Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1963 (Proposition 1963:156)

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1963

Nr 156

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i rättegångsbalken m. m.; given Stockholms
slott den 5 april 1963.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i rättegångsbalken; samt

2) lag om ändrad lydelse av 42 och 63 §§ militära rättegångslagen den
30 juni 1948 (nr 472).

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås olika ändringar i rättegångsbalken. Främst med
hänsyn till utvecklingen mot fem dagars arbetsvecka förordas en viss utvidgning
av möjligheterna att göra avbrott i huvudförhandling. Enligt förslaget
införes vidare en övre åldersgräns om 70 år för valbarhet till nämndeman;
dessutom upphäves villkoret att den som är omhändertagen av fattigvården
för varaktig försörjning ej är valbar till nämndeman. Reglerna om
advokatväsendet föreslås ändrade bland annat så, att den disciplinära
bestraffningsrätt, som nu tillkommer advokatsamfundets styrelse, skall
genom föreskrift i samfundets stadgar kunna överflyttas på annat organ
inom samfundet. Därjämte öppnas enligt propositionen möjlighet för
underrätt att förordna stämningsman för längre tid än ett år, med skyldighet
dock för rätten att årligen pröva förordnandets bestånd. Slutligen förordas
att part vid fullföljd av talan skall i den högre instansen lämna en
mera fullständig bevisuppgift än som för närvarande krävs enligt rättegångsbalkens
bestämmelser.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 156

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1963

Enligt föreslagen ändring i militära rättegångslagen skall person, som
ålagts disciplinstraff eller ersättningsskyldighet, i förekommande fall upplysas
om att auditören icke biträtt beslutet.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1963.

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1963

Förslag

till

Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 1 kap. 15 §, 3 kap. 2 §, 4 kap. 6 och 8 §§, 8 kap.
4, 6, 7 och 8 §§, 33 kap. 24 §, 50 kap. 4 och 9 §§, 51 kap. 4 och 9 §§, 52 kap.
3 och 8 §§, 55 kap. 4 och 9 §§ samt 56 kap. 4, 9 och 14 §§ rättegångsbalken1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 KAP.

Till huvudförhandling må ej utan
synnerliga skäl å samma dag utsättas
flera mål, än att de kunna beräknas
bliva slutförda under en tid av sex
timmar. Hinna ej alla sålunda utsatta
mål behandlas under dagen eller
kräver ett måls handläggning mera
än en dag, skall sammanträdet pågå
under erforderligt antal helgfria dagar
i följd. Kan handläggningen av
visst mål beräknas taga i anspråk
mera än två dagar må, om det kan
ske utan olägenhet, avbrott i handläggningen,
så länge sammanträdet
pågår, äga rum under högst två söckendagar
i veckan eller, om särskilda
skäl föranleda därtill, högst tre söckendagar
i veckan.

Om den---

§•

Till huvudförhandling må ej utan
synnerliga skäl å samma dag utsättas
flera mål, än att de kunna beräknas
bliva slutförda under en tid av
sex timmar. Hinner huvudförhandling
icke slutföras samma dag som
den påbörjats, skall sammanträdet
pågå under erforderligt antal helgfria
dagar i följd; om det kan ske utan
olägenhet, må dock avbrott i handläggningen,
så länge sammanträdet
pågår, äga rum under högst två söckendagar
i veckan eller, om särskilda
skäl föranleda därtill, högst tre söckendagar
i veckan.

--förordnar Konungen.

3 KAP.

2 §•

Högsta domstolen —--------från hovrätt.

Att i högsta domstolen talan i visst Att i högsta domstolen talan i visst
fall må föras mot beslut av advokat- fall må föras mot beslut av advokatsamfundets
styrelse, stadgas i 8 kap. samfundets styrelse eller annat sam8
§. fundets organ, stadgas i 8 kap. 8 §.

1 Senaste lydelse, se beträffande 1 kap. 15 § SFS 1956: 587 och beträffande 4 kap. 6 § SFS
1954: 234.

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1963

(Nuvarande lydelse)

4 KAP.

(Föreslagen lydelse)

Valbar till nämndeman är man eller
kvinna, som inom kommunen äger
rösträtt vid val av fullmäktige och
där har sitt hemvist samt fyllt tjugufem
år, dock ej den som är i konkurstillstånd
eller av allmänna fattigvården
omhändertagen för varaktig försörjning.
Lagfaren domare, befattningshavare
vid domstol, åklagare,
polisman eller advokat eller den som
eljest har till yrke att föra andras talan
inför rätta må ej vara nämndeman.

Ej må-----------

§•

Valbar till nämndeman är man eller
kvinna, som inom kommunen äger
rösträtt vid val av fullmäktige och där
har sitt hemvist samt fyllt tjugufem
men ej sjuttio år, dock ej den som är
i konkurstillstånd. Lagfaren domare,
befattningshavare vid domstol, åklagare,
polisman eller advokat eller den
som eljest har till yrke att föra andras
talan inför rätta må ej vara
nämndeman.

---— —- sex år.

§•

Nämndeman väljes för sex år, dock
äge han avgå efter två år. Visar
nämndeman giltigt hinder, må rätten
även tidigare entlediga honom. Nämndeman,
som fyllt sextio år, äge ock
avgå ur nämnden. Upphör nämndeman
att vara valbar, vare uppdraget
förfallet; dock må den som uppnått
sjuttio års ålder utan hinder därav
tjänstgöra vid fortsatt behandling av
mål, i vars handläggning han förut
deltagit.

8 KAP.

Vid utövande-------

Verksamhet som advokat må icke
bedrivas under form av aktiebolag
eller i bolag med annan än advokat,
med mindre advokatsamfundets styrelse
medgiver undantag.

Det åligger--------

§•

-------god advokatsed.

Verksamhet som advokat må icke
bedrivas under form av aktiebolag.
Ej heller må sådan verksamhet bedrivas
i bolag med annan än advokat,
med mindre advokatsamfundets
styrelse medgiver undantag.

—---—--honom tillhör.

Tillsyn över — —■ —-----

Justitiekanslern äge att hos styrelsen
påkalla åtgärd mot advokat, som
åsidosätter sin plikt eller ej längre är
behörig att vara advokat.

§•

denna tillsyn.

Justitiekanslern äge att hos styrelsen
eller, i den mån så bestämts i
stadgarna, hos annat samfundets organ
påkalla åtgärd mot advokat, som
åsidosätter sin plikt eller ej längre är
behörig att vara advokat.

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1963

(Nuvarande lydelse)

Advokat, som i sin verksamhet
nppsåtligen gör orätt eller som eljest
förfar oredligt, skall av advokatsamfundets
styrelse uteslutas ur samfundet.
Äro omständigheterna mildrande,
äge styrelsen i stället tilldela honom
varning.

Åsidosätter eljest advokat de plikter,
som åvila honom som advokat,
äge styrelsen meddela honom varning
eller erinran. Äro omständigheterna
synnerligen försvårande, må styrelsen
utesluta honom ur samfundet.

Upphör advokat att vara svensk
medborgare eller flyttar han ur riket
eller inträder beträffande advokat sådan
omständighet, att han enligt 2 §
andra eller tredje stycket icke må antagas
till ledamot av samfundet, vare
han skyldig att genast utträda; gör
han det ej, förordne styrelsen om
hans uteslutning.

Styrelsen äge förordna, att beslut,
varigenom någon uteslutits ur samfundet,
genast skall gå i verkställighet.

Har advokatsamfundets styrelse avslagit
någons ansökan om inträde i
samfundet eller uteslutit någon därur,
må han föra talan mot beslutet.
Mot styrelsens beslut i fråga, som avses
i 7 §, må talan föras av justitiekanslern.

Talan skall----------

(Föreslagen lydelse)

Advokat, som i sin verksamhet
uppsåtligen gör orätt eller som eljest
förfar oredligt, skall uteslutas ur advokatsamfundet.
Äro omständigheterna
mildrande, må i stället varning
tilldelas honom.

Åsidosätter eljest advokat de plikter,
som åvila honom som advokat,
må varning eller erinran meddelas
honom. Äro omständigheterna synnerligen
försvårande, må han uteslutas
ur samfundet.

Fråga om uteslutning som nu sagts,
varning eller erinran prövas av samfundets
styrelse eller, i den mån så
bestämts i stadgarna, av annat samfundets
organ.

Upphör advokat att vara svensk
medborgare eller inträder beträffande
honom sådan omständighet, att
han enligt 2 § andra eller tredje stycket
icke må antagas till ledamot av
samfundet, vare han skyldig att genast
utträda; gör han det ej, förordne
styrelsen om hans uteslutning.
Samma lag vare, om advokat flyttar
ur riket och styrelsen ej medgiver, att
han må kvarstå såsom ledamot av
samfundet.

I beslut, varigenom någon uteslutits
ur samfundet, må förordnas, att
beslutet genast skall gå i verkställighet.

§•

Har inträde i advokatsamfundet
vägrats någon eller har någon uteslutits
därur, må han föra talan mot
beslutet. Då det organ inom samfundet,
som äger vidtaga åtgärd enligt
7 §, meddelat beslut i fråga som där
avses, må talan mot beslutet föras av
justitiekanslern.

- ---• ------högsta domstolen.

33 KAP.

24 §.

Underrätt förordne erforderligt an- Underrätt förordne erforderligt antal
stämningsmän att, då de därför tal stämningsmän att, då de därför
anlitas, verkställa delgivning. För- anlitas, verkställa delgivning. För -

Kungl. Mcij. ts proposition nr 156 år 1963

(Nuvarande lydelse)

ordnande meddelas för visst kalenderår
eller del därav och må, om skäl
äro därtill, av rätten återkallas.
Stämningsman skall, då han första
gången förordnas, inför rätten avlägga
ed, att han redligt och utan
försumlighet skall uträtta de delgivningsärenden,
som anförtros honom.
Fjärdingsman vare ntan särskilt förordnande
stämningsman.

Förteckning å--------

(Föreslagen lydelse)

ordnande meddelas för viss tid eller
tills vidare och må, om skäl äro därtill,
av rätten återkallas. Rätten skall
årligen pröva förordnandets bestånd.
Stämningsman skall, då han första
gången förordnas, inför rätten avlägga
ed, att han redligt och utan försumlighet
skall uträtta de delgivningsärenden,
som anförtros honom.
Fjärdingsman vare utan särskilt förordnande
stämningsman.
-------rättens kansli.

50 KAP.

I vadeinlagan-------

Vill käranden åberopa bevis, som
ej tidigare förebragts, skall han i
vadeinlagan uppgiva beviset och vad
han vill styrka därmed. Skriftligt bevis
skall i huvudskrift eller styrkt
avskrift fogas vid vadeinlagan. Vill
käranden eljest, att vittne eller sakkunnig
eller part under sanningsförsäkran
skall höras inför rätten
eller syn å stället skall hållas, skall
han angiva det i vadeinlagan jämte
skälen därtill. I vadeinlagan skall käranden
ock angiva, om han vill, att
motparten skall infinna sig personligen
vid huvudförhandling i hovrätten.

Vadeinlagan skall------

Genmälet skall--------

Vill svaranden åberopa bevis, som
ej tidigare förebragts, skall han i
genmälet uppgiva beviset och vad
hav vill styrka därmed. Skriftligt bevis
skall i huvudskrift eller styrkt
avskrift fogas vid genmälet. Vill svaranden
eljest, att vittne eller sakkunnig
eller part under sanningsförsäkran
skall höras inför rätten eller
syn å stället skall hållas, skall
han angiva det i genmälet jämte skälen
därtill. I genmälet skall svaranden
ock angiva, om han vill, att motparten
skall infinna sig personligen
vid huvudförhandling i hovrätten.

Genmälet skall---------—— —

§•

— käranden yrkar.

Käranden skall i vadeinlagan uppgiva
de bevis han vill åberopa och
vad han vill styrka med varje särskilt
bevis. Skriftligt bevis, som ej tidigare
förebragts, skall i huvudskrift
eller styrkt avskrift fogas vid vadeinlagan.
Vill käranden, att förnyat
förhör med vittne eller sakkunnig eller
part under sanningsförsäkran
skall äga rum eller förnyad syn å
stället skall hållas, skall han angiva
det i vadeinlagan jämte skälen därtill.
I vadeinlagan skall käranden
ock angiva, om han vill, att motparten
skall infinna sig personligen vid
huvudförhandling i hovrätten.
---------hans ombud.

------------vill anföra.

Svaranden skall i genmälet uppgiva
de bevis han vill åberopa och vad
han vill styrka med varje särskilt bevis.
Skriftligt bevis, som ej tidigare
förebragts, skall i huvudskrift eller
styrkt avskrift fogas vid genmälet.
Vill svaranden, att förnyat förhör
med vittne eller sakkunnig eller part
under sanningsförsäkran skall äga
rum eller förnyad syn å stället skall
hållas, skall han angiva det i genmälet
jämte skälen därtill. I genmälet
skall svaranden ock angiva, om han
vill, att motparten skall infinna sig
personligen vid huvudförhandling i
hovrätten.

-----—--hans ombud.

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1963
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

51 KAP.

I vadeinlaga!!-------------

Vill käranden åberopa bevis, som
ej tidigare förebragts, skall han i vadeintagan
uppgiva beviset och vad
han vill styrka därmed. Skriftligt bevis
skall i huvudskrift eller styrkt avskrift
fogas vid vadeinlagan. Vill käranden
eljest, att vittne eller sakkunnig
skall höras inför rätten eller
syn å stället skall hållas, skall han
angiva det i vadeinlagan jämte skälen
därtill. I vadeinlagan skall käranden
ock angiva, om han vill, att målsägande
eller den tilltalade skall infinna
sig personligen vid huvudförhandling
i hovrätten.

Är den-----------

Vadeinlagan skall--------

Genmälet skall--------

Vill svaranden åberopa bevis, som
ej tidigare förebragts, skall han i genmälet
uppgiva beviset och vad han
vill styrka därmed. Skriftligt bevis
skall i huvudskrift eller styrkt avskrift
fogas vid genmälet. Vill svaranden
eljest, att vittne eller sakkunnig
skall höras inför rätten eller syn å
stället skall hållas, skall han angiva
det i genmälet jämte skälen därtill.
I genmälet skall svaranden ock angiva,
om han vill, att målsägande eller
den tilltalade skall infinna sig personligen
vid huvudförhandling i hovrätten.

Genmälet skall----------

— --------käranden yrkar.

Käranden skall i vadeinlagan uppgiva
de bevis han vill åberopa och vad
han vill styrka med varje särskilt bevis.
Skriftligt bevis, som ej tidigare
förebragts, skall i huvudskrift eller
styrkt avskrift fogas vid vadeinlagan.
Vill käranden, att förnyat förhör med
vittne eller sakkunnig skall äga rum
eller förnyad syn å stället skall hållas,
skall han angiva det i vadeinlagan
jämte skälen därtill. I vadeinlagan
skall käranden ock angiva, om
han vill, att målsägande eller den tilltalade
skall infinna sig personligen
vid huvudförhandling i hovrätten.

_____— — ---det angivas.

- -----— — hans ombud.

----—------vill anföra.

Svaranden skall i genmälet uppgiva
de bevis han vill åberopa och vad
han vill styrka med varje särskilt bevis.
Skriftligt bevis, som ej tidigare
förebragts, skall i huvudskrift eller
styrkt avskrift fogas vid genmälet.
Vill svaranden, att förnyat förhör
med vittne eller sakkunnig skall äga
rum eller förnyad syn å stället skall
hållas, skall han angiva det i genmälet
jämte skälen därtill. I genmälet
skall svaranden ock angiva, om han
vill, att målsägande eller den tilltalade
skall infinna sig personligen vid
huvudförhandling i hovrätten.
--------hans försvarare.

52 KAP.
3 §•

I besvärsinlagan — ------

Vill klaganden åberopa bevis, som
ej tidigare förebragts, skall han i besvärsinlagan
uppgiva beviset och vad
han vill styrka därmed. Skriftligt bevis
skall i huvudskrift eller styrkt avskrift
fogas vid besvärsinlagan.

Besvärsinlagan skall----_ —

— klaganden yrkar.

Klaganden skall i besvärsinlagan
uppgiva de bevis han vill åberopa och
nåd han vill styrka med varje särskilt
bevis. Skriftligt bevis, som ej tidigare
förebragts, skall i huvudskrift eller
styrkt avskrift fogas vid besvärsinlagan.

--—-----hans ombud.

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1963
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Förklaringen skall-------

Vill förklaranden åberopa bevis,
som ej tidigare förebragts, skall hav
i förklaringen uppgiva beviset och
vad han vill styrka därmed. Skriftligt
bevis skall i huvudskrift eller styrkt
avskrift fogas vid förklaringen.

Förklaringen skall------

--------vill anföra.

Förklaranden skall i förklaringen
uppgiva de bevis han vill åberopa och
vad han vill styrka med varje särskilt
bevis. Skriftligt bevis, som ej tidigare
förebragts, skall i huvudskrift eller
styrkt avskrift fogas vid förklaringen.

------- hans försvarare.

55 KAP.

4 §•

I revisionsinlagan------

Anser käranden---------—

Vill käranden åberopa bevis, som
ej tidigare förebragts, skall han i revisionsinlagan
uppgiva beviset och
vad han vill styrka därmed. I tvistemål
skall käranden uppgiva anledningen
till att beviset ej tidigare förebragts.
Åberopar käranden skriftligt
bevis skall det i huvudskrift eller
styrkt avskrift fogas vid revisionsinlagan.
I revision sinlagan skall käranden
ock angiva, om han vill, att
motparten eller i brottmål målsägande
eller den tilltalade skall infinna
sig personligen vid huvudförhandling
i högsta domstolen.

År i-----------

Revisionsinlagan skall-----

-------käranden yrkar.

— —-------stöd därför.

Käranden skall i revisionsinlagan
uppgiva de bevis han vill åberopa och
vad han vill styrka med varje särskilt
bevis. I tvistemål skall käranden,
om beviset ej tidigare förebragts,
uppgiva anledningen härtill. Åberopar
käranden skriftligt bevis, som ej
tidigare förebragts, skall det i huvudskrift
eller styrkt avskrift fogas vid
revisionsinlagan. I revisionsinlagan
skall käranden ock angiva, om han
vill, att motparten eller i brottmål
målsägande eller den tilltalade skall
infinna sig personligen vid huvudförhandling
i högsta domstolen.

--------- det angivas.

---------hans ombud.

Genmälet skall-------

Vill svaranden åberopa bevis, som
ej tidigare förebragts, skall han i
genmälet uppgiva beviset och vad han
vill styrka därmed. I tvistemål skall
svaranden uppgiva anledningen till
att beviset ej tidigare förebragts.
Åberopar svaranden skriftligt bevis,
skall det i huvudskrift eller styrkt
avskrift fogas vid genmälet. I genmälet
skall svaranden ock angiva,
om han vill, att motparten eller i
brottmål målsägande eller den tilltalade
skall infinna sig personligen vid

§•

---------vill anföra.

Svaranden skall i genmälet uppgiva
de bevis han vill åberopa och vad
han vill styrka med varje särskilt bevis.
I tvistemål skall svaranden, om
beviset ej tidigare förebragts, uppgiva
anledningen härtill. Åberopar
svaranden skriftligt bevis, som ej tidigare
förebragts, skall det i huvudskrift
eller styrkt avskrift fogas vid
genmälet. I genmälet skall svaranden
ock angiva, om han vill, att motparten
eller i brottmål målsägande
eller den tilltalade skall infinna sig

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1963

(Nuvarande lydelse)

huvudförhandling i högsta domstolen.

Genmälet skall-------

(Föreslagen lydelse)

personligen vid huvudförhandling i
högsta domstolen.

-------— hans försvarare.

56 KAP.

4 §.

I besvärsinlagan ---------------klaganden yrkar.

Anser klaganden---------------stöd därför.

Vilt klaganden åberopa bevis, som Klaganden skall i besvärsinlagan
ej tidigare förebragts, skall han i be- uppgiva de bevis han vill åberopa
svärsinlagan uppgiva beviset och vad och vad han vill styrka med varje sårhan
vill styrka därmed. Skriftligt be- skilt bevis. Skriftligt bevis, som ej

vis skall i huvudskrift eller styrkt av- tidigare förebragts, skall i huvudskrift
fogas vid besvärsinlagan. skrift eller styrkt avskrift fogas vid

besvärsinlagan.

Besvärsinlagan skall--------------hans ombud.

Förklaringen skall------

Vill förklaranden åberopa bevis,
som ej tidigare förebragts, skall han
i förklaringen uppgiva beviset och
vad han vill styrka därmed. Skriftligt
bevis skall i huvudskrift eller
styrkt avskrift fogas vid förklaringen.

Förklaringen skall-----

§■

—--------vill anföra.

Förklaranden skall i förklaringen
uppgiva de bevis han vill åberopa och
vad han vill styrka med varje särskilt
bevis. Skriftligt bevis, som ej
tidigare förebragts, skall i huvudskrift
eller styrkt avskrift fogas vid
förklaringen.

--------hans försvarare.

14 §.

Vad i detta kapitel är stadgat äge
motsvarande tillämpning i fråga om
besvär mot beslut av advokatsamfundets
styrelse; i dylikt mål gälle dock
följande avvikelser:

1. Den som

2. Om ej

3. Tillfälle skall lämnas styrelsen
att inkomma med skriftlig förklaring
och att, då part höres muntligen, därvid
yttra sig.

Vad i detta kapitel är stadgat äge
motsvarande tillämpning i fråga om
besvär, som avses i 8 kap. 8 §; i dylikt
mål gälle dock följande avvikelser: ej

tillämpning,
högsta domstolen.

3. Tillfälle skall lämnas det organ
inom advokatsamfundet, som meddelat
beslutet, att inkomma med
skriftlig förklaring och att, då part
höres muntligen, därvid yttra sig.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1963.

Utan hinder av vad som stadgas i å kap. 8 § äger den som vid lagens
ikraftträdandet är vald till nämndeman att även efter fyllda sjuttio år fullgöra
uppdraget till valperiodens slut.

Föres talan mot dom eller beslut, som meddelats före lagens ikraftträdande,
skall vad i äldre lag är stadgat om skyldighet för parterna att lämna
bevisuppgift i den högre rätten fortfarande äga tillämpning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1963

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 42 och 63 §§ militära rättegångslagen den 30 juni

1948 (nr 472)

Härigenom förordnas, att 42 och 63 §§ militära rättegångslagen den 30
juni 1948 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Beslut i disciplinmål varigenom
disciplinstraff, förverkandepåföljd eller
ersättningsskyldighet ålagts skall
ofördröj ligen skriftligen delgivas den
mot vilken beslutet riktar sig. Beslutet
skall innehålla underrättelse om
vad denne har att iakttaga om han
vill klaga över beslutet.

Om protokoll i ersättningsmål äger
vad i 41 § stadgas motsvarande tilllämpning.
Beslut varigenom ersättningsskyldighet
ålagts skall skriftligen
delgivas den ersättningsskyldige.
Beslutet skall innehålla underrättelse
om vad denne har att iakttaga om
han vill klaga över beslutet.

Beslut i disciplinmål varigenom
disciplinstraff, förverkandepåföljd eller
ersättningsskyldighet ålagts jämte,
där auditören avgivit yttrande
och ej biträtt beslutet, besked härom
skall ofördröj ligen skriftligen
delgivas den mot vilken beslutet riktar
sig. Beslutet skall innehålla underrättelse
om vad denne har att iakttaga
om han vill klaga över beslutet.

§•

Om protokoll i ersättningsmål äger
vad i 41 § stadgas motsvarande tilllämpning.
Beslut varigenom ersättningsskyldighet
ålagts jämte, där
auditören ej biträtt beslutet, besked
härom skall skriftligen delgivas den
ersättningsskyldige. Beslutet skall innehålla
underrättelse om vad denne
har att iakttaga om han vill klaga
över beslutet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1963.

Kungl. Maj. ts proposition nr i 56 år 1963

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 8 mars 1963.

Närvarande:

Statsråden Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,

Skoglund, Edenman, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist, Aspling.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om vissa ändringar i
rättegångsbalken m. m. samt anför därvid följande.

På senare tid har olika frågor om ändringar i rättegångsbalken och närliggande
författningar blivit aktuella. Utvecklingen mot femdagarsvecka har
sålunda givit anledning att överse rättegångsbalkens regler om avbrott i huvudförhandling.
Vidare har frågan om en övre åldersgräns för valbarhet till
nämndeman i allmän underrätt upptagits till behandling i stadsdomstolsutredningens
år 1961 avgivna betänkande och även motionsledes aktualiserats
vid 1962 års riksdag. Därjämte har Sveriges advokatsamfund i framställning
den 29 augusti 1962 väckt fråga om ändring av bl. a. rättegångsbalkens regler
om advokater. I skrivelse den 15 januari 1962 har rådmannen W. von
Schéele i Stockholm ifrågasatt viss ändring av rättegångsbalkens bestämmelser
om förordnande av stämningsmän. Rättegångskommittén har i en den
6 juni 1961 dagtecknad promemoria — i anslutning till behandlingen av spörsmålet
om protokollföring av utsagor — framlagt vissa förslag till ändring
av rättegångsbalkens regler om bevisuppgift i fullföljdsinlaga till överrätt.
Slutligen har riksdagens militieombudsman i skrivelse den 10 december 1960
väckt fråga om vissa ändringar i militära rättegångslagen.

Jag anhåller nu att få upptaga dessa frågor till behandling. I.

I. Avbrott i huvudförhandling m. m.

Inom justitiedepartementet har upprättats en den 20 oktober 1962 dagtecknad
promemoria (stencilerad) med förslag till lag om ändrad lydelse av
1 kap. 15 § rättegångsbalken, över promemorian har efter remiss yttranden
avgivits av riksåklagarämbetet, Göta hovrätt, hovrätten för Västra Sverige,
hovrätten för övre Norrland, Stockholms rådhusrätt, rådhusrätten i Malmö,
Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare,
Föreningen Sveriges landsfogdar, Föreningen Sveriges stadsfiskaler, För -

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1963

eningen Sveriges landsfiskaler och Sveriges advokatsamfund. Riksåklagarämbetet
har överlämnat yttranden från statsåklagarna i Stockholm, Göteborg
och Malmö.

Gällande bestämmelser m. m.

I 1 kap. 15 § första stycket rättegångsbalken stadgas att underrätt ej må
utan synnerliga skäl till huvudförhandling på samma dag utsätta flera mål,
än att de kan beräknas bli slutförda under en tid av sex timmar. Hinner ej
alla sålunda utsatta mål behandlas under dagen eller kräver ett måls handläggning
mera än en dag, skall sammanträdet pågå under erforderligt antal
helgfria dagar i följd. Kan handläggningen av visst mål beräknas taga i anspråk
mera än två dagar, må, om det kan ske utan olägenhet, avbrott i handläggningen,
så länge sammanträdet pågår, äga rum under högst två söckendagar
i veckan eller, om särskilda skäl föranleder därtill, högst tre söckendagar
i veckan.

Reglerna i 1 kap. 15 § första stycket blir genom hänvisningar i 50 kap.
15 §, 51 kap. 15 § och 55 kap. 15 § tillämpliga även på förfarandet i hovrätt
och högsta domstolen.

Närmare stadganden om huvudförhandling i underrätt har givits i 43
kap. såvitt avser tvistemål och i 46 kap. beträffande mål, vari allmänt åtal
föres. Rörande övriga brottmål ges bestämmelser i 47 kap., väsentligen genom
hänvisningar till 46 kap. Enligt 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 § (jfr 47
kap. 24 §) skall huvudförhandling i såväl tvistemål som brottmål, utan annat
avbrott än som må föranledas av bestämmelserna i 1 kap. 15 § första
stycket, såvitt möjligt fortgå i ett sammanhang till dess målet är färdigt till
avgörande. Påbörjad huvudförhandling får uppskjutas — d. v. s. uppskov
får meddelas — endast under vissa i första styckena av 43 kap. 11 § och av
46 kap. 11 § särskilt angivna förutsättningar. Om huvudförhandlingen uppskjutes,
skall den återupptagas så snart det lämpligen kan ske. Har uppskov
meddelats, kan den vidare handläggningen bli antingen en fortsatt huvudförhandling
eller en ny huvudförhandling. Härom stadgas närmare i andra
styckena av sistnämnda båda paragrafer. Skillnaden mellan fortsatt och ny
huvudförhandling framgår av 43 kap. 13 § och 46 kap. 13 §.

Bestämmelserna i 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 § är, såvitt här är i fråga,
tillämpliga jämväl på huvudförhandling i hovrätt och högsta domstolen (se
50 kap. 15 §, 51 kap. 15 § och 55 kap. 15 §).

I departementspromemorian lämnas en redogörelse för tidigare reformkrav
rörande reglerna om avbrott i huvudförhandling. Av denna redogörelse
må här endast återges följande. Vid 1962 års vårriksdag framlades
en proposition (nr 63), vari lördagarna under april och maj föreslogs bli •—
i likhet med lördagarna under juni, juli, augusti och september — jämställda
med s. k. bankfridagar. Därefter väcktes vid samma riksdag två likalydande
motioner (I: 562 och II: 676) med hemställan att riksdagen med an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1963

ledning av propositionen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, att riksdagen snarast
måtte föreläggas förslag till sådan ändring av 1 kap. 15 § att huvudförhandling
vid allmän underrätt icke behövde hållas på lördag. I motionerna
framhölls hl. a. angelägenheten av att bestämmelserna i 1 kap. 15 § anpassades
till lagstiftningen om sommarlördagars likställande med bankfridagar.
Vidare anfördes:

Om det icke anses lämpligt, att ordet »helgfria» gives sådan innebörd, att
de s. k. bankfridagarna undantagas, kan frågan såsom i propositionen antytts
lösas genom att möjligheten till avbrott i huvudförhandling utsträckes
till alla huvudförhandlingar, som sträcka sig över mer än en dag. För en sådan
lösning tala även andra skäl av praktisk art. Särskilt då en huvudförhandling
oförutsett förlänges kan det många gånger vara svårt att samla alla
medverkande till just nästa dag, och även lokalsvårigheter kunna förekomma.
En något större rörelsefrihet för domstolarna är därför önskvärd.

Första lagutskottet förklarade i utlåtande nr 16 att utskottet anslöt sig
till uppfattningen, att olika skäl talade för en ändring av reglerna i 1 kap.
15 § i överensstämmelse med motionernas syfte. Problemet kunde enligt utskottet
dock kräva viss utredning. Någon ändring borde därför icke genomföras
i det då förevarande sammanhanget. Utskottet hänvisade också till att
frågan var under behandling i justitiedepartementet. På grund härav ansåg
utskottet något initiativ i frågan icke böra tagas från riksdagens sida. Utskottet
hemställde således att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Riksdagen godkände utskottets utlåtande (Rskr nr 111).

Det skall tilläggas att efter lagstiftning, som trätt i kraft den 1 april 1962,
lördagarna under månaderna april—september är likställda med bankfridagar
(SFS 1962: 53—56).

Departementspromemorian

I promemorian anföres att — såsom framgår av 1 kap. 15 §, jämfört med

50 kap. 15 §, 51 kap. 15 § och 55 kap. 15 § rättegångsbalken--domstol icke

får utan synnerliga skäl till huvudförhandling på en och samma dag utsätta
flera mål än att de kan beräknas bli slutförda under en tid av sex timmar.
Svårigheterna att i förväg beräkna den erforderliga handläggningstiden
gör emellertid, att det ibland inträffar, att något eller några av de till viss
dag utsatta målen icke ens hinner påbörjas under dagens lopp. I sådant fall
följer av 1 kap. 15 §, att det eller de överblivna målen skall handläggas nästa
helgfria dag. Nämnda lagrum föreskriver nämligen, att om icke alla till viss
dag utsatta mål hinner behandlas under dagen, sammanträdet skall pågå
under erforderligt antal helgfria dagar i följd. I den situation, varom nu är
fråga, kan det enligt promemorian icke gärna vara av hänsyn till önskemålet
om koncentration i rättegången påkallat, att det eller de överblivna målen
skall handläggas redan påföljande vardag, eftersom huvudförhandlingen

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1963

ju icke ens blivit påbörjad å den utsatta dagen. Detta utesluter icke, att det
av andra skäl emellanåt kan vara lämpligt att påbörja huvudförhandlingen
nästa helgfria dag. Så är vanligtvis fallet, om parter, ombud, vittnen eller
andra i processen medverkande kommit tillstädes från avlägsna orter. Å
andra sidan kan det stundom vara direkt olämpligt eller t. o. m. omöjligt att
påbörja huvudförhandlingen i överblivet mål nästa helgfria söckendag. Parternas
ombud är t. ex. den dagen engagerade på annat håll, domstolens sammanträdeslokal
är upptagen för andra förhandlingar o. s. v. Då omständigheterna
i nu behandlade fall alltså kan variera avsevärt och behov därför
föreligger av olika handlingsalternativ, förefaller det mindre ändamålsenligt
att, såsom skett i 1 kap. 15 §, binda domstolen vid visst förfaringssätt. Enligt
promemorian synes man i stället med fördel kunna överlämna åt domstolen
att med ledning av förhållandena i det särskilda fallet avgöra, om huvudförhandlingen
i mål, som icke hunnit påbörjas å utsatt dag, lämpligen skall
hållas nästföljande vardag eller inställas och utsättas till senare dag.

Vidare framhålles i promemorian att det även kan förekomma, att huvudförhandlingen
i visst mål val hinner påbörjas men icke slutföras å den dag,
till vilken målet utsatts. Att huvudförhandlingen icke hinner avslutas samma
dag som den påbörjats, kan bero på att målet är så vidlyftigt, att det
kräver mera än en dag att handlägga, eller att det på grund av oförutsedda
omständigheter eller av andra skäl påbörjats för sent för att kunna slutföras
å den utsatta dagen. I 1 kap. 15 § upptages den huvudregeln, att om ett måls
handläggning kräver mera än en dag eller alla å en och samma dag utsatta
mål icke hinner behandlas under dagen, sammanträdet skall pågå under erforderligt
antal helgfria dagar i följd. Regeln torde, ehuru detta icke framgår
med full tydlighet, även omfatta det fall att huvudförhandlingen i mål,
vars handläggning i och för sig icke kräver en hel dag, kommit att påbörjas
för sent för att kunna slutföras samma dag. Bestämmelsen, som gäller i alla
instanser, är, såvitt angår de fall, om vilka nu är fråga, förestavad av önskemålet
om koncentration i rättegången. För mål, vars handläggning kan beräknas
taga mera än två dagar i anspråk, är regeln icke ovillkorlig. Om det
kan ske utan olägenhet, får nämligen i sådant mål avbrott i handläggningen,
så länge sammanträdet pågår, äga rum under högst två söckendagar i veckan
eller, om särskilda skäl föranleder därtill, högst tre söckendagar i veckan.
För mål, som kräver två dagar eller kortare tid att handlägga, är däremot
regeln undantagslös. Det kan ur skilda synpunkter övervägas att härvidlag
modifiera regeln. Härom anföres i promemorian:

Inom arbetslivet har utvecklingen nått därhän, att lördagarna under sommarhalvåret
i stor utsträckning är tjänstefria och alltså reserverade för fritidsändamål.
Detta gäller såväl den privata som den offentliga sektorn av
arbetsmarknaden. Denna utveckling har beaktats i lagstiftningen, i det att
lördagar under april—september genom nyligen företagna lagändringar blivit
likställda med bankfridagar. Den i 1 kap. 15 § lagfästa principen, att huvudförhandling,
som icke hinner avslutas samma dag som den påbörjats,
skall fortgå under erforderligt antal helgfria dagar i följd, medför, på det
område där den har undantagslös giltighet, att en huvudförhandling ibland

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1963

oundvikligen måste fortgå jämväl å lördag, även om man i det konkreta tallet
skulle kunna utan olägenhet göra uppehåll i handläggningen nämnda
dag. En sådan ordning står icke alldeles väl samman med den utveckling
mot lediga lördagar, som ägt rum i samhället och till vilken lagstiftningen
i vissa hänseenden redan anpassats. Även om det ovillkorliga tvånget att i
vissa lägen fortsätta huvudförhandling å lördag icke i praktiken medfört
alltför kännbara olägenheter, eftersom domstolarna vanligtvis kunnat törlägga
huvudförhandlingarna så, att sommarlördag icke behövt tagas i anspråk,
är det likväl önskvärt att bringa stadgandet i 1 kap. 15 § i bättre samklang
med nu rådande samhällsförhållanden.

Fråga är emellertid, om uppmjukningen av stadgandet bör taga sikte enbart
på lördagarna under sommarhalvåret. Vissa skäl talar för en jämkning
av något mera generell natur. Inom somliga delar av arbetsmarknaden har
arbetstiden redan no förlagts så, att lördagarna under hela året blivit tjänstefria.
Den påbörjade utvecklingen mot fem dagars arbetsvecka kan väntas
fortsätta. Lördagen är för övrigt även bortsett från den berörda arbetstidsförläggningen
icke lika lämpad för sammanträde för huvudförhandling som

veckans övriga vardagar.---Vid en förestående jämkning av 1 kap.

15 § synes hänsyn jämväl böra tagas till nu angivna förhållanden.

Jämkningen kan dock icke lämpligen göras på det sättet, att lördag skulle
i handläggningshänseende bli att likställa med helgdag. Om avbrott i huvudförhandlingen
skulle vara förenat med olägenhet, bör handläggningen nämligen
fortsätta jämväl å lördag. Även andra skäl pekar för övrigt hän mot en
jämkning i annan form. När det inträffar, att huvudförhandling icke hinner
slutföras samma dag som den påbörjats, är situationen ej sällan den, att huvudförhandlingen
tagit längre tid i anspråk än man från början haft anledning
räkna med. Man har t. ex. utgått ifrån att huvudförhandlingen skulle
kunna slutföras på en dag, men detta visar sig på grund av oförutsedda eller
svårberäkneliga omständigheter icke vara möjligt. I sådana situationer innebär
det långtifrån alltid en lämplig ordning att vara nödsakad fortsätta huvudförhandlingen
påföljande söckendag, vare sig denna är en lördag eller
annan veckodag. Svårigheterna för domstolens ledamöter, parter, ombud och
vittnen att medverka just påföljande dag kan stundom vara betydande, kanske
rentav oöverkomliga. Domstolens sammanträdeslokal kan efterföljande
dag vara upptagen för andra förhandlingar o. s. v. Även denna synpunkt är
förtjänt av beaktande vid en förestående jämkning av 1 kap. 15 §. I

I promemorian understrykes att en ändring av nämnda lagrum uppenbarligen
måste ske så, att fördelarna med koncentration i rättegången i allt
väsentligt bevaras. Grundregeln bör därför alltjämt vara, att huvudförhandling,
som icke hinner slutföras samma dag som den påbörjats, skall fortgå
under erforderligt antal helgfria dagar i följd. Undantagsregeln om avbrott
i huvudförhandling synes däremot böra jämkas så, att den kommer alt avse
samtliga fall, då huvudförhandling icke hinner slutföras samma dag som
den påbörjats. I alla sådana fall bör alltså, om det kan ske utan olägenhet,
avbrott i handläggningen, så länge sammanträdet pågår, kunna äga rum under
högst två söckendagar i veckan eller, om särskilda skäl föranleder därtill,
högst tre söckendagar i veckan. Det lärer i allmänhet vara förenat med
olägenhet att göra avbrott i huvudförhandling, om t. ex. parter, ombud, vittnen
eller andra i processen medverkande kommit tillstädes från avlägsna
orter eller målet rör häktad eller eljest är av brådskande natur. I dylika fall

Kungl. Mcij. ts proposition nr 156 dr 1663

bör huvudförhandlingen därför normalt fortgå under erforderligt antal helgtria
dagar i följd, även för det fall att lördag skulle behöva tagas i anspråk
som handläggningsdag.

Slutligen framhålles i promemorian att den förordade lagändringen om
möjligt bör träda i kraft redan den 1 april 1963. Om detta icke skulle hinna
ske utan ikraftträdandet måste anstå någon kortare tid, lärer dock de praktiska
olägenheterna härav enligt promemorian icke bli alltför stora.

Yttrandena

Samtliga remissinstanser har i princip tillstyrkt det framlagda förslaget
till ändring av 1 kap. 15 § rättegångsbalken.

Beträffande förslaget i vad det avser mål, som icke ens hunnit påbörjas å
utsatt dag, framhåller rådhusrätten i Malmö att det icke torde finnas någon
anledning att behålla regeln, att sammanträdet i dylikt fall skall fortgå under
erforderligt antal helgfria dagar i följd. Hovrätten för övre Norrland
anser det vara välbetänkt, att det lämnas åt domstolen att avgöra, om huvudförhandlingen
i överblivet mål skall hållas nästföljande vardag eller inställas
och utsättas till en senare dag. Enligt Föreningen Sveriges häradshövdingar
kan, såsom påpekas i promemorian, den nuvarande regeln medföra
ett flertal svårigheter i oförutsedda situationer. Någon invändning mot
förslaget i denna del synes föreningen icke kunna göras från vare sig principiell
eller praktisk synpunkt. Föreningen Sveriges landsfiskaler yttrar att
det utan tvekan många gånger är föga ändamålsenligt, att domstolen, såsom
för närvarande är fallet, skall vara bunden vid att redan närmast följande
helgfria dag upptaga överblivna mål till handläggning. Några allmänt
gällande motiv för den nuvarande ordningen föreligger knappast, och det
är enligt föreningens åsikt fördelaktigast att överlåta åt domstolen att avgöra,
när i sådana fall ett mål skall förekomma vid huvudförhandling.

Vad angår det fallet att huvudförhandling väl hinner påbörjas men icke
slutföras på den dag, till vilken målet utsatts, anför häradshövdingeföreningen
att förslaget härvidlag synes väl avvägt. Det torde enligt föreningen icke
behöva befaras, att domstolarna kommer att missbruka den ökade friheten
vid bestämmande av tid för fortsättning av en påbörjad huvudförhandling.
Sedan nya rättegångsbalken nu gällt i närmare femton år, torde domstolarna
vara väl medvetna om värdet av koncentration i rättegången och göra avsteg
från huvudregeln om fortsättande av förhandlingen nästa helgfria dag
endast då goda skäl därtill föreligger. Med hänsyn till motiven för lagändringen
måste man dock räkna med att domstolarna efter ändringens genomförande
som regel icke kommer att fortsätta en påbörjad huvudförhandling
på en lördag under sommarhalvåret. Landsfiskalsföreningen framhåller att,
även om frågan angående jämkning av 1 kap. 15 § främst aktualiserats av
att sommarlördagarna numera i betydande utsträckning är tjänstefria, föreningen
delar uppfattningen att en uppmjukning av de nuvarande reglerna
bör göras mera allmängiltig än vad som kan vara påkallat med tanke på

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1963

nämnda lördagar. Det är enligt föreningen uppenbart, att det -— även i de
fall då den söckendag, som följer närmast efter den för huvudförhandling
fastställda dagen, är annan veckodag än lördag — kan vara olägligt eller
omöjligt att redan dagen efter den påbörjade huvudförhandlingen fortsätta
målets handläggning. Likaledes är uppenbart, att svårigheterna att anpassa
ett måls fortsatta handläggning efter olika inverkande omständigheter
icke är begränsade till mål, som kan beräknas pågå mer än två dagar,
utan att sådana svårigheter kan tänkas uppstå så snart en huvudförhandling
tager mer än en dag i anspråk. Även om sålunda ökade möjligheter bör
skapas att göra avbrott i pågående sammanträde, anser föreningen den fortsatta
handläggningen av påbörjade mål i första hand böra fortgå under erforderligt
antal helgfria dagar i följd. Den föreslagna utformningen av reglerna
för fortsatt handläggning av viss dag påbörjade men icke slutförda
mål förefaller erbjuda tillräckliga möjligheter till lösning av de anpassningsproblem,
som kan tänkas förekomma, utan att kravet på koncentration i
rättsförfarandet eftersättes.

Rådhusrätten i Malmö finner förslaget om utvidgning av rätten att göra
avbrott i en påbörjad huvudförhandling fylla ett länge känt behov och hälsar
det med tillfredsställelse. Så länge den pågående utvecklingen mot fem
dagars arbetsvecka icke lägger oöverstigliga svårigheter i vägen, bör möjligheten
att hålla huvudförhandling på lördag enligt rådhusrätten lämnas
öppen. Under nu rådande förhållanden biträder därför rådhusrätten ståndpunkten,
att lördag icke bör i handläggningsavseende likställas med helgdag.
Rådhusrätten förutser emellertid, att denna fråga kan behöva upptagas till
förnyad prövning inom en icke avlägsen framtid. Enligt hovrätten för \ästra
Sverige synes förslaget vara väl motiverat av den under senare år införda
ordningen inom domstolsväsendet med i princip arbetsfria lördagar under
sommarhalvåret samt av den inom arbetslivet i allmänhet pågående utvecklingen
mot femdagarsvecka. En fördel är enligt hovrättens mening, att bestämmelsen
ej utformats som en tvingande föreskrift utan lämnar domstolarna
möjlighet att i det enskilda fallet pröva, om lördagen bör användas som
förhandlingsdag eller ej. Hovrätten ifrågasätter, om ej också i mål rörande
häktad hänsynen till nämnd, åklagare, försvarare och -vattnen ävensom till
domstolens arbete i ej obetydlig utsträckning bör kunna motivera avbrott
över lördagen. Vidare yttrar hovrätten:

Av lagtexten i förslaget framgår, att ändringen har större räckvidd än
som motiveras enbart av utvecklingen mot fria lördagar. Av särskild betydelse,
åtminstone formellt sett, blir utvidgningen i mål, där huvudförhandlingen
pågår i två dagar, eftersom dessa mål i fråga om möjligheten till avbrott
blir jämställda med mål med huvudförhandling under tre eller flera
dagar. Denna utvidgning är uppenbarligen i vissa fall, såsom också framgår
av promemorian, av praktiskt värde. Någon risk för alt den kominer att
utnyttjas i onödigt stor utsträckning torde ej föreligga, bland annat därför
att det i regel måste vara en fördel för alla i processen deltagande, att huvudförhandlingen
i mål av denna begränsade storlek pågår utan avbrott.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. AV 156

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1963

I ett par yttranden ifrågasättes mera vittgående ändringar av 1 kap. 15 §
än som förordats i promemorian. Sålunda menar rådhusrätten i Malmö,
att kravet på särskilda skäl för möjligheten att göra avbrott i handläggningen
under tre vardagar i veckan synes kunna utgå. För statsåklagaren i
Stockholm förefaller lokutionen »så länge sammanträdet pågår» tämligen
överflödig och kanske även obegriplig vad beträffar domstolarna i de största
städerna, där det på varje avdelning hålles sammanträden så gott som kontinuerligt.
Nämnde statsåklagare anser f. ö. att lagrummet synes vara i behov
av en fullständig omredigering. Behovet av omredigering föranledes
främst av det förhållandet, att åklagar- och domstolspersonal åtnjuter i förhandlingsväg
fastställd ledighet under viss tid av året jämväl på lördagar.
Detta förhållande torde enligt statsåklagaren äga sin betydelse vid beräknandet
av tiden såväl för avbrott i handläggningen som ock för uppskov med
densamma.

Stockholms rådhusrätt anmärker att bestämmelserna om avbrott och uppskov
är ganska svårtillgängliga och att det skulle innebära en fördel, om de
sammanfördes till en och samma paragraf, nämligen 43 kap. 11 § (jfr 46
kap. 11 §) rättegångsbalken. Liknande synpunkt anföres av statsåklagaren
i Stockholm.

Departementschefen

Om ej alla till viss huvudförhandlingsdag utsatta mål hinner behandlas
under dagen, skall enligt 1 kap. 15 § rättegångsbalken sammanträdet pågå
under erforderligt antal helgfria dagar i följd. I ovanligt tidskrävande mål
finnes dock möjlighet att göra undantag härifrån. Då handläggningen av
ett mål kan beräknas taga mera än två dagar i anspråk, får nämligen jämlikt
samma lagrum avbrott i huvudförhandlingen äga rum, såframt det kan ske
utan olägenhet. Avbrott får emellertid i regel icke ske med mera än två
söckendagar i veckan. Om särskilda skäl föranleder därtill, kan dock avbrott
i tre söckendagar per vecka ifrågakomma.

Under dessa regler faller till en början den situationen, att något eller några
av de till viss dag utsatta målen icke ens hinner påbörjas under dagen. I
denna situation, där fråga ej är om att sörja för behovet av koncentration
i rättegången, bör det till vinnande av en smidigare ordning än den nuvarande
överlåtas åt domstolen att med beaktande av omständigheterna i det
föreliggande fallet bestämma, om huvudförhandlingen, såsom för närvarande
är stadgat, skall påbörjas nästföljande söckendag eller om den skall inställas
och utsättas till senare dag. Det förslag härom, som framlagts i promemorian
och gillats av samtliga remissorgan, kan jag alltså biträda.

Under 1 kap. 15 § rättegångsbalken faller också den situationen, att huvudförhandlingen
väl hunnit påbörjas men icke slutföras den dag, till vilken
målet utsatts. Vid regleringen av denna situation kräver intresset av koncentration
i rättegången beaktande. För att i önskvärd utsträckning tillgodose
detta intresse bör framgent liksom hittills huvudregeln vara, att förhand -

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1963

lingen skall pågå under erforderligt antal helgfria dagar i följd. I överensstämmelse
med vad som föreslagits i promemorian och tillstyrkts av remissorganen
bör emellertid den möjlighet att göra kortare avbrott, som nu finnes
i de särskilt tidskrävande målen, stå till buds jämväl i andra mål, där
huvudförhandlingen icke hinner slutföras samma dag som den påbörjats.
En sådan jämkning av nuvarande ordning förefaller nämligen önskvärd med
hänsyn till den utveckling mot fria lördagar, som ägt rum och fortfarande
äger rum i samhället. Den förordade jämkningen gör det dessutom möjligt
att undvika en del praktiska olägenheter, som en alltför stel tidsreglering lätt
skapar på förevarande område. Det torde icke behöva befaras, att denna utvidgning
av avbrottsregelns tillämplighetsområde skall leda till missbruk.
Fördelarna med en koncentrerad rättegång är numera så allmänt erkända,
att avbrott i huvudförhandlingen med all sannolikhet icke kommer att göras
i onödan.

Den i några remissvar berörda frågan om den systematiska behandlingen
av avbrotts- och uppskovsreglerna var föremål för övervägande så sent som
vid 1956 års ändringar av dessa regler. Jag är icke beredd att nu taga upp
frågan till förnyad prövning.

Den här förordade lagändringen torde böra träda i kraft den 1 juli 1963.

II. Valbarhet till nämndeman

I ett den 12 januari 1961 avgivet betänkande angående underrätterna (SOU
1961:6) har stadsdomstolsutredningen behandlat åtskilliga frågor av skilda
slag. Utredningen har jämte annat föreslagit ändrade bestämmelser om
valbarhet till nämndeman. Yttranden över betänkandet i den del, som omfattar
bl. a. nämnda förslag, har efter remiss avgivits av j ustitiekanslersämbetet,
riksåklagarämbetet, alla hovrätter, lagberedningen, samtliga rådhusrätter
och magistrater (för rådhusrätt och magistrat samfällt användes i det
följande endast benämningen rådhusrätt), kammarkollegiet, statskontoret,
riksrevisionsverket, överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser, förste
stadsfogdarna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping, besvärssakkunniga,
1951 års rättegångskommitté, utredningen om hovrätternas domförhet,
1955 års stadsutredning, uppbördsorganisationskommittén, 1957 års
polisutredning, Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges häradshövdingar,
Föreningen Sveriges stadsdomare, Föreningen Sveriges stadsfiskaler,
Föreningen Sveriges polismästare, Föreningen Sveriges landsfiskaler,
Föreningen Sveriges stadsfogdar, Föreningen Sveriges kommunalborgmästare,
Föreningen Sveriges kommunala förvallningsjurister, Svenska exekutionsmännens
riksförbund, Sveriges juristförbund, Sveriges kommunaltjänstemannaförbund,
Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund,
Stockholms handelskammare, Skånes handelskammare, Stockholms
stads handels- och sjöfartsnämnd, dispaschörerna i Stockholm och Göteborg
samt Stockholms nämndemannaförening. Riksåklagarämbetet har bifogat
yttranden från statsåklagarna i Stockholm, Göteborg och Malmö, överståt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1963

hållarämbetet och länsstyrelserna har överlämnat yttranden bl. a. från ett
stort antal kommunala nämnder och beslutande organ. Tillfälle att yttra sig
har beretts Föreningen Sveriges landsfogdar, handelskammaren i Göteborg
och Stockholms borgerskap, vilka emellertid ej inkommit med yttranden.

Gällande bestämmelser m. m.

I 4 kap. 5—10 §§ rättegångsbalken ges föreskrifter om val av nämndemän
vid de allmänna underrätterna m. in. Enligt 5 § skall rätten, om till ett
tingslag hör mer än en kommun, fördela antalet nämndemän mellan kommunerna
i förhållande till deras folkmängd; varje kommun skall dock utse
minst en nämndeman. Val förrättas av kommunens fullmäktige. Villkoren
för valbarhet till nämndeman upptages i 6 §. Valbar är man eller kvinna,
som inom kommunen äger rösträtt vid val av fullmäktige och där har sitt
hemvist samt fyllt 25 år. Den som är i konkurstillstånd eller omhändertagen
av allmänna fattigvården för varaktig försörjning är dock icke valbar. Dessutom
gäller att den som tillhör vissa yrkesgrupper med anknytning till domstolsväsendet
— lagfaren domare, befattningshavare vid domstol, åklagare,
polisman eller advokat eller den som eljest har till yrke att föra andras talan
inför rätta — icke är behörig att vara nämndeman. Annan än den, som
fyllt 60 år eller eljest uppger giltigt hinder, får ej vägra att mottaga nämndemansuppdrag.
Den som avgått ur nämnden är ej skyldig att åter inträda
förrän efter sex år. Enligt 7 § skall klagan över nämndemansval föras hos
rätten. I 8 f stadgas att nämndeman väljes för sex år. Han äger dock avgå
efter två år. Visar nämndeman giltigt hinder, kan rätten även tidigare entlediga
honom. Nämndeman, som fyllt 60 år, äger också avgå ur nämnden.
Upphör nämndeman att vara valbar, är uppdraget förfallet. Någon skyldighet
för nämndeman att avgå vid viss ålder har icke föreskrivits. Jämlikt 9 §
är nämndeman, som entledigats eller eljest avgått men alltjämt är valbar,
skyldig att fortfarande fullgöra uppdraget, till dess rätten underrättats om
att annan blivit vald, samt att även därefter tjänstgöra vid fortsatt behandling
av mål, i vars handläggning han förut deltagit. Slutligen föreskrives i
10 § att, om nämndeman är av jäv hindrad att tjänstgöra eller om han uteblir
från rättens sammanträde och annan nämndeman icke kan infinna sig
utan tidsutdräkt, till tjänstgöring i nämnden kan kallas någon som är valbar
till nämndeman för domkretsen.

Beträffande vattenrättsnämndemän och ägodelningsnämndemän gäller
särskilda valbestämmelser. Enligt 11 kap. 2 § vattenlagen må vattenrättsnämndeman
ej ha uppnått 65 års ålder. I övrigt skall om valbarhet till vattenrättsnämndeman
vad som stadgats om nämndeman vid häradsrätt äga
motsvarande tillämpning. Den som uppnått 65 års ålder må utan hinder
därav tjänstgöra i mål, varmed han förut tagit befattning som vattenrättsnämndeman.
I 4 § av samma kapitel stadgas bl. a. att vattenrättsnämndeman
utses för sex år. Har vattenrättsnämndemän upphört att vara valbar,
skall nytt val äga rum. Liknande bestämmelser gäller i fråga om ägodelningsnämndemän
(se 21 kap. 2, 3 och 5 §§ i jorddelningslagen).

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1963

Med anledning av hänvisningen i 4 kap. 6 § rättegångsbalken till reglerna
om rösträtt vid val av fullmäktige inom kommunen må nämnas, att dessa
regler är upptagna i 6 § 1953 års kommunallag och 6 § 1957 års kommunallag
för Stockholm. Dylik rösträtt tillkommer envar inom kommunen mantalsskriven
svensk medborgare, som senast under nästföregående kalenderår
uppnått 21 års ålder och ej är omyndig.

Av intresse i förevarande sammanhang är även bestämmelserna om valbarhet
och behörighet till riksdagsman (§§ 9, 19 och 26 riksdagsordningen)
samt om valbarhet till fullmäktige för kommun (7 § kommunallagen och
7 § kommunallagen för Stockholm). Någon övre åldersgräns för valbarhet
till sådana uppdrag finnes icke föreskriven. Ej heller gäller här som diskvalifikationsgrund,
att vederbörande är omhändertagen av allmänna fattigvården
för varaktig försörjning. Konkurstillstånd utgör däremot diskvalifikationsgrund
även beträffande dessa uppdrag.

I fråga om den historiska bakgrunden till 4 kap. 6 § rättegångsbalken må
nämnas, alt detta lagrum vid balkens utfärdande år 1942 hade en annan lydelse
än den nuvarande. Som allmän förutsättning för valbarhet till nämndeman
uppställdes i den ursprungliga lydelsen, att vederbörande ägde rösträtt
på kommunalstämma eller vid val av stadsfullmäktige. Vid tiden för
stadgandets tillkomst innebar detta bl. a. att från valbarhet uteslöts den,
som var försatt i konkurs eller omhändertagen av allmänna fattigvården för
varaktig försörjning. I remiss till lagrådet år 1947 (prop. nr 188) anförde
dåvarande chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, att sagda
regel, som då gällde även för andra kommunala förtroendeuppdrag, tydligen
alltjämt borde bibehållas. Emellertid hade genom lagändring den 1 juni
1945 konkurs- och fattigvårdsstrecken upphävts såsom diskvalifikationsgrunder
för kommunal rösträtt. Det var enligt departementschefen därför ej
längre tillräckligt att på förevarande punkt hänvisa till rösträttsreglerna,
utan uttrycklig föreskrift måste meddelas om att behörighet att vara nämndeman
ej tillkom den, som var i konkurstillstånd eller omhändertagen av
allmänna fattigvården för varaktig försörjning. Departementschefen föreslog
en ändring av paragrafen i överensstämmelse härmed. Förslaget antogs
sedermera av 1947 års riksdag.

Det må i anslutning till nyssnämnda departementschefsuttalande framhållas,
att såsom villkor för att inneha uppdrag som kommunalfullmäktig eller
stadsfullmäktig tidigare gällde, att vederbörande icke var omhändertagen av
allmänna fattigvården för varaktig försörjning. Detta villkor avskaffades
emellertid samtidigt med genomförandet av kommunallagen år 1953.

Stadsdomstolsutredningen

Utredningen fastslår inledningsvis att nuvarande bestämmelser om valbarhet
till nämndeman vid allmän underrätt icke föreskriver någon övre åldersgräns
för valbarhet. Det framhålles att detta överensstämmer med vad
som i allmänhet torde gälla för utövande av allmänt förtroendeuppdrag,
t. ex. såsom riksdagsman eller kommunalfullmäktig.

Kungl. Mnj. ts proposition nr 156 år 1963

Enligt utredningens mening är det icke helt tillfredsställande, att nämndeman
i underrätt skall fullgöra domarsysslor ännu vid en ålder, som avsevärt
överstiger den då lagfaren domare är skyldig att lämna sin tjänst. Visserligen
föreligger i förhållande till ämbetsdomaren den skillnaden, att
nämndeman väljes för endast begränsad tid och att valkorporationen således
har tillfälle att ompröva hans lämplighet för uppdraget. Vid högre ålder
kan emellertid, yttrar utredningen, sådana åldersförändringar snabbt inträda,
som medför oförmögenhet att tjänstgöra i rätten. Den ovillkorliga rätt
nämndeman har att efter fyllda 60 år avgå ur nämnden kan enligt utredningens
mening icke anses innefatta tillräcklig garanti för att en nämndeman
icke sitter kvar även sedan han upphört att vara lämplig för sitt uppdrag.
En viss åldersgräns för valbarhet till nämndeman anser utredningen
därför böra stadgas. Utredningen erinrar om att varken vattenrättsnämndeman
eller ägodelningsnämndeman är valbar efter fyllda 65 år. Även om detta
valbarhetsvillkor måste ses mot bakgrunden av vattendomstolarnas och
ägodelningsrätternas särskilda arbetsförhållanden, är sålunda principen om
en viss övre åldersgräns för valda lekmannadomare godtagen av lagstiftningen.

Enligt vad utredningen har inhämtat om åldersfördelningen bland underrätternas
nämndemän den 1 januari 1958 var omkring nio procent över 70
år och ungefär tjugofyra procent över 65 år. Om en övre åldersgräns införes,
kommer detta enligt utredningen att innebära ett ökat ianspråktagande
av yngre åldersgrupper. För att icke alltför mycket rubba den bestående ordningen
och försvåra rekryteringen av nämndemän torde åldersgränsen enligt
utredningens åsikt ej böra sättas lägre än vid 70 år.

Utredningen föreslår alltså att till bestämmelserna i 4 kap. 6 § rättegångsbalken
om valbarhet för nämndeman skall fogas ett stadgande, att den ej är
valbar som uppnått eu ålder av 70 år. Av 4 kap. 8 § följer att nämndemansuppdrag
förfaller, då nämndemannen uppnår denna ålder. Liksom för vattenrättsnämndeman
och ägodelningsnämndeman bör enligt utredningen dock
gälla att nämndeman, som uppnår den övre åldersgränsen för valbarhet,
må utan hinder därav tjänstgöra i mål varmed han förut som nämndeman
tagit befattning.

I samband med ändring av 4 kap. 6 § bör enligt utredningens mening ur
paragrafen uteslutas stadgandet, att den ej är valbar som av allmänna fattigvården
är omhändertagen för varaktig försörjning. Det anses icke stå i
överensstämmelse med nutida uppfattning, att den som uppbär socialhjälp
i någon form skall av den anledningen vara utesluten från allmänna uppdrag.
Varken i fråga om riksdagsman eller kommunalfullmäktig är en sådan
kvalifikationsgrund föreskriven, framhåller utredningen. Det föreslås
därför att 4 kap. 6 § ändras även i detta hänseende.

Utredningen finner det vara påkallat med en övergångsbestämmelse av
innehåll att den, som vid lagändringens ikraftträdande valts till nämndeman,
bör äga fullgöra uppdraget till valperiodens slut, även om han under
tiden fyller 70 år.

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1963

Yttrandena

Utredningens förslag om införande av en övre åldersgräns på 70 år för
valbarhet till nämndeman har vunnit anslutning hos flertalet av de remissinstanser
som behandlat denna fråga. Oreserverat tillstyrkande uttalanden
föreligger från tre ledamöter av Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten för
Nedre Norrland, 15 rådhusrätter, 2 länsstyrelser, 1951 års rättegångskommitté
(majoriteten), Föreningarna Sveriges stadsdomare och Sveriges landsfiskaler,
Sveriges juristförbund, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas
förbund, statsåklagaren i Göteborg ävensom åtskilliga kommunala
organ och sammanslutningar. I regel innehåller dessa yttranden icke några
närmare synpunkter på frågan. Stadsfullmäktige i Motala framhåller dock
att man på många håll, utan att regler härom funnits, vid val av nämndeman
tillämpat en högsta ålder av 70 år, varför den nu föreslagna regeln om
att den icke är valbar, som fyllt 70 år, endast är en kodifiering av tillämpad
praxis. I yttrande från Stockholms stads rätts- och polisdirektion upplyses,
att för Stockholms vidkommande blott ett par nämndemän skulle ha förlorat
sin behörighet genom en regel om att uppdraget förfaller, då nämndemannen
uppnår 70 års ålder.

Somliga remissinstanser godtager i princip förslaget om den övre åldersgränsen
för valbarhet men anser, till skillnad från utredningen, att nämndemansuppdraget
icke bör förfalla i och med att nämndemannen fyllt 70 år
utan att denne bör få sitta kvar hela sin valperiod ut. Denna ståndpunkt intages
av Svea hovrätt (majoriteten), som framhåller svårigheten att finna
erforderligt antal nämndemän inom lägre åldersgrupper. Införes en övre
gräns för valbarhet, bör med hänsyn till den av hovrätten förordade rätten
för nämndeman att sitta kvar efter fyllda 70 år erforderlig ändring vidtagas
i 4 kap. 8 § rättegångsbalken. Till nu angivna kategori av remissorgan hör
även hovrätten för Övre Norrland, Föreningen Sveriges häradshövdingar,
tingshusstyrelsen i Södertörns domsaga, kommunalfullmäktige i Vinbergs
kommun och Skaraborgs länsavdelning av Svenska landskommunernas förbund.
Jämväl hovrätten för Västra Sverige — som i första hand ifrågasätter
om någon övre åldersgräns för valbarhet till nämndeman över huvud bör införas
— finner det vara önskvärt att, om den föreslagna åldersgränsen likväl
inrättas, nämndeman som fyller 70 år under löpande valperiod får sitta
kvar i nämnden liela mandattiden ut.

Förslaget om fastställande av en maximiålder för nämndemän har även
mött gensagor vid remissbehandlingen. Sålunda ifrågasätter hovrätten för
Västra Sverige, såsom nyss nämnts, i första hand lämpligheten av eu högsta
åldersgräns. I hovrättens yttrande framhållcs att så länge väljarkorporationerna
betros med att i det enskilda fallet avgöra, om exempelvis riksdagsman
eller innehavare av kommunala förtroendeuppdrag bör komma i fråga
till omval oavsett sin ålder, detsamma synes kunna ske även vid val av
nämndeman. Med nuvarande utveckling i fråga om åldersfördelningen i
samhället skulle för övrigt, enligt vad hovrätten påpekar, den föreslagna

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1963

åldersgränsen om 70 år utestänga allt fler medborgare med fullgoda själskrafter
i behåll från behörighet till nämndemansuppdrag. Även en ledamot
av 1951 års rättegång skommitté finner det vara opåkallat att stadga någon
övre åldersgräns, eftersom man bör kunna förvänta att valkorporationen
vid prövning av huruvida en till nämndemansuppdrag föreslagen person
är lämplig skall beakta även hans ålder. Icke heller stadsfullmäktige i Skellefteå
anser det vara lämpligt med en åldersgräns.

Det finns å andra sidan också remissorgan som menar att maximiåldern
bör vara lägre än 70 år. En sådan ordning förordas eller ifrågasättes av ett
tiotal remissinstanser, av vilka flertalet är hörda genom underremiss från
länsstyrelser. I allmänhet anser dessa remissorgan en lämplig åldersgräns
vara 65 år, motsvarande den som gäller för vattenrättsnämndemän och ägodelningsnämndemän.
Med hänvisning till den regelmässiga pensionsåldern för
rättens ordförande har från något håll 67 år angivits såsom en naturlig åldersgräns
för nämndemännen.

Förslaget att slopa det för valbarhet till nämndeman nu gällande villkoret,
att vederbörande icke är av allmänna fattigvården omhändertagen för varaktig
försörjning, har vid remissbehandlingen så gott som undantagslöst tillstyrkts
eller lämnats utan erinran.

Den av utredningen föreslagna övergångsbestämmelsen har icke föranlett
några erinringar i remissyttrandena.

Frågans behandling vid 1962 års riksdag

Vid 1962 års riksdag väcktes i andra kammaren en motion (II: 358) om
införande av en övre åldersgräns för nämndemän. I motionen erinrades bl. a.
att Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen (Bil. 4 p. C 10) föreslagit viss höjning
av det till häradsrätternas nämndemän utgående dagarvodet. Av vad
som åberopats under denna punkt framgick, att avsikten med höjningen varit
att underlätta för yrkesverksamma personer att kunna åtaga sig ett
nämndemannaskap. För att de yrkesverksamma skulle kunna i större utsträckning
än vad som nu är fallet bli nämndemän, var det enligt motionären
även önskvärt att sådana regler infördes, som begränsade de ej aktiva
åldrarnas möjlighet att sitta i nämnden. Efter eu höjning av dagarvodet var
regler i sådant syfte sannolikt mera påkallade än tidigare. Starka skäl kunde
anses tala för alt i samband med arvodeshöjningen införa den av stadsdomstolsutredningen
föreslagna åldersspärren. För att medge en mjukare
övergång till det nya systemet syntes det motionären vara önskvärt, att övergångsbestämmelserna
gavs en sådan utformning att den föreslagna spärren
ej skulle ha avseende på nämndemän, som blivit valda före den dag då lagändringen
trädde i kraft. Motionen utmynnade i färslag att riksdagen skulle
besluta om sådana ändringar av 4 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken, att för
de allmänna underrätternas nämndemän infördes en övre åldersgräns av 70
år och att övergångsbestämmelserna gavs det antydda innehållet.

I utlåtande med anledning av motionen anförde första lagutskottet (ut -

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1963

låtande nr 7) att även utskottet anslöt sig till uppfattningen, att vissa tungt
vägande skäl talade för införande av en övre åldersgräns för nämndemän.
Emellertid hade utskottet inhämtat, att en proposition var under utarbetande,
vari bland annat stadsdomstolsutredningens förslag i frågan skulle behandlas.
Utskottet ansåg därför något initiativ i det rådande läget icke böra
tagas från riksdagens sida utan hemställde, att motionen icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd, vilket också blev riksdagens beslut.

Departementschefen

Rättegångsbalken föreskriver icke någon övre åldersgräns för behörighet
såsom nämndeman i häradsrätt eller rådhusrätt. Stadsdomstolsutredningen,
som behandlat frågan om en sådan gräns, har funnit det mindre tillfredsställande,
att nämndeman i allmän underrätt skall sköta domarsysslor ännu
vid en ålder, som avsevärt överstiger den ålder av 67 år, då lagfaren domare
är skyldig att avgå från sin tjänst. Utredningen har därför föreslagit att en
övre åldersgräns om 70 år införes för underrätternas nämndemän. Förslaget
innebär dels att den som fyllt 70 år icke kan väljas till nämndeman, dels
ock att nämndeman, som under löpande mandatperiod uppnår denna ålder,
är skyldig att frånträda uppdraget.

Såsom första lagutskottet i ett förra året avgivet yttrande funnit, talar beaktansvärda
skäl för att en övre åldersgräns stipuleras för valbarhet till
nämndeman i allmän underrätt. Därmed ökas garantierna för att i nämnden
icke kommer att sitta personer, som på grund av alltför hög ålder är mindre
skickade att tjänstgöra såsom domare. Även om de organ, som har att välja
nämndemän, fullgör denna uppgift med stor omsorg, får likväl icke förbises,
att det mången gång kan vara vanskligt att avgöra, huruvida en viss
till nämndeman föreslagen person med hänsyn till sin ålder kommer att
vara i stånd att under mandatperioden på tillfredsställande sätt fullgöra
med nämndeman suppdraget förenade åligganden, särskilt som mandatperioden
är så lång som sex år. I likhet med flertalet remissorgan vill jag därför
förorda utredningens förslag att införa en övre åldersgräns för nämndemän
i allmän underrätt. På något håll har under remissbehandlingen uttalats farhågor
för att erforderligt antal nämndemän icke skulle kunna uppbringas
inom lägre åldersskikt. Dessa farhågor förefaller emellertid överdrivna. Det
kan förtjäna framhållas, att den väsentliga höjning av nämndemans arvode,
som nyligen skett, gör det möjligt att bättre än förut ekonomiskt kompensera
yrkesverksamma personer, som tjänstgör såsom nämndemän.

I likhet med utredningen och ett stort antal remissorgan anser jag åldersgränsen
lämpligen böra sättas vid 70 år. Sant är, att en lägre åldersgräns
gäller för vattenrättsnämndemän och ägodelningsnänmdemän. Detta är
emellertid motiverat med hänsyn till de särskilda förhållanden, under vilka
vattendomstolar och ägodelningsrätter arbetar.

Liksom flertalet remissorgan ansluter jag mig till utredningens förslag, att
nämndemansuppdraget skall förfalla, om nämndeman under löpande man -

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1963

datperiod uppnår den övre åldersgränsen. En sådan ordning överensstämmer
med vad som för närvarande gäller i fråga om vattenrättsnämndemän
och ägodelningsnämndemän. Att låta nämndeman, som under pågående mandatperiod
uppnår 70 års ålder, kvarsitta mandatperioden ut, skulle minska
värdet med åldersgränsen och dessutom leda till mindre önskvärda ojämnheter,
i det att en nämndeman skulle nödgas avgå strax efter det han fyllt 70
år, medan en annan skulle få kvarsitta till dess han närmar sig 76 års ålder.

Då nämndemansuppdraget förfaller av den anledningen att vederbörande
uppnår den övre åldersgränsen, bör han likväl, såsom utredningen föreslagit,
vara behörig alt tjänstgöra i mål, varmed han förut såsom nämndeman
tagit befattning. En sådan regel motsvarar vad som gäller för ägodelningsnämndemän
och vattenrättsnämndemän.

För att mildra övergången till den nya ordningen bör den som vid lagändringens
ikraftträdande är vald till nämndeman äga fullgöra uppdraget till
mandatperiodens slut, även om han under perioden skulle fylla 70 år. Utredningens
förslag härom kan jag alltså biträda.

För valbarhet till nämndeman gäller för närvarande bl. a. det villkoret, att
vederbörande icke får vara omhändertagen av allmänna fattigvården för
varaktig försörjning. Allmän enighet synes råda om att detta villkor, som
torde vara utan praktisk betydelse och saknar motsvarighet i fråga om åtskilliga
andra förtroendeuppdrag, bör upphävas. Jag delar denna uppfattning
och tillstyrker alltså det förslag härom, som utredningen framlagt.

De ändringar, som här förordats, berör 4 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken
men återverkar på andra håll i lagstiftningen, i den mån där hänvisas
till vad som gäller om valbarhet till nämndeman vid allmän underrätt (se
t. ex. 11 kap. 2 § vattenlagen, 21 kap. 2 § jorddelningslagen och 98 § militära
rättegångslagen).

Lagändringarna torde böra träda i kraft den 1 juli 1963. III.

III. Vissa ändringar rörande advokatväsendet

Inledning

I skrivelse den 29 augusti 1962 har Sveriges advokatsamfund framlagt
förslag dels till lag om ändring i vissa delar av rättegångsbalken, dels till lag
om ändrad lydelse av 26 och 38 §§ lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar, den s. k. sekretesslagen,
dels ock till nya stadgar för samfundet.

över framställningen har yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet,
riksåklagarämbetet, Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten
för Nedre Norrland, Stockholms och Göteborgs rådhusrätter, offentlighetskommittén,
Föreningarna Sveriges häradshövdingar, Sveriges stadsdomare
och Sveriges landsfogdar samt Sveriges juristförbund. Riksåklagarämbetet
har överlämnat yttranden av statsåklagarna i Stockholm, Göteborg

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1963 27

och Malmö samt Föreningarna Sveriges landsfiskaler och Sveriges stadsfiskaier.

Till grund för framställningen ligger ett utförligt, tryckt betänkande, avgivet
den 13 november 1961 av en inom samfundet utsedd stadgekommitté.
Efter det att olika organ inom samfundet yttrat sig över de av kommittén
framlagda förslagen till ändringar i berörda lagar och till nya stadgar, godkände
samfundet vid årsmöte i maj 1962 — frånsett en obetydlig jämkning
i ett stadgande — de båda lagförslagen samt antog, med erforderlig kvalificerad
majoritet, förslaget till stadgar med vissa ändringar.

De av samfundet framlagda lagförslagen innefattar en tämligen omfattande
revision av det för advokatväsendet gällande regelsystemet. Förslagen
innehåller åtskilliga delvis betydelsefulla nyheter. Sålunda förordas sådan
ändring av rättegångsbalken att den på advokatsamfundets styrelse ankommande
uppgiften att vidtaga disciplinär åtgärd mot pliktförsumlig advokat
skall genom bestämmelse i samfundets stadgar kunna överflyttas till annat
samfundets organ, i förslagen benämnt disciplinnämnden. En annan viktig
nyhet gäller det disciplinära reaktionssystemet. Detta system, som nu inrymmer
påföljderna erinran, varning och uteslutning, föreslås utbyggt på
så sätt, att varning vid behov skall kunna kombineras med disciplinböter, som
i förslagen maximerats till 5 000 kronor och som föreslås skola indrivas av
vederbörande exekutiva myndigheter samt tillfalla kronan. I anslutning till
denna utbyggnad av det disciplinära reaktionssystemet förordas den ändringen
i förhållande till vad nu gäller, att klagorätt skall tillkomma advokat, som
tilldelas varning, vare sig varningen kombinerats med disciplinböter eller
icke. En viss anknytning till påföljdssystemets utbyggnad har också frågan
om ämbetsansvar för vissa funktionärer inom advokatsamfundet. Även härutinnan
innehåller förslagen särskilda regler, som i huvudsak innebär, att
styrelsens och disciplinnämndens ledamöter skall vara underkastade ämbetsansvar
vid fullgörande av offentligrättsliga uppgifter. I anslutning till
regleringen av ämbetsansvaret förordas i förslagen en speciell forumbestämmelse
vid åtal mot ledamot av samfundets styrelse eller disciplinnämnd för
ämbetsbrott. Förslagen upptager jämväl regler om vidgat sekretesskydd för
handlingar rörande någons ansökan om inträde i advokatsamfundet eller
hans rätt att vara advokat eller rörande disciplinärt förfarande mot advokat.
I samband härmed förordas regler om en mot liandlingssekretessen
svarande tystnadsplikt för vissa funktionärer inom advokatsamfundet samt
en därmed korresponderande begränsning av deras vittnesplikt. Även i åtskilliga
andra hänseenden föreslås ändring av eller tillägg till de lagbestämmelser,
som reglerar advokatväsendet. Sålunda förordas ändrad avfattning
av de bestämmelser, som reglerar förutsättningarna för disciplinärt ingripande
mot advokat. Vidare föreslås införande av befogenhet för advokatsamfundets
styrelse och disciplinnämnd att i disciplinärende påkalla vittnesförhör
inför allmän domstol. Förslagen upptager också regler om preskription
av disciplinpåföljd. I förslagen förordas jämväl en befogenhet för

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1963

samfundets styrelse och disciplinnämnd att ompröva eget beslut i disciplinärende,
när nya viktiga omständigheter eller bevis åberopas. Bland övriga
föreslagna ändringar må nämnas upphävande av möjligheten till dispens
från förbudet att bedriva advokatverksamhet i aktiebolagsform och modifiering
av skyldigheten att utträda ur samfundet vid flyttning ur riket.

Förslaget till nya stadgar innehåller bl. a. ändrade regler om utövningen
av samfundets högsta beslutande myndighet. Medan denna nu tillkommer
de enskilda samfundsledamöterna, som vid 1963 års ingång var 1 173 till
antalet, direkt å allmänt möte, skall den enligt förslaget utövas av fullmäktige,
valda avdelningsvis efter vissa grunder till ett antal, som beräknas till
omkring 55. Vad särskilt angår den förut berörda disciplinnämnden föreskrives
i stadgeförslaget, att fullmäktige skall välja en sådan nämnd, och
meddelas däri närmare bestämmelser om nämndens sammansättning, arbetsuppgifter,
beslutförhet och verksamhetsformer.

Bakom de framlagda lagförslagen ligger ett i många hänseenden förtjänstfullt
utredningsarbete, varigenom åtskilliga spörsmål rörande advokatväsendet
blivit på ett ingående och intresseväckande sätt belysta. Att tvekan
likväl kan råda, huruvida tiden ännu är kommen för en mera vittgående revision
av lagbestämmelserna rörande advokatväsendet, beror icke minst
därpå, att vissa av de frågor, som därvid tarvar sin lösning utgör delar av
större frågekomplex, som är eller inom icke alltför avlägsen framtid kan
väntas bli föremål för allmän översyn. Hela sekretesslagstiftningen och därmed
sammanhängande spörsmål om tystnadsplikt ligger t. ex. för närvarande
under utredning inom offentlighetskommittén. De i samfundets framställning
behandlade frågorna om sekretesskydd och tystnadsplikt synes mig i nuvarande
läge icke lämpligen böra utbrytas till särbehandling utan prövas i det
vidare sammanhang, vari offentlighetskommittén har att upptaga saken. Det
förhåller sig vidare så, att frågan om ämbetsansvarets omfattning, vilken på
grund av sitt samband med problemet om tjänstemännens förhandlingsrätt
måst tills vidare lämnas åsido under reformarbetet på straffrättens område,
kommer att i hela sin vidd upptagas till omprövning, när det pågående arbetet
på en lösning av de förhandlingsrättsliga spörsmålen lett till resultat.
Icke heller den i framställningen berörda frågan om särskild reglering av ämbetsansvaret
för vissa samfundets funktionärer lämpar sig därför alldeles
väl för separat behandling i nuvarande läge. Då sålunda vissa med advokatväsendets
gestaltning förknippade delproblem icke för ögonblicket ägnar sig
tör förnyade överväganden, synes man, särskilt som olika spörsmål på förevarande
område i stor utsträckning äger samband med varandra, icke nu böra
skrida till någon mera långtgående revision av lagreglerna rörande advokatväsendet
utan fastmera begränsa sig till reformer, som är av ett starkt aktuellt
behov påkallade eller som med hänsyn till sin jämförelsevis ringa räckvidd
och fristående natur uppenbarligen lämpar sig för särbehandling. Hit hör
trägan om sådan ändring i rättegångsbalken, att möjlighet skapas att från
samfundets styrelse till annat dess organ överflytta uppgiften att vidtaga
disciplinär åtgärd mot pliktförsumlig advokat, så ock spörsmålet om upphä -

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1963

vande av möjligheten till dispens från förbudet att driva advokatverksamhet
i aktiebolagsform samt frågan om uppmjukning av skyldigheten att utträda
ur samfundet vid utflyttning ur riket. Även andra skäl än de jag i det
föregående berört talar för övrigt för alternativet att skjuta frågan om en
mera vittgående revision av lagreglerna rörande advokatväsendet något på
framtiden. Med hänsyn till de av samfundet framlagda förslagens omfattning
och de däri behandlade spörsmålens ofta svårlösta karaktär ligger det i sakens
natur, att en del invändningar och nya synpunkter framförts under
remissbehandlingen. I betraktande av den sakkunskap, som finnes representerad
inom samfundet, skulle det helt visst främja sakens ändamålsenliga
lösning, om en mera omfattande reform på advokatväsendets område
finge föregås av ett ställningstagande från samfundets sida till de erinringar
och synpunkter, som under remissbehandlingen anlagts på hithörande problem.

Förslaget till ändring i samfundets stadgar, vilket för sitt genomförande
förutsätter vissa ändringar i rättegångsbalken, torde få anmälas senare för
Kungl. Maj :ts fastställelse.

1. Utövningen av den disciplinära myndigheten inom advokatsamfundet

Gällande rätt. Enligt 8 kap. 6 § rättegångsbalken utövas tillsynen över
advokatväsendet av advokatsamfundets styrelse. Justitiekanslern äger enligt
samma lagrum hos styrelsen påkalla åtgärd mot advokat, som åsidosätter
sin plikt eller icke längre är behörig att vara advokat. I 8 kap. 7 § första
stycket rättegångsbalken stadgas, att advokatsamfundets styrelse skall ur
samfundet utesluta advokat, som i sin verksamhet uppsåtligen gör orätt
eller som eljest förfar oredligt; då omständigheterna är mildrande, må dock
styrelsen i stället tilldela honom varning. Åsidosätter advokat eljest de
plikter, som åvilar honom som advokat, äger styrelsen enligt 8 kap. 7 §
andra stycket rättegångsbalken meddela honom varning eller erinran. Är i
sådant fall omständigheterna synnerligen försvårande, må styrelsen utesluta
honom ur samfundet. I tredje stycket av sistnämnda paragraf stadgas skyldighet
för advokat, vars behörighet upphört, att genast utträda ur samfundet;
gör han det ej, skall styrelsen utesluta honom. Jämlikt 8 kap. 7 § sista
stycket rättegångsbalken äger styrelsen förordna, att beslut, varigenom någon
uteslutits ur samfundet, genast skall gå i verkställighet. I 8 kap. 8 §
rättegångsbalken regleras rätten att överklaga beslut, som meddelats av advokatsamfundets
styrelse. Har styrelsen avslagit någons ansökan om inträde
i samfundet eller uteslutit någon därur, äger han föra talan mot beslutet genom
besvär till högsta domstolen. Mot beslut i fråga, som avses i 7 § samma
kapitel, äger justitiekanslern föra talan likaledes genom besvär till högsta
domstolen. Enligt 56 kap. 14 § rättegångsbalken äger bestämmelserna om
besvär mot hovrätts beslut motsvarande tillämpning i fråga om besvär mot
beslut av advokatsamfundets styrelse. I dylikt mål gäller dock enligt samma

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1963

lagrum vissa avvikelser. Bland annat uppställes i lagrummet den särbestämmelsen,
att tillfälle skall lämnas advokatsamfundets styrelse att inkomma
med skriftlig förklaring och att, då part höres muntligen, därvid yttra sig.

Samfundets förslag. Stadgekommittén föreslår, att de disciplinära befogenheter,
som tillkommer advokatsamfundets styrelse, skall genom bestämmelse
i samfundets stadgar kunna helt eller delvis överflyttas till en särskild
disciplinnämnd. I kommitténs betänkande lämnas en utförlig motivering till
detta förslag. Av denna framgår, att den främsta anledningen till den föreslagna
reformen är behovet att lätta samfundsstyrelsens nuvarande mycket
stora arbetsbörda. Utvecklingen har, anför kommittén, under många år och
icke minst efter nya rättegångsbalkens ikraftträdande oavlåtligt gått i den
riktningen, att styrelsens arbetsbörda undan för undan starkt ökats. Flera
orsaker har medverkat härtill. Sålunda har ledamotsantalet vuxit betydligt;
under de senaste 25 åren har det mer än fördubblats. Styrelsen har vidare i
stigande utsträckning anlitats såsom remissmyndighet av Kungl. Maj :t, riksdagsutskott,
domstolar m. fl. Arbetet med de uppgifter som närmast avser
tillvaratagandet av advokaternas allmänna yrkesintressen har också starkt
ökat. Detsamma är förhållandet med antalet arvodesärenden, i vilka skiljedom
hos styrelsen påkallats. Den mest markanta ökningen har emellertid,
framhåller kommittén, inträtt i fråga om disciplinärenden. Medan antalet
avgjorda dylika ärenden år 1935 utgjorde 21, hade de år 1948 — det första
året nya rättegångsbalken med dess offentligrättsliga reglering av advokatväsendet
tillämpades — stigit till 72 och år 1960 till 122.1 För att kunna
bemästra de ständigt ökande arbetsuppgifterna har styrelsen, enligt vad kommittén
upplyser, vidtagit en rad åtgärder såsom anlitande av advokater —
inom eller utom styrelsen — för avgivande av utlåtanden i arvodesfrågor
och utarbetande av förslag till remissyttranden samt tillsättande såväl av
särskilda skiljenämnder i arvodestvister som av kommittéer för utredningar
av olika slag åt styrelsen. Trots dessa åtgärder har kommittén funnit styrelsens
arbetsbörda utomordentligt betungande och uttryckt farhågor för möjligheterna
att till styrelseposterna förvärva kandidater, som är både lämpliga
för uppdraget och villiga att åtaga sig detsamma. Särskilt den starka ökningen
av antalet disciplinärenden har enligt kommittén haft till följd, att
en mycket stor del av tiden vid styrelsens sammanträden måste ägnas åt
handläggning av sådana ärenden samt att den tid som står till styrelsens
förfogande för andra arbetsuppgifter blivit allt knappare.

Kommittén har närmare övervägt, vilka organisatoriska förändringar som
kan anses lämpliga för att minska styrelsens arbetsbörda. Därvid har man,
framhåller kommittén, att utgå från att tillsynen över advokatväsendet alltjämt
skall utövas av ett advokatkårens eget organ, valt av advokaterna själva,
något som utgör kärnpunkten i rättegångsbalkens reglering av advokatväsendet.
Den frågan kan däremot enligt kommitténs mening uppställas,
huruvida tillsynen över advokatväsendet bör utövas av samma organ som
1 För 1961 utgjorde motsvarande siffra 116 och för 1962 119.

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1963

— i den mån ej annat är bestämt i stadgarna — omhänderhar samfundets
angelägenheter i övrigt. Härom anför kommittén:

Det kunde möjligen förefalla naturligt att uppdraga tillsynen åt ett organ
och inrätta ett annat organ för omhänderhavande av övriga uppgifter, däribland
tillvaratagandet av samfundsledamöternas allmänna yrkesintressen.
En sådan lösning vore emellertid enligt kommitténs mening icke lämplig.
Tillsynen över advokatväsendet och tillvaratagandet av advokaternas yrkesintressen
i övrigt har mycket nära samband med varandra. I ofantligt stor
utsträckning förhåller det sig så, att uppkommande frågor har både en yrkesekonomisk
och en yrkesetisk sida. Det organ som skall utöva tillsynen
bör ha fortlöpande, nära kontakt med alla yrkesfrågor. Det stora anseende
och det allmänna förtroende som advokatsamfundets styrelse åtnjuter beror
säkerligen i icke ringa mån därpå att styrelsen icke är och icke heller uppfattas
som en ren fackföreningsstyrelse utan också fungerar såsom ett efter
objektiva normer arbetande organ för upprätthållande av en rättrådig och
yrkesskicklig advokatkår. Den starka ställning som styrelsen på grund härav
intager har förlänat särskild tyngd åt de utlåtanden som styrelsen avger i
olika frågor, och därigenom har styrelsen vid en mångfald tillfällen kunnat
verksamt stöda enskilda ledamöter, vilkas intressen funnits förtjänta av sådant
stöd.

På sålunda anförda skäl anser kommittén, att styrelsen fortsättningsvis
bör, liksom nu, både omhänderha de föreningsmässiga uppgifterna och utöva
tillsyn över advokatväsendet.

Vid prövning av möjligheterna att åstadkomma lättnad i styrelsens arbetsbörda,
därest båda dessa åligganden skall åvila styrelsen, har kommittén
särskilt övervägt två utvägar: dels att överflytta vissa arbetsuppgifter
från samfundsstyrelsen till styrelserna för de olika avdelningarna inom
samfundet, för närvarande och jämväl enligt förslaget till antalet sex, dels
ock att införa möjlighet för styrelsen att arbeta på avdelningar, förslagsvis
två, därvid vardera avdelningen skulle handlägga ärenden av alla slag. Båda
dessa utvägar avvisar kommittén, den förstnämnda främst på grund av att
föreliggande frågor kräver ett enhetligt bedömande och den senare särskilt
därför att med en styrelse arbetande på två avdelningar behov sannolikt
ofta skulle yppa sig av ett ärendes prövning av den samfällda styrelsen, vilket
lätt skulle kunna leda till en ökning i stället för en minskning av styrelsens
arbete. I betänkandet heter det i anslutning härtill: »Den mest rationella
och ur alla synpunkter mest tilltalande lösningen anser kommittén
vara att befria styrelsen från den särskilt tyngande delen av arbetet med
disciplinärenden och överflytta den dömande verksamheten i dessa ärenden
till ett särskilt organ.» I enlighet härmed föreslår kommittén inrättande av
en disciplinnämnd, som skall övertaga berörda del av styrelsens disciplinära
uppgift.

Om de principiella riktlinjer, efter vilka en sådan omorganisation skall
genomföras, yttrar kommittén:

Styrelsen skall liksom hittills utöva tillsyn över advokatväsendet. Frainslälles
bos styrelsen anmärkning mot advokat eller finner styrelsen själv
anledning till sådan anmärkning, skall ärendet i första hand prövas av styrelsen.
Styrelsen kan besluta att anmärkningen icke skall föranleda någon

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1963

åtgärd. Den kan också göra ett uttalande om advokatens handlande och låta
vid detta uttalande bero. Styrelsen kan däremot icke besluta om disciplinär
påföljd. Finner styrelsen sådan påföljd kunna ifrågakomma, och nöjer sig
styrelsen icke med att göra sådant uttalande som nyss sagts, skall styrelsen
hänskjuta ärendet till disciplinnämnden, på vilken det därefter ankommer
att pröva och avgöra disciplinärendet.

Till stöd för förslaget, att styrelsen i första hand skall behandla ärenden
rörande anmärkning mot advokat, anför kommittén att, då styrelsen alltjämt
bör utöva tillsynen över advokatväsendet, anmärkningar och klagomål
mot advokater skall kunna framställas hos styrelsen samt att styrelsen
måste ha befogenhet alt göra uttalanden i frågor om vad god advokatsed
kräver. I och för utövande av tillsynen är det också enligt kommittén nödvändigt
för styrelsen att ha tillfälle att följa den disciplinära verksamheten.
Förebilden till den föreslagna ordningen — med dess tudelning av den disciplinära
verksamheten — har enligt vad kommittén meddelar hämtats från
Danmark, där en liknande ordning gäller sedan många år tillbaka och
fungerat på ett mycket tillfredsställande sätt.

I anslutning till vad kommittén anfört om styrelsens och nämndens inbördes
förhållande framhåller kommittén, att inrättandet av en särskild
disciplinnämnd icke enbart har den fördelen, att styrelsens arbetsbörda
därigenom lättas. Förslaget är enligt kommitténs mening även ägnat att möjliggöra
vissa förbättringar i fråga om själva förfarandet i disciplinnämnden.
Detta skulle nämligen kunna bli mindre inkvisitoriskt och mera kontradiktoriskt
i sådana fall, där styrelsen själv riktar anmärkningar mot en advokat
av den arten, att disciplinär åtgärd kan ifrågasättas. Det är också enligt
betänkandet en klar förbättring, att ådömandet av disciplinär påföljd i dessa
fall tillkommer annat organ än tillsynsmyndigheten, som då närmast får
åklagarställning i ärendet. Framför allt med tanke på dylika fall har kommittén
föreslagit en bestämmelse i stadgarna, enligt vilken styrelsen i ärende,
som hänskjutes till disciplinnämnden, skall kunna förordna någon av
sina ledamöter eller suppleanter att inför disciplinnämnden företräda styrelsen.
Det mest praktiska exemplet på fall, där enligt kommitténs mening
detta förfarande bör komma till användning, är sådana, där hänskjutandet
till disciplinnämnden föranledes av anmärkningar, som framkommit vid
en räkenskapsgranskning.

En ytterligare fördel med förslaget är enligt kommittén, att dess genomförande
skulle underlätta hållandet av muntlig förhandling i disciplinärenden.

Vad angår disciplinnämndens sammansättning och omröstningsreglerna
meddelas bestämmelser därom i stadgeförslaget. Enligt dessa skall nämnden
bestå av nio ledamöter, utsedda av fullmäktige för eu tid av fyra år
och med en längsta mandattid i följd av åtta år. Ingen skall samtidigt få
tillhöra samfundsstyrelsen och disciplinnämnden. Några suppleanter skall
icke utses, för beslutförhet skall fordras, att minst fem ledamöter är närvarande,
och vid fattande av beslut skall rättegångsbalkens regler om om -

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1563

röstning i brottmål äga motsvarande tillämpning. För beslut om uteslutning
skall emellertid fordras kvalificerad majoritet: minst fem ledamöter skall
vara ense om denna påföljd.

Vad angår den legislativa utformningen av förslaget om inrättande av en
disciplinnämnd har kommittén i de särskilda paragraferna i 8 kap. rättegångsbalken
bibehållit samfundets styrelse såsom det organ, som utövar den
disciplinära myndigheten, men tillfogat en avslutande paragraf, enligt vilken
i samfundets stadgar må bestämmas att de disciplinära befogenheterna
skall helt eller delvis utövas av en särskild disciplinnämnd utsedd på sätt
i stadgarna föreskrives. Denna paragraf reglerar tillika vad som skall gälla,
därest särskild disciplinnämnd inrättas. I detta hänseende föreskrives i
paragrafen bl. a. att om samfundets styrelse avgjort disciplinärende genom
beslut, som icke inneburit ärendets hänskjutande till disciplinnämnden,
justitiekanslern skall äga att inom viss tid hänskjuta ärendet till disciplinnämnden.
Regeln äger samband med vissa i stadgeförslaget upptagna bestämmelser,
vari föreskrives, dels att styrelsen, som enligt förslaget i första
hand skall behandla disciplinärende, skall hänskjuta ärendet till disciplinnämnden,
om styrelsen finner disciplinär åtgärd kunna ifrågakomma, styrelsen
dock obetaget att i vissa fall låta det bero vid ett uttalande om det
olämpliga i vederbörande advokats handlande, dels att disciplinnämnden har
att pröva och avgöra ärende, som av styrelsen eller justitiekanslern hänskjutits
till nämnden. Den föreslagna avslutande paragrafen i 8 kap. rättegångsbalken
upptager även andra bestämmelser om vad som skall gälla för den
händelse disciplinnämnd inrättas. Sålunda föreskrives däri bl. a., att stadgandet
om klagorätt för den som av styrelsen uteslutits ur samfundet (jfr 8
kap. 8 § rättegångsbalken) i sådant fall skall tillämpas å motsvarande beslut
av disciplinnämnden, att bestämmelsen om justitiekanslerns klagorätt
mot styrelsens beslut i disciplinärende (jfr nyssnämnda lagrum) i stället
skall gälla disciplinnämndens beslut samt att vad i 56 kap. 14 § rättegångsbalken
är stadgat om styrelsen skall äga motsvarande tillämpning å disciplinnämnden.

Yttrandena. I de avgivna yttrandena har förslaget att inrätta en disciplinnämnd
tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser.
I yttrandena återfinns till stor del samma synpunkter som de, åt vilka kommittén
givit uttryck i sitt betänkande. Exempelvis anför justitiekanslersämbetet: Handhavandet

av såväl samfundets offentligrättsliga uppgifter som dess
föreningsinässiga angelägenheter ankommer och bör även framgent i främsta
rummet ankomma på samfundets styrelse. Dessa arbetsuppgifter har emellertid,
såsom framgår av utredningen, numera fått en sådan omfattning att
de blivit synnerligen betungande för styrelsen. Det framstår därför som angeläget
att genom organisatoriska ändringar lätta styrelsens arbetsbörda.
Ur allmän synpunkt, och även för advokaterna själva, är det av stor betydelse
att samfundets verksamhet är så anordnad, att erforderlig tid kan
ägnas åt disciplinverksamheten och tillsynen i övrigt över advokatväsendet.
:i intrång till riksdagens protokoll 1!163. I samt. Nr 156

Kungl. Maj:ts proposition nr 15(> år H)63

Då det gäller att avgöra vilka organisatoriska förändringar som kan anses
lämpliga, bör tillses att en önskad lättnad i styrelsens arbetsbörda icke vinnes
på bekostnad av styrelsens auktoritet och ledande ställning inom samfundet.
Hänsynen till styrelsens ställning synes sålunda kräva, att styrelsen
i allt väsentligt bibehåller både de offentligrättsliga och de föreningsmässiga
uppgifterna. Det synes därför icke lämpligt att på avdelningsstyrelserna överföra
några av samfundsstyrelsens nuvarande arbetsuppgifter eller att fördela
dessa uppgifter på skilda grupper av ledamöter inom styrelsen. Under
sådana förhållanden synes någon bättre lösning icke stå till buds än att, såsom
samfundet föreslagit, i viss omfattning överföra den disciplinära verksamheten
på en inom samfundet särskilt inrättad disciplinnämnd. Då med
en sådan anordning den allmänna tillsynen över advokatväsendet kvarligger
hos styrelsen och då styrelsen därjämte enligt samfundets förslag alltjämt
skall ha vissa befogenheter inom disciplinverksamheten, torde icke behöva
befaras att styrelsens inflytande på upprätthållandet av en rättrådig och
yrkesskicklig advokatkår i någon väsentlig grad försvagas. Med den föreslagna
lösningen synes också kunna vinnas erforderlig lättnad i styrelsens
arbetsbörda. Härigenom får styrelsen ökade möjligheter att utöva sin betydelsefulla
tillsynsuppgift. Den föreslagna ordningen torde därjämte i och för
sig vara till fördel för handläggningen av disciplinärendena, bland annat genom
att den ger möjlighet till ett mera kontradiktoriskt förfarande.

Hovrätten för Xedre Xorrland yttrar, att advokatståndets ställning inom
rättsväsendet och därmed organisationens värde för rättsvården över huvud
är väsentligen beroende av det sätt, på vilket tillsynsskyldigheten och skyldigheten
alt i förekommande fall vidtaga disciplinära åtgärder fullgöres.
Förutsättning för den omläggning av förfarandet i disciplinärenden, som nu
föreslås, är att ändringen icke medför någon försämring i angivna hänseenden.
I sak innebär ifrågavarande förslag endast, att beslutanderätten, såvitt
angår bestämmandet av disciplinär påföljd, överflyttas från styrelsen till ett
för ändamålet inrättat särskilt organ. Något principiellt hinder mot en sådan
fördelning av göromålen föreligger ej enligt hovrättens mening. En särskild
disciplinnämnd, tillsatt i föreslagen ordning, anser hovrätten vara väl
skickad att handha den uppgift, som föreslagits skola ankomma på densamma.
Anordningen skulle medföra en ej obetydlig avlastning av styrelsens
arbetsbörda och alltså leda till en välbehövlig förbättring av styrelsens möjligheter
att ägna önskvärd uppmärksamhet åt arbetsuppgifter inom advokatsamfundet
utöver de offentligrättsliga. Enligt Göteborgs rådhusrätt har i
betänkandet framlagts synnerligen starka skäl för att en lättnad i styrelsens
arbetsbörda bör åvägabringas.

Vad angår förhållandet mellan styrelsen och disciplinnämnden samt dessas
inbördes kompetens har förslaget i allmänhet icke föranlett några erinringar
vid remissbehandlingen. Justitiekansler sämbetet finner det dock något
tveksamt, huruvida den i stadgarna givna föreskriften om när disciplinärende
skall av styrelsen hänskjutas till nämnden helt täcker de avsedda
fallen. Den angivna förutsättningen för sådant hänskjutande — nämligen
att styrelsen finner disciplinär påföljd kunna ifrågakomma — tyder enligt
ämbetet närmast på ett positivt ställningstagande från styrelsens sida. Hänskjutande
till nämnden synes emellertid vara avsett att ske även i fall, då

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1663

det är ovisst, om disciplinär påföljd kan ifrågakomma, men ytterligare utredning
framstår som påkallad. Juristförbundet har härutinnan anfört:

Genom den föreslagna ordningen skapas ett partsförhållande, vars lämplighet
kan ifrågasättas. Styrelsen har tillagts befogenheter liknande allmän
åklagares. Sålunda skall styrelsen först pröva disciplinärende och åstadkomma
viss utredning samt därvid antingen besluta, att åtgärd icke skall ske,
eller hänskjuta ärendet till disciplinnämnden, varvid styrelsen tillika kan
utse någon, som inför nämnden skall företräda styrelsen. Förutom prövning,
om »åtal» skall ske, har dock styrelsen tillagts rätt att låta bero vid
ett uttalande om det olämpliga i ledamotens handlande. — Alternativet till
detta partsförhållande vore en uttrycklig föreskrift i rättegångsbalken, att
iråga om disciplinär åtgärd mot advokat skall hänskjutas till disciplinnämnden
för avgörande, och att styrelsens enda befattning med sådana ärenden
blir en skyldighet att i förekommande fall överlämna dem till disciplinnämnden.
All utredning, inhämtande av yttrande etc. skall då ske genom nämndens
försorg.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har upptagit till behandling förhållandet
mellan styrelsen och nämnden, då någon besvärar sig i högsta domstolen
över ett disciplinnämndens beslut. Hovrätten erinrar, att enligt förslaget
disciplinnämnden och ej styrelsen skall avge förklaring över besvären och
yttra sig, då part höres muntligen. Hovrätten ifrågasätter lämpligheten härav
och anför:

Om nämnden sålunda skall intaga partsställning i högsta domstolen, äventyras
dess objektivitet, vilket kan vara till skada t. ex. vid handläggning av
annat ärende mot samme advokat. Såsom i betänkandet framhålles syftar
inrättandet av en disciplinnämnd, bland annat, till att i den utsträckning det
är möjligt förverkliga en ackusatorisk princip. Sålunda särskiljes tillsynen
över advokatväsendet och den dömande myndigheten; styrelsen får i ärenden,
som hänskjutits till nämnden, närmast en åklagarställning. I konsekvens
härmed bör det enligt hovrättens mening ankomma på styrelsen och
icke på nämnden alt avge förklaring eller yttrande över besvären. Styrelsen
bör härvid äga förordna någon av sina ledamöter eller suppleanter att i detta
hänseende företräda styrelsen; stadgarna torde böra upptaga bestämmelse
härom. Nu angivna ordning torde icke hindra högsta domstolen att i fall,
då det finnes erforderligt, infordra yttrande från nämnden på samma sätt
som högre instans alltid kan begära ett yttrande av lägre instans.

Det stora flertalet remissorgan har icke haft något att invända mot vad
stadgeförslaget föreskriver i fråga om disciplinämndens sammansättning,
f somliga yttranden möter emellertid avvikande meningar på denna punkt.
Stockholms rådhusrätt anser, att det ur skilda synpunkter skulle vara av
stort värde, om i nämnden inginge representanter för allmänheten. Jämväl
statsåklugarna i Stockholm och Malmö uttalar sig för att disciplinnämnden
icke skall bestå enbart av advokater.

Lämpligheten av den i stadgeförslaget upptagna särskilda omröstningsregeln
för disciplinnämnden beträffande uteslutning ifrågasälles bl. a. av
justitiekanslersämbetet, som förordar, alt de vanliga reglerna om omröstning
i brottmål helt skall tillämpas.

Den lagtekniska utformningen av förslaget om en disciplinnämnd har för -

Kiingl. Maj. ts proposition nr 156 år 1963

anlett erinringar i åtskilliga yttranden. Det framhålles sålunda utom annat
som önskvärt, att rättegångsbalken icke tynges med utförliga detaljföreskritter
utan att bestämmelser i ämnet i så stor omfattning som möjligt upptages
i samfundets stadgar.

Departementschefen. Advokatsamfundets stadgekommitté har på ett ingående
sätt redogjort för styrelsens omfattande arbetsbörda och den betydande
stegringen däri under årens lopp, icke ininst etter nya rättegångsbalkens
ikraftträdande den 1 januari 1948. Jag saknar all anledning att ifrågasätta
riktigheten av samfundets uttalande i framställningen till Kungl. Maj :t, att
arbetsbördan blivit så betungande, att den endast med avsevärda svårigheter
kunnat bemästras. Den viktigaste orsaken till den inträdda ökningen är att
söka i disciplinärendena, och det är därför naturligt, att samfundet ansett sig
kunna vinna den behövliga lättnaden genom en förändrad ordning för handläggningen
av dessa ärenden. Förslaget härutinnan innebär, att den disciplinära
verksamheten uppdelas, så att styrelsen, som alltjämt skall utöva tillsynen
över advokatväsendet, i första hand prövar alla disciplinärenden men
till en särskild nämnd, disciplinnämnden, överlämnar sådana ärenden, i
vilka styrelsen finner disciplinär åtgärd kunna ifrågakomma. Styrelsen befrias
alltså främst från den delen av sina disciplinära uppgifter, som består
i vidtagandet av åtgärd mot advokat. Då det är denna del, som framför allt är
tyngande och tidsödande, avses erforderlig lättnad i styrelsens arbetsbörda
skola vinnas genom denna reform.

Inrättandet av en disciplinnämnd har tillstyrkts eller lämnats utan erinran
av samtliga remissinstanser, varvid ett par, justitiekanslersämbetet och
hovrätten för Nedre Norrland, såsom en förutsättning för tillstyrkandet
framhållit, att den nya ordningen icke får medföra någon försämring med
avseende å fullgörandet av tillsynsskyldigheten och den disciplinära verksamheten,
en förutsättning som dessa myndigheter ansett uppfylld. Även
jag vill i princip ansluta mig till förslaget, som synes ägnat att bereda styrelsen
nödig arbetslättnad utan att menligt inverka på dess hittillsvarande
ställning i samfundet eller det behöriga fullgörandet av samfundets disciplinära
uppgift.

Vid remissbehandlingen har vissa anmärkningar framställts beträffande
formuleringen av regeln om den inbördes kompetensen mellan styrelsen och
disciplinnämnden samt rörande nämndens sammansättning och beslutförhet
liksom ock i fråga om reglerna för omröstningen i nämnden. Dessa anmärkningar
hänför sig emellertid till stadgeförslaget. Jag vill här nämna, att innan
frågan om fastställelse av stadgarna blir föremål för avgörande tillfälle bör
beredas samfundet att yttra sig över de erinringar remissinstanserna framställt
beträffande stadgeförslaget. Med hänsyn härtill ingår jag icke nu på de
spörsmål anmärkningarna rör utan torde få återkomma till dem vid anmälan
framdeles för Kungl. Maj :t av fråga om fastställelse av samfundets stadgar.

Vad angår den lagtekniska behandlingen av förslaget om inrättande av en
disciplinnämnd får jag erinra om att samfundets styrelse i 8 kap. 7 § rätte -

Knngl. Maj. ts proposition nr J56 år

gångsbalken anges som det organ, vilket har att pröva fråga om disciplinär
påföljd för advokat. För att denna uppgift skall kunna överflyttas å en
disciplinnämnd fordras tydligen ändring i en eller annan form av berörda
föreskrift. Vid prövning av de olika utvägar som härutinnan står till buds,
bland dem den av samfundet föreslagna att lämna 7 § oförändrad i förevarande
hänseende och i en särskild paragraf i slutet av 8 kapitlet upptaga
nödiga bestämmelser i ämnet, har befunnits, att en reglering av frågan direkt
i 7 § är möjlig att åvägabringa, därest man, såsom jag förordat, nu begränsar
sig till mera partiella reformer på advokatväsendets område. Denna lagtekniska
lösning har också synts mig, om än icke helt fri från invändningar,
dock förenad med mindre olägenheter än andra övervägda alternativ. Förslaget
innebär, att i de nuvarande båda första styckena i 7 §, där det talas
om att »styrelsen» under vissa förutsättningar skall kunna utesluta advokat
eller tilldela honom varning eller erinran, lämnas öppet vem ifrågavarande
befogenhet tillkommer men i ett nytt tredje stycke anges, att fråga om uteslutning,
varning eller erinran prövas av advokatsamfundets styrelse eller, i
den mån så bestämts i samfundets stadgar, av annat samfundets organ. Det
må framhållas, att genom denna avfattning klargöres, att det åsyftade organet,
d. v. s. disciplinnämnden, icke skall i allo utan blott i den mån så
bestämts i stadgarna överta den styrelsen åliggande disciplinära uppgiften.

Vissa andra ändringar är påkallade av nämndens inrättande. Dessa berör
7 § sista stycket och 8 § i 8 kap. samt 56 kap. 14 § rättegångsbalken, varjämte
en följdändring erfordras i 3 kap. 2 §.

I 7 § sista stycket stadgas nu, att styrelsen äger förordna, att beslut, varigenom
någon uteslutits ur samfundet, genast skall gå i verkställighet. Den
befogenhet styrelsen sålunda äger skall styrelsen alltjämt behålla, såvitt angår
beslut om uteslutning som styrelsen meddelar. Även framgent skall det
tillkomma styrelsen att utesluta advokat, som ej längre är behörig att vara
advokat men icke själv utträder ur samfundet. Befogenheten att förordna
om omedelbar verkställighet skall emellertid också tillkomma disciplinnämnden,
när denna på disciplinär grund beslutat om uteslutning. Ordalagen
i berörda stycke i 7 § har därför jämkats.

I 8 § första punkten regleras besvärsrätten dels för den som sökt inträde i
samfundet men fått ansökan avslagen och dels för advokat som uteslutits
ur samfundet, vare sig grunden härtill är underlätet utträde eller indisciplinärt
handlingssätt. Klagorätten anges i stadgandet av se beslut, som meddelats
av advokatsamfundets styrelse. Om disciplinnämnd inrättas, bör dess beslut
om uteslutning kunna överklagas av den som drabbats därav. 8 § första
punkten föreslås därför så omformulerad, att stadgandet skall kunna tilllämpas
oberoende av om beslut som där avses meddelats av styrelsen eller
disciplinnämnden. Vad angår 8 § andra punkten stadgas däri, alt justitickanslern
äger föra talan mot styrelsens beslut i fråga som avses i 7 §. Även
i denna punkt av 8 § anges sålunda styrelsen såsom beslutande organ. Efter
inrättande av en disciplinnämnd kommer beslut, som avses i 7 g, att meddelas
av nämnden, om saken hänskjutits till denna, och eljest av styrelsen. Re -

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år W63

dan med hänsyn härtill behöver 8 § andra punkten omarbetas. Vidare förhåller
det sig så, att enligt samfundets förslag justitiekanslerns rätt att
klaga till högsta domstolen icke skall avse sådant beslut av styrelsen, vari
denna finner disciplinär åtgärd icke kunna ifrågakomma och därför ej hänskjuter
saken till disciplinnämnden. Vid missnöje med dylikt beslut skall
justitiekanslern i stället äga vända sig till disciplinnämnden och påkalla
åtgärd av nämnden, med rätt för honom att fullfölja talan mot dess beslut
i saken. Till denna förändring av justitiekanslerns klagorätt bör hänsyn
också tagas vid utformningen av 8 § andra punkten. I anslutning till ändringen
av 8 § bör stadgandet i 3 kap. 2 § andra stycket rättegångsbalken undergå
jämkning.

Enligt 14 § i 56 kap. rättegångsbalken, vilket kapitel handlar om besvär
till högsta domstolen mot beslut av hovrätt, skall vad i kapitlet är stadgat
äga motsvarande tillämpning i fråga om besvär mot beslut av advokatsamfundets
styrelse. I dylikt mål skall dock vissa avvikelser gälla. Bland
annat skall tillfälle lämnas styrelsen att inkomma med skriftlig förklaring
och att, då part höres muntligen, därvid yttra sig. I sitt förslag till ändringar
i rättegångsbalken har samfundet upptagit en bestämmelse, att vad i
56 kap. 14 § om styrelsen är stadgat skall äga motsvarande tillämpning å
disciplinnämnden. Detta innebär bl. a., att det är nämnden — och icke styrelsen
— som skall avge förklaring och muntligen yttra sig över besvär mot
beslut av nämnden. Hovrätten över Skåne och Blekinge har ifrågasatt
lämpligheten härav och under uttalande, att styrelsen i ärenden som hänskjutits
till nämnden närmast får en åklagarställning, förordat sådan ändring
av förslaget, att det skall ankomma på styrelsen och icke på nämnden
att avge förklaring och muntligen yttra sig över besvär mot nämndens beslut.
Det synes mig emellertid knappast riktigt att anse styrelsen vanligen
intaga åklagarställning i de ärenden styrelsen hänskjutit till nämnden. Jag
viH härvid — jämväl med anledning av vad juristförbundet anfört i sitt remissvar
— erinra om att stadgekommittén i sitt betänkande talat om en dylik
åklagarställning allenast för en helt ringa grupp av ärenden, nämligen sådana,
där styrelsen själv mot en advokat riktar anmärkningar av den art,
att disciplinär åtgärd kan ifrågasättas. Härvid åsyftas framför allt de fall, då
hänskjutandet till nämnden föranledes av anmärkningar, som framkommit
vid en räkenskapsgranskning. I det stora flertalet av disciplinnämnden avgjorda
ärenden torde det däremot te sig tämligen främmande att uppfatta
styrelsen såsom mer eller mindre likställd med en åklagare. Med hänsyn till
vad sålunda anförts har jag funnit mig böra i sak godtaga samfundets förslag.
I formellt avseende har jag ansett de behövliga ändringarna böra göras
i 56 kap. 14 § rättegångsbalken.

Lagändringarna torde böra träda i kraft den 1 juli 1963.

Kitnyl. Maj. ts proposition nr 156 år 1963

2. Formen för bedrivande av advokatverksamhet

Gällande rätt. Enligt 8 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken må verksamhet
som advokat icke bedrivas under form av aktiebolag eller i bolag
med annan än advokat, med mindre advokatsamfundets styrelse medgiver
undantag.

Samfundets förslag. Stadgekonmiittén har till behandling upptagit ett inom
samfundet väckt förslag om upphävande av förbudet att bedriva advokatverksamhet
i aktiebolags form. Förslaget motiverades av förslagsställarna
bl. a. med att lagstiftningen om allmän tilläggspension — som vid förslagets
väckande ej var genomförd — kunde komma att utformas så, att möjligheterna
för en advokat att tillförsäkra sig värdebeständig pension blev
större, om han drev sin verksamhet i aktiebolags form. Kommittén ställer
sig emellertid avvisande till förslaget och påpekar, att utformningen av berörda
lagstiftning efter ändringar 1961 ej vidare utgör något skäl för förbudets
upphävande. Till stöd för bibehållandet av förbudet anför kommittén
bl. a.:

Mot förslaget att advokat borde tillåtas att driva sin verksamhet under
form av aktiebolag talar framförallt två skäl, som båda är av betydande
styrka. Det ena skälet är att advokatens personliga ansvar gentemot klienterna
ovillkorligen måste upprätthållas. Annat har, såvitt kommittén känner
till, icke från något håll ifrågasatts.---Det andra skälet mot att

tillåta aktiebolagsformen är att det för samfundets styrelse skulle bli mycket
svårt, för att icke säga omöjligt, att kontrollera att icke under firma, innehållande
ordet advokat, rörelse i realiteten bedreves av annan än advokat
eller i bolag med annan än advokat. De nu anförda två skälen mot aktiebolagsformens
tillåtlighet är enligt kommitténs mening så tungt vägande att
det icke kan bli tal om att upphäva förbudet mot drivande av advokatrörelse
i aktiebolagsform, såvida icke mycket starka skäl kan anföras för en sådan
ändring.

Mot aktiebolagsformen talar också etiska synpunkter. Med hänsyn till det
personliga förhållande som råder mellan en advokat och hans klient vore
det icke tilltalande att såsom ett mellanled inskjuta en juridisk person. Det
personliga förtroendeförhållandet får icke äventyras, och advokatverksamheten
bör icke kommersialiseras.

Kommittén ingår härefter å frågan, om förbudet alltjämt bör vara dispensabelt,
och anför härutinnan:

Enligt kommitténs uppfattning saknas anledning att tillerkänna styrelsen
befogenhet att bevilja dispens. Mellan de båda fall som avses i 8 kap.
4 § andra stycket rättegångsbalken föreligger den väsentliga skillnaden att,
medan för ett bolagsförhållande med annan än advokat kan åberopas skäl,
som enbart hänför sig till det speciella fallet, kan till stöd för eu framställning
om att få driva verksamhet i aktiebolagsform näppeligen åberopas andra
skäl än sådana som med samma fog skulle kunna åberopas även av andra
advokater. Något nämnvärt utrymme för hänsynstagande till förhållanden
av individuell natur kan svårligen tänkas föreligga. Om styrelsen skulle
bifalla en ansökan om tillstånd att driva verksamhet i form av aktiebolag,

40 Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1963

skulle styrelsen knappast kunna undgå att i fortsättningen bifalla alla ansökningar
därom.

På nu anförda skäl finner kommittén, att förbudet mot drivande av advokatverksamhet
i aktiebolags form bör göras indispensabelt och möjligheten
för styrelsen att bevilja undantag sålunda borttagas. I enlighet härmed
föreslår kommittén ändring av 8 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken.

Yttrandena. Förslaget har icke föranlett någon erinran från remissorganens
sida.

Departementschefen. Jag biträder samfundets förslag att borttaga möjligheten
till dispens från förbudet att driva advokatverksamhet i aktiebolags
form. Såsom stadgekommittén framhållit, är det knappast möjligt att för
eftergivande av förbudet i visst fall åberopa skäl, som ej lika väl kan åberopas
i flertalet andra fall. Enligt vad jag inhämtat finnes icke nu någon
advokat, som driver sin rörelse i aktiebolags form.

Lagändringen torde böra träda i kraft den 1 juli 1963.

3. Verkan av advokats flyttning ur riket

Gällande rätt. Enligt 8 kap. 7 § tredje stycket rättegångsbalken är advokat,
som flyttar ur riket, skyldig att genast utträda ur samfundet; gör han det
ej, skall styrelsen förordna om hans uteslutning.

Samfundets förslag. I stadgekommitténs betänkande föreslogs härutinnan
ingen ändring av gällande rätt. Vid samfundets årsmöte framhölls emellertid,
att en advokat, som får ett uppdrag t. ex. för Unesco eller annan
internationell organisation och som på grund härav flyttar ur riket, icke
bör uteslutas ur samfundet. Årsmötet beslöt förorda sådan ändring av
rättegångsbalken, att styrelsen väl skulle äga befogenhet att utesluta advokat,
som flyttar ur riket, men icke städse vara skyldig att förordna om hans
uteslutning.

Yttrandena. Detta förslag har lämnats utan erinran av remissorganen.

Departementschefen. Jag delar samfundets uppfattning att advokats skyldighet
att utträda ur samfundet vid utflyttning ur riket icke bör vara ovillkorlig.
Möjlighet att kvarstå såsom ledamot av samfundet bör sålunda finnas
exempelvis för advokat, som utflyttar ur riket för att fullgöra ett uppdrag
för någon internationell organisation. Jag föreslår därför sådan ändring
av 8 kap. 7 § rättegångsbalken, att styrelsen skall kunna medge undantag
från utträdesplikten.

Lagändringen bör träda i kraft den 1 juli 1963.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1963

IV. Förordnande av stämningsmän

Sedan rådmannen W. von Schéele i Stockholm i skrivelse den 15 januari
1962 väckt fråga om ändring av rättegångsbalkens regel om förordnande av
stämningsmän, har inom justitiedepartementet upprättats en den 6 november
1962 dagtecknad promemoria (stencilerad) med förslag till ändrad
lydelse av 33 kap. 24 § rättegångsbalken, i vilket lagrum bestämmelser i ämnet
är meddelade.

över promemorian har efter remiss yttranden avgivits av Göta hovrätt,
rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg,
Uppsala, Umeå och Östersund, häradshövdingarna i Södra Roslags domsaga,
Askims och Mölndals domsaga, Gällivare domsaga och Torna och Bara domsaga,
Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare,
Föreningen Sveriges landsfiskaler samt Sveriges advokatsamfund.

Gällande rätt m. m. Enligt 33 kap. 24 § rättegångsbalken åligger det underrätt
att förordna erforderligt antal stämningsmän att, då de därför anlitas,
verkställa delgivning. Förordnande skall enligt samma lagrum meddelas för
visst kalenderår eller del därav. Om skäl är därtill, må förordnande av rätten
återkallas. Fjärdingsman skall utan särskilt förordnande vara stämningsman.
Förteckning å dem som är förordnade till stämningsmän skall finnas
anslagen å rättens dörr och vara för allmänheten tillgänglig å rättens kansli.

En närmare redogörelse för förarbetena till gällande stadgande om tidsbegränsning
av stämningsmannaförordnanden lämnas i departementspromemorian.
Här må i korthet rörande dessa förarbeten endast anmärkas följande.
Bestämmelser av enahanda innehåll som de nyssnämnda fanns intagna
i den äldre rättegångsbalken, 11 kap. 37 § i den lydelse denna paragraf
erhöll genom lag den 1 mars 1935. Dessförinnan upptog den äldre rättegångsbalken
icke någon bestämmelse om att förordnande av stämningsmän
skulle meddelas för viss tid, utan det torde ha varit vanligt att förordnandena
meddelades för livstiden. Införandet av tidsbegränsningen ägde samband
med det bevisvärde, som i nyssnämnda lag tillerkändes intvg av stämningsman
om delgivning. 1 proposition (nr 5) till 1935 års riksdag med förslag
till nämnda lag uttalade dåvarande chefen för justitiedepartementet sålunda,
att det icke behövde möta betänkligheter mot att låta intyg av allenast
eu stämningsmän gälla som fullt bevis om delgivning, blott domstolarna
sattes i tillfälle att utöva en mera verksam kontroll å stämningsmännen
än som då skedde. 1 ändamål att möjliggöra en dylik kontroll ansåg sig
departementschefen böra i främsta rummet förorda att stämningsmannauppdraget
inskränktes till viss kortare tid. I ett inom departementet upprättat
lagutkast, som efter remissbehandling lagts till grund för propositionen,
hade i detta hänseende föreslagits att förordnandena skulle avse
visst kalenderår eller del därav. En sådan bestämmelse fann departementschefen
också ur ordningssynpunkt mest ändamålsenlig. Mot förslaget i den -

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1963

na del hade, enligt vad som framhölls i propositionen, från en del remissmyndigheters
sida riktats erinringar, huvudsakligen motiverade därav att
törtarandet med årligen återkommande förordnanden ansetts omständligt
och dyrbart. Vad sålunda anförts innefattade enligt departementschefens
mening dock icke tillräckliga skäl att på denna punkt frångå förslaget.
\ id lagrådsgranskningen av departementschefens förslag lämnades den förordade
bestämmelsen om begränsning av stämningsmannaförordnande till
visst kalenderår eller del därav utan erinran av lagrådets flesta ledamöter.
En ledamot av lagrådet hemställde emellertid i särskilt yttrande, att den
berörda bestämmelsen skulle utgå, och framhöll därvid att den i alltför hög
grad skulle orsaka underrätterna besvär utan motsvarande nytta och att
den ej heller kunde anses innefatta en nödvändig förutsättning för genomförandet
av förslaget i övrigt. Korrektiv i nödig omfattning mot att stämningsmannaskap
bibehölls, där så ej lämpligen borde ske, ansåg samme ledamot
kunna vinnas genom den i förslaget upptagna bestämmelsen om befogenhet
för domstolen att återkalla förordnande. Detta yttrande föranledde
icke departementschefen att frångå förslaget. Riksdagen antog lagförslaget
med den utformning det erhållit i propositionen. Bestämmelsen om stämningsmannauppdragets
inskränkande till viss tid överfördes sedermera oförändrad
till nya rättegångsbalken.

I den inledningsvis berörda skrivelsen bär rådmannen von Schéele ifrågasatt
om icke förutsättningar nu föreligger för en lagändring av innebörd
att stämningsmannaförordnanden i fortsättningen må kunna meddelas utan
tidsbegräsning. I skrivelsen framhålles bl. a. att de årligen återkommande
stämningsmannaförordnandena vid Stockholms rådhusrätt föranleder ett
högst avsevärt arbete, som skulle kunna inbesparas, om bestämmelsen om
tidsbegränsning upphävdes.

Departementspromemorian. Enligt vad som framhålles i promemorian bör
syftet med den gällande begränsningen av stämningsmannaförordnanden
till kalenderår eller del därav, nämligen att vinna verksam kontroll å stämningsmännen
alltjämt upprätthållas i samma omfattning som för närvarande.
Visserligen har stäinningsmannainstitutionen för domstolarnas del
etter nya rättegångsbalkens införande förlorat åtskilligt i betydelse, då numera
delgivning i rättegång merendels sker genom rättens försorg med anlitande
av posten. I viss icke helt obetydlig utsträckning torde dock alltjämt
stämningsmän tagas i anspråk för delgivning i rättegång. Och för delgivning
utom rättegång, t. ex. i exekutiva mål samt enskilda emellan av uppsägningar,
testamenten m. in., anlitas stämningsmän säkerligen fortfarande
i avsevärd grad. Det är därför av stor vikt, att stämningsmännen besitter
nödiga kvalifikationer för sina uppgifter och i allo är lämpliga därför. Med
hänsyn härtill bör det enligt promemorian ej komma ifråga att reellt sett
försvaga kontrollen å stämningsmännen.

I promemorian påpekas att själva meddelandet av förordnanden i och för
sb inte innebär någon kontroll å vederbörandes lämplighet som stämnings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 ur 1963

man men att det naturligen förutsättes — och säkerligen med rätta — att
meddelandet av ett förordnande föregås av en prövning, att den förordnade
är skickad för sitt uppdrag. I själva verket utgör skyldigheten för domstolarna
att varje år meddela stämningsmannaförordnanden eu ganska god
säkerhet för att de tidigare förordnades lämplighet för sitt uppdrag en gång
om året blir vederbörligen undersökt och bedömd. Det ifrågasättes emellertid,
om icke en lika betryggande ordning skulle kunna åvägabringas utan
att fördenskull stämningsmannaförordnanden, i många fall till stort antal,
skulle behöva år efter år utfärdas.

Det framhålles i promemorian att spörsmålet synes kunna lösas så, att
den prövning som nu sker en gång om året i samband med stämningsinannaförordnandenas
meddelande bibehålies men de årliga förordnandena slopas.
Domstolarna skulle alltså varje år, till synes lämpligen mot slutet av
året, genomgå samtliga förordnanden, vare sig de är meddelade att gälla
för viss tid eller tills vidare, och pröva, huruvida anledning förekommer till
ändring beträffande något av dem. I fortsättningen anföres i promemorian:

För domstolens prövning skulle samma material som nu är förhanden
föreligga, och prövningen skulle ske i samma ordning som för närvarande
d. v. s. enligt lagen den 20 december 1946 om handläggning av domstolsärenden.
Avser''förordnandena domstolens egna tjänstemän, t. ex. stadstjänare
eller tingsvaktmästare, behöver domstolen inga upplysningar utifrån om
deras kvalifikationer. År åter fråga om förordnanden för befattningshavare
vid vissa myndigheter, bör dessa myndigheter före domstolsärendets upptagande
ha prövat, om förordnandena alltjämt bör vara oförändrade, och meddelat
domstolen besked därom. Beträffande förordnanden, som icke gäller
befattningshavare vare sig vid domstolen själv eller vid viss myndighet, skulle
upplysningar om de förordnades lämplighet i fall av behov inhämtas från
samma källor som hittills. För domsagornas del exempelvis torde det vara
vanligt, att landsfiskalerna — på eget initiativ eller efter förfrågan — till
vederbörande domstol lämnar förslag om vilka som bör erhålla förordnanden
som stämningsmän. Det synes tydligt alt, om domstolarna på nu antytt
sätt såsom ett särskilt ärende en gång om året till övervägande upptager
fråga om beståndet av meddelade stämningsmannaförordnanden, domstolarna
med samma omsorg, som nu visas vid utseende av stämningsmän,
kommer att genomgå förordnandena och pröva, huruvida stämningsmännen
alltjämt är skickade för sitt uppdrag. Samma kontroll som nu övas å
stämningsmännen skulle följaktligen även framdeles vara förhanden. Vinsten
av den nya ordningen skulle såsom antytts vara, att ett icke obetydligt
arbete inbesparades för ett avsevärt antal domstolar genom att en mängd
förordnanden ej vidare årligen behövde utfärdas. Det må erinras, att Stockholms
rådhusrätt varje år förordnar över 300 stämningsmän och andra
större rådhusrätter sannolikt i proportion därefter. Vad angår landsbygden
utser häradsrätten i Södra Roslags domsaga, den folkrikaste i landet med
över 100 000 invånare, inemot ett 50-tal stämningsmän om året.

I promemorian understrykes att domstolarna icke bör vara förhindrade
all, om de så önskar, som hittills meddela förordnanden såsom stämningsman
för kalenderår eller del därav. Ändringen i 33 kap. 24 tj rättegångsbalken
torde därför böra gå ut på, alt den nuvarande tidsbegränsningen i ullrycket
»förordnande meddelas för visst kalenderår eller del därav» ersättes

Kurtgl. Mnj. ts proposition nr 156 år 1963

med »för viss tid eller tills vidare». Därjämte torde i lagrummet böra införas
bestämmelse om skyldighet för rätten att årligen pröva beståndet av förordnandena.
Vid promemorian har fogats förslag till lag om ändrad lydelse
av 33 kap. 24 § rättegångsbalken, avfattat i enlighet med vad nu sagts. Den
förordade lagändringen föreslås träda i kraft den 1 juli 1963.

Enligt vad som framhålles i promemorian kan vid förslagets tillämpning
de domstolar, som vill meddela förordnanden för begränsad tid men anse
kalenderår vara en alltför kort period, välja exempelvis 4 eller 6 år. Förordnanden
tills vidare synes enligt promemorian icke böra meddelas utan varje
tidsbegränsning. Är förordnandet givet för någon i hans egenskap av anställd
hos viss myndighet, torde förordnandet böra äga giltighet, så länge
anställningen varar. I andra fall synes lämpligt, att förordnandet begränsas
att gälla, till dess den förordnade fyllt visst antal år, exempelvis 60 eller 65
år. Den begränsning i behörigheten, som nu torde tillämpas i fråga om förordnanden
för befattningshavare vid viss myndighet och som består däri,
att behörigheten blott gäller delgivning i tjänsten, d. v. s. sådan som sker
efter förmans uppdrag, lärer alltjämt böra iakttagas.

Avslutningsvis anföres i promemorian att underrätterna torde utan särskild
föreskrift kunna förväntas komma att på lämpligt sätt begränsa tillsvidareförordnanden
liksom också att, på sätt nu torde vara vanligt, inskränka
behörigheten för de befattningshavare vid vissa myndigheter som
förordnas till stämningsmän för delgivning i tjänsten. I syfte att främja en
effektiv kontroll å sådana stämningsmän, som förordnas för längre tid än
kalenderår eller tills vidare och som erhåller sina förordnanden efter hemställan
eller förslag av vissa myndigheter, torde domstolarna i samband med
förordnandenas meddelande böra för myndigheterna framhålla angelägenheten
av att de varje år genomgår samtliga förordnanden för övervägande, om
anledning till ändring föreligger, samt meddelar domstolen resultatet därav i
god tid före årets utgång, så att domstolen blir i tillfälle att vid sin årliga genomgång
av stämningsmannaförordnandena göra en verklig prövning av
lämpligheten av förordnandenas bestånd. Vidare torde domstolarna vid meddelande
av nämnda förordnanden på hemställan eller förslag av myndighet
böra hos myndigheten anhålla, att om beträffande någon stämningsmän,
vare sig han är förordnad för kalenderår, för längre tid eller tills vidare,
förhållande skulle inträffa, som skulle göra honom olämplig eller mindre
skickad för sitt uppdrag, omedelbart anmäla det för domstolen för prövning,
huruvida förordnandet bör återkallas.

Remissyttrandena. Det i promemorian framlagda förslaget har i princip
tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet remissorgan.

I åtskilliga yttranden framhålles att ett genomförande av förslaget skulle
vara förenat med väsentliga fördelar. Stockholms rådhusrätt understryker
sålunda att den föreslagna ordningen skulle medföra en avsevärd arbetsbesparing
för rådhusrätten utan att kontrollen av stämningsmännens lämplighet
blev försämrad. Även rådhusrätten i Umeå hälsar förslaget med till -

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1963

fredsställelse. För rådhusrätten har det förefallit anmärkningsvärt att, då
samma stämningsmän förordnats år efter år, förordnandena varje år skolat
förnyas. Enligt vad rådhusrätten särskilt framhåller har behovet av stämningsmän
genom åren ökats. Anledningen härtill uppges vara att delgivning,
som domstol har att ombesörja, visat sig bli säkrare, snabbare och effektivare
utförd, därest stämningsmannadelgivning användes i stället för
postdelgivning. Rådhusrätten i Östersund anser det tämligen överflödigt att
meddela stämningsmannaförordnanden för endast ett år i sänder. Rådhusrätten
vill även vitsorda, att dessa årliga förordnanden förorsakar jämväl de
mindre eller medelstora domstolarna ett icke ringa besvär. Enligt samma
rådhusrätt är det av gemensamt intresse för domstolarna att möjligheterna
till en förenkling härutinnan tillvaratages. Häradshövdingeföreningen
konstaterar likaledes att den nu gällande ordningen medfört onödigt arbete
för domstolarna genom att nya förordnanden måste utfärdas för ett stort
antal stämningsmän en gång om året. Det alldeles övervägande flertalet
stämningsmän brukar enligt föreningen erhålla förnyat förordnande vid
varje årsskifte. Även rådhusrätten i Malmö samt landsfiskalsföreningen har
i sina yttranden understrukit förslagets förtjänster från praktiska synpunkter.

Häradshövdingen i Torna och Bara domsaga uppger å sin sida att antalet
förordnade stämningsmän efter hand minskats inom domsagan. Delgivning,
som måste verkställas genom stämningsmän, sker inom domsagan regelmässigt
genom polismän och de av häradsrätten särskilt förordnade stämningsmännen
anlitas endast i rena undantagsfall. Det tramhålles att den föreslagna
ändringen är utan betydelse för nämnda domsaga och liknande
domsagor men att förhållandena kan tänkas bli annorlunda vid den beslutade
omorganisationen av polisväsendet, då polismännen i större utsträckning
centraliseras till större orter.

Häradshövdingen i Gällivare domsaga finner för sin del den i departementspromemorian
förordade lagändringen icke medföra någon arbetslättnad
av nämnvärd praktisk betydelse. Förhållandet skulle emellertid bli annorlunda,
om kravet på årlig kontroll i form av särskilt domstolsärende anses
kunna eftergivas. I sådant fall bör, enligt vad som uppges i häradshövdingens
yttrande, en påtaglig arbetsbesparing kunna vinnas för ett stort antal
domstolar. Det erinras i yttrandet att förslaget förutsätter att domstolarna
vid meddelande av förordnanden på hemställan av myndighet skall framhålla
vikten av att myndigheten omedelbart för domstolen anmäler förhållande,
som anses böra föranleda återkallande av visst stämningsmannaförordnande.
Iakttages detta och de övriga i förslaget lämnade anvisningarna
rörande begränsning på lämpligt sätt av tillsvidareförordnanden in. m., torde
det enligt samma yttrande icke böra möta betänkligheter alt efterge kravet
på årlig prövning av förordnandenas bestånd. Det ifrågasättes därvid,
huruvida icke vissa föreskrifter rörande sättet för meddelande av stämningsmannaförordnanden
och rättens tillsyn häröver bör meddelas i administrativ
ordning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1963

Stndsdomnrföreningen anser någon tidsbegränsning i och för sig icke
vara nödvändig för sådana stämningsinän, vilkas uppdrag är knutet till
innehav av viss tjänst, eftersom stämningsmannauppdraget i dessa fall upphöi
i och med att tjänsten trånträdes. I lråga om övriga stämningsmän synes
det föreningen som om en av domstolen med jämna mellanrum företagen
prövning av lämpligheten för uppdraget, icke helt skulle sakna värde,
höreningen säger sig därför vilja ansluta sig till vad som i departementspromemorian
antörts. På liknande sätt uttalar sig rådhusrätten i Hälsingborg.
Rådhusrätten tillägger att rent praktiska skäl även talar för en återkommande
prövning av sådana stämningsmäns lämplighet, vilkas förordnande
icke sammanhänger med viss tjänst. Bl. a. bör då och då kontrolleras
att den förteckning över stämningsmän, som skall finnas anslagen å rättens
dörr och vara tillgänglig för allmänheten å rättens kansli, är till sitt innehåll
riktig. En motsvarande genomgång av gällande stämningsmannaföroronanden
bör enligt rådhusrätten också ske hos de myndigheter, på vilkas
begäran förordnanden utfärdats.

Frågan om kontrollen av stämningsmännen har behandlats jämväl i en
del andra remissyttranden. Rådhusrätten i Malmö ansluter sig till det i depå!
tementspromemorian gjorda uttalandet att det ej bör ifrågakomma att
reell i sett törsvaga denna kontroll. Emellertid finner rådhusrätten det tvivelaktigt
huruvida skyldighet bör åvila domstol att under för visst stämningsmannaförordnande
löpande period årligen pröva förordnandets bestånd,
när förordnandet gäller befattningshavare vid domstolen själv eller
annan myndighet, på vars begäran förordnandet meddelats. Rådhusrätten
ifrågasätter om ej bestämmelsen kunde erhålla den avfattningen, att rätten
ärligen skall pröva beståndet av sådana förordnanden, vilka gäller andra
än befattningshavare vid domstolen eller annan myndighet, på vars begäran
förordnandet meddelats. Enligt häradshövdingeföreningen torde en omprövning
av en redan förordnad stämningsmäns lämplighet sällan vara påkallad.
Från praktiska synpunkter finner föreningen det dock lämpligt att
en årlig granskning av förteckningen över stämningsmän äger rum, så att
de stämningsmän, vilka på grund av långvarig sjukdom, avflyttning från
orten, avgång från viss tjänst eller annan orsak bör erhålla entledigande,
kan avlöras från förteckningen och ersättas med nya stämningsmän. Föreningen
tillstyrker därför förslaget. Rådhusrätten i Östersund, som framhåller
vikten av att kraven på kontroll av stämningsmännen icke eftersättes,
förklarar sig ha övervägt huruvida icke förordnandena skulle kunna
prövas förslagsvis endast vart tredje år. Då rådhusrätten emellertid funnit
en sådan ordning kunna medföra att prövningen lättare bortglömmes, säger
sig rådhusrätten ha kommit till slutsatsen att den i promemorian föreslagna
lösningen är att föredraga. I yttrandet från rådhusrätten i Umeå betonas att
förslaget fyller rimliga anspråk på kontroll av stämningsförordnandena.
Häradshövdingen i Torna och Bara domsaga gör samma uttalande samt
tillägger att en anteckning av prövningsskyldigheten i domsagoalmanackans

Kungl. Maj. ts proposition nr 15<i år 1963

minneslista torde för häradsrättens del vara tillfyllest för att den årliga
prövningen icke bortglömmes.

När det gäller förordnanden att tills vidare vara stämningsman anser sig
Göta hovrätt icke kunna instämma i det i promemorian gjorda uttalandet
att underrätterna utan särskild föreskrift torde kunna förväntas begränsa
sådana förordnanden. Tvärtom torde enligt hovrättens uppfattning obegränsade
tillsvidareförordnanden komma att bli vanliga, om lagen ger möjlighet
därtill. Därest en begränsning avses, på sätt i promemorian rekommenderas,
finner hovrätten detta böra komma till uttryck i lagtexten eller
möjligen i cirkulär till domstolarna. Hovrätten ifrågasätter om icke i sådant
cirkulär jämväl bör erinras om vad domstolarna enligt promemorian
bör iakttaga i vissa andra avseenden, då förordnanden för stämningsman
meddelas, eftersom motiven till lagändringen icke kan förväntas bli beaktade
utan någon erinran därom. Rådhusrätten i Malmö framhåller att
lagtexten till synes står i strid med den i promemorian lämnade motiveringen,
av vilken framgår att förordnanden tills vidare icke bör meddelas utan
varje tidsbegränsning. Enligt rådhusrättens mening bör lagtexten bringas i
bättre överensstämmelse med motiven.

Några remissinstanser — häradshövdingeföreningen, häradshövdingen i
Gällivare domsaga samt landsfiskalsföreningen — har i sina yttranden ifrågasatt
om icke ändring bör vidtagas jämväl av den i 33 kap. 24 § rättegångsbalken
intagna bestämmelsen att fjärdingsman utan särskilt förordnande
skall vara stämningsman. Häradshövdingef öreningen erinrar i sitt yttrande
om att enligt lag den 6 juni 1925 om tillämplighet å vissa polismän av föreskrifter
angående fjärdingsmän skall vad i lag eller författning finnes stadgat
angående fjärdingsman i tillämpliga delar gälla i avseende å polisman,
som jämlikt lagen om polisväsendet i riket finnes anställd i polisdistrikt,
vari ingår köping eller landskommun eller del därav. Såvitt föreningen
kunnat utröna lärer det ej längre finnas kvar några fjärdingsmän utan
dessa har ersatts av polismän. Föreningen finner det därför lämpligt, att
ordet »fjärdingsman» utbytes mot »polisman». Härigenom skulle bestämmelsen
bli tillämplig även på polisman i stad, vilket enligt föreningens uppfattning
icke vore någon nackdel. Det synes föreningen oegentligt att göra
någon skillnad mellan polismän på landet och i stad med avseende å behörighet
att verkställa delgivningar. Därest sådan behörighet skulle tillerkännas
polisman i stad, torde enligt föreningen orden »eller av polisman i
stad, då han verkställt delgivning efter förmans uppdrag» i 33 kap. 25 §
första stycket rättegångsbalken kunna utgå. Häradshövdingen i Gällivare
domsaga anser för sin del att det ifrågavarande stadgandet om fjärdingsman
såsom stämningsman bör helt utgå och att i samband därmed bestämmelsen
i 33 kap. 25 § rättegångsbalken rörande intyg av polisman i stad,
som verkställt delgivning efter förmans uppdrag, bör ändras på sådant
sätt att samma vitsord, som gäller beträffande intyg av stämningsman, tillkommer
intyg av polisman vilken innehar eller uppehåller ordinarie befatt -

Kungl. Ma j. ts proposition nr 156 år 11)63

ning. Landsfiskalsföreningen uttalar sig också för en justering av 33 kap.
24 § rättegångsbalken med hänsyn till att befattningshavare med benämningen
»fjärdingsman» icke längre förekommer. Enligt vad föreningen
framhåller synes det dock bli nödvändigt att tills vidare bibehålla den i nu
förevarande avseende föreskrivna åtskillnaden mellan olika polismanskategorier,
vilken uppges ha sin grund i den skilda innebörd av begreppet »polisverksamhet»,
som enligt 1 § andra punkten lagen om polisväsendet i riket
förefinnes mellan stad å ena sidan och landsbygd å den andra. Först
sedan förstatligandet av polisväsendet genomförts finner föreningen det
möjligt att ta definitiv ställning till frågan huruvida polismän i allmänhet
eller vissa kategorier bland dem skall utan särskilt förordnande vara stämningsmän.

Departementschefen. Underrätt skall enligt 33 kap. 24 § rättegångsbalken
förordna erforderligt antal stämningsmän att, då de därför anlitas, verkställa
delgivning. Sådant förordnande får enligt samma lagrum endast meddelas
för visst kalenderår eller del därav. Härav följer, att underrätt har att
årligen utfärda nya stämningsmannaförordnanden. Nytt förordnande meddelas
vanligen dem som förut varit förordnade till stämningsmän. I praktiken
innebär sålunda förfarandet regelmässigt att givna stämningsmannauppdrag
förlänges på ett år i sänder, ehuru nytt förordnande måste utfärdas
för varje förlängningsperiod. Det årligen återkommande arbetet med utfärdande
av nya stämningsmannaförordnanden tager för de större underrätternas
del en icke helt obetydlig tid i anspråk. Det är därför naturligt,
att man från domstolshåll tagit upp frågan om sådan ändring av nuvarande
ordning, att detta arbete väsentligen besparas domstolarna.

Den nu föreskrivna tidsbegränsningen av stämningsmannaförordnande
har till syfte att åvägabringa en återkommande prövning huruvida den som
erhållit förordnande såsom stämningsmän även fortsättningsvis bör inneha
dylikt uppdrag. En sådan kontroll kan icke lämpligen undvaras. Däremot
kan ifrågasättas, om icke kontrollen skulle kunna på tillfredsställande sätt
utövas utan att nya förordnanden, på sina håll till stort antal, skall behöva
år efter år utfärdas.

I promemorian har förslag framlagts om sådan ändring av 33 kap. 24 §
rättegångsbalken att underrätt icke skall behöva begränsa stämningsmannaförordnande
till visst kalenderår eller del därav utan kunna meddela dylikt
förordnande även för längre tid än nu sagts eller tills vidare, dock med skyldighet
för underrätten att årligen pröva beståndet av meddelat förordnande.
Vad sålunda föreslagits har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran
av remissorganen. Även för egen del anser jag mig kunna biträda förslaget.
Dess genomförande är ägnat att medföra en viss arbetsbesparing för
domstolarna utan att den på detta område erforderliga kontrollen eftersättes.

Jag föreslår alltså, att stämningsmannaförordnande skall kunna meddelas
för viss tid eller tills vidare samt att det skall åligga domstolen att årli -

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1963

gen pröva förordnandets bestånd. Med den årligen återkommande prövningen
av stämningsmannaförordnandenas bestånd och med domstolens befogenhet
att när som helst då förändrade förhållanden eller andra skäl därtill
föranleder återkalla givet förordnande är måhända behovet av att meddela
förordnande för tid, varunder den förordnade innehar viss befattning,
eller för tiden till dess han uppnår viss ålder i allmänhet icke särskilt framträdande.
Fall kan dock tänkas, där förordnande av denna typ kan te sig
närliggande, och förslaget lägger icke hinder i vägen för att meddela förordnanden
på sålunda bestämd tid. Liksom frågan om nya stämningsmannaförordnanden
för närvarande vanligen upptages till behandling i slutet av
året, kan den årliga prövningen av stämningsmannaförordnandenas bestånd
lämpligen förläggas till denna tidpunkt på året. Vid prövningen bör samtliga
förordnanden genomgås. Domstolarna lärer utan särskilda föreskrifter i ämnet
komma att på lämpligt sätt införskaffa de upplysningar som erfordras
för kontrollens utövande. Prövningen av stämningsmannaförordnandes bestånd
är avsedd att ske i samma former som nu gäller för ärende rörande
förordnande av stämningsman. Det kan förtjäna påpekas, att lagen om
handläggning av domstolsärenden icke torde vara tillämplig på ärende angående
förordnande av stämningsman (jfr NJA II 1943 s. 609 f samt 1947 s.
75 f, 88 och 93). Nämnas må ock, att 15 § magistratskungörelsen innehåller
bestämmelse därom att ärende om förordnande av stämningsman avgöres
av rådhusrätt i dess helhet. Frågan om sådan jämkning av denna bestämmelse,
att den kommer att omfatta jämväl ärende rörande beståndet av
meddelat stämningsmannaförordnande, torde få anmälas framdeles.

Det under remissbehandlingen väckta spörsmålet om ändring av den i 33
kap. 24 § rättegångsbalken intagna regeln om fjärdingsmans behörighet att
vara stämningsman bör, såsom framhållits av föreningen Sveriges landsfiskaler,
upptagas till prövning i samband med den omorganisation av polisväsendet,
som är avsedd att komma till stånd vid polisväsendets förstatligande.

Den föreslagna lagändringen bör lämpligen träda i kraft den 1 juli 1963,
så att de nya reglerna kan tillämpas, när underrätterna i slutet av innevarande
år meddelar förordnanden av stämningsmän för tiden efter årets utgång.
V.

V. Bevisuppgift i överrätt m. m.

Rättegångskommittén har den 6 juni 1961 överlämnat en promemoria
(stencilcrad) angående protokollföring av utsagor in. m. I promemorian har
jämväl framlagts vissa förslag rörande bevisuppgift i fullföljdsinlaga till
överrätt. Yttranden över denna promemoria har efter remiss avgivits av
riksåklagarämbetet, samtliga hovrätter, Stockholms rådhusrätt, Göteborgs
rådhusrätt, utredningen om hovrätternas domförhet, trafikmålskommittén,
Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges häradshövdingar, Förening4
lliliang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 156

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1963

en Sveriges stadsdomare, Föreningen Sveriges landsfogdar, Föreningen Sveriges
stadsfiskaler, Föreningen Sveriges landsfiskaler, Sveriges juristförbund
och Domstolarnas kanslipersonalförening. Av riksåklagarämbetet har överlämnats
yttranden från statsåklagarna i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Gällande rätt. Huvudregeln om anteckning av utsagor i protokoll finns
i 6 kap. 6 § rättegångsbalken. Paragrafen har följande lydelse:

I protokoll skall antecknas utsaga av vittne, sakkunnig, part under sanningsförsäkran
eller målsägande, då han höres i anledning av åklagarens talan,
i den omfattning utsagan kan antagas vara av betydelse i målet, samt
vad rätten vid syn å stället iakttager.

Vid huvudförhandling i hovrätt vare ej nödigt att i protokollet antecknas
utsaga eller iakttagelse, som nu sagts, med mindre anteckning därav kan
antagas bliva av betydelse vid fullföljd till högsta domstolen. Ej heller vare
sådan anteckning nödig vid huvudförhandling i högsta domstolen.

Sedan utsaga som skall antecknas i protokollet upptecknats, skall den enligt
8 § i samma kapitel uppläsas eller tillfälle på annat sätt lämnas att
granska uppteckningen samt den hörde tillfrågas, om han har något att erinra
mot innehållet.

Enligt kapitlets 9 § äger rätten förordna att utsaga av part, målsägande,
vittne eller sakkunnig i stället för att antecknas i protokollet skall upptagas
genom stenografi eller på fonetisk väg. I denna ordning får även upptagas
sammanfattning av utsaga, avseende vad som kan antagas vara av betydelse
i målet. Vad som i 8 § stadgas om granskning av uppteckning skall i tilllämpliga
delar gälla beträffande utsaga, som upptagits genom stenografi,
samt rörande på fonetisk väg upptagen sammanfattning av utsaga.

Jämlikt 11 § protokollskungörelsen skall stenogram och fonogram över utsaga
som upptagits enligt 6 kap. 9 § rättegångsbalken återges i vanlig skrift,
när rätten eller vid fullföljd av talan högre rätt finner det erforderligt eller
part eller annan begär avskrift.

Bestämmelser angående domens innehåll och avfattning finns för tvistemål
i 17 kap. 7 § och för brottmål i 30 kap. 5 § rättegångsbalken. Enligt dessa
stadganden, i de delar de är av intresse i förevarande sammanhang, skall
i dom anges parternas yrkanden — i tvistemål jämväl parternas invändningar
— samt de omständigheter på vilka de grundats, domskälen med uppgift
om vad som är bevisat i målet samt domslutet. I

I rättegångsbalkens 50 kap. ges bestämmelser angående vadetalan i tvistemål.
Vill vadekäranden åberopa bevis, som ej förebragts tidigare, skall han
enligt 4 § i vadeinlagan uppge beviset och vad han vill styrka därmed. Skriftligt
bevis skall i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid vadeinlagan. Vill
käranden eljest att vittne eller sakkunnig eller part under sanningsförsäkran
skall höras inför rätten eller syn å stället skall hållas, skall han ange det
i vadeinlagan jämte skälen därtill. Motsvarande regler gäller enligt 9 § för
vadesvaranden i tvistemål med avseende på innehållet i genmälet.

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1963

Vad nu sagts om vadeinlaga och genmäle i tvistemål gäller även brottmål
(51 kap. 4 och 9 §§ rättegångsbalken).

I besvärsinlaga till hovrätt skall klaganden enligt 52 kap. 3 §, om han vill
åberopa bevis som ej förebragts tidigare, uppge beviset och vad han vill
styrka därmed. Skriftligt bevis skall i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas
vid besvärsinlagan. Jämlikt 8 § i samma kapitel har förklaranden att iakttaga
motsvarande regler.

Enligt 55 kap. 4 § rättegångsbalken skall revisionskärande, därest han vill
åberopa tidigare icke förebragt bevis, i revisionsinlagan uppge beviset och
vad han vill styrka därmed. I tvistemål skall käranden uppge anledningen
till att beviset ej förebragts tidigare. Åberopar käranden skriftligt bevis, skall
det i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid revisionsinlagan. Samma föreskrift
gäller jämlikt kapitlets 9 § för revisionssvaranden i fråga om genmälet.

I fråga om besvärsinlaga och förklaring i högsta domstolen gäller enligt
56 kap. 4 och 9 §§ rättegångsbalken motsvarande regler som i besvärsförfarandet
i hovrätt.

Vissa förarbeten m. m. I en särskild avdelning redogör rättegångskommittén
bl. a. för förarbetena till de angivna föreskrifterna om protokoll och dom.
Nämnas må, att bestämmelserna om utskrift av fonogram sedan rättegångsbalkens
ikraftträdande vid två tillfällen varit föremål för översyn. Enligt
den ursprungliga regeln i 6 kap. 9 § skulle direktupptagna stenogram och
fonogram, så snart ske kunde, återges i vanlig skrift. Genom lagändring,
som trädde i kraft den 1 juli 1952, överfördes bestämmelserna om utskrift
av upptagna utsagor till protokollskungörelsen. På förslag av rättegångskommittén
infördes då den begränsningen i skyldigheten att utskriva fonogram
från direktupptagning, att detta behövde ske endast när rätten eller,
vid fullföljd, högre rätt ansåg det erforderligt eller part eller annan begärde
avskrift. Efter lagändring 1958, som trätt i kraft den 1 januari 1959, gäller
numera samma inskränkning i utskriftsskyldigheten för stenogram och för
fonetisk upptagning av sammanfattning av utsaga.

Vad angår förarbetena till de berörda reglerna om bevisuppgift vid fullföljd
till högre instanser anförde processlagberedningen med avseende på
förfarandet i hovrätt, att parterna under målets beredande var skyldiga att
uppge de nya bevis de ville åberopa i hovrätten. Beträffande den redan vid
underrätten förebragta bevisningen förelåg uppgiftsskyldighet allenast för
det fall att parten ville, att vittne eller sakkunnig eller part under sanningsförsäkran
skulle höras inför hovrätten eller syn å stället hållas. Han skulle
i detta fall ange skälen för sin begäran.

I anslutning till 50 kap. 4 § rättegångsbalken yttrade processlagberedningen
:

För att hovrätten skall bliva i tillfälle att pröva, i vilken utsträckning bevisningen
från underrätten skall upptagas ånyo i hovrätten och att på lämpligt
sätt ordna förhandlingen, skall vadekäranden i vadeinlagan uppgiva,

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1963

huruvida han vill, att vittne eller sakkunnig eller part under sanningsförsäkran
skall höras inför rätten eller syn å stället hållas, jämte skälen därtill.
Han skall också uppgiva, om han anser, att motparten skall infinna sig personligen.
Vill vadekäranden åberopa nytt bevis, skall han uppgiva beviset
och vad han vill styrka därmed. Skriftligt bevis skall i huvudskrift eller
styrkt avskrift bifogas vadeinlagan. Förut åberopade skriftliga bevis skola
finnas i akten. Underlåtenhet att lämna nu omförmälda uppgifter medför ej,
att käranden är avskuren från att sedermera begära, att bevisning från underrätten
skall upptagas ånyo eller att ny bevisning skall få förebringas. Han
kan emellertid bliva skyldig att ersätta genom försummelsen förorsakade
kostnader.

Rörande övriga nu ifrågavarande föreskrifter om bevisuppgift i överrätt
hänvisade processlagberedningen väsentligen till 50 kap. 4 § rättegångsbalken.
I motiveringen till 55 kap. 4 § rättegångsbalken anförde beredningen
dock särskilt, att enligt kapitlets 14 § (— 13 § i den slutliga paragrafnumreringen)
part i tvistemål ej fick i högsta domstolen åberopa bevis, som ej tidigare
förebragts, med mindre han gjorde sannolikt att han icke kunnat åberopa
beviset vid lägre rätt eller han eljest haft giltig ursäkt att ej göra det.
Med anledning härav syntes i tvistemål revisionskäranden, som i revisionsinlagan
åberopar nytt bevis, böra uppge grunden till att beviset ej tidigare
framlagts. Då muntlig bevisning, som upptagits vid lägre rätt, endast undantagsvis
får upptagas ånyo i högsta domstolen, ansågs någon allmän föreskrift
om att käranden skulle ange, huruvida han påkallade bevisningens
återupptagande, ej erforderlig. Skulle käranden i något fall begära, att dylik
bevisning skulle upptagas ånyo, borde han ange det i revisionsinlagan
jämte skälen därtill.

Skrivelse från hovrättspresidenterna. I en till rättegångskommittén överlämnad
framställning anhöll presidenterna i rikets hovrätter om utredning
rörande domstolarnas skyldighet att protokollföra utsagor m. m. Presidenterna
framhöll bl. a. att de fonetiska upptagningarna av utsagor kommit att
användas i större omfattning än vad som ursprungligen beräknats. Fonetiska
upptagningar var behäftade med den olägenheten, att de blev mycket
omfattande och att utskriftsarbetet blev tidsödande och personalkrävande.
Samtidigt vållade detta vidlyftiga och obearbetade material ett oproportionerligt
arbete för överinstanserna. Enligt presidenternas mening borde föreskrifterna
om skyldigheten att protokollföra utsagor överses. I samband
därmed borde även reglerna för avfattning av dom bli föremål för översyn.
Syftet med utredningen borde vara att, mot bakgrunden av hittills vunna
erfarenheter, nå fram till en så praktisk ordning som möjligt. Om utredningen
skulle ge vid handen att protokolleringen av utsagor i princip kunde
upphöra, därest i stället tillräckligt utförliga och koncentrerade uppgifter intogs
i domen, kunde det enligt presidenternas åsikt icke från rättssäkerhetssynpunkt
anföras vägande invändningar mot en sådan ordning.

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1063

Rättegångskommittén. Kommittén behandlar ingående presidenternas framställning
rörande skyldigheten att protokollföra utsagor. Därvid framhåller
kommittén bl. a., att utvecklingen efter rättegångsbalkens tillkomst lett till
att metoden med fonetisk direktupptagning kommit att bli dominerande vid
våra domstolar. Metodens ökade användning har enligt kommitténs åsikt
inneburit en stor vinst. Å andra sidan medför den fonetiska upptagningen
även vissa olägenheter. Vid en bedömning av de fördelar och nackdelar,
som protokolleringsskyldighetens upphävande skulle medföra, anser kommittén
nackdelarna vara övervägande. Kommittén avvisar därför tanken på
upphävande eller inskränkning av protokolleringsskyldigheten.

Emellertid anser kommittén det angeläget att på allt sätt söka undanröja
de olägenheter, som vidlåder systemet med obligatorisk protokollering av
utsagor. Med hänsyn till den dominerande ställning, som den fonetiska upptagningsmetoden
har, finner kommittén det betydelsefullt att såvitt möjligt
komma tillrätta med olägenheterna av denna metod. I sådant syfte framlägger
kommittén förslag i skilda hänseenden. Ett av dessa förslag, vilket
rör bevisuppgift i överrätt, förutsätter ändringar i rättegångsbalken.

Som grund för detta förslag anför kommittén att det för åstadkommande
av en verklig lättnad i utskriftsskyldigheten fordras medverkan från parternas
sida. Enligt kommitténs mening är det av vikt att överrätten på ett
tidigt stadium får kännedom om vilken bevisning som åberopas. Jämlikt gällande
regler rörande hovrättsförfarandet skall part i vadeinlaga eller genmäle
ange de bevis han ämnade åberopa, i den mån de icke tidigare förebragts.
Vidare skall anges, om förhör inför hovrätten med vittne eller annan
påkallas. Detta gäller enligt kommittén oavsett om vittnet redan hörts i underrätten
eller är ett nytt vittne. Part behöver således icke, framhåller kommittén,
i vadeinlaga eller genmäle uppge, huruvida han åberopar en i underrätten
avgiven utsaga. Till följd härav får hovrätten ofta sent — stundom
först vid huvudförhandlingen — kännedom om huruvida en utsaga åberopas
eller icke. Detta innebar ingen olägenhet så länge utskriftsskyldigheten
var obligatorisk; överrätten hade då alltid tillgång till utskrifter av alla
utsagor. Eftersom utskrift numera behöver ske först efter beställning, är det
enligt kommitténs uppfattning av intresse att hovrätten långt tidigare får
reda på vilka utsagor som åberopas. Det synes kommittén i regel icke möta
något hinder att detta anges i vadeinlaga eller genmäle. Bestämmelserna
om vad vadeinlaga och genmäle skall innehålla bör därför utformas så, att
part däri skall ange all bevisning som åberopas. Denna skyldighet skall lika
litet som nu vara av preklusiv natur. Brist i detta hänseende skall föranleda
föreläggande att komplettera bevisuppgiften. Motsvarande regler bör enligt
kommitténs mening gälla för besvärsförfarandet i hovrätt och för rättegången
i högsta domstolen. Kommittén föreslår därför dylik ändring i ifrågavarande
bestämmelser enligt utarbetat lagförslag, vilket torde få fogas till
statsrådsprotokollet i detta ärende såsom bilaga B. De av förslaget berörda
lagrummen i rättegångsbalken är 50 kap. 4 och 0 §§, 51 kap. 4 och 9 §§,
52 kap. 3 och 8 §§, 55 kap. 4 och 9 §§ samt 56 kap. 4 och 9 §§.

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1963

Yttrandena. Det stora flertalet remissinstanser delar kommitténs uppfattning,
att de nuvarande föreskrifterna om skyldighet för domstol att föra
protokoll icke bör ändras. Några remissinstanser är dock av annan mening
och förordar att spörsmålet utredes ytterligare.

Förslaget till ändring av reglerna om bevisuppgift i fullföljdsinlaga och
genmäle har tämligen genomgående tillstyrkts eller i princip lämnats utan
erinran. Flera remissorgan har likväl ifrågasatt, om förslaget verkligen kommer
att leda till någon större lättnad för domstolarna med avseende på skyldigheten
att göra utskrifter av fonetiska upptagningar. Å andra sidan har
vid remissbehandlingen den åsikten kommit till uttryck, att den förordade
reformen kan vara till gagn för processförfarandet i överrätten. Kommitténs
förslag har avstyrkts av Sveriges advokatsamfund.

Bland remissinstanser som utan närmare kommentarer i princip anslutit
sig till förslaget är Göta hovrätt, en minoritet inom hovrätten för övre Norrland,
Stockholms rådhusrätt, Föreningen Sveriges landsfogdar, Föreningen
Sveriges landsfiskaler och Sveriges juristförbund. I yttrandet från Svea hovrätt
anföres att effekten av de åtgärder, som kommittén föreslagit, i högsta
grad blir beroende av att parterna vid förberedandet av processen i högre
instans ägnar erforderlig uppmärksamhet bl. a. åt frågan, vilken av den vid
lägre rätt upptagna bevisningen de vill åberopa. Det krav på parternas medverkan,
som sålunda måste ställas, synes skäligt och väl förenligt med en
modern syn på parternas aktivitet i processen. Hovrätten tillstyrker förslaget.
Det gör även trafikmålskommittén, som dock framhåller önskvärdheten
av att parterna, i den mån detta är möjligt, redan i samband med avgivande
av vadeinlaga eller genmäle får taga ställning till frågan, om såsom bevisning
åberopas endast i domen intagen sammanfattning av vittnesförhör eller
annan muntlig bevisning.

Hovrätten för Nedre Norrland har i sak ingen erinran mot de förordade
ändringarna i rättegångsbalken men anser, att dessa knappast kan väntas
medföra några verkliga förbättringar i de hänseenden, som kommittén åsyftar
med förslaget. Liknande uppfattning har hovrätten för Västra Sverige.
Jämväl Föreningen Sveriges häradshövdingar menar att de av rättegångskommittén
föreslagna ändringarna rörande fullföljdsinlagornas innehåll
knappast är ägnade att i nämnvärd mån minska rådande olägenheter med
avseende på fonogramutskrifterna. Riksåklagarämbetet finner det också
vara tveksamt, om ett genomförande av kommitténs förslag kommer att få
någon mera avsevärd effekt när det gäller att begränsa arbetet med utskrivning
av fonetiskt upptagna utsagor. Enligt ämbetets mening torde nämligen
möjligheterna att inskränka behovet av fonogramutskrifter icke vara särskilt
stora. Kommittén synes ha räknat med behov av utskrifter i fullföljda
mål enbart för själva handläggningen i fullföljdsinstansen. Parterna kan
emellertid behöva utskrifter för åtskilliga andra ändamål, såsom för ställningstagande
till fullföljdsfrågan eller för att kunna bedöma, vilken bevisning
som skall åberopas i överinstansen. Vidare kan utskrifter erfordras för
överrättsförhandlingens förberedande särskilt i de ofta förekommande fall,

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1963

då personbyte skett på någondera sidan. I mera vidlyftiga mål, vilkas handläggning
sträcker sig över en längre tidsperiod och i vilka omfattande muntlig
bevisning förebringas, kan behov yppa sig för parterna att få tillgång till
utskrifter redan under handläggningen i första instans, t. ex. som underlag
för pläderingen. Enahanda synpunkter möter i yttrandet från statsåklagaren
i Stockholm.

I likhet med kommittén anser Föreningen Sveriges stadsfiskaler det angeläget
att det betungande arbetet med utskrivning av fonogram så långt möjligt
nedbringas. Det kan enligt föreningen dock ifrågasättas, om detta syfte
ej kan förverkligas utan ändring i rättegångsbalken. En vidgad kontakt mellan
hovrätten och parterna före huvudförhandlingen synes ägnad att eliminera
onödigt arbete.

Såsom antytts tillstyrker somliga remissinstanser kommittéförslaget under
framförande av andra synpunkter än önskemålet att minska domstolarnas
arbete med fonogramutskrifter. Enligt hovrätten över Skåne och Blekinge
kan det vara önskvärt att part i klagoskrift till överrätt anger den bevisning
han åberopar och icke blott den bevisning, som ej tidigare förebragts.
Detta kan vara ägnat att precisera partens talan i sådana fall då fullföljden
icke omfattar målet i dess helhet. Härigenom vinnes en bättre förberedelse
av huvudförhandlingen i överrätt. I viss utsträckning kan därigenom
åstadkommas att överrätt icke från lägre rätt infordrar bevismaterial
som är inaktuellt. Riksåklagarämbetet finner det -—- även bortsett från frågan
om den belastning utskriftsarbetet utgör för domstolarna — vara i princip
riktigt och önskvärt, att parterna förmås att på ett så tidigt stadium som
möjligt ange all den bevisning de önskar åberopa i fullföljdsinstansen, alltså
oavsett om bevisningen åberopats tidigare eller icke. Statsåklagaren i Stockholm
framhåller att kommittéförslaget leder till en precisering av bevisningen
i ett tidigare skede än vad som nu är fallet och att en sådan ordning synes
vara motiverad. Enligt statsåklagaren i Göteborg får det anses tillfredsställande
att parterna i vadeinlagor och genmälen skall ange den bevisning
de önskar åberopa i hovrätten och icke endast de bevis, som icke tidigare
förebragts. De flesta åklagare torde redan för närvarande i vadeinlagor och
genmälen uppge, huruvida de vill åberopa förut upptagen bevisning. Någon
invändning emot att denna princip lagfästes kan icke göras.

I det avstyrkande yttrandet från advokatsamfundet framhåller dess styrelse
att, även om den är fullt medveten om alt vissa lättnader i fråga om
utskrivning av fonogram skulle ernås genom de föreslagna ändringarna i
rättegångsbalken, styrelsen är synnerligen tveksam rörande dessas lämplighet
från rättssäkerhetssynpunkt. Enligt styrelsens mening kan det icke vara
riktigt att betaga part möjligheten att i överrätten, så länge målet är anhängigt
där, åberopa tidigare förebragt bevisning. Det kan ställa sig mycket
svårt för parterna att redan vid tidpunkten för bevisuppgiftens lämnande
taga ståndpunkt till denna bevisnings betydelse för överrättsprocessen. Ett
dylikt övervägande kan av skilda skäl mycket väl bli aktuellt först senare
under handläggningen i överrätten, t. o. in. först under huvudförhandlingen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1963

Med hänsyn till vad sålunda anförts anser styrelsen de praktiska olägenheterna
av de av kommittén föreslagna lagändringarna vara så betydande i förhållande
till de fördelar, som skulle stå att vinna därmed i fråga om lättnader
rörande fonogramutskrifter, att styrelsen avstyrker kommitténs förslag
härutinnan.

Beträffande den av kommittén föreslagna lagtexten påpekas från åtskilliga
håll, att borttagandet av satsen »som ej tidigare förebragts» har till följd
att det stadgade kravet på bifogande av skriftliga bevis kommer att avse
även skriftliga bevis, som förebragts tidigare. Eftersom denna konsekvens
icke torde ha varit avsedd av kommittén, förordar remissinstanserna att till
orden »skriftligt bevis» fogas bestämningen »som ej tidigare förebragts».
Med hänsyn till att part enligt kommittéförslaget vid fullföljd i hovrätt
skall ange all åberopad bevisning ifrågasätter vidare Göta hovrätt, huruvida
icke föreskrifterna om angivande av vittnen m. m. bör utformas annorlunda.

Departementschefen. Rättegångskommittén, i vars uppdrag ingått att undersöka
möjligheterna att inskränka protokolleringsskyldigheten, har icke ansett
någon begränsning därav böra ske och kommitténs ståndpunkt härutinnan
har gillats av det stora flertalet remissorgan. Med detta utredningsoch
remissresultat vill det förefalla som om reglerna om själva protokolleringsskyldigheten
skulle lämna föga utrymme för några rationaliseringsåtgärder.
Jag har icke för avsikt att i förevarande ärende närmare ingå härpå
men vill dock till belysning av det sagda framhålla, att bevisutsagor, som
i och för sig omfattas av protokolleringsskyldigheten, kan — i stället för
att antecknas i protokoll — upptagas fonetiskt och att denna utväg anlitas
i mycket vidsträckt omfattning av våra domstolar. Med denna upptagningsmetod
blir själva upptagningen knappast något arbetskrävande eller eljest
tyngande moment.

Vad som däremot emellanåt kräver åtskilligt arbete är utskriften av fonogrammen.
Det är därför naturligt, att utskriftsskyldigheten under senare
tid kommit att stå i blickpunkten för rationaliseringssträvanden på protokollsgöromålens
område. Medan det ursprungligen ålåg domstolen att alltid
låta utskriva fonogram — liksom för övrigt även stenogram — över bevisutsagor
oberoende av om något aktuellt behov därav förelåg, har utskriftsskyldigheten
— jämsides med andra reformer i syfte att lätta protokollsarbetet
— i olika etapper modifierats, så att fonogram och stenogram
för närvarande icke behöver återges i vanlig skrift i andra fall än då rätten
eller, vid fullföljd av talan, högre rätt finner det erforderligt eller part eller
annan begär avskrift. I den stora mängden av mål, som icke fullföljes till
högre instans, torde därför numera i regel icke någon utskrift av fonogram
eller stenogram ske. Att man sålunda redan nått ganska långt i strävandena
att begränsa utskriftsarbetet, hindrar icke, att man låter sig angeläget vara
att ytterligare nedbringa detta arbete, så långt möjlighet därtill erbjuder sig.

En viss ytterligare reduktion av utskriftsarbetet synes ligga inom räckhåll,
om skyldigheten att lämna bevisuppgift i överinstans utformas något

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1963

annorlunda än för närvarande. När högre rätt skall taga ställning till frågan,
om eller i vad mån utskrift av fonogram eller stenogram skall infordras
från underinstansen, är det uppenbarligen av värde för överrätten att
veta, huruvida eller i vilken utsträckning parterna i överrättsprocessen vill
åberopa bevisupptagning, som skett i lägre instans. Likväl finnes för närvarande
icke någon skyldighet stadgad för parterna att lämna uppgift härutinnan.
Följden härav kan lätt bli, att överrätten ser sig nödsakad alt för
säkerhets skull rekvirera utskrift av samtliga bevisutsagor, som upptagits
i lägre rätt. På så sätt kan stundom utskrift komma att ske av utsagor, som
icke längre har aktualitet i målet. Bland annat för att förebygga detta bör
parterna vara pliktiga att i fullfölj dsinlaga och genmäle uppge all den bevisning,
som de önskar åberopa i överinstansen. Det förslag härom, som
rättegångskommittén framlagt och som tämligen allmänt godtagits av remissorganen,
kan jag alltså i princip biträda. Även om en sådan reform
icke kan väntas medföra någon betydande reduktion av utskriftsarbetet,
bör man likväl ej förspilla något tillfälle till rationalisering av protokollsgöromålen.
Onödigt utskriftsarbete kan därigenom förebyggas exempelvis i
det icke helt sällsynta fall, då en part ej vill i överrätt åberopa ett i lägre instans
avgivet vittnesmål, därför att detta visat sig icke ha det värde parten
förväntat sig. Detsamma gäller för det fall, att den i underinstans avgivna
bevisutsagan hänför sig till del av målet som icke har aktualitet i
överinstansen. Med hänsyn till stadgandet i 36 kap. 16 § andra stycket
rättegångsbalken lärer däremot utskrift av vittnesmål icke utan vidare
kunna undvaras, när vittne skall höras på nytt i överinstansen.

Även andra måhända än mer vägande skäl än önskemålet att i ytterligare
någon mån nedbringa utskriftsarbetet talar för en reform i här angiven
riktning. En skyldighet för part att i fullföljdsinlaga och genmäle lämna
uppgift om all den bevisning han önskar åberopa i överinstansen och vad
han vill styrka med varje särskilt bevis är ägnad att bättre än nuvarande
ordning klarlägga processläget i överinstansen. Härmed vinnes bl. a. ökade
möjligheter för part att säkert bedöma behovet av motbevisning och för
överrätten att planlägga förhandlingen i målet och annat domstolen åvilande
arbete.

Skyldigheten att lämna fullständig bevisuppgift i överrätt torde icke bli
nämnvärt mera betungande för part än den plikt att lämna uppgift om nytillkommande
bevisning, som nu åvilar part i överinstans. I den mån part
i överrätt åberopar samma bevisning som i underinstans och syftet med
bevisningen är oförändrat, kan hänvisning i erforderlig utsträckning ske
till den bevisuppgift, som lämnats i underinstansen. Med anledning av vad
som anförts i remissvaret från advokatsamfundets styrelse vill jag i likhet
med rättegångskommittén betona, att skyldigheten att i överrätt lämna
fullständig bevisuppgift lika litet som nuvarande uppgiftsskyldighet skall
ha preldusiv karaktär. En annan sak är att försummad uppgiftsplikt kan
medföra skyldighet att ersätta motparten därav föranledd rättegångskostnad.

5 llihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. .Vr ISO

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1963

Införande av skyldighet för part att i fullföljdsinlaga eller genmäle lämna
fullständig bevisuppgift föranleder ändringar i 50 kap. 4 och 9 §§, 51 kap.
4 och 9 §§, 52 kap. 3 och 8 §§, 55 kap. 4 och 9 §§ samt 56 kap. 4 och 9 §§''.
Vid lagtextens utformning bör vissa påpekanden, som gjorts under remissbehandlingen,
beaktas.

Lagändringarna torde böra träda i kraft den 1 juli 1963. Föres talan mot
dom eller beslut som meddelats före lagens ikraftträdande, bör äldre lags
regler om skyldighet för parterna att lämna bevisuppgift i den högre rätten
fortfarande tillämpas.

VI. Vissa ändringar i militära rättegångslagen

I skrivelse den 10 december 1960 har riksdagens militieombudsman hos
Kungl. Maj :t väckt fråga om vissa ändringar i militära rättegångslagen. Över
denna skrivelse har efter remiss yttranden avgivits av hovrätten för Nedre
Norrland, överbefälhavaren, försvarets civilförvaltning, Föreningen Sveriges
häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare, Föreningen Sveriges
auditörer och Sveriges advokatsamfund. Överbefälhavaren har bifogat yttranden
från de tre försvarsgrenscheferna.

Gällande rätt. I 20 § militära rättegångslagen stadgas att auditör är jämte
den bestraffningsberättigade ansvarig för beslut, som denne fattar på tillstyrkan
av auditören. Enligt 38 § samma lag skall — med vissa i 39 § angivna
undantag — yttrande av auditören inhämtas, innan disciplinstraff
älägges; även eljest skall, innan beslut meddelas i disciplinmål, yttrande av
auditören inhämtas, om det med hänsyn till sakens beskaffenhet finnes erforderligt
och kan ske utan olägenhet. Jämlikt 41 § i lagen skall över bestraffningsberättigad
befattningshavares handläggning av disciplinmål i princip
föras protokoll, vari antecknas auditörens yttrande och den bestraffningsberättigades
beslut. Slutligt beslut i disciplinmål skall enligt 13 § militära
rättsvårdskungörelsen underskrivas av den bestraffningsberättigade och,
där auditörens yttrande inhämtats, kontrasigneras av denne. Ivontrasignation
erfordras dock ej, om auditörens yttrande avgivits skriftligen och beslutet
till alla delar överensstämmer med yttrandet. Om auditören icke biträder
beslutet, skall detta på lämpligt sätt anmärkas i samband med kontrasignationen.
I 42 § militära rättegångslagen föreskrives att beslut i disciplinmål,
varigenom disciplinstraff, förverkandepåföljd eller ersättningsskyldighet
ålagts, ofördröjligen skall skriftligen delges den mot vilken beslutet
riktar sig. Beslutet skall innehålla underrättelse om vad denne har att iakttaga,
om han vill klaga över beslutet.

Beträffande ersättningsmål stadgas i 62 § militära rättegångslagen att,
innan ersättningsskyldighet ålägges, auditörens yttrande skall inhämtas angående
frågan om förhandenvaron av sådan skyldighet och om ersättningens
belopp. I 63 § samma lag föreskrives att beträffande protokoll i ersätt -

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1963

ningsmål skall vad i lagens 41 § stadgas äga motsvarande tillämpning. Beslut,
varigenom ersättningsskyldighet ålagts, skall skriftligen delges den
ersättningsskyldige. Det skall innehålla underrättelse om vad som skall iakttagas
vid klagan över beslut. I 23 § militära rättsvårdskungörelsen ges föreskrifter
— av enahanda innehåll som i kungörelsens 13 § -— rörande kontrasignation
av auditören i ersättningsmål.

Skrivelsen från riksdagens militieombudsman. I skrivelsen framhåller militieombudsmannen,
att han i samband med sin granskningsverksamhet gjort
vissa undersökningar i syfte att utröna huruvida i fall, där i disciplinmål
meddelats straffbeslut som icke biträtts av auditören, den mot vilken beslutet
riktats vid delgivningen av beslutet jämväl underrättats om att auditören
uttalat från beslutet avvikande mening. Det har därvid framkommit
att någon sådan underrättelse icke brukar lämnas, och detta vare sig auditörens
skiljaktiga mening gäller straffmätningen eller förhandenvaron över
huvud av förutsättningar för straffbarhet. Vid delgivning av straffåläggande,
som meddelats i disciplinmål, använder man av försvarets civilförvaltning
fastställt blankettformulär.

Militieombudsmannen uttalar vidare, att medverkan av auditör vid den
disciplinära bestraffningsrättens utövning från rättssäkerhetssynpunkt är av
största betydelse. Därvidlag hänvisas till att under förarbetena till militära
rättegångslagen kraftigt framhävdes, att det för ett behörigt tillgodoseende
av rättssäkerhetens krav var nödvändigt att den bestraffningsberättigade till
sitt förfogande hade en kompetent juridisk rådgivare, som under ämbetsansvar
hade att biträda honom vid handläggningen av disciplinmål. Det är
givet att det från rättssäkerhetssynpunkt uppställda kravet på medverkan
av auditör blir starkt framträdande icke minst mot bakgrunden av att det
i disciplinmålen är fråga om ett, i jämförelse med domstolsrättsskipningen,
mera summariskt anordnat förfarande, där avgörandet ankommer på befattningshavare
som regelmässigt icke har juridisk utbildning. Redan det
anförda talar enligt militieombudsmannens mening bestämt för införandet
av skyldighet för vederbörande bestraffningsberättigade chef att i samband
med att meddelat straffbeslut delges den, mot vilken beslutet riktar sig, i
förekommande fall även låta underrätta honom om att auditören icke biträtt
beslutet. Endast på detta sätt blir det sörjt för att den lagförde erhåller
säker kännedom om en med förfarandet sammanhängande omständighet,
som obestridligt är av grundläggande betydelse från rättssäkerhetssynpunkt
och, enligt sakens natur, måste förutsättas vara av särskild betydelse
för den lagförde vid bedömande av om han bör begagna sig av den
möjlighet som lagligen tillkommer honom all fullfölja talan mot beslutet.

Även åtskilliga särskilda omständigheter talar, fortsätter militieombudsmannen,
för införandet av sådan underrättelseskyldighet som nyss nämnts.
Då det gäller i disciplinmål ålagt arreststraff, är tiden för klagan över
straffbeslutet begränsad till två dagar från utgången av den dag som den
lagförde erhöll del av beslutet. Det är uppenbart att därmed också möjlig -

Kanyl. Maj:Is proposition nr 156 är 1963

heterna för honom att av utomstående i tid erhålla tillförlitlig vägledning
för bedömande av fullföljdsfrågan är i betydlig mån begränsade och att han
därför icke bör betagas den tillgång till vägledning, som otvivelaktigt måste
vara att finna i en av auditören uttalad skiljaktig mening. En ordning som
icke tillförsäkrar den lagförde kännedom om skiljaktighet beträffande straffbeslutet
synes för övrigt vara föga förenlig med ett i 45 § militära rättegångslagen
upptaget stadgande med syfte att för den, som ålagts straff i
disciplinmål, underlätta hans åtgärder att tillvarataga sin rätt i fråga om
fullföljande av talan mot straffbeslutet. I stadgandet föreskrives att vid fulltöljd
av talan mot beslut i disciplinmål klaganden äger hos någon som har
att mottaga fullföljdsinlagan, d. v. s. hos militär befattningshavare, få nödigt
biträde med dess förtattande. Mot bakgrunden av detta stadgande kan det
— under de särskilda förhållanden som föreligger beträffande disciplinärlörfarandet
— enligt militieombudsmannens mening icke anses godtagbart,
att den bestraffade själv måste vara verksam för att få kännedom om en för
hans rätt så betydelsefull omständighet som att auditören icke biträtt straffbeslutet.

På de anförda skälen föreslår militieombudsmannen en komplettering av
de deigivningsbestämmelser, som gäller beträffande straffbeslut i disciplinmål.
Lämpligen kan detta ske genom tillägg till 42 § militära rättegångslagen.
Samtidigt torde enligt militieombudsmannen även böra upptagas fråga
om motsvarande komplettering av 63 § samma lag i vad avser delgivning
av beslut i ersättningsmål, varigenom ersättningsskyldighet ålagts.

Yttrandena. Praktiskt taget samtliga remissinstanser har ställt sig positiva
till förslaget, att vid delgivning av beslut i disciplinmål enligt 42 § militära
rättegångslagen den, mot vilken beslutet riktar sig, i förekommande
fall bör underrättas om att auditören icke biträtt beslutet. Endast chefen
för armén har ansett sig icke kunna helt tillstyrka en sådan ordning.

Föreningen Sveriges häradshövdingar betonar att i fråga om disciplinmålen,
i jämförelse med domstolsrättsskipningen, såtillvida gäller säregna
förhållanden som det här rör ett summariskt anordnat förfarande, där avgörandet
ankommer på befattningshavare som vanligen icke har juridisk
utbildning. Vidare är tiden för klagan över straffbeslut, varigenom arreststraff
ålagts, bestämd till allenast två dagar från utgången av den dag den
lagförde erhöll del av beslutet. Främst med hänsyn till dessa omständigheter
finner föreningen i likhet med militieombudsmannen angeläget att vid delgivning
av straffbeslut, som icke biträdes av auditören, detta förhållande
bringas till den dömdes kännedom. EnligL Föreningen Sveriges stadsdomare
är, såsom militieombudsmannen framhållit, auditörs medverkan vid utövningen
av den disciplinära bestraffningsrätten inom försvaret av största
betydelse från rättssäkerhetssynpunkt. Det synes därför — med hänsyn till
förfarandets fortsatta utformning — självklart att den lagförde samtidigt
som han delges beslutet om disciplinär åtgärd, riktad mot honom, erhåller

Öl

Kungl. Maj:ts proposition nr tö It år 1963

underrättelse om att auditören icke biträtt detta. Att i praktiken genomföra
den förordade reformen, synes icke erbjuda minsta svårighet.

I yttrandet från chefen för marinen anföres bl. a.:

Frågan huruvida den bestraffade bör få del av auditörens avvikande mening
synes även vara av viss betydelse i en eventuell debatt om disciplinstraffens
avskaffande som korrektionsmedel inom krigsmakten. Ur militär synpunkt
torde del vara ett önskemål att straff för brott av krigsmän skall
kunna åläggas av befattningshavare vid krigsmakten. En förutsättning härför
är emellertid uppenbarligen att auditör medverkar eftersom det i disciplinmålen
är fråga om ett i jämförelse med domstolsrättskipningen mera
summariskt anordnat förfarande. Alt den bestraffningsberättigade chefen
underlåter att vid delgivning av straffbeslut meddela auditörens avvikande
mening skulle kunna anföras som en brist i den enskildes i''ättsskydd och
sålunda som ett argument för att disciplinmålsförfarandet icke är tillfyllest
utan bör överföras till de allmänna domstolarna.

Som nämnts intager chefen för armén icke en alltigenom positiv ståndpunkt
till militieombudsmannens förslag i denna del. Chefen för armén
framhåller all straffbesluts utformning kräver medverkan av juridisk sakkunskap
dels i vad avser frågan huruvida straffbarhet föreligger, dels för
bestämmande av tillämpligt lagrum. I fall, då den bestraffningsberättigade
chefens beslut i dessa delar skulle avvika från auditörens rekommendation,
är det från rättssäkerhetssynpunkt lämpligt att den bestraffade underrättas.
Chefen för armén fortsätter:

Straffmätning är förvisso också en juridisk angelägenhet. De militära
disciplinstraffen är i den mån de åläggs i disciplinmål och sålunda i regel
avser brott mot militära ordnings-, lydnads- eller andra bestämmelser,
främst att hänföra till de korrigeringsmedel, som en bestraffningsberättigad
förbandschef bör förfoga över. Slraffmätningen skall därför väsentligen
återspegla omfattningen eller betydelsen av en förseelse, som hänför sig till
brott mot militära bestämmelser. För ett dylikt bedömande är den bestraffningsberättigade
enligt chefens för armén mening väl kvalificerad. Erfarenheten
visar för övrigt, att eventuellt skiljaktiga meningar mellan chef och
auditör ofta brukar kunna jämkas.

Om i enstaka fall chefen har annan mening än auditören är chefen
ensam ansvarig för straffbeslutet. Befintlig lagstiftning ger sålunda chefens
mening företräde, vilket väl också innebär, att statsmakterna ansett att eu
dylik befattningshavare också i vissa fall kan ha anledning frångå auditörens
yttrande och då gett honom befogenhet handla efter eget bedömande.

Om skilda meningar beträffande straffmätningen skulle meddelas en
bestraffad, torde detta vara ett incitament till överklagande, vilket enligt
chefens för armén mening icke gagnar den militära disciplinen och som
försvagar den bestraffningsberättigade chefens ställning som dömande myndighet.

Vad beträffar spörsmålet, vilka lagstiftningsåtgärder som lämpligen bör
vidtagas för att tillgodose önskemålet om att den dömde städse skall underrättas
om auditörens inställning, ifrågasätter hiirutlshövdingeföreningen, huruvida
någon ändring av militära rättegångslagen är nödvändig. Föreningen

Kungl. Maj.ts proposition nr lö6 år H)63

hänvisar härvid till de uttryckliga föreskrifter, som i 11 och 13 §§ militära
rättsvårdskungörelsen lämnas om innehållet av beslut i disciplinmål och
om underskrift och kontrasignation av sådant beslut. När det i 42 § militära
rättegångslagen stadgas att »beslut i disciplinmål» skall delges den, mot
vilken beslutet riktar sig, synes det enligt ordalagen häri låta sig inrymma
ett krav på att delgivningen skall avse såväl innehållet av beslutet som uppgift
om underskrift och kontrasignation därav, allt i enlighet med rättsvårdskungörelsens
föreskrifter. Hinder borde enligt föreningens mening måhända
därför ej föreligga för komplettering inom denna ram av det av civilförvaltningen
fastställda blankettformuläret. Det synes dock önskvärt med
ett klarläggande genom ändring i rättsvårdskungörelsen.

Tanken att samtidigt med delgivning av beslut i ersättningsmål enligt 63 §
militära rättegångslagen den ersättningsskyldige skall erhålla underrättelse
om avvikande mening från auditörens sida har icke föranlett några gensagor
vid remissbehandlingen. Bland dem som uttryckt sympatier för denna
ordning är hovrätten för Nedre Norrland, överbefälhavaren och försvarets
civilförvaltning.

Hovrätten för Nedre Norrland framkastar den tanken, att de båda nu
förevarande ändringsförslagen med avseende å 42 och 63 §§ i militära rättegångslagen
måhända borde övervägas ur ett vidare perspektiv. Hovrätten
erinrar att här berörda förhållanden är tämligen likartade de som föreligger
i allmänna rättegångsmål, då skiljaktiga meningar yppar sig vid omröstning
till dom eller beslut. Också kännedomen om sådan skiljaktighet kan för parterna
ha stor betydelse, särskilt vid bedömande av fullföljdsfrågan. Part, som
icke har juridiskt biträde, beaktar kanske icke alltid den möjlighet till vägledning
som här erbjuder sig. Hovrätten ifrågasätter, om icke militieombudsmannens
ändringsförslag borde prövas närmare i samband med det
spörsmål av mera allmän räckvidd, som sålunda aktualiseras.

Försvarets civilförvaltning yttrar, alt det torde ankomma på civilförvaltningen
att i förekommande blanketter vidtaga de ändringar, som blir erforderliga
för den händelse de berörda jämkningarna av militära rättegångslagen
genomföres.

Departementschefen. 42 § militära rättegångslagen innehåller bestämmelser,
som syftar till att sätta den i disciplinmål lagförde i tillfälle att bedöma, huruvida
skäl till fullföljd föreligger, och att tillförsäkra honom kännedom om
tid och sätt för fullföljd av talan i målet. I detta lagrum stadgas nämligen,
att beslut i disciplinmål, varigenom disciplinstraff, förverkandepåföljd eller
ersättningsskyldighet ålagts, ofördröj ligen skall skriftligen delges den mot
vilken beslutet riktar sig samt att beslutet skall innehålla underrättelse om
vad denne har att iakttaga, om han vill klaga över beslutet. Liknande bestämmelser
är för ersättningsmålens del meddelade i 63 § militära rättegångslagen.

Riksdagens militieombudsman har förordat sådant tillägg till 42 § militära
rättegångslagen, att om auditör uttalat skiljaktig mening, den dömde jämväl

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1963

skall få besked härom. I anslutning härtill har militieombudsmannen framfört
tanken på en liknande komplettering av 63 § militära rättegångslagen.
De sålunda föreslagna eller ifrågasatta reformerna har vunnit tämligen allmän
anslutning från remissorganens sida. Med hänsyn till de av militieombudsmannen
närmare berörda särdrag, som gällande rätts behandling av
disciplin- och ersättningsmålen uppvisar i förhållande till annan rättskipning,
anser jag också för egen del motiverat, att den i disciplin- eller ersättningsmål
dömde får besked om en för fullföljdsfrågans bedömande så betydelsefull
omständighet som att auditören haft annan mening än den beslutande.
Jag förordar därför, att en sådan ordning införes. Detta kan lämpligen
ske i form av tillägg till 42 och 63 §§ militära rättegångslagen, i vilka
närliggande frågor regleras.

Den föreslagna lagändringen torde böra träda i kraft den 1 juli 1963.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom justitiedepartementet
upprättats såsom bilaga (Bilaga A)1 till detta protokoll fogade förslag till

1) lag om ändring i rättegångsbalken; samt

2) lag om ändrad lydelse av i2 och 63 §§ militära rättegångslagen den 30
juni 1918 (nr \72).

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen måtte
för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av
protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t
Konungen.

Ur protokollet:

Margit Hirén

'' Denna bilaga har här uteslutits. Frånsett redaktionella jämkningar överensstämmer den
med de vid propositionen fogade lagförslagen utom såtillvida, att bilagan icke upptager förslag
till ändring i 8 kap. G § rättegångsbalken.

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1963

Bilaga B

Rättegångskommitténs förslag
till
Lag

om ändrad lydelse av 50 kap. 4 och 9 §§, 51 kap. 4 och 9 §§, 52 kap.
3 och 8 §§, 55 kap. 4 och 9 §§ samt 56 kap. 4 och 9 §§
rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 50 kap. 4 och 9 §§, 51 kap. 4 och 9 §§, 52 kap.
3 och 8 §§, 55 kap. 4 och 9 §§ samt 56 kap. 4 och 9 §§ rättegångsbalken
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

50 KAP.

I vadeinlagan-------

Vill käranden åberopa bevis, som
ej tidigare förebragts, skall han i vadeinlagan
uppgiva beviset och vad
han vill styrka därmed. Skriftligt bevis
skall i huvudskrift eller styrkt
avskrift fogas vid vadeinlagan. Vill
käranden eljest, att vittne eller sakkunnig
eller part under sanningsförsäkran
skall höras inför rätten eller
syn å stället skall hållas, skall han
angiva det i vadeinlagan jämte skälen
därtill. I vadeinlagan skall käranden
ock angiva, om han vill, att motparten
skall infinna sig personligen
vid huvudförhandling i hovrätten.

Vadeinlagan skall —------

Samma ändring som i 50 kap. 4 §.

§■

-------käranden yrkar.

Vill käranden åberopa bevis, skall
han i vadeinlagan uppgiva beviset
och vad han vill styrka därmed.
Skriftligt bevis skall i huvudskrift eller
styrkt avskrift fogas vid vadeinlagan.
Vill käranden, att vittne eller
sakkunnig eller part under sanningsförsäkran
skall höras inför rätten eller
syn å stället skall hållas, skall han
angiva det i vadeinlagan jämte skälen
därtill. I vadeinlagan skall käranden
ock angiva, om han vill, att
motparten skall infinna sig personligen
vid huvudförhandling i hovrätten.

---------hans ombud.

§•

51 KAP.

4 §.

Samma ändring som i 50 kap. 4 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1963

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

9 §•

Samma ändring som i 50 kap. 4 §.

52 KAP.

I besvärsinlagan---<*---

Besvärsinlagan skall------

§•

■ — —------klaganden yrkar.

Vill klaganden åberopa bevis, skall
han i besvärsinlagan uppgiva beviset
och vad han vill styrka därmed.
Skriftligt bevis skall i huvudskrift eller
styrkt avskrift fogas vid besvärsinlagan.

--------hans ombud.

8 §•

Samma ändring som i 52 kap. 3 §.

55 KAP.
4 §•

I revisionsinlagan--—- —---

Anser käranden---------

Vill käranden åberopa bevis, som
ej tidigare förebragts, skall han i revisionsinlagan
uppgiva beviset och
vad han vill styrka därmed. I tvistemål
skall käranden uppgiva anledningen
till att beviset ej tidigare förebragts.
Åberopar käranden skriftligt
bevis, skall det i huvudskrift eller
styrkt avskrift fogas vid revisionsinlagan.
I revisionsinlagan skall käranden
ock angiva, om han vill, att motparten
eller i brottmål målsägande
eller den tilltalade skall infinna sig
personligen vid huvudförhandling i
högsta domstolen.

År i-------------

Revisionsinlagan skall —

--------— käranden yrkar.

--—----— ■— — stöd därför.

Vill käranden åberopa bevis, skall
han i revisionsinlagan uppgiva beviset
och vad han vill styrka därmed.
I tvistemål skall käranden, om beviset
ej tidigare förebragts, uppgiva
anledningen härtill. Åberopar käranden
skriftligt bevis, skall det i huvudskrift
eller styrkt avskrift fogas vid
revisionsinlagan. I revisionsinlagan
skall käranden ock angiva, om han
vill, att motparten eller i brottmål
målsägande eller den tilltalade skall
infinna sig personligen vid huvudförhandling
i högsta domstolen.

----------det angivas.

--------hans ombud.

9 §.

Samma ändring som i 55 kap. 4 $.

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1965

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

56 KAP.

4 §•

I besvärsinlagan------

Anser klaganden-------

-------klaganden yrkar.

----— ----stöd därför.

Vill klaganden åberopa bevis, skall
han i besvärsinlagan uppgiva beviset
och vad han vill styrka därmed.
Skriftligt bevis skall i huvudskrift eller
styrkt avskrift fogas vid besvärsinlagan.

----— —--hans ombud.

9 §•

Samma ändring som i 56 kap. 4 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1963

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 2 april
1963.

Närvarande:

justitieråden Digman,

Nordström,

regeringsrådet Holmgren,
justitierådet Joachimsson.

Enligt lagrådet den 27 mars 1963 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 8 mars 1963, hade Kungl. Maj:t förordnat att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över
upprättade förslag till 1) lag om ändring i rättegångsbalken och 2) lag om
undrad lydelse av 42 och 63 §§ militära rättegångslagen den 30 juni 1948
(nr 472).

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Bengt Rydin.

Förslagen föranledde följande uttalanden av lagrådet.

Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken.

I 8 kap. 6 § andra stycket rättegångsbalken stadgas, att justitiekansler!!
äger att hos advokatsamfundets styrelse påkalla åtgärd mot advokat, som
åsidosätter sin plikt eller ej längre är behörig att vara advokat. Förslaget
till ändringar i samma kapitels 7 och 8 §§ åsyftar bland annat att skapa
förutsättningar för att genom ändring i samfundets stadgar uppdela den
disciplinära verksamheten, så att styrelsen, som alltjämt skall utöva tillsynen
över advokatväsendet, i första hand prövar alla disciplinärenden men
till en särskild nämnd, disciplinnämnden, överlämnar sådana ärenden, i
vilka styrelsen finner disciplinär åtgärd kunna ifrågakomma.

Beträffande justitiekanslerns initiativrätt synes tanken vara den, att han
hos styrelsen skall påkalla åtgärd mot advokat, som åsidosätter sina plikter,
och att han, först om styrelsen finner disciplinär åtgärd ej ifrågakomma
och därför ej hänskjuter saken till disciplinnämnden, i stället äger vända
sig till nämnden och påkalla åtgärd av denna. Rätten för justitiekansler!!
att vända sig till nämnden torde lämpligen böra komma till uttryck i stadgandet
i 6 § andra stycket, i synnerhet som fall torde kunna tänkas, då
justitiekansler!! ej har anledning att först hänvända sig till styrelsen, exempelvis
om han är missnöjd med styrelsens beslut att lämna anmälan, som
gjorts av enskild, utan åtgärd.

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1963

Lagrådet föreslår därför ett tillägg i 6 § andra stycket så att däri kommer
att stadgas, att justitiekanslern äger att hos styrelsen eller, i den mån
så bestämts i stadgarna, hos annat samfundets organ påkalla åtgärd mot
advokat, som åsidosätter sin plikt eller ej längre är behörig att vara advokat.

Förslaget till lag om ändring i militära rättegångslagen.

Förslaget lämnas av lagrådet utan erinran.

Ur protokollet:
Birgitta Liljefors

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1963

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Regenten, Hertigen av Halland, i
statsrådet å Stockholms slott den 5 april 1963.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lindström, Lange,

Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam,

Hermansson, Holmqvist, Aspling.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 2 april 1963
avgivna utlåtande över de den 8 mars 1963 till lagrådet remitterade förslagen
till

1) lag om ändring i rättegångsbalken; samt

2) lag om ändrad lydelse av 42 och 63 §§ militära rättegång slagen den
30 juni 1948 (nr 472).

Efter redogörelse för vad lagrådet yttrat anför föredraganden.

Vad lagrådet uttalat i fråga om 8 kap. 6 § andra stycket rättegångsbalken
torde böra beaktas. Härutöver bör lagförslagen undergå vissa jämkningar av
redaktionell natur.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj:t måtte jämlikt § 87
regeringsformen genom proposition föreslå riksdagen att antaga de sålunda
ändrade lagförslagen.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Kungl. Höghet Regenten, att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar.

Ur protokollet:
T. Johansson

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1963

Innehållsförteckning

Propositionen ........................... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll .......................... 1

Lagförslag ....... 3

Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken ................ 3

Förslag till lag om ändrad lydelse av 42 och 63 §§ militära rättegångslagen
den 30 juni 1948 (nr 472) .................... 10

Utdrag av statsrådsprotokollet den 8 mars 1963 ................ n

I. Avbrott i huvudförhandling m. m......................... 11

II. Valbarhet till nämndeman ................................ 19

III. Vissa ändringar rörande advokatväsendet .................. 26

IV. Förordnande av stämningsmän ............................ 41

V. Bevisuppgift i överrätt m. m..............»............... 49

VI. Vissa ändringar i militära rättegångslagen.................. 58

Bilaga B. Av rättegångskommittén upprättat lagförslag .......... 64

Utdrag av lagrådets protokoll den 2 april 1963 ................ 67

Utdrag av statsrådsprotokollet den 5 april 1963 ................ 69

Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 630324