Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1902 (Proposition 1962:159)

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1902

Nr 159

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
äganderättsutredning, lagfart och sammanläggning av
fastigheter i vissa fall i Kopparbergs län; given Stockholms
slott den 6 april 1962.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till
lag om äganderättsutredning, lagfart och sammanläggning av fastigheter i
vissa fall i Kopparbergs län.

GUSTAF ADOLF

Eric Holmqvist

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att Kungl. Maj :t skall under vissa förutsättningar
äga förordna att äganderättsutredning skall ske inom sådant område i Kopparbergs
län, där äganderätten till fastigheter är oviss eller fastighetsägarna
i betydande omfattning saknar lagfart. Dylik utredning, som anordnas i nära
överensstämmelse med jorddelningslagens regler för lantmäteriförrättning,
förutsätter samverkan mellan förrättningsmannen och sakägarna samt
utmynnar i en s. k. äganderättsförteckning. Redovisningen däri får grundas
på en jämförelsevis fri prövning av föreliggande fång och hävdeförhållanden.
Genom förrättningen legaliseras med viss begränsning sämjedelningar
och liknande privata åtgärder som kommit till stånd före den 1 juli 1962. På
grund av äganderättsförteckningen skall i regel meddelas lagfart för de däri
upptagna ägarna oberoende av ansökan från deras'' sida. För vinnande av
lämpligare fastighetsindelning inom förrättningsområdet skall också sammanläggning
i viss omfattning kunna ske oberoende av sakägarnas initiativ.
Den föreslagna lagen avses skola träda i kraft den 1 juli 1962 och ersätta
vissa bestämmelser i gällande särlagstiftning för länet. — Härutöver beröres
ett par frågor rörande tillämpningen av sistnämnda lagstiftning.

1 llihang till riksdagens protokoll 1962.1 samt. Nr 159

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1962

Förslag

till

Lag

om äganderättsutredning, lagfart och sammanläggning av fastigheter
i vissa fall i Kopparbergs län.

Härigenom förordnas som följer.

Om äganderättsutredning
1 §•

Beträffande sådant område inom Kopparbergs län där äganderätten till
fastigheter är oviss må Konungen, om det från allmän och enskild synav
väsentlig betydelse att ovissheten undanröjes samt åtgärder
härför lämpligen böra vidtagas i ett sammanhang, förordna att äganderättsutredning
skall ske enligt bestämmelserna i denna lag.

Förordnande om äganderättsutredning må ock eljest meddelas beträffande
område inom länet, där fastighetsägarna i betydande omfattning sakna
lagfart.

2 §•

Äganderättsutredning sker vid förrättning. Förrättningsman förordnas
av lantmäteristyrelsen. Härtill utses lantmätare eller annan som äger erforderlig
kunskap och erfarenhet samt jämväl i övrigt är lämplig för uppdraget.

Vad enligt 2 kap. 2, 4, 9, 10 och 11 §§ lagen om delning av jord å landet
gäller om förrättningsman, sakkunnigt biträde och hantlangning vid laga
skifte skall äga motsvarande tillämpning beträffande förrättningen.

3§.

Förrättningsmannen skall införskaffa utdrag ur fastighetsregister rörande
förrättningsområdet samt upprätta sammanställning över lagfarts- och
inteckningsförhållanden som kunna hava betydelse för äganderättsutredningen.

4 §.

Om förrättningsmannen så finner lämpligt, må visst hemman eller annan
del av förrättningsområdet utbrytas till behandling vid särskild förrättning.

5 §.

Om tid och ställe för första sammanträdet skall förrättningsmannen utfärda
kungörelse, som skall minst fjorton dagar före sammanträdet anslås på
kommunens anslagstavla samt införas i allmänna tidningarna och i den eller
de ortstidningar, i vilka meddelanden angående sammanträden med kommunens
fullmäktige skola införas.

Vad enligt 3 kap. 1 § andra, tredje och fjärde styckena, 2 §, 4 § första och
andra styckena, 5 a §, 6 § första stycket, 8 och 9 §§, 11 § andra stycket samt

Kiingl. Maj.ts proposition nr 159 är 1962

15 § lagen om delning av jord å landet gäller om laga skiftes kungörande och
fortgång skall äga motsvarande tillämpning beträffande förrättningen; dock
skall i fråga om kallelse till delägare i samfälld mark 7 kap. 1 § samma lag
gälla i stället för 3 kap. 1 § andra stycket.

I kungörelse och kallelser rörande första sammanträdet skall angivas vilken
egendom som beröres av förrättningen och vad sakägarna böra iakttaga
för att bevaka sin rätt så ock lämnas upplysning om de i 12, 13 och 16 §§
omförmälda rättsverkningarna. Utebliver sakägare från lagligen kungjord
förrättning, skall det ej hindra förrättningens företagande.

6 §■

Vid första sammanträdet skall förrättningsmannen redogöra för förrättningens
omfattning och ändamål samt bereda sakägarna tillfälle att taga del
av de i 3 § angivna handlingarna. Förrättningsmannen skall därefter förelägga
sakägarna att inom viss tid, minst en månad, hos honom muntligen eller
skriftligen anmäla sina äganderättsanspråk samt förete sådana handlingar
och meddela sådana upplysningar angående hävdeförhållanden med mera,
som kunna vara av betydelse för äganderättsutredningen. Föreläggandet
skall uppläsas för sakägarna och så snart kan ske anslås på kommunens anslagstavla.

7 §•

Förrättningsmannen skall tillse, att innebörden av anmälda äganderättsanspråk
blir klarlagd, samt upprätta sammanställning över anspråken och
vad eljest är för honom känt rörande förhållanden av betydelse för äganderättsutredningen.

Härefter skall hållas nytt sammanträde, därvid sakägarna skola få tillfälle
att taga del av sammanställningen samt förrättningsmannen, i den män
så föranledes av att två eller flera anmält anspråk beträffande samma egendom
eller förhållandena eljest giva anledning därtill, skall redogöra för den
förebragta utredningen. Sakägarna skola därjämte få tillfälle att slutföra sin
talan.

8 §•

Sedan erforderliga sammanträden hållits, skall förrättningsmannen på
grundval av den förebragta utredningen och vad i övrigt är för honom känt
om föreliggande fång och hävdeförhållanden pröva vem som bör anses vara
ägare till varje särskild fastighet eller mark inom sådan eller mark som
är samfälld för flera fastigheter samt upprätta förteckning i enlighet härmed
(äganderättsförteckning). Fång, variill erfordras tillstånd av myndighet,
må ej beaktas förrän tillstånd erhållits.

Är fastighet eller för fastigheter samfälld mark delad genom sämjedelning,
arealöverlåtelse eller liknande åtgärd som kommit till stånd före den
1 juli 1962, skall varje del upptagas såsom särskild ägolott i förteckningen.
Vad nu sagts skall dock ej tillämpas i den mån fastighetsbildning i överensstämmelse
med delningen länder till skada för innehavare av fordran
eller rättighet, för vilken fastighet eller del därav häftar, eller hinder eljest
föreligger på grund av inteckningsförhållandena.

Ägolotterna skola redovisas på karta över förrättningsområdet.

« §•

Sedan äganderätlsförteckningen med tillhörande karta upprättats och övriga
till förrättningen hörande frågor slutbehandlats, skall förrättningen av -

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1962

slutas och fullfölj dshänvisning meddelas samt förrättningshandlingarna
jämte kartan tillhandahållas sakägarna, allt på sätt föreskrives i 16 kap. 1
och 2 §§ lagen om delning av jord å landet.

I fråga om utförande av föreskriven ändring i verkställd förrättning
skall 16 kap. 5 § ovannämnda lag äga motsvarande tillämpning.

10 §.

Kostnaderna för förrättningen skola, i den mån de icke gäldas av statsmedel,
fördelas mellan sakägarna efter vad som prövas skäligt.

Vid förrättningens avslutande skall förrättningsmannen meddela besked
rörande fördelningen.

11 §•

Talan mot förrättningen föres hos ägodelningsrätten genom besvär, som
skola ingivas till ägodelningsdomaren inom trettio dagar från det förrättningen
avslutades. I fråga om förfarandet i besvärsmål och talan mot däri
meddelat beslut skola bestämmelserna i 21 kap. avdelningarna A, D, G, H
och I lagen om delning av jord å landet i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Besvär, vari yrkas att klaganden i stället för annan skall i äganderättsförteckning
upptagas såsom ägare till viss egendom, skola anses innefatta
yrkande om bättre rätt till egendomen.

Beträffande beslut, varigenom jäv mot förrättningsmannen ogillats, skola
bestämmelserna i 21 kap. 18 §, 29 § andra stycket och 50 § ovannämnda
lag äga motsvarande tillämpning.

12 §.

Utvisar äganderättsförteckningen att delning som i 8 § andra stycket
sägs föranlett att mark enligt vad där stadgas upptagits såsom särskild
ägolott, skall, sedan äganderättsutredningen härutinnan blivit slutligen
gällande, delningen anses verkställd genom lagligen gällande lantmäteriförrättning.

Vad i första stycket är stadgat skall dock ej föranleda, att gräns anses
vara i laga ordning bestämd, och ej heller medföra inskränkning i rätten
att erhålla laga skifte. Beträffande skyldigheten att ingå i laga skifte skall
1 kap. 20 § första stycket lagen om delning av jord å landet äga tillämpning.

Om lagfart
13 §.

För envar, som i äganderättsförteckning upptages som ägare till fast
egendom, skall, där ej annat följer av 14 §, på grund av förteckningen meddelas
lagfart å egendomen; dock erfordras ej ny lagfart för den som redan
har lagfart å samma egendom.

Sedan äganderättsutredningen avslutats och innan tiden för fullföljd av
talan gått till ända, skall förrättningsmannen för det i första stycket avsedda
ändamålet ingiva ett exemplar av äganderättsförteckningen till inskrivningsdomaren.

Lagfart skall anses sökt å andra inskrivningsdagen efter det förrättningen
blivit slutligen gällande i vad den avser vederbörande egendom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1962

14 §.

Lagfart må ej meddelas å annan egendom än sådan som är i fastighetsregister
upptagen såsom särskild fastighet eller ntgör kvotdel av dylik fastighet.
Möter hinder som nn sagts mot lagfart å del av fastighet, må ej heller
meddelas lagfart å återstoden därav.

Ej heller må lagfart meddelas, om den i äganderättsförteckningen angivne
ägarens rätt till egendomen finnes vara tvistig med hänsyn till att
anteckning förekommer, som avses i 13 § förordningen angående lagfart
å fång till fast egendom, eller till att annan erhållit eller söker lagfart å
fång som skett efter det äganderättsutredningen avslutades.

Möter mot lagfart hinder varom är stadgat i denna paragraf, skall ärendet
förklaras vilande i avbidan på hindrets undanröjande.

15 §.

Bevis, som avses i 9 § första och tredje styckena lagen den 3 juni 1932
med särskilda bestämmelser om handläggning av inskrivningsärenden, skola
ej meddelas i lagfartsärende enligt denna lag.

Om sammanläggning
16 §.

Fastigheter, som enligt äganderättsförteckning äro i en ägares hand och
som innehavas med samma rätt, skola i nedan stadgade ordning sammanläggas
till en fastighet, om därigenom vinnes lämpligare fastighetsindelning;
dock må sammanläggning ej ske, om ägaren bestrider åtgärden och
ej uppenbart saknar fog härför.

I enahanda ordning må ock sammanläggning ske av sådana i äganderättsförteckning
upptagna fastigheter som tillhöra makar var för sig eller innehavas
med olika rätt i äktenskapet, därvid 7 § andra och tredje styckena
lagen den 17 juni 1932 med särskilda bestämmelser om delning av jord å
landet inom vissa delar av Kopparbergs län skola äga motsvarande tilllämpning.

Sammanläggning må ej ske, om fastigheterna höra till skilda socknar
eller andra förvaltningsområden.

17 §.

Innan äganderättsutredning avslutas, skall förrättningsmannen höra sakägarna
över frågan om sammanläggning och därvid redogöra för innebörden
och verkan av sådan åtgärd.

Det åligger förrättningsmannen att i särskilt förslag angiva i vilka fall
sammanläggning från fastighetsbildningssynpunkt lämpligen bör äga rum
och skälen härför. Förslaget skall insändas till ägodelningsdomaren senast
tre veckor efter det äganderättsutredningen blivit slutligen gällande i vad
den avser berörda fastigheter.

Har förrättningsområde uppdelats enligt 4 g, skall beträffande varje delförrättning
frågan om sammanläggning bedömas med avseende jämväl å
områdena för delförrättningar som avslutats tidigare.

18 g.

Förslag som sägs i 17 g skall av ägodelningsdomaren upptagas som ansökan
om sammanläggning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1962

Bestämmelserna i 2, 8 och 12—21 §§ lagen om sammanläggning av fastigheter
å landet skola i tillämpliga delar gälla i fråga om dylikt ärende;
dock skall prövningen städse hänskjutas till ägodelningsrätten.

Tillämpningsföreskrifter
19 §.

Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av lantmäteristyrelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1962. Genom lagen upphävas dels 6 §
lagen den 17 juni. 1932 (nr 223) med särskilda bestämmelser om delning
av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län dels lagen den 17
juni 1932 (nr 226) med särskilda bestämmelser om lagfart inom vissa delar
av Kopparbergs län dels förordningen den 26 juni 1933 (nr 379) med
särskilda bestämmelser om stämpelavgift i samband med ansökan om lagfart
inom vissa delar av Kopparbergs län dels lagen den 4 juni 1943 (nr 302)
med särskilda bestämmelser om äganderättsutredning och sammanläggning
av fastigheter inom vissa byar i Kopparbergs län.

I den mån icke Konungen, efter delägarnas hörande vid lantmäterisammanträde,
förordnar annat skola äldre bestämmelser alltjämt äga tillämpning
beträffande förrättning, som påbörjats före den 1 juli 1962, samt beträffande
lagfart på grund av sådan förrättning och stämpelavgift i samband
med ansökan om dylik lagfart.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses däri eljest
stadgande, som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall den bestämmelsen
i stället tillämpas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1962

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
9 mars 1962.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,

Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Holmqvist, anmäler efter
gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga angående ändrade
regler om äganderättsutredning m. m. i Kopparbergs län samt anför.

På grund av de speciella och svåra fastighets- och äganderättsförhållandena
inom den s. k. storskiftesbygden i Kopparbergs län —- denna bygd omfattar
i huvudsak socknarna kring Väster- och österdalälven samt kring
Siljan och Dalälven närmast nedströms därom — gäller där sedan flera år
särskild lagstiftning inom olika delar av fastighetsrätten. Mest känd i detta
sammanhang torde vara den särskilda jorddelningslagstiftningen.

I anslutning till en förordad omorganisation av lantmäteriet framställdes
i proposition nr 74 till 1960 års riksdag förslag om upphävande av de regler
om statsbidrag som gällde för vissa lantmäteriförrättningar inom Kopparbergs
län. I utlåtande (nr 19) häröver anförde jordbruksutskottet, att det
vore av sådan vikt att söka komma tillrätta med de otillfredsställande förhållandena
inom vissa trakter av detta län att utskottet ville uttala sig för
att Kungl. Maj :t, oberoende av pågående utredningsarbeten beträffande fastighetsbildnings-
och jordlagstiftningen, övervägde sådana ändringar i gällande
regler och bestämmelser som kunde påskynda skiftesverksamheten
i länet. De åtgärder man härigenom skulle kunna nå fram till skulle enligt
utskottet vara bättre ägnade att stimulera fastighetsregleringsverksamheten
än ett bibehållande av särbestämmelserna om statsbidrag till förrättningskostnader.

Sedan Kungl. Maj:t i regleringsbreven för budgetåret 1960/61 till lantmäteristyrelsen
och lantbruksstyrelsen givit styrelserna till känna innehållet
i nämnda utskottsutlåtande och anmodat dem att inkomma med ytterligare
förslag i ämnet, framlade styrelserna i samråd med skogsstyrelsen i gemensam
skrivelse den 25 november 1960 förslag till åtgärder för effektivisering
av jordbrukets och skogsbrukets rationalisering i Kopparbergs län.
Riksdagen har sedermera fattat beslut i denna sak i överensstämmelse med
de förslag Kungl. Maj:t framlagt på grundval av innehållet i nämnda skrivelse
(Prop. 1961: 134; JoU 28; Rskr. 271).

Lantmäteristyrelsen har vidare med skrivelse den 31 december 1960 till

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1962

chefen för jordbruksdepartementet överlämnat en inom styrelsen utarbetad
promemoria med förslag till lag om äganderättsutredning och lagfart i vissa
fall i Kopparbergs län.

Förslaget innebär i huvudsak att för laga skifte eller annan fastighetsreglering
nödvändiga åtgärder för uppordnande av äganderättsförhållandena
skall vidtagas före och inte under fastighetsregleringen.

I skrivelsen anför lantmäteristyrelsen bl. a. åt! samråd skett med 1954 års
tastighetsbildningskommitté samt med överlantmätaren och cheferna för de
särskilda skiftesorganisationerna i Kopparbergs län.

Över förslaget har efter remiss yttranden avgetts av kammarkollegiet,
lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen (som även överlämnat yttrande från
skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län), länsstyrelsen i Kopparbergs län
(som överlämnat yttranden från överlantmätaren och lantbruksnämnden i
länet), Svea hovrätt (som bifogat yttranden från häradshövdingarna i Nås
och Malungs, Ovansiljans, Nedansiljans och Falu domsagor), Riksförbundet
Landsbygdens folk, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund (som bifogat
yttrande från Dalarnas skogsägareförening), Sveriges skogsägareförbund
(som överlämnat yttranden från Stora Kopparbergs Bergslags Aktiebolag och
Korsnäs Aktiebolag), Gävle-Dala hypoteksförening, Gävle-Dala centralkassa
tör jordbrukskredit, Kopparbergs läns sparbank, Mellersta avdelningen av
Sveriges advokatsamfund, statskontoret och Kopparbergs läns landstings
förvaltningsutskott.

I skrivelser den 8 mars och den 23 oktober 1961 har överlantmätaren, lantbruksdirektören
och länsjägmästaren i Gävleborgs län hemställt att den lagstiftning,
som lantmäteristyrelsen föreslagit, göres tillämplig även inom
Järvsö socken och delar av Mo socken i Gävleborgs län. Framställningen är
f. n. föremål för remissbehandling.

I anledning av motioner om vissa ändringar i särlagstiftningen för Kopparbergs
län, vilka motioner väckts vid 1961 års riksdag och behandlats av
riksdagens tredje lagutskott, har riksdagen med skrivelse nr 340 den 30 maj
1961 överlämnat utskottets utlåtande (nr 26) över motionerna till Kungl
Maj: t.

Lantmäteristyrelsen har slutligen med skrivelse den 8 november 1961 inkommit
med en promemoria angående fastighetsredovisningen.

Lagstiftningsärendet har därefter beretts inom jordbruksdepartementet och
jag anhåller nu att få anmäla detsamma.

I. Gällande rätt

1. Äganderättsutredning

Bestämmelser som reglerar förfarande i syfte att klarlägga äganderättsförhållanden
rörande fast egendom finns såväl i jorddelningslagen som i den
särskilda lagstiftningen för Kopparbergs län. Sålunda stadgas i 3 kap. 10 §
andra stycket lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1962

(jorddelningslagen), att lantmätare vid laga skifte skall utreda och i protokollet
anteckna, vilka som är delägare i det område, som skall skiftas, och
den andel var och en innehar.

Detta stadgande gäller även i Kopparbergs län vid laga skifte, som verkställs
inom område som inte ingår i storskiftesbygden, ävensom vid sådant
laga skifte inom denna bygd, som inte innebär rubbning av storskifte. Md
laga skifte som företages till rubbning av storskifte gäller däremot lagen den
17 juni 1932 (nr 223) med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet
inom vissa delar av Kopparbergs län, den s. k. dalalagen (ändrad, se SFS
1947: 702, 1''948: 399 och 1953: 159). Enligt 6 § nämnda lag skall lantmätare,
därest bys heminägor ingår i skiftet, verkställa noggrann utredning om
äganderättsförhållandena inom samtliga ägor, som hör till byn. Medan det
nyss citerade stadgandet i jorddelningslagen blott avser klarläggande av
äganderätten till jord, som hör till delningsområdet, åsyftas med dalalagens
föreskrift en fullständigare utredning om äganderättsförhållandena. Dessa
skall nämligen utredas även i vad de avser områden som frånskilts skifteslaget.
— I det anförda lagrummet i dalalagen stadgas vidare att, om delägares
rätta andelstal inom hemman eller hemmansdel inte med säkerhet
kan utrönas, frågan kan avgöras genom förening mellan dem vilkas rätt beröres
härav. Förutsättning härför är dock att det är uppenbart att rätt som
tillkommer innehavare av fordran, för vilken åtnjutes säkerhet på grund av
inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken, inte äventyras genom föreningen.
Över utredningen skall lantmätaren upprätta redogörelse, som skall
innehålla uppgift angående vad som tillkommer en var delägare inom byn.
På sammanträde skall lantmätaren därefter föredraga redogörelsen och i
protokoll anteckna de anmärkningar som framställs mot densamma. Lagen
innehåller vidare bestämmelser om underskrift av delägare å redogörelsen.
Om tvist yppas under skiftet angående de förhållanden redogörelsen avser
skall tvisten underställas ägodelningsrättens prövning.

Det må här anmärkas, att enligt särskild föreskrift (SFS 1926: 449) äganderättsutredning
jämväl skulle ske vid de s. k. provskiftena, som verkställdes
enligt lagen den 30 april 1925 (nr 102) rörande vissa laga skiften
inom de på bekostnad eller med understöd av staten storskiftade delarna av
Kopparbergs län, vilken lag föregick dalalagen.

För att möjliggöra utredning av oklara äganderättsförhållanden som uppkommit
efter laga skifte, verkställt enligt tidigare gällande bestämmelser,
tillkom lagen den 4 juni 1943 (nr 302) med särskilda bestämmelser om
äganderättsutredning och sammanläggning av fastigheter inom vissa byar i
Kopparbergs län. Enligt denna lag äger Kungl. Maj :t förordna, att särskild
förrättning skall äga rum för utredning om äganderättsförhållandena inom
sådan by i storskiftesbygden, där laga skifte ägt rum i annan ordning än enligt
1925 års lag eller datalagen och byns heminägor ingått i skiftet. Sådan
förrättning skall förutom äganderättsutredning avse även sammanläggning.
Beträffande förfarandet vid förrättningen samt talan mot och fastställelse
av densamma skall i den mån den nu ifrågavarande lagen ej stadgar annor -

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1962

lunda gälla vad om laga skifte är föreskrivet. Förordnande för lantmätare att
verkställa förrättning meddelas av lantmäteristyrelsen (1 §). Lantmätaren
skall upprätta karta över samtliga till byn hörande områden och över andra
områden, som ingått i laga skiftet. Kartan skall upptaga vad som finnes erforderligt
för att tydligt utmärka gällande gränser mellan olika fastigheter
eller ägoinnehav. Lantmätaren skall vidare i anslutning till kartan upprätta
beskrivning (2 §). Beträffande förfarandet i övrigt under äganderättsutredningen,
förening mellan delägare, underställning av tvist m. in. överensstämmer
stadgandena i den nu ifrågavarande lagen i huvudsak med motsvarande
bestämmelser i dalalagen (3 §). Förrättningen i denna del avslutas med att
lantmätaren för delägarna föredrager frågan om sammanläggning (6 §).

2. Sammanläggning

För sammanläggning av fastigheter på landet gäller, förutom den särskilda
lagstiftning för vilken redogörelse skall lämnas härnedan, lagen den
18 juni 1926 (nr 336) om sammanläggning av fastigheter å landet. Av stadgandena
i denna lag är i huvudsak följande av intresse i förevarande sammanhang.
Fastigheter, i vissa fall också fastighetsdelar och andelar i fastighet,
som är i en ägares hand, kan sammanläggas. Fastighet får ej ingå i sammanläggning
förrän den upptagits i jordregistret. Detta krav gäller dock inte
beträffande fastighetsdel, som för sammanläggning avstyckas från fastighet,
upptagen i jordregistret, eller andel i fastighet, som ingår i laga skifte, därest
sammanläggning äger rum under skiftet (1 och 3 .§§). Andel i fastighet,
som ingår i laga skifte, får inte göras till föremål för sammanläggning med
mindre i skiftesmålet slutligen prövats, att särskild ägolott kan utläggas för
den fastighet som skulle bildas genom sammanläggningen eller för sådan
del av denna fastighet, som omfattas av skiftet (6 §).

Beträffande de jordpolitiska villkoren i övrigt för samman■äggning
gäller samma regler som i fråga om avstyckning (7 §). Sålunda
skall den genom sammanläggningen nybildade fastigheten vara sådan att
den är varaktigt lämpad för sitt ändamål. Sammanläggning som rör jordbruksfastighet
får inte äga rum, om ändringen i fastighetsindelningen skulle
medföra men av någon betydelse för jordbruksnäringen. Sker sammanläggning
för jordbruksändamål fordras att ändringen i fastighetsindelningen
kan antagas för jordbruksnäringen medföra fördel som överväger med sammanläggningen
förenade olägenheter. Den nybildade fastighetens ägor skall
såvitt möjligt ligga i ett sammanhang och med hänsyn jämväl till väg- och
'' attenledningssystem ha så regelbunden och för ändamålet lämplig form
som förhållandena medger. I övrigt finns utförliga bestämmelser om hur
jordbruksfastigheter av olika typer bör vara beskaffade (19 kap. 2, 3, 4 och
11 §§ jorddelningslagen).

Beträffande villkoren i formellt hänseende för sammanläggning
gäller i huvudsak följande. Om fastighet besväras av i lagen närmare
angivna avgälder m. m. och den eller de övriga fastigheterna inte be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1962

sväras av samma avgäld, fordras i allmänhet medgivande till sammanläggningsåtgärden
från innehavare av fordran eller annan rättighet, för vilken
han åtnjuter säkerhet i annan av fastigheterna i form av inteckning eller
jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken. Medgivande till sammanläggning från innehavare
av andra rättigheter krävs även i andra särskilt angivna fall (8 §).
Fastighet, som blivit föremål för anteckning om klandertalan, utmätning eller
exekutiv försäljning eller beträffande vilken rätten till fastigheten är
tvistig, får ej sammanläggas med annan fastighet (13 §). För sammanläggning
fordras i regel att sökanden erhållit lagfart å fastigheterna eller, såvitt
avser fastighetsdel som avstyckats för sammanläggning, att ansökan om lagfart
förklarats vilande enbart av det skälet att avstyckningen inte fastställts.
Vidare krävs beträffande inteckningsförhållandena att antingen blott en av
fastigheterna är intecknad eller, om två eller flera fastigheter besväras av
inteckning, att samtliga dessa fastigheter är likformigt intecknade. Föreligger
inte något av dessa fall fordras medgivande till sammanläggningen
från inteckningshavare. Från nu angivna bestämmelser finns vissa undantag
(14 §).

Angående förfarandet i sammanläggningsärende skall
här blott anmärkas följande. Om sammanläggning skall ansökan göras hos
vederbörande ägodelningsdomare. Ansökan är dock inte erforderlig, då sammanläggning
utgör förutsättning för fastställelse å avstyckning och ägaren
vid förrättningen anhållit om sammanläggning och detta framgår av förrättningshandlingarna
(10 §). Ägodelningsdomaren har i allmänhet att inhämta
yttrande från överlantmätaren och inskrivningsdomaren, i vissa fall
också från förrättningslantmätare (11 och 12 §§). Om ägodelningsdomare
finner sig inte kunna bifalla ansökningen eller överlantmätare eller lantbruksnämnd
framställt erinran mot den sökta sammanläggningen, skall ärendet
hänskjutas till ägodelningsrättens prövning; i annat fall skall ägodelningsdomaren
meddela förordnande om sammanläggning (15 §). Om utgången
i sammanläggningsärende skall överlanlmätaren och inskrivningsdomaren
underrättas (19 §). Inskrivningsdomaren har sedan att göra vederbörliga
anteckningar i fastighetsboken (20 §).

Om rättsverkan av förordnande o in sammanläggning
gäller, att inteckning och vissa avgälder, utskylder m. m., som besvärar
en eller flera fastigheter och ej dessutom gäller i annan i sammanläggningen
ingående fastighet, kommer att besvära hela den nybildade fastigheten
(16 och 17 §§).

För Kopparbergs län gäller, förutom den nu angivna lagen, särskilda
bestämmelser, som möjliggör sammanläggning i vidare omfattning än enligt
nämnda lag. Sålunda stadgar dalalagen, alt om bys heminägor ingår i skifte
skall, om laga hinder inte möter och ägaren ej med fog bestrider åtgärden,
till byn hörande fastigheter och i skiftet ingående övriga fastigheter, som är
i en ägares hand och av denne innehas med samma rätt, sammanläggas till
eu fastighet. Under skiftet får även, om laga hinder eljest inte möter, i sam -

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1962

ma ordning sammanläggas fastigheter, som tillhör makar var för sig och innehas
med olika rätt i äktenskapet, därest makarna samtycker till åtgärden
och träffar avtal av följande innehåll. Om fastigheter, som tillhör ena maken
enskilt och såsom giftorättsgods, sammanläggs med varandra, skall den
nybildade fastigheten i sin helhet vara den makens enskilda egendom eller
giftorättsgods. Tillhör fastigheter som skall sammanläggas makarna var för
sig, skall den nybildade fastigheten utgöra egendom vari makarna äger var
sin andel såsom enskild egendom eller giftorättsgods; denna andel skall
utgöra hälften, om inte annat avtalas. Innefattar avtalet gåva äger 8 kap.
5 § giftermålsbalken tillämpning. Om äldre giftermålsbalken gäller ifråga om
makarnas förmögenhetsförhållanden, får fastighet bildas genom sammanläggning
av enskild egendom med samfälld eller av vardera maken enskilt
tillhörig egendom, såframt makarna avtalar, att fastigheten skall vara samfälld
egendom. — Avtal skall upprättas skriftligen och bestyrkas av lantmätaren
och i huvudskrift biläggas protokollet. —- Nu angivna bestämmelser
skall inte gälla fastighet, som make erhållit i gåva från annan än andre maken
eller genom testamente eller arv med villkor att egendomen skall vara
mottagarens enskilda (7 §).

Oaktat förutsättningarna enligt 6 och 7 §§ sammanläggningslagen inte
föreligger får i skiftet ingående fastighet inom by, vars heminägor ingår i
skiftet, sammanläggas med fastighet tillhörande sådan by, så ock med annan
fastighet, såframt denna med alla sina ägor ingår i skiftet (8 § 1). Därest
rätten, enligt vad särskilt är stadgat, beslutat utfärda kungörelse därom, att
äganderättsutredning verkställts vid skiftet, får fastighet som omfattas av
utredningen göras till föremål för sammanläggning utan hinder av att ägaren
ej erhållit lagfart å densamma (8 § 2).

Om förfarandet i sammanläggningsärende enligt dalalagen skall här
blott anmärkas följande. Efter äganderättsutredningen skall lantmätaren
med delägarna genomgå frågan om sammanläggning. Denna genomgång avslutas
med att förrättningsmännen avger motiverat yttrande om sammanläggning
bör ske eller ej (9 §). Härefter går sammanläggningsärendet till
ägodelningsdomaren, som skall vidtaga vissa förberedande åtgärder och
därefter överlämna ärendet till ägodelningsrätlen för avgörande (10 §).

Vid skifte å ägor, som undantagits från delning vid laga skifte å heminägor
enligt dalalagen eller 1925 års lag, är vissa av de nu angivna bestämmelserna
om sammanläggning tillämpliga (11 §).

Såsom nämnts vid redogörelsen för bestämmelserna angående äganderättsutredning
finns stadganden om sammanläggning även i 1943 års lag med
särskilda bestämmelser om äganderättsutredning och sammanläggning av
fastigheter inom vissa byar i Kopparbergs län. Under förrättning, om vilken
Kungl. Maj :t enligt denna lag äger förordna, skall nämligen, därest ägaren
inte med fog bestrider åtgärden, till byn hörande fastigheter och även andra
fastigheter, som ingått i laga skiftet, sammanläggas till en fastighet om de är
i en ägares hand och innehas med samma rätt. Om sammanläggning av fas -

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1962

tigheter som tillhör makar, villkoren för sådan sammanläggning och rättsverkan
därav innehåller lagen stadganden av samma innehåll som dalalagen
(4 §). Likaså innehåller lagen stadgande, som jämväl överensstämmer med
motsvarande bestämmelse i datalagen, angående möjligheten att förordna
om sammanläggning, trots att ägaren ej erhållit lagfart (5 §).

Efter det att delägarna lämnats tillfälle att uttala sin mening angående
frågan om sammanläggning, skall förrättningsmännen avge yttrande, vari
för varje särskilt fall anges huruvida sammanläggning bör äga rum eller
inte och skälen härför (6 §).

Om förfarandet i övrigt i sammanläggningsärendet — från insändandet
av handlingarna till ägodelningsdomaren till ägodelningsrättens befattning
med ärendet — innehåller lagen bestämmelser av samma innehåll som dalalagen
(7 §).

Sedan sammanläggningsfrågorna blivit slutligen avgjorda skall lantmätaren
upprätta slutbeskrivning, i vilken med iakttagande av meddelade beslut
om sammanläggning av fastigheter skall redovisas varje fastighet eller
ägoinnehav inom byn jämte ägaren därav (8 §).

Förrättningskostnader skall i den mån de inte bestrides av statsmedel
fördelas mellan delägarna i enlighet med vad de härom överenskommer eller,
där överenskommelse inte kan träffas, efter vad förrättningsmännen prövar
skäligt (9 §).

Sedan förrättningen avslutats skall domaren i domsagan erhålla underrättelse
därom (10 §).

3. Lagfart

1 § lagfartsförordningen stadgar skyldighet att söka lagfart å fång till fast
egendom. Om av särskilda, i förordningen närmare angivna orsaker sökt
lagfart inte kan beviljas och ansökan inte heller skall omedelbart avslås,
skall den förklaras vilande i avbidan på undanröjande av det föreliggande
hindret. Har ansökan förklarats vilande av den anledningen att förre ägarens
laga åtkomst inte styrkts, anvisar lagfartsförordningen ett särskilt kungörelseförfarande
för att lagfart skall kunna meddelas, s. k. kungörelselagfart
(10 §). Det bör särskilt påpekas att möjligheten att erhålla lagfart genom
detta förfarande inte står till buds i sådant fall, då lagfart tidigare meddelats
på fastigheten.

Lagen den 3 juni 1932 (nr 169) om uppläggande av nya fastighetsböcker
för landet ger möjlighet att i vissa fall vidtaga rättelse i meddelad lagfart.
Sålunda stadgas i 6 § att, då för överföring till vederbörligt upplägg i
fastighetsboken erforderlig upplysning inte annorledes kan vinnas, undersökning
skall anställas vid sammanträde med sakägare och andra, som kan
antagas ha kännedom om förhållandena. Om det vid sådan undersökning
eller eljest visar sig, alt fastighet vid inskrivning angetts med felaktig eller
missvisande beteckning eller i övrigt oriktigt redovisats, skall inskrivningen
vid överföringen till fastighetsboken rättas (7 §).

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1962

Enligt lagen den 17 juni 1932 (nr 226) med särskilda bestämmelser om
lagfart inom vissa delar av Kopparbergs län (ändrad, se SFS 1943: 303) kan
lagfart meddelas på grund av den äganderättsutredning som verkställts vid
laga skifte å bys heminägor till rubbning av storskifte. Om förfarandet i ett
sådant lagfartsärende stadgas i huvudsak följande. Efter det att föreskriven
redogörelse upprättats över äganderättsutredning för byn, skall lantmätaren
vid sammanträde med delägarna bereda dessa tillfälle att uttala sig i frågan
om utfärdande av sådan kungörelse som avses i lagen. Därefter skall lantmätaren
översända handlingarna i ärendet jämte förrättningsmännens yttrande
till rätten (2 §). Rätten skall sedan, om det inte med hänsyn till förhållandena
inom byn finnes obehövligt, utfärda kungörelse därom att utredning
angående äganderättsförhållandena inom byn verkställts vid skiftet
(1 §). Kungörelsen skall införas en gång i allmänna tidningarna och i tidning
inom orten, uppläsas tre gånger i kyrkan samt jämte sammandrag av
redogörelsen anslås på rättens dörr och på lämplig plats inom kommunen. I
kungörelsen skall tillkännages att lagfart på grund av skiftet med äganderättsutredningen
skall meddelas delägare, som vid skiftet redovisats såsom
ägare av fast egendom (3 §). Kostnader som uppkommer i kungörelseärendet
skall betalas efter samma grunder som skifteskostnad (9 §). Om rätten
beslutat att inte utfärda kungörelse, får detta beslut överklagas av en var i
äganderättsutredningen upptagen ägare av fast egendom eller hans rättsinnehavare
samt av lantmätaren. Beslut att kungörelse skall utfärdas får däremot
inte överklagas (10 §). I lagfartsprotokollet och lagfartsboken skall göras
anteckning angående beslut om utfärdande av kungörelse samt därom
att laga skifte, som nu avses, blivit slutligen fastställt (11 §). Sedan skiftet
blivit slutligen fastställt och ett år förflutit från sista kungörandet, inträder
skyldighet för en var, som vid skiftet redovisats såsom ägare av fast egendom
inom byn, att inom viss tid söka lagfart på grund av skiftet med äganderättsutredningen.
Sökes ej lagfart inom stadgad tid äger rätten vid vite tillhålla
den försumlige att fullgöra sin skyldighet (4 §). Efter utgången av den nyss
angivna tiden av ett år från skiftets fastställande får lagfart, som dessförinnan
meddelats, inte läggas till grund för beviljande av lagfart å efterföljande
fång eller av inteckning (8 § första stycket). Om sökanden vid skiftet
redovisats såsom ägare av fast egendom, som i jordregistret skall upptagas
såsom särskild fastighet eller som utgör kvotdel av dylik fastighet, skall, om
inte särskilt angivet undantagsfall föreligger, lagfart på grund av skiftet
med äganderättsutredningen meddelas sökanden på nämnda fasta egendom.
Det skall inte anses vara hinder mot lagfart å sådan fastighet eller fastighetsdel
alt i densamma efter sammanläggning ingår fast egendom, som tillhör
by som inte med sina heminägor ingår i skiftet (5 §). Därest fast egendom,
varå lagfart söks, inte är av sådan beskaffenhet som stadgas i 5 §, skall
ansökan förklaras vilande till dess att sådant förhållande visas föreligga att
egendomen skall upptagas såsom särskild fastighet i jordregistret. Det nu
sagda utgör dock inte hinder för beviljande av lagfart å avsöndring, som
skett före den 1 januari 1897 (6 §). Om lagfart söks samma dag som an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1962

teckning sker om sådant förhållande som avses i 13 § lagfartsförordningen
(klandertalan m. m.) eller efteråt skall ansökan förklaras vilande i avbidan
på laga kraft ägande dom rörande den sak, varom anteckning gjorts. Om den
ifrågavarande anteckningen blott avser en kvotdel av fastigheten skall det
nu sagda tillämpas endast beträffande kvotdelen. Avser anteckningen eljest
del av fastighet skall det förut sagda tillämpas beträffande hela fastigheten.
Om egendom som avses i sistnämnda fall blir frånvunnen lagfartssökanden,
får lagfart å återstoden inte beviljas förrän det frånvunna blivit lagligen utbrutet
från fastigheten (7 §). Om det utrönts genom äganderättsutredning,
att fast egendom varå viss delägare innehaft fång rätteligen tillkommer annan,
skall sedan lagfart meddelats denne senare med avseende å verkan av
i egendomen meddelade inteckningar så anses, som om egendomen genom
klander frånvunnits den, som innehaft fång å egendomen (8 § andra stycket).

Bestämmelserna i nu ifrågavarande lag är tillämpliga även då förrättning
sker enligt lagen med särskilda bestämmelser om äganderättsutredning och
sammanläggning av fastigheter inom vissa byar i Kopparbergs län (12 §).

Vid lagfart enligt nu avhandlade särbestämmelser skall jämlikt förordningen
den 26 juni 1933 (nr 379) med särskilda bestämmelser om stämpelavgift i
samband med ansökan om lagfart inom vissa delar av Kopparbergs län erläggas
stämpelavgift med samma belopp som i förordningen den 19 november
1914 angående stämpelavgiften är stadgat för köp av fast egendom. Avgift
skall erläggas såväl då upplysning saknas om det fång, varigenom vederbörande
egendom åtkommits, som då fånget är känt men stämpelavgift ej
behörigen erlagts.

II. Om fastighetsförliållandena i Kopparbergs län och behovet av ny

lagstiftning

Lantmäteristyrelsen

Lantmäteristyrelsen anför rörande fastighets- och äganderättsförhållandena
i allmänhet i landet utom Kopparbergs län, alt klarhet
i stort sett råder beträffande äganderätten till jord. Besvärliga förhållanden
föreligger dock t. ex. inom vissa fiskelägen i Göteborgs och Bohus län samt
på Hasslö i Blekinge län och i Järvsö socken i Gävleborgs län.

Om fastighetsförhållandena i Kopparbergs län anför lantmäteristyrelsen.
1 stora delar av länet, särskilt i de norra och mellersta, kom fastighetsbildningen
tidigt att utvecklas annorlunda än inom riket i övrigt. Den präglades
av en livlig hemmansklyvnings- och jordstyckningsverksamhet, som efterhand
ledde till en oerhörd ägosplittring. De egenartade fastighetsförhållandena
liar till väsentlig del sin grund i vissa allmänt brukade, olämpliga former
för arvsdelningar och upplåtelser av fast egendom. För att råda bot
på missförhållandena genomfördes — i stor utsträckning på det allmännas

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1962

bekostnad — från början av 1800-talet till och med 1894 storskiften inom
samtliga socknar i Ovansiljans och Nedan,siljans domsagor, samtliga socknar
utom Säfsnäs i Nås och Malungs domsaga, Svärdsjö (nuvarande Svärdsjö,
Enviken och Svartnäs), Gustafs, Stora Tuna och Silvbergs socknar jämte
delar av Vika, Torsångs, Sundborns och Aspeboda socknar i Falu domsaga,
Säters socken i Hedemora domsaga samt viss del av Grangärde socken i Västerbergslags
domsaga. Trots dessa skiften uppstod efter hand en förnyad
stark ägosplittring. Ägolotterna enligt storskiftet delades vid arv och andra
fång i långt större utsträckning än eljest inom landet och jordägarna ombesörjde
själva i stor utsträckning jorddelningen. Härvid upprättades varken
karta eller annan skriftlig handling, som visade hur sämjedelningen
utförts. Många gånger avsåg markupplåtelser vissa till läge bestämda ägor,
som skulle innehas såsom hemmansdel eller avsöndring. Redan det förhållandet,
att den långt gående klyvningen av de vid storskifte bildade fastigheterna
endast i mindre mån blev föremål för legala fastighetsbildningsåtgärder,
vållade oreda i äganderättsförhållandena och otrygghet i de faktiska
besittningsförhållandena. Härtill kommer att nöjaktig ledning för bedömande
av äganderätten i stor utsträckning inte kan erhållas ur tillgängliga
fångeshandlingar. Ovisshet råder därför ofta om huruvida överlåtelse avsett
andel eller areal, huruvida med arealförvärv åsyftats hemmansdel eller
avsöndring samt om och i vad mån skogsmark och andra åtföljder inbegripits
i fånget. Felräkningar i samband med ägors uttryckande i jordtal
vid överlåtelser och arvsdelningar är dessutom vanliga. Inte sällan har därjämte
i bouppteckningar fastighetsdelar borttappats eller dubbelförts. Underlåtenhet
att överhuvud upprätta skriftlig fångeshandling var förr inte
heller ovanlig.

Lantmäteristyrelsen konstaterar, att nu angivna förhållanden formligen
bröt sönder storskiftesdelningen och resulterade i oklara äganderättsförhållanden
samt inkongruenser mellan formell och reell äganderätt.

Styrelsen anför vidare. Sämjedelningar har inte alltid haft karaktär av
enbart enkla sämjedelningar. De splittrade innehaven i Dalarna har ofta
nödvändiggjort att vid sämjedelningar sammanföra hela eller oftast delar av
olika fastigheter till eu enhet, vilken som sådan gjorts till föremål för sämjedelning.
Härvid liksom eljest vid sämjedelningar har ibland endast i
vissa delar av den enhet, som gjorts till föremål för delning, lotter utlagts
för delägarna, medan övriga delar behållits gemensamma. Så kan förhållandet
stundom ha varit icke blott i skogen utan även i inägojorden, som sålunda
kan vara odelad medan sämjedelning förekommer i annan mark. Sämjedelningar
har vidare skett av mark, samfälld för flera fastigheter. Sämjeägoutbyten
har också förekommit, ofta för att justera olämpliga fastighetsgränser.

Lantmäteristyrelsen behandlar härefter äganderättsförhållandena och
åskådliggör dessa med exempel från pågående laga skiften inom storskiftesbygden.
I Vattnäs by fanns före laga skiftet 1 642 gällande fång, varav lagfart
inte sökts i 1 443 fall. Lagfart hade beviljats endast å 99 fång, medan

Kungl. Maj:Is proposition nr 159 dr 1962

ansökan förklarats vilande å 100 fång. Såsom exempel på irrationella och
svåröverskådliga enskilda innehav citerar lantmäteristyrelsen ur en artikel
i Svensk lantmäteritidskrift för 1960.

Böl Sven Eriksson äger skog i 85 ägoskiften och hans skogsmarksinnehav
kan redan på den grunden betecknas som ganska splittrat. Nu är det emellertid
så att det inte finns ett enda av dessa skiften som han äger ensam.
Beträffande två är det ganska väl beställt: i dessa har han bara en meddelägare.
I femton skogsskiften har han tre meddelägare och i sju är meddelagarnas
antal fyra. Men sedan blir det något besvärligare. I ett skifte har han åtta
meddelägare, i två har han tio och i två andra elva meddelägare. Tolv meddelägare
har han i tolv skiften, tretton i tretton skiften, fjorton i sex skiften,
femton i fyra skiften, sexton i ett skifte, sjutton i sex skiften, aderton i tva
skiften, nitton i fyra skiften och tjugoen meddelägare i tre skiften. I vart
och ett av de fem återstående skogsskiftena slutligen har han trettiosex
meddelägare. Den omständigheten att Böl Sven har sjutton meddelägare i
sex skogsskiften innebär inte alls att det är samma meddelägare han bär att
göra med i alla sex: bara inom dessa förekommer det tre olika meddelagarekombinationer.
Totalt har Böl Sven att hålla reda på tjugofem olika sådana
ägaregrupper som han är inblandad i. Naturligtvis får man inte hellei förledas
att tro att Böl Sven äger just en tjugondedel av ett skogsskifte där han
har nitton meddelägare; det är skäligen otroligt att så skulle vara forhållandet.
Det här exemplet är inte något extremfall. Det finns skifteslag som
är värre sönderplottrade, även om det måhända kan tyckas att uppdelningen
.rätt tillräckligt långt för Böl Sven när han har sjutton meddelägare i ett
skogsskifte på 1 400 kvadratmeter eller när fjorton skall dela på avkastningen
från två skiften om sammanlagt 1 700 kvadratmeter.

Lantmäteristyrelsen anför vidare, att förhållandena dock inte äi likartade
i hela storskiftesbygden utan växlar med storskiftets ålder. Även utanför storskiftesbygden
föreligger på många håll i länet synnerligen besvärliga äganderättsförhållanden.
Styrelsen citerar till belysande härav ur en annan artikel i
Svensk lantmäteritidskrift för 1960, vilken artikel behandlar laga skiftet å
Västerby by i Hedemora socken.

1 Hedemora socken liksom i flera andra socknar inom länet tycks nå"on
liemmansindelning, bestående från äldre tid, icke ha förekommit. Man
synes ha verkställt överlåtelser av jordområden, som om dessa utgjort
självständiga enheter. Såsom hemman torde ha ansetts den jord, som vid
varje tidpunkt innehades av en särskild jordägare, även om aldrig så
stora förändringar i innehavet ägt rum. Viss hänsyn till bosättningarna synes
dock ha tagits på så sätt, att om en person ägt jord i närheten av två
bosättningar, så har han ansetts äga del i tvenne byar. Vid överlåtelser av
utjordsområden däremot har jord, som vid eu viss tidpunkt ägts av eu
person bosatt i viss by och upptagits under dennes hemman där, utan vidare
överflyttats till den nye ägarens hemman, oavsett till vilken by delta
hans hemman hörde.

På grund av de fria reglerna beträffande hemmansindelningen uppstod
efter någon tid svårigheter vid beskattningen. För att få överensstämmelse
med den faktiskt rådande hemmansindelningen företogs därför lid eller
annan s. k. revning, varvid man efter uppmätning redovisade jordens fördelning
på de olika jordägarna i s. k. revböcker. Den äldsta bevarade revboken
för Hedemora socken daterar sig från år 17134. 1 den här aktuella
revboken finns såsom regel ett upplägg för varje vid storskiftet utlagd ago 2

Ililwng till riksdagens protokoll 0)62. 1 samt. Nr 159

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1962

lott och i särskilda kolumner, nummer å varje inägofigur, namn och beskrivning
å denna, gradtal, areal och uppskattningsinnehåll. Vidare finns
arealen och uppskattningsinnehåll av hemmanets skogsmark samt ägarens
namn. För att för framtiden förhindra oklarheter i beskattningshänseende
och för att överhuvud taget hålla reda på fastighetsförhållandena
upplades i anslutning till revboken en s. k. av- och påföringsbok. I
denna antecknades alla överlåtelser och förvärv av jord. Såsom kontroll
hade jordägaren en motbok, som svarade mot upplägget i av- och påföringsboken.
I av- och påföringsboken lade man upp ett konto för varje jordägare,
där den fasta egendom han ägde antecknades. — Såsom ingående
balans upptogs, vad som enligt revboken påförts jordägaren, och
sedermera infördes de förvärv eller försäljningar som efterhand skedde.
Av- och påföringsboken innehåller särskilda kolumner för den mot de reducerade
jordtalen svarande kolskatten i stigar och korgar ävensom skattetalet
uttryckt i riksdaler, skillingar och runstycken soldatårspenningar.
När en del av en fastighet bytte ägare, överfördes detta ägoområde till förvärvarens
konto, varvid uppskattningsinnehållet och det däremot svarande
skattetalet debiterades respektive krediterades berörda personer. Detta
skedde, som förut sagts, oberoende av om överlåtaren och förvärvaren voro
redovisade under samma by eller ej. Detta system synes ha tillämpats och
fungerat hjälpligt ända fram till 1930-talet. Ibland kunde det ju bända,
att fasta eller lagfart icke söktes å förvärvet, varför åtskilliga brister
vidlådde systemet. — Vid tiden för lagfartsböckernas uppläggande visade
det sig omöjligt att ens med hjälp av revboken utreda, från vilken eller
vilka storskifteslotter det på visst upplägg upptagna skattetalet och de däremot
svarande markområdena härrörde. För att erhålla någon reda i Jagfartsförhållandena
beslöts, att lagfartsboken skulle uppläggas så, att envar
i revboken upptagen ägare skulle erhålla ett särskilt upplägg med särskilt
nummer och littera. På så sätt erhölls, vad som nu benämnes lagfartsboksnummer
och -littera. Efter lagfartsböckernas uppläggande fortsattes
emellertid den tidigare formen för överlåtelser, varför ett »hemman»
nu kan bestå av andelar i ett flertal fastighetsbokslittera.

Revbokens hemmansindelning överensstämde ju ursprungligen med storskiftets,
men lång tid ligger emellan det verkställda storskiftet och fastighetsbokens
uppläggande. Därför överensstämmer icke i de flesta fall
fastighetsbokslittera med storskifteslittera. Till följd härav är del praktiskt
taget omöjligt att med hjälp av lagfartsbevis och storskifteshandlingar utreda
vilka ägor som tillhör viss delägare i byn.

Om behovet av ny lagstiftning för Kopparbergs län anför
lantmäteristyrelsen till en början.

De oefterrättliga äganderättsförhållandena utgör eu tung hämsko på bygdens
liv och ett allvarligt hinder för dess vidare utveckling. I flertalet fall
torde det visserligen vara så att bygdens förutsättningar icke kan mera
fullständigt förbättras, förrän fastighetsbeståndet rationaliseras genom mera
omfattande fastighetsregleringar, men de nämnda äganderättsförhållandena
innebär, utan att den otillfredsställande fastighetsindelningen beaktas, i och
för sig väsentliga olägenheter. All verksamhet, där innehav av fast egendom
utgör en förutsättning, försvåras mer eller mindre, och marken kan icke
vare sig det gäller inägor eller skog utnyttjas på ett sätt som både ur enskild
och allmän synpunkt är önskvärt — i vissa fall känner en fastighetsägare
inte ens till vilken jord som tillhör honom. Dessutom kan fastighetskredit
i allmänhet ej utnyttjas, enär lagfartsförhållandena är oklara. Detta

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1962

hindrar investeringar, som är nödvändiga för att jordbruket i bygden skall
kunna upprätthållas och utvecklas, och motverkar en för bygdens behov
och utveckling nödvändig byggnadsverksamhet för bostäder, industrier m. m.
Exploatering av mark för tätbebyggelse motverkas även i övrigt, och glesbehyggelse
möter likaså svårigheter som bottnar i äganderättsförhållandena.
Beviljad lagfart är i vissa bygder en sä sällsynt och värdefull företeelse att
det förekommit att mark, till vilken lagfart föreligger, flyttats genom ägoutbyte
till område, som skall exploateras för bebyggelse. Det är sålunda av
vitalt intresse ur såväl enskild som allmän synpunkt att ordning i äganderättsförhållandena
uppnås så snabbt som möjligt. Därigenom skulle utan
tvekan betingelserna för bygdens ekonomiska utveckling avsevärt förbättras.

Lantmäteristyrelsen övergår härefter till att granska, vilka möjligheter
som står till buds enligt gällande lagstiftning för att komma tillrätta med
de aktuella missförhållandena, och anför härutinnan. Den allmänt gällande
lagstiftningen är i de flesta fall under normala förhållanden tillräcklig för
att skapa och upprätthålla en god ordning i äganderätts- och fastighetsförhållanden.
I bygder med särskilt komplicerade sådana förhållanden är det
dock inte möjligt att inom rimlig tid åstadkomma reda i fastighetsredovisningen
med hjälp av ordinära medel. Sålunda begränsas möjligheterna att
genom kungörelseförfarande få lagfart av bristen på fångeshandlingar och
av förekomsten av äldre lagfarter från vilka fångeskedjan inte är möjlig att
sluta. Jordrannsakan kan visserligen mången gång vara ett verksamt medel
för att skapa reda i lagfartsförhållandena, därest inskrivningar finns och
äganderätten på ett sådant sätt ansluter sig till fastighetsindelningen att lagfart
kan meddelas. I de trakter, varom nu är fråga, är emellertid objekten
för äganderätterna i allmänhet inte sådana att lagfart kan meddelas. Vanligt
är också att lagfart inte ens sökes.

Lantmäteristyrelsen anför vidare, att genom laga skifte vinnes en genomgripande
förbättring av betingelserna för jordbruk, skogsbruk och andra
ändamål inom skifteslaget. Normalt uppmärksammas härvid framför allt
fördelarna som vinnes med hänsyn till fastighetsindelningen. Ett mycket
betydelsefullt resultat i de bygder varom nu är fråga blir dessutom uppordnandet
av äganderättsförhållandena till nytta inte blott för jordbruket
och skogsbruket utan även för markens användning för andra ändamål, t. ex.
bebyggelse.

Styrelsen konstaterar att den gällande dalalagstiftningen inte är tillfredsställande
såvitt angår äganderättssaneringen. Äganderättsutredningar kännetecknas
sålunda av omständlighet, som gör utredningsarbetet mycket tidskrävande.
Objekt med obetydligt värde förorsakar ofta mera utredningsarbete
än värdefullare objekt, till vilket vederbörande innehavare i regel kan
ganska vid styrka sin äganderätt. I stor utsträckning saknas åtkomsthandlingar
och jordägarna har därför ofta svårigheter att styrka vederhäftiga
äganderättsanspråk. Eu väsentlig brist är vidare, att förfarandet leder till
lagfart först långt efter det att utredningen verkställts. Äganderättsfrågornas
klarläggande sker dessutom vid en så sen tidpunkt att från jordpolitisk synpunkt
önskvärda förvärv under skiftet försvåras. Den gällande dalalagstift -

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1962

ningen ger möjlighet att skapa reda i äganderättsförhållandena endast då
fråga är om laga skifte eller beträffande de fåtaliga objekt, varå 1943 års
lag är tillämplig.

På grund av det nu anförda anser lantmäteristyrelsen att det föreligger
ett klart behov att tillskapa ett förfarande för äganderättssanering, som uppfyller
skäliga krav på enkelhet och snabbhet och som kan möjliggöra att
skiftesverksamheten i länet underlättas. Om äganderättsutredningen i fortsättningen
liksom nu skall ske som ett led i laga skiftet men utredningen
avsevärt förenklas för att skiftesverksamheten skall påskyndas, är det ändock
inte tänkbart att laga skifte kan genomföras så snabbt, att olägenheterna
med de rådande äganderättsförhållandena kan förbises i avvaktan på
skifte. Dessutom förekommer oklara äganderätts- och lagfartsförhållanden
även i bygder, där behov av fastighetsreglering inte föreligger eller där behovet
kan tillgodoses med mindre omfattande fastighetsreglerande åtgärder.
Det föreligger därför enligt lantmäteristyrelsen ett klart behov att klarlägga
äganderättsfrågor och meddela lagfart utan att laga skifte avvaktas. Om så
kan ske och jord och skog därigenom kan gå i handeln till enskilda brukare
eller för att hållas i reserv för storleksförbättring i samband med skifte,
ökas väsentligt möjligheterna att förenkla skiftesförfarandet och åstadkomma
storleksrationalisering av jordbruken. Vidare nedbringas handläggningstiden
för själva skiftet och underlättas även i övrigt handläggningen av detsamma.

Lantmäteristyrelsen anför vidare att jordbrukets och skogsbrukets problem
inte torde kunna lösas utan att de tilltrasslade äganderättsförhållandena
klarlägges. Utarbetande av ändamålsenliga lagregler i sådant syfte får
därför ses som ett nödvändigt led i rationaliseringsverksamheten. Frågan
är av vital betydelse för de enskilda markägarna i de ifrågavarande bygderna
inte blott såvitt angår jordbrukets och skogsbrukets rationalisering. För frågans
lösande krävs lagstiftningsåtgärder inom området för 1954 års fastighetsbildningskommittés
uppdrag. Lantmäteristyrelsen och kommittén har
med hänsyn till angelägenheten av att förslag i ämnet snarast möjligt framläggs
ansett frågan om äganderättssanering böra utbrytas ur kommitténs
lagstiftningsuppdrag i övrigt. Ett sådant förfarande synes inte föranleda några
påtagliga olägenheter, emedan det nu är fråga om regler, som i första hand
skall ha till uppgift att möjliggöra ett uppordnande av äganderättsförhållandena
och vilkas tillämpning dessutom skall begränsas till bygder med särskilt
tilltrasslade äganderätts- och fastighetsförhållanden. Ett förslag till lagstiftning
torde inte kunna anses föregripa förslaget till ny rikslagstiftning
på fastighetsbildningens område.

Om lagstiftningens tillämpningsområde anför lantmäteristyrelsen,
att dess uppdrag begränsats till skiftesverksamheten i Kopparbergs
län. Behov av åtgärder för ordnande av äganderättsförhållandena
föreligger inom olika delar av riket, men det ojämförligt största behovet finns
inom Kopparbergs län och särskilt dess storskiftesbygd. På grund härav bör

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1962

styrelsens nu förevarande förslag ses som en revision av gällande dalalagstiftning
och således avse endast Kopparbergs län.

Lantmäteristyrelsen erinrar om att oklara äganderätts- och lagfartsförhållanden
i Kopparbergs län föreligger även utanför storskiftesbygden i sådan
omfattning, att särlagstiftning är påkallad även för sådana trakter. Såsom
exempel härpå framhåller styrelsen den s. k. bergfrälsebygden i Falutrakten,
där på grund av förhållanden, sammanhängande med den enligt äldre lagstiftning
i denna bygd rådande skattefriheten, någon egentlig skifteslags-,
hemmans- eller fastighetsindelning inte förekommit förrän genom de laga
skiften, som verkställts under senare delen av 1800-talet och under 1900-talet. Tilltrasslade förhållanden av annan beskaffenhet finns i södra länsdelen.
Förhållandena där har till stor del sin grund i vad som under de senaste
århundradena gällde i fråga om beskattningen och jordeboksväsendet
i hela länet och som bl. a. innebar, att grundskatterna debiterades sockenvis
och att egentliga jordeböcker saknades. I den mån härav föranledda
svårutredda förhållanden alltjämt råder, är de visserligen närmast att karakterisera
såsom oklara fastighetsförhållanden, t. ex. på det viset att sambandet
mellan indelning i inägor och skogsmark är oklart och inte kunnat utredas
vid jordregistrets uppläggande eller så att någon fastighetsindelning,
som kunnat läggas till grund för registrering, över huvud taget inte finns.
Emellertid är uttrycket oklara fastighetsförhållanden endasl en omskrivning
därav, att oklarhet råder om äganderätts- och lagfartsförhållanden i de
områden, vilka inte kunnat infogas i en indelning till grund för jordregistret
och fastighetsböckerna. Uen lagstiftning som styrelsen föreslår torde enligt
styrelsen visa sig utgöra ett användbart medel att utan alltför stora kostnader
för de enskilda och det allmänna reda ut förhållandena.

Styrelsen finner på grund av det nu anförda, att den föreslagna lagstiftningen
bör göras tillämplig inom hela länet. Lantmäteristyrelsens förslag till
lagtext torde få biläggas detta protokoll (Bilaga A).

Remissyttrandena

Samtliga remissorgan vitsordar, att på grund av de ytterst besvärliga äganderättsförhållandena
och frånvaron av effektiva medel att uppordna dessa
det föreligger behov av särlagstiftning av nu ifrågavarande slag, och tillstyrker
alt den föreslagna lagstiftningen med de jämkningar i skilda hänseenden
som ansetts påkallade kommer till stånd utan dröjsmål. Länsstyrelsen
anför såsom exempel på svåra fastighetsförhållanden läget inom Gagnefs
socken, som är en gammal jordbruksbygd. Vid en utredning 1950 framkom
bl. a. följande. Av 380 brukningsenheter hade var och eu i genomsnitt
12 1/2 från varandra helt skilda åkerskiften eller, om hänsyn tages till att
skiftena är delade även av vägar och diken, sannolikt i verkligheten 15—20
skiften. Medelarealen å skiftena var 0,30 ha. Mer än 40 procent av skiftena
lag på större avstånd än en kilometer från gården och drygt 10 procent mer
än två kilometer från gården. Den anmärkningsvärt låga medelarealen förorsakade
orimligt höga brukningskostnader. Även i fråga om skogsmarken

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1962

var ägosplittringen stor. Av 380 undersökta brukningsenheter med en genomsnittlig
areal av 27 ha var varje brukningsenliet fördelad på 12 skiften
med en medelareal av endast 2,2 ha. Länsstyrelsen anför, att till följd av
dessa förhållanden svårigheter uppstått att intressera markägare för anläggande
av skogsbilvägar. Ett fullt utbyggt skogsbilvägnät skulle ha betytt
ett avsevärt ökat rotvärde för mer än 50 procent av skogarna i Gagnefs
socken. Den årliga merutgiften för ökat antal dagsverken till följd av olämplig
arrondering och otillräckligt utbyggt skogsbilvägnät beräknades till minst
400 000 kr. Ägosplittringen motverkar vidare en lämplig samhällsutveckling
och minskar möjligheterna att till bygden lokalisera nya industriföretag, då
svårigheter uppstår att genomföra fastställda byggnadsplaner.

Överlantmätaren framhåller i sitt yttrande att en lösning av äganderättsproblemen
i hög grad skulle underlätta inte blott laga skiften utan även
andra åtgärder till gagn för jordbrukets och skogsbrukets utveckling ävensom
markanskaffning, planering och exploatering för bebyggelse. — I ett
den 15 september 1960 dagtecknat yttrande till lantmäteristyrelsen, vilket
yttrande åberopas även i detta sammanhang, karakteriserar överlantmätaren
skiftessituationen i länet så att under senare år några större laga skiften
avslutats och fastställts och att av de pågående skiftena ett par beräknades
komma att avslutas under 1960 och flertalet inom den närmaste femårsperioden.
Några nya skiften inom dalalagens tillämpningsområde har inte tillkommit
under senare år. Den saneringsetapp, som nu håller på att avslutas,
omfattar ungefär 250 000 ha. Trängande behov av genomgripande fastighetsregleringar
föreligger emellertid för områden om ytterligare 1 000 000
ha och inom socknar och sockendelar om sammanlagt 500 000 ha måste regleringsbeliovet
objektivt bedömas såsom akut. överlantmätaren anför vidare,
att även om kostnadsfrågan tillmätes stor vikt så är dock skiftesmotståndarnas
främsta argument, att skiftena kräver alltför lång tid. Den kritiken
anser överlantmätaren vara berättigad.

Lantbruksnämnden anför, att det inte torde vara realistiskt att räkna med
att nya laga skiften kommer att begäras eller kunna genomföras med nuvarande
omröstningsbestämmelser. Lantbruksnämnden anser det därför inte
troligt att jordägarna genom egna initiativ skall nå fram till åtgärder, ägnade
att medföra en mera allmän och oundgängligen nödvändig sanering.

Svea hovrätt anser behovet av åtgärder i syfte att uppordna äganderättsförhållandena
övertygande motiverat men även svårigheterna att snabbt och
enkelt komma till rätta med missförhållandena uppenbara.

Häradshövdingen i Nås och Malungs domsaga anför efter en utförlig redogörelse
för arbetet under åren 1949—1960 med uppläggandet av nya faslighetsböcker
i domsagan, vilket arbete resulterat i att ungefär 7 000 fastigheter
införts i ny fastighetsbok, att svårigheterna håller på att hopa sig och
att uppläggandet av återstående 14 000 fastigheter måste komma att kräva
så stor möda att allt måste göras för att underlätta detta arbete. Mycket vore
vunnet om arbetet med jordrannsakningarna underlättades.

Stora Kopparbergs Bergslags Aktiebolag anför, att i allmänhet vad gäller

Kungi. Maj :ts proposition nr 159 år 1962

de större bolagen äganderättsförhållandena är väl kända och lagfart finns.
Ny lagstiftning skulle därför för bolagens del ej vara så viktig som för de enskilda.
Emellertid är ordnade äganderättsförhållanden nödvändiga för att
ägoutbyten skall kunna ske och då sådana snarast måste komma till stånd
är det även för bolagen av vitalt intresse att något göres för att fastighetsförhållandena
skall bliva uppordnade. — Liknande synpunkter bär framförts
av Korsnäs Aktiebolag. Enligt Sveriges skogsägareförbunds yttrande
instämmer Kopparfors Aktiebolag i de synpunkter som nyssnämnda bolag
anfört i sina skrivelser.

Styrelsen för mellersta avdelningen av Sveriges advokatsamfund uttalar,
att rådande förhållanden är en belastning för domstolarna i länet. Såsom
skäl för genomförande av särlagstiftning utan avvaktan på resultatet av det
lagstiftningsarbete, som pågår inom jordrätten, anför avdelningsstyrelsen.
På längre sikt kan man inte räkna med en effektiv medverkan av berörda
markägare för en sanering av ägoförhållandena. Allteftersom tiden går kommer
utredningsarbetet att försvåras av att markägare flyttar från orten.
Hos sådana markägare kommer kunskapen om de verkliga äganderättsförhållandena
att bliva allt mindre. Slutligen blir antalet jordsakkunniga personer
på olika orter allt mindre för vart år.

Sveriges skogsägare föreningars riksförbund uttalar att en komplettering
av gällande lagstiftning är synnerligen viktig med tanke på förslaget om
effektivisering av rationaliseringsverksamheten på jordbrukets och skogsbrukets
område. Förbundet framhåller vidare att det är riktigt att till en
början begränsa lagens tillämpning till Kopparbergs län. Sedan erfarenhet
vunnits av lagstiftningen får en utvidgning av tillämpningsområdet övervägas.

Departementschefen

Fastighetsförhållandena i Kopparbergs län är sedan lång tid tillbaka
mycket särpräglade, och problem av olika slag möter inom de särskilda
länsdelarna. Den så kallade storskiftesbygden utmärkes framförallt av stor
ägosplittring, oklarhet beträffande äganderätten samt bristande överensstämmelse
mellan formell och reell äganderätt. Orsaken härtill anses
främst vara befolkningens starka känsla för äganderätt till jord och dess
obenägenhet att avhända sig fäderneärvd mark. Delta har lett till att olämpliga
former begagnats för delning vid arv och andra förvärv av de lotter
som utlagts vid storskiftena. Man har sålunda vanligen verkställt sämjedelning
eller på annat sätt själv styckat jorden och därvid underlåtit att
på karta eller i annan handling ange hur delningen skett. Vidare saknas
ofta i fångeshandlingarna upplysning, om med överlåtelserna avsetts andel
i hemman eller blott viss areal och om med arealförvärv åsyftats heminansdel
eller avsöndring samt om och i vad mån åtföljder inbegripits i
fånget. Inom den så kallade bergfrälsebygden har egentlig indelning i
skifteslag, hemman och fastigheter inte skett förrän genom de laga skiften,
som verkställts under senare delen av 1800-talet och under 1900-talet och

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1962

som övergått i det närmaste hela bygden. Särskilt framträdande är här
bristerna i lagfartshänseende. I den södra länsdelen slutligen är det närmast
fråga om oklara fastighetsförhållanden. Sålunda är sambandet mellan
indelningen i inägor och indelningen i skogsmark oklart. I vissa fall förekommer
inte någon fastighetsindelning som kunnat läggas till grund för
införande i jordregistret.

De säregna jordförhållandena inom storskiftesbygden har nödvändiggjort
speciallagstiftning inom olika delar av fastighetsrätten. Redogörelse
för den viktigaste lagstiftningen har lämnats i det föregående. Här må
även erinras om de särbestämmelser angående uppsikt å jordbruk, vilka
gäller i storskiftesbygden sedan den 1 juli 1961 (SFS 1961: 142) och syftar
till att bibehålla förutsättningarna för kommande fastighetsreglering. För
bergfrälsebygden och södra länsdelen finns däremot inte någon särskild
lagstiftning inom nu förevarande rättsområde.

Remissorganen är helt ense med lantmäteristyrelsen om att den särskilda
lagstiftningen för Kopparbergs län behöver utbyggas. Fastighetsförhållandena
är inom större delen av länet sådana att man inte kan medelst
gällande rikslagstiftning komma till rätta med dem. Särlagstiftningen
för länet erbjuder visserligen möjligheter att genom äganderättsutredning
och laga skifte skapa ordning och reda i storskiftesbygden. Systemet
lider dock av påtagliga brister. Äganderättsutredningarna är sålunda
omständliga och mycket tidskrävande; arbetet står ofta inte i proportion
till värdet på egendomen. De kan vidare ske endast beträffande mark, som
är föremål för laga skifte eller varå 1943 års lag är tillämplig. Ytterligare
olägenheter är att äganderättsutredningen insättes på ett alltför sent stadium
av skiftet och att förfarandet leder till lagfart först lång tid efter det
utredningen verkställts. Det får därför anses uppenbart att behov föreligger
av ep äganderättssanering genom ett förfarande som präglas av
enkelhet och snabbhet utan att eftersätta berättigade rättssäkerhetshänsyn.
Härigenom skulle skiftesverksamheten underlättas samt över huvud
taget inom länet skapas gynnsammare betingelser för jordbruk och skogsbruk
liksom för samhällsutvecklingen i övrigt.

Såsom lantmäteristyrelsen anfört bör bestämmelser om äganderättsutredning
meddelas utan att fastighetsbildningskommitténs förslag till ny
jorddelningslagstiftning avvaktas. Behovet av åtgärder är nämligen
trängande, och det är angeläget att den kännedom om fastighetsförhållandena,
som ännu finns hos de äldre bland befolkningen, blir tillvaratagen
och utnyttjad.

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1962

III. Förslaget till ny lagstiftning

1. Äganderättsutredningsinstitutets uppbyggnad
Lantmäteristyrelsen

Lantmäteri styrelsen förmenar på grund av vad som anförts rörande behovet
av nu ifrågavarande lagstiftning att äganderättsutredning för sanering
av särskilt tilltrasslade förhållanden bör anordnas som ett från laga skifte
fristående institut. Vid ett särskiljande av äganderättsutredning från laga
skifte uppkommer emellertid, anför styrelsen, vissa problem. Genom laga
skifte ernås full klarhet om fastighetsförhållandena och äganderättsutredning
vid skifte resulterar i en klarlagd äganderätt till varje vid skiftet utlagd
ägolott. Sådan ägolott upptages därefter i jordregistret och sedan kan lagfart
meddelas. De i fastighetsböckerna redovisade äganderätterna kan därefter
med ledning av jordregistret och akten rörande laga skiftet konkretiseras
på marken. Det finns sålunda ett klart samband mellan den jord med tillbehör,
som är föremål för äganderätt, och redovisningen av denna äganderätt
i fastighetsboken. Detta samband skulle emellertid vid ett särskiljande
av äganderättsutredning från laga skifte gå förlorat, om man inte söker bibehålla
det på annat sätt. Teoretiskt skulle visserligen en äganderättsutredning
kunna tänkas klarlägga endast äganderätt till redan bestående fastighet
utan att därvid anknyta till den äganderättsliga indelningen på marken.
Ett sådant klarläggande vore dock enligt lantmäteristyrelsen meningslöst
av följande skäl. Antalet delägare i en sådan fastighet är i allmänhet mycket
stort och de olika delägarna innehar ofta med vidsträckta rättsliga befogenheter
skilda områden på marken. Fastighetens omfattning på marken
motsvarar vidare ofta inte vad som vid tidigare laga delning tillagts densamma.
Ett sådant klarläggande av de formella äganderätterna skulle inte
komma att främja ett bättre utnyttjande av jorden än tidigare och inte heller
medföra möjligheter till en rationalisering av jordbruk och skogsbruk.

Lantmäteristyrelsen anser på grund av det nu anförda erforderligt att
även en fristående äganderättsutredning resulterar i ett konkretiserande av
den formella äganderätten till visst bestämt jordområde eller kvotdel av sådant
eller, från motsatt synpunkt sett, ett klarläggande av att varje särskilt
jordområde tillhör viss ägare. Först härigenom, anför styrelsen, skapas förutsättningar
för jordens ändamålsenliga utnyttjande för jordbruk, skogsbruk
eller bebyggelse eller för vidtagande av lantmäteritekniska eller andra
åtgärder i samma syfte. Detta gäller även för det fall, vilket är del normala
i dessa bygder, att jordbrukets och skogsbrukets rationalisering skall genomföras
i större sammanhang. Det torde med hänsyn till det anförda vara
oundvikligt, att en fristående äganderättsutredning i princip resulterar
i en ny fastighetsindelning. Denna problemställning företer påtagliga likheter
särskilt med de tidigare förekommande fall då fastighetsregister
enligt de för stad meddelade bestämmelserna upplades för gamla stads -

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1962

områden, som saknade en officiell fastighetsindelning. De nu aktuella förhållandena
är så till vida olika, att även äganderättsfrågor normalt är oklara
och att en gammal fastighetsindelning finns.

Lantmäteristyrelsen anför vidare, att man vid fastställande av ny fastighetsindelning
inte bör helt bortse från den förut gällande; detta skulle vara
att gå längre än behovet kräver. I de fall då den förut gällande indelningen
efterlevts är den därjämte utan tvekan av värde både vid äganderättssanering
och avgörande av framtida tvister angående fastighetsindelningens beskaffenhet.
En vid äganderättssanering tillskapad fastighetsindelning synes
därför inte böra betraktas som en helt ny indelning utan snarare som en
jämkning eller ändring av bestående indelning. Med detta betraktelsesätt
blir saneringen närmast att i fastighetsindelningshänseende anse som en
legalisering av sämjevis genomförd ändring i den legala fastighetsindelningen.
Om en sådan legalisering genomföres fullt ut, har man ernått den
nya fastighetsindelning som skall tillgodose behovet av äganderättssaneringen.
Man har härigenom nått det samband mellan jordområde och äganderätt
därtill, som normalt bör finnas, under förutsättning dock att genom
äganderättsutredning klarlägges en äganderätt, som i vanlig ordning antecknas
i fastighetsbok.

Lantmäteristyrelsen finner det i förevarande sammanhang angeläget framhålla,
alt sådan legalisering av sämjedelning, varom nu är fråga, inte utan
vidare kan jämföras med åtgärder av ungefär samma innebörd, som enligt
gällande och kommande lagstiftning är och kan komma att vara allmängiltigt
tillåtna. Behovet att i nu förevarande sammanhang tillskapa en ny
fastighetsindelning betingas av helt andra och mera extraordinära synpunkter
och skäl än dem som kan motivera att sämjedelning i allmänhet
tillerkännes fastighetsbildande verkan.

Lantmäteristyrelsen anför vidare. För att en ny fastighetsindelning som
tillgodoser föreliggande behov skall ernås bör legaliseringen avse alla sämjevis
företagna åtgärder, oberoende av tiden för deras verkställande och
oberoende av deras art — sämjedelning för utbrytande av viss kvotdel i
fastighet eller i del av fastighet eller i flera fastigheter i ett sammanhang
eller i samfällt område eller också sämjeägoutbyte eller överlåtelse av visst
område i eller utan förening med angivande av visst skattetal. Eftersom
legaliseringen inte innebär någon olägenhet för jordägaren utan i stället
en väsentlig fördel bör den vara oberoende av jordägarnas medverkan. Om
jordägarna vill ställa sig utanför legaliseringen, kan de träffa avtal om upphörande
av sämjedelning eller förklara sig anse, att en privat delningsåtgärd
inte avsett sämjedelning utan endast en indelning för tillfälligt brukande.

Lantmäteristyrelsen framhåller, att äganderättsutredning bör så snabbt
sig göra låter kunna läggas till grund för lagfart, detta med hänsyn till
den betydelse lagfart kan ha för fastighetskrediten och dennas betydelse
för markexploatering för bebyggelse och för rationalisering av jordbruk och
skogsbruk. Utredningsarbetet får dock inte onödigtvis betungas genom detta

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1962

krav. Det synes sålunda vara av ringa betydelse att äganderätten till varje
litet jordområde är känd, då utredning endast med svårighet kan anskaffas
till en i förhållande till jordområdets värde skälig kostnad. Sådant objekt kan
nämligen utan olägenhet antecknas tillhöra okänd ägare. När behov därav
uppkommer kan egendomen ställas under förvaltning av god man.

Lantmäteristyrelsen framhåller ytterligare, att utredningsarbetet, som bör
ske någorlunda snabbt och utan alltför stora kostnader, även i övrigt inte
bör onödigtvis betungas genom krav på resultat, som ej fordras för det
aktuella behovet. Sålunda bör rättsverkningarna av utredningen begränsas
till att lagfart kan meddelas på grund av densamma. Utredningsresultatet
kan därför, med den begränsning som bestämmelserna om tjugoårig hävd
innebär, ändras genom dom i klanderprocess. Förslaget överensstämmer härutinnan
med de principer för äganderättsutredning och lagfart som f. n.
gäller för Kopparbergs län.

Som förut anförts ansluter sig emellertid de faktiska äganderätterna på
marken i mycket stor utsträckning inte till den legala fastighetsindelningen
på sådant sätt, att lagfart enligt nu gällande bestämmelser kan meddelas,
yttrar styrelsen vidare. Bl. a. är överlåtna eller ärvda andelar i fastigheter
eller sämjelotter ofta sådana, att de inte kan uttryckas med ett enda andelstal
i fastigheten eller sämjelotten i sin helhet utan endast genom angivande
av andelar i olika därtill hörande skiften. Det är angeläget att nu
vidtaga åtgärder för att möjliggöra lagfarande av dessa heterogena andelsinnehav.

Lantmäteristyrelsen anför vidare. I de bygder, varom nu är fråga, förekommer
inteckningar endast i liten omfattning, uppenbarligen i första hand
beroende på bristen på lagfarter. Efter en äganderättssanering torde förefintliga
inteckningar utan vidare vara knutna till de fastigheter, som
kommer att utgå ur förfarandet, eftersom en inteckning förutsätter lagfart
och därmed i princip en klarlagd äganderätt. Om oklarhet efter äganderättssanering
i något fall skulle råda beträffande vad som belastas av
förefintlig inteckning, synes denna oklarhet kunna undanröjas genom undersökning
enligt 6 § lagen om uppläggande av nya faslighetsböcker för
landet.

Remissyttrandena

Sven hovrätt anför att snabbhet och enkelhet inte får vinnas på bekostnad
av rättssäkerheten samt att förslaget härutinnan inte är helt invändningsfritt.
I förevarande sammanhang framhåller hovrätten till en början,
att det otvivelaktigt är av stort värde att tiden för laga skifte nedbringas.
Trots andra fördelar med en äganderättsutredning är det dock alldeles nödvändigt
att den snarast följes av ett laga skifte. Hovrätten finner väl att
de av lantmäteristyrelsen anförda skälen för att upplösa sambandet
mellan äganderättsutredning och laga skifte är beuktansvärda
men anlägger dock följande kritiska synpunkter på detta spörsmål.
De extraordinära åtgärder, som föreslogs av dalautredningen för

28 Kungi. Maj. ts proposition nr 159 år 1962

äganderättsutredning och lagfart, kunde enligt utredningen och lagrådet
försvaras ur rättssäkerhetssynpunkt endast med att de skulle vidtagas i
samband med laga skifte. Vissa under äganderättsutredningen behandlade
frågor kan vid ett efterföljande skifte komma att rivas upp, särskilt om
utredningen göres alltför summarisk. Sedan lagfartsfrågan ordnats kan
fastigheten komma att intecknas, något som efter en längre tid kan omöjliggöra
sammanläggning. Trots alla förbud kommer dessutom sämjedelningar
att äga rum. Situationen kan därför bli den att förrättningsmannen
vid ett framtida laga skifte kan nödgas att till grund för detsamma
lägga en äganderätlssituation, som alls icke överensstämmer med den
situation som — ehuru lagligen ogiltig — faktiskt råder i brukningshänseende
och allmänt respekteras i orten. Det kan befaras, att åtminstone de
jordägare som inte är bosatta i hembygden skall visa sig ointresserade av
laga skifte, när de väl fått lagfart på sina jordområden. Vidare får det
antagas att i allmänhet ägare till jordlotter, som är så små att de vid
skifte kan hli föremål för inlösen enligt dalalagen, inte skall visa sig
hågade för laga skifte, över huvud taget föreligger sannolikt anledning räkna
med att jordägarna ofta skall finna sig nöjda med att efter äganderättsutredningen
få lagfart på sina fastigheter och kunna inteckna dem.
Det är därför nödvändigt att garantier skapas för att laga skifte snarast
följer på en äganderättsutredning. Det synes kunna övervägas att genomföra
en sådan ändring i gällande lagstiftning att laga skifte efter äganderättsutredning
skall inledas på allmänt initiativ.

Hovrätten anför härefter följande synpunkter på äganderättsutredningens
summariska karaktär. Den som fått lagfart på
sin egendom på grund av äganderättsutredning kan därefter inteckna eller
eljest förfoga över egendomen. Om denna sedan efter klander frånvinnes
lagfarne ägaren, blir jämlikt 60 § inteckningsförordningen inteckningar, som
meddelats i fastigheten sedan den kommit ur rätte ägarens hand, ogiltiga.
Väl kan samma förhållande inträffa redan enligt gällande dalalagstiftning
men det torde inte kunna uteslutas, att antalet klanderprocesser kommer
att öka om äganderättsutredningen får en alltför summarisk karaktär. I
motsvarande mån ökar riskerna för inteckningshavare. Ett annat och starkare
skäl till att noggrannhetskravet inte alltför radikalt kan åsidosättas är
att de flesta sämjelotterna torde ha andel, inte blott i samfälligheter som
avsatts vid storskiftet, utan även i annan samfälld jord, särskilt skogsmark.
Beträffande samfälligheter är jordtalen avgörande. Då frågor om andelsrätler
i samfälld mark kommer att vara vanliga blir det nödvändigt att lösa
dem. Eljest uppkommer legalt bildade fastigheter, vars fullständiga omfång
i allmänhet inte är känt. Om inte delägaren kan ombesörja erforderlig utredning
får förrättningsmannen göra det. I lagtexten bör därför tydligt utsägas,
att frågan om varje fastighets andel i samfälligheter skall få en definitiv
och entydig lösning genom äganderättsutredning. I många fall är det
vidare svårt att avgöra om jordtalsupplåtelse innefattat andel i skog. I ytterligare
andra fall, där enligt köpehandlingen skog ingått i överlåtelsen, är

Kungl. Maj.ts proposition nr 15!) år 1962

det vanligen svårt att avgöra vilken skog som ingått. Även i dessa fall måste
i allmänhet rätta jordtalet utredas.

Häradshövdingen i Nås och Malungs domsaga anser, att de jordägare som
är bosatta i bygden och brukar jorden inte kommer att nämnvärt påverkas
av att de fått sin fasta egendom registrerad och lagfaren. De kommer säkerligen
att mera se till den omständigheten att ett blivande laga skifte underlättas.
Däremot är det tänkbart att övriga jordägare kan visa sig mera ointresserade
av ett laga skifte. Hänsyn bör emellertid tagas till de markägare
som är bosatta i bygden och brukar jorden. Vidare torde inom områden
där laga skifte bör följa å äganderättsutredningen även förrättningsresultatet
i många fall bli incitament till begäran om laga skifte. På grund av vad
nu anförts är det enligt häradshövdingen klart, att den föreslagna lagen
kommer att stimulera lagaskiftesverksamheten i länet. Häradshövdingen
anför vidare, att den föreslagna lagen på ett gynnsamt sätt kompletterar de
hjälpmedel som f. n. står fastighetsbokuppläggaren till buds. Ett genomförande
av denna lagstiftning skulle medföra att undantagsbestämmelsen
om uppläggande av nya fastighetsböcker för Kopparbergs län kunde upphävas.

Enligt häradshövdingen i Ovansiljans domsaga torde rimliga krav på utredningens
tillförlitlighet få anses tillgodosedda, då rättsverkningarna begränsats
till att lagfart kan meddelas utan att den verkliga äganderätten
därigenom avgöres. Riksförbundet Landsbygdens folk ger uttryck åt samma
uppfattning.

Landstingets förvaltningsutskott anser att det föreslagna förrättningsförfarandet
synes tillgodose alla rimliga krav på rättssäkerhet och vara så
snabbt och enkelt som förhållandena medger.

Häradshövdingen i Nedansiljans domsaga anför att det är nödvändigt att
principen om äganderättsutredningens fastighetsbildande verkan genomförs,
eftersom i annat fall förrättningarna skulle få ett mycket begränsat
värde. Han anser att lantmäteristyrelsens förslag inrymmer den måhända
enda lösningen, som här rimligen står till buds. — Även länsstyrelsen och
lantbruksnämnden har denna uppfattning.

Överlantmätaren diskuterar i sitt yttrande frågan om äganderättsproblemen
skulle kunna lösas genom blott den föreslagna förenklade äganderättsutredningen
jämte därpå följande lagfart utan att legalisering sker av sämjedelning.
Överlantmätaren avvisar på anförda skäl en sådan lösning och
tillägger att lantmäteristyrelsen lämnat en bärande motivering för sitt ställningstagande.
Det torde för övrigt, anför överlantmätaren vidare, få anses
uppenbart att sambandet mellan den formella äganderätten och de på marken
faktiskt föreliggande äganderättsförhållandena måste ges en sådan fasthet
att risk in le föreligger att förrättningsresultatet skall spolieras innan
det hunnit få avsedd användning. — överlantmätaren omnämner i sitt
yttrande åt! vid del samråd, som lantmäteristyrelsen haft med cheferna
för de särskilda skiftesorganisationerna i länet, samtliga organisationschefer
uttalat sitt oreserverade gillande av de principer på vilka lantmäteristyrelsens
förslag bygger.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1962

Styrelsen för mellersta avdelningen av advokatsamfundet anför att det
föreslagna förrättningsförfarandet synes tillgodose kraven på rättssäkerhet
och erbjuda betydande fördelar med hänsyn till snabbhet och enkelhet. Man
kan enligt avdelningsstyrelsen räkna med att en hel del latenta tvister, som
förr eller senare, måhända då inte nöjaktigt utredda, skulle gått till domstol,
nu i stället kommer att lösas förlikningsvägen. Styrelsen erinrar om att
man hittills tillämpat förfarandet med lagfart efter kungörelse enligt 10 §
lagfartsförordningen för att lösa problem med bristfälliga åtkomster och
oklara äganderättsförhållanden. Då sådan lagfart är otillfredsställande ur
publicitetssynpunkt — kungörelsen kan ha avsett fång som legat generationer
tillbaka i tiden och sådant fång har därför varit svårt för vederbörande
pretendent att identifiera — innebär det föreslagna nya förfarandet med
lagfart på grund av äganderättsutredning genom den bättre publiciteten och
garantierna för effektiv utredning om äganderätten en fördel ur rättssäkerhetssynpunkt.

Skogsstyrelsen anför att, om några olägenheter eller felaktigheter t. ex. i
fråga om fastighetsindelningen eller meddelande av lagfart skulle uppkomma
som resultat av den föreslagna lagens tillämpning i praktiken, dessa
dock inte torde bli av den betydenhet — då de som regel endast är temporära
eller kan rättas till i efterhand — att faran för dylika bör få hindra
förslagets upphöjande till lag.

Departementschefen

Lantmäteristyrelsens lagförslag innebär att ett särskilt institut för äganderättsutredning
tillskapas. Utredningen skall enligt förslaget kunna leda till
ändrad fastighetsindelning och läggas till grund för lagfart. Under remissbehandlingen
har beträffande enskildheter i det föreslagna förfarandet diskuterats
andra lösningar än styrelsen anvisat. Om förslaget i stort har dock så
gott som alla remissorganen uttalat sig positivt. Vissa av dem har till och
med uttalat att förslaget innebär den enda tänkbara lösningen.

I allt väsentligt biträder även jag lantmäteristyrelsens förslag till äganderättsutredningsinstitutets
uppbyggnad. För att underlätta skiftesarbetet bör
äganderättsutredningen utformas såsom ett från laga skifte fristående institut.
Härigenom vinnes också att äganderättsutredning kan ske även i trakter där
skiftesbehov inte föreligger men där det ändå är angeläget att ordna upp
äganderättsförhållandena. Svea hovrätt efterlyser i sitt yttrande garantier för
att laga skifte i förekommande fall snarast följer på en äganderättsutredning.
För min del utgår jag från att i de särskilda fallen äganderättsutredning
och laga skifte skall kunna på ett tillfredsställande sätt samordnas av
lantmäteriet i förening med de berörda fastighetsägarna.

Hovrätten befarar att äganderättsutredningarna kommer att få en alltför
summarisk karaktär. Någon gång kan väl möta svårigheter att på ett riktigt
sätt avväga rättssäkerhetsintresset mot behovet av att snabbt och smidigt nå
ett utredningsresultat. Med hänsyn till förslagets bestämmelser om förrätt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1962

ningsmannens kvalifikationer och om hans befattning med utredningen torde
dock kunna förväntas att dylika svårigheter skall övervinnas. Utredningen
skall givetvis syfta till att klarlägga de olika ägolotternas fullständiga omfång
och således även deras andelsrätter i samfälld mark. Jag anser inte att
detta senare behöver, såsom hovrätten ifrågasatt, särskilt utsägas i lagtexten.

2. Äganderättsutrednings fastighetsbildande verkan
Lantmäteristyrelsen

Lantmäteristyrelsen erinrar till en början om vissa allmänt gällande bestämmelser
rörande legalisering av sämjedelning, däribland lagen den 17
april 1 95 3 (nr 157) om verkan som laga skifte av sämjedelning
m. m. (legaliseringslagen). Denna lag gäller i storskiftesbygden
i Kopparbergs län blott efter särskilt förordnande av lantmäteristyrelsen
(9 § andra stycket). Lagen syftar endast till att möjliggöra legalisering
av den praktiskt viktigaste gruppen av sämjedelningar, nämligen s. k.
enkla sämjedelningar eller utbrytning sämjevis av kvotdel i fastighet. Med
sämjedelning jämställes dock s. k. privat ägostyckning, d. v. s. överlåtelse av
område jämte skattetal. Legalisering kan ske endast i fråga om sämjedelning
som verkställts före 1928 och som inbegripit till sämjedelad fastighet
hörande inägor. För legalisering fordras medgivande av samtliga delägare.
Legalisering sker genom särskild förrättning, utformad på samma sätt som
lantmäteriförrättning i allmänhet. Någon jordpolitisk prövning stadgas inte
i lagen.

Lantmäteristyrelsen berör även de bestämmelser av legaliserande innebörd,
som finns i lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning
i stad (FBLS). Enligt 7 kap. 9 § andra stycket skall
vid upprättande av registerkarta fastställas en indelning i fastigheter. Som
särskilda fastigheter skall redovisas bl. a. förefintliga sämjelotter. Därmed
avses även från fastighet överlåtet område och område, som är särskilt intecknat,
även om det vid tiden för registerkartans upprättande har samma
ägare som fastigheten i övrigt. Hänsyn tages dock inte till sämjedelning, som
skett efter ingången av 1928. Lantmäteristyrelsen anmärker att i motiven
till FBLS inte ägnas särskild uppmärksamhet åt att legalisering sker utan
sakägares medverkan. Vilka motiv som ligger till grund för bestämmelsen
framgår enligt lantmäteristyrelsen av följande uttalande i Grefbergs kommentar
till lagen (andra uppl. s. 224).

Då det register, vari den nya indelningen skall redovisas, har till huvudsyfte
att utgöra underlag för de böcker, i vilka enskildas rättigheter till jorden
skola inskrivas, har det funnits angeläget att redan vid bestämmandet av
fastighetsindelningen största möjliga hänsyn tages till förhandenvarande
sådana rättigheter, så att icke t. ex. områden (ej ideella andelar), som tillhöra
skilda ägare eller äro på olika sätt besvärade av inteckning, från bör -

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1962

jan sammanföras till en enhet. Sådana områden skola därför upptagas som
särskilda fastigheter.

Lantmäteristyrelsen anför vidare. I 7 § andra stycket lagen den 25
april 1930 (nr 99) om delning av fastighet vid ändring
i rikets indelning m. m. stadgas om legalisering av sämjedelning,
som tillkommit före 1928, att vid sådan delning utlagd ägolott skall behandlas
såsom en fastighet, därest ej på ansökan av sakägare laga skifte sker på
hela jordregisterfastigheten. Sämjedelning erhåller genom indelningsförrättningen
verkan som laga skifte. Vid utarbetandet av 1930 års lag torde legalisering
ha ansetts nödvändig med hänsyn till den tidigare omnämnda bestämmelsen
i FBLS, yttrar styrelsen vidare. Indelningsändringar, som föranleder
delning av fastighet enligt 1930 års lag, avser ju oftast överförande av
visst område från landet till fastighetsregistersamhälle, varvid förefintlig
sämjedelning inom fastighetsregisterområdet alltid skall registreras. Att under
dylika omständigheter vid indelningsförrättning avstycka från hela den
fastighet, som beröres av indelningsändringen, skulle kunna förorsaka rättsförlust
för enskilda och omgång för myndigheterna, förutom att det skulle
vara skäligen meningslöst.

Lantmäteristyrelsen fortsätter. Under förarbetena till jordregisterförordningen
behandlades frågan angående vad som skulle anses som sämjevis genomförd
delning och vad som skulle erkännas som laga delning vid jordregistrets
uppläggande. Därvid synes det bestämmande inte så mycket ha varit
huruvida delning verkställts av lantmätare och blivit fastställd av myndighet
eller ej. Vissa inte fastställda hemmansklyvningar och jordavsöndringar
erkändes också såsom laga delningar. Snarare lade man vikt vid om
upplysning lätt kunde vinnas angående delningarna vid uppläggandet av
jordregistret. Ett exempel härpå är att man registrerade icke fastställd jordavsöndring
endast om den var lagfaren, tydligen därför att man i sådant fall
lätt kunde få upplysning om den ur lagfartsboken. Gällande rätt tillerkänner
emellertid sämjedelning — även sådan som tillkommit efter jorddelningslagens
ikraftträdande — fulla rättsverkningar så snart man kommer utanför
fastighetsbildnings- och inskrivningslagstiftningens områden. Ägare av sämjelott
kan alltså tillträda och bruka sin jord och hävda sin äganderätt gentemot
andra, även gentemot ägarna av övriga lotter inom den sämjedelade
fastigheten, och erhålla i stort sett allt det rättsskydd för sitt innehav, som
samhället ställer till förfogande för värnande av äganderätten. Samäganderätts-
och bysamfällighetslagarna är inte tillämpliga på sämjedelad mark
och sämjedelningen kan inte sägas upp eller eljest utan samtycke av alla
som beröres av densamma rubbas annat än genom laga skifte. I själva verket
medför sämjedelning en privat fastighetsindelning, som på väsentliga rättsområden
har samma verkningar som den officiellt redovisade.

Det finns möjlighet, framhåller lantmäteristyrelsen vidare, att tillägga
legalisering av sämjevis företagen åtgärd mer eller mindre långtgående rättsverkningar
utöver den civilrättsliga och fastighetsbildningsrättsliga verkan

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1962

en sämjedelning har redan före legalisering. Gemensamt för alla nu föreliggande
ordinära legaliseringsbestämmelser är att legalisering har fastighetsbildande
verkan och därför blir föremål för vederbörliga åtgärder enligt registerbestämmelserna
samt att registrerad sämjelott får samma rättsliga
ställning som en genom laga delning utbruten fastighet. Enda undantaget
torde vara att vid legalisering enligt FBLS gräns som tillkommit vid sämjedelning
inte blir bestämd genom legaliseringen, något som överensstämmer
med t. ev. verkningarna av avsöndring enligt 1896 års lag om hemmansklyvning,
ägostvckning och jordavsöndring, vilken lag i viss utsträckning fortfarande
gäller. Lantmäteristvrelsen anser det böra övervägas att på liknande
sätt begränsa den fastighetsbildande verkan, som äganderättsutredning föreslås
skola få. Om gräns som tillkommit vid sämjedelning skall bli bestämd
genom äganderättsutredning, skulle detta medföra ett mycket omfattande
arbete med utredningar, undersökningar, mätningar, kartläggning, utstakning
och utmärkande av gränsen på marken. I stor utsträckning kommer
vidare gränserna att försvinna vid kommande rationaliseringsåtgärdei, varför
arbetet med utstakning och utmärkande ofta skulle vara meningslöst.
Med hänsyn till det nu anförda och till den tidigare angivna principen om enkelhet
och snabbhet i förfarandet torde man enligt lantmäteristyrelsen böra
avstå från att ge äganderättsutredning den verkan, att gräns därigenom blir
i laga ordning bestämd. Om bestämning av gräns skulle behöva ske efter
äganderättsutredning, blir — på samma sätt som före legaliseringen — sämjedelningsavtalet
normerande. En legalisering bör ej heller få den rättsverkan
att de strängare villkoren för laga skifte i 1 kap. 11 § jorddelningslagen
blir tillämpliga. En sådan verkan skulle enligt lantmäteristyrelsen
vara helt omotiverad, eftersom en äganderättsutredning inte kan förknippas
med några jord- eller planpolitiska villkor.

Lantmäteristyrelsen behandlar härefter frågan, huruvida ytterligare begränsning
bör ske i äganderättsutrednings fastighetsbildande verkan. Vad
som då enligt lantmäteristyrelsen i första hand intresserar är den rättsverkan
laga delning utan undantag har enligt 9 kap. 2 § jorddelningslagen att
grunda innehavet av jord som delningsgrund vid laga skifte. Enligt 3 §
samma kapitel skall däremot andelstalet i vissa fall vara delningsgrund beträffande
ägor, som innehas på grund av sämjedelning. Ingår i skit te ägor
som blivit sämjedelade före 1928 utgör dock innehavet under vissa förhållanden
delningsgrund. Beträffande frågan om betydelsen för jordägaren
av denna skillnad rörande delningsgrunden antör lantmäteristyrelsen. Delningsgrunden
vid laga skifte kan påverka dels marktilldelningen och dels,
på grund av reglerna i 14 kap. jorddelningslagen om bestämmande av likvider,
det ekonomiska resultatet av skiftet för den enskilde markägaren,
uttryckt i det sammanlagda värdet av marktilldelning och skilteslikvider.
Övergång från andelstal till innehav som delningsgrund kan i fråga om
marktilldelningen givetvis få viss betydelse vid avvikelse mellan
dessa delningsgrunder. Innehavet ger eu bättre anpassning till de rådande
faktiska brukningsförhållandena och ger i såväl inägor som skogsmark i
liihung till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 169

Kungi. Maj:ts proposition nr 159 år 1962

princip mindre penninglikvider mellan delägarna, vilket är önskvärt. I normala
fall torde därför innehavet som delningsgrund vara till fördel för den
enskilde jordägaren. Som regel är denna fråga dock av underordnad betydelse,
eftersom möjligheter finns att genom jämkad tilldelning, utbyte mellan
olika ägoslag eller ökad tilldelning från rationaliseringsreserv åstadkomma
ett för jordägaren önskvärt resultat.

övergång till innehavet såsom delningsgrund, anför lanlmäteristvrelsen
vidare, får på grund av föreskrifter i 14 kap. jorddelningslagen och praxis
endast begränsad betydelse för det ekonomiska resultatet vad gäller 1 i kv
i d e r n a. Beträffande inägojorden tillgodoräknas det genom uppodling
av marken uppkomna värdet, som i regel utgör den helt dominerande delen
av totalvärdet, innehavaren av marken vare sig delningsgrunden är andelstalet
eller innehavet. För det egentliga råmarksvärdet däremot uppkommer
en förändring, som dock i regel torde få endast ringa praktisk betydelse genom
att detta råmarksvärde oftast är obetydligt. Likartat är förhållandet
med skogsmarken. Skogsbeståndets värde tillgodoräknas innehavaren avmarken
vare sig delningsgrunden är innehavet eller andelstalet. Det egentliga
kalmarksvärdet i skogsmark, som däremot kan komma att behandlas
olika, är i regel ringa. Beträffande övervärden utöver jordbruksvärdet hos
ägor, lämpade för bebyggelse, grustäkt o. d., är förhållandet i viss mån annorlunda.
övervärde skall nämligen enligt 14 kap. 11 § jorddelningslagen tillgodoräknas
innehavaren av marken endast om innehavet är delningsgrund. I de
fall sådana övervärden av nämnvärd storleksordning finns hos mark, som
blir föremål för legalisering, skulle därför kunna uppkomma förändrat ekonomiskt
resultat vid skiftet för de berörda delägarna. Lantmäteristyrelsen
framhåller emellertid, att det nu förda resonemanget är väsentligen teoretiskt,
eftersom likvider för utjämnande av skillnaden i övervärde mycket
sällan förekommer. Lantmäteristyrelsen ifrågasätter därjämte, huruvida bestämmelserna
i 14 kap. 11 § jorddelningslagen om likvider mellan säinjelotter
för övervärde överensstämmer med allmän rättsuppfattning angående
sämjelottinnehavares rätt att förfoga över sådana övervärden.

För belysande av jordägarnas inställning till dessa frågor och de praktiska
konsekvenserna av bestämmelser med nu angiven innebörd åberopar lantmäteristyrelsen
en undersökning, som företagits beträffande sämjedelningars
behandling vid förrättningar enligt 1930 års lag inom Stora Tuna socken.

I samband med indelningsändring företogs omkring år 1940 56 sådana förrättningar,
berörande 268 sämjedelade fastigheter. Möjligheten att söka laga
skifte utnyttjades endast för 14 sämjedelade fastigheter. Skiftena handlades
vid sju förrättningar. Vid sex överenskom delägarna om innehavet såsom
delningsgrund beträffande inägojorden och vid två även beträffande skogsmarken.
Vid det enda skifte, där andelstalet helt kom att utgöra delningsgrund,
synes förändringarna i tilldelningen i förhållande till hävden ha varit
obetydliga. I de fyra ytterligare fall, där andelstalet lagts till grund för
tilldelningen i skogsmarken, synes enskild hävd av skog endast ha förekommit
i begränsad omfattning och några påtagliga förändringar i tilldelning

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1962 35

på grund av den i dessa fall tillämpade delningsgrunden synes inle ha förekommit.

Den nu lämnade redogörelsen för delningsgrunden vid laga skifte visar,
anför lantmäteristyrelsen, att en övergång från andelstal till innehav som
delningsgrund torde vara utan egentlig betydelse för jordägarna. En begränsning
i rättsverkningarna av äganderättsutredningen i detta avseende skulle
däremot för den enskilde innebära stora olägenheter, eftersom han inte kan
disponera marken med samma säkerhet och vidsträckta befogenheter som
ägare av fastighet, som utlagts vid laga delning, även om hans sämjelott
skulle bli upptagen i jordregistret. Möjligheterna att vidtaga erforderliga
förändringar av fastigheten skulle inte stå till buds i full utsträckning. Markens
användning för annat ändamål än jordbruk och skogsbruk skulle jämväl
försvåras. En begränsning i rättsverkningarna i fråga om delningsgrund
skulle vidare kräva omfattande ändringar i jorddelningslagen. På grund av
det nu anförda bör en sådan begränsning inte göras.

Lantmäteristyrelsen behandlar härefter frågan om betydelsen i jordpolitiskt
hänseende av äganderättsutrednings fastighetsbildande verkan. Styrelsen
konstaterar därvid till en början, att det är givet att den fastighetsindelning
som kommer att tillskapas genom en äganderättsutredning inte
blir ändamålsenlig. Det torde emellertid vara klart, att fastighetsindelningen
likväl i allmänhet bör godtagas — så som sker vid ordinära legaliseringar
enligt gällande rätt — på grund av de väsentliga fördelar som vinnes.
Det vore därför önskvärt att samtliga sämjevis företagna ändringar
i fastighetsindelningen kunde legaliseras. Emellertid skulle härigenom öppnas
möjlighet att få åtgärd legaliserad, som inte kunde godkännas enligt
gällande jorddelningslagstiftning. Härigenom skulle i samband med äganderättsutredning
kunna ingås nya avtal angående åtgärder, som skulle vara
till men från jordpolitisk eller planpolitisk synpunkt. Lantmäteristyrelsen
anser därför att äganderättsutredning bör ges fastighetsbildande verkan endast
i fråga om sådan sämjevis företagen åtgärd, som verkställts före det
lantmäteristyrelsen i det enskilda fallet väckt förslag om verkställande av
äganderättsutredning. Styrelsen anser vidare, alt någon begränsning, såsom
gjorts i 1953 års legaliseringslag, inle bör ske i fråga om sämjedelning av
samfälld mark och av sådan del av fastighet, som inte omfattar därtill hörande
inägor. De skäl som anförts för begränsningen i nämnda lag saknar
relevans i förevarande sammanhang. Styrelsen erinrar om att någon dylik
begränsning inte förekommer vare sig i FBLS eller 1930 års lag.

Beträffande inteckningshavares ställning i förevarande
sammanhang anmärker lantmäteristyrelsen att denna fråga på grund av den
ringa förekomsten av inteckningar har mycket begränsad betydelse. Lantmäleristyrelsen
behandlar först det fall, att en kvotdel i eu fastighet särskilt
intecknats. Om i sådant fall fastigheten sämjcdelas kominer sämjelotten i
realiteten att utgöra det ekonomiska underlaget för inteckningen, eftersom
även eu köpare av denna lott är bunden av delningen vare sig förvärvet sker
frivilligt eller genom tvångsåtgärd eller vid exekutiv auktion. Sämjelotten

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1962

behöver emellertid inte helt motsvara kvotdelen i fastigheten och sämjedelningen
kan dessutom när som helst genom avtal förändras eller upphävas,
varigenom jämväl föremålet för panträtten förändras. Inteckningshavarens
ställning är därför i sådant fall osäker, men genom legalisering av sämjedelningen
blir den mera stabil, eftersom inteckningshavaren i fortsättningen
kommer att åtnjuta skydd i samband med förändringar i fastighetens omfattning
och utformning.

Lantmäteristyrelsen behandlar därefter det fall, att sämjedelning sker
av en fastighet, vari inteckning dessförinnan meddelats, och anför härom.
Efter sådan delning utgör sämjelotterna tillsammans underlag för inteckningen.
En legalisering torde i sådant fall sakna nämnvärd betydelse för
inteckningshavaren. Det sagda gäller även därest äganderättsutredning
erhåller fastighetsbildande verkan i fråga om överlåtet område. Fordringsinteckning''
i den odelade fastigheten kommer att gälla primärt i delarna,
vare sig dessa motsvarar sämjevis utbrutna kvotdelar i fastigheten eller överlåtet
område och återstoden av fastigheten. Detta synes också vara lämpligt,
eftersom det många gånger inte blir möjligt att avgöra huruvida äganderättsanspråk
avser överlåtet område eller kvotdel, som utbrutits genom sämjedelning.
I varje fall skulle ett obligatoriskt krav på bevisning i detta avseende
medföra ett väsentligt ökat arbete, där sådant klarläggande inte ändock
blir nödvändigt med hänsyn till andelar i samfällda områden.

Lantmäteristyrelsen framhåller, att det däremot ställer sig i viss mån annorlunda
då inteckning meddelats i t. ex. en av fastigheterna i ett komplex
av fastigheter och dessa fastigheter undergått sämjedelning i ett sammanhang,
s. k. sämjedelning över fastighetsgräns eller komplicerad sämjedelning.
I sådant fall torde inteckningshavares ställning vara rätt oklar, och
risk torde kunna uppkomma att panträttens föremål förändras genom legaliseringen,
om sämjedelning verkställts utan beaktande av den legala fastighetsindelningen.
Det sagda gäller i tillämpliga delar även sämjeägoutbyte.
I de bygder varom nu är fråga bär fastigheterna emellertid i regel inte kunnat
intecknas på grund av bristande lagfart och oklarhet angående kreditobjekten.
I de fall fastighetskredit likväl förekommer, torde vederbörande
kreditgivare haft större möjligheter att bedöma värdet av den hävdade egendomen
än av den som begränsats av legala gränser, som inte kunnat iakttagas
på marken. I vart fall synes kreditgivaren haft skäl alt iakttaga stor försiktighet
vid sin bedömning av kreditobjektet. Beträffande det fall att inteckning
meddelats i en delägares andelar i flera fastigheter, som undergått
sämjedelning i ett sammanhang, anmärker lantmäteristyrelsen att inteckningshavarens
ställning synes vara densamma som vid enkel sämjedelning.

Lantmäteristyrelsen anför ytterligare. Förslaget att legalisera komplicerad
sämjedelning och sämjeägoutbyte överensstämmer såvitt gäller hävdeförhållanden
av äldre datum med vissa tankegångar av lagberedningen, som
emellertid föreslagit en tjugoårig liävdetid såsom förutsättning för att hävden
skall tillmätas vitsord framför legala gränsmärken och kartor (1 kap.
5 § förslaget till ny jordabalk). En motsvarande hävdetid skulle kunna ifrå -

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1962

gasättas även för legalisering av komplicerad sämjedelning ocli av sämjeägou
t byte, i varje fall då inteckning förekommer. Man kan också tänka sig en
officialbevakning av inteckningshavares rätt eller ett krav på medgivande av
inteckningshavare — i viss analogi med vad som gäller vid s. k. frivilligt
ägoutbyte — beträffande sådana sämjeåtgärder av yngre datum. En sådan
begränsning skulle emellertid i nu förevarande sammanhang knappast kunna
praktiskt genomföras på grund av svårigheterna att särskilja olika moment
av sämjedelningsåtgärder, som i vissa fall torde avse både enkla och
komplicerade sämjedelningar. Begränsningen skulle dessutom vara till stort
men för fullständigheten hos utredningsresultatet och för enkelheten i handläggningen.
Med hänsyn till de föreliggande mycket speciella förhållandena,
vilka motiverar ett extraordinärt förfarande för uppordnande av de tilltrasslade
äganderättsförhållandena, är det nödvändigt med minsta möjliga begränsning
i äganderättsutredningens fastighetsbildande verkan. Eftersom
fastiglietskredit väsentligen inte kan utnyttjas i dessa bygder annat än i bostadsfastigheter
synes också risken för inteckningshavare av en sådan lösning
vara mycket begränsad.

Vad slutligen angår servitut anser lantmäteristyrelsen anledning saknas
att i förevarande fall — då servitut dessutom inte är särskilt vanliga —
frångå gällande principer vid legalisering enligt 1953 års lag, som innebär att
servitutens rättsliga ställning blir oberörd av legaliseringen. De motiv som
anfördes vid tillkomsten av nämnda lag synes enligt lantmäteristyrelsen i
allt väsentligt tillämpliga även i förevarande fall (prop. 1953: 63 s. 97—98).

Remissyttrandena

Om den jordpolitiska betydelsen av äganderättsutrednings
fastighetsbildande verkan har några remissorgan uttalat sig.

Lantbruksstyr elsen konstaterar att förslaget innebär, att ett stort antal
små och irrationella legala enheter bildas utan jordpolitisk prövning. Styrelsen
tillstyrker dock att man nu på grund av de säregna fastighetsförhållandena
och rådande svårigheter att rationalisera jord- och skogsbruket i
Kopparbergs län prövar metoden att med hjälp av äganderättsutredning och
sämjedelningslegalisering skaffa sig ett fastighetsmässigt klart utgångsläge
för den yttre rationaliseringen. Fastigheter kan lättare gå i marknaden, lagfarter
beviljas och sammanläggning ske. Förutsättningar skapas härigenom
för lantbruksnämnden att anskaffa rationaliseringsreserv och även i övrigt
främja storleks- och omarronderingsrationalisering. Riksdagens beslut om
särskilda och samlade insatser för rationaliseringen av jord- och skogsbruket
i Kopparbergs län torde f. ö. knappast kunna med framgång effektueras med
mindre förfarandet förenklas i huvudsaklig överensstämmelse med det föreliggande
förslaget.

Liknande synpunkter framföres av häradshövdingen i Ovansiljans domsaga.

Styrelsen för mellersta avdelningen av advokatsamfundet är i viss mån
tveksam om lämpligheten av legalisering av sämjedelning. Man hyser far -

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1962

hågor för att legaliseringen kommer att medföra en fastighetsindelning som
inte blir ändamålsenlig. Därtill kommer att det kan synas ovisst, om legaliseringen
alltid kommer att underlätta sammanförande till större brukningsenheter.
Dalabefolkningens obenägenhet att avstå från rätt i fastighet torde
inte bli mindre, om fastigheterna blir utbrutna och legaliserade. Även bör
beaktas det ökade arbetet för domsagopersonalen med uppläggande av en
mängd nya fastigheter. Befolkningens tidigare visade obenägenhet att frångå
användningen av de gamla jordtalen bådar inte heller gott för att det nya
betec.kningssättet kommer att slå igenom. Avdelningsstyrelsen förklarar
dock, att dalaadvokaterna inte vill motsätta sig den föreslagna lösningen med
hänsyn till de skäl som lantmäteristyrelsen och överlantmätaren anfört för
densamma.

Om betydelsen i inteckningshänseende av äganderättsutrednings
fastighetsbildande verkan har flera remissorgan yttrat sig och
givit uttryck åt olika meningar. Svea hovrätt konstaterar sålunda att det
inte är så ovanligt med inteckningar i jordtalsfastigheter, som lantmäteristyrelsen
gjort gällande. Om emellertid inteckningar i sådana fastigheter
vore mindre vanliga, skulle det enligt hovrätten vara till ringa förfång för
snabbheten och enkelheten om inteckningshavarnas intressen tillgodosåges.
Under hänvisning till de yttranden härom som avgivits av häradshövdingar
i länet föreslår hovrätten, att spörsmålet om tillgodoseende av inteckningshavares
intressen göres till föremål för förnyad utredning och ytterligare
överväganden under lagförslagets fortsatta behandling.

Även kammarkollegiet har uttalat att frågan om inteckningshavares ställning
synes böra ytterligare övervägas. Kollegiet har särskilt framhållit att
frekvensen av inteckningar inte bör få inverka på ställningstagandet till föreliggande
fråga.

Häradshövdingen i Nedansiljans domsaga framhåller att inteckning i jordtalsfastighet
förekommer i relativt stor utsträckning. Tillhörande frågor förtjänar
därför avsevärt större uppmärksamhet än vad som framgår av lantmäteristyrelsens
promemoria. Problemen kommer att göra sig särskilt gällande
vid införandet av de nya fastigheterna i fastighetsböckerna, eftersom
de fastigheter vari inteckning beviljats mera sällan kommer att motsvara
de fastigheter som bildas genom förrättningen och fastighetsbokuppläggalen
inte kommer att ha tillgång till någon historisk äganderättsutredning.
Faran för lättsförlust åskådliggör häradshövdingen med följande exempel.
En person äger före äganderättsutredningen en sämjelott om 10 snesland
red. jord, varå värdefulla byggnader uppförts. Denna sämjelott besväras av
eu inteckning. Han äger vidare inom samma hemman en mindre värdefull
och ointecknad sämjelott om likaledes 10 snesland red. jord. Sämjelotterna
kommer enligt förslaget att registreras som en fastighet. Inteckningen torde
därvid komma att besvära så stor kvotdel av den nybildade fastigheten, som
motsvaras av den intecknade sämjelotten, d. v. s. i exemplet hälften. Genom
förrättningen har inteckningssäkerheten således undergått en avsevärd försämring.

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1962

Gävle-Dala centralkassa och övriga kreditinstitut anför att varken av lagtexten
eller promemorian klart framgår, när och hur det skall fastslås vari
en inteckning efter förrättningen skall gälla. Även om inteckningshavares
ställning inte förändras genom legaliseringen synes det dock lämpligt och
med hänsyn till fastighetsägarens, inteckningshavarens och inskrivningsdomarens
intressen lämpligt att ett sådant klarläggande sker redan under
förrättningen.

Häradshövdingen i Nås och Malungs domsaga anför däremot, att farhågorna
för att en tillämpning av lagen skulle menligt inverka på inteckningssäkerheten
grundar sig på felaktiga föreställningar om orsakerna till en
eventuellt uppkommande skada. Den föreslagna lagen kan aldrig förandra
den verkliga äganderätten. Man får endast genom tillämpning av lagen klarhet
i tidigare ovissa äganderätts- och hävdeförhållanden. Om detta skulle
leda till att en inteckning visar sig inte besvära det område vederbörande
kreditinstitut räknat med, måste detta vara en följd av bristande granskning
av säkerheten vid utlämnande av lånet och inte en följd av lagens bestämmelser.
_Om en ägare har flera sämjelotter inom ett hemman, av vilka al lenast

en eller flera men ej alla besväras av inteckning, är den enda piaktiska
lösningen att inteckningen efter registreringen blir gällande i hela den
nybildade fastigheten; registreringen jämställes således med ett sammanläggningsförfarande.
Även det fall att flera sämjelotter inom ett hemman,
som har samma ägare, är olika intecknade bör likställas med ett sammanläggningsförfarande.
Ett stadgande av innehåll att samtliga genom förrättningen
(registreringen) eller genom förrättningen (registreringen) och sammanläggningen
uppkomna fastigheter ur inskrivningssynpunkt skall betraktas
såsom tillkomna genom sammanläggning är därför nödvändigt.

överläntmätarcn anför att säkerhetsunderlaget för en inteckning i en ideell
andel givetvis inte försämras genom legalisering av sämjedelning. Om sainjedelningen
genomförts på ett för inteckningshavaren ogynnsamt sätt har
skadan uppkommit genom själva sämjedelningsförfarandet; efter sämjedelningen
är det nämligen sämjelotten och inte den intecknade fastighetsandelen
som utgör inteckningsunderlaget. — Om en delägares innehav i ett hemman
grundar sig på olika fång, av vilka vissa är lagfarna och på skilda sätt
intecknade medan andra saknar lagfart, vore det — med hänsyn till det
efterföljande sammanläggningsförfarandet — ingen olägenhet ur fastighetsbildningssynpunkt
att bilda en särskild fastighet för varje särskilt intecknad
fastighetsdel. Enligt överlantmätaren förefaller det svårt att konstruera
något praktiskt tänkbart fall, där genom äganderättsutredningsförfarandet
inteckningshavares rätt kan råka i fara. I stället torde det vara så, att inteckningshavaren
bär enbart fördelar av den konkretisering av inteckningsunderlaget
som förfarandet medför.

Departementschefen

I den mån vid äganderättsutredning befinnes, att den faktiska indelningen
i ägolotter avviker från den rättsliga fastighetsindelningen, skall

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1962

förrättningen enligt lantmäteristyrelsens förslag medföra att ägolotterna
anses utlagda genom laga delning. En sådan legalisering av sämjevis utlagda
fastigheter förekommer redan i begränsad utsträckning. Mot en mera
omfattande legalisering talar givetvis risken för en jordpolitiskt olämplig
fastiglietsstruktur. I de fall som åsyftas med förslaget är dock i regel fråga
om hävdeförhållanden som bestått sedan länge. Att anpassa fastighetsindelningen
till dessa stadigvarande förhållanden kan således inte i och för sig
inverka menligt på brukningsmöjligheterna. Däremot kommer otvivelaktigt
en sådan anpassning att erbjuda ett klarare utgångsläge för fortsatt fastighetsreglering.
Såsom lantbruksstyrelsen framhållit vinnes även ökade möjligheter
för lantbruksnämnden att genom aktiv inköps- och försäljningspolitik
främja den yttre rationaliseringen. Då härjämte en parcellering kan
i viss mån motverkas genom förslagets regler om sammanläggning, synes
mig övervägande skäl tala för att förläna äganderättsutredning fastighetsbildande
verkan.

Av skäl som lantinäteristyrelsen anfört hör äganderättsutredning likställas
med laga jorddelning även därutinnan, att jorden vid framtida laga
skifte skall fördelas efter innehavet på sätt föreskrives i 9 kap. 2 § jorddelningslagen.
Skulle någon gång inträffa att ett par sämjelottsägare vill bibehålla
andelstalel som delningsgrund vid kommande laga skifte, kan de
nå detta syfte genom att häva sämjedelningen och sålunda vid äganderättsutredningen
framstå som samägare. Däremot saknas anledning att låta
äganderättsutredning medföra den inskränkning i rätten att framdeles erhålla
laga skifte, som enligt 1 kap. It § jorddelningslagen åtföljer vissa
slag av laga jorddelning. Liksom lantmäteristyrelsen anser jag inte lieHer
att den tastighetsbildande effekten bör utsträckas därhän, att fastighetsgränserna
skall anses lagligen bestämda.

Legalisering av sämjevis verkställda jorddelningar får givetvis inte ställas
i utsikt så rundhänt, att nya privata styckningar därigenom frammanas.
Äganderättsutredningens legaliseringsverkan bör därför enligt min mening
förbehållas sämjeåtgärder som företagits före den nya lagens ikraftträdande.

Frågan, huru den föreslagna legaliseringen av sämjeåtgärder kan komma
att inverka på inteckningshavares ställning, har dryftats i flera remissyttranden.
Delvis synes man därvid ha utgått från en annan föreställning
om innebörden av gällande rätt än den vanligen härskande uppfattningen.
Sämjedelas en intecknad fastighet eller överlåtes viss ytvidd därav, kommer
inteckningen, vare sig legalisering sker eller inte, att fortfarande
gälla primärt i hela det ursprungliga området. Inteckning, som meddelats
i kvotdel av fastighet, lärer, om kvotdelen utbrytes sämjevis, därefter belasta
enbart sämjelotten. På liknande sätt kommer inteckning i en sämjelott
att, om sämjedelningen häves, därefter gälla i motsvarande kvotdel av
hela fastigheten. Med hävande av sämjedelning torde härvid likställas det
fall att sämjelotterna förenas i en ägares hand. Rättsverkningarna för inteckningshavarna
inträder således som en omedelbar följd av ägarnas dis^

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1962

positioner. Det är svårt att se att därutöver skulle kunna inträffa någon
menlig effekt av själva legaliseringen; snarare synes denna vara ägnad
att stabilisera inteckningshavarnas ställning gentemot ägarnas godtycke.
Detta gäller sannolikt även i åtminstone flertalet fall av komplicerad sämjedelning
och av sämjeägoutbyte, ehuru sådana åtgärders återverkan på
inteckningar måhända inte kan i allo förutsägas. Skulle likväl i något dylikt
fall själva legaliseringsmomentet visa sig kunna försvåra bedömandet
av underlaget för en inteckning och kan inte frågan lösas genom överenskommelse,
får vederbörlig undersökning anställas i samband med fastighetsbokens
uppläggande. Frågor av detta slag lärer knappast komma att
anmäla sig i sådan omfattning att äganderättsutredningen bör tyngas med
särskilda regler för dem. Av naturliga skäl är nämligen kreditgivarna återhållsammare
och därmed inteckningar alltmera sällsynta ju värre fastighetsförhållandena
invecklats. En annan sak är att förrättningsmannen givetvis
bör tillvarataga och tillhandahålla allt sådant utredningsmaterial som
kan underlätta införandet av gällande inteckningar i fastighetsboken.

3. Lagfartsfrågor
Lantmäteristyrelsen

Lantmäteristyrelsen finner det angeläget att resultatet av en äganderättsutredning
snabbt leder till lagfart för markägarna. Principiella betänkligheter
kan inte anföras mot att meddela lagfart på grundval av utredningsresultatet,
om utredningen verkställes så att markägarna får tillfälle att vid utredningen
bevaka sin rätt och envar markägares rätt beaktas. Liksom nu är
fallet bör förutsättning vara, att kungörelse utfärdats på betryggande sätt.
Tveksamt är emellertid om kungörelseförfarande fyller sitt egentliga syfte,
om det, såsom nu sker, äger rum först sedan utredningen avslutats och det
endast konfirmerar resultatet av utredningen. Kungörelseförfarandet fyller
bättre sin funktion, om det sker före utredningen och då upplyser, att
frågor om äganderätt kommer att behandlas. Däremot kräves knappast
under utredningens gång något kungörelseförfarande eller särskilt kungörande
av att utredningen fullföljes med meddelande av lagfart.

Lantmäteristyrelsen framhåller vidare, att trots äganderättsutredningens
fastighetsbildande verkan betydande svårigheter återstår att ernå sådant
samband mellan den legala fastighetsindelningen och föreliggande äganderätter,
att lagfart kan meddelas enligt gällande regler. Sålunda kan äganderätt
som har karaktären av heterogent andelsinnehav, d. v. s. äganderätt till
olika stora andelar i olika skiften och tillydenheter till fastigheter eller sämjelotler,
inte anges med andelstal i fastigheten som helhet utan endast i varje
särskilt skifte till fastigheten. Enligt lagfartsförordningen torde möjlighet
saknas att medge lagfart å sådant innehav. För lösande av detta problem
diskuterar styrelsen olika alternativ och finner att det önskade resultatet
kan nås på tre olika vägar, nämligen genom särskilda bestämmelser i fas -

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1962

tighetsbildningshänseende eller i registreringshänseende eller i lagfartshänseende.
Fastighetsbildningsalternativet skulle innebära en så djupf gående
uppdelning i fastigheter, att man endast erhåller enheter som innehas med
enhetlig äganderätt. Detta skulle i många fall leda till att inägor, hemskog,
utskog och fäbodeskog till nuvarande fastigheter skulle åtskiljas och utgöra
särskilda fastigheter. Registreringsalternativet skulle innebära att varje heterogent
andelsinnehav skulle upptagas i jordregistret såsom särskild fastighet
(andelsfastighet) med olika andelstal angivna i fastighetens skilda skiften.
Lagfartsalternativet skulle innebära att bestämmelserna om lagfart ändrades
så, att lagfart kunde meddelas å fång av ifrågavarande slag.

Lantmäteristyrelsen framhåller att samtliga nu angivna lösningar är förenade
med vissa olägenheter. En lösning i enlighet med fastighetsbildningsalternativet
ansluter sig nära till förfarandet vid uppläggande av fastighetsregister
enligt de för stad meddelade bestämmelserna. Detta alternativ
skulle emellertid enligt styrelsen kunna få svåröverskådliga och skadliga
verkningar i jordpolitiskt hänseende, och såväl de enheter, som skulle införas
i jordregistret, som de, å vilka särskild lagfart skulle få meddelas, komme
att bli mycket talrika, var och en motsvarande ett i regel obetydligt objekt
på marken. Lagfartsalternativet medför svårigheter för markägaren att
rätt individualisera sitt innehav vid exempelvis försäljning. Dessa olägenheter
avhjälpes emellertid genom att innehav av ifrågavarande heterogena
beskaffenhet får en officiell beteckning, vars innebörd framgår av register
och förrättningsakt. Lämpligaste sättet att erhålla sådan beteckning synes
vara att i enlighet med registreringsalternativet införa de heterogena andelsinnehaven
i jordregistret. Någon ny princip innebär ej detta, eftersom
gällande registerbestämmelser i viss omfattning medger registrering av andelsfastigheter.
De skäl som brukar anföras mot tillskapande av andelsfastigheter
bör enligt styrelsen få vika, då väsentliga olägenheter i andra avseenden
härigenom kan undvikas och fråga i allmänhet är om en endast
temporär företeelse.

Lantmäteristyrelsen anser på grund av det anförda, att registreringsalternativet
i första hand bör ifrågakomma för lösande av problemet med lagfart
å de heterogena andelsinnehaven, och förordar att sådana ändringar
vidtages i registreringsbestämmelserna, att heterogena andelsinnehav efter
verkställd äganderättsutredning kommer att införas i fastighetsregister.

Styrelsen har sedermera i promemorian den 8 november 1961 framlagt
förslag till kungörelse med särskilda bestämmelser i vissa fall i fråga om
fastighetsredovisning. Förslaget innehåller i huvudsak följande. Om registerfastighet
genom förrättning för äganderättsutredning delats i flera lotter,
skall vad som är stadgat om registrering av delning för utbrytning av andel
av fastighet äga motsvarande tillämpning. Lott som inte motsvarar andel av
fastighet skall dock registreras på samma sätt som fastighet, bildad genom
avstyckning. Om fastighet i fråga om äganderätten är uppdelad så, att delägares
andel är redovisad med olika andelstal i olika ägoområden — heterogent
andelsinnehav — skall sådan andel registreras som särskild fastig -

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1962

het. För samtliga fastigheter, som redovisas vid förrättningen, skall uppgift
om förrättningen införas i registret. Från denna bestämmelse skall dock
lantmäteristyrelsen äga medge undantag för vissa fall.

Departementschefen

Enligt lantmäteristyrelsens förslag skall efter äganderättsutredningen lagfart
meddelas för markägarna på grund av förrättningen. Att så sker är
ju i själva verket ett väsentligt syfte med äganderättsutredningen. För att
möjliggöra lagfart på sådan äganderätt, som har karaktären av så kallat
heterogent andelsinnehav, har styrelsen förordat sådana bestämmelser angående
registrering, att varje heterogent andelsinnehav upptages i fastighetsregistret
såsom särskild fastighet i likhet med dem som bildats genom förrättningen.
En sådan lösning synes även mig vara ändamålsenlig. Det torde
få ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda erforderliga registreringsbestämmelser,
sedan förevarande lagstiftningsärende behandlats av riksdagen.

På grund av vad i det föregående anförts har inom jordbruksdepartementet
utarbetats förslag till lag om äganderättsutredning, lagfart och sammanläggning
av fastigheter i vissa fall i Kopparbergs län, vilket förslag torde
få såsom Bilaga B fogas till detta protokoll.

Jag torde härefter få övergå till att närmare behandla förslagets olika
bestämmelser.

4. Detaljutformning

1 §•

Första stycket i denna paragraf motsvarar 1 § och andra stycket 22 § i
lantmäteristyrelsens förslag.

Lantmäteristyrelsen anför beträffande de i första stycket angivna materiella
villkoren för lagens tillämpning, att avsikten är att skapa möjlighet
att ordna upp fall, då äganderätten till fast egendom inom by eller annan
enhet med större antal fastigheter är i betydande omfattning oklar. Lagfartsförhållandena
är härvidlag enligt styrelsen inte i och för sig avgörande,
men i allmänhet torde äganderätten vara oklar, då ett stort antal delägare
inom området saknar beviljad lagfart. Å andra sidan kan det tänkas, anför
styrelsen vidare, att lagfarter förekommer i relativt stort omfattning, ehuru
äganderättsförhållandena är oklara till följd av att exempelvis sämjedelning
och andra privata delningsåtgärder skett i stort utsträckning. Som
förutsättning för äganderättsutredning bör enligt styrelsen gälla att förhållandena
skall vara så tilltrasslade, att de endast ofullständigt eller blott
med avsevärd tidsutdräkt eller stora kostnader för delägarna och det allmänna
kan klarläggas genom till huds stående medel, såsom civilprocess,
kungörelselagfart eller jordrannsakan.

Som eu viktig synpunkt beträffande omfattningen av de särskilda områden,
inom vilka äganderättsutredningen skall ske, framhåller lantmäteri -

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1962

styrelsen att avgränsningen göres så att framtida indelning i naturliga fastighetsregleringsområden
underlättas.

Det är icke möjligt, anför lantmäteristyrelsen -vidare, att nu i detalj ange
vilka områden som på detta sätt bör komma i fråga, utan prövningen härav
får ske från fall till fall. Omfattningen av den med lagen avsedda verksamheten
blir i hög grad beroende av lantmäteriets personella resurser. Detta
talar för att lagens tillämpning överlätes åt lantmäteristyrelsen på samma
sätt som fråga om verkställande av förrättning för äganderättsutredning
och sammanläggning enligt 1943 års lag. En äganderättsutredning har
emellertid andra aspekter av primär betydelse särskilt för inskrivningsverksamheten
inom domsagorna. Med hänsyn härtill och till åtgärdernas
extraordinära natur samt till den omständigheten, att frågan om att ställa
personal till förfogande — om annan personal än lantmäteristatens skall
utnyttjas för utredningsarbetet — kan behöva lösas redan i samband med
frågan om lagens tillämpning, föreslår styrelsen att sistnämnda fråga avgöres
av Kungl. Maj:t. Behovet av inflytande för lantmäteristyrelsen torde
kunna tillgodoses genom att fråga om lagens tillämpning upptages till prövning
av Kungl. Maj :t på förslag av lantmäteristyrelsen.

Beträffande 22 § i lantmäteristyrelsens förslag anför styrelsen, att äganderättsförhållandena
i en by eller annat liknande område kan vara tämligen
klara och ostridiga, medan brister däremot i betydande utsträckning
föreligger i fråga om lagfarterna. Om laga skifte enligt dalalagen eller
förrättning enligt 1943 års lag inte kan verkställas, finns f. n. ytterst begränsade
möjligheter att komma till rätta med sådana brister. På grund
härav föreslår styrelsen att lagens bestämmelser i tillämpliga delar skall
gälla beträffande område där i betydande omfattning lagfart med anslutning
till äganderättsförhållandena saknas. Som exempel anföres den s. k.
bergfrälsebygden, där fastighetsförhållandena numera i stort sett är
ordnade och äganderättsförhållandena torde vara nöjaktigt utredda, medan
i lagfartshänseende föreligger betydande svårigheter. Då särskilda lagfartslagen
inte är tillämplig här, har det inte varit möjligt att med hjälp av denna
lag ordna upp lagfartsförhållandena.

Kammarkollegiet finner det onödigt betungande, att Kungl. Maj :t skulle
från fall till fall besluta om lagens tillämpning, och förordar att dessa beslut
i stället får fattas av lantmäteristyrelsen efter hörande av domhavanden.

Lantbruksstyrelsen framhåller att förslaget i hög grad berör lantbruksorganisationens
verksamhet för jord- och skogsbrukets rationalisering. Förslag
om lagens tillämpning bör därför kunna väckas även av lantbruksorganisationen.
Alternativt kan frågan lösas så, att förslag framlägges av lantmäteristyrelsen
i samråd med lantbruksstyrelsen. Självklart torde vara att,
innan beslut meddelas, lantbruksnämndens yttrande skall föreligga, såvida
inte i något fall området i fråga helt är avsett för annat än jordbruk eller
skogsbruk.

Lantbruksnämnden anmärker att lantmäteristyrelsen — innan förslag avges
till Kungl. Maj:t — bör taga kontakt med länsstyrelsen, lantbruks -

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1962 45

nämnden och övriga förekommande länsinstanser och kommunala myndigheter.

Häradshövdingen i Nås och Malungs domsaga anser att en effektiv organisation
under överlantmätarens ledning bör skapas för lagens tillämpning.
Rätten att göra framställning angående förordnande om äganderättsutredning
bör då tillkomma överlantmätaren, och rätten att besluta om
äganderättsutredning bör tillkomma lantmäteristyrelsen. Även häradshövdingen
i Nedanstljans domsaga anser att initiativrätten bör tillkomma överlantmätaren
och beslutanderätten lantmäteristyrelsen.

Departementschefen. I likhet med lantmäteristyrelsen anser jag att förordnande
om äganderättsutredning bör i varje särskilt fall meddelas av
Kungl. Maj :t. Formellt bör dylikt förordnande kunna meddelas oberoende
av om lantmäteristyrelsen framlagt förslag därom, men i verkligheten får
givetvis styrelsen med sin överblick över de personella resurserna i första
hand svara för erforderlig angelägenhetsgradering av förekommande projekt.
Givetvis kommer berörda lokala organ att höras innan förordnande
meddelas.

Som förutsättningar för förordnande bör i första hand gälla att ovisshet
råder rörande äganderätten till fastigheter ävensom att ett klarläggande finnes
vara av väsentlig betydelse från allmän och enskild synpunkt samt
lämpligen böra åvägabringas i ett sammanhang. Förrättningsområdet får
avpassas med hänsyn härtill och kommer således i regel att omfatta ett
större antal fastigheter med så hopflätade äganderättsförhållanden, att man
inte lika förmånligt kan vinna klarhet med vanliga rättsinstitut. Det bör
också tillses att en naturlig indelning i fastighetsregleringsområden underlättas
för framtiden.

I andra hand bör kunna förordnas om äganderättsutredning beträffande
område där väl äganderättsförhållandena är klara men lagfart saknas i betydande
omfattning. För sådan förrättning bör samtliga bestämmelser i lagen
vara tillämpliga, ehuruväl förfarandet emellanåt torde kunna gestaltas
enklare än vid ordinär äganderättsutredning.

Såsom framgår av ett utav generaldirektören Harald Malmberg avgivet
betänkande (SOU 1959:31) finns inom länet talrika myrslogsenklaver. Förekomsten
av dessa enklaver, beträffande vilka betydande rättsosäkerhet
råder i olika avseenden, medför olägenheter ur bland annat fastighetsbildnings-
och skogsvårdssynpunkt. Genom förrättningar enligt förevarande
lagstiftning synes dessa olägenheter i stor utsträckning kunna undanröjas.
Vid sådana förrättningar torde god ledning kunna hämtas ur den ingående
utredning som Malmberg verkställt.

2 §•

Första stycket motsvarar 2 § i lantmäleristyrelsens förslag. Andra stycket
har sin motsvarighet i 3 § första stycket första punkten i styrelsens förslag.

Lantmäteristyrelsen. Om sättet för verkställande av äganderättsutredning

Kungi. Maj:ts proposition nr 159 år 1962

anför lantmäteristyrelsen att, om kravet på enkelhet i förfarandet skall bli
tillgodosett, ett institut för äganderättssanering inom områden av nu ifrågavarande
slag till väsentlig del måste grundas på — förutom efterforskningar
i källmaterial — undersökningar av hävdeförhållanden på marken
samt förhandlingar mellan sakägare. Utredningsarbetet måste därför ske
i form av en förrättning, som bör utformas på i huvudsak samma sätt som
en jorddelningsförrättning. — Reglerna angående förfarandet hör vara sådana,
anför styrelsen vidare, att de ger möjlighet till samverkan mellan jurister
och lantmätare. Det torde dock inte vara lämpligt att konstruera ett
kollegialt förrättningsforum. Man kan knappast räkna med en sådan tillgång
på lämpliga förrättningsmän, alt det finns möjlighet att förordna personer
av båda nu nämnda kategorier för varje förekommande förrättning.
Härtill kommer, att i en dylik förrättningsinstans med hänsyn till möjligheten
alt förrättningsmännen kan stanna i delade meningar helst bör ingå
mer än två förrättningsmän, vilket skulle ytterligare öka den nyss berörda
svårigheten. Det nu anförda talar enligt lantmäteristyrelsen för att i princip
anförtro förrättningen åt en enda förrättningsmän. Denne bör enligt
styrelsen vara antingen jurist, helst domstolsjurist, eller lantmätare. Bristen
på jurister för nu ifrågavarande ändamål gör det emellertid sannolikt,
att till förrättningsmän i allmänhet torde få förordnas lantmätare. I en del
fall kan vissa utrednings- och mätningstekniska uppgifter vara särskilt dominerande
och i sådana fall bör lantmätare förordnas. Lantmäteristyrelsen
anför att i förslaget till lagtext valts en formulering av kompetensvillkoren i
nära anslutning till stadgandet i 19 § lagen om enskilda vägar.

Avgörande vid valet av förrättningsmän, anför styrelsen vidare, bör vara
den verkliga och inte blott formella kompetensen hos vederbörande. Förrättningsmannen
bör ha ådagalagt förmåga och vunnit erfarenhet, som står i
förhållande till förrättningens svårighetsgrad. Av praktiska skäl bör det
inte vara uteslutet att förordna chefen för viss organisationsenhet inom lantmäteriet
i stället för viss tjänsteman personligen. Det får sedan bliva lantmäteristyrelsens
sak att med stöd av instruktion och arbetsordning medge
delegering till annan lämplig befattningshavare, därest så anses önskvärt
av organisatoriska skäl.

Det kan ifrågasättas, fortsätter lantmäteristyrelsen, om möjligheten att
på sätt som kan ske vid jorddelningsförrättning erhålla hjälp genom tillkallande
av sakkunnig är tillfyllest utifrån det allmänna önskemål om samverkan
som tidigare uttalats. Styrelsen har därför övervägt att upptaga bestämmelser
om biträdande förrättningsmän. Dessa bestämmelser måste då
utformas så att arbetsuppgifterna och därmed ansvaret klart avgränsas.
Styrelsen har med hänsyn till praktiska synpunkter stannat för att förorda
att endast en förrättningsmän utses och att behovet av särskild sakkunskap
tillgodoses genom möjligheten att tillkalla sakkunnig enligt reglerna i jorddelningslagen.
I förslaget har därför hänvisning gjorts till de stadganden
i jorddelningslagen, som reglerar sakkunniginstitulet vid lantmäteriförrättningar.
Styrelsen anmärker, att härigenom beretts möjlighet att till sak -

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1962

kunnigt biträde tillkalla lantmätare eller jurist och att även eljest skaffa
den sakkunnig!^ älp, som kan vara erforderlig.

Häradshövdingen i Nås och Malungs domsaga anser det mest ändamålsenligt
att till förrättningsman i regel förordnas lantmätare och framhåller angelägenheten
av att på grund av lagens extraordinära karaktär endast person
med omfattande erfarenhet av länets förhållanden erhåller dylikt förordnande.

Departementschefen. Såsom lantmäteristyrelsen anfört bör äganderättsutredning
ske i form av en förrättning på i huvudsak samma sätt som en jorddelningsförrättning.
Jag ansluter mig till styrelsens mening att förrättningen
bör handläggas av en enda förrättningsman, vilken förordnas av lantmäteristyrelsen.
Härtill bör utses sådan person, lantmätare eller annan, som har
erforderlig kunskap och erfarenhet och även i övrigt är lämplig till uppdraget.

I paragrafens andra stycke hänvisas till vissa bestämmelser i jorddelningslagen
angående förrättningsman, sakkunnigt biträde och hantlangning. I enlighet
härmed skall förrättningsman vid äganderättsutredning kunna anlita
sakkunnigt biträde. Särskilt då förrättningsmannen ej är lantmätare torde
denna möjlighet få praktisk betydelse. För förrättningsman och sakkunnig
skall gälla jorddelningslagens bestämmelser om jäv. Vid förrättningen skall
sakägarna tillhandahålla nödig hantlangning. Slutligen innefattar hänvisningen
bestämmelser om rätt för förrättningsmän, sakkunniga och hantlangningsmanskap
att beträda ägor samt anbringa märken och signaler.

3 §•

Denna paragraf motsvarar 4 § i lantmäteristyrelsens förslag.

Lantmäteristyrelsen uttalar att sammanställningen över relevanta lagfartsoch
inteckningsförhållanden i första hand torde kunna grundas på fastighetsböckerna.
Beträffande avsöndrade lägenheter bör dessutom sammanställningen
innehålla sådana uppgifter för identifiering av egendomen, som kan
hämtas ur protokoll eller akter. Föreskriften om inhämtande av upplysningar
angående inteckningsförhållandena är, anför styrelsen vidare, inte motiverad
av att utredningen skulle syfta till att klarlägga inteckningsförhållandena
i och för sig eller därav att inteckningshavarna skulle ha ställning som
sakägare. Men i vissa fall kan inteckningsförhållandena vara av betydelse för
utredningen och redovisningen av äganderättsförhållandena. Som exempel
framhåller styrelsen en del äldre inteckningar i kvotdelar av fastigheter.
Skulle inteckning i något fall finnas i område av fastighet, torde detta böra
beaktas, eftersom inteckningen kan motivera särskild redovisning.

Häradshövdingen i Nedansiljans domsaga framhåller att i det av honom
anförda, i det föregående (se s. 38) återgivna exemplet uppstår komplikationer
jämväl för fastighetsbokuppläggaren. För att denne i ett sådant fall
skall kunna överföra inteckningarna måste han företaga jordrannsakan och
därvid utreda inteckningsförhållandena. Detta innebär emellertid eu upprep -

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1962

ning av förrättningsmannens arbete och fördröjer dessutom utredningsresultatet.
Därtill kommer rättsosäkerhet att råda under viss tid. Detta spörsmål
bör lösas på förrättningsstadiet, lämpligen i den ordningen att förrättningsmannen
eller särskild juridisk sakkunnig prövar inteckningsförhållandena
på samma sätt som ägodelningsdomaren nu gör enligt sammanläggningslagen.
Det bör ankomma på förrättningsmannen att verka för att inteckningsförhållandena
ordnas genom frivillig medverkan av fastighetsägare och
inteckningshavare. Häradshövdingen anför slutligen, att det under alla förhållanden
bör övervägas att låta inteckningshavare få ställning såsom sakägare.

Häradshövdingen i Nås och Malungs domsaga anser att förrättningsmannen
bör ha skyldighet att utreda inteckningsförhållandena och genom kallelseförfarande
bereda inteckningshavarna tillfälle att bevaka sin rätt vid
förrättningen. Visserligen kan efter äganderättsutredning kvarstående oklarhet
om inteckningsförhållandena utredas genom förfarande enligt 6 § lagen
om uppläggande av nya fastighetsböcker för landet, men detta förutsätter att
ärendet förberetts och att personal står till förfogande just när ärendet inkommer
till domsagan. Ändock skulle det bliva ett omständligt och opraktiskt
förfarande. I stället bör inteckningar behandlas av förrättningsmannen på
samma sätt som nu sker vid fastighetsboksuppläggning.

Gävle-Dala centralkassa för jordbrukskredit och övriga kreditinstitut framhåller
att, även om inteckningar förekommer i liten omfattning, detta inte
får medföra att inteckningshavares rättssäkerhet äventyras. Kreditinstituten
ifrågasätter om inte inteckningshavare bör jämställas med sakägare, då han
härigenom bl. a. får möjlighet att besvära sig över förrättningen. Om han
inte får denna ställning, bör han i varje fall kallas till förrättningen. Härigenom
skulle han få tillfälle att reglera kreditförhållandet, innan äganderättsutredningen
avslutas.

Överlantmätaren erinrar om att bestämmelser om behandling av inteckningsfrågor
saknas både i lagen om verkan som laga skifte av sämjedelning
och i de vanliga lagaskiftesreglerna. Det synes överlantmätaren självklart
att vid äganderättsutredning intimt samråd måste äga rum mellan
förrättningsmannen och inskrivningsdomaren i sådana frågor. Bestämmelser
härom torde höra hemma i de tillämpningsföreskrifter som kommer att
utfärdas i administrativ ordning.

Häradshövdingen i Falu domsaga anmärker att lantmäteristyrelsens uttalande
om den ringa förekomsten av inteckningar saknar giltighet såvitt
angår Falu domsaga. I de 33 fastigheter, som ingår i ett nyligen avslutat
laga skifte i domsagan, finns över 40 inteckningar, de flesta penninginteckningar.
Inteckningsförhållandena har inte kunnat beaktas vid skiftet. De
torde lättare kunna ordnas sedan fastigheterna efter skiftet införts i jordregistret.
Den föreslagna lagstiftningen torde, slutar häradshövdingen, inte
försvåra uppordnandet av inteckningsförhållandena.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1962

Departementschefen. Denna paragraf anger omfattningen av den utredning
förrättningsmannen skall förebringa till grund för äganderättsutredningen.
Till detta förberedelsearbete hör att upprätta en sammanställning
över bland annat sådana inteckningsförhållanden som kan ha betydelse för
själva äganderättsutredningen. Lantmäteristyrelsen understryker särskilt
att med bestämmelsen härom inte åsyftas något klarläggande av inteckningsförhållandena
i och för sig. I vissa remissyttranden har förordats en längre
gående utredningsskyldighet rörande inteckningsförhållandena samt även
föreslagits att inteckningshavarna skulle såsom sakägare kallas till förrättningen
och äga besvära sig över denna. För min del är jag närmast benägen
alt biträda lantmäteristyrelsens ståndpunkt. Det synes mig nämligen
angeläget att ansträngningarna främst inriktas på att klarlägga äganderättsförhållandena.
Detta får dock inte hindra att förrättningsmannen, där så
kan ske utan olägenhet för förrättningen, verkar för att ordna upp även
oklara inteckningsförhållanden. Såsom jag i annat sammanhang betonat,
bör förrättningsmannen tillhandahålla fastighetsbokuppläggaren allt inkommet
utredningsmaterial som kan underlätta införandet av gällande inteckningar
i fastighetsboken. Skulle i något fall område av fastighet befinnas
häfta för inteckning på sätt som kan påverka den kommande redovisningen
av området, bör detta givetvis beaktas redan under den förberedande
utredningen.

Vad inteckningshavarnas rättssäkerhet beträffar innebar 21 § andra stycket
i lantmäteristyrelsens förslag vissa risker. Detta lagrum har emellertid
inte fått någon motsvarighet i departementsförslaget. Om likväl någon inteckningshavare
skulle kunna påvisa att hans rätt förnärmats direkt genom
en äganderättsutredning, lärer han också utan vidare vara besvärsberättigad.
Det i 5 § föreskrivna kungörelseförfarandet synes erbjuda tillräckliga
möjligheter för inteckningshavare, särskilt då kreditinstituten, att bevaka
sina eventuella intressen. Ett åläggande för förrättningsmannen att efterforska
och kalla envar inteckningshavare skulle kunna medföra ett omfattande
merarbete.

Bland förberedelseåtgärderna skall enligt lantmäteristyrelsens förslag
också ingå att upprätta karta. Till detta ämne torde jag få återkomma vid
behandlingen av 8 §.

4 §•

Paragrafen motsvarar 10 § i lantmäteristyrelsens förslag.

Lantmäteristyrelsen uttalar att förevarande bestämmelse ansetts motiverad
av huvudsakligen praktiska hänsyn. Om äganderättsutredning företages
med t. ex. en by som förrättningsområde, kan vissa hemman i byn under
utredningens gång komma att visa sig vara jämförelsevis lättutredda
samt möjliga att avskilja till särskild behandling, medan andra kan vara
ytterst besvärliga och ofta även inbördes sammanflätade. Med hänsyn till
pågående rationaliseringsåtgärder kan det, anför styrelsen vidare, också
vara angeläget att utredningen beträffande del av förrättningsområdet snabbt

4 Ilihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 159

50 Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1962

leder till resultat. I sådana fall skulle det kunna vara till väsentlig fördel
för ägarna och underlätta handläggningen, om förrättningen beträffande
lättutredda hemman kunde avslutas för sig, innan de mest tidsödande behandlats.
Om viss del av förrättning avslutas särskilt, synes denna del
lämpligen böra betraktas som en särskild förrättning. Erforderliga regler
för sådana fall om aktbildning o. d. torde få utfärdas i administrativ ordning.

Departementschefen. Beslut om uppdelning av förrättning bör kunna meddelas
när helst så finnes lämpligt under förrättningens gång.

5 §•

Paragrafen motsvarar närmast 3 § i lantmäteristyrelsens förslag.

Lantmäteristyrelsen anför att, i likhet med vad som är fallet i jorddelningslagen,
i förslaget ej upptagits någon definition rörande vilka som skall
anses såsom sakägare vid förrättningen. Det är emellertid med hänsyn till
förrättningens syfte uppenbart att alla ägare av fast egendom inom förrättningsområdet
har ställning som sakägare. Förrättningsmannens skyldighet
att till förrättningen kalla alla kända sådana sakägare framgår av hänvisningarna
till 3 kap. 1 § andra stycket, 4 § andra stycket och It § andra stycket
jorddelningslagen. Denna skyldighet innebär att som sakägare vid varje
särskilt stadium av förrättningen skall behandlas varje vid ifrågavarande
tidpunkt känd ägare eller ägarpretendent. Kallelse till första sammanträde
torde få grundas på mantalslängd och övrigt då föreliggande material.

Styrelsen anför ytterligare, att förslagets regler om kungörande i tidningar
och å anslagstavla närmast har sin grund däri, att det kungörelseförfarande,
som enligt nuvarande dalalagstiftning skall ske vid tillämpning av
de särskilda lagfartsbestämmelserna och som riktar sig till okända sakägare,
nu föreslås slopat och i stället förlagt till förrättningsstadiet. Med hänsyn
till förrättningens extraordinära art har i förslaget även upptagits regler,
som syftar till att säkerställa att sakägare i samband med kallelse till
första sammanträdet skall få viss upplysning angående principerna för och
rättsverkningarna av förfarandet. Styrelsen påpekar, att även i 5 § andra
stycket och 6 § andra stycket i styrelsens lagförslag upptagits bestämmelser
som syftar till att säkerställa att förrättningsmannen i vissa hänseenden
lämnar sakägarna biträde. Härutöver torde gälla, liksom vid handläggning
i allmänhet av förrättningar av olika slag, att förrättningsmannen bör
förvissa sig om att sakägarna har de väsentliga rättsliga sammanhangen
klara för sig och att han i rimlig mån bör avhjälpa ofullkomligheter i sakägarnas
processföring.

Beträffande hänvisningen till 7 kap. 1 § jorddelningslagen angående kallelse
till delägare i samfälld mark framhåller lantmäteristyrelsen, att denna
bestämmelse är avsedd att få betydelse endast i fråga om samfälld mark
som helt eller delvis tillhör fastigheter utanför området.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1962

Departementschefen. I första och tredje styckena av förevarande paragraf
har i anslutning till lantmäteristyrelsens förslag och 3 kap. 1 § första
stycket jorddelningslagen upptagits bestämmelser om kungörande av förrättningen.
Kungörelsen skall anslås på kommunens anslagstavla samt införas
i allmänna tidningarna och i den eller de ortstidningar, i vilka meddelanden
angående sammanträden med kommunens fullmäktige skall införas.

I andra stycket har hänvisats till vissa bestämmelser i jorddelningslagen
angående laga skiftes kungörande och fortgång, vilka ansetts böra få motsvarande
tillämpning vid förrättning för äganderättsutredning. Hänvisning
har skett, förutom till lagrum som styrelsen angivit i sitt förslag, till 3
kap. 1 § fjärde stycket och 5 a §. Däremot har jag inte funnit anledning att
medtaga de av styrelsen föreslagna hänvisningarna till 3 kap. 4 § tredje,
fjärde och femte styckena, 6 § andra stycket samt 7 och 13 §§. I stället för
hänvisningen till 4 § fjärde stycket har i slutet av förevarande paragraf
stadgats, att sakägares utevaro från lagligen kungjord förrättning inte får
hindra förrättningens företagande.

6 §-

Paragrafen motsvarar 5 § första stycket i lantmäteristyrelsens förslag.

Lantmäteristyrelsens förslag innebär att minst två sammanträden skall
hållas under förrättningen. I övrigt kan handläggningen ske i annan ordning
än vid sammanträde, men styrelsen anser sannolikt att förrättningsmännen
i allmänhet kommer att finna det lämpligt att hålla betydligt flera
än två sammanträden. Det torde ofta vara lämpligt att förrättningsmännen
som första förrättningsåtgärd håller sammanträde för att informera sakägarna
om förrättningens företagande och den fortsatta handläggningen
därav. Emellertid är det uppenbart, fortfar styrelsen, att sammanträde på
ett så tidigt stadium knappast kan ge något mera betydelsefullt resultat utöver
det rent informativa momentet. Det torde däremot vara erforderligt att
den av förrättningsmännen enligt 4 § i styrelsens förslag frambragta utredningen
framlägges vid sammanträde och inte uteslutande i annan ordning
med hänsyn till denna utrednings grundläggande betydelse för det preciserande
av sakägarnas äganderättsanspråk, som därefter sker.

Häradshövdingen i Nedansiljans domsaga föreslår den ändringen i lantmäteristyrelsens
förslag till 5 §, att sakägarna skall föreläggas att inom
skälig tid anmäla sina äganderättsanspråk.

Departementschefen. Enligt min mening bör förrättningsmännen uttryckligen
åläggas att vid det första sammanträdet med sakägarna redogöra för
förrättningens omfattning och ändamål. Sakägarna skall då även få tillfälle
att laga del av det grundmaterial — fastighetsregisterutdrag och sammanställning
angående lagfarts- och inteckningsförhållanden — som införskaffats
och iordningställts jämlikt 3 §. Härefter bör sakägarna föreläggas
alt inom viss tid anmäla sina äganderättsanspråk och alt i samband

■tf Hihang till riksdagens protokoll 1!)G2. 1 samt. Nr 15!)

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1962

därmed förete sådana handlingar och ineddela sådana upplysningar angående
hävdeförhållanden med mera, som kan vara av betydelse för äganderättsutredningen.
Anmälan bör kunna göras såväl muntligen som skriftligen.
Tiden för föreläggandet bör medge skäligt rådrum och i intet fall bestämmas
till mindre än en månad. Föreläggandet bör uppläsas för sakägarna
och så fort ske kan anslås på kommunens anslagstavla.

7 §•

Första stycket motsvarar 5 § andra stycket i lantmäteristyrelsens förslag.
Andra stycket i paragrafen motsvarar 6 § i styrelsens förslag.

Lantmäteristyrelsen uttalar att till förrättningsmannens skyldigheter bör
höra att biträda vid klarläggande av de hävdeförhållanden som åberopas och
att därvid i mån av behov på lämpligt sätt inmäta hävdelinjer. Dessa skall
därefter redovisas på förrättningskartan. Hävderedovisningen bör ske översiktligt.
Genom redovisningen eftersträvas endast att erhålla en karta, liknande
registerkarta enligt 7 kap. lagen om fastighetsbildning i stad.

Lantmäteristyrelsen förordar att, om det är uppenbart att äganderättsanspråk
föreligger, ehuru det ej anmälts, även sådant anspråk skall redovisas.
Styrelsen syftar då närmast på fall, då det bland grannar eller andra sakägare
är känt att viss person äger fastighet eller område, ehuru han på grund
av bosättning på annan ort eller av annan orsak inte avhört sig vid förrättningen.
Då objektet för anspråket är en hel fastighet eller andel i fastighet,
kan det även tänkas att personen i fråga har lagfart därpå. Påträffas sådant
fall skulle det enligt styrelsens mening vara onödigt strängt att inte upptaga
och redovisa anspråket. Styrelsen framhåller dock, att förrättningsmannen
inte skall vara skyldig att särskilt efterforska dylika fall. Någon rättsförlust
kan därigenom inte uppkomma. Skulle sådan skyldighet införas, bleve
det svårt att på lämpligt sätt avgränsa skyldigheten, och principerna i det
föreslagna utredningssystemet kunde i väsentlig mån rubbas.

Vidare framhåller lantmäteristyrelsen vikten av att sakägarna får tillfälle
att under förrättningen jämföra sina äganderättsanspråk och plädera mot
varandra. Om anspråken framställs vid sammanträde, kan de måhända genast
jämföras, klarläggas och vid behov bemötas. Från såväl sakägarnas som
förrättningsmannens synpunkt synes en sådan ordning ofta vara lämplig.
Det bör emellertid inte vara uteslutet att anspråken upptages och redovisas
i annan ordning, blott tillfälle därefter ges sakägarna att vid sammanträde
lämna den jämförande belysning som nyss nämnts.

Departementschefen. Förrättningsmannens medverkan vid klarläggandet
av äganderättsanspråken är avsedd som ett betydelsefullt led i äganderättsutredningen.
För den prövning, som förrättningsmannen skall ägna anspråken,
är det viktigt att deras innebörd blir omsorgsfullt utredd. Det bör vara
sakägarna angeläget att i möjligaste mån styrka sina anspråk med överlåtelsehandlingar,
lantmäterihandlingar, sämjedelningsavtal och dylikt. Förrättningsmannen
bör därvid på lämpligt sätt biträda dem. Vidare bör för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1962

rätlningsinannen ha att upprätta en sammanställning över anspråken och
vad eljest är honom känt rörande förhållanden av betydelse för äganderättsutredningen.
Däri bör givetvis åberopade fång anmärkas. I vad mån bevismaterial
i övrigt behöver redovisas får bero på omständigheterna i det särskilda
fallet. Självfallet skall i sammanställningen även upptagas sådana för
förrättningsmannen kända ägare som inte avhörts vid förrättningen. — Till
frågan om redovisningen på förrättningskartan torde jag få återkomma vid
behandlingen av 8 §.

Sedan materialet sammanställts, bör hållas nytt sammanträde, därvid
sakägarna skall få tillfälle att taga del av sammanställningen. Förrättningsmannen
bör då också redogöra för den förebragta utredningen i den mån så
föranledes till exempel därav att två eller flera framställt anspråk beträffande
samma egendom. Till sist måste möjlighet beredas sakägarna att vid sammanträdet
eller senare slutföra sin talan.

8 §.

Paragrafen motsvarar 7 § i lantmäteristyrelsens förslag.

Lantmdteristyrelsen framhåller till en början att förrättningsmannen
skall bedöma samtliga omständigheter som framkommit under utredningen.

I fall, då fångeshandling saknas men enligt sed i orten verkligt fång ändock
anses föreligga, samt i likartade fall bör förrättningsmannen grunda
äganderättsutredningen på vad som framkommit rörande hävden. Om förrättningen
skall ge ett godtagbart resultat, kan förrättningsmannen icke vara
bunden av att formellt giltiga fång har kunnat utrönas föreligga. Vid konkurrerande
anspråk avser förrättningsmannens ställningstagande endast
frågan om bättre rätt till marken mellan de pretendenter, som kan uppträda
med billiga anspråk på äganderätt. Förrättningsmannens prövning kan
i enkla fall, främst då anspråk lämnats obestritt, göras synnerligen enkel.
Om anspråket styrkts av omständigheter, som ger vid handen att hävd föreligger,
och om inte annan omständighet talar mot anspråket, bör i allmänhet
ej krävas ytterligare dokumentering av äganderätten i annan mån än
som kan vara erforderligt för att fastställa objektets identitet och dess
anknytning till jordregistrets fastighetsbeteckningar. Men i princip skall
alltid en prövning ske; ett påstående om äganderätt får inte okritiskt godtagas.
Möjlighet får ej öppnas för illojala personer att låta sig antecknas
såsom ägare till egendom, beträffande vilken anspråk ej föreligger från
annan.

I tvistiga fall, anför lantmäteristyrelsen vidare, får prövningen av föreliggande
bevismaterial göras mera grundlig. Om hävdeförhållandena är
ostridiga, torde man kunna utgå från dessa och därefter undersöka om
anledning finns all frångå dem. Förrättningsmannen bör vara skyldig att
beakta allt bevismaterial som åberopats av pretendenterna i det stridiga
föihallandet. Han bör även ha rätt att beakta material, som framkommit
från annan sakägare liksom omständighet som förrättningsmannen iakttagit
utan att den åberopats av sakägare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1962

Om beträffande viss egendom inte föreligger tillräckligt underlag för
prövning av frågan vem som är ägare, skall enligt lantmäteristyrelsens förslag
antecknas att egendomen tillhör okänd ägare. I fråga om sådan egendom
får förrättningen verkan endast i fastighetsbildningshänseende. Styrelsen
anmärker att det inte torde komma att bliva vanligt att område redovisas
på detta sätt. — Det synes inte vara anledning, anför styrelsen vidare, att
föreskriva skyldighet för förrättningsmannen att föranstalta om förordnande
jämlikt 18 kap. 4 § föräldrabalken av god man för egendom som här avses.
Behov torde inte föreligga av att någon för talan för egendomen, då förrättningen
endast har begränsad rättsverkan. Därtill kommer att en god man
knappast har möjligheter att tillföra förrättningen något av värde.

Resultatet av den verkställda utredningen skall enligt lantmäteristyrelsens
förslag redovisas i en äganderättsförteckning. Denna skall ha samma
innehåll som delningsbeskrivning vid laga skifte enligt dalalagen, vilken
beskrivning ligger till grund för lagfart enligt den gällande särskilda lagfartslagen.
Äganderättsförteckningen skall innehålla förrättningsmannens
beslut. Lantmäteristyx-elsen anser det ligga i sakens natur att skäl för beslutet
skall redovisas vid tvist. I andra fall torde helt kortfattat kunna hänvisas
till fång eller hävdeförhållande, som föranlett bifall till anspråket,
eller till att ett vederhäftigt anspråk inte bestritts. Styrelsen framhåller också
att av förteckningen bör framgå huruvida egendom är enskild i äktenskapsrättsligt
hänseende.

Lantmäteristyi''elsen anför vidare. Äganderättsförteckningen, som skall
innehålla en fullständig redovisning även av den fastighetsindelning som
skall bliva resultatet av förrättningen, bör uppställas så att den underlättar
det registreringsarbete som följer efter förrättningen. Alla de fastigheter
inom förrättningsoinrådet, som finns upptagna i jordregistret, måste därför
behandlas. Vid arbetet med äganderättsförteckningen skall beaktas
reglerna om förrättningens fastighetsbildande verkan samt om registrering.
Utredningsresultatet måste också, framhåller styrelsen, med hänsyn till
kravet på samband mellan innehav på marken och de redovisade äganderätterna
införas på förrättningskartan så att de enskilda innehavens omfattning
och lokalisering utvisas. Redovisningens noggrannhet och vikt
såsom rättsurkund bör inte sträckas längre än ändamålet kräver. Kartmaterialet
kommer dessutom i regel inte att kunna utan tidsödande kompletteringsarbeten
användas vid en efterföljande fastighetsreglering, emedan
ändrade förhållanden i olika avseenden kan ha uppkommit under mellantiden.
Det torde därför vara tillfyllest, att kartredovisningen sker översiktligt
utan något högre krav på noggrannhet. Som underlag för redovisningen
bör kunna användas befintligt kartmaterial. Det torde få ankomma på lantmäteristyrelscn
att i detta avseende utfärda erforderliga anvisningar.

Redovisningen kommer i princip, anför lantmäteristyrelsen till sist, att
hänföra sig till förhållandena vid den tidpunkt då äganderättsanspråken
framställts. Om ändring inträffar därefter, synes det inte erforderligt eller
måhända — med hänsyn till den frihet från lagfartsstämpel som kan kom -

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1962

ma att gälla vid lagfart enligt förevarande lag — ens lämpligt att i förteckningen
redovisa sådan ändring.

Svea hovrätt framhåller att förfarandet bör vara en officialprövning i så
måtto, att förrättningsmannen, då tvist föreligger eller det eljest är erforderligt,
verkställer noggrann äganderättsutredning. — Visserligen torde underställda
tvister vid laga skiften enligt dalalagen ha varit relativt fåtaliga,
men detta har säkerligen till mycket stor del berott på den noggranna officialutredning,
som vederbörande förrättningsman verkställt och genom vilken
sakägarna blivit upplysta och övertygade om rättsläget. Hovrätten framhåller,
att önskemålet om snabbhet i förfarandet inte får hindra att förrättningsmannen
i de fall då det är nödvändigt verkställer en ingående officialutredning,
som liksom hittills väsentligen blir av historisk art. Fragan om
andel i skog torde ofta göra en sådan noggrann utredning erforderlig. Vidare
lär dylik utredning erfordras varje gång anspråk framställts och tillräckligt
underlag saknas för prövning av anspråket. Mången gång torde
tidsvinst i stället för tidsförlust uppstå, om man genom att verkställa noggrann
äganderättsutredning kan undvika att förrättningen onödigtvis överklagas.

Gentemot lantmäteristyrelsens förslag angående anteckning om okänd
ägare understryker hovrätten att kravet på ordning och reda i fastighetsredovisningen
fordrar att inte för många luckor uppstår i äganderättsutredningarna.
Möjligen kan anteckning att egendom tillhör okänd ägare utan
olägenhet ske i fall då äganderättsanspråk inte framställts och det inte heller
är uppenbart att sådant anspråk ändock föreligger. Sådana fall kan dock
inte förväntas bliva särskilt vanliga. Då anspråk framställts bör däremot endast
i undantagsfall anteckning om okänd ägare ske. Om tillräckligt underlag
inte föreligger för prövning av anspråket, bör detta förhållande föranleda
så noggrann utredning, som i det föreliggande fallet krävs för att
pröva anspråket. Om verklig tvist föreligger mellan två pretendenter torde,
åtminstone då det är klart att endera av dem och inte någon annan är rätt
ägare, i allmänhet anteckning att egendom tillhör okänd ägare inte böra ske.
I sådant fall bör förrättningsmannen söka slita tvisten och såsom ägare anteckna
den av pretendenterna, som han finner äga bättre rätt till egendomen.
Slutligen ifrågasätter hovrätten om inte ny förrättning bör kunna ske
inom område som en gång blivit ägoutrett, därest för fastigheter, beträffande
vilka anteckning gjorts om okänd ägare, äganderättsfrågan skulle komma
i nytt läge.

Häradshövdingen i Nedansiljans domsaga anför att från rättssäkerhetssynpunkt
vissa betänkligheter synes kunna anföras mot den föreslagna oidningen
för äganderättsutredningen. Förrättningsmannens prövning kommer
sålunda att ske utan att det finns någon möjlighet till bevisupptagning eller i
övrigt några former för förfarandet vid tvist inför förrättningsmannen. I>rfarenheterna
från äganderättsutredningar under laga skifte enligt datalagen
visar att de underställda tvisterna ofta rör bevisfrågor. Principiella invändningar
kan vidare resas mot att förrättningsmannen prövar äganderätts -

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1962

anspråk på grundval av sin egen utredning och således får en både utredande
och dömande uppgift. På grund av den föreslagna utredningens summariska
natur är det inte otänkbart att risken för att äganderättstvister skall
uppkomma blir större än vid äganderättsutredningar enligt gällande ordning.
Om dessutom förrättningsmannen skall pröva äganderättsanspråken
torde han inte som hittills kunna verka för förlikning mellan sakägarna.
Det bör övervägas om inte prövningen av äganderättstvister kan ske av annan
än förrättningsmannen, nämligen av en särskild sakkunnig som bör vara
domstolsjurist. Tvistefrågor angående äganderätt skulle då avskiljas från
förrättningsmannens arbete i övrigt och behandlas av den sakkunnige. Mot
dennes beslut skulle talan fullföljas i samma ordning som mot förrättningsmannens
beslut. Genom ett sådant förfarande skulle förrättningsmannen
erhålla en friare ställning gentemot sakägarna, förrättningen vinna i effektivitet
och rimliga rättssäkerhetskrav uppfyllas.

Styrelsen för mellersta avdelningen av advokatsamfundet anför, att det
föreslagna förfarandet för äganderättsutredning har en viss svaghet däri,
att förrättningsmannen måste ha de omfattande och i hög grad engagerande
bestyren med utredningsarbetet samt därtill vara den som »i första instans»
a^gör tvistiga äganderättsfrågor. Tilltron till förrättningsmannens objektivitet
kan äventyras, när fråga är om mera invecklade och tvistiga äganderättsutredningar.
Det bör därför övervägas att i lagen intaga en föreskrift
av innehåll att, där sa påkallas med hänsyn till omfattningen av utredningen
och därvid uppkommande spörsmål, jurist i domarställning bör anlitas
såsom förrättningsman. Givetvis förutsättes i sådant fall samarbete med
lantmätare. Avdelningsstyrelsen anser det vidare böra övervägas att låta
förrättningsmannen äga hos allmän domstol begära vittnesförhör om förhållanden
av betydelse för förrättningen. Fall kan nämligen tänkas uppkomma,
då möjligheten att förebringa muntlig bevisning i anslutning till förrättningen
kan vara av väsentlig betydelse för ett riktigt bedömande från
förrättningsmannens sida, utan att bevisupptagningen därför behöver föranleda
nämnvärt uppskov med förrättningens gång.

Häradshövdingen i Nås och Malungs domsaga anser att betänkligheterna
mot att förrättningsmannen skulle få vittgående befogenheter att avgöra
även svårbedömda äganderättstvister är överdrivna. Avgörandet gäller ju
endast frågan om upprättande av äganderättsförteckning. Förrättningsmannen
förutsättes vidare vara väl skickad att handlägga dessa frågor och kan
dessutom vid behov tillkalla sakkunnig. Slutligen har han möjlighet att ställa
saken på framtiden genom att göra anteckning om att ägaren är okänd.

Departementschefen. Första stycket handlar om den sakprövning vari
äganderättsutredning skall utmynna. För institutets värde blir det av avgörande
betydelse hur denna prövning gestaltas. Å ena sidan måste behörig
hänsyn tagas till den enskildes rättssäkerhet. Å andra sidan måste eftersträvas
att nå resultat inom rimlig tid. I allt väsentligt ansluter jag mig till den

Kungl. Mcij.ts proposition nr 159 år 1962

av lantmäteristyrelsen gjorda avvägningen mellan dessa intressen. Provningen
skall sålunda grundas på vad förrättningsmannen inhämtat ur fastighetsregister
och fastighetsböcker med tillhörande akter och protokoll
samt på vad sakägarna andragit och förebragt i utredningsväg. Men förrättningsmannen
skall också taga hänsyn till förvärv och hävdeförhållanden om
vilka han fått kännedom på annat sätt. Därav följer att han är oförhindrad
att på eget initiativ verkställa kompletterande undersökningar. I vad mån
sådana skall företagas bör emellertid få ankomma på förrättningsmannens
eget bedömande. Det torde nämligen vara ogörligt att reglera frågan i lagen
utan att äventyra förrättningens nödvändiga smidighet. Jag förutsätter
dock att undersökning sker när det synes antagligt att därigenom kan utan
oproportionerlig omgång vinnas värdefulla rön i en oklar fiåga.

Föremålet för prövningen skall vara frågan vilka som bör anses vara
ägare till de särskilda ägolotterna inom förrättningsområdet. Förekommer
fall där tillräckligt underlag saknas för frågans bedömande, får konstateras
att ägaren är okänd. Att häråt ge direkt uttryck i lagtexten har synts mig
överflödigt. Den av hovrätten framförda tanken att för sådana fall hålla
möjlighet öppen till ny förrättning torde få övervägas framdeles, om det då
visar sig finnas praktiskt behov av dylik möjlighet. — I de fall, där ett förvärv
för sin giltighet förutsätter tillstånd av Kungl. Maj:t, länsstyrelsen
eller lantbruksnämnden, bör förvärvaren inte få anses som ägare förrän
tillstånd erhållits.

Behandlingen av tvister, som yppas under en äganderättsutredning, har
dryftats i en del remissyttranden. Bland annat har gjorts gällande att det
vid tvist skulle vara särskilt påkallat med officialutredning. Häremot torde
dock kunna framhållas att sakägarna själva lärer vid tvist mer än eljest bemöda
sig att styrka sina anspråk med allt tillgängligt utredningsmaterial.
Man har också, under hänvisning just till förrättningsmannens utredande
funktion, ifrågasatt om inte tvister borde prövas av särskilt tillkallad sakkunnig.
Någon gång kan det måhända finnas motiverat att för bedömande
av tvistefråga anlita sakkunnigt biträde enligt de i 2 § andra stycket angivna
bestämmelserna. Av såväl praktiska som principiella skäl bör dock enligt
min mening den slulliga prövningen alllid ankomma på den som handlagt
förrättningen. Ytterligare har man efterlyst särskilda regler varigenom
bevisupptagning vid domstol skulle kunna ske inom äganderättsutredningens
ram. För min del anser jag att tvister, som inte kan på ett tillfredställande
sätt slitas utan tillgång till en domstols resurser, även bör handläggas
och avgöras av domstol. Att så sker torde också komma att stämnings- eller
besvärsvägen ombesörjas av parterna själva. Genom äganderättsutredningen
kan ju dessa aldrig vinna den slutgiltiga lösning av äganderättsfrågan som
ett rättskraftigt domstolsavgörande innebär. Väckes sådan rättegång under
förrättningens lopp, kan i avbidan på laga kraft ägande dom motsvarande
avsnitt av förrättningen vila och eventuellt utbrytas enligt 4 §.

Resultatet av den verkställda sakprövningen skall avfattas i form av en

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1962

så kallad äganderättsförteckning. Denna bör innehålla alla sådana uppgifter
som erfordras för den kommande fastighetsregistreringen och lagfartsbehandlingen.

Enligt lantmäteristyrelsens förslag skulle det åligga förrättningsmannen
att uppratta karta med översiktlig redovisning av gällande fastighetsindelning
(4 §). Kartan skulle sedan framläggas vid sammanträde med sakägarna,
och dessas äganderättsanspråk skulle redovisas i anslutning till kartan
(5 §). Slutligen skulle också äganderättsförteckningen upprättas i anslutning
till kartan (7 §). Det synes mig ligga i sakens natur att en äganderättsutredning
inte låter sig genomföras utan tillgång till kartmaterial. I den
mån föreskrifter härom likväl erfordras bör de dock enligi min mening utfärdas
i administrativ ordning. I själva lagen torde inte behöva stadgas annat
an att de i äganderättsförteckningen upptagna ägolotterna skall redovisas
på karta över förrättningsområdet.

Enligt lantmäteristyrelsens förslag skall i äganderättsförteckningen anges
viss dag till vilken de redovisade förhållandena hänför sig. Någon sådan
bestämmelse finns inie i departementsförslaget. Enligt min mening
bör förrättningsmannen beakta alla de relevanta omständigheter som blivit
kända för honom innan förrättningen avslutas.

9 §•

Forsta stycket motsvarar 11 § i lantmäteristyrelsens förslag. Andra stycket
har motsvarighet i 3 § första stycket samma förslag.

Departementschefen. Frånsett några smärre avvikelser överensstämmer
11 § i styrelsens förslag med 16 kap. 1 och 2 §§ jorddelningslagen. För min
del har jag inte funnit skäl till annan avvikelse än att förrättningskartan
uttryckligen bör förklaras skola hållas tillgänglig för sakägarna på samma
sätt som förrättningshandlingarna.

10 §.

Paragrafen motsvarar 13 § i lantmäteristyrelsens förslag.

Lantmuteristyr elsen förordar att, med hänsyn till det betydande intresset
av att äganderätts- och lagfartsförhållandena saneras, förrättningarna
i huvudsak får ske på statsverkets bekostnad. Äganderättsfrågornas uppordnande
torde, som styrelsen framhållit även i annat sammanhang, vara
ett oundvikligt arbete för samhällsutvecklingen inom nu ifrågavarande bygder.
Även statens direkta kostnader torde på lång sikt kunna nedbringas
genom äganderättssaneringen. Uppläggande av nya fastighetsböcker, som
hittills hindrats, kan igångsättas och genomföras utan andra svårigheter än
som normalt föreligger. Detta synes vara av väsentlig betydelse för inskrivningsväsendet.
Lantmäteristyrelsen erinrar om att jordrannsakan enligt
lagen om uppläggande av nya fastighetsböcker sker utan att statens kostnader
därför debiteras den enskilde. Beträffande lantmäteriets medverkan,
anfor styrelsen vidare, torde kostnadsfrågan enkelt kunna ordnas genom

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1962

utnyttjande av den rätt lantmäterisiyrelsen har att bevilja nedsättning av
taxeavgifter. Andra kostnader än för själva förrättningen, t. ex. för hantlangning,
torde däremot böra betalas av markägarna. Även om dessa kostnader
torde bliva obetydliga synes det erforderligt med en bestämmelse angående
fördelningen av dem mellan sakägarna. Kostnadsfördelning efter
omfattningen av det arbete som erfordrats för redovisningen av envar sakägares
innehav skulle vara principiellt riktig, men en regel av denna innebörd
skulle kräva alltför omfattande bokföring för att kunna tillämpas.
Ofta skulle måhända kraven på samtidig rättvisa och enkelhet tillgodoses
om kostnaderna fördelades efter buvudtalet. I andra fall skulle det vara
skäligt att kostnaden fördelades efter omfattningen av hantlangningsarbetet,
vilket skulle innebära att envar sakägare finge svara för den bantlangning
som kunde vara erforderlig för inmätning av hans hävdelinjer.
Enär förhållandena sålunda kan variera inom vida gränser, föreslår lantmäteristyrelsen
att kostnaderna, i den män de faller på sakägarna, skall fördelas
efter vad som prövas skäligt.

Kammarkollegiet iörklarar sig ej ha någon erinran mot att kostnaderna
för förrättningarna huvudsakligen bestrides av staten men anser alt en
förutsättning härför bör vara att förrättningsresultatet blir bestående för
framtiden. Svea hovrätt uttalar att på skäl som anförts av lantmäteristyrelsen
och med hänsyn till att förrättning för äganderättsutredning i varje särskilt
fall kommer att igångsättas på allmänt initiativ förrättningarna
huvudsakligen bör ske på statsverkets bekostnad. Lantbruksnämnden samt
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund och Dalarnas skogsägareförening
anser med hänsyn till det betydande allmänna intresset av att få ordning
i äganderätts- och lagfartshänseende inom länet, att förrättningarna
helt bör bekostas av statsmedel.

Statskontoret anför, att det mot bakgrunden av de av lantinäteristyrelsen
redovisade orsakerna till missförhållandena kan råda berättigad tvekan
beträffande förslaget att låta statsverket väsentligen svara för ifrågavarande,
till storleken inte angivna kostnader. Statskontoret erinrar i sammanhanget
om att enligt förslaget lagfart skall meddelas fastighetsägarna
utan att stämpelavgift tillföres kronan. Visserligen kan det förutsättas att
statens direkta kostnader på längre sikt kan nedbringas genom äganderättssaneringen,
men det kan dock förtjäna övervägas om inte markägarna
på något sätt bör påtaga sig del av kostnaderna. Administrativt enkelt borde
vara, att detta skedde genom erläggande av lagfartsstämpel. Att här uttaga
sådan vore emellertid inte förenligt med avgiftens natur av omsättningsskatt.
Ett generellt uttagande av stämpelavgift skulle oberättigat drabba
dem som tidigare sökt lagfart och erlagt stämpelavgift. En fördelning på
markägarna av samtliga förrättningskostnader torde föranleda åtskilliga
problem och innebära avsevärda administrativa svårigheter. En sådan lösning
av frågan om begränsning av de ekonomiska insatserna från statenssida
synes därför inte tillrådlig. Om fördelarna för det allmänna inlc kan
anses väga så tungt att lantmäleristyrelscns förslag beträffande förrätt -

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1962

ningskostnader och lagfartsstämpel bör accepteras, synes enligt statskontoret
böra övervägas att för äganderättsutredningar fastställa en särskild på
lämpligt sätt avvägd avgift. Denna skulle eventuellt kunna bestämmas till
viss procent av fastighetens värde — förslagsvis densamma som gäller för
lagfarlsslämpel — om inte värderingssvårigheter lägger hinder i vägen för
ett enkelt debiteringsförfarande. Skulle sådana svårigheter föreligga, synes
avgiften kunna knytas till arealen.

Departementschefen. För förrättning, som utföres av personal tillhörande
lantmäteriväsendet, skall enligt gällande bestämmelser ersättning utgå till
statsverket. Ersättningen skall, om inte annat är föreskrivet, beräknas efter
tidsåtgången med visst i lantmäteritaxan angivet belopp per timme. Vid
laga skifte nedsättes ersättningsbeloppet automatiskt med 35 procent eller,
då förrättningen avser område för jord- eller skogsbruksändamål, med 70
procent. Detta innebär att för sådan äganderättsutredning, som enligt nuvarande
lagstiftning inkluderas i laga skifte inom Kopparbergs län, sakägarna
i allmänhet inte behöver gälda ersättning med högre belopp än
30 procent av lantmäteriets självkostnader. Jag anser att högre kostnadstäckning
inte bör krävas heller för äganderättsutredning enligt den nya
lagen. En avsevärd nedsättning av ersättningen är motiverad såväl av verksamhetens
betydelse för det allmänna som av den omständigheten att äganderättsutredning
alltid skall igångsättas på allmänt initiativ. För förrättning
av större allmän betydelse öppnar för övrigt lantmäteritaxan möjlighet
till särskild nedsättning efter lantmäteristyrelsens beprövande. Kostnader
för hantlangning och dylikt bör i likhet med vad som gäller vid
lantmäteriförrättningar gäldas av sakägarna.

Vad nu sagts om sakägarnas förrättningskostnader bör givetvis gälla
även om förrättningsmannen inte tillhör lantmäteriväsendet. Den ersättning,
som tillkommer sådan förrättningsman utöver vad sakägarna har att
erlägga, torde få utgå ur tillgängliga anslagsmedel för jordbrukets rationalisering.

I lagen synes i förevarande hänseenden endast böra stadgas att kostnaderna
för förrätiningen skola, i den mån de icke gäldas av statsmedel, bäras av
sakägarna efter vad som prövas skäligt samt att förrättningsmannen skall
vid förrättningens avslutande meddela besked rörande fördelning av förrättningskostnaderna.

11 §•

Paragrafen motsvarar 12 § i lantmäteristyrelsens förslag.

Lantmäteristyrelsen uttalar att fullföljdsförfarandet bör anordnas i överensstämmelse
med vad som gäller för jorddelningsförrättningar utom i
fråga om besvärstiden. Denna bör enligt styrelsen lämpligen överensstämma
med vadetiden i rättegångsbalken, nämligen tre veckor, vilken tid
dessutom i allmänhet gäller för det administrativa besvärsförfarandet. Eftersom
äganderättsutredning i väsentlig mån rör fastighetsbildningsrättsliga
spörsmål är det naturligt att domstolsinstanserna blir desamma som

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1902

•vid jorddelningsförrättning. Mål angående besvär över avslutad förrättning
torde i överinstanserna få behandlas i överensstämmelse med de grundläggande
principerna för förrättningen särskilt med hänsyn till äganderättsutredningens
begränsade rättsverkan, inskränkningarna i sakägarnas och förrättningsmännens
bevis- och utredningsskyldigheter samt de relativt fria
prövningsreglerna. Tillämpat på överlantmätarens skyldighet jämlikt 21
kap. jorddelningslagen att avge utlåtande i besvärsmål innebär det sagda,
att denna skyldighet i huvudsak inte bör sträcka sig längre än till sådana
omständigheter, som innefattas i förrättningsmannens enligt 4 § i styrelsens
förslag verkställda utredning, närmast då redovisningen av gällande
fastighetsindelning.

Kammarkollegiet anför att förslaget i nu förevarande avseende har obestridliga
praktiska fördelar men att en av lantmäteristyrelsen inte beaktad
komplikation följer av den föreslagna anordningen. Äganderättstvist, som
nu underställes ägodelningsrätt, blir slutligen avgjord mellan parterna. Beslut
i besvärsmål enligt det föreliggande förslaget torde däremot inte ha avsetts
få mera omfattande rättsverkan än förrättningsmannens beslut. Detta
innebär att beslut i dylikt besvärsmål inte hindrar domstolsprövning i vanlig
ordning av äganderättstvist mellan de berörda parterna. En dylik konsekvens
synes kollegiet inte böra godtagas, så mycket mindre som det måste
antagas att äganderättsfrågan för parterna framstår som den centrala i besvärsmålet
lika väl som i målet om äganderättstvist. Olika möjligheter dryftas
av kollegiet för att undvika denna konsekvens utan att behöva tillgripa
underställningsförfarande. Part, vars äganderättsanspråk underkänts, kan
exempelvis hänvisas att inom viss lid genom stämning anhängiggöra talan
om bättre rätt till fastigheten, vid äventyr att förrättningsmannens beslut,
med den begränsade rättsverkan beslutet äger, blir bindande mot honom.
En annan möjlighet är att föreskriva att besvärstalan skall anses innefatta
yrkande om bättre rätt till fastigheten. Sistnämnda utväg är enligt kollegiet
sannolikt att föredraga.

Korsnäs Aktiebolag anser att tvister, som yppats under äganderättsutredning,
snarast möjligt bör bliva rättskraftigt avgjorda. Delta åstadkommes
enklast genom föreskrift att förrättningsmannen så snart tvist yppats
skall med eget yttrande i tvistefrågan underställa densamma ägodelningsrättens
prövning.

Häradshövdingen i Nås och Malungs domsaga finner det väsentligt att
domstol i besvärsmål inte avgör annat än frågan om vem som skall upptagas
i äganderättsförteckningen. Tvistefrågan får alltså en mindre vittgående
lösning än vid en tvist handlagd enligt gällande bestämmelser för äganderättsutredning
och lagfart inom länet. Stannar man vid att låta tvisten avse
nämnda fråga och inte äganderätten synes från rättssäkerhetssynpunkt
några betänkligheter inte föreligga att avstå från underställningsförfarande
och lämna åt sakägaren att besvära sig över förrättningsmannens beslut.
Häradshövdingen i Nedansiljans domsaga anser att, även om vissa olägenheter
kan vara förenade med den föreslagna ordningen för äganderättsut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1962

redning vid tvist, skälen mot ett underställningsförfarande är utomordentligt
starka. En enda underställning kan komma att utgöra hinder för förrättningens
avslutande och härigenom föranleda försening och minskad
effektivitet. Häradshövdingen anser därför besvärsförfarandet vara att föredraga.

Samma inställning har styrelsen för mellersta avdelningen av advokatsamfundet.

Beträffande den föreslagna besvärstiden ifrågasätter Svea hovrätt, huruvida
bärande skäl anförts för att, med avvikelse från vad som gäller i fråga
om klagan över jorddelningsförrättningar, bestämma besvärstiden till tre
veckor.

Häradshövdingen i Ovansiljans domsaga anmärker att besvär kommer att
fördröja sammanläggning och lagfart även i delar, som ej fullföljts, ända
till dess besvären blivit slutligen avgjorda. Även om tvistiga delar av förrättningen
kan utbrytas till särskild förrättning, synes möjligen böra stadgas
att förrättning utan hinder av anförda besvär omedelbart efter avslutandet
och besvärstidens utgång må kunna läggas till grund för efterföljande
åtgärder i de delar den ej överklagats. Enligt förslaget kan, anför
häradshövdingen vidare, besvär anföras först efter förrättningens avslutande.
Det vore måhända av värde, om åtminstone i vissa fall uppkommande
tvister kunde genom särskilda beslut av förrättningsmannen och eventuellt
överklagande bringas till slutligt avgörande redan under förrättningens
gång.

I sin promemoria den 8 november 1961 upptar lantmäteristyrelsen till behandling
den under remissbehandlingen väckta frågan om partiell verkställighet
av förrättning. Äganderättsutredningens verkan i fastighetsbildningshänseende
inträder, sedan de vid förrättningen prövade frågorna blivit avgjorda
genom laga kraft ägande beslut, samt föranleder vissa åtgärder i fastighetsregistret
och därefter i fastighetsboken. Tidpunkten för inträdet av
denna rättsverkan är, framhåller styrelsen, av praktisk betydelse bl. a.
på så sätt att omfattningen av varje särskild fastighet, som kvarstår med
bibehållen identitet efter förrättningen, efter ifrågavarande tidpunkt blir
att bedöma på grundval av fastighetens redovisning vid förrättningen,
något som är av intresse t. ex. då inteckning meddelats i en sådan fastighet.
Förrättningen kan anses ha blivit slutligen gällande vid olika tidpunkter
inom olika delar av förrättningsområdet eller gentemot olika sakägare.
Avser besvär endast vissa sakägare och fastigheter, ligger det närmast
till hands att anse att förrättningen beträffande övriga blir slutligen gällande
i och med besvärstidens utgång. Om registerföraren och inskrivningsdomaren
själva skall avgöra i vilken omfattning de skall vidtaga verkställighetsåtgärder,
ställs de emellertid inför vissa svårigheter, då räckvidden av
anförda besvär blir svår att fastställa, innan en närmare prövning skett av
desamma. Om däremot besvärsinstansen avgränsar de delar, som kan föranleda
omedelbar verkställighet, ernås ökad säkerhet i bedömningen av i
vad mån förrättningsresultatet vunnit laga kraft. Besvärsdomstolen skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1962

då ex officio snarast möjligt utreda i vilka delar förrättningen kunde lända
till omedelbar efterrättelse samt meddela särskild förklaring härom.

Departementschefen. Föremål för besvärstalan kan vara förrättningen i
dess helhet; klaganden gör till exempel gällande att fel förelupit vid förrättningens
kungörande. Men besvären kan också avse något avsnitt av förrättningen,
exempelvis sakprövningen rörande viss ägolott. I det senare fallet
vinner förrättningen i övrigt laga kraft, ett förhållande som återspeglas i
utformningen av 12, 13 och 17 §§ i departementsförslaget. Det får ankomma
på ägodelningsdomaren att vid behov meddela bevis om vunnen laga kraft
och därvid bedöma omfattningen av densamma.

Fullföljes fråga om vem som skall i äganderättsförteckning upptagas såsom
ägare till viss egendom, kommer fullföljdsprocessen att till sin egentliga
innebörd framstå som en äganderättstvist. Det vore mindre väl förenligt
med eljest gällande processuella grundsatser, om parterna efter besvärens
avgörande skulle vara oförhindrade att ånyo tvista om äganderätten.
Såsom kammarkollegiet föreslagit bör därför stadgas att besvären skall anses
innefatta yrkande om bättre rätt till egendomen. På så sätt kommer
målet att utmynna i ett för parterna rättskraftigt avgörande i fråga om själva
äganderätten. Vid bifall till besvären skall givetvis också meddelas vederbörlig
föreskrift för förrättningsinannen att ändra äganderättsförteckningen
i enlighet med utslaget.

I detta sammanhang har också framförts tanken att yppade tvisteT skulle
redan under förrättningens gång av förrättningsmannen underställas ägodelningsrättens
prövning. En sådan anordning skulle dock enligt min mening
medföra alltför påtagliga risker för onödigt uppehållande av förrättningen.
Ej heller kan jag biträda tanken att förrättningsmannen skulle få möjlighet
att avgöra tvister genom särskilda beslut under förrättningens gång.
Handläggningen skulle härigenom kunna förryckas och ett enhetligt bedömande
försvåras.

Besvärstidens längd synes mig böra anknytas till vad i allmänhet gäller
enligt jorddelningslagen och således bestämmas till 30 dagar från det förrättningen
avslutades. I överensstämmelse med jorddelningslagen bör beträffande
under äganderättsutredning meddelat beslut, varigenom jäv mot
förrättningsmannen ogillals, gälla alt besvärstidcn skall räknas från det
beslutet avkunnades, att besvär skall prövas av ägodelningsdomaren i stället
för ägodelningsrätten samt att klagan inte får föras över ägodclningsdomarens
beslut. Jag finner inte anledning att, på säd lantmäteristyrelsen
föreslagit, ålägga inskrivningsdomaren att göra anteckning om att förrättning
blivit slutligen gällande. Erforderliga föreskrifter om expediering av
handlingar och karta torde lämpligen få utfärdas i administrativ ordning.

12 §.

Paragrafen motsvarar 8 § i lantmäteristyrelsens förslag.

Lanlmäteristijrclsen framhåller att de särskilda äganderättsliga objekt,
som redovisats vid förrättningen, skall i den mån de är lokaliserade till sär -

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1962

skilda områden och således åtskiljes av gränser på marken utgöra eller ingå
i särskilda fastigheter eller samfällda områden. De sålunda redovisade fasligheterna
eller samfälligheterna skall anses ha det innehåll som framgår av
redovisningen.

Uttrycket »laga delning» i 8 § i styrelsens förslag avser att markera åtskillnaden
gentemot sämjevis företagen åtgärd. Med hänsyn till att denna
skillnad varit utslagsgivande för jordregisterförordningens bestämmelser
om vilka delningar som skall registreras, är det enligt styrelsen tydligt att
sådan »lantmäteriförrättning, som fastställts eller, där fastställelse ej ifrågakommer,
vunnit laga kraft», varom talas i 7 § 2 mom. jordregisterförordningen,
utgör laga delning i nu ifrågavarande bemärkelse. Uttrycket laga
delning torde vidare ha sådan innebörd, som avses med uttrycket »lantmäteriförrättning,
som fastställts eller eljest är lagligen gällande» i 1 kap. 2 §
2. och 9 kap. 2 § första stycket jorddelningslagen samt uttrycket »lantmäteriförrättning»
i 1 kap. 8 § och 9 kap. 1 § tredje stycket samma lag. Det
synes styrelsen vidare klart, att laga delning har sådan verkan, som avses
i 1 kap. 20 § jorddelningslagen, och att gräns, som tillkommit genom laga
delning jämlikt 7 kap. 7 § samma lag kan göras till föremål för gränsbestämning.
I nu berörda hänseenden medför användandet av uttrycket laga
delning att förrättning för äganderättsutredning kommer att få samma rättsverkan
som förrättning enligt 1953 års lag om verkan som laga skifte av
sämjedelning.

Med 8 § andra stycket i lantmäteristyrelsens förslag förklarar sig styrelsen
vilja klargöra, att med uttrycket laga delning inte åsyftas en längre
gående rättsverkan än som avses i 1 kap. 19 § jorddelningslagen. På grund
härav kommer fråga om laga skifte till rubbning av storskifte inte att bliva
bedömd annorlunda, om förrättning enligt den föreslagna lagen företagits
i byn eller del därav, än om förrättningen inte ägt rum.

Departementschefen. Frågan om äganderättsutrednings fastighetsbildande

framhållas, att sådan verkan inte kan inträda i den mån de äganderättsliga
enheterna sammanfaller med eller innesluter befintliga registerfastigheter.
Men där gränsen för en dylik enhet skär igenom en registerfastighet eller
samfälld mark, kommer denna att efter förrättningen anses lagligen delad.
För att ernå klar anslutning till åtskilliga bestämmelser i bland annat jorddelningslagen
har detta förhållande i lagtexten uttryckts så, att delningen
skall anses verkställd genom lagligen gällande lantmäteriförrättning. Den
av lantmäteristyrelsen åsyftade anslutningen till 1 kap. 20 § jorddelningslagen
har fått komma till direkt uttryck i lagtexten. Syftet med 8 § andra stycket
i styrelsens förslag torde vara tillgodosett därmed, att äganderättsutredning
förklaras inte skola medföra inskränkning i rätten att erhålla laga
skifte.

Genom 12 § legaliseras inte blott sämjedelningar i inskränkt bemärkelse
och delningar genom arealöverlåtelser utan även liknande åtgärder, till
exempel sämjeägoutbyten. Undantagsvis torde kunna förekomma att en pri -

Kungi. Maj:ts proposition nr 159 år 1962

vat fastighetsdclning framträder endast däri, att områden av en och samma
ägolott är inteekningsbelastade på olika sätt. Även sådan delning legaliseras
genom 12 §.

I tidigare sammanhang har jag berört förekomsten av så kallade heterogena
andelsinnehav. Därmed åsyftas fall där samägd fastighet innehaves
med olika andelstal i olika ägoområden. Det kan måhända göras gällande att
i dvlikt fall fastigheten är sämjevis delad, så att varje ägoområde utgör en
äganderättslig enhet. Ett sådant betraktelsesätt torde dock vara helt främmande
för andelsägarna själva. Det är ej heller avsett att 12 § här skall få
någon verkan.

För att motverka privat jorddelning efter det äganderättsutredning inletts
har lantmäteristyrelsen föreslagit en bestämmelse (9 §) av innebörd att
framtida sämjedelningar i viss omfattning frånkännes verkan. Emellertid
har denna dag på föredragning av chefen för justitiedepartementet till lagrådet
remitterats ett förslag till lagstiftning om generellt förbud mot sämjedelning.
Frågan behöver därför inte upptagas i förevarande lagstiftningsärende.

13—15 §§.

Dessa paragrafer motsvarar 18—21 §§ i lantmäteristyrelsens lagförslag.

Lantmäteristyrelsen uttalar att särskild ansökan om lagfart synes onödig.
Om lagfartsfrågan tages upp snarast möjligt efter det att registreringsuppgifter
inkommit från överlantmätaren, sparas tid och besvär för de enskilda
jordägarna, varjämte inskrivningsdomaren lättare kan överblicka och
planera sitt arbete. Dessa önskemål tillgodoses på ett enkelt sätt, om det
till rätten översända exemplaret av förrättningshandlingarna betraktas såsom
ansökan om lagfart vid den tidpunkt då lagfartsfrågan kan upptagas
till behandling. Kraven på styrkt åtkomst, lagfart för fångesmannen och företeende
av fångeshandling bör efterges i överensstämmelse med vad som
gäller enligt 5 § i 1932 års särskilda lagfartslag.

Beträffande frågan huruvida lagfartsförfarandet bör avse alla fastigheter
som redovisats vid förrättningen eller endast de fastigheter och fastighetsdelar,
varå äldre lagfart saknas, anför styrelsen följande. Ett frångående
av nu gällande ordning att nya lagfarter meddelas oavsett de äldre lagfartsförhållandena
skulle i förevarande fall möjligen kunna motiveras av att
förrättning av det slag varom här är fråga till skillnad från ett skifte inte
medför bildandet av nya ägolotter. Bibehållande av äldre lagfarter skulle
sannolikt inte medföra fullt lika stora olägenheter som i samband med ett
laga skifte. Å andra sidan har man anledning att räkna med att de äldre lagfartsförhållandena
vid förrättning av nu föreslagen art i än högre grad än
vid äganderättsutredning enligt dalalagen kommer att visa sig sakna omedelbar
användbarhet. Vidare bör den enkelhet och säkerhet i arbetsrutinen,
som är förenad med ett nytt lagfarande, nu tillmätas minst lika stor vikt
som vid utarbetandet av 1932 års lagstiftning. De övriga skäl som anfördes
vid tillkomsten av nämnda lagstiftning synes alltjämt i huvudsak giltiga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1962

På grund härav bör anordningen från 1932 års lagstiftning upptagas även
i nu förevarande lagstiftning.

Lantmäteristyrelsen framhåller att, då lagfart meddelas i samband med
äganderättssanering, förutsättningarna för uttagande av lagfartsstämpel
principiellt inte synes vara för handen, eftersom fråga endast är om lagfart
å föreliggande äganderätter. Häremot kan visserligen anföras att många
fång som åberopas inte tidigare gjorts till föremål för lagfart och sålunda
inte stämpelbelagts. Det torde emellertid enligt styrelsen bliva mycket svårt
att skilja stämpelpliktiga fång från andra och att fastställa värdet å objekt,
som avses med stämpelpliktigt fång. Betydande svårigheter av sistnämnda
art föreligger redan i samband med lagfart enligt nu gällande regler
i 1932 års lag. Ifrågasättas kan om inte ur allmän synpunkt sådana fördelar
är förenade med att lagfartsförhållandena ordnas med hänsyn till
bl. a. möjligheterna att snabbt upplägga nya fastighetsböcker, att befrielse
från stämpelavgift bör stadgas, vilket dessutom är önskvärt med hänsyn
till behovet av att lagfart kan meddelas utan formlig ansökan. Härtill kommer
att intäkterna genom uttagande av stämpelavgift i nu ifrågavarande
fall är obetydliga.

Departementschefen. I likhet med lantmäteristyrelsen anser jag att lagfart
skall meddelas för de i äganderättsförteckningen upptagna personerna
oberoende av ansökan från deras sida. Beträffande dem, som redan har
lagfart på sin ägolott, bör dock inskrivningsdomaren få fria händer att bedöma
om ny lagfart lämpligen skall meddelas. I de fall, där någon sålunda
skall erhålla lagfart, bör så anses, som om denne själv gjort ansökan härom.
Ansökningen bör vidare fingeras vara gjord å andra inskrivningsdagen efter
det äganderättsutredningen blivit slutligen gällande i vad den avser vederbörande
egendom. Med hänsyn till tidsåtgången för erforderliga registreringsåtgärder
synes det nämligen inte möjligt att härvidlag välja redan den första
inskrivningsdagen efter nämnda tidpunkt.

Förutsättning för lagfart bör vara att egendomen är upptagen i fastighetsregister
som särskild fastighet. Lagfart bör dock kunna meddelas också på
kvotdel av dylik fastighet. Brister dessa förutsättningar, skall ärendet förklaras
vilande i avbidan på hindrets undanröjande. Beträffande arealfång,
som avses i 12 § och skett efter den 30 juni 1962, innebär detta att lagfart
kan meddelas först efter avstyckning. Där enligt vad nu sagts lagfart inte
kan meddelas på del av fastighet, bör i överensstämmelse med grunderna
för 6 § 3 mom. lagfartsförordningen motsvarande gälla i fråga om återstoden
av fastigheten.

Vilandeförklaring bör även ske i fall då den i äganderättsförteckningen
angivne ägarens rätt till egendomen finnes vara tvistig och detta beror på
någondera av följande omständigheter. Den ena är att sådan anteckning
om instämt anspråk på egendomen, som skall ske enligt 13 § lagfartsförordningen,
förekommer på samma inskrivningsdag eller redan tidigare förekommer
i fastighetsboken. Den andra omständigheten är att någon annan

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1962

person förvärvat egendomen efter det äganderättsutredningen avslutades
och sökt lagfart senast den nu aktuella inskrivningsdagen. Givetvis kan här
den i äganderättsförteckningen angivne ägarens rätt inte anses tvistig, om
han själv är fångesman. I dylikt fall skall alltså lagfart meddelas såväl för
honom som för förvärvaren.

Med den nu förordade uppläggningen av lagfartsförfarandet torde inte
erfordras någon bestämmelse motsvarande den som lantmäterislyrelsen efter
mönster av 8 § första stycket i 1932 års särskilda lagfartslag upptagit i 21
§ första stycket av sitt lagförslag. I andra stycket av samma paragraf har
lantmäteristyrelsen med 8 § andra stycket i 1932 års lag som förebild upptagit
en bestämmelse av innebörd att, sedan någon på grund av äganderättsförteckning
erhållit lagfart å fastighet som förut var lagfaren för annan,
äldre inteckningar i fastigheten skall vara ogiltiga. Med hänsyn till inteckningshavarnas
rättssäkerhet bör enligt min mening någon sadan bestämmelse
inte inflyta i lagen. Det får i stället i varje särskilt fall ankomma på
förhandlingar mellan de berörda intressenterna hur man skall förfara med
sådana inteckningar. I sista hand får den i äganderättsförteckningen angivne
ägaren söka genom klandertalan vinna att inteckningarna blir ogiltiga
enligt 60 § inteckningsförordningen.

Såsom jag tidigare framhållit hör vid äganderättsutredning sakägarna i
avsevärd mån befrias från förrättningskostnaderna. Detta motiveras av
verksamhetens betydelse för det allmänna liksom av den omständigheten
att förrättningen igångsättes på allmänt initiativ. För resultatet är det också
avgörande att sakägarna visar beredvillighet att medverka. I fråga om lagfartskostnaderna
tillkommer synpunkten att lagfart här meddelas oberoende
av vederbörandes önskan. Då härjämte förfarandet medför betydande
arbetsbelastning för inskrivningsdomaren, synes det allmänna böra avstå
från lösen- och stämpelavgifter, som kan verka betungande eller irriterande
för sakägarna samt vålla inskrivningsdomaren extra besvär med debitering
och uppbörd. Sådana avgiftsbelagda bevis om beslut i lagfartsärende,
som inskrivningsdomare skall utfärda enligt It § lagfartsförordningen och
9 § lagen med särskilda bestämmelser om handläggning av inskrivningsärenden,
synes därför inte höra förekomma i lagfartsärenden av förevarande
slag. Skulle någon sakägare önska bevis om sin lagfart, kan han lika väl
lösa ett äganderättsbevis. Beträffande lagfartsstämpeln må även framhållas
att denna till sin natur är en omsättningsskatt. Det vore därför knappast
rimligt att fordra stämpelavgift i alla de fall där lagfarten kommer att avse
gamla fastighetsinnehav. Även beträffande övriga fall synes för närvarande
övervägande skäl tala för att stämpelavgift inte uttages, -lag förordar således
att vid lagfart på grund av äganderättsutredning åtminstone tills vidare
inte skall utgå stämpelavgift. Frågan torde emellertid få upptagas till förnyad
prövning i samband med att slutlig ställning tages till den revision av
stämpel författningar na, som föreslagits i betänkandet »Stämpel- och expeditionsavgifter»
(SOU 1961:37). Eftersom 1933 års särskilda stämpelförordning
är avsedd alt upphävas genom förevarande lag och då eljest gällande

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1962

stämpelbestämmelser inte innehåller någon grund för uttagande av lagfartsstämpel
i samband med äganderättsutredning, behöver den nu förordade
stämpelfriheten inte komma till uttryck i författningsväg.

16—18 §§.

Dessa paragrafer motsvarar 15—17 §§ i lantmäteristyrelsens förslag.

Lantmäteristijrelsen framhåller att sammanläggning inte är ett nödvändigt
led i ett förfarande med den föreslagna lagens huvudsakliga syfte och
att, om möjlighet till sammanläggning ej lämnades enligt den nu ifrågavarande
lagen, sammanläggning skulle kunna meddelas under eller efter förrättningen
i enlighet med bestämmelserna i sammanläggningslagen. Styrelsen
räknar med att på grund av den betydande ägosplittringen sammanläggning
inte kommer att visa sig ändamålsenlig i någon väsentlig utsträckning.
I vart fall kan sammanläggning i samband med äganderättsutredning inte
ske i sådan omfattning att detta i någon avsevärd mån kommer att minska
behovet av sammanläggning vid en kommande fastighetsreglering. Emellertid
skulle, anför styrelsen, en äganderättsutredning kunna leda till mindre
lämpligt resultat, om lagen saknade regler som i möjligaste mån säkerställde
att sammanläggning kom till stånd. I den mån fastigheter tillhör samme
ägare och bildar en brukningsenhet, som är bättre än var fastighet för sig,
bör de enligt styrelsen sammanläggas i samband med förrättningen. Sammanläggning
bör ske i den utsträckning som erfordras för att ernå så lämplig
fastighetsindelning som förhållandena medger. Då det emellertid i vissa
fall kan tänkas, att sammanläggning kan komma att stå i strid med ägarens
önskemål, föreslår styrelsen att dessa i skälig mån beaktas och att sammanläggning
därför ej skall ske om påtaglig olägenhet ur enskild synpunkt kan
uppkomma. Avseende bör enligt styrelsen sålunda fästas bl. a. vid om ägaren
behöver använda olika delar av sitt fastighetsinnehav såsom underlag
för olika krediländamål. Ytterligare skäl att underlåta sammanläggning av
en fastighet kan vara, att den vid en tidigare jordpolitisk prövning blivit
godkänd såsom särskild fastighet.

Lantmäteristyrelsen anför ytterligare, att förrättningsmannens yttrande
med förslag till sammanläggning avses skola träda i stället för såväl ansökan
om sammanläggning som utredning enligt 10 § sammanläggningslagen och
överlantmätarens yttrande enligt 11 § samma lag. Hinder skall dock inte
möta att inhämta yttrande från överlantmätaren, vilket kan vara motiverat
i sådant fall då annan än lantmätare verkställt förrättningen. Att förrättningsmannens
yttrande med förslag till sammanläggning skall ligga till
grund för sammanläggningsärendet innebär, anför styrelsen vidare, att beslut
om sammanläggning inte får gå utöver detta förslag. Däremot kan sammanläggning
ske i mindre omfattning, nämligen om markägare framställt
erinran mot förrättningsmannens förslag eller ägodelningsdoinaren av annan
orsak finner anledning frångå detsamma.

Styrelsen framhåller vidare att för sammanläggning skall gälla samma förutsättningar
som enligt sammanläggningslagen. Endast hela fastigheter skall

Kungl. Maj.ts proposition nr Jo!) år i962

ingå i sammanläggning, och man har därvid att utgå från den fastighetsindelning
som blir resultat av äganderättsutredningen. Beträffande sammanläggning
av andelsfastigheter får stadgandet i 2 § första stycket sammanläggningslagen
särskild betydelse, eftersom andelsfastigheter torde komma
att tillskapas genom förfarandet. De föreslagna särskilda reglerna om förutsättningarna
för sammanläggning i samband med äganderättsutredning synes
i tillräcklig grad reglera frågan om de materiella villkoren därför. På
grund härav har styrelsen föreslagit undantag från villkoren i 7 § sammanläggningslagen.
Även om det i vissa fall kan vara lämpligt att före sammanläggningsfrågans
upptagande avvakta lagfartsbeslut, bör dock inte möta
hinder att tillämpa en motsatt ordning, som kan medföra fördelar ur organisatorisk
synpunkt och tidsvinst vid uppläggande av fastighetsböcker.

Departementschefen. Av skäl som lantmäteristyrelsen anfört bör äganderättsutredning
leda till sammanläggning av fastigheter i den mån därigenom
vinnes en lämpligare fastighetsindelning. Eftersom enligt departementsförslaget
lagfartsfrågan skall behandlas kort efter det äganderättsutredningen
blivit slutligen gällande, saknas anledning att, på sätt lantmäteristyrelsen
föreslagit, i sammanläggningsärendet efterge kravet på lagfart. Enligt min
mening finns inte heller anledning att avvika från den enligt såväl dalalagen
som 1943 års lag gällande ordning, enligt vilken prövningen av sammanläggningsärende
alltid skall hänskjutas till ägodelningsrätten. Enär enligt
jorddelningslagen sakägarna skall kallas till rättens sammanträde, erfordras
inte den av lantmäteristyrelsen föreslagna bestämmelsen om skyldighet
att underrätta sakägarna om sådant förslag till sammanläggning, som
avges efter förrättningens avslutande. I övrigt överensstämmer förevarande
paragrafer till sitt sakliga innehåll i allt väsentligt med lantmäteristyrelsens
förslag.

Det må framhållas att, enligt 18 § andra stycket, sammanläggningslagen
blir tillämplig även på fastigheter som eljest lyder under lagen om fastighetsbildning
i stad.

19 §.

Denna paragraf motsvarar 14 § i lantmäteristyrelsens förslag.

Departementschefen. Det bör få ankomma på Kungl. Maj :ls bemyndigande
i vad mån lantmäteristyrelsen skall äga utfärda tillämpningsföreskrifter.

övergångsbestämmelserna in. in.

Departementschefen. Den nya lagen bör träda i kraft den 1 juli 1962. Såsom
lantmäteristyrelsen föreslagit bör genom lagen upphävas dels 6 § datalagen
dels 1932 års särskilda lagfarlslag och dels 1943 års lag. Härjämte bör
genom lagen upphävas 1933 års särskilda stämpelförordning. De äldre bestämmelserna
bör dock alltjämt äga tillämpning beträffande förrättning,
som påbörjats före den 1 juli 1962, samt beträffande lagfart på grund av

;"> llilunuj till riksdagens protokoll 1962. i samt. Nr 169

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1962

sådan förrättning och stämpelavgift i samband med ansökan om dylik lagfart.
Härifrån bör likväl göras det undantaget att, i den mån Kungl. Maj :t
efter det delägarna vid lantmäterisammanträde blivit hörda så förordnar,
den nya lagen skall tillämpas även i nyssnämnda hänseenden. Det kan sålunda
visa sig lämpligt att för avhjälpande av lagfartsbrister inom område,
som är föremål för laga skifte enligt dalalagen, tillämpa den nya lagen i
stället för 1932 års lag. För att inte delningsgrunden skall rubbas under pågående
skifte, bör Kungl. Maj :t i dylikt fall kunna förordna om sådan inskränkt
tillämpning av den nya lagen att sämjedelningar inte legaliseras.
Sämjelotterna får då redovisas och lagfaras som kvotdelar av fastighet.

I tredje lagutskottets inledningsvis omnämnda utlåtande nr 26 vid 1961
års riksdag behandlas tvenne spörsmål av intresse i förevarande sammanhang.
Det första av dessa rör vissa olägenheter som ansetts kunna följa av
beslut om sammanläggning under laga skifte enligt dalalagen. I den mån
olägenheter av åsyftat slag förekommer beror de ytterst på att skiftesdelägarna
enligt gällande bestämmelser inte kan erhålla lagfart förrän efter skiftets
fastställande. Olägenheterna synes följaktligen — oavsett huru långt
skiftet framskridit —- kunna undanröjas med hjälp av den nya lagen, om
denna får jämlikt övergångsbestämmelserna träda i stället för 1932 års
särskilda lagfartslag.

Det andra av lagutskottet behandlade spörsmålet rör innebörden av gällande
villkor för sammanläggning enligt dalalagen och 1943 års lag. Härom
torde jag få anföra följande.

För säkerställande av ett gott skiftesresultat är det i de bygder varom här
är fråga av vikt att sammanläggning sker i så stor utsträckning som möjligt.
Sammanläggning bör därför kunna avse alla förekommande typer av
jordinnehav, det vill säga hela fastigheter och andelar av fastigheter oavsett
om fastigheterna införts i jordregistret eller icke, icke utbrutna arealfång
och så kallade heterogena andelsinnehav ävensom andelar i sådan egendom.
I syfte att öka möjligheterna att genomföra sammanläggningar har
också i dalalagen (7 och 8 §§) upptagits bestämmelser vilka i väsentliga
hänseenden avviker från eljest gällande regler om sammanläggning. Sistnämnda
bestämmelser inbegriper icke något uttryckligt stadgande om eftergift
från 3 § sammanläggningslagen — det vill säga vad som allmänt brukar
benämnas registreringskravet — oaktat dylik eftergift framstår såsom
nödvändig för de sammanläggningar varom här är fråga.

Förarbetena till datalagen och 1943 års lag utvisar, att lagstiftaren trots
avsaknaden av uttrycklig undantagsbestämmelse avsett att sammanläggningar
av nyss angivet slag skall kunna genomföras (SOU 1931: 19 s. 208 och
186—187 samt prop. 1943: 152 s. 29—30 och 35). Av den vid utskottsbehandlingen
i riksdagen förebragta utredningen framgår också att de formella bestämmelserna
om sammanläggning vid hittills genomförda laga skiften ej
ansetts utgöra hinder för sådana sammanläggningar.

I och för sig må det medges, att införandet av en uttrycklig undantagsregel
— såsom motionärerna åsyftat — varit på sin plats. Vissa omständighe -

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1962

ter talar emellertid för att en lagändring nu icke bör verkställas. Därvid är
främst att beakta konsekvenserna av att det nu framlagda förslaget till lag
om äganderättsutredning med mera genomföres. Efter ikraftträdandet av
sistnämnda lag kan det antagas att laga skifte enligt dalalagen i regel icke
kommer att avse annan mark än sådan som redan varit föremål för förrättning
enligt den nya lagen. Detta innebär att registreringskravet icke kommer
att spela någon roll vid laga skiftet. Den nya lagstiftningen innebär ju nämligen
enligt förslaget, såsom redan framgått, i princip en legalisering av alla
vid förrättningen föreliggande icke legala delningar som skett före ikraftträdandet
av lagen. Slutresultatet kommer därför att i stort sett innebära överensstämmelse
mellan jordens indelning i äganderättsligt hänseende och dess
indelning i fastigheter. Om laga skifte enligt dalalagen icke föregås av förrättning
för äganderättsutredning, skulle visserligen kunna föreligga ett behov
av att kunna efterge registreringskravet, men detta fall måste bedömas
såsom så osannolikt att hänsyn knappast behöver tagas till detsamma. Den
nya lagstiftningen om äganderättsutredning torde alltså — såvitt nu kan bedömas
— göra den bär behandlade frågan i stort sett inaktuell. Med hänsyn
härtill och då trots den formella motsättningen i lagstiftningen den
praktiska tillämpningen icke vållat några svårigheter, synes den eljest erforderliga
kompletteringen av dalalagen kunna underlåtas.

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över lagförslaget, av
den lydelse Bilaga B1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
B. Siöallh

i Denna bilaga har bär uteslutits. Frånsett ändringar, som föranletts av lagrådets yttrande,
och vissa redaktionella jämkningar därutöver överensstämmer bilagan med det vid
propositionen fogade lagförslaget. Av det remitterade förslaget torde här endast behöva
återgivas 8 § och 12 § första stycket, vilka lagrum hade följande lydelse: Sedan erforderliga
sammanträden hållits, skall förrättningsmannen på grundval av den förebragta
utredningen och vad i övrigt är för honom känt om föreliggande fång och hävdeförhållanden
pröva vilka som höra anses vara ägare till de särskilda ägolotterna inom förrättningsområdet
samt upprätta förteckning i enlighet härmed (äganderätlsförteckning).
Fång, vartill erfordras tillstånd av myndighet, må ej beaktas förrän tillstånd erhållits
(8 § första stycket). Ägolotterna skola redovisas på karta över förrättningsområdct (8 §
andra stycket). Där förhållande som avses i 12 § första stycket föreligger, skall detta
anmärkas i äganderättsförteckningen (8 § tredje stycket). Utvisar äganderättsförteckning
att i fastighetsregister upptagen fastighet eller för dylika fastigheter samfälld mark är
delad genom sådan siimjedelning, arealöverlåtelse eller liknande åtgärd som kommit till
stånd före den 1 juli 1962, skall, sedan äganderättsutredningen härutinnan blivit slutligen
gällande, delningen anses verkställd genom lagligen gällande lantmäteriförrättning (12 §
första stycket).

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1962

Bilaga A
(Lantmäteristyrelsens förslag)

Utkast

till

Lag om äganderättsutredning och lagfart i vissa fall i Kopparbergs län

Om äganderättsutredning
1 §•

Föreligger inom område i Kopparbergs län oklarhet rörande äganderätten
till fast egendom i betydande omfattning och kan klarhet icke lämpligen
\innas
styrelsen förordna, att äganderättsutredning skall företagas enligt bestämmelserna
i denna lag.

2 §•

Äganderättsutredning enligt denna lag företages vid förrättning. Till förrattmngsman
skall lantmäteristyrelsen förordna sådan person, lantmätare
eller annan, som med hänsyn till insikter och erfarenhet samt jämväl i övrigt
är till uppdraget lämplig.

3 §.

Vid förrättning skola, i den mån särskilda bestämmelser icke nedan äro
meddelade, föreskrifterna i 2 kap. 2, 4, 9, 10 och 11 §§, 3 kap. 1 § första,
andra och tredje styckena, 2, 4 och 6—9 §§, 11 § andra stycket, 13 och 15 §§
samt 16 kap. 5 § lagen om delning av jord å landet i tillämpliga delar lända
till efterrättelse.

Kungörelse och kallelser, som avses i 3 kap. 1 § nämnda lag, skola innehålla
upplysning till klargörande av vilken egendom som beröres samt upptaga
erinran om bestämmelserna angående vad sakägare har att iakttaga till
bevakande av sin rätt samt angående verkan av förrättning. Kungörelsen
skall å tid som sägs i senast angivna lagrum anslås på kommunens anslagstavla
samt införas i allmänna tidningarna och i den eller de ortstidningar,
i vilka meddelanden angående kommunens fullmäktige skola införas. Beträffande
kallelse till delägare i samfälld mark skola de särskilda bestämmelserna
härom i 7 kap. 1 § nämnda lag äga motsvarande tillämpning.

4 §.

Förrättningsmannen skall upprätta karta, varå översiktligt redovisas gällande
fastighetsindelning. Därjämte skall förrättningsmannen anskaffa‘utdrag
av jordregistret samt inhämta och på lämpligt sätt sammanställa upplysningar
angående de lagfarts- och inteckningsförhållanden, som kunna
vara av betydelse för äganderättsutredningen.

5 §•

Sedan den i 4 § omförmälda utredningen framlagts vid sammanträde och
tillfälle beretts sakägarna att taga del av densamma, skola de efter skäligt
rådrum anmäla sina äganderättsanspråk samt förete de fångeshandlingar,

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1962

meddela de upplysningar angående hävdeförhållanden och andra omständigheter
samt förebringa den utredning i övrigt, som de önska åberopa till
stöld för anspråken.

Förrättningsmannen skall tillse att innebörden av anmälda anspråk blir
klarlagd samt därefter redovisa desamma i anslutning till förrättningskartan.
Är det uppenbart att anspråk föreligger, ehuru det ej anmälts, skall på
enahanda sätt sådant anspråk redovisas.

Vid den redovisning, som avses i andra stycket, skall till fastighet, samfällt
område eller hävdelott hänföras därtill hävdad mark; dock skall hävdeförhållande,
som utan stöd av laga delning uppkommit efter det att lantmäteristyrelsen
beträffande förrättningsområdet framlagt sådant förslag,
som avses i 1 g, ej beaktas.

6 §•

Tillfälle skall beredas sakägarna att taga del av den i 5 § omförmälda redovisningen
samt att vid sammanträde yttra sig däröver.

Förrättningsmannen skall lämna sakägarna upplysningar angående innehållet
i verkställda utredningar och den i 5 § omförmälda redovisningen.

7 §•

Förrättningsmannen skall företaga prövning av de jämlikt 5 § föreliggande
anspråken. Prövningen skall grundas på de handlingar, de upplysningar
angående hävdeförhållanden och andra omständigheter samt den utredning
i övrigt, som framkommit jämlikt 4, 5 och 6 §§.

I anslutning till förrättningskartan skall förrättningsmannen därefter upprätta
äganderättsförteckning. I denna skall särskilt för varje ägare redovisas
den egendom, som enligt den verkställda prövningen tillkommer honom,
och angivas viss dag, till vilken de redovisade förhållandena hänföra sig.

Föreligger beträffande viss egendom icke tillräckligt underlag för prövning
av frågan vem som är ägare, skall i äganderättsförteckningen antecknas,
att egendomen tillhör okänd ägare.

8 §•

Förrättningen skall, sedan de därvid prövade frågorna blivit genom laga
kraft ägande heslut avgjorda, äga verkan som laga delning; dock skall gräns,
som tillkommit genom förrättningen, icke anses vara därigenom i laga ordning
bestämd.

Beträffande förrättningen skall vad i 1 kap. 1!) § lagen om delning av
jord å landet stadgas äga tillämpning.

9 §•

Sker efter det första sammanträdet ägt rum säinjedelning av jord eller
vad till jorden lagligen hör, är sämjedelningen utan verkan.

10 §.

Om så hefinnes ändamålsenligt må del av förrättningen, avseende visst
hemman eller annan på lämpligt sätt avgränsad del av förrättningsområdet,
utbrytas till särskild förrättning.

It §•

Sedan alla till förrättning hörande frågor behandlats, skall förrättningsmannen
å sammanträde med sakägarna eller annorledes å dag, som vid sammanträde
angivits eller om vilken sakägarna underrättats genom tjänsteskrivelscr
eller på annat sätt, varom överenskommelse träffats vid samman -

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1962

träde, avsluta förrättningen samt meddela underrättelse om vad som skall
iakttagas för fullföljd av talan emot förrättningen.

Inom en vecka från det förrättningen blivit avslutad skall avskrift av
handlingarna och kopia av kartan utgivas eller med posten avsändas till
den, som sakägarna eller, där dessa ej åsämjas, förrättningsmannen därtill
utser. Från detta exemplar må uteslutas sådan handling, som utan olägenhet
kan undvaras. Hos den utsedde skall envar sakägare äga rätt att granska
handlingar och karta.

12 §.

Mot beslut eller åtgärd under förrättning må talan fullföljas hos ägodelningsrätten
genom besvär, som skola ingivas till ägodelningsdomaren
inom tre veckor från det förrättningen avslutades eller, i fall då besvären
avse beslut, varigenom jäv mot förrättningsmannen ogillats, från det beslutet
avkunnades.

Akten rörande avslutad förrättning skall inom den för besvärs anförande
stadgade tiden insändas till överlantmätaren. Inom samma tid skall kopia
av kartan och avskrift i erforderliga delar av handlingarna översändas till
rätten.

Hava besvär anförts, skall i fråga om förfarandet i målet och talan
mot däri meddelat beslut i tillämpliga delar gälla vad beträffande avslutad
jorddelningsförrättning är stadgat. Sedan besvären blivit genom laga kraft
ägande beslut avgjorda, skall förrättningsakten omedelbart översändas till
överlantmätaren.

Efter det förrättningen blivit slutligen gällande, skall anteckning därom
göras i lagfarts- eller fastighetsboken.

13 §.

Kostnaderna för förrättningen skola, i den mån de falla på sakägarna,
fördelas efter vad som prövas skäligt mellan dem, som vid förrättningen
redovisats som ägare av fast egendom.

14 §.

Lantmäteristyrelsen äger utfärda närmare föreskrifter rörande förfarandet
vid förrättning enligt denna lag.

Om sammanläggning

15 §.

I den utsträckning som erfordras för att ernå så lämplig fastighetsindelning
som förhållandena medgiva skola, där laga hinder icke möter
och påtaglig olägenhet icke bedömes uppkomma ur enskild synpunkt, fastigheter
inom det jämlikt 1 § bestämda förrättningsområdet sammanläggas
enligt lagen om sammanläggning av fastigheter å landet. Sammanläggning
må ske utan hinder av att lagfart ej meddelats eller att de i 7 §
nämnda lag stadgade förutsättningarna ej äro för handen.

Fastigheter, som tillhöra makar var för sig eller innehavas med olika
rätt i äktenskapet, må med makarnas samtycke sammanläggas, såframt
makarna träffat sådant avtal, som avses i 7 § andra och tredje styckena
lagen den 17 juni 1932 med särskilda bestämmelser om delning av jord
å landet inom vissa delar av Kopparbergs län.

16 §.

Innan förrättning avslutas skall förrättningsmannen för sakägarna föredraga
frågan om sammanläggning och därvid redogöra för innebörden

Kungi. Maj.ts proposition nr 159 år 1962

och verkan av sådan åtgärd. Efter det sakägarna lämnats tillfälle att uttala
sin mening, skall förrättningsmannen avgiva yttrande med törslag till
sammanläggning. Yttrandet skall fogas till förrättningsakten.

Kan av särskilda skäl sådant yttrande, som sägs i första stycket, helt
eller delvis icke avgivas före förrättningens avslutande, må därmed anstå,
dock ej längre än intill tre veckor efter det förrättningen eller, efter uppdelning
enligt 10 §, den senast avslutade förrättningen blivit slutligen gällande.
Om innehållet i yttrande, som avgives efter förrättnings avslutande,
skola de berörda sakägarna omedelbart underrättas.

17 §•

Prövningen av frågan om sammanläggning skall upptagas av ägodelningsdomaren
på grund av förrättningsmannens enligt 16 § avgivna yttrande,
sedan erforderliga underrättelser om sådana anteckningar i jordregistret
som föranletts av förrättningen inkommit till rätten. I ärendet erfordras
ej utlåtande av överlantmätaren. Har sakägare framställt erinran
mot förrättningsmannens förslag till sammanläggning eller finner ägodelningsdomaren
utan att så skett anledning föreligga att frångå detsamma,
skall ärendet i denna del hänskjutas till ägodelningsrättens prövning.

Om lagfart

18 §.

Envar, som vid förrättning redovisats såsom ägare av fast egendom, vilken
blivit i jordregistret upptagen såsom särskild fastighet eller vilken utgör
kvotdel av dylik fastighet, skall i enlighet med bestämmelserna i denna
lag på grund av förrättningen meddelas lagfart å sin äganderätt.

19 §.

Sedan det till rätten översända exemplaret av förrättningshandlingarna
samt underrättelser om sådan anteckning i jordregistret, som föranletts
av förrättningen, kommit inskrivningsdomaren till handa, skall nämnda
exemplar av förrättningshandlingarna anses som ansökan om lagfart.

20 §.

Sökes lagfart samma dag sådan anteckning sker, som i 13 § förordningen
den 16 juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom avses, eller
efteråt, skall frågan förklaras vilande till dess det visas, att laga kraft
ägande dom finnes i den sak, varom anteckning blivit gjord. Avser anteckning
ej hela den fastighet, beträffande vilken lagfart sökts, skall, om
anteckningen gäller kvotdel av fastigheten, vad nu sagts tillämpas allenast
beträffande nämnda kvotdel, men eljest beträffande hela fastigheten. Varder
i sistnämnda fall det som anteckningen avser frånvunnet den, för vilken
ansökningen förklarats vilande, må lagfart å återstoden ej meddelas,
förrän det frånvunna blivit lagligen utbrutet från fastigheten.

21 §•

Sedan förrättningen blivit slutligen gällande, må ej lagfart, som därförinnan
meddelats, läggas till grund för lagfart a efterföljande fång
eller inteckning, utom då fråga är om egendom, som vid förrättningen angivits
tillhöra okänd ägare.

Därest fast egendom, varå någon meddelats lagfart, enligt äganderättsutredningen
tillkommer annan, vare, sedan lagfart meddelats den senare,

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1962

med avseende å verkan av i egendomen meddelade inteckningar så ansett,
som om egendomen genom klander frånvunnits den förre.

22 §.

Saknas inom visst område i betydande omfattning lagfart med anslutning
till äganderättsförhållandena utan att sådana omständigheter föreligga som
avses i 1 §, skall vad i denna lag stadgas i tillämpliga delar gälla.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1961.

Genom denna lag upphävas:

6 § lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda bestämmelser om
delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län, dock att
nämnda lagrum alltjämt skall äga tillämpning beträffande laga skifte, som
påbörjats före den 1 juli 1961, såvida icke, efter delägarnas hörande vid
lantmäterisammanträde, Konungen föreskriver, att denna lag helt eller delvis
skall tillämpas;

lagen den 4 juni 1943 (nr 302) med särskilda bestämmelser om äganderättsutredning
och sammanläggning av fastigheter inom vissa byar "i Kopparbergs
län, dock att nämnda lag alltjämt skall äga tillämpning beträffande
förrättning, som påbörjats före den 1 juli 1961;

lagen den 17 juni 1932 (nr 226) med särskilda bestämmelser om lagfart
inom vissa delar av Kopparbergs län, dock att nämnda lag alltjämt
skall äga tillämpning beträffande äganderättsutredning, som verkställts enligt
hittills gällande bestämmelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1962

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Alaj:ts lagråd den 6 april
1962.

Närvarande:

justitierådet Regner,
regeringsrådet Jarnerup,
justitieråden af Trolle,

Bomgren.

Enligt lagrådet den 22 mars 1962 tillhandakommet utdrag av protokoll
över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
9 mars 1962, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag om äganderättsutredning, lagfart och sammanläggning av fastigheter
i vissa fall i Kopparbergs län.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av revisionssekreteraren B. Erneholm.

Lagrådet yttrade:

1 §•

Efter orden är tillämpning av andra stycket begränsad till områden, där
ovisshet icke råder rörande äganderätten till fastigheter. Meningen torde
emellertid vara att förordnande, under i övrigt angiven förutsättning, skall
kunna meddelas beträffande område där ovisshet rörande äganderätten till
fastigheter icke föreligger i samma utsträckning som kräves för tillämpning
av första stycket. En jämkning av andra stycket bör därför ske. 8

8 §•

Bestämmelserna i 8 § första stycket torde innebära, att beträffande varje
särskild registerfastighet eller för sådana fastigheter samfälld mark skall
angivas vem som är ägare till fastigheten eller mark därinom eller till den
samfällda marken. I denna redovisning skall alltså även beaktas mark, som
efter den 30 juni 1962 avskilts genom privat jorddelning. Den angivna innebörden
torde böra komma till tydligare uttryck.

Med hänsyn till den betydelse som äganderättsförteckningen skall ha böra
till 8 § överföras de föreskrifter i 12 § första stycket som skola beaktas vid
förteckningens upprättande. 1 8 § torde sålunda böra stadgas, att mark avskild
genom delning som avses i nämnda stycke skall upptagas såsom särskild
ägolott i förteckningen, samt i berörda stycke delningens fastighets -

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1962

bildande verkan knytas till att fastighetsdel upptagits såsom särskild ägolott
i förteckningen.

Motiven till förslaget lämna ej tillräcklig ledning för bedömande av frågan
om den verkan äganderättsutredningen och den därmed förenade fastighetsbildningen
kunna få för inteckningshavare. Lagrådet — som lämnar
öppet huruvida privat jorddelning medför samma verkan i äganderättsligt
hänseende oberoende av föremålet för delningen och sättet för dennas genomförande
— finner emellertid uppenbart att nyssnämnda åtgärder kunna
ha ogynnsamma följder med avseende å inteckningar. Dels får antagas
att panträttens ekonomiska värde understundom blir mindre. Dels kunna
åtgärderna, om inteckningsförhållandena ej beaktas, medföra komplikationer
av rättslig art: såsom ett exempel må anföras att en ägares kvotdelar
i flera fastigheter genom sämjedelning utlagts så, att han ej fått
någon mark inom en av fastigheterna, samt att hans kvotdel i sistnämnda
fastighet är särskilt intecknad; då det icke med säkerhet kan påräknas att
den nödvändiga ändringen av inteckningen kan ske vid inteckningarnas
överförande till fastighetsboken, måste förhållandet beaktas redan vid äganderättsutredningen.

Svårigheter av sistnämnda slag skulle möjligen kunna undvikas om i lagen,
såsom motsvarighet till 2 § i 1953 års legaliseringslag, stadgades att
sämjedelning som omfattar två eller flera fastigheter icke må beaktas, med
mindre envar delägare inom varje fastighet erhållit ägor som väsentligen
motsvara hans andel i fastigheten. Det synes emellertid vara anledning antaga,
att en dylik regel skulle avsevärt förringa effekten av den föreslagna
lagen och måhända, vilket i brist på upplysningar icke kan bedömas, vara
onödigt rigorös. Vid det övervägande av hithörande frågor som nu varit
möjligt har lagrådet — som finner det nödvändigt att inteckningsförhållandena
beaktas i samband med äganderättsutredningen — ansett annan utväg
icke stå till buds än att i 8 § upptages en allmän regel härom. Regeln torde,
i anslutning till det ovan anförda, böra innebära att sämjelott icke må upptagas
såsom särskild ägolott i den mån den fastighetsbildning, som uppkoinme
därest sämjedelningen godtoges, skulle lända till skada för inteckningshavare,
varmed bör jämställas innehavare av annan rättighet för vilken
fastighet häftar, samt ej heller om inteckningsförhållandena eljest äro
sådana att med hänsyn därtill dylik fastighetsindelning icke bör genomföras.
Såvitt gäller enbart ekonomisk skada torde, utan att särskilt stadgande
meddelas, vara klart att hinder kan undanröjas genom medgivande av
rättighetshavare. Hinder i andra hänseenden böra i regel kunna avlägsnas
genom alt under förrättningen ändringar genomföras i fråga om inteckningar.

Av anförda skäl hemställer lagrådet, att 8 § ändras på följande sätt.

I första stycket utbytes »de särskilda ägolotterna» mot »varje särskild
fastighet eller mark inom sådan eller mark som är samfälld för flera fastigheter»
och vidtagas härav föranledda redaktionella jämkningar.

I ett andra stycke stadgas i första punkten, att om fastighet eller för fas -

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1962

tigheter samfälld mark är delad genom sämjedelning, arealöverlåtelse eller
liknande åtgärd som kommit till stånd före den 1 juli 1962, skall varje del
upptagas såsom särskild ägolott i förteckningen. I andra punkten föreskrives,
att vad sålunda sagts ej skall tillämpas i den mån fastighetsbildning i
överensstämmelse med delningen länder till skada för innehavare av fordran
eller rättighet, för vilken fastighet eller del därav häftar, eller hinder eljest
föreligger på grund av inteckningsförhållandena.

Härefter upptages såsom tredje stycke förslagets andra stycke utan ändring,
vilket innebär att på kartan icke behöver redovisas annat område än
sådant som avskilts genom delning som enligt lagen skall godtagas. Sista
stycket i förslaget utgår.

Tillägges inteckningsförhållandena den betydelse som ovan förordats, lärer
därav följa att inteckningshavare blir behörig att anföra besvär enligt
11 § i förslaget. Detsamma gäller övriga rättighetsinnehavare som ovan
nämnts.

11 §•

I anslutning till andra stycket må nämnas att, därest tidigare väckts talan
om bättre rätt till den med besvären avsedda egendomen och denna talan
icke blivit slutligt prövad, besvärsmålet bör vila i avvaktan på lagakraftägande
dom i det förut instämda målet.

12 §.

I enlighet med vad som anförts vid 8 § hemställer lagrådet, att första stycket
får det innehållet att, om äganderättsförteckningen utvisar att delning
som i 8 § andra stycket sägs föranlett att mark enligt vad där stadgas upptagits,
såsom särskild ägolott, skall, sedan äganderättsutredningen härutinnan
blivit slutligen gällande, delningen anses verkställd genom lagligen gällande
lantmäteriförrättning.

18 §.

Genom hänvisningen i 18 § andra stycket till 3 § lagen om sammanläggning
av fastigheter å landet angives, att fastighet ej må ingå i sammanläggning,
innan den blivit upptagen i jordregistret. Motsvarande villkor för sammanläggning
bör gälla beträffande fastighet, som skall upptagas i fastighetsregister
för stad. Att för sammanläggning kräves vederbörlig registrering
av däri ingående fastigheter torde emellertid icke behöva särskilt anmärkas.
Såsom framgår av motiven (s. 60)1 lärer bliva sörjt för att erforderliga
registreringsåtgärder skola ha vidtagits innan äganderättsförteckningen
föranleder någon åtgärd av inskrivningsdomaren. Lagrådet förordar
vid angivna förhållanden, att hänvisningen till 3 § sammanläggningslagen
utgår.

Som de bestämmelser till vilka 18 § andra stycket hänvisar i vissa delar

Sid. 66 i propositionen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1962

ej få användning vid här avsedd sammanläggning, torde i detta stycke orden
»äga motsvarande tillämpning i dylikt ärende» böra utbytas mot »i tilllämpliga
delar gälla i fråga om dylikt ärende».

Ur protokollet:
Birgitta Liljefors

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1962

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
6 april 1962.

N är varande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Skoglund,

Edenman, ap Geijerstam, Hermansson, Holmqvist.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för jordbruksdepartementet, statsrådet Holmqvist, lagrådets den 6 april
1962 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 9 mars 1962 remitterade
förslaget till lag om äganderättsutredning, lagfart och sammanläggning av
fastigheter i vissa fall i Kopparbergs län.

Föredraganden redogör för lagrådets utlåtande och anför följande.

De av lagrådet förordade jämkningarna av 1 § andra stycket och 18 §
andra stycket är av formell art och bör vidtagas.

Beträffande de likaledes formella jämkningar, som innefattas i lagrådets
förslag till 8 § första stycket och andra stycket första punkten, må framhållas
att äganderättsprövningen bör omfatta varje äganderättslig enhet, och
detta oavsett om den kan lokaliseras på marken. Även en från fastighet överlåten
andel i samfälld mark skall således beaktas. Som en dylik tillämpning
torde kunna förväntas, har jag inte något att erinra mot lagrådets hemställan
i dessa delar. Det torde få ankomma på lantmäteristyrelsen att meddela
sådana förskrifter angående redovisningen, att av äganderättsförteckningen
klart framgår i vilka fall privata delningar legaliseras.

Mera tveksam ställer jag mig till den av lagrådet förordade regeln i 8 §
andra stycket andra punkten om beaktande av inteckningsförhållanden med
mera. Såsom jag tidigare framhållit bör visserligen förrättningsmannen vid
eu äganderättsutredning söka verka också för att ordna upp oklara inteckningsförhållanden.
Att införa en uttrycklig bestämmelse härom har dock
synts mig vara ägnat att tynga förrättningen. Även den nu förordade regeln
kan ge anledning till liknande farhågor. Förrättningen skulle kunna
bli alltför inriktad på undersökningar av inteckningsförhållanden, och såväl
tidsåtgången som förrättningskoslnaderna skulle kunna ökas på ett sätt
som inte svarar mot de värden regeln vill skydda. Å andra sidan synes det
mig som om förrättningsmannen med hänsyn till kungörelseförfarandet har
anledning utgå från att inteckningshavare eller annan rättighetsägare, vars

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1962

intresse till äventyrs skulle kunna förnärmas genom förrättningen, självmant
ger sig till känna. Officialundersökningen skulle då kunna i stort sett
begränsas till sådana — säkerligen fåtaliga — inteckningar som åsyftas i
slutet av förevarande punkt. Med hänsyn härtill vill jag inte motsätta mig
lagrådets hemställan i denna del. Härav följer då också att 8 § i övrigt liksom
12 § första stycket bör utformas i anslutning till lagrådets förslag.

Utöver vad nu sagts bör i lagförslaget göras några rent redaktionella
jämkningar.

Föredraganden hemställer härefter att lagförslaget efter ändring i enlighet
med vad sålunda anförts måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom
proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
G. Luzell

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1962

Innehållsförteckning

Propositionen .............................................. 1

Förslag till lag om äganderättsutredning, lagfart och sammanläggning
av fastigheter i vissa fall i Kopparbergs län ............ 2

Utdrag av statsrådsprotokollet den 9 mars 1962 ................ 7

I. Gällande rätt

1. Äganderättsutredning ................................ 8

2. Sammanläggning ...................................... 10

3. Lagfart .............................................. 13

II. Om fastighetsförhållandena i Kopparbergs län och behovet
av ny lagstiftning

Lantmäteristyrelsen .................................... 15

Remissyttrandena .............:........................ 21

Departementschefen .................................... 23

III. Förslaget till ny lagstiftning

1. Äganderättsutredningsinstitutets uppbyggnad

Lantmäteristyrelsen .................................. 25

Remissyttrandena .................................... 27

Departementschefen .................................. 30

2. Äganderättsutrednings fastighetsbildande verkan

Lantmäteristyrelsen .................................. 31

Remissyttrandena .................................... 37

Departementschefen .................................. 39

3. Lagfartsfrågor

Lantmäteristyrelsen .................................. 41

Departementschefen .................................. 43

4. Detaljutformning .................................... 43

Lantmäteristyrelsens lagförslag............................ 72

Lagrådets yttrande .......................................... 77

Utdrag av statsrådsprotokollet den 6 april 1962 ................ 81

Stockholm 1902. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag (il 1081