Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1958 (Proposition 1958:159 - a)

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1958

Nr 159

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i rättegångsbalken m. m.; given Stockholms
slott den 11 april 1958.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed jämlikt 87 § regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i rättegångsbalken;

2) lag om ändring i strafflagen; samt

3) lag om ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 december 1946 (nr 807)
om handläggning av domstolsärenden.

GUSTAF ADOLF

Ingvar Lindell

Propositionens huvudsakliga innehåll

För närvarande gäller beträffande häradsrätts sammansättning i brottmål
att nämnd alltid skall medverka vid huvudförhandling. I nämnden skall
sitta minst sju och högst nio personer utom i bötesmålen, då häradsrätt är
domför med tre i nämnden. I propositionen föreslås att häradsrätt, i likhet
med vad som redan beslutats beträffande rådhusrätt, från och med den 1
januari 1959 skall bli domför med tre i nämnden vid handläggning av mål
om brott, varå fängelse men ej straffarbete eller avsättning kan följa. Vidare
föreslås att bötesmålen, såsom för närvarande gäller vid rådhusrätt,
skall i häradsrätt kunna avgöras utan nämnd.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 159

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1958

Förslag

till

Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 1 kap. 4 och 5 §§ rättegångsbalken skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

1 Kap.

(Föreslagen lydelse)

4 §.

I häradsrätt dömer häradshövdingen
med nämnd. Häradsrätten
vare dock domför utan nämnd vid
måls avgörande utan huvudförhandling
samt annan handläggning, som
ej sker vid huvudförhandling eller
syn å stället, så ock i tvistemål vid
huvudförhandling, som hålles i omedelbart
samband med förberedelsen.
Lag samma vare i fråga om huvudförhandling
och syn å stället i brottmål,
om målet rör allenast ansvar
för brott, varå icke kan följa svårare
straff än böter, och i målet ej förekommer
anledning, att målsägande
finnes.

5 §.

I tingslag------— deras antal.

I nämnd skola sitta minst sju och
högst nio. Rör mål allenast ansvar
för brott, varå icke kan följa svårare
straff än böter, och förekommer i
målet ej anledning, att målsägande
finnes, eller hålles syn å stället utom

I nämnd skola sitta minst sju och
högst nio. I mål om brott, varå icke
kan följa straffarbete eller avsättning,
så ock vid syn å stället utom
huvudförhandling vare dock häradsrätten
domför med tre i nämnden.

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1958

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

huvudförhandling, vare dock häradsrätten
domför med tre i nämnden.

Häradshövdingen fördele------inom nämnden.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1959. Om häradsrätts sammansättning
i mål, vari huvudförhandling påbörjats före nämnda dag, gälle vad i
äldre lag är stadgat.

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1958

Förslag

till

Lag

om ändring i strafflagen

Härigenom förordnas, att 4 kap. 4 § strafflagen1 skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse-) (Föreslagen lydelse)

4 Kap.

Förekommer till —------

Domstolen må ej förordna om förening
av straff utan att den dömde
erhållit tillfälle att yttra sig. Begär
den dömde att bliva muntligen hörd,
skall tillfälle därtill beredas honom.
Angående domstolens sammansättning
vid sådant förhör så ock eljest
vid avgörande av fråga om förening
av straff gälle vad i rättegångsbalken
är i allmänhet föreskrivet om
domförhet vid huvudförhandling i
brottmål; rådhusrätt vare dock domför
med tre i nämnden. Domstolens
avgörande sker genom beslut. Beslutet
skall, där ej annorlunda förordnas,
lända till efterrättelse ändå att
talan däremot föres. Utan avbidan
på beslut om förening av straff må
ettdera straffet verkställas.

av målen.

Domstolen må ej förordna om förening
av straff utan att den dömde
erhållit tillfälle att yttra sig. Begär
den dömde att bliva muntligen hörd,
skall tillfälle därtill beredas honom.
Angående domstolens sammansättning
vid sådant förhör så ock eljest
vid avgörande av fråga om förening
av straff gälle vad i rättegångsbalken
är i allmänhet föreskrivet om
domförhet vid huvudförhandling i
brottmål; underrätt vare dock domför
med tre i nämnden. Domstolens
avgörande sker genom beslut. Beslutet
skall, där ej annorlunda förordnas,
lända till efterrättelse ändå att
talan däremot föres. Utan avbidan
på beslut om förening av straff må
ettdera straffet verkställas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1959. Har förhandling påbörjats
före nämnda dag, gälle om rättens sammansättning vad i äldre lag är stadgat.

1 Senaste lydelse, se SFS 1958:10.

a Avser paragrafens lydelse enligt lag den 10 januari 1958, vilken träder i kraft den 1 januari
1959.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1958

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 december 1946 (nr 807)
om handläggning av domstolsärenden

Härigenom förordnas, att 6 § lagen den 20 december 1946 om handläggning
av domstolsärenden1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

6 §•

Underrätt vare — ---—---lagfaren domare.

Vid annan----— ■— ärendet angår

1. adoption, vårdnaden----—---andra fall;

2. förmynderskap eller------—10 § föräldrabalken;

3. förvaltning enligt-------är tvistigt;

4. nedsättning av —------— till fusion;

5. förvaltning av------i sparbank;

6. förordnande eller -------— är tvistigt;

7. bestämmande av arvode;

8. tillstånd till--- -—- •—- --ägofred; eller

9. dödande av förkommen handling.

Skall i häradsrätt nämnd deltaga,
vare häradsrätten i ärende, som avses
i andra stycket 2, 3, 6 eller 7,
domför med tre i nämnden, dock ej
då fråga är om tillstånd till viss förvaltningsåtgärd
eller talan mot överförmvndares
beslut.

Skall i häradsrätt nämnd deltaga,
vare häradsrätten i ärende, som avses
i andra stycket 2, 3, 6, 7 eller 9
eller angår intagande i rättens protokoll
av förening varom under 8. förmäles,
domför med tre i nämnden,
dock ej då fråga är om tillstånd till
viss förvallningsåtgärd eller talan
mot överförmyndares beslut.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1959.

1 Senaste lydelse, se SFS 1954: 436.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1958

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 28 mars 1958.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Kjellin, Johansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, fråga om häradsrätts
sammansättning i brottmål samt anför därvid följande.

Genom lag om ändring i rättegångsbalken den 10 januari 1958 har nya bestämmelser
meddelats om rådhusrätts sampiansättning i brottmål. Enligt
dessa bestämmelser skall rådhusrätt bestå av lagfaren ordförande och tremansnämnd
i flertalet av de brottmål, som hittills avgjorts av tre eller fyra
lagfarna domare. Den nya lagstiftningen träder i kraft den 1 januari 1959.

Till grund för de nya reglerna om rådhusrätts sammansättning i brottmål
ligger ett delbetänkande av stadsdomstolsutredningeu (SOU 1956:28).
Framläggandet av detta betänkande innan utredningsarbetet i övrigt slutförts
föranleddes närmast av en önskan att höja rådhusrätternas arbetskapacitet
utan ökning av antalet domartjänster och att på så sätt möjliggöra
för dessa domstolar att bemästra de arbetsbalanser som förekommer vid
vissa av dem. I betänkandet sade sig utredningen ämna framdeles föreslå,
att den mindre nämnden i häradsrätt finge samma befogenheter som i rådhusrätt
och att tremansnämndens nuvarande uppgifter anförtroddes ensaindomare.
Domförhetsreglerna i brottmål skulle därmed bli desamma för häradsrätt
och rådhusrätt.

Med hänsyn till uttalanden av riksdagen, att frågan om den mindre nämnden
i häradsrätt borde upptagas snarast och utan avvaktan på slutförandet
av utredningsuppdraget i övrigt, bär utredningen utbrutit även denna fråga
till särbehandling. Utredningens förslag har framlagts i en den 19 februari
1958 dagtecknad promemoria om häradsrätts sammansättning i brottmål
(SOU 1958: 9). Yttranden över promemorian har efter remiss avgivits av
riksåklagarämbetet, samtliga hovrätter, 1951 års rättegångskommitté, Sveriges
advokatsamfund, föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges
landsfogdar, föreningen Sveriges landsfiskaler, föreningen Sveriges

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1958 7

stadsfiskaler, Sveriges juristförbund, svenska stadsförbundet och svenska
landskommunernas förbund. Därjämte har en skrift inkommit från häradshövdingen
Ernst Leche in. fl. för nämndemännen i Nedansiljans domsaga.

Jag anhåller nu att få upptaga detta ärende till behandling.

Rättsläget

I brottmål kommer rådhusrätt från och med den 1 januari 1959 att ha
följande sammansättningsformer. I mål om ansvar för brott, varå ej kan
följa svårare straff än böter och vari ej förekommer anledning att målsägande
finnes — i det följande kallade bagatellbrottmål — blir rådhusrätt
såsom hittills domför med endast en lagfaren domare. I mål om ansvar för
brott, varå ej kan kan följa straffarbete eller avsättning, blir rådhusrätt domför
med lagfaren ordförande och tre nämndemän. Återstående brottmål,
d. v. s. de allvarligare brottmålen, skall avgöras av ordförande och fullsutten
nämnd, vilket innebär, att i nämnden skall sitta minst sju och högst nio.

I fråga om häradsrätts sammansättning i brottmål gäller enligt nuvarande
ordning, att nämnd alltid skall medverka vid huvudförhandling i brottmål.
För häradsrätt finnes således ej möjlighet att avgöra bagatellbrottmål med
endast en domare i rätten. Dessa mål får emellertid i häradsrätt avgöras
med tremansnämnd, vars behörighetsområde motsvarar ensamdomares i
rådhusrätt. I alla övriga brottmål består häradsrätt av ordförande och fullsutten
nämnd.

I 1 kap. 7 § rättegångsbalken stadgas om häradsrätts ordinarie, d. v. s. i
tingsordning fastställda, ting. Dessa är av två slag, dels allmänna ting dels
ting för huvudförhandling i mål, vari häradsrätt är domför med tre i nämnden.
Allmänt ting skall enligt 7 § första stycket hållas för huvudförhandling
med nämnd å tingsställe å bestämda tider — som regel varje vecka
med undantag för tiden under häradsrätts ferier; enligt 2 § kungörelsen den
10 juli 1947 om tingsordningar in. m. skall häradsrätt hålla ferier från och
med den 17 juni till och med den 21 augusti, från och med den 19 december
till och med den 6 januari samt från och med måndagen före påsk till och
med lördagen efter påsk. Tremansting skall enligt 1 kap. 7 § andra stycket
rättegångsbalken, om behov föreligger, hållas å bestämda tider och orter; de
får hållas även under häradsrätts ferier samt å annan ort än den, där tingsställe
är. Kungl. Maj :t förordnar om varje häradsrätts tingsordning, och
bestämmelser härom är meddelade i den nyssnämnda kungörelsen.

Utredningen

Tremansnämnd i brottmål

I promemorian framhåller utredningen inledningsvis (s. 14) att de ändringar
i sammansättningformerna i brottmål, som nyligen vidtagits för rådhusrätternas
del bl. a. förestavats av intresset att hushålla med den lagfarna
domarpersonalen. Det är emellertid även av vikt, att nämndemännens tid

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1958

och krafter sparas och att rätten ej sammansättes med fler nämndemän än
som är oundgängligen nödvändigt. I många av de brottmål som nu handlägges
med sju till nio nämndemän behövs ej så många nämndemän. Olägenheterna
med en onödigt stor nämnd får ökad betydelse efterhand som
domstolarnas arbetsbörda stiger. För vidmakthållandet av en god och allsidig
rekrytering av nämndemän måste tillses, att nämndemännen ej tages i
anspråk i sådan omfattning att grupper av medborgare anser sig förhindrade
att mottaga uppdrag som nämndeman. Två utvägar står härvidlag
öppna. Den ena innebär, att antalet nämndemän i domkretsarna ökas så att
tjänstgöringsskyldigheten för varje enskild nämndeman lindras. Den andra
utvägen är att minska det antal nämndemän som fordras för att rätten skall
vara domför. Nänmdemansuppdragets karaktär av förtroendesyssla hindrar
en mera väsentlig ökning av det antal nämndemän som skall finnas i varje
tingslag. Den önskvärda hushållningen med lekmännen måste enligt utredningens
mening därför vinnas genom en minskning av det domföra antalet
nämndemän.

Förutom önskemålet att bättre hushålla med häradsnämnden anför utredningen
som motiv för ändring av häradsrätternas domförhetsregler den principiella
synpunkten att underrätterna såvitt möjligt bör vara likformigt
sammansatta. Särskilt när det gäller straffrättsskipningen är det av vikt, att
domstolarnas sammansättning och därmed rättsskyddet för medborgarna är
lika. De nuvarande olikheterna bottnar framför allt i historiska förhållanden.
Utredningen yttrar att den uppställt som ett riktmärke i sitt arbete att
så långt möjligt utjämna dessa olikheter och att den därvid förutsatt, att
domförhetsreglerna i brottmål framdeles skulle bli fullt likformiga i alla
underrätter.

Vid övervägande av frågan om vidgad användning av den mindre häradsnämnden
bör enligt utredningens mening särskilt beaktas att bland häradsnämndens
uppgifter av gammalt ingått att tillföra rätten orts- och personkännedom.
Ett uttryck härför är regeln i 1 kap. 5 § sista stycket rättegångsbalken
att häradshövdingen vid fördelning av nämndemännen till
tjänstgöring bör tillse, att erforderlig ortskännedom är företrädd inom
nämnden. I städerna — särskilt i de större— har helt naturligt nämndens
orts- och personkännedom ej tillmätts samma betydelse; med avseende å
nämndemän i rådhusrätt finns ej heller någon motsvarighet till den nyssnämnda
regeln. Emellertid spelar numera häradsnämndens förtrogenhet med
tingslagets särskilda förhållanden ej samma roll som tidigare. Flera omständigheter
har bidragit härtill. Så länge jordbruket dominerade landsbygdens
näringsliv och nämnden uteslutande eller till den alldeles övervägande
delen rekryterades bland jordbrukare, hade nämnden möjlighet att förmedla
en nära kontakt med de särskilda förhållandena i tingslaget. Numera ingår
i många tingslag även förhållandevis stora städer eller andra tätorter
med ett förgrenat näringsliv och en mera mångskiftande social och ekonomisk
struktur. Nämndens möjlighet att tillföra domstolen lokalkännedom
har därmed minskat. Men även av andra skäl har nämndens lokalkänne -

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1958

dom förlorat i betydelse. Häradsnämndens uppgift att svara för orts- oco
personkännedom går ytterst tillbaka till ett skede, då nämnden ej deltog i
målens avgörande utan fungerade som ett bevismedel, som stod till parternas
förfogande. Även sedan nämnden börjat taga del i dömandet, hade den
länge som en av sina viktigaste uppgifter att tillföra domstolen material för
dömandet. Det stod helt i överensstämmelse med äldre tids inkvisitoriska
process att på sådant sätt utnyttja nämnden som upplysningskälla. Även
om i praxis rättegångens inkvisitoriska karaktär till största delen försvunnit
redan före nya rättegångsbalken, var det först med denna som en processordning
lagfästes, enligt vilken det i första band ankommer på parterna
att sörja för utredning och bevisning. Föreskriften i rättegångsbalken att
dom skall grundas å vad vid huvudförhandlingen förekommit d. v. s. på
den verksamhet parterna bedrivit inför rätten — förbjuder i princip, att avgörandet
grundas å material, som rättens ledamöter inhämtat utanför målet.
Endast i den mån sådant material utgöres av omständigheter, som är allmänt
veterliga, eller av allmänna erfarenhetssatser får rätten begagna sig därav.
Det är tydligt, att denna princip för processförfarandet inte lämnar mycket
utrymme för utnyttjande av nämnden såsom upplysningskälla.

Utredningen anför, att det sagda ej innebär, att det icke alltjämt är önskvärt,
att skilda orter inom tingslaget i rimlig utsträckning är företrädda
inom nämnden. Denna får därigenom en fastare folklig anknytning och bidrager
på så sätt till att stärka förtroendet för rättsskipningen. Såvitt gäller
straffrättsskipningen har dock detta förhållande sin betydelse främst i fråga
om nämndens storlek i mål om mera allvarliga brott. I viss utsträckning
bör det för övrigt låta sig göra att med endast tre i nämnden tillgodose intresset
att olika delar av tingslaget är företrädda inom nämnden. Redan nu
är det vanligt att mål från ett och samma landsfiskalsdistrikt samlas till
viss rättegångsdag och att därvid tjänstgör nämndemän från det distriktet.
Åtminstone på sina håll torde en ytterligare koncentration av mål från visst
åklagaredistrikt vara möjlig.

Några invändningar ur rättssäkerhetssynpunkt anser utredningen icke
kunna resas mot att tremansnämnd i häradsrätt tillägges samma behörighet
som tremansnämnd i rådhusrätt. Denna behörighet omfattar ju alla mål
om brott, varå ej kan följa straffarbete eller avsättning. Föres talan om enskilt
anspråk i mål, som faller inom den mindre nämndens kompetensområde,
är rätten jämväl behörig att med sådan nämnd pröva denna talan.
Dessa domförhetsregler utgör ej hinder för att låta fulltalig nämnd medverka
i mål, som formellt tillhör tremansnämndens behörighet. Tvärtom bör
så ske, då särskilda skäl påkallar det, såsom att bevisningen är vidlyftig
eller svårbedömbar.

Med den nyssnämnda bestämningen av den mindre häradsnämndens behörighet
kommer — enligt vad utredningen påpekar — det övervägande
antalet brottmål att i häradsrätt liksom i rådhusrätt kunna handläggas med
tre i nämnden. Utredningen bar inhämtat uppgifter från ett trettiotal domsagor
om målfördelningen vid de allmänna tingen 1957. Enligt dessa upp -

10 Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1958

gifter har omkring 75 procent av hela antalet mål och ärenden vid tingen
utgjorts av sådana, som skulle komina att höra under tremansnämndens
behörighet. Med hänsyn till häradsnämndens tradition och djupa förankring
i vårt rättsväsen anser utredningen att betänkligheter visserligen kan inställa
sig inför eu så genomgripande reform. Dylika betänkligheter bör enligt
utredningens mening dock ej få hindra en reform, som kan medföra bestämda
praktiska fördelar och som grundas i det starka intresset av likformighet
i underrätternas sammansättning i brottmål.

Ensamdomare i brottmål

Beträffande frågan om ensamdomare i brottmål anför utredningen (s. 17)
att en huvudprincip för våra domstolars sammansättning alltid varit, att
domstolarna skall bestå av flera domare, antingen av ett kollegium av yrkesdomare
eller av en lagfaren domare och nämnd. För bagatellbrottmålen
förekom dock redan under äldre rättegångsbalken undantag från denna
princip i det att dessa mål i vissa större städer avgjordes vid polisdomstolar,
bestående av endast en domare. I sitt betänkande om rättegångsväsendets
ombildning (SOU 1926: 31) ifrågasatte processkommissionen en allmän regel
enligt vilken mål om brott, som betingade endast ett visst mindre straff,
skulle överlämnas till ensamdomare. En sådan reform ansågs dock ej tillrådlig
utan processkommissionen inskränkte sig till att i närmare anslutning
till dåtida ordning förorda ensamdomare i bagatellbrottmål endast vid
de större städernas domstolar. Till denna tanke anslöt sig även processlagberedningen
(SOU 1938:44). Vid antagandet av den nya rättegångsbalken
ansåg dock riksdagen (första särskilda utskottet 1942 utlåtande nr 2), att
det saknades anledning att i detta hänseende göra skillnad mellan olika
städer. Riksdagen vidtog därför den ändringen i processlagberedningens förslag,
att samtliga rådhusrätter i bagatellbrottmål skulle vara domföra med
endast en domare.

Ehuru alla rådhusrätter sålunda i bagatellbrottmål är domföra med blott
en domare, torde det — enligt vad utredningen vidare påpekar — endast vara
i de större rådhusrätterna som denna sammansättningsform fått någon
mera nämnvärd praktisk betydelse. Antalet bagatellbrottmål är vid dessa
rådhusrätter så stort att det motiverar särskilda rättegångsdagar. Vid de
allra största rådhusrätterna har domare kunnat avdelas för handläggning
i huvudsak endast av sådana mål. Detta har i hög grad främjat en snabb
och smidig rättsskipning. Vid åtskilliga mindre rådhusrätter åter torde domförhetsregeln
i fråga tillämpas endast i begränsad omfattning. Genom den
vidgade användningen av strafföreläggande har antalet bagatellbrottmål
minskat väsentligt. Till sin beskaffenhet är dessa mål oftast av mycket enkel
natur. De belastar därför inte i någon högre grad de allmänna rättegångsdagar,
då rätten ändå är fulltaligt samlad, och handlägges därför ofta
med den sammansättning, som gäller för de något svårare brottmålen,
d. v. s. för närvarande med tre eller fyra lagfarna domare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15!) år 1958

Utredningen hävdar, att det ur rättssäkerhetssynpunkt knappast torde
kunna resas några invändningar mot en sådan ändring av häradsrätts domförhetsregler,
att häradshövding blir behörig att utan nämnd avgöra de
brottmål, i vilka häradsrätt nu är domför med liten nämnd. Visserligen
gäller att dessa brottmål regelmässigt i häradsrätt handlägges under ordförandeskap
av tingsnotarier. Under förutsättning att tingsnotane uppnått
tjugofem års ålder och tjänstgjort i domsaga såsom tingsnotarie eller tingsnotarieaspirant
under ett år kan han nämligen — enligt domsagostadgan

— av häradshövdingen förordnas att handlägga bagatellbrottmålen; tingsnotarie
får emellertid ej handlägga militärt mål eller mål om förvandling
av böter eller eljest mål, som är av vidlyftig eller svår beskaffenhet eller
vars avgörande kräver särskild erfarenhet. Sådant förordnande utgör villkor
för erhållande av bevis om tingsutbildning, och följaktligen tjänstgör
normalt varje tingsnotarie åtminstone någon gång som ordförande vid huvudförhandling
i bagatellbrottmål. Utredningen tillägger, att i rådhusrätt
förhållandet i detta hänseende är annorlunda. I dessa domstolar utövas
domarämbete så gott som uteslutande av ordinarie domare, och för erhållande
av sådan tjänst fordras i praktiken s. k. fiskalskompetens, d. v. s.
att vederbörande innehaft förordnande som ledamot eller fiskal i hovrätt
och av hovrätten funnits skickad att erhålla fortsatt domarförordnande.

Enligt vad utredningen framhåller har det för den nuvarande rättsskipningen
i häradsrätt utan tvivel varit av betydelse att tingsnotarie såsom
ordförande i bagatellbrottmålen haft en nämnd vid sin sida. I många fall
kan nämnden vara till stöd för en mindre erfaren och i domarevärv otränad
tingsnotarie. Med hänsyn till de täta ombytena av tingsnotarier i domsagorna
har nämnden i »notariemålen» också betydelse för enhetlighet och kontinuitet
i rättsskipningen, särskilt för en fast praxis i straffmätningsfrågor.
Utredningen är därför tveksam huruvida icke bagatellbrottmålen — därest
de även i häradsrätt skall anförtros ensamdomare — bör undantagas från
handläggning av tingsnotarie och liksom i rådhusrätt ankomma på domare
med åtminstone fiskalskompetens. Emellertid skulle ur andra synpunkter
en sådan reform ej vara önskvärd. Handläggningen av bagatellbrottmålen

— i många fall dét enda tillfälle då tingsnotarie får på egen hand leda en
rättsförhandling — utgör ett viktigt led i tingsutbildningen. En dylik inskränkning
i tingsnotaries behörighet skulle även komma att tynga häradshövdingens,
tingsdomarens eller tingssekreterarens i många domsagor redan
hårt pressande arbetsbörda. Den skulle också stå i strid mot de senaste
årens strävanden att så långt möjligt befria den kvalificerade domarpersonalen
från enklare och mera rutinmässiga göromål. Å andra sidan är det givet,
att rättsskyddets krav måste fälla utslaget vid övervägande av denna
fråga.

Utredningen anför vidare följande:

I erkända bagatellbrottmål — och flertalet av dessa mål torde utgöras av
erkända förseelser — omfattar rättens prövning huvudsakligen dels en
kontroll att den åtalade gärningen är straffbar enligt av åklagaren åbero -

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1958

pade lagrum och att särskilda straffrihetsgrunder såsom t. ex. åtalspreskription
ej föreligga dels utmätandet av ett bötesstraff inom den tillämpliga
straffskalarr- För det första ledet i denna prövning kräves framför allt noggrannhet
hos rättens ordförande; nämndens medverkan är härvidlag av
mera begränsad betydelse. För straffmätningen däremot har, som nyss
nämnts, nämnden en särskild funktion att fvlla i »notariemål». Det bör dock
finnas andra utvägar att trygga enhetlighet i straffmätningen t. ex. genom
att häradshövdingen, såsom väl redan nu sker i vissa domsagor, samlar
den rättsbildade personalen till överläggning om de straffsatser som normalt
böra tillämpas. Vad härefter gäller de bestridda bagatellbrottmålen
må till en början erinras om att regeln om ensamdomai behörighet är avsedd
att utgöra endast ett fakultativt medgivet undantag från den allmänna
regeln om häradsrätts sammansättning och att, om särskilda förhållanden
påkalla det, en starkare sammansättning bör väljas. Det är tydligt, att denna
grundsats förtjänar särskilt beaktande beträffande mål, som skall handläggas
av tingsnotarie, och att således målet hänskjutes till nämnd så snart
det finnes skäl därtill. Ett sådant skäl kan vara att i målet blir fråga om
bevisprövning av någon beskaffenhet. Såsom ovan antytts förutsätter domsagostadgan,
att häradshövding, som förordnar tingsnotarie att handlägga
bagatellbrottmål, prövar vederbörandes allmänna lämplighet för uppdraget
och tillser, att förordnandet ej kommer att avse vidlyftiga eller svåra mål
eller mål, som eljest kräva särskild erfarenhet. Det kan förväntas, att denna
prövning och tillsyn blir särskilt sorgfällig, om förordnandet avser tjänstgöring
som ensamdomare.

Under hänvisning till nu nämnda förhållanden har utredningen ej funnit
det påkallat att föreslå någon ändring i domsagostadgans bestämmelser om
behörighet för tingsnotarie att handlägga bagatellbrottmålen.

Beträffande de praktiska verkningarna i häradsrätternas arbete av den
ifrågasatta reformen med ensamdomare i bagatellbrottmålen yttrar utredningen
att dessa ej torde bli särskilt stora. Enligt domsagornas kvartalsrapporter
till justitiedepartementet utgjorde under 1955 och 1956 antalet avgjorda
bagatellbrottmål vid domsagorna blott 16 respektive 17,3 procent av hela
antalet avgjorda brottmål. Vid vissa större domsagor kan dock reformen
väntas medföra en önskvärd avlastning av de ordinarie tingen. För handläggning
av mål, vari nämnd ej skall medverka, sammanträder häradsrätt
enligt 1 kap. 9 § rättegångsbalken så ofta det för arbetet kräves; på häradshövdingen
ankommer att bestämma tid och ställe för sammanträde. Dessa
bestämmelser blir tillämpliga vid sammanträde för handläggning av bagatellbrottmål
inför ensamdoinare. Hinder möter dock ej att sådant sammanträde
förlägges i anslutning till allmänt ting. I vissa situationer såsom vid åtal
mot personer utan fast bostad, då snabbhet i förfarandet är särskilt angelägen,
blir det en fördel att bagatellbrottmål kan handläggas oberoende av
de allmänna tingen.

Tingsordningsfrågor

De av utredningen framlagda förslagen aktualiserar vissa tingsordningsfrågor.
Utredningen anför i detta ämne hl. a. följande (s. 20):

Med allmänt ting torde väl i 1 kap. 7 § rättegångsbalken närmast avses
ting med fullsutten nämnd (se Gärde in. fl. Nya rättegångsbalken s. 19).

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 ur 1958

Lagrummet synes dock ej innefatta förbud mot hållande av allmänt ting
med endast tre i nämnden (se SOU 1953: 26 s. 46). För att den föreslagna
ökade behörigheten för häradsrätt med tremansnämnd skall medföra den
åsyftade lindringen i nämndens tjänstgöring förutsättes, att till vissa allmänna
ting kunna utsättas endast sådana mål och ärenden, som omfattas
av tremansnämndens behörighet. Om en nämndeman ändock måste inställa
sig vid ett ting — ofta efter resa till tingsstället — är ur arbetsbesparingsoch
kostnadssynpunkt inte mycket vunnet därmed att vissa mål och ärenden,
låt vara större delen, formellt kunna handläggas utan hans medverkan.

I många fall har nämndemannen måst tillsätta hela dagen för tinget, och
han kan ha ett intresse att få deltaga i alla förekommande mål och ärenden.
För närvarande brukar vid de allmänna tingen handläggas åtminstone något
mål eller ärende, som ej omfattas av den föreslagna vidgade behörigheten
för tremansnämnd, t. ex. ett allvarligare brottmål, ett tvistemål eller ett
ärende av beskaffenhet att kräva fullsutten nämnd. Enligt de förutnämnda
av utredningen inhämtade uppgifterna från ett trettiotal domsagor om målfördelningen
vid de allmänna tingen 1957 har i genomsnitt — ehuru med
avsevärda variationer mellan de olika domsagorna — antalet ting vid vilka
icke förekommit mål eller ärende som nyss sagts utgjort omkring 17 procent
av hela antalet ting; ofta har dock förekommit endast ett enstaka sådant
mål eller ärende. Om tingen planläggas med hänsyn till domförhetsreglerna,
kan uppenbart tremansnämnden komma till användning i väsentligt ökad
omfattning. Förutsättningarna för att till olika ting sammanföra mål och
ärenden efter de tillämpliga domförhetsreglerna äro dock ej desamma vid
alla häradsrätter. I tingslag med tätare tingssammanträden torde en dylik
reform låta sig genomföra lättare än i tingslag, där häradsrätten sammanträder
endast var fjortonde dag eller med ännu längre tidsintervaller; för
att ej medföra dröjsmål torde i dessa senare tingslag som regel varje allmänt
ting böra hållas öppet för alla mål och ärenden. Några allmänna regler
för antalet ting med tremansnämnd kunna uppenbart ej fastställas, utan
det torde få överlämnas åt häradshövdingarna att bestämma härom. Givetvis
bör eftersträvas att använda tremansting i så stor utsträckning som möjligt.
Men om till ett ting utsättes mål eller ärende, som kräver fullsutten nämnd,
torde det i allmänhet vara naturligt att låta denna nämnd medverka i samtliga
förekommande mål och ärenden. Dock kan måhända i vissa fall befinnas
lämpligt att efter domförhetsreglerna indela målen och ärendena i grupper
och utsätta dessa till särskilda klockslag samt att för varje grupp kalla
det antal nämndemän som erfordras. Vad nu sagts har närmast tagit sikte
på de allmänna tingen. I åtskilliga domsagor bör den mindre häradsnämnden
kunna komma till avsevärt ökad användning vid sådana särskilda sammanträden,
som enligt 1 kap. 8 § rättegångsbalken må utsättas för arbetets jämna
gång eller av andra skäl.

Enligt vad utredningen vidare framhåller aktualiserar den föreslagna ökade
användningen av tremansnämnd i häradsrätt även frågan om de nuvarande
tremanstingens ställning. Utredningen yttrar, att dessa ting infördes
1918 i syfte att tillgodose behovet av snabbare och lättillgängligare rättsskipning
särskilt i städer utan egen jurisdiktion och i andra orter med
mera sammanträngd befolkning. 1947 års kungörelse om tingsordningar
m. in. innehåller närmare bestämmelser om tremansting. Enligt dessa bestämmelser
skall i flertalet domsagor årligen hållas ett eller flera tremansting.
Vanligen infaller de under häradsrätts sommarferier, och de hålles i

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1958

allmänhet på ort med tingsställe. Förutom bagatellbrottmål förekommer
vid tremansting stundom vissa andra mål och ärenden, vilka enligt särskilda
författningar tillhör tremansnämnds behörighet t. ex. mål om förvandling
av böter, vissa militärbrottmål, mål om egendomsavträde och vissa andra
konkursmål samt en del ärenden om förmynderskap och godmanskap in. m.
Med nuvarande behörighetsregler för tremansnämnd är dock tremanstingens
betydelse i flertalet domsagor mycket begränsad. Enligt uppgift i 1951 års
rättegångskommittés betänkande 1953 med förslag till vissa ändringar i
rättegångsbalken in. in. (SOU 1953: 26) förekom under 1951 i 106 domsagor
i genomsnitt endast ett 10-tal brottmål vid tremansting. Ur en av föreningen
Sveriges häradshövdingar verkställd undersökning rörande dessa ting har
utredningen inhämtat, att år 1955 motsvarande siffra för 82 domsagor, varifrån
uppgift lämnats, utgjorde endast fem, vilket antal därtill omfattar
även andra mål än brottmål samt ärenden. Förmodligen får denna nedgång
främst tillskrivas den vidgade användningen av strafföreläggande, som möjliggjordes
genom lagändring 1954. I skrivelse den 27 juli 1956 till chefen
för justitiedepartementet har styrelsen för häradshövdingeföreningen anhållit,
att frågan om bibehållande av tremanstingen i gällande omfattning
måtte upptagas till prövning. Utredningen nämner, att skrivelsen överlämnats
till utredningen att tagas under övervägande.

Utredningen understryker, att den ifrågasatta utökningen av tremansnäinndens
behörighet ställer spörsmålet om bibehållande av tremanstingen
i nytt läge. Genomföres denna reform, kommer flertalet mål och ärenden
att kunna handläggas på dessa tremansting. Det förefaller emellertid knappast
motiverat att vid sidan av de allmänna tingen, av vilka åtskilliga torde
komma att hållas med tremansnämnd, bibehålla särskilda tremansting med
begränsad kompetens. De nuvarande tremanstingen har i flertalet domsagor
knappast någon funktion att fylla. Valet torde därför stå mellan, å ena
sidan, att omvandla tremanstingen till allmänna ting, som vid behov kan
hållas även under häradsrätts ferier samt å annan ort än den, där tingsställe
är, samt, å andra sidan, att helt avskaffa dessa ting. Utredningen har
stannat för den förra lösningen. Med hänsyn till den stigande måltillströmningen
vid domstolarna synes det nämligen principiellt icke lämpligt att
minska antalet ordinarie ting. I vissa arbetstyngda domsagor torde tingen
under ferierna vara ägnade att påskynda rättsskipningen och medföra en
önskvärd avlastning av de första allmänna tingen efter ferierna. För en del
militärbrottmål torde tremanstingen redan nu ha en viss betydelse; militärbrottmål
skall ju som regel handläggas med särskild skyndsamhet. Visserligen
har möjligheten enligt 1 kap. 8 § rättegångsbalken att utsätta extra
sammanträden i någon mån minskat behovet av ordinarie ting under ferierna.
Men för allmänheten samt för åklagare och advokater och även för
nämnden torde ordningen med en längre tid i förväg fastställda ting vara
att föredraga. Gentemot ett avskaffande av fasta ting på annan ort än den,
där tingsställe är, talar ock att sådana ting i vissa domsagor har samband

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1958

med att stad blivit lagd under landsrätt och därvid fått utfästelse, att i staden
skulle hållas vissa tingssammanträden. över huvud synes frågan om
häradsrätternas tingsordningar vara att bedöma olika i olika domsagor.
Den nuvarande ordningen enligt vilken Kungl. Maj :t med hänsyn till skiftande
lokala förhållanden bestämmer om ting under ferierna och om ting
på särskilda platser, som ej har tingsställe, synes smidig och ändamålsenlig.
Utredningen har därför ansett den böra bibehållas, ehuru med den
förändringen att på ifrågavarande ting må handläggas samma mål och ärenden
som på de allmänna tingen. På sina håll kan måhända uppkomma svårighet
att under häradsrätts ferier inpassa ordinarie ting av det nya slaget,
vilka ting även de torde böra benämnas allmänna ting. Närmast avses svårigheter
för häradshövding och domsagopersonal att taga ut semester. Det
torde dock i allmänhet vara möjligt för häradshövding att förebygga, att
till allmänt ting under ferierna utsättas mål i sådan omfattning att semestrarna
äventyras.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts har utredningen föreslagit
ny lydelse av 1 kap. 7 § andra stycket rättegångsbalken. Utredningen påpekar,
att därest detta förslag blir lag, ändringar fordras i 1947 års kungörelse
om tingsordningar m. m.

Beträffande av utredningen föreslagna ändringar i strafflagen och lagen
om handläggning av domstolsärenden torde få hänvisas till promemorian
(s. 23—24).

Remissyttrandena

Förslaget om vidgad behörighet för häradsrätt med liten
nämnd har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet hörda
remissinstanser. Några remissinstanser ger till känna en tämligen kritisk
inställning till förslaget men har förklarat sig ej vilja motsätta sig detsamma.
Endast i ett fåtal yttranden har man ställt sig direkt avvisande
till förslaget.

Hovrätten för Nedre Norrland hyllar i princip den inställningen, att samma
domförhetsregler bör gälla i häradsrätt som i rådhusrätt. Som utredningen
framhållit är det särskilt viktigt, att denna princip tillämpas beträffande
brottmålen så att rättsskyddet för medborgarna på straffrättsskipningens
område blir lika överallt. Ur sådan synpunkt finner hovrätten det
angeläget, att de nya regler om rådhusrätts sammansättning i brottmål,
vilka nyligen beslutats, gives motsvarande tillämpning för häradsrätternas
del. Hovrätten för Övre Norrland yttrar, att de ändrade reglerna för rådhusrätts
sammansättning i brottmål visserligen tillkommit med syfte i främsta
rummet att befrämja avarbetningen av den brottmålsbalans, som förefinns
vid vissa större rådhusrätter. Något dylikt syfte gör sig icke gällande beträffande
det nu framlagda förslaget. Den lagfarna domarpersonalens i häradsrätt
arbetskapacitet kan icke genom up''phöjande av det nu framlagda för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1958

slaget till lag undergå någon ökning. Däremot skulle därigenom nämndemännens
tjänstgöringsskyldighet komma att minska, under förutsättning
att det i kungörelsen den 10 juli 1947 om antalet nämndemän i tingslag angivna
antalet nämndemän bibehålies oförändrat. En lättnad i nämndemännens
tjänstgöringsskyldighet är — särskilt i de mer arbetsbelastade häradsrätterna,
som har talrika särskilda sammanträden — i hög grad önskvärd.
Såsom utredningen framhållit underlättas därigenom möjligheterna
att erhålla en god och allsidig rekrytering av nämndemännen. Med hänsyn
härtill och då det är önskvärt att underrättsorganisationen i största möjliga
utsträckning är enhetlig tillstyrker hovrätten utredningens förslag i denna
del. Synpunkten att underrätterna såvitt möjligt bör vara likformigt sammansatta
framföres även i de yttranden, som avgivits av riksåklagarämbetet
och Sveriges advokatsamfund. Riksåklagarämbetet framhåller det såsom
egenartat, därest i stad rätten med ordinarie domare och tremansnämnd
äger döma i mål, varå frihetsstraff kan följa, medan å landet rätten med
enahanda sammansättning icke har motsvarande behörighet. Avgörande vikt
bör enligt ämbetets mening dock icke tillerkännas sistnämnda synpunkt.
Ur rättsskyddets synpunkt är det uppenbarligen att föredraga, att en bristande
likformighet består mellan stad och land, framför att likformighet
vinnes samtidigt med att en eljest icke motiverad försvagning av rättsskyddet
inträder beträffande rättsskipningen å landet.

Hovrätten över Skåne och Blekinge ansluter sig ej helt till utredningens
uttalanden om betydelsen av nämndens storlek i de mål, som avses med
den nya domförhetsregeln. Enligt hovrättens mening har sålunda fullsutten
nämnd, varigenom domstolen får större orts- och personkännedom och
bättre förutsättningar för en säker bevisprövning, i många av dessa mål lika
stor betydelse som i allvarligare brottmål. Att hovrätten det oaktat tillstyrker
utredningens förslag beror på att detta icke utesluter användningen av
fulltalig nämnd i mål, där bevisningen är vidlyftig eller svårbedömbar och
att för förslaget därjämte talar det starka intresset av likformighet i underrätternas
sammansättning i brottmål. Göta hovrätt anser det felaktigt att
reformen av domstolarnas organisation genomföres etappvis, innan förslag
föreligger om hela domstolsorganisationen. Mot utredningens förslag om
tremansnämnds behörighet i häradsrätt kan vägande anmärkningar göras.
Vid det förhållandet att en motsvarande doinförhetsregel redan har lagfästs
för rådhusrätt, anser hovrätten sig dock ej kunna avstyrka förslaget. Liknande
synpunkter utvecklas av 1951 års rättegångskommitté, som även
framhåller att det för häradsrätternas del icke förebragts några bärande
skäl för reformen, om man frånser önskemålet att ernå likformighet med
rådhusrätterna. Förslagets genomförande, som får till följd att huvudparten
av vid häradsrätterna förekommande mål icke kommer att handläggas med
full nämnd utan falla inom tremansnämndens kompetensområde, kommer
säkerligen också på många håll att betraktas som en omotiverad brytning
med gamla tings- och nämndemannatraditioner. I åtskilliga domsagor torde

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1958

nämndemännens antal höra minskas i syfte att tillgodoföra de tjänstgörande
nämndemännen nödig erfarenhet. Det torde också bli svarare än för närvarande
att ha en fast indelning i nämndemännens tjänstgöringsskyldighet.

-— Kommittén framhåller vidare, att ett genomförande av utredningens
förslag kan föranleda dröjsmål med behandlingen av åtskilliga, ofta förekommande
domstolsärenden, som skall handläggas med fullsutten nämnd,
exempelvis ärenden angående adoption, tillstånd till försäljning av eller
inteckning i omyndigs fastighet och dödande av förkommen handling. I sistnämnda
fall kan dröjsmålet bli särskilt stort, enär offentlig stämning, som
enligt lagen om dödande av förkommen handling skall införas i allmänna
tidningarna, endast må införas i första numret för januari, april, juli eller
oktober månad. Genomföres utredningens förslag, torde därför tremansnämnden
böra tilläggas behörighet också i ärenden angående dödande av
förkommen handling och möjligen även i vissa andra domstolsärenden, som
nu skall handläggas med fullsutten nämnd.

En tveksam inställning gives till känna av hovrätten för Västra Sverige.
Hovrätten framhåller, att angelägenheten att åvägabringa full likställighet
mellan rådhusrätts och häradsrätts domförhet i brottmål icke får överskattas.
Genom det sätt, på vilket reglerna om häradsrätts domförhet nu fått
följa de nyligen genomförda bestämmelserna om rådhusrätts sammansättning,
har skälen för reformen kommit att främst hänföra sig till förhållanden,
som huvudsakligen berör rådhusrätternas arbetsförhållanden och
nämndinstitutionens ställning i städerna. Beträffande häradsrätterna har
man att taga hänsyn till — förutom en mycket lång tradition beträffande
rättens sammansättning — bland annat den alltjämt stora betydelsen av
nämndens kännedom om och anknytning till förhållanden liksom till häradsrätternas
uppgifter vid utbildningen av unga jurister. Svea hovrätt
anser det visserligen i och för sig av värde ur principiell synpunkt, att frågor
om brott och straff avgöres av samma slags domstolar i skilda delar av
landet. Man kan emellertid icke bortse från de faktiska olikheterna mellan
stad och landsbygd. Dessa olikheter har legat till grund för den historiskt
framvuxna skillnaden mellan rådhusrätter och häradsrätter, och utgångspunkten
för den nu föreslagna reformen är följaktligen en helt annan än
den var beträffande stadsdomstolarna. Hovrätten ifrågasätter därför huruvida
det är lämpligt att utbryta frågan om häradsrättens sammansättning
i medelsvåra brottmål till särskild behandling innan den större frågan om
underrätternas sammansättning i allmänhet och om nämndemännens rösträtt
upptages till allsidig prövning.

Sveriges juristförbund yttrar:

Häradsnämndens betydelse för rättskipningen torde — förutom den folkliga
förankring som därigenom erhålles — framför allt ligga däri, att eu
jämn och konsekvent rättstillämpning garanteras även i fall där ordförandena
växlar och där eventuellt som ordförande tjänstgör eu person med begränsad
erfarenhet, t. ex. tingsnotarie. Kontinuiteten i nämndens tjänstgöringsförhållanden
skulle emellertid brytas om förslaget genomföres och så 2

Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 159

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1958

lunda ej mindre än sjuttiofem procent av brottmålen undandrages den stora
nämnden. Sammansättningen inom nämnden kommer att växla på ett helt
annat sätt än hittills och varje enskild nämndeman får endast en mera begränsad
erfarenhet av praxis vid domstolen. Det är tydligt, att den föreslagna
ordningen på denna väg skulle allvarligt nedsätta häradsnämndens betydelse
som stabiliserande taktor och därför också minska rättssäkerheten vid
häradsrätterna.

Under hänvisning till bl. a. nu nämnda omständigheter har förbundet funnit
den föreslagna reformen föga angelägen.

Föreningen Sveriges häradshövdingar — vars yttrande delvis utformats
på grundval av svaren1 på en enquéte som föreningen tillställt sina medlemmar
— anför bl. a. följande:

Den av utredningen åberopade principiella synpunkten att underrätterna
såvitt möjligt borde vara likformigt sammansatta hade i detta fall ingen
större bärkraft. Den reform som för rådhusrätternas del redan genomförts
hade haft till syfte att — utan ökning av antalet lagfarna domare och för
mindre kostnader än fullsutten nämnd skulle ha medfört -—- bemästra en
s''år arbetsbalans vid vissa större rådhusrätter. Det vore närmast stötande
att en av sådana skäl tillskapad sammansättning av rådhusrätterna i en
stor del av brottmålen skulle få göras till norm för häradsrätterna, beträffande
vilka i detta avseende behov av ändring ej anmälts. Strävan mot likformighet
mellan stad och land finge icke bli självändamål. Om man ställts
inför erfarenheten, att det visat sig praktiskt ogenomförbart att inom städernas
rättskipning tillskapa en fullständig motsvarighet till den svenska
häradsnämnden i vad gällde såväl den enskilde lekmannadomarens inställning
till uppdraget som befolkningens uppfattning av detsamma, borde man
icke endast i likformighetens namn rubba på häradsnämndens hävdvunna
gestaltning. Dess fuktionsduglighet hade icke på allvar ifrågasatts. Det av
utredningen i samband med talet om likformighet gjorda uttalandet att i
vad gäller straffrättsskipningen det vore av högsta vikt att rättsskyddet för
medborgarna vore lika, syntes i detta sammanhang egendomligt. En brottmålsnämnd
på minst sju ledamöter borde garantera ett bättre rättsskydd
än en nämnd på tre. Man borde väl ej förfara så att man minskade på det
rättsskydd som medborgarna på landsbygden hade bara för att de ej finge
vara bättre skyddade än medborgarna i städerna.

För häradsrätternas del hade icke framkommit några önskemål om att
nämndemännens tid och krafter borde sparas. Det hade på landsbygden icke
yppats några svårigheter att rekrytera nämndemansbefattningarna. Det av
utredningen uppställda kravet, att rätten ej borde sammansättas med flera
nämndemän än som vore oundgängligen nödvändigt, dreve strävandena efter
sparsamhet för långt. Det tunnes inga säkra kriterier på vad som i detta
hänseende vore minimum och domstolarna borde icke tvingas att arbeta
utan säkerhetsmarginal i vad gällde rättssäkerheten.

Tremansnämndens behörighet komme att omfatta cirka 3/4 av brottmålen.
Reformen komme därför — i motsats till vad förhållandet vore för rådhusrätterna
att avsevärt minska lekmannainflytandet på rättskipningen.

I en nämnd med endast tre lekmän komme nämligen juristdomaren att dominera
för mycket. Man ryckte också till väsentlig del bort grunden för
nämndens traditionella ställning i rättskipningen. Nämndens funktion så 1

Svar har inkommit från 36 domsagor, som icke är representerade i föreningens styrelse. Av
svaren har 26 ställt sig avvisande till den föreslagna reformen, i varje fall till att den genomföres
nu och utan grundligare utredning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1958

som förankringsgrund för allmänhetens tilltro till rättskipningen komme att
försvagas. Om antalet nämndemän i en domkrets bibehölles oförändrat, finge
nämndemännen mindre träning och finge först efter mycket lång tid den
erfarenhet i fråga om bevisprövning och straffmätning som vore önskvärd.
Om åter såsom en följd av reformen antalet nämndemän i domkretsarna
minskades, försämrades omedelbart kontakten mellan bygden och dess
domstol.

Föreningen tillfogar, att förslaget såväl bland juristdomarna vid häradsrätterna
som bland häradsnämndernas ledamöter väckt djup oro och vittgående
farhågor för att reformen skall få ogynnsamma verkningar på rättsskipningens
säkerhet och på förtroendet för rättsskipningen. Det är ju
också naturligt — vilket även framhållits av utredningen — att med hänsyn
till häradsnämndens tradition och djupa förankring i vårt rättsväsen
betänkligheter inställer sig inför en så genomgripande reform. Det förhåller
sig också otvivelaktigt så, att den arbetskraftsbesparing, som med reformen
kan uppnås, är väsentligt mycket mindre i häradsrätterna än i rådhusrätterna.
Detta sammanhänger bland annat med de fasta tingsordningarna vid
häradsrätterna, den därstädes tillämpade och väl också av åtskilliga skäl
nödvändiga praxis att indela nämndemännen till tjänstgöring enligt ett på
förväg för jämförelsevis lång tidrymd, vanligen ett år i sänder, uppgjort
schema samt de bestämmelser, som finns om att mål rörande häktade och
rörande tilltalade under aderton år skall företagas till huvudförhandling
inom mycket kort tidsfrist efter det målet inkommit till domstolen. I betraktande
av dessa förhållanden synes det föreningen vara av ganska ringa
vikt att nu omedelbart åvägabringa full likformighet i rådhusrätternas och
häradsrätternas sammansättning i brottmålen. Därmed bör utan olägenhet
kunna anstå till dess att full klarhet vunnits om hur domförhetsreglerna
för underrätterna slutligen skall gestaltas. Härigenom skulle också uppnås
att man kunde tillgodogöra sig de under mellantiden vunna erfarenheterna
från rådhusrätterna av tremansnämndernas sätt att fungera i de mål, varom
nu är fråga.

Under hänvisning till det anförda hemställer föreningen att utredningens
förslag icke lägges till grund för lagstiftning samt att frågan göres till föremål
för ytterligare utredning, under vilken särskild uppmärksamhet bör
ägnas spörsmålet i vad mån en avsevärd utvidgning av tremansnämndens
behörighet kan befaras inverka ogynnsamt på häradsnämndens möjlighet
att på sätt som hittills skett fungera såsom en värdefull integrerande del av
häradsrätterna och såsom garant för folkets förtroende för rättsskipningen
i dessa domstolar. -—- Föreningen understryker till sist att därest förslaget
likväl skulle upphöjas till lag, det icke genom bestämmelser angående ersättningar
till nämndemän för inställelse vid tingen eller dylikt lägges några
hinder i vägen för häradsrätternas ordförande att i handläggningen av mål
som faller inom tremansnämnds behörighetsområde låta den stora nämnden
medverka, närhelst det med hänsyn till målets art, organisatoriska förhållanden
eller eljest befinnes lämpligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1958

Förslaget att i häradsrätt införa behörighet för ensamdomarc
att handlägga bagatellbrottmål har kritiserats i flertalet av
de yttranden, vari spörsmålet närmare behandlats. 1951 års rättegångskommitté
påpekar sålunda bl. a. att dessa mål f. n. regelmässigt handlägges under
ordförandeskap av tingsnotarier. Såsom utredningen framhållit utgör
handläggningen av bagatellbrottmålen ett viktigt led i tingsutbildningen,
vilket icke bör avskaffas. Bagatellbrottmälen, som numera till stor del torde
utgöras av bestridda strafförelägganden, medför emellertid oftare än utredningen
synes ha förutsatt bevisprövning. Med hänsyn härtill och även ur andra
synpunkter måste det anses olämpligt att dessa mål handlägges av tingsnotarier
utan nämnd vid sin sida. Också för tingsnotariernas utbildning är det
värdefullt att de i så stor utsträckning som möjligt erhåller tillfälle att självständigt
med lekinannadomare överlägga i de frågor, till vilka rätten har att
taga ställning. Kommittén avstyrker därför bestämt, att tingsnotarierna
skall få handlägga bagatellbrottmålen utan nämnd. Även Göta hovrätt, som
för övrigt åberopar vad rättegångskommittén sålunda anfört, motsätter
sig bestämt förslaget om införande i häradsrätt av ensamdomarkompetens
i bagatellbrottmålen. Riksåklagarämbetet anför, att utredningen beaktat,
att även om likformighet åvägabringas mellan rådhusrätt och häradsrätt i
nu förevarande hänseende, en olikhet likväl kvarstår i det att i rådhusrätt
ensamdomaren utgöres av en ordinarie domare medan i häradsrätt såsom
ensamdomare regelmässigt kommer alt fungera en domaraspirant, nämligen
en tingsnotarie. Ämbetet framhåller, att frågan huruvida ett bagatellbrottmål
är komplicerat eller icke ofta kan avgöras först vid huvudförhandlingen.
Det måste vidare beaktas att häradshövdingarnas, tingsdomarnas och tingssekreterarnas
arbetsbörda —- såsom utredningen själv påpekar — är mycket
pressad. Det torde därför få antagas, att bagatellmålen framdeles i samma
utsträckning som hittills måste tilldelas tingsnotarie. Såsom en allmän
synpunkt nämner ämbetet vidare att samhällsutvecklingen och därav föranledda
ökade regleringar medför att medborgarna mer än tidigare riskerar
att komma i konflikt med specialstraff rättsliga bestämmelser, varom ju här
väsentligen är fråga. Det är i detta läge ägnat att väcka betänkligheter, därest
man utan vägande skäl genomför en reform, varigenom en försvagning
i rättsskyddet å bagatellmålens område riskeras.

Föreningen Sveriges landsfiskaler yttrar, att de mål, varom här är fråga,
huvudsakligen utgöres dels av mål, i vilka åklagare tidigare utfärdat straffföreläggande,
som av någon anledning icke godkänts, dels av redan från
början bestridda bagatellbrottmål, dels ock slutligen av vissa andra bagatellbrottmål,
som visserligen icke är bestridda men i vilka åklagaren dock
ansett sig icke böra tillämpa strafföreläggande. Beträffande de bestridda
bagatellbrottmålen har utredningen själv ansett det tveksamt om de bör
handlägges av tingsnotarie som ensamdomare och rekommenderat en prövning
från fall till fall om så lämpligen bör ske eller om målet bör hänskjutas
till nämnd. I de mål, i vilka strafföreläggande icke godkänts, innebär

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1958

handläggningen vid domstol ofta i realiteten endast en prövning av straffföreläggandet
i ett eller annat avseende. I fråga om samtliga nu nämnda
grupper av bagatellbrottmål torde det för de ofta unga och ganska oerfarna
tingsnotarierna utgöra ett nödvändigt stöd att ha tillgång till nämnd, även
om denna blott består av tre nämndemän. Det kan därjämte finnas anledning
befara, att det för allmänheten kommer att framstå som föga förtroendeingivande
om dessa mål avgöres av en ensam ung tingsnotarie, särskilt
i de fall då målen tidigare självständigt handlagts av en ofta tränad och
livserfaren åklagare. Ur angivna synpunkter inger enligt föreningens mening
förslaget att låta tingsnotarier som ensamdomare handlägga bagatellbrottmål
allvarliga betänkligheter.

En negativ ståndpunkt till förslaget i denna del — sådant detsamma av
utredningen utformats — har även intagits av Svea hovrätt, hovrätten för
Övre Norrland, föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges
stadsfiskaler, Sveriges juristförbund och en ledamot av styrelsen för svenska
landskommunernas förbund. Kritiken vänder sig dock nästan uteslutande
mot det förhållandet att förslaget skulle medföra att bagatellbrottmålen
komme att handläggas av tingsnotarie såsom ensamdomare.

Jämväl hovrätten över Skåne och Blekinge motsätter sig förslaget om ensamdomare
i bagatellbrottmål. Hovrätten yttrar, att invändningar visserligen
knappast kan resas mot att domare med åtminstone fiskalskompetens
avgör dessa mål. På skäl utredningen anfört bör emellertid bagatellbrottmålen
såsom hittills kunna handläggas av tingsnotarier. Dessa bör därvid
enligt hovrättens mening alltid ha nämnd vid sin sida. Härför talar icke
blott av utredningen framförda omständigheter ■— att nämnden utgör stöd
åt den i domarevärv mindre erfarne tingsnotarien och främjar en fast
praxis i straffmätningsfrågor — utan även att det kan te sig stötande att
en ung och oerfaren jurist ensam avgör för den enskilde viktiga angelägenheter.
Därest förslag om ensamdomare i bagatellbrottmål framlägges förordar
hovrätten den begränsningen, att tingsnotaries behörighet att handlägga
sådana mål göres beroende av att nämnd medverkar. — En ledamot
av hovrätten är i detta ämne skiljaktig och tillstyrker utredningens förslag
om ensamdomare i brottmål.

Beträffande frågan hur den nya sammansättningsformen
med tremansnämnd skall låta sig inpassa i ordningen
för de allmänna tingen yttrar hovrätten för Övre Norrland
att några allmänna regler härom näppeligen kan fastställas. Föreningen
Sveriges häradshövdingar yttrar, att det utan tvivel kommer att vålla stora
besvärligheter att ordna nämndens tjänstgöring på sådant sätt, att det blir
någon större arbetskraftsbesparing genom den vidgade behörigheten för tremansnämnd.
Det bör nämligen av hänsyn till nämndemännen, vilka bör
kunna med någorlunda säkerhet överblicka sin tjänstgöringsskyldighet, icke
komma i fråga att kalla nämnd till visst allmänt ting först sedan det blivit

Kungl. Maj:ts proposition nr i59 år 1958

klart vilka mål som skall handläggas å tinget. Såsom hittills bör fasta
tjänstgöringsturer för år eller åtminstone halvår i förväg fastställas. Man
bör alltså planlägga från början med utgångspunkt från att å vissa ting
skall förekomma endast tremansmål. I flertalet tingslag torde man icke
kunna räkna med att mer än vartannat ting kan ges denna karaktär. I
många blir det kanske ej ens så mycket. Tydligt är att man — med hänsyn
bland annat till reglerna om handläggning av mål mot häktade och tilltalade
under aderton år —• måste räkna med att senare behov yppas att till
tjänstgöring å sådant tremansting inkalla fullsutten nämnd. Såsom utredningen
framhållit kan några allmänna regler i dessa hänseenden icke fastställas
utan det måste ankomma på häradshövdingarna att bestämma härom.
Så småningom torde man kunna experimentera sig fram till en tillfredsställande
ordning. Föreningen anser det uppenbart, att för tjänstgöring
vid allmänt ting, avsett för tremansmål av den nya typen, redan från
början måste avdelas åtminstone fyra nämndemän, måhända på sina håll
fem. Det är nämligen omöjligt att på förhand utröna, huruvida jäv föreligger
och tjänstgöringen skall ju avse en hel dag, varför under tingets lopp
förfall av annat slag kan inträffa för någon av nämndemännen.

Förslaget att omvandla de nuvarande tremanstingen
till allmänna ting har kritiserats av bl. a. hovrätten för övre
Norrland. Hovrätten yttrar, att därest detta förslag genomföres det torde bli
förenat med stora svårigheter att bereda häradshövding i domsaga, som icke
har tingsdomare eller tingssekreterare, oavbruten semesterledighet. Och
hovrätterna, som under sommarferierna arbetar med en på grund av semestrar
starkt reducerad personal, torde på den grund icke bli i stånd att tillhandahålla
fiskalskompetent vikarie för häradshövdingen. Även i övriga
domsagor torde förefintligheten av ett på bestämd tid under häradsrätts
ferier utsatt ting vålla besvärlighet vid planerande av domsagopersonalens
semester. Väl är det riktigt, att ting under ferierna kan vara ägnade att
påskynda rättsskipningen och medföra viss avlastning av de allmänna tingen.
Dessa fördelar kan enligt hovrättens mening ernås genom att häradshövdingen,
då skäl därtill finnes enligt 1 kap. 8 § rättegångsbalken, utsätter
särskilda sammanträden på med hänsyn till de aktuella semesterplanerna
lämplig tidpunkt. För allmänheten samt för åklagare och advokater torde
det vara likgiltigt om tidpunkten för tingen är fastställd en längre tid i
förväg eller ej. Även för nämnden torde denna fråga med hänsyn till de i de
flesta domsagorna förekommande talrika extra sammanträdena vara av
underordnad betydelse. Hovrätten kan icke dela utredningens uppfattning
att den nuvarande ordningen, enligt vilken Kungl. Maj :t med hänsyn till
skiftande lokala förhållanden bestämmer om ting under ferierna och om
ting på särskilda platser som ej har tingsställe, är smidig och ändamålsenlig.
Därest stad i visst fall, i samband med dess förenande i judiciellt
avseende med kringliggande landsbygd, fått utfästelse, att i staden skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1958

hållas vissa tingssammanträden, torde denna utfästelse kui^ap. infrias genom
att Konungen förordnar att staden skall vara tingsställe samt att i
tingsordningen föreskrives att visst eller vissa av de under tingsterminerna
infallande allmänna tingen skall hållas å detta tingsställe. Hovrätten föreslår
därför, att innehållet i 7 § av 1 kap. rättegångsbalken begränsas till
nuvarande första och tredje styckena samt att 4 § kungörelsen om tingsordningar
m. in. upphäves. Skulle icke hovrättens hemställan vinna beaktande,
föreslår hovrätten alternativt, att den av utredningen föreslagna lydelsen
av andra stycket i berörda 7 § upphöjes till lag samt att i nyssnämnda kungörelse
föreskrives, att häradshövdingen äger bestämma tid och plats för
de allmänna ting, som skall hållas under häradsrätts ferier. Liknande synpunkter
har uttalats jämväl av hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten
för Västra Sverige och Sveriges juristförhund.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har däremot intet att erinra emot
den föreslagna ändringen. I föreningens yttrande framhålles emellertid med
skärpa, att den nya ordningen i domsagor utan tingsdomare eller tingssekreterare
kan komma att medföra stora svårigheter för häradshövdingen
att erhålla skälig semesterledighet. Det bör därför — i all synnerhet som
den gamla typen av tremansting mångenstädes befunnits icke ha någon
uppgift att fylla — icke komma i fråga att utan undersökning om behovet
i varje särskilt fall fastställa tingsordning med allmänt ting under ferie
endast därför att i domsagan förut funnits tremansting av den gamla typen.
Behövs tingssammanträde under ferierna, kan ju sådant utsättas med tilllämpning
av 1 kap. 8 § rättegångsbalken.

Beträffande förslaget till ändring i lagen om handläggning
av domstolsärenden yttrar föreningen Sveriges häradshövdingar: De

nuvarande bestämmelserna i detta lagrum synas vara mindre ändamålsenliga.
Det finns många skäl som tala för att stor nämnd icke skulle
behövas i andra ärenden än sådana som äro tvistiga och för vilkas avgörande
tarvas förhandling. En översyn av bestämmelserna synes böra snarast
göras antingen av stadsdomstolsutredningen eller av 1951 års rättegångskommitté.
Med deras nuvarande lydelse kommer antingen den nya tremansnämnden
icke att kunna utnyttjas i den utsträckning som eljest skulle varit
möjlig eller också kommer handläggningen av ärendena i vissa fall att
försenas.

Föreningen har intet att erinra mot den av utredningen föreslagna ändringen
beträffande ärenden om intagande i protokoll av förening enligt lagen
om ägofred. Den torde dock sakna nästan all praktisk betydelse. Angelägnare
hade varit att tänka på domförhetsreglerna i ärenden om dödande av
förkommen handling, i vilka det nu fordras stor nämnd. Kungörandet av
sådana ärenden i allmänna tidningarna skall ju ske första dagen i varje
kvartal. Det är därför ofta önskvärt att sådant ärende kan tagas upp på
sådan tid före nytt kvartal, att kungörelsen hinner införas. Detta kan ej

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1958

ske om tinget är tremansting. Vidare skall dag för ärendets fullföljd i förväg
utsättas till allmänt ting jämförelsevis långt fram i tiden. När dagen
för fullföljd kommer, finns kanske intet annat behov av att ha stor nämnd.
Dessa ärenden är visserligen viktiga nog, men i praktiken är det, enligt vad
erfarenheten ger vid handen, mycket sällan det uppstår sådan tveksamhet,
att stor nämnd är behövlig för att avgöra, huruvida kungörelse skall utfärdas
eller huru det slutliga beslutet över ansökningen skall utfalla. Det synes
därför icke böra möta betänkligheter att utan särskild utredning genomföra
sådan ändring i 6 §, att ärenden om dödande av förkommen handling
må handläggas med endast tre i nämnden. —- Samma spörsmål har, såsom
framgår av det redan sagda, berörts jämväl av 1951 års rättegångskommitté.

Departementschefen

Såsom av den förut lämnade redogörelsen framgår genomfördes för rådhusrätternas
del förra året en reform av innebörd att rådhusrätt vid handläggning
av mål om brott, varå icke kan följa straffarbete eller avsättning,
från och med den 1 januari 1959 blir domför med en lagfaren ledamot och
nämnd, bestående av tre personer. Den juristkollegiala sammansättningen
av rådhusrätt kommer således med ingången av nästa år, frånsett vissa speciella
fall, att försvinna i brottmålen; det är i huvudsak endast i tvistemål,
som rådhusrätten därefter kommer att utgöras av ett juristkollegium utan
lekmannainslag. Reformen förestavades främst av intresset att med tillbörligt
beaktande av rättssäkerhetssynpunkterna åstadkomma en mera rationell
ordning för handläggningen av de många ordinära brottmålen vid rådhusrätterna.
Systemet med tre lagfarna domare ansågs nämligen utgöra en
något överdimensionerad anordning för dessa mål. Ett viktigt syfte med reformen
var också att ge lekmannaelementet vidgat inflytande i rådhusrätterna.
Även behovet att underlätta arbetsläget för vissa rådhusrätter med
stora arbetsbalanser var ett av skälen för reformen.

De nya reglerna om rådhusrätts sammansättning i brottmål grundas på
ett förslag, som i augusti 1956 avgavs av stadsdomstolsutredningen. Denna
utredning har till huvudsaklig uppgift att överväga rådhusrätternas framtida
ställning, d. v. s. att bereda marken för ett eventuellt förstatligande av
dessa domstolar. Förslaget utgjorde det första ledet i detta omfattande utredningsarbete.
Det var emellertid begränsat till att avse enbart förhållandena
i rådhusrätt. Något förslag i syfte att införa en motsvarande ordning
vid häradsrätterna — där den mindre nämndens behörighetsområde för närvarande
är begränsat till bagatellbrottmålen — framlades däremot icke;
utredningen avsåg alt framdeles återkomma till detta ämne. Utredningens
ställningstagande i detta hänseende mötte viss kritik vid remissbehandlingen
av utredningens förslag. Bl. a. gav föreningen Sveriges häradshövdingar
uttryck åt uppfattningen att den bebådade utvidgningen av den mindre liäradsnämndens
behörighet redan då borde genomföras. Att så borde ske förordades
också av Svea hovrätt. I det förslag, som på grundval av utred -

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1958

ningsförslaget och yttrandena däröver remitterades till lagrådet, upptogs
likväl ej några ändrade regler med avseende å domförhetsreglerna beträffande
häradsrätt. Detta föranledde lagrådet — som i princip lämnade förslaget
utan erinran — till påpekandet, att det varit önskvärt att jämväl dessa
regler blivit föremål för omprövning i sammanhanget. Åt enahanda uppfattning
gav även första lagutskottet uttryck i sitt av riksdagen sedermera
godkända utlåtande över förslaget. Utskottet framhöll jämväl önskvärdheten
av att spörsmålet snarast och utan avvaktan på slutförandet av utredningens
uppdrag i övrigt upptogs till övervägande och att därav föranledda
förslag förelädes riksdagen.

Det förslag, som stadsdomstolsutredningen i överensstämmelse med de
önskemål, som sålunda framförts bl. a. av riksdagen, nu avgivit innebär ett
ytterligare närmande av våra båda underrättstyper till varandra. Det föreslås
sålunda, att häradsrätt med liten nämnd skall få samma befogenhet
som rådhusrätt med liten nämnd och att i häradsrätt, liksom i rådhusrätt,
bagatellbrottmålen skall kunna avgöras av lagfaren domare ensam. Förslaget
har godtagits av flertalet av de hörda myndigheterna och organisationerna.
Vissa invändningar har dock, såsom framgår av den föregående
redogörelsen, framkommit vid remissbehandlingen. Invändningarna grundas
främst på att nämndemansinstitutionen vid våra häradsrätter
uppbäres av en lång historisk tradition och att denna tradition icke bör brytas
allenast för att tillgodose kravet på likformighet med rådhusrätterna.

Det torde icke råda mer än en mening om att nämnden i häradsrätt spelar
en betydande roll för rättsvården i vårt land, och man bör därför slå
vakt om denna institution. Därmed är dock icke sagt att en så stor nämnd
som 7—9 nämndemän är nödvändig i alla mål. På detta, liksom på många
andra områden, är det påkallat att förbehålla den större insatsen av tid
och arbetskraft för viktigare fall och i övrigt iakttaga en skälig begränsning.
Endast på denna väg torde nämndens ställning i längden kunna bevaras.

Med denna utgångspunkt kan enligt min mening ett ställningstagande till
det nu föreliggande förslaget ej ge anledning till större tvekan. Även av vissa
remissinstanser har förslaget uppfattats såsom en tämligen given konsekvens
av den nyligen genomförda reformen för stadsdomstolarnas del. Sedan
det av statsmakterna numera godtagits att rådhusrätt med liten nämnd
skall kunna handlägga de ordinära brottmålen, finns uppenbarligen intet
rimligt skäl, varför icke också häradsrätt med enahanda sammansättning
skall kunna göra det. Det har ej gjorts gällande — och det kan enligt min
mening ej heller göras det — att domarna och lekmännen i häradsrätt skulle
vara mindre skickade för sitt värv än domare och nämnd i rådhusrätt.
Det finns — såvitt jag kan finna — ej heller någon anledning befara att ej
systemet med ensamdomare skulle låta sig inpassa även i häradsrätt, .lag
är således beredd att tillstyrka utredningens förslag såväl om tremansnämnd
som om ensamdomare i häradsrätt.

Den omständigheten att häradsrätt i mål om brott, varå icke kan följa
straffarbete eller avsättning, är domför med tre i nämnden bör uppenbarli -

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1958

gen ej — såsom också min företrädare i ämbetet för motsvarande situation
uttalade vid framläggandet av förslaget om nya regler för rådhusrätts sammansättning
i brottmål — utgöra hinder för att i sådana mål låta fulltalig
nämnd medverka. Tvärtom bör så ske, då särskilda skäl påkallar det, såsom
att bevisningen är vidlyftig eller svårbedömbar eller det eljest befinnes
lämpligt. Även rent organisatoriska skäl kan tala för att nämnden är fullsutten.

I fråga om behörighet för ensamdomare att handlägga bagatellbrottmål
har invändning ej rests mot tanken att sådan behörighet skulle tillkomma
domare med åtminstone fiskalskompetens. Däremot har man i åtskilliga yttranden
motsatt sig att tingsnotarie skall kunna förordnas att ensam avgöra
sådana mål. Man har menat, att tingsnotarierna vid handläggningen av ifrågavarande
mål behöver en nämnd vid sin sida. Jag delar denna uppfattning.
Man torde få räkna med — såsom också framhållits i flera remissvar — att
bagatellbrottmålen även framdeles kommer att anförtros åt tingsnotarie.
Icke minst ur utbildningssynpunkt är detta av stort värde. Det måste därvid
vara ett både nödvändigt och viktigt stöd för honom att kunna lita till en
nämnd. Jag föreslår därför att möjligheten att meddela förordnande för
tingsnotarie att handlägga bagatellbrottmål göres beroende av att nämnd
medverkar. Bestämmelse härom torde böra upptagas i domsagostadgan.

En regel om vidgad behörighet för häradsrätt med liten nämnd torde
komma att föranleda vissa omläggningar, då det gäller att ordna nämndens
tjänstgöring på ett rationellt sätt. Några allmänna regler härom låter sig
dock knappast uppställa. Det torde få ankomma på häradshövdingen att
närmare reglera tjänstgöringen. Såsom föreningen Sveriges häradshövdingar
anfört bör emellertid icke komma i fråga att kalla nämnd till allmänt ting
först sedan det blivit klart vilka mål som skall handläggas på tinget. Fasta
tjänstgöringsturer bör om möjligt fastställas i förväg. I åtskilliga domsagor,
kanske framför allt i de större, är det naturligtvis möjligt att reservera någon
eller några tingsdagar för ting med tremansnämnd. Det är givetvis också
tänkbart, såsom utredningen påpekat, att mål och ärenden med hänsyn
till domförhetsreglerna indelas i grupper och utsättes till olika klockslag
samt att för varje grupp kallas det antal nämndemän som erfordras.

Tremanstingen av nu förekommande slag synes på många håll ha spelat
ut sin roll. Antalet mål, som handlägges vid dessa ting, är mycket litet,
främst beroende på den vidgade användningen av strafföreläggande. Som
utredningen påpekat har föreningen Sveriges häradshövdingar också hemställt
— i skrivelse den 27 juli 1956 —- att frågan om bibehållande av tremanslingen
i gällande omfattning måtte upptagas till prövning. Genom de
nu föreslagna kompetensreglerna har dock denna fråga kommit i ett nytt
läge. Det bör närmare undersökas för varje särskild domsaga, i vad mån
tingssammanträde med tremansnämnd bör hållas under tid då häradsrätten
eljest har ferier och i vilka fall det alltjämt är påkallat att sådant sammanträde
hålles på annan ort än tingsställe. En sådan undersökning kommer
sannolikt att visa att antalet dylika, på förhand fastställda sammanträden

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1958

bör minskas. Det ankommer på Kungl. Maj :t att i administrativ ordning
meddela bestämmelser härom. Innan ytterligare erfarenhet vunnits i detta
hänseende är jag icke beredd att pröva utredningens förslag till ändrad lydelse
av 1 kap. 7 § rättegångsbalken.

Mot förslaget till ändrad lydelse av 6 § lagen om handläggning av domstolsärenden
har jag ej funnit anledning till annan erinran än att jag — i
likhet med ett par remissinstanser — vill förorda att ärende om dödande av
förkommen handling må kunna handläggas med endast tre i nämnden. Förslaget
torde böra kompletteras i detta syfte.

Förslaget till lag om ändring i strafflagen ger ej anledning till erinran.

Lagförslagen bör träda i kraft samtidigt med de nya domförhetsreglerna
för rådhusrätterna eller den 1 januari 1959.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom justitiedepartementet
upprättats förslag till

1) lag om ändring i rättegångsbalken;

2) lag om ändring i strafflagen; samt

3) lag om ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 december 1946 (nr 807) om
handläggning av domstolsärenden.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslagen, av den
lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i 87 § regeringsformen
avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Maj :t Konungen sitt bifall.

Ur protokollet:

Lars Nordvall

1 Denna bilaga, som Irånsett en redaktionell jämkning i det under 3) angivna lagförslaget
är likalydande med de vid propositionen fogade lagförslagen, har här uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1958

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 9 april
1958.

Närvarande:

justitieråden Walin,

Hagbergh,

regeringsrådet Klackenberg,
justitierådet Dennemark.

Enligt lagrådet den 8 april 1958 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 28 mars 1958, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
upprättade förslag till

1) lag om ändring i rättegångsbalken;

2) lag om ändring i strafflagen; och

3) lag om ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 december 1946 (nr 807)
om handläggning av domstolsärenden.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet
av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet B. Hjern.

Justitieråden Walin och Hagbergh yttrade:

Enligt förslaget om ändring av 1 kap. 4 § rättegångsbalken skall häradsrätt
bli domför utan nämnd vid huvudförhandling och syn å stället i brottmål,
om målet rör allenast ansvar för brott, varå icke kan följa svårare
straff än böter, och i målet ej förekommer anledning att målsägande finnes.
Häradshövdingen, tingsdomare eller tingssekreterare eller tillfällig vikarie
skulle alltså enligt den nya lydelsen av lagrummet kunna ensam avgöra
målen.

Vid behandling av förslag till lag om ändring i rättegångsbalken som
förelädes lagrådet genom remiss den 1 mars 1957 och som rörde rådhusrätts
sammansättning i olika mål ansåg sig lagrådet böra understryka angelägenheten
av att den lagfarne domaren — vare sig han hade nämnd vid sin
sida eller ej -— verkligen representerade erfarenhet och kunde svara för
kontinuitet i avgörandena. Samma synpunkt har betonats i åtskilliga yttranden
som avgivits över det nu aktuella förslaget om ändring i domförhetsreglerna
för häradsrätt, i det man motsatt sig att tingsnotarie skulle kunna
förordnas att ensam avgöra ifrågavarande s. k. bagatellbrottmål. Föredragande
departementschefen har med anledning härav uttalat sig för att i
domsagostadgan borde införas bestämmelse, enligt vilken möjligheten att
meddela förordnande för tingsnotarie att handlägga sagda brottmål skulle
göras beroende av att nämnd medverkar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1958

Det synes oformligt att på detta sätt, på en omväg över domsagostadgan,
införa en särskild regel om domstolens sammansättning för det fall att den
lagfarne ledamoten är mindre erfaren. Det principiellt riktiga är i stället
att ordinarie domare eller tillräckligt erfaren vikarie dömer i saken. Så
länge det ej är sörjt för att så blir förhållandet bör enligt vår mening någon
ändring av 1 kap. 4 § rättegångsbalken ej vidtagas. Om denna paragraf får
bli oförändrad, blir följden att vid huvudförhandling eller syn i bagatellbrottmål
alltjämt skulle krävas att häradsrätten består av lagfaren domare
och minst tre nämndemän, d. v. s. även då annan än tingsnotarie är ordförande.
Antalet dylika mål är ej så stort och handläggningen ej så tidskrävande
att sagda förhållande kan ur arbetssynpunkt innebära någon kännbar
olägenhet och att nämnd får deltaga vid målens handläggning har naturligtvis
alltid sitt värde.

På grund av det anförda hemställa vi, att sagda paragraf icke blir föremål
för ändring i nu förevarande sammanhang.

Regeringsrådet Klackenberg och justitierådet Dennemark lämnade förslagen
utan erinran.

Ur protokollet:
Clas Amilon

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1958

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 11 april 1958.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Kjellin, Johansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, lagrådets den 9 april 1958
avgivna utlåtande över de till lagrådet den 28 mars 1958 remitterade förslagen
till

1) lag om ändring i rättegångsbalken;

2) lag om ändring i strafflagen; samt

3) lag om ändrad hjdelse av 6 § lagen den 20 december 1946 (nr 807) om
handläggning av domstolsärenden.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande hemställer föredraganden, att
lagförslagen måtte, efter en redaktionell jämkning i det under 3) angivna
förslaget, jämlikt 87 § regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Olle Hellberg

Stockholm 1958. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

680643