Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1959 (Proposition 1959:148)

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1959

Nr 148

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående statligt stöd
till jordbrukets rationalisering, m. m.; given Stockholms
slott den 17 april 1959.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF

Gösta Netzén

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges förslag rörande den framtida inriktningen och
utformningen av den statliga verksamheten för jordbrukets rationalisering
i syfte att denna verksamhet skall få en mera tidsenlig inriktning. Beträffande
den yttre rationaliseringen förordas — i anslutning till den nyligen
träffade överenskommelsen angående prissättningen å jordbrukets produkter
för tiden intill den 1 september 1965 — att de statliga rationaliseringsorganen
hädanefter skall verka för att sådana brukningsenheter bildas, som
normalt kan skötas av två män utan anlitande av arbetskraft utanför deras
familjer och därtill kan bereda arbetsinkomst som erbjudes inom jämförbara
näringsgrenar. I sammanhanget göres vissa uttalanden rörande verksamheten
för arronderingsförbättringar. Därjämte föreslås vissa riktlinjer
för prissättningen å skog som beröres av domänverkets medverkan i jordbrukets
och bondeskogsbrukets yttre rationalisering. Domänverket föreslås
samtidigt skola erhålla bemyndigande att under vissa förutsättningar för
kronans räkning ingå i och svara för jämväl sådana markbyten, som ej sker
jämlikt jorddelningslagstiftningen.

Vad angår statens stöd till jordbrukets inre rationalisering förordas sådana
ändringar av bestämmelserna i ämnet att stöd kan utgå till åtgärder
å brukningsenheter av högst tvåfamiljsjordbrukets storlek. Däremot föreslås
en skärpning av de allmänna förutsättningar, under vilka statsstöd skall
kunna beviljas. Statsbidragets storlek avses skola minskas till högst 25 procent
av investeringskostnaderna för flertalet slag av inre rationaliseringsåtgärder.
Bland annat då dylika åtgärder sker i samband med yttre rationa 1

Ttihang till riksdagens protokoll t9.r>9. 1 samt. Nr 148

Kungl. Maj. ts proposition nr lb8 år 1959

lisering skall dock ett förstärkt stöd kunna utgå. Vissa allmänna spörsmål
angående jordbrukets driftsrationalisering beröres även i propositionen.

I anslutning till vad som föreslagits beträffande den yttre rationaliseringen
förordas vissa jämkningar i bestämmelserna rörande den statliga jordbruksegnahemsverksamheten
och garantigivningen för driftslån.

Vidare framföres i propositionen vissa förslag till åtgärder för att, främst
av allmänt jordbruksekonomiska skäl, öka statens ekonomiska och administrativa
insats för skogsodling å sämre jordbruksmark.

I avsikt att åstadkomma en intimare samverkan mellan vissa inom området
för jordbrukets rationalisering verksamma myndigheter och statsunderstödda
organisationer förordas regelbundna överläggningar inom
länsrådens ram. Särskilda förfogandeorganisationer avses av lantinäteristyrelsen
skola avdelas för att verkställa sådana av lantbruksnämnd eller
enskild aktualiserade förrättningar som ej utan nämnvärd väntetid kan
utföras av personal inom vederbörande lantmäteridistrikt. Vid förekommande
behov bör lantmäteripersonal biträda inom lantbruksnämnderna
med föredragning i ärenden, vilka i större utsträckning inrymmer lantmäteritekniska
spörsmål eller som har särskild anknytning till av lantmäterimyndighet
organiserade större fastighetsregleringar.

I propositionen framlägges härjämte — i avvaktan på resultaten av inom
iantbruksstyrelsen pågående översyn av styrelsens och lantbruksnämndernas
organisation — vissa förslag till personalförändringar vid dessa myndigheter,
vilka förändringar redan nu anses böra genomföras. Vid lantbruksstyrelsen
skall sålunda inrättas en skoglig sektion i syfte bland annat
att intensifiera omarronderingen av skogsfastigheter och öka omsättningen
av nämndernas innehav av skogsmark. Beträffande lantbruksnämnderna
innebär förslagen bland annat å ena sidan en minskning av antalet tjänster
på nämndernas lantbruksingenjörsavdelningar och avdelningar för inre rationalisering
och å andra sidan en förstärkning av avdelningarna för yttre
rationalisering genom inrättande av fasta assistenttjänster för skogligt utbildad
personal.

För att effektivare och med mindre kostnader tillgodose den upplysningsverksamhet
som för närvarande handhas av jordbrukets upplysningsnämnd
förordas vidare att nämndens kansli i personellt och kameralt hänseende
sammanföres med Iantbruksstyrelsen. Någon förändring i nämndens nuvarande
självständiga ställning skall ej ske.

Slutligen äskas i propositionen medel för nästa budgetår till lantbruksstyrelsens
och lantbruksnämndernas anslag å driftbudgeten samt till den å
kapitalbudgeten redovisade jordfonden. Därjämte framlägges förslag beträffande
de ramar, inom vilka statlig lånegaranti må beviljas för lån till
yttre och inre rationalisering, till jordbruksegnahemslån och driftslån samt
för lån till uppförande av lagerhus m. m. för jordbruksändamål samt till
trädgårdsnäringens rationalisering. Kostnaderna för de i propositionen föreslagna
nya utgiftsändamålen rymmes väl inom ramen för nuvarande anslag
till lantbruksorganisationen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

Utdrag av protokollet över jordbruksfonden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
17 april 1959.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,
Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Netzén, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter frågor rörande statligt
stöd till jordbrukets rationalisering, m. m. samt anför följande.

I. Inledning

Med åberopande av ett av 1957 års jordbruksutskott i anledning av väckta
motioner gjort uttalande (JoU 1, p. 51), vilket riksdagen lämnat utan erinran,
bemyndigade Kungl. Maj:t genom beslut den 16 maj 1957 chefen för
jordbruksdepartementet att tillkalla högst 5 sakkunniga att verkställa utredning
rörande möjligheterna att minska vissa anslag under nionde huvudtiteln
genom ändrade bidragsbestämmelser.

Jämlikt nämnda bemyndigande tillkallades samma dag såsom sakkunniga
överdirektören K. H. Olsson, ordförande, ledamöterna av riksdagens
andra kammare, lantbrukarna S. O. Antby och E. E. Hseggblom samt ledamöterna
av riksdagens första kammare rektorn S. Larsson och ombudsmannen
E. G. V. Mossberger. Som expert åt utredningen förordnades den
6 juni 1957 budgetsekreteraren i jordbruksdepartementet U. Thorselius.

Sedan jordbruksutskottet vid 1958 års A-riksdag i utlåtande nr 19 uttalat,
att utskottet ansåg det angeläget att bestämmelserna rörande statligt
stöd till jordbrukets inre rationalisering efter översyn erhöll en fullt
tidsenlig inriktning, fick de sakkunniga, vilka antagit namnet jordbruksanslagsutredningen,
i tilläggsdirektiv den 2 maj 1958 i uppdrag att i samband
med utredningens prövning av bidragsverksamheten med anlitande av medel
ur anslaget Bidrag till jordbrukets rationalisering i samråd med lantbruksstyrelsen
verkställa den av utskottet förordade översynen.

Jordbruksanslagsutredningen har den 19 december 1958 avlämnat betänkande
angående statligt stöd till jordbrukets inre rationalisering (SOU
1959:1).

över betänkandet har remissyttranden avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket,
lantmäteristyrelsen, statens jordbruksnämnd, skogsstyrel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^8 år 1959

sen, styrelsen för statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader, samtliga
lantbruksnämnder, 1954 års fastighetsbildningskommitté, jordbruksupplysningskommittén,
Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens
folk, Skogsvårdsstyrelsernas förbund, Hushållningssällskapens förbund
(efter hörande av hushållningssällskapen), Kooperativa förbundet,
Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Småbrukarnas
riksförbund, Sveriges lantmälareförening samt Lantbruksdirektörernas
förening. Därjämte har lantbruksstyrelsen yttrat sig rörande vissa
anslagsfrågor in. m. samt fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret,
1956 års fondutredning, Svenska bankföreningen, Sveriges allmänna
hypoteksbank (efter hörande av Skånska hypoteksföreningen samt
Östgöta, Mälarprovinsernas och Älvsborgs m. fl. läns hypoteksföreningar)
och Sveriges jordbrukskasseförbund rörande en av utredningsledamoten
Mossberger avgiven reservation angående ersättande av långivningen ur statens
avdikningslånefond med lån mot statlig lånegaranti i enskilda kreditinrättningar.

Genom beslut den 21 mars 1958 uppdrog Kungl. Maj :t åt lantbruksstyrelsen
och skogsstyrelsen att gemensamt verkställa utredning rörande möjligheterna
att åstadkomma ett snabbare överförande av sämre jordbruksmark
till skogsmark samt inkomma med av utredningen föranledda förslag ävensom
med redogörelse för de åtgärder styrelserna må ha vidtagit i angivet
syfte inom ramen för nuvarande befogenheter.

Den 20 december 1958 har styrelserna avlämnat betänkande med utredning
angående överförande av sämre jordbruksjord till skogsmark (stencilerat).

över betänkandet har — i vissa fall efter hörande av underordnade organ
— remissgttranden avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket,
lantmäteristyrelsen, statens jordbruksnämnd, domänstyrelsen, lantbruksnämnderna,
skogsvårdsstyrelserna, 1958 års jordlagsutredning, Sveriges
industriförbund, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens
folk, Skogsvårdsstyrelsernas förbund, Hushållningssällskapens förbund,
Kooperativa förbundet, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation,
Småbrukarnas riksförbund, Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund, Sveriges skogsägareförbund, Svenska skogs- och flottningsarbelareförbundet
samt Sveriges lantmätareförening. Med anledning av uttalanden
i vissa yttranden har särskilt utlåtande avgivits av lantbruksstyrelsen.

I ett den 19 september 1958 avlämnat betänkande angående skogsvården
å enskilda skogar (SOU 1958: 30) har 1955 års skogsvårdsutredning bl. a.
upptagit vissa frågor rörande behovet av dels förbättrad arrondering av
skogsfastigheter (kap. 4), dels samverkan mellan skogsägare i skogsvårdsfrågor
(kap. 6). Remissyttranden över betänkandet har avgivits av ett stort
antal myndigheter, organisationer och sammanslutningar. Här ifrågavaran -

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1959

de spörsmål har därvid närmare berörts företrädesvis av domänstyrelsen,
lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, skogsstyrelsen, skogshögskolans
lärarråd, ett flertal länsstyrelser, skogsvårdsstyrelser och hushållningssällskap,
några landsting, Hushållningssällskapens förbund, Sveriges
industriförbund, Landsorgaisationen i Sverige, Svenska lantarbetsgivareföreningen,
Föreningen Skogsarbeten, Riksförbundet Landsbygdens folk,
Skogsindustriernas samarbetsutskott, Skogssällskapet, Skogsvårdsstyrelsernas
förbund, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges skogsägareförbund, Sveriges
skogsägareföreningars riksförbund, Värmlands och Västra Bergslagens
skogsarbetsgivareförening, Tjänstemännens centralorganisation samt
Sveriges lantmätareförening.

I det följande torde få lämnas en redogörelse för omförmälda utredningsförslag
samt för innehållet i däröver avgivna yttranden. I anslutning härtill
torde även få anmälas ett antal i skilda sammanhang gjorda framställningar,
vilka har nära samband med de i förslagen behandlade spörsmålen. Härvid
avses till en början följande av lantbruksstyrelsen ingivna skrivelser berörande
de nuvarande reglerna för ekonomiskt statsstöd enligt dels kungörelsen
1948: 342 angående statligt stöd till jordbrukets yttre och inre rationalisering
in. in., dels kungörelsen 1939:431 angående villkoren för statsbidrag
från statens avdikningsanslag, dels kungörelsen 1939:432 angående
villkoren för lån från statens avdikningslånefond, dels ock kungörelsen 1948:
366 angående den statliga jordbruksegnahemsverksamheten.

1) Skrivelse den 16 augusti 1957 angående, såvitt här är i fråga, möjlighet
för lantbruksorganisationen att i viss utsträckning bevilja statligt stöd
även till sådana intressenter i jordbruksväg, som innehar icke-jordbruksfastighet.
Över framställningen har yttrande avgivits av statskontoret.

2) Skrivelse den 31 december 1958 angående tolkningen av bestämmelserna
i 5 § kungörelsen 1948: 342 i visst fall, då fråga uppkommit om att
understödja tillkomsten av en fårsambetesförening.

3) Skrivelser den 29 augusti 1958 angående statsbidrag i vissa fall ur
statens avdikningsanslag till kostnader i samband med översvämningar.

4) Skrivelse den 31 mars 1958 (i anledning av remiss) angående avsteg
i vissa fall från bestämmelserna i kungörelsen 1939:432 om amorteringstid
in. in. för lån ur avdikningslånefonden. Remissyttranden har därjämte
avgivits av statskontoret samt länsstyrelserna i Uppsala, Malmöhus, Skaraborgs
och Norrbottens län.

5) Skrivelse den 16 januari 1959 angående förlängning av den i kungörelsen
1948:366 angivna tiden för amortering av driftslån till sambruksföreningar.
Över framställningen har yttranden avgivits av statskontoret,
Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet Landsbygdens folk.

I förevarande sammanhang torde vidare få upptagas den senast av 1956
års riksdag (L39; rskr. 167) behandlade frågan om fördelning av kostnader
för anordningar i korsning av järnväg och ägoväg eller annan icke all -

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

männeligen befaren väg med huvudsaklig betydelse för jordbruksfastighets
driftsförhållanden.

I en till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet den 31 januari
1959 ställd skrivelse, varöver lantbruksstyrelsen efter remiss avgivit yttrande,
har lantmäteristyrelsen framfört vissa synpunkter på lantmäteriorganisationens
medverkan i verksamheten för yttre rationalisering på jordoch
skogsbrukets område. Vidare må här nämnas, alt domänstyrelsen och
lantbruksstyrelsen i skrivelser den 20 resp. 31 januari 1959 redovisat sina
ståndpunkter i frågan om domänverkets medverkan med kronan tillhörig
mark i nyssnämnda rationaliseringsverksamhet. För de nu omförmälda skrivelserna
torde ävenledes redogörelser få lämnas i det följande.

I årets statsverksproposition (bil. 11 p. 5, 6 och 8—11; bil. 30 p. 11) har
Kungl. Maj:t på min hemställan föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild
proposition i ämnet, för budgetåret 1959/60 beräkna dels under driftbudgeten a)

till Lantbruksstyrelsen: Avlöningar ett förslagsanslag av 2 967 800
kr.;

b) till Lantbruksstyrelsen: Omkostnader ett förslagsanslag av 402 000
kr.;

c) till Lantbruksnämnderna: Avlöningar ett förslagsanslag av 12 781 200
kr.;

d) till Lantbruksnämnderna: Omkostnader ett förslagsanslag av 2 994 500
kr.;

e) till Lantbruksnämnderna: Utrustning ett reservationsanslag av 70 000
kr. samt

f) till Lantbruksnämnderna: Utbildningskurser för viss personal ett reservationsanslag
av 20 000 kr. dels ock under kapitalbudgeten

g) till Jordfonden ett investeringsanslag av 8 000 000 kr.

Jag torde nu få återkomma till dessa anslagsfrågor. Härvid kommer jag
även att behandla frågan om storleken av bl. a. de ramar, inom vilka statlig
kreditgaranti under nästa budgetår må beviljas för lån till yttre och inre
rationalisering, för jordbruksegnahemslån m. m. och för driftslån. I anslutning
till sistnämnda fråga torde jag även få anmäla en av lantbruksstyrelsen
i skrivelse den 29 september 1958 gjord framställning angående bemyndigande
för styrelsen att i vissa fall besluta om eftergift av statens fordran
på grund av garantiåtagande. Över framställningen har yttranden avgivits
av statskontoret och riksräkenskapsverket.

Innan jag övergår till att redogöra för de i det föregående berörda förslagen
och framställningarna samt yttrandena däröver, skall jag något beröra
de riktlinjer, som enligt 1947 års riksdagsbeslut gäller för den nuvarande
jordbrukspolitiken, samt de bestämmelser, som gäller för statens
ekonomiska medverkan i jordbrukets rationalisering m. in.

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

II. Riktlinjer för jordbrukspolitiken

1947 års allmänna målsättning. På grundval av betänkande som avgivits
av 1942 års jordbrukskommitté (SOU 1946:42, 46 och 61) framlades vid
1947 års riksdag proposition (nr 75) angående riktlinjerna för den framtida
jordbrukspolitiken. Propositionen hänsköts till behandling av ett särskilt
utskott, vilket i sitt utlåtande (nr 2) tillstyrkte de i propositionen framlagda
förslagen med vissa ändringar. Utskottets utlåtande godkändes sedermera
i oförändrat skick av riksdagen (rskr. 424).

Rörande målsättningen för jordbrukspolitiken uttalade 1942 års jordbrukskommitté,
att man under normala förhållanden borde söka uppehålla
en jordbruksproduktion av den storlek, som behövdes för att folkförsörjningen
inom landet i en avspärrningssituation skulle kunna uppehållas på
en tillfredsställande nivå medelst landets egna resurser. Enär den produktion,
som kunde tänkas bestå i fri konkurrens med den utländska produktionen,
icke kunde väntas bli tillräcklig för detta ändamål, borde statsmakterna
stödja den inhemska jordbruksproduktionen. Detta stöd borde syfta
dels till att möjliggöra uppehållandet av den ur det allmännas synpunkt
önskvärda produktionen, dels till att den jordbruksbefolkning, som behövdes
för att frambringa denna produktion, skulle kunna vid rationell jordbruksdrift
uppnå en inkomstnivå, som var likvärdig med jämförliga befolkningsgruppers.
Då man bedömde storleken av det stödbehov, som kunde
komma att föreligga på lång sikt, borde man enligt jordbrukskommittén
räkna med en utveckling inom jordbruket, som innebar, att förefintliga
rationaliseringsmöjligheter tillvaratogs. Att staten skulle lämna sin medverkan
till att underlätta och befrämja denna utveckling ansåg kommittén
klart såväl med hänsyn till att det gällde att skapa bättre försörjningsmöjligheter
åt en stor del av befolkningen som med hänsyn till att denna
utveckling medförde en minskning av jordbrukets behov av stöd från
det allmännas sida.

1 anslutning till vad sålunda anförts fann kommittén, att statens verksamhet
för främjande av en utveckling i riktning mot de uppställda målen
borde ske enligt 2 huvudlinjer. Dels borde man främja jordbrukets rationalisering
i syfte att nedbringa dess produktionskostnader och därigenom
göra jordbruket mera konkurrenskraftigt i förhållande till världsmarknaden.
Dels borde man vidare lämna jordbruket ett prisstöd i avsikt att uppehålla
en jordbruksproduktion av den storlek, som behövdes för att trygga
livsmedelsförsörjningen i en avspärrningssituation, ävensom i avsikt att
bereda den för denna produktion erforderliga arbetskraften skäliga levnadsvillkor.

I fråga om jordbrukets rationalisering kunde man enligt jordbrukskoinmitlén
särskilja 3 olika slag av rationaliseringsåtgärder, nämligen åtgärder
för yttre rationalisering, åtgärder för inre rationalisering samt åtgärder
för rationalisering av driftsförhållandena.

Kungl. Maj. ts proposition nr H8 år 1959

Vad angick genomförandet av yttre och inre rationalisering uttalade jordbrukskommittén,
att man borde utgå ifrån att arbetet härpå även i fortsättningen
skulle komma att utföras av jordbrukarna själva och på frivillighetens
väg. Det allmännas uppgifter borde därför främst vara dels att genom
upplysnings- och undervisningsverksamhet söka skapa ökad förståelse
hos jordbruksbefolkningen för rationaliseringens betydelse och ökad insikt
om de förefintliga rationaliseringsmöjligheterna, dels att genom lagstiftningsåtgärder
och åtgärder av ekonomisk art skapa förutsättningar för rationaliseringsåtgärdernas
genomförande. På frågan, vilka åtgärder som från
det allmännas sida borde vidtagas för att främja rationaliseringen av jordbrukets
driftsförhållanden, ingick däremot kommittén ej, bl. a. med hänsyn
till att särskild utredning pågick beträffande driftsrationaliseringen närliggande
spörsmål.

Beträffande avvägningen av det statliga prisstödet till jordbruksnäringen
var det enligt jordbrukskommitténs uppfattning önskvärt, att denna avvägning
skedde så att vid varje tidpunkt åtminstone större delen av det svenska
jordbruket kunde uppnå en skälig inkomstnivå. I fråga om rationaliseringsgrad
och lönsamhet förelåg emellertid en markant skillnad mellan jordbruk
av olika storleksgrupper, huvudsakligen beroende på att de mindre
jordbruken ej kunde utnyttja arbetskraften lika effektivt som de medelstora
och större jordbruken och på att byggnadskostnaderna vid de mindre jordbruken
blev oproportionerligt stora. Först i storleksgruppen 20—30 ha kunde
sägas, att önskemålen om ett effektivt utnyttjande av arbetskraften och
anordnande i övrigt av jordbruksdriften på ett driftsekonomiskt tillfredsställande
sätt genomsnittligt blev uppfyllda. Jordbruk av denna storlek
framstod även som en i och för sig önskvärd jordbrukstyp därigenom att
de kunde bereda jämn sysselsättning åt 2 män med självständiga hushåll
och därjämte åt kvinnlig arbetskraft i den utsträckning som motsvarar vad
en kvinna kan prestera i lanthushållningen. I så fall kunde nämligen brukaren
så länge han ej hade egna barn i arbetsför ålder ha en fast anställd
arbetare å brukningsenheten. Då barnen vuxit upp kunde dessa övertaga de
sysslor den anställde och dennes hustru tidigare utfört och då sonen önskade
bilda eget hem, kunde han göra detta genom att övertaga den bostad
de anställda tidigare innehaft. Härigenom skulle en tidigare familjebildning
på landsbygden främjas.

Antalet jordbruk i storleksgruppen 20—30 ha och däröver utgjorde emellertid
en procentuellt ganska ringa del av samtliga brukningsenheter. Om
man vid avvägningen av jordbruksstödet skulle utgå från driftsresultaten
vid jordbruk i denna storleksgrupp, skulle detta därför enligt jordbrukskommittén
innebära, att endast en mindre del av den egentliga jordbruksbefolkningen
skulle kunna driva jordbruk med full lönsamhet. Härtill kom,
att redan om man utgick från att prisavvägningen under avsevärd tid framåt
skulle komma att baseras på rationaliseringsgraden vid jordbruk i storleksgruppen
10—20 ha, skulle det finnas ett arbetsfält för rationaliseringssträ -

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

vandena, som var så omfattande och svårbearbetat, att det måste beräknas
komma att förflyta ett betydande antal år, innan detta rationaliseringsarbete
blev i huvudsak fullbordat.

Dessa förhållanden ansågs således tala för att man i praktisk jordbrukspolitik
under avsevärd tid framåt icke skulle kunna lägga jordbruk av storleksklassen
20—30 ha till grund för avvägningen av prisstödet. Samtidigt
ansågs det emellertid att man borde kräva att de jordbruk, vilka skulle beredas
full lönsamhet, skulle ha en någorlunda tillfredsställande rationaliseringsgrad.
I beaktande härav förordade kommittén, att statsmakterna skulle
avväga prisstödet så att det syftade till att bereda full lönsamhet åt jordbruk,
som till storleken motsvarade genomsnittet i storleksgruppen 10—20
ha och som fyllde rimliga anspråk i fråga om arronderingens och de fasta
anläggningarnas beskaffenhet (basjordbruk). Även vid en dylik avvägning
av stödets storlek skulle detta leda till att under en övergångstid önskemålet
om jämställdhet i inkomsthänseende med jämförliga befolkningsgrupper
ej skulle kunna uppfyllas för en betydande del av den svenska jordbruksbefolkningen.
Med hänsyn härtill borde det allmänna icke undandraga sig
att söka bereda innehavarna av här avsedda brukningsenheter drägligare
levnadsförhållanden än som skulle bli fallet, om jordbruksstödet omedelbart
skulle avvägas efter de rationaliseringskrav man ansåg sig böra uppställa
på lång sikt. Det statliga stödet borde således på kort sikt även få delvis
social karaktär.

Enligt jordbrukskommitténs uppfattning kunde man å andra sidan på
lång sikt tänka sig att höja jordbrukets rationaliseringsgrad på så sätt att
man så småningom övergick till att avväga prisstödet med hänsyn till behovet
i en annan storleksgrupp med genomsnittligt lägre produktionskostnader
än den från början valda. Så borde framförallt kunna ske inom södia
och mellersta Sveriges slättbygder, där man ej behövde räkna med att det
i allmänhet skulle möta några topografiska hinder att av den åkerjord som
fanns utslagen på mindre ägolotter bilda jordbruk med en åkerareal a\ 20
ha eller mer och med tillfredsställande arrondering. I övriga delar av landet
borde man däremot som regel även på lång sikt räkna med en avvägning
av jordbruksstödets storlek efter behovet vid något mindre jordbruk, vilket
dock ej fick innebära, att man i dessa landsdelar avstod från kravet på eu
successiv skärpning av rationaliseringsgraden.

Föredragande departementschefen sammanfattade i propositionen 1947: 75
sina synpunkter på huvudlinjerna för den jordbrukspolitik, statsmakterna
borde föra under den tid som då kunde överblickas, sålunda. Det närmaste
målet borde vara alt bereda jordbruksbefolkningen möjlighet att uppnå och
bevara jämställdhet i inkomsthänseende med andra, jämförliga befolkningsgrupper.
För att detta skulle bli möjligt borde staten lämna jordbiuksproduktionen
ett gränsskydd gentemot utlandet. Vidare borde staten medverka
till en omfattande rationalisering inom jordbruket i syfte att nedbringa
jordbrukets produktionskostnader. Särskild uppmärksamhet borde

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1959

i rationaliseringsarbetet ägnas behovet av en förvandling av sådana brukningsdelar,
som icke kunde anses lämpliga med hänsyn till storlek och form.
Bl. a. på grund av vikten av att gränsskyddet skulle bli fullt effektivt borde
man vid utformningen av rationaliseringsåtgärderna utgå från att produktionen
ej borde vara större än att den väl låg inom ramen för de inhemska
avsättningsmöjligheterna. Del vore dock nödvändigt, att man av beredskapsskäl
under normala förhållanden uppehöll en produktion av den storlek,
som erfordrades för tryggande av landets försörjning i en avspärrningssituation
även om en dylik produktion rent ekonomiskt sett ej skulle vara
konkurrenskraftig i förhållande till utlandets.

I fråga om avvägningen av det statliga prisstödet framhöll departementschefen
nödvändigheten av att hänsyn togs till den struktur och rationaliseringsgrad
i övrigt, som jordbruket faktiskt hade och till de begränsningar
i rationaliseringsmöjligheterna som topografiska och andra förhållanden
medförde. Man borde således, som kommittén anfört, avväga stödet så att
vid varje särskild tidpunkt åtminstone större delen av det svenska jordbruket
kunde uppnå full lönsamhet. Å andra sidan fick man ej sätta anspråken
så lågt, att prisstödet kom att verka konserverande på irrationella
brukningsenheter. Som ett skäligt hänsynstagande till olika intressen borde
enligt departementschefen kunna anses, om prisstödet avvägdes med beaktande
av det genomsnittliga behovet vid jordbruk av den typ, som representerade
och kunde väntas representera huvuddelen av de egentliga bondejordbruken.
Från dessa utgångspunkter förklarade sig departementschefen
kunna acceptera kommitténs förslag att avvägningen skulle ske på grundval
av de genomsnittliga förhållandena vid jordbruk i storleksgruppen
10—20 ha.

I detta sammanhang berörde departementschefen även den av jordbrukskommittén
upptagna frågan om att, där förutsättningar därför funnes -—
företrädesvis i södra och mellersta Sveriges slättbygder — från statens sida
på längre sikt eftersträva bildandet av jordbruk av sådan storlek att de
skulle kunna anses utgöra s. k. tvåfamilj sjordbruk. Departementschefen
anförde härvid följande.

I viss mån delar jag kommitténs uppfattning om fördelarna med tvåfamiljsjordbruken.
Särskilt synes det uppenbart, att möjligheterna att bereda
arbetskraften ordnad ledighet och semester äro väsentligt större å dessa
brukningsdelar än å de mindre jordbruken. Detta gäller dock endast under
förutsättning att den för skötseln av dessa beräknade arbetskraften verkligen
finns tillgänglig. Man får emellertid ej bortse från att det här föreligger
ett betydande osäkerhetsmoment och att brukarna med häns^ till svårigheterna
att lösa arbetskraftsfrågan kunna komma att draga sig för en
utvidgning av brukningsdelarna, som skulle medföra att de i en helt annan
grad än tidigare bleve beroende av lejd arbetskraft. Även om jag anser det
önskvärt, att utvecklingen i slättbygderna åtminstone i viss utsträckning
skall gå i den av kommittén angivna riktningen, kan man därför, enligt
min uppfattning knappast räkna med att detta skall ske i sådan omfattning
eller så snabbt, att man nu kan förutsäga, om eller när en höjning av den
storleksgrupp som skall ligga till grund för avvägningen av det allmänna
prisstödet, skall kunna ske i slättbygderna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1959

Till dessa av departementschefen anförda allmänna synpunkter anslöt sig
särskilda utskottet i huvudsak. Beträffande tvåfamilj sjordbruket ansåg sig
emellertid utskottet böra understryka, att dess fördelar endast föreligger
om tillräcklig arbetskraft finns att tillgå. Är så ej fallet blir situationen ofta
i stället den att brukaren erhåller en oskälig arbetsbörda. Enligt utskottets
uppfattning bör därför statsmakterna i sin rationaliseringsverksamhet ej
medverka till bildandet av dylika större jordbruk utan bör det ankomma
på brukarna själva att bedöma, när förutsättningar föreligger därför och
att vidtaga de åtgärder som erfordras för ändamålet.

1947 års beslut rörande den yttre rationaliseringen. Beträffande målsättningen
för den yttre rationaliseringen framhöll 1942 års jordbrukskommitté,
att en av utgångspunkterna härför borde vara, att man sökte göra
brukningsenheterna sådana, att den del av befolkningen, som erfordrades
för att frambringa den ur det allmännas synpunkt önskvärda produktionen,
skulle ha effektiv sysselsättning. Vidare skulle den yttre rationaliseringen
liksom rationaliseringssträvandena i övrigt s\fta till att nedbringa jordbrukets
produktionskostnader och därmed även dess behov av stöd från det
allmänna. Härvid skulle särskilt beaktas behovet av yttre rationalisering
för de brukningsenheter, vilka var så beskaffade, att särskilda statliga stödåtgärder
till deras brukare på kortare sikt ansetts böra komma i fråga vid
sidan av det allmänna statliga prisstödet åt jordbruksnäringen. Slutligen
borde den yttre rationaliseringen — därigenom att densamma möjliggjorde
en övergång till en mer extensiv drift än som kunde bedrivas å de mindre
brukningsdelarna — bli ett viktigt medel till förhindrande av den överproduktion,
som eljest kunde befaras uppstå inom överskådlig framtid.

Jordbrukskommittén anförde vidare, att frågan hur länge den målsättning,
som uppställts i ett visst läge, kunde komma alt tillämpas, helt blev
beroende på utvecklingen av de faktorer som varit avgörande för målsättningen.
Skulle produktionsstegringen bli starkare än väntat, måste åtgärderna
för att genom nedläggning av mindre god jord och övergång till mer
extensiv drift bromsa produktionsstegringen bli av annan storleksordning
än man från början räknat med. Skulle sysselsättningsmöjligheterna inom
andra grenar av näringslivet bli bättre eller sämre än väntat, kunde detta
även komma att påverka målsättningen för den yttre rationaliseringen.

I fråga om omfattningen av den statliga verksamheten för jordbrukets
yttre rationalisering yttrade föredragande departementschefen i propositionen
1947:75 bl. a. följande.

Det torde böra framhållas att man, därest det allmänna prisstödet åt
jordbruket avväges enligt de grunder, som i det föregående har förordats,
måste räkna med att det vid ett betydande antal brukningsdelar, även om
möjligheterna till inre rationalisering och till rationalisering av driftsförhållandena
tillvaratages i full utsträckning, icke kommer att bliva möjligt
att göra jordbruket fullt lönsamt eller att bereda brukaren full och effektiv
sysselsättning å den egna brukningsdelen. Å många av dessa brukningsdelar
kommer väl jordbrukets bristande lönsamhet att kompenseras av andra

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1959

inkomstkällor antingen å brukningsdelen eller utanför denna. Av inkomstkällorna
å den egna brukningsdelen är det givetvis, frånsett jordbruket,
skogen, som i praktiken bär den största betydelsen. Härjämte måste man
emellertid läkna med att det finnes många brukningsdelar, där brukaren
ej har möjlighet att genom andra inkomstkällor få ersättning för jordbrukets
bristande lönsamhet. Enligt kommitténs ståndpunkt är det på dessa
jordbruk, av kommittén kallade övergångsjordbruk, som den statliga verksamheten
för yttre rationalisering i första band bör inriktas.

I stort sett delar jag denna kommitténs uppfattning. Jag anser sålunda,
att från de statliga rationaliseringsorganens sida åtgärder ej bör vidtagas i
det primära syftet att främja en utvidgning av fullständiga brukningsdelar,
även om utvidgningen rent driftsekonomiskt skulle innebära en förbättring,
och att sagda organ ej heller bör ha skyldighet att taga initiativ till en utvidgning
av ofullständiga brukningsdelar i de fall, då brukaren ändock kan
antagas ha möjlighet att på lång sikt erhålla en tillfredsställande bärgning.

Vad som bör anses som en angelägen uppgift för det allmänna är däremot
att få till stånd en yttre rationalisering av sådana brukningsdelar där
brukaren eljest vid den avvägning av det allmänna prisstödet åt jordbruket,
som statsmakterna bestämt sig för, ej kan påräkna att på lång sikt erhålla
en tillfredsställande inkomst. En begränsning av den statliga verksamheten
på detta område till alt åtminstone huvudsakligen avse fastigheter av det
slag, som nu nämnts, synes även motiverad därav att redan en på dylikt
sätt inskränkt rationaliseringsverksamhet kommer att bli mycket arbetskrävande
och taga en avsevärd tid i anspråk.

Departementschefen ansåg det dock ej möjligt att bland de icke bärkraftiga
jordbruken uppdraga någon absolut fast skiljelinje mellan å ena sidan
sådana brukningsenheter, där brukaren på lång sikt icke kunde väntas
uppnå en tillfredsställande inkomst — övergångsjordbruk — och å andra
sidan sådana brukningsdelar, som med hänsyn till de sammanlagda försörjningsmöjligheterna
för brukaren kunde anses ha förutsättningar att
bestå på lång sikt — beslående småbruk. Även om den statliga verksamheten
för yttre rationalisering i huvudsak borde inriktas på de brukningsenheter,
som vid en bedömning av försörjningsmöjligheterna kunde anses böra hänföras
till övergångsjordbruk, borde rationaliseringsorganen i viss utsträckning
medverka till en yttre rationalisering även av andra icke bärkraftiga
brukningsenheter. Det kunde sålunda enligt departementschefen i vissa
fall redan för genomförandet av yttre rationalisering av visst eller vissa
övergångsjordbruk vara nödvändigt att rationaliseringsarbetet berörde även
en eller flera närliggande brukningsenheter, vilka var att anse såsom bestående
småbruk. I dylika fall borde rationaliseringsorganen tydligen söka
få innehavarna av sistnämnda jordbruk att deltaga i rationaliseringsarbetet.
Även i övrigt borde emellertid organen efter framställning från innehavaren
av ett bestående småbruk medverka till en utvidgning av dennes
brukningsenhet, om åtgärden skulle innebära en rationalisering av jordbruksdriften
eller ge möjlighet till ett mera effektivt utnyttjande av brukarens
arbetskraft eller över huvud taget förbättra brukarens ställning.

De rationaliseringsåtgärder, som planläggs beträffande övergångs jordbruken,
måste enligt departementschefen å andra sidan i åtskilliga fall

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

komma att beröra även fullständiga brukningsdelar. Att, då ett övergångsjordbruk
bör sammanläggas med en i och för sig bärkraftig fastighet, statligt
stöd bör utgå till rationaliseringsåtgärden ansåg departementschefen
som självklart, eftersom åtgärden motiverades av behovet att få till stånd
en ändring i fråga om övergångsjordbruket. Men även eljest borde fall
kunna uppkomma, då det kunde befinnas ändamålsenligt att i samband
med yttre rationalisering av ofullständiga jordbruk söka genomföra vissa
omregleringar av i och för sig bärkraftiga brukningsdelar. Till dylika omregleringar
borde det allmänna lämna sin medverkan, såvida detta skulle
underlätta genomförandet av den yttre rationaliseringen av de ofullständiga
jordbruken.

I det yttre rationaliseringsarbetet borde enligt departementschefen en viss
skillnad göras mellan slättbygderna och skogsbygderna. I de förra borde den
yttre rationaliseringen i främsta rummet gå ut på att bilda brukningsenheter,
där själva jordbruket kunde beräknas få full lönsamhet. Även i skogsbygderna
borde den yttre rationaliseringen åtminstone i viss utsträckning
inriktas på att åstadkomma en höjning av själva jordbrukets lönsamhet
genom sammanslagning av mindre brukningsdelar eller komplettering av
sådana med tillskott av jordbruksjord från angränsande brukningsdelar.
De topografiska förhållandena skulle emellertid ej sällan komma att sätta
en gräns för genomförbarheten av dylika utvidgningar. Departementschefen
fann det därför naturligt, att i skogsbygderna arbetet med den yttre rationaliseringen
av själva jordbruket också inriktades på att komplettera brukningsenheterna
med skog, så att de brukningsenheter, där jordbruket utgör
brukarens huvudsakliga sysselsättning, i största möjliga utsträckning blir
bärkraftiga brukningsenheter. Vad som kunde brista i jordbrukets lönsamhet
vid dessa brukningsenheter skulle således uppvägas av tillgången
på egen skog. En dylik utveckling ansåg departementschefen utgöra en
förutsättning för att man i dessa trakter skall kunna uppehålla jordbruket
i önskvärd omfattning och på ett effektivt sätt utnyttja den till jordbruket
knutna arbetskraften.

Som medel för genomförande av den yttre rationaliseringen föreslog departementschefen
i propositionen 1947:75 statlig låne- och bidragsverksamhet,
aktiv inköpspolitik från rationaliseringsorganens sida, förköpsrätt
för kronan till jordbruksfastigheter samt i vissa fall expropriation. Här skall
endast i korthet beröras frågorna om finansiellt stöd och aktiv inköpspolitik.
I övrigt torde beträffande den närmare innebörden av förslagen få hänvisas
till propositionen s. 221 —253.

I fråga om den statliga låne- och bidragsverksamheten framhöll departementschefen,
att ett ekonomiskt stöd från det allmännas sida ofta var nödvändigt
för att i och för sig önskvärda yttre rationaliseringsåtgärder skulle
kunna genomföras. Enligt departementschefen borde man i allmänhet ej
räkna med att en jordbrukare skulle vare sig vilja eller kunna förvärva
mark för rationaliseringsändamål, om kostnaderna för förvärvet översteg
det värde marken objektivt sett har för honom. Även där priset för marken

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1959

i och för sig var skäligt ur köparens synpunkt, kunde det vidare, påpekade
departementschefen, ej sällan erbjuda svårigheter för köparen att anskaffa
de medel, som erfordrades för köpet. Det ekonomiska stödet föreslogs därför
i propositionen bestå dels i bidrag till utjämnande av skillnaden mellan
en fastighets eller fastighelsdels värde i fria marknaden och dess värde för
sammanläggningsändamål, dels i lån för att underlätta finansieringen av
fastighetsförvärv i rationaliseringssyfte. Beträffande obebyggd jord och
skogsmark uttalade departementschefen, alt man borde utgå från att det
pris dylik mark betingar i allmänna marknaden i regel ej torde överstiga
det värde densamma har för sammanläggningsändamål utan tvärtom snarare
får anses ligga lägre med hänsyn till den förbättring av den köpande
fastighetens lönsamhet som bör bli en följd av utvidgningen. 1 allmänhet
torde därför, förklarade departementschefen, bidrag ej böra utgå vid dylika
markförvärv.

Låne- och bidragsverksamheten borde enligt vad som uttalades i propositionen
endast avse markförvärv inom ramen för den yttre rationalisering,
som det allmänna bör direkt stödja. I enlighet härmed borde lån och bidrag
i första hand utgå för yttre rationalisering av sådana brukningsenheter,
som är att anse som övergångsjordbruk, samt i andra hand, på begäran
av brukarna, för yttre rationalisering av andra ofullständiga brukningsenheter.
Till innehavare av fullständiga jordbruk borde enligt propositionen
utgå lån och bidrag endast för underlättande av yttre rationalisering av
ofullständiga brukningsdelar i sådana fall, som nyss nämnts.

Enär bidragen ej skulle medföra någon ekonomisk vinst för mottagarna
utan endast var avsedda att undanröja ett ekonomiskt hinder för rationaliseringen
föreslogs de i propositionen utgå oberoende av brukarens inkomstocli
förmögen hetsställning. Samma princip föreslogs gälla för lånen.

Beträffande den aktiva inköpspolitiken anförde departementschefen att
denna ingalunda enbart bör taga sikte på att staten skall förvärva sådana
brukningsenheter som behövs för den yttre rationaliseringens genomförande
utan även på att förmedla överlåtelser av jord i rationaliseringssyfte.
Den statliga låne- och bidragsverksamheten samt den aktiva inköpspolitiken
är så förbundna med varandra att de enligt departementschefen är att
betrakta såsom olika sidor av en och samma sak. Då vederbörande rationaliseringsorgan
skall förmedla en överlåtelse av en brukningsenhet från en
jordägare till en annan för komplettering av den senares fastighet torde
i många fall frågan uppkomma, huruvida köparen kan påräkna något bidrag
och hur stort detta kan bli. Omvänt kan ofta den aktiva inköpspolitiken,
då inköp göres i statens eget namn, användas som en form för att lämna
dylikt bidrag. Rationaliseringsorganet kan sålunda förvärva en fastighet
som erfordras för komplettering av en annan brukningsdel, och sedan överlåta
densamma till den senare brukningsdelens ägare till ett pris, som ligger
under den av rationaliseringsorganet erlagda köpesumman men motsvarar
det värde tillskottsmarken har för köparen. Enligt departementschefen
borde det ankomma på rationaliseringsorganet att pröva, vilken form
som i varje särskilt fall är mest lämplig.

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1959

Vad departementschefen uttalat om målsättningen för den yttre rationaliseringen
vann anslutning från särskilda utskottets sida. Utskottet underströk,
att man i arbetet med den jttre rationaliseringen bör utgå från att
vårt lands jordbruk även i fortsättningen i huvudsak kommer att utgöra
ett bondejordbruk och att rationaliseringssträvandena bör inriktas på att
få till stånd brukningsenheter av bondejordbrukets storlekstyp ävensom att
man i detta arbete ej bör vidtaga längre gående kompletteringsåtgärder än
som behövs för bildandet av bärkraftiga brukningsenheter. Vad som skall
anses såsom en med hänsyn till ortens förhållanden lämplig typ av ett
bärkraftigt jordbruk fann utskottet ej kunna angivas i några för hela riket
gällande arealsiffror utan i stor utsträckning vara beroende på förhållandena
i varje särskild trakt. I enlighet härmed borde man enligt utskottet
i strävandena att utvidga övergångsjordbruken med jord eller skog i sådan
omfattning, att de förvandlas till bärkraftiga brukningsdelar, beakta förhållandena
i varje särskild bygd och utforma åtgärderna med ledning av praktiska
erfarenheter av vad som i orten utgör en lämplig jordbrukstyp.

Vid sin prövning av frågan om de medel, som bör användas för att få till
stånd en yttre rationalisering av jordbruket enligt de riktlinjer som tidigare
berörts, betonade särskilda utskottet starkt vikten av att denna rationalisering
i största möjliga utsträckning genomföres på frivillighetens väg. En
dylik ståndpunkt är, förklarade utskottet, en förutsättning för att rationaliseringsverksamheten
skall framstå såsom en jordbrukets egen verksamhet
och för att de statliga åtgärderna på detta område skall omfattas med förtroende
av jordbrukarna och av dessa uppfattas som ett stöd i strävandena
att förbättra jordbrukets ställning. Bl. a. ur denna synpunkt ville
utskottet livligt tillstyrka vad i propositionen anförts om statlig låne- och
bidragsverksamhet för främjande av den yttre rationaliseringen samt om
en aktiv inköpspolitik från de statliga rationaliseringsorganens sida.

1947 års beslut rörande den inre rationaliseringen, m. m. 1942 års jordbrukskommitté
hänförde till den inre rationaliseringen sådana åtgärder av
mera permanent art i fråga om jord och byggnader, som bar till ändamål
att förbättra produktions- och driftsförhållandena å till storlek och gränser
givna brukningsenheter. Huvudsyftet med den inre rationaliseringen borde
enligt kommittén vara att förbilliga produktionen och på så sätt möjliggöra
en höjning av jordbruksbefolkningens inkomstnivå resp. eu minskning av
det allmännas kostnader för stöd åt näringen. I enlighet härmed borde i
allmänhet en förutsättning för att en ifrågasatt förbättringsåtgärd skulle anses
önskvärd ur det allmännas synpunkt vara, att åtgärden jordbruksekonomiskt
sett kunde bedömas bli lönsam. I vissa fall borde emellertid även icke
lönsamma investeringar kunna anses ur allmän synpunkt önskvärda. Så
kunde exempelvis vara fallet i fråga om åtgärder å sådana brukningsenheter,
där åkerarealen visserligen är för liten för att jordbruket skall kunna beräknas
uppnå basjordbrukets rationaliseringsgrad, men där kombinationen
av jordbruk och andra förvärvskällor i och för sig är lämpliga och kan
väntas ge brukaren eu skälig bärgning. Som ytterligare exempel angav

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1959

kommittén åtgärder avseende ekonomibyggnader å brukningsenheter som
enligt planerna för den yttre rationaliseringen ej bedöms bestå som självständig
brukningsenhet men där dessa är nödvändiga för att ekonomibyggnaderna
skall kunna hållas i användbart skick under den nuvarande brukarens
tid eller till den senare tidpunkt, då brukningsenheten enligt rationaliseringsorganets
bedömande bör disponeras för den yttre rationaliseringens
genomförande.

Enligt jordbrukskommittén kunde dock den inre rationaliseringen -—-även om den i och för sig bedömdes som lönsam — ej beräknas komma
till stånd i önskvärd utsträckning utan särskilt ekonomiskt stöd. Härtill
bidrog enligt kommittén förhållanden såsom att en tilltänkt investering i
vissa fall ej kunde beräknas ge något nämnvärt utbyte förrän viss tid förflutit
sedan åtgärden vidtogs eller osäkerhet beträffande prisutvecklingen på
jordbrukets produkter. I fråga om övergångsjordbruken kunde det därjämte
ofta hända, att den avsedda lönsamheten av åtgärden ej framträdde förrän
brukningsenheten genom yttre rationalisering förvandlats till ett fullt bärkraftigt
jordbruk.

I beaktande härav borde enligt jordbrukskommittén staten ekonomiskt
medverka i jordbrukets inre rationalisering. Stödformerna borde vara dels
amorteringslån, dels avskrivningslån och principiellt tillämpliga i fråga om
all statens verksamhet för främjande av dylik rationalisering.

Amorteringslånen skulle endast vara avsedda att underlätta finansieringen
av raiionaliseringsåtgärderna och borde utformas så att de ej innefattade
någon subvention från det allmännas sida. De borde i princip stå
öppna för samtliga jordbrukare oavsett förmögenhetsställning och brukningsenhetens
storlek samt kunna utgå med belopp, i förekommande fall
med avdrag för beviljat avskrivningslån, motsvarande vad förbättringsåtgärden
beräknades kosta utförd efter skälig standard.

Avskrivningslånen skulle främst tjäna som stimulans till utförande av
inre rationaliseringsatgärder. De borde endast utgå till innehavare av brukningsenheter
på eller under basjordbrukets nivå. I praktiken borde gränsdragningen
normalt ske genom en arealgräns. Denna gräns borde enligt
kommittén bestämmas till 20 ha. Det borde dock vara möjligt att utlämna
avskrivningslån till jordbruk över nämnda arealgräns om dessa var så
beskaffade att de ur lönsamhetssynpunkt var jämförliga med jordbruk
under arealgränsen. Avskrivningslånen skulle vara behovsprövade och beloppsmässigt
borde de bestämmas till viss procent av den beräknade kostnaden
för förbättringsåtgärden.

Till jordbrukskommitténs synpunkter och förslag i fråga om statens
ekonomiska stöd till den inre rationaliseringen anslöt sig i stort föredragande
departementschefen i propositionen 1947:75. Som en förutsättning
för att staten skulle ekonomiskt medverka till åtgärder av ifrågavarande
slag borde enligt departementschefen gälla, att åtgärderna i första
hand gagnade de syften, som hela rationaliseringsverksamheten skulle

Kungl. Maj.ts proposition nr lh8 år 1959

tjäna. Detta innebar att åtgärden borde vara en ekonomiskt försvarlig investering
med hänsyn till den förbättring av brukningsenhetens driftsekonomi
och brukarens försörjningsmöjligheter, som densamma kunde
väntas medföra. Vid bedömningen härav borde man taga hänsyn ej enbart
till de för dagen föreliggande förhållandena utan även till den utveckling,
som borde eftersträvas enligt de av statsmakterna uppdragna riktlinjerna
för jordbrukspolitiken. Hänsyn borde sålunda tagas bl. a. till behovet av
yttre rationalisering av brukningsenheten i fråga och till det sätt på vilket
ratiolnaliseringsåtgärderna borde genomföras. För övergångsjordbrukens
del kunde en ifrågasatt förbättringsåtgärd visa sig nödvändig för att
jordbruksdriften skulle kunna uppehållas och brukaren kvarbliva å fastigheten
intill dess en yttre rationalisering kunde äga rum. Därför nödvändiggjorde
hänsynen till de nuvarande brukarna, att lån och bidrag kunde
utgå även om förbättringsåtgärderna icke kunde väntas bli fullt räntabla.
Åtgärderna fick emellertid ej göras mera omfattande eller kostsamma än
som kunde anses erforderligt för vinnande av det angivna syftet.

Beträffande valet av former för statens ekonomiska medverkan tillstyrkte
departementschefen i huvudsak kommitténs förslag. I fråga om
den slutliga utformningen av amorteringslånen borde dock avgörandet
anstå till påföljande år, enär närmare borde övervägas, om icke ifrågavarande
långivning i stället för att handhavas av de statliga rationaliseringsorganen
med anlitande av statsmedel, borde ske i form av statlig
lånegaranti och under kreditinstitutens medverkan. Vid behandlingen av
de av kommittén föreslagna reglerna om avskrivningslånens storlek underströk
departementschefen det önskvärda i att låneärendena i flertalet fall
handlades efter tämligen likartade grunder men att rationaliseringsorganen
likväl fick viss frihet att taga hänsyn till omständigheterna i de enskilda
fallen. Av kommittén förordade bestämmelser för beräkning av
avskrivningslånens storlek borde därför ha karaktären av normer, efter
vilka lån regelmässigt skulle beviljas men vilka vid behov skulle kunna
frångås.

Statens verksamhet för främjande av inre ävensom yttre rationalisering
borde enligl departementschefens förslag anförtros lantbruksstyrelsen och
särskilda inom varje län inrättade lantbruksnämnder.

Särskilda utskottet vid 1947 års riksdag fann i sitt utlåtande nr 2 ej anledning
till erinran mot vad departementschefen anfört. Riksdagen anslöt
sig till utskottets mening.

I propositionen nr 149 till 1948 års riksdag återkom departementschefen
till spörsmålet om formerna för låneverksamhcten till rationaliseringen.
I samband med att medel äskades för utlämnande av statsbidrag — i form
av avskrivningslån eller direkta bidrag — till yttre och inre rationaliseringsåtgärder
föreslog departementschefen, att det statliga stödel till finansiering
av dylika rationaliseringsåtgärder skulle utgå i form av statlig

2 Dihang till riksdagens protokoll 1059. 1 samt. Nr 148

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

kreditgaranti för lån, tagna i enskilda kreditinrättningar. Tillika begärdes
bemyndigande att bevilja sådan kreditgaranti intill vissa i propositionen
angivna maximibelopp.

I sitt utlåtande nr 27 tillstyrkte jordbruksutskottet att det statliga finansieringsstödet
skulle lämnas genom statlig kreditgaranti. Ej heller riksdagen
hade något att erinra häremot.

III. Gällande bestämmelser för statligt stöd till jordbrukets yttre och

inre rationalisering m. m.

Bestämmelserna rörande den av lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna
handhavda stödverksamheten för jordbrukets rationalisering återfinnes
i kungörelsen den It juni 1948 (nr 342; omtryckt 1956:159; ändrad
1957: 239; 1958: 233) angående statligt stöd till jordbrukets yttre och inre
rationalisering m. m., i det följande benämnd rationaliseringskungörelsen.
Beträffande statsstöd till vissa inre rationaliseringsåtgärder finnes bestämmelser
meddelade även i andra författningar. I kungörelsen den 30 juni
1939 (nr 431; ändrad 1945:347; 1951:414; 1954:191) angående villkoren
för statsbidrag från statens avdikningsanslag och kungörelsen samma dag
(nr 432; ändrad 1945:348; 1948:185; 1948:343; 1951:415; 1952:683;
1953:413; 1955:220) angående villkoren för lån från statens avdikningslånefond
stadgas sålunda om statligt stöd i form av statsbidrag och lån till
större avdiknings- och torrläggningsföretag. Vidare upptar kungörelsen den
22 juni 1928 (nr 295; ändrad 1947:955; 1948:508; 1949:189; 1950:381)
angående villkor för erhållande av statsbidrag till förrättningar enligt lagen
den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet, i det följande kallad
lantmäteribidragskungörelsen, bl. a. bestämmelser om statsbidrag till kostnader
för utflyttning eller väganläggning, som beslutats vid skifte eller ägoutbyte
samt för odling till åker och äng av mark, som vid sådant skifte
eller ägoutbyte upptagits som odlingsmark. Slutligen må i detta sammanhang
även nämnas kungörelsen den 30 juni 1943 (nr 530; omtryckt 1957:
142) angående statsbidrag till vissa väg- och flottledsbyggnader m. m. och
kungörelsen den 6 juni 1941 (nr 942; omtryckt 1953: 143) angående lån
från skogsväglånefonden, vari meddelas bestämmelser bl. a. om bidrag och
lån till vägbyggnader å skog som står under skogsvårdsstyrelses uppsikt
samt kungörelsen den 19 december 1952 (nr 793; ändrad 1956: 205) angående
statsbidrag till enskild väghållning, vari föreskrives bl. a. om bidrag
till byggande av enskilda vägar.

I det följande lämnas en redogörelse för det huvudsakliga innehållet i
omförmälda kungörelser, såvitt angår bestämmelserna rörande statsstöd till
med kungörelserna avsedda investeringsåtgärder.

Enligt rationaliseringskungörelsen § 1 skall lantbruksstyrelsen
och lantbruksnämnderna genom att lämna stöd till yttre och inre ra -

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

tionaliseringsåtgärder på jordbrukets område främja strävandena att höja
jordbruksnäringens effektivitet och skapa tillfredsställande försörjningsmöjligheter
för dess utövare. Med yttre rationalisering förstås enligt kungörelsens
4 § regleringsåtgärder, som avser att skapa ökade möjligheter till rationell
jordbruksdrift genom förändring av brukningsenhets storlek eller förbättring
av dess ägosammansättning eller genom förbättring i övrigt av ägoanordningen.
Med inre rationalisering åter avses åtgärder, som avser att mera
varaktigt förbättra jord eller ekonomibyggnader eller tekniska anordningar
å en befintlig eller planerad brukningsenhet. Bestämmelserna rörande
statsstöd till den yttre rationaliseringen återfinnes i kungörelsens 6—9 §§
och till den inre i 10—15 §§. I 16—23 och 24—33 §§ meddelas föreskrifter rörande
de statliga stödformerna lånegaranti resp. statsbidrag. Lantbruksstyrelsen
äger med stöd av kungörelsens 36 § meddela närmare bestämmelser
rörande tillämpningen av densamma.

Beträffande jordbrukets yttre rationalisering föreskrives
(§ 6), att lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas verksamhet
skall ha till uppgift att underlätta bildandet av till storlek och ägoanordning
ändamålsenliga brukningsenheter genom sammanslagning eller komplettering
med jordbruksjord eller skogsmark eller i övrigt främja yttre
rationalisering av brukningsenheter, som ej är lämpade för sitt ändamål.
I detta syfte skall lantbruksnämnderna bl. a. taga initiativ till och biträda
vid planläggning av yttre rationaliseringsåtgärder samt verka för genomförandet
av dylika åtgärder genom råd och upplysningar, markförmedling,
ekonomisk stödgivning m. m. (§ 7). Endast om särskilda omständigheter
föranleder därtill må lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas verksamhet
omfatta åtgärder som är inriktade på att nybilda mer än bärkraftiga
brukningsenheter eller, i fråga om åtgärder för förbättrad ägoanordning, enheter
som är större än att de huvudsakligen kan skötas av brukaren och
hans familj utan anlitande av främmande arbetskraft. I fråga om finansiellt
stöd till brukningsenheter som är större än nyss sagts gäller dock att beslut
härom skall underställas Kungl. Maj :ts prövning.

Statligt ekonomiskt statsstöd till yttre rationalisering kan utgå i form
av lånegaranti och statsbidrag. Lånegaranti må lämnas högst för ett belopp
— i förekommande fall minskat med vad som åtnjutits i statsbidrag för åtgärden
— motsvarande den av lantbruksnämnden betingade eller godkända
kostnaden för förvärvet av tillskottsmarken (§8). Statsbidrag må utgå högst
med belopp motsvarande skillnaden mellan nämnda kostnad och det värde
fastigheten eller fastighetsdelen kan anses äga för den brukningsenhet, till
vilken den skall läggas (§9). Såväl lånegaranti som statsbidrag må beviljas
för kostnad hänförlig till bl. a. lantmäteriförrättning, lagfart och sammanläggning.

Enligt för jordbrukets inre rationalisering gällande bestämmelser
(§ 10) må statligt stöd i form av lånegaranti och statsbidrag
beviljas för nyodling, stenröjning, undanröjande av stengärdesgårdar, jordkörning,
täckdikning, torrläggning, betesförbättring (däri inbegripet betes -

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

anläggning) samt andra därmed jämförliga jordförbättringsåtgärder. Stöd
i samma former må vidare lämnas för anläggning av skyddsskog eller
skyddshäckar för att motverka sand- eller jordflykt, åtgärd till förebyggande
av skada genom vattenerosion, anläggning av jordbruksväg samt uppförande
eller förbättring av för jordbruksdriften erforderliga ekonomibyggnader
och andra fasta anläggningar (däri inbegripet gödselvårds- och siloanläggningar
samt utrymmen för förvaring av potatis och rotfrukter m. in.).
Härjämte må lånegaranti beviljas för utförande av bevattningsanläggning,
som är avsedd att höja avkastningen från åker, ständig slåtter- eller betesvall
eller trädgård. Stöd må ej beviljas till åtgärder, vilka är att hänföra
till underhållsåtgärder eller för vilka lån eller bidrag av statsmedel kan
erhållas enligt andra bestämmelser. I fråga om torrläggningsföretag samt
anläggning till förebyggande av skada genom vattenerosion föreskrives vidare,
att här avsett stöd ej heller må utgå om åtgärden är av mera omfattande
eller kostnadskrävande beskaffenhet eller berör allmänna intressen
av större betydelse.

I cirkulärskrivelse från år 1951 har lantbruksstyrelsen föreskrivit, att
lantbruksnämnd icke i något fall må medge längre arbetstid för utförande
av en förbättringsåtgärd än 4 år. Som regel bör dock längre tid än 2 år, eller
vid större företag 3 år, ej medgivas. Enligt en tilläggsföreskrift av år 1953
skall här avsedd tid räknas från utgången av det kalenderår, under vilket
bidrag beviljats.

Som förutsättning för statligt stöd gäller enligt rationaliseringskungörelsen
överhuvudtaget (§ 11), att åtgärd, till vilken dylikt stöd avses skola
utgå, skall framstå såsom ekonomiskt försvarlig med hänsyn till den förbättring
av enhetens driftsekonomi och brukarens försörjningsmöjligheter,
som åtgärden kan väntas medföra. Utan hinder härav må dock stöd beviljas
till förbättringsåtgärd å brukningsenhet, vilken befinnes sakna möjlighet
att bestå på lång sikt som självständig enhet, om åtgärden är oundgängligen
erforderlig för att jordbruksdriften å brukningsenheten skall kunna
uppehållas till dess den kan bli sammanlagd med annan fastighet.

Beträffande samtliga åtgärder gäller vidare (§ 12), att lånegaranti må
beviljas envar ägare eller brukare av jordbruksfastighet. Samma är förhållandet
beträffande statsbidrag till torrläggning. Är det uppenbart att behov
av bidrag till sistnämnda åtgärd ej föreligger må dock bidrag endast utgå
under förutsättning att det framstår som ett allmänt intresse av betydenhet
att torrläggningsåtgärden kommer till stånd. I övriga fall får statsbidrag
endast beviljas enskild person, som äger eller brukar jordbruksfastighet,
under förutsättning att hans ekonomiska ställning ej är så god att bidragsbehov
ej föreligger för utförande av åtgärden samt att den av honom
brukade fastigheten ej heller innehåller mer än 20 ha åker samt till åker
omräknad ängs- och betesmark. Är brukningsenheten större men på grund
av mindre lämplig form eller beskaffenhet ur lönsamhetssynpunkt ej bättre
än en genomsnittlig bärkraftig brukningsenhet under nämnda arealgräns,
må bidrag likaledes kunna utgå.

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1959

Framstår det som ett allmänt intresse av betydenhet att åtgärden kommer
till stånd, kan dock undantag göras från bestämmelserna om behovsprövning
och arealgräns när fråga är om statsbidrag till anläggande av jordbruksväg,
anordnande av gemensamhetsbete för nötkreatur, anläggande av
skyddsskog eller skyddshäckar för att motverka sand- eller jordflykt ävensom
undanröjande av stengärdesgårdar för att möjliggöra dylika åtgärder,
åtgärd till förebyggande av skada genom vattenerosion samt slutligen även
till andra åtgärder för inre rationalisering om särskilda skäl därtill föranleder
på grund av åtgärdens samband med genomförande av yttre rationalisering.
Beslut i nu nämnda undantagsfall skall underställas lantbruksstyrelsens
prövning.

För att en rationaliseringsåtgärd skall komma till full nytta, fordras
särskilt i fråga om vissa åtgärder att även angränsande jordbruksfastigheter
deltager i åtgärden. Rationaliseringskungörelsen tar i sin nu gällande
lydelse hänsyn härtill. Sålunda föreskrives (§ 5), att vad som i
kungörelsen sägs om enskild jordbrukare även skall äga tillämpning, förutom
beträffande sambruksförening, bl. a. i fråga om sammanslutning
för anläggande av jordbruksväg, utförande av torrläggningsföretag, anordnande
av gemensamhetsbete för nötkreatur, anläggande av skyddsskog
eller skyddshäckar till motverkande av sand- eller jordflykt eller för åtgärd
till förebyggande av skada genom vattenerosion.

Vad gäller de högsta belopp för vilka lånegaranti till inre rationalisering
må beviljas, finns med undantag för lån till bevattningsanläggningar ej annan
föreskrift än att beviljat lån — eller, då jämväl statsbidrag beviljats
för åtgärden, sammanlagda låne- och bidragssumman — ej må överstiga den
av lantbruksnämnden godkända kostnaden för åtgärden, däri inräknat utgift
för upprättande av plan för företaget samt för sådan laga förrättning,
som kan erfordras härför (§ 13). Statlig garanti må dock ej beviljas för
lån, vilket sökanden kan erhålla såsom bottenlån i kreditanstalt (§ 17).
För bevattningsanläggning gäller, att lånegaranti må beviljas intill 75 procent
av den godkända kostnaden.

För lån skall sökande ställa säkerhet, som lantbruksnämnden finner
tillfredsställande ur det allmännas synpunkt (§ 18). Erhållet lån är amorteringsfritt
under högst 5 år och skall därefter amorteras med som regel lika
annuiteter under högst 30 år (§ 21). Om särskilda förhållanden föranleder
därtill må jämväl befrielse från erläggande av ränta medgivas under högst
2 år efter första lyftningsdagen. Upplupen ränta skall dock vid anståndstidens
slut läggas till den beviljade lånesumman.

Statsbidrag utgår till viss föreskriven procent av den godkända kostnaden.
Sålunda stadgas (§ 14), att bidraget till nyodling, stenröjning, jordkörning,
torrläggning, betesförbättring, anläggning av skyddsskog, skyddshäckar
eller jordbruksvägar, undanröjande av stengärdesgårdar för att
möjliggöra åtgärder mot sand- eller jordflykt samt anläggning till förebyggande
av skada genom vattenerosion skall utgöra 40 procent av omförmälda
kostnad. För täckdikning, undanröjande av stengärdesgårdar i

Kungl. Maj.ts proposition nr lb8 år 1959

andra fall än nyss sagts ävensom för andra i rationaliseringskungörelsen
ej särskilt nämnda jordförbättringsåtgärder skall bidraget utgöra 25 procent
av kostnaden.

I fråga om ekonomibyggnader gäller särskilda bestämmelser i förevarande
avseende. Sålunda föreskrives, att för uppförande eller förbättring av
ekonomibyggnader och andra fasta anläggningar för jordbruksdriften statsbidrag
skall utgå med 25 procent av den godkända kostnaden upp till ett
sammanlagt kostnadsbelopp av 15 000 kr. och 15 procent av överskjutande
kostnad. Dock gäller den maximiregeln att statsbidrag för dylika åtgärder
normalt ej får utgå med mer än 7 000 kr. för en och samma brukningsenhet.
Vid bestämmandet av storleken av bidraget till sistberörda ändamål skall
hänsyn tagas även till kostnader för dylika ändamål, till vilka bidrag tidigare
utgått enligt rationaliseringskungörelsen.

I kungörelsen medges, att undantag i vissa fall får göras från bestämmelserna
om beräkning av statsbidragens storlek. Bidrag må sålunda (15 §)
beviljas med högre belopp om företag, till vilket statsbidrag avses skola utgå,
på grund av planerad yttre rationalisering utföres på ett mera kostsamt sätt
än som eljest varit erforderligt. Högre bidrag må också beviljas om så befinnes
skäligt på grund av särskilda omständigheter. Å andra sidan bör
statsbidrag utgå med lägre belopp i sådana fall, där visserligen bidragsrätt
föreligger, men bidragsbehovet med hänsyn till brukningsenhetens avkastningsförmåga
eller brukarens ekonomiska ställning måste anses ringa.

I anslutning härtill har lantbruksstyrelsen i cirkulärskrivelse år 1954
föreskrivit, att statsbidrag som regel ej bör beviljas företag avseende inre
rationalisering som är av så ringa omfattning att bidraget ej skulle uppgå
till 200 kr. Undantag bör dock kunna medges, därest sökanden har särskilt
svag ekonomi eller eljest särskilda skäl föreligger att likväl stödja företaget,
exempelvis då fråga är om anläggning som skall utföras av flera gemensamt
och bidraget till någon av delägarna skulle understiga nämnda
gräns.

Statsbidrag utgår antingen såsom avskrivningslån eller direkt bidrag
(26 och 33 §§). För avskrivningslån skall ställas säkerhet, som lantbruksnämnden
finner tillfredsställande ur det allmännas synpunkt (27 §). Överstiger
avskrivningslånet ej 5 000 kr. må dock lån beviljas även utan säkerhet.
Även beträffande lån å högre belopp äger lantbruksnämnden avstå
från kravet på säkerhet, om det på grund av sökandens ekonomiska ställning
erbjuder svårigheter för honom att ställa dylik säkerhet samt nämnden
finner sannolikt att sökanden likväl skall uppfylla villkoren för lånet.
Avskrivningslån skall (28 §), därest lantbruksnämnden icke annorledes bestämmer,
avskrivas sedan 10 år förflutit från det lånet blev helt utbetalt.

Statsbidrag i form av direkt bidrag må av lantbruksnämnden beviljas
(33 §), då nämnden med hänsyn till rationaliseringsåtgärdens beskaffenhet,
bidragsbeloppets ringhet eller andra omständigheter ej finner erforderligt
med avskrivningslån. Sådant bidrag må dock som regel utbetalas först
sedan det styrkts att åtgärden blivit utförd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

I cirkulärskrivelse år 1956 har lantbruksstyrelsen meddelat följande bestämmelser
till ledning i valet mellan avskrivningslån och direkt bidrag vid
beviljande av stöd till inre rationalisering. Statsbidrag, som ej överstiger
3 000 kr., bör utlämnas i form av direkt bidrag, såvida ej lantbruksnämnden
i visst fall finner särskilda omständigheter föranleda att avskrivningslåneformen
bör väljas. Vad nu sagts gäller jämväl om statsbidraget överstiger
3 000 kr. men det med stödet avsedda företaget icke kräver något mera avsevärt
underhåll. Om statsbidraget uppgår till högre belopp än 3 000 kr. och
avser företag, vilket kräver något mera avsevärt underhåll för att syftet med
detsamma ej skall förfelas, bör bidraget däremot regelmässigt utlämnas i
form av avskrivningslån. Lantbruksnämnden må dock även i detta fall
utlämna stödet i form av direkt bidrag, om nämnden på grund av särskilda
omständigheter så finner lämpligt. Beträffande torrläggningsföretag
gäller utöver det anförda, att statsbidrag, oavsett bidragsbeloppets storlek,
må beviljas som direkt bidrag, om företaget handlagts vid syneförrättning
enligt vattenlagen.

Beträffande statligt ekonomiskt stöd enligt kungörelserna 1939:431 och
432 angående villkoren för statsbidrag från statens avdikningsanslag
resp. lån från statens avdikningslånef
o n d, med däri gjorda ändringar, gäller rent allmänt (§ 1), att stöd i
nämnda former endast må medges sådana företag, för vilka lånegaranti
och statsbidrag ej kan beviljas enligt bestämmelserna i rationaliseringskungörelsen.
Om det med hänsyn till delägares ekonomiska ställning eller
förhållandena i övrigt är uppenbart att behov av bidrag ej föreligger, skall
dock som förutsättning för bidrag gälla, att det framstår som ett allmänt
intresse av betydenhet att företaget kommer till stånd. Som förutsättning
för statsstöd föreskrives vidare att förslaget skall befinnas ur allmän och
enskild synpunkt som nyttigt och önskvärt (§ 4). Vid bedömande härav
skall bl. a. beaktas, att torrläggningen skall avse jord, som till huvudsaklig
del redan är odlad eller som utgör lämplig tillskottsjord till ofullständiga
jordbruk eller vars torrläggning eljest är av synnerlig betydelse för
ett rationellt jordbruk. Värdet av jordförbättringen skall stå i skäligt förhållande
till kostnaden för torrläggningsarbetets utförande.

Ansökan om statsbidrag och lån skall insändas till vederbörande lantbruksnämnd,
som med egen utredning skall överlämna ärendet till lantbruksstyrelsen
för avgörande (§3). Om företaget berör allmänna intressen
av större betydelse eller fråga uppkommer att vid beviljandet av statsstöd
göra avsteg från vedertagna principer eller att bevilja ökat statsstöd eller
lantbruksstyrelsen eljest på grund av särskilda omständigheter finner ärendet
icke böra avgöras av styrelsen, skall detsamma överlämnas till Kungl.
Maj :t för prövning.

I fråga om bidragsbeloppens storlek ansluter förevarande bestämmelser
huvudsakligen till dem som gäller beträffande torrläggning i samband med
inre rationalisering. Statsbidrag må sålunda (§ 5) som regel utgå med 40

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

procent av den av lantbruksstyrelsen godkända kostnaden. Lån må (§5)
beviljas intill sistnämnda kostnad efter avdrag för bidrag som må ha lämnats
från avdikningsanslaget, dock med iakttagande av att lånet ej må för
någon i företaget ingående fastighet överstiga 70 procent av det av lantbruksstyrelsen
godkända värdet å den genom torrläggningsarbetet uppkommande
jordförbättringen. Å uppburet lån beräknas för de 5 första åren
från första lyftningsdagen 3,25 procent årlig ränta, vilken vid denna tids
slut läggs till den beviljade lånesumman (§ 15). Å det sålunda uppkommande
beloppet erlägges för lån beviljade efter den 1 juli 1955 fr. o. m. det
sjätte året efter första lyftningsdagen annuitet med lika belopp under en
tid av 24 år, samt för lån, beviljade efter den 1 juli 1948 men före den 1
juli 1955, under en tid av 24 år en annuitet om 6 procent. För lån, beviljade
före den 1 juli 1948, gäller ytterligare andra bestämmelser.

För att undvika olägenheterna av lån med alltför små annuiteter har
lantbruksstyrelsen år 1956 infört den avgränsningen, att avdikningslån till
viss fastighet understigande 1 000 kr., motsvarande en annuitet av ca 60
kr., i regel ej beviljas.

Då torrläggningsarbete, till vilket beviljats lån från statens avdikningslånefond,
blivit slutligen avsynat och av lantbruksstyrelsen godkänt, skall
styrelsen underrätta länsstyrelsen därom (§ 13). Länsstyrelsen skall därefter
meddela beslut om ordningen för lånets återbetalning samt, där flera
fastigheter skall ansvara för återbetalningen, om lånets fördelning å. dessa
fastigheter. Sedan beslutet vunnit laga kraft, skall länsstyrelsen skyndsamt
översända avskrift av beslutet till den lokala skattemyndigheten (§ 13).
De årliga annuiteterna skall därefter i den mån de enligt beslutet förfallit
eller förfaller till betalning, debiteras och uppbäras i samband med den
allmänna skatteuppbörden såsom slutlig skatt. Debitering och uppbörd sker
samtidigt med debitering och uppbörd av fastighetsskatt, skogsvårdsavgifter
och annuiteter å förskott för avlösning av frälseräntor. Jordägare må dock
(§ 15) när som helst under lånetiden, 6 månader efter hos lantbruksstyrelsen
gjord uppsägning, inbetala hela det på hans fastighet belöpande skuldbeloppet
jämte därå upplupen ogulden ränta. Lantbruksstyrelsen skall underrätta
länsstyrelsen om sådan inbetalning.

Enligt lag den 14 juni 1929 om kronans förmånsrätt för avdikningslån
äger kronan, sedan länsstyrelsen meddelat beslut om lånets återbetalning
och fördelning å olika fastigheter, för de årliga avbetalnings- och räntebelopp,
som sålunda bestämts, lika rätt i fastighet, vilken lånet blivit påfört,
som för avgäld av fast egendom enligt handelsbalken 17 kap. 6 §,
d. v. s. framför bl. a. alla i fastigheten beviljade inteckningar.

Beträffande fördelningen av torrläggningsärenden mellan lantbruksstyrelsen
och lantbruksnämnderna gäller enligt en av lantbruksstyrelsen år
1953 utfärdad cirkulärskrivelse, med däri år 1957 gjord ändring, att lån
och bidrag alltid skall beviljas antingen uteslutande av lantbruksnämnderna
enligt bestämmelserna i rationaliseringskungörelsen eller också en -

Kungl. Mcij:ts proposition nr 148 år 1959

bart av lantbruksstyrelsen enligt bestämmelserna i avdikningskungörelserna.
Till styrelsen skall hänskjutas ärenden rörande statsstöd till företag,
som berör 10 eller flera brukningsenheter (enhet vars kostnad ej överstiger
2 000 kr. medräknas ej), invallningsföretag, kombinerade dikmngs- och
kloakledningsföretag samt vattenavledningar. Av styrelsen skall vidare handläggas
stöd till företag, där bidrag för någon eller några brukningsenheter
anses böra överstiga 40 procent, företag, beträffande vilka nämnden på
grund av deras kostnadskrävande beskaffenhet eller av andra särskilda omständigheter
ej anser sig kunna träffa avgörandet, samt slutligen företag,
till vilka nämnden av särskilda skäl anser, att ytterligare bidrag bör utgå.

Statsbidrag kan enligt lantmäteribidragskungörelsen (§
8, mom. 1) beviljas till kostnader för utflyttning eller väganläggning, som
beslutats vid skifte eller ägoutbyte, eller för odling till åker och äng av
mark, som vid skifte eller ägoutbyte upptagits såsom odlingsmark. Bidrag
beviljas av lantmäteristyrelsen med belopp, motsvarande högst hälften av
det belopp, vartill förrättningsmännen vid förrättningen uppskattat kostnaderna
för åtgärden. Bidrag till utflyttning och väganläggning skall sökas
inom 5 år samt bidrag till odling inom 10 ar efter det förrättningen blivit
fastställd.

Som villkor för bidrag är i övrigt bl. a. stadgat följande. Vid skifte må
bidrag till utflyttning eller väganläggning ej utgå, med mindre åtgärden
är till gagn ur jordbrukssynpunkt samt förrättningsmännen prövat utflyttningen
vara erforderlig för att åstadkomma en lämplig jorddelning eller
väganläggningen vara föranledd av förrättningen och huvudsakligen påkallad
för att tillgodose det ändamål, som avses med densamma. Vid ägoutbyte
må bidrag utgå endast om förrättningen avsett att främja en rationell
ägoanordning beträffande jordbruksfastighet samt förrättningsmännen prövat
åtgärden vara erforderlig härför.

Bidrag till utflyttning skall (§ 9, mom. 1) uppbäras och kvitteras av sakägare,
som för sin fastighet blivit ålagd att verkställa åtgärden. Denne äger
tillgodonjuta en tjugonde! av det på hans fastighet eller ägolott belöpande
understödet såsom särskild gottgörelse för besväret med utflyttningen. Återstoden
av bidraget tillkommer alla i utflyttningskostnaden deltagande sakägare
på det sätt, att avräkning sker å hela den utflyttningskostnad, som
blivit bestämd för den utflyttande, och alltså endast återstoden av samma
kostnad fördelas till gäldande av sakägarna. Beträffande bidrag till väganläggningar
gäller att dylikt bidrag kan utga till alla slag av enskilda vägai,
sålunda till byvägar, skogsvägar och jordbruksvägar. Bidrag till odling
må (§ 9, mom. 3) utlämnas till alla i förrättningen deltagande sakägare på
det sätt att avräkning därför sker å den odlingskostnad, som blivit bestämd
vid förrättningen, och alltså endast återstoden av samma kostnad föidelas
till gäldande av sakägarna. Bidraget uppbäres och kvitteras av den sakägare,
som fått odlingsmarken sig tillagd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1959

Beträffande statsbidrag och lån enligt kungörelserna 1943: 530 och 1941:
492 angående statsbidrag till vissa väg- och flottledsbyggnader
in. in. resp. lån från skogsväglånefonden
gäller (§2) bl. a., att stöd endast må beviljas till företag, som avser nybyggnad
av skogsväg eller sådan omläggning eller förbättring av förut befintlig
skogsväg eller annan enskild väg, att denna först genom åtgärden
kommer i sådant skick att utforsling av skogsprodukter kan äga rum å
vägen, samt under förutsättning, att nyttan av företaget beräknas minst
motsvara kostnaden därför. Vid beviljande av bidrag skall företräde givas
åt företag, där deltagarna är många eller där behovet av bidrag med hänsyn
till delägarnas ekonomiska ställning är särskilt stort. Avser ansökning lån
eller bidrag till sådan väg, som kan beräknas få väsentlig betydelse jämväl
såsom samfärdsled för en bygds befolkning eller för sådant ändamål som
avses i 10 § första stycket 3 punkten rationaliseringskungörelsen skall vederbörande
skogsvårdsstyrelse, innan plan för förelaget upprättas, verkställa
förberedande utredning om detsamma. Därvid skall erforderligt samråd
ske med vägförvaltningen och lantbruksnämnden (§ 4).

Bidrag må av skogsvårdsstyrelse beviljas till byggande av stamväg med
högst 50 procent av den godkända kostnaden för företaget samt till byggande
av annan skogsväg med högst 40 procent av nämnda kostnad (§3).
Efter Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt fall må dock bidrag beviljas
med högst 75 procent, då synnerliga skäl förefinnes härför.

Lån beviljas av skogsstyrelsen (§ 1). Lån och bidrag må sammanlagt ej
överstiga 80 procent av den godkända kostnaden för företaget eller den del
därav, som lånet och bidraget avser (§2). Lån utlämnas ej till lägre belopp
än 500 kr. För lån må amorteringsfrihet beviljas under högst 2 år
från första lyftningsdagen (§ 6). Därefter skall lånet amorteras med lika
årliga inbetalningar inom den tid, högst 20 år från första lyftningsdagen,
som med hänsyn till företagets bärighet bestämmes vid lånets beviljande.

Bidrag enligt kungörelsen 1952:793 angående statsbidrag till
enskild väghållning må utgå för sådan väg, som är av väsentlig
betydelse såsom samfärdsled för en bygds befolkning (§3). Sådant bidrag
beviljas av länsstyrelsen med beaktande av vägföretagets båtnad för berörda
fastigheter, byggnadskostnadens storlek i förhållande till antalet väghållare
samt företagets förutsättningar i övrigt. Ärendet skall dessförinnan
ha beretts av vederbörande vägförvaltning, varvid erforderligt samråd skall
ha ägt rum med lantbruksnämnden och skogsvårdsstyrelsen i länet (§ 8).
Bidrag må utga med 7o procent av kostnaden för utarbetande av arbetsplan
samt med 60 procent av beräknad övrig kostnad för företaget (§ 3). Då
synnerliga skäl föranleder därtill må, efter Kungl. Maj:ts medgivande i
varje särskilt fall, bidrag med 75 procent utgå även för sistberörda kostnader.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^8 år 1959

IV. Jordbruks anslagsutredningens betänkande angående statligt stöd till
jordbrukets inre rationalisering

I sina förslag till ändrade bestämmelser rörande statligt stöd till jordbrukets
inre rationalisering understryker jordbruksanslagsutredningen till
en början -— efter att ha angivit utredningens allmänna motiv för att ändring
av reglerna för statens medverkan till dylik inre rationalisering bör
ske — behovet av att lantbruksorganisationens arbetsuppgifter klart kommer
till uttryck i författningen. I en ny kungörelse bör sålunda enligt utredningen
fastslås, att lantbruksnämnderna skall verka för och leda rationaliseringsverksamheten
dels allmänt genom råd och anvisningar — i mån
av behov innefattande även teknisk projektering ■— dels i de enskilda fallen
genom ekonomisk stödgivning.

Beträffande de allmänna uppgifterna uttalar jordbruksanslagsutredningen,
att den anser det vara en mycket betydelsefull uppgift
för lantbruksnämnderna att genom rådgivnings- och upplysningsverksamhet
aktivt medverka till en tidsenlig inriktning av rationaliseringsverksamheten
inom jordbruket, oavsett om denna stödjes genom ekonomiskt bistånd
av staten eller ej. Utredningen förutsätter därför att rådgivningsverksamheten
blir en väsentlig del av lantbruksnämndernas uppgifter. Beträffande
ifrågavarande verksamhets bedrivande uttalar utredningen, att nämnderna
starkt bör betona angelägenheten av att noga överväga räntabiliteten av en
investering, innan den genomföres, liksom även framhålla möjligheterna
att öka avkastningen per produktionsenhet och effektiviteten i produktionen
genom inre rationaliseringsåtgärder och därigenom nedbringa produktionskostnaderna.
Utredningen anser det bl. a. vara av vikt, att skilda investeringsalternativ
väges mot varandra. Nämnderna bör därför — oavsett
om statligt stöd sökts eller avses sökas för åtgärderna — på begäran bistå
jordbrukarna med upprättandet av investeringskalkyler för planerade åtgärder.
I en till utredningens betänkande fogad bilaga 16, vartill här torde
få hänvisas, redovisas på utredningens uppdrag utarbetade exempel på hur
dylika investeringskalkyler kan utföras.

I förevarande sammanhang upptar jordbruksanslagsutredningen även
frågan om behovet av fast organiserat samarbete mellan
olika av jordbrukets rationalisering berörda organ.
Utredningen uttalar härvid att lantbruksnämnderna bör — såväl då
deras medverkan till inre rationalisering enbart hänför sig till meddelande
av råd och anvisningar som då verksamheten i fråga även innefattar ekonomisk
stödgivning -— verka i intimt samarbete med andra organ, vars
verksamhet delvis sammanfaller med eller gränsar till nämndernas verksamhetsområde.
Sålunda bör de nära samarbeta med hushållningssällskapen,
som bedriver upplysningsverksamhet för att främja den fortsatta driftsrationaliseringen
inom jordbruksnäringen. Likaså bör de klart beakta sam -

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

bandet mellan behovet av inre och yttre rationalisering, varför god kontakt
bör finnas jämväl med lantmäteri- och skogsvårdsmyndigheterna. För utredningen
framstår det som angeläget, att ett fast samarbete organiseras
såväl centralt som regionalt mellan lantbruks- och lantmäteriorganisationerna,
hushållningssällskapen, skogsvårdsmyndigheterna samt andra myndigheter,
som kan beröras av jordbrukets rationaliseringsverksamhet. På
det regionala planet kan för nämndernas del ett dylikt samarbete ordnas
exempelvis genom att överlantmätare och läns jägmästare knytes till lantbruksnämnderna
på samma sätt som nu är fallet med direktörerna i hushållningssällskapen.
Samma syfte bör kunna uppnås genom organiserandet
av länsråd i någon form, vari lantbruksnämnden och övriga här berörda lokala
mydigheter är representerade. Fn dylik organisationsform bör, slutar
utredningen, även kunna genomföras centralt.

Jordbruksanslagsutredningen övergår härefter till att behandla de särskilda
reglerna för ekonomiskt statsstöd till jordbrukets inre rationalisering
och uttalar därvid att som allmän förutsättning för statlig
ekonomisk medverkan bör gälla, dels att investeringsåtgärden kan
bedömas bli av bestående nytta för jordbruket, dels att den är räntabel. Beträffande
den närmare innebörden av nämnda förutsättningar anför utredningen.

Med den avsevärda nedläggning av mindre jordbruk, som årligen förekommer
och som till följd av den höga medelåldern bland brukare av dylika
enheter kan beräknas bli än större under kommande år, är givetvis
riskerna för felinvesteringar framträdande. Dessa risker är särskilt påfallande
i fråga om investeringar i ekonomibyggnader, vilka som regel är inrättade
för att direkt tjäna den fastighet, varå de uppförts, och ofta ej med fördel
kan komma till nytta för annat ändamål. Ekonomiskt stöd till dylika investeringar
bör därför endast utgå i fall det kan bedömas vara uppenbart sannolikt
att den fastighet, varå byggnaden finns eller avses uppförd, kommer
att bestå som självständig jordbruksfastighet på längre sikt sett samt detta
befinns önskvärt. Som exempel på omständigheter som lantbruksnämnden
torde böra beakta vid sin prövning av ärenden angående bidrag till ekonomibyggnader,
må nämnas fastighetens belägenhet, brukningsbetingelserna,
kommunikationsförhållandena samt sannolikheten för att en ny jordbrukare
efter den nuvarande innehavaren kan komma att vilja slå sig ner å
fastigheten och där fortsätta med jordbruksdrift. När det gäller övriga rationaliseringsåtgärder,
är tillgodogörandet av desamma icke på samma sätt
som de fasta anläggningarna beroende av fastighetens bestånd som särskild
brukningsenhet. Det bör därför i flertalet dylika fall kunna vara tillfyllest
att för statligt stöd till förestående investeringar uppställa det kravet att
den mark, varå åtgärden avses bli utförd, under överskådlig tid kan antagas
komma att bli nyttjad som jordbruks jord. Därest anledning till dylikt antagande
ej föreligger bör således ekonomiskt bistånd — bortsett från stöd
i samband med skogsodling å sämre jordbruksjord, vartill utredningen återkommer
i det följande — ej beviljas.

Lika viktigt som det nu angivna kravet beträffande investeringarnas bestående
nytta för jordbruket är enligt utredningens uppfattning kravet på
räntabilitet. Delta bör innebära att kostnaderna för rationaliseringsåtgär -

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1959

derna, oavsett eventuella bidrag, icke får vara större än de merintäkter, som
i olika avseenden erhålles genom att åtgärderna kommer till utförande. Anledning
finns ej att i fråga om investeringar i jordbruk och skogsbruk upprätthålla
lägre räntabilitetskrav än vad som i allmänhet gäller inom näringslivet
i övrigt. Jordbrukets nuvarande och framtida marknadsläge sådant det
i dag bedöms av jordbruksekonomiska experter, föreliggande kostnadsläge
och jordbrukarnas många gånger höga skuldsättning understryker jämväl
angelägenheten av att så ej sker. Det är givetvis betydelsefullt, att räntabililetskravet
hålles intakt, även när statens ekonomiska medverkan är
ifrågasatt. Därför bör — så vitt ej är fråga om rationaliseringsåtgärd av
ringa omfattning och till ringa kostnad eller om ej densamma likväl odiskutabelt
framstår såsom lönsam — som villkor för statsstöd uppställas, att en
utförd investeringskalkyl utvisar att de tilltänkta rationaliseringsåtgärderna
oavsett bidraget bedömts räntabla icke endast på kort utan även på rimligt
lång sikt.

Det kan enligt jordbruksanslagsutredningen i vissa fall vara motiverat att
bevilja statsstöd till rationaliseringsföretag även om de nämnda allmänna
förutsättningarna för dylikt stöd ej skulle vara till fullo uppfyllda. Utredningen
avser därvid fall, där antingen är fråga om brukningsenhet, som
enligt lantbruksnämndens planer inom en närliggande framtid skall bli
föremål för sådan yttre rationalisering att den planerade investeringen blir
lönsam eller också om brukningsenhet som visserligen icke är av sådan beskaffenhet,
att den kan bedömas som bestående på längre sikt men särskilda
sociala eller andra skäl gör att det likväl framstår som önskvärt att ekonomiskt
stöd kan utgå.

En förutsättning för statsstöd i förstnämnda undantagsfall bör enligt
jordbruksanslagsutredningen vara att härigenom oekonomisk drift eller
värdeförstörelse uppenbarligen förhindras under den tid som återstår till
dess strukturrationaliseringen fullgjorts. Utredningen understryker i sammanhanget
betydelsen av att nämnderna vid prövningen av ralionaliseringsärenden
i görligaste mån söker uppskatta samt vid stödgivningen tar hänsyn
till omfattningen av de ytterligare investeringsbehov beträffande jordbruksjord
och byggnader, som kan beräknas föreligga å brukningsenheten
i fråga under en efter förhållandena lämpligt avvägd tidsperiod. Som regel
bör, då rationaliseringsåtgärden icke är en från andra dylika åtgärder fristående
åtgärd eller endast utgör påbörjande av ett rationaliseringspiojekt,
kalkyl över de totala rationaliseringsbehoven å den eller de berörda brukningsenheterna
uppgöras av nämnden. Såväl i detta som i andra fall anser
utredningen det jämväl angeläget, att även lönsamheten av alternativa rationaliseringsåtgärder
bedömes.

I fråga om de fall, då statsstöd motiveras av särskilda sociala eller andra
skäl anför utredningen följande.

Ett strikt upprätthållande av nu nämnda allmänna förutsättningar för
ekonomiskt statsstöd synes även i andra fall väl strängt. Av särskilda sociala
eller andra skäl kan det nämligen ibland framstå såsom önskvärt att
stöd kan utgå även om brukningsenheten i fråga icke är av sådan beskaffenhet
alt den kan bedömas som bestående på längre sikt, eller då lönsamhetskravet
icke kan anses tillfullo uppfyllt. Enligt utredningens uppfattning bor

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1959

därför avsteg från här ovan angivna allmänna förutsättningar kunna efter
provning av det enskilda fallet i undantagsfall medgivas av vederbörande
lantbruksnämnd, nämligen då investeringsbehovet är trängande och då samtidigt
brukarens ålder är relativt hög eller han företer partiell arbetsförmåga
eller andra personliga omständigheter gör att han svårligen kan vinna
sin utkomst genom annan sysselsättning. Lantbruksstyrelsen bör ha sin
uppmärksamhet riktad på att nämnderna icke missbrukar denna undantagsregel
samt på att en enhetlig praxis tillämpas av de enskilda nämnderna.
Utredningen anser det därvid ändamålsenligt om nämnderna minst en gång
årligen tillställer lantbruksstyrelsen uppgift beträffande nämndens beslut
i dylika ärenden. Finner lantbruksnämnd i fall varom här är fråga särskilt
ömmande omständigheter vara för handen men saknar nämnden i beaktande
av vad förut anförts möjlighet att bevilja ekonomiskt stöd, hör nämnden
överlämna ärendet till Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj:ts bestämmande,
till lantbruksstyrelsen, som må kunna förklara vederbörande sökande
bidragsberättigad.

Beträffande frågan vilka rationaliseringsåtgärder som
bör kunna erhålla finansiellt statsstöd förklarar jordbruksanslagsutredningen,
att dylikt stöd i princip bör kunna utgå till alla
slag av åtgärder, som av vederbörande myndighet bedöms medföra en inre
rationalisering av den stödsökandes brukningsenhet och som ej är att hänföra
till underhållsåtgärder. I enlighet härmed bör enligt utredningen uppräkningen
i rationaliseringskungörelsen av de åtgärder, som kan bli föremål
för statsstöd, endast ges karaktären av en exemplifiering. Det bör emellertid
ankomma på lantbruksstyrelsen att genom anvisningar till lantbruksnämnderna
tillse att en så klar gränsdragning som möjligt erhålles mellan
vad som är att hänföra till åtgärder för inre rationalisering och för driftsrationalisering
liksom också en gränsdragning gentemot åtgärder, vilka närmast
måste anses medföra rationalisering inom skogsnäringen eller trädgårdsnäringen.
Alltjämt bör gälla, att ekonomiskt stöd ej må utgå till åtgärder,
för vilka lån och bidrag av statsmedel eller under statlig medverkan
kan erhållas enligt andra bestämmelser. Utredningen förutsätter dock, att
de myndigheter som härvidlag berörs samordnar sin handläggning av hithörande
ärenden på sådant sätt, att den administrativa apparaten ej onödigt
betungas eller enskild person blir lidande på att beslutanderätten i
vissa bidragsfrågor ligger hos skilda statliga organ.

Vad gäller den närmare tillämpningen av förevarande principer understryker
utredningen, att det givetvis inte är lika angeläget att stödja alla
slag av inre rationaliseringsåtgärder. Utredningen anför härvid till en början
följande allmänna synpunkter på den inre rationaliseringsverksamheten.

Den inre rationaliseringen syftar, liksom andra typer av rationaliseringsåtgärder,
enligt sin natur till att åstadkomma största möjliga produktionsresultat
vid en viss insats av produktionsfaktorer eller, annorlunda uttryckt,
ett visst produktionsresultat med minsta möjliga insats av produktionsfaktorer.
Vid avvägningen av medelsanvändningen mellan olika slag av
statsunderstödda rationaliseringsåtgärder bör uppenbarligen sådana åtgärder
främst komma i fråga, som bäst svarar mot detta syfte. I en överskotts -

Kungl. Maj.ts proposition nr 1''i8 år 1959

situation kan givetvis icke bortses från rationaliseringsåtgärdernas avkastningsfrämjande
verkningar. Genom en lämplig avvägning av produktionssänkande
och produktionshöjande åtgärder bör emellertid angelägna kostnadsbegränsande
rationaliseringsåtgärder ej behöva förhindras. Såsom redan
anförts är det dock av vikt att ansträngningar härutinnan endast insättes
på åtgärder som ger verklig effekt.

När det gäller de enskilda rationaliseringsåtgärderna anför utredningen
i fortsättningen, att lantbruksnämnderna bör vara mycket återhållsamma
med statsstöd till nyodling. Dylikt stöd bör sålunda endast komma i fråga
då nyodlingen medför bättre arrondering för angränsande åker och därigenom
ett bättre utnyttjande av produktionsmedlen åstadkommes. Även beträffande
betesanläggning och stenröjning anser utredningen, att stor återhållsamhet
bör iakttagas. I fråga om betesanläggning å åker förklarar utredningen,
att den som regel kan hänföras till driftsrationalisering. Innan betesförbättring
utanför den odlade jorden ifrågakommer bör det regelmässigt
undersökas, om den avsedda förbättringen av brukningsenheten icke
kan nås genom yttre rationalisering, varvid bete kan anordnas på redan
odlad jord. Stenröjning anser utredningen företrädesvis motiverad i sådana
fall, då denna blir lönsam huvudsakligen på grund av att den minskar
brukningskostnaderna. Även undanröjande av stengärdesgårdar är på sina
håll en angelägen åtgärd för att skapa bättre brukningsförhållanden.

Med hänsyn till vikten av att redan befintlig åker av god beskaffenhet
görs så odlingsbar som möjligt och att den maskinella utrustningen kan
utnyttjas i full utsträckning, framstår det å andra sidan för utredningen
som betydelsefullt att täckdikningsverksamheten stödjes. I vilken takt detta
bör ske blir ytterst beroende av en bedömning av de framtida avsättningsmöjligheterna.
En dylik bedömning bör enligt utredningens uppfattning
ligga till grund för medelsanvisningarna för detta ändamål.

I detta sammanhang tar jordbruksanslagsutredningen även upp frågan
om skogsodling å sämre jordbruks jord. Utredningen anför
härvid följande.

Såväl ur produktions- som kostnadssynpunkt torde en sådan odling ofta
utgöra ett alternativ att föredraga framför andra inre rationaliseringsåtgärder
på mark av nyssnämnt slag. Frågan om möjligheterna att åstadkomma
en snabbare överföring av sämre jordbruksjord till skogsmark är
f. n. föremål för särskild utredning genom lantbruksstyrelsen och skogsstyrelsen,
varför jordbruksanslagsutredningen icke anser sig böra upptaga
densamma till mera ingående prövning. Emellertid vill utredningen som
sin mening uttala, att enär spörsmålet om skogsplantering å jordbruksjord
i första hand är en jordbruksekonomisk och endast i mindre mån en skogsekonomisk
fråga, beslutanderätten beträffande ekonomiskt stöd till här
avsedda åtgärder främst bör ligga hos lantbruksnämnderna, givetvis efter
fast organiserat samråd med skogsvårdsstyrelserna. Huruvida beviljat statsstöd
skall utgå såsom statsgaranterade lån samt statsbidrag ur anslaget till
jordbrukets rationalisering eller i form av lån ur skogslånefondcn och bidrag
ur skogsförbätlringsanslaget anser sig utredningen cj böra taga ställning
till, innan nyss berörda särskilda utredning slutförts. Bortsett härifrån

Kungl. Maj:ts proposition nr l-''r8 år 1959

anser utredningen att det bör vara möjligt för lantbruksnämnderna att i
sådana fall, där ekonomiska betingelser därför föreligger, med medel ur
rationaliseringsanslaget finansiellt stödja anordnandet av mindre plantskolor
på enskilda fastigheter enligt samma grunder som de nu kan bistå vid
tillskapandet av materiella förutsättningar för annan specialproduktion.

Jordbruksanslagsutredningen ingår härefter på förutsättningarna
för lånegaranti och statsbidrag till inre rationaliseringsåtgärder.
Vad först angår statsbidragen konstaterar
utredningen, att den nu i rationaliseringskungörelsen stipulerade arealgränsen
i många fall lett till att denna blivit i huvudsak avgörande för utfallet
av prövningen av bidragsansökningar. Arealgränsen har sålunda bl. a.
medfört, att många jordbrukare, som ansetts vara i behov av bidrag till
inre rationaliseringsåtgärder, ej kunnat erhålla sådant, enär åkerarealen
å deras brukningsenheter överstigit 20 ha. Å andra sidan anser utredningen
det inte kunna uteslutas, att bidrag utgått till brukningsenheter, som visserligen
omfattat mindre än 20 ha åker, men där brukaren på grund av
skogsinnehav eller andra omständigheter inte varit i behov av bidrag. En
vägande anmärkning mot arealgränsen är enligt utredningen att den inte
tar hänsyn till de inom de olika landsdelarna skiftande produktionsbetingelserna.
Mot arealgränsen kan enligt utredningen även anföras, att den
verkar bromsande på den yttre rationaliseringen genom att en fastighet, i
den mån den genom sådan rationalisering föres upp i storleksgruppen över
20 ha, uteslutes från möjligheten att erhålla bidrag för andra inre rationaliseringsåtgärder
än sådana som företages i direkt anslutning till storleksrationaliseringen.

Jordbruksanslagsutredningen anför vidare.

Den nu tillämpade arealgränsen bestämdes år 1947 så att under densamma
skulle falla basjordbruk och jordbruk med mindre storlek än basjordbruket.
Man utgick därvid ifrån att vid jordbruken å 20 ha och därunder
lönsamhetsförhållandena och kapitaltillgångarna i allmänhet var sådana,
att behov av stimulans i genomsnitt kunde bedömas föreligga. Basjordbruket
representerade dessutom den storleksgrupp, som omfattade flertalet
av de s. k. familje- eller bondejordbruken. De förändrade lönsamhetsförhållandena
och jordbruksnäringens ändrade situation samhällsekonomiskt
sett ävensom den snabba mekaniseringen inom jordbruket under den
tid, som förflutit sedan 1947 års beslut, innebär emellertid, att betingelserna
för den då uppställda arealgränsen numera i väsentliga hänseenden
har förändrats.

Utredningen vill i sammanhanget ånyo fästa uppmärksamheten på att
det redan år 1947 framhölls som önskvärt, att en jordbrukstyp av större
storleksordning än basjordbrukets kunde uppnås inom områden, där naturliga
betingelser härför förelåg. Utvecklingen har också gått i denna riktning,
vilket redan tidigare föranlett en viss ändring av bestämmelserna i
rationaliseringskungörelsen. Utredningen åsyftar härvid den ändring av
kungörelsens § 6, som skedde år 1956 och som innebär, bl. a., att den
statsunderstödda rationaliseringsverksamheten, om särskilda omständigheter
därtill föranleder, må omfatta jämväl åtgärder, som är inriktade på
att nybilda eller förbättra större brukningsenheter än sådana som kan

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1959

skötas huvudsakligen av brukaren och hans familj utan anlitande av främmande
arbetskraft. Allting tyder på att en fortsatt dylik utveckling måste
äga rum och att densamma bör stödjas av statsmakterna. I överensstämmelse
härmed finner utredningen det angeläget, att bestämmelserna om
stöd till jordbrukets inre rationalisering utformas så, att de innebär ett
aktivt stöd för den pågående utvecklingen mot större brukningsenheter.

Med hänsyn till det anförda finner jordbruksanslagsutredningen, att den
nuvarande regeln om en arealgräns av 20 ha åker bör ändras. Vid sina överväganden
hur en ny bestämmelse lämpligen bör utformas, tar utredningen
upp de av 1942 års jordbrukskommitte anförda synpunkterna om ett bondejordbruk
av sådan storlek, att det kan bereda jämn sysselsättning åt 2 män
med självständiga hushåll och därjämte åt kvinnlig arbetskraft i den utsträckning,
som motsvarar vad en kvinna kan prestera i lanthushållningen.
Utredningen anför härvid först följande.

Utvecklingen synes enligt utredningens mening visa, att jordbruk i storleksgruppen
över 20 ha blivit alltmera eftertraktade. Intresset för jordbruk
av tvåfamilj styp synes öka, och det måste antagas att sådana jordbruk
av såväl lönsamhets- som arbetskraftsskäl kommer att i växande utsträckning
bli eftersträvansvärda både ur den enskilde jordbrukarens och
ur samhällets synpunkt. Utredningen finner det under sådana förhållanden
önskvärt, att arealgränsen för bidrag till jordbrukets inre rationalisering
nu anknytes till tvåfamiljsjordbruket, i huvudsak definierat på det sätt som
skedde av 1942 års jordbrukskommitté.

När det gäller den närmare utformningen i rationaliseringskungörelsen
av anförda princip har jordbruksanslagsutredningen efter en avvägning av
olika synpunkter mot varandra funnit sig böra förorda en mera allmänt hållen
föreskrift rörande den fastighetstyp som bör kunna komma i fråga för
statsbidrag framför eu modifierad regel om fix arealgräns. Sina överväganden
redovisar utredningen sålunda.

Vid sina överväganden rörande den närmare utformningen i rationaliseringskungörelsen
av denna princip har utrednigen haft att väga olika synpunkter
mot varandra. Å ena sidan innebär det ur administrativa synpunkter
ostridigt bestämda fördelar, om gränsdragningen mellan bidragsberättigade
och icke bidragsberättigade jordbruk kan göras så klar som möjligt.
Från denna utgångspunkt kan alltså vägande skäl anföras för att i kungörelsen
införes en bestämd, siffermässigt fixerad arealgräns, exempelvis 40 ha
åker. Å andra sidan kan mot varje sådan gräns riktas många av de invändningar,
som lantbruksnämnderna så gott som genomgående anfört mot den
nuvarande 20-hektarsgränsen. Oavsett var eu siffermässigt fixerad gräns dragés,
kommer den nämligen icke att beakta de vittgående skillnaderna i fråga
om klimat, jordmån och andra produktionsbetingelser mellan olika jordbruksområden.
Om gränsdragningen baseras allenast på åkerarealen kommer
den icke heller att beakta en för brukningsenhetens lönsamhet så viktig
faktor som skogsinnehavet.

Vid sin vägning av de nu anförda synpunkterna mot varandra bär utredningen
stannat för att icke föreslå bibehållandet av en siffermässigt angiven
arealgräns i rationaliseringskungörelsen. Ifrågavarande bestämmelser bör
i stället enligt utredningens mening utformas på det sättet, att bidrag till åt J{

Hilutng till riksdagens protokoll 1959. i samt, Nr 14S

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1959

gärder, som är att betrakta som inre rationalisering, må kunna utgå till
brukningsenheter av högst sådan storlek att de normalt kan skötas av brukaren
och en annan vuxen man — familjemedlem eller anställd — i huvudsak
utan anlitande av annan arbetskraft utanför familjen samt av sådan
ekonomisk bärkraft att de kan bereda denna arbetskraft samma ersättning
som andra jämförbara näringsgrenar erbjuder, sedan lantbrukskapitalet
uppnått normal förräntning. Utredningen understryker, att jordbruk av denna
storleksordning skall vara att betrakta som en högsta gräns, till vilken
lantbruksnämnderna efter prövning i de enskilda fallen kan gå i sin bidragsgivning.
Vid tillämpningen av bestämmelserna får sålunda tvåfamilj sjordbruket
icke tolkas på sådant sätt, att en tänjning sker av detta begrepp.
Utredningen pekar särskilt på att det är det normala arbetskraftsbehovet,
som skall vara vägledande för prövningen av frågan om en brukningsenhet
är bidragsberättigad. En på kortare sikt genomförd minskning av användningen
av arbetskraft ned till den angivna nivån bör sålunda inte få åberopas
som skäl för bidrag.

Även vid en sådan tillämpning av den föreslagna gränsdragningen, som
i det föregående förutsatts, kvarstår, anför jordbruksanslagsutredningen
i fortsättningen, givetvis det förhållandet, att 2-familjsjordbruket ur inkomst-
och lönsamhetssynpunkt rymmes inom tämligen vida gränser. F. n.
gäller enligt rationaliseringskungörelsen, att bidrag utgår under förutsättning
att sökandens ekonomiska ställning ej är så god, att han tydligen ej är
i behov av bidrag för att utföra åtgärden. En dylik allmänt hållen bestämmelse
blir enligt utredningens mening ej tillfyllest efter ett genomförande av den
ändring rörande storleken av de brukningsenheter som kan erhålla bidrag,
som utredningen föreslagit. Enligt utredningens uppfattning bör därför
sagda ändring förutsätta mera preciserade bestämmelser rörande den inverkan,
som de bidragssökandes ekonomiska förhållanden bör ha på möjligheten
att erhålla bidrag. Utredningen föreslår härvid att en övre förmögenhetsgräns
motsvarande vad som gäller för högsta skattefria belopp vid den
statliga förmögenhetstaxeringen skall tillämpas, f. n. 80 000 kr. Beloppet bör
enligt utredningen ej anges i författningen, utan endast i av lantbruksstyrelsen
utfärdade anvisningar till lantbruksnämnderna. Vid förmögenhetsprövingen
bör även vederbörande stödsökandes genomsnittliga inkomster
under de senaste 3 åren beaktas, så att bidrag ej utlämnas därest inkomstställningen
ej motiverar stimulansbidrag till genomförande av den planerade
investeringen.

För att bilda sig en uppfattning om hur en förmögenhetsgräns av 80 000
kr. arealmässigt kan beräknas komma att verka har utredningen från statistiska
centralbyrån latit inhämta uppgifter rörande bl. a. den genomsnittliga
taxerade behållna förmögenheten vid brukningsenheter i olika storleksgrupper
aren 1953 56. Av därvid erhållna uppgifter, vilka finns redovisade

i bilaga 15 till betänkandet, utläses enligt utredningen, att en förmögenhetsgräns
å 80 000 kr. i södra och mellersta Sveriges slättbygder i genomsnitt

Kungl. Maj.ts proposition nr 1 i8 år 1959

bör innebära att brukningsenheter över 30 ha åker icke kommer i fråga
för statsbidrag, medan motsvarande gräns i södra och mellersta Sveriges
skogs- och dalbygder samt i norra Sverige i genomsnitt ligger vid 20 ha
åker.

Beträffande de nuvarande möjligheterna alt i vissa fall göra avsteg från
reglerna om arealgräns och behovsprövning vid beviljande av statsbidrag
till inre rationalisering som sker i samband med yttre samt till vissa angivna
rationaliseringsföretag under förutsättning dels att företaget berör
ett flertal jordbruksfastigheter, dels att det framstår som ett allmänt intresse
av betydenhet att företaget kommer till stånd, anför jordbruksanslagsutredningen,
att en dylik undantagsbestämmelse otvivelaktigt är förenad
med vissa olägenheter. Även vid en försiktig tillämpning av densamma
torde nämligen enligt utredningen knappast kunna undgås, att bidrag
i vissa fall kommer att utbetalas till jordbrukare, för vilka behov därav icke
föreligger. Å andra sidan kan man enligt utredningens uppfattning icke
bortse från de olägenheter, som kan tillskyndas andra jordbrukare därigenom
att icke bidragsberättigade grannar ej önskar deltaga i rationaliseringsåtgärder,
som berör ett flertal jordbruksfastigheter. Utredningen har därför
kommit till den uppfattningen att en undantagsbestämmelse av liknande
innehåll som den nu gällande även i fortsättningen bör ingå i rationaliseringskungörelsen.
En förutsättning för att densamma skall kunna
åberopas bör dock enligt utredningen vara, att det avsedda rationaliseringsföretaget
uppenbarligen är av allmänt intresse. Vidare bör i syfte att ernå
en restriktiv tillämpning av bestämmelsen i fråga ärenden av denna beskaffenhet
underställas lantbruksstyrelsens prövning.

Vad slutligen angår förutsättningarna för statlig kreditgaranti till inre
rationalisering erinrar jordbruksanslagsutredningen om att enligt nuvarande
regler möjligheten att erhålla lån mot sådan garanti står öppen för
alla jordbrukare. Enligt utredningens uppfattning kan dock ifrågasättas om
staten bör åtaga sig sådan garanti, om behov därav icke föreligger. Enligt
utredningens uppfattning bör i överensstämmelse härmed i rationaliseringskungörelsen
införas en föreskrift av innebörd att garanti ej bör beviljas,
därest det sökta lånet endast avser ett mindre belopp eller det eljest är uppenbart
att lånegarantin icke kan anses utgöra en förutsättning för att
åtgärden skall kunna komma till stånd.

Jordbruksanslagsutredningen behandlar i fortsättningen frågan om
statsbidragens storlek och utredningen framhåller härvid som
sin uppfattning att, med hänsyn dels till bidragens karaktär av stimulansbidrag,
dels till den förut angivna förutsättningen, att bidrag — bortsett
från de s. k. socialfallen - - ej skall utgå med mindre investeringen är fullt
räntabel, det ej kan anses motiverat att staten bidrager med en så stor del
av kostnaderna som med den nu för flertalet rationaliseringsåtgärder an -

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1959

givna procentsatsen 40. Som en ytterligare synpunkt i sammanhanget anför
utredningen, att det icke är rimligt att bidrag skall kunna utgå med 40
procent för åtgärder som exempelvis nyodling, betesförbättring och stenröjning,
medan procentsatsen för täckdikning är fastställd till 25. Enligt
utredningens uppfattning bör sistnämnda procenttal normalt tillämpas för
samtliga rationaliseringsåtgärder utom ekonomibyggnader, för vilka senare
utredningen anser att särskilda regler liksom hittills bör gälla.

Avsteg från den av utredningen föreslagna procentsatsen bör dock kunna
medges i vissa fall. Utredningen anför härom följande.

Skäl för högre procentsats än angivna 25 anser utredningen dock föreligga
i vissa fall, då den inre rationaliseringen sker i samband med den
yttre. Redan i den nuvarande rationaliseringskungörelsen finnes en bestämmelse,
enligt vilken lantbruksnämnderna kan medgiva att bidrag skall utgå
med högre belopp än eljest stadgats, bl. a. om den inre rationaliseringen på
grund av planerad yttre rationalisering ulföres på ett mera kostsamt sätt än
som eljest varit erforderligt. Regler av likartad innebörd synes även i fortsättningen
böra ingå i kungörelsen, men desamma bör enligt utredningens
mening närmare preciseras i olika hänseenden. Sålunda bör, till skillnad
från vad nu är fallet, en övre procentsats angivas, utöver vilken den bidragsbeviljande
myndigheten ej får gå. Vidare bör karaktären av den yttre
rationalisering, som skall få motivera förhöjt bidrag till en inre rationaliseringsåtgärd,
likaledes närmare preciseras. I sistnämnda hänseende vill
utredningen framhålla, att en mera betydande storleksrationalisering ofta
drar med sig tämligen vittgående behov även av inre rationaliseringsåtgärder.
Även om dessa i och för sig väl motsvarar de krav på lönsamhet,
som utredningen i det föregående uppställt, kan det på en gång uppkommande
behovet av åtgärder av olika slag medföra finansieringssvårigheter,
som kan lägga hinder i vägen för eller fördröja en ur allmän synpunkt önskvärd
rationalisering. Det bör därför enligt utredningens uppfattning föreskrivas,
att förhöjt bidrag skall kunna utgå till eu inre rationaliseringsåtgärd,
som är föranledd av och i tiden förknippad med förvärv av lillskottsjord,
som innebär en mera väsentlig utökning av fastighetens jordbruksjord,
såväl absolut som relativt sett. Hur stort ett dylikt förvärv bör vara
för att motivera ett förhöjt bidrag, måste givetvis i viss utsträckning bli
beroende av omständigheterna i det enskilda fallet, men i regel torde detsamma
icke böra understiga ungefär 5 ha. Den förhöjning, som i sådant fall
efter myndighetens prövning skall kunna ske, bör enligt utredningens uppfattning
begränsas på så sätt, att bidrag under de angivna förutsättningarna
får utgå med högst 40 procent av den godkända kostnaden.

Utredningen vill understryka, att dylikt förhöjt bidrag givetvis icke bör
beviljas därest det endast rör sig om mera begränsade och föga kostnadskrävande
åtgärder utan förbehållas sådana fall då till följd av lillköpet
uppkommer behov av mera omfattande, för den yttre rationaliseringens
nyttiggörande nödvändiga inre rationaliseringsåtgärder och då kostnaderna
härför måste bedömas som så ekonomiskt betungande för brukaren, att åtgärderna
kan beräknas icke komma till utförande eller avsevärt fördröjas
vid normalt bidrag.

På enahanda skäl som dem jordbruksanslagsutredningen anfört för en
sänkning av bidragsprocenten från 40 till 25 för i det föregående avsedda
rationaliseringsåtgärder, anser utredningen det ej motiverat, alt staten i

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^8 år 1959

fortsättningen lämnar ett så stort stöd till ekonomibyggnader som 25 procent
av byggnadskostnaderna upp till en kostnad av 15 000 kr. Syftet att
stimulera till genomförandet av lönsamma nybyggnader eller förbättringar
av ekonomibyggnader och andra fasta anläggningar anser utredningen kunna
vinnas även vid en sådan begränsning av bidragsbeloppen, att bidrag
utgår med 25 procent av kostnaderna allenast för ett belopp upp till 5 000
kr., medan för överskjutande kostnad bidrag utgår med 15 procent. Utredningen
anför vidare följande.

Utredningen vill i detta sammanhang erinra om sitt ovan framförda förslag
att den nu gällande 20-hektarsgränsen för beviljande av bidrag skall
slopas och ersättas med en bestämmelse att bidrag må utgå till brukningsenheter
av högst den storlek, som motsvarar ett på visst sätt definierat 2-familjsjordbruk.
Behovet av förbättringar av byggnadsbeståndet är utan tvivel
förhållandevis betydande inom den grupp av bidragsberättigade jordbruk,
som tillkommer genom en sådan ändring av bestämmelserna. Även
om den härav följande ökningen av ansökningar om bidrag till ekonomibyggnader
kommer att i viss utsträckning motverkas genom de krav på rationaliseringsåtgärdernas
lönsamhet, som utredningen föreslagit, torde det
— för att anspråken på bidrag skall kunna tillgodoses inom högst nuvarande
anslagsram — vara erforderligt att minska det belopp, på vilket bidrag
utgår efter den högre bidragsprocenten. Att utredningen föreslår en
så pass hög bidragsprocent som 25 för det angivna bottenbeloppet sammanhänger
bl. a. med dess uppfattning att det är motiverat att lämna ett förhållandevis
högt bidrag till exempelvis vissa för fastighetens hela byggnadsbestånd
gemensamma projekterings- och anläggningskostnader, som utgör
en relativt kännbar belastning i samband med en upprustning av byggnadsbeståndet.

Beträffande det totala bidragsbelopp, som må kunna utgå för ekonomibyggnader
å samma brukningsenhet, föreslår utredningen att detsamma
med hänsyn till byggnadskostnadernas ökning liöjes från 7 000 till 8 000 kr.
En dylik höjning av den övre gränsen för bidraget är procentuellt något
större än den höjning av byggnadskostnaderna, som ägt rum sedan år 1952,
då siffran 7 000 kr. fastställdes. Den motsvarar däremot icke fullt den
byggnadskostnadsstegring, som ägt rum sedan rationaliseringskungörelsens
tillkomst år 1948. En gränsdragning vid 8 000 kr. och med tillämpning av
de bidragsprocenter, som utredningen föreslagit, kommer enligt utredningen
att innebära, att bidrag kan beräknas å en sammanlagd byggnadskostnad
å en och samma brukningsenhet av upp till 50 000 kr. Å den del av byggnadskostnaderna
som överstiger detta belopp bör enligt utredningens mening
bidrag ej kunna utgå.

I likhet med vad föreslagits beträffande övriga former av inre rationalisering
bör enligt utredningen rationaliseringsåtgärd avseende ekonomibyggnad
eller annan fast anläggning för jordbruksdriften, som är föranledd av
och i tiden förknippad med yttre rationalisering, kunna beviljas ett något
större bidrag än nyss förordats. Utredningen föreslår därför att bidraget
i berörda fali bör kunna utgå med 25 procent av den del av byggnadskostnaderna,
som understiger 10 000 kr. Det maximala bidraget bör dock även

Kungi. Maj.ts proposition nr H8 år 1959

i detta fält begränsas till högst 8 000 kr. för samma brukningsenhet. Utredningen
understryker, att denna undantagsbestämmelse bör tillämpas endast
i sådana fall, då behovet av ekonomibyggnader uppenbart förändrats därigenom
att den berörda fastigheten undergått en mera betydande yttre rationalisering
såväl absolut som relativt sett.

Jordbruksanslagsutredningen anför härefter följande allmänna synpunkter
på byggnadsverksamheten inom jordbruket.

I detta sammanhang vill utredningen understryka vikten av att bidrag
till jordbrukets ekonomibyggnader icke lämnas på sådant sätt att de stimulerar
till större investeringar i sådana byggnader än som ur ekonomisk synpunkt
är fullt motiverat. Vid de dryga kostnader som byggnaderna "betingar
framstår en noggrann undersökning av de planerade byggnadsföretagens
lönsamhet som synnerligen angelägen. Vid upprättandet av de investeringskalkyler,
som för detta ändamål erfordras, bör lantbruksnämnderna
icke anlägga ett alltför långt perspektiv på investeringarna eller räkna
med alltför lång varaktighet för de anläggningar som avses. Vid prövningen
av ansökningar om bidrag eller lånegaranti för byggnader bör lantbruksnämnderna
därför omsorgsfullt undersöka de alternativa möjligheter, som
kan komma i fråga för att tillgodose det föreliggande behovet. Icke minst
med tanke på den omvandlingsprocess, vari jordbruksnäringen befinner sig,
torde det i många fall även på längre sikt vara mera ekonomiskt att välja
billigare och mera kortvariga åtgärder framför mera varaktiga men dyrbarare
anläggningar. Det torde sålunda ofta vara fördelaktigt att föredraga
om- eller tillbyggnadsalternativet framför nybyggnader. Vilken väg man än
väljer i det enskilda fallet ligger det vikt uppå att den statliga lånegarantioch
bidragsverksamheten på detta område handhaves på ett sådant sätt,
att densamma icke medverkar till att jordbruket belastas med större investeringar
i fasta anläggningar än näringen på längre sikt förmår bära.

Beträffande frågan om en nedre gräns för statsbidrag understryker jordbruksanslagsutredningen,
att bidrag ej bör utgå, om de framräknade bidragsbeloppen
blir alltför små för att inrymma någon verklig stimulans.
Olägenheten av alltför små bidrag har redan beaktats av lantbruksstyrelsen,
som i en anvisning till lantbruksnämnderna år 1954 föreskrivit, att bidrag
som regel ej må utgå därest detsamma ej uppgår till minst 200 kr.
Utredningen förutsätter att en dylik regel kommer att gälla även i fortsättningen.
En viss uppjustering av minimibeloppet anser utredningen vara påkallad
dels med hänsyn till förändringarna i penningvärdet under den tid
som gått sedan beloppet fastställdes, dels av administrativa skäl. Utredningen
föreslår därför, att bidrag i fortsättningen i regel ej må utgå, om
detsamma icke uppgår till minst 300 kr.

Jordbruksanslagsutredningens förslag i fråga om utformningen av bestämmelserna
rörande bidragets storlek i vissa fall, då den inre rationaliseringen
sker i samband med yttre biträdes ej av ledamoten Hseggblom. I en
till betänkandet fogad reservation har herr Haeggblom i stället förordat, att
i fråga om rätt att avvika från den av utredningen som norm angivna bidragsprocenten
25 (och lägre för byggnadskostnader över 5 000 kr.) den
hittillsvarande regeln, som medger lantbruksnämnd att i vissa fall bevilja

Kungl. Maj:ls proposition nr 118 år 1959

bidrag efter såväl högre som lägre procentsats även i fortsättningen bör
gälla. Herr Haeggblom motiverar sitt ställningstagande sålunda.

Skälen för min avvikande mening är inte att jag inte anser att intresset för
den yttre rationaliseringen bör stimuleras jämväl genom mera liberala villkor
vid bidragsgivning till därmed sammanhängande inre rationalisering.
Tvärtom delar jag den uppfattning som bland annat kommit till uttryck i
kongresshandlingarna från konferensen i Ziirich 1958 om »Bärkraftiga
brukningsenheter» att av alla åtgärder för skapande av bärkraftiga brukningsenheter
kommer under en lång följd av år ökningen av brukningsenheternas
storlek att vara det väsentligaste. Ur den synpunkten är den fördelning
av rationaliseringsanslaget som vi i vårt land hamnat i inte tillfredsställande.
Att diskutera delta fördelningsproblem ligger emellertid utanför
jordbruksanslagsutredningens kompetens. Utredningen kan endast ge
tillkänna sin önskan att den yttre rationaliseringen bör gynnas genom bättre
bidragsvillkor för samtidig inre rationalisering.

Ur den synpunkten anser jag den föreslagna gränsdragningen vid en övre
gräns på högst 40 procent och den uppställda huvudregeln, att utökning av
en brukningsenhets jordbruksjord i regel icke bör understiga ungefär 5
ha, mindre ändamålsenliga. Den övre gränsen för procentsatsen kan -—
och det torde också varit utredningens syfte — verka begränsande på möjligheterna
att erhålla bidrag och detsamma gäller kravet på eu viss minimimängd
tillskottsjord. Det kan befaras att dessa gränser i praktiken kommer
att omöjliggöra annars lämpliga och önskvärda rationaliseringsåtgärder.

Särskilt torde siffran för arealtillskottets storlek kunna bli hindersam,
då vid sammanläggning av fastigheter den ena komponenten i sin helhet inte
når upp till 5 ha jordbruksjord. Under denna storleksgräns befinner sig
omkring 175 000 brukningsdelar. Jag anser det inte lämpligt att utforma
gränsbestämmelser, som så uppenbart riskerar att inte passa, då de skall
appliceras på verkligheten.

Beträffande den övre bidragsgränsen vid 40 procent anser jag den i och
för sig inte låg. Då det gäller stimulansbidrag knutna vid åtgärder, vilka
förutsättes vara räntabla även utan statsbidraget, är givetvis ett bidrag på
40 procent högt och kan innebära avsevärd förbättring av mottagarens förmögenhetsställning.
Den begränsade tillgången till medel för rationaliseringens
genomförande måste begränsa möjligheterna att ge så höga bidrag.
Under sådana förhållanden kan det ligga en viss fara i att en procentsats
överhuvudtaget är nämnd för de fall, då inre rationalisering sker i samband
med yttre. I verkligheten kan dock sannolikt fall inträffa, då på grund av
särskilda omständigheter rationaliseringsåtgärders vidtagande kan förhindras,
om den av utredningen föreslagna gränsen inte får överskridas.

I till jordbruksanslagsutredningens betänkande fogat särskilt yttrande
framlägger lantbruksstyrelsen, med vilken — såsom förut anförts — utredningen
enligt direktiven haft att samråda vissa synpunkter på de föreslagna
reglerna för statsbidrag till inre rationalisering, som sker i samband med
yttre. Styrelsen konstaterar därvid att de föreslagna bestämmelserna innebär,
att i samband med ren storleksrationalisering som övre gräns för förhöjt
bidrag skall gälla 40 procent av kostnaderna; dock ej beträffande ekonomibyggnader,
där särskilda regler innebärande eu maximal höjning av
bidraget med 500 kr. skall gälla. Enligt styrelsens uppfattning är dessa bestämmelser
onödigt stela. Styrelsen delar uppfattningen att det lämpligen

Kungi. Maj. ts proposition nr H8 år 1959

kan anförtros åt lantbruksnämnderna att besluta om tillämpning av undantagsreglerna
intill sagda gränser. Det är emellertid angeläget att en möjlighet
hålles öppen att då synnerliga skäl därtill föranleder göra avsteg från
gränserna i fråga. Styrelsen föreslår därför för sådana fall en undantagsregel
liknande den i nuvarande 15 § kungörelsen. Därvid bör enligt styrelsen
lämpligen kunna stadgas att beslut, varigenom bidrag utöver de av utredningen
föreslagna beloppen för förhöjda bidrag beviljas, skall underställas
styrelsens prövning.

Lantbruksstyrelsen anser vidare, att gränsdragningen att förhöjt bidrag
som regel endast skall utgå vid utökning av brukningsenhets jordbruksjord
med minst 5 ha, icke bör inflyta i författningen och inte heller får tolkas
alltför bokstavligt. Det torde exempelvis ofta kunna inträffa att vid en sammanslagning
sämre eller illa arronderade jordar inom de berörda fastigheterna
utesluts ur jordbruksdriften. Utslagsgivande för statligt stöd bör,
anför styrelsen, inte vara arealtillväxten utan den faktiska förändring, som
brukningsenheten undergår, och de kostnader, som därvid behöver nedläggas.

Lantbruksstyrelsen gör slutligen ett par påpekanden i anslutning till särbestämmelserna
om undantag från behovsprövning i vissa fall, då åtgärder
för inre rationalisering berör ett flertal fastigheter och det framstår som
ett allmänt intresse av betydenhet att åtgärderna kommer till stånd. De nu
gällande bestämmelserna har, framhåller styrelsen, tillkommit sedan det
vid olika tillfällen påvisats, att det var till avsevärd olägenhet för verksamheten
att sådana undantagsregler saknades. Styrelsen anser det inte minst
ur administrativ synpunkt vara en betydande fördel, att det statliga stödet
till företag med ett stort antal intressenter kan beviljas till företaget som
sådant och disponeras av dess styrelse i stället för att bidrag beviljas intressenterna
enskilt efter individuell behovsprövning för envar av dem. Den
angivna regeln om »allmänt intresse» medför att undantagsregelns tillämpning
begränsas till sådana företag, som huvudsakligen berör fastigheter
upp till 1 å 2-familjsjordbruk. Det synes styrelsen sålunda angeläget, att
dessa särbestämmelser bibehålies. Styrelsen understryker därjämte, att det
av praktiska skäl är behövligt att kunna göra vissa undantag även från normerna
för bidragens belopp, bl. a. för att nå god samordning med andra
myndigheters bidragsgivning.

Förevarande av lantbruksstyrelsen berörda undantagsregler täcks nu av
bestämmelserna i 12 och 15 §§ i rationaliseringskungörelsen.

Vid sin genomgång och granskning av bestämmelserna rörande statligt
stöd till jordbrukets inre rationalisering har jordbruksanslagsutredningen
i överensstämmelse med utredningsdirektiven även upptagit till bedömning
den ekonomiska stödverksamhet för detta ändamål som sker jämlikt andra
författningar än rationaliseringskungörelsen. Utredningen visar härvid på
den bidrags- resp. låneverksamhet som sker dels med stöd av kungörelsen
den 22 juni 1928 (nr 295) angående villkor för erhållande av statsbidrag till

Kungi. Maj.ts proposition nr 148 år 1959

förrättningar enligt lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å
landet (lantmäteribidragskungörelsen), dels med stöd av kungörelsen den
30 juni 1939 (nr 431) angående villkoren för statsbidrag från statens avdikningsanslag
och kungörelsen samma dag (nr 432) angående villkoren för
lån från statens avdikningslånefond.

Vad först angår lantmäteribidragskungörelsen erinrar
jordbruksanslagsutredningen att författningen inrymmer bestämmelser om
bidrag med upp till 50 procent till kostnader för utflyttning eller väganläggning
som beslutats vid skifte eller ägoutbyte, eller för odling till åker eller
äng av mark, som vid sådant skifte eller ägoutbyte upptagits såsom odlingsmark.
Bidragen beviljas av lantmäteristyrelsen.

Utredningen erinrar vidare att bidrag enligt rationaliseringskungörelsen
kan beviljas till likartade åtgärder avseende odling samt anläggande av
jordbruksvägar ävensom i viss utsträckning i samband med yttre rationalisering
till utflyttning. Därjämte kan bidrag till by- och skogsbilvägar beviljas
av länsstyrelserna resp. skogsstyrelsen enligt kungörelsen den 19 december
1952 (nr 793) angående statsbidrag till enskild väghållning och den
30 juni 1943 (nr 530) angående statsbidrag till vissa väg- och flottledsbyggnader
in. in.

Enligt utredningens uppfattning bör icke av skilda statliga myndigheter
tillämpas olika bidragsregler för ett och samma slag av åtgärder. Utredningen
anser vidare att en uppdelning av ensartad bidragsgivning å olika
anslag strider mot moderna budgettekniska principer. Som ytterligare skäl
för en samordning av förevarande verksamhetsgrenar anför utredningen,
att uppgörandet av erforderliga investeringskalkyler för bedömning av rationaliseringsåtgärdernas
lönsamhet i regel bör underlättas, om handläggningen
av hithörande bidragsärenden sker lios en myndighet, samt såvitt
avser by- och skogsbilvägar, att de av riksdagen till dessa ändamål anvisade
anslagen helt eller i huvudsak avräknas mot automobilskattemedlen.

Utredningen anser det önskvärt, att bidragsgivningen till inre rationalisering,
byvägar och skogsbilvägar samlas hos resp. lantbruksnämnderna,
länsstyrelserna och skogsstyrelsen. Eftersom utredningens uppdrag endast
avser den inre rationaliseringen begränsar den sig dock till att föreslå en
överflyttning av lantmäteristyrelsens bidragsverksamhet i denna del. I rationaliseringskungörelsen
bör därvid intagas en undantagsregel, vari sägs
alt, oavsett bestämmelserna om statsbidragets storlek och bidragssökandens
ekonomiska ställning såsom förutsättning för erhållande av statsbidrag, dylikt
bidrag bör av lantbruksnämnd kunna beviljas — i förekommande fall
efter gemensam behandling med och efter tillstyrkan av vederbörande lantmäterimyndighet
— till sådana inre rationaliseringsåtgärder, som har samband
med fastighetsregleringar omfattande ett flertal, dock ej ett alltför
ringa antal brukare (laga skifte, ägoutbyte eller fastighetsreglering i annan
form) med upp till 50 procent av de kostnader härför, som godkänts i samband
med fastighetsregleringen. Som förutsättning för dylikt högre bidrag
bör enligt utredningen gälla dels att det framstår som ett allmänt intresse

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1959

av betydenhet att fastighetsregleringen kominer till stånd, dels att åtgärderna
är erforderliga för att tillgodose ändamålet med fastighetsregleringen.
Om särskilda skäl därtill föranleder, bör slutligen Kungl. Maj:t kunna medge,
att bidrag må utgå med större belopp än angivna 50 procent.

Jordbruksanslagsutredningen tillägger härutöver, att likartade bestämmelser
bör upptagas i rationaliseringskungörelsen rörande utflyttning, där
de närmast hör hemma under stadgandena om statligt stöd till yttre rationalisering.
Vad beträffar utflyttning i samband med laga skifte eller ägoutbyte,
bör härvid vissa specialregler i lantmäterikungörelsen uppmärksammas.

I en gemensam reservation yrkar ledamöterna Hseggblom och Antby avslag
på jordbruksanslagsutredningens förslag om att överflytta bidragsgivningen
till inre rationalisering i samband med laga skifte in. in. från lantmäteri-
till lantbruksorganisationen. Enligt reservanterna bör frågan om
bidrag till fastighetsbildningar i sin helhet prövas av 1954 års fastighetsbildningskommitté.
Reservanterna motiverar sitt ställningstagande sålunda.

Skälen till att vi ej ansett oss kunna biträda detta förslag är delvis av
formell natur. Utredningen har vid behandlingen av ärendet inte haft någon
kontakt eller samråd med lantmäteristyrelsen, som nu disponerar anslaget.
Vi har därför vid bedömande av den föreslagna överflyttningen inte haft
kännedom om de synpunkter, som från lantmäteriets sida kunnat läggas
på frågan, och anser därför inte frågan tillräckligt allsidigt belyst för ett
ståndpunkttagande. Vidare har ingen hänsyn tagits till att 1954 års fastighetsbildningskommitté
enligt sina direktiv har att behandla frågor om bidrag
till fastighetsbildningar. Ett samråd med denna kommitté hade varit
motiverat, men har ej ifrågakommit.

Ur sakliga synpunkter är vi vidare inte övertygade om att ett överflyttande
av detta anslag från lantmäteristyrelsen till lantbruksnämnderna''är
motiverat. Lantmäteriet kommer, så vitt vi kan bedöma saken, att inom
överskådlig tid vara medverkande vid genomförande av jordbrukets strukturrationalisering.
Sammanläggning av fastigheter i oförändrat skick kan
naturligtvis förekomma, men oftast torde tillfredsställande resultat inte
kunna uppnås utan ägodelningar och ägobyten. Inom vissa områden av
vårt land förekommer också alltjämt avsevärda jordbruksområden, där
laga skiften förestår och där lantmäteriets möjlighet att göra sin insats
är av avgörande betydelse.

Så vitt vi kan bedöma saken kan det vara av mycket stor betydelse för ett
skiftes genomförande att förrättningsmannen själv kan beräkna och till
skiftesdelägarna utlova åtminstone en del av de bidrag, som kan ställas till
deras förfogande, om skiftet göres på ena eller andra sättet. Då tiden för
ett skiftes genomförande i hög grad är beroende av om delägarna kan enas
om skiftet, är förrättningsmannens inflytande på bidragsgivningen säkert
av mycket stor betydelse. Därtill kommer att reglerna "i ifrågavarande
kungörelse den 22 juni 1928, nr 295, är utformade med beaktande av de
speciella förhållanden i fastighets- och äganderättsligt avseende, som råder
under fastighetsregleringsförrättningar. Att även andra bidragsgivande
myndigheter kan behöva kopplas in som bidragsgivare, förringar inte betydelsen
av att just förrättningsmannen har möjlighet att genom lantmäteristyrelsen
avgöra bidragsgivningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

Då enligt vad vi förut anfört såväl lantmäteri- som lantbruksorganisationen
kommer att ha bestående viktiga uppgifter vid jordbrukets strukturrationalisering,
finner vi ingen anledning föreligga för att endast en av
dessa organisationer skall förvalta bidragsmedel till rationaliseringens genomförande.
Mångårig erfarenhet talar för att dessa bidrag i den form de
förvaltats, varit av stor betydelse. Något minskat behov synes inte heller
föreligga. Tvärtom har medelsförbrukningen avsevärt överstigit förslagsanslaget.

I berörda spörsmål förklarar sig lantbrnksstijrelsen i det särskilda yttrandet
ej ha anledning till uttalande om utredningsförslagen eftersom det anbefallda
samrådet icke berör detsamma. Styrelsen anser sig dock böra framhålla,
att de särbestämmelser som möjliggör undantag i samband med fastighetsreglering
från huvudreglerna rörande behovsprövning avseende inre
rationalisering ävensom statsbidragens storlek, erfordras i rationaliseringskungörelsen
oavsett om lantmäteribidragskungörelsen kommer att bibehållas
med sina nuvarande regler eller ej. Styrelsen erinrar härvid att dylika
bestämmelser finns i nu gällande rationaliseringskungörelse (12 och 15 §§)
och har påtaglig praktisk betydelse för den verksamhet för jordbrukets rationalisering,
som ankommer på lantbruksnämnderna.

Vad härefter angår stödgivningen med anlitande av statens
avdikningsanslag och statens avdikningslånef
o n d anför utredningen, att den i och för sig funnit det önskvärt, om
jämväl detta stöd kunde utgå i de former och efter i huvudsak de regler,
som gäller för övrig inre rationalisering. Utredningen som i princip är positiv
till tanken på att, då så lämpligen kan ske, ersätta statliga utlåningsfonder
med utlämnande av statliga kreditgarantier för lån upptagna i allmänna
kreditinrättningar, har därför till en början övervägt möjligheterna
att ersätta långivningen ur avdikningslånefonden med statliga kreditgarantier
för samma ändamål. Utredningen har emellertid funnit en omläggning
av låneverksamheten förenad med sådana tekniska svårigheter att frågan
icke kunnat tillfredsställande lösas i förevarande sammanhang. Vissa förslag
till jämkningar i nuvarande regler om ränta å utestående lånebelopp
samt om uteslutande av lån å mindre belopp framlägges dock. Sina överväganden
i berörda fråga redovisar utredningen sålunda.

För förevarande långivning gäller f. n. bl. a., att lånen beviljas och
utbetalas av lantbruksstyrelsen. Lånen, vilka är amorteringsfria under de
5 första åren, amorteras fr. o. m. sjätte året efter första lyftningsdagen
oavsett Iånels storlek genom erläggande av annuitet med lika belopp under
en tid av 24 år, därvid som ränta räknas 3,25 procent å utestående kapital.
De årliga annuiteterna påföres vederbörande låntagares debetsedel och uppbäres
sålunda av länsstyrelserna i samband med skatteinbetalningarna.

Som säkerhet för de årliga annuiteterna har staten enligt lag säkerhet
i form av särskild förmånsrätt i låntagares fasta egendom. Denna förmånsrätt
gäller endast för lån ur avdikningslånefonden. För av lantbruksnämnd
utfärdade lånegarantier har staten i allmänhet säkerhet i form av inteckning
inom uppskattade värdet i den stödsökandes fastighet. Eftersom antalet
delägare i många torrläggningsföretag är relativt stort, skulle eu övergång
till kreditgarantier, därest inteckningssäkerhet av varje enskild del -

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

ägare skulle ställas, innebära betydande besvär och kostnader för såväl det
allmänna som den enskilde. Utredningen har därför övervägt, om icke
säkerhetsfrågan skulle kunna lösas på annat sätt men därvid icke kommit
till sådant resultat att kraven på tillfredsställande säkerhet och enkel
administrativ handläggning samtidigt kunnat anses bli tillbörligt tillgodosedda.
I beaktande härav har utredningen icke ansett sig böra framlägga
förslag till avveckling av avdikningslånefonden utan begränsar sig till "att
förorda, att nu gällande bestämmelser för utlåning ur sagda fond ändras
såtillvida, att utlåningsräntan anpassas efter genomsnittlig marknadsränta
för en viss tidsperiod samt att långivningen förenklas genom bortgallring
av sådana mindre lån, där de årliga annuiteterna endast skulle komma att
uppgå till ett förhållandevis ringa belopp. Enligt vad utredningen erfarit
har framställning i sistberörda spörsmål av lantbruksstyrelsen ingivits till
Kungl. Maj:t, varför utredningen icke ansett sig böra framlägga närmare
förslag i denna fråga.

När det gäller statsbidragen ur avdikningsnnslaget bör emellertid enligt
utredningen en samordning ej möta några större svårigheter, eftersom delvis
samma bestämmelser redan nu gäller för dessa bidrag som för bidrag till
torrläggning ur rationaliseringsanslaget. Enligt utredningens åsikt bör
därför den särskilda anslagsanvisningen under avdikningsanslaget kunna
upphöra fr. o. in. den 1 juli 1959 och medel för förevarande bidragsverksamhet
i fortsättningen beräknas under rationaliseringsanslaget. Kungörelsen
den 30 juni 1939 (nr 431) angående villkoren för statsbidrag från
statens avdikningsanslag bör samtidigt upphävas, varvid dock erforderliga
särbestämmelser bör upptagas i rationaliseringskungörelsen.

I en av ledamoten Mossberger tillsammans med experten Thorselius avgiven
reservation förordas, att avdikningslånefonden avvecklas per den 1
juli 1959 och ersättes med ett system av statliga lånegarantier, i huvudsaklig
överensstämmelse med vissa i reservationen skisserade riktlinjer. Som
motiv för sitt ställningstagande uttalar herrar Mossberger och Thorselius
bl. a., att det framstår för dem som betydelsefullt såväl ur allmän jordbrukspolitisk
som finansiell synpunkt att på den inre rationaliseringsverksamhet,
som nu stödjes med medel ur avdikningslånefonden, tillämpas samma bedömningsgrunder
och att densamma sker under samma administrativa former
som gäller för övriga slag av inre rationaliseringsåtgärder. I reservationen
anföres vidare, att statens kreditgarantiverksamhet på den inre rationaliseringens
område är av sådan storleksordning varje år att ett tillskott genom
införande av ett garantisystem jämväl för avdikningslån upptagna i allmän
kreditinrättning i allmänhet inte bör medföra någon avsevärt ökad arbetsbelastning
för lantbruksnämnden. I sammanhanget nämnes, att lantbruksstyrelsen
under år 1957 beviljade lån ur avdikningslånefonden till ett
sammanlagt belopp av 3 209 460 kr., medan lantbruksnämnderna samtidigt
medgav lånegarantier avseende torrläggning och täckdikning med ungefär
samma belopp eller sammanlagt 2 901 955 kr.

Av betydelse för herrar Mossbergers och Thorselius’ ställningstagande har
härjämte varit, att enligt deras uppfattning tillräckliga skäl för bibehålian -

Kungl. Maj.ts proposition nr li8 år 1959

de av kravet på bästa förmånsrätt, vilket f. n. är förenat med formerna för
lån ur avdikningslånefonden, icke kan anses föreligga, detta särskilt som
de inre rationaliseringsåtgärderna enligt utredningens förslag skall för alt
erhålla statligt ekonomiskt stöd medföra en klar räntabilitet och således
verka höjande på värdet av de brukningsenheter, varpå åtgärderna utföres.
Tillämpningen av bestämmelsen om bästa förmånsrätt får för övrigt enligt
reservationen som konsekvens bl. a. att övriga inteckningar, vilka utgör säkerhet
även för statliga lånegarantier, pressas uppåt i ett mera oförmånligt
läge. Det måste skänka större klarhet och förenkla såväl lantbruksnämndernas
som kreditinstitutens bedömning om erforderliga krediter mot inteckningssäkerhet
får ett fast inomläge.

I reservationen skisseras härefter ett förslag till omläggning av förevarande
långivning.

I motsats till utredningen anser vi att en avveckling av avdikningslånefonden
och ett införande av en lånegarantiform icke stöter på några svåröverkomliga
tekniska hinder. I de fall, där antalet delägare i en dikessamfällighet
uppgår till högst 10 och där andelar i kostnaden med högst 1 000
kr. utgallras från lån men ej från bidrag — då dylik utgallring icke äventyrar
företagets genomförande — bör lånegaranti beviljas varje enskild
sökande efter sedvanlig prövning av lantbruksnämnden och med säkerhet
i form av inteckning med läge omedelbart efter senast intecknade skuldbelopp.
När antalet delägare är större än 10 och givetvis även då antalet är
lägre men praktiska skäl talar därför, bör sökandena av banklån och statliga
kreditgarantier bilda en torrläggningsförening med ställning som självständig
juridisk person, vilken förening bör forlbestå så länge detta är befogat
med hänsyn till bankens eller statens säkerhetskrav. I huvudsak motsvarande
företeelser finnes i de vägföreningar som bildas av intressenter för
anläggande och underhåll av enskilda vägar.

En torrläggningsförenings angelägenheter bör omhänderhas av en styrelse,
som tecknar föreningens firma och ombesörjer annuiteternas uttaxering
och erläggande. Föreningsstadgarna bör granskas och fastställas
av länsstyrelsen. Uppkommer brist för någon av de i företaget ingående
brukningsenheterna bör bristen fördelas i första hand mellan de övriga efter
de andeistal, som fastställts av förrättningsmannen i kostnadsfördelningslängd
i förrättningshandlingarna. För att kreditinrättningen vid brist icke
skall behöva vända sig till resp. delägare i samfällighet! bör föreskrivas
att betalningsansvar, som avser i företaget ingående brukningsenhet, endast
kan av kreditorganet göras gällande mot föreningen såsom sådan. Detta
måste uppfattas som eu betydande fördel för det kreditbeviljande organet.
För föreningens och ytterst statens som lånegarantigivare säkerhet
bör vidare föreningens styrelse genom eu klausul i låneavtalet åläggas att
såsom återförsäkring för varje i företaget ingående brukningsenhets låneandel
i kostnaden för lånet uttaga inteckning i brukningsenheten med det
inomläge som kan erhållas med hänsyn lill delägarens förutvarande skuldsättning.
Sådana inteckningar bör deponeras i kreditorganet under den tid
amorteringen pågår.

Om eu brukningsenhet icke kan fullgöra sina förbindelser bör liksom
redan nu gäller i andra, motsvarande fall — statens lånegaranti träda in
för skyddande av övriga intressenter, så att ingen slutligen svarar för mer
än sin i förrättningshandlingarna angivna delaktighet beräknad på den
totala lånesumman. Brist bör således i första hand täckas av företaget efter

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1959

framställning från kreditorganet till företagets styrelse och därefter, om
delägaren uppenbarligen icke kan fullgöra sin skyldighet, av staten efter
framställning från företagets styrelse till lantbruksnämnden, som i sådant
fall äger att förfoga över ifrågavarande delägares avlämnade inteckning,
uppsäga lånet och föranstalta om eventuella rättsliga åtgärder. Det hör
åligga lantbruksnämnden att icke utställa utbetalningsbevis för delar av
eller helt beviljat lån förrän kreditorganet meddelat att föreskrivna inteckningar
— återförsäkringsinteckningar — deponerats. Lånegaranti bör
enligt vår uppfattning av lantbruksnämnden beviljas torrläggningsförening
för avdikningsåtgärder till högst det belopp som kvarstår sedan statsbidrag
till företaget avdragits den totalt beräknade kostnaden, alltså inklusive
förrättningskostnader som alltid i dessa fall avser laga syneförrättning och
som i sin tur innehålles av statsbidraget och omföres till vederbörligt konto
i lantbruksnämndens räkenskaper.

Då t råga är om särskilt stora torrläggningsföretag med avsevärda kostnads-,
bidrags- och lånebelopp bör ärendena därom i regel efter lantbruksstyrelsens
principiella prövning av räntabilitet och angelägenhetsgrad underställas
Kungl. Maj :t för godkännande. Ärenden av dylik art och omfattning
torde att döma av de senare årens utveckling komma att bli relativt
fåtaliga. Vanligen brukar de kräva så lång förberedelse- och förrättningstid
— ibland upp till 3 å 5 år — att prövningen hos lantbruksstyrelsen
och underställningsförfarandet icke kan nämnvärt fördröja vederbörande
torrläggningsföretags genomförande.

I sitt förenämnda särskilda yttrande ansluter sig däremot lantbruksstyrelsen
till utredningsförslagen. Styrelsen gör härvid följande uttalande.

Vad beträffar frågan om formerna för statens låneverksamhet till understödjande
av torrläggningsföretag vill styrelsen understryka, att den nuvarande
anordningen med dess smidigt fungerande inskrivning av lånesäkerheten
ävensom formen för utdebitering och återbetalning liar visat sig
praktisk och lämplig särskilt vid större företag med ett flertal delägare.
Lånefondsformen är i administrativt hänseende arbetsbesparande även på
så sätt, att särskild förvaltning av säkerheten för lånet icke behöver förekomma
under lånets löptid. Denna låneform användes numera företrädesvis
vid torrläggningsföretag med ett relativt stort antal delägare. Såsom
utredningen framhållit skulle en övergång till kreditgarantier, därest inteckningssäkerhet
av varje enskild delägare skulle ställas, innebära betvdande
besvär och kostnader för såväl det allmänna som den enskilde.

Da de olika uppslag till andra lösningar av kreditfrågan, som övervägts
under utredningsarbetet, icke lett till sådant resultat, att kraven på tillfi
edsställande säkerhet och enkel administrativ handläggning samtidigt
kunnat anses tillbörligt tillgodosedda, bör den nuvarande formen för kreditgivning
till torrläggningsföretag i form av avdikningslån enligt styrelsen
bibehållas.

Det är emellertid anledning att ändra bestämmelserna i vissa detaljer.
Styrelsen anser liksom utredningen, alt det föreligger anledning att höja
r.änta\. s0ln enligt nu gällande bestämmelser utgår på avdikningslån.

L tlanmgsräntan för nya lån bör anpassas efter en genomsnittlig marknadsAv
praktiska skäl bör räntan på ett lån bibehållas oförändrad under
länets löptid; en annan anordning skulle medföra betydande administrativt
inerarbete och det är tveksamt, om den lämpligen skulle kunna förenas med
''''.en för lånen gällande förmånsrätts- och inskrivningsordningen. Styrelsen
toreslar sålunda, att räntefoten för nya avdikningslån fastställes på sätt,

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1959

som nyss sagts, varvid statens normallåneränta torde kunna vara till viss
ledning.

Bestämmelsen i 15 § avdikningslånekungörelsen enligt vilken räntan under
de första fem åren från första lyftningsdagen icke skall inbetalas utan
vid denna tids slut läggas till lånesumman, torde lämpligen kunna utgå.

I fråga om fastställande av en gräns, under vilken avdikningslån icke
må beviljas — med andra ord frågan om bortgallring av sådana mindre lån,
däri de årliga annuiteterna skulle uppgå till förhållandevis ringa belopp —
bar styrelsen i utlåtande till Kungl. Maj :t den 31 mars 1958 över viss framställning
ifrågasatt, att avdikningslån som regel icke skulle få beviljas, om
lånesumman till en fastighet understiger 2 500 kr. Ett lån å 2 500 kr. skulle
med nu gällande villkor medföra en annuitet på ca 150 kr. Styrelsen förordar,
att en dylik gräns för långivning ur avdikningslånefonden införes. Emellertid
kan det i undantagsfall vara sakligt motiverat att bevilja intressent,
som ingår i ett torrläggningsföretag med ett stort antal delägare och som
har små ekonomiska resurser, lån understigande 2 500 kr. För sådana tall
kunde en kortare amorteringstid, exempelvis 10 år, vara lämplig.

Vad angår den bidragsverksamhet som hittills skett med anlitande av medel
ur statens avdikningsanslag anför lantbruksstyrelsen bl. a., att även efter
den av utredningen föreslagna omläggningen bör gälla, att bidrag till torrläggningsföretag
av större omfattning bör ankomma på styrelsen.

I ett avslutande avsnitt av sitt anförande behandlar jordbruksanslagsutredningen
vissa anslagsfrågor. Vad därvid först angår anslagsbehovet
under reservationsanslaget Bidrag till jordbrukets rationalisering förklarar
utredningen, att de förslag till ändrade bestämmelser för statsbidrag
till inre rationalisering som utredningen framfört kan beräknas påverka
ifrågavarande behov i såväl sänkande som böjande riktning. Att med
någon högre grad av säkerhet beräkna förändringarna låter sig dock, anför
utredningen, knappast göra på grund av svårigheter alt mera i detalj bedöma
verkningarna av de föreslagna författningsändringarna. En relativt
grov uppskattning bör emellertid härvidlag vara tillfyllest, enär det totala
belopp, som för ett visst budgetår ställes till förfogande för denna bidragsverksamhet,
i sista hand kommer att bestämmas icke endast av det teoretiskt
möjliga bidragsbehovet utan även — och i första hand — av vad statsmakterna
på grundval av eu allmän ekonomisk och budgetmässig bedömning
finner sig böra anvisa för ändamålet. Härav anser utredningen böra
följa att, därest de sammanlagda anspråken på bidrag under ett budgetår
kan befaras bli större än vad som motsvarar den medgivna bidragsramen,
detta icke får föranleda en växande ansamling av bidragsansökningar.
En anpassning till det faktiska utrymmet för bidragsgivningen bör i dylika
fall ske genom eu minskning av bidragsprocenten, vilken är högstbetecknad.

Utredningens överväganden rörande anslagsbehovet för statsbidrag till
inre rationalisering redovisas i betänkandet sålunda.

De allmänna villkor, som av utredningen uppställts för all statsstöd skall
kunna utgå till inre rationaliseringsåtgärder, innebär en betydande skärpning
i förhållande till nu gällande regler. Sålunda skall enligt utredningens
förslag bidrag till ekonomibyggnader i regel få utgå endast om det kan
bedömas vara uppenbart sannolikt alt ifrågavarande fastighet kommer att
bestå på längre sikt samt alt detta befinnes vara ur allmänna synpunkter

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1959

önskvärt. För övriga rationaliseringsåtgärder skall krävas, att den jord,
vård förbättringen skall äga rum, kan antagas bli nyttjad som jordbruksjord
under överskådlig tid. Vidare skall krävas att rationaliseringsåtgärderna,
oavsett eventuellt bidrag, skall vara räntabla. Enligt utredningens
uppfattning bör dessa villkor medföra en icke obetydlig nedgång i medelsbehovet.
Hur stor densamma blir kan givetvis icke med säkerhet bestämmas.
Det bör emellertid erinras om att även om effekten skulle begränsa
sig till ett så jämförelsevis ringa bortfall som 10 procent skulle detta, beräknat
på 1957/58 års medelsförbrukning, innebära en besparing av ca

1 250 000 kr. I verkligheten torde bortfallet, även sedan hänsyn tagits till de
modifikationer, som bl. a. av sociala skäl kan komma att göras vid tillämpningen
av de av utredningen angivna allmänna riktlinjerna, bli större än
nyss angivits.

En annan faktor, som kommer att minska medelsåtgången, är den sänkning
av bidragsprocenten från 40 till 25 beträffande eif flertal rationaliseringsåtgärder,
som utredningen förordat. För de förbättringsåtgärder, beträffande
vilka utredningen föreslagit den nyss angivna sänkningen av bidragsprocenten
(dikning, jordbruksvägar, nyodling, betesförbättring och
stenröjning) skulle medelsbehovet härigenom minskas med i runt tal

2 300 000 kr., om man antager att bidrag tidigare regelmässigt utgått med
40 procent och i fortsättningen kommer att utgå med 25 procent. I båda
fallen får man emellertid räkna med modifikationer såväl uppåt som nedåt
av bidragsprocenten. Siffran blir därför tämligen osäker.

o Med hänsyn till den av utredningen förordade högre bidragsprocenten i
sådana fall, då inre rationaliseringsåtgärder företages i samband med yttre
rationalisering av mera betydande omfattning, torde besparingen komma
att stanna vid ett något lägre belopp än nyss angivits. Härtill kommer
emellertid de besparingar, som bör vinnas genom den av utredningen förordade
starkare restriktiviteten i fråga om bidrag till nyodling, "stenröjning
och betesförbättring samt genom den föreslagna höjningen av bidragens
minimibelopp från 200 till 300 kr.

Man torde vid en bedömning av det fortsatta medelsbehovet för bidrag
till inre rationalisering inom den storleksgrupp, som hittills varit berättigad,
även böra beakta den sucessiva nedgång i de för detta ändamål disponerade
beloppen, som ägt rum under senare år. Även om denna till en
del berott på sådana på kortare sikt verkande omständigheter som kreditåtstramningen
och det i stora delar av landet svaga skördeutfallet, torde
även vissa på längre sikt verkande faktorer ha bidragit, bl. a. den relativt
höga medelåldern hos brukare av mindre och medelstora jordbruk, vilken
kan förmodas föranleda ett uppskov med i vart fall mera kapitalkrävande
förbättringsåtgärder till dess ett ägareskifte blir aktuellt. Det synes enligt
utredningens mening därför knappast föreligga någon anledning att
räkna med att denna tendens under de närmaste åren "skall på ett mera
avgörande sätt förändras. Det torde därför vara realistiskt att räkna med
att de nu berörda faktorerna bör för de grupper av jordbruk, som hittills
varit bidragsberättigade, föranleda en minskning av bidragsbeloppen med
sammanlagt lägst 4 000 000 och måhända bortåt 5 000 000 kr.

Å andra sidan bör man räkna med att de av utredningen förordade ändringarna
i reglerna för bidrag till ekonomibyggnader kan föranleda eu viss
ökning av medelsbehovet. Den föreslagna höjningen av maximibeloppet för
dessa bidrag torde nämligen komma att ge ett något kraftigare utslag än
sänkningen av det belopp, vara bidrag far utga med 25 procent, även om
förskjutningen torde bli relativt liten. Utredningen har vidare förutsatt att
bidragsgivningen till täckdikning efter hand kommer att öka. Härvid torde

Kungl. Maj:ts proposition nr lh8 år 1959

det dock bli nödvändigt att ta hänsyn till utsikterna att finna lönande avsättning
för den härigenom ökade produktionen.

Den viktigaste av de faktorer, som kommer att påverka medelsbehovet i
ökande riktning, är givetvis de ändrade regler för arealgränsen för bidragsberättigade
jordbruk, som utredningen föreslagit. Effekten härav bör emellertid
enligt utredningens mening icke överdrivas. Man måste nämligen ta
hänsyn icke endast till det förhållandet, att antalet jordbruk inom den storleksgrupp,
som härigenom blir berättigad till bidrag, är vida mindre än
antalet inom tidigare bidragsberättigade grupper, utan framför allt till att
en icke ringa del av dessa jordbruk kommer över den förmögenhetsgräns,
som utredningen föreslagit. Vidare kommer givetvis även beträffande denna
grupp av jordbruk de av utredningen förordade kraven på rationaliseringsåtgärdernas
lönsamhet att få en viss restriktiv effekt.

Totalt kan måhända den ökning av medelsbehovet, som föranledes av
nu senast berörda förslag, uppskattas till 2 000 000 å 3 000 000 kr.

Mot bakgrunden av vad sålunda anförts uttalar jordbruksanslagsutredningen,
att medelsbehovet för de inre rationaliseringsåtgärder som hittills
erhållit statligt stöd med anlitande av anslaget Bidrag till jordbrukets rationalisering
i fortsättningen bör kunna beräknas till i runt tal (12 500 000 —
ca 4 500 000 -j- ca 2 500 000 =) 10 500 000 kr. Härtill bör läggas medelsbehovet
för de bidrag, som f. n. bestrides ur statens avdikningsanslag samt
från den under förslagsanslaget Bidrag till kostnader i samband med lantmäteri-
och vägförrättningar in. in. upptagna posten Bidrag till utflyttnings-,
väganläggnings- och odlingskostnader i sammanhang med skiften. Detta
behov har av utredningen beräknats till ca 1 250 000 resp. ca 450 000 kr.
Sammanlagt bör sålunda enligt utredningen ett anslagsbelopp av 13 000 000
kr. vara tillfyllest vid en tillämpning av de av utredningen förordade bidragsreglerna.
Med hänsyn till svårigheten att bedöma verkningarna i olika
riktning av de av utredningen föreslagna ändringarna i reglerna för bidragsgivningen
ävensom till ovissheten i fråga om de ekonomiska konjunkturernas
effekt på rationaliseringsåtgärdernas omfattning och därmed på bidragsbehovet
stannar utredningen emellertid vid att förorda, att ramen för bidrag
till jordbrukets inre rationalisering för budgetåret 1959/60 fastställes
till 14 000 000 kr. Inom denna ram skall även rymmas de bidrag, som f. n.
utgår från statens avdikningsanslag samt från posten Bidrag till utflyttnings-,
väganläggnings- och odlingskostnader i sammanhang med skiften.

Beträffande omfattningen av den statliga lånegarantigivningen till inre
rationalisering bör man enligt utredningens uppfattning räkna med en garantiram
av nuvarande storlek, d. v. s. 15 000 000 kr. för budgetår. Också på
lånesidan kommer de allmänt skärpta fordringarna att göra sig gällande så
alt en minskad efterfrågan uppstår på statsgarantier. Denna effekt anser
utredningen dock i stort sett komma att uppvägas av återverkningarna av
den föreslagna sänkningen av bidragsprocenten för flertalet inre rationaliseringsåtgärder,
vilken kan väntas medföra att eu större del av investeringskostnaderna
behöver täckas med lån. Utredningen har i sammanhanget även
beaktat, alt de slag av åtgärder, beträffande vilka utredningen förutsatt att

4 llihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 148

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

viss restriktivitet i fortsättningen skall tillämpas, vid stödgivningen hittills
endast i mindre utsträckning finansierats med lån.

Mot jordbruksanslagsutredningens beräkningar rörande anslagsbehovet
till inre rationalisering under anslaget Bidrag till jordbrukets rationalisering
har ledamoten Larsson i en till betänkandet fogad reservation, vari han inledningsvis
anfört vissa emot kommittémajoriteten avvikande åsikter i
fråga om de allmänna jordbruksekonomiska bedömandena, förordat att
-ör bidragsverksamheten under anslaget beräknas ett totalbelopp av
17 225 000 kr., varvid reservanten utgått från att utrymme för bidrag bör
lämnas i samma utsträckning som under innevarande budgetår. I enlighet
härmed anser herr Larsson att utredningens anförande i anslagsfrågorna
in. m. borde haft följande lydelse.

Hur belastningen å reservationsanslaget Bidrag till jordbrukets rationalisering
kommer att påverkas av ett genomförande av de ändringar i
bestämmelserna för statligt ekonomiskt stöd till jordbrukets inre rationalisering,
vilka utredningen föreslagit, är knappast möjligt att på förhand
beräkna. Vissa av de föreslagna nya bestämmelserna kommer sannolikt
att verka höjande och andra sänkande på medelsåtgången. Slopandet av
20-hektarsgränsen, höjningen av maximigränsen för statsbidrag till ekonomibyggnader
samt andra fasta anläggningar och den föreslagna intensifieringen
av täckdikningen torde väsentligt böja anspråken på bidragsmedel.
Å andra sidan är det sannolikt alt (len minskning i stödgivningen
för nyodling, betesförbättring och stenröjning, som kunnat konstateras
under senare år, kommer att fortsätta. Sänkningen av bidragsprocenten
från 40 till 25 procent kommer givetvis under för övrigt lika förhållanden
att minska anspråken på statsbidrag. Utvecklingen mot större brukningsenheler,
vilken inte minst är markant inom basjordbrukets arealgränser,
innebär emellertid en höjning av det totala investeringsbehovet för varje
brukningsenhet, varigenom bidragsbeloppen inte minskas i samma proportion
som bidragsprocenten. Det i de föreslagna bestämmelserna starkl
understrukna lönsamhetskriteriet kan möjligen verka något sänkande på
bidragsanspråken. Denna effekt bör dock inte överskattas, då lantbruksnämnderna
redan nu låter lönsambetsprincipen få ett avgörande inflytande
vid beslut om bidragsgivning. Antalet brukningsenheter över 20 ha, vilka
enligt de föreslagna bestämmelserna skall kunna erhålla statsbidrag, är
visserligen betydligt mindre än antalet brukningsenheter under denna arealgräns
men det är sannolikt att en mycket stor procent av dessa något
större brukningsenheter kommer att begagna sig av stödmöjligheter, som
de ej tidigare haft. Att så sker är också ur allmän synpunkt önskvärt
emedan bland dessa finnes många 2-familjsjordbruk, vilka enligt utredningens
mening är en fördelaktig företagsform.

Den pågående strukturrationaliseringen innebär ett nedläggande i stor
omfattning av brukningsenheter under 10 ha. Till följd härav kommer
genom yttre rationalisering att skapas nya fastigheter, sannolikt ofta med
arealer liggande omkring 20-hektarsgränsen. Utredningen har föreslagit
att i samband med yttre rationalisering skall statsbidrag för inre rationalisering
kunna utgå med upp till 40 procent av den godkända kostnaden.
Av allt att döma kommer nämnda strukturrationalisering att fortsätta och
därför torde i många fall denna högre procentsats komma att tillämpas,
vilket innebär stora anspråk på statsbidrag.

I samband med övergången till nya bestämmelser är det angeläget att
effekten av dessa blir den avsedda. Det är därför betydelsefullt att tillgången
på statsmedel för stimulansbidrag är tillräcklig. Ur denna synpunkt

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

kan det ifrågasättas om inte, med tanke på bl. a. penningvärdets fall, bidragsramen
borde vidgas. Med hänsyn till det statsfinansiella läget har
utredningen dock icke ansett sig böra föreslå detta utan stannat för att
förorda samma bidragsram för kommande budgetår som gäller för 1958/59
nämligen 15 000 000 kr. jämte avdikningsanslaget å 2 000 000 kr. och
225 000 kr. från anslaget Bidrag till kostnader i samband med lantmäterioch
vägförrättningar m. in. Enligt vad utredningen i det föregående föreslagit
bör nämligen de båda sistnämnda anslagen redovisas under Bidrag till
jordbrukets rationalisering. Denna budgetpost kommer därigenom att uppgå
till 17 225 000 kr., vilket innebär oförändrat statsbidrag.

Beträffande omfattningen av den statliga lånegarantigivningen anser utredningen
att det finnes skäl som talar för en utökning av den nuvarande
garantiramen, även om vissa av de föreslagna ändringarna i kungörelsen
kan medföra en minskad efterfrågan på statsgarantilån. Någon säker bedömning
av behovet anser sig dock utredningen icke kunna göra. Sedan
erfarenheter vunnits om hur de nya bestämmelserna verkar får övervägas
om behov föreligger att ändra ramen. Utredningen föreslår därför för nästkommande
budgetår oförändrad ram för garantilånegivningen eller
15 000 000 kr.

I anslutning till vad i reservationen angående lantmäteribidragsverksamheten
anförts förordar ledamöterna Hseggblom och Antby, att den av utredningen
föreslagna anslagsramen för bidrag till inre rationalisering minskas
med 450 000 kr. till 13 550 000 kr. för budgetåret 1959/60.

V. Yttranden över jordbruksanslagsutredningens betänkande

Jordbruksanslagsutredningens i samråd med lantbruksstyrelsen utformade
synpunkter och förslag rörande det framtida statliga stödet till jordbrukets
inre rationalisering har i allmänhet erhållit ett välvilligt mottagande
från remissinstansernas sida. I det stora flertalet yttranden godtages
sålunda i stort de av utredningen framlagda förslagen. Hit hör bl. a. statskontoret,
statens jordbruksnämnd, det övervägande antalet lantbruksnämnder,
stgrelsen för Hushållningssällskapens förbund, Sveriges lantbruksförbund,
Riksförbundet Landsbygdens folk, styrelsen för Kooperativa förbundet,
Tjänstemännens centralorganisation och Lantbruksdirektörernas förening.
I vissa detaljfrågor föreligger emellertid divergerande meningar. Redovisning
härför kommer att lämnas i det följande.

Eu i åtskilliga avseenden från utredningen avvikande inställning till kommittéförslagens
huvuddrag redovisas företrädesvis av Småbrukarnas riksförbund
och av lantbruksnämnderna i de båda nordligaste länen.

I ett relativt stort antal yttranden begränsas behandlingen till endast vissa
i betänkandet upptagna frågor. Detta gäller förslagen rörande dels bibehållandet
eller slopandet av avdikningslånefonden, dels bidragsgivningen
onligl lantmäteribidragskungörelsen.

Rörande yttrandena från lantbruksnämnderna torde helt allmänt kunna
siigas att nämnderna — med nyssnämnda undantag — anser förslagen väl
ägnade alt eliminera de brister som är förenade med nuvarande regler men

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1059

att de nya bestämmelserna i vissa avseenden bör utformas mindre kategoriskt
än utredningen förordat.

I några av remissyttrandena upptages inledningsvis vissa mera allmänna
synpunkter på de av utredningen behandlade frågorna.

Sveriges lantbruks förbund understryker bl. a., att behovet av stöd åt den
inre rationaliseringen lämpligen bör bedömas i belysning av och samtidigt
med stödbehovet åt den yttre rationaliseringen. Den senare ter sig enligt
förbundet numera angelägnare att befrämja än så väl den inre rationaliseringen
som driftsrationaliseringen vid befintliga brukningsenheter. En omprövning
av stödet åt den inre rationaliseringen ter sig vansklig utan en
samtidig granskning av rationaliseringsverksamheten i hela dess vidd. En
dylik granskning, framhåller förbundet, är emellertid inte möjlig att företaga
på grundval av föreliggande betänkande.

Tjänstemännens centralorganisation finner det likaledes beklagligt, alt
det fallit utanför utredningens uppdrag att framlägga förslag även rörande
den närmare utformningen av bestämmelserna för stöd till jordbrukets yttre
rationalisering.

Även styrelsen för Kooperativa förbundet understryker behovet av samordning
i berört avseende. Sina allmänna synpunkter på denna och vissa
andra frågor rörande jordbrukspolitiken uttalar förbundsstyrelsen sålunda.

Kooperativa förbundets styrelse har i olika sammanhang givit uttryck åt
sin uppfattning om att jordbruksbefolkningen bör ha en levnadsstandard
likvärdig med den för andra befolkningsgrupper gällande, samt att en anpassning
av produktionsapparaten till avsättningsutrynnnet i första hand
bör ske genom produktionsbegränsande åtgärder såsom arealminskning etc.
Samtidigt härmed måste kostnadssänkande rationaliseringsåtgärder vidtagas,
varvid statlig hjälp i viss utsträckning är nödvändig, särskilt i samband
med den inre rationaliseringen. Beträffande den yttre rationaliseringen har
styrelsen i tidigare sammanhang med eftertryck hävdat, att denna bör vara
eu av svenska jordbrukarnas frivilliga angelägenhet och att lagstiftningen
ej får lägga onödiga hinder i vägen härför. Det är å andra sidan oomtvistligt,
att verkligt radikala åtgärder — ett slags enskifte i modern upplaga —
skulle behöva vidtagas för att få en fullt ändamålsenlig ägofiguration till
stånd i vårt land. Frivillighetsprincipen får det ändock icke rubbas på,
varför den aktiva upplysningsverksamheten måste intensifieras på det lokala
planet. Åtgärder för den inre rationaliseringen och driftsrationaliseringen
är nödvändiga komplement till strukturrationaliseringen och måste
därför även i viss mån samordnas med denna. Även i hithörande frågor torde
behovet av upplysning vara synnerligen stort och enär syftet är att förbilliga
produktionen är dessa åtgärder till direkt fördel för den enskilde
jordbrukaren, t. o. in. på kort sikt. För att möjliggöra genomförandet av
inre rationaliseringsåtgärder torde statligt stöd, särskilt till de mindre jordbruken,
vara nödvändigt i viss utsträckning. Styrelsen vill dock understryka
vikten av att den långsiktiga lönsamhetsbedömningen blir den vägledande
principen för statsstödet så att risken för felinvesteringar reduceras
till ett minimum. En inriktning av det statliga stödet så alt mindre rationella
jordbruk understödjes tenderar att med konstlade medel konservera
oekonomiska driftsformer.

Kungl. Maj.ts proposition nr l''t8 år 1959

Riksförbundet Landsbygdens folie är kritiskt mot uttalanden av innebörd
att utvecklingen främst bör medföra en minskning av de i jordbruket
insatta produktionsresurserna och att detta skall tagas till intäkt för en
minskning av stödet till jordbrukets rationalisering. Huvudinnebörden i de
pågående förändringarna inom jordbruket är, anför riksförbundet, ett utbyte
av vissa produktionsmedel, främst mänsklig arbetskraft, mot andra.
Riksförbundet anser det därför föga följdriktigt att da föreslå en minskning
av de anslag som avses skola underlätta och påskynda genomförandet av
sådana åtgärder, varigenom detta utbyte skall möjliggöras på det för jordbruket
och landet fördelaktigaste sättet. Jordbruksproduktionen har under
senare tid stagnerat och även minskat. Enligt statens jordbruksnämnds beräkningar
var självförsörjningsgraden under produktionsaren 1955/o6 och
1956/57 resp. 91 och 100 procent. Självförsörjningsgraden beräknad på detta
sätt är emellertid enligt riksförbundet ett bristfälligt uttryck för jordbrukets
produktionskapacitet eller för bedömning av produktionsutvecklingen.
För detta ändamål torde produktionsindex, grundat på värdevolymer, vara
väsentligt mera rättvisande. En sådan beräkning med 1938/39 som bas
(= 100) visar, att jordbruksproduktionen minskat alltsedan 1949/50, då
index låg på 109,6, för att 1958/59 enligt en beräkning i november 1958
stanna på 103. Med hänsyn till att de olika faktorer som hittills verkat i
denna riktning, bl. a. arbetskraftsminskning, extensifiering av produktionen
och arealminskning, kan väntas göra sig alltmera gällande, anser sig riksförbundet
böra räkna med en nedgång i jordbruksproduktionen i landet
under de kommande åren. Detta hindrar inte att tillfällig överskottsproduktion
på enskilda produkter alltjämt kan förekomma.

Närliggande synpunkter anföres av lantbruksnämnden i Västerbottens län,
som visar på att jordbruksproduktionen och framför allt mjölkproduktionen
på senare år undergått eu påtaglig minskning inom övre Norrland och
att denna utveckling skett i väsentligt snabbare takt än i riket i övrigt. Med
hänsyn till den omfattande nedläggning av jordbruk, som under senare år
skett inom Västerbottens län, och med beaktande av svårigheterna att finna
annan lämplig sysselsättning för den från jordbruket friställda arbetskraften
är det enligt lantbruksnämndens mening f. n. inte påkallat att ytterligare
påskynda jordbruksunderlagets krympning, då detta lätt kan medföra betydande
såväl sociala som befolkningspolitiska olägenheter. Det statliga stöd,
som under senare år utgått till inre rationaliseringsåtgärder har, såvitt
nämnden för sitt vidkommande kan bedöma, ej på något ödesdigert sätt
verkat hämmande på strukturrationaliseringen.

Även lantbruksnämnden i Norrbottens län upptar dessa spörsmål till belysning
ur norrländska aspekter. Nämnden anför därvid bl. a. följande.

Vad storleksrationaliseringcn beträffar, måste den på grund av jordbrukets
struktur laga lång tid, vilket även förutsattes i 1947 års riksdagsbeslut.
Därtill kommer de i regel stora kostnaderna i samband med eu storleksrationalisering,
såsom kostnader för inköp av jord och maskiner samt utbyggnad
av ekonomibyggnaderna. De flesta jordbrukarna saknar ekonomiska

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 195!)

resurser ait genomföra detta på kort tid. Det är därför också ytterst få fastigheter
inom länet, som uppnått den storlek, som man 1947 strävade mot.
Antalet fastigheter över It) hektar åker var enligt jordbruksräkningarna år
1944 4,4 %, år 1951 6,0 % och år 1956 7,7 % av totala antalet enheter inom
länet. Det totala antalet enheter har i det närmaste varit oförändrat omkring
20 000 st. under denna tidsperiod.

Det säger sig självt, att under sådana förhållanden har icke de norrbottniska
jordbrukarna kunnat tillgodogöra sig vare sig någon rationaliseringsvinst
eller vinst med hänsyn till den utgångspunkt man haft vid prissättningen
på jordbruksprodukterna.

I olika sammanhang har det emellertid anförts, att de norrbottniska
jordbrukarna har sin skog, som skulle komplettera vad som fattas i åker.
Om man även tar hänsyn till skogsinneliavet finner man emellertid såsom
tidigare sagts, att icke mer än 9 % av jordbruksenheterna har karaktären
av familjejordbruk. På de flesta av dessa enheter är åkerarealen emellertid
så liten eller så arrenderad att någon rationaliseringsvinst ej kan erhållas.
De flesta enheterna i länet är ofullständiga i såväl jord som skog. Följden
har också blivit, att förutsättningarna för det norrbottniska jordbruket försämrats.

Man kommer då in på frågan om det överhuvudtaget är motiverat med
jordbruk inom länet. Nämnden vill då först framhålla, att det i olika rikssammanhang
fastslagits, att en jordbruksproduktion bör upprätthållas i
olika delar av landet, även om de naturliga förutsättningarna ej alltid är
desamma. Det står också för nämnden såsom självklart, att en jordbruksproduktion
och jordbruksbefolkning erfordras i Norrbotten. Länet utgör icke
ett överproduktionsområde. Även de vanligaste jordbruksprodukterna som
mjölk och framförallt kött har länet ett icke obetydligt underskott av. Man
bör enligt nämndens bestämda uppfattning som målsättning för länets jordbruk
sikta mot eu självförsörjning av de vanligaste jordbruksprodukterna,
som det uppenbarligen finns förutsättning för att producera.

Andra starka motiv finnes även för att upprätthålla ett jordbruk inom
länet. Länets näringsliv är föga differentierat och förutsättningar att göra
det differentierat är icke goda. En i förhållande till övriga Sverige stor del
av befolkningen lever alltjämt av jordbruk i kombination med skog. En alltför
långt gående uttunning av jordbruksbefolkningen inom länet skulle dels
förorsaka besvärande sysselsättningsproblem, dels åstadkomma stora områden
inom länet, där all bosättning skulle riskera att upphöra. Jordbruksbefolkningen
utgör alltjämt i stor utsträckning kärnan i den norrbottniska
landsbygden och den erfordras för att ge en bygd av Norrbottens karaktär
stabilitet. Skulle jordbruket upphöra, föreligger också uppenbar risk för att
den för skogsbruket erforderliga arbetskraften ej skulle kunna erhållas eller
rekryteras.

Med anledning av vad sålunda bl. a. anförts avstyrker nämnden bestämt
utredningens förslag om att skärpa kraven för det statliga stödet.
Nämnden framhåller därvid särskilt, dels jordbrukets begränsade utvecklingsmöjligheter
inom länet, dels begränsad lönsamhet, som beror på produktionsbetingelser
och i samband därmed svårigheter att bära kostnaderna för erforderliga
investeringar, dels de höga arbets- och materialkostnaderna i länet,
dels behovet ur allmän synpunkt att i länet bibehålla en jordbruksproduktion
och en jordbruksbefolkning samt dels att länet icke är ett överskottsornråde
när det gäller jordbruksprodukter. För Norrbottens del är förhål -

Kungl. Maj.ts proposition nr t ''i<H år

landena alltjämt sådana som förutsattes i 1947 års beslut och kommer uppenbart
att förbli det under lång tid. Det är enligt nämnden uppenbart, att i
vart fall för Norrbotten och andra jämförbara områden i övre Norrland med
liknande särförhållanden bestämmelser måste finnas i likhet med vad som
tidigare gällt.

De av jordbruksanslagsutredningen i fråga om lantbruksnämndernas
allmänna uppgifter för den inre rationaliseringen
upptagna spörsmålen rörande dels rådgivnings- och upplysningsverksamhetens
ställning i nämndernas arbete, dels behovet av ett fast organiserat
samarbete såväl centralt som regionalt mellan olika av jordbruksrationaliseringen
berörda organ har upptagits i ett stort antal yttranden.

Vad först angår rådgivnings- och upplysningsverksamheten
har behovet av en intensifiering av densamma icke från något håll
satts i fråga. Beträffande lämpligheten av alt verksamheten även i fortsättningen
förlägges till lantbruksnämnderna har emellertid vissa erinringar
i en del fall anförts.

Styrelsen för Hushållningssällskapens förbund framhåller för sin del, att
den allmänna upplysningsverksamheten på den inre rationaliseringens fält
bör ske i sällskapens regi även i det fall att den ekonomiska stödgivningen
åt inre rationalisering handhas av lantbruksnämnderna. Sällskapens organisatoriska
uppbyggnad och deras utrustning för och vana vid att handha
upplysningsverksamhet talar för att bästa effekten av upplysningsverksamheten
ernås, om den bedrivs genom sällskapens försorg. Detta anser förbundsstyrelsen
även gälla beträffande den allmänna upplysningsverksamheten
på den yttre rationaliseringens område. Förbundsstyrelsen anför vidare.

Med den stora erfarenhet, som hushållningssällskapen och förbundsstyrelsen
erhållit i frågor av hithörande slag, synes det uppenbart, attden allmänna
upplysningen på jordbrukets område ej bör spaltas upp på många
regionala organ utan samordnas och sammanhållas av ett enda organ. Härigenom
vinner man både i effekt och kostnader. Att detta organ bör vara
hushållningssällskapet torde vara ställt utom diskussion. Att sällskapen
vid bedrivande av denna upplysningsverksamhet i erforderlig utsträckning
skall anlita expertis från olika håll, är självklart och heller ingen nyhet för
sällskapen. Detta sker redan inom vissa avsnitt på driftsrationaliseringens
områden. Såväl lantbruksnämnder som skogsvårdsstyrelser och lantmäteri
är här aktuella organ, från vilka sällskapen bör anlita expertis i upplysningsverksamheten.

Under hänvisning till alt gränsdragningen mellan den av lantbruksnämnderna
och hushållningssällskapen bedrivna upplysningsverksamheten är
under behandling inom jordbruksupplysningskommittén stannar förfaundsstyrelsen
likväl vid att förorda, alt ställning i frågan ej bör tagas förrän
nämnda kommitté slutfört sitt arbete. Liknande synpunkter anföres av
Riksförbundet Landsbygdens folk. Enligt riksförbundets uppfattning bör
sålunda den mera omfattande och kontinuerliga rådgivningsverksamheten

Kungl. Maj.ts proposition nr U8 år 1959

bedrivas av sällskapen. För en överflyttning av rådgivnings- och upplysningsvei
ksamheten rörande såväl den yttre som den inre rationaliseringen
till sällskapen uttalar sig även lantbruksnämnden i Kalmar läns södra område.

Jordbruksupplysningskommittén bekräftar i sitt yttrande, att gränsdragningen
mellan lantbruksnämnder och hushållningssällskap — ävensom samarbetet
dem emellan — varit föremål för ingående studier inom utredningen
och att utredningen i samband med redovisandet av sitt uppdrag avser
avgiva förslag i ämnet. Med anledning härav avstyrkes bestämt att vad
som anförts av jordbruksanslagsutredningen i förevarande fråga lägges till
grund för något statsmakternas beslut. Sin inställning till spörsmålet redovisar
kommittén ytterligare sålunda.

Förslaget synes grundat på ett olyckligt användande av de i och för sig
ganska misslyckade schablonmässiga termerna yttre och inre rationalisering
samt driftsrationalisering på så sätt att man betraktat dem såsom helt
isolerade och artskilda företeelser. I själva verket förhåller det sig ju så att
den, som i verkligheten vill diskutera jordbrukets rationalisering eller driva
allmän upplysning och rådgivning i ämnet, inte kan undgå att taga i betraktande
alla rationaliseringsaspekter, som döljer sig bakom de anförda schematiska
termerna. Handhavandet av den allmänna rådgivnings- och upplysningsverksamheten
för jordbruket måste enligt kommitténs mening åvila
ett organ, hushållningssällskapen. Med andra ord deras upplysnings- och
radgivningsprogram bör täcka hela fältet för teknisk och ekonomisk rådgivning
inklusive brukningsenheternas struktur och utrustning. Vid realiseiandet
av detta program måste helt naturligt bl. a. lantbruksnämnderna
medverka. Lantbruksnämnderna bör det åligga för det första att i samband
med frågoi om statligt stöd till vad man kaliar yttre och inre rationalisering
och i samband med projektering på området lämna all den rådgivning, som
de har möjlighet till, och för det andra att medverka vid hushållningssällskapens
allmänna upplysnings- och rådgivningsverksamhet på kurser, konferenser,
möten etc. i alla de frågor, vari nämnderna har expertis.

I några yttranden har ifrågasatts, om lantbruksnämnderna har tillräckliga
personella resurser för handläggningen av en utvidgad rådgivnings- och
upplysningsverksamhet. Så är fallet beträffande bl. a. Riksförbundet Landsbygdens
folk och styrelsen för Hushållningssällskapens förbund. Lantbruksnämnden
i Malmöhus län framhåller, att eftersom utredningens förslag angående
villkoren för erhållande av statligt stöd till inre rationalisering torde
medföra eu minskning av vissa arbetsuppgifter —- framförallt i fråga om
nyodlings- och stenröjningsföretag — bör nämnderna i fortsättningen erhålla
större möjligheter att ägna sig åt rådgivningsverksamhet. Nämnden
anser det dock möjligt, att om verksamheten skall bedrivas i den av utredningen
angivna omfattningen, viss personalförstärkning kan bli erforderlig.

Nödvändigheten av'' att de tjänstemän som skall syssla med rådgivningsverksamheten,
bereds ökade möjligheter att genom fortbildningskurser m. m.
hålla sig å jour med utvecklingen inom jordbruket understrykes bl. a. av
styrelsen för statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader och lantbruksnämnden
i Gävleborgs län.

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1959

Lantbruksnämnden i Jönköpings län anser, att rådgivningsverksamheten
bör vara kostnadsfri även om den föranleder resor för förrättningsmannen.
Enligt nämnden bör nämligen en teknisk och ekonomisk rådgivning i exempelvis
byggnadsfrågor vara av stort värde för alla, som bar för avsikt att
reparera eller bygga nytt, även om något bidrag ej kan utgå på grund av för
stor areal eller för god ekonomi. En kostnadsfri rådgivning på platsen för
investeringen kan enligt nämnden säkerligen inbespara så stora belopp för
den enskilde lantbrukaren, att en sådan är motiverad även ur allmän synpunkt.

Lantbruksnämnden i Värmlands län ifrågasätter i sammanhanget, om det
inte skulle vara ur många synpunkter mera tilltalande om verksamheten
för inre rationalisering kunde glida över från en behandling av ansökningar
till en initiativverksamhet, vilket är det vanliga arbetet med den yttre
rationaliseringen.

Vad härefter angår frågan om ett fast organiserat samarbete
på länsplanet mellan av rationaliseringsarbetet berörda organ har behovet
liärav framhållits i åtskilliga yttranden. Den av jordbruksanslagsutredningen
antydda möjligheten att vinna detta syfte genom att knyta länsjägmästarna
och överlantmätarna fastare till nämnderna på samma sätt som hushållningssällskapens
sekreterare har emellertid mött invändningar från flera
håll. Sålunda anser exempelvis lantbruksnämnderna i Stockholms, Örebro
och Kopparbergs län, att nämndernas karaktär av lekmannainstitutioner
skulle äventyras om ytterligare tjänstemän skulle bli ledamöter. Skulle det
anses sakligt motiverat att ändra nämndernas sammansättning bör detta i
så fall enligt lantbruksnämnden i Värmlands län prövas i ett vidare sammanhang.
Samma motiv bör därvid föreligga för alt lantbruksdirektörerna
skall vara ledamot i bl. a. skogsvårdsstyrelserna. F. n. anser nämnden det
dock ej påkallat med någon förändring. Den nuvarande ordningen, som medger
överlantmätaren och länsjägmästaren att närvara vid nämndens sammanträden,
anses likaledes tillfyllest av lantbruksnämnderna i Gävleborgs
och Norrbottens län. Nämnden i Kopparbergs län ifrågasätter, om inte även
över jägmästare och länsbostadsdirektör bör närvara vid större planeringar
för lokala jordbruksområden. Lantbruksnämnden i Stockholms län framhåller
i sammanhanget som sin uppfattning atl uppgiften att besluta om
statsbidrag till åtgärder av förevarande slag knappast är lämpad att vara
enbart en tjänstemannauppgift utan bör i regel handhas av institutioner
av klar nämndkaraktär.

Till den av jordbruksanslagsulredningen framförda tanken på särskilda
länsråd för behandling av olika frågor på jordbrukets och skogsbrukets område
bär bl. a. lantbruksnämnderna i Stockholms, Västerbottens och Norrbottens
län anslutit sig. Sistnämnda nämnd betonar härvid vikten av att även
en samverkan utåt åstadkommes, som kan komma jordbrukarna direkt till
nytta. Tveksam till frågan om ett utbyggt länsråd ställer sig däremot lantbruksnämnden
i Gävleborgs län.

Kiuu/I. Maj. ts proposition nr H8 år 1959

Vad angår inställningen till samarbetsfrågan från skogligt håll framhåller
skogsstyrelsen, att den i tidigare sammanhang icke ställt sig främmande
för en anordning, som innebär en fastare anknytning av bl. a. länsjägmästare
till lantbruksnämnderna. Skogsvårdsstyrelsernas förbund avstyrker däremot
utredningens förslag i sistberörda hänseende.

195b års fastighetsbildningskommitté anför, när det gäller överlantmätarens
inträde i lantbruksnämnden, att ledamotskap i nämnden icke torde vara
förenligt med dennes egenskap av fastställelsemyndighet i fastighetsbildningsärenden.

Lantmäteristyrelsen yttrar bl. a. följande.

De överlantmätare, som yttrat sig till lantmäteristyrelsen över jordbruksanslagsutredningens
förslag i nu berörda avseende har nära nog enhälligt
uttalat, att den år 1947 beslutade ordningen varit lämplig och nu borde bibehållas.
Det har bl. a. framhållits, att överlantmätarnas möjligheter att
vinna förståelse för sina synpunkter i de frågor, i vilka de kallats att deltaga,
redan är fullt tillräckliga. Deras ställning såsom fastställelsemyndighet
har också vidgats sedan 1947 och olägenheterna av ett eventuellt ledamotskap
har därigenom ökats. Ett ledamotskap torde också med hänsyn till
överlantmätarens befattning med ärendet vid senare fastställelseprovning
komma att skärpa kraven på den utredning och förberedande genomgång,
som överlantmätaren torde anse sig böra behöva innan han deltager''i ett
beslut i nämnden. Av nu anförda skäl anser sig styrelsen icke kunna tillstyrka
förslaget att överlantmätaren skall ingå som självskriven ledamot i lantbruksnämnden.
Detta utesluter emellertid icke att en viss vidgning av de
ärendegrupper, vid vilka överlantmätaren medverkar, synes vara motiverad
och böra återspegla sig i en ändring av lantbruksnämndsinstruktionen.
För lantmäteriets verksamhet är det således bl. a. av vikt att erhålla kännedom
om lantbruksnämndernas aktuella projekt och intentioner i de frågor
som påverkar lantmäteriverksamheten, samtidigt som det för nämnderna
borde vara av värde att få förekommande frågor av gemensamt intresse belysta
ur fastighetsbildningsmyndigheternas synpunkt. I främsta rummet kommer
därvid alla frågor, som avser yttre rationalisering och riktlinjerna för
den aktiva inköpspolitiken samt sådana frågor som på ett eller annat sätt
berör pågående eller kommande lantmäteriförrättningar. Bland andra frågor
av intresse med hänsyn till fastighetsbildningen kan nämnas sådana
av större vikt som berör lokaliseringsproblem, m. in.

I fråga om de av utredningen ifrågasatta länsråden anför styrelsen, att
det torde ligga i sakens natur, att desamma inte kan få några beslutande befogenheter.
Länsrådens värde ligger i stället i att olika myndigheter får tillfälle
att diskutera frågor av gemensamt intresse redan på ett så tidigt stadium
att de beslutande organen kan beakta framförda synpunkter vid de
slutliga ställningstagandena. Därest samarbete i länsråds form anses böra
prövas beträffande nu aktuella förvaltningsuppgifter anser styrelsen det
inte lämpligt att genom föreskrifter binda formerna och omfattningen av
länsrådens verksamhet. Helt naturligt bör verksamheten främst inriktas
på de principiella riktlinjerna för rationaliseringsverksamheten och på
frågor av mera allmän betydelse. Med en sådan inriktning förefaller det
styrelsen också naturligt att länsrådet ledes av landshövdingen eller av landssekreteraren.

Kiuigl. Maj:ts proposition nr 158 år 1959

Enligt styrelsen för Kooperativa förbundet bör konsumenterna bli representerade
i lantbruksnämnderna. Enahanda yrkande framföres av Tjänstemännens
centralorganisation.

Jordbruksanslagsutredningens uppfattning att såsom allmän förutsättning
för statlig ekonomisk medverkan i jordbrukets
inre rationalisering normalt skall gälla dels att åtgärden kan bedömas bli av
bestående nytta för jordbruket, dels att den är räntabel icke endast på kort
utan även på rimligt lång sikt delas av bl. a. styrelsen för statens forskningsanstalt
för lantmannabyggnader, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet
Landsbygdens folk, styrelsen för Hushållningssällskapens förbund, Lantbruksdirektörernas
förening, styrelsen för Kooperativa förbundet och Tjänstemännens
centralorganisation ävensom i allmänhet av lantbruksnämnderna.
Vissa kompletterande synpunkter anföres dock i en del yttranden. De
föreslagna undantagsreglerna för de s. k. socialfallen har ävenledes allmänt
lämnats utan erinran.

Styrelsen för Kooperativa förbundet understryker behovet av att tillämpningen
av förevarande bestämmelser blir enhetlig i olika delar av landet och
för olika kategorier av brukningsenheter, vilket förutsätter viss central
kontroll. Termen bestående nytta är nämligen, framhåller förbundsstyrelsen,
ett i hög grad relativt begrepp och beroende av en mångfald lokala och individuella
faktorer. Enahanda problem påvisas även av lantbruksnämnden i
Göteborgs och Bohus län, som fastslår att ställningstaganden i enskilda fall
utom annat förutsätter eu regionalplanering, vid vilken de ungefärliga ramarna
för jordbruksproduktionen för riket och för större riksområden bör
fastställas.

Småbrukarnas riksförbund ställer sig tveksamt till formuleringen bestående
nytta för jordbruket, emedan det enligt riksförbundets mening inte ligger i
mänsklig förmåga att klart kunna bedöma frågan i hela dess vidd.

Sistnämnda formulering har även föranlett lantbruksnämnderna i Jönköpings
och Norrbottens län till vissa uttalanden rörande kombinalionsjordbrukens
ställning i sammanhanget. Nämnden i Jönköpings län anför bl. a.,
att i ett skogsbygdslän som Jönköpings finns ett mycket stort antal kombinerade
jordbruk, där varken jordbruket eller skogsbruket var för sig lämnar
full räntabilitet, men där sammanlagda avkastningen är tillräcklig alt
ge innehavaren eu fullgod ersättning för presterat arbete. Enligt nämndens
uppfattning är denna kombination mycket lämplig, och dessa kombinerade
jord- och skogsbruk utgör kärnan i länets lantbruk. Alt enbart lämna statligt
stöd till sådana jordbruk, där jordbruksdelen visar full räntabilitet,
måste innebära, att endast de till åkerarealen största fastigheterna blir bidragsberättigade.
Dessa kan å andra sidan i flertalet fall ej komma i fråga
på grund av ägarnas förmögenhetsförhållanden. Nämnden anser rimligt, att
fortsatt stöd må utgå till nödvändiga förbättringsåtgärder, även om jordbruksdelen
ej visar full räntabilitet, men där jordbruket i förening med skogen
ger eu fullgod bärgning för brukaren-ägaren. Även hör bidrag till stöd -

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1959

jordbruk under liknande förutsättningar kunna utgå, om det med hänsyn
till ortens näringsliv är önskvärt att de bibehålies.

Lantbruksnämnden i Norrbottens län ser på problemet sålunda.

Det norrbottniska jordbruket kommer med all sannolikhet att inom överskådlig
tid vara ett kombinationsjordbruk, där den andra faktorn i de flesta
fallen är skogen. Storleken av jordbruksdelen kommer av naturliga skäl endast
i ringa utsträckning att uppgå till de arealer, som utredningen siktar
mot för ett lönsamt jordbruk. Prissättning och statligt stöd i form av lån och
bidrag till inre åtgärder sättes med hänsyn till dessa större arealer. Följden
måste bli, att jordbruksdelen i kombinationsjordbruket som regel aldrig
kan bli fullt lönsam. Skall i så fall vad som brister i lönsamhet på jorden
ersättas av skogen? Det kan icke vara en riktig princip. Det förutsätter då,
att skogen i en eller annan form måste subventioneras för att bära upp jordbruket.
En allvarlig brist i utredningen synes vara den, att man icke har
tagit hänsyn till kombinationsjordbruket och utrett dess ekonomiska förutsättning.
Ej heller har man beaktat stödjordbruket.

Staten har ända intill den senaste tiden genom ekonomiskt stöd och jordlagstiftning
uppmuntrat tillkomsten av det för Norrbotten så typiska småjordbruket.
Det har skett under en tidrymd av över 50 år. De nya riktlinjer,
som drogs upp år 1947, måste för Norrbottens del innebära eu mycket stor
omvälvning av jordbruket. Omvandlingsprocessen måste, som det tidigare
framhållits, på grund av jordbrukets struktur och bristen på kapital hos
jordbrukarna komma att ta lång tid. Om man därför redan efter 10 år minskar
möjligheterna till ekonomiskt stöd måste det för jordbruket och jordbruksbefolkningen
få allvarliga konsekvenser främst med hänsyn till de
investeringar, som redan påbörjats på fastigheterna och till att arbetstillfällen
utanför jordbruket i stor utsträckning saknas.

I fråga om de av utredningen i anslutning till lönsamhetsbedömningen förordade
investeringskalkylerna synes det stora flertalet remissinstanser
i princip inte ha något att erinra mot kalkylerna som sådana och
att, i varje fall vid större investeringar, upprättandet av dylik kalkyl uppställes
som villkor för bidrag. Samtidigt präglas dock yttrandena av stor
försiktighet, när det gäller frågan vilka slutsatser som kan dragas av de
enskilda kalkylresultaten.

Sveriges lantbruksförbund anser det i och för sig riktigt, att investeringskalkyler
utarbetas i och för bedömning av bidragsfrågor men understryker,
att kalkylerna måste i olika avseenden betraktas som mycket osäkra och att
de därför endast bör användas som ett hjälpmedel till vägledning vid bidragsprövningen.
Riksförbundet Landsbygdens folk påtalar särskilt svårigheterna
i många fall att erhålla tillförlitliga kalkyldata, särskilt om räntabilitetsbedömningen
skall göras på lång sikt. Av vikt i sammanhanget är enligt
riksförbundet även all tillse, att en stelbent och formalistisk tillämpning
av bestämmelserna inte medför, att ett med hänsyn till de lokala förhållandena
berättigat stöd uteblir och att ökade svårigheter för redan hårt drabbade
avfolkningsbygder i landet därmed uppstår. Styrelsen för statens forskningsanstalt
för lantmannabyggnader påpekar, att när man bedömer mjölkproduktionens
och foderväxtodlingens lönsamhet måste hänsyn tagas till
resp. produktionsgrenars komplementära och supplementära relationer till

Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1959

övrig produktion. Anstaltsstyrelsen anser det därför vara omöjligt att med
hjälp av enbart schablonkalkyler bedöma dessa produktionsgrenars lönsamhet.
Visserligen kan enkla kalkylmodeller underlätta beräkningsarbetet,
men man kan enligt anstaltsstyrelsen inte bortse från de i varje speciellt
fall förefintliga förutsättningarna.

Lantbruksnämnden i Värmlands län redovisar sina synpunkter på investeringskalkylerna
bl. a. sålunda.

Enligt lantbruksnämndens mening kan investeringskalkylerna visserligen
vara en god hjälp vid ärendenas bedömning, men det torde vara farligt att
tillskriva dem allt för stort inflytande. Teoretiskt sett är det enkelt att ställa
upp eu sådan kalkyl. Svårigheten är att kalkylen innehåller ett flertal faktorer,
som måste bedömas subjektivt och som ofta varierar inom ganska
vida gränser. Därtill kommer att t. ex. genom täckdikning vinnes en rad
fördelar, som icke går att angiva i siffror såsom längre vegetationsperiod
„ch större förmåga att bära tunga maskiner. Det kommer i följd därav att
fordras mycket ingående jordbruksekonomiska kunskaper, praktisk erfarenhet
och ett gott omdöme av den som upprättar kalkylen. Hur noggrant och
omdömesgillt han än har utfört arbetet, kan en missnöjd sökande på grund
av faktorernas variationer lätt prestera en motkalkyl med helt annat slutresultat.
Kontroversiella situationer kan således lätt uppkomma.

Liknande synpunkter anföres av bl. a. lantbruksnämnderna i Hallands,
Älvsborgs och Skaraborgs län.

Lantbruksnämnderna i bl. a. Uppsala och Gävleborgs län anser, att en
strängare bedömning i förevarande avseende bör kunna äga rum inom ramen
för gällande bestämmelser i 11 § rationaliseringskungörelsen och efter erfarenhetsmässiga
grunder.

Vissa betänkligheter framföres även av skogsstyrelsen, som erinrar att för
skogsbrukets del frågan om riktig räntesats vid lönsamhetsberäkningar är
av mycket komplicerad natur. Anledning saknas därför enligt styrelsen att
okritiskt godtaga förutsättningar för räntabilitetskalkyler, som gäller för
näringslivet i övrigt. Även för jordbrukets del bör lönsamhetsprövningen,
särskilt ur samhällets synvinkel, i hög grad bli en avvägning mellan å ena
sidan ekonomiska och å andra sidan beredskaps-, befolkningspolitiska och
sociala synpunkter.

Enligt lantbruksnämnden i Västerbottens län kommer en bestämmelse
om investeringskalkyler att medföra högst betydande svårigheter samtidigt
som de väntas leda till en synnerligen stark beskärning av den inre rationaliseringsverksamheten
i övre Norrland. Nämnden anför härom.

Investeringskalkylerna måste av naturliga skäl komma att vila å mycket
osäkra grunder. De personliga insatserna, som i själva verket har mest alt
betyda, kan vidare icke tillräckligt noga beaktas. Samtidigt medför kravet
på dylika beräkningar ett högst avsevärt merarbete vid förrättningarnas
handläggning. Då kalkylerna måste grundas på approximativa uppgifter och
lösa antaganden och då deras hållbarhet i hög grad blir beroende av en utveckling,
som ej med någon större grad av sannolikhet kan överblickas, torde
värdet av desamma allvarligt kunna ifrågasättas. Lantbruksnämnden
vill därför vad övre Norrland beträffar avstyrka utredningens förslag om att
bidragsbeviljandet skall göras beroende av resultatet av dylika investerings -

Kung}. Mcij.ts proposition nr 148 år 1959

kalkyler. Förslaget innebär enligt nämndens mening en övervärdering av
dylika ekonomiska beräkningars värde. Företagens genomförande torde utan
större risk liksom hittills kunna göras beroende av den bedömning som
verkställes av jordbrukaren själv, förrättningsmannen samt nämnden eller
den delegation, som har att besluta i hithörande ärenden.

Motståndare till tanken på investeringskalkyler är även lantbruksnämnden
i Kalmar läns norra område.

Frågan rörande investeringskalkylerna bör enligt bl. a. lantbruksnämnden
i Gävleborgs län även ses mot bakgrunden av nämndernas nuvarande personaluppsättning.
Kravet på investeringskalkyler aktualiserar anställandet
av ekonomikonsulenter vid lantbruksnämnderna och hushållningssällskapen
anser bl. a. lantbruksnämnderna i Östergötlands och Hallands län samt
Kalmar läns södra område.

Personalfrågan upptages i förevarande sammanhang även av styrelsen för
Hushållningssällskapens förbund, som yttrar.

Utredningens ifrågavarande förslag har otvivelaktigt ett gott syfte, men
det synes verklighetsfrämmande att — i likhet med vad utredningen synes
göra — förutsätta att kalkylerna skall kunna medhinnas av lantbruksnämndernas
personal. Enligt styrelsens mening — och denna framkommer också
i vissa hushållningssällskaps yttranden — kan denna uppgift icke medhinnas
av nämnderna ens i fråga om de företag, till vilka statligt stöd avses hliva
sökt. Än mindre lär det bliva möjligt för nämnderna att i enlighet med utredningens
rekommendationer påtaga sig att upprätta kalkyler även för
övriga företag. Skall kalkyler åtfölja ansökningarna om statligt stöd — och
att så sker är uppenbarligen önskvärt — måste" man säkerligen utgå från att
de skall vara upprättade av jordbrukarna själva, vilka ju bör ha att taga initiativet
till alla rationaliseringsåtgärder. Det stödbeviljande organet måste
kunna begränsa sina uppgifter i fråga om kalkylerna till att avse justeringar
och komplettering. Men — såsom nyss sagts — innebär ett stegrat krav på
kalkylmässigt redovisad räntabilitet vid statsstödd inre rationalisering också
eif ökat krav på utbyggd ekonomisk upplysningsverksamhet bland jordbrukarna.
Att man härvid kan nå ett stycke på väg genom ökat samarbete
mellan hushållningssällskap och lantbruksnämnder är uppenbart, varför förbundsstyrelsen
delar utredningens uppfattning på denna punkt. Härtill
återkommer dock förbundsstyrelsen i det följande. Skall ett gott resultat
i fråga om upplysningsverksamheten uppnås, kräves emellertid "att företagsekonomisk
expertis — ekonomikonsulenter — ingår i sällskapens personalstab.
Dessa befattningshavare skulle givetvis icke heller kunna medhinna
— och därför inte heller ha till uppgift — att åt alla jordbrukare, som söker
statligt stöd till inre rationalisering, upprätta investeringskalkyler på
sätt utredningen synes ha avsett. Ekonomikonsulenterna skulle däremot genom
kollektiv och enskild upplysning och rådgivning ha i uppgift alt verka
för höjande av jordbrukarkårens kunnighet och vana i att själv kalkylera
och beräkna i företagsekonomiska spörsmål. En sådan verksamhet framstår
som nödvändig, om föreskrifter rörande investeringskalkyler i samband
med statsstöd till inre rationalisering icke skall riskeras stanna på papperet.

Att de tjänstemän som skall handlägga kalkylfrågan måste ha möjlighet
att kontinuerligt följa utvecklingen på byggnadsområdet understrykes av
styrelsen för statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader. De i utred -

Kungl. Maj.ts proposition nr 1)8 år 1959

ningsförslagel omnämnda investeringskalkylerna bör, anför anstaltsstyrelsen,
upprättas på grundval av de senaste rönen och erfarenheterna. Därför
torde en intensifierad forskning rörande de byggnadsekonomiska och jordbruksekonomiska
frågorna vara nödvändig. Vidare måste nyheterna på hithörande
område förutom genom studier vid forskningsanstaltens försöksgårdar
även följas upp ute i landet så att underlag erliålles för upprättande
av nämnda investeringskalkyler.

En praktisk fråga som upptages av lantbruksnämnderna i Stockholms och
Gotlands län gäller, huruvida nämndernas medverkan till upprättandet av
kalkyler, såväl i anslutning till ansökan om ekonomiskt statsstöd som utan
dylikt samband, skall vara avgiftsbelagd eller ej. Nämnden i Stockholms län
anser därvid för sin del, att i varje fall kalkyler föranledda av ansökningar
skall vara kostnadsfria. Beträffande nämndernas medverkan i övriga fall bör
emellertid enligt nämnden gälla, att verksamheten ej göres så kostnadskrävande
för jordbrukarna att de avstår från att betjäna sig av densamma.

Beträffande frågan vilka rationalise ringsåtgärder som
hör kunna erhålla finansiellt statsstöd ansluter sig det
stora flertalet remissinstanser till utredningens synpunkter och förslag.
Riksförbundet Landsbygdens folk anser riktigt, att statsstöd i princip bör
kunna utgå till alla slag av åtgärder, som bedömes medföra en inre rationalisering
av den stödsökandes brukningsenhet men att det vid tillämpningen
av bestämmelserna bör beaktas, att alla åtgärder inte är lika angelägna. I
nuvarande läge kan det sålunda vara befogat att tillämpa en restriktiv stödgivning
till exempelvis nyodling, medan i stället en större andel av medlen
fördelas till täckdikningsverksamhet och fasta anläggningar. Även i fråga
om betesanläggning och stenröjning instämmer riksförbundet i de av utredningen
anförda synpunkterna. Statens jordbruksnämnd understryker vikten
av att i främsta rummet sådana åtgärder för den inre rationaliseringen
vidtages, som icke leder till ökad produktion med höga marginalkostnader.
Nämnden anser, att stor återhållsamhet bör iakttagas när det gäller nyodling
och betesförbättringar, vilka i huvudsak endast hör företagas, om en bättre
arrondering därigenom åstadkommes. De fördelar, som nås genom rationaliseringen
innebär bl. a. möjligheter att bättre utnyttja tekniska hjälpmedel
och därigenom friställa arbetskraft. Detta innebär — om icke lokalt sett
andra arbetstillfällen finns för denna arbetskraft ■— ofta att någon störie
ekonomisk vinst för jordbruket inte erliålles, om ej samtidigt en yttre
rationalisering företages. Det statliga stödet för den inre rationaliseringen
bör enligt nämndens mening bedömas som mera angeläget, om den sker i
sammanhang med eu yttre rationalisering.

Lantbruksnämnden i Västerbottens län anser, att utredningens förslag om
all i rationaliseringskungörelsen endast skall lämnas exempel på åtgärder,
som bör kunna stödjas, kan komma alt vålla betydande svårigheter. Enligt
nämndens mening är det bättre, om åtgärderna liksom hittills direkt angives
i bestämmelserna. Härigenom undvikes kostnader för en hd del an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

sökningar och förrättningar, som icke kan leda till något ekonomiskt stöd.
För den enskilde jordbrukaren är det icke så lätt att exempelvis skilja mellan
inre rationaliseringsåtgärder och driftsrationalisering. Nämnden anger
som exempel härpå att enligt utredningen betesanläggning på odlad jord som
regel utgör driftsrationalisering under det att samma åtgärd på ängsmark
eller i hagmark ansetts tillhöra inre rationalisering.

Utredningens uttalande att statsstöd till nyodling endast bör komma i
fråga då odlingen medför bättre arrondering anser lantbruksnämnderna i
de båda nordligaste länen alltför kategoriskt. Nämnderna erinrar härvid om
att i vissa fall nyodlingen är den enda utvägen att förstärka en brukningsenhets
bärkraft.

Även uttalandena rörande betesförbättringen och stenröjningen har föranlett
påpekanden från ett par nämnder. Nämnden i Norrbottens län framhåller,
att de flesta av länets brukningsenheter saknar ordnade beten. Med
hänsyn till att kreatursskötsel är och kommer att bli den viktigaste produktionsgrenen
inom länet, är det enligt nämnden av mycket stor vikt att
betesfrågan snarast ordnas. Utredningen har föreslagit, att beten företrädesvis
bör läggas på åker. Åkerarealerna är emellertid, framhåller nämnden,
relativt små på länets kombinationsjordbruk, varför den odlade arealen ej
alltid räcker till, även om man tar hänsyn till kommande sammanslagningar.
På många håll är även förutsättningarna goda för anläggning av bete på
annan mark än åker. Liknande synpunkter anföres av nämnden i Kalmar
läns norra område. Lantbruksnämnden i Södermanlands län anser betesförbättringen
ej så betydelselös som utredningen tycks finna, särskilt som överförande
av dåligt arronderad åkerjord till bete bör kunna stimuleras genom
bidragsgivningen.

En modifiering av uttalandet rörande stenröjningen förordas av nämnderna
i Kalmar läns norra område och Kronobergs län. Även skogsstyrelsen
bar gjort uttalande av sådan innebörd.

Lantbruksnämnden i Skaraborgs län anlägger en mera allmän syn på
spörsmålen och anför.

Skaraborgs län är ett typiskt slättbygdsområde med förhållandevis stort
behov av inre rationaliseringsåtgärder. Dikning och täckdikning intar en
dominerande ställning bland dessa. Den väsentligaste produktionsökningen
genom täckdikningen beror främst på att vegetationsperiodens längd ökas,
samt att möjligheter beredes för effektivare brukning av åkerjorden. Övriga
produktionsfaktorer, såsom gödsling, får eu säkrare verkan. De inre rationaliseringsåtgärderna
är sålunda av grundläggande betydelse och bör enligt
nämndens mening genomföras oavsett tillfälliga perioder av överskott
på jordbruksprodukter. Eu eventuell framtida anpassning till minskad jordbruksproduktion
torde sålunda ej böra ske genom minskade anslag till inre
rationalisering på de bättre jordbruken utan genom en restriktiv bidragsgivning
till jordbruk med sämre produktionsbetingelser. Avsteg från denna
regel synes vara motiverad endast av sociala skäl.

Skogsstyrelsen anser, att utredningen — liksom tidigare 1947 års beslut
— alltför litet sett till skogens roll i sammanhanget. Styrelsen anför där -

Kungl. Maj.ts proposition nr US år 1959

vid särskilt förhållandena inom skogsbygderna i övre Norrland, där enligt
styrelsens mening bl. a. arbetskraftsbänsyn bör kunna motivera statligt
rationaliseringsstöd till fastigheter även om jordbruket endast i mindre grad
bidrager till innehavarens försörjning. Styrelsen anför bärom följande.

I anknytning till utredningens förslag, som väl i sina allmänna grunddrag
och särskilt vad beträffar slättbygdernas jordbruksförhållanden är riktigt
och rättsyftande, vill styrelsen — mot bakgrunden av de nyss refererade
hittills vedertagna kriterierna på brukningsvärda och bestående enheter —
något belysa vissa förhållanden inom mera skogsdominerade bygder, särskilt
i övre Norrland. Där har skogsbruket alltmera börjat uppfattas som
den egentliga huvudnäringen, och jordbruket representerar en förhållandevis
krympande andel i brukarnas årsintäkter. Parallellt härmed har brukandet
av odlad jord fått en extensiv inriktning och på sina håll närmast
antagit karaktären av husbehovsdrift. Åtskilliga fastigheter fyller numera
icke de krav i fråga om areal nöjaktigt hävdad åker och rationella anordningar
i övrigt, som hittills ansetts böra ställas på en ur jordbrukssynpunkt
bärkraftig och bestående brukningsenhet. Reellt sett borde emellertid en
fastighet i dessa bygder, där försörjningen i ökad omfattning frikopplats
från jordbruket, bedömas som bärkraftig i den mån fastighetens eget skogsbruk
och traktens försörjningsmöjligheter i övrigt ger underlag härför.
Ägaren av eu sådan egendom bar småningom mera blivit »skogsbrukare»
än jordbrukare, även om fastigheten i statistik och officiella sammanhang
betecknas som jordbruksfastighet. Skogsstyrelsen har tidigare i yttrande
över lantbruksstyrelsens betänkande med förslag till ändringar i lagstiftningen
angående uppsikt å jordbruk (SOU 1956: 62) berört denna fråga och
gjort följande uttalande: »För vissa delar av landet, i synnerhet i övre Norrland,
där skogsbruket utgör den väsentligaste grundvalen för jordbrukarnas
försörjning, kan emellertid en egendom, vars areal understiger fyra hektar
(odlad jord), ändå utgöra en bärkraftig brukningsdel.»

Med det sagda har styrelsen inte avsett att rikta någon kritik mot principerna
i utredningens förslag till stödverksamhet utan mera velat påpeka,
att användandet av åkerarealen som grund för eu lönsamhetsbedömning
och därigenom uteslutning av vissa fastigheter från statlig bidragshjälp,
stundom kan få icke önskvärda konsekvenser för andra näringar, som i
väsentligt avseende utgör grundvalen för en bygds försörjning. Ifrågavarande
bidragsverksamhet bör därför inte arbeta med så snäva och kategoriskt
utformade tillämpningsnormer, all exempelvis en utpräglad skogsbygds försörjningsbetingelser
försämras (med hänsyn till bl. a. arbetskrafttillgången)
till följd av åtgärder, som i allt för hög grad kan befaras påskynda avfolkningen.
Av här antydda skäl bör statligt stöd för inre rationalisering avseende
i synnerhet byggnation, vatten, avlopp och elektrifiering — men eventuellt
även andra åtgärder — kunna utgå till innehavare av sådan fastighet,
som bär åsyftas.

Vad jordbruksanslagsutredningen anfört angående möjligheten att jämväl
finansiellt stödja anor d n a n d e t a v in i n d r e p 1 a n t s k o 1 o r
ä enskilda fastigheter har endast föranlett uttalanden i ett begränsat antal
yttranden. Skogsstyrelsen uttalar för sin del, alt anställda odlare i många
fall med fördel kan engageras för att få till stånd eu snabbare ökning av
plantproduktionen, förutsatt att de har tillgång på lämpliga jordar. Särskilt
lämpligt är del därvid för dem att omskola material inköpt från skogsvårdsstyrelserna,
vilka senare efter 1 å 2 år kan återköpa de då fältdugliga planr»
Flihang till riksdagens protokoll 1959. I sam/. AV 148

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1959

torna. En sådan rörelse är emellertid enligt styrelsens uppfattning föga
kapitalkrävande och behöver knappast stödjas med särskilda statsbidrag.

Skogsvårdsstijrelsernas förbund tar i och för sig ej avsteg från tanken
på småplantskolor hos enskilda men anser ej att produktionen av skogsplantor
bör stödjas i den av utredningen föreslagna ordningen. Förbundet erinrar
härvid om 1955 års skogsvårdsutrednings förslag i förevarande avseende,
vilket tillstyrkts av förbundet.

Lantbruksnämnderna i Kronobergs, Värmlands, Gävleborgs och Västerbottens
län är av uppfattningen, att statligt stöd till anordnandet av plantskolor
ej bör utlämnas genom lantbruksnämnderna utan genom skogsvårdsstyrelserna.

Beträffande förutsättningarna för statsbidrag till inre
rationalisering råder bland remissinstanserna i stort enighet om
att den nuvarande 20-hektarsgränsen bör ändras. I det stora flertalet yttranden
har jordbruksanslagsutredningens förslag rörande 2-familjsjordbruket
även godtagits. När det gäller den föreslagna förmögenhetsgränsen
är man i allmänhet i princip enig med utredningen om behovet av en dylik
gräns. Beträffande den lämpliga nivån är emellertid meningarna delade.

Statens jordbruksnämnd anser det angeläget, att den ökade inre rationaliseringen
i främsta rummet kommer till stånd på sådana brukningsenheter,
som kan förväntas ge brukaren och hans familj tillfredsställande
inkomstförhållanden. Med hänsyn till den fortsatta mekaniseringen anser
nämnden vidare, att den nuvarande gränsen 20 ha åker är för låg. Tvåfamilj
sjordbruket — som redan 1942 års jordbrukskommitté rekommenderade
— bör enligt nämnden vara lämpligare som mått för bondejordbruket.
En väsentlig fördel med denna av utredningen föreslagna bidragsgräns
är också att möjlighet till variationer finnes, så att en viss anpassning
kan ske till den tekniska utvecklingen. Nämnden finner det i och för
sig motiverat att som förutsättning för bidrag uppställes, att hänsyn skall
tagas till jordbrukarens ekonomiska ställning. Det av utredningen föreslagna
förmögenhetsstrecket kan dock enligt nämnden leda till att något
större utrymme för åtgärder ovanför den nu gällande arealgränsen knappast
erhålles. Den till utredningen fogade tabellen avser ett genomsnitt för åren
1953—1956. Resultatet av 1957 års fastighetstaxering har sålunda ej kunnat
påverka bilden. När de nya fastighetstaxeringsvärdena lägges till grund
för beräkningen av den skattepliktiga förmögenheten, kan denna förväntas
avsevärt höja de uppgivna medeltalen. Nämnden ifrågasätter, om icke fördelen
med den slopade arealgränsen till större delen skulle gå förlorad, om
man samtidigt inför en förhållandevis låg förmögenhetsgräns. Enligt nämndens
uppfattning bör denna gräns stå i bättre överensstämmelse med de
nya taxeringsvärdena, enär den åsyftade stimulansen till rationaliseringsåtgärder
inom bondejordbruket i ett stort antal fall eljest ej uppnås.

Landsorganisationen i Sverige anser, att de praktiska förslagen i utredningens
betänkande rimmar illa med det behjärtansvärda syftet med för -

Kurigl. Maj.ts proposition nr 148 är 1959

ändringarna. Varje engångsbidrag, som möjliggör bildandet av ett bärkraftigt
familjejordbruk, minskar enligt landsorganisationen konsumenternas
kostnader för jordbruksstödet med minst 2 000 kr. årligen om det möjliggör
en uppflyttning av normen för prissättningen till denna storleksgrupp.
Med hänsyn till de jordvärden prispolitiken framdrivit, måste jordbrukarna
ha en betydande förmögenhet låst i sina fastigheter. Att byta en arealgräns
för bidrag till rationaliseringsåtgärder på 20 ha mot en förmögenhetsgräns
på 80 000 kr. är därför i dagens läge närmast att ge med ena
handen och ta med den andra. Åtgärden kan inte väntas få någon betydande
effekt på rationaliseringens omfattning. Detsamma gäller enligt
landsorganisationens uppfattning även de övriga av jordbruksanslagsutredningen
föreslagna rent tekniska förändringarna.

Sveriges lantbrnksförbund är medvetet om att den av utredningen föreslagna
regeln om 2-familjsjordbruket kan bli svår att praktiskt tillämpa.
Förbundet anser dock en sådan gräns vara att föredraga framför eu ny
arealgräns, vilken i så fall visserligen fått förskjutas uppåt. Det av utredningen
förordade förmögenhetsstrecket kommer emellertid, framhåller förbundet,
att medföra att bidragsansökningar, som med hänsyn til! den förut
angivna gränsen bort föranleda bifall, i betydande och av utredningen ej
avsedd utsträckning kommer att avslås. Förbundet anför härom.

Före senaste fastighetstaxering låg, såsom framgår av bilaga 15 till betänkandet,
den behållna förmögenheten på brukningsenheter med 10''—20 ha
åker vid ca 50 000 kr. Genom 1957 års nya fastighetstaxering beräknas av
arvsskattesakkunniga fastigheter av ifrågavarande typ bli upptaxerade med
något sådant som 20 000 kr i medeltal. Härigenom skulle den behållna förmögenheten
för innehavare av fastigheter med 10—20 ha åker komma att i
genomsnitt stiga till ca 70 000 kr (för 20-hektarsgårdar beräknas en behållen
förmögenhet av ca 90 000 kr och för 30-hektarsgårdar ca 125 000 kr),
alltså ett belopp liggande ganska nära det föreslagna förmögenhetsstrecket.
Denna värdeökning har skett utan att lånemöjligheterna i motsvarande mån
ökats. Visserligen är spridningen i förhållande till angivet medeltal stor
(bl. a. är den behållna förmögenheten hos nytillträdande brukare regelmässigt
mindre än bos äldre), men detta hindrar icke, att den nyss angivna och
av utredningen icke avsedda effekten riskerar att uppkomma. Utredningen
synes i sitt resonemang felaktigt ha utgått från förmögenhetsförhållandena
före 1957 års allmänna fastighetstaxering. Under sådana förhållanden anser
förbundet starka skäl föreligga att ompröva förmögenhetsstrecket eller i
varje fall meddela bemyndigande åt lantbruksstyrelsen att utfärda direktiv
åt lantbruksnämnderna av innebörd att resultaten av 1957 års fastighetstaxering
i rimlig utsträckning beaktas, ävensom att i fortsättningen hänsyn tages
till förändringarna i penningvärdet mellan fastighetstaxeringarna.

Riksförbundet Landsbygdens folk biträder utredningsförslagen men påpekar,
att det av utredningen redovisade siffermaterialet avser tiden före den
senast genomförda höjningen av jordbrukets taxeringsvärden.

Styrelsen för statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader, som likaledes
tillstyrker förevarande förslag, understryker att det inte är enbart
arealen som är avgörande för ett jordbruks lönsamhet. 1 åtskilliga fall finns
det enligt anslaltsstyrelsen exempel på hur eu spccialinriktad växtodling

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1959

eller en omfattande fjäderfä- eller svinproduktion kan bidraga till ett gynnsamt
ekonomiskt resultat vid ett mindre jordbruk. Lika väl som vi har ett
livskraftigt hantverk och en livskraftig småindustri jämsides med våra
stora industriföretag i landet bör del också vara önskvärt att bibehålla och
stödja de mindre jordbruk, som genom sin produktionsinriktning utnyttjar
de speciella resurser, som står till buds och som visar god lönsamhet även
om den allmänna tendensen går mot större jordbruk. Jordbruk med nyss
antydda förutsättningar bör därför, anför anstaltsstvrelsen, kunna erhålla
statligt rationaliseringsstöd.

I sitt ävenledes tillstyrkande yttrande anför Lantbruksdirektörernas förening
bl. a. vissa praktiska synpunkter på tillämpningen av ifrågavarande
regler.

Ur företagsekonomisk synpunkt är utredningens förslag att inom tvåfamiljs
jordbrukets ram slopa arealgränsen för statsbidrag av för utvecklingen
avgörande betydelse. Uet bär för föreningen under senare år alltmer framstått
som i längden ohållbart, att en jordbrukare, som genom tillköp ökat sin
åkerareal, och som därmed följt det allmännas intentioner i 1947 års riksdagsbeslut,
plötsligt sedan han passerat den magiska 20-hektarsgränsen,
ställts utanför allt statligt stöd till inre rationalisering med undantag för
torrläggningsåtgärder under vissa förhållanden. I många fall har denna irriterande
gränsdragning ytterligare understrukits av åtgärder i orter, där
lantbruksnämnden kunnat stödja till arealen mindre företagsenheter, men
tvingats avslå ansökningar från företagare med över 20 hektar åker, tyngda
av en skuldsättning till följd av tillköpsåtgärder och därför många gånger
sämre ekonomiskt ställda än de andra som fått stöd. Föreningen vill således
varmt tillstyrka borttagandet av arealgränsen för statsbidrag till inre rationalisering
och har inget att invända mot att gränsen i stället sättes vid
förmögenhetsbeloppet undantaget från beskattning. Dock borde även vid
det föreslagna taket viss hänsyn kunna få tagas till sökandens familjeförhållanden
och brukningsenlietens samlade investeringsbehov. Sökandens ekonomiska
ställning efter genomförd förbättringsåtgärd synes böra tillmätas
betydelse vid prövningen av hans ansökan, där det gäller ekonomiskt betungande
åtgärder. Under alla förhållanden vill föreningen tillstyrka stimulans
genom statligt stöd såväl i form av bidrag som lån, där man kan förutsätta
såväl ökad produktion som ökad produktivitet, alltså bästa företagsekonomi.
Det synes icke få ankomma på den enskilde att svara för initiativ
till den produktionskrympning totalt sett, som torde vara ofrånkomlig, för
att prismässigt ge vårt lands jordbruk optimala, ekonomiska förutsättningar.

Att hänsyn skall tagas jämväl till förmögenhetens sammansättning, försörjningsbördan
in. in. hävdas även av styrelsen för Kooperativa förbundet.
Beträffande jordbruk är enligt förbundsstyrelsen också relationen mellan
byggnads- och jordvärde av intresse.

Praktiska synpunkter på utredningsförslagen i förevarande del anlägges
allmänt även av lantbruksnämnderna. Dessa ser därvid särskilt till tillämpningen
av de föreslagna bestämmelserna. Vissa svårigheter konstateras härvidlag.
Lantbruksnämnden i Värmlands lön. som i princip godtar de föreslagna
reglerna, anför bl. a.

Vissa svårigheter kan antagligen uppkomma vid avgörande av frågan om
en brukningsenhet skall anses för stor för att vara bidragsberättigad. Vid
kreaturslös drift kan tvåfamiljsjordbruket innehålla större areal jordbruks -

Kungl. Maj:is proposition nr 148 år 1959

jord än där kreatursdrift förekommer. Inom Värmlands slättbygder blir för
närvarande den kreaturslösa driftsformen allt vanligare. I mellanbygden och
skogsbygden kan dock fortfarande hävdas att kreatursdrift bör vara det normala
och arbetskraftsbehovet beräknas därefter. Skulle kreaturslös drift
kunna anses normal för slättbygden, kommer större brukningsenheter där
än i övriga bygder i fråga till bidrag. Avstånden mellan jordbruk, där olika
tillämpning av bidragsreglerna skulle gälla, bli här i länet icke större än att
det för jordbrukarna skulle förefalla vara orättvisa bestämmelser. I ett annat
avseende kan den föreslagna regeln få olika tillämpning. Om en brukningsenhet
innehåller så mycket åker och skogsmark att mer än två familjer
normalt behövs för skötseln, blir brukaren icke bidragsberättigad. Om
jordbruket emellertid är utarrenderat och ägaren själv brukar skogen, blir
kanske arrendalorn bidragsberättigad. Särskilt i det fall att ägare och arrendator
äro anhöriga kan mindre tilltalande konsekvenser uppkomma. Den
föreslagna gränsdragningen för bidragsrätt kan sålunda bli vansklig att tilllämpa
och kontroverser med de bidragssökande kunna lätt uppkomma. Närmare
anvisningar för tillämpningen torde behöva utfärdas.

Även lantbruksnämnden i Jämtlands län ställer sig i viss mån tveksam
till utredningens formulering av gränsregeln. Enligt nämndens mening skulle
det av utredningen föreslagna kompetenskravet, att de brukningsenheter
som beviljas bidrag skall ha en sådan ekonomisk bärkraft att de bereder arbetskraften
samma ersättning som andra jämförbara näringsgrenar erbjuder,
i vart fall under nuvarande lönsamhetsläge medföra en mycket stark
begränsning i de bidragsberättigade brukningsenheternas antal inom nämndens
verksamhetsområde. Nämnden anser det för övrigt vara förenat med
betydande svårigheter att bedöma, huruvida ett sådant villkor uppfylls eller
ej. Den av utredningen i detta avseende utformade bestämmelsen bör därför
enligt nämndens mening helt utgå eller formuleras mindre kategorisk.
Däremot anser nämnden att förslaget i övrigt rörande 2-familjsjordbruket
bör medge en smidig och rättvis tillämpning.

Statskontoret hade helst sett, att arealgränsen höjts men motsätter sig
ej mot bakgrunden av vad utredningen anfört ett tillmötesgående av utredningens
förslag. Bifalles förslaget, bör emellertid utvecklingen noga
följas och de ändringar snabbt vidtagas som förhållandena kan visa sig
böra föranleda.

Lantbruksnämnderna i Östergötlands och Västerbottens län samt Kalmar
läns norra område fäster sådant avseende vid tillämpningssvårigheterna,
alt de ej anser sig kunna biträda de föreslagna reglerna. Förstnämnda nämnd
motiverar sill ställningstagande med att tillämpningen av en dylik rege]
lätt påverkas av subjektiva synpunkter och alt en oenhetlig behandling därigenom
kan bli följden. Nämnden förordar därför — trots de olägenheter
som är förenad därmed — en fast arealgräns framför utredningsförslagets
2-familjsgräns. Lantbruksnämnden i Kalmar läns norra område anser regeln
så diffus, alt den med största sannolikhet kommer att leda till mycket
besvärliga och ömtåliga avväganden. En höjning av arealgränsen till 30 ha
bör cnligl nämnden täcka de flesta förekommande fall. Lantbruksnämnden
i Västerbottens län hyser den uppfattningen, att en viss justering av
nu gällande arealgräns kan vara motiverad. Den förordade gränsdragningen i

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^8 år 1959

avseende på möjligheten till bidrag innebär emellertid enligt nämndens
mening en alltför stor utvidgning av bidragsrätten. Eftersom tillgängliga
medel för inre rationalisering är begränsade bör tillses, att stödet i första
band kommer de arealmässigt mindre jordbruksenheterna till del, då dessa
som regel har sämre lönsamhetsbetingelser och mindre resurser för förbättringsåtgärdernas
genomförande än de något fullständigare fastigheterna.
Även om fastställandet av en arealgräns medför vissa olägenheter bör en
dylik bestämmelse dock vara enklast att tillämpa. Enligt nämndens mening
kan en höjning av arealgränsen för bidragsberättigande till 25 ha anses
lämplig att genomföra.

Utredningens uttalanden om förmögenhetsgränsen har i allmänhet godtagits
av nämnderna med framhållande av att de i huvudsak ansluter till av
åtskilliga av dem redan tillämpad praxis. En mindre kategorisk utformning
av bestämmelserna än som följer av utredningens förslag förordas doek relativt
allmänt. Sålunda anför exempelvis lantbruksnämnden i Jönköpings
län bl. a. följande.

Enligt nämndens uppfattning blir en sådan gränsdragning lätt en källa
till missnöje bland allmänheten, då tillbörlig hänsyn inte kan tagas till vare
sig kostnaden för investeringsåtgärden eller sökandens innehav av likvida
tillgångar. Det synes inte rimligt att samma förmögenhetsgräns skall följas
när det gäller att bedöma bidragsbehovet till en liten dikning eller stenröjning,
som kanske inte kostar mer än 3—4 000 kr., som när det gäller ett
ladugårdsbygge, som kanske kostar 50—70 000 kr. eller mer. Mellan dessa
båda ytterligheter finns en lång rad av mer eller mindre kostnadskrävande
företag bl. a. dikning och vägbyggnadsföretag. Särskilt bör vägarna och
torrläggningen observeras i detta sammanhang. Bidrag till vägar utgår även
från andra anslag och beviljas av skogsstyrelsen och resp. länsstyrelse. I de
anvisningar som nu finnes förordas en så långt möjligt likartad handläggning
av ansökningarna om bidrag till byggande av vägar. Gränserna mellan
eu jordbruksväg och en skogsbilväg eller utfartsväg med bidrag från länsstyrelse
är mycket flytande, varför likartade bestämmelser bör råda vid
gränsområdena för resp. myndigheters kompetensområden. Då vare sig länsstyrelsen
eller skogsstyrelsen nu har någon skyldighet att pröva varken sökandens
ekonomi eller inkomst och lantbruksnämnden får skyldighet härtill,
kan detta lätt bli en källa till irritation. Vad beträffar torrläggningsföretag
anser nämnden alltjämt att de speciella förhållanden bör beaktas, som på
sin tid angavs av departementschefen i propositionen 1951: 31. En liberalare
behovsprövning synes därför böra beaktas beträffande dessa företag. Nämnden
vill förorda att i författningen intages en bestämmelse, som klart medgiver
nämnden rätt att bevilja bidrag, om förmögenheten är högre än den
angivna, dels om förmögenheten efter åtgärdens genomförande på grund av
dennas kostnadskrävande karaktär ligger under SO 000 kronorsgränsen, dels
om bidraget avser byggande av jordbruksväg, som huvudsakligen är till
nytta som utfartsväg, eller också torrläggningsföretag, som berör flera delägare.

Lantbruksnämnden i Älvsborgs läns södra område anser visserligen, att
genom utredningsförslaget möjligheterna att lämna bidrag till större jordbruksfastigheter
vidgas. Genom höga taxeringsvärden i synnerhet å skogsgårdarna
synes det dock nämnden troligt att en hel del ej kan komma i åtnjutande
av bidrag även om en ekonomisk kalkyl visar, att vederbörande

Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1959

har svårt att framskaffa kapital och är i behov av statsstöd. Med hänsyn härtill
förordar nämnden, att ett nedsatt bidrag i undantagsfall skall, efter
särskild prövning, kunna utgå vid en förmögenhet över 80 000 kr.

Lantbruksnämnden i Göteborgs och Bohus län anser å andra sidan, att
den angivna förmögenhetsgränsen är för hög, när det gäller mindre omfattande
åtgärder. Nämnden finner det därför angeläget, att särskilda anvisningar
utarbetas så att bidraget kommer att variera alltefter företagets
omfattning och förmögenhet. Tröskelproblem bör undvikas så långt detta
är möjligt.

Några nämnder påpekar vissa tillämpningssvårigheter, som kan uppstå, då
brukningsenliet har mer än en ägare eller då enhet är upplåten på arrende.
Lantbruksnämnden i Gävleborgs län anför som exempel i förstnämnda fall
2 likadana jordbruk, varav det ena drives av ägaren och en anställd och det
andra av 2 brukare, vilka äger jordbruket tillsammans. Vid en fix förmögenhetsgräns
kan då enligt nämnden den situationen inträffa, att ägaren av
det första jordbruket blir bidragsberättigad vid en förmögenhet strax under
förmögenhetsgränsen, medan vid det senare de båda ägarna, om deras förmögenhet
tillsammans något överstiger 80 000 kr., ej kommer i fråga för
bidrag, trots att deras ekonomi, sett för varje enskild familj, är sämre än
ägarens på grannfastigheten.

Att förmögenhetsgränsen kan förorsaka arrendator svårigheter i sådana
fall då brukningsenhetens ägare har avsevärd förmögenhet påpekas bl. a.
av lantbruksnämnderna i Södermanlads, Östergötlands och Jönköpings län.
Förstnämnda nämnd anför härom följande.

Inom Södermanlands län utgör arrendejordbruken ca 42 % av samtliga
brukningsenheter. Såsom bestämmelserna hittills varit utformade för anslag
till inre rationalisering och även för annan anslagsgivning t. ex. till bostadsförbättringar
äro arrendegårdarna härvidlag i stort sett utestängda. Endast
när det gäller täckdikning och gödselvårdsanläggningar kunna arrendatorcr
erhålla procentuellt bidrag till arbetskostnaden. Detta är av flera
anledningar beklagligt. Jordägarna göra ofta och troligen med rätta gällande
att på grund av de höga investeringskostnaderna äro åtminstone s. k. sociala
arrenden oräntabla och en allmän strävan har också varit alt komma ifrån
dessa till men för mången nystartande jordbrukare, som ansett ett arrende
av detta slag vara en lämplig språngbräda inom yrket. Kan man genom den
stimulans, som bidragen beräknas utgöra, få arrendatorerna att genomföra
nödvändiga förbättringsåtgärder på arrendegårdarna, vinner man dels att
kostnaderna hållas nere, dels att jordägarna få större intresse för att bibehålla
sociala arrenden. Nämnden hemställer därför att utredningen överväger
frågan, huruvida arrendatorerna kan beredas möjligheter till statliga
bidrag och lån efter i stort sett samma principer som gälla för jordbrukare
som äga sin gård. Bidragsgivningen bör begränsas till brukningsenheter under
50,0 ha åker, alltså till den arealstorlek som gäller för sociala arrenden.
Därjämte böra särskilda bestämmelser reglera förhållandena, när arrendatorii
skall frånträda arrendet.

Vad härefter angår förutsättningarna för lånegaranti
bär jordbruksanslagsulredningens förslag om viss behovsprövning tillstyrkts
eller lämnats ulan erinran av nära nog samtliga remissinstanser.

Knngl. Maj.ts proposition nr 158 år 1959

Lantbruksnämnden i Stockholms län förutsätter doek, att den föreslagna
regeln kommer att tillämpas så liberalt, att det endast skall ske en bortgallring
av de fall, där statlig garanti är uppenbart överflödig. Nämnden i
Gotlands län anser, att den nuvarande bestämmelsen att lånegaranti ej må
beviljas för lån, vilket sökanden kan erhålla såsom bottenlån, är tillfyllest
när det gäller att avgöra om behov av lånegaranti föreligger. Samma uppfattning
redovisas av nämnden i Västmanlands län. En bestämmelse i överensstämmelse
med utredningens förslag skulle enligt nämndens uppfattning
försvåra möjligheterna att stimulera till önskvärda rationaliseringar.

Beträffande frågan om statsbidragens storlek ansluter
sig statens jordbruksnämnd, styrelsen för Hushållningssällskapens förbund,
Lantbruksdirektörernas förening, styrelsen för Kooperativa förbundet
och Tjänstemännens centralorganisation ävensom flertalet lantbruksnämnder
i stort till utredningens förslag om ändring av bidragsprocenten
från 40 till 25 för det större antalet stödbara rationaliseringsåtgärder. Ej
heller Sveriges lantbruksförbund motsätter sig detta förslag. Däremot anser
Riksförbundet Landsbygdens folk det inte motiverat alt under föreliggande
omständigheter sänka det statliga stödet till en önskvärd rationalisering.
Enligt riksförbundets mening bör i stället bidragskvoten 40 gälla för samtliga
inre rationaliseringsåtgärder utom ekonomobyggnader. Även lantbruksnämnderna
i Kalmar läns norra område och i Västerbottens län motsätter
sig en sänkning av bidragsprocenten. Lantbruksnämnden i Västerbottens
lön anför, att utredningens förslag beträffande bidragens storlek liksom
också den vidgade gränsen för bidragsrätt kan befaras komma att medföra
en högst avsevärd reducering av det statliga anslagsbelopp, som i fortsättningen
kan påräknas för stöd åt den inre rationaliseringen inom länet.
Kravet på upprättandet av lönsamhetskalkyler liksom den förordade återhållsamheten
vid prövningen av bidragsgivningen kommer likaledes att
verka synnerligen ogynnsamt för de många innehavarna av småjordbruk
i Norrland. Den ökade spännvidden i lönsamhet mellan småbruk och fullständigare
brukningsenheter liksom norrlandsjordbrukets försämrade lönsamhetsbetingelser
i allmänhet kan enligt nämnden ej motivera en dylik
minskning av det statliga stödet till förbättringsåtgärder. Nämnden anser
sig därför icke kunna förorda en så påtaglig sänkning av bidragskvoten,
som av utredningen föreslagits. Bidragskvoten för inre rationaliseringsåtgärder
med undantag för vägar och byggnader bör enligt nämndens mening
under inga förhållanden sättas lägre än 30 procent. Ett bifall till utredningens
förslag skulle vidare, påpekar nämnden, medföra att olika bidragsregler
blir gällande för exempelvis jordbruksvägar och skogsvägar. Hittills
har samma bidragskvot i fråga om dessa 2 vägtyper tillämpats, vilket också
varit ändamålsenligt, inte minst med hänsyn till att gränsdragningen mellan
jordbruks- och skogsvägar i många fall är ganska oklar. Stödet åt
jordbruksvägar bör därför enligt nämndens mening även i fortsättningen
utgå med en högsta bidragskvot å 40 procent.

Frågan om statsbidrag till gemensamhetsföretag upptages även i yttran -

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

dena från bl. a. lantbruksnämnderna i Stockholms, Jönköpings, Göteborgs
och Bohus, Älvsborgs södra och Värmlands län, varvid de av nämnden i
Västerbottens län påtalade olägenheterna framhålles. Procentsatsen 40 bör
enligt nämnden i Jönköpings län bibehållas för jordbruksvägarna och enligt
nämnden i Värmlands län för dikningen. Enligt lantbruksnämnden i
Västmanlands län hör genomförandet av gemensamma åtgärder såsom diknings-
och vägföretag givas visst företräde framför åtgärder som endast
berör en enskild fastighet. Dessa gemensamma anläggningar är ofta av så
grundläggande betydelse för jordbruksdriften alt, om bedömningen av jordbruksområdet
som sådant är positiv, kravet på samband med yttre rationalisering
ej bör vara avgörande för bidraget storlek. Ytterligare ett motiv
för att genomförandet av gemensamma anläggningar bör underlättas genom
bättre möjlighet till statsunderstöd anser nämnden vara den tvångsdelaktighet,
som finns fastställd i vattenlagen resp. lagen om enskilda vägar.
Bestämmelserna beträffande gemensamma företag avseende torrläggning
och vägar — i den mån ej än generösare bestämmelser motiveras av
kravet på likformighet med övriga bidragsbeviljande myndigheter — l>ör
jämlikt nämnden utformas i enlighet med utredningens förslag men med
det tillägget, att lantbruksnämnden, där särskilda skäl föreligger, må beviljas
bidrag upp till 40 procent. Som exempel på sådant särskilt skäl anför
nämnden det fall, där detta högre bidrag uppenbarligen är nödvändigt
för genomförande av ett på alla sätt nyttigt och önskvärt företag.

Lantbruksdirektörernas förening anför i spörsmålet följande.

Föreningen har i princip intet att erinra mot alt samma bidragsprocent
skall gälla för samtliga inre rationaliseringsåtgärder utom byggnader, men
vill vad beträffar vägar och vissa större torrläggningsföretag föreslå att
undantag från bestämmelsen om förmögenhetsgräns får göras där åtgärden
uppenbart framstår som ett allmänt intresse av betydenhet samt att, vad
vägföretag beträffar, samma bidragsprocent tillämpas, som gäller för jämförbara
vägar, till vilka bidrag beviljas genom dels länsstyrelse, dels skogsstyrelsen.
För den enskilde bidragssökanden till vägföretag måste det framstå
såsom svårförståeligt att bidrag genom länsstyrelsen kan utgå med 60
procent och genom skogsstyrelsen med 40 procent, i båda fallen utan bchovsprövning,
samtidigt som lantbruksnämndernas bidrag till vägföretag,
som sökanden många gånger svårligen kan till typ och standard avgränsa
från t. ex. skogsbilvägarna, stannar vid 25 procent. Det är icke ovanligt att
i eu bygd och t. o. in. inom samma större vägsamfällighet samtidigt förekommer
byggande av såväl jordbruks- som skogsbilväg. Det synes därför
föreningen önskvärt, att bidragsreglerna åtminstone för de 2 sistnämnda
vägtyperna samordnas.

1 fråga om bidragens storlek till ekono in i byggnader
förordar Riksförbundet Landsbygdens folk ett bibehållande av nuvarande
regler, dock att maximigränsen för bidrag till en och samma brukningsenhet
höjes från 7 000 till 8 000 kr. Detta förslag biträdes även av styrelsen
för Hushållningssällskapens förbund, som anser att utredningens lösning
i många fall skulle komma att premiera onödigtvis kostsamma företag på
bekostnad av fullt tillfredsställande men enklare och billigare problem -

Kungl. Maj. ts proposition nr l ''i8 år 1959

lösningar. Statens jordbruksnämnd framhåller i fråga om bidragsbestämmelserna
för ekonomibyggnader att om man i stället för det föreslagna högre
procenttalet för de första 5 000 kr. av kostnaden inför ett 15-procentigt
bidrag av hela kostnaden — dock högst 8 000 kr. — påverkas bidragsbeloppet
med endast 500 kr. Eftersom denna summa ofta torde vara obetydlig
jämfört med hela bidraget ifrågasätter nämnden, huruvida inte, om eu
ändring av procenttalen anses böra ske, man borde utgå från ett genomsnittligt
tal, beräknat på den totala byggnadskostnaden.

Vad angår utredningens förslag om förhöjt statsbidrag för
sådan inre rationalisering som sker i samband med
yttre har desamma överlag hälsats med tillfredsställelse. I fråga om den
närmare utformningen av denna princip har emellertid talrika erinringar
gjorts. Dessa avser såväl den föreslagna regeln om en fix högre procentsats
vid 40 som bestämmelsen, att den vid den yttre rationaliseringen förvärvade
tillskottsmarken som regel bör omfatta en areal av minst 5 ha, alltså samma
spörsmål som upptagits i den av ledamoten Haeggblom avgivna reservationen.

Sveriges lanlbruksförbund ifrågasätter starkt lämpligheten av en gränsdragning.
I likhet med lantbruksstyrelsen och reservanten befarar förbundet,
att dessa gränser i praktiken kan visa sig vara för stela samt komma att
omöjliggöra eljest lämpliga och önskvärda rationaliseringsåtgärder. Rätten
att avvika från den som norm angivna bidragsprocenten bör enligt förbundet
i fortsättningen liksom hittills få bedömas efter den allmänna formulering,
som återfinnes i rationaliseringskungörelsens § 15, andra stycket, eventuellt
efter prövning av lantbruksstyrelsen. Förbundet förordar för sin del
vidare, att undantag från den nya förmögenhetsgränsen särskilt skall få ske
i fråga om inre rationaliseringsåtgärder, som står i samband med en mer
omfattande yttre rationalisering. En ändring av bestämmelserna i enlighet
härmed skulle enligt förbundets mening vara ägnad att främja förvärven
av tillskottsjord. Riksförbundet Landsbygdens folk är av i huvudsak samma
uppfattning i fråga om arealgränsen. För tillämpningen av förevarande
bestämmelser såväl när det gäller storleksrationalisering som mera omfattande
fastighetsreglering anser riksförbundet det lämpligt med en enhetlig
högsta procentsats av 50, vilken bör få överskridas endast om särskilda skäl
därtill föranleder. Sådana undantagsfall anses böra avgöras av lantbruksstyrelsen.
Enligt skogsstyrelsens mening bör mera betydande arronderingsfall
ges samma förmån i bidragshänseende som storleksrationaliseringsfallen,
då de förra ofta är lika betydelsefulla och kostnadskrävande som de senare.
Styrelsen är vidare icke övertygad om lämpligheten att införa den stela
5-hektarsgränsen. Frågan om förhöjt eller inte förhöjt bidrag i dylika sammanhang
bör enligt styrelsen kunna avgöras med hänsyn till de utgifter,
som drabbar sakägaren. Även lantmäteristyrelsen är betänksam mot en begränsning
av tillämpningen av den högre procentsatsen till storleksrationaliseringsfallen.
Enär arronderingsförbättringarna ofta ej kan genomföras

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1959

utan betydande kostnader, driflsstörningar och andra olägenheter anser styrelsen,
att i vart fall de mera betydande företagen bör ges samma gynnade
ställning som storleksrationaliseringarna.

Lantbruksdircktörernas förening yttrar i fråga om 5-hektarsgränsen följande.

Utredningens förslag om förhöjt bidrag från 25 procent till 40 procent av
kostnaden till inre rationaliseringsåtgärder i tiden förbundna med visst
arealtillskolt till brukningsenheten — minst 5 ha jordbruksjord — är i
princip av stort värde och tillstyrkes. Föreningen vill dock som sin synpunkt
framföra förslag om att arealgräns vid 5 ha för sådant förhöjt bidiag
ersättes med bestämmelsen, att den yttre rationaliseringsåtgärden skall ha
»väsentlig betydelse» för brukningsenhetens ekonomiska förutsättningar.
Det kan nämligen inträffa att arealtillskottet i åker visserligen uppgår till
5 ha, men att större delen av denna lillskottsareal överföres till skog,
tidigt som brukningsenheten blir bättre arronderad och lättbrukad och därigenom
driftsekonomisk. I detta läge är i allt tall angeläget att jordbruksdriftens
förutsättningar förbättras. Nämnderna bör i sådant läge vara oförhindrade
att med förhöjt bidrag stödja inre förbättringsåtgärder, som kan
döra den samlade brukningsenheten till ett fullvärdigt försörjmngsobjekt,
även om arealtillskottet i åker efter genomförd, företagsekonomisk markdispositionsplan
icke når upp till föreslagna 5 ha.

Kooperativa förbundet hävdar, att man ej bör överbetona tillskottsförvärv
på minst 5 ha, eftersom eu sådan gräns lätt får karaktären av norm.
Styrelsen för Hushållningssällskapens förbund biträder den av herr Hreggblom
reservationsvis framförda uppfattningen.

Även lantbruksnämnderna har i allmänhet uttalat sig i överensstämmelse
med de i reservationen anförda tankegångarna. Enligt lantbruksnämnden i
Uppsala län bör möjligheterna till förhöjt bidrag vidgas till att avse jämväl
fall då den inre rationaliseringen kan förväntas bli av betydelse för kommande
yttre rationalisering. Lantbruksnämnden i Göteborgs och Bohus lan
anser ydterligare böra beaktas, att det ur samhällets synpunkt kan vara
lika angeläget att snabbt bringa upp lönsamheten vid redan befintliga enheter
till eu hög nivå. Det kan vidare vara nödvändigt, att investeringarna
utföres medan arbetskraft tinnes tillgänglig ute pa de mindre gårdarna.
Denna försvinner nämligen delvis i samband med yttre rationalisering, varjämte
arbetskraften på den gård, som utökas, blir tagen i anspråk for
andra viktiga uppgifter i samband med omläggning av driften in. in. på samma
gång som tillgängliga kapitalresurser hårt anlitas. Genom premiering av
tidig och fullständig inre rationalisering, som bör gå ut på tillskapande av
maskinfält, kan enligt nämnden en senare yttre rationalisering därför underlättas.
Med hänsyn härtill förordar nämnden att förhöjt bidrag skall
kunna lämnas vid omfattande (»fullständig») inre rationalisering, vare sig
denna sker med eller utan samband med yttre rationalisering.

I anslutning till förevarande spörsmål tar lantbruksnämnden i Norrbottens
län upp ett annat problem. Nämnden yttrar.

Det har förutsatts alt det högre bidraget skall utgå i samband med den
yttre rationaliseringen. Här vill nämnden som sin åsikt framhålla att det är

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1959

nödvändigt, att bidraget till den inre rationaliseringen i samband med den
yttre rationaliseringen bör kunna utgå under en tillräckligt lång period, så
att ej den jordbrukare, som exempelvis genom inköp av lämplig närliggande
åkerjord för sammanläggning med tidigare innehavd fastighet, under en
kort tidsperiod tvingas skuldsätta sig mer än nödvändigt för att kunna utnyttja
den högre bidragsprocenten. Resultatet av en sådan alltför forcerad
rationalisering, med sämre utnyttjande av den egna arbetskraften och höjda
kostnader för lejd arbetskraft kan da i många fall bli en alltför betungande
skuldsättning med åtföljande oförmåga att klara ränte- och amorteringsbetalningarna.
En sådan längre tidsperiod finns i jorddelningslagen för inre
rationaliseringsbidrag i samband med laga skifte. Tidsperioden är där 10
åi, men den sjnes kunna inskränkas till 5 ar, varvid dock om åtgärderna är
av större omfattning eller eljest skäl därtill finns, tidsperioden bör kunna
förlängas till 10 år. Det skulle genom en dylik bestämmelse bli möjligt att
i samband med en yttre rationalisering erhålla statligt lån och bidrag efter
de generella bestämmelserna men med förhöjd bidragsprocent för sådana
inre rationaliseringsåtgärder, som planlägges och påbörjas inom den tidsperiod,
som fastställts i varje särskilt fall och vilka åtgärder är förorsakade
av den genomförda yttre rationaliseringen.

\ ad angår förslaget om en h ö j n i n g a v in i n i in i g r ä n s e n
lör bidiag från 200 till 300'' kr. har detta biträtts eller lämnats utan
erinran av'' nära nog samtliga remissinstanser. I beaktande av att bidragsprocenten
samtidigt sänkes har dock lantbruksnämnderna i Gotlands och
Hallands län samt i Älvsborgs läns södra område funnit sig böra föreslå
endast eu mindre skärpning. De båda förstnämnda lantbruksnämnderna
stannar därvid närmast vid ett oförändrat belopp av 200 kr. medan nämnden
i Älvsborgs län föreslår 250 kr. Enligt lantbruksnämnden i Västmanlands
lön bör ett mindre bidrag än 300 kr. kunna beviljas till delägare i
gemensamhetsföretag. Lantbruksnämnden i Gävleborgs län föreslår, att begränsningarna
ej preciseras till beloppet i den blivande författningstexten,
utan att beloppet får anges i av lantbruksstyrelsen utfärdade anvisningar.
Dessa bör därvid formuleras så, att avsteg kan göras från huvudregeln i de
fall, nämnden finner det motiverat.

t frågan rörande bibehållandet eller slopandet av statens
a v d lkningslånefond redovisas i remissyttrandena skilda meningar.
För ett bibehållande av lånefonden uttalar sig på av jordbruksanslagsutredningen
och lantbruksstyrelsen anförda skäl riksräkenskapsverket,
statens jordbruksnämnd, fullmäktige i riksgäldskontoret, styrelsen för Kooperativa
förbundet, Sveriges jordbrukskasseförbund och Sveriges allmänna
bypoteksbank. På utredningens linje har jämväl bl. a. följande lantbruksnämnder
gått, nämligen nämnderna i Stockholm, Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs,
Västmanlands, Västerbottens och Norrbottens län. Enligt lantbruksnämnderna
i Örebro och Gävleborgs län bör frågan bli föremål för ytterligare
utredning. Förstnämnda lantbruksnämnd erinrar bl. a. att när låneformen

tillskapades kunde det anses fullt adekvat att staten gavs bästa förmånsrätt
efiersom staten samtidigt bidrog med i regel 50 procent av anläggningskostnaden.
I dagens läge är och blir förhållandena helt annorlunda dels genom

Kungl. Maj.ts proposition nr 1-18 år 195!)

den föreslagna begränsningen av bidragsprocenten till 25, dels genom att ett
stort antal fastigheter genom behovsprövningen helt utesluts från bidrag. Lånebehovet
bär sålunda öka samtidigt som statens insatser för bättre förmånsrätt
minskar.

Bifall till den av ledamoten Mossberger avgivna reservationen tillstyrkes å
andra sidan av styrelsen för Hushållningssällskapens förbund, Lantbruksdirektörernas
förening, Svenska bankföreningen och 1956 års fondutredning
samt av lantbruksnämnderna i bl. a. Östergötlands, Kalmar, Kristianstads
och Kopparbergs län.

Statens jordbruksnämnd anser med tanke på att i torrläggningsföretagen
ofta ingår ett stort antal jordbruk med olika ekonomiska förutsättningar, att
betydande administrativa svårigheter skulle uppstå, om utlåningen från fonden
skulle ersättas med garantikrediter. Fullmäktige i riksbanken anför, att
det med hänsyn till den ringa utlåningen ur avdikningslånefonden kan betecknas
som av mindre betydelse ur kreditpolitisk synpunkt om medel för avdikningsföretag
upplånas direkt hos allmänna kreditinrättningar mot statlig
garanti eller som hittills av staten och av staten ställes till ifragavarande
företags förfogande. I valet mellan kreditgarantier och direkt utlåning i vad
avser avdikningslånen anser fullmäktige det avgörande därför bli, vilket förfarande
som är det administrativt lämpligaste. Enligt Sveriges jordbrukskasseförbund
kräver det i reservationen föreslagna tillvägagångssättet en rätt
betydande administrativ apparat utan att medföra sådana fördelar i andra
avseenden alt en ändring av gällande bestämmelser förefaller motiverad. Sveriges
allmänna lujpoteksbank är av samma uppfattning och anser systemet
opraktiskt och tungrott, inte minst för kreditinrättningarna.

Styrelsen för Hushållningssällskapens förbund å sin sida anser, att i reservationen
anförts bärande skäl för att gå radikalare fram än vad utredningen
ansett möjligt. Lantbruksdirektörernas förening framhåller bl. a., att
det är angeläget att bedömningsgrunderna för varje form av bidrag och lån
blir så likformiga som möjligt. Svenska bankföreningen framhåller, att även
de nuvarande avdikningslånen medför eu högst betydande arbetsbelastning,
särskilt för uppbörds- och inskrivningsmyndigheterna samt att garantilåneformen
ända sedan år 1951 begagnats i fråga om flertalet torrläggningsföretag
av mera begränsad omfattning, utan att detta veterligen givit upphov till
några egentliga olägenheter. Administrationen av garantilån till större företag
med många delägare måste uppenbarligen bli mera besvärlig men bör
enligt bankföreningen likväl kunna ordnas tämligen smidigt, om delägarna,
såsom förordats i''reservationen, bildar eu torrläggningsförcning, som får
ställning som låntagare i förhållande till kreditinstitutet och ombesörjer anskaffande
av säkerheter och uppbörd av annuiteler. 1956 års fondutredning
anser uppenbart, att den särskilda förmånsrätt, som är förenad med formerna
för lån ur avdikningslånefonden, medför ett icke obetydligt administrativt
merarbete. I hög grad belastar detta merarbete domstolarna. Men även
bortsett från den särskilda förmånsrätten torde arbetet med de statliga avdikningslånen,
som bl. a. åvilar länsstyrelserna och de lokala skattemyndig -

Kungl. Maj.ts proposition nr 1''iS år 1959

heterna, vara betungande i förhållande till långivningens omfattning. Införandet
av err statlig kreditgaranti i enlighet med reservationen, innebär därför
enligt fondutredningen i och för sig eu värdefull förenkling. Även det av
reservanterna föreslagna inteckningsförfarandet kan dock beräknas medföra
ett tämligen omfattande administrativt arbete för föreningarna i förhållande
till de stundom relativt blygsamma inteckningsbeloppen på varje
fastighet. Eftersom det föreslagna systemet för statens del i fråga om säkerhet
inte kan sägas ligga i nivå med vad som presteras i övrigt, ifrågasätter
fondutredningen om inteckningsförfarandet bör väljas. I stället synes det
fondutredningen böra övervägas huruvida inte, i likhet med vad som gäller
t. ex. beträffande vägsamfälligheter, en uttaxeringsrätt för torrläggningsföreningar
borde införas. Den ifrågasatta uttaxeringsrätten förutsätter en
lagstiftning på området.

Fondutredningen anför härefter avslutningsvis.

Fondutredningen vill slutligen som sin åsikt framhålla, att ersättandet av
den nuvarande statliga långivningen till avdikningsändamål med en skäligen
utvidgad ram för garantigivning för jordbrukets inre rationalisering bör
kunna leda till eu rationellare avvägning mellan alternativa åtgärder på detta
område, av vilket avdikning endast är eu. Förekomsten av en specialbudget
för delta avgränsade område innebär risk för att statens insatser inte anpassas
till den fortlöpande strukturomvandlingen inom jordbruket. I och för sig
är detta eu invändning av sådan art som generellt kan riktas mot systemet
med statligt stöd i form av revolverande utlåningsfonder, men fondutredningen
föreställer sig att argumentet äger särskild tyngd i förevarande fall.

Lantbruksnämnden i Östergötlands lön motiverar sitt ställningstagande
sålunda.

Den för avdikningslånen lagstadgade inteckningssäkerheten med bästa
förmånsrätt kan bl. a. ha den konsekvensen att företag, som icke klart
framstår såsom räntabla, genom enkelheten att kunna ställa godtagbar säkerhet
genom botteninteckning i kanske redan högbelånade fastigheter, blir
föremål för eu ur rationaliseringshänseende mildare bedömning än om säkerheten
skulle utgöras av inteckning med det inomläge som kan erhållas
med hänsyn till fastighetens förutvarande inteckningar. Det har vidare inträffat
att medel ur avdikningslånefonden ej varit tillgängliga och att sökande
därvid hänvisats till att söka garantilån, varvid de ej fått förmånen
av den lägre räntan som gäller för avdikningslånen. Vid prövning av erbjuden
inteckningssäkerhet i den ifrågavarande fastigheten har nämnden
måhända ej funnit denna godtagbar även med hänsyn tagen till den värdestegring
fastigheten genom åtgärden skulle undergå. Investeringen torde
därvid komma att löpa risk bli bedömd såsom felaktig. Det har vidare någon
gång inträffat att vid brist på medel i avdikningslånefonden sökande
hänvisats att söka interimistisk lånegaranti liksom det inom länet ofta förekommer
att större dikningsföretag, för vilka det framstår såsom angeläget
att omedelbart få sätta i gång i avvaktan på lån ur avdikningslånefonden,
anskaffar nödvändigt kapital genom vanliga banklån, vilka sedan löses
in, när avdikningslånet utanordnats. Genom att ett avdikningslån ur
säkerhetssynpunkt bedömes såsom riskfritt kan detta förhållande komma
att få ett alltför dominerande inflytande, varigenom bedömningen av ett
förelags berättigande ur räntabilitets- och andra rationaliseringssynpunkter
lätt kan komma i skymundan. För att få större enhetlighet i jordbrukets

Kungl. Maj.ts proposition nr 1''iH år 1959

låneformer, bättre klarhet och riktighet synes det nämnden därför angeläget
att avdikningslåneformen ersältes med statlig lånegaranti, varvid ävenledes,
vilket utredningen kraftigt understryker, en överblick av att räntabilitetskravet
hålles intakt, lättare ernås.

I fråga om den av utredningen förordade höjningen av räntan å de nuvarande
avdikningslånen uttalar riksräkenskapsverket, att omen dylikhöjning
anses böra komma till stånd, bör räntan antingen sättas lika med statens
normalränta eller anges i ett bestämt förhållande till denna. Eu motsvarande
ståndpunkt intages av fullmäktige i riksgäldskontoret.

Jordbruksanslagsutredningens förslag rörande den bidragsgivning
till utflyttnings-, väganläggnings- och odlingskostnader
i sammanhang med skiften, som enligt bestämmelserna
i lantmäteribidragskungörelsen liandlägges av lantmäteriorganisationen
har lämnats utan erinran av bl. a. statskontoret, statens jordbruksnämnd,
Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens folk och
Lantbruksdirektörernas förening. Förslaget har vidare tillstyrkts av lantbruksnämnderna
i Blekinge och Västernorrlands län. Ett bibehållande av
den nuvarande ordningen för förevarande bidragsverksamhet åtminstone
intill dess 1954 års fastighetsbildningskommitté slutfört sitt uppdrag har
å andra sidan förordats förutom av lantmätcristgrelsen, fastighetsbildningskommittén
och Sveriges lantmätareförening, av skogsstyrelsen, styrelsen
för Hushållningssällskapens förbund samt av lantbruksnämnderna i Jönköpings,
Kronobergs, Kalmar, Örebro, Gävleborgs och Västerbottens län.

Lantmäteristyrelsen anför för sin del, att det förefaller styielsen som
om jordbruksanslagsutredningen icke tillräckligt beaktat före\ arande investeringars
beroende av fastiglietsregleringsprocessen, när utredningen tagit
ställning till frågan om de av styrelsen nu disponerade bidragsanslagen.
Styrelsen anför härvid bl. a.

Utmärkande för inre rationalisering i dess mest renodlade form synes
vara, att åtgärden företages inom en enskild fastighets gränser, samt utgör
en individuell åtgärd utan grannelagsberoende. Utöver sådana renodlade
inre rationaliseringsåtgärder torde i praktiken även sådana tall, där ett
visst grannelagsberoende föreligger eller ett kollektivt företagande törekornmer,
få hänföras till inre rationalisering blott fastighetsindelningen
lämnas intakt. I de fall däremot, då åtgärderna ingår såsom ett led i en
fastighetsreglering och utgör en integrerande del av denna (d. v. s. ej blott
en lösligt i tiden med fastighetsregleringen samordnad åtgärd) torde hela
åtgärdskedjan få bedömas som yttre rationalisering.

Styrelsen vill understryka, att denna ståndpunkt icke är dikterad av
principiella överväganden utan främst av att åtgärderna blir inflätade i fastighetsregleringens
planeringssammanhang och ekonomiska mekanism på
ett sätt, som endast undantagsvis medger en separat bedömning av en viss
åtgärd. I vart fall gäller vid nuvarande laga skifte sådana regler, att det
icke omedelbart utan först efter skiftets avslutande är möjligt att urskilja
vem av parterna i skiftet som verkställer, vem av dem som bekostar och
vem som svarar för riskerna beträffande en viss investering. Det råder
vid skifte i motsats till förhållandet vid renodlad inre rationalisering icke

Kuiigl. Maj.ts proposition nr 1 i8 år 1950

någon automatisk identitet mellan verkställare, investerare och risktagare
även om det t. ex. gäller en ur teknisk synpunkt enkel jordbruksväg.

Lantmäteristyrelsen kan ej lieller finna de av utredningen anförda skälen
tillräckligt bärande för att av utredningen föreslagen överflyttning av bidragen
till utflyttning, väganläggning och odling från lantmäteristyrelsen
till annan myndighet skall framstå som ändamålsenlig. Därtill kommer enligt
styrelsen att utredningen icke i något avseende berört olägenheterna
av en överflyttning. Ej heller har de ofrånkomliga övergångsproblem, som
uppstår därest förslaget skulle genomföras, berörts i betänkandet. Styrelsen
anser sig för den skull höra beröra vissa av dessa frågor.

\ id laga skiften prövas beslut om utflyttningar, väganläggningar och
odlingar i judiciell ordning. En delägare i skiftet kan därvid mot sin vilja
tvingas att deltaga i kollektiva investeringar. Mot bakgrunden av denna
formella karaktär av tvångsinvesteringar med rättslig överprövning av besluten
är det naturligt och nödvändigt att bindande''utfästelser i bidragsfrågan
kunna föreligga då beslut skall fattas. Bedömningen av bidragsfusk31}
måste grundas på överväganden av teknisk och ekonomisk art. Samtidigt
måste emellertid också åtgärdens betydelse med hänsyn till möjligheterna
att vid skiftet åstadkomma lämpliga fastigheter beaktas liksom den
darur harledda angelägenheten av att åtgärden eventuellt skall kunna genomföras
även mot sakägares bestridande. Det bidragsbeviljande organet
måste därför kunna bedöma investeringens roll i skiftesproceduren. Det
förefaller icke rimligt att förutsätta att länsstyrelse, skogsstyrelse eller
lantbruksnämnd regelmässigt skola ha möjlighet att göra en sådan bedömning.

Det moderna skiftesförfarandet tenderar alltmer mot att åtskilliga åtgärder
av grundläggande betydelse för den genom skiftet åstadkomna fastighetsindelningen
verkställas redan under skiftets gång. Detta gäller särskdt
väganläggningar men har och borde i än högre grad ha sin motsvaughet
även i fråga om t. ex. markanvändningen. Fördelarna av en sådan
koordination av verkställighet och förrättning äro många och både av tekmsk,
arbetsekonomisk och psykologisk art. En förutsättning för förfarandet
ar dock f. n. i praktiken att frivillig anslutning från delägarnas sida
till verkställigheten uppnås. Detta i sin tur torde förutsätta att bidragen
ha karaktar av s. k. företagsbidrag, att delägarna själva få välja tidpunkt
i°r Yfrkstalhgheten och att utlovade bidrag då omedelbart stå till förfogande.
lidrymden mellan förprövning och verkställighet (bidragsutbctalning)
varierar avsevärt och kan i vissa fall uppgå till åtskilliga år.

Stjrelsen erinrar i fortsättningen, att f. n. åtgärder motsvarande kostnader
på mellan 2 och 3 miljoner kr. förprövats och att utlovade ej uppburna
bidrag uppgår till storleksordningen 1 miljon kr. Styrelsen påpekar vidare
att den anslagspost, varifrån bidragen nu bestrides är förslagsvis betecknad,
något som styrelsen anser nödvändigt lör att bidragen skall kunna utlämnas
utan köordning. Varje intressekonflikt vid ett skifte tynger skiftesproceduren
och t\ingar in denna i eu tids- och arbetskrävande formbundenhet. Det är
först på grundval av samförstånd mellan berörda parter, som radikala förenklingar
a\ skiftesförfarandet är möjligt utan att gällande rättsgrundsatser
trades för när.

Kungl. Maj:ts proposition nr lb8 år 1959

Därest en överflyttning av bidragen skall ske till annan myndighet uppstår
med nödvändighet vissa övergångsproblem. Hur dessa frågor än löses anser
styrelsen det uppenbart, att ett administrativt merarbete kommer att uppstå
under övergångstiden. Detta merarbete väntas bli relativt betungande under
åtminstone 3 ä 4 år framåt. Samtidigt förutsätter styrelsen att hur frågan
nu än löses måste en radikal överarbetning av bidragsfrågorna ske relativt
snart i anslutning till det väntade förslaget till ny fastighetsbildningslag.

I beaktande av vad sålunda anförts finner styrelsen, att de frågor, som
sammanhänger med en överflyttning av nu berörda bidrag från styrelsen till
lantbruksnämnderna, resp. skogsvårdsmyndigheterna och länsstyrelserna
inte är utredda så att slutlig ställning till dessa frågor nu kan tagas. Med
hänsyn därtill och till att fastighetsbildningskommittén enligt vad styrelsen
försport kan väntas komma att inom en relativt snar framtid framlägga förslag
till ny fastighetsbildningslag anser sig styrelsen böra föreslå, att berörda
frågor får anstå till dess fastighetsbildningskommittén slutfört sitt utredningsuppdrag.

Till enahanda slutsatser kommer fastighetsbildningskommittén och Sveriges
lantmätareförening i sina yttranden. Fastighetsbildningskommittén anför
bl. a.

Enligt meddelade direktiv skall fastighetsbildningskommittén, i anslutning
till de nya regler för förfarandet vid ändringar i fastighetsindelningen som
kommittén har att föreslå, ompröva hela frågan om stödåtgärder för att
främja mera genomgripande fastighetsregleringar. Därvidlag skall kommittén
beakta de principer som i andra sammanhang tillämpas för det allmännas
stöd åt åtgärder av motsvarande art och eftersträva en samordning i
lämpliga former av den verksamhet som utövas av olika myndigheter och
andra organ på detta område.

Det av jordbruksanslagsutredningen framlagda förslaget beträffande de av
lantmäteristyrelsen disponerade bidragen till vissa åtgärder i samband med
fastighetsregleringar berör således frågor som f. n. är under utredning. Vid
detta förhållande" torde ett genomförande av förslaget icke nu böra ifrågakomma,
om icke särskilda skäl kan åberopas till stöd för en omedelbar ändring
av bidragsgivningen och dessutom anledning finnes till antagande att
ändringen icke kommer att menligt påverka det fortsatta kommittéarbetet,
vilket nu fortskridit så långt att det torde kunna slutföras under år 1960.
Ingendera av dessa båda förutsättningar föreligger emellertid enligt kommitténs
mening. På grund av allmänna överväganden som föranlett jordbruksanslagsutredningen
att förorda en omdisponering av bidragen kan icke den
slutsatsen dragas att en sådan åtgärd bör komma till stånd medan bidragsfrågan
ännu behandlas av kommittén. Utredningen har i övrigt icke påvisat
och kan knappast heller anses ha gjort gällande att den nuvarande bidragsgivningen
är behäftad med brister som omedelbart måste undanröjas.
Den av utredningen föreslagna ordningen för bidragsgivningen är vidare
oförenlig med de principer som enligt kommitténs åsikt bör vara vägledande
för fastighetsregleringarnas framtida bedrivande och läggas till grund för
den kommande fastighetsbildningslagstiftningen. Ett genomförande av förslaget
skulle därför försvåra kommitténs slutliga ställningstaganden beträffande
utformningen av såväl fastiglictsregleringsinstitutet som en till detta

(» Itihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 148

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

institut på lämpligt sätt anpassad bidragsgivning. Kommittén måste på grund
härav ställa sig avvisande till förslaget.

Ett genomförande av förslaget skulle emellertid icke blott medföra olägenheter
med avseende på det fortsatta kommittéarbetet. Det torde även få
mindre gynnsamma verkningar på jordbrukarnas möjligheter att erhålla
bidrag till åtgärder, som är föranledda av fastighetsregleringar, och kan
därmed komma att hämma den icke minst ur allmän synpunkt önskvärda
regleringsverksamheten. Detta synes främst sammanhänga med att de understöd
varom här är fråga konstruerats såsom bidrag till åtgärder för jordbrukets
inre rationalisering eller föreslagits bliva anordnade på motsvarande
sätt, ehuru syftet med understöden i första hand är att främja en förbättring
av brukningsenheternas storlek, ägosammansättning och arrondering. Den
omständigheten att de här ifrågavarande stödberättigade åtgärderna ingår
som ett led i en omreglering, för vars ändamålsenliga genomförande de utgör
en förutsättning, har icke till fullo kunnat beaktas genom att de, låt vara
med vissa modifikationer, likställts med åtgärder, avsedda att förbättra
produktions- och driftsförhållandena å till storlek och utformning givna
brukningsenheter. När jordbruksanslagsutredningen som stöd för den föreslagna
anordningen åberopat att olika bidragsregler icke bör gälla ett och
samma slag av åtgärder och att en uppdelning av ensartad bidragsgivning
på olika anslag strider mot moderna budgettekniska principer, har utredningen
förbisett att de av utredningen åsyftade åtgärderna ingalunda är av
samma slag och att krav på ensartad bidragsgivning därför icke kan uppställas
på det sätt utredningen tänkt sig. Kommittén delar eljest utredningens
principiella uppfattning i detta avseende men vill därav draga den slutsatsen
att bidrag till åtgärder som sammanhänger med fastighetsregleringar
i största möjliga utsträckning bör utgå från ett enda anslag och att frågan
om sådana bidrag prövas av en och samma myndighet, oavsett om åtgärderna,
betraktade var för sig såsom isolerade företeelser, är av det ena eller
andra slaget.

Vad slutligen angår anslagsfrågan m. m. förordar lantbrukssiyrelsen,
att ramen för bidrag till inre rationalisering för nästa budgetår fastslälles
till 15 miljoner kr. Styrelsen anför härvid att — även om varje uppskattning
av anslagsbehovet måste vara förenad med en betydande grad av
osäkerhet — det är av stor vikt, att den pågående rationaliseringsverksamheten
inom jordbruket inte bromsas av att otillräckliga medel står till förfogande
för att stimulera till önskvärda inre rationaliseringsåtgärder, särskilt
sådana som är av betydelse för den yttre rationaliseringen.

Ökad anslagsram för bidrag till den inre rationaliseringen förordas även
av Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet Landsbygdens folk. Förstnämnda
förbund stannar därvid liksom lantbruksstyrelsen vid ett belopp av
15 miljoner kr., medan riksförbundet för sin del ansluter sig till den av ledamoten
Larsson anförda reservationen för eu lotal ram av 17 225 000 kr.

Småbrukarnas riksförbund anser någon anslagsminskning ej möjlig.

Lantbruksstyrelsen upptar i anslutning till anslagsfrågan även det av utredningen
gjorda uttalandet att därest de sammanlagda anspråken på bidrag
under ett budgetår kan befaras bli större än vad som motsvarar den medgivna
bidragsramen en anpassning av bidragsgivningen till det faktiska utrymmet
bör ske genom en minskning av bidragsprocenten. Styrelsen anför

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

härvid att ett dylikt förfaringssätt skulle förutsätta, att nämnderna fick
samla de under ett budgetår inkomna ansökningarna till en tidpunkt framemot
budgetårsskiftet och då avgöra dem i ett sammanhang. Härav skulle
betydande olägenheter följa. De sökande skulle ofta få vänta en avsevärd
tid på nämndens beslut samtidigt som arbetsordningen på nämnden bleve
otillfredsställande. Med hänsyn härtill finner sig styrelsen icke kunna förorda
det av utredningen föreslagna förfaringssättet. Handläggningsordningen
bör i stället vara den, att ansökningarna behandlas successivt under året.
Vid otillräcklig medelstillgång bör mindre angelägna ansökningar få avslås
eller bordläggas, men de mera angelägna företagen få sådan stimulans, att
de verkligen kommer till utförande. Uttalande av samma innebörd göres
även av skogsstyrelsen.

Beträffande den ram, inom vilken statlig kreditgaranti skall få
beviljas under nästa budgetår, föreslår lantbruksstyrelsen en minskning
från 15 till 13 miljoner kr. Styrelsen, som utgår ifrån att avdikningslån även
i fortsättningen kommer att stå till förfogande för finansiering av vissa torrläggningsföretag,
motiverar sitt förslag med att den nuvarande ramen icke
utnyttjats helt under de gångna åren.

VI. Övriga framställningar berörande jordbrukets inre rationalisering

Statsstöd till byggande av jordbruksvägar i vissa fall. Yrkande. I sin
förut omförmälda skrivelse den 16 augusti 1957 hemställer lantbruksstyrelsen,
såvitt här är i fråga, efter samråd med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
om åtgärder i syfte att möjliggöra för lantbruksorganisationen att
lämna statligt stöd jämväl till sådan intressent i jordbruksväg, som är innehavare
av icke-jordbruksfastighet, i samma utsträckning som om ansökan
om iståndsättningsbidrag sökts hos länsstyrelsen.

Motiv. Enligt tillämpade bidragsgrunder kan lantbruksnämnd ej bevilja
bidrag till byggande av till jordbruksväg hänförlig enskild väg till den del
kostnaden för vägen faller på annan fastighet. En motsvarande begränsning
finns ej i fråga om dylikt stöd till byggande av skogsbilväg eller enskild väg.
Enligt lantbruksstyrelsens mening framstår det — i beaktande av att avgränsningen
mellan olika vägkategorier är i viss mån flytande - - som
mindre tillfredsställande, att i förekommande fall ägare till vissa deltagningsskyldiga
fastigheter blir utestängda från bidragsmöjligheter endast av
den orsaken, att vägen hänföres till jordbruksväg.

Jordbruksväg, som bedömes vara av mera väsentlig betydelse såsom samlärdsled
eller utfart, kan beviljas underhållsbidrag av länsstyrelsen enligl
kungörelsen 1952: 793 angående statsbidrag till enskild väghållning. Sådant
bidrag utgår ur sjätte huvudtitelns reservationsanslag Enskild väghållning:
Bidrag till underhåll av enskilda vägar m. in. Som villkor för att underhållsbidrag
skall beviljas får väghållarna förbinda sig bl. a. att icke utan läns -

Kungl. Maj:ts proposition nr 1A8 år 1959

styrelsens medgivande avstänga vägen för trafik och att på tillfredsställande
sätt underhålla vägen. I samband med alt underhållsbidrag beviljas kan
även ur samma anslag medgivas bidrag med högst 60 procent till vissa begränsade
åtgärder för iordningställande av vägen, vilka prövas erforderliga
ur trafiksäkerhetssynpunkt, t. ex. ombyggnad av brotrummor, rätning av
kurvor och åtgärder för att åstadkomma bättre sikt. Dessa bidrag beviljas
till hela förelaget, d. v. s. samtliga intressenter kommer i åtnjutande av dem,
oavsett vilka slag av fastigheter de innehar och oavsett deras ekonomiska
ställning.

Intressenterna i en jordbruksväg torde f. n. ha att välja mellan att antingen
söka bidrag till hela ombyggnaden från lantbruksnämnden eller att,
i samband med att underhållsbidrag sökes, också hemställa om bidrag till
iståndsältning i den utsträckning sådant kan utgå ur nyssnämnda anslag.
Intressenter i vägföretaget, vilka ej innehar jordbruksfastigheter, kommer
därvid i ett sämre läge, om bidrag till ombyggnaden beviljas av lantbruksnämnden,
än om bidraget utgår i form av s. k. iståndsättningsbidrag
hån länsstyrelsen. De får nämligen inte alls något bidrag från lantbruksnämnden.
För de intressenter, som i egenskap av innehavare av jordbruksfastigheter
deltager i vägföretaget, torde det däremot som regel vara förmånligare,
att bidrag beviljas av lantbruksnämnden. Deras bidrag torde då
beräknas till viss procent av hela kostnaden, under det att de från länsstyrelsen
skulle få bidrag endast till vissa begränsade åtgärder. Avgörande för
jämförelsen är dock, hur stor del av totala vägbyggnadskostnaden, som är
av beskaffenhet att kunna hänföras till åtgärder, vartill iståndsättningsbidrag
må beviljas.

Den lämpligaste lösningen av bidragsfrågan i förevarande fall är enligt
styrelsens mening, att lantbruksnämnden dels vid beviljande av bidrag till
ombyggnad av jordbruksväg ställer samma krav på förbättringsåtgärder,
som länsstyrelsen vid beviljande av bidrag till underhåll av enskild väg, dels
ock att lantbruksnämnden får befogenhet att lämna bidrag även till sådana
intressenter, som innehar icke-jordbruksfastighet, i den utsträckning, vari
dessa intressenter skulle erhålla statsbidrag, om s. k. iståndsättningsbidrag
söktes hos länsstyrelsen. Styrelsen anser ej, att den ifrågasatta ordningen
skall komma att medföra något anslagsbehov, utan endast att den skall göra
det möjligt att handlägga de ifrågavarande ansökningarna om bidrag till
byggande av jordbruksvägar inom en myndighet, lantbruksnämnden, utan
att därför vissa delägare blir försatta i en sämre ställning än om bidrag till
vägföretaget skulle utgå i form av s. k. iståndsättningsbidrag från länsstyrelsen.

Yttranden. Statskontoret har ej något att erinra mot lantbruksstyrelsens
hemställan, då den synes innebära en administrativ förenkling utan
att medföra ökat anslagsbehov.

Framställningen har även remitterats till jordbruksanslagsutredningen,
som ansett remissen besvarad med vad i utredningens betänkande om statligt
stöd till jordbrukets inre rationalisering anförts.

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

Statsstöd till fårsambetesförening. Gällande bestämmelser. I 5 §
rationaliseringskungörelsen stadgas, att bl. a. sammanslutning för drivande
av andelsladugård eller för anordnande av gemensamhetsbete för nötkreatur,
frånsett vissa särskilda bestämmelser, skall vara jämställd med enskild
jordbrukare vad beträffar möjligheterna att erhålla statligt stöd till jordbrukets
rationalisering. Härav följer att sådana sammanslutningar kan beviljas
såväl avskrivningslån som statlig lånegaranti i enlighet med vad som
i övrigt är stadgat i kungörelsen. Bidrag och lån till bl. a. sammanslutning
för drivande av andelsladugård beviljas dock av lantbruksstyrelsen. För
statsbidrag till sådan sammanslutning för uppförande eller förbättring av
ekonomibyggnad eller annan fast anläggning för jordbruksdriften gäller vidare
särskilda bestämmelser. Härom föreskrives sålunda i 34 §, 3) rationaliseringskungörelsen,
att bidrag för sådant ändamål må utgå med 15 procent
av den godkända kostnaden, dock högst med belopp motsvarande 280
kr. för varje ha åker samt till åker omräknad ängs- och betesmark som brukas
av medlemmarna i den för ändamålet bildade föreningen eller bolaget.

Yrkande. I en av lantbruksnämnden i Kalmar läns södra område till
lantbruksstyrelsen med eget yttrande den 7 februari 1958 överlämnad ansökning
har Bredinge fårsambetesförening i Kastlösa socken på Öland anhållit,
bl. a., om största möjliga bidrag och statlig lånegaranti för uppförande
av fårstängsel och fårstall för ca 500 tackor. Av handlingarna i ärendet
inhämtas bl. a. följande.

Bredinge fårsambetesförening bildades den 29 december 1957 och tillkom
som en följd av ett av hushållningssällskapet anordnat sammanträde i syfte
att informera om förutsättningarna för en ökad fårhållning på Öland. Vid
sammanträdet närvar bl. a. representanter för, förutom hushållningssällskapet,
länsarbetsnämnden och lantbruksnämnden. Fårsambetesföreningen utgöres
av 24 jordbrukare i Bredinge, Rösslösa och St. Dalby byar i Kastlösa
socken och Mörbylånga kommun. Det i ansökningen angivna fårstängslet
avses för inhägnad av ca 1 260 ha alvarsmark. Alvarsmarken har tidigare
begagnats bl. a. för uppfödning av hästar. F. n. har hästuppfödningen i det
närmaste upphört och fårhållningen på den eljest numera obetydligt begagnade
alvarsmarken bedöms av jordbrukarna vara en mycket lämplig och
naturlig ersättning för hästarna. Byggnadskonsulenten i länet har beräknat
den sammanlagda kostnaden för fårhuset till 60 000 kr. och kostnaden
för fårstängslet till likaledes sammanlagt 60 000 kr. Fårhuset skall helt nyuppföras,
medan fårstängslet till större delen skall stödjas på befintliga stenmurar.

Lantbruksnämnden tillstyrker, såvitt här är i fråga, statsbidrag till föreningen
med 15 procent av den godkända kostnaden. Även hushållningssällskapet
i länsområdet tillstyrker i ett av nämnden inhämtat yttrande bifall
till föreningens ansökning. Länsarbetsdirektören har under hand meddelat,
att det enligt länsarbetsnämndens uppfattning är angeläget, att anläggningen
kommer till stånd av näringslokaliseringspolitiska skäl och med hänsyn
till att dess uppförande kan bidraga till att minska den vintertid årligen
återkommande säsongarbetslösheten på Öland.

I sin förut omförmälda skrivelse den 31 december 1958 anför lantbruks -

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1959

styrelsen bl. a. att den nu ifrågavarande fårsambetesföreningen närmast torde
vara att jämföra med en sammanslutning för drivande av andelsladugård.
Då emellertid fårsambetesförening icke finnes omnämnd i 5 § i rationaliseringskungörelsen
finner sig styrelsen böra hänskjuta frågan, huruvida
fårsambetesföreningen må beviljas avskrivningslån och statlig lånegaranti,
till Kungl. Maj :ts prövning.

Bidrag i vissa fall ur statens avdikningsanslag till kostnader i samband med
översvämningar. Yrkande. I skrift den 21 mars 1958 har Norr Gerdsbo
invallningsföretag, Västerfärnebo kommun, Västmanlands län, anhållit om
största möjliga statsbidrag till täckande av kostnader å tillhopa 18 000 kr.,
som företaget åsamkats till följd av den onormalt stora nederbörden hösten
1957. Av handlingarna i ärendet inhämtas följande.

Norr Gerdsbo Invallningföretag, som är beläget utmed Svartån och sjön
Gorgen, tillkom år 1932. Det omfattar en areal om 185 ha och har 23 delägare.
Den uppförda skyddsvallen har en längd av 3 650 in, samlingskanalen
är 2 900 in lång och sidoloppen har en sammanlagd längd av 6 750 in. Underhålls-
och driftskostnaderna uppgår under normala år till 3 000 å 4 000 kr.
År 1950 utfördes ett omfattande underhållsarbete, innebärande en förstärkning
av skyddsvallen i hela dess längd och särskilt av dess svagare delar samt
en upprensning av samlingskanalen och sidodikena. Kostnaden härför uppgick
till 35 000 kr., och erforderliga medel anskaffades genom ett 10-årigt
amorteringslån. Hösten 1957 genombröts skyddsvallen och så gott som hela
det invallade området sattes under djupt vatten, vilket medförde, att grödan,
med obetydliga undantag, förstördes. En ny vall har därefter uppförts på en
sträcka av ca 250 m, varvid projekteringen, ledningen och kontrollen av arbetena
utförts av lantbruksingenjören i länet. Den nya anläggningen har enligt
lantbruksingenjören kostat 17 650 kr., vartill kommer ett belopp på
3 000 å 5 000 kr. för rensning, förorsakad av vallbrottet.

Yttranden. I sitt förut berörda remissyttrande den 29 augusti 1958 vitsordar
lantbruksstyrelsen, att intressenterna hållit invallningen i gott skick
och gjort vad som stått i deras makt för att förebygga vallbrottet. Det inträffade
bör enligt styrelsen betecknas som kataslroffall, väsentligen föranlett
av att den allt mer igenväxta Svartån företett allt högre flödestoppar.
Styrelsen anser det därför sakligt motiverat, att bidrag med skäligt belopp
utgår till sakägarna till kostnaderna för den förstörda anläggningens återställande.
Styrelsen ifrågasätter, om icke medel för ändamålet bör kunna
beviljas från statens avdikningsanslag. Härför kräves att de berörda åtgärderna
är att hänföra till utförande av företag för torrläggning av mark
för jordbruksändamål. För underhållsåtgärder kan däremot bidrag inte utgå.
Motsvarande bestämmelser gäller för lån ur statens avdikningslånefond. Då
i förevarande fall är fråga om en anläggning, som utan sakägarnas förvållande
blivit delvis förstörd och måst ersättas med en ny anläggning, anser
styrelsen det inte uteslutet, att bidrag ur avdikninganslaget beviljas. För den
händelse gällande bestämmelser icke skulle befinnas tillåta att bidrag utgår
ur avdikningsanslaget bör enligt styrelsen en ändring av kungörelsen

Kungl. Maj. ts proposition nr 1å8 år 1959 87

1939:431 angående villkoren för statsbidrag ur statens avdikningsanslag
övervägas.

Statskontoret anser för sin del, att på området gällande bestämmelser ej
medger att bidrag utgår ur statens avdikningsanslag på grund av det inträffade
vallbrottet. Därest bidrag anses böra utgå till särskild delägare i företaget
med hänsyn till vederbörandes ekonomiska förhållanden bör enligt
statskontorets mening medel för ändamålet anvisas från det senast för budgetåret
1957/58 å riksstaten under nionde huvudtiteln uppförda reservationsanslaget
Bidrag vid förlust på grund av naturkatastrof m. m.

Till jordbruksdepartementet har Hörnsjöfors invallningsföretag, Västerfärnebo,
Västmanlands län, den 18 mars 1958 ingivit en ansökning av enahanda
innebörd som den förut omförmälda. I sitt över denna ansökning avgivna
yttrande har lantbruksstyrelsen ävenledes ansett, att bidrag till kostnaderna
för att sätta anläggningarna i betryggande skick bör kunna utgå ur
avdikningsanslaget. De avsedda åtgärderna innebär enligt styrelsen, att en
befintlig anläggning, som på grund av ändrade vattenförhållanden i ett utanförliggande
vattendrag (Svartån) blivit otillräcklig, utökas genom påbyggnad
av vallar och införande av ytterligare pumpaggregat.

Ändrade bestämmelser rörande amortering av lån från statens avdikningslånefond.
Yrkanden. I anledning av remiss av en till jordbruksdepartementet
ingiven skrivelse angående en undre gräns för lån från statens avdikningslånefond
har lantbruksstyrelsen i skrivelse den 31 mars 1958 förordat,

1. att möjlighet införes dels att i fråga om lån å lägre belopp föreskriva
kortare amorteringstid än nu gällande 24 år, dels i fråga om samtliga lån
göra avsteg från reglerna om amorteringsfrihet under de 5 första åren av lånets
löptid;

2. att det likaledes göres möjligt, att i vissa fall bevilja statlig lånegaranti
jämlikt rationaliseringskungörelsen oavsett bestämmelsen i kungörelsens
10 § om alt dylik garanti ej må utgå till torrläggningsföretag, som är av mera
omfattande eller kostnadskrävande beskaffenhet eller berör allmänna intressen
av större betydelse.

Motiv. 1. Lantbruksstyrelsen har infört den avgränsningen, att avdikningslån
till viss fastighet understigande 1 000 kr., motsvarande en annuitet
av ca 60 kr., i regel ej beviljas. Även vid denna gränsdragning kan den invändningen
göras, att administrationen belastas med en del alltför små, långsiktiga
lån. Enligt styrelsen låter det sig emellertid knappast göra att utan
vidare höja minimigränsen för avdikningslån. Dikningsföretagen kan nämligen
i många fall, särskilt då dikningen rör mindre jordbruk, beröra intressenter
med mindre goda ekonomiska resurser, som har svårt att utan
lånehjälp klara kostnaderna. Styrelsen anser därför att en lösning bor sökas
på andra vägar. Den lämpligaste anser styrelsen därvid vara, att man bibehåller
de mindre låntagarna vid möjligheten att erhålla avdikningslån men

Kungl. Maj.ts proposition nr lh8 år 1959

föreskriver kortare amorteringstid. Styrelsen belyser sitt förslag med ett par
exempel. Ett lån på 1 000 kr. återbetalas enligt nu gällande bestämmelser
(räntefot 3,25 procent, 5 amorteringsfria år och därefter amortering under
24 år) med en annuitet av 71 kr. Om amorteringstiden, med i övrigt oförändrade
förutsättningar, bestäms till 10 år, blir annuiteten i stället 138 kr. Ett
lån på 2 000 kr. skulle — om man vill bestämma annuiteten till 100—150 kr.
— avbetalas under en 20-årig amorteringstid. Beträffande frågan om de
mindre lånen i ett och samma företag skall löpa med olika amorteringstider,
allt efter deras storlek, eller om man inom ett och samma företag endast bör
tillåta 2 olika amorteringstider anför styrelsen, att den senare linjen i regel
torde vara att föredraga men att frågan lämpligen kan lämnas åt praxis att
lösa. Några föreskrifter anser styrelsen inte vara påkallade.

Styrelsen anser vidare i vissa fall obehövligt, att beviljat lån göres amorteringsfritt
under de första 5 åren av dess löptid. Enligt styrelsens uppfattning
torde det för övrigt icke alltid vara ett önskemål från låntagarnas sida
att få dröja några år med amorteringarna och låta skulden växa genom att
räntan läggs till kapitalet under samma tid.

Om möjlighet öppnas till kortare amorteringstid och till avsteg från regeln
om amorteringsfrihet under de första åren, bör den stå öppen för alla låntagare
och inte endast vid smålånen. För att önskemålet om kortare löptid å
lån skall kunna tillgodoses, erfordras enligt styrelsen ett tillägg till 15 § avdikningslånekungörelsen.
Detta bör kunna utformas så, att undantag från
huvudregeln må ske, då särskilda skäl därtill föranleder.

2. Enligt lantbruksstyrelsen är det i en del fall ej möjligt att bevilja avdiknmgslån
till alla intressenter i ett torrläggningsföretag. Styrelsen avser därvid
exempelvis ett sådant fall, då arrendator skall bekosta den andel i dikning
som faller på hans arrendelott. Enligt styrelsens uppfattning bör det
finnas möjlighet att undantagsvis bevilja viss intressent lånegaranti till dikningskostnad,
oaktat övriga intressenter fått avdikningslån. Sistnämnda anordning
anser styrelsen förutsätta, att den i rationaliseringskungörelsens 10 §
givna bestämmelsen, att lånegaranti ej må utgå till torrläggningsföretag, som
är av mera omfattande eller kostnadskrävande beskaffenhet eller berör allmänna
intressen av större betydelse, ändras och erhåller sådan lydelse, att
den ifrågasatta kombinationen icke uteslutes.

Yttranden. Statskontoret ansluter sig till den av lantbruksstyrelsen
föreslagna avkortningen av amorteringstiden i vissa fall. Det förefaller dock
ämbetsverket som om den regelmässiga amorteringstiden borde vara längst
20 år och den nu gällande amorteringstiden komma till användning endast
vid mycket stora lån. Det bör emellertid kunna överlämnas åt styrelsen att
besluta i detta avseende. Enligt statskontorets mening förtjänar vidare att
övervägas, om icke möjligheter föreligger för en sanering även beträffande
äldre lån. Besvär och kostnader för en omläggning måste emellertid noga
vägas mot fördelarna i administrativt hänseende av ett slopande av de små
annuiteterna. Därest befrielse skulle meddelas från återbetalningsskyldighet
av annuiteter understigande förslagsvis 5 kr., kan antalet debiteringspos -

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

ter beräknas minska med över 10 000. Vad slutligen angår förslaget till
ändring av 10 § rationaliseringskungörelsen bör denna fråga enligt statskontorets
mening upptagas i ett större sammanhang.

Lantbruksstyrelsens förslag bär vidare tillstyrkts av länsstyrelserna i Uppsala,
Malmöhus, Skaraborgs och Norrbottens lön. Länsstyrelsen i Skaraborgs
län förordar doek att bestämmelsen om 5-årig amorteringsfriliet skall kvarstå.

Ändrade bestämmelser rörande amortering av driftslån till sambruksföreningar.
Gällande bestämmelser. Enligt 20 § andra stycket kungörelsen
1948: 366 angående den statliga jordbruksegnahemsverksamheten
i dess lydelse jämlikt kungörelsen 1956: 160 bör amorteringstiden beträffande
driftslån ej överstiga 12 år. Bestämmelsen i fråga tillkom genom kungörelsen
1954: 185, som trädde i kraft den 1 juli 1954. Dessförinnan gällde
eu tidsbestämning av 10 år. Enligt angivna författningsrum må vidare, dä
särskilda omständigheter därtill föranleder, i fråga om driftsiån amorleringsfrihet
medges under högst 2 år från första lyftningsdagen. De nämnda
bestämmelserna är tillämpliga även på driftslån till föreningar, bildade och
registrerade enligt föreskrifterna i lagen 1948: 218 om sambruksföreningar.
Samtliga nu verksamma dylika föreningar har registrerats före den 1 juli
1954. Beträffande de driftslån, för vilka föreningarna i samband med registreringen
beviljats statlig garanti, gäller följaktligen enligt lånebesluten
och garantihandlingarna de äldre amorteringsbestämmelserna.

Yrkande. I skrivelse den 16 januari 1959 har lambruksstyrelsen hemställt
om förlängning av den i nyssnämnda kungörelse 1948:366 angivna
tiden för amortering av driftslån, såvitt angår lån till sambruksförening.

Motiv. Lantbruksstyrelsen anför till en början följande.

Det har under lantbruksstyrelsens sysslande med hithörande ärenden,
bl. a. vid försök att biträda vid upprättandet av ekonomisk plan för ifrågasatt
nytt sambruk å Gudhems kungsgård i Skaraborgs län, visat sig att så
stränga amorteringsvillkor för drifiskredit, som nu sagis, över huvud icke
kunna inrymmas i en förnuftig uppläggning av jordbruksdrift. Detta torde
gälla vilken inriktning av driften som än väljes. Det måste också enligt styrelsens
mening framstå som orealistiskt att rakna med att en förening av nu
ifrägavarande slag, som merendels startar med mycket begränsade kontantinsatser
från medlemmarnas sida, under de första åren av sin verksamhet
och med alla de investeringar, som nutidens mekaniserade jordbruk kräver,
skulle kunna redovisa sådana resultat av driften, alt de möjliggöra eu
amortering i nyss angiven omfattning beträffande de ganska avsevaida lån,
som det här rör sig om. Det kan i sammanhanget framhållas, att driftslånen
till sambruksföreningar kan uppgå till 260 ä 300 000 kr. och att följaktligen
eu amortering av lånen enligt saväl de nu gällande som tidigare amorteringsföreskrifler
skulle innebära ait medlemmarna på eu period av 10 ä 12
år skaffade sig eu samlad förmögenhet på ca 1/4 miljon kr. Med de villkor
som numera är rådande för jordbruket är eu dylik snabb kapitalbildning
icke möjlig annat än rent undantagsvis.

Om föreningsjordbruk skall kunna inrättas och varaktigt drivas, är det
enligt styrelsens mening trängande nödvändigt alt regler tillskapas, som

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1959

gör det möjligt för styrelsen att meddela sambruksföreningarna längre
driftskrediter än nu må ske. Erforderliga lättnader i berörda avseende kan
enligt styrelsen ej åvägabringas, med mindre amorteringstiden för ifrågavarande
lån utökas till 20 år. Då särskilda omständigheter därtill föranleder
bör styrelsen liksom hittills därutöver kunna bevilja 2 amorteringsfria
år. Styrelsen bör vidare äga befogenhet att, på därom gjord ansökning,
bevilja jämväl nu verksam sambruksförening, som erhållit driftslån enligt
tidigare gällande bestämmelser, nytt lån med de förmånligare amorteringsföreskrifterna.
Det nya lånet skall därvid användas för inlösen av det äldre.
F. n. anser styrelsen ett sådant förfaringssätt knappast möjligt med hänsyn
till föreskrifterna i 19 § 1 mom. kungörelsen 1948:366. Enligt detta
författningsrum torde nämligen driftslån till sambruksförening kunna beviljas
endast i samband med upplåtelse av jorden.

Styrelsen upptar i sammanhanget jämväl frågan om behovet av uppmjukning
av amorteringsföreskrifterna för driftslån även i andra fall. Åtskilliga
enskilda jordbrukare, som erhållit driftskredit enligt gällande och
tidigare föreskrifter, brottas f. n. med stora svårigheter att inom föreskriven
tid fullgöra sina skyldigheter i förevarande avseende. Särskilt gäller detta
sådana jordbrukare, som förutom driftslån också erhållit stödlån på grund
av skördeskador och har att amortera dessa lån tillsammans med driftslånen.
Styrelsen ifrågasätter, att möjligheter öppnas för lantbruksnämnderna
att under angivna förhållanden i trängande fall medgiva viss förlängning av
amorteringstiden för driftslånen, med skyldighet för nämnden att underställa
besluten lantbruksstyrelsens prövning.

Yttranden. Statskontoret finner vad som i framställningen framhållits
kunna ge anledning till överväganden, om icke en omläggning av driftskrediten
till föreningsjordbruk är motiverad. Med den frihet, som gällande
bestämmelser medger i fråga om storleken av driftslån till dessa jordbruk,
kan en väsentligt större del av krediten än för en enskild jordbrukare komma
att hänföra sig till levande inventarier och maskinell utrustning. Den
genomsnittligt avvägda amorteringstiden, som enligt statskontorets mening
är väl avpassad för lån till den enskilde jordbrukaren, kan av denna anledning
framstå som väl knapp för ett föreningsjordbruk. Det synes ämbetsverket
därför kunna övervägas, om detta förhållande kan utgöra tillräckligt
motiv för särregler beträffande dessa jordbruk. Närmare uppgifter än de i
äiendet föreliggande bör emellertid härvid stå till buds och övervägandena
bör främst inriktas på att möjliggöra särskilda driftslån med olika amorteringstider
för de skilda ändamål, krediten avser att tillgodose, t. ex. för levande
inventarier, för maskinutrustning och mera kostnadsdragande döda
inventarier samt för andra ändamål. För sistnämnda ändamål, avseende det
egentliga behovet av driftskredit såsom för foder och utsäde m. in., bör enligt
statskontorets mening amorteringstiden i så fall vara mycket kort, förslagsvis
3 år. I överensstämmelse med vad som gäller för lån till maskinanskaffning
ur jordbrukets maskinlånefond bör vidare driftskrediten för maskinutrustningen
återbetalas inom högst 8 år. För anskaffandet av djurbe -

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

sättning anser ämbetsverket däremot en väsentligt längre amorteringstid
kunna ifrågakomma, dock knappast överstigande 20 år efter en högst 3-årig
amorteringsfri lånetid. För de båda övriga lånetyperna bör liksom f. n. lånevillkoren
kunna, i mån av behov, medge en amorteringsfri lånetid å förslagsvis
1 resp. 2 år. Det bör enligt statskontoret få ankomma på lantbruksstyrelsen
att undersöka, huruvida en sådan omläggning av systemet med
driftslån till föreningsjordbruk kan vara motiverad. Eventuella nya regler
bör enligt statskontorets mening icke tillämpas beträffande äldre lån.

Vad lantbruksstyrelsen i övrigt anfört och föreslagit i ärendet har icke
föranlett erinran från statskontorets sida. Ämbetsverket biträder således förslaget
om möjligheter för lantbruksnämnderna att i trängande fall medge
enskilda jordbrukare, vilka erhållit stödlån på grund av skördeskador, viss
förlängning av amorteringstiden för driftslån. Då riksbanken övertagit förvaltningen
av de utlämnade stödlånen, förutsätter statskontoret, att nämnderna
härvid handlar i samråd med resp. riksbankskontor.

Sveriges lantbruksförbund tillstyrker lantbruksstyrelsens förslag om förlängning
av amorteringstiden för driftslån till 20 år men föreslår, att denna
längre tid skall tillerkännas även enskild jordbrukare. Lantbruksförbundet
erinrar härvid bl. a., att för båda driftsformerna gäller, att behovet av driftskredit
är större i det moderna jordbruket än vad förr var fallet samt att
skördeskador och ogynnsamma marknadsförhållanden förorsakat ett dåligt
ekonomiskt utbyte under senare år. I anslutning till 2 vid årets riksdag
väckta motioner, I: 182 och II: 227, vari förordats, att det nuvarande maximibeloppet
för driftslån till enskild jordbrukare höjes från 14 000 till 20 000
kr., förordar lantbruksförbundet en ändring av nuvarande bestämmelser
även såtillvida att lika villkor kommer att gälla i fråga om bestämmelserna
för maximering av driftskrediten.

Enahanda synpunkter på förevarande spörsmål anföres av Riksförbundet
Landsbygdens folk.

Statsstöd till kostnader för breddnings- eller andra ändringsåtgärder i korsning
av järnväg och ägoväg. Historik. I anledning av 2 vid 1948 års riksdag
väckta motioner (I: 189 och 11:319) hemställde riksdagen i skrivelse
den 17 april 1948 (nr 116) att Kungl. Maj :t måtte låta utreda frågan om fördelning
av kostnaderna för anordningar vid korsning mellan järnväg och
ägoväg samt om framläggande för riksdagen av de förslag, vartill utredningen
kunde föranleda. Den begärda utredningen verkställdes genom särskild
inom justitiedepartementet tillkallad utredningsman, som avgav betänkande
den It) december 1951 (SOU 1951: 52). Något på betänkandet grundat
förslag har icke framlagts.

Frågan aktualiserades åler genom 3 vid 1956 års riksdag väckta motioner
(I: 126, II: 169 och II: 290). I anledning av dessa motioner anhöll riksdagen
på hemställan av tredje lagutskottet (utlåtande nr 9) genom skrivelse den
17 april 1956 (nr 167) hos Kungl. Maj:t, att frågan om fördelning av kostnaderna
för anordningar i korsning av järnväg och ägoväg eller annan icke

Kungl. Maj.ts proposition nr 748 år 1959

allmänneligen befaren väg med huvudsaklig betydelse för jordbruksfastighets
driftsförhållanden — efter i huvudsak de riktlinjer, som uppdragits
i 1951 års betänkande, och så snart detta är möjligt — antingen, såvitt avser
de statliga järnvägarna, regleras av Kungl. Maj :t i administrativ ordning
eller beträffande samtliga järnvägar och spårvägar göres till föremål
för lagförslag.

För gällande rätt och den tidigare behandlingen av förevarande fråga
har eu utförlig redogörelse lämnats i tredje lagutskottets förenämnda utlåtande
nr 9 till 1956 års riksdag, vartill här torde få hänvisas.

Departementspromemorian. Under den fortsatta departementsbehandlingen
av förevarande ärende utarbetades en promemoria, vari
ifrågasattes om icke frågan om fördelning av kostnaderna för fareddningseller
andra ändringsåtgärder i korsning av järnväg och ägoväg i huvudsak
borde kunna lösas genom en liberal tolkning av bestämmelserna i rationaliseringskungörelsen.
1 promemorian konstaterades, att författningarna om
statsbidrag till enskild väghållning inte ger möjlighet till bidrag i förevarande
fall. Där fråga är om åtgärder i trafiksäkerhetens intresse, kan bidrag
dock utgå till järnvägen med 90 procent av kostnaden. Vid statens
järnvägar bestrider stalen i praktiken även återstående kostnadsandel. Beträffande
rationaliseringskungörelsen anfördes, att denna ger de tillämpande
myndigheterna stora möjligheter till självständiga bedömanden vid
handiiavandet av den statliga låne- och bidragsverksamheten. Det ansågs
därför icke möjligt att enbart på grund av bestämmelsernas utformning
bedöma kungörelsens betydelse i förevarande hänseende. Enligt promemorian
syntes det emellertid tydligt, att låne- och bidragsbestämmelserna enligt
sin ordalydelse kunde tänkas tillämpade på ett sätt som högst avsevärt
skulle minska behovet av en särskild lagstiftning eller administrativ
reglering av fördelningsfrågan.

Yttranden. Över promemorian har remissyttranden avgivits av lantbruksslijrelsen,
statskontoret, Sveriges lantbruksförbnnd, Riksförbundet
Landsbygdens folk och av jordbruksanslagsutredningen. De båda förstnämnda
myndigheterna har därvid ställt sig positiva till tankegångarna i
promemorian, medan däremot Sveriges lanlbruksförbund intagit en negativ
ståndpunkt. Riksförbundet Landsbygdens folk har för sin del i första
hand förordat en lösning av frågan lagstiftningsvägen. Jordbruksanslagsutredningen
har förklarat att den i ärendet upptagna frågan innefattas i
de förslag, som utredningen framlagt i sitt betänkande angående statligt
stöd till jordbrukets inre rationalisering.

Enligt lantbruks styr elsen måste en enskild ägovägsövergång alltid anses
innebära en olägenhet såväl för järnvägsdriften som för den berörda fastighetens
brukning. I vissa fall torde breddning av en övergång ej vara den
enda tänkbara lösningen. Genom yttre rationalisering av det berörda jordbruket,
såsom tillköp av ytterligare mark på samma sida av järnvägen som
driftsbyggnaderna och försäljning av den på motsatta sidan belägna marken
torde i ej få fall ändringsarbeten kunna bli onödiga och övergångar

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1959

slopas. Olägenheten — såväl för järnvägsdriften som jordbruksdriften -med en ägovägsövergång över järnväg får enligt styrelsen anses mycket
olika alltefter trafikintensiteten och tåghastigheterna på järnvägen. Vid
de trafiksvaga banorna får olägenheterna anses obetydliga. Vid tätt och
snabbt trafikerade järnvägar får däremot riskerna och olägenheterna anses
vara så betydande även för järnvägens del, att denna skäligen bör kunna
med icke oväsentliga belopp understödja yttre rationaliseringsåtgärder
medförande att ägovägsövergångar kan indragas. Efter hand som tåghastigheterna
ökar torde det bli allt mera angeläget för driften å dessa järnvägar
att antalet icke oundgängligen nödvändiga ägovägsövergångar nedbringas.

Styrelsen anser, att bärande skäl föreligger att söka lösa frågan om reglering
av kostnaderna för anordningen mellan järnväg och ägoväg på det i
promemorian ifrågasatta sättet genom statsbidrag beviljade enligt reglerna
angående statligt stöd till jordbrukets yttre och inre rationalisering in. in.
Såsom förutsättning för att riksdagens önskemål i frågan skall kunna tillgodoses
erfordras, att lantbruksnämnderna gives befogenhet att i förevarande
fall göra undantag från bestämmelserna om arealgräns och behovsprövning.
För att uppnå enhetlighet i handläggningen bör vidare särskilda
anvisningar utarbetas för lantbruksnämndernas handläggning av dessa
ärenden. I dessa anvisningar bör även möjligheterna att genom yttre rationaliseringsåtgärder
göra ägovägsövergångar överflödiga beaktas. Därest bidragsmöjlighet
införes, bör denna enligt styrelsens mening även omfatta
sådana nu befintliga övergångar, som tillkommit efter det järnvägen byggdes.

Styrelsen påpekar avslutningsvis, att den skogsbrukstekniska utvecklingen
kan komma att aktualisera breddning även av skogsvägsövergångar. De
åtgärder, som må komma att vidtagas i anledning av ifrågavarande förslag
bör därför enligt styrelsen täcka även skogsvägar.

Statskontoret framhåller, att en lösning av förevarande spörsmål efter
i huvudsak de i departementspromemorian uppdragna riktlinjerna via
statsbidrag ställer sig mindre kostnadskrävande för statsverket än de alternativa
lösningarna på judiciell eller administrativ väg samtidigt som den
tillgodoser de önskemål som förestavat hemställan om åtgärder på ifrågavarande
område. Statskontoret tillstyrker därför i sak förslaget om att för
ändamålet anlita statsbidragsvägen och föreslår att detsamma framlägges
för riksdagen. Lantbruksstyrelsens förslag om att vid tillämpning av ett
statsbidragssystem även låta nu befintliga järnvägsövergångar, som tillkommit
efter resp. järnvägs framdragande, omfattas av bidragsrätt anser
sig statskontoret emellertid icke kunna stödja.

Sveriges lanlbruksförbiincl anser inte det i promemorian framlagda förslaget
om statsbidrag vara tillfredsställande ur jordägaresynpunkt. Enligt
rationaliseringskungörelsen kan statsbidrag för anläggande av jordbruksväg
endast beviljas under förutsättning dels att åtgärden är ekonomiskt
försvarlig, dels alt sökandens ekonomiska ställning är sådan alt behov av
bidrag föreligger dels ock alt egendomens storlek ej överstiger 20 ha åker.

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1959

Lantbruksstyrelsen har därjämte intagit den ståndpunkten, att bidrag ej
bör beviljas med mindre belopp än 200 kr., vilket medför, att den godkända
kostnaden måste vara minst 500 kr. Under dessa förutsättningar och eftersom
kostnaden för breddning av övergång enligt 1951 års betänkande i allmänhet
ej överstiger 500 kr. kan en mycket stor del av landets jordägare
ej komma ifråga för statsbidrag. Lantbruksförbundet anser ej heller, att
statsbidragens storlek är tillfredsställande. Sålunda vidhåller förbundet sin
tidigare hävdade uppfattning att genom lagstiftning bör fastslås skyldighet
för innehavare av järnväg att bekosta inrättande, underhåll och ändringar
av övergångar, som tillkommit i samband med järnvägens framdragande
eller senare såsom ersättning för en i samband med järnvägens framdragande
anordnad övergång.

Riksförbundet Landsbygdens folk föreslår för sin del att frågan om kostnadsfördelningen
löses lagstiftningsvägen. Skulle detta emellertid inte befinnas
lämpligt, bär förbundet intet att erinra mot en lösning med statsbidrag
enligt reglerna i rationaliseringskungörelsen. Lantbruksnämnderna
måste därvid medgivas rätt att göra undantag från bestämmelserna om
arealgräns och behovsprövning. Bidrag bör enligt förbundets uppfattning
kunna utgå jämväl för sådana övergångar, som tillkommit efter järnvägs
anläggande, samt för järnvägsövergångar, avsedda för skogskörslor.

VII. Vissa av lantmäteristyrelsen väckta frågor

I det följande beröres dels ett av lantmäteristyrelsen i anslagsskrivelse för
budgetåret 1959/60 framlagt förslag om ändring i lantmäteribidragskungörelsen,
dels av styrelsen i skrivelse den 31 januari 1959 lämnade synpunkter
på lantinäteriets medverkan i verksamheten för yttre rationalisering på
jordbrukets och skogsbrukets område. I sistnämnda skrivelse framlägges
även vissa förslag, vilka — om de genomföres — enligt styrelsens mening
bör kunna underlätta en intensifiering av lantinäteriets medverkan i berörda
rationalisering.

Vissa ändringar i lantmäteribidragskungörelsen. Lantmäteristyrelsen antör
inledningsvis, att det under senare år vid tillämpningen av lantmäteribidragskungörelsens
regler blivit alltmera påtagligt att densamma är behäftad
med vissa brister. Detta beror till en del av den utveckling i fråga
om villkoren för det statliga stöd, som i annan ordning kan utgå till åtgärder
av ifrågavarande art utan sammanhang med fastighetsreglering. Styrelsen
avser härvidlag bl. a. vissa av de ändringar som under senaste åren
vidtagits i föreskrifterna i rationaliseringskungörelsen och i kungörelsen angående
statsbidrag till vissa väg- och flottledsbyggnader m. in. samt tillkomsten
av kungörelsen angående statsbidrag till enskild väghållning. Bristerna
i lantmäteribidragskungörelsen är dock till en större del av teknisk
art.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^8 år 1959

Angivna förhållanden medför att lantmäteribidragskungörelsen enligt styrelsens
mening är i stort behov av en mera tekniskt betonad översyn. I nu
förevarande sammanhang föreslår dock styrelsen endast vissa särskilt angelägna
justeringar i kungörelsen. Styrelsen har därvid beaktat att 1954 års
fastighetsbildningskommitté har att till omprövning upptaga frågan om utformningen
av det statliga stödet till fastighetsregleringar. De förslag, som
styrelsen framlägger, föregriper emellertid enligt styrelsens mening icke
kommitténs ställningstaganden, samtidigt som ändringarna får anses vara
av stor praktisk betydelse under de år som återstår innan en ny fastighetsbildningslag
kan träda i kraft.

Huvuddragen av lantmäteristyrelsens förslag återges i det följande.

Bidrag till vägan läggnings kostnader. Styrelsen anför,
att i praxis hinder har ansetts föreligga att bevilja bidrag till annan del av
anläggningskostnaderna för vägar i sammanhang med skiften och ägoutbyten
än den som belöper å fastigheter ingående i vederbörande förrättning.
Andra fastigheter, som har sådan nytta av dylika vägars byggande, att de
har att deltaga i anläggningskostnaderna, har således icke erhållit bidrag ur
styrelsens bidragsanslag till dem åvilande kostnader. Styrelsen framhåller,
att förutsättning för att ett i sammanhang med skifte eller ägoutbyte beslutat
vägföretag skall komma till stånd i allmänhet är att även fastigheter,
som ej ingår i förrättningen, kan erhålla statsbidrag. I vissa fall torde enligt
styrelsen möjlighet härtill föreligga enligt kungörelsen angående statsbidrag
till vissa väg- och flottledsbyggnader in. in. eller kungörelsen angående
statsbidrag till enskild väghållning. Förhållandet medför emellertid att
av 2 myndigheter disponerade, skilda bidragsanslag kommer att anlitas för
bidragsgivning till skilda fastigheters andelar i anläggningskostnaderna för en
och samma väg. Detta medför ett omfattande besvär och merarbete för fastighetsägarna.
Enligt styrelsens mening talar starka skäl för att bidrag enligt
lantmäteribidragskungörelsen får lämnas även till kostnader för anläggning
av väg i sammanhang med skiften eller ägoutbyten som belöper å fastigheter
som icke omfattas av förrättningen. Styrelsen hemställer därför om ändring
i kungörelsen i detta syfte.

Bidrag till odlings ko stnader. Styrelsen framhåller, att det
vid tiden för lantmäteribidragskungörelsens tillkomst knappast förekom omföring
av mark från ett ägoslag till annat sådant annat än genom odling av
s. k. odlingsmark till åker eller äng. Ej heller synes uppmärksamheten på
samma sätt som nu ha varit inriktad på behovet av ägoslagsförbättrande
åtgärder. Enligt styrelsens mening är det en allvarlig brist att bidrag enligt
kungörelsen icke kan beviljas till åtgärder för annan ägoslagsomföring än
odling till åker och äng av mark, som vid skifte upptagits såsom odlingsmark
eller till åtgärder för ägoslagsförbättring. Visserligen kan bidrag till bär
åsyftade åtgärder i vissa fall utgå i annan ordning. Den uppdelning av bidragsgivningen
som på grund därav blir följden iöranledcr emellertid, såsom
i det föregående framhållits beträffande bidragsgivningen till väganläggningskostnader,
olägliga konsekvenser i flera hänseenden. Styrelsen
föreslår därför sådan ändring i lantmäteribidragskungörelsen att bidrag
förutom till förekommande fält av odling till åker och äng av odlingsmark
även kan lämnas till övriga för ägoslagsomföring eller ägoslagsförbättring i
sammanhang med skiften och ägoulbyten erforderliga åtgärder. Såsom förutsättning
för bidrag bör därvid uppställas villkor av samma innebörd som
lör bidrag till utflyttning och väganläggning.

Kungl. Maj:ts proposition nr l''i8 år 1959

Bidragsprocenten. Styrelsen anför, att de i sammanhang med fastighetsreglering
erforderliga investeringarna i tekniska anläggningar eller
för förbättringar i övrigt i många fall uppgår till betydande belopp. Kostnaderna
för själva förrättningen är också vanligen av avsevärd storlek. Vidare
nödvändiggöres icke sällan nyanskaffningar av maskiner m. in. I princip
åvilar samtliga här berörda kostnader fastighetsägarna. Med hänsyn härtill
och då de kostnadskrävande åtgärderna bör verkställas inom en förhållandevis
begränsad tid, medför en fastighetsreglering vanligen stora påfrestningar
på berörda fastighetsägares ekonomi. Enligt styrelsens mening är det på
grund härav erforderligt att det statliga stödet till åtgärder vid fastighetsregleringar
utgår med förhållandevis stor del av kostnaderna. Vid vissa fastighetsregleringar
är emellertid nu utgående bidrag med hälften av kostnaderna
for tekniska anläggningar otillräckligt för att erforderliga dylika anläggningar
skall kunna komma till stånd. Detta gäller särskilt i trakter där de
naturliga förutsättningarna för ett lönsamt jord- och skogsbruk är mindre
goda t. ex. i övre Norrland och där fastighetsägarnas ekonomi redan tidigare
är hårt pressad. Styrelsen anser det därför angeläget att i lantmäleribidragskungörelsen
liksom i bl. a. kungörelserna angående statsbidrag till vissa vägoch
flottledsbyggnader m. m. och angående statsbidrag till enskild väghållning
införes möjlighet att, då synnerliga skäl därtill är och efter medgivande
av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall, lämna bidrag med större belopp än
hälften av kostnaderna. Övre bidragsgränsen bör i likhet med vad som stadgas
i angivna kungörelser sättas till 75 procent av kostnaderna.

Förskott. Stadgandena i 8 § 2 mom. lantmäteribidragskungörelsen
medger ej att bidrag till annat än kostnaderna för väganläggning utgår, innan
föri ättning blivit fastställd. Av i det föregående angivna skäl ävensom med
beaktande av att större fastighetsreglerande förrättningar oundvikligen tager
tämligen lång tid i ansprak anser styrelsen det motiverat, att även bidrag
till kostnaderna för åtgärd för omföring av äga från ett ägoslag till annat
sådant och åtgärd för varaktig förbättring av äga, må utgå innan vederböi
ande förrättning blivit fastställd. I likhet med vad som stadgats i fråga om
bidrag till väganläggning bör dock gälla, att åtgärden är av allmän betydelse.
Styielsen hemställer följaktligen att lantmäteribidragskungörelsen ändras i
angivet avseende.

I remissyttrande har 195i års fastighetsbildningskommitté tillstyrkt de av
lantmäteristyrelsen framförda ändringsförslagen. I ett till utlåtandet fogat
särskilt yttrande av överdirektören H. Wetterhall och lantbruksdirektören
E. Larsson har förordats en samtidig översyn av gällande bidrags- och lånebestämmelser
i lantmäteribidrags- och rationaliseringskungörelserna i syfte
att undvika att under likartade förutsättningar avsevärt olika bestämmelser
skall komma att gälla.

Lantbruksstgr elsen har i remissutlåtande över lantmäteristyrelsens förenämnda
skrivelse den 31 januari 1959 även berört förevarande förslag. Lantbruksstyrelsen
konstaterar därvid alt den föreslagna utvidgningen av lantmäteribidragskungörelsen
till att omfatta även åtgärder för omförande av
aga från ett ägoslag till ett annat och åtgärder för förbättring av äga skulie
innebära, att kungörelsen kommer att omfatta alla åtgärder för jordförbättring
och förbättring av tekniska anläggningar, eller allt vad som är
hanförligt till inre rationalisering, i den mån det sker i samband med fastighetsreglering
genom laga skifte eller ägoutbyte. Bidragsgivningen skulle

Kungl. Maj.ts proposition nr liS år 195!)

således komma att täcka alla de åtgärder, till vilka bidrag i dylika sammanhang
kan beviljas av lantbruksnämnderna enligt rationaliseringskungörelsen.
En dubblering av bidragsverksamheten i sådana sammanhang måste enligt
lantbruksstyrelsen befaras medföra icke önskvärda konsekvenser, särskilt
om det under likartade förutsättningar kommer att gälla olika bestämmelser
rörande bidragsprocent in. m. för de olika myndigheternas bidragsgivning.
Styrelsen, som ej anser sig kunna tillstyrka en sådan anordning, anför vidare.

Härtill må framhållas, att den föreslagna ändringen synes komma att
medföra att för en betydande del av verksamheten för inre rationalisering
skulle gälla att bidrag kunde sökas hos lantbruksnämnden eller hos lantmäteristyrelsen.
Dubbleringen enligt den föreslagna ändringen komme icke
att begränsa sig till de mycket stora fastighetsregleringarna av typen omskifte
av by utan skulle även avse successiv rationalisering. Ägoutbyten torde
exempelvis ofta avse markbyten mellan ett par eller några få fastigheter.
Med få undantag torde ändringarna i fastighetsbildningen komma till på
det sättet, att parterna efter förhandlingar enas om överlåtelser, varpå fastighetsbildningen
ofta sker genom kombinerade åtgärder, till en del bestående
av ägoutbyten. Det torde bli nära nog omöjligt att finna en naturlig eller
något så när klar gränsdragning mellan sådana fall, där lantbruksnämnd
resp. lantmäleristyrelse skulle lämna bidrag. Vidare bör beaktas, att bidrag
enligt lantmäteribidragskungörelsen icke är begränsade till att avse åtgärder
under själva fastighetsbildningen. Sålunda kan bidrag enligt sagda kungörelse
uppbäras till nyodling, som sker inom tio år från det lantmäteriförrättningen
fastställts.

Mot bakgrunden av att en samlad ekonomisk bedömning och en överblick
över finansieringsmöjligheterna bör föreligga vid prövningen av de olika bidragsfrågorna
skulle en anordning enligt den föreslagna ändringen f. ö. få
en påtaglig svaghet därigenom, att lantmäterimyndigheterna ändock icke
kommer att kunna behandla finansieringen av ett företag i dess helhet, utan
endast bidrag men inte lån. Lantmäteriet torde i praktiken icke heller komma
att hehandla ens bidrag till alla investeringar, som kan befinnas önskvärda.
Bidragsbeviljandet i anslutning till en och samma större fastighetsreglering
skulle därför bli delad mellan lantmäterislyrelsen och lantbruksorganisationen.
I fråga om lantmäteribidrag följes nämligen den regeln att
bidrag utgår endast till åtgärder, som är erforderliga för lämplig jorddelning
eller i övrigt är föranledda av fastighetsbildningsförrättningen. Det
förekommer emellertid ofta att olika andra åtgärder bör utföras för att enheterna
i den nya indelningen skall få goda produktionsbetingelser. Som
exempel kan nämnas sådan byggnadsåtgärd (exempelvis utökning av driftsbyggnad,
ombyggnad för nya ändamål, nybyggnad), som icke avser utflyttning,
samt dränering och därför grundläggande dikning, som ju också kan
sträcka sig utanför fastighetsregleringsområdet. Vidare torde det inte sällan
vara praktiska fördelar av att utföra åtgärder såsom större dikning samtidigt
med vid lantmäteriförrättning beslutat vägbyggande.

I förevarande sammanhang anknyter lantbruksstyrelsen även till jordbruksanslagsutredningens
förslag om alt överföra lantmäteristyrelsens bidragsverksamhet
på förevarande område till lantbruksorganisationen och
anför därvid bl. a. följande.

7 liihang till riksdagens protokoll 1051). i samt. Nr 148

Kungl. Mnj:ts proposition nr 148 år 1959

Vad jordbruksanslagsutredningens förslag beträffar, må framhållas, att
det icke medför uppgifter av nytt slag för lantbruksorganisationen. Lantbruksnämnderna
resp. lantbruksstyrelsen har i ett flertal fall beviljat bidrag
enligt rationaliseringskungörelsen för inre rationalisering av betydande
omfattning i samband med genomförande av laga skiften och större ägoutbyten.
Handläggningen sker normalt i den ordningen att lantbruksnämndens
expertis medverkar i planläggning av jordförbättring, byggnadsåtgärder
in. m. Förrättningslantmätaren upprättar förslag till åtgärder i den män de
är avsedda att genomföras i direkt samband med skiftet och föreslår därpå,
bidrag till åtgärderna. Lantbruksstyrelsen har rekommenderat att Iantmäteriets
medverkan — förutom vad som följer av stadgandena om samråd
med överlantmätaren och om hans närvaro vid nämndens sammanträden —
ordnas så att förrättningslantmätaren är närvarande vid nämdens sammanträden
och där framlägger sina bidragsförslag i samband med större fastighetsregleringar.
Ärendet anmäles därvid lämpligen av förrättningslantmätaren.
I åtskilliga fall äger lantbruksnämnden befogenhet att fatta slutgiltigt
beslut i bidrags- ävensom lånefrågorna. I vissa fall skall ärendena underställas
lantbruksstyrelsens eller Kungl. Maj :ts prövning. Vid handläggningen
i lantbruksstyrelsen sker alltid samråd med lantmäteristyrelsen och
framställningar till Kungl. Maj :t göres i förekommande fall gemensamt av
ämbetsverken eller av lantbruksstyrelsen i samråd med lantmäteristyrelsen.

Det torde vara regel vid större fastighetsregleringar att sådana bidragsfrågor,
som ligger inom lantbruksorganisationens avgörande, föredras och
behandlas i lantbruksnämnden på ett tidigt stadium, så att förrättningsmän
och sakägare vid ställningstagandet till omfattningen av fastighetsregleringen
och därmed sammanhängande åtgärder har ett bindande besked om
de bidrag som utgår. Vad beträffar bidragskonstruktionen kan bidrag till
inre rationalisering, som sker i anslutning till yttre rationalisering, utgå
som företagsbidrag. Det må framhållas som ett angeläget önskemål att även
en liknande form för lånegaranti tillskapas för finansiering av åtgärder av
gemensam natur.

Det synes lantbruksstyrelsen uppenbart att detta förfaringssätt har betydande
fördelar. De ekonomiska insatserna och deras finansiering, såväl genom
lån som genom bidrag, kan behandlas och överblickas i ett sammanhang.
Finansieringen kan också väl samordnas med sådana övriga förbättringsåtgärder,
som behöver genomföras efter själva fastighetsregleringen.
Beslutanderätten ligger till stor del decentraliserad till länsplanet, vilket
möjliggör snabba beslut utan att myndigheterna belastas med ingående
skriftliga redogörelser etc. Avgörandet ligger hos en sådan nämndsinstitution,
som enligt statsmakternas bedömande vid 1947 års riksdagsbeslut bör
handha verksamheten med statligt ekonomiskt stöd. Några svårigheter att
handlägga ärenden i den ordning som ovan redovisats har icke mött.

Avslutningsvis anför lantbruksstyrelsen, att om bidragsgivningen ej, såsom
styrelsen förordat, samlas hos lantbruksnämnden kommer det att bli
ofrånkomligt att överse bestämmelserna i lantmäteribidragskungörelsen i
syfte att samordna dem med de bestämmelser, som i anledning av jordbruksanslagsutredningen
må fastställas för bidragsgivning enligt rationaliseringskungörelsen.
Därjämte blir det enligt styrelsen angeläget, att i förstnämnda
kungörelse införes föreskrift om att lantmäteri^ vid tillämpning
av kungörelsen skall samråda med lantbruksnämnd resp. lantbruksstyrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 14-8 år 1959

Betydelsen av lantbruksnämndernas aktiva inköpspolitik för lantmäteriets
medverkan i verksamheten för den yttre rationaliseringen. Lantmäteristyrelsen
framhåller, alt det är av mycket stor betydelse för genomförandet av
lantmäteriförrättningar avseende yttre rationalisering av jordbruks- och
skogsbruksfastigheter att äga tillgång till en s. k. rationaliseringsreserv.
Med äganderätten till en fastighet följer formell initiativrätt till sådana lantmäteriförrättningar,
som berör fastigheten. En följd av lantbruksnämndernas
fastighetsinneliav kan därför bli att fastighetsregleringar många gånger
kan komma till stånd, även i sådana fall, då de enligt gällande rätt skulle
ha strandat på att ingen av de egentligen berörda fastighetsägarna vill stå
för ansvaret av att ha sökt förrättningen. Viktigare med hänsyn till den
yttre rationaliseringen är emellertid enligt styrelsen, att ökade förutsättningar
kan skapas för en förstärkning av ofullständiga brukningsenheter,
för mera radikala lösningar av markanvändningsproblemet och för förenklade
förfaranden vid de förrättningar, som erfordras för rationaliseringens
genomförande.

Beträffande förstärkningssyftet anför styrelsen, att detta åtminstone i
viss utsträckning kan vinnas redan genom ett kortvarigt fastighetsinnehav
eller i vissa fall utan att nämnden formellt inträder som köpare. I många
fall, då ett sådant tillvägagångssätt skulle vara ur saklig synpunkt möjligt
och lämpligt, kan dock formella eller psykologiska hinder föreligga, som
motiverar att nämnderna inträder som ägare under en övergångsperiod.
Därtill kommer alla de fall, då en utbjuden fastighet lämpligen bör fördelas
på flera förstärkningsbehövande enheter men någon av dessa ej för tillfället
biträder förvärvet.

Med fixering av markanvändning förstås enligt styrelsen vid fastighetsregleringar
en plan för hur olika markområden i framtiden lämpligen bör
utnyttjas med hänsyn till naturlig beskaffenhet, läge i förhållande till brukningsccntra
och vägnät, samt behovet av ägor av olika slag totalt och relativt.
En ändamålsenlig fixering av markanvändningen kan endast ske oberoende
av fastighetsgränserna. Den åker, som slås ut, kommer därigenom
i regel att fördela sig både på brukningsenheter som skall bestå och på sådana
enheter som skall läggas ner. En rationell lösning för ett större område
— t. ex. en by — förutsätter enligt styrelsen fastighetsreglering, vid
vilken inägojorden till fastigheter i rationaliseringsreserven samt andra fastigheter
å vilka jordbruksdriften skall läggas ner eller redan nedlagts kan
utnyttjas för att kompensera de bestående brukningsenheterna för inägobortfall
i samband med regleringen. Även om det nu avsedda syftet till en
del kan uppnås genom att vissa vid regleringen bestående fastigheter, t. ex.
av bolag ägda fastigheter, omvandlas till rena skogsfastigheler, föreligger
enligt styrelsens uppfattning större förutsättningar för ett lämpligt resultat
om eu rationaliseringsreserv av inägojord anskaffats i förväg genom eu aktiv
inköpspolitik från nämndens sida eller på annat sätt. Möjligheterna att
förenkla fastighetsregleringsförfarandet sammanhänger enligt styrelsen i

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

stor utsträckning med möjligheterna att på frivillighetens grund göra avsteg
från ett stelt och formbundet fördelningssystem. I princip skall t. ex.
var och en vid ett skifte erhålla ägor efter visst delaktighetstal, vanligen
bestämt av innehavet. Om marginalerna för avsteg från delningsgrunden är
stora, kan fastighetsindelningen utformas mera efter tekniska synpunkter
än efter den formella delningsgrunden. Styrelsen anser det i regel lättare att
uppnå frivilliga och formellt giltiga överenskommelser härom om de bestående
enheterna, givetvis mot vederlag i pengar, erhåller större tilldelning
än vad delningsgrunden anger. Tillgången på en rationaliseringsreserv, som
kan utnyttjas för detta ändamål, kan för den skull i hög grad främja ett
snabbare och enklare förfarande utan att någons rätt trädes för när.

Det är enligt styrelsen vanskligt att ange något visst mått på hur stor
rationaliseringsreserven bör vara vid en större fastighetsreglering. Behovet
växlar givetvis från fall till fall. Styrelsen håller dock före att reserven för
de sist berörda syftena bör uppgå till minst 5 å 10 procent av arealen för
att åsyftad nytta skall vinnas. Dessutom gäller givetvis som förutsättning,
all reserven i tillräcklig utsträckning får disponeras för nu avsedda ändamål.

Lantmäteristyrelsen anför avslutningsvis, att de av styrelsen framförda
synpunkterna närmast leder till slutsatsen, att det kan finnas skäl för att
bedöma den aktiva inköpspolitiken olika för de sannolika regleringsområdena
och för landsbygden i övrigt. För regleringsområdena bör inköpspolitiken
syfta till att en rationaliseringsreserv av lämplig omfattning åstadkommes
och finnes tillgänglig vid den framtida tidpunkt, då fastighetsregleringen
bedömes kunna ske. För övriga områden bör däremot på sätt riksdagsrevisorerna
ifrågasatt i sin berättelse för verksamhetsåret 1958 (§35)
inköpsverksamheten eventuellt kunna begränsas eller till större delen ersättas
med en förmedlingsverksamhet, varvid köpare och säljare sammanföres
utan att lantbruksnämnden formellt inträder som part. Lantmäteristyrelsen
framhåller dock, att även i sistnämnda fall en aktiv inköpspolitik
inriktad på en relativt snabb förmedling av tillskottsjord kan vara ett
verksamt medel att förenkla och underlätta rationaliseringar.

Lantbruksstyrelsen yttrar i sitt förenämnda remissutlåtande i förevarande
fråga bl. a. följande.

Lantbruksstyrelsen vill understryka lantmäteristyrelsens påpekande att
möjligheterna att förenkla ett fastighetsregleringsförfarande i stor utsträckning
sammanhänger med möjligheterna att på frivillighetens grund göra
avsteg från ett stelt och formbundet fördelningssystem och att tillgången
på en rationaliseringsreserv, som kan möjliggöra ökad tilldelning till svaga
fastigheter, i hög grad kan främja ett snabbare och enklare förfarande utan
att någons rätt trädes för när. Det är därför angeläget att lantbruksnämnderna
i intiint samarbete med lantmäterimyndigheterna sammanskaffar reserver
före avsedda fastighetsregleringar. Å andra sidan måste givetvis en
viss försiktighet härvid iakttagas med hänsyn till ovissheten om en fastighetsreglering
verkligen kommer till stånd. Däremot kan styrelsen icke ansluta
sig till lantmäteristyrelsens uttalande att inköpsverksamheten i områden,

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1959

101

för vilka eu större genomgripande fastighetsreglering inte bedömes behövlig,
skulle kunna begränsas och till större delen ersättas med en förmedlingsverksamhet,
varvid köpare och säljare sammanföres utan att lantbruksnämnden
formellt inträder som part. Såsom lantbruksstyrelsen framhållit i sitt yttrande
över riksdagsrevisorernas berättelse (35 §) är inriktningen redan nu att så
långt det är praktiskt möjligt använda förmedling mellan säljare och köpare
i syfte att främja den yttre rationaliseringen. Men styrelsen har där
även närmare exemplifierat hur det av olika skäl ofta kan vara nödvändigt
att nämnden inträder som ägare till fastigheten temporärt under tiden för
förhandlingar, uppdelning, markbyten in. in. och till dess berörda jordbrukare
med hänsyn till sina personliga och ekonomiska förhållanden är beredda
att förvärva kompletteringsmark.

Samarbetet mellan lantmäteriets distriktsorganisation och lantbruksnämnderna,
m. m. Lantmäteristyrelsen framhåller, att lantmäteriets inneliggande
arbetsbalans — skiftesorganisationerna oräknade -— vid årsskiftet 1957/58
motsvarade ca 1,2 års arbete. I genomsnitt skulle vid ett jämviktsförhållande
tiden från ansökningsdagen för en förrättning till dagen för dess avslutande
ungefär motsvara genomsnittsbalansen. Eftersom en del av balansen t. ex.
bostadsavstyckningar måste ges viss förtur kommer handläggningstiden för
andra förrättningar att förlängas i motsvarande grad. Även andra faktorer
som förrättningens omfattning, beroendet av mätningssäsonger och tillfälliga
hinder av olika slag (oklara äganderättsförhållanden etc.), medverkar härtill.

Mot bl. a. denna bakgrund är det enligt lantmäteristyrelsen helt naturligt,
att även den sektor av förrättningsverksamheten som berör jordbrukets yttre
rationalisering uppvisat en betydande arbetsbalans och att många gånger
en alltför lång tidsutdräkt uppstått mellan en förrättnings tillkomst (ansökningsdag)
och dess avslutande. Därtill kommer det dröjsmål med förrättningarnas
fastställelse, som ofta föranledes av handläggningen i domsagorna
och de sammanläggningar med vilka förrättningarna är förknippade. Det
är också, anför styrelsen, klart att nämnda förhållanden lett till att rationaliseringsprocesserna
ofta blivit mera utdragna än önskvärt.

Med hänsyn till önskvärdheten av ökad takt i jordbrukets yttre rationalisering
och i skogsrationaliseringen har lantmäteristyrelsen ansett sig böra
försöka olika utvägar att åstadkomma snabbare handläggning och ökad kapacitet
inom förevarande sektor av förrättningsverksamheten. Detta är dock
enligt styrelsen endast till viss del möjligt med nuvarande resurser utan att
andra på lantmäteriet ankommande uppgifter eftersättes. Därest förrättning
för yttre rationalisering skulle ges en allmän prioritelsställning framför
förrättningar för andra ändamål skulle arbetsplanläggningen inom lantmäteridistrikten
bli lidande och många angelägna förrättningar, t. ex. sådana
av betydelse för bostadsförsörjningen, lätt kunna bli eftersatta. Styrelsen
anser sig därför icke kunna förorda en sådan linje. Att begränsa prioritetsställningen
till sådana förrättningar för yttre rationalisering, som begäres
av lantbruksnämnd, medan förrättningar av samma art, begärda av enskilda,

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 1A8 år 1959

skulle sättas i efterhand, anser styrelsen inte kunna komma i fråga. Ett
bättre resultat bör i stället uppnås genom att förrättningar för yttre rationalisering,
sökta av lanbruksnämnd eller enskilda, uppdrages åt särskilda organisationsenheter,
vilka huvudsakligen koncentrerar sig på uppgifter av
detta slag. Styrelsen har därför fortsatt en delvis tidigare påbörjad utbyggnad
och förändring av förfogandelantmätareorganisationerna till specialorganisationer
för viss verksamhet. Förfogandelantmätareorganisationer för yttre
rationalisering, däri inräknat skogsrationalisering, har således redan inrättats
eller kommer under första halvåret 1959 att inrättas i Uppsala, Västmanlands,
Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens och
Norrbottens län. Detta är ett led i styrelsens pågående strävanden att söka
i möjligaste mån omfördela arbetskraften för att främja verksamheten för
yttre rationalisering i landets olika delar. Dessa organisationsenheter avses
huvudsakligen skola ägna sig åt förrättningar för yttre rationalisering samt
andra förrättningar som aktualiseras i samband därmed. Styrelsen framhåller
emellertid, att med hänsyn till det aktuella personalläget även detta sätt
att lösa problemet medför att handläggningen av vissa av lantmäteriets övriga
ärenden blir i viss utsträckning ytterligare fördröjd.

De inrättade nya förfogandeorganisationerna bör enligt styrelsen främst
avlasta arbelsbalansen å de mest arbetstyngda distrikten samt ombesörja
brådskande rationaliseringsuppgifter, som icke lämpligen kan passas in i
distriktsrutinen. Till dessa enheters arbetsuppgifter bör också räknas sådana
förrättningar för andra ändamål än yttre rationalisering, som aktualiseras
i samband med av enheten handlagda rationaliseringsförrättningar eller som
eljest äger sådant samband därmed att de icke lämpligen bör anförtros
andra enheter. De normalt belastade distrikten bör i regel kunna liksom hittills
handlägga inom distriktet förekommande, icke alltför omfattande förrättningar
för yttre rationalisering.

Styrelsen anmäler i sammanhanget, att styrelsen som ett led i strävandena
att söka intensifiera förrättningsverksamheten för yttre rationalisering
avser att i anslutning till nästa års petita framlägga synpunkter på en begränsning
av lantmäteriets engagemang i vissa avseenden. Såvitt styrelsen
nu kan förutse torde en sådan begränsning få avse viss verksamhet inom
städer och samhällen.

Även vissa andra åtgärder skulle enligt styrelsens uppfattning vara ägnade
att kunna effektivisera lantmäteriets medverkan i rationaliseringsverksamheten.
Efter att bl. a. ha erinrat om sina i petitaskrivelsen för budgetåret
1959/60 framförda förslag om inrättande vid lantmäteriet av tjänster för
skoglig personal (se IX ht 1959 s. 387), ingår styrelsen bl. a. på frågan om
viss utvidgning av användningsområdet för under lantmäteristatens omkostnadsanslag
posten till kostnader i samband med lantmäteriförrättningar
anvisade medel. Detta förslag har föredragande departementschefen i årets
statsverksproposition (IX ht s. 402) förklarat sig icke vara beredd att i dåvarande
sammanhang tillstyrka. Styrelsen anför i den nu förevarande skrivelsen
följande.

103

Kungl. Maj.ts proposition nr th8 år 1959

Innan ett fastighetsregleringsföretag avseende yttre rationalisering av
jordbruks- eller skogsbruksfastiglieter igångsattes kräves ofta bedömanden
av skilda slag i avsikt att klarlägga huru rationaliseringen lämpligen bör
genomföras. Dessa bedömanden måste i vissa fall ske innan ansökan om förrättningar
ingivits. Det kan nämligen förhålla sig så att ingen sakägare kan
förmås att taga det initiativ, som en ansökan om fastighetsreglering innebär,
förrän han bildat sig en uppfattning om vad resultatet av regleringen
torde komma att bli. För genomförandet av de nyss angivna bedömandena
krävs ofta att kartor och flygbilder över berörda område anskaffas, att vissa
inventeringar verkställas samt att andra dylika åtgärder, som medför utgifter
av expensnatur, vidtages.

För bestridande av de utgifter av expensnatur i samband med förrättningar
och uppdrag, för vilka statsverket sedermera erhåller gottgörelse i
samband med uppbörden av statsverket enligt lantmäteritaxan tillkommande
ersättningar för förrättningar och uppdrag, finnes under lantmäteristatens
omkostnadsanslag upptagen en särskild anslagspost av förslagsnatur benämnd
»Kostnader i samband med lantmäteriförrättningar». Denna anslagspost
anser sig styrelsen emellertid endast kunna utnyttja för förut berörda
utgifter av expensnatur i anledning av fastighetsregleringsföretag i de fall
då ansökan om regleringsförrättning föreligger och sålunda full säkerhet
finnes för att utgifterna återföras till statsverket i samband med taxeuppbörden.
I de fall någon ansökan om regleringsförrättning icke föreligger vid
tiden för nämnda expensutgifter, har lantmäteristyrelsen hitintills bestridit
sådana utgifter från den under lantmäteristatens omkostnadsanslag upptagna
posten till övriga expenser. Uppenbart är emellertid att det material,
vars anskaffande föranlett expensutgifter av nu berörd art, oavsett alt förrättning
icke ännu sökts vid tiden för utgifterna, varit erforderligt att anskaffa
i och för verkställandet av fastighetsbildningsåtgärderna. Dylika utgifter
före det ansökan om förrättning gjorts motsvaras sålunda så gott som
regelmässigt av en besparing i fråga om expensutgifter som direkt kunna
hänföras till viss sökt förrättning. — Givetvis torde dock ibland kunna inträffa
att någon förrättning icke kommer till stånd eller att betydande tid
förflyter innan så sker, men riskerna härför är enligt lantmäteristyrelsens
mening att betrakta såsom ringa. — Då sålunda expensutgifter av här avsedd
art äro av samma karaktär som de utgifter som bestridas från anslagsposten
till kostnader i samband med lantmäteriförrättningar, föreslog
lantmäteristyrelsen i sina anslagsäskanden för budgetåret 1959/00 att sagda
anslagspost fortsättningsvis skulle få anlitas för ändamålet. Någon uppräkning
av anslagsposten med anledning därav ansåg styrelsen icke erforderlig.
I årets statsverksproposition (IX ht s. 402) har emellertid Herr Statsrådet
förklarat sig i då förevarande sammanhang icke vara beredd atl tillstyrka
förslaget.

Med hänsyn t ill att möjligheterna för eu intensifiering av lantmäteriets
medverkan i den yttre rationaliseringen av jordbruks- och skogsbruksfastigbeter
direkt påverkas av nu berörda spörsmål, anser sig lantmäteristyrelsen
i detta sammanhang ånyo böra framföra nyssnämnda förslag.

Avslutningsvis anför lantmäteristyrelsen följande synpunkter på tillämpningen
av lantmäteritaxan i vissa fall i samband med yttre rationalisering
av jordbruks- och skogsbruksfastiglieter.

Ersättningen till statsverket för förrättningar och uppdrag som utföras
av lantmäteriet regleras av lantmäteritaxan (SFS 1952: 475 med ändringar).
I denna taxa förekommer två laxenivåer, taxa A, som är subventionerad

104

Kungl. Maj:ts proposition nr lk8 år 1959

med upp till 60 procent av statsverkets självkostnader, samt taxa B, som
motsvarar självkostnaderna. De lantinäteriförrättningar, som äro aktuella i
samband med rationalisering av jordbruks- och skogsbruksfastigheter, äro
alla hänförliga till dem som innefattas i den subventionerade sektorn. I allmänhet
utgår ersättningen för sådana förrättningar såsom sakersättning beräknad
efter antal ägolotter, berörd areal eller dylikt och ej efter tidsåtgången
i det enskilda fallet. Sakersättningstarifferna äro avvägda mot bakgrunden
av den förrättningsmetodik, som tillämpas då fråga är om enstaka
förrättningar under normala förhållanden.

I verksamheten för rationalisering av jordbruks- och skogsbruksfastigheter
är det ofta lämpligt att i fråga om ett och samma förrättningsobjekt på
skilda sätt kombinerade förrättningsförfaranden tillämpas. Exempelvis kan
det befinnas lämpligt att beträffande en del av förrättningsobjektet genomföra
laga skifte och i fråga om en annan del ägoutbyte i kombination med
avstyckning. Vid sådana förrättningsförfaranden ge lantmäteritaxans sakersättningstariffer
ofta ett resultat, som påtagligt överstiger den ersättning
som svarar mot arbetsinsatsen för förrättningarna och avsedd subventionsgrad.
För att undvika dylika avsteg från den avsedda taxenivån kan väljas
den utvägen att ersättningen utgår såsom tidsersättning enligt den subventionerade
taxa A. Ett sådant förfarande innebär icke någon avvikelse från
grunderna för taxan och kan formellt ske med stöd av nedsättningsbestämmelserna
i 6 kap. i lantmäteritaxan. Enligt lantmäteristyrelsens mening synes
i regel i här avsedda fall sådan nedsättning böra ske.

I vissa fall förekommer dock, särskilt i samband med rationalisering av
skogsbruksfastigheter, att en del av de åtgärder som utföras av lantmäteriet
äro av den art alt de helt eller till en del kunna anses falla utanför
lantmäteriförrättningarnas ram och därmed också utanför den subventionerade
taxesektorn. Så har exempelvis varit fallet i fråga om lantmäteriets
medverkan i vissa stora skogsbyten som under senare år genomförts i Västerbottens
och Norrbottens län. Även framdeles torde fall kunna uppstå, där
visserligen arbetsinsatsen för förrättningarna understiger den varå sakersättningstarifferna
äro grundade men där arbetsmoment utanför förrättningarnas
ram komma till utförande. I dessa fall bör, såsom också skett vid nyssnämnda
skogsbyten, nedsättning av sakersättningarna icke ske helt till den
subventionerade taxa A utan till en nivå mellan denna och självkostnadsnivån.

Enär i det föregående berörda fall, då nedsättning av enligt lantmäteritaxan
utgående sakersättningar enligt styrelsens mening är befogad, torde
kunna förväntas uppkomma i betydligt större omfattning vid en intensifiering
av lantmäteriets medverkan i verksamheten för rationalisering av jordbruks-
och skogsbruksfastigheter, har lantmäteristyrelsen i detta sammanhang
ansett sig böra anmäla de principer som styrelsen därvidlag anser sig
böra tillämpa.

Lantbruksstijrelsen, som med tillfredsställelse hälsar att ytterligare organisationsenheter
för skogs- och jordbruksrationaliseringen är under inrättande,
anför i sitt remissyttrande bl. a. följande synpunkter på de av lantmäteristyrelsen
upptagna spörsmålen.

Från ett län, där förfogandelantmätare under ett par år medverkat vid
genomförande av förrättningar, som tillkommit genom lantbruksnämndens
medverkan, har mycket starkt understrukits, att det för denna verksamhet
är ytterligt angeläget att vederbörande lantmätare icke alltför ofta bytes ut.
Eftersom det ofta är frågan om genomförande av projekt som föranleder en
rad successiva men sammanhängande åtgärder är det angeläget att en med

105

Kungl. Maj:ts proposition nr Vt# år 195!)

ortens förhållanden förtrogen lantmätare tar ägna sig åt sådan ^rksamhet
under relativt lång tid. Det skulle ur dessa synpunkter vara värdefullt om
förrättningsverksamheten kunde omhänderhavas av vederbörande distriktslantmätare
eller ske under hans ledning, å andra sidan är lantbruksstyrelsen
väl införstådd med att det på en liel del håll torde vara nödvändigt att
lösa frågan genom att ställa särskilda lantmätare till förfogande. Med hänsyn
till arten av hithörande arbeten och de krav, som de ställer på förrättningsmannen,
är det önskvärt att sådan förfogandelantmätare får en sådan
ställning att man kan räkna med att han för en längre lid kommer att stanna
vid verksamheten.

Lantmäteristyrelsen har nämnt, att eu del av den nuvarande balansen,
t. ex. bostadsavstyckningar, måste ges viss förtur, varför handläggningstiden
för andra förrättningar kommer att förlängas i motsvarande grad. Lantmäteristyrelsen
har bl. a. med hänsyn till sådana angelägna förrättningai,
som har betydelse för bostadsförsörjningen, icke ansett sig kunna sätta förrättningar
för yttre rationalisering i prioritetsställning. Ej heller har lantmäteristyrelsen
ansett sig kunna förorda prioritetsställning för sådana förrättningar,
som begäres av lantbruksnämnd. Det synes lantbruksstyrelsen
icke sannolikt att tidsutdräkten för genomförande av fastighetsbildning för
Yttre rationalisering skall nämnvärt kunna minskas om man fasthåller vid
att vissa grupper av andra förrättningar äger prioritet. Å andra sidan ifrågasätter
styrelsen icke en allmän prioritetsställning för förrättningar begärda
av lantbruksnämnd. Däremot hör det praktiska samarbetet kunna ordnas
så att lantbruksnämnd och vederbörande lantmätare och då så erfordras
även överlantmätaren överenskommer om förtursrätt för sådana angelägna
förrättningar, som icke utan betydande olägenheter för det allmänna eller
för enskilda kan anstå.

VIII. Lantbruksstyrelsens och skogsstyrelsens betänkande angående överförande
av sämre jordbruksjord till skogsmark

Lantbruksstyrelsen och skogsstyrelsen framhåller inledningsvis bl. a., att
utredningsuppdraget — att undersöka möjligheterna till ett snabbare ö\eiförande
av sämre jordbruksjord till skogsmark — får ses mot bakgrunden
av strävandena till en långsiktig anpassning av produktionsfaktorerna till
avsättningsförhållandena under bibehållande av inkomstlikställighetskravet.
Styrelserna erinrar om att detta spörsmål ägnats särskild uppmärksamhet
i flera tidigare sammanhang. Redan 1942 års jordbrukskommitté förutsåg
sålunda att ett viktigt problem inom jordbrukspolitiken kunde bli, hur
en överproduktion i möjligaste mån och på lämpligaste sätt skulle kunna
undvikas på längre sikt. Då de på jordbrukskommitténs förslag grundade
riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken utformades år 1947 (prop.
nr 75, särsk. utsk. nr 2), uttalade statsmakterna bl. a., att det med hänsyn
till risken för överproduktion ej borde läggas hinder i vägen för en sådan
utveckling av jordbruket, som innebar eu anpassning till de rådande betingelserna
för jordbruksnäringen, även om denna anpassning skulle medföra
en minskning av jordbruksarealen. Nedläggande av jordbruksdriften a vissa
ägor borde sålunda ej förhindras. Ej heller borde eu viss beräknad nedgång
av produktionen per arealenhet betraktas som hinder för eu sammanläggning
av olika brukningsdelar, därest sammanläggningen skulle framsta

106

Kungl. Maj. ts proposition nr U8 år 1959

som önskvärd ur driftsekonomiska och andra synpunkter. Det ansågs emellertid
i det dåvarande ovissa läget ej påkallat att vidtaga statliga åtgärder
i direkt syfte att minska jordbruksproduktionen. Det framhölls emellertid
såsom angeläget att utvecklingen följdes noga. Om risken för överproduktion
ryckte närmare, borde åtgärder vidtagas för att motverka denna risk. Man
borde emellertid härvid undvika sådana åtgärder, som skulle verka hämmande
på jordbrukets effektivisering. Den åtgärd, som i första hand borde
vidtagas, skulle vara en minskning av importen av fodermedel. I den mån en
dylik minskning jämte den produktionsminskning, som kunde bli en följd
av vissa av jordbrukarna vidtagna rationaliseringsåtgärder, exempelvis sammanläggning
av brukningsenheter, övergång till extensiv drift å vissa brukningsenheter
och nedläggning av jordbruk å olämpliga ägor, ej visade sig
tillräckliga för att hålia produktionen inom avsedd ram, kunde det bli nödvändigt
att staten skulle medverka härtill genom att lämna bidrag till plantering
av skog å för jordbruksdrift mindre lämpad mark och liknande åtgärder.

Ifrågavarande problem bar enligt styrelserna även berörts av bl. a. 1952
års jordbruksprisutredning i dess betänkande (SOU 1954: 39) och av föredragande
departementschefen i den på sistnämnda betänkande grundade
propositionen (1955: 198). Departementschefen uttalade därvid bl. a. att förutsättningen
för att man skulle kunna vidmakthålla den i 1947 års riksdagsbeslut
avsedda inkomstnivån för jordbruksbefolkningen på längre sikt var
att det inte uppstod några pristryckande överskott. Det underströks vidare
att en minskning av produktionsvolymen med en låg prisnivå som påtryckningsmedel
stod i motsättning till den socialpolitiska målsättningen för
jordbrukspolitiken och därför ej borde komma i fråga. En nödig produktionsminskning
borde även framdeles främst åstadkommas på den väg, som
anvisats i 1947 års riksdagsbeslut, nämligen genom olika rationaliseringsåtgärder.
Möjligheterna att överföra sämre jordbruksjord till skogsmark borde
därvid ägnas uppmärksamhet.

Beträffande spörsmålet om jordbruksproduktionens omfattning erinrar
styrelserna slutligen om de uttalanden i frågan som gjorts i det av lantbruksstyrelsen
år 1956 framlagda förslaget om ändringar i lagstiftningen
angående uppsikt å jordbruk m. m. (SOU 1956: 62) och i propositionen till
1958 års B-riksdag (nr 39) angående vissa åtgärder på grund av situationen
på smörmarknaden m. m. I sistnämnda proposition uttalades, att den fortsatta
utvecklingen och särskilt de på senare tid försämrade avsättningsmöjligheterna
i utlandet lett till att frågan om åtgärder till motverkande av en
pristryckande produktionsökning fått ökad aktualitet.

Statistiska uppgifter m. m. I betänkandet anföres, att det ansetts önskvärt
att få så klarläggande uppgifter som möjligt om den utveckling beträffande
ändrad markanvändning och särskilt övergång av jordbruksjord till skogsmark,
som ägt rum på senare år, och även att få en belysning av de utvecklingstendenser,
som nu kan skönjas. Uppgifter i förstnämnda hänseende
har av styrelserna inhämtats dels ur de åren 1951 och 1956 verkställda

107

Kungl. Maj.is proposition nr 158 år 1959

och i den officiella statistiken redovisade jordbruksräkningarna, avseende
storleksgrupperna över 2 ha åker, dels ur en av jordbrukets utredningsinstitut
företagen specialundersökning av strukturförändringarna i jordbruket
mellan åren 1951 och 1956. För att få klarlagt, vilka förändringar som skett
under åren 1956—1958, och för att även få en uppfattning om utvecklingstendenserna
för de närmaste åren har vidare, efter samråd med utredningsinstitutet,
i samarbete mellan lantbruksnämnderna och skogsvårdsstyrelserna
skett en fortsatt undersökning på en genom stickprov begränsad del av de
gårdar, som nyssnämnda utredning för tiden 1951—1956 avsåg. Slutligen
har utredningsinstitutet efter samråd med lantbruksstyrelsen och skogsstyrelsen
utfört en enkät bland jordbrukare i syfte att belysa jordbrukarnas
inställning och avsikter i fråga om utläggande av jordbruksjord till skogsmark.
De preliminära resultaten av den fortsatta undersökningen och av
institutets enkät bland jordbrukarna har av lantbruksstyrelsen redovisats
genom särskild skrivelse den 9 mars 1959.

Enligt jordbruksräkningarna har åkerarealen i storleksgrupperna över
2 ha från 1951 till 1956 minskat från 3 526 546 ha till 3 487 998 ha eller med
38 546 ha. Arealminskningen hänför sig till samtliga län med undantag av
Skaraborgs, Västerbottens och Norrbottens län, för vilka i stället redovisas
ökningar med resp. 1 193 ha, 201 ha och 3 408 ha. Största minskningen uppvisar
Kopparbergs län med 7 050 ha. I övrigt varierar minskningarna mellan
238 ha (Hallands län) och 4 486 ha (Kristianstads län). Nettominskningen
38 548 ha motsvarade 1,1 procent av den sammanlagda åkerarealen år
1951. Hur den i jordbruksräkningarna redovisade minskningen av åkerarealen
fördelar sig å olika produktionsområden och å olika storleksgrupper
framgår av följande sammanställningar.

Produktionsområde Förändring

		ha		procent
Götalands södra slättbygder	—	1823		— 0.5
» mellanbygder	—	4 335		— 1,2
» norra slättbygder	+	1 179		+ 0,2
» skogsbygder	—	12 890		-1,7
Svealands slättbygder	—	6 649		— 0,9
» skogsbygder	—	7 170		— 2,3
Norrland	—	6 860		— 1,5
	—	38 548		— U
Storleksprupp		Förändring
ha		ha	procent
2— 5	—	29 348	—	8,4
5— 10	—	46 508	—	6,8
10— 20	+	793		0,1
20— 30		19 720	+	4,5
30— 50	4-	18 530	+	4,3
50—100	+	121	+	o,o
över 100	-—	1 856	—	0,5
	—	38 548		1,1

108

K ungt. Maj.ts proposition nr 148 år 1959

Den av utredningsinstitutet verkställda specialundersökningen har skett
från stickprov om ca 9 000 gårdar, uttaget genom slumpmässigt urval
och sammansatt av brukningsenheter av alla storlekar inom skilda delar av
landet. Undersökningen har sålunda omfattat ungefär var trettionde gård i
storleksgrupperna över 2 ha åker i hela landet. Enligt denna undersökning
skulle utläggning av åker till betesmark eller skogsmark eller till andra ändamål
ha berört 11 520 brukningsenheter och totalt omfattat ca 48 700 ha,
vilket motsvarar 1,4 procent av åkerarealen. Av arealen å 48 700 ha har
18 200 ha utlagts till betesmark, 10 200 ha till skogsmark och 10 900 ha till
annan användning (bebyggelse, vägar m. m.). Återstoden av arealen, 9 400
ha, avser sådana fall, där gården lämnats öde eller all åker lämnats obrukad.

Den totala arealen åker, som enligt utredningsinstitutet nedlagts, motsvarai
sålunda något så när den areal å ca 38 600 ha, som framkommit vid
jämförelsen mellan 1951 års och 1956 års jordbruksräkningar. Utredningsinstitutet
har emellertid framhållit att den faktiskt nedlagda åkerarealen
dock torde vara avsevärt större, bl. a. beroende på att åtskillig åker, som nu
uPP§es s°m temporärt obrukad, i verkligheten ej vidare kommer att användas
som åker. De av institutet redovisade arealförändringarna torde sålunda
sannolikt avse sådana förändringar, som är resultat av direkta åtgärder
från jordbrukarens sida, exempelvis för skogsodling, medan de fall,
när åkerjord sa småningom går ur produktionen för att kanske växa igen,
sannolikt kommit med i redovisningen blott till en del. Nedläggningen av
åker synes främst ha skett i skogsbygdslän. Även Stockholms län visar en
tämligen hög nivå, men nedläggningen där avser till mycket starkt övervägande
del utläggning till bebyggelseområden, vägar etc. Vid fördelning av
den totala arealen nedlagd åker på brukningsenheternas olika storleksgrupper
kommer enligt utredningsinstitutets undersökning inte mindre än 25 850
ha eller 53 procent av den nedlagda åkerarealen på storleksgruppen 2—10
ha.

Som sammanfattning kan enligt styrelserna sägas att den största delen
nedlagd åker inom landet återfinnes i Götalands skogsbygdsområden, Svealands
slätt- och skogsbygdsområden samt övre Norrland. Den mest förekommande
formen av nedläggning av åker är dess övergång till betesmark.
Denna tendens är starkt markerad i Götalands skogsbygdsområden. överförande
av åker till skogsmark visar sig ha den största omfattningen i Svealands
skogsbygder, medan det i Svealands slättbygder förekommit i större
utsträckning än i andra delar av landet att åker tagits i anspråk för bebyggelse,
vägar m. m.

De preliminära resultaten av den fortsatta undersökningen och av utredningsinstitutets
enkät bland jordbrukarna har redovisats i särskilda vid lantbruksstyrelsens
förenämnda skrivelse fogade promemorior. Av innehållet i
dessa torde här få återges följande.

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1959

109

A. Utvecklingen under åren 1951—1958
Till skogsmark utlagd (skogsodlad) åker:

1951—1956 ................................ 19 000 ha (3 800 ha/år)

1957—1958 ................................ 13 000 » (6 500 ha/år)

Till skogsmark utlagd (skogsodlad) betesmark:

1951—1956 ................................ 22 400 » (4 500 ha/år)

1957—1958 ................................ 6 800 » (3 400 ha/år)

Totalt 61 200 ha (8 700 ha/år)

B. Jordbruksmark som — utan invändning ur uppsiktslagens synpunkter
—- enligt lantbruksnämndernas bedömning skulle kunna överföras till skogsmark Viss

del av landets åker- och betesmarker ligger f. n. obrukad. I runda
tal kan denna helt outnyttjade areal jordbruksmark anges till 100 000 ha.
Viss del av den i jordbruket utnyttjade arealen är vidare mycket svagt utnyttjad.
Den sammanlagda outnyttjade och svagt utnyttjade arealen kan i
runda tal anges till 700 000 ha. Man kan sålunda säga att å nu angiven
mark finnes ett utrymme för skogsplantering som uppgår till mellan 100 000
och 700 000 ha.

Angående berörda jordbruksmark kan följande mera detaljerade uppgifter
anges.

1. Åkerjord som nu ej används i jordbruksproduktionen
.....................................

Härav kan enligt lantbruksnämndsbedömningen

från jordbruksproduktionen nu lämpligen definitivt
avföras ..........................

Härav kan skog lämpligen odlas å............

2. Åkerjord som nu används i jordbruksproduk tionen

(inklusive åker liggande i vall sedan en
följd av år) men som enligt lantbruksnämndsbedömningen
lämpligen skulle kunna slås ut ur
jordbruksproduktionen...................... 314 184 ha

Härav kan skog lämpligen odlas å.............289 356 ha

Summa areal som utan invändning ur uppsiktslagens
synpunkter kan användas för skogsodling
på åker............................ 330 132 ha

Den enligt 1 obrukade åkerarealen är framför allt lokaliserad till Götalands
och Svealands skogsbygder samt Svealands slättbygder och till brukningsenheternas
minsta storleksgrupper (46 procent av sagda areal återfinnes
i Svealand, 20 procent i Norrland och 20 procent i Götalands skogsbygder).

De arealer under 1 och 2, som bör uteslutas ur produktionen men som
icke lämpligen kan överföras till skog, torde innefatta vägmark, mark till
tomter etc., samt mark av karaktären impediment såsom obrukbara myrar
etc. Sagda arealer utgör sammanlagt ca 32 000 ha.

3. Betesmark som lämpligen kan bli avförd från

jordbruksproduktionen ...................... 133 440 ha

Härav kan skog lämpligen odlas å ............ 123 900 ha

4. Hagmark som lämpligen kan bli avförd från

jordbruksproduktionen ..................... 79 596 lia

Härav kan skog lämpligen odlas å............ 75 888 ha

61 488 ha

47 808 ha

40 776 ha

Ilo

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1959

Totalarealens jordbruksjord, som utan invändning ur uppsiktslagens synpunkter
kan bli avförd från jordbruksproduktionen, uppgår sålunda till
575 000 ha, varav 530 000 ha (92,2 procent) är lämplig att skogsplanteras.

C. Den nv jordbrukets utredningsinstitut utförda enkäten.

Undersökningen bygger på uppgifter insamlade per post från ca 1 700
slumpvis utvalda gårdar med mer än 2 ha åker över liela landet. Vid den
preliminära bearbetningens början hade svar inkommit från 84 procent av
de tillfrågade jordägarna.

Av samtliga brukningsenheter bar ungefär hälften högst 10 ha skog;
därav har i sin tur hälften ingen skog alls. Närmare 90 procent av taxeringsenheterna
ägs av enskild person.

Lantbrukarna har fått uttala sig om den areal åker och/eller betesmark,
som de skulle önska plantera med skog, om de fick halva planteringskostnaden
i bidrag. Den totala areal jordbruksmark som bör överföras till skog
beräknas enligt undersökningen utgöra ca 235 000 ha, motsvarande 7 procent
av all areal. Av åkern vill lantbrukarna överföra 138 000 ha, d. v. s. 5
procent. Dessa arealuppgifter får dock betraktas som minimisiffror, eftersom
den preliminära bearbetningen avbröts innan hela materialet inkommit.
En manuell beräkning har gjorts på det material som inkommit efter
maskinbearbetningens början. Den omfattar ett 50-tal gårdar och visar en
något lägre skogsplanteringsfrekvens än i huvudmassan. Man kan därför
uppskatta den totala areal som jordägarna vill plantera skog på till ca
150 000 ha åker, vartill kommer ca 100 000 ha betesmark.

Det råder stora skillnader i intresset för skogsplantering mellan olika delar
av landet. I slättbygderna är det blott någon procent av jordbruksmarken,
som anses böra överföras till skog, medan i skogsbygderna och särskilt
i Norrland intresset är större och talen går upp emot ca it) procent. Vid småbruken
planeras en relativt sett mera omfattande skogsplantering.

Jämföres olika ägarekategorier framgår det att bolag och stiftelser vill
lägga ned förhållandevis mera än enskilda samt stat och kommun in. fl. Av
bolagsjorden planeras ca en fjärdedel planteras med skog och beträffande
småbruk tillhöriga denna kategori närmare hälften av arealen.

Beträffande jordarten utgöres 15 procent av den totala åkerareal som planeras
bli överförd till skog av lerjord, 7 procent av mjäla, 41 procent av sandoch
mojord samt 32 procent av mull- och torvjord. Beträffande återstående
5 procent saknas uppgift.

Beträffande arronderingsförhållandena är den åker som jordägarna föredrar
plantera med skog till ungefär en tredjedel avlägset belägen från ekonomibyggnaderna.
Nästan lika vanligt är att skiftena är mycket oregelbundna
till formen medan ca 20 procent av arealen är starkt uppsplittrad och ungefär
samma andel mycket stenbunden.

Drygt tredjedelen av den åker som bedömes lämplig för skogsmark är varaktigt
utlagd till betesmark. Det är dock endast i mycket obetvdlig omfattning
som höet säljes på rot.

Intresset för nedläggning av åker på annat sätt än genom skogsplantering,
t. ex. utläggning till bete eller upphörande av brukningen, är dock enligt
undersökningen mycket ringa.

Jordägarna har också tillfrågats om sin uppfattning om lagbestämmelserna
rörande nedläggningen av åkerjord. En fjärdedel anser att''sådan nedläggning
strider mot gällande lag, medan en fjärdedel ej tror detta är fallet.
Hälften av de tillfrågade har emellertid ej deklarerat någon uppfattning i
frågan. Av de som anser åtgärden olaglig tror 55 procent att ett överträdande
inedfor påföljd, 17 procent att så icke är fallet, medan 28 procent ej har
någon åsikt.

Beträffande den principiella inställningen i skogsplanteringsfrågan är 40

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

procent av jordägarna av den uppfattningen att all nu odlad jord bör bibehållas
som åker, medan 25 procent anser att skogsplantering möjligen kan
få förekomma. 13 procent menar att skogsplantering absolut bör få förekomma,
medan endast 8 procent sträcker sig så långt att de vill att skogsplanteringen
på alla sätt understödjes.

Undersökningen har inte gett några klara belägg för uppfattningen att
jordägarens ålder skulle ha någon avgörande betydelse för intresset för skogsplantering.
Däremot är det påfallande hur den omständigheten, att det finns
någon efterträdare på gården, som kan ta vid när den nuvarande brukaren
slutar, påverkar intresset för skogsplantering. De lantbrukare som ej har
någon efterträdare är mera benägna att plantera skog än övriga.

Det har också undersökts om planerna på skogsplantering bär något samband
med gårdens driftsinriktning. Man skulle ha anledning vänta att de,
som gått in för mera extensiv drift, skulle ha större intresse för skogsplantering
än övriga. I stort sett verifieras detta av undersökningen. De, som
avser alt överföra en del jordbruksmark till skogsmark, har som regel mera
arbete utom gården, mindre antal mjölkkor och mindre areal vete och oljeväxter.

D. Jämförelse mellan lantbruksnämndernas bedömningar och jordägarnas
planer i fråga om överföring av sämre jordbruks jord till skogsmark.

Följande tablå visar storleken av de arealer som borde överföras enligt
de under B och C i det föregående redovisade undersökningarna.

Åker

Beräknad totalareal 1958
(enl. jordbruksräkn.), ha
Därav lämplig som skogsmark:

procent .................

ha .....................

Betesmark

Beräknad totalareal 1958
(enl. jordbruksräkn.), ha
Därav lämplig som skogsmark:

procent .................

ha .....................

Åker och betesmark
Beräknad totalareal 1958
(enl. jordbruksräkn.), ha
Därav lämplig som skogsmark:

procent ................

ha ....................

Lantbruks nämndernas bedömning 3

473 000

9,8
340 000

708 000

22,7
161 000

4 181 000

12,0

501 000

Jord ägarnas planer 3

473 000

5,0
174 000

708 000

15,9
113 000

4 181 000

6.9
287 000

Differens

166 000

48 000

214 000

Utgångspunkten har varit den totala arealen åker resp. betesmark (kultiverad
betesmark och naturlig äng) år 1958, beräknad genom extrapolering
från jordbruksräkningarna 1951 och 1956. Genom alt multiplicera dessa totalarealer
med de procenttal som framkommit vid de båda undersökningarna
har jämförbara siffror rörande överföringen till skog erhållits. Således
skulle enligt lantbruksnämndernas bedömning ca 500 000 ha jordbruksmark,
motsvarande 12 procent av hela arealen, vara av den beskaffenheten att
överföring till skog bör ske. Jordägarnas planer på skogsplantering avser
emellertid blott något mer än hälften av den av lantbruksnämnderna redovisade
eller ca 290 000 ha.

112

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1959

Vid studier av de här redovisade resultaten bör det beaktas att delvis
olika bedömningsgrunder ligger bakom uppgifterna från de båda undersökningarna.
Lantbruksnämnderna har haft att följa den praxis beträffande
nedläggning av jordbruksmark, som förefinnes, och har bl. a. fått ta hänsyn
till betydelsen för bygden etc. som minskning av arealen jordbruksmark
kan föranleda. Jordägarna (lantbrukarna) influeras å andra sidan även av
andra omständigheter än de rent företagsekonomiska, t. ex. om någon nära
anhörig skall överta gården etc.

Allmänna synpunkter. Styrelserna anför i sitt betänkande, att det i den
nuvarande situationen, när bortfallet av jordbruk och nedläggandet av jordbruksjord
otvivelaktigt visar en ökande frekvens och åtgärder överväges i
syfte att i snabbare takt föra över jordbruks]ord till skogsmark, givetvis blir
eu förstahandsfråga i den praktiska verksamheten, var minskningen av
jordbruksarealen i första hand bör genomföras och var marken bör bibehållas
för jordbruket. Enligt de år 1947 uppdragna riktlinjerna bör man,
trots att produktionsförutsättningarna och produktionskostnaderna varierar
avsevärt i olika delar av landet, eftersträva att upprätthålla en jordbruksproduktion
ej blott i de delar av landet, där produktionskostnaderna
är lägst, utan även i de övriga delarna av landet. Styrelserna erinrar vidare
om att det vid riksdagsbehandlingen år 1955 av jordbruksprisutredningens
betänkande underströks, att man vid behandlingen av frågor av detta slag
— vid sidan av de rent ekonomiska synpunkterna -— måste fästa den största
vikt vid den verkan en överföring av jordbruksjord till skogsmark kan
få för bygden i dess helhet. Den betydelse, det ur andra näringsgrenars synpunkt
har att ett jordbruk upprätthålles i skilda delar av landet, måste också
beaktas. Frågor om överföring bör sålunda prövas med hänsyn till de
inom varje trakt rådande förhållandena. Vid minskning av produktionsunderlaget
bör denna med andra ord ske på sådant sätt, att inom olika bygder
de sämre jordarna och de svagare jordbruken utgår ur jordbruksproduktionen.
Styrelserna framhåller, att de vid sitt utredningsuppdrag utgått
från att de år 1947 uppdragna riktlinjerna, sådana de utvecklats vid senare
riksdagar, skall äga tillämpning även vid en fortsatt och påskyndad verksamhet
för överföring av sämre jordbruksjord till skogsmark.

Enligt styrelserna ligger det i sakens natur att ställningstagandena om
ändrad markanvändning bör och måste ske i samförstånd med yrkesutövarna
inom jordbruket och skogsbruket. Det ankommer ju på markägaren att
- med de begränsningar, som anges i uppsikts- och skogsvårdslagstiftningen
in. in. — avgöra, om han skall använda sin mark för den ena eller andra
produktionen. Mer väsentliga förändringar i markdispositionen och därmed
i produktionsunderlaget är emellertid en angelägenhet av betydelse inte
endast för de enskilda markägarna utan berör uppenbarligen också jordbrukets
och det enskilda skogsbrukets organisationer, vilka kan ha ett vitalt
intresse av hur den framtida skogs- och jordbruksproduktionen blir lokaliserad.
Styrelserna erinrar om de uppgifter, som organisationerna i fråga
fyller i avseende å transporter, förädling och distribution.

Kungl. Maj:ts proposition nr lrt8 år 1959

115

Var minskningen av jordbruksarealen lämpligen i första hand bör genomföras,
måste enligt styrelserna självfallet avgöras i samband med del
fortgående rationaliseringsarbetet. I betänkandet framhålles emellertid, att
det uppenbarligen inte kan lämnas några fasta och allmängiltiga regler för
urvalet av jord, som bör bibehållas för jordbruket resp. läggas ner, med
tanke på att bedömningen skall ske med beaktande av de olika förhållandena
i skilda trakter. Det är här fråga om spörsmål, som blivit alltmer
trängande på grund av den pågående utvecklingen. Härom anföres i betänkandet
vidare följande.

Den starka avflyttningen från jordbruket har på senare tid lett därhän,
att de aktuella frågorna ingalunda avser blott nedläggning av utskiften,
enstaka gårdar etc. På sina håll viker jordbruket nu på sådant sätt, att
frågan om jordbruket kan och bör hållas vid liv kan komma att avse även
hela byar och liknande bosättningsgrupper. Frågan aktualiseras väl vanligen
i sådana lägen när behovet av större investeringar i jordbruken blir
trängande eller när den pågående bortflyttningen hotar att medföra försämring
eller indragning av byns förbindelser med de orter, till vilka byn
är hänvisad i olika avseenden (skolor, mejeri med dess mjölkbillinjer, slakteri
etc.).

Mången landskommun sysslar nu med de problem, som följer av att jordbruket
tynar bort i vissa trakter och det framtida jordbruket sålunda samlas
till vissa delar av kommunen. Men i åtskilliga andra kommuner brottas
man med det större problemet, att bortflyttningen får sådan omfattning att
den drabbar en mycket stor del av jordbruken, även de förhållandevis välbelägna
och hotar utvecklingen inom kommunen i dess helhet. Det framstår
i sådana fall som livsvillkor för kommunen och bygden att produktionsmedlen
utnyttjas väl. Å ena sidan blir det angeläget att jordbruket upprätthålles
i den mån det kan ge ett tillfredsställande ekonomiskt utbyte, varför en
alltför långt gående nedläggning bör förebyggas. Å andra sidan är det angeläget
att de marker, som inte kommer att bibehållas för jordbruk, användes
för annan produktion och att de — i den mån de lämpligen hör bli skogsproducerande
•— överföres till skogsmark.

I anslutning till behandlingen av frågan var minskningen av jordbruksarealen
lämpligen i första hand bör genomföras har i betänkandet anförts
bl. a. följande synpunkter på vad som bör menas med sämre jordbruksmark.

Eftersom reduktionen av åkerjorden bör gå ut över de jordar inom varje
särskilt område, som ur jordbruksekonomisk synpunkt måste betecknas som
minst lämpade för fortsatt jordbruksdrift, kan något ekonomiskt kriterium,
gemensamt för olika delar av landet, icke uppställas för begreppet sämre
jordbruksmark. Men även om man ser till förhållandena endast inom en
viss trakt är begreppet sämre jordbruksmark relativt. Till följd av dålig
jordmån men också till följd av olämpligt läge i förhållande till brukningsenhetens
övriga ägor eller dess byggnader kan ett uppehållande av jordbruk
i dess dittillsvarande omfattning å eu viss äga framstå såsom oekonomiskt
vid jämförelse med resultatet av jordbruksdriften å andra ägor eller å andra
brukningsenheter. Till sämre jordbruksmark är sålunda först alt hänföra
sådan mark, vars naturliga beskaffenhet är så svag, att den icke vid rimlig
bearbetning och gödsling de. kan ge så stor avkastning att eu brukning som
jordbruksmark är ekonomiskt försvarlig. Men begreppet innefattar också
sådan jordbruksmark av bättre beskaffenhet, som på grund av ensligt läge

S Uihang till riksdagens protokoll lUiil). 1 samt. Nr 148

114 Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1959

eller dåliga kommunikationer eller ock på grund av oregelbunden form icke
med ekonomisk fördel kan brukas. Det bör uppmärksammas, att det finns
rätt betydande områden, som tidigare varit val brukningsvärda men successivt
förlorar sitt värde ur jordbrukssynpunkt. På sina håll börjar stora arealer
mossmarker vara slutodlade, och på andra håll är moränmarkerna ofta
för steniga och ligger i alltför olämpligt formade fält för att kunna brukas
med maskiner. Slutligen bör det understrykas, att frågan var jordbruken
i framtiden skall bibehållas inom skogsbygderna i hög grad blir beroende
av skogsbruket, dess arbetskraftsbehov och efter vilka linjer arbetet där
organiseras.

I betänkandet påpekas, att övergången från jordbruksmark till skogsmark
i stor utsträckning sker så småningom och utan direkt påvisbara åtgärder.
Den sålunda pågående utvecklingen torde i stort sett ha inneburit att mindre
brukningsvärda jordar mönstrats ut på ett sätt som varit i huvudsak godtagbart
ur allmän synpunkt. Icke önskvärda förändringar har ju kunnat
motverkas med stöd av lagen om uppsikt å jordbruk. I betänkandet anföres,
att det måhända kan synas som om utgallringen av de sämre jordarna under
nuvarande förhållanden borde kunna ske som ett naturligt urval till
följd av dåligt ekonomiskt utbyte vid brukningen och att en sådan gallring
borde leda till ett ur allmän synpunkt tillfredsställande resultat. Man
måste emellertid beakta att olika jordägare kan ha helt olika intressen i
avseende å nedläggning av jordbruk och också helt olika förutsättningar
att genomföra nedläggningen. Enligt styrelsernas mening vore det givetvis
ur allmän synpunkt ej tillfredsställande, om de för tillfället rådande ägareförhållandena
ledde till alt jordbruk och jordar, som kunde vara underlag
för lönsam drift, lades ner medan ett stort antal jordbrukare alltfort bleve
hänvisade att söka sin utkomst från svagare jordbruk och sämre jordar.
För att kommande utläggning av jordbruksjord till skogsmark skall fortlöpa
efter linjer, som ur allmän synpunkt kan anses tillfredsställande,
d. v. s. så att de sämre delarna av produktionsunderlaget i olika delar av
landet utgår ur produktionen, bör å ena sidan även i fortsättningen olämplig
nedläggning av jordbruksjord hindras, vilket verkar i viss mån återhållande
på nedläggningsfrekvensen. Å andra sidan bör, om överförandet av
jordbruksjord till skogsmark skall gå snabbare än hittills, skogsodling av
sådan jordbruksjord, som bedömes inte böra bibehållas för framtida jordbruksdrift,
underlättas och resurserna för sådana åtgärder ökas. Härvid
bör de, som nu har jordbruk med ogynnsamma förutsättningar, beredas
möjlighet att öka ut sina jordbruk och därvid utesluta de sämre jordarna
eller att flytta över till bättre jordbruk eller andra inkomstkällor.

Styrelserna framhåller vidare, att en stor del av den jordbruksjord, varå
under de senare decennierna jordbruket nedlagts, torde ha lämnats obrukad
utan att några åtgärder vidtagits för att överföra den till skogsproduktion.
Förklaringen härtill torde till väsentlig del vara att ägarna velat hålla möjligheten
öppen att åter ta marken i bruk för jordbruk eller att de haft svårt
att skaffa kapital till skogsodling. Emellertid torde förklaringen också till
stor del ligga i att jordägarna känner ovisshet och osäkerhet i fråga om vad

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 1A8 år 1959

som är tillåtligt och vad som är ekonomiskt klokt ävensom möjligheterna
att få skogsodling till stånd. Eftersom en ekonomisk jämförelse mellan olika
alternativ för markanvändning möter vissa svårigheter, anser styrelserna
angeläget med en väl underbyggd rådgivningsverksamhet i detta hänseende.
Tveksamheten inför skogsodlingsåtgärder torde ej sällan sammanhänga med
att det gäller en investering av förhållandevis långsiktig natur. Beträffande
gällande lagstiftning på hithörande område framhålles i betänkandet att
uppsiktslagen är otidsenlig, vilket även belysts i lantbruksstyrelsens förenämnda
betänkande med förslag till ändringar i sagda lag. Då denna f. n.
är föremål för översyn, har styrelserna begränsat sig till att beröra ett spörsmål
rörande sammanhanget mellan uppsiktslagen och skogsvårdslagen,
nämligen frågan om möjligheten att å jord, varå jordbruket nedlagts, få till
stånd skogsodling innan den lämpligaste tidpunkten passerats. Härom anföres
i betänkandet i huvudsak följande.

Lantbruksnämnd äger enligt uppsiktslagen vidtaga vissa åtgärder mot
vanhävd av jord m. m., som varaktigt hör användas för jordbruk. Nämnden
kan eller bör däremot naturligtvis inte ingripa på sådant sätt, om marken
lämpligen hör utgå ur jordbruksproduktionen. Begär markägaren prövning
enligt uppsiktslagen och förklarar nämnden, att det inte är att hänföra till
vanhävd att jordbruket å området nedlägges, så är därmed å andra sidan
icke utsagt, att jorden skall övergå till skogsmark. Det är nämligen alltjämt
markägaren obetaget att använda marken som jordbruksjord, om han så
vill. Visserligen kan sägas att jordägare, som nedlägger jordbruket å viss
mark, under vissa förutsättningar blir skyldig att vidtaga åtgärder för
skogsproduktion å marken. Skogsvårdslagens bestämmelser har emellertid
begränsad räckvidd med avseende å mark, som ännu icke är skogsproducerande.
På grund av det anförda torde skogsodlingsåtgärder i många fall
aktualiseras först när den för skogsodling lämpligaste tidpunkten för länge
sedan passerats. Ämbetsverken har ansett att en bättre ordning nu bör sökas
inom ramen för gällande lagstiftning. I fortsättningen torde nämligen, liksom
hittills, den principen böra följas, att det ankommer på markägaren
att bestämma för vilken produktion han skall använda sin mark, dock med
de inskränkningar, som följer av lagen om uppsikt å jordbruk och skogsvårdslagen.
Detta innebär ingalunda, att det allmänna skulle inta en passiv
hållning till frågorna om markdisposition m. m., men de statliga insatserna
bör inriktas på att genom bl. a. råd och upplysningar om lämplig markanvändning
stimulera till sådana åtgärder, som ur enskild och allmän synpunkt
framstår som välbetänkta. Med hänsyn till återverkningarna på
kommunens utveckling bör samråd med de kommunala myndigheterna alltid
ske, när större förändringar i här berörda avseenden kommer i fråga
och planerna för därav föranledda åtgärder utformas.

I fråga om de åtgärder, som nu vidtages för tryggande av eu nöjaktig
återväxt, framhålles i betänkandet alt de i stor utsträckning avser skogsmark
med otillfredsställande skogstillstånd samt och i första hand åtgärder
efter avverkning. Till dessa båda grupper, i fråga om vilka reproduktionsplikt
enligt skogsvårdslagen oftast torde föreligga, är den ojämförligt största
delen av den totala skogsodlingen i landet att hänföra. I dessa fall kan endast
undantagsvis beviljas bidrag till åtgärderna. Bidragsberättigade är där -

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

emot sådana återväxtåtgärder, som utföres å s. k. av ålder kal mark, varjämte
dit hänföres även jordbruksmark, vare sig denna är kal eller igenväxande
och sålunda representerar ett visst stadium av hagmarksutveckling.
Angående hagmarkerna och dessas iståndsättande anföres i betänkandet
följande.

Begreppet hagmark sådant det redovisas i samband med riksskogstaxeringen
innehåller otvivelaktigt betydande arealer, varå ett skogsbestånd
redan finnes av sådan beskaffenhet, att det icke omedelbart bör avverkas,
även om det icke utnyttjar markens produktionsförmåga. Om ett sådant
bestånd kalhugges, utlöses reproduktionsplikten. Sådan hagmark däremot,
som är beväxt med huvudsakligen buskar eller eljest gles och värdelös skog
kan iståndsättas med hjälp av bidrag från statens skogsförbättringsanslag.
Det får anses vara en angelägen uppgift att dessa marker med värdelöä
produktion snarast iståndsättes. Emellertid bör det därvid alltid beaktas,
att sådana marktyper ofta utgör ett karakteristiskt inslag i landskapsbilden.
Det bör därför alltid lämnas skäligt utrymme för naturvårdens och
landskapsvårdens berättigade krav vid dessa markers överförande till högproduktiva
skogsmarker. En del av dem bör skyddas, särskilt då de är av
särpräglad natur och av lämplig belägenhet. Vid överföring till skogsproduktion
bör därjämte tillses, alt landskapet icke onödigtvis störes genom
hårda barrskogsbryn, där förhållandena medger användande av lövskog,
antingen redan befintlig sådan eller för ändamålet planterad. Bortsett från
nämnda fall av återhållsamhet borde iståndsättningen av sämre liagmarker
intensifieras.

Styrelserna framhåller, att vad sålunda anförts angående iståndsättningen
av sämre hagmarker inte innebär, att skogsodling på sämre jordbruksjord,
som nedlägges, skulle sättas i efterhand. Tvärtom får det anses lika viktigt
att dessa för jordbruket ej användbara, men för skogsproduktionen i regel
mycket lämpliga marker sättes i skogbärande skick. Då de alltmera presenterar
sig som en tillskottskvantitet, måste ytterligare medel ställas till
förfogande för deras omhändertagande.

I fråga om nedläggningen av jordbruksjord räknar styrelserna med att
även i fortsättningen nedläggning kommer att ske utan att marken i direkt
anslutning härtill förs över till skogsproduktion. En sådan utveckling
anser styrelserna även i fortsättningen böra godtas i fråga om jordbruk och
jord med alltför ogynnsamma betingelser, i den mån det inte visar sig möjligt
att omedelbart genomföra skogsodling. Samtidigt kan det emellertid enligt
styrelsernas mening inte vara tillfredsställande att produktionsmedlen
för längre tid blir outnyttjade, i varje fall inte om möjligheten att i framtiden
utnyttja dem därigenom försämras. Det bör på längre sikt och ur
allmän synpunkt vara att förorda, att de skogliga åtgärderna såvitt möjligt
sätts in på ett tidigt stadium, efter det man kommit till klarhet om att marken
bör användas för skogsproduktion. Styrelserna anser motiverat att
främja sådana åtgärder genom att ge stimulans därtill åt den enskilde, som
har anledning att se till resultatet även på kortare sikt och därför tvekar
inför åtgärderna.

Bland de allmänna synpunkterna framhålles slutligen i betänkandet be -

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

tydelsen av att överföringen av jordbruks]ord till skogsmark sker i nära
sammanhang med den yttre rationaliseringen. När jordbruk slås samman
till större enheter är det nämligen ofta ett lämpligt tillfälle att utesluta de
svagare eller sämre belägna jordarna ur produktionen.

Likaså visar det sig ofta nödvändigt och lämpligt att ändra användningen
av vissa marker i samband med omarrondering. När jordbruk därvid far
sin jordbruks]ord bättre samlad på måttligt avstånd från brukningscentrum,
faller det sig naturligt att koncentrera produktionen på dessa och utesluta
mer avlägset belägna eller sämre utformade områden. Vidare bör
enligt styrelserna uppmärksammas att strukturrationalisering ofta torde
böra förenas med en omställning i avseende å driftsinriktningen. Detta kan
i sin tur leda till att markanvändning, fastighetsstorlek etc. får omprövas,
överförandet av sämre jordbruksjord till skogsmark framstår sålunda i hög
grad som en jordbruksekonomisk fråga med mycket nära anknytning till
jordbrukets strukturrationalisering.

Sambandet mellan strukturrationalisering och markdisposition. Enligt styrelsernas
uppfattning utgör nedläggningen av jordbruksjord och överförande
av sådan jord till skogsmark en delfråga i strukturrationaliseringen
och avgörandena får träffas efter de riktlinjer, som tillämpas vid densamma.
I betänkandet framhålles, att de ömtåligaste och svåraste spörsmålen
därvid brukar uppträda i de bygder, där avfolkningen börjar ta en inte
blott för jordbruket utan för bygdens näringsliv i dess helhet hotande omfattning.
Där gäller det å ena sidan att stimulera till förbättringsåtgärder,
som kan medverka till att bl. a. skapa bärkraftiga jordbruk, medan det samtidigt
är angeläget att undvika felinvesteringar, t. ex. genom omfattande
förbättringsåtgärder på jord och brukningsenlieter, som inte har goda förutsättningar-
att bestå på längre sikt. I trakter med stark parcellering av
fastigheterna får lämpligheten av att företaga skogsodlingar å olika ägoskiften
bedömas med hänsyn till möjligheterna att dels genom fastighetsreglering
och dels genom samverkan mellan markägarna åstadkomma bättre
brukningsförhållanden inom överskådlig tid. I områden, där fastighetsförhållandena
är sådana att laga skifte bedönres vara nödvändigt för att en
tillfredsställande indelning skall nås, kan det vara viss anledning till försiktighet
i frågor om ändringar i markanvändningen. Man torde, under tiden
innan skifte kommer till stånd, ej böra medverka till skogsodling i andra
fall än då det med visshet kan sägas, att marken inte vid kommande
fastighetsreglering kommer att behöva disponeras som jordbruksjord.

Styrelserna anser det vara av vikt att vid avvägningen av olika åtgärder
beakta hur jordbrukarna på orten själva ser sin situation. Härom anföres i
betänkandet följande.

I en bygd, där avfolkningen redan sätter in kraftigt, är det naturligtvis
välbetänkt att det allmänna visar återhållsamhet i medverkan till investeringar
på svaga jordbruk. Men vill man bibehålla en del av bygdens jordbruk
för framtiden är det eu fara i att stanna vid att avslå framställningar
om stöd till sten röj ning, dikning och annan jordförbättring på sämre jor -

118

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1959

dar. Det sprider sig lätt en känsla av hopplöshet bland jordbrukarna, vilket
bidrar till en ökande avflyttning. Det kan i sådant läge ha en väsentlig
psykologisk betydelse om det allmänna visar sitt intresse för en uppryckning
av näringslivet på längre sikt och gör positiva insatser i sådan riktning.
Därvid bör exempelvis den bästa markanvändningen med hänsyn till
möjligheten att kombinera jordbruk och skogsbruk övervägas. Där det befinnes
lämpligt att bibehålla eller bilda sådana enheter, är det givetvis av
vikt att den produktiva marken sätts i gott skick för brukningen. För att
nå fram till enheter med god ekonomisk uppbyggnad får man då räkna
med att inom begränsad tid göra såväl jordförbättringar å bestående jordar
som att sätta nedläggningsjord i stånd för skogsproduktion. Därmed
kan också skapas arbetstillfällen för en del av jordbrukets folk under den
kritiska perioden till dess strukturrationaliseringen lett fram till brukningsenheter
med bättre försörjningsunderlag.

I detta sammanhang framhålles i betänkandet, att möjligheterna att förändra
de befintliga brukningsenheterna i hög grad är beroende av det förhållandet
att en stor del av kostnaderna vid jordbruken är på kort sikt
fasta på så sätt att de inte ändras med produktionens omfattning. Det i
ladugården investerade kapitalet exempelvis utgör för jordbrukaren en fast
kostnad, som föreligger även om ladugården över huvud taget inte skulle
användas. Så länge byggnaden kan användas utan större underhåll, kan det
sålunda vara lönande att driva produktionen även om full ersättning inte
erhålles både för nedlagt arbete och avskrivning på befintliga anläggningar.
Beträffande förhållande på längre sikt, då lönsamhetsförhållandena blir annorlunda,
anför styrelserna bl. a. följande.

I detta fall blir täckningen av de totala produktionskostnaderna avgörande
för produktionens omfattning. Får man icke genom avkastningen
täckning för kostnaderna för arbetskraft och övriga driftskostnader samt
kostnaderna för den nödvändiga kapitalutrustningen, måste detta så småningom
leda till en begränsning av produktionen bl. a. genom att försliten
kapitalutrustning ej förnyas. Detta framträder kanske starkast vid de talrika
mindre jordbruk där den sysselsatta arbetskraften, av åldersskäl eller
andra orsaker, inte kan finna sysselsättning på annat håll. För brukaren
framstår det som fördelaktigt att i så hög grad som möjligt utnyttja produktionsmöjligheterna
på brukningsenheten. Men den dag, när brukaren
inte längre orkar utföra arbetet på gården utan vill överlåta sitt jordbruk till
en yngre jordbrukare, blir läget annorlunda. Har denne möjlighet att förvärva
ett annat, bättre jordbruk eller att få arbete i annan näring, vill han,
om han resonerar rent ekonomiskt, inte nöja sig med atl stanna vid ett
svagt jordbruk och där få sämre ekonomiskt utbyte av sitt arbete än han
skulle få vid annan sysselsättning.

Av det anförda framgår enligt styrelserna att omfattningen och takten i
den yttre rationaliseringen — och därmed även överförandet av jordbruksjord
till skogsmark — är beroende av hur de nuvarande brukarnas omställningsproblem
kan lösas. Det ekonomiska stöd, som staten i vissa sammanhang
kan lämna, är emellertid ägnat alt påverka utvecklingen härvidlag.
Angående dessa stödmöjligheter anföres följande.

Den, som har ett litet jordbruk och överväger att sälja det för att starta
med ett annat, bättre jordbruk eller med annan sysselsättning, vill natur -

119

Kungl. Maj:ts proposition nr tk8 år 1959

liatvis ha betalt för sin fastighet i dess befintliga skick med byggnader, odlad
jord och skogsmark. Hans benägenhet att byta tillvaro blir naturligtvis beroende
av om han kan sälja för ett skäligt pris och därmed få medel disponibla
för sin avsedda omställning. Men det kan i en del fall inträffa att
den, som vill köpa det ledigblivande jordbruket för att utöka sitt innehavda
jordbruk, inte helt kan använda vad som ingår i förvärvsfastigheten. I sådana
fall kan ett s. k. värdeutjämningsbidrag beviljas (9 § rationaliseringskungörelsen)
för att täcka mellanskillnaden mellan köpeskillingen och
fastighetens värde som kompletteringsmark. En dylik skillnad kan exempelvis
härröra av att byggnader eller andra anläggningar blir överflödiga.
Samma kan bli fallet om åker, som är i bruk och tar betalas efter pris för
åker, efter sammanslagningen får betraktas som kalmark (nedlagd aker).
Därest ekonomiskt stöd på grund av värdeskillnaden beviljas, kan det i
sistnämnda fall vara lämpligt att lämna det i form av avskrivningslån, vaivid
villkor att viss skogsplantering fullgöres kan övervägas. Vidare bör nämnas
att möjligheterna för köparen att få ekonomiskt stöd i form av bidrag
eller lån till sådana investeringar i byggnader, anläggningar och mark, som
behövs för ändamålsenligt brukning av brukningsenheten i dess nya form,
givetvis bör kunna underlätta den yttre rationaliseringen.

Beträffande sambandet mellan strukturrationalisering och markdisposition
framhåller styrelserna slutligen, att det finns anledning att särskilt
understryka vikten av att olika åtgärder, som kan medverka till fastighetsrationaliseringen,
i den praktiska verksamheten kan behandlas i ett sammanhang.
Vid förhandlingar rörande köp och byten av mark i syfte att utvidga
brukningsenheter och förbättra arronderingen, är det vanligen nödvändigt
att avväga investeringar för olika förbättringsåtgärder med hänsyn
till angelägenhet sgraden och jordägarnas ekonomiska resurser m. m. Det
är av stor praktisk betydelse alt kunna ge jordägarna klara besked om
vilka förmåner i form av hjälp till finansiering etc., som kommer att lämnas.
För ändamålet bör såvitt möjligt tillses att skogsodlingsmaterial finns
disponibelt för sådana fall, att bidrags- och lånemedel likaså kan disponeras
för finansieringen av åtgärderna, samt att skogligt utbildad personal kan
ställas till förfogande för planläggning m. m. av de skogliga åtgärderna.

Behovet av skogsplantor vid ökad överföring av jordbruksjord till skogsmark.
I betänkandet framhålles inledningsvis att skogsodlingsverksamheten,
som efter sista världskriget ökat mycket snabbt, nu torde överstiga en
areal av 100 000 ha per år. Samtidigt har en förskjutning av fördelningen
på sådd och plantering inträffat i riktning mot den senare. Angående den
framtida omfattningen av skogsodlingsverksamheten åberopas i betänkandet
dels en av 1955 års skogsvårdsutredning (SOU 1958:00) gjord beräkning
av behovet av skogsvårdsåtgärder under en 20-årsperiod, dels en
av skogsstyrelsen verkställd undersökning på området. Av skogsvårdsutredningens
beräkning, vilken grundat sig på från statens skogsforskningsinstitut
erhållet material, kan utläsas, att behovet av plantering inom kategorierna
bolagsskogar och övriga enskilda skogar skulle utgöra omkring 00 000
ha per år. Härtill kunde enligt utredningen antas att ca 9 000 ha sämre åkermark
årligen skulle överföras till skogsmark. Vid den av skogsstyrelsen ut -

120

Kungl. Maj:ts proposition nr U8 år 1959

förda undersökningen, vilken avsåg plantförsörjningen för skogar under
skogvårdsstyrelsernas uppsikt med undantag för skogsbolag och andra som
själva producerar sina skogsplantor, har framkommit ett planteringsbeliov
av 77 000 ha per år, vari ingår ca 7 000 ha åkermark. Angående den bristande
överensstämmelsen mellan dessa båda undersökningar anför styrelserna
följande.

Överensstämmelsen mellan dessa båda undersökningar är ej särskilt god
i betraktande av att de i fråga om plantor självförsörjande bolagen ingår i
institutets kalkyl, men ej i skogsstyrelsens. Bolagen har f. n. 221 ha plantskolor
i drift. Då trots detta skogsstyrelsens arealer är större för planteringen,
torde detta bero på olika åsikter om såddens resp. planteringens andel
av den yta, som anses böra skogsodlas liksom i någon mån fördelningen
i stort på naturlig återväxt och skogsodling.

I den av skogsstyrelsen gjorda utredningen har beräkningen av plantermgsarealen
utförts av länsjägmästarna på basis av riksskogstaxeringens
uppgifter om skogstillståndet, den förmodade framtida awerkningspolitiken
samt den på erfarenhet grundade och av ekologiska skäl betingade fördelningen
på naturlig återväxt och skogsodling, resp. för den senare sådd och
plantering. På förfrågan av skogsvårdsutredningen har länsjägmästarna uttalat
sin åsikt om den bedömningsmässiga delen av skogsforskningsinstitutets
utredning av skogsodlingsbehovet. Resultatet av enkäten är, att länsjägmästaina
ansett, att saväl arealen för naturlig återväxt som såddarealerna
överskattats av institutet med hänsyn till rådande naturliga förutsättoc^
syårigheten att anskaffa tillräckligt mycket skogsfrö för fältsadd
i större omfattning.

I betänkandet anföres vidare, att skogsstyrelsen liksom skogsvårdsutredningen
funnit anledning räkna med den större planteringsarealen såsom
den tills vidare mest realistiska och att skogsstyrelsen beräknat den därav
betingade plantskolearealen hos skogsvårdsstyrelserna till ca 1 200 ha, möjligen
minskat med ännu en okänd areal plantskolor i privat drift. Det uppställda
målet innebär, att full tillgång på plantor producerade inom landet
skulle finnas för täckande av ett maximalt planteringsbeliov, inklusive ca
7 000 ha jordbruksjord årligen.

Angående den nuvarande plantsituationen anföres bl. a. följande.

På basis av en planteringsareal av 77 000 ha per år — fortfarande exklusive
självförsörjande bolag — och en antagen fördelning på plantslag och
trädslag, kan det befaras att plantbristen år 1960 har storleken 80 miljoner
st. omskolad gran och 10 miljoner oomskolad tall, medan bristen år
1961 skulle inskränka sig till ca 40 miljoner omskolad gran. I kalkylen har
medräknals skogsvårdsstyrelsernas produktion och på legoodling baserade
kontrakt såväl utom som inom landet. Med största sannolikhet bör balansen
i verkligheten bli gynnsammare under de närmaste åren, då någon omfattande
språngvis ökning av skogsodlingarna knappast är att förvänta, liksom
att småodlarnas icke uppskattbara produktion kan visa sig bliva större än
beräknat. Utsikten att från utlandet inköpa större kvantiteter fältdugliga
plantor utöver de kontrakterade kan däremot icke bedömas vara stor.

Emellertid finns det vissa reserver. Sålunda har skogsstyrelsen sig bekant,
att tyska odlare beräknat vinna avsättning till Sverige närmast år
1961 av ett vida större antal plantor än vad skogsvårdsstyrelser och andra

121

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1959

konsumenter vågat kontraktera. Styrelsen uppskattar denna plantmängd
till 13 ä 15 miljoner st.

I vad mån tillgången åren 1959 och 1960 kan förbättras är däremot för
dagen ovisst. Möjligen kunde de polska och tjeckiska marknaderna ha vissa
reserver att erbjuda. På grund av de stora transportavstånden från dessa
länder torde de dock ej böra komma i fråga annat än som en nödfallsutväg.

Beträffande omfattningen av den hittillsvarande årliga överföringen av
jordbruksjord till skogsmark framhåller styrelserna, att denna är svår att
fastställa. Den del därav, som skett med stöd av statens skogsförbättringsanslag,
har för budgetåret 1957/58 uppgått till ca 4 000 ha, vilket krävt
omkring 16 miljoner plantor. Vid en ökning av detta slags plantering till
10 000 ha och under förutsättning att 20 procent av arealen planteras med
tall och resten med gran, skulle ytterligare krävas inemot 6 miljoner omskolade
2-åriga tallplantor och 24 miljoner omskolade 4-åriga granplantor
per år, motsvarande en plantskoleareal av ca 120 ha. Knappast mera än
40 procent av granplantbehovet torde kunna täckas med kontinentgranen
på grund av dess frostkänslighet.

Angående möjligheterna att öka tillgången på omskolade plantor anför
styrelserna följande.

Vid plantering av sämre jordbruksjord torde endast omskolade plantor
böra användas. Huvudsortimentet är 4-årig eller 3-årig omskolad gran. De
senare, d. v. s. 3-åriga omskolade plantor, kan endast produceras i Tyskland,
Danmark och möjligen sydligaste Sverige och av kontinentgran. För
i varje fall tillfällig ökning av plantskolearealen kan enskilda odlare med
lämpliga jordar i goda lägen och helst med arbetskraft vid gården engageras.
Dessa underodlare bör då inköpa oomskolat material, för att efter omskolning
och 2 säsongers (i fråga om tall 1 säsong) skötsel återsälja materialet
till skogsvårdsstyrelserna. Lätta, stenfria sandjordar är för dydik
plantodling idealiska. Ca 700 000 omskolade granplantor kan på detta sätt
dras upp per ha inklusive gångar på 2 år. En förutsättning är dock, att överskott
finnes på oomskolat material i förhållande till den i plantskolorna
tillgängliga omskolningsarealen. Helt säkert kan omfattningen av plantodlingen
hos jordbrukare och andra fastighetsägare väsentligt utvidgas, om
skogsvårdsstyrelserna vinnlägger sig därom. För dessa småföretagares egen
skull är det knappast tillrådligt, att de uppmanas draga upp fröplantor,
emedan sådden måste utföras med stor precision helst med specialmaskiner
och enär fullständig bevattningsanläggning därjämte är praktiskt taget
nödvändig för ett gott resultat under torra år. Deras insats torde därför,
som nyss anförts, böra gälla omskolning av från andra överlämnade plantor
och skötsel av dessa under 1 resp. 2 år.

I betänkandet framhålles vidare, att även om såväl de egentliga skogsodlingarna
som planteringen av åkerjord med skog kommer att öka, torde
utvecklingskurvan för dessa verksamhetsgrenar komma att visa en ganska
jämn stegring. En viss om än kort tidsfrist kan sålunda uppkomma, varunder
plantförsörjningen kan komma i ett bättre läge.

Styrelserna anser att tillgången på plantor definitivt kan tryggas, därest
plantförsörjningen ordnas på det sätt skogsvårdsutredningen föreslagit. Styrelserna
hemställer därför att detta förslag genomföres. Samtidigt förordas,

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1959

såsom i annat sammanhang skett, föranstaltande om en skogsfrölag, enär
vid omfattande privat odling av skogsplantor kontrollen torde behöva förstärkas.
Angående skogsvårdsutredningens förslag anföres vidare bl. a. följande.

Skogsvårdsutredningen har föreslagit ändrade regler för skogsvårdsstyrelsernas
frö- och plantproduktion under beaktande, att svårigheten i fråga
om kapitalförsörjningen hittills varit det största hindret för en snabb ökning
av rörelsen. En omläggning efter affärsmässiga grunder och en tryggad
kapitalförsörjning från en statlig lånefond av tillräcklig storlek är
kärnpunkten i det framlagda förslaget. Såväl kapital- som driftskostnader
skall läggas till grund för plantpriset, varigenom goda möjligheter uppstår
för privata företagare att komma in på området. Produktionen kommer därigenom
så småningom att automatiskt anpassas till efterfrågan med de
privata företagen som regleringsfaktor. Förslaget har, såvitt nu är känt,
förordats av skogsstyrelsen och praktiskt taget alla skogsvårdsstyrelserna.

Skulle statsmakterna likväl föredraga att på sätt hittills skett tilldela
skogsvårdsstyrelserna medel för plantproduktionen över deras budget och
är samtidigt avsikten att söka få avsevärt större arealer åkermark överförda
till skog, synes det enligt styrelserna ofrånkomligt att omedelbart kraftigt
öka de begärda anslagen till plantförsörjningen på skogsvårdsstyrelsernas
stater. Praktiskt taget skulle man på en gång behöva anskaffa all den plantskolemark,
omkring 350 ha, som ännu fattas i tidigare omnämnd areal
av 1 200 ha. I vad avser 4-åriga omskolade plantor kommer det likväl att
dröja minst 5 år innan plantorna från denna areal kan sättas ut i fältet.

I delta sammanhang framhålles emellertid i betänkandet, att det vid plantskolearealens
beräknande även förutsatts åtgärder för eu ökning av produktionen
genom ökning av antalet rader per säng från 4 till 5 eller 6, alltefter
jordmånens beskaffenhet. Genomförande av denna rationalisering kräver
ombyggnad eller nyinköp av maskiner, vilket föranleder tämligen höga kostnader.
Såtillvida synes dylika kostnader särskilt välmotiverade, som därav
följande produktionsökning sker snabbare än den, vilken bygges upp på nya
arealer. I avaktan på statsmakternas beslut rörande plantförsörjningens ordnande
hos skogsvårdsstyrelserna förordas i betänkandet, att de nuvarande
anslagen förstärkes i syfte att möjliggöra nyssnämnda rationaliseringar i
skogsvårdsstyrelsernas nu befintliga plantskolor, för att dessa så snabbt som
möjligt skall kunna möta ett stegrat behov. Förslagsvis skulle för detta ändamål
erfordras anslag å lilläggsstat för budgetåret 1958/59 av 500 000 kr.

I anslutning till frågan om behovet av skogsplantor har i betänkandet
berörts frågan om kostnaderna för åkerplantering och densammans lönsamhet.
Därvid har hänvisats till en inom skogsstyrelsen utarbetad promemoria,
vilken såsom bilaga fogats till betänkandet. I promemorian anföres
inledningsvis följande.

Investering i skogsbruk i form av utgifter för ett nytt bestånd är självfallet
av växlande lönsamhet alltefter värdet av den nettoavkastning som
kan utvinnas. Detta värde är beroende av markens produktionsförmåga, de
förväntade bruttopriserna och storleken av omkostnaderna för skördens

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^8 år 1959

123

tillgodogörande, omloppstiden samt anläggningskostnaden. Vid kalkylens
upprättande måste därjämte förutsättas, att beståndet anlägges på ett riktigt
sätt och att det under sin livstid ges den bästa tänkbara skötsel. Vid
exempelvis uteblivna gallringar eller försenade sådana nedsättes värdeproduktionen
genom självgallring, lägre bruttopris och högre omkostnad per
volymenhet på grund av ogynnsam dimensionsutveckling. En till tiden försenad
inkomst ger därjämte försämrade nuvärden vid diskonteringsberäkningar.

I följande i promemorian intagna tabell ges i avrundade tal exempel på
högsta möjliga investeringskostnad per ha för en tänkt medelbonitet för
åkermark inom av riksskogstaxeringen använda regioner.

Region	Län	Värdena är beräknade för	Kr./ha vid
3 procent	4 procent
I och II	BD, AG, Y, Z ....................	planterad tall	900	400
III	X och W ........................	planterad gran	1 900	1300
IV	S, T, U, B, C, D, E, F, G, H, P, R	» »	2 600	1800
V	I, K, L, M, N, O ................	» »	3 600	2 600

I fråga om planteringskostnaderna räknar skogsstyrelsen med en medelkostnad
av 600 kr. per ha för åkerplantering såsom sannolik. I promemorian
anföres härom vidare.

Då detta tal förutsätter 4 000 plantor per ha, blir kostnaderna för norra
Sverige mindre, eller — om 2-årig tall användes — ca 400 kr., och för sydligaste
Sverige något större. Endast undantagsvis torde åkerplantering sålunda
vara oräntabel vid en räntefot av 4 procent och därunder. Vid högre
räntekrav är förhållandet annorlunda. Som framgår av skillnaden mellan
de nyss angivna värdena vid 3 procent och 4 procent, sjunker dessa snabbt
vid stigande räntefot. Emellertid är det uppenbart, att åkerjordarna, även
de sämre, i genomsnitt torde vara överlägsna den egentliga skogsmarken i
produktionsförmåga vid samma geografiska läge och klimatförhållanden.
År marken att betrakta som skogsmark, gäller skogsvårdslagen för densamma.
I och med detta gäller lagens 16 och 17 §§, enligt vilka skogsodling av
marken kan påfordras. Under förutsättning att statsbidrag för ändamålet
kan erhållas, kan sålunda markägaren åläggas att företa skogsodling å för
skogsproduktion lämplig mark, som undantagits från jordbruksproduktionen
och som icke väsentligen utnyttjas för annat ändamål. Den övre gränsen
för investeringskostnaden bestämmes då liksom i fall av reproduktionsplikt
efter avverkning till maximalt markvärde vid 2,5 procent räntefot.

1 promemorian anföres vidare att det, med hänsyn till önskvärdheten av
att planläggningen av skogsodling på sämre jordbruksjord kan ske så snabbt
och enkelt som möjligt, knappast kan komma i fråga, att invecklade ekonomiska
kalkyler skall upprättas i varje särskilt fall. Det torde vara tillräckligt
förutsätta att, sedan marken i fråga av olika, måhända samverkande orsaker
icke lämpligen kan anses duga som jordbruksjord, det i allmänhet får an -

124 Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1959

ses ur allmän synpunkt önskvärt att använda den för annan mera lönande
produktion.

Privatekonomiskt sett stärkes skogsodlingens ekonomi och förbättras förräntningen
genom att markägarens uppoffring inskränker sig till halva investeringskostnaden.
Föreligger svårigheter med kapitalanskaffning, kan
dessutom erhållas lån för täckande av kostnaden. Vid en skogsodlingskostnad
av 600 kr. och med ett bidrag av 300 kr. uppgår nettokostnaden för 1 ha
till 300 kr. Därest lån beviljas till 3 procent ränta och 20 års amorteringstid
med amorteringsfrihet de 10 första åren blir den årliga utgiften de första
10 åren 9 kr. och de nästa 10 åren 35 kr. 10 öre. Föredrar markägaren att
omedelbart påbörja även amortering, blir den årliga utgiften 20 kr. 10 öre.
Bestämmes slutligen amorteringstiden till 10 år, och påbörjas amorteringen
omedelbart, blir årsutgiften 35 kr. 10 öre.

Finansieringen av skogliga åtgärder m. m. Enligt styrelserna torde det
allmännas ekonomiska stöd till åtgärder i syfte att överföra jordbruksjord
till skogsmark i fortsättningen liksom hittills få omfatta — förutom det
i det föregående behandlade stödet till plantförsörjningen — dels bidrag och
lån till kostnader för skogsodling in. in., dels bestridande av omkostnader
för planläggning in. m.

Vad först angår kostnader för skogsodling kan statligt ekonomiskt stöd
till återväxtåtgärder m. m. enligt nu gällande bestämmelser lämnas dels som
bidrag från statens skogsförbättringsanslag (kung. 1948: 239) och, för Norrlands
del, från anslaget till åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland
m. m. (kung. 1940: 599) dels som lån ur skogslånefonden (kung. 1948: 239).
För utlämnandet av bidrag och lån ur skogsförbättringsanslaget resp. skogslånefonden
gäller i huvudsak följande bestämmelser.

Bidrag ur skogsförbättringsanslaget kan beviljas för utförande av åtgärder
å skog under skogsvårdslagen, dock ej å häradsallmänning. De åtgärder,
som kan stödjas med bidrag ur anslaget, är vissa återväxtåtgärder samt dikning
och — i vissa extrema och numera sällsynt förekommande beståndstyper
huvudsakligen s. k. stavaskogar — röjningsgallring. De bidragskvalificerade
återväxtåtgärderna är främst sådana på mark, där reproduktionsplikt
efter avverkning ej föreligger, t. ex. av ålder kal mark, gammal åker
eller betesmark, s. k. skräpskogar m. in. I vissa undantagsfall kan dock bidrag
utgå även för återväxtåtgärder på mark under reproduktionsplikt.

Bidrag utgår med viss procent på den beräknade kostnaden, sedan värdet
av de träd, vilka avverkas i samband med företaget, avdragits från totalkostnaden.
Bidragsprocenten är högst 50. Härvid bortses från sådana fall
där markägaren enligt 16 § skogsvårdslagen ålagts att utföra åtgärder i
anledning av uppenbarligen otillfredställande skogstillstånd. Då bidragstagaren
är enskild person, som på grund av svag ekonomi eller annan jämförlig
anledning kan antagas eljest inte vara i stånd att utföra åtgärden, eller
då det med hänsyn till lokal arbetslöshet finnes erforderligt att skapa arbetstillfällen
genom att igångsätta skogsförbättringsarbeten, må dock bidraget
utgå med högst 60 procent.

Skogsstyrelsen har utfärdat tillämpningsföreskrifter rörande bidragsgivningen.
Enligt dessa fördelas vanligen skogsägarna på 3 kategorier, A, B och
C. Kategori A omfattar de mindre och B de större skogsägare, som ej är

125

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1959

juridiska personer. Juridiska personer liänföres till kategori C. Statsbidrag
till sistnämnda skogsägargrupp beviljas huvudsakligen blott i undantagsfall
exempelvis där ett bolag är delägare i ett skogsdikningsföretag, till vars
utförande stöd utgår med hänsyn till de enskilda delägarna. Bidrag till enskild
skogsägare utgår vanligen inom kategori A med 50 procent till återväxtåtgärder''
och med 40 procent till skogsdikning samt inom kategori B
med 25 procent till såväl återväxtåtgärder som till skogsdikning. Kostnaderna
för planläggning brukar bestridas till 20 procent av intressenterna och
till 80 procent av statsmedel.

För statens skogslånefond gäller samma tillämpningsområde som för
skogsförbättringsanslaget. Lån kan utlämnas dels för sådana åtgärder, till
vilka bidrag ur skogsförbättringsanslaget utgått eller kan utgå dels, då så
med hänsyn till särskilda förhållanden finnes påkallat, jämväl för andra
skogsförbättrande åtgärder. Lån må lämnas endast, då sökanden kan anses
vara i behov därav och med belopp, som högst motsvarar den av skogsvårdsstyrelsen
godkända kostnaden för företaget. Om även bidrag utgår, må lån
och bidrag tillhopa beviljas med högst nämnda belopp. Räntan är 3 procent
och uppskov med erläggande härav kan medges i högst 10 år. Under högst
samma tid kan amorteringsfrihet medges. Lånet skall vara slutamorterat
senast under femtionde året från tidpunkten för lyftande av lånet. För lån
skall ställas säkerhet, som skogsstyrelsen finner tillfredsställande. Lån beviljas
av skogsstyrelsen efter framställning av skogsvårdsstyrelse.

Av det nu anförda framgår att förenämnda bidrag och lån är tillgängliga
för finansiering av åtgärder i syfte att föra över jordbruksjord, som nedlägges,
till att bli skogsproducerande. I betänkandet anföres, att de å anslaget
och fonden anvisade medlen till övervägande del använts till åtgärder å
sådan gammal åker eller betesmark, som under eu rätt avsevärd tid torde
legat obrukad. Enligt styrelsernas mening är det påkallat att bidragsmedel
i ökad utsträckning ställs till förfogande för ändamålet, om åtgärder för
skogsodling på jordbruksjord, som nedlägges, skall kunna få en avsevärt
ökad omfattning. Med hänsyn till de angelägna behoven av skogsvårdsåtgärder
på befintliga hagmarker och kalmarker m. in. bör det ej komma i
fråga att medlen för sådana åtgärder minskas. I stället torde en intensifierad
skogsodling på åker förutsätta en höjning av medelsanvisningen å
skogsförbättringsanslaget. Styrelserna föreslår sålunda, att skogsförbättringsanslaget
tillföres ytterligare medel, vilka torde få avsättas för skogliga
åtgärder i syfte att överföra jordbruksjord till skogsmark. Behovet av ytterligare
medel för den här avsedda verksamheten under nästkommande budgetår
har därvid uppskattats till 1 000 000 kr., vilket torde möjliggöra skogsodling
av ca 3 000 ha.

Beträffande frågan i vilken utsträckning staten bidrager till kostnaderna
för utredning och planläggning, särskilt avseende skogsvårdsstyrelsernas
medverkan, anföres i betänkandet i huvudsak följande.

Överväganden rörande lämplig markanvändning förutsätter mer eller
mindre ingående undersökningar. Alternativa investeringsförslag med kostnadskalkyler
torde vanligen förutsätta fältundersökningar. Det torde få
förutsättas att skogsvårdsstyrelserna medverkar med undersökningarna i
vad de rör skogliga åtgärder. Del kan stundom — exempelvis vid förhand -

126

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1959

lingar rörande yttre rationalisering (fastighetsreglering) ■— visa sig nödvändigt
att redan på förhandlingsstadiet genomföra fältundersökningar i
detalj.

Skogsvårdsstyrelsernas medverkan i sådana bedömningar, som icke kräver
närmare fältundersökningar, torde i allmänhet kunna påräknas utan
ersättning. Planläggning av skogsvårdsåtgärder, som sker på beställning av
markägare, gäldas av denne, varvid dock en avsevärd del av kostnaden för
enskilda markägare brukar täckas med bidrag från skogsförbättringsanslaget.
Detsamma torde kunna tillämpas även om markägaren icke formellt
begärt planläggningen men omedelbart använder sig av densamma. I andra
fall däremot — exempelvis då planläggning av skogliga åtgärder skett på
lantbruksnämnds initiativ och användes endast i syfte att klarlägga förutsättningarna
och bildar underlag för förhandlingar om strukturrationalisering
— kan kostnaderna för planläggning inte rimligen läggas på den enskilde
markägaren.

Lantbruksnämnderna bar enligt sin instruktion att ta initiativ till åtgärder
för strukturrationalisering. Om mer omfattande utredningar, förhandlingar
etc. blir behövliga, sker detta i form av s. k. individualplanering. I
samband med sådan planering kan lantbruksnämnd med för ändamålet anvisade
medel anlita utomstående expertis. Nämnden är sålunda redan enligt
gällande bestämmelser oförhindrad att bestrida kostnaderna för anlitande
av skogsvårdsstyrelsen, i den mån skogsvårdsstyrelsen icke själv svarar för
kostnaderna.

Samarbetet mellan lantbruksnämnd och skogsvårdsstyrelse. I betänkandet
framhålles angelägenheten av att i fråga om åtgörandena i samband med
överförande av jordbrnksjord till skogsmark — bedömning huruvida marken
bör utgå ur produktionen och åtgärder av rent skoglig karaktär — finna
lämpliga former för samverkan mellan lantbruksorganisationen och skogsvårdsmyndigheterna.
Detta med hänsyn till att verksamheten bör bedrivas
i sådan omfattning och takt samt inriktas på sådana objekt att densamma
väl kommer att överensstämma med de av statsmakterna antagna riktlinjerna
för jordbrukspolitiken.

Vad först beträffar sådana fall, då en markägare bestämt sig för att skogsplantera
viss jordbruksjord och vänder sig till skogsvårdsstyrelsen för att
få hjälp med plantanskaffning, bidrag eller lån etc., så ligger det enligt
styrelserna i sakens natur, att skogsvårdsstyrelsen gör sig underrättad om
huruvida hinder mot den avsedda överföringen kan möta ur jordbrukssynpunkt.
Skogsvårdsstyrelsen torde härvid böra underrätta markägaren om
möjligheterna att få frågan, huruvida binder mot nedläggande av jordbruket
på den ifrågavarande marken föreligger på grund av bestämmelserna
i lagen (1947:288) om uppsikt å jordbruk, prövad av lantbruksnämnden.
Det torde på sina håll i praxis ha utbildat sig ett förenklat förfarande, enligt
vilket skogsvårdsstyrelsen efter hänvändelse till lantbruksnämnden får
besked i sådana fall, där lantbruksnämnden anser uppenbart, att det inte
finns anledning att resa invändningar mot att jordbruksdriften nedlägges.

Styrelserna kommer därefter in på de fall då skogsodlingsåtgärder aktualiseras
först när jordbruket å den ifrågavarande åkermarken redan varit ned -

127

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1959

lagt viss tid och när den för skogsodling lämpligaste tidpunkten för länge
sedan passerats. Enligt styrelserna medför konstruktionen av uppsiktslagen
och skogsvårdslagen att övergången från odlad mark till skogsmark enligt
skogsvårdslagens bestämmelser ofta blir långdragen och obestämd. Enligt
gällande rätt är det nämligen markägarens sak att bestämma för vilken
produktion han vill använda sin mark, dock med de inskränkningar, som
följer av nyssnämnda båda lagar. Enligt uppsiktslagen föreligger ej skyldighet
att söka tillstånd hos någon myndighet innan jordbruksjord läggs
ner. Den som på eget bevåg lägger ner jordbruk eller lägger igen jordbruksjord
löper emellertid risk att lantbruksnämnden, som är skyldig att utöva
uppsikt över alt jordbruk ej vanhävdas, ingriper för att tillse att jorden
bibehålls i tillfredsställande brukning eller — om den redan överförts till
annan användning — återställes till jordbruksjord. Såsom nämnts i det föregående
finnes möjlighet att genom särskild framställning till lantbruksnämnden,
förvissa sig om huruvida det är tillåtligt att nedlägga jordbruksdriften
å marken i fråga.

I betänkandet framhålles emellertid, att det i princip kan sägas, att jordägare,
som nedlägger jordbruket å viss mark, blir skyldig att vidtaga åtgärder
för skogsproduktion på marken. Till stöd för denna uppfattning har i
betänkandet anförts i huvudsak följande.

Enligt 2 § skogsvårdslagen förstås med skogsmark sådan för skogsproduktionen
lämplig mark, som ej i väsentlig utsträckning nyttjas för annat
ändamål. Mark, som ligger helt eller i huvudsak outnyttjad, skall dock ej
anses såsom skogsmark, om marken är mera ägnad att användas annorledes
än till skogsbörd eller på grund av särskilda förhållanden ej bör tagas i
anspråk för skogsproduktion. Mark, varå skog bör finnas till skydd mot
sand- eller jordflykt eller fjällgränsens nedgående eller med hänsyn till
annan därmed jämförlig omständighet, skall alltid anses såsom skogsmark.
I 16 § skogsvårdslagen föreskrives vidare, att om skogstillståndet å skogsmark
uppenbarligen är otillfredsställande skall, ändå att skyldighet att
sörja för återväxt icke föreligger enligt skogsvårdslagens bestämmelser i övrigt,
sådana åtgärder vidtagas, som erfordras för att inom skälig tid nöjaktig
skog skall finnas å marken, dock må åtgärder icke fordras till större
kostnad än som motsvarar värdet av de träd, vilka bör fällas i samband med
åtgärdernas vidtagande. Sistnämnda bestämmelser är emellertid villkorliga
såtillvida att den medgivna inskränkningen i skyldigheten att vidtaga
åtgärder för att erhålla nöjaktigt skogstillstånd enligt 17 § skogsvårdslagen
icke skall äga tillämpning, därest skäligt bidrag till täckande av kostnaderna
för åtgärderna kan erhållas av allmänna medel.

Angående det sätt på vilket övergång från odlad mark till skogsmark nu
ofta sker och angående de därmed förenade olägenheterna anföres i betänkandet
vidare följande.

När odlad jord inte längre utnyttjas och underhålls som åker eller betesmark
får skogsvårdsstyrelsen som regel inte något besked från markägaren
härom annat än i de fall, då skogsvårdsstyrelsen anlitas för skogliga åtgärder
på marken i fråga. Lantbruksnämnden kan inte rimligen ingripa enligt
uppsiktslagen om marken enligt nämndens uppfattning lämpligen bör utgå
ur jordbruksproduktionen. Begär markägaren tios lantbruksnämnden prov -

128

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1959

ning enligt uppsiktslagen och förklarar nämnden att det inte är att hänföra
till vanhävd att jordbruket å området nedlägges, så är därmed icke avgjort
att jorden skall övergå till skogsmark. Det är nämligen alltjämt markägaren
obetaget att använda marken som jordbruksjord om han så vill.

Vanligen får skogsvårdsstyrelsens personal uppmärksamheten riktad på
fallet först när åkern eller betesmarken inkräktats av buskar och ris, som
skvallrar om uraktlåtet underhåll. Även om det i denna situation förefaller
troligt att markägaren icke längre utnyttjar och underhåller åkern eller betesmarken
i normal omfattning, drar sig den skogsvårdande myndigheten
av förklarliga skäl för att göra mer bestämda yrkanden i ärendet, så länge
det är ovisst om jordbruksdriften ä området i fråga är slutligt nedlagd. Först
efter åtskilliga år torde det i många fall framstå som oomtvistligt, att markens
utnyttjande skall regleras av skogsvårdslagens bestämmelser. Då har
emellertid ofta den för skogsodling lämpligaste tidpunkten för länge sedan
passerats. Ett försenat ingripande leder i allmänhet till att marken får en
gles eller gruppställd självföryngring med svag värdeproduktion. När skogsvårdsstyreisen
omsider ingriper står den därför i ett förhållandevis vanskligt
utgångsläge. Tillämpas nämligen kalhuggning och skogsodling omedelbart,
så måste den dittillsvarande skogsproduktionen av buskar och ungträd
offras utan att ge avsättningsbart utbyte. Söker man å andra sidan nyttiggöra
nämnda produktion genom all uppskjuta avverkningen ett begränsat
antal år, så erhålles endast mycket blygsamma inkomster från spridda
ungträd, som vuxit in i avsättningsbara klendimensioner. I bägge fallen
uppstår avsevärda produktionsförluster jämfört med om ett tillfredsställande
bestånd kunnat uppdras i omedelbar anslutning till jordbruksdriftens
nedläggande.

Vad betraltar skyldigheten för markägare att vidtaga föryngringsåtgärder
på marker med uppenbarligen otillfredsställande skogstillstånd, så
sträcker sig det ovillkorliga kravet i 16 § skogsvårdslagen icke längre än
till ålerväxtåtgärder, vilkas kostnad motsvarar värdet av de träd, som måste
avverkas i samband med åtgärderna. I fråga om tidigare åkrar och betesmarker
blir detta stadgande utan positiv betydelse för reproduktionen, eftersom
det här gäller obevuxen mark eller mark med buskar utan avsättningsyärde.
Konsekvensen blir då att åtgärden ställs beroende av statliga stödåtgärder
enligt lagens 17 §, som innebär att nyssnämnda i 16 § medgivna
inskränkning i skyldigheten att vidtaga återväxtåtgärder icke äger tillämpning,
därest skäligt bidrag till täckande av kostnaderna för åtgärderna kan
erhållas av allmänna medel.

Enligt styrelsernas mening bör skogsvårdsstyrelserna och lantbruksnämnderna
i utbyggt samarbete främst genom råd och anvisningar verka för en
bättre ordning i här berörda avseenden. I tveksamma fall bör skogsvårdsstyrelsen
också kunna påräkna lantbruksnämndens uttalande i frågan huruvida
åker eller betesmark är att anse som nedlagd.

Vid det föreslagna samarbetet torde det för lantbruksnämnderna vara
självfallet att upplysa markägarna om möjligheterna att hos skogsvårdsstyrelsen
få sakkunnigt biträde och ekonomiskt stöd till skogsodling å jord,
som nedlägges. Det är emellertid enligt styrelserna ofta inte tillfyllest att
nämnden hänvisar sökanden att vända sig till skogsvårdsstyrelsen. Styrelserna
anser, att resultatet kan bli avsevärt bättre, om lantbruksnämnden

129

Kungl. Maj.ts proposition nr ih8 år 1959

i samförstånd med markägaren tar kontakt direkt med skogsvårdsstyrelsen
och de båda myndigheterna därpå gemensamt lämnar markägaren förslag
till åtgärder med finansieringsplan, inrymmande även skogsodling i förekommande
fall. Behov av en närmare samordning framträder särskilt när
det i samband med jordbrukets yttre och inre rationalisering uppstår mer
komplicerade spörsmål om ändrad markanvändning och investeringar för
sådant ändamål, berörande flera markägare. Styrelserna anser angeläget att
myndigheterna inriktar sig på att gemensamt lämna markägarna all behövlig
service i sådana sammanhang. I sådant syfte bör lantbruksnämnd och
skogsvårdsstyrelse gemensamt följa upp de enskilda jordbrukarnas problem,
om möjligt fram till en positiv lösning. Vid jämförande kalkyler, råd
i valet mellan olika alternativ, tekniska anvisningar för avsedda åtgärder
och medverkan till finansiering därav m. m., bör ett väl organiserat samarbete
mellan lantbruksnämnd och skogsvårdsstyrelse komma till stånd.

Samarbetet bör enligt styrelserna inledas redan vid det grundläggande
fältarbetet i fall, som berör båda organisationernas verksamhetsområden.
Angående detta spörsmål samt angående vissa andra med fältarbetet sammanhängande
frågor anföres i betänkandet bl. a. följande.

Lantbruksnämnden bör givetvis, när nämnden i samband med sina initiativ
till strukturrationalisering eller i samband med prövning av löpande
ärenden finner skogsodling böra övervägas, vända sig till skogsvårdsstyrelsen
och få biträde till uppskattning av behövliga skogliga åtgärder och kostnaderna
härför in. in. Detta bör smidigt ordnas genom nära kontakt mellan
den fältarbetande personalen inom de båda myndigheterna. Ett sådant samarbete
bör vara ägnat att effektivisera verksamheten. De, som gjort fältarbetet
och gjort upp förslag till åtgärder inom sitt fackområde, bör rimligen ha
intresse av att åtgärderna också kommer till utförande.

I många fall torde en sådan gemensam bedömning på fältet icke kräva mer
ingående undersökningar eller kalkyler för att klargöra förutsättningarna för
skogsodling. Oavsett om det är fråga om skogsodling på enstaka fastigheter
eller vid invecklade fall av strukturrationalisering, gäller nämligen som regel,
att avgörandet huruvida ledigbliven jordbruksjord lämpar sig för skogsproduktion
icke kräver några ingående undersökningar såväl som att bedömningen
av lönsamheten vid skogsproduktion på marken i fråga måste grundas
på analogislut, enär möjlighet till taxatoriska undersökningar av omgivande
bestånd på liknande mark eller för bedömningar baserade på den
s. k. skogstypen icke existerar.

I flertalet fall ger den bedömning, som den fältarbetande personalen gjort
på platsen, tillräckligt underlag för avgörandet av ärendena hos lantbruksnämnden
och skogsvårdsstyrelsen. Det förutsättes härvid att markägarens
eventuella ansökan om bidrag till skogsodling inhämtats vid förrättningstill1
iil let. I fall, där det är särskilt tveksamt om marken bör användas för jordbruks-
eller skogsproduktion, torde prövningen ske efter besiktning på platsen
av vederbörande delegation inom lantbruksnämnden eller av nämnden
i plenum. På skogsvårdsstyrelsen ankommer planläggning för skogsodling
och i ordningställande av handlingar för arbetenas utförande och bidrags
erhållande samt all med yttrande befordra dem till skogsstyrelsen. Det skall
därvid ankomma på skogsvårdsstyrelsen all skyndsamt, men i övrigt i vanlig
ordning, handlägga förekommande ärende rörande skogsodling.

!) Hihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 148

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

Enligt styrelsernas mening är det givetvis önskvärt med en nära kontakt
mellan lantbruksnämnden och skogsvårdsstyrelsen i hithörande ärenden. En
sådan kontakt torde kunna ske genom att läns jägmästaren eller den han
sätter i sitt ställe deltar vid lantbruksnämndens handläggning av ärenden,
som rör ändring av markanvändningen. Han kan därigenom få god inblick i
denna verksamhet, ge nämnden värdefulla upplysningar om de praktiska
möjligheterna att genomföra de skogliga åtgärder, som kommer i fråga, och
kan vidare ge skogsvårdsstyrelsen överblick över den verksamhet som följer
för skogsvårdsstyrelsens del. Kontakten kan också hållas genom att lantbruksdirektören
eller den han sätter i sitt ställe deltar i skogsvårdsstyrelsens
handläggning av sådana ärenden rörande skogsodling, som har beröring
med nämndens verksamhetsfält. Han kan då ge skogsvårdsstyrelsen upplysning
om de bedömanden i fråga om olika företags angelägenhetsgrad m. m.,
som skett inom nämnden, varigenom skriftliga remisser undvikes. Det torde
vara av värde för samarbetet, att de båda organen sålunda i ärenden av gemensamt
intresse har möjlighet att vara företrädda vid varandras överläggningar.
Huruvida den ena eller den andra utvägen skall väljas, torde få bero
på vad som från fall till fall är mest praktiskt. Båda möjligheterna synes
böra stå öppna.

I instruktionen för lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna (1956:
553) stadgas, att vid lantbruksnämnds handläggning av ärenden, som berör
skogliga frågor av större vikt, samråd skall äga rum med länsjägmästaren.
Lantbruksstyrelsen har vidare i samråd med skogsstyrelsen rekommenderat
lantbruksnämnderna att regelmässigt underrätta läns jägmästaren om
sina sammanträden. Länsjägmästaren har sålunda tillfälle att efter eget bedömande
deltaga i lantbruksnämndens överläggningar, och -— om han i sådant
ärende som nyss sagts är av avvikande mening — teckna sin mening
till protokollet.

Det torde enligt styrelserna på liknande sätt böra ges anvisning om att lantbruksdirektören
eller den han sätter i sitt ställe äger närvara vid skogsvårdsstyrelsens
handläggning av vissa ärenden. I betänkandet föreslås
därför, att skogsstyrelsen bemyndigas att efter samråd med lantbruksstyrelsen
utfärda de närmare föreskrifter angående här ifrågavarande ärendens
handläggning inom skogsvårdsstyrelse, som inom ramen av nu gällande
bestämmelser kan erfordras för dels en god samordning i allmänhet, dels en
skyndsam handläggning av frågorna.

Avgöranden i frågor av jordbruksekonomisk och jordpolitisk art bör enligt
styrelserna liksom hittills träffas av lantbruksnämnd och i vissa fall
av lantbruksstyrelsen, medan handläggningen av själva skogsodlingsfrågorna
torde få ankomma på skogsvårdsstyrelse och skogsstyrelsen. Sålunda
bör det ankomma på lantbruksnämnden att avgöra angelägenhetsgraden
mellan olika företag avseende skogsodling å förutvarande jordbruksjord
eller å jordbruksjord, som avser att nedläggas, medan lantbruksstyrelsen,
om så erfordras, bör verkställa avvägningen av verksamhetens omfattning
mellan olika län.

131

Kiingl. Maj:ts proposition nr år 1959

I fråga om samarbetet mellan lantbruksnämnd och skogsvårdsstyrelse föreslås
i betänkandet slutligen viss ändring i nu gällande bestämmelser i syfte
att förbättra samordningen av de åtgärder som blir aktuella då fråga är om
mera omfattande förändringar i fall av yttre rationalisering och särskilt
i arronderingsfall, då markbyten förekommer och vissa vederlag kan förutsättas
ingå i ett avtal mellan olika intressenter. Styrelserna föreslår sålunda,
att skogsstyrelsen erhåller bemyndigande att i nu angivna fall till skogsvårdsstyrelse
delegera beslutanderätten angående bidrag från statens skogsförbättringsanslag
för återväxtåtgärder i samband med överförande av jordbruksmark
till skogsmark. Sådant av skogsvårdsstyrelse fattat beslut bör
meddelas skogsstyrelsen för registrering och avräkning mot tillgängliga anslagsmedel.
Vid bifall till styrelsernas förslag torde ändring böra ske av 3 §
i kungörelsen (1948: 239) angående bidrag och lån till vissa skogsförbättrande
åtgärder. Såsom skäl för sitt förslag anför styrelserna, att det i de fall
varom här är fråga torde vara av stor vikt, att alla ekonomiska transaktioner
kan klargöras för de avtalsslutande parterna redan vid de överläggningar
som äger rum mellan lantbruksnämnden och berörda markägare om markbyten
och tillskottsförvärv samt därmed sammanhängande förbättringar av
jord och anläggningar. Däri inbegripes även ett beslut om storleken av de
bidrag, som kan utgå för olika föreslagna åtgärder. För såvitt angår bidragen
till jordbruksekononiiska åtgärder äger lantbruksnämnden besluta och kan
sålunda meddela sitt beslut redan vid sagda förrättningstillfälle eller omedelbart
därefter. Så är emellertid ej fallet beträffande bidrag till skogsodling,
varom beslut fattas av skogsstyrelsen. Därmed kan ej någon full garanti
för bidrag till sådan åtgärd lämnas vid eller i omedelbar anslutning
till förrättningen. Fn väntan på besked härom kan innebära en olägenhet,
som synes böra undvikas. Genom den av styrelserna föreslagna ändringen
skulle bidragsbeslutet beträffande sistnämnda åtgärder liksom i fråga om åtgärder
av jordbruksekonomisk natur utan dröjsmål kunna intagas i det avtal,
som upprättas mellan intressenterna vid förrättningen.

Överföringen av jordbruksjord till skogsmark och jordlagstiftningen. De
författningar, som närmast kan beröras vid övervägande av åtgärder för att
snabbare överföra sämre jordbruksjord till skogsmark är följande, nämligen
lagen 1955: 272 om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet
(jordförvärvslagen), lagen 1925: 219 angående förbud i vissa fall för bolag,
förening och stiftelse att förvärva egendom (bolagsförbudslagen), lagen
1947:288 om uppsikt å jordbruk (uppsiktslagen), lagen 1926:326 om delning
av jord å landet (jorddelningslagen), lagen 1926: 336 om sammanläggning
av fastigheter å landet (sammanläggningslagen) samt kungörelsen
1956: 159 om ändring i kungörelsen 1948: 342 angående statligt stöd till
jordbrukets yttre och inre rationalisering m. m. (rationaliseringskungörelsen).

I betänkandet erinras om alt de 3 förstnämnda lagarna är föremål för
allmän översyn inom 1958 års jordlagsutredning, all det åt 1954 års fastig -

132

Kungl. Maj. ts proposition nr 1^8 år 1959

hetsbildningskommitté uppdragna arbetet på ny fastighetsbildningslagstiftning
är långt framskridet samt att rationaliseringskungörelsens bestämmelser
för inre rationalisering på motsvarande sätt behandlas inom jordbruksanslagsutredningen.
I direktiven för jordlagsutredningen har framhållits
lämpligheten av att utredningen skyndsamt prövar frågan huruvida man
genom jämkningar i lagstiftningen kan bidraga till att motverka den negativa
inverkan på jordbruksnäringens räntabilitet och på jordbrukarnas
inkomstförhållanden, som produktionsutvecklingen och de försämrade avsättningsförhållandena
medför. Enligt direktiven borde delbetänkande
framläggas med förslag till snara lagändringar, därest resultatet av de sakkunnigas
behandling av nu nämnda spörsmål så motiverar.

Med hänsyn till det anförda har styrelserna ej ansett sig böra framföra
förslag om lagändringar annat än på en punkt i uppsiktslagen. Spörsmålen
om skogsodling i samband med fastighetsbildningsförrättningar har ej heller
tagits under diskussion i betänkandet. Däremot har styrelserna funnit
anledning att beröra vissa spörsmål om tillämpningen av jordförvärvslagen,
bolagsförbudslagen och uppsiktslagen.

Vad först angår jord förvärv slagen har denna till syfte att förhindra
olämpliga förvärv av jordbruks- och skogsfastigheter, främst spekulationsförvärv,
kapitalplaceringsköp och andra förvärv, som minskar den
jordbrukande befolkningens fastighetsinnehav. Lagen är även avsedd att förhindra
att mark, som prövas böra tagas i anspråk för att underlätta bildandet
av till storlek och ägoanordning ändamålsenliga brukningsenheter,
förvärvas för andra ändamål. Förvärvskontrollen utövas på så sätt att envar
jordförvärvare har att hos lantbruksnämnden i det län där förvärvsegendomen
är belägen, senast inom 3 månader från det fånget skedde ansöka
om förvärvstillstånd. Undantagna från dylik prövning är dock -—-utom vissa andra speciella undantag — förvärv, där viss nära släktskap
råder mellan förvärvare och fångesman samt förvärv som göres av borgerliga
kommuner.

Innan de av styrelserna gjorda uttalandena återgives torde få lämnas
följande redogörelse för det huvudsakliga innehållet i de i förevarande
sammanhang aktuella bestämmelserna i jordförvärvslagen.

Enligt 3 § jordförvärvslagen skall förvärvstillstånd vägras, om anledning
finnes till antagande att egendomen skulle bli vanskött i förvärvarens ägo
eller att förvärvaren med fånget huvudsakligen åsyftar att utan nytta för
visst jordbruk i orten tillgodogöra sig skogstillgång, som är behövlig såsom
stöd för ortens jordbruk, eller att bereda sig vinst genom snar avyttring
av egendomen, del av densamma eller andel däri eller genom bortförande
av byggnader eller annat som tarvas för egendomens brukande.

Enligt bestämmelserna i 4 §, första stycket, skall även i andra fall, om
inte annat föranledes av bestämmelserna i 4 §, andra stycket, förvärvstillstånd
vägras. För att detta skall kunna ske erfordras emellertid, att anledning
finnes till antagande att förvärvaren vill åtkomma egendomen huvudsakligen
för kapitalplacering eller, vad angår egendom "med jordbruk, i
annat syfte än att själv ägna sig åt detta, att fånget avser sådan fastighet
eller sämjelott, som jämte annan fångesmannen tillhörig jord utgör en för

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

133

sitt ändamål lämpad brukningsenliet, eller andel i sådan egendom samt
brnkningsenhetens bestånd eller ändamålsenlighet skulle äventyras genom
att egendomen frånskiljes, eller att fånget medför att skilda brukningsenheter,
vilka kan anses lämpade för sitt ändamål, eller andelar i dylika
brukningsenheter sammanföres i eu ägo. Undantagsbestämmelsen i 4 §,
andra stycket, innebär att tillstånd må meddelas, om fånget kan väntas medföra
övervägande nytta för jordbruket eller för näringslivet i orten eller
egendomen för förvärvaren har synnerligt värde utöver det ekonomiska eller
eljest särskilt skäl föreligger att godtaga fånget.

I övrigt må enligt 5 § förvärvstillstånd vägras, om egendomen finnes böra
tagas i anspråk för att underlätta bildandet av till storlek och ägoanordning
ändamålsenliga brukningsenheter, dock ej där förvärvaren är arrendator,
som åtnjuter förköpsrätt till egendomen, där fånget sker inom i regel 5 år
efter det lantbruksnämnden förklarat, att egendomen må överlåtas eller
där tillstånd sökes till förvärv å auktion.

I 6 § regleras slutligen det fall, då förvärvstillstånd ej finnes kunna lagligen
meddelas med mindre förvärvaren därvid ålägges att inom viss tid
verkställa erforderlig åtgärd till främjande av jordbruket eller skogsbruket
å egendomen eller att under viss tid nyttja denna för bestämt ändamål eller
underlåta särskild användning av densamma. I detta fall må tillstånd meddelas
allenast om förvärvaren lämnat skriftlig utfästelse att ställa sig det
avsedda åläggandet till efterrättelse. I tillståndsbeslutet skall utsättas vite
för tredska att fullgöra åläggandet.

Styrelserna har funnit anledning att i samband med utredningen belysa
frågan i vad mån avgörandet av jordförvärvsärenden kan eller bör påverkas
av det förhållandet att förvärvsegendomen innehåller mark, som lämpligen
borde överföras till skogsmark. Till en början torde enligt styrelserna
kunna konstateras att tillämpningen av de i 3 § angivna avslagsgrunderna,
vilka innebär absolut hinder mot förvärv, inte torde kunna bli föremål för
några överväganden i detta sammanhang. Vad beträffar avslagsgrunderna
i 4 §, första stycket, anföres att det i sådana fall, då det ej är anledning till
erinran mot att hela fastighetens jordbruksareal överföres till skogsmark,
knappast kan ifrågakomma att vägra förvärvstillstånd av det skälet, att
förvärvaren vill åtkomma egendomen i annat syfte än att själv ägna sig åt
jordbruket å densamma. Däremot bör enligt styrelserna vid prövning av
det i 4 §, andra stycket, angivna villkoret, att fånget kan väntas medföra
övervägande nytta för jordbruket eller för näringslivet i orten eller eljest
särskilt skäl föreligger att godtaga fånget, under nuvarande förhållanden
en avsedd och önskvärd skogsplantering av sämre jordbruksmark kunna
inverka i viss mån på avgörandet. I övrigt anföres härom följande.

Det torde nämligen i allmänhet vara till nytta för näringslivet i orten
att mark, som prövas inte böra användas för jordbruk, utnyttjas för annan
produktion med tillfredsställande resultat. Är sökanden villig alL ombesörja
en önskvärd skogsplantering av sådan omfattning, alt åtgärden kan anses
betydelsefull med hänsyn till strävandena att påskynda lämpligt överförande
av sämre jordbruksjord till skogsmark, bör på grund härav dispens
från förvärvshindren i 4 § kunna komma i fråga. Styrelserna avser härvid
exempelvis sämre, mer avsides liggande egendomar, som icke har gynnsamma
förutsättningar alt bestå som brukningsenheter och där jordbruks -

134

Kungl. Maj. ts proposition nr H8 år 1959

delen anses böra överföras till skogsmark. I dylika fall kan det vara att
föredraga att meddela förvärvslillstånd till en vederhäftig icke jordbrukare,
som är villig att sörja för önskvärd skogsplantering, framför att under
en oviss framtid söka reservera marken i avvaktan på att en jordbrukare
eventuellt skall komma att intressera sig för ett förvärv av fastigheten. Det
bör dock här understrykas, att dylik dispens i allmänhet kan böra ske
endast där möjligheterna att egendomen kan få rationell användning inom
bondejordbruket är små eller ovissa och förvärvarens villighet att ombesörja
skogsplanteringen sålunda kan antas innebära att man därmed uppnår en
rationalisering av markanvändningen, som annars icke kunnat påräknas.

Vanligen är väl förhållandena icke heller sådana och skogsplanteringsarealen
icke så betydande i förhållande till egendomens hela areal att enbart
ett åtagande om skogsplantering må anses utgöra tillräckligt skäl för
förvärvstillstånd. Ett dylikt åtagande torde oftast komma att utgöra en av
de samverkande omständigheter, som tillsammans kan medföra att förvärvstillstånd
bör meddelas. Sålunda kan det exempelvis vara fråga om en
skogsägare som vill utöka sitt skogsbruk genom ett tillskottsköp som arronderingsmässigt
ligger väl till för att brukas samman med den tidigare
ägda marken. Även om marken skulle kunna tänkas få användning för
komplettering av bondejordbruk kan, beroende på förhållandena, vid vägningen
av skälen för och emot förvärvstillstånd arronderingsförbättringen
i förening med skogsplanteringen i ett sådant fall anses böra fälla utslaget
och medföra att förvärvstillstånd meddelas.

I samband med frågan om dispens från huvudregeln i 4 § jordförvärvslagen
behandlas i betänkandet även spörsmålet om tillämpningen av 6 §
i lagen. Styrelserna understryker därvid att 6 § i princip inte är något medel
att reglera driftsinriktningen och att ålägganden angående investeringar
m. m. inte kan göras i de fall, där 3 § och 4 §, första stycket, befinnes ej
tillämpliga å förvärven, d. v. s. å de vanliga s. k. jordbrukareförvärven.
Endast om förvärvet ej uppfyller de normala kvalifikationerna enligt 4 §
kan åläggande enligt 6 § förekomma. Förfarandet innebär i sådant fall en
möjlighet för förvärvaren att företaga en för jordbruket nyttig prestation
och därmed kvalificera sig för förvärvstillstånd. Angående önskvärdheten
av att i nuvarande läge i ökad utsträckning ge ålägganden om skogsplantering
anför styrelserna följande.

De nuvarande bestämmelserna i 6 § jordförvärvslagen har sådan lydelse
att den ger möjligheter att taga alla slags investeringar till främjande av
skogsbruket å såväl förvärvsegendomen som å annan förvärvaren tillhörig
fast egendom, som skall ingå i samma brukningsenhet som förvärvsegendomen,
under övervägande. Man kan därmed åstadkomma garantier för att
marken kommer till nyttig användning genom att dess produktionsförmåga
blir utnyttjad på lämpligt sätt. Det är sålunda teoretiskt möjligt att använda
förfarandet enligt 6 § i stor utsträckning. Enligt styrelsernas mening kan
det nu visa sig lämpligt att ålägganden om skogsplantering får viss ökad användning.
De bör nämligen i förekommande fall xueddelas, när det befinnes
vara ett allmänt intresse att markanvändningen varaktigt ändras.

I fråga om jordförvärvslagen har styrelserna slutligen ansett sig böra
något beröra det fall, då för skogsplantering lämplig jordbruksmark förvärvats
av lantbruksnämnden med anledning av bestämmelserna i 5 §.
Härom anföres i betänkandet i huvudsak följande.

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

Har förvärvstillstånd vägrats med stöd av sagda paragraf, blir lantbruksnämnden
under vissa i lagen närmare angivna förutsättningar skyldig att
lösa till sig egendomen. Uttrycket brukningsenheter i 5 § torde avse enheter
innehållande jordbruk. Bestämmelserna avser sålunda förstärkning med
jordbruks]ord eller skogsmark och omarrondering av fastigheter med enbart
jordbruk eller kombinerade jordbruk och skogsbruk. Då en fastighet
förvärvas av nämnden med tillämpning av nu nämnda bestämmelser kan det
visa sig lämpligt att dess jordbruksmark helt eller delvis föres över till
skogsmark. Lantbruksnämnden kan då välja mellan att själv ombesörja
dylikt överförande innan fastigheten överlåtes eller ock att nämnden planlägger
de behövliga åtgärderna och överenskommer med dem, till vilka
egendomen avses att överlåtas, att de skall ombesörja överföringen.

I 1 § bolag sförbudslagen stadgas förbud för bolag, förening
och stiftelse att i andra fall än de som anges i lagen förvärva fast egendom
på landsbygden och i stad utanför det till bebyggelse planlagda området.
Köping och municipalsamhälle anses därvid som stad. Lagen är enligt bestämmelserna
i 2 § ej tillämplig å vissa speciella fall, som i detta sammanhang
ej torde behöva beröras. Enligt 3 § må dock bolag eller förening förvärva
fast egendom som enligt av länsstyrelsen avgiven förklaring prövats
äga sitt huvudsakliga värde i åbyggnaden eller huvudsakligen vara avsedd
till tomt etc. De bestämmelser, som reglerar förvärv av jordbruks- och
skogsmark, återfinnes i 4 och 5 §§. Enligt dessa bestämmelser äger Kungl.
Maj :t, där i lagen närmare angivna koncessionsvillkor prövas vara uppfyllda,
giva bolag och förening tillstånd till förvärv.

I betänkandet redogöres för den praxis, som följes vid ifrågavarande
ärendens behandling. Enligt styrelserna kan de bolagsförvärv, där koncession
jämlikt bestämmelserna i 4 och 5 §§ kan tänkas komma i fråga, i stora
drag indelas i 2 huvudgrupper, nämligen dels förvärv av skogsmark eller
till skogsmark avsedd mark, avsedd att ingå som råvarubas i bolagets produktion,
dels ock förvärv där egendomen i fråga avses att nyttjas som plats
för någon av bolaget, föreningen eller stiftelsen bedriven verksamhet, exempelvis
studieändamål, fritidsändamål eller för någon anläggning, som bolaget
har behov av i sin verksamhet etc. Angående dessa båda grupper anföres
i betänkandet följande.

Vad beträffar den första gruppen kräves för koncession som regel att
bolaget fullgjort motprestation, s. k. kompensationsförsäljning av skogsmark
av i huvudsak lika stor värdeproduktionsförmåga som den förvärvade
markens. Lagen intar härvidlag den ståndpunkten att bolag må tilllåtas
förvärva skogsmark, som prövas vara av intet eller underordnat intresse
ur bondejordbrukets synpunkt, mot att bolaget avstår skogsmark
som med fördel kan disponeras för bondejordbruket såsom stödskog. Genom
bestämmelserna i 4 § andra stycket i lagen har bolag etc., som avhänt
sig mark för däri angivna ändamål, sålunda tillförsäkrats att i allmänhet
få rätt att förvärva s. k. överloppsskog i stället. Emellertid sker utbyten
av mark mellan bolag och bondeskogsbruk nu vanligen i den ordningen att
bolag avhänder sig mark först i samband med att de själva får förvärvstillstånd.
Ett clearingförfarande bar också börjat tillämpas, så att förvärv
genomföres mot utfästelse att kompensalionsöverlåtelse efter närmare angivna
grunder skall ske. Koncession till dylika förvärv av markbyteskarak -

136

Kungl. Maj.ts proposition nr th8 år 1959

tär meddelas därför numera oftast med tillämpning av 5 § i lagen. Förutsättningen
härför är att den nytta markbytet medför för jordbruket utgör
sådant särskilt skäl som omförmäles i nämnda paragraf.

Det krävs emellertid icke någon kompensationsförsäljning för de s. k.
arronderingsförvärven, d. v. s. förvärv av mindre områden, som ligger insprängda
eller inkilade i bolaget tilliörig skogsmark och där förvärvet sålunda
icke medför någon nämnvärd utvidgning av innehavet utan i huvudsak
har sin betydelse i att de underlättar skogsvården å bolagets angränsande
fastighet.

Koncessionsbedömningen av förvärven tillhörande den nyssnämnda andra
gruppen är i stort sett liänförlig till 5 § i lagen, därvid det gäller att avgöra
om särskilt skäl föreligger.

Den sålunda lämnade redogörelsen torde enligt styrelserna belysa att
koncessionsprövningen i huvudsak går ut på att väga å ena sidan bolagets
ändamål med förvärvet och den nytta ur allmän synpunkt, som eventuellt
kan vara förenad med bolagets tilltänkta användning av egendomen, ävensom
de motprestationer till förmån för jordbruket, som bolaget kan åberopa,
mot å andra sidan de allmänna intressen, som bolagsförbudslagstiftningen
avser att skydda. Det finns enligt styrelsernas mening utrymme för
att vid dylik bedömning beakta avsedda och lämpliga åtgärder för överförande
av sämre jordbruksjord å förvärvsegendomen till skogsmark. Man
torde inte böra bortse från att iordningställande av sådan mark till skogsbörd
förutsätter investeringar, som först på lång sikt ger ekonomiskt resultat.
Det torde knappast vara realistiskt att räkna med att förhandlingsvägen
komma till resultat i fråga om markbyten, därest det allmänna skulle kräva
att skogsbruksföretagen regelmässigt lämnar skogsproducerande mark i ersättning
för afl få förvärva jordbruksmark, som skall överföras till skogsmark.
Det bör också enligt styrelserna framhållas, att övergång av nedläggningsmarker
i bolags ägo knappast kan ha någon större inverkan i avseende
å bibehållande av föx-hållandet mellan bondeskogsbrukets och storskogsbrukets
skogsmarksinnehav.

Angående bolagsförbudslagen framhåller styrelserna slutligen, att det i
fråga om de s. k. arronderingsförvärven synes vara anledning att mer lägga
tyngdpunkten på den praktiska betydelsen med hänsyn till skogsvårdens
främjande på närliggande fastigheter än på arealstorleken. Till s. k. arronderingsförvärv
har som regel ansetts kunna hänföras endast sådana förvärv
som avsett områden med en areal av omkring 15 ha eller mindre. Enligt
styrelsernas mening kan det vara motiverat att vid bedömande av dessa
ärenden beakta den omständigheten att i förvärvet ingående jordbruksjord
borde skogsodlas. Det torde nämligen för skogsbruket kunna vara särskilt
olägligt att inne i ett skogskomplex ha enklaver med jordbruksjord eller
med vildvuxen förutvarande åker. Detta torde i många fall försvåra beståndsvården
å omgivande mark. Detsamma gäller skogsservitut, knutet
till jordbrukslägenhet, som går mot nedläggande. När jordbruket å lägenheten
varaktigt lämnas obrukat eller lägenheten lämnas obebodd, torde
servitutet förlora sin praktiska betydelse. När det befinns föreligga bärande

137

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

skäl att bolag får förvärva ägovidden till en lägenhet, som har skogsservitut
å bolagets omgivande mark, så torde det också enligt styrelsernas mening
vara till gagn för skogsvården och utan olägenhet ur allmän synpunkt att
servitutet bringas att upphöra.

I fråga om den nu gällande uppsiktslagen framhålles i betänkandet,
att denna, som äger tillämplighet å alla jordägarekategorier utom kronan
och å alla brukningsenheter innehållande odlad jord till en vidd överstigande
2 ha, givetvis är av betyrdande intresse i samband med förevarande
frågor om överföring av sämre jordbruksjord till skogsmark, då det i lagen
definierade vanhävdsbegreppet ju i princip reglerar vilken jordbruksjord
som må nedläggas och överföras till skogsmark. Enligt 1 § uppsiktslagen
skall lantbruksnämnderna hålla uppsikt över att brukningsdel av den beskaffenhet
och storlek, som nyss angivits, ej vanliävdas, vare sig därigenom
att jordbruket så vanskötes, att dess vidmakthållande äventyras, eller därigenom
att för jordbruket erforderliga byggnader bortföres eller lämnas utan
nödigt underhåll. Enligt 2 §, första stycket, betraktas det emellertid ej som
vanhävd om jordbruk nedlägges å brukningsdel eller del därav, om med
hänsyn till jordens naturliga beskaffenhet och belägenhet samt övriga omständigheter
det måste anses olämpligt att där bedriva varaktigt jordbruk.

Angående tillämpningen av uppsiktslagen anför styrelserna, att lagen
utgör själva det instrument, som det allmänna har till sitt förfogande för
att i den mån så anses behövligt kontrollera den successivt pågående nedläggningen
av jordbruksjord. Lagen har därvid den funktionen att den ger
möjlighet att förhindra dylik nedläggning, där denna ur de allmänna synpunkter,
varpå lagen grundar sig, bedömes vara till skada. Det torde, som
lantbruksstyrelsen i sin förenämnda utredning (SOU 1956: 62) anfört, vara
uppenbart att lagens betydelse inte kommer till uttryck i antalet ingripanden,
som företagits med stöd av lagen. Det är otvivelaktigt genom sin blotta
existens och därmed sammanhängande allmänt förebyggande verkan, som
lagen haft sin största betydelse. Det är därför sannolikt att eftergifter i en
del spärrar i uppsiktslagen skulle påskynda nedläggningsprocessen och därmed
även — i den mån planttillgången m. m. så medgåve — överföringen
till skogsmark.

Av betänkandet framgår, att styrelserna inte ansett anledning föreligga
att i förevarande sammanhang till närmare behandling upptaga nyss angivna
grundläggande spörsmål rörande uppsiktslagstiftningen. Styrelserna
hänvisar till det av lantbruksstyrelsen utformade förslaget i detta hänseende,
vilket är ägnat att anpassa lagstiftningen efter nu rådande jordbrukspoliliska
förutsättningar. Som tidigare nämnts ingår frågan om vanliävdslagstiftningens
utformning även i det utredningsarbete, som handhas av
1958 års jordlagsutrcdning. Emellertid borde det enligt styrelsernas mening
kunna komma i fråga alt såsom cn jämkning i gällande lagstiftning redan
nu genomföra cn av de ändringar, som lantbruksstyrelsen sålunda föreslagit
och som, såvitt styrelserna kan bedöma, skulle låta sig införas utan
all några följdändringar eller andra lagtekniska problem skulle komma

138

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1959

att aktualiseras i samband därmed. Styrelserna avser här stadgandet i 2 §,
första stycket, i uppsiktslagen. Enligt lantbruksstyrelsens omförmälda förslag
skulle till detta stadgande tillfogas meningen »eller nedläggandet eljest
står i överensstämmelse med en ändamålsenlig utveckling av jordbruksnäringen».
I anslutning till förslaget i denna del uttalade styrelsen bl. a.
(SOU 1956: 62, s. 104) följande.

Vad då först angår de fall, där nedläggande av jordbruk å en brukningsenhet
eller del därav bör anses tillåtet, kan lantbruksstyrelsen i stort sett
hänvisa till vad styrelsen tidigare anfört rörande de allmänna riktlinjerna
för tillämpningen av uppsiktslagstiftningen. Den utformning, som nu ifrågavarande
undantagsbestämmelse har i 1947 års lag, synes emellertid ej helt
täcka det sätt, på vilket den i fortsättningen torde böra tillämpas. Undantagsbestämmelsen
tager nämligen enligt sin nuvarande ordalydelse endast
sikte på sådana fall, där det •— med hänsyn till jordens naturliga beskaffenhet
och belägenhet samt övriga omständigheter -— måste anses olämpligt
att driva varaktigt jordbruk på marken i fråga.

Denna avfattning synes emellertid ej ge tillräckligt utrymme för beaktande
av de förhållanden, som för jordbruket i dess helhet kan göra en
viss krympning av jordbruksarealen önskvärd, och framför allt ej för beaktande
av det förhållandet, att en sådan krympning bör göras med hänsynstagande
även till andra än rent ekonomiska synpunkter. Det synes därför
önskvärt, att ett tillägg skall göras till den nuvarande avfattningen av
undantagsbestämmelsen, av innebörd att, utöver vad där nu sägs, nedläggande
av jordbruk ej heller skall räknas som vanhävd, om det eljest står
i överensstämmelse med önskemålet om en ändamålsenlig utveckling av
jordbruksnäringen.

Enligt styrelsernas mening har de under senare tid alltmera utpräglade
tendenserna till överskottsproduktion på jordbruksprodukter ävensom den
strukturella utvecklingen i övrigt inom jordbruket medfört, att behovet
av en anpassning av uppsiktslagstiftningen och dess tillämpning efter utvecklingens
krav framstått allt klarare. Den nyss angivna jämkningen av
lagbestämmelserna torde utan olägenhet kunna ske redan nu som en partiell
ändring i avvaktan på den kommande allmänna översyn av lagen.
Styrelserna föreslår därför att en sådan lagändring nu överväges.

I fråga om uppsiktslagstiftningens tillämpning berör styrelserna slutligen
vissa spörsmål rörande den formella behandlingen av ärenden som avses
i 2 §, tredje stycket, i lagen. Enligt detta lagrum må ägare av brukningsdel
hos lantbruksnämnden påkalla prövning huruvida förhållande föreligger,
som enligt bestämmelserna i 2 §, första eller andra stycket, i lagen berättigar
till att nedlägga jordbruket å brukningsdelen eller del därav eller till
att bortföra därå befintlig byggnad eller lämna densamma utan nödigt
underhåll. Denna bestämmelse har ej sällan uppfattats så att vederbörande
hade att hos lantbruksnämnden ansöka om tillstånd till skogsplantering.
Av betänkandet framgår vidare, att dylika ansökningar i allmänhet brukat
bifallas av nämnden. I några fall har emellertid vederbörande nämnd beslutat
avslå ansökningen. Dessa spörsmål har i visst sammanhang uppmärksammats
av riksdagens justitieombudsman, som härom yttrat bl. a. följande.

139

Kungl. Maj.ts proposition nr 1A8 år 1959

Lantbruksnämnden saknade befogenhet att bifalla eller avslå ansökningar
om rätt till skogsplantering. Ansökan om rätt til! skogsplantering finge fattas
såsom en begäran om förhandsbesked, huruvida sådana förhållanden
förelåge, som enligt 2 § lagen om uppsikt å jordbruk berättigade till jordbrukets
nedläggande å viss brukningsdel. Till förekommande av att allmänheten
finge den uppfattningen att det krävdes nämndens tillstånd för att
nedlägga jordbruket, borde av nämndens beslut framgå, att det vore fråga
om ett förhandsbesked. Detta vore av särskild betydelse i de fall, då nämnden
ansåge att ett nedläggande icke borde ske, därvid nämndens beslut borde
innefatta skäl för nämndens ståndpunktstagande.

I betänkandet upplyses, att lantbruksstyrelsen meddelat lantbruksnämnderna
anvisningar i enlighet med justitieombudsmannens yttrande, därvid
uttalats bl. a. att ansökan om rätt till skogsplantering i allmänhet torde få
fattas som en begäran om prövning som avses i 2 §, tredje stycket, i lagen
och att beslut då skall avfattas enligt ordalydelsen i sagda lagrum. Enligt
vad lantbruksstyrelsen erfarit har emellertid så avfattade beslut stundom
vållat missförstånd hos dem, som gjort en framställning för att få klarhet
i om de får skogsodla sina marker.

Styrelserna har vidare anfört, att det i detta sammanhang bör framhållas
att en prövning enligt 2 § tredje stycket uppsiktslagen leder till ett för lantbruksnämnden
bindande beslut. Har lantbruksnämnden beslutat att förklara,
att förhållandena berättigar till att nedlägga jordbruket å brukningsdelen
eller del därav eller till att bortföra därå befintlig byggnad eller lämna
densamma utan nödigt underhåll, så är det uteslutet att därefter, med
stöd av uppsiktslagen, göra något ingripande om jordägaren gjort någon
av de sagda åtgärderna. Det torde sålunda exempelvis inte föreligga något
hinder på grund av gällande lag för jordägaren att, efter sådant beslut av
lantbruksnämnden, skogsodla den mark, varå han förklarats berättigad att
nedlägga jordbruket.

Styrelserna anser angeläget att allmänheten och i synnerhet de jordägare,
som gör framställningar i hithörande frågor, får så klart besked som möjligt.
Det är givetvis ej tillfredsställande, om jordägare på grund av ovisshet
om innebörden av sådana formuleringar, som ovan berörts, undviker att
genomföra åtgärder, även där de såväl ur hans eget ekonomiska intresse
som ur allmänna synpunkter vore lämpliga och välbetänkta. Lantbruksstyrelsen
avser nu i första hand alt rekommendera lantbruksnämnderna att
i beslut, vari uttalas att sådant förhållande föreligger, som berättigar till
nedläggande av jordbruket, i förekommande fall anmärka, alt uppsiktslagen
sålunda ej utgör hinder för sökanden alt överföra marken i fråga till
skogsmark.

Åtgärder å lantbruksnämndernas fastighetsinnehav. Lantbruksnämnderna
förvärvar i enlighet med direktiven för verksamheten jordbruks- och skogsfastigheter
i syfte att disponera marken för förstärkning av närliggande
jordbruk eller för att åstadkomma förbättrad arrondering. Strävan är alt
utan något dröjsmål sälja inköpt mark för sagda ändamål, men det ligger

140

Kungi. Maj. ts proposition nr H8 år 1959

i sakens natur, att inköpta marker till en viss del måste kvarstå i lantbruksnämndernas
ägo under en kortare eller längre tid. Vid avvägningen av omfattningen
av skogsvårdsåtgärder på fastigheter under den tid de är i lantbruksnämndernas
ägo tillämpas vissa riktlinjer. Härom anföres i betänkandet
följande.

Lantbruksnämnderna skall inrikta sig på att bedriva skogsvård på sina
fastigheter i sådan utsträckning att den väl tål jämförelse med vad som
förekommer bland ansvarsmedvetna enskilda skogsägare i trakten. Med
hänsyn till det ofta korta innehavet innebär detta vanligen att lantbruksnämnderna
planlägger lämpliga åtgärder och igångsätter dem i viss omfattning
och därmed visar vägen för den blivande innehavaren. Å andra sidan
måste beaktas att det för en blivande köpare ofta är en tillgång att kunna
utföra sådana arbeten med egen arbetskraft. Lantbruksnämnderna söker
därför iaktta en sådan begränsning av sina åtgärder, att så mycket arbete
s?m.överlåtes på den blivande ägaren så länge detta inte verkar
försämrande eller fördröjande på den framtida skogsavkastningen. Man
söker därvid givetvis att vid överlåtelsen tillhandahålla plan för skogsvårdsåtgärder
och sätta köparen i kontakt med skogsvårdsmyndigheterna.

Enligt styrelserna bör i stort sett dessa riktlinjer följas även vid behandlingen
av sådan jordbruksjord, som inte bör kvarstå i jordbruksproduktionen.
Lantbruksnämnderna har sålunda här att överväga, huruvida de lämpligen
bör skogsodla sådana marker, medan de är i nämndens ägo, eller bör
låta det anstå åt den blivande köparen. I sistnämnda fall bör givetvis nämnden
sörja för att köparen får besked om vilka åtgärder, som lämpligen bör
genomföras och att han får alla de råd och anvisningar, som behövs för att
de skogliga åtgärderna skall bli utförda på ett ändamålsenligt sätt.

IX. Yttranden över lantbruksstyrelsens och skogsstyrelsens betänkande
angående överförande av sämre jordbruksjord till skogsmark

Helt allmänt torde kunna sägas att så gott som samtliga remissinstanser
i princip ställt sig positiva till det av lantbruksstyrelsen och skogsstyrelsen
avgivna betänkandet, även om -— såsom framgår av den följande redogörelsen
i flera yttranden dels framhållits angelägenheten av en viss försiktighet
i fråga om vidtagandet av statliga åtgärder för att stimulera till en
ökad överföring av jordbruksjord till skogsmark, dels uttalats viss tvekan
om verkan av en dylik överföring såväl i fråga om möjligheterna att därigenom
minska överproduktionen som i fråga om det rent skogliga utbytet.
Dessutom har i de olika yttrandena på vissa särskilda punkter anförts erinringar
mot de i betänkandet framförda synpunkterna och förslagen.

Direkt avstyrkande yttranden har avgivits endast i ett par fall. Småbrukarnas
riksförbund hemställer sålunda, att betänkandet inte måtte föranleda
någon åtgärd, då den nuvarande takten i jordbruksarealens minskning
enligt förbundets mening är fullt tillräcklig. Förbundet pekar på de faktiska
utvecklingstendenserna i detta hänseende men framhåller samtidigt att det

141

Kungl. Maj.ts proposition nr lh8 år 1959

självfallet är långt härifrån och till att samhället med stora kostnader och
anslag skall påskynda omställningen till annan brukningsform. Vidare
framhåller förbundet, att en försämrad utveckling håller på att ske även
för skogsbruket, alt förbundet är positivt inställt till att samhället har resurser
att vaka över att åkerjord, som lägges ner, tages i anspråk för annan
produktion ävensom att redan nu finnes möjligheter, även om dessa är begränsade,
för statligt ekonomiskt stöd för skogsplantering även på sådan
jord som tidigare brukats som åker. Medelsanvisningen för detta ändamål
hör emellertid i nuvarande statsfinansiella läge inte ökas. Förbundet anser
inte heller, att staten genom mer eller mindre fiskaliska bestämmelser skall
få utsträckta befogenheter att bestämma, vilken jord som skall läggas ner
och planteras med skog. Enligt förbundets mening vore det rent förkastligt
att i lag införa bestämmelser om överföring av åkerjord till skog med den
motiveringen att krympning av jordbruksarealen ur samhällets synpunkt är
önskvärd. Yttrande i avstyrkande riktning har även avgivits av tre ledamöter
av lantbruksnämnden i Skaraborgs län, vilka reserverat sig mot
nämndens beslut. Reservanterna har förklarat sig inte kunna tillstyrka att
det allmännas impulser till snabbare minskning av åkerarealen ges den
form, som föreslås i betänkandet. Enligt reservanterna torde det på grund
av att redovisningen av landets åkerareal är ofullständig och otillförlitlig
vara svårt att förutse verkningarna av centrala initiativ, som syftar till
snabbare reducering av åkerarealen. Jordbrukets produktionsöverskott är
i realiteten tämligen obetydligt och kan fort förbytas i underskott och importbehov.
De föreslagna åtgärderna innehåller ej något moment, som skulle
stimulera till nedläggning av i första hand den sämsta åkerjorden i varje
särskild bygd. En bidragsform med denna speciella innebörd hade harmonierat
bättre med övriga jordpolitiska strävanden. Ökade bidrag utan sådan
inriktning skulle också försvåra tillämpningen av uppsiktslagen och indirekt
även tillämpningen av sociala arrendelagen. Reservanterna tillstyrker
däremot att skogsförbättringsanslaget förstärkes och att skogsvårdsstyrelserna
erhåller anslag till ökad plantproduktion i syfte att snarast
möjligt få till stånd skogsodling å skräpskogar och vanvårdade hagmarker.
Vidare uttalar skogsvårdsstyrelscn i Kalmar läns södra område, att någon
propaganda för påskyndande av överföring av sämre jordbruksmark till
skogsmark ej synes erforderlig. Skogsvårdsstyrelscn framhåller, att stor
vikt bör fästas vid den verkan eu mera omfattande skogsodling på åker
kan få för bygden i dess helhet samt att landskapsvården bör beaktas.

Flera av de remissmyndigheter, som tillstyrkt betänkandet eller lämnat
styrelsernas synpunkter och förslag utan erinran, bar gjort detta utan utförligare
kommentarer eller utan att närmare gå in på de olika i betänkandet
behandlade frågorna. Delta är fallet med Riksförbundet Landsbygdens
folk, skogsvårdsstyrelscn i Kalmar läns norra område samt lantbruksnämnden
i Älvsborgs läns norra område. Skogsvårdsstyrelscn i Västcrnorrlands
lön, som anför att den inte ansett sig böra taga någon ståndpunkt till vad
som i betänkandet anförts rörande överproduktion inom jordbruksnäring -

142

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1959

en och därav föranledd minskning av jordbruksarealen, säger sig inte ha
något att erinra mot utredningens synpunkter och förslag rörande genomförandet
av tillämnade åtgärder. Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands lön framhåller
i sitt yttrande helt allmänt angelägenheten av att kontroll utövas så,
att det ur jordbrukssynpunkt sett ej sker alltför stor överföring av jordbruksjord
till skogsmark. Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet understryker
starkt vikten av att framförda förslag och rekommendationer snarast
möjligt blir förverkligade, medan Tjänstemännens centralorganisation
starkt understryker vikten av att frågan blir föremål för behandling i sådana
former att åtgärderna på ett riktigt sätt kan fogas in i en intensifierad
yttre rationaliseringsverksamhet. Sveriges industriförbund slutligen anför,
att de föreslagna åtgärderna måste betraktas som provisoriska i avvaktan
på att målsättningen för jordbrukets yttre rationalisering omprövas och
jordförvärvs- och uppsiktslagstiftningen får en mera tidsenlig utformning.

I övriga i det föregående ej särskilt redovisade yttranden har framförts
olika synpunkter och förslag, vilka hänför sig till ett eller flera av de olika
avsnitten i betänkandet.

Vad först angår de statistiska uppgifter, som redovisats i betänkandet,
påpekas av flera remissinstanser att nedläggning av åkerjord,
såsom lantbruksstyrelsen och skogsstyrelsen även framhållit, i realiteten
torde ske i större omfattning än vad de i betänkandet redovisade undersökningarna
visar. Från flera håll framhålles svårigheten att i detta hänseende
få fram tillförlitliga siffror. Statens jordbruksnämnd erinrar om att statistiska
centralbyrån sedan år 1957 vid de årliga arealinventeringarna införskaffar
uppgifter om varaktigt obrukad åkerareal. Vid inventeringarna åren
1957 och 1958 angavs den varaktigt obrukade åkerarealen till 53 600 resp.
65 300 ha. Det förefaller enligt jordbruksnämnden antagligt att beträffande
en betydande del av den areal, som sålunda faktiskt tagits ur jordbruksproduktionen,
brukandet upphört under 1950-talet. Detta bestyrker uppfattningen
att den nedläggning som skett under senare år och som nu pågår
har betydligt större omfattning än vad som framgår av de i betänkandet
refererade undersökningarna och snarast kan uppskattas till omkring 15 000
ha om året. Domänstyrelsen lämnar i sitt yttrande vissa uppgifter till belysande
av förhållandena på marker under styrelsens förvaltning. Av dessa
uppgifter framgår, att överföringen till skog under åren 1955—1958 i fråga
om kronotorp och äldre kronolägenheter uppgått till omkring 2 procent per
år av den totala åkerarealen för dessa båda slag av lägenheter. Beträffande
skogsjordbruk och jordbruksdomäner uppgår överföringen till skog till
omkring 1 resp. 1/2 procent av den totala åkerarealen för resp. fastighetsiyp-
Enligt Landsorganisationen i Sverige torde den nedlagda åkerarealen
kunna uppskattas till 20 000 ha. Även vissa lantbruksnämnder och skogsvårdsstyrelser
har gjort uttalanden angående takten i den nu pågående
nedläggningen av åkerjord. Lantbruksnämnden i Östergötlands län väntar
sålunda en kraftig minskning av åkerarealen, främst å moss- och moränjordar
i länets skogsbygder. Även skogsvårdsstyrelsen i Kristianstads län

143

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1959

anför, att säkerligen en mycket betydande areal jordbruksjord inom länet
kommer att bli aktuell för omläggning till skogsproduktion. Lantbruksnämnden
i Kalmar läns södra område anför, att jordbrukarnas intresse
för att överföra den sämre åkerjorden till skogsmark under senare år varit
i tilltagande. Enligt en av lantbruksnämnden under åren 1957 och 1958 i
samverkan med lantbruksnämnden i länets norra del verkställd utredning
torde fr. o. m. år 1957 t. o. m. år 1970 ca 28 000 ha tidigare som åker brukad
mark i Kalmar län, varav ca 16 000 i länets södra del, komma att utgå ur
jordbruksproduktionen. Lantbruksnämnden i Värmlands län uppskattar
nedläggningen av åker i länet till omkring 1 000 ha om året, vilket enligt
nämndens uppfattning knappast torde påverka produktionsvolymen. Skogsvårdsstgrelsen
i samma län räknar med att under en period av 18 år plantera
ca 30 000 ha åker med skog. Även lantbruksnämnden i Kopparbergs
län anför, att åkerarealen inom länet minskar mer än vad jordbruksräkningarna
visar. Liknande uttalanden görs av skogsvårdsstgrelserna i Jönköpings
och Norrbottens län.

Vad angår i betänkandet anförda allmänna synpunkter samt
beträffande sambandet mellan strukturrationalisering
och markdisposition har — såsom antytts redan i det föregående
— i en del yttranden framställts erinringar i vissa hänseenden eller i varje
fall uttalats en viss tveksamhet. Sveriges lantbruksförbund, som säger sig
i princip inte ha något att erinra mot de i betänkandet framförda rekommendationerna
och förslagen, anser sålunda, att det kan finnas anledning
varna för alltför bestämda slutsatser beträffande den framtida utvecklingen.
Överskotten på jordbruksprodukter har under senare tid totalt sett tenderat
att minska. Enligt en i yttrandet intagen tablå över produktionsindex
för jordbruket, grundad på värdevolymer med fast penningvärde och med
produktionsåret 1938/39 som jämförelseår, låg index för vegetabilier och
animalier tillsammans under produktionsåren 1949/50—1954/55 i regel över
108 enheter mot under år 1958/59 106,4 enheter enligt kalkyl våren 1958
och 103,0 enheter enligt överslagsberäkning i november 1958. Förbundet
anför vidare, att om den igångsatta undersökningen rörande under åren
1956—1958 nedlagd åker ger till resultat, att den areal som reellt undandragits
från jordbruksproduktionen är avsevärt större än vad som redovisas
i den officiella statistiken, frågan om behovet av direkta åtgärder från
myndigheternas sida för alt främja skogsplantering på åker torde komma
i ett nytt läge. Med utgångspunkt från alL det, såsom även anförts i betänkandet,
torde vara rikligast att låta den enskilde jordbrukaren träffa
avgörandet, om någon del av den odlade jorden bör planteras med skog
eller icke framhåller lantbruksförbundet vidare, all det finnes anledning alt
i allmänhet låta övergången från odlad jord till skogsmark förlöpa utan
ingripanden från myndigheternas sida. Beträffande del i betänkandet gjorda
uttalandet att överföringen av jordbruksjord till skogsmark bör behandlas
som ett led i rationaliseringsverksamheten anför lantbruksförbundet, att
det anser nödvändigt, alt lantbruksnämnderna i större utsträckning än vad

144

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1959

nu synes vara fallet handlägger därvid uppkommande frågor under beaktande
av företagsekonomiska aspekter. Inte minst bör utbytet av skilda
företagsformer, såsom olika slag av kombinationer mellan jordbruk, skogsbruk
och annat förvärvsarbete, jämföras. Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund, som också i stort sett tillstyrker de i betänkandet redovisade
förslagen och rekommendationerna, framhåller att det bör vara naturligt
med en viss försiktighet vid överförandet av åker till skogsmark. Även om
utvecklingen i stort sett synes peka mot ökad efterfrågan på skogsprodukter,
måste varje kalkyl över åkerplanteringars ekonomi grundas på en
mängd osäkra faktorer, eftersom man inte vet någonting med säkerhet om
konjunkturer, avsättningsmöjligheter och kostnadsnivå om 30—40 år, när
de första skördarna skall tas ut. Redan de svårigheter, som sedan flera år
tillbaka föreligger att finna avsättning för bondeskogsbrukets produktion,
bör enligt förbundet ge anledning till en tankeställare. Det är lätt att överföra
åker till skogsmark, men det är avsevärt mycket svårare att återgå till
jordbruksproduktion, ifall omdispositionen i en framtid skulle visa sig ha
varit mindre väl grundad. Angelägenheten av att försiktighet iakttas vid
överföring av jordbruksjord till skogsmark och att överföringen sker under
kontroll från samhällets sida betonas av lantbruksnämnderna i Södermanlands,
Gotlands, Kristianstads, Kopparbergs och Västerbottens län samt
skogsvårdsstgrelserna i Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Malmöhus
och Norrbottens län. En viss tveksamhet i fråga om överföringens inverkan
på pioduktionsöverskottet uttalas av lantbruksnämnderna i Kalmar
läns norra område samt i Örebro, Värmlands och Östergötlands län. Lantbruksnämnden
i sistnämnda län efterlyser en utredning beträffande denna
fråga. Skogsvårdssiyrelsen i sistnämnda län anser, att en ökad propaganda
för ett hastigare omförande av åker till skog kan medföra ett tungt ansvar
för framtiden framför allt med avseende på möjligheterna att tillgodose
skogsbrukets behov av arbetskraft. Även lantbruksnämnden i Värmlands län
har framhållit de risker, som en olämpligt bedriven nedläggning av jordbruk
kan innebära för tillgodoseendet av skogsbrukets arbetskraftsbehov.
Enligt lantbruksnämnderna i Östergötlands, Kronobergs, Skaraborgs och
Kristianstads län samt skogsvårdsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands
och Gotlands län synes skogsplantering i första hand böra ske å de
liagmarker och de stora kalmarksarealer, som redan nu finnes, och på den
jord som f. n. lägges ner. Lantbruksnämnden i Malmöhus län, vilken i övrigt
inte har något att erinra mot de framlagda förslagen, ifrågasätter om
allmänna åtgärder bör vidtagas för att till skogsmark överföra all den
åker, som kan betecknas som sämre jordbruksmark. Härom anför nämnden
följande.

Genom jordbrukets mekanisering synes kraven på jordens beskaffenhet
och åkerskiftenas arrondering ständigt öka. Med hänsyn till denna utveckling
är det möjligt, att en väsentlig del av landets nuvarande åkerareal inom
en nära framtid kan betecknas som sämre jordbruksmark. Huruvida åtgärder
bör vidtagas för att överföra all denna mark till skog, synes därför i viss
mån vara beroende av om återstående åkerareal är tillräcklig ur folkförsörjningssynpunkt.
Skulle så ej vara fallet bör resultatet av de föreslagna

145

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1959

åtgärderna följas med uppmärksamhet, så att icke den åker, som nu skogsplanteras,
senare måste ersättas genom nyodlingar.

Skog svård sstyrelsen i Blekinge län anför, att den i betänkandet saknar ett
understrykande av den skogliga yrkesutbildningens och upplysningens stora
betydelse för dels en ökad förståelse för såväl den jordbrukspolitiska målsättningen
som för behovet av struktur- och driftsrationalisering dels ock
större intresse och förutsättningar för att rationellt och lönsamt driva mer
skogsbetonade jordbruksfastigheter.

Skogsvårdsstyrelsernas förbund, som i sitt yttrande framhållit såsom
särskilt betydelsefullt, att den ifrågasatta minskningen av jordbruksmarken
sker successivt och i samförstånd med yrkesutövarna inom jordbruk
och skogsbruk, vill mana till en viss återhållsamhet i fråga om propagandan
och hävdar i stället, att en saklig upplysning i samband med en vidgad
yrkesutbildning först bör få bereda marken för en strukturrationalisering
och därmed sammanhängande nedskärning av jordbrukets produktionskapacitet.
Förbundet understryker vidare såsom ett oeftergivligt villkor, att
jordbruket inte endast bevaras i de delar av landet, där förutsättningarna
för jordbruksdrift är gynnsammast och produktionskostnaderna lägst. Ett
överförande av jordbruksjord i den omfattning utredningen förutsätter blir
på många håll en fråga om landsbygdens framtida utformning, inplaceringen
av skogsbrukets framtida arbetskraft o. s. v. Härom anför förbundet
följande.

Förhållandena, som berör dessa frågor, är i hög grad olikartade, i första
band mellan norra och södra delarna av vårt land men även inom de olika
länen. Väl finnes i varje län en del uppenbara planteringsuppgifter, men
relativt tidigt kommer utformningen av den framtida kommunen in i bilden.
Förbundet anser därför, att ett flertal för det kommande samhället
ännu olösta problem måste lösas, innan produktionsomläggningen på allvar
sättes in. Kommunerna, deras inställning och framtida inriktning måste
från början inkopplas i verksamheten. I första hand synes därför exempelvis
förbrukade mossodlingar, ödetorp eller isolerade ödegårdar, olämpliga
betesmarker, utdömda bagmarker etc. bli föremål för skogsodling.

Skogsvårdsstyrelsernas förbund anför vidare såsom förbundets på lång
erfarenhet grundade uppfattning dels att de nuvarande bestämmelserna i
fråga om bidragsprocent bör vinna fortsatt tillämpning, dels att endast ett
anslag till skogsodlingsverksamhet bör förekomma. Förbundet anför vidare.

Många gånger kan del i annat fall bli svårt att avgöra, ur vilket anslag
bidrag bör utgå, liksom också att avväga de olika anslagens förtursrätt och
storleksordning. Planläggning, kostnadsberäkningar och dylikt samt ledning
och kontroll av verksamheten bör omhänderhas av skogsvårdsstyrelserna
under skogsstyrelsens överinseende. All erfarenhet visar liän mot, att eu klar
och entydig uppspaltning av arbetsuppgifterna är den bästa grunden för etl
friktionsfritt och fruktbärande samarbete. Detsamma torde även gälla beträffande
förutsättningarna för samarbete mellan lantmäteri, lantbruksnämnd
och skogsvårdsstyrelse. Man torde ej heller kunna förbise den ingående
lokala erfarenhet, som skogsvårdsstyrelsen och dess personal genom
åren förvärvat.

10 Iiihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 148

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

Av de remissorgan, som vid behandlingen av förevarande avsnitt av betänkandet
mera positivt, än de i det föregående redovisade, understrukit behovet
av statliga åtgärder för att få till stånd en ökad överföring av jordbruksjord
till skogsmark, framhåller Landsorganisationen i Sverige till en
början angelägenheten av att åtgärder vidtages för att minska jordbruksproduktionen
så att avsättningsproblemen skall kunna bemästras utan alltför
stora kostnader och för att sänka produktionskostnaderna så att det blir
möjligt även i framtiden att uppfylla målsättningen om inkomstlikställighet
för jordbruksbefolkningen. Landsorganisationen anför vidare, att den
finner syftet bakom de föreliggande förslagen vara väl i överensstämmelse
med denna strävan men att den samtidigt måste framhålla att förslagen i sin
praktiska utformning måste uppfattas som otillräckliga. Nedläggningen avåker
kommer ganska ofullständigt till uttryck i jordbruksräkningarna. På
grundval av de årliga arealinventeringarna i kombination med jordbruksräkningarna
torde den snarare kunna uppskattas till 20 000 ha om året
mot i betänkandet beräknade 10 000 ha. Därtill kommer den stora balans
av åkerjord på väg i den långdragna överföringsprocessen från åker till
skog, vilken gissningsvis kan uppskattas till minst 100 000 ha. Denna balans
bör avvecklas därest man strävar efter en mera direkt överföring av dålig
åkerjord till skogsmark, vilket i och för sig förefaller väl motiverat. Detta
ger enligt landsorganisationen vid banden att 30 000 ha snarare än 10 000
ha årligen borde planteras med skog. Därtill kommer att igenläggningen bör
påskyndas med hänsyn till jordbrukets trängda överskottsläge. Landsorganisationen
anför slutligen, att den inte kan underlåta att göra en erinran
mot tanken att nedläggningen skall beröra de sämre jordarna och de svagaste
jordbruken inom varje särskilt område. Den bör enligt landsorganisationen
naturligtvis framför allt ske inom de områden, som har de sämsta
förutsättningarna för jordbruksproduktion. Skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands
län anser, att omföringen till skogsmark bör stimuleras och om
möjligt ske i snabbare takt än hittills. Dock bör bygdens intressen att bibehålla
brukningsbara enheter tillgodoses och resp. ägares önskemål om formen
för omföringen och den takt i vilken denna sker beaktas. Styrelsen för
Kooperativa förbundet uttrycker sin tillfredsställelse över att statsmakterna
så allsidigt prövar frågan hur man bl. a. genom jämkning och samordning
av lagstiftningen på jordbrukets och skogsbrukets områden indirekt kan
medverka till alt förbättra jordbrukets räntabilitet och jordbrukarnas inkomststandard.
Styrelsen framhåller bl. a. att ett snabbare överförande avsämre
jordbruksjord till skogsmark är ett väsentligt led i den pågående
rationaliseringen inom jordbruket. Enligt styrelsen torde man vid normala
odlings- och transportbetingelser kunna förutsätta, att skogsbruk är det
mest ekonomiska användningssättet för större delen av våra marginella
åker- och betesjordar. Styrelsen understryker behovet av aktiva åtgärder
- med och utan statligt stöd — för att påskynda och underlätta överföring
till skogsmark av sämre odlad jord. Styrelsen framhåller vidare bl. a., att
vid bedömningen av alternativa användningssätt av tillgängliga jordarealer
hänsyn givetvis måste tagas till resp. kommuners synpunkter och till det

147

Kungi. Maj.ts proposition nr 148 år 1959

övriga näringslivet i desamma. Enligt styrelsen är det nödvändigt att kommunerna
noga utreder konsekvenserna på längre sikt av utläggning till
skogsmark av varierande storleksordning samt konstaterar vilka arealer
av odlad jord och skog, som är lämpliga för att skapa ett balanserat försörjningsunderlag
för brukarna och kommunerna. Frågan var jordbruken framdeles
bör vara belägna i skogsbygderna beror framför allt på skogsbruket
och dess arbetsorganisation samt dess behov av arbetskraft och övriga produktionsresurser.
Det gäller sålunda även för kommunerna att göra klart
för sig hur utvecklingen sker och om möjligt göra upp ett realistiskt handlingsprogram.
Styrelsen framhåller slutligen, att de beredskapsmässiga synpunkterna
ej bör överbetonas vad avser jordbruksproduktionens lokalisering
inom landet. Betydelsen av att de lokala organen samt andra företrädare
för lokala intressen ges tillfälle att framlägga sina synpunkter framhålles
även av bl. a. lantbruksnämnden i Kronobergs län och skogsvårdsstyrelsen
i Värmlands län. Beträffande de riktlinjer, som bör tillämpas vid bedömningen
av markanvändningsfrågan, framhåller även lantmäteristgrelsen att
den största vikt måste fästas vid den verkan en överföring av jordbruksjord
till skogsmark kan få för bygden i dess helhet. De naturliga betingelserna
för jordbruk får därför ej vara ensamt avgörande vid bedömningen
av huruvida jordbrukets omfattning bör minskas eller ej. Så torde
det exempelvis f. n. ej vara önskvärt med någon avsevärd minskning av
åkerarealen i Norrbotten medan däremot på en del andra håll, bl. a. vissa
delar av Dalarna, där förutsättningarna för jordbruk delvis kan vara avsevärt
bättre men trots detta nedläggning av jordbruksdriften och vanhävd
redan föreligger i stor utsträckning, skogsodling synes kunna ske av större
arealer jordbruksjord. Lantmäteristyrelsen anför vidare, att de förutsättningar,
som föreligger, då frågor uppkommer om skogsodling av sämre jordbruksjord,
givetvis kan variera väsentligt från fall till fall. Förhållandena
i det enskilda fallet bör uppenbarligen i viss utsträckning påverka också formerna
för frågans handläggning. Enligt lantmäteristyrelsen torde 4 huvudtyper
av fall kunna urskiljas, nämligen dels det fall, då frågan om skogsplantering
aktualiseras under pågående fastighetsregleringsförrättning, dels
det fall då fråga om skogsodling uppkommer i trakt, där fastighetsindelningen
är olämplig och där fastighetsreglering kan förvän las inom överskådlig
lid, dels det fall, då behov av fastighetsreglering av större omfattning ej
föreligger, men den ifrågasatta skogsodlingen till viss del berör mark, som
uppenbarligen hör hållas öppen eller för vilken del ej är uppenbart all den
bör överföras till skogsmark, dels slutligen det fall, då förhållandena är sådana
att behov av fastighetsreglering av större omfattning ej föreligger och
det är tämligen uppenbari all överföring lili skogsmark bör ske. Enligt lantmäleristyrelsen
saknas anledning all i förevarande sammanhang närmare
beröra sistnämnda fall.

Angående del först nämnda fallet anför lanlmälerislyrelsen, att frågor om
markanvändning ingår som ett led i förrätlningshandläggningen vid sådana
fastighetsregleringsförrätlningar som laga skifte och ägoulbyte. Det nu framlagda
betänkandet avser ej de fall, då frågorna rörande överförande av säm -

148

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 dr 1959

re jordbruksjord till skogsmark handlägges som ett led i en dylik förrättning.
Det förhållandet att fastighetsbildningskommittén i sitt väntade förslag
till ny fastighetsbildningslag kan antagas komma att behandla även
spörsmål av den art, varom här är fråga, utesluter emellertid enligt styrelsen
inte, att de allmänna synpunkter och riktlinjer, som förevarande utredning
kan resultera i, indirekt kan få betydelse och tillämpning också vid
ställningstaganden i fastighetsregleringssammanhang. Lantmäteristyrelsen
erinrar därefter om att jorddelningslagen liksom den s. k. graderingskungörelsen
tillkom i en tid, då nyodlingsverksamheten ännu var betydande,
varför densamma, då det gäller frågor rörande ändring av markanvändningen,
kom att reglera i huvudsak endast de fall, då nyodling till åker eller
äng skulle komma i fråga. Detta gäller även såväl jorddelningslagens bestämmelser
om penningersättningar (odlingsersättning, vanhävdslikvid) mellan
skiftesdelägarna som den s. k. statsbidragskungörelsen (1928: 295), vars
bestämmelser är utformade att avse endast odling till åker eller äng. Genom
att nyodlingsverksamheten numera praktiskt taget upphört och genom
att i stället den motsatta tendensen — att nedlägga brukandet av odlad jord
och att genom åtgärder av ett eller annat slag överföra förutvarande jordhruksjord
till skogsmark — allt mer kommit i förgrunden, speciellt i vissa
landsändar, har uppkommit vissa nya problem vid förrättningarnas handläggning.
Efter en närmare redogörelse för hur det vid större fastighetsregleringsförrättningar
i allmänhet förfares beträffande markanvändningsfrågorna
framhåller lantmäteristyrelsen angelägenheten av att dessa frågor
med hänsyn till önskemålen såväl av eu rationell markanvändning som av
fastigheternas lämpliga utformning i övrigt ägnas betydande uppmärksamhet
och bringas till goda lösningar. I vissa fall föreligger emellertid därvid
vissa svårigheter. Detta sammanhänger bl. a. därmed, alt i trakter där nedläggningen
av jordbruksdriften äger rum i större skala denna nedläggning,
på grund av de speciella förhållanden i åldershänseende m. m. som föreligger
för varje enskild brukare, givetvis icke sker vid någon enhetlig tidpunkt
utan vid varierande tillfällen. Enligt lantmäteristyrelsen utgör sådana statsbidrag,
som samordnas med de penningersättningar mellan sakägarna, som
kan beslutas vid förrättningen, ett väsentligt medel att få till stånd sådana
ändringar i markanvändningen, som förutsättes vid förrättningens genomförande.
Lantmäteristyrelsen erinrar om att styrelsen i sina anslagsäskanden
för budgetåret 1959/60 bl. a. föreslagit sådan ändring i statsbidragskungörelsen
alt bidrag förutom till förekommande fall av odling till åker och
äng av odlingsmark även kan lämnas till övriga för ägoslagsomföring i samband
med skiften eller ägoutbyten erforderliga åtgärder samt understryker
vikten av att ifrågavarande ändring av statsbidragskungörelsen snarast genomföres.
Möjligheterna att få till stånd eu ändamålsenlig markanvändning
är visserligen större vid fastighetsreglering än eljest, men den föreslagna
ändringen av bidragsbestämmelserna är eu viktig förutsättning för att dessa
möjligheter fullt ut skall kunna utnyttjas. Angående detta spörsmål anför
lantmäteristyrelsen i övrigt bl. a. följande.

Kungi. Maj:is proposition nr V18 ur 1UÖ9

149

Vid 1''astighetsregleringstillfället turde för åtskilliga brukningsenheter förliållandena
vara sådana, att brukaren avser att ännu ett antal år uppehålla
jordbruksdriften, för att därefter — såvitt lian vid tillfället kan bedöma
och om han över liuvud kan eller vill taga ställning i denna fråga —- antagligen
upphöra med brukandet av jorden. I sådant läge föredrar han enligi
vad erfarenheten visar niånga gånger alt vid fastighetsregleringen mottaga
jordbruksjord i ungefär samma omfattning som han tidigare hävdat
sådan mark framför att utbyta jordbruksjorden mot skogsmark. Han anser
sig också kunna göra detta utan större risk, enär åläggande jämlikt uppsiklslagen
att häva den vanhävd som kan bli följden, med hänsyn till den
verkan denna lag hittills haft i sådana situationer, ej bedömes särskilt allvarlig.
En mera effektivt utformad och tillämpad uppsiktslag torde härvid
indirekt kunna få också den effekten, att jordägarna i en sädan situation
kunde förmås att redan vid fastighetsregleringen göra den omdisponering
av fastighetens användning, som annars skulle ske först kort tid därefter,
varigenom lämplighetskraven skulle kunna bli bättre tillgodosedda än som
nu vanligtvis är möjligt.

Det synes också önskvärt att den överföring av jordbruksjord till skogsmark,
som kan ha blivit beslutad vid en fastighetsreglering, så snart ske
kan fullföljes genom skogsodlingsåtgärder. Flera väsentliga skäl härför kan
anföras. Del är sålunda angeläget att markerna icke längre än nödvändigt
ligger improduktiva eller utnyttjade på ett olämpligt sätt och att aen lämpligaste
tidpunkten för skogsodling — innan marken hunnit bli bemängd
med buskar — icke bör ha passerats när åtgärden skall verkställas. Också
med hänsyn till önskemålet att de fastigheter, som tillskapas vid fastighetsregleringen,
så snart som möjligt bör bli fullt lämpade för sina ändamål
nör skogsodlingen ske på ett tidigt stadium. Också rättviseskäl talar härför.
En markägare som avstår skogsmark i utbyte mot förutvarande jordbruksjord
bör kunna fordra, att denna mark så snart ske kan islåndsättes. Hans
benägenhet att mottaga sådan mark, vars produktionsbetingelser kan le sig
osäkra, ökar också, om ett bestånd hunnit anläggas redan före tillträdet.
Också värderingsfrågans handläggning torde härigenom kunna underlättas.

Beträffande det fall då frågan om överföring av jordbruksjord till skogsmark
aktualiseras inom område, där fastighetsindelningen är dålig och fastighetsreglering
kan förväntas inom överskådlig lid understryker lantmäteristyrelsen
bl. a. vikten av att man inte medverkar till skogsodling i andra
fall än då det med visshet kan sägas all marken inte i kommande fastighetsreglering
kommer att behöva disponeras som jordbruksjord.

Vad nu sagts beträffande de 2 första typfallen torde enligt lantmäteristyrelsen
till vissa delar vara tillämpligt även för det tredje typfallet. Härom
anför styrelsen i huvudsak följande.

Också inom de områden, som här avses, torde förhållandena ibland vara
sådana, att jorden vanhävdas pa strövis liggande ägoskiften även inom
större sammanhängande åkerområden, där jordbruket uppenbarligen bör
upprätthållas, samtidigt som små, olämpligt formade åkerfält utanför dessa
områden eller i dess utkanter fortfarande brukas. Eu sådan ordning är
uppenbarligen olämplig ur samhällsekonomisk synpunkt. Det bästa medlet
att härvid ulan åsidosättande av markägarnas intresse av eu viss omfattning
av del egna jordbruket få till stånd rationellare förhållanden synes vara
att genomföra ägoutbyten på sådant sätt, att i den utsträckning det är
möjligt och lämpligt med hänsyn till övriga synpunkter, ägoinnehaven till
beslående jordbruksfastigheter förläggas till områden där jorden bör hållas
öppen och innehaven till fastigheter där jordbruket redan nedlagts eller

150

Kungl. Maj.ts proposition nr 1A8 år 1959

är under nedläggning förläggas utanför sådant område. Möjligheterna atl
göra sådant ägoutbyte synas därför i det särskilda fallet böra undersökas
och i förekommande fall utnyttjas. I de fall förhållandena är sådana att
möjlighet härtill föreligger •— vilket icke torde vara ovanligt — synes detta
böra beaktas vid förekommande ställningstaganden i ärenden rörande skogsodling
av åker som uppenbarligen bör överföras till skogsmark liksom vid
tillämpningen av uppsiktslagen inom område där jordbruket bör upprätthållas.

Sveriges lantmätareförening, som begränsat sitt yttrande att närmast avse
de frågor som har direkt beröring med och som kan öva inflytande på
fastighetsbildningsprocessen särskilt vid fastighetsreglering genom laga
skifte och ägoutbyte, har i allt väsentligt framfört i huvudsak samma
synpunkter och förslag som lantmäteristyrelsen. Även lantbruksnämnden i
Stockholms län vill understryka det nära sambandet mellan markanvändningen
och jordbrukets strukturrationalisering. För ett betydande antal
jordbrukare uppstår möjligheten att nedlägga jordbruket på dåliga åkrar
först i samband med att vederbörande som tillskottsmark lyckas förvärva
bättre jord. En reduktion av jordbruksproduktionens omfattning för landet
i dess helhet skulle därför kunna befrämjas, därest de hinder av kostnadsskäl
som f. n. kan föreligga ytterligare undanröjes. Enligt lantbruksnämndens
mening synes därför böra övervägas, huruvida icke rationaliseringsbidrag
borde införas till förvärv av tillskottsjord till familjejordbruk,
där förvärvet möjliggör att annan bristfällig åker nedlägges utan att brukningsenhetens
karaktär av sådant jordbruk ändras. Sådana bidrag — förbundna
med villkor att den till utläggning bedömda åkern verkligen skogsplanterades
— finge den dubbla effekten att befrämja dels den yttre rationaliseringen,
dels överförandet av sämre jordbruksjord till skogsmark. I
övrigt uttalar lantbruksnämnden den principiella uppfattningen, att samtidigt
med att aktiva åtgärder vidtages från det allmännas sida för begränsning
av jordbrukets volym synes böra ges ökad kraft åt insatserna för att ge
glesbygderna försörjningsmöjligheter vid sidan av jordbruket. Stgrelsen för
Hushållningssällskapens förbund anför, atl ämbetsverkens synpunkter på
frågan om överföring av åkerjord till skogsmark över huvud taget synes
vara sådana att de kan biträdas av förbundet. I allt väsentligt har också
hushållningssällskapen anslutit sig till dessa synpunkter. Domänstyrelsen,
som i huvudsak anslutit sig till de i betänkandet anförda allmänna synpunkterna,
framhåller bl. a. angelägenheten av att vid omföring till skogsmark
vederbörlig hänsyn tages till landskapsbilden, önskemålet att hänsyn
tages till naturvårdens och landskapsvårdens krav har även betonats
av bl. a. Sveriges skogsägareföreningars riksförbund samt skogsvårdsstyrelserna
i Kronobergs, Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt
Värmlands län.

De i betänkandet föreslagna åtgärderna för täckande av behovet av
skogs plantor vid ökad överföring av jordbruksjord
till skogsmark har i princip tillstyrkts av de remissorgan, som gjort
särskilda uttalanden i denna fråga. I några yttranden har dock ytterligare

151

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

åtgärder ansetts erforderliga eller framförts vissa andra erinringar. Sålunda
finner bl. a. statens jordbruksnämnd styrelsernas målsättning i fråga om
plantskolornas resurser, motsvarande plantering av 10 000 ha årligen, alltför
låg. Nämnden påpekar, att målsättningen sannolikt ej skulle vara tillräcklig
för planteringsbehovet å den åkerjord, som torde komma att nedläggas
i fortsättningen, och än mindre skulle medge någon skogsplantering
å den f. n. obrukade åkerarealen. En ökning av plantskoloras kapacitet utöver
vad som föreslagits förefaller därför i och för sig önskvärd. Om så skall
ske måste det emellertid givetvis också förutsättas, att sådana åtgärder vidtages
— bl. a. i form av medelsanvisning under skogsförbättringsanslaget
— att den avsedda planteringen verkligen också kan förväntas komma till
stånd. En av grundförutsättningarna för en intensifierad och ur alla synpunkter
väl avvägd omläggning är enligt skogsvårdsstyrelsen i Kronobergs
län bl. a. utbyggnad av skogsvårdsstyrelsernas plantskoleverksainhet så att
det stegrade plantbehovet kan tillgodoses. Härtill torde erfordras betydligt
större anslag än det preliminärt äskade beloppet å 500 000 kr. Lantmäteristyrelsen
framhåller, att det är angeläget, att den överföring av jordbruksjord
till skogsmark, som sker i samband med nu pågående fastighetsregleringar,
ej försvåras av brist på skogsplantor. Styrelsen förutsätter, att vid
skogsvårdsmyndigheternas kontinuerliga beräkningar av behovet av plantor
också det behov som svarar mot erforderlig skogsplantering i samband med
fastighetsreglering beaktas. I anslutning härtill behandlar lantmäteristyrelsen
frågan om åkerplanteringens ekonomi. Enligt styrelsen torde den i betänkandet
redovisade tabellen över högsta lönsamma anläggningskostnad för
plantering av åkermark, bygga på det antagandet, att marken saknar värde
vid annan användning, t. ex. för jordbruk, vilket ej alltid torde vara fallet.
Sifferbeloppen synes vidare överstiga vad som vanligen erhålles vid kalkyler
av detta slag, varför beräkningarna synes ha grundats på gynnsamma
antaganden beträffande bonitet och/eller priser. Avkastningsförmågan torde
vidare även inom en och samma trakt kunna variera inom ganska vida
gränser. Likaså torde virkets kvalitet kunna variera väsentligt. För undvikande
av felinvesteringar torde därför i vissa fall noggranna fältundersökningar
vara nödvändiga och i tveksamma fall torde stor försiktighet böra
iakttagas. Särskild anledning till försiktighet torde vidare vara motiverad
med hänsyn till de nya allmänna riktlinjer för statligt stöd till jordbrukets
inre rationalisering som kan följa därest jordbruksanslagsutredningens förslag
i nämnda hänseende genomföres. I fråga om skogsplanteringens ekonomi
anför Landsorganisationen i Sverige att styrelsernas kalkyler visar att
planteringar av dålig åker med skog är en mycket god affär, särskilt i mellersta
och södra Sverige. Därtill kommer emellertid eu kalkyl, som styrelserna
tyvärr underlåtit, nämligen över de minskade kostnaderna för exportsubventioner
för jordbruksprodukter för varje hektar som lages ur jordbruksproduktionen.
Fn sådan kalkyl måste naturligtvis bli tämligen osäker,
men de torde ändå kunna uppskattas vara av storleksordningen 100 kr. årligen
per ha. Ett engångsbidrag från staten med 300 kr. per ha synes följ -

152

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1959

aktligen vara en mycket god affär och medelsanvisningen torde kunna ökas
högst avsevärt utöver styrelsernas äskande. Domänstyrelsen, vilken liksom
flera andra remissorgan tillstyrker att skogsvårdsutredningens förslag beträffande
plantförsörjningen genomföres, anser att endast en mindre del av
plantbehovet kan tillgodoses genom import på grund av kontinentgranens
känslighet för frost. Behovet av ökad inhemsk plantproduktion torde därför
— under av utredningen i övrigt antagna förutsättningar — vara större än
utredningen räknat med, även om takten i planteringen minskar. Lantbruksnämnden
i Västmanlands län anför, att det för nämnden förefaller naturligt,
att plantförsörjningen i största möjliga grad baseras på inhemsk produktion.
Lantbruksnämnden i Gävleborgs län anför, att den ej delar den optimistiska
synen beträffande möjligheterna att väsentligt utvidga plantodlingen hos
enskilda. Nämnden föreslår, att skogsvårdsstyrelserna erhåller tillräckliga
medel för att i egen regi utvidga plantskolearealerna. Enligt skogsvårdsstyrelsen
i Västmanlands län är den föreslagna tillfälliga förstärkningen med
500 000 kr. måhända i underkant. Skogs vårds styrelsen i Hallands län anför,
att återför sälj ning till skogsvårdsstyrelsen av legoodlade plantor för länets
vidkommande ej är lämplig. Skogsvårdsstyrelsernas förbund framhåller,
att de kalkyler, som framlägges i fråga om behov och tillgång av plantor,
endast kan betraktas som vägledande. Skogsodling på gammal åker blir
många gånger ett svårskött kapitel genom att bl. a. gräsväxt, frostskador,
försumpning, viltskador samt överväxande busk- och slyvegetation kan
uppträda i början av beståndets anläggning. Senare kan olika slags rötsvampar,
infektioner och insektsangrepp tillstöta. Dessa fakta bör beaktas
dels i kostnadskalkylen och dels genom att bereda vetenskapen möjligheter
till organiserad och intensifierad forskning på hithörande arbetsfält. Styrelsernas
beräkning att 40 procent av granpiantbehovet kan täckas med kontinentgran,
finner förbundet med ledning av hittills vunna erfarenheter vara
en hög sitfra. Förbundet framhåller vidare bl. a. nödvändigheten av att en
ny skogsfrölag utarbetas, så att kontroll över plantproduktionen kan upprätthållas
efter mera skärpta linjer än hittills. De av skogsvårdsstyrelsernas
förbund påtalade svårigheterna med skogsplantering på åker framhålles
även av bl. a. lantbruksnämnden i Gotlands län samt skogsvårdsstyrelserna
i Östergötlands, Gotlands, Kristianstads, Malmöhus, Skaraborgs, Örebro och
Norrbottens län. Skogsvårdsstyrelserna i Gotlands, Kristianstads och Malmöhus
län framhåller, att de i betänkandet angivna medelkostnaderna för åkerplantering
är för lågt beräknade såvitt angår ifrågavarande 3 län. Lantbruksnämnden
i Uppsala län anför i fråga om planteringskostnaden att
denna väl ej är större än att ägaren bör kunna påtaga sig densamma även
med hänsyn till den långsiktiga investering skogsplantering innebär.

De i betänkandet framlagda förslagen i fråga om finansieringen
av s k o g 1 i g a åtgärder in. m. avstyrkes av Sveriges skogsägareförbund,
so in uttalar den principiella uppfattningen, att skogsbruket är eu
näringsgren av sådan bärighetsgrad, att det ej bör subventioneras med stat -

153

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1959

liga medel. Skulle likväl statsbidrag anses böra utgå för igenplantering av
åkerjord anser förbundet, att det i samband med bidragsgivningen skall
åläggas jordägaren att utan ytterligare subventionering svara för den eftervård,
som erfordras för beståndets fortsatta utveckling, och över huvud taget
för att skogsproduktionen på området i fråga blir tillfredsställande. Detta
kan, om så visar sig nödvändigt, medföra att tillsynsmyndigheten blir nödsakad
föreskriva hjälpplantering, vilken åtgärd i så fall i sin helhet skall
bekostas av jordägaren. Förbundet tinner det vidare önskvärt att vid skogsodling
på åkerjord, vartill statsbidrag givits, kraven på efterkontroll skärpes
i syfte att garantera, att marken i fråga verkligen kommer i tillfredsställande
skogbärande skick. Denna kontroll måste ske inom relativt kol t
tid efter det planteringen utförts.

Beträffande övriga uttalanden berörande detta avsnitt kan anföras, alt
statens jordbruksnämnd framhåller, att en ökning av skogsförbättringsanslaget
är önskvärd även för budgetåren efter 1959/60. Angelägenheten av
ökad medelsanvisning under skogsförbättringsanslaget framhålles
särskilt från skogsvårdsstyrelsernas sida. Enligt skogsvårdsstyrelsen i
Stockholms län erfordras större anslag vid en intensiv propaganda. Skogsuårasstyrelsen
i Södermanlands län anser, att medelsanvisning till främjande
av skogsplantering på inägojord inte får medföra begränsning a''\
medelstilldelningen till sådana ändamål, som skogliga myndigheter betecknat
såsom de för skogsbruket nu mest angelägna. Skogsplantering å inägojord
är ej ett förstahandsintresse för skogsbruket. Eventuella anslag för
detta ändamål bör därför utgå helt vid sidan av vad skogsbruket behöver av
stöd från det allmännas sida. Skogsvårdsstyrelsen i Gotlands län understryker
behovet av alt ytterligare medel tillföres skogsförbättringsanslaget.
Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län anför, att de medel, som ställs till
skogsvårdsstyrelsernas förfogande ur skogsförbättringsanslaget, visat sig
ej tillnärmelsevis motsvara det aktuella behovet. Då ansökan om statsbidrag
till igenplantering av nedlagda odlingar i de allra flesta fall kan forvantas,
understryker styrelsen påpekandet i betänkandet, att en kraftig ökning a''\
bidragsmedlen är nödvändig, om en intensifiering av verksamheten skall
kunna åstadkommas. De i regel tämligen dyrbara kultiveringsåtgärderna sjnes
enligt lantbruksnämnden i Blekinge län kräva stimulans av staten.
Lantbruksnämnden i Västmanlands län framhåller bl. a. att tillräckliga såväl
personella som ekonomiska resurser måste ställas till förfogande. Skogsvårdsstyrelsen
i Skaraborgs län framhåller, att behovet av personal och
medel är stort och överhängande till de av styrelsen bedrivna regionala
planläggningarna och att detta behov givetvis kommer att stegras vid ökad
skogsplantering på åker. Skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs lan anser att
statsbidrag till igenplantering av åker endast bör utgå ur skogsiörbätlringsanslaget.
Denna verksamhet, vilken kräver speciell rådgivning, tillhandahållande
av plantor och ofta även arbetsledare, får anses ingå i skogsvårdsstyrelsernas
normala arbetsuppgifter. 1 fråga om statsbidragens storlek
ifrågasätter lantbruksnämnden i Värmlands län om icke högre bidrags -

154

Kungl. Maj.ts proposition nr U8 år li)59

procent skulle kunna beviljas i sådana fall där det framstår som ett i höggrad
allmänt intresse att skogsodlingen kommer till utförande. Skogsvårdsstyrelsen
i Östergötlands län anser att, om en snabbare igenplantering av
jordbruksmark önskas, statsbidrag normalt bör utgå med 50 procent. Med
skogsstyrelsens nu gällande anvisningar och på grund av de särskilt på
slätten höga taxeringsvärdena å åker utgår bidrag oftast med 25 procent.
Dessutom skulle en möjlighet att lämna bidrag även till nödvändiga och
dyrbara gräsrensningar säkerligen stimulera intresset. För styrelsens del
vore önskvärt om bidrag kunde erhållas från anslaget till den del av planläggningskostnaden,
som markägaren ej skall betala, samt även till kostnader
för avsyning och erforderliga efterbesiktningar. Lantbruksnämnden l
Kalmar läns södra område delar den i betänkandet uttalade uppfattningen
att nuvarande statliga stöd i form av bidrag från skogsförbättringsanslaget
och lån ur skogslånefonden tills vidare kan anses tillfredsställande men
vill samtidigt understryka, att de stödformer, som övervägts i jordbruksanslagsutredningens
betänkande för skogsplantering på åker liksom andra
inre rationaliseringsåtgärder, kan komma att bli av väsentlig betydelse.
Nämnden förutsätter, att tillgångarna under skogsförbättringsanslaget liksom
under skogslånefonden ej skall vara så knappa, alt en önskvärd stimulans
därigenom ej kan ernås. Beträffande det statliga stödet bör enligt
lantbruksnämnden i Västernorrlands län generellt gälla regler som så nära
som möjligt anknyter till dem, som gäller rörande stöd till jordbruksnäringen.
I enlighet med jordbruksanslagsutredningens förslag bör man sträva
efter att som förutsättning för statligt stöd kräva att åtgärd ur företagsekonomisk
synpunkt ter sig riktig såväl med tanke på det aktuella jord- och
skogsbruksföretagets förutsättningar som ur det allmännas synpunkt. Subventioner
bör sättas in efter sedan en sådan allmänekonomisk lönsamhet
konstaterats och endast för att stimulera till åtgärder, som ter sig tillräckligt
angelägna och som eljest ej skulle kommit till stånd i önskvärd omfattning.
Med hänsyn till att skogsodlingsåtgärder först efter lång tid kan
förväntas lämna brukaren skälig avkastning å investerat kapital, synes det
enligt lantbruksnämnden i Göteborgs och Bohus län önskvärt att i första
hand lån till erforderliga belopp med minst 10 års amorteringsfrihet och mot
låg ränta men även statsbidrag ställes till brukarens förfogande.

Beträffande samarbetet mellan lantbruksnämnd och
skogsvårdsstyrelse framhålles av ett flertal nämnder och styrelser,
att ett effektivt och gott dylikt samarbete redan nu äger rum. Från
flera håll framhålles vikten av att detta samarbete utvecklas i enlighet med
de i betänkandet framförda synpunkterna. Statskontoret understryker angelägenheten
av att jordbrukets och skogens myndigheter inriktar sig på
att gemensamt lämna markägarna all behövlig service i spörsmål, som rör
ändrad markanvändning och investeringar för sådant ändamål. Samarhetet
bör, såsom i utredningen framhållits, inledas redan vid det grundläggande
fältarbetet. I anslutning till av lantbruksstyrelsen i anslagsäskandena för
nästa budgetår under lantbruksnämndernas avlöningsanslag gjort uttalan -

155

Kungl. Maj.ts proposition nr l''i8 år 195!)

de, att en skoglig organisation, som täcker nämndernas mest trängande behov
av tillgång till sakkunskap på det skogliga området, kunnat byggas upp
inom gällande personalram, förutsätter statskontoret, att frågan om lantbruksnämndernas
befattning med skogliga ärenden och dessas avgränsning
i förhållande till skogsvårdsstyrelsernas motsvarande uppgifter göres till
föremål för en ingående prövning i den till årets riksdag förebådade propositionen
rörande jordbrukets rationalisering. Behovet att genom samarbete
få till stånd en effektiv och väl underbyggd upplysnings- och rådgivningsverksamhet
betonas även i flertalet Övriga yttranden. En dylik verksamhet
bedömes så gott som genomgående vara av den största betydelse.

Erinringar mot de i betänkandet framförda synpunkterna och förslagen under
detta avsnitt har framställts endast av några remissorgan. Sålunda anser
sig riksråkenskapsverket icke böra tillstyrka förslaget att skogsstyrelsen erhåller
bemyndigande att till skogsvårdsstyrelserna delegera den på skogsstyrelsen
nu ankommande beslutanderätten angående bidrag från skogsförbättringsanslaget
för återväxtåtgärder i samband med överförande av
jordbruksmark till skogsmark. Enligt riksräkenskapsverkets mening bör
skogsstyrelsen, såsom varande statlig myndighet, allt fortfarande utöva den
beslutanderätt som tillkommer styrelsen enligt gällande bestämmelser i bidragskungörelsen.
I några fall har emellertid remissorganen i detta hänseende
i stället velat gå längre än förslagen i betänkandet. Sålunda ifrågasätter
lantbruksnämnden i Östergötlands län, om icke även handläggningen av låneansökningar
ur skogslånefonden bör delegeras till skogsvårdsstyrelserna.
Skogsvårdsstyrelsen i Kristianstads län föreslår, att skogsvårdsstyrelse erhåller
rätt att generellt besluta om bidrag från skogsförbättringsanslaget.
Då företag med bidrag ur detta anslag kan omfatta såväl skogsodling av
gammal kalmark som åkerjord kan nämligen uppstå den situationen att
skogsvårdsstyrelsen har att besluta om bidrag till endast en del av ett företag.
Liknande förslag framföres av skogsvårdsstyrelsen i Malmöhus län.
Även skogsvårdsstyrelsen i Skaraborgs län föreslår, att den föreslagna delegeringen
får avse alla former av bidrag till återväxtåtgärder.

Till de remissorgan som riktat kritik mot förevarande del av betänkandet
hör även styrelsen för Hushållningssällskapens förbund, som framhåller,
att det måste vara ett allvarligt missgrepp att inte medtaga hushållningssällskapen
i den föreslagna samverkan. Sällskapen har ju en omfattande
erfarenhet av upplysnings- och rådgivningsverksamhet och sällskapens organisation
kan verksamt bidraga till att upplysningen och rådgivningen riktas
just till de jordbrukargrupper man vill nå. Det bör enligt förbundet vidare
observeras, att markanvändningsfrågorna är viktiga spörsmål av företagsekonomisk
natur och det allmännas upplysning och rådgivning på nu
ifrågavarande område därför ej bör ske isolerad för sig utan i intim samverkan
med övrig upplysning och rådgivning på jordbrukets område, vilken
i främsta band handhaves av sällskapen. Sker ej delta, löper man risken att
verksamheten i fråga förfelar sitt syfte. Föreliggande utredning aktualiserar
därjämte pa ett påtagligt sätt den av förbundet gjorda framställningen om

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 1''iS nr It).it)

ekonomikonsulenter hos hushållningssällskapen. Det är alltså enligt förbundsstyrelsens
åsikt även ur de synpunkter, som måste anläggas med anledning
av den nu behandlade utredningen, angeläget att frågan om dylika
konsulenter hos sällskapen snarast bringas till eu definitiv lösning. Även
lantbruksnämnderna i Kalmar läns södra område och i Kristianstads län
framhåller såsom önskvärt att hushållningssällskapen mera aktivt kunde inkopplas
i det berörda samarbetet. Sistnämnda lantbruksnämnd har även berört
frågan om inrättandet av ekonomikonsulenttjänster. I övrigt kan beträffande
förevarande avsnitt anmärkas, att Skogsvårdsstyrelsernas förbund
i silt yttrande i "siss man varnar för överorganisation i fråga om samarbetet
mellan olika organ. Härom samt angående förslaget att det bör ankomma
på lantbruksnämnden att avgöra angelägenhetsgraden mellan olika företag
avseende skogsodling på nu berörda marker, anför förbundet i huvudsak
följande.

Förbundet vill varna för överorganisation och som sin mening uttala, att
ett enkelt kontaktförfarande i de flesla fall torde vara tillräckligt. Av vikt
äi emelleitid, att även delta sättes i system och att den fältarbetande personalen
får klara direktiv. Vid överläggningar mellan skogsstyrelsen och lantbruksstyrelsen
har vissa anvisningar utformats för samarbetet mellan lantbruksnämnd
och skogsvardsstyrelse, varvid de båda verken gemensamt förordar,
att länsjägmästaren beredes tillfälle deltaga i lantbruksnämndens
sammanlraden. Som följd härav torde fr. o. m. den 1 januari 1959 denna
legel genomgående tillämpas. Förbundet vill givetvis inte motsätta sig, att
samma princip tillämpas i fråga om lantbruksdirektören men ifrågasätter
om icke den erforderliga kontakten tillfredsställande erhålles genom att även
framdeles använda sig av den linje för samarbete, de båda ämbetsverken redan
rekommenderat. De frågor, som lantbruksnämndens representant skulle
redogora för hos skogsvårdsstyrelsen, har ju redan länsjägmästaren inhämtat
i nämnden. Däremot faller det sig naturligt, att om frågor kommer till
behandling inom skogsvårdsstyrelsen av sådan art, att skogsvårdsstyrelsens
beslut kan väntas gå i annan riktning än lantbruksnämndens, lantbruksdirektören
beredes tillfälle att närvara. Även här finner förbundet eu viss risk för
overoiganisation föreligga, börbundet tolkar därför utredningens rekommendation,
att lantbruksdirektören äger närvara vid skogsvårdsstyrelsens
handläggning av vissa ärenden såsom av ovanstående framgår.

I fråga om avgörandet av angelägenhetsgraden mellan olika företag avseende
skogsodling på nu berörda marker ställer sig förbundet tveksamt infor
denna fullmakt för lantbruksnämnd och lantbruksstyrelse med tanke på
att dessa avvägningsfrågor i flertalet län i lika hög grad torde vara en skogsfråga
som en jordbruksfråga. Markens tillstånd, tillgången på lämpligt
skogsodlingsmaterial, klimatiska förhållanden, skogsbeståndets beskaffenl.
let På angränsande marker och på fastigheten in. in. måste också bli föremål
för bedömandet. Det synes därför ofrånkomligt, att såväl angelägenhetsgraden
som omfattningen av årets planteringsyta fastställes av skogsvårdsstvrelsen,
sedan lantbruksnämnden beretts tillfälle inkomma med sin angelagenhetsgiadering
och denna därefter i möjligaste mån beaktats av skogsvårdsstyrelsen,
dock med hänsynstagande såväl till nyssnämnda reglerande
faktorer som årets kulturer i sin helhet inom länet. Sannna skäl talar jämväl
för, att en ungefärlig avvägning av verksamhetens omfattning sker efter
samråd mellan lantbruksstyrelsen och skogsstyrelsen. Den beroendeställnin»
som det framlagda förslaget i detta avseende''skapat för skogsvårdsstyrelsen
! betydelsefull skogsvårdsfråga, kan enligt förbundets mening icke verka
befrämjande för samarbetet och därmed ej heller för verksamheten.

157

Kungl. Maj.is proposition nr 148 år 1959

De i betänkandet framförda synpunkterna rörande tillämpningen
av jordförvärvslagen bär berörts endast i några av yttrandena. Enligt
domänstyrelsen, som ansluter sig till nämnda synpunkter, bär utvecklingen
under senare år på jordbrukets område allt tydligare givit vid handen
att flera av de förutsättningar på vilka den nuvarande jordförvärvslagen vilar
inte längre kan anses vara aktuella. Mot denna bakgrund hyser styrelsen
den åsikten att skäl skulle föreligga för att redan nu till omprövning upptaga
den nuvarande lagstiftningen i syfte att på vissa punkter lätta på förvärvsbestämmelserna.
De förslag som i utredningen framlagts i fråga om
dispensmöjligheter in. in. från den nuvarande lagens förvärvshinder i samband
med åtaganden om skogsplantering av överbliven jordbruksjord ligger
helt i linje med styrelsens åsikt om den kommande utvecklingen i fråga
om behovet av en så snäv jordförvärvslag som den nuvarande. 1958 års jordlagsutredning
har ej heller funnit anledning erinra mot vad som i förevarande
avseende uttalats i betänkandet. Såvitt utredningen nu kunnat bedöma
torde anförda synpunkter icke behöva föregripa det resultat till vilket
utredningen kan komma vid sin översyn av lagen. Lantbruksnämnden i
Stockholms län framhåller, att utlovad skogsplantering av förvärvsfastighets
odlade jord knappast synes kunna åberopas som särskilt skäl för bifall i
andra fall än då fråga är om mark som förvärvas i avsikt att utöka en fastighets
skogsareal och förvärvet ur andra synpunkter synes ändamålsenligt
ur brukningssynpunkt. Helt orimligt synes vara att uppfatta en skogsplanteringsavsikt
som skäl för bifall till en förvärvsansökan avseende en fastighet
huvudsakligen bestående av skog och som bedömes förvärvad ur kapitalplaceringssynpunkt.
En skogsplantering av den odlade jord som fastigheten
kan omfatta torde i de flesta fall endast ytterligare öka dess värde som
kapitalobjekt. Enligt lantbruksnämnden i Östergötlands län har de möjligheter,
som finnes att med jordförvärvslagens hjälp påskynda överförandet
av sämre jordbruksmark till skogsmark med stöd av 6 § i lagen, under år
1958 tillämpats i 4 förvärvsärenden inom länet, och möjligheterna härtill
torde komma att i ökad omfattning utnyttjas, då f. n. en ökad tendens föreligger
beträffande icke-jordbrukares köp av skogsfastigheter inom avfolkningsbygder.
Av lantbruksnämndens i Kronobergs län yttrande framgår att
lantbruksnämnden i samband med beslut i förvärvsärenden stundom såsom
villkor för förvärvet uppställt krav på vissa skogsvårdande åtgärder
eller upprättande av skogshushållningsplan. Angående avkrävande i ökad
omfattning av förbindelse enligt (> § jordförvärvslagen ifrågasätter skogsvårdsstgrclsen
i Skaraborgs län om inte en ökande allmän opinion kommer
att fråga sig varför dylika krav ställes endast mot sådana medborgare, som
är icke jordbrukare.

De av lantbruksstyrelsen och skogsstyrelsen gjorda uttalandena i fråga
om tillämpningen av b o lagsförbudslagen har behandlats endast
i ett fåtal yttranden. Lantmätcristgrclsen instämmer i vad som anförts i betänkandet
angående de s. k. arronderingsförvärven. Om dessa förvärv liksom
hittills skall begränsas (ill att avse områden understigande viss storlek

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

synes enligt styrelsen nedlagd åker icke böra inräknas i den ifrågavarande
arealen. Också vid de s. k. kompensationsförvärven finnes det — såsom även
framhållits i betänkandet — anledning att beakta avsedda och lämpliga
åtgärder för överförande av sämre jordbruks]ord å förvärvsegendomen till
skogsmark. Lantmäteristyrelsen instämmer likaledes i vad som anförts beträffande
skogsfångsservitut. Dessa servitut representerar i vissa fall en
tillgång av stort värde för den härskande fastigheten, men deras betydelse
torde minska alltmer. Samtidigt förorsakar de avsevärda olägenheter ur
skogsvårdssynpunkt och försvårar därjämte genomförande av önskvärda
omarronderingsförrättningar. Det torde därför vara ett betydande allmänt
intresse att sådana servitut bringas att upphöra i de fall det kan ske utan
olägenhet ur annan allmän eller enskild synpunkt. Även 1958 års jordlagsutredning
har anfört att den inte har något att erinra mot de i betänkandet
gjorda uttalandena. Såvitt utredningen nu kunnat bedöma torde ej heller
i detta fall anförda synpunkter behöva föregripa det resultat till vilket utredningen
kan komma vid sin översyn av lagen. I anslutning till de i betänkandet
gjorda uttalandena angående de s. k. arronderingsförvärven understryker
Sveriges skogsägareförbund nödvändigheten av en vida liberalare
tolkning av bolagsförbudslagen än vad nu oftast är fallet. Den
snabba utvecklingen inom såväl jordbruk som skogsbruk har medfört
att bolagsförbudslagens föreskrifter i väsentliga stycken föråldrats och nu
står hindrande i vägen för en ändamålsenlig utformning av jordpolitiken.
En tidsenlig sådan kräver enligt förbundets mening ett grundligt nytänkande
på förvärvslagstiftningens område. Stgrelsen för Kooperativa förbundet
anlör, att en produktivitetsökning i bondeskogarna, motsvarande den som
skett i bolagsskogarna, sannolikt skulle skapa ökade möjligheter för framsteg
inom skogsindustrierna. Ur skogsekonomisk synpunkt skulle det således
vara lämpligt, om reglerna för bolagsförvärv av bondeskog uppmjukades.
Vidare anför styrelsen i huvudsak följande.

I samband med överförande av sämre jordbruksjord till skogsmark och
då jordbruk nedlägges, måste det anses vara till fördel såväl för den säljande
jordbrukaren som ur nationalekonomisk synpunkt, om skogsbolag kan förvärva
skogen utan kompensationsförsäljning. I många fall är det emellertid
så, beträffande avsides liggande arealer, att det även för skogsbolagen f. n.
kan te sig oekonomiskt att inköpa bondeskog — inte minst med tanke på de
stora kapitalbehov, som föreligger för investeringar i rationella industrianläggningar
m. in. Även vid en väsentlig revision av den föråldrade bolagsförbudslagen
i ovannämnda avseenden är det troligt, att proportionen mellan skogsarealer
tillhöriga jordbrukare, bolag och staten inte kommer att undergå
några större förändringar. Att tillgripa stödåtgärder för att av principiella
skäl för framtiden vidmakthålla en oförändrad fördelning mellan ovannämnda
ägarkategorier anser styrelsen icke tjänligt. Sociala hänsyn kan
möjligen tala för sådana åtgärder, dock endast på kortare sikt. Dessutom
kan sägas, att eftersom den moderna stordriftsformen sannolikt är ekonomiskt
överlägsen småskogsbruket, bör en koncentrationsprocess understödjas,
som syftar till färre och större skogsenheter. Därför bör det allmänna
främja en sammanslagning av de mindre brukningsdelarna samt byten av
skogsmark mellan resp. ägare. Dessutom torde det finnas marginella skogsmarker,
där skogsdrift över huvud taget icke är lönande. Styrelsen anser

159

Kungl. Maj:ts proposition nr V18 år 1959

liksom tidigare, att frivillig samverkan för vidgad rationalisering av bondeskogsbruk
genom bildande av skogsrationaliseringsområden och samverkan
mellan skogsägarna sättes i verket.

Vad härefter angår de i betänkandet framförda synpunkterna och förslagen
rörande uppsiktslagen, vilka i flertalet yttranden tillstyrkts
eller lämnats utan erinran, framhåller domänsiyrelsen, att styrelsen finner
förslaget rörande ändring i 2 § första stycket i lagen ägnat att främja
det syfte utredningen avsett. Lantbruksnämnden i Gävleborgs län understryker
vikten av att lantbruksnämnderna genom det föreslagna tillägget beredes
möjlighet till smidigare anpassning till nuvarande önskemål beträffande
överföring av jordbruksmark till skog.

I flera yttranden har emellertid framförts erinringar mot ifrågavarande
tillägg till 2 § i uppsiktslagen. Sålunda ifrågasätter riksräkenskapsverket
huruvida inte med en dylik ändring av uppsiktslagen bör anstå i avvaktan
på lösandet av frågan om vanhävdslagstiftningens utformning, som avses
skola ingå i 1958 års jordlagsutrednings uppdrag. 1958 års jordlagsutredning
anför, att utredningen är fullt medveten om jordbruksnäringens intresse
av att jordbruksarealen i viss mån krympes och att detta önskemål
kan behöva återverka på uppsiktslagen och medföra en uppmjukning av
denna. Med hänsyn till lagens innehåll i övrigt är utredningen dock tveksam
beträffande lämpligheten av att införa den föreslagna ändringen i avvaktan
på att pågående översyn slutförts. Trots sin tveksamhet vill utredningen
emellertid ej motsätta sig att i avbidan på utredningens slutliga förslag den
av styrelserna föreslagna författningsändringen genomföres. Beträffande
anledningen till utredningens tveksamhet samt angående de skäl i övrigt
som legat till grund för utredningens ställningstagande anföres vidare följande.

Det ankommer ju på lantbruksnämnd att hålla uppsikt över att vanhävd
icke förekommer. Aktuella fall kommer sannolikt i de flesta fall till nämndernas
kännedom genom anmälan från grannar, som finner det stötande
att jorden misskötes. Vid den besiktning som ankommer på lantbruksnämnd
efter sådan anmälan eller när fråga om vanliävd eljest blivit väckt föreligger
med lagens nuvarande innehåll möjligheter till en någorlunda saklig
bedömning, huruvida underlåten brukning innebär något avsteg från
lagens mening eller ej. Bedömningen hänför sig till konkreta begrepp, såsom
markbeskaffenhet, läge och arrondering, om vilka de besiktigande i
allmänhet torde erfarenhetsmässigt ha en någorlunda god uppfattning. Om
som bedömningsgrund införes elt så allmänt begrepp som »eu ändamålsenlig
utveckling av jordbruksnäringen», måste lantbruksnämndernas avgöranden
däremot grundas på jordbrukspolitiska bedömanden.

På det nuvarande stadiet i utredningsarbetet kan utredningen icke taga
ståndpunkt till hur uppsiktslagen i denna del slutligt bör utformas. Utredningen
finner emellertid att intet är att erinra mot den tankegång som
ligger bakom styrelsernas förslag. Det torde vidare föreligga ett omedelbart
behov att anpassa bestämmelserna i 2 § första stycket uppsiktslagen
efter utvecklingens krav och det synes endast kunna ske genom ett allmänt
stadgande av den innebörd som styrelserna föreslagit. Som tidigare
nämnts måste lantbruksnämndernas tillämpning av stadgandet grundas på

160

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1959

allmänna jordbrukspolitiska bedömanden. Emellertid måste liknande bedömanden
göras även vid tillämpning av gällande jordförvärvslag, särskilt vid avgörande
av om ett fång enligt bestämmelserna i 4 § sista stycket »kan väntas
medföra övervägande nytta för jordbruket eller för näringslivet i orten».
Något principiellt hinder mot att lantbruksnämnderna även vid tillämpning
av uppsiktslagen skall få anlägga allmänna jordpolitiska synpunkter
torde därför ej föreligga.

Av de lantbruksnämnder, som gjort invändningar mot det föreslagna tilllägget
till 2 § i uppsiktslagen, framhåller lantbruksnämnden i Stockholms
län bl. a. att den är tveksam om lämpligheten att införa ett så diffust nedläggningsmotiv
som att åtgärden skulle »stå i överensstämmelse med en ändamålsenlig
utveckling av jordbruksnäringen». Med lagens nuvarande
lydelse föreligger möjligheter till en någorlunda saklig bedömning, huruvida
underlåten brukning innebär avsteg från lagens mening eller ej.
Om möjligheterna att med hänsyn till jordart och struktur bedriva lönsamt
jordbruk på ett vanhävdat område kan nämligen de besiktigande i allmänhet
uttala sig. Skulle däremot som bedömningsgrund införas begreppet
»en ändamålsenlig utveckling av jordbruksnäringen», om vars innebörd torde
finnas de mest skilda uppfattningar, torde även i sådana fall där jordbruket
nedlagts å godartad jord svårligen kunna göras gällande vanhävd. En sådan
omständighet skulle för många som för sin försörjning är tvingade att odla
även marker med bristfälliga förutsättningar te sig stötande. Enligt lantbruksnämndens
uppfattning torde nedläggningstakten bli tillfredsställande
utan det föreslagna tillägget till uppsiktslagen, i all synnerhet som denna i
sin nuvarande lydelse icke utesluter en liberal tillämpning. Enligt lantbruksnämnden
i Jönköpings län torde den i betänkandet förordade ändringen i
uppsiktslagen i praktiken ej få större betydelse. Båda lantbruksnämnderna
i Kalmar län framhåller, att ändringen knappast är motiverad. Lantbruksnämnden
i Kalmar läns södra område anför därvid bl. a. att den till skillnad
från styrelserna anser, att den nuvarande formuleringen utan det föreslagna
tillägget relativt väl täcker de fall där välgrundade motiv för nedläggande
av åker till skog kan finnas. Av nämnda skäl och då vanhävdslagstiftningens
utformning ingår i det utredningsarbete, som handhas av jordlagsutredningen
anser nämnden, att införandet redan nu av denna mindre
jämkning knappast är motiverat. Även lantbruksnämnden i Älvsborgs läns
södra område ställer sig tveksam beträffande det föreslagna tillägget. Detta
synes enligt nämnden innebära, att nedläggning av åkerjord lagenligt skulle
kunna ske utan hänsyn till de lokala förhållandena. Ett beslut i högre instans
om medgivande till nedläggning under åberopande av nämnda tillägg
kunde innebära, att ett utfört rationaliseringsarbete spolierades. Nämnden
anser därför — med hänsyn till de förhållanden, som råder inom vissa
avfolkningsbygder — det vara lämpligast att ordet »jordbruksnäringen» i den
nu föreslagna formuleringen utbytes mot »jordbruksnäringen i allmänhet
och i orten». Lantbruksnämnden i Skaraborgs län uttalar helt allmänt önskvärdheten
av att största försiktighet iakttages i fråga om såväl nya lagar
som nya tillämpningsföreskrifter till redan existerande sådana.

161

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 ur 1959

I etl flertal yttranden har vidare gjorts särskilda uttalanden angående den
framtida utformningen av uppsiktslagen i övrigt. Sålunda anför lantbruksnämnden
i Södermanlands lön, alt de nu gällande bestämmelserna ej är tillfredsställande
genom alt ett eventuellt ingripande från nämndens sida måste
komma i efterhand sedan åtgärden verkställts. Lantbruksnämnden anser
rimligt att i varje fall mera betydande överföringar av åker till skogsmark
kunde genom anmälan göras till föremål för lantbruksnämndernas granskning
innan åtgärderna går i verkställighet. Nämnden hemställer därför att
i den fortsatta utredningen undersökes möjligheten till en sådan ändring i
uppsiktslagen att dessa missförhållanden avhjälpes. I särskilt yttrande, vilket
såsom bilaga fogats till lantbruksnämndens utlåtande, anför ordföranden
och 2 ledamöter i lantbruksnämnden i Kristianstads län bl. a., att man
klart kan konstatera, att kravet på en uppsikt å jordbruken enligt uppsiktslagens
mönster i och med den svenska lantbruksnäringens överproduktion
i praktiken förlorat sin grund. Det allmännas omsorger om och tillsyn av
jordbruket — i motsats till andra näringar — hänger uppenbarligen historiskt
samman med den svenska livsmedelsproduktionens mer än sekellånga
otillräcklighet. I sitt år 1956 avgivna betänkande har lantbruksstyrelsen betecknat
uppsiktslagen som otidsenlig och i behov av revision. Förhållandena
motiverar att man går ännu ett steg längre och helt avskaffar lagstiftningen
på detta område. Lantbruksnämnden i Hallands län ifrågasätter, om det föreslagna
tillägget till 2 § är tillräckligt och om inte uppsiktslagen borde erhålla
en sådan utformning, att ett ingripande med stöd av lagen i och för
sig skulle kunna medföra alt jordbruksjord, som icke skäligen bör bibehållas
som sådan, snarast möjligt överfördes till skogsmark genom härför
lämpliga kulturåtgärder. Såvitt nämnden kan finna, kommer den föreslagna
försiktiga justeringen av lagen icke att skapa en sådan förutsättning. Ett
konstaterande av att jordens naturliga beskaffenhet och belägenhet är sådan,
att det måste anses lämpligt att där driva varaktigt jordbruk, är enligt
nämndens uppfattning inte tillräckligt skäl för att skogsvårdsstyrelsen
skall kunna tvinga vederbörande ägare att vidtaga lämpliga skogskulturåtgärder.
Uppsiktslagen borde därför enligt nämndens uppfattning erhålla eu
sådan utformning, att den verkade mera befrämjande på jordens rätta användning.
I samband härmed borde lantbruksnämnden äga rätt att, efter
kontakt med skogsvårdsstyrelsen, bevilja tillstånd till igenplantering av jordbruksjord
och träffa överenskommelse med vederbörande ägare till fastigheten
i stort sett efter samma grunder som nu föreskrives i §§ 5 och 6.
Lantbruksnämnden i Värmlands län anför, att såvitt nämnden kunnat finna
uppsiktslagen icke medgiver att natur- och landskapsvårdande synpunkter
får utgöra skäl för nämnden att anse alt jordbruksdrift fortfarande
skall bedrivas å mark, som ägaren önskar omföra till skogsmark. Ofta
kan emellertid en skogsplantering efter ett antal år innebära en väsentlig försämring
av bostadsmiljön för de jordbrukare och andra, vars fortsatta bosättning
i trakten anses önskvärd med hänsyn exempelvis till skogsbrukets
behov av arbetskraft. Det vore enligt nämnden lämpligt om delta spörs II

Hihaiuj till riksdagens protokoll It)it!), t sam!. Yr //S

162

Kungl. Maj.ts proposition nr l''i8 år 1959

mål kunde övervägas av jordlagsutredningen. Enligt skogsvårdsstyrelsen
i Hallands län synes böra övervägas huruvida icke lantbruksnämnden,
även i de fall då det inte gäller villkor för nyförvärv, bör kunna föreskriva
skogsodling vid tillståndsgivning att nedlägga åker. Nämnden ifrågasätter
vidare, om icke uppsiktslagen kunde i någon mån omformas till samma anda
som skogsvårdslagen i fråga om markägarens frihet under ansvar.

De i betänkandet behandlade spörsmålen om åtgärder å lan tbruksnämndernas
fastighetsinnehav har föranlett särskilda
uttalanden endast av några remissinstanser. Sålunda understryker domänstyrelsen
angelägenheten ur allmän synpunkt av att erforderliga skogsvårdsåtgärder
även kommer till stånd i de många fall, då inköpta fastigheter
av olika anledningar kommer att kvarbli i nämndernas ägo förhållandevis
lång tid. Detta krav ökar emellertid svårigheterna i avvägningen av nämndens
åtgärder. Vidare ifrågasättes i ett par yttranden om inte vid försäljning
av fastighet, varom här är fråga, köpeskillingen bör på visst sätt kunna reduceras,
om skogsplantering skett före försäljningen. Lantbruksnämnden i
Älvsborgs läns södra område anser sålunda motiverat, att kostnader för
skogsvårdande åtgärder, särskilt för plantering, får avskrivas till storlek
motsvarande utgående statsbidrag. Härom anför nämnden följande.

Enligt tillämpade riktlinjer skall skogsvården på fastigheter i lantbruksnämndens
ägo bedrivas i den utsträckning, att den väl tål jämförelse med
vad som förekommer bland ansvarsmedvetna skogsägare i trakten. Nämnden
övertar i många fall fastigheter, där utgångsläget skogligt sett är mindre
gott. De skogsvårdande åtgärder nämnden härvidlag har att företa, är beroende
av hur lång tid fastigheterna beräknas kvarstå i dess ägo. Det har visat
sig många gånger vara svårt att vid försäljning få kostnaderna för utförda
åtgärder täckta. Särskilt gäller detta plantering.

Även lantbruksnämnden i Norrbottens län ntgår från, att det i dylika fall
bör vara möjligt att reducera köpeskillingen med hänsyn till det bidrag, som
skulle kunnat utgå, om åtgärden utförts först sedan fastigheten sålts till
någon jordbrukare. Lantbruksnämnden påpekar, att det i de fall, då nämnderna
själva utför plantering, inte utgår några bidrag från skogsförbättringsanslaget.
När sedan fastigheten säljes, skall nämnderna i princip bestämma
köpeskillingen med hänsyn bl. a. till kostnaderna för de förbättringsåtgärder,
som vidtagits. Om så sker blir den utförda planteringen avsevärt
ogynnsammare för köparen än om han själv utfört den och beviljats
sedvanligt bidrag.

I samband med överlämnandet av de från lantbruksnämnderna infordrade
yttrandena har lantbruksstyrelsen i särskilt utlåtande för egen del anfört,
att prissättningen av fastighet, å vilken lantbruksnämnd utfört skogsodling,
enligt styrelsens mening i praktiken torde få ske under beaktande av de
ändringar i det aktuella saluvärdet som kan bli följden av den ändrade markanvändningen.
Det bör sålunda icke ge anledning till erinran om nämnden,
efter att ha gjort en dylik investering i en fastighet, säljer den för sådant,
efter den ändrade markanvändningen lägre pris, som kan påräknas i fria

Kungl. Maj:ts proposition nr 14-8 år 1959

163

marknaden. De överskjutande kostnader nämnden haft för fastigheten bör
därvid få avskrivas på rationaliseringsanslaget. Därmed blir i praktiken det
belopp helt eller delvis avskrivet som, om den enskilde köparen i stället
haft att utföra åtgärden, kunde ha utgått som bidrag av statsmedel. Angående
de förhållanden, som kan åberopas till stöd för en jämkning nedåt av
försäljningspriset, anför styrelsen i övrigt följande.

När lantbruksnämnd säljer eu fastighet för rationaliseringsändamål har
nämnden alt åsätta den ett med hänsyn till ortens förhållanden in. in. skäligt
salupris. I många fall, särskilt vid snar överlåtelse av fastighet i oförändrat
skick, är det naturligt att nämnden säljer för sitt inköpspris eftersom
detta ju bör ansluta till normalt pris i fria marknaden. Någon skyldighet
för nämnden att generellt bestämma köpeskillingen så att den skall svara
mot summan av nämndens kostnader för fastigheten finnes dock icke.
I exempelvis de fall, som nedan beröres, kan det inträffa att en icke obetydlig
skillnad härvidlag måste accepteras av nämnden.

När nämnden gjort investeringar å en innehavd fastighet och därmed förbättrat
fastigheten bör detta leda till i viss mån ökat saluvärde och investeringen
bör sålunda i motsvarande grad täckas av köpeskillingen. Emellertid
måste bär beaktas att sådana investeringar vanligen icke i sin helhet
slår igenom i fastighetens försäljningsvärde. Detta torde vara särskilt märkhart
i fråga om en sådan investering som skogsplantering på åker. Då en
enskild utför dylik åtgärd på sin fastighet kan han normalt erhålla bidrag
till 50 procent av kostnaden. Det torde, även om åkermarken i fråga annars
vid försäljning ej skulle kunna påräknas bli kalkylerad annat än som
kalmark (skogsmark), sällan förekomma att åtgärden i fråga omedelbart
slår igenom i försäljningsvärdet till större del än som svarar mot det kostnadsbelopp,
som stannar på jordägaren.

Det är här vidare anledning uppmärksamma vissa speciella ekonomiska
spörsmål vid jordbrukares tillskottsköp av mark å vilken skogsodling i viss
omfattning bör ske. Man torde vanligen få räkna med att säljaren av tillskottsfastigheten
betingar sig likvid för fastigheten i dess skick före försäljningen
beträffande jordbruksmark, byggnader och skogsmark. Om köparen
finner sig böra lägga igen åker eller annan jordbruksmark å fastigheten,
får denna mark för honom värde endast som kalmark. Då detta värde
med hänsyn till planteringskostnader in. in. kan bli mycket lågt, kan det
i en del fall föreligga sakligt motiv att ge honom ett ekonomiskt stöd på
grund av värdeskillnaden. Sådant stöd inrymmes också i de nu gällande bestämmelserna
i rationaliseringskungörelsen. Därest dylikt stöd lämnas, synes
det vara lämpligt att lämna det i form av avskrivningslån.

X. Vissa spörsmål vid yttre rationalisering berörande kronomark, in. in.

Lantbruksstijrclsen och domänshjrelsen har under tiden november 1957
- januari 1959 haft överläggningar angående vissa spörsmål rörande domänverkets
medverkan med kronan tillhörig mark i den yttre rationaliseringen.
Därvid har inom lantbruksstyrelscn upprättats en promemoria (dagtecknad
januari 1959), i vilken ämbetsverkets representanter vid överläggningarna
närmare utvecklat sina synpunkter i de mera principiella frågorna. Styrelserna
har därefter i separata skrivelser (31/1 resp. 20/1 1959) redovisat sina

164

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1959

ståndpunkter i berörda frågor. Det huvudsakliga innehållet i nyssnämnda
skrivelser torde här få återgivas.

Allmänt om domänverkets ställning till den yttre rationaliseringen. Båda
ämbetsverken framhåller, att domänverkets hittillsvarande medverkan i
verksamheten för jordbrukets yttre rationalisering varit obetydlig. Den
främsta anledningen härtill synes vara mellan verken rådande meningsskiljaktigheter
beträffande prissättningen på skog.

I fråga om den medverkan från domänverkets sida som ur jordbrukets
synpunkt på längre sikt är önskvärd i rationaliseringssyfte anför lantbrnksstyrelsen
inledningsvis följande.

Utvecklingen har givit allt starkare belägg för uppfattningen, att skogsmark
i den omfattning som sådan mark kan komma att behövas för förstärkningsändamål,
skall kunna tillhandahållas inom det enskilt ägda
skogsbrukets ram. Om verksamheten med markbyten utbyggs i önskvärd
omfattning bör medverkan från storskogsbrukets sida endast" behöva innebära
en omplacering av mark med slutresultat, att storskogsbruket får skogsmark
i utbyte för den mark, som överlåtes för att tillföras bondeskogsbruket.
En dylik bytesverksamhet är desto mer angelägen eftersom den är ägnad
att i hög grad förbättra både storskogsbrukets och det enskilda skogsbrukets
arrondering.

Domänverket har enligt statsmakternas direktiv att förvärva skogsmark
för behållningen på domänverkets markfond. En viss omarrondering av mark
mellan kronans och bondejordbrukets skogsmarksinnehav är påkallat i bådas
intresse. Det är realistiskt att utgå från att kronans innehav därvid inte
kommer att minskas. En successiv ökning av kronans innehav torde i stället
vara att förvänta så länge medel för inköp av skogsmark finnes disponibla
på domänfonden. Kronans medverkan i jordbruksrationaliseringen
får med andra ord den verkan att vissa delar av kronans innehav utbytes
mot annan skogsmark genom köp eller byten samtidigt som kronan därutöver
förvärvar skogsmark för utökning av sina innehav.

Domänstyrelsen framför i detta sammanhang vissa synpunkter på markbyten.

Beträffande byten mellan domänverket och lantbruksnämnderna anför
styrelsen följande.

De förslag som väckts av lantbruksnämnderna till markbyten med domänverket
bar hittills i regel ej lett till överenskommelse om dylika byten.
Detta får dock ej tolkas så att domänverket under alla omständigheter är
ovilligt att ingå på dylika byten. Tvärtom är verket i princip positivt inställt
till markbyten men dock endast under förutsättning att vissa villkor
uppfylles beträffande bytesområdenas beskaffenhet. Att byten med nämnderna
hittills ej kunna komma till stånd bar i första hand stupat på att
sagda villkor ej varit uppfyllda.

De villkor som från domänstyrelsens sida uppställes för bytena är i första
hand att bytet ej leder till sämre arrondering för domänverket. Principerna
tör bytesområdenas beskaffenhet bör vidare enligt domänstyrelsens åsikt
vara de samma som tillämpats i de stora markbytena mellan domänverket
och vissa bolag i Norrland. Den allmänna principen bör sålunda vara att
parternas bylesområden skall äga samma avkastningsförmåga, uttryckt i
areal X bonitet. Men bytesområdena bör dessutom så långt möjligt vara

165

Kungl. Maj:ts proposition nr 748 år 1959

likvärdiga med avseende på skogstillgång ocli ur avsättnings-, belägenhetsoch
bonitetssynpunkt. Styrelsen är sålunda exempelvis icke villig att ingå
på byten mellan lantbruksnämndsområden inom Norrbottens lappmarker
och kronoparksområden inom länets kustland, även om områdena enligt
tillämpade bonitetsregler beräknas ha samma produktionsförmåga. En sadan
åtgärd, som skymtat i de preliminära utkast till byten, som tidigare
aktualiserats av vissa lantbruksnämnder, skulle medföra en successiv försämring
av kronans fastighetsinnehav.

I fråga om bvten mellan domänverket och enskilda jordbrukare anföres
följande.

Ganska ofta hembjuder enskilda jordbrukare delar av fastigheter, exempelvis
utskiften, till domänverket för inköp. Icke sällan omöjliggöres domänverkets
förvärv på grund av att fastighetens bärkraft genom en dylik försäljning
anses nedgå för mycket. I detta läge aktualiseras ofta av vederbörande
lantbruksnämnd frågan om ägoutbyte. Även i fråga om dylika ägoutbyten
enligt jorddelningslagen är det första villkoret från domänverkets
sida att bytet ej leder till sämre arrondering för verket. I princip motsätter
sig verket ej att ingå på ett ägoutbyte om motparten gör en uppenbar vinst,
även om någon egen arronderingsvinst ej kan påvisas. I dylika fall anser
dock styrelsen skäligt att den som gör arronderingsvinsten får stå för kostnaderna
för bytet. Är motparten en enskild jordbrukare lär lantbruksnämnderna
ha möjlighet bidraga till dessa kostnader.

Även om sålunda domänverket i princip är med på byten såväl med lantbruksnämnderna
som enskilda hyser domänstyrelsen den uppfattningen,
att verksamheten på detta område kommer att bli av begränsad omfattning.
Enligt styrelsen föreligger ofta svårigheter att få till stånd bytesområden,
som uppfyller kraven på områdenas beskaffenhet. Metoden med ägoutbyten
är även i sig själv omständlig och kostsam samt drager oftast långt ut på
tiden. Många gånger kan ett byte med enskilda få lov att avbrytas — sedan
betydande kostnader redan nedlagts — på grund av att förutsättningarna
för bytes genomförande visat sig ohållbara.

Vissa av domänstyrelsens nu återgivna synpunkter på markbyten kritiseras
av lantbruksstijrelsen som bl. a. anför.

Eu generell regel om att bytesområdena skall vara nära likvärdiga såväl
beträffande skogstillgång som i avseende å belägenhet och avsättningsförhållanden
torde verka starkt hämmande och kan näppeligen vara motiverad.
Frågan i vilken omfattning olikheter i sagda avseenden bör godtagas vid
byten bör få prövas från fall till fall. Vid värdering för byten beaktas givetvis
dylika olikheter. Lantbruksslyrelsen har härvidlag goda erfarenheter
från verksamheten med markbyten med bolag, där förhandlingar alltmer
visat sig kunna leda till praktiska lösningar. De principer, som tillämpas
vid de stora markbyten mellan domänverket och vissa bolag i Norrland, bör
enligt domänstyrelsen gälla även vid byten domänverket—lantbruksnämnd.
Detta innebär bl. a., att områden som utbytes skall äga samma avkastningsförmåga
uttryckt i areal X bonitet. Detta kunde enligt lantbruksstyrelsens
mening vara motiverat, därest bolagsförbudslagcn var tillämplig å domänverkets
markförvärv. Så är ju emellertid ej failet. Tvärtom har domänverket
lill skillnad från bolagen möjlighet att öka sina innehav. Det är enligt
lantbruksstyrelsens sätt att so saken ingenting att erinra mot alt domänverket
Aid ett utbyte av mark med lanlbruksorganisationen får eu marktill -

166

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1959

delning med större avkastningsförmåga uttryckt i areal X bonitet än den
domänverket lämnar ifrån sig. Det avgörande måste i stället vara att bondeskogsbruket
tillföres lämpligt belägen mark, medan domänverkets innehav
samlas med förbättrad arrondering i sådana lägen, där mark utan någon
påtaglig olägenhet för bondeskogsbruket kan varaktigt införlivas med storskogsbruket.
Det finnes under sådana förhållanden enligt lantbruksstyrelsens
mening inte någon anledning att öda tid och arbetskraft på detaljberäkningar
i syfte att avgränsa bytesområden, så att de representerar samma
avkastningsförmåga. Ett sådant förfarande medför ett avsevärt arbete utan
egentlig nytta och tynger verksamheten avsevärt.

Domcinstijrelsen kommer i sin skrivelse även in på frågan om lämpligheten
av domänverkets salulotter i verksamheten för jordbrukets rationalisering
och anför därom.

På grund av virkesförrådets sammansättning å domänverkets skogar är
det mera sällan en lämplig stödskogslott kan tillskapas. I norra Sverige utgöres
skogsförekomsten i regel antingen av övermogen, gammal och omedelbart
avverkningsbar skog eller av rena kalmarker med eller utan överståndare,
som kan och bör uttagas under närmaste 1 O-årsperiod, eller av nyplanterade
hyggen. Ofta kan en stödskogslott komma att sammansättas
både av avverkningsmogen skog och k al mark er. På grund av storskogsbrukets
alltjämt fortgående mekanisering uppgår behandlingsenheterna, t. ex.
upptagande av kalhyggen, i dessa delar av landet till betydande storlek. Del
synes självklart, att stödskogslotter av nu nämnd sammansättning ej kan
bli en enskild jordbrukare till stöd eller nytta, vare sig man tänker på sysselsättningsprincipen
eller avser att en komplettering med skog skall bli ett
ekonomiskt stöd åt en jordbrukare inom överskådlig framtid. Även i södra
och mellersta Sverige torde stödskogslotterna ej sällan ha en olämplig sammansättning.
Ofta är skogen å kronoegendomarna i dessa delar av landet
genomgående i den äldre medelåldern eller också gammal avverkningsmogen
skog. Även en sådan sammansättning på skogen måste vara i hög grad
olämplig för kompletteringsändamål.

Prissättningen vid överlåtelser av kronoskog. Domänstyrelsen anför härom
bl. a. följande.

Skogsvärderingen avser en beräkning av skogens avkastningsvärde. Dock
kan stundom en viss del av virkesförrådet avskiljas i form av eu s. k. färgstämpling,
vilken värderas som en rotpost till dagspris. Värdesättningen av
den i olika sortiment och under olika tidsperioder utfallande beräknade virkeskvantiteten
från saluområdet är beroende av 4 faktorer, nämligen bruttoprisnivån,
avverkningskostnaderna, diskonteringsfaktorn och allmänna omkostnadsavdraget.

Fr. o. in. år 1950 bestämdes bruttoprisnivån vid värderingarna på basis
av uträknade 10-årsmedeltal. Numera grundas långtidspriserna vid avkaslningsvärderingen
däremot på den s. k. rätalinjeprincipen, vilken innebär eu
matematisk utjämning av priserna på de vanligaste sortimenten å vissa leyeransplatser
under en viss förfluten tid, varvid före utjämningen de olika
årens bruttopriser omräknats till gemensamt penningvärde. Beträffande avverkningskostnaderna
räknas numera med aktuella kostnader.

Under en mycket lång följd av år fram till den 1 januari 1957 tillämpade
styrelsen vid sina värderingar en diskonteringsfaktor av 3,5 procent. Vid
sistnämnda tidpunkt höjde styrelsen diskonteringsfaktorn till 4 procent.
Styrelsen anser, att grundvärderingen bör göras på basis av den diskonteringsfaktor
som närmast motsvarar det sätt på vilket skogarna i vårt land

167

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1959

f. n. skötes. Därvid kommer man till att diskonteringsfaktorn vid grundvärderingen
bör vara 3,5 procent i södra och mellersta Sverige samt 3 procent
i Norrland. Likväl tillämpar styrelsen som förut sagts en diskonteringsfaktor
om 4 procent. Detta sammanhänger med att styrelsen, därest grundvärderingen
göres efter nämnda lägre diskonteringsfaktor, är beredd att med
hänsyn till låneräntan för köparna av domänverksmark, justera slutresultatet''
I stället för att rätteligen göra beräkningen i 2 etapper — först beräkning
av »nominella värdet» efter 3,5 procent (i Norrland eventuellt 3 procent)
och sedan justera till »kursvärde» — anser styrelsen sig kunna gå
den enklare vägen att direkt utföra grundvärderingen på basis av diskonteringsfaktorn
4 procent. Sedan numera låneräntan för köparna av domänverksmark
(d. v. s. normalräntan för statens utlåningsfonder) höjts till
4 1 /4 procent tillämpar styrelsen vid sina värderingar interimistiskt ett
extra avdrag om 6 procent på det beräknade avkastningsvärdet. Dessa 6 procent
motsvarar skillnaden mellan ett för normalskog beräknat diskonteringsvärde
efter 4 procent och motsvarande värde efter 4 1/4 procent. Man
kan också uttrycka detta så att det värde de nuvarande principerna leder
till för normalskog motsvarar ett avkastningsvärde beräknat efter en diskonteringsfaktor
av 4 1/4 procent.

Det allmänna omkostnadsavdraget har till helt nyligen upptagits med 20
procent av det beräknade bruttoavkastningsvärdet. Numera har emellertid
skogsvårdskostnaderna, som med 5 procent ingick i 20-procentavdraget,
utbrutits för separat beräkning i varje särskilt fall.

Lantbruksstijrelsen framhåller sammanfattningsvis, att de båda styrelsernas
uppfattning om prissättningen på skogsfastigheter huvudsakligen
skiljer sig därutinnan, att lantbruksnämnderna gör försäljningar och byten
på ungefär den nivå, på vilken nämnderna gör sina fastighetsförvärv, med
andra ord på marknadsvärdet sådant det utformats inom ramen för gällande
lagstiftning och rådande förhållanden på kreditmarknaden m. m., medan
domänstyrelsen tillämpar en på vissa teoretiska förutsättningar uppbyggd
avkastningsvärdering, där kapitalisering sker efter en förhållandevis låg
procent, varav följer att de beräknade värdena blir förhållandevis höga.

Domänstyrelsen påpekar, att marknadspriset enligt lantbruksstyrelsens
beräkningar synes i genomsnitt för landet under de senaste åren ha motsvarat
ett avkastningsvärde för skogen kapitaliserat efter ungefär 5 1/2 procent.
Såsom domänstyrelsen tidigare i olika sammanhang med skärpa framhållit
kan nämnda marknadspris emellertid icke anses vara ett uttryck för
ett marknadspris enligt vedertaget begrepp, varmed avses ett pris, som tillkommit
i fri konkurrens mellan ett större antal köpare och säljare. På
grund av lagstiftningen om begränsning i rätten att förvärva jordbruksfastighet
förvägras principiellt alla andra enskilda köpare än jordbrukare inköpsrätt.
Detta inköpsmonopol, som i lantbruksnämndernas händer i allmänhet
upprätthållits mycket strängt, har haft till följd att lokala marknadspris
utbildats, som väsentligt understiger skogslotternas verkliga avkastningsvärden.

Ämbetsverkens förslag till prisfrågans lösning. Vid underhandlingarna
mellan lantbruksstyrclsen och domänstyrelsen har man utgått ifrån att
domänverkets medverkan i ralionaliseringsverksamheten icke skall leda

168

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1959

till förlust för verket. Med denna utgångspunkt har de båda ämbetsverken
tagit upp till närmare överväganden 4 olika alternativ till lösning av prisproblemet,
nämligen 1) omplacering av mark mellan domänverket, jordbrukare
och lantbruksnämnder på marknadsprisnivå, 2) clearingförfarande
via lantbruksnämndernas bokföring, 3) iågräntelån — innebärande att
domänverket beviljar köpare av kronomark kredit på längre tid mot ungefär
samma ränta som verket utgår ifrån vid kapitaliseringen av skogsavkastningarna
— samt 4) prisutjämning via lantbruksnämndernas anslag.

Härefter torde få återgivas ämbetsverkens inställning till alternativen 1)
och 3).

Omplacering av mark mellan domänverket, jordbrukare och lantbruksnämnder Lantbruksstprelsen

anför härom bl. a. att, eftersom kronan bar möjlighet
att köpa skogsmark för det kapital, som frigöres genom försäljningar,
dess medverkan i rationaliseringsverksamheten får karaktären av en omplacering
av mark. Vid sådant förhållande borde enligt styrelsen den principen
kunna följas, att domänverket vid försäljning eller byte av skogsmark
för förstärkning eller arronderingsförbättring av jordbruk tillämpar
samma prisnivå, som kan väntas bli tillämpad vid förvärv av ersättningsmark,
d. v. s. marknadsprisnivån. Vad beträffar marknadsprisnivåns läge
bär såvitt av tillgängligt material kan bedömas priset på skogsmark med
någorlunda jämn ålderssammansättning legat omkring 30 procent lägre än
det avkastningsvärde, som framräknas om domänverkets kalkylmetod användes
och kapitaliseringsfaktorn 4 procent väljes. Marknadsprisnivån synes
något så när ha anslutit sig till de avkastningsvärden, som erhållits med
utgångspunkt från bondeskogsbrukets förutsättningar. Enligt lantbruksstylelsens
mening bör domänverkets medverkan i den yttre rationaliseringen
ske med huvudsaklig anslutning till marknadsprisnivån sådan den nyss definierats.

Domänstgrelsen förklarar sig icke kunna biträda lantbruksnämndens förslag
att vid marköverlåtelser generellt tillämpa den s. k. marknadsprisnivån.
Styrelsen papekar f. ö., att domänverket använder samma värderingsnormer
■\id inköp och försäljning. Då styrelsen verkställer inköp måste verket självfallet
som affärsdrivande verk taga hänsyn till säljarens intentioner i prislrågan.
Stundom kommer på grund härav styrelsens inköpspris alt ligga
lägre än värderingen. Detta förhållande kan dock enligt styrelsens mening
icke tagas till intäkt för en sänkning av de värden, som skogsfastigheter enligt
skäliga beräkningsgrunder bör betinga. Vid interna markbyten mellan
domänverket och lantbruksnämnderna anser sig styrelsen emellertid_un der

förutsättning att de tidigare berörda allmänna bytesvillkoren är uppfyllda
— kunna överväga att tillämpa en annan prisnivå än verkets sedvanliga,
t. ex. den s. k. marknadsprisnivån, enär i dylika fall prisfrågan givetvis
spelar mindre roll. Ett oeftergivligt villkor är vidare att domän -

Kungl. Maj.ts proposition nr l''i8 är 1959

169

verket vid sidan av denna bytesverksamhet skall ha frihet att inköpa sådana
hembjudna fastigheter som ej bedömes erforderliga för direkt ianspråktagande
för rationaliseringsverksamheten. Styrelsen förutsätter sålunda
att lantbruksnämnderna icke motsätter sig att domänverket inköper
fastigheten enbart för alt själva skaffa sig nya bytesobjekt.

Lågräntelån

Domänstyrelsen anför rörande detta alternativ bl. a. följande.

Gällande bestämmelser beträffande betalningsvillkoren vid domänverkets
markförsäljningar återfinnes — förutom beträffande kronotorp, odlingslägenheter,
skogstorp och kolonat, för vilka särskilda bestämmelser gäller
— i förordningen 1945: 262 angående försäljning i vissa fall av kronoegendom
in. in. samt kungörelsen 1945: 386 med vissa föreskrifter rörande
tillämpningen av förordningen. Enligt dessa bestämmelser måste 1/10 av
köpeskillingen erläggas vid köpekontraktets utgivande och 1/10 vid tillträdet.
Beträffande återstående 8/10 av köpeskillingen äger domänstyrelsen
medgiva uppdelning på lika stora avbetalningar under högst 10 år. Dock må
enligt 10 § förenämnda kungörelse domänstyrelsen, när skäl därtill är,
medgiva jämkningar i sättet för köpeskillingens erläggande.

Styrelsen har sålunda möjlighet att i de enskilda fallen utforma betalningsvillkoren
med beaktande av köparens ekonomiska förhållanden samt
har ej sällan medgivit en amorteringstid av 15 år och i vissa fall även godtagit
en amorteringstid av 20 år. Köpare av kronoegendom har vidare samma
möjlighet som köpare av enskild fastighet att erhålla statlig lånegaranti
i anslutning till förvärvet och kan, om han så önskar, i bank eller
hypoteksinrättning söka långfristigt lån till visst belopp mot häremot svarande
inteckningssäkerhet i egendomen. I sistnämnda fall har styrelsen ansett
sig oförhindrad att helt eller delvis avstå från sin botteninteckning, därest
kreditinrättningen tillhandahåller styrelsen lånesumman. I fråga om
den ränta som skall utgå till domänverket vid amortering av förutnämnda
8/10 av köpeskillingen har Kungl. Maj:t i brev den 22 juni 1945 föreskrivit,
att denna skall motsvara den normalränta, som vid tidpunkten för varje
avslutad försäljning gäller för statens utlåningsfonder. Räntan är alltså för
varje avslutad försäljning att betrakta som en fast ränta, som ej kommer
att ändras under amorteringstiden, även om normalräntan skulle komma
att ändras under denna tid. Denna konstruktion måste anses vara en påtaglig
fördel för köparen mot att vara bunden av en oviss bankränta, särskilt
som han, därest bankräntan skulle komma att nedgå under för honom
gällande normalränta, i sådant fall alltid har möjlighet att söka omplacera
lånet till den lägre bankräntan.

Redan nuvarande bestämmelser medger sålunda möjligheter till skälig
utsträckning av amorteringstiden. Måhända har dock kännedomen om dessa
möjligheter ej alltid stått tillräckligt klar bland tilltänkta köpare. Bl. a. genom
den insyn i avverkningarna, som styrelsen har vid avbetalningsköp, bär
styrelsen kunnat konstatera att köpare av mark, varom bär är fråga, ofta
redan under den första 10-årsperioden efter förvärvet genom avverkning —
bl. a. genom utnyttjande av konjunkturtoppar — uttager eu stor del av
köpeskillingen.

Lantbruksstyrelsen fastslår å sin sida inledningsvis, alt om jordbrukare,
som vill förstärka sitt jordbruk genom tillköp av skogsmark från domänverket,
regelmässigt kunde påräkna all av verket få låna huvuddelen av köpc -

170

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1959

skillingen mot normalräntan och med tillräckligt lång amorteringstid, detta
borde kunna vara en ur köparnas synpunkt tämligen tillfredsställande lösning.
En sådan subventionering av låneräntan skulle ju i sak vara likvärdig
med en sänkning av köpeskillingen. Styrelsen fortsätter.

Lantbruksstyrelsen bar emellertid inte ansett det realistiskt att räkna
med att en sådan linje skulle komma att tillämpas mer generellt. Den skulle
väl närmast få karaktären av att staten för att tillförsäkra sig höga köpeskillingar
vid markförsäljningar, gjorde rätt påtagliga avsteg från sin allmänna
räntepolitik. Vidare torde den förutsätta, att den 10-åriga amorteringstiden vid
utlåning från domänverket i en hel del fall finge förlängas mycket avsevärt
(upp till eller över vad som gäller för jordbruksegnahemslån) för att den ur köparens
synpunkt skulle bli tillfredsställande med hänsyn till möjligheten att
ur skogens uthålliga produktion hämta avkastning och arbetsförtjänster för
täckande av lånet. Härigenom skulle markfondens tillgångar i ökad utsträckning
bli bundna i långfristiga lågräntelån till enskilda"

Domänstyrelsen förklarar vidare sammanfattningsvis, att av domänverket
tillämpad värderingsnivå, i kombination med de bestämmelser som gäller
för köpare av domänverksmark i fråga om amorteringstid och ränta beträffande
köpeskillingen, borde medgiva förutsättningar för en större verksamhet
på detta område än vad fallet varit. Uppenbarligen bedömes dock
situationen på annat sätt av de enskilda jordbrukarna. Antingen ställer
dessa — för att reflektera på inköp av lillskottsskog — vid bedömandet av
prisfrågan mycket stora krav på säkerhetsmarginaler av olika slag, marginaler
som styrelsen icke anser förenligt med eu objektiv skogsvärdering,
eller också är måhända intresset för förvärv av kompletteringsskog i många
fall ej längre så stort.

Styrelsen anför slutligen, alt därest det ur allmän synpunkt anses angeläget
att rationaliseringsverksamheten i fråga om jordbruks förstärkande
med skog bedrives i större utsträckning än hittills med anlitande av kronoskog'',
en avgörande förbättring skulle — i den mån hittillsvarande ringa
verksamhet på detta område beror på prisfrågan — kunna åstadkommas
endast genom en betydande höjning av diskonteringsfaktorn vid värderingarna.
Styrelsen anser dock att en sådan åtgärd skulle få karaktär av subvention
och kan ur de synpunkter styrelsen har att företräda icke tillstyrka
densamma. En utökad verksamhet på detta område, utan att styrelsen i princip
gör avkall på sin uppfattning om värderingsnivån, kan dock ske genom
markbyten mellan domänverket och lantbruksnämnderna. På grund av de
svaga förutsättningarna för sådana byten bör man emellertid enligt styrelsen
ej föreställa sig att dessa skall bli av någon egentlig betydelse i den
allmänna verksamheten för jordbrukets yttre rationalisering.

I detta sammanhang torde jag få erinra om vissa spörsmål rörande domänverkets
markfond och domänverkets skogsarrondering, vilka närmast aktualiserades
av riksdagens revisorer i deras berättelse över den år 1957 av dem
verkställda granskningen angående statsverket.

Kiimjl. Maj.ts proposition nr 748 år 1959 171

I fråga om domänverkets markfond anförde revisorerna bl. a.
följande.

Behållningen på markfonden visar en nästan oavbruten stegring. Från
omkring 3 milj. kr. år 1916 har fonden ökat till 44,4 milj. kr. år 1956. Bortsett
från ett fåtal år, då några enstaka större markförvärv skett, har denna
uppsamling av fondkapital fortskridit under de 40 år som uppgifterna avser.

Givetvis kan statsverket i sin egenskap av fastighetsägare i många fall
icke motsätta sig de anspråk på övertagande av fast egendom som av skilda
anledningar framställes, vare sig det gäller allmänna syften, såsom för vägeller
andra kommunikationsändamål, försvarets behov, sjöregleringar, framdragande
av kraftledningar och liknande, eller när enskilda intressen medverkar,
exempelvis vid ägoutbyten för omarrondering av skogsmark samt
vid försäljningar till enskilda av jordbruksdomäner, lägenheter och avskilt
liggande smärre skogslotter o. d. Det måste enligt revisorernas mening vara
i hög grad önskvärt, att domänverket i dylika fall äger möjlighet att genom
en liberal försäljningspolitik tillmötesgå framställningar om övertagande
av mark för skilda ändamål. En förutsättning för att så skall kunna ske bör
dock vara, att domänverket beredes möjlighet att i motsvarande utsträckning
förvärva skogsmark på andra håll, främst givetvis sådana större komplex
eller skiften som lämpar sig för skogsbruk i den av domänverket bedrivna
formen.

Statsmakterna har i fråga om markfondens ianspråktagande fastställt, att
medel som inflyter vid försäljning och annan överlåtelse av på domänfonden
redovisad mark skall användas för återköp av skogsmark. Med hänsyn härtill
kan det enligt revisorernas mening icke anses tillfredsställande, att mycket
betydande belopp samlas på denna fond utan att återförvärv kommer
till stånd. Revisorerna är medvetna om att stora svårigheter föreligger att
finna för markfondens medel lämpliga placeringsobjekt, helst som även andra
allmänna institutioner uppträder som konkurrerande köpare. Det är emellertid
önskvärt att det allmännas markpolitik bedrives efter sådana linjer,
att det beträffande markfondens handhavande fattade riksdagsbeslutet kan
praktiskt fullföljas.

Beträffande domänverkets skogsarrondering påpekade revisorerna
bl. a., hurusom denna på många håll är långt ifrån tillfredsställande,
samt anförde vidare.

Kronans markbyten genomföres enligt 2 olika system: antingen som s. k.
avtalsbyte, varvid marken blir föremål för ömsesidiga köp och försäljningar,
eller ock som frivilligt ägoutbyte enligt jorddelningslagens bestämmelser.
Båda dessa bytesformer kräver omfattande förhandlingar och förberedelser
samt utredningar, exempelvis rörande mark- och skogsvärden, väg- och flottningsförhållanden,
värdet av inägor och byggnader, utbrytning av servitutsrättigheter
in. in. Vid båda bytesformerna förekommer emellertid vissa omständigheter
som verkar hämmande på möjligheterna alt genomföra de avsedda
åtgärderna. Vid avtalsbyten fordras medgivande av Kungl. Maj :t och
riksdagen, varjämte bytena motverkas av vissa bestämmelser på skatteväsendets
område. Frivilliga ägoutbyten kan visserligen genomföras enklare
och snabbare, men deras räckvidd är å andra sidan begränsad genom att
utbytet i regel måste ske inom samma jordregistersocken, varjämte förrätlningskostnaderna
ofta blir höga. Gemensamt för båda bytesformerna är, alt
parterna under stor del av den tid värderingar och förhandlingar pågår mås -

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

te förbinda sig att icke utföra avverkningar eller skogsvårdsåtgärder och
andra arbeten på bytesobjekten. Intill dess markbytet helt avslutats eller
fastställts, måste bytesmarkerna därför lämnas orörda, vilket givetvis orsakar
ej obetydliga olägenheter såväl ur skogsvårdssynpunkt som med hänsyn
till den till skogen lokaliserade arbetskraften. Det är därför av stor vikt,
att bytena kan genomföras snabbt.

Med hänsyn till de besparingar ej blott för enskilt utan även för det allmännas
skogsbruk som skulle vara att påräkna, därest omskiftning av starkt
splittrade ägor skulle kunna komma igång i mera betydande omfattning, är
det enligt revisorernas mening mycket angeläget, att revisionen av fastighetsbildningslagstiftningen
och pågående sakkunnigutredningar beträffande
övriga för arronderingens underlättande aktuella frågor snarast fullföljes
och resulterar i positiva lösningar. Vissa andra frågor kräver även särskild
uppmärksamhet, såsom avlösning av servitutsrättigheter, indragande av
ströängar samt ordnande av villkoren för innehavare av kronotorp och andra
lägenheter på kronomark. Hithörande spörsmål är emellertid i åtskilliga
fall av så komplicerad natur, att det torde kunna förutses att man under
åtskillig tid framåt har att arbeta under nu gällande betingelser. För statens
skogar är det därvid av vikt, att arronderingsverksamheten fortgår enligt
påbörjade linjer. Samtidigt synes emellertid statsmakterna böra främja
denna verksamhet genom att snarast vidtaga sådana partiella åtgärder som
kan bedömas bli erforderliga oberoende av kommande reformer beträffande
fastighetsbildningen och jorddelningsväsendet. Revisorerna har särskilt uppmärksammat
att avtalsbyten f. n. förutsätter medgivande av Kungl. Maj :t
och riksdagen, vilket verkar fördröjande och hindrande på verksamheten.
Någon tillräckligt hållbar grund för att i fortsättningen upprätthålla ett
dylikt krav synes knappast föreligga med hänsyn till att någon fast egendom
i princip ej frånhändes kronan genom bytena och då därjämte markbyten
av samma omfattning kan genomföras genom förrättning enligt jorddelningslagen
utan att särskilt medgivande ifrågasättes. Då nämnda verksamhet
utan tvivel skulle gagnas, om kravet på godkännande kunde eftergivas
eller uppmjukas, föreslår revisorerna att det tages under övervägande,
huruvida och under vilka förutsättningar domänstyrelsen i detta hänseende
skulle kunna medgivas mera vidgade befogenheter.

Rörande innehållet i de över revisorernas berättelse inhämtade remissyttrandena
torde få erinras om följande.

Statskontoret delade helt revisorernas uppfattning.

I sitt yttrande anslöt sig domänstyrelsen vad beträffar markfonden i allt
väsentligt till revisorernas uttalande. I anslutning härtill hemställde styrelsen
om bemyndigande att under vissa förutsättningar taga markfonden i
anspråk för därmed avsett ändamål, dock endast efter Kungl. Maj :ts medgivande
i fråga om förvärv av fastighet, som betingar en köpeskilling överstigande
100 000 kr. Styrelsen förordade tillika en höjning av maximibeloppen
i fråga om Kungl. Maj :ts och domänstyrelsens befogenheter att försälja
fast egendom till 150 000 resp. 50 000 kr.

Angående skogsarronderingen erinrade statskontoret, att det enligt meddelade
direktiv ankom på 1953 års utredning rörande de statliga företagsformerna
att pröva frågan om behovet av ökade befogenheter för affärsverksstyrelserna.

1954 års fastighetsbildningskommitté fann revisorernas förslag om vid -

173

Kungl. Maj.ts proposition nr lh8 år 1959

gade befogenheter för domänstyrelsen att träffa avtal om markbyten välmotiverat,
då ifrågavarande markbyten är mycket angelägna ocli det måste
dröja ytterligare några år, innan en ny lagstiftning på området kan träda
i kraft.

Domänstyrelsen förklarade sig helt instämma i allt vad revisorerna anfört
i denna fråga. För egen del hemställde styrelsen om bemyndigande att för
kronans räkning ingå i och svara för avtalsbyten. Som förutsättning för utnyttjandet
av sådant bemyndigande borde enligt styrelsen gälla, att vederbörande
lantbruksnämnd och fastighetsbildningsmyndighet tillstyrker markbytet
samt att redogörelse för dessa markbyten årligen ingives till Kungl.
Maj: t.

Riksdagen gav i skrivelse till Kungl. Maj:t (1958: B 56) såsom sin mening
till känna vad riksdagens statsutskott anfört i sitt utlåtande (1958: B 34)
över revisorernas ifrågavarande framställningar. Utskottet har anfört.

Den av revisorerna förebragta utredningen ger vid handen, att sedan lång
tid tillbaka en fortskridande uppsamling av medel på domänverkets markfond
försiggår. Förhållandet, vilket innebär att domänverket i växande omfattning
frånhändes realkapital ntan motsvarande omplacering av därvid erhållna
ersättningsbelopp i värdebeständiga tillgångar, torde icke väl låta sig
förena med de riktlinjer för markfondens liandhavande som riksdagen tidigare
fastställt. Utskottet anser därför i likhet med revisorerna, att det allmännas
markpolitik bör bedrivas på sådant sätt, att de ifrågavarande riktlinjerna
kan praktiskt fullföljas. Självfallet bör därvid all rimlig hänsyn
tagas till enskilda markägares berättigade intressen.

De synpunkter revisorerna anlagt på skogsarronderingsfrågan kan utskottet
i stort sett ansluta sig till. Det synes sålunda mycket angeläget, att
revisionen av fastighetsbildningsförfattningarna och pågående sakkunnigutredningar
beträffande övriga för arronderingens underlättande aktuella
spörsmål snarast fullföljes och resulterar i positiva lösningar ävensom att
vissa andra av revisorerna särskilt berörda frågor ägnas vederbörlig uppmärksamhet.
I avvaktan härpå torde lämpligen, såsom revisorerna framhållit,
vissa partiella reformer med avseende å kronans markbyten böra
genomföras.

I båda nu berörda frågor har domänstyrelsen i sina remissutlåtanden
framlagt förslag till konkreta åtgärder. Utskottet förutsätter att Kungl.
Maj :t ägnar förslagen välvillig prövning och, i den mån de för sitt förverkligande
kräver riksdagens medverkan, till riksdagen gör den framställning
som kan vara påkallad.

XI. Vissa frågor rörande skogsarrondering och skoglig samverkan

I sitt den 9 juli 1958 avgivna betänkande (SOU 1958: 30) angående skogsvården
å enskilda skogar har 1955 års skogsvårdsutredning behandlat hl. a.
spörsmålen om behovet av en förbättrad arrondering av skogsfastigheterna
(kap. 4) samt om samverkan mellan skogsägare i skogsvårdsfrågor (kap. 6).
I det följande torde få lämnas en redogörelse för de av utredningen framförda
synpunkterna och förslagen rörande berörda spörsmål samt för de häröver
avgivna yttrandena.

174

Kungl. Maj. ts proposition nr H8 år 1959

Skogsvårdsutredningens betänkande. I fråga om behovet av en fö rbättrad
arrondering av skogsf astigheterna (betänkandet
s. 35—37) anför utredningen till en början, att Dalarna och Norrland
företer de största bristerna i fråga om skogsskiftenas arrondering men att
problemet lokalt finns i nästan alla delar av landet. Vid en av lantmäteristyrelsen
gjord undersökning huru stora områden, som anses vara i behov av
omarrondering för att kunna drivas rationellt, har framkommit, att det nu
aktuella regleringsbehovet omfattar 118 000 brukningsenheter med en areal
av 5,5 miljoner ha, varav ca 5 miljoner ha skogsmark. Av nu nämnda areal
bedöms 3,6 miljoner ha, varav över 3 miljoner ha skogsmark, vara i trängande
behov av reglering. Mer än 80 procent av den areal, som angivits vara
i behov av reglering, ligger inom Värmland, Dalarna och Norrland. Utredningen
framhåller vidare, att även om inte varje fastighet inom de i beräkningarna
medtagna områdena är uppenbart illa arronderad det dock måste
vara en mycket avsevärd del av landets skogsmark, som redan i fastigheternas
utformning liar bristfälliga förutsättningar för en ändamålsenlig drift.
Enligt utredningen vågar man ganska bestämt göra det antagandet, att den
övervägande delen av de redovisade fastigheterna och arealerna tillhör privatskogsbruket.

De sålunda föreliggande bristerna i arronderingsförhållandena, vilka fortlöpande
försämrats genom de upprepade hemmansklyvningar, som under
lång tid parcellerat det privatägda skogsbruket, yppar sig i att de särskilda
skogsskiftena är alltför små och/eller har en ur brukningssynpunkt olämplig
utformning. Ofta är de dessutom belägna långt från varandra. Av bristerna
medför många gånger den olämpliga skiftesutformningen och skiftesläggningen
den allvarligaste olägenheten. Angående den bristfälliga arronderingens
ogynnsamma inverkan på såväl skogsvårds- som avverkningsarbetena
anför utredningen följande.

Genom undersökningar vet man, att kostnaden per arealenhet för olika
slcogsvårdsarbeten stiger kraftigt med minskad behandlingsareal. De alltför
smala skiftena omöjliggör dessutom upptagandet av biologiskt riktigt
utformade föryngringsytor. Kantverkan från skogsbeståndet på angränsande
skiften kan försvåra eller omöjliggöra uppdragandet av ett nytt bestånd
på de smala hyggen, som blir följden av denna skiftesutformning.
Sådana i Nordsverige nödvändiga slcogsvårdsarbeten som hyggesbränning
kan icke utföras på vart enskilt skifte, över huvud taget blir beroendet av
förhållandena på grannfastigheterna så stort, att en med hänsyn till förutsättningarna
på det enskilda skiftet god skogsvård ej kan genomföras.
Intresset för att bedriva en intensiv skogsvård sjunker om driftsförhållandena
är uppenbart olämpliga, så att arbetena blir svåra att rent tekniskt
genomföra och dessutom oproportionerligt dyra. Ett väl arronderat skifte
med möjlighet till biologiskt, tekniskt och ekonomiskt ändamålsenlig inriktning
av driften stimulerar intresset och ger ökade garantier för att
arbetena verkligen blir utförda.

1 fråga om avverkningsarbetena gäller också att kostnaderna, särskilt för
transporterna, blir oproportionerligt stora vid olämpligt utformade skiften.
Även i detta avseende blir beroendet av samarbete med grannfastigheterna
för att därigenom nedbringa t. ex. basvägs- och kojkostnader mycket stort.

175

Kungl. Maj:ts proposition nr 1''i8 år 1959

På de mycket smala skiftena måste vid avverkning en stor del av träden
fällas in på grannskiftena och där upparbetas. Utsläpningen av virket måste
till avsevärd del ske över främmande mark, allt förhållanden som med
hänsyn till oundvikliga fällnings- och körningsskador kan verka irriterande.

Nu angivna förhållanden visar enligt utredningen, att i fråga om stora
delar av landet den olämpliga arronderingen av skogsfastigheterna är ett av
de allvarligaste hindren för genomförande av en förbättrad skogsvård och
över huvud taget ett ekonomiskt skogsbruk. En fortsatt storleksrationalisering
och en genom byten, omskiften eller på annat sätt förbättrad skiftesutformning
och skiftesförläggning framstår därför som en synnerligen brännande
fråga för skogsbruket. Under eu övergångstid kan samarbete mellan
skogsägarna i viss mån mildra de mest påtagliga olägenheterna, men det kan
inte ersätta den nödvändiga omarronderingen och bör ej heller få hindra eller
uppskjuta densamma. Enligt utredningen måste denna omreglering väsentligen
ske genom laga förrättningar enligt jorddelningslagen. Det torde emellertid
inte ligga inom ramen för utredningens uppgift att framlägga förslag
hur dessa problem bör lösas, då det här gäller fastighetsregleringsfrågor,
som torde bli behandlade av 1954 års fastighetsbildningskommitté.

Under åberopande av det anförda hemställer utredningen, att nyssnämnda
kommitté måtte anmodas att snarast möjligt framlägga förslag rörande lämpliga
åtgärder för att skapa förutsättningar för en snabb och effektiv omarrondering
inom områden med starkt parcellerade eller på annat sätt illa arronderade
fastigheter. Utredningen anför, att den endast velat framhålla huiangeläget
det ur skoglig synpunkt är att frågan med det snaraste blir behandlad.
Det synes viktigt, att skogsvårdsstyrelser och skogsägareföreningar
ägnar sig åt att upplysa skogsägarna inom berörda områden om fördelarna
av en förbättrad fastighetsindelning och om de vägar, som står till buds för
att i ett aktuellt fall få en sådan till stånd. Sedan fastighetsbildningskommitténs
arbete lett till nya och smidigare regleringsinstitut, kan en sådan upplysningsverksamhet
bli av särskilt stor betydelse för att markägarna så snart
som möjligt skall komma att dra nytta därav. 1 den mån behov uppkommer
hör skogsvårdsstyrelserna också genom samråd och direkt biträde stöda lantmäteriorganisationen
och lantbruksnämnderna i regleringsarbetet.

I övrigt hemställer utredningen, alt frågan om erforderliga jämkningar i
skattelagstiftningen och stämpelförordningen utredes i syfte att stimulera
till ökad omarronderingsverksamhet. Härom anföres följande.

Eftersom den nuvarande olämpliga fastighetsbildningen konnnit till med
stöd av den vid olika tidpunkter gällande skiftcslagstiftningen och genom
det allmännas organ, synes det rimligt att den önskvärda regleringen kan
ske utan alt skogsägarna betungas med alltför stora kostnader. Harfoi eifordras
jämkningar i skattelagstiftningen — vissa begränsade förslag i den
riktningen har redan framlagts av 1950 års skattelagssakkunmga
stämpelförordningen samt lämpligt utformade ersattningsgrunder vid de
lantmäteri förrättningar, som föranledes av arrondenngsfrågornas lösning.

176

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1950

Beträffande samverkan mellan skogsägare i skogsvårdsfrågor
har i betänkandet (s. 42—62) lämnats en utförlig redogörelse
dels för nuvarande förhållanden i detta avseende såväl inom landet
som i våra grannländer, dels för vissa tidigare framförda förslag rörande
samarbete mellan skogsägare.

Av nyssnämnda redogörelse för nuvarande förhållanden framgår att samverkan
av bär ifrågavarande slag förekommer i ett flertal olika former framför
allt såsom ett led i skogsägareföreningarnas allmänna skogsvårdsverksamhet.
Denna verksamhet utövas genom meddelande av allmän upplysning
och undervisning i skogsvård, genom utförande av stämpling eller annan
planläggning av avverkning ur skogsvårdssynpunkt, genom planläggning och
utförande av återväxtarbeten, genom medverkan vid skogsdikning och skogsvägbyggnad,
genom upprättande av skogsvårdsplaner och utförande av skogstaxeringar,
genom organiserande av fasta arbetslag för hyggesvård, skogsodling
samt plant- och ungskogsröjning ävensom genom tillhandahållande av
maskiner och redskap för skogsvårdsarbete. En variant av nyssnämnda arbetslag
tillämpas inom ett par skogsägareföreningar. Av dessa har nämligen
organiserats särskilda byarbetslag, bestående av fast anställda skogsarbetare.
Vidare har i skogsägareföreningarnas regi organiserats särskilda skogsbruksområden
i syfte att inom organisationen samordna skogsvårdsarbetet med
avverknings- och virkesförsäljningsuppgifter på liknande sätt som sker inom
det förvaltningsmässigt bedrivna storskogsbruket. Slutligen har i ett fall i
skogsägareförenings regi förutom skogsbruksområden bildats särskilda serviceområden,
vanligen omfattande en storkommun. Formen med serviceområden
är mer extensiv än skogsbruksområdesformen.

Bland övriga samarbetsformer märkes, förutom härads- och sockenallmänningar,
lokala skogsodlingsföreningar, skogsvårdsföreningar bildade i enlighet
med bestämmelserna för det s. k. norrländska skogsproduktionsanslaget,
tillfälliga lokala skogsvårdsföreningar, arbetsblock för gemensam anställning
av skogsarbetare, ekonomiska föreningar samt gemensamhetsskogar.

Beträffande den närmare redogörelsen för samtliga nu nämnda former av
samverkan mellan skogsägare torde i övrigt få hänvisas till betänkandet (s.
42—59).

t den av utredningen lämnade redogörelsen för tidigare framförda förslag
erinras om att frågan om skogsägarnas samarbetsformer och om eventuellt
statligt stöd till dessa motionsvägen tagits upp såväl vid 1955 års riksdag
(11:454) som vid 1956 års riksdag (1:479 och 11:617 samt 1:123 och
II: 175) utan att leda till något resultat.

Utredningen erinrar vidare om att 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning
i sitt betänkande om jordbruks förstärkande med skog (SOU 1957:
8) framlade en del rätt långt gående förslag till statliga åtgärder för att stödja
skoglig samverkan. Skogsvårdsutredningen lämnar följande redogörelse
för det huvudsakliga innehållet i jordbruksrationaliseringsutredningens betänkande.

177

Kungl. Mcij.ts proposition nr i>i& år 1959

Förslaget innebar att den hittillsvarande verksamheten med stöd av norrländska
skogsproduktionsanslaget skulle utbyggas dels geografiskt till hela
landet, dels med avseende på verksamhetens art. Sålunda borde bidrag till
betesanläggning ej vidare utgå utan i stället ökade anslag till olika slag av
skogsvägar, till röjning i ungskog ävensom till skogsförläggningar eller därmed
jämförliga serviceanläggningar. Särskilda förvaltningsbidrag borde även
utgå till de »skogsrationaliseringsområden», som skulle bildas för att genomföra
skogsägarnas samverkan. Dessa bidrag borde dock endast avse de första
sex åren efter starten. Fråga om bildande av skogsrationaliseringsområde
skulle kunna tas upp ej blott av skogsägarna själva utan även av lantbruksnämnd,
skogsvårdsstyrelse eller överlantmätare. Beslut rörande områdesbildande
skulle fattas av Kungl. Maj :t, därest den som ansökt om skogsralionaliseringsområdets
bildande hemställt att skogsmark inom det blivande området
skulle omarronderas eller användas till stärkande av ofullständiga
jordbruk. I andra fall skulle beslut fattas av skogsstyrelsen. Kungl. Maj :t
skulle i förstnämnda fall kunna förordna att den skogsrationaliseringsplan,
som skall upprättas för området, jämväl skall innehålla vägledande grundlinjer
för behövliga arronderingsförbättringar och för tilldelning av skog
till ofullständiga jordbruk, vilka prövades böra bestå. Högre bidragsprocenter
till skogliga företag skulle kunna tillämpas inom områden, där sådant
förordnande meddelats.

Vad därefter angår skogsvårdsutredningens förslag framhålles till en början
i betänkandet att utredningen fått ett starkt intryck av att skogsägarna
på många håll redan synes vara på det klara med värdet av samgående. Såsom
framgår av den föregående redogörelsen finns hela skalan av skilda
samarbetsforiner representerad i dagens svenska jordbruk. Utredningen anser
det naturligt, att man på detta sätt har angripit problemet om en ökad
samverkan utifrån olika håll. Förhållandena inom landet växlar och därmed
tår behovet av samgående olika karaktär. Med visst undantag finns inom
landet knappast någon äldre erfarenhet av samverkan i skogsvårdsarbetet.
Det torde därför bli nödvändigt att genom praktisk försöksverksamhet inom
områden med olika förutsättningar i fråga om fastighetsindelning, skogsförhållanden
in. in. pröva sig fram till den eller de samarbetsformer, som bäst
passar det svenska privatskogsbruket. Det synes lämpligt att samverkan
kommer till stånd allteftersom skogsägarna får klart för sig värdet av densamma.
Det gäller dock här rätt avsevärda förändringar i gamla arbetsformer
och en viss försiktighet är därför tillrådlig i början av verksamheten.
Det betonas också av dem som svarar för nu fungerande samarbetsorgan,
däribland skogsägareföreningarnas skogsbruksområden, att verksamheten
ännu så länge måste betraktas i huvudsak som försök.

Utredningen anför vidare, att det å andra sidan mångenstädes föreligger
stort behov av samarbetsorgan för skogsvårdsarbetet, varför det är önskvärt,
att försöksverksamheten får en tillräcklig bredd och att man så fort lämpliga
arbetsformer utprovats tar steget över från eu mer eller mindre tillfällig
till eu ordinarie verksamhet på detta område.

Angående möjligheterna att nu bedöma utvecklingen för den närmaste li 12

Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 148

178 Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

den i fråga om bildande av skogsbruksområden anför utredningen därefter
följande.

I fråga om skogsägareföreningarnas skogsbruksområden kan en viss ledning
hämtas ur utvecklingstakten under de gångna 2—3 åren och den beräknade
nybildningen av skogsbruksområden under år 1958. Under denna
tid synes årligen i genomsnitt ha bildats skogsbruksområden i en utsträckning,
som motsvarar ungefär 0,5 procent av den privatägda skogsmarken.
Under de närmaste åren torde någon avsevärt snabbare utveckling ej vara
att vänta beroende på dels en viss försiktighet från skogsägarnas sida, dels
bristen på skogsutbildad personal lämpad att ta hand om skogsbruksområdena.
Dessa utgör ju helt nya verksamhetsfält, till vilka hänsyn tidigare ej
kunnat tas vid skogsskoleväsendets utbyggnad. Genom den nyligen beslutade
tillfälliga skogsskolan kan möjligheterna att rekrytera personal till områdena
så småningom förbättras.

Under de 5—10 år, som nu kan överblickas, skulle skogsbruksområdena
under här gjorda antaganden kanske komma att byggas ut till att omfatta
5 å 10 procent av den privatägda skogsarealen, d. v. s. 0,5 å 1 miljoner ha,
en i och för sig aktningsvärd areal. Då härigenom endast en mindre del av
privatskogarna kan komma i åtnjutande av denna form av samverkan, har
man anledning tro att även den allmänna, ej områdesbundna servicen i
skogsvårdsfrågor måste under samma tidrymd utbyggas ytterligare.

I fråga om formen för samverkan anför utredningen, att enligt dess mening
tiden ännu ej är mogen att mera bestämt uttala sig för och rekommendera
någon viss bestämd form av samverkan mellan skogsägarna såsom den
bästa. Även om man redan nu kanske kan skönja vilken form, som torde
komma att bli dominerande, kan det f. ö. visa sig lämpligt att i särskilda
trakter eller under speciella förhållanden tillämpa andra former än den huvudtyp,
som väl kommer att kristalliseras ut. Utredningen anser det sålunda
ej möjligt att avge några generellt giltiga rekommendationer angående den
lämpliga utformningen av skogsägarnas samarbetsorgan på skogsvårdens
område. I anslutning till sin i betänkandet i övrigt redovisade principiella
inställning beträffande skogsvårdsarbetets organisation framlägger dock utredningen
följande allmänna synpunkter på frågan.

Med hänsyn till principen om största möjliga självverksamhet hos skogsägarna
synes det böra eftersträvas, att sammanslutningarna växer fram ur
ett allmänt känt behov hos skogsägarna själva och ej genom åtgärder utifrån.
Men det är å andra sidan önskvärt att skogsvårdsstyrelser och skogsägareföreningar
upplyser skogsägarna om fördelarna av ett närmare samgående.

Ett par av de viktigaste uppgifterna för skogsägarnas samarbetsorgan på
skogsvårdens område torde bli att anställa skogligt utbildade verksamhetsledare
och yrkeskunniga skogsarbetare. Det torde därför komma att visa
sig mest ändamålsenligt att samverkan kring skogsvårdsuppgifterna kombineras
med samverkan i fråga om avverkning och skogstekniska arbetsuppgifter.
Först genom en sådan anordning blir det ju möjligt att ordna kontinuerlig
sysselsättning för de anställda.

Slutligen vill vi med anledning av att tankar framförts om tvångsanslutning
i vissa fall av skogsägare till organ för gemensam skogsförvaltning uttala,
att en bestämmelse av denna art icke vore förenlig med gällande principer
om skogsägarnas rätt att själva ansvara för sin skogs skötsel. Vi håller

179

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

före att undantag ej bör göras från regeln, att skogsägarnas sammanslutningar
till främjande av skogsdriften på deras fastigheter bör vara helt frivilliga.

Utredningen anför vidare, att den vid övervägandet av frågan, huruvida
någon särskild lagstiftning eller andra statliga direktiv kunde vara behövliga
för att främja skogsägarnas samverkan i skogsvårds- och närgränsande
frågor, knappast funnit hefogat med någon ytterligare lagstiftning på området.
Utredningen anser nämligen att det finns skäl förutsätta, att den redan
inledda samverkan mellan skogsvårdsmyndigheterna och skogsägarnas
organ kommer att på ett naturligt sätt ytterligare utvecklas. Utredningen
betonar vidare de allmänna skogsvårdsorganens skyldigheter enligt gällande
skogsvårdsstyrelseförordning att »stödja sammanslutningar av skogsägare
i deras verksamhet för skogsvårdens befrämjande». Enligt vad utredningen
kunnat erfara har också skogsvårdsstyrelserna vid tillkomsten av nya sammanslutningar
för skogsvård verkat i författningens anda. Många gånger har
styrelserna eller hos dem anställda varit initiativtagare eller impulsgivare
vid starten.

Utredningen framhåller slutligen, att den ej heller funnit anledning att
föreslå några särskilda förvaltningsbidrag till de olika slagen av skogsvårdssammanslutningar.
Av befintliga föreningar är det endast de västsvenska
skogsvårdsföreningarna som uppbär vissa mindre bidrag av kommunerna
och landstingen. 1951 års jordbruksrationaliseringsutrednings förslag rörande
skogsrationaliseringsområden innefattade även vissa förvaltningsbidrag.
Vidare har Skogsägareföreningarnas riksförbund ifrågasatt sådana förvaltningsbidrag.
Detta skedde emellertid mera från den utgångspunkten, att föreningar,
som avlastade skogsvårdsstyrelserna deras serviceuppgifter på medlemmarnas
skogar, borde få ett bidrag ungefär motsvarande den av dem betalda
skogsvårdsavgiften. Bidraget finge därigenom mera en karaktär av »restitution»
av skogsvårdsavgift för sådana skogsägare, som ej behövde utnyttja
skogsvårdsstyrelsernas service. Utredningen anför vidare, att dess
uppfattning är, att de som leder skogsägarnas samarbetssträvanden på skogsvårdsfronten
ej önskar några statliga subventioner för verksamheten. För
sammanslutningar, som ej har andra särskilda uppgifter utan kommit till
för att hjälpa sina medlemmar att få bästa resultat av deras skogsbruk, synes
en sådan inställning vara den riktiga.

Yttranden över skogsvårdsutredningens betänkande. Vad utredningen anfört
och föreslagit beträffande behovet av en förbättrad arrondering
av skogsfastigheter har tillstyrkts eller lämnats utan erinran
av samtliga remissorgan. Lantbruksstijrelsen, som framhåller önskvärdheten
av att 1954 års fastighetsbildningskommitté så snart som möjligt
blir färdig med sitt förslag, anför följande angående lantbruksorganisationens
verksamhet för främjande av strukturförhållandena inom bondeskogsbruket.

180

Kungl. Maj.ts proposition nr lk8 år 1959

Lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas verksamhet med jordbrukets
yttre rationalisering innefattar även främjande av strukturförhållandena
i bondeskogsbruket. I detta syfte verkar nämnderna kanske främst med
den aktiva inköpspolitiken men även i samband med tillämpningen av förvärvslagarna
och vid beviljandet av statligt ekonomiskt stöd till yttre rationalisering.
Nämndernas åtgärder för främjande av strukturen i bondeskogsbruket
sker i allmänhet som ett led i arbetet för komplettering av jordbruk
med skog. I allmänhet sker dessa åtgärder på sådant sätt att, förutom en
arealmässig förstärkning av jordbruken, även en arronderingsförbättring i
skogsbruket sker. Genom ofta ganska omfattande markbyten med bolag erhåller
bondejordbruket smärre friliggande skiften som ligger i anslutning
till bondeskogsmarker och i allmänhet sammanslås med angränsande mark
till större brukningsfigurer, mot att bolagen erhåller mark som ligger i anslutning
till deras skogskomplex och med fördel kan uppgå i dessa. På detta
sätt verkar nämnderna för en sådan marköverflyttning i stora drag som
avses att främjas genom den s. k. bytesprincipen i bolagsförbudslagen. Även
inom bondeskogsbrukets egna gränser verkar nämnderna med tillhjälp av
de ovan nämnda medlen i syfte att ta vara på de tillfällen som kan erbjuda
sig för strukturförbättrande åtgärder.

Lantbruksstyrelsen erinrar vidare om den del av lantbruksnämndernas
verksamhet som består i att nämnderna i de områden, där någon form av
omreglering kan väntas komma till stånd inom överskådlig tid, köper upp
salublivna skiften. Genom denna verksamhet bildas en s. k. rationaliseringsreserv,
vilken verksamt torde underlätta regleringen. Styrelsen framhåller
i detta sammanhang vikten av att jordfonden tilldelas medel i sådan omfattning
att den för strukturförhållandena i skogsbruket betydelsefulla aktiva
inköpspolitiken kan fortgå och vidareutvecklas utan att hämmas av
medelsbrist.

Domänstyrelsen instämmer till fullo i de av utredningen anförda motiven
för omarronderingar inom skogsbruket. Styrelsen framhåller, att skogsbrukets
arronderingsfråga berör inte enbart bondeskogsbruket utan även storskogsbruket.
Såväl domänverket som enskilda större skogsbolag har också
sedan länge funnit en aktiv arronderingspolitik påkallad med hänsyn till
den utveckling på olika områden, som ägt rum inom storskogsbruket under
senare år. En omarrondering av fastighetsinnehavet har ofta framträtt som
en nödvändig första rationaliseringsåtgärd, utgörande förutsättningen för
övriga rationaliseringar. Med stöd av sin erfarenhet om uppkommande svårigheter
i samband med genomförandet av markbyten instämmer domänstyrelsen
även i utredningens önskemål att fastighetsbildningskommittén snarast
möjligt måtte framlägga förslag, som skapar ökade möjligheter för
snabb och effektiv omarrondering inom skogsbruket, samt att de — även
i flera tidigare sammanhang påtalade — för bytena försvårande bestämmelserna
i skattelagstiftningen och stämpelförordningen undanröjes. Härom anför
styrelsen följande.

Under den senaste 10-årsperioden har stora markbyten (ca 200 000 ha)
genomförts mellan domänverket och ett antal större skogsbolag, huvudsakligen
inom övre och mellersta Norrland. Bytena har skett antingen som byte,
grundat på laga fång (ömsesidiga köp och försäljningar) kallat avtalsbyte,

181

Knngl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

eller som frivilligt ägoutbyte enligt jorddelningslagen. Avtalsbytena kan genomföras
oberoende av administrativa gränser och har även i en del andra
avseenden befunnits vara en smidig form. Förutom den tidsödande erforderliga
riksdagsbehandlingen vid domänverkets ifrågavarande byten har dock
gällande regler för skatteplikt och skyldighet att erlägga lagfartsstämpel verkat
försvårande på avtalsbytena. Det frivilliga ägoutbytet enligt jorddelningslagen
har varit enklare så tillvida, att Kungl. Maj :ts och riksdagens
prövning ej erfordrats, men denna bytesforms möjligheter är dock begränsade
genom att bytet i regel måste ske inom samma jordregistersocken. Vidare
ställer sig förrättningskostnaderna för frivilligt ägontbyte höga.

Domänstyrelsen ifrågasätter slutligen med stöd av sin erfarenhet beträffande
den tid och det arbete, som åtgår för genomförande av markbyten om
icke genomförandet av de nu aktuella regleringsåtgärderna omfattande ca 5
miljoner ha skogsmark, varav 3 miljoner ha bedömts vara i trängande behov
av omreglering, måste utsträckas på längre tid. Styrelsen håller även för troligt,
bl. a. ur kostnadssynpunkt, att man för denna omarrondering —- vid
sidan av förrättningar enligt jorddelningslagen — i inte oväsentlig grad
måste bygga på den naturliga successiva omdaningsprocess, som kommer
till stånd genom frivilliga köp och försäljningar.

Lantmciteristyrelsen delar utredningens uppfattning att en fortsatt storleksrationalisering
och en genom byten, omskiften och på annat sätt förbättrad
skiftesutformning och skiftesförläggning framstår som en brännande
fråga för skogsbruket. Åtskilligt synes också tala för att de nödvändiga omarronderingarna
bör ske så snart som möjligt för att effekten skall bli den
bästa möjliga. Angående vikten av att fastighetsregleringsverksamheten snarast
möjligt ges erforderlig omfattning anför styrelsen i huvudsak följande.

Ett av de väsentliga resultaten av en förbättring av arronderingen är ur
skogsbrukets synpunkt möjligheterna till större och bättre utformade behandlingsytor.
Under de närmaste 1 O-årsperioderna kan väntas en mycket
stark ökning av skogsodlingsverksamheten. Om denna odling sker inom de
nuvarande illa arronderade "fastigheterna kan följden bli dels att föryngringskostnaderna
blir högre och effekten av odlingen lägre än normalt, dels att
indelningen i behandlingsytor bindes för lång tid, även om sedermera en omarrondering
sker. Har nämligen då nya bestånd redan hunnit grundläggas,
torde en förbättrad indelning i behandlingsytor ofta ej kunna erhållas utan
att det ekonomiska resultatet av tidigare odlingsarbete i viss utsträckning
spolieras. Om regleringen i stället sker före slutavverkningen av de gamla
bestånden och de därpå följande föryngringsarbetena, försvåras ej omläggningen
i samma utsträckning och anpassningsförlusterna kan hållas nere.

Frågan om lämplig tidpunkt för omregleringarna har också nära samband
med utbyggnaden av skogsvägnätet. Utredningen har i annat sammanhang
uppskattat det närmast aktuella vägbyggnadsbehovet avseende skogsvägar
av betydelse för större skogsområden eller områden med ett flertal skogsägare
till 40 000 km och 900 miljoner kr. Om hänsyn också tages till behovet
av utbyggnad av det sekundära vägnätet är del tydligt, all inom de närmaste
10-årspcrioderna en mycket omfattande utbyggnad av skogsbrukets
vägnät är all vänta. Tillkomsten av eu skogsbilväg åtföljs ofta av stora
virkcsultag, i första band beroende på alt dels stora samlade virkesförråd i
tidigare väglösa områden genom vägens tillkomst blir möjliga alt exploatera
och dels virkesuttag blir nödvändiga för vägbyggnadens finansiering. Stora

182

Kungl. Maj.ts proposition nr 1^8 år 1959

virkesuttag följes emellertid också normalt av omfattande föryngringsarbeten.
Om arronderingen är dålig uppkommer härvid de nyssnämnda
olägenheterna i fråga om skogsodling på illa arronderade fastigheter. Det
är därför av betydelse att fastighetsregleringar och skogsvårdsarbeten ej
i onödan försvåras utan att i stället samordningen av fastighetsreglering,
väganläggning och skogsvårdsarbete blir den bästa ur såväl allmän som
enskild synpunkt.

Lantmäteristyrelsen anför vidare, att den även delar utredningens uppfattning
angående behovet av ett nytt och smidigare omregleringsinstitut.
Styrelsen anser emellertid, att arbetet med omarronderingarna bör intensifieras
oberoende av det pågående lagstiftningsarbetet på detta område.

Enligt lantmäteristyrelsen utgöres en betydande del av arbetet med en
omreglering av fältarbetet. Vid den pågående verksamheten har det visat sig
synnerligen ändamålsenligt och arbetsbesparande att anförtro detta arbete
åt skogsmästare eller annan personal med liknande skoglig utbildning. Enligt
styrelsen är det nödvändigt att skogsmästaren i denna verksamhet knytes
till lantmäteriet. I anslutning till det nu anförda framhåller styrelsen
alt lantmäteriets bristande tillgång på personal och utrustning utgör ett väsentligt
hinder för en omfattande omregleringsverksamhet. En ytterst viktig
förutsättning för att den nu rådande olämpliga arronderingen i skogen
skall kunna rättas till, är därför att lantmäteriet förses med tillräckliga resurser.

I fråga om den av utredningen uttalade uppfattningen att den önskvärda
omregleringen av fastighetsbeståndet bör ske utan att skogsägarna betungas
med alltför stora kostnader anför lantmäteristyrelsen, att den avstår från
att nu mera ingående behandla frågekomplexet angående statsbidrag, lantmäteritaxa,
möjlighet till nedsättning av förrättningskostnader, skattebestämmelser
m. in. och att den nöjer sig med att understryka den stora betydelse
dessa frågor har i fastighetsregleringssammanhang. Utan förbättrade
möjligheter att finansiera åtgärderna torde det icke vara möjligt att få
igång någon mera omfattande fastighetsregleringsverksamhet. Styrelsen
framhåller slutligen i detta sammanhang att möjligheter torde föreligga att
genom lämpligt utformade bidrag få till stånd den goda samordning av
verksamheten för omreglering, vägbyggnad och skogsvård, som konstaterats
vara betydelsefull. Detta torde kunna ske genom ökade möjligheter
till bidrag till fastighetsreglering, skogsvägbyggnad och skogsvård i de fall
åtgärderna sker i ett sammanhang. Ett särskilt motiv till sådana ökade bidragsmöjligheter
är den omständigheten att vid fastighetsreglering stora
kostnader faller inom en kort tidrymd.

Även skogsstyrelsen, som helt instämmer i utredningens uttalande att eu
grundförutsättning för att skogsbruket i många delar av landet skall kunna
föras framåt är, att arronderingsförhållandena på skogsfastigheterna
bringas till en tillfredsställande lösning, hemställer, att allvarliga ansträngningar
göres för att åstadkomma förutsättningar för en snar förbättring
av skiftesläggningen på illa arronderade fastigheter, inbegripet erforderliga
åtgärder på skattelagstiftningens och stämpelförordningens områden.

183

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

Behovet av förbättrad arrondering samt angelägenheten av att fastighetsbildningskommittén
snarast möjligt framlägger sitt förslag understrykes
även av ett flertal andra remissorgan. Uttalanden av detta innehåll göres
sålunda av skogshögskolans lärarråd, Sveriges industriförbund, Skogsindustriernas
samarbetsutskott, Svenska lantarbetsgivareföreningen, Riksförbundet
Landsbygdens folk samt Sveriges skogsägareförbund. Även Landsorganisationen
i Sverige understryker utredningens hemställan att förslag
snarast måtte framläggas till åtgärder, som kan möjliggöra en snabb och
effektiv omarrondering inom de områden där detta är behövligt. Denna
fråga har varit under utredning i 20 år utan synligt resultat. Det förefaller
landsorganisationen knappast rimligt att år från år låta skogsbruk och
jordbruk inom stora områden förfalla, därför att man inte kan finna för
extrema rättvisekrav tillfredsställande lösningar på strukturproblemen. Redan
inom ramen för nuvarande lagstiftning skulle man kunna komma en
bit på väg genom att genom dispens från den s. k. bolagsförbudslagen låta
sådana storskogsbruk, som visat sig i stånd att genomföra en rationell
skogsvård, få rätt att i arronderingssyfte förvärva privatägd skog, utan att
krav på kompenserande försäljningar ställdes. Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund, vars synpunkter biträdes av Sveriges lantbruks förbund,
anför att det är nödvändigt, att fastighetsägarna blir medvetna om fördelarna
med ett samlat skogsinnehav, om en bättre arrondering skall komma
till stånd. Ett sådant klarläggande överensstämmer fullt med skogsägareföreningarnas
allmänna propaganda för en intensifierad och ändamålsenlig
skogshushållning inom bondeskogen. Vidare är det nödvändigt, att en
förbättring av arronderingsförhållandena kan genomföras utan alltför stora
kostnader för skogsägarna. Riksförbundet framhåller slutligen möjligheten
av att lantbruksnämnderna kan erhålla erforderligt biträde i arronderingsarbetet
inte endast från skogsvårdsstyrelserna utan även från skogsägareföreningarna.
Skogsvårdsstyrelsernas förbund vill särskilt understryka, att
förutsättningarna för god skogsvård i hög grad sammanhänger med fastighetens
arrondering. Ett nytt och smidigt regleringsinstitut är därför ett
önskemål för hela landet och torde tillika vara ett av grundvillkoren för
ökad, skoglig självverksamhet. Förbundet vill dessutom starkare än utredningen
understryka behovet av permanent samråd mellan skogsvårdsstyrelse,
lantbruksnämnd och lantmäteriorganisation i regleringsarbetet. Föreningen
Skogsarbeten samt Värmlands och Västra Bergslagens skogsarbetsgivareförening
framhåller — med understrykande av utredningens synpunkter
— att en rationell och genomgripande omskiftning av all sönderstyckad
skogsmark är en av grundförutsättningarna för en rationell och
ekonomisk skogsproduktion. Härutöver framhåller föreningarna bl. a. att
jordförvärvslagen och bolagsförbudslagen i sin nuvarande utformning
onödigtvis byråkratiserar och försvårar omarrondering av skogsmarkerna.
Enligt föreningarnas uppfattning bör snarast ske en översyn av dessa lagar
i avsikt att underlätta rationella markbyten och markförvärv i arronderingssyfte.
Tjänstemännens centralorganisation, som anser att arronde -

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

ringsfrågan bör tillmätas stor betydelse, påminner i detta sammanhang om
ett annat spörsmål, som enligt centralorganisationen får anses ha ett intimt
samband med arronderingsfrågan, nämligen det av 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning
framlagda förslaget beträffande skogskoinplettering.
I sitt den 25 mars 1957 avgivna yttrande i denna fråga anförde
centralorganisationen starka betänkligheter mot att vidga ramen för skogskomplettering
utöver den, som 1947 års riksdagsbeslut uppdrog. Skogsvårdsutredningens
redovisning av de i vissa fall allvarliga olägenheter, en alltför
stor uppsplittring av skogsfastigheterna medför, bekräftar uppfattningen
om att det ur samhällsekonomisk synpunkt måste vara olämpligt med en
för långt driven skogskomplettering. Sveriges lantmätareförening noterar
med tillfredsställelse att betydelsen av lämplig arrondering inom skogsmarken
kraftigt understrukits i betänkandet. Föreningen påpekar emellertid
att en ny lagstiftning icke torde komma att få avsedd verkan så framt icke
snabba förrättningsresultat kan garanteras. För att så skall bli möjligt
krävs emellertid också att det statliga lantmäteriet kraftigt upprustas med
moderna tekniska hjälpmedel och även i övrigt reorganiseras så att dess
produktionskapacitet väsentligt ökas. Ehuru föreningen sålunda är den första
att erkänna behovet och betydelsen av de i betänkandet påtalade reformerna
av fastighetsbildningslagstiftningen, vill föreningen likväl framhålla
att arronderingsproblemen mången gång är så trängande att de måste
angripas redan nu utan avbidan på en förväntad ny lagstiftning. Föreningen
anför vidare, att en arronderingsuppgift av den omfattning, varom nu
är fråga, kommer att kräva avsevärda utgifter. Arronderingskostnaderna
är ju dessutom investeringar på lång sikt och därför i åtskilliga fall mycket
betungande och stundom helt avskräckande för den tillfällige enskilde
skogsägaren. Det synes därför rimligt att man — utan att ge avkall på den
i och för sig riktiga principen om att den enskilde skogsägaren själv bör
bära kostnaderna — öppnar möjligheter till långfristiga lån till bl. a. kostnader
för fastighetsregleringar och därmed sammanhängande fullföljdsåtgärder
såsom skogsvägbyggen o. dyl. Det torde jämväl böra undersökas
huruvida icke kapital till erforderlig kreditgivning skulle kunna anskaffas
genom ini ättande av en skogsvårdsfond, vilken skulle åstadkommas genom
uttagande av en särskild skogsvårdsavgift i samband med avverkningar.
En sådan möjlighet har diskuterats av utredningen, men avvisats. Emellertid
är finansieringsfrågan särskilt då det gäller arronderingskostnaderna
enligt föreningens förmenande så dominant, att alla tänkbara vägar till
lösning bör försökas.

I de av länsstyrelserna, landstingen, skogsvårdsstyrelserna och hushållningssällskapen
avgivna yttrandena har i huvudsak inte heller anförts några
erinringar mot de i betänkandet framförda synpunkterna och förslagen
beträffande arronderingsfrågan.

Även vad utredningen anfört angående samverkan mellan
skogsägare i skogvår dsfrågor har i huvudsak biträtts av re -

185

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1959

missorganen. Erinran mot utredningens förslag har emellertid framförts
av Skogssällskapet, som anför, att sällskapet med stöd av en snart 50-årig
erfarenhet om förutsättningarna för skapande och vidmakthållande av förvaltningsgemenskap
mellan ägare av sinärre skogar vågar uttala, att den
av utredningen varmt förordade samskötseln av bondeskog är en utopi så
länge skogsvårdsstyrelserna lämnar en subventionerad service. Avskaffandet
av denna är enligt sällskapets mening lika nödvändig och brådskande på
skogsskötselns som på plantförsörjningens område.

Av de remissinstanser, som anslutit sig till utredningens synpunkter, understryker
domänstyrelsen angelägenheten av att skogsägarna blir övertygade
om nyttan av en effektiv samverkan. Utvecklingen av landsbygdens
struktur torde så småningom framtvinga en dylik skogsbruksform. Lantbruksstgrelsen
betonar bl. a. vikten av att försök med olika former av samverkan
uppmuntras. Denna bör dock i princip vara ett komplement till
skogsägarnas självverksamhet och ansvariga handhavande av sin skogsmark.
Skogsstgrelsen finner i likhet med utredningen, att något ekonomiskt
stöd av allmänna medel ej bör utgå till skogsägarnas sammanslutningar. I
den mån samarbetssträvandena vinner ökad terräng och samarbetsorganen
utvecklas torde det bli nödvändigt med en viss bestämd gränsdragning i de
olika länen mellan skogsvårdsstyrelsernas och skogsägarsammanslutningarnas
arbetsuppgifter till befordrande av planmässighet i arbetet och förhindrande
av dubbelarbete. Lantmäteristgrelsen anför, att den delar den av
utredningen uttalade uppfattningen, att samarbete mellan skogsägarna i de
fall arronderingen är utpräglat dålig inte kan ersätta den nödvändiga oraarronderingen
och ej heller bör få hindra eller uppskjuta densamma. Styrelsen
anser dock, att skogsägarsamverkan i viss utsträckning eller under
en övergångstid torde kunna ersätta fastighetsreglering i de fall då arronderingen
visserligen ej är god men dock ej heller kan betecknas som utpräglat
dålig. Styrelsen anser vidare att samverkan kan vara ett värdefullt
komplement till fastighetsreglering. I många fall torde det i fråga om småskogsbruket
exempelvis vara lämpligt att i samband med en fastighetsreglering
också arbeta på att få till stånd samverkan mellan de vid regleringen
utlagda fastigheterna, varigenom de fördelar som vunnits genom fastighetsregleringen
än bättre skulle kunna utnyttjas. I de fall samverkan i skogsmarken
kan antagas bli en varaktig företeelse måste synen på fastighetsindelningens
lämplighet och regleringsverksamhetens målsättning också anpassas
därefter. Samverkan och fastighetsreglering torde ofta kunna komplettera
varandra men kan — bortsett från enstaka undantagsfall — ej helt
ersätta varandra. Med hänsyn till vad nu anförts kommer styrelsen att också
i fortsättningen ägna ett positivt intresse å samverkansfrågorna. Lantmäteristyrelsen
pekar slutligen på de möjligheter alt bilda gemensamhetsskogar
som föreligger vid fastighetsreglering. Vid gemensamhetsskog undanröjes
de olägenheter som fastighetsgränserna förorsakar liclt och man kan
då fullt ut tillgodogöra sig de fördelar som samarbete mellan skogsägarna
möjliggör. Speciellt i de sämsta lägena torde gemensamhetsskog innebära
eu skogsbruksform, som mera allmänt borde eftersträvas.

186

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1959

I flera av de övriga yttrandena uttalas att all sådan samverkan, varom
här är fråga, bör ske på frivillig väg. Uttalanden i denna riktning göres av
styrelsen för Hushållningssällskapens förbund, Svenska lantarbetsgivareföreningen,
Skogsvårdsstyrelsernas förbund samt Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund. Sistnämnda riksförbund, vars yttrande biträdes av
Sveriges lantbruksförbund, konstaterar med tillfredsställelse utredningens
inställning att en frivilliglinje skall hållas, när det gäller skogsägarnas samverkan.
Utredningen tar därmed avstånd från såväl 1951 års jordbruksralionaliseringsutrednings
som också 1956 års riksdagsmotions syftningar mot
en lagbunden reglering av skogsägarnas samverkan och finner det inte befogat
med ytterligare lagstiftning på området. Denna av utredningen klart
uttalade inställning måste anses vara av stort värde för det svenska privata
skogsbruket. Det är ett officiellt erkännande av de privata skogsägarnas förmåga
att driva sitt skogsbruk och sporrar, enligt riksförbundets förmenande,
till självförtroende och stegrat intresse för skogsägandet och skogsfrågorna
över huvud taget. Riksförbundet uttalar vidare rent principiellt, att
något ekonomiskt stöd av allmänna medel till föreningar eller organ, som
på något sätt är skogsägarna behjälpliga i skogsvårdsarbetet, inte bör förekomma.
Att riksförbundets tidigare framställning inte avsåg ett statligt stöd
utan ett överförande av skogsvårdsavgiftsmedel för de skogsägare, som genom
att utnyttja skogsägareföreningarnas tjänster avlastar arbete från
skogsvårdsstyrelserna, klarlägges i betänkandet. Även Riksförbundet Landsbygdens
folk uttalar sin tillfredsställelse med utredningens ställningstagande
i fråga om grundprinciperna för den skogliga samverkan. Enligt riksförbundets
förmenande kommer samarbetet och samarbetsformerna vid skogsvårdsarbetets
genomförande att självmant växa fram på sätt som synes
skogsägarna lämpligast och behovet påkallar. Landsorganisationen i Sverige
anför, att verksamheten med bildandet av skogsbruksområden är väl värd
att stödjas såsom ett av de mest positiva inslagen i de senaste årens utveckling
inom skogsbruket. Man bör emellertid samtidigt vara på det klara
med att den ännu inte har fått en sådan omfattning, att den kan lämna
några väsentliga bidrag till lösningen av skogsvårdsproblemen. Det förefaller
inte heller realistiskt att räkna med att den inom överskådlig framtid
skall få det. Det synes, såsom utredningen också påpekar, varken möjligt
eller tillrådligt att på sätt som tidigare i olika sammanhang föreslagits driva
fram denna utveckling med lagstiftning. Däremot vore det måhända möjligt
att skapa ekonomiska incitament genom en differentiering av skogsvårdsbidragen.
Enligt Sveriges lantmätareförening kan samverkan ej ersätta
omskiftet. Rätta förhållandet torde nämligen vara det, att skogssamverkan
når full effekt först när den grundar sig på en rationellt genomförd fastighetsindelning.
Rörande samverkansfrågorna framhåller föreningen vidare
bl. a., att det mången gång synes önskvärt om åtaganden rörande samverkan
i någon form kunde knytas till den därav berörda fastigheten och icke endast
till dess ägare. Det rör sig ju oftast om åtgärder, vilka kräver avsevärd
tid för sitt genomförande, varför en viss stabilitet i rättsförhållandena

187

Kungl. Maj.ts proposition nr Ut8 år 1959

markägarna emellan torde vara nödvändig. Enligt föreningens uppfattning
torde de nu framförda önskemålen enklast kunna tillgodoses, därest frågor
om samverkan kunde behandlas i form av en legal förrättning.

Slutligen kan anföras, att även flertalet av de i ärendet hörda länsstyrelserna,
landstingen, skogsvårdsstyrelserna ocli hushållningssällskapen i huvudsak
anslutit sig till de i betänkandet anförda synpunkterna beträffande
samverkan mellan skogsägare i skogsvårdsfrågor.

XII. Lantbruksstyrelsens anslagsskrivelse för budgetåret 1959/60, m. m.

Lantbruksstyrelsen: Avlöningar. Under denna anslagsrubrik har med förslagsanslaget
till avlöningar vid lantbruksstyrelsen sammanförts det tidigare
som särskilt anslag å riksstaten uppförda förslagsanslaget Jordbrukets upplysningsnämnd:
Avlöningar. För innevarande budgetår har under nämnda
avlöningsanslag anvisats resp. 2 815 600 kr. och 66 200 kr. I årets statsverksproposition
(IX ht 1959 s. 6) har rubricerade anslag, såsom förut anförts,
upptagits med ett beräknat belopp av 2 967 800 kr., vari jämväl ingår för
upplysningsnämnden beräknade avlöningsmedel.

Yrkanden. A. Lantbruksstyrelsen (skr. 20/8 1958) hemställer, att förslagsanslaget
Lantbruksstyrelsen: Avlöningar för budgetåret 1959/60 höjes
med 132 300 kr. till 2 947 900 kr. enligt följande beräkning.

Ökning

eller

minäknin

1. Personalförstärkningar

a) 2 förste byråinspektörer Ae 23 ........................ + 50 752

b) 1 över jägmästare Be 1 ................................ + 36 414

2. Personalminskning

1 arvodesavlönad inspektris .......................... — 3 000

3. Löneregleringar

a) 1 byrådirektör Ao 26 i st. f. 1 förste byråagronom Ae 23 —

b) 1 byrådirektör Ao 24 i st. f. 1 förste byråagronom Ae 23. . + 1 455

c) 1 byråingenjör Ae 21 i st. f. Ae 19 .................... + 1 949

d) 1 kontorsbiträde Ao 5 i st. f. Ae 5 ....................

4. Omräkning

a) tjänstetidsbefordringar, löneklassförändringar och reglerad

befordringsgång ..................................... + 27 160

b) kompensation för höjda folkpensionsavgifter .......... + 17 466

+ 132 196

B. Jordbrukets upplysningsnämnd (skr. 15/8 1958) hemställer, att förslagsanslaget
Jordbrukets upplysningsnämnd: Avlöningar höjes för budgetåret
1959/60 med 12 900 kr. till 79 100 kr. enligt följande beräkning.

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

Ökning

eller

minskning

1. Personalförstärkningar

a) 1 kontorsbiträde i reglerad befordringsgång.............. -j- 9 090

b) tillfällig arbetskraft .................................. -)- 4 028

2. Omräkning

a) löneklassförändring .................................. -f- 654

b) kompensation för höjda folkpensionsavgifter.............. -j- 381

c) rörligt tillägg ........................................ — 1 236

+ 12 917

Motiv till A. la) och 2. Förslagen under dessa punkter avser styrelsens
undervisningsbyrå och framfördes senast i anslagsäsbandena för innevarande
budgetår (IX ht 1958 s. 7 p. 1 a) och 2a)). Den ena av de 2 förste
byråinspektörstjänster, som nu ånyo föreslås skola inrättas på byrån, är
avsedd att ersätta den nuvarande arvodesavlönade inspektrisen för lanthushållningen.
Innehavaren av denna tjänst skall ha till uppgift att handlägga
ärenden rörande lanthushållsskolorna, hemkonsulentverksamheten samt övrig
undervisnings- och upplysningsverksamhet berörande kvinnornas på landsbygden
arbetsområden samt att förrätta inspektion av lanthushållsskolornas
undervisning, hemkonsulenternas kursverksamhet m. in. Den hittillsvarande
inspektrisen, som åtnjutit arvode å 3 000 kr. för år, erhöll begärt entledigande
fr. o. m. den 1 juli 1958. Det har inte varit möjligt för styrelsen att för samma
arvode erhålla någon efterträdare. Styrelsen har därför varit nödsakad
att för tiden den 1 oktober 1958—den 30 juni 1959 anställa en extra tjänsteman
i lönegrad A 21 med uppgift att fullgöra ifrågavarande inspektionssyssla.
Denna anordning betraktar styrelsen såsom ett rent provisorium. Den har
kunnat vidtagas endast på bekostnad av fullgörandet av andra viktiga arbetsuppgifter
inom styrelsen. Medel för en förlängning av arrangemanget till
att omfatta även nästa budgetår kan inte beräknas finnas tillgängliga inom
anslagets nuvarande ram.

Innehavaren av den andra av de föreslagna byråinspektörsbefattningarna
skall handha frågor rörande den av hushållningssällskapen bedrivna undervisningen
och kursverksamheten samt övrig upplysningsverksamhet, allt
med undantag av vad som rör lanthushållsarbetet. Det är av stor vikt, att
senaste forsknings- och försöksresultat utnyttjas i undervisningen samt
att de erfarenheter, som beträffande motsvarande upplysningsverksamhet
framkommit genom de internationella organisationernas arbete, förmedlas
till anordnare av här ifrågavarande kursverksamhet. Den föreslagna nye
befattningshavaren avses därför skola anförtros även dessa uppgifter. Han
skall därjämte bl. a. biträda vid anordnandet av fortbildningskurser för
sällskapens konsulenter.

1 b). Yrkandet framfördes även i fjol (IX ht 1958, s. 7 p. 1 b)). I sin nu
föreliggande framställning anför lantbruksstyrelsen, att erfarenheterna vi -

189

Kungl. Maj:ts proposition nr t \8 år 1959

sar, att lantbruksorganisationen oundgängligen har behov av minst en befattningshavare
med högt kvalificerad skoglig sakkunskap och att behovet
är av stadigvarande natur. Hittills har styrelsen sökt tillgodose detta behov
provisoriskt. En jägmästare har sedan år 1952 varit knuten till styrelsen,
avlönad tidvis från posten ersättningar till sakkunniga och tidvis från posten
avlöningar till övrig icke-ordinarie personal. F. n. utgår arvode motsvarande
lön i löneklass Bg 1. Det är enligt styrelsens mening inte försvarligt,
alt en befattningshavare, som behövs varaktigt, efter 6 års anställning
i dylika lösa former skulle få vänta ytterligare innan hans anställningsoch
avlöningsförhållanden blir reglerade.

Beträffande de särskilda krav, som bör ställas i kompetenshänseende,
framhåller styrelsen, att befattningshavaren i fråga bör ha ingående kunskap
och omfattande erfarenhet från det skogsuppskattnings- och skogsvärderingstekniska
området. En huvuduppgift för honom blir nämligen
att vara rådgivare åt lantbruksnämnderna i skogliga frågor och i denna
egenskap biträda nämnderna vid förhandlingar med bolag och enskilda vid
köp, byte, försäljning och i förekommande fall expropriation av skogsfastigheter
av större betydelse. Han skall vidare inspektera och handleda den
vid lantbruksnämnderna anställda personalen med skoglig utbildning
(skogsmästare) och handha deras fortbildning. Lantbruksnämndernas
skogsinnehav motsvarar till omfattningen ett genomsnittligt överjägmästardistrikt.
Vad uppgifterna inom lantbruksstyrelsen beträffar skall befattningshavaren
följa och hålla styrelsen underrättad om utvecklingen på det
skogliga området, särskilt i vad avser priser och värderingsteknik, samt i
övrigt biträda styrelsen vid samverkan med andra myndigheter och vid
förhandlingar i skogliga frågor, vid utarbetande av föreskrifter och anvisningar
för lantbruksnämndernas skogsförvaltning och skogsvärdering, in. m.

3 a). Motsvarande yrkande framfördes i fjol i samband med styrelsens
förslag om inrättande av en husdjursbyrå (IX ht 1958 s. 9—10, p. 5). Befattningen
hålles f. n. obesatt så länge den å övergångsstat uppförda byråchefstjänsten
å förutvarande sluteribyrån uppehälles. Innehavaren av sistnämnda
tjänst avgår med pension med utgången av april månad 1960.

3 b). Förslaget om uppflyttning av befattningen som förste byråagronom
på lantbruksbyrån har framförts under en följd av år (IX ht 1955 s. 8—9
och 1958 s. 8—9, p. 3b)). Det återigen upptagna yrkandet motiveras av den
ständigt fortgående ökningen av arbetet på byrån. För att i någon mån lätta
byråchefens arbetsbörda bar styrelsen genom beslut i början av år 1958
funnit sig nödsakad förordna innehavaren av ifrågavarande byråagronombefatlning
att tills vidare bereda och föredraga och i viss utsträckning även
själv avgöra ärenden rörande hushållningssällskapen och deras verksamhet
samt rörande import och export av vissa fröslag, fruktträd och bärbuskar,
allt i den mån de ej är pleniärenden eller av beskaffenhet alt böra avgöras
av överdirektören eller generaldirektören, eller byråchefen ej för särskilt
fall annorlunda bestämmer.

3 c). Efter den omorganisation av jordförbättringsbyrån, som genomför -

190

Kungl. Maj. ts proposition nr lå8 år 1959

des under budgetåret 1953/54, har på byråingenjörstjänsten lagts alltfler
ansvarsfulla arbetsuppgifter. Innehavaren av denna tjänst har sålunda
bl. a. att bereda och föredraga ärenden rörande utanordningar av statsbidrag
och lån avseende torrläggningsföretag, representerande sammanlagt
omkring 3 000 000 resp. 5 000 000 kr. per år. Han handlägger vidare ärenden
rörande godkännande av eller ändringar i fastställd arbetsplan och
arbetstid för statsunderstödda torrläggningsföretag ävensom verkställer
teknisk granskning av bevattningsanläggningar. Styrelsen föreslår med hänsyn
härtill att tjänsten uppflyttas till lönegrad Ae 21.

3 d). För detta förslag åberopar styrelsen grunderna för reglerad befordringsgång
för kontorsbiträdespersonal.

4 a) och b), ökningarna är av automatisk karaktär. Av beloppet avser
3 100 kr. tjänstetidsbefordringar.

Yttrande. Statens lönenämnd, som yttrat sig beträffande förslagen
under 1 b) och 3 c), kan för den under förstnämnda punkt yrkade tjänsten
ej tillstyrka högre placering än lönegrad A 26, varvid tjänstebenämningen
bör vara jägmästare. Beträffande den under 3 c) yrkade uppflyttningen
anför nämnden, att den ej blivit övertygad om att de med tjänsten förenade
arbetsuppgifterna genomgått sådan förändring sedan löneställningen senast
prövades, att en uppflyttning bör ifrågakomma.

Motiv till B. la). Förslag att inrätta en kontorsbiträdestjänst i reglerad
befordringsgång har framförts i anslagsäskandena för de 4 senaste
budgetåren (IX ht 1955 s. 228, 1956 s. 282, 1957 s. 331 och 1958 s. 38).

1 b). Med hänsyn till den fåtaliga personalen inom nämndens kansli
måste i första hand denna anslagspost anlitas för tillfällig redaktionell
hjälp under särskilt arbetsbråda perioder, semestervikariat o. dyl. Särskilt

1 samband med redigeringen av årsboken »Jord-Gröda-Djur» och utgivande
av upplysningsskrifter i skilda ämnen ävensom vid vissa registrerings- och
kontrollarbeten över upplysningsåtgärder föreligger stort behov av extra
arbetskraft. Under sommarhalvåret har prövats att för några månader såsom
praktikant hos nämnden anställa studerande vid lantbrukshögskolan.
Dessa försök har slagit väl ut och nämnden har därför för avsikt att i den
mån medel ställes till förfogande fortsätta härmed. Den ifrågasatta ökningen
från 3 500 kr. skulle även kunna medgiva anställande tidvis av
experthjälp för vissa specialuppdrag inom trädgårdsnäringens och veterinärvårdens
m. fl. områden.

2 a)—c). Förändringarna är av automatisk natur.

Yttrande. Lantbruksstyrelsen tillstyrker en höjning av förevarande
anslag för nästa budgetår med 10 900 kr., eller 2 000 kr. mindre än vad
upplysningsnämnden i sin framställning yrkat. Minskningen hänför sig till
p. 1 b), tillfällig arbetskraft, beträffande vilken styrelsen föreslår en till

2 000 kr. begränsad anslagshöjning.

Lantbruksstyrelsen: Omkostnader. Under denna anslagsrubrik har med förslagsanslaget
till omkostnader vid lantbruksstyrelsen sammanförts det tidi -

191

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1959

gare som särskilt anslag å riksstaten uppförda förslagsanslaget Jordbrukets
upplysningsnämnd: Omkostnader. För innevarande budgetår har under
nämnda omkostnadsanslag anvisats resp. 346 500 kr. och 40 500 kr. I årets
statsverksproposition (IX ht 1959 s. 6—7) har rubricerade anslag, såsom
förut anförts, upptagits med ett beräknat belopp av 402 000 kr., vari jämväl
ingår för upplysningsnämnden beräknade omkostnadsmedel.

Yrkanden. A. Lantbruksstyrelsen (skr. 20/8 1958) föreslår, att anslaget
sänkes med 3 000 kr. enligt följande beräkning.

	Utgifter	Anslag	ökning
	1956/57	1957/58	1958/59	eller minskning
1. Sjukvård m. m.	9 819	10 185	6 000	+ 4 000
2. Reseersättningar	129 485	115 764	137 000	— 5 000
3. Publikationstryck	2 647	2 055	12 000	— 2 000

— 3 000

4. Härutöver föreslår styrelsen att medlen under anslagsposten till upplysningskampanj
för ökad markkartering skall få användas även för upplysning
på andra områden.

B. Jordbrukets upplysningsnämnd (skr. 15/8 1958) hemställer, att anslaget
måtte höjas med 10 700 kr. till 51 200 kr. enligt följande beräkning.

1. Författarhonorar

2. Tryckningskostnader och bildtjänst

Utgifter

1956/57 1957/58

13 000 13 607
7 304 7 708

Anslag ökning
1958/59

15 500 9 500

8 800 1200

10 700

Motiv till A. 1. ökningen motiveras av medelsförbrukningen under
de 2 senaste budgetåren.

2. Den jämförelsevis låga medelsförbrukningen under budgetåret 1957/58
beror av förhållanden av i huvudsak tillfällig natur. Siffran för nämnda
budgetår — 115 764 kr. — torde komma att överstiga 120 000 kr. sedan alla
räkningar avseende tjänsteresor under samma budgetår betalts. Styrelsen
har anledning att räkna med att reseverksamheten under budgetåret 1959/60
skall få ungefär samma omfattning som den hade under budgetåret 1956/57.
Med hänsyn härtill och med beaktande jämväl av de nya ändamål, för vilka
kostnaderna fr. o. m. innevarande budgetår skall bestridas från förevarande
anslag, beräknar styrelsen medelsbehovet för nästa budgetår till
ca 132 000 kr.

3. Kostnaderna för publicering av resultaten av svinstamkontrollen skall
fr. o. m. innevarande budgetår bestridas från förevarande post. Dessa kostnader
beräknas uppgå till ca 5 000 kr. Övriga med posten avsedda kostnader
kan enligt vad erfarenheten utvisar beräknas ej komma att överstiga 5 000
kr. På grund härav föreslås, att posten för nästa budgetår upptages med
10 000 kr.

192

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1959

4. Posten, som är ny för löpande budgetår, torde — i avbidan på att erfarenhet
vinnes rörande behovet av upplysning på ifrågavarande område -—-för nästa budgetår uppföras med oförändrat belopp. Enligt styrelsens mening
bör dock de under posten anvisade medlen få användas för upplysning även
på andra områden än markkarteringen. Vid bifall härtill bör postens benämning
ändras till Kostnader för särskilda upplysningskampanjer. För
detta förslag åberopar styrelsen följande.

Som styrelsen framhöll i sina anslagsäskanden för budgetåret 1958/59
bar den gynnsamma utveckling som jordbruket under senare år undergått
och som alltjämt fortgår tyvärr fört med sig även mindre önskvärda konsekvenser.
Parasiter och skadedjur m. m. kan således numera på ett helt annat
sätt än tidigare spridas och orsaka betydande skador innan motåtgärder
hinner sättas in. De liberaliserade handelsförbindelserna med utlandet kan
också medföra risker av liknande slag. Som exempel på dylika risker må
här nämnas flyghavre samt ringröta på potatis, där det i båda fallen varit
nödvändigt att genom särskilda bestämmelser söka förhindra allvarligare
skadeverkningar. Vid sidan av att staten inskrider på sådant sätt är det
emellertid enligt styrelsens mening nödvändigt att man i dylika fall försöker
åstadkomma ett så snabbt resultat som möjligt genom intensivt bedriven
upplysning. Sådan upplysningsverksamhet synes lämpligen böra ske
i form av kampanjer genom press, radio, flygblad, broschyrer in. in. Vissa
institutioner såsom exempelvis statens växtskyddsanstalt och jordbrukets
upplysningsnämnd har bl. a. till uppgift att bedriva upplysningsverksamhet
på jordbrukets område. De saknar dock medel till sådana särskilda kampanjer,
som det ibland kan befinnas nödvändigt att igångsätta. Som exempel
liärpå kan nämnas den kampanj mot flyghavre, som lantbruksstyrelsen i samråd
med vissa institutioner anordnade i början av föregående år. Denna kampanj
drog en kostnad av ca 5 000 kr. och kunde komma till stånd endast tack
vare bidrag från för frågan speciellt intresserade enskilda organisationer.
Det är på grund härav såsom en beredskapsåtgärd angeläget att särskilda
medel finnes anvisade för dylika upplysningskampanjer.

Motiv till B. 1. Under senare år har såväl inom fack- och dagspressen
som förlagsverksamheten allmänt genomförts en höjning av författarlionorar.
Den därigenom uppkomna konkurrensen är mycket kännbar. Det är uppenbart
att en central upplysningsverksamhet i stor utsträckning måste bygga
på tillgång av både skickliga och kunniga författare och nämnden anser
det vara en angelägen uppgift att söka uppehålla i minst nuvarande omfattning
och standard sina publikationer och pressmaterial. Då den i fjol beviljade
höjningen med 2 500 kr. måste anses alldeles otillräcklig hemställer
nämnden om en ytterligare höjning av posten författarhonorar med 9 500 kr.
till 25 000 kr.

2. Nämnden har under de 2 senaste budgetåren begärt en uppräkning av
posten tryckningskostnader och bildtjänst. I tidigare motiveringar har framförts
att en höjning till 10 000 kr. måste anses som ett absolut minimum
med hänsyn till prisstegringarna inom tryckeribranschen och bl. a. hushållningssällskapens
behov av ökade upplagor av upplysningsskrifter. Bildtjänsten,
som är en mycket viktig del i nämndens service till fack- och dagspressen
kan endast bedrivas i mycket begränsad omfattning, vilket är beklagligt,
då tillgången till bildmaterial är mycket begärlig för pressen.

193

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1959

Yttrande. Lantbruksstyrelsen förordar en höjning av förevarande anslag
med 5 700 kr., varav 4 500 kr. för författarhonorar och 1 200 kr. för
tryckningskostnader och bildtjänst.

Lantbruksnämnderna: Avlöningar. För innevarande budgetår har under
förevarande anslagsrubrik anvisats ett förslagsanslag av 12 624 400 kr. Såsom
inledningsvis berörts har anslaget i årets statsverksproposition (IX ht
1959 s. 8—9) upptagits med ett beräknat belopp av 12 781 200 kr.

Yrkande. Lantbruksstyrelsen (skr. 20/8 1958) hemställer, att anslaget
höjes med ett avrundat belopp av 192 900 kr. enligt följande beräkning.

ökning

eller

minskning

1. Personalförstärkningar

a) 6 assistenter Ae 17 .................................. + 104 010

b) 11 assistenter Af 12—Ae 15 ........................... + 167 426

2. Personalminskningar

a) 12 lantbruksinstruktörer Ae 12........................ — 154 344

b) medel till avlönande av skoglig expertis................ — 64 000

c) 5 lantbruksingenjörer Ae 21 .......................... — 107 044

d) 3 ingenjörer Af 15—Ae 19 ............................ — 45 727

3. Löneregleringar

a) 26 lantbruksdirektörer Bo 1 i st. f. Ao 26 .............. + 86 116

b) 4 kontorsbiträden Ao 5 i st. f. Ae 5.................... —

4. Omräkning

a) tjänstetidsbefordringar, löneklassförändringar och regle -

rad befordringsgång ................................. + 133 301

b) ordinarie kontorsbiträden med förordnande å högre ickeordinarie
tjänst...................................... —

c) kompensation för höjda folkpensionsavgifter............ -f- 73 114

+ 192 852

Motiv. I en allmän motivering framhåller styrelsen nödvändigheten
av att lantbruksnämndernas organisation anpassas efter de till
följd av utvecklingen på jordbruksområdet ändrade förutsättningarna för
jordbruksrationaliseringens bedrivande. Under de gångna åren har väsentliga
förskjutningar ägt rum i nämndernas arbetsuppgifter. Medan arbetet
med den yttre rationaliseringen fortgående intensifierats har verksamheten
för den inre rationaliseringen totalt sett undergått en påtaglig minskning. På
sistnämnda område har vidare förskjutningar inträtt mellan olika slag av
åtgärder. Lantbruksorganisationen hade från början en mycket stark personell
övervikt på den inre rationaliseringens område, då inte mindre än 80
procent av hela personalstyrkan var bunden vid denna verksamhet. Särskilt
under den senaste 5-årsperioden har emellertid styrelsen sökt åstadkomma en

!:{ ltihnng till riksdagens protokoll i samt. Nr 148

194

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1959

omfördelning av personalen mellan olika verksamhetsgrenar. För dessa strävanden,
vilka lett till att arbetet på den yttre rationaliseringens område kunnat
ökas avsevärt genom insatser av personal, som förut varit verksam på
den inre rationaliseringens område, lämnar styrelsen följande redogörelse.

Det mest påtagliga resultatet av nämnda strävanden är måhända, att eu
skoglig organisation, som täcker lantbruksnämndernas mest trängande behov
av tillgång till sakkunskap på det skogliga området, kunnat byggas upp
inom gällande personalram. Detta har skett genom att vissa tjänster, vilkas
förutvarande innehavare arbetat med inre rationalisering, hållits vakanta
och medel sålunda frigjorts för anställning av tjänstemän med skogsutbildning.
Styrelsen har vidare under de senaste 2 åren ingående granskat behovet
av personal för inre rationalisering inom flertalet län. Som resultat av
denna granskning har ett flertal av de därmed sysselsatta befattningshavarna
kunnat helt eller delvis tagas i anspråk för arbete på den yttre rationaliseringens
område. Vad lantbruksingenjörskåren beträffar har den minskats
med ungefär 1/3 under de senaste 5 åren genom avgång utan att motsvarande
nyrekrytering ägt rum. Vakanserna återfinnes huvudsakligen å de e. o.
lantbruksingenjörstjänsterna. I geografiskt hänseende har en avsevärd omgruppering
av arbetskrafterna ägt rum, särskilt framträdande beträffande
lantbruksingenjörerna. I Norrland finns sålunda numera endast 2 lantbruksingenjörer,
medan det för 5 år sedan fanns 6 ordinarie lantbruksingenjörer
där. Trots de vidtagna åtgärderna dominerar den med inre rationalisering
sysselsatta personalen alltjämt starkt. Av den totala fältarbetande personalen
arbetar sålunda ännu blott ca 1/3 med yttre rationalisering. Av den personal,
som arbetar med inre rationalisering, är drygt hälften knuten till lantbruksingenjörsavdelningarna.

Även andra spörsmål av organisatorisk natur behöver få sin lösning. Styi
elsen har därför igångsatt eu utredning rörande lantbruksnämndernas organisation
in. in. Ett par för denna utredning väsentliga frågor tar styrelsen
upp till närmare behandling.

Den första frågan avser avdelningsindelningen vid lantb
r u ksnämndern a. Den personal vid nämnderna, som handlägger frågor
rörande inre rationalisering, är nu fördelad på 2 avdelningar, avdelningen
för inre rationalisering och lantbruksingenjörsavdelningen. Å bägge avdelningarna
finns dels högskoleutbildade tjänstemän — lantbrukskonsulenter
med agronomutbildning eller lantbruksingenjörer — dels personal avsedd
lör det egentliga fältarbetet, samt kontorspersonal. Agronomerna är organisatoriskt
knutna till avdelningarna för inre rationalisering. Lantbruksingenjörerna
leder arbetet å lantbruksingenjörsavdelningarna. De bar därjämte
sitt verksamhetsfält reglerat genom särskild distriktsindelning. Enligt styrelsens
mening bör det vara en huvuduppgift för utredningen att undersöka
möjligheterna alt sammanföra berörda personalgrupper till organisatoriska
enheter. Härför lämnar styrelsen följande motivering.

Vid lantbruksorganisationens start år 1948 bragtes indelningen i lantbruksnämnder
och i lantbruksingenjörsdistrikt i stort sett att sammanfalla
med vissa undantag (i ett par fall hade 2 lantbruksnämnder gemensam lantbruksingenjör
och de 2 nordligaste länen var uppdelade på 3 lantbruksingenjörsdistrikt).
Det fanns sålunda — som regel — vid varje lantbruks -

195

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

nämnd både lantbruksingenjör med underställd personal och konsulent för
inre rationalisering med underställd personal. Arbetsfördelningen var i stort
sett den, att lantbruksingenjörernas uppgifter företrädesvis omfattade vattenreglering
och avdikning samt andra större och tekniskt särskilt krävande
uppdrag samt rättslig handläggning (syneförrättningar), medan avdelningarna
för inre rationalisering svarade för den del av torrläggningen, som
avser täckdikning och härför behövliga mindre avlopp, samt all inre rationalisering
i övrigt.

Under de senaste 5 åren har, såsom ovan nämnts, viss reducering och
omdisposition av personalen å berörda avdelningar genomförts. Härigenom
har viss koncentration av personal kunnat ske till de egentliga jordbruksbygderna,
där inre rationalisering, inklusive torrläggning av mark, är av
stor betydelse för jordbrukets fortsatta utveckling. Vidare har personal i
viss utsträckning kunnat överföras till avdelningarna för yttre rationalisering.
Den personalstyrka, som tjänstgör på den inre rationaliseringens område
i vidsträckt bemärkelse omfattar f. n. ca 30 agronomer och ca 70 instruktörer
samt närmare 30 lantbruksingenjörer med underlydande teknisk
personal om ca 100 tjänstemän. I flertalet län finnes alltjämt både lantbruksingenjör
och agronom för inre rationalisering. I vissa jordbrukslän äi
härutöver placerad ytterligare en lantbruksingenjör eller agronom (undantagsvis
finnes både 2 lantbruksingenjörer och 2 agronomer). De båda avdelningarna
arbetar alltjämt var för sig med i stort sett den arbetsfördelning,
som gällde från början. Allteftersom dikningen förskjutits till mindre företag
i sammanhang med täckdikning, har emellertid allt fler sådana dikningsföretag
kommit att handläggas å avdelningarna för inre rationalisering.
Utbyte av personal mellan avdelningarna bär också börjat genomföras,
ännu dock blott i rätt ringa omfattning. Så har t. ex. yngre agronomer
för sin fortbildning inom detta arbetsområde fått tjänstgöra hos lantbruksingenjör
och i några fall har instruktör eller teknikerpersonal tillfälligt
tjänstgjort å lantbruksingenjörsavdelningen resp. avdelningen för inre rationalisering.

I 7 län finnes f. n. icke någon lantbruksingenjör stationerad. Då svarar
som regel en agronom, helt eller delvis avdelad för uppgiften, för ledningen
av den inre rationaliseringen i dess helhet. Vid ett par av dessa nämnder
tinnes också kvar en mindre arbetsgrupp (förste assistent med biträde),
som tillhört den förutvarande lantbruksingenjörsavdelningen men som nu
tills vidare ställts direkt under lantbruksdirektören. Denna personal användes
i första hand inom dikningsverksamheten men därutöver även för olika
uppgifter av teknisk art. De i dessa arbetsgrupper ingående förste assistenterna
handlägger, med stöd av vederbörlig behörighetsförklaring, enklare
syneförrättningar enligt 7 kap. vattenlagen.

Vunnen erfarenhet visar enligt styrelsens mening att det i allmänhet inte
kan vara rationellt eller lämpligt att ha eu avdelning för inre rationalisering
och eu lantbruksingenjörsavdelning arbetande vid sidan av varandra inom
samma lantbruksnämndsområde. I många län är arbetsuppgifterna på detta
arbetsfält icke nog omfattande för att bereda effektiv sysselsättning åt eu
på så sätt dubblerad organisation. I vissa fall torde den sammanlagda arbetsuppgiften
f. ö. ej vara så stor att dess ledning kräver lieltidsinsats utan
bör kunna förenas med andra uppgifter. I några jordbrukslän föreligger
dock å båda avdelningarna arbetsuppgifter i sådan mängd att befattningshavarna
bar svårt att inom rimlig tid fullgöra sina förrättningar. Men även
i sådana län synes på längre sikt fördelar i fråga om utnyttjande av arbetskraft
in. in. kunna vinnas genom sainmanföring till eu organisationsenhet.
Den härav motiverade omorganisationen bör sikta på eu sådan ordning, att

196

Kungl. Maj.ts proposition nr lk8 år 1959

torrläggning och annan inre rationalisering, där ej särskilda skäl föranleder
annat, skall samlas under enhetlig ledning inom varje lantbruksnämndsområde.
Därigenom bör så småningom även viss personal kunna frigöras
för andra uppgifter och därmed ytterligare utrymme kunna beredas inom
gällande personalram för effektivisering av den yttre rationaliseringen. I
bl. a. samma syfte avser styrelsen att undersöka i vad mån det är möjligt
att anförtro personal med lägre utbildning men med god praktisk erfarenhet
mera kvalificerade arbetsuppgifter än hittills varit fallet.

En annan fråga som bör beröras vid den förut omförmälda utredningen
är enligt styrelsen frågan om den nuvarande indelningen av riket
i lantbruksingenjörsdistrikt bör bibehållas eller ej. Denna
fråga har nämligen nära sammanhang med den nyss behandlade. Olika lösningar
har därvid diskuterats. För sin del anför styrelsen följande.

Det bör i detta sammanhang till en början beaktas dels vad i gällande
instruktion (nr 553/1956) stadgas om särskilda åligganden för lantbruksingenjör,
nämligen att verkställa syneförrättningar och att biträda domstolar,
dels vad i vattenlagen stadgas om behörighet att handlägga syneförrättningar.
Det torde vara påkallat, att det i varje län finnes lantbruksingenjör
att tillgå för förordnande till syneförättningar, som kräver full behörighet.
Det är vidare önskvärt att särskilt lantbruksnämnderna men även andra
länsmyndigheter har tillgång till en rådgivare på hithörande tekniska områden,
inte minst med tanke på frågeställningarna om vattenförorening å
landsbygden. Å andra sidan är det inte möjligt att tillhandahålla en särskild
lantbruksingenjör för varje län, eftersom arbetsvolvmen på en hel del håll
torde bli för liten.

Det synes styrelsen kunna tagas till utgångspunkt att lantbruksingenjör
bör finnas placerad inom sådana län eller lanlbruksnämndsområden, där en
dylik befattningshavare kan förväntas bli till övervägande del fullt sysselsatt
med arbetsuppgifter inom sitt speciella kompetensområde. Det torde från fall
till fall få övervägas, huruvida den fältarbetande personalen för övrig inre
rationalisering också kan ställas under hans ledning eller om en agronom
bör vara avdelad för denna uppgift. I ett flertal län torde lantbruksingenjör
emellertid inte erfordras. Där synes verksamheten i dess helhet böra ledas av
agronom, eller eventuellt av en särskilt erfaren förste assistent. Dock bör
hl. a. med hänsyn till vad i lag och författning är stadgat rörande lantbruksingenjör
— tillses att viss lantbruksingenjör överallt skall finnas till
förfogande för sådana uppgifter, som kräver lantbruksingenjörsutbildning.
Detta torde kunna lösas genom att verksamhetsområdet för ifrågavarande
lantbruksingenjör, i vad rör sådana uppgifter, bestämmes att omfatta ett
eller flera län utöver det, i vilket han är stationerad.

Styrelsen anför avslutningsvis, att den givetvis även har uppmärksamheten
riktad på sannolika framtida arbetsuppgifter för lantbruksnämnderna.
I detta hänseende bör enligt styrelsen särskilt uppmärksammas att, som ett
led i strukturrationaliseringen, ändrad markanvändning allt oftare blir aktuell
och att vattenföroreningen synes medföra ett framträdande behov av
teknisk-ekonomisk planering av åtgärder på landsbygden och inte minst vid
jordbruksföretagen. Den lagstiftning till förekommande av vattenförorening,
som trätt i kraft den 1 juli 1957, förutsätter att omfattande åtgärder vidtages
utan dröjsmål. Med hänsyn härtill ävensom till att andra utredningar

197

Kungl. Maj. ts proposition nr lh8 år 1959

berörande verksamheten vid lantbruksnämnderna pågår, har styrelsen f. n.
inte ansett sig kunna framlägga förslag om mera genomgripande ändringar
i personalstaten.

Styrelsen övergår härefter till att närmare motivera sina i förestående förteckning
redovisade förslag.

1 samt 2 a) och b). Lantbruksnämnderna var under de första åren av
deras verksamhet helt hänvisade till att söka erhålla biträde av skogsvårdsstyrelserna
för skötseln av de skogliga uppgifterna. Dessa organ kan dock
lämna hjälp huvudsakligen endast för uppgifter, som ligger inom deras normala
verksamhet såsom planläggning av skogsvårdsåtgärder, inventering av
skogsmarker och uppskattning av virkesförråd, allt i den mån deras tid så
medgiver. Redan efter ett par år fann styrelsen nödvändigt, att nämnderna
utrustades med egen skoglig sakkunskap. En av styrelsen år 1951 gjord
framställning i detta syfte ledde endast till att ett belopp av 5 000 kr. anvisades
å sakkunnigposten i styrelsens avlöningsstat. Därefter har styrelsen
alltsedan budgetåret 1953/54 i sina anslagsäskanden hemställt att särskilda
tjänster måtte inrättas för skogligt utbildade tjänstemän vid nämnderna.
Förslagen har alla avvisats med hänvisning till att med avgörandet härutinnan
borde anstå, enär frågan om åtgärder för förstärkning av ofullständiga
jordbruk med skog var föremål för särskild utredning. För tillgodoseende
av behovet av skoglig expertis har dock sakkunnigposten under styrelsens
avlöningsanslag för budgetåren 1956/57 och 1957/58 förstärkts med tillhopa
64 000 kr. Dessa medel har fr. o. m. innevarande budgetår överförts till
nämndernas sakkunniganslag.

I motiveringen till sitt nu ånyo framförda förslag anför styrelsen bl. a. att
den övervägande delen av lantbruksnämndernas arbetsuppgifter på den yttre
rationaliseringens område hänför sig till bygder med blandat jord- och
skogsbruk. Rationaliseringen i dessa bygder avser väsentligen förstärkning
och omarrondering av kombinerade jord- och skogsbruksfastigheter. Arbetet
med förmedling av köp och byten, medverkan till finansiering därav samt
aktiv inköps- och försäljningsverksamhet ävensom nämndens ställningstaganden
i en rad andra spörsmål blir starkt beroende av de skogliga förhållandena.
I samband med skogskompletteringen förekommer därtill eu
omfattande verksamhet för utbyte av mark med industriskogarna, vilket
medför krävande värderingsåtgärder och förhandlingar. Med hänsyn till det
ekonomiska ansvar, som härvid åvilar nämnderna och den betydande inverkan,
som dess åtgärder får för framtiden, är det enligt styrelsen alldeles
uppenbart att nämnderna måste ha tillgång till kompetent personal för utförandet
av sådana utredningar och värderingar m. in., som ofrånkomligen
måste göras för ett rätt bedrivande av verksamheten. I skogsbygderna har
det emellertid även blivit ett allt angelägnare önskemål hos nämnderna att
få tillgång till skogligt utbildade tjänstemän jämväl för projekteringsverksamhetcn
på den yttre rationaliseringens område.

1 avvaktan på eu lösning av förevarande fråga har styrelsen efter hand
anställt ett antal skogsmästare vid nämnderna. Dessa tjänstemäns anställ -

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

ningsförhållanden är dock så osäkra att styrelsen inte räknar med alt de
skall stanna i nämndernas tjänst, om ej deras villkor nu blir reglerade. Förutsättningar
för eu lösning av denna fråga bör enligt styrelsen nu vara för
handen, i synnerhet som den i stort sett kan lösas inom ramen för de medel,
som redan finnes anvisade å nämndernas avlöningsanslag. Beträffande det
erforderliga antalet tjänster, lönegradsplacering och kompetenskrav anför
styrelsen.

Det behövliga antalet tjänstemän med skoglig utbildning kan f. n. beräknas
uppgå till lägst 20. Till en del tillgodoses detta behov f. n. genom att
3 till lantbruksassistenter befordrade tjänstemän med skoglig utbildning helt
avses för uppgifter av hithörande slag. Om dessa tjänstemän är i detta
sammanhang ej fråga. I övrigt utgöres den ifrågavarande personalen av 17
tjänstemän, av vilka 4 är anställda som extra ordinarie tjänstemän i Ae 15,
1 som extra i Ag 15, 4 som extra ordinarie i Ae 13, 1 som extra ordinarie
i Ae 12 samt 2 som extra i Ag 12. Medel till avlönande av dessa tjänstemän
har erhållits genom att ett antal extra ordinarie lantbruksinstruktörstjänster
hållits vakanta. De återstående 5 är arvodesanställda. Deras arvoden, vilka
motsvarar lön i lönegrad Ag 12, bestrides från sakkunnigposten. Av de
ifrågavarande tjänstemännen tjänstgör flertalet i norrlandslänen, där 2—3
skogsmästare finnes vid varje nämnd; de som är placerade i södra och mellersta
Sverige har flera län som tjänstgöringsområde.

Styrelsen vill föreslå att dessa tjänstemän, i samband med att deras löneoch
anställningsvillkor regleras, erhåller tjänstebenämningen assistenter.
Såsom kompetenskrav för erhållande av sådan assistentbefattning måste
gälla att vederbörande avlagt skogsmästarexamen med goda betyg. Därjämte
måste krävas ett icke ringa mått av erfarenhet, särskilt av skogsvärdering.
Även i övrigt måste med hänsyn till arbetets art mycket höga
fordringar ställas på dessa tjänstemän, som bl. a. ofta har att biträda vid
iörhandlingar rörande köp och försäljning av skogsmark med skogsbolag,
domänverket och andra organisationer, vilka härvid företrädes av högt kvalificerad
skoglig expertis. Styrelsens förslag till lönereglering innebär att
av de ifrågavarande tjänstemännen, 6, vilka i likhet med ovan berörda lantbruksassistenter
uppehåller särskilt krävande befattningar, placeras i lönegrad
Ae 17, samt att de övriga 11 inordnas i en reglerad befordringsgång efter
sedvanligt mönster och omfattande lönegraderna Af 12, Ae 13 och Ae 15.
Aspiranttiden bör vara högst 1 år. I lönegrad Ae 13 bör tiden för befordran
till Ae 15 vara 2 år. Avlöningskostnaderna för nästa budgetår beräknar styrelsen
till 271 436 kr. De uppväges till större delen av att antalet extra ordinarie
lantbruksinstruktörsbefattningar samtidigt föreslås minskat med 12 och
att sakkunnigposten kan nedräknas med del för avlönande av skoglig expertis
avsedda beloppet å 64 000 kr.

2 c) och d). Gällande personalstat upptager 25 tjänster som lantbruksingenjör
i Ao 25 och 10 tjänster som lantbruksingenjör i Ae 21. För rekrytering
av lantbruksingenjörstjänsterna må därjämte finnas anställda ingenjörer
och ingenjörsaspiranter i reglerad befordringsgång (Af 15—Ae 19).
Det sammanlagda antalet extra ordinarie lantbruksingenjörer, ingenjörer
och ingenjörsaspiranter må icke överstiga 16. Antalet befattningshavare inom
denna grupp varierar starkt. F. n. uppgår det endast till 3. Denna kraftiga
nedgång beror bl. a. på att elever kan antagas till lantbruksingenjörsutbildning
vid tekniska högskolan endast med förhållandevis långa mellan -

199

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^8 år 1959

rum. Gruppen bör inte varaktigt vara så kraftigt reducerad. Redan nästa
höst räknar styrelsen med att kunna antaga ett mindre antal då utexaminerade
lantbruksingenjörer såsom aspiranter. En viss minskning av gruppen
torde dock nu kunna genomföras. Styrelsen föreslår, att gruppen tills vidare
— i avvaktan på resultatet av den utredning som pågår inom styrelsen
rörande avdelningsindelningen vid lantbruksnämnderna och indelningen i
lantbruksingenjörsdistrikt — reduceras till att omfatta högst 8 befattningshavare,
av vilka högst 5 må vinna anställning som extra ordinarie lanlbruksingenjörer.
Antalet lantbruksingenjörstjänster i Ac 21 föreslås sålunda
minskat från 10 till 5.

3 a). I sina anslagsäskanden för de senaste 2 åren har styrelsen föreslagit,
att lantbruksdirektörstjänsterna skall uppflyttas till byråchefslönegraden.
Beträffande motiveringen torde få hänvisas till IX ht 1957, s. 23—25.

3 b). För detta förslag åberopas grunderna för reglerad befordringsgång
för kontorsbiträdespersonal.

4 a). Den föreslagna ökningen, varav 2 072 kr. avser tjänstetidsbefordringar,
är av automatisk karaktär.

4 b). Antalet ordinarie kontorsbiträden, vilka uppehåller högre icke-ordinarie
tjänst, har sedan förra budgetåret ökats från 19 till 28 (jfr IX ht
1956, s. 19, p. 8). Till följd härav bör ett belopp motsvarande grundlön för
9 kontorsbiträden fr. o. in. nästa budgetår överföras från ordinarie- till
icke-ordinarieposten.

4 c). Förändringen är av automatisk natur.

Yttranden. Statskontoret är, med hänsyn till att i tidigare sammanhang
framförda önskemål om en översyn av lantbruksnämndernas ställning,
organisation och arbetsuppgifter hittills avvisats av riksdagen under hänvisning
till pågående utredningar berörande jordbruksområdet, ej berett att nu
taga ställning till lantbruksstyrelsens upptagna förslag om personalförstärkning
vid nämnderna.

Statens organisationsncimnd förordar, att den i lantbruksstyrelsens petita
under punkt 1 föreslagna personalförstärkningen, i avvaktan på att vissa
samordningsfrågor blir lösta, tills vidare bör anstå. Nämnden motiverar sitt
ställningstagande sålunda.

De allmänna motiv, som styrelsen anfört i sitt förslag till anslagsäskanden
samt motiven under punkterna 1 och 2 i detta förslag tillhörande »Lantbruksnämderna:
Avlöningar» ger nämnden anledning ifrågasätta, om kompetensgränserna
mellan lantbruksnämnderna å ena sidan och regionala
skogliga samt lantmäteridistriktens organisationsenheter å den andra är så
utformade att ett rationellt utnyttjande av de personella resurserna möjliggöres
och underlättas. Det förhållandet att lantmäteristyrelsen samtidigt
som lantbruk sstyrelsen äskar anslag för skoglig expertis, synes stärka uppfattningen,
att här är fråga om ett samordningsproblem, som måste lösas
för flera verk gemensamt. Ytterligare understrykes vikten av samordning
mellan lanlbruksverket och lantmäteriväsendet av alt ärende i fråga om
yttre rationalisering — avseende väsentligen förstärkning och omarrondering
av kombinerade jord- och skogsbruksfastigheter — handlägges även hos
vederbörande distriktslanlmätare i form av legala förrättningar, varvid vår -

200

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1959

dering av skogsmark och slåndsskog ingår. Då följaktligen stora risker synes
föreligga för dubbelarbete i växande omfattning anser nämnden, att personalförstärkning
enligt lantbruksstyrelsens hemställan under punkt 1 tills
vidare bör anstå. Nämnden förutsätter därvid att frågan om de olika länsorganens
förseende med skoglig expertis tas upp i ett sammanhang.

Statens lönenämnd kan ej förorda högre löneställning än 13 lönegraden för
de under punkterna 1 a) och b) till inrättande föreslagna tjänsterna.

Lantbruksnämnderna: Omkostnader. För innevarande budgetår har under

förevarande anslagsrubrik anvisats ett förslagsanslag av 2 959 500 kr. I årets
statsverksproposition (IX ht 1959 s. 9) har anslaget, såsom förut anförts,
upptagits med ett beräknat belopp av 2 994 500 kr.

Yrkande. Lantbruksstyrelsen (skr. 20/8 1958) föreslår, atl anslaget
minskas med 50 000 kr. enligt följande beräkning.

1. Reseersättningar

2. Övriga expenser

Utgifter

1956/57 1957/58

Anslag

1958/59

1 894 667 1 789 404 2 242 500

530 833 530 621 581 000

ökning

eller

minskning
— 100 000
+ 50 000

— 50 000

Motiv. 1. Under de senaste 2 budgetåren har överskotten på förevarande
post varit betydande. Behållningen uppgick för budgetåret 1956/57 till
omkring 150 000 kr. För budgetåret 1957/58 kan den, sedan alla till detta
budgetår hänförliga räkningar betalats, preliminärt beräknas komma atl
stiga till närmare 200 000 kr. En viss nedskärning av anslagsposten torde
därför kunna ske. Den fr. o. in. den 1 juli 1958 höjda resekostnadsersätlningen
för tjänsteresor med egen bil kan emellertid beräknas medföra eu
med minst 50 000 kr. ökad medelsförbrukning. Vidare är det ovisst, om det
belopp å 42 500 kr., som för innevarande budgetår beräknats för reselcostnadsersättningar
och traktamenten till ortsombuden, kommer att förslå.
Med beaktande härav och under förutsättning av oförändrade grunder för
resekostnadsersättningar och traktamenten torde posten kunna minskas
med 100 000 kr.

2. Under 10-årsperioden 1948—1958 har medelsförbrukningen under förevarande
anslagspost stegrats från ca 398 000 kr. för budgetåret 1948/49 till
530 600 kr. för budgetåret 1957/58. Den stegrade förbrukningen har i huvudsak
föranletts av den allmänna prisstegringen. Kompensation härför har
dock icke erhållits beträffande alla till posten hänförliga ändamål. En del
av dessa är av sådan natur att de ofrånkomligen måste i första hand bestridas.
Så är fallet med kostnaderna för renhållning och städning, vilkas
storlek i huvudsak bestämmes av kollektivavtalet för städningspersonalen,
samt telefonkostnaderna. Endast vad som återstår sedan dessa kostnader
bestritts kan användas för övriga med posten avsedda ändamål, såsom inköp
av skrivmaterialier, blankettryck, underhåll av instrument, kontors -

201

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1959

maskiner ocli andra inventarier, bokinköp, prenumeration på tidningar och
tidskrifter, bindning av handlingar, m. m. En av de mera menliga konsekvenserna
härav har blivit att så småningom praktiskt taget all nyanskaffning
av litteratur och prenumeration på facktidskrifter måst upphöra. Kostnaderna
för renhållning och städning samt telefon beräknas för innevarande
budgetår komma att uppgå till resp. ca 173 000 och ca 200 000 kr. eller sammanlagt
ca 373 000 kr. under förutsättning av oförändrade löner och priser.

I fråga om städningen har man dock under alla förhållanden att räkna med
stegrade avlöningskostnader. För nästa budgetår räknar styrelsen emellertid
tills vidare med ett medelsbehov för dessa ändamål motsvarande den beräknade
förbrukningen för innevarande budgetår. För övriga ändamål finner
styrelsen sig ej kunna beräkna lägre belopp än 258 000 kr. Härvid förutsättes
att det allmänna prisläget blir i stort sett oförändrat. Posten skulle i enlighet
härmed behöva upptagas med ett belopp av sammanlagt 631 000 kr.

Lantbruksnämnderna: Utrustning. För innevarande budgetår har under
denna anslagsrubrik anvisats ett reservationsanslag av 46 000 kr. Å anslaget
förelåg vid utgången av budgetåret 1957/58 en reservation av 45 520 kr. Härav
utgjordes 27 420 kr. av disponerade men ännu ej ianspråktagna medel. I
årets statsverksproposition (IX ht 1959 s. 9—10) har anslaget, såsom förut
anförts, uppförts med ett beräknat belopp av 70 000 kr.

Yrkande. Lantbruksstgrelsen (skr. 20/8 1958) föreslår, att anslaget
upptages med ett belopp av 125 100 kr.

M o t i v. Anslaget är avsett för att bestrida kostnader för anskaffning
av utrustning åt lantbruksnämnderna i första hand i samband med inflyttning
i nya lokaler. Därjämte har under vart och ett av de senaste 3
budgetåren använts ett belopp av 15 000 kr. för anskaffning av instrument
och annan fältutrustning till den tekniska personalen. I mån av tillgång
på medel användes anslaget även för annan komplettering av nämndernas
inventarieutrustning. Under innevarande budgetår kommer lantbruksnämnderna
i Östergötlands, Kopparbergs och Norrbottens län att
flytta in i nya lokaler. Medelsbehovet för anskaffning av utrustning m. m.
i samband med dessa flyttningar beräknas av styrelsen till sammanlagt
83 500 kr. Det medelsbehov som inte täcks av under budgetåret tillgängliga
medel uppgår till 19 400 kr. Under nästa budgetår kommer nämnderna
i Hallands och Örebro län all erhålla nya lokaler. Kostnaderna i anledning
av dessa flyttningar beräknas till ett belopp av sammanlagt 75 700 kr. Därjämte
måste medel för samma budgetår beräknas för nyanskaffning av instrument
och annan fältulrustning samt för inköp av kontorsutrustning
utan samband med flyttning i synnerhet som några medel ej kommer atl
linnas tillgängliga för dessa ändamål under innevarande budgetår. Det erforderliga
medelsbehovet beräknar styrelsen till lägst 30 000 kr. Det sammanlagda
medelsbehovet för nästa budgetår uppgår sålunda till omkring
( 19 400 b 75 700 i 30 000 =) 125 100 kr.

202

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1959

Täckande av förluster på grund av statlig kreditgaranti. I årets statsverksproposition
(IX ht 1959 s. 27—29) har under förevarande anslagsrubrik
föreslagits, att till täckande av förluster på grund av statlig kreditgaranti
för budgetåret 1959/60 anvisas ett förslagsanslag av 300 000 kr. Samtidigt
har uttalats, att frågan om garantiramarnas storlek nästa budgetår beträffande
såväl lån avseende yttre och inre rationalisering, jordbruksegnahemslån
och driftslån som lån avseende uppförande av lagerhus m. m. för
jordbruksändamål samt lån avseende trädgårdsnäringens rationalisering
bör upptagas i särskild proposition angående jordbrukets rationalisering,
in. m.

Yrkanden. Lantbrnksstijrelsen (skr. 20/8 1958 och 7/2 1959) hemställer,
att statlig kreditgaranti under budgetåret 1959/60 får beviljas med

sammanlagt 58 500 000 kr.	med fördelning	å ändamål enligt vad följande
sammanställning utvisar.	Lämnad garanti	Garantiram	Förslag
	1957/58	1958/59	1959/60
Yttre rationalisering	8 232 570	10 000 000	12 000 000
Inre rationalisering Jordbruksegnahemslån	9 084 330	15 000 000	13 000 000
m. m.	18 833 530	20 000 000	20 000 000
Driftslån	5 481 750	6 000 000	6 000 000
Lagerhuslån m. m. Trädgårdsnäringens	4 000 000	4 000 000	5 500 000
rationalisering	519 100	2 000 000	2 000 000

Motiv. Under de senaste 5 åren bar statlig lånegaranti för yttre
rationalisering beviljats med ca 8 miljoner kr. årligen. Under budgetåret
1957/58 har statlig garanti för lån till yttre rationalisering lämnats
med ca 8,2 miljoner kr. Efterfrågan på dylik lånegaranti har dock varit
större än som nyssnämnda siffror utvisar. Svårigheter att erhålla kredit
in. m. torde även detta år medfört, att åtskilliga ansökningar om garanti
ej fullföljts. Styrelsen anser det i hög grad önskvärt, att insatserna för att
främja den yttre rationaliseringen ökas. Med hänsyn härtill bör enligt styrelsen
ramen för lånegaranti för yttre rationalisering för budgetåret 1959/60
höjas till 12 miljoner kr.

Vad beträffar den statliga lånegarantigivningen till inre rationalisering
har jordbruksanslagsutredningen föreslagit, att den nuvarande
garantiramen 15 miljoner kr. för budgetår bibehålies. Detta garantiutrymme
har icke utnyttjats helt de gångna åren. Styrelsen finner sig därför,
såsom förut berörts, kunna föreslå, att denna garantiram för nästa budgetår
bestämmes till 13 miljoner kr. Styrelsen har vid denna beräkning
utgått från att avdikningslån även i fortsättningen kommer att stå till förfogande
för finansiering av vissa torrläggningsföretag.

Efterfrågan på jordbruk segnahem slån och driftslån har
under det sista budgetåret kunnat tillgodoses inom angivna ramar. Lånegaranti
har sålunda under budgetåret 1957/58 beviljats till jordbruksegna -

203

Kungl. Maj.ts proposition nr l''i8 år 1959

hemslån med omkring 18,8 miljoner kr. och för driftslån med omkring 5,5
miljoner kr. Nedgången torde till stor del bero på begränsad tillgång på
lånemedel. Styrelsen föreslår, att lånegarantiramarna för jordbruksegnahemslån
och driftslån oförändrat bestämmes till 20 miljoner kr. resp. 6
miljoner kr.

I likhet med vad som gäller för innevarande budgetår bör Kungl. Maj:t
äga befogenhet att om förhållandena ger anledning därtill, medgiva jämkning
i fördelningen av maximibeloppen beträffande lån för yttre och inre
rationalisering, jordbruksegnahemslån samt driftslån.

Rörande behovet av kreditgaranti för lagerhus anför styrelsen, att
den för budgetåret 1957/58 medgivna ramen å 4 miljoner kr. helt utnyttjats.
Av den för innevarande budgetår fastställda ramen å samma belopp
har redan disponerats 400 000 kr. Till styrelsen har därjämte inkommit ansökningar
avseende anläggningar, som avses bli färdigställda under budgetåret,
till en beräknad anläggningskostnad av 985 000 kr. Enligt en av Svenska
lantmännens riksförbund bland de till förbundet anslutna föreningarna
i juni månad 1958 företagen undersökning framgår, att styrelsen under
tiden intill den 30 juni 1959 kan vänta ytterligare ansökningar om lånegaranti
för anläggningar, som senast vid nämnda tidpunkt beräknas bli
färdigställda, med en sammanlagd anläggningskostnad av 10 940 000 kr.
Vidare kan enligt nämnda undersökning väntas inkomma ansökningar rörande
anläggningar, som under nästa budgetår beräknas bli färdigställda,
för en sammanlagd anläggningskostnad av 12 450 000 kr. Styrelsen erinrar
i sammanhanget om att det belopp å 2 miljoner kr., som enligt Kungl.
Maj :ts beslut den 20 augusti 1956 ställdes till Sveriges potatisodlares riksförbunds
disposition av influtna införselavgifter på matpotatis för att användas
till främjande av odling, lagerhållning och distribution av maitpotatis
och som bl. a. utnyttjats för utlämnande av bidrag till uppförande
av anläggningar för sortering och lagring av matpotatis, nu är förbrukat
eller disponerat. Enligt styrelsens mening föreligger ytterligare behov av
dylika anläggningar, varför en viss ökning av anspråken på lånegaranti
för berörda ändamål kan vara att vänta. För att tillgodose nu redovisade
och eventuellt ytterligare uppkommande behov av statlig lånegaranti fram
till den 1 juli 1960, beräknas en garantiram av omkring 9 miljoner kr. vara
behövlig. Utöver det belopp å 3 600 000 kr. av den för innevarande budgetår
medgivna ramen, som återstår att disponera, erfordras således en lånegarantiram
för lagerhus för budgetåret 1959/60 av 5 500 000 kr.

Beträffande lån till trädgårdsnäringens rationalisering
föreslår styrelsen oförändrad garantiram om 2 miljoner kr. Under budgetåret
1957/58 har lånegarantier beviljats för ett sammanlagt belopp av
519 100 kr. Ansökningar, avseende rationaliseringsåtgärder för en sammanlagd
kostnad av ca 640 000 kr., var vid budgetårets utgång under behandling.

I förevarande sammanhang torde vidare 1''å anmälas lantbruksstyrelsens
förut omförinälda skrivelse den 29 september 1958 om bemyndigande för

204

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1959

styrelsen att i vissa fall besluta om eftergift av statens fordran på grund
av garantiåtagande. Beträffande bakgrunden till framställningen anför styrelsen
följande.

Det visar sig ofta påkallat att lantbruksnämnden, då exekutivt förfarande
övergår fastighet som svarar för garantilån, uppträder som spekulant på
fastigheten vid den exekutiva auktionen för att eventuellt själv förvärva
fastigheten om det visar sig nödvändigt för att skydda statens garantiåtagande.
Om det visar sig att fordran för garantilånet icke kommer att bli
täckt genom de bud som avgives vid auktionen kan det i vissa fall vara för
statsverket förmånligt att inrop göres för nämndens räkning. En förutsättning
härför är i allmänhet att nämnden har grundad anledning antaga, att
nämnden sedermera skall kunna avyttra fastigheten till minst samma pris
som det nämnden betalar för densamma vid auktionen. Det förekommer givetvis
då och då att av lantbruksnämnd sålunda förvärvad fastighet av
nämnden efter viss tids innehav försäljes med vinst. Statsverket kan då
— till ett belopp motsvarande skillnaden mellan det pris, till vilket nämnden
inköpt fastigheten och den köpeskilling nämnden erhållit vid fastighetens
försäljning — täcka förlust, uppkommen på grund av lånegarantien.

Enligt av styrelsen till nämnderna utfärdade anvisningar skall kostnader
för förvärv av fastighet till skyddande av garantiåtagande belasta jordfonden
och redovisas på en särskild titel HN, Fastigheter, förvärvade till
skyddande av garantiåtaganden. Efter försäljning av sådan fastighet skali
HN-liteln utjämnas beträffande varje särskilt engagement. Uppkommer
därvid vinst på titeln skall densamma överföras till riksstatsanslaget IX C
12, Täckande av förluster på grund av statlig kreditgaranti. Uppstår däremot
förlust, skall nämnden begära medel hos styrelsen till ersättande av
densamma. Efter anvisning av medel sker utjämning genom att anvisat
belopp i nämndens räkenskaper avföres å titeln IX C 12 och omföringsvis
gottskrives titeln HN.

Styrelsen ifrågasätter huruvida inte i fall då lantbruksnämnd till skyddande
av garantiåtagande inropat fastighet vid exekutiv auktion och därefter
försålt densamma till högre pris än det nämnden erlagt vid auktionen,
den fordran som staten på grund av garantiåtagandet erhållit hos låntagaren
bör kunna eftergivas med ett belopp högst motsvarande vinsten. För
låntagaren, som genom ett ekonomiskt misslyckande tvingas att lämna sin
fastighet, måste det nämligen te sig obilligt, att statens fordran utkräves
hos honom till sitt fulla belopp, oaktat täckning delvis erhållits för förlusten
på grund av garantiåtagandet. En direkt vinst föreligger i det fallet
då försäljningspriset för fastigheten efter avdrag av de kostnader, som kan
ha föranletts av nämndens innehav av fastigheten, överstiger det pris nämnden
betalat för denna. Eftergift av statens fordringsrätt bör enligt styrelsen
avse i första hand upplupna räntor på fordringen och i andra hand fordringens
kapitalbelopp. Styrelsen understryker, att eftergift av fordran icke
generellt bör medgivas enbart därför att en vinst uppkommit vid försäljning
i den ordning, som nyss nämnts och erinrar härvid om statens risktagande
och om det administrativa arbete, som lånegarantiverksamheten
medför. Frågan om eftergift av fordran bör i stället prövas efter omständigheterna
från fall till fall. Under åberopande av det anförda hemställer

Kungl. Maj. ts proposition nr 158 år 1959

205

styrelsen om bemyndigande att pröva och avgöra frågor rörande eftergift
av fordran på grund av garantiåtagande i sådana fall, då fastighet, som
till skyddande av garantiåtagandet förvärvats av lantbruksnämnd, av denna
försäljes med vinst och staten som garantigivare därigenom kunnat helt
eller delvis erhålla täckning för den på grund av lånegarantien uppkomna
förlusten.

I remissyttrande den 16 oktober 1958 har riksräkenskapsverket meddelat,
att framställningen icke givit anledning till erinran från ämbetsverkets
sida. Enligt statskontorets mening bör frågan om eftergift av kronans fordringar
i anledning av infriade kreditåtaganden icke bedömas på sätt lantbruksstyrelsen
förordat med utgångspunkt från den reella eller formella
vinst kronan eventuellt kan göra på exekutivt inropad fastighet. Ämbetsverket
kan därför ej förorda lantbruksstyrelsens framställning. Emellertid
synes Kungl. Maj :t lämpligen av riksdagen böra utverka bemyndigande att
eftergiva fordringar av det slag varoin här är fråga. Statskontoret föreslår
i sådant hänseende, att Kungl. Maj :t begär samma befogenheter beträffande
dessa fordringar, som enligt riksdagens skrivelse den 13 juni 1940,
nr 373, gäller med avseende å lån från statens utlåningsfonder in. m. (SFS
1940:677).

Statens avdikningslånefond. Beträffande utlåningen ur förevarande lånefond
gäller för innevarande budgetår att lån må beviljas intill ett sammanlagt
belopp av 3 500 000 kr. Till förstärkning av fonden har för samma budgetår
anvisats ett investeringsanslag å 1 500 000 kr.

Yrkanden. Lantbruksstijrelsen (skr. 20/8 1958 och 7/2 1959) hemställer,

1. att det sammanlagda belopp, som skall få utlånas från avdikningslånefonden
under budgetåret 1959/60 bestämmes till 4 500 000 kr. samt

2. att som kapitaltillskott till fonden under nämnda budgetår anvisas ett
investeringsanslag av 600 000 kr.

Motiv. 1. Under budgetåret 1957/58 har lån från fonden beviljats till
134 torrläggningsföretag med sammanlagt 4 499 970 kr. Vid utgången av
samma budgetår fanns hos styrelsen inneliggande 122 ansökningar om lån
från fonden representerande ett lånebelopp av i runt tal 5 800 000 kr. Under
innevarande budgetår beräknas till styrelsen inkomma ansökningar, utöver
redan inneliggande, avseende ett belopp av 4 000 000 kr. Vid ingången av
budgetåret 1959/60 skulle del balanserade lånebehovet sålunda uppgå till
6 300 000 kr. (= balansen per den 1/7 1958, 5 800 000 -f- 4 000 000 — under
budgetåret 1958/59 tillgängligt lånebelopp 3 500 000). Då balansen vid ingången
av innevarande budgetår, enligt tidigare gjord preliminär beräkning,
utgjorde 8 600 000 kr., har en ej obetydlig minskning av det balanserade lånebeloppet
ägt rum under sistförflutna budgetår. Minskningen torde emellertid
enligt styrelsen inte vara ett uttryck för att behovet av lånemedel till
torrläggningsverksamheten skulle ba totalt sett minskats i motsvarande grad
utan torde till viss del ha samband med att jordbrukarna på grund av skör -

206

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1959

deskador m. in. uppskjutit åtgärder, som är behövliga och eljest skulle ha
genomförts. Den sedan en lång följd av år på grund av bristande medelstillgång
förefintliga eftersläpningen i lånegivningen, som i allmänhet uppgår till
minst 2 år, torde också ha föranlett, att framställningarna om stöd till igångsättande
och genomförande av företag fått anstå. Enär avdikningen är en nödvändig
förutsättning för detalj dränering och därmed också för rationellt brukande
av berörda jordar anser styrelsen det synnerligen angeläget, att jordbrukarna
får möjlighet att genomföra dikningsföretag på sådan jord, som
bedömes för framtiden bli bibehållen för jordbruksproduktion, och att allt
för långa dröjsmål undvikes. Med hänsyn till att det balanserade lånebehovet
alltjämt motsvarar nära dubbelt så stort belopp som den för innevarande
budgetår medgivna låneramen och till det latenta lånebehov, som, enligt vad
förut anförts, föreligger hos jordbrukarna, anser styrelsen behövligt, att
låneramen för budgetåret 1959/60 bestämmes till samma belopp, som fram
till innevarande budgetår årligen fått användas, d. v. s. 4 500 000 kr.

2. Vid ingången av innevarande budgetår förefanns å avdikningslånefondcn
en behållning av 1 650 000 kr., vartill kom i lantbruksstyrelsen förefintlig
kontant behållning av ca 270 000 kr. samt investeringsanslaget för
budgetåret 1958/59 å 1 500 000 kr. Kapitalåterbäringen under budgetåret
beräknar styrelsen till 2 500 000 kr. Det under innevarande budgetår för utbetalning
disponibla beloppet uppgår sålunda till omkring 5 920 000 kr. Utbetalningarna
från fonden under budgetåret 1958/59 beräknas till 4 500 000
kr. Fondens behållning vid ingången av budgetåret 1959/60 kan därför enligt
styrelsen uppskattas till omkring 1 420 000 kr. Kapitalåterbäringen under
budgetåret 1959/60 uppskattar styrelsen till 2 500 000 kr. Det under sistnämnda
budgetår för utbetalning av lån disponibla beloppet kommer således
att uppgå till omkring 3 920 000 kr. Utbetalningarna under budgetåret 1959/
60 beräknas till lägst 4 500 000 kr. Med hänsyn härtill finner styrelsen att
fonden — om låneramen bestämmes till förut angivet belopp — bör tillföras
ett investeringsanslag för budgetåret 1959/60 av 600 000 kr.

Jordfonden. Under jordfonden har för innevarande budgetår anvisats ett
investeringsanslag av 3 500 000 kr. Fondens totala belopp uppgick vid utgången
av budgetåret 1957/58 till 52 678 259 kr. I årets kapitalbudget (jordbruksdepartementet
s. 17—18) har jordfonden såsom förut anförts, upptagits
med ett beräknat belopp av 8 000 000 kr.

Yrkande. Lantbruksstyrelsen (skr. 20/8 1958) hemställer, att till fonden
för budgetåret 1959/60 anvisas ett investeringsanslag av 6 000 000 kr.
Till stöd för sin framställning anför styrelsen i huvudsak följande.

.lordfondens kassamässiga behållning var vid utgången av budgetåret
1957/58 2 642 076 kr. Denna behållning beräknas dock i sin helhet vara disponerad,
ehuru dispositionerna ännu icke lett till utbetalning. Någon disponibel
behållning förelåg sålunda ej vid utgången av budgetåret 1957/58.
Till förfogande vid innevarande budgetårs början stod alltså ett belopp av
omkring 3 500 000'' kr.

207

Kungl. Maj.ts proposition nr Ii8 år 1959

Under budgetåret 1957/58 disponerades genom lantbruksnämndernas beslut
17 874 869 kr. Till följd av försäljningar, utarrenderingar m. m. inflöt
under samma tid till fonden kontanta medel å tillhopa 14 746 262 kr. Under
kalenderåret 1957 förvärvades 2 696 ha åker och 15 089 ha skogsmark, varemot
avyttrades 2 357 ha åker och 8 263 ha skogsmark. Under senaste åren
har inköpssummorna överstigit försäljningssummorna med i genomsnitt
drygt 4,5 milj. kr. per år.

''Särskilt under det nyss tilländalupna budgetåret har förmärkts starka
tendenser till ökning av verksamheten med den aktiva inköpspolitiken. Vid
början av budgetåret 1957/58 stod till förfogande en odisponerad behållning
om 3 500 000 kr. Redan i oktober månad 1957 hade emellertid denna behållning
tagits i anspråk av nämnderna genom dispositioner. I och med att
så skett hade styrelsen i fortsättningen möjlighet att anvisa medel till nämnderna
för nya fastighetsinköp endast i den mån inkomster genom försäljning
av jordfondsfastigheter kunde beräknas komma att inflyta under budgetåret.
Under vissa perioder då utbudet av fastigheter i marknaden varit
större har det — med hänsyn till ovissheten om hur stora inkomster som
kommer att inflyta — ej kunnat undvikas att nämnderna fått avhålla sig
från fastighetsinköp, som skulle ha varit önskvärda för rationaliseringsverksamheten.

Det ligger i sakens natur att förhandlingar om överlåtelser av mark m. m.
tar åtskillig tid i anspråk. En viktig faktor att räkna med är också att man
i varje enskilt fall måste anpassa överlåtelserna efter köparnas aktuella ekonomiska
situation och önskemål. Det händer exempelvis inte så sällan att vederbörande
jordbrukare vill vänta en tid, exempelvis tills hans barn övertar
jordbruket. På senaste år har också ett par andra fördröjande faktorer gjort
sig allt mer märkbara. En avsevärd eftersläpning förekommer på sina håll
genom att lantmäteriförrättningarna tar flera år. Än mer återhållande har
dock åtgärderna på kreditmarknaden varit. Kreditrestriktionerna bär haft så
starka verkningar att även de som fått statlig lånegaranti i rätt stor utsträckning
dock icke kunnat få ut lånen i kreditinrättningarna. Vad sålunda
i åtskilliga fall förekommit är att lantbruksnämnden träffat avtal om försäljning
och lämnat köparen lånegaranti, men att denne dock icke kunnat
genomföra förvärvet.

Vid bedömningen av frågan om verksamhetens fortsatta omfattning bör
understrykas, att den aktiva inköpsverksamheten icke medför att staten
skaffar sig varaktiga markinnehav. Det är ju i stället fråga om en jordförmedlingsverksamhet
i syfte att rationalisera det enskilt ägda jordbruket.
Denna erfarenhet visar att den aktiva inköps- och försäljningsverksamheten
är ett mycket gott instrument för främjande av den yttre rationaliseringen
och särskilt värdefullt därför att det möjliggör frivilliga strukturförändringar.
Frekvensen av utbud på fastigheter bär på senare tid blivit mycket stor,
vilket torde vara en naturlig följd av den pågående avflyttningen från jordbruk,
som ger alltför dåligt ekonomiskt utbyte. Det framstår som synnerligen
angeläget att åtgärderna för att bygga upp bärkraftiga och livskraftiga
jordbruk sättes in innan avflyttningen från jordbruken gått alltför långt.
Styrelsen anser det därför högst angeläget att verksamheten på detta område
effektiviseras.

208

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1959

XIII. Departementschefen
Yttre rationalisering, m. m.

De av 1947 års riksdag fastställda riktlinjerna för jordbrukspolitiken syftade
bland annat till att de, som ägnade sig åt rationell jordbruksdrift på
s. k. basjordbruk, skulle uppnå inkomstlikställighet med jämförliga yrkesgrupper.
Det härför uppställda stödprogrammet innehåller emellertid en
begränsning av innebörd att stöd inte skall utgå för en produktion överstigande
det totala inhemska konsumtionsutrymmet. Som ett led i programmet
ingår jordbrukets s. k. yttre rationalisering eller strukturrationalisering.
Härmed åsyftas sådan omgestaltning av brukningsenheternas storlek och
ägoanordning, som är ägnad att förbättra de driftsekonomiska förutsättningarna
samt att ge brukaren och hans familj full sysselsättning i det egna
jordbruksföretaget. Statens medverkan i denna rationaliseringsverksamhet
sker i ett flertal olika former.

Jordbrukets strukturrationalisering är ett arbete på lång sikt, varför det
är naturligt att efter hand vunna erfarenheter och ändrade allmänna betingelser
tid efter annan påkallar översyn av de bestämmelser som reglerar
densamma. Ur såväl företagsekonomiska som samhällsekonomiska synpunkter
är det angeläget att de statliga rationaliseringsorganen beredes möjlighet
att väl tillvarataga uppkommande tillfällen att genomföra yttre rationaliseringsåtgärder.
Belysande härutinnan var redan en på initiativ av
1942 års jordbrukskommitté verkställd undersökning, som grundades på
räkenskapsresultaten från de s. k. räkenskapskontrollerade jordbruken. Enligt
denna undersökning låg produktionskostnaderna vid jordbruk med 10—
20 ha åker relativt sett ej oväsentligt över kostnaderna vid brukningsenheter,
som hade 20—30 ha åker. I anslutning härtill uttalade kommittén, att
jordbruk i storleksgruppen 20—30 ha i stort sett motsvarade en jordbrukstyp,
som även ur andra synpunkter fick anses önskvärd. Dessa s. k. normjordbruk
ansågs då kunna bereda jämn sysselsättning åt två män med självständiga
hushåll och därjämte åt kvinnlig arbetskraft i den utsträckning, som
motsvarar vad en kvinna kan prestera i lanthushållningen. Enligt kommitténs
mening borde man på längre sikt inrikta sig på att söka bilda jordbruk
av denna typ framför allt inom slättbygderna i de södra och mellersta delarna
av landet. I övriga landsdelar borde man däremot även på lång sikt
räkna med något mindre jordbruk, vilket dock inte fick innebära att man
där avstod från kravet på en successiv skärpning av rationaliseringsgraden.
Avvägningen av jordbrukets prisstöd syntes kommittén under avsevärd tid
framåt böra ske så att detta syftade till att bereda full lönsamhet åt basjordbruk,
varför reglerna för den statsunderstödda rationaliseringsverksamheten
borde avpassas därefter.

I propositionen nr 75 år 1947 rörande riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken
framhölls i fråga om vilka brukningsenheter, som borde anses
vara i behov av yttre rationalisering, samt beträffande sättet för utfö -

209

Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1959

rande av rationaliseringsåtgärder, att det givetvis inte var brukningsenheternas
storlek i och för sig som borde vara avgörande utan den faktiska
lönsamheten hos jordbruket samt de faktiska försörjningsmöjligheterna
för innehavaren. Föredragande departementschefen uttalade, att han i viss
mån delade jordbrukskommitténs uppfattning om fördelarna med tvåfamiljsjordbruken
samt ansåg det önskvärt, att utvecklingen åtminstone
i viss utsträckning skulle gå i den av kommittén angivna riktningen. Även
vederbörande riksdagsutskott fann att norm jordbruket ur flera synpunkter
ägde företräden framför bas- eller familjejordbruket. Utskottet underströk
emellertid, att dessa företräden var för handen blott om tillräcklig arbetskraft
fanns att tillgå, samt stannade liksom departementschefen gjort för
att statens rationaliseringsverksamhet borde i huvudsak inskränkas till att
avse bildande av bärkraftiga brukningsenheter av basjordbrukets storlek.
Utskottet framhöll i sammanhanget att det låg i såväl jordbruksnäringens
som det allmännas intresse att befintliga rationaliseringsmöjligheter tillvaratogs.

I sitt år 1954 avgivna betänkande kom jordbruksprisutredningen in på
spörsmålen rörande jordbrukets strukturrationalisering. I anslutning till
frågan om riskerna för ett svårbemästrat produktionsöverskott pekade utredningen
på vikten av att vid yttre rationaliseringsåtgärder fastigheternas
areal om möjligt tillmättes så, att brukaren även efter eventuell omföring
av viss jordbruksjord till skogsmark fick full och effektiv sysselsättning.
Utredningen framhöll, att gränsen för vad som borde anses vara ett familjejordbruk
genom mekaniseringens utveckling förskjutits uppåt. Hinder borde
inte resas mot att man genom sammanläggning eller på annat sätt bildade
fastigheter, på vilka mekaniseringens fördelar till fullo kunde utnyttjas.

Jordbruksanslagsutredningen har i det nyligen avlämnade betänkandet
rörande statens stöd till jordbrukets inre rationalisering även för sin del
velat fästa uppmärksamheten på önskemålet, att en jordbrukstyp av större
storleksordning än basjordbrukets kan uppnås inom områden där naturliga
betingelser härför föreligger. Utvecklingen har, framhåller utredningen, gått
i denna riktning, vilket redan år 1956 föranledde viss ändring i kungörelsen
1948: 842 angående statligt stöd till jordbrukets yttre och inre rationalisering
in. m. (rationaliseringskungörelsen). Ändringen innebar, bland annat,
att den statsunderstödda rationaliseringsverksamheten, om särskilda omständigheter
föranleder detta, jämväl må inriktas på alt nybilda eller förbättra
större brukningsenheter än sådana, som huvudsakligen kan skötas
av brukaren och hans familj utan anlitande av främmande arbetskraft. Allting
tyder på att en fortsatt utveckling mot större brukningsenheter måste
äga rum och utredningen finner att densamma bör stödjas av statsmakterna.

För den enskilde brukaren är givetvis lönsamhetskravet avgörande vid
hans ställningstagande till frågan om en storleksrationalisering. Såväl lantbruksstyrelsens
jordbruksekonomiska undersökningar som statistiska centralbyråns
deklaralionsundersökningar utvisar att arbetsinkomsten för bru II

Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 saml. .Yr 14S

210

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1959

kare av jordbruk med 20—30 ha åker ligger väsentligt över motsvarande inkomst
i storleksgruppen 10—20 ha. I all synnerhet gäller detta i slättbygderna.

Både den enskildes lönsamhetskrav och allmänt jordbruksekonomiska
skäl motiverar sådan ändring av målsättningen för jordbrukets fortsatta
strukturrationalisering, att ökade anspråk ställes på brukningsenheternas
storlek. Detta har också kommit till uttryck i den nyligen träffade överenskommelsen
mellan statens jordbruksnämnd och jordbrukets förhandlingsdelegation
rörande prissättningen på jordbrukets produkter för tiden den
1 september 1959—den 31 augusti 1965. Enligt särskild punkt i överenskommelsen
bör nämligen efter sagda period bedömningen av inkomstlikställigheten
i jordbruket anpassas till förhållandena inom normjordbruken
på slättbygderna och inte, såsom för närvarande, inom basjordbruken. I anslutning
härtill har jordbruksnämnden hos Kungl. Maj:t framhållit vikten
av att från det allmännas sida vidtages åtgärder för att underlätta strävandena
att, särskilt i slättbygderna, åstadkomma en storleksrationalisering
i riktning mot normjordbruksgruppen. Kungl. Maj :t har i proposition denna
dag föreslagit riksdagen alt godkänna den träffade överenskommelsen.

För egen del ansluter jag mig till uppfattningen att staten bör medverka
i strävandena att underlätta och främja den pågående utvecklingen mot
större brukningsenheter. Självfallet bör statens medverkan liksom hittills
ske under behörigt hänsynstagande till de skilda orternas naturliga produktionsförutsättningar
och andra lokala förhållanden. Den välkända omständigheten,
att ett stort antal brukare under de närmaste åren av åldersskäl
kommer att frånträda sin gård och inte kan påräkna att få efterträdare,
är givetvis ägnad att driva på den naturliga rationaliseringsprocessen. Det
är av vikt att rationaliseringsorganens möjligheter att därvid leda utvecklingen
i önskvärd riktning inte kringskäres genom snäva författningsbestämmelser.

Enligt rationaliseringskungörelsen skall lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas
verksamhet för jordbrukets yttre rationalisering ha till
uppgift att, där dylik rationalisering erfordras för att skapa tillfredsställande
försörjningsmöjligheter, underlätta bildandet av till storlek och ägoanordning
ändamålsenliga brukningsenheter genom sammanslagning eller
komplettering med jordbruksjord eller skogsmark ävensom att i övrigt främja
yttre rationalisering av brukningsenheter som inte är lämpade för sitt ändamål.
Denna grundläggande bestämmelse bör alltjämt äga giltighet. Emellertid
föreskrives vidare, att styrelsen och nämnderna för att tillgodose
nämnda syfte skall verka för att bärkraftiga brukningsenheter bildas ävensom
främja förbättrad ägoanordning på brukningsenheter, som ej är större
än att de huvudsakligen kan skötas av brukaren och hans familj utan anlitande
av främmande arbetskraft. Den målsättning, som här kommer till
uttryck, kan inte längre anses tidsenlig. Myndigheterna bör i stället åläggas
alt verka för att sådana brukningsenheter bildas, som normalt kan skötas
av två män ulan anlitande av arbetskraft utanför deras familjer och tillika

211

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1959

kan bereda samma arbetsinkomst som erbjudes inom jämförbara näringsgrenar.
Det bör vidare åligga myndigheterna att främja förbättrad ägoanordning
på brukningsenheter som ej är större än nu sagts. Ett jordbruk
av denna beskaffenhet torde, under förutsättning av god brukningsintensitet,
sedvanlig växtodling, tillfredsställande mekanisering samt blandad
mjölk- och köttproduktion, i allmänhet tillhöra storleksgruppen med 25—
45 ha åker. Det är givet, att den för visst jordbruk erforderliga arealen ofta
nog inte kan uppnås i ett sammanhang utan att rationaliseringen får ske
i etapper.

Liksom hittills bör det allmännas rationaliseringsverksamhet, om särskilda
omständigheter föranleder därtill, tillåtas omfatta jämväl åtgärder,
inriktade på att nybilda eller förbättra brukningsenheter som är större än
det på angivet sätt definierade tvåfamiljsjordbruket. Beslut om ekonomiskt
stöd till dylik åtgärd skall för närvarande underställas Kungl. Maj :ts prövning,
och denna föreskrift torde böra gälla även för framtiden.

I strukturrationaliseringen får omarronderingsverksamheten alltmer ökad
betydelse. Detta gäller ej minst för skogsbruket. Av skogsvårdsutredningens
betänkande liksom av siffermaterial som lantmäteristyrelsen och lantbruksstyrelsen
redovisat framgår att brister i arronderingsförhållandena föreligger,
företrädesvis i de mellersta och norra delarna av landet, i fråga om ett
stort antal brukningsenheter vilka tillsammantagna omfattar en betydande
areal. Detta förhållande torde allvarligt hindra en förbättrad skogsvård och
många gånger ett ekonomiskt skogsbruk över huvud taget. För såväl den enskilde
skogsägaren som för samhällsekonomin måste det sålunda vara av stort
intresse att genom olika slag av fastighetsreglerande åtgärder söka i största
möjliga utsträckning undanröja dessa missförhållanden. Härför erfordras
en ändamålsenlig utformning av de lagar och författningsbestämmelser,
som skall tillämpas vid lösandet av fastighetsregleringsfrågorna. Denna lagstiftning
överses för närvarande av 1954 års fastighetsbildningskommitté,
vars betänkande i ämnet torde vara att förvänta inom något år.

Emellertid synes redan nu kunna vidtagas vissa åtgärder för att intensifiera
verksamheten med storleksrationalisering, byten och omskiften in. m.
av skogsmarken för att få till stånd en förbättrad skiftesutformning och
skiftesförläggning. I likhet med lantmäteristyrelsen vill jag framhålla vikten
av att fastighetsregleringarna får erforderlig omfattning redan före den ökning
av skogsodlingsverksamlieten och den utbyggnad av skogsvägnätet som
kan väntas i åtskilliga trakter. I förenämnda syfte bör lantbruksnämnderna
genom sin aktiva inköpspolitik och i samband med verksamheten med markbyten
utnyttja de möjligheter som föreligger alt inom ramen för nu gällande
regler påskynda utvecklingen i angiven riktning. Jämsides härmed
torde lantmäleriets verksamhet på området än mer böra intensifieras. De personella
resurserna vid berörda myndigheter bör i nämnda syfte omdisponeras.

Det bör vara en angelägen uppgift för såväl skogsvårdsstyrelserna som

212

Kungi. Maj. ts proposition nr ik8 år 1959

lantbruksnämnderna och lantmäteriorganisationen liksom för skogsbrukets
egna organisationer att på sätt framhållits i skogsvårdsutredningens
betänkande i ökad utsträckning upplysa skogsägarna om fördelarna av en
förbättrad fastighetsindelning och om de vägar som står till buds för att få
en sådan till stånd.

I fråga om behovet av en förbättrad arrondering av skogsfastigheterna
vill jag även framhålla, att det synes råda enighet om att de önskvärda
åtgärderna rimligtvis bör ske utan att de enskilda skogsägarna betungas med
alltför stora kostnader. I bland annat detta syfte har Kungl. Maj :t på föredragning
av chefen för finansdepartementet i den till årets riksdag avgivna
propositionen nr 44 med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
föreslagit viss omläggning av skogsbeskattningen. I propositionen föreslås
sålunda undanröjande av de hinder som nuvarande skatteregler visat sig
innebära mot frivillig medverkan i åtgärder för bland annat jordbrukets och
skogsbrukets yttre rationalisering. Vad angår det direkta ekonomiska stödet
från statens sida synes detta enligt min mening böra utgå i samma former
som hittills.

Skogsvårdsutredningen har i sitt betänkande jämväl behandlat spörsmålet
om samverkan mellan skogsägare i skogsvårdsfrågor. Vad därvid anförts
har i princip lämnats utan erinran av så gott som samtliga de remissorgan,
vilka yttrat sig över denna del av utredningsförslaget. Det framstår för mig
såsom uppenbart att en dylik samverkan ej blott är önskvärd utan i vissa
fall nödvändig för ett rationellt skogsbruk. Detta senare gäller i första hand
sådana områden där fastigheternas arrondering är bristfällig. Det bör i detta
sammanhang framhållas att en samverkan inte utan vidare torde kunna
ersätta en lämplig fastighetsindelning eller motverka olägenheterna av en
bristfällig sådan. Däremot torde samverkan utgöra ett värdefullt komplement
till en fastighetsreglering.

I 1947 års riksdagsbeslut uttalades, att kronan ej borde undandraga sig
att, i den mån så kunde anses behövligt, med sin mark medverka till den
yttre rationaliseringen i enlighet med för varje annan markägare gällande
principer. Någon ändring i detta riksdagsbeslut bör ej ifrågakomma. Kronoskogsmark
skall sålunda ställas till förfogande då sådana förhållanden
föreligger, att marken enligt gällande bestämmelser kunnat tagas i anspråk
genom expropriation, därest densamma tillhört annan än kronan. Vidare
kan det ibland även ligga i domänverkets eget intresse att medverka till
den yttre rationaliseringen. Sådant intresse föreligger väl huvudsakligen
där fråga är om markbyten i arronderingssyfte. Den i vissa områden önskvärda
kompletteringen av brukningsenheter med skog synes också praktiskt
laget helt kunna ske inom bondeskogsbrukets ram och med utnyttjande
av de marktillgångar, som för närvarande finnes hos eller kommer
att förvärvas av lantbruksnämnderna.

Domänverkets medverkan i jordbrukets och bondeskogsbrukels yttre ra -

213

Kungl. Maj. ts proposition nr lh8 år 1959

tionalisering bär hittills varit obetydlig. En av anledningarna härtill är
rådande meningsskiljaktigheter beträffande prissättningen på skog. För att
om möjligt finna eu samförståndslösning i denna fråga har överläggningar
under senare tid ägt rum mellan domänstyrelsen och lantbruksstyrelsen.
Någon lösning av prisfrågan har dock ej nåtts på denna väg. Då ifrågavarande
hinder i rationaliseringsverksamheten snarast bör undanröjas, vill
jag föreslå, att slutlig ställning tages till frågan i detta sammanhang.

Domänstyrelsen har i en nyligen inkommen skrivelse uttalat sin i princip
positiva inställning till markbyten såväl med lantbruksnämnd som enskild
markägare. Detta finner jag vara betydelsefullt och vill understryka angelägenheten
av att alla tillfällen till arronderingsförbättringar tillvaratages.
Domänstyrelsen har emellertid funnit sig böra uppställa vissa villkor för
genomförandet av markbyten, bland annat att bytesområdena äger samma
avkastningsförmåga samt att de så långt möjligt är likvärdiga med avseende
å skogstillgång och ur avsättnings-, belägenhets- och bonitetssynpunkt.

Vad gäller prissättningen har domänstyrelsen i nämnda skrivelse anfört,
att styrelsen anser grundvärderingen av skogsmark böra göras på basis av
en diskonteringsfaktor, som motsvarar det sätt, på vilket skogarna i landet
för närvarande skötes. Styrelsen hävdar, att denna på bland annat tekniska
och biologiska grunder beräknade diskonteringsfaktor motsvarar 3,5
procent i södra och mellersta Sverige samt 3 procent i Norrland. Emellertid
är styrelsen beredd att med hänsyn till gällande låneränta för köparna av
domänverksmark justera det med tillämpning av sagda diskonteringsfaktor
erhållna »nominella värdet» till ett »kursvärde». Det aktuella »kursvärdet»
motsvarar för normalskog ett avkastningsvärde beräknat efter en
diskonteringsfaktor av 4 1/4 procent. Domänstyrelsen påpekar, att domänverket
tillämpar samma värderingsprinciper såväl vid försäljning som inköp
av skogsmark. Styrelsen anser sig endast då det gäller interna markbyten
mellan lantbruksnämnderna och domänverket kunna överväga att
tillämpa en annan prisnivå, därest nyssnämnda särskilda bytesvillkor är
uppfyllda.

Lantbruksstyrelsen å sin sida har föreslagit, att erforderlig omplacering
av skogsmark mellan jordbruket och domänverket skall få äga rum till
marknadspris. Med sådana priser avser styrelsen de genomsnittspriser, som
skogsmark betingar vid lantbruksnämndernas fastighetsförvärv från enskilda
jordbrukare eller vid överlåtelser jordbrukare emellan. Dessa priser
synes enligt lantbruksstyrelsen i genomsnitt för landet ha motsvarat ett
avkastningsvärde för skogen kapitaliserat efter cirka 5 1/2 procent.

Vid ställningstagande till värderingsfrågan finner jag mig böra utgå från
den allmänna princip härom som uttalades av departementschefen i propositionen
nr 75 till 1947 års riksdag, nämligen alt den, som genom det allmännas
biträde erhåller skog till komplettering av sin fastighet, ej bör åtnjuta
något bidrag av allmänna medel för alt nedbringa anskaffningskostnaden
under det värde skogen objektivt selt har med hänsyn till den avkastning,
som kan påräknas av densamma. Såväl lantbruksstyrelsen som

214

Kungl. Maj. ts proposition nr lk8 år 1959

domänstyrelsen synes i sina framställningar jämväl utgå från nämnda princip.
Gentemot domänstyrelsens metod att utifrån hland annat skogens väntade
avkastning och en köpares räntekostnader vid kreditgivning från domänverket
beräkna värdet ställer lantbruksstyrelsen ett i lantbruksnämndernas
verksamhet erfarenhetsmässigt fastställt marknadsvärde, utformat
inom ramen för gällande lagstiftning. Såsom domänstyrelsen påpekat, är
emellertid kretsen av spekidanter genom gällande jordlagstiftning begränsad.
Detta förhållande tenderar att hålla priserna på skogsmark nere under
den nivå, vid vilken de antagligen skulle ha legat vid fri konkurrens. Ur
principiell synpunkt är enligt min mening inte något att erinra mot domänstyrelsens
värderingsmetodik, till vilken jämväl storskogsbruket i övrigt
synes ansluta sig. Denna innebär sålunda, att avkastningsvärdet beträffande
normalskog för närvarande beräknas efter en diskonteringsfaktor
av 4 1/4 procent eller samma räntesats som gäller för den s. k. normalräntan
vilken som bekant fastställes på grundval av de genomsnittliga räntekostnaderna
för statens upplåning under en viss period. När särskilda skäl
föreligger, bör dock Kungl. Maj :t kunna överväga en jämkning i värderingsresultatet.
I detta sammanhang bör erinras om möjligheterna att lämna
köparen kredit. De möjligheter härtill, som erbjuder sig då lantbruksnämnd
står som förmedlare, är desamma som de, vilka förefinnes vid nämndernas
fastighetsförsäljningar i allmänhet. Jag återkommer i det följande till utformningen
av reglerna härom. Då försäljning av kronomark sker direkt
till den enskilde jordbrukaren har domänstyrelsen, såsom enligt den tidigare
givna redogörelsen framhållits av styrelsen, möjligheter att i särskilda
tall förlänga amorteringstiden avsevärt utöver den eljest maximala å 10 år.

Mot domänstyrelsens förklaring, att styrelsen i vissa bytesfall, där värderingsfrågan
är av underordnad betydelse, är beredd att tillämpa en annan
prisnivå, har jag intet att erinra. Vad däremot angår de av samma styrelse
uppställda villkoren för byten i övriga bytesfall förutsätter jag, att
desamma skall tillämpas liberalt och under hänsynstagande till omständigheterna
i varje särskilt fall. Det ena bytesområdets underlägsenhet i ett
avseende bör sålunda inom rimliga gränser få kompenseras av fördelar i
andra avseenden. Belägenhetssynpunkten torde exempelvis endast i undantagsfall
böra hindra en eljest för båda parter förmånlig bytestransaktion.

I samband med riksdagsbehandlingen av riksdagens år 1957 församlade
revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverket in. in.
har domänstyrelsen i infordrat yttrande i fråga om domänverkets skogsarrondering
föreslagit, att styrelsen skulle lämnas bemyndigande att under
vissa förutsättningar för kronans räkning ingå i och svara för s. k.
avtalsbyten d. v. s. sådana markbyten, som ej sker jämlikt jorddelningslagstiftntngen.
Riksdagen har överlämnat förslaget för Kungl. Maj:ts prövning.
Ur skogsbrukets och skogsvårdens synpunkt bör förrättningar rörande
markbyten ej draga ut på tiden alltför länge. Redan två vegetationsperioders
uppehåll i skogsvårds- och avverkningsarbeten vållar betydande olä -

215

Kungl. Maj.ts proposition nr l''i8 år 195!)

genheter, inte minst med hänsyn till önskemålet om en jämn sysselsättning.
Då erforderliga förrättningsåtgärder, bland annat skogsvärderingar, ofta
kan bli omfattande och tidskrävande är det ur nyss anförda synpunkter
viktigt, att den totala tidrymden för slutande av ifrågavarande avtal ej i
onödan förlänges genom att ärendena måste underställas Kungl. Maj it och
riksdagen. Redan nu kan domänstyrelsen, om ägorna inte tillhör skilda
socknar eller andra förvaltningsområden, ingå frivilliga ägoutbyten enligt
jorddelningslagen berörande områden av samma storleksordning, som vid
vanligen förekommande avtalsbyten. Med hänsyn till de anförda skälen för
en ökning av domänstyrelsens befogenheter i avseende å markbyten, vill
jag emellertid föreslå bifall till styrelsens förevarande förslag. Som förutsättning
för utnyttjandet av ett bemyndigande härutinnan torde, såsom styrelsen
jämväl föreslagit, böra gälla att vederbörande lantbruksnämnd och
fastighetsbildningsmyndighet tillstyrker markbytet samt att redogörelse för
genomförda markbyten årligen ingives till Kungl. Maj:t.

Vad härefter beträffar den av riksdagen i detta sammanhang upptagna
frågan om domänverkets markfond är jag för min del beredd medverka till
att det allmännas markpolitik bedrives efter sådana linjer, att det rörande
markfondens handhavande fattade riksdagsbeslutet kan praktiskt fullföljas.
Enligt sistnämnda beslut äger Kungl. Maj :t för inköp av skogsmark och
inlösen av vissa ströängar disponera de såsom tillgång i statens domäners
fond redovisade kontanta medlen. Genom beslut av riksdagen år 1958 har
beslutanderätten beträffande förvärv av sådan tomtmark, som är avsedd att
inom en närliggande framtid tagas i anspråk uteslutande för arbetar- eller
förmansbostäder, på vissa villkor delegerats från Kungl. Maj :t till domänstyrelsen.
I infordrat yttrande har domänstyrelsen anhållit om bemyndigande
att under vissa förutsättningar själv taga markfonden i anspråk för inköp
av fastigheter upp till 100 000 kronors värde ävensom om en utökad delegation
av rätten att försälja kronomark. Någon sådan ytterligare delegation av
inköpsrätten finner jag mig emellertid ej för närvarande kunna tillstyrka.
Frågan om delegation av rätten att försälja kronans fasta egendom har förelagts
årets riksdag i propositionen 1959: 53, till vilken jag här torde få hänvisa.
Propositionen har numera bifallits av riksdagen.

I detta sammanhang torde böra uppmärksammas, att i kungörelsen 1948:
366 angående den statliga jordbruksegnahemsverksamheten med däri gjorda
ändringar återfinns vissa bestämmelser som i väsentliga drag korresponderar
med vad som är stadgat i rationaliseringskungörelsen om ekonomiskt
stöd till yttre rationalisering. Sålunda föreskrives att den statliga jordförmedlingen
och jordanskaffningen i främsta rummet skall inriktas på att
underlätta förvärv av bärkraftiga jordbruk och stödjordbruk. Vidare föreskrives
att stöd för förvärv av brukningsenhet, som är större än att den huvudsakligen
kan skötas av brukaren och hans familj utan anlitande av främmande
arbetskraft, må lämnas endast om synnerliga skäl föranleder därtill.
Dessa bestämmelser bör enligt min mening jämkas i huvudsaklig överens -

216

Kungl. Maj.ts proposition nr lb8 år 1959

stämmelse med vad jag i det föregående föreslagit beträffande den yttre
rationaliseringen. Möjligheten att lämna stöd vidgas sålunda upp till och
med tvåfamilj sjordbruken.

Enligt kungörelsen 1948: 366 må lånegaranti för driftslån bland annat
meddelas i samband med beviljande av garanti för jordbruksegnahemslån
eller i samband med upplåtelse av kronan tillhörig jord till arrendeegnahem
eller föreningsarrendejordbruk. Då särskilda omständigheter föranleder
därtill, må garanti för driftslån jämväl lämnas i samband med att lånegaranti
beviljas för yttre rationalisering genom förvärv av tillskottsjord. Med beaktande
av vad jag tidigare anfört om angelägenheten av att den yttre rationaliseringen
på allt sätt underlättas synes sistnämnda regel ej böra ges en alltför
snäv tolkning. Det förhållandet, att lånegaranti inte sökes i nära anslutning
till genomförandet av den yttre rationaliseringen, bör inte utan vidare hindra
att garanti beviljas. Även en ansökan, som inkommit inom en med hänsyn
till omständigheterna i fallet skälig tidsperiod, bör enligt min mening
kunna upptagas till prövning.

Enligt nuvarande bestämmelser gäller, bland annat, att garanti för driftslån
ej må avse högre belopp än 14 000 kronor. Garanti kan dock medges för
högre belopp, om sökanden är sambruksförening eller sammanslutning för
drivande av andelsladugård. Amorteringstiden bör ej överstiga 12 år. Då
särskilda omständigheter föranleder därtill, må medges att amorteringen
skall påbörjas först viss tid, längst två år efter första lyftningsdagen. Enligt
min mening är nu nämnda maximibelopp ej längre fullt tillfredsställande.
Stegrade kostnader för inventarier och ökad användning inom jordbruket av
traktorer, specialredskap in. in. gör att tillräcklig driftskredit många gånger
ej kan meddelas inom garantiramen. Utvidgningen av stödet till att omfatta
även tvåfamiljsjordbruk medför givetvis även anspråk på större driftskrediter.
Med hänsyn till det sagda bör maximibeloppet höjas till förslagsvis
20 000 kronor. I anslutning härtill bör bestämmelsen om amorteringstiden
ändras till att avse högst 15 år eller, i fråga om sambruksförening och sammanslutning
för drivande av andelsladugård, högst 20 år.

Överförande av sämre jordbruksmark till skogsmark

Av lantbruksstyrelsen och skogsstyrelsen redovisade, i det föregående
återgivna statistiska uppgifter för perioden 1951—1958 utvisar, att en relativt
omfattande successiv nedläggning av åker skett i vårt land under senare
tid. Enligt 1951 och 1956 års jordbruksräkningar skulle den sammanlagda
arealen under sagda tid nedlagd åker uppgå till cirka 38 600 hå och
enligt en av jordbrukets utredningsinstitut nyligen gjord undersökning till
cirka 48 700 ha. Såväl i det av de båda myndigheterna framlagda betänkandet
rörande överförande av sämre jordbruksjord till skogsmark som i ett
flertal remissyttranden framhålles emellertid, att den under perioden faktiskt
nedlagda åkerarealen torde vara avsevärt större. Att med någon högre
grad av tillförlitlighet närmare ange storleken av den på senare tid ned -

217

Kungl. Maj.ts proposition nr Ut8 år 1959

lagda jordbruks]orden torde ej heller vara möjligt utan mycket ingående
undersökningar. På grundval av kompletterande material som lantbruksslyrelscn
ingivit i mars detta år kan arealen av den del av landets åkeroch
betesmarker, som för närvarande ligger obrukad, uppskattas till i
runt tal 100 000 ha eller cirka 2,5 procent av den sammanlagda arealen av
dylika marker.

En stor del av den ur jordbruksproduktionen hittills avförda arealen har
planterats med skog. Enligt sistnämnda statistiska material kan den under
åren 1951—1958 skogsodlade åkerarealen beräknas till sammanlagt cirka
32 000 ha. Inom lantbruksnämnderna utförda beräkningar ger vid handen
att av den för närvarande obrukade eller svagt utnyttjade åkerarealen en
sammanlagd markyta av cirka 330 000 ha lämpligen skulle kunna skogsodlas.
Bland landets jordbrukare finnes också ett relativt stort intresse för
överföring av jordbruksjord till skogsmark, särskilt i skogsbygderna och
framför allt då i Norrland, vilket framgår av svar å enkäter gjorda av jordbrukets
utredningsinstitut.

Spörsmålet om att nedlägga jordbruksproduktionen på viss mark och att
i stället skogsodla där har varit föremål för riksdagens särskilda uppmärksamhet
vid två tidigare tillfällen. Vid båda dessa har utgångspunkten varit
riskerna för en på jordbrukets inkomst standard menligt inverkande överproduktion.
Det första av de åsyftade tillfällena var vid utformningen år
1947 av riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, varvid i riksdagsbeslutet
bland annat inrymdes ett uttalande att det med hänsyn till sagda
risker inte borde läggas hinder i vägen för en sådan utveckling av jordbruket
som innebar en anpassning till de rådande betingelserna för näringen
även om denna anpassning skulle medföra en minskning av jordbruksarealen.
Man borde sålunda inte förhindra nedläggandet av driften på vissa ägor.
I dåvarande läge ansågs det emellertid ej påkallat att vidtaga statliga åtgärder
i direkt syfte att minska jordbruksproduktionen. Emellertid betonades
det att åtgärder borde vidtagas för att motverka en överproduktion ifall riskerna
för en sådan ryckte närmare. Om därvid verkan av den yttre rationaliseringen
inte var tillfyllest borde i första hand tillgripas en minskning av
importen av fodermedel samt i andra band statlig bidragsgivning för främjande
av plantering av skog på för jordbruksdrift mindre lämplig mark.
1955 års riksdag anslöt sig till ett yttrande av föredragande departementschefen
i propositionen nr 198 angående principerna för prissättningen på
jordbrukets produkter. Enligt yttrandet var förutsättningen för att man
skulle kunna vidmakthålla den i 1947 års riksdagsbeslut avsedda inkomstnivån
för jordbruksbefolkningen på längre sikt att det inte uppstod några
pristryckande överskott. En produktionsminskning borde enligt detta yttrande
främst åstadkommas på sätt som 1947 års riksdag anvisat, varvid
bland annat möjligheterna alt överföra sämre jordbruksjord till skogsmark
borde ägnas uppmärksamhet.

Angeläget är att inte ett pristryckande produktionsöverskott dämpar takten
i den fortsatta höjningen av jordbrukarnas inkomstnivå. De risker här -

218

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 är 1959

för som kan föreligga i dagens situation förstärkes om genom bland annat
fortsatt snabb driftsrationalisering, nya rön inom växtförädlingen och ett
effektivare skydd mot växtsjukdomar den genomsnittliga produktiviteten
inom näringen ökar hastigare än produktionsmedelsvolymen minskar. Givetvis
gäller detta under förutsättning att avsättningsmöjligheterna i inoch
utlandet inte samtidigt vidgas. Av allt att döma kommer produktiviteten
att stiga inte oväsentligt under det framförliggande decenniet, vilket ur
andra synpunkter betraktat är i hög grad önskvärt. De negativa verkningarna
därav måste motverkas ej endast genom strukturrationaliseringen och
en produktionsomställning till sådana jordbruksvaror, på vilka vi har underskott
inom landet. Det synes mig därför befogat att staten mera aktivt
än tidigare medverkar till en omföring till skogsmark av sådan åkermark
som är av sämre beskaffenhet och därtill måhända mindre lämpligt belägen.
Av det sagda framgår att en dylik åtgärd i väsentlig mån skall ses som en
jordbruksekonomisk sådan och blott i andra hand som en skogsekonomisk.
Härjämte talar nationalekonomiska skäl för att det från statens sida tillses
att jord, som långsiktigt dragits ur jordbruksproduktionen ej förblir outnyttjad
som produktionsmedel utan i stället planteras eller besås med skog.

Statens insats för främjande av skogsodling på sämre jordbruksmark har
ingalunda varit ringa under de senaste åren men av nyss angivna skäl bör
denna insats ökas. Jag vill betona vikten av att vederbörande myndigheter
därvid iakttager att skogsodlingen sker på ett sätt och i en omfattning som
gagnar såväl den enskildes intresse som samhällets. Av lantbruksstyrelsens
och skogsstyrelsens betänkande ävensom av resultaten från de kompletterande
undersökningar, som därefter gjorts, kan utläsas att ovisshet och osäkerhet
ej sällan föreligger i fråga om vad som är tillåtligt och vad som är
ekonomiskt berättigat då det gäller skogsodling på jordbruksjord samt likaså
beträffande möjligheterna att få sådan odling till stånd. Jag delar de
båda styrelsernas uppfattning att en ändring härutinnan bör ernås och att
det bör eftersträvas att inom ramen för gällande lagstiftning åstadkomma
ett snabbare omförande till skogsmark av brukningsdelar, där jordbruksproduktionen
nedlagts.

I förevarande betänkande har framförts vissa allmänna synpunkter på de
frågor som sammanhänger med överföringen av jordbruksjord till skogsmark.
Vidare har i betänkandet behandlats spörsmålet om sambandet mellan
strukturrationalisering och markdisposition. Vad därvid anförts torde
enligt min mening böra beaktas av respektive myndigheter såsom riktlinjer
för den fortsatta verksamheten. Med anledning av vad som uttalats i ett
flertal yttranden angående nödvändigheten av att hänsyn tages till de lokala
intressena vill jag understryka betydelsen av att man vid behandlingen av
hithörande frågor beaktar den verkan en omföring av vissa brukningsdelar
till skogsmark kan få för bygden i dess helhet. Vid prövningen kan sålunda
ej bortses från rådande förhållanden med avseende å exempelvis fastighetsindelning,
naturvård, utvecklingstendenser inom andra näringsgrenar,

219

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

behov av tillfällig arbetskraft för skogsbruket och dylikt. I de fall då fastighetsförhållandena
på grund av stark parcellering är sådana att laga skifte
bedömes vara nödvändigt för att tillfredsställande indelning skall nås föreligger,
såsom framhållits i ett yttrande av lantmäteristyrelsen, särskild anledning
till försiktighet vid avgörandet av frågor om ändringar i markanvändningen.

Vid ställningstagande i det enskilda fallet till frågan om lämpligheten
av att överföra i produktionen alltjämt utnyttjad jordbruksjord till skogsmark
måste givetvis en avgörande faktor vara hur eu dylik överföring
ställer sig företagsekonomiskt för markägaren. I anledning härav vill jag
något beröra spörsmålet om lönsamhetsrelationen under olika förutsättningar
mellan skogsbruk och jordbruk. Det senaste årtiondets produktprisutveckling
har, sett i stort, inneburit att skogsbrukets relativa lönsamhet
väsentligt förbättrats. Ur rent företagsekonomisk synpunkt kan dock skogsbruket
knappast konkurrera med jordbruket utan att arbetskraften är fullt
rörlig. Det är alltså, sett uteslutande ur nyssnämnda synpunkt, inte fördelaktigt
att skogsplantera på i jordbruksproduktionen insatta åkerarealer,
förrän arbetskraft kan frigöras eller överföras till annan sysselsättning än
den som är förbunden med produktionen på berörda åkermarker. Om man
bortser från brukningsenheter som är eller övergår till att vara stödjordbruk
har hittills i allmänhet blott större företag haft möjligheter därtill.
Vid fastighetsrationalisering uppkommer emellertid ofta stor rörlighet även
vid det mindre jordbruket. I varje fall vid en relativt omfattande sådan
rationalisering följer mestadels krav på en förnyelse av byggnadsbeståndet,
varigenom skogens konkurrenskraft ökar ytterligare. Enligt företagna
undersökningar är skogsbruket under sådana förhållanden ekonomiskt
överlägset jordbruket å arealer med en avkastningsförmåga av omkring
1 500 skördeenheter per ha och vid stenbunden mark eller dålig arrondering
upp till 2 000 skördeenheter per ha. Detta gäller även vid förkrigstidens prisrelationer
mellan jordbruks- och skogsprodukter. Jordbrukets konkurrenskraft
om viss mark ökar dock något, därest marken kan användas till komplettering
av andra brukningsenheter eller en extensiv betesdrift kan genomföras.

Lönsamhetsrelationen mellan jord- och skogsbruk beror även på den på
allmänna kapitalmarknaden gällande räntefoten för sådana lan, varom det
i dessa sammanhang kan bli fråga. En hög ränta försvårar visserligen den
långsiktiga kapitalinvestering som skogsbruket utgör men jordbruket är
väsentligt mera kapitalkrävande vid starten, då det för byggnader och maskiner
in. in. krävs 10—20 gånger så stora kapitalresurser som vid skogsplantering.
Om kapitalknapphet råder är följaktligen skogsdriften lättare
att igångsätta än en normal jordbruksdrift på fastigheter med förhållandevis
nergånget byggnadsbestånd.

Enligt min mening synes det ej vara något att erinra mot vad lantbruksstyrelsen
och skogsstyrelsen anfört i fråga om formerna för de åtgärder,

220

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 195i>

som från statsmakternas sida bör vidtagas för att främja en intensifierad
överföring av jordbrnksjord till skogsmark. Med utgångspunkt från den i
betänkandet uttalade grundprincipen att det självfallet ankommer på markägaren
att — med de begränsningar, som anges i uppsikts- och skogsvårdslagstiftningen
— avgöra, om han skall använda sin mark för den ena eller
andra produktionen, anser jag sålunda riktigt att ifrågavarande åtgärder

1 törsta band bör inriktas på att genom en effektiv upplysnings- och rådgivningsverksamhet
från vederbörande myndigheters sida stimulera till
dylik överföring. I enlighet med styrelsernas förslag bör därjämte med hänsyn
till det samhällsekonomiska intresset statens insats i form av bidrag
till den för överföringen erforderliga skogsplanteringen förstärkas. Emedan
eu dylik ökad bidragsgivning i motsvarande utsträckning inte bör minska
möjligheterna att tillgodose behovet av ekonomiskt stöd till återväxtåtgärder
på redan befintliga hagmarker och kalmarker, torde på sätt föreslagits
i betänkandet medelsanvisningen under statens skogsförbättringsanslag
böra höjas. I årets statsverksproposition har jag därför förordat
en förstärkning av nämnda anslag för budgetåi-et 1959/60 med ett belopp
av 1 000 000 kronor så att för ändamålet skall stå till förfogande högst

2 200 000 kronor. Däremot är jag inte beredd tillstyrka de i vissa yttranden
framförda förslagen om ändrade grunder för bidrag och lån till ifrågavarande
skogsodlingsåtgärder eller om nya former av ekonomiskt stöd till
dylika åtgärder. Jag vill emellertid i anslutning härtill uttala att lån ur
skogslånefonden bör, inom ramen för tillgängliga medel, på gällande villkor
ställas till förfogande i den utsträckning som kan befinnas skälig.

I syfte att främja skogsplantering å sämre åkermark har jag i årets statsverksproposition
förordat en uppräkning av den under skogsvårdsstyrelsernas
omkostnadsanslag för budgetåret 1959/60 upptagna anslagsposten
för frö- och plantförsörjningen med 300 000 kronor. Detta förslag till anslagsuppräkning
har riksdagen nyligen bifallit.

I övrigt torde, framför allt genom en ökad insats från skogsvårdsstyrelsernas
sida, kunna ske en ej oväsentlig utvidgning av den odling av skogsplantor,
som bedrives av enskilda jordbrukare och andra fastighetsägare.
En övergång till en sådan specialodling kan också i vissa fall innebära fördelar
ur ren rationaliseringssynpunkt framför allt för mindre jordbruk.
Med hänsyn till det nu anförda anser jag mig också kunna biträda vad
jordbruksanslagsutredningen föreslagit i fråga om att lantbruksnämnderna
med medel ur rationaliseringsanslaget skall kunna stödja anordnandet av
mindre plantskolor på enskilda fastigheter. Samma grunder bör därvid
tillämpas som då nämnderna lämnar ekonomiskt stöd för annan specialproduktion.
Planeringen av ett sådant plantskoleföretag bör emellertid alllid
ske i samråd med skogsvårdsstyrelsen i länet och avse inte blott val
av mark, odlingsmaterial och eventuella grundförbättringsåtgärder utan
även ett klarläggande av odlingsformer, anläggningskostnader, produktionspriser
och avsättningsförhållanden samt samarbetet med skogsvårdsstyrelsen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1959

221

Såsom anförts i betänkandet har såväl lantbruksorganisationen som
skogsvårdsorganen uppgifter att fylla i samband med upplysnings- och rådgivningsverksamheten
för främjande av skogsodling på sämre jordbruksmark
samt verksamheten med beviljande av lån och bidrag i samma syfte.
Det ankommer sålunda på lantbruksnämnden att bedöma huruvida marken
bör utgå ur jordbruksproduktionen, medan övervägandena avseende åtgärder
av rent skoglig karaktär — för närvarande med undantag för beviljandet
av lån och bidrag — faller på skogsvårdsstyrelsens lott. Det torde i de
flesta fall vara fördelaktigast om dessa bedömanden ej göres oberoende av
varandra. Detta förhållande nödvändiggör samverkan mellan berörda myndigheter.
Den formella grunden för en dylik samverkan finnes redan nu
genom den i instruktionen för lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna
intagna föreskriften att vid lantbruksnämnds handläggning av ärenden, som
berör skogliga frågor av större vikt, samråd skall äga rum med länsjägmästaren.
Hittillsvarande samverkan synes också av uttalanden i ett flertal
yttranden att döma i stort sett ha fungerat tillfredsställande. Så har dock
inte alltid varit fallet, framför allt då fråga varit om åkermark, som inte
längre utnyttjas såsom åker utan att detta av lantbruksnämnden kunnat anses
som vanhävd, vilket ofta medfört, att skogsodling ej omedelbart kommit
till stånd. Därigenom har orsakats vissa produktionsförluster. Hittills bedriven
samverkan mellan berörda myndigheter synes därför böra utbyggas
i syfte att kunna lämna markägarna all behövlig service och att få fram
en positiv lösning i varje enskilt fall. Till spörsmålet härom återkommer
jag i det efterföljande. I övrigt bör lantbruksnämndens och skogsvårdsstyrelsens
löpande verksamhet i skogsodlingsfrågor samordnas samt uppdelas
på de båda organen på sätt som lantbruksstyrelsen och skogsstyrelsen föreslagit
i betänkandet. Samarbetet, som torde inledas redan vid det grundläggande
fältarbetet, bör mera i detalj regleras genom gemensamma anvisningar
från vederbörande centrala myndigheter till respektive länsorgan.

På sätt föreslagits i betänkandet bör skogsstyrelsen bemyndigas att till
skogsvårdsstyrelse delegera beslutanderätten angående bidrag från skogsförbättringsanslaget
till odlingsåtgärder i samband med överförande av
jordbruksmark till skogsmark. Därigenom vinnes eu administrativ förenkling,
som leder till en snabbare handläggning av skogsodlingsärendena. Av
samma skäl bör bemyndigande lämnas att i den utsträckning och på de
grunder som Kungl. Maj:t finner skäliga från skogsstyrelsen till skogsvårdsstyrelse
delegera jämväl beslutanderätten beträffande lån ur skogslånefonden.
Däremot kan jag inte tillstyrka de i några yttranden framförda
förslagen att delegeringen till skogsvårdsstyrelserna skulle utsträckas även
till bidrag för andra ändamål än de nu behandlade. Det torde få ankomma
på Kungl. Maj:t att utfärda de ändringar i nu gällande bidrags- och lånebestämmelser,
som erfordras för genomförande av den sålunda förordade
delegeringen.

222 Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

I betänkandet rörande skogsodling på sämre jordbruksmark har vidare
behandlats frågan i vad mån tillstånd att förvärva fastighet enligt jordförvärvslagen
eller bolagsförbudslagen samt tillämpning av uppsiktslagen, kan
eller bör påverkas av att vederbörande egendom innehåller eller utgöres av
åkermark, som lämpligen borde överföras till skogsmark. Bortsett från det
föreslagna tillägget till 2 § sistnämnda lag, till vilket jag återkommer i det
följande, har jag inte något att invända mot vad styrelserna därvid anfört.
Beträffande tillståndsgivningen enligt jordförvärvslagen vill jag emellertid
— i anslutning till styrelsernas uttalande om önskvärdheten av att i nuvarande
läge i ökad utsträckning ge ålägganden om skogsplantering — tilllägga,
att det i de allra flesta fall ej torde möta svårigheter att, då sådant tillstånd
ges, föreskriva villkor om skogsodling. Särskilt vid sådana köp, varom
här är fråga, kan det nämligen förutsättas, att köparen och nämnden
i sak är ense om att åtgärden är ekonomiskt riktig. Samma förhållande
torde i stort sett föreligga i det fall, då lantbruksnämnd såsom villkor för
visst ekonomiskt stöd ställer krav på att en köpare av jordbruksegnahem
eller tillskottsjord skall skogsodla visst område. I detta senare fall måste
alltid förutsättas att markköparen och lantbruksnämnden i sak är helt ense
och att villkoret således av köparen betraktas såsom ett resultat av en för
honom ekonomiskt värdefull planering och icke som en tvångsåtgärd. Där
villkor om skogsplantering kan komma att uppställas av lantbruksnämnd,
bör nämnden inhämta skogsvårdsstyrelsens yttrande med förslag till åtgärder
i ärendet, innan detta slutligt avgöres.

Jordförvärvslagens stadganden om prövningen av ansökan om förvärvstillstånd
inrymmer, bland annat, även föreskrift att lantbruksnämnd, därest
icke särskilda skäl föreligger, inom 2 månader skall meddela beslut i ärendet.
Med hänsyn till förutsatta förhandlingar mellan köparen och nämnden
samt nämndens skyldighet att inhämta skogsvårdsstyrelsens yttrande torde
det möjligen i vissa fall uppkomma svårigheter för nämnden att i sådant
ärende meddela beslut inom föreskriven tid. Det förhållandet att
skogsvårdsslyrelse kan anse fältbesiktning erforderlig och därför blir beroende
av sommarhalvåret för sitt yttrande torde få anses innebära sådant
särskilt skäl för lantbruksnämnden att dröja med sitt beslut som i dylikt
ärende kan godtagas.

Enligt den i 2 § första stycket uppsiktslagen införda undantagsbestämmelsen
är nedläggande av jordbruk å brukningsenhet eller del därav ej att
hänföra till vanhävd, om det med hänsyn till jordens naturliga beskaffenhet
och belägenhet samt övriga omständigheter måste anses olämpligt att
där driva varaktigt jordbruk. I betänkandet föreslås, att till nu nämnda undantagsbestämmelse
skall göras ett tillägg av innebörd att till vanhävd ej
heller skall hänföras sådant nedläggande av jordbruk som »eljest står i
överensstämmelse med en ändamålsenlig utveckling av jordbruksnäringen».
Jag finner för min del att någon sådan lagändring ej för närvarande bör
genomföras. Den framlida utformningen av vanhävdslagstiftningen är för
närvarande föremål för överväganden av 1958 års jordlagsutredning och

223

Kungl. Maj.ts proposition nr t\8 år 1959

resultatet av denna utredning bör avvaktas. Vidare torde, såsom ett flertal
remissmyndigheter uttalat, den nuvarande lydelsen av 2 § uppsiktslagen
medge, att frågan om vanhävd bedömes ur något vidare aspekter än rena
lönsamhetssynpunkter. Då det gäller att pröva om det kan anses olämpligt
att varaktigt driva jordbruk å en brukningsenhet eller å viss äga, kan lantbruksnämnden
taga hänsyn till inte blott jordens naturliga beskaffenhet och
belägenhet utan även till »övriga omständigheter». Detta kan å ena sidan leda
till att t. ex. jordbruksdriftens samband med skogsbruket och det stöd, som
den egna skogen kan utgöra, medför att ett icke lönsamt jordbruk bör upprätthållas
(jfr prop. 1947: 78, s. 75). Å andra sidan torde t. ex. ett bedömande
av att ett i och för sig lönsamt jordbruk med icke fullgod åkerjord
på grund av brukningsenhetens arrondering och belägenhet kan belaras
komma att inom en nära framtid sakna lämplig brukare, kunna leda till att
lantbruksnämnden ej bör motsätta sig att jordbruket icke längre drives.
Självklart måste bedömanden av dessa slag röna inverkan av frågan huruvida
produktionsöverskott föreligger eller inte.

Vad angår vanhävdslagstiftningen i övrigt har i flera yttranden framförts
förslag till ändringar i den nuvarande uppsiktslagen, i ett fall innebärande
att lagen helt skall avskaffas. Även om den fortsatta överföringen av jordbruksjord
till skogsmark i viss utsträckning är beroende av vanhävdslagstiftningens
utformning och det sätt på vilket den tillämpas anser jag mig
med hänsyn till det pågående arbetet inom jordlagsutredningen nu icke böra
närmare ingå på dessa ändringsförslag.

En redogörelse har i betänkandet lämnats för de riktlinjer som tillämpas
vid avvägningen av skogsvårdsåtgärdernas omfattning på fastigheter, som
inköpts för rationaliseringsverksamheten, under den tid de är i lantbruksnämndernas
ägo. Enligt styrelsernas mening bör samma riktlinjer följas
även då fråga är om sådan jordbruksjord, som inte bör kvarstå i jordbruksproduktionen.
Detta innebär i korthet att nämnderna givetvis har att taga
ställning till, huruvida de bör skogsodla ifrågavarande jord, medan den är i
nämndens ago, eller låta det anstå åt den blivande köparen.

I ett par yttranden har ifrågasatts om inte vid försäljning av sådan fastighet,
som ingår i lantbruksnämndernas så kallade rationaliseringsreserv,
köpeskillingen på visst sätt skulle kunna reduceras, om skogsplantering skett
före försäljningen. Enligt min mening måste detta i många fall anses skäligt
om statsbidrag skulle ha kunnat utgå för skogsodlingen om denna utförts
av den enskilde köparen. I enlighet med vad lantbruksstyrelsen anfört
synes det också möjligt att inom ramen för nu gällande regler för bestämmande
av försäljningspriset medge en dylik reducering av köpeskillingen.
Det formella tillvägagångssättet skulle därvid såsom lantbruksstyrelsen an1
ört bli det alt på rationaliseringsanslaget sker eu avskrivning av de överskjutande
kostnader nämnden haft för fastigheten.

224

Kungl. Maj. ts proposition nr Ii8 år 1959

Inre rationalisering

Gällande bestämmelser i rationaliseringskungörelsen avviker i åtskilliga
avseenden från de regler som angavs i kungörelsens ursprungliga lydelse år
19-4 8. Efter hand som närmare erfarenheter vunnits rörande rationaliseringsverksamhetens
bedrivande och behovet av att i olika situationer kunna
ekonomiskt stödja verksamheten har, oftast på förslag av lantbruksstyrelsen,
företagits en råd ändringar i kungörelsen. Därigenom torde den efter hand
ha fått en utformning som medgett de stödbeviljande myndigheterna att
handla på ett efter den aktuella situationen mera ändamålsenligt sätt. Samtliga
ändringar, vilka avsett såväl den yttre som den inre rationaliseringen,
ligger inom ramen för 1947 års beslut rörande riktlinjerna för jordbrukspolitiken.

Trots vidtagna ändringar kan rationaliseringskungörelsens bestämmelser
i dagens läge inte anses fullt tidsenliga. I syfte att anpassa reglerna för
statens medverkan i jordbrukets yttre rationalisering till utvecklingens krav
har jag i det föregående framlagt vissa förslag. Bestämmelserna om den inre
rationaliseringen har varit föremål för översyn av jordbruksanslagsutredningen,
som därvid beaktat lantbruksnämndernas erfarenheter ävensom från
riksdagens sida gjorda uttalanden. Jag ämnar här upptaga till behandling
utredningens olika förslag.

Åtgärder för främjande av jordbrukets inre rationalisering bör ur såväl
företagsekonomisk som samhällsekonomisk synpunkt bidraga till en sund
investeringsverksamhet inom jordbruket. Reglerna för statsstödet bör därför
utformas så att sagda krav beaktas vid stödgivningen. Självfallet får reglerna
i fråga inte hämma strukturrationaliseringen utan de bör stå i god överensstämmelse
med riktlinjerna för denna. Rationaliseringskungörelsen uppfyller
numera ej i alla avseenden dessa förutsättningar. Framför allt arealgränsen
för statsbidrag till flertalet slag av inre rationaliseringsåtgärder
hindrar önskvärda statliga insatser inom normjordbrukens ram. Detta bör
särskilt uppmärksammas med hänsyn till att dessa jordbruk enligt vad jag
tidigare anfört skall ligga till grund för avvägningen av prisstödet till jordbruksnäringen
efter den 1 september 1965. Den nuvarande differentieringen
av procentsatserna för statsbidrag torde vidare många gånger innebära att
ej alltid de mest angelägna åtgärderna erhåller det effektivaste stödet. Helt
allmänt kan sägas att angelägenhetsprövningen ävensom prövningen av de
ekonomiska förutsättningarna för och konsekvenserna av de inre rationaliseringsåtgärdema
ej erhållit en tillräckligt framskjuten ställning i den nuvarande
kungörelsen.

Jordbruksanslagsutredningen har enligt min uppfattning beaktat nyssnämnda
synpunkter vid utformandet av sina förslag. Dessa, för vilka en utförlig
redogörelse lämnats i det föregående, synes sålunda ägnade att undanröja
de brister som i angivna hänseenden är förenade med nu gällande
bestämmelser. Med hänsyn härtill kan jag i allt väsentligt ansluta mig till
vad utredningen förordat.

Kungl. Maj.ts proposition nr i\8 år 1959

225

Jordbrukets rationalisering är — såväl i fråga om inre och yttre sådan
som beträffande driftsrationalisering —• såsom redan underströks i 1947 års
riksdagsbeslut i första hand en jordbrukets egen uppgift. Initiativet till rationaliseringsåtgärder
bör således i allmänhet komma från jordbrukarna
själva. Det framstår härvid som betydelsefullt, att rationaliseringen inriktas
på åtgärder som gagnar den enskilde jordbrukarens intressen och som samtidigt
står i överensstämmelse med de samhällsekonomiska strävandena. Ej
minst med hänsyn till den relativt snabba utveckling som är att förvänta på
jordbrukets område i både strukturellt och tekniskt hänseende kommer i
fortsättningen mer än tidigare stora krav att ställas på dem som har att
göra bedömandena. Då fråga är om inre rationalisering gör sig dessa krav
givetvis i särskilt hög grad gällande vid investeringsåtgärder, som fordrar
en större insats av arbete och kapital och som är avsedda att fylla sitt ändamål
under en relativt lång tidsperiod framöver. I dessa fall liksom vid
andra åtgärder, vilka fordrar särskilda tekniskt-ekonomiska bedömanden,
är det av värde att det allmänna bistår genom en ändamålsenlig rådgivningsoch
upplysningsverksamhet.

Såsom jordbruksanslagsutredningen anfört bör det därför vara en betydelsefull
uppgift för lantbruksnämnderna att lämna råd och upplysningar
i investeringsfrågor berörande den inre rationaliseringen. Nämnderna bör
enligt min mening i ökad utsträckning i frågor om investeringar för inre
rationalisering, oavsett om vederbörande jordbrukare kan beräknas erhålla
statligt ekonomiskt stöd eller ej, på begäran bistå med råd och anvisningar
samt i mån av behov med planering och teknisk projektering. Någon ändring
i gällande gränsdragning mellan den upplysningsverksamhet som bedrives
av hushållningssällskapen och den som lantbruksnämnderna handhar
vill jag inte ifrågasätta i detta sammanhang. Det framstår emellertid
som fullt klart att ett intimt samarbete bör råda i dessa frågor mellan sällskap
och nämnder.

Jordbruksanslagsutredningens förslag innebär i vissa hänseenden cn utvidgning
av möjligheterna att erhålla bidrag till inre rationaliseringsåtgärder
men samtidigt en skärpning av bidragsvillkoren. Härjämte präglas förslagen
av en strävan att i görligaste mån samordna det rationaliseringsstöd
som nu utgår jämlikt olika författningar.

Beträffande de allmänna förutsättningarna för statligt
ekonomiskt stöd till jordbrukets inre rationalisering
delar jag jordbruksanslagsutredningens uppfattning att en
strängare bedömning härvidlag bör komma till stånd. Vad utredningen anfört
om att investeringsåtgärden för att statsstöd skall komma i fråga skall
kunna bedömas bli av bestående nytta för jordbruket samt vara ränlabel
kan jag således biträda. Såsom redan anförts, beräknas en avsevärd nedgång
i antalet brukningsenheter äga rum under framförliggande årtionde.
Under dessa betingelser framstår det som självklart att varje beslut om

15 nihnng till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 14H

226

Kungl. Maj:ts proposition nr lå8 år 1959

statsstöd måste föregås av ingående överväganden rörande brukningsenhetens
och jordbruksjordens framtida användning.

Av den jordbruksjord som friställes till följd av nedläggningen tages
endast en mindre del helt ur produktionen. Huvudparten användes för förstärkning
av ofullständiga brukningsenlieter eller uppgår i nybildade enheter.
Detta minskar riskerna för felinvesteringar om åtgärderna planeras
på sådant sätt, att de kan komma till nytta även efter en genomförd yttre
rationalisering. I fråga om statligt ekonomiskt stöd till dylika till den brukade
jorden i huvudsak hänförliga investeringar bör det därför vara till
fyllest att i förevarande avseende som förutsättning för understöd uppställa
att marken i fråga kan antagas bli under överskådlig tid nyttjad som
jordbruksjord. Ekonomibyggnader och andra fasta anläggningar i anslutning
till ett brukningscentrum torde däremot inte utan vidare kunna antagas
komma till fortsatt användning inom jordbruket sedan brukningsenheten
en gång nedlagts. Bedömningen av stödfrågan måste därför i dessa
fall även omfatta brukningsenheten som sådan och dennas förutsättningar
att kvarstå såsom självständig enhet. Kan det inte bedömas som uppenbart,
att den befintliga eller planerade brukningsenhet, varå åtgärden skall utföras,
kommer att på lång sikt bestå som självständigt jordbruk bör således
statligt ekonomiskt stöd — bortsett från vissa i det följande angivna
undantag — ej komma i fråga. Det bör jämväl beaktas om det ur allmänt
jordbruksekonomisk synpunkt eller ur lokaliseringssynpunkt är önskvärt
att brukningsenheten består.

Som allmän förutsättning för ekonomiskt stöd bör vidare gälla att den
planerade investeringen skall vara räntabel, d. v. s. att kostnaden för investeringen
ej överstiger det beräknade ekonomiska utbytet av densamma.
Vid bedömningen härav får givetvis eventuellt utgående statsbidrag ej frånräknas
kostnaderna. Räntabilitetsprövningen skall vidare normalt avse förhållandena
vid brukningsenheten sådan denna är beskaffad vid tidpunkten
för statsbidragets beviljande. Inför nära förestående yttre rationalisering
bör dock prövningen kunna avse förhållandena efter det den yttre rationaliseringen
genomförts. Förutsättningen för bidrag i dylika fall bör dock, såsom
jordbruksanslagsutredningen anfört, vara att de tilltänkta inre rationaliseringsåtgärdema
måste genomföras om oekonomisk drift eller värdeförstörelse
skall förhindras under den tid som återstår till dess strukturrationaliseringen
fullgjorts.

Att de ekonomiska synpunkterna bör väga lika tungt vid investeringar
inom jordbruket som inom näringslivet i övrigt framstår som självklart. En
investering som saknar tillräckligt ekonomiskt underlag snarare stjälper än
hjälper en stödsökande jordbrukare. Nuvarande höga kostnadsläge och
jordbrukarnas många gånger redan höga skuldsättning innebär att en felinvestering,
även i och för sig ej särskilt stor, kan få ödesdigra verkningar.
Det är därför av den allra största vikt att tillräcklig omsorg nedlägges på
den ekonomiska bedömningen i varje enskilt fall. De av jordbruksanslagsutredningen
förordade investeringskalkylerna bör härvidlag bli ett värde -

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1059

227

fullt hjälpmedel. Jag biträder därför i princip utredningens förslag att som
Ytterligare förutsättning för ekonomiskt statsstöd som regel skall gälla, att
— därest åtgärdens lönsamhet ej framstår såsom uppenbar — en dylik kalkyl
har upprättats. Det hör emellertid framhållas, att uteslutande kalkylrcsultaten
ej under alla omständigheter skall vara utslagsgivande för om ekonomiskt
statsstöd skall beviljas eller ej. Kalkylernas främsta värde ligger
enligt min uppfattning däri att man framtvingar klara ekonomiska bedömanden
i de enskilda fallen där nu många gånger ett mera schablonmässigt
förfaringssätt brukar tillämpas. Genom kalkylerna erhålles vidare underlag
för jämförelser mellan skilda investeringsalternativ, något som i dagens läge
måste tillmätas den största betydelse med hänsyn till nödvändigheten av att
jordbruksdriften å de enskilda gårdarna erhåller den inriktning som i beaktande
av de lokala förutsättningarna och marknadsläget för jordbrukets olika
produkter ger de bästa resultaten. I detta sammanhang vill jag även
framhålla gentemot de remissinstanser som hävdat att kalkylerna skulle
komma att verka hämmande på rationaliseringsarbetet, att kravet på kalkyl
ingalunda får ses som en statsmakternas åtgärd med syfte att begränsa
det statliga stödets omfattning utan som ett medel att minska riskerna för
att investeringar som saknar ekonomiskt berättigande, kommer till utförande.
Från jordbruksanslagsutredningens sida har denna mening understrukits
därigenom att i betänkandet förordats — till vilket förslag jag ansluter
mig — att nämnderna bör biträda med upprättandet av kalkyler oavsett
om statsstöd kan påräknas för åtgärden eller ej.

I vissa remissyttranden från lantbruksnämnder har uttalats farhågor för,
att uppgörandet av investeringskalkyler skulle komma att belasta nämndernas
tjänstemän i sådan grad att andra arbetsuppgifter kan komma att
bli eftersatta om inte en förstärkning av lantbruksnämndernas personalresurser
samtidigt kommer till stånd. Jag kan ej dela dessa farhågor. Den
krympning av den statliga stödgivningen som skett beträffande nyodling,
betesförbättring och stenröjning under senare år och som av jordbrnksanslagsutredningen
förutsatts skola komma alt krympas ytterligare under
de närmaste åren torde — även om viss omdisposilion mellan avdelningarna
för yttre och inre rationalisering gjorts i syfte att förstärka personalresurserna
vid de förra — utan tvivel komma att medföra sådana lättnader
i arbetsbelastningen att arbetet med de föreslagna investeringskalkylerna —
vilka för övrigt bör utformas så enkelt som omständigheterna i fallet kan
anses medge — väl bör rymmas inom nuvarande personalram. Någon personalförstärkning
för detta arbete är jag således inte beredd tillstyrka.

Enligt gällande bestämmelser må ekonomiskt statsstöd i undantagsfall
beviljas även brukningsenhet som befinnes sakna möjlighet att bestå som
självständig brukningsenhet på lång sikt, nämligen om viss förbättringsåtgärd
är oundgängligen erforderlig för atl jordbruksdriften å brukningscnheten
skall kunna uppehållas till dess den kan bli sammanlagd med annan
fastighet. Jordbruksanslagsutredningen har uttalat sig för alt eu viss undantagsregel
alltjämt bör förefinnas i kungörelsen. Mot den av utredningen

228

Kungl. Maj. ts proposition nr i i8 år 1959

föreslagna utformningen av regeln har jag intet att erinra. Utan hinder av
de förut angivna allmänna förutsättningarna för statsstöd till inre rationaliseringsåtgärder
hör således ekonomiskt stöd i form av lånegaranti och
statsbidrag av vederbörande lantbruksnämnd i undantagsfall kunna beviljas
i fall då investeringsbehovet är trängande och då samtidigt brukaren till
följd av sin ålder, nedsatt arbetsförmåga eller andra speciella personliga
omständigheter svårligen kan vinna sin utkomst genom annan sysselsättning.
Beslut i dylika ärenden bör såsom utredningen anfört på lämpligt sätt
anmälas till lantbruksstyrelsen. Det bör ankomma på styrelsen att utfärda
erforderliga anvisningar för lantbruksnämndernas tillämpning av nu angivna
principer.

Då särskilt ömmande omständigheter eller annan orsak föranleder därtill
bör stöd till inre rationalisering kunna medges även i andra fall än nyss
sagts. Med hänsyn till angelägenheten av en ytterst restriktiv tillämpning
av sistberörda undantagsregel bör dock avgörandet i sådant ärende tillkomma
Kungl. Maj :t. Finner lantbruksnämnd i visst fall omständigheterna vara
sådana att bidrag rimligen bör utgå men anser sig nämnden på grund av
gänande bestämmelser förhindrad att besluta om sådant bidrag bör sålunda
ärendet med nämndens tillstyrkan kunna överlämnas för prövning
av Kungl. Maj :t. Anser sig nämnden inte kunna tillstyrka att stöd utgår
bör nämnden givetvis avslå ansökan.

Beträffande spörsmålet om vilka inre rationaliseringsåtgärder
som bör kunna erhålla finansiellt statsstöd
ansluter jag mig helt till vad jordbruksanslagsutredningen härutinnan föreslagit.
Jag förordar sålunda att statsstöd i princip skall kunna utgå till alla
slag av åtgärder som av lantbruksnämnd bedöms medföra en inre rationalisering
av den stödsökandes brukningsenhet och som ej är att hänföra
till underhållsåtgärder. Denna princip var grundläggande redan i 1947 års
beslut. Medan den nuvarande rationaliseringskungörelsen lämnar en i huvudsak
uttömmande uppräkning på inre rationaliseringsåtgärder som skall
kunna komma i fråga för statsstöd, skall emellertid enligt utredningsförslaget
bedömningen härav i första hand ankomma på vederbörande lantbruksnämnd.
Den i rationaliseringskungörelsen nu förefintliga uppräkningen
av stödbara åtgärder torde närmast vara föranledd av önskemålet
att åstadkomma en relativt klar avgränsning mellan vad som i stödhänseende
skall hänföras till åtgärder för inre rationalisering och till rationalisering
av driftsförhållandena. Med den erfarenhet på området som nämndernas
personal numera besitter torde eu dylik gränsdragning inte längre
erbjuda nämnvärda svårigheter. I betraktande härav och då en enbart
exemplifierande uppräkning av stödbara åtgärder måste vara till fördel för
nämnderna genom den större möjlighet de får att själva bedöma huruvida
en åtgärd bör stödjas, tillstyrker jag, att i rationaliseringskungörelsen införes
bestämmelser enligt utredningens förslag. Såsom utredningen påpekat
bär det ankomma på lantbruksstyrelsen att utfärda anvisningar röran -

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 är 1959

229

de gränsdragningen gentemot såväl driftsrationaliseringen som den rationalisering
som sker på skogsnäringens och trädgårdsnäringens områden.

Av vad jag sålunda förordat följer att principiellt alla inre rationaliseringsåtgärder
på jordbruksfastigheter bör kunna komma i fråga för statsstöd.
Denna regel bör gälla för såväl enskild ägare eller brukare av jordbruksfastighet
som sambruksförening och annan sammanslutning med syfte
att driva andelsladugård, anlägga jordbruksväg, utföra torrläggning eller
genomföra fastighetsreglering eller med annat liknande syfte. Därmed torde
jämväl de stödbehov kunna bli tillgodosedda som avses dels i riksdagens
skrivelse 1956: 167 angående fördelning av kostnader för anordningar
i korsning av järnväg och ägoväg eller annan ej allmänneligen befaren väg
med huvudsaklig betydelse för jordbruksfastighets driftsförhållanden, dels
i lantbruksstyrelsens förutberörda skrivelse den 31 december 1958 om statsstöd
till fårsambetesförening. Däremot kan jag ej förorda det förslag som
av lantbruksstyrelsen framförts i skrivelse den 16 augusti 1957 om möjlighet
att bevilja statligt stöd enligt rationaliseringskungörelsens bestämmelser
rörande den inre rationaliseringen jämväl till sådan delägare i en
jordbruksväg som inte innehar jordbruksfastighet. De samordningsproblem
det här är fråga om bör i stället kunna upptagas och lösas vid de
överläggningar på länsplanet vartill jag återkommer i det följande.

Såsom förut antytts kan det i betraktande av det jordbruksekonomiska
läget inte anses välbetänkt att med statligt stöd främja åtgärder för nyodling,
stenröjning och betesförbättring. Tillkommer dylika åtgärder närmast
i avsikt att uppnå ett bättre utnyttjande av de tekniska produktionsmedlen
och därigenom möjliggöra en produktionskostnadssänkning bör emellertid
invändning av nyssnämnda art ej med samma skärpa kunna göras gällande.
Det torde till och med i vissa fall vara angeläget att genom inre rationalisering
i form av exempelvis arronderingsförbättrande nyodling eller
stenröjning skapa ökade förutsättningar för rationell maskindrift. Upprättade
investeringskalkyler får i dylika fall bli avgörande för om åtgärden
skall stödjas eller ej. De av jordbruksanslagsutredningen anförda synpunkterna
på denna stödfråga, vilka synpunkter jag i likhet med övervägande
antalet remissinstanser biträder, bör kunna tjäna lantbruksnämnderna till
vägledning. I övrigt bör det ankomma på lantbruksstyrelsen att tillse alt
lantbruksnämndernas stödgivning på området erhåller eu tidsenlig inriktning
ävensom att enhetliga principer tillämpas inom de olika nämnderna.

Jordbruksanslagsutredningen har föreslagit, alt såsom förutsättning
för lånegaranti till inre rationalisering skall gälla, alt behov härav
kan anses föreligga. Därest sökt lån endast avser mindre belopp eller det
eljest är uppenbart att lånegarantin inte kan anses utgöra eu förutsättning
för att åtgärden skall kunna komma till stånd bör således enligt utredningen
garanti ej beviljas. Detta förslag kan jag tillstyrka.

230

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1959

Som förutsättning för statsbidrag till inre rationalisering
gäller enligt nuvarande regler att bidrag endast må beviljas, därest
brukarens ekonomiska ställning ej är så god, att han inte är i behov
av bidrag för att utföra åtgärden samt att brukningsenheten som regel ej
innehåller mer än 20 ha åker samt till åker omräknad ängs- och betesmark,
bestämmelsen om behovsprövning tillämpas efter senaste höjning av fastigheternas
taxeringsvärden i flertalet fall så alt bidrag ej utgår om den behållna
förmögenheten överstiger 80 000 kronor. Därjämte beaktas från fall
till fall den stödsökandes inkomstförhållanden, försörjningsbörda och likviditet,
investeringsåtgärdens omfattning, behovet av ytterligare åtgärder
etc. I fråga om torrläggning tillämpas i allmänhet en liberalare behovsprövning
än eljest. Arealgränsen, som gällt sedan år 1947, är så avvägd att inom
densamma faller de s. k. basjordbruken, d. v. s. enfamiljsjordbruk i
storleksgruppen 10—20 ha åker.

Jordbruksanslagsutredningen föreslår, att arealgränsen slopas och ersättes
med en bestämmelse som — därest förutsättningarna för statsbidrag i
övrigt uppfylles — medger att bidrag beviljas till brukningsenheter av
högst den storlek som kan anses representera ett normalt tvåfamilj sjordbruk.
Utredningen anknyter härvid till vissa tankegångar som utvecklades
redan av 1942 års jordbrulcskommitté. Till vad utredningen sålunda förordat
vill jag uttala min anslutning. Som en förutsättning för statsbidrag bör
hädanefter sålunda gälla att brukningsenheten ej får vara större än att
den normalt kan skötas av två män utan anlitande av arbetskraft utanför
deras familjer. Vid prövningen härav skall det normala arbetskraftsbehovet
vara vägledande. Såsom utredningen anfört får således en på kortare sikt
genomförd minskning av användningen av arbetskraft ned till nyssnämnda
nivå inte åberopas som skäl för bidrag.

Utredningen föreslår vidare, att den nuvarande bestämmelsen om behovsprövning
skall ersättas med en mera preciserad regel. Nyssnämnda bestämmelse
får nämligen anses vara för allmänt hållen för att vara tillfreds
ställande efter ett genomförande av den föreslagna ändringen i reglerna
avseende företagsstorleken. En lämplig gräns för behovsprövningen är
enligt utredningen vad som gäller i fråga om skattefritt belopp vid taxering
till statlig förmögenhetsskatt. Detta belopp, som för närvarande utgör
80 000 kronor, bör dock enligt utredningen ej anges i rationaliseringskungörelsen
utan endast i av lantbruksstyrelsen utfärdade anvisningar. I förekommande
fall bör enligt utredningen förmögenhetsprövningen kompletteras
med en provning av sökandens inkomstförhållanden. Sistnämnda prövning
bör därvid ske med utgångspunkt från sökandens genomsnittliga inkomster
under de senaste tre åren. Vad utredningen föreslagit härutinnan
biträder jag. Således förordar jag att som ytterligare förutsättning för statsbidrag
skall gälla att bidragsmottagaren, eller om han är gift makarna tillsammans,
varken äger förmögenhet av sådan storlek, som medför skyldighet
att gälda statlig förmögenhetsskatt, eller har sådana inkomster att bidrag
till åtgärden framstår som opåkallat. I den taxerade förmögenheten in -

231

Kungl. Maj:ts proposition nr 748 år 1959

går, vad sökandena har innestående å skogskonto. I de fall de inre rationaliseringsåtgärder,
vartill statsbidrag sökes, är förbundna med en storleksralionalisering
må lantbruksnämnden vid bedömningen av sökandens förmögenhetsställning
utgå från ställningen före eller efter sistnämnda rationalisering,
alltefter vad som befinnes fördelaktigast för att underlätta densammas
genomförande. -— Det skall ankomma på lantbruksstyrelsen att vid
eventuella ändringar av gränsen för förmögenhetstaxeringen ändra anvisningarna
för lantbruksnämnderna.

Liksom för närvarande bör möjlighet förefinnas att oaktat de eljest gällande
förutsättningarna rörande sökandens personliga förhållanden och
brukningsenhetens storlek inte är för handen bevilja bidrag om det uppenbart
framstår som ett allmänt intresse av betydenhet att åtgärden kommer
till stånd. I nära anslutning till nuvarande bestämmelser bör dock som ytterligare
förutsättning i sådant fall gälla att åtgärden berör ett större antal
brukningsenheter eller står i samband med genomförande av yttre rationalisering.
Såsom hittills bör beslut om bidrag i dylikt fall underställas lantbruksstyrelsens
prövning.

Vad gäller statsbidragens storlek biträder jag jordbruksanslagsutredningens
förslag att — bortsett från stöd till ekonomibyggnader och
andra fasta anläggningar för jordbruksdriften — högre procentsats än 25
normalt ej bör tillämpas. Den bidragsprocent som nu är föreskriven för
bland annat täckdikning skall således i fortsättningen gälla för stöd till
alla former av inre rationalisering utom nyssnämnda byggnads- och anläggningsverksamhet.
För exempelvis torrläggning, nyodling, betesförbättring
och stenröjning medför sålunda förslaget att stödets storlek nedgår från för
närvarande normalt 40 procent till högst 25 procent. I betraktande av bidragens
karaktär av stimulansbidrag och då desamma i enlighet med vad
som förordats i det föregående som regel endast skall kunna utgå till fullt
räntabla investeringsåtgärder synes skäl ej längre förefinnas att i normalfallen
bibehålla en så hög procentsats som 40.

Ävenså ansluter jag mig till utredningens motiv till och förslag om ändrade
regler för bidrag till uppförande eller förbättring av ekonomibyggnader
eller andra fasta anläggningar för jordbruksdriften. För dylika byggnader
eller anläggningar må bidrag sålunda beviljas högst med ett belopp
motsvarande 25 procent upp till ett sammanlagt kostnadsbelopp av 5 000
kronor samt 15 procent av överskjutande kostnad. Bidraget — däri inberäknat
även tidigare beviljat rationaliseringsbidrag — bör dock ej normalt
få för en och samma brukningsenliet överstiga 8 000 kronor. I förhållande
till nuvarande regler innebär de föreslagna bestämmelserna a ena sidan en
skärpning genom att för delkostnaderna mellan 5 000 och 15 000 kronor
bidraget beräknas efler 15 i stället för efter 25 procent och å andra sidan
en utvidgning genom att det maximala bidraget höjes från 7 000 kronor till
8 000 kronor. De nya reglerna medför att en något större sammanlagd bygg -

232

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1959

uadsvolym inom en brukningsenhet kan stödjas och bidrager samtidigt
till att öka ansträngningarna att hålla byggnadskostnaderna nere. Jag vill i
sammanhanget understryka vad utredningen anfört om nödvändigheten att
vid prövning av ansökningar rörande såväl statsbidrag som lånegaranti till
förevarande ändamål ingående undersöka, vilka alternativa möjligheter som
finnes att tillgodose föreliggande rationaliseringsbehov. Därvid bör uppmärksamheten
inriktas på möjligheterna att välja det billigare och något
kortsiktigare om- eller tillbyggnadsalternativet framför det oftast ekonomiskt
mera betungande nybyggnadsalternativet. över huvud taget är det
med hänsyn till de snabba förändringarna inom jordbruket av vikt att vid
planering av byggnadsåtgärder ett inte alltför långt tidsperspektiv anlägges.

Enligt jordbruksanslagsutredningen skall statsbidrag med högst 40 procent
kunna utgå till inre rationalisering som sker i samband med storleksrationalisering
av mera väsentlig omfattning. Utredningen har uttalat att
bedömningen av hur stort ett marktillskott bör vara för att motivera ett förhöjt
bidrag givetvis i viss utsträckning måste bli beroende av omständigheterna
i det enskilda fallet, men att tillskottet i regel inte torde böra understiga
ungefär 5 ha. Förslaget motiveras av önskemålet att med ett något
större stöd kunna underlätta den yttre rationaliseringen och främja ett snabbare
genomförande av mera omfattande, för en dylik rationaliserings nyttiggörande
nödvändiga inre rationaliseringsåtgärder. I flera remissyttranden
har förordats, att lantbruksnämnderna liksom enligt nu gällande bestämmelser
bör ha möjlighet, att då särskilda omständigheter föranleder därtill
bevilja bidrag med högre belopp utan avgränsning uppåt. Enligt min mening
bör bidrag enligt den av utredningen föreslagna högsta bidragsprocenten innebära
ett tillfredsställande stöd i sådana fall, varom här är fråga. Jag förordar
sålunda att inre rationaliseringsåtgärder, som är föranledda av nyligen
genomförd eller nära förestående yttre rationalisering av mera kapitalkrävande
natur och av relativt sett mera väsentlig omfattning, skall på vissa
villkor kunna stödjas med bidrag å upp till 40 procent.

Förhöjt statsbidrag bör enligt utredningen även kunna beviljas till uppförande
eller förbättring av ekonomibyggnader och andra fasta anläggningar
för jordbruksdriften, då behovet av byggnaderna eller anläggningarna uppenbarligen
förändrats genom sådan yttre rationalisering som nyss nämnts.
Detta anser jag mig böra biträda. Jag förordar sålunda att statsbidrag i
berörda fall bör kunna utgå med 25 procent på en något större del av byggnadskostnaderna
än normalt. I överensstämmelse med utredningsförslaget
bör denna delkostnad kunna anges till 10 000 kronor. Det maximala bidraget
bör dock även i detta fall begränsas till 8 000 kronor.

I förevarande sammanhang torde få upptagas frågan om den bidragsgivning
som genom lantmäteristyrelsen sker till utflyttnings-, väganläggningsoch
odlingsåtgärder i sammanhang med skiften och ägoutbyten. Enligt gällande
lantmäteribidragskungörelse kan bidrag beviljas med högst 50 procent
av den uppskattade kostnaden för nu nämnda slag av åtgärder. Bidrag

233

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

utgår ulan behovsprövning och oberoende av fastighetsstorlek. Som förutsättning
gäller dock för bidrag vid skifte bland annat att åtgärden skall
vara till gagn ur jordbrukssynpunkt, och vid ägoutbyte bland annat att förrättningen
avser alt främja en rationell ägoanordning beträffande jordbruksfastighet.

Jordbruksanslagsutredningen föreslår, att nu omförmälda bidragsgivning
— bortsett från bidrag till byvägar och skogsbilvägar — i fortsättningen
skall ske enligt de i rationaliseringskungörelsen angivna grunderna för stöd
till jordbrukets rationalisering. Beslutanderätten skall därvid överflyttas
till lantbruksorganisationen. Utredningens förslag innebär i övrigt inte i sak
någon väsentlig ändring i det nuvarande stödets omfattning. Emellertid förutsätter
utredningen att i rationaliseringskungörelsen införes erforderliga
särbestämmelser rörande förevarande bidragsgivning.

Enligt rationaliseringskungörelsen kan jämväl i sammanhang med skiften
och ägoutbyten bidrag till jordbruksvägar och odling utgå enligt de
grunder som i allmänhet gäller för dylikt stöd till inre rationalisering. Lantbruksnämnden
kan i dessa fall medge bidrag även med högre procent än 50,
då nämnden finner särskilda omständigheter föreligga. Även då eljest gällande
förutsättningar i fråga om brukningsenhetens storlek och ägarens
ekonomiska ställning ej är uppfyllda kan bidrag beviljas i vissa av de nu
avsedda fallen. Lantbruksnämnds beslut i sådant ärende skall dock underställas
lantbruksstyrelsens prövning. När det gäller utflyttning, kan bidrag
till kostnader härför av lantbruksnämnd beviljas enligt reglerna om utjämningsbidrag
i samband med storleksrationalisering. Bidraget avser härvid
i allmänhet att täcka skillnaden mellan köpeskillingen för tillskottsjorden
och det värde som tillskottsjorden kan anses äga för den brukningsenhet,
till vilken den skall läggas. Vad nu sagts om köpeskilling gäller även bland
annat vederlag som beslutats i samband med lantmäteriförrättning. Sagda
regler tillämpas så, att en sakägare, som vid fastighetsreglering avhänder
sig sin gamla gårdsplats för att bygga nytt brukningscentrum, kan inräkna
kostnader för nybyggnaden i den honom tillkommande ersättningen för
gårdsplatsen. Bidraget till sådan kostnad för bostads- eller ekonomibyggnader
utgår alltså formellt till köparen av den gamla gårdsplatsen. På liknande
sätt kan bidrag avse andra i anledning av utflyttning uppkommande
behov av fasta anläggningar såsom elinstallationer, avloppsanläggningar,
utfarts- och åtkomstvägar in. in. I alla dessa fall gäller dock, att bidrag inte
får utgå till kostnad för anläggning av högre standard än motsvarande äldre
anläggning hade.

De förslag till nya stödregler, som jag nu framlägger innebär i allt väsentligt
samma möjligheter som nu för statlig ekonomisk medverkan i regleringsåtgärder,
varom här är fråga. Md sådant förhållande synes inte föreligga
skäl att vid sidan av rationaliseringskungörelsen bibehålla särskilda
regler för stöd på förevarande område. Det är angeläget att del samlade investeringsbehovet
å en brukningsenhet kan bedömas i ett sammanhang och
att alla med en fastighetsreglering förknippade kostnader för inre och yttre

234

Kungi. Maj:ts proposition nr 1A8 år 1959

rationalisering kan innefattas i en totalkalkyl, vilken måste bli utslagsgivande
för företagets genomförande helt eller delvis. Med hänsyn härtill och till
vikten av att enhetliga principer tillämpas vid bidragsgivningen bör prövningen
ske hos en och samma myndighet, nämligen lantbruksnämnden. Det
bör också beaktas, att det endast är nämnderna som kan bevilja kreditgaranti
— den vanligaste stödformen — för lån, som kan erfordras för den
åtgärd som avses med bidraget och att även beslutet om beviljande av kreditgaranti
bygger på den upprättade totalkalkylen. Lantmäteristyrelsen har
anfört, att en överflyttning av lantmäteriets bidragsverksamhet på förevarande
område till andra myndigheter kan befaras medföra att de synpunkter
lantmäteriet har att anlägga inte blir tillräckligt beaktade. Jag vill emellertid
erinra om att lantbruksnämnd enligt gällande instruktion skall samråda
med överlantmätaren i ärenden rörande fastighetsbildning. Sådant
samråd bör självfallet vara obligatoriskt så snart fråga är om ekonomiskt
stöd till åtgärd som är föranledd av lantmäteriförrättning.

Av vad jag sålunda anfört följer att jag i likhet med jordbruksanslagsutredningen
anser, att lantmäteribidragskungörelsen bör kunna upphävas
från och med den 1 juli 1959. I anslutning härtill bör i rationaliseringskungörelsen
öppnas möjlighet för lantbruksnämnd att bevilja bidrag med
högst 50 procent till inre rationaliseringsåtgärder, som har samband med
mera omfattande fastighetsreglering, berörande ett större antal jordbruk,
och detta oavsett vad i det föregående angivits beträffande brukningsenhetens
storlek och bidragssökandens personliga förhållanden eller åtgärdens
vikt ur allmän synpunkt såsom förutsättning för erhållande av statsbidrag.
Med hänsyn till den stora betydelsen av att underlätta genomförandet av
fastighetsregleringar bör sänkning av gällande bidragsprocent för sådana
slag av inre rationaliseringsåtgärder, som nu stödjes med bidrag från lantmäteriväsendets
anslag, icke ifrågakomma. Såsom förutsättning för beviljande
av ett 50-procentigt statsbidrag bör emellertid gälla, dels att det framstår
som ett allmänt intresse av betydenhet att fastighetsregleringen kommer
till stånd, dels att åtgärden i fråga är erforderlig för att tillgodose
ändamålet med sagda reglering.

Enligt bestämmelserna i lantmäteribidragskungörelsen föreligger även
möjlighet att bevilja bidrag till vissa slag av väganläggningar som inte kan
stödjas enligt rationaliseringskungörelsen, såsom byvägar och skogsbilvägar.
Anordnandet av dylika vägar bör hädanefter kunna främjas med
statsbidrag ur rationaliseringsanslaget därest vägbyggnaden är nödvändig i
rationaliseringssammanhanget. Därvid bör samma bidragsregler gälla som
för övriga här berörda inre rationaliseringsåtgärder.

Det synes mig inte uteslutet, att omständigheterna i enstaka fall kan
vara sådana att det framstår som angeläget att kunna bevilja kraftigare
ekonomiskt stöd än vad som kan utgå enligt de hittills föreslagna nya bidragsreglerna.
Enligt gällande bestämmelser kan sålunda lantbruksnämnd,
när så befinnes skäligt på grund av särskilda omständigheter, medge bidrag

235

Kungl. Maj.ts proposition nr l''t8 år 1959

utan begränsning till visst procenttal. Enligt min mening bör möjlighet
törefinnas även i fortsättningen att vid bidragsgivningen undantagsvis bevilja
bidrag med ytterligare förhöjt belopp. Beslut i sådant fall bör dock
förbehållas Kungl. Maj :t. Finner lantbruksnämnd fall som nu sagts vara för
handen, bör ärendet överlämnas till Kungl. Maj :ts prövning.

Statsbidrag bör — såsom jordbruksanslagsutredningen föreslagit — ej
utgå med så ringa belopp, att det ej utgör verklig stimulans. Lägre bidrag
än 300 kronor bör som regel knappast ifrågakomma. Bestämmelse härom
bör dock inte införas i rationaliseringskungörelsen, utan det torde få ankomma
på lantbruksstyrelsen att utfärda anvisningar om saken.

Sedan länge har statligt ekonomiskt stöd utgått i särskild ordtill
torrläggning av jordbruksjor d. Bestämmelserna rörande
sådant stöd, varom beslut endast kan meddelas av lantbruksstyrelsen,
återfinns i kungörelserna 1939:431 angående villkoren för statsbidrag från
statens avdikningsanslag och 1939:432 angående villkoren för lån från
statens avdikningslånefond.

Före den nuvarande rafionaliseringskungörelsens tillkomst beviljades statliga
lån till inre rationaliseringsåtgärder inom jordbruket jämlikt bestämmelser
meddelade i en rad olika kungörelser och med anlitande av medel
under, bland annat, ett flertal för skilda ändamål inrättade utlåningsfonder.

I samband med att det nuvarande systemet med statlig garanti för på allmänna
kreditmarknaden upptagna lån infördes, upphörde emellertid långivningen
ur det stora flertalet av dessa fonder. Så blev emellertid inte fallet
med långivningen ur statens avdikningslånefond. Beträffande anledningen
härtill uttalade föredragande departementschefen i propositionen nr
149 till 1948 års riksdag, att torrläggningsföretagen hade sådan speciell karaktär
att lån till dessa företag i vart fall tills vidare borde utlämnas ur
avdikningslånefonden. Enligt departementschefens uppfattning borde emellertid
övervägas om inte också sistnämnda låneverksamhet senare kunde
ersättas med kreditgarantigivning.

Ett skäl till att nyssberörda ändring av stödform hittills inte ägt rum synes
väsentligen vara att den nu förefintliga särskilda förmånsrätten för lånen ur
statens avdikningslånefond inte utan vissa nackdelar i bland annat rent
administrativt hänseende ansetts kunna göras tillämplig å lån beviljade av
enskilda kreditinrättningar mot statlig garanti. Sagda nackdelar har jordbruksanslagsutredningen
funnit så vägande såväl lör den enskilde som det
allmänna att den — ehuru positiv till tanken att ersätta långivningen ur
statliga utlåningsfonder med kreditgarantisystem — inte ansett sig böra
framlägga förslag till avveckling av avdikningslånefonden. Såsom anförts
i en till utredningsbetänkandet fogad reservation och även framhållits i
remissyttranden är emellertid en övergång till ett statligt kreditgarantisystem
jämväl för avdikningsålgärder förenad med betydande fördelar. De
tidigare antydda svårigheterna av närmast teknisk art bör därför enligt min

236

Kungl. Maj. ts proposition nr H8 år 1959

mening inte förhindra en dylik övergång. Jag anser det betydelsefullt ur
jordbruksekonomisk och även finansiell synpunkt att beträffande den inre
rationaliseringsverksanihet, som nu stödjes med medel ur avdikningslånefonden,
tillämpas samma bedömningsgrunder och samma administrativa
former som gäller för övriga slag av inre rationaliseringsåtgärder. Under
denna motivering ansluter jag mig till den i nämnda reservation framförda
och av ett flertal remissinstanser, däribland 1956 års fondutredning, biträdda
uppfattningen alt avdikningslånefonden bör avvecklas per den 1
juli detta år och att behovet av lån för ändamålet i stället bör tillgodoses
med lån mot statlig garanti, beviljad enligt bestämmelserna i rationaliseringskungörelsen.
Före nämnda dag beviljade men ännu ej utbetalade lånebelopp
bör utgå ur den kvarstående behållningen i fonden. Där lånegaranti
sökes av sammanslutning mellan delägare i ett torrläggningsföretag, kan
möjligen komma att uppstå vissa praktiska svårigheter vid ordnandet av erforderlig
säkerhet. Frågan om att på grund härav vidtaga särskilda lagstiftningsåtgärder,
avseende till exempel nttaxeringsrätt för dylik sammanslutning
på sätt 1956 års fondutredning ifrågasatt, överväges emellertid. Vad
i förenämnda reservation anförts rörande formerna i övrigt vid garantiverksamheten
synes kunna tjäna som vägledning för nämnderna.

Vid genomförande av vad jag sålunda föreslagit synes ej anledning finnas
att bibehålla särskilda regler och anslag för torrläggningsbidragen.
I likhet med jordbruksanslagsutredningen anser jag att bidrag från och med
utgången av detta budgetår inte bör utlämnas enligt bestämmelserna i kungörelsen
1939:431 angående villkoren för statsbidrag från statens avdikningsanslag
utan i stället utgå enligt de i rationaliseringskungörelsen intagna
bestämmelserna om bidrag till inre rationalisering. Jag vill även erinra
om att i årets statsverksproposition (IX ht p. 15) beräkningen av anslagsbehovet
under reservationsanslaget Bidrag till jordbrukets rationalisering
skett med hänsynstagande till att medelsbehovet för den verksamhet
som hittills finansierats med anlitande av statens avdikningsanslag under
nästa budgetår bör täckas med medel ur förstnämnda anslag.

Såsom förutsättning såväl för bidrag som för lån till torrläggning gäller
att företaget skall vara ur allmän och enskild synpunkt nyttigt och önskvärt.
\ id bedömande härav skall enligt uttryckliga föreskrifter bland annat
beaktas att genom företaget icke uppstår sådana skador eller olägenheter
med avseende å naturvärden med mera, att företaget på den grund ej bör
komina till utförande. Då ifrågavarande stödverksamhet skall inrymmas
under rationaliseringskungörelsen, synes där böra mera allmänt erinras om
att lantbruksnämnd vid bedömande av fråga, huruvida rationaliseringsåtgärd
hör stödjas, skall taga skälig hänsyn till åtgärdens inverkan på förefintliga
natur- eller kulturvärden.

Vad beträffar beslutanderätten i ärenden angående statsstöd åt torrläggningsverksamheten
uttalade föredragande departementschefen i propositionen
1948: 149 att, allteftersom närmare erfarenhet vanns, i betydande utsträckning
borde kunna uppdragas åt lantbruksnämnderna att fatta be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

237

slut i ärenden av angivna slag. En överflyttning av flertalet torrläggningsärenden
från lantbruksstyrelsens till lantbruksnämndernas handläggning
har med godkännande i princip av 1951 års riksdag (prop. 31; JoU 20;
rskr. 255) numera genomförts. Enligt av styrelsen för nämnderna utfärdade
anvisningar äger dessa i allmänhet att bevilja lånegaranti och bidrag till
torrläggningsföretag som berör färre brukningsenheter än 10, varvid enheter
vars kostnader ej överstiger 2 000 kronor dock inte medräknas. Lantbruksstyrelsen
beviljar sålunda lån och bidrag ur statens avdikningslånefond
respektive statens avdikningsanslag numera som regel endast till företag,
som är större än nyss angivits, samt därjämte i fall då fråga är om
invallningsföretag, vattenavledningar och kombinerade diknings- och kloakledningsföretag.

Enligt min mening bör, i anslutning till vad föredragande departementschefen
i den förut nämnda propositionen 1951: 31 anfört därom, lantbruksnämndernas
beslutanderätt i torrläggningsärenden nu utvidgas så att avgörandet
som regel skall ligga hos nämnderna. Beslut om ekonomiskt stöd till
torrläggningsföretag, vilka är av mera omfattande eller kostnadskrävande
beskaffenhet eller som berör allmänna intressen av större betydelse, bör
dock underställas lantbruksstyrelsens prövning. Erforderliga övergångsbestämmelser
torde få utfärdas av Kungl. Maj :t.

I detta sammanhang får jag i anledning av framställningar från Norr
Gerdsbo och Hörnsjöfors invallningsföretag rörande fråga om statsbidrag till
kostnader i samband med översvämningar erinra om att bidrag till dylika
kostnader kan beviljas i den mån desamma ej avser underhållsåtgärder. Avgörandet
härom ankommer sålunda i första hand på vederbörande lantbruksnämnd,
som i enlighet med vad jag nyss anfört, jämväl har möjlighet att underställa
ärendet lantbruksstyrelsen.

Driftsrationalisering

En mäktig hävstång för att höja jordbrukets produktivitet bär varit driftsrationaliseringen.
Av största betydelse härvidlag är att den i jordbruket sysselsatta
arbetskraften erhållit en ökad produktiv förmåga genom att under
efterkrigsperioden skett en intensiv mekanisering och förenkling av många
arbetsmoment. Avkastningen inom näringen bär i viss omfattning ökat tack
vare förbättringar i fråga om utsäden, brukning, gödsling och ogräsbekämpuing.
Att den synliga stegringen i hektarskördarna likväl varit svagare under
tiden efter än före andra världskriget torde främst bero på de ogynnsamma
klimatiska förhållandena under ett flertal odlingssäsonger. Inom
djurskötseln har avkastningen förbättrats genom avelsarbete och lämpligare
sammansättning av fodermedlen.

När man bedömer effekten av driftsrationaliseringen hittills samt värdet
av fortsatt sådan kan man inte bortse från sambandet med utvecklingen
på den yttre och inre rationaliseringens område.

238

Kungl. Maj:ts proposition nr lh8 år 1959

Driftsrationaliseringen torde under senare år endast i begränsad utsträckning
ha lett till en ökad produktion vid de enskilda jordbruksföretagen.
Däremot har den på många håll medfört att företagens produktion kunnat
vidmakthållas på en oförändrad nivå samtidigt som en betydande inskränkning
skett av arbetskraften. Vid de större jordbruken bär en minskning
ägt rum i antalet anställda, vid de mindre bär den anställda arbetskraften
och de medhjälpande familjemedlemmarna i stor utsträckning utgått ur
jordbruksproduktionen och flyttat över till annan verksamhet. Arbetet har
genom detta kommit att i allt högre grad falla på brukarna själva. Det har
beräknats att för närvarande ungefär två tredjedelar av arbetsinsatsen i
jordbruket utföres av brukarna samt att som följd av den fortsatta rationaliseringen
i olika former och avtappningen av arbetskraft motsvarande andel
vid mitten av 1960-talet kommer att vara inemot fyra femtedelar.

Genom mekaniseringen har ibland arbetsbesparingen blivit så stor att
svårigheter uppstått att finna full sysselsättning inom brukningsenheten.
Detta har mångenstädes föranlett en strävan att utvidga jordbruken och
att intensifiera driften genom inre rationalisering. För vissa brukare har
mekaniseringen framstått som för dyrbar, då den i huvudsak skulle ha
medfört en förkortning av deras egen arbetstid och denna ej kunnat nyttiggöras
genom annan inkomstförstärkande sysselsättning på eller utom fastigheten.
För denna kategori jordbrukare är åtgärder på den yttre och inre
rationaliseringens område en förutsättning för att den skall kunna tillgodogöra
sig driftsrationaliseringens fördelar.

Den omfattande nedläggningen av mindre jordbruk torde till viss del
vara en konsekvens av driftsrationaliseringens krav. En fortsatt intensiv
driftsrationalisering av vårt jordbruk förutsätter att brukningsenheterna
har en företagsekonomiskt sett ändamålsenlig storlek och arrondering. Att
döma av brukarnas växande andel av den totala arbetsinsatsen i jordbruket
torde den begränsning i utrymmet för driftsrationalisering som framför
allt småbruket hittills mött, framdeles komma att gälla även arealmässigt
större jordbruksföretag.

Med utgångspunkt härifrån kan det ifrågasättas, om icke tyngdpunkten
i de driftsrationaliserande åtgärderna vid jordbruksföretag med traditionell
produktion borde läggas på de produktionshöjande i stället för de arbetsbesparande
åtgärderna. Här möter emellertid den avgörande invändningen,
att det totala avsättningsutrymmet för jordbruksprodukter är begränsat.
Driftsrationaliseringen ökar givetvis risken för produktionsöverskott vid
bestående avsättningsförhållanden. Det sätt varpå strukturomvandlingen
hittills utvecklats och de stora behov av arealutvidgningar, som föreligger
vid de bestående jordbruksföretagen, tyder emellertid på att — om ej särskilda
åtgärder vidtages bland annat med bistånd från statsmakterna —
några mera omfattande produktionsresurser inte kommer att tagas ur produktionen
under det närmaste årtiondet. Det sagda leder till att den fortsatta
driftsrationaliseringen väsentligen bör inriktas på åtgärder som pres -

239

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^8 år 1959

sar produktionskostnaderna och på så sätt vidgar lönsamhetsmarginalen för
jordbrukarna. Enligt min uppfattning är det i hög grad angeläget att en
sålunda inriktad driftsrationalisering främjas och påskyndas.

Genomföres åtgärder för att underlätta och främja den yttre och inre
rationaliseringen bör resultaten härav utnyttjas genom lämpligt utformade
driftsralionaliseringsåtgärder, delvis under statlig medverkan. De förslag,
som jag framlagt till statliga åtgärder på den yttre och inre rationaliseringens
område, syftar till att främja uppnåendet av mera ändamålsenliga jordbruk
som kan ge försörjning åt upp till två familjer. Genom sagda åtgärder
skapas även vidgade förutsättningar för en fortsatt driftsrationalisering.
Härvidlag har de organ som handhar upplysningsverksamheten på jordbrukets
område och då särskilt lantbruksstyrelsen och hushållningssällskapen
en angelägen uppgift att fylla. Förutsättningen för att denna upplysning
skall kunna bli effektiv är emellertid att den stödjer sig på rön från
en forskning, som är lämpligt inriktad med hänsyn till de föreliggande lönsamhetsproblemen.
Den jordbruksekonomiska forskningen bör söka fastställa
de slag av åtgärder, som i olika lägen ger den största lönsamhetsförbättringen
och därvid bidraga till anvisningar om, var behovet av åtgärder
är särskilt stort.

För att uppnå en höjd produktivitet och lönsamhet per brukningsenhet
är det angeläget att bevara och stärka de bättre jordarnas växtkraft, att utnyttja
ett fullgott utsäde ävensom att tillämpa en effektiv brukning, vattenhushållning,
gödsling, ogräsbekämpning och likaså effektiva åtgärder mot
växtsjukdomar. Härvid kräves kontinuerliga ansträngningar från forskningens
och upplysningens sida. För att säkra skördens tillvaratagande och
kvalitet även under år med ogynnsam väderlek måste de maskin- och lagringstekniska
frågorna ägnas uppmärksamhet. På husdjursskötselns område
och särskilt för den arbetskrävande mjölkproduktionen blir i samband
med tillämpandet av kortare arbetstid de arbetsorganisatoriska frågorna av
central betydelse. En arbetsförenkling bör eftersträvas jämsides med en användning
av bättre djur, med en bättre hushållning och sammansättning
av fodret samt med eu ändamålsenligare och samtidigt relativt sett billigare
utformning av byggnaderna. Samfällda ansträngningar från olika grenar
av jordbruksforskningen, en lämpligt utformad upplysnings- och projekteringsverksamhet
samt utvidgad samverkan mellan jordbrukarna för
att skapa gemensamma anläggningar kommer här att erfordras.

Enligt min åsikt framstår det i det föreliggande jordbruksekonomiska läget
såsom nödvändigt att takten i driftsrationaliseringen ej stagnerar utan
att den tvärtom ökar. Lika nödvändigt är all denna rationalisering får eu
såväl företagsekonomiskt som jordbruksekonomiskt sett ändamålsenlig inriktning
och utformning. Driftsrationaliseringen ankommer givetvis liksom
andra rationaliseringsåtgärder i första hand på jordbrukarna själva och
deras organisationer. Den statliga insatsen hör i fortsättningen liksom hit -

240

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1959

tills huvudsakligen ske på forskningens, undervisningens och upplysningens
områden. Vad gäller undervisningen torde det få anses önskvärt att
större utrymme lämnas för ämnet driftsekonomi på såväl det högre som
det lägre stadiet. I svfte att snarast åstadkomma eu förstärkning av resurserna
för driftsekonomisk rådgivningsverksamhet har i årets statsverksproposition
framlagts förslag om att visst belopp under hushållningssällskapens
omkostnadsanslag skall avdelas för anlitande av vid lantbruksförbundets
driftsbyrå befintlig expertis för biträde med verksamhet av nyssnämnt
slag inom sällskapens ram. För närvarande pågår utredningar berörande
såväl jordbruksforskningen som undervisningen och upplysningsverksamheten
inom jordbruket. Betänkande!! i ifrågavarande ämnen förväntas
under innevarande och nästa år.

Organisationsfrågor

I avvaktan på de utredningar som bedrives inom skilda administrativa
områden som berör jordbrukets rationalisering och de överväganden beträffande
samordningen som därefter torde böra ske synes det angeläget att
redan nu åtgärder vidtages för att göra denna administration smidigare och
effektivare. Detta synes främst nu böra åstadkommas genom ett intimare
och mera fast organiserat samarbete mellan de skilda organ som helt eller
delvis har att syssla med jordbrukets rationaliseringsfrågor. Ett intensivare
samarbete är erforderligt inte blott på länsplanet utan även centralt.

Behovet av samarbete på det regionala planet uppmärksammades i viss
mån redan i samband med 1947 års riksdagsbeslut. I propositionen 1947:
75 uttalades sålunda, att vid behandlingen av frågor, som är av betydelse
även ur andra synpunkter än jordbrukets, representanter för övriga inom
lantbruksnämndens verksamhetsområde befintliga organ bör ha tillfälle att
deltaga i lantbruksnämndens överläggningar. Nämnden beredes härigenom
möjlighet att tillgodogöra sig den sakkunskap som de olika länsorganens
representanter besitter samtidigt som dessa erhåller tillfälle att framföra
sina synpunkter på de behandlade frågorna. 1 propositionen diskuterades
jämväl frågan om att knyta de sakkunniga fastare till lantbruksnämnden
genom att göra dem till ledamöter. Särskilt berörde denna diskussion problemet
rörande överlantmätarens ställning i sammanhanget. Därvid framhölls
dock, att enär många av de fastställelseärenden överlantmätaren har
att handlägga kunde beräknas vara föranledda av lantbruksnämndens ingripanden
för främjande av den yttre rationaliseringen det inte borde komma
i fråga att överlantmätaren såsom nämndledamot deltog i beslut om åtgärder,
vilkas lämplighet han själv sedan skulle ha att bedöma. Med hänsyn
härtill stannade man för att vare sig överlantmätaren eller någon annan
av de sakkunniga borde beredas ställning som ledamot i nämnden. Däremot
infördes i instruktionen för lantbruksnämnderna en föreskrift om att
nämnden skall samråda med överlantmätaren i ärenden rörande fastighets -

241

Kungl. Maj:is proposition nr 148 år 1959

bildning. I anslutning härtill liar i lantmäteriinstruktionen stadgats alt lantbruksnämnd
skall beredas tillfälle giva sin mening till känna beträffande
förrättning eller åtgärd, som ur jordpolitisk synpunkt kan antagas vara av
intresse för nämnden i dess verksamhet för jordbrukets rationalisering, innan
överlantmätaren meddelar fastställelsebeslut eller avger yttrande till
ägodelningsdomare eller ägodelningsrätt rörande fastighetsbildning. Vidare
stadgas i sistnämnda instruktion, att det skall åligga överlantmätaren att
på anmodan av bland annat lantbruksnämnd verkställa utredningar och
avgiva utlåtanden i ärenden som är föremål för handläggning i nämnden.
Överlantmätaren skall därjämte, då så påkallas, deltaga i nämndens sammanträden
samt i övrigt medverka i arbetet för en ändamålsenlig lokalisering
och planläggning av bebyggelsen liksom också för jordbrukets rationalisering.
Han skall slutligen, i den utsträckning förhållandena medgiver,
tillhandahålla bland annat lantbruksnämnd sådana uppgifter rörande fastighetsindelningen,
som kan antagas vara av intresse för nämndens verksamhet.

Det må i samband härmed nämnas att i lantbruksnämndernas instruktion
infogats en allmän bestämmelse om att vid nämndens handläggning av
fråga av större vikt som berör annan länsmyndighets arbetsområde en representant
för sådan myndighet skall beredas tillfälle att deltaga i nämndens
överläggningar. Särskilt har därvid angivits att samråd skall äga rum med
länsjägmästaren i ärenden som rör skogliga spörsmål av större vikt. Vad
gäller samarbetet mellan lantbruksnämnd och skogsvårdsstyrelse finnes
härutöver inga föreskrifter meddelade. Emellertid har lantbruksstyrelsen på
senaste tid i samråd med skogsstyrelsen rekommenderat nämnderna att regelmässigt
underrätta länsjägmästaren om sina sammanträden och därvid
överlämna föredragningslista. Länsjägmästaren har alltså tillfälle att, därest
han så finner erforderligt, bevista dessa sammanträden och giva sin mening
till känna i ärenden som även är av skogligt intresse samt om han har
en avvikande uppfattning låta anteckna detta till protokollet. Intet finnes
för närvarande stadgat om att lantbruksdirektören eller över lantmätaren
har möjlighet närvara och yttra sig vid skogsvårdsstyrelsens prövning av
spörsmål som har någon anknytning till jordbrukets yttre eller inre rationalisering.
I fråga om samarbetet mellan lantmäterimyndigheterna och
skogsvård sstyrelsen har över huvud inga regler utfärdats eller någon fast
praxis utformats.

I några län har under senare år kommit till stånd ett efter vissa riktlinjer
på personliga initiativ grundat samråd av mera informell art mellan
lantbruksnämnden, hushållningssällskapet och överlantmätaren samt i viss
mån skogsvård sstyrelsen. Enligt uppgift är berörda parter ense om värdet
av detta samråd och de resultat som framkommit därav.

Ett samarbete mellan lantbruksnämnd och hushållningssällskap organiserades
redan vid lantbruksorganisationens tillkomst genom att i vederbörande
kungörelse bestämdes, att hushållningssällskapets sekreterare är självskriven
ledamot av nämnden och lantbruksdirektören av sällskapets förvalt 1<>

Iiihang till riksdagens protokoll I!)’>!). 1 samt. Xr I IS

242

Kungl. Maj.ts proposition nr lb8 år 1959

ningsutskott. Härjämte förordnades i kungörelsen 1947:929 om statsbidrag
till avlönande av vissa befattningshavare hos hushållningssällskap, in. m.,
att som villkor för statsbidrag bland annat skall gälla, att hushållningssällskap,
då så ske kan utan att sällskapets egna arbetsuppgifter eftersättes, på
hemställan av lantbruksnämnden i området skall biträda nämnden med sådana
arbetsuppgifter, som ankommer på nämnden. Av betydelse för samarbetet
mellan de två nämnda organen är vidare att för närvarande landshövdingen
är ordförande i båda.

En samordnande uppgift åvilar länsstyrelsen inom området för jordbrukets
rationalisering. Enligt instruktionen har länsstyrelsen att följa verksamheten
inom de statliga myndigheter i länet, vilkas arbetsuppgifter berör till
länsstyrelsens ämbetsbefattning hörande frågor, däribland lantbruksnämnden,
samt att befordra samarbete och samråd mellan myndigheterna ävensom
med kommunala myndigheter, företrädare för menigheter och sammanslutningar
såsom exempelvis hushållningssällskapet och skogsvårdsstyrelsen.

Det samråd som förekommer på länsplanet mellan de organ som har att
syssla med frågor rörande jordbrukets rationalisering torde till stor del
ske genom underhandskontakter mellan vederbörande chefstjänstemän eller
de befattningshavare som närmast svarar för ärendena. Enligt vad jag
funnit är emellertid dessa kontakter och det författningsmässigt grundade
samarbetet ej tillfyllest för att tillgodose de krav utvecklingen ställer på
en samlad, effektiv insats från organens sida när det gäller jordbruksnäringens
fortsatta framåtskridande. Samrådet är ofta alltför sporadiskt och
beroende av vederbörande tjänstemäns personliga intresse. Samhällets insatser
för den fortgående rationaliseringen av jordbruks- och skogsnäringen
och därmed för den successiva höjningen av näringsutövarens inkomststandard
får inte splittras till förfång för berörda parter. Härjämte måste
tillses att den statliga eller statsunderstödda administrationen inom området
fungerar så ändamålsenligt som möjligt med fullt utnyttjande av
tillgängliga personella resurser. Detta gäller särskilt i fråga om åtgärder
för yttre rationalisering av jordbruks- och skogsfastigheter men är även
av vikt för inre rationalisering och driftsrationalisering. Såsom förut nämnts
kan för övrigt sagda tre slag av rationalisering inte ses skilda från varandra
utan måste betraktas som integrerande delar av en samlad insats för
förbättring av produktionsförutsättningarna på en fastighet eller inom en
viss trakt. Behovet av framförallt regional samverkan har också framhållits
av jordbruksanslagsutredningen liksom av lantmäteristyrelsen och
lantbruksstyrelsen samt andra remissinstanser. Den administrativa uppläggningen
av verksamheten för ökad skogsodling på sämre jordbruksmark
förutsätter såsom jämväl skogsstyrelsen anfört ett fast organiserat samarbete
mellan skogsvårdsstyrelse och lantbruksnämnd.

Utifrån mina nyss angivna synpunkter har jag kommit till den slutsatsen
att åtgärder bör vidtagas för att stärka samarbetet mellan de åsyftade

243

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1959

organen såväl med avseende på de beslutande instanserna som de närmast
berörda enskilda befattningshavarna. I syfte att uppnå detta och för att
överbrygga den nuvarande organisatoriska splittringen bör landshövdingen
inom länsrådens ram med regelbundna mellanrum sammankalla överlantmätaren,
lantbruksdirektören, länsjägmästaren och hushållningssällskapets
sekreterare till överläggningar och planeringar i ärenden rörande rationaliseringsåtgärder
inom jordbrukets och skogsbrukets område samt därmed
sammanhängande spörsmål. Med hänsyn till den betydelse jordbrukets rationaliseringsprocess
har för samhällsekonomin bör en person med allmänekonomisk
erfarenhet kunna kallas till sammanträdena.

Alltefter de aktuella ärendenas art och innehåll bör därjämte kunna
kallas annan chefstjänsteman inom de statliga länsförvaltningarna eller
jämförbara organ liksom också företrädare för av de föreliggande ärendena
intresserade kommuner, sammanslutningar och enskilda.

Till behandling vid dessa överläggningar bör särskilt upptagas planläggningen
av större åtgärder som berör flera av de deltagande myndigheterna
respektive organisationerna. Till dessa ämnen kan bland annat hänföras
lantbruksnämndernas inköpspolitik i syfte att lägga upp rationaliseringsreserver.
Dessa kan nämligen komma till användning även i lantmäteriets
fastighetsregleringsverksamhet, eller inom områden där företagsstorlek och
arronderingsförhållanden fordrar gemensamma initiativ från lantmäterimyndighet,
lantbruksnämnd och kanske skogsvårdsstyrelse. Omföring av
åker till skog kan på sina håll fordra gemensamma överväganden liksom
byten av skogsmark mellan jordbrukare, lantbruksnämnd, skogsbolag och
domänverket.

Det synes mig angeläget att ett utbyggt samarbete kommer till stånd
ävenledes på det centrala administrativa planet. Behovet härav har också
antytts av jordbruksanslagsutredningen i dess betänkande berörande den
inre rationaliseringen. Beträffande denna samverkan mellan de centrala
myndigheterna torde det vara tillräckligt att departementschefen — i den
utsträckning och i de former han finner lämpligast — till gemensamma
överläggningar sammankallar företrädare för berörda ämbetsverk. Det fast
organiserade samråd som för närvarande förekommer mellan lantmäteristyrelsen
och lantbruksstyrelsen därigenom att generaldirektören och chefen
för förstnämnda myndighet personligen eller genom annan som han
sätter i sitt ställe äger deltaga i lantbruksstyrelsens behandling i plenum av
ärende som berör lantmäteriet, bör givetvis bestå. En möjlighet att effektivera
samarbetet inte blott mellan de båda sist omnämnda myndigheterna
utan även med andra förut angivna centralorgan som synes böra övervägas
är att vissa befattningshavare vid ifrågavarande organ utses som kontaktmän.

Utöver utbyggandet av samrådet mellan de regionala och centrala organen
på rationaliseringsområdet bör ett förbättrat utnyttjande av de personella
resurserna för framför allt strukturrationaliseringen kunna astadkommas i

244

Kangl. Maj. ts proposition nr l''i8 år 1959

skilda avseenden. Bland annat torde åtskilligt kunna vinnas om genom viss
omorganisation inom lantmäteriet förrättningspersonal kan särskilt avdelas
för att handha sådana förrättningar för yttre rationalisering som ej skulle
omgående komma till stånd därest de skulle åvila den ordinarie organisationsenheten.
Det är nämligen av stor betydelse för strukturrationaliseringen
att de nödvändiga lantmäteriförrättningarna kommer till utförande
så snabbt och smidigt som möjligt. För att åstadkomma viss effektivisering
i dessa hänseenden har lantmäteristyrelsen under senaste tiden påbörjat
en förändring av förfogandelantmätareorganisationer till specialorganisationer
för yttre rationalisering av jordbruks- och skogsfastigheter. Denna
omorganisation av verksamheten hör enligt min mening fortsättas.

Ävenledes i syfte att bättre utnyttja de personella resurserna bör vederbörande
överlantmätare vid förekommande behov ställa lantmäteripersonal
till förfogande för föredragning inom lantbruksnämnden i ärenden, vilka
i större utsträckning inrymmer lantmäteritekniska spörsmål eller, som har
särskild anknytning till av lantmäterimyndighet organiserade större fastighetsregleringar.

Åtskilligt annat torde kunna göras för att inom lantmäteriets organisation
underlätta verksamheten för jordbrukets yttre rationalisering. Med
sikte på att inom ett år framkomma med förslag med bland annat detta
syfte arbetar för närvarande en särskilt tillkallad utredning, 1956 års lantmäterikommitté,
som därvid även anlitar expertis från statens organisationsnämnd.
Det är min förhoppning att en proposition i ämnet skall kunna
föreläggas riksdagen snarast efter det utredningens kommande betänkande
remissbehandlats. Årets riksdag har beslutat inrätta en befattning
som byrådirektör inom lantmäteristyrelsens administrativa byrå med förklaring
att den nya tjänstens innehavare bör syssla dels med sådana inom
styrelsen förekommande organisatoriska spörsmål, som hör samman med
det pågående utredningsarbetet inom 1954 års fastighetsbildningskommitté
och 1956 års lantmäterikommitté, dels — och i första hand — med frågor
rörande rationalisering av lantinäteriadministrationen för effektivast möjliga
utnyttjande av tillgänglig personal och utrustning samt rörande förenkling
inom ramen för gällande lagstiftning av det tekniska förrättningsförfarandet.
Vissa resultat av en inom lantmäteristyrelsen i samma syfte redan
nu pågående verksamhet lär kunna redovisas för Kungl. Maj :t i sådan
tid att de kan beaktas vid utarbetandet av 1960 års statsverksproposition.

Innevarande års riksdag har vidare medgivit en ökad medelsanvisning
till inköp av ny teknisk utrustning inom lantmäteriet. Av det anvisade beloppet
skall cirka 120 000 kronor avses för anskaffande av ett större stereoinstrument
till distriktsorganisationens centralkontor. Enligt ett av riksdagen
godkänt uttalande i statsverkspropositionen bör ifrågavarande instrument
ej användas enbart i lantmäteriets egen fotogrammetriska verksamhet
utan, efter vederbörligt samråd, även utnyttjas för lantbruksnämndernas
och rikets allmänna kartverks räkning i den utsträckning dessa myn -

Kungl. Maj.ls proposition nr H8 år 1959

245

diglieter skäligen kan anses ha behov därav. Överhuvud synes det av värde
att en intimare samverkan i framtiden åvägabringas mellan de tre nyss
berörda statliga myndigheterna, när det gäller nyttiggörandet av den fotogrammetriska
teknikens möjligheter för strukturrationaliseringen. Detta
spörsmål och frågan om formerna för samarbetet i förevarande avseende
torde böra upptagas vid gemensamma överläggningar mellan nämnda myndigheter.

Ett annat medel att påskynda och förenkla genomförandet av en mångfald
fastighetsregleringar — främst i fråga om skogliga arronderingar —
är ett snabbare upprättande av ekonomiska kartor i de delar av landet,
hland annat Kopparbergs län och det inre av Norrland, där bristen på lämpliga
sådana kartor är kännbar. Emellertid måste möjligheterna till ett tidigare
färdigställande av ekonomiska kartor för angivna trakter bedömas
i samband med kartverkets övriga arbetsuppgifter. Såsom jag anfört i 1959
års statsverksproposition har inom ämbetsverket påbörjats en översyn av
långtidsplanerna för den officiella kartläggningen. Genom beslut tidigare
denna dag har Kungl. Maj :t uppdragit åt kartverket att fullfölja denna
översyn och att efter samråd med, bland andra, lantmäteristyrelsen, lantbruksstyrelsen
och skogsstyrelsen inkomma med av utredningen föranledda
förslag. Därest så befinnes möjligt bör delförslag framläggas vid sådan tidpunkt
att de kan medtagas vid Kungl. Maj :ts prövning av kartverkets anslagsäskanden
för budgetåret 1960/61.

Ett led i åtgärderna för förstärkning av lantmäteriets personella resurser
har varit att till distriktsorganisationens centralkontor anknyta en jägmästare
med uppgift att lämna central rådgivning och handledning i frågor om
skogsvärderingar, som är nödvändiga för lantmäteriets genomförande av
skogliga fastighetsregleringar samt att delvis företaga centrala bearbetningar.
Behovet av dylik skoglig expertis i samband med lantmäteritekniska arbetsuppgifter
synes bestå på längre sikt men denna verksamhet bör nära
förbindas med den som jag i det efterföljande föreslår skall komma till
stånd å en skoglig sektion inom lantbruksstyrelsens rationaliseringsavdelning.
Av lantmäteristyrelsen väckt förslag om inrättande av ett antal tjänster
som skogstekniker inom lantmäteristaten kan jag inte biträda. Såsom
jag återkommer till i ett följande avsnitt bör vid lantbruksnämnderna finnas
skogsmästare som skall verkställa värderingar samt förhandla om inköp,
byten och försäljningar av skogsmark. Jag vill förorda alt dessa skogsmästare
skall i erforderlig utsträckning kunna tagas i anspråk också för
sådana arbetsuppgifter av nyssnämnt slag som faller inom lantmäteriets
arbetsområde.

Återstående organisatoriska spörsmål, som berör skogsvårdsstyrelserna och
skogsstyrelsen och avser skogsarronderingsfrågor och vad därmed sammanhänger,
bör finna sin lösning i samband med det slutliga ståndpunktstagandet
till de förslag rörande personalkadern in. in. inom skogsvårdsstyrelserna
som 1955 års skogsvårdsutrcdning framfört och som för närvarande
är under övervägande inom jordbruksdepartementet.

246

Kungl. Maj.ts proposition nr 748 år 1959

Jag torde härefter få övergå till att behandla olika organisatoriska frågor
som berör lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna och i anslutning
härtill även upptaga de förslag som i berört avseende framförts av lantbruksstyrelsen
i anslagsskrivelse för budgetåret 1959/60.

Helt allmänt torde kunna konstateras att vissa organisatoriska åtgärder
är påkallade för att effektivisera lantbruksorganisationen i dess verksamhet
för jordbrukets rationalisering samt skogsbrukets omarronderingar.
Frågan om lantbruksnämndernas arbetsuppgifter och personella utrustning
har också under senare år aktualiserats i ett flertal sammanhang, bland
annat av 1958 års riksdagsrevisorer, som i sin berättelse uttalat sig för en
översyn av lantbruksorganisationens uppgifter och utformning såväl centralt
som regionalt.

Såsom jag anmälde i propositionen nr 39 till 1958 års B-riksdag bar alltsedan
våren samma år inom lantbruksstyrelsen pågått vissa undersökningar
rörande möjligheterna att effektivisera lantbruksnämndernas organisation
och verksamhet, särskilt i fråga om storleksrationalisering och arronderingsförbättring
av jordbruks- och skogsfastigheter ävensom rörande därmed
sammanhängande frågor. Dessa undersökningar fortgår alltjämt och
omfattar numera även lantbruksstyrelsens byråindelning och personaluppsättning.
Vissa framkomna undersökningsresultat kan föranleda ställningstaganden
i detta sammanhang medan andra torde komma att framläggas
för 1960 års riksdag. Vad angår organisatoriska förändringar inom lantbruksstjrelsen
synes en begränsning av antalet byråer inom styrelsen möjlig.
Beträffande rationaliseringsavdelningen torde bland annat böra prövas
om ej -—■ i nära överensstämmelse med riksdagsrevisorernas nyligen avgivna
förslag — en ändrad ärendesindelning kan leda till att behandlingen
av frågor rörande yttre respektive inre rationalisering kan koncentreras till
två särskilda byråer med underordnade sektioner och avdelningens övriga
ärenden till en allmän rationaliseringsbyrå.

I anslutning härtill torde böra erinras om den pågående utredningen rörande
frågan om sammanslagning av de båda lantbruksnämnderna i Kalmar
län. Denna utredning avser för övrigt jämväl en prövning av förutsättningarna
för en sammanföring av hushållningssällskapen och skogsvårdsstvrelserna
i samma län till var för sig en enhet. Förslag i ämnet beräknas
kunna framläggas för 1960 års riksdag.

De förslag rörande lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas organisation
som jag här framför ansluter sig till av styrelsen framlagt bedömningsmaterial
och gjorda framställningar. Förslagen rymmes väl inom en
utgiftsram som motsvarar de för detta ändamål för innevarande budgetår
till styrelsens och nämndernas förfogande ställda anslagsmedlen.

Med hänsyn till arbetsuppgifternas nuvarande och förväntade fördelning
bör, i överensstämmelse med ett tidigare redovisat uttalande av lantbruksstyrelsen,
en successiv, i vissa län tämligen omfattande överflyttning
ske av såväl teknisk som annan arbetskraft från lantbruksnämndernas avdelningar
för inre rationalisering till avdelningarna för yttre rationalise -

247

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

ring. De förslag som i det föregående framlagts till ändrade regler för statsstödet
till den inre rationaliseringen kan i och för sig inte antagas leda till
något ökat personalbehov. Däremot ökar personalbehovet inom de avdelningar
i nämnderna som har hand om yttre rationaliseringen, om nämnderna
på önskvärt sätt skall kunna stå jordbruket till tjänst i den kommande
strukturomvandlingen. Det torde vara ändamålsenligt att genom kortare
kurser fortbilda den överflyttade personalen i vissa spörsmål rörande den
yttre rationaliseringen.

Andra organisatoriska förändringar inom lantbruksnämnderna som nu
torde böra genomföras är indragande av ett antal å nämndernas lantbruksingenjörsavdelningar
befintliga tjänster. I sin anslagsskrivelse för budgetåret
1959/60 har lantbruksstyrelsen i anledning av den förut omnämnda
översynen föreslagit, att från och med sagda budgetår antalet lantbruksingenjörer
i Ae 21 skall minskas från 10 till 5 samt antalet ingenjörer i
reglerad befordringsgång från 6 till 3. Samtliga berörda tjänster är för närvarande
vakanta. I enlighet med styrelsens förslag bör tjänsterna slopas
från och med den 1 juli 1959. En fortsatt granskning av arbetsuppgifternas
beräknade framtida omfattning samt av möjligheterna till omfördelning av
uppgifterna har visat att ytterligare indragningar kan ske inom lantbruksingenjörsavdelningarna
av befattningar som beräknas vara vakanta vid ingången
av budgetåret 1959/60. Dessa ytterligare indragningar, likaledes per
den 1 juli 1959, bör avse följande tjänster, nämligen 2 såsom lantbruksingenjör
i Ao 25, 1 såsom lantbruksingenjör i Ae 21, 1 som ingenjör i reglerad befordringsgång
samt 6 tekniker i lönegrad A 10. Slopandet av angivna lantbruksingenjörstjänster
kommer att innebära att bland annat vissa lantbruksingenjörsavdelningar
måste svara för på dylik avdelning ankommande
uppgifter även inom angränsande län. Samtidigt därmed bör även vissa,
uppgifter överflyttas till avdelningarna för inre rationalisering, vilket får
anses vara i överensstämmelse med de författningsändringar rörande avdikning
som jag förut förordat.

I sitt betänkande rörande jordbruks förstärkande med skog föreslog 1951
års jordbruksrationaliseringsutredning, att vid lantbruksorganisationen
skulle inrättas 3 jägmästartjänster, varav 1 i numera lönegrad A 26 hos
lantbruksstyrelsen samt 2 i lönegrad A 25 respektive A 23 hos lantbruksnämnderna.
Samtidigt borde enligt sagda utredning hos nämnderna tillskapas
28 tjänster som skogstekniker i lönegrad A 15. Även lantbruksstyrelsen
har under senare år hemställt om förstärkning av saväl styi elsen som lantbruksnämnderna
med skogligt utbildad personal. I anslagsäskandena för
innevarande budgetår, vilka anknöt till nyssnämnda utredningsförslag, framförde
lantbruksstyrelsen sålunda förslag om inrättande vid styrelsen av
1 befattning som över jägmästare i Be 1 och av 1 jägmästartjänst i Ae 25,
vilka jämte 1 kontorsbiträde i reglerad befordringsgång skulle ingå i en
föreslagen nyinrättad skoglig sektion inom styrelsen. Vidare anhöll styrelsen
då om 20 nya tjänster som skogstekniker i Ae 15 för handläggning av

248

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1950

vissa skogliga arbetsuppgifter vid nämnderna. Av styrelsen gjorda framställningar
i ämnet har hittills inte biträtts i vidare mån än att en viss medelsförstärkning
med tillhopa 64 000 kronor skett under lantbruksorganisationens
anslagsposter till ersättningar åt sakkunniga. Beloppet i fråga utnyttjas
numera i sin helhet för att tillgodose nämndernas behov av skoglig
arbetskraft. För lantbruksstyrelsens del har motsvarande behov alltsedan
år 1952 tillgodosetts genom att styrelsen med anlitande av tillgängliga medel
mot arvode anställt 1 jägmästare. Arvodet till denne utgår för närvarande
enligt styrelsens beslut med belopp motsvarande lönen i lönegrad
Bg 1.

I sina petita för budgetåret 1959/60 begränsar sig lantbruksstyrelsen till
att föreslå inrättandet av 1 tjänst som över jägmästare i Be 1 samt av 17
assistentbefattningar vid lantbruksnämnderna, varav 6 i lönegrad Ae IT
och 11 i reglerad befordringsgång. Samtidigt föreslår styrelsen, att 12 nu å
personalförteckningen för nämnderna uppförda lantbruksinstruktörstjänsler
i Ae 12 skall indragas. Den särskilda medelsanvisningen för avlönande
av skoglig expertis vid nämnderna kan enligt styrelsen därjämte upphöra.
Inom lantbruksnämnderna finnes redan sammanlagt 20 tjänstemän med
skogsmästarutbildning anställda. 3 av dem har befordrats till lantbruksassistenter
medan de övriga ännu ej fått sina löne- och anställningsförhållanden
tillfredsställande reglerade. Av de förenämnda 20 tjänstemännen
med skoglig utbildning är flertalet verksamma i norrlandslänen, där 2 ä
3 skogsmästare finnes vid varje nämnd.

I sitt utlåtande nr 13 uttalade jordbruksutskottet vid 1958 års A-riksdag
bland annat att det borde tillses att lantbruksorganisationen har personal
i erforderlig utsträckning för värderingar samt förhandlingar om inköp,
byten och försäljningar av skogsmark. Däremot borde enligt utskottets mening
nämnderna inte tilldelas arbetskraft för förvaltning av skogsfastigheter
eller för skogsvårdsåtgärder utan borde dylika uppgifter i största möjliga
utsträckning överlåtas på skogliga organisationer och förvaltningar efter
avtal från fall till fall. Vad jordbruksutskottet sålunda uttalat godkändes
av riksdagen. Då jag ansluter mig till angivna uppfattning tillstyrker jag
att en stabilisering sker av anställningsförhållandena för lantbruksstyrelsens
och lantbruksnämndernas skogligt utbildade personalgrupp. Vid prövningen
av lantbruksstyrelsens hösten 1957 gjorda yrkanden om personalförstärkningar
för här behandlade ändamål fann jag mig ej beredd taga
ställning i ämnet till följd av att övervägandena i frågan om jordbruks förstärkande
med skog ännu inte var slutförda. I det föregående har jag framlagt
vissa förslag, vars genomförande kommer att medföra en ökad skogskomplettering
av jordbruksfastigheter. För alt denna verksamhet skall
leda till ändamålsenliga resultat och effekten därav skall bli den av statsmakterna
åsyftade är det uppenbarligen erforderligt med nyssnämnda skogliga
personal inom lantbruksorganisationen. Denna har en stor uppgift att
fylla även i arbetet med en avsevärt intensifierad omarronderingsverksamhet
berörande skogsfastigheter.

249

Kungl. Maj:Is proposition nr 1 hX är 1959

Ej minst sist omförmälda arbetsuppgift fordrar en målmedvetet inriktad
central planering och förhandlingsverksamhet. Med hänsyn till uppgiftens
vikt och omfattning anser jag mig böra — i anslutning till 1951 års jordbruksrationaliseringsutrednings
betänkande och ett av lantbruksstyrelsen
tidigare framfört yrkande — föreslå att en skoglig sektion inrättas inom
lantbruksstyrelsen med i slutlig utformning 1 jägmästare i lönegrad Be 1,
vilken är densamma som den sist omnämnde jägmästaren i lantbruksstyrelsen,
2 jägmästare i lönegrad Ae 23, 1 ritkunnig kontorist i Ae 9 samt 1
biträde i reglerad befordringsgång. Sektionen bör uppbyggas successivt under
budgetåret 1959/60, varvid den ena jägmästartjänsten i den lägre lönegraden
bör besättas först senare under budgetåret. Tillskapandet av sektionen
får ej föranleda någon ökning av lantbruksorganisationens avlöningsanslag
utan utgifterna för densamma bör som jag avser att närmare redovisa
i ett efterföljande avsnitt kompenseras genom besparingar på andra
håll inom organisationen. Den nya sektionen bör inordnas i den byrå som
handhar ärendena rörande yttre rationalisering, men sektionschelen bör
vara självständig föredragande i de till sektionen hörande ärendena.

Genom tillkomsten av en skoglig sektion inom lantbruksstyrelsen erhåller
vederbörande lantbruksdirektörer ett värdefullt bistånd och i vissa avseenden
någon avlastning i de frågor som gäller skogsarrondering och
skogskomplettering. Arbetet inom sektionen bör intimt samordnas med motsvarande
verksamhet inom lantmäteriets sektor. Det torde vara möjligt för
sektionens personal, som bör bistå lantmäteristyrelsen med ifrågavarande
slag av arbetsuppgifter i all skälig utsträckning, att i samarbete med den
till lantmäteristatens förfogande stående jägmästaren samt självfallet de
skogliga myndigheterna göra koncentrerade insatser lör förbättring av tastighetsförhållandena
i olika skogstrakter.

De 17 befattningar, som enligt vad jag nu föreslagit bör från och med
den 1 juli 1959 inrättas vid lantbruksnämnderna, bör vara placerade i lönegrad
Ae 15. Tjänsteinnehavarna bör benämnas assistenter. För sagda tjänster
bör endast komma i fråga personal med skogsmästarkompetens eller
särskilt kvalificerad personal som genomgått skogsskola och därefter meddelats
viss vidareutbildning. Assistenterna skall även stå till förfogande
för fullgörande av inom lantinäteriet förekommande arbetsuppgifter av enahanda
slag som de handlägger vid lantbruksnämnderna. Sammalunda skall
förhållandet vara med den tillfälliga skogliga arbetskraft som nämnderna
därjämte utnyttjar sig av. Assistenterna och den tillfälliga arbetskraften
bör omplaceras mellan de olika länen, alltefter arbetsbördans växlingar och
behov av en samlad personalinsats.

Alltsedan budgetåret 1943/44 har å riksstaten anvisats medel för bestridande
av kostnaderna för verksamheten vid den jämlikt beslut av 1943 års
riksdag (prop. 120; JoU 30 och 53; rskr. 377) inrättade jordbrukets upplysningsnämnd.
Under budgetåren 1952/59 har inedclsanvisningen skett under
anslagsrubrikerna Jordbrukets upplysningsnämnd: Avlöningar och

Jordbrukets upplysningsnämnd: Omkostnader. I årets statsverksproposi -

250

Kungi. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

tion liar någon anslagsanvisning icke föreslagits under nyssnämnda rubriker.
Däremot bär jag i sagda proposition under lantbruksstyrelsens avlöningsanslag
uttalat, att frågan om den av upplysningsnämnden bedrivna
verksamheten skulle upptagas till prövning i den i sammanhanget förebådade
särskilda propositionen angående jordbrukets rationalisering in. in.
Jag återkommer nu till denna fråga.

Enligt instruktionen för jordbrukets upplysningsnämnd (SFS 1943: 766,
ändrad 1949: 506) har nämnden till uppgift att sprida kännedom om de resultat,
som uppnås vid statliga och statsunderstödda forsknings-, försöksoch
provningsanstalter på jordbrukets och trädgårdsodlingens områden.
Denna uppgift skall nämnden söka fylla hland annat genom regelbunden
publicering av populärt avfattade sammanfattningar av sådana vid anstalterna
verkställda undersökningar som är av praktiskt värde för jordbruket
eller trädgårdsnäringen ävensom genom pressinformation. Nämnden skall
vidare verka för att till forsknings-, försöks- och provningsverksamheten
knutna tjänstemän står till förfogande såsom föredragshållare vid exempelvis
undervisningskurser och jordbrukardagar ävensom i övrigt ägna uppmärksamhet
åt de möjligheter, som finns att genom film och radio sprida
upplysning angående jordbruket och trädgårdsodlingen berörande spörsmål
och problem. Även televisionen tages numera i anspråk i detta syfte.

Jordbrukets upplysningsnämnd står under överinseende av lantbruksstyrelsen.
Ledamöterna av nämnden, för närvarande 10, förordnas av Kungl.
Maj :t. Bland nämndens ledamöter ingår personer verksamma vid Alnarps
lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut, statens maskinprovningar, Sveriges
utsädesförening, institutet för husdjursförädling i Wiad, hushållningssällskapen,
livsmedelsindustrin, Lantbruksförbundets tidskriftsaktiebolag,
Sveriges radio och Tidningarnas telegrambyrå. Utöver dessa personer kommer
så nämndens av Kungl. Maj :t förordnade ordförande. Nämndens kansli
består av 1 sekreterare i Ae 23, 1 assistent i Ae 19 och 1 kanslibiträde i
Ae 7.

I sin anslagsskrivelse för nästa budgetår har upplysningsnämnden ånyo
framfört tidigare gjorda yrkanden att medel skall anvisas dels för anlitande
tillfälligt eller på deltid av särskild sakkunnig på trädgårdsodlingens
område, dels för anställande av ett kontorsbiträde i reglerad befordringsgång.
Nämnden framhåller att den, för att på ett tillfredsställande sätt
kunna fullgöra sin främsta uppgift att snabbt sprida kännedom om uppnådda
forsknings-, försöks- och provningsresultat, erfordrar ytterligare personalförstärkning.
Med hänsyn till rådande budgetära läge bar emellertid
nämnden begränsat sig till sagda förslag.

I anslutning härtill bör nämnas att lantbruk sstyrelsen senast i anslagsskrivelsen
för budgetåret 1959/60 understrukit behovet av upplysningsverksamhet
på olika områden även från styrelsens sida liksom också kravet på
att erforderliga medel härför finns att tillgå.

Av stor betydelse för upplysningsverksamheten är att jordbrukets upplysningsnämnd
fristående och självständigt kan taga ståndpunkt och fatta

251

Kungl. Maj:ts proposition nr lh8 år 1959

beslut i alla inom nämnden väckta eller för nämnden aktualiserade frågor
rörande upplysning på jordbrukets och trädgårdsnäringens områden och
därjämte på sätt som för närvarande sker kan vara förmedlare av forskningens
och försöksverksamhetens rön. Såväl upplysningsnämndens som
lantbruksstyrelsens förenämnda intressen och behov bör emellertid effektivare
och med mindre kostnader kunna tillgodoses genom att nämnden i
personellt och kameralt hänseende sammanföres med lantbruksstyrelsen.
Därigenom skapas ej blott ökade personella resurser för den verksamhet
för information på jordbrukets område, varom här är fråga, utan därjämte
förkortas avståndet mellan jordbruksforskningen och näringens praktiska
utövare. Under lantbruksstyrelsen sorterar nämligen sådana i upplysningens
tjänst direkt verkande organ som hushållningssällskapen och samtliga
statsunderstödda lantbruksundervisningsanstalter. Lantbruksstyrelsens arbete
för jordbruksnäringens främjande genom fortsatt rationalisering och
produktivitetsökning fordrar en god informationstjänst riktad via alla moderna
upplysningsmedel till den enskilde jordbrukaren och trädgårdsodIaren.

En avsevärd del av arbetstiden för upplysningsnämndens personal upptages
nu av uppgifter av rent administrativ och kameral natur, vilket ofta
är fallet inom mycket små organisationsenheter. Det medför därför en betydande
kapacitetsökning om nämndens befattningshavare befrias från flertalet
av dessa arbetsuppgifter genom en överflyttning i stort av desamma å
lantbruksstyrelsens nuvarande personal för dylika uppgifter. Därvid kan
bland annat nämndens medel till tillfällig arbetskraft inbesparas. Genom
att upplysningsnämndens personal sammanföres med lantbruksstyrelsens
vinnes bland annat att nämnden på ett helt annat sätt än tidigare får möjlighet
att utnyttja den särskilda sakkunskap i olika hänseenden som finnes
representerad bland styrelsens personal. Exempelvis kan nämndens tidigare
uttalade behov av sakkunskap på trädgårdsodlingens område tillgodoses
därigenom.

Med stöd av vad jag nu anfört förordar jag, att den nyss skisserade sammanföringen
av jordbrukets upplysningsnämnd med lantbruksstyrelsen i
personellt och kameralt hänseende kommer till stand den 1 juli detta år.
Till nämndens förfogande skall lantbruksstyrelsen ställa personal i erforderlig
utsträckning. En befattningshavare skall utses att vara nämndens
sekreterare och tillika styrelsens pressombudsman. De statliga kostnaderna
för nämndens verksamhet skall bestridas med medel ur lantbruksstyrelsens
anslag. En liknande organisationsform finns på elt flertal håll inom
statsförvaltningen.

Antalet ledamöter i nämnden bör alltjämt bestämmas av Kungl. Maj:t,
som även förordnar ordförande och övriga ledamöter.

För att stärka förbindelserna med de viktigaste institutionerna på jordbruksforskningens
område bör inom dessa utses kontaktmän med upplysningsnämnden.

252

Kungl. Maj:is proposition nr 1 48 år 1959

Anslagsfrågor

Jag övergår härefter till att behandla de i detta sammanhang föreliggande
anslagsfrågorna.

Vad först angår lantbruk sstyrelsens avlöningsanslag
föranleder vad jag i det föregående föreslagit om inrättande av en skoglig
sektion en uppräkning av anslaget med 50 000 kronor. Jag har härvid såsom
redan tidigare antytts förutsatt, att eu av de föreslagna jägmästartjänsterna
i Ae 23 inte besätles förrän under senare hälften av nästa budgetår.
Inrättandet å sagda sektion av en befattning som biträde i reglerad
befordringsgång motväges i kostnadshänseende delvis av den besparing som
mom styrelsen kan göras som följd av att årets riksdag beslutat slopa den
hittillsvarande statliga kontrollen av mjölkstandardiseringen. Vidare bör en
tjänst som förste byråingenjör i Ae 24 å jordförbättringsbyrån och en tjänst
som byggnadskontrollant i Ae 19 å byggnadsbyrån kunna indragas. Förstnämnda
tjänst, vilken inrättades från och med budgetåret 1953/54, har
på grund av svårigheter att finna lämplig innehavare hittills ej varit besatt.
De med tjänsten förenade arbetsuppgifterna har enligt förordnande
av Kungl. Maj:t hittills fullgjorts av en lantbruksingenjör. Tjänsten i Ae
19 är för närvarande vakant. 1 beaktande av att lantbruksingenjörens tjänstgöring
inom styrelsen kommer att bestå tills vidare synes avlöningsmedel
för denna tjänst, i likhet med vad tidigare skett beträffande 2 lantbrukskonsulenter,
tills vidare böra beräknas under styrelsens avlöningsanslag.
På motsvarande sätt bör medel för en byggnadskonsulenttjänst i Ae 21 överföras
från nämndernas till styrelsens avlöningsanslag.

Ett bifall till vad jag nyss föreslagit innebär, att lantbruksstyrelsens avlöningsanslag
å ena sidan uppräknas med 100 800 kronor och å andra
sidan sänkes med 47 200 kronor. Nettoökningen kompenseras dock nästan
helt genom att lantbruksnämndernas avlöningsanslag nedräknas med
50 800 kronor. Överflyttningen av kostnaderna för jordbrukets upplysningsnämnd
till styrelsens anslag bör vidare föranleda en höjning av avlöningsanslaget
med 58 200 kronor, varav 3 000 kronor avses för ersättningar till
ledamöterna i nämnden.

Några personalförändringar vid styrelsen utöver dem jag förut berört
är jag för närvarande ej beredd förorda. Det av styrelsen föreslagna utbytet
av en kontorsbiträdestjänst i Ae 5 mot en motsvarande tjänst i Ao 5 kan
jag dock biträda liksom styrelsens förslag beträffande löneklassregleringar
och reglerad befordringsgång samt tjänstetidsbefordran, vilket medför en
med 27 200 kronor ökad anslagsbelastning. Till kompensation för höjda
folkpensionsavgifter bör 17 400 kronor upptagas å en ny anslagspost.

De utgiftsökningar och kostnadsminskningar jag föreslagit i det föregående
innebär tillsammantagna en höjning av lantbruksstyrelsens avlöningsanslag
med 156 400 kronor. Genom att byråchefstjänsten å styrelsens
sociala byrå kommer att hållas vakant under nästa budgetår, kan dock anslagshöjningen
begränsas till 120 100 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

253

Å lantbruksstyrelsens personalförteckning bör uppföras följande tjänster,
nämligen 1 jägmästare i Be 1, 2 jägmästare i Ae 23, 1 förste byråsekreterare
i Ae 23 och 1 kontorsbiträde i Ao 5. Samtidigt bör från förteckningen
avföras 1 tjänst som förste byråingenjör i Ae 24.

Under lantbruksstyrelsens omkost nåd sanslag bör med
hänsyn till medelsbelastningen å ena sidan anslagsposten till sjukvård uppräknas
med 3 000 kronor och å andra sidan anslagsposten till publikationstryck
nedräknas med 2 000 kronor. Under hänvisning till det framförda
förslaget om inrättande av en skoglig sektion bör vidare anslagsposten till
expenser höjas med 4 500 kronor samt anslagsposten till reseersättningar
bibehållas vid oförändrat 137 000 kronor. Under en ny anslagspost, benämnd
Upplysningsverksamhet, torde anvisas ett belopp av 60 000 kronor. Ur denna
post bör kostnader till direkt informationsverksamhet och till anordnande
av upplysningskampanjer -— t. ex. sådana som hänför sig till driftsrationaliseringen
och till åtgärderna för skogsodling å sämre jordbruksmark
— täckas.

De anslagsförändringar som här föreslagits, vilka även innefattar överföringar
av utgifter av omkostnadskaraktär från upplysningsnämndens anslag,
innebär en höjning av lantbruksstyrelsens omkostnadsanslag för nästa
budgetår med tillhopa 55 500 kronor.

I fråga om personalförändringar som berör lantbruksnämndernas
avlöningsanslag har jag i det föregående föreslagit att från
och med nästa budgetår inrättas 17 assistenttjänster i Ae 15. Samtidigt kan
12 befattningar som lantbruksinstruktör i Ae 12 indragas. Nettokostnaden
härför kan beräknas till 122 300 kronor. Samtidigt bör medelsanvisningen
under anslagsposten till avlöningar av skoglig expertis nedräknas från nu
64 000 kronor till 35 000 kronor. För att bestrida arvoden till sådan lantmätarpersonal,
som i enlighet med det föregående biträder inom lantbruksnämnderna,
erfordras inte någon höjning av anslagsposten Arvoden och
särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj :t. Tvärtom kan posten med
hänsyn till medelsåtgången under senare år sänkas med 30 000 kronor.

Mina förslag till indragning av befattningar inom lantbruksingenjörsavdelningarna
ger en besparing på 320 000 kronor. Härjämte bör anslaget nedräknas
med 50 800 kronor, motsvarande lönen för de båda tjänsterna som
iantbruksingenjör och byggnadskonsulent, vars löner föreslagits skola från
och med nästa budgetår bestridas från lantbruksstyrelsens avlöningsanslag.

I anledning av lantbruksstyrelsens förslag om lantbruksdirektörernas
löneställning vill jag erinra om att Kungl. Maj:t i en den 10 april 1959 dagtecknad
proposition, nr 152, angående statstjänstemännens löner under år
1959 m. m. på föredragning av chefen för civildepartementet föreslagit en
uppflyttning av samtliga lantbruksdirektörstjänster från Ao 26 till Bo 1.
Härjämte bör i anslutning till vad jag i det föregående förordat angående
överflyttning av personal från lantbruksnämndernas avdelningar för inre
rationalisering till avdelningarna för yttre rationalisering 5 tjänster som

254

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1959

lantbruksinslruktör i Ao 12 ändras till tjänster som förste lantbruksinstrnktör
i Ao 13. Den av sistberörda förslag föranledda kostnadsökningen
skall rymmas inom anslagets ram. Mot förslaget, att 4 kontorsbiträdestjänster
i reglerad befordringsgång skall utbytas mot motsvarande antal
tjänster i Ao 5, har jag ej något att invända. Jag kan ävenledes tillstyrka
den av styrelsen förordade överföringen av ett belopp motsvarande grundlönen
för 9 kontorsbiträden från ordinarie- till icke-ordinarieposten. Vidare
bör anslaget på grund av beräknade löneklassförändringar, reglerad befordringsgång
och tjänstetidsbefordringar uppräknas med 133 300 kronor. Såsom
en ny post bör därjämte uppföras ett belopp av 71 300 kronor till kompensation
för höjda folkpensionsavgifter.

I samband med att några lantbruksnämnder flyttar under nästa budgetår
beräknas viss besparing kunna göras under avlöningsanslaget på grund av
att nämnderna i de nya lokalerna inte behöver hålla sig med personal för
egna telefonväxlar utan i stället kan mot erläggande av andel i inträdesavgift
och årliga driftskostnader utnyttja för flera myndigheter och institutioner
planerade gemensamma sådana växlar. Enligt vad jag erfarit kan denna
besparing för nästa budgetår beräknas till 12 000 kronor. Som jag kommer
att föreslå under omkostnadsanslaget bör motsvarande belopp i stället
upptagas under detta anslag att användas för erläggande delvis av nyssnämnda
andel i inträdesavgifter.

Vid bifall till vad jag sålunda föreslagit bör lantbruksnämndernas avlöningsanslag
för nästa budgetår minskas med 114 900 kronor.

Å lantbruksnämndernas personalförteckning bör tjänsterna som lantbruksdirektör
uppflyttas till Bo 1, 5 tjänster som lanbruksinstruktör i Ao
12 utbytas mot samma antal tjänster som förste lantbruksinstruktör i Ao 13
samt antalet kontorsbiträdestjänster i Ao 5 ökas med 4. Från förteckningen
bör samtidigt avföras 2 lantbruksingenjörstjänster i Ao 25 och 6 lantbruksingenjörstjänster
i Ae 21.

Under lantbruksnämndernas o in k o s t n a d s a n s 1 a g bör å
ena sidan de under avlöningsanslaget föreslagna minskningarna av personalen
på lantbruksingenjörsavdelningarna föranleda en sänkning av anslagsbehovet.
Å andra sidan bör tillses att den intensifiering av lantbruksnämndernas
verksamhet för jordbrukets yttre rationalisering, som kommer
till stånd, inte hämmas av brist på omkostnadsmedel. I betraktande av
sistberörda förhållande är jag inte beredd att för nästa budgetår föreslå en
nedräkning av förevarande omkostnadsanslag, men däremot en överföring
av ett belopp å 50 000 kronor från reseersättningsposten till posten till övriga
expenser. I enlighet med vad jag anfört under lantbruksnämndernas avlöningsanslag
bör vidare posten uppräknas med 12 000 kronor, avsett att
användas för bestridande av vissa nämnders andelar i inträdesavgifter för
gemensamma telefonväxlar. Vid bifall till vad jag sålunda förordat bör
lantbruksnämndernas omkostnadsanslag för nästa budgetår uppföras med
ett belopp av 2 971 500 kronor.

255

Kungl. Maj.is proposition nr 1\8 år 1959

För innevarande budgetår står ett belopp av 46 000 kronor till förfogande
för utgifter under lantbruksnämndernas utrustningsanslag.
För att effektivisera arbetsinsatsen vill jag föreslå en till 70 000 kronor
ökad medelsanvisning för ändamålet. Sist angivna belopp bör till helt övervägande
del disponeras för nyanskaffning av instrument och apparater.

Med åberopande av vad jag anfört i årets statsverksproposition (IX ht s.
10) bör under en ny anslagsrubrik benämnd Lantbruksnämnderna:
Utbildningskurser för viss personal anvisas ett reservationsanslag
av 20 000 kronor att av lantbruksstyrelsen disponeras för anordnande
av kurser och konferenser av informatorisk karaktär för fortbildning av
lantbruksnämndernas tjänstemän. Anslaget bör i första hand avses för
information av sådan personal vid nämnderna, som skall ha att tillämpa de
föreslagna nya reglerna för statlig ekonomisk medverkan i jordbrukets rationalisering,
samt för fortbildning av tjänstemän som skall överflyttas från
lantbruksnämndernas avdelningar för inre rationalisering till sysselsättning
med den yttre rationaliseringen. I andra hand bör anslaget utnyttjas till kurser
anordnade av lantbruksstyrelsen bland annat för byggnadskonsulenterna
samt för föredragandena i låne- och bidragsärenden.

Från anslaget bör bestridas ersättningar till kursledare och lärare samt
kostnader för anskaffande av kompendier och annan kursmateriel. Sedan
ett flertal år tillbaka har medel till enahanda ändamål vid bland annat
lantmäteriväsendet, kartväsendet och veterinärväsendet anvisats under särskilda
i riksstaten upptagna reservationsanslag.

I anslutning till vad som anförts i den förenämnda till årets riksdag avgivna
propositionen nr 152 angående statstjänstemännens löner under år
1959 in. m. har vid beräkningen av de i det föregående angivna anslagen för
nästa budgetår hänsyn icke tagits till de kostnadsökningar som blir följden,
därest de i propositionen framlagda förslagen i fråga om lönenivå,
lönegradsändringar m. in. godkännes av riksdagen.

Ur reservationsanslaget Bidrag till jordbrukets rationalisering, vartill
9 000 000 kronor äskats i årets statsverksproposition, bör enligt Kungl.
Maj :ts bestämmande få tagas i anspråk ett begränsat belopp för bestridande
av sådana kostnader för planeringsåtgärder, som hittills bestiitts in
det senast å riksstaten för innevarande budgetår uppförda förslagsanslaget
Lantbruksnämnderna: Kostnader för särskilda planeringsåtgärder. Likaledes
torde Kungl. Maj :t av förstnämnda anslag få disponera dels ett belopp
av högst 100 000 kronor för bidrag till vissa undersökningar rörande
äldre torrläggningsföretag samt för åtgärder, ägnade att gagna torrläggningsverksamheten
i dess helhet, dels erforderliga medel till besti idande av
kostnader för slutförande av pågående utredning rörande torrläggning av
vissa marker vid Hjälmaren och i Kvisinaredalen. lill dessa ändamål har
medel hittills utgått ur förslagsanslaget Statens avdikningsanslag, vilket eu -

256

Kungl. Maj. ts proposition nr H8 år 1959

ligt förslag i senaste statsverkspropositionen succcessivt skall avvecklas och
för nästa budgetår utnyttjas endast för infriande av tidigare gjorda utfästelser
om bidrag ur anslaget.

Beträffande de ramar, inom vilka statlig lånegaranti till yttre
och inre rationalisering samt till jordbruksegnahemslån
och driftslån må beviljas, gäller för nu löpande budgetår enligt riksdagens
beslut, att den totala under budgetåret beviljade garantisumman för de
båda förstnämnda ändamålen högst må utgöra 10 000 000 kronor respektive
15 000 000 kronor, medan för de båda senare ändamålen motsvarande ramar
fastställts till 20 000 000 kronor respektive 6 000 000 kronor. Kungl.
Maj:t äger rätt att om förhållandena ger anledning därtill medge jämkning
inbördes mellan de angivna garantiramarna. För nästa budgetår har lantbruksstyrelsen
förordat oförändrade maximala garantisummor för jordbruksegnahemslån
och driftslån, medan däremot sagda maximisumma för
yttre rationalisering förordats höjd med 2 000 000 kronor till 12 000 000 kronor
samtidigt som ramen för inre rationalisering föreslagits sänkt med
samma belopp till 13 000 000 kronor.

I likhet med lantbruksstyrelsen anser jag, att den för utlämnande av lånegarantier
till yttre rationalisering fastställda garantiramen bör höjas för
att därigenom skall möjliggöras en ökad statlig medverkan på berörda område.
Då storleksrationaliseringen i fråga om såväl jordbruksmark som
skogsmark kommer att ställa betydligt högre krav på statens bistånd till kreditanskaffning
genom lånegarantier, finner jag för min del en dylik höjning
inte böra understiga 4 000 000 kronor. Jag föreslår därför att garantiramen
i fråga för nästa budgetår fastställes till 14 000 000 kronor. Beträffande lånegarantierna
till inre rationalisering kan jag godtaga styrelsens beräkning,
som leder fram till ett kreditgarantibehov av 13 000 000 kronor, ehuru jordbruksanslagsutredningen
på samma beräkningsgrunder kommit till att detta
behov för budgetåret 1959/60 bör angivas till 15 000 000 kronor. Emellertid
bör enligt mitt förut framlagda förslag från och med nästa budgetår den
långivning som nu äger rum med anlitande av medel ur statens avdikningslånefond
upphöra och ersättas med det för inre rationaliseringsåtgärder i
övrigt tillämpade kreditgarantisystemet. Till följd härav bör man enligt
min uppfattning räkna med att anspråk på lånegarantier för inre rationalisering
under budgetåret 1959/60 kommer att öka med cirka 2 000 000
kronor och att därför ifrågavarande garantiram för sagda budgetår bör
fastställas till 15 000 000 kronor. Garantiramarna för jordbruksegnahemslån
och driftslån bör tills vidare hållas oförändrade vid 20 000 000 kronor
respektive 6 000 000 kronor.

I detta sammanhang torde vidare inhämtas riksdagens beslut i avseende
på garantiramarnas storlek dels för lån till uppförande
av lagerhus m. in. för jordbruksändamål, dels för lån
till trädgårdsnäringens rationalisering. Beträffande förstnämnda
kreditändamål har jag redan i propositionen nr 35 till årets riks -

257

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1959

dag angående åtgärder för kvalitetsförbättring av matpotatis uttalat mig
för en vidgning av ramen från för närvarande 4 000 000 kronor till för nästa
budgetår 5 000 000 kronor i syfte att skapa förbättrade möjligheter att tillgodose
framkommande önskemål om statligt bistånd till anordnande av
sorterings- och lagerutrymmen såväl för matpotatis som för frukt och grönsaker.
Riksdagen har nyligen godkänt ett av jordbruksutskottet i dess utlåtande
nr 12 gjort uttalande, varigenom utskottet ansluter sig till vad jag
sålunda anfört. 1 fråga om ramen för lånegarantier till trädgårdsnäringens
rationalisering har lantbruksstyrelsen föreslagit en oförändrad garantiram
för budgetåret 1959/60 av 2 000 000 kronor. Häremot har jag intet att erinra.

Under jordfonden har för innevarande budgetår anvisats ett investeringsanslag
av 3 500 000 kronor. Såsom framgår av vad jag anfört i det
föregående är det i hög grad angeläget, att fondmedel i tillfredsställande
omfattning finnes tillgängliga för den fortsatta yttre rationaliseringen av
såväl jordbruks- som skogsfastigheter, däri inberäknat lantbruksnämndernas
medverkan till förstärkning av vissa jordbruk med skog. Jag föreslår
därför, att jordfonden för nästa budgetår erhåller ett kapitaltillskott av
8 000 000 kronor.

Lantbruksstyrelsen har hemställt om bemyndigande att pröva och avgöra
frågor rörande eftergift av fordran på grund av garantiåtagande i sådana
fall då fastighet, som till skyddande av dylikt åtagande förvärvats av
lantbruksnämnd, försäljes med vinst och staten som garantigivare därigenom
kunnat helt eller delvis erhålla täckning för den på grund av lånegarantin
uppkomna förlusten. Styrelsens förslag har biträtts av riksräkenskapsverket,
medan statskontoret förordat att bemyndigande att eftergiva
fordringar av förevarande slag i stället bör utverkas för Kungl. Maj :t som
därvid bör erhålla samma befogenheter som enligt beslut av 1940 års riksdag
(rskr. 373) gäller med avseende å lån från bland annat statens utlåningsfonder
(SFS 1940:677). Vad lantbruksstyrelsen föreslagit föranleder
i princip inga erinringar från mig. Emellertid torde, såsom statskontoret
framhållit, skäl kunna förefinnas för att även i andra fall än de av styrelsen
upptagna medge eftergift av på grund av garantiåtagande uppkommen
fordran. Jag förordar därför, att av riksdagen inhämtas bemyndigande
för Kungl. Maj:t att biträda ackord och eljest eftergiva statens rätt
på grund av garantiåtagande för lån avseende jordbrukets yttre och inre
rationalisering samt för jordbruksegnahemslån och driftslån. I sammanhanget
må erinras att enahanda bemyndigande förelåg för Kungl. Maj:t
före den 1 juli 1948 i fråga om bland annat lån utlämnade ur den dåvavarande
egnahemslånefonden, d. v. s. i huvudsak den långivning som nu
sker med lånegarantier till jordbruksegnahem.

Med hänsyn till vad lantmäteristyrelsen anfört i sin skrivelse den 31 januari
1959 kan jag godtaga att sådana expensutgifter, vilka är föranledda
av den i lantmäteriinstruktionen införda skyldigheten för distriktslantmä 17

Dihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 148

258

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1959

tare att taga initiativ till åtgärder som kan främja en ändamålsenlig fastighetsindelning,
hädanefter får bestridas från anslagsposten till kostnader
i samband med lantmäteriförrättningar. Det rör sig här om expensutgifter,
vilka främst i form av kostnader för anskaffning av fotogrammetriskt
material uppkommer vid förberedande arbeten i anledning av
sådana förrättningar, varom formella ansökningar ännu inte föreligger. Det
torde enligt min mening vara förenat med betydande fördelar, om anskaffning
av fotobilder kan ske och viss förplanering göras, innan sådan ansökning
om förrättning föreligger. Bland annat undvikes extraarbete och lidsutdräkt
för rekvisition av erforderliga bilder, om materialet finnes tillgängligt,
när ansökningen inkommer. De fotogrammetriska metoderna erbjuder
för lantmäteriet möjligheter till besparingar av tid och kostnader vid jordbrukets
och skogsbrukets fastighetsreglering. Dessa möjligheter bör såvitt
möjligt tillvaratagas.

I enlighet med styrelsens uttalande bör användningen av anslagsposten
givetvis i princip begränsas till sådana utgifter, som återföres till statsverket
genom de ersättningar, som utgår för förrättningar och uppdrag. Styrelsen
bör utfärda särskilda anvisningar med innebörd att särskilt tillstånd
att utnyttja anslagsposten för berörda ändamål skall inhämtas från styrelsen.
Innan dylikt tillstånd ges, skall styrelsen ingående pröva inte endast
behovet i och för sig av utgiften utan även sannolikheten för att avsedda
förrättningar och uppdrag kommer till stånd.

I förevarande sammanhang kan även nämnas, att lanlmäteristyrelsen i
skrivelse den 3 oktober 1957 hemställt, att domstolsjurister måtte förordnas
att biträda vid äganderättsutredningar under vissa pågående laga skiften i
Kopparbergs län. Med hänsyn till angelägenheten av att ifrågavarande skiftesverksamhet
påskyndas, bör anlitande av sakkunniga biträden för de av
styrelsen föreslagna åtgärderna ske i all den utsträckning som befinnes möjlig.
För egen del har jag inte något att erinra mot att den under anslaget
Bidrag till kostnader i samband med lantmäteri- och vägförrättningar in. in.
upptagna anslagsposten till bidrag till vissa förrättningskostnader in. in. användes
till att bestrida kostnaderna för anlitande av domstolsutbildade jurister.
Emellertid synes det inte erforderligt att för angivna äganderättsutredningar
anlita vid domstolsväsendet för närvarande anställd personal.

I årets statsverksproposition underställde Kungl. Maj:t riksdagen vissa
av lantmäteristyrelsen utarbetade förslag till ändringar i lantmäteritaxan.
Förslagen avsåg vissa punktvisa höjningar av sakersättningstarifferna för
avstyckningar, tomtmätningar, upprättande av grundkartor m. m. och innebar
en ungefärlig avgiftshöjning med 7 å 9 procent. Förslagen kunde enligt
vad som uttalades i propositionen i vissa delar möjligen komma att medföra
att den för s. k. legala förrättningar i huvudsak gällande genomsnittsnivån
av 40 procents kostnadstäckning något överskreds. Riksdagen har förklarat
sig ej ha något att erinra mot den föreslagna taxehöjningen (JoU 1, p. 120;
rskr. 9). I enlighet med vad som uttalades i statsverkspropositionen (IX ht

259

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år W5il

s. 8) bör även eu viss höjning ske av lantbruksnämndstaxan. Höjningen bör
vara av sådan art att statsverket tillföres ett inkomsttillskott av cirka
200 000 kronor.

Ersättning enligt lantbruksnämndstaxan utgår dels enligt saktaxa, dels
enligt en lägre och eu högre tidersättningstariff. Saktaxan och den lägre
tidersättningstariffen är avsedda att ge en 40-procentig självkostnadstäckning,
medan den högre tidersättningstariffen avses motsvara den beräknade
självkostnaden utan subvention. Grunderna för taxan har senast undeiställts
1957 års riksdag, varvid ersättningsbeloppen jämkades med hänsyn
till de på grund av prisutvecklingen stegrade kostnaderna för verksamheten.
Samtidigt erhöll Kungl. Maj :t riksdagens medgivande att i fortsättningen
företaga de justeringar av taxcnivån, som kunde föranledas av den allmänna
kostnadsutvecklingen. En höjning av lantbruksnämndstaxan bör
lämpligen kunna avse utgående ersättningar i samband med företrädesvis
torrläggning. Vid nuvarande taxenivå kan ungefär hälften av inflytande taxeinkomster
härledas från torrläggningsföretag. För planläggning av sådana
företag som helt eller huvudsakligen avser jordbrukets rationalisering, utgår
sakersättning med vissa för olika arealer fastställda grund- och tillläggsbelopp
samt därutöver med ett rörligt belopp utgörande 1 procent a\
den beräknade kostnaden för företagets utförande till och med 100 000 kronor
samt 0,6 procent för kostnad därutöver. För planläggning av torrläggning
i andra fall än nu sagts utgår ersättning enligt tidersättningstariff.

Den avsedda taxejusteringen bör enligt min mening ske genom uppräkning
av nyssnämnda grund- och tilläggsbelopp samt av procentsatserna för
beräkning av de rörliga ersättningsbeloppen. Någon sadan jämkning i taxebestämmelsernas
utformning bör inte göras som kan utgöra ett hinder för
eller försvåra jordbruksnäringens fortsatta rationalisering och produktionsförbättring.
Enligt vad jag inhämtat bör en förhöjning med 10 procent av
grund- och tilläggsbeloppen i förening med en förhöjning av de för de rörliga
ersättningarna angivna procenttalen till 1,5 respektive 1 procent resultera
i ett inkomsttillskott av minst storleksordningen 200 000 kronor. Genom
ändringen erhålles en något större självkostnadstäckning än för närvarande.
Eftersom den för lantbruksnämndstaxan gällande subventionsgraden
tidigare prövats av riksdagen torde jämväl förevarande taxeändiing böra
underställas riksdagen. Därest denna ej har något att erinra mot förslaget
torde det böra ankomma på lantbruksstyrelsen att senare till Kungl. Maj :t
inkomma med detaljförslag till ändring i taxebestäinmelserna.

Slutligen vill jag erinra om alt lantmäteristyrelsen i sin förutberörda skrivelse
den 31 januari i år uttalat, att då fråga är om åtgärder, som avsei
rationalisering av jordbruks- och skogsfastigheter, nedsättning av normalt
utgående ersättningar enligt lantmäteritaxan bör kunna medges därest eu
strikt tillämpning av taxans ersättningsbestämmelser skulle innebära, att
den uttagna ersättningen påtagligt överstiger den ersättning som svarar mot
arbetskostnaden för förrättningen och avsedd subventionsgrad. Alt taxan kan
resultera i en viss överkompensation sammanhänger med att de däri ingåcn -

260

Kungi. Maj.ts proposition nr 158 år 1959

de sakersättningstarifferna är avvägda mot bakgrunden av den förrättningsmetodik,
som tillämpas då fråga är om enstaka förrättningar under normala
förhållanden, under det att i rationaliseringsverksamheten ofta är lämpligt
att tillämpa kombinerade förrättningsförfaranden. Vid sådant förhållande
har jag intet att erinra mot de av lantmäteristyrelsen anförda principerna för
nedsättning av ersättningsbeloppen i här förevarande fall.

XIV. Departementschefens hemställan''

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört hemställer jag, alt
Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att

1) godkänna de framlagda förslagen rörande den framtida
inriktningen och utformningen av den statliga verksamheten
med jordbrukets rationalisering;

2) godkänna de framlagda förslagen till vissa organisatoriska
förändringar i syfte att främja jordbrukets fortsatta
rationalisering in. in.;

3) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga de ändringar i personalförteckningarna
för lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna,
vilka angivits i det föregående, ävensom att
upphäva personalförteckningen för jordbrukets upplysningsnämnd; 4)

fastställa följande avlöningsstat för lantbruksstyrelsen,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1959/60:

Avlöningsstat

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslags -

vis .................................... 1 261 800

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda

av Kungl. Maj :t, förslagsvis................ 18 400

3. Ersättningar till sakkunniga, förslagsvis .... 21 000

4. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal 1 216 900

5. Rörligt tillägg, förslagsvis ................ 400 200

6. Kompensation för höjda folkpensionsavgifter,

förslagsvis .............................. 17 400

Summa kronor 2 935 700

5) fastställa följande avlöningsstat för lantbruksnämnderna,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1959/60:

Kunyl. Maj:Is proposition nr 148 år 1959

261

A vlöningsstat

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslags „it

............................. 5 580 700

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda

av Kungl. Maj :t, förslagsvis................ 174 000

3. Arvoden till ortsombuden, förslagsvis ...... 276 000

4. Ersättningar till sakkunniga, förslagsvis .... 95 000

5. Ersättningar till täckdiknings- och cemente ringsförmän,

förslagsvis .................. 100 000

6. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal 4 597 300

7. Rörligt tillägg, förslagsvis ................ 1 615 200

8. Kompensation för höjda folkpensionsavgifter,

förslagsvis .............................. 71300

Summa kronor 12 509 500

6) å riksstaten för budgetåret 1959/60 under nionde huvudtiteln
anvisa

a) till Lantbruksstyrelsen: Avlöningar ett förslagsanslag
av 2 935 700 kronor;

b) till Lantbruksslgrelsen: Omkostnader ett förslagsanslag
av 402 000 kronor;

c) till Lantbruksnämnderna: Avlöningar ett förslagsanslag
av 12 509 500 kronor;

d) till Lantbruksnämnderna: Omkostnader ett förslagsanslag
av 2 971 500 kronor;

e) till Lantbruksnämnderna: Utrustning ett reservationsanslag
av 70 000 kronor;

f) till Lantbruksnämnderna: Utbildningskurser för viss
personal ett reservationsanslag av 20 000 kronor;

7) å kapitalbudgeten för budgetåret 1959/60 under Diverse
kapitalfonder till Jordfonden anvisa ett investeringsanslag
av 8 000 000 kronor;

8) medgiva, att under budgetåret 1959/60 statlig kreditgaranti
må beviljas, dels för lån avseende yttre rationalisering
intill ett belopp av 14 000 000 kronor, för lån till inre
rationalisering intill ett belopp av 15 000 000 kronor, för
jordbruksegnahemslån m. m. intill ett belopp av 20 000 000
kronor och för driftslån intill ett belopp av 6 000 000 kronor,
med rätt för Kungl. Maj:t att, om förhållandena skulle ge
anledning därtill, medgiva jämkning i sagda fördelning, dels
för lån avseende uppförande av lagerhus m. in. för jordbruksändamål
intill ett belopp av 5 000 000 kronor, dels för
lån avseende trädgårdsnäringens rationalisering intill ett belopp
av 2 000 000 kronor;

262

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1959

9) bemyndiga Kungl. Maj:t att biträda ackord och eljest
eftergiva statens rätt på grund av garantiåtagande för lån
avseende jordbrukets yttre och inre rationalisering samt för
jordbruksegnahemslån och driftslån;

10) medgiva, att Kungl. Maj :t vidtager de föreslagna ändringarna
i lantbruksnämndstaxan.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Maj :t Konungen bifall samt
förordnar, att proposition av den lydelse, bilaga till delta
protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

R. Henriksson

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959 263

Inneh ållsförteckning

Propositionen ........................................................ ''

Propositionens huvudsakliga innehåll ...................................... 1

Utdrag av statsrådsprotokollet den 17 april 1959 3

I. Inledning .......................................................... 3

II. Riktlinjer för jordbrukspolitiken 7

1947 års allmänna målsättning .................................... 7

1947 års beslut rörande den yttre rationaliseringen 11

1947 års beslut rörande den inre rationaliseringen, m. m........... 15

III. Gällande bestämmelser för statligt stöd till jordbrukets yttre och inre rationalisering
m. m. .................................................. 13

IV. Jordbruksanslagsutredningens betänkande angående statligt stöd till jordbrukets
inre rationalisering ........................................ 27

Lantbruksnämndernas allmänna uppgifter för den inre rationaliseringen
.......................................................... 37

Allmänna förutsättningar för statlig ekonomisk medverkan .......... 28

Rationaliseringsåtgärder, vilka bör kunna erhålla finansiellt statsstöd 30
Förutsättningar för lånegaranti och statsbidrag till inre rationalisering 32

Statsbidragens storlek ........................................... 35

Statsbidrag till utflyttnings-, väganläggnings- och odlingskostnader i

sammanhang med skiften och ägoutbyten ........................ 44

Statsbidrag och lån till vissa torrläggningsföretag 43

Anslagsfrågor ...................................................... 47

V. Yttranden över jordbruksanslagsutredningens betänkande 51

VI. övriga framställningar berörande jordbrukets inre rationalisering 83

Statsstöd till byggande av jordbruksvägar i vissa fall 83

Statsstöd till fårsambetesförening .................................. 85

Bidrag i vissa fall ur statens avdikningsanslag till kostnader i samband

med översvämningar ....................................... ■ 86

Ändrade bestämmelser rörande amortering av lån från statens avdik ningslånefond

...................................... 37

Ändrade bestämmelser rörande amortering av driftslån till sambruksföreningar
...................................................... 39

Statsstöd till kostnader för breddnings- eller andra ändringsåtgärder
i korsning av järnväg och ägoväg 91

VII. Vissa av lantmäteristyrelsen väckta frågor 94

Vissa ändringar i lantinäteribidragskungörelsen 94

Betydelsen av lantbruksnämndernas aktiva inköpspolitik för lantmäteriets
medverkan i verksamheten för den yttre rationaliseringen 99

Samarbetet mellan lantmäteriets distriktsorganisation och lantbruksnämnderna,
m. ................................................ 191

VIII. Lantbruksstyrelsens och skogsstyrelsens betänkande angående överförande
av sämre jordbruksjord till skogsmark 10o

Statistiska uppgifter m. in........................................... 196

264 Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1959

Allmänna synpunkter ............................................ 112

Sambandet mellan strukturrationalisering och markdisposition ...... 117

Behovet av skogsplantor vid ökad överföring av jordbruksjord till

skogsmark ...................................................... 119

Finansieringen av skogliga åtgärder m. m........................... 124

Samarbetet mellan lantbruksnämnd och skogsvårdsstyrelse ........ 12G

överföringen av jordbruksjord till skogsmark och jordlagstiftningen . . 131

Åtgärder å lantbruksnämndernas fastighetsinnehav .................. 139

IX. Yttranden över lantbruksstyrelsens och skogsstyrelsens betänkande angående
överförande av sämre jordbruksjord till skogsmark .............. 140

X. Vissa spörsmål vid yttre rationalisering berörande kronomark, m. m. . . 163
Allmänt om domänverkets ställning till den yttre rationaliseringen .. 164

Prissättningen vid överlåtelser av kronoskog ...................... 166

Ämbetsverkens förslag till prisfrågans lösning ...................... 167

XI. Vissa frågor rörande skogsarrondering och skoglig samverkan ........ 173

Skogsvårdsutredningens betänkande .............................. 174

Yttranden över skogsvårdsutredningens betänkande .................. 179

XII. Lantbruksstyrelsens anslagsskrivelse för budgetåret 1959/60, m. m.....187

Lantbruksstyrelsen: Avlöningar .................................. 187

Lantbruksstyrelsen: Omkostnader .................................. 190

Lantbruksnämnderna: Avlöningar ................................ 193

Lantbruksnämnderna: Omkostnader ................................ 200

Lantbruksnämnderna: Utrustning.................................. 201

Täckande av förluster på grund av statlig kreditgaranti .............. 202

Statens avdikningslånefond ........................................ 205

Jordfonden ........................................................ 206

XIII. Departementschefen ................................................ 208

Yttre rationalisering, in. m....................................... 208

överförande av sämre jordbruksmark till skogsmark .................. 216

Inre rationalisering .............................................. 224

Driftsrationalisering .............................................. 237

Organisationsfrågor .............................................. 240

Anslagsfrågor ...................................................... 252

XIV. Departementschefens hemställan .................................. 260

590407

Stockholm 1959. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag