Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1959 (Proposition 1959:158)

Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1959

Nr 158

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om förbud mot innehav av vissa stiletter m. m.;
given Stockholms slott den 2i april 1959.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för denna dag, inhämta riksdagens yttrande
över härvid fogade förslag till förordning om förbud mot innehav av vissa
stiletter m. m.

GUSTAF ADOLF

Rune B. Johansson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att förbud införes mot import och tillverkning av
s. k. springstiletter och springknivar. Vidare föreslås att dylik stilett eller
kniv inte heller skall få förvärvas eller innehavas av den som ej fyllt 21 år
eller överlåtas eller upplåtas till sådan person, överträdelse av förbud skall
medföra straff och förverkande. Även vårdnadshavare till barn under 15 år
skall kunna straffas, om barnet med hans vetskap innehar springstilett eller
springkniv.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 sand. Nr 158

Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1959

Förslag

till

Förordning

om förbud mot innehav av vissa stiletter m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Med springstilett avses i denna förordning stickvapen med klinga, som
medelst fjädermekanism eller liknande anordning snabbt kan fällas eller
skjutas ut ur skaftet. Med springkniv förstås en på motsvarande sätt konstruerad
kniv.

2 §•

Springstilett och springkniv må ej förvärvas eller innehavas av den, som
ej fyllt 21 år, eller överlåtas eller upplåtas till sådan person.

Ej heller må springstilett eller springkniv tillverkas i eller införas till
riket; dock må sådant föremål transiteras till ort utom riket.

3 §•

Bryter någon mot vad i 2 § sägs, straffes med dagsböter. Stiletten eller
kniven skall, även om straff ej ådömes, vara förverkad till kronan, om det
ej är uppenbart obilligt. Vad nu sagts om straff och förverkande skall gälla
jämväl vid försök till olovlig införsel av springstilett eller springkniv.

Innehaves springstilett eller springkniv av barn, som ej fyllt 15 år, skall
den som har vårdnaden om barnet straffas med dagsböter, därest han haft
vetskap om innehavet och ej gjort vad på honom ankommit för att förhindra
det.

4 §•

Angående beslag av springstilett och springkniv skall vad i allmänhet är
stadgat om beslag i brottmål äga motsvarande tillämpning, med följande
avvikelser.

1. Vad i 27 kap. 7 § rättegångsbalken är stadgat om att åtal skall väckas
inom viss tid skall ej gälla i annat fall än då rätten utsatt sådan tid.

2. Väckes ej åtal, prövar åklagaren, huruvida stiletten eller kniven skall
vara förverkad enligt vad i 3 § sägs. Förordnande därom meddelas skriftligen.
Om ej påföljden förelagts och godkänts i samband med strafföreläggande,
äge den, från vilken beslaget skett, hos åklagaren anmäla missnöje

Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1959

med förordnandet inom en månad från det han erhöll del därav. Anmäles
missnöje, har åklagaren att, om ej beslaget finnes böra hävas, väcka talan
om stilettens eller knivens förverkande. Sker det ej inom en månad från
det anmälan gjorts, skall beslaget gå åter.

5 §.

Har springstilett eller springkniv inkommit till riket, må stiletten eller
kniven, därest den icke skall vara förverkad enligt 3 § och hinder ej heller
eljest möter mot utförsel, återutföras på de villkor och i den ordning tullstadgan
föreskriver i fråga om returförtullning. Sker ej återutförsel inom
föreskriven tid, tillfaller stiletten eller kniven kronan.

Denna förordning träder i kraft den---

Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1959

Utdrag av protokollet över inrikesärenden hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 21 april
1959.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,
Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, fråga om införande
av förbud mot innehav av stiletter m. m. samt anför härvid följande.

Sedan någon tid har det alltmer utbredda innehavet bland ungdom av
stiletter och andra stickvapen tilldragit sig uppmärksamhet. Åtgärder för
att förhindra försäljning av stiletter i synnerhet till minderåriga har påkallats
i riksdagen genom interpellationer 1957 av fru Torbrink och 1958
av herr Björkänge. Skilda åtgärder har också vidtagits i detta syfte. Sålunda
har berörda branschorganisationer vid flera tillfällen uppmanat
sina medlemmar att inte saluföra stiletter och liknande redskap, och Kungl.
Maj :t har den 19 december 1958 beslutat, att införsel utan importlicens
från och med den 1 januari 1959 inte får äga rum av stiletter, dolkar och
andra liknande vapen med framspringande blad eller klinga samt delar
därav.

I svaret på interpellationen av herr Björkänge förklarade jag, att jag
ansåg att man borde överväga att förbjuda själva innehavet av ifrågavarande
vapen och låta närmare undersöka, i vilken form ett sådant förbud
skulle kunna meddelas och vilka bestämmelser som erfordras för att endast
sådana stickverktyg som inte tjänar något nyttigt ändamål kommer
att omfattas av förbudet. Den 12 december 1958 uppdrog Kungl. Maj :t åt
statens kriminaltekniska anstalt att verkställa en dylik undersökning.

Anstalten har den 11 mars 1959 redovisat resultatet av undersökningen
och inkommit med förslag till förordning angående förbud mot innehav av
stiletter.

Över förslaget har efter remiss yttranden avgivits av riksåklagarämbetet,
hovrätten över Skåne och Blekinge, socialstyrelsen, skolöverstyrelsen, kommerskollegium,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro, Västernorrlands och
Norrbottens län, polisverksamhetsutredningen, föreningen Sveriges lands -

Kungl. Maj. ts proposition nr 158 år 1959

fogdar, föreningen Sveriges polismästare, föreningen Sveriges stadsfiskaler,
föreningen Sveriges landsfiskaler, Målsmännens riksförbund, Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges järnhandlareförbund, Cykel- och sporthandlarnas
riksförbund och Sveriges leksakshandlares riksförbund. Kommerskollegium,
överståthållarämbetet och länsstyrelserna har i sin tur inhämtat
yttranden från olika myndigheter och organisationer och fogat dessa yttranden
vid sina remissvar. På grund härav föreligger i ärendet yttranden
jämväl från handelskamrarna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Gävle,
Sveriges industriförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation,
polismästaren samt ordnings- och kriminalpolisintendenterna i Stockholm,
landsfogdarna i Stockholms, Östergötlands, Malmöhus, Västernorrlands
och Norrbottens län, poliskamrarna i Malmö, Hälsingborg, Göteborg
och Örebro, landsfiskalerna i Karlskoga och Boden, drätselkammaren
och barnavårdsnämnden i Luleå, socialvårdskonsulenten i trettonde distriktet,
föreningen Malmöhus läns landsfiskaler och Skånes järnhandlareförening.

Vidare har Unga Örnars Stockholmsdistrikt i skrivelse den 8 april 1959
framfört vissa synpunkter.

Jag anhåller nu att få upptaga detta ärende till närmare behandling.

Statens kriminaltekniska anstalts utredning och förslag

Anstalten har inhämtat uppgifter från poliskamrarna i Stockholm, Göteborg,
Malmö, Norrköping och Örebro angående vad polisen under de senaste
åren erfarit om förekomsten av stiletter i orten och i vilken
utsträckning stilett använts som angreppsvapen.

Från Stockholm har rapporterats, att i ett större vaktdistrikt i stort sett
Vs av omhändertagna barn och ungdomar i åldern 13—20 år hade varit
försedda med stilett och att man i ett annat vaktdistrikt hade gjort den
iakttagelsen, att många ynglingar anser det vara nödvändigt att inneha
stilett för att kunna accepteras som medlem i gängen. Sedan 1957 hade
stilett använts i samband med misshandel, rån och andra brott vid ett
20-tal olika tillfällen.

Poliskammaren i Göteborg har meddelat, att man där observerat att
särskilt ungdomsvårdsskoleelever vid omhändertagande innehaft stiletter
och knivar. I sex fall hade stilett eller liknande vapen kommit till användning
i samband med brott.

I Malmö har det vid många tillfällen kunnat konstateras, att framför allt
ynglingar, som omhändertagits i samband med tillgrepp av bilar, varit
beväpnade med stiletter. Sådana eller liknande stickvapen hade begagnats
vid misshandel eller hot om misshandel i fem olika fall, varjämte en 15-årig pojke med ett dylikt vapen skadat en jämnårig kamrat under lek.

Från Norrköping och Örebro har anmälts tre liknande fall.

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1959

Anstalten redogör härefter för de bestämmelse r, s o in f. n.
skulle kunna åberopas för att taga ifrågavarande
vapen i beslag.

Jämlikt 27 kap. 1 § rättegångsbalken må föremål tagas i beslag, som skäligen
kan antagas äga betydelse för utredning om brott eller vara genom
brott någon avhänt eller på grund av brott förverkat. Vid misstanke om
mord, dråp eller misshandel, där vapen eller tillhvgge kommit till användning,
och vid resande av livsfarligt vapen kan alltså beslag äga rum. Så
kan även ske, då kniv eller dylikt använts såsom inbrottsverktyg.

Förverkande av stilett kan enligt 2 kap. 17 § strafflagen komma i fråga,
om den brukats såsom hjälpmedel vid straffbelagd gärning, såvida ägaren
eller någon, som är i hans ställe, uppsåtligen förövat gärningen eller medverkat
till denna eller tagit befattning med stiletten i samband med förberedelse
till brott. Även i andra fall kan enligt samma lagrum förverkande
ske av föremål, som på grund av sin särskilda beskaffenhet och omständigheterna
i övrigt kan befaras komma till brottslig användning. Rätten kan
i stället för förverkande föreskriva åtgärd till förebyggande av missbruk.

Anstalten säger sig inte känna till huruvida 2 kap. 17 § strafflagen någon
gång tillämpats beträffande ifrågavarande stickvapen. I flagranta fall torde
enligt anstalten en stilett, som innehaves av person som gjort sig känd för
sådant levnadssätt att han kan tänkas komma att begagna stiletten som
angreppsvapen, kunna förklaras förverkad. Eftersom domstolarna inte kan
antagas vara benägna att tillämpa stadgandet annat än i extrema fall, anser
anstalten att bestämmelsen såsom medel att komma tillrätta med de nuvarande
missförhållandena endast har ett teoretiskt värde.

I detta sammanhang upptar anstalten också det inledningsvis berörda
importlicenstvånget för stiletter, dolkar och andra liknande vapen med
framspringande blad eller delar därtill. Enligt vad anstalten inhämtat
innebär bestämmelserna, som gäller fr. o. in. den 1 januari 1959, i sin praktiska
tillämpning, att nämnda vapen inte kommer att importeras till riket.

Frånsett de fall, som nu angivits, saknar samhället enligt anstalten legala
möjligheter att inskrida mot innehav av stiletter och dylikt.

Anstalten redogör vidare för vissa i England och Förenta
Staterna gällande bestämmelser.

I England gäller sålunda sedan 1953 förbud mot att bära anfallsvapen
på offentlig plats utan tillstånd eller skälig ursäkt.

Fråga om förbud mot tillverkning och försäljning av stiletter har också
varit föremål för debatt i engelska parlamentet men någon lagstiftning
härom har ännu ej genomförts i England.

Däremot har i Förenta Staterna 1958 antagits en federal lag angående
förbud mot tillverkning, tillhandahållande och innehav av springknivar.
Med springkniv avses i lagen kniv, vars blad utfälles automatiskt genom
tryck på en knapp eller annan anordning på knivens skaft eller genom tyngd -

Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1959 7

kraft eller centrifugalkraft. Från lagens tillämpning undantages militärpersonal
i tjänsteutövning och enarmade personer. De sistnämnda äger
inneha springkniv med ett högst tre tum långt hlad.

I staten New York gäller därjämte en författning, som förbjuder tillverkning,
överlåtelse och innehav av farliga vapen, till vilka räknas springkniv
och tyngdkraftskniv, definierade på ungefär samma sätt som i den
federala lagen.

Anstalten har gjort en undersökning för att utröna, vilka olika
typer av ifrågavarande vapen som förekommer i allmänna
marknaden i Sverige.

Stilett med fast, sylliknande klinga har icke påträffats i annan form än
såsom papperskniv. Däremot finns slidknivar med spetsigt dubbeleggat
blad, som närmast torde kunna betecknas som dolkar och som saluförts
sedan lång tid tillbaka.

Ett vapen, som den senaste tiden rönt stor efterfrågan, är springstiletten.
Dessa stiletter, som är av italienskt ursprung, förekommer i stort sett endast
i en modell, men av varierande storlek. I hopfällt skick är klingan infälld
i handtaget och genom en säkringsbar utlösningsknapp påverkas en fjädermekanism,
som slår ut en spetsig och dubbeleggad klinga i fastlåst läge.

Mera allmänt förekommer i handeln så kallade springknivar, vilka anses
vara föregångare till springstiletten. Dessa knivar, som har ett mycket
varierande utförande, är ursprungligen avsedda som jaktknivar. De har
alla den likheten, att bladet utfälles med utlösningsmekanism. Knivbladet
har överlag konventionell utformning, men utpräglat spetsigt blad förekommer
på vissa typer. En typ har sålunda en allmän utformning, som
nära överensstämmer med springstiletten. I en speciell typ av springkniv
ligger bladet helt dolt i skaftet men kan vid tryck på en spärr bringas att
genom sin egen tyngd eller genom en i skaftet befintlig fjäder pressas ut
till blottat läge. Denna kniv brukar benämnas fallskärmsjägare- eller commandokniv.
Olika typer av springkniv finns, på vilka ett större blad genom
fjäderpåverkan är automatiskt utfällbart. En del springknivar är försedda
med patronutdragare för jaktgevär. Springknivarna kan även vara utrustade
med andra verktyg, såsom såg, korkskruv, skruvmejsel eller konservöppnare.
Slutligen har vid undersökningen påträffats kastknivar, så konstruerade
att tyngdpunkten är förlagd mot knivens spets med påföljd att den vid
kast erhåller styrning.

Med utgångspunkt från den sålunda gjorda undersökningen uppställer
anstalten följande definitioner på de vapen, som anstalten anser böra
omfattas av förbudslagstiftning och som anstalten gemensamt benämner
stickvapen.

Stilett, stickvapen med handtag och fast klinga, som är sylliknande smal
och spetsig samt vanligtvis flereggig.

Springstilett, stilett med infällbar klinga, som genom eu automatisk ut -

Kungl. Maj.ts proposition nr i58 år 1959

lösningsmekanism momentant kan fällas ut, antingen genom fjädertryck
eller på annat sätt.

Springkniv, kniv med infällbart knivblad, som genom en automatisk
utlösningsmekanism momentant kan fällas ut, antingen genom inverkan
av fjädertryck eller på annat sätt.

Kastkniv, kastvapen bestående av handtag och vanligen fast, symmetriskt
och spetsigt blad, där knivens tyngdpunkt är förlagd nära bladspetsen.

Vid kontakt med grossistfirmor i Stockholm har anstalten erfarit, att
deras försäljning inte omfattat stiletter med fast klinga men däremot
springstiletter och springknivar, som sedan fem år importerats från Italien
och Tyskland. Uppgifter om försäljningens omfattning har firmorna inte
velat lämna men de har upplyst, att efterfrågan på springknivarna under
nämnda tid varit relativt jämn, medan efterfrågan på springstiletterna ökat
under senare tid, enligt företagens uppfattning i takt med pressens uppmärksammande
av detta vapen.

Av stickprovsundersökningar i detaljhandeln har anstalten funnit, att
inga slag av stiletter numera saluföres i järnaffärerna men att dylika finns
i en del vapen- och sportaffärer.

Av de olika undersökningar, som anstalten sålunda gjort, drar anstalten
följande slutsatser.

I fråga om förekomsten av stiletter och andra liknande stickvapen kan —
i avsaknad av uppgifter från grossist- och detaljhandeln — något påstående
om att de är allmänt förekommande inte göras. Det material, som
tillhandahållits från tillfrågade polisdistrikt, utgör inte heller någon säker
grund för ett bestämt påstående härutinnan. Däremot kan bestämt göras
gällande att stickvapen i alltför stort antal anträffats hos personer, vilka
genom sin läggning eller omognad kan frestas till missbruk av dem. Det
kan vidare göras gällande, att grovt missbruk förekommit i sådan omfattning
att samhället bör inskrida mot den fara, som innehav av dessa stickvapen
visat sig medföra.

När det gäller att bedöma den abstrakta fara, som innehavet av ett i strafflagens
mening livsfarligt vapen innebär, finner anstalten till att börja med
att under denna kategori döljer sig allehanda redskap, verktyg och andra
bruksföremål, med vilka en våldsverkare kan tillfoga andra människor
svår kroppsskada och till och med döden. De vapen eller knivar, som här
ägnats uppmärksamhet, spelar i det hänseendet en underordnad roll. Det
ligger i sakens natur, att högst alldagliga ting, såsom förskärare, yxor eller
skiftnycklar, för att endast taga några exempel, är utomordentligt farliga
vapen i händerna på våldsverkare utan att därför inskränkningar i deras
användning kan tänkas. En skillnad mellan dessa senare föremål och stiletterna
ligger emellertid enligt anstalten dels i den lockelse stiletter utövar
på vissa individer utan att dessa därför kan påstås ha ont uppstå
samt dels i det förhållandet att stiletter, kastknivar och därmed jämställda

Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1959 9

stickvapen inte fyller någon nyttig funktion utan endast är utpräglade anfallsvapen.

Den största förtjänsten med ett förbud mot stickvapen synes anstalten
ligga i att därigenom tillskapas en befogenhet för polisman att så snart någon
påträffas med sådant vapen kunna inskrida med ett beslagtagande av det.
Även exempelvis föreståndare för skola kan då omhändertaga dylika vapen,
som anträffas inom skolan.

Det är enligt anstalten praktiskt ogenomförbart och ändamålslöst att
inrikta sig på ett förbud mot farliga vapen överhuvudtaget. Anstalten anser
därför, att ett förbud måste inskränkas till obestridligen onyttiga typer av
stickvapen. Det synes anstalten vara odiskutabelt, att stiletten och springstiletten
är vapen utan praktiskt användningsområde och så livsfarliga, att
de helt borde förbjudas. Springkniven, som genom sin konstruktion nära
överensstämmer med springstiletten, kan möjligen sägas fylla ett nyttigt
ändamål. Den utbjudes i varje fall i detaljhandeln såsom ett redskap för
jägare och fiskare. Huruvida den verkligen kommit till bruk för sådant
ändamål, kan anstalten inte bedöma, men anstalten betvivlar att ett förbud
skulle innebära ett besvärande intrång för lojala medborgare. För
personer som inte kan bruka mer än en hand, torde dock springkniven
kunna anses praktisk. Ytterligare ett av de beskrivna stickvapnen, nämligen
kastkniven, finner anstalten ligga utanför kategorien nyttiga verktyg,
bortsett från de enstaka fall då den användes av varietéartister vid
offentliga tillställningar.

Av det genom polisen tillhandahållna materialet framgår, att ytterst få
personer över 21 år finns bland de kända innehavarna av stickvapen. Detta
föranleder anstalten att upptaga frågan, huruvida inte ett förbud mot
innehav av stickvapen borde begränsas till barn och ungdomar upp till 21 år.

Man kan enligt anstalten inte bortse från det stötande i att ansvarsfulla
medborgare inte skulle få inneha exempelvis en springkniv eller att en behovsprövning
skulle behöva föregå ett särskilt utfärdat tillstånd härtill.
Tänkbart är också, att det för närvarande florerande modet bland ynglingar
att inneha stickvapen upphör. Därför synes det anstalten vara att
bruka mer våld än nöden kräver att införa ett exklusivt förbud mot vissa
knivtyper.

Visserligen kan ungdomar vid införande av ett partiellt förbud lättare
förvärva för dem förbjudna vapen än om totalförbud införes, men anstalten
anser denna synpunkt inte avgörande, eftersom den väsentligaste
vinsten med ett förbud mot innehav är rätten att ingripa med omhändertagande
av vapnet.

Anstalten föreslår sålunda, att förbud meddelas personer under
21 år att förvärva och inneha stiletter, springstiletter, springknivar och kastknivar,
samt atl eu sådan bestämmelse kombineras med förbud mot överlåtelse
eller upplåtelse till underåriga av nämnda stickvapen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1959

Med hänsyn till att icke straffmyndiga personer visat sig inneha stiletter
och andra stickvapen synes anstalten en bestämmelse motiverad med
innebörd att vårdnadshavare i sådana fall kan bli underkastade straffansvar.

Däremot finner anstalten inte skäl att föreslå bestämmelser angående
inlösen av förbjudna stickvapen vid fall där den underårige exempelvis
genom arv förvärvat ett dylikt. Med hänsyn till att vapnet kan överlåtas
till vuxen person utan formaliteter och det dessutom har ett förhållandevis
ringa värde, synes bestämmelser i detta hänseende sakna berättigande.

Att stadga svårare straffart än böter, är enligt anstalten inte påkallat.

Remissyttrandena

Vad först beträffar den allmänna inställningen till förslaget,
så tillstyrker nästan alla remissinstanserna en lagstiftning om förbud
mot innehav av stickvapen. Av de ca 50 myndigheter och organisationer
in. fl., som yttrat sig i ärendet, är det sålunda endast fem som ställer sig
tveksamma till värdet av en förbudslagstiftning på området.

De tillstyrkande remissinstanserna anför i huvudsak samma skäl för
sin inställning som anstalten. Man framhåller sålunda, att de vapen som här
är i fråga är onyttiga föremål, att de är farliga föremål, som i ett betydande
antal fall använts av barn och omogen ungdom för att hota eller skada andra
personer, och att särskilt springstiletter och springknivar utövar stor lockelse
på ungdom. I sistnämnda hänseende uttalas den förmodan, att gangsterfilmer
bildat reklam till försäljningen och man konstaterar att denna på
vissa håll i de största städerna lett till en ganska allmän beväpning av
ungdomen. Man finner det uppenbart, att häri ligger en betydande fara
för nya fall av olyckshändelser och brott med dessa stickvapen.

De remissinstanser som ställt sig tveksamma till införandet av den föreslagna
förbudslagstiftningen är länsstyrelsen och landsfogden i Norrbottens
län samt föreningarna Sveriges landsfogdar, Sveriges stadsfiskaler och Sveriges
landsfiskaler.

Länsstyrelsen i Norrbottens län finner det tveksamt om de av anstalten
anförda omständigheterna kan anses utgöra tillräckliga skäl för ett förbud
att inneha stilett och frågar sig, om inte det i praktiken redan rådande importförbudet
eventuellt vid behov kompletterat med ett tillverkningsförbud
och skärpt straffansvar för brott, där stiletter och liknande vapen kommit
till användning, på ett effektivare och mindre uppseendeväckande sätt kan
leda till att stiletterna kommer ur bruk. Skulle dessa åtgärder bli för komplicerade,
torde det dock enligt länsstyrelsen vara lämpligt att genomföra
det av anstalten förordade förbudet.

Landsfogden i samma län anser, att de ungas intresse för knivar inte ökat
och att den enda påtagliga förändring som skett är att intresset koncen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1959

trerats på andra knivmodeller, vilka i och för sig inte torde kunna anses
farligare än de knivtyper, som tidigare varit aktuella. Det bör enligt landsfogden
uppmärksammas, att det ställer sig mycket svårt att effektivt övervaka
det föreslagna förbudet och han är därför närmast böjd att avstyrka
det. Föreningen Sveriges landsfiskaler anför liknande skäl för sin inställning.

Eftersom det i och för sig torde vara mindre själva innehavet av vapnen
ifråga än missbrukandet av dylika vapen som man vill komma åt, synes
det föreningen Sveriges landsfogdar såsom ett alternativ till det föreliggande
förslaget kunna tänkas att kriminalisera endast bärande av vapnen å
allmän plats eller eljest under omständigheter som kan leda till missbruk
och att kombinera detta med bestämmelser om förverkande.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler menar att ett effektivt utnyttjande av
de möjligheter till ingripande som 2 kap. 17 § strafflagen ger borde vara
tillfyllest. Om anstaltens uppfattning att stadgandet endast kan tänkas bli
tillämpat i extrema fall och därför blott ha teoretiskt intresse i detta sammanhang
är riktig, biträder föreningen däremot anstaltens förslag.

En punkt i förslaget, som föranlett invändningar från åtskilliga remissinstanser
gäller de personer som förbudet bör avse. Generellt
förbud förordas sålunda av riksåklagarämbetet, hovrätten över Skåne
och Blekinge, socialstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs och
Bohus samt Örebro län, polisverksamhetsutredningen, polismyndigheterna i
Stockholm, Malmö och Örebro, landsfogdarna i Stockholms och Malmöhus
län, föreningarna Sveriges polismästare och Sveriges landsfiskaler, Målsmännens
riksförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges järnhandlareförbund,
Cykel- och sporthandlarnas riksförbund samt Sveriges leksakshandlares
riksförbund.

Enligt hovrätten över Skåne och Blekinge blir lagstiftningen verkningslös,
om man begränsar förbudet till barn och ungdom under 21 år. Den leder
då endast till ett ytterligare glorifierande av innehavet. Begränsningen av
förbudet innebär vidare, att man från samhällets sida desavuerar de näringsidkare
som i känslan av sitt medborgerliga ansvar helt har upphört
med att saluföra stickvapnen ifråga.

Socialstyrelsen finner för sin del övervägande skäl tala för ett generellt
förbud på detta område. Härvid har styrelsen i första hand beaktat, att de
vapen varom här är fråga inte annat än undantagsvis fyller ett förnuftigt
ändamål, men därjämte kommer i betraktande, atl man endast genom ett
fullständigt förbud synes kunna vinna erforderliga garantier för att dessa
farliga vapen framdeles inte kan förvärvas av ungdom. Därest man stadgar
en åldersgräns, skulle det sålunda ofta bli svårt för försäljaren att bedöma
kundens ålder, vartill kommer att en fri försäljning till vuxna lätt
kan leda till bulvanköp samt att förekomsten i ett hem av ett legalt förvärvat
vapen över huvud taget kan inbjuda till missbruk. Socialstyrelsen

Kungl. Maj. ts proposition nr 158 år 1959

anser sig därför bestämt böra föreslå, att ett generellt förbud mot försäljning
och innehav av ifrågavarande stickvapen införes.

Sveriges köpmannaförbund anser de föreslagna åtgärderna inte vara
tillräckliga och kan inte finna det stötande att innehav av stickvapen blir
generellt förbjudet. En uppdelning av konsumentkretsen i inköpsberättigade
och icke inköpsberättigade kunder, beroende på åldern, skulle medföra
betydande praktiska svårigheter för de detaljhandlare, som saluför
dessa varor. Särskilt i storstäderna, där den personliga kännedomen om
kundkretsen ofta kan saknas, blir dessa svårigheter högst betydande. Säkert
finge man också räkna med att ungdom under 21 år skulle få sina
inköp gjorda under medverkan av äldre kamrater.

I samma riktning uttalar sig de övriga hörda detaljhandelsförbunden.

Även Unga Örnars Stockholmsdistrikt finner det otillfredsställande med
en lag, som tillåter personer över 21 år att köpa stilettknivar, och anser att
dessa liksom livsfarliga dolkar bör betecknas som vapen och jämställas
med sådana.

Många remissinstanser tillstyrker anstaltens förslag utan att yttra sig
om begränsningen av förbudet men en del remissinstanser har redovisat
små överväganden i frågan, nämligen kommerskollegium, överståthållarambetet,
länsstyrelsen och landsfogden i Östergötlands län, länsstyrelsen i
Malmöhus län, poliskammaren i Hälsingborg, drätselkammaren i Luleå,
Stockholms handelskammare och föreningen Malmöhus läns landsfiskaler.

I flera av dessa yttranden framhålles, att frågan om ett totalförbud bör
aktualiseras först om det skulle visa sig att ett i enlighet med förslaget begränsat
förbud inte får avsedd effekt.

Överståthållarämbetet anser den föreslagna begränsningen kunna godtagas,
oaktat detta medför vissa risker för bulvanköp. Genom begränsningen
vinner man fördelen att dispensprövning kan undvaras, liksom att fråga om
inlösningsförfarande inte behöver aktualiseras. Den väsentligaste vinsten
med förbudet kvarstår, nämligen befogenheten att omedelbart ingripa och
omhändertaga vapen, som innehaves av barn och ungdom.

Med hänsyn till att ytterst få personer över 21 år finns bland de av polisen
kända innehavarna av stickvapen och då sådana vapen inte vidare kommer
att importeras till riket delar föreningen Malmöhus läns landsfiskaler
anstaltens uppfattning, att förbudet lämpligen kan och bör begränsas till
barn och ungdom under 21 år.

Flertalet av de remissinstanser, som förordar totalförbud, anser att ett
sådant bör förenas med möjlighet till dispens. Skäl som bör
kunna föranleda dispens anges vara behov för invalider att ha tillgång till
springkniv, jägares och fiskares behov av sådan kniv samt cirkus- och varietéartisters
behov av kastkniv. Endast i ett remissyttrande, nämligen från
länsstyrelsen i Malmöhus län, anses dispensmöjlighet böra finnas även vid
ett enligt förslaget begränsat förbud.

Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1959

Beträffande frågan vilka vapen som bör omfattas av förbudet
har särskilda uttalanden gjorts av fjorton remissinstanser. Av
dessa har fem, nämligen riksåklagarämbetet, polisverksamhetsutredningen,
poliskammaren i Malmö samt föreningarna Sveriges polismästare och Sveriges
landsfiskaler förordat eller ifrågasatt en begränsning i förhållande
till anstaltens förslag. Dessa remissinstanser anför i huvudsak samma skäl
för sin inställning. Skälen har utförligast angivits i polisverksamhetsutredningens
yttrande.

Enligt polisverksamhetsutredningens mening bör förbudet sålunda endast
omfatta knivar, vilkas blad kan bringas att automatiskt fällas ut, och alltså
inte knivtyper med fast blad eller klinga. Utredningen konstaterar att det
nästan uteslutande är förstnämnda knivtyper, som vunnit ökad spridning,
och anför vidare.

Det torde kunna påstås, att möjligheten att automatiskt kunna sätta
vapnet i brukbart skick verkar så lockande på många ungdomar och att
denna egenskap gör knivarna så farliga. Anstalten har i sitt förslag låtit
förbudet gälla även stiletter med fast klinga. Vid den marknadsundersökning,
som anstalten företagit, fann man i handeln icke några sådana knivar
annat än i form av pappersknivar. Polisverksamhetsutredningen anser,
att skäl saknas att låta förbudet gälla även dessa knivtyper, särskilt som det
torde vara svårt att avgöra om en kniv med fast blad skall hänföras till
stilett eller vanlig dolk; under den av anstalten begagnade definitionen torde
för övrigt även kunna inrymmas en mängd verktyg. Ej heller bör förbudet
enligt polisverksamhetsutredningens mening omfatta kastknivar såsom anstalten
föreslagit. Vad man i detta sammanhang har att bedöma bör väl
vara faran av att en viss knivtyp kan komma till brottslig användning. Detta
torde icke med fog kunna påstås om kastknivar även om dessa kan anses
vådliga ur andra synpunkter; detta kan även sägas vara fallet med pilbågar,
luftpistoler och andra liknande leksaker.

I allmänhet har anstaltens förslag i fråga om vilka åtgärder förbudet
bör avse godtagits. Endast hovrätten över Skåne och Blekinge
och Skånes järnhandlareförening har uttalat avvikande mening. Hovrätten
anser sålunda att lagstiftningen bör utvidgas, så att den omfattar förbud
mot tillverkning, utbjudande till försäljning, överlåtelse, upplåtelse, förvärv
och innehav av angivna stickvapen. Även enligt Skånes järnhandlareförening
bör förbudet omfatta tillverkning.

I några remissvar har fråga om inlösen av stickvapen upptagits
tijl behandling. Tidigare har antytts, att överståthållarämbetet funnit
ett skäl för att begränsa förbudet till barn och ungdom under 21 år vara,
att ett inlösningsförfarande då inte behöver aktualiseras. I övrigt har
riksåklagarämbetet, hovrätten över Skåne och Blekinge, socialstyrelsen och
Stockholms handelskammare anfört synpunkter i denna del.

Riksåklagarämbetet ifrågasätter huruvida inte skälighetssynpunkter talar
för att branschman, som har större lager av springknivar så utformade att
de kan fylla eu praktisk funktion och sålunda komma till legitim använd -

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1959

ning, bör ha möjligheter att få lagret inlöst av kronan. I fråga om de utpräglade
stilettvapnen anser ämbetet däremot sådana skälighetssynpunkter
inte göra sig gällande.

Även Stockholms handelskammare vill ifrågasätta om inte ersättning i
form av statlig inlösen borde utgå till den som vid förbudets ikraftträdande
innehar större lager av ifrågavarande stickvapen.

Från skälighetssynpunkt torde det enligt hovrätten över Skåne och Blekinge
knappast föreligga någon anledning att förena en förbudslagstiftning
på förevarande område med bestämmelser om inlösen av stickvapen.
Allra minst finns några skäl att inlösa handelslager av sådana vapen. Men
det torde kunna vara till nytta för att snabbt avlägsna de stickvapen, som
är spridda bland ungdom, om pengar ställes till förfogande så att polismyndigheterna
kan lösa in dessa vapen.

Socialstyrelsen anser, att frågan om inlösen kommer i ett annat läge än
det anstalten utgått från, om generellt förbud mot innehav av stickvapnen
införes. Föreskrifter om inlösen torde sålunda bli ofrånkomliga för affärsinnehavare,
som måste lämna ifrån sig sitt lager av sådana vapen, och vad
de enskilda vapeninnehavarna beträffar torde stipulerandet av en rimlig
lösensumma medverka till att vapen i större utsträckning än eljest överlämnas
till förbudets efterlevande.

De föreslagna bestämmelserna om straff, vårdnadshavare''
s ansvar och förverkande beröres i några yttranden.

Poliskammaren i Malmö ställer frågan om i speciellt graverande fall av
överträdelse av förbudet bötesstraff utgör en tillräcklig reaktion, medan
poliskammaren i Hälsingborg visserligen finner bötesstraff tillfyllest men
ifrågasätter om inte 20 dagsböter borde vara ett minimistraff.

En bestämmelse om straffansvar för den som har vårdnaden om barn under
15 år anser socialstyrelsen motiverad endast för den händelse förbudet
skulle begränsas till barn och ungdom under 21 år.

Stockholms handelskammare är av den uppfattningen, att den föreslagna
bevisregeln i bestämmelsen om vårdsnadshavarens ansvar bör ändras så att
straff utgår blott om det visas att den minderåriges innehav av ifrågavarande
stickvapen skett med vårdnadshavarens vetskap.

Enligt landsfogden i Norrbottens län bör det övervägas att utsträcka ansvaret
för vårdnadshavare att omfatta även bristande tillsyn av ungdom
i åldern 15—21 år eller i varje fall 15—18 år.

Beträffande förverkandebestämmelsen har hovrätten över Skåne och
Blekinge anfört, att bestämmelsen bör utvidgas så att vid överträdelse av
förbudet mot tillverkning, utbjudande till försäljning, överlåtelse eller upplåtelse
inte blott det aktuella vapnet utan även varulager av dylika vapen
kan tagas i beslag och förverkas.

Överståthållarämbetet ställer frågan hur man skall förfara med beslagtaget
stickvapen, som innehafts av barn under 15 år vars vårdnadshavare

Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1959

inte underkastas straffansvar. Om förverkandepåföljd inte anses kunna
stadgas utan samband med ådömande av straff, torde för här avsedda fall
böra meddelas bestämmelser om stickvapnets inlösen efter förslagsvis
samma regler som gäller för skjutvapen.

Med hänsyn till att strafflagens förverkanderegler så långt möjligt bör
vara normerande vid utformningen av ny lagstiftning om konfiskation förordar
föreningen Sveriges stadsfiskaler, att förverkandepåföljden göres
fakultativ och ifrågasätter det berättigade i att låta värdet förklaras förverkat
när egendomen ej finns i behåll.

Departementschefen

Det alltmer utbredda bruket b-land ungdomen att skaffa sig stiletter och
andra stickvapen har under de sista åren antagit proportioner, som otvivelaktigt
måste betecknas såsom oroande. Kriminaltekniska anstaltens utredning
ger också vid handen, att missbruk av dessa vapen och olyckshändelser
med dem förekommit i sådan utsträckning, att särskilda åtgärder är påkallade
från samhällets sida.

I känslan av sitt ansvar för utvecklingen har organisationer av sådana handelsidkare,
som saluför ifrågavarande stickvapen, redan för mer än ett år
sedan vidtagit den erkännansvärda åtgärden att uppmana sina medlemmar
att upphöra med försäljningen. Uppmaningarna synes ha hörsammats i mycket
stor utsträckning. Efter en framställning från samma håll har också
ett importlicenstvång, som i realiteten innebär importförbud, införts beträffande
berörda vapen med verkan från och med den 1 januari 1959.

Det är emellertid tydligt och framhålles inte minst av nämnda handelsorganisationer,
att de vidtagna åtgärderna inte tillräckligt snabbt leder till
ett undanröjande av de påtalade missförhållandena. Stiletter och andra
stickvapen har redan fått alltför stor spridning bland ungdomen. Jag är
därför helt ense med kriminaltekniska anstalten om att nya åtgärder måste
till och att dessa bör avse förbud mot själva innehavet av stickvapnen. Denna
uppfattning delas också nära nog hundraprocentigt av remissinstanserna.

De stickvapen, som utövat den största lockelsen på ungdomen, är springstiletten
och springkniven, vilka är så konstruerade att klingan eller bladet
genom en utlösningsmekanism med en enkel handrörelse snabbt kan fällas
ut eller pressas fram ur skaftet. Vid angrepp är vapnet särskilt farligt därför
att det kan hållas dolt så att den angripne är helt omedveten om faran ända
tills han träffas av stöten. Konstruktionen medför också, att olyckshändelser
lätt kan inträffa vid lek med vapnet. Springstiletten har över huvud taget
ingen annan funktion än såsom vapen. Springkniven torde däremot kunna
användas som en vanlig fällkniv och är ibland utrustad med olika verktyg.
Den synes dock inte i den praktiska användningen överlägsen andra knivtyper
utom möjligen för personer, som endast kan bruka eu hand. Liksom
kriminaltekniska anstalten anser jag utan tvekan att springstiletten och

Kiingl. Maj. ts proposition nr 158 år 1959

springkniven bör omfattas av ett innehavsförbud. Mot förslaget i denna del
har heller ingen invändning gjorts under remissbehandlingen. Däremot har
flera remissinstanser kritiserat anstaltens ståndpunkt, att också stilett med
fast klinga och kastkniv bör inbegripas i förbudet. Med hänsyn framför allt
till att något mera påtagligt behov att ge förbudet denna omfattning inte
visats föreligga delar jag dessa remissinstansers uppfattning. Jag anser
sålunda, att förbudet endast bör avse springstiletter och springknivar.

När det gäller frågan vilka personer som bör förbjudas inneha springstilett
och springkniv, går meningarna starkt isär. I och för sig skulle ett
totalförbud enligt mitt bedömande inte kunna anses innebära något större
intrång i ett mera beaktansvärt intresse. Ett legitimt behov av springkniv
kunde tillgodoses genom dispens från förbudet. Med hänsyn till den konfiskatoriska
innebörd ett totalförbud i dagens läge skulle få anser jag emellertid
att sådant förbud måste förenas med rätt till inlösen av vapnen ifråga.
Inlösenförfarandet skulle medföra betydande administrativa besvär och med
den utredning som nu föreligger är det inte möjligt att överblicka vilka kostnader
det skulle draga. Ett viktigt skäl för mig att inte f. n. föreslå totalförbud
har även varit, att jag funnit det angeläget att ett förbud, som ger
befogenhet att ingripa mot ungdomens innehav av stickvapen, snarast träder
i kraft. Jag har därför inte velat avvakta den ytterligare utredning, som
eljest varit nödvändig. På grund härav förordar jag kriminaltekniska anstaltens
förslag att förbudet begränsas till barn och ungdom under 21 år.
I likhet med anstalten vill jag understryka, att den väsentligaste vinsten med
förbudet är befogenheten att omedelbart omhändertaga springstilett och
springkniv, som innehaves av barn och ungdom. Skulle det visa sig, att lagstiftningen
med den förordade begränsningen inte blir tillräckligt effektiv,
torde man få överväga att vidtaga skärpningar.

Den nya lagstiftningen bör alltså nu i första hand innefatta förbud för
barn och ungdom under 21 år att förvärva och inneha springstilett och
springkniv. Som kriminaltekniska anstalten föreslagit bör som komplement
härtill upptagas förbud att överlåta eller upplåta sådant vapen till barn
och ungdom. Jag räknar med att detaljhandlarna såsom redan skett på
många håll helt skall upphöra med saluförandet av dessa artiklar. De undgår
då också de praktiska svårigheter, som en uppdelning av kundkretsen i
inköpsberättigade och icke inköpsberättigade kan medföra. Såvitt känt förekommer
f. n. ingen tillverkning av springstiletter och springknivar i landet,
utan dessa har importerats från Italien och Tyskland. Genom det från och
med den 1 januari 1959 införda importlicenstvånget har all import av dessa
varor i praktiken bringats att upphöra. För att hindra att i detta läge en
tillverkning upptages inom landet bör den nya lagstiftningen även innehålla
förbud häremot. Nyssnämnda beslut om importreglering, som har provisorisk
karaktär, bör därjämte ersättas av bestämmelser angående importförbud.

Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1959

Med den sålunda föreslagna utformningen av förbuden saknas enligt min
mening skäl att meddela några bestämmelser om dispensmöjligheter och
inlösen. Den som vid förbudens ikraftträdande innehar springstilett eller
springkniv men då blir obehörig därtill kan utan formaliteter överlämna
stiletten eller kniven till behörig person.

Lagstiftningen bör givetvis uppta bestämmelser om straff för den, som bryter
mot förbuden. Jag delar kriminaltekniska anstaltens uppfattning att det
bör vara tillfyllest att här stadga bötesstraff. Likaså är jag ense med anstalten
om att även vårdnadshavare till barn under 15 år, vilket innehar springstilett
eller springkniv, bör kunna straffas. En förutsättning härför skall givetvis
vara att vårdnadshavaren vet om innehavet och inte kan anses ha
gjort vad man kan fordra av honom för att förhindra det. I motsats till anstalten
finner jag inte anledning att beträffande denna förutsättning frångå
den vanliga regeln att bevisbördan åvilar åklagaren.

För att möjliggöra omedelbart beslag, när någon befinnes olagligen inneha
springstilett eller springkniv, bör en förverkandebestämmelse införas. Sådan
påföljd bör också knytas till tillverknings-, import-, överlåtelse-, upplåtelseoch
förvärvsförbudet. Förverkandepåföljden bör inte vara beroende av att
straff utdömes. Även överträdelse av den, som på grund av minderårighet
går fri från straff, bör således kunna föranleda förverkande. Skäl alt låta
värdet förklaras förverkat, när stiletten eller kniven ej finnes i behåll, anser
jag inte föreligga.

I de fall då springstilett eller springkniv beslagtages från någon, mot vilken
åtal inte väckes, vore det föga rationellt om talan angående förverkande
av stiletten eller kniven måste föras vid domstol. Särskilt gäller det sagda
vid beslag från barn under 15 år eller från ungdom, som erhåller åtalseftergift.
Med hänsyn till det ringa värdet, synes några betänkligheter inte behöva
möta mot att tillåta ett enklare förfarande, när det är fråga om förverkande
av enstaka stilett eller kniv. Jag förordar därför, att — på samma sätt som
finnes stadgat rörande beslagtagna alkoholhaltiga drycker — undantag medges
från regeln att beslag skall följas av åtal inom viss tid och vederbörande
åklagare bemyndigas att meddela förordnande om förverkande. Sådant förordnande
skall meddelas skriftligen och den, från vilken beslaget skett, kan
efter missnöjesanmälan få saken prövad vid domstol.

Fn bestämmelse erfordras slutligen om hur man skall förfara med springstilett
eller springkniv, som inkommit till riket utan alt olovlig införsel eller
försök därtill föreligger.

I enlighet med vad jag sålunda förordat har inom inrikesdepartementet
utarbetats förslag till förordning om förbud mot innehav av vissa stiletter
in. in.

Förordningen torde böra träda i kraft så snart som möjligt sedan riksdagen
yttrat sig över förslaget. Innehavare av stilett bör dock få något rådrum
för att göra sig av med stiletten.

2 — liihang till riksdagens protokoll 1959. 1 sand. Nr 158

Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1959

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj :t
måtte genom proposition inhämta riksdagens yttrande över förenämnda inom
inrikesdepartementet upprättade förslag till förordning om förbud mot innehav
av vissa stiletter m. m. samt förmäler att intet torde vara att erinra mot
att propositionen av riksdagen behandlas senare än under innevarande vårsession.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Johnny Sköldvall

I0UNS TRYCKERI, ESSELTE. STHLM St
004960