Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

Proposition 1964:148

Nr 148

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till naturvårdslag
m. m.; given Stockholms slott den 10 april
1964.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att jämlikt § 87 regeringsformen
antaga härvid fogade förslag till

1) naturvårdslag,

2) lag angående ändrad lydelse av 1 och 108 §§ lagen den 12 maj 1917
(nr 189) om expropriation samt

3) lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385).

GUSTAF ADOLF

Eric Holmqvist

Propositionens huvudsakliga innehåll

Genom propositionen framläggs förslag till ny naturvårdslag, som skall
ersätta naturskyddslagen, strandlagen och vissa regler i byggnadslagen.

Ett nytt institut, naturreservat, skall kunna användas både för att bevara
vetenskapligt och kulturellt värdefulla naturområden och för att tillgodose
behovet av mark för allmänhetens friluftsliv. Beslut om bildande avnaturreservat
meddelas av länsstyrelsen. Därvid skall föreskrivas de inskränkningar
i förfoganderätten över fastighet som erfordras för att trygga
ändamålet med reservatet. Om för ändamålet krävs att särskilda åtgärder
vidtas inom reservatet, kan länsstyrelsen förplikta ägaren att tåla sådant
intrång.

För att åt allmänheten trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv
skall länsstyrelsen kunna förordna att visst strandområde skall vara
strandskyddsområde. Inom sådant område skall bebyggelsen kontrolleras
på huvudsakligen samma sätt som enligt strandlagen. Härjämte ges möjlighet
att ingripa mot andra anläggningar som inskränker allmänhetens rörelsefrihet
inom området.

1 Bihang till riksdagens protokoll 19(ii. 1 samt. Nr HS

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

Till skydd för landskapsbilden införs allmänt tillståndstvång för täkt av
sten, grus, sand och lera för annat ändamål än markinnehavarens husbehov.
Länsstyrelsen får därjämte befogenhet att förordna om lokalt tillståndstvång
för byggnader, upplag och andra arbetsföretag. Också beträffande
reklamanordningar i naturen införs i princip allmänt tillståndstvång. Bestämmelserna
om nedskräpning i naturen skärps.

Lagförslaget innehåller vidare ersättningsbestämmelser i huvudsak utformade
efter mönster av motsvarande regler i naturskyddslagen, strandlagen
och byggnadslagen. Vid vägran av tillstånd till täkt, som är underkastad
det allmänna tillståndstvånget, skall markens värde vid tiden för lagens
ikraftträdande vara avgörande för ersättningsberäkningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

Förslag

till

Naturvårdslag

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser
1 §•

Naturen utgör en nationell tillgång som skall skyddas och vårdas.

Envar skall visa hänsyn och varsamhet i sitt umgänge med naturen.

Kan vid arbetsföretag eller eljest skada å naturen ej undvikas, skola skäliga
åtgärder vidtagas för att begränsa eller motverka skadan.

2 §.

Naturvården är en såväl statlig som kommunal angelägenhet.
Länsstyrelsen har att verka för naturvården i länet.

Statens naturvårdsnämnd har överinseende över naturvården i riket.

3 §•

Vid prövning av fråga rörande naturvård skall tillbörlig hänsyn tagas
till övriga allmänna och enskilda intressen som beröras av frågan.

Nationalparker

4 §•

I syfte att bevara större sammanhängande område av viss landskapstyp
i dess naturliga tillstånd eller i väsentligen oförändrat skick kan kronan
tillhörig mark avsättas till nationalpark.

5 §•

Angående nationalparkers vård och förvaltning förordnar Konungen.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger för varje särskild
nationalpark meddela de föreskrifter beträffande rätten att färdas
över nationalparken eller eljest vistas där ävensom angående ordningen i
övrigt inom området, som finnas erforderliga för att trygga ändamålet med
nationalparken.

6 §•

Enligt 5 § meddelade föreskrifter skola ej lända till inskränkning i redan
uppkommen enskild rätt.

Ej heller skola sådana föreskrifter föranleda inskränkning i lapparna
medgivna rättigheter Ull bete, skogsfång, fiske eller jakt efter andra djur
än björn, lo, älg och örn eller innebära hinder för lapparna att eljest uppehålla
sig inom nationalparken eller att där medföra hundar för bevakning
av renhjordar.

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1964
Naturreservat

7 §•

Område, som finnes böra särskilt skyddas eller vårdas på grund av sin
betydelse för kännedomen om landets natur, sin skönhet eller eljest märkliga
beskaffenhet eller emedan området är av väsentlig betydelse för allmänhetens
friluftsliv, må av länsstyrelsen förklaras som naturreservat.

8 §■

I beslut om bildande av naturreservat skall angivas grunden för beslutet
samt föreskrivas de inskränkningar i rätt att förfoga över fastighet som
finnas nödiga för att trygga ändamålet med reservatet, såsom förbud mot
bebyggelse, uppförande av stängsel, täktverksamhet, uppodling, dikning,
plantering, avverkning, jakt, fiske och användning av bekämpningsmedel.

Finnes sedermera att ny grund bör gälla för reservatet eller att ytterligare
inskränkningar erfordras, äger länsstyrelsen meddela härav påkallat
beslut.

9 §■

Erfordras för tillgodoseende av ändamålet med naturreservat att vägar,
parkeringsplatser, vandringsleder, raststugor, tältplatser, badplatser, sanitära
inrättningar eller liknande anordningar anläggas inom området eller
att där företages gallring, röjning, slåtter, plantering, avspärrning eller dylik
åtgärd eller att allmänheten beredes tillträde till mark inom området
där den eljest ej skulle ägt att fritt färdas, må länsstyrelsen förplikta ägaren
att tåla sådant intrång.

10 §.

Länsstyrelsen äger meddela sådana föreskrifter om vad allmänheten har
att iakttaga inom naturreservat som erfordras för att trygga ändamålet
med reservatet.

11 §•

Då fråga uppkommit om bildande av naturreservat eller om meddelande
av beslut enligt 8 § andra stycket, må länsstyrelsen för viss tid, högst tre
år, meddela förbud mot att beträffande det berörda området utan länsstyrelsens
tillstånd vidtaga åtgärd som strider mot syftet med de ifrågasatta
reservatföreskrifterna. Om särskilda skäl äro därtill, må förbudets giltighetstid
av länsstyrelsen förlängas med högst tre år.

12 §.

Om synnerliga skäl äro därtill, må länsstyrelsen helt eller delvis upphäva
beslut enligt 7—10 §§. Länsstyrelsen må ock i särskilda fall medgiva undantag
från meddelade reservatföreskrifter.

Meddelas beslut enligt första stycket för att lämna rum för arbetsföretag,
äger länsstyrelsen föreskriva att företaget skall bekosta särskild undersökning
av naturreservatet eller särskild åtgärd för att bevara det.

Naturminnen

13 §.

Till fastighet hörande naturföremål, som finnes böra särskilt skyddas eller
vårdas på grund av sin betydelse för kännedomen om landets natur, sin
skönhet eller eljest märkliga beskaffenhet, må jämte erforderligt område

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 196b

på marken av länsstyrelsen fridlysas såsom naturminne. Markområdet skall
avpassas efter vad som kräves för att bevara naturföremålet och bereda med
hänsyn till dess art och betydelse nödigt utrymme däromkring.

Vad i 8—12 §§ stadgas om naturreservat skall i tillämpliga delar gälla
beträffande naturminne.

Särskilda bestämmelser till skydd för växt- och djurarter

14 l '' -

År fara att växtart försvinner eller utsattes för plundring, äger Konungen
eller den myndighet Konungen bestämmer meddela förbud att inom landel
eller del därav borttaga eller skada växt av den arten där den växer vilt.

Är fara att djurart försvinner, äger Konungen eller den myndighet
Konungen bestämmer meddela förbud att inom landet eller del därav döda,
skada eller fånga vilt levande djur av den arten, då det ej sker till försvar
mot angrepp på person eller egendom, så ock att borttaga eller skada sådant
djurs ägg, rom eller bo. Beträffande djur, värs dödande éller fångande
är att hänföra till jakt eller fiske, skall dock gälla vad därom särskilt
stadgas.

Förbud enligt denna paragraf skall ej utgöra hinder mot avverkning av
skog eller eljest mot marks ändamålsenliga nyttjande.

Särskilda bestämmelser till skydd för friluftslivet

15 §. .. .../; .v’ ; ,

För att ål allmänheten trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv
vid havet eller vid insjö eller vattendrag äger länsstyrelsen förordna
att visst strandområde skall vara strandskyddsområde.

Strandskyddsområde skall omfatta land- och vattenområde inom det avstånd
från strandlinjen som prövas erforderligt med hänsyn till omständigheterna
i varje särskilt fall, dock högst 300 meter från nämnda linje
vid normalt medelvattenstånd.

Strandskyddsområde skall ej omfatta område som ingår i fastställd generalplan,
stadsplan eller byggnadsplan.

16 §.

Inom strandskyddsområde må icke utan länsstyrelsens tillstånd helt ny
byggnad uppföras eller befintlig byggnad ändras för att tillgodose ett väsentligen
annat ändamål än det, vartill byggnaden tidigare varit använd,
och ej heller utföras grävnings- och andra förberedelsearbeten för bebyggelse
som nu sagts. Meddelas tillstånd, skall länsstyrelsen bestämma i
vilken utsträckning mark må tagas i anspråk såsom tomt för byggnaden.

Vill någon i annat fall inom strandskyddsområde utföra anläggning varigenom
mark tages i anspråk såsom tomt eller tillträdet till mark inom området,
där allmänheten eljest skulle ägt att fritt färdas, på annat sätt hindras
eller försvåras, äger han påkalla tillståndsprövning hos länsstyrelsen.
Har anläggning som här avses utförts utan tillstånd eller i strid mot givet
tillstånd och finnes den avsevärt inskränka allmänhetens rörelsefrihet, må
länsstyrelsen förelägga ägaren att vidtaga erforderliga aterställningsåtgärder.

Vad i denna paragraf stadgas skall icke gälla anläggning som erfordras

0 Kungl. Maj. ts proposition nr H8 år 19Gi

för försvaret, jordbruket, fisket, skogsskötseln, renskötseln eller den allmänna
samfärdseln och ej tillgodoser bostadsändamål.

17 §.

Finnes på område, som är av väsentlig betydelse för friluftslivet, eller i
områdets närhet stängsel som hindrar eller avsevärt försvårar tillträdet till
mark inom området där allmänheten eljest skulle ägt att fritt färdas, må
länsstyrelsen förelägga den som håller stängslet att anordna grind eller annan
genomgång. Är det uppenbart att stängslet endast avser att utestänga
allmänheten från området, må föreläggande meddelas om borttagande av
stängslet. Vad nu sagts om stängsel skall äga motsvarande tillämpning beträffande
dike.

Särskilda bestämmelser till skydd för landskapsbilden

18 §.

läkt av sten, grus, sand eller lera för annat ändamål än markinnehavarens
husbehov må ej ske utan länsstyrelsens tillstånd. Vad nu sagts avser
dock ej täkt inom vattenområde och inkräktar ej heller på rätt som meddelas
genom inmutning enligt gruvlagen eller genom beslut av Konungen.

Länsstyrelsen äger förelägga den som söker täkttillstånd att, vid äventyr
att ansökningen avvisas, framlägga täktplan av erforderlig omfattning." I
samband med tillstånd må länsstyrelsen meddela sådana föreskrifter att företagets
menliga inverkan på landskapsbilden såvitt möjligt begränsas eller
motverkas. Tillstand må för sin giltighet göras beroende av att säkerhet
ställes för fullgörandet av sålunda föreskrivna åtgärder.

Om fullgörandet av föreskriven åtgärd ankommer på annan än markens
innehavare, är innehavaren skyldig tåla att åtgärden vidtages.

19 §.

Finnes anledning antaga att nybyggnad, upplag eller annat arbetsföretag
av visst slag, som ej omfattas av tillståndstvång enligt 18 §, skulle inom
visst område komma att i väsentlig mån skada landskapsbilden, äger länsstyrelsen
förordna att företag av det slaget icke må utföras inom området
utan länsstyrelsens tillstånd.

I samband med tillstånd må länsstyrelsen meddela sådana föreskrifter
att företagets menliga inverkan på landskapsbilden såvitt möjligt begränsas
eller motverkas.

Bestämmelserna i denna paragraf skola ej avse bebyggelse inom område,
som ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan, och ej heller
företag vars tillåtlighet skall prövas enligt vattenlagen.

20 §.

Kan arbetsföretag, som ej omfattas av tillståndstvång enligt 18 eller 19 §,
komma att väsentligt ändra landskapsbilden, bör, innan företaget utföres,
samråd ske med länsstyrelsen.

Beträffande arbetsföretag som sägs i första stycket äger länsstyrelsen förelägga
företagaren att vidtaga de åtgärder som, utan att vara oskäligt betungande,
finnas erforderliga för att begränsa eller motverka skada på
landskapsbilden.

Kungl. Maj. ts proposition nr H8 år ll)6b

21 §.

Har byggnad inom område, som ej ingår i fastställd generalplan, stadsplan
eller byggnadsplan, lämnats att förfalla och skadas därigenom landskapsbilden
i väsentlig mån, äger länsstyrelsen förelägga ägaren att riva eller
iståndsätta byggnaden eller annorledes avhjälpa skadan i den mån detta
ej kan anses oskäligt betungande.

22 §.

Tavla, skylt, inskrift eller därmed jämförlig anordning för reklam, propaganda
eller liknande ändamål må ej finnas varaktigt anbringad utomhus
utan länsstyrelsens tillstånd.

Vad i första stycket sägs gäller icke anordning som tjänar till upplysning
om på stället bedriven affärsrörelse eller annan verksamhet och ej heller anslagstavla
för meddelanden rörande konnnunala angelägenheter, föreningssammanträden,
auktioner eller dylikt. Dock må hos länsstyrelsen sökas tillstånd
jämväl beträffande anordning som här avses. Har sådan anordning
anbringats utan tillstånd eller i strid mot givet tillstånd och finnes den vara
uppenbart vanprydande i landskapsbilden, må länsstyrelsen meddela föreläggande
om avlägsnande av anordningen eller vidtagande av annan erforderlig
åtgärd därmed.

Bestämmelserna i denna paragraf avse ej anordning för vilken byggnadslov
erfordras eller givits.

Särskilda bestämmelser till skydd mot nedskräpning

23 §.

Envar skall tillse att han ej skräpar ned i naturen med plåt, glas, plast,
papper, avfall eller annat, så att därav kan uppkomma otrevnad eller skada
för annan.

24 §.

Har på viss plats i naturen skräpats ned eller eljest osnyggats och kan
därav för närboende eller andra uppkomma obehag av någon betydenhet
eller skada till person eller egendom, äger länsstyrelsen förelägga den som
vållat eller eljest är ansvarig för nedskräpningen eller osnyggandet att iordningställa
platsen samt vidtaga erforderliga förebyggande åtgärder för framtiden.

Vad nu sagts skall dock ej gälla, där enligt särskilda föreskrifter fragan
om platsens iordningställande skall prövas i annan ordning.

Ersättningsbestämmelser

25 §.

Medföra föreskrifter enligt 8 eller 9 § sådan inskränkning i rätten att bebygga
mark, att ägaren kan använda marken allenast på sätt som står i
uppenbart missförhållande till dess tidigare värde, eller tillskyndas honom
eljest genom sådana föreskrifter avsevärt men, är han berättigad till ersättning
av kronan för den skada han härigenom lider. Detsamma gäller om
innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild lätt till marken
som upplåtits innan föreskrifterna meddelades.

Innebär föreskrift enligt 8 § förbud att vidtaga viss åtgärd utan länsstyrelsens
tillstånd, må ersättning i anledning av den föreskriften ej utgå med
mindre tillstånd vägrats eller förenats med särskilda villkor.

Frågan huruvida rätt till ersättning föreligger skall bedömas med hän -

8 Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1964

syn till den fastighetsindelning som gällde vid tiden för föreskrifternas
meddelande.

26 §.

Uppkommer i fall som avses i 25 § synnerligt men vid fastighetens nyttjande,
må agaren fordra att fastigheten löses. Beträffande frågan huruvida
rätt härtill föreligger äger bestämmelsen i 25 § tredje stvcket motsvarande
tillämpning.

27 §■

Har förbud meddelats enligt 11 § och medför vägran av tillstånd ertligt
samma paragraf sådan inskränkning i möjligheten att nyttja med förbudet
avsedd mark på sätt som tidigare skétt, att avsevärt men tillskyndas ägaien
eller annan rättsinnehavare med avseende å marken, är denne berättigad
till ersättning av kronan för den''skada han härigenom lider.

28 §. ■ ;

Har beträffande fastighet, som helt eller delvis omfattas av förordnande
enligt 15 eller 19 §, vägrats tillstånd som avses i 16 eller 19 § och kan till
följd härav fastigheten, till den del dess utnyttjande inom eller utom området
för förordnandet påverkas av att förfoganderätten sålunda inskränkts,
av agaren användas allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande
till värdet av nämnda del vid tiden för förordnandets meddelande, är ägalen
berättigad till ersättning av kronan för den skada han härigenom l>der
Detsamma gäller om innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild
rätt till fastigheten som upplåtits innan förordnandet meddelades.

Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning där föreläggande
meddelats enligt 16 § andra stycket eller tillstånd enligt 19 6 förenats
med föreskrifter.

Frågan huruvida rätt till ersättning föreligger skall bedömas med hänsyn
till den fastighetsindelning som gällde vid tiden för förordnandets meddelande.

29 j,.:;

Har tillstånd som avses i 18 § vägrats eller förenats med föreskrifter och
kan till följd härav marken av ägaren användas allenast på sätt som står i
uppenbart missförhållande till dess värde vid tiden för denna lags ikraftträdande,
är ägaren berättigad till ersättning av kronan för den skada han
härigenom lider. Detsamma gäller om innehavare av sådan nyttjanderätt
eller annan särskild rätt till marken som upplåtits före lagens ikraftträdande.

Frågan huruvida rätt till ersättning föreligger skall bedömas med hänsyn
till den fastighetsindelning som gällde vid tiden för lagens ikraftträdande.

3° §.

Ersättning enligt 27 § skall bestämmas att utgå med visst årligt belopp.
Ersättningen må, om särskilda skäl äro därtill, avräknas å gottgörelse som
sedermera kan komma att utgå jämlikt 25 eller 26 §.

Om särskilda skäl äro därtill, må jämväl ersättning enligt 25, 28 och
29 §§ på begäran antingen av kronan eller av fastighetsägaren eller annan
sakagare fastställas att utgå med visst årligt belopp med rätt för kronan
och den ersättningsberättigade att erhålla omprövning vid ändrade förhållanden.

Kungl. Maj:is proposition nr H8 år 196''i

31 §.

Har den som håller stängsel anordnat grind eller annan genomgång på
grund av föreläggande enligt 17 §, är han berättigad att av kronan erhålla
ersättning härför ävensom för underhåll av genomgången. Ersättning skall
dock icke utgå, om det är uppenbart att stängslet endast avser att utestänga
allmänheten från område där den eljest skulle ägt att fritt färdas.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, då på grund av föreläggande
enligt 17 § övergång anordnats över dike.

32 §.

Innan beslut fattas som kan föranleda ersättningsskyldighet enligt denna
lag, äger länsstyrelsen förelägga den, som vill göra anspråk på ersättning
eller fordra inlösen av fastighet, att inom viss tid, minst två månader, göra
anmälan därom hos länsstyrelsen vid påföljd att han eljest skall hava förlorat
sin talan.

Vad i fråga om ersättning eller lösen avtalats eller uppenbarligen förutsatts
skola gälla mellan kronan och sakägare skall gälla jämväl mot den
som efter det rätten till gottgörelse uppkom förvärvat sakägarens rätt i
avseende å fastigheten.

33 §.

Har ej överenskommelse träffats om ersättning enligt 25, 27, 28 eller
29 § eller om inlösen av fastighet och har icke den, som vill göra anspråk
på ersättning eller fordra inlösen, jämlikt 32 § första stycket förlorat sin
talan, åligger det honom att väcka talan mot kronan hos expropriationsdomstolen
inom ett år från det laga kraft åkommit det beslut varå anspråket
grundas, vid påföljd att han eljest går rätten därtill förlustig.

Kronan äger, då fråga uppkommit om meddelande av föreskrifter enligt
8 eller 9 §, vid expropriationsdomstolen väcka talan mot sakägare om fastställande
av de villkor som, därest föreskrifterna meddelas, skola gälla beträffande
ersättning eller inlösen. Meddelas ej föreskrifter av det innehåll,
som förutsatts vid expropriationsdomstolen, inom ett år från det målet avgjorts
genom lagakraftägande dom, skall domen ej längre vara bindande
för parterna.

34 §.

Är fastighetsägaren enligt 25, 28 eller 29 § tillkommande ersättning bestämd
att utgå på en gång och har fastigheten genom det beslut, som föranlett
rätten till ersättning, undergått sådan minskning i värde att den kan
antagas ej utgöra full säkerhet för fordran för vilken fastigheten svarade
då rätten till "ersättning uppkom, skall ersättningen nedsättas hos länsstyrelsen;
och skall om fördelning och utbetalande av beloppet samt verkan
därav i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat för det fall att enligt
lagen om expropriation nyttjanderätt eller servitutsrätt upplåtes.

Har förlust å fordran som avses i första stycket uppstått till följd av att
nedsättning ej skett, skall fordringens innehavare njuta ersättning avkronan
för förlusten mot avskrivning å fordringshandlingen. Detsamma
gäller, om förlust tillskyndas fordringens innehavare därigenom att ersättning
blivit för lågt beräknad och densamma till följd av överenskommelse
mellan kronan och den ersättningsberättigade eller av annan anledning
ej blivit prövad av domstol. I sistnämnda fall skall talan om ersättning
väckas vid expropriationsdomstolen.

lf Bihang till riksdagens protokoll 1964.1 saml. Nr 14S

Kungl. Maj. ts proposition nr 1i8 år 1961

35 §.

Har ersättning utgått med anledning av föreskrifter eller tillståndsvägran
enligt denna lag och upphävas sedermera föreskrifterna helt eller delvis
eller gives tillstånd, må markens ägare eller innehavare, om med hänsyn
till hans nytta av beslutet och omständigheterna i övrigt så finnes skäligt,
förpliktas att återgälda ersättningen eller del därav. Vad nu sagts skall
äga motsvarande tillämpning, om åtgärd företagits i strid mot föreskrifterna
eller mot beslutet om tillståndsvägran samt länsstyrelsen och envar annan,
som enligt 39 § äger söka handräckning, beslutar att icke påkalla rättelse.

Talan om återbetalning skall väckas vid expropriationsdomstolen inom
ett år från det laga kraft åkommit det beslut varå anspråket grundas och
senast tio år efter det ersättningen utbetalades, vid påföljd att rätten därtill
eljest förloras.

36 §.

I mål, som enligt denna lag skall upptagas av expropriationsdomstol,
skola bestämmelserna om domstol och rättegång i expropriationsmål i tilllämpliga
delar gälla, där ej annat är särskilt stadgat. Är fråga om inlösen
av fastighet, skola jämväl i övrigt de allmänna bestämmelserna i lagen om
expropriation i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Kronan skall vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader å målet, såframt
ej domstolen med hänsyn till omständigheterna finner skäligt förordna
annat.

Ansvarsbestämmelser m. m.

37 §.

Den som bryter mot förbud eller föreskrift som meddelats enligt 5, 8, 10,
11 eller 14 §,

eller bryter mot förbudet i 16 § första stycket första punkten,

eller utför täkt eller annat arbetsföretag i strid mot förbudet i 18 § eller
förordnande enligt 19 § eller föreskrift som meddelats i samband med tillstånd
till företaget,

eller bryter mot förbudet i 22 § första stycket,

dömes till dagsböter. Är brottet grovt, må dömas till fängelse i högst sex
månader.

Har någon åsidosatt stadgandet i 23 § och har förseelsen varit ägnad att
för annan medföra obehag av någon betydenhet eller skada till person eller
egendom, dömes till dagsböter.

38 §.

Den som gjort sig skyldig till gärning som sägs i 37 § må förpliktas att
ersätta kostnad som föranledes därav.

39 §.

Har någon begått gärning som avses i 37 § första stycket, äger länsstyrelsen
vid vite förelägga honom att rätta vad olagligen skett, överexekutor
äger ock meddela handräckning för sådant ändamål. Ansökan om handräckning
må göras av allmän åklagare, statens naturvårdsnämnd, länsstyrelsen,
länsarkitekten eller den kommunala myndighet som handhar naturvårdsfrågor.
Beträffande sådan handräckning gälla enahanda bestämmelser
som äro stadgade för det i 191 § utsökningslagen avsedda fallet.

Vid ineddelande av föreläggande enligt 16 § andra stycket, 17 §, 20 g, 21

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1964

§, 22 § andra stycket eller 24 § må länsstyrelsen utsätta vite. Efterkommes
ej sådant föreläggande, skall på anmodan av länsstyrelsen utmätningsmannen
föranstalta om att åtgärden vidtages.

40 §.

Talan mot länsstyrelses beslut enligt denna lag eller med stöd därav
meddelade bestämmelser föres genom besvär hos Konungen. Statens naturvårdsnämnd
äger föra sådan talan för tillvaratagande av naturvårdens intressen.

41 §.

Förbud enligt 11 eller 14 § så ock förordnande enligt 15 eller 19 § skail
lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan.

42 §.

Erfordras förberedande undersökning på marken innan beslut meddelas
i naturvårdsärende, må sådan undersökning verkställas genom länsstyrelsens
försorg.

43 §.

Närmare bestämmelser rörande tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen.

Övergångsbestämmelser

44 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1964. Genom lagen upphävas strandlagen
den 30 maj 1952 (nr 382) och naturskyddslagen den 21 november
1952 (nr 688).

Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses däri eljest
stadgande, som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall den bestämmelsen
i stället tillämpas.

45 §.

I fråga om fridlysning, som skett med stöd av äldre lag, samt förbud,
föreläggande, förordnande eller tillstånd som meddelats med stöd av 8, 16,
17, 20, 21, 23 eller 27 § naturskyddslagen eller 1 eller 2 § strandlagen skall
så anses som om beslutet meddelats enligt motsvarande bestämmelse i nya
lagen. I den mån förordnande enligt 21 § naturskyddslagen sammanfaller
med det i 18 § nya lagen stadgade förbudet träder detta i stället för förordnandet.

Beträffande rätt till ersättning eller inlösen på grund av beslut angående
fridlysning, föreläggande eller tillstånd, som meddelats före nya lagens
ikraftträdande, skall äldre lag fortfarande gälla.

Vid tillämpning av 28 § nya lagen med anledning av förordnande enligt
21 § naturskyddslagen skall förordnandet anses meddelat vid nya lagens
ikraftträdande.

46 §.

Täktverksamhet, som pågår vid nya lagens ikraftträdande utan att tillstånd
erfordrats enligt 21 § naturskyddslagen men som kräver tillstånd enligt
18 § nya lagen, må fortgå intill dess länsstyrelsen förordnar annat.
För att verksamheten skall få fortgå efter utgången av år 1964 erfordras
dock att tillstånd sökts dessförinnan.

Har tillstånd till fortsatt täkt vägrats eller förenats med föreskrifter och

Kungl. Maj. ts proposition nr 1H8 år 1961

medför detta att kostnader, som nedlagts för fyndighetens tillvaratagande,
bliva onyttiga, skall skälig gottgörelse utgå härför, om ej särskilda skäl äro
däremot. Beträffande sådan gottgörelse skola bestämmelserna i 30 § andra
stycket samt 32—36 §§ äga motsvarande tillämpning.

47 §.

Anordning, som avses i 22 § och som lagligen anbringats före nya lagens
ikraftträdande, må bibehållas utan hinder av bestämmelserna i sagda paragraf.
Finnes dylik anordning vara uppenbart vanprydande i landskapsbilden,
må länsstyrelsen meddela föreläggande om avlägsnande av anordningen
eller vidtagande av annan erforderlig åtgärd därmed. I fall som nu
sagts skall vad i 39 § andra stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

Har någon enligt första stycket ålagts att avlägsna där omförmäld anordning,
må länsstyrelsen, om särskilda skäl föranleda därtill, av allmänna
medel tillerkänna honom ersättning för förlust med belopp högst motsvarande
kostnaderna för anordningens anskaffande, anbringande och borttagande.

48 §.

Vad i 31 § första stycket andra punkten stadgas skall icke gälla med avseende
å stängsel eller dike, som tillkommit före den 1 januari 1953 eller
som tillkommit därefter men före nya lagens ikraftträdande och icke är
beläget inom eller i närheten av strandskyddsområde enligt 1 § strandlagen
eller 15 § nya lagen. Har den som håller sådant stängsel eller dike
borttagit detsamma på grund av föreläggande enligt 17 §, är han berättigad
att av kronan erhålla ersättning för kostnaderna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 och 108 §§ lagen den 12 maj 1917 (nr 189)

om expropriation

Härigenom förordnas, att 1 och 108 §§ lagen den 12 maj 1917 om expropriation1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 §•

Fastighet, som----------det nödigt:

I. för befästning--------sandflykt förebygges;

II. för att bevara område såsom 11. för att bevara område såsom

nationalpark eller naturminne; nationalpark, naturreservat eller na turminne

;

12. för att---------nu nämnts.

Särskild rätt-------— är sagt.

108 §,

Expropriation för att bevara område
såsom nationalpark eller naturminne
må äga rum endast till förmån
för kronan samt, då fråga är
om naturminne, för kommun eller
sådan förening eller stiftelse, vars
huvudsakliga uppgift är ägnad naturskydd
och som kan på ett betryggande
sätt ansvara för egendomen.

Fråga om---—----

Expropriation för att bevara område
såsom nationalpark, naturreservat
eller naturminne må äga rum
endast till förmån för kronan samt,
då fråga är om naturreservat eller
naturminne, för kommun eller sådan
förening eller stiftelse, vars huvudsakliga
uppgift är ägnad naturvård
och som kan på ett betryggande sätt
ansvara för egendomen.
för egendomen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1964.

1 Senaste lydelse av 1 och 108 §§ se SFS 1963:219.

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

Förslag

till

Lag

om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385)

Härigenom förordnas, att 86 och 122 §§ byggnadslagen den 30 juni 1947
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att 123 och 124 §§
samma lag skola upphöra att gälla.

(Nuvarande lydelse)

Finnes område som icke ingår i
stadsplan eller byggnadsplan böra
särskilt skyddas på grund av naturskönhet,
växtlighet eller andra
särskilda naturförhållanden eller
med hänsyn till förefintlig från historisk
eller konstnärlig synpunkt
värdefull bebyggelse, fasta fornlämningar
eller andra minnesmärken,
äger Konungen förordna, att nybyggnad
inom området icke må företagas
utan länsstyrelsens tillstånd. Ej må
tillstånd vägras, om avsevärt men
därigenom tillskyndas markens ägare,
utan att skälig ersättning därför
gives.

122

Finnes område som icke ingår i
stadsplan eller byggnadsplan böra
särskilt skyddas på grund av naturskönhet,
växtlighet eller andra särskilda
naturförhållanden eller med
hänsyn till förefintlig från historisk
eller konstnärlig synpunkt värdefull
bebyggelse, fasta fornlämningar eller
andra minnesmärken, må länsstyrelsen
förordna, att nybyggnad inom
området icke må företagas utan länsstyrelsens
tillstånd. Ej må tillstånd
vägras, om avsevärt men därigenom
tillskyndas markens ägare, utan att
skälig ersättning därför gives.

(Föreslagen lydelse)

§•

Finnes område som icke ingår i
stadsplan eller byggnadsplan böra
särskilt skyddas med hänsyn till förefintlig
från historisk eller konstnärlig
synpunkt värdefull bebyggelse,
fasta fornlämningar eller andra minnesmärken,
äger länsstyrelsen förordna,
att nybyggnad inom området
icke må företagas utan länsstyrelsens
tillstånd. Ej må tillstånd vägras,
om avsevärt men därigenom tillskyndas
markens ägare, utan att skälig
ersättning därför gives.

§•

Vad i 86 och 87 §§ stadgas skall
äga motsvarande tillämpning på landet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1964 och rubbar ej förordnande som
meddelats dessförinnan.

Kungl. Maj.ts proposition nr li8 år 1!J6''i

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
6 mars 196t.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson,

Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson,

Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Holmqvist, anmäler efter
gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ny lagstiftning
angående naturvården samt anför följande.

Genom beslut den 14 oktober 1960 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för
jordbruksdepartementet att tillkalla en utredningsman för att verkställa utredning
angående naturskyddslagstiftningen, m. m. Med stöd av detta bemyndigande
tillkallades den 21 oktober 1960 såsom utredningsman numera
generaldirektören och chefen för lantbruksstyrelsen J. B. Lundgren. Såsom
experter har biträtt länsarkitekten E. L. Borg, revisionssekreteraren L. A.
Delin, över jägmästaren F. H. Ebeling, intendenten L.-E. Esping, överdirektören
G. V. Hall, överlantmätaren N. K. Kvarby, riksdagsmannen I. R. Lassinantti,
planeringsdirektören J. V. Norrby, verkställande direktören H. Sehlin,
professorn H. M. Sjörs och landsantikvarien G. A. E. Westin.

Genom beslut den 30 juni 1961 uppdrog Kungl. Maj :t åt utredningen att
jämväl företa en översyn av 1952 års strandlag.

Utredningen, som antagit namnet 1960 års naturvårdsutredning, har till
fullgörande av sina uppdrag avlämnat ett den 21 augusti 1962 dagtecknat
betänkande angående naturen och samhället (SOU 1962: 36).

Över betänkandet har — i vissa fall efter hörande av underlydande och
andra organ — remissyttranden avgetts av statskontoret, domänstyrelsen,
skogsstyrelsen, lantmäteristyrelsen, riksantikvarieämbetet, byggnadsstyrelsen,
lantbruksstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
järnvägsstyrelsen, kammarkollegiet, fiskeristyrelsen, vattenvårdsnämnden,
naturvårdsdelegationen, statens fritidsnämnd, Sveriges geologiska undersökning,
hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige,
vattenöverdomstolen, viltforskningsrådet, kommerskollegium, lantbrukshögskolan,
statens tekniska forskningsråd, statens naturvetenskapliga forskningsråd,
överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, 1960 års vägsakkunniga,
bilskrotningsutredningen, utredningen angående riksantikvarieämbetets
organisation, expropriationsutredningen, 1949 års jaktutredning, vatten -

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

vårdskommittén, Vetenskapsakademien, Skogs- och lantbruksakademien, Ingeniörsvetenskapsakademien,
Nordiska museet, Svenska naturskyddsföreningen,
Samfundet för hembygdsvård, Landsorganisationen i Sverige, Sveriges
akademikers centralorganisation, Tjänstemännens centralorganisation,
Svenska landskommunernas förbund, Svenska stadsförbundet, Svenska
landstingsförbundet, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens
folk (RLF), Sveriges skogsägareförbund, Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund, Svenska turistföreningen, Reso, Sveriges riksidrottsförbund,
Skid- och friluftsfrämjandet, Svenska fjällklubben, Svenska jägareförbundet,
Fritidsfiskets samarbetsnämnd, Kungl. Svenska Segelsällskapet,
Svenska kryssarklubben, Sveriges motorbåtsunion, Cykel- och mopedfrämjandet,
Motormännens riksförbund, Kungl. Automobilklubben, Motorförarnas
helnykterhetsförbund, Grus- och makadamföreningen, Svenska vägföreningen,
Svenska vattenkraftföreningen, Svenska elverksföreningen, Sveriges
industriförbund, Samernas riksförbund, Landsantikvarieorganisationernas
samarbetsråd, Svenska teknologföreningen, Sveriges bilskrotares riksförbund,
Svenska annonsörers förening, Svenska försäljnings- och reklamförbundet,
Svenska byggnadsindustriförbundet, Svenska byggnadsentreprenörföreningen,
Svenska väg- och vattenbyggarnas arbetsgivareförbund samt
Föreningen för samhällsplanering.

I anledning av betänkandet har vidare skrifter inkommit från Sveriges
stenindustriförbund, Sveriges ornitologiska förening, ARE-bolagen, Svenska
arkitekters riksförbund, Torvströfabrikernas centralförening, Affischeringsföretagens
förening, Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbund, Svenska
väg- och vattenbyggares riksförbund, Sveriges fröodlareförbund, Näringslivets
byggnadsdelegation, Jägarnas riksförbund, Distriktsingenjörers förening,
Föreningen för vattenhygien, Sveriges jordägareförbund, Håbo kommunalfullmäktige,
Östergötlands hembygdsdistrikt samt jägmästaren Otto
Rittner.

På grundval av betänkandet framlades vid 1963 års riksdag proposition
(1963: 71) angående riktlinjer och organisation för den statliga naturvårdsverksamheten
m. in. Propositionen bifölls av riksdagen (JoU 11, rskr 139).
I min anmälan till statsrådsprotokollet av berörda fråga förutskickade jag
att jag senare ämnade återkomma till ett av utredningen framlagt förslag
om ny lagstiftning på naturvårdens område. Jag anhåller nu att få uppta
detta ärende till behandling.

Gällande bestämmelser

Den centrala lagstiftningen på naturvårdens område innefattas i natu rskyddslagen
den 21 november 1952 (nr 688). Tidigare fanns bestämmelser
om skydd för vissa naturområden m. m. i två lagar av år 1909 angående
naturminnesmärkens fredande och angående nationalparker.

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1964

1 naturskyddslagens inledande bestämmelser fastslås att naturen utgör
en nationell tillgång som skall skyddas och vårdas samt att envar i sitt umgänge
med naturen bör visa varsamhet, så att onödig skada ej uppkommer
(1 §). Härefter behandlas tre slag av naturskyddsobjekt, nämligen nationalparker,
naturminnen och naturparker.

Nationalpark kan avsättas på mark tillhörig kronan i syfte att bevara
större sammanhängande område av viss landskapstyp i dess naturliga tillstånd
eller i väsentligen oförändrat skick (2 §). Kungl. Maj:t eller myndighet
som Kungl. Maj:t bestämmer äger för varje särskild nationalpark meddela
de särskilda föreskrifter som är erforderliga för att trygga ändamålet
med nationalparken (3 §). Sådana föreskrifter får dock inte inkräkta på redan
uppkommen enskild rätt eller på lapparnas särskilda rättigheter till
renbete in. m. (4 §).

Såsom naturminne kan fridlysas område eller till fastighet hörande naturföremål,
som finnes böra särskilt skyddas på grund av sin betydelse för
kännedomen om landets natur, sin skönhet, egenart eller eljest märkliga beskaffenhet
(5 §). Beslut om fridlysning meddelas av länsstyrelsen, som i
samband därmed har att meddela erforderliga föreskrifter beträffande naturminnets
vård och förvaltning. Kungl. Maj :t kan förordna att vården och
förvaltningen av naturminne helt eller delvis skall omhänderhas av myndighet
(6 §). Fridlysning kan ske oavsett om marken är i allmän eller enskild
ägo.

Medför fridlysning sådan inskränkning i rätten att bebygga mark, att ägaren
kan nyttja marken endast på sätt som står i uppenbart missförhållande
till dess tidigare värde eller tillskyndas honom avsevärt men på annat
sätt, är han berättigad att erhålla ersättning för skadan av kronan. Detsamma
gäller annan rättsinnehavare med avseende å marken. Ersättning skall
normalt utgå som engångsbelopp men kan om särskilda skäl är därtill bestämmas
att utgå med visst årligt belopp, med möjlighet till omprövning
vid ändrade förhållanden. Föranleder fridlysningen synnerligt men vid fastighetens
nyttjande, kan ägaren fordra att fastigheten löses (7 §).

Då fråga väckts om fridlysning kan länsstyrelsen för viss tid, högst tre
år, meddela förbud att beträffande del aktuella objektet utan länsstyrelsens
tillstånd vidta åtgärd som strider mot fridlysningens syfte. Om särskilda
skäl finns kan tiden förlängas med högst tre år. Skulle vägran av tillstånd
till viss åtgärd medföra sådan inskränkning i möjligheten att nyttja med
forbudet avsedd mark på sätt som tidigare skett, att avsevärt men tillskyndas
ägaren eller annan rättsinnehavare med avseende å marken, är han berättigad
att för skadan erhålla ersättning, vilken i detta fall skall utgå med
visst årligt belopp. Sådan ersättning kan, om skäl är därtill, avräknas på
gottgörelse som sedermera kan komma att utgå när fridlysning beslutas
''<8 §).

Undantag från fridlysning kan medges av länsstyrelsen lör vetenskaplig
forskning eller därmed jämförligt ändamål. Fridlysning skall av länsstyrelsen
jämkas eller upphävas, om det på grund av att naturminnet förstörts
eller annan särskild anledning framstår såsom meningslöst att bibehålla
fridlysningsbestämmelserna eller om det begärs av någon som genom expropriation
förvärvat rätt till sådant nyttjande av naturminnet som inte är
I ören ligt med fridlysningens syfte. Länsstyrelsen kan vidare upphäva eller
jämka fridlysning om den hindrar eller avsevärt försvårar företag av större

Kungl. Maj: Is proposition nr i ''i8 år

allmän eller enskild nytta samt om fridlysningen befinns medföra avsevärt
större intrång än som förutsattes när fridlysningsbeslutet meddelades (9 §).

Erfordras före beslut angående fridlysning m. m. förberedande undersökning
på marken, får sådan verkställas genom länsstyrelsens försorg (10
§). Berörs naturminne av arbetsföretag och erfordras med anledning därav
särskild undersökning av naturminnet eller särskild åtgärd för att bevara
det, skall kostnaden härför åvila företaget, såvitt detta ej på grund av särskilda
förhållanden finnes obilligt (11 §).

För att tillgodose det sociala naturskyddets behov av områden för friluftsliv
tillskapades i naturskyddslagen ett helt nytt institut, naturparken. Som
naturpark kan genom beslut av länsstyrelsen fridlysas område, som på
grund av sin egen eller omgivningens beskaffenhet är av väsentlig betydelse
för befolkningens umgänge med naturen (12 och 18 §§). Fridlysning av område
såsom naturpark får inte ske utan ägarens samtycke, såvida området
inte blivit i fastställd plan enligt byggnadslagen avsatt för det med fridlysningen
avsedda ändamålet (14 §). Vad i 7—11 §§ stadgas om naturminne
skall i tillämpliga delar gälla även beträffande naturpark.

Xaturskyddslagen innehåller också särskilda bestämmelser till skydd för
växt- och djurarter.

Om växtart med hänsyn till fara för utrotning finnes böra skyddas på
annat sätt än genom områdets fridlysning som naturminne, äger sålunda
Kungl. Maj :t eller den myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer, meddela
förbud att inom landet eller del därav bortta eller skada växt av den arten
där den växer vilt (16 §). Föreligger sådant förhållande beträffande djurart,
kan i samma ordning meddelas förbud att döda, skada eller fånga vilt
levande djur av den arten samt att bortta eller skada dylikt djurs ägg, rom
eller bo. Om fridlysning av djur vars dödande eller fångande är att hänföra
till jakt eller fiske gäller dock vad därom särskilt stadgas (17 §). Fridlysning
av växt- eller djurart utgör inte hinder mot avverkning av skog eller
eljest mot ändamålsenligt nyttjande av mark (18 §).

Till skydd för landskapsbilden upptar naturskyddslagen regler om samrådsskvldighet
rörande vissa arbetsföretag, om förbud mot täktverksamhet
samt om utomhusreklamen.

Kan arbetsföretag, som avser annat än bebyggelse, komma att väsentligt
ändra landskapsbilden, bör innan företaget utföres samråd ske med länsarkitekten
eller den han anvisar (19 §). I fall som nu nämnts kan länsstyrelsen
vid vite förelägga företagaren att vidta de åtgärder som, utan att vara
oskäligt betungande, kan anses erforderliga för att begränsa eller motverka
skada på landskapsbilden. Detta gäller dock ej, därest frågan om företagets
tillåtlighet med hänsyn till dess inverkan på naturen enligt lag skall prövas
i särskild ordning (20 §).

Finns anledning anta att täkt av sten, grus, sand, jord eller därmed jämförliga
nyttigheter inom visst område skulle komma att väsentligt ändra
landskapsbilden, kan länsstyrelsen förordna att sådant arbetsföretag inte
får utföras inom området utan länsstyrelsens tillstånd. Dylikt förordnande
får inte inkräkta på rätt som meddelas genom inmutning enligt gruvlagen
eller genom beslut av Kungl. Maj :t. I samband med tillstånd kan länsstyrelsen
meddela sådana föreskrifter att företagets menliga inverkan på

Kanyl. Maj. ts proposition nr l''i8 år 1061

landskapsbilden såvitt möjligt begränsas eller motverkas. Tillskyndas på
grund av tillståndsvägran eller föreskrifter markens ägare eller annan
rättsinnehavare med avseende å fastigheten avsevärt men, är han berättigad
till ersättning av kronan för den skada han lider. Möjlighet finns att bestämma
ersättningen att utgå med visst årligt belopp (21 §).

Vill någon utomhus varaktigt anbringa tavla, skylt, inskrift eller därmed
jämförlig anordning för reklam, propaganda eller liknande ändamål, bör
han, om anordningen på grund av sin storlek eller av annan orsak kan komma
att störa landskapsbilden, samråda med länsarkitekten innan anordningen
anbringas (22 §). Finnes sådan anordning vara uppenbart vanprydande
i landskapsbilden, kan länsstyrelsen vid vite förelägga anordningens
ägare eller, om denne ej är känd, ägaren av den mark, där anordningen
är uppsatt, att avlägsna anordningen eller vidta de särskilda åtgärder
därmed som länsstyrelsen finner erforderliga. Har någon ålagts att avlägsna
sådan anordning kan, om särskilda skäl föranleder därtill, ersättning för
förlust lämnas honom av allmänna medel med belopp högst motsvarande
kostnaderna för anordningens anskaffande, anbringande och borttagande
(23 §). Vad i 22 och 23 §§ stadgats skall ej gälla i fråga om anordning, vars
tillåtlighet skall prövas i särskild ordning (24 §). För område som genom
märklig naturbeskaffenhet eller naturskönhet är av särskilt intresse kan
länsstyrelsen, i den mån så finnes lämpligt för att skydda landskapsbilden,
förbjuda att anordning som avses i 22 § anbringas utomhus annorledes än
ä byggnad till upplysning om på stället bedriven affärsrörelse eller annan
verksamhet (25 §).

Till skydd mot nedskräpning stadgar naturskyddslagen följande.

Envar skall tillse att han ej skräpar ned i naturen med glas, papper eller
annat, så att därav kan uppkomma otrevnad eller skada för annan (26 §).
Har på viss plats i naturen skräpats ned eller eljest osnyggats och därav
för närboende eller andra uppkommit obehag av betydenhet eller uppenbar
fara för skada till person eller egendom, äger länsstyrelsen, i den mån det
kan ske utan oskäligt betungande, vid vite ålägga den som vållat eller eljest
är ansvarig för nedskräpningen eller osnyggandet att iordningställa platsen
samt vidta erforderliga förebyggande åtgärder för framtiden. Detta skall
dock ej gälla, där enligt särskilda föreskrifter frågan om platsens iordningställande
skall prövas i annan ordning (27 §).

Slutligen innehåller naturskyddslagen regler rörande behandlingen av ersättningsfrågor
samt ansvarsbestämmelser in. in.

Har fråga väckts om åtgärd enligt naturskyddslagen, kan länsstyrelsen
förelägga den som vill fordra ersättning eller inlösen att inom viss tid, minst
två månader, göra anmälan därom hos länsstyrelsen, vid påföljd att han eljest
förlorar sin talan. Överenskommelse om ersättning eller lösen mellan
kronan och sakägare skall gälla även mot den som efter det rätten till gottgörelse
uppkom förvärvat sakägarens rätt med avseende å fastigheten (23
§). Träffas inte överenskommelse i ersättningsfrågan, kan den skadelidande
om han inte enligt vad nyss sagts förlorat sin talerätt - väcka talan mot
kronan hos expropriationsdomstolen inom ett år från det laga kraft åkommit
det beslut, varpå anspråket grundas, vid påföljd att han eljest går förIustig
rätten därtill. Då fråga väckts om fridlysning av område såsom naturminne
eller naturpark. kan kronan väcka talan mot sakägare vid expro -

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1964

priationsdomstolen med begäran om förhandsbesked i ersättningsfrågan.
Sådant besked upphör att vara bindande för parterna om inte fridlysning
kommer till stånd inom ett år från det målet avgjorts genom lagakraftägande
dom (29 §). Inteckningshavares rätt skyddas genom bestämmelser om
nedsättning av ersättningsbelopp hos länsstyrelsen m. m. och om rätt för
inteckningshavare att i vissa fall erhålla ersättning för förlust av kronan
(30 §). I mål som skall upptas av expropriationsdomstol skall bestämmelserna
om domstol och rättegång i expropriationsmål gälla i tillämpliga delar.
Är fråga om inlösen av fastighet skall även stadgandena i 7, 8, 10, 48,
49 och 55—60 §§ lagen om expropriation äga motsvarande tillämpning. Kronan
skall vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader å målet, såframt inte
domstolen med hänsyn till omständigheterna finner skäligt att förordna annorlunda
(31 §).

Överträdelse av förbud eller föreskrift som meddelas med stöd av naturskyddslagen
straffas med dagsböter. För nedskräpning som varit ägnad att
för annan medföra obehag av någon betydenhet eller uppenbar fara för skada
till person eller egendom är straffet böter med högst 300 kr. (32 §). Den
som gjort sig skyldig till förseelse som avses i 32 § skall vara pliktig att ersätta
all kostnad som föranleds därav (33 §). Har någon vidtagit åtgärd i
strid mot förbud eller föreskrift som meddelats med stöd av 6, 8, 9, 13, 15,
21 eller 25 § i lagen kan länsstyrelsen vid vite förelägga honom att rätta vad
olagligen skett, överexekutor kan också meddela handräckning för sådant
ändamål. Ansökan om handräckning görs av allmän åklagare eller länsarkitekt
(34 §). över länsstyrelsens beslut enligt naturskyddslagen kan talan föras
hos Kungl. Maj:t. Kungl. Maj:t äger bestämma att myndighet eller organisation
som prövas lämplig därtill får föra sådan talan för tillvaratagande
av naturskyddets intressen (35 §). Länsstyrelses beslut om förbud enligt 8 §
eller 25 § och förordnande enligt 21 § eller 25 § samt myndighets beslut om
törbud enligt 16 eller 17 § skall lända till efterrättelse utan hinder av förd
klagan.

Närmare bestämmelser rörande tillämpningen av naturskyddslagen är intagna
i kungörelse den 30 december 1952 (nr 37). Av särskilt intresse är
här de 1959 införda bestämmelserna om anmälningsplikt för vissa täktföretag.
Inom område, beträffande vilket förordnande enligt 21 § naturskyddslagen
inte gäller, får grus- eller sandtag eller stenbrott inte upptas utan att
skriftlig anmälan därom gjorts hos länsstyrelsen minst en månad före täkter
början. Från förbudet undantas dock täkt som sker allenast för tillgodoseende
av markinnehavarens husbehov.

Enligt 1 § 11. expropriationslagen den 12 maj 1917 (nr 189)
kan expropriation ske för att bevara område såsom nationalpark eller naturminne.
Expropriation för sådant ändamål får enligt 108 § första stycket samma
lag äga rum endast till förmån för kronan, samt, då fråga är om naturminne,
för kommun eller sådan förening eller stiftelse, vars huvudsakliga
uppgift är ägnad naturskydd och som kan på ett betryggande sätt ansvara
för egendomen.

Strandlagen den 30 maj 1952 (nr 382) innehåller regler av stor
betydelse för den sociala naturvården.

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 196 i

För att åt allmänheten trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv
vid havet eller vid insjö eller vattendrag äger länsstyrelsen förordna, att
inom visst strandområde inte får företas bebyggelse utan länsstyrelsens tillstånd.
Sådant förordnande innefattar förbud mot uppförande av helt nybyggnad
samt ändring av befintlig byggnad för att tillgodose ett väsentligen
annat ändamål än det, vartill byggnaden tidigare varit använd, ävensom
grävnings- och andra förberedelsearbeten för bebyggelse (1 § första stycket).
Förordnande skall avse land- och vattenområde inom det avstånd från
strandlinjen som prövas erforderligt med hänsyn till omständigheterna i
varje särskilt fall, dock högst 300 meter från strandlinjen vid normalt medelvattenstånd
(andra stycket). Lagen gäller inte område som ingår i fastställd
generalplan eller byggnadsplan och inte heller område som ingår i
godkänd avstyckningsplan med mindre förbud mot tätbebyggelse utfärdats
för området. Förbud enligt strandlagen skall inte utgöra hinder för bebyggelse
som erfordras för försvaret, jordbruket, fisket, skogsskötseln eller den
allmänna samfärdseln (tredje stycket).

Medför vägran av tillstånd till bebyggelse av fastighet, som helt eller delvis
omfattas av förordnande enligt 1 §, att fastigheten, till den del dess utnyttjande
inom eller utom området för förordnandet påverkas av att bebyggelserätten
inskränkts, av ägaren kan användas endast på sätt som står
i uppenbart missförhållande till värdet av nämnda del vid tiden för förordnandets
meddelande, är ägaren berättigad till ersättning av kronan för den
skada han härigenom lider. Detsamma gäller om innehavare av nyttjanderätt
eller annan särskild rätt till fastigheten som upplåtits innan förordnandet
meddelades. Frågan huruvida rätt till ersättning föreligger skall bedömas
med hänsyn till den fastighetsindelning som gällde vid tiden för förordnandets
meddelande (3 §). Ersättning skall normalt utgå med ett engångsbelopp
men kan, om särskilda skäl är därtill, bestämmas att utgå med
visst årligt belopp, med möjlighet till omprövning vid ändrade förhållanden.
Överenskommelse om ersättning gäller även mot ny ägare (4 §). Vissa bestämmelser
finns till skydd för inteckningshavares rätt (5 §).

Har överenskommelse om ersättning inte träffats, skall den som vill framställa
ersättningsanspråk väcka talan därom vid expropriationsdomstolen.
Även kronan äger påkalla prövning av ersättningsfrågan vid domstolen. Beträffande
målet skall bestämmelserna om domstol och rättegång i expropriationsmål
gälla i tillämpliga delar. Kronan skall vidkännas å ömse sidor uppkomna
kostnader å målet, såframt inte domstolen med hänsyn till omständigheterna
finner skäligt förordna annorlunda (6 §).

Den som företar bebyggelse i strid mot förbud enligt strandlagen straffas,
om han insett eller bort inse att förbudet ägt tillämpning på åtgärden,
med dagsböter. Är omständigheterna synnerligen försvårande, kan dömas
till fängelse i högst sex månader (8 §). Länsstyrelsen kan vid vite förelägga
den som företagit bebyggelse i strid mot förbud att undanröja eller ändra
det utförda, överexekutor äger meddela handräckning till rättelse i vad olagligen
skett. Ansökan om handräckning kan göras av allmän åklagare, byggnadsnämnd
eller byggnadsinspektör 19 §). Förordnande enligt 1 § skall lända
till efterrättelse utan hinder av förd klagan (10 § ).

1 strandlagen finns vidare regler om genombrytning av stängsel in. in.

Finns på eller i närheten av område, beträffande vilket meddelats förordnande
enligt 1 §, stängsel, som hindrar eller avsevärt försvårar tillträdet till
mark inom området där allmänheten eljest skulle ägt alt fritt färdas, kan

Kungl. Maj. ts proposition nr U18 nr 196''t

länsstyrelsen vid vite förelägga stängselhållaren alt anordna grind eller annan
genomgång. År det uppenbart att stängslet endast avser att utestänga
allmänheten från området, kan föreläggande meddelas om borttagande av
stängslet. Motsvarande gäller om dike (2 §). Har den, som håller stängsel,
anordnat grind eller annan genomgång på grund av föreläggande, är han
berättigad att av kronan erhålla ersättning härför och för underhåll av genomgången.
Ersättning utgår dock ej, om det är uppenbart att stängslet endast
avser att utestänga allmänheten från område där den eljest skulle ägt
att tritt färdas (7 §). Efterkommes inte föreläggande enligt 2 §, skall på
anmodan av länsstyrelsen utmätningsmannen föranstalta om att åtgärden
vidtas (9 §).

Frågor rörande naturens skydd och vård behandlas även på ett flertal
ställen i annan lagstiftning.

Byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385) och byggnadsstadgan
den 30 december 1959 (nr 612) har ur naturvårdssynpnnkt en utpräglat
social karaktär.

Genom de översiktliga planinstituten regionplan och generalplan i kombination
med befogenhet att avgöra var tätbebyggelse får uppkomma har det
allmänna tillagts möjligheter att tillse att för friluftsliv lämpliga områden
blir reserverade för detta ändamål (2, 3, 5, 9, 88, 96 och 126 §§ byggnadslagen).
Vid planläggning^enligt byggnadslagen skall tillses att områden med
särskild naturskönhet, säregna naturförhållanden eller bebyggelse med särskilt
värde ur historisk eller kulturhistorisk synpunkt eller\ir skönhetssynpunkt
samt områden som är lämpade och behövliga för friluftsliv såvitt
möjligt bevaras (9 § byggnadsstadgan).

Finnes områden som icke ingår i stadsplan eller byggnadsplan böra särskilt
skyddas på grund av naturskönhet, växtlighet eller andra särskilda
naturförhållanden eller med hänsyn till förefintlig, från historisk eller
konstnärlig synpunkt värdefull bebyggelse, fasta fornlämningar eller andra
minnesmärken, äger Kungl. Maj :t enligt bestämmelse i 86 § byggnadslagen,
gällande för stad och vissa stadsliknande samhällen, förordna att nybyggnad
inom området inte får företas utan länsstyrelsens tillstånd. För landet
i övrigt kan enligt 122 § byggnadslagen sådant förordnande under enahanda
förutsättningar meddelas av länsstyrelsen. Tillstånd enligt dessa lagrum får
inte vägras, om markens ägare därigenom tillskyndas avsevärt men, utan
att skälig ersättning ges därför.

Byggnadsstadgans bestämmelser om byggande är i många avseenden utformade
med hänsyn till natur- och landskapsvård.

Byggnadsstadgan innehåller vidare särskilda föreskrifter beträffande skylt
och ljusanordning.

Inom område med fastställd generalplan, stadsplan, byggnadsplan elkant
omplansbestämmelser skall skylt och ljusanordning till form, färg och
utförande i övrigt fylla skäliga anspråk på prydlighetoch vara lämpad för
platsen. Särskilt skall tillses, att skylten icke inverkar menligt på stads- eller
landskapsbilden eller medför brandfara eller risk för olycksfall samt att den
ej skymmer sikten längs gata eller på annat sätt verkar störande på trafiken
å gata eller annorstädes eller för närboende. Skadad eller eljest bristfällig
anordning skall, om den ej iståndsätts, snarast borttas (52 §). Om dessä
föreskrifter inte iakttas, kan byggnadsnämnden meddela föreläggande för
vederbörande att bortta eller ändra anordningen (70 g).

Kungl. Maj. ts proposition nr H8 år 196b

Inom område med stadsplan erfordras vidare byggnadslov för uppsättande
eller väsentlig ändring av skylt eller ljusanordning (54 §). Byggnadslov kan
förenas med villkor rörande den tid, under vilken skylten eller anordningen
får bibehållas (58 §). Bortsett från område inom stadsplan är någon förhandskonlroll
från byggnadsnämndens sida inte föreskriven beträffande nu
avsedda anordningar. Den som ämnar uppsätta skylt eller ljusanordning
inom område med fastställd generalplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser
kan emellertid, om han så önskar påkalla byggnadsnämndens
prövning av åtgärden (54 §).

I förevarande sammanhang må nämnas att med stöd av allmänna
ordningsstadgan den 14 december 1956 (nr 617) har i vissa lokala
ordningsstadgor intagits särskilda bestämmelser om affischering och liknande
reklam å eller vid allmän plats. Till ledning för utformningen av ordningsstadgorna
har stadsförbundet och landskommunernas förbund utgivit
ett normalförslag till lokal ordningsstadga. Enligt 12 § i detta normalförslag
får affisch, annons eller annat dylikt anslag icke utan tillstånd av polismyndigheten
anbringas på allmän plats eller å husvägg, staket eller dylikt som
vetter mot sådan plats. Undantag från tillståndsskyldigheten stadgas för anslag
som uppsättes på härför anvisad plats eller å byggnad till upplysning
om på stället bedriven rörelse.

Lagen om allmänna vägar den 30 juni 1943 (nr 431) innehåller
i 39 § vissa bestämmelser om reklamskyltar.

Annonstavla, reklamskylt e. d. får inte utan länsstyrelsens tillstånd förekomma
utmed väg på mindre avstånd än femtio meter från vägbanans mitt.
Förbudet gäller dock ej å byggnad inom tättbebyggt område uppsatt tavla,
skylt e. d. samt ej heller sådan anordning, som uppsatts å annorstädes belägen
byggnad till upplysning om på stället bedriven affärsrörelse eller annan
verksamhet. Undantag görs också för anslagstavla för meddelanden rörande
kommunala angelägenheter, föreningssammanträden, auktioner o. d. (första
stycket). Inte i något fall får inom synhåll från väg förekomma skyltanordning
som till form, färg eller eljest är av beskaffenhet att av vägfarande
kunna förväxlas med vägmärke eller säkerhetsanordning av fastställd typ
(andra stycket). Paragrafen innehåller vidare bestämmelser för det fall
att skylt på grund av vägomläggning eller liknande åtgärd kommit att ligga
inom enligt första stycket förbjudet område (tredje stycket). Iakttas inte
förbud enligt 39 § och sker ej rättelse genast efter tillsägelse, äger utmätningsmannen
i orten föranstalta om rättelse (63 §). Ansökan om handräckning
kan göras av väghållaren (64 §).

Enligt 15 § vägstadgan den 30 juni 1943 (nr 437) skall vid upprättande
av arbetsplan för väg särskilt iakttas bl. a., att vägens sträckning såvitt
möjligt bestämmes så, att vägen erhåller en mjuk och naturlig inpassning
i landskapet och att fornlämning eller naturföremål, som är av särskilt
intresse för kännedomen om landets natur eller som på grund av märklig
naturbeskaffenhet eller eljest bör för framtiden skyddas, inte berörs av företaget.

Betydelsefulla bestämmelser om naturvård finns i vattenlag e n den
28 juni 1918 (nr 523). Byggande i vatten får i princip inte ske, om därigenom

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 19G''i

skulle uppstå sådan bestående ändring av naturförhållandena, att väsentligt
minskad trevnad för närboende eller betydande förlust från naturskyddssynpunkt
är att befara (2 kap. 3 § andra stycket). Till bevarande
av naturminnesmärke, som ej blivit i laga ordning fridlyst, bör vidtas sådana
anordningar som utan att för företaget medföra kostnader av betydenhet
kan anses för ändamålet lämpliga (2 kap. 12 §). Vattenlagen innehåller
vidare bestämmelser om skydd mot vattenförorening genom avloppsvatten
(8 kap.).

Bestämmelser till skydd för djurlivet finns förutom i naturskyddslagen i
jakt- och fiskelagstiftningen. I enlighet med bestämmelser i
jaktstadgan utfärdar Kungl. Maj :t årligen kungörelse angående fridlysning
av vissa djurarter. Särskilda bestämmelser angående skydd för djurlivet å
vissa platser finns intagna i kungörelse den 16 december 1960 (nr 727).

Av 1963 års riksdag godkända riktlinjer för naturvårdsverksamheten
och dess organisation m. m.

I fjolårets proposition (1963: 71) angående riktlinjer och organisation
för naturvårdsverksamheten m. in. underströk jag, hurusom det med hänsyn
till utvecklingen på skilda områden av samhällslivet framstår som synnerligen
angeläget att dels söka åstadkomma en rimlig avvägning mellan
de olika krav som dagens samhälle ställer på naturen och dels se till att
dess tillgångar också bevaras åt kommande generationer. Endast genom en
aktiv naturvårdspolitik från samhällets sida synes det, framhöll jag vidare,
möjligt att åstadkomma den på lång sikt bästa hushållningen med naturvärdena.
Med hänsyn härtill samt mot bakgrunden av de otillräckliga resurser,
som stod naturvården till buds, och påvisade brister inom lagstiftning
och organisation förordade jag en högst väsentlig intensifiering
av det allmännas insatser i fråga om naturvården. Ytterligare anförde jag
bl. a. följande.

Utredningen har som benämning på samhällets olika åtgärder i sammanhanget
använt beteckningen naturvård i stället för naturskydd, som är den
hittills vanligaste termen. Jag ansluter mig helt till denna utredningens
terminologi. Enligt min mening är nämligen ordet skydd knappast en lämplig
benämning på de aktiva åtgärder i fråga om naturens användning, som
bör ingå i samhällets insatser på området. Härutöver vill jag understryka
betydelsen för naturvården av en ingående kännedom om de biologiska
sammanhangen i naturen.

Vad gäller syftet med naturvårdspolitiken betonar utredningen främst vikten
av att jämsides med bevarandet av vetenskapligt och kulturellt värdefulla
naturområden tillgodose det ur social synpunkt angelägna behovet av
mark för rekreation och friluftsliv. Liksom utredningen anser jag att de
åtgärder som erfordras för att naturen alltjämt skall kunna användas som en
källa till rekreation för den stora allmänheten måste vara ett utomordentligt
viktigt inslag i naturvårdspolitiken. Denna sociala sida av naturvården bör
därför, såsom redan i viss mån är fallet i gällande naturskyddslag, helt

Kuncjl. Maj.ts proposition nr H8 ar 196''i

jämställas med den kulturellt och vetenskapligt betonade sidan. 1 likhet
med utredningen är jag också av den uppfattningen att det vid en lämplig
avvägning ej behöver uppkomma några motsättningar av betydelse mellan
dessa båda sidor av naturvården.

Utöver de angivna uppgifterna för naturvården bör denna syfta till att
naturvårdsintresset beaktas i all verksamhet som rör naturens utnyttjande
och exploatering för skilda ändamål. Tillsammantagna utgör dessa funktioner
de uppgifter, som bör ingå i förvaltningen på naturvårdens område. I
fråga om den närmare innebörden av uppgifterna kan jag ansluta mig till
vad utredningen anfört i ämnet. Enligt min mening bör särskilt betonas vad
som uttalats i betänkandet rörande den avvägning mellan å ena sidan naturvårdsintresset
och å andra sidan motstående samhällsintressen, som ofta
måste ske.

Utredningen har därefter närmare utvecklat vilka åtgärder som i dagens
läge bör vidtas inom naturvården. Härvid betonar utredningen till en början
behovet av att säkerställa vissa landskapsmiljöer. I princip bör eftersträvas
att samtidigt tillgodose den kulturella och den sociala sidan av naturvården.
Enligt utredningens uppfattning bör ur vetenskaplig och kulturell synpunkt
säkerställas områden i sådan omfattning att de tillsammans skall kunna
anses representativa för svensk natur och del svenska odlingslandskapet.
För att detta skall kunna ske fordras en betydande komplettering av det
nuvarande beståndet av sådana objekt. Det stora behovet av områden för
rekreation och friluftsliv anser utredningen böra tillgodoses i sådan utsträckning
att allmänheten ges valmöjligheter. Med hänsyn härtill understryker
utredningen att sammanhanget mellan befolkningskoncentration och
behovet av friluftsområden gör att uppmärksamhet i första hand bör ägnas
åt sådana områden i södra och mellersta Sveriges tätbefolkade regioner" Utredningen
framhåller också angelägenheten av att en avvägning sker mellan
markutnyttjandet för naturområden och för fritidsbebyggelse, vars syfte
ju också är att bereda tillfälle till rekreation i naturmiljö.

Vid sidan av säkerställandet av naturområden utgör enligt utredningen
landskapsvården ett viktigt arbetsfält. De angelägnaste uppgifterna på detta
område anser utredningen vara viss kontroll av bebyggelsen, kontroll av
vissa arbetsföretag i naturen — särskilt täktverksamheten och bilskrotningsföretagen
— samt åtgärder i fråga om utomhusreklamen.

Utredningen framhåller att det skisserade programmet för naturvården
bör grundas på eu kartläggning av de nuvarande förhållandena. Härefter
bör en planering ske med syfte att bland annat få till stånd en riksomfattande
översiktlig plan till ledning för naturvårdsverksamheten.

Slutligen pekar utredningen i detta sammanhang på angelägenheten av
att alla medborgare genom upplysningsverksamhet kommer till insikt om
den enskilda människans ansvar vid vistelse i naturen.

Det här i korthet återgivna principprogrammet för naturvårdsarbetets inriktning
har i huvudsak biträtts av de flesta remissinstanserna. För egen
del anser jag programmet vara väl ägnat att ligga till grund för den intensifiering
av det allmännas insatser i fråga om naturvården, som jag redan
uttalat mig för. Särskilt vill jag framhålla vikten av att avsätta tillräckliga
områden för rekreation och friluftsliv. Högst angeläget anser jag härutöver
vara alt den särskilda strandregleringen effektivt upprätthålls i enlighet med
strandlagens syfte så att allmänhetens tillträde till landets kuster och sjösi
ränder inte hindras av okontrollerad bebyggelse. Vidare är det enligt min

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1964

mening önskvärt att åtgärder vidtas för att hindra att landskapet förfulas
genom olämpligt placerad eller utformad bebyggelse. Samtidigt bör tillses att
iäktverksamheten såvitt möjligt lokaliseras och bedrivs så att den into
spolierar oersättliga naturvärden. Slutligen fäster jag stor vikt vid att den
tilltagande nedskräpningen med avfallsprodukter av olika slag kan bringas
att upphöra. Det gäller härvid bland annat att skapa en större ansvarskänsla
hos dem som vistas i naturen. Enligt min mening är detta en betydelsefull
uppgift för den upplysningsverksamhet, som utredningen förordat
i sitt principprogram.

De av mig sålunda förordade riktlinjerna för naturvårdsverksamheten,
vilka biträddes av jordbruksutskottet (JoU 1963: 11), godkändes av 1963
års vårriksdag. Därvid godkändes även vissa riktlinjer i fråga om naturvårdens
organisation och kostnaderna för det intensifierade naturvårdsarbetet
samt beslöts att fr. o. in. den 1 juli 1963 inrätta ett statligt centralt
naturvårdsorgan, benämnt statens naturvårdsnämnd. I enlighet härmed
gäller i dessa avseenden bl. a. följande.

Ansvaret för de samhälleliga åtgärderna på naturvårdens område skall
vara fördelat på statens naturvårdsnämnd såsom central instans, på länsorgan
och på kommunerna. Naturvårdsnämndens huvuduppgift är att under
Kungl. Maj :t ha överinseendet över naturvården i landet och verka för
att den ordnas och utvecklas ändamålsenligt. Detta innebär bl. a. att nämnden
har att leda inventerings- och planeringsarbetet för utväljande av naturområden
och lokalisering av täktverksamheten. Ansvaret för det regionala
naturvårdsarbetet åvilar länsstyrelserna. På dem ankommer de beslutsfunktioner
inom naturvården, som ej förbehålls Kungl. Maj:t, samt huvuddelen
av den regionala inventerings- och planeringsverksamhet, som erfordras
för att i praktiken omsätta de i det föregående angivna riktlinjerna för
naturvårdspolitiken. En viktig roll i naturvårdsarbetet tillkommer kommunerna.
Det är motiverat att kommunerna engagerar sig ekonomiskt för att
skaffa sina invånare tillgång till naturområden för rekreation och friluftsliv.
Angeläget är också att kommunerna tar initiativ och medverkar inom
andra delar av naturvården, exempelvis i fråga om strandskyddet och landskapsvården.

Lagstiftningens huvudgrunder

Utredningens lagförslag

För att göra det möjligt att genomföra sitt program i fråga om naturvårdsarbetet
förordade utredningen, förutom en utbyggnad av naturvårdsorganisationen
och en kraftigt ökad ekonomisk insats från statens sida, reformer
rörande lagstiftningen. Sålunda har utredningen utarbetat förslag
till ny naturvårdslag, avsedd att ersätta naturskyddslagen, strandlagen, 86

Kungl. Maj. ts proposition nr H8 år 19 6 A

och 122 §§ byggnadslagen samt 39 § lagen om allmänna vägar. Lagförslaget
innehåller åtskilliga nyheter, främst på den sociala naturvårdens och landskapsvårdens
områden. Därjämte har utredningen i samordningssyfte föreslagit
vissa mindre ändringar i expropriationslagen och byggnadsstadgan.
Utredningens förslag till naturvårdslag, vilket i systematiskt hänseende ansluter
sig till naturskyddslagen, torde få fogas såsom bilaga till protokollet
i detta ärende (Bilaga A).

Rörande de huvudgrunder på vilka lagförslaget vilar erinrar utredningen
om de förutberörda, av statsmakterna numera godtagna allmänna
riktlinjerna för den framtida naturvårdspolitiken samt anför vidare.

I syfte att inbördes samordna och avväga de viktigaste hjälpmedel, varined
naturvården i praktiken arbetar, har i lagförslaget inarbetats dels gällande
strandlag, dels bestämmelserna i 86 och 122 §§ byggnadslagen. Utredningen
har vidare sökt konsekvent anpassa syftemålen med de olika instituten
till en tidsenlig målsättning. I detta avseende jämställs i princip sociala
och kulturella naturvårdssträvanden, och lagförslaget kännetecknas genomgående
av utredningens allmänna synpunkt, att dessa strävanden i praktiken
skall samordnas när detta är möjligt. På åtskilliga områden syftar lagförslaget
till betydligt effektivare regler än som nu finns. Detta gäller främst
möjligheterna att tillskapa naturreservat och att bedriva en aktiv landskapsvård,
men även flera andra arbetsuppgifter. Allmänt sett vilar dessa förslag
på utredningens ställningstagande, att naturvården i våra dagar är av sådan
betydelse för medborgarna och samhället, att den bör åtnjuta samma stöd
i lagstiftningen som samhällsbyggandet i övrigt.

Beträffande samordningen av naturskyddslagen, strandlagen
och nämnda lagrum i byggnadslagen yttrar utredningen
bl. a.

De resultat, som åstadkoms med tillämpning av de tre lagarna eller lagbestämmelserna,
tjänar alla likartade eller identiska naturvårdsintressen av
social eller kulturell art. Den nuvarande splittringen har skapat tveksamhet
om vilket institut som skall tillämpas i ett konkret fall. En allvarlig olägenhet
i gällande ordning är att de tre lagarna i viktiga avseenden arbetar med
olika formella och materiella villkor för tillämpningen, med olika ersättningsförfaranden
och med olika ersättningsmöjligheter. Utredningen har på
grund härav funnit en samordning vara nödvändig för att erhålla en systematiskt
utformad och tillräckligt effektiv ny naturvårdslag. Samordningen
är inte minst påkallad för att möjliggöra en lämplig ekonomisk ansvarsfördelning
på naturvårdens område. Samordningen tar sig främst uttryck däri
att samtliga förekommande ersättningsregler samlats till ett särskilt avsnitt
av naturvårdslagen och överarbetats i syfte att vinna enhetlighet och
systematik.

Av central betydelse är lagförslagets regler för säkerställande av natu ro
m råde n av olika slag. Vid sin granskning av den nuvarande tillgången
på sådana områden har utredningen konstaterat att det inte finns något
strängt samband mellan ett områdes rubricering enligt naturskyddslagen.

28 Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

områdets fysiska beskaffenhet och huvudmotivét för dess skydd. Utredningen
fortsätter.

Den grundläggande synpunkt, som utredningen vill anlägga i denna fråga,
är att det i praktiken i regel inte är möjligt och heller inte önskvärt att söka
upprätthålla en sträng gräns mellan kulturella och sociala markdispositioner.
En annan synpunkt är att det uppenbarligen inte kan vara överensstämmande
med tidens krav att det skall vara förenat med större svårigheter att tillgodose
sociala intressen i detta sammanhang än kulturella. Det torde enligt
utrednjngens uppfattning ej. finnas någon viktigare fråga för dagen i naturvårdslagstiftningen
än att undanröja anledningarna till naturparksinstitutets
ineffektivitet.

Efter övervägande av frågan vilka institut som mot denna bakgrund kan
vara behövliga i naturvårdslagen anför utredningen.

Utredningen har slutligen stannat för att föreslå att man söker upprätthålla
en någorlunda klar gräns mellan naturområden och naturföremål. För den
senare kategorien vill utredningen reservera termen naturminne. Inom områdeskategorien
anser utredningen det önskvärt att liksom nu uppehålla två
olika skyddsnivåer. Den högre skyddsnivån bör då representeras av nationalparken.
Till denna kategori bör, liksom nu i regel är fallet, hänföras objekt
av framträdande riksintresse. Dessa bör säkerställas dels genom att kronan
äger: och förvaltar dem, dels genom att avsättande, ändring eller upphävande
beslutas av Kungl. Maj:t och riksdagen. För alla övriga naturområden,
som bör säkerställas för framtiden, föreslår utredningen beteckningen
naturreservat. Termen naturreservat begagnar utredningen alltså som en
sammanfattande beteckning på områden av den lägre skyddsnivån. De skall
kunna tillskapas på antingen kulturella eller sociala grunder och helst båda
i förening. Utredningen har eftersträvat att göra institutet så smidigt och
elastiskt som möjligt.. I stor utsträckning bör naturreservaten kunna vara
områden i enskild ägo, där ett normalt jordbruk, skogsbruk eller fiske upprätthålls
men där vissa inskränkningar rörande markutnyttjandet vidtagits
i syfte att för framtiden bibehålla dess väsentliga värden ur naturvårdssynpunkt.

Institutet naturreservat, ,som enligt utredningens bedömning i framtiden
bör komma till användning i ett mycket stort antal fall, ersätter sålunda såväl
näturpark som i vissa hänseenden även naturminne enligt gällande rätt.
Jämfört med naturparksinstitntet innebär förslaget den skärpningen att
villkoret om ägarens samtycke borttagits, liksom också det alternativa villkoret
att området blivit i fastställd plan enligt byggnadslagen avsatt för det
avsedda ändamålet. I förstnämnda hänseende erinrar utredningen om att
lagstiftningen på åtskilliga områden innehåller regler av innebörd att det
enskilda markägarintresset i princip skall vika för ett klart dokumenterat
samhällsintresse. Som exempel härpå anförs byggnadslagstiftningen, strandlagen,
väglagstiftningen och expropriationslagstiftningen. Om åtgärder för
att avsätta naturområden ur samhällets synpunkt betraktas som lika angelägna
som t. ex. en ändamålsenlig reglering av bebyggelsen, finns enligt utredningens
mening ingen anledning att i naturvårdslagstiftningen bereda

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 196i

markägaren ett större inflytande på besluten än som sker i byggnadslagstiftningen.
Liksom i berörda lagstiftning bör spörsmålet om markägarens rätt
i princip behandlas som en ersättningsfråga. Denna tankegång förutsätter
emellertid, framhåller utredningen, att naturvårdsbehovet är klart dokumenterat
genom utredning. Vad angår förslaget att bortta villkoret om överensstämmelse
med plan enligt byggnadslagen hänvisar utredningen till att
planer som är av intresse i förevarande sammanhang praktiskt taget helt
saknas, vilket förhållande torde förklaras av att det i regel faller utanför
kommuns möjligheter att åta sig de ekonomiska förpliktelser som följer av
fastställande av plan.

Utredningens förslag rörande särskilda bestämmelser till skydd för
växt- och djurarter motsvarar naturskyddslagens stadganden i samma
ämne med en skärpning avseende kommersiell blomplockning.

Under förslagets bestämmelser till skydd för friluftslivet regleras
främst det särskilda strandskyddet. Bestämmelserna härom motsvarar
med vissa sakligt tämligen obetydliga avvikelser stadgandet i 1 § strandlagen.

Strandlagens regel om möjlighet till stängselgenombrott inom strandskyddsområde
och i dess närhet föreslås få tillämpning även på andra platser
som är av väsentlig betydelse för friluftslivet.

I lagförslaget intagna särskilda bestämmelser till skydd för landskapsbilden
inleds med ett stadgande om viss bebyggelsekontroll, avsett
att ersätta bestämmelserna i 86 och 122 §§ byggnadslagen. I sak skiljer
sig stadgandet från dessa bestämmelser framför allt därigenom att det ej
innefattar möjlighet att kontrollera byggnads yttre utformning samt ej heller
avser sådan för försvaret, jordbruket, fisket, skogsskötseln eller den
allmänna samfärdseln erforderlig bebyggelse som ej utgörs av bostadsbyggnad.

I fråga om kontrollen ur naturvårdssynpunkt av arbetsföretag i allmänhet
— varmed utredningen förstår arbetsföretag som avser annat än bebyggelse
och sådan täktverksamhet för vilken särskilda lagbestämmelser föreslås —
innehåller förslaget den nyheten att länsstyrelsen, om det finns anledning
anta att arbetsföretag inom visst område skulle komma att varaktigt skada
landskapsbilden, skall kunna förordna att dylikt företag inte får utföras
inom området utan länsstyrelsens tillstånd. I samband med tillstånd skall
länsstyrelsen kunna meddela sådana föreskrifter rörande företagets utförande,
att dess skadliga inverkan på landskapsbilden såvitt möjligt begränsas
eller motverkas.

Ett av utredningens mest betydelsefulla förslag avser införande av tillståndsplikt
för alla täktföretag av någon betydenhet. Sålunda föreslås att täkt
av sten, grus, sand, jord eller torv för annat ändamål än fastighetens husbehovsförbrukning
inte skall få utföras utan länsstyrelsens tillstånd. Sådant
tillstånd skall kunna göras beroende av att eu täktplan av lämplig oinfatt -

Kungl. Maj. ts proposition nr U8 år W6''i

ning framläggs och att säkerhet ställs för kostnaderna för sådana åtgärder
i syfte att minska företagets inverkan på landskapsbilden som länsstyrelsen
må föreskriva. Utredningen framhåller att det material, som stått till utredningens
förfogande, utomordentligt klart visar att täktverksamheten och
främst grustäkterna här i landet befinner sig i ett djupt otillfredsställande
läge. Anledningen härtill är främst den allmänna planlöshet som utmärker
verksamheten, otillräckliga personella och ekonomiska resurser hos myndigheterna
samt otillräckligt lagstöd för ingripanden. Som allmän bakgrund
för diskussionen i frågan anför utredningen.

Gruset utgör en omistlig råvara för åtskilliga verksamheter i samhället,
främst byggnadsindustrin och kommunikationsväsendet. Därför kan det inte
ifrågakomma att införa något slag av reglering av grusbrytning, som äventyrar
näringslivets försörjning. Detta är heller inte nödvändigt, eftersom
landets sammanlagda grustillgångar förslår för ungefär 1 000 års konsumtion.
Huvudproblemet är i stället att förlägga grusbrytningen till platser,
där den gör ringa skada på motstående samhällsintressen och att där se til!
att den utförs på skonsammast möjliga sätt. Ur dessa enkla riktlinjer, varom
de flesta är ense, kan omedelbart härledas krav på två olika slag av
planering, nämligen dels en översiktlig med syfte att klassificera grustyndigheterna
i angelägenhetsgrad efter deras värde ur naturvårds-, kulturvårds-
eller vattenförsörjningssynpunkt, dels en detaljplan, som visar hur
grusbrytningen och återställningsarbetena skall ske i ett fall där grusbrytning
tillåts. Redan på grund härav är det nödvändigt att myndigheterna bereds
möjlighet att på förhand pröva varje tillämnad grustäkt av någon betydelse.
Denna princip har redan införts i gällande rätt genom stadgandet om
anmälningsplikt enligt 14 a § tillämpningskungörelsen till naturskyddslagen.
Denna bestämmelse har i praktiken inte fungerat tillfredsställande, bl. a.
beroende på den korta tid, en månad, som disponeras för utredning av och
ställningstagande till den tillämnade grusbrytningen. Utredningen har funnit
tiden vara mogen att införa generell tillståndsplikt för all grusbrytning
av någon betydelse. En sådan åtgärd har enligt utredningen även reservationslöst
föreslagits av ansvariga representanter för grusnäringen. Reformen
innebär att nuvarande tillståndsplikt enligt 21 § naturskyddslagen, som av
vissa länsstyrelser börjat tillämpas över stora områden, nu utsträcks till
hela landet.

I fråga om varaktiga reklamanordningar i landskapet innebär utredningens
förslag den skärpningen i förhållande till nuvarande bestämmelser, att
dylika anordningar utanför tätort i princip inte skall få anbringas utan länsstyrelsens
tillstånd. Vidare föreslås en viss samordning mellan naturskyddslagens,
väglagens och byggnadslagstiftningens regler på området.

De regler som föreslås angående uppträdandet i naturen innefattar
en viss skärpning av nuvarande bestämmelser mot nedskräpning.

Utredningens förslag till ersättningsbestämmelser innebär i
huvudsak en lagteknisk samordning av nuvarande, delvis olikformade ersättningsregler
i naturskyddslagen, strandlagen samt 86 och 122 §§ byggnadslagen
i syfte att erhålla klara och enhetliga bestämmelser. Även vissa
sakliga ändringar föreslås.

Kungl. Ma j. ts proposition nr IH8 år 196 A

Remissyttrandena

Ett alldeles övervägande flertal bland remissinstanserna godtar i princip
utredningens förslag till ny naturvårdslag såsom ett lämpligt instrument
för en aktiverad naturvårdspolitik. Hit hör exempelvis de hörda hovrätterna
och samtliga länsstyrelser utom en. Åtskilliga remissorgan inom denna
grupp framlägger dock på särskilda punkter förslag till ändringar i formellt
eller materiellt hänseende. Ett mindre antal remissinstanser avstyrker förslaget
helt eller i centrala delar. 1 det följande sammanfattas det väsentliga
innehållet av remissvaren i vad avser lagförslagets huvudgrunder.

De flesta remissinstanserna ställer sig i huvudsak positiva till utredningens
förslag till samordning av bestämmelserna i naturskyddslagen,
strandlagen samt 86 och 12 2 §§ byggnadslagen.
Sålunda finner exempelvis de hörda hovrätterna förslaget
vara välmotiverat. Länsstyrelsen i Blekinge län betonar att genom samordningen
vinns enhetlighet i fråga om villkoren för tillämpningen av lagregler
som alla ytterst har till syfte att utgöra skydd för ur olika synpunkter
värdefulla naturområden. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län understryker
att bestämmelserna i strandlagen samt 86 och 122 §§ byggnadslagen
med hänsyn till sitt syfte hör hemma i naturvårdslagen.

Vissa remissorgan ifrågasätter om inte bestämmelserna i strandlagen
och nämnda paragrafer i byggnadslagen i stället har sin rätta plats i bvggnadslagstiftningen.
Byggnadsstyrelsen anför i denna fråga.

Naturvårdstrågorna, fristående eller kombinerade med fritidsbebyggelsens
problem, är vanliga inslag i översiktsplaneringen, den lokala likaväl
som den regionala. Vid regionplaneringen brukar detta frågekomplex höra
till de allra viktigaste av dem som där behandlas.

I samma mån som fältet för den översiktliga planeringen vidgas — vilket
synes vara en naturlig och ofrånkomlig följd av den allmänna samhällsutvecklingen
— kan det förutsättas att även naturvården i växande omfattning
dras in i samhällsplaneringens intressesfär. Med tanke på dessa förhållanden
kan uppenbarligen åtskilliga skäl åberopas för att behandlingen
av naturvårdsfrågorna, i vart fall i de delar som kan inbegripas i den sociala
naturvården, hade anknutits till byggnadslagstiftningen.

Det finns emellertid även skäl som talar för att samtliga naturvårdsproblem
på det sätt som utredningen föreslagit blir föremål för särskild lagstiftning
och att möjligheter skapas för åtgärder som mera direkt inriktas
på lösandet av dessa problem. Bl. a. den tilltagande fritidsbebyggelsen gör
att behovet av snabbt verkande, effektiva åtgärder för skydd av värdefull
natur är trängande. Erfarenheterna från olika delar av landet visar att fritidsbebyggelsen
är i färd med att ta i anspråk många av våra värdefullaste
och mest attraktiva naturområden, ofta under former som gör det svårt eller
omöjligt för planväsendets nuvarande organ att bringa skeendet under
kontroll på ett tillräckligt tidigt stadium.

Med hänsyn till de brådskande uppgifter som f. n. föreligger på naturvårdens
område anser styrelsen således för sin del alt konstruktionen med

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 196''i

eu särskild naturvårdslag åtminstone i dagens läge innebär eu lämplig
lösning. På längre sikt torde man emellertid få räkna med att det blir anledning
att uppta denna fråga till förnyat övervägande.

På liknande grunder ifrågasätter länsstyrelsen i Värmlands län om inte
bestämmelserna i strandlagen borde inarbetas i byggnadslagstiftningen.
Lantmäteristyrelsen uttalar att strandlagens möjligheter till byggnadsreglering
inom strandområde numera synes ha ingått i det allmänna medvetandet
och att en förbättrad tillämpning av dess bestämmelser inte är i första
hand beroende av en lagändring utan av tillgången på ökade medel för ersättning
till markägare.

Åtskilliga remissinstanser anser att 86 och 122 §§ helt eller delvis bör bibehållas
i byggnadslagen. Lantmäteristyrelsen finner sålunda att den vid
överförandet av dessa bestämmelser gjorda begränsningen av bebyggelseregleringen
till enbart lokaliseringskontroll är ägnad att inge betänkligheter
men också att ett överförande av bestämmelserna i oförändrat skick skulle
öka oklarheten beträffande gränsdragningen mellan naturvårdslagen och
byggnadslagen. Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller att byggnadslagstiftningens
bestämmelser om lokalisering av tätbebyggelse samt bebyggelseplanering
över huvud har utformats med tanke på att landskapets bebyggande
är en av de viktigaste formerna för dess planering samt att de av
naturvårdsintresset motiverade stadgandena i 86 och 122 §§ byggnadslagen
ingår däri som delar av ett organiskt helt. Länsstyrelsen anser därför att
något skäl inte finns att ifrågasätta just dessa bestämmelsers hemortsrätt
i byggförfattningarna. Liknande synpunkter anför bl. a. länsstyrelserna i
Stockholms och Värmlands län.

Det av utredningen föreslagna institutet naturreservat innebär
som nämnts att den sociala naturvården jämställs med den kulturella beträffande
villkoren för avsättande av naturområden. Förslaget tillstyrks i
denna del av ett övervägande flertal bland remissinstanserna. Som karakteristiskt
för dessa remissorgans inställning kan nämnas länsstyrelsens i
Stockholms län uttalande att allmänintresset måste anses vara så starkt att
ianspråktagande av erforderligt markområde för naturreservat bör kunna
ske utan markägarens samtycke, i sista hand genom expropriation.

Skånska hovrätten framhåller att en aktiv naturvård kan åstadkommas
blott om man samtidigt tillgodoser den kulturella och den sociala sidan av
de naturvårdande strävandena.

Å andra sidan anför flera remissinstanser starkt kritiska synpunkter. Så
t. ex. anser Sveriges skogsägareförbund att inga egentliga motiv finns för
ett avsteg från naturskyddslagens bestämmelser på ifrågavarande område.
Avsättning av naturreservat bör därför enligt förbundets mening liksom
beträffande naturpark ske med ägarens samtycke. Liknande synpunkter
anför bl. a. överlantmätarna i Kristianstads och Malmöhus län. skogsvårdsstyrelsen
i Norrbottens län samt Sveriges lantbruksförbund.

Kungl. Maj:ts proposition nr lb8 år 196b

Skogs- och lantbruksakademien, länsstyrelsen i Örebro län, Svenska naturskyddsföreningen
och Samfundet för hembygdsvård ifrågasätter om inte
ytterligare en form av reservat, benämnt friluftsreservat eller liknande, borde
införas, varigenom en klarare gräns skulle nås mellan kulturellt värdefulla
naturreservat å ena och fritidsbetonade sådana å andra sidan. Liknande
synpunkter framförs av överståthållarämbetet. Längst i detta betraktelsesätt
går kommer skollegium, som anser, att inrättande av ett friluftsområde
inte bör betecknas som en naturvårdande åtgärd utan snarare
som en exploatering av naturen, och därför hävdar, att behovet av dylika
områden bör tillgodoses genom annan lagstiftning samt att bestämmelserna
om naturreservat bör överarbetas i överensstämmelse härmed.

Att benämningen naturpark bibehålls förordas bl. a. av skogsvårdsstyrelsen
i Stockholms län, Naturskyddsrådet i Göteborgs och Bohus län, Skidoch
friluftsfrämjandet samt Svenska teknologföreningen.

Den föreslagna gränsdragningen mellan naturreservat och naturminne
godtas i allmänhet av remissinstanserna.

Utredningens förslag om särskilda bestämmelser till skydd för
växt-ochdjurarter berörs endast i ett fåtal remissyttranden. I dessa
understryks allmänt betydelsen av åtgärder mot kommersiell blomplockning.

De erinringar, som gjorts beträffande de föreslagna reglerna om
strandskyddet, syftar huvudsakligen till en skärpning av strandkontrollen
i jämförelse med förslaget.

1 vad avser utredningens förslag till särskilda bestämmelser till skydd
för landskapsbilden har majoriteten av remissinstanserna intet att erinra
mot regeln om bebyggelsekontroll. I denna del framförs dock avvikande
meningar i påfallande stor omfattning. Dessa gäller främst frågan
om kontroll av byggnads yttre utformning samt det föreslagna undantaget
till förmån för försvaret, jordbruket, fisket, skogsskötseln och den allmänna
samfärdseln.

Utredningens förslag om vidgade kontrollmöjligheter rörande arbetsföretag
i allmänhet mottas välvilligt av remissinstanserna.

Införandet av generell tillståndsplikt för täktverksamhet i enlighet
med utredningens förslag hälsas i allmänhet med tillfredsställelse. Allmänt
framhålls att täktverksamheten nu tagit sådan omfattning att en
kraftig skärpning av samhällets kontroll över täkterna med hänsyn till deras
inverkan på naturen synes ofrånkomlig. I åtskilliga yttranden pekas
emellertid på olika negativa konsekvenser och föreslås lättnader. I några
få fall avstyrkts förslaget helt. Bland dem som ställer sig avvisande märks
RBF, som särskilt med hänsyn till ersättningsfrågan finner det ytterst betänkligt
om man nu genomför regler som helt avviker från vad tidigare
gällt. Förbundet yttrar bl. a.

2 Dihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 148

Kungi. Maj:ts proposition nr 148 år 1964

Bestämmelserna till skydd för landskapsbilden inskränker i hög grad jordägarnas
möjligheter att någorlunda fritt disponera över sin egendom. Redan
nu är t. ex. förbud mot täkter av olika slag i väsentlig grad till hinder för
tillgodogörandet av naturtillgångar. Den omständigheten att hittills framställningar
om ersättning i någon större utsträckning inte gjorts får ej tas
såsom bevis för att frågan möjligen inte kan få större omfattning. Förbundet
har sig bekant, att ersättningsfrågor kan komma att aktualiseras i relativt
stor omfattning inom en ej alltför avlägsen framtid.

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare finner förslaget
alltför vittgående. Länsstyrelsen i Södermanlands län ifrågasätter om inte
det nuvarande anmälningssystemet bör bibehållas med hänsyn till bristen
på personal för kontrollen. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uttalar att ett
allmänt tillståndstvång kan väntas leda till en väsentlig fördyring av vägbyggandet
och därför ej bör gälla s. k. sidotag till vägbyggnaderna. Lättnader
i tillståndstvånget med hänsyn till vägbyggnadsväsendet krävs även av
flera andra remissorgan.

Utredningens förslag om generell tillståndsplikt för anbringande av varaktiga
reklamanordningar i naturen mottas nästan genomgående
med tillfredsställelse av remissinstanserna. Endast i ett fåtal fall avstyrks
förslaget, huvudsakligen från branschorganisationernas sida.

Även de föreslagna bestämmelserna mot nedskräpning i naturen
tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet remissorgan. En allmän
skärpning av de föreslagna reglerna förordas bl. a. av Sveriges lantbruksförbund
och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund.

Departementschefen

För att naturvårdsarbetet med framgång skall kunna bedrivas enligt de
av statsmakterna år 1963 antagna riktlinjerna erfordras, vid sidan av den
då beslutade upprustningen i organisatoriskt avseende, att naturvården
erhåller ett starkare stöd i lagstiftningen än för närvarande. Såsom särskilt
angelägna framstår härvidlag vissa reformer på den sociala naturvårdens
och på landskapsvårdens områden. Även i andra hänseenden behöver lagstiftningen
anpassas så, att den kan bättre tjäna en aktiverad naturvårdspolitik.
Med beaktande härav har 1960 års naturvårdsutredning framlagt förslag
till ny naturvårdslag. Framträdande nyheter i förslaget är att reglerna i
strandlagen samt 86 och 122 §§ byggnadslagen i samordningssyfte överförts
till naturvårdslagen och att samhällets möjligheter att avsätta mark för friluftsändamål
avsevärt förbättrats samt att allmänt tillståndstvång införts
för täkt av grus och dylika material.

Såsom utredningen påpekat tjänar den bebyggelsekontroll, som regleras i
strandlagen, samt delvis också den, som avses i 86 och 122 §§ byggnadslagen,
liknande eller samma naturvårdsintressen som den nu gällande naturskyddslagen.
Det är givetvis öpskvärt att reglerna på ifrågavarande område

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1064

så långt möjligt är enhetligt utformade i såväl materiellt som formellt hänseende.
Vissa remissorgan har ifrågasatt om inte förevarande bestämmelser
angående bebyggelsereglering har sin rätta plats i byggnadslagstiftningen.
Denna är emellertid väsentligen avsedd för reglering av tätbebyggelse.
Så länge det inte finns någon generell lagstiftning rörande samhällsplaneringen,
synes det därför ändamålsenligast att de regler, vilkas syfte är att
hindra från naturvårdssynpunkt olämplig bebyggelse, med vissa modifikationer
sammanförs i speciallagstiftningen för naturvården.

I det av statsmakterna godkända principprogrammet för naturvårdsverksamheten
intar säkerställandet av naturområden en framskjuten plats. I
programmet betonas vikten av att inte blott bevara vetenskapligt och kulturellt
värdefulla naturområden utan även tillgodose det från social synpunkt
angelägna behovet av mark för rekreation och friluftsliv. Vidare framhålls
att sådana åtgärder, som erfordras för att naturen alltjämt skall kunna användas
till rekreation för den stora allmänheten, måste vara ett utomordentligt
viktigt inslag i naturvårdspolitiken och att denna sociala sida av naturvården
helt bör jämställas med den kulturellt och vetenskapligt betonade
sidan. Naturvården kan nämligen inte ses som ett självändamål utan syftar
ytterst till att tillfredsställa mänskliga behov, såsom vetenskaplig forskning,
ostörd upplevelse av vacker natur och stärkande friluftsliv i därför lämpad
miljö. Även åtgärder i syfte att säkerställa naturområden för sistnämnda
ändamål bör sålunda inrymmas under begreppet naturvård.

Behovet att kunna säkerställa naturområden har utredningen velat tillgodose
genom två skilda institut, nationalpark och naturreservat. Nationalparker
skall enligt utredningen representera en högre skyddsnivå och kunna
tillskapas efter huvudsakligen samma grunder som för närvarande. Naturreservat
är ett mera flexibelt institut, avsett att ersätta naturskyddslagens
naturminne, såvitt därmed huvudsakligen åsyftas skydd för markområde,
och naturpark. Denna konstruktion torde böra godtas.

Institutet naturreservat ger möjligheter att upprätthålla balans mellan de
vetenskapligt-kulturella och de sociala naturvårdssträvandena. Mycket ofta
kan det befinnas ändamålsenligt att avsätta områden inom vilka båda dessa
sidor av naturvården tillgodoses samtidigt. Det synes därför mindre lämpligt
att, såsom vissa remissorgan ifrågasatt, i stället för den enhetliga benämningen
naturreservat använda skilda beteckningar alltefler det huvudsakliga
ändamålet med visst naturområde.

Vid avsättande av naturreservat bör givetvis, liksom vid övriga naturvårdsåtgärder,
i första hand eftersträvas att träffa överenskommelser med
berörda markägare. Som en sista utväg bör dock lagen ge möjlighet att handla
även utan ägarens samtycke. Så är fallet redan nu i fråga om naturminne
men endast undantagsvis beträffande naturpark. Detta tillbakasättande av
den sociala naturvården kan, såsom utredningen funnit, inte längre anses
försvarligt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

Med nuvarande bestämmelser och resurser på landskapsvårdens område
har det icke varit möjligt att hindra att täkter av grus och annat material
i stor omfattning upptas planlöst och på ett för landskapsbilden förödande
sätt. En av naturvårdens angelägnaste uppgifter är att genom lokalisering
och planläggning av täktverksamheten hejda denna oroväckande utveckling.
Utredningens förslag att för detta ändamål införa generell tillståndsplikt för
all täktverksamhet av någon betydenhet har vunnit stark anslutning bland
remissinstanserna. Även jag biträder förslaget i det väsentliga. Samtidigt vill
jag dock understryka vikten av att tillståndstvånget inte i onödan medför
hinder eller fördyring för grusförsörjningen. Reglerna bör sålunda utformas
under största möjliga hänsynstagande till näringslivets och vägväsendets
intresse av ett enkelt och smidigt förfarande.

För att naturvårdsverksamheten skall kunna bedrivas efter de år 1963
antagna riktlinjerna finner jag vidare erforderligt att nuvarande regler rörande
arbetsföretag i allmänhet, utomhusreklam och nedskräpning i naturen
skärps i den riktning utredningen föreslagit. Även i vissa andra avseenden
krävs en anpassning av lagstiftningen till de moderna naturvårdssträvandena.

Reformer efter de huvudlinjer som nu antytts kräver tämligen omfattande
lagändringar. Delvis betingas dessa av behovet av enhetliga ersättningsregler.
I likhet med utredningen anser jag det lämpligast att naturskyddslagen
ersätts med en ny lag, vilken med hänsyn till den aktiva naturvård,
som den är avsedd att möjliggöra, bör benämnas naturvårdslag.

I enlighet med det anförda har på grundval av utredningsförslaget inom
jordbruksdepartementet utarbetats förslag till naturvårdslag (Bilaga B), lag
om ändrad lydelse av 1 och 108 §§ lagen den 12 maj 1917 om expropriation
(Bilaga C) samt lag om ändrad lydelse av 86 och 122 §§ byggnadslagen den
30 juni 1947 (Bilaga D).1

Förslag till naturvårdslag

Inledande bestämmelser
1 §•

Utredningens förslag inleds liksom naturskyddslagen med ett allmänt
stadgande som åsyftar att ange huvudprinciperna för naturvården.
Utredningen yttrar.

Enligt utredningens mening bör inledningsstadgandet ses mot bakgrunden
av innehållet i den nya naturvårdslagen och de allmänna riktlinjer den
vilar på. På grund härav förordar utredningen ett förtydligande av stadgandet.
Detta torde böra ske dels genom att naturen betecknas som en allmän,
medborgerlig tillgång i stället för nationell tillgång, dels att som väg 1

Se noten s. 136.

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

ledande princip för naturens skydd och vård anges hänsynen till samhällets
behov. Med sistnämnda precisering kan det icke råda någon tvekan
om att naturvården har att tillgodose alla samhällslivets behov inom området,
likgiltigt om de rubriceras som kulturella, vetenskapliga, estetiska
eller sociala. Härmed markeras även utredningens huvudprincip att naturvården
är ett element i samhällsbyggandet och icke ett mer eller mindre
exklusivt intresse för ett fåtal. Det ligger i sakens natur att samhälleliga
behov skall bedömas icke bara för stunden utan på lång sikt.

Andra stycket av 1 § i naturskyddslagen är att betrakta som en allmän
deklaration om hänsyn mot naturen. Den torde däremot sakna egentlig,
fristående betydelse. Enligt utredningens uppfattning är tiden nu mogen
att ge stadgandet ett reellt innehåll. Huvudregeln bör i framtiden vara, att
naturvårdens intressen skall beaktas i all verksamhet, som rör naturens
utnyttjande och exploatering. I likhet med vad nu är fallet kan hänsynen
lämpligen begränsas till att onödig skada ej får uppkomma. Genom att
denna skyldighet fastslås och utnyttjandet eller exploateringen konkretiseras
syftar utredningen närmast till att klarlägga, att ingen längre äger
full frihet att utnyttja naturen efter gottfinnande. Detta har betydelse bl. a.
vid utformningen av ersättningsbestämmelserna. Rimliga ingripanden för
naturens vård bör i konsekvens med den allmänna hänsynsplikten icke
föranleda ersättningsskyldighet för det allmänna.

Flertalet av de remissinstanser som yttrat sig särskilt rörande
det föreslagna inledningsstadgandet intar en kritisk hållning till detta.
Länsstyrelsen i Södermanlands län, Samfundet för hembygdsvård, länsarkitekten
i Jämtlands län och Jämtland-Härjedalens naturvårdsförbund anser
formuleringen i 1 § naturskyddslagen vara att föredra.

Bestämmelsen i första stycket har enligt Svenska naturskyddsföreningens
mening fått en alltför nyttobetonad avfattning. Föreningen förmenar
att den nuvarande lydelsen bättre tillgodoser önskemålet att understryka
värdet av naturen som en hela nationens gemensamma tillgång. Riksantikvarieämbetet
och drätselkammaren i Gävle finner bestämmelsen oklar.
Kammarkollegiet hävdar att uttrycket »allmän medborgerlig tillgång» ger
privaträttsliga associationer, vilka i detta sammanhang bör undvikas. Liknande
synpunkter anförs bl. a. av lantmäteristyrelsen, Näringslivets byggnadsdelegation,
Stockholms handelskammare, Svenska teknologföreningen
och Svenska naturskyddsföreningen. Att orden »med hänsyn till samhällets
behov» bör utgå förordas bl. a. av länsstyrelsen i Skaraborgs län och
länsarkitekten i länet samt hovrätten för Västra Sverige, vilken senare befarar
afl formuleringen skulle kunna tolkas som syftande till att inskränka
vårdnadsskyldigheten till fall där den påkallades av ett socialt behov.

Vad särskilt angår andra stycket framhåller länsstyrelsen i Hallands län
att den skada som måste tillåtas torde bli av olika beskaffenhet vid exploatering
och vid rekreation och att dessa fall för undvikande av oklarhet
bör skiljas åt i lagtexten. I delta sammanhang anför hushållningssällskapet
i Östergötlands län att det vid arbetsföretag inte alltid är möjligt alt
undvika skada, varemot vid »rekreation eller eljest» all skada torde vara

38 Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 196 i

onödig, varför detta ord bör utbytas mot oundviklig eller ofrånkomlig.
Sveriges lantbruks förbund anmärker att genom att ordet onödig hänföres
till »arbetsföretag, rekreation eller eljest» blir förslagets huvudstadgande
en cirkeldefinition som säger att skada, som är nödig för ett företag, ej får
bedömas som onödig enligt naturvårdslagen.

Å andra sidan tillstyrks de föreslagna stadgandena bl. a. av skogsvårdsstgrelsen
i Stockholms län och Skid- och friluftsfrämjandet. Naturskyddsrådet
i Östergötlands län finner den inledande paragrafens formulering innebära
en väsentlig förbättring jämfört med 1 § naturskyddslagen. Överlantmätaren
i Hallands län anser det riktigt att understryka att naturen
utgör en allmän medborgerlig tillgång som bör vårdas med hänsyn till
samhällets behov även om därav kan följa en inskränkning i den enskilde
markägarens möjlighet att förfoga över sin egendom. Överlantmätaren i
Jönköpings län har intet att erinra mot utredningens formulering av andra
stycket och ej heller mot uttalandet att därmed avses att klarlägga att
ingen längre äger full frihet att utnyttja naturen efter gottfinnande.

Departementschefen. Liksom gällande lag synes naturvårdslagen böra
inledas med en allmänt hållen paragraf, där principerna för naturvården
anges. Detta torde vara till gagn inte minst för organisationer och andra
som söker genom upplysning och propaganda fostra allmänheten till att
ta allt större hänsyn till naturen och dess värden. Jag biträder vad utredningen
anfört rörande de principer som bör ligga till grund för naturvården.
Den grundsats, som utredningen vill slå fast i första stycket, kommer
emellertid enligt min mening väl till uttryck redan genom naturskyddslagens
motsvarande korta och enkla stadgande att naturen är en nationell
tillgång som skall skyddas och vårdas. Jag förordar därför att detta stadgande
oförändrat upptas i den nya lagen.

Andra stycket torde lämpligen, med någon skärpning av motsvarande
regel i naturskyddslagen, kunna avfattas så, att envar skall visa hänsyn och
varsamhet i sitt umgänge med naturen. Denna plikt att ta hänsyn inbegriper
bl.a. skyldighet att undvika sådant oljud via radioapparater eller eljest,
som kan verka störande på andras naturupplevelse eller på djurlivet.

Företag, som avser exploatering av naturtillgångar, och åtskillig annan
legitim verksamhet — däribland vissa former av friluftsliv — medför
ofrånkomligen skada på naturen. I dylika fall bör kunna krävas att den,
som bedriver verksamheten, i skälig omfattning vidtar åtgärder för att
motverka eller begränsa skadan. Denna betydelsefulla princip, vilken avspeglar
sig i naturskyddslagens regler om arbetsföretag, bör enligt min
mening komma till tydligt uttryck i lagen och har därför upptagits som
ett tredje stycke i inledningsparagrafen.

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 196k
2 §•

I denna paragraf anges grunddragen av den organisation för naturvården
som beslöts av 1963 års riksdag. Erforderliga bestämmelser för samordning
av de statliga och kommunala myndigheternas verksamhet torde få meddelas
i administrativ ordning i anslutning till sagda riksdagsbeslut.

3 §•

Denna paragraf saknar motsvarighet i utredningsförslaget.

Stockholms handelskammare anmärker att det med hänsyn till de inskränkningar
i den enskildes äganderätt, som skall kunna vidtas med stöd
av naturvårdslagen, bör i lagtexten inskärpas att markägares och andra
rättsinnehavares intressen skall tillbörligen beaktas, önskemål i denna riktning
framställs även av lantmäteristyrelsen, Sveriges industriförbund, handelskammaren
i Gävle och Näringslivets bgggnadsdelegation. Liknande synpunkter
framförs från vissa remissinstansers sida i anslutning till utredningsförslagets
bestämmelser om naturreservat.

Departementschefen. För att tillmötesgå de anförda önskemålen förordar
jag att i lagen upptas en bestämmelse om att man vid prövning av fråga
rörande naturvård skall ta tillbörlig hänsyn till övriga allmänna och enskilda
intressen som berörs av frågan.

Nationalparker
4—6 §§.

Stadgandena överensstämmer med 2—4 §§ naturskyddslagen och motsvaras
av 3—5 §§ i utredningens förslag.

Utredningen förordar att syftet med avsättande av mark till nationalpark
preciseras i lagtexten. Syftet bör anges vara att trygga vården av
större sammanhängande område av viss landskapstyp som erbjuder möjlighet
för envar till upplevelse av orörd, vacker eller eljest särpräglad natur
eller är av betydelse för kännedomen om landets natur.

De föreslagna bestämmelserna om nationalparker har lämnats utan erinran
av flertalet remissorgan. För bibehållande av lydelsen i 2 §
naturskyddslagen uttalar sig dock vetenskapsakademien med följande motivering.

Det synes akademien uteslutet att vården av ett område kan vara det väsentliga
syftet med att området avsätts som nationalpark. Syftet med en sådan
åtgärd måste i stället vara att säkerställa tillgången på område av viss
beskaffenhet. Akademien anser att ordalydelsen av 2 § naturskyddslagen
såväl formellt som innehållsmässigt är tillfyllest i detta sammanhang. Ur
vetenskaplig synpunkt innebär utredningens lagförslag på denna punkt ed

Kungl. Maj:ts proposition nr 1A8 år 1964

klar försämring. Det tillgodoser enbart rekreation eller estetiska eller pedagogiska
syften men uttalar inte med ett ord att åtminstone vissa nationalparker
(t. ex. de i Lappland) kan komma att utgöra en framdeles nödvändig
förutsättning för vissa hårt trängda djur- och växtarters fortbestånd.

Även Nordiska museet, Svenska naturskyddsföreningen, Kalmar läns naturskyddsråd
och Sveriges ornitologiska förening anser att nuvarande lydelse
bör bibehållas. Samernas riksförbund hemställer att bestämmelsen till
skydd för samernas rättigheter jämkas i följande hänseenden.

Till en början torde beteckningen lappar böra utbytas mot beteckningen
samer. Det har länge varit ett önskemål bland samerna att utbyta beteckningen
lapp, som ofta får en nedsättande biklang, mot en benämning hämtad
från samernas eget språk.

Då samernas rätt till land och vatten är av ålder bestående och icke härledes
från kronan, synes vidare uttrycket »medgivna rättigheter» felaktigt
och missvisande. Vad som kan betecknas som enskild rätt torde i allt fall
föreligga för samer som äger renhjordar och nu driver rörelse inom rennäringen.
Privat äganderätt föreligger till stugor, kåtor, gärden m. m.

Det måste av anförda skäl från samernas sida bestridas att i en ny lag
med ändrad innebörd utan vidare intages lydelsen i nu gällande lag. Samernas
rätt till bostäder och anläggningar och rätt att färdas med fordon av
alla slag å mark och i luften kräver skydd. Samerna måste förflytta sig mellan
olika renskiljningsgärden och kalvmärkningsgärden där renar samlas.
Ofta är det ont om tid och svårt att hinna fram innan renarna åter måste
släppas fria. Restriktioner för flygtransporter och andra transporter får
därför ej förekomma. Samernas rätt att jaga skadedjur som björn, lo och
örn måste tryggas, så att erforderlig näringsfred erhålles. Ett enda rovdjur
kan helt spoliera vad tio man behövt en vecka för att åstadkomma. Samernas
folkrörelse har vid flera landsmöten med skärpa framhållit, att näringsfreden
kräver att skadedjuren hålls under sträng hand. När rovdjuren var
aktuella som skadedjur för det svenska jordbruket, kontrollerades de under
allmänt gillande ytterst hårt. Det får icke bli så att man ser frågan på ett
helt annat sätt när det är enbart samernas näringsfred som påverkas. Samernas
rätt att jaga med hund måste bibehållas.

Förste konsulenten vid lappväsendet i Jämtlands län konstaterar med tillfredsställelse
att den rätt renskötseln och dess utövare redan innehar skall
respekteras.

Departementschefen. Utredningen har funnit gällande bestämmelser om
nationalparker i allt väsentligt ändamålsenliga. Med dessa bestämmelser låter
sig väl förenas att göra nationalparkerna mera tillgängliga för turister,
t. ex. genom bilvägar till parkernas närhet samt vandringsleder och raststugor,
i den mån detta kan ske utan att områdenas ursprungliga karaktär
går förlorad. Någon anledning att ändra den nuvarande lagtexten enligt utredningens
förslag synes inte föreligga. Beträffande det av Samernas riksförbund
framställda yrkandet finner jag ej skäl att i förevarande sammanhang
frångå den i lagstiftningen allmänt använda benämningen lappar eller

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

ta upp frågan om samernas särskilda rättigheter. Vid meddelande av föreskrifter
för nationalparker kommer givetvis tillbörlig hänsyn att tas till rennäringens
intressen.

Naturreservat
7—10 §§.

Dessa paragrafer motsvarar 6 och 7 §§ i utredningens förslag.

Utredningen förutsätter att de nya naturområden, som behöver säkerställas
för framtiden, framkommer ur en av naturvårdsmyndigheterna
verkställd inventering och planering. Härvid måste beaktas att säkerställda
områden totalt sett skall kunna anses representativa för svensk natur och
det svenska odlingslandskapet. Härigenom tillgodoses såväl den vetenskapliga
forskningens intressen som önskemålet att till eftervärlden bevara
exempel på äldre odlingsformer och försvinnande landskapstyper. Den sociala
naturvården bör, uttalar utredningen, inrikta sig på ett så rikt urval
som möjligt av miljöbetonade naturområden. Härvid gäller det inte endast
att möta behovet av rekreation under semester och andra längre ledigheter
genom att säkerställa »fjärrområden», utan lika viktigt är att beakta det
mera kortfristiga rekreationsbehovet, d. v. s. det dagliga behovet och veckohelgsbehovet,
vilket fordrar närområden. Där det föreligger ett legitimt behov
för allmänheten att utnyttja stränderna mera intensivt än vad allemansrätten
medger, bör man, yttrar utredningen vidare, överväga att trygga
markens användning för detta ändamål genom att bilda naturreservat,
ökad omsorg måste enligt utredningen ägnas åt naturområdenas skötsel,
särskilt med syfte att slå vakt om värdefull flora och fauna. Dessa allmänna
kvalitetskrav anser utredningen böra understrykas inte minst ur social synpunkt,
eftersom den värdefulla rekreationen endast uppnås i en kvalificerad
naturmiljö.

Institutet naturreservat är av utredningen avsett att ge ett definitivt skydd
för det ifrågavarande objektet. Utredningen har eftersträvat att göra institutet
smidigt och enkelt i tillämpningen. Syftet med avsättande av naturreservat
kan enligt utredningen mycket ofta tillgodoses genom relativt obetydliga
inskränkningar i ägarens förfogande över marken. Till de praktiskt
taget alltid återkommande inskränkningarna torde höra att området inte får
exploateras för bebyggelse och att vägbyggnad och andra anläggningsarbeten
sker under viss kontroll. Däremot är det i regel önskvärt att jordbruk
och skogsbruk bedrivs även fortsättningsvis, även om det i olika hänseenden
bör ske med ökat hänsynstagande till naturvårdssynpunkter. Utredningen
framhåller vidare att stor uppmärksamhet måste ägnas åt områdenas
tillgänglighet. I detta hänseende nämns bl. a. områdenas utrustning med
vägar, parkeringsplatser och övernattningsmöjligheter, iordningställande av
vandringsleder och uppsättande av skyltar. Ibland torde det även, yttrar ut 2|

Hihang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr 148

42 Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 196k

redningen, vara nödvändigt att företa gallringar eller röjningar samt olika
slag av markkultiveringsåtgärder.

Att vid avsättande av naturreservat använda termen fridlysning har utredningen
ansett mindre lämpligt, då detta ger intryck av att området ej får
beträdas, medan syftet ofta är det motsatta.

Enligt utredningens förslag finns inte något principiellt hinder mot att
avsätta naturreservat inom detaljplanelagt område. Utredningen framhåller
att man i enstaka fall kan behöva förläna ett naturobjekt inom planområde
ett mera vittgående skydd än vad som kan ske enligt byggnadslagen.
Det måste emellertid förutsättas att de dispositionsbestämmelser,
som meddelas enligt de båda lagarna, stämmer överens. Någon risk att så
icke blir fallet föreligger enligt utredningen knappast, med hänsyn till att
kommun även skall vara naturvårdsorgan.

I utredningens förslag till regler om naturreservat och naturminne görs
intet undantag beträffande mark i allmän ägo. De under domänstyrelsens
förvaltning stående domänreservaten föreslås efter genomgång och
gallring få formell ställning som nationalparker, naturreservat eller naturminnen.

Det stora flertal remissorgan, som ställt sig positiva i fråga om
det föreslagna institutet naturreservat, har i allmänhet godtagit eller lämnat
utan erinran den utformning reglerna härom fått i förslaget. Som en
stor fördel framhålls att de särskilda föreskrifter, som skall utfärdas beträffande
naturreservats vård och förvaltning, kan anpassas med hänsyn
till vad i varje särskilt fall är erforderligt.

De invändningar, som framställs beträffande reglernas konstruktion,
avser främst krav på en närmare precisering i lagen av rekvisiten för ett
områdes avsättande till naturreservat samt arten och omfattningen av de
inskränkningar i markägares förfoganderätt som ett beslut därom kan innebära.

Det i utredningens lagtext förekommande rekvisitet »särskilt värdefull
landskapsbild» anser Gotlands hembygdsförbund vara alltför opreciserat.
Ordet landskapsbild ger enligt förbundet en antydan om att estetiska bedömningar
förutsätts komma i förgrunden, vilket kan leda till en återgång
till naturskyddsprinciper i äldre tid, då t. ex. kuriositetsvärdet av en företeelse
fick alltför stor dominans. Även överlantmätaren i Örebro län kritiserar
den föreslagna prononcerade anknytningen till estetiska värderingar
som han finner innebära en kraftig skärpning och generalisering i jämförelse
med naturskyddslagen. Gotlands hembygdsförbund föreslår ett tilllägg
till 6 § i förslaget innebärande att område som är av särskild betydelse
för kännedomen om landets odlingshistoria må avsättas till naturreservat.
Liknande önskemål hyser Svenska teknologföreningen och Dalarnas
naturvårdsförening. Naturvännernas förening i Gävle önskar att
även fredningsområden för vissa hotade växt- och djurarter bör kunna av -

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

sättas till naturreservat. Sveriges ornitologiska förening föreslår att vissa
av de områden, som skyddas enligt kungörelsen om skydd för djurlivet
på vissa platser, bör kunna omvandlas till naturreservat.

Lantmäteristgrelsen anser det ur såväl praktiska som principiella synpunkter
ofrånkomligt att naturreservatsinstitutet blir föremål för närmare
reglering i lag genom införande av särskilda rekvisit för institutets tilllämplighet.
Styrelsen finner det därjämte ur rättssäkerhetssynpunkt synnerligen
angeläget att vid utarbetande av villkor för avsättande av naturreservat
en närmare analys företas angående vilka möjligheter som bör
öppnas i fråga om olika slag av inskränkningar i den enskildes förfogande
över sin mark. Liknande synpunkter anförs av bl. a. länsstyrelserna i Blekinge
och Örebro län, överlantmätarna i dessa län och i Uppsala län samt
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund. Sveriges lantbruksförbund,
Sveriges industriförbund och Näringslivets byggnadsdelegation finner det
inte godtagbart att obegränsade befogenheter i ifrågavarande hänseende
tillerkänns länsstyrelsen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför.

Allmänhetens rätt att beträda ett enligt naturskyddslagen fridlyst område
torde uteslutande grunda sig på allemansrätten. Fråga är om ej institutet
naturreservat innebär en vidsträcktare rätt för det allmänna och en
större inskränkning i markägarnas förfoganderätt över området. Under
rubriken »Förvaltningskostnader m. m.» i betänkandet talas om iordningställande
av vägar, parkeringsplatser, vandringsleder m. m., gallringar och
röjningar samt olika slag av markkultiveringsåtgärder. Länsstyrelsen förutsätter
att befogenhet för det allmänna att vidtaga dessa åtgärder ingår
i institutet naturreservat och att meningen ej är att trygga denna rättighet
genom separata avtal med markägarna. De åsyftade rättigheterna, vilka
närmast är av nyttjanderätts natur, skulle tydligen tillskapas genom själva
beslutet om områdets avsättande till naturreservat. I detta beslut finge då
å karta tydligt anges vilka områden som finge nyttjas till vägar, parkeringsplatser,
uppförande av serviceanordningar m. m. Länsstyrelsen, som
finner det erforderligt att naturreservatsinstitutet ges nu åsyftade innebörd,
vill framhålla angelägenheten av att detta kommer till ett klarare
uttryck i lagtexten.

Länsstyrelsen i Örebro län anser, i likhet med överlantmätaren i länet,
att det särskilt ur rättssäkerhetssynpunkt är angeläget att krav på kvalificerad
utredning och planmässighet införs i lagtexten. Även lantmäteristyrelsen
vill som villkor för institutets tillämplighet uppställa krav på
planläggning mot bakgrunden av realistisk bedömning.

Överlantmätaren i Blekinge län tar upp frågan om dispensabla byggnadsförbud
inom naturreservat.

De hittillsvarande erfarenheterna av det dispensabla byggnadsförbudet
enligt strandlagen, där ersättning kan ifrågakomma först i samband med
vägrad dispens, tyder på att byggnadsförbud av denna typ i regel icke behöver
medföra särskilt stora risker för höga ersättningar. Annorlunda torde
det ställa sig om det blir fråga om införande av indispensabla bygg -

44 Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

nadsförbud. Markägaren måste i sådant fall framställa sina totala ersättningskrav
på en gång, vilket kan medföra att ersättningskrav väcks som
först långt senare eller måhända aldrig skulle ha aktualiserats, om det
gällt ett dispensabelt byggnadsförbud. Icke minst då det gäller vidsträckta
skyddsområden torde det väl också av andra skäl många gånger komma
att te sig mest ändamålsenligt med ett dispensabelt förbud. Den enda möjlighet
utredningens lagförslag erbjuder att i naturvårdssyfte få till stånd
ett dispensabelt byggnadsförbud är genom tillämpning av 17 och 19 §§.
Valet av ett sådant alternativ försvåras emellertid därav att de nämnda
paragraferna icke får kombineras med andra slag av skyddsbestämmelser.
Så snart behov föreligger av såväl byggnadsförbud som andra skyddsbestämmelser,
blir det alltså enligt förslaget nödvändigt att tillgripa ett indispensabelt
byggnadsförbud (naturreservat), även om ett dispensabelt
förbud vore fullt tillräckligt med hänsyn till syftet. Här synes föreligga
en brist i lagförslaget som, om den ej avhjälpes, kommer att avsevärt
minska möjligheterna till en ändamålsenlig tillämpning.

Liknande synpunkter framförs av lantmäteristyrelsen, länsstyrelsen i
Blekinge län och Svenska teknologföreningen, överlantmätaren i Gotlands
län anmärker att en klar gräns mellan naturreservat och förordnanden
enligt 17 och 19 §§ förefaller att saknas.

Frågan om vilken myndighet, som skall ha befogenhet att besluta om
avsättande av naturreservat, tas upp av några remissorgan. Kammarkollegiet
anser det böra noga övervägas huruvida icke denna befogenhet — i
vart fall beträffande större reservat — bör tillkomma Kungl. Maj :t. Som
motivering härför anförs att avsättandet av dylika reservat ofta kommer
att vara en riksplaneringsfråga, att kommunerna kan vara motståndare
till saken samt att länsstyrelsens förhandlingsläge kan vara bättre om
beslutanderätten ej tillkommer länsstyrelsen. I fråga om domänverkets
skogar bör enligt domänstyrelsens mening initiativ och beslut om avsättande
ankomma på styrelsen efter samråd med länsstyrelsen. Styrelsen finner
det sannolikt att de flesta av nu befintliga domänreservat kan omföras till
nationalparker eller naturreservat, varigenom de tillförsäkras särskilt lagligt
skydd. I detta sammanhang framhåller jämväl kammarkollegiet att,
därest domänreservaten allmänt ombildas till naturreservat, det bestämmande
inflytandet på villkoren härför måste tillkomma domänstyrelsen
och att det då kan vara naturligt att låta denna myndighet även formellt
besluta om omföring och förvaltningsföreskrifter.

Några remissinstanser uttalar sig för att termen fridlysa bibehålls.

Med hänsyn bl. a. till den vidsträckta användning, som förevarande institut
kan antas få, understryker vissa remissinstanser behovet av riktlinjer
för de föreskrifter rörande vård och förvaltning in. m. som skall
meddelas av länsstyrelsen. Då man måste räkna med risken att föreskrifterna
kan komma att divergera på ett omotiverat och förvillande sätt, bör
det enligt byggnadsstyrelsens mening närmare undersökas, om icke åtminstone
i vissa avseenden enhetliga föreskrifter kan åstadkommas, exem -

Kungl. )Iaj:ts proposition nr 148 år 1964

pelvis efter mönster av de för hela riket gemensamma utomplansbestämmelser
som numera införts i byggnadslagstiftningen.

Departementschefen. I fråga om de grunder, efter vilka naturreservat bör
utväljas, delar jag i stort sett utredningens uppfattning. Härutinnan åsyftas
inte någon väsentlig ändring i vad som gäller redan nu beträffande naturminnesområden
och naturparker. Lagtexten synes därför kunna avfattas i
närmare anslutning till naturskyddslagen än utredningen gjort. I enlighet
härmed har förutsättningen för bildande av naturreservat i 7 § angivits vara
att området finnes böra särskilt skyddas eller vårdas på grund av sin betydelse
för kännedomen om landets natur, sin skönhet eller eljest märkliga
beskaffenhet eller emedan det är av väsentlig betydelse för allmänhetens friluftsliv.

Beträffande bestämmelsens innebörd vill jag särskilt framhålla att begreppet
natur även innesluter den kulturpräglade naturen. Som naturreservat
bör sålunda kunna avsättas gamla lövängar och betesmarker, vilkas bevarande
i traditionsenlig hävd bidrar till kännedomen om det gamla odlingslandskapet
eller som utmärker sig för särskild skönhet. Naturreservat
bör också i speciella fall kunna bildas för att skydda en öppen bygd mot
igenskogning. Däremot är bestämmelserna ej avsedda för fall då behovet av
skydd för en landskapsbild huvudsakligen betingas av att där förekommer
från historisk eller konstnärlig synpunkt värdefulla byggnader. I sådant fall
får i stället byggnadsförbud tillgripas på sätt jag kommer att närmare beröra
i det följande.

I likhet med utredningen anser jag att befogenheten att besluta om bildande
av naturreservat bör tillkomma länsstyrelsen. Detta bör, liksom nu
är fallet beträffande fridlysning av naturminne, gälla oberoende av om marken
är i enskild ägo eller tillhör kronan.

I beslut om bildande av naturreservat bör, liksom vid fridlysning enligt
naturskyddslagen, anges grunden till avsättandet. För att beslutet skall få
rättsligt innehåll måste däri också föreskrivas de inskränkningar i markägares
och andra sakägares förfoganderätt som skall gälla i fortsättningen.
Dessa inskränkningar bör givetvis inte få sträcka sig längre än som i varje
särskilt fall befinns nödvändigt för att trygga ändamålet med reservatet. Å
andra sidan måste de till fullo kunna anpassas efter behovet i det föreliggande
fallet. Länsstyrelsen bör därför inte vara bunden till vissa i lagen
bestämda typer av rättsinskränkningar. Som exempel har emellertid i 8 §
första stycket framhållits förbud mot bebyggelse, uppförande av stängsel,
täktverksamhet, uppodling, dikning, plantering, avverkning, jakt, fiske och
användning av bekämpningsmedel.

För att reservatinstitutet skall få nödig fasthet och en självständig funktion
vid sidan av den partiella kontroll, som kan erhållas genom de särskilda
bestämmelserna till skydd för stränderna och landskapsbilden, bör reser -

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1964

vatföreskrifterna i princip vara indispensabla. Emellertid torde omständigheterna
ibland komma att vara sådana att vissa slag av åtgärder i och för
sig framstår som förenliga med reservatets syfte men anses kräva speciell
utformning eller lokalisering. Som exempel må nämnas dikning och anläggning
av skogsbilvägar samt uppförande av vissa byggnader för jordbruket
och skogsskötseln. Lagen hindrar inte att reservatföreskrift i dylikt fall utformas
som ett förbud att handla utan länsstyrelsens tillstånd.

Visar det sig, sedan naturreservat avsatts, att ny grund bör gälla för reservatet
eller att ytterligare inskränkningar i markinnehavarens förfoganderätt
erfordras, bör länsstyrelsen kunna meddela härav påkallat beslut.
Stadgande härom har intagits i 8 § andra stycket.

Förutom inskränkningar av olika slag i markinnehavares förfoganderätt
kommer ofta för förverkligande av syftet med ett reservat att krävas att
naturvårdsmyndigheterna vidtar positiva åtgärder inom reservatet såsom
anläggande av vägar, parkeringsplatser, vandringsleder, tältplatser, badplatser,
raststugor och sanitära anordningar eller gallring, röjning, slåtter,
plantering, avspärrning m. m. Länsstyrelsen har därför i 9 § tillagts befogenhet
att, i samband med reservatets avsättande eller senare, förplikta
markinnehavaren att tåla sådant intrång. Detsamma gäller där för tillgodoseende
av reservatets syfte krävs att allmänheten bereds tillträde till mark
där den eljest inte skulle ägt att fritt vistas. Det kan t. ex. tänkas att allmänheten
för att kunna utnyttja ett reservat bör tillåtas passera över någon
del av en inom reservatet belägen tomt. Omständigheterna kan också vara
sådana att ägor, över vilka man förut ansetts kunna färdas enligt allemansrätten,
genom reservatbildandet och därmed sammanhängande serviceanordningar
blir så frekventerade att de kan skadas därav. Allmänheten kan
då inte längre göra anspråk på tillträde med stöd av allemansrätten, utan
härför krävs att länsstyrelsen uttryckligen förpliktat markägaren att tåla
intrånget. Markägarens rätt till ersättning kommer jag att behandla längre
fram.

I 10 § har länsstyrelserna bemyndigats att meddela erforderliga föreskrifter
om vad allmänheten har att iaktta inom naturreservat. Överträdelse
av sådan föreskrift är straffbelagd i 87 §. Bemyndigandet torde bl. a. kunna
utnyttjas för att stävja olika sätt att missbruka allemansrätten.

Utöver de föreskrifter som avses i 8—10 §§ behövs för varje naturreservat
bestämmelser om den förvaltning och skötsel som skall utövas från det
allmännas sida. Befogenhet att meddela sådana bestämmelser torde få tillerkännas
länsstyrelserna i administrativ ordning. Vissa riktlinjer för förvaltningen
har beslutats av 1963 års riksdag (jfr prop. 1963:71 s. 115).
Rörande skötseln torde i mån av behov anvisningar få meddelas av statens
naturvårdsnämnd.

Normalt torde naturreservat bildas först efter inventering och planläggning
genom naturvårdsmyndigheternas försorg. Att med lagregler binda for -

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

merna för den utredning, som självklart måste föregå varje avsättande av
naturreservat, synes emellertid inte påkallat. I administrativ ordning torde
dock böra föreskrivas bl. a. att naturreservat inte får avsättas utan att markägaren
blivit hörd och yttrande inhämtats från statens naturvårdsnämnd.
Med sin överblick över de aktuella projekten inom skilda landsdelar och
över de tillgängliga ekonomiska resurserna är nämnden bäst skickad att
sörja för den ofrånkomliga angelägenhetsgraderingen av projekten.

Liksom fridlysning enligt naturskyddslagen skall reservatföreskrifter bli
giltiga även mot ny innehavare av fastigheten. Det kan ifrågasättas huruvida
inte marks avsättande till naturreservat, liksom en del andra beslut
enligt nya lagen, borde antecknas i fastighetsboken eller fastighetsregistret.
Denna fråga torde komma att övervägas i samband med den översyn rörande
principerna för registrering av myndighets beslut av beskaffenhet
att inskränka ägares rätt att förfoga över sin fastighet, som i enlighet med
vad tredje lagutskottet anfört i utlåtande över vissa motioner i ämnet år
1960 (L3U 1960: 24) kan förväntas komma till stånd vid blivande revision
av jordabalken och av bestämmelserna om fastighetsregister. Upplysning
om beslut angående naturminnen kan för närvarande inhämtas ur register
som förs hos såväl länsstyrelsen som domänstyrelsen. I fortsättningen bör
mera fullständiga register över beslut i naturvårdsärenden föras hos länsstyrelsen.
Enligt fjolårets riksdagsbeslut skall riksregister föras genom
naturvårdsnämndens försorg. Det ankommer på Kungl. Maj :t att meddela
föreskrifter rörande registreringen.

11 §•

Paragrafen motsvarar 8 § första stycket naturskyddslagen och 8 § i utredningens
förslag.

12 §.

Paragrafen motsvarar 9 och 11 §§ naturskyddslagen samt 9 och 11 §§
i utredningens förslag.

Utredningsförslaget innehåller den nyheten att undantag från
meddelade reservatbestämmelser kan medges inte bara för vetenskaplig
forskning eller liknande ändamål utan överhuvudtaget då särskilda skäl
föranleder därtill. Från bestämmelserna för ett naturreservat med väsentligen
social funktion bör enligt utredningen undantag kunna göras exempelvis
till förmån för idrottstävlingar, scoutläger, folkfester eller dylikt.

Några remissinstanser finner upphävningsvillkoren i 9 § i utredningsförslaget
alltför lösliga. Sålunda anmärker skogsstyrelsen att naturreservat
i tätorternas närhet riskerar att alltför lätt bli föremål för jämkning
eller upphävande till förmån för de företag av större allmän eller enskild
nytta, som inom sådana områden alltid kommer att tränga på. Drätselkammaren
i Bollnäs understryker, att undantagsbestämmelserna inte får

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1964

tillämpas i sådan utsträckning att naturvården kommer i underläge, och
efterlyser ekonomiska resurser för att rädda naturvårdsobjekten även
från mera lönsamma exploateringar. Skogssällskapet vänder sig mot att
enligt utredningsförslaget beslut om avsättande av naturreservat får upphävas
eller jämkas, om reservatet finnes hindra eller avsevärt försvåra
företag av större allmän eller enskild nytta. Denna möjlighet minskar
enligt sällskapets mening respekten för reservatinstitutet och bör utgå.
Länsarkitekten i Jämtlands län och Jämtland-Härjedalens naturvårdsförbund
hävdar att företag av enskild nytta inte bör kunna motivera att reservatbestämmelser
upphävs. Gotlands hembygdsförbund anser, att lagtexten
bör ge klarare ledning för de mycket svåra avvägningar det här kan
bli fråga om, och framhåller att det ligger i sakens natur att reservat måste
skyddas just mot de hot som expropriation och allmänna eller enskilda
företags krav pa marken innebär. Eftersom de oexploaterade naturområdena
i de stora tillväxtområdena i landet redan i dag är begränsade till yta
och antal bör, anser Föreningen för samhällsplanering, naturreservaten garanteras
ett säkrare skydd än förslaget innebär. Länsstyrelsen i Södermanlands
län finner distinktionen mellan de fall då länsstyrelsen »skall»
respektive »må» upphäva eller jämka beslut om naturreservat vara oklar.

Då reservat tillkommit genom expropriation eller genom att Kungl.
Maj:t efter besvär meddelat avsättningsbeslut, bör det enligt kammarkollegiet
ej komma i fråga att tillerkänna länsstyrelse befogenhet att upphäva
reservatet. Svenska vattenkraftföreningen hemställer att bland bestämmelserna
införs en föreskrift som jämställer rätt meddelad enligt
vattenlagen med rätt förvärvad genom expropriation.

I vad avser 11 § i utredningsförslaget framhåller överlantmätaren i Örebro
län att den utredning, som erfordras för att avsätta naturreservat och
utforma reservatbestämmelser, i princip bör bekostas av det allmänna.
Detta synes överlantmätaren böra gälla även i fråga om den kompletterande
utredning som kan erfordras då fråga uppkommer om senare modifikationer
på grund av företagsintressen eller andra förhållanden som icke
beaktats eller kunnat förutses vid den första utredningen. Överlantmätaren
finner därför att ifrågavarande bestämmelse bör begränsas till ett
åläggande för företaget att lämna önskade uppgifter och bistånd i övrigt
vid utredningen, där det kan ske utan särskilda kostnader. Länsstyrelsen
i Skaraborgs län ifrågasätter om inte förevarande bestämmelser bör uppmjukas
i vad angår företag vilka igångsatts före avsättandet av reservatet.

Departementschefen. För att institutet naturreservat skall få åsyftat värde
från naturvårdssynpunkt kan det givetvis inte vara tillåtet att utan vidare
upphäva eller jämka reservatbestämmelser till förmån för exploateringsföretag
eller andra motstående intressen. Det ligger tvärtom i sakens
natur att sådana eftergifter måste ske med synnerlig återhållsamhet. Då

Kungl. Maj. ts proposition nr lb8 år 196i

det knappast är möjligt att på ett uttömmande och i övrigt tillfredsställande
sätt i lagtext ange de olika fall där eftergift kan vara motiverad, har i 12 §
första stycket helt allmänt föreskrivits att beslut enligt 7—10 §§ må helt
eller delvis upphävas endast om därtill finns synnerliga skäl samt att undantag
från meddelade reservatföreskrifter må medgivas i särskilda fall.
Innan länsstyrelse fattar dylikt beslut av någon vikt, bör dock statens naturvårdsnämnd
höras. Härigenom torde erforderlig garanti vinnas för att naturvårdsintresset
inte blir åsidosatt.

Om i fall som avses i 12 § första stycket särskild undersökning av reservatet
eller del därav erfordras från vetenskaplig synpunkt eller om särskilda
åtgärder bör vidtas för att motverka skada, synes det rimligt att sökanden
liksom i motsvarande fall enligt naturskyddslagen skall kunna åläggas att
bekosta dylik undersökning eller åtgärd. Stadgande härom har upptagits i
12 § andra stycket. Någon ändring i materiellt hänseende i jämförelse med
utredningsförslaget åsyftas inte. Självfallet bör den undersökning eller åtgärd
varom är fråga företas så skyndsamt som möjligt. Att tynga lagtexten
med påpekande härom anser jag överflödigt.

Naturminnen
13 §.

Paragrafen motsvarar 5 § naturskyddslagen samt 12 och 13 §§ i utredningens
förslag.

Reglerna om naturminne har, framhåller utredningen, givits en
konstruktion som nära överensstämmer med skyddet av fast fornlämning
enligt 3 § lagen om fornminnen. Utredningen betonar att naturminne skall
omfatta även det för naturföremålet erforderliga skyddsområdet och alltså
formellt få karaktären av ett områdesskydd. Trots detta är det enligt utredningen
i regel en väsentligt annan utgångspunkt för skyddsåtgärden vid
bildande av naturminne än vid bildande av naturreservat. Gränsen mellan
naturreservat och naturminne kan dock aldrig göras helt skarp. Om ett större
antal värdefulla naturföremål ligger i närheten av varandra torde det,
yttrar utredningen, ofta vara praktiskt att innesluta dem i ett naturreservat.
Utredningen framhåller att det finns tusentals fridlysta naturföremål
i landet, vilka delvis är mycket heterogena och har skiftande värde, och att
i framtiden naturminnen bör avsättas med större urskillning.

Departementschefen. Bestämmelserna om naturminne har i departementsförslaget
—- utan att därmed åsyftats någon saklig avvikelse från utredningsförslaget
— avfattats i närmare anslutning till motsvarande bestämmelser
i naturskyddslagen och fornminneslagen. Även ett naturföremåls
egenart kan givetvis kvalificera detta att bli naturminne. Att, såsom skett i
naturskyddslagen, framhäva detta i lagtexten skulle emellertid kunna leda

Kangl. Maj:ts proposition nr l''i8 år 1961

till överbetoning av rena kuriositetssynpunkter. Såsom utredningen anmärkt
krävs i fortsättningen större urskillning vid fridlysning av naturminnen.

Särskilda bestämmelser till skydd för växt- och djurarter

14 §

Paragrafen motsvarar 16—18 §§ naturskyddslagen och 14—16 §§ i utredningens
förslag.

Beträffande frågan om skydd för växtarter genom införande av förbud
mot kommersiell blomplockning anför utredningen.

Utredningen finner det vara bestyrkt att ett dylikt skyddsbehov föreligger.
De missförhållanden som framkommit i detta sammanhang är emellertid
lokalt begränsade till vissa tätortsregioner i södra och mellersta delarna
av landet samt till vissa områden längs riksvägarna. Det måste betraktas
som ett klart missbruk av allemansrätten att vissa marker, som nu
sker, plundras på liljekonvaljer, blåsippor, gullvivor och andra vårblommor.
För att hindra dylik skövling föreslår utredningen att Kungl. Maj :t eller den
myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer skall äga att meddela förbud att
inom landet eller del därav för avsalu borttaga växt av viss art där den
växer vilt eller del av sådan växt.

Av remissinstanserna uttalar länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län att den kommersiella blomplockningen utgör det största hotet
mot vissa växtarter. Ju mera allmänheten i rekreationssyfte söker sig ut i
markerna desto mera utgör emellertid också den blomplockning, som därvid
sker, en fara för utarmning av floran. För fridlysning av en för landskapet
karakteristisk eller dekorativ växtart bör det därför enligt länsstyrelsens
mening vara tillräckligt att växtarten är i fara att försvinna som ett väsentligt
inslag i landskapsbilden. Blekinge läns avdelning av Föreningen Sveriges
landsfiskaler anser att möjlighet bör finnas att hindra även blomplockning
för husbehov, oaktat påtagbar fara för utrotning av de begärliga arterna
i och för sig icke föreligger. Föreningen har den erfarenheten att större
skada uppkommer i tätorternas omgivningar av sådan blomplockning än av
plockning för försäljning.

Enligt länsstyrelsen i Gotlands län blir ett förbud mot kommersiell blomplockning
ineffektivt, om det icke kompletteras med ett försälj ningsförbud
inom de största och därför i förevarande avseende viktigare tätorterna, önskemål
om försälj ningsförbud framförs även av bl. a. naturskyddsråden i
Östergötlands och Västernorrlands lån, överlantmätaren i Västernorrlands
län och hushållningssällskapet i Östergötlands län. Hushållningssällskapet
påpekar även att den på en del håll alltför vanliga brytningen av sälgkvistar
är särskilt skadlig, då den berövar de för fröodlingen nödvändiga pollinerande
insekterna deras tidigaste möjligheter till pollensamlande. Av sistnämnda
skäl framhåller Sveriges fröodlareförbund att såväl blomplockning för

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1964

avsalu som försäljande av blommande salix- och hasselkvistar borde utövas
endast av auktoriserade försäljare. Svenska fjällklubben ifrågasätter förbud
mot plockning av blombuketter omfattande flera än exempelvis 10 eller 25
exemplar.

Departementschefen. Enligt min mening bör möjlighet finnas att inom
de utsatta regionerna hindra att växtart utsätts för plundring vare sig det
sker för avsalu eller inte. En annan sak är att de enskilda förbuden kan,
där så anses tillräckligt, begränsas till kommersiell plockning av blommor,
kvistar och dylikt. Jag är inte för närvarande beredd att förorda att möjlighet
öppnas att meddela försälj ningsförbud. Det bör beaktas att växter kan
transporteras till försäljningsstället från en landsdel där arten inte behöver
skydd eller från utlandet.

Särskilda bestämmelser till skydd för friluftslivet
15 och 16 §§

Paragraferna motsvarar 1 § strandlagen och 17 § i utredningens förslag.

Utredningen erinrar om att grunden för det strandskydd, som
upprätthålls i strandlagen, ligger i allemansrätten. Mark kan ej göras tillgänglig
för allmänheten genom strandskyddsåtgärder, om den inte förut
är tillgänglig på allemansrättslig grund. Till utredningen har från skilda
håll framförts önskemål om utvidgning av strandkontrollen i olika avseenden.
Sålunda har bl. a. föreslagits att begreppet byggnad i strandlagen
måtte ges samma vidsträckta innebörd som nybyggnad i den allmänna
byggnadslagstiftningen, att strandkontrollen utsträcks till bad- och båtbryggor,
småbåtshamnar, enskilda vägar, schaktning, fyllning, trädfällning
och därmed jämförliga åtgärder, permanenta campingläger, obebyggda
tomter och marks ianspråktagande såsom tomt samt att det i lagen angivna
största avståndet från strandlinjen utsträcks till mer än 300 meter.
Härom anför utredningen bl. a. följande.

Det särskilda strandskyddet är avsett att få en vidsträckt användning
längs rikets kuster och insjöstränder. Det bör därför ha en så enkel och
lätthanterlig konstruktion som möjligt. För den praktiska tillämpningen
är detta av stor vikt. Det är också viktigt att allmänheten väl känner
strandskyddets innebörd och verkningar och även respekterar dessa såsom
överensstämmande med en allmän rättsuppfattning. Av dessa och andra
skäl är det angeläget att strandkontrollen inte görs mera ingripande än
som är nödvändigt med hänsyn till dess huvudsyfte att hindra att allmänhetens
tillgång till platser för bad och friluftsliv äventyras. Om man eftersträvar
ett mera definitivt och genomgripande skydd skall man bilda naturreservat.
I detta institut kan reservatbestämmelserna anpassas efter förhållandena
i varje särskilt fall. Vidare erinrar utredningen om att de vidgade
möjligheter till kontroll av arbetsföretag som föreslagits även kan
tillämpas inom strandområden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1061

Då huvudsyftet med strandskyddet i allt väsentligt nås genom den omfattning
bebyggelsekontrollen nu har, yttrar utredningen vidare, kan det
inte vara nödvändigt att därutöver kontrollera alla de ombyggnads- och
ändringsarbeten som en byggnad kan behöva underkastas och som regleras
i den allmänna byggnadslagstiftningen. Det legitima behov som kan
finnas av en närmare reglering av bebyggelse inom strandskyddsområde
kan tillgodoses genom utomplansbestämmelser.

Vad angår båtbryggor, kajer och hamnar utförs enligt utredningen flertalet
större dylika anläggningar för att tillgodose behov av sådan betydelse
att fritidsintresset i princip bör vika. Huvudparten av de mindre bad- och
båtbryggor, som anläggs för närvarande, torde enligt utredningens uppfattning
knappast medföra en sådan inskränkning i allmänhetens friluftsliv
att de bör hindras eller kontrolleras på nu ifrågavarande sätt. Förbud
mot trädfällning kan enligt utredningens mening inte motiveras av strandkontrollens
syfte. Ej heller anser utredningen tillräckliga skäl föreligga
att genom strandkontrollen införa en särskild reglering av schaktning,
fyllning och därmed jämförliga åtgärder utöver den som utredningen i
annat sammanhang föreslår för täktverksamheten.

Frågan om reglering av permanenta campingläger bör enligt utredningens
mening inte lösas inom naturvårdslagens ram. Beträffande riktlinjerna
för en framtida lösning anför utredningen.

Enligt utredningens mening har anläggningar av här ifrågavarande slag
så stor betydelse för friluftslivet att onödiga hinder för deras tillkomst icke
bör resas. I större delen av landet föreligger för närvarande ej något påtagligt
behov att slå vakt om allemansrättens utövning genom införande av
lokaliseringskontroll i fråga om anläggningar av detta slag. Med hänsyn
till det anförda synes det för närvarande knappast finnas anledning att
införa en generell tillståndsplikt beträffande sådana anläggningar. Däremot
bör enligt utredningens mening länsstyrelsen ges möjlighet alt genom
särskilt förordnande införa tillståndstvång för anläggningar inom områden
som är särskilt känsliga ur ifrågavarande synpunkt. Lokaliseringskontrollen
bör i första hand avse att anläggning erhåller sådant läge att den
ej väsentligt försvårar allmänhetens tillträde till friluftsområden. Vid tillståndsprövningen
synes viss hänsyn även kunna tas till sanitära förhållanden,
trafiksäkerhetssynpunkter m. m. Som villkor för tillstånd bör länsstyrelsen
meddela de föreskrifter om anläggningens läge och utsträckning
som finns påkallade. Det synes även kunna övervägas att ge länsstyrelsen
befogenhet att, då skäl därtill föreligger, i samband med tillstånd till anläggning
fastställa en högsta, med hänsyn till kostnaderna för dess iordningställande
och skötsel skälig avgift, som ägaren må utta av den som
vill begagna sig av anläggningen.

Med hänsyftning på önskemålen att strandkontrollen skall omfatta obebyggda
tomter konstaterar utredningen att sådana är underkastade samma
kontroll som annan obebyggd mark inom strandskyddsområde och att
allemansrätten utsläcks först om tomten tas i anspråk för sitt ändamål. Ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1964

redningen tillfogar att det med hänsyn till fastighetsbildningslagstiftningens
krav är uteslutet att nya tomter bildas för bebyggelse inom
strandskyddsområde utan att dispens från där rådande byggnadsförbud
kan utverkas. Vad som anförts om önskvärdheten att inom strandskyddat
område reglera inte bara själva bebyggelsen utan även marks ianspråktagande
som tomt anser utredningen beaktansvärt i och för sig men tilllägger.

Med strandkontrollens nuvarande innebörd kan allemansrätten onekligen
utplånas på angivet sätt utan att åtgärden i allmänhet kan förhindras.
Detsamma är för övrigt förhållandet med en rad andra markanvändningsåtgärder.
Även om olika sätt att utsläcka allemansrätten kan te sig
verksamma i enstaka fall, har de knappast någon nämnvärd betydelse totalt
sett. Med hänsyn härtill och till angelägenheten av att upprätthålla eu
så lättillgänglig och enkel strandkontroll som möjligt avstår utredningen
från att föreslå någon utvidgning av densamma i här avsett eller liknande
hänseende.

Beträffande enskilda vägar hänvisar utredningen till den föreslagna
kontrollen av arbetsföretag. De skäl som anförts för en utökning av strandskyddsområdes
nuvarande maximibredd om 300 meter finner utredningen
inte övertygande.

Utredningen finner starka principiella skäl föreligga för att även i framtiden
från strandskyddet undanta område som ingår i fastställd generalplan
och detaljplan enligt byggnadslagen. Vad särskilt gäller byggnadsplan
erinrar utredningen om att i byggnadsplan allmänna platser i princip inte
skall utläggas i större utsträckning än som är betingat av planområdets
eget behov och att därav indirekt följer att markreservat för invånarna i
ett större område eller för allmänheten som regel icke skall avsättas genom
byggnadsplan. Med hänsyn till den långt framskridna avvecklingen av avstyckningsplaneinstitutet
har detta icke medtagits bland de i utredningens
lagförslag undantagna plantyperna. Någon ändring i gällande ordning beträffande
sambandet mellan strandkontroll och fastighetsbildning finner
utredningen ej anledning föreslå.

I fråga om det i strandlagen gjorda undantaget för bebyggelse, som
erfordras för försvaret, jordbruket, skogsskötseln eller den allmänna samfärdseln,
anmärker utredningen att bostadshus, som uppförts med stöd
av bestämmelsen, ibland visat sig i själva verket ha varit avsedda för fritidsändamål.
För att förebygga dylikt missbruk föreslår utredningen att
undantagsbestämmelsen inte skall avse bostadsbyggnad.

Flertalet remissorgan tillstyrker eller lämnar utan erinran utredningens
förslag att bibehålla de nuvarande strandskyddsreglerna i huvudsak
oförändrade.

En sammanslagning av 17 och 19 §§ i förslaget förordas av bl. a. länsarkitekten
i Uppsala län, Uppsala läns naturvårdsförbund, överlantmätaren i

Kungl. Maj:ts proposition nr lb8 år i96k

Gotlands lön, Svenska arkitekters riksförbund, Svenska teknologföreningen
och bgggnadsstgrelsen. Teknologföreningen anser att bl. a. utredningens
målsättning att samordna den sociala och den kulturella naturvården talar
för en dylik sammanslagning. Byggnadsstgrelsen anför följande motivering
för sin ståndpunkt.

En skillnad mellan skyddsformerna i 17 och 19 §§ hänför sig till ändamålet.
En annan skillnad ligger däri att strandskyddet endast kan avse
områden av högst 300 meters bredd från strandlinjen. Den förstnämnda
skillnaden torde sakna större praktisk betydelse. Den andra kan bli illusorisk
därför att man på grund av den gemensamma ersättningsregeln kan
utnyttja landskapsskyddet — vars områdesbestämning icke binds av några
i lagstiftningen angivna mått -— i stället för strandskyddet. Man kan också
förfara så att man lägger strandskyddsförbud enligt lagförslagets 17 § över
ett strandområde och omedelbart innanför detta fortsätter med ett landskapsskyddsförbud
enligt 19 §. Det borde därför vara möjligt att strandskyddet,
utan angiven begränsning av förbudsområdena, och landskapsskyddet
sammanförs i ett lagrum.

För generell tillståndsplikt för bebyggelse vid stränder uttalar sig länsarkitekten
i Uppsala län och Södra Älvsborgs läns naturvårdsförbund. Att
vid strandkontrollen skall kunna beaktas även andra naturvårdssynpunkter
än hänsynen till friluftslivets behov förordas av åtskilliga remissinstanser.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län finner, liksom länsarkitekten i länet,
angeläget att bestämmelsen kompletteras så att vid lokalisering av
strandbebyggelsen även får tas hänsyn till naturen och landskapsbilden.
Införande av möjlighet till kontroll av den yttre utformningen av bebyggelse
inom strandskyddsområde föreslås av bl. a. länsstyrelsen i Uppsala län.
I samma syfte förordar länsstyrelsen i Kopparbergs län att bestämmelserna
kompletteras med föreskrift att, då utomplansbestämmelser inte finns,
ansökan om dispens skall åtföljas av ritningar och andra handlingar som
möjliggör bedömning av byggnadsföretagets utformning. Bland åtgärder,
som i övrigt föreslås för att tillgodose nämnda syfte, är införande av byggnadslovs-
eller anmälningsskyldighet och vidgade möjligheter att meddela
utomplansbestämmelser.

För en samordning av nybyggnadsbegreppet med vad som i byggnadslagstiftningen
anges såsom hörande till nybyggnad uttalar sig länsarkitekterna
i Jämtlands och Örebro län. Den senare framhåller att de föreslagna
bestämmelserna inte synes hindra att en tillfällig sovhytt av kolonistugekaraktär
utbyggs till fritidshus med mångfalt större planyta -—
vilket förekommit på några värdefulla stränder i länet — och tillägger.

Jämlikt 75 § byggnadsstadgan är till nybyggnad hänförligt ej blott uppförande
av helt ny byggnad utan även till-, på- eller ombyggnad av befintlig
byggnad. Enligt bestämmelserna i byggnadslagen och byggnadsstadgan
kan emellertid en- eller tvåfamilj sbyggnader ändras till sitt inre i ganska
stor omfattning utan att byggnadslov erfordras. En sammankoppling av

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1964

nybyggnadsbegreppet synes därför kunna ske med byggnadsstadgans tolkning
av detsamma. En dylik samordning skulle enligt länsarkitektkontorets
mening innebära en värdefull enhetlighet och samtidigt medföra en viss
frihet för mindre ombyggnader av sommarstugor.

överlantmätaren i Blekinge län anser det ur flera synpunkter olämpligt
att outnyttjade byggnadsdispenser kvarstår under obegränsad tid och ifrågasätter
med hänsyn därtill om inte giltigheten av sådan dispens borde tidsbegränsas.

Önskemål om förnyad prövning av frågan om lokalisering av bad- och
båtbryggor och liknande anläggningar framförs av bl. a. länsstyrelserna
i Stockholms samt Göteborgs och Bohus län. Den senare anför.

I detta län, där tillgången på lämpliga badstränder för allmänheten är
starkt begränsad, är det angeläget att för bad lämpliga stränder hålls fria
från bad- och båtbryggor samt enskilda kaj- och hamnanläggningar som
ej prövas erforderliga för ortens näringar eller friluftslivet. Det har under
de sista åren framträtt en klar tendens att ägare till strandområden, i
syfte att ekonomiskt utnyttja dessa, medelst servituts- eller nyttjanderättsavtal
upplåter strandområde till sommarstugeägare för anläggande av badeller
båtbrygga. Tillkomsten på ett strandområde av flera sådana bryggor
med vid desamma förankrade båtar kan betänkligt reducera allmänhetens
möjligheter att utnyttja området. Ju mera trängseln på badstränderna på
fastlandet ökar kommer allmänheten och framför allt ägarna av fritidsstugor
att skaffa sig båt för att komma ut till orörda öar och holmar. Detta
kommer att medföra ökad efterfrågan på båtbryggor. Länsstyrelsen vill
särskilt betona att länsstyrelsens avsikt med förslaget om inordnandet av
bryggor och dylikt under strandlagen icke är att hindra deras tillkomst
utan endast att få kontroll över lokaliseringen. Ju mera båtbeståndet ökar
desto angelägnare blir det att bryggor och kajer anläggs gemensamt för
hela områdets behov.

Även när det gäller spörsmålet om kontroll av permanenta campingläger
hävdar samma länsstyrelse en från utredningsförslaget avvikande ståndpunkt.
Länsstyrelsen yttrar att det i vad avser förhållandena inom länet
inte råder någon tvekan om att permanenta campingläger å strandområden
utgör ett hot mot allemansrätten. Inom länet har påträffats flera campingplatser
som anlagts på strandområde så att allmänheten utestängs från detsamma.
Länsstyrelsen hävdar att behov finns av reglerande bestämmelser
på detta område och anser det önskvärt att sådana inflyter i naturvårdslagen.
Länsarkitekten i länet understryker att frågan är av ytterst brådskande
natur.

I vad gäller byggande av vägar anser länsstyrelsen i Kopparbergs län
mycket starka skäl böra krävas för att vägar skall tå dras tram invid stränder
som har betydelse för allmänhetens möjligheter till bad och friluftsliv
och föreslår att samråd skall ske med länsstyrelsen i dylika fall. Liknande
åsikt har regionplanechefen för Göteborgsregionen. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
hävdar däremot att nuvarande handläggningsbestämmelser

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1964

erbjuder tillräckliga garantier för att naturvårdsintressena beaktas vid utförande
av vägföretag.

Att strandskyddet bör omfatta jämväl kontroll av schaktning, fyllning
och liknande förordas av naturskyddsrådet i Kalmar län.

Utvidgning av strandkontrollen till att avse jämväl marks ianspråktagande
såsom tomt föreslås av länsstyrelserna i Kronobergs och Östergötlands
län, överlantmätarna i Östergötlands och Blekinge län samt länsarkitekten
i Kronobergs län. I några fall förordas därvid även kontroll över arrendeupplåtelser
inom strandskyddsområde. Förstnämnda länsstyrelse, som märkt
en tendens att genom arrendeavtal åtkomma den åtrådda markremsan mellan
tomtplatsen och stranden, framhåller att några vidlyftigare anordningar
på denna markremsa inte torde erfordras för att utsläcka allemansrätten
därstädes. Länsstyrelsen befarar därför att ansträngningarna att bereda allmänheten
tillgång till bad och friluftsliv lätt kan bli förgäves i alltför
många fall, när insikten om hur lagstiftningen kan kringgås blir mera utbredd.
Länsstyrelsen i Östergötlands län anför att, då dispens lämnas för
viss bebyggelse, detta ofta beror på att tomten givits en sådan utformning
att strandskyddsintressen likväl kan anses bli tillräckligt tillgodosedda.
Därest dispenssökanden har möjlighet att utsträcka tomten mot stranden
utöver vad som anges i ansökan torde länsstyrelserna i många fall ej anse
sig kunna medge dispens, trots att dispens mycket väl kunnat lämnas om
tomtmarkens omfattning kunnat bestämmas i samband med tillstånd.
Även hovrätten för Västra Sverige anser det föga tillfredsställande, att
syftet med strandlagen skall kunna kringgås genom att strandskyddat område
tas i anspråk såsom tomt, och ifrågasätter om inte allmänheten, där
t. ex. en länge använd gångväg avspärrats på detta sätt, åtminstone borde
kunna utverka föreläggande för markägaren att anordna genomgång i
stängsel som uppförts omkiung det ianspråktagna området.

Med hänvisning till de i Halland förekommande flacka kusterna med ofta
mycket breda dynområden, som intensivt utnyttjas för badliv, hävdar länsstyrelsen
i Hallands län att man behöver kunna skydda ett bredare strandområde
än vad strandlagen medger, önskemål om större maximibredd för
strandskyddet än 300 meter framförs även av stadsfullmäktige i Halmstad
och Svenska naturskyddsföreningens ombud i Blekinge län.

Enligt utredningens förslag skall strandskyddet, i olikhet mot vad som
gäller enligt strandlagen, även omfatta område inom avstyckningsplan.
Lämpligheten härav ifrågasätts av överlantmätarna i Jönköpings, Västmanlands
och Gotlands län. Den sistnämnde uttalar tvekan om riktigheten av
utredningens uttalande att avstyckningsplanerna efterhand upphävs och
ersätts med mera tidsenliga detaljplaner samt framhåller att åtminstone
sådana avstyckningsplaner, som helt eller till väsentlig del är exploaterade,
inte inom överskådlig tid torde komma att ersättas med andra planer.

Undantagsbestämmelsen avseende viss för jordbruket med flera ändamål

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 196t

erforderlig bebyggelse diskuteras av några remissinstanser. Uppsala läns
naturvårdsförbund anser det otillfredsställande att sådan bebyggelse skall
vara undandragen kontroll. I en av Samfundet för hembygdsvård överlämnad
skrivelse från Aktiebolaget Iggesunds Bruk påtalas förekommande
missbruk av det för skogsskötseln medgivna undantaget och ifrågasätts om
detta undantag är motiverat. Länsstyrelsen i Kopparbergs län finner undantaget
för bebyggelse, som erfordras för den allmänna samfärdseln, synnerligen
vittgående. Förslaget att undantagsbestämmelsen ej skall gälla bostadsbyggnad
inom strandområde hälsas med tillfredsställelse av överlantmätaren
i Kristianstads län, som framhåller att fall förekommit av olämplig
sådan bebyggelse som med nuvarande bestämmelser ej kunnat hindras.
Ä andra sidan anser Sveriges lantbruksförbund utsträckningen av strandkontrollen
till att avse även bostadsbyggnad för jordbrukets och skogsbrukets
behov icke vara motiverad, enär missbruk av nuvarande byggnadsmöjlighet
i syfte att tillgodose fritidsändamål inte förekommit i den omfattning
att de lojala näringsidkarna skall behöva åläggas inskränkning. Ej
heller Sveriges skogsägareföreningars riksförbund anser att bärande skäl
framförts för ifrågavarande skärpning, överlantmätaren i Jämtlands län
yttrar att det torde kunna förväntas att i tillämpningen tillstånd i regel
kommer att ges till uppförande av bostadsbyggnad av förevarande slag som
ej utan olägenhet kan placeras utanför strandskyddsområde. Att från förbudet
undantas även bebyggelse som erfordras för renskötseln eller eljest
för samernas behov påyrkas av Samernas riksförbund.

Departementschefen. Strandområden kan enligt utredningens lagförslag
skyddas på olika sätt. Det mest omfattande och slutgiltiga skyddet ernås,
om området avsätts till naturreservat. För att landets för bad- och friluftsliv
värdefulla stränder skall hållas öppna för allmänheten krävs emellertid
merendels inte annat skydd än den från strandlagen hämtade bebyggelsekontroll
som regleras i förevarande paragrafer. Om skydd behövs endast
för att hindra förfulning av strandlandskapet, kan kontroll av bebyggelse
och andra arbetsföretag anordnas enligt de särskilda bestämmelserna till
skydd för landskapsbilden.

Under remissbehandlingen har ifrågasatts om inte strandregleringen borde
innefatta möjligheter att beakta även estetiska synpunkter eller rentav
sammanföras med landskapsskyddsbestämmelserna till ett enda institut. Behovet
av värn för allemansrätten vid stränderna gör sig emellertid gällande
med sådan styrka, att det bör tillgodoses med bestämmelser som är direkt
och enbart inriktade härpå. Den förankring hos den allmänna opinionen,
som strandregleringen tillvunnit sig, torde inte heller utan vidare kunna
väntas tillkomma ett nytt rättsinstitut med en mera heterogen målsättning.
Om ett strandskyddat område bjuder på eu landskapsbild som anses böra
skyddas, får de härför avsedda bestämmelserna tillämpas jämsides med

Kungl. Mcij:ts proposition nr 148 år 1964

strandkontrollen. Ibland kan reservatbildning framstå som den lämpligaste
lösningen i sådana fall.

I likhet med utredningen bär jag funnit att naturvårdslagens särskilda
bestämmelser till skydd för friluftslivet vid stränderna huvudsakligen bör
utformas i anslutning till 1 § strandlagen. I enlighet härmed stadgas i 15 §
första stycket i departementsförslaget att länsstyrelse — för att åt allmänheten
trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv vid havet eller vid
insjö eller vattendrag — äger förordna att visst strandområde skall vara
strandskyddsområde. I andra stycket föreskrivs att strandskyddsområde får
sträcka sig högst 300 meter från strandlinjen. Att, på sätt förordats av några
remissorgan, tillåta en större utsträckning synes knappast motiverat av
strandskyddets syfte att bevara allemansrätten invid stranden. Slutligen
stadgas i tredje stycket att strandskyddsområde inte skall omfatta område
med fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan. Liksom utredningen
har jag inte funnit erforderligt att vidare uppta godkänd avstyckningsplan
bland de nämnda plantyperna. Härigenom vinns också överensstämmelse
med 19 § första stycket.

Strandskyddsförordnandets innebörd kommer till uttryck i 16 §. Enligt
första stycket erfordras länsstyrelsens tillstånd för att inom området uppföra
helt ny byggnad, ändra befintlig byggnad till att tjäna ett väsentligen
nytt ändamål samt utföra förberedelsearbeten för bebyggelse som nu sagts.
Några remissorgan har önskat en utvidgning av nybyggnadsbegreppet till
att omfatta till-, på- eller ombyggnad oavsett ändamålet därmed. Strandlagens
syfte torde dock knappast motivera en sådan reform. Det har också
ifrågasatts om inte länsstyrelsens tillstånd borde ha tidsbegränsad giltighet.
Härom vill jag endast framhålla att länsstyrelse, som finner anledning därtill,
torde vara oförhindrad att meddela tillstånd som enligt sitt innehåll förfaller
om det inte utnyttjas inom viss tid.

Såsom anmärkts under remissbehandlingen kan allmänhetens tillträde
till stränderna försvåras även av andra anläggningar än bebyggelse. Genom
hägnader, trädgårdsanläggningar, sittplatser eller dylikt kan marken mellan
en befintlig tomtplats och en närbelägen sjö under vissa förutsättningar
bibringas karaktären av tomt och därigenom uteslutas från allemansrätten.
Tendenser att på detta sätt kringgå strandlagen tycks förmärkas på sina
håll. I andra fall kan sådana anläggningar som bryggor, permanenta campingläger
o. s. v. innebära faktiska hinder för allmänhetens rörelsefrihet.
Olägenheter av denna art rapporteras särskilt från västkusten.

Det har synts mig angeläget att i förevarande sammanhang söka i görlig
män avhjälpa de nu berörda missförhållandena. Fördenskull innehåller 16 §
första stycket åläggande för länsstyrelserna att i samband med byggnadstillstånd
bestämma i vilken utsträckning mark må tas i anspråk som tomt
för byggnaden. Vidare öppnas i 16 § andra stycket möjlighet för den, som

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 196''i

i annat fall vill inom strandskyddsområde utföra anläggning varigenom
mark tas i anspråk som tomt eller tillträdet till mark eller vatten inom området,
där allmänheten eljest skulle ägt att fritt vistas, på annat sätt hindras
eller försvåras, att hos länsstyrelsen utverka tillstånd härtill. Om han inte
begagnar sig av den möjligheten men ändå utför anläggningen, riskerar
han bli tvungen att på egen bekostnad ta bort anläggningen. I dylikt fall har
nämligen länsstyrelsen enligt de föreslagna bestämmelserna befogenhet att,
om anläggningen avsevärt inskränker allmänhetens rörelsefrihet, vid vite
förelägga ägaren att vidta erforderliga återställningsåtgärder. Med dessa
bestämmelser har åsyftats att — utan den onödiga byråkratisering som ett
tillståndstvång skulle kunna innebära i fråga om smärre anläggningar -—
skapa möjligheter att ingripa mot mera allvarliga företeelser.

Liksom utredningen anser jag att det friluftsintresse, som bevakas av
strandskyddsreglerna, i princip alltjämt bör vika för anläggningar som erfordras
för försvaret, jordbruket, fisket, skogsskötseln och den allmänna
samfärdseln. Till dessa intressen bör också renskötseln räknas. Av de skäl
utredningen anfört bör undantag dock ej gälla för anläggning som tillgodoser
bostadsändamål. Som sådan anläggning får i detta sammanhang betraktas
varje byggnad som är ämnad att varaktigt eller tillfälligt härbärgera människor,
sålunda även t. ex. baracker för skogsarbetare. Vad angår undantaget
för den allmänna samfärdseln vill jag understryka att allt vägbyggande
bör ske under största hänsynstagande till naturvårdens krav. Jag förutsätter
emellertid att detta skall kunna ernås genom förtroendefullt samarbete
mellan de olika berörda myndigheterna. I vissa fall kan vägföretag
kontrolleras enligt de särskilda bestämmelserna till skydd för landskapsbilden.

17 §.

Paragrafen motsvarar 2 § strandlagen och 18 § i utredningsförslaget.

Utredningen anser att en regel till säkerställandet av fri passage
skulle fylla en viktig uppgift inte bara, som hittills, på strandskyddsområdena
utan också på andra platser som är av väsentlig betydelse för friluftslivet.
Dess lagförslag är avfattat i enlighet härmed.

I flertalet av de få remissyttranden, vari reglerna om stängselgenombrott
särskilt berörs, tillstyrks den föreslagna utvidgningen av tilllämpliglietsområdet.
Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att förslaget
för länets del kommer att få stor betydelse för tillträde till grönområden
eller inhägnade campingplatser där strandlagsbestämmelser inte gäller.
Hovrätten för Västra Sverige anför att det utan tvivel finns behov av
alt kunna säkerställa färdselrätten exempelvis i närheten av en vacker utsikt
eller en märklig naturformation ulan att behöva tillgripa utvägen att
bilda naturreservat. Positiva uttalanden görs vidare av bl. a. Svenska natur -

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år

skyddsföreningen, överlantmätarna i Kristianstads, Hallands, Göteborgs och
Bohus, Jönköpings och Jämtlands län samt länsstyrelsen i Östergötlands
län.

En negativ ståndpunkt till den föreslagna utvidgningen intas av kammarkollegiet
och överlantmätaren i Västmanlands län samt av Sveriges lantbruksförbund
som anför.

Markägaren har icke annan möjlighet till ett berättigat skydd än att
uppföra oöverkomliga stängsel och dylikt. Om man tar med i beräkningen
vilken oerhörd kostnad detta medför, torde det vara uppenbart att inhägnad
endast sker i nödfall. Skadan av allemansrättslig invasion är i
dessa fall av den omfattningen, att den tvingar jordägaren till den investering
som uppförandet av kilometerlånga stängsel medför. Det är obegripligt
att en på ansvarskänsla grundad åtgärd skall kunna motverkas för att
allmänheten gratis skall få förslita annans mark. Under alla förhållanden
bör den föreslagna regeln om föreläggande att bortta stängsel uppmjukas.
Föreläggande bör icke kunna meddelas annat än om det visas att invasionsfara
icke föreligger. Eftersom föreläggandet meddelas för att tillgodose
ett samhällets behov, bör bevisbördan ligga på det allmänna.

Svenska naturskyddsföreningens ombud i Blekinge län gör gällande, att
besökare sällan stänger en grind efter sig, och finner det obilligt att kräva
att markägare skall hålla grind, så länge man inte kan tillförsäkra honom
ersättning för skada och olägenhet av lössläppta djur. Liknande synpunkter
framförs av Gotlands hembygdsförbund samt lantbruksnämnden och
hushållningssällskapet i Hallands län.

Svenska naturskyddsföreningen anser att föreläggande om borttagande
av stängsel bör kunna meddelas redan om det är uppenbart att stängslet
väsentligen tjänar syftet att utestänga allmänheten. Länsstyrelsen i Östergötlands
län föreslår att bestämmelserna ges en sådan utformning att åtgärder
även kan vidtas gentemot skyltar med texten »Tillträde förbjudet»
eller liknande, enär sådana enligt länsstyrelsens uppfattning i praktiken
kan innebära avsevärt hinder för allmänhetens tillträde och därjämte skapa
onödig irritation.

Departementschefen. Strandlagens regel om möjlighet att bereda fri passage
har utnyttjats löga men har säkerligen en viss förebyggande verkan. I likhet
med utredningen anser jag det motiverat att en motsvarande möjlighet
iniörs beträffande alla områden av väsentlig betydelse för friluftslivet,
vare sig de är belägna inom strandskyddsområde eller inte. De av vissa
remissorgan uttalade farhågorna för att en sådan utvidgning av regelns
tillämpningsområde skulle medföra olägenheter av betydenhet för jordbruket
synes överdrivna. En uttrycklig förutsättning för regelns tillämpning är
ju att fråga är om mark där allmänheten har rätt att fritt vistas. Därigenom
utesluts bland annat ägor som kan skadas av att man tar väg över
dem. Där det förutses att en grind skulle medföra invasion av besökande

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

till skada för de inhägnade ägorna, får förevarande paragraf således inte
tillämpas. Här kan i stället övervägas att bilda naturreservat. Ej heller i övrigt
finner jag tillräckliga skäl att med anledning av remissvaren trångå
utredningens förslag beträffande denna paragraf. Vad särskilt angår den
påtalade risken för att betande djur skall komma lösa må erinras om att
genomgången kan utföras i form av en stätta eller dylikt. -—• Vid meddelande
av föreläggande enligt denna paragraf kan vite utsättas jämlikt 39 §
andra stycket.

Särskilda bestämmelser till skydd för landskapsbilden

Under denna rubrik har sammanförts vissa bestämmelser med syfte att
skona landskapet från olyckliga förändringar av topografin och störande inslag
i form av bebyggelse, andra arbetsföretag eller reklamanordningar.
Först behandlas en grupp av arbetsföretag som på grund av sina genomsnittligt
sett allvarliga verkningar föreslås bli underkastad allmänt tillståndstvång,
nämligen täktverksamheten (18 §). Därefter öppnas möjlighet
att införa lokalt tillståndstvång beträffande övriga slag av arbetsföretag
(19 §). Härjämte ges vissa bestämmelser om arbetsföretag som ej omfattas
av tillståndstvång (20 §). Vidare införs möjlighet att inskrida mot förfallna
byggnader som förfular landskapsbilden (21 §). Slutligen behandlas utomhusreklamen
(22 §).

18 §.

Paragrafen motsvarar 23 § i utredningens förslag och har viss motsvarighet
i 21 § naturskyddslagen.

Utredningen anför beträffande frågan vilka materialslag som bör
vara underkastade allmän tillståndsplikt.

Även om grusbrytningen är helt dominerande inom täktverksamheten förekommer
åtskillig annan täktverksamhet som kan medföra lika negativa
verkningar i landskapsbilden. I 21 § naturskyddslagen talas om täkt av sten,
grus, sand, jord eller därmed jämförliga nyttigheter. Denna uppräkning är
icke helt entydig. Utredningen föreslår det förtydligandet att även torv tages
med i uppräkningen. Vidare bör understrykas att begreppet jord i lagtexten
icke får fattas i betydelsen det övre mat jordslagret utan i princip omfattar
även övriga förekommande lösa jordlager, exempelvis lera, morän o. s. v.
Enligt utredningens mening bör även täkt av sten, sand, jord och torv underkastas
den generella tillståndsplikt som diskuterats för grus. Detta är
befogat med hänsyn till täktverksamhetens verkningar ur naturvårdssynpunkt,
och lösningen blir även enkel därigenom att täktverksamheten i praktiken
blir definierad. Det förtjänar i detta sammanhang påpekas att en normal
grustäkt mycket ofta förutsätter även brytning av sten och jord.

Begreppet täkt definieras av utredningen på följande sätt.

Till täkt torde i detta sammanhang böra hänföras företag som primärt syftar
till att nyttiggöra det uttagna materialet antingen genom direkt försälj -

Kungl. Maj:ts proposition nr 1A8 år 196i

ning eller inom företagarens övriga verksamhet. Därmed avgränsas uttag av
material som sker huvudsakligen för att bereda plats för annan verksamhet,
såsom sprängningar av tunnlar, bergrum, husgrunder och dylikt eller skärningar
för vägbyggen och andra större arbetsföretag. Uttag av massor ur sidotag
vid vägbyggen faller däremot inom utredningens täktbegrepp. Uttag av
material, som tidigare blivit flyttat från annan plats, är enligt utredningens
mening icke att betrakta som täkt. Upptagande av sand och liknande material
från sjö- eller havsbotten bör heller icke anses såsom täkt i förevarande
sammanhang, då denna verksamhet icke medför någon synlig förändring av
naturförhållandena. Analogt härmed bör uttag av massor under en blivande
dämningsgräns vid vattenregleringsföretag icke underkastas täktreglering.

Rörande det föreslagna undantaget för täkt, som tillgodoser fastighets
husbehovsförbrukning, framhåller utredningen att husbehovstäkt är undantagen
från anmälningsplikt enligt 14 a § tillämpningskungörelsen till naturskyddslagen.
Under utredningsarbetet har från vissa håll påtalats de negativa
verkningar som ett stort antal smärre täkter kan åstadkomma i en grusås.
Dessa farhågor får emellertid inte överdrivas. Utvecklingen synes nämligen
enligt utredningen gå i den riktningen att även jordbrukets och skogsbrukets
behov i allt större utsträckning tillgodoses i större, tekniskt välrustade
grustäkter. Därtill kommer, tillägger utredningen, önskemålet att naturvårdsmyndigheterna
helt koncentrerar sig på de stora, verkligt betydelsefulla
ärendena.

Utredningen är medveten om att gränsdragningen mellan husbehovstäkt
och kommersiell täkt ibland kan bereda svårigheter och yttrar rörande denna
fråga.

Utredningen bär med husbehov i förevarande sammanhang avsett den
förbrukning, som är knuten till en genomsnittlig jordbruks- eller skogsbruksfastighet
med de förpliktelser som normalt åvilar en sådan, exempelvis
andel i vägsamfällighet. För att ytterligare avgränsa begreppet erfordras
emellertid även en övre gräns för det årliga uttaget. Därvid har utredningen
valt att förorda en av Grus- och makadamföreningen föreslagen gräns om
100 kubikmeter. Denna volym är så rikligt tilltagen att den även bör kunna
tillämpas för det sammanlagda uttaget från för flera fastigheter samfällda
grustag.

I det följande understryker utredningen betydelsen av såväl översiktlig
täktplanering som detaljplanering. Angående innehållet av en s. k. grustäktsplan
m. m. yttrar utredningen.

Planen skall utvisa grunddragen av terrängförhållandena före samt efter
fullbordad täkt jämte befintliga fastighets- och äganderättsförhållanden
samt dessutom innehålla en redogörelse för den materialundersökning, varpå
planen grundar sig, hur motstående allmänna intressen såsom naturvård,
kulturminnesvård, grundvattenskydd och bebyggelse beaktats, under vilken
tid brytningen planeras pågå samt omfattningen av de återställningsarbeten,
som avses att utföras såväl under pågående som efter avslutad täkt. Innehållet
i en plan bör i övrigt vara beroende av ärendets allmänna omfattning
och betydelse ur naturvårdssynpunkt. Det kommer säkerligen att i framti -

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1964 C3-

den även finnas täkter, som är relativt betydelselösa ur allmän synpunkt,
och då bör länsstyrelsen kunna avstå från att påfordra plan eller nöja sig
med en mycket enkel sådan. Utredningen vill starkt understryka nödvändigheten
av att undvika byråkratisering av grustäktsplaneringen. Det väsentliga
är att stor omsorg nedläggs på de verkligt betydelsefulla ingreppen i natur
och miljö.

Ett spörsmål som diskuteras av utredningen i förevarande sammanhang
gäller fastighetsindelningens betydelse för en rationell täktverksamhet. Utredningen
framhåller att i många fall parcelleringen är så djup eller fastighetsindelningen
i övrigt så irrationell, att en täktverksamhet som helt bygger
på den enskilde fastighetsägarens intressen och önskemål framstår som
högst betänklig. Sedan utredningen i anslutning härtill övervägt att aktualisera
frågan om bildande av grussamfälligheter genom ett tvångsförfarande
men bl. a. med hänsyn till svårigheterna att ex officio reglera delaktigheten
i en dylik samfällighet avstått från en sådan lösning yttrar utredningen vidare.

Det lär ej vara ovanligt att en täktfyndighet är uppdelad på flera fastigheter
på ett sådant sätt att en ur naturvårdssynpunkt acceptabel lösning knappast
kan åstadkommas annat än under samverkan mellan samtliga berörda
fastighetsägare. Som regel torde även tekniska och ekonomiska skäl tala för
en sådan samverkan. I sådana fall bör enligt utredningens mening krävas en
gemensam plan för hela täktområdet eller den mindre del därav som ur naturvårdssynpunkt
lämpligen bör kunna exploateras för sig. Detta kommer
till uttryck i 23 § i utredningens lagförslag på så sätt att tillstånd till täkt
kan göras beroende av att plan för täkt av lämplig omfattning framläggs.

Den fastighetsägare, som i fall som här avses önskar bedriva täkt på sin
fastighet trots att han icke lyckats åvägabringa samverkan med grannarna,
befinner sig uppenbarligen i ett betydligt ogynnsammare läge än om samverkan
kunnat åstadkommas. Förutom att han ensam får stå för kostnaderna
för en gemensam täktplan, måste han nämligen räkna med att nödvändigheten
av att vid uttaget respektera fastighetsgränserna medför ett betydligt
försämrat ekonomiskt utbyte. Han torde också i allmänhet ha att räkna
med större återställningskostnader än som skulle ha belöpt på hans del i ett
gemensamt uttag. Det torde därför i praktiken bli mindre vanligt att en ensam
fastighetsägare under angivna omständigheter fullföljer ansökan om
täkttillstånd. I fall då det likväl sker torde det ofta utan större olägenheter
ur naturvårdssynpunkt vara möjligt att meddela sökanden tillstånd till täkt
på hans fastighet i den omfattning detta är förenligt med den gemensamma
planen. Detta förfarande bör kunna komma i fråga särskilt i sådana fall, då
täkt enligt planen kan antas komma till stånd även på övriga berörda fastigheter
inom en icke alltför avlägsen framtid.

Utredningen framhåller i detta sammanhang att grustäktSplanen med
hänsyn till reglerna om avstyckning i 19 kap. jorddelningslagen kommer att
få stor betydelse i fastighetsbildningsfrågor, eftersom den jämlikt 2 § i
nämnda kapitel i förekommande fall kommer att utgöra grund för bedömande
av en tilltänkt fastighets varaktiga lämplighet för täktändamål samt för
utformningen av fastigheten i fråga. I anseende därtill är det enligt utred -

Kungl. Maj:ts proposition nr 748 år 196i

ningens mening önskvärt att planläggning av täkter och fastighetsbildning
samordnas så långt detta är möjligt.

Utredningens förslag till allmän täktreglering omfattar även den täktverksamhet
som erfordras i samband med vägbyggnader. Beträffande vissa
härmed sammanhängande problem yttrar utredningen.

Utredningen har icke funnit lämpligt föreslå att förekommande behov
av täkter intas och i detalj redovisas i arbetsplanerna för allmänna vägar. På
detta stadium av projekteringen kan i regel icke behovet av fyllnadsmaterial
i detalj förutses och för övrigt skulle ett utpekande vid denna tidpunkt
av vissa fyndigheter föranleda en för det allmänna ogynnsam prisspekulation.
Det torde i stället vara lämpligare att vägmyndigheterna i
samråd med länsmyndigheterna verkar för en lämplig lokalisering av täkterna
under arbetets gång. För de enskilda sidotagen, som kommer till utförande,
bör plankravet i princip upprätthållas. Länsstyrelsernas handläggning
av dessa tillståndsfrågor får helt naturligt förutsättas anpassas
i stort efter vad som kan anses rimligt för vägbyggnadsprogrammet i dess
helhet. Liknande tillvägagångssätt är önskvärt även vid byggandet av
skogsbilvägar och andra enskilda vägar.

I samband med tillstånd till täkt skall länsstyrelsen enligt utredningens
förslag kunna meddela föreskrifter i syfte att begränsa eller motverka företagets
menliga inverkan på landskapsbilden. Till förebyggande av att
föreskrivna anordningar ej kommer till utförande på grund av bristande
betalningsförmåga hos exploatören föreslår utredningen att länsstyrelsen
får befogenhet att ålägga sökanden att ställa godtagbar säkerhet, vars storlek
bör bestämmas efter en överslagsmässig beräkning av kostnaderna för
återställningsarbeten såväl under pågående som efter avslutad täkt. Som
exempel på villkor i samband med täkttillstånd nämner utredningen föreskrift
att täkt jämte återställningsarbeten skall vara avslutad före viss
tidpunkt. Beviljat täkttillstånd och i anslutning därtill meddelade föreskrifter
bör enligt utredningen även gälla i förhållande till ny innehavare
av täkten.

Bestämmelserna om täktreglering — liksom om arbetsföretag i allmänhet
— skall enligt 24 § i utredningsförslaget ej avse företag inom område
som ingår i stadsplan eller byggnadsplan eller företag vars tillåtlighet med
hänsyn till dess inverkan på naturen skall prövas i särskild ordning samt
skall inte lända till inskränkning i rätt som meddelas genom inmutning
enligt gruvlagen eller genom beslut av Kungl. Maj:t. Som motivering för
det föreslagna undantaget för område inom stadsplan eller byggnadsplan,
vilket innebär en begränsning i jämförelse med tillämplighetsområdet för
21 § naturskyddslagen, framhåller utredningen bl. a. att byggnadslagens
bestämmelser om förbud mot schaktning kombinerat med planbestämmelser
synes erbjuda fullgod säkerhet för att ett detaljplaneområde icke i
strid mot något allmänt intresse kan komina att utnyttjas för täktändamål
på ett olämpligt sätt. Däremot har utredningen icke ansett det lämp -

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

ligt att även undanta fastställd generalplan eller område kring befästning
eller flygplats från tillståndsplikten, eftersom möjligheten att meddela
schaktningsförbud enligt byggnadslagen inom dessa områden synes vara
betingad av intressen som inte alltid överensstämmer med naturvårdsintresset.
Några olägenheter av att både byggnadslagens och naturvårdslagens
bestämmelser i ifrågavarande hänseende är tillämpliga inom områdena
i fråga anser utredningen knappast kunna uppstå, då länsstyrelsen är beslutande
myndighet i båda fallen.

Såvitt avser frågan om vilka materialkategorier som skall vara underkastade
tillståndsplikt godtar remissinstanserna i allmänhet utredningens
förslag. Ett bidrag till belysning av denna fråga lämnar Sveriges
geologiska undersökning.

Utredningen framhåller med all rätt, att de negativa verkningarna ur
naturvårdssynpunkt beror på ingreppet som sådant, ej på vilken materialsort
som utvinns. Av de uppräknade materialkategorierna sammantagna
har gruset en helt dominerande ställning. Av »jord» torde tegellera och
övrigt material uppgå till avsevärt mindre mängder. Av utbruten sten (i
betydelsen fast berg, jfr »stenbrott» i tillämpningslcungörelsen till gällande
naturskyddslag) utgör framför allt berg för makadamkrossning samt
kalksten för cementtillverkning och kalkbränning mera betydande kvantiteter.
Byggnads-, ornament- och gatsten, kvarts, fältspat m. m. är volymmässigt
underordnade. Utredningen har icke närmare berört dessa olika
speciella täkter. Även mindre stenbrott kan emellertid enligt SGU:s mening
ofta innebära mera svårläkta ingrepp i naturen än täkter i lösa jordarter.
SGU finner det därför motiverat, att ingen kategoriklyvning eller
skillnad i behandling vid täkttillstånd görs mellan olika typer av täkter
av sten eller jordarter.

Länsstyrelsen i Hallands län önskar att det i stadgandet uttryckligen
skall anges att lertäkt underkastas tillståndsplikt. I några yttranden ifrågasätts
om inte torv eller matjord bör undantas från täktregleringen. Torvströfabrikernas
centralförening anför.

Endast en ytterst ringa del (mindre än 1 %) av torvmarkerna i södra
Sverige utnyttjas för torvströutvinning och praktiskt taget ingenting av
Norrlands mäktiga torvmarker. De naturvärden som torvmossarna representerar
är således icke på något sätt hotade av exploatering från torvströindustrins
sida. Torvströmossarna kan visserligen ha en säregen men
dock mycket torftig fauna och flora. Genom torvströtäkten och utdikningen
i samband därmed erhåller man större både art- och individrikedom
och bättre betingelser för djurlivet, icke minst för vårt högvilt. De
sår som torvströtäkten gör i landskapsbilden läkes snabbt och ligger oftast
skyddade för insyn.

Denna uppfattning delas av överlantmätaren i Södermanlands län, som
framhåller att torven uppkomstmässigt inte är av samma natur som fasta
eller lösa mineral och därtill nybildas samt att utvinningen inte på samma

3 ltihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 118

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 196i

definitiva sätt som grustäkt och stenbrott varaktigt förändrar landskapsbilden.
Hovrätten för Västra Sverige och överlantmätaren i Jämtlands län
anser att möjligheten att införa tillståndstvång enligt 22 § i utredningsförslaget
torde beträffande torvtäkt ge ett tillräckligt skydd för naturvårdens
intressen. Överlantmätaren i Örebro län hävdar att torvtäkt i regel ej torde
ifrågakomma inom områden vilka har betydelse för friluftslivet samt
att kulturella eller vetenskapliga intressen i förekommande fall bör säkerställas
genom bildande av naturreservat. — Att uttag av matjord bör
undantas från täktregleringen föreslås av Kungsåra kommun med hänsyftning
på fall där matjord borttas och försäljs före skogsplantering på
mindre värdefull inägojord. Å andra sidan anser Stockholms läns och stads
lantbruksnämnd samt hushållningssällskapet i Stockholms län det önskvärt
att kunna hindra dylik, i Stockholmstrakten ej ovanlig matjordsborttagning,
vilken i varje fall under en övergångstid ofta medför en betydande
förfulning av landskapet.

I olikhet mot utredningen anser länsstyrelsen i Östergötlands län, vars
uppfattning delas av överlantmätaren och naturskyddsrådet i länet, att
undervattenstäkter bör vara underkastade samma reglering som täkter på
land. Länsstyrelsen framhåller att undervattenstäkter kan medföra återverkningar
på angränsande stränder genom erosion och ras.

Flertalet remissinstanser lämnar förslaget att husbehovstäkter intill 100
in3 per år skall vara undantagna från tillståndsplikt utan erinran. Avvikande
meningar framförs dock i åtskilliga fall. Kammarkollegiet anser det
önskvärt med en precisering av begreppet husbehovsförbrukning med hänsyn
såväl till länsstyrelsernas bestyr med täktverksamheten som till sanktionsbestäminelserna
i 42—44 §§ av utredningsförslaget. Vissa remissinstanser
anser det betänkligt att husbehovstäkterna undantagits från det
allmänna tillståndstvånget. Hit hör bl. a. länsarkitekten i Jämtlands län,
Jämtland-Härjedalens naturvårdsförbund, Övertorneå kommun och Gotlands
hembygdsförbund. Förbundet förordar, att husbehovstäkt underkastas
anmälningsplikt, och framhåller att skadan kan bli lika stor som vid
kommersiell täkt särskilt om flera gårdar bedriver husbehovstäkt inom
samma område. Länsstyrelsen i Kristianstads län framhäver att en husbehovstäkt,
som förläggs på ett vida synligt område av en ås utan skylande
vegetation, kan inverka menligt på landskapsbilden. Majoriteten bland dem
som anmält särmeningar i förevarande fråga anser emellertid den föreslagna
begränsningen till 100 m3 vara otillfredsställande. Betänkligheterna gäller
i främsta rummet tillgodoseendet av behovet av grus för enskilda vägar,
särskilt skogsvägar. Härom anför skogsstyrelsen.

Vid avgränsningen av begreppet husbehov synes man ej ha tagit tillräcklig
hänsyn till förhållandena vid byggande och underhåll av skogsvägar
och andra brukningsvägar. Begränsar man sig tills vidare till vägunderhållet
så kan den föreslagna maximikvantiteten visserligen räcka till un -

Knngl. Maj:ts proposition nr 1 48 år 19/14

derhållsgrusning av cirka 1 kin väg, d. v. s. förslå till årligt underhåll av
cirka 5 km väg, men redan med den nuvarande vägtätheten kommer många
något större skogsfastigheter att överskrida denna kvantitet enbart för underhållet
av det egna vägnätet och alltså bli tvungna att begära tillstånd
trots att det rör sig om en typisk husbehovsförbrukning. Ännu besvärligare
blir det emellertid vid nybyggnad av skogsväg. Dels är grusförbrukningen
då avsevärd, dels skall till täkter även räknas sidotagen från vilka
bankfyllnader och bärlager ofta hämtas. Gränsen 100 in3 blir i sådana fall
uppenbarligen verklighetsfrämmande, om man ej avser att föra in hela
skogsvägföretaget under en reglering av den art man förutsatt för de stora
allmänna vägarna. Eftersom skogsvägarna i regel löper igenom terräng som
ej kan anses särskilt känslig ur landskapsbildens synpunkt, måste en så
långt gående reglering anses vara helt onödig. Antingen får man då slopa
all maximering av husbehovsuttagen eller också måste några kompletterande
regler utformas för att lösa nu antydda problem.

Liknande synpunkter anförs av domänstyrelsen, som anser att all husbehovstäkt
bör undantas från tillståndstvång. För att tillgodose naturvårdens
krav beträffande större husbehovstäkter är det enligt styrelsens
mening tillräckligt att beträffande dylika täkter införa skyldighet att före
täktens påbörjande göra anmälan därom till länsstyrelsen. Med hänsyn till
domänverkets ställning inom naturvården anser domänstyrelsen detta enklare
förfarande under alla omständigheter tillräckligt i fråga om domänverkets
täktverksamhet för husbehov. Sveriges skogsägareföreningars riksförbund
finner på enahanda grunder den föreslagna begränsningen olämplig
och anser att tillståndsskyldighet i princip bör åvila enbart större täkter
av rent kommersiell karaktär. Sveriges lantbruksförbund anför följande.

Begränsningen till husbehovsförbrukning är otillfredsställande. Mellan
husbehovsförbrukning och kommersiell förbrukning ligger ett antal samfällighets-
och dylika behov, som torde falla utanför husbehovsförbrukningen.
Även täktverksamhet för skogsvägar torde falla utanför begreppet
husbehovsförbrukning i vedertagen mening. Det synes därför riktigare att
beskriva begränsningen så att den skall avse »annat ändamål än kommersiell
täkt». Under alla förhållanden är den av utredningen föreslagna kvantiteten
otillräcklig bl. a. då en fastighets grusbehov används för vägsamfällighet
vari fastigheten ingår. En eventuell begränsning bör icke hänföras
till täkten utan till hehovet per fastighet som använder täkten utan
kommersiellt syfte.

Även Svenska landskommunernas förbund befarar att undantagets begränsning
till fastighets husbehovsförbrukning i vissa fall kan vara för
snäv. Förbundet åsyftar härvid närmast grustäkt för byggande och underhåll
av samfällighetsvägar för jordbruket och skogsbruket, vilken ej torde
kunna hänföras till e n fastighets husbehovsförbrukning. Länsstyrelsen i
Norrbottens län framhåller att den skada eu husbehovstäkt förorsakar landskapsbilden
ofta beror mer på täktens belägenhet än dess storlek varför
någon gränsdragning avseende det årliga uttaget från sådana täkter bör

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

undvikas och i vart fall icke sättas så lågt som till 100 m3 per år. En höjning
av maximikvantiteten för husbehovstäkt föreslås även av vägförvaltningen
i Norrbottens län, som anför.

Enligt vägförvaltningens mening har utredningen underskattat skadan
av s. k. husbehovstäkt. Numera torde vägintresset kunna skydda sig mot
täkt i grusiga vägslänter, men forna tiders grustäkt i vägslänter har ofta
efterlämnat fula sår. Utredningens begränsning av husbehovstäkt till 100
m3 synes bidraga till en utveckling där ett flertal små sår i naturen kan
förväntas uppkomma. Många enskilda vägar kräver t. ex. ett årligt grusbehov
av 25—30 m3 per år utöver eventuellt behov av gårds- och gjutgrus.
En höjning av gränsen mellan kommersiell täkt och husbehovstäkt till
minst 1 000 m3 kommer att göra mindre skada än den föreslagna gränsen.

Utredningens förslag angående grustäktsplan mottas allmänt med tillfredsställelse
av remissinstanserna. Så framhåller t. ex. länsstyrelsen i Kopparbergs
län att länsstyrelsen genom föreskriften att tillstånd till täkt må
göras beroende av att sökanden företer detaljplan för täkten synes erhålla
väsentligt bättre möjligheter än för närvarande att utöva kontroll över
täktverksamheten. Problemställningen då en grusfyndighet berör flera fastigheter
belyses av överlantmätaren i Södermanlands län på följande sätt.

Motiven synes icke ge klarhet i frågan om objektet för plan och tillstånd
skall vara inskränkt till viss fastighet eller ges en på grund av topografi
och andra förhållanden materiellt lämplig omfattning, varvid hänsynen
till bestående fastighetsgränser får underordnad betydelse och naturvårdssynpunkterna
tillika med ekonomiskt-tekniska synpunkter ges klar dominans.
På grund av erfarenheterna från arbetet med täktverksamhetens reglering
inom länet må framhållas som utomordentligt angeläget att dylik
plan, då skäl därtill är, i ett sammanhang upprättas över så stort område
som bedömes rationellt ur täktsynpunkt och erforderligt ur naturvårdssynpunkt.
Uppkomsten av sådana krater- och ravinlandskap, varpå avskräckande
exempel föreligger här, bör i all möjlig utsträckning motverkas.
Förutom att de ter sig vederstyggliga ur naturvårdssynpunkt innebär
de ett nationalekonomiskt slöseri därigenom att outnyttjade ryggar kvarstår
i anslutning till gränser mellan skilda täkter och att återstående material
ofta blir fördärvat genom olämplig drift av täkter.

Svenska teknologföreningen, som likaledes betonar att täktplanen bör
avse fyndigheten som sådan oberoende av fastighetsgränser, framhåller som
en fördel att man härigenom också kan undslippa att på judiciell väg tillskapa
grussamfälligheter. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser däremot
att ifrågavarande med ägosplittringen sammanhängande problem gör att
man troligen inte kan undvara regler om tvångsmässigt deltagande i en
exploatering. Att någon form av tvångsförfarande för bildande av grussamfälligheter
behövs anser även bl. a. länsstyrelserna i Stockholms och
Kronobergs län.

Regleringens innebörd och verkningar beträffande den täktverksamhet,
som erfordras i samband med byggande av allmänna vägar, har tilldragit

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

sig stort intresse bland härav berörda remissinstanser. Väg- och vattenhgggnadsstgrelsen,
som befarar att ett allmänt tillståndstvång kommer att
leda till en väsentlig fördyring av vägbyggandet, anför till en början.

En av anledningarna till fördyringen är, att del är mycket svårt att i förväg
med säkerhet bedöma i vilken utsträckning ett material i en täkt är
användbart för det avsedda ändamålet. Härigenom uppstår ibland behov
av nya täkter under arbetets gång. Ett absolut tillståndstvång måste därvid
komma att medföra tidsutdräkt och ökade kostnader. En annan anledning
till fördyring kan vara, att behov av sidotag kan uppkomma under
arbetets gång. Härvid kommer givetvis också avsevärda olägenheter att
uppstå, om ett allmänt tillståndstvång genomförs. Detta torde bli fallet
vare sig arbetena bedrives i egen regi eller på entreprenad.

Styrelsen vill ifrågasätta om tillståndstvånget normalt skall behöva omfatta
sidotag vid byggande och underhåll av allmänna och statsbidragsberättigade
enskilda vägar. I allmänhet torde dessa sidotag kunna upptas utan
att några väsentliga naturvårdsintressen skadas, vartill kommer att vid vägarbeten
för väg- och vattenbyggnadsverkets räkning eller under dess tillsyn
god säkerhet förefinns för att sidotagen uppsnyggas i erforderlig utsträckning
efter arbetenas avslutande. Med hänsyn härtill borde tillståndstvånget
enligt styrelsens förmenande ej avse sidotag till vägbyggnader eller i
varje fall inskränkas till sådana områden, som bedöms vara särskilt värdefulla
ur naturvårdssynpunkt.

I detta sammanhang måste även frågan om detaljplaner för täkter uppmärksammas.
Krav härpå kan bli till men för vägbyggnadsverksamheten i
de fall ändringar under arbetets gång visar sig nödvändiga. Avvikelser i fråga
om materialets sammansättning eller förekomst av berg i täkten kan
medföra, att uttaget ej kan ske på beräknat sätt. Härigenom skulle en fastställd
plan kunna hindra att uttaget i en täkt fortsätts. I varje fall torde
sidotag av vid vägbyggnader vanligt slag — sålunda ej grus eller sand —
inte behöva underkastas annan kontroll av planeringen än den som regelmässigt
sker i samband med vägarbetenas detaljplanering. Om inte handläggningen
av kontrollen över täktverksamheten skall bli för omständlig,
anser styrelsen att den måste begränsas i den mån så är möjligt med hänsyn
till det ändamål, den är avsedd att fylla.

Liknande synpunkter framförs av vägförvaltningen i Västernorrlands län.
Vägdirektören i Göteborgs och Bohus län anser att det beträffande sidotag
vid vägbyggen bör vara tillräckligt att samråd sker med länsarkitekten
eller den han förordnar om sidotagets bearbetning, varjämte eventuellt en
plan för återställningsarbetenas utförande i efterhand kan underställas
länsstyrelsen för godkännande. Länsstyrelsen i Värmlands län tillstyrker införandet
av generell tillståndsplikt men förutsätter att avfattningen av bestämmelserna
ej skall anses utgöra hinder för att t. ex. vägförvaltningen
får generella tillstånd på särskilda villkor.

Med hänsyn till den fundamentala betydelse anbudsförfarande! har för
ekonomiskt byggande understryker Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund
nödvändigheten av att beakta de praktiska problem vid anbudsberäkning
för byggnadsföretag, som uppstår genom täktregleringen. Denna

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1964

fråga berörs även av Svenska byggnadsentreprenörföreningen, Svenska
byggnadsindustriförbundet och Svenska väg- och vattenbyggarnas arbetsgivareförbund
vilka anför.

Vid anbudsinfordran för vägbyggnadsentreprenader är tiden för anbudsberäkning
merendels knapp — detta gäller speciellt vid s. k. beredskapsarbeten.
Anbudsgivaren måste ofta räkna med olika alternativ för anskaffning
av grus och andra massor till arbetet för att vid anbudsutformningen välja
det ur pris- och kvalitetssynpunkt förmånligaste alternativet, vilket kan
vara beroende av många olika faktorer, såsom belägenhet, transportmöjligheter,
fyndighetens storlek, materialets kvalitet in. in. Genom noggranna
undersökningar av dessa förhållanden kan anbudsgivaren nå det mest ekonomiska
utförandet av objektet och därmed pressa anbudsnivån. Med den
föreslagna författningsformuleringen skulle anbudsgivaren antingen behöva
på ett mycket tidigt stadium besluta sig för vissa bestämda materialtäkter
för alt, om de sökta tillstånden vägras, kunna söka nya tillstånd
innan anbudstiden utgår eller också skulle han bli nödsakad inge ansökan
om tillstånd för ett flertal täkter, varav han slutligen utväljer endast eu eller
ett par. Båda förfaringssätten torde medföra sådan tidsspillan, att det
blir praktiskt taget omöjligt att kunna åstadkomma ett anbud grundat på
säkra materialfyndigheter. Det skulle då återstå att inge anbud med flera
alternativ i fråga om materialfyndigheterna varvid det slutliga valet mellan
alternativen blir beroende av senare erhållet tillstånd att öppna täkten.
Detta skulle innebära att i vissa fall den lägsta anbudssumman ej skulle
kunna bestämmas i samband med anbudens öppnande utan först någon tid
därefter, när ansökningarna om tillstånd prövats.

En lösning på ifrågavarande problem vore, att myndighet redan i programhandlingarna
för entreprenaden angav möjliga materialtäkter inom
visst område. Då emellertid ett sådant förfaringssätt skulle kunna medföra
oväntade markvärdestegringar, torde förfaringssättet behöva på något sätt
kombineras med myndigheternas möjligheter att t. ex. genom vägrätt taga
i anspråk erforderliga områden.

På dessa grunder ifrågasätter organisationerna om inte vid materialtäkter
för vägbyggnad borde gälla en särskild regel av följande innebörd.

Anmälan skall göras till länsstyrelsen senast en månad innan täkten öppnas.
Den som exploaterar täkten bör åvila att återställa densamma i enlighet
med länsstyrelsens anvisningar. Länsstyrelsen bör äga rätt att sä
snart en anmälan inkommer kräva säkerhet av den sökande för återställningsåtgärderna.
Det förutsättes därvid att länsstyrelsen fortfarande har
samma möjligheter som tidigare att belägga vissa speciellt värdefulla områden
med generellt förbud mot materialtäkt.

Yägförvaltningen i Västmanlands län anser det önskvärt att eu inventering
av grustillgångarna utförs och att därefter den ordningen tillämpas att
man i anbudsprogram anger från vilka grusåspartier material till vägbygge
icke får hämtas med samtidig erinran om att föreskrifterna i 23 § i lagförslaget
skall lända till efterrättelse beträffande de tillåtna fyndigheterna.
Liknande uppfattning hyser vägför vattning en i Hallands län. som anför
följande i fråga om det praktiska tillvägagångssättet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 dr 1964

I entreprenadhandlingarna bör anges vilka täkter som får utnyttjas. I
praktiken sker detta lämpligen på så sätt att en noggrann undersökning av
förekommande fyndigheter utförs inom vägbyggets rayon av vägförvaltningen
i samarbete med naturvårdsmyndigheterna. Vilka fyndigheter som
kan utnyttjas utan förfång för naturskyddet eller fornminnesvården etc.
och under vilka villkor de får utnyttjas bestäms sedan av länsstyrelsen
efter samråd med naturskyddsrådet, länsarkitekten och landsantikvarien
m. fl. Vägförvaltningen träffar därefter avtal med täkternas ägare om pris
etc. samt undersöker i detalj materialets tekniska beskaffenhet m. m. och
alla dessa uppgifter intas i programhandlingarna. Detta skyddar naturen
för olämplig fältverksamhet, förbilligar entreprenaden, underlättar anbudsgivningen
och bidrar till förhindrande av osund spekulation och upphaussning
av priserna, vilket däremot skulle bli fallet om tio å femton anbudsgivare
var för sig gav sig ut och sökte träffa överenskommelse med grustagsägarna.

I fråga om föreskrifter i samband med täkttillstånd uttalar länsstyrelsen
i Södermanlands län att det skulle innebära en icke obetydlig arbetsbesparing
om centralt kunde utarbetas allmänna föreskrifter att förenas med
täkttillstånd. Vidare anföres.

Dessa borde kunna innehålla de konstitutiva momenten för en reglering
av grustäkt, såsom slänternas lutning, bottendjup, skyddsridåer, väganslutning,
ordningsregler m. in. Dessa allmänna föreskrifter skulle då av länsstyrelsen
kunna åberopas såsom villkor för tillstånd antingen enbart eller
i förening med de ytterligare föreskrifter, som länsstyrelsen kunde finna
skäl meddela i det speciella fallet. Uppenbarligen skulle också vinnas en större
enhetlighet i landet beträffande villkoren för täkternas bedrivande, vilket
ur allmän synpunkt måste anses önskvärt.

Även länsstyrelsen i Västernorrlands län understryker behovet av normalbestämmelser
för grustäktsplaner och återställningsföreskrifter och åberopar
därvid att hänsynen till näringslivets intressen kräver en så skyndsam
behandling som möjligt av tillståndsfrågorna.

Beträffande omfattningen av återställningsarbeten i samband med stentäkter
yttrar Sveriges stenindustriförbund.

Omfattningen av dylika arbeten bör bestämmas med hänsyn bland annat
till stenbrottets läge och beskaffenhet. Ett stort antal av de stenfyndigheter,
som nu bearbetas av förbundets medlemmar, är avsides belägna, och det
måste för sådana fall anses opåkallat att stipulera kostnadskrävande återställningsarbeten
i händelse brytningen nedlägges. Erfarenheten visar också.
särskilt när det gäller stenbrott, att naturen har stor förmåga alt läka de
sår, som uppkommit i landskapsbilden.

Vikten av att täkttillstånd förknippas med fixerade tidsplaner för möjliggörande
av snabb läkning av uppkommande sår i terrängen betonas av vaglar
vattningen i Älvsborgs län. Grus- och makadamföreningen yttrar att
tidsbegränsning av ett tillstånd inte får förstås så, att en exploatör, som
på grund av avsättningssvårigheter eller av annat skäl tvingats att för en
kortare eller längre tid inskränka eller lägga ned driften, skulle vara avsku -

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

ren från möjlighet att i framtiden fortsätta täkten, därest förutsättningarna
ändras. I sådant fall bör vederbörande exploatör ha möjlighet att inkomma
med ansökan om fortsatt täkt för behandling i vanlig ordning. Sveriges stenindustriförbund
framhåller, att tidsbegränsning skulle komma att medföra
ytterst besvärande olägenheter för stenindustrin, och yttrar vidare.

Företagen inom denna industri har funnit det angeläget att för tillgodoseende
av sina kunder skaffa sig stenfyndigheter av olika slag. I vad mån den
ena eller andra stensorten skall brytas är därför i hög grad beroende på de
in- eller utländska kundernas önskemål i fråga om färg, ådring och kornighet
hos stenen. Som exempel kan anföras, att tidigare den gröna marmorn
övervägande köptes för invändiga beklädnader samt golv och trappor i byggnader,
medan arkitekterna för dagen föredrager de ljusa marmorsorterna.
Det kan därför taga avsevärd tid innan en stenfyndighet till fullo utnyttjats.

Den föreslagna möjligheten alt kräva säkerhet för återställningsarbeten
berörs i några remissyttranden. Länsstyrelsen i Stockholms län säger sig
ofta ha funnit en dylik befogenhet nödvändig. Såsom alternativ till eller i
kombination med konventionell säkerhet kan länsstyrelsen tänka sig en speciell
avgift, vilken fonderas under överinseende av länsstyrelsen och/eller
kommun samt utnyttjas för erforderliga återställningsarbeten. Överlantmätaren
i Södermanlands län papekar att ställd säkerhet bör kunna avse kostnader
jämväl för successiva återställningsarbeten. Genom sådana uppnås
icke blott att åtgärderna kan rationellt samordnas med täktens bedrivande,
att maskiner och fordon utnyttjas till billigaste kostnad och att för återställningsarbeten
lämpade massor utan dubbeltransporter placeras enligt planen,
utan även att man undgår den fördyring och det försämrade resultat som
nödvändigtvis erhålls om återställningsarbetena utförs i efterhand. Sveriges
Industriförbund anser att säkerhet bör krävas endast där tveksamhet kan
råda om ägarens ekonomiska resurser eller vilja att återställa området. Drätselkammaren
i Borås föreslår att undantag i förevarande hänseende görs
för stat och kommun.

Frågan om hänsynstagande till grundvattensituationen vid meddelande
av täkttillstånd berörs av vattenvårdskommittén, som erinrar om att kommittén
i sitt i december 1960 avlämnade betänkande om skydd för vattenförsörjningen
(SOU 1960: 38) föreslagit att länsstyrelserna skall få befogenhet
att fastställa skyddsområden för vattentäkter och grundvattentillgångar
som kan behöva tas i anspråk för vattenförsörjningen. Genom att enligt utredningens
förslag även kontrollen över täktverksamheten från naturvårdssynpunkt
förläggs till länsstyrelserna vinns enligt kommitténs mening en
lämplig organisatorisk samordning av samhällets övervakning av täktverksamheten.
Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund betonar vikten även
samordning med vattenlagens regler om skydd mot förorening av yt- och
grundvatten. Sveriges industriförbund förutsätter att vattenlagens regler beaktas
vid tillståndsprövning enligt naturvårdslagen, så att markägares täkt -

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 196i

verksamhet cj onödigtvis inskränks av hänsyn både till grundvatten och till
naturvården. De naturområden, vilkas bibehållande erfordrar förbud mot
täkt, bör därför enligt förbundets mening i första hand sökas på områden
där täkt redan av hänsyn till grundvattenförhållandena icke kan tillåtas.

Förslaget att från tillståndstvång undanta bl. a. företag inom område, som
ingår i stadsplan eller byggnadsplan, avstyrks helt av hovrätten för Västra
Sverige, länsstyrelsen i Kopparbergs län och överlantmätaren i Norrbottens
län. Hovrätten anför följande.

Den omständigheten, att en täkt är belägen inom planlagt område, medför
knappast att frågan om skydd för landskapsbilden skulle få annan karaktär
än eljest, helst som en sådan täkt ofta är synlig långt ut på den omgivande
landsbygden. Med hänsyn härtill framstår det som föga tillfredsställande, att
fältverksamhet inom område för stadsplan och byggnadsplan enligt förslaget
skulle regleras på ett helt avvikande sätt. I detta hänseende kan framhållas,
att — såsom även departementschefen utvecklade vid tillkomsten av
naturskyddslagens motsvarande bestämmelse (prop. 1952: 188 s. 67 f) ^— de
i byggnadslagen förekommande reglerna om schaktning knappast är så formulerade,
att de skulle erbjuda garantier för att sådana företrädesvis estetiska
hänsyn som här kommer i fråga skulle tillvaratas på lämpligt sätt.
Även rättsverkningarna av ett schaktningsförbud enligt byggnadslagen skiljer
sig från de rättsverkningar, som enligt förslaget till naturvårdslag skulle
följa av ett vägrat tillstånd till täktverksamhet; sålunda saknar byggnadslagen
-— frånsett några bestämmelser om speciella situationer —- motsvarigheter
till lagförslagets ersättningsregler i 33 §. Man kan vidare anta att länsstyrelserna
— vilka enligt utredningens förslag skulle få betydligt vidgade
arbetsuppgifter på naturvårdens område och i detta syfte förses med särskild
expertis — kommer att äga större kompetens och intresse för landskapsvårdande
åtgärder än lokala planläggningsmyndigheter. Även om länsstvrelsen
också beträffande område inom stads- och byggnadsplan äger
viss rätt att ta initiativ till schaktningsförbud (se byggnadslagen 40 § andra
stycket och 110 § fjärde stycket) samt vid sin fastställelseprövning av anlagen
stadsplan och byggnadsplan har möjlighet att kontrollera att planbestämmelserna
tar erforderlig hänsyn till skyddet för landskapsbilden, måste
det dock antas vara till fördel både för naturvården och ur organisatorisk
synvinkel, om dylika ärenden kunde handläggas av länsstyrelserna i samma
ordning som ärenden angående täkter på landsbygden.

I vad avser undantaget för område inom byggnadsplan avstyrks förslaget
■därjämte av överlantmätarna i Gävleborgs och Jämtlands län samt av Svenska
teknologföreningen. Den senare anför.

Följden av utredningens förslag i fråga om undantag för företag inom
område som ingår i stadsplan eller byggnadsplan blir att kommunen eller
någon vägförening skall betala eventuella skade- och intrångsersättningar.
Om det är ett riks- eller regionalt intresse som föranleder utbetalning av
ersättningar är det enligt föreningens mening mera skäligt att staten betalar
desamma, annars lär de i praktiken många gånger icke kunna betalas
och skadan blir ett faktum. Detta torde vara ett skäl för att naturvårdslagens
ersättningsregler bör gälla åtminstone inom byggnadsplaneområden,
där huvudmannaskapet för plangenomförandet är svagare än i stadsplan.

3+ liihang till riksdagens jtrotoknll I satnl. .Yr US

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

Särskilt betydelsefullt blir detta om frågan ställes i relation till den avsevärt
utvidgade byggnadsplanläggningen för fritidsbebyggelse, som är att för■sänta.

Enligt överlantmätaren i Jämtlands län synes visserligen gällande bestämmelser
i 54 § 1 mom. byggnadslagen utgöra tillräckliga garantier mot
en från naturvårdssynpunkt olämplig täktverksamhet inom de delar av planområdet
som avses för bebyggande. För kontroll av schaktning enligt byggnadslagstiftningen
beträffande övriga delar av planområdet, exempelvis för
parker och öppna platser avsedda områden, krävs däremot särskilt förbud
jämlikt 110 § sista stycket byggnadslagen, varför överlantmätaren finner
generell tillståndsplikt jämlikt 23 § i förslaget vara att föredra. Länsstyrelsen
i Östergötlands län anser att täkt inom område med stadsplan eller byggnadsplan
bör undantas från naturvårdslagens bestämmelser endast i samband
med att 54 § byggnadsstadgan ändras så, att byggnadslov alltid erfordras
för i lagrummet angiven schaktning m. m. 1 länet har enligt länsstyrelsen
förekommit fall, där risk förelegat för allvarligt störande grustäkt
inom byggnadsplanelagt område, vilken emellertid gjorts till föremål
för reglering genom byggnadslovsprövning i vad avser tomtmark, medan
naturskyddslagen tillämpats beträffande områden avsedda för allmän plats.

Byggnadsnämnden i Göteborg anser å andra sidan att, såvitt gäller stad,
byggnadsnämndens kompetensområde av praktiska skäl och för vinnande
av enhetlighet i tillämpningen i ifrågavarande hänseende bör utsträckas till
att omfatta all mark inom stadens gränser.

Departementschefen. Täktregleringen bör enligt min mening inriktas på
sådana täkter som med hänsyn till sin allmänna förekomst och det sätt,
varpå de vanligen utförs, medför särskilda vådor för landskapsbilden. Ur
dessa synpunkter bör tillståndstvång införas beträffande täkt av sten, grus,
sand och lera. Däremot torde knappast finnas tillräckliga skäl att generellt
fordra tillstånd i fråga om annan jord eller torv. Täkt av matjord och torv
torde mera sällan ske till större djup eller eljest på sådant sätt att en värdefull
landskapsbild tillfogas bestående skada. För dylika fall torde erforderligt
skydd kunna åvägabringas med stöd av bestämmelserna i 19 och
20 §§ av departementsförslaget.

Gränsdragningen mellan tillståndspliktiga och icke tillståndspliktiga material
torde i praktiken ej erbjuda större svårigheter. Med sten förstås givetvis
även fast berg och block. Beträffande begreppen grus, sand och lera
iår gängse tekniska definitioner användas. Täkt från massor som upplagts
och planerats för att läka sår i naturen eller eljest i landskapsarkitektoniskt
syfte synes ur tillståndssynpunkt böra likställas med täkt av motsvarande
material i ursprungligt läge. I övrigt har jag ingen erinran mot utredningens
definition av täktbegreppet. Täkt från sjö- eller havsbotten torde sällan kun -

Knngl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

na inverka menligt på landskapsbilden och bör därför undantas i lagtexten.
För fall, där dylik täkt befaras skada en värdefull landskapsbild, torde, i
den mån företagets tillåtlighet ej skall prövas enligt vattenlagen, de möjligheter
till ingripande som föreslås i 19 och 20 §§ vara tillräckliga.

Såsom utredningen föreslagit bör tillståndstvånget ej omfatta täkt lör
tillgodoseende av markinnehavarens husbehov. Härmed åsyftar jag den
förbrukning som krävs för skötseln av en jordbruks- eller skogsfastighet
men däremot inte exempelvis ett cementgjuteris grusuttag från egen fastighet.
Vid grustäkt för byggande eller underhåll av en samfälld väg torde uttag
av sådan grusmängd, som svarar mot fastighetens delaktighet i vägen, få
anses tillgodose fastighetens husbehov. Är uttaget större, så att likvid utgår
från de övriga fastigheterna, föreligger däremot tillståndstvång. Jag finner
det mindre lämpligt att fastställa en kvantitetsgräns, ovanför vilken husbehovstäkt
skall vara underkastad det allmänna tillståndstvånget. Där husbehovstäkt
tenderar att äga rum i sådan omfattning eller på sådant sätt att en
känslig landskapsbild påverkas ofördelaktigt, har länsstyrelsen möjlighet
att tillämpa bestämmelserna i 19 och 20 §§.

Till vad i betänkandet anförts om översiktlig täktplanering samt framläggande
av s. k. täktplan kan jag i huvudsak ansluta mig. Sökanden bör
sålunda kunna avkrävas täktplan av sådan omfattning att den tillåter en
samlad bedömning ur naturvårdssynpunkt av den tekniskt och ekonomiskt
rationellaste exploateringen av den ifrågavarande fyndigheten, och detta
oavsett om täkt i sådan omfattning skulle komma att beröra även andra
fastigheter än sökandens. Möjligheten att beträffande fyndighet, som berör
flera fastigheter, påfordra en gemensam täktplan torde komma att
främja ett med hänsyn till landskapsvården önskvärt samgående mellan
ägarna. Om sökanden trots anmodan ej företer täktplan, bör ansökningen
kunna avvisas utan sakprövning och utan rätt till ersättning.

Täktregleringen bör självfallet utformas på ett sådant sätt att vägväsendets
kostnader ej onödigt stegras. Genom att enligt lagförslaget inga andra
material än sten, grus, sand och lera blir underkastade generellt tillståndstväng
kommer de s. k. sidotagen i samband med vägbyggen i allmänhet
att falla utanför regleringen. Avsikten med dessa täkter är merendels endast
att på nära häll få fram mindre mängder av enklare fyllnadsmaterial.
Skulle en sådan täkt visa sig innehålla även grus eller sand, bör detta inte
medföra att tillståndstvång anses föreligga. För ett liberalt bedömande av
sådana fall talar även den omständigheten att vägmyndigheterna numera
allmänt nedlägger stor omsorg på att dölja spåren efter sidotagen. Vad jag
nu sagt torde i väsentlig mån undanröja grunden för de farhågor som uttryckts
från vägväsendets och vägbyggnadsbranschens sida. De svårigheter,
som täktregleringen likväl i vissa fall kan vålla vägbyggandet, torde
inte vara större än att de skall kunna bemästras i praktiken. Det må fram -

Kungl. Maj. ts proposition nr H8 år W6£

hållas att — även om individuella täkttillstånd givetvis bör vara det normala
— länsstyrelsen är oförhindrad att meddela generellt tillstånd till grustäkt
inom ett större område utan att dessförinnan förebragts detaljerad
utredning angående de fyndigheter som kan komma att öppnas inom området.

Såvitt angår de föreskrifter, som bör kunna meddelas i samband med
tillstånd till viss täkt, kan jag i allt väsentligt ansluta mig till utredningen.
Lämpligheten av att begränsa giltigheten av tillstånd till viss tid torde i
hög grad bli beroende av omständigheterna i varje särskilt fall. Ofta torde
föreskrifter om vidtagande av återställningsarbeten efterhand som olika
etapper i ett täktföretag avslutas vara att föredra.

Frågan, huruvida täkttillstånd och därtill knutna föreskrifter skall gälla
enbart i förhållande till sökanden eller jämväl i förhållande till framtida
innehavare av täkten, torde få bero på utformningen av länsstyrelsens beslut.
För det fall, att föreskriven återställningsåtgärd skall utföras av annan
än markens innehavare, stadgas i tredje stycket skyldighet för innehavaren
att tåla att åtgärden vidtas.

Med hänsyn till grusförsörjningens betydelse inom olika verksamhetsområden
är det angeläget att ansökningar om täkttillstånd behandlas med
tillbörlig skyndsamhet. Som påpekats under remissbehandlingen kan detta
mål främjas om länsstyrelserna och exploatörerna får tillgång till normgivande
förslag till täktplaner och föreskrifter lämpade för olika typfall.
Det är avsett att sådana normer skall tillhandahållas av statens naturvårdsnämnd.
I förevarande sammanhang vill jag betona vikten av att länsstyrelsen
ej kräver mera utförlig täktplan eller till tillstånd knyter mera betungande
föreskrifter än som befinns oundgängligen erforderligt ur landskapsvårdssynpunkt.

Frågan om behovet av säkerhet för fullgörande av återställningsåtgärder
får av länsstyrelsen bedömas från fall till fall. Anledning att kräva säkerhet
föreligger uppenbarligen inte när staten eller kommun är sökande.

Naturskyddslagens täktbestämmelser är tillämpliga även inom områden
med stadsplan eller byggnadsplan. Enligt min mening föreligger ej tillräckliga
skäl att med frångående av denna ordning undanta täkter inom
sådana planområden från den nu föreslagna täktregleringen. Däremot delar
jag utredningens ståndpunkt att tillståndstvånget inte får inkräkta på rätt
som meddelas genom inmutning enligt gruvlagen eller genom beslut av
Kungl. Maj :t.

19 och 20 §§.

19 § motsvarar 19 och 22 §§ samt delvis 24 § i utredningsförslaget. 20 §
motsvarar 20 och 21 §§ samt delvis 24 § i utredningens förslag.

Utredningens förslag till bestämmelser om bebyggelsekontroll i
19 § är avsett att ersätta 86 och 122 §§ byggnadslagen. Utredningens moti -

Kungl. Maj. ts proposition nr li8 år 1961

vering härför har redovisats i det föregående. Enligt utredningens uppfattning
ligger det väsentliga värdet ur naturvårdssynpunkt av 86 och 122 §§ byggnadslagen
i möjligheten att åstadkomma en lämplig lokalisering av glesbebyggelsen
till skydd för en känslig landskapsbild. Däremot finner utredningen
möjligheten att samtidigt påverka byggnadens yttre utformning vara
av underordnad betydelse. Det synes utredningen också mindre lämpligt att
i en naturvårdslag införa bestämmelser som syftar till en detaljkontroll av
bebyggelsen. Enligt utredningens mening bör bebyggelseregleringen till
skydd för landskapsbilden därför endast omfatta kontroll av byggnadens
läge vid uppförande av helt ny byggnad. I den mån det inom känsliga områden
kan finnas behov av närmare reglering av bebyggelsens utformning
rekommenderar utredningen en vidgad tillämpning av utomplansbestämmelser.
Angående den föreslagna avfattningen av stadgandet i 19 § i dess
förslag yttrar utredningen vidare.

Även om utredningen icke syftar till någon väsentlig ändring i sak av
innehållet i 86 och 122 §§ byggnadslagen, bör vid stadgandenas inordning
i naturvårdslagen en överarbetning av lagtexten ske i syfte att klarare framhålla
innebörden av det byggnadsförbud, varom här är fråga. Sålunda bör,
i likhet med vad som föreslagits för strandskyddet, framgå av stadgandet
att vad som åsyftas är att erhålla en kontroll av lokaliseringen av bebyggelsen
inom området. Vidare anser utredningen att villkoren för institutets
tillämpning kan uttryckas enklare än vad som skett i gällande bestämmelser.
Det är också önskvärt att åstadkomma en allmän överensstämmelse
mellan villkoren för att bilda naturreservat i vissa fall och att tillgripa här
ifrågavarande byggnadsförbud. Enligt utredningens allmänna syn är det här
fråga om ett fullständigt områdesskydd — reservatet — och ett partiellt —
byggnadsförbudet, där det senare ofta i praktiken får tillgripas som ett provisorium
i avvaktan på den definitiva skyddsformen. På här anförda skäl
föreslår utredningen att objektet för byggnadsförbudet i fråga i lagtexten
beskrivs som område, som på grund av naturens eller kulturmiljöns beskaffenhet
företer eu särskilt värdefull landskapsbild.

Tillämplighetsomrädet för bebyggelsekontrollen i fråga bör enligt utredningens
mening närmare anpassas till vad som föreslagits beträffande
strandskyddet. Utredningen förordar sålunda att från kontrollen undantas
inte blott områden med stadsplan eller byggnadsplan utan även område,
som ingår i naturreservat, naturminne eller fastställd generalplan, samt vidare
sådan för försvaret, jordbruket, fisket, skogsskötseln eller den allmänna
samfärdseln erforderlig bebyggelse som ej utgörs av bostadsbyggnad.

Utredningens förslag till bestämmelser om arbetsföretag i allmänhet är
utformade efter mönster av stadgandena i 19—21 §§ naturskyddslagen. De
förhoppningar, som vid naturskyddslagens tillkomst ställdes till de nya
reglerna på förevarande område, har enligt vad utredningen erfarit inte blivit
helt infriade, i varje fall inte beträffande flertalet mindre arbetsföretag
såsom enskilda vägar, upplag och mindre luftledningar. Detta sammanhäng -

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

er enligt utredningen främst med att det överlämnats åt företagaren att
avgöra om samråd skall ske och med att länsstyrelsens möjligheter att genom
vitesföreläggande framtvinga skadeförebyggande åtgärder är kraftigt
beskurna genom inskränkningen att dessa ej får vara oskäligt betungande
tör löretagaren. Bland företag, som kräver särskild uppmärksamhet, nämner
utredningen, förutom nyssnämnda anläggningar, murar, plank, sportoch
rekreationsanläggningar samt s. k. »drive-in»-biografer. Utredningen
— som finner det orealistiskt att införa en generell tillståndsplikt för alla
arbetsföretag av nu ifrågavarande slag — anser att nuvarande bestämmelser
om samråd och möjlighet till vitesföreläggande alltjämt bör bibehållas. Samrådsförfarandet
torde enligt utredningens erfarenheter i första hand få avsedd
effekt beträffande företag som är beroende av myndighets beslut. Mot
bakgrunden av den i förslagets inledande paragraf fastslagna skyldigheten
att vid exploatering av naturen undvika onödig skada förutsätter utredningen
att relativt långtgående föreskrifter skall kunna utfärdas utan att dessa
därför kan betecknas som oskäligt betungande.

I syfte att komma tillrätta med de allvarligaste formerna av arbetsföretag
och för att skydda vissa speciellt känsliga landskapspartier föreslår utredningen
att länsstyrelserna också får möjlighet att förordna om tillståndstvång
inom bestämda områden rörande visst eller vissa slag av arbetsföretag
som skulle kunna varaktigt skada landskapsbilden. Rörande tillämpningen
av denna regel yttrar utredningen.

Den föreslagna regeln bör tillämpas på sådant sätt alt avsevärt men för
enskilda på grund av vägrat tillstånd till företag eller särskilt betungande
föreskrifter rörande företags utförande av beskaffenhet att föranleda ersättningsskyldighet
för det allmänna normalt inte uppkommer. Naturvårdssynpunkterna
torde i allmänhet kunna tillgodoses genom måttliga justeringar
i ett företags lokalisering eller utförande. Genom att det överlämnas åt
länsstyrelserna att avgöra omfattningen av skyddet såväl beträffande arbetsföretagens
art som skyddsområdets utsträckning underlättas en anpassning
till de regionala förhållandena och till den framtida utvecklingen.
Regeln bör även kunna tillämpas för att inom större områden erhålla kontroll
över uppkomsten av visst eller vissa slag av arbetsföretag av sådan
art alt desamma alltid kan väntas medföra väsentligt störande ändring av
landskapsbilden. Härvid har utredningen främst haft i åtanke de på vissa
håll vanligt förekommande bilskrotupplagen.

I fråga om bilskrotupplagen framhåller utredningen att, även om man
för framtiden får räkna med en avsevärt ökad bilskrotning, problemet
torde bli av mindre akut karaktär, därest frågan om bilskrotets ekonomiska
användning — vilken är föremål för undersökning av bilskrotningsutredningen
— kan finna en tillfredsställande lösning. Utredningen betonar
att bilskrotupplagen i regel såsom kombinerade med någon form av
rörelse kan betraktas som arbetsföretag samt tillägger i denna fråga.

Det förekommer ibland även ansamlingar av skrotbilar som icke är
förenade med rörelse. Till denna grupp hör framför allt de i naturen över -

Kungl. Maj.ts proposition nr li8 år 196i

givna bilarna. Dessa former av mindre upplag kan knappast hänföras till
arbetsföretag utan får behandlas enligt reglerna rörande nedskräpning i
naturen. Enligt utredningens mening torde det icke möta några svårigheter
att i det enskilda fallet avgöra om ett upplag av skrotbilar är att
betrakta såsom arbetsföretag eller som nedskräpning.

I vad avser de av utredningen i 24 § föreslagna undantagen från förevarande
bestämmelser yttrar utredningen att vitesföreläggande, i likhet med
vad nu är fallet, inte bör kunna tillgripas i fråga om företag vilkas tillåtlighet
med hänsyn till dess inverkan på naturen skall prövas i särskild
ordning. Vid sådant förhållande anser utredningen att det inte heller finns
anledning att bibehålla samrådsplikten beträffande dylika arbetsföretag.
Då de detaljplanerade tätbebyggelseområdena är föremål för en ingående
detalj kontroll enligt byggnadsstadgans regler med avseende på praktiskt
taget alla anläggningar eller företag av intresse i förevarande sammanhang,
bör enligt utredningens uppfattning bestämmelserna om arbetsföretag inte
äga tillämpning inom stadsplan eller byggnadsplan. Att det enligt förslaget
inom område med fastställd generalplan eller utomplansbestämmelser kan
förekomma kontroll enligt såväl byggnadsstadgan som naturvårdslagen,
exempelvis beträffande upplag, anser utredningen enbart vara till fördel. I
dylika fall bör enligt utredningens mening principen vara den att länsstyrelsen
med stöd av naturvårdslagen prövar företagets tillåtlighet främst
ur lokaliseringssynpunkt och att därefter frågor rörande företagets närmare
utförande prövas av byggnadsnämnden.

De i 19 § av utredningsförslaget angivna villkoren för införande av bebyggelsekontroll
diskuteras av några remissorgan. Överlantmätaren
i Stockholms län anför.

Som villkor föreslås gälla att vederbörande område »företer en särskilt
värdefull landskapsbild». Det torde inte kunna undvikas att ingrepp enligt
denna bestämmelse i ej obetydlig utsträckning måste grundas på subjektiva
värderingar. För undvikande av ojämn tillämpning och onödigt
stora ingrepp i enskild rätt synes det nödvändigt att närmare precisera
förutsättningarna för lagrummets tillämpning.

Uppsala läns naturvårdsförbund finner ordet »landskapsbild» alltför begränsat
och vagt till sin betydelse. Skånska hovrätten anser att den gällande
formuleringen i 86 och 122 §§ byggnadslagen, som på ett klart och konkret
sätt anger vilka skäl som får motivera ett bebyggelseförbud, avgjort är
att föredraga framför den vaga formulering som utredningen föreslagit.
Under framhållande, att samma restriktivitet som vid avsättande av naturreservat
ej bör tillämpas i fråga om byggnadsförbud enligt 19 § utan att
förbudet bör kunna användas beträffande varje landskapsbild som kan
anses värdefull, föreslår länsstyrelsen i Hallands län alt ordet »särskilt»
i den föreslagna författningstexten utgår.

Byggnadsstyrelsen finner det nödvändigt alt i byggnadslagen bibehålla

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1964

en förbudsmöjlighet av samma typ som hittills till skydd för område med
förefintlig från historisk eller konstnärlig synpunkt värdefull bebyggelse.
Denna åsikt hyser även länsstyrelsen i Västernorrlands län, länsarkitekten
i Uppsala län, Svenska arkitekters riksförbund, Svenska naturskyddsföreningen
och naturskyddsrådet i Västernorrlands län.

Ett påfallande stort antal remissorgan anser det ej tillfyllest, att ifrågavarande
kontrollmöjlighet skall avse endast bebyggelsens lokalisering men
ej den yttre utformningen av byggnad, och karakteriserar utredningens
förslag i förevarande hänseende som en betänklig försvagning jämfört med
gällande rätt. Sådana synpunkter anförs av bl. a. kammarkollegiet, skånska
hovrätten, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Gävleborgs, Västmanlands,
Kopparbergs, Värmlands, Jämtlands, Kronobergs och Gotlands län
samt åtskilliga överlantmätare och länsarkitekter. Byggnadsstyrelsen understryker
att en byggnads storlek, form och färg samt fasad- och takmaterial
är utomordentligt betydelsefulla när det gäller dess inpassande i
stads- eller landskapsbilden. Byggnadsstyrelsen uttalar sig i detta sammanhang,
liksom bl. a. kammarkollegiet, länsstyrelsen i Hallands län
samt länsarkitekterna i Örebro och Jämtlands län, för en anknytning av
ifrågavarande byggnadsförbud till byggnadslagstiftningens nybyggnadsbegrepp.

Beträffande den av utredningen rekommenderade utvägen att vid behov
av närmare reglering av bebyggelsens utformning använda en -vidgad tilllämpning
av utomplansbestämmelser anför lantmäteristyrelsen.

Den av utredningen föreslagna ordningen synes icke rimma med grunderna
för byggnadslagens bestämmelser om tillämpning av institutet utomplansbestämmelser
(prop. 1959: 168 s. 94) eller med innehållet i de i 29 g
byggnadsstadgan intagna s. k. normalutomplansbestämmelserna. Det torde
sålunda stå klart att vid tillkomsten av gällande bestämmelser om utomplansbestämmelser
i byggnadslagen avsikten var att institutets tillämpning
skall begränsas till områden där man kan förvänta mera avsevärd byggnadsverksamhet.
Denna inriktning av institutet torde av flera skäl böra
bibehållas. Med hänsyn härtill torde institutet ofta icke vara lämpat för reglering
av bebyggelse inom område som bör skyddas på grund av de förhållanden
som avses i 86 och 122 §§ byggnadslagen. Icke heller torde enbart
bestämmelserna i 38 § byggnadsstadgan böra anses utgöra tillräcklig grund
för myndighets vägran att godtaga viss utformning av bebyggelse i den utsträckning,
som landskapsvården i förevarande sammanhang kräver.

Liknande synpunkter anförs av bl. a. byggnadsstyrelsen och länsstyrelsen
i Gotlands län. Länsstyrelsen i Jämtlands län finner det mindre ändamålsenligt
med utomplansbestämmelser av bl. a. den anledningen, att inom
områden med utomplansbestämmelser enligt 5 kap. byggnadsstadgan gäller
en mängd detalj föreskrifter som synes helt omotiverade ur naturvårdssynpunkt.
Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller, att länsstyrelsen, som ej
är byggnadslovsgivande myndighet, inte skulle få det inflytande på detta
viktiga område som ur naturvårdssynpunkt är önskvärt, och understryker

Kungl. Maj.ts proposition nr lb8 år 196b

särskilt, att rätten att medge dispens från förbud jämlikt 122 § byggnadslagen
enligt gällande lagstiftning ej kan delegeras på byggnadsnämnd.

Å andra sidan anför länsarkitekten i Uppsala län och Sveriges arkitekters
riksförbund att utomplansbestämmelsernas betydelse i naturvärdande syfte
bör understrykas. Överlantmätaren i Gotlands län finner det angeläget att
sådana bestämmelser snarast införs i första hand inom de områden som berörs
av gällande förordnanden enligt 122 § byggnadslagen.

Med hänsyn särskilt till den skada på naturen, som kan uppstå av grävnings-
och andra förberedelsearbeten för bebyggelse m. m., finner länsstyrelsen
i Östergötlands län lämpligt att bebyggelseförbudet görs tillämpligt på
samma slag av åtgärder som föreslås beträffande strandskyddsområden.
Detta förordas även av länsarkitekterna i Uppsala och Gävleborgs län,
Svenska arkitekters riksförbund och Svenska naturskyddsföreningen.

Utredningens förslag att från tillämpningsområdet för ifrågavarande
stadgande undanta byggnad för försvaret, jordbruket, lisket, skogsskötseln
eller den allmänna samfärdseln anses av flera remissinstanser innebära
en allvarlig försvagning i jämförelse med de nuvarande bestämmelserna i
byggnadslagen. Länsstyrelsen i Värmlands län finner det icke försvarligt
att byggnader för angivna ändamål skall kunna ges snart sagt vilket utseende
som helst även i känsliga miljöer. I samma riktning uttalar sig bl. a.
de hörda hovrätterna, byggnadsstyrelsen, länsstyrelserna i Gotlands, Kalmar
och Hallands län samt Svenska naturskyddsföreningen. Med tanke på
serviceanläggningar för motortrafiken, kiosker och dylikt, vilka enligt vad
erfarenheten visar ofta vållar bekymmer med hänsyn till en ömtålig kulturoch
naturmiljö, föreslår länsstyrelsen och länsarkitekten i Gävleborgs län,
att bebyggelse för den allmänna samfärdseln icke skall omfattas av undantagsbestämmelsen.
Även länsarkitekten i Uppsala län och Svenska arkitekters
riksförbund ifrågasätter om inte tillståndsplikt bör gälla åtminstone
för dylika anläggningar. Bostadsbyggnad som erfordras för jordbruket
m. m. bör, anser Sveriges lantbruksförbund, undantas från byggnadsförbudet.
Samernas riksförbund yrkar undantag för bebyggelse som erfordras
för renskötseln eller eljest för samernas behov.

Vad härefter angår utredningens förslag till regler om kontroll av a rbets
företag i allmänhet anser länsstyrelsen i Hallands län det ej
tillfyllest att föreskriva samrådsskyldighet endast beträffande företag som
kan komma att väsentligt ändra landskapsbilden — en verkan som företagaren
mera sällan anser vara för handen. Länsstyrelsen föreslår att samradsskyldigheten
utsträcks till att avse varje företag som kan förutses medföra
ändring av någon betydenhet. Länsstyrelsen i Södermanlands län menar alt
cn rekommendation till samråd torde sakna praktisk betydelse, såvida den
ej förknippas med rättsverkan av något slag, exempelvis vid bedömningen
av ersättningsanspråk. Några remissinstanser föreslår att ordet »bör» i lagtexten
utbyts mot »skall».

Kungl. Maj.ts proposition nr 1 ''t8 år 196''t

Ordet arbetsföretag är enligt Svenska naturskyddsföreningens mening ej
något adekvat uttryck för sådana företeelser som bilskrotupplag och liknande.
Föreningen anser därför, att upplag uttryckligen bör nämnas i lagtexten.
Denna åsikt delas av Svenska stadsförbundet, som befarar att möjlighet
eljest kommer att saknas att ingripa i fråga om bilskrotupplag som
ej kan anses kombinerade med någon form av rörelse. Förutom upplag bör
enligt byggnadsnämnden i Linköping även tippning av schaktmassor, som
är en för städernas omgivning typisk företeelse, omnämnas i lagtexten. Domänstyrelsen,
överlantmätarna i Örebro och Södermanlands län samt
Svenska teknologföreningen anser att avverkning och andra åtgärder för
skogsbruket inte bör inbegripas under arbetsföretag. Lantbruksnämnden
och hushållningssällskapet i Kopparbergs län framhåller att frågor om nedläggning
av jordbruk med åtföljande skogsplantering av åkerjord alltjämt
bör prövas i den ordning lagen om uppsikt å jordbruk föreskriver, varvid
nämnden om så finns erforderligt bör samråda med länsstyrelsen. Överlantmätaren
i Kristianstads län anlägger i sammanhanget följande svnpunkter.

Längs vissa delar av ostkusten finns backformationer, vilkas naturskönhet
är omvittnad på många sätt. På sydkusten finns dynområden, vilka
torde få anses vara säregna för landet. De nämnda områdenas säregna karaktär
skulle gå helt förlorad, om t. ex. skogsplantering skulle medgivas
där. Huruvida sådana åtgärder kan inbegripas i »arbetsföretag» är tveksamt.
Om så ej skulle vara fallet, bör lagförslaget kompletteras i erforderlig utsträckning.

Frågan om kontrollen av bilskrotupplag behandlas av bl. a. bilskrotningsutredningen,
som yttrar.

Bilskrotupplagen är av en mycket speciell karaktär bland de industriföretag
som etableras utanför de planlagda områdena. Dessa upplag har i de
flesta fall en mycket väsentlig inverkan på landskapsbilden och blir mycket
påfallande för landskapets invånare och besökare, då de helt naturligt'' med
tanke på den vara de samlar upp kommer att ligga i omedelbar eller så gott
som omedelbar anslutning till vägnätet. Det finns anledning till vaksamhet
inför utvecklingen av bilskrotupplagen inom dessa områden, då nybildningarna
av bilskrotningsföretagen och bildelsparkerna blir allt fler samtidigt
som aktiviteten hos de redan etablerade företagen stiger. Detta får som resultat
att landskapets skönhetsfläckar blir större och mer iögonfallande.
Även om en lösning erhålles av problemet hur destruktionen av bilvraken
skall kunna organiseras på ett rationellt och ekonomiskt sätt, torde det därmed
icke bli möjligt att helt kunna undvika dessa bilupplag.

Förslaget att ge länsstyrelsen möjlighet att införa generell tillståndsplikt
inom områden, där länsstyrelsen finner omsorgen om landskapsbilden speciellt
viktig, föranleder ingen erinran från bilskrotningsutredningens sida.
Dock bör framhållas angelägenheten av att omedelbara initiativ i detta
avseende tas från länsstyrelsernas sida. Erfarenheterna visar nämligen att
bilskrotupplag ofta har sitt ursprung i en kanske tillfällig uppställning av
några enstaka ej funktionsdugliga bilar. Successivt växer denna upplagskärna,
och lång tid kan hinna förflyta innan myndigheternas uppmärksamhet
fästes på vad som håller på att ske. Då bilskrotupplagen har eu tendens att

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 196i

förläggas strax intill landets allmänna vägar kanske länsstyrelserna skulle
komma till rätta med problemet genom att förklara områdena inom ett visst
antal meter från länets allmänna vägar för sådana områden, inom vilka
tillstånd erfordras.

Länsstyrelserna i Värmlands, Kopparbergs och Jämtlands län, överlantmätaren
i Jönköpings län och länsarkitekten i Älsvborgs län ifrågasätter om
inte för bilskrotupplag borde gälla allmänt tillståndstvång. Man efterlyser
också möjlighet för myndigheterna att ingripa mot redan befintliga upplag.
Ä andra sidan anför Sveriges bilskrotares riksförbund.

Riksförbundet är väl medvetet om att anordnandet av bilskrotningar, biidemonteringar
och bildelsparker måste ske på sådant sätt att samhället och
naturen icke störs. Vi har emellertid den farhågan att de myndigheter, som
har att handlägga lokaliseringsärenden, möjligen kan förbise vikten av att
erforderliga markytor ställs till företagens förfogande samt att dessa markytor
är så belägna att de medger en ekonomisk och rationell verksamhet.
Härvid måste särskilt beaktas att transportkostnaderna, såväl intransporter
som ^transporter, är en av branschens största utgiftsposter, varför arbetsplatserna
nödvändigtvis måste ligga någorlunda centralt och nära ett fullvärdigt
vägnät. De ekonomiska förutsättningarna för bilskrotningens bedrivande
har numera försämrats genom kraftiga sänkningar av jämskrotpriserna.
Åtgärder, särskilt för framforslandet av bilvraken, torde därför vara
motiverade.

Vidkommande det i utredningsförslagets 24 § angivna undantaget från
förevarande bestämmelser för företag, vars tillåtlighet skall prövas i särskild
ordning m. in., har frågan om vägföretagens ställning tilldragit sig
viss uppmärksamhet i remissyttrandena. Svenska naturskyddsföreningen
förordar att kontrollen av arbetsföretag även bör omfatta vägföretagen, enär
dessa i allra högsta grad kan påverka landskapsbilden. Enligt Föreningen
för samhälls planering bör vägplaneringen ske under större hänsynstagande
till landskaps- och miljöfrågor än för närvarande och länsstyrelsen därför
ha skyldighet att i samband med fastställelse av vägtörslag tillse att naturvårdsintresset
i största möjliga utsträckning tillgodoses. Å andra sidan påpekar
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som förutsätter att vägföretag enligt
fastställd arbetsplan ej avses att behandlas enligt naturvårdslagen, att
beträffande de stora vägbyggnadsföretagen ett omfattande arbete nedläggs
på den estetiska utformningen i fråga om såväl vägens inpassning i landskapet
som åtgärder i anslutning till vägen. Beträffande mindre vägföretag,
som enligt vägstadgan kan utföras utan fastställd arbetsplan, utgår styrelsen
från att ej heller dessa skall omfattas av naturvårdslagen. Vägförvaltningen
i Västernorrlands län antar däremot att vägföretag av sistnämnda
slag avses falla under kontrollbestämmelserna.

Svenska naturskyddsföreningen anser att i fråga om gruvtöretag åtminstone
20 och 21 §§ i utredningsförslaget hör kunna tillämpas, t. ex. då det
gäller placering av byggnader och tippar.

Utredningens förslag att undanta områden inom stadsplan och bygg -

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 196k

nadsplan från naturvårdslagens bestämmelser om kontroll av arbetsföretag
röner motstånd bl. a. hos länsstyrelsen i Stockholms lön, som anser att byggnadsstadgans
bestämmelser om byggnadslov för (54 §) och närmare utformning
av (52 §) bl. a. upplag ej erbjuder tillräckligt effektivt skydd och
att frågan om tillåtligheten av arbetsföretag inom detaljplan bör bedömas
regionalt av länsstyrelsen. I vad avser område inom byggnadsplan delas
denna uppfattning av länsstyrelsen i Gävleborgs län och överlantmätaren i
länet samt Svenska teknologföreningen. Ä andra sidan hävdar bilskrotningsntredningen
att bestämmelserna i 52 §, 54 § 1 mom. och 70 § byggnadsstadgan
medger en tullt tilllfredsställande reglering av bilskrotupplag
inom planlagda områden.

Departementschefen. Medan täktverksamheten på ett oåterkalleligt sätt
ändrar de topografiska förhållandena, är verkningarna på landskapsbilden
av övriga arbetsföretag merendels mindre ödesdigra. Att även beträffande
dem införa allmänt tillståndstvång skulle uppenbarligen innebära större
våld än nöden kräver. Däremot synes det välbetänkt att, som utredningen
föreslagit, ge länsstyrelserna möjlighet att lokalt förbehålla sig tillståndsprövning
i fråga om arbetsföretag av visst angivet slag.

Utredningen behandlar var för sig byggnadsverksamheten (19 §) och arbetsföretag
i allmänhet (20—22 §§). I departementsförslaget har dessa båda
grupper sammanförts till enhetlig behandling. Bestämmelserna om lokalt
tillståndstvång återfinns här i 19 §. Denna är så avfattad att tvekan inte
skall behöva råda om att begreppet arbetsföretag omfattar även upplag, och
detta oavsett om upplaget kan visas vara förenat med affärsrörelse eller inte.
Med hänsyn till den vidsträckta innebörd som begreppet arbetsföretag
sålunda har bör dit utan vidare kunna hänföras även sådana under remissbehandlingen
uppmärksammade företeelser som grävnings- och andra förberedelsearbeten,
tippning av schaktmassor, avverkning och plantering av
skog samt anläggande av väg. Till de här avsedda arbetsföretagen hör också
sådan täktverksamhet som inte omfattas av det allmänna tillståndstvånget
enligt 18 §.

Som allmän förutsättning för införande av tillståndstvång inom visst område
anges i lagtexten att anledning skall finnas till antagande att arbetsföretag
av det ifrågavarande slaget skulle inom området komma att i väsentlig
mån skada landskapsbilden. Så kan exempelvis vara fallet där landskapsbilden
bjuder på framträdande naturskönhet eller andra sevärda naturförhållanden.
Men även en mera vanlig landskapsbild kan behöva skydd
mot särskilt störande inslag, t. ex. därför att den dagligen ses av en större
allmänhet. I sistnämnda hänseende må erinras om det flerstädes trängande
behovet att reglera lokaliseringen och utformningen av de allt talrikare bilskrotupplagen
i omgivningarna utefter våra mera trafikerade vägar.

Såvitt avser bebyggelse delar jag utredningens åsikt att tillståndstvång

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1964

enligt förevarande bestämmelser inte bör få gälla inom område med fastställd
generalplan, stadsplan eller byggnadsplan. Undantag bör göras också
för arbetsföretag, vars tillåtlighet skall prövas enligt vattenlagen. Dessa undantagsbestämmelser
har införts i 19 § första stycket. Däremot anser jag
inte att länsstyrelsernas handlingsfrihet bör begränsas genom ytterligare undantag
i enlighet med utredningens förslag. Vad beträffar byggande av allmän
väg sker visserligen i särskild ordning en prövning av bl. a. vägens inpassning
i landskapet. Länsstyrelsen deltar emellertid i denna prövning på
sådant sätt att någon administrativ olägenhet knappast kan uppkomma av
den formella möjligheten för länsstyrelsen att anordna kontroll även enligt
naturvårdslagen.

Enligt 19 § andra stycket äger länsstyrelsen i samband med tillstånd meddela
sådana föreskrifter att företagets menliga inverkan på landskapsbilden
såvitt möjligt begränsas eller motverkas. Med stöd härav kan länsstyrelsen
bl. a. påverka den yttre utformningen av byggnad till vars uppförande eller
ändring tillstånd meddelas.

De stadganden, för vilka nu redogjorts, torde i allt väsentligt kunna ersätta
bestämmelserna i 86 och 122 §§ byggnadslagen i vad dessa erbjuder
skydd åt område som utmärker sig för naturskönhet, växtlighet eller andra
särskilda naturförhållanden. I övrigt — nämligen såvitt avser skydd med
hänsyn till förefintlig från historisk eller konstnärlig synpunkt värdefull
bebyggelse, fasta fornlämningar eller andra minnesmärken — bör däremot
enligt min mening bestämmelserna stå kvar i byggnadslagen med endast
den ändringen att Kungl. Maj:ts nuvarande beslutanderätt överflyttas till
länsstyrelserna. Förslaget till ändrad lydelse av 86 och 122 §§ byggnadslagen
är, efter samråd med chefen för kommunikationsdepartementet, upprättat
i enlighet härmed. Givetvis kan uppkomma gränsfall där det gäller att
välja mellan byggnadslagens byggnadsförbud och naturvårdslagens kontrollmöjligheter.
Skyddsobjektets huvudsakliga karaktär får då bli avgörande.
En odlad dalgång, en bergsluttning med fäbodvallar eller en kuststräcka
bör sålunda kunna skyddas enligt naturvårdslagen även om områdets
kvalifikationer delvis består i förefintlig allmoge- eller fiskarbebyggelse.

I nära anslutning till 19 § naturskyddslagen och 20 § i utredningsförslaget
stadgar departementsförslaget i 20 § första stycket, att samråd bör ske med
länsstyrelsen innan någon utför arbetsföretag som inte omfattas av tillståndstvång
enligt 18 eller 19 § men ändå kan komma att väsentligt ändra
landskapsbilden. Genom andra stycket av samma paragraf, vilket motsvarar
20 § naturskyddslagen och 21 § i utredningsförslaget, får länsstyrelsen befogenhet
att ålägga företagare att vidta de åtgärder som, utan att vara oskäligt
betungande, kan anses erforderliga för att begränsa eller motverka skada
på landskapsbilden. Att sådant föreläggande kan förenas med vite framgår
av 39 §. Slutligen ges i tredje stycket undantagsbestämmelser motsvarande
dem som föreslås i 19 § första stycket.

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964
21 §.

Denna paragraf saknar motsvarighet i utredningsförslaget.

I remissyttranden över utredningsförslaget föreslår lantbruksnämnden
och hushållningssällskapet i Kristianstads län samt Norrbottens
läns landstings förvaltningsutskott att bestämmelserna till skydd för landskapsbilden
kompletteras med möjlighet att ålägga ägare av ödegård att riva
byggnaden, om den icke underhålles.

Departementschefen. Det förekommer inte sällan att byggnader på landsbygden
lämnas att förfalla i samband med att ägaren vid nedläggande av
mindre lönsamt jordbruk eller av annan anledning lämnar trakten. I ett
känsligt landskap kan en sådan byggnad i förfall ofta verka i hög grad vanprydande.
Utanför planområden saknar myndigheterna i regel möjligheter
att ingripa för att få dylik byggnad iståndsatt eller avlägsnad. Jag förordar
därför att i 21 § naturvårdslagen intas ett stadgande av innehåll att länsstyrelsen,
om byggnad, som inte ligger inom område med fastställd generalplan,
stadsplan eller byggnadsplan, lämnats att förfalla och landskapsbilden därigenom
skadas i väsentlig mån, skall äga förelägga ägaren att riva eller iståndsätta
byggnaden eller annorledes avhjälpa skadan. Om vite stadgas i 39 §.

22 §.

Paragrafen motsvarar 25—27 §§ i utredningens förslag.

Utredningen har funnit att det bland ansvariga instanser råder en
nära nog enhällig uppfattning att gällande ordning för kontroll av utoinhusreklamen
är långt ifrån tillfredsställande. Det föreliggande behovet avser
enligt utredningen två huvudfrågor, nämligen dels en allmän skärpning
av bestämmelserna, dels en lagteknisk samordning av dessa för att samla
ansvaret för kontrollen efter enhetliga riktlinjer.

I förstnämnda fråga hävdar utredningen att det med den allmänna utveckling
reklamen nått har föga eller ingen betydelse för näringslivet i
våra dagar, om möjligheten att sätta upp reklamanordningar i naturen bibehålls
eller inte. Med hänsyn till företeelsens mycket störande inverkan
på landskapsbilden anser utredningen att reklamanordningar i naturen i
princip skall vara förbjudna. Då det emellertid finns en begränsad sektor
av reklamanordningar som har ett berättigande har utredningen funnit den
lämpligaste konstruktionen vara att i lag stadga, att reklamanordningar
ej må anbringas utomhus utan myndighets tillstånd, och att från denna allmänna
tillståndsplikt undantaga vissa närmare angivna företeelser.

Vad därefter angår samordningsproblemet har utredningen funnit lämpligast
att söka upprätthålla en principiell gräns mellan frågornas behandling
i tätort och på landsbygd. Detta synes utredningen möjliggöra en administra -

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1964

tivt någorlunda enkel lösning och i sak vara motiverat av att reklamanordningar
har väsentligt olika effekt i tätbebyggelse och i naturmiljö.

I detta sammanhang föreslår utredningen att genom ett tillägg till 54 §
byggnadsstadgan öppnas möjlighet för länsstyrelsen att förordna att byggnadslov
skall erfordras beträffande skylt inom område med byggnadsplan.
Som motivering härför anförs att tätbebyggelsen i landet i stor utsträckning
är reglerad med byggnadsplan och att därför inom åtskilliga sådana områden
som avser permanent bebyggelse för konsekvensens skull i förevarande
avseende bör kunna tillämpas enahanda ordning som gäller för stadsplaneområden.

Beträffande de problem som sammanhänger med att reklamanordningar
ofta har betydelse även ur trafiksäkerhetssynpunkt yttrar utredningen.

Om utredningens principiella ståndpunkt att reklamanordningar i naturen
icke skall förekomma accepteras, bortfaller uppenbarligen till avsevärd
del motiven för gällande bestämmelser i väglagen. Om undantagen från den
generella tillståndsplikten utformas i enlighet med motsvarande regler i
39 § lagen om allmänna vägar, kvarstår uppgiften att bevaka trafiksäkerhetsintresset
endast i de fall, då skäl föreligger att lämna dispens från det
allmänna förbudet. Under sådana förhållanden synes det befogat att i fortsättningen
välja utvägen att reglera reklamanordningarna utanför tätorterna
som en naturvårdsfråga med länsstyrelsen som beslutande myndighet.
I naturvårdslagens tillämpningskungörelse bör stadgas, att länsstyrelsen
vid meddelande av tillstånd till reklamanordning — dessa dispenser
förutsättes bli få — alltid skall höra vägförvaltningen rörande den avsedda
anordningens verkan ur trafiksäkerhetssynpunkt.

För närvarande gäller 39 § lagen om allmänna vägar generellt, d. v. s.
även inom tätort. Frågan är då slutligen, om en dubbel prövning av reklamanordningar
erfordras inom detaljplaneområden, d. v. s. enligt såväl
väglagen som byggnadsstadgan. Skälen härför har icke förefallit utredningen
särskilt starka. Utredningen, som utgått från att länsstyrelse före
meddelande av förordnande att inom byggnadsplaneområde skall krävas
byggnadslov för skyltar alltid inhämtar yttrande från vägförvaltningen,
har vid sitt slutliga ställningstagande funnit att övervägande skäl talar
för att bestämmelserna i 39 § lagen om allmänna vägar under angivna
förutsättningar upphör att gälla.

Beträffande frågan vilka anordningar som skall vara underkastade tillståndsplikt
anser utredningen uppräkningen i 22 § naturskyddslagen vara
tillräckligt klargörande för den praktiska tillämpningen. Beskrivningen i
förslagets 25 § upptar sålunda tavla, skylt, inskrift eller annan varaktig anordning
för reklam, propaganda eller liknande ändamål. Med hänsyn till
att ifrågavarande anordningar har relativt kort varaktighet föreslår utredningen
att länsstyrelsens tillstånd må begränsas till fem år. I sakens natur
ligger för övrigt, tillägger utredningen, att till ett eventuellt tillstånd skall
kunna knytas de villkor rörande placering, utförande, underhåll o. s. v. som
finns motiverade.

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

Från den allmänna tillståndsplikten förordar utredningen undantag i
enlighet med gällande lydelse av 39 § väglagen. Undantag görs sålunda för
skylt anbringad på byggnad till upplysning om på stället bedriven affärsrörelse
eller annan verksamhet samt anslagstavla för meddelanden rörande
kommunala angelägenheter, föreningssammanträden, auktioner eller dylikt.

Med hänsyn till att även den undantagna sektorn sporadiskt torde kunna
uppvisa exempel på allvarlig vandalisering genom skyltar och dylikt föreslår
utredningen att i den nya lagen införs ett efter mönster av 23 § naturskyddslagen
utformat stadgande om befogenhet för länsstyrelse att ingripa
mot sådan anordning inom den tillståndsfria sektorn, som är uppenbart
vanprydande i landskapsbilden.

Den i det föregående antydda gränsdragningen mellan länsstyrelsens och
de lokala byggnadsorganens kompetensområden bör enligt utredningen i
naturvårdslagen utformas så, att lagen inte skall gälla i fråga om reklamanordning,
vars tillåtlighet skall prövas i särskild ordning. Härvid åsyftas
då främst byggnadslov enligt 54 § byggnadsstadgan med dess av utredningen
föreslagna vidgade innehåll.

I fråga om område med fastställd generalplan eller utomplansbestämmelser
samt byggnadsplaneområde utan byggnadslovstvång för skyltar kommer
enligt utredningen länsstyrelsens befogenheter enligt naturvårdslagen att
kompletteras med byggnadsnämndernas övervakande befogenheter enligt
byggnadsstadgan. Utredningen konstaterar att byggnadsnämnderna härigenom,
i samverkan med länsstyrelsen, kan göra värdefulla insatser för att
befrämja landskapsvården.

I anslutning till stadgandet att naturvårdslagen ej skall gälla reklamanordning,
vars tillåtlighet skall prövas i särskild ordning, anför utredningen
angående hänvisningsskyltar som anordnas av vägmyndigheterna följande.

I detta sammanhang bör erinras om det förslag till ny vägmärkeskungörelse,
som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framlagt den 18 mars 1961 och
som ännu endast föranlett vissa partiella reformer på området. Man synes
ha anledning räkna med att på längre sikt utmed våra allmänna vägar kommer
att finnas rikligt med lämpligt utformade anvisningsskyltar till trafikanternas
tjänst rörande sådana företeelser som hotell, restauranger, campingplatser,
servicestationer o. s. v. Denna verksamhet bör av praktiska skäl
helt skötas på vägmyndigheternas ansvar.

Förslaget om införande av generell tillståndsplikt för anbringande i naturen
av varaktiga anordningar för reklam, propaganda och liknande ändamål
välkomnas i allmänhet av remissorganen. Dessa delar i flertalet
fall utredningens uppfattning att dylika reklamanordningar i princip skall
vara förbjudna. Karakteristiskt är följande yttrande av länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län.

Utomhusreklamen har i detta län under senare år blivit ett allvarligt naturvårdsproblem,
och gällande bestämmelser har visat sig klart ineffektiva.

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

Det är en omständlig procedur att få bort en vanprydande skylt. Platsen
skall närmare angivas och ägaren till skylten uppspåras. Han tillskrivs med
en förfrågan om han är villig borttaga densamma. I flertalet fall vägrar han.
Länsstyrelsens beslut överklagas, i många fall endast för att skyltägaren
skall vinna tid. När sedan lagakraftvunnet beslut föreligger om skyltens avlägsnande
tas den ned för att nästa säsong sättas upp på en plats i närheten.
Om man skall få bukt med nuvarande missförhållanden, är det nödvändigt
att såsom utredningen föreslagit införa tillståndstvång. Länsstyrelsen tillstyrker
därför utredningens förslag i denna del.

Handelskammaren i Göteborg yttrar.

Den nuvarande kontrollen av utomhusreklamen utanför tätbebyggda orter
är otillfredsställande, och handelskammaren hälsar för sin del med tillfredsställelse,
att en mera varaktig ordning på detta område genom de nya bestämmelserna
kan komma till stånd. Även om enskilda reklamintressen
därigenom kan komma att få vidkännas inskränkningar i sin frihet, talar
starka skäl för en restriktiv reglering. Såsom utredningen framhåller torde
huvuddelen av denna reklam numera ha mindre betydelse för näringslivet,
under det att en fri utövning av sådan reklam ofta skulle få en ytterst menlig
inverkan på landskapsbilden. Den enda punkt, där reklam av denna art
verkligen torde ha en uppgift att fylla, gäller hotell- och restaurangverksamhet
samt andra näringsgrenar som har direkt betydelse för vägfarande.

Att förbudskaraktären i förslagets 25 § skall komma till tydligare uttryck
i lagtexten påyrkas bl. a. av länsstgrelserna i Södermanlands och
Kopparbergs lån samt gatunämnden i Hälsingborg.

Till det fåtal remissorgan, som helt avstyrker förslaget om allmänt tillståndstvång,
hör framför allt branschorganisationerna, vilka bestrider riktigheten
av utredningens ståndpunkt att reklamen i naturen har föga eller
ingen betydelse för näringslivet i våra dagar och hävdar att utredningen ensidigt
bedömt reklamens berättigande ur naturvårdssynpunkt. Svenska Försäljnings-
och Reklamförbundet yttrar bl. a.

Beträffande utomhusreklamen föreligger exakt samma uppgift att väga
naturvårdsintressen mot andra berättigade intressen som när det gäller t. ex.
grustäkt eller lokalisering av fritidsbebyggelse. Näringslivet har ett starkt
behov av reklam. Reklamen är ett oundgängligt villkor för den produktion
i långa serier som utgör basen i vår ekonomiska utveckling. Det är riktigt att
utomhusreklamen har en begränsad andel av de totala reklamkostnaderna
men den är därför inte betydelselös, och för vissa företags reklam spelar
den en betydande roll.

Liknande synpunkter framförs av Svenska Annonsörers Förening, Affischeringsföretagens
förening och Allmänna Reklam AB ARE-Bolagen, vilka
också underkänner utredningens utgångspunkt att reklamanordningar generellt
har en mycket störande inverkan på landskapsbilden. Svenska försäljnings-
och reklamförbundet framhåller att »naturen» inte är något enhetligt
som måste skyddas på ett enhetligt sätt utan att det finns eu hel skala
av landskapsbilder från den helt orörda naturen till det starkt frekven -

Kungl. Maj.ts proposition nr lb8 år 1964

terade turistlandskapet, vilket som miljö för en affischtavla inte på något
sätt skiljer sig från gatubilden i en storstad. Svenska Annonsörers Förening
utvecklar denna tankegång på följande sätt.

Det kan ifrågasättas, huruvida inte en landsväg av riksvägskaraktär innebär
ett sådant ingrepp i landskapsbilden, att man i fråga om det omedelbara
grannskapet inte vidare kan använda uttrycket »natur». I ett urbaniserat
kulturlandskap är ingrepp nödvändiga, även om det gäller att göra dessa så
varsamt som möjligt. På riksvägarna har det moderna livet redan satt sin
prägel. Den snabba trafiken, i berg nedsprängda vägar, erforderliga serviceinrättningar
m. m. gör det motiverat att fråga sig, huruvida icke reklamen i
våra dagar är en naturlig beståndsdel i en dylik landskapsbild.

Föreningen anser det viktigt att ett eventuellt förbud mot reklamanordningar
i naturen — som föreningen accepterar då det gäller naturreservat,
äldre kulturlandskap och liknande miljöer — inte får hindra en positiv behandling
av ansökningar om tillstånd till reklamanordningar inom andra
områden, t. ex. vid in- och utfartsvägar till tätorter, bensinstationer och dylika
allmänna trafikserviceställen. Sveriges industriförbund ansluter sig till
den av utredningen förordade målsättningen i fråga om övervakning av reklamarrangemang
i naturen men ifrågasätter om icke det avsedda syftet
kan uppnås redan genom en effektivare tillämpning av gällande bestämmelser.
Samma uppfattning har Skånes handelskammare. Även Stockholms
handelskammare samt Våsternorrlands och Jämtlands läns handelskammare
finner förslaget alltför långtgående under framhållande att åtskilliga skyltar
och liknande anordningar måste anses berättigade ur såväl näringslivets
som allmänhetens synpunkt. Länsarkitekten i Älvsborgs län anser ett principiellt
förbud mot reklamanordningar i naturen alltför onyanserat hårt.
Länsstyrelsen i Jämtlands län, som delar utredningens uppfattning att näringslivets
behov av utomhusreklam måste anses bli ringa om frågan om
hänvisningsskyltar av typ vägmärke löses på ett tillfredsställande sätt, hyser
likväl vissa betänkligheter mot tanken på ett principiellt förbud mot utomhusreklam.

Sannolikt skulle skyltproblemet få betydligt mindre dimensioner än nu,
om organiserad information spreds om gällande bestämmelser på området.
Det får inte glömmas bort att redan nu finns ett generellt skyltförbud i 39 §
lagen om allmänna vägar. Frågan är om detta förbud verkligen varit effektivare
än naturskyddslagens system med tillfälle till förhandsprövning av
länsarkitekten samt möjlighet till vitesföreläggande. För sin del vill länsstyrelsen
bestämt hävda att så inte varit fallet. Trots förbudet i väglagen är
skyltbeståndet utmed vägarna inom femtio meter från vägbanans mitt synnerligen
rikligt, framförallt inom turistområdena. I vissa tätorter står skyltar
med texten »rum» snart sagt utanför varje bostadshus. En bidragande
orsak till att förbudet icke efterlevs i önskvärd omfattning är säkerligen att
möjligheten till åtal inte utnyttjas tillräckligt. Mot bakgrunden av sin erfarenhet
av tillämpningen av 39 § väglagen vill länsstyrelsen vidare framhålla

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

att förbudsystemet medför en mängd onödigt arbete med ärenden rörande
skyltar som självklart bör tillåtas eller för vilka tillstånd ej krävs. Det torde
vara svårt att i förväg överskåda konsekvenserna av den tilltänkta reformen.

Skyltfrågan behandlas i inte mindre än tre författningar, som på detta område
är invävda i varandra på ett tämligen förbryllande sätt. Det är högst
angeläget att en förenkling kommer till stånd.

Länsstyrelsen föreslår att frågan om reklamskyltningens reglering tas under
förnyat övervägande. Om det därvid befinns lämpligt att införa allmänt
tillståndstvång, bör måhända ändå något slags inskränkning där diskuteras,
exempelvis anknuten till skvltarnas storlek, svnligheten från väg eller dylikt.

Överlantmätaren i länet anser att det generella förbudet ur praktisk synpunkt
kan inskränkas till att avse område inom visst lämpligt avstånd, förslagsvis
100 meter, från allmän trafikled.

Behandlingen av anvisningsskyltar angående serviceanläggningar av olika
slag utefter vägarna diskuterades i ett flertal remissyttranden. Allmänt
erkänns att ett behov av sådana skyltar föreligger. Svenska Annonsörers
förening yttrar att det främst är hänvisningsreklamen som skulle beröras
av den föreslagna lagstiftningen. Sveriges industriförbund anser att med
hänsyn till behovet av anvisningsskyltar generella undantag från tillståndsplikt
bör kunna göras beträffande vissa vägar. Länsstyrelsen i Södermanlands
län framhäver vikten av att anvisningsskyltar för serviceanläggningar
snart får en definitiv utformning; de bör utföras blott som anvisningsskylt
enligt vägmärkeskungörelsen och sålunda falla utanför den nu ifrågasatta
lagstiftningen. Väg förvaltningen i Norrbottens län finner det nödvändigt
att i avvaktan på utformningen av vägväsendets anvisningsskyltar
tidsbegränsade tillstånd ges för lämpliga sådana skyltar. Det arbete för
åstadkommande av en enhetlig trafiklagstiftning som för närvarande pågår
inom nordiska vägtrafikkommittén avser enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
även vägmärken för serviceändamål. Styrelsen vill redan nu
framhålla att det synes nödvändigt att iakttaga återhållsamhet i fråga om
hithörande vägmärken för att förhindra att dylika uppsätts i icke önskvärd
omfattning till förfång för trafiksäkerheten.

Åtskilliga remissinstanser föreslår att förbudet mot varaktiga reklamanordningar
utvidgas till att omfatta även tillfällig reklam. Härom anför
exempelvis länsstyrelsen i Södermanlands län följande.

I detta sammanhang finns skäl att med skärpa framhålla den vantrivsel
och olust som särskilt i vägskärningar på bergväggar uppklistrade affischer
framkallar. Nu tillämpad teknik för pappersframställning gör det möjligt
att ge affischerna en sådan hållbarhet att de nära nog får karaktären av
varaktiga skyltar. Denna karaktär accentueras ytterligare av att nya skyltar
ideligen klistras över och intill de gamla. Enligt länsstyrelsens mening
vore det eu stor fördel om denna vanprydande typ av reklam kunde inrangeras
bland de objekt, som enligt 25 § i förslaget skall tillståndsprövas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1A8 år 196A

Liknande önskemål framföres bl. a. av länsstyrelserna i Göteborgs och
Bohus, Östergötlands, Västmanlands och Norrbottens län, vägförvaltningen
i Västmanlands län samt flera naturvårdsföreningar. Länsstyrelsen i Örebro
län föreslår att förbud skall gälla även beträffande tillfälliga skyltar
över en viss storlek, t. ex. en meter, varigenom särskilt störande affischering
skulle kunna hindras samtidigt som sedvanliga affischer angående
möten och tillställningar skulle gå fria från tillståndsplikt. Länsstyrelsen i
Västerbottens län yttrar, att om affischering inte kan helt förbjudas det i
varje fall vore önskvärt med en bestämmelse med sådan innebörd att den
som satt upp affischen även fick svara för dess avlägsnande inom viss kort
tid.

Undantagsbestämmelsen i 25 § tredje stycket av utredningsförslaget bör
utgå enligt länsstyrelsen i Värmlands län, som framhåller att det finns
ett stort antal olämpliga skyltar av det slag som åsyftas med bestämmelsen,
många i form av ljusreklamer. Länsstyrelsen i Hallands län förutsätter
att bland de fria skyltarna inte skall ingå skyltar som upptar reklam för
varor av ett speciellt märke eller fabrikat. Missförhållanden på detta område
råder enligt länsstyrelsen särskilt i fråga om kiosker. Även länsstyrelsen
i Kopparbergs län finner det önskvärt att begränsa de nu talrikt
förekommande, ofta i hög grad störande reklamskyltarna på kiosker och
butiker. I flera remissyttranden hävdas däremot att undantagsbestämmelsen
är alltför snävt begränsad. Enligt Stockholms handelskammare kan
en tillståndsprövning från naturvårdssynpunkt inte gärna vara motiverad
t. ex. i fråga om enkla, på staketet anbringade skyltar med texten »Bageri»,
»Skomakeri», »Bilreparationer» och dylikt. I samklang härmed anser
lantbruksnämnden i Jönköpings län och Skånes handelskammare att från
förbudet bör kunna undantas skylt som till upplysning om i byggnad bedriven
verksamhet anbringats i anslutning till byggnaden. Sistnämnda
handelskammare samt Svenska byggnadsentreprenörföreningen, Svenska
byggnadsindustriförbundet och Svenska väg- och vattenbyggarnas arbetsgivareförbund
betonar att de skyltar som uppsätts vid byggnadsföretag av
olika kategorier helt bör omfattas av undantagsbestämmelsen. Häri instämmer
Sveriges industriförbund, som föreslår att byggnadsföretag, anläggningsarbeten
och andra arbeten av övergångsnatur i förevarande avseende
skall likställas med byggnad där rörelse bedrivs.

I vad avser stadgandet om tidsbegränsning i 25 § andra stycket av utredningsförslaget
föreslår överlantmätaren i Jämtlands län och handelskammaren
i Göteborg att tiden utökas till tio år och länsstyrelsen i Hallands
län att någon maximigräns ej anges, medan länsstyrelsen i Södermanlands
län förordar att stadgandet utgår. Sistnämnda länsstyrelse anför.

Länsstyrelsen torde, även om stadgande i saken ej finnes, vara oförhindrad
att begränsa ett skylttillstånd till viss tidsperiod, när skäl därtill föreligger.
Härtill kommer att de avsedda skyltarna, vilka ju i lagtexten anges

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

såsom varaktiga, ofta erfordras under längre tid än fem år. Skulle en rekommendation
om en tidsbegränsning till fem år allmänt accepteras, innebär
det ju att tillstånden merendels får omprövas efter periodens utgång, vilket
förorsakar onödigt merarbete.

Utredningens förslag att naturvårdslagens tillståndstvång för reklamanordningar
även skall gälla område utmed allmän väg och att 39 § väglagen
skall upphävas biträds bl. a. av vägdirektören i Göteborgs och Bohus
län, vågförvaltningen i Hallands län samt länsarkitekten i Stockholms län.
Väg- och vattenbyggnadsstgrelsen, som ej har något att erinra mot att
nämnda paragraf upphävs, yttrar bl. a. följande.

Utredningen har tänkt sig, att länsstyrelsen vid prövning av tillstånd till
reklamanordning alltid skall höra vägförvaltningen rörande den avsedda
anordningens verkan ur trafiksäkerhetssynpunkt, och föreslagit att bestämmelser
härom skall intas i naturvårdslagens tillämpningskungörelse.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vill för sin del förorda att det klart bör
framgå av lagtexten att anordningar, som är störande ur trafiksäkerhetssynpunkt,
ej kan tillåtas. Detta synes lämpligast kunna ernås om 25 § i förslaget
kompletteras med ett tillägg innebärande, att länsstyrelsen vid prövning
av tillstånd att uppsätta reklamanordning utmed väg bör ta hänsyn
till såväl naturvårdande synpunkter som trafiksäkerhetssynpunkter.

I detta sammanhang kan ifrågasättas om inte bestämmelsen i 39 § väglagen
beträffande anordning, som till form, färg, eller eljest är av beskaffenhet
att av vägfarande kunna förväxlas med vägmärke eller säkerhetsanordning
av fastställd typ, i obeskuret skick bör medtas i lagtexten.

Länsstyrelsen i Jämtlands län finner det däremot knappast tillfredsställande,
att vid prövning enligt naturvårdslagen av skylts tillåtlighet även trafiksäkerhetssynpunkter
skulle beaktas, och framhåller, att en lag principiellt
bör tillämpas med utgångspunkt endast från dess syfte, samt fortsätter.

En brist i nuvarande reglering är att myndigheterna tvingas att vid tilllämpningen
av 39 § lagen om allmänna vägar anlägga estetiska synpunkter
trots att lagrummet ju är motiverat av trafiksäkerhetsskäl. Stöd för denna
praxis har man i 24 § naturskyddslagen, som förutsätter att skyltar, vilka
enligt 23 § får anses uppenbart vanprydande i landskapsbilden, skall bedömas
enligt väglagen, om de är uppsatta inom femtimetersavståndet. Tanken
måste ju vara att ingripande enligt naturskyddslagen inte behövs i
fråga om dem. Det vore värdefullt om denna oformlighet kunde undanröjas.
Men då bör inte en ny ordning införas som är lika otillfredsställande.

Med framhållande att bestämmelserna i 39 § väglagen inte är begränsade
till varaktiga anordningar befarar länsarkitekten i Östergötlands län att
svårigheterna att bemästra den tillfälliga skyltningen kommer att öka, om
reglerna i naturvårdslagen blott skall gälla varaktig anordning. Länsstyrelsen
i Västernorrlands län anser i likhet med vägförvaltningen i länet att det ej
klarlagts att stadgandet i andra stycket av 39 § väglagen om förbud mot
skylt, som kan förväxlas med vägmärke in. in., kan utgå.

Frågan om gränsdragningen mot den reglering av skyltanordningar som

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

äger rum enligt byggnadslagstiftningen behandlas i flera remissyttranden.
Behovet av enhetliga linjer på detta område understryks bl. a. av vissa
branschorganisationer. Länsstyrelsen i Jämtlands län riktar anmärkning
mot den dubbeiprövning som enligt utredningens förslag skulle förekomma
inom område med utomplansbestämmelser. Länsstyrelsen i Östergötlands
län, som anser en dylik form av dubbelprövning olämplig ur effektivitetssynpunkt,
föreslår att 52 § byggnadsstadgan ändras så, att bestämmelserna
i lagrummet beträffande skyltar m. in. blir tillämpliga endast inom
områden, varest byggnadslov för dylika anordningar erfordras.

Utredningens förslag om ett tillägg till 54 § 1 mom. byggnadsstadgan av
innebörd, att länsstyrelsen skall kunna förordna att byggnadslov krävs för
skylt och ljusanordning inom område med byggnadsplan har föranlett delade
meningar under remissbehandlingen. Allmänna Reklam AB AREBolagen
anser att saklig motivering för förslaget saknas. Flertalet av de
remissorgan som yttrat sig i frågan biträder dock förslaget — såsom hovrätten
för Västra Sverige och länsarkitekten i Stockholms län — eller önskar
gå ett steg längre än utredningen och låta skyldighet att söka byggnadslov
gälla generellt även inom område med byggnadsplan. Sistnämnda ståndpunkt
intas av länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands och Västmanlands
län, länsarkitekten i Skaraborgs län och kommunalnämnden i
Kungsåra kommun, varvid som skäl åberopas önskvärdheten av enhetliga
bestämmelser inom alla områden med byggnadsplan. Länsstyrelsen i Gotlands
län ifrågasätter om inte undantagsbestämmelsen i 27 § utredningsförslaget
borde utsträckas till områden med utomplansbestämmelser. Affischeringsföretagens
förening anser att bedömningen av reklamanordningar
skulle kunna göras efter enhetligare linjer, om tätorternas byggnadsnämnd
hade beslutanderätt inom hela sitt geografiska område.

Mot förslaget om möjlighet att kräva byggnadslov för skyltanordning
inom byggnadsplaneområde framställs även vissa erinringar som har samband
med förslaget att upphäva 39 § väglagen. Länsstyrelsen i Södermanlands
län anser sålunda att det med hänsyn till trafiksäkerhetssynpunkterna
och för att åstadkomma en enhetlig tillämpning torde föreligga skäl
att bibehålla länsstyrelserna såsom tillståndsmyndighet i fråga om skyltar
utmed allmän väg inom eller intill planområde. I samma fråga uttalar
vägdirektören i Göteborgs och Bohus län att, om vägförvaltningen skulle
avhändas möjlighet att inverka på anordnandet av reklamanordningar
inom byggnadsplaneområde, i tillämpningskungörelse till naturvårdslagen
bör stadgas att byggnadsnämnden skall höra vägförvaltningen rörande
inom byggnadsplaneområde ifrågasatt reklamånordnings inverkan från trafiksäkerhetssynpunkt.
Även väg- och vattenbyggnadsstyrelsen understryker
vikten av att väghållaren får yttra sig över framställningar om byggnadslov
för skylt eller ljusanordning inom sådant område. Vägdirektören i Västernorrlands
län anser att, om utredningens ifrågavarande förslag genom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1964 95

förs, en bestämmelse motsvarande 39 § andra stycket väglagen bör införas
i byggnadsstadgan.

Departementschefen. Utredningens förslag att införa allmänt tillståndstvång
— med vissa undantag — för reklamanordningar i det fria har vunnit
stark anslutning bland remissinstanserna. Även jag finner det angeläget
att skärpa kontrollen över reklamen i naturen. Invändningar mot förslaget
har framförts huvudsakligen av vissa branschorganisationer, vilka understrukit
reklamens betydelse för näringslivet och bestritt utredningens utgångspunkt
att reklamanordningar generellt skulle ha en mycket störande inverkan
på landskapsbilden. Några remissorgan har uttryckt farhågor att en allmän
tillståndsplikt kommer att medföra onödigt arbete för länsstyrelserna
beträffande skyltar som självklart bör tillåtas. Från flera håll har hävdats
att det inte kan vara motiverat från naturvårdssynpunkt att kräva tillståndsprövning
beträffande fristående skyltar som upplyser om en på stället bedriven
verksamhet. De framförda invändningarna synes beaktansvärda. Även
på förevarande område måste uppenbarligen en avvägning ske mellan naturvårdens
krav och motstående intressen. Särskilt där naturlandskapet genom
människans ingripanden blivit helt omvandlat kan förhallandena stundom
vara sådana att förekomsten av utomhusreklam i begränsad omfattning
icke med fog kan påstås verka störande i landskapsbilden. Vidare måste
ofta en näringsidkares intresse att göra viss reklam på verksamhetsplatsen
tillerkännas företräde framför naturvårdsintresset. Departementsförslagets
bestämmelser i ämnet har utformats från dessa utgångspunkter.

I 22 § första stycket stadgas att tavla, skylt, inskrift eller därmed jämförlig
anordning för reklam, propaganda eller liknande ändamål inte får finnas
varaktigt anbringad utomhus utan länsstyrelsens tillstånd. Till de här
avsedda anordningarna bör i princip även räknas affischer på träd, plank,
bergväggar och dylikt, men i praktiken torde de mera sällan uppfylla bestämmelsens
krav på varaktighet. En affisch kan nämligen inte anses varaktigt
anbringad, när den är av vanligt förgängligt pappersmaterial och ej
heller då den avser någon snart förestående tilldragelse. Har däremot en affisch,
som anbringats annorstädes än på en vederbörligen tillåten annonstavla
eller liknande anordning, gjorts mera beständig genom plastbehandling
eller dylikt, och avser den ej en snart förestående händelse, torde affischören
böra anses ha brutit mot förevarande bestämmelse, om han inte utverkat
tillstånd till affischeringen. Detsamma gäller, om en sådan affisch
av beständigt material visserligen avsett en bestämd tilldragelse men kvarsitter
avsevärd tid därefter. Att från naturvårdssynpunkt inskrida mot affischering
i vidare mån än som nu sagts eller som är möjligt enligt naturvårdslagens
nedskräpningsbestämmelser skulle enligt min mening föra för
långt. — Även utan särskilt stadgande därom lärer länsstyrelsen vara oförhindrad
alt i samband med tillstånd ange viss tid varunder anordningen må

Kungl. Maj. ts proposition nr H8 år 1961

bibehållas. Hinder bör ej heller anses föreligga att ge t. ex. offentlig myndighet
generellt tillstånd avseende anordningar av visst slag.

Från nämnda huvudregel i 22 § första stycket görs i andra stycket vissa
undantag. Sålunda undantas anordning som tjänar till upplysning om på
stället bedriven affärsrörelse eller annan verksamhet. Det krävs inte, såsom
enligt utredningsförslaget, att anordningen skall vara anbringad på byggnad,
utan det räcker att den finns på det för verksamheten disponerade
markområdet. Under exempelvis pågående byggnadsföretag är sålunda entreprenörerna
enligt denna bestämmelse oförhindrade att sätta upp sina
skyltar på byggnadsplatsen, och en skomakare kan annonsera på staket
utanför verkstaden. I överensstämmelse med utredningsförslaget undantas
vidare anslagstavla för meddelanden rörande kommunala angelägenheter,
föreningssammanträden, auktioner eller dylikt. Officiella vägmärken lyder
inte under 39 § lagen om allmänna vägar och bör utan vidare anses falla
utanför även 22 § naturvårdslagen.

Givetvis kan det inträffa att en skyltanordning, för vilken tillstånd ej erfordras,
varaktigt anbringas på sådant sätt att den blir uppenbart vanprydande
i landskapsbilden. Som utredningen föreslagit bör länsstyrelsen i sådant
fall ha möjlighet att förelägga ägaren eller, om denne ej är känd,
markägaren att avlägsna anordningen eller vidta annan erforderlig åtgärd
därmed. Att ge den, mot vilken föreläggande riktas, ersättning härför bör
enligt min mening inte ifrågakomma. Den som ämnar uppsätta en icke tillståndspliktig
skylt bör däremot kunna gardera sig mot framtida ingripande
genom att påkalla förhandsprövning av länsstyrelsen. Regler i nu angivna
hänseenden har intagits i 22 § andra stycket. Att föreläggande kan förenas
med vitesäventyr framgår av 39 §.

I 22 § tredje stycket stadgas undantag från de föregående bestämmelserna
i paragrafen såvitt avser anordning för vilken byggnadslov erfordras eller
givits. Att dubbelpröva dessa fall vore givetvis både onödigt och olämpligt.

Enligt 54 § 1 mom. byggnadsstadgan krävs byggnadslov för uppsättande
eller väsentlig ändring av skylt eller ljusanordning inom område med
stadsplan. Utredningen har föreslagit att länsstyrelserna skall få befogenhet
att föreskriva skyldighet att söka byggnadslov för sådan åtgärd även
inom byggnadsplaneområden. Liksom ett flertal remissorgan anser jag att
dylik skyldighet bör på en gång införas inom alla områden med byggnadsplan.
Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att vidta härav påkallad ändring
i byggnadsstadgan. Vad beträffar områden med utomplansbestämmelser
lärer däremot inte finnas anledning till någon ändring av gällande bestämmelser
utöver vad som föreslås för landsbygden i övrigt. Med den nu
föreslagna lösningen torde även den av 1962 års riksdag hos Kungl. Maj:t
gjorda framställningen i förevarande ämne få anses tillgodosedd (L3U 1962:
26 s. 28—29, rskr 205).

Med den föreslagna ordningen kommer naturvårdslagens bestämmelser

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

i princip att gälla, förutom på rena landsbygden, inom områden med fastställd
generalplan eller utomplansbestämmelser. Jämlikt 52 och 70 §§ byggnadsstadgan
har visserligen även byggnadsnämnd viss befogenhet att ingripa
mot olämpliga skyltar inom dylika områden. Några kompetenskonflikter
torde emellertid inte behöva uppkomma härigenom, om länsstyrelsen
i ärende om reklamanordning inom sådana områden regelmässigt inhämtar
yttrande från byggnadsnämnden. Föreskrift härom torde kunna
meddelas i administrativ ordning.

Utredningens förslag att, i samband med att i naturvårdslagen införs allmänt
tillståndstvång för reklamanordningar i det fria, upphäva 39 § lagen
om allmänna vägar anser jag mig inte böra biträda. Med hänsyn till de
båda lagarnas skilda syften är det motiverat att vardera lagen innehåller
bestämmelser i ämnet. I administrativ ordning torde lämpligen böra föreskrivas
att, där tillstånd söks enligt den ena lagen och länsstyrelsen finner
tillståndstvång föreligga också enligt den andra, ärendet skall prövas enligt
båda lagarna.

Särskilda bestämmelser till skydd mot nedskräpning
23 och 24 §§.

Paragraferna motsvarar 26 och 27 §§ i naturskyddslagen samt 28 och
29 §§ i utredningens förslag.

Utredningen framhåller att nedskräpningen tenderar att bli ett allt
större problem i takt med friluftslivets utbredning och den ökade rörligheten.
Utredningen är medveten om att stora svårigheter föreligger att tillfredsställande
lösa detta problem och att lagstiftning på området blir av
ringa verkan, om inte genom folkuppfostran och propaganda kan skapas
förståelse för en nödvändig hänsyn. Beträffande innebörden av begreppet
skräp uttalar utredningen att det allt vanligare förfaringssättet att överge
en skrotningsfärdig bil i naturen klart måste anses som en sådan kvalificerad
nedskräpning, för vilken de föreslagna reglerna avser att råda bot. I
fråga om problemet med de övergivna bilarna yttrar utredningen vidare.

Detta problem är emellertid ingalunda löst med nämnda precisering. Ofta
torde nämligen förhållandena vara sådana att bilens ägare icke kan uppspåras.
Vidare kan svårigheter uppstå vid omhändertagandet av fordonet på
grund av hittegodslagens bestämmelser. Enligt utredningens uppfattning
torde här antydda problem dock komma att bli av mindre omfattning för att
så småningom helt upphöra, därest frågan om kontroll av nedskrotningen
av de avregistrerade fordonen kan lösas tillfredsställande. Rörande denna
fråga får utredningen hänvisa till bilskrotningsutredningens kommande förslag.

I 28 § av utredningsförslaget har intagits, förutom det enligt 26 § naturskyddslagen
redan gällande nedskräpningsförbudct, förbud —- dock ej straff 4

Diliang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr 118

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 196''r

sanktionerade — att uppträda högljutt eller på annat sätt störande i naturen
och att skada eller onödigt störa markernas vilda djur samt att skövla
markernas bestånd av vilda växter. Detta motiveras av utredningen på följande
sätt.

Nedskräpningsbestämmelserna syftar väsentligen till att motverka uppkommande
otrevnad eller skada för annan. Även andra åtgärder vid vistelse
i naturen kan dock ha liknande negativa verkningar. Utredningen har därvid
främst haft i åtanke de former av störande oljud som blivit följden av de
allt vanligare förekommande transistorapparaterna, motorbåtarna och andra
moderna företeelser. En ohämmad användning av dylik utrustning kan i
många fall inverka skadligt på djurlivet och dessutom väsentligt förringa
naturupplevelsens värde för rekreationssökande personer. Visserligen är
alltför ohämmade former av störande oljud i vissa fall underkastade straffbestämmelser
i strafflagen och ordningsstadgan, men icke desto mindre
torde det vara värdefullt med en allmän hänsynsregel på detta område även
i naturvårdslagen. Härutöver torde finnas behov av att understryka att
onödig skadegörelse på växter och djur skall undvikas vid uppträdandet i
naturen främst av den anledningen att propagandan för ett ökat naturvett
skulle vinna i styrka, om den kunde hänvisa till ett lagstadgande. Regler
av denna art kan dock icke utformas på ett så tvingande sätt, att överträdelser
medför ansvar.

Beträffande den i 27 § naturskyddslagen stadgade befogenheten för länsstyrelse
att meddela vitesföreläggande att undanröja skräp och dylikt, som
medför obehag av betydenhet eller uppenbar fara för skada till person eller
egendom, reagerar utredningen mot att föreläggande får ges endast i den
mån det kan ske utan oskäligt betungande av den ansvarige. En sådan begränsning
är enligt utredningen oförenlig med ett modernt betraktelsesätt
och bör därför utgå. Enligt utredningens mening bör icke heller den begränsningen
bibehållas som ligger i kravet att faran för skada skall vara
uppenbar.

Flertalet av de remissorga n som yttrat sig särskilt beträffande
de föreslagna bestämmelserna om uppträdandet i naturen ställer sig i princip
positiva till dessa eller förordar skärpningar. Behovet av uppfostran och
propaganda på detta område understryks allmänt. Ett förhållandevis stort
antal erinringar framställs dock på olika punkter.

Bland dem som utan förbehåll tillstyrker utredningens förslag märks
väg- och vatlcnbgggnadsstgrelsen, statens fritidsnämnd, Västergötlands och
norra Hallands handelskammare samt skogsvårdsstyrelsen i Värmlands län.

En allmän skärpning av förevarande bestämmelser förordas av Sveriges
skogsägareföreningars riksförbund, natur sky ddsrådet i Östergötlands län
och Västergötlands hembygdsförbund samt av Sveriges lantbruks förbund,
som yttrar.

Det saknas anledning vidmakthålla den »nedskräpningsmarginab som
naturskyddslagen medger. Lantbruksförbundet föreslår att nedskräpning

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

över huvud förbjuds. Om man icke vill karakterisera nedskräpningen
som ett rimligt ingripande i den sociala naturvårdens intresse, saknas det
anledning föreskriva att markägaren skall tolerera sådan upp till gränsen
för »otrevnad» och »skada».

I samma riktning går förslag av Östergötlands läns hushållningssällskap
och Naturvännernas förening i Gävle att nedskräpningsförbudets begränsning
till nedskräpning, varav kan uppkomma otrevnad eller skada för
annan, skall utgå ur lagtexten. Länsläkaren i Blekinge län har motsvarande
önskemål beträffande de korresponderande rekvisiten i nästföljande paragraf
under motivering att »obehag av betydenhet» är alltför elastiskt och
»fara för skada till person eller egendom» alltför restriktivt. Enligt Svenska
naturskyddsföreningen bör orden »av betydenhet» utgå.

I flera fall framställs önskemål om komplettering av lagtextens exemplifiering
av nedskräpande föremål. Uppsala läns naturvårdsförbund m. fl. anser
att även orden »metall» och »plast» bör medtas under åberopande av att
speciellt vissa smärre plåtföremål utgör en stor fara för betande djur och
att de allt oftare kvarlämnade plastförpackningarna av olika slag förstörs
mycket långsamt av väder och vind. Förbundet hävdar vidare, i likhet med
Nordiska museet, att särskilda bestämmelser krävs i fråga om nedfallen
taggtråd. I andra remissyttranden föreslås att i uppräkningen skall nämnas
övergivna bilar och bildelar, spillolja från bilar samt kvarsittande affischer
och vid tävlingar m. m. använda snitslar.

Ett flertal remissorgan anser det olämpligt att, såsom utredningen gjort,
i lagen inta bestämmelser om uppträdande i naturen vilka icke motsvaras
av straffpåföljd. Blekinge läns avdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler
framhåller att, eftersom högljutt och störande uppträdande i naturen
kan föranleda minst lika stor skada som nedsmutsning, så bör även
dylikt uppträdande straffbeläggas. Denna uppfattning delas av länsstyrelserna
i Skaraborgs och Västerbottens län, landsfogden i sistnämnda län och
stadsfullmäktige i Halmstad. Länsarkitekten i Skaraborgs län och Hallands
läns naturvårdsförening önskar en sådan formulering av bestämmelsen att
onödigt motorbuller till lands eller vatten klart inbegrips.

Möjlighet bör öppnas för länsstyrelsen att vid tredska låta iordningställa
en nedskräpad plats på den tredskandes bekostnad, anser lantbruksnämnden
och hushållningssällskapet i Västerbottens län. Eftersom det i många
fall är ogörligt att uppspåra den som vållat nedskräpning förordar Motororganisationernas
samarbetsdelegation att det, om den skyldige inte påträffas,
skall åligga länsstyrelsen eller annan myndighet att tillse att platsen
iordningställs. Frågan har enligt delegationen särskild betydelse med hänsyn
till renhållningen på rastplatserna. Även Svenska vägföreningcn pekar
på behovet av närmare regler beträffande ansvaret för uppröjning i den
mån detta ej redan nu ankommer på hälsovårdsmyndigheterna.

Ett särskilt problem i förevarande sammanhang utgör omhändertagandet

100

Kungl. Maj:ts proposition nr l''i8 år 196''i

av kvarlämnade bilvrak. Motororganisationernas samarbetsdelegation kan
inte dela utredningens förhoppning om att detta problem är att anse som
en övergångsfråga. Också länsstyrelsen i Älvsborgs län befarar att problemet
kommer att bestå även i fortsättningen. Landsfogden i Gävleborgs län
anför.

Frågan om de åtgärder, som kan vidtas beträffande sådana bilvrak vilkas
ägare inte kan identifieras, har berörts mycket kortfattat av utredningen.
För närvarande råder stor ovisshet om vilken myndighet som skall
vara skyldig att vidtaga åtgärd för och bekosta bortförandet av dylika bilvrak.
Även om de övergivna bilvraken skulle komma att minska genom
skärpt kontroll över avregistreringen, kommer ett visst antal bilar även
i framtiden att undandras myndigheternas kontroll.

Landsfogden anser det önskvärt att utförliga direktiv utfärdas angående
omhändertagande av övergivna bilvrak. Bilskrotningsutredningen uttalar
att det ännu är för tidigt att kunna förutsäga vilka åtgärder i detta avseende
som utredningen kan komma att föreslå.

Departementschefen. De av utredningen föreslagna bestämmelserna angående
nedskräpning innebär viss skärpning i jämförelse med naturskyddslagens
regler. Jag kan i huvudsak biträda förslaget i denna del. Att, som
vissa remissinstanser föreslagit, slopa kravet på att nedskräpning för att
kunna föranleda påföljd skall vara på visst sätt kvalificerad skulle enligt
min mening föra för långt. De ytterligare åtgärder, som behövs för bekämpande
av nedskräpning, torde framförallt vara intensifierad övervakning
och propaganda.

Liksom motsvarande bestämmelse i naturskyddslagen och i utredningsförslaget
innehåller 23 § i departementsförslaget en exemplifiering av nedskräpande
ämnen. Uppräkningen har emellertid här kompletterats med
plast och plåt. Med plåt åsyftas härvid bl. a. bilvrak. Någon ytterligare
komplettering anser jag inte påkallad för närvarande. Vad särskilt beträffar
affischer bjuder, som tidigare framhållits, 22 § visst korrektiv. I övrigt
gäller liksom hittills att kvarlämnade och trasiga affischer — och även
snitslar — faller under nedskräpningsbestämmelserna i samma mån som
annat pappersavfall. Straffet för nedskräpning skall enligt 37 § andra
stycket i fortsättningen vara dagsböter.

De motiv, som föranlett utredningen att komplettera förbudet mot nedskräpning
med bestämmelser angående uppträdandet i naturen i andra
hänseenden, förtjänar stort beaktande. Det är en angelägen uppgift att
komma till rätta med sådana störande företeelser som till exempel det på
sina håll utbredda missbruket av grammofoner och radioapparater på badstränder
och annorstädes i naturen. Som jag framhållit vid 1 § inbegriper
emellertid redan den där införda hänsynsregeln bland annat skyldighet att
undvika oljud som kan verka störande på andras naturupplevelser eller på

101

Kungl. Maj.ts proposition nr lb8 år 196k

djurlivet. Vidare vill jag här erinra om att olämpligt uppträdande i naturen
i vissa fall kan straffas som förargelseväckande beteende samt att, såvitt avser
ordningen inom naturreservat, länsstyrelsen enligt lagförslaget får möjlighet
att meddela straffsanktionerade föreskrifter om vad allmänheten har
att iaktta inom reservatet. Med stöd av allmänna ordningsstadgan kan
ordningsföreskrifter meddelas även inom andra till allmänt begagnande
upplåtna naturområden. Med hänsyn till det anförda behandlas i 23 § departementsförslaget
inga andra typer av olämpligt uppträdande i naturen
än nedskräpning.

I 24 § regleras länsstyrelsernas befogenhet att förelägga den, som är
ansvarig för nedskräpning eller annat osnyggande, att ställa i ordning
platsen och vidta förebyggande åtgärder för framtiden. Delvis i anslutning
till utredningens förslag stadgas att dylikt föreläggande får ges så snart
av osnyggheten kan för närboende eller andra uppkomma obehag av betydenhet
eller skada till person eller egendom. På sätt utredningen förordat
har ur lagtexten utmönstrats den nuvarande föreskriften att föreläggande
får ges endast i den mån det kan ske utan oskäligt betungande. Att föreläggande
kan förenas med vitesäventyr framgår av 39 §. Efterkommes ej föreläggande,
bör länsstyrelsen även ha möjlighet att låta iordningställa den
nedskräpade platsen på den tredskandes bekostnad. Enligt departementsförslaget
skall detta kunna ske genom handräckning enligt bestämmelserna
i 39 § andra stycket.

Spörsmålet om i vad mån myndighet bör sörja för undanskaffande av
skräp i fall där den skyldige ej kan anträffas torde inte höra hemma i
detta lagstiftningsärende. Såvitt rör bilvrak lärer frågan komma att övervägas
i samband med behandlingen av bilskrotningsutredningens betänkande.

Ersättningsbestämmelser

Under förevarande rubrik har i lagen sammanförts regler angående ersättning
i anledning av åtgärder enligt den föreslagna lagen. Reglerna motsvarar
väsentligen ersättningsbestämmelserna i 7, 8, 21 och 28—31 §§ naturskyddslagen,
3—7 §§ strandlagen samt 86 och 122 §§ byggnadslagen.

25—29 §§.

Dessa paragrafer motsvarar 30—33 och 36 §§ i utredningsförslaget.

Utredningen framhåller att ett säkerställande i ökad omfattning av naturområden
av skilda slag i enlighet med utredningens förslag i allmänhet
förutsätter åtgärder som kan föranleda ersättningar till markägare. Utredningen
understryker att man härvid så långt möjligt bör lita till frivilliga
avtal med vederbörande markägare och att en generös inställning till markägarna
avgjort är att föredra framför tvångsåtgärder. Ett viktigt skäl här -

102

Iiiingl. Maj. ts proposition nr 1''iH år 196fi

till är enligt utredningen att man bör undvika varje åtgärd som kan medverka
till att skapa motsättningar mellan naturvårdsintressen och markägarintressen.

Om man bortser från nationalparkerna måste, ytlrar utredningen vidare,
det kvantitativt ojämförligt största markbehovet för naturvårdsändamål
tillgodoses genom bildande av naturreservat eller förordnande om bebyggelseförbud.
För den begränsning, som därigenom läggs på markägarens
möjlighet att fritt disponex-a över sin mark, bör denne enligt utredningen
normalt kompenseras genom intrångsersättning. Även för det fall att regleringen
av täktverksamhet eller arbetsföretag leder till en ersättningssituation
är det fråga om en form av intrångsersättning.

I de av utredningen föreslagna ersättningsbestämmelserna behandlas i
särskilda paragrafer ersättning vid avsättande av naturreservat eller naturminne
(30 §), temporärt förbud i anledning av väckt fråga om avsättande
av naturreservat (31 §), vägrat tillstånd till bebyggelse (32 §) samt tillståndsvägran
eller föreskrifter beträffande täktverksamhet och arbetsföretag
(33 §). Att en åtskillnad upprätthålls mellan ersättningsbestämmelserna
avseende å ena sidan naturreservat och natuimiinne samt å andra sidan
strand- och landskapsskyddsområden är enligt utredningen betingat av
praktiska skäl; i förstnämnda fall är det praktiskt taget alltid fråga om
ett oavvisligt byggnadsförbud jämte annan inskränkning i rätten att förfoga
över marken, varjämte ersättningsfrågan aktualiseras omedelbart, medan
det i det senare fallet enbart är fråga om kontroll av bebyggelsens lokalisering,
vartill kommer att ersättningsfrågan ej aktualiseras redan i
samband med beslutet om inrättande av skyddsomi-ådet utan först då tillstånd
till bebyggelse vägras.

Utredningen behandlar i sin motivering var för sig dels ersättning för
inskränkning i bebyggelserätt dels ersättning för annan inski-änkning i rätten
att förfoga över mark. Beträffande ersättningsprinciperna vid inskränkning
i bebyggelserätt gör utredningen till en början följande uttalande.

Där dispens från byggnadsförbudet inom ett strand- eller landskapsskyddsområde
vägras, mister markägaren i förekommande fall rätten till
viss bebyggelse på platsen. Det är förlusten av detta latenta bebyggelsevärde
som skall kompenseras till den del det överstiger jordbruks- och skogsvärdet
(jämte ev. kompletterande värden) eller motsvarande värde genom intrångsersättning.
I naturskyddslagen och byggnadslagen är intrångsersättningen
konstruerad som mellanskillnad mellan angivna två värdenivåer. I
strandlagen tillkommer hänsynen till den nytta som en reglerande åtgärd
på en del av en fastighet kan medföra i form av värdestegring på annan del
av fastigheten. En sådan värdestegring uppstår genom s. k. influensverkan
och kallas därför här influensvärde. Eftersom det är bäst överensstämmande
med en allmän rättsuppfattning att inte bara skada utan också nytta av
en reglerande åtgärd tas i beräkning vid fastställandet av intrångsersättning
på grund av regleringen, föreslår utredningen att de gemensamma ersättningsreglerna
får en häremot svarande avfattning. Innebörden blir allt -

103

Kiingl. Maj:ts proposition nr V18 är 1061

så att intrångsersättningens storlek i princip skall fastställas genom att
man i förekommande fall från ett konstaterat bebyggelsevärde drar inte
bara jordbruks- och skogsvärdet eller motsvarande värde utan också influensvärdet.
För att intrångsersättning över huvud taget skall kunna utgå
gäller vidare generellt att ägaren kan använda fastigheten allenast på sätt
soin står i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde. Detta medför
att vilken värdeskillnad som helst icke är tillräcklig för att grunda ersättningsanspråk.
Den måste ha sådan relativ storlek att det rimligtvis kan
göras gällande att det föreligger ett sådant uppenbart missförhållande som
avses här.

I anslutning till förslaget om ökat beaktande av influensvärde har utredningen
övervägt om inte ett fastighetsinnehav bestående av flera registerfastigheter
i förevarande hänseende borde behandlas som en enhet, vilket
enligt utredningen vore att föredra ur rättvisesynpunkt. Utredningen anser
sig emellertid inte kunna föreslå en reform på detta område enbart för naturvårdslagens
del.

Under framhållande att den tidpunkt, till vilken delvärdena hänförs, har
stor betydelse vid beräkning av intrångsersättning i anledning av bebyggelseförbud
yttrar utredningen vidare.

Bebyggelsevärdet utgör i förevarande sammanhang ett outtaget övervärde
som enligt allmänna principer i byggnadslagen och strandlagen skall bestämmas
vid den tidpunkt då inskränkningen i bebyggelserätten införs eller
med andra ord vid den tidpunkt då länsstyrelsens förordnande om byggnadsförbud
utfärdas. Vid denna tidpunkt har den på bebyggelserätt grundade
realvärdestegringen avbrutits. Eftersom ersättningen skall utbetalas
vid en senare tidpunkt — i samband med att byggnadsdispens vägras första
gången — skall en framräkning ske med hänsyn till under mellantiden inträffad
penningvärdeförändring. Detta är innebörden i gällande strandlag i
vad avser fastställandet av bebyggelsevärdet, och någon ändring på denna
punkt föreslås icke av utredningen. Beträffande övriga två delvärden —
jordbruks- och skogsvärdet eller motsvarande samt influensvärdet — fortsätter
realvärdestegringen oberoende av att länsstyrelsen utfärdat ett byggnadsförbud
för det aktuella skyddsområdet. Anledning saknas därför att
förfara på annat sätt än att man tar hänsyn till denna realvärdestegring
fram till tidpunkten för ersättningsberäkningens aktualiserande i samband
med att byggnadsdispens vägras första gången. Detta överensstämmer
också med byggnadslagens principer för beräkning av intrångsersättning
i liknande fall. Av förarbetena till 3 § strandlagen vill det synas som
om man där avsett att även realvärdeberäkningen i denna del skulle hänföras
till tidpunkten för länsstyrelsens förordnande. Utredningen kar,
emellertid icke finna några bärande motiv för att upprätthålla en sådan
från byggnadslagens värderingsprinciper avvikande regel i naturvårdslagstiftningen
för framtiden. Utredningens förslag innebär därför att bestämmandet
av de två här avsedda delvärdena skall hänföras till den tidpunkt
då byggnadsdispens vägras.

Ehuru problemet med olika tidpunkter för beräkning av olika delvärden
normalt ej föreligger vid avsättande av naturreservat kan det, yttrar utredningen,
undantagsvis bli nödvändigt att tillämpa berörda beräknings -

104

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1964

sätt även i sådant fall, t. ex. om ett nyinrättat naturreservat ersätter ett
äldre strandskyddsområde.

Utredningen analyserar ingående frågan hur bebyggelsevärdet enligt gällande
rätt skall bestämmas vid ersättningsberäkningen. De resultat vartill
utredningen kommer i denna fråga kan sammanfattas på följande sätt. I
vad angår tätbebyggelsevärde äger markägaren obetingat tillgodoräkna sig
sådant värde som uppkommit före byggnadslagens ikraftträdande den 1
januari 1948. Möjligheterna att numera påvisa dylikt värde är dock mycket
små. För att mark efter nämnda tidpunkt skall få användas till tätbebyggelse
förutsätts enligt 5 § byggnadslagen att den vid planläggning enligt
denna lag prövats från allmän synpunkt lämpad för ändamålet. Tätbebyggelsevärde
kan i detta fall uppkomma endast om tillstånd enligt byggnadslagen
till sådan bebyggelse lämnats eller med fog kan förväntas bli lämnat.
Att dessa förutsättningar är förhanden med avseende å områden, som lämpar
sig till naturreservat eller för att skyddas genom förordnande enligt 17
eller 19 § i utredningsförslaget, måste enligt utredningen vara ytterligt sällsynt.
Det bebyggelsevärde, som kan komma ifråga vid beräkning av intrångsersättning,
är därför praktiskt taget uteslutande ett glesbebyggelsevärde.
Även möjligheterna att inom ifrågavarande områden konstatera glesbebyggelsevärden
måste enligt utredningens mening vara starkt begränsade.
Detta sammanhänger enligt utredningen dels med att det icke kan vara
motiverat att räkna med annan förväntad bebyggelse än sådan, som är
omedelbart aktuell eller att förvänta inom nära förestående tid, och dels
med den starka begränsning som ligger i glesbebyggelsebegreppet.

Ersättning på annan grund än inskränkning i bebyggelserätten kan enligt
utredningen aktualiseras genom att mark avsätts till naturreservat eller
naturminne eller genom att täktverksamhet eller arbetsföretag hindras
eller regleras eller genom preliminära regleringsåtgärder enligt 8 § i utredningsförslaget.
Utredningen uttalar att i samtliga dessa fall en generell
förutsättning för att ersättning skall kunna utgå bör vara att regleringsåtgärden
föranleder intrång av någon mera väsentlig betydelse; intrånget
måste ha en allvarlig karaktär för att kunna bedömas som ersättningsgillt.
Utredningen anför vidare.

För ersättningsförfarandet i samtliga här avsedda fall gäller att bedömningen
skall ske enligt gängse värderingsprinciper. Därvid skall beaktas att
det varken enligt gällande rätt eller enligt utredningens förslag existerar
någon allmän frihet att företa åtgärder hur som helst i naturen. I den
inledande paragrafen till naturvårdslagen har utredningen fastslagit att den
som nyttjar naturen i samband med arbetsföretag, rekreation eller eljest
skall visa varsamhet så att onödig skada ej uppkommer. Detta innebär utom
annat att exploatering av naturtillgång eller annan verksamhet i naturen
i princip icke får ske på sådant sätt att onödig skada tillfogas landskapsbilden
eller andra allmänna intressen. Detta medför i sin tur att all verksamhet
i naturen i förekommande fall har att bära kostnaderna för sådana
återställningsåtgärder som skäligen kan krävas. Nämnda förhållande mås -

105

Kiuigl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

te få konsekvenser vid beräkning av intrångsersättning på det sättet, att
från beräknat bruttoersättningsbelopp alltid skall dras utom annat kostnader
för återställningsåtgärder i naturen. I övrigt kommer beräkningen
av intrångsersättning i här ifrågavarande del att ske på ett sätt som liknar
det som tillämpas vid inskränkning i bebyggelserätt. Från det tidigare
värdet dras det markvärde som återstår efter det inskränkning införts eller
tillstånd vägrats till viss åtgärd. Avser ersättningen naturreservat eller naturminne
skall därutöver i förekommande fall avdrag ske för s. k. influensvärde
som uppkommit på mark utanför reservatet.

Utredningen förutsätter att i samband med avsättande av naturreservat
skall kunna utgå ersättning i anledning av intrång genom därav föranlett
mera intensivt utnyttjande av mark inom reservatet än vad allemansrätten
medger.

Såsom generellt villkor för ersättning i anledning av annan inskränkning
i rätten att förfoga över mark än inskränkning i bebyggelserätten uppställs
i utredningsförslaget — liksom i 7 § naturskyddslagen — att den
ifrågavarande åtgärden föranleder avsevärt men för markägaren eller annan
rättsinnehavare. Härmed avses enligt utredningen inte att göra någon
principiell åtskillnad i förhållande till sättet för beräkning av ersättning
vid inskränkning i bebyggelserätt. Utredningen yttrar i denna fråga.

Vad man med motsvarande uttryck i naturskyddslagen velat vinna med
kravet på avsevärt men — i jämförelse med uttrycket uppenbart missförhållande
mellan angivna markvärden — synes närmast vara att undvika
ersättningsplikt i fall där det visserligen föreligger ett uppenbart missförhållande
mellan markvärdena före och efter en åtgärd enligt naturskyddslagen
men där den av åtgärden förorsakade förlusten ändock är praktiskt
taget betydelselös för markägaren (prop. 1952: 188, s. 44—45). Någon ändring
häri föreslås icke av utredningen.

Efter redogörelsen för sina principer för ersättning på annan grund än
inskränkning i bebyggelserätt uppehåller sig utredningen särskilt vid ersättningsberäkningen
i vad avser täktverksamhet. Utredningen framhåller att
någon rättspraxis i fråga om tillämpningen av motsvarande ersättningsbestämmelse
i 21 § naturskyddslagen inte finns. Detta torde enligt utredningen
sammanhänga med att man avstått från ersättningsgrundande ingripanden
på grund av osäkerhet om lagrummets rätta tolkning och ovisshet
huruvida medel kunnat påräknas för gäldande av ersättning. Utredningen
fortsätter.

För att en ersättningssituation beträffande här åsyftad kommersiell täkt
över huvud taget skall kunna uppstå krävs till en början att den aktuella
fastigheten är lämpad för täktändamål. Faktorer som inverkar på denna
bedömning är täktmaterialets kvalitet och kvantitet samt läge i förhållande
till kommunikationsnätet ävensom efterfrågan på material av ifrågavarande
beskaffenhet. Om tillräckliga förutsättningar icke föreligger i något av dessa
hänseenden förfaller frågan om ersättning redan på grund härav. Flera länsstyrelser
har uttalat starka betänkligheter mot den utformning 21 § naturskyddslagen
nu har. Kritiken går ut på att regeln medger alltför höga ersätt 41

Dihang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr US

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 196i

ningar varigenom den kan vara ett vapen i handen på skrupelfria exploatörer.
På grund därav förordas en omprövning av de principer som ligger till
grund för lagrummet. Utredningen är också medveten om att just ersättningsfrågan
hittills varit ett svårt hinder för en ur allmän synpunkt ändamålsenlig
täktreglering, varför starka skäl onekligen talar för en mera restriktiv
utformning av denna regel, å andra sidan är det enligt utredningens
mening icke möjligt att utan kompensation frånkänna markägarna en rätt
som de nu har. Däremot håller utredningen före att starka skäl talar för
införandet i den nya naturvårdslagens ersättningsregel rörande täktverksamhet
av den princip som redan gäller generellt i byggnadslagen och
strandlagen och som innebär att mark som beläggs med inskränkning i
dispositionsrätten skall i ersättnings- eller inlösningsfall uppskattas efter
realvärdet vid den tidpunkt då inskränkningen inträdde. I byggnadslagen
gäller denna princip alla där förekommande former av inskränkning i dispositionsrätten
och således även täktreglering genom s. k. schaktningsförbud.
I strandlagen som endast avser bebyggelsereglering gäller den endast
denna form av inskränkning i dispositionsrätten. I vad avser täktverksamheten
innebär principen enligt utredningens mening en godtagbar kompromiss
mellan motstående intressen i täktregleringens besvärliga ersättningsfråga.
På längre sikt tillgodoser den naturvårdens intressen på ett tillfredsställande
sätt utan att någon berövas en tillgång som han nu förfogar över.

Utredningen föreslår därför att beträffande täktverksamhet markens värde
vid den nya lagens ikraftträdande skall tagas till utgångspunkt vid uppskattning
av skada i ersättningsfall.

Med framhållande att den svårbedömda frågan om innebörden i uttrycket
»avsevärt men» i många fall kommer att få stor betydelse vid täktregleringen
yttrar utredningen vidare.

Utredningen finner det icke möjligt att på denna punkt föreslå några enhetliga
normer, eftersom det är en fråga som med nödvändighet måste bedömas
från fall till fall. Utredningen inskränker sig därför till att anlägga
några allmänna synpunkter på frågan. Som regel torde det vara en jordbruks-
eller skogsfastighet som inrymmer täktfyndighet. Med anledning
härav erinras att sådana fastigheter icke är underkastade tillståndsplikt
beträffande täkt som sker för fastighetens husbehovsförbrukning. Häri ligger
en begränsning i den skada som fastigheten kan tillfogas genom vägrad
täkt. Den kan under alla förhållanden tillgodose det egna behovet av grus

o. dyl., varför fastighetens normala drift icke förorsakas något som helst
men. Snarare tillfogas den men i brukningshänseende om en del av fastighetens
ägor avstås till grustäkt. Som nämnts existerar det icke någon al''lmän
frihet att företa åtgärder hur som helst i naturen. Utgångsläget är
därför att ingen markägare har ovillkorlig rätt att exploatera täktfyndigheter
på sin mark i den utsträckning som kan betingas av enbart tekniska
och ekonomiska överväganden. Han är skyldig tåla inskränkningar däri till
förmån för naturvårdsintresset intill gränsen för avsevärt men utan att någon
ersättning kan utkrävas. Det skulle givetvis förenkla befattningen med
ersättningsfrågorna om avsevärt men kunde uttryckas generellt i exempelvis
ett visst procenttal av den totala uttagbara täktvolymen. Som nämnts är
detta icke möjligt. Enligt utredningens mening kan inskränkningen dock
gå långt utan att avsevärt men behöver föreligga. Inte ens om en stor del

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1964

av en täktfyndighet måste lämnas orörd kan det hållas för visst att avsevärt
men uppkommer.

Rörande ersättningssituationen i det fall, att en fyndighet berör ett flertal
enskilda fastigheter, yttrar utredningen.

För detta fall har stor vikt lagts på att länsstyrelsen för att befrämja eu
lämplig exploatering skall kunna påfordra en plan av lämplig omfattning.
Den fastighetsägare, som icke lyckas åvägabringa en samverkan med övriga
berörda fastigheter i enlighet med planen, kommer uppenbarligen i ett
ogynnsamt ekonomiskt läge som enskild exploatör. Härav följer att hans
läge även blir ogynnsamt från ersättningssynpunkt, därest länsstyrelsen
finner att en separat exploatering av sökandens fastighet har så skadliga
verkningar ur naturvårdssynpunkt att den icke kan tillåtas. Vid tillståndsfrågans
prövning bör man eftersträva att undvika den situationen att ersättning
måste ges för material som kan antas komma att exploateras inom
en överskådlig framtid.

Utredningen understryker slutligen angelägenheten av att täktregleringen
betraktas och behandlas som en planeringsfråga och framhåller, att genom
snabba och effektiva inventerings- och planeringsåtgärder bör öppnas goda
möjligheter att inrikta exploateringen på täktfyndigheter som kan friges
helt och hållet. I de fall åter där partiella uttag kan medges är det angeläget
att man förhandlingsvägen når fram till en täktplan som kan accepteras
ur såväl naturvårds- som exploateringssynpunkt. Med ett sådant förfaringssätt
kommer måhända, yttrar utredningen, ersättningsfall att bli
sällsynta.

Beträffande den kategori företag, som i betänkandet benämnes arbetsföretag
i allmänhet, skall enligt utredningen i tillämpliga delar samma principer
följas för ersättningsberäkningen som i fråga om täktverksamhet, dock
med det undantaget att värderingen helt skall hänföra sig till tiden för beslutet;
något praktiskt behov att beakta tidigare värde torde enligt utredningen
icke finnas här.

Utredningen föreslår en utvidgning av möjligheterna att få till stånd inlösen
av fastighet som berörs av naturvårdsåtgärd. Utredningen framhåller
att regler om inlösen saknas i strandlagen och i 86 och 122 §§ byggnadslagen
samt att det i 7 § andra stycket naturskyddslagen förekommande stadgandet
om rätt för fastighetsägare att, om fridlysning föranleder synnerligt
men vid fastighetens nyttjande, fordra att fastigheten löses, såvitt känt
aldrig tillämpats. Under utredningsarbetet har emellertid, yttrar utredningen,
några myndigheter uttalat önskemål om att det allmänna tillförsäkras
rätt att förvärva strandområden i vissa fall i samband med reglering av
ersättningsfrågor. Utgångspunkten har därvid varit att intrångsersättning
enligt strandlagen i något fall kommit att uppgå till en mycket stor del —
ända till 86—90 procent —- av markens totalvärde vid användning för bebyggelse.
Enligt utredningens mening kan frågan om lösningsplikt och lös -

108

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1964

ningsrätt knappast få någon större praktisk betydelse för genomförandet
av ett aktivt naturvårdsprogram. Icke desto mindre håller utredningen före
att inlösningsinstitutet bör bevaras i naturvårdslagstiftningen såsom ett i
undantagsfall användbart komplement till gällande regler om intrångsersättning.
Utredningen yttrar vidare härom.

Ett sådant komplement kan vara önskvärt där ett särskilt svårt intrång
enligt naturvårdslagstiftningen drabbar en fastighet men också där en beräknad
intrångsersättning eljest motsvarar en större del av markvärdet
samt särskilda skäl talar för inlösen. Härav följer att inlösningsinstitutets
tillämpning icke bör som hittills formellt begränsas genom att dels knytas
till en speciell åtgärd enligt naturvårdslagstiftningen och dels förbehållas
ena parten att påkalla. Inlösningsinstitutet bör i fortsättningen kunna användas
i undantagsfall vid alla viktigare typer av intrång enligt naturvårdslagstiftningen
och i förekommande fall bör dess tillämpning kunna påfordras
inte bara av markägaren utan också av kronan såsom företrädare för
naturvårdsintresset. Ett undantagsfall av här åsyftat slag är uppenbarligen
för handen om en åtgärd enligt naturvårdslagstiftningen medför en så allvarlig
skada på en fastighet eller fastighetsdel att skadan förtjänar betecknas
som synnerligt men. I ett sådant fall är det rimligt att fastighetsägaren
äger påfordra att kronan löser hela fastigheten eller fastighetsdelen. Utredningen
föreslår därför att en regel med detta innehåll införes i 36 § första
stycket lagförslaget.

Enligt detta stadgande bör, yttrar utredningen, inlösen kunna ifrågakomma
till exempel om en för bostads- eller grustäktsändamål bildad fastighet
på grund av tillslåndsvägran enligt naturvårdslagen ej får nyttjas för ändamålet.
Utredningen framhåller att vid prövningen av inlösenyrkande hänsyn
bör tas till eventuell influensverkan å område som icke omfattas av det beslut
som ligger till grund för yrkandet.

Rörande andra stycket i 36 § i utredningsförslaget yttrar utredningen.

Med beaktande av framställda önskemål föreslås här en regel som öppnar
möjlighet för kronan att i vissa fall lösa fastighet eller del därav som
berörs av åtgärd enligt lagen. Ett första villkor för sådan lösningsrätt är att
den intrångsersättning som eljest skolat utgå för fastigheten eller fastighetsdelen
uppgår till en viss större del av fastighetens eller delens totala
värde. Efter mönster av 12 § andra stycket expropriationslagen har denna
del satts till två tredjedelar. Där detta villkor är uppfyllt ankommer det på
kronan att i varje särskilt fall ta ställning till frågan huruvida lösningsrätt
skall utövas eller icke. Enligt utredningens mening bör lösningsrätten icke
utövas såvida icke särskilda skäl talar för att området övergår i allmän ägo.
Som sådana skäl kan godtas att marken har särskilt stor betydelse ur kulturell
eller social naturvårdssynpunkt eller att området behöver utnyttjas mera
intensivt för fritids- eller annat naturvårdsändamål än vad allemansrätten
medger. Ett viktigt praktiskt villkor för att inlösning skall tillgripas är
också att förvaltning av området kan ordnas tillfredsställande på längre sikt
genom försorg av staten, kommun eller ideell sammanslutning.

Utredningens förslag till ersättningsregler har väsentligen tillstyrkts eller
lämnats utan erinran av majoriteten av remissinstanserna. Bland

109

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

de remissorgan som yttrat sig utpräglat positivt märks länsstyrelserna i
Stockholms, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs och Västmanlands län, överlantmätarna
i Göteborgs och Bohus, Kalmar och Norrbottens län samt
Skogssällskapet. Flera remissorgan betonar att de föreslagna ersättningsreglerna
väsentligen bygger på gällande rätt. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län uttalar att utredningen på ett förtjänstfullt sätt analyserat ersättningsfrågorna
och dragit upp riktlinjerna för bedömande av dessa. Det förhållandet
att utredningen räknar med ersättningar i stor utsträckning för
genomförande av naturvården utgör enligt överlantmätaren i Kalmar län
en god garanti för en angelägen balans mellan naturvårdsintressen och t. ex.
jord- och skogsbrriksintressena.

Å andra sidan blir de föreslagna ersättningsreglerna på väsentliga punkter
föremål för kritik från ett tjugotal remissorgans sida.

Som en allmän synpunkt framhåller lantmäteristyrclsen, att reglerna inte
kan anses utgöra enbart eu sammanarbetning av redan gällande principer
för bestämmande av ersättningar i motsvarande fall utan genom en kombination
av olika regler får ses som en nyhet med en effekt som inte torde låta
sig överblickas utan djupare granskning. Styrelsen ifrågasätter om inte
ersättningsreglerna bör vidare övervägas. Liknande uppfattning hyser kammarkollegiet.
Några remissorgan anser att reglerna är alltför komplicerade
eller svåra att förena med ersättningsreglerna på andra områden och därför
bör omarbetas. Expropriationsutredningen yttrar att förslagets regler om ersättning
på grund av inskränkning i förfoganderätt till fastighet samt om
inlösningsrätt och inlösningsplikt i anledning av sådant intrång upptar icke
oväsentliga nyheter i förhållande till gällande rätt. Under framhållande att
de spörsmål som uppkommer, då det gäller att åstadkomma eu lämplig reglering
i nämnda hänseenden, uppenbarligen har ett nära samband med frågor
som expropriationsutredningen fått i uppdrag att behandla, hävdar utredningen,
att ett definitivt ståndpunktstagande till frågan om införandet av
nya ersättnings- och inlösningsbestämmelser bör anstå, till dess pågående
översyn av expropriationslagstiftningen slutförts.

En mera restriktiv utformning av ersättningsreglerna påyrkas av länsstyrelsen
i Hallands län, som anlägger följande synpunkter i frågan.

Nu gällande bestämmelser förutsätter att markägare som tillskyndas avsevärt
men skall erhålla full ersättning för den skada han lider. Denna regel
leder till höga ersättningsanspråk. Särskilt i fråga om grusexploateringar
blir olägenheterna av regeln framträdande. För att ej samhällets ersättningskostnader
skall bli orimligt höga, tvingas länsstyrelsen ej sällan att
lämna tillstånd till grustäkter även på sådana skyddsvärda områden, där
exploatering ej bör få ske. Länsstyrelsen kan därför icke dela uppfattningen,
att naturskyddsintresset icke kan motivera ändring i principen för ersättningsreglerna.

På åtskilliga av samhällslivets områden har långtgående inskränkningar i
markägarens dispositionsrätt ansetts befogade utan någon rätt till ersättning
eller med en begränsad sådan. Som exempel härpå kan anföras bygg -

Kanyl. Maj.ts proposition nr l''i8 år 196i

nadslagstiftningen, som hindrar ägaren av mark att fritt exploatera denna
för tätbebyggelse, skogsvårdslagstiftningen med speciellt långtgående regleringar
beträffande s. k. svårföryngrade skogar och skyddsskogar, gruvlagstiftningen,
som hindrar markägaren att fritt förfoga över mineraler, stenkol,
salt, olja m. m., jaktstadgan och fiskeristadgan, lagen om fornminnen
samt vattenlagen.

Även då det gäller naturvårdslagstiftningen bör motstående intressen
vägas mot varandra. Då det gäller oersättliga naturvärden torde det vara i
hög grad befogat, alt markägarintresset åtminstone i viss mån får vika för
allmänna intressen. Under alla omständigheter bör icke ersättning utgå för
sådan inskränkning som enligt 1 § lagförslaget skall gälla för alla företag.
Den ersättningsfria sektorn bör dock i konsekvens med vad som enligt vad
törut nämnts gäller i fråga om annan lagstiftning kunna göras betydligt
mera omfattande än så. Länsstyrelsen finner det önskvärt att ersättningsreglerna
omarbetas i enlighet härmed.

Åtskilliga remissorgan hävdar däremot att de föreslagna ersättningsreglerna
ej tar skälig hänsyn till markägarnas berättigade intressen och anser
bl. a. angelägenheten av ett positivt intresse för naturvården från denna
samhällsgrupps sida nödvändiggöra att all ekonomisk skada av betydelse
ersätts. Uttryck för dylika eller liknande uppfattningar ger — delvis i
samband med kritik av kravet på »avsevärt men» som villkor för ersättning
—■ bl. a. lantbruksstyrelsen, kommerskollcgium, överlantmätaren i Södermanlands
län, skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län, RLF, Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund, Sveriges industriförbund, Näringslivets byggnadsdelegation,
Sveriges stenindustriförbund, lantbruksnämnden i Uppsala
län samt flera handelskammare. Angelägenheten av att markägarna tillförsäkras
skälig ersättning understrykes även av Svenska naturskyddsföreningen,
Skid- och friluftsfrämjandet och Svenska teknologföreningen. Sveriges
lantbruksförbund yttrar.

Utredningen dementerar sitt uttalande om generös inställning mot markägarna
genom en med stor konsekvens genomförd strävan att i sitt förslag
förena de för ägarna ofördelaktigaste reglerna ur strandlagen och byggnadslagstiftningen
samt utesluta de rimliga reglerna i expropriations- och
vattenlagarna. Ett godtyckligt förfarande av detta slag kan förekomma endast
därför att det saknas allmängiltiga principer för marklösen. Tidigare
torde man ha ansett expropriations- och vattenlagarna vägledande. Att byggnadslagen
avviker från dessa och vissa andra tvångsförfogandelagar beror
på att den avser andra situationer än de nämnda lagarna. Den kan därför
varken i och för sig eller utifrån sitt syfte åberopas som en allmän principreglering.
I synnerhet kan den ej stå som modell för situationer som ej
alls överensstämmer med byggnadsplaneringens.

I samma riktning uttalar sig Stockholms handelskammare.

Visserligen saknas icke områden inom gällande rätt där den enskilde
utan rätt till ersättning är skyldig tåla visst intrång. Närliggande exempel
är ju de fall där byggnadsförbud medför rätt till ersättning endast om »uppenbart
missförhållande» råder mellan markens värde före och efter förbudet.
Det kan emellertid hävdas att ersättningsfrågornas reglering i bygg -

Kungl. Maj. ts proposition nr lb8 år 196b

nadslagen och liknande lagstiftning är av tämligen speciellt slag. För att
kommunerna skall kunna genomföra en nödvändig planering har det varit
nödvändigt att införa vissa generella, icke ersättningsberättigade begränsningar
i fastighetsägarnas rätt att bebygga sin mark. Dessa begränsningar
är dock både kvantitativt och kvalitativt av ett annat slag än de inskränkningar
i dispositionsrätten som föreslås av utredningen. Dessa inskränkningar
vidtas i det allmännas intresse som en riksangelägenhet, och ersättningen
skall utbetalas av kronan. Anledning saknas då att göra avkall på
den primära rättsprincipen att den enskilde skall ha full ersättning för
det som fråntas honom av det allmänna.

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare framhåller att det
är naturligare att en markägare utan eller mot ringa ersättning får finna sig
i inskränkningar i sin förfoganderätt med hänsyn till ett på hans egendom
befintligt naturminne än på grund av att hans mark upplåts exempelvis
till fritidsområde för allmänheten. Samernas riksförbund gör gällande
att de föreslagna ersättningsbestämmelserna inte tar hänsyn till samernas
rätt. Vid det fortsatta lagstiftningsarbetet bör, hävdar förbundet, uppmärksammas
att samerna kan lida skada genom att inskränkningar sker i
deras rätt till land och vatten in. m. och att samerna då måste erhålla
kompensation härför. Även kompensationens former bör utredas.

Några av de i förevarande sammanhang uppräknade remissorganen påtalar
svårigheterna att avgöra vad som skall avses med »avsevärt men».
Även överlantmätaren i Västmanlands län anser att detta uttryck icke är
tillfredsställande vid bedömning av skälig ersättning för intrång och att det
därför bör utgå eller ersättas med »men av någon betydelse».

i en del remissyttranden påpekas att vid avsättande av naturreservat ersättning
bör kunna ifrågakomma även i vissa andra fall än dem som uttryckligen
nämnts av utredningen. Sålunda uppmärksammar länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län att utredningen icke berört frågan om ersättning
för den nyttjanderätt till område för vägar, parkeringsplatser in. m. som
skall kunna innefattas i beslut om avsättande av naturreservat. Som exempel
på olägenheter för vilka ersättning bör kunna utgå anger Sveriges industriförbund
den starkt ökade brandfaran inom och invid avsatta områden,
de ökade riskerna och den minskade framkomligheten för nyttotrafiken
på enskilda vägar mot eller inom naturreservaten samt ökade kostnader
för underhåll av dessa vägar och för renhållning etc. Lantbruksnämnden
och hushållningssällskapet i Kronobergs län pekar i detta sammanhang
på ökat stängselbehov, och skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län nämner
minskning av skogs- eller jordbruksproduktion på grund av »förslitning»
i samband med stor folkinvasion. Länsstyrelsen i Skaraborgs län ifrågasätter
om inte markägaren bör ha möjlighet att få ersättning för kostnader
i samband med uppsnyggning av mark som skräpats ned av okända personer.

Om inrättandet av naturreservat försvårar ett rationellt skogsbruk anser

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1964

Sveriges industriförbund att markägaren bör beredas möjlighet att mot avstående
av ifrågavarande område förvärva mark i allmän ägo motsvarande
den vars utnyttjande påverkas negativt av länsstyrelsens förordnande samt
att aktiebolag bör få kompensera sig med markinköp på annat håll utan
hinder av gällande inskränkningar i rätten att förvärva fastighet.

En närmare behandling av frågan om ersättning för personligt intrång
anser lantmåteristyrelsen vara önskvärd. Hovrätten för Västra Sverige yttrar
i samma fråga.

Tillskapandet av ett naturreservat på sociala grunder utgör en påtaglig
stimulans för en större tillströmning av friluftsintresserade till området i
fråga. I sådant fall har väl länsstyrelsen möjlighet att genom föreskrifter
jämlikt 7 § andra stycket i utredningens förslag begränsa allmänhetens
rätt till färdsel och rastning, men uppenbarligen kan fall förekomma, där
området likväl för att kunna fylla sitt syfte måste utnyttjas mera intensivt
än vad allemansrätten medger och störningar i hemfriden svårligen kan
undvikas. Det synes därför önskvärt icke minst för att undvika ökade motsättningar
mellan friluftsfolkets och den bofasta befolkningens intressen,
att en markägare, som mot sin vilja nödgas upplåta mark till naturreservat,
eller en nyttjanderättshavare på fastigheten i sådana situationer erhåller
ersättning även för olägenheter av nu avsett slag. Av 30 § i utredningens
lagförslag framgår icke huruvida annan skada än rent ekonomisk
sådan kan ersättas, och motiven till stadgandet synes ej beröra denna
fråga.

Spörsmålet om ersättning för bebyggelsevärde vid inskränkning i bebyggelserätt
diskuteras i några remissyttranden. Stadskollegiet i Stockholm
yttrar att det numera inte torde råda någon tvekan därom att vid expropriation
av ej förut planlagt område för t. ex. större parkområde, naturskyddsområde
m. in. expropriationsersättning regelmässigt endast bör
beräknas för glesbebyggelse. Å andra sidan anför länsstyrelsen i Stockholms
län att omständigheterna inte sällan kan vara sådana att billighet
och rättvisa talar för att ersättning ges för tätbebyggelsevärde, exempelvis
i fall då ägaren av grannfastighet kunnat tillåtas att tillgodogöra sig
betydande kapitalvärden genom tätbebyggelse under det att den intilliggande
fastigheten på grund av naturvårdsintressets styrka icke ansetts kunna
erhålla dylik bebyggelserätt. Ersättningsbestämmelserna bör enligt länsstyrelsens
mening utformas med skäligt hänsynstagande härtill. Sveriges
lantbruksförbund hävdar att tätbebyggelse uppenbarligen ofta kan vara
aktuell just inom de attraktiva områden som anses böra bevaras med stöd
av naturvårdslagens regler, överlantmätaren i Gotlands län finner det tveksamt
om det över huvud taget är möjligt att dra en klar gräns mellan tätbebyggelse-
och glesbebyggelsebegreppen och finner att det mest rationella
vore om rätten till glesbebyggelse slopades, åtminstone beträffande byggnader
för fritidsändamål.

Den av utredningen föreslagna utvidgningen av tillämpningsområdet
för strandlagens regel om beaktande av influensvärde berörs av några re -

Kungl. Mnj:ts proposition nr Vv8 år 196''i 113

missinstanser. Kammarkollegiet, som tillstyrker förslaget i denna del, yttrar.

Såvitt kollegiet kan bedöma torde avsättande av naturreservat och naturminne
i regel icke komma att medföra sådana verkningar att man har
anledning att räkna med uppkomsten av influensvärde. Frågan kan dock
bli aktuell, kanske framförallt i sådana fall, där institutet naturreservat
tillgrips för att skydda visst strandområde mera definitivt än som skulle
kunnat ske med tillämpning av strandskyddsbestämmelserna.

Förslaget biträds även av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som emellertid
med hänvisning till den i 19 § tredje stycket väglagen intagna båtnadsregeln
framhåller, att det i praktiken visat sig mycket svårt att få
igenom s. k. båtnadsavdrag, vilka dessutom drabbar orättvist såtillvida att
även fastighet, som ej berörs av vägföretaget, kan tillföras båtnad utan att
avdrag kan ske. RLF anser däremot, att någon skärpning i förevarande
hänseende icke bör genomföras, under motivering att influensvärdet icke
kan få någon betydelse utanför strandskyddsfallen. Expropriationsutredningen
avstyrker förslaget om utvidgning av tillämpningsområdet för den
ifrågavarande avräkningsregeln. Expropriationsutredningen yttrar inledningsvis.

Expropriationsutredningen har bl. a. att undersöka, om det genom en
reform av expropriationslagens värderingsregler -— däri inbegripet lagens
regler om avräkning av nytta mot skada — är möjligt att i större omfattning
än för närvarande åt stat och kommun förbehålla sådan värdestegring,
som uppkommit genom åtgärder från det allmännas sida. Innan expropriationsutredningens
arbete slutförts, synes det angeläget att sådana
lagändringar, som är ägnade att binda utvecklingen på förevarandc område,
icke företages utan tvingande skäl.

Efter denna allmänna reflexion anför expropriationsutredningen.

Enligt 9 § expropriationslagen skall vid bestämmande av ersättning för
skada och intrång å restfastighet avräknas den nytta, som expropriationen
eller den exproprierade delens användande må föranleda för restfastigheten.
Eventuellt uppkommande »nyttoöverskott» får däremot icke avräknas
å själva löseskillingen för den exproprierade fastighetsdelen. Samma princip
gäller vid inlösen av mark enligt byggnadslagen (137 §), låt vara att
genom andra bestämmelser sörjts för att exproprianten i viss utsträckning
erhåller gottgörelse för värdestegring, som med avseende å närliggande
mark uppkommer genom åtgärder från hans sida. Såvitt framgår av
motiven till gällande naturskyddslag har det ej heller varit avsett att vid
ersättningsberäkning enligt sistnämnda lag göra något avsteg från den
princip, som expropriationslagen i nu angivet hänseende företräder. Däremot
har i strandlagen (3 §) införts en regel, som gör det möjligt att fullt
ut d. v. s. intill skadans storlek avräkna nytta till följd av ett strandlagsförordnande.
Värdeökning å angränsande delar av fastigheten kan sålunda
i dessa fall avräknas även å den del av skadeståndet som utgör ersättning
för skada å själva förbudsområdet.

Enligt betänkandet görs sistnämnda regel tillämplig överlag, då det gäller
att bestämma ersättning på grund av strand- eller landskapsskyddsförord -

114 Kungl. Maj:ts proposition nr 1 i8 år 196 i

nande eller områdes avsättande till naturminne eller naturreservat. Vad beträffar
täktersättningsfallen innehåller förslaget intet uttalande i nu förevarande
hänseende.

Förslagets nyssnämnda innebörd kan sägas ha kommit till tydligt uttryck
i lagtexten endast såvitt avser ersättning för inskränkning i bebyggelserätt,
däremot ej för annan intrångsersättning. Frånsett sistberörda
lörhållande är att beakta, att markägare skall kunna fordra inlösen för det
fall att synnerligt men åsamkas honom genom åtgärd enligt naturvårdslagen
samt att kronan å sin sida skall kunna påkalla inlösen då intrångsersättningen
skulle komma att uppgå till två tredjedelar av fastighetsvärdet.
Ytterligare förutsätts att expropriation skall kunna ske för områdes
avsättande till naturminne eller naturreservat. Om inlösen eller expropriation
kommer till stånd, skall emellertid expropriationslagens värderingsregler
tillämpas. Som framgår av det ovan sagda innebär detta, att skilda
värderingsnormer blir tillämpliga, beroende på om inlösen kommer till
stånd eller blott skadestånd utges. Om ett förordnande enligt naturvårdslagen
medför övervägande nytta för angränsande delar av fastigheten, ställer
det sig ur ekonomisk synpunkt förmånligast för fastighetsägaren att få till
stånd inlösen, eftersom nyttoöverskottet då ej kan avräknas från den del
av expropriationsersättningen, som utgör löseskilling för förbudsområdet.
Medför förordnandet övervägande skada går hans intresse i motsatt riktning.

Den valda lösningen kan sålunda komma att få vissa mindre tilltalande
konsekvenser. En liknande reglering förekommer visserligen redan nu inom
ett annat lagstiftningsområde, nämligen i lagen om allmänna vägar.
Frågan om en översyn av sistnämnda lags regler på denna punkt har
emellertid aktualiserats men tills vidare lämnats öppen i avbidan på resultatet
av expropriationsutredningens arbete (se prop. 1961: 61). Om man för
naturvårdslagstiftningens del vill undvika de nyss berörda konsekvenserna
torde man böra tills vidare dels vidbliva strandlagens nuvarande ståndpunkt
att inlösen ej skall kunna komma till användning beträffande strandskyddsområden,
dels avstå från att utvidga tillämpningsområdet för nämnda
lags ersättningsregel.

Även stadskollegiet i Stockholm pekar på att den föreslagna avräkningsregeln
får till följd att inlösen blir gynnsammare för fastighetsägarna än intrångsersättning.

Regeln att avräkning skall få förekomma endast i avseende å värdeförhållandena
inom en och samma registerfastighet anser lantbruksnämnden
och hushållningssällskapet i Västernorrlands län komma i konflikt med
rättsuppfattningen i de fall, då en brukningsenhet, såsom är vanligt inom
länet, innehåller ett flertal registerfastigheter. Liknande uppfattning har
överlantmätaren i Hallands län. Kammarkollegiet, som i likhet med utredningen
anser starka skäl tala för en utvidgning på denna punkt, yttrar att
det icke utan vidare förefaller givet att naturvårdslagen här måste ansluta
sig till exempelvis expropriationslagen.

Frågan om till vilken tidpunkt bebyggelsevärdet, jordbruks- och skogsvärdet
samt influensvärdet skall hänföras i fall som avses i 32 § utredningsförslaget
behandlas i flera remissyttranden. Ändring av de härutinnan före -

115

Kungl. Maj.ts proposition nr 1^8 år 196i

slagna beräkningsgrunderna på så sätt att samtliga i kalkylen ingående värden
hänförs till den tidpunkt då byggnadstillstånd vägras yrkas av Sveriges
lantbruksförbund, Sveriges skogsägareförbund, Näringslivets bgggnadsdelegation
samt Östergötlands och Södermanlands handelskammare. Till motivering
för sin ståndpunkt anför lantbrnksförbundet och byggnadsdelegationen
att förslaget att bebyggelsevärdet skall hänföras till tiden för förordnandet
samtidigt som avdragsposterna, d. v. s. jordbruks- eller skogsvärdet
samt eventuellt influensvärde, beräknas till dagsvärdet då byggnadsdispens
vägras, vid en fortsatt gynnsam utveckling av fastigheternas realvärde kommer
att innebära att markägarnas ersättning vid dispensavslag med tiden
allt mer minskas och slutligen helt uteblir. RLF hävdar att man genom det
föreslagna förfaringssättet redan nu tagit definitiv ställning till problemet
om indragning till det allmänna av latenta värden. Förbundet anser att detta
problem nödvändigtvis måste lösas i ett större sammanhang och icke genom
bestämmelser som ligger vid sidan av de stora frågorna.

Att det kvarstående värdet i förevarande sammanhang hänförs till den
tidpunkt då byggnadsdispens vägras synes däremot kammarkollegiet vara
sakligt motiverat. Kollegiet, som i likhet med lantmäteristgrelsen utgår
ifrån att utredningens förslag härutinnan innebär en ändring i förhållande
till vad som gäller enligt strandlagen, anser det angeläget att den nya regeln
kommer till uttryck i lagtexten. Såvitt avser influensvärdet gör kollegiet
emellertid i förevarande sammanhang följande erinringar.

Om influensvärdet har förändrats efter det byggnadsförbudet meddelades,
är det tydligt alt denna omständighet i förevarande sammanhang kan utan
vidare beaktas endast under förutsättning att marken i fråga alltjämt är i
samma ägares hand som förbudsområdet. Skulle marken ha sålts, torde det
få bero på omständigheterna i varje särskilt fall i vad mån förändringar i
influensvärdet bör inverka vid bestämmande av intrångsersättning.

Utredningens förslag att markens värde vid den nya lagens ikraftträdande
skall tas till utgångspunkt vid bestämmande av ersättning i anledning av
tillståndsvägran eller föreskrifter vid täktregleringen tillstyrks av några remissinstanser.
Till dem hör länsstyrelsen i Kopparbergs län. Länsstyrelsen
vill kraftigt understryka att utgångsläget bör vara att ingen markägare kan
anses ha ovillkorlig rätt att exploatera täktfyndigheler på sin mark i den
utsträckning som kan betingas av endast tekniska och ekonomiska överväganden
och framhåller att man genom den föreslagna regeln bör kunna gendriva
de orimliga anspråk som nu ställs i fråga om ersättning. Länsarkitekten
i Östergötlands län hälsar förslaget om avbrytande av värdestegringen
med tillfredsställelse såsom ägnat att så småningom medföra ett bättre utgångsläge
för naturvården. Överlantmätaren i Norrbottens län finner utredningens
motivering för förslaget i denna del vara bärande med hänsyn till
den allmänna samhällsutvecklingen, övcrlantmätarcn i Västernorrlands län
samt lantbruksnämnden och hushållningssällskapet i länet finner ej anled -

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 1 48 år 1964

ning till erinran mot förslaget. För länsstyrelsens i Hallands län restriktiva
syn på ersättningsfrågorna i samband med bl. a. täktregleringen har tidigare
redogjorts. Kammarkollegiet anser den föreslagna regeln i princip riktig
men förutser att den kommer att vålla tvister vid tillämpningen.

Att i efterhand, kanske något tiotal år efter lagens ikraftträdande, avgöra
vilket värde en grustäkt skall anses ha ägt vid tiden för ikraftträdandet torde
ofta vara vanskligt. Bl. a. uppkommer sådana frågor som i vad mån senare
inträdd utveckling ifråga om efterfrågan och priser skall anses ha varit
förutsebar, hur en grusförekomst skall behandlas som vid lagens ikraftträdande
var okänd eller vilken hänsyn som skall tas till att ägaren av en
grustäkt av privatekonomiska — eventuellt skattetekniska — skäl låtit täkten
tills vidare ligga outnyttjad.

I övrigt avstyrks eller kritiseras den föreslagna regeln angående utgångspunkten
för skadeuppskattningen då täkttillstånd vägras eller förenas med
föreskrifter av nästan alla de cirka 45 remissinstanser och underlydande
organ som särskilt berört denna fråga.

Kommerskollegium erinrar om att täktregleringen innebär ett reglerande
ingrepp i en näringsgren och att den därigenom skiljer sig från andra ingripanden
med stöd av naturvårdslagstiftningen och fortsätter.

Det framstår såsom önskvärt att reglerande ingrepp i näringslivet — i den
mån de måste företas — såvitt möjligt träffar alla lika och icke kan sägas
gynna vissa och missgynna andra. En följd av täktreglering med sådana ersättningsregler
som de föreslagna synes emellertid bli att täktägare, vilka
ej kan utverka tillstånd till täktverksamhet, försätts i en väsentligt sämre
situation än täktägare som lyckas erhålla sådant tillstånd. Detta kommer att
uppfattas som en orättvisa. Regleringen kan av detta och andra skäl befaras
få en ogynnsam inverkan på konkurrensen och prisbildningen inom de grenar
av näringslivet, som direkt eller indirekt berörs av täktregleringen.

Skogsstyrelsen framhåller att förslaget genom att ägaren frånkännes rätten
att åtnjuta realvärdestegring efter lagens ikraftträdande på denna del
av sin egendom i viss mån får karaktär av en dellösning av problemet om
indragning av s. k. oförtjänt markvärdestegring. Liknande synpunkter
framförs bl. a. av lantmäteristyrelsen, länsstyrelsen i Östergötlands län och
Sveriges lantbruksförbund. Även åtskilliga andra remissorgan motiverar
sitt avstyrkande med att markägaren genom den föreslagna ersättningsregeln
skulle gå förlustig realvärdestegringen. I detta sammanhang erinrar
RLF, med hänsyftning på förhållandena vid ianspråktagande av annan tillhörig
fallhöjd enligt vattenlagen, om att de fallhöjder, som numera på
grund av teknikens framsteg kan utnyttjas, vid tiden för vattenlagens
ikraftträdande 1919 inte representerade något värde och anser, att de föreslagna
reglerna tillämpade på berörda område skulle vara stötande för rättskänslan.
I likhet med andra remissorgan hävdar RLF vidare att den omständigheten
att bestämmelser av liknande slag redan finns i byggnadslagen,
som reglerar helt andra förhållanden och avser att tillgodose helt

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 196b

andra intressen, inte kan tas till intäkt för en utvidgning av tillämpningsområdet.
I detta hänseende framhåller Sveriges lantbruksförbund att värdeförändringarna
i byggnadslagstiftningens fall i hög grad skapas genom
medveten planering från det allmännas sida, medan det i naturvårdslagens
fall gäller värden på naturtillgångar, som inte kan antas vara i avgörande
grad beroende av det allmännas åtgärder utan i stället beror av etterfrågan.
Svenska teknologföreningen anser det uppenbart att eu grusfyndighet är en
reell naturtillgång av helt annan påtaglighet än ett fiktivt tätbebyggelsevärde
och därför vid utformningen av ersättningsbestämmelser icke bör
jämföras med det senare, överlantmätaren i Östergötlands län utvecklar
sin ståndpunkt i ämnet på följande sätt.

Den av utredningen gjorda jämförelsen med byggnadslagens regler är
haltande. Genom planfastställelse åstadkoms ett definitivt bebyggelseförbud
beträffande bl. a. grönområden, gatumark m. m. Den nu föreslagna lagens
ikraftträdande skulle däremot inte innebära annat än att koncessionsplikt
för täktverksamhet införs. Det synes därför riktigt att utgångspunkten
sättes till den tid, då den ifrågavarande täkten vägrades.

Såvitt överlantmätaren i Jämtlands län kan bedöma synes det icke vara
riktigt att vid nu ifrågavarande lagstiftning, som är praktiskt taget helt
ny och kommer att få omfattande verkningar samt har väsentligen annan
karaktär och annat syfte än byggnadslagstiftningen, lägga denna lagstiftnings
principer till grund för värderingen. Skogsstyrelsen pekar på den
skillnaden i jämförelse med den liknande regeln i strandlagen att avbrottet
i realvärdestegringen i detta fall är knutet till tidpunkten för utfärdande
av strandlagsförordnande för ett bestämt område. Expropriationsutredningen
anser även såvitt avser nu ifrågavarande regel, att slutlig
ståndpunkt till spörsmålet om införandet av nya ersättnings- och inlösningsbestämmelser
inte bör tas förrän pågående översyn av expropriationslagstiftningen
slutförts, och yttrar.

Betänkandet innehåller icke några vägledande uttalanden angående tilllämpningen
av den föreslagna regeln att bedömandet av i vad mån olägenhet
uppkommit skall ske med hänsyn till markens värde vid tiden för lagens
ikraftträdande. Uppenbart är emellertid, att dennas tillämpning kan
vålla åtskilligt besvär. Det torde vara avsett, att ersättning skall kunna
ifrågakomma endast om fyndigheten var känd vid lagens ikraftträdande
och ett utnyttjande av densamma då framstod som någorlunda sannolikt.
Det torde ligga i sakens natur, att ett påstående från markägarens sida, att
han vid nämnda tidpunkt kände till förekomsten av exempelvis en grusfyndighet
på sin fastighet, i regel måste tas för gott. Frågan om ersättning
skall utgå eller ej lär alltså i praktiken bli beroende på i vad mån exploatering
var aktuell, när lagen trädde i kraft. Självfallet möter härvidlag avsevärda
bevissvårigheter. I nuvarande läge torde regelmässigt förefinnas
mer eller mindre bestämda planer på att exploatera kända grusförekomster
och frågan torde därför oftast komma att gälla vid vilken tidpunkt exploateringen
kan komma till stånd. Ytterligare må framhållas, att utredningen
icke besvarat frågan hur ett nutida förväntningsvärde vid en fram -

118 Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 196k

tida tidpunkt skall omräknas i då gällande penningvärde. Att vid en sådan
omräkning urskilja, i vad mån en konstaterad värdestegring å grusfyndigheter
hänför sig till förändringar i penningvärdet eller uppkommit av
andra orsaker, torde stundom komma att te sig som en hopplös uppgift.

Expropriationsutredningen samt överlantmätarna i Jämtlands och Malmöhus
län ifrågasätter om inte, för den händelse den föreslagna ersättningsregeln
i 33 § genomförs, denna bör kompletteras sålunda, att fastighetsindelningen
vid lagens ikraftträdande skall tas till utgångspunkt vid
skadeuppskattningen. Saknas en dylik regel kan nämligen, framhåller sistnämnde
överlantmätare, avstyckning av grustäktsområde efter lagens
ikraftträdande medföra höjd ersättning, eftersom ett vägrat täkttillstånd
betyder mycket mera för den avstyckade täktfastigheten än för den ostyckade
fastigheten.

Beträffande innebörden av begreppet »avsevärt men» vid täktverksamhet
gör överlantmätaren i Jämtlands län följande uttalande.

Den avgränsning ur naturvårdssynpunkt, som var och en bör ålägga sig
vid exploatering av naturtillgång, bör föranleda att avsevärt men ej bör
anses uppkomma exempelvis av den anledningen, att beträffande område
å viss fastighet viss ordningsföljd föreskrivs för exploatering av områdets
olika delar eller att täkt ur naturvårdssynpunkt och med hänsyn till omgivande
topografi bör stanna vid visst lägsta bottenplan eller mot slänt avviss
lutning eller att viss i förhållande till hela området relativt liten del
befunnits böra lämnas orörd. Vid bedömandet av hur stor del av området
som sålunda kan lämnas orörd bör man kunna utgå från beskaffenheten
av området i orört skick och således beakta all exploatering som skett tidigare.
Givetvis bör ej heller avsevärt men jämlikt naturvårdslagen anses
uppkomma, där hinder mot exploatering faktiskt föreligger av annan orsak
än jämlikt naturvårdslagen (exempelvis grannelagsförhållanden eller belägenhet
i förhållande till trafikled).

Lantbruksnämnden i Gävleborgs län menar att det kommer bli svårt att
fastställa var gränsen går för »avsevärt men», när tillstånd till täktverksamhet
och arbetsföretag vägras. Av samma anledning ifrågasätter stadskollegiet
i Stockholm om inte den regel med krav på missförhållande mellan
värdet före och efter regleringen som i övrigt vunnit tillämpning i utredningsförslaget
vore att föredraga även beträffande täkt. För en dylik
lösning talar enligt kollegiet också att täktreglering genom s. k. schaktningsförbud
enligt byggnadslagen torde ha anknutits till principen i fråga.

Utredningens förslag angående vidgade möjligheter till inlösen av fastighet
finner väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vara välbetänkt. Överlantmätaren
i Västmanlands län avstyrker förslaget att kronan skall få rätt till
inlösen, under åberopande att en sådan rätt skulle innebära större tvång
än vad markägaren kan anses böra tåla för ifrågavarande ändamål och
dessutom kan påverka bestämmandet av ersättning för skada och intrång.
För expropriationsutredningens betänkligheter i vad avser införandet av
inlösenmöjlighet beträffande strandskyddsområden har tidigare redogjorts.

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 19(it

119

Departementschefen. Av hänsyn till allmänna intressen är jordägares
rätt att utnyttja sin egendom inskränkt i olika hänseenden genom åtskilliga
lagar. Som exempel må nämnas skogsvårdslagen, uppsiktslagen, gruvlagen,
byggnadslagen och fornminneslagen. Dessa inskränkningar måste jordägaren
i betydande omfattning tåla utan att erhålla ekonomisk gottgörelse. När
t. ex. någon enligt byggnadslagen hindras att utnyttja sin mark för tätbebyggelse,
utgår i princip inte någon ersättning. I de fall där rådighetsinskränkning,
som inte innebär avhändelse av äganderätt, förenats med rätt till ersättning
torde detta ofta ha berott mindre på principiella skäl än på mera
allmänt hållna billighetsöverväganden. Vid inskränkningar, som tillgrips
mera sporadiskt och från den enskildes synpunkt slumpartat, kan det framstå
som ett rättvisekrav att tillhandahålla ersättning. Där ett redan etablerat
eller planerat ekonomiskt utnyttjande drabbas av ingreppet, gör sig billighctssynpunkterna
gällande med ökad styrka. Även hänsyn till den gängse
uppfattningen om det ifrågavarande allmänna intressets skyddsvärde kan
spela en roll.

Även om naturvården måhända i ett tidigt skede på sina håll uppfattades
som något mer eller mindre lyxbetonat, uppbärs den numera av en enhällig
opinion. Det torde för envar, jordägare eller inte, te sig självklart att man
inte får hantera naturvärden hur som helst och att även andra än ägaren
kan ha befogade anspråk på tillgång till sådana värden. Att jordägarna i gemen
skulle ha ersättning för att visa rimliga hänsyn härvidlag är säkerligen
helt främmande för den allmänna rättsuppfattningen. När naturvården påkallar
mera långtgående inskränkningar i enstaka jordägares förfoganderätt,
ligger det däremot annorlunda till. Ersättning bör då kunna utgå efter
en rimlig avvägning mellan det allmännas och den enskilde jordägarens
intressen. Från dessa allmänna utgångspunkter har jag låtit utarbeta
ersättningsbestämmelserna i departementsförslaget.

Innan jag övergår till att närmare behandla ersättningsbestämmelserna,
vill jag starkt understryka vikten av att uppkommande ersättningsfrågor i
största möjliga utsträckning löses förhandlingsvägen. I en hel del fall torde
det vara att föredra alt stat eller kommun söker köpa ett naturvårdsobjekt
framför att tvångsvis belägga detta med långtgående och svårvärderade
inskränkningar i ägarens förfoganderätt. Ersättningsreglerna får närmast
ses som ett nödvändigt komplement för fall då annan utväg än tvångsåtgärder
inte står till buds.

Med hänsyn till den överensstämmelse, som i mycket råder mellan ingripanden
enligt naturvårdslagen och planläggning enligt byggnadslagstiftningen,
har det tett sig naturligt att, som även utredningen i huvudsak gjort,
utforma ersättningsbestämmelserna i nära anslutning till byggnadslagens
regler om ersättning vid inskränkning i dispositionsrätten till mark inom
planområden. Enligt dessa regler gäller att markägaren, om han till följd
av inskränkningen kan nyttja marken allenast på sätt som står i uppenbart

120

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1961

missförhållande till dess tidigare värde, är berättigad till ersättning för den
skada han härigenom lider. Även om denna ersättningsnorm har sin huvudsakliga
tillämpning i fråga om inskränkning i bebyggelserätt, gäller den i
viss utsträckning även vid förbud att inrätta varuupplag, materialgård eller
ljusanordning eller att företa schaktning, fyllning eller därmed jämförlig åtgärd.
Enligt min mening är denna ersättningsnorm — vilken upptagits även
i bl. a. strandlagen och naturskyddslagen — väl lämpad att införas som huvudregel
för de viktigare ersättningsfall som naturvårdslagen har att beakta.
Så har ock skett i 25, 28 och 29 §§ i departementsförslaget. I 25 §, som
avser naturreservat och naturminne, har dock, i viss anslutning till 7 § naturskyddslagen,
införts den ytterligare förutsättningen för ersättning, att
dispositionsinskränkningen skall medföra avsevärt men för ägaren. Eljest
skulle t. ex. en fridlysning, varigenom några få kvadratmeter undandras ekonomiskt
utnyttjande och därigenom blir helt värdelösa för ägaren, kunna
föranleda ersättning fastän skadan kanske är praktiskt betydelselös. — Den
av utredningen dryftade frågan, hur bebyggelsevärde skall bestämmas vid
ersättningsberälcningen, torde liksom hittills få överlämnas åt rättstillämpningen.

I de fall, där ett förordnande enligt naturvårdslagen innebär förbud att
vidta viss åtgärd utan länsstyrelsens tillstånd, bör ersättning inte kunna påkallas
förrän ansökan om tillstånd skett och blivit prövad. Det tidigare värde,
som enligt huvudregeln skall beaktas vid ersättningsberäkningen, bör
därvid hänföras till tiden för förordnandets meddelande och inte till tiden
för tillståndsprövningen. Dessa principer gäller redan nu enligt strandlagen
samt kommer i departementsförslaget till uttryck i 25 och 28 §§. Till den
lösning, som motsvarande spörsmål fått i 29 § beträffande täktregleringen,
återkommer jag längre fram.

Grundsatsen om ersättning vid uppenbart missförhållande mellan utnyttjandemöjlighet
och tidigare värde tillämpas på olika sätt i byggnadslagen
och i strandlagen. Enligt den förra beräknas ersättningen till skillnaden
mellan markens värde vid tiden för planfastställelsen och det lägre värde
marken har vid tiden för ersättningens bestämmande. Enligt strandlagen
beräknas däremot såväl markens värde med bebyggelserätt som dess värde
med de användningsmöjligheter, som kvarstår efter inskränkningen i sagda
rätt, efter värdet vid den tidpunkt då länsstyrelsen förordnade om tillståndstvång.
Utredningen ansluter sig härvidlag till byggnadslagen och har onekligen
visst fog härför. Med denna ståndpunkt skulle den värdestegring, som
mark inom ett förbudsområde kan undergå under tiden mellan förbudets
meddelande och tillståndsvägran, medföra motsvarande minskning
av det allmännas ersättningsskyldighet. Delta skulle emellertid sannolikt
förmå åtskilliga markägare att snarast efter tillståndstvångets införande
begära tillstånd till och, i händelse av avslag, fordra ersättningbeträffande
åtgärder som eljest skulle aktualiseras först långt senare eller

121

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1964

måhända inte alls. Med hänsyn bland annat till denna olägenhet förordar
jag att strandlagen i förevarande hänseende får bli normgivande för tillämpningen
av naturvårdslagen. Delta innebär också att värdejämförelsen skall
avse realvärdena och att penningvärdesförändringar beaktas ända fram
till tiden för ersättningsberäkningen.

Utredningen har föreslagit att den i strandlagen genomförda principen om
beaktande av s. k. influensverkan å mark utanför förbudsområde skall gälla
även naturreservat, naturminne och byggnadsförbud till skydd för landskapsbilden.
Skälen härtill finner jag i och för sig beaktansvärda. I fråga
om naturreservat och naturminne skulle dock, som expropriationsutredningen
påpekat, ifrågavarande regel få vissa mindre tillfredsställande konsekvenser.
Då därjämte de fall, där avsättande av naturreservat eller naturminne
kan påvisas ge influensverkan av här avsett slag, kan förmodas bli
relativt få, har jag ansett mig inte böra föreslå att regeln görs tillämplig i
dylika fall. Influensregeln kommer därför till uttryck blott i den efter mönster
av 3 § strandlagen utformade 28 § och torde i praktiken få användning
främst i strandskyddsfallen.

Det har ifrågasatts om inte den omständigheten att ett naturreservat utsätts
för folkinvasion borde föranleda särskild gottgörelse. Som framhållits
vid redogörelsen för 9 § kan ägor, över vilka man förut ansetts kunna färdas
enligt allemansrätten, genom reservatbildandet och därmed sammanhängande
serviceanordningar bli så frekventerade att de kan skadas därav.
Allmänheten kan då inte längre göra anspråk på tillträde med stöd av allemansrätten,
men länsstyrelsen äger jämlikt 9 § föreskriva att markägaren
likväl måste tåla intrånget. Om sådan föreskrift meddelas, kan ersättningutgå
enligt 25 §. Ett alternativ är att länsstyrelsen jämlikt 10 § meddelar
ordningsföreskrifter för allmänheten till skydd för de ifrågavarande ägorna.
Det vill synas som om hithörande problem borde i de enskilda fallen kunna
få en rimlig lösning i samförstånd mellan länsstyrelsen och markägaren.

Frågan om samspelet mellan den nyinförda täktregleringen och ersättningsreglerna
har tilldragit sig särskilt intresse under remissbehandlingen.
Utredningens förslag har kritiserats för att vara både alltför generöst och
alltför återhållsamt. Av vad jag inledningsvis anförde torde ha framgått atl
det ingalunda är självklart att ersättning över huvud taget skall utgå till
den som hindras att på sin mark öppna en för landskapsbilden skadlig grustäkt.
I det närliggande fallet att någon enligt byggnadslagen hindras att utnyttja
sin mark för tätbebyggelse utgår i princip ersättning endast om tätbebyggelsevärde
uppkommit innan byggnadslagen trädde i kraft. För jämförelsen
torde det vara betydelselöst att den hindrade markanvändningen i
det ena fallet gäller bebyggelse och i det andra fallet tillgodogörande av material
under markytan. Enligt min mening bör det vara en från både samhällets
och den enskildes synpunkt godtagbar lösning att låta även täktfallen
omfattas av huvudregeln om ersättning vid uppenbart missförhållande

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 1^8 år 196t

mellan utnyttjandemöjlighet och tidigare värde samt att — enligt den förut
berörda principen om hänsynstagande till förhållandena vid tillståndstvångets
införande — hänföra sistnämnda värde till den tid då naturvårdslagen
träder i kraft. Det torde inte innebära alltför stora svårigheter att, även efter
en längre tids förlopp, anskaffa erforderlig utredning om detta värde. Bestämmelserna
i 29 § har utformats i enlighet med det nu sagda.

Det torde inte vara möjligt att närmare än som skett i 29 § ange, vilka inskränkningar
med avseende å nyttjandet av eu fyndighet som innehavaren
bör vara skyldig att underkasta sig utan ersättning, och ej heller hur
ersättningen i förekommande fall bör beräknas. Jag vill dock understryka
den betydelse som inte minst i fråga om täktföretag måste tillmätas den
i 1 § tredje stycket fastslagna grundsatsen att den, som utför arbetsföretag
i naturen, är skyldig att vidta skäliga åtgärder för att begränsa eller motverka
skadan. Denna grundsats, som i huvudsak torde omfattas redan av
gällande rätt, innebär till en början att, då täkttillstånd ges och förenas med
föreskrifter, ersättning inte skall utgå, om de föreskrivna åtgärderna är
mindre långtgående än nyss sagts. Skulle tillstånd vägras eller synnerligen
ingripande föreskrifter meddelas, får grundsatsen betydelse vid bedömningen
huruvida marken på grund av beslutet kan användas allenast på sätt
som står i uppenbar! missförhållande till dess tidigare värde. Detta värde
bör nämligen då reduceras med hänsyn till kostnaderna för skäliga åtgärder
i syfte att begränsa eller motverka skador av det tänkta uttaget. Vid bedömningen
av avsättningsmöjligheter och pris å material vid ifrågavarande tid
får givetvis tas hänsyn bl. a. till sådana faktorer som utvinningskostnaderna,
det pris som betalats för material från närbelägna fyndigheter, tillgången på
andra obearbetade fyndigheter i trakten och efterfrågan på material av ifrågavarande
slag. — I fall där en fyndighet berör flera fastigheter kan det, som
utredningen påpekat, inträffa att en enstaka fastighetsägares tillståndsansökan
måste avslås, oaktat från naturvårdssynpunkt ej skulle möta hinder
mot ett gemensamt uttag ur fyndigheten och det t. o. m. kan förutses att
tillstånd därtill kan komma att ges framdeles, sedan erforderlig samverkan
mellan fastighetsägarna kommit till stånd. Med tanke på bl. a. dylika situationer
har i 35 § införts en bestämmelse varigenom utbetald ersättning under
vissa förutsättningar kan återkrävas.

Vad som enligt de nu behandlade ersättningsbestämmelserna i 25, 28
och 29 §§ gäller om markägare bör, såsom fallet är inom analog lagstiftning,
gälla också beträffande innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan
särskild rätt till marken som upplåtits innan reservatföreskrifterna
meddelades eller tillståndstvånget infördes. Föreskrift härom har infogats
i respektive paragrafer. Till de sålunda skyddade rättigheterna torde
i förevarande avseende böra hänföras bl. a. de speciella rättigheter som
enligt renbeteslagen tillkommer samerna.

Enligt 7 § andra stycket naturskyddslagen kan ägare av fridlyst mark

123

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 196b

fordra att fastigheten löses av det allmänna, om fridlysningen föranleder
synnerligt men vid fastighetens nyttjande. Utredningsförslaget innebär en
avsevärd utvidgning av denna rättighet och innehåller dessutom en bestämmelse
om rätt även för det allmänna att pakalla inlösen. Utredningen
antyder emellertid själv att det knappast finns något mera påtagligt behov
av ökade möjligheter till inlösen. Under förarbetena till strandlagen
avvisades tanken på införande av inlösenmöjlighet vid tillståndsvägran
under hänvisning bl. a. till att ägaren alltjämt disponerade marken för
andra ändamål än bebyggelse och kunde få full gottgörelse genom intrångsersättning
samt att inlösen av spridda strandområden skulle medföra
förvaltningssvårigheter för kronan och olägenheter från fastighetsbildningssynpunkt.
Vad angår förslaget om inlösningsrätt för kronan torde
det syfte, som utredningen velat vinna härmed, väsentligen tillgodoses
genom den förefintliga möjligheten att expropriera mark för naturvårdsändamål.
Med hänsyn till vad nu anförts har inlösningsmöjligheterna i
departementsförslaget bibehållits i sin nuvarande omfattning. Enligt 26 §
kan sålunda fastighetsägare fordra inlösen, om vid fastighetens nyttjande
uppkommer synnerligt men till följd av föreskrifter avseende naturreservat
eller naturminne. Innebär reservatföreskrift att viss åtgärd inte får
företas utan länsstyrelsens tillstånd, ligger det i sakens natur att föreskriften
ej kan orsaka synnerligt men med mindre tillstånd vägrats eller
förenats med särskilda villkor.

Vid prövning huruvida rätt till ersättning eller inlösen föreligger bör, i
överensstämmelse med vad som gäller enligt byggnadslagen och strandlagen,
hänsyn inte få tas till ändringar i fastighetsindelningen som skett
efter det reservatföreskrifterna meddelades eller tillståndstvånget infördes.
Bestämmelse härom har infogats i envar av 25, 26, 28 och 29 §§.

I 27 § regleras frågan om ersättning vid temporära förbud enligt 11 §.
Stadgandet överensstämmer i sak med 8 § andra stycket naturskyddslagen
och 31 § första stycket i utredningsförslaget. Dock har den där förekommande
bestämmelsen angående årlig ersättning utbrutits och överförts
till 30 § departementsförslaget.

30 §.

Paragrafen liar motsvarighet i 4 § strandlagen, 7 och 8 §§ naturskyddslagen
samt 31 och 37 §§ i utredningens förslag.

I fråga om andra ersättningsgrundande beslut än sådana temporära förbud,
som kan föregå avsättande av naturreservat eller naturminne, bör enligt
utredningens mening ersättning med årliga belopp komma i
fråga blott i undantagsfall, t. ex. om intrånget förutsätts vara av övergående
karaktär och ersättningsbeloppet är av mera betydande storlek.

I sitt remissyttrande anmärker länsstijrclscn i Göteborgs och
Bohus län att förslaget inte synes medge möjlighet att i normalfallet, där
ersättningen bestämts att utgå på en gång, få intrångsersättningen om -

124 Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

prövad, om det t. ex. efter några år skulle visa sig att allemansrätten utövas
i en omfattning — invasionsfallen — som man ej räknat med vid
ersättningens bestämmande och som vållar markägaren avsevärt men. I
detta hänseende framhåller lantbruksnämnden och hushållningssällskapet
i Örebro län att ersättningsfrågan bör kunna upptas till förnyad prövning,
då erfarenhet vunnits i vilken utsträckning vederbörande område
kommer att tas i anspråk av allmänheten. Liknande uttalanden görs av
handelskammaren i Gävle och Norra Älvsborgs länsförbund av RLF.

Departementschefen. Bortsett från fall av tillståndsvägran enligt 11 § bör
ersättning i regel utgå i penningar på en gång. I lagförslaget kommer
detta till uttryck genom hänvisningen i 36 § till expropriationslagens bestämmelser
om domstol och rättegång i expropriationsmål, vilken hänvisning
bland annat innefattar 34 § expropriationslagen. Skäl att i stället
jämlikt 30 § andra stycket fastställa årliga ersättningsbelopp torde kunna
finnas i fall där markägare enligt 9 § förpliktats att tåla att allmänheten
bereds tillträde till visst område på sådant sätt att skador kan antas uppkomma
utan att dock omfattningen av dessa med någon säkerhet kan
överblickas på förhand. En annan utväg, som enligt förslaget står öppen
i dylika fall, är att domstolen med tillämpning av 34 § expropriationslagen
hänvisar ägaren att i särskild rättegång föra tala om ersättning för
skador av nämnda slag. Givetvis kan även vid frivillig uppgörelse träffas
överenskommelse om en sådan ordning.

Om ett naturreservat utsätts för oförutsedda invasionsskador, har ägaren
samma möjligheter som vid andra överskridanden av allemansrätten att
värja sig genom tjänliga åtgärder och att kräva skadestånd av den eller
de ansvariga. I en sådan situation kan det befinnas lämpligt att komplettera
reservatföreskrifterna med ett åläggande för ägaren att tåla intrånget,
varvid ersättningsreglerna i lagförslaget blir tillämpliga.

31 §.

Stadgandet motsvarar 7 § strandlagen och 34 § i utredningens förslag.

32 och 33 §§.

Paragraferna motsvarar 28 och 29 §§ naturskyddslagen samt 38 och 39 §§
i utredningens förslag.

I fråga om behandlingen av ersättningsfrågor anför utredningen.

Länsstyrelsen har att i egenskap av regionalt naturvårdsorgan ta ställning
till framställningar av här ifrågavarande slag med biträde av den expertis
som är tillgänglig för länsstyrelsen på länsplanet. Därvid lär det ofta visa
sig att den av sökanden förebragta utredningen i frågan behöver kompletteras
i olika avseenden. Detta bör i första hand ske så att utredning verkställs
i tjänsten genom överlantmätaren under erforderlig samverkan med
annan länsmyndighet. Om viss utredning icke kan åstadkommas på detta
sätt, äger länsstyrelsen anlita annan sakkunnig person för ändamålet.

125

Kungl. Maj:ts proposition nr th8 år I96''r

Utredningen föreslår, att kronans talan i mål rörande ersättnings- och
lösenfrågor skall föras av kammarkollegiet, och yttrar härom.

Detta innebär en ändring i förhållande till nuvarande ordning, enligt
vilken länsstyrelsen i förekommande fall anlitar särskilt juridiskt biträde.
Enligt utredningens mening medför anlitandet av kammaradvokatfiskalsämbetet
så stora fördelar att detta system nu bör införas generellt vid tilllämpningen
av naturvårdslagstiftningen. Därigenom kommer naturvårdsintresset
att tillvaratas vid expropriationsdomstolarna över hela riket på ett
mera enhetligt sätt än som eljest kan vara möjligt. Samtidigt kommer kostnaderna
för denna del av verksamheten sannolikt att kunna nedbringas.

Den för anmälan av anspråk på ersättning eller inlösen stadgade minimitiden
har berörts i några remissyttranden. En utsträckning från
två till sex månader förordas av Norra Älvsborgs länsförbund av RLF samt
till minst ett år av lantbruksnämnden och hushållningssällskapet i Örebro
län. Länsstgrelsen i Jämtlands län anser däremot tidsfristen onödigt lång
då det gäller skyltärenden; enligt överlantmätaren i länet skulle en trist av
två veckor vara fullt tillräcklig i dylika fall och ägnad att medföra en välbehövlig
förkortning av handläggningstiden.

Beträffande handläggningen hos länsstyrelsen föreslår åtskilliga remissorgan,
huvudsakligen överlantmätare och vissa länsstyrelser, att ett lörrättningsförfarande
införs för behandling av ersättningsfrågorna, överlantmätaren
i Stockholms län anför härutinnan.

En mycket väsentlig del av naturvårdsarbetet enligt förslaget kommer
att utgöras av olika åtgärder som förutsätter ersättning till markägare. Det
är självfallet viktigt att överenskommelser eftersträvas om ersättningarna.
Det kan emellertid ifrågasättas om den av utredningen förordade proceduren
är ägnad att underlätta sådana överenskommelser. En utökad naturvårdsverksamhet
nödvändiggör vidgade ingrepp i markägarens rättigheter,
och därmed ökar risken för att det beslutande organet skall komma i motsatsställning
gentemot markägaren. Man kan inte bortse från att sannolikheten
för rättegångar i ersättningsfrågor är stor, särskilt som kronan
har att svara för kostnaderna å målen. Med hänsyn till den erkänt tunga
och tidsödande apparat, som expropriationsmål medför, synes det angeläget
att pröva nya vägar för en smidigare handläggning av ersättningsfrågorna.
En möjlighet, som är förtjänt av närmare undersökning, är att liänskjuta
ersättningsfrågorna till en särskild förrättning. Erfarenheten från
jämförbara områden visar att inom ramen för en förrättning finns goda
förutsättningar att åstadkomma enighet mellan parter i dylika frågor.

Lantmäteristyrelsen säger sig icke finna anledning att i förevarande
sammanhang ingå på spörsmålet huruvida ersättningsfrågorna bör avgöras
vid särskild förrättning.

I anslutning till utredningens uttalande angående överlantmätarnas medverkan
i ersättningsärenden påpekar överlantmätaren i Kopparbergs län
att sådan medverkan kan medföra att, om ersättningsfrågan sedermera
måste hänskjutas till expropriationsdomstol, överlantmätaren icke kan ut -

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1964

nyttjas som expropriationstekniker. Eftersom detta bör undvikas och då
redan omfattningen av de obligatoriska arbetsuppgifterna för närvarande
bereder det statliga lantmäteriet stora svårigheter, föreslås att länsstyrelserna
anlitar annan lantmätare att utom tjänsten och mot ersättning verkställa
erforderlig utredning. — Med hänsyn till att speciell sakkunskap erfordras
för bedömande av skada och intrång i samernas näring måste enligt
Samernas riksförbund en särskild ordning åstadkommas för prövning
av dylika frågor. Sådan sakkunskap torde enligt förbundet finnas främst
hos vattendomstolarna.

Den för väckande av talan vid expropriationsdomstol stadgade ettårsfristen
anser länsstyrelsen i Östergötlands län böra förlängas till åtminstone
två år, så att vederbörande erhåller skäligt rådrum för att ta ställning
till frågan om han skall väcka talan och tillräcklig tid lämnas för förhandlingar.
— I förevarande sammanhang må nämnas att kammarkollegiet under
hänvisning till erfarenheter från tillämpningen av lagen den 1 december
1950 om ersättning för mistad fiskerätt m. m., understryker att erbjudanden,
som från det allmännas sida lämnas vid förhandlingar med markägare,
måste anses gälla endast under förutsättning att frivillig överenskommelse
kommer till stånd. Därest ersättningsfrågan skulle dragas under
domstolsprövning, bör enligt kollegiets mening det allmännas talan
bestämmas med strikt tillämpning av objektiva värderingsgrunder.

Länsstyrelsen i Hallands län anser att de ersättningssökande bör uttryckligen
åläggas bevisbördan för ersättningsrättens existens och omfattning.
Å andra sidan riktar Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare
kritik mot att markägaren enligt den föreslagna ordningen — i
motsats till vad som gäller vid expropriation — får kärandeställning och
tvingas att själv bära utredningsbördan. Huru skäliga bestämmelser på
dessa områden samt beträffande ersättning för rättegångskostnader närmare
bör utformas anser länsstyrelsen i Västernorrlands län böra ytterligare
övervägas. Norra Älvsborgs länsförbund av RLF poängterar att
markägarens kostnader för utredning, bevisföring och eventuell rättegång
liksom vid expropriation måste falla på sökanden.

Angående förslaget att kronans talan i mål rörande ersättnings- och lösenfrågor
skall föras av kammarkollegiet yttrar kollegiet att ett sådant
uppdrag skulle stå väl samman med andra kollegiet åvilande arbetsuppgifter,
exempelvis förande av kronans talan i mål om ersättning för mistad
fiskerätt, och att kollegiet är berett att mottaga uppdraget. Kollegiet understryker
att, även om viss utvidgning av ämbetsverkets organisation sannolikt
blir erforderlig, ifrågavarande anordning på längre sikt torde visa
sig markerat mindre kostsam än om länsstyrelserna i förekommande fall
skulle anlita särskild advokathjälp. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser
att skäl finns till ytterligare utredning av förevarande fråga med hänsyn
till det behov av samordning rörande kronans samtliga markförvärv som enligt
styrelsens mening är för handen.

127

Knngl. Maj:ts proposition nr H8 år 196ä

Departementschefen. I uppkommande ersättningsfrågor ankommer det
i första hand på länsstyrelsen att förhandla med sökanden å kronans vägnar.
Att i stället för dessa fria förhandlingar införa en författningsreglerad
procedur bör enligt min mening inte ifrågakomma. Intet hindrar emellertid
länsstyrelsen att i särskilda fall anordna ett förhandlingsförfarande
under opartisk ledning, om detta bedöms främja en uppgörelse i godo.
Huruvida länsstyrelsen för utredning av ersättningsfrågor skall i första
hand anlita överlantmätaren eller annan tillgänglig expertis bör enligt
min mening få avgöras från fall till fall. Jag vill här erinra om att naturvårdsnämnden
har till uppgift att biträda länsstyrelserna i mera invecklade
juridiska och ekonomiska frågor som kan uppkomma vid handläggning
av naturvårdsärenden. Kronans talan vid domstol bör dock utföras
av kammarkollegiet. Under förhandlingsskedet bör länsstyrelsen givetvis vara
försiktig med att göra utfästelser som binder kronan i en eventuell rättegång.
Beträffande de i förevarande paragrafer stadgade tidsfristerna finner
jag inte anledning att frångå utredningens förslag.

34 §.

Paragrafen motsvarar 30 § naturskyddslagen och 40 § i utredningens
förslag.

35 §.

Under remissbehandlingen har länsstyrelsen och överlantmätaren
i Skaraborgs län samt överlantmätaren i Gävleborgs län påtalat att
utredningens lagförslag inte innehåller bestämmelser angående omprövning
av ersättning i det fall att beslut om avsättande av naturreservat eller
naturminne jämkas eller upphävs.

Departementschefen. Beslut om avsättande av naturreservat är, som
jag framhållit i annat sammanhang, i allmänhet avsett att vara definitivt.
Om synnerliga skäl är därtill, kan dock enligt 12 § sådant beslut
helt eller delvis upphävas. Under vissa omständigheter kan det därvid,
t. ex. om markägaren i anledning av inskränkning i förfoganderätten tillerkänts
betydande ersättning och inskränkningen efter kort tid upphävs,
framstå som rimligt att ägaren får återgälda uppburen ersättning
eller del därav. Motsvarande förhållande kan inträffa om t. ex. ersättning
utgått med anledning av att tillstånd till grustäkt eller bebyggelse vägrats
och tillstånd sedermera lämnas på grund av ändrade förhållanden. Någon
gång kan också hända att markägare handlat i strid mot givna reservatföreskrifter
eller mot beslut om tillståndsvägran och myndigheterna finner
sig av någon anledning inte böra eller inte kunna föranstalta om rättelse.
Som exempel må nämnas det fall alt avverkning skett trots förbud däremot.
I förevarande paragraf har därför införts en regel enligt vilken mar -

128

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 196i

kens ägare eller innehavare i fall som nu berörts skall kunna förpliktas att
återgälda ersättningen eller del därav, om detta med hänsyn till hans vinning
och omständigheterna i övrigt finnes skäligt. Frågan om återbetalning
torde i allmänhet kunna lösas förhandlingsvägen i anslutning till länsstyrelsens
omprövning av det förhållande som på sin tid föranledde ersättningen.

36 §.

Stadgandet motsvarar 31 § naturskyddslagen, 6 § strandlagen och 41 §
i utredningens förslag.

Ansvarsbestämmelser m. m.

37 §.

Stadgandet motsvarar 8 § strandlagen, 32 § naturskyddslagen och 42 §
i utredningsförslaget.

Utredningen anför.

Sammanförandet av straffbestämmelserna i strandlagen och naturskyddslagen
har lett till vissa jämkningar i sakligt hänseende. Sålunda har i vad
avser strandlagens ansvarsbestämmelse den där stadgade begränsningen i
straffbarheten att gärningsmannen insett eller bort inse att förbudet enligt
1 § strandlagen ägt tillämpning på gärningen borttagits. Utredningen har
ansett att de skäl som vid strandlagens tillkomst föranledde uppställandet
av nämnda krav för straffbarhet numera, då strandlagens huvudsakliga
innebörd i fråga om rätten till bebyggelse på stränderna hunnit växa in
i allmänhetens medvetande, avsevärt förlorat i styrka och att anledning
därför icke längre finnes att upprätthålla kravet i fråga. Om brott mot
förbud som har motsvarighet i naturskyddslagen förövats under synnerligen
försvårande omständigheter bör enligt utredningens mening fängelsestraff
kunna utmätas, liksom fallet är beträffande gärningar av här ifrågavarande
slag som är straffbelagda enligt strandlagen och byggnadslagen.

I avgivet remissyttrande vänder sig landsfogden i Västerbottens
län, med instämmande av länsstyrelsen i länet, mot förslaget att fängelse
skall kunna ådömas blott om omständigheterna är synnerligen försvårande;
han anser det vara ur polisiär och åklagarmässig synpunkt betydligt
smidigare och med hänsyn till allmänpreventionen mycket nyttigare med
en bestämmelse som stadgar frihetsstraff då omständigheterna är försvårande.
Örebro läns naturskyddsförening samt skogsvårdsstyrelsen i länet
anser att utredningens förslag i vad avser straff för blomplockning utan
samband med försäljning kan bli så hårt att det icke uppbärs av allmän
rättskänsla.

Förslag om skärpta straffbestämmelser rörande nedskräpning framförs
av några remissinstanser. Sålunda ifrågasätter landsfogden i Västerbottens
län om inte begränsningen att förseelsen varit ägnad att för annan medföra
obehag av någon betydenhet eller fara för skada till person eller egen -

129

Kungl. Maj:ts proposition nr lb8 år 196b

dom på grund av bevisningssvårigheter skulle komma att göra stadgandet
mindre effektivt. Enligt landsfogdens mening vore det ur polisiär och
åklagarmässig synpunkt lämpligast om begränsningen helt borttogs och att
det åt de rättsvårdande myndigheterna överlämnades att, möjligen efter
något uttalande av departementschefen, fastställa och tolka begreppet nedskräpning.
Även lantbruksnämnden och hushållningssällskapet i Västerbottens
län önskar en strängare formulering av straffstadgandet. Att straffet
skärps till dagsböter förordas bl. a. av länsstyrelsen i Västmanlands
län och drätselkammaren i Västerås. Sveriges lantbruksförbund, som också
finner straffsatsen för nedskräpning alltför låg för att kunna få någon
verkan, riktar anmärkning mot att straffpåföljden även kommer att drabba
markägare som skräpar ned på egen mark. En sådan straffregel synes
enligt förbundet endast kunna motiveras som en konsekvens av den av
förbundet icke godtagna uppfattningen att samhällets rätt går före markägarens.

Departementschefen. I departementsförslaget har straffet för nedskräpning
skärpts till dagsböter och straffet för övriga fall bestämts till dagsböter
eller, om brottet är grovt, fängelse i högst sex månader. Bestämmelsen
om straff för överträdelse av förbud eller föreskrift, som meddelats med
stöd av 8, 10 eller 11 §, avser givetvis inte bara naturreservat utan också
naturminne. För bestraffning av nedskräpning bör alltjämt krävas att förseelsen
varit ägnad att för annan medföra obehag av någon betydenhet eller
uppenbar fara för skada till person eller egendom. Härvid är dock att
märka att det straffbara området automatiskt vidgas allteftersom allmänheten
ökar sina anspråk på snygghet i markerna.

38 §.

Stadgandet överensstämmer i huvudsak med 33 § naturskyddslagen och
43 § i utredningens förslag.

39 §.

Utredningen, vars förslag innehåller motsvarande bestämmelser
i 44 §, yttrar.

Bestämmelser i motsvarande ämne finns i 9 § strandlagen, 34 § naturskyddslagen
och 148 § byggnadslagen. Länsstyrelsen, som enligt utredningens
förslag tilldelas väsentliga befogenheter på naturvårdens område,
har alltid möjlighet att begära handräckning genom att för ändamålet
anlita allmän åklagare. Enligt utredningens mening finnes ej skäl att
bibehålla den självständiga rätt att begära handräckning som enligt nuvarande
lagstiftning tillkommer länsarkitekt, byggnadsnämnd och byggnadsinspektör.
Om myndighet eller tjänsteman som har att bevaka naturvårdsintressen
finner anledning till sådan åtgärd synes med den nu föreslagna
organisationen den naturliga gången vara att vederbörande gör hänvändelse
i ärendet till länsstyrelsen.

5 llihang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. I\’r 118

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1964

Departementschefen. I första stycket av departementsförslaget har behörighet
att hos överexekutor söka handräckning tillagts inte bara, som utredningen
föreslagit, allmän åklagare utan även statens naturvårdsnämnd,
länsstyrelsen, länsarkitekten och det kommunala naturvårdsorganet. I
andra stycket har sammanförts bestämmelser om vite och handräckning
vid underlåtenhet att efterkomma föreläggande enligt skilda bestämmelser
i naturvårdslagen. Att handräckningskostnad i vissa fall får förskjutas av
allmänna medel torde lämpligen föreskrivas i administrativ ordning.

40 §.

Stadgandet motsvarar 35 § naturskyddslagen, 10 § första stycket strandlagen
samt 45 § första stycket i utredningens förslag.

Utredningen anför.

Besvär över länsstyrelsens beslut i mål enligt naturvårdslagen förutsätts
skola upptagas av Kungl. Maj:t i statsrådet, utom såvitt angår mål om
föreläggande av vite samt om föreläggande att anordna genomgång genom
stängsel m. m. Dylika mål bör analogt med vad som nu gäller för motsvasvarande
fall prövas av regeringsrätten. Med hänsyn till den utvidgning
av möjligheten att anordna genomgång i stängsel m. m. som förslagits av
utredningen synes stadgandet i 2 § 16:o) andra punkten regeringsrättslagen
böra ändras till att gälla 18 § i utredningens lagförslag.

I anseende till det ansvar för naturvården som enligt utredningens förslag
skall åvila länsstyrelsen finns enligt utredningens mening ej anledning
att i nya lagen bibehålla den i 35 § naturskyddslagen stadgade möjligheten
för Kungl. Maj :t att bemyndiga lämplig myndighet eller organisation
att föra talan å naturskyddsintressets vägnar.

Kammarkollegiet, överståthållaråmbetet och Svenska naturskyddsföreningen
avstyrker i sina remissyttranden att nämnda möjlighet
enligt 35 § naturskyddslagen borttages. Kammarkollegiet motiverar sin
ståndpunkt sålunda.

Det är möjligt att för de fria naturskyddsorganisationerna tyngdpunkten
i arbetet kommer genom tillskapandet av ett statligt centralorgan att förskjutas
mot upplysning och propaganda. Men härutöver bör de i mån av
personliga resurser alltjämt fylla andra viktiga funktioner. En föga framträdande,
men principiellt viktig detalj i nuvarande naturvårdsorganisation
är organisationernas och vetenskapsakademiens befogenheter jämlikt
35 § naturskyddslagen och 20 § tillämpningskungörelsen att överklaga
länsst3Telsens eller annan myndighets beslut i naturskyddsfråga.

Departementschefen. Fullföljda mål om föreläggande enligt 16, 17, 20, 21,
22, 24 eller 47 § i departementsförslaget bör upptas av regeringsrätten och
detta oberoende av om vite utsatts eller ej. För vinnande av enhetlig bedömning
av mål om reklamanordningar bör vidare jämväl besvär i mål
rörande tillstånd enligt 22 § i likhet med vad som gäller beträffande mål
om tillämpning av 39 § lagen om allmänna vägar prövas av regeringsrätten.
Av det anförda påkallad ändring i regeringsrättslagen torde få anmälas i

131

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 196b

annat sammanhang. I övrigt torde besvär över länsstyrelses beslut enligt
naturvårdslagen böra prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Enligt min mening bör länsstyrelserna i administrativ ordning åläggas
att i varje naturvårdsärende av vikt samråda med statens naturvårdsnämnd.
I förevarande paragraf har nämnden vidare tillagts rätt att för
tillvaratagande av naturvårdens intressen överklaga länsstyrelses beslut.
Med hänsyn till det inflytande, som sålunda tillförsäkras naturvårdsnämnden,
och till den omständigheten, att i nämnden finns företrädare för vetenskapen
och föreningslivet, biträder jag utredningens förslag i fråga
om klagorätten.

41 §.

Paragrafen motsvarar 36 § naturskyddslagen, 10 § andra stycket strandlagen
samt 45 § andra stycket i utredningens förslag.

42 §.

Paragrafen motsvarar 10 § naturskyddslagen och 10 § i utredningens
förslag. Att vid undersökning som här avses skall tillses, att skada på
egendom såvitt möjligt undvikes, synes så självklart att uttryckligt stadgande
härom inte erfordras.

43 §.

Paragrafen motsvarar 37 § naturskyddslagen, 11 § strandlagen och 2 §
fjärde stycket i utredningens förslag.

övergångsbestämmelser

44 §.

Paragrafen motsvarar 46 § i utredningens förslag.

45 §.

Detta stadgande motsvaras i utredningens förslag av 47 § och 48 §
första stycket.

Utredningen anför.

Strandlagen upptager i motsats till naturskyddslagen och nya lagen
ingen tidsfrist inom vilken anspråk på ersättning senast skall framställas
i anledning av vägrat tillstånd att uppföra byggnad inom förbudsområde.
För att icke frågor om ersättning på grund av tillståndsvägran enligt
strandlagen skall hållas svävande under obestämd tid torde böra stadgas
att ersättningstalan skall väckas mot kronan vid expropriationsdomstolen
inom viss tid, förslagsvis ett år efter nya lagens ikraftträdande.

I sitt remissvar ifrågasätter länsstyrelsen i Stockholms län huruvida
inte länsstyrelserna kunde ges möjlighet att till redan lämnade täkttillstånd
enligt 21 § naturskyddslagen foga villkor om ställande av säker 5-f

Bihang till riksdagens protokoll 196i. t samt. Nr 148

132

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

het för föreskrivna återställningsarbeten. Vidare vore det enligt länsstyrelsens
mening lämpligt om dessa äldre tillstånd kunde begränsas att gälla
viss tid, förslagsvis fem år efter naturvårdslagens ikraftträdande, varefter
meddelade föreskrifter borde kunna omprövas. En begränsning av giltighetstiden
till tre år efter nämnda tidpunkt förordas av länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län under framhållande att många av de gällande tillstånden
lämnats utan tidsbegränsning och på grundval av tämligen enkla
och ofullständiga planer.

Departementschefen. Beträffande nationalpark torde inte erfordras särskild
övergångsbestämmelse.

I fråga om fridlysning, som skett med stöd av äldre lag, samt förbud,
förordnande eller föreläggande, som meddelats med stöd av 1 eller 2 §
strandlagen, 8, 16, 17, 20, 23 eller 27 § naturskyddslagen eller, såvitt avser
husbehovstäkt och annan täkt som ej är underkastad tillståndstvång enligt
nya lagen, 21 § naturskyddslagen, bör så anses som om beslutet meddelats
enligt motsvarande bestämmelse i nya lagen. Har exempelvis beträffande
visst område meddelats förordnande enligt 1 § strandlagen, skall
området anses som strandskyddsområde varå bestämmelserna i 16 § nya
lagen äger tillämpning. Självfallet skall dock nya lagen inte verka retroaktivt
på det sättet, att t. ex. den, som före nya lagens ikraftträdande uppfört
för jordbruket erforderlig bostadsbyggnad, skulle drabbas av påföljder
enligt nya lagen eller att föreläggande enligt 16 § andra stycket nya lagen
skulle kunna meddelas beträffande anläggning som utförts före ikraftträdandet.
Givetvis medtör nya lagen ej heller att äldre strandskyddsområde utsträcks
till att omtatta område som ingår i godkänd avstyckningsplan. Vad
nu sagts om förbud, förordnande och föreläggande bör enligt min mening
även gälla i fråga om tillstånd som meddelats enligt äldre lag. I likhet med
utredningen anser jag sålunda att äldre tillstånd till grustäkt helt bör
accepteras såsom meddelade enligt 18 § nya lagen. Från angivna principer
synes dock det undantaget böra göras att fråga om rätt till ersättning eller
inlösen på grund av beslut i ärende om fridlysning, föreläggande eller tillstånd,
som avgjorts enligt äldre lag, skall prövas enligt den lagens bestämmelser.
I överensstämmelse härmed bör enligt min mening ej heller införas
någon preskriptionsregel avseende ersättningskrav i anledning av tillståndsvägran
enligt strandlagen.

Med de nu förordade övergångsbestämmelserna kan inträffa att ett förordnande
om tillståndstvång enligt 21 § naturskyddslagen, sedan i något
fall tillstånd vägrats eller förenats med föreskrifter, föranleder krav på
ersättning enligt 28 § nya lagen. För att undgå obilliga resultat bör sådana
ersättningsfrågor bedömas med hänsyn till markens värde vid tiden
för nya lagens ikraftträdande och således inte tiden för förordnandets
meddelande. Bestämmelse härom har införts i 45 § tredje stycket.

133

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964
46 §.

Paragrafen motsvarar 48 § andra stycket i utredningens förslag.

Utredningen anför.

Beträffande sådana påbörjade täkter som inte är i drift vid tiden för
nya lagens ikraftträdande bör denna lag omedelbart bli tillämplig. Dylik
täkt bör sålunda inte få återupptagas utan tillstånd. Övriga här åsyftade
täkter, som påbörjats tidigare och pågår vid lagens ikraftträdande utan att
hinder däremot föreligger på grund av förbud enligt 21 § naturskyddslagen
eller eljest, bör få fortsätta under en övergångstid, till dess frågan
huruvida tillstånd till täkterna kan lämnas enligt nya lagen hunnit prövas
av länsstyrelsen. Sådan prövning bör enligt utredningens mening i allmänhet
medhinnas under det första året. Därefter bör ingen täkt få fortgå utan
att tillstånd lämnats enligt naturvårdslagen. Med hänsyn härtill är det
angeläget att innehavare av pågående täkter som önskar fortsätta täktverksamheten
så snart som möjligt inger ansökan härom. Att så sker
ligger uppenbarligen i företagarnas eget intresse. Finnes fortsättande av
pågående täkt under hela övergångsåret medföra vådor ur naturvårdssynpunkt,
bör länsstyrelsen kunna förordna att täkten efter av länsstyrelsen
utsatt tidpunkt ej får fortsätta med mindre tillstånd därtill gives
jämlikt nya lagen. Härvid bör vederbörande lämnas skäligt rådrum för
ingivande av ansökan och fristen utmätas så, att ansökningen, om sådan
inkommer, hinner prövas före fristens utgång. Om fristen på grund av
att ett snabbt ingripande befinns nödvändigt måste bestämmas så kort
att en definitiv prövning av tillståndsfrågan ej medhinns före den utsatta
tiden, synes provisoriskt tillstånd böra meddelas att gälla till dess en
allsidig prövning hunnit ske. Sådant tillstånd bör exempelvis kunna utformas
så, att uttag tills vidare blott får ske på områden som är mindre
ömtåliga ur naturvårdssynpunkt. Prövningen av eventuella ersättningsanspråk
synes i regel kunna uppskjutas till den slutliga prövningen av
tillståndsfrågan, som förutsätts äga rum inom tämligen kort tid efter
meddelandet av det provisoriska tillståndet. 1 detta sammanhang bör erinras
om att länsstyrelsen för närvarande synes ha möjlighet att meddela
förordnande enligt 21 § naturskyddslagen jämväl med avseende å påbörjade
täkter. Befogenheten att under övergångsåret ingripa mot pågående
täkter bör utövas med varsamhet, så att störningar i näringslivet och obilliga
konsekvenser för grusexploatörer undviks. Utvägen med provisoriska
tillstånd bör kunna anlitas jämväl därest länsstyrelsen i något fall ej
skulle hinna ta slutlig ställning i tillståndsfrågan före övergångsårets slut.

Fn förlängning av den föreslagna övergångstiden till två år förordas i
remissyttranden av länsstyrelsen i Gävleborgs län, länsarkitekten
och naturskyddsrådet i länet, handelskammaren i Göteborg och Grus- och
makadamföreningen, vilka befarar att det kommer att bli svårt att medhinna
upprättande av planer och tillståndsprövning beträffande befintliga
täkter under så kort tid som ett år. Länsstyrelsen i Södermanlands län
förordar en övergångstid av tre år.

Sveriges Industriförbund utgår från att förbud och inskränkningar beIräffandc
pågående täkt skall få ifrågakomma endast i undantagsfall med
hänsyn till de allvarliga ekonomiska konsekvenser för täktföretaget som

134

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 196i

ett sådant ingripande kan medföra; täktägaren kan ha nedlagt stora kostnader
för täktens utnyttjande i form av projektering, vägar, maskiner och
andra anordningar, eventuellt på annan fastighet än där täkten utföres.
Industriförbundet förutsätter att i dylika fall för täktverksamheten gjorda
investeringar skall ersättas. Liknande synpunkter framförs av Sveriges
stenindustriförbund och Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund.

Departementschefen. Även jag förordar att täktverksamhet, som pågår
vid nya lagens ikraftträdande utan att tillstånd erfordrats enligt 21 §
naturskyddslagen, får utan hinder av det nyinförda generella tillståndstvånget
fortgå intill dess länsstyrelsen förordnar annat. Någon yttersta tidsgräns
bör enligt min mening inte föreskrivas i lagen. Det är emellertid
angeläget att länsstyrelserna så snart som möjligt får överblick över förekomsten
av ifrågavarande täktföretag för att desto snabbare kunna ingripa
mot de allvarliga fallen. Med hänsyn härtill bör såsom förutsättning för
att verksamheten skall få fortgå efter utgången av år 1964 gälla att dessförinnan
sökts täkttillstand enligt 18 § nya lagen. Den som försummar
sådan ansökan och ändå fortsätter täkten blir då förfallen till ansvar enligt
37 § för olaga täktverksamhet. Första stycket av förevarande paragraf
har avfattats i enlighet härmed.

I andra stycket har införts en ersättningsregel för fall där till exempel
byggnader eller maskiner blir onyttiga till följd av att länsstyrelsen vägrat
tillstånd till fortsatt täkt eller givit tillstånd med föreskrifter. Ersättning
skall dock ej utgå om särskilda skäl är däremot. Sådana skäl kan exempelvis
föreligga, om företagaren handlat emot överenskommelse som träffats
vid samråd med länsarkitekten enligt 19 § naturskyddslagen.

47 §.

Paragrafen motsvarar 49 § andra stycket i utredningens förslag.

Utredningen anför.

I nämnda stycke behandlas sådana vid nya lagens ikraftträdande befintliga
reklamanordningar, mot vilkas uppsättande och bibehållande hinder
ej mött enligt hittills gällande bestämmelser. De reklamskyltar m. in.
som avses i förevarande stycke bör skäligen få bibehållas under en övergångstid,
som utredningen föreslagit till tre år. Om särskilda skäl föranleder
därtill bör dock ingripande mot sådan skylt kunna ske under denna
tid. I fråga om anordning, som finnes vara uppenbart vanprydande i
landskapsbilden, bör länsstyrelsen sålunda under övergångstiden äga samma
befogenhet att föranstalta om dess avlägsnande som nu finnes enligt
23 § naturskyddslagen. Ålägges någon under övergångstiden att avlägsna
dylik anordning bör om särskilda skäl föranleder därtill ersättning för
förlust lämnas honom av allmänna medel med belopp högst motsvarande
kostnaderna för anordningens anskaffande, anbringande och borttagande.
Vid prövningen av ersättningsanspråk beträffande anordning, som finns
uppenbart vanprydande i landskapsbilden, bör givetvis beaktas, huruvida
densamma uppförts efter samråd med länsarkitekten enligt 22 § naturskyddslagen.

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1964

Länsstyrelsen i Hallands län anför i sitt remissvar att den föreslagna
övergångstiden om tre år synes onödigt lång och att en tid av ett år
torde vara tillräcklig. Å andra sidan anser Skånes handelskammare att
bärande skäl ej anförts för att ge bestämmelserna om reklamanordningar
retroaktiv verkan; i varje fall bör ersättning kunna utgå till anordningens
ägare, även om förbudssituationen aktualiseras först efter utgången av
treårstiden.

Departementschefen. Enligt min mening bör anordningar för reklam
o. dyl., som lagligen anbringats före nya lagens ikraftträdande, få bibehållas
utan någon tillståndsprövning enligt 22 §. Beträffande dylika anordningar
bör länsstyrelserna ha ungefär samma möjligheter, som nu erbjuds
i 23 § naturskyddslagen, att ingripa med föreläggande och att därvid gottgöra
ägaren. Ifrågavarande paragraf har avfattats i enlighet härmed.

48 §.

Stadgandet motsvarar 50 § i utredningsförslaget.

Enligt övergångsbestämmelse till strandlagen är den som på grund av
föreläggande enligt 2 § nämnda lag borttagit stängsel eller dike, som anlagts
innan strandlagen trädde i kraft den 1 januari 1953, med avvikelse
från huvudregeln i 7 § första stycket andra punkten berättigad till ersättning
i anledning av borttagandet även om det är uppenbart att stängslet
eller diket endast avser att utestänga allmänheten från område där den
eljest skulle ägt att fritt färdas.

Utredningen har ansett att det numera med hänsyn till den tid
som förflutit inte längre finns skäl att bevara denna övergångsbestämmelse
till strandlagen. Däremot föreslår utredningen en motsvarande undantagsregel
i fråga om stängsel eller dike som före nya lagens ikraftträdande
i berörda syfte anordnats annorstädes än inom område beträffande vilket
förordnande enligt 1 § strandlagen kunnat meddelas.

Departementschefen. Enligt min mening bör rätten till ersättning enligt
angivna övergångsbestämmelse till strandlagen kvarstå orubbad. Med
iakttagande härav och med viss ytterligare jämkning i den av utredningen
föreslagna lagtexten har ifrågavarande övergångsbestämmelse utformats
i departementsförslaget.

Förslag till ändring i expropriationslagen

Utredningen har såsom förut omnämnts även föreslagit vissa ändringar
i expropriationslagen. Utredningen anför att det i det stora flertalet
fall, där bildande av naturreservat aktualiseras, enligt utredningens mening
inte kommer att finnas något behov av expropriation. Möjlighet till
expropriation anser utredningen dock kunna vara av betydelse i undantagsfall,
där det redan från början står klart att bestämmelserna för om -

136 Kungl. Maj. ts proposition nr 118 år 196 i

rådets utnyttjande och vård blir så ingripande, att ett mycket begränsat
utrymme skulle finnas kvar för markägarens förfogande, och samtidigt
förhandlingar om förvärv av området ej lett till resultat. Stadgandet i 1 §
första stycket 11. expropriationslagen om möjlighet att expropriera fastighet
för att bevara område såsom nationalpark eller naturminne föreslås därför
utvidgat till att gälla även naturreservat. Enligt utredningen bör därvid,
i likhet med vad som nu gäller för naturminne, expropriation få förekomma
ej blott till förmån för kronan utan även till förmån för kommun eller sådan
förening eller stiftelse, som nämns i 108 § expropriationslagen. Utredningen
föreslår att sistnämnda paragraf ändras i överensstämmelse härmed.

Under remissbehandlingen har utredningens förslag i förevarande
hänseende ej väckt gensaga från något håll.

Departementschefen. Utredningens förslag föranleder ingen erinran från
min sida.

Förslag till ändring i byggnadslagen

Departementschefen. Rörande motiven till ifrågavarande lagändring torde
jag få hänvisa till vad jag anfört rörande 19 § naturvårdslagen. Lagändringen
rubbar inte giltigheten av redan meddelade förordnanden enligt
86 och 122 §§ byggnadslagen. I den mån sådana förordnanden grundats
på naturförhållandena kan de lämpligen efter hand utbytas mot förordnanden
enligt naturvårdslagen, t. ex. i samband med uppkommande
tillståndsfrågor.

Departementschefens hemställan

I enlighet med vad i det föregående anförts föreligger förslag till

1) naturvårdslag;

2) lag angående ändrad lydelse av 1 och 108 §§ lagen den 12 maj 1917
(nr 189) om expropriation; samt

3) lag om ändrad lydelse av 86 och 122 §§ byggnadslagen den 30 juni
19 M (nr 385).

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen, av
den lydelse bilagorna B—D1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87
regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

B. Siöalth

1 Dessa bilagor har här uteslutits. Frånsett ändringar, som löranletts av lagrådets yttrande,
och vissa rent redaktionella jämkningar stämmer bilagorna överens med de vid
propositionen fogade lagförslagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr li8 år 196b

137

Bilaga A

Utredningens förslag
till

Naturvårdslag

Inledande bestämmelser

1 §•

Naturen utgör en allmän medborgerlig tillgång som skall vårdas med hänsyn
till samhällets behov.

Den som nyttjar naturen i samband med arbetsföretag, rekreation eller
eljest skall visa varsamhet så att onödig skada ej uppkommer.

2 §•

Det närmaste inseendet över naturvården utövas inom kommunen av
kommunens styrelse eller av nämnd som fullmäktige bestämma.

Länsstyrelsen har att utöva tillsyn över naturvården i länet.

Statens naturvårdsnämnd har att följa naturvården i riket och genom
råd och anvisningar tillse att den ordnas och utvecklas ändamålsenligt.

Närmare bestämmelser om naturvårdens organisation samt om tillämpningen
i övrigt av denna lag meddelas av Konungen.

Nationalparker

3 §•

I syfte att trygga vården av större sammanhängande område av viss landskapstyp
som erbjuder möjlighet för envar till upplevelse av orörd, vacker
eller eljest särpräglad natur eller är av betydelse för kännedomen om landets
natur kan kronan tillhörig mark avsättas till nationalpark.

4 §.

Angående nationalparkers vård och förvaltning förordnar Konungen.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger för varje särskild
nationalpark meddela de föreskrifter beträffande rätten att färdas över
nationalparken eller eljest vistas där ävensom angående ordningen i övrigt
inom området, som finnas erforderliga för att trygga ändamålet med nationalparken.

5 §•

Enligt 4 § meddelade föreskrifter skola ej lända till inskränkning i redan
uppkommen enskild rätt.

Ej heller skola sådana föreskrifter föranleda inskränkning i lapparna
medgivna rättigheter till bete, skogsfång, fiske eller jakt efter andra djur än
björn, lo, älg och örn eller innebära hinder för lapparna att eljest uppehålla
sig inom nationalparken eller att där medföra hundar för bevakning av renhj
ordar.

138 Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 196b

Naturreservat

6 §•

Område som på grund av naturens eller kulturmiljöns beskaffenhet företer
en särskilt värdefull landskapsbild eller som är av särskild betydelse för
friluftslivet eller för kännedomen om landets natur må avsättas till naturreservat.

7 §•

Beslut om avsättande till naturreservat meddelas av länsstyrelsen. I beslutet
skall grunden till avsättandet angivas.

I samband med beslutet har länsstyrelsen att meddela de särskilda föreskrifter,
som beträffande naturreservatets vård och förvaltning eller i övrigt
finnas erforderliga för att trygga ändamålet med naturreservatet.

Konungen må förordna, att vården och förvaltningen av naturreservat
helt eller delvis skall omhänderhavas av myndighet.

8 §•

Då fråga väckts om avsättande av naturreservat må länsstyrelsen för viss
tid, högst tre år, meddela förbud mot att beträffande det berörda området
utan länsstyrelsens tillstånd vidtaga åtgärd som strider mot naturreservatets
syfte. Om särskilda skäl äro därtill, må förbudets giltighetstid av länsstyrelsen
förlängas med högst tre år.

9 §.

Undantag från bestämmelser som meddelats vid avsättandet av naturreservat
må av länsstyrelsen medgivas då särskilda skäl därtill föranleda.

Beslut om avsättande av naturreservat skall av länsstyrelsen upphävas eller
i erforderlig mån jämkas,

1. om det på grund av att naturreservatet förstörts eller avsevärt förändrats
till sin beskaffenhet eller av annan särskild anledning framstår såsom
meningslöst eller obehövligt att bibehålla naturreservatet eller del därav eller
vissa därtill hörande bestämmelser; samt

2. om det begäres av någon som genom expropriation förvärvat rätt till sådant
nyttjande av naturreservatet som icke är förenligt med dess syfte.

Beslut om avsättande av naturreservat må av länsstyrelsen upphävas eller
i erforderlig mån jämkas,

1. om naturreservatet finnes hindra eller avsevärt försvåra företag av större
allmän eller enskild nytta; samt

2. om naturreservatet på grund av omständigheter som ej tagits i beräkning
vid avsättandet av detsamma medför avsevärt större intrång än då förutsatts.

10 §.

Erfordras förberedande undersökning på marken innan beslut om avsättande
meddelas eller dylikt beslut upphäves eller jämkas, må sådan verkställas
genom länsstyrelsens försorg. Därvid skall tillses, att skada å egendom
såvitt möjligt undvikes.

11 §•

Beröres naturreservat av arbetsföretag och erfordras med anledning därav
särskild undersökning av naturreservatet eller särskild åtgärd för att bevara
det, skall kostnaden därför åvila företaget, såvitt det ej på grund av
särskilda förhållanden finnes obilligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1964 139

Undersökning eller åtgärd som avses i första stycket skall vidtagas så
skyndsamt som möjligt.

Naturminnen

12 §.

Till fastighet hörande naturföremål som är av särskild betydelse för landskapsbilden
eller för kännedomen om landets natur må jämte erforderligt
område på marken däromkring avsättas till naturminne.

13 §.

Vad i 7—11 §§ stadgats om naturreservat skall i tillämpliga delar gälla
även beträffande naturminne.

Särskilda bestämmelser till skydd för växt- och djurarter

14 §.

Finnes växtart med hänsyn till fara för utrotning böra skyddas på annat
sätt än genom att ett eller flera områden avsättas som naturreservat, äger
Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer meddela förbud att
inom landet eller del därav borttaga eller skada växt av den arten där den
växer vilt.

Ändock att fara för utrotning ej föreligger äger Konungen eller den myndighet
Konungen bestämmer för hindrande av skövling meddela förbud att
inom landet eller del därav för avsalu borttaga växt av viss art där den växer
vilt eller del av sådan växt.

15 §.

Föreligger beträffande djurart sådant förhållande som sägs i 14 § första
stycket, äger Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer meddela
förbud att inom landet eller del därav döda, skada eller fånga vilt levande
djur av den arten, då det ej sker till försvar mot angrepp å person eller
egendom, så ock att borttaga eller skada sådant djurs ägg, rom eller bo.

Om fridlysning av djur vars dödande eller fångande är att hänföra till
jakt eller fiske gäller vad därom särskilt stadgas.

16 §.

Förbud enligt 14 eller 15 § skall ej utgöra hinder mot avverkning av skog
eller eljest mot marks ändamålsenliga nyttjande.

Särskilda bestämmelser till skydd för friluftslivet

17 §.

Erfordras för att åt allmänheten trygga tillgången till platser för bad och
friluftsliv vid havet eller vid insjö eller vattendrag kontroll av lokaliseringen
av bebyggelse inom visst strandområde äger länsstyrelsen förordna att
bebyggelse icke må företagas inom området utan länsstyrelsens tillstånd.
Sådant förordnande innefattar förbud mot uppförande av helt ny byggnad
samt ändring av befintlig byggnad för att tillgodose ett väsentligen annat
ändamål än det, vartill byggnaden tidigare varit använd, ävensom grävningsoch
andra förberedelsearbeten för bebyggelse som nu sagts.

Förordnande enligt första stycket skall avse land- och vattenområde inom
det avstånd från strandlinjen som prövas erforderligt med hänsyn till om -

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1964

ständigheterna i varje särskilt fall, dock högst 300 meter från nämnda linje
vid normalt medelvattenstånd.

Vad i första stycket stadgas skall icke avse område som ingår i naturreservat
eller naturminne eller i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan.
Förordnande enligt första stycket skall icke utgöra hinder för sådan
för försvaret, jordbruket, fisket, skogsskötseln eller den allmänna samfärdseln
erforderlig bebyggelse som ej utgöres av bostadsbyggnad.

18 §.

Finnes å område, beträffande vilket förordnande meddelats enligt 17 §
eller som eljest är av väsentlig betydelse för friluftslivet, eller i områdets
närhet stängsel, som hindrar eller avsevärt försvårar tillträdet till mark
inom området där allmänheten eljest skulle ägt att fritt färdas, må länsstyrelsen
förelägga den som håller stängslet att anordna grind eller annan
genomgång. Är det uppenbart, att stängslet endast avser att utestänga
allmänheten från området, må föreläggande meddelas om borttagande av
stängslet. Vad nu sagts om stängsel skall äga motsvarande tillämpning beträffande
dike.

Vid meddelande av föreläggande som i första stycket sägs må vite utsättas.

Särskilda bestämmelser till skydd för landskapsbilden

19 §•

Erfordras för skydd av område som på grund av naturens eller kulturmiljöns
beskaffenhet företer en särskilt värdefull landskapsbild kontroll
av lokaliseringen av bebyggelse inom området, må länsstyrelsen
förordna att helt ny byggnad icke må uppföras inom området utan länsstyrelsens
tillstånd.

Förordnande enligt första stycket skall icke avse område som ingår
i naturreservat eller naturminne eller i fastställd generalplan, stadsplan
eller byggnadsplan. Förordnande skall icke utgöra hinder för sådan för
försvaret, jordbruket, fisket, skogsskötseln eller den allmänna samfärdseln
erforderlig bebyggelse som ej utgöres av bostadsbyggnad.

20 §.

Kan arbetsföretag, som avser annat än bebyggelse eller täkt som sägs
i 23 §, komma att väsentligt ändra landskapsbilden, bör innan företaget
utföres samråd ske med länsstyrelsen eller den länsstyrelsen anvisar.

21 §.

I fall som avses i 20 § äger länsstyrelsen vid vite förelägga företagaren
att vidtaga de åtgärder som, utan att vara oskäligt betungande, må anses
erforderliga för att begränsa eller motverka skada på landskapsbilden.

22 §.

Finnes anledning antaga att arbetsföretag som avses i 20 § inom visst
område skulle komma att varaktigt skada landskapsbilden äger länsstyrelsen
förordna att sådant företag icke må utföras inom området utan länsstyrelsens
tillstånd. I beslutet skall länsstyrelsen angiva, vilka slag av företag
som förordnandet avser.

I samband1 med tillstånd må länsstyrelsen meddela sådana föreskrifter

141

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1964

rörande företagets utförande att dess skadliga inverkan på landskapsbilden
såvitt möjligt begränsas eller motverkas.

23 §.

Täkt av sten, grus, sand, jord eller torv för annat ändamål än fastighets
husbehovsförbrukning må ej utföras utan länsstyrelsens tillstånd.

Tillstånd till täkt som avses i första stycket må göras beroende därav
att plan för täkt av lämplig omfattning framlägges och att säkerhet ställes
för kostnad som föranledes av sådan åtgärd i syfte att begränsa eller motverka
företagets menliga inverkan på landskapsbilden varom länsstyrelsen
i anslutning till dylik plan eller eljest finner anledning meddela föreskrift.

24 §.

Vad i 20—23 §§ stadgas skall icke avse företag inom område som ingår
i stadsplan eller byggnadsplan eller företag vars tillåtlighet med hänsyn
till dess inverkan på naturen skall prövas i särskild ordning samt skall icke
lända till inskränkning i rätt som meddelas genom inmutning enligt gruvlagen
eller genom beslut av Konungen.

25 §.

Tavla, skylt, inskrift eller annan varaktig anordning för reklam, propaganda
eller liknande ändamål må ej finnas anbringad utomhus utan länsstyrelsens
tillstånd.

Tillstånd att uppsätta och vidmakthålla anordning som i första stycket
sägs må av länsstyrelsen begränsas till högst fem år.

Från förbudet undantages skylt anbringad å byggnad till upplysning om
på stället bedriven affärsrörelse eller annan verksamhet samt anslagstavla
för meddelanden rörande kommunala angelägenheter, föreningssammanträden,
auktioner eller dylikt.

26 §.

Finnes anordning som avses i 25 § tredje stycket vara uppenbart vanprydande
i landskapsbilden, må länsstyrelsen vid vite förelägga anordningens
ägare eller, om denne ej är känd, ägaren av den mark där anordningen
är uppsatt att avlägsna anordningen eller vidtaga de särskilda åtgärder därmed
som länsstyrelsen finner erforderliga.

27 §.

Vad i 25 och 26 §§ stadgas skall ej gälla i fråga om anordning vars
tillåtlighet skall prövas i särskild ordning.

Särskilda bestämmelser om uppträdandet i naturen

28 §.

Vid vistelse i naturen skall envar iakttaga att han ej skräpar ned med
glas, papper, avfall eller annat, så att därav kan uppkomma otrevnad eller
skada för annan, eller uppträder högljutt eller på annat sätt störande eller
skadar eller onödigt stör markernas vilda djur eller skövlar markernas bestånd
av vilda växter.

29 §.

Har på viss plats i naturen skräpats ned eller eljest osnyggats och har
därav för närboende eller andra uppkommit obehag av betydenhet eller fara

6 Bihang till riksdagens protokoll 196ft. 1 samt. Nr 148

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

för skada till person eller egendom, äger länsstyrelsen vid vite ålägga den
som vållat eller eljest är ansvarig för nedskräpningen eller osnyggandet att
iordningställa platsen samt vidtaga erforderliga förebyggande åtgärder
för framtiden.

Vad nu sagts skall dock ej gälla, där enligt särskilda föreskrifter frågan
om platsens iordningställande skall prövas i annan ordning.

Ersättningsbestämmelser m. m.

30 §.

Medför avsättande av område enligt 6 eller 12 § till naturreservat eller
naturminne sådan inskränkning i rätten att bebygga fastighet, att ägaren
kan använda fastigheten, till den del dess utnyttjande inom eller utom det
avsatta området påverkas av att bebyggelserätten sålunda inskränkts, allenast
på sätt som står i uppenbart missförhållande till det tidigare värdet
av nämnda del, eller tillskyndas honom eljest avsevärt men, är han berättigad
till ersättning av kronan för den skada han härigenom lider. Detsamma
gäller om innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt
till fastigheten som upplåtits innan beslut om avsättandet meddelades.

31 §.

Skulle vägran av tillstånd enligt 8 § medföra sådan inskränkning i möjligheten
att nyttja med förbudet avsedd mark på sätt som tidigare skett,
att avsevärt men tillskyndas ägaren eller annan rättsinnehavare med avseende
å marken, är han berättigad till ersättning av kronan för den skada
han härigenom lider. Ersättning skall bestämmas att utgå med visst årligt
belopp.

Ersättning enligt denna paragraf må, om skäl äro därtill, avräknas å
gottgörelse som sedermera kan komma att utgå jämlikt 30 §.

32 §.

Har ansökan om tillstånd till bebyggelse av fastighet, som helt eller delvis
omfattas av förordnande enligt 17 eller 19 §, icke bifallits och kan till
följd härav fastigheten, till den del dess utnyttjande inom eller utom området
för förordnandet påverkas av att bebyggelserätten sålunda inskränkts,
av ägaren användas allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande
till värdet av nämnda del vid tiden för förordnandets meddelande, är ägaren
berättigad till ersättning av kronan för den skada han härigenom
lider. Detsamma gäller om innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan
särskild rätt till fastigheten som upplåtits innan förordnandet meddelades.

Frågan huruvida rätt till ersättning föreligger skall bedömas med hänsyn
till den fastighetsindelning som gällde vid tiden för förordnandets
meddelande.

33 §.

Vägras tillstånd till arbetsföretag enligt 22 § eller vägras tillstånd till
täktverksamhet enligt 23 § av annat skäl än att sådant villkor som avses
i 23 § andra stycket icke fullgjorts eller meddelas särskilda föreskrifter angående
företagets eller verksamhetens utförande, och tillskyndas härigenom
markens ägare eller annan rättsinnehavare med avseende å fastigheten
avsevärt men, är han berättigad till ersättning av kronan för den skada
han lider.

I vad avser täktverksamhet skall markens värde den 1 januari 1964 tagas
till utgångspunkt vid uppskattningen av skadan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1964

143

34 §.

Har den som håller stängsel anordnat grind eller annan genomgång på
grund av föreläggande enligt 18 §, är han berättigad att av kronan erhålla
ersättning härför ävensom för underhåll av genomgången. Ersättning skall
dock icke utgå, om det är uppenbart att stängslet endast avser att utestänga
allmänheten från område där den eljest skulle ägt att fritt färdas.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, då på grund av föreläggande
enligt 18 § övergång anordnats över dike.

35 §.

Har någon med stöd av 26 § ålagts att avlägsna där omförmäld anordning
må, om särskilda skäl föranleda därtill, ersättning för förlust lämnas
honom av allmänna medel med belopp högst motsvarande kostnaderna för
anordningens anskaffande, anbringande och borttagande.

36 §.

Föranleder avsättande till naturreservat eller naturminne eller vägran
av tillstånd enligt 32 eller 33 § synnerligt men vid nyttjandet av fastighet
eller del därav må ägaren fordra att fastigheten eller den särskilda delen
löses av kronan.

Om ersättning för skada och intrång å fastighet eller del därav i anledning
av åtgärd som avses i första stycket skulle uppgå till två tredjedelar
av fastighetens eller den särskilda delens värde äger kronan lösa
fastigheten eller delen.

37 §.

Ersättning varom sägs i 30, 32 och 33 §§ skall bestämmas att utgå på
en gång; dock må ersättningen, om särskilda skäl äro därtill, på begäran
antingen av kronan eller av fastighetsägaren eller annan sakägare fastställas
att utgå med visst årligt belopp med rätt för kronan eller den
ersättningsberättigade att erhålla omprövning vid ändrade förhållanden.

38 §.

Har fråga väckts om åtgärd enligt denna lag, äger länsstyrelsen förelägga
den som vill göra anspråk på ersättning eller fordra inlösen av
fastighet eller del därav att inom viss tid, minst två månader, göra anmälan
därom hos länsstyrelsen, vid påföljd att han eljest skall hava förlorat
sin talan.

39 §.

Har ej överenskommelse träffats om ersättning enligt 30—33 §§ eller
om inlösen av fastighet eller del därav och har icke den, som vill göra anspråk
på ersättning eller fordra inlösen, jämlikt 38 § första stycket förlorat
sin talan, åligger det honom att väcka talan mot kronan hos expropriationsdomstolen
inom ett år från det laga kraft åkommit det beslut, varå anspråket
grundas, vid påföljd att han eljest går rätten därtill förlustig.

Kronan äger, då fråga väckts om avsättande av naturreservat, vid expropriationsdomstolen
väcka talan mot sakägare om fastställande av de vill -

144

Kungl. Maj.ts proposition nr l''<8 år 196b

kor som vid beslut i ifrågavarande hänseende skola gälla beträffande ersättning
eller inlösen. Kommer beslut av det innehåll som förutsatts vid
expropriationsdomstolen icke till stånd inom ett år från det målet avgjorts
genom lagakraftägande dom, skall domen ej längre vara bindande för parterna.

40 §.

Är fastighetsägaren enligt 30, 32 eller 33 § tillkommande ersättning bestämd
att utgå på en gång och har fastigheten genom den åtgärd som föranlett
rätten till ersättning undergått sådan minskning i värde att den kan
antagas ej utgöra full säkerhet för fordran, för vilken fastigheten svarade
då rätten till ersättning uppkom, skall ersättningen nedsättas hos länsstyrelsen;
och skall om fördelning och utbetalande av beloppet samt verkan
därav i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat för det fall att enligt lagen
om expropriation nyttjanderätt eller servitutsrätt upplåtes.

Har förlust å fordran som avses i första stycket uppstått till följd av att
nedsättning ej skett, skall fordringens innehavare njuta ersättning av kronan
för förlusten mot avskrivning å fordringshandlingen. Detsamma gäller,
där förlust tillskyndats fordringens innehavare därigenom att ersättning
blivit för lågt beräknad och densamma till följd av överenskommelse
mellan kronan och den ersättningsberättigade eller av annan anledning
ej blivit prövad av domstol. I sistnämnda fall skall talan om ersättning
väckas vid expropriationsdomstolen.

41 §.

I mål, som enligt denna lag skall upptagas av expropriationsdomstol,
skola bestämmelserna om domstol och rättegång i expropriationsmål i tilllämpliga
delar gälla. Är fråga om inlösen av fastighet eller del därav skola
jämväl stadgandena i 7—10, 48, 49 och 55—60 §§ lagen om expropriation
äga motsvarande tillämpning. Kronan skall vidkännas å ömse sidor uppkomna
kostnader å målet, såframt ej domstolen med hänsyn till omständigheterna
finner skäligt annorlunda förordna.

Ansvarsbestämmelser m. m.

42 §.

Den som bryter mot förbud som stadgas i denna lag eller mot förbud
eller föreskrift som meddelats med stöd av lagen straffes med dagsböter.
Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må till fängelse i högst
sex månader dömas.

Har någon gjort sig skyldig till nedskräpning som sägs i 28 § och har
förseelsen varit ägnad att för annan medföra obehag av någon betydenhet
eller fara för skada till person eller egendom, straffes med böter, högst
femhundra kronor.

43 §.

Den som gjort sig skyldig till förseelse varom sägs i 42 § skall vara pliktig
att ersätta all kostnad som föranledes därav.

44 §.

Har någon vidtagit åtgärd i strid mot förbud som stadgas i 23 eller
25 § eller mot förbud eller föreskrift som meddelats med stöd av 7—9,
13, 17, 19, 22 eller 23 §, äger länsstyrelsen vid vite förelägga honom

145

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1064

att rätta vad olagligen skett, överexekutor äger ock meddela handräckning
för sådant ändamål. Ansökan om handräckning må göras av allmän
åklagare. Beträffande sådan handräckning gälla enahanda bestämmelser
som äro stadgade för det i 191 § utsökningslagen avsedda fallet.

Efterkommes ej föreläggande, som meddelats med stöd av 18 §, skall
på anmodan av länsstyrelsen utmätningsmannen föranstalta om att åtgärden
vidtages.

Kostnad för handräckning som ovan sägs må på utmätningsmannens
begäran förskjutas av allmänna medel.

45 §.

Talan mot länsstyrelses beslut enligt denna lag föres hos Konungen
genom besvär i den ordning som är bestämd för överklagande av förvaltande
myndigheters och ämbetsverks beslut.

Innefattar länsstyrelses beslut förbud enligt 8 § eller förordnande enligt
17 eller 19 § eller 22 § första stycket skall förbudet lända till efterrättelse
utan hinder av förd klagan. Detsamma gäller beträffande myndighets
beslut om förbud enligt 14 eller 15 §.

Övergångsbestämmelser

46 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964. Genom denna lag upphävas
strandlagen den 30 maj 1952 (nr 382);
naturskyddslagen den 21 november 1952 (nr 688);

86 och 122 §§ byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385); samt
39 § lagen den 30 juni 1943 om allmänna vägar (nr 431).

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum
som ersättes genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

47 §.

Beträffande nationalpark som avsatts enligt äldre lag skall nya lagen
tillämpas.

Fridlysning, förbud eller föreläggande som meddelats med stöd av
11 § lagen den 25 juni 1909 angående naturminnesmärkens fredande, 6,
8, 9, 13, 16, 17 eller 20 § naturskyddslagen, 1 eller 2 § strandlagen samt
86 eller 122 § byggnadslagen skola fortfarande gälla intill dess annorlunda
förordnas, och skola därvid nya lagens motsvarande bestämmelser
tillämpas.

Har före ikraftträdandet av denna lag ansökan icke bifallits om tillstånd
att uppföra byggnad utan hinder av förbud som meddelats enligt
1 § strandlagen, skall den som i anledning därav vill göra anspråk på
ersättning eller fordra inlösen väcka talan mot kronan hos expropriationsdomstolen
före den 1 januari 1965, vid påföljd att han eljest går förlustig
sin rätt.

48 §.

Har tillstånd till täkt lämnats med stöd av 21 § naturskyddslagen,
skall så anses som om tillståndet meddelats jämlikt förevarande lag.

Annan täkt som pågår vid nya lagens ikraftträdande må utan hinder
av vad i 23 § stadgas om förbud mot utförande av täkt utan länsstyrelsens
tillstånd fortsätta till dess länsstyrelsen annorlunda förordnar, dock längst
till och med den 31 december 1964.

146

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1964

49 §.

I fråga om annonstavla, reklamskylt eller dylikt, vartill tillstånd lämnats
jämlikt 39 § lagen om allmänna vägar, skall så anses som om tillståndet
meddelats den 1 januari 1964 med stöd av 25 § nya lagen för
en tid av fem år eller för den kortare tid tillståndet må ha avsett.

Annan i 25 § första stycket avsedd anordning, som finnes uppsatt vid
lagens ikraftträdande, må utan hinder av vad där stadgas bibehållas
till och med den 31 december 1966; dock må länsstyrelsen dessförinnan,
om särskilda skäl föranleda därtill, i fråga om anordningen förfara som
i 26 § sägs, varvid stadgandet i 35 § om ersättning skall äga tillämpning
beträffande densamma.

50 §.

Vad i 34 § första stycket andra punkten stadgas skall icke gälla med
avseende å stängsel eller dike som innan denna lag trädde i kraft uppförts
eller anordnats å område beläget mer än 300 m från strandlinjen
vid normalt medelvattenstånd. Har den som håller sådant stängsel eller
dike borttagit detsamma på grund av föreläggande enligt 18 §, är han
berättigad att av kronan erhålla ersättning för kostnaderna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1964

147

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 7 april 1964.

Närvarande:

justitieråden Romanus,

Digman,

Nordstrom,

regeringsrådet Holmgren.

Enligt lagrådet den 20 mars 1964 tillhandakommet utdrag av protokoll
över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den
6 mars 1964, hade Kungl. Maj :t förordnat att lagrådets utlåtande skulle för
det i § 87 regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättade förslag
till 1) naturvårdslag; 2) lag angående ändrad lydelse av 1 och 108 §§
lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation; samt 3) lag om ändrad
lydelse av 86 och 122 §§ byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385).

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av revisionssekreteraren Lars Delin.

Förslagen föranledde följande uttalanden av lagrådet.

Förslaget till naturvårdslag

9 §•

Vid strandlagens tillkomst uttalade tredje lagutskottet (NJA II 1952 s.
195), att strandlagens grundläggande princip var att bibehålla allemansrätten
inom vissa områden men att med lagen icke avsågs att utsträcka allemansrätten
vare sig till nya områden eller så, att den kom att omfatta nya
arter av rättigheter. Ej heller med det nu föreliggande lagförslaget avses att
göra någon ändring av allemansrätten. I remissprotokollet uttalar sålunda
departementschefen i anslutning till 7—10 §§, att omständigheterna kunna
vara sådana att ägor, över vilka man förut ansetts kunna färdas enligt allemansrätten,
genom reservatbildandet och därmed sammanhängande serviceanordningar
bli så frekventerade att de kunna skadas därav; allmänheten
kan då icke längre göra anspråk på tillträde med stöd av allemansrätten,
utan härför krävs att länsstyrelsen uttryckligen förpliktat markägaren att
tåla intrånget.

I 2 och 7 §>§ strandlagen har allemansrätten kommit till uttryck på det
sättet, att i paragraferna talas om område, där allmänheten eljest skulle ägt
att fritt färdas. I förevarande paragraf, liksom i 16, 17 och 31 §§, har emellertid
i stället för orden »fritt färdas» använts uttrycket »fritt vistas». Ef -

148

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1964

tersom det nya ordvalet måhända kan fattas som uttryck för en ändrad
uppfattning om allemansrättens innebörd, får lagrådet föreslå att, liksom i
naturvårdsutredningens förslag, ordet färdas bibehålies i förevarande paragraf
samt i 16, 17 och 31 §§.

16 §.

I 16 § andra stycket och 17 § talas om tillträde till mark eller vatten, där
allmänheten eljest skulle ägt att fritt vistas. I 9 § talas i motsvarande fall
endast om mark. Eftersom i samtliga stadganden torde i förekommande fall
avses även vattenområde, föreslår lagrådet att i 16 § andra stycket och 17 §
i enlighet med gängse terminologi talas endast om mark och orden »eller
vatten» således få utgå.

I enlighet med vad som anförts vid 9 § föreslås, att i 16 § andra stycket
ordet vistas utbytes mot färdas.

17 §.

På grund av vad som anförts vid 9 och 16 §§ föreslås dels att ordet vistas
utbytes mot färdas och dels att orden »eller vatten» få utgå.

19 §.

Enligt förevarande lagrum äger länsstyrelsen förordna om tillståndstvång
för nybyggnad, upplag eller annat arbetsföretag av visst slag, om anledning
finnes att antaga att företaget skulle inom visst område komma att
i väsentlig mån skada landskapsbilden. Som exempel på arbetsföretag nämnas
i motiven så skilda företeelser som vägar, luftledningar, murar, plank,
sport- och rekreationsanläggningar, »drive-in»-biografer, tippning av schaktmassor,
skogsplantering samt annan täktverksamhet än som avses i 18 §.

Med hänsyn till den ingripande karaktären av den befogenhet, som länsstyrelsen
enligt remissförslaget avses skola erhålla, hade det i och för sig
varit önskvärt att begränsa densamma till vissa i sammanhanget särskilt
aktuella former av arbetsföretag. Möjligen skulle man emellertid på så vis
riskera att ej kunna tillräckligt snabbt bringa under kontroll andra för landskapsbilden
störande men ännu ej uppmärksammade arter av verksamhet,
där i praktiken skälen för ett samhälleligt kontrollingripande i och för sig
äro lika starka. I vart fall vill lagrådet understx-yka, att länsstyrelsen vid begagnandet
av sin befogenhet enligt lagrummet skall konkret angiva, vilket
eller vilka slag av företag som enligt länsstyrelsens förordnande läggas under
tillståndstvång. Det bör också nämnas att om, såsom lagrådet i det följande
kommer att hemställa, besvär över vägrat tillstånd till företag varom
här är fråga skola behandlas i regeringsrätten och tillståndsvägran sålunda
kan bringas under domstols prövning, betänkligheterna mot lagrummets
mycket vida tillämpningsområde minskas.

Lagrådet föreslår därutöver, att den i första stycket sista punkten givna
undantagsbestämmelsen efter mönster av 20 § utbrytes till ett eget stycke
och sättes sist i paragrafen.

149

Kungl. Maj. ts proposition nr 748 år 1964

21 §.

Den länsstyrelsen givna befogenheten att ålägga ägaren av förfallen byggnad
att riva eller iståndsätta byggnaden eller annorledes avhjälpa skadan
ter sig välmotiverad. Det är emellertid icke uteslutet att i varje fall ett
iståndsättande kan te sig mer kostsamt än som kan anses rimligt (jämför
51 § byggnadsstadgan som ej öppnar möjlighet att föreskriva iståndsättande).
Med hänsyn härtill synes lagrummets lydelse böra i så måtto jämkas,
att det utsäges, att länsstyrelsen äger förelägga ägaren att riva eller iståndsätta
byggnaden eller annorledes avhjälpa skadan »i den mån detta ej kan
anses oskäligt betungande».

22 §.

Enligt andra stycket sista punkten må länsstyrelsen förelägga ägaren eller,
om denne ej är känd, markägaren att avlägsna anordning eller vidtaga
annan erforderlig åtgärd därmed. Bestämmelsen bör jämföras med första
stycket samt med 37 och 39 §§. I samtliga hänseenden som avses i paragraferna
torde man efter förhållandena i det särskilda fallet få bedöma vem
som är att betrakta som den ansvarige. Därvid torde man i regel i vart fall
sekundärt kunna vända sig mot markinnehavaren med föreläggande. Lagrådet
föreslår med hänsyn till det anförda, att i 22 § andra stycket sista punkten
användes den formuleringen att länsstyrelsen må meddela föreläggande
om avlägsnande av anordningen eller vidtagande av annan erforderlig
åtgärd därmed.

Motsvarande ändring torde böra ske i 47 § första stycket andra punkten.

24 §.

Med hänsyn till angelägenheten av att undvika alltför skiftande uttryckssätt
i 23, 24 och 37 §§ föreslås, att i 24 § och 37 § andra stycket användes
formuleringen »obehag av någon betydenhet eller skada till person eller
egendom».

25—29 §§.

I motiveringen till förevarande paragrafer förekomma vissa allmänna uttalanden
angående den principiella innebörden av de ersättningsbestämmelser
som upptagas i den nya naturvårdslagen, särskilt i fråga om begreppet
»tidigare värde». Ersättningsreglerna i den nya lagen anknyta till vad som
redan gäller enligt motsvarande bestämmelser i byggnadslagen med väsentligen
endast avvikelser däri att dels i fall av vägrad dispens från ett meddelat
förbud det »tidigare värdet» skall hänföra sig, icke till dispensavslaget
utan till förbudets tillkomst, dels beträffande strandskyddsområde bestämmelse
gives om hänsynstagande till det s. k. »influensvärdet». I båda dessa
hänseenden ha de nya reglerna motsvarighet i de nuvarande bestämmelserna

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1964

i strandlagen. Då de allmänna grunderna för ersättningsreglerna i övrigt få
anses överensstämma med vad som för motsvarande fall gäller enligt byggnadslagen,
saknas enligt lagrådets mening anledning att i förevarande sammanhang
närmare ingå på deras innebörd utan böra dessa frågor hänvisas
att avgöras i rättstillämpningen.

I de paragrafer som upptaga ersättningsreglerna användas omväxlande uttrycken
»marken», »fastigheten» o. dyl. Dessa uttryck torde ej kunna givas
någon för alla fall bestämd tolkning. Den föreslagna avfattningen, som i
stort sett har motsvarighet i gällande rätt, torde emellertid kunna godtagas.
Därvid bör dock förutsättas, att valet av skilda termer främst bör tagas som
uttryck för vad som anses vara normalfallet i de olika ersättningssituationerna
och att lagtexten ej skall anses utgöra hinder att i rättstillämpningen
med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet bedöma vilken mark
som skall anses vara berörd av ett ingripande enligt den nya lagen. Det må
helt allmänt framhållas, att när det gäller att uppskatta intrånget å visst
område, man maste — om det ej är fråga om hel fastighet — taga hänsvn
till området såsom ingående i en ekonomisk enhet, i regel motsvarande en
registerfastighet.

Vad särskilt angår 25 § vill lagrådet anföra följande.

Enligt 7 § naturskyddslagen inträder vid fridlysning av naturminne ersättningsrätt
för markägaren, om fridlysningen medför sådan inskränkning i
rätten att bebygga mark, att ägaren kan nyttja marken allenast på sätt som
står i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde, eller avsevärt men
eljest tillskyndas honom. Samma regel gäller vid fridlysning av naturpark.
Förslagets 25 § förutsätter däremot för rätt till ersättning på grund av bildande
av naturreservat eller fridlysning av naturminne att till följd av föreskrifter
enligt 8 eller 9 § området kan nyttjas allenast på sätt som står i
uppenbart missförhållande till dess tidigare värde och att detta medför avsevärt
men för ägaren.

Enligt lagrådets mening erfordras alltjämt det i nuvarande lagstiftning
förekommande alternativet att avsevärt men åsamkas ägaren. Bestämmelsen
att marken endast kan nyttjas på sätt som står i uppenbart missförhållande
till dess tidigare värde torde — såsom framgår av motiven till naturskyddslagen,
se NJA II 1953 s. 168 —- avse det fall att bebyggelseförbud
meddelats. För andra fall — t. ex. då genom föreskrifterna vållas olägenheter
eller kostnader för jordbruk som drives å fastigheten — passar sistnämnda
rekvisit mindre väl. Lagrådet hemställer därför att 25 § — i likhet
med 30 § i naturvårdsutredningens förslag — avfattas i närmare anslutning
till den nuvarande bestämmelsen i 7 § naturskyddslagen. Paragrafens
första punkt kan därvid lämpligen givas det innehållet, att om föreskrifter
enligt 8 eller 9 § medföra sådan inskränkning i rätten att bebygga
mark, att ägaren kan använda marken allenast på sätt som står i uppen -

151

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1964

bart missförhållande till dess tidigare värde, eller om eljest avsevärt men
tillskyndas honom genom sådana föreskrifter, han är berättigad till ersättning
av kronan för den skada han härigenom lider.

Det torde ligga i sakens natur att i det fall, som avses i andra stycket av
paragrafen, hänsyn skall tagas till förhållandena vid tidpunkten för förbudets
meddelande även när fråga är om annat än inskränkning i bebyggelserätten.

30 §.

Såsom anförts vid 9 § kan allemansrätten ej åberopas som stöd för ett sådant
utnyttjande av ett område att därav uppkomma skador. I en dylik situation
krävs det för att allmänheten likväl skall äga fritt tillträde till området
att länsstyrelsen förpliktat markägaren att tåla intrånget. Sådant intrång
kan emellertid uppkomma icke endast genom att mängden av besökande gör
att marken upptrampas utan också genom att de besökande åstadkomma
skadegörelse på anordningar eller växtlighet eller i annat avseende.

Det är uppenbart att markägarens möjligheter att freda sitt område för intrång
av nu nämnt slag äro mycket begränsade och att hans rätt att kräva
skadestånd av enskilda personer för skadegörelse ofta är tämligen illusorisk.
Rätten till skadestånd av kronan på grund av bestämmelserna i det föreliggande
lagförslaget är begränsad till skador av viss betydenhet. Möjligheten
att få ersättning vid ändrade förhållanden är vidare i princip inskränkt till
fall då ersättning på grund av särskilda skäl bestämts att utgå i årliga belopp.
Viss möjlighet att gå till domstol torde även föreligga enligt principerna
i 34 § expropriationslagen.

Det synes angeläget att länsstyrelsen särskilt beaktar markägarnas intressen
i berörda hänseenden. I fall där man kan vänta, att utvecklingen kan gå
mot skador, som drabba markägaren, bör man om möjligt förfara så att de
ej gå ut över honom. Olika möjligheter kunna därvid ifrågakomma. Sålunda
kan ersättning bestämmas till visst årligt belopp eller förbehåll göras om
framtida ersättning. Den i remissprotokollet anvisade möjligheten att på ett
senare stadium komplettera reservatföreskrifterna leder också till att en
grund för ersättning skapas. Vidare torde länsstyrelsen i sådana fall, där
detta överensstämmer med syftet med reservatet, kunna skydda även markägarens
intressen genom att meddela föreskrifter för allmänheten om begagnande
av ett reservat och genom erforderlig övervakning av att dylika föreskrifter
efterlevas.

31 §.

På grund av vad som anförts vid 9 § föreslås att i första stycket ordet vistas
utbytes mot färdas.

152

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

33 §.

Den i första stycket stadgade tidsfristen för väckande av talan hos expropriationsdomstolen,
ett år, har i ett remissyttrande betecknats såsom väl
kort, detta med hänsyn till att åtskillig tid kan komma att åtgå för förhandlingar.
Departementschefen har emellertid avböjt att föreslå någon förlängning
av fristen.

Ej heller lagrådet vill ifrågasätta en dylik förlängning. Det må emellertid
framhållas, att förevarande preskriptionsbestämmelse måste anses vara dispositiv
och att länsstyrelsen sålunda i och för sig får anses äga eftergiva ettårsgränsen,
t. ex. om det erfordras för fortsatta förhandlingar i ersättningsfrågan.
Då å andra sidan denna gräns uppställts i syfte att förebygga att
uppgörelse om ersättningsfrågor drar ut för mycket på tiden, torde länsstyrelsen
så långt möjligt böra undvika att eftergiva tidsgränsen i fråga.

I anledning av vad som vid denna paragraf uttalats i vissa remissyttranden
må framhållas att — liksom bevisbördan i expropriationsmål ligger på
den exproprierande — bevisbördan vid behandlingen av värderingsfrågor
enligt den nu föreliggande lagen måste anses i princip åvila kronan (se NJA
II 1950 s. 233 och 241 samt beträffande mål om inlösen enligt byggnadslagen
NJA I 1954 s. 1).

36 §.

I andra punkten av förevarande paragraf hänvisas, i fråga om inlösen av
fastighet, till vissa stadganden i expropriationslagen. Emellertid torde ytterligare
hänvisningar vara erforderliga, exempelvis till 2 § tredje stycket
och 11 § nämnda lag. Med hänsyn härtill synes andra punkten böra — efter
mönster av 137 § byggnadslagen — omformuleras till att innefatta att,
när fråga är om inlösen av fastighet, jämväl i övrigt de allmänna bestämmelserna
i lagen om expropriation skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse.
Tredje punkten i paragrafen torde samtidigt böra utbrytas till särskilt
stycke.

37 §.

I första stycket är straffskalan bestämd till dagsböter eller, om brottet är
grovt, fängelse i högst sex månader. De brott, varom här är fråga, äro av
olika natur. Vissa av dem äro sådana, att det sannolikt stundom skulle
framstå såsom obilligt att, även om brottet i och för sig måste betecknas
som grovt, döma till frihetsstraff. Lagrådet får därför föreslå, att sista ledet
i första stycket formuleras så att straffet sättes till dagsböter med tilllägg:
»Är brottet grovt, må dömas till fängelse i högst sex månader.»

I enlighet med vad som anförts vid 24 § föreslår lagrådet att i andra stycket
orden »uppenbar fara för» få utgå.

153

Kungl. Maj:ts proposition nr 748 år 196i

40 §.

Den föreslagna lagstiftningen innebär i åtskilliga hänseenden starka ingrepp
i enskild rätt. Det är vid sådant förhållande anledning att noga överväga
om ej, jämlikt de grundsatser som i allmänhet kommit till uttryck i regeringsrättslagen,
besvär över beslut innefattande sådana ingrepp böra upptagas
av regeringsrätten i stället för av Kungl. Maj :t i statsrådet. Ledning
kan härvid i viss utsträckning hämtas i betänkandet om kompetensfördelningen
mellan Kungl. Maj:t i statsrådet och regeringsrätten (SOU 1959: 4).

Enligt lagrådets mening böra, utöver de i motiveringen till remissförslaget
under detta lagrum nämnda målgrupperna, av regeringsrätten upptagas
också besvär över beslut om fridlysning av naturminne och därmed sammanhängande
beslut, i likhet med vad som gäller rörande fornminnen och
byggnadsminnen (jämför 2 § 11 mom. regeringsrättslagen). Vidare böra till
regeringsrätten föras besvär över beslut angående tillstånd enligt 19 §
(märk att de fallen av tillståndsvägran enligt 19 § närstående men i allmänhet
för den enskilde långt mindre kännbara besluten om föreläggande enligt
20 § andra stycket i remissförslaget förutsättas skola höra till regeringsrättens
avgörande). Hänföras besvär angående tillstånd enligt 19 § till regeringsrättens
avgörande, ligger det nära till hands att regeringsrätten även
blir sista instans i mål om tillstånd enligt 86 och 122 §§ byggnadslagen.

46 §.

Ersättningsregeln i andra stycket avser kostnader som före nya lagens
ikraftträdande nedlagts för fyndighetens tillvaratagande. Fall torde emellertid
kunna förekomma, då ersättning skäligen bör utgå även för kostnader
som nedlagts därefter; det synes vara förutsatt att, om ej av särskild anledning
ingripande erfordras, nu pågående täktverksamhet skall kunna under
en övergångstid fortgå i normal omfattning. Om särskilda skäl äro däremot,
uteslutes ersättning genom undantagsbestämmelsen. Lagrådet får därför
föreslå att orden »före nya lagens ikraftträdande» få utgå.

47 §.

I enlighet med vad som anförts vid 22 § föreslås att i första stycket andra
punkten användes den formuleringen att länsstyrelsen må meddela föreläggande
om avlägsnande av anordningen eller vidtagande av annan erforderlig
åtgärd därmed.

154

Kungl. Maj.ts proposition nr th8 år 1964

Förslaget till ändring i expropriationslagen

Förslaget lämnas av lagrådet utan erinran.

Förslaget till ändring i byggnadslagen

Bestämmelserna i 123 och 124 §§ byggnadslagen äro likalydande med dem
i 87 §. När nu enligt förslaget i 122 § endast upptages en hänvisning till 86 §,
synes det lämpligt att hänvisningen utsträckes till att avse även 87 § och att
123 och 124 §§ upphävas. En sådan ändring medför att även rubriken och
ingressen till lagförslaget få ändras.

I motiveringen uttalar departementschefen, att lagändringen ej rubbar
giltigheten av redan meddelade förordnanden enligt 86 och 122 §§. Detta
torde böra komma till uttryck i lagtexten.

Ur protokollet:
Stig Granqvist

Kungl. Maj.ts proposition nr lb8 år 196b

155

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
10 april 196b.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman,

Johansson, Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för jordbruksdepartementet, statsrådet Holmqvist, lagrådets den 7 april
1964 avgivna utlåtande över de den 6 mars 1964 till lagrådet remitterade
förslagen till

1) naturvårdslag,

2) lag angående ändrad lydelse av 1 och 108 §§ lagen den 12 maj 1917
(nr 189) om expropriation och

3) lag om ändrad lydelse av 86 och 122 §§ byggnadslagen den 30 juni
1947 (nr 385).

Föredraganden redogör för innehållet i lagrådets utlåtande och anför vidare.
De av lagrådet förordade ändringarna i 9, 16, 17, 19, 22, 24, 31, 36 och
47 §§ av förslaget till naturvårdslag samt i lagförslaget rörande ändring i
byggnadslagen är i allt väsentligt av formell art och torde böra godtagas.
Ej heller vill jag motsätta mig de jämkningar i sakligt hänseende, om vilka
lagrådet hemställt beträffande 21, 25, 37 och 46 §§ i förslaget till naturvårdslag.
Härutöver bör i sistnämnda förslag göras några rent redaktionella
jämkningar. — Jag biträder lagrådets förslag att till regeringsrätten föra
besvär över beslut om fridlysning av naturminne och därmed sammanhängande
beslut. Vad lagrådet i övrigt föreslagit i fråga om fördelningen av besvärsmål
mellan regeringsrätten och Kungl. Maj :t i statsrådet synes däremot
med hänsyn till sin principiella räckvidd böra övervägas först i samband med
förvaltningsdomstolskommitténs blivande förslag rörande regeringsrättens
arbetsuppgifter.

Härefter hemställer föredraganden att lagförslagen, efter ändringar i enlighet
med vad nyss anförts, måtte genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande. Föredraganden tillägger att, om riksdagen skulle uppskjuta
behandlingen av förslagen till årets höstsession, tiden för de föreslagna lagarnas
ikraftträdande torde böra framflyttas ett halvt år och 46 § naturvårdslagen
jämkas på motsvarande sätt.

156

Kungl. Maj:ts proposition nr lb8 år 196b

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:

B. Siöalth

Innehållsförteckning

Propositionen .................................................. 1

Propositionens huvudsakliga innehåll ............................ 1

Lagtext........................................................ 3

Remiss till lagrådet den 6 mars 196b ..............................

Inledning .................................................... 15

Gällande bestämmelser .......................................... 16

Av 1963 års riksdag godkända riktlinjer för naturvårdsverksamheten

och dess organisation m. m..................................... 24

Lagstiftningens huvudgrunder.................................... 26

Utredningens lagförslag........................................ 26

Remissyttranden.............................................. 31

Departementschefen........................................... 34

Förslag till naturvårdslag........................................ 36

Inledande bestämmelser....................................... 36

Nationalparker ............................................... 39

Naturreservat ................................................ 41

Naturminnen................................................. 49

Särskilda bestämmelser till skydd för växt- och djurarter........ 50

Särskilda bestämmelser till skydd för friluftslivet................ 51

Särskilda bestämmelser till skydd för landskapsbilden............ 61

Särskilda bestämmelser till skydd mot nedskräpning ............ 97

Ersättningsbestämmelser ...................................... 101

Ansvarsbestämmelser m. m..................................... 128

övergångsbestämmelser ....................................... 131

Förslag till ändring i expropriationslagen.......................... 135

Förslag till ändring i byggnadslagen.............................. 136

Departementschefens hemställan.................................. 136

Utredningens förslag till naturvårdslag (Bil. A) .................... 137

Lagrådets utlåtande............................................. 147

Utdrag av statsrådsprotokollet den 10 april 196b .................. 155

Stockholm 1964. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 631399