som berörde mark, avsedd för jordbruk eller skogsbruk, endast måtte ske
om den ändring i fastighetsindelningen, som därav föranleddes, överensstämde
med villkoren för avstyckning i 19 kap. 3 §. Genom ett dylikt stadgande
klargjordes även den nu i viss mån tveksamma frågan, om och i vilken
utsträckning utbyte mellan inrösningsjord och avrösningsjord finge äga
rum vid ägoutbyte.

En annan med procentgränsen sammanhängande fråga är om de utav
tvångsägoutbytet berörda markägarnas intressen komma att trädas för när
genom den föreslagna höjningen av gränsen från två till tio procent.

Härutinnan har ägodelningsdomaren i östra och Medelsta domsaga framhållit,
att de sakkunniga syntes i någon mån hava bagatelliserat invändningen,
att vederlaget i penningar tillsamman med andra förekommande
kostnader och likvider kunde bli alltför betungande för sakägarna. En penninglikvid,
som skulle utgöra ersättning för inemot tio procent av en fastighets
uppskattningsinnehåll, kunde uppgå till ganska betydande belopp.
Därtill komme, att förrättningskostnaderna ofta bleve avsevärda. Vidare
torde de utbetalningar, som kunde föranledas av reglerna i 14 kap. jorddelningslagen
om odlings- och hävdelikvider samt om likvider för ståndskog
m. m., vid tillämpning av tioprocentregeln kunna uppgå till beaktansvärda
belopp. Dessa kostnader och likvider kunde med hänsyn till det anförda
otvivelaktigt i vissa fall bliva ganska betungande för sakägare vid
en kraftig uppmjukning av tvåprocentregeln. De nu berörda synpunkterna
torde också böra beaktas vid bedömandet av den av de sakkunniga behandlade
invändningen, att en jordägare icke borde tvingas till jordförvärv över
förmåga.

Även lantmäteristyrelsen har ägnat uppmärksamhet åt ifrågavarande
spörsmål och därvid erinrat om det nu gällande villkoret för byte av jord
mot pengar, nämligen att bytet skulle kunna ske utan någon delägares förfång,
samt ifrågasatt om detta vore tillräckligt därest bytesmarginalen vidgades
från två procent till tio respektive tjugufem procent. Enligt definitionen
i 1 kap. 1 § andra stycket jorddelningslagen skedde laga skifte —
och därmed även ägoutbyte — utan någon delägares förfång, då förrättningen
för fastighet, som däri inginge, icke lände till minskning i värde utöver
vad i vissa avseenden kunde föranledas av särskilda stadganden i nämnda

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

lag. Enligt styrelsens uppfattning borde emellertid hänsyn tagas även till
andra omständigheter än sådana som sammanhängde med fastighets värdeminskning.
Även en värdeökning genom exempelvis ett marktillskott mot
ersättning i pengar kunde i vissa fall te sig icke önskvärd för en jordägare,
som icke ansåge sig kunna finansiera detta eller som därigenom skulle bli
tvungen att utöka sina ekonomibyggnader eller den till jordbruket knutna
arbetskraften. På grund härav ifrågasatte lantmäteristyrelsen, om icke förfångsregeln
i 2 § andra stycket och motsvarande stadgande i 4 a § borde omformuleras
så att ordet förfång utbyttes mot det mera allmängiltiga ordet
skada.

Frågan om de utav de sakkunniga föreslagna reglerna kunna anses betryggande
för innehavare av intecknad fordran eller rättighet har berörts
av åtskilliga remissinstanser.

Sålunda har svenska bankföreningen framhållit, att värdet av den föreslagna
oskadlighetsprövningen komme att i hög grad bli beroende av den
restriktivitet, med vilken ordet »uppenbarligen» komme att tillämpas. Det
funnes emellertid icke anledning antaga, att de prövande instanserna icke
skulle iakttaga den försiktighet, som stadgandets ordalag bjöde. Vad särskilt
anginge de i 8 kap. 4 a § upptagna reglerna ville föreningen icke underlåta
att framhålla att det i stad kunde bli fråga om rätt avsevärda belopp,
som med en tioprocentregel skulle kunna utbetalas till fastighetsägaren
utan att komma inteckningshavarna tillgodo. Det framstode för den
skull som särskilt viktigt att oskadlighetsprövningen här bleve ytterst
restriktiv. Det medgåves, att konsekvensen bjöde, att i detta hänseende
samma regler skulle gälla i fråga om stadsjord och jord å landet. För övrigt
ville föreningen framhålla, att det många gånger kunde vara en fördel
att icke nödgas fördela de ofta ganska obetydliga ersättningsbeloppen.
Föreningen funne sig därför ur de synpunkter föreningen hade att beakta
kunna tillstyrka de sakkunnigas förslag.

Svenska sparbanksföreningen har uttalat, att den föreslagna ändringen
av tvåprocentregeln till en regel om tio procent föranledde viss tvekan. Visserligen
gällde enligt fastighetsbildningslagen för städernas del en generell
tioprocentregel och i visst fall även en tjugufemprocentregel. Men beträffande
förhållandena i stad gällde för närvarande, att vid ägoutbyte för
vinnande av överensstämmelse mellan fastighetsindelning och plan nedsättning
och fördelning av likvidbelopp skulle ske enligt reglerna i expropriationslagen.
Klart syntes vara att frågan, huruvida ett utbyte av ägor uppenbarligen
icke kunde lända till skada för inteckningsborgenär eller likställd
rättsägare, kunde vara svårare att avgöra, då man hade att göra med en
tioprocentregel än en tvåprocentregel. Ur rättssäkerhetssynpunkt skulle
därför en tillämpning av nedsättningsförfarandet enligt expropriationslagens
regler vara önskvärt. Mot en sådan tillämpning talade emellertid enligt
de sakkunniga, att nedsättningsförfarandet vore en synnerligen invecklad
procedur, som droge kostnader, vilka kunde överstiga likvidbeloppen,

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

och som ej alltid lände inteckningshavarna till gagn. Med hänsyn till den
tvekan åt vilken föreningen sålunda givit uttryck ville föreningen erinra
om att fastighetsregisterkommissionen i skrivelse till Kungl. Maj :t den 25
juni 1934 föreslagit, att då vid ägoutbyte enligt fastighetsbildningslagen
vederlag bestämts skola utgå för minskning i en därav berörd fastighets
uppskattningsinnehåll, inteckning i fastigheten skulle kunna, efter överenskommelse
mellan samtliga sakägare, utan särskilda inteckningsåtgärder
kvarstå till fulla kapitalbeloppet och med oförändrad förmånsrätt i fastigheten
i dess efter ägoutbytet förändrade skick. Bestämmelser av sådan innebörd
skulle enligt föreningens mening kunna vara ägnade att för inteckningshavarnas
del motverka de olägenheter av praktisk art som enligt vad
de sakkunniga framhållit kunde vara förenade med nedsättningsförfarandet.

Mälarprovinsernas hypoteksförening har funnit den föreslagna oskadlighetsprövningen,
som skedde utan inteckningshavarens kontroll och som
regel utan möjlighet för denne att inträda under ärendets behandling och
bevaka sina intressen, icke vara tillfredsställande. Enligt föreningens mening
hade man att välja mellan alt antingen göra ägoutbytet beroende av
inteckningshavares samtycke eller ock söka en enklare väg för att tillförsäkra
inteckningshavare förstahandskontrollen över den utgående löseskillingen.
Föreningen förordade det senare alternativet och pekade på möjligheten
att tillämpa samma förfarande som gällde för dispositionen av
brandskadeersättning. Liknande synpunkter ha anförts av skånska hypoteksföreningen,
Örebro läns hypoteksförening och Norrlands hypoteksförening.

Sveriges allmänna hypoteksbank har betonat, att en utvidgning av möjligheterna
att vid ägoutbyte erlägga likvid i penningar icke finge medföra
att inteckningshavarnas rätt -— och därmed säkerheten för av banken utgivna
obligationer — sattes på spel. Det nedsättningsförfarande, som nu
vore föreskrivet i 6 kap. 8 § fastighetsbildningslagen, borde icke ifrågakomma
för att bereda skydd åt inteckningshavarna vid tvåprocentregelns ersättande
med en tioprocentregel. Utöver de härför i promemorian anförda
skälen erinrades om att med en dylik ordning en inteckningshavare kunde
tvingas att även mot sin vilja taga mot betalning under det att jordägaren
icke hade möjligheter att erhålla något av likviden även om alla inteckningshavare
gärna skulle avstå sin rätt till honom. Emellertid kunde det
enligt hypoteksbankens mening ifrågasättas om de i promemorian föreslagna
bestämmelserna om oskadlighetsprövning gåve inteckningshavarna tillräckligt
skydd. Enligt hypoteksbankens mening skulle ett sådant erhållas,
om inteckningshavarna i de fall, då skillnaden i uppskattningsinnehåll
överstege två procent av fastighetens hela uppskattningsinnehåll, bereddes
tillfälle att om de så önskade taga likviden i anspråk. Hypoteksbanken ansåge,
att därvid bestämmelserna i lagen den 8 april 1927 om inteckningshavares
rätt till betalning ur ersättning, som utgår på grund av brandförsäkringsavtal,
i princip syntes vara lämpliga även med avseende å ifråga -

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

varande likvider. De skäl, som anförts mot att tillämpa det i 6 kap. 8 §
fastighetsbildningslagen föreskrivna nedsättningsförfarandet vid likvid enligt
tioprocentregeln, syntes äga samma giltighet med avseende å likvid
enligt tjugufemprocentregeln i den i promemorian föreslagna 4 a §. Även
i detta fall borde enligt hypoteksbankens mening reglerna om rätt till betalning
ur brandskadeersättning göras tillämpliga.

Liknande synpunkter ha framförts av Wermlands hypoteksförening.
Svenska jordbrukskreditkassan har förklarat sig i princip dela den mening,
åt vilken Sveriges allmänna hypoteksbank givit uttryck.

Ägodelningsdomaren i Östra och Medelsta domsaga har framhållit, att
den av de sakkunniga föreslagna oskadlighetsprövningen endast avsåge
penninglikvid, som utgjorde ersättning för minskat uppskattningsinnehåll.
Emellertid kunde efter införandet av tioprocentregeln i 14 kap. jorddelningslagen
omförmälda likvider, såsom odlings- och hävdelikvider, likvider
för ståndskog m. m., vid ägoutbyten uppgå till avsevärda belopp. Detta förhållande
kunde måhända påkalla, att vid oskadlighetsprövningen borde beaktas
även den minskning i fastighets värde, för vilken ifrågavarande likvider
skulle utgöra ersättning. Enligt vad ägodelningsdomaren vidare framhållit,
komme oskadlighetsprövningen icke sällan att erbjuda åtskilliga
vanskligheter, särskilt för fastställelsemyndigheterna, vilka tydligen ofta
finge till sitt förfogande ett tämligen osäkert material att grunda sin prövning
på. För att undvika att av denna anledning fastställelse vägrades å
ägoutbyten, som eljest vore ur allmän synpunkt önskvärda, vore det lämpligt,
att möjlighet bereddes fastställelsemyndigheten att — därest oskadlighetsprövningen
bleve negativ — föreskriva om betalning och fördelning
av likvid i den ordning, som stadgats beträffande expropriationsersättning.

Liknande tanke har framförts även av lantmäteristyrelsen.

Ägodelningsdomaren i Ångermanlands södra domsaga har betonat, att det
för oskadlighetsprövningen erfordrades, att förrättningsmannen hade tillförlitliga
uppgifter såväl om fastighetens taxeringsvärde som om inteckningar
och dylikt. Vid förrättningsakten borde därför — möjligtvis frånsett vissa
uppenbara undantagsfall — fogas taxeringsbevis och gravationsbevis och
i protokollet borde uttryckligen angivas de omständigheter, varå förrättningsmannen
grundade sitt omdöme. Erforderliga bestämmelser härom torde
kunna utfärdas i administrativ ordning. Det kunde ifrågasättas, om icke
inteckningshavare borde beredas tillfälle att yttra sig över ifrågasatt ägoutbyte
mot penninglikvid. 1

1 fråga om den närmare utformningen av den föreslagna tioprocentregeln
vid tvångsägoutbyten ha vissa remissinstanser anmärkt mot att procentgränsen
anknutits till de berörda fastigheternas uppskattningsinnehåll.

Sålunda har överlantmätaren i Jönköpings län anfört, alt det vore en svaghet
att tillåtligheten vore bunden av förhållandet mellan vissa uppskattningsinnehåll,
d. v. s. av värden, om vilka ofta icke funnes några uppgifter, och
som, i den mån de hämtades ur äldre skiftesakter, oftast saknade aktua -

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

litet. Särskilt vid tillämpning av den föreslagna 4 a §, där väl ofta en del
av de ägor och fastigheter, som skulle jämföras, hade helt annat värde
såsom byggnadsmark än ur jordbrukssynpunkt, skulle i vissa fall jämförelser
av tillgängliga uppskattningsinnehåll ge resultat, som icke skulle
överensstämma med lagens eller det framlagda förslagets mening. De sakkunniga
hade förmodligen icke velat ändra på gällande princip om uppskattningsinnehållsförhållandena
såsom grund, innan de nya värderingsregler
utarbetats, som torde vara under övervägande. Om rätten till utbyte av jord
mot pengar skulle utökas, syntes det dock angeläget att samtidigt införa en
tillförlitligare beräkningsgrund. En ändring syntes ock kunna ske utan att
föregripa resultatet av nyssnämnda arbete. Värdeförhållandet skulle t. ex.
kunna beräknas såsom förhållandet mellan, å ena sidan, skillnaden i erhållna
och lämnade ägors värde och, å den andra, vederbörande fastighets
taxeringsvärde eller, om sådant icke funnes, däremot svarande värde. Det
första värdet framginge antingen direkt ur graderingen eller såsom sådant
särskilt värde, som i 11 kap. 3 § avsåges. Att dessa värden inte vore av
fullt samma karaktär som taxeringsvärdet saknade betydelse i detta sammanhang,
då det endast gällde att få en så entydig och lätt beräkningsbar
spärr som möjligt.

Liknande synpunkter ha anförts av överlantmätarna i Hallands och Jämtlands
län. Även larttmåterishjrelsen har anslutit sig till samma uppfattning.
Styrelsen har sålunda uttalat, att det förutsattes, att det vid ägoutbytet skulle
föreligga eller ha beräknats ett någorlunda tillförlitligt uppskattningsinnehåll
icke blott för de ägor, som byttes mot varandra, utan även för hela den
fastighet, från vilken det större området toges. Uppgift om sistnämnda uppskattningsinnehåll
förelåge emellertid ytterst sällan vid separata ägoutbytesförrättningar.
Icke ens vid ägoutbyte i samband med laga skifte kunde så
alltid väntas vara fallet, eftersom fråga om ägoutbyte regelmässigt skulle
upptagas till behandling före ägornas gradering och vidare den fastighet,
från vilken äga med det större uppskattningsinnehållet avsåges att tagas,
mycket väl kunde vara en skifteslaget angränsande fastighet, som alltså icke
omfattades av den vid skiftet verkställda graderingen. Det vore vidare mycket
vanskligt att hämta uppskattningsinnehåll, varom här vore fråga, ur äldre
lantmäteriakter. Vad som genom spärregeln åsyftades vore emellertid blott
en allmän begränsning av möjligheterna att genom ägoutbyte beröva en fastighet
mark mot ersättning i pengar. En viss spärr i detta avseende uppkomme
om styrelsens förslag om införande av jordpolitiska restriktioner i
1 § beslötes. Den ytterligare spärr, som härutöver kunde anses nödvändig,
kunde enligt styrelsens mening enklast utformas så att skillnaden i uppskattningsinnehåll
mellan de ägor, som skulle utbytas mot varandra, omräknades
i pengar — denna operation måste ändock ske för beräkning av
penningersättningen —- och den så erhållna värdeskillnaden ställdes i relation
till taxeringsvärdet av den fastighet, från vilken den större ägan vore
avsedd att tagas. Om icke taxeringsvärde funnes för fastigheten i fråga,

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

borde ett däremot svarande värde beräknas. Denna beräkning måste vara
enklare att göra än en gradering och uppskattning samt lämnade dessutom
för det ändamål, varom här vore fråga, ett resultat som finge anses vara
mera rättvisande.

I några yttranden har berörts frågan om hur spärregeln bör utformas,
då ägoutbytet avser mark samfälld för flera fastigheter. Lantmäteristyrelsen
har härom anfört:

De nuvarande ägoutbytesreglerna ha i praktiken visat sig särskilt ineffektiva,
då det gällt att förflytta eller delvis undanskaffa samfälligheter,
som icke längre nyttjas för det ändamål, för vilket de ursprungligen avsatts
och som hindra en rationell fastighetsindelning. Detta beror icke främst
på att marginalen för byte av jord mot pengar satts så snävt som till två
procent utan på det förhållandet att procentregeln skall tillämpas på det
samfällda området som sådant. Uppenbarligen vore det i dylika fall av ringa
betydelse om marginalprocenten ökades från två till tio eller tjugufem. I
praktiken är det nämligen oftast så att större delen eller rent av hela det
samfällda området bör till fördel för samtliga delägare bytas bort mot ersättning
i pengar. Enligt styrelsens uppfattning finnas inga sakliga skäl
att bibehålla en dylik konstruktion av spärregeln för byte av jord mot pengar,
då området med det större uppskattningsinnehållet tages från samfällt
område. Samfälligheter utgöra tillhörigheter till självständiga fastigheter och
spärregeln torde i stället böra utformas så att den tager sikte på de fastigheter,
som äga del i samfälligheten. Att en sådan regel kan möjliggöra att
en hel samfällighet försvinner genom ägoutbyte, bör icke föranleda betänkligheter.
De allmänna villkoren för ägoutbyte torde utgöra en tillräcklig
garanti för att samfälligheter, som äro till nytta för någon delägande fastighet,
icke minskas på olämpligt sätt. — Den här ifrågasatta specialregeln om
möjlighet till utbyte av jord mot pengar, om i ägoutbytet ingår samfälld
mark, torde lämpligen böra införas i 2 §, varjämte motsvarande ändring bör
göras i 4 a §.

Liknande synpunkter ha anförts av överlantmätaren i Jönköpings län
och distriktslantmätaren i Härnösands distrikt.

Vad härefter angår de sakkunnigas förslag att tioprocentregeln skall utsträckas
att gälla även de frivilliga ägoutbytena har lantbruks styr elsen
framhållit, att den föreslagna begränsningen vore väl snäv för det fall att
de berörda rättsägarna vore ense. Enligt vad överlantmätaren i Jönköpings
län anfört borde — om de förutsättningar, som borde vara de primära
för byte av jord mot pengar nämligen att bytet prövades kunna ske utan
någon delägares förfång samt att det medgåves av eller uppenbarligen
icke kunde lända till skada för inteckningshavare, vore uppfyllda — gränsen
kunna utsträckas längre än i promemorian föreslagits; i vart fall borde
så kunna ske om fordran uppställdes, dels på medgivande av inteckningshavare,
dels även på att ägoutbytet, i den mån det berörde jordbruksfastighet,
prövades medföra fördel för jordbruksnäringen. Lantbruksnämnden
i Jönköpings län har förklarat, att regeln om att uppskattningsbeloppen
vid frivilligt ägoutbyte enligt 8 kap. 4 § första stycket i förslaget finge av -

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

vika med högst 10 procent utan olägenhet torde kunna ändras till 25 procents
avvikelse, om medgivande från inteckningsinnehavare inhämtades i
de fall då skillnaden låge mellan tio och tjugufem procent. Slutligen har distriktslantmätaren
i Härnösands distrikt, som förklarat att olika gränser
borde uppställas för tvångsägoutbyten och frivilliga ägoutbyten, för de senare
förordat en tioprocentregel.

Vidkommande härefter de sakkunnigas förslag om utvidgning av förutsättningarna
för tvångsägoutbyte har det i 8 kap. 4 § andra stycket upptagna
förslaget, att ägoutbyte, som berör jordbruksfastighet och som prövas
medföra betydande fördel för jordbruksnäringen, skall kunna verkställas
tvångsvis, avstyrkts av ägodelningsdomarna i Uppsala läns södra domsaga
och Ångermanlands södra domsaga samt distriktslantmätaren i Härnösands
distrikt. Som skäl för sin ståndpunkt har den förstnämnde anfört, att
ett dylikt ägoutbyte skulle bliva ett förtäckt tvångsköp. Ägodelningsdomaren
i Ångermanlands södra domsaga, som påpekat, att enligt förslaget ägoutbytet
kunde medföra att avsevärda penninglikvider skulle utgå, har framhållit,
att det ej kunde anses tillfredsställande att en fastighetsägare skulle
tvingas ikläda sig skuld av dylik anledning. Och distriktslantmätaren i Härnösands
distrikt har framhållit, att varken lagtexten eller motiveringen
lämnade någon ledning för besvarande av frågan huru djupa ingreppen i
jordägarens rätt vore avsedda att få bli. Otvivelaktigt skulle den nya ägoutbytesformen
komma att ställa utomordentliga krav på lantmätarnas och
övriga jorddelningsmyndigheters omdöme och varsamhet. Varsamhet i tilllämpning
kunde dock ej helt ersätta varsamhet i lagstiftning. Då förutsättningarna
för bestämmelsens införande vore helt outredda, torde den föreslagna
nya formen av tvångsägoutbyte tills vidare böra avvisas.

Ägodelningsdomaren i östra och Medelsta domsaga har allmänt om sist
berörda förslag ävensom om förslaget till ändring i 8 kap. 1 § jorddelningslagen
anfört:

Ifrågavarande lagändringar ha av de sakkunniga motiverats med att de
åsyftade ägoutbytena — särskilt i kombination med andra, mindre ingripande
åtgärder — kunde få synnerligen betydelsefulla verkningar vid genomförandet
av jordbrukets rationalisering. Hur pass betydelsefulla verkningarna
skulle bli är visserligen svårt att förutse, enär innebörden av de
föreslagna nya stadgandena, vilken endast knapphändigt belyses av den
kortfattade motiveringen, icke synes vara fullt klar, men uppenbart torde
dock vara att ökade möjligheter till tvångsägoutbyte skulle vara ägnade att
underlätta genomförandet av programmet för jordbrukets yttre rationalisering.
Emellertid bör i detta sammanhang icke förbises, att tvångsägoutbyte,
särskilt om det sker under utnyttjande av den nya tioprocentregeln, till.sin
natur är ett expropriationsförfarande och att förslaget innebär ett avsteg
från den hittills upprätthållna principen, att jordbruksrationaliseringen bör
genomföras under frivillig medverkan av jordägarna. Detta är naturligtvis
icke något avgörande skäl mot förslaget, så mycket mindre som det väl
måste anses ha varit från början förutsatt, att för rationaliseringsprogram -

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

mets genomföi’ande inom rimlig tid tarvades nya möjligheter att tvångsvis
åstadkomma vissa omregleringar av fastigheternas sammansättning. Men
när det nu föreslås att ett första steg på denna väg skall tagas hade det
varit önskvärt att principen diskuterats ur jordpolitiska och psykologiska
synpunkter och att räckvidden av den föreslagna reformen blivit mera detaljerat
redovisad. Utan närmare hållpunkter härutinnan är det svårt att
taga ståndpunkt till förslaget i denna del.

Överlantmätaren i Västernorrlands län har beträffande det föreslagna
andra stycket i 8 kap. 4 § jorddelningslagen anfört:

Avsikten med stycket är att utvidga möjligheterna till ägoutbyte från ena
parten utöver den i 1 § angivna ramen. Även om sådant fall som avses i sistnämnda
lagrum icke är för handen, skulle dylikt ägoutbyte bli möjligt
mellan jordbruksfastigheter, därest bytet prövas medföra betydande fördel
för jordbruksnäringen. Bedömningen skulle alltså bli helt jordpolitisk och
regeln den första i sitt slag i jorddelningslagens bestämmelser om laga skifte.
Fristående ägoutbyten enligt den nya regeln skulle — liksom fristående
ägoutbyten enligt 1 § och 4 § första stycket — i viss mån kunna ersätta
omskiften. Häremot kan ur fastighetsbildningssynpunkt endast invändas,
att det måste vara svårare att tillförlitligt bedöma en åtgärds ändamålsenlighet
vid ett fristående ägoutbyte än vid ett omskifte, som ju förutsätter
noggrann planering inom ett ofta rätt stort område. Regelns tvångsnatur
kan därför inge vissa betänkligheter.

Ä andra sidan kan sägas, att jordpolitiska bedömningar utan sammanhang
med större undersökningar redan nu förekomma i stor utsträckning, bl. a.
vid avstyckning. Här är genomförandet dock beroende av helt frivillig medverkan
från jordägarehåll. De gamla tvångsägoutbytena enligt 1 § tillgodose
i många fall direkta jordpolitiska krav. Steget till den föreslagna regeln i 4 §
andra stycket är därför icke särdeles långt, även om det i praktiken kan
öppna möjlighet till ett väsentligt ökat antal ägoutbyten. Med hänsyn till den
föreslagna nya regelns tvångsnatur bör den ofta kunna tillgripas först efter
individuell jordbrulcsplanering. Detta innebär en garanti för att förfarandet
icke tillgripes i andra fall, än då det avsedda syftet — betydande fördel för
jordbruksnäringen — verkligen kan uppnås. Som de sakkunniga anfört
kunna de erfarenheter, som skulle vinnas genom ett ökat antal ägoutbyten
vid de närmaste årens arbete med jordbrukets rationalisering, uppenbarligen
bli av mycket stor betydelse för den slutliga utformningen av en ny lag om
fastighetsbildningen på landet. På grund av det anförda tillstyrker jag även
förslaget till ett nytt andra stycke i 4 §.

Vissa erinringar ha framställts mot de sakkunnigas förslag till utformning
av de i 8 kap. 1 § första stycket och 4 § andra stycket upptagna bestämmelserna.

Sålunda har ägodelningsdomaren i Östra och Medelsta domsaga framhållit,
att enligt förslaget förutsättning för ägoutbyte skulle vara att därigenom
bekvämare ägoanordning vunnes. Därest sådan förbättring icke kunde vinnas,
torde alltså tvångsägoutbyte med penninglikvid inom ramen för tioprocentregeln
icke kunna genomföras i syfte att få en ur härskande jordpolitisk
synpunkt lämpligare storlek på fastigheterna eller någon av dom.

(i Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 159.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

Det ville därför synas som om de praktiska konsekvenserna av ändringarna
skulle bliva relativt begränsade, men dock ingalunda betydelselösa.

Samma spörsmål har berörts av lantmäteristyrelsen, som efter att ha
erinrat om den i föregående yttrande berörda förutsättningen anfört:

Även om behovet av en förbättrad ägoanordning fortfarande skall bibehållas
som det primära ändamålet med ägoutbyte, torde man, såsom lantmäteristyrelsen
i det föregående påpekat, icke kunna bortse från att de föreslagna
nya reglerna i 2 § om byte av jord mot pengar innebära, att ägoutbytet
för att arronderingssyftet skall kunna vinnas tillåtes medföra vissa
begränsade förändringar i fråga om berörd jordbruksfastighets storlek och
ägoslagssammansättning. Dessa förändringar böra enligt styrelsens förslag
bedömas enligt villkoren för avstyckning enligt jorddelningslagen. Vid sådant
förhållande kan det ifrågasättas, om det nuvarande uttrycket bekvämare
ägoanordning bör bibehållas, i synnerhet som uttrycket materiellt sett
fått en annan innebörd. Styrelsen föreslår att detta förhållande markeras
genom att orden bekvämare ägoanordning i 1 och 4 §§ utbytas mot lämpligare
fastighetsindelning.

Ägodelningsdomaren i Östra och Medelsta domsaga har till granskning
upptagit frågan om räckvidden av 8 kap. 4 § andra stycket jämfört med 1 §
i samma kapitel i paragrafens föreslagna lydelse samt därutinnan anfört,
att enligt 1 § första stycket i dess föreslagna lydelse ägoutbyte med angränsande
fastighet skulle kunna framtvingas även om gränsen dem emellan
utgjordes av en absolut rak linje, om blott ägolotternas arrondering
bleve bättre och ingen av ägarna lede förfång. Vid laga skifte skulle det
åligga förrättningsmännen att ex officio se till att, där dessa förutsättningar
förelåge, sådant ägoutbyte komme till stånd. Stadgandet vore alltså
i betydelsefulla hänseenden vidsträcktare än det föreslagna stadgandet i 4 §
andra stycket och skulle kunna tillämpas i alla de fall, för vilka sistnämnda
stadgande vore avsett, utom ett, nämligen det att fastigheterna icke angränsade
varandra. Endast för sistnämnda fall syntes 4 § andra stycket
få någon självständig betydelse. Om båda ändringsförslagen genomfördes,
komme därjämte följden att bli den, att ägoutbyte kunde tvångsvis verkställas
endast under förutsättning att det prövades medföra betydande fördel
för jordbruksnäringen, därest fastigheterna icke angränsade varandra,
under det alt sådan prövning icke skulle erfordras, därest fastigheterna
hade gemensam gräns, något som knappast syntes sakligt grundat. Det
torde böra övervägas huruvida icke 1 § första stycket borde bibehållas
oförändrat.

I detta sammanhang må anmärkas, att ägodelningsdomaren i Ångermanlands
södra domsaga påtalat, att det föreslagna stadgandet i 4 § andra stycket
rätteligen hörde hemma under 1 §.

Mot det i 4 § andra stycket upptagna uttrycket »betydande fördel för jordbruksnäringen»
har överlantmätaren i Skaraborgs län anmärkt, att det vore
svårt, att vid en tvist kunna bedöma, om en fördel bleve tillräckligt betydande
för att tvångsägoutbyte skulle få genomföras. Därtill komme, att fördelen
skulle avse »jordbruksnäringen» och ej berörda fastigheter. Man skulle

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

härav vilja förmoda, att lagbestämmelsen icke kunde tillämpas på små jordstycken.
Det vore givetvis för jordbruksnäringen tämligen likgiltigt om ett
område av ringa storlek brukades till en ur rationell synpunkt felaktig fastighet.
Hur stora bytena skulle vara för att näringen därav rönte inflytande
ginge väl ej att besvara. För att regeln verkligen skulle nå sitt syfte föresloges
omredigering till »—- — prövas medföra betydande fördel för

jordbruket i orten». Med uttrycket »jordbruket i orten» hade man satt in
bedömningen inom ganska snäva geografiska gränser, där en enkel individualplanering
kunde klarlägga ett beramat bytes ekonomiska innebörd.
Ägodelnings domaren i Östra och Medelsta domsaga har framställt anmärkning
av samma innebörd.

Slutligen har lantmäteristgrelsen anfört:

Enligt de sakkunnigas förslag skulle vid ägoutbyte enligt 4 § icke behöva
uppställas villkoret, att ägoutbytet skall kunna ske utan någon delägares
förfång. Om fråga är om frivilligt ägoutbyte enligt första stycket kan måhända
en sådan synpunkt vara riktig. Tillämpningen av tvångsregeln i andra
stycket bör däremot enligt styrelsens uppfattning icke få äga rum, därest
den medför förfång för delägare, som bestrider ägoutbytet eller av annan anledning
icke biträder en förening. Sådan jämkning synes fördenskull påkallad
i 4 § att det tydligt framgår att ägoutbyte, som där avses, icke får lända delägare
till förfång.

Återstå så yttrandena beträffande de sakkunnigas förslag att genom överflyttning
till jorddelningslagen av de i 6 kap. S § fastighetsbildningslagen
upptagna bestämmelserna giva desamma större räckvidd. I princip har förslaget
tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Mot den föreslagna lösningen av
vissa detalj spörsmål ha emellertid anmärkningar framförts av några remissinstanser.
5 ;Ts*Äj

Sålunda har spörsmålet huruvida byggnadsplan, fastställd före den 1 januari
1948, borde upptagas bland de i den föreslagna 4 a § i 8 kap. uppräknade
planinstituten berörts av ägodetningsdomaren i Östra och Medelsta
domsaga, som framhållit, att de skäl, som föranlett att i 19 kap. 4 § jorddelningslagen
skillnad gjorts mellan byggnadsplaner som fastställts före
och efter den 1 januari 1948 — nämligen att de förstnämnda byggnadsplanerna
ej sällan utlagts över orimligt stora områden ulan större hänsyn
till om tätbebyggelse inom planområdet vore att förvänta inom rimlig tid
samt att vid dessa planers fastställande vederbörlig hänsyn ofta icke tagits
till jordbrukets intressen — med visst fog torde kunna åberopas för att
icke generellt medgiva tvångsägoutbyte för att underlätta genomförandet
av dylik byggnadsplan.

Lantmäteristgrelsen har å sin sida framhållit, att i byggnadsplan reglerades
i fråga om mark, avsedd lör bebyggelse, endast »kvarterens» yttergränser
men icke »kvarterens» indelning i tomtplatser. Med den föreslagna formuleringen
av 4 a § första stycket skulle ägoutbyte enligt paragrafens bestämmelser
sålunda knappast kunna tillgripas för att inom ett »kvarter» i eu byggnadsplan
åstadkomma sådana ändringar i fråga om bestående fastighetsgränser,
som vore önskvärda för att möjliggöra en ändamålsenlig indelning

Kungi. Maj.ts proposition nr 159.

av »kvarteret» i tomtplatser. Detta syfte syntes emellertid på ett enkelt sätt
uppnås, om villkoret för ägoutbyte, varom här vore fråga, angåves vara att
främja genomförandet av de åsyftade planerna samt tomtindelning. Lantmäteristyrelsen
förordade en sådan ändring av paragrafen. Samma synpunkt
har anförts av överlnntmätaren i Norrbottens län.

Frågan om marginalerna för tillåtna avvikelser beträffande marktilldelning
har ägnats uppmärksamhet i vissa yttranden. Sålunda har ägodelningsdomaren
i Uppsala läns södra domsaga framhållit, att betänkligheter mötte
beträffande den föreslagna tjugufemprocentgränsen. Svea hovrätt har framställt
den erinringen mot förslaget att byggnadsplan upptagits bland de institut,
som kunde medföra tillämpning av tjugufeinprocentregeln. Hovrätten
har härom anfört:

Vad beträffar sådana byggnadsplaner, som fastställts före den 1 januari
1948 kan hovrätten ej finna annat än att dessa, bland annat av samma skäl
som föranlett undantag för dessa byggnadsplaner i 19 kap. 4 § jorddelningslagen,
också borde uteslutas i den föreslagna 4 a § i 8 kap. jorddelningslagen.

Vad gäller byggnadsplaner, upprättade enligt den från och med den 1 januari
1948 gällande byggnadslagstiftningen, må först framhållas, att i samband
med nämnda lagstiftnings införande ej ens föreslogs, att 6 kap. 8 § fastighetsbildningslagen
skulle ändras så att jämväl byggnadsplan skulle kunna
föranleda tillämpning av 25-procentregeln. Enligt hovrättens mening kan
frågan om och i vad mån sådana byggnadsplaner böra upptagas i den nu
föreslagna lagbestämmelse som avses ersätta 6 kap. 8 § fastighetsbildningslagen
vara föremål för olika åsikter. Hovrätten anser sig icke på grundval
av den utredning som redovisats i fastighetsbildningssakkunnigas promemoria
och det material som i övrigt stått hovrätten till buds kunna göra annat
uttalande än att frågan härom icke bör prövas utan ytterligare utredning.

Slutligen ha vissa erinringar riktats mot de sakkunnigas förslag att i
fråga om sättet för erläggande och fördelning av penningersättningen i visst
fall skall gälla expropriationslagens regler därom. Så har överlantmätaren
i Södermanlands län ifrågasatt huruvida det sålunda föreslagna omständliga
och fördyrande förfarandet icke skulle kunna undvaras. Det borde vara
tillfyllest med oskadlighetsprövning vid förrättningen. Eventuellt skulle
kunna tänkas, att fördelningsförfarandet skulle tillämpas om värdeskillnadens
belopp överstege visst penningbelopp.

Beträffande nyssnämnda bestämmelse har distriktslantmätaren i Härnösands
distrikt anfört, att eftersom nedsättningsförfarande skulle användas
endast i de fall, då skillnaden överstege tio procent, ett ägoutbyte, vid vilket
skillnaden väl vore lägre än tio procent men beträffande vilket oskadlighetsprövningen
givit ett negativt resultat, icke skulle kunna genomföras. En dylik
verkan kunde ej vara avsedd. Anmärkning av enahanda innebörd har
gjorts av överlantmätaren i Västernorrlands län.

Med anledning av vad de två sistnämnda remissmyndigheterna anfört har
lantmäteristgrelsen ifrågasatt om icke en möjlighet till nedsättningsförfarande
enligt 4 a § skulle kunna införas för det fall att vid utbyte av jord mot
pengar under tioprocentgränsen eu oskadlighetsprövning gåve till resultat att

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

ägoutbytet lände till skada för innehavare av fordran eller annan rättighet.
I så fall torde konsekvensen kräva att ett nedsättningsförfarande även kunde
tillgripas i motsvarande fall vid ägoutbyte enligt 1 och 4 §§. Styrelsen ville
emellertid bestämt avstyrka att nedsättningsförfarande generellt stadgades
vid byte av jord mot pengar inom tioprocentgränsen.

Departementschefen.

Jorddelningslagen upptager två arter av ägoutbyten, nämligen dels s. k.
tvångsägoutbyte, som innebär att utbyte kan genomföras oavsett om sakägarna
lämnat medgivande till detsamma, och dels s. k. frivilligt ägoutbyte,
vilket alltid måste grunda sig på en medverkan från ägarna till de av
utbytet berörda fastigheterna.

Vissa bestämda förutsättningar ha uppställts för att tvångsägoutbyte
skall få äga rum. Ett fall, då sådant utbyte får ske, är om en gräns, som
går i bukter eller brytningar, genom ett ägoutbyte kan erhålla en lämpligare
sträckning och därigenom en bekvämare ägoanordning kan vinnas.
Tvångsägoutbyte kan ock komma till tillämpning om en fastighet har äga
liggande inom annan fastighets gräns. I princip gäller, att de ägor som
skola utbytas mot varandra skola vara av lika uppskattningsinnehåll. Från
denna regel har dock stadgats det undantaget, att om skillnaden i uppskattningsinnehåll
mellan de ägor som skola utbytas mot varandra uppgår
till högst två procent av uppskattningsinnehållet för den fastighet, varifrån
ägovidden med det större uppskattningsinnehållet skall tagas, ägoutbytet
likväl må genomföras. Vederlag för den bristande marktilldelningen skall
lämnas i pengar.

Frivilligt ägoutbyte skall syfta till att vinna en bekvämare ägoanordning.
Något närmare angivande av de fall, då frivilligt ägoutbyte kan vinna tilllämpning,
har ej gjorts. En begränsning av möjligheten att använda frivilligt
ägoutbyte ligger däri, att de till utbyte ifrågasatta ägorna skola ha
väsentligen lika uppskattningsinnehåll.

De sakkunnigas förslag innebär i huvudsak dels att en utökning göres
av de fall, då tvångsägoutbyte kan vinna tillämpning, och dels att undantagen
från principen att de utbytta ägorna skola ha lika uppskattningsinnehåll
vidgas. Sålunda skall enligt förslaget tvångsägoutbyte avseende
jordbruksfastighet kunna äga rum, om det prövas medföra betydande fördel
för jordbruksnäringen. Därjämte ha de sakkunniga förordat, att tvångsägoutbyte
skall få ske ej endast för att uppnå eu gränsrätning utan för
att över huvud erhålla en lämpligare sträckning av cn gräns; den för nu
avsedda art av tvångsägoutbyte upptagna förutsättningen att gränsen går i
bukter eller brytningar har sålunda föreslagits skola utgå. Möjligheten att
utgiva ersättning i pengar för bristande tilldelning av mark har vidgats
därigenom, alt såväl tvångsägoutbyten som frivilliga ägoutbyten enligt
förslaget skola kunna äga rum om skillnaden i uppskattningsinnehåll uppgår
till högst tio procent av uppskattningsinnehållet av den fastighet, varifrån
ägovidden med det högre uppskattningsinnehållet är avsedd att tagas.

Kungl. Maj:ts proposition n<r 159.

Syftet med förslaget är främst att underlätta jordbrukets yttre rationalisering,
för vilken statsmakterna år 1947 uttalat sig i samband med uppdragandet
av riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken. Det närmaste
målet för de statliga åtgärderna på jordbrukets område angavs därvid vara
att den i jordbruket arbetande befolkningen skulle få samma möjligheter
som utövarna av andra näringar att uppnå en skälig inkomstnivå och
alt bli delaktig i den allmänna välståndsstegring som kunde ske i fortsättningen.
En förutsättning för att uppnå detta mål vore att rationaliseringsmöjligheterna
inom jordbruket tillvaratoges. Särskilt måste eftersträvas
att brukningsdelarna bleve sådana, att de möjliggjorde ett effektivt utnyttjande
av arbetskraften hos de i jordbruket sysselsatta personerna. Man
hade att utgå från att jordbruket även framgent i huvudsak borde vara ett
bondejordbruk och strävandena borde inriktas på att få till stånd brukningsdelar
av bondejordbrukets storlekstyp.

Det framhölls även, att rationaliseringsarbetet i första rummet borde
vara eu jordbrukets egen verksamhet, till vilken statsmakterna skulle lämna
biträde genom ekonomiskt stöd och genom lagstiftningsåtgärder med
syfte att undanröja eventuella hinder mot densamma. Emellertid befanns
det erforderligt att i vissa fall kunna vidtaga åtgärder i rationaliseringssyfte
även utan medverkan av alla dem som berördes av åtgärden. I anslutning
härtill vidtogos vissa lagstiftningsåtgärder. Främst i syfte att hindra
en olämplig jorddelning infördes sålunda i 19 kap. 3 § jorddelningslagen
vissa regler, som innebära en skärpning av förutsättningarna för avstyckning.
Nämnda lagrum innehåller därefter de huvudstadgandena, att avstyckning
från jordbruksfastighet ej må äga rum, om ändringen i fastighetsindelningen
skulle för jordbruksnäringen medföra men av någon betydelse,
samt att, om avstyckningen sker för jordbruksändamål, det fordras,
att ändringen i fastighetsindelningen kan antagas för jordbruksnäringen
medföra fördel som överväger med delningen förenade olägenheter. Lagstiftningsåtgärder
i syfte att direkt främja rationaliseringen genomfördes
emellertid även. Den 1947 verkställda omarbetningen av sammanläggningslagen
gjordes bl. a. i detta syfte. Därjämte infördes lag om kronans förköpsrätt,
enligt vilken kronan i vissa fall, då försäljning sker av jordbruksfastighet,
äger lösa till sig fastigheten för att underlätta bildandet
av bärkraftiga brukningsdelar. Och slutligen öppnades genom ändring i
expropriationslagen möjlighet att i vissa fall expropriera mark för stärkande
av ofullständigt jordbruk.

Från början har stått klart, att de nu angivna lagstiftningsåtgärderna
icke äro tillräckliga för att genomföra jordbrukets yttre rationalisering. Det
har nämligen förutsatts, att i åtskilliga fall omskiften, ägoutbyten och liknande
åtgärder inom fastighetsbildningslagstiftningens ram komma att
krävas och att det för dessa instituts användbarhet i rationaliseringssyfte
erfordras åtskilliga lagändringar. Denna lagstiftningsuppgift utgör en av
de centrala frågor, som fastighetsbildningssakkunniga ha att lösa under
sitt mera långsiktiga arbete med upprättande av förslag till en ny fastig -

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

hetsbildningslag för landsbygden. Det av de sakkunniga nu framlagda förslaget
om vidgade möjligheter till ägoutbyte utgör endast en del av detta
större problemkomplex.

Jordbrukets yttre rationalisering kan taga sikte på olika förhållanden.
Den kan inskränkas till att endast avse en bättre arrondering av de ägor, som
höra till befintliga brukningsdelar. Man kan vidare syfta till att — utan att
egentlig rubbning sker av brukningsdelarnas storlek — uppnå ej endast
en bättre arrondering utan även en lämpligare ägoslagssammansättning.
Slutligen kan rationaliseringsverksamheten i sin mest ingripande form avse
förutom arrondering och ägoslagssammansättning även själva storleken
av brukningsdelarna.

Det behöver ej särskilt framhållas, att en frivillig rationaliseringsverksamhet
bör på allt sätt understödjas av det allmänna. Det är sålunda angeläget,
att hinder i lagstiftningen mot sådan verksamhet undanröjes. I den
mån åter icke alla berörda markägares frivilliga medverkan kan vinnas för
en viss åtgärd, uppkommer frågan om man likväl bör genomföra densamma.
Spörsmålet blir i detta läge i vilken utsträckning man skall giva myndigheterna
tvångsmedel att genomföra rationaliseringsåtgärder.

De nu gällande förutsättningarna för frivilligt ägoutbyte — att det skall
syfta till att vinna en bekvämare ägoanordning och att de till utbyte ifrågasatta
ägorna skola ha väsentligen lika uppskattningsinnehåll — begränsa
uppenbarligen detta instituts användbarhet för rationaliseringsverksamheten.
Som ett instrument för storleksrationalisering är det sålunda praktiskt
taget oanvändbart.

Vid bedömande av vilka ändringar i reglerna om frivilligt ägoutbyte, som
äro påkallade, synes en vägledande princip böra vara, att frivilligt ägoutbyte
skall få äga rum, oavsett om det syftar till storleks-, ägoslagssammansättnings-
eller arronderingsrationalisering. Då vidare i begreppet frivilligt
ägoutbyte ligger, att sakägarna skola vara ense om detsamma, framstår det
som naturligt, att envar sakägare själv får bevaka sina intressen. Några regler,
som till skydd för sakägarna inskränka möjligheterna att genomföra
ägoutbyte, synas därför ej böra uppställas. Däremot har det allmänna ett intresse
av att icke alla ägoutbyten, om vilka markägarna kunna vara ense,
komma till stånd. Vad sålunda anförts leder till att man ej synes böra i
lagen angiva något ändamål, till vilket frivilligt ägoutbyte skall syfta. Vad
som erfordras är endast förbud mot sådana frivilliga ägoutbyten, som icke
äro ur allmän synpunkt önskvärda.

Det första krav, som det allmänna måste uppställa, är att den fastighetsindelning,
till vilken ägoutbytet leder, ej i mindre grad än den bestående
överensstämmer med de riktlinjer, som uppdragits för jordbrukets yttre rationalisering.
Dessa riktlinjer ha kommit till uttryck i bestämmelserna i 19
kap. 3 § jorddelningslagen om avstycknings tillåtlighet. Regler av motsvarande
innebörd torde böra gälla för att frivilligt ägoutbyte skall få äga rum.
Detta synes kunna angivas genom en regel med det innehållet att ägoutbyte
ej må ske, om därigenom en försämrad fastighetsindelning skulle bli
följden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

Utan varje begränsning av möjligheten att vid frivilligt ägoutbyte utgiva
vederlag i pengar för underskott i tilldelning av mark skulle i det frivilliga
ägoutbytets form kunna företagas transaktioner, som i själva verket äro att
anse såsom köp. Härigenom skulle öppnas möjlighet att kringgå de särskilda
regler som omgärda fastighetsköpet. Med hänsyn härtill anser jag det erforderligt,
att fortfarande begränsa möjligheten att vid frivilligt ägoutbyte byta
jord mot pengar. Begränsningen synes lämpligen böra ha det innehållet, att
en fastighet ej får minskas med mera än tio procent.

Då det gäller att taga ståndpunkt till frågan i vilken mån man skall giva
myndigheterna möjlighet att utan frivillig medverkan av samtliga jordägare
genomföra ägoutbyte i rationaliseringssyfte, är att beakta, att — såsom
tidigare antytts — spörsmålet ingår såsom en del i ett av de centrala
problem, som måste lösas i den blivande fastighetsbildningslagstiftningen.
Starka skäl tala för att detta problem i sin helhet prövas i ett sammanhang.
Det synes mig därför ej vara lämpligt att nu upptaga frågan om ändrade
regler rörande tvångsägoutbyte i hela dess vidd. Gällande jorddelningslag
innehåller emellertid redan vissa regler om ägoutbyte, vilka kunna betecknas
såsom tvångsåtgärder i rationaliseringssyfte. Jag tänker härvid på bestämmelserna
om tvångsägoutbyte, syftande till en lämpligare arrondering.
Hinder synas mig ej föreligga att nu pröva spörsmålet huruvida man inom
den ram som gällande lag sålunda uppdrager kan genom smärre jämkningar
underlätta arronderingsrationaliseringen.

En av de ändringar beträffande förutsättningarna för tvångsägoutbyte,
som de sakkunniga förordat, innebär — såsom tidigare framhållits — att
det enligt 8 kap. 1 § första stycket för gräns justering nu gällande villkoret
att gränsen går i bukter eller brytningar skall slopas. Förslaget bygger på
den tanken att det på grund av naturförhållanden eller andra likartade omständigheter
kan vara lämpligare att en gräns har en bruten än en rak
sträckning. Samtliga remissinstanser utom en har biträtt förslaget. Även
jag ansluter mig i princip till detsamma.

I sitt remissyttrande har lantmäteristyrelsen ifrågasatt, att syftemålet
med bl. a. nu förevarande form av ägoutbyte skulle angivas vara — icke såsom
enligt gällande lag vinnande av bekvämare ägoanordning — utan ernående
av en lämpligare fastighetsindelning. Då detta förslag skulle leda
till att förändring beträffande storlek och ägoslagssammansättning skulle
uppställas såsom ett direkt syfte med åtgärden, kan jag av skäl som tidigare
anförts icke ansluta mig till förslaget. Bibehållande av bestämmelsen att
syftemålet med ägoutbytet skall vara att uppnå en bekvämare ägoanordning
kan ej anses medföra risk för att man genom denna art av ägoutbyte skulle
erhålla fastigheter med försämrad ägosammansättning. Då här är fråga om
tvångsägoutbyte, ligger det i sakens natur att förrättningsmännen ej förordna
om ett utbyte, som skulle ha dylik verkan.

De sakkunniga ha även föreslagit införande av en ny art av tvångsägoutbyte.
Förutsättningar för denna skulle vara, att utbytet berör jordbruksfastighet,
att genom ägoutbytet en bekvämare ägoanordning vinnes och att
utbytet prövas medföra betydande fördel för jordbruksnäringen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen ha sedan länge önskemål
framförts om en vidgning av möjligheten att företaga tvångsägoutbyte
i den riktning sakkunnigförslaget innebär. Enligt min mening föreligger behov
av en dylik bestämmelse exempelvis i det fallet, att på en ort med olämplig
fastighetsarrondering flertalet fastighetsägare ha enats om lantmäteriåtgärder,
som skulle leda till en önskvärd ägoanordning, medan någon enstaka
markägare vägrar lämna sin medverkan.

Vid bedömandet av frågan om en sådan bestämmelse bör införas torde en
jämförelse med jorddelningslagens regler om omskifte kunna vara av värde.
Enligt denna lag är jordägare skyldig att under vissa i lagen angivna förutsättningar
underkasta sig omskifte. Den centrala av dessa förutsättningar
är att genom omskiftet skifteslagets ägor kunna erhålla en för deras skötsel
lämpligare indelning och därigenom uppbringas till större avkastning och
högre värde samt att skiftet för delägarna i allmänhet kommer att medföra
fördelar, som väsentligen överväga de av skiftet följande kostnader och olägenheter.
Vid bedömandet av innebörden i dessa förutsättningar är att beakta,
att vid framläggandet 1947 av förslaget till ändringar i 19 kap. 3 §
jorddelningslagen jag såsom skäl för att lämna skiftesreglerna å sido anförde
bl. a., att de lämplighetskrav, som i förslaget uppställdes för nybildning
genom avstyckning, torde komma att analogivis vinna tillämpning vid
tolkningen av de mera allmänt avfattade villkoren för skifte av odelad jord.
Självfallet är det önskvärt, att om förutsättning för omskifte föreligger, man
skall kunna nå det med omskiftet åsyftade resultatet genom att begagna en
mindre omfattande och enklare förrättningsform än omskifte. En sådan förrättningsform
är ägoutbyte, vilket kan karakteriseras som ett omskifte i
miniatyr. Att skapa möjlighet att genomföra ägoutbyte tvångsvis i syfte att
på denna väg uppnå ett omskiftes fördelar måste därför anses ligga i linje
med jorddelningslagens nuvarande regler.

Jag finner sålunda, att ett stadgande bör införas, som öppnar möjlighet
att i vissa fall genomföra ägoutbyte tvångsvis i syfte att uppnå en bekvämare
ägoanordning. En förutsättning bör uppenbarligen vara, att ägoutbytet berör
jordbruksfastighet. Vidare bör stadgandets räckvidd i så måtto begränsas
att det ifrågasatta ägoutbytet skall medföra betydande fördel för jordbruksnäringen.
Då ordet »jordbruksnäringen» ■— vilket också återkommer i 19
kap. 3 § — i förevarande sammanhang uppenbarligen har en vidsträckt innebörd
och sålunda åsyftar även fall, då fråga är om mindre fastigheter och
mindre områden, saknas anledning att, såsom ett par remissinstanser föreslagit,
utbyta detsamma mot annat uttryck.

1 likhet med de sakkunniga anser jag, att en regel av nu angiven innebörd
bör tillämpas med omdöme och varsamhet. Ägoutbyte som här avses
torde sålunda icke städse böra genomföras tvångsvis så snart cn formell
möjlighet föreligger därtill. Alt i lagtext närmare angiva de omständigheter,
som böra föranleda att möjligheten icke skall utnyttjas, torde ej vara möjligt.
Detta torde böra överlämnas åt jorddelningsmyndigheternas bedömande
från fall till fall. Genom att i lagtexten utsäga, att under de angivna för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

utsättningarna ägoutbyte »må» äga rum, torde vad sålunda åsyftats komma
till uttryck tillräckligt tydligt.

I 8 kap. 2 § fastslås beträffande tvångsägoutbytena den förut anmärkta
principen att de ägor, som utbytas mot varandra, skola vara av lika uppskattningsinnehåll
enligt gradering, verkställd på sätt i It kap. sägs. I paragrafen
upptages dock det undantaget att vid skillnad i uppskattningsinnehåll
inom en tvåprocentram ägoutbytet likväl må genomföras, därvid vederlag
för för liten tilldelning av mark skall utgå i pengar. De sakkunniga ha
såsom tidigare berörts föreslagit att räckvidden av undantaget skall vidgas;
tvåprocentgränsen föreslås ersatt med en tioprocentgräns.

För att en lämplig arrondering av ägorna skall kunna komma till stånd
kräves stundom, att smärre jämkningar ske beträffande fastigheternas storlek
och ägosammansättning. Att nu gällande tvåprocentgräns starkt inskränker
ägoutbytesinstitutets användbarhet står utan vidare klart. Även
om man, såsom jag tidigare framhållit, nu bör helt lämna åsido tvångsåtgärder
syftande till rationalisering ur storleks- och ägosammansättningssynpunkt
och sålunda uteslutande har tanke på ägoutbyten med ändamål
att uppnå bättre arrondering, framstår en utvidgning av möjligheten att
utgiva vederlag i pengar för underskott i jord såsom behövlig. Vid bedömande
av huru stor utvidgning man bör göra är å ena sidan att beakta, att
genom begränsningen av syftemålet med ägoutbytet procentgränsens betydelse
i viss mån minskats. Denna begränsning måste nämligen i väsentlig
mån undanröja de farhågor, som den föreslagna tioprocentgränsen skulle
kunna föranleda, om såsom mål för ägoutbytet uppställes att vinna en lämpligare
fastighetsindelning. Med den av mig förordade utformningen av syftemålet
är det sålunda uteslutet att genom tvångsägoutbyte betydligt utöka
en liten fastighets ägovälde med mark från en större fastighet. Å andra sidan
föranleder syftemålets begränsning, att något behov ej föreligger att mera
avsevärt öka möjligheten att byta jord mot pengar. Med beaktande av nu
anförda omständigheter anser jag, att man för närvarande bör stanna vid
att utbyta den nuvarande tvåprocentgränsen mot en femprocentgräns. Det
synes mig ej med fog kunna göras gällande att ett avstående av mark mot
vederlag i pengar inom den nu förordade ramen och under de förutsättningar
i övrigt, som skola föreligga, kan anses innebära något oberättigat intrång.
Ej heller kan det väntas, att det med den föreslagna marginalen kommer
att uppstå några olägenheter av betydelse för den som får ett icke önskat
tillskott i mark. Med hänsyn härtill synes det mig ej erforderligt att —
såsom lantmäteristyrelsen ifrågasatt vid genomförande av en tioprocentgräns
— utbyta det nu upptagna särskilda villkoret att utbytet ej får lända
någon delägare till förfång mot det strängare villkoret att utbytet ej får
lända någon delägare till skada.

I anslutning till det anförda vill jag understryka angelägenheten av att
lantmätarna nära samarbeta med lantbruksnämnderna, så snart det ifrågasättes
ett ägoutbyte, som ligger inom jordbruksrationaliseringens område.
Av särskild vikt är detta, då fråga är om storleksrationalisering vid frivilligt
ägoutbyte eller det ifrågasättes att genomföra arronderingsrationalisering

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

genom tvångsägoutbyte. Utan närmare motivering torde vara klart, att ett
tvångsägoutbyte av nu åsyftad art som regel ej bör komma till stånd, om
lantbruksnämnden ställer sig avvisande.

Jag får härefter övergå till några detalj spörsmål, som sammanhänga med
de nu förordade reglerna och deras närmare utformande.

I likhet med vad en remissinstans anfört torde förutsättningarna för den
nya arten av tvångsägoutbyte böra upptagas i 1 § av 8 kap., lämpligen såsom
ett nytt fjärde stycke.

Emot den av de sakkunniga föreslagna procentregelns utformning har i
åtskilliga remissyttranden anförts, att det icke vore lämpligt att anknyta
procentgränsen till uppskattningsinnehållet av den fastighet, från vilken
den större ägan vore avsedd att tagas. Om icke vidlyftig och kostsam gradering
verkställdes, vore nämligen många gånger uppskattningsinnehållet en
osäker mätare på nämnda fastighets värde. Förslag ha därför framförts att
jämförelsen i stället borde ske mellan den i pengar omräknade skillnaden i
uppskattningsinnehåll för de ägor som skola utbytas, å ena, samt taxeringsvärdet
å den fastighet, från vilken den större ägan är avsedd att tagas, å
andra sidan.

Vissa olägenheter av främst praktisk natur äro obestridligen förknippade
med den av de sakkunniga föreslagna ordningen och en tänkbar väg att
undvika dem synes vara den under remissbehandlingen anvisade. Emellertid
kräver en reform i denna riktning lösandet av åtskilliga problem av delvis
invecklad och vittsyftande art. Jag finner det därför icke lämpligt att i förevarande
sammanhang närmare ingå på det under remissbehandlingen framkomna
förslaget. Därtill kommer, att de olägenheter, som äro förbundna
med den av de sakkunniga föreslagna ordningen, synas i väsentlig mån kunna
undvikas därigenom att — såsom de sakkunniga uttalat — i sådana fall,
då penninglikviden uppenbarligen ligger inom den av lagen medgivna gränsen,
en mera summarisk överslagsberäkning eller bedömning bör vara tillfyllest,
om parterna förklara sig åtnöjas därmed.

Då ägoutbytet berör samfälld mark, skall enligt nu gällande ordning
jämförelsen ske mellan de till utbyte ifrågasatta områdenas skillnad, å ena,
samt det samfällda området, å andra sidan. Häri ha de sakkunniga ej föreslagit
ändring. Under remissbehandlingen bär uttalats, att genom spärregelns
anknytning till det samfällda området möjligheterna att genomföra
ägoutbyten beträffande dylika områden bli särskilt små. Spärregeln bör, har
det gjorts gällande, i stället taga sikte på de fastigheter, som äga del i samfälligheten.
Vad sålunda anförts synes välgrundat. Uppskattningsinnehåll
måste visserligen i sådant fall bestämmas för alla de fastigheter som äga del
i samfälligheten och detta torde stundom medföra betydande arbete och
kostnader. Då emellertid i dessa fall som regel en mera summarisk överslagsberäkning
torde kunna ske, synes nyssnämnda omständighet ej böra
anses utgöra hinder mot det framförda förslaget. Det torde därför böra upptagas
ett stadgande av innehåll, att om ägovidd med det högre uppskattnings -

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

innehållet är avsedd att tagas från område samfällt för flera ägolotter, procenttalet
skall beräknas å ägolotternas sammanlagda uppskattningsinnehåll.

I detta sammanhang må ock beröras ett spörsmål, som kan uppkomma,
om ett ägoulbyte avses att i enlighet med stadgandet i 8 kap. 1 § femte stycket
i lagrummets föreslagna lydelse genomföras i form av ett triangelbyte, I
ett dylikt fall kunna ägarna till två av de berörda fastigheterna vara ense
om ägoutbytet, medan den tredje fastighetens ägare bestrider detsamma.
Hinder lärer ej möta att därvid bedöma ägoutbytets tillåtlighet beträffande
de två förstnämnda fastigheterna enligt reglerna om frivilligt ägoutbyte och
i fråga om den tredje fastigheten enligt stadgandena om tvångsägoutbyte.

Vid såväl tvångsägoutbyte som frivilligt ägoutbyte måste även beaktas
att den rätt inteckningshavare och innehavare av andra begränsade sakrätter
ha ej försämras. Jorddelningslagen innehåller i sin nuvarande lydelse
ingen särskild regel i detta syfte beträffande tvångsägoutbyte. Anledningen
härtill är tydligen, att då byte av jord mot pengar vid sådant ägoutbyte kan
ske endast inom en tvåprocentgräns, sådan särskild regel ansetts obehövlig.
För frivilligt ägoutbyte, där i stället för tvåprocentregeln gäller att de till
utbyte ifrågasatta ägorna skola ha väsentligen lika uppskattningsinnehåll,
har däremot stadgats, att utbytet ej får ske med mindre sådan rättsägare,
varom nu är fråga, medgiver ägoutbytet eller det är uppenbart, att utbytet
icke kan lända honom till skada.

Det förut förordade förslaget att vid tvångsägoutbyte ersätta tvåprocentregeln
med en femprocentregel påkallar, att även vid denna ägoutbytesform
en särskild regel till skydd för innehavare av begränsad sakrätt måste finnas.
Sakkunnigförslaget innebär, att den för frivilligt ägoutbyte nu gällande
oskadlighetsprövningen utsträckes att avse även tvångsägoutbyte. Mot oskadlighetsprövningen
sådan den nu är utformad kan enligt min mening anföras
erinringar av principiell art. Oskadlighetsprövningen innebär nämligen att
av hänsyn till inteckningshavarna ett av jordpolitiska eller likartade synpunkter
önskvärt ägoutbyte kan förhindras. Men inteckningshavarnas intresse
kräver ej annat, än att om ägoutbytet befinnes medföra risk för deras
säkerhet, de skola få hålla sig till den utgående ersättningen. Regeln till
skydd för inteckningshavarna bör alltså icke utmynna i ett förbud mot
ägoutbytet utan i ett nedsättnings- och fördelningsförfarande beträffande
ersättningen. Vid tvångsägoutbyte enligt fastighetsbildningslagen — där gränsen
för möjligheten att byta mark mot pengar för flertalet fall nås vid tio
procent — skall också ersättningen städse nedsättas och fördelas. Ej heller
denna ordning är dock i allo tillfredsställande. Förfarandet är tungrott och
omständligt; detta är en betydande olägenhet särskilt i de fall, då ersättningen
uppgår till mycket litet belopp eller då utbytet uppenbarligen ej
medför någon fara för inteckningshavarna. En lämplig ordning kan däremot
ernås, därest det först meddelas en generell föreskrift om nedsättningsförfarande
och det därjämte gives ett stadgande av innebörd, att nämnda föreskrift
ej skall gälla, om samtliga innehavare av begränsade sakrätter med -

Kungl. Maj. ts proposition nr 159.

giva, att nedsättningsförfarande ej skall äga rum, eller ock det är uppenbart,
att utbytet ej kan lända dylik innehavare till skada. Jag förordar en
sådan ordning vid tvångsägoutbyte.

Vid bedömande av spörsmålet hur man skall tillgodose inteckningshavarnas
intresse är läget i viss mån ett annat vid frivilligt ägoutbyte än då fråga
är om tvångsägoutbyte. Vid tvångsägoutbyte stå de allmänna jordpolitiska
synpunkterna i förgrunden, medan genomförandet av ett frivilligt ägoutbyte
mera är ett delägarnas intresse, låt vara att även därvid nämnda synpunkter
skola beaktas. Vid frivilligt ägoutbyte framstår det därför icke i samma
grad som vid tvångsägoutbyte såsom otillfredsställande att av hänsyn till
inteckningshavarna förhindra ägoutbytes genomförande. Jag anser därför
att man åtminstone för närvarande bör bibehålla nu gällande ordning, att
en förutsättning för att frivilligt ägoutbyte skall få äga rum är, att innehavare
av begränsad sakrätt medger utbytet eller det är uppenbart, att utbytet
icke kan lända honom till skada.

Enligt min mening kunna de föreslagna reglerna icke anses innebära
någon risk för att inteckningshavarnas ställning äventyras. Jag vill dock
understryka, att villkoret, att det är uppenbart att ägoutbytet icke kan lända
inteckningshavare till skada, icke kan anses uppfyllt, därest det föreligger
den ringaste tveksamhet därom hos den prövande myndigheten.

Utöver de nu behandlade reformerna i fråga om ägoutbytesinstitutet ha
de sakkunniga föreslagit, att den i 6 kap. 8 § fastighetsbildningslagen upptagna
särbestämmelsen i syfte att främja fastighetsindelningens bringande i
överensstämmelse med plan skall överflyttas till jorddelningslagen och därigenom
bli tillämplig även å områden, som ej falla under fastighetsbildningslagen.
Jag förordar i princip att möjlighet öppnas att genomföra tvångsägoutbyte
i detta syfte även inom områden, å vilka jorddelningslagen är tilllämplig.

De sakkunniga ha föreslagit den jämkningen i förhållande till vad nu gäller
att byggnadsplan upptages bland de planformer, som skola kunna ligga
till grund för denna form av tvångsägoutbyte. Några remissmyndigheter
ha framfört erinringar häremot. Då allmän enighet råder om att fastställd
generalplan skall kunna ligga till grund för tvångsägoutbyte, torde
anledning saknas att ej tillerkänna en enligt nya byggnadslagen fastställd
byggnadsplan samma verkan. Vad åter gäller äldre byggnadsplaner må
erinras om att, såsom jag anfört i proposition nr 232 till 1947 års riksdag
med förslag till ändringar i bl. a. jorddelningslagen, sådana planer ibland
utlagts över orimligt stora områden utan större hänsyn till om någon tätbebyggelse
inom planområdet i mera väsentlig omfattning vore att vänta
under överskådlig tid. Med hänsyn härtill kan man vara tveksam om dylika
planer böra kunna utgöra grund för tvångsägoutbyte. Å andra sidan torde
det vara oomtvistligt, att många äldre byggnadsplaner icke kunna sägas vara
överdimensionerade och ett uteslutande av dylika planer skulle uppenbarligen
vara ägnat att i väsentlig mån minska betydelsen av den nu föreslagna

Kungi. Maj.ts proposition nr 159.

åtgärden. Man torde därför böra i lagen bland de institut, som skola kunna
ligga till grund för denna art av tvångsägoutbyte, upptaga byggnadsplan utan
inskränkning. Emellertid bör det ankomma på jorddelningsmyndigheterna
att i det särskilda fallet pröva huruvida en före den 1 januari 1948 fastställd
byggnadsplan är av beskaffenhet att lämpligen kunna utgöra grundval för
tvångsägoutbyte.

Att på sätt lantmäteristyrelsen föreslagit vidtaga jämkning i de sakkunnigas
förslag i syfte att genom ägoutbyte åstadkomma ändamålsenlig fastighetsindelning
inom kvarter, som utlagts genom byggnadsplan, synes ej böra
ifrågakomma. Anledningen till att man kan låta fastställda planer utgöra
grundval för tvångsägoutbyte är den prövning, som föregått fastställelsen,
men sådan prövning föreligger ej i det av lantmäteristyrelsen åsyftade avseendet.
För övrigt må anmärkas, att med den utformning, jag förut föreslagit
för regeln om tvångsägoutbyte för gräns justering, denna regel ej sällan
kan vinna tillämpning i de nu åsyftade fallen.

Det lämpligaste ur systematisk synpunkt torde vara att förutsättningarna
för den sålunda förordade arten tvångsägoutbyte upptagas i 8 kap. under
en ny paragraf, betecknad 1 a §.

Det nu från huvudregeln, att de utbytta ägorna skola ha samma uppskattningsinneliåll,
för denna form av tvångsägoutbyte gällande undantaget att
byte av jord mot pengar må ske inom en tjugufemprocentgräns bör bibehållas.
För övriga former av ägoutbyte enligt fastighetsbildningslagen gäller nu
att byte av mark mot pengar får ske inom eu tioprocentram. Denna ordning
bör fortfarande gälla. Med hänsyn till att i det föregående för tvångsägoutbyte
enligt jorddelningslagen i andra fall än dem, som avse främjande av
överensstämmelse mellan fastighetsindelningen och plan, förordats en femprocentregel,
erfordras en särskild föreskrift i fastighetsbildningslagen att
tioprocentregeln skall gälla för andra fall än planfallen. Föreskriften torde
lämpligen böra upptagas i 6 kap. 8 §. Den för tvångsägoutbyte enligt jorddelningslagen
föreslagna ordningen för ersättningens betalning och fördelning
är väl avpassad även för tvångsägoutbyten i stad och bör vinna tilllämpning
även där.

I syfte att förhindra frivilligt ägoutbyte, som skulle försvåra fastighetsindelningens
bringande i överensstämmelser med plan, torde uttryckligt förbud
mot dylikt ägoutbyte böra upptagas i lagen. "V

Vad i detta avsnitt föreslagits föranleder ändringar i 8 kap. 1, 2 och 4 §§
jorddelningslagen, införande av en ny paragraf, Iptecknad 1 a §, i samma
kapitel samt ändring av 6 kap. 8 § fastighetsbildningslagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

VIII. Sammanträde för avslutande av lantmäteriförrättning.

Gällande rätt.

I 16 kap. 1 § jorddelningslagen stadgas, att sedan alla till ett laga skifte
hörande frågor — till vilka bland annat hör frågan om fördelningen av
kostnaderna för förrättningen — blivit avgjorda, lantmätaren skall å sammanträde
med delägarna för dem tillkännagiva, att förrättningen är slutad.
Föreskriften gäller jämlikt 20 kap. 6 och 8 §§ även förrättningar angående
gränsbestämning, ägoutbyte, servitutsutbrytning och bildande av gemensamhetsskog
utan samband med laga skifte samt angående fastställande
av vederlag för jord, som frånvunnits ägolott, ävensom delning av fiske.

Någon bestämmelse om den plats, där sammanträde med delägarna skall
äga rum, meddelas icke i jorddelningslagen. Lagen torde emellertid allmänt
tolkas så, att alla sammanträden skola hållas där den jord, förrättningen
avser, är belägen.

I fråga om avstyckning saknas föreskrift om särskilt sammanträde endast
för förrättningens avslutande och av lagens förarbeten framgår, att
avslutandet avsetts skola bestå i en av förrättningsmannen i protokollet
under viss dag gjord anteckning, vilken skulle kunna verkställas annorledes
än på sammanträde. Detta sker också ofta på förrättningsmannens
tjänstelokal.

Fastighetsbildningssakkunniga.

Rörande praxis vid andra förrättningar än avstyckningsförrättningar ha
de sakkunniga anfört, att om lantmätaren, då han sista gången hade anledning
att hålla sammanträde med delägarna, funne, att avskrifter av alla
handlingarna icke kunde färdigställas inom femton dagar, han — till följd
av stadgandet i 16 kap. 2 § att exemplar av handlingarna skall utlämnas
inom femton dagar efter avslutningssammanträdet — torde anse sig skyldig
att ännu en gång bege sig till förrättningsstället endast för att officiellt
förklara förrättningen avslutad. Och om genom domstols lagakraftvunna
utslag förklarats, att påbörjad förrättning icke finge äga rum, ansåges det
nu nödvändigt att hålla ytterligare ett sammanträde i orten allenast för att
förrättningsmännen skulle bli i tillfälle att meddela beslut rörande fördelning
av kostnaden för förrättningen jämte besvärshänvisning därutinnan.

De sakkunniga ha angående praxis vid avstyckningsförrättningar framhållit,
att för det fall att genom beslut av domstol eller länsstyrelse tillstånd
eller medgivande till ifrågasatt avstyckning efter underställning vägrats,
lantmätarna brukat hålla ett särskilt sammanträde för att meddela beslut
rörande fördelningen av kostnaderna för förrättningen och ansett sig nödsakade
att för ändamålet göra en särskild resa till förrättningsstället. En
möjlighet att undvika den omgång och det besvär, en sådan anordning förorsakade,
hade emellertid anvisats av lantmäteristyrelsen i cirkulär till rikets
lantmätare den 30 juni 1949.

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

I detta cirkulär har föreslagits följande tillvägagångssätt: I samband
med att underställning av tillståndsfrågan beslutas meddelar lantmätaren
sakägarna, att om tillstånd till avstyckningen vägras av vederbörlig myndighet,
förrättningen kommer att avslutas på förrättningsmannens tjänstelokal.
Vidare behandlas, under samma förutsättning, kvarstående frågor
om kostnadsfördelning m. m. Skulle tillstånd till avstyckningen lämnas,
förfaller beslutet om kostnadsfördelning m. m. Om däremot tillstånd vägras,
träder beslutet i tillämpning och lantmätaren torde då efter vederbörlig
underrättelse till sakägarna kunna avsluta förrättningen på sin tjänstelokai.
Samma förfaringssätt torde kunna användas även i vissa andra liknande
fall, t. ex. då uppehåll göres i avstyckningsförrättning för att bereda
jordägare tillfälle att söka tillstånd till förvärv enligt bolagsförbudslagen
eller jordförvärvslagen.

Enligt vad de sakkunniga anfört har, med hänsyn till utformningen av
16 kap. 1 §, någon motsvarande anordning för andra förrättningar än avstyckning
icke kunnat åvägabringas i administrativ ordning.

De sakkunniga ha uttalat, att de funne nuvarande ordning —- frånsett
den som gällde för avstyckningsförrättningar •— ytterligt opraktisk, tidsödande
och kostsam. De förordade sådan uppmjukning av 16 kap. 1 §, att
avslutningssammanträde icke bleve under alla förhållanden obligatoriskt,
varefter en provisorisk lösning i administrativ ordning kunde åvägabringas
på motsvarande sätt som skett beträffande avstyckning. Självfallet utginge
de sakkunniga därvid från att lantmäteristyrelsens blivande anvisning
i ämnet utformades med nödig försiktighet. Någon risk ur rättssäkerhetens
synpunkt borde förfarandet då enligt de sakkunnigas uppfattning
icke innebära.

Den förordade uppmjukningen har av de sakkunniga föreslagits skola
ske därigenom, att i 16 kap. 1 § stadgas, att lantmätaren skall å sammanträde
med delägarna eller på annat lämpligt sätt för dem tillkännagiva, att
förrättningen är slutad.

Yttrandena.

De sakkunnigas förslag har mötts av erinringar eller föranlett betänksamhet
hos endast några få remissinstanser.

Bland dessa är ägodelningsdomaren i Uppsala läns södra domsaga, som
framhållit, att då det i lagen föreskrivna avslutandet av förrättning hade
den viktiga funktionen att utgöra utgångspunkt för besvärstidens beräkning,
det syntes mindre lämpligt att i lagen ha en så vag bestämmelse som
nu ifrågasattes. Det torde, när avslutande icke skulle ske på sammanträde,
i själva lagen böra finnas föreskrifter om hur detta avslutande skulle äga
rum eller i vart fall hur det skulle meddelas delägarna. Anmärkning av
liknande innebörd har framställts av överlantmätaren i Jönköpings län.
Denne har sålunda uttalat, att i lagtexten borde vara klart utsagt vad som
fordrades för att besvärstiden skulle anses lagligen bekantgjord. Han har
föreslagit, att det i 16 kap. 1 § föreslagna uttrycket »eller på annat lämp -

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

ligt sätt för dem tillkännagiva, att förrättningen är slutad, samt meddela
underrättelse om vad som skall iakttagas —- •—- -—» utbyttes mot orden
»eller ock genom tillkännagivande på motsvarande sätt som är stadgat om
tillkännagivande av tid för skiftets vidare handläggning meddela underrättelse
om att förrättningen är avslutad och om vad som skall iakttagas
— -— —»• 3 kap. 11 § andra stycket bleve härigenom tillämpligt. Även 19
kap. 21 § första stycket borde ändras till överensstämmelse med vad sålunda
föreslagits.

Svea hovrätt har mot förslaget framfört endast den anmärkningen att av
lagtexten borde framgå, att lantmätaren skulle på förhand meddela sakägarna,
att förrättningen koinme att förklaras avslutad viss dag. Ägodelningsdomaren
i östra och Medelsta domsaga har understrukit vikten av att
de blivande anvisningarna av lantmäteristyrelsen utformades på sådant sätt,
att garantier skapades för att samtliga sakägare i god tid före klagotidens
utgång erliölle underrättelse om dagen för förrättnings avslutande och om
vad de hade att iakttaga för fullföljd av talan.

Styresmannen för den särskilda skiftesorganisationen i Kopparbergs län
har förklarat, att då det icke vore lämpligt, att större laga skiften avslutades
på annat sätt än å sammanträde, besvärshänvisning icke heller borde
avgivas annorlunda än vid avslutningssammanträdet.

Ägodelningsdomaren i Ångermanlands södra domsaga har anfört, att då
förslaget endast innefattade en provisorisk lösning, som framdeles komme
att ersättas av lagstiftning, förslaget kunde godtagas.

Departementschefen.

Med undantag för avstyckningsförrättning lärer enligt nuvarande ordning
jorddelningsförrättning icke kunna avslutas på annat sätt än vid sammanträde
på platsen. Om t. ex. avskrifter av samtliga handlingar icke kunna
färdigställas inom femton dagar efter det sista för förrättningen i och för
sig behövliga sammanträdet eller om genom domstols laga kraft vunna
utslag i underställd fråga förklarats, att förrättningen ej får äga rum, erfordras
därför ett särskilt sammanträde, vid vilket kanske ej förekommer
annat än att förrättningen förklaras avslutad. Denna ordning, som medför
onödiga kostnader, är uppenbarligen icke ändamålsenlig. En reform framstår
därför som synnerligen önskvärd.

Därvid är emellertid att beakta, att avslutandet av förrättningen utgör utgångspunkten
för besvärstiden. Det är därför angeläget, att envar delägare
får vetskap om när förrättningen förklaras avslutad, och garantierna härför
torde böra upptagas i lagen. Med hänsyn härtill kan de sakkunnigas förslag,
enligt vilket avslutandet skulle ske därigenom att lantmätaren å sammanträde
med delägarna eller »på annat lämpligt sätt» för dem tillkännagiver
alt förrättningen är slutad, icke anses vara tillfredsställande. Jag vill
i stället förorda, att lantmätaren skall avsluta förrättningen å sammanträde
med delägarna eller annorledes å dag, som vid sammanträde angivits eller
om vilken delägarna underrättats genom tjänsteskrivelser eller på annat
7 Ilihnng till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 159.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

sätt, varom överenskommelse träffats vid sammanträde. Härigenom torde
önskvärd förenkling kunna vinnas samtidigt som risken att delägare utan
eget förvållande skulle sakna vetskap om tiden för avslutandet måste betecknas
som mycket ringa. Genom en dylik bestämmelse blir det möjligt
att på alla förrättningar tillämpa den ordning, som lantmäteristyrelsen i det
tidigare omnämnda cirkuläret förordat för avstyckningar.

Då det ej gjorts gällande, att nuvarande ordning för avslutande av avstyckningsförrättningar
medfört olägenheter, synes ej skäl föreligga att, såsom
en remissinstans ifrågasatt, nu vidtaga ändring på denna punkt.

Angående den närmare utformningen av de lagändringar, som föranledas
av den här förordade reformen, får jag hänvisa till vad som i avsnitt XV anföres
vid 16 kap. 1, 2 och 4 §§, 20 kap. 6 och 8 §§ samt 21 kap. 20 § jorddelningslagen
ävensom 5 kap. 13 § fastighetsbildningslagen.

IX. Utlämnande av handlingar och karta.

Gällande rätt.

I fråga om laga skifte gäller jämlikt 16 kap. 2 § jorddelningslagen, att vid
avslutningssammanträdet eller inom femton dagar därefter ett exemplar av
alla skifteshandlingarna skall överlämnas till en därtill utsedd skiftesdelägare
mot bevis, som skall bifogas konceptakten. Då handlingarna utgivas
efter avslutningssammanträdet må de enligt samma lagrum med posten
eller genom utmätningsmannen i orten tillställas den utsedde delägaren.

Vad sålunda stadgats gäller enligt 16 kap. 3 § även vid ägoutbyte samt
vid sådan särskild likvidförrättning, som avses i 14 kap. 10 §.

I 16 kap. 7 § stadgas skyldighet för lantmätaren att till delägarna utlämna
ett exemplar av skifteskartan inom ett år eller i vissa fall sex månader
från det beslut om fastställelse av skiftet vunnit laga kraft. Även i
detta fall skall bevis om utlämnandet anskaffas och bifogas koncepthandlingarna.
Utlämnandet må ske med posten eller genom utmätningsmannen
i orten.

Vid vissa gränsbestämningar under laga skifte — sådana som avses i
7 kap. 3 och 4 §§ och vid vilka förening om gränsens sträckning ej kommit
till stånd — skall jämlikt 7 kap. 5 § lantmätaren inom femton dagar från
det sammanträde, å vilket beslut i rågångsfrågan meddelats, utgiva eller
med posten översända ett exemplar av kartan och protokollet över förrättningen
till en av rågrannarna. Enligt 7 kap. 8 §, som avser bestämmande
av gräns mot allmänt vattenområde, skall inom femton dagar från det
sammanträde, å vilket beslut meddelats, ett exemplar av kartan och protokollet
över förrättningen utgivas eller med posten översändas till det
allmännas ombud och ett exemplar till en av delägarna. 7 kap. 5 och 8 §§
innehålla icke föreskrift om att bevis rörande utlämnandet skall bifogas
konceptakten.

Vad angår avstyckningsförrättning har förrättningsmannen enligt 19 kap.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

21 § att inom femton dagar från det förrättningen blivit avslutad tillställa
sökanden eller därtill utsedd sakägare ett exemplar av förrättningshandlingarna.
Där handlingarna icke utgivas å sammanträde, må tillställandet
ske med posten eller genom utmätningsmannen i orten. Bevis om tillställandet
skall bifogas konceptakten.

Avstyckningskartan skall enligt 19 kap. 22 § utlämnas till sakägarna inom
fyrtiofem dagar från det beslut om fastställelse av förrättningen vunnit
laga kraft. Utlämnandet må ske med posten eller genom utmätningsmannen
i orten. Bevis om utlämnandet skall bifogas konceptakten.

Vid gränsbestämning, ägoutbyte, servitutsutbrytning och bildande av gemensamhetsskog
utan samband med laga skifte och vid fastställande av
vederlag för jord, som frånvunnits ägolott, gälla enligt 20 kap. 6 § föreskrifterna
i 16 kap. Jämlikt 20 kap. 8 § är så ock fallet vid delning av
fiske.

Vad angår avstyckningsförrättning enligt fastighetsbildningslagen stadgas
i 5 kap. 13 § denna lag, att förrättningsmannen å avslutningssammanträdet
skall utgiva ett exemplar av samtliga förrättningshandlingar mot bevis, som
bilägges konceptakten. Avstyckningskartan skall enligt 5 kap. 14 § inom
trettio dagar från det fastställelsebeslutet vunnit laga kraft av förrättningsmannen
utlämnas till vederbörande sakägare.

Fastighetsbildningssakkunniga.

I fråga om föreskrifterna att bevis om utlämnandet av handlingar och utlämnandet
av karta skola fogas vid konceptakten ha de sakkunniga anfört,
att dessa föreskrifter torde få hänföras till sådant som kunde karakteriseras
såsom reminiscenser från en gången tid, då lantmätarens ställning varit en
annan än nu. Föreskrifterna hade i praktiken visat sig vara olämpliga. Mottagaren
uraldläte ofta att underteckna och insända beviset, och om föreskrifterna
verkligen skulle strikt iakttagas — vilket ofta inte torde vara
fallet — bleve påminnelser och tidsspillan oundvikliga. De sakkunniga
kunde för sin del ej finna annat, än att en anteckning ex officio i diarium
eller konceptakt eller på annat lämpligt, i administrativ väg anvisat sätt om
handlingarnas och kartornas utlämnande eller översändande, eventuellt
även rekommendation av försändelsen, borde vara tillfyllest. De sakkunniga
ha med anledning härav föreslagit lagändring, innebärande ett slopande
av kravet på att bevis om utlämnandet av karta och handlingar skola
bifogas konceptakten.

Beträffande bestämmelserna om att handlingarna skola utgivas till sakägarna
vid avslutandet av en jorddelningsförrättning eller inom viss tid
därefter, kortare än besvärstiden, ha de sakkunniga framhållit, att desamma
givetvis motiverades därav, att sakägare, som vore missnöjd med
förrättningen, skulle få tillfälle att taga närmare del av protokoll och övriga
handlingar för att kunna överväga, om han skulle anföra besvär, samt, om
han beslutade sig härför, kunna precisera besvären i anslutning till de
under förrättningen fattade besluten. Från lantinätarhåll hade framhållits,

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

att det, särskilt vid avstyckningsförrättningar, innebure en avsevärd olägenhet
att behöva till sakägarna redovisa resultatet av förrättningen i två
etapper. Därvid hade framhållits, att sakägarna när de vore nöjda med
förrättningen, d. v. s. i flertalet fall, icke hade någon som helst nytta av
handlingarna förrän förrättningen fastställts och kartan utlämnats. Det
hade därför ifrågasatts, huruvida icke, i vart fall då avstyckningsförrättningen
blivit enligt 21 kap. 22 § andra stycket av sakägarna godkänd, med
utlämnandet av handlingarna kunde få anstå till dess kopia av kartan utlämnades.
Från andra håll hade föreslagits en generell regel i jorddelningslagen
att, där sakägarna ej annat begärde, handlingarna ej behövde utgivas
förrän samtidigt med kartan efter fastställelsen.

De sakkunniga ha funnit de sålunda framförda synpunkterna värda beaktande
samt vidare anfört:

I detta sammanhang inskränka sig dock de sakkunniga till att förorda en
lagändring beträffande avstyckningsförrättningar. Under år 1947 avslutades
nära 29 000 avstyckningsförrättningar enligt jorddelningslagen. Även
en till avstyckningsförrättningar begränsad reform skulle därför medföra
påtaglig lättnad beträffande lantmätarnas expeditionsgöromål. De sakkunniga
föreslå på grund härav, att i 19 kap. 21 § tillägges, att, om sakägarna
förklara sig åtnöjas därmed, med utlämnandet av förrättningshandlingarna
må anstå till dess kartan skall utgivas.

I sådana fall, där förrättningsmannen meddelar beslut, att avstyckningsförrättning
icke kan äga rum, eller eljest fråga om sådan förrättning förfallit
och alltså någon fastställelse icke förekommer och oftast någon karta
ej upprättas, torde få anses ligga i sakens natur, att något uppskov med utlämnandet
av handlingarna icke kan ifrågakomma.

Fall kunna inträffa, då sakägarna äro nöjda med en avslutad avstyckningsförrättning
men vederbörande myndighet finner skäl att vägra fastställelse.
Sakägarna kunna då vilja anföra besvär över beslutet. De kunna
för detta ändamål behöva tillgång icke endast till det beslut, de vilja
klandra, utan även till förrättningshandlingarna. Hinder föreligger icke att
sakägarna i dylikt fall beställa avskrift av handlingarna.

De här föreslagna reformerna böra enligt de sakkunniga omfatta även
avstyckning enligt 5 kap. fastighetsbildningslagen.

Yttrandena.

De sakkunnigas förslag ha tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet
remissinstanser.

Mot förslaget att slopa föreskrifterna om att bevis om utgivandet av karta
och handlingar skall bifogas konceptakten har dock överlantmätaren i Älvsborgs
län anfört, att han ansåge, alt någon form av bevis borde krävas; endast
anteckning i diarium syntes otillräckligt. Såsom bevis kunde godtagas
postkvitto med tjänsteanteckning om försändelsens innehåll. Enligt överlantmätaren
i Jämtlands län vore ett kvitto av sist angivna art ett minimum
av vad som borde krävas men dock fullt tillräckligt.

Förslaget att låta i vissa fall anstå med utlämnandet av handlingarna i
avstyckningsförrättningar till efter fastställelsen har avstyrkts av överlant -

Kungi. l\Iaj:ts proposition nr 159.

101

mutarna i Hallands, Älvsborgs och Jämtlands län. Såsom skäl för sin ståndpunkt
har överlantmätaren i Älvsborgs län anfört, att den lättnad i arbetsbördan
förslaget medförde vore obetydlig; den enda egentliga vinsten vore
att lantmätaren icke behövde sända mer än en i stället för nu två expeditioner.
Å andra sidan hade sakägarna i många fall behov av handlingarna
före fastställelsen. Då vägrad fastställelse numera vore en ganska vanlig företeelse,
komme sakägarna ofta att få särskilt beställa den avskrift, som de
hittills alltid varit tillförsäkrade före fastställelseprövningen. Rent förkastligt
vore att tillåta uppskov med handlingarnas utlämnande, när avstyckning
vore förknippad med gränsbestämning eller över huvud med något
beslut, som berörde flera sakägare, varav måhända endast ett fåtal låtit sig
företrädas vid förrättningen. Då sakägarna ej finge tillgång till arealuppgifter
o. d. förrän längre fram i tiden, bleve de ofta nödsakade höra sig
för hos olika myndigheter, om vad akten i den delen innehölle; redan där
ginge den förmodade vinsten av ett uppskov med handlingarnas utlämnande
förlorad. Liknande synpunkter ha anförts av de två andra avstyrkande
överlantmätarna. Överlantmätaren i Jämtlands län har därjämte åberopat
att tillgången till avstyckningshandlingarna vore av värde för det fall
att köparen av det avstyckade området ville söka lagfart före fastställelseprövningen,
bl. a. till styrkande av att tillstånd enligt jordförvärvslagen ej
erfordrades.

överlantmätaren i Örebro län har — under hänvisning till att förslaget
att avskaffa protokollsjusteringen medförde vissa risker ur rättssäkerhetssynpunkt
— föreslagit, att uppskovet med utlämnandet av handlingarna
måtte inskränkas till de fall då sakägarna medelst påskrift på protokollet
godkänt förrättningen. Samma ståndpunkt har intagits av ägodclningsdomaren
i Ångermanlands södra domsaga. Överlantmätaren i Södermanlands
län, som funnit förslaget ur arbetssynpunkt icke ha större betydelse och tillgång
till handlingarna snarast möjligt många gånger vara av värde för sakägarna,
har förordat, att det föreslagna uttrycket »förklara sig åtnöjas därmed»
i 19 kap. 21 § andra stycket jorddelningslagen utbyttes mot »därom
göra framställning».

Lantmäteristgrelsen har tillstyrkt de sakkunnigas förslag under framhållande
av att det i de fall, där sakägare behövde handlingarna omedelbart,
icke vore sannolikt, att han åtnöjde sig med att få dem senare.

Lantmäteristyrelsen har emellertid även fäst uppmärksamheten på de
olika uttryckssätt som använts i de lagrum, vilkas innehåll förut återgivits.
Enligt 16 kap. 2 § jorddelningslagen skulle sålunda handlingarna »överlämnas»,
medan 19 kap. 21 § stadgade, att de skulle »tillställas» vederbörande,
och 7 kap. 5 § föreskreve, att lantmätaren skulle »utgiva eller med
posten översända» karta och protokoll. I 5 kap. 13 § fastighetsbildningslagen
slutligen hette det att handlingarna skulle »utgivas».

Vidare har lantmäteristyrelsen framhållit, att bestämmelserna i 16 kap.
2 § jorddelningslagen inom lantmäterikåren syntes ha tolkats så att handlingarna
skulle ha avlämnats för postbefordran — ej överlämnats — inom

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

den föreskrivna tiden. Emellertid hade högsta domstolen i ett genom utslag
nyligen avgjort mål1 i fråga om tidpunkten för handlingarnas utlämnande
givit uttryck för en restriktivare tolkning. Av utslaget torde framgå, att lantmätaren
hade att svara för att handlingarna komrne sakägarna tillhanda
inom den i lag föreskrivna tiden. Innebörden i utslaget syntes vara sådan,
att de förenklingar, som de sakkunniga i förevarande avseende velat åstadkomma
med sitt förslag, i viss utsträckning ej torde kunna ernås. Då dessa
förenklingar syntes värdefulla, föresloge styrelsen, att i 7 kap. 5 §, 16 kap.
2 § och 19 kap. 21 § jorddelningslagen samt 5 kap. 13 § fastighetsbildningslagen
måtte stadgas, att handlingarna inom i lagrummen nu angivna
tider skulle »utgivas eller med posten avsändas». De föreslagna ändringarna
borde kanske medföra motsvarande ändringar beträffande kartas utgivande
i 16 kap. 7 § och 19 kap. 22 § jorddelningslagen samt 5 kap. 14 §
fastighetsbildningslagen. Med dessa ändringar torde emellertid kunna anstå.
Däremot syntes enligt styrelsen bestämmelserna i 16 kap. 2 § och 19 kap.
21 § jorddelningslagen om handlingars utgivande genom utmätningsman
såsom numera onödiga böra utgå.

Departementschefen.

Fastighetsbildningssakkunnigas förslag att upphäva föreskrifterna om att
utlämnandet av handlingar och karta skall ske mot bevis, som bifogas konceptakten,
biträder jag. Såsom de sakkunniga förordat bör i administrativ
ordning meddelas föreskrift om att anteckning på visst sätt skall göras av
lantmätaren om utlämnandet eller avsändandet.

Den föreslagna reformen, att med utlämnandet av förrättningshandlingama
rörande avstyckningsförrättning må, om sakägarna förklara sig åtnöjda
därmed, anstå till den tidpunkt då kartan efter fastställelse av förrättningen
utlämnas, har vunnit gillande av flertalet remissinstanser. Med den begränsning
förslaget innefattar — nämligen att sakägarna förklara sig åtnöjas
med anståndet — synas de mot detsamma av några remissinstanser framförda
erinringarna icke kunna anses bärande. Även denna reforms genomförande
förordas därför.

Såsom de sakkunniga anfört torde det ligga i sakens natur att något uppskov
med utlämnande av handlingarna icke bör ifrågakomma i sådana fall,
där förrättningsmannen meddelar beslut, att avstyckningsförrättning icke
kan äga rum, eller eljest fråga om sådan förrättning förfallit. Något uttryckligt
stadgande därom i lagen synes ej vara erforderligt.

I detta sammanhang torde det även vara lämpligt att undanröja den bristande
överensstämmelse i uttryckssätt som de olika stadgandena om utlämnande
av förrättningshandlingarna utvisa. Ur synpunkten att vinna största
möjliga förenkling i arbetet kan det ej vara annat än en fördel om lantmätarna
icke behöva tillse att vederbörande sakägare verkligen bekommit handlingarna
inom föreskriven tid utan endast ha att räkna med en bestämd dag
efter förrättningens avslutande, då handlingarna senast skola avlämnas för

1 N.J.A. 1950 s. 35.

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

103

postbefordran. Ur sakägarnas synpunkt synas ej några olägenheter av betydelse
kunna uppstå med en sådan ordning. Jag får därför biträda lantmäteristyrelsens
förslag att beträffande handlingarnas utlämnande måtte stadgas,
att de inom nu i lagen angiven tid skola utgivas eller med posten avsändas
till vederbörande. Ur enhetlighetssynpunkt synes skäl föreligga att utsträcka
reformen att avse även bestämmelserna om utlämnande av karta. Såsom lantmäteristyrelsen
framhållit torde anledning ej föreligga att bibehålla stadgandena
om utgivande av handlingar och karta genom utmätningsman.

I fråga om den närmare utformningen av de lagändringar som föranledas
av de i detta avsnitt förordade reformerna får jag hänvisa till vad som i
avsnitt XV anföres vid 7 kap. 5 och 8 §§, 16 kap. 2 och 7 §§, 19 kap. 21
och 22 §§, 20 kap. 6 och 8 §§ samt 21 kap. 47 § jorddelningslagen ävensom
5 kap. 13 och 14 §§ fastighetsbildningslagen.

X. Upprättande av karta vid avstyckning.

Gällande rätt.

I 6 kap. jorddelningslagen lämnas föreskrifter om upprättande av ägokarta
att användas vid laga skifte. Finnes icke äldre karta, vilken vid verkställd
undersökning befinnes användbar, skall jämlikt 6 kap. 1 § fullständig mätning
verkställas och ny karta upprättas. I 2 § föreskrives i vilken ordning
det skall avgöras, om äldre karta skall användas eller ej. Enligt 3 § tillkommer
det Konungen att lämna närmare föreskrifter angående ägomätning
och kartläggning, vilket skett genom mätningsförordningen den 17 december
1920.

I fråga om de förrättningar, som avses i 20 kap., gälla enligt 6 och 8 §§
samma bestämmelser om upprättande av karta som vid laga skifte. Vid avstyckning
gälla däremot enligt 19 kap. 19 § första stycket vissa särbestämmelser.
Om ej sakägarna påfordra upprättande av fullständig karta eller
äldre karta, på sätt i 6 kap. 1 § är föreskrivet, skall användas, skall kartan
upptaga allenast vad som finnes nödigt för att tydligt utmärka gränserna
för avstyckat område, för mark, som undantagits för gemensamt ändamål,
samt för den fastighet, från vilken avstyckningen sker, gränserna mellan
olika ägoslag inom denna fastighet samt byggnader, vägar, vattendrag och
dylikt. Beträffande avrösningsjorden göres ock det medgivandet, att gränserna
för olika ägoslag ej behöva redovisas, om sådan redovisning uppenbarligen
saknar betydelse för ärendets prövning.

Huvudregeln i nu angivna lagrum innebär, att kartan även vid avstyckning
skall upptaga alla ägor till den fastighet, från vilken ägovidd är avsedd att
avskiljas genom avstyckningen. Undantagen gälla endast redovisningen å
kartan av detaljer inom fastighetens område. I 19 § andra stycket upptages
emellertid en betydelsefull modifikation av huvudregeln. Avstyckas
mark, som är samfälld för flera fastigheter, eller utgör, då fråga är om
mark, som hör till viss fastighet, vad som avstyckas högst hälften av fastig -

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

hetens ägovidd, andelar i samfälld mark oberäknade, skall sålunda, där ej
annat av sakägare påyrkas, å kartan upptagas allenast avstyckat område
jämte den mark, som undantages för gemensamt ändamål, ävensom vissa
fasta punkter och mätningsuppgifter.

I 19 § fjärde stycket stadgas, att ägomätning vid avstyckning må äga rum
endast i den män sådan finnes oundgängligen nödvändig för upprättande av
karta och beskrivning på sätt i 19 kap. är föreskrivet.

Fastighetsbildningssakkunniga.

De sakkunniga ha framhållit, att anledningen till att i fråga om avstyckning
enligt jorddelningslagen den huvudregeln införts, att karta skall upprättas
över hela styckningsfastigheten, huvudsakligen torde ha varit den, att
man genom detta fullständiga kartmaterial velat få ökad säkerhet vid bedömandet
av avstyckningens tillåtlighet ur jordpolitisk synpunkt. Det undantag,
som gjorts från huvudregeln, torde främst ha förestavats av kostnadsskäl.

Enligt vad de sakkunniga anfört ha från flera håll mot föreskriften i 19
kap. 19 § andra stycket riktats anmärkningar av innebörd att den vore i hög
grad osmidig. Sålunda hade påvisats fall, vid vilka kostsamma och tidskrävande
kartläggningsarbeten å hela egendomar måst verkställas, då därifrån
avstyckats större vatten- eller myrområden och dessas arealer, ehuru av
föga eller ingen betydelse ur jordpolitisk synpunkt för stamfastigheten, dock
överstigit hälften av dennas areal. Enligt 19 kap. 4 § första stycket jorddelningslagen
skulle någon jordpolitisk prövning icke äga rum vid avstyckning
inom område, som ingår i stadsplan eller efter den 1 januari 1948 fastställd
byggnadsplan. Vid dylika avstyckningar kunde enligt vad som framhållits
ofta hända att ett större antal byggnadstomter avstyckades på en gång. Skulle
deras sammanlagda areal överstiga hälften av stamfastighetens areal, bleve
det enligt ifrågavarande lagregel nödvändigt att kartlägga jämväl resten av
stamfastighetens ägor, ehuru i dylikt fall något behov härav för prövningen
icke förelåge.

Efter att ha erinrat om, att de sakkunniga i sitt 1944 avgivna betänkande
(SOU 1944: 46) berört spörsmålet och föreslagit större räckvidd för den
i 19 kap. 19 § andra stycket meddelade undantagsbestämmelsen men att
detta förslag icke upptagits i den på nämnda betänkande grundade propositionen
till 1947 års riksdag, ha de sakkunniga vidare anfört:

Med hänsyn till de önskemål och synpunkter, för vilka ovan redogjorts,
finna de sakkunniga anledning ånyo förorda en reform i angivna syfte, en
reform som i åtskilliga fall torde kunna medföra avsevärt minskat arbete
och minskade kostnader. Förslaget torde i förevarande sammanhang lämpligast
kunna förverkligas genom att till 19 kap. 19 § andra stycket fogas en
ny punkt av innehåll, att om kartans omfattning ej på grund av föreskrifterna
i första punkten skall inskränkas på där angivet sätt, lantmätaren likväl
må besluta att så skall ske om sakägare begär det eller särskilda skäl eljest
föranleda därtill. Befinnes tveksamt, om inskränkningen i kartans omfattning
kan försvåra fastställelseprövningen, torde lantmätaren böra hänskjuta

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

105

frågan till överlantmätarens avgörande till undvikande av återförvisning.
Är sakägare missnöjd med lantmätarens beslut om kartans omfattning torde
även hänskjutande till överlantmätaren böra ske och sålunda ett undantag
från 21 kap. 22 § böra stadgas i 19 kap. 19 §.

Vidare ha de sakkunniga — under åberopande av att enligt 19 kap. 4 §
första stycket vid avstyckning inom område, som ingår i stadsplan eller
efter den 1 januari 1948 fastställd byggnadsplan, någon jordpolitisk prövning
icke erfordras, då avstyckningen överensstämmer med planen — funnit
det vara obehövligt att vid dylik avstyckning å kartan redovisa skilda
ägoslag inom byggnadstomterna samt förordat införande i 19 kap. 19 § beträffande
dylika avstyckningar av en regel om undantag från redovisningsskyldigheten
av ägoslag.

Slutligen ha de sakkunniga erinrat om att de i 1944 års betänkande föreslagit
upphävande av bestämmelsen i 19 § fjärde stycket. Till stöd härför
hade de sakkunniga i betänkandet anfört, att någon tendens att verkställa
obehövliga mätningar knappast någonsin kunnat spåras samt att, efter erfarenheten
att döma, risken att även erforderliga sådana underlätos då vore
större. I förevarande promemoria ha de sakkunniga under hänvisning till
vad de i betänkandet anfört ånyo förordat slopande av nyssnämnda bestämmelse.

Yttrandena.

Förslaget att upphäva fjärde stycket i 19 kap. 19 § har ej mött någon
erinran.

Ej heller har förslaget att kartas omfattning även i andra fall än enligt
gällande lag skall kunna inskränkas att avse allenast det avstyckade området
jämte den mark, som undantages för gemensamt ändamål, ävensom vissa
punkter och mätningsuppgifter föranlett gensagor. Dock har Sveriges lantmätareförening
funnit, att införandet av bestämmelse, att frågan rörande inskränkning
i avstyckningskartas omfattning skulle i vissa fall hänskjutas
till överlantmätarens avgörande, icke vore motiverat i sammanhanget. Även
överlantmätaren i Kopparbergs län finner nämnda bestämmelse ej erforderlig.
Svea hovrätt har ifrågasatt om tillräckliga skäl förelåge att införa bestämmelse
om underställning.

Flertalet remissinstanser ha tillstyrkt eller lämnat utan erinran förslaget
att det i vissa fall icke skall vara erforderligt att redovisa gränserna för
olika ägoslag inom det avstyckade området. Åtskilliga överlantmätare ha
emellertid framhållit den verkan förslaget har med avseende å jordregisterföringcn.
överlantmätaren i Östergötlands lön har sålunda erinrat om att
enligt gällande bestämmelser arealens fördelning i olika ägoslag skall redovisas
i jordregistret. Den föreslagna bestämmelsen skulle emellertid medföra
att så snart en enda avstyckning inom planområde av nu avsett slag verkställts,
därefter någon ägoslagsredovisning ej skulle kunna förekomma för
restfastigheten, då man ju ej visste, bur mycket av de olika ägoslagcn som

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

gått bort genom avstyckningen. Jordregistrets uppgifter om ägoslagsfördelning
vore i många fall bristfälliga och otillförlitliga. Det syntes dock tveksamt
om man borde slopa dem. Innan denna fråga närmare utretts syntes
något partiellt slopande knappast böra ske, helst som fördelarna av den nu
föreslagna bestämmelsen vore tämligen små. Gränserna mellan de olika
ägoslagen torde nämligen i regel finnas redovisade å planens grundkarta
och kunde utan nämnvärt besvär därifrån överföras till avstyckningskartan.
Överlantmätaren ansåge det därför tveksamt, om den nu berörda förändringen
borde genomföras. Överlantmätaren i Hallands län har ifrågasatt
om icke, då jordregistrets redovisning av olika ägoslag vore i det övervägande
antalet fall helt felaktig, man vid jordregistrets förande borde helt
slopa avdrag i ägoslag. Om emellertid så icke befunnes lämpligt, ansåge
överlantmätaren att nuvarande avdragsregler fortfarande utan undantag
borde tillämpas. Överlantmätaren i Göteborgs och Bohus län har uttalat,
att för de fastigheter, som i sin helhet fölle inom planerna, den av förslaget
föranledda försämringen i jordregistrets arealuppgifter väl torde sakna
praktisk betydelse. Men för sådana fastigheter åter, som endast till en del
inginge i planerna, kunde bristerna i arealredovisningen medföra vissa olägenheter,
särskilt när det gällde att i andra sammanhang ur jordpolitisk
synpunkt bedöma dispositionen av fastigheternas utanför planerna belägna
delar. Under förutsättning att det nuvarande systemet med redovisning av
förändringar i jordregistrets ägoslagsarealer bibehölles, föresloges därför,
att de sakkunnigas reform begränsades till att avse endast sådana avstyckningar,
som skedde från fastigheter, vilka i sin helhet vore belägna inom
stadsplan eller efter den 1 januari 1948 fastställd byggnadsplan. Av överlantmätarens
i Värmlands län yttrande framgår, att han hyser den uppfattningen
att man icke borde medvetet fjärma sig från målet att göra jordregistret
till ett såvitt möjligt tillförlitligt register över landets fastigheter.
Merarbetet att inmäta ägoslagsgränser vid ifrågavarande avstyckningar syntes
icke vara alltför stort. I regel torde dessa gränser kunna tagas från grundkartorna.
Den föreslagna förenklingen syntes därför föga lycklig. Överlantmätaren
i Västerbottens län, som avstyrkt ifrågavarande förslag, liar
hänvisat till olägenheten ur bl. a. fastighetstaxeringssynpunkt att förlora
möjligheten att hålla reda på vad av olika ägoslag som frånskildes en fastighet.

Å andra sidan har överlantmätaren i Västernorrlands län, som likaledes
fäst uppmärksamheten på förslagets verkan med avseende å förandet av
jordregistret, förklarat sig med hänsyn till att jordregistret till övervägande
delen redan vore inaktuellt beträffande ägoslagsfördelningen lämna förslaget
utan erinran. Lantmätcristyrelsen har förklarat sig anse, att så väsentliga
brister vidlådde jordregistret som arealurkund, att det måste anses likgiltigt
om ägoslagsredovisningen slopades eller ej i fråga om avstyckningar
inom områden, som inginge i stadsplan eller efter den 1 januari 1948 fastställd
byggnadsplan. Styrelsen hade intet att erinra mot de sakkunnigas
förslag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

107

Departementschefen.

Avstyckningskartan skall enligt gällande ordning i vissa fall inskränkas
att omfatta endast det avstyckade området jämte viss gemensam mark och
vissa fasta punkter. Under remissbehandlingen har ingen erinran riktats
mot de sakkunnigas förslag, att lantmätaren skall äga besluta om dylik inskränkning
i kartans omfattning också i andra fall. Även för egen del finner
jag förslaget böra godtagas. Med hänsyn till önskvärdheten att undgå
återförvisningar synes det vara lämpligt att, såsom fastighetsbildningssakkunniga
föreslagit, frågan om dylik inskränkning av kartans omfattning vid
tveksamhet hos lantmätaren om lämpligheten av inskränkningen eller missnöje
hos sakägare skall hänskjutas till överlantmätarens avgörande.

Fastighetsbildningssakkunniga ha vidare föreslagit, att det icke skall
krävas, att å karta över avstyckat område, som ingår i stadsplan eller efter
den 1 januari 1948 fastställd byggnadsplan, gränserna för olika ägoslag redovisas,
därest avstyckningen överensstämmer med planen. Såsom åtskilliga
överlantmätare framhållit, skulle förslagets genomförande ha den verkan,
att i jordregistret, vari nu redovisas huru fastighetens areal fördelar sig på
olika ägoslag, dylik fördelning icke vidare skulle kunna göras vare sig beträffande
avstyckningen eller vad som återstår av styckningsfastighetön.
Även om jordregistrets uppgifter om ägoslagsfördelningen otvivelaktigt redan
nu äro behäftade med väsentliga brister, är jag ej beredd att i förevarande
sammanhang — i vilket i övrigt ej är fråga om vad jordregistret bör innehålla
— förorda en reform med nu angivna verkningar. Därtill kommer,
att då i regel gränserna för de olika ägoslagen torde vara upptagna å plankartan,
den lättnad förslaget innebär synes vara begränsad.

Förslaget att upphäva 19 kap. 19 § fjärde stycket biträder jag.

De här förordade reformerna föranleda ändring allenast i 19 kap. 19 §
jorddelningslagen.

XI. Kombination av olika förrättningar.

Gällande rätt.

Enligt jorddelningslagen är i viss utsträckning tillåtet att verkställa olika
i lagen omförmälda åtgärder inom ramen för en och samma förrättning. Det
ligger i sakens natur att så är händelsen vid det mest omfattande slaget av
jorddelningsförrättning, nämligen laga skifte. Sedan tillstånd lämnats till
laga skifte skola sådana åtgärder som bestämmande av gränserna kring skifteslagets
ägor (7 kap.), ägoutbyte (8 kap.), utbrytning eller förflyttning av
servitut, som vilar å skiftcslagets område till förmån för fastighet, vilken
ej ingår i skifteslaget (1 kap. 21 § och 13 kap. 9 §),''avskiljande av överlåtet
område (13 kap. 11 § sista stycket) och avsättande av gemensamhetsskog
(10 kap. 5 §) utan särskilda förordnanden av förrättningsmannen handläggas
under skiftet. Samtliga åtgärder vid skiftet behandlas därvid såsom

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

en förrättning i det att gemensamt protokoll föres och gemensam karta användes
(3 kap. 6 § och 6 kap. 1 §). Gränsbestämning och ägoutbyte — vid
skifte å primärt skifteslag jämväl vissa andra spörsmål — utgöra emellertid
s. k. preliminärfrågor, d. v. s. frågor, som skola prövas för sig innan skiftet
i övrigt får fortsättas eller i allt fall innan skiftet avslutas.

Laga skiftet är emellertid icke det enda slag av jorddelningsförrättning,
vid vilket flera åtgärder få sammanföras. Vid avstyckning skola nämligen enligt
19 kap. 5 § föreskrifterna i 7 kap. om bestämmande av gränserna kring
skifteslagets ägor i tillämpliga delar lända till efterrättelse. I 19 kap. 10 §
meddelas dock vissa bestämmelser som innefatta undantag från huvudregeln,
i det att i vissa fall bestämmande av gräns mot fastighet, som ej
ingår i avstyckningsförrättningen, skall underlåtas. Då gränsbestämning
skall äga rum har lantmätaren befogenhet att utan särskilt förordnande
verkställa densamma. Gränsbestämningen betraktas härvid som en integrerande
del av avstyckningsförrättningen. Protokoll och karta äro gemensamma.
I motsats till vad som gäller vid laga skifte utgör gränsbestämningen
vid avstyckning icke någon preliminärfråga utan betraktas såsom beslut
eller åtgärd under avstyckningsförrättningen och skall avslutas tillsamman
med avstyckningen (21 kap. 22 §). Fullföljd av talan mot beslutet
får följaktligen äga rum först sedan avstyckningsförrättningen blivit avslutad.

I sammanhang med avstyckning må vidare jämlikt 19 kap. 12 § sista
stycket avsättande av mark till gemensamhetsskog äga rum. Även denna
åtgärd blir då en integrerande del av avstyckningsförrättningen.

Vid gränsbestämning såsom särskild jorddelningsförrättning (20 kap. 1 §
första stycket) har lantmätaren slutligen enligt 20 kap. 2 § behörighet att
jämväl handlägga i sammanhang därmed uppkommande fråga om ägoutbyte.
Beträffande ägoutbyte såsom särskild jorddelningsförrättning (20 kap.
1 § första stycket) är därutöver att märka, att i motiven till jorddelningslagen
betecknats såsom självklart, att förordnande till sådan åtgärd jämväl
innefattar befogenhet att utstaka gränserna för de områden, som skola ingå
i utbytet. I dessa fall torde gränsbestämningen och ägoutbytet tillhopa utgöra
en förrättning, kombinerad på samma sätt som avstyckning med gränsbestämning,
varför anledning ej finnes att uppspalta den gemensamma förrättningen
på skilda protokoll med skilda kartor.

Enligt 20 kap. jorddelningslagen kunna utöver gränsbestämning och ägoutbyte
särskilda förrättningar förekomma bland annat för servitutsutbrytning
(3 §) samt för avsättande av mark till gemensamhetsskog (4 §). Givetvis
kan ofta i samband med sådana förrättningar förekomma behov av
gränsbestämning eller ägoutbyte eller bådadera. Härvid torde gälla, att förordnande
att verkställa servitutsutbrytning eller att avsätta mark till gemensamhetsskog
icke medför befogenhet för lantmätaren att utan särskilt
förordnande företaga i samband därmed uppkommande frågor angående
gränsbestämning och ägoutbyte. Vid jorddelningslagens tillämpning har
dock en i samband med servitutsutbrytning erforderlig gränsbestämning

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

109

ansetts kunna verkställas utan särskilt förordnande, därvid den kombinerade
förrättningen torde ha behandlats på samma sätt som avstyckning
med gränsbestämning, d. v. s. med gemensamt protokoll och gemensam
karta samt utan att gränsbestämningen ansetts utgöra preliminärfråga.
Längre lärer man i praxis icke ha vågat sträcka sig, och då särskilda förordnanden
erhållits att verkställa t. ex. servitutsutbrytning och ägoutbyte
torde dessa åtgärder ha redovisats i skilda förrättningsprotokoll med skilda
kartor.

Jorddelningsförrättningar skola bli föremål för fastställelseprövning. Enligt
21 kap. 43 § är huvudregeln att ägodelningsdomaren, där besvär ej anförts,
skall — om det ej förekommer anledning till annat än att förrättningen
är lagligen beskaffad, om vissa i paragrafen angivna myndigheter
icke framställt erinran samt om, där förrättningen avser avstyckning och
förordnande om sammanläggning utgör villkor för avstyckningen, förordnande
om sammanläggning gives — meddela fastställelse å förrättningen.
I motsatt fall skall frågan hänskjutas till ägodelningsrätten.

Från denna huvudregel gäller det undantaget att om förrättningen avser
avstyckning, som icke beror av sammanläggning, den fastställelseprövning,
som enligt huvudregeln tillkommer ägodelningsdomaren, i stället skall ankomma
på överlantmätaren. Har gränsbestämning ägt rum i sammanhang
med avstyckningsförrättningen, skall överlantmätaren till prövning företaga
förrättningen jämväl i denna del. Äger överlantmätaren — med hänsyn
till att besvär anförts, att det förekommer anledning till annat än
att förrättningen är lagligen beskaffad eller att erinran framställts av viss
myndighet — icke meddela fastställelse å förrättningen, skall han hänskjuta
frågan till ägodelningsrätten. I

I detta sammanhang torde tillika böra redogöras för vissa bestämmelser
i lagen den 3 september 1939 om enskilda vägar. Enligt denna lags 2 kap.
—• som avser enskilda vägar i allmänhet till skillnad från vissa i 3 kap.
behandlade specialfall — skall under angivna förutsättningar från fastighet
upplåtas mark till väg, som är av synnerlig vikt för annan fastighets
ändamålsenliga brukande. Vidare kan rätt att begagna befintlig väg upplåtas
för fastighet, till vilken vägen icke hör. Prövning av dessa frågor skall ske
vid förrättning, om vilken bestämmelser meddelas i lagen. Enligt 18 § skall
sålunda ansökan om dylik förrättning göras skriftligen till länsstyrelsen.
Till förrättningsman skall enligt 19 § länsstyrelsen förordna sådan person,
lantmätare eller annan, som finnes äga erforderlig kunskap och erfarenhet
samt jämväl i övrigt vara till uppdraget lämplig. Ha samtliga uppgivna sakägare
förenat sig om förslag till viss förrättningsman, skall — frånsett vissa
specialfall, varom här ej är fråga — den föreslagne förordnas, om han
uppfyller nyss angivna kompetenskrav. Vid förrättningen skall avgivas
skriftligt utlåtande i saken. Talan mot förrättningen föres genom besvär hos
ägodelningsrätten. Föres ej sådan talan, går det meddelade utlåtandet i verkställighet
såsom laga kraft ägande dom.

Kungi. Maj.ts proposition nr 159.

Fastighetsbildningssakkunniga.

De reformer beträffande bestämmelserna om förordnandena, kungörandet
och kallelse till förrättning samt gode mäns biträde, vilka de sakkunniga
förordat, skulle enligt de sakkunniga medföra en ej ringa förenkling. Emellertid
ha de sakkunniga förklarat, att därigenom ej vunnes allt vad som i
detta sammanhang vore önskligt till förenkling av förfarandet och därmed
till sparande av tid, kostnad och arbete. Detta föranleddes av att enligt lag
eller praxis kombination av åtgärder endast i begränsad omfattning ansetts
tillåten. Då exempelvis vid en avstyckningsförrättning jämväl ägoutbyte befunnits
påkallat och särskilt förordnande därtill utverkats, hade ägoutbytet
icke ansetts kunna handläggas såsom en del av avstyckningsförrättningen
med gemensamt protokoll och gemensam karta. Om i samband med avstyckning
befunnes påkallat att för ernående av en ändamålsenlig indelning verkställa
såväl gränsbestämning som ägoutbyte, servitutsutbrytning och avsättande
av mark till gemensamhetsskog, skulle åtgärderna behöva uppdelas på
åtminstone fyra särskilda förrättningar med skilda protokoll och kartor. Och
även om det till äventyrs skulle kunna göras gällande, att om en lantmätare
handlade dessa skilda förrättningar med gemensamt protokoll och
gemensam karta, detta förhållande icke skulle utgöra hinder mot fastställelse,
så kvarstode dock, att när t. ex. ägoutbytet och servitutsutbrytningen
avslutats och särskild besvärshänvisning därå lämnats, lantmätaren måste
avhända sig den gemensamma akten och av denna anledning avbryta vidare
åtgärder, då det ålåge honom att inom viss tid insända handlingarna
rörande ägoutbytet respektive servitutsutbrytningen för fastställelseprövning.

Starka skäl talade enligt de sakkunniga för att i förenklingssyfte i lagen
införa möjlighet till en allmän kombination av samtliga sådana fastighetsbildningsåtgärder,
som omförmälas i 20 kap. jorddelningslagen, jämte avstyckning.

De sakkunniga ha därför föreslagit, att till 20 kap. 6 § måtte fogas ett
nytt moment av innehåll att förrättningar, som avses i 1, 3 och 4 §§ i kapitlet,
ävensom avstyckning där sådant prövas lämpligt må sammanföras till
gemensam handläggning. Härvid skulle då åtgärderna redovisas i en gemensam
akt, låt vara att skilda åtgärder självfallet borde hållas i sär i olika
avsnitt av protokollet även om de vidtoges på samma dag. De olika momenten
i en kombinerad förrättning borde följas åt till gemensam avslutning
och fastställelseprövning. Detta förhållande hade de sakkunniga velat inlägga
i uttrycket, att förrättningarna »sammanföras till gemensam handläggning».
Emellertid kunde, åtminstone undantagsvis, sådana fall tänkas,
då under förrättningens gång oförutsedda hinder yppade sig att bringa
den kombinerade förrättningen i dess helhet till gemensam avslutning; det
bleve t. ex. upplyst att tvist komme att föras vid domstol om en i förrättningen
ingående gränsbestämning. En möjlighet syntes böra öppnas för
lantmätaren att på dylik särskild anledning åter utbryta fråga rörande
gränsbestämning eller ägoutbyte till preliminär slutbehandling. De sakkun -

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

niga förordade därför en regel, att om särskild anledning uppkomme därtill,
i 20 kap. 1 § angiven fråga dock finge slutföras utan avbidan på att
förrättningen i övrigt blivit avslutad.

Den förordade gemensamma fastställelseprövningen borde enligt de sakkunniga
innefatta, att i fall, då viss del av den kombinerade förrättningen
fölle under överlantmätarens prövningsrätt, fastställelseprövningen i dess
helhet likväl borde verkställas av ägodelningsdomaren respektive ägodelningsrätten.
En sådan ordning ha de ansett kunna vinna tillämpning utan
ändring i 21 kap. 43 § tredje stycket jorddelningslagen.

På sätt jag tidigare antytt ha de sakkunniga förordat, att förordnande
att verkställa förrättning enligt lagen om enskilda vägar i vissa fall skulle
borttagas. Till stöd härför har framhållits, att vägfrågan vid såväl en avstyckningsförrättning
enligt 19 kap. jorddelningslagen som ett ägoutbyte,
verkställd som särskild förrättning enligt 20 kap. 1 § samma lag, ofta lämpligen
borde lösas i den ordning, som lagen om enskilda vägar anvisar. Någon
lämpligare person för vägförrättningen torde då icke stå att få än den
förrättningsman, som vid avstycknings- eller ägoutbytesförrättningen förvärvat
kännedom om förhållandena på platsen. Det framstode som en onödig
omgång, att lantmätaren skulle nödgas avbryta avstycknings- respektive ägoutbytesförrättningen
för att återvända till förrättningsplatsen, sedan förordnande
enligt enskilda väglagen erhållits. Det förda resonemanget ägde enligt
de sakkunnigas mening giltighet även beträffande avstyckningar och ägoutbyten
i stad.

I enlighet med vad de sakkunniga sålunda anfört ha de föreslagit, att till
19 § lagen om enskilda vägar skulle fogas ett nytt stycke av innebörd, att
i de åsyftade fallen vägförrättning må efter skriftlig anmälan av sakägare
företagas av vederbörande förrättningsman utan att förordnande därtill meddelats.
Vidare ha de sakkunniga förordat, att i 35 § samma lag måtte upptagas
en bestämmelse av innehåll att vid kombination med avstyckning
eller ägoutbyte förrättningsmännens utlåtande i vägfrågan skulle givas villkorlig
karaktär och sålunda förklaras gälla endast under villkor att avstyckningen
eller ägoutbytet fastställdes. De sakkunniga ha därjämte uttalat, att
utan särskilt stadgande i jorddelningslagen torde vara uppenbart, att avstyckningen
respektive ägoutbytet i här avsedda fall icke kunde fastställas
förrän vägförrättningen vunnit laga kraft.

Slutligen har av de sakkunniga framhållits, att de icke förbisett den ytterligare
förenkling som skulle uppnås genom att på förut angivet sätt kombinera
förrättning enligt lagen om enskilda vägar med avstyckning eller
ägoutbyte. De ha emellertid funnit hinder föreligga att nu till behandling
upptaga frågan om olika kombinationsmöjligheter i vidare mån än redan
angivits.

Yttrandena.

Förslaget om ökade möjligheter att till gemensam handläggning kunna
sammanföra förrättningar, som i 20 kap. 1, 3 och 4 §§ jorddelningslagen

112

Kungl. Maj.ts proposition nr ISO.

avses, ävensom avstyckning har vunnit allmän anslutning. Några remissinstanser
ha dock framfört vissa detaljanmärkningar.

Ägodelningsdomaren i Livgedingcts domsaga har sålunda framhållit, att
då i vissa fall olika regler gällde för avstyckningar och andra förrättningar,
det borde klart utsägas huruvida vid kombination med avstyckning de för
avstyckningsförrättning gällande reglerna skulle tillämpas på den gemensamma
förrättningen. — Samme ägodelningsdomare har vidare anfört:

Då den gemensamma förrättningen måste företagas i olika etapper, är
det av stor vikt, att alla sakägare erhålla underrättelse om dagen för förrättningens
avslutande, vilken kan infalla långt efter det viss etapp avslutats.
En sakägare i fråga om t. ex. ägoutbyte eller servitutsutbrytning, som indrages
i en avstyckningsförrättning, bör ju därigenom ej komma i sämre
ställning än om ägoutbytet eller servitutsutbrytningen företagits separat.
I senare fallet får sakägaren vid avslutningssammanträde klart besked om
när klagotiden börjar löpa och vad han har att iakttaga för att fullfölja talan.
Vid kombination med avstyckning kan avslutandet komma att uppskjutas
till en oviss framtid med risk att sakägaren förbiser vad han har att
iakttaga för vinnande av rättelse. Kunde man inte rent av bereda sådan
sakägare möjlighet att redan när den på honom ankommande etappen avslutats,
inkomma till ägodelningsdomaren med sina besvär, vilka sedan upptagas
till behandling först sedan besvär stiden för hela förrättningen utgått?
I varje fall bör uttryckligen stadgas, att dylik sakägare skall erhålla underrättelse
om förrättningens avslutande och vad han har att iakttaga för att
fullfölja talan.

Ägodelningsdomaren i Östra och Medelsta domsaga har, efter att ha erinrat
om att man enligt förslaget hade att göra med allenast en förrättning,
i vilken de olika åtgärderna ingå som olika frågor, anfört:

Denna konstruktion, mot vilken i och för sig icke synes vara något att
erinra, är ingen betydelselös terminologisk företeelse utan för med sig vissa
konsekvenser bland annat i fråga om fullföljdsförfarandet och fastställelseprövningen.
Avsikten med stadgandet i 20 kap. 6 §, att »fråga» om gränsbestämning
och ägoutbyte må slutföras utan avbidan på att »förrättningen
i övrigt» blivit avslutad, är att få tvistiga sådana frågor slutgiltigt avgjorda
före förrättningens slutförande, vilket utan tvivel är ändamålsenligt. Detta
förutsätter att förrättningen i vad den avser den sålunda slutförda delen kan
bli föremål för särskild fastställelseprövning och fullföljd. Särskild fastställelseprövning
torde, trots den något oklara terminologien, kunna ske
enligt bestämmelse i 21 kap. 41 § liksom det kan ske beträffande gränsbestämningar
och ägoutbyten i samband med laga skifte. Däremot vill det
synas som om bestämmelserna i 21 kap. 22 och 23 §§ • jämförda med den
föreslagna lydelsen av 20 kap. 6 § — icke låta sig väl förenas med en särskild
fullföljdsrätt beträffande gränsbestämning och ägoutbyte under kombinerade
förrättningar av nu ifrågavarande slag.

De sakkunnigas förslag att slopa förordnandet vid vissa förrättningar enligt
lagen om enskilda vägar har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av
flertalet remissinstanser. Vissa av dem ha emellertid förordat en längre
gående reform. Sålunda ha önerlantmätarna i Jönköpings, Kronobergs,
Örebro och Gävleborgs län uttalat sig för önskvärdheten av att avstyckningar
och ägoutbyten — överlantmätaren i Kronobergs län även laga skiften

113

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

—- kunde kombineras med förrättningar enligt lagen om enskilda vägar.
Som skäl härför har åberopats den förenkling, som därigenom kunde uppnås.

överlantmätaren i Örebro län har därjämte anfört:

Såsom de sakkunniga framhållit, skulle avstyckningen enligt den föreslagna
anordningen icke kunna fastställas, förrän vägförrättningen vunnit
laga kraft. Med hänsyn till bestämmelserna i 45 § lagen om enskilda
vägar torde emellertid härjämte böra krävas, att för vägupplåtelsen bestämd
ersättning gäldats. Å andra sidan synes detta innebära risker för
den betalningsskyldige, då han icke har någon säkerhet för återbekommande
av ersättningen i det fall att avstyckningen undanröjes. Till lösning av
denna fråga skulle eventuellt nedsättning av ersättningsbeloppet hos länsstyrelsen
kunna föreskrivas, men förfarandet bleve därmed relativt tillkrånglat.
Den naturliga lösningen av frågan vore därför enligt min mening
att låta uttagandet av utfartsväg ingå såsom ett moment i själva avstycknings-
respektive ägoutbytesförrättningen med reglering av ersättningsfrågorna
i den ordning, som gäller för likvider vid jorddelningsförrättningar.
I och för sig måste en sådan anordning anses lika naturlig som uttagandet
av samfällda vägar vid laga skifte, och då lösningen av vägfrågan icke är
den minst viktiga vid bedömningen av en fastighetsbildning ur plansynpunkt,
torde det få anses lämpligt att densamma ingår såsom ett led i den
förrättning, som ligger till grund för prövningen i nämnda hänseende.

Lantmäteristyrelsen har upptagit denna fråga till närmare prövning och
har — efter att ha erinrat om att de sakkunniga inskränkt sig till att förorda,
att vägförrättningar i vissa fall skulle kunna företagas utan att förordnanden
utfärdats — anfört:

Såsom överlantmätaren i Örebro län påpekat är icke en dylik konstruktion
i alla avseenden tillfredsställande. Lantmäteristyrelsen anser även att
en annan lösning är att föredraga. För att nå en större förenkling i handläggningen
bör en gemensam handläggning eftersträvas. Först härvid ernås de
betydelsefulla vinster, som bestå däri, att endast ett protokoll och en förrättningskarta
behöver upprättas. Samtidigt kan på ett betryggande sätt sörjas
för att jorddelningsåtgärden och vägfrågan behandlas samtidigt och icke
var för sig och på olika sätt vid fastställelseprövningen. Även det av överlantmätaren
i Örebro län väckta spörsmålet om säkerhet för vissa vid vägförrättning
förekommande ersättningar synes härvid kunna lösas på ett tillfredsställande
sätt.

Vid övervägandet av dessa spörsmål har styrelsen funnit att lämpliga regler
för kombinerad handläggning av jorddelningsförrättning och vägförrättning
enklast torde kunna utformas i en särskild lag. Förrättningsreglerna
synas nämligen vara i alltför många avseenden olika i jorddelningslagen och
enskilda väglagen för att ett tillfredsställande resultat skulle kunna åstadkommas
genom ändringar och tillägg direkt i de båda berörda lagarna.

Styrelsen har utarbetat ett utkast till lag angående handläggning i vissa
fall av förrättning enligt lagen om enskilda vägar.

Mot utformningen av de sakkunnigas förslag till ändringar i lagen om enskilda
vägar har ägodelningsdomaren i Ångermanlands södra domsaga anfört,
att de sakkunnigas lösning av problemet om kombinering av avstyckningar
och ägoutbyten med vägförrättningar medförde, att vid överklagande
S II i ha ii g lill riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Xr 759.

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

det läget kunde uppkomma, att sedan först vägförrättningen prövats, det
kunde visa sig att jorddelningsförrättningen ej kunde fastställas, varigenom
hela prövningen av vägförrättningen vore onödig. I varje fall bleve det två
mål, som ägodelningsrätten finge pröva. Det syntes därför nödvändigt att införa
bestämmelser, som möjliggjorde för ägodelningsrätten att antingen avgöra
jorddelningsmålet först, nämligen i sådana fall då det vore uppenbart
att förrättningen i fråga icke kunde fastställas, eller ock att upptaga målen
till samtidig behandling.

Vidare har ägodelningsdomaren i Östra och Medelsta domsaga anmärkt,
att då rätt till väg kunde tillerkännas endast fastighet och icke del av fastighet,
det erfordrades en särskild bestämmelse som reglerade de materiellträtlsliga
förutsättningarna för upplåtelse av rätt till väg för en ännu icke färdigbildad
fastighet. I varje fall syntes det vara lämpligt att i 1 § andra stycket
väglagen hänvisa till det föreslagna 19 § andra stycket samma lag. —
Slopandet av bestämmelserna om förordnande för förrättningsman syntes
böra föranleda föreskrift om hur lantmätare, som redan vid mottagandet av
ansökan om förrättning funne sig vara jävig, skulle förfara. Bestämmelsen
i 23 § andra stycket vore nämligen icke tillämplig för sådant fall. Bestämmelse
torde också böra finnas om hur förrättningsman för sådant fall skulle
förordnas. — Ägodelningsdomaren har vidare anfört:

I de fall, då enligt stadgandet i det föreslagna nya tredje stycket av 35 §
utlåtande om rätt till väg förklaras gälla under förutsättning att avstyckning
eller ägoutbyte fastställes, kunna de i 39 § givna bestämmelserna icke i oförändrat
skick tillämpas. Fastställelse å jorddelningsförrättningen kan exempelvis
icke beräknas bliva meddelad inom den i 39 § andra stycket angivna
tiden av fyra månader efter vägförrättningens avslutande i de fall, då jorddelningsförrättningen
skall prövas av ägodelningsrätt. Vägras fastställelse
å jorddelningsförrättningen, synes insändande av akten till vägförrättningen
knappast behöva ske, men skulle sådant insändande befinnas av någon anledning
vara påkallat, bör sistnämnda akt förses med bevis om att utlåtandet
förfallit. I de fall, då villkorligt utlåtande om rätt till väg blir beståndande,
torde alltid bevis därom böra åtecknas akten till vägförrättningen. Fastställelsemyndighet
beträffande jorddelningsförrättningen blir i de flesta fallen
annan än ägodelningsdomare eller ägodelningsrätt. Detta förhållande torde
nödvändiggöra föreskrifter i syfte, dels att fastställelsemyndigheten vid sin
prövning har tillgång till vägförrättningsakten samt hålles underkunnig om
huruvida besvär anförts över vägförrättningen, dels ock att ägodelningsrätt
vid prövning av besvär över vägförrättningen samt ägodelningsdomare vid
vidtagande av de åtgärder, som kunna ankomma på honom enligt 39 §, har
tillgång till akten rörande jorddelningsförrättningen eller åtminstone uppgift
om huruvida jorddelningsförrättningen fastställts.

Departementschefen.

De sakkunnigas förslag att förrättningar avseende avstyckning, gränsbestämning,
ägoutbyte, servitutsutbrytning och avsättande av mark till gemensamhetsskog
skola kunna sammanföras till gemensam handläggning
synes ägnat att väsentligen förenkla förfarandet. Förslaget har också i princip
vunnit allmän anslutning bland remissinstanserna. Även jag förordar
att reformen genomföres.

115

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

Beträffande vissa av de slags förrättningar, som sålunda skola kunna
kombineras med varandra, gälla eller ha förut förordats regler i fråga om
iörtarandet, som innefatta avvikelser från den ordning som i allmänhet tilllämpas.
Vissa av dessa avvikelser innebära lättnader. Så är fallet med reglerna
om att vid gränsbestämning och ägoutbyte samt vid avstyckning från
samfälld mark det i 7 kap. 1 § upptagna kallelseförfarandet kan vinna tilllämpning.
Vidare är att till denna grupp räkna de för avstyckningsförrättning
upptagna bestämmelserna att kungörelseförfarandet kan ersättas med
bevisliga kallelser, att uppgift om dagen för förrättningens avslutande ej
behöver ha meddelats sakägarna samt att med utgivandet av handlingarna
kan anstå. Däremot måste de för samma slags förrättning upptagna
bestämmelserna att gränslinjer skola utmärkas vid förrättningen samt alt
karta skall utgivas inom 45 dagar från fastställelsebeslutets Jagakraftvinnande
anses innefatta skärpning i förhållande till de i allmänhet gällande
reglerna. Utan särskilt stadgande i lag torde vara klart, att då förrättningar,
för vilka gälla olika regler, kombineras och sålunda handläggas inom
ramen för en och samma förrättning, för denna i varje särskilt avseende
den regel skall gälla, som innefattar det strängaste kravet. Så bör exempelvis
vid kombination av avstyckning och servitutsutbrytning något anstånd
med utgivande av förrättningshandlingarna ej kunna ifrågakomma och i
dylika fall bör kartan utgivas inom 45 dagar från fastställelsebeslutets lagakraftvinnande.

Sammanförandet till gemensam handläggning medför vidare, att alla de
med förrättningen avsedda frågorna skola avslutas samtidigt. Även om viss
fråga blivit i sak färdighandlagd under ett tidigare sammanträde, medan
handläggningen av andra frågor fortsätter vid senare sammanträden, skall
sålunda med det formella avslutandet även av förstnämnda fråga anstå till
dess samtliga frågor äro färdigbehandlade. Besvärstiden börjar sålunda löpa
först från den gemensamma avslutningen. Uppenbarligen kunna ibland vissa
av sakägarna ha berörts endast av fråga, som i sak slutbehandlats i början
av förrättningen, varför de kunna anse sig icke ha intresse av att inställa
sig vid senare sammanträden under förrättningen. För att dylik sakägare
skall kunna utnyttja sin rätt att anföra besvär är det av vikt, att han får
kännedom om när förrättningen förklaras avslutad. Härtill må anmärkas,
att reglerna i 3 kap. 11 § om kallelse av delägare till sammanträde och i
16 kap. 1 § om underrättelse om dagen för avslutande av förrättning gälla
även sådan sakägare, som nyss åsyftats. Han har därför, även om han ej
inställer sig vid sammanträdena, möjlighet att hålla sig underrättad om
hur förrättningen fortskrider och när den avslutas. Någon risk kan ej anses
föreligga att sakägare, som iakttager tillbörlig uppmärksamhet, skall
på grund av bristande vetskap om dagen för förrättningens avslutande berövas
möjlighet att fullfölja talan mot förrättningen.

De olika momenten i en kombinerad förrättning böra, såsom de sakkunniga
uttalat, följas åt till gemensam fastställelseprövning. Om därvid viss
del av förrättningen faller under överlantmätarens prövningsrätt, medan

116

Kungl. Maj. ts proposition nr 159.

denna beträffande annan del tillkommer ägodelningsdomaren eller ägodeiningsrätten,
bör fastställelseprövningen beträffande förrättningen i dess helhet
ankomma på ägodelningsdomaren respektive ägodelningsrätten.

Såsom de sakkunniga anfört synes det ibland kunna vara lämpligt, att sedan
en kombinerad förrättning påbörjats, fråga rörande gränsbestämning
eller ägoutbyte kan bringas till avslutning särskilt för sig. Tydligen bör i
dylikt fall gränsbestämningen eller ägoutbytet kunna bli föremål för besvär
och fastställelseprövning oberoende av förrättningen i övrigt. Då såväl
besvärsrätten som fastställelseprövningen äro knutna till förrättningens avslutande,
synes det åsyftade syftemålet enklast kunna uppnås därigenom att
gränsbestämningen eller ägoutbytet utbrytes till en särskild, från förrättningen
i övrigt fristående förrättning. Denna kan så förklaras avslutad och
bli föremål för besvär och fastställelseprövning. Innebörden i vad sålunda
förordas torde erhålla erforderlig klarhet om i lagtexten angives, att om
efter sammanförandet särskild anledning därtill uppkommer, i 20 kap. 1
angiven fråga må utbrytas till särskild förrättning.

Vad sålunda förordats påkallar viss ändring även i 19 kap. jorddelningslagen.
Enligt detta kapitel skall bestämmande av gräns mot fastighet, som
ej ingår i avstyckningsförrättning, ske utom i vissa angivna fall. Såsom av
den förut lämnade redogörelsen framgår betraktas härvid gränsbestämningen
såsom en integrerande del av avstyckningsförrättningen. Gränsbestämningsfrågan
får avslutas endast i samband med avslutandet av avstyckningstörrättningen
i övrigt och gränsbestämningsfrågan kan följaktligen först sedan
hela förrättningen avslutats genom besvär bringas under ägodelningsrättens
prövning. Emellertid kan även i dessa fall gränsbestämningsfrågan vara
av den grundläggande betydelse, att nämnda fråga bör kunna bli slutligen
prövad innan förrättningen i övrigt fortsättes. Önskvärdheten härav torde
särskilt göra sig gällande, då avstyckning kombinerats Ined annan förrättning.
En regel, som ger möjlighet att särskilt för sig slutföra en i själva avstyckningsförrättningen
ingående gränsbestämning, bör därför införas i
19 kap.

I detta sammanhang må framhållas, att gränsdragningen mellan gränsbestämning,
företagen med stöd av 19 kap. och alltså ingående i avstyckningsförrättningen,
å ena, samt annan gränsbestämningsförrättning, vilken
må ha kombinerats med en avstyckningsförrättning, å andra sidan, icke kommer
att sakna betydelse. Den fastställelseprövning i fråga om gränsbestämning,
som ankommer på överlantmätaren, avser gränsbestämning, som ägt
rum i sammanhang med avstyckningsförrättning. Härmed torde avses endast
gränsbestämning, som ingår som ett led i avstyckningsförrättningen. Någon
ändring häri föreslås icke nu. Innebörden av vad nu föreslagits blir vad angår
fastställelseprövningsmyndigheten att överlantmätaren skall pröva avstyckning
och i densamma med stöd av 19 kap. ingående gränsbestämning,
medan en med stöd av nu förordade regler kombinerad gränsbestämningsoch
avstyckningsförrättning skall prövas av ägodelningsdomaren.

Till den närmare utformningen av de lagändringar som föranledas av vad
sålunda föreslagits återkommer jag i avsnitt XV vid 19 kap. 5, 7 och 10 §§,

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

117

20 kap. 2 och 6 §§ samt 21 kap. 43 § jorddeJningslagen ävensom 6 kap. 12 §
fastighetsbildningslagen.

Jag får härefter övergå till frågan om kombination av vissa jorddelningsförrättningar
med vägförrättningar. Mot de sakkunnigas förslag på denna
punkt — nämligen att förordnandena att verkställa vägförrättning i de
åsyftade fallen skulle slopas och att de i vägförrättningen respektive jorddelningsförrättningen
meddelade besluten skulle vara på visst sätt avhängiga
av varandra — ha riktats anmärkningar. Sålunda har bl. a. påpekats,
att förslaget icke innebure någon godtagbar lösning av den ersättningsfråga,
som i vissa fall kunde uppkomma i vägförrättningen, samt att
en rättegång, föranledd av fullföljd talan mot vägförrättningen, stundom
kunde bli helt onyttig. Dessa anmärkningar väga enligt min mening så
tungt, att frågan icke lämpligen torde böra lösas i enlighet med de sakkunnigas
förslag.

Lantmäteristyrelsen har emellertid framlagt det mera genomgripande förslaget
att jorddelningsförrättningen och vägförrättningen skulle företagas
till gemensam handläggning. Härigenom skulle bl. a. de påtalade olägenheterna
med de sakkunnigas förslag undvikas. Att märka är emellertid, att
bestämmelserna om förfarandet i jorddelningslagen förete ej oväsentliga
avvikelser från enskilda väglagens regler i motsvarande avseende. Här må
endast påpekas den principiellt betydelsefulla skillnad som ligger däri, att
jorddelningsförrättning städse skall bli föremål för fastställelseprövning
under det att utlåtande vid vägförrättning, om densamma ej överklagas, går
i verkställighet såsom laga kraft ägande dom. En lösning av frågan enligt
den linje lantmäteristyrelsen förordat utgör sålunda en relativt omfattande
lagstiftningsuppgift, innefattande även svårlösta frågor. Jag finner, att dessa
frågor icke blivit så utredda, att en slutgiltig lösning av dem kan anses
föreligga.

Då frågan om mera väsentliga ändringar i lagen om enskilda vägar sålunda
för närvarande bör lämnas å sido, torde icke heller fastighetsbildningssakkunnigas
förslag att förkorta kallelsetiden till vägförrättningar böra
nu föranleda någon åtgärd.

XII. Insändande av dagboken över jorddelningsmål till justitie kanslersämbetet.

Gällande rätt.

Jämlikt 21 kap. 36 § andra stycket jorddelningslagen skall ägodelningsdomaren
föra dagbok över till rättens eller ägodelningsdomarens åtgärd inkomna
mål samt inom en månad efter varje års slut insända dagboken till
justitickanslersämbetet. Föreskriften om insändande av dagboken har uppenbarligen
tillkommit för alt bereda justitiekanslersämbetet tillfälle att
särskilt övervaka och granska ägodelningsdomarnas och ägodelningsrätternas
verksamhet.

I kungörelse den 25 november 15)27 med formulär till dagbok över jorddelningsmål
har föreskrivits, att om konceptdagboken insändes till justitie -

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

kanslersämbetet, en avskrift dessförinnan bör tagas av dagboken att för
framtiden förvaras. Vidare stadgas i 3 § kungörelsen den 22 oktober 1948
angående rättsstatistiken, att erforderliga uppgifter angående ärenden, handlagda
av ägodelningsrätt eller ägodelningsdomare, skola hämtas ur de till
justitiekanslersämbetet insända dagböckerna.

Fastighetsbildningssakkunniga.

De sakkunniga ha anfört, att det syntes dem uppenbarligen vara lämpligt
att ägodelningsdomaren förde dagbok över inkommande jorddelningsmål.
Däremot torde skäl knappast föreligga att bibehålla en speciell kontroll över
ägodelningsdomarnas och ägodelningsrätternas verksamhet utöver den inspektion
och tillsyn som i övrigt utövades av justitiekanslersämbetet och
riksdagens justitieombudsman. Ur nu angivna synpunkt syntes sålunda ägodelningsdomaren
åsamkas ett onödigt arbete genom föreskriften om insändande
av dagboken, vilken föreskrift föranledde att en särskild avskrift av
dagboken måste iordningställas.

Vad angår rättsstatistiken ha de sakkunniga framhållit, att dagböckerna
icke torde utgöra något lämpligt underlag för rättsstatistiken. Det statistiska
materialet skulle sannolikt kunna göras enklare, överskådligare och
mera enhetligt, därest i stället uppgift om avgjorda mål lämnades å särskild
blankett.

På grund av vad sålunda anförts ha de sakkunniga föreslagit slopande av
stadgandet i 21 kap. 36 § jorddelningslagen om skyldighet för ägodelningsdomare
att till justitiekanslersämbetet insända dagboken över jorddelningsmål.

Yttrandena.

Den föreslagna ändringen av 21 kap. 36 § andra stycket har av samtliga
remissmyndigheter tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Vidkommande frågan huruvida efter lagändringen särskild kontroll övei
ägodelningsdomarna är erforderlig har justitiekanslersämbetet uttalat följande: Att,

såsom de sakkunniga tänkt sig, annan granskning icke skulle förekomma
än den som kunde äga rum vid inspektioner av riksdagens justitieombudsman
och ämbetet samt dessa myndigheters tillsyn i övrigt kan ämbetet
icke tillstyrka. Även i bästa fall förflyta icke så få år mellan inspektionerna
av en domstol och den korta tid, som kan anslås åt en inspektion,
kan användas bättre än till genomgång av ägodelningsrätternas dagböcker.
Enligt vad ämbetet inhämtat delar justitieombudsmannen denna uppfattning.

För att upprätthålla en fortlöpande granskning av verksamheten är det
emellertid icke nödvändigt att äga tillgång till dagböckerna. Till grund för
granskningen skulle enligt ämbetets mening kunna läggas en årligen till ämbetet
insänd arbetsredogörelse.

Justitiekanslersämbetet har därför hemställt, att sedan lagändringen genomförts,
bestämmelser utfärdas om skyldighet för ägodelningsdomare att
till ämbetet årligen insända arbetsredogörelse.

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

119

Departementschefen.

I enlighet med fastighetsbildningssakkunnigas förslag, vilket av samtliga
remissinstanser förordats eller lämnats utan erinran, bör den i 21 kap. 36 §
andra stycket jorddelningslagen upptagna föreskriften att ägodelningsdomaren
skall inom viss tid insända den av honom förda dagboken till justitiekanslersämbetet
utgå.

I den mån det må anses erforderligt, att ägodelningsdomarna även framdeles
lämna vissa uppgifter till justitiekanslersämbetet, böra bestämmelser
därom utfärdas i administrativ väg. I samma ordning bör regleras vilka
uppgifter som skola avgivas för rättsstatistiken.

XIII. Ansökan om sammanläggning i samband med avstyckning.

Gällande rätt.

Vid avstyckningsförrättning skall enligt 19 kap. 16 § jorddelningslagen
utredning verkställas rörande de omständigheter, vilka äro av beskaffenhet
att inverka på frågan, huruvida tillstånd till den ifrågasatta avstyckningen
må meddelas. Är fråga om avstyckning av mark för sammanläggning eller
under villkor att stamfastigheten ingår i sammanläggning, skall utredningen
avse jämväl sammanläggningens lämplighet ur fastighetsbildningssynpunkt.
Sedan utredningen verkställts skall lantmätaren avgiva utlåtande
innehållande besked, huruvida tillstånd till avstyckningen meddelas eller
icke. Förutsätter tillståndet att sammanläggning äger rum, skall detta angivas
i utlåtandet.

Sedan förrättningen avslutats, skola jämlikt 21 kap. 41 § handlingarna
därom insändas till överlantmätaren, varefter jämlikt 42 och 43 §§ samma
kapitel fastställelseprövning äger rum hos ägodelningsdomaren eller ägodelningsrätten.
Är fråga om avstyckning av mark för sammanläggning eller
under villkor att stamfastigheten ingår i sammanläggning, må fastställelse
ej meddelas med mindre förordnande tillika gives om sammanläggningen.
Enligt 10 § lagen om sammanläggning av fastigheter å landet skall emellertid
särskild ansökning om sammanläggning göras hos ägodelningsdomaren.

Fastighetsbildningssakkunniga.

De sakkunniga ha framhåiiit, att ansökningen om sammanläggning kunde
ankomma på annan än den som sökt avstyckningen. Om av denna eller
annan anledning vederbörande ej gitte begära sammanläggning bleve ärendet
liggande hos ägodelningsdomaren i ofullbordat skick. Efter att ha erinrat
om ett av de sakkunniga i det år 1944 framlagda betänkandet (SOU
1944:46) förordat förslag till avhjälpande av berörda olägenhet, vilket förslag
dock ej lett till lagstiftning, ha de sakkunniga nu förordat den lösningen
att till 10 § sammanläggningslagen fogas en föreskrift av innehåll,
att särskild ansökan om sammanläggning icke erfordras, då samman -

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

läggningen utgör förutsättning för fastställelse å avstyckningsförrättning
och i förrättningsprotokollet antecknats, att vederbörande jordägare medgivit
sammanläggningen. I regel torde, ha de sakkunniga framhållit, den
jordägare, som berördes av sammanläggningen, vare sig han vore sökande
till avstyckningsförrättningen eller ej, komma tillstädes vid denna. Skulle
undantagsvis så ej vara händelsen, torde förrättningsmannen likväl utan
svårighet kunna inhämta hans mening. Någon föreskrift i 19 kap. jorddelningslagen
om skyldighet för lantmätaren att verkställa ifrågavarande
protokollsanteckning torde icke erfordras. Möjligen kunde ifrågasättas att i
instruktionell ordning påpeka förhållandet.

Yttrandena.

Ingen remissinstans har anfört erinringar mot förslaget i princip.

Mot detaljutformningen har ägodelningsdomaren i Östbo och Västbo domsaga
erinrat, att innebörden i orden »vederbörande jordägare medgivit sammanläggningen»
vore oklar och att uttrycket »vederbörande» vore mindre
tilltalande i lagtext, samt föreslagit, att de angivna orden utbyttes mot: »ägaren
av de områden, som skola sammanläggas med varandra, anhållit om
sammanläggningen». Ägodelningsdomaren i Östra och Medelsta domsaga
har givit uttryck åt viss tveksamhet huruvida det med hänsyn till lydelsen
av 14 § första och fjärde styckena samt 15 § andra stycket sammanläggningslagen
vore erforderligt med en särskild bestämmelse om att »vederbörande
jordägare», som medgivit sammanläggningen, vore att anse såsom
sökande. Därjämte har han uttalat, att det möjligen vore lämpligt med uttrycklig
föreskrift om skyldighet för lantmätaren att i protokollet anteckna
medgivandet.

Departementschefen.

Enligt vad erfarenheten visar har gällande bestämmelse att även vid avstyckning
för sammanläggning särskild ansökan om sammanläggningen
skall göras vållat dröjsmål samt onödigt arbete och besvär för ägodelningsdomarna.
Den av fastighetsbildningssakkunniga förordade och av remissinstanserna
i princip utan erinran lämnade förenklingen, att i nu ifrågavarande
fall ansökningen skulle kunna ersättas med en av fastighetsägaren
vid avstyckningsförrättningen gjord och i protokollet antecknad förklaring
att han medgåve sammanläggningen, är praktisk och synes icke kunna
möta erinringar. Tydligt är att medgivandet kan lämnas endast av den, som
vid tidpunkten för medgivandets lämnande är ägare till alla de områden,
som skola ingå i sammanläggningen. Detta torde komma till klarare uttryck
om i lagtexten som förutsättning upptages att i förrättningsprotokollet
antecknats, att ägaren av de områden, som skola sammanläggas, anhållit
om sammanläggningen. Utan att något därom behöver sägas i lagen
torde det vara klart att den som vid avstyckningsförrättningen gjort dylik
anhållan är att anse såsom sökande till sammanläggningen.

Vad nu föreslagits föranleder ändring i 10 § sammanläggningslagen.

Kiingl. Maj.ts proposition nr 159.

121

XIV. Ersättning åt valmän för val av ägodelnings- och vattenrätts nämndemän.

Gällande rätt.

Enligt 21 kap. 3 § jorddelningslagen skall val av ägodelningsnämndemän
verkställas å tingsstället inför häradsrätten genom valmän, som på föranstaltande
av ägodelningsdomaren utses å kommunalstämma, därvid emellertid
rösträtten är på visst sätt inskränkt. Antalet valmän, som skall utses, beror
av antalet invånare i kommunen. För varje kommun skall dessutom
utses suppleanter till lika antal som valmän. Jorddelningslagen innehåller
intet stadgande om rätt för kommun att tillerkänna valman ersättning för
inställelse vid valförrättning. Vid angivna förhållande torde kommunerna
ej vara berättigade fatta beslut av dylikt innehåll.

I 11 kap. 4 g vattenlagen stadgas, att -— med vissa avvikelser som här
kunna lämnas å sido -— vattenrättsnämndemän skola utses för varje tingslag
på det sätt som om utseende av ägodelningsnämndemän finnes stadgat.

1950 års reform beträffande ersättning till innehavare av kommunala förtroendeuppdrag.
•

På grundval av kommunallagskommitténs tidigare omnämnda betänkande
II med förslag till ändrade bestämmelser om ersättning åt innehavare av
kommunala förtroendeuppdrag framlades på föredragning av chefen för inrikesdepartementet,
statsrådet Mossberg, genom proposition nr 88 för 1950
års riksdag förslag till bl. a. lag angående ändring i lagen den 6 juni 1930
(nr 251) om kommunalstyrelse på landet och lag angående ändring i lagen
den 6 juni 1930 (nr 252) om kommunalstyrelse i stad. På hemställan av
konstitutionsutskottet i utlåtande nr 13 antog riksdagen nämnda lagförslag,
varefter Kungl. Maj :t den 9 juni 1950 (SFS nr 287 och 288) utfärdade lagar
i enlighet med de antagna förslagen. Lagarna ha trätt i kraft den 1 januari
1951.

Enligt de genomförda lagändringarna gäller bl. a., att kommun äger tillerkänna
ledamot av kommunal styrelse eller nämnd dagtraktamente för normalfallen
med högst tio kronor och för särskilt tidskrävande sammanträde
eller förrättning eller där det eljest finnes påkallat av särskilda förhållanden
med icke i lag maximerat belopp, att kommun må tillerkänna ledamoten
resekostnadsersättning, som dock ej må överstiga belopp, beräknat enligt
vissa i lag angivna grunder, att kommun kan besluta om ersättning för resdag
till ledamoten, om han är bosatt på så stort avstånd från sammanträdeseller
förrättningsstället, att resan fram eller åter måste företagas å särskild
dag, samt att kommun för ledamots resa utom kommunen må besluta om
ersättning för resa efter särskild grund.

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

Förslag om ersättning åt valmän för val av ägodelningsnämndemän och vat tenrättsnämndemän.

I sitt förutnämnda betänkande har kommunallagskommittén uttalat, att
valmännen för val av ägodelningsnämndemän och vattenrättsnämndemän
syntes böra ha samma möjligheter till gottgörelse som ledamöter av kommunala
nämnder och styrelser. Kommittén har ock uppgjort förslag till ändring
i 21 kap. 3 § jorddelningslagen, varigenom kommunallagarnas regler
om dagtraktamente, ersättning för särskild resdag och reselcostnadsersättning
skulle göras tillämpliga å de i nämnda lagrum avsedda valmännen.
Härutöver har kommittén uttalat, att då vattenlagens bestämmelser om val
av vattenrättsnämndemän redan hänvisa till föreskrifterna om val av ägodelningsnämndeman
i jorddelningslagen, någon ändring i vattenlagen ej
fordrades för ifrågavarande ändamål.

De av ett stort antal myndigheter och sammanslutningar över kommitténs
betänkande avgivna remissyttrandena innehålla ingen erinran mot ifrågavarande
förslag.

Departementschefen.

Någon meningsskiljaktighet synes icke råda därom, att kommun bör äga
rätt besluta att valmännen för utseende av ägodelningsnämndemän och vattenrättsnämndemän
skola för inställelse vid valförrättning erhålla dagtraktamente,
ersättning för särskild resdag och resekostnadsersättning efter
de grunder som i kommunallagarna stadgas angående sådan gottgörelse till
ledamöter i styrelser och nämnder. Jag förordar därför, att ett tillägg av
denna innebörd fogas till 21 kap. 3 § jorddelningslagen. Med den utformning
11 kap. 4 § vattenlagen har, blir utan att ändring vidtages i vattenlagen
vad sålunda föreslagits tillämpligt även å valmännen för utseende av vattenrättsnämndemän.

XY. Detaljutformning.

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326)
om delning av jord å landet.

2 KAP.

1 §•

I enlighet med vad i avsnitt II närmare utvecklats har i första stycket av
förevarande paragraf — jämte det att nu förefintligt stadgande att laga
skifte skall förrättas efter därtill erhållet förordnande uteslutits — upptagits
lokal behörighetsregel av innehåll, att laga skifte skall förrättas av
distriktslantmätaren i det lantmäteridistrikt, där jorden är belägen. Därjämte
har föreskrivits, att då fråga är om skifte av jord inom två eller flera

Kungl. Maj.ts proposition nr 159. 123

lantmäteridistrikt, skiftet skall förrättas av distriktslantmätaren i ett av
distrikten.

Vidare har i överensstämmelse med vad i avsnitt IV anförts den nu i första
stycket upptagna regeln att vid laga skifte gode män städse skola biträda
ersatts med en bestämmelse, att om lantmätaren finner sådant erforderligt
eller delägare det påyrkar, två gode män skola biträda lantmätaren vid
skiftet i dess helhet eller vid viss därunder förekommande fråga. Denna
ändring av första stycket föranleder, att det nuvarande tredje stycket, i vilket
angivas de frågor vid vilkas handläggning gode männen ovillkorligen
skola närvara, ävensom fjärde stycket första punkten utgå samt att andra
punkten i sistnämnda stycke undergår vissa redaktionella jämkningar.

3 §.

Ändringarna i 1 § föranleda, att de i förevarande paragraf upptagna bestämmelserna
om förordnande för lantmätare att förrätta laga skifte böra
utgå.

Såsom jag i avsnitt II förordat bör efter förordnandenas avskaffande förrättning
företagas efter skriftlig ansökan hos förrättningsmannen. I anledning
härav föreslås stadgande i förevarande paragraf, att ansökning om laga
skifte skall göras skriftligen hos lantmätaren. Med hänsyn till den förordade
utformningen av 1 § lär er tvekan ej kunna råda om att uttrycket »lantmätaren»
åsyftar den lokalt behörige distriktslantmätaren. I avsnitt II har närmare
utvecklats, att ansökan i vissa fall skall kunna ingivas till även annan
än den ordinarie tjänsteinnehavaren.

4 §.

I förevarande paragraf stadgas, att om lantmätare, som erhållit förordnande
att förrätta laga skifte, vet, att emot honom finnes jäv, eller om han
av andra tjänstegöromål är förhindrad att företaga skiftet inom skälig tid,
han genast skall anmäla sådant hos överlantmätaren.

Fastighetsbildningssakkunniga ha framhållit, att stadgandet redan i sin
nuvarande lydelse vore av rent instruktionell natur. Med hänsyn till att detsamma
efter den ändring, som föranleddes av förslaget om avskaffande av
förordnandena, skulle bli än mer uttunnat, ha de sakkunniga förordat stadgandets
uteslutande ur lagen. Enligt de sakkunnigas mening borde förhållandet
i stället uppmärksammas vid den överarbetning av lantinäteriinstruktionen,
som föranleddes av de framlagda förslagen.

Departementschefen. Under åberopande av vad jag i avsnitt II anfört beträffande
frågan om jäv mot distriktslantmätare och av de skäl de sakkunniga
framhållit får jag biträda de sakkunnigas förslag att upphäva ifrågavarande
paragraf.

124 Kungl. Maj. ts proposition nr 159.

3 KAP.

* 1 §•

Den i avsnitt III förordade förkortningen av kungörelse- och kallelsetiden
föranleder ändringar i första och andra styckena av förevarande paragraf. I
detta sammanhang torde ock en i tredje stycket upptagen hänvisning till den
numera upphävda 11 kap. 4 § lagen om förmynderskap böra utbytas mot en
hänvisning till motsvarande stadgande i föräldrabalken.

2 §•

De i förevarande paragraf föreslagna ändringarna äro föranledda av den
i avsnitt III förordade förkortningen av kungörelse- och kallelsetiden.

3 §.

De i denna paragraf föreslagna jämkningarna äro föranledda av ändringsförslaget
rörande biträde av gode män samt av den förordade förkortningen
av kungörelse- och kallelsetiden.

4 §.

Den i avsnitt III förordade reformen att förrättning skall kunna företagas,
ehuru kungörelse och kallelse ej skett i vederbörlig ordning, därest
samtliga sakägare infinna sig, torde beträffande laga skifte böra genomföras
därigenom att till förevarande paragraf fogas ett nytt stycke av innehåll
att utan hinder av att kungörelse och kallelse ej verkställts i den ordning,
som i 3 kap. sägs, förrättning må företagas, därest samtliga sakägare
infinna sig.

6 §.

Vad jag i avsnitt V förordat föranleder, att de i första stycket nu upptagna
föreskrifterna om uppläsning av protokollet inom viss tid, om protokollets
förseende med förrättningsmännens och delägarnas underskrifter
samt om anteckning i anledning av anmärkning mot protokollet ersättas
med stadganden av innehåll, att protokollet för ett sammanträde skall, innan
detsamma avslutas, erhålla slutlig avfattning samt att lantmätaren
skall underteckna protokollet och därå anteckna dagen, då det är uppsatt.

7 §.

De i förevarande paragraf föreslagna ändringarna, som äro av formell
natur, ha föranletts av de förordade ändringarna i 2 kap. 1 § första stycket
och 3 §.

7 KAP.
1 §•

I förevarande paragraf meddelas bestämmelser om bl. a. sättet för kungörelse
och kallelse till sammanträde för bestämmande av rågångarna kring

125

Kungi. Maj:ts proposition nr 159.

skifteslagets ägor. Huvudregeln ges därvid genom en hänvisning till 3 kap.
1 och 2 §§ jorddelningslagen, varjämte upptagas vissa särbestämmelser då
fråga är om mark samfälld för flera fastigheter.

Fastighetsbildningssakkunniga ha -— i syfte att å ifrågavarande sammanträden
göra tillämpligt det förordade tillägget till 3 kap. 4 § att utan hinder
av att kungörelse och kallelse ej verkställts i föreskriven ordning förrättning
må företagas, därest samtliga sakägare infinna sig — beträffande huvudregeln
föreslagit, att hänvisning skall göras, icke såsom nu endast till 3 kap.
1 och 2 §§, utan till 3 kap. i dess helhet.

I anledning av detta förslag har ägodelningsdomaren i Östra och Medelsta
domsaga anfört, att den av de sakkunniga förordade ändringen skulle medföra,
att — i motsats till vad nu gällde — vid nämnda förrättningar skulle
komma att tillämpas även andra i 3 kap. givna regler om kallelser, t. ex. 4 §
andra stycket om kallelse till nytt sammanträde. Vidare skulle 3 kap. It §
andra stycket bli svårtolkat, enär slutbestämmelsen där och 7 kap. 1 § lcomme
att hänvisa till varandra. Ägodelningsdomaren har ifrågasatt om det icke
vore lämpligare, att hänvisningen i andra punkten av 7 kap. 1 § bibehölles
oförändrad och att till 7 kap. 1 § gjordes ett tillägg av samma innehåll som
tillägget i 3 kap 4 §.

Departementschefen. I sak biträder jag de sakkunnigas förslag. Lagändringen
torde, i anslutning till vad ägodelningsdomaren i Östra och Medelsta
domsaga anfört, böra ske genom att till förevarande paragraf fogas ett nytt
stycke av huvudsakligen samma innehåll som det föreslagna nya stycket i
3 kap. 4 §.

5 §■

I anslutning till vad förut i avsnitt IX förordats föreslås att det i fall, som
åsyftas i paragrafen, skall åligga lantmätaren att inom viss tid till vederbörande
utgiva eller med posten avsända ett exemplar av kartan och protokollet
över förrättningen.

6 §.

Vidkommande de i denna paragraf förordade ändringarna får jag hänvisa
till vad som anförts i avsnitt VI.

8 §•

Hänvisningen i förevarande paragrafs första stycke till 7 kap. 1 § har
genom det förut förordade tillägget till detta lagrum fått den ändrade innebörden
att sammanträde för bestämmande av gräns mot allmänt vattenområde
må företagas utan hinder av alt vederbörligt kungörande ej ägt
rum, därest samtliga sakägare infinna sig.

I enlighet med vad jag i avsnitt IX förordat bör i förevarande lagrums
andra stycke vidtagas den jämkningen att det skall åligga lantmätaren att
utgiva eller med posten avsända exemplar av kartan och protokollet till vederbörande.

126

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

8 KAP.

1, 1 a, 2 och 4 §§.

Beträffande den föreslagna lydelsen av dessa paragrafer får jag hänvisa
till vad som anförts i avsnitt VII.

Därjämte må anmärkas, att genom den tidigare förordade ändringen av
7 kap. 1 § hänvisningen till nämnda lagrum i sista stycket av 1 § fått den
ändrade innebörden att ägoutbyte kan företagas utan hinder av att vederbörligt
kungörande ej skett, därest samtliga sakägare infinna sig.

14 KAP.

10 §.

Enligt förevarande paragraf i dess nuvarande lydelse skall till förrättning
som i paragrafen avses lantmätaren utfärda kungörelse och kallelser på sätt
i 3 kap. 1 och 2 §§ sägs. För att det skall framgå, att även förrättningar av
ifrågavarande art skola, om alla sakägare infinna sig, kunna företagas,
oavsett att kungörelse ej skett, bör nämnda .stadgande utbytas mot en bestämmelse
av innehåll att angående kungörelse om sådan förrättning varom
nu är fråga samt kallelse därtill bestämmelserna i 3 kap. i tillämpliga delar
skola lända till efterrättelse.

16 KAP.

1 §•

I fråga om de i förevarande paragraf föreslagna ändringarna hänvisas till
vad som anförts i avsnitt VIII.

2 §.

Den föreslagna ändringen av 16 kap. 1 §, varigenom öppnas möjlighet att
avsluta förrättning annorledes än å sammanträde, föranleder viss jämkning
av formell art i förevarande paragraf. Vidare medför vad som i avsnitt
IX förordats vissa ändringar. Sålunda bör det föreskrivas, att ett exemplar
av alla skifteshandlingarna skall utgivas eller med posten avsändas.
Bestämmelsen att bevis om utgivandet skall bifogas konceptakten bör utgå.
Detsamma gäller bestämmelsen om möjligheten att anlita utmätningsman.

4 §•

De i förevarande lagrum förordade ändringarna äro föranledda av ändringen
i 16 kap. 1 §.

5 §•

I förevarande paragraf stadgas, att då laga skifte återförvisats till lantmätaren,
han skall skyndsamt utsätta ny förrättningsdag på sätt i 3 kap.
1 och 2 §§ sägs. I syfte att angiva, att sammanträde varom här är fråga
får, oavsett om kungörelse verkställts, företagas, om alla sakägare infinna
sig, föreslås, att stadgandet så ändras, att vid utsättande av förrättningsdagen
bestämmelserna i 3 kap. angående kungörelse om och kallelse till
första sammanträde skola iakttagas.

127

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

7 §•

De i förevarande paragraf föreslagna ändringarna äro föranledda av vad i
avsnitt IX förordats och ansluta sig till de beträffande 16 kap. 2 § upptagna
ändringsförslagen.

19 KAP.

5 §•

Första stycket av förevarande paragraf stadgar, att de för laga skifte i
bl. a. 2, 3 och 7 kap. meddelade föreskrifterna skola i tillämpliga delar
lända till efterrättelse, såvitt icke i 19 kap. är annorlunda stadgat. Tidigare
ha föreslagits åtskilliga ändringar beträffande de i 2 och 3 kap. samt 7
kap. 1 § upptagna bestämmelserna. På grund av den nyssnämnda hänvisningen
i förevarande lagrum komma dessa regler att vinna tillämpning även
å avstyckningsförrättning. Emellertid är att märka, att i viss utsträckning
på grund av särskilda undantagsbestämmelser motsvarande regler redan
gälla för avstyckning. Så är fallet exempelvis med den i 2 kap. 1 § föreslagna
regeln om biträde av gode män. Dylika undantagsbestämmelser böra
såsom obehövliga utgå. En sådan bestämmelse — om underrättelse i visst
fall till byggnadsnämnd — återfinnes i tredje stycket av förevarande paragraf.

I enlighet med vad som förordats i avsnitt II föreslås vidare, att det nuvarande
andra stycket i förevarande paragraf — enligt vilket annan än lantmätare
kan tillerkännas behörighet att verkställa avstyckning inom vissa
områden — utgår.

I avsnitt XI har förordats, att avstyckning, gränsbestämning, ägoutbyte,
servitutsutbrytning och avsättande av mark till gemensamhetsskog skola
kunna sammanföras till gemensam handläggning. Då förfarandet beträffande
berörda förrättningar regleras, i fråga om de fyra sistnämnda i 20
kap. och endast beträffande den förstnämnda i 19 kap., synes bestämmelsen
om sådant sammanförande böra upptagas i 20 kap., lämpligen såsom ett
nytt 2 mom. i 6 §. En hänvisning till detta stadgande torde böra göras i
förevarande paragraf.

6 §.

I andra stycket av denna paragraf stadgas nu, att avstyckning efter skriftlig
ansökning av sakägaren må företagas utan alt förordnande till förrättningen
meddelats. De förordade ändringarna i 2 kap. 1 och 3 §§ föranleda
att detta stycke bör utgå.

7 §•

I förevarande paragraf stadgas, att utan hinder av att kungörande och
kallelse ej verkställts i den ordning, som i 3 kap. sägs, avstyckningsförrättning
må företagas, därest fastighetens ägare samt i fall, då ägovidd som

128

Kangl. Maj:ts proposition nr 159.

skall avstyckas, blivit överlåten till annan, jämväl denne infinna sig eller
av lantmätaren blivit minst åtta dagar förut bevisligen kallade till förrättningen
samt fråga ej är om bestämmande av gräns mot fastighet, som ej
ingår i förrättningen.

Fastighetsbildningssakkunniga ha föreslagit bibehållande av stadgandet
i oförändrad lydelse såsom ett första stycke i paragrafen. Därjämte ha de
sakkunniga —■ till realiserande av sitt i avsnitt III återgivna förslag till förenkling
av kallelseförfarandet vid avstyckning från samfälld mark — förordat,
att ett nytt andra stycke tillfogas av innehåll, att om avstyckning
skall ske från mark, samfäild för flera fastigheter med skilda ägare, föreskrifterna
om kungörelse och kallelse i 7 kap. 1 § må tillämpas.

Ägodelningsdomaren i Östra och Medelsta domsaga har anmärkt, att efter
de av de sakkunniga i 3 och 7 kap. föreslagna ändringarna 19 kap. 7 §
första stycket komme att delvis innehålla en dublyr i fråga om dispens från
reglerna om kungörelse och finge självständig betydelse endast såvitt avsåge
förutsättningen »blivit minst åtta dagar förut bevisligen kallade». Vidare
kunde det i slutet av stycket gjorda undantaget för gränsbestämning i
samband med avstyckning måhända föranleda feltolkningen att vid sådan
gränsbestämning alltid skulle erfordras kungörelse. Ägodelningsdomaren i
Livgedingets domsaga har påtalat, att —- om stadgandet skulle bibehållas
oavsett det föreslagna tillägget till 3 kap. 4 § — i vart fall med hänsyn till
förslaget om vidgade möjligheter att kombinera avstyckning med andra
förrättningar även andra kombinationer än gränsbestämning borde undantagas.

Departementschefen. I avsnitt III har jag på förslag av de sakkunniga förordat,
att vid avstyckning från samfälld mark kallelseförfarande enligt 7
kap. 1 § skall få äga tillämpning. Bestämmelse härom synes böra ingå såsom
ett första stycke i förevarande paragraf.

Första stycket av de sakkunnigas förslag, vilket torde böra upptagas såsom
ett andra stycke, innefattar en upprepning av stadgandet i det nu föreslagna
sista stycket av 3 kap. 4 §. Till undvikande härav bör viss jämkning
av ordalydelsen vidtagas.

I avsnitt XI har föreslagits införande av möjlighet att kombinera avstyckning
med vissa i 20 kap. avsedda förrättningar. I samband därmed har uttalats,
att det utan särskilt stadgande i lag torde vara klart, att då förrättningar
för vilka gälla olika regler kombineras och sålunda handläggas
inom ramen för en och samma förrättning, för denna i varje särskilt avseende
den regel skall gälla, som innefattar det strängaste kravet. Med hänsyn
härtill erfordras ej någon särskild lagbestämmelse att vid kombinerad
förrättning icke må tillämpas den för avstyckningsförrättningar gällande
ordningen, enligt vilken det fullständiga kungörelseförfarandet respektive
samtliga sakägares närvaro kan ersättas med bevisliga kallelser. I likhet
med vad som nu gäller bör nämnda ordning ej heller kunna tillämpas då
med stöd av 19 kap. vid avstyckningsförrättningen företages gränsbestäm -

129

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

ning, vilken alltså ingår som en integrerande del i själva avstyckningsförrättningen.
Härom torde en särskild lagregel böra upptagas.

Paragrafens lydelse har utformats i enlighet med det anförda.

8 §•

I 8 § stadgas, att avstyckning må verkställas utan biträde av gode män,
såvitt icke lantmätaren eller sakägare finner biträde av gode män erforderligt,
samt att om det under förrättningens gång bestämmes att gode män
skola tillkallas, detta ej må verka rubbning av åtgärd som vidtagits därförinnan.
Efter den förordade ändringen av 2 kap. 1 § är stadgandet obehövligt
och kan utgå.

10 §.

Beträffande det föreslagna tillägget till förevarande paragraf får jag hänvisa
till vad i avsnitt XI anförts.

19 §.

Beträffande de i denna paragraf förordade ändringarna hänvisas till vad
i avsnitt X anförts.

21 och 22 §§.

Vidkommande de i förevarande paragrafer föreslagna ändringarna får
jag hänvisa till avsnitt IX.

20 KAP.

2 §.

Vad i avsnitt II och XI förordats om avskaffande av förordnandena och
införande av vidgade möjligheter att sammanföra förrättningar föranleder,
att förevarande paragraf, enligt vilken förordnande att bestämma och
utmärka rågång eller annan fastighetsgräns för lantmätaren medför behörighet
jämväl att handlägga i sammanhang därmed uppkommande fråga
om ägoutbyte, bör utgå.

6 §•

Första stycket av förevarande paragraf i dess nu gällande lydelse innehåller
beträffande gränsbestämning, ägoutbyte, servitutsutbrytning och avsättande
av mark till gemensamhetsskog såsom fristående förrättning och
fastställande i visst fall av vederlag för jord, som frånvunnits ägolott, hänvisning
till vissa av de regler, som gälla för laga skifte. Ändring i denna
hänvisning föreslås ej. På grund härav komma de reformer, som kommit
till uttryck genom de i det föregående förordade ändringarna av vissa lagrum
i 2 , 3, 7, 8, 14 och 16 kap., att i tillämpliga delar äga giltighet även för
de i denna paragraf avsedda förrättningarna.

Vad angår de i paragrafen föreslagna ändringarna får jag hänvisa till vad
som anförts i avsnitt XI och i detta avsnitt vid 19 kap. 5 § jorddelningslagen.
!t Dihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 159.

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

8 §.

Denna paragraf avser delning av fiske i visst fall samt upptager den
huvudregeln att vad som är stadgat om laga skifte skall i tillämpliga delar
gälla för sådan delning. Ändring föreslås ej i denna föreskrift, varav följer,
att de i det föregående förordade, genom ändringar i 2, 3, 7, 8, 14 och 16 kap.
genomförda reformerna komma att i tillämpliga avseenden gälla även delning
varom nu är fråga.

21 KAP.

3 §.

I fråga om det föreslagna tillägget till förevarande paragraf får jag hänvisa
till vad som anförts i avsnitt XIV.

20 §.

I avsnitt VIII har föreslagits, att förrättning skall kunna avslutas annorledes
än å sammanträde. Med anledning härav bör den i förevarande paragraf
upptagna föreskriften, att talan skall fullföljas inom viss tid från det
sammanträde, då skiftet förklarats avslutat eller beslut meddelats att skifte
icke kan äga rum, ändras så att talan skall fullföljas inom viss tid från
den dag, då skiftet förklarats avslutat eller beslutet meddelats.

36 §.

Beträffande den föreslagna ändringen i förevarande paragraf hänvisas
till avsnitt XII.

43 §.

Fastighetsbildningssakkunniga ha, på sätt framgår av den i avsnitt XI
lämnade redogörelsen, förordat, att i fall, då viss del av en kombinerad
förrättning faller under överlantmätarens prövningsrätt, fastställelseprövningen
likväl i dess helhet bör verkställas av ägodelningsdomaren respektive
ägodelningsrätten. En sådan ordning borde enligt de sakkunniga kunna
vinna tillämpning utan ändring i tredje stycket av förevarande paragraf.

Ägodelningsdomaren i Östbo och Västbo domsaga har ansett, att lagändring
erfordrades för att den av de sakkunniga förordade ordningen skulle
kunna vinna tillämpning. Liknande ståndpunkt har intagits av ägodelningsdomaren
i Östra och Medelsta domsaga samt överlantmätaren i Jönköpings
län.

Departementschefen. Såsom tidigare framhållits ankommer fastställelseprövningen
beträffande förrättning, som avser avstyckning vilken icke beror
av sammanläggning, å överlantmätaren. Har i sammanhang med avstyckningsförrättning
gränsbestämning ägt rum, skall överlantmätaren pröva förrättningen
även i denna del. I vad sålunda gäller bör nu ej göras annan ändring
än den som föranledes av vad jag i avsnitt XI anfört därom, att de olika

131

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

momenten i en kombinerad förrättning böra följas åt till gemensam fastställelseprövning
samt att, om viss del av förrättningen faller under överlantmätarens
prövningsrätt, medan denna beträffande annan del tillkommer
ägodelningsdomaren eller ägodelningsrätten, fastställelseprövningen beträflande
förrättningen i dess helhet bör ankomma på ägodelningsdomaren
respektive ägodelningsrätten. I enlighet härmed bör — vilket ock framgår
av vad jag tidigare i avsnitt XI anfört —- ej införandet av möjligheten att kombinera
avstycknings- och gränsbestämningsförrättning medföra, att området
för överlantmätarens behörighet att pröva gränsbestämningsförrättningar
vidgas. Endast gränsbestämning, som företagits med stöd av 19 kap. och
som ingår i själva avstyckningsförrättningen, bör sålunda ankomma på
överlantmätaren. Vad nu förordats synes böra komma till uttryck i lagtexten.

47 §.

I anledning av de sakkunnigas förslag rörande avskaffande av bevis om
utlämnandet av karta har ägodelningsdomaren i Östra och Medelsta domsaga
anfört, att den tid, inom vilken jämlikt detta lagrum rättelse kunde
sökas i fastställd jorddelningsförrättning, hittills räknats från den dag, som
angivits å det vid konceptakten fogade beviset om utlämnandet av kartan.
Lagrummets lydelse kunde enligt ägodelningsdomaren lätt föranleda den
tolkningen, att nämnda tid även med den av de sakkunniga föreslagna ordningen,
enligt vilken sådant bevis icke bleve tillgängligt, skulle räknas från
den dag, då vederbörande sakägare mottagit kartan. Denna tolkning torde
emellertid icke vara avsedd och skulle föranleda svårigheter att fastställa
från vilken dag tiden skulle räknas. Lämpligast syntes vara, att tiden räknades
från den dag kartan avsänts enligt anteckning i lantmätarens diarium
eller helst enligt postverkets bevis om avsändandet.

Departementschefen. Av skäl som anförts av ägodelningsdomaren i östra
och Medelsta domsaga och med hänsyn till de i avsnitt IX förordade reglerna
för utlämnande av karta förordas, att i förevarande paragraf stadgas
att rättelse skall sökas inom ett år från det kartan utgivits eller med posten
avsänts till vederbörande sakägare.

Övergångsbestämmelserna.

Fastighetsbildningssakkunniga, vilka icke framlagt förslag om tidpunkten
för lagändringarnas ikraftträdande, ha uttalat, att de i promemorian upptagna
lagförslagen icke torde kräva några särskilda övergångsbestämmelser.

I gttrandcna har vad de sakkunniga sålunda uttalat lämnats utan erinran.

Departementschefen. Lantmäteriväsendets arbetsbelastning gör det angeläget,
att de förenklingar lagförslaget innebär kunna vinna tillämpning
snarast. Då härtill kommer, att förrättningarna i viss mån äro koncentrerade
till sommarhalvåret, böra lagändringarna träda i kraft den 1 juli 1951.

Av allmänna rättsgrundsatser torde följa, att om intet annat utsäges i

132

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

lagtexten, efter lagens ikraftträdande i fråga om förfarandet den nya lagens
regler skola gälla, oavsett om förrättningen påbörjats före eller efter lagens
ikraftträdande. Avgörande för frågan huruvida för viss förrättningsåtgärd
äldre eller nya regler skola tillämpas är alltså tidpunkten för åtgärdens vidtagande.

Av de förordade lagändringarna synes endast en vara av den beskaffenhet
att det tarvas närmare övervägande huruvida avsteg behöver göras från
denna princip. Enligt förslaget har den lokala behörigheten att verkställa
förrättning, vilken enligt äldre lag meddelades lantmätaren genom särskilt
utfärdade förordnanden, reglerats i själva lagen. Enligt nya lagen tillkommer
behörighet att verkställa förrättningar allenast distriktslantmätaren,
den ordinarie eller den som är utsedd att handla i dennes ställe. Ett enligt
äldre lag utfärdat förordnande att handlägga viss förrättning kommer, om
intet annat stadgas, att förfalla i och med nya lagens ikraftträdande. Praktiska
synpunkter kräva uppenbarligen att en lantmätare, som på grund av
förordnande före nya lagens ikraftträdande påbörjat och kanske till väsentlig
del genomfört en förrättning, jämväl slutför densamma, även om han ej
är behörig därtill enligt nya lagen. Detta kan uppnås på två vägar. Antingen
kan i övergångsbestämmelser till nya lagen föreskrivas, att före lagens ikraftträdande
meddelade förordnanden att verkställa förrättning, medför behörighet
för den förordnade att handlägga förrättningen även därefter, eller
ock kan genom särskilt beslut av överordnad myndighet den förordnade utses
att i distriktslantmätarens ställe fortsätta och avsluta förrättningen.
Med hänsyn till att förordnande å förrättning som regel torde ha meddelats
vederbörande distriktslantmätare eller annan, som enligt de föreskrifter som
avses skola utfärdas i administrativ ordning kommer att äga behörighet
såsom distriktslantmätare, synes den sist angivna vägen vara att föredraga.
Vid sådant förhållande erfordras ej särskild övergångsbestämmelse i lagen.
Om förordnande meddelats någon som enligt nya lagen icke är behörig
handlägga förrättningen och om överordnad myndighet ej meddelar särskilt
beslut av nyss angiven innebörd, skall den förordnade givetvis överlämna
förrättningen till vederbörande distriktslantmätare. Något stadgande i lag
härom synes ej erforderligt. Ej heller upphävandet av bestämmelserna i 19
kap. 5 § andra stycket torde kräva särskild övergångsbestämmelse. Lantmäteristyrelsen
bör nämligen genom särskilt beslut kunna uppdraga åt vederbörande
mätningsman att i distriktslantmätarens ställe verkställa sådana
avstyckningsförrättningar, om vilka ansökan ingivits till mätningsmannen
före nya lagens ikraftträdande. Ytterligare må endast anmärkas, att enligt
nya lagen förrättningar skola anhängiggöras genom ansökan hos lantmätaren,
medan enligt gällande lag anhängiggörandet sker genom ansökan om
förordnande hos överlantmätaren. Utan särskilt stadgande torde vara uppenbart,
att hos överlantmätaren före nya lagens ikraftträdande gjord ansökning
om förordnande, som ännu ej föranlett sådant, skall av överlantmätaren
överlämnas till distriktslantmätaren och sedan vara att anse såsom
ansökning om förrättning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

133

Vad angår de föreslagna ändringarna av materiell innebörd beträffande
reglerna om ägoutbyte synes det lämpligt att den nya lagens bestämmelser
vinna tillämpning även å förrättningar som påbörjats före lagens ikraftträdande.
Härför erfordras ej särskild övergångsbestämmelse. Om ägoutbytesförrättning
avslutats eller fråga om ägoutbyte under laga skifte av förrättningsmännen
avgjorts före nya lagens ikraftträdande, bör dock vid fastställelseprövningen
eller prövningen av anförda besvär äldre lag vinna tilllämpning.
I sistnämnda hänseende torde en särskild övergångsbestämmelse
böra upptagas.

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 269)
om fastighetsbildning i stad.

5 KAP.

4 §•

Vid avstyckningsförrättning enligt fastighetsbildningslagen skola enligt
5 kap. 2 § samma lag föreskrifterna i bl. a. 2 kap. jorddelningslagen äga
motsvarande tillämpning, såvitt icke i fastighetsbildningslagen är annorlunda
stadgat. I förevarande paragraf upptages ett dylikt undantag nämligen
att avstyckning må verkställas utan biträde av gode män, såvitt icke
förrättningsmannen eller sakägare finner biträde av gode män erforderligt.
Med hänsyn till den förordade ändringen av 2 kap. 1 § jorddelningslagen
blir förevarande paragraf obehövlig och bör därför upphävas.

13 §.

Efter genomförandet av de tidigare förordade ändringarna i 19 kap. 21 §
jorddelningslagen kommer beträffande avstyckningsförrättningar å landet
att gälla bl. a., att sedan utmärkande av gränserna skett och alla till förrättningen
hörande frågor i övrigt blivit avgjorda, förrättningen skall avslutas,
samt att inom femton dagar från avslutandet ett exemplar av förrättningshandlingarna
skall utgivas eller med posten avsändas till vederbörande, dock
att då sakägarna förklara sig åtnöjas därmed, med utlämnandet må anstå
till dess att kartan efter fastställelsebeslutets lagakraftvinnande utgives.
Motsvarande regler torde böra tillämpas vid avstyckningsförrättningar i stad,
vilket bl. a. innebär, att det nu för dylika förättningar gällande kravet på
avslutande vid sammanträde slopas. Med hänsyn till att besvärstiden för
avstyckningsförrättningar enligt fastighetsbildningslagen är endast tjugu
dagar bör dock utgivandet eller avsändandet med posten av handlingarna
ske redan vid förrättningens avslutande, om anstånd därmed ej medgivits.
I enlighet med vad sålunda anförts ha ändringar vidtagits i förevarande
paragraf.

14 §.

I enlighet med det i avsnitt IX förordade förslaget torde i förevarande
paragraf böra stadgas, alt det skall åligga förrättningsmannen att inom angiven
tid utgiva eller med posten avsända -— och ej såsom enligt gällande
lydelse att utlämna — ett exemplar av kartan.

134 Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

6 KAP.

2, 6 och 12 §§.

I 2 § ha fastighetsbildningssakkunniga icke förordat annan än en redaktionell
jämkning, föranledd av förslaget att ur jorddelningslagen utesluta
bestämmelserna om krav på förordnande för att lantmätaren skall äga verkställa
laga skifte.

Svenska kommunal-tekniska föreningen och lantmäteristyrelsen ha däremot
såsom framgår av redogörelsen i avsnitt II ansett, att reformen att avskaffa
förordnandena borde utsträckas att avse även 6 kap. fastighetsbildningslagen.
Enligt vad lantmäteristyrelsen framhållit borde därvid en översyn
verkställas av stadgandena i 6 kap. 2 och 12 §§. Till stöd härför har lantmäteristyrelsen
åberopat, att en anknytning borde eftersträvas till de regler
om behörighet att förrätta avstyckning, som finnas införda i lagen den 27
februari 1948 om fastighetsbildning inom vissa områden av stad. Mot den
nuvarande lydelsen av 6 kap. 2 § fastighetsbildningslagen kunde vidare bl. a.
anmärkas, att betydelsen av det där förekommande ordet »lantmätare» knappast
syntes fullt klar. Ordet torde i nämnda lagrum åtminstone efter omorganisationen
av lantmäteriväsendet få anses innebära »person med lantmäteriexamen».
Ordet »lantmätare» skulle alltså här ha annan betydelse än i
jorddelningslagen, där det i regel användes i betydelsen »inom det statliga
lantmäteriet anställd lantmätare». Styrelsen har fortsatt:

Lantmäteristyrelsen föreslår fördenskull att 6 kap. 2 §, delvis efter mönster
av lagen den 27 februari 1948 (nr 96), omformuleras så att ansökan om
laga skifte eller ägoutbyte i stad skall göras hos byggnadsnämnden, vilken
skall överlämna ansökningen till vederbörande förrättningsman. I fråga
om laga skifte skall såsom förrättningsman regelmässigt anlitas vederbörande
distriktslantmätare. Om det icke är fråga om mark, som avses för
jordbruk eller skogsbruk, skall skiftet dock få förrättas av stadens mätningsman
— oberoende av om denne avlagt lantmäteriexamen eller ej — därest
samtliga delägare i jorden i ansökningen om skiftet föreslagit honom till
förrättningsman. Vad beträffar fristående ägoutbyte anser styrelsen att i
princip samma regler böra gälla som i fråga om laga skifte. Avser sådant
ägoutbyte icke mark, avsedd för jordbruk eller skogsbruk, bör det dock enligt
styrelsens mening företagas av stadens mätningsman, därest icke byggnadsnämnden
på grund av särskilda skäl annorlunda beslutar.

Angående servitutsutbrytning i stad synes någon lagändring ej erforderlig.
Beträffande dylik förrättning hänvisar fastighetsbildningslagen (6 kap. 12 §
sista stycket) helt till bestämmelserna i jorddelningslagen. Detta medför att
servitutsutbrytning skall verkställas av vederbörande distriktslantmätare.
Förordnande ifrågakommer, efter de nu föreslagna lagändringarna, därvid
ej, och ansökningen behöver ej passera byggnadsnämnden.

Departementschefen. Redan i avsnitt II har jag uttalat, att det ur enhetlighetssynpunkt
vore lämpligt att avskaffa förordnandena vid laga skifte och
ägoutbyte även å stadsjord. Därtill kommer, att såsom lantmäteristyrelsen
framhållit anledning föreligger att till granskning upptaga bestämmelserna

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

135

om behörighet att verkställa laga skifte å stadsjord. Det torde icke kunna
bestridas, att det framstår som mindre följdriktigt att sådant skifte städse
skall, om samtliga delägare äro ense därom, kunna förrättas av annan än
lantmätare, medan avstyckning av mark, avsedd för jordbruk eller skogsbruk
och belägen inom sådant område av stad, beträffande vilket på grund
av förordnande enligt lagen den 27 februari 1948 de för landet gällande
reglerna skola iakttagas, alltid skall verkställas av distriktslantmätaren
eller person som meddelats särskilt bemyndigande därtill av Kungl. Maj :t.
Sakägarnas möjligheter att genom sitt medgivande åstadkomma, att annan
än person med nyssnämnda ställning verkställer laga skifte, torde böra
inskränkas att avse mark som icke är avsedd för jordbruk eller skogsbruk.
Därjämte bör den oklarhet som nu föreligger om innebörden i uttrycket
»lantmätare» i 2 § undanröjas. I enlighet med vad sålunda anförts bör i 2 §

— som innefattar undantagsregler från den i kapitlets 1 § upptagna allmänna
hänvisningen till jorddelningslagens bestämmelser om laga skifte

— föreskrivas, att laga skifte å stadsjord förrättas av distriktslantmätaren
eller annan som särskilt av Konungen bemyndigats därtill. Därifrån bör dock
stadgas det undantaget, att skiftet må förrättas av i stadens tjänst anställd
mätningsman, därest skiftet icke berör mark, som är avsedd för jordbruk
eller skogsbruk, och samtliga delägare i jorden i ansökningen om skiftet
föreslagit mätningsmannen till förrättningsman. Dessutom torde i anslutning
härtill böra utsägas, att vid skiftet i dess helhet eller vid viss därunder
förekommande fråga två gode män skola biträda förrättningsmannen, om
denne finner sådant erforderligt eller delägare det påyrkar. Förevarande
kapitels 6 § — som innehåller viss undantagsbestämmelse från jorddelningslagens
nu gällande regler om biträde av gode män vid laga skifte —- bör upphävas.

Om såsom här förordats förordnandena avskaffas, torde i anslutning till
vad som i 5 kap. 2 § stadgats beträffande avstyckning i ett andra stycke i 6
kap. 2 § böra föreskrivas, att laga skifte företages efter skriftlig ansökan
hos byggnadsnämnden, som överlämnar ansökningen till förrättningsmannen.

Sådan utformning torde böra givas åt 12 § första stycket i förevarande
kapitel att vad nu föreslagits rörande skifte kommer att gälla även ägoutbyte
å stadsjord, som företages såsom fristående förrättning. Dock synes, såsom
lantmäteristyrelsen förordat, stadens mätningsman böra äga att i något vidare
utsträckning än då fråga är om laga skifte företaga sådan ägoutbytesförrättning.
I 12 § första stycket torde därför böra upptagas eu särskild undantagsbestämmelse
från huvudregeln att distriktslantmätaren eller annan
som särskilt av Konungen bemyndigats därtill skall förrätta ägoutbyte med
den innebörden att ägoutbyte, som icke berör mark avsedd för jordbruk eller
skogsbruk, må företagas av i stadens tjänst anställd mätningsman, där ej
byggnadsnämnden av särskilda skäl annorlunda beslutar. Tredje stycket i
12 § bör därjämte undergå viss jämkning av redaktionell natur.

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

5 §.

Den i förevarande paragraf föreslagna ändringen är av redaktionell natur
och föranledes av den föreslagna ändringen i 3 kap. 4 § jorddelningslagen.

8 §•

Rörande förslaget till ändringar i denna paragraf får jag hänvisa till vad
som anförts i avsnitt VII.

Övergångsbestämmelsen.

Även denna lag torde böra träda i kraft den 1 juli 1951. Under hänvisning
till vad jag beträffande frågan om särskilda övergångsbestämmelser
till lagen angående ändring i jorddelningslagen anfört finner jag förevarande
lagförslag ej kräva någon särskild övergångsregel.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 10 § lagen den 18 juni 1926
(nr 336) om sammanläggning av fastigheter å landet.

Beträffande ifrågavarande lagförslag hänvisas till avsnitt XIII.

Också denna lag bör träda i kraft den 1 juli 1951. Särskild övergångsbestämmelse
erfordras ej.

I enlighet härmed ha inom justitiedepartementet upprättats förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning
av jord å landet;

2) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning
i stad; samt

3) lag angående ändrad Igdelse av 10 § lagen den 18 juni 1926 (nr 336)
om sammanläggning av fastigheter å landet.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen, av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av detta protokoll.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Lars Nordvall.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

137

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av

jord å landet.

Härigenom förordnas, dels att 2 kap. 1 och 3 §§, 3 kap. 1—4, 6 och 7 §§,
7 kap. 1, 5, 6 och 8 §§, 8 kap. 1, 2 och 4 §§, 14 kap. 10 §, 16 kap. 1, 2, 4, 5 och
7 §§, 19 kap. 5—7, 10, 19, 21 och 22 §§, 20 kap. 6 § samt 21 kap. 3, 20, 36,
43 och 47 §§ lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet1 skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att 2 kap. 4 §, 19 kap. 8 §
och 20 kap. 2 § samma lag skola upphöra att gälla, dels ock att i lagens 8
kap. skall införas en ny paragraf, betecknad 1 a §, av nedan angiven lydelse.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

2 KAP.

1 §•

Laga skifte förrättas av distriktslantmåtaren
i det lantmåteridistrikt,
där jorden är belägen. År fråga om
skifte av jord inom två eller flera
lantmåteridistrikt, skall skiftet förrättas
av distriktslantmätaren i ett
av distrikten. Vid skiftet i dess helhet
eller vid viss därunder förekommande
fråga skola två gode män biträda
lantmätaren, om denne finner
sådant erforderligt eller delägare det
påyrkar.

Där vid------—----samma fråga.

Gode män skola ovillkorligen närvara
vid handläggningen av de frågor,
som enligt 3 kap. förekomma till
behandling vid skiftets början, ävensom
under skiftets fortgång vid handläggningen
av följande frågor: bc 1

Senaste lydelse, se beträffande 3 kap. 2 § SFS 1947:700, 7 kap. 1 § 1929:55, 7 kap.
8 § 1950:600, 8 kap. 1 § 1929:55, 16 kap. 5 och 7 §§ 1935:236, 19 kap. 5 § 1947:700, 19 kap.
10 § 1950:182, 19 kap. 19 § 1947:700, 19 kap. 22 § 1935:236, 20 kap. 6 § 1929:55, 21 kap. 36 §
1946:827, 21 kap. 43 § 1950:182 och 21 kap. 47 § 1932:231.

Laga skifte förrättas efter därtill
erhållet förordnande av lantmätare
med biträde av två gode män.

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

stämmande av skifteslagets omfång
och tillstånd till skifte, bestämmande
av gränserna kring skifteslagets ägor,
ägornas gradering samt bestämmande
av jämförelsetal, åsättande av värde
i penningar och uppskattning, varom
i It kap. 2 § andra stycket och
3 § sägs, ävensom bestämmande av
skyldighet att utflytta och utvisande
av den provisoriska skiftesplanen.

Vid handläggningen av övriga under
skiftes fortgång förekommande
frågor skola gode män närvara, om
någon delägare det påyrkar eller ock
lantmätaren finner biträde av gode
män erforderligt. Bestämmes på sätt
nu sagts, att gode män skola biträda
vid förrättningen i dess helhet eller
vid viss åtgärd, där biträde icke enligt
tredje stycket ovillkorligen erfordras,
skall sådant ej verka rubbning
av vad därförinnan under förrättningen
lagligen beslutats eller
verkställts.

Biträde av--—--- — teknisk art.

Bestämmes, att gode män skola biträda
vid förrättningen i dess helhet
eller vid viss åtgärd, skall sådant ej
verka rubbning av vad därförinnan
under förrättningen lagligen beslutats
eller verkställts.

Vid förrättning

om förrättningsmän.

Där fråga är om skifte av ägor inom
två eller flera lån, göres ansök -

Kungi. Maj.ts proposition nr 159.

139

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

ningen hos överlantmåtaren i ett av
länen och meddelas förordnandet av
den överlantmätare, hos vilken ansökningen
sålunda göres.

4 §. (4 § utgår.)

3 KAP.

Innan laga skifte företages, skall
lantmätaren om tid och ställe för
första sammanträdet utfärda kungörelse,
som skall minst fjorton dagar
därförut uppläsas i kyrkan för den
eller de församlingar, där skifteslaget
är beläget, samt, där särskilda förhållanden
därtill föranleda, minst
fjorton dagar före sammanträdet införas
i en eller flera av ortens tidningar.

Härjämte åligge lantmätaren att
minst fjorton dagar före sammanträdet
för befordran med posten avlämna
tjänsteskrivelser med kallelse till
sammanträdet till envar, som enligt
senaste mantalslängd eller eljest tillgängliga
uppgifter är delägare i skifteslaget,
ävensom till de i ansökningen
om skiftet uppgivna eller för lantmätaren
eljest kända innehavare av
servitut, vilkas rätt må vara beroende
av förrättningen.

År någon delägare å okänd ort eller
så fjärran, att han ej kan bevaka
sin rätt vid skiftet, och är icke någon

§•

Innan laga skifte företages, skall
lantmätaren om tid och ställe för
första sammanträdet utfärda kungörelse,
som skall minst åtta dagar
därförut uppläsas i kyrkan för den
eller de församlingar, där skifteslaget
är beläget, samt, där särskilda förhållanden
därtill föranleda, minst
åtta dagar före sammanträdet införas
i en eller flera av ortens tidningar.

Härjämte åligge lantmätaren att
minst åtta dagar före sammanträdet
för befordran med posten avlämna
tjänsteskrivelser med kallelse till
sammanträdet till envar, som enligt
senaste mantalslängd eller eljest tillgängliga
uppgifter är delägare i skifteslaget,
ävensom till de i ansökningen
om skiftet uppgivna eller för lantmätaren
eljest kända innehavare av
servitut, vilkas rätt må vara beroende
av förrättningen.

Är någon delägare å okänd ort eller
så fjärran, att han ej kan bevaka
sin rätt vid skiftet, och är icke någon

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

förordnad eller eljest veterligen behörig
att för honom tala och svara,
åligge lantmätaren att för förordnande
av god man för den delägare göra
sådan anmälan, som avses i it kap.
i § av lagen om förmynderskap.

Kungörelse och — —----ti

för ordnad eller eljest veterligen behörig
att för honom tala och svara,
åligge lantmätaren att för förordnande
av god man för den delägare göra
sådan anmälan, som avses i 18 kap.
t § föräldrabalken.

1 skifteslaget.

Finner lantmätaren —---- ■—

Vederbörande myndighet meddele
lantmätaren underrättelse om förordnandet,
och åligge det lantmätaren
att, därest underrättelsen om skiftet
icke innehållit uppgift om tid och
ställe för första sammanträdet, därom
genom tjänsteskrivelse underrätta
ombudet snarast möjligt och, där
så ske kan, minst fjorton dagar före
sammanträdet. Skall laga skifte äga
rum inom ort, där skyldighet föreligger
att söka byggnadslov, har lantmätaren
att minst fjorton dagar förut
underrätta byggnadsnämnden om tid
och ställe för första sammanträdet.

Till de gode män, som skola biträda
vid förrättningen, utfärde lantmätaren
kallelsebrev sist fjorton dagar
före sammanträdet; och böra helst de
kallas, som bo närmast förrättningsstället
inom eller utom lantmäteridistriktet.
Är god man hindrad genom
jäv eller laga förfall, sände han ofördröj
ligen kallelsebrevet till närmast
boende god man, och har denne att i
stället infinna sig. Erinran om den
god man åliggande skyldighet att i
fall, varom nu är sagt, sända kallelsebrevet
vidare, bör i nämnda brev
intagas.

§•

— denna myndighet.

Vederbörande myndighet meddele
lantmätaren underrättelse om förordnandet,
och åligge det lantmätaren
att, därest underrättelsen om skiftet
icke innehållit uppgift om tid och
ställe för första sammanträdet, därom
genom tjänsteskrivelse underrätta
ombudet snarast möjligt och, där
så ske kan, minst åtta dagar före
sammanträdet. Skall laga skifte äga
rum inom ort, där skyldighet föreligger
att söka byggnadslov, har lantmätaren
att minst åtta dagar förut
underrätta byggnadsnämnden om tid
och ställe för första sammanträdet.

§•

Skola gode män biträda, utfärde
lantmätaren kallelsebrev till dem sist
åtta dagar före sammanträdet; och
böra helst de kallas, som bo närmast
förrättningsstället inom eller utom
lantmäteridistriktet. Är god man
hindrad genom jäv eller laga förfall,
sände han ofördröj ligen kallelsebrevet
till närmast boende god man, och
har denne att i stället infinna sig.
Erinran om den god man åliggande
skyldighet att i fall, varom nu är
sagt, sända kallelsebrevet vidare, bör
i nämnda brev intagas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

141

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

4 §.

Kommer ej — —■ — — — — vederbörande därom.

Har lantmätaren--—- •—--för sammanträdet.

Utebliver god------närmast boende.

Utebliver sakägare---- ------- uppkomna kostnader.

Utan hinder av att kungörande och
kallelse ej verkställts i den ordning,
som i detta kapitel sägs, må förrättning
företagas, därest samtliga sakägare
infinna sig.

6 §•

Lantmätaren skall föra protokoll
över allt, som förekommer vid varje
sammanträde under förrättningen. I
protokollet skola noga upptagas framställda
yrkanden och anförda skäl
samt grunderna för förrättningsinännens
beslut. Protokollet skall avfattas
i sammanhängande paragraf följd
för hela förrättningen och inom åtta
dagar efter sammanträdet å förut tillkännagiven
tid och plats uppläsas.
Protokollet skall förses med förrättningsmännens
underskrift samt jämväl
undertecknas av de delägare, som
närvarit vid sammanträdet; dock att,
där närvarande delägarna äro flera än
tio eller de eljest därom besluta, protokollet
skall å deras vägnar undertecknas
av två personer, vilka delägarna
därtill utsett. Den är utsedd,
som erhållit de flesta avgivna rösterna;
emellan lika röstetal skilje lotten.
Vägrar delägare sin underskrift, eller
förekommer anmärkning mot protokollet,
skall anteckning därom
ävensom om beslut, som i anledning
av framställd anmärkning meddelas,
i protokollet verkställas.

Träffas förening —--------

----är belägen.

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

Vid första sammanträdet under
förrättningen uppläse lantmätaren
sitt förordnande samt efterhöre, om
de biträdande gode männen avlagt
föreskriven ed och om jäv är att anföra
mot någon av förrättningsmännen.

§•

Vid första sammanträdet under
förrättningen uppläse lantmätaren
ansökningen om laga skiftet samt efterhöre,
om de gode män, som må
hava kallats att biträda vid förrättningen,
avlagt föreskriven ed och om
jäv är att anföra mot någon av förrättningsmännen.

7 KAP.

1 §•

För bestämmande-----— sakägares utevaro.

Utan hinder av att kungörande och
kallelse ej verkställts i den ordning,
som i första stycket sägs, må förrättning
företagas, därest samtliga sakägare
infinna sig.

§•

I fall, varom i 3 och 4 §§ sägs, åligge
lantmätaren, där ej förening beträffande
rågångens sträckning kommit
till stånd, att inom femton dagar
från det sammanträde, å vilket beslut
i rågångsfrågan meddelats, utgiva
eller med posten avsända ett
exemplar av kartan och protokollet
över förrättningen till den av rågrannarna,
som av dessa eller, där de ej
åsämjas, av lantmätaren utses att
mottaga berörda handlingar.

6 §•

Sedan rågången blivit slutligen be- Sedan rågång blivit bestämd, skall
stämd, skall lantmätaren å marken den av lantmätaren å marken utmärutmärka
samma rågång på tydligt kas på tydligt och varaktigt sätt.
och varaktigt sätt.

Om närmare-----—- — Konungen förordna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

143

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

8 §.

Prövas erforderligt----— motsvarande tillämpning.

Gränsbestämning enligt---—

Förrättningsmännen undersöke
med ledning av tillgängliga kartor
och handlingar huru gränsen enligt
vad särskilt är stadgat sträcker sig.
Finnes ej tillförlitlig karta upptagande
de vattendjup, strandlinjer och
övriga förhållanden, efter vilka gränsen
är att bestämma, skall sådan
karta upprättas. Förrättningsmännen
pröve gränsens rätta sträckning och
give beslut härom samt utmärke densamma
å karta. Det åligge lantmätaren
att inom femton dagar från det
sammanträde, å vilket beslutet meddelats,
utgiva eller med posten avsända
ett exemplar av kartan och protokollet
över förrättningen till det allmännas
ombud och ett exemplar till
den av delägarna, som av dessa eller,
där de ej åsämjas, av lantmätaren utses
att mottaga handlingarna.

--lag stadgas.

8 KAP.
1 §•

Går rågång eller annan gräns
kring område, som skall skiftas, i
bukter eller brytningar, och kan den
genom utbyte av ägor erhålla lämpligare
sträckning och bekvämare ägoanordning
därigenom vinnas, då skall
sådant ägoutbyte utan hinder av att
därigenom rubbning sker i lantmäteriförrättning,
som fastställts eller eljest
är lagligen gällande, verkställas i
så stor omfattning, som är nödigt och
utan förfång för delägare å någondera
sidan kan ske.

Hör till--------------

Kan rågång eller annan gräns
kring område, som skall skiftas, genom
utbyte av ägor erhålla lämpligare
sträckning och bekvämare ägoanordning
därigenom vinnas, då skall
sådant ägoutbyte utan hinder av att
därigenom rubbning sker i lantmäteriförrättning,
som fastställts eller eljest
är lagligen gällande, verkställas
i så stor omfattning, som är nödigt
och utan förfång för delägare å någondera
sidan kan ske.

utbyte ske.

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

Prövas ägoutbyte

Ägoutbyte må äga —---

Ägoutbyte må verkställas
Fråga om------ —

---—- delägares förfång.

Kan i annat fall än som avses i
första stycket bekvämare ägoanordning
vinnas genom ägoutbyte, som berör
jordbruksfastighet, och prövas
detta medföra betydande fördel för
jordbruksnäringen, må sådant ägoutbyte
äga rum i så stor omfattning,
som år nödigt och som kan ske utan
förfång för delägare å någondera sidan.

-----äga lägges.

—--— — hela ägovälde.

motsvarande tillämpning.

De ägor, som jämlikt 1 § utbytas
mot varandra, skola vara av lika
uppskattningsinnehåll enligt gradering,
verkställd på sätt i 11 kap.

sägs.

Uppgår skillnaden i uppskattningsinnehåll
emellan ägor, som finnas
lämpligen böra utbytas mot varandra,
till högst två procent av uppskattningsinnehållet
av fastighet
eller för flera ägolotter samfällt område,
varifrån ägovidd med det högre
uppskattningsinnehållet är avsedd
att tagas, må ägorna dock utbytas
mot varandra och vederlag för vad å

1 a §.

§•

De ägor, som jämlikt 1 § eller
lag utbytas mot varandra, skola
vara av lika uppskattningsinnehåll
enligt gradering, verkställd på sätt
i 11 kap. sägs.

Uppgår skillnaden i uppskattningsinnehåll
emellan ägor, som finnas
lämpligen böra utbytas mot varandra,
till högst fem eller i fall, som avses
i 1 a §, till högst tjugufem procent av
uppskattningsinnehållet av fastighet,
varifrån ägovidd med det högre uppskattningsinnehållet
är avsedd att tagas,
må ägorna dock utbytas mot
varandra och vederlag för vad å

145

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

ena sidan brister lämnas i penningar,
där det prövas kunna ske utan
någon delägares förfång.

I fråga

ena sidan brister lämnas i penningar,
där det prövas kunna ske utan
någon delägares förfång. Är ägovidd
med det högre uppskattningsinnehållet
avsedd att tagas från område samfällt
för flera ägolotter, skall angivna
procenttal beräknas å ägolotternas
sammanlagda uppskattningsinnehåll.

Hör ägovidd med högre uppskattningsinnehåll
till fastighet, som på
grund av inteckning eller eljest häftar
för fordran eller annan rättighet, skall
i fråga om sättet för erläggande och
fördelning av penningersättningen
vad i lagen om expropriation stadgas
angående expropriationsersättnings
erläggande och fördelning äga motsvarande
tillämpning. Såframt innehavarna
av samtliga sådana fordringar
och rättigheter det medgiva eller
ock uppenbart är, att utbytet ej kan
lända dylik innehavare till skada,
skall dock vad nyss sagts om erläggande
och fördelning av penningersättning
ej gälla.

-------- del gälla.

Kan vid laga skifte bekvämare ägoanordning
vinnas genom utbyte av
ägor i andra fall än de, som omförmålas
i 1 §, och träffa samtliga delägare
å ömse sidor därom förening,
eller äro de ägor, vilkas utbytande
ifrågasåttes, i en ägares hand, då må
sådant utbyte på sätt i nämnda paragraf
sägs äga rum, där de till utbyte
ifrågasatta ägorna hava väsentligen
lika uppskattningsinnehåll.

10 ttihang till riksdagens protokoll 19!) t. t

§■

Vid laga skifte må, utöver vad
som följer av vad förut i detta kapitel
stadgas, ägoutbyte på sått i
1 § sägs äga rum, såframt samtliga
delägare å ömse. sidor träffa
förening därom eller de ägor, vilkas
utbytande ifrågasåttes, äro i en ägares
hand. Ägoutbyte må dock ej ske,
om därigenom försämrad fastighetsindelning
skulle bliva följden eller
fastighetsindelningens överensstämmelse
med plan, som omförmäles i 1
a §, skulle försvåras. Ej heller må
ägoutbyte äga rum, om skillnaden i
uppskattningsinnehåll emellan de till

saml. Xr lön.

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

utbyte ifrågasatta ägorna överstiger
tio procent av den fastighets uppskattningsinnchåll,
från vilken ägovidd
med det högre uppskattningsinnehållet
är avsedd att tagas, eller, där ägovidden
är avsedd att tagas från område
samfällt för flera ägolotter, av
ägolotternas sammanlagda uppskattningsinnehåll.

Hör äga-----------------------------till skada.

14 KAP.

10 §.

Med bestämmande av ersättningar,
om vilka här ovan i 6 och 8 §§ förmäles,
må anstå till dess skiftet i
övrigt blivit genom laga kraft ägande
beslut fastställt. Om sådant anstånd
beslutas, har lantmätaren att, så
snart det efter skiftets fastställande
kan ske, företaga för ändamålet erforderlig
förrättning och till denna
utfärda kungörelse och kallelser på
sätt i 3 kap. 1 och 2 §§ sägs.

Med bestämmande av ersättningar,
om vilka här ovan i 6 och 8 §§ förmäles,
må anstå till dess skiftet i
övrigt blivit genom laga kraft ägande
beslut fastställt. Om sådant anstånd
beslutas, bär lantmätaren att, så
snart det efter skiftets fastställande
kan ske, företaga för ändamålet erforderlig
förrättning. Angående kungörelse
om sådan förrättning samt
kallelse därtill skola bestämmelserna
i 3 kap. i tillämpliga delar lända till
efterrättelse.

16 KAP.

§•

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

147

(Gällande hjdelse.)

följd av talan emot skiftet i de delar,
i vilka icke underställning skolat
äga rum eller särskild talan enligt
21 kap. 18 och 19 §§ skolat föras.

Vid avslutningssammanträdet eller
inom femton dagar därefter skall ett
exemplar av alla skifteshandlingarna
mot bevis, som bifogas konceptakten,
överlämnas till den skiftesdelägare,
som närvarande delägare därtill utse
eller, där dessa ej kunna om valet
enas, lantmätaren vid skiftets avslutande
bestämmer. Hos den utsedde
äge envar skiftesdelägare rätt att
granska handlingarna och taga avskrift
av dem.

Då skifteshandlingarna utgivas efter
avslutningssammanträdet, må de
med posten eller genom utmätningsmannen
i orten tillställas den delägare,
som utsetts att förvara dem.

Yppas eljest-----— — — såda

(Föreslagen hjdelse.)

ler på annat sätt, varom överenskommelse
träffats vid sammanträde, avsluta
förrättningen samt meddela
underrättelse om vad som skall iakttagas
för fullföljd av talan emot skiftet
i de delar, i vilka icke underställning
skolat äga rum eller särskild
talan enligt 21 kap. 18 och 19 §§ skolat
föras.

§•

Inom femton dagar från det förrättningen
blivit avslutad skall ett
exemplar av alla skifteshandlingarna
utgivas eller med posten avsändas till
den av delägarna, som av dessa eller,
där de ej åsåmjas, av lantmätaren
därtill utses. Hos den utsedde äge envar
delägare rätt att granska handlingarna
och taga avskrift av dem.

vårdare.

4 §.

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

let tillhandahålla delägarna kartan
ävensom skifteshandlingarna, då dessa
ej utlämnas å slutsammanträdet,
under den angivna tiden, dock högst
två eller, där delägarna äro flera än
tio, högst fem dagar.

Vad i första stycket andra punkten
sägs äge ej tillämpning, där skifte avslutas
å det sammanträde, då den
slutliga skiftesläggningen utvisats.

de, under den angivna tiden, dock
högst två eller, där delägarna äro flera
än tio, högst fem dagar.

Vad i första stycket sägs äge ej
tillämpning, där skifte avslutas å det
sammanträde, då den slutliga skiftesläggningen
utvisats.

Har laga skifte, som blivit genom
laga kraft ägande utslag helt eller
delvis upphävt, i sammanhang därmed
återförvisats till lantmätaren,
skall denne skyndsamt utsätta ny förrättningsdag
på sätt i 3 kap. 1 och
2 §§ sågs samt ändra och rätta skiftet
med ledning av utslagets innehåll.
Därefter skall förrättningen ånyo avslutas
på sätt i 1 och 2 §§ föreskrives.

Där utan

§•

Har laga skifte, som blivit genom
laga kraft ägande utslag helt eller
delvis upphävt, i sammanhang därmed
återförvisats till lantmätaren,
skall denne skyndsamt utsätta ny
förrättningsdag under iakttagande av
bestämmelserna i 3 kap. angående
kungörelse om och kallelse till första
sammanträde samt ändra och rätta
skiftet med ledning av utslagets innehåll.
Därefter skall förrättningen
ånyo avslutas på sätt i 1 och 2 §§ föreskrives.

i föranledas.

7 §•

Lantmätaren vare skyldig att emot
stadgad lösen till delägarna utlämna
ett exemplar av skifteskartan inom
ett år eller, där skifte avser skifteslag,
varom i 1 kap. 2 § under 2 eller
8 sägs, inom sex månader från det
beslut om fastställelse av skiftet vunnit
laga kraft; skolande i fråga om
utlämnandet gälla vad i 2 § stadgas
för det fall att skifteshandlingarna
ej utlämnas vid avslutningssammahträdet.

Lantmätaren vare skyldig att emot
stadgad lösen till delägare, utsedd på
sätt i 2 § första stycket sågs, utgiva
eller med posten avsända ett exemplar
av skifteskartan inom ett år eller,
där skifte avser skifteslag, varom
i 1 kap. 2 § under 2 eller 3 sägs,
inom sex månader från det beslut
om fastställelse av skiftet vunnit laga
kraft.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

149

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

19 KAP.

5 §•

De för —------------annorlunda stadgat.

Avstyckning för bostadsändamål
eller för beredande av plats för industriell
anläggning eller i liknande
syfte inom samhälle, dår byggnadslagens
bestämmelser för stad äga
tillämpning, samt inom annat område,
för vilket stadsplan eller btgggnadsplan
fastställts eller jämlikt äldre
lag förordnats att stadsplan skall
upprättas, må företagas även av annan
ån lantmätare, såvida lantmåteristyrclsen
förklarat honom skickad
för uppgiften; och gälle därvid
om sådan förråttninysman vad i denna
lag om lantmätare är stadgat. Sådan
behörighet må ej meddelas annan
än den som må innehava befattning
såsom mätningsman i stad.

Behörigheten må av lantmäteristyrelsen
begränsas till att avse viss del
av riket så ock återkallas, när skäl
föreligger därtill.

Skall avstyckning äga rum inom
ort, där skyldighet föreligger att söka
byggnadslov, har förråttningsmannen
att minst åtta dagar förut
underrätta byggnadsnämnden om tid
och ställe för förrättningen.

Om avstyckningsförrättnings och
annan förrättnings sammanförande
till gemensam handläggning stadgas
i 20 kap. (i § 2 mom.

G §•

Rätt att-------—----

jämväl denne.

Efter skriftlig ansökning av sakägare
må lantmätare företaga avstyckning
utan att förordnande till
förrättningen meddelats.

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

7 §.

Skall avstyckning ske från mark,
samfälld för flera fastigheter med
skilda ägare, må föreskrifterna om
kungörelse och kallelse i 7 kap. 1 §''
tillämpas.

Utan hinder av att kungörande och A vstycknings förrättning, vid vilken

kallelse ej verkställts i den ordning, ej skall bestämmas gräns mot fastigsom
i 3 kap. sägs, må avstycknings- het som ej ingår i förrättningen, må
förrättning företagas, därest fastighe- städse företagas, därest fastighetens
tens ägare samt i fall, då ägovidd, ägare samt i fall, då ägovidd, som
som skall avstyckas, blivit överlåten skall avstyckas, blivit överlåten till
till annan, jämväl denne infinna sig annan, jämväl denne av lantmätaren
eller av lantmätaren blivit minst åtta blivit minst åtta dagar förut bevislidagar
förut bevisligen kallade till för- gen kallade till förrättningen,
rättningen samt fråga ej år om bestämmande
av gräns mot fastighet,
som ej ingår i förrättningen.

8 §. (8 § utgår.)

Avstyckning må verkställas utan
biträde av gode män, såvitt icke lantmätaren
eller sakägare finner biträde
av gode män erforderligt.

Bestämmes under förrättningens
gång, att gode män skola tillkallas,
må det ej verka rubbning av åtgärd,
som vidtagits därförinnan.

10 §.

Bestämmande av -------framställt yrkande.

Om särskild anledning därtill uppkommer,
må gränsbestämning, som i
första stycket avses, utbrytas till särskild
förrättning.

19 §.

Lantmätaren åligger--—----ärendets prövning.

Avstyckas mark, som är samfälld Avstyckas mark, som är samfälld
för flera fastigheter, eller utgör, då för flera fastigheter, eller utgör, då
fråga är om mark, som hör till viss fråga är om mark, som hör till viss
fastighet, vad som avstyckas högst fastighet, vad som avstyckas högst
hälften av fastighetens ägovidd, an- hälften av fastighetens ägovidd, an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

151

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

delar i samfälld mark oberäknade, delar i samfälld mark oberäknade,
skall dock, där ej annat av sakägare skall dock, där ej annat av sakägare
påyrkas, å kartan upptagas allenast påyrkas, å kartan upptagas allenast
avstyckat område jämte den mark, avstyckat område jämte den mark,
som undantages för gemensamt ända- som undantages för gemensamt ändamål,
ävensom sådana fasta punkter mål, ävensom sådana fasta punkter
och mätningsuppgifter, att varje kart- och mätningsuppgifter, att varje kartlagt
områdes läge i förhållande till lagt områdes läge i förhållande till
stamfastigheten bliver fullt bestämt, stamfastiglieten bliver fullt bestämt.

Skall ej på grund av vad nu stadgats
kartans omfattning på angivet sätt
inskränkas, må lantmätaren likväl besluta,
att så skall ske, om sakägare
det begär eller särskilda skäl eljest
därtill föranleda. Uppkommer tvekan,
huruvida inskränkningen i kartans
omfattning kan försvåra den i 21 kap.
föreskrivna faststållelseprövningen,
eller är sakägare missnöjd med lantmätarens
beslut, vilket genast skall
till lantmätaren anmälas, hånskjute
lantmätaren frågan till överlantmåtarens
avgörande. Över hans beslut må
klagan ej föras.

A kartan----— — — särskild handling.

Ägomätning må vid avstyckning
äga rum endast i den mån sådan finnes
oundgängligen nödvändig för
upprättande av karta och beskrivning
på sätt i detta kapitel år föreskrivet.

21 §.

Sedan gräns — — —■ ---mot

Inom femton dagar från det förrättningen
blivit avslutad skall ett
exemplar av förrättningshandlingarna
emot bevis, som bifogas konceptakten,
tillställas sökanden eller, där
flera sakägare finnas, den, som av
dem härtill utses. Där förrättningshandlingarna
icke utgivas å sammanträde,
må tillställandet ske med posten
eller genom utmätningsmannen i
orten.

förrättningen.

Inom femton dagar från det förrättningen
blivit avslutad skall ett
exemplar av förrättningshandlingarna
utgivas eller med posten avsändas
till sökanden eller, där flera sakägare
finnas, den, som av dem härtill utses.
Då sakägarna förklara sig åtnöjas
därmed, må dock med utlämnandet
anstå till den i 22 § angivna tidpunkten.

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

§•

20 KAP.

2 §• (2 § utgår.)

Förordnande att bestämma och utmärka
rågång eller annan fastighetsgräns
medför för lantmätaren behörighet
jämväl att handlägga i sammanhang
därmed uppkommande fråga
om ågoutbyte.

Där flera--------------

§•

- prövas skäligt.

2 mom. Förrättningar, som i 1, 3
och 4 §§ avses, ävensom avstyckning
må, där sådant prövas lämpligt, sammanföras
till gemensam handläggning.
Uppkommer sedermera särskild

Kungl. Mnj:ts proposition nr 15D.

153

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

anledning därtill, må dock i 1 § angiven
fråga utbrytas till särskild förrättning.

21 KAP.

3 g.

Ägodelningsnämndemän utses---—----samma tid.

Val äger — —---- — inför häradsrätten.

Valet verkställes —----- —- angelägenheter röstberättigad.

Vid utseende — —------en röst.

För kommun — —-----överskjutande folkmängd.

För varje---- —--— som valmän.

Höra delar-------den tillhör.

Kommun må besluta, att valman
skall för inställelse vid val av ägodclningsnämndeman
av kommunens
medel åtnjuta dagtraktamente, ersättning
för särskild resdag och resekostnadsersättning
efter de grunder,
som i kommunallagarna stadgas angående
sådan gottgörclsc till ledamöter
i styrelser och nämnder.

20 §.

Mot beslut eller åtgärd under laga Mot beslut eller åtgärd under laga
skifte i andra fall, än i 17, 18 och skifte i andra fall, än i 17, 18 och
19 §§ avses, må talan fullföljas på 19 §§ avses, må talan fullföljas på
enahanda sätt, som i sistnämnda pa- enahanda sätt, som i sistnämnda paragraf
sägs, inom fyrtiofem dagar ragraf sägs, inom fyrtiofem dagar
från det sammanträde, då skiftet för- från den dag, då skiftet förklarats
klarats avslutat eller beslut medde- avslutat eller beslut meddelats, att
lats, att skifte icke kan äga rum. skifte icke kan äga rum.

36 §.

Ägodelningsdomaren skall föranstalta------ eller lagfartsboken.

Ägodelningsdomaren skall föra Ägodelningsdomaren skall föra
dagbok över till rättens eller ägodel- dagbok över de till rättens eller ägoningsdomarens
åtgärd inkomna mål delningsdomarens åtgärd inkomna
samt inom en månad efter varje års målen enligt formulär, som faststälslut
insända dagboken till justitic- les av Konungen.
kanslersämbclet. Formulär till dagbok
fastställcs av Konungen.

43 §.

Hava besvär-------- 28 § andra slycket sägs.

Sedan handlingarna — — —---— 42 § tredje stycket sägs.

154

Kungl. J\Iaj:ts proposition nr 159.

(Gällande lydelse.)

Avser förrättningen avstyckning,
som icke beror av sammanläggning,
skall den fastställelseprövning, som
enligt andra stycket tillkommer ägodelningsdomaren,
i stället ankomma
på överlantmätaren. Har gränsbestämning
ägt rum i sammanhang
med avstyckningsförrättningen, skall
överlantmätaren till prövning företaga
förrättningen jämväl i denna
del. Äger överlantmätaren med hänsyn
till vad i andra stycket är stadgat
icke meddela fastställelse å förrättningen,
liänskjute han frågan
därom till ägodelningsrätten, skolande
för sådant fall de i första stycket
meddelade föreskrifterna äga tilllämpning.

Har avstyckningsförrättning-------

Beträffande ansökan----—

(Föreslagen lydelse.)

Avser förrättningen allenast avstyckning,
som icke beror av sammanläggning,
skall den fastställelseprövning,
som enligt andra stycket
tillkommer ägodelningsdomaren, i
stället ankomma på överlantmätaren.
Har med stöd av 19 kap. gränsbestämning
ägt rum i sammanhang med
avstyckningsförrättningen, skall överlantmätaren
till prövning företaga
förrättningen jämväl i denna del.
Äger överlantmätaren med hänsyn
till vad i andra stycket är stadgat
icke meddela fastställelse å förrättningen,
liänskjute han frågan därom
till ägodelningsrätten, skolande för
sådant fall de i första stycket meddelade
föreskrifterna äga tillämpning.

— — till ända.

— motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1951.

Har före nämnda dag under laga
skifte beslut angående ägoutbyte
meddelats eller särskild förrättning
avseende ägoutbyte avslutats, skall
dock vid den fortsatta prövningen av
ägoutbytets tillåtlighet äldre lag gälla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

155

Förslag:

till

Lag

angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om
fastighetsbildning i stad.

Härigenom förordnas, dels att 5 kap. 13 och 14 §§ samt 6 kap. 2, 5, 8 och
12 §§ lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att 5 kap. 4 § samt 6 kap.
6 § samma lag1 skola upphöra att gälla.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

5 KAP.

4 §•

Avstyckning må verkställas utan
biträde av gode mån, så vitt icke förlättningsmannen
eller sakägare finner
biträde av gode män erforderligt.

Bestämmes under förrättningens
gång, att gode män skola tillkallas,
må det ej verka rubbning av åtgärd,
som vidtagits därförinnan.

(4 § utgår.)

§•

1 Senaste lvdelse, se beträffande 5 kap. 4 § SFS 1931:141), 5 kap. 13 och 14 §§ 1926:328,
6 kap. 5 och 6 §§ 1931:143, 6 kap. S § 1947: 703 och 6 kap. 12 § 1943: 395.

1 Sfi

Kungl. Maj:ts proposition nr 1-59.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

lingar emot bevis, som bilägges konceptakten,
ävensom tillkännagiva att
förrättningen är avslutad.

Inom samma---— —- — til

Vad sålunda-------från

Vid avslutandet av förrättningen
skall ett exemplar av samtliga förrättningshandlingar
utgivas eller med
posten avsändas till sökanden eller
annan, som utsetts av sakägarna. Då
sakägarna förklara sig åtnöjas därmed,
må dock med utlämnandet av
handlingarna anstå till den i It- §
fjärde stycket angivna tidpunkten.

magistraten.

förrättningsmannen.

14 §.

Då tid------- ---särskilt namn.

Innan ärendet —- —---- — från byggnadsnämnden.

Angående meddelad-----

Förrättningsmannen vare skyldig
att inom trettio dagar från det beslut
om fastställelse av förrättningen
vunnit laga kraft eller däremot förd
talan genom laga kraft ägande beslut
ogillats emot stadgad lösen till vederbörande
sakägare utlämna ett exemplar
av kartan, och teckne förrättningsmannen
därå avskrift av beviset
om fastställelsen.

— å konceptkartan.
Förrättningsmannen vare skyldig

— eljest medgiva.

Genom fastställelse —

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

157

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

0 KAP.

Förordnande att verkställa laga
skifte å stads jord skall meddelas i
stadens tjänst anställd mätningsman,
dår denne är lantmätare, så ock, ändock
att han icke är lantmätare, där
samtliga delägare i jorden i ansökningen
om skiftet föreslagit honom
till förrättningsman.

§•

Laga skifte å stads jord förrättas
av distriktslant mätaren eller annan
som särskilt av Konungen bemyndigats
därtill. Berör skifte icke mark,
som är avsedd för jordbruk eller
skogsbruk, må det dock förrättas av
i stadens tjänst anställd mätningsman,
därest samtliga delägare i jorden
i ansökningen om skiftet föreslagit
honom till förrättningsman. Vid
skiftet i dess helhet eller vid viss därunder
förekommande fråga skola två
gode män biträda förrättningsmannen,
om denne finner sådant erforderligt
eller delägare det påyrkar.

Laga skifte företages efter skriftlig
ansökan hos byggnadsnämnden,
som överlämnar ansökningen till förrättning
smannen.

Vtan hinder av att kungörande och
kallelse ej verkställts i den ordning,
som i 3 kap. 1 § av lagen om delning
av jord ä landet sägs, må laga skifte
å stadsjord företagas, där samtliga
delägare infinna sig eller av förrättningsmannen
blivit minst åtta dagar
förut bevisligen kallade till förrättningen
samt fråga ej är om bestämmande
av gräns mot fastighet, som ej
ingår i förrättningen.

Huru gräns----------—-----

§•

- 2 kap. 13 §.

ö §• (0 § utgår.)

Laga skifte ä stadsjord må verkställas
utan biträde av gode män, så
vitt icke är fråga oan gränsbestämning
i den ordning, som stadgas i lagen
om delning av jord å landet, eller

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

om ägoutbyte mellan stadsjord och
jord å landet eller ock förrättningsmannen
eller delägare finner biträde
av gode män erforderligt.

Bestämmes under förrättningens
gång att gode män skola tillkallas,
må det ej verka rubbning av åtgärd,
som vidtagits därförinnan.

Ägoutbyte må, utöver vad som följer
av 1 §, ske jämväl dår bestående
fastighetsindelning ej överensstämmer
med fastställd generalplan,
stadsplan eller tomtindelning och sådan
överensstämmelse utan någon
delägares förfång främjas genom ägoutbytet.

I fråga om sättet för erläggande
och fördelning av penningersättning,
varom nu år sagt, skall vad i lagen
om expropriation stadgas angående
expropriationsersättnings erläggande
och fördelning äga motsvarande tilllämpning.

Uppgår i fall, som avses i 8 kap. 1 §
lagen om delning av jord å landet,
skillnaden i uppskattningsinnehåll
mellan ägor, som finnas lämpligen
böra utbytas mot varandra, till högst
tio procent av uppskattningsinnehållet
av fastighet, varifrån ägovidd
med det högre uppskattningsinnehållet
skall tagas, må ägorna dock
utbytas mot varandra och vederla
för vad å ena sidan brister lämnas i
penningar, där det prövas kunna ske
utan någon delägares förfång. Är
ägovidd med det högre uppskattningsinnehållet
avsedd att tagas från
område samfällt för flera ägolotter,
skall angivna procenttal beräknas å
ägolotternas sammanlagda uppskattning
sinnehåll.

Kungl. I\Iaj:ts proposition nr 159.

159

(Gällande lydelse.)

Vad enligt detta kapitel gäller om
ägoutbyte i sammanhang med laga
skifte gällc ock, då sådan förrättning
eljest förekommer; dock skall, om ej
särskilda skäl till annat föranleda,
förordnande att verkställa förrättningen
meddelas i stadens tjänst anställd
mätningsman, där sådan finnes,
ändå att han icke är lantmätare.

Besväras fastighet----__ —

I avseende å förrättning, som i
näst föregående stycke avses, äge vad
i 20 kap. 6 och 9 §§ av lagen om delning
av jord å landet stadgas motsvarande
tillämpning.

(Föreslagen lydelse.)

§•

Vad enligt detta kapitel gäller om
ägoutbyte i sammanhang med laga
skifte gälle ock, då sådan förrättning
eljest förekommer. Berör förrättningen
icke mark, som är avsedd
för jordbruk eller skogsbruk, ma den
dock, där ej byggnadsnämnden av
särskilda skäl annorlunda beslutar,
företagas av i stadens tjänst anställd
mätningsman.

— servitutet äventyras.

I avseende å förrättning, som i
näst föregående stycke avses, äge
vad i 20 kap. 6 § 1 mom. och 9 § av
lagen om delning av jord å landet
stadgas motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1951.

Förslag till Lag angående

iindrad lydelse av 10 § lagen den 18 juni 1926 (nr 1136)
om sammanläggning av fastigheter å landet.

Härigenom förordnas, att 10 § lagen den 18 juni 1926 om sammanläggning
av fastigheter å landet1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

10 §.

Ansökning om sammanläggning Ansökning om sammanläggning
göres hos ägodelningsdomaren i den göres hos ägodelningsdomaren i den
domsaga, där fastigheterna äro be- domsaga, där fastigheterna äro belägna.
lägna. Särskild ansökan vare dock

icke erforderlig, då sammanläggning -

'' Senaste lydelse, se SFS 1917: 701.

160

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

Det åligger --------

Om verkställande -— —--

en utgör förutsättning för fastställelse
å avstyckningsförrättning och i för-råttningsprotokollet antecknats, att
ägaren av de områden, som skola
sammanläggas, anhållit om samman-läggningen.

-----är tillgänglig.

---å landet.

Denna lag träder i kraft den i juli
1951.

Kungl. Maj. ts proposition nr 159.

161

Bilaga A.

Fastighetsbildning ssakkunnigas förslag

till

l:o) Lag

angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326)
om delning av jord å landet.

Härigenom förordnas, dels att 2 kap. 1 och 3 §§, 3 kap. 1—4, 6 och 7 SS

7 °CJ\6 §§’ 8 kap‘ 1’ 2 och 4 §§» 14 kaP- 10 §• 16 kap. 1, 2, 4, 5

och 7 §§, 19 kap. 5—7, 19 och 21 §§, 20 kap. 6 § samt 21 kap. 36 § lagen
den 18 juni 1926 om delning av jord å landet skola erhålla ändrad lydelse
pa satt nedan angives, dels att 2 kap. 4 §, 19 kap. 8 § och 20 kap. 2 § samma
lag skola upphöra att gälla dels ock att i lagens 8 kap. skall tilläggas en nv
paragraf, betecknad 4 a §.

2 KAP.

1 §•

Laga skifte förrättas av lantmätare med biträde, om och i den mån lantmätaren
finner sådant erforderligt eller delägare det påyrkar, av två gode
män.

Där vid---samma fråga.

Bestämmes,° att gode män skola biträda vid förrättningen i dess helhet
eller vid viss åtgärd, skall sådant ej verka rubbning av vad därförinnan under
förrättningen lagligen beslutats eller verkställts.

Biträde av — — — teknisk art.

Vid förrättning---om förrättningsmän.

3 §.

Ansökning om laga skifte göres skriftligen hos vederbörande distriktslantmätare
och bör åtföljas av uppgift om dels de ägor, vilkas delning är i fråga,
samt deras ägare, dels ägare till mark, vilken gränsar till nämnda ägor, dels
innehavare av servitut, vilkas rätt må vara beroende av förrättningen, dels
ock omförmälda jordägares och servitutsinnehavares postadresser.

Där fråga är om skifte av ägor inom två eller flera lantmäteridistrikt, göres
ansökningen hos distriktslantmätarcn i ett av distrikten.

3 KAP.

1 §•

Innan laga skifte företages, skall lantmätaren om tid och ställe för första
sammanträdet utfärda kungörelse, som skall minst åtta dagar därförut uppläsas
i kyrkan för den eller de församlingar, där skifteslaget är beläget, samt,
11 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 159.

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

där särskilda förhållanden därtill föranleda, minst åtta dagar före sammanträdet
införas i en eller flera av ortens tidningar.

Härjämte åligge lantmätaren att minst åtta dagar före sammantradet for
befordran med posten avlämna tjänsteskrivelser med kallelse till sammanträdet
till envar, som enligt senaste mantalslängd eller eljest tillgängliga uppgifter
är delägare i skifteslaget, ävensom till de i ansökningen om skittet
uppgivna eller för lantmätaren eljest kända innehavare av servitut, vilkas
rätt må vara beroende av förrättningen.

Är någon---om förmynderskap.

Kungörelse och---till skifteslaget.

2 §•

Finner lantmätaren---denna myndighet.

Vederbörande myndighet meddele lantmätaren underrättelse om förordnandet
och åligge det lantmätaren att, därest underrättelsen om skiftet icke
innehållit uppgift om tid och ställe för första sammanträdet, darom genom
tiänsteskrivelse underrätta ombudet snarast möjligt och, dar sa ske kan,
minst åtta dagar före sammanträdet. Skall laga skifte aga rum inom ort,
där skyldighet föreligger att söka byggnadslov, har lantmataren att minst
åtta dagar förut underrätta byggnadsnämnden om tid och ställe foi forsta
sammanträdet.

3 §.

Skola gode män biträda vid förrättningen, utfärde lantmätaren kallelsebrev
till dem sist åtta dagar före sammantradet; och hora helst de kaUas,
som bo närmast förrättningsstället inom eller utom lantmateridistriktet. År
god man hindrad genom jäv eller laga förfall, sände han ofordrojligen kalelsebrevet
till närmast boende god man, och har denne att i stallet infinna
sig. Erinran om den god man åliggande skyldighet att i fall, varom nu ar
sagt, sända kallelsebrevet vidare, bör i nämnda brev intagas.

4 §.

Kommer ej — — — vederbörande därom.

Har lantmätaren---för sammanträdet.

Utebliver god---närmast boende.

uÄSdef afIttTn7gö7anTX kalSe™ verkställts i den ordning,
som i detta kap. sägs, må förrättning företagas, därest samtliga saka0are

infinna sig.

6 §.

Träffas förening---är belägen.

7 §''

Vid första sammanträdet under förrättningen uppläse lantmätaren ansokningen
om laga skfriet samt efterhöre, om de gode män, som må hava kalats8att
biträda vid förrättningen, avlagt föreskriven ed och om jäv ar att
anföra mot någon av förrättningsmännen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

163

7 KAP.

1 §.

träd^hållal^H 3V rågån?ai''na kring skifteslagets ägor skall sammantrade
hällas med ragrannarna a omse sidor. Angående kungörelse om sådant

S2fVamt^lle,S\därti11 äge Vad 1 3 kaP- stadgas motsvarande
ampnmg. År mark, som berores av förrättningen, samfälld för flera fasig
eter med skilda ägare och finnes för samfälligheten känd styrelse eller
annan, som ar satt: att den förvalta, erfordras ef kallelse till de särskilda

stvrelle^ellerTil?l}1-ghet]®n’ utan mä kallelsen översändas till ledamot av
styrelsen eller till förvaltaren; och vare denne, där han ei äger att siälv

fora talan för samfälligheten, delägarna ansvarig för att kallelsen tillställes
någon, som ager behörighet härtill, eller, om sådan ej finnes,kommer till
delagarnas kännedom. Finnes ej kand styrelse eller förvaltare, och är mar sändasTilf

en f0r,f311 *!? fastifheter med skilda ägare, må kallelsen
sandas till en av delagarna att vara för dem alla tillgänglig; därjämte skall,

som Sghet’ rf°m Sta ^ under allman myndighets vård och inseende och
umfrättPUpehaVef Un(l!r •Standlg-fesittninSsrätt> har deI i samfälligheten,
r»pio- Ui ,om f°rjattningen tillställas Konungens befallningshavande.

kallelsen Statt’ SOm, slst nämnts> skall uppgift om vilken delägare

kallelsen tillställts intagas i kungörelsen om förrättningen, och skall kungörelsen
anslas i socken- eller rådstugan eller å annan lämplig plats inom

inneSf”™ Kllngorels.e, kallelse, som i denna paragraf avses, skola
innehalla anmaning att vid sammanträdet förete tillgängliga kartor och
handlingar, som kunna lända till upplysning i rågångsfrågan. Hava kun fdnde6

°Ch \a.nelse sålunda försiggått, skall förrättning verkställas utan
hmder av sakagares utevaro.

6 §.

Sedan rågång blivit bestämd, skall den av lantmätaren å marken utmärkas
pa tydligt och varaktigt sätt.

Om närmare — -— -— Konungen förordna.

8 KAP.

1 §•

- ,Kan rågång elkTani}.an gräns kring område, som skall skiftas, genom utbyte
av agor erhalla lamphgare sträckning och bekvämare ägoanordninu
därigenom vinnas, då skall sådant ägoutbyte utan hinder av att därigenom
rubbning sker i lantmateriförrättning, som fastställts eller eljest är lagligen
gallande, verkställas i så stor omfattning, som är nödigt och utan förfång
for delagare a någondera sidan kan ske. b

Hör till---utbyte ske.

Prövas ägoutbyte---delägares förfång.

Ägoutbyte må äga---äga lägges.

Ägoutbyte må verkställas---hela ägovälde.

Fråga om — -—- — motsvarande tillämpning.

2 §.

De ägor---kap. sägs.

Uppgår skillnaden i uppskattningsinnehåll mellan ägor, som finnas
lämpligen bora utbytas mot varandra, till högst tio procent av uppskattnmgsinnehållet
av fastighet eller för flera ägolotter samfällt område, var -

164: Kungl. Maj ds proposition nr 159.

ifrån ägovidd med det högre uppskattningsinnehållet är avsedd att tagas,
må ägorna dock utbytas mot varandra och ersättning för vad å ena sidan
brister lämnas i penningar, där det prövas kunna ske utan någon delagares
förfång och medgives av eller uppenbarligen icke kan landa till skada tor
innehavare av fordran eller annan rättighet, för vilken sagda fastighet eller
område på grund av inteckning eller eljest må häfta.

I fråga--- — del gälla.

4 §•

Kan vid laga skifte bekvämare ägoanordning vinnas genom utbyte av
ägor i andra fall än de, som omförmälas i 1 §, och traffa samtliga delagare
å ömse sidor därom förening, eller äro de ägor, vilkas utbytande lfragasättes,
i en ägares hand, då må sådant utbyte på sätt i namnda paragraf
sägs äga rum under iakttagande av de i 2 § givna föreskrifter.

Där ägoutbyte, som i första stycket avses, beror jordbruksfastighet och
prövas medföra betydande fördel för jordbruksnäringen, må utbytet verkställas
även om förening, som i första stycket sägs, icke trattats.

4 a §.

Ägoutbyte må, utöver vad som följer av 1 och 4 §§ ske jämväl där bestående
fastighetsindelning ej överensstämmer med fastställd generalplan,
stadsplan, byggnadsplan eller tomtindelning och sadan överensstämmelse
utan någon delägares förfång främjas genom ägoutbytet.

Uppgår skillnaden i uppskattningsinnehåll mellan agor, som finnas lamp
ligen böra utbytas mot varandra, uti det i föregående stycke avsedda fallet
till högst tjugufem procent av uppskattningsinnehållet av fastighet eller för
flera ägolotter samfällt område, varifrån ägovidd med det högre uppskattningsinnehållet
skall tagas, må ägorna dock utbytas mot varandra och ersättning
för vad å ena sidan brister lamnas i penningar, dar det provas
kunna ske utan någon delägares forfång; och skall, dar angivna sklllPf
överstiger tio procent av uppskattningsinnehållet av fastighet eller område,
som nyss sagts, i fråga om sättet för erläggande och fordelning av penningersättningen?
vad i lagen om expropriation stadgas angående expropnationsersättnings
erläggande och fördelning äga motsvarande tillämpning samt
i övriga fall fakttagas vad i 2 § andra stycket stadgas rörande innehavare
av fordran eller annan rättighet som dar sags.

14 KAP.

10 §.

Med bestämmande av ersättningar, om vilka här ovan i 6 och 8 §§ formales
må anstå till dess skiftet i övrigt blivit genom laga kraft ägande beslut
fastställt. Om sådant anstånd beslutas, har lantmätaren att sa snart det efter
skiftets fastställande kan ske, företaga för andamålet erforderlig föra -ning. Angående utfärdande av kungörelse och kallelser till sådan förrättning
gälle vad i 3 kap. sägs.

16 KAP.

1 §•

Sedan gränserna mellan ägolotterna blivit på sätt särskilt är föreskrift
utmärkta samt alla till skiftet hörande frågor blivit avgjorda med undantag
av sådan ersättningsfråga, som jämlikt 14 kap. 10 § må hava uppskjutits,

165

Kungl. Maj. ts proposition nr 159.

skall lantmätaren å sammanträde med delägarna eller på annat lämpligt sätt
för dem tillkännagiva, att förrättningen är slutad, samt meddela underrättelse
om vad som skall iakttagas för fullföljd av talan emot skiftet i de
delar, i vilka icke underställning skolat äga rum eller särskild talan enligt
21 kap. 18 och 19 §§ skolat föras.

2 §.

Vid avslutningssammanträde eller inom femton dagar efter det lantmätaren
vid sådant sammanträde eller på annat sätt för delägarna tillkännagivit,
att förrättningen är slutad, skall ett exemplar av alla skifteshandlingarna
överlämnas till den av delägarna, som av dessa eller, där de ej åsämjas, av
lantmätaren därtill utses. Hos den utsedde äge envar delägare rätt att granska
handlingarna och taga avskrift av dem.

Då skifteshandlingarna icke utgivas å sammanträde, må tillställandet ske
med posten eller genom utmätningsmannen i orlen.

Yppas eljest — — — sådan vårdare.

4 §.

Äro vid laga skifte delägarna flera än tre, och har lantmätaren icke till
dem utlämnat karta, vare han, där delägare senast å det i 13 kap. 22 §
omförmälda sammanträde begärt, att skifteskartan ytterligare viss tid, räknat
från skiftets avslutande, måtte hållas tillgänglig, skyldig att å förrättmngsstället
tillhandahålla delägarna kartan ävensom skifteshandlingarna,
då dessa ej utlämnas å slutsammanträde, under den angivna tiden, dock
högst två- eller, där delägarna äro flera än tio, högst fem dagar.

Vad i första stycket sägs äge ej tillämpning, där skifte avslutas å det
sammanträde, då den slutliga skiftesläggningen utvisats.

5 §.

Har laga skifte, som blivit genom laga kraft ägande utslag helt eller delvis
upphävt, i sammanhang därmed återförvisats till lantmätaren, skall denne
skyndsamt utsätta ny förrättningsdag under iakttagande av bestämmelkaP-
samt ändra och rätta skiftet med ledning av utslagets innehall.
Därefter skall förrättningen ånyo avslutas på sätt i 1 och 2 88 föreskrives.
0

Där utan---rättelsen föranledas.

7 §•

Lantmätaren vare skyldig att emot stadgad lösen till delägarna utlämna
ett exemplar av skifteskartan inom ett år eller, där skifte avser skifteslag,
varom i 1 kap. 2 § under 2 eller 3 sägs, inom sex månader från det beslut
om faststallelse av skiftet vunnit laga kraft; skolande i fråga om utlämnandet
gälla vad i 2 § stadgas för det fall att skifteshandlingarna ej utgivas
a sammanträde. j t>

19 KAP.

5 §•

De för---— annorlunda stadgat.

Avstyckning för----föreligger därtill.

0 §•

Rätt att-------jämväl denne.

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

7 §•

Utan hinder -— --i förrättningen.

Skall avstyckning ske från mark, samfälld för flera fastigheter med skilda
ägare, må föreskrifterna om kungörelse och kallelse i 7 kap. 1 § tillämpas.

19 §.

Lantmätaren åligger att utmärka avstyckningen å karta. Därest ej sakägare
påfordrar upprättande av fullständig karta eller äldre karta, på sätt
i 6 kap. 1 § är föreskrivet, skall användas vid förrättningen, skall kartan
upptaga allenast vad som finnes nödigt för att tydligt utmärka gränserna
för avstyckat område, för mark, som undantagits för gemensamt ändamål,
samt för den fastighet, från vilken avstyckningen sker, gränserna mellan
olika ägoslag inom denna fastighet samt byggnader, vägar, vattendrag och
dylikt. Inom avrösningsjord vare dock ej erforderligt att redovisa gränserna
för olika ägoslag, om sådan redovisning uppenbarligen saknar betydelse för
ärendets prövning. Ej heller vare beträffande område, som ingår i stadsplan
eller efter den 1 januari 1948 fastställd byggnadsplan, där avstyckningen
överensstämmer med planen, erforderligt att redovisa gränserna för
olika ägoslag.

Avstyckas mark, som är samfälld för flera fastigheter, eller utgör, då
fråga är om mark, som hör till viss fastighet, vad som avstyckas högst hälften
av fastighetens ägovidd, andelar i samfälld mark oberäknade, skall dock,
där ej annat av sakägare påyrkas, å kartan upptagas allenast avstyckat område
jämte den mark, som undantages för gemensamt ändamål, ävensom
sådana fasta punkter och mätningsuppgifter, att varje kartlagt områdes
läge i förhållande till stamfastigheten bliver fullt bestämt. Skall ej på grund
av vad nu stadgats kartans omfattning på angivet sätt inskränkas, må lantmätaren
likväl besluta att så skall ske om sakägare det begär eller särskilda
skäl eljest därtill föranleda. Uppkommer tvekan, huruvida inskränkningen
i kartans omfattning kan försvåra den i 21 kap. föreskrivna fastställelseprövningen
eller är sakägare missnöjd med lantmätarens beslut, vilket genast
skall till lantmätaren anmälas, hänskjute lantmätaren frågan till överlantmätarens
avgörande. Över hans beslut må klagan ej föras.

Å kartan skall tecknas beskrivning, som under hänvisning till varje å
kartan upptaget område lämnar uppgift om arealen därav eller, då redovisning
skall ske av olika ägoslag, arealen av dessa, ävensom i vad mån med avstyckad
ägo vidd följer rätt till delaktighet i mark, som vid lantmäteriförrättning
avsatts för gemensamt ändamål, i äga, som eljest är samfälld för
stamfastigheten och annan fastighet, eller i särskilda rättigheter och förmåner,
som tillkomma stamfastigheten, så ock angående servitut, som till
förmån för en i förrättningen ingående fastighet må hava lagts å annan sådan
fastighet. Kan beskrivningen ej lämpligen tecknas å avstyckningskartan,
skall den av lantmätaren införas i särskild handling.

21 §.

Sedan gräns---mot förrättningen.

Inom femton dagar från det förrättningen blivit avslutad skall ett exemplar
av förrättningshandlingarna utlämnas till sökanden eller, där flera sakägare
finnas, den, som av dem härtill utses. Då sakägarna förklara sig åtnöjas
därmed, må dock med utlämnandet anstå till den i 22 § angivna tidpunkten.
Där förrättningshandlingarna icke utlämnas å sammanträde, ma
tillställandet ske med posten eller genom utmätningsmannen i orten.

167

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

20 KAP.

6 §.

7 mom. I fråga---är föreskrivet.

Där flera---prövas skäligt.

2 mom. Förrättningar, som i 1, 3 och 4 §§ avses, ävensom avstyckning må,
där sådant prövas lämpligt, sammanföras till gemensam handläggning. Uppkommer
särskild anledning därtill, må dock i 1 § angiven fråga slutföras
utan avbidan på att förrättningen i övrigt blivit avslutad.

21 KAP.

36 §.

Ägodelningsdomaren skall — ---eller lagfartsboken.

Ägodelningsdomaren skall föra dagbok över de till rättens eller ägodelningsdomarens
åtgärd inkomna målen enligt formulär, som fastställes av
Konungen.

Denna lag träder i kraft den

2:o) Lag

angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 336)
om sammanläggning av fastigheter å landet.

Härigenom förordnas, att 10 § lagen den 18 juni 1926 om sammanläggning
av fastigheter å landet skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
. . :*i

10 §.

Ansökning om sammanläggning göres hos ägodelningsdomaren i den domsaga,
där fastigheterna äro belägna. Särskild ansökan* vare dock icke erforderlig,
då sammanläggningen utgör förutsättning för fastställelse å avstyckningsförrättning
och i förrättningsprotokollet antecknats, att vederbörande
jordägare medgivit sammanläggningen.

Det åligger---är tillgänglig.

Om verkställande —--å landet.

Denna lag träder i kraft den

3:o) Lag

angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 269)
om fastighetsbildning i stad.

Härigenom förordnas dels att 5 kap. 13 § och 6 kap. 2 § lagen den 12 maj
1917 om fastighetsbildning i stad skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

168 Kungl. Maj:ts proposition nr 159«

angives dels ock att 5 kap. 4 § samt 6 kap. 6 och 8 §§ samma lag skola upphöra
att gälla.

5 KAP.

13 §.

Sedan skillnadslinjerna mellan stamfastigheten och det avstyckade området
ävensom övriga gränser, som vid avstyckningen må hava bestämts, blivit
utstakade och utmärkta samt alla till förrättningen hörande frågor i övrigt
blivit avgjorda, skall förrättningsmannen vid sammanträde med vederbörande
sakägare eller i annan lämplig ordning till sökanden eller annan,
som utsetts av sakägarna, utlämna ett exemplar av samtliga förrättningshandlingar
ävensom tillkännagiva att förrättningen är avslutad. Då sakägarna
förklara sig åtnöjas därmed, må dock med utlämnandet av handlingarna
anstå till den i 14 § fjärde stycket angivna tidpunkten.

Sakägare, som vill fullfölja talan emot förrättningen, har att inom tjugu
dagar från dess avslutande till magistraten ingiva sina besvär eller ock på
eget äventyr insända dem dit med posten så tidigt, att de före sagda tids
utgång komma magistraten tillhanda; och skall underrättelse härom av förrättningmannen
meddelas sakägarna.

Inom samma —--till magistraten.

Vad sålunda---— från förrättningsmannen.

6 KAP.

2 §•

Laga skifte å stads jord förrättas efter därtill erhållet förordnande, vilket
skall meddelas i stadens tjänst anställd mätningsman, där denne är lantmätare,
så ock, ändock att han icke är lantmätare, där samtliga delägare
i jorden i ansökningen om skiftet föreslagit honom till förrättningsman. Förordnandet
meddelas av vederbörande överlantmätare.

Denna lag träder i kraft den

4:o) Lag

angående ändring i lagen den 3 september 1939 (nr 608)
om enskilda vägar.

Härigenom förordnas, att 18, 19, 25 och 35 §§ lagen den 3 september 1939
om enskilda vägar skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

18 §.

Ansökning om förrättning enligt detta kapitel göres skriftligen hos länsstyrelsen
utom i fall, varom i 19 g sista stycket stadgas.

I ansökningen---och hemvist.

Finner länsstyrelsen — —- — annorledes förordnar.

Kungl. Maj. ts proposition nr 159.

169

19 §.

Till förrättningsman---uppdraget lämplig.

För förrättning — — — eller samhället.

Hava samtliga---hinder möter.

Om förordnandet — — — denna nämnd.

Skall vid avstyckning enligt 19 kap. lagen om delning av jord å landet
eller 5 kap. lagen om fastighetsbildning i stad rätt till väg beredas fastighet,
som genom förrättningen nybildas eller ändras till sitt ägovälde, må vederbörande
förrättningsman, om behovet av väg icke lämpligen kan tillgodoses
annorledes än genom förrättning enligt detta kapitel, efter skriftlig ansökning
därom av sakägare, företaga sådan förrättning utan att förordnande
därtill meddelats. Vad nu sagts skall jämväl äga tillämpning vid ägoutbyte
enligt 20 kap. 1 § lagen om delning av jord å landet eller 6 kap. 12 § lagen
om fastighetsbildning i stad.

25 §.

Innan förrättning företages, skall förrättningsmannen om tid och ställe
för första sammanträdet utfärda kungörelse, som skall minst åtta dagar därförut
ej mindre uppläsas i kyrkan för den eller de församlingar, där de av
förrättningen berörda fastigheterna äro belägna, än även införas i en eller,
där förhållandena påkalla det, två eller flera av ortens tidningar.

Härjämte åligge det förrättningsmannen att minst åtta dagar före sammanträdet
med posten avsända skriftlig kallelse till sammanträdet till envar
uppgiven eller eljest för förrättningsmannen känd sakägare. Kallelse skall
adresseras till den fastighet, varom fråga är, såvida ej säker kunskap vinnes
om annan adress inom landet för mottagaren. Är mark, som beröres av förrättningen,
samfälld för flera fastigheter med skilda ägare och finnes för
samfälligheten känd styrelse eller annan, som är satt att den förvalta, erfordras
ej kallelse till de särskilda delägarna i samfälligheten, utan varde
kallelsen sänd till ledamot av styrelsen eller till förvaltaren; och vare denne,
där han ej äger att själv föra talan för samfälligheten, delägarna ansvarig för
att kallelsen tillställes någon, som äger behörighet härtill, eller, om sådan
ej finnes, kommer till delägarnas kännedom. Finnes ej känd styrelse eller
förvaltare och är marken samfälld för flera än tio fastigheter med skilda ägare,
må kallelsen sändas till en av delägarna att vara för dem alla tillgänglig;
och skall, där kallelse delgives på detta sätt, kungörelsen om förrättningen
innehålla uppgift om vilken delägare, kallelsen tillställes, samt anslås å lämplig
plats inom kommun, där den samfällda marken är belägen.

Kungörelse och — -—• — vid förrättningen.

Är uppenbart, vilka med avseende å förrättningen äro sakägare, må, utan
hinder av att kungörelse och kallelse ej verkställts i ovan stadgade ordning,
förrättningen företagas, där samtliga sakägarna infinna sig eller av förrättningsmannen
blivit minst åtta dagar förut bevisligen kallade till förrättningen.

Avser förrättningen väg i ort, varest skyldighet föreligger att söka byggnadslov,
har förrättningsmannen att minst åtta dagar förut underrätta byggnadsnämnden
om tid och ställe för första sammanträdet.

Där fråga---- — i förrättningen.

I den —--och framläggas.

Ej må — -— — tillstånd inhämtats.

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

Där jämlikt 19 § sista stycket rätt till väg skall beredas en genom avstyckning
nybildad eller till sitt ägovälde ändrad fastighet eller fastighet,
som beröres av ägoutbyte, skall utlåtandet förklaras gälla under vilkor att
avstyckningen eller ägoutbytet fastställes.

Sedan utlåtandet---talans bevarande.

Innebär utlåtandet---till stadgar.

Denna lag träder i kraft den

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

171

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 15 mars
1951.

Närvarande:

justitieråden Ekberg,

Strandberg,

Ljunggren,
regeringsrådet Björkholm.

Enligt lagrådet den 27 februari 1951 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen
i statsrådet den 16 februari 1951, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas över upprättade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den IS juni 1926 (nr 326) om delning av
jord å landet;

2) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning
i stad; samt

3) lag angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 18 juni 1926 (nr 336)
om sammanläggning av fastigheter å landet.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av e. o. hovrättsassessorn O. Petrén.

Förslagen föranledde följande yttranden av lagrådet och dess ledamöter.

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326)
om delning av jord å landet.

2 KAP.

1 §•

Justitieråden Strandberg och Ljunggren samt regeringsrådet Björkholm:

Enligt första stycket i den föreslagna nya lydelsen skola vid laga skifte i
dess helhet eller vid viss därunder förekommande fråga gode män biträda
lantmätaren, om denne finner sådant erforderligt eller delägare det påyrkar.

Med delägare i skifte lärer förstås ägare eller med ägare likställd besittningshavare
av jord, som utgör föremål för skiftet. Såsom delägare i egentlig
mening kan däremot icke en servitutshavare anses, ehuru han intager en
särställning, som särskilt på grund av föreskrifterna om servituts utbrytande
föga skiljer sig från delägarens. Det må i detta sammanhang erinras, att
enligt 3 kap. 1 § andra stycket det åligger lantmätaren att sända kallelsebrev
till envar, som enligt mantalslängden eller eljest tillgängliga uppgifter

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

är delägare i skifteslaget, ävensom till innehavare av servitut, vars rätt må
vara beroende av förrättningen. En sådan servitutshavare torde jämte delägarna
vara att betrakta som sakägare. När t. ex. i det föreslagna sista stycket
av 4 § i 3 kap. stadgas, att utan hinder av att kungörande och kallelse
ej verkställts i den föreskrivna ordningen förrättning må företagas, därest
samtliga sakägare infinna sig, måste här till gruppen sakägare uppenbarligen
hänföras även servitutshavare som nyss nämnts. Utgår man i enlighet
med det sagda från att begreppet delägare har en mera begränsad innebörd
än begreppet sakägare — något som särskilt i den äldre lagstiftningen dock
synes icke ha konsekvent iakttagits ■— äger förty enligt förslaget en servitutshavare
icke påkalla biträde av gode män. Även den rätt att yrka sådant
biträde, som finnes stadgad i förevarande paragraf i dess nuvarande lydelse,
tillkommer visserligen endast delägare. Emellertid föreligger här den väsentliga
skillnaden att vid handläggningen av viktigare frågor under skiftet,
t. ex. frågor om ägogradering och uppskattning, gode män nu städse skola
deltaga. Det kan enligt vår mening icke vara välbetänkt att — med det härifrån
avvikande innehåll lagförslaget har ■—■ frånkänna servitutshavare rätt
att påkalla biträde av gode män vid fråga, som honom rörer. Detsamma gäller
rågranne, vilkens rätt är beroende av förrättningen. Det må i detta sammanhang
erinras om bestämmelsen i 17 kap. 1 § att rågrannar och andra,
som utan att vara skiftesdelägare haft del i förrättningen, skola vara skyldiga
att deltaga i kostnaderna därför i den omfattning, som prövas skälig med
hänsyn till den nytta de haft av förrättningen.

På grund av det anförda hemställa vi, att ordet »delägare» i första stycket
utbytes mot »sakägare».

Justitierådet Ekberg:

Angående frågan om biträde av gode män vid lantmäteriförrättningar
innebär förslaget den betydelsefulla ändringen av nu gällande bestämmelser,
att sådant biträde icke längre skulle vara obligatoriskt i något fall, utan
gode män skulle tillkallas allenast, därest lantmätaren funne det erforderligt
eller delägare påyrkade det.

Gode männen ha en viktig uppgift att fylla vid lantmäteriförrättningar.
Därvid uppstå ej sällan mellan sakägare tvister av invecklad beskaffenhet,
till vilka förrättningsmännen ha att taga ställning. Därjämte ha dessa att
verkställa uppskattningar och värderingar samt avgöra jordbrukstekniska
frågor, allt ofta av en art som kräver icke blott praktisk erfarenhet utan
jämväl ingående kännedom om ortsförhållanden. Gode männens medverkan
vid dylika frågors lösande är av stor betydelse såväl på grund av den
särskilda erfarenhet och ortskännedom, som de måste förutsättas äga i hithörande
ämnen, som ock på grund av det ökade förtroende för frågornas
riktiga och allsidiga bedömande, som såmedelst vinnes hos allmänheten.
Dessa synpunkter kräva särskilt beaktande, när det gäller att vidtaga inskränkningar
i gode männens uppgifter. Stor varsamhet synes härvid vara
av nöden, även om allt erkännande gives åt den nuvarande lantmätarkå -

Kungl. Maj. ts proposition nr 159.

173

rens kunnighet, skicklighet och erfarenhet. Likaväl som det är av oskattbart
värde, att häradshövdingen vid sin dömande verksamhet har stöd av
häradsnämnden och att denna med honom bär ansvaret för domen, synes
det vara av utomordentlig vikt, att lantmätaren vid invecklade frågors bedömande
kan tillgodogöra sig gode männens praktiska synpunkter och att
gode männen på eget ansvar deltaga i avgörandet.

Förslaget synes huvudsakligen vara förestavat av två skäl, nämligen dels
en önskan att förenkla lantmätarens arbete dels ock en strävan att nedbringa
förrättningskostnaderna. Vad beträffar det förstnämnda skälet har
allenast framhållits, att vissa kallelser skulle inbesparas och tiden för sammanträden
skulle kunna väljas med större frihet. Vad sålunda anförts synes
emellertid icke vara av sådan vikt, att detsamma i och för sig kan motivera
en lagändring av den betydelse som den ifrågavarande. Huvudskälet
blir följaktligen det förbilligande av förrättningskostnaderna, som skulle
vinnas genom förslagets genomförande. Meningarna kunna väl ej vara delade
om angelägenheten av att kostnaderna för sakägarna nedbringas så
mycket som möjligt. Frågan är emellertid i vad mån detta låter sig göra
utan risk att ärendenas prövning menligt påverkas eller men i annat hänseende
uppkommer. Spörsmålet om biträde av gode män vid lantmäteriförrättningar
har ingående dryftats vid jorddelningslagens tillkomst. Därvid
ansågs, att den ökning i kostnaderna för förrättningen, som gode männens
medverkan föranledde, icke vore av den betydelse, att man på den grund
borde avstå från de fördelar, sådant biträde vore ägnat att medföra. Av vad
i förevarande lagstiftningsärende förekommit har jag ej blivit övertygad
om att förhållandena numera ha så förändrats, att tvingande skäl till lagändring
föreligga. Det erinras, att en sakägare kan i rätt betydande omfattning
erhålla statsbidrag för genomförande av en nödvändig lantmäteriförrättning,
därest han behöver sådan hjälp. Under alla förhållanden torde
den föreslagna lagändringen icke \ara av den brådskande natur, att densamma
icke kan utan större olägenhet anstå till dess den pågående reformen
av jorddelningslagstiftningen i dess helhet kan genomföras. Partiella
reformer torde ej böra förekomma utan mycket starka skäl. Såsom ovan
anförts anser jag sådana icke förefinnas i förevarande fall.

På dessa grunder avstyrker jag icke blott den föreslagna ändringen av
förevarande paragraf i vad den avser nu berörda fråga utan jämväl de
härav betingade förslagen till ändringar beträffande 3 kap. 3 och 7 §§
samt 19 kap. 8 § jorddelningslagen ävensom 5 kap. 4 § samt 6 kap. 2 och
6 §§ fastighetsbildningslagen.

Anses emellertid en lagändring i förevarande hänseende redan nu böra
vidtagas, bör enligt min mening förutsättningen vara, att ändringen kan genomföras
utan att de principer, varå gällande bestämmelser vila, i väsentlig
mån frångås. Jag kan följaktligen ej förorda förslaget. Detta innebär nämligen,
att den viktiga grundsatsen om obligatoriskt biträde av gode män vid
vissa mera betydelsefulla frågor helt uppgives. Visserligen förutsättes det,
att till ledning för lantmätaren vissa föreskrifter i ämnet meddelas i admi -

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

nistrativ ordning, men lagförslagets lydelse lämnar helt i delägarnas och
lantmätarens hand att avgöra, när gode män skola tillkallas. Ur principiell
synpunkt är detta icke tillfredsställande, och ovisst är vad instruktionen
kommer att innehålla. Lagen bör alltjämt giva åtminstone vissa vägledande
direktiv. Det erinras, att inom jordlagstiftningen principen om sakägarnas
fria dispositionsrätt alltmer fått vika, när ett allmänt intresse påfordrat det.
Försiktigheten kräver, att lagändringen, om en sådan över huvud taget erfordras,
begränsas till uppmjukning av gällande bestämmelser. Tydligt är,
att en lagbestämmelse av nu antytt innehåll icke kan bliva fullt rationell. Det
är sålunda ofrånkomligt, att en dylik föreskrift måste bliva tämligen summarisk,
om lagtexten ej skall bliva alltför tungläst, men olägenheten härav
är enligt mitt förmenande mindre än de olägenheter, som förslagets genomförande
skulle medföra. Vid ifrågavarande lagstiftningsproblem synes utgångspunkten
således böra vara, att bestämmelsen i 2 kap. 1 § tredje stycket
angående obligatoriskt biträde av gode män vid viktigare frågor bibehålies
som huvudregel. Olika möjligheter för uppmjukning av bestämmelsen
äro tänkbara. En utväg är att efter förebild av stadgandet i 54 kap. 12 §
rättegångsbalken angående summa revisibilis stadga undantag från huvudregeln
i fall det värde frågan gäller uppenbarligen understiger ett visst
penningbelopp. En annan möjlighet är att i anslutning till 15 § expropriationslagen,
vilket lagrum behandlar ett fall, som företer vissa likheter med
förevarande, giva undantaget det innehåll, att frågan uppenbarligen är av
allenast mindre betydelse. Visst stöd för en bestämmelse av sist antytt innehåll
kan för övrigt hämtas från 2 kap. 1 § andra stycket jorddelningslagen.
Här stadgas nämligen som villkor för att antalet biträdande gode män må
ökas utöver två, att laga skiftet skall vara av större omfattning. Tydligt är,
att intet hinder möter mot att ett sådant stadgande, som sist föreslagits, kan
kompletteras genom anvisningar, utfärdade i administrativ ordning; och att
så sker synes jämväl vara önskvärt. Visserligen blir en lagbestämmelse av
den beskaffenhet, som sist förordats, tämligen obestämd och lämnar rum för
olika tolkningar. Såsom ett provisorium i avbidan på den väntade reformen
av lagstiftningen synes den emellertid kunna godtagas, utan att man vid
tillämpningen riskerar mera betydande olägenheter.

Beaktas något av mina förslag, bliva tydligen de förut nämnda följdändringarna
obehövliga, varjämte ändring i lagförslagets ingress erfordras.

Därest vad jag ovan hemställt icke föranleder ändring i förslaget, är
jag ense med lagrådets övriga ledamöter angående angelägenheten av att
ordet »delägare» utbytes mot »sakägare».

4 §.

Lagrådet:

Enligt detta lagrum skall, om lantmätare, som erhållit förordnande att
förrätta laga skifte, vet att mot honom finnes jäv eller om han av andra
tjänstegöromål är förhindrad att företaga skiftet inom skälig tid, han genast
anmäla sådant hos överlantmätaren. Det ankommer då tydligen på

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

175

denne att förordna annan lantmätare att verkställa förrättningen. Enligt det
remitterade förslaget skall särskilt förordnande att förrätta skifte icke erfordras;
sådan förrättning skall städse verkställas av vederbörande distriktslantmätare
(1 §). Departementschefen har framhållit, att — med den innebörd
begreppet »distriktslantmätare» enligt förslaget avsåges skola äga —
det icke vore erforderligt att, om jäv förelåge mot den ordinarie distriktslantmätaren
eller mot annan behörig lantmätare, lagen reglerade vem som i
stället skulle utföra förrättningen; bestämmelser i detta avseende borde givas
i administrativ väg.

Fastighetsbildningssalckunniga ha anfört, att 4 § vore av rent instruktionell
natur. Med hänsyn till att bestämmelsen efter den ändring, som föranleddes
av förslaget om avskaffande av förordnandena, skulle bliva än mera
uttunnad ha de sakkunniga föreslagit stadgandets uteslutande ur lagen; enligt
de sakkunnigas mening borde förhållandet i stället uppmärksammas vid
den överarbetning av lantmäteriinstruktionen, som föranleddes av de utav
de sakkunniga framlagda förslagen. Departementschefen har biträtt förslaget
att upphäva ifrågavarande paragraf och därvid åberopat det nyss återgivna
yttrandet beträffande frågan om jäv mot distriktslantmätare samt de
skäl, som de sakkunniga framhållit.

Vad 4 § innehåller om skyldighet för lantmätare att i där avsedda fall
göra anmälan till överlantmätaren må väl anses vara av instruktionell natur.
Stadgandet innebär emellertid därjämte en materiell regel av stor vikt, nämligen
att lantmätaren är skyldig att ex officio beakta jäv, som föreligger mot
honom. En föreskrift i detta hänseende kan svårligen undvaras. Enligt lagrådets
mening bör därför förevarande paragraf bibehållas men åt densamma
givas det innehåll att, om lantmätare vet omständighet föreligga som utgör
jäv mot honom, han är skyldig att självmant genast frånträda ärendet. De
förhållanden i övrigt som beröras i lagrummet i dess nu gällande lydelse
torde kunna överlämnas till reglering i administrativ ordning.

I överensstämmelse med vad sålunda förordats synes jämväl 3 kap. 9 §
tredje stycket första punkten böra erhålla ändrad lydelse. Där bör sålunda
lämpligen stadgas att, om jäv mot lantmätaren finnes lagligen grundat, förrättningen
genast skall avbrytas och lantmätaren ofördröj ligen frånträda
ärendet. Om anmälan till överlantmätaren torde någon föreskrift icke behöva
upptagas i lagen.

Beaktas vad lagrådet sålunda hemställt, erfordras jämväl jämkning av
lagförslagets ingress.

3 KAP.

1, 2 och 3 §§.

Lagrådet:

Den föreslagna förkortningen av kungörelse- och kallelsetidcn från minst
fjorton till minst åtta dagar har avstyrkts av Svea hovrätt och några av de
hörda ägodclningsdomarna. Till stöd för denna sin ståndpunkt ha de av -

176

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

styrkande myndigheterna åberopat, att förslaget ur rättssäkerhetssynpunkt
vore betänkligt, enär det skulle medföra ökad risk för att förrättning avgjordes
utan att sakägare ägt eller i varje fall i tillräckligt god tid fått kännedom
om förrättningen. Det har bland annat framhållits, att sakägare kunde vara
bortrest, varför det ej vore säkert att kallelsebrevet komme honom till handa
samtidigt som det nådde bestämmelseorten.

Då dessa erinringar mot förslaget enligt lagrådets mening äro tungt vägande
samt någon mera avsevärd förenkling av lantmätarnas arbetsplanering
väl icke skulle vinnas genom förkortningen av kungörelse- och kallelsetiden,
hemställer lagrådet, att nu gällande bestämmelser i förevarande avseende
bibehållas.

Därest vad lagrådet nu hemställt vinner beaktande, måste jämkning vidtagas
i ingressen till lagförslaget.

Justitierådet Ekberg:

Beträffande 3 § hänvisar jag till vad jag anfört vid 2 kap. 1 §.

6 §•

Lagrådet:

Enligt de ändrade regler rörande protokollföringen vilka, i anslutning till
vad som stadgas i rättegångsbalken, upptagits i denna paragraf skall protokollet
för sammanträde under förrättning innan sammanträdet avslutas erhålla
slutlig avfattning. Innebörden härav är, såsom departementschefen
framhåller, icke att protokollet skall ha uppsatts och utskrivits vid sammanträdet,
utan det är tillräckligt att det föreligger t. ex. i form av en stomme
till protokollet och fullständiga anteckningar till de avsnitt, med vilka stommen
skall fullständigas. Med refererandet av handlingar, som ingivas vid
sammanträdet eller eljest omhänderhavas av lantmätaren, kan naturligen
anstå till efter sammanträdet. Däremot måste beträffande avsnitt, som utgöras
av sakägares yrkande och medgivande, utsaga av sakägare eller annan,
redogörelse för gjorda iakttagelser eller meddelade beslut, föreligga
fullständiga memorialanteckningar eller fullständigt koncept. Någon föreskrift
om justering av protokollet i dess helhet har ej ansetts erforderligt
att meddela med hänsyn till att sakägare, som så önskar, äger innan sammanträde
avslutas taga del av det protokoll, som då skall föreligga i sin
slutliga avfattning. Emellertid framhåller departementschefen, att det i vissa
fall uppenbarligen kan vara lämpligt, att avsnitt av protokollet uppläses för
sakägarna innan sammanträdet avslutas, även om ingen av dem framställt
begäran därom; sålunda torde bland annat skäl stundom föreligga att lantmätaren
på eget initiativ uppläser protokollet i vad det avser meddelade
beslut.

De föreslagna bestämmelserna om protokollföringen synas i stort sett
lämpliga. Lagrådet vill emellertid ifrågasätta, huruvida ej i lagen borde upptagas
en föreskrift att vid sammanträde meddelat beslut alltid skall uppläsas.
Härigenom skulle vinnas en viss garanti för att beträffande själva beslu -

Kungl. Maj:Is proposition nr 159.

177

tet reglerna om protokollföringen bliva iakttagna och att sakägarna verkligen
uppfatta beslutets innebörd. Sådant uppläsande bör kunna ske antingen
under sammanträdets gång i samband med beslutets meddelande eller ock
vid sammanträdets slut.

7 §•

Justitierådet Ekberg:

Beträffande denna paragraf hänvisas till mitt yttrande vid 2 kap. 1 §.

9 §.

Lagrådet hänvisar till vad angående detta lagrum anförts under 2 kap. 4 §.

8 KAP.

2 §•

Lagrådet:

Enligt den nu gällande lydelsen av förevarande stadgande skola vid tvångsägoutbyte
de ägor, som utbytas mot varandra, vara av lika uppskattningsinnehåll
enligt gradering, verkställd påsatt ill kap. sägs. I denna regel göres
dock den modifikationen, att vid skillnad i uppskattningsinnehåll inom en
ram av två procent ägoutbyte likväl må äga rum, därvid vederlag för vad
som å ena sidan brister i mark i stället må lämnas i penningar. Härutinnan
föreslås nu den viktiga ändringen, att tvåprocentgränsen skulle ersättas med
en gräns om fem procent eller i fall, som avses i 1 a §, om tjugufem procent.
Denna ändring har ansetts påkalla en särskild regel till skydd för innehavare
av begränsad sakrätt. Sagda regel har upptagits i tredje stycket av paragrafen
och erhållit den lydelsen, att därest ägovidd med högre uppskattningsinnehåll
hör till fastighet, som på grund av inteckning eller eljest häftar
för fordran eller annan rättighet, skall i fråga om sättet för erläggande
och fördelning av penningersättningen vad i lagen om expropriation stadgas
angående expropriationsersättnings erläggande och fördelning äga motsvarande
tillämpning, varefter i en följande punkt angivits vissa undantag från
regeln, i vilka fall fördelning ej skulle erfordras.

Den avfattning, som regeln om erläggande och fördelning av penningersättning
sålunda erhållit i förslaget, är dock ej fullt tillfredsställande. I expropriationslagen
meddelas bestämmelser dels i 48 § om nedsättning av expropriationsersättning
hos länsstyrelsen, dels i 57 § om själva fördelningen
och dels i 58 § om länsstyrelsens skyldighet att göra anmälan angående fördelningen
hos inskrivningsdomaren. Inteckningsförordningen innehåller
emellertid vissa kompletterande bestämmelser. Sålunda stadgas i 24 § 2 mom.
bland annat, att därest vid fördelning av expropriationsersättning betalning
utfaller å intecknad fordrans huvudstol, inteckningen skall till motsvarande
belopp vara utan verkan och vederbörlig inskrivning härom skall göras.
Uppenbart är, att sistnämnda stadganden skola äga motsvarande tillämpning
i det fall, varom i förevarande paragraf är fråga. Till tydligt utmär12
Ilih(ing (ill riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 159.

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

kande härav bör jämkning i paragrafen vidtagas. Första punkten i tredje
stycket kan sålunda förslagsvis erhålla följande lydelse: »Hör ägovidd —

--annan rättighet, skall i fråga om sättet för erläggande och fördelning

av penningersättningen samt om verkan därav vad angående expropriationsersättning
är stadgat äga motsvarande tillämpning». En sådan ändring
föranleder en redaktionell jämkning även i sista punkten.

Slutligen må framhållas, att eftersom sista stycket i paragrafen innehåller
grunder för bestämmande av penningersättning för vad som brister i mark,
följdriktigheten synes kräva, att detta stycke byter plats med det nya tredje
stycket.

4 §•

Lagrådet:

Andra punkten i första stycket har fått en mindre lämplig avfattning. Vad
där åsyftas lärer komma till bättre uttryck, därest det stadgas, att ägoutbyte
dock ej må ske, om utbytet skulle medföra försämrad fastighetsindelning
eller försvåra fastighetsindelningens genomförande enligt plan, som omförmäles
i 1 a §.

Andra stycket innehåller nu bestämmelser om s. k. oskadlighetsprövning
vid frivilligt ägoutbyte. Här stadgas nämligen den regeln för dylikt ägoutbyte,
att därest äga, som sådant utbyte avser, hör til! fastighet, som på
grund av inteckning eller eljest häftar för fordran eller annan rättighet,
utbytet ej må ske, med mindre innehavaren av sådan fordran eller rättighet
lämnar medgivande därtill eller det är uppenbart, att utbytet icke kan lända
honom till skada. Denna bestämmelse skall enligt förslaget bibehållas oförändrad.

Bestämmelsen avser förutom fordringsinteckning även annan sakrätt, för
vilken fastigheten häftar på grund av inteckning eller jämlikt It kap. 2 §
jordabalken, t. ex. nyttjanderätt eller avkomsträtt. I motiven till stadgandet
har framhållits, att en fastighets förmåga att utgöra pant för dylika rättigheter
kunde i hög grad äventyras genom ägoutbyte, även om det verkställdes
mellan ägor, vilka hade lika uppskattningsvärde. Enligt grunderna för
jorduppskattning vid skifte inginge nämligen i denna icke sådana värden
som värden av byggnader och anläggningar, om än dessa utgjorde det väsentliga
av fastighetens värde.

Såsom av det föregående framgår avser oskadlighetsprövningen icke rättighet
av ovan antytt slag, för vilken fastigheten icke på grund av inteckning
eller eljest häftar. Uppenbart är emellertid, att exempelvis även en
nyttjanderättshavare, vilkens rätt icke har inteckningsskydd, kan lida skada
genom ett ägoutbyte; och risken för att dylik skada skall kunna uppkomma
ökas tydligen, om såsom nu föreslagits den gällande begränsningen,
att de till utbyte ifrågasatta ägorna skola ha väsentligen lika uppskattningsinnehåll,
utbytes mot en gräns om tio procent av fastighetens uppskattningsinnehåll.
Det skulle därför möjligen kunna ifrågasättas, huruvida icke förslagets
genomförande borde påkalla, att det skydd för innehavare av sakrätt,

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

179

som oskadlighetsprövningen innebär, något utvidgades. Särskilt synes härvid
skyddet för arrendator och hyresgäst böra uppmärksammas. Vid frivillig
töryttring av fastigheten åtnjuter en sådan nyttjanderättshavare, försåvitl
han har skriftligt kontrakt och tillträde skett, samma skydd som om
hans nyttjanderätt hade blivit intecknad. Detta skäl kan anföras för att även
vid frivilligt ägoutbyte jämställa en arrendator eller en hyresgäst under
nämnda förutsättning med en nyttjanderättshavare, som låtit inteckna rätten.

Frågan om nyttjanderättshavares och därmed jämställda rättsägares ställning
vid laga skifte var föremål för ingående övervägande vid jorddelningslagens
tillkomst. Det ansågs otvivelaktigt, att en nyttjanderättshavare ofta
kunde lida skada av ett skiftes utgång, oaktat fastighetens värde ej minskades
genom skiftet. En arrendator kunde exempelvis ha nedlagt särskilda
kostnader och inrättat sig för att bedriva jordbruket på den arrenderade fastigheten
på ett visst sätt; bleve då genom skiftet ägorna delvis förlagda på
annan plats inom skifteslaget, lede han säkerligen ofta förlust. I tidigare förslag
till jorddelningslag hade detta beaktats vid utformningen av bestämmelsen
i 1 kap. 1 §'' om vad med laga skifte förstås. Lagrådet gjorde emellertid
anmärkning häremot. Anmärkningen gick huvudsakligen ut på att
det icke kunde anses riktigt, att en sådan omständighet som en eventuell
förlust för en arrendator skulle komma i betraktande vid bedömande av
huruvida skifte finge komma till stånd eller på vilket sätt skiftet skulle
verkställas.

I vad förra lagrådet sålunda anfört kan lagrådet för sin del instämma.
Tydligt är, att hänsyn till nyttjanderättshavares rätt principiellt sett ej bör
utgöra hinder för företagande av en nödvändig jorddelningsförrättning eller
vissa av en ändamålsenlig jorddelning betingade åtgärder under en dylik
förrättning. Vid ett frivilligt ägoutbyte äro emellertid förhållandena något annorlunda
än vid lantinäteriåtgärder i allmänhet. Ett sådant utbyte är i väsentliga
avseenden att jämställa med en frivillig överlåtelse av en jordäga.
Det kan ej bortses från att, såsom departementschefen jämväl antytt i remissprotokollet,
den avtalsfrihet, som kontrahenterna äga vid ett ägoutbyte
av ifrågavarande beskaffenhet, kan leda till missbruk, i det att transaktioner,
som i själva verket äro att anse som köp, kunna företagas i form av
frivilligt ägoutbyte. Emellertid kan knappast fog anses föreligga för antagande,
att den föreslagna utvidgningen av villkoren för sådant ägoutbyte
skulle medföra alltför stor risk i nu nämnda hänseende.

Det är dessutom att märka, att visst, ehuru ej fullständigt skydd är berett
en arrendator genom bestämmelserna i 2 kap. 27 § lagen om nyttjanderätt
till fast egendom. Här stadgas nämligen, att om en utarrenderad fastighets
ägor till följd av lantmäteriförrättning så ändrats till omfång eller läge,
alt avkomsten eller nyttan därav förringas för arrendatorn, denne äger njuta
skälig nedsättning av arrendeavgiften. Han har dessutom rätt att uppsäga
avtalet, såvitt förändringen ej är av allenast ringa betydelse.

Ytterligare kan framhållas, alt en arrendator eller annan nyttjanderätts -

180

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

havare, som så önskar, har möjlighet att stärka sitt skydd genom inteckning
av sitt kontrakt, försåvitt detta ej innehåller annat förbehåll.

Med hänsyn till vad sålunda anförts har lagrådet icke funnit tillräckliga
skäl föreligga att föreslå ändring av förslaget i nu ifrågavarande avseende.

14 KAP.

10 §.

Lagrådet:

Med bestämmande av vissa ersättningar, om vilka förmäles i 6 och 8 §§,
må enligt vad i nu förevarande paragraf stadgas anstå till särskild förrättning,
som företages sedan skiftet i övrigt blivit fastställt. I andra punkten
av paragrafen finnes nu intaget ett stadgande, som innefattar en påminnelse
till lantmätaren att han till den särskilda förrättningen skall utfärda
kungörelse och kallelser på sätt i 3 kap. 1 och 2 §§ sägs.

I det remitterade förslaget har i sist angivna hänseende upptagits föreskrift,
att angående kungörelse om sådan förrättning samt kallelse därtill
bestämmelserna i 3 kap. i tillämpliga delar skola lända till efterrättelse.
Enligt motiven har nämnda föreskrift utformats på angivet sätt för att det
skall framgå, att även förrättning av ifrågavarande art skall, under förutsättning
att alla sakägare infinna sig, kunna i enlighet med den föreslagna
nya bestämmelsen i 3 kap. 4 § företagas oavsett att kungörelse ej skett.

Den avfattning, som stadgandet sålunda erhållit, kan emellertid lätt föranleda
den missuppfattningen, att allenast de bestämmelser i 3 kap., som
avse kungörelse och kallelse till förrättning, skulle vara tillämpliga i förevarande
fall. Så är emellertid ej förhållandet. Även andra bestämmelser i
sagda kapitel ävensom vissa stadganden i lagen i övrigt kunna komma att
äga tillämpning. Den avfattning, som förevarande paragraf nu har, synes
därför vara att föredraga.

Vad ovan anmärkts gäller i viss män även det föreslagna stadgandet i
16 kap. 5 §.

Iakttages lagrådets anmärkning, föranleder detta jämkning i lagförslagets
ingress.

16 KAP.

5 §.

Lagrådet:

Denna paragraf synes, såsom lagrådet anfört vid 14 kap. 10 §, böra bibehållas
i oförändrat skick.

Ett beaktande av vad nu erinrats nödvändiggör jämkning i ingressen till
lagförslaget.

Kungl. Maj. ts proposition nr 159.

181

19 KAP.

5 §.

Lagrådet:

Därest i enlighet med lagrådets hemställan den i 3 kap. 2 § andra stycket
sista punkten nu stadgade underrättelsetiden av fjorton dagar icke ändras,
bör tredje stycket i förevarande lagrum bibehållas.

8 §•

Jnstitierådet Ekberg:

Beträffande denna paragraf hänvisas till vad jag anfört vid 2 kap. 1 §.

20 KAP.

6 §•

Lagrådet:

Enligt 2 mom. i förevarande paragraf kunna olika lantmäteriförrättningar
kombineras med varandra. De regler* som i förslaget givas i nu ifrågavarande
hänseende, äro ganska summariska. Både lagtextens avfattning och fastighetsbildningssakkunnigas
motivering i ämnet giva emellertid stöd för att
förslaget bör tolkas så, att man avsett ej att skapa en ny typ av lantmäteriförrättning
utan endast att möjliggöra, att de olika förrättningarna kunna
handläggas gemensamt. Beträffande varje fråga komma då alltjämt att gälla
de regler, som härför uppställas i jorddelningslagen. Särskild bestämmelse
härom är ej erforderlig. Det förhållandet, att dessa förrättningar sammanföras
till gemensam handläggning, innebär uppenbarligen — såsom av departementschefens
yttrande framgår —- att protokollet blir gemensamt liksom
också kartan, att de komma att gemensamt avslutas, att besvärstiden
löper från samma dag för samtliga frågor, att talan kan fullföljas i ett sammanhang
mot dem alla, ehuru densamma naturligtvis kan begränsas till en
av frågorna, och att gemensam fastställelseprövning äger rum.

21 KAP.

3 §.

Lagrådet:

Enligt det föreslagna tillägget till förevarande lagrum må kommun besluta,
att valman för utseende av ägodelningsnämndeman skall för inställelse
vid valet åtnjuta dagtraktamente, ersättning för särskild resdag och
resekostnadsersättning efter de grunder, som i kommunallagarna stadgas
angående sådan gottgörelse till ledamöter i styrelser och nämnder.

I remissprotokollet uttalas att, med den utformning 11 kap. 4 § vattenlagen
har, vad sålunda föreslagits blir utan att ändring vidtages i vattenlagen
tillämpligt även å valman för utseende av vattenrättsnämndeman.

I anledning härav må framhållas, att i sagda lagrum i vattenlagen stadgas
att — med vissa angivna avvikelser — vattenrättsnämndemän skola utses

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

på det sätt som om utseende av ägodelningsnämndeman finnes stadgat. De
valda ordalagen torde utmärka, att med hänvisningen åsyftas sådana formella
frågor som sättet för valmännens utseende och förfarandet vid deras
val av nämndemän. Med den avfattning hänvisningen har låter det emellertid
enligt lagrådets mening svårligen sig göra att därunder inbegripa även
frågan, om och i vad mån ersättning skall utgå till valmännen. I varje fall
torde det i tydlighetens intresse vara att förorda, att en uttrycklig bestämmelse
meddelas även med avseende å ersättning till valmän för utseende av
vattenrättsnämndeman. Därvid kan man antingen till 11 kap. 4 § vattenlagen
foga en tilläggsföreskrift, motsvarande den i jorddelningslagen nu föreslagna,
eller också sammanföra de båda bestämmelserna till en särskild lag.

Övergångsbestämmelserna.

Lagrådet:

Syftet med den föreslagna övergångsbestämmelsen i fråga om ägoutbyte
är att, därest ägoutbyte — vare sig det ägt rum såsom särskild förrättning
eller skett i samband med laga skift^ — avslutats före lagens ikraftträdande,
vid fastställelseprövningen eller prövningen av anförda besvär äldre
lags bestämmelser skola tillämpas. Då i stadgandet talas om beslut som under
laga skifte meddelats angående ägoutbyte, torde emellertid under detta
uttryckssätt falla mer än som avsetts, t. ex. beslut i fråga huruvida ägoutbyte
skall ske eller ej. Med hänsyn härtill synes åt stadgandet böra givas en
mera begränsad avfattning, så att det kommer att avse endast fall, då före
den 1 juli 1951 under laga skifte eller eljest ägoutbyte avslutats.

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 269)

om fastighetsbildning i stad.

5 KAP.

4 §.

Justitierådet Ekberg:

Beträffande denna paragraf hänvisas till mitt yttrande vid 2 kap. 1 § jorddelningslagen.

6 KAP.

2 §•

Lagrådet:

För att tydligt utmärka vilken distriktslantmätare som är behörig förrättningsman
synes, i anslutning till bestämmelsen därom i 2 kap. 1 § jorddelningslagen
i detta lagrums föreslagna lydelse, efter ordet »distriktslantmätaren»
böra tilläggas »i det lantmäteridistrikt, där jorden är belägen».

Enligt förslaget kan laga skifte å stadsjord förrättas även av den, som
särskilt av Konungen bemyndigats därtill. Enligt vad för lagrådet upplysts
torde avsikten vara, att sådant bemyndigande skall meddelas endast i sta -

183

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

dens tjänst anställd mätningsman. Det kan ifrågasättas, om icke lämpligen
detta förhållande borde komma till uttryck i lagtexten och denna alltså
gi-vas ett mera begränsat innehåll genom att i första styckets första punkt
orden »annan som särskilt av Konungen bemyndigats därtill» utbytas mot
»mätningsman anställd i stadens tjänst, därest han av Konungen bemyndigats
därtill». Vidtages denna ändring, torde den följande punkten böra
undergå en redaktionell jämkning.

Justitierådet Ekberg:

Beträffande denna paragraf hänvisas till vad jag anfört vid 2 kap. 1 §
jorddelningslagen.

6 §.

Justitierådet Ekberg:

Angående denna paragraf hänvisas till mitt yttrande vid 2 kap. 1 § jorddelningslagen.

12 §.

Lagrådet:

Vidtages den av lagrådet ifrågasatta ändringen i 2 §, avseende laga skiftes
förrättande av annan än vederbörande distriktslantmätare, torde i förevarande
paragrafs första stycke efter orden »i stadens tjänst anställd mätningsman»
i förtydligande syfte böra tilläggas »ändå att han ej erhållit bemyndigande,
som i 2 § sägs».

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 10 § lagen den 18 juni
1926 (nr 336) om sammanläggning av fastigheter å landet.

10 §.

Lagrådet:

Ansökning om sammanläggning torde ofta komma att göras redan i framställningen
om avstyckningsförrättning, vilken handling bilägges förrättningsakten.
Av departementschefens yttrande framgår ej tydligt, om avsikten
är, att även för detta fall särskild anteckning i förrättningsprotokollet
måste göras för att ansökan hos ägodelningsdomaren skall vara obehövlig.
Då sådan anteckning icke synes vara påkallad, torde andra punkten i paragrafens
första stycke lämpligen kunna givas det innehåll, att ansökning
hos ägodelningsdomaren dock icke är erforderlig, då sammanläggningen utgör
förutsättning för fastslällelse å avstyckningsförrättning och ägaren av
de områden, som skola sammanläggas, vid förrättningen anhållit om sammanläggningen
samt detta framgår av förrättningshandlingarna.

Ur protokollet:

Bengt Larson.

184

Kungl. iMaj. ts proposition nr 159.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 16 mars 1951.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Quensel, Danielson, Vougt,

Zetterberg, NiLSSon, Sträng, Ericsson, Mossberg, Andersson, Lingman,

Hammarskjöld .

Efter gemensam beredning med cheferna för inrikes-, kommunikationsoch
jordbruksdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet,
statsrådet Zetterberg, lagrådets den 15 mars 1951 avgivna utlåtande över
de till lagrådet den 16 februari 1951 remitterade förslagen till lag angående
ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet,
lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning
i stad samt lag angående ändrad lydelse av 10 § lagen den 18 juni
1926 (nr 336) om sammanläggning av fastigheter å landet.

Efter redogörelse för vad lagrådet och dess ledamöter yttrat anför föredraganden
följande.

Vad en ledamot av lagrådet anfört beträffande förslaget, att biträde av
gode män icke längre skall vara obligatoriskt i något fall utan att gode
män skola tillkallas allenast därest lantmätaren finner det erforderligt
eller delägare påyrkar det, föranleder mig icke att frångå förslaget. Enligt
min mening är nämligen en jämkning av det nu för flertalet slag av
förrättningar gällande kravet på obligatoriskt biträde av gode män påkallad.
Därvid är att beakta, att behovet av gode män icke generellt bör knytas
till viss art av förrättningar eller visst slag av frågor; av avgörande
betydelse är i stället beskaffenheten i det särskilda fallet av den föreliggande
förrättningen eller frågan. Det av samma ledamot av lagrådet i andra hand
framförda förslaget till jämkning tillgodoser väl denna synpunkt men är å
andra sidan förknippat med den betydelsefulla olägenheten att delade meningar
lätt kunna uppstå mellan lantmätaren och fastställelsemyndigheten
huruvida biträde av gode män varit erforderligt och sålunda beträffande
frågan huruvida förrättning, som verkställts utan biträde av gode
män, med hänsyn härtill är lagligen beskaffad. På grund härav anser jag
ej heller detta förslag vara tillfredsställande.

Vad lagrådet anfört därom att rätt att påkalla biträde av gode män bör
tillkomma ej blott delägare i ett skifte utan även annan sakägare synes väl -

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

185

grundat. Jämkningar i enlighet härmed torde därför böra göras i 2 kap.
1 § jorddelningslagen och G kap. 2 § fastighetsbildningslagen.

Beträffande 2 kap. 4 § jorddelningslagen, vilket lagrum enligt det remitterade
förslaget skulle utgå, har lagrådet föreslagit, att åt lagrummet skulle
givas det innehåll att, om lantmätaren vet omständighet föreligga som
utgör jäv mot honom, han är skyldig att självmant genast frånträda ärendet.
I överensstämmelse härmed har lagrådet vidare förordat, att 3 kap.
9 § tredje stycket första punkten samma lag borde erhålla den ändrade lydelsen,
att om jäv mot lantmätaren finnes lagligen grundat, förrättningen
genast skall avbrytas och lantmätaren ofördröjligen frånträda ärendet. Vad
lagrådet sålunda hemställt anser jag mig böra biträda.

Lagrådet har avstyrkt de beträffande 3 kap. 1, 2 och 3 §§ jorddelningslagen
föreslagna ändringarna, såvitt de innebära förkortning av kungörelseoch
kallelsetiden från minst fjorton till minst åtta dagar. Avstyrkandet är
främst grundat på den uppfattningen att förslaget vore betänkligt ur rättssäkerhetssynpunkt.
Redan vid remissen till lagrådet har jag framhållit, att
de under remissbehandlingen av fastighetsbiIdningssakkunnigas promemoria
ur denna synpunkt framförda erinringarna voro ägnade att ingiva viss
tveksamhet om lämpligheten av reformen. Då nu även lagrådet enhälligt
avstyrkt förslaget, finner jag mig ej böra vidhålla detsamma. Detta föranleder,
att 3 kap. 2 § bör bibehållas i oförändrad lydelse samt att jämkningar
böra göras i de föreslagna lydelserna av 3 kap. 1 och 3 §§ samt 19 kap.
5 § jorddelningslagen.

Lagrådets erinringar beträffande 3 kap. 6 §, 8 kap. 2 § och 4 § första
stycket, 14 kap. 10 § och 16 kap. 5 § jorddelningslagen torde böra iakttagas.

1 11 kap. 4 § vattenlagen stadgas, att — med vissa angivna avvikelser —
vattenrättsnämndemän skola utses på sätt om utseende av ägodelningsnämndeman
finnes stadgat. Vid remissen av lagförslagen till lagrådet har
jag anfört, att med den utformning nämnda lagrum hade vad som genom
tillägg till 21 kap. 3 § jorddelningslagen stadgats därom, att kommun må
besluta att valman skall för inställelse vid val av ägodelningsnämndeman
åtnjuta viss gottgörelse, bleve utan att ändring vidtoges i vattenlagen tilllämpligt
även å valman för utseende av vattenrättsnämndemän. Lagrådet
har däremot uttalat, att med den avfattning hänvisningen i 11 kap. 4 §
vattenlagen har det svårligen läte sig göra att därunder inbegripa även
trågan om och i vad mån ersättning skall utgå till valmännen ävensom att
det i varje fall i tydlighetens intresse torde vara att förorda, att en uttrycklig
bestämmelse meddelades. Även om jag fortfarande anser, att hänvisningen
i 11 kap. 4 § vattenlagen kan tolkas så alt den omfattar även
frågan om gottgörelse till valmän, vill jag ej motsätta mig att för vinnande
av full klarhet ett förtydligande i lagtexten äger rum. Detta torde enklast
kunna ske genom alt hänvisningen gives den formuleringen att vad om
sättet för utseende av ägodelningsnämndeman och om gottgörelse åt valman
för inställelse vid val av sådan nämndeman är stadgat skall äga motsvarande
tillämpning vid utseende av vattenrättsnämndemän.
l.-{ Dihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 159.

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

Vad lagrådet anfört i fråga om övergångsbestämmelserna till förslaget
till lag om ändring i jorddelningslagen torde böra beaktas.

Likaså torde lagrådets anmärkningar beträffande 6 kap. 2 och 12 §§
fastighetsbildningslagen samt 10 § ''sammanläggningslagen böra iakttagas.

I enlighet med vad i det föregående förordats ha ändringar vidtagits i de
remitterade lagförslagen varjämte upprättats förslag till lag om ändrad lydelse
av 11 kap. 4 § vattenlagen. Därutöver ha förslagen till lag angående
ändring i lagen om delning av jord å landet och lag angående ändring i lagen
om fastighetsbildning i stad undergått vissa smärre jämkningar av
redaktionell natur. Efter den sålunda gjorda överarbetningen föreligga nu
förslag till

1) lag angående ändring i lagen den IS juni 1926 (nr 326) om delning
av jord å landet;

2) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning
i stad;

3) lag angående ändrad lydelse av 10 § lagen den 18 juni 1926 (nr 336)
om sammanläggning av fastigheter å landet; samt

4) lag om ändrad lydelse av 11 kap. 4 § vattenlagen.

Föredraganden hemställer, att lagförslagen måtte jämlikt § 87 regeringsformen
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Olle Hellberg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

187

Innehållsförteckning.

Sid.

Proposition ............................................................ 1

Lagförslag:

Lag angående ändring i lagen om delning av jord å landet ............ 3

Lag angående ändring i lagen om fastighetsbildning i stad ............ 20

Lag angående ändrad lydelse av 10 § lagen om sammanläggning av fastigheter
å landet.................................................... 25

Lag om ändrad lydelse av 11 kap. 4 § vattenlagen...................... 26

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden den 16 februari 1951 27

Ingress ............................................................ 27

I. Inledning .................................................... 28

IL Myndighets förordnande för lantmätare att verkställa förrättning . . 32

III. Kungörande av lantmäteriförrättning............................ 45

IV. Biträde av gode män vid lantmäteriförrättning .................. 53

V. Protokoll över lantmäteriförättning ............................ 57

VI. Utmärkande av rågång ........................................ 62

VII. Institutet ägoutbyte ............................................ 65

VIII. Sammanträde för avslutande av lantmäteriförrättning ............ 95

IX. Utlämnande av handlingar och karta ............................ 98

X. Upprättande av karta vid avstyckning .......................... 103

XI. Kombination av olika förrättningar ......''...................... 107

XII. Insändande av dagboken över jorddelningsmål till justitiekanslers ämbetet

.................................................... 117

XIII. Ansökan om sammanläggning i samband med avstyckning ........ 119

XIV. Ersättning åt valmän för val av ägodelnings- och vattenrätts nämndemän

................................................ 121

XV. Detaljutformning .............................................. 122

Till lagrådet remitterade lagförslag .................................. 137

Fastighetsbildningssakkunnigas lagförslag ............................ 161

Lagrådets utlåtande .................................................... 171

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden den 16 mars 1951 . . 184