Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1966 (Proposition 1966:159 - höst)

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1966

Nr 159

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 5 kap. 4 och 5 §§ luftfartslagen
den 6 juni 1957 (nr 297), in. m.; given Stockholms
slott den 11 november 1966.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogat förslag till lag om ändrad lydelse av 5 kap. 4
och 5 §§ luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297),

dels godkänna den i Tokio den 14 september 1963 undertecknade konventionen
om brott och vissa andra handlingar begångna ombord på luftfartyg.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att riksdagen godkänner en i Tokio år 1963 undertecknad
konvention om brott och vissa andra handlingar begångna ombord
på luftfartyg. Vidare föreslås att 5 kap. 4 och 5 §§ luftfartslagen ändras
med anledning av konventionen. Lagförslaget har tillkommit i samarbete
med berörda departement i Danmark, Finland och Norge.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 159

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1966

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av 5 kap. 4 och 5 §§ luftfartslagen
den 6 juni 1957 (nr 297)

Härigenom förordnas, att 5 kap. 4 och 5 §§ luftfartslagen den 6 juni
1957 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

4 §.

För upprätthållande av lydnaden
och ordningen ombord äger befälhavaren
bruka det våld, som med
hänsyn till omständigheterna kan
anses försvarligt.

Då fartyget är i fara eller nöden
eljest kräver det, har befälhavaren
rätt att bruka varje medel, som är
nödvändigt för att framtvinga lydnad
eller återställa ordningen. Det
åligger i sådant fall envar av besättningen
att utan särskild anmaning
lämna befälhavaren nödigt bistånd.

Göres större våld än som är medgivet,
vare lag som eljest för sådant
fall är stadgad.

(Föreslagen lydelse)

4 §.

När det påkallas av hänsyn till
luftfartygets säkerhet eller säkerheten
för ombordvarande person eller
egendom eller för upprätthållande
av lydnaden och ordningen ombord,
äger befälhavaren bruka det
våld och vidtaga de åtgärder i övrigt
som kunna anses försvarliga
med hänsyn till omständigheterna.

I fall som avses i första stycket
skall medlem av besättningen utan
särskild anmaning lämna befälhavaren
det bistånd han behöver. Efter
anmaning av befälhavaren äger även
passagerare lämna sådant bistånd.

Om det till förebyggande av att
luftfartygets säkerhet eller säkerheten
för person eller egendom ombord
äventyras är nödvändigt att åtgärd
som avses i första stycket vidtages
utan dröjsmål, äger medlem av
besättningen och passagerare vidtaga
åtgärden utan anmaning av befälhavaren.

5 §•

Förövas å — —----kunna uppskjutas.

Befälhavaren skall, så långt om- Befälhavaren skall, så långt omständigheterna
medgiva, sörja för ständigheterna medgiva, sörja för
att den brottslige icke avviker och att den brottslige icke avviker och
äger för sådant ändamål taga honom äger för sådant ändamål taga ho -

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1966

(Nuvarande lydelse)

i förvar till dess han kan överlämnas
till svensk polisman eller, utom
riket, till behörig utländsk myndighet
eller, där hinder icke möter, till
svensk konsul.

Föremål som må antagas äga betydelse
för utredning om brottet må
av befälhavaren tagas i förvar till
dess det kan överlämnas till polisman
eller myndighet som avses i
andra stycket.

(Föreslagen lydelse)

nom i förvar. Bestämmelserna i i §
andra stycket äga motsvarande tilllämpning.
Den brottslige får ej utan
eget samtycke hållas i förvar längre
än till dess han kan överlämnas till
svensk polisman eller, utom riket,
till behörig utländsk myndighet eller
till svensk konsul.

Föremål som kan antagas äga betydelse
för utredning om brottet får
befälhavaren taga i förvar. Befälhavaren
skall tillhandahålla polisman
eller myndighet som avses i andra
stycket de upplysningar och de föremål
i hans besittning som kunna
vara av betydelse för utredning om
brottet.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1966

Utdrag av protokollet över justitieårenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
på Stockholms slott den 30 september 1966.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Kling, Edenman, Johansson,
Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist,
Gustafsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändrad lydelse
av 5 kap. i och 5 §§ luftfartslagen samt anför.

I 5 kap. luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297) finns bestämmelser om
luftfartygs befälhavare och om tjänsten ombord. Bl. a. ges regler om befälhavarens
och besättningens befogenheter för att trygga säkerheten och
upprätthålla ordningen ombord på luftfartyget och om befälhavarens skyldigheter
när brott förövas ombord. Dessa regler är omedelbart tillämpliga
bara på svenska luftfartyg. Med stöd av en fullmaktsbestämmelse i 5 kap.
11 § luftfartslagen har emellertid Kungl. Maj :t i 53 § luftfartskungörelsen
den 24 november 1961 (nr 558) föreskrivit att, om lagen i den stat där utländskt
luftfartyg är registrerat tillägger befälhavaren samma behörighet
som enligt nämnda regler tillkommer befälhavare på svenskt luftfartyg,
behörigheten får utövas även inom svenskt område.

Den 14 september 1963 antogs på en diplomatisk konferens i Tokio en
konvention om brott och vissa andra handlingar begångna ombord på luftfartyg.
Till grund för konventionen låg ett förslag som hade upprättats inom
Internationella civila luftfartsorganisationens (ICAO) juridiska kommitté.
Konventionen reglerar väsentligen frågor om befälhavares, besättningsmedlems
och passagerares skyldigheter och befogenheter i anledning av brott
ombord på luftfartyg eller eljest för upprätthållande av ordning och säkerhet
ombord. Konventionen har undertecknats av tjugosex stater, bland dem
Norge och Sverige men inte övriga nordiska stater. Den träder i kraft när
den har ratificerats av tolv signatärmakter. Konventionen har hittills ratificerats
av Filippinerna, Republiken Kina och Portugal.

Konventionen i de franska och engelska versionerna samt i en inom
justitiedepartementet utarbetad svensk översättning torde få fogas vid
statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 3.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1966

Företrädare för det danska justitsministeriet och ministeriet for offentlige
arbejder, det finska justitieministeriet, det norska justisdepartementet
och det svenska justitiedepartementet har under åren 1964 och 1965 hållit
överläggningar om en samnordisk lagstiftning på grundval av Tokiokonventionen.
Enighet har därvid uppnåtts om att de nordiska länderna bör ansluta
sig till konventionen. I anslutning till överläggningarna har inom justitiedepartementet
i november 1965 upprättats en promemoria angående ifrågasatt
svenskt biträdande av Tokiokonventionen (stencil Ju 1965: 12). Vid
promemorian har fogats bl. a. förslag till lag om ändrad lydelse av 5 kap.
4 och 5 §§ luftfartslagen. Förslaget överensstämmer såväl sakligt som formellt
nära med motsvarande danska och norska lagförslag. Folketinget och
stortinget har redan antagit dessa lagförslag. Något finskt lagförslag föreligger
ännu inte. Promemorieförslaget torde få fogas vid statsrådsprotokollet
i detta ärende som bilaga 2.

Efter remiss har yttranden över promemorian avgivits av riksåklagaren
— efter hörande av länsåklagarmyndigheterna i Blekinge län och Kronobergs
län, Malmöhus län samt Hallands län — hovrätten för Västra Sverige,
rikspolisstyrelsen, luftfartsstyrelsen, Landsorganisationen (LO), Tjänstemännens
centralorganisation (TCO), Scandinavian Airlines System (SAS),
och Svensk pilotförening.

Gällande bestämmelser

I 5 kap. luftfartslagen ges bestämmelser om luftfartygs befälhavare och
om tjänsten ombord.

I 1 och 2 §§ föreskrivs att på svenskt luftfartyg skall finnas befälhavare,
som äger högsta myndighet ombord. Vidare ges bestämmelser om befälhavarens
skyldigheter med avseende på fartygets luftvärdighet, utrustning, bemanning,
tillsyn m. in.

Enligt 3 § skall befälhavaren ha uppsikt över luftfartyget och dess besättning
samt passagerare och gods. Han äger, när det visar sig nödvändigt,
tillfälligt ålägga medlem av besättningen att utföra annat arbete än det
för vilket han anställts. Passagerare skall noggrant iaktta vad befälhavaren
föreskriver i fråga om ordningen ombord. När omständigheterna kräver
det, äger befälhavaren landsätta eller vägra att ta ombord medlem av
besättningen, passagerare eller gods.

I 4 § regleras de befogenheter att tillgripa våld som tillkommer befälhavaren,
när det gäller att upprätthålla lydnaden och ordningen eller säkerheten
ombord. För att upprätthålla lydnaden och ordningen ombord äger
befälhavaren enligt första stycket använda det våld som med hänsyn till
omständigheterna kan anses vara försvarligt. När fartyget är i fara eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1966

nöden i annat fall kräver det, äger befälhavaren enligt andra stycket använda
varje medel som är nödvändigt för att framtvinga lydnad eller återställa
ordningen. I sådant fall är varje medlem av besättningen skyldig
att utan särskild anmaning lämna befälhavaren det bistånd som behövs.
Används större våld än som är medgivet enligt dessa regler, gäller enligt
4 § tredje stycket vad som eljest är föreskrivet för sådant fall.

I 5 § meddelas bestämmelser för det fall att svårare brott förövas ombord
på luftfartyg. Enligt första stycket skall befälhavaren i sådant fall såvitt
möjligt vidta de åtgärder som fordras för utredning av saken och som
inte kan uppskjutas utan våda. Andra stycket föreskriver att befälhavaren
så långt omständigheterna medger skall sörja för att den brottslige inte avviker
och att han för detta ändamål äger ta den brottslige i förvar till dess
denne kan överlämnas till svensk polisman eller, utom Sverige, till behörig
myndighet eller svensk konsul. Föremål som kan antas vara av betydelse
för utredningen kan enligt tredje stycket också tas i förvar till dess det
kan överlämnas till polisman eller myndighet som nyss nämnts.

I 6—8 §§ meddelas vissa bestämmelser om befälhavarens skyldighet i
fråga om fartygshandlingar och om de åtgärder som skall vidtas när fartyget
råkar i nöd eller när allvarligare olyckshändelser inträffat eller hotar.

Enligt 9 § åligger det var och en som gör tjänst ombord på luftfartyg
bl. a. att noggrant efterkomma förmans order angående tjänsten och att
tillgodose ombordvarandes säkerhet och bästa.

I 10 § föreskrivs att den som på grund av alkoholpåverkan eller liknande
orsak inte kan fullgöra sina åligganden på ett betryggande sätt inte
får göra tjänst ombord.

De nu återgivna bestämmelserna i 5 kap. luftfartslagen är omedelbart
tillämpliga bara beträffande svenskt luftfartyg. Enligt 11 § i samma kapitel
ankommer det på Kungl. Maj :t att bestämma i vad mån föreskrifterna
skall tillämpas i fråga om utländskt luftfartyg vid luftfart inom svenskt
område. I fråga om bestämmelserna i 5 kap. 3—5 §§ luftfartslagen har
så skett genom föreskrifterna i 53 § tredje stycket luftfartskungörelsen.
Där föreskrivs — i första punkten — att, om befälhavare på utländskt
luftfartyg enligt lagen i den stat där luftfartyget är registrerat äger behörighet
som avses i 5 kap. 3, 4 eller 5 § luftfartslagen, sådan behörighet får
utövas även inom svenskt område. Har befälhavaren inom svenskt område
tagit någon i förvar eller eljest berövat honom friheten eller inkommer luftfartyget
till riket med någon ombord, som är tagen i förvar eller eljest berövad
friheten, skall enligt andra punkten anmälan om förhållandet genast
göras till polismyndighet eller till flygtrafikledning.

Beträffande rätt att anmoda luftfartyg att landa, när person som är misstänkt
för brott befinner sig ombord, ges bestämmelser i 103 § luftfartskungörelsen.
Vid förundersökning i brottmål äger undersökningsledaren

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1966

enligt 103 § första stycket hos luftfartsstyrelsen eller flygtrafikledning begära
att luftfartyg anmodas landa, om han anser det nödvändigt för efterspanande
av person, som på sannolika skäl är misstänkt för brott för vilket
är stadgat fängelse i ett år eller däröver, eller person som är häktad eller
anhållen eller om undersökningsledaren anser det nödvändigt för utredning
av sådant brott. Framställningen skall efterkommas, om det inte med
hänsyn till säkerheten eller i övrigt är särskilda skäl däremot. Enligt andra
stycket i samma paragraf tillkommer motsvarande befogenhet polismyndighet,
som finner anmaning att landa oundgängligen påkallad för efterspanande
av häktad eller anhållen person eller någon som har rymt från
anstalt, samt i vissa fall även tulltjänsteman. Reglerna om anmaning att
landa i anledning av misstanke om brott är tillämpliga, även om brottet
inte har begåtts ombord på luftfartyget.

I 2 kap. 1—5 §§ brottsbalken behandlas bl. a. frågan om svensk lags
tillämplighet och svensk domstols behörighet beträffande brott begångna
ombord på luftfartyg. Enligt dessa bestämmelser skall den som begått brott
ombord på svenskt luftfartyg dömas enligt svensk lag och vid svensk domstol,
oavsett om luftfartyget befann sig inom eller utom riket när brottet
begicks. Har brottet begåtts på utländskt luftfartyg, när detta befann sig
inom Sverige, sker likaledes lagföring enligt svensk lag och vid
svensk domstol. I detta fall fordras dock tillstånd av Kungl. Maj :t eller den
Kungl. Maj :t bemyndigat för väckande av åtalet, om brottet var riktat mot
utlänning eller mot utländskt intresse. Har svensk medborgare eller utlänning
med hemvist i Sverige förövat brott ombord på utländskt luftfartyg,
medan fartyget befann sig utom riket, är också svensk lag tillämplig och
svensk domstol behörig. Även i detta fall fordras särskilt tillstånd för åtals
väckande. Har utlänning utan hemvist i Sverige begått brott ombord på utländskt
luftfartyg när detta befann sig utom riket, är svensk domstol däremot
i princip inte behörig att pröva åtal för brottet.

Av bestämmelserna i 2 kap. 6 § brottsbalken följer vidare att åtal för gärning,
för vilken gärningsmannen undergått straff eller annan påföljd utom
riket, inte får ske i Sverige utan tillstånd av Kungl. Maj :t eller den Kungl.
Maj:t bemyndigat. Blir gärningsmannen åtalad, skall vid påföljdens bestämmande
hänsyn tas till den påföljd han undergått utom riket. Domstolen
kan i dessa fall bestämma straffet under minimum eller helt efterge påföljd.

Slutligen bör anmärkas att brott, som begåtts på utländskt luftfartyg,
enligt 3 § lagen den 6 december 1957 (nr 668) om utlämning för brott vid
tillämpning av nämnda lag jämställs med brott som begåtts utom riket.
Utlämning kan således ske, även om luftfartyget befann sig inom riket, när
brottet förövades.

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1966

Huvuddragen av Tokiokonventionen

Kapitel I i konventionen (art. 1 och 2) innehåller bestämmelser om konventionens
tillämpningsområde.

Konventionen är tillämplig beträffande dels straffbelagda handlingar, dels
handlingar som, oavsett om de innefattar brott eller inte, äventyrar eller är
ägnade att äventyra luftfartygets säkerhet eller säkerheten för personer
eller egendom ombord eller som äventyrar god ordning och lydnad ombord
(art. 1 mom. 1). För att konventionen skall vara tillämplig krävs
vidare att handlingen begåtts ombord på ett i fördragsslutande stat registrerat
luftfartyg medan detta befann sig under flygning eller på område
som inte är statligt territorium (art. 1 mom. 2). Ett luftfartyg anses vid
tillämpning av denna bestämmelse vara under flygning från det kraft insätts
för att få fartyget att lyfta till det ögonblick då landningsrörelsen
avslutas (art. 1 mom. 3). Konventionens bestämmelser gäller i princip inte
politiska brott eller handlingar som utgör brott enligt ras- eller religionsdiskriminerande
lagstiftning, om inte ingripande är påkallat av hänsyn
till säkerheten ombord (art. 2). Denna huvudregel skall dock enligt uttrycklig
föreskrift inte hindra en fördragsslutande stat att ingripa mot ett
främmande luftfartyg för att utöva straffrättslig jurisdiktion över vissa i
art. 4 närmare uppräknade typer av brott (jfr redogörelsen i det följande
för art. 4).

Konventionen är inte tillämplig på luftfartyg som används inom militär-,
tull- eller polisväsendet (art. 1 mom. 4).

I kapitel II (art. 3 och 4) meddelas vissa jurisdiktionsbestämmelser. Den
stat där luftfartyget är registrerat äger utöva jurisdiktion över handlingar
begångna ombord på fartyget (art. 3 mom. 1). Fördragsslutande stat är
skyldig att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att den skall kunna
utöva jurisdiktion över sådana handlingar (art. 3 mom. 2). Registreringsstaten
är emellertid inte exklusivt behörig. Konventionen medför över huvud
inte någon inskränkning i de fördragsslutande staternas rätt att utöva
straffrättslig jurisdiktion med stöd av nationell lag (art. 3 mom. 3). Däremot
begränsar konventionen fördragsslutande stats rätt att ingripa mot ett
främmande luftfartyg under flygning för att utöva straffrättslig jurisdiktion
i anledning av brott som begåtts ombord. Sådant ingripande får ske
endast i vissa särskilt angivna fall (art. 4).

Kapitel III (art. 5—10) reglerar de befogenheter som tillkommer befälhavaren,
medlem av besättningen och passagerare, när någon ombord begått
eller är i färd med att begå brott eller annan handling.

Kapitlet inleds med särskilda föreskrifter om dess tillämpningsområde.
Kapitlets bestämmelser är i princip inte tillämpliga på handlingar som
förövas av någon ombordvarande medan luftfartyget befinner sig över den

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1966

stat där det är registrerat eller över område som inte utgör statligt territorium.
Bestämmelserna är emellertid tillämpliga när den plats från vilken
luftfartyget senast lyft före det handlingen förövades eller den plats där
nästföljande landning avses äga rum ligger i annan stat än registreringsstaten
liksom när luftfartyget efter det handlingen förövades flyger in i luftrummet
över en annan stat med vederbörande ombord (art. 5 mom. 1).

I inledningen till kapitlet ges vidare en från art. 1 mom. 3 något avvikande
definition av begreppet »luftfartyg under flygning». Vid tillämpning
av bestämmelserna i kapitel III skall sålunda ett luftfartyg anses vara
under flygning från det ögonblick då alla ytterdörrar stängts till det ögonblick
då någon av ytterdörrarna åter öppnats för avstigning (art. 5 mom.
2).

Befälhavaren äger enligt art. 6 mom. 1 ingripa, bl. a. med omhändertagande,
mot den som — enligt vad befälhavaren har grundad anledning
tro — ombord på fartyget begått eller är i färd med att begå ett sådant
brott eller en sådan handling som avses i art. 1. Endast sådana åtgärder
får vidtas som är skäliga och nödvändiga (»reasonable measures... which
are necessary») för att skydda luftfartygets säkerhet eller säkerheten för
personer eller egendom ombord eller för att upprätthålla god ordning och
lydnad ombord eller slutligen för att gärningsmannen skall kunna överlämnas
till behörig myndighet eller ilandsättas enligt de bestämmelser
därom som konventionen innehåller (art. 6 mom. 1 a—c). Befälhavaren kan
ålägga eller bemyndiga medlem av besättningen att lämna bistånd vid omhändertagande
av den som han själv äger ta i förvar. Han kan också bemyndiga
men inte ålägga en passagerare att bistå honom vid sådan åtgärd
(art. 6 mom. 2 första punkten).

Medlem av besättningen eller passagerare äger också utan särskild anmaning
från befälhavaren vidta skäliga förebyggande åtgärder, när han
har skälig anledning tro, att sådana åtgärder är omedelbart påkallade för
att skydda luftfartygets säkerhet eller säkerheten ombord (art. 6 mom. 2
andra punkten).

Om någon har tagits i förvar, får åtgärden i princip inte bestå längre
än till dess luftfartyget landar (art. 7 mom. 1). Undantag gäller emellertid
bl. a. för det fall att den som omhändertagits själv medger att åtgärden
får bestå under den fortsatta färden (art. 7 mom. 1 c).

Enligt art. 7 mom. 2 åligger det befälhavare, som omhändertagit någon
enligt art. 6, att snarast möjligt undex-rätta myndigheterna i den stat där
luftfartyget landar om sin åtgärd och om skälen till denna.

När luftfartyget landar, äger befälhavaren sätta i land person som, enligt
vad befälhavaren har skälig anledning tro, ombord på luftfartyget
har begått eller är i färd med att begå eu handling vilken äventyrar säkerheten
eller god ordning och lydnad ombord, dock bara under förutsättning

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1966

att åtgärden är nödvändig för att skydda säkerheten eller god ordning och
lydnad ombord (art. 8 mom. 1).

Har befälhavaren grundad anledning tro att någon ombord på luftfartyget
har begått en handling som enligt befälhavarens mening utgör ett allvarligt
brott enligt registreringslandets lag, äger han överlämna vederbörande
till behörig myndighet i fördragsslutande stat, inom vars område luftfartyget
landar (art. 9 mom. 1).

I art. 8 mom. 2 och art. 9 mom. 2 ges vissa föreskrifter om skyldighet för
befälhavaren att snarast underrätta myndigheterna i den stat där luftfartyget
landar om att han ilandsätter någon enligt art. 8 mom. 1 resp. avser
att överlämna någon enligt art. 9 mom. 1 samt om anledningen till åtgärden.
Art. 9 mom. 3 innehåller vissa föreskrifter om skyldighet för befälhavare
att när han överlämnar någon ge de upplysningar och tillhandahålla
de bevis som han lagligen innehar.

I art. 10 ges regler om ansvarsfrihet. Har en åtgärd vidtagits i överensstämmelse
med konventionen, kan varken befälhavaren, medlem av besättningen,
passagerare, luftfartygets ägare eller innehavare eller den för vars
räkning flygningen utförts göras ansvarig för åtgärden i rättegång, som rör
behandlingen av den mot vilken åtgärden företogs. Bestämmelsen gäller såväl
det straffrättsliga som det skadeståndsrättsliga ansvaret.

Kapitel IV (art. It) reglerar fall av olaga besittningstagande av luftfartyg,
s. k. »hijacking». Har någon olagligen genom våld eller hot om våld
förövat en handling som innebär ingripande i eller utövande av kontrollen
över ett luftfartyg under flygning eller är sådan handling på färde, åligger
det de fördragsslutande staterna att vidta de åtgärder som påkallas för att
kontrollen över fartyget skall kunna återföras till befälhavaren eller vidmakthållas
av honom (art. 11 mom. 1). Vidare åligger det den fördragsslutande
stat där luftfartyget landar att återställa fartyget och dess last
till deras rättmätiga innehavare samt att tillåta passagerare och besättning
att fortsätta resan så snart som möjligt (art. 11 mom. 2).

Kapitel V (art. 12—15) innehåller bestämmelser om de fördragsslutande
staternas rättigheter och skyldigheter, när befälhavaren vill sätta i land
eller överlämna någon eller när någon som misstänks för olaga besittningstagande
av luftfartyg går i land.

Fördragsslutande stat skall tillåta ilandsättning enligt art. 8 mom. 1
(art. 12) samt ta emot den som befälhavaren överlämnar enligt art. 9 mom.
1 (art. 13 mom. 1). Om det påkallas av omständigheterna, skall fördragsslutande
stat ta i förvar person som mottagits eller som misstänks för
olaga besittningstagande. För att förhindra att sådan person avviker kan
också andra åtgärder tillgripas. Åtgärderna skall vidtas enligt statens egen
lag och får bestå endast under den tid som fordras för att straffrättsligt
förfarande eller förfarande för utlämning skall kunna inledas (art. 13

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1966

mom. 2). Den som tagits i förvar skall få hjälp att komma i förbindelse
med behörig representant för sitt hemland (art. 13 mom. 3). En preliminär
undersökning skall omedelbart inledas av den stat till vilken någon
överlämnats eller inom vars område ett luftfartyg landat, sedan handling
som innebär olaga besittningstagande förövats (art. 13 mom. 4). Meddelande
om att någon tagits i förvar i en fördragsslutande stat skall genast
lämnas till den stat där luftfartyget är registrerat och till den stat i vilken
den omhändertagne är medborgare. Till dessa stater skall också lämnas
meddelanden om resultatet av verkställd undersökning och om huruvida
den stat som omhändertagit vederbörande avser att utöva jurisdiktion i
saken (art. 13 mom. 5).

Den som blivit ilandsatt enligt art. 8 mom. 1 eller överlämnad enligt art. 9
mom. 1 eller som gått i land efter att ha gjort sig skyldig till olaga besittningstagande
kan återsändas till den stat där han är medborgare eller
stadigvarande bosatt eller till stat där han påbörjade flygningen, om han
själv inte kan eller inte vill fortsätta sin resa. Denna befogenhet kan dock
inte av en fördragsslutande stat utövas mot dess egna medborgare eller mot
dem som är stadigvarande bosatta i den staten (art. 14 mom. 1).

Varken ilandsättning, överlämnande, tagande i förvar, återsändande eller
de övriga åtgärder som kan vidtas enligt art. 13 mom. 2 skall anses innefatta
tillstånd att inresa till den berörda staten, och konventionens bestämmelser
skall inte inverka på utlämningslagstiftningen i de fördragsslutande
staterna (art. 14 mom. 2).

Den mot vilken en åtgärd vidtagits enligt art. 8 inom. 1 eller art. 9 mom.
1 eller som gått i land efter att ha gjort sig skyldig till olaga besittningstagande
av luftfartyg skall ha frihet att fortsätta till den ort han väljer, om
hans kvarstannande inte fordras för att han skall kunna utlämnas eller
för att straffrättsligt förfarande skall kunna inledas mot honom (art. 15
mom. 1). Han skall, med förbehåll för vad som kan gälla enligt utlännings-
och utlämningslagstiftningen i vederbörande stat, åtnjuta samma
skydd och säkerhet som under motsvarande omständigheter bereds medborgare
i den stat där åtgärden vidtas (art. 15 mom. 2).

Kapitel VI (art. 16—18) innehåller vissa bestämmelser av mer allmän
karaktär. Av dessa kan här nämnas regeln i art. 16 mom. 1, enligt vilken
ett brott, som förövats ombord på ett luftfartyg, vid tillämpning av utlämningsbestämmelser
skall anses begånget inte bara på den ort där det förövades
utan också inom den stat där luftfartyget är registrerat, och art. 16
mom. 2, som utsäger att i övrigt ingen bestämmelse i konventionen skall anses
grunda förpliktelse att medge utlämning.

Kapitel VII (art. 19—26) innehåller slutbestämmelser. Konventionen
träder som nämnts i kraft, när den har ratificerats av tolv signatärmakter.
För dessa stater träder den i kraft på nittionde dagen efter depositionen
av del tolfte ratifikationsinstrumentet. För stat som därefter ratificerar

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1966

konventionen träder den i kraft på nittionde dagen efter det att den statens
ratifikationsinstrument deponerades (art. 21). Konventionen kan uppsägas
med en uppsägningstid av sex månader (art. 23). Tvister angående tolkningen
eller tillämpningen av konventionen skall hänskjutas till skiljedom.
Om de tvistande staterna inte inom sex månader från det framställning om
inledande av skiljeförfarande gjordes har enats om hur detta skall vara
anordnat, kan tvisten hänskjutas till den internationella domstolen i Haag
(art. 2k). Reservation får göras mot bestämmelserna i art. 24 men ej mot
konventionen i övrigt (art. 25).

Departementspromemorian

I promemorian diskuteras i vad mån en svensk ratificering av konventionen
kräver ny eller ändrad lagstiftning.

Promemorian förutsätter att vid överförande av konventionens bestämmelser
till nationell lag dessa skall göras generellt tillämpliga på både internationell
och nationell civil luftfart. Konventionens bestämmelser om
tillämpningsområdet (art. 1 och 5) skulle därför inte föranleda några självständiga
författningsbestämmelser.

I anslutning till bestämmelserna i art. 5 om tillämpningsområdet för
kapitel III görs vissa påpekanden. De befogenheter som enligt bestämmelserna
i kap. III i konventionen (art. 6—10) tillkommer luftfartygs befälhavare
är enligt promemorian av den art att regleringen härav bör ske i
5 kap. luftfartslagen. De paragrafer i nämnda lag som berörs av dessa konventionsbestämmelser
och i vilka vissa ändringar möjligen kan bli påkallade
är 5 kap. 4 och 5 §§. Där upptagna bestämmelser är visserligen
omedelbart tillämpliga endast beträffande befälhavare på svenskt luftfartyg.
Enligt 53 § luftfartskungörelsen skall emellertid behörighet som enligt
nämnda lagrum i luftfartslagen tillkommer befälhavare på svenskt luftfartyg
också få utövas inom svenskt område av befälhavare på luftfartyg
registrerat i stat, vars lagstiftning tillägger befälhavaren motsvarande behörighet.
Under förutsättning att bestämmelserna i 5 kap. 4 och 5 §§ luftfartslagen
bringas i överensstämmelse med bestämmelserna i kap. III i
konventionen torde enligt promemorian Sveriges förpliktelser att respektera
rätten för befälhavare på övriga konventionsstaters luftfartyg att i
Sverige utöva de befogenheter som enligt nämnda kapitel i konventionen
tillkommer dem bli uppfyllda genom 53 § luftfartskungörelsen.

De bestämmelser konventionen innehåller om de fördragsslutande staternas
inbördes skyldigheter — art. 2, art. 11 mom. 1, art. 13 mom. 5 och
art. 18 —- behöver enligt promemorian inte föranleda några andra lagstift -

Kangl. Maj. ts proposition nr 159 år 1966

ningsåtgärder än att vissa på art. 13 mom. 5 grundade bestämmelser om
underrättelseskyldighet möjligen bör meddelas av Kungl. Maj :t.

Jurisdiktionsreglerna i art. 3 mom. 1 och 2 står enligt promemorian sakligt
i överensstämmelse med bestämmelserna i 2 kap. 2, 3 och 5 §§ brottsbalken.
Art. 3 mom. 3 medför ej någon förpliktelse för de fördragsslutande
staterna och påkallar därför inte heller några lagstiftningsåtgärder.

Reglerna i art. 4 om rätt att ingripa mot främmande luftfartyg har närmast
sin motsvarighet i 103 § luftfartskungörelsen, vilken emellertid för
vissa fall ger längre gående befogenheter än konventionen. Med hänsyn härtill
bör enligt promemorian i 103 § luftfartskungörelsen införas en föreskrift
om att paragrafens bestämmelser om rätt för förundersökningsledare
m. fl. alt begära att luftfartyg anmodas landa inte gäller, om hinder
mot ingripande möter på grund av bestämmelse i internationellt fördrag
som biträtts av Sverige.

Konventionens bestämmelser i art. 6—10 om befogenheter och förpliktelser
för befälhavare, medlem av besättningen och passagerare ansluter enligt
promemorian i sina huvuddrag nära till de bestämmelser härom som
redan finns i 5 kap. luftfartslagen och luftfartskungörelsen. Dessa konventionsbestämmelser
bör emellertid enligt promemorian föranleda vissa smärre
ändringar i nämnda kap. i luftfartslagen och i luftfartskungörelsen. Såvitt
gäller 5 kap. luftfartslagen torde behovet av ändringar inskränka sig
till 4 och 5 §§. Även 5 kap. 3 § luftfartslagen har visserligen sin motsvarighet
i konventionen men behöver enligt promemorian inte ändras.

Rörande här ifrågavarande konventionsbestämmelser och därav föranledda
lagstiftningsåtgärder anförs vidare i promemorian.

De befogenheter som enligt art. 6 mom. la) och b) samt mom. 2 första
punkten tillkommer befälhavaren torde denne redan kunna utöva med stöd
av gällande bestämmelser i 5 kap. 4 § luftfartslagen. Lagtexten bör dock
bringas i närmare överensstämmelse med konventionstexten.

Art. 6 mom. 1 c) har sin motsvarighet i 5 kap. 5 § andra stycket luftfartslagen.
Den befogenhet att också för hithörande fall påkalla bistånd
av besättningsmedlem eller passagerare som enligt mom. 2 första punkten
tillkommer befälhavaren bör återspeglas i den svenska lagtexten. I 5 kap.
5 § luftfartslagen bör därför införas en föreskrift, att bestämmelserna i

4 § om bistånd av besättning och passagerare skall äga motsvarande tilllämpning.
Föreskriften bör enligt promemorian tas upp i paragrafens andra
stycke.

Bestämmelserna i art. 6 mom. 2 andra punkten om behörighet för besättningsmedlem
och passagerare att i vissa fall vidta förebyggande åtgärder
till skydd för luftfartygets eller ombordvarande personers eller egendoms
säkerhet bör enligt promemorian föranleda särskild bestämmelse i

5 kap. 4 § luftfartslagen.

Bestämmelserna i art. 7 mom. 1 om rätten att hålla ombordvarande i för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1966

var torde enligt promemorian inte föranleda annan lagstiftningsåtgärd än att
i 5 kap. 5 § andra stycket luftfartslagen tas in bestämmelse av innebörd att
åtgärd för tagande i förvar i varje fall får bestå så länge den som blivit föremål
för åtgärden samtycker därtill (jfr 24 kap. 23 § rättegångsbalken). Vad
som sägs i art. 7 mom. 2 om befälhavarens underrättelseskyldighet torde
redan nu ha full täckning i 53 § tredje stycket luftfartskungörelsen.

Föreskrifterna i art. 8 mom. 1 om ilandsättning torde enligt promemorian
redan vara täckta av bestämmelserna i 5 kap. 3 § tredje stycket luftfartslagen.
Den i art. 8 mom. 2 föreskrivna underrättelseskyldigheten bör
föranleda en tilläggsföreskrift i 53 § tredje stycket luftfartskungörelsen.

Bestämmelsen i art. 9 mom. 1 om överlämnande av den som misstänks
för allvarligt brott påkallar enligt promemorian inte någon lagstiftningsåtgärd
(jfr 5 kap. 5 § luftfartslagen). Den i mom. 2 av samma artikel föreskrivna
skyldigheten för befälhavaren att till vederbörande myndigheter
göra anmälan om sin avsikt att överlämna person ombord till myndigheterna
i den konventionsstat där fartyget kommer att landa bör enligt promemorian
bara föranleda en tilläggsföreskrift i 53 § tredje stycket andra
punkten luftfartskungörelsen.

Bestämmelsen i art. 9 mom. 3 om befälhavarens skyldighet att lämna upplysningar
m. m. motsvaras närmast av 5 kap. 5 § tredje stycket luftfartslagen.
Lagrummet bör emellertid enligt promemorian bringas i närmare
överensstämmelse med konventionsbestämmelsen.

Beglerna i art. 10 om ansvarsfrihet för befälhavare m. fl. torde enligt
promemorian inte utsäga annat eller mera än som för svensk rätts del följer
av allmänna straff- och civilrättsliga grundsatser. Från svensk synpunkt
synes bestämmelsen därför överflödig. Att ta in en motsvarande bestämmelse
i den svenska lagstiftningen kan närmast verka vilseledande och
inbjuda till slutsatsen att de i artikeln omnämnda personerna åtnjuter något
slags immunitet, fastän konventionsbestämmelsen uppenbart inte har
annan eller vidsträcktare innebörd än att straff- eller skadeståndsansvar
inte skall ifrågakoinma i anledning av ingripanden som sker i överensstämmelse
med konventionen och som följaktligen är att anse som rättsenliga.
I promemorian påpekas i detta sammanhang särskilt, att befrielse från ersättningsskyldighet
föreligger bara i förhållande till den mot vilken ingripandet
riktas.

Bestämmelserna i art. It mom. 2 om bl. a. återställande av luftfartyg påkallar
enligt promemorian inte några särskilda lagbestämmelser, eftersom
man redan enligt rådande praxis hos oss torde följa de principer som kommer
till uttryck i konventionen.

Att befälhavare på svenskt luftfartyg har den befogenhet att sätta i land
ombordvarande som avses i art. 12 i konventionen följer enligt promemorian
av 5 kap. 3 § luftfartslagen. Såvitt gäller rätten att sätta i land personer
inom svenskt område kommer motsvarande befogenhet enligt 53 §

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1966

tredje stycket luf tf artskungörelsen att tillkomma befälhavare på luftfartyg
hemmahörande i övriga till Tokiokonventionen anslutna stater. Förevarande
konventionsbestämmelser påkallar därför enligt promemorian inte någon
lagstiftningsåtgärd.

Bestämmelsen i art. 13 mom. 1 om skyldighet för fördragsslutande stat att
ta emot den som befälhavaren överlämnar föranleder enligt promemorian inte
någon legislativ reglering. Att person, vilken är misstänkt för sådant brott
ombord på luftfartyg som avses i art. 9 mom. 1 och vilken fartygets befälhavare
önskar överlämna till svensk (polis-) myndighet, också skall omhändertas
av vederbörande myndighet framgår enligt promemorian nämligen
indirekt av 5 kap. 5 § luftfartslagen och, beträffande utländska luftfartyg,
53 § luftfartskungörelsen.

Med hänsyn till den begränsning i skyldigheten att ta sådan person i förvar
som kommit till uttryck i inledningen till art. 13 mom. 2 samt den hänvisning
till bestämmelser i nationell lag som skett i samma mom. andra
punkten synes det enligt promemorian inte påkallat att vid sidan av rättegångsbalkens
regler om tvångsmedel införa några på dessa konventionsbestämmelser
grundade särskilda regler.

Det synes enligt promemorian följa av allmänna grundsatser och torde
redan nu vara praxis hos oss att utländsk medborgare som berövas friheten
här i riket bereds tillfälle att sätta sig i förbindelse med sitt hemlands
konsul eller annan representant för hemlandet. Art. 13 mom. 3 föranleder
därför enligt promemorian ingen särskild lagbestämmelse.

Bestämmelsen i art. 13 mom. 4 om skyldighet att hålla preliminärt förhör
i vissa fall torde enligt promemorian för svenskt vidkommande alltid
komma att bli uppfylld, eftersom det här gäller sådana fall när en för brott
misstänkt person omhändertagits av svensk myndighet och ett sådant omhändertagande
över huvud inte torde kunna ske utan att ett utredningsförfarande
sätts i gång.

Bestämmelsen i art. 14 mom. 1 om förpassning medför enligt promemorian
inte några positiva förpliktelser i detta hänseende för de fördragsslutande
staterna och behöver därför inte föranleda några lagstiftningsåtgärder.
Skyldighet för den stat till vilken förpassning sker att ta emot den förpassade
föreligger enligt art. 14 mom. 2 inte i vidare mån än som följer av
den statens interna utlänningslagstiftning. Inte heller denna konventionsbestämmelse
— som i övrigt endast föreskriver alt varken ilandsättning,
överlämnande eller åtgärder enligt art. 13 mom. 2 anses innefatta inresetillstånd
till vederbörande fördragsslutande stat — föranleder därför några
lagstiftningsåtgärder.

Med hänsyn till de reservationer som i art. 15 mom. 1 gjorts för förpassningsreglerna
i art. 14 och för åtgärder som enligt nationell lag påkallas
för tillämpning av de interna utlämningsreglerna och för fullföljande av
»criminal procecdings» torde enligt promemorian de förpliktelser denna kon -

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1966

ventionsbestämmelse medför inte sträcka sig längre än vad som redan nu
följer av vår interna lagstiftning. Det får enligt promemorian anses uppenbart
att vederbörandes rätt att fortsätta sin resa är beroende av att eventuella
föreskrifter i nationell lag om utresetillstånd, pass, visum etc. är uppfyllda,
fastän detta inte klart framgår av konventionstexten.

Bestämmelserna i art. 15 mom. 2 om behandlingen av ilandsatta eller överlämnade
personer ger enligt promemorian uttryck endast åt grundsatser som
redan är allmänt erkända hos oss och föranleder inte några lagstiftningsåtgärder.

Den princip som kommer till uttryck genom bestämmelsen i art. 16 mom.
1 och som innebär att ett brott ombord på luftfartyg vid tillämpning av nationell
utlämningslagstiftning skall anses begånget i registreringslandet är
enligt promemorian erkänd i vår lagstiftning. Härutinnan hänvisas till 3 §
lagen den 6 december 1957 om utlämning för brott. Stadgandet i art. 16
mom. 2 har enligt promemorian en rent negativ innebörd och föranleder inte
någon lagstiftningsåtgärd.

Övriga konventionsbestämmelser kräver inte någon lagstiftning.

Sammanfattningsvis uttalas i promemorian följande beträffande de ändringar
i 5 kap. 4 och 5 §§ luftfartslagen som enligt promemorian föranleds
av en svensk anslutning till Tokiokonventionen.

4 § bör omarbetas och bringas i närmare överensstämmelse med bestämmelserna
i art. 6 i konventionen. I paragrafen bör särskilt komma till uttryck
att det är hänsynen till luftfartygets eller ombordvarande personers
eller egendoms säkerhet som skall utgöra kriteriet för rätten att vidta åtgärder.
Vidare bör en bestämmelse motsvarande art. 6 mom. 2 andra punkten
införas i paragrafen. I samband med dessa ändringar bör en redaktionell
omarbetning äga rum. I anslutning till art. 6 mom. 1 c) — jfrd med
mom. 2 första punkten — bör i 5 § andra stycket som en andra punkt införas
föreskrift att bestämmelserna i 4 § om bistånd av besättning och passagerare
skall äga motsvarande tillämpning. I anslutning till art. 7 mom.
1 c) bör i 5 § andra stycket införas bestämmelse om att tagande i förvar
ombord får bestå så länge den omhändertagne samtycker därtill. Vidare bör
5 § tredje stycket bringas i närmare överensstämmelse med konventionen
art. 9 mom. 3.

I samband med den omredigering av 4 § som sålunda förordas bör slutligen
enligt promemorian det nuvarande tredje stycket i paragrafen utgå.
Även utan uttrycklig föreskrift torde brottsbalkens allmänna bestämmelser
om nöd- och nödvärnsexcess bli analogiskt tillämpliga på detta område.

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1966 17

Remissyttrandena

Samtliga remissinstanser har tillstyrkt eller lämnat utan erinran att Sverige
biträder Tokiokonventionen.

Svensk pilotförening framför dock vissa betänkligheter mot bestämmelserna
i art. 4. Eftersom konventionen är tillämplig beträffande alla slag av
straffbara handlingar och anmodan att landa skall efterkommas t. ex. då
brottet äger verkningar inom ifrågavarande stats territorium, kan enligt föreningen
art. 4 i konventionen medföra skyldighet för svenskt luftfartyg att
landa inom konventionsstat även i sådana fall då det brott som begåtts är
av perdurerande art, t. ex. brott mot valutalagstiftning.

De förslag till lagändringar som framlagts genom promemorian har
i allmänhet fått ett positivt mottagande hos remissinstanserna. Bara på ett
par punkter har framförts erinringar eller synpunkter av principiell natur.

Hovrätten för Västra Sverige ifrågasätter om inte, främst med hänsyn
till lagstiftningens internationella karaktär, en uttrycklig bestämmelse om
ansvarsfrihet motsvarande art. 10 bör tas upp i luftfartslagen. Hovrätten
erinrar om att en i viss mån likartad bestämmelse återfinns i 60 § andra
stycket sjömanslagen, som tillkom så sent som år 1952, och att den nuvarande,
mot art. 10 åtminstone delvis svarande bestämmelsen i 5 kap. 4 § tredje
stycket luftfartslagen är av så sent datum som år 1957. Att ta bort sistnämnda
lagrum utan att det får någon motsvarighet kan enligt hovrätten
möjligen ge anledning till oriktiga slutsatser av den som inte tar del av
förarbetena.

Länsåklagarmgndighcten i Blekinge län och Kronobergs län uttalar, att
den föreslagna bestämmelsen om passagerares befogenhet att vidta åtgärd
efter anmaning av befälhavaren torde vara överflödig, då den synes ge uttryck
endast åt vad som följer av allmänna regler om nödvärn och nödrätt.

Luftfartsstyrelsen och SAS har understrukit, att det med hänsyn till SASsamarbetet
är av stor betydelse att den lagstiftning som föranleds av konventionen
blir i möjligaste mån likformig för de skandinaviska länderna.

Departementschefen

Allmänna överväganden

Den i Tokio den 14 september 1963 undertecknade konventionen om
brott och vissa andra handlingar ombord på luftfartyg innehåller regler för
sådana fall då någon ombord på luftfartyg begår brott eller gör sig skyldig
till annan handling som utgör ett hot mot säkerheten eller ordningen ombord.

Konventionen grundar sig på ett av Internationella civila luftfartsorganisationens
(ICAO) juridiska kommitté år 1962 framlagt förslag, vilket

2 Bihang till riksdagens protokoll 1906. 1 saml. Nr 159

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1966

i sin tur ytterst går tillbaka på ett äldre förslag till konvention om luftfartygsbefälhavarens
rättsliga ställning. Sistnämnda förslag kom till vissa
delar att ligga till grund för bestämmelserna i 5 kap. i 1957 års luftfartslag
om luftfartygs befälhavare och om tjänsten ombord.

Tokiokonventionens bestämmelser innebär i huvudsak att befälhavare,
besättningsman och passagerare ges befogenheter att vidta behövliga åtgärder
med anledning av brott eller andra handlingar som nyss nämnts
eller för att förebygga gärningar av denna art. Vidare ges regler som berättigar
befälhavaren att i vissa fall sätta i land och i andra fall till vederbörande
myndighet överlämna den som förövat en sådan handling som avses
i konventionen. Denna innehåller också jurisdiktionsbestämmelser och
bestämmelser om de fördragsslutande staternas rättigheter och skyldigheter
i fråga om att ingripa mot luftfartyg under flygning, att tillåta ilandsättning
eller ta emot person som befälhavaren överlämnar, att verkställa
brottsundersökningar och lämna vissa underrättelser m. m.

Tokiokonventionen har som tidigare nämnts undertecknats av tjugosex
stater, bland dem Sverige, Italien, Norge, Storbritannien, Förbundsrepubliken
Tyskland och USA. Den har ratificerats av tre stater. Den träder emellertid
i kraft först när den har ratificerats av tolv signatärmakter.

1957 års luftfartslag tillkom i nordiskt samarbete. Vid överläggningar
som under åren 1964 och 1965 har hållits mellan företrädare för berörda
departement och ministerier i Danmark, Finland, Norge och Sverige har
enighet uppnåtts om att de nordiska länderna bör biträda konventionen. I
Danmark och Norge har samtycke till ratifikation redan erhållits och erforderliga
lagändringar antagits.

Under remissbehandlingen av den promemoria angående ifrågasatt
svenskt biträdande av konventionen som upprättats inom justitiedepartementet
har de hörda instanserna genomgående ställt sig positiva till en
svensk anslutning till konventionen.

Svensk pilotförening har emellertid ifrågasatt, om inte art. 4 medger
alltför stora möjligheter att ingripa mot luftfartyg som är under flygning.
Artikeln innehåller som huvudregel ett förbud för fördragsslutande stat
att anmoda eller tvinga ett luftfartyg att landa för att den staten skall
kunna utöva straffrättslig jurisdiktion med anledning av att brott förövats
ombord på luftfartyget. Sådant ingripande får emellertid enligt konventionen
ske i vissa fall, såsom när brottet äger verkningar inom den ifrågavarande
statens territorium eller begåtts av eller är riktat mot någon som
är medborgare i den staten. I svensk rätt finns mot art. 4 delvis svarande
bestämmelser i 103 § luftfartskungörelsen. Dessa bestämmelser är tillämpliga
beträffande både svenska och utländska luftfartyg, som befinner sig
inom svenskt område. Svenska luftfartyg är på motsvarande sätt under
flygning över utländskt territorium i regel underkastade liknande bestämmelser
enligt vederbörande stats interna lagstiftning. En svensk anslutning
till konventionen kommer att medföra en inskränkning i möjligheterna för

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1966

annan fördragsslutande slat att ingripa mot svenskt luftfartyg med anledning
av att brott förövats ombord. Betänkligheterna mot bestämmelserna i
art. 4 synes därför sakna fog. Det är f. ö. att märka, att de praktiskt viktigaste
fallen av landningsanmaningar inte är konventionsreglerade, nämligen
de fall då person, som efterspanas på grund av brott begånget före
flygresan, befinner sig ombord.

Konventionens bestämmelser överensstämmer i allt väsentligt med vad
som redan gäller enligt svensk lag eller praxis. De regler som konventionen
innehåller om behandling av person, mot vilken åtgärd vidtas, om
underrättelseskyldighet till stat, där omhändertagen person är medborgare,
samt om omedelbar brottsundersökning kommer att medföra ett ökat rättsskydd
för svenska medborgare vid flygresor utomlands. Jag anser därför
i likhet med remissinstanserna att Sverige bör biträda konventionen.

Eftersom flertalet av konventionens bestämmelser redan har sin motsvarighet
i gällande lagbestämmelser och praxis eller till sin natur är sådana
att lagstiftningsåtgärder inte är påkallade, föranleder en svensk anslutning
till konventionen bara vissa mindre ändringar i gällande luftfartslagstiftning.
I denna del hänvisar jag till den tidigare redogörelsen för innehållet i
departementspromemorian.

Enligt promemorian krävs vissa ändringar i 5 kap. 4 och 5 §§ luftfartslagen,
varigenom dessa lagrum bringas i full överensstämmelse med bestämmelserna
i art. 6, art. 7 mom. 1 och art. 9 mom. 3 i konventionen om
befälhavares, besättningsmans och passagerares skyldigheter och befogenheter
i anledning av brott eller handling som äventyrar säkerheten eller
ordningen ombord. I övrigt föranleder konventionen enligt promemorian
endast en del mindre justeringar och kompletteringar i luftfartskungörelsen.

De i promemorian anförda synpunkterna i denna del har i allt väsentligt
godtagits av remissinstanserna. Hovrätten för Västra Sverige har dock ifrågasatt
om inte en mot art. 10 svarande bestämmelse om ansvarsfrihet bör
tas in i luftfartslagen.

Enligt art. 10 kan inte någon göras ansvarig för åtgärd som har vidtagits
i överensstämmelse med konventionen. Bestämmelsen avser frihet från såväl
straffansvar som skadeståndsansvar. Ansvarsfriheten gäller inte bara
för befälhavare, medlem av besättningen och passagerare utan även för
luftfartygets ägare eller innehavare eller den för vars räkning flygningen
utförts. Bestämmelsen är tillämplig bara »i rättegång rörande behandlingen
av den, mot vilken åtgärden riktats». Om t. ex. skada åsamkats eu
passagerare som befunnit sig i närheten av den mot vilken åtgärden vidtogs,
är bestämmelsen inte tillämplig.

Att ansvarsfriheten gäller bara »åtgärd, som vidtagits i överensstämmelse
med denna konvention» innebär bl. a. ett krav på att åtgärden skall ha varit
försvarlig. Om åtgärden vidtagits av befälhavaren, skall denne enligt art.
6 ha haft skälig anledning tro att den person mot vilken han ingripit begått

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1966

eller varit i färd att begå ett brott eller annan sådan handling som konventionen
avser. Åtgärden skall vidare ha varit skälig och nödvändig för upprätthållande
av säkerheten eller ordningen ombord eller för att vederbörande
skulle kunna överlämnas till behörig myndighet. Ansvarsfrihet kan med
andra ord komma i fråga endast om befälhavaren hållit sig inom gränserna
för sina befogenheter.

Det är en i nordisk rätt erkänd princip att rättsenliga åtgärder inte skall
medföra straff- eller skadeståndsansvar. Varken i dansk eller svensk rätt
gäller — om man bortser från speciallagstiftning på särskilda områden —
några undantag från denna grundsats. I Norge däremot gäller enligt § 24
i straffelovens ikrafttredelseslov att den som rättsenligt till avvärjande av
en hotande fara orsakar skada på tredje man är skyldig att ersätta skadan.
Regeln om ansvarsfrihet i art. 10 i Tokiokonventionen har i Norge ansetts
-— såvitt gäller skadeståndsansvaret — vara för visst fall oförenlig med
denna bestämmelse i den norska lagen. I motiven till det norska lagförslaget
har pekats på det fallet att skada tillfogats tredje man på grund av
att denne förväxlats med person mot vilken åtgärden borde ha riktats. Har
den som orsakade skadan haft skälig anledning tro att han ingrep mot rätt
person, följer av konventionen art. 10, jämförd med art. 6, att ansvar ej
inträder enligt konventionen — under förutsättning att de vidtagna åtgärderna
varit skäliga. Enligt § 24 i den norska straffelovens ikrafttredelseslov
däremot inträder i ett sådant fall objektivt ansvar för den som orsakat skadan.
Med hänsyn härtill har man i Norge ansett det nödvändigt att i den
norska luftfartslagen införa en särskild, mot art. 10 i konventionen svarande
allmän bestämmelse om frihet från skadeståndsansvar.

I det numera antagna, av Tokiokonventionen föranledda danska lagförslaget
har inte tagits upp någon mot art. 10 svarande bestämmelse om ansvarsfrihet.
I motiven hänvisas i denna del till att enligt allmänna rättsgrundsatser
ansvar inte kan uppkomma i de fall som avses i artikeln.

Det föreligger inte heller hos oss något behov av en uttrycklig regel om
ansvarsfrihet, motsvarande den bestämmelse som föreslagits i Norge. Det
synes inte heller vara lämpligt att här ta in en särbestämmelse. Den skulle
inte ge uttryck åt annat eller mera än som följer redan av allmänna rättsgrundsatser.
Som har anförts i promemorian skulle en sådan särreglering
kunna ge upphov till oberättigade motsatsslut.

På nu anförda skäl förordar jag att någon särskild bestämmelse om ansvarsfrihet
inte tas upp i 5 kap. luftfartslagen.

Mera tveksamt är, om den i 5 kap. 4 § tredje stycket luftfartslagen upptagna
hänvisningen till eljest gällande rätt för fall av nöd- och nödvärnsexcess
bör utgå. Bestämmelsen är av enbart informativ karaktär och är
därför i och för sig obehövlig. De danska och norska luftfartslagarna innehöll
tidigare liknande bestämmelser. I det nu antagna danska lagförslaget
har bestämmelsen uteslutits under motivering att något behov av den inte

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1966

föreligger. Också i det norska lagförslaget har bestämmelsen utgått. Vid
övervägande av de skäl som kan anföras för och mot ett bibehållande av
bestämmelsen har jag stannat för att den bör utgå också ur den svenska
lagen. Jag har särskilt beaktat risken för att en olikhet i lagens utformning
i de skandinaviska länderna kan föranleda felaktiga slutsatser angående
bestämmelsens innebörd för svensk rätts del. Ett upphävande av bestämmelsen
synes mig inte kunna vara ägnat att föranleda missförstånd i fråga
om tillämpligheten på detta område av allmänna regler om nöd- och nödvärnsexcess.

Den i promemorian föreslagna bestämmelsen om rätt för passagerare att
efter anmaning lämna befälhavaren bistånd saknar motsvarighet i gällande
lag. 1 sak torde bestämmelsen dock inte innebära något nytt. Som har framhållits
i ett remissyttrande ger bestämmelsen nämligen inte uttryck åt annat
eller mera än som hos oss följer av allmänna rättsgrundsatser. Från
denna synpunkt kan den synas överflödig. Den kan dock få pedagogisk
betydelse, och det synes också lämpligt att den uttryckliga konventionsbestämmelsen
på denna punkt återspeglas i den svenska lagen. I denna del
ansluter jag mig därför till promemorieförslaget.

De i promemorian i övrigt framförda synpunkterna på vilka lagstiftningsåtgärder
som påkallas i samband med en svensk anslutning till konventionen
har biträtts av remissinstanserna. Även jag delar dessa synpunkter. I
enlighet härmed bör i 5 kap. 4 § luftfartslagen tas in bestämmelse att besättningsman
och passagerare äger av eget initiativ vidta förebyggande åtgärder,
när det är omedelbart påkallat av hänsyn till säkerheten ombord. Vidare
bör i 5 kap. 5 § luftfartslagen tas in bestämmelse av innebörd att ett
omhändertagande av person, som begått brott ombord på ett luftfartyg, kan
med hans medgivande bestå även efter det att han kunnat överlämnas till
behörig myndighet. Samma paragraf bör också kompletteras med en föreskrift
om att bestämmelserna i 4 § andra stycket om besättningsmans och
passagerares skyldigheter och befogenheter att lämna befälhavaren bistånd
i hans åtgärder till skydd för säkerhet och ordning ombord äger motsvarande
tillämpning, när befälhavaren vidtar åtgärd mot person som begått brott
ombord.

Utöver dessa lagändringar bör i samband med att konventionen träder
i kraft för Sveriges del vidtas vissa av konventionen föranledda ändringar
i luftfartskungörelsen.

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till lag om undrad lydelse av 5 kap. 4 och 5 §§ luftfartslagen
den 6 juni 1957 (nr 297).

Förslaget torde få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga
l.1

1 Bilagan har uteslutits här. Den är likalydande med det lagförslag som är fogat vid propositionen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1966
De särskilda bestämmelserna

4 §•

I 5 kap. 4 § luftfartslagen föreskrivs nu i första stycket, att befälhavaren
för upprätthållande av lydnaden och ordningen ombord äger bruka det våld
som med hänsyn till omständigheterna kan anses försvarligt. När luftfartyget
är i fara eller nöden i annat fall kräver det, äger befälhavaren enligt
andra stycket första punkten bruka varje medel, som är nödvändigt för att
framtvinga lydnad eller återställa ordningen. Enligt andra punkten i samma
stycke åligger det i sådant fall var och en av besättningen att utan särskild
anmaning lämna befälhavaren nödigt bistånd. Görs större våld än som
är medgivet, gäller enligt tredje stycket vad som eljest är föreskrivet i lag
för sådant fall.

Promemorian. Enligt det vid promemorian fogade förslaget erhåller paragrafens
första stycke en lydelse som delvis motsvarar art. 6 mom. 1 a) och
b) i konventionen. Det innehåller föreskrift om befälhavarens befogenheter,
när åtgärder är påkallade av hänsyn till luftfartygets säkerhet eller säkerheten
för ombordvarande personer eller egendom eller för upprätthållande
av lydnaden och ordningen ombord. I sådant fall äger befälhavaren enligt
förslaget bruka det våld och vidta de åtgärder i övrigt som kan anses försvarliga
med hänsyn till omständigheterna.

Andra och tredje styckena i den föreslagna lydelsen reglerar besättningsmedlems
och passagerares skyldigheter och befogenheter att bistå befälhavaren
i de fall som avses i första stycket och att utan anmaning av befälhavaren
vidta åtgärder till skydd för säkerheten ombord. Dessa bestämmelser
grundar sig på art. 6 mom. 2 i konventionen.

Besättningsman är enligt andra stycket första punkten i förslaget skyldig
att utan anmaning lämna befälhavaren nödigt bistånd i de fall som avses
i första stycket. Enligt andra punkten i samma stycke äger även passagerare
på anmodan av befälhavaren bistå denne.

I tredje stycket slutligen innehåller förslaget, att besättningsmedlem och
passagerare utan anmaning av befälhavaren äger i förebyggande syfte vidta
åtgärd som avses i första stycket när det omedelbart påkallas av hänsyn
till luftfartygets säkerhet eller säkerheten för ombordvarande personer eller
egendom.

Den nuvarande bestämmelsen i 4 § tredje stycket utgår enligt promemorieförslaget.

Remissyttrandena. Hovrätten för Västra Sverige anser det önskvärt att
reglerna om handlande från besättningsmäns och passagerares sida på grund
av befallning eller uppmaning från befälhavaren behandlas i ett stycke, medan
reglerna om handlande av eget initiativ tas upp i ett särskilt stycke.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1966

Hovrätten ifrågasätter i detta sammanhang om inte den föreslagna bestämmelsen
i andra stycket ger besättningsman större befogenheter än konventionen
medger. Som exempel anförs det fall då besättningsman ingriper för
att upprätthålla god ordning och lydnad ombord.

Länsåklagarmijndiglieten i Blekinge län och Kronobergs län ifrågasätter
om inte bestämmelsen i andra stycket innebär en obefogad inskränkning i
en passagerares rättigheter och skyldigheter, när det i samma bestämmelse
föreskrivs att passagerare inte får ingripa annat än efter anmaning av
befälhavaren.

Beträffande bestämmelsen i det föreslagna tredje stycket om besättningsmans
och passagerares befogenhet att ingripa av eget initiativ anser länsåklagarmyndigheten
i Malmöhus län alt den inte i önskvärd grad uttrycker,
att ingripande får ske endast när välgrundad anledning föreligger.

Departementschefen. Första stycket i promemorians förslag innebär i
sak inte någon ändring av betydelse i förhållande till nuvarande bestämmelser
i första stycket och andra stycket första punkten. Vid sammanförandet
av sistnämnda bestämmelser i ett stycke har en redaktionell omarbetning
vidtagits, delvis i syfte att uppnå bättre överensstämmelse med närmast
motsvarande bestämmelse i art. 6 mom. 1 i konventionen. Frånsett vissa
redaktionella jämkningar ansluter jag mig till promemorians förslag i denna
del.

Det är att märka att det föreslagna första stycket har en mera generell
räckvidd än nyssnämnda konventionsbestämmelser. Under det att de senare
endast reglerar befälhavarens befogenhet att ingripa mot någon som han har
skälig anledning tro har begått eller är i färd med att begå brott eller
annan handling som äventyrar säkerheten, ordningen eller lydnaden ombord,
ger det föreslagna första stycket i lagen — i överensstämmelse med
vad som redan gäller -— befälhavaren rätt att ingripa också när säkerheten,
ordningen eller lydnaden ombord äventyras på annat sätt. Det är givet att
konventionen inte lägger hinder i vägen för en sådan reglering, och det
saknas också anledning att på denna punkt avvika från gällande rätt.

I fråga om dispositionen av bestämmelserna i andra och tredje styckena
om besättningsmedlemmars och passagerares skyldighet och befogenhet
att ingripa har hovrätten för Västra Sverige ansett, att frågan, om en anmaning
har utgått från befälhavaren eller inte, bör läggas till grund för den
lagtekniska systematiken. Jag anser det emellertid mera logiskt att först
ta upp reglerna om bistånd åt befälhavaren för sig, i direkt anslutning till
de bestämmelser som reglerar befälhavarens befogenheter, och därefter ta
upp bestämmelserna om helt självständiga initiativ från besättningens och
passagerarnas sida särskilt för sig. Jag ansluter mig sålunda till den i promemorian
föreslagna dispositionen av paragrafen.

Vad beträffar det sakliga innehållet i andra stycket i promemorians för -

Kungl. Maj ds proposition nr 159 år 1966

slag är det givetvis riktigt att som hovrätten har påpekat den föreslagna
bestämmelsen tillägger besättningsmedlem — liksom f. ö. även passagerare
— mer vittgående befogenheter än som omedelbart följer av konventionen,
vilken i art. 6 mom. 2 första punkten bara talar om bistånd som lämnas
på befälhavarens initiativ och i fråga om passagerares bistånd endast
reglerar frågan om bistånd »vid omhändertagande av den som befälhavaren
är behörig att taga i förvar». Liksom när det gäller rätten för befälhavaren
själv att ingripa till skydd för säkerhet, ordning eller lydnad ombord
behandlar konventionen i detta sammanhang över huvud bara det fall
att någon begått brott eller annan liknande handling ombord. Detta hindrar
självfallet inte att en ansluten stat genom nationell lag reglerar t. ex.
fråga om besättningsmedlems rätt att ingripa i andra fall till skydd för
säkerhet, ordning eller lydnad ombord. Det väsentliga är att de svenska lagbestämmelserna
bör utformas så att de ger befälhavare, besättningsmedlemmar
och passagerare åtminstone sådana befogenheter som tillkommer dem
enligt konventionen. Vad gäller besättningsmedlems rätt att ingripa överensstämmer
förslaget f. ö. med vad som gäller enligt 4 § andra stycket andra
punkten i nuvarande lydelse.

I anledning av vad som har anförts i ett remissyttrande om att bestämmelsen
i andra stycket andra punkten om passagerares rätt att efter anmaning
bistå befälhavaren innebär en obefogad inskränkning i en passagerares
rättigheter och skyldigheter vill jag betona, att bestämmelsen inte får
läggas till grund för motsatsslut. Den får inte anses innebära föreskrift om
att en passagerare inte får ingripa annat än efter anmaning av befälhavaren.
Ingriper en passagerare i annat fall, blir frågan om ingripandet varit
rättsenligt att bedöma enligt allmänna rättsregler.

Vad nu sagts gäller också den nya bestämmelsen i tredje stycket om rätt
för besättningsmedlem och passagerare att i vissa fall helt av eget initiativ
ingripa med våld eller andra åtgärder i förebyggande syfte. Stadgandet får
således lika litet som den motsvarande konventionsbestämmelsen i art. 6
mom. 2 andra punkten läsas som om den uttömmande angav de fail då ett
ingripande av en besättningsmedlem eller en passagerare är att anse som
rättsenligt. Också denna bestämmelse måste med andra ord kompletteras
med allmänna grundsatser om nödrätt och nödvärnsrätt. Dess väsentligaste
betydelse ligger i att den klart anger vissa fall då ett ingripande under alla
förhållanden är att anse som rättsenligt. I detta avseende torde bestämmelsen
dock inte utsäga mer än som följer av allmänna grundsatser. Dess
upptagande i lagen torde huvudsakligen tjäna ett pedagogiskt syfte.

Med hänsyn till vad jag nu har anfört synes den av länsåklagarmyndigheten
i Malmöhus län framförda anmärkningen inte böra föranleda någon
ändring av bestämmelsens avfattning. Det skulle däremot kunna ifrågasättas,
om det inte i närmare anslutning till konventionstexten bör tydligt anges
att rätt till ingripande föreligger redan när vederbörande besättnings -

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1966

man eller passagerare »har skälig anledning att tro, att sådan åtgärd är omedelbart
nödvändig...» och att det med andra ord inte behöver i efterhand
konstateras att det förelåg objektivt giltiga skäl för åtgärden. Det synes likväl
inte nödvändigt att tynga lagtexten med en så utförlig beskrivning av rekvisiten.
Det praktiska resultatet torde bli detsamma med den föreslagna lagtexten.
Av allmänna regler följer nämligen att den som haft skälig anledning
tro att hans åtgärd varit nödvändig för avvärjande av ett hot mot säkerheten
ombord inte kan anses ha handlat culpöst och följaktligen inte
heller kan fällas till ansvar eller ådömas ersättningsskyldighet, även om
det i efterhand visar sig att han objektivt sett bedömt situationen felaktigt.
På denna punkt har de danska och norska lagförslagen utformats på samma
sätt som det föreliggande förslaget i promemorian.

I enlighet med vad jag nu har anfört biträder jag promemorians förslag
också i fråga om andra och tredje styckena. Vissa redaktionella jämkningar
bör dock ske.

Det bör understrykas att bestämmelsen i det föreslagna tredje stycket
gäller bara förebyggande åtgärder. Någon rätt att självständigt ingripa t. ex.
med ett omhändertagande av den som redan har begått ett brott eller annan
liknande handling ombord medger bestämmelsen inte — annat än om en
sådan åtgärd måste vidtas omedelbart för att förhindra ytterligare hot mot
säkerheten ombord. Det ankommer på befälhavaren att ingripa med omhändertagande
och liknande åtgärder i andra fall, varvid emellertid bestämmelserna
i andra stycket om bistånd från besättningens och passagerarnas
sida blir tillämpliga.

Lagtexten i tredje stycket talar om åtgärder som avses i första stycket.
Det innebär bl. a. att rätten att ingripa gäller bara åtgärder som kan anses
försvarliga med hänsyn till omständigheterna. Överskrids denna gräns, blir
allmänna regler om nödvärnsexcess tillämpliga.

Som jag redan har anfört i den allmänna motiveringen godtar jag de skäl
som har föranlett förslaget att upphäva det nuvarande tredje stycket i 4 §
om nöd- och nödvärnsexcess.

5 §•

I 5 kap. 5 § luftfartslagen finns nu regler om befälhavarens skyldigheter
när svårare brott begås ombord på luftfartyg. Enligt första stycket skall
befälhavaren såvitt möjligt vidta de åtgärder som erfordras för utredning
av saken och som inte kan uppskjutas utan våda. Han skall vidare enligt
andra stycket så långt omständigheterna medger sörja för att den brottslige
inte avviker, och han äger för sådant ändamål ta honom i förvar till dess
han kan överlämnas till svensk polisman eller, utom Sverige, till behörig
utländsk myndighet eller till svensk konsul. Enligt tredje stycket slutligen
kan befälhavaren i hithörande fall ta i förvar föremål som kan antas äga

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1966

betydelse för brottsutredningen, till dess det kan överlämnas till polisman
eller myndighet som avses i andra stycket.

Promemorian. I promemorians förslag behålls bestämmelsen i 5 § första
stycket oförändrad. Andra stycket föreslås uppdelat på tre punkter. I samband
därmed tas i andra punkten upp en mot konventionen art. 7 mom. 1
c) svarande bestämmelse, att tagande i förvar av den som begått svårare
brott ombord inte utan samtycke av den brottslige får bestå längre än till
dess han kan överlämnas till svensk polisman resp. behörig utländsk myndighet
eller svensk konsul. I tredje punkten tas i anslutning till konventionsbestämmelserna
i art. 6 mom. 1 c), jämförd med art. 6 mom. 2 första
punkten, upp en föreskrift om att bestämmelserna i 4 § andra stycket —
om skyldighet resp. befogenhet för besättningsmedlem och passagerare att
lämna befälhavare bistånd — skall äga motsvarande tillämpning i nu ifrågavarande
fall. Paragrafens tredje stycke har i förslaget underkastats en
redaktionell jämkning i anslutning till art. 9 mom. 3 i konventionen, så att
det klart framgår att befälhavare är skyldig att tillhandahålla polisman eller
myndighet som avses i andra stycket upplysningar och föremål av betydelse
för brottsutredningen.

Remissyttrandena. Förevarande paragraf har inte rönt annan saklig erinran
under remissbehandlingen än att hovrätten för Västra Sverige gjort gällande,
att det för ingripande enligt konventionen inte krävs att det brott som
förövats är av svårare art. Hovrätten framhåller i anslutning härtill att enligt
5 kap. 5 § första och andra styckena luftfartslagen i deras nu gällande
lydelse befälhavare, när svårare brott förövats ombord, skall vidta för utredning
i saken nödvändiga åtgärder och sörja för att den brottslige inte
avviker. Genom att lagtexten i dessa delar inte föreslås ändrad synes enligt
hovrätten en bristande överensstämmelse mellan konventionen och lagtexten
komma att föreligga.

Departementschefen. Konventionen innehåller inte någon mot 5 kap. 5 §
första stycket luftfartslagen svarande bestämmelse om att befälhavaren
skall vara verksam för sakens utredning när svårare brott begås ombord på
ett luftfartyg. Frågan diskuterades under förarbetena till konventionen men
ansågs lämpligen böra regleras genom nationell lag. Jag biträder under dessa
förhållanden promemorians förslag att behålla första stycket i 5 § oförändrat.

Hovrättens för Västra Sverige anmärkning rörande förhållandet mellan
konventionen och 5 § andra stycket i den föreslagna nya lydelsen synes
grunda sig på en feltolkning av konventionen. Av art. 6 mom. 1 följer att,
om ingripande inte kan motiveras av hänsyn till säkerheten, ordningen eller
lydnaden ombord, befälhavaren äger vidta åtgärder mot en person som be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1966

gått eller är i färd med att begå brott ombord endast för att sätta sig i stånd
att överlämna gärningsmannen till behörig myndighet (eller ilandsätta honom)
enligt bestämmelserna i kap. III i konventionen. Sistnämnda hänvisning
innebär bl. a. en hänvisning till art. 9 mom. 1. Av denna konventionsbestämmelse
följer att en uttrycklig rätt för befälhavaren att överlämna en
person till behörig myndighet i fördragsslutande stat föreligger endast om
befälhavaren har anledning tro att vederbörande ombord på fartyget begått
en handling som enligt befälhavarens mening utgör ett allvarligt brott mot
strafflagstiftningen i registreringsstaten. Det är följaktligen fullt i överensstämmelse
med konventionen att anknyta reglerna i förevarande paragraf
om rätt för befälhavaren att — i andra fall än som avses i 4 § första stycket
— ta en för brott ombord misstänkt person i förvar och överlämna honom
till behörig myndighet till den förutsättningen att det skall vara fråga
om »svårare brott».

Den i promemorian föreslagna nya bestämmelsen i 5 § andra stycket av
innebörd att ett omhändertagande kan bestå längre än till dess vederbörande
kan överlämnas till behörig myndighet (polisman, konsul) innebär ett
av art. 7 mom. 1 i konventionen föranlett avsteg från de grundsatser som
annars gäller hos oss. Enligt 24 kap. 23 § rättegångsbalken får ingen hållas
i förvar i anledning av misstanke om brott annorledes än som är stadgat i
nämnda kapitel eller på annat håll i lagstiftningen, även om han samtycker
därtill. De lagbestämmelser om omhändertagande i anledning av misstanke
om brott som finns hos oss förutsätter undantagslöst att den omhändertagne
skall friges, så snart de skäl som föranlett frihetsberövandet inte
längre är för handen. Med hänsyn till de speciella förhållanden som kan
råda vid omhändertagande av personer ombord på luftfartyg får det emellertid
anses försvarligt att här göra undantag från de principer som annars
gäller. Jag biträder i fråga om denna bestämmelse promemorians förslag
med vissa redaktionella jämkningar.

Den föreslagna bestämmelsen är tillämplig exempelvis när den omhändertagne
föredrar att bli överlämnad till myndighet i visst land, t. ex. hemlandet,
och luftfartyget avses landa där. En förutsättning är dock givetvis att
befälhavaren finner att överlämnandet kan anstå. Någon ovillkorlig rätt för
den omhändertagne att fortsätta färden under förvar föreligger således inte.
Befälhavaren å sin sida är givetvis skyldig att överlämna den brottslige så
snart luftfartyget landar på plats, där behörig myndighet finns som kan
motta honom, om inte den brottslige samtycker till att han hålls i förvar
under fortsatt färd.

Enligt konventionen art. 6 mom. 2 har besättningsmedlem och passagerare
samma skyldigheter och befogenheter att bistå befälhavaren vid omhändertagande
av person, som begått brott ombord, som när det gäller de
i 4 § behandlade fallen. En hänvisning till 4 § andra stycket bör därför som
skett i promemorians förslag tas upp i 5 § andra stycket men synes där

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1966

böra ingå som en andra punkt. Det bör betonas att besättningsmedlem och
passagerare inte har någon rätt att ingripa av eget initiativ i hithörande fall.
Utgör brottet ett hot mot luftfartygets säkerhet eller säkerheten för ombordvarande
personer eller egendom, blir emellertid givetvis bestämmelserna
i 4 § tredje stycket tillämpliga.

De ändringar som i promemorian föreslagits i 5 § tredje stycket föranleder
inte från saklig synpunkt någon erinran från min sida. De torde inte
kräva någon ytterligare kommentar. I redaktionellt hänseende bör en
mindre omarbetning ske.

Ikraftträdande

Med hänsyn till samarbetet inom SAS bör den av konventionen föranledda
nya lagstiftningen träda i kraft samtidigt i Danmark, Norge och Sverige.
Det bör därför överlämnas åt Kungl. Maj :t att förordna om lagens ikraftträdande.
Det har under de nordiska departementsöverläggningarna förutsatts
att också ratifikationsfrågan samordnas på det nordiska planet.

I och för sig torde något hinder inte föreligga att låta den nya lagstiftningen
träda i kraft redan innan konventionen efter ratifikation blir bindande
för Sverige. Frågan om ett tidigare ikraftträdande av lagen kan bli
aktuell, om det dröjer mera avsevärd tid, innan konventionen vinner anslutning
från det föreskrivna antalet av tolv signatärmakter.

Några särskilda övergångsbestämmelser till den nya lagstiftningen torde
inte behövas.

Hemställan

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över förslaget till lag
om ändrad lydelse av 5 kap. 4 och 5 §§ luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr
297) måtte för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom
utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet:
Per By lön

BILAGOR

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1966

Bilaga 2

Departementspromemorians förslag
till

lag om ändrad lydelse av 5 kap. 4 och 5 §§ luftfartslagen
den 6 juni 1957 (nr 297)

Härigenom förordnas, att 5 kap. 4 och 5 §§ luftfartslagen den 6 juni 1957
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

4 §.

För upprätthållande av lydnaden
och ordningen ombord äger befälhavaren
bruka det våld, som med hänsyn
till omständigheterna kan anses
försvarligt.

Göres större våld än som är medgivet,
vare lag som eljest för sådant
fält är stadgad.

(Föreslagen lydelse)

4 §.

När det påkallas av hänsyn till
luftfartygets säkerhet eller säkerheten
för ombordvarande personer eller
egendom eller för upprätthållande
av lydnaden och ordningen ombord,
äger befälhavaren bruka det
våld och vidtaga de åtgärder i övrigt
som kunna anses försvarliga
med hänsyn till omständigheterna.

Det åligger medlem av besättningen
att även utan särskild anmaning
lämna befälhavaren nödigt bistånd.
Efter anmaning av befälhavaren äger
också passagerare lämna dylikt bistånd.

Utan anmaning av befälhavaren
äger medlem av besättningen och
passagerare i förebyggande syfte vidtaga
åtgärd som sägs i första stycket,
när det omedelbart påkallas av
hänsyn till luftfartygets säkerhet eller
säkerheten för ombordvarande
personer eller egendom.

5 §.

Förövas å-----kunna uppskjutas.

Befälhavaren skall, så långt om- Befälhavaren skall, så långt omständigheterna
medgiva, sörja för att ständigheterna medgiva, sörja för
den brottslige icke avviker och äger att den brottslige icke avviker och
or sådant ändamål taga honom i äger för sådant ändamål taga honom

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1966

(Nuvarande lydelse)

förvar till dess han kan överlämnas
till svensk polisman eller, utom riket,
till behörig utländsk myndighet
eller, där hinder icke möter, till
svensk konsul.

Föremål som må antagas äga betydelse
för utredning om brottet må
av befälhavaren tagas i förvar till
dess det kan överlämnas till polisman
eller myndighet som avses i
andra stycket.

(Föreslagen lydelse)

i förvar. Sådan åtgärd må ej utan
samtycke av den brottslige bestå
längre än till dess han kan överlämnas
till svensk polisman eller,
utom riket, till behörig utländsk
myndighet eller, där hinder icke möter,
till svensk konsul. Bestämmelserna
i 4 § andra stycket skola äga
motsvarande tillämpning.

Föremål som må antagas äga betydelse
för utredning om brottet må
av befälhavaren tagas i förvar. Det
åligger befälhavaren att till polisman
eller myndighet som avses i andra
stycket lämna de uppgifter och tillhandahålla
de föremål i hans rättmätiga
besittning som kunna vara
av betydelse för utredning om brottet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1966

Convention

relative aux infractions et a certains
autres actes survenant å bord des
aéronefs1

LES ETATS Parties å la présente
Convention

SONT CONVENUS des dispositions
suivantes :

Titre ler — Champ cTapplication
de la Convention

Article ler

1. La présente Convention s’applique
:

a) aux infractions aux lois pénales; b)

aux actes qui, coustituant ou
non des infractions, peuvent compromettre
ou compromettent la sécurité
de 1’aéronef ou de personnes
ou de biens å bord, ou compromettent
le bon ordre et la discipline å
bord.

2. Sous réserve des dispositions
du Titre III, la présente Convention
s’applique aux infractions commises
ou actes accomplis par une personne
å bord d’un aéronef immatriculé
dans un Etat contractant pendant
que cet aéronef se trouve, soit en
vol, soit å la surface de la haute mer
ou d’une région ne faisant partie du
territoire d’aucun Etat.

3. Aux fins de la présente Convention,
un aéronef est considéré
comme en vol depuis le moment ou
la force motrice est employée pour
décoller jusqu’au moment ou l’atterrissage
a pris fin.

4. La présente Convention ne s’applique
pas aux aéronefs utilisés å des
fins militaires, de douane ou de police.

Convention

on offences and certain other acts
committed on board aircraft1

THE STATES Parties to this Convention HAVE

AGREED as follows:

Chapter I — Scope of the
Convention

Article 1

1. This Convention shall apply in
respect of:

a) offences against penal law;

b) acts which, whether or not they
are offences, may or do jeopardize
the safety of the aircraft or of persons
or property therein or which
jeopardize good order and discipline
on board.

2. Except as provided in Chapter
III, this Convention shall apply in
respect of offences committed or
acts done by a person on board any
aircraft registered in a Contracting
State, while that aircraft is in flight
or on the surface of the high seas
or of any other area outside the territory
of any State.

3. For the purposes of this Convention,
an aircraft is considered to
be in flight from the moment when
power is applied for the purpose of
take-off until the moment when the
landing run ends.

4. This Convention shall not apply
to aircraft used in military, customs
or police services.

1 Slutbestämmelserna (art. 19—26) har uteslutits här.

Kungl. Maj.ts proposition nr i 59 år 1966

Bilaga 3

Konvention

Om brott och vissa andra handlingar
begångna ombord på luftfartyg1

(Översättning)
DE STATER som anslutit sig till
denna konvention

HA ÖVERENSKOMMIT följande:

Kapitel I — Konventionens tillläm
pningsområde

Artikel 1

1. Denna konvention äger tillämpning
beträffande

a) straffbelagda handlingar;

b) handlingar vilka, vare sig de
innefatta brott eller ej, äventyra eller
äro ägnade att äventyra luftfartygets
säkerhet eller säkerheten för
personer eller egendom ombord eller
vilka äventyra god ordning och lydnad
ombord.

2. Om annat ej följer av kapitel
III, äger denna konvention tillämpning
på brott eller annan handling,
begången av person ombord på ett i
fördragsslutande stat registrerat luftfartyg,
under det fartyget befinner
sig under flygning eller på ytan av
det fria havet eller annat område
utanför statligt territorium.

3. Vid tillämpning av denna konvention
anses ett luftfartyg vara under
flygning från det ögonblick då
kraft insättes för att bringa fartyget
att lyfta till det ögonblick då landningsrörelsen
avslutats.

4. Denna konvention skall ej äga
tillämpning på luftfartyg som användes
inom militär-, tull- eller polisväsendet.

1 Slutbestämmelserna (art. 19—26) har uteslutits här.

3 Iiihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 169

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1966

Artide 2

Sans préjudice des dispositions de
1’Article 4 et sous réserve des exigences
de la sécurité de 1’aéronef et
des personnes ou des biens å bord,
aucune disposition de la présente
Convention ne peut étre interprétée
comme autorisant ou prescrivant
1’application de quelque mesure que
ce soit dans le cas d’infractions å
des lois pénales de caractére politique
ou fondées sur la discrimination
raciale ou religieuse.

Titre II — Competence
Article 3

1. L’Etat d’immatriculation de
1’aéronef est compétent pour connaitre
des infractions commises et
actes accomplis å bord.

2. Tout Etat contractant prend
les mesures nécessaires pour établir
sa compétence, en sa qualité d’Etat
d’immatriculation, aux fins de connaitre
des infractions commises ä
bord des aéronefs inscrits sur son
registre d’immatriculation.

3. La présente Convention n’écarte
aucune compétence pénale
exercée conformément aux lois nationales.

Article 4

Un Etat contractant qui n’est pas
1’Etat d’immatriculation ne peut gener
1’exploitation d’un aéronef en
vol en vue d’exercer sa compétence
pénale å 1’égard d’une infraction
commise å bord que dans les cas suivants
:

a) cette infraction a produit effet
sur le territoire dudit Etat;

b) cette infraction a été commise
par ou contre un ressortissant dudit
Etat ou une personne y ayant sa résidence
permanente;

Article 2

Without prejudice to the provisions
of Article 4 and except when
the safety of the aircraft or of persons
or property on board so requires,
no provision of this Convention
shall be interpreted as authorizing
or requiring any action in respect
of offences against penal laws
of a political nature or those based
on racial or religious discrimination.

Chapter II — Jurisdiction
Article 3

1. The State of registration of the
aircraft is competent to exercise
j urisdiction over offences and acts
committed on board.

2. Each Contracting State shall
take such measures as may be necessary
to establish its j urisdiction as
the State of registration over offences
committed on board aircraft registered
in such State.

3. This Convention does not exclude
any criminal j urisdiction exercised
in accordance with national
law.

Article 4

A Contracting State which is not
the State of registration may not
interfere with an aircraft in flight in
order to exercise its criminal j urisdiction
over an offence committed
on board except in the following
cases:

a) the offence has effect on the
territory of such State;

b) the offence has been committed
by or against a national or permanent
resident of such State;

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1966

Artikel 2

Utom i fall som avses i artikel 4
skall icke någon bestämmelse i denna
konvention anses medföra befogenhet
eller skyldighet att vidtaga
åtgärd i anledning av brott av politisk
natur eller handling som utgör
brott enligt lagstiftning grundad på
ras- eller religionsdiskriminering, såframt
sådan åtgärd ej påkallas av
hänsyn till luftfartygets säkerhet
eller säkerheten för ombordvarande
personer eller egendom.

Kapitel II -— Jurisdiktion
Artikel 3

1. Den stat där luftfartyget är registrerat
äger utöva jurisdiktion
beträffande brott och andra handlingar
begångna ombord på luftfartyget.

2. Det åligger fördragsslutande
stat att vidtaga de åtgärder som
fordras för att den skall kunna utöva
sin jurisdiktion i egenskap av
registreringsstat beträffande brott
förövade ombord på luftfartyg, som
är registrerat i den staten.

3. Denna konvention utesluter
icke utövande av straffrättslig jurisdiktion
enligt nationell lag.

Artikel 4

Fördragsslutande stat får ej i syfte
att utöva straffrättslig jurisdiktion
med avseende på brott förövat ombord
på luftfartyg, som är registrerat
i annan fördragsslutande stat,
ingripa mot luftfartyget medan detta
är under flygning, utom i följande
fall:

a) om brottet äger verkningar
inom den statens territorium;

b) om brottet begåtts av eller är
riktat mot någon som är medborgare
eller stadigvarande bosatt i den
staten;

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1966

c) cette infraction compromet la
sécurité dudit Etat;

d) cette infraction constitute une
violation des régles ou réglements
relatifs an vol ou å la manoeuvre des
aéronefs en vigueur dans ledit Etat;

e) 1’exercice de cette compétence
est nécessaire pour assurer le respect
d’une obligation qui incombe audit
Etat en vertu d’un accord international
multilatéral.

Titre III — Pouvoirs du commandant
d’aéronef

Artide 5

1. Les dispositions du présent
Titre ne s’appliquent aux infractions
et aux actes commises ou accomplis,
ou sur le point de 1’étre, par une
personne å bord d’un aéronef en vol,
soit dans 1’espace aérien de 1’Etat
d’immatriculation, soit au-dessus de
la haute mer ou d’une region ne faisant
partie du territoire d’aucun
Etat, que si le dernier point de décollage
ou le prochain point d’atterrissage
prévu est situé sur le territoire
d’un Etat autre que celui d’immatriculation,
ou si l’aéronef vole
ultérieurement dans 1’espace aérien
d’un Etat autre que l’Etat d’immatriculation,
ladite personne étant encore
å bord.

2. Aux fins du présent Titre, et
nonobstant les dispositions de l’Article
ler, paragraphe 3, un aéronef
est considéré comme en vol depuis
le moment ou, l’embarquement étant
terminé, toutes ses portes extériures
ont été fermées jusqu’au moment ou
l’une de ees portes est ouverte en
vue du débarquement. En cas d’atterrissage
forcé, les dispositions du
présent Titre continuent de s’appliquer
å l’égard des infractions et des
actes survenus å bord jusqu’å ce que
1’autorité compétente d’un Etat
prenne en charge 1’aéronef ainsi que
les personnes et biens å bord.

c) the offence is against the security
of such State;

d) the offence consists of a breach
of any rules or regulations relating
to the flight or manoeuvre of aircraft
in force in such State;

e) the exercise of jurisdiction is
necessary to ensure the observance
of any obligation of such State under
a multilateral international agreement.

Chapter III — Powers of the aireraft
commander

Article 5

1. The provisions of this Chapter
shall not apply to offences and aets
committed or about to be committed
by a person on board an aireraft in
flight in the airspace of the State of
registration or over the high seas
or any other area outside the territory
of any State unless the last
point of take-off or the next point
of intended landing is situated in a
State other than that of registration,
or the aireraft subsequently flies in
the airspace of a State other than
that of registration with such person
still on board.

2. Notwithstanding the provisions
of Article 1, paragraph 3, an aireraft
shall for the purposes of this
Chapter, be considered to be in flight
åt any time from the moment when
all its external doors are closed
following embarkation until the
moment when any such door is opened
for disembarkation. In the case of
a forced landing, the provisions of
this Chapter shall continue to apply
with respect to offences and aets
committed on board until competent
authorities of a State take over the
responsibility för the aireraft and
for the persons and property on
board.

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1966

c) om brottet är riktat mot den
statens säkerhet;

d) om brottet består i överträdelse
av i den staten gällande regler
eller föreskrifter beträffande flygning
eller manövrering av luftfartyg! e)

om utövande av jurisdiktion är
nödvändigt till säkerställande av att
den statens förpliktelser enligt multilateralt
internationellt fördrag fullgöras.

Kapitel III — Befogenheter som tillkomma
luftfartygets befälhavare

Artikel 5

1. Bestämmelserna i detta kapitel
äga ej tillämpning beträffande brott
och andra handlingar som begåtts
eller äro under utförande av någon
som befinner sig ombord på luftfartyg
under flygning i luftrummet över
den stat där luftfartyget är registrerat
eller över det fria havet eller annat
område utanför statligt territorium,
såvida icke den plats från vilken
luftfartyget senast lyft eller den
plats där nästföljande landning avses
äga rum ligger i annan stat än
nyss sagts eller luftfartyget sedermera
flyger in i luftrummet över annan
stat med vederbörande alltjämt
ombord.

2. Utan hinder av bestämmelserna
i artikel 1 mom. 3 skall vid tilllämpning
av detta kapitel ett luftfartyg
anses vara under flygning
från det ögonblick då alla ytterdörrar
stängts efter ombordgåendet till
det ögonblick då någon av ytterdörrarna
öppnats för avstigning. Vid
nödlandning skola bestämmelserna
i detta kapitel fortfara att äga tilllämpning
beträffande brott och andra
handlingar begångna ombord till
dess behörig myndighet i en stat
övertagit ansvaret för luftfartyget
samt för personer och egendom ombord.

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1966

Artide 6

1. Lorsque le commandant d’aéronef
est fondé å croire qu’une personne
a commis ou accompli ou est
sur le point de commettre ou d’accomplir
å bord une infraction ou
un acte, visés å 1’Article ler, paragraphe
1, il peut prendre, å l’égard
de cette personne, les mesures raisonnables,
y compris les mesures
de contrainte, qui sont nécessaires :

a) pour garantir la sécurité de
1’aéronef ou de personnes ou de
biens å bord;

b) pour maintenir le bon ordre et
la discipline å bord;

c) pour lui permettre de remettre
ladite personne aux autorités compétentes
ou de la débarquer conformément
aux dispositions du présent
Titre.

2. Le commandant d’aéronef peut
requérir ou autoriser 1’assistance des
autres membres de 1’équipage et,
sans pouvoir 1’exiger, demander ou
autoriser celle des passagers en vue
d’appliquer les mesures de contrainte
qu’il est en droit de prendre. Tout
membre d’équipage ou tout passager
peut également prendre, sans cette
autorisation, toutes mesures préventives
raisonnables, s’il est fondé å
croire qu’elles s’imposent immédiatement
pour garantir la sécurité de
1’aéronef ou de personne ou de biens
å bord.

Article 7

1. Les mesures de contrainte prises
å 1’égard d’une personne confoi1-mément aux dispositions de 1’Article
6 cesseront d’étre appliquées
au-delå de tout point d’atterrissage
å moins que :

a) ce point ne soit situé sur le
territoire d’un Etat non contractant
et que les autorités de cet Etat ne
refusent d’y permettre le debarquement
de la personne intéressée ou
que des mesures de contrainte

Article 6

1. The aircraft commander may,
when he has reasonable grounds to
believe that a person has committed,
or is about to cornmit, on board the
aircraft, an offence or act contemplated
in Article 1, paragraph 1, impose
upon such person reasonable
measures including restraint which
are necessary:

a) to protect the safety of the aircraft,
or of persons or property
therein; or

b) to xnaintain good order and
discipline on board; or

c) to enable him to deliver such
person to competent authorities or
to disembark him in accordance with
the provisions of this Chapter.

2. The aiixraft commander may
require or authorize the assistance
of other crew members and may request
or authorize, but not require,
the assistance of passengers to restrain
any person whom he is entitled
to restrain. Any crew member
or passenger may also take reasonable
preventive measures without
such authorization when he has
reasonable grounds to believe that
such action is immediately necessai-y
to protect the safety of the aircraft,
or of persons or property
therein.

Article 7

1. Measures of restraint imposed
upon a person in accordance with
Article 6 shall not be continued
beyond any point åt which the aircraft
lands unless:

a) such point is in the territory
of a non-Contracting State and its
authorities refuse to permit disembarkation
of that person or those
measures have been imposed in accordance
with Article 6, paragraph

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1966
Artikel 6

1. Om befälhavaren har skälig anledning
tro, att en person ombord på
luftfartyget begått eller är i färd att
begå sådant brott eller sådan handling
som avses i artikel 1 mom. 1
äger han vidtaga skäliga åtgärder
mot sådan person, inbegripet tagande
i förvar, vilka äro nödvändiga:

a) för att skydda luftfartygets säkerhet
eller säkerheten för personer
eller egendom ombord; eller

b) för att upprätthålla god ordning
och lydnad ombord; eller

c) för att sätta honom i stånd att
överlämna gärningsmannen till behörig
myndighet eller att ilandsätta
denne enligt bestämmelserna i detta
kapitel.

2. Befälhavaren äger ålägga eller
bemyndiga medlem av besättningen
att lämna bistånd samt äger uppmana
eller bemyndiga men ej ålägga
passagerare att bistå vid omhändertagande
av den som befälhavaren
är behörig att taga i förvar. Medlem
av besättningen eller passagerare
äger också, utan dylikt bemyndigande,
vidtaga skäliga förebyggande
åtgärder, när han har skälig anledning
tro, att sådan åtgärd är
omedelbart nödvändig för att skydda
luftfartygets säkerhet eller säkerheten
för personer eller egendom
ombord.

Artikel 7

1. Har någon tagits i förvar enligt
artikel 6, får åtgärden ej bestå längre
än till dess luftfartyget därefter
landar, såvida icke

a) landningsplatsen ligger inom
en icke fördragsslutande stats område
och denna stats myndigheter vägra
att medge ilandsättning av den
omhändertagne eller omhändertagandet
ägt rum enligt artikel 6 mom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1966

n’aient été imposées å celle-ci conformément
aux dispositions de l’Article
6, paragraphe 1, c), pour permettre
sa remise aux autorités compétentes; b)

1’aéronef ne fasse un atterrissage
forcé et que le commandant
d’aéronef ne soit pas en mesure de
remettre la personne intéressée aux
autorités compétentes;

c) la personne intéressée n’accepte
de continuer å étre transportée audelå
de ce point en restant soumise
aux mesures de contrainte.

2. Le commandant d’aéronef doit,
dans les moindres délais et, si possible,
avant d’atterrir sur le territoire
d’un Etat avec å son bord une
personne soumise ä une mesure de
contrainte prise conformément aux
dispositions de 1’Article 6, informer
les autorités dudit Etat de la présence
å bord d’une personne soumise
å une mesure de contrainte et des
raisons de cette mesure.

Article 8

1. Lorsque le commandant d’aéronef
est fondé å croire qu’une personne
a accompli ou est sur le point
d’accomplir å bord un acte visé å
1’Article ler, paragraphe 1, b), il peut
débarquer cette personne sur le territoire
de tout Etat ou atterrit l’aéronef
pour autant que cette mesure
soit nécessaire aux fins visées å Artide
6, paragraphe 1, a) ou b).

2. Le commandant d’aéronef informe
les autorités de l’Etat sur le
territoire duquel il débarque une
personne, conformément aux dispositions
du présent article, de ce débarquement
et des raisons qui l’ont
motivé.

Article 9

1. Lorsque le commandant d’aéronef
est fondé å croire qu’une personne
a accompli å bord de 1’aéronef
un acte qui, selon lui, constitue une
infraction grave, conformément aux

1 c) in order to enable his delivery
to competent authorities;

b) the aircraft makes a forced
landing and the aircraft commander
is unahle to deliver that person to
competent authorities; or

c) that person agrees to onward
carriage under restraint.

2. The aircraft commander shall
as soon as practicable, and if possible
before landing in the territory
of a State with a person on board
who has been placed under restraint
in accordance with the provisions of
Article 6, notify the authorities of
such State of the fact that a person
on board is under restraint and of
the reasons for such restraint.

Article 8

1. The aircraft commander may,
in so far as it is necessary för the
purpose of subparagraph a) or b) of
paragraph 1 of Article 6, disembark
in the territory of any State in which
the aircraft lands any person who
he has reasonable grounds to believe
has committed, or is about to
commit, on board the aircraft an act
contemplated in Article 1, paragraph
1 b).

2. The aircraft commander shall
report to the authorities of the
State in which he disembarks any
person pursuant to this Article, the
fact of, and the reasons för, such
disembarkation.

Article 9

1. The aircraft commander may
deliver to the competent authorities
of any Contracting State in the territory
of which the aircraft lands
any person who he has reasonable

Kiingl. Maj:ts proposition nr 159 år 1966

1 c) i syfte att möjliggöra den omhändertagnes
överlämnande till behörig
myndighet;

b) luftfartyget nödlandar och befälhavaren
är ur stånd att överlämna
den omhändertagne till behörig
myndighet; eller

c) den omhändertagne medger, att
åtgärden består under fortsatt färd.

2. Befälhavaren skall, så snart det
låter sig göra och om möjligt innan
luftfartyget landar inom en stats
område med någon ombord som blivit
omhändertagen enligt bestämmelserna
i artikel 6, lämna den statens
myndigheter underrättelse om
att en ombordvarande person blivit
tagen i förvar och om anledningen
till omhändertagandet.

Artikel 8

1. I den mån det är nödvändigt för
ändamål som avses i artikel 6 mom.
1 a) eller b) äger befälhavaren i
stat, där luftfartyget landar, ilandsätta
envar som, enligt vad han har
skälig anledning tro, ombord på
luftfartyget har begått eller är i färd
med att begå sådan handling som avses
i artikel 1 mom. 1 b).

2. Befälhavaren skall lämna myndigheterna
i den stat, där han ilandsätter
någon enligt denna artikel, underrättelse
om ilandsättningen och
om anledningen till denna.

Artikel 9

1. Befälhavaren äger till behörig
myndighet i fördragsslutande stat,
inom vars område luftfartyget landar,
överlämna den som, enligt vad
han har skälig anledning tro, om4
Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 159

Kungl. Maj ds proposition nr 159 år 1966

lois pénales de l’Etat d’immatriculation
de 1’aéronef, il peut remettre
ladite personne aux autorités compétentes
de tout Etat contractant sur
le territoire duquel atterrit 1’aéronef.

2. Le commandant d’aéronef doit,
dans les moindres délais et si possible
avant d’atterrir sur le territoire
d’un Etat contractant avec å bord
une personne qu’il a 1’intention de
remettre conformément aux dispositions
du paragraphe précédent, faire
connaitre cette intention aux autorités
de cet Etat ainsi que les raisons
qui la motivent.

3. Le commandant d’aéronef communique
aux autorités auxquelles il
remet l’auteur présumé de 1’infraction,
conformément aux dispositions
du présent article, les éléments de
preuve et d’information qui, conformément
å la loi de l’Etat d’immatriculation
de 1’aéronef, sont légitimement
en sa possession.

Article 10

Lorsque 1’application des mesures
prévues par la présente Convention
est conforme ä celle-ci, ni le commandant
d’aéronef, ni un autre
membre de 1’équipage, ni un passager,
ni le propriétaire, ni 1’exploitant
de 1’aéronef, ni la personne pour le
compte de laquelle le vol a été effectué,
ne peuvent étre déclarés responsables
dans une procédure engagée
en raison d’un préjudice subi par
la personne qui a fait 1’objet de ees
mesures.

Titre IV — Captnre illicite

(Vaéronefs

Article 11

1. Lorsque, illicitement, et par
violence ou menace de violence, une
personne å bord a géné 1’exploitation
d’un aéronef en vol, s’en est
emparé ou en a exercé le controle,
ou lorsqu’elle est sur le point d’accomplir
un tel aete, les Etats contraetants
prennent toutes mesures

grounds to believe bas committed
on board the aireraft an act which,
in his opinion, is a serious offence
according to the penal law of the
State of registration of the aireraft.

2. The aireraft commander shall
as soon as practicable and if possible
before landing in the territory
of a Contracting State with a person
on board whom the aireraft commander
intends to deliver in accordance
with the preceding paragraph,
notify the authorities of such State
of his intention to deliver such person
and the reasons therefor.

3. The aireraft commander shall
furnish the authorities to whom any
suspeeted offender is delivered in
accordance with the provisions of
this Article with evidence and information
which, under the law of
the State of registration of the aireraft,
are lawfully in his possession.

Article 10

For actions taken in accordance
with this Convention, neither the
aireraft commander, any other
member of the erew, any passenger,
the owner or operator of the aireraft,
nor the person on whose behalf
the flight was performed shall
be held responsible in any proceeding
on account of the treatment undergone
by the person against whom
the actions were taken.

Chapter IV — Unlawful Seizure
of Aireraft

Article 11

1. When a person on board has
unlawfully committed by force or
threat thereof an act of interference,
seizure, or other wrongful exercise
of conlrol of an aireraft in flight or
when such an act is about to be
committed, Contracting States shall
take all appropriate measures to re -

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1966

bord på luftfartyget har begått en
handling vilken enligt hans åsikt utgör
ett allvarligt brott enligt strafflagstiftningen
i den stat, där luftfartyget
är registrerat.

2. Befälhavaren skall så snart det
låter sig göra och om möjligt innan
luftfartyget landar inom en fördragsslutande
stats område med någon
ombord, som befälhavaren avser
att överlämna enligt mom. 1, underrätta
den statens myndigheter om
sin avsikt att överlämna vederbörande
och om anledningen därtill.

3. Befälhavaren skall tillhandahålla
den myndighet, till vilken en för
brott misstänkt person överlämnas
enligt bestämmelserna i denna artikel,
den bevisning och de upplysningar,
vilka befinna sig i hans rättmätiga
besittning enligt lagen i den
stat, där luftfartyget är registrerat.

Artikel 10

För åtgärd, som vidtagits i överensstämmelse
med denna konvention,
skall varken befälhavaren,
medlem av besättningen, passagerare,
luftfartygets ägare eller innehavare
eller den, för vars räkning flygningen
utförts, göras ansvarig i rättegång
rörande behandlingen av
den, mot vilken åtgärden riktats.

Kapitel IV — Olaga besittningstagande
av luftfartgg

Artikel 11

1. Har någon ombord rättsstrid igt
genom våld eller hot om våld begått
en handling, som innefattar ingripande,
besittningstagande eller annat
orättmätigt utövande av kontroll
över ett luftfartyg under flygning,
eller är sådan handling å färde, skola
de fördragsslutande staterna vid -

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1966

appropriées pour restituer ou conserver
le contröle de 1’aéronef au commandant
légitime.

2. Dans les cas visés au paragraphe
précédent, tout Etat contractant ou
atterrit 1’aéronef permet aux passagers
et å 1’équipage de poursuivre
leur voyage aussitöt que possible. Il
restitue 1’aéronef et sa cargaison å
ceux qui ont le droit de les détenir.

Titre V — Pouvoirs et obligations
des Etats

Artide 12

Tout Etat contradant doit permettre
au commandant d’un aéronef
immatriculé dans un autre Etat contractant
de débarquer toute personne
conformément aux dispositions de
1’Artide 8, paragraphe 1.

Artide 13

1. Tout Etat contractant est tenu
de recevoir une personne que le commandant
d’aéronef lui remet conformément
aux dispositions de l’Article
9, paragraphe 1.

2. S’il estime que les circonstances
le justifient, tout Etat contractant
assure la détention ou prend toutes
autres mesures en vue d’assurer la
présence de toute personne auteur
présumé d’un acte visé å l’Article
11, paragraphe 1, ainsi que de toute
personne qui lui a été remise. Cette
détention et ees mesures doivent étre
conformes å la législation dudit
Etat; elles ne peuvent étre maintenues
que pendant le délai nécessaire
å 1’engagement de poursuites pénales
ou d’une procédure d’extradition.

3. Toute personne détenue en application
du paragraphe précédent,
peut communiquer immédiatement
avec le plus proche représentant
qualifié de l’Etat dont elle a la nationalité;
toutes facilités lui sont ac -

store control of the aireraft to its
lawful commander or to preserve
his control of the aireraft.

2. In the cases contemplated in
the preceding paragraph, the Contraeting
State in whicli the aireraft
lands shall permit its passengers
and erew to continue their journey
as soon as practicable, and shall return
the aireraft and its cargo to the
persons lawfully entitled to possession.

Chapter V — Powers and Duties
of States

Artide 12

Any Contracting State shall allow
the commander of an aireraft registered
in another Contracting State
to disembark any person pursuant
to Artide 8, paragraph 1.

Artide 13

1. Any Contracting State sliall
take delivery of any person whom
the aireraft commander delivers pursuant
to Artide 9, paragraph 1.

2. Upon being satisfied that the
circumstances so warrant, any Contracting
State shall take custody or
other measures to ensure the presence
of any person suspeeted of an
act contemplated in Artide 11, paragraph
1, and of any person of whom
it has taken delivery. The custody
and other measures shall be as provided
in the law of that State but
may only be continued for such time
as is reasonably necessary to enable
any criminal or extradition proceedings
to be instituted.

3. Any person in custody pursuant
to the previous paragraph shall be
assisted in communicating immediately
with the nearest appropriate
representative of the State of which
he is a national.

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1966

taga de åtgärder som påkallas för
att återföra kontrollen över luftfartyget
till dess laglige befälhavare eller
för att vidmakthålla dennes kontroll
över luftfartyget.

2. I fall som avses i mom. 1 skall
den fördragsslutande stat, i vilken
luftfartyget landar, tillåta dettas
passagerare och besättning att fortsätta
sin resa så snart det låter sig
göra samt återställa luftfartyget och
dess last till de personer som äro
rättmätiga innehavare därav.

Kapitel V — Staternas rättigheter
och skyldigheter

Artikel 12

Varje fördragsslutande stat skall
tillåta befälhavaren på ett luftfartyg,
som är registrerat i annan fördragsslutande
stat, att i enlighet med artikel
8 mom. 1 ilandsätta vem det vara
må.

Artikel 13

1. Fördragsslutande stat skall
mottaga envar, som befälhavaren
överlämnar enligt artikel 9 mom. 1.

2. Fördragsslutande stat, som finner
ådagalagt att omständigheterna
föranleda det, skall taga i förvar envar
som misstänkes ha begått handling,
som avses i artikel 11 mom. 1,
och envar som mottagits i den staten
eller vidtaga andra åtgärder till
säkerställande av sådan persons närvaro.
Åtgärd som nu sagts skall vidtagas
enligt lagen i nämnda stat men
får bestå endast under den tid som
skäligen erfordras för att möjliggöra
att straffrättsligt förfarande eller
förfarande för utlämning inledes.

3. Envar som tagits i förvar enligt
mom. 2 skall erhålla bistånd att
omedelbart träda i förbindelse med
närmaste behöriga representant för
den stat, vars medborgare han är.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1966

cordées å cette fin.

4. Tout Etat contractant auquel
une personne est remise conformément
aux dispositions de 1’ArticIe 9,
paragraphe 1, ou sur le territoire
duquel un aéronef atterrit apres
qu’un acte visé å 1’Article 11, paragraphe
1, a été accompli, procéde
immédiatement å une enquéte préliminaire
en vue d’établir les faits.

5. Lorsqu’un Etat a mis une personne
en détention conformément
aux dispositions du présent artide,
il avise immédiatement de cette détention,
ainsi que des circonstances
qui la justifient, l’Etat d’immatriculation
de 1’aéronef, l’Etat dont la
personne détenue a la nationalité et,
s’il le juge opportun, tous autres
Etats intéressés. L’Etat qui procéde
å 1’enquéte préliminaire visée au présent
article, paragraphe 4, en communique
promptement les conclusions
auxdits Etats et leur indique
s’il entend exercer sa compétence.

Article 14

1. Si une personne qui a été débarquée
conformément aux dispositions
de 1’Article 8, paragraphe 1,
ou qui a été remise conformément
aux dispositions de 1’Article 9, paragraphe
1, ou qui a débarqué apres
avoir accompli un acte visé å l’Article
11, paragraphe 1, ne peut ou ne
veut pas poursuivre son voyage, l’Etat
d’atterrissage, s’il refuse d’admettre
cette personne et que celle-ci
n’ait pas la nationalité dudit Etat
ou n’y ait pas établi sa résidence
permanente, peut la refouler vers
l’Etat dont elle a la nationalité ou
dans lequel elle a établi sa résidence
permanente, ou vers l’Etat sur le
territoire duquel elle a commencé
son voyage aérien.

2. Ni le débarquement, ni la remise,
ni la détention, ni d’autres mesures,
visées å 1’Article 13, para -

4. Any Contracting State, to which
a person is delivered pursuant to
Article 9, paragraph 1, or in whose
territory an aircraft lands following
the commission of an act contemplated
in Article 11, paragraph 1,
shall immediately make a preliminary
enquiry into the facts.

5. When a State, pursuant to this
Article, has taken a person into custody,
it shall immediately notify the
State of registration of the aircraft
and the State of nationality of the
detained person and, if it considers
it advisable, any other interested
State of the fact that such person
is in custody and of the circumstances
which warrant his detention.
The State which makes the preliminary
enquiry contemplated in paragraph
4 of this Article shall promptly
report its findings to the said
States and shall indicate whether it
intends to exercise jurisdiction.

Article 14

1. When any person has been disembarked
in accordance with Article
8, paragraph 1, or delivered in accordance
with Article 9, paragraph

I, or has disembarked after committing
an act contemplated in Article

II, paragraph 1, and when such person
cannot or does not desire to continue
his journey and the State of
landing refuses to admit him, that
State may, if the person in question
is not a national or permanent resident
of that State, return him to the
territory of the State of which lie
is a national or permanent resident
or to the territory of the State in
which lie began his journey by air.

2. Neither disembarkation, nor
delivery, nor the taking of custody
or other measures contemplated in

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1966

4. Fördragsslutande stat, till vilken
någon överlämnats enligt artikel
9 mom. 1 eller inom vars område
ett luftfartyg landar efter det sådan
handling begåtts, som avses i artikel
11 mom. 1, skall omedelbart
verkställa en preliminär undersökning
av omständigheterna.

5. Har en stat enligt denna artikel
tagit någon i förvar, skall underrättelse
omedelbart lämnas till den stat,
där luftfartyget är registrerat, och
till den stat, i vilken den omhändertagne
är medborgare, samt, om förstnämnda
stat finner det lämpligt,
till varje annan berörd stat rörande
det förhållandet, att en person tagits
i förvar och rörande de omständigheter,
som motivera hans omhändertagande.
Den stat, som verkställer
sådan preliminär undersökning
som avses i mom. 4, skall utan dröj smål
lämna nu nämnda stater meddelande
om undersökningsresultatet
och skall ange, huruvida den har
för avsikt att utöva jurisdiktion.

Artikel 14

1. Har någon blivit ilandsatt enligt
artikel 8 mom. 1 eller överlämnad
enligt artikel 9 mom. 1 eller gått
i land efter att ha förövat sådan
handling som avses i artikel 11 mom.
1 och kan eller önskar icke den
ilandsatte eller överlämnade fortsätta
sin resa samt vägrar den stat, där
landningen skett, att tillåta honom
kvarbliva, äger sagda stat, såvida vederbörande
icke är medborgare eller
stadigvarande bosatt i den staten,
återsända honom till den stat,
där han är medborgare eller stadigvarande
bosatt, eller till den stat, i
vilken han påbörjade sin flygresa.

2. Varken ilandsättning, överlämnande,
tagande i förvar eller andra
i artikel 13 mom. 2 avsedda åtgärder

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1966

graphe 2, ni le renvoi de la personne
intéressée ne sont considérés
comme valant entrée sur le territoire
d’un Etat contractant, au regard
des lois de cet Etat relatives å
1’entrée ou å 1’admission des personnes.
Les dispositions de la présente
Convention ne peuvent affecter les
lois des Etats contractants relatives
au refoulement des personnes.

Article 15

1. Sous réserve des dispositions de
1’article précédent, toute personne
qui a été débarquée conformément
aux dispositions de 1’Article 8, paragraphe
1, ou qui a été remise conformément
aux dispositions de 1’Article
9, paragraphe 1, ou qui a débarqué
apres avoir accompli un acte
visé å 1’Article 11, paragraphe 1, et
qui désire poursuivre son voyage
peut le faire aussitöt que possible
vers la destination de son choix, å
moins que sa présence ne soit requise
selon la loi de l’Etat d’atterrissage,
aux fins de poursuites pénales
et d’extradition.

2. Sous réserve de ses lois relatives
å 1’entrée et å 1’admission, å 1’extradition
et au refoulement des personnes,
tout Etat contractant dans le
territoire duquel une personne a été
débarquée conformément aux dispositions
de 1’Article 8, paragraphe 1,
ou remise conformément aux dispositions
de FArticle 9, paragraphe 1,
ou qui a débarqué et å laquelle est
imputé un acte visé å FArticle 11,
paragraphe 1, accorde å cette personne
un traitement qui, en ce qui
concerne sa protection et sa sécurité,
n’est pas moins favorable que celui
qu’il acorde å ses nationaux dans
des cas analogues.

Article 13, paragraph 2, nor return
of the person concerned, shall be
considered as admission to the territory
of the Contracting State concerned
for the purpose of its law
relating to entry or admission of
persons and nothing in this Convention
shall affect the law of a Contracting
State relating to the expulsion
of persons from its territory.

Article 15

1. Without prejudice to Article
14, any person who has been disembarked
in accordance with Artide
8, paragraph 1, or delivered
in accordance with Article 9, paragraph
1, or has disembarked af ter
committing an act contemplated in
Article 11, paragraph 1, and who
desires lo continue his journey shall
be åt liberty as soon as practicable
to proceed to any destination of his
choice unless his presence is required
by the law of the State of
landing for the purpose of extradition
or criminal proceedings.

2. Without prejudice to its law
as to entry and admission to, and
extradition and expulsion from its
territory, a Conctracting State in
whose territory a person has been
disembarked in accordance with Article
8, paragraph 1, or delivered in
accordance with Article 9, paragraph
1, or has disembarked and is suspected
of having committed an act
contemplated in Article 11, paragraph
1, shall accord to such person
treatment which is no less favourable
for his protection and security
than that accorded to nationals of
such Contracting State in like circumstances.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1966

eller återsändande av vederbörande
skall vid tillämpning av ifrågavarande
fördragsslutande stats utlänningslagstiftning
anses innefatta tillstånd
att inresa i sagda stat, och ingen
bestämmelse i denna konvention
skall inverka på en fördragsslutande
stats lagstiftning beträffande avlägsnande
av person från dess område.

Artikel 15

1. Med iakttagande av artikel 14
skall den som blivit ilandsatt enligt
artikel 8 mom. 1 eller överlämnad
enligt artikel 9 mom. 1 eller som
gått i land efter att ha begått sådan
handling, som avses i artikel 11
mom. 1, om han önskar fortsätta sin
resa, äga frihet att, så snart det låter
sig göra, fortsätta till den ort
han väljer, såvida icke hans kvarstannande
är påkallat enligt lagen
i den stat, där landning skett, för
att utlämning skall kunna ske eller
straffrättsligt förfarande kunna inledas.

2. Fördragsslutande stat, inom
vars område någon blivit ilandsatt
enligt artikel 8 mom. 1 eller överlämnad
enligt artikel 9 mom. 1 eller
inom vars område någon som
misstänkes ha begått sådan handling,
som avses i artikel It mom. 1,
själv gått i land, skall med iakttagande
av bestämmelserna i den statens
lagstiftning beträffande rätt till
inresa, utlämning samt avlägsnande
från dess territorium, underkasta
vederbörande en behandling, som i
fråga om hans beskydd och säkerhet
icke är mindre förmånlig än
den som under motsvarande omständigheter
tillkommer medborgare i
den staten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1966

Titre VI — Autres dispositions

Artide 16

1. Les infractions commises å bord
d’aéronefs immatriculés dans un
Etat contractant sont considérées,
aux fins d’extradition, comme ayant
été commises tant au lieu de leur
perpétration que sur le territoire de
1’Etat d’immatriculation de l’aéronef.

2. Compte tenu des dispositions
du paragraphe précédent, aucune
disposition de la présente Convention
ne doit étre interprétée comme
créant une obligation d’accorder l’extradition.

Article 17

En prenant des mesures d’enquéte
ou d’arrestation ou en exercant
de toute autre maniére leur compélence
å 1’égard d’une infraction commise
å bord d’une aéronef, les Etats
contractants doivent dument tenir
compte de la sécurité et des autres
intéréts de la navigation aérienne et
doivent agir de maniére å éviter de
retarder sans nécessité 1’aéronef, les
passagers, les membres de 1’équipage
ou les marchandises.

Article 18

Si des Etats contractants constituent
pour le transport aérien, des
organisations d’exploitation en commun
ou des organismes internationaux
d’exploitation et si les aéronefs
utilisés ne sont pas immatriculés
dans un Etat déterminé, ees
Etats désigneront, suivant des modalités
appropriées, celui d’entre eux
qui sera consideré, aux fins de la
présente Convention, comme Etat
d’immatriculation. Ils aviseront de
cette désignation 1’Organisation de
l’Aviation civile internationale qui
en informera tous les Etats parties
å la présente Convention.

Chapter VI — Other Provisions
Article 16

1. Offences committed on aireraft
registered in a Contracting State
shall be treated, för the purpose of
extradition, as if they had been committed
not only in the place in which
they have occurred but also in the
territory of the State of registration
of the aireraft.

2. Without prejudice to the provisions
of the preceding paragraph,
nothing in this Convention shall be
deemed to ereate an obligation to
grant extradition.

Article 17

In taking any measures for investigation
or arrest or otherwise exercising
jurisdiction in connection
with any offence committed on
board an aireraft the Contracting
States shall pay due regard to the
safety and other interests of air
navigation and shall so act as to
avoid unnecessary delay of the aireraft,
passengers, erew or cargo.

Article 18

If Contracting States establish
joint air transport operating organizations
or International operating
agencies, which operate aireraft not
registered in any one State those
States shall, according to the circumstances
of the case, designate
the State among them which, for the
purposes of this Convention, shall be
considered as the State of registration
and shall give notice thereof
to the International Civil Aviation
Organization which shall communicate
the notice to all States Parties
to this Convention.

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1966

Kapitel VI — Övriga bestämmelser
Artikel 16

1. Brott begångna ombord på luftfartyg
registrerat i fördragsslutande
stat skall i fråga om utlämning
bedömas som om de hade begåtts
icke blott på den ort, där de förövats,
utan även inom den stats område,
där luftfartyget är registrerat.

2. Med iakttagande av bestämmelserna
i mom. 1 skall icke någon bestämmelse
i denna konvention anses
grunda förpliktelse att bevilja utlämning.

Artikel 17

I fråga om vidtagande av åtgärder
för utredning eller frihetsberövande
eller annat utövande av jurisdiktion
med avseende på brott, begånget
ombord på luftfartyg, skola
de fördragsslutande staterna taga
tillbörlig hänsyn till säkerhet och
andra intressen i samband med lufttrafik
samt förfara på sådant sätt,
att onödig försening av luftfartyget,
dess passagerare, besättning eller
last undvikes.

Artikel 18

Om fördragsslutande stater för
utförande av lufttransport inrättat
gemensamma organisationer eller
internationella organ, som driver
luftfartyg, vilka icke registrerats i
någon stat, skola berörda stater, allt
efter omständigheterna i det särskilda
fallet, utse en stat bland dem,
som vid tillämpning av denna konvention
skall anses som den stat, i
vilken luftfartyget registrerats, och
de skola härom underrätta den Internationella
Civila Luftfartsorganisationen,
som har att delge samtliga
fördragsslutande stater denna underrättelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1966

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 11 november 1966.

Närvarande:

f. d. justitierådet Lind,
justitierådet Y. Söderlund,

regeringsrådet Åbjörnsson,
justitierådet Brunnberg.

Enligt lagrådet den 11 oktober 1966 tillhandakomniet utdrag av protokoll
över justitieärenden, hållet inför hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av
Halland, i statsrådet den 30 september 1966, hade Kungl. Maj :t förordnat,
att lagrådets utlåtande skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet
inhämtas över upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 5 kap.
4 och 5 §§ luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297).

Förslaget, som finns bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

assessor Birgitta Blom.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
Ingrid Hellström

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1966

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
11 november 1966.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lange, Kling,
Edenman, Johansson, Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric
Nilsson, Lundkvist, Gustafsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Ivling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 11 november
1966 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 30 september 1966 remitterade
förslaget till lag om ändrad lydelse av 5 kap. 4 och 5 §§ luftfartslagen
den 6 juni 1957 (nr 297).

Föredraganden anför, att lagrådet lämnat lagförslaget utan erinran, och
hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att
dels antaga förslaget till lag om ändrad lydelse av 5 kap. 4 och 5 §§ luftfartslagen
den 6 juni 1957 (nr 297),

dels godkänna den i Tokio den 14 september 1963 undertecknade konventionen
om brott och vissa andra handlingar begångna ombord på luftfartyg.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Britta Gyllensten

MAtCUS BOKTR. STHLM 1966 660 51 5