Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966 (Proposition 1966:156 - höst)

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966

Nr 156

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till radioansvarighetslag;
given Stockholms slott den 11 november
1966.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att anta härvid fogade förslag
till radioansvarighetslag.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framläggs förslag till radioansvarighetslag med vissa särskilda
regler om straff- och skadeståndsrättsligt ansvar för yttrandefrihetsbrott
i ljudradio- och televisionsprogram. Med yttrandefrihetsbrott förstås
i förslaget ärekränkningar och andra brott med motsvarighet i tryckfrihetsförordningens
bestämmelser om tryckfrihetsbrott. För varje program
skall finnas en ansvarig programtjänsteman, som förordnas av programföretaget
och som i förslaget benämns tillsynsman. Enligt förslaget är det
i allmänhet tillsynsmannen som får bära det straffrättsliga ansvaret och
det personliga skadeståndsansvaret för yttrandefrihetsbrott. Programföretaget
skall jämte den personligt ansvarige ersätta skada på grund av yttrandefrihetsbrott.
Vid handläggningen av mål om ansvar eller skadestånd
för yttrandefrihetsbrott skall jury kunna medverka enligt samma bestämmelser
som gäller beträffande tryckfrihetsmål.

Den särskilda ansvarsordningen med ansvar för tillsynsman skall inte
gälla program eller del av program som består endast i direktsändning av
dagshändelse eller av sådan gudstjänst eller offentlig tillställning som anordnas
av annan än programföretaget. Ansvaret för yttrandefrihetsbrott i
sådana direktsändningar skall följa allmänna bestämmelser i bl. a. brottsbalken.
Programföretaget skall dock även i dessa fall vara skadeståndsskyldigt
för eventuella yttrandefrihetsbrott.

1 Itiliang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 156

Kungl. Mnj.ts proposition nr 156 år 1966

Förslag

till

Radioansvarighetslag

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Denna lag gäller yttrandefriheten i ljudradio- och televisionsprogram
(radioprogram) som svenskt programföretag äger anordna med ensamrätt.

Bestämmelsen i 5 § andra stycket är tillämplig även på meddelande för
offentliggörande i program som anordnas av utländskt programföretag. Bestämmelserna
i 2 § första stycket samt 4, 5 och 7—9 §§ äro ej tillämpliga
på program eller del av program som består i direktsändning av dagshändelse
eller av sådan gudstjänst eller offentlig tillställning som anordnas av
annan än programföretaget.

I frågor, som ej behandlas i denna lag eller i bestämmelse som meddelats
med stöd av lagen, gäller vad som föreskrives i annan författning.

2 §•

Missbruk av yttrandefriheten i radioprogram medför ansvar och skadeståndsskyldighet
endast när gärningen innefattar yttrandefrihetsbrott. Vad
som sagts nu gäller även förverkande av egendom och annan särskild rättsverkan
av brott.

Med yttrandefrihetsbrott i radioprogram avses i denna lag framställning
eller offentliggörande, som enligt 7 kap. 4 eller 5 § tryckfrihetsförordningen
skulle ha varit att anse som tryckfrihetsbrott, om gärningen begåtts
genom tryckt skrift. Yttrandefrihetsbrott föreligger endast om programmet
blivit sänt.

Bestämmelse i brottsbalken eller annan lag om påföljd för brott, som
avses i 7 kap. 4 och 5 §§ tryckfrihetsförordningen, eller om förverkande av
egendom eller annan särskild rättsverkan av sådant brott gäller även när
brottet är att anse som yttrandefrihetsbrott i radioprogram.

3 §.

För varje radioprogram skall finnas en tillsynsman med uppgift att förebygga
yttrandefrihetsbrott. Ingenting får sändas mot tillsynsmannens vilja.

Tillsynsman skall vara myndig och ha hemvist i Sverige.

Tillsynsman förordnas av programföretagets chef eller av annan tjänsteman
hos programföretaget enligt bestämmelser som meddelas av Konungen.
Uppgift om vem som är tillsynsman skall före sändningen av program antecknas
i register, som föres hos programföretaget och är tillgängligt för
allmänheten.

4 §•

Tillsynsman är ansvarig för yttrandefrihetsbrott i radioprogram för vilket
han är förordnad.

Beträffande program som direktsändes kan dock den som skall förordna

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966

tillsynsman besluta, att i stället var och en som framträder i programmet
själv skall bära ansvaret för yttrandefrihetsbrott som han begår. Om beslutet
skall före sändningen underrättelse lämnas till de berörda och anteckning
göras i register som avses i 3 § tredje stycket. Har sådan åtgärd
försummats beträffande någon av dem som skola framträda i programmet,
är beslutet utan verkan mot honom.

Har tillsynsman ej förordnats eller uppgift härom ej registrerats före
sändningen, vilar det ansvar för yttrandefrihetsbrott i programmet som tillsynsmannen
skulle ha burit i stället på den som haft att förordna tillsynsman.

5 §•

Ansvar för yttrandefrihetsbrott i radioprogram eller för medverkan till
sådant brott får ej ådömas annan än den som är ansvarig enligt 4 §.

Den som lämnat meddelande för offentliggörande i radioprogram är fri
från ansvar, när ansvarsfrihet skulle ha förelegat om meddelandet under
motsvarande förhållande lämnats för offentliggörande i tryckt skrift.

6 §.

För skada på grund av yttrandefrihetsbrott i radioprogram svarar den
som är ansvarig för brottet enligt 4 §. Om brottet hänför sig till program
eller del av program som består i sådan direktsändning som avses i 1 §
andra stycket, åligger skadeståndsskyldigheten gärningsmannen eller, om
flera medverkat till brottet, gärningsmannen och övriga medverkande i förening.

Programföretaget är skyldigt att jämte den för brottet ansvarige ersätta
skadan.

Skadeståndsskyldighet får ej åläggas annan än den som är ansvarig för
skadan enligt första eller andra stycket.

7 §■

Fråga som rör missbruk av yttrandefriheten i radioprogram bedömes efter
samma grunder som gälla för bedömningen av missbruk av tryckfriheten
enligt 1 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen.

Den som är ansvarig för innehållet i radioprogram enligt 4 § första eller
tredje stycket skall anses ha haft kännedom om innehållet och medgivit
att programmet sändes.

I mål om ansvar eller skadestånd eller om förverkande av egendom eller
annan särskild rättsverkan på grund av yttrandefrihetsbrott i radioprogram
får fråga ej väckas om vem som, utan att vara ansvarig för brottet
eller skadeståndsskyldig enligt denna lag, författat eller framställt programmet,
framträtt i detta eller lämnat meddelande för offentliggörande i
programmet.

8 §■

Mål om ansvar eller skadestånd eller om förverkande av egendom eller
annan särskild rättsverkan på grund av yttrandefrihetsbrott i radioprogram
upptages av Stockholms rådhusrätt. Om det är lämpligt med hänsyn
till utredningen, kostnader och andra omständigheter, kan sådant mål upptagas
även av annan rådhusrätt som är behörig att pröva tryckfrihetsmål.

Beträffande rättegången äga i övrigt 12 kap. och 14 kap. 1—3 §§ tryckfrihetsförordningen
samt lagen den 22 april 194!) (nr 164) med vissa be -

Kungl. ftlaj.ts proposition nr 156 år 1966

stämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål, jämte anslutande föreskrifter,
motsvarande tillämpning. De som äro jurymän för tryckfrihetsmål äro
behöriga att medverka även i mål som avses i denna paragraf.

Allmänt åtal för yttrandefrihetsbrott i radioprogram väckes av justitiekanslern.
Sådant åtal skall väckas inom sex månader från det programmet
sändes.

9 §•

Tillsynsman, tjänsteman hos programföretaget eller annan som har att
taga befattning med radioprogram eller med nyhetsmeddelande för sådant
program får ej avslöja vem som författat eller framställt program, framträtt
i program eller lämnat meddelande för offentliggörande i program.
Detta gäller dock ej, om den vars namn avslöjas samtyckt till detta eller
om skyldighet att avslöja hans namn föreligger enligt lag.

Brott mot denna paragraf bestraffas med böter eller fängelse i högst ett
år. Åtal får väckas av åklagare endast om målsäganden angiver brottet till
åtal. Åklagare är j ustitiekanslern.

10 §.

Närmare bestämmelser för tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen.

Konungen meddelar även bestämmelser om skyldighet för programföretaget
att vidtaga åtgärder för att säkerställa framtida bevisning om innehållet
i radioprogram och fastställer villkoren för att enskild skall få taga del
av sådan bevisning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1967.

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966

Utdrag au protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
på Stockholms slott den 28 oktober 1966.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Kling, Johansson,

Hermansson, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter förslag till radioansvarighetslag,
och anför.

Den utbyggnad av radion och televisionen som nu förestår i vårt land ger
aktualitet åt flera lagstiftningsfrågor som varit föremål för utredning under
senare år. I anslutning till en planerad utbyggnad och omorganisation
av radio- och televisionsverksamheten har nyligen till lagrådet remitterats
ett förslag till radiolag. I detta lagförslag, som bygger på att programverksamheten
för radio och television även i framtiden skall bedrivas av ett
företag med ensamrätt, fastslås att ensamrätten skall utövas opartiskt och
sakligt. Förslaget innehåller även ett uttryckligt förbud mot programcensur
från myndighets sida.

En grupp av frågor, som har nära samband med Sveriges Radios uppgift
som informationsorgan och forum för debatt, gäller det juridiska ansvaret
för innehållet i radio- och televisionsprogram. Dessa frågor har utretts av
en särskilt tillkallad utredningsman, häradshövdingen Johan Björling. I
september 1965 avlämnade utredningsmannen betänkandet »Radioansvarighetslag»
(SOU 1965: 58) där han redovisar resultatet av sitt arbete. Betänkandet
innehåller bl. a. ett förslag till radioansvarighetslag, som torde få
fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 2.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av justitiekanslern
(JK), riksåklagaren (RÅ), Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge,
överbefälhavaren, beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, televerket,
Stockholms rådhusrätt, Göteborgs rådhusrätt, statens biografbyrå, radionämnden,
filmcensurutredningen, 1963 års konsumentupplysningskommitté,
Sveriges Radio Aktiebolag, Sveriges advokatsamfund, Svenska arbetsgivareföreningen
(SAF), Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens
centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers centralorgani -

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1966

sation (SACO), Tidningarnas telegrambyrå (TT), Högerpressens nyhetsbyrå,
Folkpartiets presstjänst, Publicistklubben, Svenska tidningsutgivareföreningen,
Sveriges författareförening, Fria litterära yrkesutövares centralorganisation,
Svenska journalistförbundet och Föreningen Sveriges stadsdomare.

RÅ har bifogat yttranden från överåklagaren i Malmö samt länsåklagarna
i Stockholms län och Gotlands län, Östergötlands län, Kopparbergs län, Gävleborgs
län samt Västernorrlands län och Jämtlands län.

Jag hemställer att nu få ta upp till behandling de i betänkandet berörda
frågorna om det juridiska ansvaret för innehållet i radio- och televisionsprogram.

Ett par frågor som diskuterats i betänkandet skall dock inte närmare beröras
här. I utredningsmannens förslag till radioansvarighetslag finns sålunda
vissa bestämmelser med förbud mot programcensur. Som redan framgått
behandlas censurförbudet i det förslag till radiolag som nyligen remitterats
till lagrådet. I betänkandet föreslås vidare vissa ändringar i 1
kap. 1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen (TF). Ändringarna innebär
bl. a. att den som lämnar ett meddelande till en nyhetsbyrå skall åtnjuta
anonymitetsskydd även om han samtyckt till att nyhetsbyrån vidarebefordrar
meddelandet till andra abonnenter än pressen och radion. En
sådan reform aktualiserar problem som kräver ytterligare kartläggning och
andra överväganden än som kunnat ske inom ramen för en expertutredning.
Reformen har emellertid inte något ofrånkomligt samband med
radioansvarighetsfrågorna. Ett anonymitetsskydd för Sveriges Radios informationskällor
kan åstadkommas genom bestämmelser i en radioansvarighetslag
utan samtidig ändring i 1 kap. 1 § andra stycket TF. Jag
ämnar föreslå en sådan lösning.

Inte heller tar jag i detta sammanhang upp den i betänkandet berörda
frågan om rätt till beriktigande av felaktiga uppgifter i radioprogram och
om skydd mot förvanskning av framställningar i program. Utredningsmannen
har i denna del inte lagt fram något lagförslag.

Huvuddragen i nuvarande ordning

Yttrandefriheten är hos oss lagfäst endast i fråga om yttranden i tryckt
skrift. Enligt TF skall det stå varje svensk medborgare fritt att —- med de
begränsningar till skydd för enskild rätt och allmän säkerhet som följer av
TF — »i tryckt skrift yttra sina tankar och åsikter, offentliggöra allmänna
handlingar samt meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som
helst». Det skall också stå var och en fritt att för offentliggörande i tryckt
skrift lämna uppgifter och meddelanden till skriftens författare, utgivare
eller redaktion eller till företag som yrkesmässigt förmedlar nyheter till

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1966

periodiska skrifter. Varje svensk medborgare eller svensk juridisk person
är vidare genom TF tillförsäkrad rätt att sprida tryckta skrifter. TF uppställer
även ett allmänt förbud mot förhandsgranskning av tryckt skrift.

För missbruk av tryckfriheten, tryckfrihetsbrott, får ansvar eller ersättningsskyldighet
inte ådömas i annan ordning eller i annat fall än som är
bestämt i TF. Ett tryckfrihetsbrott består antingen i ett otillåtet yttrande i
tryckt skrift eller i ett otillåtet offenliggörande genom sådan skrift. I vilka
fall en framställning i tryckt skrift skall anses som otillåtet yttrande anges
uttömmande i 7 kap. 4 § TF, den s. k. brottskatalogen. Där upptas enligt
lag straffbara framställningar, som innefattar bl. a. högförräderi, uppror,
ärekränkning av Konungen eller annan medlem av kungahuset, skymfande
av Sveriges eller främmande makts vapen eller flagga, uppvigling,
samhällsfarlig ryktesspridning, hot, förtal eller smädelse av folkgrupp,
brott mot trosfrid, förfarande som sårar tukt och sedlighet samt
ärekränkning av enskild person. Till otillåtet offentliggörande i tryckt skrift
är enligt 5 § samma kapitel att hänföra bl. a. publicering av allmän handling
som skall hållas hemlig. Beträffande påföljden för ett tryckfrihetsbrott gäller
samma regler som om brottet begåtts på annat sätt än genom tryckt
skrift.

Skadeståndsanspråk med anledning av missbruk av tryckfriheten kan
grundas endast på att skriften innefattar tryckfrihetsbrott.

Även i fråga om vem som har att svara för tryckfrihetsbrott och skada på
grund av sådant brott innehåller TF särskilda regler. Sålunda är det straffrättsliga
ansvaret utformat som ett ensamansvar. För innehållet i periodisk
skrift är i första hand skriftens utgivare ansvarig och för innehållet i annan
skrift författaren. Skadeståndsanspråk får i princip riktas endast mot den
som enligt TF:s regler bär det straffrättsliga ansvaret för det aktuella tryckfrihetsbrottet.
I fråga om periodisk skrift får dock anspråket riktas även mot
skriftens ägare och i fråga om annan skrift mot dess förläggare.

För bedömandet av frågor om straff- och skadeståndsansvar uppställer TF
en presumtionsregel, som innebär att den som ansvarar för en framställning
som någon annan författat skall anses ha haft kännedom om framställningens
innehåll och medgivit att den publiceras.

Mål om ansvar och skadestånd på grund av tryckfrihetsbrott skall enligt
TF och lagen den 22 april 1949 (nr 1(54) med vissa bestämmelser om rättegången
i tryckfrihetsmål handläggas i särskild ordning. Bl. a. gäller att
frågan om en skrift innehåller ett brottsligt yttrande skall prövas under
medverkan av jury, om någon part önskar det. Reglerna om beslutsfattande
är utformade på ett sätt som erbjuder särskilda garantier mot en snäv
tolkning av tryckfriheten. I samma riktning verkar den s. k. instruktionen
i 1 kap. 4 § TF, som föreskriver bl. a. att envar som skall döma över missbruk
av tryckfriheten alltid skall ha i åtanke att »tryckfriheten utgör grundval
för ett fritt samhällsskick, alltid fästa sin uppmärksamhet mera på äm -

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966

nets och tankens än på uttryckets lagstridighet, på syftet än på framställningssättet,
samt i tvivelsmål hellre fria än fälla».

Åtalsprövningen i tryckfrihetsmål är centraliserad till JK. Tillsynsreglerna
i TF ålägger chefen för justitiedepartementet att själv eller genom ombud
vaka över TF :s efterlevnad.

Medan det enligt TF i princip står var och en fritt att utge och sprida
tryckta skrifter gäller i fråga om radio och television att det fordras särskilt
tillstånd för att inneha och bruka anläggning för radiosändning. Regler
härom finns i lagen den 3 maj 1946 (nr 172) om radioanläggning m. m.
Sveriges Radio, som med ensamrätt producerar ljudradio- och televisionsprogram
för allmänheten, grundar emellertid inte sin ställning på koncession
enligt denna lag utan på ett privaträttsligt avtal med staten som åtagit
sig att ombesörja den tekniska överföringen av programmen genom televerkets
anläggningar för radiosändning. Enligt nu gällande avtal den 15
maj 1959 skall Sveriges Radio bedriva sin verksamhet under beaktande av
radions och televisionens centrala ställning i landets kultur- och samhällsliv.
Med utgångspunkt härifrån skall företaget genom sina program bl. a.
sakligt och opartiskt meddela upplysningar om aktuella händelser, lämna
allmänheten orientering rörande viktigare kultur- och samhällsfrågor och
stimulera till debatt kring sådana frågor. I programmen skall olika intresseinriktningar
tillgodoses i skälig omfattning. Företaget skall eftersträva
samarbete med kulturella och sociala institutioner samt med företrädare
för statlig och kommunal verksamhet och för näringslivet. För sina nyhetskommunikéer
skall företaget i första hand använda material från TT.
Enligt en särskild bestämmelse i avtalet är Sveriges Radio skyldigt att på
begäran av statlig myndighet låta sända för allmänheten avsedda viktiga
meddelanden. Program eller programinslag med kommersiell reklam får
inte förekomma.

Sveriges Radio har i avtalet åtagit sig att svara för att programmen inte
kränker enskild rätt. I anslutning härtill har i Sveriges Radios arbetsordning
införts vissa regler om tillsyn över program.

Det straffrättsliga resp. skadeståndsrättsliga ansvaret för innehållet i radio-
och televisionsprogram är inte särskilt reglerat i lag eller författning.
I motsats till vad som gäller för tryckt skrift är därför uteslutande
allmänna regler att tillämpa.

De brott som kan tänkas i samband med radiosändning torde i stor
utsträckning vara desamma som enligt TF utgör otillåtet yttrande eller
otillåtet offentliggörande i tryckt skrift, och de får bedömas på vanligt
sätt enligt bestämmelserna i brottsbalken och gällande sekretesslagstiftning.
För ansvar för nu ifrågavarande brott fordras i allmänhet att gärningen
begåtts uppsåtligen. Som exempel på brott som kan förekomma
i samband med radiosändning kan vidare nämnas förfaranden som är

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966

straffbelagda som illojal konkurrens eller som överträdelser av lagstiftningen
om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk.

Det straffrättsliga ansvaret för yttrande i radio- eller televisionsprogram
ligger regelmässigt i första hand på gärningsmannen, dvs. den som
fällt yttrandet. Eftersom ett program i regel är resultatet av flera personers
samarbete kan emellertid ansvar för medverkan till brott ej sällan
komma i fråga. Den som lämnat ett meddelande med brottsligt innehåll
som tas in i ett program, kan i princip drabbas av medverkansansvar och
åtnjuter alltså inte ansvarsfrihet som om meddelandet lämnats till en
tidningsredaktion eller till en nyhetsbyrå för vidarebefordran till tidningarna.
Ansvar för medverkan torde under vissa förutsättningar också komma
i fråga beträffande den som inom programföretaget har den direkta
ledningen av eller tillsynen över ett program. Detta gäller främst om vederbörande
haft kännedom på förhand om att ett brottsligt yttrande skulle
förekomma i programmet och likväl tillåtit att detta sänds.

Andra personer än meddelare, programförfattare och sådana som har
ledningen av program eller tillsynen över program torde endast i sällsynta
fall kunna straffas för medverkan till yttrandefrihetsbrott i programmen.

Som nyss nämnts följer även det skadeståndsrättsliga ansvaret för yttrandefrihetsbrott
i radio- och televisionsprogram allmänna regler. Detta
innebär att den som i egenskap av gärningsman eller medverkande är ansvarig
för ett yttrandefrihetsbrott som begåtts i samband med radiosändning
också är ersättningsskyldig för den skada som uppkommit i anledning
av detta. Programföretaget torde däremot inte vara skyldigt att ersätta
skadan. Helt klart är emellertid inte rättsläget på denna punkt.

I radio- och televisionsprogram kan förekomma yttranden som inte innefattar
yttrandefrihetsbrott men likväl utgör grund för skadeståndsanspråk
mot en programtjänsteman eller mot programföretaget. Som exempel kan
nämnas brott mot upphovsrättslagstiftningen och brott mot lagstiftningen
om illojal konkurrens. Fall kan även tänkas då förfaranden som inte är
straffbara utlöser skadeståndsanspråk. En programtjänsteman torde t. ex.
kunna bli skyldig att ersätta person- eller sakskada som uppkommit till
följd av att han av vårdslöshet förvanskat en radioutsänd varning eller annat
liknande radiomeddelande. Om tjänstemannen har ledande funktioner
— och ibland även annars om han har självständiga uppgifter inom programföretaget
— torde företaget kunna åläggas att jämte tjänstemannen
ersätta skadan.

Beträffande rättegången i mål om ansvar eller skadestånd på grund av
yttrande i radio- eller televisionsprogram gäller rättegångsbalkens regler
om brottmål resp. tvistemål i allmänhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1966

Den tidigare behandlingen av frågan om ansvaret för innehållet i
radio- och televisionsprogram

Frågan om det juridiska ansvaret för innehållet i radioprogram togs upp
i en motion vid 1960 års riksdag. I utlåtande (nr 27) över motionen pekade
första lagutskottet på den ovisshet som på flera punkter rådde beträffande
det juridiska ansvaret i samband med radiosändningar. Detta förhållande
i förening med växande behov av skydd för enskilda och institutioner mot
kränkningar genom rundradions verksamhet motiverade enligt utskottet
en utredning i ämnet. Sedan riksdagen i skrivelse till Ivungl. Maj :t hemställt
om ifrågavarande utredning (rskr 218), tillkallades den 14 november
1960 häradshövdingen Björling att såsom sakkunnig utreda frågan om
radions juridiska ansvar. Enligt direktiven för utredningen (se riksdagsberättelsen
1961 s. 56) borde särskilt uppmärksammas hur ljudradions
och televisionens intresse av frihet i sin verksamhet skulle kunna förenas
med det motstående intresset av lagstadgat ansvar. Det borde närmare övervägas
vilka grunder som borde gälla för ansvarigheten både i straffrättsligt
och skadeståndsrättsligt hänseende. Beträffande skadeståndsskyldigheten
borde undersökas i vad mån principalansvar kunde komma i fråga. I enlighet
med vad första lagutskottet uttalat i sitt utlåtande borde utredningen
dock vara förutsättningslös.

Den 15 maj 1962 avgav utredningsmannen betänkandet »Radions juridiska
ansvar» (SOU 1962: 27). Utredningsmannen uttalade i betänkandet
att tillämpningen av allmänna rättsregler på radio- och televisionsprogram
inte medfört sådana olägenheter att det för den skull var nödvändigt att
införa ett helt nytt system för radion. Vägande skäl talade dock för att Sveriges
Radio ålades skadeståndsansvar för rättskränkningar i program. Ett
påtagligt behov av ändring fann utredningsmannen också föreligga i fråga
om ansvarsfrihet och rätt till anonymitet för radions informationskällor.
Utredningsmannen framlade ett förslag till särskild ansvarsordning för
radion, men han framhöll i motiveringen att han därmed inte tagit ställning
till frågan om en sådan lagstiftning var nödvändig eller ej.

I fråga om grunderna för en lagstiftning om radions ansvar fann utredningsmannen
att man måste ta hänsyn till TF:s ansvarighetssystem även
om det inte var lämpligt att utforma ett helt analogt system. Enligt det
framlagda förslaget skulle det finnas en ansvarig programledare vid varje
sändning med undantag för vissa direktsändningar. Denne skulle dock i
allmänhet inte vara ensam ansvarig utan den som enligt allmänna regler
var ansvarig för innehållet i ett program skulle behålla sitt ansvar. Emellertid
skulle det finnas möjlighet för programföretaget att för visst program
av vad slag som helst förordna ensamansvarig programledare. I sådant fall
skulle programledaren således ha samma ansvar som en utgivare av perio -

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966

disk skrift. Vid bedömandet av programledarens ansvar skulle allt som förekommit
i programmet anses ha tillkommit med hans vetskap och vilja.
Blev programledare ansvarig endast genom tillämpning av denna regel,
skulle dock svårare straff än böter inte få ådömas. I likhet med TF skulle
den särskilda ansvarsordningen för programledare vara begränsad till vissa
brott, benämnda yttrandefrilietsbrott. Med sådana var att förstå otillåtet
yttrande och otillåtet offentliggörande som skulle ha ansetts som tryckfrihetsbrott
om gärningen under motsvarande förhållanden begåtts genom
tryckt skrift. Ansvarig programledare skulle förordnas av programföretaget
och förordnandet skulle antecknas i ett register. Som nämnts skulle
vissa direktsändningar vara undantagna från regeln att ansvarig programledare
skulle finnas, nämligen sändningar av bl. a. dagshändelse, offentlig
tillställning och yttranden som framfördes av namngiven upphovsman.

I syfte att skapa en motsvarighet till den garanti för informationsfriheten,
som TF ger genom bestämmelserna om rätt att utan påföljd och under
anonymitet meddela uppgifter för offentliggörande i tryckt skrift, upptogs
i förslaget bestämmelser till skydd för den som meddelade uppgifter för
radion. Förslaget innehöll även bestämmelser om förbud mot censur.

I skadeståndsrättsligt hänseende innehöll förslaget bl. a. bestämmelser
om ansvar för programföretag. Enligt förslaget skulle företaget svara för
skada genom rundradiosändning i de fall då någon vid sändningen medverkande
var ersättningsskyldig enligt allmänna regler eller enligt de föreslagna
bestämmelserna om ansvarig programledare. I dessa fall skulle programföretaget
svara solidariskt med den som var personligen ansvarig, och företagets
ansvar skulle avse även skada på annan grund än yttrandefrihetsbrott,
dock inte skada på grund av avtalsförhållande. Programföretaget
skulle i allmänhet ha regressrätt mot den som vållat skadan.

I motsats till vad som gäller enligt TF upptogs i förslaget inte några bestämmelser
om särskild rättegångsordning. Däremot innehöll förslaget en
särskild forumregel för mål om ansvar eller skadestånd på grund av yttrandefrihetsbrott.
Stockholms rådhusrätt skulle alltid vara behörigt forum.

Betänkandet remissbchandlades. Därvid avgavs yttranden av i huvudsak
samma remissinstanser som senare yttrat sig över 1965 års förslag. Behovet
av en skadeståndsrättslig reglering av radions juridiska ansvar blev under
remissbehandlingen så gott som genomgående vitsordat. Däremot gick meningarna
isär i den straffrättsliga delen. De remissinstanser som avstyrkte
en straffrättslig reglering utgick i allmänhet från att några regler om särskilt
skydd för radions meddelare ej borde förekomma. De som ansåg att
det fanns behov av eu särskild straffrättslig reglering godtog i allmänhet utredningsmannens
förslag om afl det skulle finnas en ansvarig programledare
vid alla sändningar med undantag för vissa direktsändningar.

I fråga om den av utredningsmannen föreslagna möjligheten för programföretag
att förordna ensamansvarig programledare framfördes skil -

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966

da synpunkter. Medan vissa remissinstanser uttalade sig för att programledaren
alltid skulle vara ensamansvarig, så att någon tvekan inte skulle behöva
uppstå om var ansvaret låg i det särskilda fallet, fann andra remissinstanser
det otillfredsställande att den som exempelvis deltog i en direktsänd
debatt, som inte kunde förhandsgranskas, inte själv skulle bära ansvaret
för sina yttranden. Från flera håll framställdes också den principiella anmärkningen,
att det inte kunde godtas att straffrättsligt ansvar skulle kunna
bli beroende på programföretagets förordnande från fall till fall.

Beträffande rättegångsordningen mötte förslaget invändning endast i ett
yttrande. I detta framhölls bl. a. att det var svårt att motivera att olika
regler beträffande rättegången skulle gälla beroende på om yttrandefriheten
överskridits i tryckt skrift eller i radiosändning.

Medan remissbehandlingen av 1962 års betänkande pågick väcktes inom
Nordiska rådet ett medlemsförslag om likartad lagstiftning angående radions
juridiska ansvar i medlemsländerna. Förslaget, som behandlades vid
rådets elfte session i Oslo 1963, resulterade i att rådet hemställde hos regeringarna
att dessa skulle undersöka möjligheterna för en i princip likartad
lagstiftning i ämnet (sak A 20, juridiska utskottets förslag nr 3, rekommendation
nr 18). Med anledning härav utsågs en nordisk sakkunniggrupp,
som efter överläggningar avgav ett gemensamt uttalande som de
nordiska ländernas justitieministrar senare anslöt sig till.

I detta uttalande pekade sakkunniggruppen inledningsvis på rådande
skiljaktigheter mellan de nordiska länderna i fråga om presslagstiftningen
och radioföretagens rättsliga ställning. Trots olikheterna borde det emellertid,
framhölls det, kunna införas bestämmelser i varje enskilt land om ansvar
för innehållet i radio- och televisionsprogram enligt grundprinciper
och riktlinjer som i varje fall i huvudsak kunde ha samma eller likartat
innehåll. Bl. a. det nära nordiska samarbetet i fråga om radiosändningar
gjorde det naturligt att man tillskapade en lagstiftning som i möjligaste
mån följde likartade riktlinjer. Utgångspunkten för reglerna på området
borde vara ett erkännande av radions fria och självständiga ställning som
informationsorgan och dess betydelse som förmedlare av konst- och kulturupplysning.
Radions ansvariga ledning borde i princip ha samma ställning
som en redaktör har vid redigering av sin tidning. Följaktligen borde
offentliga organ inte ges möjlighet till förhandsgranskning av radioprogram
och inte heller ha rätt att förbjuda sändning av program. Oavsett
om de särskilda bestämmelserna i en lagstiftning rörande radions ansvar
måste utformas olika med hänsyn till vederbörande lands förvaltningsmässiga
praxis och radions organisatoriska förhållanden, var det enligt sakkunniggruppen
ett gemensamt och generellt krav att det skulle finnas
straff- och civilrättsliga regler om ansvaret för innehållet i radio- och televisionsprogram.
Det borde framgå av dessa regler bl. a. vilka tjänstemän
och andra medverkande som hade ansvaret och när och i vilken omfatt -

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966

ning radioinstitutionen som sådan var ansvarig. Sakkunniggruppen utgick
från att man tills vidare i varje särskilt land i viss utsträckning borde försöka
samordna reglerna med presslagstiftningen. Vidare rådde enighet om
att det med avseende på anonymitetsrätt och annat skydd för upplysningskällor
borde finnas regler som i varje land tog hänsyn till önskvärdheten
av likhet mellan pressen och radion.

Avslutningsvis framhöll den nordiska sakkunniggruppen, att likartade
ansvarssystein inte skulle medföra mer än en yttre formell enhetlighet, om
man inte också genomförde enhetliga materiella regler om vad som skulle
medföra straffansvar och skadeståndsskyldighet. Skillnaderna mellan de
nordiska länderna i fråga om regler om straff och skadestånd för ärekränkning
och om skydd för privatlivets helgd var emellertid avsevärda. Enligt
sakkunniggruppen borde det fortsatta lagstiftningsarbetet ske i nära kontakt
mellan företrädare för de skilda nordiska länderna.

Sedan den nordiska sakkunniggruppen avslutat sitt uppdrag återupptogs
i Sverige arbetet på en lagstiftning om det juridiska ansvaret för innehållet
i radio- och televisionsprogram. Häradshövdingen Björling fick i uppdrag
att göra en ny utredning i ämnet. Enligt direktiven för den nya utredningen
som tillsattes 1964 och som resulterat i det nu aktuella betänkandet, borde
det fortsatta utredningsarbetet bedrivas efter de riktlinjer som framlagts av
den nordiska sakkunniggruppen och godkänts av de nordiska justitieministrarna.

Utredningsmannens förslag

I 1965 års betänkande har utredningsmannen på åtskilliga punkter omprövat
de ståndpunkter som redovisades i 1962 års betänkande.

Med sitt nya förslag har utredningsmannen velat skapa en rättsordning
för radio- och televisionsverksamheten som motsvarar den som TF skapat
för pressen. TF har i högre grad än i det äldre förslaget fått bilda mönstret
för den tilltänkta radioansvarighetslagstiftningen, men även denna gång
har många avvikelser gjorts från mönstret. Avvikelserna har i betänkandet
motiverats med de olikheter som finns mellan radion och pressen i fråga om
förutsättningar, uppgifter och arbetsformer.

Det nu aktuella förslaget innehåller i första hand regler om vem som
skall bära det straffrättsliga resp. skadeståndsrättsliga ansvaret för missbruk
av yttrandefriheten. I anslutning härtill ges bestämmelser om ansvarsfrihet
och anonymitetsskydd för dem som direkt eller via nyhetsbyråer
lämnar radion informationer.

I straffrättsligt hänseende behandlar förslaget endast sådana brott som
rör yttrandefriheten och som har motsvai-ighet i TF. På den skadeståndsrättsliga
sidan har det emellertid en vidare ram. Förslaget upptar sålunda

Kungl. Maj. ts proposition nr i56 år 1966

bestämmelser om skyldighet för programföretag att svara för även andra
skador på grund av innehållet i radio- och televisionsprogram än sådana
som hänför sig till brott motsvarande tryckfrihetsbrotten i TF,.

I betänkandet framhåller utredningsmannen att han inte heller denna
gång tagit ställning till frågan om behovet av en ansvarig hetslagstiftning
för radion. Samtidigt betonar han dock att de skäl
som tidigare kunnat åberopas för en lagstiftning i ämnet numera vuxit i
styrka. Riskerna för rättskränkningar har nämligen enligt utredningsmannen
ökat i och med att radio- och televisionsprogrammen i högre grad än
tidigare inriktats på aktuella förhållanden och på samhällskritik.

Beträffande utgångspunkterna för sitt förslag erinrar utredningsmannen
vidare om att han inte haft i uppdrag att utreda frågan om yttrandefrihetens
gränser. Han har alltså i sitt förslag måst utgå från
de regler om nu gäller i detta hänseende,. Han förordar för sin del att de
problem som rör yttrandefrihetens innehåll och gränser får bli föremål för
utredning i särskild ordning. Sådana program som t. ex. reportagen och
konsumentupplysningsprogrammen visar, anser han, att just utvecklingen
på radio- och televisionsområdet bidrar till att göra en utredning om yttrandefriheten
angelägen.

Det straffrättsliga ansvaret

För att ta ställning till hur en radioansvarighetslag bör vara utformad
måste man, konstaterar utredningsmannen inledningsvis, ha klart för sig
vad man väntar av radion och televisionen som massmedium. Om man vill
att radions verksamhet skall inriktas på att skänka oförarglig underhållning
och ge spridning åt vedertagna värderingar, måste det väsentliga bli
att lagen ger skydd mot rättskränkningar. Anser man däremot att radion
bör ge plats åt ett fritt meningsutbyte och en allsidig belysning av förhållandena
på olika samhällsområden, kommer även andra önskemål i förgrunden.
I så fall måste man försöka finna regler som i rimlig utsträckning
tillgodoser både yttrandefrihetens krav och kravet på skydd för enskilda
mot rättskränkningar i radio- och televisionsprogram. Reglerna bör
då vara sådana att rättskränkningar förebyggs så långt detta är möjligt
utan att den fria informationen och debatten hämmas. I de fall då rättskränkningar
likväl inträffar bör de skadelidande ha effektiva garantier
för att de verkligen får ersättning.

Utredningsmannen har kraftigt understrukit vikten av att radion får
vara ett forum för aktuell och allsidig information och för fri debatt i
politiska, kulturella och andra aktuella frågor. Han har i enlighet med
denna grundsyn ansett sig böra tillmäta yttrandefrihetssynpunkterna stor
vikt. För att finna vägen till lämpligt utformade straffrättsliga regler i en
radioansvarighetslag har han gjort en undersökning av vad som vid olika

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966

typer av program kan vara naturligt och ändamålsenligt från yttrandefrihetssynpunkt.
Den centrala frågan har därvid varit vem eller vilka som bör
ha det straffrättsliga ansvaret för yttrandefrihetsbrott eller annorlunda
uttryckt i vad mån man behöver göra undantag och avvikelser från vanliga
regler inom straffrätten för att skydda dem som medverkar i radio- och
televisionsprogram eller tillhandahåller radion informationer. Med yttrandefrihetsbrott
avser han ärekränkning, uppvigling, sedlighetssårande yttranden
och annat som kan beivras som tryckfrihetsbrott när det förekommer
i tryckt skrift.

Vid sin undersökning av olika programtyper har utredningsmannen utgått
från att ett monopolföretag för radio och television spelar en roll för
allmänhetens information och åsiktsbildning som är att jämföra inte med
en enstaka tidnings utan snarare med den samlade dagspressens. Från
den synpunkten är det enligt utredningsmannen särskilt betydelsefullt att
man kringgärdar radioföretagets informationskällor med rättsliga garantier.
Vad det därvid i första hand är fråga om är att medge ansvarsfrihet för
dem som lämnar och förmedlar nyheter till radion. En sådan ansvarsfrihet,
som innefattar avsteg från vanliga regler om medverkan till brott, har sitt
naturliga komplement i ett straffsanktionerat anonymitetsskydd. Det är
emellertid enligt vad utredningsmannen funnit svårt att trygga anonymiteten
för meddelare av upplysningar om man samtidigt lämnar fältet fritt
för utredningar om vilka som i övrigt medverkat till ett yttrandefrihetsbrott
i ett radio- eller televisionsprogram. Tanken leds därför, menar utredningsmannen,
in på frågan om förutsättningarna för att efter mönster
av TF:s regler beträffande utgivare av periodisk skrift koncentrera ansvaret
för ett brottsligt yttrande i ett radio- eller televisionsprogram till en enda
person. Därvid räknar utredningsmannen med att man antingen skulle kunna
lägga ett ensamansvar för hela innehållet i ett program på en programtjänsteman
eller utforma ensamansvaret så att var och en som framträder
i ett program ensam svarar för sina egna insatser såsom upphovsman. Frågan
om lämpligheten att göra avvikelser från vanliga straffrättsliga regler
kan emellertid, anser utredningsmannen, ställa sig olika vid olika typer av
program.

Inom ramen för radions uppgifter som informationsorgan finns det enligt
utredningsmannen tre olika slag av program som bör ägnas särskild
uppmärksamhet: nyhetssändningarna, socialreportagen och direktsändningarna
av dagshändelser och offentliga tillställningar.

Beträffande nyhetssändningarna anser utredningsmannen att
starka skäl talar för ett ensamansvar. Ett ensamansvar är inte bara eu
förutsättning för att meddelare skall kunna tillförsäkras ansvarsfrihet och
anonymitet. Det är också motiverat av hänsyn till nyhetstjänstens krav på
snabbhet och effektivitet. Vanliga ansvarighetsreglcr kan tänkas leda till
att varje medverkande i en nyhetssändning anser sig vid straffansvar skyl -

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966

dig att pröva om känsliga nyheter bör sändas eller inte. En sådan ordning
är uppenbarligen inte ändamålsenlig.

En programtyp som under senare år torde ha ökat i betydelse är, framhåller
utredningsmannen, de s. k. socialreportagen. Dessa program
kan allt efter sin utformning ha karaktären av en presentation av
fakta, ett debattinlägg eller en diskussion. Ofta sänds intervjuer och andra
uttalanden anonymt. För närvarande kan radion inte erbjuda andra garantier
för anonymitet än dem som följer av de interna publiceringsreglerna
och av medarbetarnas hederskodex. Skulle ett intervjuuttalande vara
straffbart exempelvis såsom, ärekränkning, finns inget hinder att ställa
den som gjort uttalandet till ansvar om det går att utröna vem han är.

Det är enligt utredningsmannens mening av vikt, att ansvarighetslagstiftningen
inte försvårar för programföretaget att anordna program av
typen socialreportage. Ansvarsreglerna bör utformas så, att ingen behöver
avhålla sig från att lämna bidrag till ett program på grund av fruktan för
en kritisk inställning från samhällets eller omgivningens sida eller för repressalier.
Jämte behovet av skydd för meddelare framträder här ett behov
av att kunna skydda dem som medverkar på annat sätt, exempelvis genom
att framträda i radio eller television med ett talat inslag. Utredningsmannens
slutsats är att en regel om ensamansvar är ändamålsenlig och behövlig
för socialreportagen. Han hänvisar i detta sammanhang även till att TF,
när det gäller dagstidningar och andra periodiska skrifter, ger inte bara
meddelare utan även artikelförfattare rätt att förbli anonyma om de så
önskar.

Direktsändningarna av dagshändelser och offentliga
tillställningar är en typ av program som ger radion ett speciellt
försteg framför pressen. Genom direktsändningarna kan radion och
televisionen, påpekar utredningsmannen, ge sin publik tillfälle att vara
med om aktuella händelser just i det ögonblick då de inträffar. Även beträffande
dessa program gäller att ansvarighetslagen inte får utformas så,
att den försvårar programföretagets arbete. Eftersom man före en direktsändning
av en dagshändelse inte med säkerhet kan veta vad programmet
kommer att innehålla, skulle det knappast vara rimligt att låta en programtjänsteman
ensam bära ansvar för sändningen. I stället bör, anser utredningsmannen,
vanliga ansvarsregler gälla. Var och en bör svara för sin
medverkan. Samma synpunkter som kan anläggas på direktsändningar av
dagshändelser och offentliga tillställningar har giltighet även i fråga om
direktsändningar av gudstjänster. För gudstjänsternas del tillkommer
ytterligare ett motiv för att tillämpa vanliga ansvarsregler. Ett ansvar
för en tjänsteman hos programföretaget skulle kunna åberopas till stöd för
krav på förhandsgranskning, och man skulle därigenom kunna komma i
konflikt med religionsfriheten.

Ser man till radion som debattforum finns det särskild anledning att

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966

liålla i minnet den förut nämnda synpunkten att radion snarare är att
jämföra med den samlade pressen än med en enstaka tidning. Radioföretaget
skall inte på samma sätt som en tidning framstå som opinionsbildare
i politiska, ideella eller andra frågor. Det är tvärtom ett krav, att det finns
möjlighet att i radio- och televisionsprogrammen plädera för olika uppfattningar
och livsåskådningar. Ett system med generellt ensamansvar för någon
i programföretagets ledning på liknande sätt som för utgivaren av periodisk
skrift skulle, när det gäller politiska och kulturella
debatter, kunna verka hämmande och medföra risk för att programverksamheten
blev ett uttryck för en sammanhängande åskådning. För att
en monopolradio skall kunna vara forum för olika meningsyttringar måste
principen i stället vara personligt ansvar för dem som kommenterar och
debatterar eller på annat sätt ger uttryck för personliga meningar, såvida
de inte själva vill vara anonyma. Det är, framhåller utredningsmannen,
denna tanke som ligger bakom den i 1962 års förslag intagna bestämmelsen
att det inte behöver finnas någon ansvarig programledare vid direktsändning
av yttrande eller annan framställning som framförs av namngiven
upphovsman. Innebörden av denna bestämmelse var att allmänna straffrättsliga
regler skulle bli tillämpliga på debattprogram, dock med det
undantaget att den som lämnat ett meddelande för offentliggörande i sändningen
skulle vara fri från ansvar i samma omfattning som enligt TF
gäller vid meddelande för offentliggörande i tryckt skrift. Utredningsmannen
anser numera att ett obligatoriskt ensamansvar för upphovsmannen av
samma typ som TF stadgar för författare av icke periodisk skrift är att
föredra för debattprogrammen.

1 fråga om program som består i framförande av andras
verk kan det enligt utredningsmannens mening synas naturligt att^ ha
ett system med personligt ansvar för alla som ger uttryck för egna åsikter
eller annars bidrar med en självständig insats. Tanken skulle då vara att
varje person svarar för sin insats: författaren för verket i ursprungligt
skick (i den mån det återges i sändningen), bearbetaren för sin bearbetning,
regissören för sin regi och de som framför verket för sitt framförande
i den mån detta innebär något nyskapande. Ingen skulle dömas för vad eu
annan åstadkommit. Utredningsmannen har emellertid under sina överväganden
kommit fram till att det skulle vålla stora, möjligen oöverkomliga
svårigheter att särskilja de olika medverkandes insatser. Vidare skulle det
kunna försvåra programproducentens arbete, om var och en av de andra
medverkande skulle anse sig tvungen att la ställning till i vad mån en rörelse,
en åtbörd eller ett tonfall kunde vara alt bedöma som en självständig
insats från hans sida. Upphovsrättens regler talar också, anser utredningsmannen,
i någon mån mot en lösning med personligt ansvar för flera medverkande.
Utredningsmannen föredrar därför en ordning enligt vilken

2 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr ISO

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1966

sceniska framställningar och andra framföranden av andras verk sänds
på en persons, normalt en programtjänstemans, ansvar.

I anslutning till konsumentupplysningsprogrammen erinrar
utredningsmannen om att gränserna för yttrandefriheten är mycket
vida på det ekonomiska området och att ansvarsfrågor därför endast sällan
torde bli aktuella. När ett konsumentupplysningsprogram består i att
någon redovisar en undersökning som verkställts av någon annan — en
myndighet, programföretagets eget bedömarlag, en fristående forskningsinstitution,
en teknisk tidskrift, en privatperson osv. — torde ansvaret i regel
böra vila på en programtjänsteman. Däremot bör den som framträder
öppet och redogör för en av honom själv verkställd undersökning kunna
göras ansvarig för innehållet i denna.

Sammanfattningsvis konstaterar utredningsmannen att hans undersökningar
lett honom till slutsatsen att yttrandefrihetens krav beträffande vissa
slag av program tillgodoses bäst genom ett ensamansvar för en programtjänsteman
och beträffande andra program bäst genom en ordning enligt
vilken var och en som framträder i programmet ensam ansvarar för sina
egna yttranden och insatser. Beträffande direktsändningar av dagshändelser,
gudstjänster och offentliga tillställningar är dock enligt utreuningsmannens
åsikt en tillämpning av vanliga regler om straff för gärningsmän
och medverkande i flertalet fall att föredra.

Enligt förslaget i 1962 års betänkande skulle för flertalet program finnas
en programledare, och förordnandet för programledaren skulle före sändningen
antecknas i ett register som var tillgängligt för allmänheten. I 1965
års betänkande har utredningsmannen utgått från i princip samma administrativa
arrangemang med den skillnaden att programledare enligt det
nu föreliggande förslaget skall förordnas för alla program utan undantag.
I vissa program skall programledaren ha ett ansvar för yttrandefrihetsbrott.
I andra program skall han enligt förslaget övervaka vad som förekommer
utan att dock själv bära det straffrättsliga ansvaret för yttrandefrihetsbrott.
Detta ansvar skall då ligga på andra händer.

Vid den närmare utformningen av det straffrättsliga ansvarighetssystemet
har utredningsmannen inte knutit an till programtypen
som sådan utom beträffande vissa direktsändningar. Han föreslår
i stället som huvudregel att den som i ett radio- eller televisionsprogram
ger uttryck för en egen mening generellt — alltså oberoende av om
det är fråga om en debatt, ett reportage, ett konsumentupplysningsprogram
eller något annat slag av program — ensam skall svara för ev.
yttrandefrihetsbrott som han gör sig skyldig till, om han namnges som upphovsman
i samband med sändningen eller, i fråga om televisionsprogram,
om han uppenbarligen är allmänt känd. Ett motiv för huvudregeln
är enligt utredningsmannen att den som framträder öppet i ett radio- eller
televisionsprogram i allmänhet bör vara beredd att själv bära det fulla

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1966

ansvaret för vad han yttrar. Principen om personligt ansvar för egna
insatser måste emellertid, anser utredningsmannen, begränsas genom vissa
undantagsregler. En omständighet av betydelse härvidlag är om yttrandet
återges i obeskuret och oförvanskat skick eller om det bearbetas
före sändningen. Har yttrandet bearbetats, kan den som fällt detta tänkas
göra gällande att yttrandet fått ändrad innebörd genom bearbetningen
och att det först därigenom blivit brottsligt. Av praktiska skäl -— svårigheten
att utreda omfattningen av en bearbetning -—• anser utredningsmannen
det nödvändigt att här välja den utvägen, att den som gjort bearbetningen
eller annan programtjänsteman i första hand blir ansvarig.
Visas det emellertid att yttrandet inte fått väsentligt ändrad innebörd genom
bearbetningen bör emellertid, menar utredningsmannen, även den
som fällt yttrandet svara som gärningsman. I praktiken torde en regel om
en programtjänsteman såsom i första hand ansvarig för bearbetade uttalanden
av andra personer få tillämpning framför allt på intervjuer i aktuella
ämnen.

Undantag från principen om personligt ansvar för egna insatser kan enligt
utredningsmannens mening också övervägas från andra utgångspunkter.
Han erinrar i detta sammanhang om att 1962 års förslag innehöll bestämmelser
som gjorde det möjligt för programföretaget att skydda den
som ville förbli anonym även i sådana fall då vederbörande själv framträdde
i ett program med egna åsikter. Programföretaget kunde nämligen
enligt 1962 års förslag för vilket program som helst, oavsett vad det innehöll,
förordna en ensamansvarig programledare. Vid remissbehandlingen av
1962 års förslag riktades kritik mot möjligheten att meddela sådant förordnande
främst i två hänseenden. Dels anmärkte vissa remissinstanser på att
programföretaget skulle få möjlighet att ge de medverkande carte blanche
att vid direktsändningar och liknande sändningar fälla yttranden, som
ingen inom företaget hade kunnat kontrollera. Dels ansågs det otillfredsställande,
att det skulle ligga i företagets hand att avgöra, om de verkliga
gärningsmännen skulle gå fria från ansvar. De olika reglernas tillämplighet
borde framgå av lagen. Utredningsmannen medger att det är ett starkt
önskemål, att lagen direkt anger i vilka fall ansvaret för ett yttrande ligger
på den som fällt det och i vilka fall cn programtjänsteman är i första hand
ansvarig. Han anser därför numera, att kriterierna för fördelningen av ansvaret
om möjligt bör anges direkt i lagen. Vad vissa remissinstanser uppfattade
som stötande torde, framhåller utredningsmannen, främst lia varit, alt
någon skulle kunna framträda helt öppet i eu sändning med ett yttrande,
som han inte själv hade något rättsligt ansvar för. I denna synpunkt vill utredningsmannen
för sin del instämma. Alla rimliga hänsyn till yttrandefrihetens
krav uppfylls, om den som framträder anonymt med ett yttrande
befrias från ansvar. Utredningsmannens slutsats efter förnyade överväganden
blir därför all det är önskvärt ur yttrandefrihetssynpunkt, alt ansvaret

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966

för anonyma yttranden åvilar en programtjänsteman samt att ansvaret för
yttranden av annat slag åvilar den som fällt dem.

I alla de talrika fall då ett personligt ansvar för dem som framträder i ett
radio- eller televisionsprogram inte blir aktuellt skall enligt utredningsmannens
förslag ansvaret för yttrandefrihetsbrott i regel bäras av en programtjänsteman,
i förslaget benämnd programledare. Programledarens ansvar
—- vilket liksom upphovsmannaansvaret skall vara ett ensamansvar som
fritar alla övriga medverkande — bör enligt utredningsmannen efter förebild
av TF kompletteras genom en regel om uppsåtspresumtion. Programledaren
skall alltid anses ha känt till programmets innehåll före sändningen. Det
kan, understryker utredningsmannen i detta sammanhang, inte komma i
fråga att stadga befrielse från ansvar för meddelare och andra medverkande
utan att den som av lagen utpekas såsom ansvarig presumeras ha haft
insikt om yttrandet på liknande sätt som gäller enligt TF. Innebörden av
TF:s presumtionsregel är, framhåller utredningsmannen, emellertid inte
fullt klar. Enligt ordalagen innebär den endast, att »den för skriften ansvarige
ej till sitt fredande kan åberopa att han icke känner skriftens innehåll
eller att detta influtit däri utan hans samtycke» (SOU 1947: 60 s. 260).
I vad mån den ansvarige skall anses ha uppsåt även i fråga om andra förhållanden,
som förutsätts för fällande dom, besvaras inte av regeln. Av
praktisk betydelse för radions vidkommande kan exempelvis vara, om,
när fällande dom förutsätter att en uppgift är osann, den enligt ansvarighetslagen
ansvarige skall kunna dömas utan hinder av att han inte insåg
att denna var osann, medan å andra sidan den som lämnat uppgiften till
företaget haft vetskap därom. Utredningsmannen tror att rättstillämpningen
kan komma till rätta med vissa av de antydda problemen, men han vill
inte utesluta att begränsningen i presumtionsregelns räckvidd i vissa fall
kan få resultat som ter sig stötande. Utredningsmannen säger sig dock
inte kunna avhjälpa bristerna utan att anonymitetsskyddet försvagas. Samma
brister vidlåder TF, och det finns inte skäl att på denna principiellt
viktiga punkt framlägga förslag till regler som avviker från TF:s. I sällsynta
fall kan visserligen ett presumtionsansvar leda till att yttranden med
brottsligt innehåll inte kan beivras. Denna lucka i rättsskyddet är dock inte
så stor att man för den skull behöver räkna med ett ökat antal yttrandefrihetsbrott.

I de fall då programledaren inte är ansvarig för programmens innehåll
skall han enligt utredningsmannens förslag likväl ha skyldighet att övervaka
programmen. Om han i avsevärd mån brister i denna tillsyn skall
han kunna straffas särskilt härför. Tillsynsansvaret får tillämpning
dels på program med framställningar av upphovsmän som framträder
öppet, dels på direktsändningar av dagshändelser, gudstjänster eller offentliga
tillställningar. Som ett motiv för tillsynsansvaret framhåller utredningsmannen
radiosändningarnas räckvidd och den stora skada som kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1966

uppkomma om en sändning innehåller en brottslig framställning. En med
publiceringsfrågor obekant person, även den som framträder öppet, kan ha
mindre förmåga att bedöma ett yttrandes rättsliga innebörd och konsekvenser
än programföretagets tjänstemän, som är vana vid sådana problem.
Programledaren har ofta praktiska möjligheter att förebygga rättskränkningar.
Vid direktsändningar torde de krav som kan ställas på programledaren
främst ha samband med valet av ämne och medverkande. Men om
det vid en sådan sändning förekommer ett yttrande eller inträffar en
händelse som uppenbart överskrider yttrandefrihetens gränser, torde programledaren
ofta vara i stånd att ingripa och begränsa brottets verkningar.
Utredningsmannen är medveten om att vissa risker kan vara förenade med
ett tillsynsansvar. Px-ogramledaren kan möjligen uppfatta sig själv såsom
även moraliskt ansvarig för andras yttranden, något som skulle kunna
verka hämmande på debatten i radio. Utredningsmannen har dock funnit,
att skälen för en tillsynsplikt är så starka att betänkligheterna måste få
vika.

Det skadeståndsrättsliga ansvaret

Beträffande det personliga skadeståndsansvaret för
yttrandefrihetsbrolt i radio- och televisionsprogram föreslås i betänkandet
att detta skall följa samma regler som det straffrättsliga ansvaret.

Som redan tidigare nämnts föreslår utredningsmannen att ett programföretag
skall ha ett lagreglerat skadeståndsansvar. Programföretagets
skadeståndsansvar är i förslaget konstruerat som ett principalansvar,
och det täcker i princip all slags skada som uppkommer på
grund av innehållet i radio- och televisionsprogram med den viktiga begränsningen
att det måste finnas någon som enligt allmänna skadeståndsrättsliga
regler är personligen skyldig att ersätta skadan.

Förslaget överensstämmer i denna del med 1962 års lagförslag. Det bygger
också i huvudsak på de grunder och överväganden som anfördes i 1962
års betänkande. I detta betänkande framhölls att en ordning med ensamansvarig
programledare gjorde det naturligt att låta programföretaget bära
skadeståndsansvar för innehållet i radioprogram. Den skadelidandes rätt
till ersättning kunde nämligen sägas ha beskurits i viss mån genom att
ansvaret begränsades till en enda person. Emellertid fann utredningen att
även andra och i själva verket mera väsentliga skäl talade för en utvidgning
av det ansvar som enligt allmänna regler åvilade programföretaget.
Sålunda kunde programföretaget just genom att låta sända ett yttrande
åstadkomma att detta fick en starkt skadehringande effekt. Vidare var enligt
utredningen risken för skada genom innehållet i en sändning — vilken
risk knappast kunde helt elimineras — avhängig av den övervakning över
programmen som företaget anordnade, medan den som led skada uppen -

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966

barligen inte kunde gardera sig mot denna risk. Ur dessa synpunkter var
det enligt utredningen rimligt att programföretaget, om det genom en inskränkning
av kontrollen — t. ex. för att öka aktualiteten i programmen
eller för att spara kostnader — ökade risken för uppkomsten av skada,
också skulle svara för den skada som kunde uppkomma på grund därav.
Att göra programföretagets ansvar beroende av om det kunde visas att
kontrollåtgärderna inte varit tillräckliga för att rimligen förebygga skada,
skulle knappast ge den skadelidande en bättre ställning. Svårigheterna att
bevisa ett kausalsammanhang mellan bristande kontrollåtgärder från programföretagets
sida och skadan skulle säkerligen, framhöll utredningen, i
flertalet fall bli den skadelidande övermäktiga.

Till stöd för en utvidgning av programföretagets ansvar anförde utredningen
vidare, att skadefallen, även om de inte kunde undvikas helt, kunde
väntas bli så sällsynta vid en omsorgsfullt skött programproduktion, att det
inte skulle komma att medföra någon avsevärd belastning ur programföretagets
synpunkt med ett ansvar för all skada, som förorsakats genom straffbar
handling i ett program. Beträffande program, för vilka det inte funnits
någon ansvarig programledare, var enligt utredningen vidare att beakta de
svårigheter som kunde möta för den skadelidande att utpeka rätt person
som ansvarig för den skada som drabbat honom genom programmet.

Av betydelse vid bedömningen av frågan huruvida programföretagets
ansvarighet borde utvidgas var enligt utredningen även det förhållandet att,
när ett skadefall någon gång inträffade, skadan lätt kunde bli så stor att
skadeståndsbördan blev oskäligt tung att bära för en enskild person.

Om programföretaget ålades skadeståndsansvar fanns det enligt utredningens
åsikt knappast anledning att stanna vid ett principalansvar i sedvanlig
bemärkelse. Vanligen brukade med principalansvar förstås att en
företagare oberoende av egen vårdslöshet fick svara för underordnades och
medhjälpares vårdslöshet. De skäl som motiverade att programföretaget
ålades ansvar för skada på grund av innehållet i ett radioprogram, talade
för att skadeståndsskyldighet borde kunna åläggas företaget oavsett om
skadevållaren var anställd hos företaget eller annars hade någon fastare
anknytning till detta.

Beträffande omfattningen av programföretagets skadeståndsansvar ansåg
utredningen vidare, att det inte kunde komma i fråga att ålägga programföretaget
skadeståndsansvar i andra fall än då någon som medverkat i programmet
var personligen skadeståndsskyldig. Skulle man gå längre och således
ålägga programföretaget ett objektivt skadeståndsansvar helt oberoende
av vållande, skulle detta enligt utredningen innebära att vissa yttranden
i radio skulle kunna utgöra grund för skadestånd, när det gällde anspråk mot
programföretaget, men inte vid krav mot någon enligt allmänna regler ansvarig.
Frågan om en sådan utvidgning av skadeståndsgrunderna ansåg utredningen
falla utanför sitt uppdrag. Däremot innefattade utredningens förslag
ett självständigt ansvar för programföretaget såtillvida, att man inte

Kungl. Maj.ts proposition nr i56 år 1966

först genom dom skulle behöva ha konstaterat att skadeståndsskyldighet
förelåg för den som vållat skadan. Programföretaget horde således enligt utredningens
mening inte svara subsidiärt i förhållande till den vållandes utan
företaget borde svara solidariskt med denne.

Programföretagets ansvar skulle enligt utredningens förslag omfatta även
skador på grund av andra brott än yttrandefrihetsbrott samt skador på
grund av handlingar, som enligt allmänna regler var skadeståndsgrundande
utan att vara brottsliga. Vad som talade för ett så vidsträckt principalansvar
var, att man därigenom fick ett enkelt system, som följde en för varje
skadelidande klar linje: programföretaget skulle svara för all genom radioprogram
förorsakad skada så snart någon enskild person enligt allmänna
regler kunde göras ansvarig därför. Det väsentliga för gemene man var
säkerligen i allmänhet möjligheten att få ut skadestånd av programföretaget,
medan det däremot torde vara av mindre betydelse för honom huruvida
han hade möjlighet att få någon fälld till straff. Vidare framhöll utredningen
att ett ansvar som omfattade även annan skada än sådan som härrörde
från yttrandefrihetsbrott, förmodligen skulle bli utan någon större betydelse
för företaget ur ekonomisk synpunkt. De skadefall utanför yttrandefrihetsbrottens
område, som det fanns störst sannolikhet för, kunde nämligen
väntas vara förfaranden som stod i strid med lagarna om upphovsrätt
och rätt till fotografisk bild. Beträffande olovligt utnyttjande av skyddat
verk eller fotografisk bild, förelåg f. ö. redan enligt gällande upphovsrätts
lagstiftning skyldighet för programföretaget att ge ut viss ersättning. En
utsträckning av programföretagets skadeståndsansvar till att omfatta även
annan ersättningsgill skada än sådan som förorsakats av yttrandefrihetsbrott
skulle därför inte i de berörda avseendena medföra så stor saklig ändring.
De anförda synpunkterna gav enligt utredningens mening otvetydigt
utslag till förmån för att programföretagets ansvar för utomobligatorisk
skada borde omfatta även annan skada än sådan som vållats genom yttrandefrihetsbrott.

I 1965 års betänkande, som alltså i sak ansluter till 1962 års förslag, tas
upp ytterligare en fråga om programföretagets principalansvar, nämligen
frågan om ansvaret för skada på grund av sådant meddelande som företaget
är skyldigt att sända på begäran av statlig myndighet. Utredningsmannen
framhåller i detta hänseende att ett ansvar för programledare och
därigenom också för programföretaget för sådana meddelanden inte stämmer
överens med principen, att ansvar för ett brott skall kunna utkrävas
endast av den som haft möjlighet att förebygga brottet. Utredningsmannen
anser det visserligen vara möjligt att — såvitt angår programledarens ansvar
— tekniskt lösa problemet så, att man tillerkände honom en i dessa
fall obegränsad regressrätt mot programföretaget, men med en sådan ordning
skulle, framhåller han, det straffrättsliga ansvaret ändå stå kvar. Även
med avseende på programföretaget saknas enligt utredningsmannen bärande
motiv för skadeståndsansvar för program, beträffande vilka förelaget

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966

inte har någon bestämmanderätt. Utredningsmannen finner det därför riktigare,
att den myndighet som begärt sändning av meddelandet också här
det skadeståndsrältsliga ansvaret för innehållet i detta. Han föreslår därför
en regel av innebörd att varning, efterlysning eller annat sådant för allmänheten
avsett meddelande, som sänds på begäran av myndighet, nndantas
från lagens tillämpningsområde. I anslutning till den nu berörda frågan
bör slutligen nämnas att utredningsmannen avvisar en motsvarande undantagsregel
för meddelanden, som är avsedda för viss eller vissa personer.

Rättegången

Enligt utredningsmannen bör den grundsyn som kommer till uttryck i
den s. k. instruktionen il kap. 4 § första stycket TF prägla även
prövningen av frågan om överskridande av yttrandefrihetens gränser i
radion. Instruktionen föreskriver att myndigheter och domstolar vid prövning
av om en skrift är brottslig skall ta hänsyn mera till författarens
syfte än till sättet för framställningen. Utredningsmannen föreslår att en
motsvarande föreskrift tas in i radioansvarighetslagstiftningen.

Beträffande rättegången i mål om ansvar och skadestånd på grund
av yttrandefrihetsbrott i radio och television erinrar utredningsmannen
om att detta spörsmål diskuterats ingående i 1962 års betänkande och att
man där stannat för att sådana mål skulle tas upp av vanliga domstolar
och handläggas enligt rättegångsbalken. Enligt utredningsmannen har frågan
nu kommit i ett delvis ändrat läge genom det närmande till TF som det
föreslagna ansvarighetssystemet innefattar. Ensamansvaret med presumtion
om uppsåt för programledare finner utredningsmannen i vissa fall nära
nog förutsätta en lagtillämpning i enlighet med instruktionen i TF, om
det skall vara möjligt att undgå för rättskänslan stötande resultat. Utredningsmannen
antar också att en domstol med jury skall vara mera aktsam
om yttrandefriheten än en domstol med vanlig sammansättning. I själva
verket torde det i tryckfrihetsmål och mål enligt en radioansvarighetslag
bli fråga om hänsynstaganden och avvägningar av i huvudsak samma art.
Om det av sakliga skäl anses motiverat med en juryprocess i tryckfrihetsmål,
är det, anser utredningsmannen, svårt att ange skäl för att inte ha en
liknande rättegångsordning i mål om överskridande av yttrandefrihetens
gränser i radion.

Utredningsmannen vill inte fästa avgörande vikt vid det i 1962 års betänkande
anförda argumentet att frågor om överskridande av yttrandefrihetens
gränser genom ett annat medel än tryckt skrift, t. ex. film och anförande
på massmöte, handläggs enligt allmänna regler. Enligt utredningsmannens
uppfattning står ett radio- eller televisionsprogram i de avseenden,
som det här är fråga om, betydligt närmare en tryckt skrift än de andra
meddelelseformerna. Den omständigheten, att man inom den moderna

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966

svenska processlagstiftningen ställt sig avvisande till införande av specialdomstolar
och specialprocess, anser utredningsmannen inte heller behöva
innebära ett skäl mot att tillägga redan existerande specialdomstolar en ny
grupp av mål, om dessa ligger i linje med de hittillsvarande och kan handläggas
på i huvudsak, samma sätt. Att den första av dessa förutsättningar
i detta fall är för handen synes ligga i öppen dag. Mål om överskridande av
yttrandefrihetens gränser i radion torde också utan egentliga komplikationer
kunna handläggas efter väsentligen samma regler som tryckfrihetsmål
och vid domstolar med samma sammansättning.

De starkaste skälen för cn process efter mönster av rättegången i tryckfrihetsmål
finner utredningsmannen föreligga beträffande mål, där programledaren
har ensamansvar. Här är likheterna med ett tryckfrihetsåtal
mot en tidningsutgivare störst, och det förefaller naturligt med en juryprövning
av frågan om programmets innehåll varit brottsligt. Däremot är, anser
utredningsmannen, förhållandena något annorlunda, t. ex. i de fall då ansvarigheten
för ett program skall bedömas enligt allmänna regler och ansvar
således kan yrkas gentemot både gärningsmannen och annan medverkande.
En annan grupp av mål, där en tillämpning av tryckfrihetsprocessens
regler inte synes kunna ske helt utan svårighet, är enligt utredningsmannen
mål om ansvar för bristande tillsyn över program. Trots anförda
betänkligheter stannar utredningsmannen för att förorda en särskild processordning
efter mönster från tryckfrihetsprocessen utan begränsningar
till vissa mål. Bestämmande för detta ståndpunktstagande har varit, framhåller
utredningsmannen, det ur yttrandefrihetssynpunkt välmotiverade
intresset av ett närmande av radioansvarighetslagstiftningen till TF i förening
med det förhållandet att den särskilda processordningen synes
kunna införas genom lagtekniskt enkla hänvisningar till reglerna om tryckfrihetsprocessen.
Enligt utredningsmannen väger dock skälen för och emot
en särskild processordning nära nog jämnt.

I fråga om å t a 1 s p r ö v n i n g e n framhåller utredningsmannen att
de skäl för en central prövning som anfördes under remissbehandlingen
av 1962 års betänkande vuxit i styrka i och med att det nuvarande förslaget
knyter närmare an till TF. Enligt utredningsmannen bör rättskränkningar
i radio, likaväl som rättskränkningar i tryckta skrifter, prövas från
andra synpunkter än de strängt juridiska redan på ett tidigt stadium och
inte först under rättegången. De principer som kommit till uttryck i instruktionen
torde därför förverkligas bäst om åtalsprövningen sker i former
som liknar dom som TF föreskriver. En prövning under konstitutionellt
ansvar gör det vidare möjligt, framhåller utredningsmannen, för riksdagen
att debattera åtalsbesluten, och detta synes här motiverat i samma
män som i fråga om de tryckta skrifterna. Utredningsmannen föreslår därför
att TF:s bestämmelser om tillsyn och åtal skall gälla i tillämpliga delar
i fråga om ingripanden mot yttrandefrihetsbrott i radio.

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1966

Sammanfattning av huvudpunkterna i utredningsmannens förslag

1. För varje radio- och televisionsprogram skall enligt förslaget finnas
en av programföretaget förordnad programledare. Förordnandet skall före
sändningen antecknas i ett register, som är tillgängligt för allmänheten.

2. Den som framträder i ett program med en egen mening eller annars
lämnar en framställning till vilken han själv är upphovsman skall enligt
förslaget ensam bära det straffrättsliga ansvaret för yttrandefrihetsbrott.
En förutsättning härför är dock att upphovsmannen antingen namnges i
samband med sändningen eller, om det är fråga om televisionssändning,
uppenbarligen är allmänt känd.

3. Från huvudregeln under 2. görs i förslaget åtskilliga undantag, bl. a.
för de fall då en framställning inspelats och före sändningen bearbetats.
För sådana bearbetade framställningar svarar i straffrättsligt hänseende
programledaren ensam eller, om framställningen inte genom bearbetningen
fått väsentligt ändrad innebörd, både programledaren och upphovsmannen.

4. I alla de fall då yttrandefrihetsbrott begåtts utan att ett upphovsmannaansvar
föreligger enligt de tidigare nämnda reglerna skall enligt förslaget
ansvaret ligga på programledaren. Om brottet förövats vid direktsändning
av dagshändelse, gudstjänst eller offentlig tillställning skall dock vanliga
regler om straff för gärningsmän och medverkande tillämpas.

5. I fall då programledaren inte själv är ansvarig för yttrandefrihetsbrott
i ett program skall han dock vara skyldig att övervaka vad som förekommer
i programmet. Om han åsidosätter denna tillsynsplikt i avsevärd mån
skall han kunna straffas härför.

6. Det personliga skadeståndsansvaret skall enligt förslaget vara knutet
till samma person som har det straffrättsliga ansvaret. Programföretaget
skall jämte den personligt ansvarige svara för skada på grund av yttrandefrihetsbrott.
Dessutom skall programföretaget emellertid svara även för
annan skada på grund av innehållet i radio- eller televisionsprogram i den
mån det finns någon som enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler är
personligen ersättningsskyldig.

7. Den som lämnar ett meddelande till programföretag eller till nyhetsbyrå
för vidarebefordran till programföretag skall vara fri från ansvar så
snart ansvarsfrihet skulle ha förelegat om meddelandet i stället lämnats
t. ex. till redaktionen för en dagstidning. Utrymmet för ansvarsfrihet skall
alltså vara detsamma som enligt TF. Ansvarsfriheten har i förslaget kompletterats
med ett anonymitetsskydd. Detta är konstruerat som ett straffstadgande
med tillämpning på den som obehörigen avslöjar någon som
lämnat uppgift eller på annat sätt medverkat i ett radio- eller televisionsprogram.

8. Mål om överskridande av yttrandefrihetens gränser i radio- eller televisionsprogram
skall handläggas under medverkan av jury i samma ordning
som tryckfrihetsmål. Åtalsprövningen skall vara centraliserad till justitie -

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966

kanslern, och justitieministern och justitiekanslern har i förslaget tillagts
övervakningsuppgifter motsvarande dem de har i fråga om tryckta skrifter
enligt TF.

Remissyttrandena över utredningsmannens förslag

Det är en så gott som genomgående uppfattning bland remissinstanserna
att det juridiska ansvaret för innehållet i radio- och televisionsprogram bör
regleras genom en särskild lagstiftning. Så gott som alla remissinstanser
anser också att en radioansvarighetslag bör utformas med ledning av TF:s
regler om ansvaret för innehållet i periodisk skrift. Däremot är meningarna
delade om hur långt och på vilket sätt en anpassning till TF-mönstret bör
ske. Beträffande innehållet i övrigt i en radioansvarighetslag finns också
åtskilliga meningsskiljaktigheter.

Flera av dem som mera utförligt har uppehållit sig vid frågan om behovet
av en radioansvarighetslag framhåller att radion snabbt
fått en allt större betydelse som debattforum och informationsorgan. JK
söker förklaringen härtill i två skilda omständigheter. Dels växer, säger
han, programverksamheten i omfattning, dels får radion relativt sett en allt
större betydelse för nyhetsförmedlingen och åsiktsbildningen i samma mån
som antalet dagstidningar av olika politisk färg minskar. Radions medverkan
i samhällsdebatten bör, fortsätter JK, inte försvåras genom att rättssystemet,
utan att sakliga skäl härför kan åberopas, ställer radion i en mindre
gynnsam position än pressen. JK välkomnar därför i princip utredningsmannens
försök att skapa en rättsordning för radio- och televisionsverksamheten
som motsvarar den som enligt TF gäller för pressen. Liknande
uttalanden görs av bl. a. radionämnden, Sveriges Radio, LO, Publicistklubben,
Svenska tidningsutgivareföreningen och Svenska journalistförbundet.

JK, Svea hovrätt, Göteborgs rådhusrätt, radionämnden, Sveriges Radio,
SAF, LO, TCO, TT, Svenska tidningsutgivaref öreningen och Svenska journalistförbundet
anser att man bör genomföra en lagstiftning som i huvudsak
har den omfattning och inriktning som utredningsmannen har föreslagit.
Även i flera andra remissyttranden finns allmänt hållna tillstyrkanden
av utredningsförslaget.

I några enstaka remissyttranden har emellertid avgetts mycket kritiska
helhetsomdömen om förslaget. Stockholms rådhusrätt avstyrker att förslaget
läggs till grund för lagstiftning, och RÅ och Sveriges advokatsamfund
är tveksamma beträffande behovet av lagstiftningsåtgärder. RÅ vill i och
för sig inte kategoriskt avstyrka lagstiftning, men han anser att om en
radioansvarighetslag skall genomföras så bör utgångspunkten vara i viss
mån en annan än utredningsmannens. Det väsentliga är enligt RÅ att man
inriktar sig på alt få ett tillfredsställande skydd mot rättskränkningar i

28 Iiungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966

radio- och televisionsprogram. Därvid bör de skadeståndsrättsliga reglerna
sättas i centrum.

Advokatsamfundet anser att utredningsmannen inte påvisat något praktiskt
behov av regler om meddelarskydd eller andra särskilda ansvarsregler
för radion. Den nuvarande ordningen har, framhåller samfundet, inte medfört
att radion ägnat sig åt oförarglig och menlös underhållning. Tvärtom
har radion visat sig kunna fullgöra sina uppgifter som nyhetsförmedlare
och forum för samhällskritik på ett förtjänstfullt sätt inom ramen för nuvarande
regler. I ett hänseende anser advokatsamfundet dock att det finns
behov av lagstiftning. Den enskildes skydd gentemot rättskränkningar i
radion bör enligt samfundets åsikt förstärkas genom ett lagstadgat skadeståndsansvar
för programföretag. Den lösning som utredningsmannen föreslagit
i denna del är dock, menar samfundet, godtagbar endast som ett provisorium.
Samfundet anser att hela frågan om radions juridiska ansvar bör
utredas på nytt.

Även SACO har en i viss mån kritisk inställning till utredningsmannens
förslag i dess helhet. SACO ser helst att det får anstå med en radioansvarighetslagstiftning
tills man utrett frågan om yttrandefrihetens gränser. Organisationen
anser att skillnaderna mellan radions och pressens funktion och
ställning i samhället är så stora att yttrandefriheten kan behöva ges olika
innebörd för de båda medierna. Om en radioansvarighetslag skall genomföras
nu bör lagen enligt organisationens mening betraktas endast som ett
provisorium i avbidan på en utredning av frågan om yttrandefrihetens
gränser.

Krav på en utredning om yttrandefrihetens gränser har rests
även i flera andra remissyttranden. JK anser emellertid att en utredning i
detta ämne inte är påkallad och Sveriges Radio uttalar bestämt den uppfattningen
att det inte bör komma i fråga att begränsa yttrandefriheten för
radion snävare än för pressen.

Svea hovrätt tar i sitt remissyttrande upp en annan principiell fråga. Hovrätten
anser att man bör överväga att ge yttrandefriheten i radio grundlagsskydd.
Svenska tidningsutgivareföreningen och Föreningen högerpress
är inne på samma tanke då de framkastar att radioansvarighetsreglerna
borde inarbetas i TF. Tidningsutgivareföreningen anser dock att det kan
anstå med detta tills man fått erfarenheter från tillämpningen av den nva
radioansvarighetslagstiftningen.

Det straffrättsliga ansvaret

Som redan nämnts förordar remissinstanserna med enstaka undantag att
en radioansvarighetslag utformas med TF som förebild. Man vill m. a. o.
införa ett ensamansvar för yttrandefrihetsbrott i radio- och televisionsprogram
motsvarande det exklusiva ansvar för tryckfrihetsbrott som, när det

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1966

gäller periodisk skrift, enligt TF vilar på utgivaren av skriften. Däremot
råder bland de i princip positivt inställda remissinstanserna olika uppfattningar
om ensamansvarets utformning och räckvidd. En omstridd fråga är
var ett ensamansvar för yttrande i radio- eller televisionsprogram bör placeras,
hos en program tjänsteman eller hos den som fällt yttrandet.

De remissinstanser som förordar principen om ensam ansvar
delar genomgående utredningsmannens uppfattning att ensamansvaret är
nödvändigt för att man skall kunna åstadkomma ett effektivt skydd för
dem som lämnar informationer till radion. De menar också att behovet av
att skydda radions informationskällor är ett av de tyngst vägande motiven
över huvud taget för en radioansvarighetslagstiftning. JK uttrycker det så,
att en ökad insats från radions sida i fråga om nyhetsförmedling och samhällskritik
i längden torde förutsätta att radion i likhet med tidningarna
får möjlighet att skydda dem som vill lämna meddelanden eller annars
medverka i radio- och televisionsprogram utan att ge sig till känna. Sveriges
Radio konstaterar att meddelar- och medverkandeskyddet är av fundamental
betydelse för tryckfriheten och finner att det måste krävas starka skäl,
om skydd inte skall införas också för radion. Uttalanden till förmån för meddelarskydd
görs också av bl. a. Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och
Blekinge, radionämnden och Svenska t idningsut givar eföreningen.

Den utformning som utredningsmannen gett det straffrättsliga ansvarighetssystemet
med ensamansvar i vissa fall för programledare och i andra
fall för upphovsmannen till ett brottsligt yttrande godtas uttryckligen av
JK, länsåklagarna i Gävleborgs län och Kopparbergs län, radionämnden,
beredskapsnämnden för psykologiskt försvar och Föreningen Sveriges stadsdomare.
Enligt JK kan det nuvarande förslaget, som enligt vad han framhåller
går längre än 1962 års förslag i att samla ansvaret hos en person,
visserligen i vissa fall leda till mindre tilltalande resultat, såsom att anstiftare
går fria i högre grad än som i och för sig skulle vara önskvärt. Detta
torde dock böra godtas för radions del likaväl som för de tryckta skrifternas.
Han finner sig därför i stort sett kunna acceptera utredningsmannens förslag
i vad det avser programledare, fördelningen av ansvaret mellan upphovsman,
programledare och medverkande, uppsåtspresumtion och tillsynsansvar.
Länsåklagaren i Gävleborgs län finner att särskilt metoden att låta
ansvarigheten bero på programmets karaktär, varigenom den som framträder
öppet med ett yttrande svarar för detta, innebär en avgjort bättre lösning
än den som gavs i 1962 års förslag.

En något mera reserverad hållning intar beredskapsnämnden för psykologiskt
försvar som dock finner sig kunna godta den föreslagna ordningen.
Nämnden framhåller sålunda att det vid den praktiska tillämpningen kan
uppkomma eu del komplicerade gränsfall, där det inte på förhand kan
avgöras vem som är ansvarig. Vad angår direktsändningar av bl. a. dagshändelser
och diskussioner finner nämnden det riktigast alt den medver -

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1966

kande själv svarar som gärningsman eller upphovsman, eftersom framställningarna
i dessa fall ligger utom programledarens kontroll. När det gäller
inspelade program har programledaren visserligen reella möjligheter att
hindra vttrandefrihetsbrott men ett exklusivt programledaransvar skulle
kunna leda till överdriven försiktighet med att släppa fram mera särpräglade
meningar. Nämnden ifrågasätter också om deltagarna i en diskussion
skulle gå med på att underkasta sina uttalanden en förhandsgranskning.
Enligt nämnden framstår det därför som en bättre lösning att i enlighet
med förslaget låta den som medverkar i ett program ansvara som upphovsman
antingen ensam eller tillsammans med programledaren.

Åtskilliga remissinstanser har framkastat förslag till ändringar, ibland
långtgående, i det föreslagna ansvari g hetssystemets utformning.
En grupp av remissinstanser, däribland hovrätten över Skåne och
Blekinge, TT, Publicistklubben, Svenska tidningsutgivareföreningen och
Svenska journalistförbundet, förordar att man håller sig närmare till TF
och utvidgar området för programledaransvar för yttrandefrihetsbrott. Även
Sveriges Radio har sympatier för en sådan lösning. RÅ och Svea hovrätt vill
däremot gå i motsatt riktning och i stället utvidga området för upphovsmannens
ensamansvar.

Hovrätten över Skåne och Blekinge konstaterar att det nuvarande förslaget
i högre grad än 1962 års förslag ansluter till principen om ett exklusivt
ansvar för en i förväg utsedd person. Om förslaget gjort detta helt,
hade enligt hovrätten inte mycket varit att invända. Emellertid innehåller
förslaget bl. a. den avvikelsen från nämnda princip att den som fäller ett
yttrande i ett radio- eller televisionsprogram i vissa situationer skall svara
såsom upphovsman för yttrandet. Det är visserligen i och för sig, anser
hovrätten, en tilltalande tanke att den som anser sig ha ett angeläget budskap
skall kunna få framföra detta — åtminstone i första hand —- på eget
ansvar. Friheten för en enskild person som framträder i ett program att
yttra sin mening måste dock i allt fall bli begränsad med hänsyn till de
föreslagna reglerna om tillsynsansvar och om skadeståndsskyldighet för
programföretaget. Det främsta skälet mot ett upphovsmannaansvar anser
hovrätten ligga i det förhållandet att hela ansvarssystemet därmed blir i
hög grad komplicerat. Man kan nämligen enligt hovrätten inte bortse från
att det i en hel del gränsfall kan bli vanskligt att fastställa vem som har
ansvaret. De i lagtexten uppställda rekvisiten att den som talar uttrycker
en egen mening eller annars är upphovsman och att han skall vara namngiven
i samband med sändningen eller — om det är fråga om television —
vara allmänt känd kan sålunda vålla tvistigheter och kräva besvärlig utredning.
Samma svårigheter kan enligt hovrätten möta när det gäller att avgöra
om en inspelning bearbetats och till följd därav fått ändrat innehåll. Olägenheterna
med de åsyftade reglerna ligger, framhåller hovrätten, inte minst
däri att man ofta först vid en domstolsprövning kan avgöra om upphovsman -

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1966

nen eller programledaren är den ansvarige och att det alltså inte står fullt
klart vid sändningen av ett program vem som är ansvarig. Om man vill
främja yttrandefriheten är det väsentligt att skapa klarhet i detta hänseende.
Vidare erinrar hovrätten om att varje mera ingående undersökning
om ansvarsförhållandena vid tillkomsten av ett program kan medföra att
en meddelares anonymitet äventyras. Blir detta resultatet har man, framhåller
hovrätten, satt på spel just det intresse som motiverat hela förslaget
om särskilda ansvarsregler. Hovrätten vill därför förorda att reglerna om
ansvar för upphovsman ersätts med en regel av innebörd att programledaren
svarar för yttrandefrihetsbrott i radio- eller televisionsprogram med
undantag dock för vissa direktsändningar.

TT, Publicistklubben, Svenska tidningsutgivareföreningen och Svenska
journalistförbundet förordar att man följer den principen alt den som
framträder med en egen mening i ett direktsänt program alltid skall bära
ansvaret för vad han yttrar men att ensamansvaret annars generellt skall
ligga på programledaren. Tidningsutgivareföreningen modifierar dock sin
ståndpunkt i ett hänseende. Föreningen anser att det kan finnas anledning
att överväga om inte programledaren bör ansvara även för direktsänt yttrande
när det är fråga om en intervju. Det kan nämligen inträffa, påpekar
föreningen, att den som intervjuas påverkas av intervjuaren att uttala
åsikter som han kanske annars inte skulle ha låtit komma till uttryck.

Publicistklubben framhåller att radion vid direktsändningar befinner sig
i ett väsentligt annat läge än dagspressen i fråga om möjligheterna att ingripa
mot rättskränkningar. Det måste därför vara riktigt både ur principiell
och praktisk synpunkt, anser klubben, att den som framträder i en
direktsändning svarar för sitt yttrande. I fråga om andra program bör det
enligt Publicistklubben däremot inte möta hinder att tillämpa en ordning
som motsvarar den som gäller för pressen. Därigenom kan man undgå
en rad problem som kan vara förenade med tillämpningen av de av utredningsmannen
föreslagna reglerna om upphovsmannaansvar. Publicistklubben
framhåller vidare att ett allt större antal program numera spelas
in före sändningen och att bearbetning i en eller annan form hör till rutinen.
Åsikterna hos de personer som deltar i program av mera kontroversiell
natur är vanligen kända för producenten på förhand och inläggen är
ofta lästa eller repeterade i förväg. Dessutom finns alltid möjlighet att
göra ingrepp under eller efter en inspelning. Dessa omständigheter gör
enligt Publicistklubben att en programledares ställning i allt väsentligt
liknar en tidningsutgivares. En programledare har snarast större möjligheter
att överblicka vad som släpps fram till allmänheten. Det torde också,
säger Publicistklubben, vara svårt att påvisa någon risk för alt programledaren
skulle bli obenägen att låta ett bidrag inflyta i ett program på
den grund att han inte vill bära ansvaret för bidraget. Svenska pressens utveckling
visar i varje fall inte några sådana tendenser.

32 Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966

Sveriges Radio anser att utredningsmannen, då han avvisat tanken på
generellt ensamansvar för särskilt förordnade tjänstemän hos programföretaget,
gjort detta delvis på grunder som inte är bärande. Det förhållandet
att en person själv är juridiskt ansvarig för vad han yttrar öppet
är enligt Sveriges Radios uppfattning inte ägnat att främja yttrandefriheten
i så hög grad som utredningsmannen velat göra gällande. En sådan verkan
uppnås förmodligen, säger radioföretaget, först om man förenar ansvaret
med en rätt för en enskild person som medverkar i ett radio- eller
televisionsprogram att bestämma att en framställning, som han lämnat i
och för ett program, skall sändas. Att lagfästa en sådan rätt kan emellertid
inte komma i fråga. Inte heller tror Sveriges Radio att det finns någon
nämnvärd risk för att ett system med generellt programledaransvar skulle
kunna leda till att programverksamheten blev ett uttryck för en sammanhängande
åskådning. Visserligen måste man räkna med att en ansvarig
program tjänsteman någon gång kunde komma att motsätta sig publicering
av ett yttrande, men om ett sådant ingripande skulle sträcka sig
längre än vad lagreglerna motiverar, torde detta inte sammanhänga med
att det är en programtjänsteman som ensam bär ansvaret för yttrandet.
Enligt Sveriges Radio har utredningsmannen generellt sett överdrivit de
risker för debattfriheten som kan följa just av att anställda inom programföretaget
får ett ensamansvar. Inom radioföretaget är man övertygad om
att det i första hand är koncessionsvillkorens bestämmelser om opartiskhet
m. m. och bevakningen från radionämndens och kritikens sida som garanterar
debattfriheten.

I likhet med hovrätten över Skåne och Rlekinge har Sveriges Radio
allvarliga erinringar mot oklarheter i utredningsförslagets regler om upphovsmannaansvaret.
Gränsdragningen mellan upphovsmannaansvar och
programledaransvar har enligt Sveriges Radios åsikt blivit så oklar att en
betydande rättsosäkerhet är att befara både för dem som medverkar i radio-
och televisionsprogrammen och för dem som blir utsatta för rättskränkningar.
Sveriges Radio vill dock inte i första hand förorda att man
avhjälper bristerna genom att låta upphovsmannaansvaret helt utgå. Radioföretaget
föreslår i stället att man kompletterar utredningsmannens förslag
med en regel som ger programföretaget möjlighet att för vilket program
som helst förordna en ensamansvarig programledare. Om man inte
vill acceptera den lösningen, bör man emellertid slopa konstruktionen med
upphovsmannaansvar och i stället föreskriva ensamansvar för programledare
över hela linjen med undantag endast för vissa direktsända program.

I sitt yttrande ägnar Sveriges Radio utredningsmannens skäl för konstruktionen
med upphovsmannaansvar en ingående granskning. Gentemot
utredningsmannens antydan att det skulle vara stötande om någon kunde
framträda helt öppet med ett yttrande som han inte själv hade något ansvar

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 är 1966

för erinrar Sveriges Radio om att en sådan ordning godtagits för tidningarnas
del och har visat sig fungera väl. En vidsträckt ansvarsfrihet för dem
som framträder och på annat sätt medverkar i radioprogram är enligt Sveriges
Radios åsikt motiverad inte minst från yttrandefrihetssynpunkt. Ingen
bör avhållas från att föra fram åsikter i radion eller televisionen på grund av
att han är okunnig om lagen och fruktar att begå lagbrott. Att en person
namnges som upphovsman till vad han yttrar, behöver inte innebära att
han är kapabel att avgöra vad lagen föreskriver. Det är också att märka att
en medverkande i radion ofta löper större risk att träda över gränsen för det
tillåtna än den som medverkar i en tidning. I vissa program, t. ex. intervjuer,,
kan oförsiktiga yttranden rent av bli framprovocerade. Vetskapen hos eu
medverkande att han själv bär ansvaret för yttrandefrihetsbrott kan därför
medföra att han vägrar uttala sig eller blir överdrivet återhållsam eller att
han kräver en annan programform än den som från informativa och andra
synpunkter är den lämpligaste. I sådana fall som de nu åsyftade bör det
därför, anser Sveriges Radio, finnas en möjlighet i lagen för programföretaget
att låta en i publiceringsrättsliga spörsmål väl insatt programtjänsteman
överta ansvaret.

I 1962 års förslag fanns, påpekar Sveriges Radio, en bestämmelse motsvarande
den Sveriges Radio nu föreslagit som gav programföretaget möjlighet
att förordna programledare för särskilda fall. Som skäl för att denna
bestämmelse nu slopats anför utredningsmannen att det straffrättsliga
ansvaret inte bör vara beroende av programföretagets förordnande i det
särskilda fallet utan framgå direkt av lagen. Denna motivering är emellertid
inte hållbar. Även med det nu föreliggande förslaget har nämligen programföretaget
möjligheter att påverka ansvaret genom sina egna åtgärder. Programföretaget
kan sålunda t. ex. befria en medverkande från ansvar genom
att inte namnge honom som upphovsman i programmet eller genom att mer
eller mindre ingripande bearbeta hans framställning.

Sveriges Radio kritiserar också vad utredningsmannen anfört om att programföretaget
inte bör ha möjlighet att befria en medverkande från ansvar
för yttrande som ingen hos programföretaget på förhand kunnat kontrollera.
Visserligen vill Sveriges Radio inte i första hand förorda en ordning med
generellt programledaransvar för alla direktsändningar. Men radioföretaget
påpekar att en programtjänsteman även vid direktsändningar ofta har möjlighet
att förebygga brott eller begränsa ett brotts verkningar. Med hänsyn
till sådana fall kan det vara motiverat att programföretaget får rätt att förordna
om ensamansvar även vid direktsändningar. Det är dock svårt att i
lagtext exakt ange gränserna för denna rätt. Däremot torde det, framhåller
Sveriges Radio, vara lämpligt att vissa riktlinjer för vilka programtyper
som normalt hör vara underkastade den ena eller andra ansvarsformen tas
in i de föreskrifter om förordnande av programledare som enligt utredningsmannens
förslag skall utfärdas av Kungl. Maj :t.

3 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. .Yr 156

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1966

Som förut nämnts finns det ett par remissinstanser som vill inskränka
programledaransvaret och i stället utvidga området för upphovsmannaansvar.
RÄ anser det sålunda mest naturligt att, när fråga är om uppförande
av annans verk, varje namngiven medverkande skall svara för sin insats i
den mån det är fråga om ett nyskapande. I program av denna typ finns det
en icke obetydlig risk för rättskränkningar. Både med hänsyn till denna
risk och av principiella skäl bör enligt RÅ:s åsikt de agerande själva svara
för yttrandefrihetsbrott i nu avsedda fall. En sådan ordning behöver inte
medföra några oöverstigliga svårigheter för rättstillämpningen. Svea hovrätt
har en liknande uppfattning.

En fråga som diskuterats i åtskilliga yttranden är vem som bör vara programledare.
Sveriges Radio upplyser i detta sammanhang att man inom
företaget bedrivit viss försöksverksamhet för att pröva organisationen sådan
den tänkts efter radionsvarighetslagens ikraftträdande. Man har därvid
utgått från nu gällande arbetsordning, som bl. a. föreskriver att sektionschef,
redaktionschef eller avdelningschef skall utöva särskild tillsyn
över att program, som vederbörande sektion, redaktion eller avdelning åtagit
sig att producera för sändning, inte innefattar kränkning av lag, avtalet med
staten, annat avtal vari Sveriges Radio är part eller de regler för programverksamheten
som annars fastställts. Under försöksverksamheten har till
programledare i princip utsetts de personer som enligt dessa bestämmelser
i arbetsordningen har att utöva tillsynsverksamhet. Antalet personer i denna
ställning är f. n. omkring 45. Under försöksverksamheten har även förts ett
register i enlighet med utredningsmannens förslag. Ansvaret för att anteckning
om programledare för varje program skett i registret har lagts hos
en person för vardera radio- resp. televisionsverksamheten. Vid förfall för
denne har en särskilt utsedd ställföreträdare fått inträda. Erfarenheterna
från försökstiden visar att systemet med programledare och register går att
genomföra i praktiken utan alltför invecklade procedurer.

Rå, beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, SAF, Föreningen högerpress
och Folkpartiets presstjänst framhåller som sin åsikt att till programledare
bör utses endast personer med relativt hög ansvarsställning inom
programföretaget. Programledaren måste dock ha praktiska möjligheter att
övervaka de olika programmens utformning, betonar SAF.

TT och Svenska tidningsutgivareföreningen anser att antalet programledare
bör begränsas till en för vart och ett av ljudradions tre program,
distriktens regionala program resp. televisionsprogrammen. Både TT och
Folkpartiets presstjänst föreslår att även en utomstående person skall kunna
förordnas till programledare för rena nyhetssändningar. Enligt TT är en
sådan ordning ägnad att markera TT-sändningarnas självständiga karaktär
i förhållande till programföretaget, vilket är värdefullt ur olika synpunktei.

Svenska tidningsutgivareföreningen och Folkpartiets presstjänst föreslår
att programledare skall registreras i justitiedepartementet på samma sätt
som nu sker beträffande ansvarig utgivare för periodisk skrift.

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966

Från ett par håll har föreslagits begränsningar i det föreslagna ansvarighetssystemets
tillämpningsområde. RA och hovrätten över Skåne och Blekinge
förordar sålunda båda att direktsändningar av dagshändelser, gudstjänster
och offentliga tillställningar skall falla helt utanför ansvarighetsreglerna.
Enligt hovrätten över Skåne och Blekinge finns det inget skäl för
ett anonymitetsskydd vid sändningar av denna typ. Men inte heller i övrigt
finns anledning att frångå vanliga ansvarighetsregler. Om den som agerat
eller yttrat sig i en sådan sändning varit medveten om att sändning pågått
kan detta enligt hovrätten visserligen vara en försvårande omständighet och
inverka på skadeståndsskyldigheten men det ändrar inte händelsens karaktär.
RÅ gör uttalanden i samma riktning.

Båda de nu nämnda remissinstanserna pekar också på egendomliga konsekvenser
av utredningsmannens förslag beträffande direktsändningar av
dagshändelser in. m. Utredningsförslaget innebär bl. a. att man skulle ha ett
exklusivt ansvar för upphovsmannen till ett brottsligt yttrande om denne råkar
ha namngivits i sändningen men annars ansvar för gärningsman och
medverkande enligt allmänna regler.

Frågan om ett särskilt tillsynsansvar för programledare behandlas
i några yttranden. Utredningsmannens förslag att en programledare, som
inte är ansvarig för ev. yttrandefrihetsbrott i ett program, skall kunna straffas
om han i avsevärd mån försummar sin skyldighet att utöva tillsyn över
programmet tillstyrks av RA, Svea hovrätt, länsåklagaren i Gävleborgs län,
TCO och Sveriges Radio, medan däremot överåklagaren i Malmö och Föreningen
Sveriges stadsdomare ställer sig tveksamma till förslaget.

RA framhåller, att ett tillsynsansvar synes särskilt befogat, om ansvaret
för upphovsmannen konstrueras som ett ensamansvar.

Svea hovrätt, TCO och Sveriges Radio understryker vikten av att det
tillsynsansvar, som utredningen föreslagit, skall inträda endast då programledaren
i avsevärd mån brustit i tillsyn. Svea hovrätt framhåller sålunda,
att det annars är risk för att programledare av försiktighetsskäl i alltför
hög grad sovrar inlägg för vilka upphovsmannen skall svara. Härigenom
motverkas det väsentliga syftet med systemet med upphovsmannaansvar,
nämligen att främja en rikt differentierad debatt och en fri opinionsbildning.
TCO påpekar, att åtskilliga programinslag i såväl radio som TV har aktualitetsprägel.
Ofta föreligger stor tidsnöd beträffande kontroll av innehåll
och redigering. Frågan om en programledare ”i avsevärd mån brustit i tillsyn”
bör bedömas mot denna bakgrund. TCO hemställer, att detta kommer
till klart uttryck i motiven. Även Sveriges Radio framhåller, att tillsynsansvaret
bör begränsas till sådana fall då den programansvarige haft vetskap
om det brottsliga innehållet i ett program eller på grund av grov vårdslöshet
försummat att förhindra att ett yttrandefrihetsbrott begåtts i program.

överåklagaren i Malmö framhåller, att principiella erinringar med hänsyn
till debattfriheten i radion kan riktas mot ett tillsynsansvar för programledare
och att ett sådant ansvar inte som programledaransvaret i övrigt är på -

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966

kallat för att tillgodose anonymitetsskyddet för meddelare. Överåklagaren
finner det därför tveksamt, om ett uttryckligt stadgande om förhandsgranskning
kan anses motiverat av den praktiska betydelse stadgandet antas få.

Föreningen Sveriges stadsdomare ställer sig frågande till vad som egentligen
avses med det föreslagna tillsynsansvaret. Föreningen, som erinrar om
utredningsmannens uttalande att frågan huruvida en programledare i avsevärd
mån brustit i tillsyn inte bör prövas enbart från juridiska synpunkter
utan även från yttrandefrihetssynpunkter, har svårt att förstå, hur man
skall kunna lägga yttrandefrihetssynpunkter på något som närmast torde
vara att betrakta som misskötsamhet i vederbörande programledares tjänst.
Med den utformning motiven har blir brottet enligt föreningens mening helt
konturlöst och straffbarheten blir beroende på ett tyckande i varje enskilt
fall.

Det skadeståndsrättsliga ansvaret

Mot utredningsmannens förslag att det personliga skadeståndsansvaret
för yttrandefrihetsbrott i radioprogram skall följa samma regler
som det straffrättsliga ansvaret för sådana brott har inte framställts
någon erinran under remissbehandlingen.

Vad angår frågan om skadeståndsansvar för programföretaget
har, som framgått, knappast någon remissinstans velat bestrida
behovet av lagstiftning. Det helt övervägande antalet instanser har också
godtagit att programföretagets skadeståndsansvar får den omfattning som
uredningsmannen föreslagit, dvs. att det får omfatta inte bara skador på
grund av yttrandefrihetsbrott utan även andra skador på grund av innehållet
i radioprogram. Svea hovrätt, Sveriges advokatsamfund och SACO anser
att en reglering av programföretagets skadeståndsansvar är den mest angelägna
lagstiftningsfrågan på radioansvarighetsområdet.

JK framhåller det nära sambandet mellan frågan om skadeståndsansvar
för programföretag och frågan om en allmän reglering av principalansvaret.
Han anser att det i och för sig skulle vara fördelaktigt om dessa båda frågor
löstes samtidigt. Emellertid finner han att de skadeståndsrättsliga spörsmålen
blivit så belysta genom skadeståndskommitténs arbete, att det är
möjligt att nu separat genomföra regler om skadeståndsansvar för programföretaget.

Att ett principalansvar för programföretag skall avse skada till följd av
yttrandefrihetsbrott som programledaren är personligen ansvarig för är enligt
JK:s åsikt helt naturligt. Lika självklart finner han däremot inte att
programföretaget skall svara också för skada på grund av yttrandefrihetsbrott
som begåtts av annan än programledaren, eftersom en sådan regel kan
leda till att programföretaget och programledaren blir mindre villiga att
anordna diskussionsprogram och reportage i känsliga ämnen. JK är tvek -

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1966

sam om denna farhåga också är praktiskt grundad men han har kommit
till den slutsatsen att hänsynen till den skadelidande gör att man under alla
förhållanden måste godta ett ansvar för programföretaget även i de fall då
det är de medverkande i ett radioprogram som själva personligen är ansvariga
för yttrandefrihetsbrott i programmet.

Man kan fråga sig, säger JK, om programföretagets principalansvar bör
omfatta inte bara skador på grund av yttrandefrihetsbrott utan även andra
skador. Anledning finns till en viss tveksamhet. Enligt JK talar dock övervägande
skäl för ett ansvar av den omfattning som utredningsmannen föreslagit.
Genomgående kan det synas befogat att tillgodose skyddsbehovet för
tänkbara skadelidande genom att göra programföretaget ansvarigt för skadan.
Om radioansvarigheten betraktas utifrån, kan det vidare förefalla opåkallat
att skilja mellan programföretagets skadeståndsansvar beroende på
om rättskränkning i ett radioprogram utgör yttrandefrihetsbrott eller ej.

Svea hovrätt menar att man bör överväga vissa inskränkningar i programföretagets
ansvar. Hovrätten påpekar att programföretaget med de regler
som utredningsmannen har föreslagit skulle kunna bli ansvarigt för t. ex.
skada till följd av svindleri eller illojal reklam i en direktsändning. Sådana
resultat är inte tilltalande.

Två remissinstanser anser att programföretagets skadeståndsansvar är för
snävt begränsat i utredningsförslaget. RÅ vill sålunda ålägga programföretaget
ett objektivt skadeståndsansvar för innehållet i radio- och televisionsprogram.
Visserligen kommer då olika regler att gälla för pressen och för
radion, men enligt RÄ:s åsikt möter inte något hinder mot en sådan åtskillnad
på grund av de stora olikheter som finns mellan de båda medierna. Även
Stockholms rådhusrätt framför tanken på ett objektivt ansvar. Om ett objektivt
ansvar sammankopplas med ett solidariskt ansvar för och regressrätt
mot den som är straffrättsligt ansvarig i egenskap av gärningsman eller
i annan egenskap, kan man enligt rådhusrätten tillgodose även preventiva
syften.

Rättegången

En så gott som enhällig remissopinion anser att frågor som rör yttrandefriheten
i radio och television bör prövas utifrån en instruktion av
samma slag som den som förekommer i TF. Undantaget är
Sveriges advokatsamfund. Samfundet kan inte se några skäl varför den
som kränkt någon genom ett yttrande i radio skall bedömas mildare än den
som gjort sig skyldig till en liknande kränkning vid exempelvis ett massmöte.
Det förefaller samfundet som om det förra förfarandet snarare borde
bedömas strängare, eftersom ett uttalande i radio når en mycket större
krets.

Utredningsmannens förslag om j uryprövning och tillämpning i övrigt
av tryckfrihetsrättens processuella regler på mål om yttrandefrihets -

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966

brott i radio- och televisionsprogram samt mål om bristande tillsyn över
sådana program är föremål för delade meningar bland remissinstanserna.

Till förmån för utredningsförslaget uttalar sig bl. a. Svea hovrätt, hovrätten
över Skåne och Blekinge, Sveriges Radio, Pnblicistklubben, Svenska tidningsutgivareföreningen
och Svenska journalistförbundet.

JK anser däremot att övervägande skäl talar för att allmänna rättegångsregler
skall tillämpas. Han framhåller, att det visserligen ur formell synpunkt
inte finns något binder mot att låta tryckfrihetsprocessens regler få
motsvarande tillämpning beträffande mål på radioansvarighetens område.
En sådan ordning är emellertid mindre lämplig i flera hänseenden ur saklig
synpunkt. Ansvaret för innehållet i ett program skall enligt utredningsförslaget
under vissa förhållanden bedömas efter vanliga materiella regler.
Detta gäller ett så väsentligt område som direktsändningar av dagshändelser
m. in. Därvid kan frågor om uppsåt och medverkan, som är mindre
lämpade för juryprövning, komma upp till prövning. Enligt JK:s uppfattning
är inte heller frågor om ansvar för bristande tillsyn särskilt lämpade
för juryprövning. Inte heller kan juryprövning anses nödvändig som
en garanti för att den s. k. instruktionen i TF skall bli tillbörligt beaktad,
eftersom instruktionen i lika hög grad riktar sig till alla domstolar och är
tillämplig oavsett formerna för målens handläggning. Instruktionen har för
övrigt fått väsentligt minskad betydelse sedan brottsbalkens nya bestämmelser
om ärekränkning genomförts. Föreskrifter om tillämpning av tryckfrihetsprocessuella
regler på radiomål kan också ställa domstolarna inför
gränsdragningssvårigheter. Fråga kan uppkomma om ett visst förfarande
är att bedöma som yttrandefrihetsbrott eller som ett allmänt brott eller som
annan rättsstridig framställning. Gränserna mellan rättskränkningar som
har att göra med yttrandefriheten och andra rättskränkningar är inte helt
klara. Dessa praktiska olägenheter framträder, påpekar JK, särskilt starkt i
skadeståndsmål. Genom att olika rättegångsordningar gäller för olika typer
av rättskränkningar i radio och television kan en målsägande förlora möjligheten
att åberopa alternativa eller olika grunder för sin talan. RÅ, Stockholms
rådhusrätt och Sveriges advokatsamfund har framfört liknande synpunkter.

Även de som vill alt allmänna rättegångsregler skall tillämpas på radiomålen
delar utredningsmannens uppfattning att åtalsprö v ningen bör
ske centralt och anförtros åt JK. JK anser dock själv att en sådan ordning
är mindre nödvändig när det gäller brott mot anonymitetsskyddet. Oavsett
hur man gör med åtalsprövningen, bör man enligt JK inte kopiera bestämmelserna
i TF om skyldighet för chefen för justitiedepartementet att utöva
tillsyn över tryckfriheten. En motsvarighet till dessa bestämmelser behövs
inte inom radioansvarighetslagstiftningen, säger JK, eftersom radioansvarighetslagstiftningen
under alla förhållanden kommer att sakna regler om beslag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966

Departementschefen

Reglerna för radions verksamhet har i vårt land till stor del vuxit fram
vid sidan av lagstiftningen. Sveriges Radio grundar sin ensamrätt på ett
avtal med staten, och riktlinjerna för radioföretagets programverksamhet
är fastställda i interna programregler. Beträffande yttrandefriheten i radiooch
televisionsprogrammen finns inga särskilda föreskrifter. I detta hänseende
gäller allmänna straff-, civil- och processrättsliga bestämmelser, alltså
samma bestämmelser som reglerar yttrandefriheten vid t. ex. en vanlig allmän
sammankomst.

Avsikten är att de grundläggande reglerna för radio- och televisionsverksamheten
i framtiden skall samlas i en radiolag. I det förslag till radiolag,
som nyligen remitterats till lagrådet, fastslås sålunda bl. a. att programverksamheten
skall handhas av ett företag med ensamrätt och att
ensamrätten skall utövas opartiskt och sakligt. Programföretaget skall ha
en självständig och fristående ställning i förhållande till statsmakterna.
Självständigheten garanteras bl. a. genom ett uttryckligt förbud mot programcensur.

Det förslag till radioansvarighetslag, som utarbetats av en särskilt tillkallad
utredningsman och som nu är aktuellt, behandlar en speciell sida
av radioverksamheten. Förslaget innehåller bestämmelser bl. a. om vem
som skall bära det straffrättsliga resp. skadeståndsrättsliga ansvaret för
yttrandefrihetsbrott i radion — brott motsvarande tryckfrihetsbrotten i TF.
I anslutning härtill finns i förslaget regler om ansvarsfrihet och anonymitetsskydd
för dem som direkt eller via nyhetsbj''råer lämnar radion informationer
eller medverkar i program utan att vilja framträda öppet.

Programföretaget har i utredningsmannens förslag ålagts en vidsträckt
skyldighet att svara både för skador på grund av yttrandefrihetsbrott och
för andra skador på grund av innehållet i radio- och televisionsprogram.

Motiven för en särlagstiftning beträffande yttrandefriheten i radion är
flera. Dels är det ett samhälleligt intresse alt radions informationskällor
kan skyddas på samma sätt som pressens och att personer som vill framträda
anonymt i ett radio- eller televisionsprogram kan göra detta utan att
riskera att bli avslöjade i samband med utredningar om yttrandefrihetsbrott.
Ett naturligt tillvägagångssätt, om man vill tillgodose detta intresse,
är att sätta vanliga regler om straff för medverkan till brott ur spel och
införa en särskild ansvarsordning för radion efter mönster av TF :s regler
om ansvaret för innehållet i periodisk skrift. Dels är det också ett
samhälleligt intresse att förebygga rättskränkningar i radion och att sörja
för att de som lider skada på grund av yttrandefrihetsbrott i radioprogrammen
har effektiva möjligheter att få ersättning. I det sammanhanget
är ett skadeståndsansvar för programföretaget som går utöver vad som föl -

Knngl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966

jer av allmänna skadeståndsrättsliga regler ett närliggande önskemål. Ytterligare
kan som skäl för lagstiftningsåtgärder pekas på oklarheter i det
nuvarande rättsläget. Både för dem som skall bära ansvaret för yttrandeIrihetsbrott
och för dem som lider skada på grund av sådana brott är det
angeläget att rättsreglerna på området är enkla och tydliga.

När ett tidigare förslag till radioansvarighetslag lades fram för några år
sedan blev det under remissbehandlingen en i viss mån omstridd fråga
om lagen motsvarade något egentligt behov. Denna gång är situationen en
annan. Så gott som alla remissinstanser vitsordar nu behovet av lagstiftningsåtgärder.
JK, som tidigare var kritisk men nu ger sin
anslutning till tanken på en radioansvarighetslagstiftning som innefattar
både straff- och skadeståndsrättsliga regler, motiverar sin ändrade ståndpunkt
med hänvisningar till att radioverksamheten vuxit i omfattning och
att programmen i allt högre grad kommit att inriktas på aktuella förhållanden
och ömtåliga ämnen. Han erinrar också om att radion får allt större
betydelse för nyhetsförmedlingen och åsiktsbildningen i samma mån som
antalet dagstidningar med olika politisk färg minskar.

Även jag är av den åsikten att en särskild lagstiftning om ansvaret för
missbruk av yttrandefriheten i radion och televisionen har en viktig uppgift
att fylla. En sådan lagstiftning bör kunna utformas så alt den tillgodoser
angelägna rättssäkerhetsintressen och samtidigt blir ett stöd för radion i
dess verksamhet som informationsorgan och debattforum. Den naturliga
förebilden för en radioansvarighetslagstiftning är TF. Behovet av lagstiftningsåtgärder
framträder betydligt klarare nu än bara för några år sedan.

I ett remissyttrande görs gällande att man helst bör vänta med en radioansvarighetslag
ännu någon tid i avbidan på att hela frågan om yttrandefrihetens
gränser blir utredd. Detta är en synpunkt som jag
inte kan ansluta mig till. Jag kan inte finna några bärande principiella
skäl för att man, som antyds i remissyttrandet, ev. skulle ge yttrandefriheten
ett annat innehåll eller en annan omfattning i radion än i andra media.
I utredningsmannens lagförslag finns bestämmelser som innebär att gränserna
för yttrandefriheten i radion och pressen kommer att sammanfalla.
Detta anser jag vara en både naturlig och ändamålsenlig ordning.

Inte heller i övrigt kan jag finna några skäl för att man i nuvarande
läge, då flera utredningar sysslar med olika avgränsade problem som rör
yttrandefriheten, skulle tillsätta ytterligare en utredning som skulle spänna
över hela fältet av yttrandefrihetsfrågor.

Svea hovrätt och ett par andra remissinstanser för fram den i och för
sig naturliga tanken att man borde ge yttrandefriheten i radion grundlagsskydd.
Som chefen för kommunikationsdepartementet framhållit
vid remissen till lagrådet av förslaget till radiolag kan man lämpligen i
samband med det fortsatta arbetet på en total författningsreform undersöka
om vissa viktigare bestämmelser beträffande radioverksamheten lämp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1966

ligen bör skrivas in i själva grundlagen. Möjligen kan det då komma att visa
sig att man bör revidera TF och inarbeta radioansvarighetsreglerna i en ny
författning av grundlags karaktär för massmedia. Till detta är det emellertid
för tidigt att ta ställning nu.

Det strafferättsliga ansvaret

Ett radio- eller televisionsprogram är regelmässigt resultatet av ett samarbete.
Med nuvarande bestämmelser kan det just av den anledningen lätt
inträffa att flera personer blir ansvariga för ett yttrandefrihetsbrott i ett
program. Straff kan drabba både den som författat ett brottsligt yttrande,
den som framfört det i programmet och den som medverkat till brottet genom
att lämna en upplysning som lagts till grund för det brottsliga yttrandet.

I utredningsmannens förslag till radioansvarighetslag har ansvaret för
yttrandefrihetsbrott konstruerats som ett ensamansvar. Som huvudregel
har i förslaget föreskrivits att den som självständigt framför en mening i
ett program ensam skall svara såsom upphovsman för innehållet i sin
framställning, om han namnges i samband med sändningen eller -— när
det gäller televisionen — är allmänt känd. I övriga fall skall en särskilt
förordnad programtjänsteman, i förslaget kallad programledare, svara för
allt som förekommer i ett program som han är satt att övervaka. Regeln
om upphovsmannaansvar har i förslaget försetts med åtskilliga undantag.
Sålunda skall t. ex. ansvaret ligga på programledaren ensam eller på programledaren
och upphovsmannen i förening, om ett inspelat yttrande bearbetats
innan det sänts.

Ansvarsordningen i utredningsförslaget förutsätter ett arrangemang med
programledarförordnanden och offentlig registrering. I förslaget iinns också
bestämmelser om att programledare skall förordnas för varje program
och att sådana förordnanden skall antecknas i ett register, som skall föras
hos programföretaget och vara tillgängligt för allmänheten.

Beträffande en speciell typ av program, nämligen direktsändningar av
dagshändelser, gudstjänster och offentliga tillställningar, innehåller förslaget
särskilda regler.

Remissinstanserna har med ett par enstaka undantag godtagit själva
principen om ensam ansvar för yttrandefrihetsbrott i radio
och television. Ensamansvaret betraktas av remissinstanserna som en
ofrånkomlig konsekvens redan av önskemålet att bereda radions informationskällor
ett effektivt skydd. Jag delar denna uppfattning.

Likaså har remissinstanserna i allmänhet godtagit de föreslagna
administrativa arrangemangen. Även i denna del har jag
samma åsikt som utredningsmannen och remissinstanserna. Beträffande
programledarinstitutionen vill jag, för att undvika missförstånd, redan här
säga att jag inte tänker mig ett system med endast en eller ett par program -

42 Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966

ledare för hela radio- och televisionsverksamheten. Det är visserligen angeläget
att förordnanden som programledare meddelas endast för kvalificerade
personer i relativt hög ansvarsställning, men det är också viktigt
att man ser till att antalet programledare inte begränsas så hårt att programledarna
i praktiken kommer att sakna möjligheter att granska programmen
från yttrandefrihetssynpunkt. Närmare bestämmelser om programledare
bör, såsom utredningsmannen förutsatt, utfärdas i tillämpningsföreskrifter
till lagen.

Den av utredningsmannen föreslagna utformningen av ensamansvaret
med ansvar i vissa fall för upphovsmannen till ett brottsligt
yttrande och ansvar i andra fall för programledaren har utsatts för kritik
i åtskilliga remissyttranden. Flertalet remissinstanser med särskild erfarenhet
av frågor, som rör yttrandefriheten i radio och press, anser att utredningsmannen
avlägsnat sig onödigt långt från förebilden i TF. De vill väsentligt
utvidga området för programledarens ansvar för yttrandefrihetsbrott.
Sveriges Radio har sympatier för ett i princip generellt programledaransvar,
men företaget stannar till sist för att förorda sakligt betydelsefulla
men lagtekniskt relativt litet ingripande ändringar i syfte att råda bot
på vad företaget uppfattar som allvarliga brister i utredningsförslaget. I ett
par andra remissyttranden går kritiken i rakt motsatt riktning. RÅ och
Svea hovrätt vill sålunda begränsa programledarens ansvar och i stället
utvidga området för upphovsmannaansvaret.

Om man väl har bestämt sig för att ha ett ensamansvar och ett system
med programledare, förefaller det naturligt att utforma radioansvarighetsreglerna
i så nära anslutning som möjligt till TF:s regler med endast sådana
avvikelser från mönstret som är motiverade av väsentliga olikheter mellan
radion och pressen. Sådana synpunkter som att det är tilltalande att den
som framträder öppet i ett radioprogram med en egen åsikt också får bära
det juridiska ansvaret för vad han säger har under sådana förhållanden
inte någon större tyngd. Samma synpunkt skulle med lika stort fog kunna
åberopas i förhållande till pressen. Utgivaren av en tidning ansvarar ju även
för namngivna artikelförfattares bidrag. Denna ordning har för övrigt inte
visat sig medföra några olägenheter i praktiken.

Utredningsmannen anser emellertid att frågan om vad som bäst gagnar
yttrandefriheten inte kan bedömas på samma sätt när det gäller radion som
när det gäller en enstaka tidning. Garantin för att vi genom pressen får allsidig
information och debatt ligger, säger han, i det förhållandet att den samlade
pressen består av många tidningar med olika åskådningar. Radion däremot
är ett monopolföretag som skall ge samhällsfrågorna en allsidig belysning
och lämna plats för olika meningsriktningar. Radions roll i samhället
är snarare att jämföra med den samlade pressens än med en enstaka tidnings.
Utredningsmannen fruktar att radion skulle kunna frestas att bli

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1966

restriktiv i sin gallring av materialet och i debattprogrammen sålla bort obekväma
eller ytterlighetsbetonade meningsyttringar, om programledarna skulle
stå ansvaret för allt som sägs i dessa program. Programverksamheten
skulle därigenom så småningom kunna komma att bli ett uttryck för en
sammanhängande åskådning.

Den jämförelse som utredningsmannen sålunda gjort mellan radion och
pressen är i och för sig träffande, men i likhet med flera remissinstanser
som uppehållit sig vid utredningsmannens argumentation på denna punkt
anser jag att han dragit för vittgående slutsatser av jämförelsen. De väsentliga
garantierna för att radion inte undertrycker nyheter och åsikter
har mycket litet att göra med frågan om vem som skall ha det juridiska ansvaret
för ärekränkningar och andra framställningar som innebär överskridanden
av de mycket vidsträckta gränserna för yttrandefriheten. Vad som
har betydelse som garanti för objektiviteten och allsidigheten i radio- och
televisionsprogrammen är främst att radion har en självständig ställning i
förhållande till myndigheter och intressegrupper, att det finns ett opartiskt
organ som kan pröva klagomål mot enskilda program och att radioföretagets
programpolitik kontinuerligt är föremål för en vaksam kritik från
allmänhet, organisationer och tidningar. Utgångsläget för konstruktionen
av ansvarighetssystemet är alltså i viss mån ett annat än det utredningsmannen
räknat med.

Som jag redan tidigare antytt måste man på ett radioansvarighetssystem
ställa kravet att reglerna är enkla och lättillgängliga så att man redan före
sändningen av ett program alltid vet vem som har ansvaret för ev. yttrandefrihetsbrott
i programmet. Detta är ett rättssäkerhetsintresse. Men det är
också ett yttrandefrihetsintresse. Om ansvarsreglerna görs invecklade och
gränsdragningen mellan ansvaret för dem som medverkar i programmen
och programledaransvaret blir suddig kan lagstiftningen komma att förfela
sitt syfte. Ansvarsreglerna kan då komma att tvinga till ingående undersökningar
i konkreta fall om vem som har ansvaret för ett begånget
yttrandefrihetsbrott, och det kan bli svårt att göra undersökningarna på
ett sådant sätt att meddelares och anonyma medverkandes identitet inte avslöjas.
Det är bl. a. utifrån synpunkter av detta slag som flera remissinstanser,
däribland hovrätten över Skåne och Blekinge och Sveriges Radio, kritiserat
den av utredningsmannen föreslagna huvudregeln om ansvar för namngivna
medverkande i programmen och de olika undantag som i utredningsförslaget
anslutits till huvudregeln.

De oklarheter i ansvarsreglerna som remissinstanserna påtalat hänför sig
till flera olika rekvisit i de föreslagna bestämmelserna. Det kan vara svårt
att avgöra, har man sagt, vad som menas med att en medverkande ansvarar
för yttrandefrihetsbrott i en framställning endast när framställningen är
uttryck för en åsikt som är hans egen eller när han annars är upphovsman
till framställningen. Det kan också vara svårt att avgöra om eu person, som

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966

medverkar i ett televisionsprogram men som inte namnges i programmet,
uppenbart är allmänt känd. De bestämmelser, som föreslås i fråga om inspelade
yttranden vilka bearbetats före sändningen, inbjuder enligt de kritiskt
inställda remissinstanserna i särskilt hög grad till tolkningssvårigheter.

Den kritik som sålunda i olika hänseenden riktats mot otydligheter i utredningsförslagets
regler måste enligt min mening beaktas vid utformningen
av lagen.

Vad som förekommit under remissbehandlingen har övertygat mig om
alt man bör eftersträva ett ansvarighetssystem för radion som är enklare
och överskådligare än det utredningsmannen föreslagit. Systemet bör också
ansluta närmare till ansvarighetssystemet i TF för periodiska skrifter.
Både formellt och reellt bör huvudregeln vara, att programledaren har ansvaret
för yttrandefrihetsbrott i program som han skall övervaka. Vissa begränsningar
i programledaransvaret måste dock övervägas. Jag tänker därvid
närmast på de direktsända radio- och televisionsprogrammen som onekligen
ger upphov till speciella problem.

I fråga om ett radio- eller televisionsprogram, som direktsänds, är programledaren
i en annan situation än utgivaren av en tidning. Tidningsutgivaren
har alltid åtminstone något rådrum för att stoppa artiklar med
brottsligt innehåll, men programledaren för ett direktsänt program kan
bli helt överrumplad av ett brottsligt yttrande från någon av deltagarna.
Den praktiska skillnaden är dock inte så stor som man kanske skulle vara
frestad att tro. Dels är att märka att även de direktsända programmens
innehåll planeras på förhand och att programledaren, särskilt om han själv
deltar i programmet, har ett inte obetydligt utrymme för ingripanden och
tillrättalägganden. Dels får man inte glömma att tidningsutgivaren ofta
saknar reella möjligheter att granska allt material som inflyter i tidningen.

Med tanke på förhållandena i direktsända program ligger det emellertid
nära till hands att överväga om man inte för dessa program bör koppla bort
programledaransvaret och i stället generellt lägga ansvaret på programdeltagarna
själva. En sådan lösning skulle vara enkel och klar, och den skulle
inte behöva ge upphov till några besvärliga gränsdragningsproblem. Likväl
skulle den ha sina svagheter. Även i direktsända program finns det behov
av att kunna skydda medverkande som vill vara anonyma. Det kan också i
vissa fall finnas skäl att låta även personer som framträder fullt öppet i ett
direktsänt program slippa stå det juridiska ansvaret för vad de säger i programmet.
Sveriges Radio har i sitt remissyttrande påpekat, att vetskapen
hos en medverkande att han själv bär ansvaret för yttrandefrihetsbrott
kan medföra att han vägrar att uttala sig eller blir överdrivet återhållsam
eller kräver en annan programform än den som från informativa och andra
synpunkter är den lämpligaste. Radioföretaget påminner vidare om att det
i vissa program, t. ex. i intervjuer, kan förekomma att oförsiktiga yttran -

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966

den provoceras. Svenska tidningsutgivareföreningen, som också berört de
problem som är förknippade med intervjuer i radio och television, anser
att man bör överväga att lägga ansvaret för intervjuuttalanden på programledaren
även i de fall då det är fråga om direktsända intervjuer med namngivna
personer.

Läget visar sig vid närmare övervägande vara det, att det från radions
synpunkt inte är lyckat vare sig att generellt lägga ansvaret på programdeltagarna
själva eller att undantagslöst låta programledaren stå ansvaret för
allt som förekommer i ett direktsänt program. Det är inte heller möjligt
att i en lagtext göra en ändamålsenlig uppspaltning efter olika typer av yttranden
eller program inom kategorin direktsändningar. Den enda lösning
som fullt ut tillgodoser radions anspråk på ett ansvarighetssystem som
underlättar dess verksamhet som informationsorgan och debattforum synes
vara att man i fråga om de direktsända programmen låter radioföretaget
bestämma i vilka fall programledaransvaret skall ersättas med ett
ansvar för programdeltagarna själva. Från rättssäkerhetssynpunkt bör det
inte finnas något att invända mot en sådan lösning, om reglerna kan utformas
så att det alltid står klart före sändningstillfället både för programledaren
och för de medverkande hur det förhåller sig med det juridiska
ansvarets placering. Möjligen kan man av principiella skäl ställa sig tveksam
till att låta radioföretaget i viss omfattning på egen hand utarbeta
normer i fråga om ansvaret för yttrandefrihetsbrott. Sådana betänkligheter
kan dock knappast tillmätas någon avgörande betydelse. Fullmakten skulle
komma att gälla en mindre, klart avgränsad kategori av program, och den
är behövlig för att skapa bästa möjliga arbetsförutsättningar för ett radioföretag
på vars ledning man under alla förhållanden har rätt att ställa mycket
stora krav med hänsyn till företagets viktiga samhällsfunktioner. Av
Sveriges Radios remissyttrande framgår också att företaget inte tvekar att
ta på sig det ansvar som är förenat med en fullmaktsregel. Jag anser att det
finns all anledning att räkna med att företaget skall kunna finna riktlinjer
för sitt handlande som blir till gagn för programverksamheten och som
kan godtas av alla berörda parter.

Mina synpunkter på frågan om ansvaret för innehållet i direktsända program
kan sammanfattas i följande förslag beträffande utformningen av bestämmelserna
i ämnet. Huvudregeln om programledarens exklusiva ansvar
bör i princip gälla alla program. Men när det är fråga om ett program, som
skall direktsändas, bör radioföretaget kunna särskilt besluta att programdeltagarna
själva skall bära ansvaret för yttrandefrihetsbrott som de begår.
När ett sådant beslut fattats bör deltagarna i programmet underrättas härom,
och anteckning om beslutet bör före sändningen göras i det i annat sammanhang
omnämnda offentliga registret. En försummelse att iaktta underrättelse-
eller registreringsplikten beträffande någon av programdeltagarna
bör leda till att beslutet blir utan verkan mot honom och att ansvaret för de

46 Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1966

yttranden som han fäller kommer att vila på programledaren i enlighet med
huvudregeln.

Hittills har jag inte talat om en speciell typ av just direktsända program,
nämligen direktsändningar av dagshändelser, gudstjänster och offentliga
tillställningar. Beträffande dessa program har utredningsmannen föreslagit
bestämmelser som innebär att de delvis faller utanför hans ansvarighetssystem
men delvis blir att hänföra under reglerna om upphovsmannaansvar.

Kännetecknande för direktsändningar av dagshändelser, gudstjänster och
offentliga tillställningar är att radion passivt, utan redigering eller bearbetning,
speglar något som tilldrar sig oberoende av radions närvaro. Denna
omständighet gör att det ter sig konstlat att över huvud taget dra in dessa
sändningar under en speciell ansvarsordning för radio- och televisionsprogrammen.
En tillämpning av radioansvarighetsregler skulle också leda till
komplikationer. Man kan bara tänka på det fallet att radion direktsänder
ett avsnitt ur en revy som spelas kväll efter kväll. Revyförfattaren och de
som medverkar i revyn är givetvis normalt ansvariga enligt vanliga straffrättsliga
regler för innehållet i revyn i den mån detta innebär straffbara
överskridanden av yttrandefrihetens gränser. Men just den kväll då radion
är på platsen skulle för det avsnitt som återges i radio- eller televisionsprogrammet
komma att gälla särskilda ansvarsregler som fritog vissa medverkande
eller helt överflyttade ansvaret på en av radioföretaget förordnad programledare.

Jag tror, i likhet med bl. a. hovrätten över Skåne och Blekinge, att man
inte har någon anledning att ge sig i kast med de svårigheter att samordna
olika regelsystem som här kan uppkomma. Radions närvaro ändrar ju
ingenting i det händelseförlopp som sändningen speglar, och inte heller
föreligger det vid denna typ av program något behov av ett anonymitetsskydd.
Det enda naturliga är under sådana förhållanden att bortse från att
en radio- eller televisionssändning äger rum och låta händelseförloppet bedömas
på vanligt sätt efter allmänna straffrättsliga regler. Självfallet bör
detta dock gälla endast i de fall då företaget inte självt anordnar gudstjänster
eller tillställningar till vilka allmänheten har tillträde.

En helt annan fråga är om radioföretaget bör kunna åläggas skadeståndsansvar
om företaget i en direktsändning återger ett händelseförlopp som
innehåller något straffbart. Till denna fråga återkommer jag i annat sammanhang.

Ett ansvarighetssystem sådant som det jag här föreslagit bör kompletteras
med vissa element som lämpligen kan hämtas ur TF. Det bör sålunda
i radioansvarighetslagen finnas en motsvarighet till bl. a. föreskrifterna
om uppsåtspresumtion i 8 kap. 12 § TF. En programledare som är ansvarig
för en framställning av någon annan i ett radio- eller televisionsprogram
måste vid bedömande av ansvarsfrågan presumeras ha haft kännedom om
vad som skulle förekomma i programmet och ha medgett att sändningen
kom till stånd.

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966

De bestämmelser om ensamansvar för yttrandefrihetsbrott som jag föreslagit
i det föregående bör inte få hindra att man -—- på motsvarande sätt
som sker inom tryckfrihetslagstiftningens ram — i vissa undantagsfall straffar
den som i strid mot lag lämnar radion informationer. Så t. ex. bör den
som genom att lämna en upplysning till radion bryter mot en i lag föreskriven
tystnadsplikt kunna straffas för brott mot tystnadsplikt enligt 20 kap.
3 § brottsbalken. De undantag, som bör genombryta meddelares ansvarsfrihet,
kan lämpligen utformas i anknytning till 7 kap. 3 § TF. Ansvarsfriheten
både för meddelare och andra som medverkar i ett program bör kompletteras
med regler om anonymitetsskydd efter mönster av bestämmelserna i 3
kap. TF.

Utredningsmannen har föreslagit att man vid sidan av reglerna om ensamansvar
skall införa särskilda bestämmelser om skyldighet för programledare
att utöva tillsyn över programverksamheten. I sådana fall då programledaren
enligt utredningsförslaget inte själv skall vara ansvarig för yttrandefrihetsbrott
skall han likväl vara skyldig att övervaka programmen, och
brister han avsevärt i detta hänseende skall han kunna straffas för sin
försummelse. Frågan om ett sådant tillsynsansvar kommer i ett
annat läge om man följer mitt förslag till ansvarsregler. I utredningsmannens
förslag är utrymmet för ett tillsynsansvar stort, men enligt mitt förslag
blir det betydligt mindre eftersom programledaren regelmässigt själv
skall vara ansvarig för yttrandefrihetsbrott i programmen. Endast inom
kategorin direktsända program kommer det ibland att inträffa att programledaransvaret
ersätts med ansvar för programdeltagarna. Att för dessa fall
komplettera programdeltagarnas ansvar med ett särskilt tillsynsansvar för
programledaren är knappast behövligt. Programledaren bör givetvis alltid
göra vad han kan för att förhindra yttrandefrihetsbrott, men för den skull
är det inte nödvändigt att straffsanktionera övervakningsplikten. En sådan
särskild straffsanktion passar också, såsom framhållits under remissbehandlingen,
mindre väl i stycke med regelsystemet i övrigt. Jag har för
min del kommit till slutsatsen att reglerna i radioansvarighetslagen om ansvar
för yttrandefrihetsbrott inte bör kompletteras med ett tillsynsansvar
av det slag som utredningsmannen förordat.

Det skadeståndsrättsliga ansvaret

Enligt utredningsförslaget skall det personliga skadeståndsansvaret
för yttrandefrihetsbrott i radio- och televisionsprogram följa
samma regler som det straffrättsliga ansvaret. Detta innebär bl. a. att skadeståndsanspråk
på grund av ett yttrandefrihetsbrott inte kan riktas mot
annan enskild person än den som är straffrättsligt ansvarig för brottet.
Denna ordning, som har motsvarighet i TF, har allmänt godtagits av remissinstanserna.
Även jag ansluter mig till förslagets princip.

De väsentliga nyheterna i utredningsförslaget i skadeståndsrättsligt hän -

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1966

seende gäller emellertid programföretagets skadeståndsansvar.
Utredningsmannen föreslår ett ansvar för annans handlande av
annan konstruktion än det principalansvar som förekommer inom den allmänna
skadeståndsrätten. Programföretaget skall enligt förslaget alltid
svara för skador på grund av yttrandefrihetsbrott i ett radioprogram oavsett
om det är programledaren, någon annan programtjänsteman eller en
person utan anknytning till radion som gjort sig skyldig till brottet. Ansvaret
är emellertid inte begränsat till skador på grund av yttrandefrihetsbrott
utan företaget skall i princip vara skyldigt att ersätta all skada på
grund av innehållet i ett radio- eller televisionsprogram. Ersättningsskyldigheten
förutsätter dock att det finns någon som är personligen ersättningsskyldig
enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler, och företagets ansvar
sträcker sig i princip inte längre än ansvaret för den personligen ersättningsskyldige.

I denna del överensstämmer det nu aktuella utredningsförslaget med 1962
års förslag. Remissinstanserna har därför vid den senare remissbehandlingen
i allmänhet behandlat skadeståndsfrågorna mycket summariskt. Det
framgår dock tydligt att remissopinionen nu liksom tidigare är mycket positivt
inställd till tanken på ett vidsträckt skadeståndsansvar för programföretaget.
På flera håll betraktar man detta som det mest angelägna reformönskemålet
inför en lagstiftning om det juridiska ansvaret för innehållet
i radio- och televisionsprogram.

Att programföretaget skall ha ett principalansvar för skador på grund av
yttrandefrihetsbrott anser jag i likhet med remissinstanserna vara ett
välgrundat förslag. Konstruktionen att företaget skall svara för skador på
grund av yttranden som fälls av personer som inte har någon som helst
anknytning till företaget kan visserligen i första ögonblicket förefalla något
överraskande. Den har dock, som utredningsmannen utvecklade redan i
1962 års betänkande, starka skäl för sig, och en motsvarande konstruktion
finns för övrigt i TF. En omständighet av betydelse i detta sammanhang är
att programföretaget kan begränsa antalet skadefall genom en effektiv
övervakning av programmen medan de som hotas av skada inte kan skydda
sig på motsvarande sätt. Praktisk betydelse får konstruktionen bl.a. i direktsända
program, där programdeltagarna själva bär det personliga ansvaret
för yttrandefrihetsbrott. Ansvar för programdeltagarna skall, enligt vad
jag föreslagit i det föregående, förutsätta ett särskilt beslut av programföretaget,
och det vore uppenbarligen inte tillfredsställande om företaget skulle
kunna utnyttja sin beslutsbefogenhet till att friskriva sig från ett skadeståndsansvar
som det annars normalt skulle bära.

Däremot har jag svårt att följa utredningsmannen när han föreslår att
man -— utan att avvakta resultatet av det pågående arbetet på en allmän
reformering av skadeståndsrätten — i radioansvarighetslagen föreskriver
att programföretagets skadeståndsansvar skall omfatta även andra

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1966

skador på grund av innehållet i radioprogram än sådana som har samband
med yttrandefrihetsbrott. Den naturliga avgränsningen av tillämpningsområdet
för en radioansvarighetslag är att låta lagen sysselsätta sig endast med
sådant som rör yttrandefriheten i radio- och televisionsprogram. En motsvarande
begränsning finns ju i TF. Förutom denna mera formella invändning
finns emellertid även andra som väger tyngre.

Skador på grund av innehållet i radioprogram kan tänkas uppkomma i
vitt skilda sammanhang. En typ av skada, som det ligger nära till hands att
tänka på, är sådan allmän förmögenhetsskada som kan drabba t. ex. en
företagare på grund av ofördelaktiga upplysningar i ett konsumentupplysningsprogram
om varor eller tjänster som han tillhandahåller allmänheten.
En annan typ är skada på grund av att programföretaget uppför en författares
eller konstnärs verk utan hans tillstånd eller annars i strid mot den
upphovsrättsliga lagstiftningen. Ytterligare ett exempel: Meddelanden och
upplysningar till allmänheten av olika slag kan, om de är felaktiga, resultera
i sak- och personskador.

Allmän förmögenhetsskada av det slag som kan väntas förekomma i
anslutning till konsumentupplysningsprogram — utan samband med brott
— är i princip över huvud taget inte ersättningsgill enligt gällande skadeståndsrättsliga
regler, och programföretagets skadeståndsansvar skulle inte
heller enligt utredningsmannens förslag komma att omfatta sådan skada.
Beträffande skador på grund av överträdelser av upphovsrättslig lagstiftning
är att märka att programföretaget redan enligt gällande lagstiftning
torde ha en åtminstone i huvudsak lika vidsträckt skadeståndsskyldighet
som den som skulle följa av utredningsförslaget.

Kvar står den sista typen av skador, sak- och personskador på grund av
felaktiga meddelanden och upplysningar till allmänheten i radio- och televisionsprogrammen.
Många situationer kan tänkas då en felaktig upplysning
i ett program leder till att lyssnare och tittare, som rättar sig efter upplysningen,
lider skada till sin person eller egendom. Upplysningen kan ha
blivit felaktig på grund av slarv av en tjänsteman hos programföretaget som
sammanställt programmet. I sådana fall har tanken på ett principalansvar
för programföretaget många skäl för sig. Men felaktigheten kan lika väl
bero på en försummelse som ingen inom programföretaget haft någon som
helst möjlighet att förebygga eller avslöja. Ett exempel: Antag att ett program
om ett läkemedel anordnas av programföretaget i samarbete med en
forskningsinstitution som gjort vissa för allmänheten intressanta undersökningar
rörande läkemedlets verkningar. Att en felaktig upplysning om
läkemedlet lämnas i programmet och resulterar i personskador kan ha sin
förklaring i att själva undersökningen varit bristfällig. Men felaktigheten
kan också bero t. ex. på att eu tjänsteman vid forskningsinstitutionen feltolkat
undersökningens resultat eller slarvat på annat sätt. Även i exemplet
med läkemedlet är tanken på ett principalansvar närliggande, men vad som

4 Bihang till riksdagens protokoll 1966. i samt. .Yr 766

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966

förefaller naturligt är i första hand att lägga ett principalansvar på forskningsinstitutionen.
Den fråga som skall ställas här är emellertid en annan:
Bör programföretaget drabbas av skadeståndsansvar trots att försummelse
inte kan läggas någon inom företaget till last? Det är ingalunda givet att
denna fråga bör besvaras jakande. Man kan mycket väl göra gällande att
det väsentliga för skadeståndsfrågan bör vara att allmänheten bibragts en
oriktig uppfattning om läkemedlet på grund av en försummelse inom forskningsinstitutionen.
Däremot bör det, kan man i så fall vidare säga, i och
för sig sakna betydelse om den felaktiga upplysningen förmedlats till allmänheten
genom radion eller pressen eller på annat sätt. En talesman för
en sådan åsikt kan också hänvisa till att TF inte ålägger ägaren av en tidning
något skadeståndsansvar för felaktiga upplysningar av det slag som
det här är fråga om.

Det är uppenbart, att det finns utrymme för olika meningar om hur långt
programföretagets skadeståndsansvar ev. bör utsträckas utanför området
för yttrandefrihetsbrott. De problem som möter i detta sammanhang är av
den arten, att frågan måste vinna på att behandlas i sitt större skadeståndsrättsliga
sammanhang såsom en del av frågan om ett allmänt principalansvar
inom skadeståndsrätten. Principalansvarsfrågorna kommer att tas
upp i hela sin vidd i samband med det reformarbete på skadeståndsrättens
område som för närvarande förbereds inom justitiedepartementet på grundval
av tidigare framlagda betänkanden. För närvarande bör en lagstiftning
om programföretagets ansvar enligt min mening begränsas till skador
på grund av yttrandefrihetsbrott.

Vid behandlingen av de straffrättsliga reglerna har jag föreslagit, att den
särskilda ansvarsordningen i radioansvarighetslagen inte skall omfatta program
eller programinslag som består i direktsändning av dagshändelse eller
av gudstjänst eller offentlig tillställning som anordnas av annan än programföretaget.
Det innebär att den särskilda ansvarsordningen inte heller
får betydelse för det personliga skadeståndsansvaret. Frågan om programföretaget
bör svara för skador på grund av yttrandefrihetsbrott i sådana
program ligger emellertid annorlunda till. Programföretaget saknar
inte möjligheter att förebygga och avhjälpa skadeverkningar. Det kan ske
genom urvalet av händelser och tillställningar som företaget skall direktsända.
Men det kan också ske genom att vederbörande programtjänsteman
avbryter en direktsändning av en framställning, om han upptäcker att den
innehåller otillåtna yttranden, eller genom att programföretaget gör ett
tillrättaläggande i anslutning till programmet. Både hänsyn till de skadelidande
och preventiva synpunkter talar för att man, såsom utredningsmannen
och remissinstanserna förordat, bör låta programföretagets skadeståndsansvar
omfatta även direktsända program av det slag som det här är fråga
om.

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966

Rättegången

Utredningsmannen har, om också efter åtskillig tvekan, funnit att rättegången
i mål enligt radioansvarighetslagen bör följa samma bestämmelser
som enligt TF gäller för handläggningen av tryckfrihetsmål. Han föreslår
att den s. k. instruktionen i 1 kap. 4 § TF skall göras tillämplig på mål
om yttrandefrihetsbrott i radio- och televisionsprogram och att sådana mål
skall handläggas under medverkan av jury. Åtalsprövningen skall enligt utredningsmannens
förslag vara centraliserad till JK, och chefen för justitiedepartementet
skall utöva tillsyn över radioansvarighetslagens efterlevnad
på motsvarande sätt som han enligt TF har att övervaka tryckfriheten.

Mot förslaget, att instruktionen i TF — som ger uttryck för vissa
principer som skall vara vägledande vid bedömningen av frågor som rör
missbruk av yttrandefriheten — skall tillämpas även vid prövning av ansvars-
och skadeståndsfrågor enligt radioansvarighetslagen, har under remissbehandlingen
gjorts invändning endast från något enstaka håll. I likhet
med flertalet remissinstanser anser jag anknytningen till TF på denna
punkt fullt naturlig. Det blir, såsom utredningsmannen framhållit, fråga om
samma hänsynstaganden och avvägningar i mål om yttrandefrihetsbrott i
radio- och televisionsprogram som i tryckfrihetsmål. De principer som därvid
skall vara vägledande bör då också vara desamma för båda slagen av
mål.

Beträffande förslaget om juryprövning i mål enligt radioansvarighetslagen
är meningarna delade bland remissinstanserna. De remissinstanser
som har särskild anknytning till radio och press biträder i allmänhet
förslaget. JK ställer sig dock avvisande.

De invändningar som JK och andra kritiskt inställda remissinstanser
gjort mot tanken på medverkan av jury i radioansvarighetsmålen motiveras
emellertid till stor del med argument som bortfaller, om man följer vad
jag i det föregående har föreslagit beträffande ansvarsreglernas utformning.
Enligt mitt förslag skulle sålunda en jury inte behöva ställas inför
uppgiften att tillämpa allmänna straffrättsliga regler om ansvar för gärningsmän
och medverkande och inte heller skulle juryn behöva pröva
frågor om straff för bristande tillsyn över radio- och televisionsprogram. I
det stora flertalet fall skulle juryprövningen komma att avse frågan om en
programledare skall dömas till straff eller skadestånd för yltrandefrihetsbrott
i ett program som han haft att övervaka, och situationen i sådana mål
är obestridligen mycket lik den som förekommer när en ansvarstalan eller
ett skadeståndsanspråk riktas mot utgivaren av en periodisk skrift.

De invändningar från remissinstansernas sida som kvarstår är sådana
som också kan riktas mot en särskild rättegångsordning i tryckfrihetsmål,
nämligen att skilda rättegångsordningar för tryckfrihetsmål och mål om
andra brott kan medföra gränsdragningsproblem för domstolarna och vissa

4| Bihang till riksdagens protokoll W6G. 1 saml. .Yr 156

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966

andra processuella olägenheter. Erfarenheterna från TF talar emellertid för
att dessa olägenheter inte har någon större betydelse i praktiken.

Jag har stor förståelse för den tvekan som utredningsmannen och flera
remissinstanser känt i fråga om lämpligheten att kopiera tryckfrihetsprocessuella
regler på radioansvarighetsområdet. Denna tvekan var väl motiverad
med hänsyn till de materiella olikheterna mellan utredningsförslagets
ansvarsregler och motsvarande regler i TF. Om man emellertid vid konstruktionen
av ansvarsreglerna följer TF så nära som jag har föreslagit
blir det en naturlig konsekvens att anpassa radioansvarighetslagen till TF
även på den processuella sidan. Jag vill därför förorda att bestämmelserna
i TF om rättegången i tryckfrihetsmål, däribland alltså även bestämmelserna
om juryprövning, görs tillämpliga på radioansvarighetsmålen. Undantag
bör dock göras för mål som rör program eller programinslag som består
endast i direktsändning av dagshändelse, gudstjänst eller offentlig tillställning.

Åtalsprövningen i mål om ansvar för yttrandefrihetsbrott i radio
och television bör, såsom utredningsmannen föreslagit, centraliseras till
JK. Däremot anser jag, liksom JK, att det inte finns tillräckliga skäl att
i radioansvarighetslagen införa bestämmelser om skyldighet för chefen för
justitiedepartementet att övervaka lagens efterlevnad.

Specialmotivering

På grundval av de överväganden som redovisats i det föregående har
inom justitiedepartementet upprättats förslag till radioansvarighetslag. Förslaget
torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1.

Den föreslagna radioansvarighetslagen är tillämplig på radioprogram som
anordnas av svenskt programföretag med ensamrätt enligt bestämmelserna
i förslaget till radiolag. Radioansvarighetslagen behandlar endast frågor
som har med yttrandefriheten att göra.

I förslaget till radioansvarighetslag fastslås att gränserna för yttrandefriheten
i radio och television är desamma som gäller för pressen. Lagen reglerar
uttömmande frågan om vem som har det straff- och skadeståndsrättsliga
ansvaret för yttrandefrihetsbrott i radio- och televisionsprogram. I anslutning
härtill ges vissa bestämmelser om ansvarsfrihet och anonymitet för
dem som lämnar radion informationer och för andra som medverkar i program.
Därutöver innehåller lagen även vissa bestämmelser om handläggningen
av mål om ansvar och skadestånd på grund av yttrandefrihetsbrott
och om åtalsprövningen både i sådana mål och i mål om ansvar för brott
mot bestämmelserna om anonymitetsskydd.

I administrativt hänseende förutsätts för tillämpningen av de materiella
reglerna ett system med programledare — eller, som benämningen är i de -

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 ur 1966

partementsförslaget, tillsynsmän — och offentlig registrering av vissa uppgifter
av betydelse för ansvaret för yttrandefrihetsbrott. De grundläggande
bestämmelserna i detta ämne finns i själva lagen, men avsikten är att de
skall kompletteras genom tillämpningsföreskrifter av Kungl. Maj :t.

Den föreslagna radioansvarighetslagen har många kontaktytor inte bara
mot TF utan också mot åtskilliga andra lagar. I sådana straff- och skadeståndsrättsliga
frågor som inte behandlas i radioansvarighetslagen eller i
bestämmelser i TF till vilka radioansvarighetslagen hänvisar skall gälla vad
allmän lag föreskriver. Av den omständigheten att radioansvarighetslagen
inte innehåller några bestämmelser om regressrätt får man — för att ta ett
exempel — inte dra den slutsatsen att programföretaget, om det utger ersättning
för ett yttrandefrihetsbrott, skulle sakna regressrätt mot den som
är personligen ansvarig för brottet. I fråga om regressrätten gäller allmänna
skadeståndsrättsliga grundsatser. Radioansvarighetslagens konstruktion i
detta hänseende framgår av en uttrycklig bestämmelse i 1 §.

1 §•

Lagen är enligt första stycket i denna paragraf tillämplig endast på ljudradio-
och televisionsprogram (radioprogram) som svenskt programföretag
äger anordna med ensamrätt. Det har ansetts att skäl saknas att göra radioansvarighetslagen
tillämplig på sådana program med begränsad räckvidd
som faller utanför området för ensamrätten.

Ensamrätten gäller enligt det till lagrådet remitterade förslaget till radiolag
endast radioprogram som skall förekomma i rundradiosändning,
d. v. s. sändning som riktar sig till allmänheten. Den närmare innebörden
av denna begränsning är att även andra än Sveriges Radio får anordna
radioprogram som riktar sig till en sluten krets, såvida det inte är
fråga om en krets vars medlemmar sammanhålls endast av det gemensamma
intresset att lyssna eller se på programmet. Ensamrätten hindrar alltså
inte att annan än Sveriges Radio anordnar t. ex. radioprogram för patienterna
på ett sjukhus.

Utanför begreppet radioprogram faller enligt förslaget till radiolag enkla
meddelanden i radio- och trådsändningar om tid, väderlek, nyheter och dylikt.
Begreppet radioprogram har givetvis samma innebörd här som i den
föreslagna radiolagen.

Andra stycket i denna paragraf innehåller vissa jämkningar i det i första
stycket angivna tillämpningsområdet. Dessa jämkningar innefattar dels en
utvidgning, dels en begränsning av tillämpningsområdet. Utvidgningen avser
bestämmelserna i 5 § andra stycket om ansvarsfrihet för dem som lämnar
radion informationer. Ansvarsfriheten skall gälla även när informationer
lämnas för offentliggörande genom utländskt programföretag. Denna ordning
har motsvarighet i TF. Enligt 13 kap. 5 § första stycket TF åtnjuter
den som lämnar uppgifter och underrättelser för offentliggörande i skrift

Kungl. Mcij.ts proposition nr 156 år 1966

som trycks utomlands i huvudsak samma skydd som den som lämnar
meddelande för offentliggörande i skrift som trycks i Sverige. Avsikten
med TF :s bestämmelser i ämnet är bl. a. att skydda utländska tidningars
korrespondenter i Sverige.

Den i andra stycket föreskrivna begränsningen av tillämpningsområdet
avser program eller del av program som består endast i direktsändning
av dagshändelse eller av sådan gudstjänst eller offentlig tillställning som
anordnas av annan än programföretaget. Beträffande sådana program och
programinslag blir vanliga straff-, skadestånds- och processrättsliga regler
att tillämpa. Programföretaget kan dock drabbas av skadeståndsskyldighet
om direktsändningen innefattar ett återgivande av ett brottsligt yttrande.

Begreppet dagshändelse får anses täcka även de mest alldagliga tilldragelser.
I begreppet ligger alltså inget kvalitetskrav. Det för gränsdragningen
avgörande, när det gäller dagshändelser, gudstjänster och offentliga tillställningar,
är att radions insats består endast i ett passivt återgivande av
något som sker oberoende av om radion är på platsen eller inte. I ett program
som huvudsakligen består i direktsändning av en dagshändelse eller
en offentlig tillställning kan förekomma arrangerade inslag, t. ex. intervjuer
eller kommentarer. I ett vanligt program kan naturligtvis också förekomma
inslag som utgörs av direktsändning av händelser eller offentliga tillställningar.
I sådana fall får skilda regler tillämpas för de olika inslagen.

I utredningsmannens förslag till radioansvarighetslag har gjorts undantag
för varning, efterlysning eller annat sådant meddelande som är avsett
för allmänheten och som sänds på begäran av myndighet. På sådana programinslag
skall lagen enligt utredningsförslaget över huvud taget inte vara
tillämplig. Det väsentliga skälet för detta undantag är att utredningsmannen
därmed velat åstadkomma en begränsning av programföretagets skadeståndsansvar
med avseende på andra skador än sådana som har med yttrandefriheten
att göra. Eftersom departementsförslagets skadeståndsbestämmelser
inte sträcker sig utanför området för yttrandefrihetsbrott har
något motsvarande undantag inte ansetts behövligt här.

2 §.

Som förut nämnts skall gränserna för yttrandefriheten i princip vara desamma
för radion som för pressen. Vid direktsändningar av dagshändelser,
gudstjänster och offentliga tillställningar är dock allmänna regler och inte
tryckfrihetsrättsliga avgörande för gränsdragningen. Detta framgår av förevarande
paragraf jämförd med 1 § andra stycket.

Med uttrycket missbruk av yttrandefriheten i första stycket förstås detsamma
som med uttrycket missbruk av tryckfriheten i 1 kap. 3 § TF.
Radioansvarighetslagen hindrar lika litet som TF att förfaranden som är
brottsliga i annat hänseende än som missbruk av yttrandefriheten_t. ex.

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966 55

bedrägeri, illojal konkurrens, brott mot upphovsrättslig lagstiftning — bedöms
enligt allmän lag.

Andra stycket innehåller en definition av begreppet yttrandefrihetsbrott
som ansluter till definitionen av begreppet tryckfrihetsbrott i 7 kap. 1 §
TF. Med tryckfrihetsbrott förstås enligt 7 kap. 1 § TF brott som innefattar
otillåtet yttrande i tryckt skrift eller otillåtet offentliggörande genom tryckt
skrift. Vad som skall anses som otillåtet yttrande i tryckt skrift framgår
av den s. k. brottskatalogen i 4 § och vad som faller under otillåtet offentliggörande
framgår av 5 § i samma kapitel. Eftersom det brottsliga i en
framställning i ett radioprogram inte nödvändigtvis behöver bestå i ett yttrande
utan likaväl kan bestå i ett tonfall, i åthävor eller i en bild har ordet
yttrande, som används i TF, här ersatts med ordet framställning.

I andra stycket föreskrivs att yttrandefrihetsbrott i radioprogram föreligger
endast om programmet blivit sänt. TF förutsätter för att tryckfrihetsbrott
skall anses föreligga, att den skrift, i vilken det brottsliga yttrandet
förekommer, blivit utgiven (jfr 1 kap. 6 § och 7 kap. 1 § TF).

3 §•

Denna paragraf innehåller vissa grundläggande bestämmelser om programansvariga
tjänstemän och om register för anteckning av uppgifter
av betydelse för ansvaret för yttrandefrihetsbrott.

I första stycket föreskrivs att det för varje radioprogram skall finnas en
tillsynsman med uppgift att förebygga yttrandefrihetsbrott. Den i utredningsförslaget
använda benämningen programledare har i departementsförslaget
utbytts mot tillsynsman. Benämningen programledare är redan
upptagen och används inom radioverksamheten för att beteckna tjänstemän
med helt andra funktioner än dem som skall tillkomma en tillsynsman.

Tillsynsmannens uppgift är att förebygga yttrandefrihetsbrott. Han äger
förbjuda sändning av program eller programinslag, som han anser stridande
mot lag, men däremot ankommer det inte på honom att positivt bestämma
vilka program som skall produceras eller vad programmen skall
innehålla.

I den allmänna motiveringen har framhållits att det kommer att behövas
ett inte obetydligt antal tillsynsmän inom programföretaget. Antalet
är inte fixerat i lagen. Lagen säger inte heller något om tillsynsmannens
kvalifikationer utöver att han skall vara myndig och ha hemvist i Sverige.
Om det anses lämpligt kan även en person, som inte är anställd hos programföretaget,
förordnas till tillsynsman för visst eller vissa program. Förordnande
för utomstående kan möjligen bli aktuellt t. ex. i fråga om nyhetsprogram
som iordningställs av TT.

Frågan om vilka tjänstemän inom programföretaget — utöver chefen

56 Kungl. Ma j.ts proposition nr 156 år 1966

för företaget — som skall ha till uppgift att utse tillsynsman skall, såsom
framgår av tredje stycket, regleras i tillämpningsföreskrifter till lagen.
Med den nya organisation för radion som är planerad kommer programverksamheten
att bli uppdelad på sex enheter med var sin ledning: en
enhet för ljudradion, en för vardera av två kanaler för televisionen, en
för utbildningsverksamheten, en för utlandsprogrammen och en för distrikten.
Sannolikt kan det komma att visa sig lämpligt att utrusta chefen för
varje enhet med befogenhet att utse tillsynsmän, och det kan också vara
ändamålsenligt att ha ett register för anteckningar enligt 3 och 4 §§ vid
varje programenhet. Ingen bestämmelse i radioansvarighetslagen hindrar
genomförandet av en sådan ordning.

Regeln att det skall finnas en tillsynsman för varje radioprogram är
undantagslös, och den gäller alltså även för program i vilka tillsynsmannen
inte skall ha ansvaret för yttrandefrihetsbrott. Det är inte alltid möjligt
att redan före sändningen av ett program med säkerhet säga om där
skall förekomma något inslag som kan medföra ansvar för tillsynsmannen.
Även i ett program, som är avsett att vara uteslutande en direktsändning
av en dagshändelse, kan sålunda komma att inflyta ett improviserat
inslag av annan karaktär, t. ex. en intervju. Eftersom den intervjuade själv
enligt reglerna i 4 § normalt inte skall ha något ansvar för innehållet i intervjun,
är det nödvändigt att det finns en tillsynsman för programmet
som kan stå ansvaret i den intervjuades ställe.

4 §.

Första stycket innehåller huvudregeln om ansvar för tillsynsman. Undantagen
från huvudregeln framgår av andra och tredje styckena.

Det viktigaste undantaget gäller direktsända program. Det är här fråga
endast om direktsändning av tillställning som arrangerats av programföretaget.
Redan av 1 § andra stycket framgår att ansvarsreglerna i 4 § inte är
tillämpliga på direktsändning av dagshändelse eller av sådan gudstjänst
eller offentlig tillställning som anordnas av annan än programföretaget.

Beträffande program som omfattas av andra stycket skall programföretaget
kunna bestämma att deltagarna i programmet själva skall bära ansvaret
för yttrandefrihetsbrott. Beslut härom måste fattas före sändningen,
och beslutet skall även före sändningstillfället registreras och delges
de medverkande. Programföretaget bör av naturliga skäl inte använda
sina befogenheter att flytta över ansvaret på de medverkande på det sättet
att man gör skillnad mellan olika medverkande. Skulle företaget försumma
sin registrerings- eller underrättelseplikt i förhållande till någon
av programdeltagarna blir beslutet emellertid utan verkan mot honom, och
ansvaret för yttrandefrihetsbrott som han begår kommer följaktligen enligt
huvudregeln att ligga på tillsynsmannen.

I lagen måste finnas bestämmelser som anger vem som skall bära an -

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966

svaret för yttrandefrihetsbrott om tillsynsman av någon anledning inte
blivit utsedd eller om föreskrivna åtgärder i samband med förordnande
av tillsynsman försummats. Bestämmelser i detta ämne har intagits i
tredje stycket, och de innebär att ansvaret i sådana fall kommer att vila
på den som haft att utse tillsynsman.

5 §•

I första stycket fastslås principen att ansvar för yttrandefrihetsbrott inte
får ådömas annan än den som är ansvarig enligt reglerna i 4 §.

Även enligt TF gäller den regeln att ingen annan än den som enligt den
särskilda ansvarsordningen sv^arar för tryckfrihetsbrott kan dömas för missbruk
av tryckfriheten. I TF har emellertid gjorts vissa undantag härifrån.
Så t. ex. kan enligt 7 kap. 3 § ansvar ådömas den som genom att lämna
meddelande till en tidningsredaktion röjer ett förhållande som han fått
kännedom om på grund av allmän befattning och som han enligt lag är
skyldig att hemlighålla. Ansvar skall dock inte ådömas för medverkan till
tryckfrihetsbrott utan meddelarens gärning är att bedöma som ett fristående
brott, brott mot tystnadsplikt. Ansvar inträder oberoende av om
ett offentliggörande av den sekretessbelagda uppgiften kommit till stånd
eller inte.

Andra stycket i förevarande paragraf har formulerats så att man för
radions vidkommande skall få en så nära anknytning som möjligt till TF:s
regler om ansvarsfrihet för meddelare (jfr 1 kap. 1 § andra stycket, 7 kap.
3 § och 13 kap. 5 § första stycket TF). I sak överensstämmer departementsförslaget
såtillvida väsentligen med utredningsmannens förslag. Departementsförslaget
innehåller emellertid till skillnad från utredningsförslaget
inga uttryckliga föreskrifter om de adressater, till vilka meddelanden kan
lämnas fritt. Det har i stället överlämnats till rättstillämpningen att bestämma
kretsen av behöriga mottagare med ledning av grunderna för 1 kap.
1 § andra stycket TF.

Uttrycket lämna meddelande för offentliggörande är avsett att täcka alla
förfaranden som omfattas av 7 kap. 3 § TF.

Som framgår av en jämförelse med 1 § andra stycket i förslaget föreligger
ansvarsfrihet också för den som lämnar meddelande för offentliggörande
i utländsk radio eller television.

6 §.

Som framgått av den allmänna motiveringen bör det personliga skadeståndsansvaret
för yttrandefrihetsbrott följa samma regler som det straffrättsliga
ansvaret. Detta har kommit till uttryck i första stycket.

Enligt andra stycket svarar programföretaget solidariskt med den som
begått ett yttrandefrihetsbrott i radio eller television för skada på grund av
brottet. Frågan huruvida programföretaget har regressrätt mot den som är

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966

personligt ansvarig för skadan behandlas inte här. Denna fråga får avgöras
efter allmänna skadeståndsrättsliga regler. Om företagares regressrätt vid
en framtida skadeståndsreform på principalansvarets område skulle komma
att begränsas, kan ändringarna komma att automatiskt slå igenom även på
radioansvarighetsområdet. Det har inte ansetts lämpligt att föregripa en
allmän skadeståndsreform genom att på detta begränsade område införa
särskilda regressbestämmelser.

Tredje stycket korresponderar mot 5 § första stycket. Även utan uttrycklig
bestämmelse i ämnet får anses gälla att enskilt anspråk kan göras gällande
utan hinder av att frågan om ansvar för yttrandefrihetsbrott förfallit
eller ansvarstalan av annan anledning ej kan föras (jfr It kap. 5 § TF).

Bestämmelserna i denna paragraf är, som framgår av en jämförelse
med 1 § andra stycket, tillämpliga även på program och programinslag som
består endast i direktsändning av dagshändelse m. in.

7 §•

Denna paragraf innehåller vissa bestämmelser som får betydelse vid handläggningen
av mål om ansvar och skadestånd på grund av yttrandefrihetsbrott.

Enligt första stycket skall missbruk av yttrandefriheten i radioprogram
bedömas efter samma grunder som gäller för missbruk av tryckfriheten enligt
1 kap. 4 § TF. Hänvisningen avser såväl den s. k. instruktionen i första
stycket som föreskriften i andra stycket i 1 kap. 4 § TF, att man vid bestämmande
av påföljd för missbruk av yttrandefriheten skall beakta huruvida
rättelse skett på lämpligt sätt.

Andra stycket innehåller en regel om uppsåtspresumtion, som har motsvarighet
i 8 kap. 12 § TF. I tredje stycket stadgas förbud mot att i mål
om ansvar eller skadestånd på grund av yttrandefrihetsbrott väcka fråga
om vem som, utan att vara ansvarig för yttrandefrihetsbrott enligt den i
förslaget angivna ansvarsordningen, medverkat i program med brottsligt
innehåll. Denna bestämmelse har motsvarighet i 3 kap. 2 och 4 §§ TF.

8 §•

Mål om ansvar eller skadestånd på grund av yttrandefrihetsbrott i radioprogram
skall handläggas i samma ordning som tryckfrihetsmål. Därvid blir
alltså 12 kap. och vissa paragrafer i 14 kap. TF att tillämpa liksom även
1949 års lag med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål. Särskilda
jurymän skall dock inte väljas, utan de som är jurymän enligt TF är
automatiskt behöriga att medverka även i mål enligt radioansvarighetslagen.
Första stycket innehåller vissa forumregler, och i tredje stycket har getts
bestämmelser om åtalsprövning och åtalspreskription. Allmänt åtal får
väckas endast av JK. Preskriptionstiden när det gäller allmänt åtal är sex
månader och utgångspunkten för preskriptionstiden är sändningstillfället.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1966 59

Jfr beträffande reglerna om åtalsprövning och åtalspreskription 9 kap. 2
och 3 §§ TF.

Av 1 § tredje stycket framgår att enskilt åtal för yttrandefrihetsbrott i
radioprogram följer bestämmelserna i allmän lag. I detta sammanhang får
beaktas bl. a. bestämmelserna i 20 kap. 8 § rättegångsbalken och 35 kap.
brottsbalken.

Förevarande paragraf är inte tillämplig på program eller programinslag
som består endast i direktsändning av dagshändelse m. m. Detta framgår
av 1 § andra stycket.

I sådana fall då meddelare ställs till ansvar för brott — se 5 § andra
stycket — skall handläggningen ske efter vanliga regler och inte efter bestämmelserna
i denna paragraf. De brott som det härvid kan vara fråga
om är nämligen inte att hänföra till yttrandefrihetsbrott.

9 §•

Denna paragraf innehåller regler om anonymitetsskydd. Medan 7 § tredje
stycket stadgar förbud mot att i mål om ansvar eller skadestånd på grund
av yttrandefrihetsbrott efterforska vem som, förutom den i lagen utpekade
ansvarige, kan ha medverkat till brottet, föreskriver denna paragraf ett allmänt
förbud för dem som har att ta befattning med radioprogram att avslöja
vem som författat eller framställt program, framträtt i program eller
lämnat meddelande för offentliggörande genom radion. Förbudet är förenat
med straffansvar. Det har motsvarighet i 3 kap. 5 § TF.

Förbudet riktar sig mot alla som har att ta befattning med radioprogram
eller med nyheter för sådant program inom programföretaget eller vid nyhetsbyråer
som betjänar programföretaget. Däremot gäller förbudet inte för
utomstående som av någon anledning råkat få upplysning om vem som författat
eller på annat sätt lämnat medverkan i ett radioprogram. Liksom i
TF genombryts anonymitetsskyddet bl. a. av vittnesplikten. Under remissbehandlingen
har från något håll den tanken framförts, att det intresse som
motiverar fullgörandet av vittnesplikt m. m. borde vara av viss kvalitet för
att anonymitetsintresset skall få vika. Det har emellertid inte ansetts lämpligt
att ha olika regler i detta hänseende i radioansvarighetslagen och i TF.

Anonymitetsskyddet gäller inte i förhållande till den som är ansvarig för
yttrandefrihetsbrott på grund av beslut enligt 4 § andra stycket. Ett sådant
beslut är offentligt och om något avslöjande i detta ords vanliga mening kan
det alltså inte bli tal beträffande den som avses med beslutet.

Straffbestämmelsen liksom åtalsbestämmelsen i andra stycket anknyter
till motsvarande bestämmelser i 3 kap. 5 § TF. För ansvar fordras uppsåt
hos gärningsmannen.

I 3 kap. 5 § TF finns även en straffbestämmelse, som tar sikte på det
fallet att någon på tryckt skrift falskeligen utsätter annan som författare,

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966

utgivare eller meddelare. Det har ansetts att det inte finns något praktiskt
behov av att ha en motsvarande bestämmelse för radioprogram.

10 §.

Kungl. Maj :t äger enligt första stycket utfärda tillämpningsföreskrifter till
lagen. Sadana föreskrifter behöver meddelas bl. a. i fråga om registreringsförfarandet
enligt 3 och 4 §§.

Det torde vara nödvändigt att programföretaget i viss omfattning gör upptagningar
av program för arkivering. Sådana upptagningar kan få betydelse
bl. a. såsom bevis angående yttrandefrihetsbrott. Upptagningarna bör göras
tillgängliga för allmänheten. Det är emellertid inte möjligt att fastställa en
generell rätt för alla att utan avgift ta del av ljud- och filmupptagningar och
annan dokumentation hos programföretaget. Även i detta ämne måste en
komplettering av lagen ske genom föreskrifter av Kungl. Maj :t.

övergångsbestämmelser

Radioansvarighetslagen är avsedd att träda i kraft samtidigt med den
nya radiolagen, dvs. den 1 juli 1967.

Hemställan

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över förslaget till radioansvarighetslag
inhämtas för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet
genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet:
Sigrid Lindblad

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966

Bilaga 1

Förslag

till

Radioansvarighetslag
Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Denna lag gäller yttrandefriheten i ljudradio- och televisionsprogram
(radioprogram) som svenskt programföretag äger anordna med ensamrätt.

I frågor, som ej behandlas i denna lag eller i bestämmelse som meddelats
med stöd av lagen, gäller vad som föreskrives i annan författning eller följer
av allmänna rättsgrundsatser.

2 §•

Missbruk av yttrandefriheten i radioprogram medför ansvar och skadeståndsskyldighet
endast när gärningen innefattar yttrandefrihetsbrott.

Med yttrandefrihetsbrott avses i denna lag framställning eller offentliggörande
som skulle ha varit att anse som tryckfrihetsbrott, om gärningen
begåtts genom tryckt skrift. Yttrandefrihetsbrott föreligger endast om programmet
blivit sänt.

3 §•

För varje radioprogram skall finnas en tillsynsman med uppgift att förebygga
yttrandefrihetsbrott. Ingenting får sändas mot tillsynsmannens vilja.

Tillsynsman skall vara myndig och ha hemvist i Sverige.

4 §•

Tillsynsman är ansvarig för yttrandefrihetsbrott i radioprogram för vilket
han är förordnad.

Beträffande program som direktsändes kan dock den som skall förordna
tillsynsman besluta, att de som framträda i programmet själva skola bära
ansvaret för yttrandefrihetsbrott. Om beslutet skall före sändningen underrättelse
lämnas till de berörda och anteckning göras i register som avses

5 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 1.16

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966

i 3 § tredje stycket. Har sådan åtgärd försummats beträffande någon av dem
som skola framträda i programmet, är beslutet utan verkan mot honom.

5 §•

Ansvar för yttrandefrihetsbrott i radioprogram eller för medverkan till
sådant brott får ej ådömas annan än den som är ansvarig enligt 4 §.

Den som lämnat meddelande för offentliggörande i radioprogram är fri
från ansvar, när ansvarsfrihet skulle ha förelegat om meddelandet under
motsvarande förhållanden lämnats för offentliggörande i tryckt skrift.

6 §•

Programföretaget är skyldigt att jämte den för brottet ansvarige ersätta
skadan.

Skadeståndsskyldighet får ej åläggas annan än den som är ansvarig för
skadan enligt första eller andra stycket.

7 §•

Fråga som rör missbruk av yttrandefriheten i radioprogram bedömes efter
samma grunder som gälla för bedömningen av missbruk av tryckfriheten
enligt 1 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen.

Den som enligt 4 § är ansvarig för framställning av annan i radioprogram
skall anses ha haft kännedom om programmets innehåll och medgivit
att det sändes.

I mål om ansvar eller skadestånd på grund av yttrandefrihetsbrott i radioprogram
får fråga ej väckas om vem som, utan att vara ansvarig för
brottet eller skadeståndsskyldig enligt denna lag, författat eller framställt
programmet, framträtt i detta eller lämnat meddelande för offentliggörande
i programmet.

B §•

Mål om ansvar eller skadestånd på grund av yttrandefrihetsbrott i radioprogram
upptages av Stockholms rådhusrätt. Om det är lämpligt med hänsyn
till utredningen, kostnader och andra omständigheter, kan sådant mål
upptagas även av annan rådhusrätt som är behörig att pröva tryckfrihetsmål.

Beträffande rättegången äga i övrigt 12 kap. och 14 kap. 1—3 §§ tryckfrihetsförordningen
samt lagen den 22 april 1949 (nr 164) med vissa bestämmelser
om rättegången i tryckfrihetsmål, jämte anslutande föreskrifter,
motsvarande tillämpning. De som äro jurymän för tryckfrihetsmål äro
behöriga att medverka även i mål som avses i denna paragraf.

Allmänt åtal för yttrandefrihetsbrott i radioprogram väckes av justitiekanslern.
Sådant åtal skall väckas inom sex månader från det programmet
sändes.

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1966
9 §•

Brott mot denna paragraf bestraffas med böter eller fängelse i högst ett
år. Åtal får väckas av åklagare endast om målsäganden angiver brottet till
åtal. Åklagare är justitiekanslern.

10 §.

Närmare bestämmelser för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1967.

Kungl. Maj.ts proposition nr i56 år 1966

Bilaga 2

Utredningsmannens

förslag

till

Lag om ansvarighet för innehållet i ljudradio- och televisionssändningar
till allmänheten (radioansvarighetslag)

Inledande bestämmelser

1 §

I denna lag förstås med

programföretag: Sveriges radio aktiebolag eller ock annat svenskt företag
som erhållit Konungens tillstånd att sända program i ljudradio eller television
till allmänheten;

sändning: av programföretag anordnad till allmänheten riktad ljudradioeller
televisionssändning från radioanläggning här i riket; samt

yttrandefrihctsbroit: yttrande eller annan framställning i sändning, som
skulle ha varit att anse som tryckfrihetsbrott, om gärningen begåtts genom
tryckt skrift.

Lagen äger icke tillämpning å varning, efterlysning eller annat dylikt för
allmänheten avsett meddelande, som sändes på begäran av myndighet.

2§

Myndighet eller annat allmänt organ må ej anordna eller föreskriva förhandsgranskning
av program, ej heller förbjuda sändning på grund av dess
innehåll. I fråga om televisionssändning av sådan karta över Sverige eller
del därav, som innehåller upplysning av betydelse för rikets försvar, eller
av därmed jämförlig ritning eller bild gäller dock vad i särskild lag är stadgat.

3§

För missbruk av yttrandefriheten i sändning eller medverkan därtill må
ej någon i annat fall än denna lag bestämmer kunna tilltalas eller dömas
till ansvar eller ersättningsskyldighet.

4 §

Envar, vilken blivit förtrott att döma över missbruk av yttrandefriheten
i sändning eller eljest vaka över denna lags efterlevnad, bör därvid städse
hava i åtanke att yttrandefriheten utgör grundval för ett fritt samhällsskick,
alltid fästa sin uppmärksamhet mera på ämnets och tankens än på uttryckets
lagstridighet, på syftet än på framställningssättet, samt i tvivelsmål
hellre fria än fälla.

Vid bestämmande av påföljd, som enligt denna lag är förenad med missbruk
av yttrandefriheten, skall, då meddelad uppgift påkallat rättelse, särskilt
beaktas, huruvida sådan på lämpligt sätt bringats till allmänhetens
kännedom.

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966

Programledare

5§

Vid varje sändning skall finnas en programledare.

Programledaren skall ensam äga bestämma över sändningen, så att intet
får sändas mot hans vilja.

6§

Programledare förordnas av programföretaget. Inskränkning i den befogenhet,
som enligt 5 § tillkommer programledaren vare utan verkan.

Har programledare ej förordnats före en sändning, skall såsom programledare
för sändningen anses den som enligt av Konungen fastställda föreskrifter
haft att meddela förordnandet.

Programledare skall vara myndig och vid tiden för sändningen äga hemvist
inom riket. Ej må någon förordnas till programledare utan att ha samtyckt
därtill.

7§

Förordnande av programledare skall före sändningen antecknas i ett hos
programföretaget fört, för allmänheten tillgängligt register. Sker det ej, vare
förordnandet utan verkan.

Konungen meddelar närmare föreskrifter om registret.

Ansvarighet

8§

Den som i sändning eller i inspelning för sändning yttrar sin mening eller
eljest lämnar en framställning, till vilken han själv är upphovsman, svarar
för yttrandefrihetsbrott i framställningen och för skada i anledning av brottet,
om han namngives som upphovsman i samband med sändningen.

Är den som yttrar sin mening i televisionssändning uppenbarligen allmänt
känd, svarar han utan hinder av att han ej namngives.

Den som yttrat sin mening eller åstadkommit annan framställning i sändning
skall anses som upphovsman, även om framställningen icke är att anse
som litterärt eller konstnärligt verk.

9§

Programledaren svarar i upphovsmannens ställe

1. om upphovsmannen vid sändningen ej hade känt hemvist inom riket
och det ej heller kan i målet utrönas, var han här i riket uppehåller sig;

2. om upphovsmannen vid sändningen var avliden;

3. om upphovsmannen vid sändningen ej hade fyllt femton år;

4. om upphovsmannen, när han lämnade sin framställning eller samtyckte
till sändningen, icke insåg, att han skulle namngivas såsom upphovsman
i samband med sändningen; samt

5. om framställningen inspelats och inspelningen före sändningen bearbetats
av annan än upphovsmannen.

I fall som avses i första stycket 5. svarar dock upphovsmannen jämte
programledaren, om det visas, att framställningen icke genom bearbetningen
erhållit väsentligt ändrad innebörd.

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966

10 §

Om sändning i annat fall än som avses i 8 § innefattar yttrandefrihetsbrott,
svarar programledaren för brottet och för skada i anledning därav.
Om brottet förövats i direktsändning av dagshändelse, gudstjänst eller offentlig
tillställning, svara dock gärningsmannen och de som eljest medverkat.

11 §

Vid bedömande av fråga om ansvar eller skadestånd för programledare
jämlikt 9 eller 10 § skall så anses som om framställningen sänts med hans
vetskap och vilja.

12 §

Programledare, som, utan att vara ansvarig för yttrandefrihetsbrott i
sändning, före denna ägt vetskap om den brottsliga framställningen eller
annorledes i avsevärd mån brustit i tillsyn, straffes för bristande tillsyn
över sändning med dagsböter eller fängelse i högst sex månader och vare
skyldig att ersätta skada i anledning av brottet.

Meddelelsefrihet och anonymitet

13 §

Det skall stå envar fritt att för offentliggörande i sändning meddela
uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst till programledaren,
till den som författar eller eljest framställer program eller del därav samt
till företag för yrkesmässig förmedling av nyheter till programföretag. Vad
nu sagts skall äga motsvarande tillämpning på meddelande för offentliggörande
genom ljudradio- eller televisionssändning till allmänheten från
fast radioanläggning i utlandet.

Utan hinder av vad som stadgas i första stycket må meddelaren fällas
till ansvar och dömas att utgiva skadestånd i fall motsvarande dem, då
så kan ske vid meddelande för offentliggörande i tryckt skrift.

14 §

Har meddelande avlämnats enligt 13 § första stycket, må ej mottagaren
eller den som eljest för sändning har att taga befattning med sådant meddelande
mot meddelarens vilja uppenbara vem denne är, med mindre
skyldighet därtill är i lag föreskriven.

Ej heller må den som är anställd vid programföretag eller eljest tager
befattning med sändning uppenbara vem som på annat sätt än i första
stycket sägs medverkat till sändning, med mindre denne medgivit det eller
skyldighet därtill är i lag föreskriven eller ock hans medverkan innefattar
yttrandefrihetsbrott.

I mål om yttrandefrihetsbrott eller om bristande tillsyn över sändning
må ej fråga väckas om vem som lämnat meddelande enligt 13 § första
stycket eller vem som, utan att vara programledare eller eljest ansvarig,
medverkat vid tillkomsten av sändningen.

15 §

Den som i strid mot 14 § röjer meddelare eller medverkande eller sanningslöst
uppgiver annan som meddelare eller medverkande, straffes med
dagsböter eller fängelse i högst ett år.

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966

Skadeståndsansvar för programföretag och regressrätt i vissa fall

16 §

Är någon på grund av yttrandefrihetsbrott eller eljest på annan grund
än avtal ansvarig för skada i anledning av innehållet i sändning, är programföretaget
lika med honom pliktigt att gälda skadan.

17 §

Skadestånd, som programföretag utgivit till den skadelidande, må företaget
söka åter av programledare eller annan, som är ansvarig för skadan,
i den mån det med hänsyn till den skadegörande handlingens beskaffenhet,
den ansvariges ställning och övriga omständigheter prövas skäligt.

Har programledare eller annan på grund av denna lag ersatt skada, må
han av programföretaget söka åter vad han utgivit, i den mån utgiften enligt
i första stycket angiven grund bör stanna å detta.

Rättegångsbestämmelser m. m.

18 §

Om tillsyn över efterlevnaden av denna lag och om åtal skola 3 kap. 5 §
andra stycket samt 9 kap. 1—4 §§ tryckfrihetsförordningen äga motsvarande
tillämpning; dock skall vad i 9 kap. 2 § första stycket stadgas om
skyldighet att överlämna skrift gälla allenast om upptagning eller utskrift
av sändningen är tillgänglig.

19 §

Vad i tryckfrihetsförordningen och med stöd därav meddelad lag eller
författning stadgas om rättegången i tryckfrihetsmål skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om rättegången i mål om ansvar eller skadestånd
på grund av yttrandefrihetsbrott eller bristande tillsyn över sändning.
Därvid skall vad som stadgas om tryckningsort gälla den ort, där programföretaget
skall svara i tvistemål i allmänhet.

Deltager jury i mål om bristande tillsyn över sändning och finner juryn
sändningen brottslig, skall juryn pröva även frågan, huruvida programledaren
i avsevärd mån brustit i tillsyn över sändningen; och skall därvid vad som
för tryckfrihetsmål stadgas om prövningen av skriftens brottslighet äga
motsvarande tillämpning.

Mål om yttrandefrihetsbrott eller bristande tillsyn över sändning må
upptagas även vid annan rådhusrätt än som följer av första stycket, om
rätten är behörig att upptaga tryckfrihetsmål och med hänsyn till utredningen
samt kostnader och andra omständigheter finner det lämpligt.

20 §

Programföretag skall ombesörja ljudupptagning av varje program samt
förvara upptagningen till dess en månad förflutit från det programmet
sänts.

Envar äger, mot avgift som fastställes av Konungen, under denna tid
taga del av upptagningen samt erhålla utskrift eller kopia av denna.

Denna lag träder i kraft den 1966: dock må dessförinnan

programledare förordnas för sändning, som skall äga rum efter ikraftträdandet,
och skall äldre lag tillämpas i fråga om sändning före ikraftträdandet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 10 november 1966.

Närvarande:

f. d. justitierådet Lind,

justitierådet Y. Söderlund,

regeringsrådet Åbjörnsson,

justitierådet Brunnberg.

Enligt lagrådet den 2 november 1966 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitieärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen
av Halland, i statsrådet den 28 oktober 1966, hade Kungl. Maj:t förordnat,
att lagrådets utlåtande skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda
ändamålet inhämtas över upprättat förslag till radioansvarighetslag.

Förslaget, som finns bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av departementsrådet Carl Lidbom.

Lagrådet yttrade:

Genom den föreslagna lagstiftningen införs skadeståndsskyldighet för
programföretaget för alla brott mot yttrandefriheten i radioprogram. Enligt
lagrådets mening innebär detta från lagstiftningssynpunkt ett väsentligt
framsteg som är att hälsa med tillfredsställelse. Enskilda personers berättigade
intresse att kunna få gottgörelse för den skada de lidit blir därigenom
tillgodosett. På längre sikt kan skadeståndsskyldigheten även tänkas
förebygga missbruk av yttrandefriheten när det gäller att behandla och
bedöma personer och förhållanden. Såsom framhållits under förarbetena
är radion genom sin monopolställning närmast att jämföra med den samlade
tidningspressen. Härtill kommer att framför allt TV-programmen har
en stark suggestiv verkan och att det kan vara svårt att efteråt tillrättalägga
felaktigheter eller ensidiga ställningstaganden med tillräcklig effekt.

Om man bortser från företagets skadeståndsskyldighet erhålls genom
förslaget tre former för ansvarighet. Beträffande direktsändningar av dagshändelser
in. m. gäller straffrättsligt ansvar enligt brottsbalken däri inbegripet
ansvar för medverkande (1 § andra stycket) och skadeståndsskyldighet
åvilar gärningsmannen eller gärningsmannen och medverkande i förening
(6 § första stycket). I fråga om andra direktsändningar kan efter särskilt
beslut det straffrättsliga och skadeståndsrättsliga ansvaret komma att åvila
envar framträdande för hans avsnitt; något ansvar för medverkan kommer
ej i fråga (4 § andra stycket). Och vad slutligen angår övriga sändningar
så skall tillsynsmannen eller den som skolat förordna tillsynsman
ensam ha det straffrättsliga och skadeståndsrättsliga ansvaret (4 § första

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966

och tredje styckena). Det kan väl tänkas förekomma att olika delar av
program skall följa skilda former för ansvarighet. Gränsdragningen mellan
de olika formerna måste av naturliga skäl erbjuda svårigheter och kan
knappast göras helt invändningsfri. Lagrådet som framför allt fäster avseende
vid den skadeståndsskyldighet som nu införs för programföretaget anser
emellertid att uppläggningen i förslaget väl kan godtas.

Förslaget bygger på en anknytning till reglerna i TF. Att så sker synes
i och för sig vara en lycklig lösning.

För svensk rätts del har sedan gammalt regleringen av yttrandefrihetens
gränser varit delad mellan olika lagstiftningar. Sålunda har i TF meddelats
bestämmelser om vad som utgör missbruk av tryckfriheten medan
annat överskridande av yttrandefriheten behandlas i allmän kriminallag.
Tillika har i TF intagits sådana bestämmelser angående processrättsliga
frågor och om enskilda anspråk i anledning av missbruk av tryckfrihet
som ansetts påkallade för att ernå en önskad särreglering i dessa hänseenden
i förhållande till vad eljest gäller. Lagtekniskt har underlag för den nu
gällande TF:s reglering av straff-, process- och skadeståndsrättsliga frågor
skapats genom den i 1 kap. 3 § upptagna bestämmelsen, varigenom tilllämpligheten
av eljest gällande regler uteslutits.

Det kan vara oklart om förslaget avser att tillskapa ett självständigt brott,
yttrandefrihetsbrott, eller icke. Å ena sidan synes avfattningen av 2 § med
den där införda brottsbeteckningen — vilken återkommer i senare paragrafer
— tyda på att här är fråga om ett nytt slags brott, självständigt i
förhållande till brott enligt annan lag. Och i vart fall måste det straffrättsliga
ansvaret för tillsynsman (4 § första stycket) och den som försummat
att förordna tillsynsman (4 § sista stycket) bygga på en kriminalisering
i radioansvarighetslagen. Å andra sidan har gärningsbeskrivning och
påföljdsstadganden ej upptagits i förslaget, vare sig uttryckligen eller
genom direkt hänvisning, vilket antyder motsatsen (jfr definitionen på
brott i 1 kap. 1 § brottsbalken).

Förslaget lär förutsätta att frågor om ansvar vid missbruk av yttrandefriheten
i radioprogram skall bedömas omedelbart enligt allmän lag, d. v. s.
främst brottsbalken, med de avvikelser som stadgas i förslaget. Av en sådan
konstruktion följer att gärningen inte kan betecknas som ett särskilt
brott utan måste av domstolen rubriceras som ett bestämt, i annan lag angivet
brott, t. ex. ärekränkning. Att döma tillsynsman, eller den som försummat
utse sådan, för ärekränkning framstår emellertid såsom olämpligt,
inte minst från kriminalpolitisk synpunkt. En rubricering av gärningen såsom
yttrandefrihetsbrott i radioprogram får anses vara mera adekvat.

Lagförslaget syftar till att reglera yttrandefrihetens gränser när fråga
är om framställning eller offentliggörande i radio. Som förut nämnts har
därvid anknutits till reglerna angående tryckfriheten. Under sådana förhållanden
synes del ha legat nära till hands att låta den lagtekniska utformningen
följa den som valts i TF. Det kan medges att tekniken i TF

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966

—- som betingas av historiska skäl och av förordningens karaktär av grundlag
— kan förefalla vara en onödig omgång. Förslagets lagtext har emellertid
blivit mindre lättillgänglig och synes knappast fullt följdriktig.

Ehuru en utformning av lagförslaget i nära anslutning till den i TF använda
systematiken enligt lagrådets mening skulle innebära fördelar anser
sig lagrådet emellertid i lagstiftningsärendets nuvarande läge inte böra
förorda en så vittgående omarbetning av förslaget. Vad ovan anförts bör
emellertid föranleda att yttrandefrihetsbrott i radioprogram klart utformas
som ett särskilt brott. Detta kan ernås genom att i 2 § av den föreslagna
lagen införs dels direkt hänvisning till gärningsbeskrivningarna i 7 kap.
4 och 5 §§ TF dels ock ett särskilt stadgande om påföljd i likhet med vad
som skett i 7 kap. 6 § TF. Till denna fråga återkommer lagrådet vid 2 §
nedan.

Om man emellertid i stället vill upprätthålla den princip som kan antagas
vara förslagets, nämligen att missbruk av yttrandefriheten i radioprogram
inte är ett självständigt brott utan utgör något i allmän lag, främst brottsbalken,
angivet brott som begåtts under särskilda omständigheter, synes den
föreslagna lagtexten böra ändras på åtskilliga punkter, bland annat i följande
hänseenden. Benämningen yttrandefrihetsbrott i radioprogram torde
böra undvikas och för att utmärka lagens natur av inskränkningar i brottsbalkens
reglering av det straffbara området kunde i inledningsorden i 2 §
uttryckligen användas beteckningen »brott som innefattar missbruk av yttrandefriheten
i radioprogram». Den straffskyldighet som åläggs t. ex. tillsynsman
för gärning som annan begått torde med denna systematik kräva
ett utförligare stadgande än vad förslaget innehåller.

1 §•

Sista stycket upptar bestämmelse om tillämpning av andra rättskällor vid
sidan av den föreslagna lagen. Enligt stadgandet skall i frågor som inte behandlas
i lagen eller i bestämmelse som meddelats med stöd av lagen gälla
vad som föreskrivs i annan författning eller följer av allmänna rättsgrundsatser.
I motiven nämns som exempel på vad stadgandet avser att i fråga om
regressrätt skall tillämpas allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser.

Lagrådet, som återkommer till frågan om regressrätt, hemställer att hänvisningen
till vad som följer av allmänna rättsgrundsatser såsom överflödig
inte medtas och att stadgandet flyttas till lagens slut, där det lämpligen kan
utgöra en särskild paragraf omedelbart före det remitterade förslagets 10 §.

2 §•

Såsom inledningsvis anförts förordar lagrådet att yttrandefrihetsbrott i
radioprogram skall utformas som ett särskilt brott. Godtas detta förslag bör,
såsom tidigare nämnts, vissa ändringar och tillägg göras i förevarande paragraf.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1966

I första stycket bör intas en erinran om att vad där sägs även skall gälla
förverkande av egendom och annan särskild rättsverkan av brott. Vidare bör
i andra stycket göras en direkt hänvisning till gärningsbeskrivningarna i 7
kap. 4 och 5 §§ TF. Slutligen bör, i likhet med vad fallet är i TF (7 kap.
6 §), upptas ett särskilt stadgande om påföljd för brott. Bestämmelsen
härom kan lämpligen införas som ett tredje stycke i förevarande paragraf.
I anslutning härtill torde — med utgångspunkt från att brottsbalkens
bestämmelser om särskild rättsverkan av brott inte skall vara omedelbart
tillämpliga —- böra omnämnas förverkande och annan särskild rättsverkan.

I enlighet med det sagda förordar lagrådet att 2 § erhåller följande lydelse:

»Missbruk av yttrandefriheten i radioprogram medför ansvar och skadeståndsskyldighet
endast när gärningen innefattar yttrandefrihetsbrott. Vad
nu sagts gäller även förverkande av egendom och annan särskild rättsverkan
av brott.

Med yttrandefrihetsbrott i radioprogram avses i denna lag framställning
eller offentliggörande, som jämlikt 7 kap. 4 eller 5 § tryckfrihetsförordningen
skulle ha varit att anse som tryckfrihetsbrott, om gärningen begåtts genom
tryckt skrift. Yttrandefrihetsbrott föreligger endast om programmet
blivit sänt.

Vad i brottsbalken eller annan allmän lag är stadgat angående påföljd för
brott, som avses i 7 kap. 4 och 5 §§ tryckfrihetsförordningen, samt om förverkande
av egendom och om annan särskild rättsverkan av sådant brott
skall även gälla då brottet är att anse som yttrandefrihetsbrott i radioprogram.
»

6 §■

Bestämmelsen i andra stycket innebär att programföretaget är solidariskt
skadeståndsskyldigt jämte den för brottet ansvarige. Enligt förklaring i remissprotokollet
behandlas här inte frågan om programföretaget har regressrätt
mot den som är personligt ansvarig för skadan utan skall denna fråga
avgöras efter allmänna skadeståndsrättsliga regler. Härtill fogas uttalande
att det inte ansetts lämpligt att föregripa en allmän skadeståndsreform genom
att på detta begränsade område införa särskilda regressbestämmelser.

Tills vidare skall alltså tillämpas de allmänna skadeståndsrättsliga regler
som eljest gäller. Till jämförelse kan då nämnas att när flera personer är solidariskt
skadeståndsskyldiga de har att sinsemellan ta del i skadeståndet
efter som det kan vara skäligt (jfr NJA 1937 s. 264). Härvidlag kan den
olika graden av skuld ha grundläggande betydelse men ofta måste uppdelningen
helt enkelt ske efter huvudtalet. Är däremot en av dem skadeståndsskyldig
endast på grund av strikt ansvar har han i allmänhet full regressrätt
mot den vållande, se t. ex. It § i 1916 års bilansvarighetslag.

Vad den nu föreslagna lagstiftningen angår märks att därigenom införs
stadganden om skadeståndsskyldighet för programföretaget. I lagtexten an -

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966

ges företaget inte som ansvarigt för yttrandefrihetsbrott i radioprogram men
denna beteckning används däremot för den som skall ersätta skadan tillsammans
med företaget. Enligt lagrådets uppfattning ligger jämförelsen
med strikt ansvar nära till hands. Att så gäller beträffande de i 1 § omnämnda
direktsändningarna och sådana direktsändningar som avses i 4 § andra
stycket synes vara att antaga. Den direkt brottslige är ju då vanligen en
person utan anknytning till företaget.

En avvägning av regressrätten kan erbjuda svårlösta problem. Emellertid
avses såsom nämnts att regressreglerna skall omarbetas i ett större sammanhang.
Lagrådet anser sig därför kunna avstå från hemställan att närmare
reglering av regressrätten redan nu företas.

8 §•

Såväl med den lagtekniska utformning som förslaget har som med den av
lagrådet förordade kommer de i brottsbalken givna bestämmelserna om förverkande
och annan särskild rättsverkan av brott att bli tillämpliga på brott
som innebär missbruk av yttrandefriheten i radioprogram.

Fråga om att meddela förordnande om sådan särskild rättsverkan kan
uppkomma även om påföljd inte längre kan ådömas. Även i detta fall torde
målet böra handläggas i den ordning som anges i förevarande paragraf. Det
synes emellertid tveksamt om stadgandets lydelse lämnar utrymme härför.
I det sammanhanget kan hänvisas till att i 12 kap. 1 § TF särskilt anges att
mål rörande konfiskation av tryckt skrift utan samband med åtal är att anse
som tryckfrihetsmål. Det remitterade förslaget bör därför enligt lagrådets
mening förtydligas i denna del, förslagsvis så att i stadgandet anges att
det avser mål om ansvar eller skadestånd eller annan rättsverkan.

Skadeståndsyrkande mot programföretaget kan bli framställt i samma
mål som anhängiggörs mot den för brottet ansvarige men det kan också göras
till föremål för särskild rättegång. Genom hänvisningen till 12 kap. TF
blir 14 § i kapitlet tillämplig. Har ansvarsyrkande framställts mot den
ansvarige och brottsligheten konstaterats genom juryprövning får således i
ett därefter följande mål mot programföretaget någon ny juryprövning inte
ske och företaget är förhindrat att bestrida brottslighet oaktat det inte var
part eller hade intervenerat i målet mot den ansvarige. Men om målet mot
denne inte avsåg ansvar utan endast skadestånd får däremot juryprövning
ske i båda målen; företaget kan alltså då bestrida brottslighet. Skillnaden
mellan de båda fallen synes knappast motiverad. Motsvarande gäller ju emellertid
enligt TF och härtill kommer att det står företaget fritt att intervenera
i mål om ansvar gentemot den för brottet ansvarige. Lagrådet anser sig
därför kunna, efter erinran om lagstiftningens innebörd på denna punkt,
avstå från hemställan om någon ändring i förslaget.

Kungl. Muj.ts proposition nr 156 år 1966

Övergångsbestämmelserna

Lagen föreslås skola träda i kraft den 1 juli 1967. Några särskilda övergångsbestämmelser
har inte upptagits i förslaget. I princip blir lagen tilllämplig
i fråga om alla sändningar som äger rum efter ikraftträdandet. En
övergång till den föreslagna ansvarsordningen kan emellertid i vissa fall ge
upphov till övergångsproblem av speciell art. I 1962 års betänkande har utredningsmannen
anfört en del exempel. Även andra situationer kan tänkas
uppkomma. Lagrådet har övervägt huruvida en uttrycklig reglering är påkallad.
Med hänsyn till att frågan måste bedömas ha mycket ringa praktisk
betydelse har lagrådet dock stannat för att icke framlägga förslag till bestämmelser
i detta hänseende. Skulle i något fall övergångsproblem av här
åsyftat slag komma att aktualiseras torde dessa få avgöras med ledning av
allmänna regler för verkan av ny straffrättslig och processrättslig lagstiftning.

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1966

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
11 november 1966.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lange, Kling,

Edenman, Johansson, Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric

Nilsson, Lundkvist, Gustafsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 10 november
1966 avgivna utlåtande över det den 28 oktober 1966 till lagrådet remitterade
förslaget till radioansvarighetslag.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Lagrådet har godtagit de sakliga lösningarna i det remitterade förslaget.
Däremot har lagrådet anfört vissa erinringar mot förslagets tekniska utformning
samt förordat redaktionella jämkningar på ett par punkter.

I TF utesluts tillämpning av allmänna regler genom bestämmelsen i 1
kap. 3 § att man inte får tilltala eller döma någon till ansvar eller ersättningsskyldighet
eller konfiskera skrift eller lägga skrift under beslag på
grund av missbruk av tryckfriheten eller medverkan däri i annan ordning
eller i annat fall än TF föreskriver. Därigenom skapas underlag för förordningens
särskilda bestämmelser i straff-, skadestånds- och handläggningsfrågor.
I dessa bestämmelser hänvisas emellertid ibland i sin tur tillbaka
till allmänna regler. Denna systematik är, som lagrådet framhållit,
betingad av historiska skäl och av förordningens karaktär av grundlag.

Det till lagrådet remitterade förslaget till radioansvarighetslag utgår
från att allmän lag, främst brottsbalken, skall gälla även vid missbruk av
yttrandefriheten i radioprogram i den mån lagen inte innehåller uttryckliga
bestämmelser om avvikelser härifrån. Denna systematik, som i förslaget
följts med full konsekvens, framgår tydligt av 1 § tredje stycket i förslaget.
Den är enligt min mening att föredra framför en uppläggning som
lagtekniskt ansluter närmare till TF.

Lagrådet har föreslagit, att yttrandefrihetsbrott i radioprogram skall
konstrueras som ett självständigt brott. Sålunda bör t. ex. en tillsynsman
som är ansvarig för ärekränkning i ett radioprogram enligt lagrådet dömas
för yttrandefrihetsbrott och inte för ärekränkning men med tillämpning
dock av den i brottsbalken för ärekränkning föreskrivna påföljden. Det kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1966

vara tveksamt om det finns någonting att vinna från kriminalpolitiska
eller andra synpunkter med en sådan ändring. Den från kriminalpolitisk
synpunkt väsentliga frågan är om man anser sig kunna godta att gärningsmannens
ansvar ersätts med ett ansvar för en tillsynsman, som eventuellt
inte ens känt till att det brottsliga yttrandet fällts. Frågan om brottsrubriceringen
är vid sidan härav av underordnad betydelse. Jag vill emellertid
inte motsätta mig den av lagrådet på denna punkt förordade ändringen i
förslaget.

I det remitterade förslaget saknas regler om konfiskation motsvarande
dem som finns i TF. I princip blir, såsom lagrådet konstaterat, brottsbalkens
bestämmelser om förverkande tillämpliga vid yttrandefrihetsbrott i
radioprogram. Förverkandefrågor måste bedömas ha mycket ringa praktisk
betydelse på detta område, men jag finner inte anledning att motsätta
mig de bestämmelser om förverkande som lagrådet föreslagit i anslutning
till 2 och 8 §§. Det bör då också göras en jämkning av bestämmelsen i 7 §
tredje stycket. Däremot kan jag inte biträda förslaget att flytta den i 1 §
tredje stycket upptagna bestämmelsen om tillämpning av allmän lag till
lagens slut. Det måste nämligen anses vara av värde att lagens tekniska uppläggning
kommer till uttryck redan i en inledande paragraf.

Utöver vad som följer av det anförda bör göras även vissa redaktionella
ändringar i förslaget.

Föredraganden hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår
riksdagen att anta det sålunda jämkade förslaget till radioansvarighetslag.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

MARCUS BOKTR. STHLM 1966 660559