Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1967 (Proposition 1967:147 - höst)

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1967

Nr 147

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om
yrkesskadeförsäkring, m. in.; given Stockholms slott
den 22 september 1967.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring,

2) lag angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 246) om krigsförsäkring
för sjömän m. fl.,

3) förordning om ändring i militärersättningsförordningen den 2 juni
1950 (nr 261),

4) lag om värdesäkring av yrkesskadelivräntor m. m.,

5) förordning om värdesäkring av yrkesskadelivräntor, som utgår av
statsmedel, m. m.,

6) lag angående ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän
försäkring,

7) lag angående upphävande av lagen den 29 juni 1917 (nr 466) om försäkringsrådet.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Sven Aspling 1

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 147

Kungl. Maj:ts proposition nr H7 år 1967

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås höjning den 1 januari 1968 av äldre yrkesskadelivräntor.
Livräntorna höjs med 25 % om skadan inträffat år 1961 eller tidigare,
med 20 % om skadan inträffat under något av åren 1962—1964 och
med 10 % om skadan inträffat under något av åren 1965—1967. Samtidigt
föreslås att den årliga arbetsförtjänst, som enligt lagen om yrkesskadeförsäkring
skall ligga till grund för bestämmande av livräntan, maximeras
till ett belopp motsvarande fyra gånger basbeloppet, dvs. f. n. 22 800 kr., i
stället för nuvarande 15 000 kr. Även de inkomstgränser som nu tillämpas
för beräkning av det s. k. ersättningsunderlaget inom yrkesskadeförsäkringen
föreslås höjda. Sammantaget innebär detta att den högsta livränta
som kan utgå höjs från 11 000 till, vid nuvarande basbelopp, ca 17 000 kr.

Enligt propositionen skall både äldre och nytillkommande livräntor värdesäkras
genom anknytning till basbeloppet.

De förbättringar som föreslås i fråga om yrkesskadelivräntor skall gälla
även militärersättningar och därmed likställda ersättningar av statsmedel.

Vidare föreslås i propositionen att de s. k. socialförsäkringsbolagen skall
upphöra att meddela yrkesskadeförsäkring vid utgången av år 1968. Därjämte
föreslås att försäkringsrådet vid den tidpunkt som Kungl. Maj :t senare
bestämmer skall upphöra med sin verksamhet och ersättas av en
nämnd, kallad yrkesskadenämnden.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243)
om yrkesskadeförsäkring

Härigenom förordnas, dels att 33, 42, 43, 53—55 och 62 §§ lagen den
14 maj 1954 om yrkesskadeförsäkring1 skall upphöra att gälla samt att
rubriken omedelbart före 43 § lagen skall utgå, dels att i 11, 12, 25, 28, 29,
35, 37 och 50 §§ lagen ordet »försäkringsinrättning» eller böjningsform därav
skall bytas ut mot »riksförsäkringsverket» eller motsvarande böjningsform,
dels att 1, 2, 9, 13, 15, 16, 18—21, 24, 26, 30, 32, 34, 36, 38—40, 44,
48, 51, 52 och 56—58 §§ lagen skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
anges. 1

1 Lagen omtryckt 1962:408.

Kungl. Mctj:ts proposition nr 147 år 1967
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Försäkring enligt ---— --• ■—-

Den obligatoriska försäkringen
äger rum i riksförsäkringsverket
men må på villkor som nedan sägs
i stället ske i ömsesidigt försäkringsbolag,
som bildats för sådant ändamål
och för vars förbindelser delägarna
svara med obegränsad personlig
ansvarighet. Frivillig försäkring
tecknas i riksförsäkringsverket
eller i dylikt bolag.

När i denna lag användes uttrycket
försäkringsinrättning, avses därmed
riksförsäkringsverket eller bolag
som nyss nämnts.

Besvär och ansökningar prövas enligt
vad nedan stadgas av försälcringsrådet,
som jämväl i övrigt har att
med uppmärksamhet följa försäkringens
tillämpning och utveckling.

Grunderna för försäkringsrådets
organisation och verksamhet bestämmas
av Konungen med riksdagen.

— —- — dels frivillig.

Försäkringen äger rum i riksförsäkringsverket.

Besvär och ansökningar prövas enligt
vad nedan stadgas av yrkesskadenämnden.

Yrkes skadenämnden består av
minst sju ledamöter, som förordnas
av Konungen för högst fyra år i sänder.
Två av ledamöterna skola representera
arbetsgivarna och två arbetstagarna.
Av övriga ledamöter skola
minst två vara lagfarna. Innan ledamot
börjar tjänstgöra, skall han ha
avlagt domared eller försäkran enligt
4 kap. 11 § rättegångsbalken. Om
jäv mot ledamot gälla bestämmelserna
i 4 kap. rättegångsbalken om
jäv mot domare.

För ledamot av yrkesskadenämnden
må finnas en eller flera suppleanter.
Bestämmelserna om ledamot
gälla även suppleant.

Ärende avgöres i yrkesskadenämnden
av fyra ledamöter, om de äro ense
om beslutet, och i annat fall av
fem ledamöter. Av de ledamöter som

Kungl. Majds proposition nr 147 år 1067

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

deltaga i beslutet skall en vara representant
för arbetsgivarna och eu för
arbetstagarna. Övriga ledamöter, av
vilka minst en skall vara lagfaren,
få icke representera arbetsgivarna
eller arbetslagarna. Som ordförande
skall tjänstgöra lagfaren ledamot.

Yppas vid överläggning till beslut
skilda meningar, skall omröstning
företagas. Därvid gälla i tillämpliga
delar bestämmelserna i 16 kap. rättegångsbalken
om omröstning i överrätt.
Yrkesskadenämnden bestämmer
dock själv, i vilken ordning omröstningen
skall äga rum.

9 §•

—- — år räknat.

— kommunal inkomstskatt,
års ålder.

--ej inträffat.

______ —----— till efterlevande.

-------för arbetsavbrottet.

Med årlig--

Har hushållsarbete

För försäkrad,--

Undergår försäkrad
Åtnjöt försäkrad —

Har försäkrad, — —

Uppgår den årliga arbetsförtjänsten
icke till ettusentvåhundra kronor,
skall den beräknas till detta
belopp. Överstiger den årliga arbetsförtjänsten
femtontusen kronor, tages
överskjutande belopp icke i beräkning.

Uppgår den årliga arbetsförtjänsten
icke till ettusenåttahundra kronor,
skall den beräknas till detta belopp.
Överstiger den årliga arbetsförtjänsten
ett belopp motsvarande
fyra gånger det basbelopp enligt 1
kap. 6 § lagen den 25 maj 1962 (nr
381) om allmän försäkring som gällde
vid ingången av det år då skadan
inträffade, tages överskjutande belopp
icke i beräkning.

13 §.

Förorsakar olycksfall---------minst hälften.

Sjukpenningens storlek bestäm- Sjukpenningens storlek bestämmes,
där ej annat följer av vad i mes, där ej annat följer av vad i
femte stycket sägs, av den sjukpen- fjärde stycket sägs, av den sjukpenningklass,
till vilken den skadade ningklass, till vilken den skadade

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

(Nuvarande lydelse)
med hänsyn till sin årliga arbetsförtjänst
är att hänföra.

Sjukpenningklasserna och beloppet
av hel sjukpenning inom varje
klass framgå av följande tabell:

	Den skadades	Beloppet
	årliga arbets-	av hel
	förtjänst uppgår	sjukpenning
			för tid
Sjuk-			t. o. m.
pen-			den
ning-			månad
klass	till	men ej	under	för tid
nr	till	vilken den skadade	därefter

			fyller 67 år
	kr.	kr.	kr.	kr.
i		1 800	3	3
2	1 800	2 400	4	4
3	2 400	3 000	5	5
4	3 000	3 600	6	5
5	3 600	4 200	7	6
6	4 200	5 000	8	6
7	5 000	5 800	9	7
8	5 800	6 800	10	7
9	6 800	8 400	12	8
10	8 400	10 200	14	9
11	10 200	12 000	16	10
12	12 000	14 000	18	11
13	14 000	—	20	12

Halv sjukpenning utgör hälften av
hel sjukpenning.

Sjukpenning må---------

(Föreslagen lydelse)
med hänsyn till sin årliga arbetsförtjänst
är att hänföra.

Sjukpenningklasserna och beloppet
av hel sjukpenning inom varje
klass bestämmas med ledning av tabellen
i 3 kap. 4 § lagen om allmän
försäkring. Med inkomst av förvärvsarbete
för år avses därvid den skadades
årliga arbetsförtjänst beräknad
enligt 9 §.

— dag räknad.

15 §.

För tid,----------sjukpenningens belopp.

För skadad kvinna, som stadigvarande
sammanbor med eget eller
makes barn, adoptivbarn eller fosterbarn
under tio år, utgör sjukpenningen
vid sjukhusvård lägst fem
kronor för dag.

Har olycksfall eller inverkan, som
avses i 6 §, efter upphörande av där -

För skadad kvinna, som stadigvarande
sammanbor med eget eller
makes barn, adoptivbarn eller fosterbarn
under tio år, utgör sjukpenningen
vid sjukhusvård lägst sex
kronor för dag.

§•

Har olycksfall eller inverkan, som
avses i 6 §, efter upphörande av där -

Kungl. Maj:ts proposition nr ih7 år 1967

(Nuvarande lydelse)
av förorsakad sjukdom medfört under
längre eller kortare tid bestående
förlust av arbetsförmågan eller nedsättning
av densamma med minst en
tiondel, utgives under tiden livränta
till den skadade. Medför
samma olycksfall eller inverkan ånyo
sjukdom, på grund varav sjukpenning
skall utgå, äger den skadade
dock icke uppbära livräntan under
sjukdomstiden. Livräntan beräknas
på grundval av den skadades årliga
arbetsförtjänst, i förekommande fall
nedsatt efter vad i tredje stycket sägs,
(ersättnings un der laget)
samt utgår för tid till och med den
månad, under vilken han fyller sextiosju
år, med belopp som för år räknat
motsvarar

a) vid förlust av arbetsförmågan:
elva tolftedelar av ersättningsunderlaget,

b) vid nedsättning av arbetsförmågan
med minst tre tiondelar: en
mot graden av nedsättningen svarande
del av ersättningsunderlaget,
minskad med en tolftedel av detta,
och

c) vid nedsättning av arbetsförmågan
med mindre än tre tiondelar:
den del av två tredjedelar av ersättningsunderlaget,
som svarar mot graden
av nedsättningen.

För tid från och med månaden
näst efter den, under vilken skadad
fyllt sextiosju år, utgör livräntan tre
fjärdedelar av det belopp, vartill livräntan
skall beräknas jämlikt första
stycket.

Vid fastställande av ersättningsunderlaget
medräknas årlig arbetsförtjänst,
som icke överstiger 7 200

(Föreslagen lydelse)
av förorsakad sjukdom medfört under
längre eller kortare tid bestående
förlust av arbetsförmågan eller nedsättning
av densamma med minst en
tiondel, utgives under tiden livränta
till den skadade. Medför
samma olycksfall eller inverkan ånyo
sjukdom, på grund varav sjukpenning
skall utgå, äger den skadade
dock icke uppbära livräntan under
sjukdomstiden. Livräntan beräknas
på grundval av den skadades årliga
arbetsförtjänst, i förekommande fall
nedsatt efter vad i tredje stycket sägs,
(ersättningsunderlaget)
samt utgår för tid till och med månaden
närmast före den, under vilken
han fyller sextiosju år, med belopp
som för år räknat motsvarar

a) vid förlust av arbetsförmågan:
elva tolftedelar av ersättningsunderlaget,

b) vid nedsättning av arbetsförmågan
med minst tre tiondelar: en
mot graden av nedsättningen svarande
del av ersättningsunderlaget,
minskad med en tolftedel av detta,
och

c) vid nedsättning av arbetsförmågan
med mindre än tre tiondelar:
den del av två tredjedelar av ersättningsunderlaget,
som svarar mot graden
av nedsättningen.

För tid från och med den månad,
under vilken skadad fyllt sextiosju
år, utgör livräntan tre fjärdedelar av
det belopp, vartill livräntan skall beräknas
jämlikt första stycket.

Vid fastställande av ersättningsunderlaget
medräknas årlig arbetsförtjänst,
i vad den icke överstiger

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

(Nuvarande lydelse)
kronor, till hela sitt belopp, den del
av arbetsförtjänsten, som överstiger
7 200 men ej 10 S00 kronor, till tre
fjärdedelar och den del därav, som
överstiger 10 800 kronor, till hälften.

På ansökan av den skadade må
försäkringsrådet, när skäl därtill
prövas föreligga, besluta att livränta
eller del därav eller livränta för viss
tid skall utbytas mot ett belopp för
en gång, motsvarande högst de utbytta
livräntebeloppens kapitalvärde
enligt beräkningsgrunder som fastställas
av Konungen.

Arbetstagare, som på anmodan av
den försäkringsinrättning, vari han
är försäkrad, eller med dess samtycke
under någon tid avhåller sig från
arbetet i syfte att förebygga att yrkesskada
uppstår, återuppstår eller
förvärras, äger, såvida omständigheterna
ej föranleda till annat, under
tiden uppbära skälig ersättning,
motsvarande högst liel sjukpenning
jämte barntillägg.

Har försäkrad avlidit till följd av
yrkesskada, skall försäkringsinrättningen
utgiva begravningshjälp
med sexhundra kronor och,
enligt vad i 20—23 §§ sägs, för år
beräknade livräntor till efterlevande.

Änka efter den avlidne äger uppbära
livränta, så länge hon lever

(Föreslagen lydelse)
två gånger basbeloppet vid ingången
av det år då skadan inträffade, till
hela sitt belopp, i vad den överstiger
två men ej tre gånger nämnda basbelopp,
till tre fjärdedelar och i vad
den överstiger tre gånger nämnda
basbelopp, till hälften.

På ansökan av den skadade må
riksförsäkringsverket, när skäl därtill
prövas föreligga, besluta att livränta
eller del därav eller livränta
för viss tid skall utbytas mot ett belopp
för en gång, motsvarande högst
de utbytta livräntebeloppens kapitalvärde
enligt beräkningsgrunder som
fastställas av Konungen.

§•

Arbetstagare, som på anmodan av
riksförsäkringsverket eller med dess
samtycke under någon tid avhåller
sig från arbetet i syfte att förebygga
att yrkesskada uppstår, återuppstår
eller förvärras, äger, såvida omständigheterna
ej föranleda till annat,
under tiden uppbära skälig ersättning,
motsvarande högst hel sjukpenning
jämte barntillägg.

§•

Har försäkrad avlidit till följd av
yrkesskada, utgår begravningshjälp
med ett belopp motsvarande
tjugu procent av basbeloppet vid
ingången av det år då dödsfallet inträffade
och, enligt vad i 20—23 §§
sägs, för år beräknade livräntor
till efterlevande.

§•

Änka efter den avlidne äger uppbära
livränta, så länge hon lever

Kungl. Maj:is proposition nr ik7 år 7967

(Nuvarande lydelse)
ogift. Livräntans belopp skall för tid
till och med den månad, under vilken
änkan fyller sextiosju år, motsvara
en tredjedel och för tid därefter en
fjärdedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst.
Levde makarna åtskilda
efter vunnen hemskillnad, skall
livränta dock ej utgå till änkan med
mindre hon enligt dom eller avtal
var berättigad till underhåll av den
avlidne.

Var den--— —---—---

Rätten till---— -----

Efterlämnar den som avlidit änkling
och kommer denne genom dödsfallet
att sakna erforderligt underhåll,
skall livränta tillerkännas honom
efter vad som med hänsyn till
omständigheterna prövas skäligt.
Livränta må dock utgå endast så
länge änklingen lever ogift samt må
för tid till och med den månad, under
vilken han fyller sextiosju år,
motsvara högst en tredjedel och för
tid därefter högst en fjärdedel av
den avlidnas årliga arbetsförtjänst.

Var den som avlidit pliktig att till
fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet
å särskilda tider utgiva
bidrag till förutvarande make,
äger denne, så länge bidraget skolat
utgå, erhålla livränta med belopp,
som motsvarar bidraget. Livräntan
må dock för tid till och med den månad,
under vilken den berättigade
fyller sextiosju år, motsvara högst
en tredjedel och för tid därefter
högst en fjärdedel av den avlidnes
årliga arbetsförtjänst.

Finnas flera ------- -—

Skall livränta, varom sägs i denna

(Föreslagen lydelse)
ogift. Livräntans belopp skall för tid
till och med månaden närmast före
den, under vilken änkan fyller sextiosju
år, motsvara en tredjedel och
för tid därefter en fjärdedel av den
avlidnes årliga arbetsförtjänst. Levde
makarna åtskilda efter vunnen
hemskillnad, skall livränta dock ej
utgå till änkan med mindre hon enligt
dom eller avtal var berättigad till
underhåll av den avlidne,
varit trolovad.

- med annan.

Efterlämnar den som avlidit änkling
och kommer denne genom dödsfallet
att sakna erforderligt underhåll,
skall livränta tillerkännas honom
efter vad som med hänsyn till
omständigheterna prövas skäligt.
Livränta må dock utgå endast så
länge änklingen lever ogift samt må
för tid till och med månaden närmast
före den, under vilken han fyller sextiosju
år, motsvara högst en tredjedel
och för tid därefter högst en fjärdedel
av den avlidnas årliga arbetsförtjänst.

Var den som avlidit pliktig att till
fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet
å särskilda tider utgiva
bidrag till förutvarande make,
äger denne, så länge bidraget skolat
utgå, erhålla livränta med belopp,
som motsvarar bidraget. Livräntan
må dock för tid till och med månaden
närmast före den, under vilken
den berättigade fyller sextiosju år,
motsvara högst en tredjedel och för
tid därefter högst en fjärdedel av den
avlidnes årliga arbetsförtjänst.

— årliga arbetsförtjänsten.

Skall livränta, varom sägs i denna

Kungl. Maj:ts proposition nr fri år 1967

(Nuvarande lydelse)
paragraf, utgå så länge livräntetagaren
lever ogift och ingår han äktenskap
före fyllda sextio år, utgives ett
belopp för en gång, motsvarande tre
årsbelopp av livräntan, beräknad
utan hänsyn till stadgandena i nästföregående
stycke och i 23 §.

(Föreslagen lydelse)
paragraf, utgå så länge livräntetagaren
lever ogift och ingår han äktenskap
före fyllda sextio år, utgives ett
belopp för en gång, motsvarande tre
årsbelopp av livräntan, beräknad
på grundval av det månadsbelopp
vartill livräntan uppgick den månad
äktenskapet ingicks eller vartill den
skulle ha uppgått nämnda månad
utan hänsyn till stadgandena i nästföregående
stycke och i 23 §.

Varje barn till den avlidne äger
till den dag det fyller sexton år uppbära
livränta med belopp, som motsvarar
en sjättedel av den avlidnes
årliga arbetsförtjänst. Är barnet efter
sagda tidpunkt till följd av sjukdom
eller annan dylik orsak ur stånd
att själv försörja sig, skall livräntan
utgå, så länge anledningen till den
bristande försörjningsförmågan fortfar,
dock längst till den dag barnet
fyller tjuguett år. Till barn, som var
adopterat av annan än den avlidnes
make, skall livränta dock ej utgivas.
Ej heller skall livränta utgå till barn
utom äktenskap, därest den avlidne
enligt avtal som är bindande för barnet,
åtagit sig att till dess underhåll
utgiva visst belopp en gång för alla.

Adoptivbarn äger-------

Var den — —---------

§•

Varje barn till den avlidne äger
till och med den månad, under vilken
det fyller sexton år, uppbära livränta
med belopp, som motsvarar en sjättedel
av den avlidnes årliga arbetsförtjänst.
Är barnet efter sagda tidpunkt
till följd av sjukdom eller annan dylik
orsak ur stånd att själv försörja
sig, skall livräntan utgå, så länge anledningen
till den bristande försörjningsförmågan
fortfar, dock längst
till och med den månad, under vilken
barnet fyller tjuguett år. Till barn,
som var adopterat av annan än den
avlidnes make, skall livränta dock ej
utgivas. Ej heller skall livränta utgå
till barn utom äktenskap, därest den
avlidne enligt avtal som är bindande
för barnet, åtagit sig att till dess underhåll
utgiva visst belopp en gång
för alla.

---eget barn.

rforderligt underhåll.

24 §.

Har försäkrad under resa eller eljest
blivit borta och kan det antagas
att han avlidit till följd av yrkesskada,
skola till hans efterlevande

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 196/
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

utbetalas livräntor enligt vad i 20—
23 §§ sägs. Försäkringsinrättningen
är dock berättigad att såsom villkor
för utbetalningen fordra förklaring
på heder och samvete av efterlevande,
att han saknar varje underrättelse
om den försäkrade. I fråga om
omyndig må sådan förklaring infordras
från hans förmyndare.

Finnes den---------

Har skadad från allmän försäkringskassa
uppburit ersättning, som
skolat utgivas av försäkringsinrättning,
skall, därest förhållandet kommer
till inrättningens kännedom,
vad som utgivits från kassan avdragas
från ersättning, som i anledning
av skadan tillkommer honom enligt
denna lag, samt det avdragna beloppet
utbetalas till kassan.

Från ersättning, som belöper å tid
för vilken ersättningstagaren åtnjutit
folkpension, skall avdrag göras i
den mån ersättningen skolat föranleda
minskning av pensionen; dock
skall bolag, som avses i 1 §, göra sådant
avdrag endast om begäran därom
framställes av riksförsäkringsverket.
Belopp, som av sådant bolag
avdragits enligt vad nu sagts, skall
utbetalas till riksförsäkringsverket.

utbetalas livräntor enligt vad i 20—
23 §§ sägs. Riksförsäkringsverket
är dock berättigat att såsom villkor
för utbetalningen fordra förklaring
på heder och samvete av efterlevande,
att han saknar varje underrättelse
om den försäkrade. I fråga om
omyndig må sådan förklaring infordras
från hans förmyndare.

—- till livränta.

§•

Har skadad från allmän försäkringskassa
uppburit ersättning, som
skolat utgivas av riksförsäkringsverket,
skall, därest förhållandet kommer
till verkets kännedom, vad som
utgivits från kassan avdragas från
ersättning, som i anledning av skadan
tillkommer honom enligt denna
lag, samt det avdragna beloppet utbetalas
till kassan.

Från ersättning, som belöper å tid
för vilken ersättningstagaren åtnjutit
pension enligt lagen om allmän
försäkring, skall avdrag göras i den
mån ersättningen skolat föranleda
minskning av pensionen.

§•

Kungl. Maj:ts proposition nr U7 år 1967
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

lopp för en gång, motsvarande högst
femtio och minst tjugu procent av
ersättningens kapitalvärde. Ersättningen
må ock, utan den ersättningsberättigades
samtycke, utbytas mot
ett belopp för en gång om femtio
procent av kapitalvärdet. Har utbyte
som nu nämnts ägt rum, föreligger
ej rätt till vidare ersättning på grund
av skadan.

Har skadan medfört döden och
var den avlidne ej svensk medborgare
och ej bosatt i riket, utgår begravningshjälp
allenast om dödsfallet
skett inom tre månader efter skadans
inträffande och livränta till efterlevande,
som ej är svensk medborgare,
allenast om denne vid tiden
för skadans inträffande var bosatt
här i riket.

Från vad ovan i denna paragraf är
föreskrivet äger Konungen medgiva
undantag.

en gång, motsvarande högst femtio
och minst tjugu procent av ersättningens
kapitalvärde. Har utbyte
som nu nämnts ägt rum, föreligger
ej rätt till vidare ersättning på grund
av skadan.

Arbetsgivare eller arbetsföreståndare,
som genom underrättelse enligt
31 § eller eljest erhållit kännedom
om inträffad yrkesskada, är
skyldig att enligt de föreskrifter,
som meddelas av Konungen, anmäla
skadan till den allmänna försäkringskassa,
hos vilken den skadade
är inskriven, eller, om den skadade
ej är inskriven hos allmän försäkringskassa,
till den försåkringsinrättning,
som jämlikt 33 § skall utgiva
ersättning i anledning av skadan.
I sistnämnda fall skall, där så
kan ske utan oskälig omgång eller
kostnad, den som avgiver anmälan
tillse, att läkarintyg angående ska -

§•

Arbetsgivare eller arbetsföreståndare,
som genom underrättelse enligt
31 § eller eljest erhållit kännedom
om inträffad yrkesskada, är
skyldig att enligt de föreskrifter,
som meddelas av Konungen, anmäla
skadan till den allmänna försäkringskassa,
hos vilken den skadade
är inskriven, eller, om den skadade
ej är inskriven hos allmän försäkringskassa,
till riksförsäkringsverket.
I sistnämnda fall skall, där så
kan ske utan oskälig omgång eller
kostnad, den som avgiver anmälan
tillse, att läkarintyg angående skadans
beskaffenhet och den skadades
tillstånd eller, där skadan med -

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 196/

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

dans beskaffenhet och den skadades
tillstånd eller, där skadan medfört
döden, angående dödsorsaken snarast
möjligt insändes till försäkringsinrättningen.

Allmän försäkringskassa, som mottagit
anmälan enligt första stycket,
skall enligt de föreskrifter, som meddelas
av Konungen, anskaffa läkarintyg,
varom sägs i första stycket,
samt översända anmälan jämte intyget
och erforderliga kompletterande
upplysningar till försäkringsinrättningen.

Läkarintyg, som avses i denna paragraf,
skall utfärdas å formulär,
som fastställes av medicinalstyrelsen.
Nödiga utgifter för dylikt intyg så
ock för annat intyg, som erfordras
för bestämmande av ersättning eller
för prövning huruvida ersättning
skall utgå, gäldas av försäkringsinrättningen.

Sedan för säkring sinrättning en erhållit
underrättelse om skadan, skall
inrättningen bestämma den ersättning
som skall utgivas samt, där så
finnes påkallat, vidtaga åtgärder för
vård av den skadade.

Därest det--—- —>-------

Sjukpenning utbetalas-----

I den mån livränta finnes böra för

fört döden, angående dödsorsaken
snarast möjligt insändes till riksförsäkringsverket.

Läkarintyg, som avses i denna paragraf,
skall utfärdas å formulär,
som fastställes av socialstyrelsen.
Nödiga utgifter för dylikt intyg så
ock för annat intyg, som erfordras
för bestämmande av ersättning eller
för prövning huruvida ersättning
skall utgå, gäldas av riksförsäkringsverket.

Sedan riksförsäkringsverket erhållit
underrättelse om skadan, skall
verket bestämma den ersättning som
skall utgivas samt, där så finnes påkallat,
vidtaga åtgärder för vård av
den skadade.

- böra utgå.

§•

— -------en månad.

Livränta, som ej utgår i form av
ett belopp för en gång, utbetalas, såvida
ej annat överenskommes med
livräntetagaren eller följer av vad
Konungen förordnat, för kalendermånad.

Kungl. Maj:ts proposition nr l''i7 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

viss Hd, under vilken anpassning efter
skadans verkningar beräknas inträda,
utgå med högre belopp än för
tiden därefter, må utbetalningen ske
enligt föreskrifter som meddelas av
för säkring srådet.

Beträffande tiden för utbetalning
av årlig ersättning enligt 12 § andra
stycket äger försäkringsinrättningen
meddela sådana bestämmelser, som
må anses lämpliga för vinnande av
säkerhet, att ersättningen användes
för det därmed avsedda ändamålet.

Annan ersättning-----—-----—- —- kan ske.

Förskottsvis utgiven — — —------del återkrävas.

Slutar sjukpenning- eller livräntebelopp,---slutande belopp.

Angående sättet---------- förordnar Konungen.

Beträffande tiden för utbetalning
av årlig ersättning enligt 12 § andra
stycket äger riksförsäkringsverket
meddela sådana bestämmelser, som
må anses lämpliga för vinnande av
säkerhet, att ersättningen användes
för det därmed avsedda ändamålet.

Avgift för försäkringen skall av
försäkringsinrättningen bestämmas
till belopp, som med hänsyn till arbetets
farlighet i allmänhet och till
de särskilda förhållanden, under vilka
det bedrives, efter försäkringstekniska
grunder prövas vara erforderligt
för att täcka den risk, som
försäkringen avser, med tillägg i fråga
om försäkring i bolag, som avses
i 1 §, av ett belopp, motsvarande omkostnaderna
för försäkringen.

Är arbetsgivare, kassa, pensionsinrättning
eller försäkringsanstalt skyldig
att utgiva understöd, för vilket
enligt 25 § avdrag må göras, bestämmes
försäkringsavgiften till det lägre
belopp, som motsvarar den minskade
försäkringsrisken. I fråga om annan
arbetsgivare än staten må dock sådan
lindring i försäkringsavgiften ej
äga rum, med mindre arbetsgivaren
begär det och, där så finnes erfor -

§•

Avgift för försäkringen skall av
riksförsäkringsverket bestämmas till
belopp, som med hänsyn till arbetets
farlighet i allmänhet och till de särskilda
förhållanden, under vilka det
bedrives, efter försäkringstekniska
grunder prövas vara erforderligt för
att täcka den risk, som försäkringen
avser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

(Nuvarande lydelse)
derligt, för utgivande av understödet
ställer säkerhet, som försäkringsinrättningen
godkänner.

Användes arbetstagare -— -—• — —

(Föreslagen lydelse)
derligt, för utgivande av understödet
ställer säkerhet, som riksförsäkringsverket
godkänner.

----- för en.

Såsom bidrag till bestridande av
omkostnaderna för försäkringsrådets
och riksförsäkringsverkets verksamhet
skall för varje försäkring i verket
till statsverket erläggas tilläggsavgift
med belopp, motsvarande fem
procent av försäkringsavgiften, beräknad
utan hänsyn till avdrag som
sägs i 25 §.

Bolag, som avses i 1 §, är ock skyldigt
att till statsverket erlägga bidrag
till bestridande av nämnda omkostnader.
Bidraget erlägges för varje
räkenskapsår efter årets utgång
på tid och sått, som bestämmes av
Konungen, med belopp motsvarande
tre procent av summan av försäkringsavgifterna,
beräknade utan hänsyn
till avdrag, som sägs i 25 §, för
de försäkringar som under räkenskapsåret
tagits i bolaget.

Övriga omkostnader för försäkringsrådets
och riksförsäkringsverkets
verksamhet bestridas av statsverket.
I fråga om kostnaderna för
förvaltningen av den i 41 § omförmälda
fonden gäller dock vad därom
är särskilt stadgat.

Envar är skyldig att på begäran
lämna försäkringsrådet eller riksförsäkringsverket
uppgift, som erfordras
för att bedöma huruvida han är
pliktig att erlägga försäkringsavgift.

§•

Såsom bidrag till bestridande av
omkostnaderna för riksförsäkringsverkets
verksamhet skall för varje
försäkring till statsverket erläggas
tilläggsavgift med belopp, motsvarande
fem procent av försäkringsavgiften,
beräknad utan hänsyn till
avdrag som sägs i 25 §.

Övriga omkostnader för riksförsäkringsverkets
verksamhet bestridas
av statsverket. I fråga om kostnaderna
för förvaltningen av den i
41 § omförmälda fonden gäller dock
vad därom är särskilt stadgat.

Envar är skyldig att på begäran
lämna yrkesskadenämnden eller
riksförsäkringsverket uppgift, som
erfordras för att bedöma huruvida
han är pliktig att erlägga försäkringsavgift.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1)7 år 1967

(Nuvarande lydelse)

Arbetsgivare skall på begäran till
försäkringsrådet samt, där försäkringen
äger rum i riksförsäkringsverket,
jämväl till verket lämna sådan
uppgift om arbetet och de förhållanden,
under vilka det bedrives,
samt om arbetstagarnas antal, arbetstid
och avlöningsförhållanden,
som erfordras för att bestämma försäkringsavgift
eller ersättningsbelopp.

I den utsträckning försäkringsrådet
eller riksförsäkringsverket prövar
nödigt för ändamål, som avses i
första eller andra stycket, åligger det
uppgiftsskyldig att på begäran för
granskning tillhandahålla försäkringsrådet
eller riksförsäkringsverket
förda avlöningslistor, handelsböcker
eller motsvarande anteckningar
jämte därtill hörande handlingar.
Granskningen skall såvitt
möjligt ske så, att den icke medför
hinder i den uppgiftsskyldiges verksamhet,
samt skall, om han så begär
och det lämpligen kan ske, verkställas
hos honom. Handelsböcker
och andra handlingar, som överlämnats
för granskning, skola återställas
utan dröjsmål. Meddelande om
resultatet av granskningen skall lämnas
snarast.

Försäkringsrådet och riksförsäkringsverket
äga, i den mån så finnes
erforderligt för ändamål som avses
i andra stycket, att hos myndighet,
som enligt gällande föreskrifter
utövar tillsyn å arbetsgivarens verksamhet,
påfordra undersökning av
de förhållanden, under vilka arbetet
bedrives, eller att, där så påkallas
av särskilda omständigheter, själva
företaga sådan undersökning.

(Föreslagen lydelse)

Arbetsgivare skall på begäran till
yrkesskadenämnden och riksförsäkringsverket
lämna sådan uppgift om
arbetet och de förhållanden, under
vilka det bedrives, samt om arbetstagarnas
antal, arbetstid och avlöningsförhållanden,
som erfordras för
att bestämma försäkringsavgift eller
ersättningsbelopp.

I den utsträckning yrkesskadenämnden
eller riksförsäkringsverket
prövar nödigt för ändamål, som avses
i första eller andra stycket, åligger
det uppgiftsskyldig att på begäran
för granskning tillhandahålla yrkesskadenämnden
eller riksförsäkringsverket
förda avlöningslistor,
handelsböcker eller motsvarande anteckningar
jämte därtill hörande
handlingar. Granskningen skall såvitt
möjligt ske så, att den icke medför
hinder i den uppgiftsskyldiges
verksamhet, samt skall, om han så
begär och det lämpligen kan ske,
verkställas hos honom. Handelsböcker
och andra handlingar, som överlämnats
för granskning, skola återställas
utan dröjsmål. Meddelande
om resultatet av granskningen skall
lämnas snarast.

Yrkesskadenämnden och riksförsäkringsverket
äga, i den mån så finnes
erforderligt för ändamål som avses
i andra stycket, att hos myndighet,
som enligt gällande föreskrifter
utövar tillsyn å arbetsgivarens verksamhet,
påfordra undersökning av
de förhållanden, under vilka arbetet
bedrives, eller att, där så påkallas
av särskilda omständigheter, själva
företaga sådan undersökning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

(Nuvarande lydelse)

Över försäkringsinrättnings beslut
i ärende angående försäkring enligt
denna lag må klagan föras hos försäkringsrådet
genom besvär, som
skola hava inkommit till försäkringsrådet
senast inom en månad efter
det klaganden erhållit kännedom
om beslutet.

Den som önskar ändring i allmän
föreskrift, som meddelats av riksförsäkringsverket,
äger göra ansökan
härom hos försäkringsrådet.

Försäkringsrådet äger, ändå att
klagan icke förts eller ansökan ej
gjorts, till prövning upptaga ärende,
som avses i denna paragraf.

Över försäkringsrådcts beslut i annat
ärende enligt denna lag än som
avses i andra stycket må klagan föras
hos försäkringsdomstolen genom
besvär. Besvären skola hava inkommit
till försäkringsrådet inom tre
veckor från det klaganden erhållit
kännedom om beslutet; dock skall
besvärstiden för menighet vara fem
veckor. Den omständigheten, att besvären
ingivits eller insänts direkt
till försäkringsdomstolen, utgör ej
hinder för besvärens upptagande till
prövning, därest de inkommit till
domstolen före besvärstidens utgång.

Försäkringsrådets beslut länder
till efterrättelse utan hinder av förd
klagan, såframt ej rådet annorlunda
förordnar.

(Föreslagen lydelse)

Mot riksförsäkringsverkets beslut
i ärende angående försäkring enligt
denna lag må talan föras hos yrkesskadenämnden
genom besvär, som
skola hava inkommit till nämnden
senast inom en månad efter det klaganden
erhållit kännedom om beslutet.

Den som önskar ändring i allmän
föreskrift, som meddelats av riksförsäkringsverket,
äger göra ansökan
härom hos yrkesskadenämnden.

Yrkesskadenämnden äger, ändå
att talan icke förts eller ansökan ej
gjorts, till prövning upptaga ärende,
som avses i denna paragraf.

Mot yrkesskadenämndens beslut
i annat ärende enligt denna lag än
som avses i andra stycket må talan
föras hos försäkringsdomstolen genom
besvär. Besvären skola hava inkommit
till yrkesskadenämnden
inom tre veckor från det klaganden
erhållit kännedom om beslutet; dock
skall besvärstiden för menighet vara
fem veckor. Den omständigheten, att
besvären ingivits eller insänts direkt
till försäkringsdomstolen, utgör ej
hinder för besvärens upptagande till
prövning, därest de inkommit till
domstolen före besvärstidens utgång.

Yrkesskadenämndens beslut länder
till efterrättelse utan hinder av
förd talan, såframt ej nämnden annorlunda
förordnar.

48 §.

I övrigt skall vad i 3—42 samt I (ivrigt skall vad i 3—41 samt
44 §§ är stadgat om obligatorisk för- 44 §§ är stadgat om obligatorisk försäkring
i tillämpliga delar lända till säkring i tillämpliga delar lända till

Kungi. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

(Nuvarande lydelse)
efterrättelse beträffande den frivilliga
försäkringen; och skall därvid
vad som sagts om arbetsgivaren i
stället avse försäkringstagaren.

(Föreslagen lydelse)
efterrättelse beträffande den frivilliga
försäkringen; och skall därvid
vad som sagts om arbetsgivaren i
stället avse försäkringstagaren.

51 §•

Äger någon -----------

Vad försäkringsinrättning enligt
denna lag utgivit i ersättning för
skada äger inrättningen återkräva
av den som uppsåtligen eller genom
grov vårdslöshet vållat skadan eller,
där denna uppkommit i följd av trafik
med motorfordon som avses i
2 § lagen den 10 maj 1929 om trafikförsäkring
å motorfordon, enligt lag
är skyldig att utgiva skadestånd evad
han är vållande till skadan eller ej.
På grund av vad i detta stycke sägs
skall inrättningen dock äga att återkräva
allenast vad den ersättningsberättigade
ägt utbekomma av den
skadeståndsskyldige.

På begäran av försäkringsinrättning
eller försäkringsrådet må, till
vinnande av utredning i ärende angående
försäkring enligt denna lag,
vid allmän underrätt höras vittne
eller sakkunnig eller förhör under
sanningsförsäkran äga rum med den
som saken rör. Ej vare någon skyldig
att inställa sig vid annan underrätt
än den, inom vars område han
vistas. Om förhöret skall i tillämpliga
delar gälla vad om bevisupptagning
utom huvudförhandling är
stadgat. Ersättning till den som inställt
sig för att höras skall utgå efter
vad rätten prövar skäligt och
skall förskjutas, då försäkringsrå -

— tillkomma honom.

Ersättning enligt denna lag må ej
återkrävas av den som är skyldig att
utgiva skadestånd till den ersättningsberättigade.

§■

På begäran av riksförsäkringsverket
eller yrkesskadenämnden må, till
vinnande av utredning i ärende angående
försäkring enligt denna lag,
vid allmän underrätt höras vittne
eller sakkunnig eller förhör under
sanningsförsäkran äga rum med den
som saken rör. Ej vare någon skyldig
att inställa sig vid annan underrätt
än den, inom vars område han
vistas. Om förhöret skall i tillämpliga
delar gälla vad om bevisupptagning
utom huvudförhandling är
stadgat. Ersättning till den som inställt
sig för att höras skall utgå efter
vad rätten prövar skäligt och
utgivas av riksförsäkringsverket.

2 — Biliang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 147

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

(Nuvarande lydelse)
det påkallat förhöret, av den försäkr
ing sinrättning, som rådet bestämmer,
och eljest av den försäkringsinrättning,
som begärt förhöret. Ersättningen
skall stanna å försälcringsinrättning.
Uppkommer tvist
mellan försäkringsinrättningar angående
vem som skall slutligt svara
för ersättningen, skall tvisten på yrkande
av någon av inrättningarna
avgöras av försäkringsrådet.

Den som på grund av tjänsteåliggande
för riksförsäkringsverkets eller
försäkringsrådcls räkning har
eller haft att taga befattning med
uppgift, handling eller undersökning,
som sägs i 40 §, må ej röja eller
obehörigen nyttja yrkeshemlighet,
som därigenom blivit känd för
honom, och ej heller, där det ej kan
anses påkallat i tjänstens intresse,
yppa arbetsförfarande eller affärsförhållande,
vilket sålunda blivit honom
kunnigt.

Underlåter arbetsgivare eller arbetsföreståndare
att fullgöra något
av vad som åligger honom enligt
32 §, eller försummar någon att ställa
sig till efterrättelse vad i 40 § är
föreskrivet eller att lämna uppgift,
som stadgats i 43 §, straffes med
dagsböter.

Lämnar någon medvetet eller av
grov vårdslöshet i uppgift, som skall
avgivas enligt denna lag, oriktigt
meddelande, straffes med dagsböter,
där ej brottet är i allmän strafflag
belagt med straff.

(Föreslagen lydelse)

§•

Den som på grund av tjänsteåliggande
för riksförsäkringsverkets eller
yrkesskadenämndens räkning har
eller haft att taga befattning med
uppgift, handling eller undersökning,
som sägs i 40 §, må ej röja eller
obehörigen nyttja yrkeshemlighet,
som därigenom blivit känd för
honom, och ej heller, där det ej kan
anses påkallat i tjänstens intresse,
yppa arbetsförfarande eller affärsförhållande,
vilket sålunda blivit honom
kunnigt.

§•

Lämnar någon uppsåtligen eller av
grov oaktsamhet i uppgift, som skall
avgivas enligt denna lag, oriktigt
meddelande, dömes han till böter,
om gärningen ej är belagd med straff
i brottsbalken.

Kungl. Maj.ts proposition nr 747 år 1067

(Nuvarande lydelse)

Bryter någon mot vad i 56 § är
stadgat, straffes med dagsböter eller
fängelse. Ä brott som nu sagts må
allmän åklagare tala allenast efter
angivelse av målsäganden.

Konungen äger träffa överenskommelse
med främmande makt om tilllämpning
av denna lag eller det andra
landets lag i fall, då arbetsgivare
i det ena landet inom det andra bedriver
verksamhet, i vilken arbetstagare
användes, eller då arbetstagare,
vilken ådragit sig skada genom inverkan
som avses i 6 § första stycket
b) eller c) eller tredje stycket,
varit utsatt för dylik inverkan under
arbete i båda länderna.

(Föreslagen lydelse)

Bryter någon mot vad i 56 § är
stadgat, dömes han till böter eller
fängelse i högst ett år. Brott som nu
sagts må åtalas av åklagare endast
efter angivelse av målsägande.

Konungen äger träffa överenskommelse
med främmande makt om utsträckt
tillämpning av denna lag eller
om undantag i vissa fall från lagens
bestämmelser.

1. Denna lag träder i kraft, såvitt avser 9, 13 och 15 §§, 16 § första—tredje
styckena, 19—21 §§, 36 § andra stycket och 58 § den 1 januari 1968 samt i
övrigt den 1 januari 1969.

2. De nya bestämmelserna i 9 §, 16 § första.—tredje styckena, 19 §, 20 §
första, fjärde och femte styckena samt 21 §, 26 § andra stycket och 51 §
äger icke tillämpning på skada som inträffat före ikraftträdandet och ej
heller på skada, som avses i 6 § första stycket b) eller c) eller tredje stycket
och som yppats senare, om den skadade icke efter ikraftträdandet varit
utsatt för inverkan av den art som orsakat skadan. På skador som nu avses
äger de nuvarande bestämmelserna i 30 § andra och tredje styckena fortfarande
tillämpning.

3. Till dess Konungen bestämmer annat äger de äldre bestämmelserna i
2 §, 16 § fjärde stycket, 40, 44 och 52 §§ fortfarande tillämpning.

4. De äldre bestämmelserna i 56 § äger fortfarande tillämpning i fråga
om den som på grund av tjänsteåliggande för försäkringsrådets räkning
har eller haft att taga befattning med uppgift, handling eller undersökning
som avses i nämnda paragraf.

5. Bolag, som avses i 1 § i dess äldre lydelse, skall före utgången av år
1973, efter avtal mellan bolaget och riksförsäkringsverket, på verket ha
överfört bolagets hela försäkringsbestånd och bolagets övriga ersättningsförpliktelser
på grund av den av bolaget bedrivna försäkringsrörelsen. För

20 Kungl. Maj:ts proposition nr lkl år 1967

överförandet äger 54 § fortfarande tillämpning, om ej annat följer av vad
som sägs nedan.

Sedan avtalet godkänts på ordinarie bolagsstämma, skall bolaget omedelbart
anmäla avtalet till försäkringsinspektionen som ofördröj ligen skall
registrera avtalet utan prövning av dess innehåll. När registrering skett,
är bolaget fritaget från sina förpliktelser med avseende på det överlåtna
försäkringsbeståndet. Dessa förpliktelser åvilar i stället riksförsäkringsverket.

Tvist mellan parterna om villkoren för överförande avgöres genom skiljedom
av en för ändamålet utsedd skiljenämnd. Nämnden består av ordförande,
som försäkringsinspektionen utser, och fyra övriga ledamöter, av
vilka vardera parten utser två. Skiljedom har samma verkan som en överenskommelse
mellan parterna. Tvist om tolkningen av avtal om överförande
avgöres i samma ordning som tvist om villkoren för överförande.

Om avtal ej registrerats hos försäkringsinspektionen före utgången av
år 1973, äger Konungen förklara bolagets koncession förverkad.

Till dess registrering av avtal skett eller, i fall som nyss sagts, Konungen
förklarat bolagets koncession förverkad skall skada, som inträffat före utgången
av år 1968, regleras av bolaget. Därvid gäller för bolaget alltjämt
äldre bestämmelser om försäkringsinrättning i lagen om yrkesskadeförsäkring.
Vidare äger 33 och 42 §§ fortfarande tillämpning.

Vid tillämpning av 25 § anses 1 § i dess äldre lydelse gälla till dess riksförsäkringsverket
övertagit ansvaret för samtliga bolags förpliktelser.

Den som vid utgången av år 1968 är delägare i bolag skall anses som
delägare även för tiden därefter.

6. önskar bolag, som avses i 1 § i dess äldre lydelse, upphöra att meddela
försäkring enligt lagen om yrkesskadeförsäkring före utgången av år 1968,
äger bestämmelserna i punkt 5 motsvarande tillämpning i fråga om avvecklingen,
om försäkringsinspektionen medger det.

7. Ytterligare föreskrifter med anledning av ikraftträdandet av denna
lag meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av riksförsäkringsverket
eller försäkringsinspektionen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

Förslag
till

Lag

angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 246)
om krigsförsäkring för sjömän m.fl.

Härigenom förordnas, dels att 5 § lagen den 14 maj 1954 om krigsförsäkring
för sjömän m. fl. skall upphöra att gälla, dels att 2, 3 och 6 §§ sam -

ma lag skall erhålla ändrad lydelse på
(Nuvarande lydelse)

Den skadades årliga arbetsförtjänst
må icke beräknas till lägre belopp
än femtusen kronor.

Har olycksfallet, efter upphörande
av därav förorsakad sjukdom,
medfört förlust av arbetsförmågan
eller nedsättning av densamma med
minst en tiondel, vilken förlust eller
nedsättning kan antagas bliva för
framtiden bestående, skall, utöver
livränta, till den skadade utgivas vid
förlust av arbetsförmågan, om den
skadade var befälhavare, maskinchef,
styrman, maskinist, föreståndare
för ekonomiavdelning eller radiotelegrafist,
ett belopp, motsvarande
ett års lön, beräknad till tolv
gånger den kontanta månadslön, som
den skadade åtnjöt vid tiden för

sätt nedan anges.

(Föreslagen lydelse)

§•

Den skadades årliga arbetsförtjänst
må icke beräknas till lägre belopp
än ett belopp motsvarande två
och en halv gånger det basbelopp
enligt 1 kap. 6 § lagen den 25 maj
1962 (nr 381) om allmän försäkring
som gällde vid ingången av det år
då skadan inträffade.

§•

Har olycksfallet, efter upphörande
av därav förorsakad sjukdom,
medfört förlust av arbetsförmågan
eller nedsättning av densamma med
minst en tiondel, vilken förlust eller
nedsättning kan antagas bliva för
framtiden bestående, skall, utöver
livränta, till den skadade utgivas
vid förlust av arbetsförmågan ett
belopp motsvarande sex gånger basbeloppet
vid ingången av det år då
skadan inträffade samt vid nedsättning
av arbetsförmågan det lägre belopp,
som svarar mot nedsättningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

(Nuvarande lydelse)
olycksfallet, dock lägst niotusen och
högst trettontusen kronor, och eljest
ett belopp av niotusen kronor samt
vid nedsättning av arbetsförmågan
det lägre belopp, som svarar mot
nedsättningen.

Undergår, sedan ersättning, varom
i denna paragraf sägs, blivit för den
skadade genom beslut av försäkringsinrättningen
bestämd, den skadades
tillstånd väsentlig försämring
i förhållande till vad som vid beslutets
fattande antagits, må jämkning
i ersättningen äga rum.

Arbetsgivare är pliktig att till den
försäkringsinrättning, i vilken hos
honom anställda äro obligatoriskt
försäkrade jämlikt lagen om yrkesskadeförsäkring,
erlägga det tillägg
till tidigare bestämd försäkringsavgift,
som må föranledas av tillämpningen
av denna lag.

Å tillägg till försäkringsavgift, varom
i första stycket sägs, skall tillläggsavgift
eller bidrag enligt 39 §
lagen om yrkesskadeförsäkring icke
erläggas.

(Föreslagen lydelse)

Undergår, sedan ersättning, varom
i denna paragraf sägs, blivit för den
skadade genom beslut av riksförsäkringsverket
bestämd, den skadades
tillstånd väsentlig försämring i förhållande
till vad som vid beslutets
fattande antagits, må jämkning i ersättningen
äga rum.

§•

Arbetsgivare är pliktig att till riksförsäkringsverket
erlägga det tillägg
till tidigare bestämd försäkringsavgift,
som må föranledas av tillämpningen
av denna lag.

Å tillägg till försäkringsavgift, varom
i första stycket sägs, skall tillläggsavgift
enligt 39 § lagen om yrkesskadeförsäkring
icke erläggas.

Denna lag träder i kraft, såvitt avser 2 § och 3 § första stycket den 1 januari
1968 samt i övrigt den 1 januari 1969. På olycksfall som inträffat
före den 1 januari 1969 äger 5 § fortfarande tillämpning.

De nya bestämmelserna i 2 § och 3 § första stycket äger icke tillämpning
på olycksfall som inträffat före den 1 januari 1968.

Kungl. Maj.ts proposition nr 747 år 1967

Förslag

till

Förordning

om ändring i militärersättmngsförordningen den 2 juni 1950 (nr 261)

Härigenom förordnas, att 4 §, 6 § 2 och 3 mom., 7 § 1—3 mom., 9 §, It §
2 mom. samt 14, 16, 18 och 19 §§ militärersättmngsförordningen den 2 juni
19501 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

Ersättningsärenden, som avses i
denna förordning, avgöras med det
undantag, som angives i 6 § 3 mom.,
av riksförsäkringsverket.

Över beslut av riksförsäkringsverket
i sådant ärende må klagan föras
hos för säkring srådet genom besvär,
som skola hava inkommit till försäkringsrådet
senast inom en månad efter
det klaganden erhållit kännedom
om beslutet.

Försåkringsrådet äger, ändå att
klagan icke förts, till prövning upptaga
ärende, som avses i denna paragraf.

Över för säkring srådets beslut må
klagan föras hos försäkringsdomstolen
genom besvär. Besvären skola
hava inkommit till försåkringsrådet
inom tre veckor från det klaganden
erhållit kännedom om beslutet; dock
skall besvärstiden för menighet vara
fem veckor. Den omständigheten, att
besvären ingivits eller insänts direkt
till försäkringsdomstolen, utgör ej
hinder för besvärens upptagande till
prövning, därest de inkommit till
domstolen före besvärstidens utgång.

(Föreslagen lydelse)

§•

Ersättningsärenden, som avses i
denna förordning, avgöras av riksförsäkringsverket.

Mot riksförsäkringsverkets beslut
i sådant ärende må talan föras hos
yrkesskadenämnden genom besvär,
som skola hava inkommit till nämnden
senast inom en månad efter det
klaganden erhållit kännedom om beslutet.

Yrkesskadenämnden äger, ändå att
talan icke förts, till prövning upptaga
ärende, som avses i denna paragraf.

Mot yrkesskadenämndens beslut
må talan föras hos försäkringsdomstolen
genom besvär. Besvären skola
hava inkommit till nämnden inom
tre veckor från det klaganden erhållit
kännedom om beslutet; dock skall
besvärstiden för menighet vara fem
veckor. Den omständigheten, att besvären
ingivits eller insänts direkt
till försäkringsdomstolen, utgör ej
hinder för besvärens upptagande till
prövning, därest de inkommit till
domstolen före besvärstidens utgång.

1 Förordningen omtryckt 1954:460. Senaste lydelse av 4 §, 6 § 2 mom., 7 § 2 inom., 11 § 2 mom.
samt 14, 16, 18 och 19 §§ se 1962:409 samt av 7 § 3 mom. se 1959:587.

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

(Nuvarande lydelse)
Försäkringsrådets beslut länder
till efterrättelse utan hinder av förd
klagan, såframt ej rådet annorlunda
förordnar.

Med avseende å försäkringsrådets
behandling av ifrågavarande ärenden
skall gälla vad i 6 § lagen om försäkringsrådet
stadgas.

2 mom. Har olycksfallet
Sjukpenningens storlek bestämmes,
där ej annat följer av vad i
femte stycket sägs, av den sjukpenningklass,
till vilken den skadade
med hänsyn till sin årliga arbetsförtjänst
är att hänföra.

Sjukpenningklasserna och beloppet
av hel sjukpenning inom varje
klass framgå av följande tabell:

	Den skadades	Beloppet
	årliga arbets-	av hel
	förtjänst uppgår	sjukpenning
			för tid
Sjuk-			t. o. m.
pen-			den
ning-			månad
klass	till	men ej	under	för tid
nr	till	vilken den skadade	därefter

			fyller 67 år
	kr.	kr.	kr.	kr.
i		1 800	3	3
2	1 800	2 400	4	4
3	2 400	3 000	5	5
4	3 000	3 600	6	5
5	3 600	4 200	7	6
6	4 200	5 000	8	6
7	5 000	5 800	9	7
8	5 800	6 800	10	7
9	6 800	8 400	12	8
10	8 400	10 200	14	9
11	10 200	12 000	16	10
12	12 000	14 000	18	11
13	14 000	—	20	12

Halv sjukpenning utgör hälften av
hel sjukpenning.

(Föreslagen lydelse)
Yrkesskadenämndens beslut länder
till efterrättelse utan hinder av
förd talan, såframt ej nämnden annorlunda
förordnar.

Med avseende å yrkesskadenämndens
behandling av ifrågavarande
ärenden skall gälla vad som föreskrives
i 2 § lagen den 14 maj 1954
(nr 243) om yrkesskadeförsäkring.

halv sjukpenning.
Sjukpenningens storlek bestämmes,
där ej annat följer av vad i
fjärde stycket sägs, av den sjukpenningklass,
till vilken den skadade
med hänsyn till sin årliga arbetsförtjänst
är att hänföra.

6 §•

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

För tid, ------—------dag räknad.

I fråga ■— ---—- — ---—• — motsvarande tillämpning.

d m o in. Har olycksfallet efter
upphörande av därav förorsakad
sjukdom medfört under längre eller
kortare tid bestående förlust av arbetsförmågan
eller nedsättning av
denna med minst en tiondel, utgives,
där ej annat följer av 5 mom., livränta
under tiden till den skadade.
Medför samma olycksfall ånyo sjukdom,
på grund varav sjukpenning
skall utgå, äger den skadade dock
icke uppbära livräntan under sjukdomstiden.
Livräntan beräknas på
grundval av den skadades årliga arbetsförtjänst,
i förekommande fall
nedsatt efter vad i tredje stycket
sägs, (ersättningsunderlaget) samt
utgår för tid till och med den månad
under vilken han fyller sextiosju år,
med belopp som för år räknat motsvarar a)

vid förlust av arbetsförmågan:
elva tolftedelar av ersättningsunderlaget,

b) vid nedsättning av arbetsförmågan
med minst tre tiondelar: en
mot graden av nedsättningen svarande
del av ersättningsunderlaget,
minskad med en tolftedel av detta,
och

c) vid nedsättning av arbetsförmågan
med mindre än tre tiondelar:
den del av två tredjedelar av ersättningsunderlaget,
som svarar mot graden
av nedsättningen.

För tid från och med månaden
näst efter den, under vilken skadad
fyllt sextiosju år, utgör livräntan tre

3 m o in. Har olycksfallet efter
upphörande av därav förorsakad
sjukdom medfört under längre eller
kortare tid bestående förlust av arbetsförmågan
eller nedsättning av
denna med minst en tiondel, utgives,
där ej annat följer av 5 mom., livränta
under tiden till den skadade.
Medför samma olycksfall ånyo sjukdom,
på grund varav sjukpenning
skall utgå, äger den skadade dock
icke uppbära livräntan under sjukdomstiden.
Livräntan beräknas på
grundval av den skadades årliga arbetsförtjänst,
i förekommande fall
nedsatt efter vad i tredje stycket
sägs, (ersättningsunderlaget) samt
utgår för tid till och med månaden
närmast före den, under vilken han
fyller sextiosju år, med belopp som
för år räknat motsvarar

a) vid förlust av arbetsförmågan:
elva tolftedelar av ersättningsunderlaget,

b) vid nedsättning av arbetsförmågan
med minst tre tiondelar: en
mot graden av nedsättningen svarande
del av ersättningsunderlaget.
minskad med en tolftedel av detta,
och

c) vid nedsättning av arbetsförmågan
med mindre än tre tiondelar:
den del av två tredjedelar av ersättningsunderlaget,
som svarar mot graden
av nedsättningen.

För tid från och med den månad,
under vilken skadad fyllt sextiosju
år, utgör livräntan tre fjärdedelar

Kungl. Maj.ts proposition nr l''i7 år 1967

(Nuvarande lydelse)
fjärdedelar av det belopp, vartill livräntan
skall beräknas jämlikt första
stycket.

Vid fastställande av ersättningsunderlaget
medräknas årlig arbetsförtjänst,
som icke överstiger sjutusentvåhundra
kronor, till hela sitt
belopp, den del av arbetsförtjänsten,
som överstiger sjutusentvåhundra
men ej tiotusenåttahundra kronor,
till tre fjärdedelar och den del därav,
som överstiger tiotusenåttahundra
kronor, till hälften.

1 in o in. Har olycksfallet medfört
den skadades död, skall utgivas
begravningshjälp med sexhundra
kronor och, enligt vad nedan i 2—5
mom. sägs, för år beräknade livräntor
till efterlevande.

2 mom. Änka efter den avlidne
äger uppbära livränta, så länge hon
lever ogift. Livräntans belopp skall
för tid till och med den månad, under
vilken änkan fyller sextiosju år,
motsvara en tredjedel och för tid
därefter en fjärdedel av den avlidnes
årliga arbetsförtjänst. Levde makar -

(Föreslagen lydelse)
av det belopp, vartill livräntan skall
beräknas jämlikt första stycket.

Vid fastställande av ersättningsund
er laget medräknas årlig arbetsförtjänst,
i vad den icke överstiger två
gånger basbeloppet enligt 1 kap. 6 §
lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om
allmän försäkring vid ingången av
det år då skadan inträffade, till hela
sitt belopp, i vad den överstiger två
men ej tre gånger nämnda basbelopp,
till tre fjärdedelar och i vad den
överstiger tre gånger nämnda basbelopp,
till hälften.

§■

1 in o m. Har olycksfallet medfört
den skadades död, skall utgivas begravningshjälp
med ett belopp motsvarande
tjugu procent av basbeloppet
vid ingången av det år då dödsfallet
inträffade och, enligt vad nedan i
2—5 mom. sägs, för år beräknade
livräntor till efterlevande.

2 mom. Änka efter den avlidne
äger uppbära livränta, så länge hon
lever ogift. Livräntans belopp skall
för tid till och med månaden närmast
före den, under vilken änkan fyller
sextiosju år, motsvara en tredjedel
och för tid därefter en fjärdedel av
den avlidnes årliga arbetsförtjänst.

hungl. Maj:Is proposition nr 147 år 1967

(Nuvarande lydelse)
na åtskilda efter vunnen hemskillnad,
skall livränta dock ej utgå till
änkan med mindre hon enligt dom
eller avtal var berättigad till underhåll
av den avlidne.

Var den-------------

Rätten till--------

Var den som avlidit pliktig att till
fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet
å särskilda tider utgiva
bidrag till förutvarande make,
äger denne, så länge bidraget skolat
utgå, erhålla livränta med belopp,
som motsvarar bidraget. Livräntan
må dock för tid till och med den
månad, under vilken den berättigade
fyller sextiosju år, motsvara högst en
tredjedel och för tid därefter högst
en fjärdedel av den avlidnes årliga
arbetsförtjänst.

Finnas flera —---------

Skall livränta, varom sägs i detta
mom., utgå så länge livräntetagaren
lever ogift och ingår livräntetagaren
äktenskap före fyllda sextio år, utgives
ett belopp för en gång, motsvarande
tre årsbelopp av livräntan, beräknad
utan hänsyn till stadgandena

(Föreslagen lydelse)

Levde makarna åtskilda efter vunnen
hemskillnad, skall livränta dock
ej utgå till änkan med mindre hon
enligt dom eller avtal var berättigad
till underhåll av den avlidne,
varit trolovad.

— med annan.

Efterlämnar den som avlidit änkling
och kommer denne genom dödsfallet
att sakna erforderligt underhåll,
skall livränta tillerkännas honom
efter vad som med hänsyn till
omständigheterna prövas skäligt.
Livränta må dock utgå endast så
länge änklingen lever ogift samt må
för tid till och med månaden närmast
före den, under vilken han fyller sextiosju
år, motsvara högst en tredjedel
och för tid därefter högst en fjärdedel
av den avlidnas årliga arbetsförtjänst.

Var den som avlidit pliktig att till
fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet
å särskilda tider utgiva
bidrag till förutvarande make,
äger denne, så länge bidraget skolat
utgå, erhålla livränta med belopp,
som motsvarar bidraget. Livräntan
må dock för tid till och med månaden
närmast före den, under vilken
den berättigade fyller sextiosju år,
motsvara högst en tredjedel och för
tid därefter högst en fjärdedel av
den avlidnes årliga arbetsförtjänst.

— årliga arbetsförtjänsten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

(Nuvarande lydelse)
i nästföregående stycke och i 5 mom.
här nedan.

3 m o m. Varje barn till den avlidne
äger till den dag det fyller sexton
år uppbära livränta med belopp,
som motsvarar en sjättedel av den
avlidnes årliga arbetsförtjänst. År
barnet efter sagda tidpunkt till följd
av sjukdom eller annan dylik orsak
ur stånd att själv försörja sig, skall
livräntan utgå, så länge anledningen
till den bristande försörjningsförmågan
fortfar, dock längst till den dag
barnet fyller tjuguett år. Till barn,
som var adopterat av annan än den
avlidnes make, skall livränta dock
ej utgivas. Ej heller skall livränta
utgå till barn utom äktenskap, därest
den avlidne enligt avtal som är
bindande för barnet, åtagit sig att
till dess underhåll utgiva visst belopp
en gång för alla.

Adoptivbarn äger------ ---

Var den--—------

(Föreslagen lydelse)
belopp vartill livräntan uppgick den
månad äktenskapet ingicks eller vartill
den skulle ha uppgått nämnda
månad utan hänsyn till stadgandena
i nästföregående stycke och i 5 mom.
här nedan.

3 in o m. Varje barn till den avlidne
äger till och med den månad,
under vilken det fyller sexton år
uppbära livränta med belopp, som
motsvarar en sjättedel av den avlidnes
årliga arbetsförtjänst. Är barnet
efter sagda tidpunkt till följd av
sjukdom eller annan dylik orsak ur
stånd att själv försörja sig, skall livräntan
utgå, så länge anledningen till
den bristande försörjningsförmågan
fortfar, dock längst till och med den
månad, under vilken barnet fyller
tjuguett år. Till barn, som var adopterat
av annan än den avlidnes make,
skall livränta dock ej utgivas. Ej heller
skall livränta utgå till barn utom
äktenskap, därest den avlidne enligt
avtal som är bindande för barnet,
åtagit sig att till dess underhåll utgiva
visst belopp en gång för alla.

---eget barn.

erforderligt underhåll.

Den skadades — —------

Den årliga arbetsförtjänsten för
den, som ådragit sig skadan under
värnpliktstjänstgöring, må dock icke
ber|iknas till lägre belopp än femtusen
kronor. Detsamma gäller beträffande
fast anställt manskap och
hemvärnspersonal, då fråga är om
ersättning för tid efter det den skadade
fyllt tjugu år eller om livränta
till efterlevande.

--om yrkesskadeförsäkring.

Den årliga arbetsförtjänsten för
den, som ådragit sig skadan under
värnpliktstjänstgöring, må dock icke
beräknas till lägre belopp än ett belopp
motsvarande två och en halv
gånger det basbelopp som gällde vid
ingången av det år då skadan inträffade.
Detsamma gäller beträffande
fast anställt manskap och hemvärnspersonal,
då fråga är om ersättning

Kungl. Maj:ts proposition nr H7 år 1967

(Nuvarande lydelse)

2 m o m. Har skadad —■---—

Från ersättning, som belöper å tid
för vilken ersättningstagaren åtnjutit
folkpension, skall göras avdrag
om och i den mån ersättningen skolat
föranleda minskning av pensionen.

(Föreslagen lydelse)
för tid efter det den skadade fyllt
tjugu år eller om livränta till efterlevande.

§■

---— till kassan.

Från ersättning, som belöper å tid
för vilken ersättningstagaren åtnjutit
pension enligt lagen om allmän
försäkring, skall göras avdrag om
och i den mån ersättningen skolat
föranleda minskning av pensionen.

14 §.

Sjukpenning utbetalas----

1 den mån livränta finnes böra för
viss tid, under vilken anpassning efter
skadans verkningar beräknas inträda,
utgå med högre belopp än för
tiden därefter, må utbetalningen ske
enligt föreskrifter som meddelas av
för säkring srådet.

Beträffande tiden
Annan ersättning
Förskottsvis utgiven
Slutar sjukpenning- eller
Angående sättet —---

---— — en månad.

Livränta, som ej utgår i form av
ett belopp för en gång, utbetalas,
såvida ej annat överenskommes med
livräntetagaren eller följer av vad
Konungen förordnat, för kalendermånad.

avsedda ändamålet.
— kan ske.

del återkrävas.

— slutande belopp,
förordnar Konungen.

livräntebelopp, — -—

16 §.

Äger någon — ---- — —---

Vad i ersättning enligt denna förordning
utgivits må riksförsäkringsverket
för statsverkets räkning återkräva
av den som uppsåtligen eller
genom grov vårdslöshet vållat skadan
eller, där denna uppkommit i följd

— tillkomma honom.

Ersättning enligt denna förordning
må ej återkrävas av den som
är skyldig att utgiva skadestånd till
den ersättningsberättigade.

Kungl. Maj:ls proposition nr 147 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

av trafik med motorfordon som avses
i 2 § lagen den 10 maj 1929 om
trafikförsäkring å motorfordon, enligt
lag är skyldig att utgiva skadestånd
evad han är vållande till skadan
eller ej. På grund av vad i detta
stycke sägs skall riksförsäkringsverket
dock äga att återkräva allenast
vad den ersättningsberättigade ägt
utbekomma av den skadeståndsskyldige.

18 §.

På begäran av riksförsäkringsverket
eller försäkringsrådet må, till
vinnande av utredning i ärende angående
ersättning enligt denna förordning,
vid allmän underrätt höras
vittne eller sakkunnig eller förhör
under sanningsförsäkran äga rum
med den som saken rör. Ej vare någon
skyldig att inställa sig vid annan
underrätt än den, inom vars område
han vistas. Om förhöret skall i
tillämpliga delar gälla vad om bevisupptagning
utom huvudförhandling
är stadgat. Ersättning til! den som
inställt sig för att höras skall utgå
efter vad rätten prövar skäligt och
utgivas av riksförsäkringsverket.

Riksförsäkringsverket och försäkringsrådet
äga även att för det i första
stycket avsedda ändamålet av vederbörande
polismyndighet påfordra
undersökning.

På begäran av riksförsäkringsverket
eller yrkesskadenämnden må, till
vinnande av utredning i ärende angående
ersättning enligt denna förordning,
vid allmän underrätt höras
vittne eller sakkunnig eller förhör
under sanningsförsäkran äga rum
med den som saken rör. Ej vare någon
skyldig att inställa sig vid annan
underrätt än den, inom vars område
han vistas. Om förhöret skall i tilllämpliga
delar gälla vad om bevisupptagning
utom huvudförhandling
är stadgat. Ersättning till den som
inställt sig för att höras skall utgå
efter vad rätten prövar skäligt och
utgivas av riksförsäkringsverket.

Riksförsäkringsverket och** yrkesskadenämnden
äga även att för det i
första stycket avsedda ändamålet av
vederbörande polismyndighet påfordra
undersökning.

Vad som finnes stadgat rörande
skyldighet för arbetsgivare att på begäran
till försäkringsrådet eller riksförsäkringsverket
lämna uppgifter,
som erfordras för bestämmande av

Vad som finnes stadgat rörande
skyldighet för arbetsgivare att på begäran
till yrkesskadenämnden eller
riksförsäkringsverket lämna uppgifter,
som erfordras för bestämmande

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

(Nuvarande lydelse)
ersättning enligt lagen om yrkesskadeförsäkring,
och rörande ansvar, då
någon underlåter att lämna sådan
uppgift eller i uppgift lämnar oriktigt
meddelande, äger motsvarande
tillämpning beträffande uppgifter till
ledning för bestämmande av ersättning
enligt denna förordning.

(Föreslagen lydelse)
av ersättning enligt lagen om yrkesskadeförsäkring,
och rörande ansvar,
då någon underlåter att lämna
sådan uppgift eller i uppgift lämnar
oriktigt meddelande, äger motsvarande
tillämpning beträffande uppgifter
till ledning för bestämmande
av ersättning enligt denna förordning.

Denna förordning träder i kraft, såvitt avser 6 § 2 mom. och 3 mom.
första—tredje styckena, 7 § 1—3 mom. samt 9 och 14 §§ den 1 januari 1968
samt i övrigt den 1 januari 1969.

De nya bestämmelserna i 6 § 3 inom. första—tredje styckena, 7 § 1 inom.,
2 mom. första, fjärde och femte styckena samt 3 mom., 9 §, 11 § 2 mom. och
16 § äger icke tillämpning på skada som inträffat före ikraftträdandet.

Till dess Konungen bestämmer annat äger de äldre bestämmelserna i 4 §,
6 § 3 mom. fjärde stycket samt 18 och 19 §§ fortfarande tillämpning.

Ytterligare föreskrifter med anledning av ikraftträdandet av denna förordning
meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av
riksförsäkringsverket.

Kungl. Maj:ts proposition, nr itf år 1967

Förslag

till

Lag

om värdesäkring av yrkesskadelivräntor m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I fråga om livränta och sjukpenning på grund av obligatorisk försäkring
enligt

1) lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete,

2) lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar,

3) lagen den 11 juni 1937 (nr 348) om krigsförsäkring för ombord å
fartyg tjänstgörande personer,

4) lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring,

5) lagen den 14 maj 1954 (nr 246) om krigsförsäkring för sjömän m. fl.
skall följande bestämmelser gälla, i den mån ersättningen ej utgår av statsmedel.

Bestämmelserna äger ej tillämpning på sådan del av livränta som bytts ut
mot engångsbelopp.

2 §•

Livränta höjes med tjugofem procent om skadan inträffat år 1961 eller
tidigare, med tjugo procent om skadan inträffat något av åren 1962—1964
och med tio procent om skadan inträffat något av åren 1965—1967.

Har livräntan omreglerats enligt lagen den 17 juni 1955 (nr 469) angående
omreglering av vissa ersättningar enligt lagen den 17 juni 1916 (nr
235) om försäkring för olycksfall i arbete m. m. eller höjts enligt lagen den
6 juni 1962 (nr 303) om förhöjning av vissa ersättningar i anledning av yrkesskada
m. m., lägges den omreglerade eller höjda livräntan till grund för
höjning enligt första stycket.

3 §•

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

eller, om skadan inträffat efter den 31 december 1968, basbeloppet för
januari månad det år då skadan inträffade. Livräntebeloppet avrundas till
närmast lägre hela krontal som är jämnt delbart med tolv.

Har livräntan höjts enligt 2 §, lägges den höjda livräntan till grund för
beräkning enligt första stycket.

Tillämpning av bestämmelserna i första och andra styckena får ej leda
till att utgående förmån nedsättes.

4 §•

Har livränta utgått, får hel sjukpenning som senare utgår i anledning av
samma skada icke understiga en fyrahundradedel av den livränta, som efter
värdesäkring enligt denna lag skulle ha utgått till den skadade vid förlust
av arbetsförmågan.

5 §■

Föreskrift i lag eller annan författning om livränta eller sjukpenning,
som avses i denna lag, gäller även den höjning av livräntan eller sjukpenningen
som följer av 2—4 §§.

Belopp varmed livränta höjes enligt 2 § samt sådan höjning av nämnda
belopp, som föranledes av 3 §, får dock ej beaktas vid tillämpning av 17 kap.
2 § lagen om allmän försäkring i fråga om den som vid utgången av år 1967
åtnjöt pension, vilken enligt sistnämnda lagrum minskats med hänsyn till
livräntan. Vad som nu sagts äger motsvarande tillämpning i fråga om den
som vid utgången av år 1967 uppbar sjukpenning i anledning av skada för
vilken livränta tidigare utgått.

6 §•

Till bestridande av den kostnad för varje kalenderår, som föranledes av
denna lag, åligger det annan arbetsgivare än staten att erlägga proportionellt
tillägg till de avgifter som för året beräknas för honom enligt 38 och 39 §§
lagen om yrkesskadeförsäkring.

7 §•

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen
eller, efter Konungens bemyndigande, av riksförsäkringsverket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968 men äger icke tillämpning
på ersättning som belöper på tid dessförinnan.

3 — Dihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 147

Kungl. May.ts proposition nr 747 år 1967

Förslag

till

Förordning

om värdesäkring av yrkesskadelivräntor, som utgår av statsmedel, m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Bestämmelserna i denna förordning avser livränta och sjukpenning som
utgår av statsmedel enligt

1) lagen den 5 juli 1901 (nr 39) angående ersättning för skada till följd av
olycksfall i arbete,

2) kungörelsen den 2 oktober 1908 (nr 100 s. 2) angående en särskild
för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall,

3) förordningen den 18 juni 1909 (nr 89) om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,

4) lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete,

5) förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) angående en särskild för fiskare
avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall,

6) förordningen den 1 juni 1923 (nr 138) angående ersättning av statsmedel
för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsförhållandena
under 1914—1919 års världskrig,

7) förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,

8) lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar,

9) lagen den 11 juni 1937 (nr 348) om krigsförsäkring för ombord å fartyg
tjänstgörande personer,

10) förordningen den 24 mars 1938 (nr 102) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning
åt tvångsarbetare m. fl.,

11) förordningen den 24 mars 1938 (nr 103) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning
åt fångar m. fl.,

12) förordningen den 13 april 1940 (nr 213) om ersättning av statsmedel
i vissa fall för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsåtgärd,

13) förordningen den 28 juni 1941 (nr 593) om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under hemvärnstjänstgöring,

14) förordningen den 28 juni 1941 (nr 595) om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret,

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

15 ) förordningen den 21 april 1943 (nr 183) om ersättning i vissa fall i
anledning av kroppsskada, ådragen under fullgörande av tjänsteplikt,

16) kungörelsen den 30 juni 1947 (nr 344) om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under verksamhet vid brandsläckning m. m.,

17) militärersättningsförordningen den 2 juni 1950 (nr 261),

18) lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring,

19) lagen den 14 maj 1954 (nr 246) om krigsförsäkring för sjömän m. fl.,

20) förordningen den 14 maj 1954 (nr 247) om ersättning; av statsmedel
vid olycksfall, som till följd av krigsåtgärd drabba sjömän m. fl.,

21) förordningen den 14 maj 1954 (nr 249) om ersättning i anledningav
kroppsskada, ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret,

22) förordningen den 14 maj 1954 (nr 250) om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under vistelse å anstalt in. in.,

23) kungörelsen den 26 maj 1954 (nr 492) om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under verksamhet vid brandsläckning in. in.,

24) kungörelsen den 30 juni 1961 (nr 457) om ersättning på grund av
medverkan i skyddsarbete vid olyckor i atomanläggningar m. in.,

25) kungörelsen den 30 november 1962 (nr 607) om ersättning på grund
av verksamhet för brandsläckning m. in.

I fråga om författningarna under 1, 2 och 5 gäller denna förordning även
livränta och sjukpenning som utgår av andra medel än statsmedel. I den
mån Konungen icke bestämmer annat gäller förordningen även livränta och
sjukpenning som enligt Konungens förordnande utges enligt grunderna i
någon av de författningar som anges i första stycket.

Bestämmelserna äger ej tillämpning på sådan del av livränta som bytts
ut mot engångsbelopp.

2 §•

Har livräntan omreglerats enligt förordningen den 2 juni 1950 (nr 262)
angående omreglering av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, förordningen den 17 juni 1955 (nr 470)
angående omreglering av vissa ersättningar av statsmedel i anledning av
olycksfall i arbete m. m. eller förordningen den 11 maj 1956 (nr 183) angående
omreglering av vissa ersättningar på grund av statsunderstödd
olycksfallsförsäkring för fiskare eller har livräntan höjts enligt förordningen
den 6 juni 1962 (nr 304) om förhöjning av vissa ersättningar av
statsmedel i anledning av yrkesskada m. m. eller förordningen den 6 juni
1962 (nr 308) om förhöjning av vissa livräntor på grund av statsunderstödd
olycksfallsförsäkring för fiskare, lägges den omreglerade eller höjda livräntan
till grund för höjning enligt första stycket.

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1967

Utgår tillägg till livränta enligt kungörelsen den 10 juni 1921 (nr 410)
angående förhöjning av vissa till i statens tjänst skadade arbetare med flera
av statsmedel utgående livräntor in. m. eller förordningen den 3 juni 1938
(nr 216) om livräntetillägg av statsmedel åt vissa livräntetagare enligt lagen
den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete,
lägges livräntan jämte tillägget till grund för höjning enligt första
stycket.

3 §•

Livränta utgår med belopp motsvarande produkten av det för varje tid
gällande basbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om
allmän försäkring och det tal, beräknat med två decimaler, som anger förhållandet
mellan livräntans belopp och basbeloppet för januari månad 1968
eller, om skadan inträffat efter den 31 december 1968, basbeloppet för
januari månad det år då skadan inträffade. Livräntebeloppet avrundas till
närmast lägre hela krontal som är jämnt delbart med tolv.

Har livräntan höjts enligt 2 §, lägges den höjda livräntan till grund för
beräkning enligt första stycket.

Tillämpning av bestämmelserna i första och andra styckena får ej leda
till att utgående förmån nedsättes.

4 §•

Har livränta utgått, får hel sjukpenning som senare utgår i anledning av
samma skada icke understiga en fyrahundradedel av den livränta, som efter
värdesäkring enligt denna förordning skulle ha utgått till den skadade vid
förlust av arbetsförmågan.

5 §•

Föreskrift i lag eller annan författning om livränta eller sjukpenning, som
avses i denna förordning, gäller även den höjning av livräntan eller sjukpenningen
som följer av 2—4 §§.

6 §•

Kostnaden för värdesäkring enligt denna förordning bestrides av statsmedel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967
7 §■

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna förordning meddelas av
Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av riksförsäkringsverket.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1968 men äger icke tilllämpning
på ersättning som belöper på tid dessförinnan.

Kungl. Maj. ts proposition nr 147 år 1967

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring

Härigenom förordnas, att 3 kap. 10 §, 5 kap. 2 § och 17 kap. 2 § lagen den
25 maj 1962 om allmän försäkring1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3 kap.

10 §.

För den dag då sjukdomsfallet inträffade
utgår sjukpenning endast
om den försäkrade på grund av sjukdomen
gått miste om dagpenning
från erkänd arbetslöshetskassa.

Varar sj ukperioden

Utan hinder---

Sjukpenning må —
Såsom sjukperiod -

För den dag då sjukdomsfallet inträffade
utgår sjukpenning endast
om den försäkrade på grund av sj ukdomen
gått miste om dagpenning
från erkänd arbetslöshetskassa eller
sjukperioden börjar inom tjugu dagar
efter föregående sjukperiods slut.
överstiger två.

bör utgå.
i 7 §.

— för år.

5 kap.
2 §•

Den, som kommit i åtnjutande av
folkpension enligt vad i 1 § första
stycket sägs men vars rätt enligt
nämnda lagrum upphört, må även i
fortsättningen åtnjuta folkpension,
därest Konungen för vissa fall så förordnat
eller det med hänsyn till omständigheterna
skulle framstå såsom
oskäligt att indraga pensionen. Vid
tillämpning av 6—10, 16, 17 och 20

Den, som kommit i åtnjutande av
folkpension enligt vad i 1 § sägs men
vars rätt enligt nämnda lagrum upphört,
må även i fortsättningen åtnjuta
folkpension, därest Konungen
för vissa fall så förordnat eller det
med hänsyn till omständigheterna
skulle framstå såsom oskäligt att indraga
pensionen. Vid tillämpning av
6—10, 16, 17 och 20 kap. skall pen -

1 Senaste lydelse av 3 kap. 10 § se 1966: 350.

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

(Nuvarande lydelse)
kap. skall pensionsberättigad som i
denna paragraf sägs likställas med
försäkrad, även om han icke uppfyller
förutsättningarna i 1 kap. 3 §
första stycket.

(Föreslagen lydelse)
sionsberättigad som i denna paragraf
sägs likställas med försäkrad, även
om han icke uppfyller förutsättningarna
i 1 kap. 3 § första stycket.

17 kap.

2 8.

Äger pensionsberättigad rätt till
livränta eller sjukpenning jämlikt
lagen om yrkesskadeförsäkring eller
äger han jämlikt annan lag eller särskild
författning eller enligt Konungens
förordnande rätt till livränta eller
sjukpenning, som bestämmes av
eller utbetalas från riksförsäkringsverket
eller bolag som avses i 1 §
lagen om yrkesskadeförsäkring,
minskas honom eljest tillkommande
pension enligt vad nedan stadgas.
Motsvarande skall äga tillämpning i
fall då livränta eller sjukpenning utgår
enligt utländsk lagstiftning om
yrkesskadeförsäkring. Har livränta
eller del därav eller livränta för viss
tid utbytts mot ett engångsbelopp,
skall anses som om livränta utginge
eller den utgående livräntan vore förhöjd
med belopp som enligt de vid
utbytet tillämpade försäkringstekniska
grunderna svarar mot engångsbeloppet.

Folkpension och tilläggspension i
form av förtidspension eller ålderspension
minskas med tre fjärdedelar
av den pensionsberättigade för
samma tid tillkommande sjukpen -

Äger pensionsberättigad rätt till
livränta på grund av obligatorisk försäkring
jämlikt lagen om försäkring
för olycksfall i arbete, lagen om försäkring
för vissa yrkessjukdomar
eller lagen om yrkesskadeförsäkring
eller äger han jämlikt annan lag eller
särskild författning eller enligt
Konungens förordnande rätt till livränta,
som bestämmes av eller utbetalas
från riksförsäkringsverket,
minskas honom eljest tillkommande
pension enligt vad nedan stadgas.
Motsvarande skall äga tillämpning
i fall då livränta utgår enligt utländsk
lagstiftning om yrkesskadeförsäkring.
Medför skada, för vilken
livränta börjat utgivas, återigen
sjukdom som berättigar till sjukpenning,
skall det anses som om livränta
utginge under sjukdomstiden. Har
livränta eller del därav eller livränta
för viss tid utbytts mot ett engångsbelopp,
skali anses som om livränta
utginge eller den utgående livräntan
vore förhöjd med belopp som enligt
de vid utbytet tillämpade försäkringstekniska
grunderna svarar mot
engångsbeloppet.

Folkpension och tilläggspension i
form av förtidspension eller ålderspension
minskas med tre fjärdedelar
av den pensionsberättigade för samma
tid tillkommande livränta såsom

Kungl. Maj.ts proposition nr 747 år 1967

(Nuvarande lydelse)
ning jämte barntillägg eller livränta
såsom skadad; dock må avdrag å
annan förtidspension än hel sådan
ske endast om skadan inträffat före
den tidpunkt från vilken pensionen
utgår och avdrag å tilläggspension
göras endast om den pensionsberättigade
ägt tillgodoräkna sig pensionspoäng
för minst ett år vid den tidpunkt
då skadan inträffat.

Folkpension i-------

Minskning enligt--------

(Föreslagen lydelse)
skadad; dock må avdrag å annan
förtidspension än hel sådan ske endast
om skadan inträffat före den
tidpunkt från vilken pensionen utgår
och avdrag å tilläggspension göras
endast om den pensionsberättigade
ägt tillgodoräkna sig pensionspoäng
för minst ett år vid den tidpunkt
då skadan inträffat.

— — skadan inträffat.

---skolat utgå.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968.

De nya bestämmelserna i 17 kap. 2 § äger icke tillämpning på ersättning
som belöper på tid före ikraftträdandet.

Bestämmelsen i 17 kap. 2 § första stycket i dess äldre lydelse angående
livränta som bestämmes av eller utbetalas från bolag som avses i 1 § lagen
om yrkesskadeförsäkring skall i vad avser obligatorisk försäkring fortsätta
att gälla så länge livränta bestämmes av eller utbetalas från sådant bolag.

Kungl. Maj.ts proposition nr li7 år 1967

Förslag

till

Lag

angående upphävande av lagen den 29 juni 1917 (nr 466)
om försäkringsrådet

Härigenom förordnas, att lagen den 29 juni 1917 om försäkringsrådet skall
upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

Bestämmelse i lag eller annan författning om försäkringsrådet skall efter
ikraftträdandet i stället avse yrkesskadenämnden, i den mån Konungen
ej förordnar annat.

Närmare föreskrifter med anledning av ikraftträdandet meddelas av
Konungen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1967

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 18 maj
1967.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Kling, Edenman, Johansson, Holmqvist,

Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer,

Myrdal, Odhnoff, Wickman.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets ÖATiga ledamöter fråga om reform av
yrkesskadeförsäkringen och anför.

Yrkesskadeutredningen (ledamöter generaldirektören Yngve Samuelsson,
ordf., överdirektören Leif Hultström, direktören Sven Hydén, ombudsmannen
Harald Nilsson och direktören Gunnar Werner) har avlämnat betänkandena
»Yrkesskadeförsäkring» (SOU 1966:54) och »Ersättning vid
yrkesskada i statlig tjänst in. m.» (stencil S 1966: 8).

Över det förstnämnda betänkandet har, efter remiss, yttranden avgetts
av Göta hovrätt, hovrätten för Övre Norrland, försäkringsdomstolen, försäkringsrådet,
riksförsäkringsverket, arbetarskyddsstyrelsen, medicinalstyrelsen,
statskontoret, försäkringsinspektionen, riksrevisionsverket, riksskattenämnden,
skolöverstyrelsen, arbetsmedicinska institutet, statens avtalsverk,
statistiska centralbyrån, statens personalpensionsverk, kommerskollegium,
statens handikappråd, Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet,
Svenska landstingsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen,
Skogs- och lantarbetsgivareföreningen, Sveriges redareförening, Landsorganisationen
i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO),
Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Statstjänstemännens
riksförbund (SR), Riksförbundet landsbygdens folk, Svenska västkustfiskarnas
centralförbund, Försäkringskasseförbundet, Svenska försäkringsbolags
riksförbund, Socialförsäkringsbolagens förening, Svenska personalpensionskassan,
Kommunernas pensionsanstalt och Sveriges läkarförbund.
Försäkringskasseförbundet har bifogat yttranden från samtliga allmänna
försäkringskassor. Även vissa andra remissinstanser har bifogat yttranden
som de inhämtat.

Över det andra betänkandet har remissyttranden avgetts av kriminalvårdsstyrelsen,
överbefälhavaren, försvarets civilförvaltning, civilförsvars -

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1967

styrelsen, socialstyrelsen, försäkringsrådet, riksförsäkringsverket, statens
järnvägar, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, domänstyrelsen, statens brandinspektion,
statens avtalsverk, statens personalpensionsverk, Försäkringskasseförbundet,
LO, TCO, SR, Svenska röda korset och Riksförbundet
Sveriges Lottakårer. Överbefälhavaren och LO har bifogat yttranden som de
inhämtat.

Huvuddragen av gällande bestämmelser
Yrkesskadeförsäkringen

Bestämmelserna om yrkesskadeförsäkringen finns huvudsakligen i lagen
den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring1 (omtryckt 1962:408).
Yrkesskadeförsäkringen är obligatorisk. Vid sidan av den obligatoriska
försäkringen finns också en frivillig försäkring.

Yrkesskadeförsäkringen handhas av riksförsäkringsverket och nio för
ändamålet bildade ömsesidiga försäkringsbolag, de s. k. socialförsäkringsbolagen.
Över försäkringsinrättningarnas beslut får talan föras hos försäkringsrådet.
Besvär över försäkringsrådets beslut får föras hos försäkringsdomstolen,
som är högsta instans.

Den obligatoriska försäkringen omfattar, med vissa undantag, varje arbetstagare
i allmän eller enskild tjänst samt i den mån Kungl. Maj :t förordnar
elever vid vissa skolor och andra utbildningsanstalter.

Försäkringen avser att skydda mot följderna av yrkesskada, dvs. kroppseller
därmed jämställd skada som orsakats av olycksfall i arbete eller viss
annan skadlig inverkan av arbetet. Till olycksfall i arbetet räknas även
olycksfall vid färd till eller från arbetet, om färden föranleds av och står
i nära samband med arbetet.

Vid yrkesskada ersätts kostnader för sjukvård (läkar- och tandläkarvård,
sjukhusvård, resor in. in.). Nedsättning av arbetsförmågan berättigar vid
sjukdomstillstånd till sjukpenning och vid invaliditet till livränta. Om
yrkesskadan medfört döden, utgår förutom begravningshjälp livräntor till
efterlevande.

I fråga om ersättningen vid sjukdom är yrkesskadeförsäkringen samordnad
med den allmänna sjukförsäkringen på så sätt att en yrkesskadad,
som är omfattad av sjukförsäkringen, äger för tid t. o. in. nittionde dagen
efter den då yrkesskadan inträffade, dock längst till den dag skadan medfört
rätt till livränta eller t. o. m. den dag rätten till sjukpenning upphör
(samordningstiden), rätt afl från allmän försäkringskassa få sjukvårdsersättning
och sjukpenning såsom vid annan sjukdom. Om yrkesskadad under
samordningstiden inte är omfattad av sjukförsäkringen, kan han ändå
få er sättning under samordningstiden enligt grunderna för sjukförsäkringen, 1

1 Lagen benämns i det följande YFL.

Kungl. Maj:ts proposition nr 747 år 1967

men ersättningen skall då utgå från vederbörande yrkesskadeförsäkringsinrättning.
Om yrkesskadan under samordningstiden medfört behov av sjukvård
utom Sverige, tandläkarvård, särskild vård i vissa fall eller särskilda
hjälpmedel, såsom kryckor, proteser etc., ersätts behövliga kostnader härför,
inklusive resor — allt i den mån ersättning inte utgått från sjukförsäkringen.

För tiden efter samordningstidens utgång regleras yrkesskadeersättningen
helt av yrkesskadeförsäkringsinrättningarna. Om yrkesskadan efter samordningstidens
utgång medför behov av läkar-, tandläkar- eller sjukhusvård,
läkemedel eller nyssnämnda särskilda hjälpmedel, ersätts behövliga kostnader
härför inklusive resor. I princip utgår ersättning för hela kostnaden.

Vid nedsättning av arbetsförmågan på grund av yrkesskada utgår löpande
ersättning. Ersättningens storlek beror på den skadades årliga arbetsförtjänst
och graden av arbetsförmågans nedsättning.

Den årliga arbetsförtjänsten fastställs i princip efter förhållandena vid
tidpunkten för yrkesskadans inträffande och utgörs av den beräknade årsinkomsten
av förvärvsarbete vid detta tillfälle.

För dem som drabbats av yrkesskada i unga år gäller vissa bestämmelser
om en individuell uppräkning av den årliga arbetsförtjänsten vid 18, 21
och 25 års ålder. Om yrkesskadan inträffar under yrkesutbildning, får den
årliga arbetsförtjänsten inte sättas lägre än det belopp vartill den skadades
inkomst av förvärvsarbete skäligen kan antas ha uppgått, om han i stället
avbrutit yrkesutbildningen och ägnat sig åt sådant arbete. Den årliga
arbetsförtjänsten får inte beräknas till lägre belopp än 1 200 kr. eller till
högre belopp än 15 000 kr.

Nedsättningen av arbetsförmågan på grund av yrkesskada skall vid såväl
sjukdoms- som invaliditetstillstånd bedömas med hänsyn till skadans
beskaffenhet och dess inverkan inte bara på den skadades förmåga i allmänhet
att bereda sig inkomst av arbete utan också på hans förmåga att
utöva sitt yrke. I tillämpningen har skadans beskaffenhet, dvs. den medicinska
faktorn, tillmätts väsentlig betydelse för invaliditetsbedömningen.

Allt efter storleken av den årliga arbetsförtjänsten är en yrkesskadad berättigad
till sjukpenning, som kan vara antingen hel (vid förlust av arbetsförmågan)
eller halv (vid nedsättning av arbetsförmågan med minst hälften).

Enligt ett på den årliga arbetsförtjänsten grundat intervallsystem uppgår
enligt YFL hel sjukpenning för tid t. o. m. den månad under vilken den
skadade fyller 67 år till 3 kr. om dagen vid en arbetsförtjänst understigande
1 800 kr. för att i högre inkomstlägen stiga så att den vid en årlig arbetsförtjänst
av 14 000 kr. eller mera uppgår till 20 kr. om dagen. För tid
efter den månad då den skadade fyllt 67 år blir lägsta sjukpenningen 3 kr.
om dagen och högsta 12 kr. Sjukpenning får dock inte utges med lägre belopp
än som skolat utgå i sjukpenning från allmän försäkringskassa, om
skadan inte utgjort yrkesskada. Denna föreskrift innebär bl. a., att sjukpen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

ning i de allra flesta fall utgår enligt sjukpenningskalan i lagen den 25 maj
1962 (nr 381) om allmän försäkring.

Under tid då den skadade åtnjuter sjukhusvård minskas sjukpenningen
med 5 kr. om dagen, dock med högst hälften av sjukpenningens belopp. För
kvinna som har barn under tio år i hemmet utgör sjukpenningen vid sjukhusvård
lägst 5 kr. om dagen.

I förekommande fall höjs sjukpenning med barntillägg.

Om yrkesskada efter det sjukdomstillståndet upphört medfört förlust
av arbetsförmågan eller nedsättning av denna med minst en tiondel, utges
livränta till den skadade. Livräntan beräknas på grundval av ett ersättningsunderlag.
Vid fastställandet av ersättningsunderlaget medräknas årlig
arbetsförtjänst, som inte överstiger 7 200 kr., till hela sitt belopp, den del
av arbetsförtjänsten, som överstiger 7 200 kr. men inte 10 800 kr., till tre
fjärdedelar och den del därav, som överstiger 10 800 kr., till hälften. Högsta
ersättningsunderlag blir i enlighet härmed 12 000 kr. Vid förlust av arbetsförmågan
utgör livräntan elva tolftedelar av ersättningsunderlaget, vid nedsättning
av arbetsförmågan med minst 30 % en mot graden av nedsättningen
svarande del av ersättningsunderlaget, minskad med en tolftedel av detta och
vid nedsättning av arbetsförmågan med mindre än 30 %, den del av
två tredjedelar av ersättningsunderlaget, som svarar mot graden av nedsättningen.
För tid fr. o. in. månaden näst efter den, under vilken den
skadade fyller 67 år, utgör livräntan tre fjärdedelar av nyss angivna livräntebelopp.

På ansökan av den skadade kan livränta helt eller delvis utbytas mot ett
kapitalbelopp efter vissa av Kungl. Maj :t fastställda beräkningsgrunder,
om skäl för sådant utbyte anses föreligga.

Om en yrkesskadad under längre tid är ur stånd att reda sig själv utgår
vårdbidrag. Detta är utformat som en förhöjning av sjukpenningen eller
livräntan till den skadade. Bidraget får inte sättas till högre belopp än 5 kr.
om dagen under sjukpenningtid eller 1 800 kr. om året under livräntetid.

Om yrkesskadan fått dödlig utgång, utgår begravningshjälp med 600 kr.
samt livräntor till efterlevande.

Änka efter den avlidne äger rätt till livränta så länge hon lever ogift.
Livräntans belopp motsvarar för tiden t. o. in. den månad under vilken hon
fyller 67 år en tredjedel och för tiden därefter en fjärdedel av den avlidnes
årliga arbetsförtjänst, dvs. högst 5 000 resp. 3 750 kr. om året. Under vissa
omständigheter kan en ogift kvinna som sammanlevde med den avlidne
eller trolovad jämställas med änka efter den avlidne.

Änkling, som genom dödsfallet kommer att sakna behövligt underhåll,
kan efter skälighetsprövning få livränta med högst det belopp som kan
utgå i livränta till änka.

Frånskild underhållsberättigad make kan inom de för änkelivränta upp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 747 år 1967

dragna gränserna få livränta med belopp som motsvarar underhållsbidraget
under så lång tid som detta skolat utgå.

Till varje barn till den avlidne utgår livränta till dess barnet fyller 16 år
med en sjättedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst, dvs. högst 2 500 kr.
om året. Om barnet därefter till följd av sjukdom eller annan sådan orsak
är ur stånd att försörja sig, utgår livränta längst till dess barnet fyller
21 år.

Fader eller moder till den avlidne, som till följd av dödsfallet kommer
att sakna behövligt underhåll, kan få livränta med skäligt belopp, dock
med högst en sjättedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst.

Sammanlagda beloppet av efterlevandelivräntor får inte överstiga fem
sjättedelar av ersättningsnnderlaget.

YFL innehåller även bestämmelser om vissa avdrag för fall då ersättning
vid yrkesskada tillförsäkrats från annat håll och om nedsättning av eller
jämkning i ersättning m. m.

Inom ramen för ersättningsförmånerna enligt den obligatoriska försäkringen
och med dess bestämmelser som norm kan frivillig försäkring meddelas
dels enskilt åt varje svensk medborgare, som är bosatt i Sverige, eller
åt den som utan att vara svensk medborgare är bosatt och mantalsskriven
här, dels kollektivt åt arbetsgivare, som bedriver verksamhet i Sverige, för
arbetstagare hos honom, åt utbildningsanstalt i Sverige för elever vid anstalten
samt åt svensk yrkes- eller fackorganisation för medlemmar i organisationen.
Från ersättning under sjukdomstid dras av vad som för motsvarande
ändamål utgår från den allmänna sjukförsäkringen.

I fråga om ersättningarna på yrkesskadeområdet gäller den principen
att de bestämmelser, som gällde när skadan inträffade, tillämpas också
under den fortsatta ersättningsregleringen. Utgående livräntor är inte värdesäkrade,
men de har höjts vid skilda tillfällen. De senaste och viktigaste
höjningarna ägde rum genom lagen den 17 juni 1955 (nr 469) angående
omreglering av vissa ersättningar enligt lagen den 17 juni 1916 (nr 235)
om försäkring för olycksfall i arbete m. m. samt lagen den 6 juni 1962
(nr 303) om förhöjning av vissa ersättningar i anledning av yrkesskada
in. in.

Arbetsgivarna svarar för kostnaden för den obligatoriska försäkringen.
Avgifterna beräknas efter försäkringstekniska grunder med hänsyn till arbetets
farlighet i allmänhet och de särskilda förhållanden under vilka det
bedrivs så att de kan antas täcka den risk som försäkringen avser. Kostnaderna
för omreglering och förhöjning av ersättningar enligt de nyss nämnda
lagarna bestrids genom proportionella tillägg till yrkesskadeförsäkringsavgifterna.
Staten och vissa kommuner m. fl. betalar inte avgift utan står
självrisk.

Kostnaden för den frivilliga försäkringen vilar på försäkringstagarna.

Kungl. Maj.ts proposition nr IM år 1967

Den allmänna försäkringen

Enligt lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring1 (ändrad
1964: 146 och 156, 1965: 144 och 752 samt 1966: 236 och 350) består den
allmänna försäkringen av sjukförsäkring, folkpensionering och försäkring
för tilläggspension. Till den allmänna försäkringen är anslutna en frivillig
sjukpenningförsäkring och en frivillig pensionsförsäkring. Försäkrade är
enligt huvudregeln svenska medborgare samt icke svenska medborgare, som
är mantalsskrivna i Sverige. I prop. 1967: 73 föreslås att mantalsskrivningskravet
för utlänningar skall bytas ut mot ett krav på bosättning i Sverige.
Den som är försäkrad skall, om han är bosatt i Sverige, vara inskriven hos
allmän försäkringskassa fr. o. m. den månad då han fyller 16 år.

Den allmänna försäkringen administreras av riksförsäkringsverket, de
allmänna försäkringskassorna samt de lokala organ som Kungl. Maj :t bestämmer.
Över försäkringskassas beslut får talan föras hos riksförsäkringsverket.
Fullföljd från riksförsäkringsverket sker till försäkringsdomstolen.
Över försäkringsdomstolens beslut får talan inte föras.

S juk för säkring en

Sjukförsäkringens förmåner utgörs av sjukvårdsersättning, sjukpenning
och moderskapspenning.

Enligt reglerna om sjukvårdsersättning utgår ersättning för utgifter för
läkarvård, viss tandläkarvård, sjukhusvård samt resor i samband med vården.
Ersättning för utgifter för läkarvård utgår med tre fjärdedelar av utgifterna,
dock högst med tre fjärdedelar av beloppet enligt en av Kungl.
Maj :t fastställd taxa. Ersättning för utgifter för tandläkarvård lämnas kvinnliga
försäkrade i samband med havandeskap och barnsbörd och i övrigt för
vissa behandlingar på centraltandpolikliniker, tandläkarhögskolor och allmänna
sjukhus. Utgifter för sjukhusvård ersätts i princip helt. Resekostnader
ersätts vid läkar- och tandläkarvård —- dock inte tandläkarvård i
samband med havandeskap och barnsbörd — och vid hemresa efter sjukhusvård
i den mån utgifterna överstiger 4 kr. (i vissa städer 5 kr.) samt vid
resa till sjukvårdsinrättning helt. Utgifter för sjukgymnastisk behandling
och vissa andra specialbehandlingar samt för konvalescentvård ersätts med
tre fjärdedelar, dock högst nämnda andel av fastställda taxebelopp.

Enligt förordningen den 4 juni 1954 (nr 519) angående kostnadsfria eller
prisnedsatta läkemedel (omtryckt 1962:405; därefter ändrad 1962:707)
erhålls läkemedel, som förskrivits av läkare, i vissa fall kostnadsfritt på
apotek och i vissa fall med cn rabatt som utgör hälften av det belopp varmed
priset överstiger 3 kr. Rabatteringen sker vid försäljningen från apotek.

En försäkrads rätt till sjukpenning grundas på hans placering i sjuk- 1

1 Lagen benämns i det följande AFL.

48 Iiungl. Maj:ts proposition nr 747 år 1967

penningklass. Den som är inskriven i allmän försäkringskassa och har minst
1 800 kr. i årsinkomst av förvärvsarbete (anställning eller annat förvärvsarbete)
skall vara placerad i sjukpenningklass. Dessutom är under vissa
förutsättningar kvinnlig försäkrad, som är inskriven hos försäkringskassa,
placerad i sjukpenningklass, fastän hennes årsinkomst av förvärvsarbete
inte uppgår till 1 800 kr. (den s. k. hemmafruförsäkringen).

Sjukpenningklasserna är 21 till antalet. De som omfattas av hemmafruförsäkringen
är placerade i sjukpenningklass nr 1, i vilken hel sjukpenning
utgör 6 kr. för dag. Sjukpenningklass nr 2 omfattar försäkrade, vilkas inkomst
av förvärvsarbete uppgår till 1 800 kr. men inte 2 600 kr. Sjukpenningen
i denna klass är likaledes 6 kr. om dagen. I de följande klasserna stiger
sjukpenningen så att den i den högsta klassen, som omfattar försäkrade
med en förvärvsinkomst av 39 000 kr. eller mera, utgör 52 kr. om dagen.
Storleken av hel sjukpenning i de olika klasserna framgår av följande tabell.

Sjukpenning-klass nr	Inkomsten av förvärvsarbete uppgår för år	Sjukpenning kr
till kr	men ej till kr
2	1 800	2 600	6
3	2 600	3 400	7
4	3 400	4 200	8
5	4 200	5 000	9
6	5 000	5 800	10
7	5 800	6 800	12
8	6 800	8 400	14
9	8 400	10 200	16
10	10 200	12 000	19
11	12 000	14 000	22
12	14 000	16 000	25
13	16 000	18 000	28
14	18 000	21 000	31
15	21 000	24 000	34
16	24 000	27 000	37
17	27 000	30 000	40
18	30 000	33 000	43
19	33 000	36 000	46
20	36 000	39 000	49
21	39 000	—	52

Av sjukpenningbeloppet i varje klass utgör 6 kr. grundsjukpenning och
återstoden tilläggssjukpenning. Vid sjukhusvård minskas sjukpenningen
med 5 kr. för dag, dock med högst hälften av sjukpenningens belopp. För
kvinnlig försäkrad som har barn under tio år i hemmet utgör sjukpenningen
vid sjukhusvård lägst 6 kr. om dagen.

I fråga om inkomst av annat förvärvsarbete än anställning kan en försäkrad
anmäla undantagande från försäkringen för tilläggspension. För tid
då sådant undantagande äger giltighet för den försäkrade är han också
undantagen från sjukförsäkringen vad gäller tilläggssjukpenning. Undantagandet
innebär, att den försäkrades sjukpenningklass bestäms med bortseende
från hans inkomst av annat förvärvsarbete än anställning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

Sjukpenning utgår vid sjukdom som förorsakar nedsättning av arbetsförmågan
med minst hälften. Vid fullständig nedsättning av arbetsförmågan
utges hel sjukpenning och i annat fall halv sjukpenning.

Till sjukpenning utgår under vissa förutsättningar barntillägg för den
försäkrades eller hans makes barn under 16 år.

Sjukpenning utgår i regel fr. o. m. dagen efter insjuknandedagen. För
sjukperioder, som inte varar mer än sex dagar utöver insjuknandedagen,
gäller en s. k. fridagsregel, som innebär att sjukpenning utgår endast för
dag då den försäkrade skulle ha utfört förvärvsarbete i sin huvudsakliga
sysselsättning. Under en sjukperiod skall fridagsregeln dock kunna tillämpas
på högst två fridagar. Fridagsregeln avser inte hemmafruförsäkrade
kvinnor och vissa andra kvinnor.

För tilläggssjukpenning som svarar mot inkomst av annat förvärvsarbete
än anställning kan den försäkrade välja en karenstid av 3, 33 eller 93 dagar.

Sjukpenning får inte utges för tid, innan sjukdomsfallet anmälts till försäkringskassan,
om det inte förelegat hinder för att göra anmälan eller
andra särskilda skäl föranleder att sjukpenning bör utgå.

Sjukpenning kan i princip utgå utan någon begränsning i tiden. Vid
långvarig nedsättning av arbetsförmågan skall i regel sjukpenningen avlösas
av förtidspension. Utgår hel förtidspension skall den försäkrade inte längre
vara placerad i sjukpenningklass. Vidare gäller att en försäkrad inte får
uppbära sjukpenning för mer än sammanlagt 180 dagar efter ingången av
den månad då han fyllt 67 år eller dessförinnan tagit ut ålderspension.

Sjukpenning är skattefri.

Den obligatoriska sjukpenningförsäkringen kan kompletteras med frivillig
sjukpenningförsäkring hos allmän försäkringskassa. Denna försäkring
står i princip öppen för hemmafruar och studerande.

Den obligatoriska försäkringen finansieras genom sjukförsäkringsavgifter
från de försäkrade, avgifter från arbetsgivarna samt statsbidrag. Den
frivilliga försäkringen finansieras genom avgifter från dem som är anslutna
till försäkringen och statsbidrag.

Pensioneringen

Pension från den allmänna försäkringen består i princip av två delar,
folkpension och tilläggspension. Folkpensionen avser att utgöra ett grundskydd
vid ålderdom, invaliditet och dödsfall och utgår efter generella regler
till alla oberoende av tidigare inkomster och erlagda avgifter. Tilläggspensionen
avser att ge ett kompletterande skydd utöver folkpensionen. Tilläggspensionen
grundas på inkomster av det förvärvsarbete, som den försäkrade
utfört under sin aktiva tid, och pensionen är avvägd i förhållande till denna
inkomst.

Folkpension tillkommer i princip endast den som är svensk medborgare.
Vidare krävs att den försäkrade är mantalsskriven i Sverige eller varit man4
— Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 sand. Nr 147

Kungl. Maj.ts proposition nr lb7 år 1967

talsskriven här för det år då han fyllde 62 år och för de fem åren närmast
dessförinnan. Inkomst kan bli pensionsgrundande inom tilläggspensioneringen
även för den som inte är svensk medborgare, men det krävs att han
är mantalsskriven i Sverige. I prop. 1967: 73 har föreslagits, att svensk medborgare
som är bosatt i Sverige skall kunna få folkpension utan att vara
mantalsskriven och att mantalsskrivningskravet för utlänningar inom tillläggspensioneringen
skall bytas ut mot ett krav på bosättning i Sverige.

En försäkrad kan anmäla undantagande från försäkringen för tilläggspension,
såvitt avser inkomst av annat förvärvsarbete än anställning. Har
anmälan om undantagande skett, skall vid beräkningen av pensionsgrundande
inkomst för den försäkrade hänsyn inte tas till inkomst av annat förvärvsarbete
än anställning.

Folkpension och tilläggspension utgår i form av ålderspension, förtidspension
och familjepension (änke- och barnpension). Från folkpensioneringen
utgår dessutom vissa tilläggsförmåner m. m.

Ålderspension utgår fr. o. in. den månad, varunder den försäkrade
fyller 67 år. Det finns dock möjlighet till förtida och uppskjutet uttag. Beloppet
av ålderspension liksom av övriga pensionsförmåner uttrycks i AFL
i procent av basbeloppet. Härigenom blir förmånerna värdesäkrade.

Basbeloppet är 4 000 kr. i 1957 års penningvärde. Basbelopp fastställs
för varje månad av Kungl. Maj :t. Det aktuella basbeloppet erhålls genom
att beloppet 4 000 kr. multipliceras med det tal, som anger förhållandet mellan
det allmänna prisläget under tredje månaden (enligt förslag i prop.
1967: 73 andra månaden) före den som basbeloppet avser och prisläget i
september 1957. En ändring av nämnda tal föranleder inte ändring av basbeloppet,
om inte talet stigit eller gått ned med minst 3 % sedan närmast
föregående ändring av basbeloppet vidtogs. Vid beräkningen av det allmänna
prisläget utgår man från konsumentprisindex. Basbeloppet är f. n. 5 700 kr.

Ålderspension från folkpensioneringen som tas ut vid 67 år skall enligt
prop. 1967: 73 fr. o. m. den 1 juli 1967 utgöra för en ensam pensionär 86,5 %
av basbeloppet och för två pensionsberättigade makar tillsammans 135 % av
basbeloppet. Vid nuvarande basbelopp blir ålderspensionen den 1 juli 1967
4 920 kr. för en ensam pensionär och 7 680 kr. för två pensionsberättigade
makar.

Tilläggspensioneringens ålderspension är avsedd att kompensera bortfall
av pensionsgrundande inkomst, dvs. inkomster av förvärvsarbete mellan
basbeloppet och 7V2 gånger basbeloppet. För varje år, för vilket pensionsgrundande
inkomst fastställts för en försäkrad, skall pensionspoäng tillgodoräknas
honom. Pensionspoängen utgör den pensionsgrundande inkomsten
delad med basbeloppet vid årets ingång. För rätt till ålderspension
krävs att den försäkrade tillgodoräknats pensionspoäng för minst tre år.

Storleken av ålderspension som tas ut vid 67 år utgör 60 % av produkten
av basbeloppet för den månad, för vilken pensionen skall utges, och me -

Kungl. Maj.ts proposition nr 1A7 år 1967

deltalet av de pensionspoäng som tillgodoräknats den försäkrade, eller,
om pensionspoäng tillgodoräknats honom för mer än 15 år, medeltalet
av de 15 högsta poängtalen. Har pensionspoäng tillgodoräknats honom
för mindre än 30 år, skall nämnda produkt minskas med Vso för varje
år, som antalet poängår understiger 30. I fråga om svenska medborgare är
30-årsregeln utbytt mot en 20-årsregel för dem som är födda åren 1896—
1914. För dem som är födda under något av åren 1915—1923 fordras i stället
för 30 år, 21 år för dem som är födda 1915, 22 år för dem som är födda
1916 etc.

F örtidspension utgår för tid före den månad, då den försäkrade
fyller 67 år eller ålderspension dessförinnan börjar utgå till honom, om
hans arbetsförmåga på grund av sjukdom, psykisk efterblivenhet, vanförhet
eller annat lyte är nedsatt med minst hälften och nedsättningen kan
anses varaktig. Kan nedsättningen av arbetsförmågan inte anses varaktig
men kan den antas bestå avsevärd tid, har den försäkrade rätt till sjukbidrag,
som är begränsat till viss tid men för vilket i övrigt gäller samma
regler som i fråga om förtidspension. Förtidspensionens storlek graderas
efter arbetsförmågans nedsättning så att en försäkrad, vars arbetsförmåga
är nedsatt i sådan grad att intet eller endast en ringa del därav återstår, får
hel förtidspension. Är arbetsförmågan nedsatt i mindre grad men med avsevärt
mer än hälften, utgår två tredjedelar av hel förtidspension. I övriga
fält utgår en tredjedel av hel förtidspension. Vid beräkningen av i vad
mån arbetsförmågan är nedsatt skall beaktas den försäkrades förmåga att
vid den sjukdom eller det lyte, varom är fråga, bereda sig inkomst genom
sådant arbete, som motsvarar hans krafter och färdigheter och som rimligen
kan begäras av honom med hänsyn till hans utbildning och tidigare
verksamhet samt ålder, bosättningsförhållanden och därmed jämförliga
omständigheter.

En ytterligare förutsättning för rätt till förtidspension från tilläggspensioneringen
är att den försäkrade tillgodoräknats pensionspoäng för tid
före det år då pensionsfallet inträffat.

Hel förtidspension från folkpensioneringen utgår med samma belopp som
ålderspension, vilken tas ut vid 67 års ålder. I princip gäller detsamma om
förtidspension från tilläggspensioneringen. Härvid skall under vissa förutsättningar
antas att den försäkrade för varje år fr. o. m. det år då pensionsfallet
inträffar t. o. m. det år då han fyller 65 år tillgodoräknats vissa pensionspoäng
(antagandepoäng). För att antagandepoäng skall få medräknas
fordras, att den försäkrade antingen vid tidpunkten för pensionsfallet varit
eller bort vara placerad lägst i den sjukpenningklass, som svarar mot en
årsinkomst av förvärvsarbete lika med det vid årets ingång gällande basbeloppet,
eller också äger tillgodoräkna sig pensionspoäng för tre av de
fyra åren närmast före året för pensionsfallet. Antagandepoäng skall beräknas
enligt den av två alternativa metoder som ger det för den försäk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

rade gynnsammaste resultatet. Den ena metoden innebär att antagandepoängen
beräknas på grundval av poängtalen under de fyra åren närmast
före pensionsfallet. Den andra metoden innebär att antagandepoängen beräknas
på grundval av poängtalen under samtliga år fr. o. m. den försäkrades
sextonde år t. o. m. året närmast före pensionsfallet. Antagandepoängen skall
i båda fallen motsvara medeltalet för halva antalet av de år, som kommer i
fråga, varvid i första hand bortses från år för vilka poäng inte beräknats
och år som har de lägsta poängtalen.

Förtidspension enligt reglerna om antagandepoäng förutsätter att den
försäkrade vid 67 års ålder kan få ålderspension. Antalet poängår t. o. m. det
sextiofemte levnadsåret skall alltså inklusive åren med antagandepoäng bli
minst tre. Om förutsättningar inte föreligger för att den försäkrade skall
kunna få förtidspension med tillgodoräknande av antagandepoäng, fordras
för rätt till förtidspension att den försäkrade tillgodoräknats pensionspoäng
för minst tre år före det år, under vilket pensionsfallet inträffade. Förtidspensionen
beräknas då på grundval av föreliggande faktiska pensionspoäng
enligt samma metod som ålderspension som tas ut vid 67 år.

Änkepension från folkpensioneringen utgår under förutsättning att
änkan antingen vid mannens död fyllt 36 år och varit gift med honom minst
fem år eller har vårdnaden om och stadigvarande bor tillsammans med
barn under 16 år. Upphör änka att ha vårdnaden om eller bo tillsammans
med barn under 16 år, skall vid bedömandet av hennes rätt till pension i
fortsättningen anses som om mannen avlidit, när barnet upphörde att påverka
rätten till pension och äktenskapet varat t. o. m. nämnda tidpunkt.

Änkepensionen utgör för änka, som vid mannens död eller den därmed
jämställda tidpunkten fyllt 50 år, samma belopp som ålderspension från 67
år för en ensam ålderspensionär. För annan änka minskar pensionen med
Vis för varje år, varmed änkans ålder vid mannens död eller jämställd tidpunkt
understeg 50. För änkor, vilkas män avlidit före den 1 juli 1960,
gäller särskilda regler om pensionsberäkningen.

Annan kvinna än änka kan i vissa fall jämställas med änka i fråga om
rätt till änkepension från folkpensioneringen.

Förutsättningar för änkepension från tilläggspensioneringen är att mannen
vid sitt frånfälle var berättigad till tilläggspension eller skulle ha varit
berättigad till sådan pension i form av förtidspension, om han blivit invalid i
stället för avlidit. Tilläggspension i form av änkepension tillkommer änka
efter den försäkrade om antingen äktenskapet varat minst fem år och ingåtts
senast den dag den försäkrade fyllde 60 år eller den försäkrade efterlämnar
barn som tillika är barn till änkan. Finns det pensionsberättigade
barn, utgör änkepensionen 35 % och i annat fall 40 % av hel förtidspension
eller ålderspension, som den avlidne skulle ha varit berättigad till.

För rätt till änkepension från tilläggspensioneringen krävs att legalt
äktenskap förelegat.

Kungl. Maj:ts proposition nr lk7 år 1967

Änkepension från såväl folkpensioneringen som tilläggspensioneringen
dras in om änkan ingår nytt äktenskap men börjar utgå på nytt, om det nya
äktenskapet upplöses inom fem år.

Fr. o. in. den månad då änkan fyller 67 år byts änkepension från folkpensioneringen
ut mot ålderspension. Om änkan är berättigad till förtidspension
får hon välja mellan denna och änkepensionen. Änkepension från
tilläggspensioneringen utgår däremot vid sidan av ålderspension eller förtidspension,
som änkan kan vara berättigad till på grund av eget förvärvsarbete.

Barnpension från folkpensioneringen utgår till barn under 16 år,
som mist sin fader eller moder eller båda föräldrarna. Barnpension utgör
25 % av basbeloppet om en av föräldrarna avlidit och 35 % av basbeloppet
om båda är döda.

Förutsättning för barnpension från tilläggspensioneringen är att fadern
eller modern vid sitt frånfälle var berättigad till tilläggspension eller skulle
ha varit det om han blivit invalid i stället för avlidit. Barnpension tillkommer
den försäkrades barn under 19 år. Pensionen till ett barn utgör, om änkepension
efter den avlidne utgår från tilläggspensioneringen, 15 % och
i annat fall 40 % av den tilläggspension som skulle ha utgått till den avlidne.
Finns det flera barn än ett, ökas procenttalen med 10 för varje barn, och det
sammanlagda barnpensionsbeloppet delas lika mellan barnen.

I fråga om de särskilda tilläggsförmånerna m. m. från folkpensioneringen
kan nämnas följande.

Till ålders- eller förtidspension utgår med vissa undantag b a r n t i 11-1 ä g g för barn under 16 år. Tillägget utgör för år räknat 25 % av basbeloppet
eller, om barnet är berättigat till barnpension, 10 % av basbeloppet.
Utgår förtidspension med två tredjedelar eller en tredjedel av hel
förtidspension, utgör barntillägget motsvarande andel av barntillägg till
hel förtidspension.

Invaliditetstillägg utgår till försäkrad, som åtnjuter ålderseller
förtidspension, om den försäkrade är ur stånd att reda sig själv och
på grund härav vid upprepade tillfällen dagligen är i behov av hjälp av annan
samt hjälpbehovet uppkommit innan han fyllt 63 år. Invaliditetstillägg skall
alltid utgå, om den försäkrade är blind och blindheten inträtt innan han
uppnått 63 års ålder. Invaliditetstillägg utgår vidare till försäkrad som åtnjuter
partiell förtidspension, om han utför förvärvsarbete men på grund
av höggradig nedsättning av kroppsorgans funktion behöver avsevärd fortlöpande
hjälp av annan person eller får vidkännas betydande merutgifter
för färdmedel eller andra hjälpmedel för att kunna utföra arbetet. Invaliditetstillägget
utgör för år räknat 30 % av basbeloppet.

Till försäkrad över 16 år, som inte åtnjuter pension enligt AFL, kan i nvaliditetsersättning
utgå för tid före den månad då han fyller 67 år.
Sådan ersättning tillkommer dels försäkrad som är blind, om blindheten in -

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

trätt innan han fyllt 63 år, dels försäkrad som utför förvärvsarbete, om han på
grund av höggradig nedsättning av kroppsorgans funktion behöver avsevärd
fortlöpande hjälp av annan person eller får vidkännas betydande merutgifter
för färdmedel eller andra hjälpmedel för att kunna utföra förvärvsarbetet.
Invaliditetsersättning utgör 60 eller 30 % av basbeloppet beroende på hjälpbehovets
omfattning eller merutgifternas storlek. För blind utgör invaliditetsersättningen
alltid 60 % av basbeloppet. Vårdbidrag i form av invaliditetsersättning
tillkommer svårt handikappade barn under 16 år och utgör
60 % av basbeloppet.

Studier jämställs med förvärvsarbete i fråga om rätt till invaliditetstillägg
och invaliditetsersättning.

Enligt en särskild lag den 25 maj 1962 (nr 392) om hustrutillägg och
kommunalt bostadstillägg till folkpension (ändrad 1963:57 och 1965: 146)
kan folkpension kompletteras med hustru tillägg och k o m m unalt
bostadstillägg, som båda är inkomstprövade.

Pensioner enligt AFL och livräntor enligt YFL utgår inte lielt oberoende
av varandra. En viss samordning är föreskriven. Bortsett från den samordning
som består i att yrkesskadeersättningen sätts ned med en fjärdedel
vid 67 år, sker samordningen på pensionssidan genom att pensionsförmånen
reduceras med tre fjärdedelar av yrkesskadeersättningens belopp. En viss
del av folkpensionen är dock alltid frilagd. Sålunda skall från folkpensioneringen
förtidspension eller barnpension alltid utgå med minst en fjärdedel,
änkepension med minst hälften och ålderspension med minst tre fjärdedelar
av vad som eljest skolat utgå.

I fråga om finansieringen av den allmänna pensioneringen gäller bl. a.
följande. Kostnaderna för folkpensioneringen betalas av staten. De kommunala
bostadstilläggen bekostas dock av kommunerna. Till statsverket inflyter
den särskilda folkpensionsavgiften, som tas ut på den till statlig inkomstskatt
beskattningsbara inkomsten. Tilläggspensioneringen finansieras
genom avgifter som inflyter till allmänna pensionsfonden. Avgift för inkomst
av anställning erläggs av arbetsgivarna och avgift för inkomst av annat förvärvsarbete
av de försäkrade själva. Avgiftsuttaget är bestämt till 8,5 %
för 1967, 9 % för 1968 och 9,5 % för 1969.

Viss yrkesskadeersättning av statsmedel m.m.

Militärtjänst

De grundläggande bestämmelserna om ersättning med anledning av
kroppsskada, som ådragits under militärtjänstgöring, finns i militärersättningsförordningen
den 2 juni 1950 (nr 261; omtryckt 1954:460, därefter
ändrad 1955:362, 1959:587, 1960:181 och 1962:409).

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1967

Förordningen äger tillämpning på värnpliktiga, vissa fast anställda av
manskapsgrad, viss inte ständigt tjänstgörande fast anställd personal, hemvärnspersonal
och sådan personal, som frivilligt deltar i militärtjänstgöring
och på vilka förordningen enligt Kungl. Maj :ts beslut är tillämplig.
Kungl. Maj :t har vidare rätt att, om särskilda förhållanden föranleder till
det, besluta om ersättning enligt förordningens grunder till annan personal
som deltar i militärtjänstgöring. Eftersom en del av de nämnda personalkategorierna
är arbetstagare i statens tjänst, har Kungl. Maj .t från tillämpningen
av YFL tagit undan sådan vid försvarsväsendet anställd personal för
vilken lagen eljest skulle gälla.

Ersättning utgår för skada på grund av olycksfall eller sjukdom, även
om denna inte är yrkessjukdom. I fråga om förmånerna ansluter sig militärersättningsförordningen
i allt väsentligt till YFL. Vissa särbestämmelser
förekommer dock. Enligt 6 § 5 mom. förordningen skall sjukpenning och
livränta i regel inte utgå så länge anställningen eller tjänstgöringen varar.
Vidare gäller enligt 9 § andra stycket, att den årliga arbetsförtjänsten
inte får beräknas till lägre belopp än 5 000 kr., när skadan inträffat under
värnpliktstjänstgöring eller det är fråga om ersättning till fast anställt manskap
eller hemvärnspersonal för tid efter det att den skadade fyllt 20 år eller
om livränta till efterlevande.

Civilförsvarstjänstgöring m. m.

Enligt förordningen den 14 maj 1954 (nr 249) om ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret, utgår ersättning
av statsmedel om någon till följd av olycksfall eller sådan inverkan
som avses i 6 § YFL drabbas av skada under tjänstgöring i civilförsvaret.
Med sådan tjänstgöring jämställs utbildning eller övning för civilförsvarstjänstgöring
samt inställelse för inskrivning i civilförsvaret. Ersättningsbestämmelserna
följer i stort sett YFL. För skada som omfattas av YFL utgår
ingen ersättning.

Enligt kungörelsen den 30 november 1962 (nr 607) om ersättning på grund
av verksamhet för brandsläckning m. m. och kungörelsen den 30 juni 1961
(nr 457) om ersättning på grund av medverkan i skyddsarbete vid olyckor
i atomanläggningar m. in. skall förordningen om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret, äga motsvarande
tillämpning, om någon ådragit sig kroppsskada under verksamhet eller
övning som avses i kungörelserna.

Vistelse på anstalt

Förordningen den 14 maj 1954 (nr 250) om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under vistelse å anstalt m.m. (ändrad 1956: 228 och
1958: 102), gäller den som är häktad eller intagen på fångvårdsanstalt eller
vårdas på allmän eller statsunderstödd enskild vårdanstalt för alkoholmiss -

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

brukare. På grund av skada, som under vistelsen på häktet eller anstalten
drabbar sådan person till följd av olycksfall eller sådan inverkan som avses
i 6 § YFL, utgår ersättning av statsmedel, oavsett om skadan inträffat i
eller utom arbete. Ersättningsbestämmelserna följer i stort sett YFL.

Sjöfart och fiske m. m.

Lagen den 14 maj 1954 (nr 246) om krigsförsäkring för sjömän m. fl.
avser personer, som tjänstgör ombord på svenskt fartyg och som inom område
och under tid som Kungl. Maj :t bestämmer till följd av krigsåtgärd
drabbas av olycksfall. För skada på grund av sådant olycksfall utgår ersättning
som om skadan varit yrkesskada, även om den inträffat utom arbetet.
Den årliga arbetsförtjänsten skall enligt krigsförsäkringslagen beräknas till
lägst 5 000 kr. Såväl den skadade som vissa närstående efterlevande är
dessutom berättigade till särskilda kapitalbelopp på 9 000—13 000 kr. Krigsförsäkringen
finansieras genom ett tillägg till arbetsgivaravgiften enligt
YFL.

Förordningen den 14 maj 1954 (nr 247) om ersättning av statsmedel vid
olycksfall, som till följd av krigsåtgärd drabba sjömän m. fl., ger ekonomiskt
skydd i vissa fall, då krigsförsäkringslagen inte gäller. Förordningen
avser personer, som tjänstgjort på svenskt fartyg, vilket genom sjöolycka
utom riket gått förlorat eller inte kunnat sättas i stånd, och som drabbats
av olycksfall till följd av krigsåtgärd under hemresa till Sverige med annat
fartyg. Olycksfallet skall ha inträffat inom sådant område och under sådan
tid att krigsförsäkringslagen gäller. Enligt förordningen har Kungl. Maj :t
rätt att besluta om ersättning av statsmedel i vissa andra fall än de nämnda.

Förordningen den 14 maj 1954 (nr 248) om ersättning av statsmedel vid
olycksfall, som till följd av krigsåtgärd drabba fiskare, avser personer som
idkar fiske som yrke eller eljest för sin utkomst och som under fiske eller vid
försök att rädda människoliv ur sjönöd eller vid användning av fiskebåt
utan att fiske bedrivs drabbas av olycksfall till följd av krigsåtgärd. Om
krigsförsäkringslagen inte är tillämplig och om skadan inte uppkommit
vid användning av utländsk fiskebåt, har den skadade eller hans efterlevande
rätt till engångsbelopp efter samma grunder som enligt krigsförsäkringslagen
gäller för ombordanställda och deras efterlevande.

Utredningen

Allmänna synpunkter

Yrkesskadeutredningen erinrar till en början om tillkomsten och utvecklingen
av det särskilda skyddet mot de ekonomiska följderna av yrkesskador.
Yrkesskadeförsäkringen och dess föregångare olycksfallsförsäkringen
var under lång tid den enda socialförsäkring som gav mera betydande

Kungl. Maj.ts proposition nr 1A7 år 1967

förmåner vid sjukdom, invaliditet och försörj arens frånfälle. De yrkesskadade
intog en förmånsställning i förhållande till andra sjuka och invalidiserade.
Under 1950- och 1960-talen har den allmänna sjukförsäkringen och
den allmänna pensioneringen byggts ut mycket kraftigt och tål nu väl en
jämförelse med yrkesskadeförsäkringen. Eftersom de yrkesskadade i allmänhet
också får del av de allmänna sjukförsäkrings- och pensionsförmånerna,
har en samordning mellan dessa förmåner och yrkesskadeförsäkringens
förmåner gång efter annan aktualiserats. I avvaktan på en definitiv
samordning av förmånerna har provisoriska samordningsåtgärder vidtagits.

Utredningen behandlar härefter yrkesskadeförsäkringens ställning i det
allmänna socialförsäkringssystemet och uttalar att denna fråga kan bedömas
från olika utgångspunkter. Man kan mena att det i och för sig är
givet att förmånerna vid yrkesskada skall vara större än i övriga fall. Utredningen
kan dock inte finna belägg för någon allmän uppfattning att man
strävat efter att behålla en högre förmånsnivå vid yrkesskada, när den allmänna
försäkringen lyfts upp i nivå med yrkesskadeförsäkringen. Avsikten
med yrkesskadeersättningarna har inte heller varit att av en skadevållare
kräva ersättning till den skadade i enlighet med någon utvidgad skadeståndsrättslig
grundsats utan meningen har varit att skapa ett av samhällsutvecklingen
motiverat socialt skydd. Man kan vidare hävda att det knappast kan
anses riktigt att behålla en särskild försäkring vid yrkesskada, när det samtidigt
existerar en allmän försäkring som på ett effektivt sätt täcker även
sådan skada. I stället framstår det som naturligt att de allmänna trygghetsanordningarna
får svara även för skyddet vid yrkesskada. Yrkesskadeförsäkringen
sträcker sig emellertid i vissa avseenden längre än den allmänna
försäkringen och i åtskilliga fall framstår yrkesskadeförsäkringsförmånerna
som betydelsefulla inslag i det sociala trygghetssystemet.

Med hänsyn till det anförda är det enligt utredningens mening inte motiverat
att utan vidare hänvisa de yrkesskadade till den allmänna försäkringens
förmåner. I stället bör en omdaning av yrkesskadeförsäkringen syfta
till att på ett naturligt sätt foga in skyddet vid yrkesskada i det allmänna
systemet. Målet bör vara att den allmänna försäkringens sjukförsäkring,
folkpensionering och tilläggspensionering så långt det är möjligt får svara
även för skyddet vid yrkesskada. Först i de fall då särskilda trygghetsanordningar
kan anses fylla ett verkligt behov bör sådana anordningar tillskapas
såsom komplement till de allmänna försäkringsförmånerna. Vid utformningen
av de särskilda yrkesskadeförmånerna bör utgångspunkten enligt
utredningens mening mera vara de sociala och andra skäl som kan åberopas
för dem och mindre en jämförelse med den nuvarande förmånsnivån.
Utredningens förslag innebär att någon fristående försäkring för yrkesskada
inte skall finnas i fortsättningen.

Lagtekniskt har utredningens förslag utformats så att AFL skall gälla
utan undantag också vid yrkesskada. Vid sidan av AFL skall finnas en sär -

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1967

skild yrkesskadelag, som skall innehålla de särregler inom den allmänna
försäkringen som skall gälla enbart vid yrkesskada. Dessa bestämmelser
knyter an till och kompletterar motsvarande bestämmelser i AFL. Den föreslagna
yrkesskadelagen innehåller vidare bl. a. reglerna om de särskilda
yrkesskadeförmånerna.

Ledamoten Hultström anför i en reservation att en särbehandling av yrkesskador
i försäkringshänseende är förknippad med en rad olägenheter av
materiell och administrativ art. Särbestämmelser om ersättning vid yrkesskada
bör därför starkt begränsas. I stället bör den allmänna försäkringen
byggas ut i de delar där den ännu inte kan anses ge ett fullt tillfredsställande
skydd. Herr Hultström tillägger att det i och för sig vore önskvärt att särbestämmelser
för yrkesskador behålls endast om det synes sannolikt att den
allmänna försäkringen relativt snart kommer att få motsvarande bestämmelser.
Eftersom en sådan bedömning inte är praktiskt möjlig, har herr Hultslröm
anslutit sig till majoritetens uppfattning att vissa betydelsefulla yrkesskadeförmåner
bör vara kvar i nuvarande läge.

Yrkesskadeskyddets allmänna omfattning

Den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen avser i princip arbetstagare i
allmän eller enskild tjänst. Genom den allmänna försäkringen har alla
förvärvsarbetande tillförsäkrats ett ekonomiskt skydd vid sjukdom, invaliditet
och dödsfall. Enligt utredningens mening är det under sådana omständigheter
föga motiverat att vidga yrkesskadeskyddet till att omfatta även
företagare. Utredningen anser därför att det obligatoriska yrkesskadeskyddet
liksom hittills bör begränsas att i princip gälla arbetstagare.

I fråga om den förmånsberättigade personkretsen gäller enligt AFL vissa
villkor, såsom att vederbörande är försäkrad, att han är placerad i sjukpenningklass,
mantalsskriven i Sverige och svensk medborgare samt att han
förvärvat pensionspoäng. Motsvarande villkor finns inte inom yrkesskadeförsäkringen.
Utredningen utgår ifrån att ett reformerat yrkesskadeskydd
i personellt och territoriellt hänseende skall vara minst lika omfattande
som det nuvarande skyddet. Utredningen föreslår därför att de nyss nämnda
begränsningarna inom den allmänna försäkringen inte skall gälla vid yrkesskada.

Den nuvarande yrkesskadeförsäkringen omfattar, förutom arbetstagare,
vissa kategorier som åtnjuter yrkesutbildning. Utredningen anför att frågan
om särskilt skydd för yrkesutbildningselever vid yrkesskada är en del av
den större frågan om skyddet från socialförsäkringen för dem som invalidiserats
i unga år. Denna fråga utreds av pensionsförsäkringskommittén såvitt
avser pensionsskyddet. I detta läge kunde det förefalla mest naturligt
att lösningen av frågan om yrkesskadeskyddet för yrkesutbildningselever fick
anstå i avbidan på resultatet av kommitténs arbete. Då yrkesskadeskyddet
i över 30 år omfattat yrkesutbildningselever anser sig utredningen dock inte

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

kunna tillstyrka, att det nuvarande skyddet slopas vid övergången till ett
nytt system för yrkesskadeskyddet. Utredningen föreslår att det nuvarande
skyddet behålls och vidgas till att omfatta alla dem som efter fullgjord skolplikt
bedriver studier och därvid är berättigade till studiehjälp eller studiemedel.

Med hänsyn till vad som sägs i utredningsdirektiven om att gränsen mellan
yrkesskador och andra skador framstår som oklar och att utredningen
bör söka utvägar att komma till rätta med hithörande problem har utredningen
ansett sig särskilt böra uppmärksamma de s. k. färdolycksfallen,
dvs. olycksfall vid färd till och från arbetsstället. Utredningen uppger att
färdolycksfallen utgör en betydande del av de skador som regleras inom
yrkesskadeförsäkringen och att skäl kan anföras både för och emot att behålla
yrkesskadeskyddet vid färdolycksfall. Enligt utredningens mening
saknas dock tillräckliga skäl för att slopa det skydd vid färdolycksfall, som
funnits under närmare 50 år.

Utredningen har vidare behandlat frågan om att utsträcka yrkesskadeskyddet
för sjömän att gälla även under fritid. Under åberopande av den
kraftiga utbyggnaden av den allmänna försäkringen som ägt rum under senare
år och att sjömännen i sjukersättningshänseende är särskilt skyddade
enligt sjömanslagen, anser sig utredningen inte böra föreslå någon utvidgning
av yrkesskadeskyddet för sjömän.

Ersättning vid sjukdom

Yrkesskadeskyddet vid sjukdom är redan genom den nuvarande samordningen
mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna till allra största delen
integrerat i den allmänna försäkringen. Utredningen anser att man nu
bör ta ett ytterligare steg och sträcka ut samordningen, som f. n. är begränsad
till i princip högst 90 dagar efter den dag då skadan inträffade, så
att den omfattar hela sjukdomstiden. Förslaget betyder i en del fall en
ökning av den andel av sjukvårdskostnaderna som den yrkesskadade själv7
bär att svara för. Med hänsyn till det allmänna försäkringssystemets uppbyggnad
och till de fördelar i övrigt som förslaget innebär för de yrkesskadade
anser utredningen att en sådan konsekvens bör godtas. Om problemet
ses i sitt större sammanhang vinns härigenom betydande fördelar.

I ett par avseenden har utredningen förordat fördelaktigare ersättningsregler
för de yrkesskadade än för andra, nämligen i fråga om sjukvård
utom riket och tandläkarvård. I dessa delar anser utredningen att de yrkesskadade
liksom f. n. bör få ersättning för hela kostnaden. Som framgår av
det följande anser utredningen vidare att rätten till ersättning för särskilda
hjälpmedel bör finnas kvar som en särskild yrkesskadeförmån.

I fråga om sjukpenningförmånerna föreslår utredningen att sjukpenning
till den som är försäkrad enligt AFL skall utgå efter den sjukpenningklass
i vilken vederbörande är placerad. Om den yrkesskadade är för -

Kungl. Maj:ts proposition nr ib7 år 1967

säkrad enligt AFL men inte är placerad i sjukpenningklass, skall han
vara garanterad sjukpenning enligt sjukpenningklass nr 2 (6 kr.). Sjukpenning
till yrkesskadad, som inte är försäkrad enligt AFL, skall utgå
efter den sjukpenningklass, som han skulle ha varit placerad i om han
omfattats av den allmänna försäkringen. För de studerande skall dock de
allmänna reglerna gälla.

Sjukpenningens storlek enligt yrkesskadeförsäkringen följer direkt av
förhållandena vid den tidpunkt då skadan inträffade. Inom den allmänna
sjukförsäkringen är däremot sjukpenningens storlek knuten till placeringen
i sjukpenningklass och någon ändring av placeringen kan i allmänhet
inte ske förrän vid det månadsskifte, som inträffar närmast efter det beslutet
om ändring träffats. En övergång till de enligt sjukförsäkringen gällande
bestämmelserna skulle enligt utredningens mening för vissa yrkesskadade
— exempelvis sådana som börjat ett förmånligt arbete men för
vilka ändringen i sjukpenningklassplacering inte hunnit verka — medföra
inte önskvärda konsekvenser. Utredningen föreslår därför att placering i
sjukpenningklass eller i högre klass skall gälla fr. o. in. den dag då inkomstanmälan
kom in till försäkringskassa, när fråga är om yrkesskada
som inträffar efter den dagen.

Ledamoten Hnltström anför reservation mot förslaget om placering i
sjukpenningklass nr 2 i de fall en yrkesskadad har en årsinkomst under
1 800 kr. I fråga om förslaget att anmälan för placering i sjukpenningklass
skall gälla för yrkesskadad fr. o. m. dagen efter den då anmälan
kom in till försäkringskassa uttalar herr Hultström att en sådan bestämmelse
kan övervägas för den månad då en arbetsanställning börjar men
bestämmelsen bör i så fall gälla alla sjukfall och inte endast yrkesskador.
Ledamoten Nilsson uttalar i en reservation att han inte delar uppfattningen
att yrkesskadad efter nu gällande samordningstid skall få bära viss
de! av kostnaden för läkarvård, resor och specialbehandling. Herr Nilsson
anser vidare att ett avskaffande av möjligheten att omreglera sjukpenningen
efter den nuvarande samordningstidens utgång kan medföra väsentliga
förluster under lång tid för åtskilliga löntagare. Han förordar
därför att gällande rätt behålls i denna del.

Ersättning vid invaliditet

Yrkesskador som lett till invaliditet kan medföra rätt till ersättning
både från yrkesskadeförsäkringen i form av invalidlivränta och från den
allmänna försäkringen i form av förtidspension (sjukbidrag), varvid viss
reduktion görs på pensionssidan. För rätt till livränta krävs att yrkesskadan
medfört nedsättning av arbetsförmågan med minst en tiondel. Livräntan
graderas i stort sett proportionellt mot nedsättningen av arbetsförmågan.
Därvid tillämpas 24 invaliditetsgrader. Vid bedömande i vad mån
arbetsförmågan är nedsatt fästs mera avseende vid skadans beskaffenhet,

Kungl. Maj.ts proposition nr li7 år 1967

dvs. den medicinska faktorn, än vid dess konsekvenser för den skadades
förvärvsförmåga. I fråga om rätt till förtidspension enligt AFL gäller att
arbetsförmågan skall vara nedsatt med minst hälften. Pensionen graderas
i förhållande till nedsättningen av arbetsförmågan efter en skala med tre
invaliditetsgrader. Vid bedömande inom den allmänna försäkringen i vad
mån arbetsförmågan är nedsatt är den av den medicinska defekten betingade
nedsättningen av förvärvsförmågan avgörande.

Utredningen anser att såväl principiella som praktiska skäl talar för en
samordning av skyddet vid invaliditet. Därvid måste enligt utredningens
mening den allmänna försäkringen anses representera den mera tidsenliga
synen med sina värdefasta förmåner, sin individuella på inkomstbortfallet
inriktade invaliditetsbedömning och sina vida intervaller vid invaliditetsgraderingen.
En reform av yrkesskadeskyddet bör därför innebära en övergång
till de principer som gäller inom den allmänna försäkringen. Integreringen
av invalidskyddet vid yrkesskada bör först och främst leda
till, att den allmänna försäkringens förtidspension får svara även för skyddet
vid inkomstbortfall på grund av yrkesskada. Förtidspensionen är
emellertid enligt utredningens mening inte tillräcklig i alla hänseenden.
Utredningen har därför undersökt behovet av särskilda kompletteringsanordningar.

Utredningen har inte ansett det realistiskt att låta en invaliditetsgräns
vid 50 % gälla även för de yrkesskadade. Utredningen föreslår att nedre
gränsen för rätt till förtidspension vid yrkesskada sätts vid en nedsättning
av arbetsförmågan med en sjättedel. Förslaget innebär att för de yrkesskadade
tillskapas två nya invaliditetsgrader, den ena för sådana skadade för
vilka arbetsförmågan är nedsatt med mindre än hälften men med minst
en tredjedel och den andra för dem som har arbetsförmågan nedsatt i
mindre grad men dock med minst en sjättedel. Kompensationsnivån inom
de nya grupperna föreslås bli en fjärdedel resp. en åttondel av hel pension.
Inom den nuvarande invaliditetsgrad, som omfattar fall då arbetsförmågan
är nedsatt med minst hälften men mindre än två tredjedelar, bör kompensationen
vid yrkesskada höjas från en tredjedel till hälften.

Till folkpension i form av förtidspension på grund av yrkesskada skall
enligt förslaget kunna utgå barntillägg på samma sätt som vid annan skada
eller sjukdom. Barntillägg skall dock inte kunna utgå till förtidspension
i de båda lägsta invaliditetsgraderna. Den som drabbats av yrkesskada
skall äga rätt till invaliditetstillägg och invaliditetsersättning enligt samma
grunder som andra sjuka och skadade. Till förtidspension enligt de
särskilda yrkesskadebestämmelserna skall inte utgå hustrutillägg eller kommunalt
bostadstillägg.

När det gäller rätten till förtidspension från tilläggspensioneringen framhåller
utredningen att det kan inträffa att en yrkesskadad inte är omfattad
av tilläggspensioneringen eller att han inte varit ute i förvärvslivet

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

någon längre tid. På grund härav kan han bli utan tilläggspension eller hans
pension bli onormalt låg i förhållande till inkomstnivån vid skadetillfället.
Utredningen anser därför att kvalifikationsreglerna inom tilläggspensioneringen
bör ändras i sådan riktning, att vid yrkesskada pensionens storlek
blir beroende av arbetsförtjänstens storlek vid skadetillfället, om resultatet
därigenom blir förmånligare för den skadade. Ett sådant system innebär,
att man behåller den inom den nuvarande yrkesskadeförsäkringen gällande
principen att invalidlivräntans storlek bestäms av arbetsförtjänsten vid skadetillfället.

Enligt de föreslagna reglerna skall den yrkesskadade för vart och ett
av de tre åren närmast före året för pensionsfallet tillgodoföras s. k. yrkesskadepoäng.
Yrkesskadepoängen ersätter den pensionspoäng som den skadade
kan ha förvärvat inom den allmänna försäkringen, om yrkesskadepoängen
är högre. Genom regeln om yrkesskadepoäng kommer i yrkesskadefallen
genomgående att finnas förutsättningar för att beräkna förtidspension
med hjälp av antagandepoäng. I yrkesskadefallen blir antagandepoängen
minst lika stor som yrkesskadepoängen.

Yrkesskadepoängen skall som nämnts avse den skadades inkomstförhållanden
vid tiden för skadefallet. Poängen räknas fram genom att för den
skadade fastställs en årlig arbetsförtjänst liksom fallet nu är inom yrkesskadeförsäkringen.
Denna omvandlas sedan till yrkesskadepoäng på så
sätt att den minskas med basbeloppet vid ingången av det år då yrkesskadan
inträffat, varefter återstoden delas med samma basbelopp. Om basbeloppet
uppgår till 5 500 kr., blir i enlighet härmed yrkesskadepoängen
vid en årlig arbetsförtjänst av 22 000 kr. (22 000 — 5 500 : 5 500 =) 3.

Yrkesskadepoängen föreslås ligga till grund också vid beräkningen av
ålderspension som avlöser förtidspension. Den skall vidare beaktas vid beräkning
av familjepension.

För dem som drabbas av yrkesskada i unga år sker inom den nuvarande
yrkesskadeförsäkringen en individuell uppräkning av den årliga arbetsförtjänsten
vid 18, 21 och 25 års ålder. Syftet med uppräkningen är att göra
det möjligt för dem som kommit ut i förvärvslivet i unga år och skadats
innan de uppnått en vuxen arbetstagares inkomster att bli delaktiga av
löneutvecklingen i produktionen. Utredningen föreslår en regel med samma
syfte men med en annan mera schablonartad konstruktion. Regeln är
knuten till yrkesskadepoängen och innebär, att poängen för den som skadats
före 19 års ålder höjs med 50 %. Om skadan inträffat därefter men
före 21 års ålder höjs poängen med 20 %. Den höjda poängen tillämpas
vid beräkning av förtidspension fr. o. in. 21 år, ålderspension, änkepension
och barnpension.

För att en viss minsta pension skall utgå även till dem som har så låga
arbetsförtjänster att de inte skulle ge någon yrkesskadepoäng — arbetsförtjänsten
har alltså understigit basbeloppet — föreslår utredningen en mi -

Kungl. Maj. ts proposition nr 147 år 1967

nimigräns för yrkesskadepoängen. Den skall vara minst 1,0 då fråga är
om förtidspension för tid före 21 år och annars 1,5.

Ledamoten Hultström uttalar i en reservation att AFL:s pensionspoängsystem
normalt bör tillämpas också vid invaliditet som helt eller delvis beror
på yrkesskada. Användningen av yrlcesskadepoäng bör begränsas till
fall då den skadade ännu inte tillgodoräknats pensionspoäng för tre eller
eventuellt fyra år samt då fråga är om ungdomar.

Ersättning till efterlevande

Om en yrkesskada leder till att den skadade avlider, utgår till vissa efterlevande
ersättning från yrkesskadeförsäkringen i form av livränta och från
den allmänna försäkringen i form av pension. Änka och barn är ersättningsberättigade
inom båda försäkringarna. Från yrkesskadeförsäkringen kan
härjämte utgå efterlevandelivränta till änkling, frånskild make samt den
avlidnes föräldrar. Villkoren för rätt till ersättning och ersättningens storlek
skiljer sig åt inom de olika försäkringarna.

Utredningen föreslår att efterlevandeskyddet vid yrkesskada integreras
i den allmänna försäkringen. Efterlevandepension skall utgå endast till
änka och barn.

Ersättning för hjte och men in. m.

Utredningen anför att den nuvarande metoden för invaliditetsbedömninff

inom yrkesskadeförsäkringen i många fall inneburit en överkompensation
till de skadade, därför att den faktiska förvärvsmässiga invaliditeten i regel
är långt mindre än den åsatta invaliditetsgraden. I synnerhet är detta förhållandet
med de lägre invaliditetsgraderna. Livräntorna har därigenom i
många fall kommit att fungera såsom en ersättning för det men eller lyte
som den skadade tillskyndats. Metoden har vunnit sådan hävd att det nu
i vida kretsar betraktas som naturligt och riktigt att yrkesskadeförsäkringen
i princip skall ge ersättning för medicinska defekter som tillskyndats
den enskilde, även om han inte lider något inkomstbortfall på grund
av defekten. En övergång till den allmänna pensioneringens metod för invaliditetsbedömning
innebär, fortsätter utredningen, en radikal brytning
i förhållande till nuvarande ordning och kan uppfattas som en försämring
av yrkesskadeskyddet. Utredningen anser därför att övergången inte bör
ske utan att de yrkesskadade samtidigt tillförsäkras en särskild form av
ersättning, som skall ha till syfte att överta den funktion av ersättning för
lyte och men som de nuvarande yrkesskadelivräntorna i realiteten delvis
har. Utredningen förordar alltså två former av ersättning vid yrkesskador
— den ena för inkomstbortfall och den andra för vissa andra konsekvenser
av skadan. Den senare ersättningen bör enligt utredningens förslag benämnas
yrkesskadepenning. Härigenom vill utredningen markera
att denna ersättning -— fastän den på väsentliga punkter stämmer

Kungl. Maj:ts proposition nr U7 år 1967

överens med skadeståndsrättens ersättning för lyte och annat stadigvarande
men — i viss mån skiljer sig från skadeståndsrättens regler om
sådan ersättning.

Yrkesskadepenningens funktion bör enligt utredningens mening vara att
med penningar kompensera den »försämring i livssituationen», inbegripet
fördyringar i levnadskostnaderna, som en skada medför, dock inte till den
del skadan medfört nedsättning av förvärvsförmågan. Yrkesskadepenningen
bör sålunda utgöra ersättning för de begränsningar att utnyttja tillvarons
möjligheter som skadan medfört, såsom begränsade möjligheter att
ägna sig åt hobbies, friluftsliv och andra förströelser. Vidare bör yrkesskadepenningen
avse de extra utgifter som skadan kan medföra, t. ex. särskilda
utgifter för transporter, större utgifter för kläder och skodon in. m.

I yrkesskadepenningen bör även kunna inbegripas ersättning för att den
skadade måste göra en särskild insats för att klara sitt arbete på noimal
tid. Yrkesskadepenningen bör också omfatta de försämringar i utsikterna
till avancemang som yrkesskadan rent allmänt kan anses medföra. Sådant
men som kroniska smärttillstånd och psykiska följdtillstånd av skadan bör
beaktas. Yrkesskadepenning bör också kunna utgå för vanställande ärr
och annan vanställdhet. Utredningen sammanfattar syftet med yrkesskadepenningen
så att den skall ersätta det lyte eller men som en förlust eller
nedsättning av den fysiska eller psykiska funktionsförmågan eller ett vanställande
ärr eller annan vanställdhet kan anses innebära.

Yrkesskadepenningen bör enligt utredningens mening inte utgöra ersättning
för sådana följder av skadan, för vilka ersättning utgår i särskild ordning.
Utredningen avser härmed sådana skadeföljder som ersätts genom
den allmänna försäkringens invaliditetstillägg eller invaliditetsersättning.
Yrkesskadepenningen bör alltså inte inbegripa ersättning för de särskilda
kostnader för färd till och från arbetet, som uppstått för den yrkesskadade
genom yrkesskadan. Inte heller bör yrkesskadepenningen inrymma ersättning
för kostnader för hjälp till den som på grund av skadan är ur
stånd att reda sig själv. Yrkesskadepenning borde måhända inte heller
utgå för blindhet, eftersom invaliditetstillägg eller invaliditetsersättning
utgår i sådana fall och dessa ersättningsformer i en del blindfall kan anses
fungera såsom ersättning för lyte och men. Utredningen har dock funnit
rimligt att yrkesskadepenningen utgår vid blindhet.

När det gäller frågan efter vilken metod yrkesskadepenningen skall beräknas
understryker utredningen att yrkesskadepenningen huvudsakligen
är att se som en ersättning för det handikapp som tillskyndats den skadade.
Någon given måttstock efter vilken man kan mäta ett men i penningar
finns dock knappast. Det skulle därför ligga nära till hands att
utmäta yrkesskadepenningen efter konsekvensen av defekten i det enskilda
fallet. Med hänsyn till svårigheterna att göra en sådan bedömning har utredningen
stannat för att yrkesskadepenningen bör utmätas efter en gene -

Kungl. Maj.ts proposition nr 1^7 år 1967

rell bedömningsmetod, varvid man utgår från att samma medicinska defekt
innebär ett lika stort men vem den än träffar. Yrkesskadepenningen
bör alltså bestämmas efter det lyte eller bestående men som en viss medicinsk
defekt genomsnittligt kan anses medföra för den som drabbats
därav.

Inom ramen för en i princip generell bedömning har utredningen ansett
sig kunna väga in vissa individuella faktorer. Utredningen anser sålunda
att man bör kunna ta viss hänsyn till den skadades ålder så att ersättningen
kan bli högre för en ung människa än för en äldre. Utredningen
anser att det kan finnas skäl att ta individuella hänsyn vid utmätande
av yrkesskadepenningen även i fråga om vanprydande ärr och andra vanställdheter.
Ett sådant men torde ofta vara att bedöma som svårare för
en kvinna än för en man, i synnerhet om det rör sig om en ung kvinna.
Yrkesskadepenningen bör därför i sådana fall kunna utgå med högre belopp
med hänsyn till att den skadade är kvinna.

Med hänsyn till att yrkesskadepenningen är en renodlad ersättning för lyte
och bestående men finner utredningen inte skäl att låta ersättningen utgå i
någon annan form än den som regelmässigt tillämpas inom skadeståndsrätten
för motsvarande ersättning, dvs. såsom engångsbelopp.

Utredningen anser att yrkesskadepenningens belopp bör bestämmas med
hjälp av basbeloppet enligt AFL. Maximibeloppet bör enligt förslaget vara
sex gånger basbeloppet eller, om det är fråga om flera lyten eller men, åtta
gånger basbeloppet. Maximibeloppet skulle alltså med nuvarande basbelopp
utgöra 34 200 resp. 45 600 kr. Minsta yrkesskadepenning skall enligt huvudregeln
vara ett halvt basbelopp, dvs. f. n. 2 850 kr. Till grund för avvägningen
i enskilda fall bör ligga de synpunkter utredningen anfört om vad lytet
eller menet i genomsnitt betyder i fråga om försämring i livssituationen. Till
ytterligare ledning för bestämmandet av ersättningen bör Kungl. Maj :t meddela
bestämmelser om storleken av den yrkesskadepenning som bör utgå vid
vissa typfall av lyte eller men. Utredningen har utarbetat förslag till sådana
bestämmelser.

Utredningen framhåller vidare att yrkesskadepenningens natur gör att
den knappast bör fingraderas. Utredningen anser lämpligt att yrkesskadepenningen
bestäms till hela fjärdedelar av basbeloppet. Ett avsteg härifrån
bör dock göras med hänsyn till åldersfaktorn. Utredningen anser att åldersfaktorn
inte bör inverka på yrkesskadepenningens storlek för den som skadas
före 50 års ålder. För den som skadas vid högre ålder bör yrkesskadepenningen
trappas av efter en schematisk regel, som innebär att beloppet minskas
med 2 % för varje år eller del därav som förflutit från det den skadade
uppnådde 50 års ålder till skadetillfället.

Med hänsyn till yrkesskadepenningens karaktär finner utredningen uppenbart
att yrkesskadepenningen inte är att anse såsom skattepliktig inkomst
av tjänst.

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr H7

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

Vid yrkesskada skall vidare enligt utredningens förslag — utöver yrkesskadepenningen
— kunna såsom särskilda förmåner utgå dels ersättning för
särskilda hjälpmedel till lindrande av menliga följder av skadan
med belopp motsvarande kostnaden för hjälpmedlet, dels begravningsh
j ä 1 p med 20 % av basbeloppet.

Ledamoten Hultström anser det i en reservation olämpligt att införa en ersättningsform
som skärper skillnaden mellan ersättningsreglerna för yrkesskadade
och andra invalidiserade personer. I vart fall bör ställning till förslaget
inte tas innan motsvarande problem utretts för den allmänna försäkringens
del. Ledamoten Nilsson yttrar i en reservation att de föreslagna
ersättningarna för lyte och men bör höjas med minst ett basbelopp samt
att de inte bör reduceras på grund av den skadades ålder vid skadetillfället.

Administration

När yrkesskadeskyddet inlemmas i den allmänna försäkringen på sätt
utredningen föreslagit, blir det enligt utredningens mening naturligt att också
den allmänna försäkringens organ tar hand om administrationen av yrkesskadeskyddet.
Utredningen föreslår i enlighet härmed att det nya yrkesskadeskyddet
skall handhas av de allmänna försäkringskassorna såsom första instans,
riksförsäkringsverket såsom besvärs- och tillsynsmyndighet och försäkringsdomstolen
såsom högsta besvärsinstans.

Gången för behandlingen av sjukförsäkringsärendena föreslås bli densamma
som nu gäller inom sjukförsäkringen. När det gäller speciella yrkesskadeproblem
anser utredningen dock naturligt, att ärendena handläggs huvudsakligen
inom försäkringskassornas centralkontor. I fråga om personer
som blir ersättningsberättigade endast till följd av att skadan är yrkesskada
— t. ex. utländska medborgare som inte tillhör någon försäkringskassa —
föreslås att prövningsrätten koncentreras till Stockholms allmänna försäkringskassa.

Frågor om förtidspension, invaliditetstillägg, invaliditetsersättning och
särskilda yrkesskadeförmåner skall prövas av försäkringskassornas pensionsdelegationer.

Efter mönster av vad som nu förekommer inom den av socialförsäkringsbolagen
administrerade yrkesskadeförsäkringen och inom den privata försäkringsrörelsens
personskadeförsäkring har utredningen ansett det lämpligt
att det tills vidare inrättas en särskild central nämnd med uppgift att
genom rådgivande verksamhet främja en enhetlig tillämpning av reglerna
om det nya yrkesskadeskyddet.

Finansiering

Utredningen anser att man bör behålla den nuvarande principen att yrkesskadeskyddet
skall bekostas av arbetsgivarna. Finansieringen skall ske enligt
fördelningsmetoden och inte såsom f. n. enligt kapitaltäckningsmetoden. År -

Kungl. Maj. ts proposition nr H7 är 1967

betsgivarnas bidrag föreslås skola utgå i form av en särskild avgift, benämnd
yrkesskadeavgift. Avgiften skall beräknas på samma avgiftsunderlag som
arbetsgivarens avgift till försäkringen för tilläggspension och utgå efter en
av Kungl. Maj :t och riksdagen fastställd procentsats. Denna skall vara så
avvägd att yrkesskadeavgifterna förslår till bestridande av utgifterna för
tilläggspensionsförmånerna och de särskilda yrkesskadeförmånerna samt
till förvaltningskostnader och behövlig fondering. Däremot anser utredningen,
att åtminstone tills vidare arbetsgivarbidrag inte bör utgå till folkpensioneringens
kostnader för yrkesskadeskyddet. Utredningen anser att det
under ett antal år framåt bör vara tillräckligt med ett uttag av 0,1 % i yrkesskadeavgift.

Utredningen nämner att det nuvarande omfattande statistikarbetet inom
yrkesskadeförsäkringen, som i fortsättningen blir obehövligt för premiesättningsändamål,
har betydelse från arbetarskyddssynpunkt. Detta är ett
följ dspörsmål, som utredningen förutsätter får tas upp i annat sammanhang.

Övergången till den nya ordningen

I överensstämmelse med gängse principer anser utredningen att de nya
reglerna för yrkesskadeskyddet bör gälla endast skadefall, som inträffar
efter de nya reglernas ikraftträdande. Utredningen föreslår att den nya ordningen
skall träda i kraft den 1 januari 1968. Alla skadefall, som inträffar
dessförinnan, skall följa nu gällande bestämmelser.

När det gäller ersättning i äldre skadefall erinrar utredningen
om att utgående yrlcesskadelivräntor vid skilda tillfällen förhöjts
enligt olika metoder. De senaste och viktigaste förhöjningarna ägde rum
genom 1955 års omregleringslag och 1962 års förhöjningslag. Höjningarna
har inte varit generella i den mening att förbättringarna kommit alla livrantetagare
till del. Till eu början har frivillig yrkesskadeförsäkring lämnats
utanför bortsett från att en viss uppskrivning skedde år 1965 av livräntor
som grundades på en invaliditetsgrad av lägst 30 %. I fråga om livränta
till skadad har för uppräkning krävts att den invaliditetsgrad, efter vilken
livi äntan fastställts, varit av viss storlek. Begränsning har stundom skett
i fråga om efterlevandes rätt till förhöjning av livränta. Vid den senast vidtagna
höjningen omfattades dock alla kategorier efterlevande av förhöjningen.
Slutligen nämner utredningen att vissa livräntor aldrig förhöjts, nämligen
livräntor som grundats på den maximala årliga arbetsförtjänsten
15 000 kr. och livräntor i anledning av skador som inträffat år 1960 eller
senare.

Utredningen lämnar följande uppgifter om livräntebeståndets storlek och
sammansättning. Totala antalet livräntor till skadade uppskattas till omkring
65 000. Häri torde inga i runt tal 28 000 livräntor som är beräknade
efter en invaliditetsgrad under 20 %. Antalet efterlevandelivräntor upp -

Kungl. Maj.ts proposition nr 14-7 år 1967

skattas till omkring 7 000. Utredningen räknar med att vid 1967 års utgång
omkring 60 % av hela antalet livräntor belöper sig på den före YFL gällande
lagstiftningen och omkring 40 % på senare lagstiftning. I fråga om
livräntornas fördelning efter invaliditetsgrader framhålls att invaliditetsgraden
brukar vara under 15 % i omkring en tredjedel av fallen, under
20 % i omkring hälften av fallen, under 33‘/s % i omkring åtta tiondelar
av fallen och under 50 % i omkring nio tiondelar av fallen.

Utredningen avvisar möjligheten att låta ersättning i de äldre skadefallen
omvärderas efter principerna i den förordade nya lagstiftningen. De äldre
systemen är nämligen saväl till teknik och administration som till sitt materiella
innehåll så skilda från det nya systemet, att en sådan åtgärd måste
skapa praktiskt taget oöverstigliga hinder. Med hänsyn härtill måste enligt
utredningens mening de äldre ersättningarna räknas upp och värdesäkras
efter andra linjer.

Enligt utredningens förslag skall alla utgående livräntor från den obligatoriska
försäkringen till efterlevande och livräntor till skadade som är
beräknade efter en invaliditetsgrad av minst 20 % räknas upp med hänsyn
till prisutvecklingen under åren 1963—1967 och värdesäkras genom anknytning
till basbeloppet enligt AFL.

Omregleringen skall ske så att livräntorna omvandlas till poängtal genom
division med talet 4 700, vilket tal betecknar basbeloppet i kronor vid 1963
års ingång. Orsaken till att detta basbelopp valts är att den senaste höjningen
av äldre livräntor skedde fr. o. m. den 1 januari 1963. Fr. o. in. år 1968
skall livräntorna för varje månad utbetalas med en tolftedel av det belopp
som motsvarar gällande basbelopp multiplicerat med poängtalet.

Utredningen belyser verkningarna av förslaget med ett exempel. En person,
född år 1920, drabbades år 1944 av olycksfall i arbete och fick i anledning
härav en livränta efter en invaliditetsgrad av 30 % och en årlig arbetsförtjänst
av 3 000 kr. Livräntan omreglerades fr. o. in. år 1956 till 1 430 kr.
Fr. o. m. 1963 förhöjdes livräntan med 30 % till 1 859 kr. Sistnämnda belopp,
vilket alltså förutsätts utgå vid 1967 års utgång, blir uttryckt i talet 4 700
(= basbeloppet vid ingången av år 1963) 0,39. Om basbeloppet för januari
1968 är 6 000 kr., blir den då utgående livräntan (0,39 x 6 000 =) 2 340 kr.
Skulle basbeloppet år 1975 ha stigit till 10 000 kr., blir livräntan (0,39 X
10 000 =) 3 900 kr.

Den metod för uppräkning och värdesäkring av livränta som nu beskrivits
avser fall då livräntan utgjort den enda ersättning som utgått på grund av
yrkesskadan. Samtidigt kan förmåner utgå från andra grenar av socialförsäkringen,
stundom på grund av samma skada som föranlett livräntan. Därvid
gäller vissa bestämmelser om samordning som principiellt har den innebörden
att yrkesskadeförmånen utgår helt och reduktion sker på pensionssidan.
Utredningen har inte tänkt sig någon principiell ändring av de
gällande samordningsföreskrifterna men förordar jämkningar på ett par

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

punkter, där tillämpningen enligt utredningens mening inte får tillfredsställande
konsekvenser.

Vid utgången av år 1967 består förmånerna i samordningsfallen av en livränta
med ett i princip konstant belopp och en pensionsdel som ändras i
överensstämmelse med penningvärdets ändring. Om man i dessa fall skulle
värdesäkra livräntan fullt ut i likhet med en inte samordnad livränta, skulle
man enligt utredningens mening lägga stora tillämpningssvårigheter på den
allmänna försäkringens organ. Metoden skulle också medföra att livräntan
reducerade de särskilda tilläggen till folkpensionen. Utredningen har därför
stannat för följande lösning.

Livränta enligt YFL eller tidigare yrkesskadelagstiftning låses till tidpunkten
för den nya lagstiftningens ikraftträdande eller — om sådan livränta
skulle börja utgå senare — till tidpunkten för sammanträffandet av
livränta och pension. Viss del av livräntan får i enlighet med vad nu gäller
reducera pensionen. Denna reduktionsdel bör för framtiden stå kvar som
en konstant minskning av pensionen, vilken i övrigt får följa sina egna bestämmelser.
Den del av livräntan, som reducerar pensionen, kan i så fall
sägas ha erhållit värdebeständighet via pensionen. Med den återstående delen
— alltså den som inte går i avräkning på pensionen — förfars som
om den var fristående från samordningen. Denna del räknas upp och värdesäkras
på det sätt utredningen föreslagit.

Utredningen erinrar om att samordningsreglerna i AFL generellt innebär
att pensionsberättigad, som äger rätt till sjukpenning eller livränta enligt
YFL, skall vidkännas minskning av pensionen. I praxis har denna regel ansetts
omfatta även ersättning enligt YFL:s frivilliga försäkring. Utredningen
föreslår att för framtiden ersättningar från den frivilliga försäkringen inte
skall reducera samtidigt utgående förmåner från den allmänna försäkringen.

Utredningen har vidare övervägt om även sjukpenning enligt YFL eller
motsvarande bestämmelser bör reducera den allmänna pensionen. Utredningen
anför att reduktionsreglerna förorsakar försäkringskassorna administrativa
svårigheter och föreslår att yrkesskadesjukpenning i fortsättningen
inte skall utgöra avdragsorsak i fråga om allmän pension. Detta
kräver en bestämmelse för det fall att en yrkesskadad pensionär, som i anledning
av skadan tillerkänts livränta, sedermera drabbas av recidiv. Hans
livränta skall i sådant fall bytas ut mot sjukpenning. Någon omräkning av
minskningen på pensionen bör enligt utredningens mening inte ske. Den
av livräntan föranledda minskningen bör alltså stå kvar även under tiden för
det av recidivet föranledda sjukdomstillståndet.

Livränta, som tillkommer skadad vars arbetsförmåga är nedsatt med
mindre än 20 %, omfattas inte av den föreslagna uppräkningen och värdesäkringen.
För dessa fall föreslås att möjlighet öppnas till utbyte av livräntan
mot kapitalbelopp, om inte särskilda skäl talar däremot. Livräntetagare
som är födda före år 1903 skall dock inte omfattas av de föreslagna

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

kapitaliseringsbestämmelserna. Kapitalisering skall ske av hela livräntan
fram till 67 års ålder och en fjärdedel av livräntan för tiden därefter. Ansökan
om utbyte skall i regel ske inom två år efter bestämmelsernas ikraftträdande.
Som förut nämnts är antalet livräntor på grund av lägre invaliditet
än 20 % i runt tal 28 000.

Avgörandet av ansökningarna om utbyte ligger f. n. i första hand hos
försäkringsrådet. För att inte tynga rådet under tiden för dess avveckling
anser utredningen att beslutanderätten lämpligen bör förläggas till riksförsäkringsverket
och socialförsäkringsbolagen i första hand.

Utredningen yttrar vidare att beskattningsfrågan vid kapitalutbyte erbjuder
vissa problem. Situationen är nämligen den att engångsbelopp som
utbetalats på grund av yrkesskador enligt den före år 1955 gällande lagstiftningen
inte beskattas, medan så blir fallet i fråga om ersättningar enligt
YFL. Den yrkesskadepenning, som enligt utredningens förslag skall
kunna utgå i fall som inträffar efter utgången av år 1967, blir inte heller
beskattad. Skillnaden i beskattningshänseende beroende på när skadan
inträffat är enligt utredningens mening inte tillfredsställande. Utredningen
förordar därför att det föreslagna kapitaliseringsutbytet kan äga ram utan
att det utgivna beloppet beskattas, även om yrkesskadan inträffat under
perioden 1955—1967. Går inte detta, synes det utredningen tveksamt om
något särskilt arrangemang bör vidtas i fråga om denna kategori av livräntetagare.

Kostnaden för den förordade uppskrivningen av äldre ersättningar uppskattas
till omkring 11 milj. kr. vid ett basbelopp av 5 500 kr. Utredningen
förordar att kostnaden finansieras genom avgiftstillägg till den avgift som
arbetsgivaren skall erlägga enligt yrkesskadelagen.

Enligt beslut av 1965 års riksdag (prop. 45, L2U 41, rskr 229) skall de
ömsesidiga socialförsäkringsbolagen inte få meddela försäkring
enligt YFL efter utgången av år 1967. Bolagens verksamhet skall avvecklas
enligt vissa av statsmakterna fastställda huvudgrunder under en
övergångstid av högst fem år från den 1 januari 1968. Det har förutsatts
att behövliga lagregler om avvecklingen skall antas i samband med ny lagstiftning
om yrkesskador.

Yrkesskadeutredningen anser att avvecklingen av socialförsäkringsbolagen
inte kräver någon lagfäst detaljreglering. När grunden för avvecklingen
fastställts i lag bör genomförandet kunna anförtros parterna under försäkringsinspektionens
medverkan. Enligt utredningens mening kan lagbestämmelserna
inskränkas till följande.

ömsesidigt socialförsäkringsbolag skall före utgången av år 1972, efter
avtal därom mellan bolaget och riksförsäkringsverket, på verket ha överfört
bolagets hela försäkringsbestånd samt bolagets övriga ersättningsförpliktelser
på grund av den av bolaget bedrivna försäkringsrörelsen, överförandet
skall i princip ske i den ordning som föreskrivs i 54 § YFL.

Kiingl. Maj:ts proposition nr 747 år 1967

Sedan ett överlåtelseavtal kommit till stånd och avtalet blivit godkänt
på ordinarie bolagsstämma, skall bolaget omgående anmäla detta till försäkringsinspektionen,
som skall registrera avtalet. När så skett, är bolaget
fritaget från sina förpliktelser för det överlåtna försäkringsbeståndet. Dessa
förpliktelser åvilar i stället riksförsäkringsverket.

Tvist mellan parterna om villkoren för överlåtelsen skall avgöras genom
en skiljenämnd bestående av ordförande och fyra andra ledamöter, av vilka
parterna ntser två var. Försäkringsinspektionen utser ordförande. Av skiljenämnden
meddelad dom skall ha samma verkan som en mellan parterna
träffad överenskommelse.

Om avtal om överlåtelse inte skulle ha träffats före utgången av år 1972,
skall den för bolaget bestämda tiden för koncessionen anses ha gått till
ända vid nämnda tidpunkt. Bolaget blir då skyldigt att träda i likvidation
enligt reglerna i lagen om försäkringsrörelse.

Den som vid utgången av år 1967 är delägare i ömsesidigt försäkringsbolag
skall anses såsom delägare även för tiden därefter.

Om ytterligare föreskrifter behövs får det ankomma på Kungl. Maj :t
eller försäkringsinspektionen att meddela dessa.

Utredningen uppger att personalproblemen för bolagens vidkommande
i samband med avvecklingen kan lösas av bolagen själva utan särskilda åtgärder
från statsmakternas sida.

I fråga om försä k ringsrådets fortsatta verksamhet erinrar utredningen
om att statsmakterna förutsatt, att försäkringsrådet inte skall
medverka vid tillämpning av den nya lagstiftning som skall ersätta YFL
och att rådet skall upphöra med sin verksamhet. Det måste då sörjas för
att de mål och ärenden, som avser yrkesskador före år 1968 och som skall
bedömas enligt nuvarande lagstiftning, såvitt möjligt får en behandling
motsvarande den som föreskrivs i gällande lag. Detta innebär att rådets
funktion i dessa mål och ärenden måste övertas av något annat därför
lämpat organ.

Enligt utredningens mening kan riksförsäkringsverket inte gärna komma
i fråga. Att redan vid ingången av år 1968 föra över försäkringsrådets
uppgifter eller större delen av dem till försäkringsdomstolen anses inte
heller lämpligt. Utredningen förordar därför att försäkringsrådets arbetsbalans
förs över till försäkringsdomstolen först efter en viss övergångstid
under vilken rådet fungerar i vanlig ordning. Med hänsyn till svårigheterna
att på förhand bedöma när försäkringsrådets arbetsbalans nedbringats
i tillräcklig omfattning anser utredningen det inte lämpligt att nu fixera
någon viss tidpunkt när rådet skall upphöra. Utredningen erinrar om att
Kungl. Maj :t under senare år med riksdagens medgivande reglerat rådets
personalstyrka efter rådande förhållanden och anser det ändamålsenligt
att Kungl. Maj :t bemyndigas avpassa rådets organisation efter den sjunkande
arbetstillgången.

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

En särskild grupp av ärenden, som nu avgörs i första hand av försäkringsrådet,
är sådana soin föranletts av att den skadade gjort ansökan
om att få byta ut en årlig livränta mot ett engångsbelopp. Ärenden av detta
slag som inte avgjorts vid rådets avveckling samt nytillkommande ärenden
av denna art som hänför sig till äldre yrkesskadefall bör enligt utredningens
mening få avgöras av det organ som i första instans meddelar beslut
i invaliditetsfrågor, dvs. av riksförsäkringsverket eller av socialförsäkringsbolagen
så länge dessa har att ta befattning med ärenden enligt YFL.

Frivillig grkesskadeförsäkring

Utredningen anför att den frivilliga yrkesskadeförsäkringen främst utnyttjats
för att ge skydd vid olycksfall utom arbetet samt åt självständiga
yrkesutövare. Även vissa andra kategorier har genom denna försäkringsform
fått ett skydd mot de ekonomiska följderna av yrkesskada. Den
har otvivelaktigt haft sin mission att fylla, men det är att märka att den
tillkommit och utvecklats under förhållanden som var väsentligt annorlunda
än nu i fråga om skydd vid sjukdom, invaliditet och försörj arens frånfälle.
Enligt utredningens mening ansluter sig den frivilliga yrkesskadeförsäkringen
på ett naturligt sätt till den nuvarande obligatoriska yrkesskadeförsäkringen.
Utredningens förslag till yrkesskadelag bryter radikalt
med YFL och det torde vara mycket besvärligt att till det nya yrkesskadeskyddet
knyta ett i den allmänna försäkringen inbyggt frivilligt yrkesskadeskydd.
Det förefaller utredningen mera rationellt att det enskilda
försäkringsväsendet utnyttjas för frivillig yrkesskadeförsäkring.

Med hänsyn till det anförda anser utredningen att frivillig yrkesskadeförsäkring
inte skall meddelas efter utgången av år 1967.

Viss yrkesskadeersättning av statsmedel m. in.

Utredningen erinrar om att särskilda regler om ersättning för kroppsskada
under militärtjänst funnits sedan år 1909. Enligt utredningens
mening är det trots den allmänna försäkringens kraftiga utbyggnad
fortfarande motiverat att de som ådrar sig skador eller sjukdomar i samband
med militärtjänstgöring är skyddade på i princip samma sätt som de
som utför förvärvsarbete. Härav följer att militärskadeskyddet bör byggas
upp på samma sätt som yrkesskadeskyddet.

Utredningen föreslår att militärersättningsförordningen ersätts av en
lag om ersättning vid kroppsskada under värnpliktstjänstgöring m. m. Enligt
förslaget inordnas det ekonomiska skyddet i militärskadefall i det allmänna
försäkringsskyddet. Ersättningen skall med vissa avvikelser följa
reglerna i den föreslagna yrkesskadelagen.

Avvikelserna består främst i att även andra sjukdomar än yrkessjukdomar
blir ersättningsberättigande liksom f. n. Vidare föreslås att sjukpenning
till värnpliktiga och med dem jämställda skall utgå efter lägst

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1967

sjukpenningklass nr 11 i AFL. Denna sjukpenningklass motsvarar en årlig
arbetsförtjänst som uppgår till 12 000 kr. men inte till 14 000 kr. och berättigar
till en sjukpenning på 22 kr. om dagen. Vid beräkning av tilläggspension
för den som omfattas av militärskadelagen skall enligt förslaget
yrkesskadepoängen vara minst D/2, när fråga är om förtidspension för tid
före den månad då den skadade fyller 21 år, och 2Va för tiden därefter. Det
senare poängtalet föreslås gälla även för familjepension.

Ersättning för skada, som ådragits under civilförsvarstj änstg
ö r i n g m. m. och under vistelse på anstalt, skall enligt utredningens
förslag utgå från den allmänna försäkringen och följa bestämmelserna
i den föreslagna yrkesskadelagen med mindre modifikationer
i vissa fall.

I fråga om ersättning för skada under sjöfart och fiske föreslår
utredningen i första hand att en krigsolycksfallslag skall ersätta 1954
års krigstörsäkringslag. För skada som omfattas av krigsolycksfallslagen
skall enligt förslaget AFL och yrkesskadelagen samt vissa särskilda bestämmelser
gälla. Dessa bestämmelser innebär, att skadad som enligt yrkesskadelagen
är berättigad till yrkesskadepenning dessutom skall få ett motsvarande
belopp enligt krigsolycksfallslagen, dock högst sex gånger basbeloppet.
Om olycksfallet medfört döden, skall till efterlevande utgå ett
engångsbelopp som likaledes motsvarar sex gånger basbeloppet med avdrag
för vad som eventuellt utgetts till den skadade.

Utredningen anser att det ekonomiska skydd som enligt förordningarna
den 14 maj 1954 (nr 247 och 248) utgår till sjömän m. fl. och till fiskare
bör finnas kvar och att det bör lämpas efter normerna i de föreslagna
yrkesskade- och krigsolycksfallslagarna.

Enligt utredningens förslag bör de riktlinjer för uppräkning och värdesäkring
av äldre livräntor, som utredningen föreslagit för livräntor
enligt yrkesskadeförsäkringslagstiftningen, gälla även livräntor av statsmedel
som utgår enligt de till denna lagstiftning anslutna författningarna.
Förslaget innebär sålunda att livräntor, baserade på en invaliditet om minst
20 %, skall räknas upp med hänsyn till prisutvecklingen under åren 1963
—1967 och göras värdebeständiga genom anknytning till basbeloppet enligt
AFL. Livräntor, som grundas på lägre invaliditet än 20 %, skall kunna
bytas ut mot engångsbelopp, om inte särskilda skäl talar däremot.

Uppräkningen beräknas dra en kostnad för staten på ca 2,5 milj. kr.
vid ett basbelopp av 5 500 kr. och ca 4,0 milj. kr. om basbeloppet är 6 000
kr. Kostnaden för utbyte av livräntor som grundas på lägre invaliditet än
20 % beräknas till ca 20 eller 30 milj. kr., beroende på om en viss begränsning
i utbytesrätten genomförs eller ej .

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^7 år 1967

Remissyttrandena

Allmänna synpunkter

Remissinstanserna ställer sig i allmänhet positiva till den bärande tanken
i utredningens förslag att det ekonomiska skyddet vid yrkesskada skall beredas
genom den allmänna försäkringen. Delade meningar råder emellertid
om det sätt på vilket utredningen sökt förverkliga denna tanke.

Av de remissinstanser, som yttrat sig i den principiella frågan om utformningen
av det framtida yrkesskadeskyddet, har några godtagit utredningens
förslag — i eu del fall med mer eller mindre väsentliga modifikationer
— medan ett stort antal är tveksamma eller motsätter sig förslaget.

Många remissinstanser beklagar att det inte varit möjligt att nå större
likformighet mellan skyddet vid yrkesskada och skyddet vid annan skada
eller sjukdom. De åberopar därvid att det primära bör vara den nedsättning
av arbetsförmågan som skadan eller sjukdomen medfört och inte det
sätt på vilken denna uppkommit. I flertalet remissyttranden hävdas den
meningen att särbestämmelserna om ersättning vid yrkesskada bör vara
färre än utredningen föreslagit och att reformarbetet i stället bör inriktas
på att bygga ut den allmänna försäkringen i de delar den ännu inte kan
anses tillfredsställande.

Försäkringsinspektionen tillstyrker förslaget och yttrar att det förefaller
som om utredningen gjort en avvägning, som kanske delvis kan ifrågasättas
men ändå i stort sett ter sig rimlig, mellan å ena sidan intresset
att av administrativa och principiella skäl driva integrationen mycket långt
och å andra sidan önskemålen att med hänsyn till tidigare förmånssystem
inom yrkesskadeförsäkringen bereda de yrkesskadade särskilda förmåner.
Inspektionen tillägger att vissa av dessa förmåner pekar på behov av att i
ett framtida läge när tillräckliga resurser står till förfogande vidga den
allmänna försäkringens förmåner och på detta sätt nå en ytterligare samordning.
Statens handikappråd har liknande uppfattning.

Svenska försäkringsbolags riksförbund och Svenska personalpensionskassan,
som åberopar riksförbundets yttrande, delar utredningens mening
att de yrkesskadade inte skall vara hänvisade till enbart den allmänna försäkringens
förmåner och framhåller den stora betydelse som yrkesskadeförsäkringen
haft för att på ett smidigt sätt reglera yrkesskador. Socialförsäkringsbolagens
förening anser att förslaget väl tillgodoser önskemålet att
ersättningsgrunderna så långt möjligt görs gemensamma för yrkesskador
och andra Skador. Förslaget medför i en del fall försämringar för de yrkesskadade
jämfört med nuvarande system men också fördelar, vilket gör att
förslaget som helhet kan accepteras.

LO yttrar i anslutning till vad utredningen anfört i sin principiella
motivering att tanken att samma ersättning bör utgå vid yrkesskada som

Kungl. Maj:ts proposition nr lb7 år 1967

vid annan skada är riktig, om risken att bli skadad är densamma för alla.
Så är dock inte fallet. Utom den allmänna risken att bli skadad får nämligen
den yrkesarbetande även bära de skaderisker som finns vid alla slag
av produktivt arbete utan att själv direkt kunna påverka den risksituation,
i vilken han blivit satt på grund av sin anställning. Denna risk bedöms
av LO som betydande och tilltagande. Mot denna risk skall de anställda
genom ett obligatoriskt försäkringssystem i princip garanteras ett ekonomiskt
skydd av sådant slag att inget inkomstbortfall åsamkas dem. Denna
principiella ståndpunkt innebär inte, att LO motsätter sig en lagteknisk
samordning om en sådan är motiverad och önskvärd av administrativa
skal. Samordningen får dock inte medföra en sänkning av de yrkesskadades
förmånsnivå bara därför att vissa administrativa fördelar står att
vinna. I stället bör trygghetsanordningarna för de anställda utvecklas och
förbättras i likhet med övriga trygghetsanordningar på socialpolitikens
område. Detta krav kan med desto större berättigande ställas mot bakgrunden
av bl. a. de stigande yrkesskaderisker som näringslivets snabba
expansion och omvandling medför. LO pekar vidare på att stora arbetstagargrupper
i dag är garanterade full lön vid yrkesskada. Att under sådana
förhållanden generellt sänka förmånsnivån för de arbetstagarkategorier
som har att bära stora yrkesskaderisker är ur social rättvisesynpunkt
en orimlighet som inte kan godtas av LO.

Om inte de av LO fordrade ersättningshöjningarna genomförs, bör
enligt LO:s mening en ny utredning av gällande yrkesskadeförsäkringslag
företas från den utgångspunkten att någon samordning mellan AFL och
YFL inte bör ske. Innan denna utredning slutförts bör dock samtliga livräntor
omregleras genom den föreslagna anknytningen till basbeloppet och
inkomsttaket höjas.

TCO är ense med utredningen om att vissa särförmåner är motiverade
vid yrkesskador främst på grund av att det i Sverige liksom i andra industriländer
är en hävdvunnen uppfattning på arbetsmarknaden, att skador
som uppkommer till följd av ett anställningsförhållande skall kunna kompenseras
med större ersättning än andra skador. Med hänsyn härtill är det
enligt TCO:s mening svårt att acceptera, att yrkesskadeskyddets inordnande
i den allmänna försäkringen skall medföra påtagliga försämringar för de
yrkesskadade. I den mån skillnader i ersättningsnivåerna försvårar en sammansmältning
av försäkringssystemen bör den allmänna försäkringens förmåner
successivt förbättras. TCO tillstyrker förslaget under förutsättning
att försämringarna i förhållande till nuvarande ersättningsnivåer elimineras.
SR anser det principiellt riktigt att yrkesskadeskyddet inordnas i den
allmänna försäkringen men pekar på att utredningens förslag medför vissa
försämringar för de yrkesskadade.

Svenska landstingsförbundet tillstyrker att lagstiftningen utformas enligt
de av utredningen förordade principerna men finner det svårt att ta

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^7 är 1967

ställning till vilka kompletteringsförmåner som bör utgå. Förbundet ifrågasätter
om inte de föreslagna ersättningarna vid yrkesskada totalt sett är
av sådan omfattning att det berättigade i dem bör diskuteras ytterligare.
Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet anser att det fram
för allt ur administrativ synpunkt är beklagligt att det skydd som AFL
ger i vissa fall måste anses otillräckligt vid yrkesskada.

Statens personalpensionsverk ifrågasätter om inte AFL:s regler efter viss
utbyggnad bör anses ge ett tillräckligt skydd även vid yrkesskada, bortsetl
eventuellt från särskild engångsersättning på grund av lyte och stadigvarande
men. Enligt pensionsverkets mening kan det knappast göras gällande,
att ett olycksfall i arbete försätter en person i en svårare situation
än ett olycksfall som inte rubriceras som yrkesskada. Också Kommunernas
pensionsanstalt anser det tämligen ovidkommande på vilket sätt skadan
uppkommit. Enligt anstaltens mening bör förslaget överarbetas så att
man begränsar undantagen från AFL:s regler och minskar de administrativa
svårigheterna.

Hovrätten för Övre Norrland finner att skälen för en generösare behandling
av olycksfall i arbete vid nuvarande utformning av den allmänna försäkringen
alltjämt får anses vara så starka, att vissa särregler är påkallade.
Frågan är dock om det längre finns skäl att samla yrkesskadereglerna i
en särskild lag och om det inte skulle vara fördelaktigare att arbeta in
dem i AFL. Hovrätten anser att skälen för en särskild yrkesskadelag blir
svagare ju mindre skillnaderna blir mellan de olika systemen. Om det även
i framtiden skall gälla särskilda regler för de yrkesskadade, synes enligt
hovrättens mening en utbyggnad av den allmänna försäkringen vara att
föredra framför att behålla en särskild yrkesskadelag. Göta hovrätt har
liknande uppfattning om den lagtekniska utformningen av yrkesskadeskyddet.

Riksförsäkringsverket instämmer i utredningens programförklaring att
det ekonomiska skyddet vid yrkesskada bör infogas i den allmänna försäkringen
men anser att förslagen endast i viss utsträckning följer det uppställda
programmet. Enligt verkets mening är det av primärt intresse i
vad mån särskilda förmåner över huvud skall utges vid yrkesskada och
i vad mån skyddet vid yrkesskada skall ha en annan omfattning i personellt
hänseende än den allmänna försäkringen. Svaret på den första frågan
måste främst grundas på en bedömning huruvida den allmänna försäkringen
ger ett skydd, som kan anses vara tillräckligt i olika fall, men
det är enligt verkets mening nödvändigt att inte bara beakta denna försäkrings
nuvarande utformning utan även på olika områden undersöka
möjligheterna till ändringar, som inom den allmänna försäkringens ram
ger bättre skydd även då det inte är fråga om yrkesskada. Efter sådana
överväganden har verket kommit till den uppfattningen, att en fullständig
avveckling av systemet med särförmåner vid yrkesskada kan vara en

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1967

tänkbar lösning på längre sikt men inte helt möjlig i nuvarande läge. Verket
delar således utredningens uppfattning att vissa merförmåner är motiverade
vid yrkesskada f. n.

Riksförsäkringsverket behandlar i fortsättningen utformningen och omfattningen
av de yrkesskadades särförmåner. Utredningen har, yttrar verket,
valt utvägen att utarbeta förslag till en särskild yrkesskadelag som
i stor omfattning innehåller direkta eller indirekta hänvisningar till AFL.
Enligt verkets mening är denna lösning föga tillfredsställande ur praktiska
och allmänna synpunkter. Det kan uppenbarligen inte vara lämpligt att en
jämförelse mellan två lagstiftningar skall bli nödvändig för att i enskilda
fall fastställa huruvida och i vilken omfattning rätt till viss socialförsäkringsersättning
föreligger. I vart fall bör AFL innehålla de grundläggande
bestämmelserna om de merförmåner som anses böra utgå till de yrkesskadade
samt om förmånernas administration och finansiering. Verket anser
vidare att utredningen inte tillräckligt beaktat följdverkningarna av sitt
förslag på socialförsäkringen i övrigt och erinrar om pågående utredningar
på sjukförsäkringens och pensioneringens områden. Enligt verkets
mening fyller förslaget inte i administrativt hänseende de krav som bör
ställas. Verket anser att en genomgripande omarbetning av förslaget är nödvändig.
På grund härav och med hänsyn till svårigheterna att på ett tillfredsställande
sätt föra ut lagstiftningen i det praktiska livet fr. o. m. år
1968 är enligt verkets mening ett uppskov med en ny yrkesskadelagstiftning
motiverat.

Försäkringsrådet (majoriteten) yttrar att en utvidgad samordning inte
hör ske, förrän det allmänna skyddet byggts ut så att det kan godtas utan
några särregler för de yrkesskadade. Ett accepterande av utredningens förslag
skulle försvåra en fullständig samordning och dessutom föregripa ställningstagandet
till sjukförsäkringsutredningens förslag. Rådet kan inte förorda
en lagstiftning som i flera avseenden låter de yrkesskadade få en förmånligare
ställning i ersättningshänseende och som inför nya ersättningsformer
och ersättningsgrunder enbart för yrkesskadade. Samhällets resurser
bör i stället inriktas på att komplettera det allmänna skyddet. Rådet förordar
att yrkesskadeförsäkringslagen behålls tills vidare med vissa ändringar. Två
ledamöter i försäkringsrådet uttalar att de i princip godtar förslaget.

Svenska arbetsgivareföreningen delar utredningens målsättning men anser
att utredningen mycket ofullständigt förverkligat denna. Föreningen anser
att större restriktivitet i fråga om särskilda förmåner vid yrkesskada är
motiverad och framhåller att de föreslagna särbestämmelserna försvårar en
fullständig samordning av socialförsäkringarna på längre sikt. Skogs- och
lantarbetsgivaref öreningen kan inte tillstyrka att förslaget läggs till grund
för ny lagstiftning utan förordar att det omarbetas. Under tiden bör YFL
behållas med de ändringar som kan göras redan nu för att få bättre överensstämmelse
med övriga socialförsäkringar. Riksförbundet landsbygdens folk

Kungl. Maj:ts proposition nr IM år 1967

anser att förslaget inte innebär en tillfredsställande lösning av samordningsoch
reformproblemen. Förbundet avstyrker därför att förslaget läggs till
grund för lagstiftning.

Försäkringskasseförbundet finner det anmärkningsvärt att utredningen
inte kommit fram till en fullständigare samordning och beklagar att den nya
lagstiftningen inte kunnat inrymmas i AFL. Enligt förbundets mening bör
särbestämmelser vid yrkesskada inte förekomma eller i vart fall starkt
begränsas. Förbundet anser att förslaget inte är ägnat att läggas till grund
för en lagstiftning. De allmänna försäkringskassorna bär samma mening.

Medicinalstyrelsen anser att förslaget inte innebär någon tillfredsställande
integration mellan yrkesskadeslcyddet och den allmänna försäkringen. Styrelsen
betonar att särbestämmelserna om ersättning vid yrkesskada bör
starkt begränsas, vilket blir möjligt om den allmänna försäkringen byggs ut.
Styrelsen föreslår att förslaget överarbetas. Sveriges läkarförbund, till vars
yttrande SACO hänvisar, har i stort sett samma uppfattning.

Utredningens förslag om uppskrivning och värdesäkring av utgående livräntor
tillstyrks allmänt eller lämnas utan erinran bortsett från vissa detaljanmärkningar.

Yrkesskadeskyddets allmänna omfattning

Vad utredningen anfört och föreslagit i denna del har med ett par undanlag
i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna.

Utredningens förslag att behålla och vidga yrkesskadeskyddet för yrkesutbildningselever
m. fl. hälsas med tillfredsställelse av statens handikappråd,
skolöverstyrelsen, Svenska landstingsförbundet, DO och TCO. LO ifrågasätter
dock lämpligheten av att endast de studerande som är berättigade
till studiehjälp eller studiemedel skall tillhöra den försäkrade personkretsen,
eftersom det finns ett flertal elevsysselsättningar vid vilka dessa studiesociala
förmåner inte utgår. Som exempel nämns praktisk yrkesutbildning
på fritiden, där arbetsmiljön och risksituationerna är sådana att de direkt
kan jämställas med den normala arbetsplatsens. Riksförsäkringsverket anser
att studerande av alla slag bör tas undan från de särbestämmelser för
yrkesskadade som i övrigt kan anses befogade. Verket erinrar om att denna
kategori redan nu har rätt till sjukvårdsersättning inom ramen för den allmänna
försäkringen. Ett kompletterande sjukpenningskydd bör kunna ordnas
genom frivillig individuell eller kollektiv sjukpenningförsäkring enligt
bestämmelserna i 21 kap. AFL. Det invaliditetsskydd, som nu vid sidan av
folkpensioneringen lämnas vissa yrkesutbildningselever inom yrkesskadeförsäkringens
ram, bör enligt verkets mening avlösas av ett allmänt system
för tilläggspensionering av yngre personer som inte har förvärvsarbete.
Utredning om ett sådant system pågår inom pensionsförsäkringskommittén.
Försäkringskasseförbundet liksom flertalet allmänna försäkringskassor
anser att lösningen av denna fråga bör anstå i väntan på resultatet av

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

den nämnda kommitténs arbete. Skogs- och lantarbetsgivareföreningen finner
det knappast konsekvent att yrkesskadeskyddet skall omfatta även
grundskolelever vid praktisk yrkesorientering, eftersom dessa elever är
undantagna från arbetarskyddslagens tillämpning

Utredningens uppfattning att skyddet mot skada vid färdolycksfall skall
bestå möts av erinran från riksförsäkringsverket, medicinalstyrelsen samt
Skogs- och lantarbetsgivaref öreningen. Riksförsäkringsverket anser att redan
den allmänna försäkringens utbyggnad talar för att ett särskilt skydd
vid dessa olycksfall inte längre är motiverat. Verket tillägger att flertalet
färdolycksfall numera torde inträffa till följd av motorfordonstrafik och att
det synes föga rationellt att, som nu är fallet, inte mindre än fem obligatoriska
försäkringar skall träda i funktion vid sådana olycksfall, nämligen
sjukförsäkringen, folkpensioneringen, tilläggspensioneringen, trafikförsäkringen
och yrkesskadeförsäkringen.

LO delar utredningens uppfattning att skyddet vid färdolycksfall skall
bestå och erinrar om att ILO-konventionen nr 121 villkorslöst fordrar att
den nationella lagstiftningen omfattar färdolycksfallen.

I frågan om sjömäns yrkesskadeskydd anför TCO att vägande skäl kan
anföras för att sjömän som regel bör omfattas av yrkesskadeskyddet under
all landpermission. På grund härav och då utredningen inte närmare undersökt
denna fråga kan TCO inte godta utredningens avvisande inställning.
LO anser att frågan bör utredas särskilt. Sveriges redareförening anser att
sjömansyrket är av den art, att vissa andra synpunkter bör anläggas i
fråga om färdolycksfall än när det gäller anställda på land.

Ersättning vid sjukdom

Utredningens förslag att utsträcka den nuvarande samordningen mellan
sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna så att den omfattar hela sjukdomstiden
anses av flertalet remissinstanser vara en i princip riktig och från administrativa
synpunkter önskvärd reform. Några remissinstanser har dock
avvikande mening.

LO anser sålunda att utredningen alltför ensidigt utgått från de administrativa
fördelar som står att vinna genom att utsträcka samordningen så
att den omfattar hela sjukdomstiden. Enligt LO:s mening bör samordningen
ske »uppåt», dvs. så att de fördelaktigaste förmånerna blir normgivande. LO
anför vidare att när LO vid samordningen mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna
år 1953 tillstyrkte förslaget om en viss självrisk detta skedde
samtidigt med införandet av en obligatorisk sjukförsäkring som totalt innebar
en väsentligt ökad social trygghet för de anställda. Utredningens förslag
innebär i fråga om sjukvårdsförmåner endast att självrisken ökar och att
denna drabbar långtidsfallen. En sådan försämring av sjukvårdsförmånerna
i samband med yrkesskada kan LO inte acceptera. LO kan inte heller godta
att man inte skall ha möjlighet att efter den nuvarande samordningstidens

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1967

utgång pröva om sjukpenningklassplaceringen för de yrkesskadade. TCO
och SR har liknande upppfattning.

I fråga om rätten till sjukvårdsersättning är remissinstanserna nästan
undantagslöst ense med utredningen om att de yrkesskadade åtminstone tills
vidare skall få ersättning för tandläkarvård och sjukvård utom riket efter de
faktiska kostnaderna om de anses skäliga. Riksförsäkringsverket ifrågasätter
dock om det är nödvändigt att behålla reglerna om sjukvård utom riket.
Dessa regler har enligt verkets mening sin största betydelse i att de gör det
möjligt för arbetsgivare och speciellt för redare att från försäkringen få tillbaka
så mycket som möjligt av de utgifter för anställdas sjukvård utomlands
som de enligt lag eller anställningsavtal kan vara skyldiga att betala. Detta
intresse torde i första hand böra tillgodoses genom förbättring av ersättningarna
för sjukvård utom riket i den allmänna försäkringen. Försäkringsrådet
(majoriteten) anser att man inte bör föregripa ställningstagandet till förslaget
om tandvårdsförsäkring och till frågan om en generellt vidgad rätt till ersättning
för sjukvård utom riket inom den allmänna försäkringens ram.
Socialförsäkringsbolagens förening ifrågasätter om inte särskild ersättning
bör utgå till yrkesskadade för vissa specialistundersökningar och för resor
vid vissa behandlingar.

Flera remissinstanser anser att de för yrkesskadade föreslagna särreglerna
om sjukpenningklassplacering och om klassändring efter inkomstanmälan
kan leda till överkompensation och för vissa andra försäkrade svårbegripliga
resultat. Vad man särskilt vänder sig mot är att det skulle finnas två
metoder för att bestämma sjukpenning, en vid sjukdom och skador i allmänhet
och en annan vid yrkesskador. Svenska landstingsförbundet, Svenska
stadsförbundet och Svenska kommunförbundet har i och för sig inte något
att erinra mot det föreslagna sättet för placering i sjukpenningklass men
ifrågasätter om det finns tillräckliga skäl för att särbehandla yrkesskadade
i detta avseende. Försäkringskasseförbundet ansluter sig till vad ledamoten
Hultström anfört i sin reservation om ersättning vid sjukdom.

LO tillstyrker förslaget att anmälan för placering i sjukpenningklass eller
ändring till högre klass för yrkesskadade skall gälla från dagen efter det
anmälan kom in till försäkringskassa.

Riksförsäkringsverket yttrar att de nuvarande reglerna om när klassplacering
blir gällande i vissa fall medför mindre tillfredsställande verkningar.
Så kan bli fallet, när inkomst av förvärvsarbete anmäls av någon som inte
förut haft sådant arbete och därför inte är placerad i sjukpenningklass eller
såsom hemmafru är placerad i klass nr 1. Verket förordar därför sådan ändring
av AFL att för sådana försäkrade placering i sjukpenningklass blir
gällande redan fr. o. in. dagen efter den då anmälan kom in till försäkringskassan.
Genom en sådan bestämmelse nås en generell förbättring som omfattar
även yrkesskadade. Däremot anser verket inte lämpligt att vare sig för
yrkesskadade eller för andra göra ändring i den allmänna försäkringens

Kungl. Maj.ts proposition nr 247 år 1967

regler om verkningarna av anmälan om inkomsthöjning för personer, som
är placerade i sjukpenningklass nr 2 eller högre. En sådan åtgärd skulle
öppna möjlighet för en person med sviktande hälsa att ordna med en uppklassning
strax före sjukskrivning och avtrubba känslan för skyldigheten att
omedelbart anmäla inkomständringar. Svenska försäkringsbolags riksförbund
och Socialförsäkringsbolagens förening ifrågasätter om inte felaktigheter
i sjulcpenningklassplaceringen borde kunna rättas till under sjukskrivningsperioder
i större utsträckning än som nu är fallet.

Ersättning vid invaliditet

Mot förslaget om ersättning vid invaliditet anmärker flertalet av de
remissinstanser som yttrat sig i frågan. Erinringarna riktar sig främst mot
invaliditetsgraderingen, kompensationsnivån och anordningen med yrkesskadepoäng.

Riksförsäkringsverket erinrar till en början om att antalet ärenden som
rör ersättning vid invaliditet är ringa jämfört med dem som gäller ersättning
vid sjukdom. Några mera vägande administrativa skäl kan därför inte anföras
mot en särbehandling av yrkesskadefallen när det gäller ersättning vid
invaliditet. Det är dock från såväl de försäkrades som de administrativa organens
synpunkt uppenbart att en samordning av reglerna om ersättning vid
yrkesskada och vid annan skada och sjukdom inte bör ske till priset av att
reglerna blir mer än rimligt invecklade. Med hänsyn till den för Sveriges del
alltmer brännande frågan om en internationell samordning av olika länders
socialförsäkringssystem bör man vidare eftersträva en klar gränsdragning
mellan ersättning av allmän pensionskaraktär och speciella yrkesskadeersättningar.
Utredningens förslag fyller enligt verkets mening inte dessa
krav. Mest påfallande i detta avseende är, fortsätter verket, reglerna om
yrkesskadepoäng, som kan antas leda till vittgående krav på ändringar även
då det inte är fråga om yrkesskada. Detta problem hänger nära samman med
frågan om tilläggspension för unga personer som drabbas av invaliditet.
Denna fråga utreds av pensionsförsäkringskommittén. Enligt verkets uppfattning
bör det vara uteslutet att innan kommitténs förslag avlämnats företa
sådana ingrepp i tilläggspensionssystemet som yrkesskadeutredningen föreslagit.
Ställningstagandet till en definitiv samordning av yrkesskadeförsäkringen
och folkpensioneringen bör också anstå något. Även om nu anförda
synpunkter i och för sig inte utgör ett skäl mot en provisorisk samordning
av yrkesskadeförsäkringens livräntesystem och den allmänna försäkringens
pensionssystem anser verket att starka skäl talar för att även provisoriska
åtgärder får anstå i väntan på pensionsförsäkringskommitténs betänkande.

Riksförsäkringsverket anför vidare att det för att slippa särbestämmelser
om ersättning vid invaliditet på grund av yrkesskada kan vara befogat att
pröva om den allmänna pensioneringens invaliditetsgradering och kompensationsgrader.
Därvid kan diskuteras att sänka den undre gränsen för rätt
G — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 747

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

till pension från nedsättning av arbetsförmågan med minst hälften till minst
eu tredjedel. Kompensationsnivån skulle kunna bestämmas så att hel pension
utges vid fullständig arbetsoförmåga samt två tredjedelar resp. en
tredjedel av hel pension vid nedsättning av arbetsförmågan med två tredjedelar
resp. en tredjedel. En mera omfattande omläggning av de nuvarande
reglerna kan också tänkas. Verket framhåller vidare att skador som medför
framtida men av relativt ringa omfattning sällan medför mera varaktig
inkomstminskning. Enligt verkets mening är det därför meningslöst att
med den allmänna pensioneringens metod för invaliditetsbedömning föreskriva
rätt till livsvarig pension vid så låg invaliditetsgrad som en sjättedel,
vare sig inkomstminskningen beror på yrkesskada eller annan skada eller
sjukdom. Om den nedre gränsen sätts vid en nedsättning av arbetsförmågan
med en tredjedel bör det finnas möjligheter att undvika särregler för yrkesskadade.
Verket avstyrker bestämt att pension skall kunna utgå vid lägre
invaliditetsgrad än en tredjedel.

Riksförsäkringsverket anser att man, om YFL behålls tills vidare, bör tänka
sig en mindre tabellbunden invaliditetsbedömning än f. n.

Försäkringskasseförbundet ansluter sig i frågan om yrkesskadepoäng
till ledamoten Hultströms reservation. 1 fråga om invaliditetsgradering och
kompensationsnivå anser förbundet att målet bör vara en fullständig integrering
mellan yrkesskadeskyddet och skyddet från den allmänna pensioneringen.
Nedre gräns för rätt till förtidspension bör vara nedsättning av
arbetsförmågan med en tredjedel. Utredningens förslag om halv förtidspension
vid halv nedsättning av arbetsförmågan finner förbundet motiverat
men denna kompensationsgrad bör gälla för samtliga försäkrade. Vid lägre
nedsättning av arbetsförmågan än en tredjedel bör övervägas effektiva
arbetsvårdande åtgärder. De allmänna försäkringskassorna har samma
uppfattning.

Svenska arbetsgivareföreningen ifrågasätter om det är motiverat att
sätta den nedre gränsen för de yrkesskadades rätt till förtidspension så
lågt som utredningen föreslagit. Om så sker bör förmånen betecknas som
en särskild yrkesskadeförmån och inte som en pensionsförmån. Förslaget
om särskild poängberäkning för tilläggspension åt yrkesskadade avstyrks.
Föreningen hänvisar i denna fråga till den utredning som pågår inom pensionsförsäkringskommittén.
Skogs- och lantarbetsgivareföreningen kan biträda
att invaliditetsskyddet vid yrkesskada utgår som en övergångsform
redan vid nedsättning av arbetsförmågan med minst en sjättedel. Därvid
förutsätts att förmånen betecknas som en särskild yrkesskadeförmån. I
fråga om yrkesskadepoäng ansluter sig föreningen till ledamoten Hultströms
reservation. Även Riksförbundet landsbygdens folk ansluter sig
till reservationen. I övrigt anför riksförbundet att utredningens förslag
skulle medföra en komplicerad och ur sociala rättvisesynpunkter olämplig
anordning. Förslaget bör därför grundligt omprövas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 747 år 1967

Statens avtalsverk ifrågasätter om den olika behandlingen av invaliditet
på grund av yrkesskada och invaliditet på grund av annan skada eller
sjukdom är i alla avseenden motiverad. Verket erinrar om att flera av de
frågor som utredningen haft att ta ställning till är aktuella också för pensionsförsäkringskommittén.
Enligt verkets mening bör därför pensionsförsäkringskommitténs
förslag avvaktas innan man tar ställning till yrkesskadeutredningens
förslag.

LO godtar i princip utredningens förslag men anser att det bör byggas ut
i vissa avseenden. LO föreslår att folkpension på grund av yrkesskada bör
kunna kompletteras med barntillägg även om den skadade är en gift kvinna
samt med hustrutillägg. Vidare bör invaliditetstillägg och invaliditetsersättning
till den som blivit blind på grund av yrkesskada utgå också om
han var 63 år eller äldre när skadan inträffade. I fråga om tilläggspensionen
finner LO utredningens konstruktion med yrkesskadepoäng vara
en god lösning av ett svårt problem. LO anser det dock inte rimligt att
den s. k. 15-årsregeln skall kunna leda till lägre pension för äldre försäkrade.
LO tillstyrker förslaget om invaliditetsbedömningen och anser att det
ger utrymme för en individuell bedömning med hänsyn till den skadades
egna möjligheter och de förhållanden som råder på arbetsmarknaden. Enligt
organisationens mening är det ställt över all diskussion att den lägsta invaliditetsgrad
som berättigar till förtidspension i yrkesskadefallen bör vara
lägre än den som gäller inom den allmänna pensioneringen. LO godtar en
nedre invaliditetsgräns vid en nedsättning av arbetsförmågan med minst en
sjättedel liksom förslaget om två nya invaliditetsgrupper. LO anser dock att
kompensationsnivån inom de två nya grupperna bör vara en tredjedel resp.
en sjättedel i stället för föreslagna en fjärdedel resp. en åttondel.

TCO tillstyrker utredningens förslag om kompensationsskala för de yrkesskadade
och anser att den bristande överensstämmelse som härigenom
kommer att råda mellan yrkesskadeskyddet och pensionsskyddet i allmänhet
så småningom bör kunna undanröjas genom en förbättring av bestämmelserna
i AFL. TCO föreslår att den uppräkning av den årliga arbetsförtjänsten
som utredningen föreslagit vid 19 och 21 års ålder kompletteras
med ytterligare uppräkningar vid 25, 30 och 35 års ålder. SR accepterar
utredningens förslag att den nedre gränsen för förtidspension för de yrkesskadade
sätts vid en sjättedel och har i fråga om kompensationsgraden
samma uppfattning som LO.

Medicinalstyrelsen avstyrker förslaget om två nya invaliditetsgrupper för
de yrkesskadade. Anses en nyordning nödvändig bör den enligt styrelsens
mening gälla generellt inom den allmänna pensioneringen. Sveriges läkarförbund
understryker svårigheterna att göra invaliditetsbedömningar, när arbetsförmågans
nedsättning understiger hälften. Förbundet förordar att vid
nedsättning av arbetsförmågan med minst hälften förtidspension generellt utges
med hälften av hel förtidspension i stället för som f. n. med en tredjedel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1V7 år 1967

Kommunernas pensionsanstalt ifrågasätter om inte den nedre invaliditetsgränsen
bör höjas avsevärt och anser att samma regler bör gälla för yrkesskada
och för annan skada. Om det inte är möjligt att få full överensstämmelse
bör enligt pensionsanstaltens mening ersättning vid lägre invaliditetsgrader
utgå i form av engångsbelopp — dock ej av typen yrkesskadepenning
— och beloppet vara skattefritt.

Hovrätten för Övre Norrland anser att skäl talar för att den nedre invaliditetsgränsen
sätts högre än vad som är fallet såväl enligt YFL som enligt
förslaget. Hovrätten yttrar vidare att den fingradering av nedsättningen
av arbetsförmågan som förutsätts i förslaget torde vara svår att göra på
ett helt övertygande sätt, svårare än med det äldre systemets lytestaxa.

Försäkringsinspektionen har ingen invändning mot att ersättning skall
utgå även vid låg invaliditet. Förslagen om minimipoäng samt om vissa
förhöjningar av poängen från 21 år om skadan inträffat före denna ålder
är enligt inspektionens mening ett steg i rätt riktning. Statens handikappråd
har liknande uppfattning och förordar vissa justeringar av reglerna
om poängberäkningen. Handikapprådet föreslår vidare viss förbättring av
kompensationsnivån inom de två nya invaliditetsgrupperna.

Svenska försäkringsbolags riksförbund finner utredningens förslag i huvudsak
rimliga och väl avvägda. Socialförsäkringsbolagens förening har liknande
uppfattning.

Ersättning till efterlevande

Utredningens förslag i fråga om ersättning till efterlevande har endast
i ringa omfattning föranlett kommentarer från remissinstansernas sida.
TCO anser att så länge änka har rätt till efterlevandelivränta sådan rätt
bör finnas kvar för änkling.

Ersättning för lyte och men m. m.

Remissinstansernas inställning till utredningens förslag om särskilda
yrkesskadeförmåner — yrkesskadepenning, särskilda hjälpmedel och begravningshjälp
— är mycket skiftande. Många remissorgan anser att sådana
förmåner kan vara motiverade i och för sig men att de bör tillkomma
alla försäkrade och inte bara de yrkesskadade. Mest omstridd är frågan om
yrkesskadepenning, dvs. ersättning för lyte och men. Utredningens
förslag godtas i princip eller lämnas utan erinran av några remissinstanser
men möter invändningar i flera yttranden. Åtskilliga remissinstanser —■
både sådana som i princip godtar förslaget och sådana som ställer sig
avvisande —- är kritiska mot de förordade grunderna för yrkesskadepenningens
beräkning och befarar betydande svårigheter vid den praktiska
tillämpningen.

Försäkringsinspektionen yttrar att yrkesskadepenningen kanske är den
förmån som det är svårast att framdeles få någon motsvarighet till i den

Kungl. Maj.ts proposition nr H7 år 1067

allmänna försäkringen och som därför på ett särskilt sätt träffas av argumentet,
att ett handikapp av viss svårighetsgrad representerar samma behov
oavsett om orsaken är yrkesskada eller inte. Det kan också diskuteras
om det inte, inom en begränsad kostnadsram, i stället finns andra reformer
som dels är ännu mer angelägna än dessa kontanta engångsbelopp och dels
också kunde peka fram emot framtida förbättringar inom den allmänna
försäkringen. Som exempel nämner inspektionen behoven inom den medicinska
rehabiliteringen, det ekonomiska stödet under sådan rehabilitering
och behovet att göra invalidförmånerna standardsäkra. De kontanta engångsbeloppen
är dock utomordentligt värdefulla för de skadelidande som
kan få dem. I de fall ett skadeståndsrättsligt ansvar för arbetsgivaren blir
aktuellt fyller de dessutom funktionen att begränsa eller undanröja verkningarna
av ett sådant ansvar. Inspektionen vill därför inte göra annat
yrkande än att de förordade föreskrifterna om yrkesskadepenning överarbetas.
Statens handikappråd anser att starka skäl talar för förslaget. Föreskrifterna
om yrkesskadepenning bör dock ses över.

Svenska försäkringsbolags riksförbund anser det följdriktigt att ersättningen
för eventuellt inkomstbortfall kompletteras med eu ersättning för
icke-ekonomisk skada men ifrågasätter om inte en ytterligare differentiering
efter ålder bör göras så att en något högre ersättning än normalbeloppet
utges till yngre personer. Socialförsäkringsbolagens förening anför att
utredningens målsättning varit att det ekonomiska skyddet vid yrkesskada
skall fogas in i den allmänna försäkringen. För att få ett tillfredsställande
yrkesskadeskydd har särskilda förmåner tillskapats som komplement. Med
denna utgångspunkt synes enligt föreningens mening tanken bakom yrkesskadepenningen
böra vara att skapa en ersättningsform för sådana invaliditetsfall
inom den nuvarande yrkesskadeförsäkringen som faller bort på
grund av den allmänna försäkringens regler om rätt till förtidspension.
Däremot kan yrkesskadepenningen knappast anses motiverad som en tillbiggsersättning
när förtidspension utges. Föreningen tillägger att om yrkesskadepenning
anses böra utgå även i de fall då den skadade får förtidspension,
yrkesskadepenningens storlek bör beräknas med hänsyn härtill.

Svenska arbetsgivareföreningen anser det tveksamt om det vid tillämpning
av den allmänna försäkringens invaliditetsbegrepp på de yrkesskadade
finns anledning att för dem införa en inom socialförsäkringen i övrigt
okänd förmån. Trots sina principiella betänkligheter mot yrkesskadepenningen
vill föreningen dock inte motsätta sig förslaget, eftersom ersättning
för lyte och men har gammal hävd inom yrkesskadeskyddet.

LO framhåller att utredningsmajoritetens motivering för och förslagom
en avtrappning av yrkesskadepenningen efter 50 år inte beaktar de
äldres situation i dagens högt rationaliserade produktion. LO anser det
nödvändigt att samtliga yrkesskadepenningbelopp höjs med minst två

Kungl. Maj.ts proposition nr l''i7 år 1967

basbelopp, om förslaget skall kunna accepteras, och förutsätter att yrkesskadepenningen
inte beskattas.

Från den försäkrades synpunkt kan det enligt TCO.s uppfattning betraktas
som skäligt att en integrering av yrkesskadeskyddet med den allmänna
försäkringen inte medför en försämring i jämförelse med nuvarande bestämmelser.
Vid lägre invaliditetsgrader, till vilka majoriteten av skadefallen
kan hänföras, kommer yrkesskadepenningen att vara den enda ersättningen
för en yrkesskada. En jämförelse mellan nivåerna av de nuvarande
livräntorna och de föreslagna beloppen i yrkesskadepenning visar
att dessa senare innebär en betydligt lägre ersättning än som skulle ha
utgått om motsvarande skada hade kompenserats genom livränta under en
genomsnittlig återstående livstid. TCO anser att det särskilt vid skador
som leder till högre grad av invaliditet är viktigt att ersättningsbeloppen
bär sådan storlek att verklig lättnad kan beredas den skadade och menar
att de föreslagna ersättningarna inte kan fylla sin avsedda funktion, om
de inte höjs med två basbelopp. En förutsättning för att engångsbelopp
skall kunna godtas är vidare att beloppen inte beskattas. Även SR anser
att beloppen bör höjas avsevärt. SR yttrar vidare att minskning av yrkesikadepenningen
på grund av den skadades ålder inte bör ske, om den skadade
inte fyllt 60 år.

Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet har inte något
att erinra mot yrkesskadepenningens ändamål och storlek men anser att
benämningen är ägnad att leda till förväxling med sjukpenning vid yrkesskada.

Riksförsäkringsverket framhåller att de nuvarande yrkesskadelivränLorna
i princip inte är avsedda att kompensera för lyte och men. Med hänsyn
härtill bör yrkesskadepenningen ses som en ny förmån. Eftersom det
inte kan anses ha varit meningen med utredningen att utsträcka yrkesskadeskyddet
utöver vad som gäller f. n. bör ersättningen enligt verkets mening
inte utformas så som föreslagits, särskilt som den försämring i livssituationen
som utredningen åberopar i lika hög grad föreligger vid många andra
skador än yrkesskador. Även andra omständigheter än principiella synpunkter
talar mot utredningens förslag. Verket nämner metoden för ersättningens
beräkning, schabloniseringen och därav följande bristande hänsyn
till individuella faktorer. Vad som kan motivera en engångsersättning
av den föreslagna typen, fortsätter riksförsäkringsverket, torde i och för
sig inte vara behovet av en kompensation för lyte och men utan i stället
ett eventuellt behov av att kompensera ett förhållandevis lågt eller tillfälligt
inkomstbortfall som inte medför rätt till förtidspension. I direktiven
för utredningen har en ersättningsform motsvarande den föreslagna yrkesskadepenningen
uppenbarligen förutsatts endast i fall då invaliditetsgraden
är så låg att pension inte kan förekomma. Verkets uppfattning är, att särskild
yrkesskadeersättning kan vara motiverad som en övergångsförmån i fall

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

som avses i utredningsdirektiven men däremot inte då rätt till förtidspension
föreligger. Eftersom de skadade i de förstnämnda fallen efter viss tids
tillvänjning torde ha anpassat sig till sin nya situation och nått den arbetsinkomst
de hade före skadans inträffande, kan det synas lämpligt att den
särskilda ersättningen utges inte som ett engångsbelopp utan som en tidsbegränsad
livränta efter mönster av den allmänna försäkringens invaliditetsersättning.
En sådan ersättning bör bestämmas efter schablonmässiga
grunder och beräknas till belopp som inte överstiger den lägsta förtidspensionen.

Försäkringsrådet (majoriteten) anser att den föreslagna yrkesskadepenningen
skulle komma att utgöra ett av de allvarligaste hindren mot en framtida
samordning med den allmänna försäkringen. Med hänsyn härtill kan
rådet inte tillstyrka förslaget.

Enligt medicinalstyrelsens mening skulle yrkesskadepenningen skärpa
skillnaderna i ersättningshänseende mellan yrkesskadade och andra skadefall.
Det skulle vidare bli synnerligen svårt att skapa en rättvis värderingsgrund,
eftersom många svårlösta medicinskt-försäkringstekniska problem
kommer i blickfältet. Sveriges läkarförbund yttrar att förslaget om yrkesskadepenning
synes vara ofullständigt genomtänkt. Förbundet anser att
man inte utan vidare kan flytta över nu tillämpade normer vid fastställande
av livränta till yrkesskadepenningen för vilken lyte och men skall
ges en självständig betydelse. Den förordade metoden för beräkningen kan
leda till allvarliga felbedömningar.

Försäkringskasseförbundet ansluter sig till den uppfattning som ledamoten
Hultström framfört i sin reservation. Flertalet allmänna försäkringskassor
är av samma mening.

Kommunernas pensionsanstalt ifrågasätter lämpligheten av den föreslagna
förmånen. Riksförbundet landsbygdens folk samt Skogs- och lantarbetsgivareföreningen
avstyrker förslaget.

Riksskattenämnden, som bedömt yrkesskadepenningen från beskattningssynpunkt,
framhåller att ersättningen inte är avsedd att ge kompensation
för inkomstbortfall. Den kan dock enligt utredningens uttalanden innefatta
viss ersättning för uteblivet avancemang. I den mån så är fallet är det
fråga om ersättning för utebliven arbetsinkomst, vilken ersättning principiellt
borde vara skattepliktig såsom inkomst av tjänst. Sistnämnda del av
yrkesskadepenningen torde dock vara relativt obetydlig och det kan antas
att det i praktiken knappast blir möjligt att särskilja vad som sålunda
borde vara skattepliktig inkomst. Med hänsyn härtill anser nämnden att
frågan från skattesynpunkt inte är så betydelsefull, att tillräcklig anledning
finns att beskatta någon del av yrkesskadepenningen.

I fråga om begravningshj älpen anser LO att den bör utgå med
40 % av basbeloppet. Skogs- och lantarbetsgivareföreningen avstyrker förslaget
om begravningshjälp.

Kungl. Maj:ts proposition nr l''u år 1967

Administration

Utredningens förslag att det nya yrkesskadeskyddet skall administreras
av den allmänna försäkringens organ möter ingen erinran från remissinstansernas
sida.

Enligt LO:s mening synes det nödvändigt att pensionsdelegationerna tillförs
representanter för arbetsmarknadens parter så att delegationerna har
tillgång till uppgifter om den lokala arbetsmarknads- och arbetsplatssituationen.

Förslaget om en särskild nämnd med uppgift att genom rådgivande verksamhet
främja en enhetlig tillämpning av de nya reglerna tillstyrks av
försäkringsdomstolen, försäkringsrådet, Svenska arbetsgivareföreningen,
LO, TCO, Svenska försäkringsbolags riksförbund och Socialförsäkringsbolagens
förening. Flera remissinstanser anser att i nämnden bör ingå representanter
för arbetsmarknadens parter.

Riksförsäkringsverket anser att det föreligger ett visst fog för en särskild
nämnd under en övergångstid, om utredningens förslag om yrkesskadepenning
genomförs. Statskontoret och Försäkringskasseförbundet avstyrker
att nämnden inrättas.

Finansiering

Remissinstanserna biträder förslaget om att ett enhetligt premiesystem
tillämpas och att finansieringen sker enligt fördelningssystemet. Många
remissinstanser ifrågasätter dock behovet av särskilda avgifter för yrkesskadeskyddet.
De menar att avgiften blir relativt sett så liten att den borde
kunna inrymmas i avgiften till tilläggspensioneringen.

Flera remissinstanser beklagar från principiell synpunkt att man överger
den efter skaderisken differentierade avgiften, eftersom denna varit av betydande
värde för att stimulera det förebyggande arbetarskyddet inom företagen.
Även från andra synpunkter har behovet av den nuvarande yrkesskadestatistiken
understrukits. Man betonar därför vikten av att man vid
övergången till det nya finansieringssystemet sörjer för att en effektiv
yrkesskadestatistik utarbetas. I sådan riktning uttalar sig riksförsäkringsverket,
medicinalstgrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, statskontoret, arbetsmedicinska
institutet, statistiska centralbyrån, kommerskollegium, LO och
TCO.

LO och några andra remissinstanser betonar vidare att socialförsäkringsbolagen
bedrivit en skadeförebyggande verksamhet, som varit av stort värde
från allmän informativ synpunkt och som dessutom haft medicinsk och
teknisk betydelse. För att råda bot på de negativa följderna för arbetarskyddet
är det enligt LO:s mening nödvändigt med kompenserande förebyggande
åtgärder. LO yrkar därför att i vårt land i likhet med vad som
sker i ett stort antal andra länder en särskild arbetarskyddsavgift tas
ut av företagen över socialförsäkringen.

Sfi

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

Övergången till den nya ordningen

Vad angår ersättning i äldre skadefall hälsar remissinstanserna
med tillfredsställelse förslaget om uppräkning och värdesäkring av
alla yrkesskadelivräntor som är baserade på en invaliditet av lägst 20 %
eller som utgår till efterlevande.

Försäkringsrådet framhåller att exempelvis en livräntetagare, vars årliga
arbetsförtjänst understigit 15 000 kr., kan bli överkompenserad, om olycksfallet
inträffat mot slutet av giltighetstiden för YFL. En sådan livräntetagare
kommer vid ett antaget basbelopp år 1968 på 6 000 kr. att få livräntan
höjd till 6 000 :4 700 X livräntans belopp, dvs. med drygt 27 %, eller avsevärt
mer än vad som kan antas motsvara penningvärdets försämring och standardhöjningen
under ett eller två år. I vissa lägen kan höjningen även medföra
bättre förmåner än enligt den föreslagna yrkesskadelagen. Riksförsäkringsverket
framhåller att om en allmän yrkesskadereform skjuts upp och
5 FL kommer att gälla även efter 1967 års utgång, livräntornas uppskrivning
och värdesäkring bör finansieras genom tillägg på arbetsgivaravgifterna
efter samma principer som gäller för finansieringen av omregleringar
och förhöjningar enligt 1955 och 1962 års lagstiftning. LO anser att livräntorna
bör nollställas med det basbelopp som gällde år 1962, dvs. 4 500 kr.

Förslaget att livränta till skadad, som är född år 1903 eller senare och
vars arbetsförmåga är nedsatt med mindre än 20 %, skall kunna bytas ut
mot kapitalbelopp utan närmare prövning möter erinran från flera håll.

LO har inte något att erinra mot förslaget under förutsättning att de
kapitaliserade beloppen blir skattefria. Skulle skattefriheten inte genomföras,
anser LO att det av rättviseskäl är uteslutet att inte räkna upp också
dessa livräntor. LO anser vidare att det inte föreligger något bärande skäl för
den föreslagna tidsfristen två år för ansökan om utbyte.

Svenska arbetsgivareföreningen är tveksam till utredningens förslag och
Skogs- och lantarbetsgivareföreningen kan inte biträda förslaget.

Försäkringsrådet yttrar att utbyten av livräntor i föreslagen omfattning
inger allvarliga betänkligheter. Förslaget innebär att försäkringsinrättningarna
utan någon egentlig prövning skulle kunna betala ut kapitalbelopp
på upp till 25 000—30 000 kr. Rådet uppger att rådet vid skilda tillfällen
genom bl. a. kommunala myndigheter verkställt utredning sedan ett antal
år förflutit från det kapitalutbyten beviljats för att få en uppfattning i vad
mån utbyteskapitalet använts för uppgivet ändamål samt huruvida och i
vad mån utbytet varit vederbörande till nytta. Därvid har konstaterats, att
utbyte för förvärv av fastighet, företrädesvis egna hem, samt för studier i
stort sett utfallit gynnsamt. Däremot har resultatet av utbyten för investering
i rörelse i övervägande antalet fall blivit otillfredsställande. Rådet
understryker att endast en mindre del av inkomna ansökningar om utbyte
beviljats. Mot bakgrunden av nämnda omständigheter avråder försäkringsrådet
från utbyte i den föreslagna omfattningen. Rådet anser att den admi -

Kungl. Maj:ts proposition nr 747 år 1967

nistrativa lättnad, som utredningen också åberopar till stöd för förslaget,
torde förringas av att en viss del av livräntan förutsätts skola utgå som en
periodisk prestation för tid efter det att livräntetagaren fyllt 67 år. Rådet
anser att utbyte av livränta liksom hittills bör beviljas endast i den omfattning
som tillämpningen av YFL gett vid handen. Rådet anför vidare att,
om ett liberaliserat kapitalutbyte ändå skulle genomföras, bärande motiv
saknas för den föreslagna tidsbegränsningen två år för ansökan. Inte heller
synes de skäl som anförts mot att medge personer över 67 år utbyte övertygande.

Riksförsäkringsverket ifrågasätter om inte den föreslagna rätten till utbyte
bör beskäras väsentligt. Förslaget strider nämligen mot de principer
som allmänt brukar tillämpas vid återköp av pensioner och livräntor. I varje
fall synes den ovillkorliga rätten till utbyte böra begränsas till små livräntor,
t. ex. högst 100 kr. om året. Verket framhåller vidare att förslaget
knappast torde medföra någon administrativ vinst av betydelse i synnerhet
som en prövning från verkets sida i vissa fall avses äga rum. De beräkningsgrunder
enligt vilka livräntans kapitalvärde skall framräknas bör
vara mycket schematiska och enkla, om verket skall hinna med utbytesärendena
inom rimlig tid. Beräkningsgrunderna måste vidare bestämmas
så att de inte leder till förlust för yrkesskadeförsäkringsfonden.

Socialförsäkringsbolagens förening kan inte biträda förslaget om skattefrihet
för de utgivna engångsbeloppen. Med anledning av utredningens
uttalande att låsningen av försäkringsinrättningarnas tillgångar inte utgör
något vägande hinder mot utbyte framhåller föreningen, att utbytet enligt
föreningens mening kan medföra så stort behov av likvida tillgångar att
betydande förluster kan uppkomma i samband med tvångsförsäljning av
bundna tillgångar. För bolagens del representerar de livräntor det här är
fråga om ca 20 % av livräntefonderna eller närmare 80 milj. kr.

Riksskattenämnden anser att det inte inträffat något förhållande som
motiverar ändring av de gällande reglerna om beskattning av livräntor och
anmärker att ett genomförande av utredningens förslag skulle innebära
att utbyte av livränta mot engångsbelopp får ske skattefritt, när invaliditetsgraden
är låg och den skadade alltså i mindre grad beroende av ersättningen.
Däremot skulle ersättningen beskattas vid mera höggradig invaliditet,
dvs. då den skadade är mera beroende av ersättningen.

I fråga om avvecklingen av de ömsesidiga socialförsäkringsbolagen
erinrar riksförsäkringsverket om att bolagen enligt ett av 1965
års riksdag fattat principbeslut inte skall få meddela yrkesskadeförsäkring
efter 1967 års utgång. Vid ett uppskov med en allmän yrkesskadereform
kan det enligt verkets mening övervägas att förlänga bolagens rätt att
meddela yrkesskadeförsäkring. Skulle en sådan förlängning inte anses
lämplig, uppstår under en övergångstid vissa administrativa problem för
verket. Bolagen handlägger ungefär hälften av de yrkesskadeärenden som

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1967

inte slutbehandlats av försäkringskassorna. Verket anser det osäkert om
lämplig personal kan fås att överta bolagens skadereglering under en begränsad
tid.

Utredningens förslag om försäkringsrådets avveckling har försäkringsrådet
ingen erinran mot. Rådet framhåller att om yrkesskadeförsäkringslagen
behålls med vissa ändringar, någon ändring av avvecklingsförfarandet
inte bör ske. Försäkringsdomstolen och LO understryker betydelsen
av att försäkringsrådet inte avvecklas förrän dess rest av mål är
så obetydlig att överförandet av målen till försäkringsdomstolen inte kommer
att inverka menligt på domstolens arbetsbalans.

Frivillig yrkesskadeförsäkring

Riksförsäkringsverket finner de skäl utredningen anfört för att slopa
den nuvarande frivilliga yrkesskadeförsäkringen i och för sig övertygande.
Frågan kan dock komma i ett annat läge, om en allmän yrkesskadereform
utformas efter andra principer än utredningen förordat. Hur den
obligatoriska yrkesskadeförsäkringen än ordnas, synes enligt verkets mening
skäl kunna åberopas för att staten på något sätt tillgodoser de självständiga
yrkesfiskarnas behov av en inte allt för dyr försäkring mot olycksfall
i arbete.

Riksförbundet landsbygdens folk kan acceptera att den frivilliga yrkesskadeförsäkringen
avskaffas under förutsättning att samtliga förvärvsarbetande
tillförsäkras samma förmåner vid yrkesskada som anställda och att
avgiften för dessa förmåner hålls på samma nivå som arbetsgivaravgifterna
för anställdas yrkesskadeförsäkring. Svenska västkustfiskarnas centralförbund
anser att den frivilliga yrkesskadeförsäkringen fyller ett stort behov
hos yrkesfiskarna, som mer än de flesta har att möta riskfyllda situationer
i sitt arbete. Försäkringen bör därför enligt centralförbundets mening behållas
i avvaktan på en utredning av om formerna för försäkringen bör
ändras i något avseende. Centralförbundet pekar också på att de nuvarande
reglerna om samordning har fått obilliga verkningar för de frivilligt försäkrade
och yrkar att dessa verkningar undanröjs.

Viss yrkesskadeersättning av statsmedel m. m.

I fråga om ersättning för kroppsskada under militärtjänst förordar
försäkringsrådet (majoriteten), under förutsättning att YFL och militärersättningsförordningen
får gälla tills vidare, att AFL:s sjukpenningtabell
förs in i förordningen samt att maximibeloppet för beräkning av den årliga
arbetsförtjänsten höjs. Rådet anser det också motiverat att höja det
belopp, vartill den årliga arbetsförtjänsten i vissa fall får lägst beräknas,
till 12 000 kr. eller 14 000 kr. Mot förslaget om sjukpenning till värnpliktiga
efter lägst sjukpenningklass nr 11 och om viss minsta yrkesskade -

Ilungl. Maj:ts proposition nr 14-7 år 1967

poäng invänder rådet att kompensationsnivån kan bli för låg för vissa kategorier.
Under förutsättning att militärersättningsförordningen behålls i
sina huvuddrag anser också riksförsäkringsverket att AFL:s sjukpenningtabell
bör föras in i förordningen samt att minimibeloppet för den årliga
arbetsförtjänstens beräkning bör höjas väsentligt, förslagsvis till ett belopp
motsvarande 21/» gånger basbeloppet. Verket anser vidare att gällande regler
om ersättning för sjukvårdskostnader bör behållas. Överbefälhavaren
yttrar att den föreslagna minimisjukpenningen till värnpliktiga bör gälla
också den frivilliga personalen under tid då militärtjänst fullgörs. Svenska
röda korset och Riksförbundet Sveriges Lottakårer har samma mening.
Försvarets civilförvaltning anser det inte tillfredsställande att ta bort rätten
till full ersättning för bl. a. läkarkostnader och läkemedel för värnpliktiga
och därmed jämställda. Sammanfattningsvis anför civilförvaltningen
att förslaget bör arbetas över och den nuvarande militärersättningsförordningen
behållas tills vidare med vissa förbättringar i fråga om sjukpenningbeloppen
och livräntorna.

I fråga om ersättning för skada, som ådragits under civilförsvar stjänstgöring
in. m. och under vistelse på anstalt, förordar
civilförsvarsstgrelsen viss utvidgning av ersättningsrätten för dem som
skadas under civilförsvarstjänstgöring. Kriminalvårdsstyrelsen och socialstyrelsen
understryker behovet av särregler för dem som är intagna på
anstalt. Riksförsäkringsverket ifrågasätter om inte ersättning till intagna
på anstalt bör kunna lämnas efter beslut av Kungl. Maj :t i varje särskilt
fall.

Frågan om ersättning för skada till följd av krigsåtgärd under sjöfart
och fiske bör enligt Svenska Sjöfolksförbundets yttrande, som LO instämmer
i, utredas ytterligare. Riksförsäkringsverket ifrågasätter om behov
föreligger av särskilda bestämmelser om ersättning till sjömän och fiskare,
''»om till följd av krigsåtgärd drabbas av yrkesskada. Ersättning enligt gällande
bestämmelser har beviljats endast i något enstaka fall. Uppkommande
ersättningsfrågor borde därför kunna regleras i annan ordning än genom
särskilda författningar.

Förslaget om uppräkning och värdesäkring av äldre livräntor
lämnas utan erinran. Vad utredningen föreslagit i fråga om utbyte av vissa
livräntor mot engångsbelopp kritiseras av några remissinstanser. Riksförsäkringsverket
anser att starka skäl talar mot förslaget och framhåller att den
administrativa vinsten av ett mera allmänt utbyte torde vara ringa, om man
övergår till databehandlingsteknik vid utbetalning av livräntor. Statens personalpensionsverk
yttrar att frågan om kapitalisering av livräntor för statsanställda
in. fl. bör bedömas efter samma principer som för övriga försäkrade.
Statens järnvägar ifrågasätter om det inte vore bättre att helt utesluta
utbytesrätt så länge bestämmelser om löneavdrag för livräntan gäller för
livräntetagaren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

Departementschefen

Det omfattande reformverk på den sociala trygghetens område, som genomförts
under de senaste årtiondena, har berört alla grenar av socialförsäkringen,
dvs. sjukförsäkring, pensionering, yrkesskadeförsäkring och arbetslöshetsförsäkring.
I anslutning till att den år 1946 antagna lagen om
allmän sjukförsäkring underkastades en genomgripande revision inför
ikraftträdandet den 1 januari 1955 antogs YFL som också trädde i kraft
den 1 januari 1955. Med YFL genomfördes en betydande samordning mellan
yrkesskadeförsäkringen och den allmänna sjukförsäkringen för dem
som är sjukförsäkrade. Samordningen innebär bl. a. att yrkesskadefall som
har en varaktighet av högst 90 dagar i allmänhet regleras av de allmänna
försäkringskassorna enligt sjukförsäkringens bestämmelser.

Efter det att den allmänna sjukförsäkringen och den nya yrkesskadeförsäkringen
införts inriktades reformarbetet i huvudsak på pensioneringen,
men avsevärda förändringar genomfördes också i fråga om sjukförsäkringen.
AFL innebar att de huvudsakliga reglerna om sjukförsäkring, folkpensionering
och försäkring för tilläggspension samlades i ett lagverk och att sjukförsäkringen
och pensioneringen i fråga om kompensation för inkomstbortfall
tillsammans bildade ett system, enligt vilket inkomstbortfallet ersätts
genom sjukpenning Aid mera kortvarig nedsättning av arbetsförmågan och
genom pension om nedsättningen är varaktig eller långvarig. För yrkesskadeförsäkringens
del rubbades inte dittillsvarande principer. Detta innebär
att efter den nyssnämnda samordningstiden kompensation för inkomstbortfall
kan utgå i form av pension jämsides med ersättning från yrkesskadeförsäkringen,
varvid reduktion enligt vissa principer görs på pensionsförmånen.
Reglerna om samordning mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen
har medfört att höjningarna av sjukpenningbeloppen
inom sjukförsäkringen kommit yrkesskadade som är sjukpenningförsäkrade
till del både under 90-dagarstiden och därefter. Sådana höjningar
bär ägt rum enligt beslut åren 1962 och 1966. Sistnämnda års sjukförsäkringsreform
innefattade också att de tidigare gällande bestämmelserna om
karenstid inom sjukförsäkringen avskaffades, något som kommer även de
yrkesskadade till del.

1 samband med tillkomsten a\r AFL tillkallades yrkesskadeutredningen för
att utreda frågor om yrkesskadeförsäkringens inordnande i samma system
som den allmänna försäkringen. Enligt direktiven för utredningen borde
man utgå från att det ä\’en i framtiden skulle finnas ett särskilt försäkringsskydd
i någon form för yrkesskador.

En huvuduppgift för utredningen skulle vara att inventera behovet av
särskilda yrkesskadeersättningar. Så långt möjligt borde ersättningsgrunderna
göras gemensamma för yrkesskadeersättningar och andra jämförliga
socialförsäkringsersättningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

Som en annan huvuduppgift för utredningen angavs att föreslå regler som
tryggar yrkesskadeförmånernas värdebeständighet. Detta borde gälla även
livräntor enligt äldre lagstiftning.

Vidare fick utredningen i uppdrag att utreda yrkesskadeförsäkringens
administration. I direktiven erinrades om att riksdagen fattat principiellt
beslut om att de s. k. socialförsäkringsbolagen skulle upphöra med att meddela
yrkesskadeförsäkring.

Sedan yrkesslcadeutredningen tillkallades har reformverksamheten och
utredningsarbetet på den allmänna försäkringens område fortsatt. Jag har
redan nämnt 1966 års sjukförsäkringsreform, som har betydelse även för
de yrkesskadade. Inom den allmänna pensioneringen har bl. a. standardförbättringen
av folkpensionerna fortgått, invaliditetsersättningar och invalidiletstillägg
höjts och utlänningarnas ställning inom tilläggspensioneringen
förbättrats. Årets riksdag har fått förslag om höjda folkpensioner och om
ytterligare förbättring av utlänningarnas ställning inom både sjukförsäkringen
och tilläggspensioneringen. Förslag om förbättring av de till sjukförsäkringen
knutna läkemedelsförmånerna har också lagts fram för årets riksdag.

På utredningssidan är att märka att pensionsförsäkringskommittén utreder
frågan om förbättrade pensionsförmåner åt personer som invalidiserats
i unga år och om standardhöjning av folkpensionerna efter år 1968. Slutligen
kan nämnas att 1961 års sjukförsäkringsutredning lagt fram ett förslag om
ersättning för tandläkarvård från den allmänna sjukförsäkringen och att
utredningens arbete fortsätter med betydelsefulla avsnitt av sjukvårdsförsäkringen.

Yrkesskadeutredningens förslag till yrkesskadelag bygger på principen att
ersättningsformerna inom den allmänna försäkringen skall svara även för
försäkringsskyddet vid yrkesskada. Ersättning skall alltså utgå i form av
sjukvårdsersättning, sjukpenning, folkpension och tilläggspension. I åtskilliga
avseenden föreslås dock för yrkesskador avvikelser från de regler
som gäller för beräkningen av förmånerna inom den allmänna försäkringen.

För sjukförsäkringen föreslås vissa förmånligare regler om sjukpenningklassplacering
och om ersättning för tandläkarvård och sjukvård utom riket.
Rätt till förtidspension vid yrkesskada skall enligt förslaget föreligga redan
vid en nedsättning av arbetsförmågan med en sjättedel. Särskilda invaliditetsgrader
införs för området under 50 % nedsättning av arbetsförmågan.
Kompensationsnivån då arbetsförmågan är nedsatt med minst hälften men
mindre än två tredjedelar föreslås bli högre vid yrkesskada än som följer av
AFL. För tilläggspensionsdelen av förtidspension till en yrkesskadad och
familjepension till hans efterlevande föreslås regler om yrkesskadepoäng,
som ansluter sig till inkomsten vid skadefallet och som kan leda till högre
pension än ealigt de allmänna reglerna. Särskilda regler om förhöjning av

Kungl. Maj. ts proposition nr i¥l år 1967

yrkesskadepoäng för den som skadats i unga år och om minimipoäng vid
yrkesskada föreslås. Yrkesskadepoängen skall enligt förslaget slå igenom
även på familjepension och på ålderspension som avlöser förtidspension.

Utöver invaliditetsskydd i form av pension föreslår utredningen en ny
särskild yrkesskadeförmån, som kallas yrkesskadepenning. Denna skall
utgöra ersättning för lyte och stadigvarande men och utgå oberoende av om
den skadade är berättigad till förtidspension eller ej. Yrkesslcadepenningen
skall utgå i form av ett kapitalbelopp. Vid bestämmande av detta skall den
medicinska defekten men inte skadans betydelse i det enskilda fallet ha
avgörande betydelse. Minsta yrkesskadepenning skall enligt huvudregeln
vara ett halvt basbelopp, dvs. vid nuvarande basbelopp 2 850 kr., och högsta
yrkesskadepenning sex basbelopp, dvs. f. n. 34 200 kr.

Enligt utredningens förslag skall yrkesskadeskyddet finansieras med en
enhetlig arbetsgivaravgift och administreras av den allmänna försäkringens
organ, dvs. i första hand försäkringskassorna.

I fråga om livräntor enligt nuvarande och äldre lagstiftning föreslår
utredningen att de räknas upp och görs värdebeständiga genom anknytning
till basbeloppet.

Yrkesskadeutredningens förslag har under remissbehandlingen bedömts
olika. Allmän uppslutning råder kring utredningens förslag om uppräkning
och värdesäkring av de äldre livräntorna. I fråga om förslaget till ny lagstiftning
om yrkesskador är emellertid tveksamheten stor på flera håll.

Enligt min mening har yrkesskadeutredningen på ett förtjänstfullt sätt
utrett de problem som uppställer sig, om man vill infoga skyddet vid yrkesskada
i den allmänna försäkringen. Skäl talar för att rätten till ersättning
vid sjukdom eller skada inte bör vara beroende av orsaken till
sjukdomen eller skadan. Yrkesskadorna har dock sedan lång tid haft en
särställning och ända fram till dess den stora utbyggnaden av vårt sociala
trygghetssystem började för ett tjugotal år sedan var yrkesskadeförsäkringen
den enda obligatoriska socialförsäkring som gav ersättning av verklig
betydelse vid inkomstbortfall på grund av sjukdom och invaliditet.

Yrkesskadeutredningen bär, enligt min mening med rätta, strävat efter
att en omläggning av yrkesskadeskyddet inte skall medföra försämring för
de yrkesskadade. Detta har gjort att utredningens förslag om att den allmänna
försäkringens ersättningsformer i princip skall vara normgivande
för yrkesskadeskyddet måst förses med en mängd undantag och specialregler.
Inte heller har särskilda yrkesskadeersättningar, som saknar motsvarighet
inom den allmänna försäkringen, kunnat undvikas. Utredningen
har i detta avseende ansett sig böra föreslå en ersättning, yrkesskadepenningen,
som inte förekommer inom den nuvarande yrkesskadeförsäkringen.

Yrkesskadeutredningens förslag om särskilda beräkningsgrunder för den
allmänna försäkringens förmåner vid yrkesskada och om särskilda förmåner
vid yrkesskada har med nödvändighet lett fram till ett komplicerat

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

regelsystem, som skulle komma att vålla de tillämpande organen stora
svårigheter. I den utformning reglerna fått i utredningens förslag torde de
leda till icke godtagbara skillnader i likartade skadefall, beroende på om yrkesskadereglerna
griper in eller ej.

En ytterligare komplicerad lagstiftning om yrkesskador bör enligt min
mening accepteras endast om man därigenom vinner beaktansvärda fördelar
för dem som skyddas genom försäkringen. Remisskritiken visar att den
nuvarande lagstiftningen har inte oväsentliga fördelar för de yrkesskadade
framför den av utredningen föreslagna. Den rent formella samordningen
med den allmänna försäkringen bör inte tillmätas något egenvärde, särskilt
när den som här måste förenas med en omfattande specialreglering för yrkesskadorna.
I vissa hänseenden är den specialreglering som föreslås ägnad
att föregripa pågående utredningsarbete på den allmänna försäkringens område.
Detta gäller t. ex. frågan om pensionsberäkning för den som invalidiserats
i unga år. Yrkesskadepenningen, som är avsedd att utgå oberoende av
inkomstbortfall och, i förekommande fall, utöver kompensation för inkomstbortfall
i form av pension, bygger på en inom vår socialförsäkring
hittills okänd princip om ersättning för annat än rent ekonomisk skada.

Jag delar den av flera remissinstanser uttryckta uppfattningen att den
allmänna försäkringens regler om förutsättningarna för och storleken av de
olika förmånerna bör ändras endast i den mån ändringen i huvudsak kan
komma alla försäkrade till godo så att en särskilt gynnsam behandling av
de yrkesskadade inte behövs annat än i undantagsfall. Förutsättningar föreligger
uppenbarligen inte f. n. för att åstadkomma en omläggning av den
allmänna försäkringen, så aLt det särskilda yrkesskadeskyddet skulle bli i
stort sett överflödigt. Under sådana omständigheter anser jag det lämpligast
att tills vidare behålla den nuvarande yrkesskadeförsäkringen, som enligt
vad jag nyss framhållit har betydande fördelar för de skadade.

Yrkesskadeskyddets allmänna omfattning bör inte undergå någon ändring.
Inte heller bör de grundläggande reglerna om ersättning vid sjukdom
och invaliditet ändras.

LO har hävdat att utredningens förslag om en invaliditetsbedömning i
överensstämmelse med den som tillämpas inom den allmänna försäkringen
skulle ge utrymme för en individuell bedömning med hänsyn till den skadades
egna möjligheter och de förhållanden som råder på arbetsmarknaden.
En sådan bedömning är möjlig även med YFL:s bestämmelser om invaliditetsbedömning.
Vid tillkomsten av YFL uttalade departementschefen,
att han ansåg det synnerligen viktigt att invaliditetsbedömningen inte inskränks
till att väsentligen bli ett fastställande efter tabell av den procentsats,
till vilken skadan är att hänföra anatomiskt. Hänsyn måste tas till de
övriga faktorer, som för den skadade är ägnade att öka eller minska skadans
inverkan på hans möjligheter att bereda sig arbetsinkomst. Jag anser att
man bör kunna räkna med att praxis utvecklar sig i sådan riktning att de

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

omständigheter som LO pekat på beaktas i större utsträckning vid invaliditetsbedömningen.

I vissa avseenden är emellertid de nuvarande yrkesskadereglerna mindre
tillfredsställande. Detta gäller framför allt förmånernas beräkning.

De anmärkningar jag vill rikta mot YFL kan i huvudsak sammanfattas i
en punkt: frånvaron av värdesäkring. Högsta årliga arbetsförtjänst
som kan ligga till grund för ersättningsberäkningen är 15 000 kr., och
utgående livräntor anpassas inte automatiskt till förändringar i penningvärdet.
Genom särskilda beslut av statsmakterna har vissa äldre ersättningar
anpassats till prisläget år 1962.

Utredningen har föreslagit uppräkning och värdesäkring av livräntor
enligt YFL och de tidigare lagarna om försäkring för olycksfall i arbete och
för vissa yrkessjukdomar. Enligt förslaget skall alla utgående livräntor till
efterlevande och livräntor till skadade som är beräknade efter en invaliditetsgrad
av minst 20 % uttryckas med ett tal som anger livräntans storlek i
förhållande till basbeloppet för år 1963, dvs. 4 700 kr. Om livräntan är samordnad
med allmän pension skall endast den del av livräntan, som inte
dragits av på pensionen, omräknas. Förslaget innebär vid nuvarande basbelopp
5 700 kr. en omedelbar höjning med drygt 20 % av utgående belopp.
Då basbeloppet stiger höjs beloppen automatiskt.

Frågan om höjning och värdesäkring av de äldre livräntorna
betraktar jag som en mycket viktig del av förslaget.

Utredningens förslag innebär att de äldre livräntorna höjs procentuellt
lika mycket oavsett när skadan inträffat. Som ett särskilt motiv för att
använda samma procentuella förhöjning då skadan inträffat år 1963 och
senare som då den inträffat före nämnda år har utredningen åberopat, att
medelinkomsten för industriarbetare under perioden fr. o. m. år 1963 kommit
att betydligt överstiga det maximum på 15 000 kr., som gäller för beräkningen
av den årliga arbetsförtjänsten. Majoriteten av dem som blivit yrkesskadade
under perioden kan alltså antagas ha fått sin årliga arbetsförtjänst
tillgodoräknad blott till en del.

Om man, som jag förordar, behåller den nuvarande yrkesskadeförsäkringen
med vissa förändringar torde man emellertid böra välja en lösning
som något avviker från utredningens förslag. Det synes sålunda till en
början vara lämpligt att de äldre livräntorna först räknas upp till den nivå
de bör ha den 1 januari 1968 och därefter — i likhet med nytillkommande
livräntor — värdesäkras genom anknytning till basbeloppet enligt AFL.

Äldre yrkesskadelivräntor höjdes senast genom beslut år 1962 (prop.
1962: 119, L2U 25, rskr 310). Livräntor i skadefall som inträffat år 1960 och
senare blev dock inte höjda. Med hänsyn till prisutvecklingen förordar jag
att livräntor avseende yrkesskador som inträffat år 1961 eller tidigare höjs
med 25 %. Livräntor i fall då skadan inträffat något av åren 1962—1964
bör höjas med 20 % och livräntor i fall då skadan inträffat något av åren
7 — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 147

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1967

1965—1967 med 10 %. För tiden efter den 1 januari 1968 bör de höjda livräntorna
liksom nytillkommande livräntor värdesäkras genom anknytning
till basbeloppet.

I ett avseende anser jag utredningsförslaget i fråga om de äldre livräntorna
mindre tillfredsställande. Det gäller förslaget att livräntor som grundar
sig på en invaliditet under 20 % skall tas undan från höjning och värdesäkring.
Det är visserligen riktigt att tidigare höjningar av äldre livräntor,
med något undantag, inte avsett dessa livräntor. Jag anser dock övervägande
skäl tala för att livräntorna vid invaliditet under 20 % denna gång inte tas
undan från höjningen.

Vid en sådan höjning av livräntorna vid låga invaliditetsgrader bortfaller
behovet av särskilda regler för utbyte av dessa livräntor mot kapitalbelopp.
Enligt förslaget, som dock inte avser skadade födda före år 1903, skall sådant
utbyte ske på ansökan av den skadade, om inte särskilda skäl talar mot
utbytet. I samtliga fall bör vidare enligt utredningens mening kapitalbeloppet
vara skattefritt. Under remissbehandlingen har från olika synpunkter
riktats kritik mot förslaget. När värdesäkringsmekanismen träder in även
för dessa livräntor bör hittillsvarande lagregler för kapitalutbyte behållas.

Såsom jag nyss antytt bör den av utredningen föreslagna värdesäkringsmetoden
med anknytning till basbeloppet tillämpas även för n y t i 11 k o ramande
livräntor. Värdesäkringsfrågan inom yrkesskadeförsäkringen
är dock inte löst därmed om man behåller YFL. Avgörande för bestämmandet
av yrkesskadeersättningens storlek är den skadades årliga arbetsförtjänst.
Härvid gäller dock den begränsningen att denna arbetsförtjänst
inte tas i beaktande till den del den överstiger 15 000 kr. Detta tak har
varit oförändrat sedan lagen trädde i kraft den 1 januari 1955. Jag anser att
högsta beloppet för den årliga arbetsförtjänsten vid bestämmande av yrkesskadeersättningar
bör indexregleras genom att uttryckas i basbelopp. Samtidigt
bör maximibeloppet höjas.

Vid bestämmandet av den högsta årliga arbetsförtjänst som skall ligga
till grund för beräkning av ersättningar inom yrkesskadeförsäkringen har
förtjänstläget för industriarbetare spelat eu avgörande roll. Socialvårdskommittén,
vars förslag (SOU 1951: 25) låg till grund för den nuvarande lagen,
föreslog mot bakgrunden av dåvarande löneläge ett inkomsttak vid 9 000 kr.,
som skulle vara indexreglerat. Vid den överarbetning, som kommittéförslaget
undergick innan YFL antogs, ansågs att inkomsttaket borde sättas så
högt att det tills vidare gjorde en indexreglering överflödig. Gränsen sattes
vid 15 000 kr. i anslutning till övre gränsen i sjukpenningskalan enligt lagen
om allmän sjukförsäkring som trädde i kraft samtidigt som YFL. År sarbetsförtjänsten
för industriarbetare bör även i fortsättningen tjäna som ledning
för bestämmande av inkomsttaket inom yrkesskadeförsäkringen. Jag anser
att ett tak vid fyra gånger det basbelopp som gäller vid skadeårets ingång är
en lämplig avvägning. Förslaget innebär vid nuvarande basbelopp en höj -

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

ning av inkomsttaket till 22 800 kr., dvs. med drygt 50 %. Vissa andra i kronor
uttryckta gränsvärden som har betydelse för storleken av livräntan
till en yrkesskadad bör på motsvarande sätt höjas och anknytas till basbeloppet.
På så vis kommer den högsta möjliga livräntan inom yrkesskadeförsäkringen
också alt höjas med ca 50 %. Jag erinrar om att den skadade
vid svårare invaliditet i allmänhet också är berättigad till folkpension och
till tilläggspension som beräknas även på högre inkomstunderlag.

Yrkesskadeförsäkringens administration handhas nu av riksförsäkringsverket
och nio s. k. socialförsäkringsbolag. Bolagen skall enligt
riksdagens beslut upphöra med att meddela obligatorisk yrkesskadeförsäkring.
Enligt utredningens förslag skall de allmänna försäkringskassorna i
första hand avgöra ärenden om ersättning vid yrkesskada. Denna fråga har
kommit i ett annat läge genom mitt förslag att den nuvarande yrkesskadeförsäkringen
skall bestå. Jag anser för min del att man i detta läge inte har
något att vinna på att överge den nuvarande konstruktionen med riksförsäkringsverket
som försäkringsinrättning. Sedan bolagen upphört att meddela
försäkring kommer verket att vara ensam försäkringsgivare. Vad jag
nu sagt utesluter inte att riksförsäkringsverket i ökad omfattning utnyttjar
försäkringskassorna vid handläggning av yrkesskadeärenden i den mån
detta visar sig lämpligt.

Försäkringsinrättningarnas beslut i yrkesskadeärenden kan överklagas
till försäkringsrådet och därifrån till försäkringsdomstolen. Det har förutsatts
att försäkringsrådet skall upphöra och någon ny rekrytering av ledamöter
till rådet har sedan länge inte ägt rum. Sådana bestämmelser bör nu
tillkomma, som gör det möjligt för Kungl. Maj :t att besluta att försäkringsrådet
skall upphöra vid en viss tidpunkt.

Antalet mål, som kommer in till försäkringsrådet varje år, har under de
senaste åren utgjort omkring 1 500. Det är med hänsyn härtill inte möjligt
att låta besvär i yrkesskademål gå direkt från riksförsäkringsverket till försäkringsdomstolen.
Det behövs en mellaninstans. Enligt min mening bör eu
särskild yrkesskadenämnd, som i administrativt hänseende är knuten till
riksförsäkringsverket, pröva besvär över riksförsäkringsverkets beslut i yrkesskadeärenden.
Nämndens ledamöter bör utses av Kungl. Maj :t. Sammansättning
och domförhetsregler bör i huvudsak stämma överens med vad
som nu gäller för försäkringsrådet. Representanter för arbetsgivare och
arbetstagare skall alltså ingå i nämnden.

Den nuvarande yrkesskadeförsäkringen finansieras med avgifter från
arbetsgivarna. Dessa avgifter bestäms av försäkringsinrättningarna efter
försäkringsmässiga grunder så att de kan antas täcka den risk som försäkringen
avser. Avgiften skall alltså förslå även till avsättningar för framtida
ersättningsanspråk (kapitaltäckningssystemet). Avgifterna är olika inom
olika verksamheter och företag med hänsyn till arbetets farlighet och övriga
omständigheter. Procentsatsen för den årliga avgiften varierar för riks -

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

försäkringsverkets del från mindre än 0,1 % av lönesumman till omkring
1,0 %. Avgifterna varierar också mellan de olika försäkringsinrättningarna.
Fastställandet av avgifterna enligt det nuvarande systemet förutsätter ett
omfattande statistiskt material i fråga om yrkesskaderiskerna i olika verksamheter.
Denna statistik, som även har betydelse för arbetarskyddsverksamheten,
framställs av riksförsäkringsverket.

När socialförsäkringsbolagen upphör behövs inte längre en differentierad
premiesättning av konkurrensskäl. En administrativ förenkling skulle onekligen
kunna åstadkommas, om man gick över till enhetsavgifter baserade på
ett fördelningssystem. Å andra sidan har många remissinstanser framhållit
det nuvarande avgiftssystemets värde för att stimulera det förebyggande
arbetarskyddet inom företagen. Likaså har behovet av den yrkesskadestatistik,
som ligger till grund för nuvarande premiesättning, kraftigt understrukits.
Jag anser att fördelar och nackdelar med olika avgiftssystem liksom
statistikfrågorna bör utredas närmare innan man tar ställning till frågan
om en förändring. I väntan på sådan utredning bör nuvarande avgiftssystem
behållas.

De förslag som jag lägger fram torde för skadefall som inträffar fr. o. m.
år 1968 vid ett basbelopp av 5 700 kr. medföra att arbetsgivaravgifterna
behöver höjas med ca en tredjedel.

Uppräkningen av äldre livräntor samt värdesäkringen av dessa och nytillkommande
livräntor bör liksom tidigare omregleringar finansieras med
särskilda avgiftstillägg till arbetsgivaravgifterna. Vid nu gällande basbelopp
kan avgiftstilläggen som f. n. utgår efter 12 % på de nuvarande avgifterna
beräknas komma att för år 1968 höjas till ca 30 % av de nya avgifterna.

För arbetar skyddsverksamhet har överskottsmedel ur riksförsäkringsverkets
yrkesskadeförsäkringsfond tagits i anspråk vid några
tillfällen, särskilt under senare tid. Vissa möjligheter torde finnas att öka
fondens insatser för arbetarskyddet. Det är min förhoppning att socialförsäkringsbolagen
på motsvarande sätt skall ha möjlighet att ställa fondmedel
till förfogande för arbetarskyddsändamål i samband med att bolagens verksamhet
upphör. Arbetar skyddsfrågorna i anslutning till försäkringen bör
behandlas vid den utredning om avgifts- och statistikfrågorna som jag nyss
nämnt. Härvid bör man pröva det av LO framförda förslaget om en särskild
arbetarskyddsavgift som tas ut i samband med yrkesskadeförsäkringsavgiften.

De principer som jag uttalat mig för i fråga om yrkesskadeförsäkringen
bör bli vägledande även i fråga om de regler som gäller för yrkesskadeersättning
av statsmedel in. m. I denna del har jag liaft samråd
med chefen för försvarsdepartementet i fråga om militärersättningsförordningen.

Kostnadsökningarna vid ett basbelopp på 5 700 kr. kan för helt år beräknas
för det under femte huvudtiteln uppförda anslaget Vissa yrkesskade -

101

Kungl. Maj. ts proposition nr 147 år 1967

ersättningar m. in. till ca 1 milj. kr. och för det under fjärde huvudtiteln
uppförda anslaget Ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring m. m., till ca 3 milj. kr. För affärsdrivande verk m. fl.
kan kostnadsökningen uppskattas till ca 1,3 milj. kr. För budgetåret 1967/68
ökar belastningen på de båda nämnda anslagen med hälften av de för helt
år angivna beloppen.

Yrkesskadeutredningen har föreslagit, att den nya lagstiftningen skall
träda i kraft den 1 januari 1968. Jag anser det viktigt att de av mig
föreslagna bestämmelserna om förbättring av förmånerna genomförs vid
nämnda tidpunkt. Däremot torde det inte vara möjligt för riksförsäkringsverket
att överta administrationen av hela yrkesskadeförsäkringen förrän
den 1 januari 1969. De lagändringar som gäller administrativa frågor m. m.
bör träda i kraft sistnämnda dag.

I enlighet med det anförda har inom socialdepartementet upprättats förslag
till

1) lag angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring,

2) lag angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 246) om krigsförsäkring
för sjömän m. fl.,

3) förordning om ändring i militärersättningsförordningen den 2 juni
1950 (nr 261),

4) lag om värdesäkring av yrkesskadelivräntor m. m.,

5) förordning om värdesäkring av yrkesskadelivräntor, som utgår av
statsmedel, m. m.,

6) lag angående ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring,

7) lag angående upphävande av lagen den 29 juni 1917 (nr 466) om försäkringsrådet.

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet såsom bilaga.

Utöver vad jag tidigare anfört bör följande nämnas angående förslagen.

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

Specialmotivering

Förslaget till lag angående ändring i lagen om yrkesskadeförsäkring

De paragrafer i lagen som föreslås upphävda, nämligen 33, 42, 43, 53—55
och 62 §§, blir överflödiga när socialförsäkringsbolagen upphör med sin
verksamhet. Likaså är de föreslagna ändringarna i 1, 11, 12, 18, 24, 25, 28,
29, 32, 34, 35, 37, 38, 48 och 50 §§ en följd av att socialförsäkringsbolagen
upphör.

2 §•

Paragrafen innehåller bestämmelser om yrkesskadenämnden, som enligt
vad jag förordat skall pröva besvär över riksförsäkringsverkets beslut i yrkesskadeärenden
när försäkringsrådet upphör.

Enligt fjärde stycket tredje punkten skall 4 kap. rättegångsbalken gälla i
fråga om jäv mot ledamot i yrkesskadenämnden. Härav följer bl. a. att den
som deltagit i avgörandet av ett ärende i riksförsäkringsverket inte får delta
i prövningen av ärendet i yrkesskadenämnden.

I den allmänna motiveringen har anförts att yrkesskadenämnden i administrativt
hänseende bör vara knuten till riksförsäkringsverket. Föredragning
i nämnden bör kunna utföras av tjänsteman hos verket. Därvid bör
föreskrivas, att tjänsteman som deltagit i avgörandet av ett ärende i verket
eller föredragit sådant ärende där inte får föredra ärendet i nämnden. Bestämmelser
härom och övriga bestämmelser om nämndens organisation och
verksamhet bör meddelas av Kungl. Maj :t med stöd av 59 §.

9 §.

De i denna paragraf angivna grunderna för beräkning av den årliga arbetsförtjänsten
föreslås ändrade i fråga om minimi- och maximibeloppen.
F. n. gäller att den årliga arbetsförtjänsten skall beräknas till 1 200 kr., även
om den inte uppgår till detta belopp. Jag föreslår att minimibeloppet bestäms
till lägst 1 800 kr., varigenom man når överensstämmelse med minimiinkomsten
för sjukpenningklassplacering enligt AFL. Maximibeloppet föreslås
enligt vad som anförts i den allmänna motiveringen bli fyra gånger det
basbelopp enligt AFL som gällde vid skadeårets ingång.

13 §.

Bestämmelserna om sjukpenningens storlek bör bringas i överensstämmelse
med motsvarande bestämmelser i AFL, vilket lämpligen kan ske genom
en hänvisning till sjukpenningtabellen i 3 kap. 4 § nämnda lag. Det innebär
bl. a. att sjukpenning i fortsättningen inte sätts ned vid 67 år.

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

Eftersom den arbetsförtjänst som beaktas enligt YFL är maximerad, kommer
sjukpenningtabellen i AFL att utnyttjas till den del som den faller inom
det för skadeåret gällande inkomsttaket enligt YFL. Jag vill dock erinra om
att den som är sjukförsäkrad och placerad i högre sjukpenningklass enligt
AFL än som täcks av inkomsttaket i YFL får den högre sjukpenningen på
grund av garantiregeln i fjärde stycket första punkten i förevarande paragraf.

15 §•

Andra stycket i paragrafen bör ändras till överensstämmelse med 3 kap.
4 § fjärde stycket AFL.

16 §.

Livränta till skadad beräknas enligt första stycket i denna paragraf på
grundval av ett s. k. ersättningsunderlag som sjunker i förhållande till arbetsförtjänstens
storlek. Tredje stycket innehåller bestämmelser om fastställande
av ersättningsunderlaget. F. n. gäller att årlig arbetsförtjänst som
inte överstiger 7 200 kr. medräknas helt, den del av arbetsförtjänsten som
överstiger 7 200 kr. men inte 10 800 kr. till tre fjärdedelar och den del därav
som överstiger 10 800 kr. till hälften. Att inkomst över 15 000 kr. inte beaktas
framgår av den tidigare nämnda maximeringsregeln i 9 §. Högsta ersättningsunderlag
blir i enlighet härmed 12 000 kr. (7 200 + 2 700 + 2 100).
Högsta årliga livränta för tid före 67 år är 11 000 kr.

Den förordade höjningen av maximiinkomsten från 15 000 kr. till ett belopp
motsvarande fyra gånger basbeloppet bör leda till att gränsbeloppen
7 200 kr. och 10 800 kr. för fastställande av ersättningsunderlaget räknas upp
och i likhet med maximibeloppet anknyts till basbeloppet. Jag förordar att
nämnda gränsbelopp skall motsvara två resp. tre gånger basbeloppet. Förslaget
innebär vid ett basbelopp av 5 700 kr. att årlig arbetsförtjänst som inte
överstiger 11 400 kr. medräknas helt, den del av arbetsförtjänsten som överstiger
11 400 kr. men inte 17 100 kr. till tre fjärdedelar och den del därav
som överstiger 17 100 kr. till hälften. Belopp över 22 800 kr. beaktas inte.
Högsta ersättningsunderlag blir 18 525 kr. och högsta livränta, efter avrundning,
18 980 kr. Vid ett basbelopp av exempelvis 6 000 kr. blir högsta ersättningsunderlag
19 500 kr. och högsta livränta 17 868 kr.

Enligt första och andra styckena sätts livräntan ned fr. o. m. månaden
efter den varunder den skadade fyllt 67 år. Pension enligt AFL utgår fr. o. m.
den månad varunder den försäkrade fyller 67 år. När yrkesskadelivränta
samordnas med pension är det av tekniska skäl önskvärt att de samordnade
förmånerna har samma belopp fr. o. m. den första månad för vilken pension
utges. Reglerna bör därför ändras så att livräntan sätts ned fr. o. m. den månad
varunder den skadade fyller 67 år.

Sista stycket i paragrafen bör ändras så att riksförsäkringsverket får pröva
ansökan om utbyte av livränta mot ett engångsbelopp.

104

Kungl. May.ts proposition nr li-7 år 1967

19 §.

Denna paragraf innehåller bl. a. bestämmelser om begravningshjälp. Jag
föreslår att begravningshjälpen som f. n. är 600 kr. bestäms till 20 % av basbeloppet
vid ingången av det år då dödsfallet inträffade.

20 §.

I fråga om ändringarna i första, fjärde och femte styckena hänvisas till
vad som anförts vid 16 § första och andra styckena.

Sista stycket i denna paragraf innehåller bestämmelser om utbyte mot
engångsbelopp av livränta som är bestämd att utgå så länge livräntetagaren
lever ogift. Om livräntetagaren gifter om sig före fyllda 60 år, utges ett engångsbelopp
som motsvarar tre årsbelopp av livräntan. Vid beräkningen av
engångsbeloppets storlek tas inte hänsyn till sådan reducering av livräntan,
som kan ha skett med tillämpning av reglerna om konkurrens mellan flera
livräntor. När livräntorna anknyts till basbeloppet krävs en närmare bestämning
av det engångsbelopp som skall utges. Jag föreslår att engångsbeloppet
beräknas på grundval av livräntans belopp för den månad då det nya äktenskapet
ingås.

21 §.

Barnlivränta föreslås utgå t. o. m. den månad varunder barnet uppnår den
angivna åldern, vilket underlättar utbetalningsförfarandet.

26 §.

Från yrkesskadeersättning, som belöper på tid för vilken den ersättningsberättigade
åtnjutit folkpension, skall enligt andra stycket i denna paragraf
göras avdrag i den mån ersättningen skulle ha föranlett minskning av pensionen.
Eftersom yrkesskadeersättning kan föranleda minskning även av
tilläggspension enligt 17 kap. 2 § AFL, bör samma regel gälla i fråga om
tilläggspension. Jag föreslår därför den ändringen i paragrafen att »folkpension»
byts ut mot »pension enligt lagen om allmän försäkring».

Övriga ändringar i paragrafen föranleds av att socialförsäkringsbolagen
upphör med sin verksamhet.

30 §.

I paragrafens första stycke föreskrivs bl. a. att yrkesskadeersättning till
den, som inte är svensk medborgare och inte är bosatt i riket, kan bytas ut
mot ett engångsbelopp om 50 % av kapitalvärdet utan vederbörandes samtycke.

Enligt andra stycket i paragrafen skall begravningshjälp efter avliden som
inte var svensk medborgare och inte heller var bosatt i riket utgå endast om
dödsfallet inträffat inom tre månader efter det skadan inträffade. Livränta

105

Kungl. Maj:ts proposition nr H7 år 1967

till efterlevande som inte är svensk medborgare skall enligt samma stycke
utgå endast om den efterlevande vid tiden för skadan var bosatt i Sverige.

Enligt sista stycket kan Kungl. Maj :t medge undantag från de nu återgivna
bestämmelserna. Så har också skett i förhållande till ett stort antal
stater.

Vid 1966 års riksdag (prop. 59, L2U 42, rskr 218) slopades flertalet särbestämmelser
för utlänningar inom tilläggspensioneringen. Jag föreslår att
även de särbestämmelser inom yrkesskadeförsäkringen som jag nu redogjort
för slopas.

36 §.

Paragrafen, som innehåller regler om utbetalning av yrkesskadeersättning,
föreslås ändrad till närmare överensstämmelse med vad som enligt 16 kap.
4 § AFL gäller i fråga om folkpension och tilläggspension.

Ändringen innebär att livräntorna i fortsättningen kommer att utbetalas
per kalendermånad. Med hänsyn till förekomsten av de många små livräntorna
bör det emellertid finnas en möjlighet för Kungl. Maj :t att förordna om
annan tid för utbetalningen, t. ex. halvårsvis.

Några särregler i fråga om utbetalning av s. k. anpassningslivräntor torde
inte behövas och bestämmelsen i andra stycket andra punkten bör därför
utgå.

39 §.

Ändringarna i denna paragraf är en följd av att försäkringsrådet ersätts
av yrkesskadenämnden och att socialförsäkringsbolagen upphör med sin
verksamhet.

40 och 44 §§.

Ändringarna i dessa paragrafer beror på att försäkringsrådet ersätts av
yrkesskadenämnden.

51 §.

I denna paragraf behandlas förhållandet mellan yrkesskadelivränta och
skadestånd. Enligt första stycket är den som är berättigad till yrkesskadeersättning
oförhindrad att göra anspråk på skadestånd utöver yrkesskadeersättningen.
Enligt 20 kap. 7 § första stycket AFL gäller samma regel i
fråga om förmånerna från den allmänna försäkringen.

I 20 kap. 7 § andra stycket AFL föreskrivs att ersättning enligt lagen
inte får krävas åter av den som är skadeståndsskyldig gentemot den ersättningsberättigade.
Enligt andra stycket i förevarande paragraf däremot kan
försäkringsinrättning kräva tillbaka yrkesskadeersättning av den som uppsåtligen
eller genom grov vårdslöshet vållat skadan eller, om skadan upp -

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

kommit i följd av trafik med motorfordon som avses i 2 § lagen den 10
maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring å motorfordon, enligt lag är skyldig
att utge skadestånd oavsett om han är vållande eller inte. Inrättningen kan
dock inte kräva tillbaka mer än den ersättningsberättigade skulle haft
rätt att få ut av den skadeståndsskyldige.

Följden av denna regressrätt, som huvudsakligen utövas gentemot trafikförsäkringsbolagen,
är att det vid fastställande av exempelvis en trafiklivränta
behövs ett särskilt avräkningsförfarande, som inte är nödvändigt
i fråga om förmånerna från den allmänna försäkringen. I sistnämnda fall
används den s. k. nettolivräntemetoden, som innebär att den slutliga avräkningen
görs redan vid trafiklivräntans bestämmande. Om den skadade är
berättigad till pension enligt AFL, beaktas det aktuella pensionsbeloppet
och som livränta från trafikförsäkringen utgår det belopp som överstiger
pensionen.

Vid sammanträffande mellan trafiklivränta och yrkesskadelivränta
måste en mera komplicerad avräkningsmetod användas, den s. k. bruttolivräntemetoden.
Denna innebär att livräntetagaren tillerkänns en trafiklivränta
som svarar mot hans totala inkomstbortfall och att vid utbetalning
av trafiklivräntan avdrag görs för den yrkesskadelivränta som samtidigt
utgår. Något exakt belopp varmed avdrag skall ske anges vanligen inte
eftersom yrkesskadelivräntan kan prövas om.

Den avräkningsmetod som tillämpas vid fastställandet av en trafiklivränta
har betydelse bl. a. för det sätt på vilket trafiklivräntan påverkas vid
generella höjningar av socialförsäkringsförmånerna. Ilar man använt
nettolivräntemetoden, påverkas inte livräntan av senare höjningar av den
andra förmånen. Däremot innebär bruttolivräntemetoden i princip att varje
höjning av den andra förmånen verkar reducerande på trafiklivräntan. Så
blev fallet t. ex. i fråga om de omregleringstillägg som utgår till yrkesskadelivräntorna
enligt 1955 års lagstiftning. I fråga om de tillägg på
yrkesskadelivräntorna som beslöts år 1962 har emellertid yrkesskadeförsäkringsinrättningarna
och trafikförsäkringsanstalterna kommit överens
om att regress inte får förekomma och därmed inte heller något avdrag på
trafiklivräntorna.

Frågan om de olika avräkningsmetoderna bär behandlats av chefen för
finansdepartementet i statsrådsprotokollet den 24 februari 1987 vid remiss
till lagrådet av förslag till lag om höjning av vissa trafiklivräntor. Om såsom
där föreslås även trafiklivräntorna värdesäkras blir bruttolivräntemetoden
ännu mer komplicerad att använda. Enligt förslaget skall trafiklivränta
som fastställts före utgången av år 1965 höjas med ett allmänt tilllägg
och detta allmänna tillägg skall enligt huvudregeln beräknas på det
belopp med vilket trafiklivräntan utgår. Om emellertid vid utbetalning av
livräntan avdrag görs för annan periodisk förmån, som innefattar gottgörelse
för penningvärdets förändring, skall vid beräkningen av det allmänna

Kiingl. Maj.ts proposition nr 14-7 år 1967 107

tillägget livräntan minskas med den andra förmånen, dock inte till den del
den motsvarar sådan gottgörelse.

I motiveringen till dessa bestämmelser anför departementschefen bl. a.
att huvudregeln utan vidare kan tillämpas i de samordningsfall där avräkningen
görs enligt nettolivräntemetoden. Detsamma gäller avräkning
enligt bruttolivräntemetoden, om den andra förmånen inte är värdesäkrad.
Är förmånen däremot värdesäkrad skulle en tillämpning av huvudregeln
kunna leda till att värdesäkringstillägget till trafiklivräntan fick tillgodose
ett regresskrav avseende den kompensation för penningvärdets fall som
knutits till den andra förmånen. Värdesäkringen av trafiklivräntorna är
avsedd att bereda livräntetagarna en förbättrad ställning och det är därför
nödvändigt att skapa en regel av innebörd att trafiklivräntan vid beräkning
av allmänt tillägg minskas med den andra förmånen utan därtill knuten
värdesäkringsgottgörelse. Regeln tar enligt departementschefen främst
sikte på yrkesskadelivräntorna. I sammanhanget understryks nödvändigheten
av att yrkesskadeförsäkringsinrättningarna upphör med regressutövning
gentemot trafikförsäkringen i fråga om 1955 års omregleringstilllägg,
om förslaget om värdesäkring av trafiklivräntorna genomförs.

Yrkesskadeutredningen har i sitt betänkande (s. 277) uttalat att någon
regress i anledning av den i betänkandet föreslagna uppskrivningen och
värdesäkringen av yrkesskadelivräntorna inte bör förekomma. Någon särskild
lagbestämmelse härom har utredningen inte funnit behövlig. Ingen
av remissinstanserna bär anmärkt mot utredningens uttalande i denna del
och jag ansluter mig också till det. Jag förutsätter därvid att, liksom år
1962, överenskommelse kan träffas mellan yrkesskadeförsäkringsinrättningarna
och trafikförsäkringsanstalterna om att regress inte skall förekomma
för den höjning som följer av den föreslagna värdesäkringen av
yrkesskadelivräntorna.

I fråga om det framtida yrkesskadeskyddet framhåller yrkesskadeutredningen
att någon regress i anledning av utgiven yrkesskadeersättning inte
kan komma i fråga, eftersom den av utredningen föreslagna integreringen
av yrkesskadeskyddet med den allmänna försäkringen gör att 20 kap. 7 §
AFL automatiskt blir tillämplig. Inte heller i denna del har remissinstanserna
haft något att erinra.

De ändringar i lagstiftningen om yrkesskadeförsäkring som jag förordar
innebär ingen sådan integrering med den allmänna försäkringen som utredningen
föreslagit. Med hänsyn till de olägenheter som bruttolivräntemetoden
medför och med hänsyn till att samma regler i fråga om regressrätt
lämpligen bör gälla för socialförsäkringsersättningar, som kan vara samordnade
sinsemellan, anser jag lämpligt att regressrätten inom yrkesskadeförsäkringen
avskaffas. Ändringen bör träda i kraft samtidigt med att
socialförsäkringsbolagen slutar att meddela yrkesskadeförsäkring och bör
avse skador som inträffat efter ikraftträdandet.

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

Regressrätten kan beräknas under senare år ha inbringat yrkesskadeförsäkringsinrättningarna
omkring 6 milj. kr. per år eller 7—8 % av de årliga
utgifterna för yrkesskadeförsäkringen.

52 §.

Ändringarna i denna paragraf är föranledda dels av att försäkringsrådet
ersätts av yrkesskadenämnden och dels av att socialförsäkringsbolagen
upphör med sin verksamhet.

56 §.

Ändringen beror på att försäkringsrådet ersätts med yrkesskadenämnden.

57 §.

Paragrafen har ändrats på grund av att 43 § föreslås upphävd. Samtidigt
har vissa andra ändringar gjorts för att nå överensstämmelse med brottsbalken.

58 §.

Denna paragraf har ändrats så att den stämmer överens med 20 kap. 15 §
AFL.

Övergångsbestämmelserna

Nya förmåner inom yrkesskadeförsäkringen har med hänsyn till sättet
för finansieringen i princip ansetts böra tillämpas endast på skadefall som
inträffat efter ikraftträdandet. I den mån äldre livräntor förhöjts har
finansieringen härav skett över statsbudgeten eller genom avgiftstillägg
från arbetsgivarna. Samma metod har följts även i de nu framlagda förslagen.
Avvikelse har emellertid gjorts för de förbättrade sjukpenningförmånerna.
Med hänsyn till att det allt övervägande antalet yrkesskadade
redan nu får den högre sjukpenningen enligt AFL även efter samordningstiden
på grund av garantiregeln i 13 § YFL, spelar det från finansieringssynpunkt
mycket liten roll om de nya förmånerna får avse även äldre fall.
Administrativt innebär det en stor vinst. Bestämmelserna i dessa delar, som
återfinns i punkt 2, har utformats med bestämmelserna i 60 § första stycket
YFL som förebild.

I enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen har i
punkt 3 tagits in en bestämmelse som gör det möjligt för Kungl. Maj :t att
vid en lämplig tidpunkt förordna att försäkringsrådet skall upphöra och
yrkesskadenämnden träda i dess ställe.

Föreskriften i punkt 4 innebär att nu gällande tystnadsplikt för den som
haft att ta befattning med ärende i försäkringsrådet kvarstår även efter
det rådet upphört.

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

Utredningens förslag i fråga om avvecklingen av socialförsäkringsbolagen
anknyter till statsmakternas beslut år 1965 (prop. 45, L2U 41, rskr 229)
och har godtagits i princip av samtliga remissinstanser. Jag ansluter mig
till förslaget. Reglerna om avvecklingen återfinns i punkt 5 i övergångsbestämmelserna.
Den avvikelsen har gjorts från utredningens förslag att
slutpunkten för avvecklingstiden bestämts till utgången av år 1973, eftersom
socialförsäkringsbolagen kommer att meddela försäkring även under
år 1968.

I övrigt föreslås två ändringar i de av utredningen föreslagna reglerna.
Sålunda bör skiljenämnden avgöra inte endast tvist mellan parterna om
villkoren för överlåtelsen av försäkringsbeståndet utan även tvist om tolkningen
av avtal om överlåtelse. Vidare bör det ankomma på Kungl. Maj :t
att förklara att koncessionen för ett bolag skall vara förverkad, om avtal om
överlåtelse inte träffats före utgången av år 1973.

Om ett bolag önskar upphöra att meddela försäkring före den 1 januari
1969 kan detta enligt bestämmelsen i punkt 6 ske enligt de i punkt 5 upptagna
reglerna.

I punkt 7 slutligen föreslås bemyndigande för Kungl. Maj :t att meddela
de ytterligare föreskrifter som kan bli nödvändiga med anledning av ikraftträdandet.
Kungl. Maj :t skall också enligt förslaget kunna uppdra åt riksförsäkringsverket
eller försäkringsinspektionen att meddela sådana föreskrifter.
Såsom utredningen anfört bör det ankomma på försäkringsinspektionen
att meddela föreskrifter i fråga om avvecklingen av socialförsäkringsbolagens
verksamhet.

Förslaget till lag angående ändring i lagen om krigsförsäkring
för sjömän m. fl.

2 §.

Enligt denna paragraf får den skadades årliga arbetsförtjänst inte beräknas
till lägre belopp än 5 000 kr. Motsvarande bestämmelse finns i militärersättningsförordningen,
som j ag återkommer till i det följ ande.

Frågan om en höjning av minimibeloppet för den årliga arbetsförtjänsten
och vissa andra belopp i lagen har varit uppe till behandling senast vid 1966
års riksdag i anledning av väckta motioner (I: 585, II: 700). Motionärerna
föreslog en höjning av minimibeloppet för den årliga arbetsförtjänsten till
10 000 kr. Andra lagutskottet (IAU 36) ansåg en förbättring av förmånerna
önskvärd och riksdagen gav i skrivelse till Kungl. Maj :t (rskr 137) som sin
mening till känna vad utskottet anfört.

Jag föreslår att minimibeloppet höjs till ett belopp motsvarande två och
en halv gånger basbeloppet enligt AFL vid ingången av det år då skadan
inträffade. Med nuvarande basbelopp innebär detta 14 250 kr. Maximibeloppet
blir automatiskt detsamma som i YFL, dvs. fyra basbelopp.

Ilo

Kungi. Maj.ts proposition nr 1l7 år 1967
3 §.

I första stycket av paragrafen finns bestämmelser om att den skadade
bär rätt till visst engångsbelopp utöver livräntan. Vid total förlust av arbetsförmågan
motsvarar detta belopp ett års lön, dock lägst 9 000 och högst
13 000 kr., om den skadade var befälhavare, maskinchef, styrman, maskinist,
föreståndare för ekonomiavdelning eller radiotelegrafist, och i övriga fall
9 000 kr. 0

I de nyssnämnda motionerna vid 1966 års riksdag yrkade motionärerna
att engångsbeloppets maximum skulle vara 26 000 kr. Yrkesskadeutredningen
har föreslagit att engångsbeloppet bestäms till samma belopp som den skadade
fått i yrkesskadepenning enligt den föreslagna yrkesskadelagen, dock
högst sex gånger basbeloppet. Enligt utredningens uppfattning föreligger
det ingen anledning att ha olika belopp beroende på den skadades befattning.

I likhet med utredningen anser jag att engångsersättningen bör vara lika
stor för alla befattningshavare. Den bör bestämmas till sex gånger basbeloppet
vid förlust av arbetsförmågan och, liksom f. n., vid nedsättning av arbetsförmågan
utgå med det lägre belopp som svarar mot nedsättningen.
Första stycket har avfattats i enlighet härmed.

Ändringen i andra stycket är föranledd av att socialförsäkringsbolagen
upphör med sin verksamhet.

6 §•

Ändringen i paragrafens första stycke beror på att socialförsäkringsbolagen
upphör med sin verksamhet.

I andra stycket omnämns bl. a. bidrag enligt 39 § YFL. Enligt mitt förslag
skall detta bidrag, som avser försäkringsrådets verksamhet, upphöra
fr. o. m. den 1 januari 1969. Hänvisningen bör därför utgå.

Förslaget till förordning om ändring i militärersättningsförordningen

4 §•

Ändringarna i denna paragraf är föranledda av att försäkringsrådet ersätts
av yrkesskadenämnden.

6 § 2 och 3 mom.

I fråga om ändringarna i dessa lagrum hänvisas till vad som anförts i den
allmänna motiveringen och i specialmotiveringen till 13 resp. 16 § förslaget
till lag angående ändring i lagen om yrkesskadeförsäkring.

7 § 1—3 mom.

Dessa lagrum har ändrats i överensstämmelse med vad som föreslagits
i fråga om 19—21 §§ förslaget till lag angående ändring i lagen om yrkesskadeförsäkring.

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967
9 §•

I paragrafen ges regler för beräkningen av den årliga arbetsförtjänsten.
Enligt huvudregeln i paragrafens första stycke skall beräkningen ske på samma
sätt som enligt 9 § YFL. Detta innebär bl. a. att maximiförtjänsten beräknas
till 15 000 kr. f. n. Om som jag förordat maximiförtjänsten inom
yrkesskadeförsäkringen i stället bestäms till fyra gånger basbeloppet enligt
AFL, kommer detta automatiskt att gälla även vid fastställande av
militärersättning.

På motsvarande sätt som i lagen om krigsförsäkring för sjömän m. fl.
finns i militärersättningsförordningen, i andra stycket av denna paragraf,
en föreskrift om att den årliga arbetsförtjänsten inte får beräknas till lägre
belopp än 5 000 kr. för bl. a. den som ådragit sig skadan under värnpliktstjänstgöring.
Jag föreslår att detta minimibelopp även i militärersättningsförordningen
höjs till ett belopp motsvarande två och en halv gånger basbeloppet
enligt AFL vid ingången av det år skadan inträffade.

11 § 2 mom. samt 14 och 16 §§.

I fråga om ändringarna i dessa lagrum hänvisas till vad som anförts vid
26, 36 och 51 §§ förslaget till lag angående ändring i lagen om yrkesskadeförsäkring.

18 och 19 §§.

Ändringarna i dessa paragrafer föranleds av att försäkringsrådet ersätts
av yrkesskadenämnden.

Förslaget till lag om värdesäkring av yrkesskadelivräntor m. m.

Principerna i den föreslagna lagen om värdesäkring av yrkesskadelivräntor
in. m. är, som jag anfört i den allmänna motiveringen, att livräntor
i anledning av skador, som inträffat före den 1 januari 1968, räknas upp till
den nivå de bör ha nämnda dag och att för tiden därefter både dessa äldre
livräntor och nytillkommande livräntor värdesäkras med anknytning till
basbeloppet enligt AFL. Lagen omfattar således, till skillnad från lagen den
6 juni 1962 (nr 303) om förhöjning av vissa ersättningar i anledning av
yrkesskada m. in., även nya skadefall.

1 §.

Denna paragraf har utformats i anslutning till 1 § 1962 års förhöjningslag.
Värdesäkringen skall beräknas på hela livräntan, även när den enligt
25 § YFL eller motsvarande bestämmelser i äldre lagstiftning utgår med
reducerat belopp.

Enligt andra stycket skall sådan del av livränta som bytts ut mot engångsbelopp
inte beaktas vid lagens tillämpning.

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

2 §.

I fråga om första stycket hänvisas till vad som anförts i den allmänna
motiveringen.

Av andra stycket framgår att höjningen enligt denna paragraf skall avse
livräntans belopp efter omreglering och förhöjning enligt tidigare lagstiftning.

I 2 § fjärde stycket 1962 års förhöjningslag finns en spärregel som säger att
förhöjning enligt lagen inte får föranleda att livräntan överstiger det belopp
som den skulle ha uppgått till enligt YFL, om den skadades årliga arbetsförtjänst
beräknats till 15 000 kr. Jag har i det föregående föreslagit att
inkomsttaket i yrkesskadeförsäkringen höjs till ett belopp motsvarande fyra
gånger basbeloppet, dvs. vid nuvarande basbelopp en årsinkomst om 22 800
kr. Eftersom detta innebär mer än 50 % höjning av inkomsttaket och samtidigt
den största höjningen enligt nu förevarande paragraf är 25 %, behövs
inte motsvarande spärregel i den nu föreslagna lagen.

3 §•

Innehållet i paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen.

Av första stycket första punkten framgår att indexregleringsbestämmelsen
aldrig kan leda till sänkning av utgående förmån. I andra punkten har
införts en avrundningsregel motsvarande den som finns i 16 kap. 4 § AFL.

4 §•

Denna paragraf bär motsvarighet i 4 § 1962 års förhöjningslag men har i
enlighet med utredningens förslag fått en utformning som gör den enklare
att tillämpa. Innebörden av bestämmelsen är att den skadade när livräntan
byts ut mot sjukpenning garanteras en sjukpenning, som till sitt
värde motsvarar livräntan efter värdesäkring.

5 §•

Paragrafen motsvarar 5 § 1962 års förhöjningslag.

Den nuvarande samordningen enligt 17 kap. 2 § AFL mellan pension och
yrkesskadelivränta innebär att folkpension och tilläggspension i form av
förtidspension eller ålderspension minskas med tre fjärdedelar av den
yrkesskadelivränta som för samma tid tillkommer den skadade. Folkpension
i form av ålderspension samt folkpension och tilläggspension i form
av änkepension eller barnpension minskas med tre fjärdedelar av den pensionsberättigades
livränta som efterlevande. Minskningen görs i första hand
på tilläggspension. Även livränta som bytts ut mot ett engångsbelopp verkar
reducerande. En spärregel föreskriver, att folkpension alltid skall utgå med
minst en fjärdedel när det gäller förtids- eller barnpension, med minst hälften
när det gäller änkepension och med minst tre fjärdedelar när det gäller
ålderspension.

113

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

Utredningen har i fråga om samordningen föreslagit att livränta enligt
YFL eller tidigare vrkesskadelagstiftning låses till tidpunkten för den nya
lagstiftningens ikraftträdande eller, om livränta skulle börja utgå senare,
till tidpunkten för sammanträffandet av livränta och pension. Den del av
livräntan, som verkar reducerande på pensionen, bör enligt utredningen för
framtiden stå kvar som en konstant minskning av pensionen, vilken i övrigt
får följa sina egna bestämmelser och växlingarna i basbeloppet. Med den
återstående delen av livräntan, dvs. den som inte går i avräkning på pensionen,
skall enligt utredningens förslag förfaras som om den var fristående
från samordningen. Endast denna del av livräntan blir föremål för uppräkning
och värdesäkring enligt de föreslagna nya bestämmelserna.

Riksförsäkringsverket framhåller i sitt remissyttrande att, om en sådan
fastlåsning skall kunna accepteras, bör rimligen undantas de fall av framdeles
inträffande ändringar som beror av individuella faktorer. Emellertid
skulle det enligt verkets mening vara en klarare linje att även i samordningsfallen
låta värdesäkringen omfatta livräntornas fulla belopp och i gengäld
underlåta att låsa fast samordningen vid livränta- och pensionsbeloppens
storlek vid en viss tidpunkt. En sådan ändring av metoden för de
allmänna pensionernas samordning med yrkesskadelivräntorna och för livräntornas
värdesäkring i samordningsfallen medför i princip — när förmånerna
är anpassade till basbeloppssystemet — ingen ändring i fråga
om de totala belopp av livränta och pension som varje livräntetagare skulle
få enligt utredningens förslag. I de fall då livräntans och pensionens inbördes
storlek är sådan att spärregeln i fråga om avdrag på folkpensionen träder
i funktion, blir dock vid tillämpning av verkets metod det totala livränte- och
pensionsbeloppet något större än enligt utredningens förslag. Denna effekt
torde enligt verket endast uppkomma vid det nya systemets start i januari
1968. Verket förordar således att yrkesskadelivräntorna även i samordningsfallen
värdesäkras i full utsträckning fr. o. m. den 1 januari 1968
samt att någon ändring i detta avseende inte görs i 17 kap. 2 § AFL.

För yrkesskadeutredningen har det endast gällt att lösa frågan om samordning
mellan yrkesskada och pension från den allmänna försäkringen i
skadefall som inträffat före ikraftträdandet av den nya lagstiftningen. För
därefter beviljade förmåner blir med utredningens förslag samordningsfrågan
inte aktuell. I enlighet härmed har också utredningen föreslagit att
17 kap. 2 § AFL endast skall gälla övergångsvis.

Om som jag förordar yrkesskadeförsäkringen behålls i sin nuvarande
form, måste en samordning alltjämt finnas mellan förmånerna från yrkesskadeförsäkringen
och den allmänna försäkringen. Jag ansluter mig till
riksförsäkringsverkets förslag att livräntorna värdesäkras i sin helhet och
att reduktion därefter sker enligt 17 kap. 2 § AFL. Med hänsyn till att både
yrkesskadelivräntorna och pensionen är värdesäkrade blir resultatet för
den enskilde i huvudsak detsamma med denna metod som med den av utred8
—Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 sand. Nr 147

114

Kungl. Maj:ts proposition nr H7 år 1967

ningen föreslagna. Av bestämmelsen i paragrafens första stycke följer, att
de samordningsregler som gäller för grundlivräntan skall gälla även för
de förhöjningar som föranleds av lagen.

I fråga om livräntor som redan vid tiden för ikraftträdandet är samordnade
med pension enligt AFL skulle det emellertid kunna inträffa, i
synnerhet när livräntan är liten, att höjningen verkar reducerande på pensionen.
Till undvikande härav föreslår jag att höjning enligt 2 § inte skall
tas i beaktande vid tillämpning av 17 kap. 2 § AFL när livräntetagaren vid
ikraftträdandet åtnjuter pension som minskats med hänsyn till livräntan.
Om en livränta på 800 kr. höjs till 1 000 kr., får således höjningen på 200 kr.
inte verka reducerande på pensionen. Samma regler bör gälla, om den yrkesskadade
vid ikraftträdandet uppbär sjukpenning som trätt i stället för tidigare
livränta. Inte heller sådan höjning av höjningsbeloppet, i exemplet
200 kr., som föranleds av bestämmelserna i 3 § bör kunna verka reducerande
på utgående pension. Andra stycket i paragrafen är avfattat i överensstämmelse
härmed.

6 §•

Denna paragraf är avfattad med 6 § 1962 års förhöjningslag som förebild.
Bestämmelserna innebär att även de livräntehöjningar som följer av
basbeloppsanknytningen i 3 § skall finansieras genom avgiftstillägg.

Förslaget till förordning om värdesäkring av yrkesskadelivräntor, som utgår av

statsmedel, m. m. 1

1 §•

I denna paragraf uppräknas, liksom i 2 § förordningen den 6 juni 1962
(nr 304) om förhöjning av vissa ersättningar av statsmedel i anledning
av yrkesskada in. m., de grundförfattningar enligt vilka livräntorna utgår.
Förslaget omfattar ersättningar av statsmedel på grund av dels obligatorisk
försäkring enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag, 1929 års lag
om försäkring för vissa yrkesskador, 1937 års krigsförsäkringslag, YFL
och 1954 års krigsförsäkringslag, dels övriga författningar som i fråga
om reglerna för ersättningen anknyter till 1916 års lag eller YFL. Två författningar
av sistnämnda karaktär har lagts till utöver dem som återfinns
i 1962 års förhöjningsförordning, nämligen kungörelsen den 30 juni 1961
(nr 457) om ersättning på grund av medverkan i skyddsarbete vid olyckor
i atomarbete m. m. och kungörelsen den 30 november 1962 (nr 607) om
ersättning på grund av verksamhet för brandsläckning m. m. (punkterna
24 och 25 i uppräkningen).

Vid de tidigare tillfällen, då livräntor från yrkesskadelagstiftningen förhöjts
med statsmedel, har bestämmelserna om förhöjning grupperats i

115

Kungl. Maj:ts proposition nr lb7 år 1967

olika författningar. Med den nn föreslagna metoden för värdesäkring behövs
inte någon sådan uppdelning. På grund härav omfattar förslaget till
förordning om värdesäkring av yrkesskadelivräntor, som utgår av statsmedel,
in. in., även livräntor enligt lagen den 5 juli 1901 (nr 39) angående
ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete, kungörelsen den 2 oktober
1908 (nr 100 s. 2) angående en särskild för fiskare avsedd försäkring
mot skada till följd av olycksfall, förordningen den 18 juni 1909 (nr
89) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring
samt förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) angående en särskild
för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall (punkterna
1, 2, 3 och 5 i uppräkningen).

Livräntor enligt författningarna under punkterna 1, 2 och 5 utgår till
allt övervägande delen, men dock inte helt, av statsmedel. Enligt bestämmelserna
i paragrafens andra stycke betalas värdesäkringen av statsmedel
även för den del av livräntan som utgår i annan ordning. På samma sätt
har förfarits vid tidigare livräntehöjningar.

Enligt paragrafen omfattas alla fiskarlivräntor, som utgår enligt 1908 års
kungörelse eller 1918 års förordning, av värdesäkringen.

2 §.

Första stycket innehåller samma bestämmelser som 2 § första stycket
förslaget till lag om värdesäkring av yrkesskadelivräntor m. m.

Innebörden av bestämmelserna i andra och tredje styckena i förevarande
paragraf är densamma som i 2 § andra stycket förslaget till lag om
värdesäkring av yrkesskadelivräntor m. m., nämligen att det är livräntan
efter tidigare tillägg, omregleringar och förhöjningar som skall ligga till
grund för värdesäkringen.

3—5 §§.

I fråga om innehållet i dessa paragrafer hänvisas till vad som anförts
vid motsvarande bestämmelser i förslaget till lag om värdesäkring av yrkesskadelivräntor
m. m.

Förslaget till lag angående ändring i lagen om allmän försäkring

3 kap. 10 §.

Enligt de före år 1967 gällande bestämmelserna fick sjukpenning inte
börja utges förrän viss karenstid gått till ända. Sjukpenning fick sålunda i
regel inte utges för de tre första dagarna av varje sjukperiod, den dag då
sjukdomsfallet inträffade inräknad. Om en sjukperiod började inom 20
dagar efter föregående sjukperiods slut, skulle dock de båda perioderna anses
som en sjukperiod vid beräkning av karenstid, den s. k. tjugodagarsregeln.

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

Genom de fr. o. m. den 1 januari 1967 gällande ändringarna i 3 kap. 10 §
slopades den tidigare regeln om tredagar skarens i normalfallen. Sjukpenning
för insjuknandedagen kan dock inte utges. Försäkrad, som har inkomst
av annat förvärvsarbete än anställning, kan välja att ha karenstid
för tilläggssjukpenning, som grundar sig på sådan inkomst, och i sådant
fall gäller för honom alltjämt tjugodagar sregeln i fråga om denna tilläggssjukpenning.

Före år 1967 var en försäkrad i regel berättigad till sjukpenning för enstaka
dag, under vilken han varit arbetsoförmögen på grund av behandling
för sjukdom, under förutsättning att behandlingen skett inom 20 dagar efter
närmast föregående sjukperiods slut och karenstiden för denna sjukperiod
gått till ända.

Enligt nu gällande regler kan i normalfallen sjukpenning för enstaka
dag inte utgå, eftersom denna är att anse som insjuknandedag. Endast i
de fall då tjugodagar sregeln alltjämt gäller är det möjligt att utge tilläggssjukpenning
för sådan dag. Detta förhållande är till nackdel för bl. a. nj ursjuka
personer för vilka regelbunden s. k. dialysbehandling är livsnödvändig.
För denna behandling, som äger rum på sjukhus, åtgår en dag och den måste
företas två gånger i veckan. Med hänsyn till dessa och liknande fall anser
jag att en motsvarighet till den tidigare tjugodagarsregeln bör införas, så
ätt sjukpenning kan utgå även för insjuknandedagen, om sjukperioden börjar
inom 20 dagar efter föregående sjukperiods slut.

5 kap. 2 §.

Ändringen är av redaktionell art och har inte samband med de ändrade
reglerna om yrkesskadeförsäkring. Enligt förslag i prop. 1967:73 utgår
andra stycket i 5 kap. 1 §.

17 kap. 2 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om samordning mellan yrkesskadeersättning
och förmån från den allmänna försäkringen. En redogörelse för
bestämmelserna har lämnats i specialmotiveringen till 5 § förslaget till lag
om värdesäkring av yrlcesskadelivräntor in. m.

I enlighet med utredningens förslag bör två ändringar göras i paragrafen.

Reglerna om att en pension minskas med viss del av sjukpenning eller
livränta enligt YFL gör inte undantag för ersättning på grund av frivillig
försäkring. Enligt yrkesskadeutredningens mening är denna försäkringsform
närmast att jämföra med motsvarande försäkringar inom den
privata sektorn av försäkringsvärlden. Någon samordning i egentlig mening
mellan socialförsäkringen och försäkringen inom nämnda sektor finns
inte. Vidare är den frivilliga yrkesskadeförsäkringen i princip självbäran -

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

de, vilket bl. a. tagit sig uttryck i att någon legal uppskrivning av dessa
ersättningar inte ansetts böra genomföras.

Utredningen föreslår därför att ersättningar på grund av frivillig yrkesskadeförsäkring
i fortsättningen inte skall verka minskande på förmåner
från den allmänna försäkringen. Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan
erinran vid remissbehandlingen och jag ansluter mig för egen del till det.
Första stycket första punkten i paragrafen föreslås därför ändrad så att
endast ersättning på grund av obligatorisk försäkring tas i beaktande vid
tillämpningen av samordningsreglerna.

Utredningen har vidare påpekat att bestämmelserna om att sjukpenning
enligt YFL verkar reducerande på pensionen förorsakar försäkringskassorna
administrativa svårigheter. Utredningen förordar att yrkesskadesjukpenning
i fortsättningen inte skall föranleda minskning av pension,
fin särskild bestämmelse behövs enligt utredningen för det fall, att en
pensionär, som har yrkesskadelivränta, sedermera får ett recidiv så att
livräntan byts ut mot sjukpenning. I en sådan situation bör enligt utredningens
mening den minskning som föranleds av livräntan stå kvar även
under sjukdomstiden.

Utredningens förslag i denna del har inte mött någon kritik under remissbehandlingen.
Jag ansluter mig för egen del till förslaget. Första och
andra styckena i paragrafen bör ändras i enlighet härmed.

I första stycket bör också göras en ändring med anledning av att socialförsäkringsbolagen
upphör med sin verksamhet.

Förslaget till lag angående upphävande av lagen om försäkringsrådet

I enlighet med vad jag anfört i den allmänna motiveringen bör lagen
angående upphävande av lagen om försäkringsrådet träda i kraft den dag
Kungl. Maj :t bestämmer. Kungl. Maj :t bör kunna meddela de föreskrifter
som behövs med anledning av ikraftträdandet.

När försäkringsrådet upphör bör de bestämmelser, som finns i olika författningar
om försäkringsrådet, i stället avse yrkesskadenämnden. En föreskrift
härom bör tas med i förevarande lag. Härigenom kommer bl. a. lagen
den 26 maj 1961 (nr 257) om besvär över försäkringsrådets beslut att gälla
i fråga om yrkesskadenämndens beslut.

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

Hemställan

Under hänvisning till det anförda hemställer jag att lagrådets yttrande
genom utdrag av protokollet inhämtas för det i 87 § regeringsformen avsedda
ändamålet över förslagen till

1) lag angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring,

2) lag angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 246) om krigsförsäkring
för sjömän m. fl.,

3) lag om värdesäkring av yrkesskadelivräntor in. m.,

4) lag angående ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 3S1) om allmän
försäkring,

5) lag angående upphävande av lagen den 29 juni 1917 (nr 466) om försäkringsrådet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t
Konungen.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

Knngl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

119

Bilaga

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243)
om yrkesskadeförsäkring

Härigenom förordnas, dels att 33, 42, 43, 53—55 och 62 §§ lagen den
14 maj 1954 om yrkesskadeförsäkring! skall upphöra att gälla samt att
rubriken omedelbart före 43 § lagen skall utgå, dels att ill, 12, 25, 28, 29,
35, 37 och 50 §§ lagen ordet »försäkringsinrättning» eller böjningsform därav
skall bytas ut mot »riksförsäkringsverket» eller motsvarande böjningsform,
dels att 1, 2, 9, 13, 15, 16, 18—21, 24, 26, 30, 32, 34, 36, 38—40, 44,
48, 51, 52 och 56—58 §§ lagen skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 §•

Försäkring enligt — — —---

När i denna lag användes uttrycket
försäkringsinrättning, avses därmed
riksförsäkringsverket eller bolag
som nyss nämnts.

---— dels frivillig.

Försäkringen äger rum i riksförsäkringsverket.

2 §.

Besvär och ansökningar prövas enligt
vad nedan stadgas av försäk- 1

Besvär prövas enligt vad nedan
stadgas av yrkesskadenämnden.

1 Lagen omtryckt 1962:408.

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

(Nuvarande lydelse)
ringsrådet, som jämväl i övrigt har
att med uppmärksamhet följa försäkringens
tillämpning och utveckling.

Grunderna för försäkringsrådets
organisation och verksamhet bestämmas
av Konungen med riksdagen.

(Föreslagen lydelse)

Yrkesskadenämnden består av
minst sju ledamöter, som förordnas
av Konungen för högst fyra år i sänder.
Två av ledamöterna skola representera
arbetsgivarna och två arbetstagarna.
Av övriga ledamöter skola
minst två vara lagfarna. Innan ledamot
börjar tjänstgöra, skall han ha
avlagt domared eller försäkran enligt
4 kap. 11 § rättegångsbalken.

För ledamot av yrkesskadenämnden
finnas en eller flera suppleanter.
Bestämmelserna om ledamot gälla
även suppleant.

Ärende avgöres i yrkesskadenämnden
av fyra ledamöter, om de äro ense
om beslutet, och i annat fall av
fem ledamöter. Av de ledamöter som
deltaga i beslutet skall en vara representant
för arbetsgivarna och en för
arbetstagarna samt minst en av de
övriga vara lagfaren. Om jäv mot ledamot
gälla bestämmelserna i 4 kap.
rättegångsbalken om jäv mot domare.

Med årlig — ---

Har hushållsarbete
För försäkrad,

Undergår- försäkrad
Åtnjöt försäkrad
Har försäkrad,

kommunal inkomstskatt,
års ålder.

ej inträffat,
till efterlevande,
för arbetsavbrottet.

9 §.

--- år räknat.

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 dr 1967

i Nuvarande lydelse)

Förorsakar olycksfall------ —

Sjukpenningens storlek —----

Sjukpenningklasserna och beloppet
av hel sjukpenning inom varje
klass framgå av följande tabell:

	Den skadades	Beloppet
	årliga arbets-	av hel
	förtjänst uppgår	sjukpenning
			för tid
Sjuk-			t. o.m.
pen-			den
ning-			månad
klass	till	men ej	under	för tid
nr	till	vilken den skadade	därefter

			fyller 67 år
	kr.	kr.	kr.	kr.
i		1 800	3	3
2	1 800	2 400	4	4
3	2 400	3 000	5	5
4	3 000	3 600	6	5
5	3 600	4 200	7	6
6	4 200	5 000	8	6
7	5 000	5 800	9	7
8	5 800	6 800	10	7
9	6 800	8 400	12	8
10	8 400	10 200	14	9
11	10 200	12 000	16	10
12	12 000	14 000	18	11
13	14 000	—	20	12

Halv sjukpenning utgör hälften av
hel sjukpenning.

Sjukpenning må — ■— -— ----

(Föreslagen lydelse)
om allmän försäkring vid ingången
av det år då skadan inträffade, tages
överskjutande belopp icke i beräkning.

§•

----— minst hälften.

—----att hänföra.

Sjukpenningklasserna och beloppet
av hel sjukpenning inom varje
klass bestämmes med ledning av tabellen
i 3 kap. 4 § lagen om allmän
försäkring. Med inkomst av förvärvsarbete
för år avses därvid den skadades
årliga arbetsförtjänst enligt 9 §.

dag räknad.

15 §.

För tid, -----—----- sjukpenningens belopp.

För skadad kvinna, som stadigva- För skadad kvinna, som stadigvarande
sammanbor med eget eller rande sammanbor med eget eller
makes barn, adoptivbarn eller fos- makes barn, adoptivbarn eller fos -

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

terbarn under tio år, utgör sjukpen- terbarn under tio år, utgör sjukpenningen
vid sjukhusvård lägst fem ningen vid sjukhusvård lägst sex
kronor för dag. kronor för dag.

Har olycksfall eller inverkan, som
avses i 6 §, efter upphörande av därav
förorsakad sjukdom medfört under
längre eller kortare tid bestående
förlust av arbetsförmågan eller nedsättning
av densamma med minst en
tiondel, utgives under tiden 1 i vränta
till den skadade. Medför
samma olycksfall eller inverkan ånyo
sjukdom, på grund varav sjukpenning
skall utgå, äger den skadade
dock icke uppbära livräntan under
sjukdomstiden. Livräntan beräknas
på grundval av den skadades årliga
arbetsförtjänst, i förekommande fall
nedsatt efter vad i tredje stycket sägs,
(ersättningsunderlaget)
samt utgår för tid till och med den
månad, under vilken han fyller sextiosju
år, med belopp som för år räknat
motsvarar

a) vid förlust av arbetsförmågan:
elva tolftedelar av ersättningsunderlaget,

b) vid nedsättning av arbetsförmågan
med minst tre tiondelar: en
mot graden av nedsättningen svarande
del av ersättningsunderlaget,
minskad med en tolftedel av detta,
och

c) vid nedsättning av arbetsförmågan
med mindre än tre tiondelar:
den del av två tredjedelar av ersättningsunderlaget,
som svarar mot graden
av nedsättningen.

För tid från och med månaden

§•

Har olycksfall eller inverkan, som
avses i 6 §, efter upphörande av därav
förorsakad sjukdom medfört under
längre eller kortare tid bestående
förlust av arbetsförmågan eller nedsättning
av densamma med minst en
tiondel, utgives under tiden 1 i vränta
till den skadade. Medför
samma olycksfall eller inverkan ånyo
sjukdom, på grund varav sjukpenning
skall utgå, äger den skadade
dock icke uppbära livräntan under
sjukdomstiden. Livräntan beräknas
på grundval av den skadades årliga
arbetsförtjänst, i förekommande fall
nedsatt efter vad i tredje stycket sägs,
(ersättningsunderlaget)
samt utgår för tid till och med månaden
närmast före den, under vilken
han fyller sextiosju år, med belopp
som för år räknat motsvarar

a) vid förlust av arbetsförmågan:
elva tolftedelar av ersättningsunderlaget,

b) vid nedsättning av arbetsförmågan
med minst tre tiondelar: en
mot graden av nedsättningen svarande
del av ersättningsunderlaget,
minskad med en tolftedel av detta,
och

c) vid nedsättning av arbetsförmågan
med mindre än tre tiondelar:
den del av två tredjedelar av ersättningsunderlaget,
som svarar mot graden
av nedsättningen.

För tid från och med den månad,

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1967

123

(Nuvarande lydelse)
näst efter den, under vilken skadad
fyllt sextiosju år, utgör livräntan tre
fjärdedelar av det belopp, vartill livräntan
skall beräknas jämlikt första
stycket.

Vid fastställande av ersättningsunderlaget
medräknas årlig arbetsförtjänst,
som icke överstiger 7 200
kronor, till hela sitt belopp, den del
av arbetsförtjänsten, som överstiger
7 200 men ej 10 800 kronor, till tre
fjärdedelar och den del därav, som
överstiger 10 800 kronor, till hälften.

På ansökan av den skadade ma
för säkring srådet, när skäl därtill
prövas föreligga, besluta att livränta
eller del därav eller livränta för viss
tid skall utbytas mot ett belopp för
en gång, motsvarande högst de utbytta
livräntebeloppens kapitalvärde
enligt beräkningsgrunder som fastställas
av Konungen.

(Föreslagen lydelse)
under vilken skadad fyllt sextiosju
år, utgör livräntan tre fjärdedelar av
det belopp, vartill livräntan skall beräknas
jämlikt första stycket.

Vid fastställande av ersättningsunderlaget
medräknas årlig arbetsförtjänst,
i vad den icke överstiger
två gånger basbeloppet vid ingången
av det år då skadan inträffade, till
hela sitt belopp, i vad den överstiger
två men ej tre gånger nämnda basbelopp,
till tre fjärdedelar och i vad den
överstiger tre gånger nämnda basbelopp,
till hälften.

§•

19 §.

Har försäkrad avlidit till följd av Har försäkrad avlidit till följd av
yrkesskada, skall försäkringsinrätt- yrkesskada, utgår begravnings -

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

(Nuvarande lydelse)
ningen utgiva begravningshjälp
med sexhundra kronor och,
enligt vad i 20—23 §§ sägs, för år
beräknade livräntor till efterlevande.

Änka efter den avlidne äger uppbära
livränta, så länge hon lever
ogift. Livräntans belopp skall för tid
till och med den månad, under vilken
änkan fyller sextiosju år, motsvara
en tredjedel och för tid därefter en
fjärdedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst.
Levde makarna åtskilda
efter vunnen hemskillnad, skall
livränta dock ej utgå till änkan med
mindre hon enligt dom eller avtal
var berättigad till underhåll av den
avlidne.

Yar den-------— -— -— v

Rätten till---------

Efterlämnar den som avlidit änkling
och kommer denne genom dödsfallet
att sakna erforderligt underhåll,
skall livränta tillerkännas honom
efter vad som med hänsyn till
omständigheterna prövas skäligt.
Livränta må dock utgå endast så
länge änklingen lever ogift samt må
för tid till och med den månad, under
vilken han fyller sextiosju år,
motsvara högst eu tredjedel och för
tid därefter högst en fjärdedel av
den avlidnas årliga arbetsförtjänst.

Var den som avlidit pliktig att till
fullgörande av lagstadgad under -

(Föreslagen lydelse)
h j ä 1 p med ett belopp motsvarande
tjugu procent av basbeloppet vid
ingången av det år då dödsfallet inträffade
och, enligt vad i 20—23 §§
sägs, för år beräknade livräntor
till efterlevande.

§•

Änka efter den avlidne äger uppbära
livränta, så länge hon lever
ogift. Livräntans belopp skall för tid
till och med månaden närmast före
den, under vilken änkan fyller sextiosju
år, motsvara en tredjedel och
för tid därefter en fjärdedel av den
avlidnes årliga arbetsförtjänst. Levde
makarna åtskilda efter vunnen
hemskillnad, skall livränta dock ej
utgå till änkan med mindre hon enligt
dom eller avtal var berättigad till
underhåll av den avlidne,
arit trolovad.

- med annan.

Efterlämnar den som avlidit änkling
och kommer denne genom dödsfallet
att sakna erforderligt underhåll,
skall livränta tillerkännas honom
efter vad som med hänsyn till
omständigheterna prövas skäligt.
Livränta må dock utgå endast så
länge änklingen lever ogift samt må
för tid till och med månaden närmast
före den, under vilken han fyller sextiosju
år, motsvara högst en tredjedel
och för tid därefter högst en fjärdedel
av den avlidnas årliga arbetsförtjänst.

Var den som avlidit pliktig att till
fullgörande av lagstadgad under -

125

Kungl. Maj:ts proposition nr H7 år 1967
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

hållsskyldighet å särskilda tider utgiva
bidrag till förutvarande make,
äger denne, så länge bidraget skolat
utgå, erhålla livränta med belopp,
som motsvarar bidraget. Livräntan
må dock för tid till och med den månad,
under vilken den berättigade
fyller sextiosju år, motsvara högst
en tredjedel och för tid därefter
högst en fjärdedel av den avlidnes
årliga arbetsförtjänst.

Finnas flera--- — --- —- —- —

Varje bara till den avlidne äger
till den dag det fyller sexton år uppbära
livränta med belopp, som motsvarar
en sjättedel av den avlidnes
årliga arbetsförtjänst. Är barnet efter
sagda tidpunkt till följd av sjukdom
eller annan dylik orsak ur stånd
att själv försörja sig, skall livräntan
utgå, så länge anledningen till den
bristande försörjningsförmågan fortfar,
dock längst till den dag barnet
fyller tjuguett år. Till bara, som var
adopterat av annan än den avlidnes
make, skall livränta dock ej utgivas.

hållsskyldighet å särskilda tider utgiva
bidrag till förutvarande make,
äger denne, så länge bidraget skolat
utgå, erhålla livränta med belopp,
som motsvarar bidraget. Livräntan
må dock för tid till och med månaden
närmast före den, under vilken
den berättigade fyller sextiosju år,
motsvara högst en tredjedel och för
tid därefter högst en fjärdedel av den
avlidnes årliga arbetsförtjänst.

— årliga arbetsförtjänsten.

Skall livränta, varom sägs i denna
paragraf, utgå så länge livräntetagaren
lever ogift och ingår han äktenskap
före fyllda sextio år, utgives ett
belopp för en gång, motsvarande tre
årsbelopp av livräntan, beräknad
på grundval av det månadsbelopp
vartill livräntan uppgick den månad
äktenskapet ingicks eller vartill den
skulle ha uppgått nämnda månad
utan hänsyn till stadgandena i nästföregående
stycke och i 23 §.

§•

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

(Nuvarande lydelse)

Ej heller skall livränta utgå till barn
utom äktenskap, därest den avlidne
enligt avtal som är bindande för barnet,
åtagit sig att till dess underhåll
utgiva visst belopp en gång för alla.

Adoptivbarn äger
Var den

(Föreslagen lydelse)
avlidnes make, skall livränta doek ej
utgivas. Ej heller skall livränta utgå
till barn utom äktenskap, därest den
avlidne enligt avtal som är bindande
för barnet, åtagit sig att till dess underhåll
utgiva visst belopp en gång
för alla.

---eget barn.

erforderligt underhåll.

Har försäkrad under resa eller eljest
blivit borta och kan det antagas
att han avlidit till följd av yrkesskada,
skola till hans efterlevande
utbetalas livräntor enligt vad i 20—
23 §§ sägs. Försäkringsinrättningen
är dock berättigad att såsom villkor
för utbetalningen fordra förklaring
på heder och samvete av efterlevande,
att han saknar varje underrättelse
om den försäkrade. I fråga om
omyndig må sådan förklaring infordras
från hans förmyndare.

Finnes den-----—---

§•

Har försäkrad under resa eller eljest
blivit borta och kan det antagas
att han avlidit till följd av yrkesskada,
skola till hans efterlevande
utbetalas livräntor enligt vad i 20—
23 §§ sägs. Riksförsäkringsverket
är dock berättigat att såsom villkor
för utbetalningen fordra förklaring
på heder och samvete av efterlevande,
att han saknar varje underrättelse
om den försäkrade. I fråga om
omyndig må sådan förklaring infordras
från hans förmyndare.

- till livränta.

Har skadad från allmän försäkringskassa
uppburit ersättning, som
skolat utgivas av försäkringsinrättning,
skall, därest förhållandet kommer
till inrättningens kännedom, vad
som utgivits från kassan avdragas
från ersättning, som i anledning av
skadan tillkommer honom enligt denna
lag, samt det avdragna beloppet
utbetalas till kassan.

Från ersättning, som belöper å tid
för vilken ersättningstagaren åtnjutit
folkpension, skall avdrag göras i
den mån ersättningen skolat föranleda
minskning av pensionen; dock

Från ersättning, som belöper å tid
för vilken ersättningstagaren åtnjutit
pension enligt lagen om allmän
försäkring, skall avdrag göras i den
mån ersättningen skolat föranleda

127

Kungl. Maj.ts proposition nr U7 år 1967
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

skall bolag, som avses i 1 §, göra sådant
avdrag endast om begäran därom
framställes av riksförsäkringsverket.
Belopp, som av sådant bolag
avdragits enligt vad nu sagts, skall
utbetalas till riksförsäkringsverket.

Är någon, som har rätt till sjukpenning,
barntillägg eller livränta,
icke svensk medborgare och är han
ej bosatt i riket, äger försäkringsinrättningen
att med hans samtycke
när som helst i stället för sådan ersättning
till honom utgiva ett belopp
för en gång, motsvarande högst
femtio och minst tjugu procent av
ersättningens kapitalvärde. Ersättningen
må ock, utan den ersättningsberättigades
samtycke, utbytas mot
ett belopp för en gång om femtio
procent av kapitalvärdet. Har utbyte
som nu nämnts ägt rum, föreligger
ej rätt till vidare ersättning på grund
av skadan.

Från vad ovan i denna paragraf är
föreskrivet äger Konungen medgiva
undantag.

minskning av pensionen.

§•

Är någon, som har rätt till sjukpenning,
barntillägg eller livränta,
icke svensk medborgare och är han
ej bosatt i riket, äger riksförsäkringsverket
att med hans samtycke när
som helst i stället för sådan ersättning
till honom utgiva ett belopp för
en gång, motsvarande högst femtio
och minst tjugu procent av ersättningens
kapitalvärde. Har utbyte
som nu nämnts ägt rum, föreligger
ej rätt till vidare ersättning på grund
av skadan.

32 §.

Arbetsgivare eller arbetsförestån- Arbetsgivare eller arbetsföreståndare,
som genom underrättelse en- dare, som genom underrättelse enligt
31 § eller eljest erhållit känne- ligt 31 § eller eljest erhållit känne -

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

(Nuvarande lydelse)
dom om inträffad yrkesskada, är
skyldig att enligt de föreskrifter,
som meddelas av Konungen, anmäla
skadan till den allmänna försäkringskassa,
lios vilken den skadade
är inskriven, eller, om den skadade
ej är inskriven hos allmän försäkringskassa,
till den försäkringsinrätining,
som jämlikt 33 § skall utgiva
ersättning i anledning av skadan.
I sistnämnda fall skall, där så
kan ske utan oskälig omgång eller
kostnad, den som avgiver anmälan
tillse, att läkarintyg angående skadans
beskaffenhet och den skadades
tillstånd eller, där skadan medfört
döden, angående dödsorsaken snarast
möjligt insändes till försäkringsinrättningen.

(Föreslagen lydelse)
dom om inträffad yrkesskada, är
skyldig att enligt de föreskrifter,
som meddelas av Konungen, anmäla
skadan till den allmänna försäkringskassa,
hos vilken den skadade
är inskriven, eller, om den skadade
ej är inskriven hos allmän försäkringskassa,
till riksförsäkringsverket.
I sistnämnda fall skall, där så
kan ske utan oskälig omgång eller
kostnad, den som avgiver anmälan
tillse, att läkarintyg angående skadans
beskaffenhet och den skadades
tillstånd eller, där skadan medfört
döden, angående dödsorsaken
snarast möjligt insändes till riksförsäkringsverket.

34 §.

Sedan försäkringsinrättningen er- Sedan riksförsäkringsverket erhålhållit
underrättelse om skadan, skall lit underrättelse om skadan, skall
inrättningen bestämma den ersätt- verket bestämma den ersättning som
ning som skall utgivas samt, där så skall utgivas samt, där så finnes på -

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1967

129

(Nuvarande lydelse)
finnes påkallat, vidtaga åtgärder för
vård av den skadade.

Därest det--------

(Föreslagen lydelse)
den skadade.

kallat, vidtaga åtgärder för vård av
- böra utgå.

36 §.

Sjukpenning utbetalas -—- ■— ---—--— ■—■ ■— en månad.

Livränta, soin ej utgår i form av Livränta, som ej utgår i form av

ett belopp för en gång, utbetalas, såvida
ej annat överenskommes med
livräntetagaren, för varje månad,
räknat från den dag rätten till livränta
inträtt, å månadens första dag.

I den mån livränta finnes böra för
viss tid, under vilken anpassning efter
skadans verkningar beräknas inträda,
utgå med högre belopp än för
tiden därefter, må utbetalningen ske
enligt föreskrifter som meddelas av
försäkringsrådet.

Beträffande tiden för utbetalning
av årlig ersättning enligt 12 § andra
stycket äger för säkring sinrättning en
meddela sådana bestämmelser, som
må anses lämpliga för vinnande av
säkerhet, att ersättningen användes
för det därmed avsedda ändamålet.

Annan ersättning — —- ■—--— —

Förskottsvis utgiven —- -—- — -—• -—

ett belopp för en gång, utbetalas, såvida
ej annat överenskommes med
livräntetagaren eller följer av vad
Konungen förordnat, för kalendermånad.

—--— kan ske.

-----del återkrävas.

Slutar sjukpenning- eller livräntebelopp,---- slutande belopp.

Angående sättet-----—----— •—- förordnar Konungen.

38 §.

Avgift för försäkringen skall av
försälcringsinrättningen bestämmas
till belopp, som med hänsyn till arbetets
farlighet i allmänhet och till
de särskilda förhållanden, under vilka
det bedrives, efter försäkringstekniska
grunder prövas vara erforderligt
för att täcka den risk, som
försäkringen avser, med tillägg i fråga
om försäkring i bolag, som avses

9 — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 sand. Nr 14-7

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

(Nuvarande lydelse)
i 1 §, av ett belopp, motsvarande omkostnaderna
för försäkringen.

Användes arbetstagare----

(Föreslagen lydelse)

—----för en.

39 §.

Såsom bidrag till bestridande av
omkostnaderna för försäkringsrådets
och riksförsäkringsverkets
verksamhet skall för varje försäkring
i verket till statsverket erläggas
tilläggsavgift med belopp, motsvarande
fem procent av försäkringsavgiften,
beräknad utan hänsyn till avdrag
som sägs i 25 §.

Bolag, som avses i 1 §, är ock skyldigt
att till statsverket erlägga bidrag
till bestridande av nämnda omkostnader.
Bidraget erlägges för varje
räkenskapsår efter årets utgång
på tid och sätt, som bestämmes av
Konungen, med belopp motsvarande
tre procent av summan av försäkringsavgifterna,
beräknade utan hänsyn
till avdrag, som sägs i 25 §, för
de försäkringar som under räkenskapsåret
tagits i bolaget.

Övriga omkostnader för försäkringsrådets
och riksförsäkringsver -

Övriga omkostnader för riksförsäkringsverkets
verksamhet bestri -

131

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^7 år 1967

(Nuvarande lydelse)
kets verksamhet bestridas av statsverket.
I fråga om kostnaderna för
förvaltningen av den i 41 § omförmälda
fonden gäller dock vad därom
är särskilt stadgat.

(Föreslagen lydelse)
das av statsverket. I fråga om kostnaderna
för förvaltningen av den i
41 § omförmälda fonden gäller dock
vad därom är särskilt stadgat.

40 §.

Envar är skyldig att på begäran
lämna försäkringsrådet eller riksförsäkringsverket
uppgift, som erfordras
för att bedöma huruvida han är
pliktig att erlägga försäkringsavgift.

I den utsträckning försäkringsrådet
eller riksförsäkringsverket
prövar nödigt för ändamål, som avses
i första eller andra stycket, åligger
det uppgiftsskyldig att på begäran
för granskning tillhandahålla
försäkringsrådet eller riksförsäkringsverket
förda avlöningslistor,
handelsböcker eller motsvarande anteckningar
jämte därtill hörande
handlingar. Granskningen skall såvitt
möjligt ske så, att den icke medför
hinder i den uppgiftsskyldiges
verksamhet, samt skall, om han så
begär och det lämpligen kan ske,
verkställas hos honom. Handelsböcker
och andra handlingar, som överlämnats
för granskning, skola åter -

Envar är skyldig att på begäran
lämna yrkesskadenämnden eller
riksförsäkringsverket uppgift, som
erfordras för att bedöma huruvida
han är pliktig att erlägga försäkringsavgift.

I den utsträckning yrkesskadenämnden
eller riksförsäkringsverket
prövar nödigt för ändamål, som avses
i första eller andra stycket, åligger
det uppgiftsskyldig att på begäran
för granskning tillhandahålla
yrkesskadenämnden eller riksförsäkringsverket
förda avlöningslistor,
handelsböcker eller motsvarande anteckningar
jämte därtill hörande
handlingar. Granskningen skall såvitt
möjligt ske så, att den icke medför
hinder i den uppgiftsskyldiges
verksamhet, samt skall, om han så
begär och det lämpligen kan ske,
verkställas hos honom. Handelsböcker
och andra handlingar, som överlämnats
för granskning, skola åter -

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

(Nuvarande lydelse)
ställas utau dröjsmål. Meddelande
om resultatet av granskningen skall
lämnas snarast.

över försäkringsinrättnings beslut
i ärende angående försäkring enligt
denna lag må klagan föras hos försäkringsrådet
genom besvär, som
skola hava inkommit till försäkringsrådet
senast inom en månad efter
det klaganden erhållit kännedom
om beslutet.

Den som önskar ändring i allmän
föreskrift, som meddelats av riksförsäkringsverket,
äger göra ansökan
härom hos försäkringsrådet.

Försäkringsrådet äger, ändå att
klagan icke förts eller ansökan ej
gjorts, till prövning upptaga ärende,
som avses i denna paragraf.

Över försäkringsrådets beslut i annat
ärende enligt denna lag än som
avses i andra stycket må klagan föras
hos försäkringsdomstolen genom
besvär. Besvären skola hava inkommit
till försäkringsrådet inom tre
veckor från det klaganden erhållit
kännedom om beslutet; dock skall
besvärstiden för menighet vara fem
veckor. Den omständigheten, att besvären
ingivits eller insänts direkt

(Föreslagen lydelse)
ställas utan dröjsmål. Meddelande
om resultatet av granskningen skall
lämnas snarast.

§•

Den som önskar ändring i allmän
föreskrift, som meddelats av riksförsäkringsverket,
äger göra ansökan
härom hos yrkesskadenämnden.

Yrkesskadenämnden äger, ändå
att talan icke förts eller ansökan ej
gjorts, till prövning upptaga ärende,
som avses i denna paragraf.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1)7 år 1967

133

(Nuvarande lydelse)
till för säkringsdomstolen, utgör ej
hinder för besvärens upptagande till
prövning, därest de inkommit till
domstolen före besvärstidens utgång.

Försäkringsrådets beslut länder
till efterrättelse utan hinder av förd
klagan, såframt ej rådet annorlunda
förordnar.

I övrigt skall vad i 3—42 samt
44 §§ är stadgat om obligatorisk försäkring
i tillämpliga delar lända till
efterrättelse beträffande den frivilliga
försäkringen; och skall därvid
vad som sagts om arbetsgivaren i
stället avse försäkringstagaren.

Äger någon -—- -—- -—----- ---

På begäran av försäkringsinrättning
eller försäkringsrådet må, till
vinnande av utredning i ärende angående
försäkring enligt denna lag,

(Föreslagen lydelse)
till försäkringsdomstolen, utgör ej
hinder för besvärens upptagande till
prövning, därest de inkommit till
domstolen före besvärstidens utgång.

Yrkesskadenämndens beslut länder
till efterrättelse utan hinder av
förd talan, såframt ej nämnden annorlunda
förordnar.

§•

I övrigt skall vad i 3—44 samt
44 §§ är stadgat om obligatorisk försäkring
i tillämpliga delar lända till
efterrättelse beträffande den frivilliga
försäkringen; och skall därvid
vad som sagts om arbetsgivaren i
stället avse försäkringstagaren.

§■

— tillkomma honom.

Ersättning enligt denna lag må ej
återkrävas av den som är skyldig att
utgiva skadestånd till den ersättningsberättigade.

§•

På begäran av riksförsäkringsverket
eller yrkesskadenämnden må, till
vinnande av utredning i ärende angående
försäkring enligt denna lag,

134

Kungl. Maj:ts proposition nr lk7 år 1967

(Nuvarande lydelse)
vid allmän underrätt höras vittne
eller sakkunnig eller förhör under
sanningsförsäkran äga rum med den
som saken rör. Ej vare någon skyldig
att inställa sig vid annan underrätt
än den, inom vars område han
vistas. Om förhöret skall i tillämpliga
delar gälla vad om bevisupptagning
utom huvudförhandling är
stadgat. Ersättning till den som inställt
sig för att höras skall utgå efter
vad rätten prövar skäligt och
skall förskjutas, då försäkringsrådet
påkallat förhöret, av den försäkringsinråttning,
som rådet bestämmer,
och eljest av den försäkringsinrättning,
som begärt förhöret. Ersättningen
skall stanna å försäkring
sinrättning. Uppkommer tvist
mellan försäkringsinrättningar angående
vem som skall slutligt svara
för ersättningen, skall tvisten på yrkande
av någon av inrättningarna
avgöras av försäkringsrådet.

(Föreslagen lydelse)
vid allmän underrätt höras vittne
eller sakkunnig eller förhör under
sanningsförsäkran äga rum med den
som saken rör. Ej vare någon skyldig
att inställa sig vid annan underrätt
än den, inom vars område han
vistas. Om förhöret skall i tillämpliga
delar gälla vad om bevisupptagning
utom huvudförhandling är
stadgat. Ersättning till den som inställt
sig för att höras skall utgå efter
vad rätten prövar skäligt och
utgivas av riksförsäkringsverket.

56 §.

Den som på grund av tjänsteåliggande
för riksförsäkringsverkets eller
försäkringsrådets räkning har
eller haft att taga befattning med
uppgift, handling eller undersökning,
som sägs i 40 §, må ej röja eller
obehörigen nyttja yrkeshemlighet,
som därigenom blivit känd för
honom, och ej heller, där det ej kan
anses påkallat i tjänstens intresse,
yppa arbetsförfarande eller affärsförhållande,
vilket sålunda blivit honom
kunnigt.

57 §.

Underlåter arbetsgivare eller ar- Underlåter arbetsgivare eller arbetsföreståndare
att fullgöra något betsföreståndare att fullgöra något

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

(Nuvarande lydelse)
av vad som åligger honom enligt
32 §, eller försummar någon att ställa
sig till efterrättelse vad i 40 § är
föreskrivet eller att lämna uppgift,
som stadgats i 43 §, straffes med
dagsböter.

Bryter någon mot vad i 56 § är
stadgat, straffes med dagsböter eller
fängelse. Ä brott som nu sagts må
allmän åklagare tala allenast efter
angivelse av målsäganden.

(Föreslagen lydelse)
av vad som åligger honom enligt
32 §, eller försummar någon att ställa
sig till efterrättelse vad i 40 § är
föreskrivet, dömes han till böter.

Lämnar någon uppsåtligen eller av
grov oaktsamhet i uppgift, som skall
avgivas enligt denna lag, oriktigt
meddelande, dömes han till böter, om
gärningen ej är belagd med straff i
brottsbalken.

Bryter någon mot vad i 56 § är
stadgat, dömes han till böter eller
fängelse i högst ett år. Brott som nu
sagts må åtalas av åklagare endast
efter angivelse av målsägande.

§•

Konungen äger träffa överenskommelse
med främmande makt om utsträckt
tillämpning av denna lag eller
om undantag i vissa fall från lagens
bestämmelser.

1. Denna lag träder i kraft, såvitt avser 9, 13 och 15 §§, 16 § första—tredje
styckena, 19—21 §§, 36 § andra stycket och 58 § den 1 januari 1968 samt i
övrigt den 1 januari 1969.

2. De nya bestämmelserna i 9 §, 16 § första—tredje styckena, 19 §, 20 §
första, fjärde och femte styckena samt 21, 26 och 51 §§ äger icke tillämpning
på skada som inträffat före ikraftträdandet och ej heller på skada,
som avses i 6 § första stycket b) eller c) eller tredje stycket och som yppats
senare, om den skadade icke efter ikraftträdandet varit utsatt för inverkan
av den art som orsakat skadan.

136

Knngl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

3. Till dess Konungen bestämmer annat äger de äldre bestämmelserna i
2 §, 16 § fjärde stycket, 40, 44 och 52 §§ fortfarande tillämpning.

4. De äldre bestämmelserna i 56 § äger fortfarande tillämpning i fråga
om den som på grund av tjänsteåliggande för försäkringsrådets räkning
bär eller haft att taga befattning med uppgift, handling eller undersökning
som avses i nämnda paragraf.

5. Bolag, som avses i 1 § i dess äldre lydelse, skall före utgången av år 1973,
efter avtal mellan bolaget och riksförsäkringsverket, på verket ha överfört
bolagets hela försäkringsbestånd och bolagets övriga ersättningsförpliktelser
på grund av den av bolaget bedrivna försäkringsrörelsen, överförandet skall
ske i den ordning som föreskrives i 54 § i dess äldre lydelse, om ej annat
följer av vad som sägs nedan.

Tvist mellan parterna om villkoren för överförande eller om tolkningen
av avtal om överförande avgöres genom skiljedom av en för ändamålet utsedd
skiljenämnd. Nämnden består av ordförande, som försäkringsinspektionen
utser, och fyra övriga ledamöter, av vilka vardera parten utser två. Skiljedom
har samma verkan som en överenskommelse mellan parterna.

Om avtal ej registrerats hos försäkringsinspektionen före utgången av
år 1973, äger Konungen förklara bolagets koncession förverkad.

Vid tillämpning av 25 § anses 1 § i dess äldre lydelse gälla till dess riksförsäkringsverket
övertagit ansvaret för samtliga bolags förpliktelser.

Den som vid utgången av år 1968 är delägare i bolag skall anses som
delägare även för tiden därefter.

6. Önskar bolag, som avses i 1 § i dess äldre lydelse, upphöra att meddela
försäkring enligt lagen om yrkesskadeförsäkring före utgången av år 1968,
äger bestämmelserna i punkt 5 motsvarande tillämpning i fråga om avvecklingen,
om försäkringsinspektionen medger det.

7. Ytterligare föreskrifter med anledning av ikraftträdandet av denna
lag meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av riksförsäkringsverket
eller försäkringsinspektionen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

137

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 246)
om krigsförsäkring för sjömän m. fl.

Härigenom förordnas, dels att 5 § lagen den 14 maj 1954 om krigsförsäkring
för sjömän m. fl. skall upphöra att gälla, dels att 2, 3 och 6 §§ samma
lag skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

Den skadades årliga arbetsförtj
änst må icke beräknas till lägre belopp
än femtusen kronor.

Har olycksfallet, efter upphörande
av därav förorsakad sjukdom,
medfört förlust av arbetsförmågan
eller nedsättning av densamma med
minst en tiondel, vilken förlust eller
nedsättning kan antagas bliva för
framtiden bestående, skall, utöver
livränta, till den skadade utgivas vid
förlust av arbetsförmågan, om den
skadade var befälhavare, maskinchef,
styrman, maskinist, föreståndare
för ekonomiavdelning eller radiotelegraf
ist, ett belopp, motsvarande
ett års lön, beräknad till tolv
gånger den kontanta månadslön, som

(Föreslagen lydelse)

§•

Den skadades årliga arbetsförtjänst
må icke beräknas till lägre belopp
än ett belopp motsvarande två
och en halv gånger basbeloppet enligt
1 kap. 6 § lagen den 25 maj 1962 (nr
381) om allmän försäkring vid ingången
av det år då skadan inträffade.

§•

Har olycksfallet, efter upphörande
av därav förorsakad sjukdom,
medfört förlust av arbetsförmågan
eller nedsättning av densamma med
minst en tiondel, vilken förlust eller
nedsättning kan antagas bliva för
framtiden bestående, skall, utöver
livränta, till den skadade utgivas
vid förlust av arbetsförmågan ett
belopp motsvarande sex gånger basbeloppet
vid ingången av det år då
skadan inträffade, samt vid nedsättning
av arbetsförmågan det lägre belopp,
som svarar mot nedsättningen.

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

den skadade åtnjöt vid tiden för
olycksfallet, dock lägst niotusen och
högst trettontusen kronor, och eljest
ett belopp av niotusen kronor samt
vid nedsättning av arbetsförmågan
det lägre belopp, som svarar mot
nedsättningen.

Undergår, sedan ersättning, varom
i denna paragraf sägs, blivit för den
skadade genom beslut av försäkring
sinrättning en bestämd, den skadades
tillstånd väsentlig försämring
i förhållande till vad som vid beslutets
fattande antagits, må jämkning
i ersättningen äga rum.

Arbetsgivare är pliktig att till den
försäkringsinrättning, i vilken hos
honom anställda åro obligatoriskt
försäkrade jämlikt lagen om yrkesskadeförsäkring,
erlägga det tillägg
till tidigare bestämd försäkringsavgift,
som må föranledas av tillämpningen
av denna lag.

Å tillägg till försäkringsavgift, varom
i första stycket sägs, skall tillläggsavgift
eller bidrag enligt 39 §
lagen om yrkesskadeförsäkring icke
erläggas.

§•

Arbetsgivare är pliktig att till riksförsäkringsverket
erlägga det tillägg
till tidigare bestämd försäkringsavgift,
som må föranledas av tillämpningen
av denna lag.

Å tillägg till försäkringsavgift, varom
i första stycket sägs, skall tillläggsavgift
enligt 39 § lagen om yrkesskadeförsäkring
icke erläggas.

Denna lag träder i kraft, såvitt avser 2 § och 3 § första stycket den 1 januari
1968 samt i övrigt den 1 januari 1969. De nya bestämmelserna i 2 §
och 3 § första stycket äger icke tillämpning på olycksfall som inträffat före
ikraftträdandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr tW år 1967

139

Förslag

till

Förordning

om ändring i militärersättningsförordningen den 2 juni 1950 (nr 261)

Härigenom förordnas, att 4 §, 6 § 2 och 3 mom., 7 § 1—3 mom., 9 §, 11 §
2 mom. samt 14, 16, 18 och 19 §§ militärersättningsförordningen den 2 juni
19501 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

Ersättningsärenden, som avses i
denna förordning, avgöras med det
undantag, som angives i 6 § 3 mom.,
av riksförsäkringsverket.

Över beslut av riksförsäkringsverket
i sådant ärende må klagan föras
hos försäkringsrådet genom besvär,
som skola hava inkommit till försäkringsrådet
senast inom en månad efter
det klaganden erhållit kännedom
om beslutet.

Försäkringsrådet äger, ändå att
klagan icke förts, till prövning upptaga
ärende, som avses i denna paragraf.

Över försäkringsrådets beslut må
klagan föras hos försäkringsdomstolen
genom besvär. Besvären skola
hava inkommit till försäkringsrådet
inom tre veckor från det klaganden
erhållit kännedom om beslutet; dock
skall besvärstiden för menighet vara
fem veckor. Den omständigheten, att
besvären ingivits eller insänts direkt
till försäkringsdomstolen, utgör ej

(Föreslagen lydelse)

§•

Ersättningsärenden, som avses i
denna förordning, avgöras av riksförsäkringsverket.

Yrkesskadenämnden äger, ändå att
talan icke förts, till prövning upptaga
ärende, som avses i denna paragraf.

1 Förordningen omtryckt 1954:460. Senaste lydelse av 4 §, 6 § 2 mom., 7 § 2 mom., 11 § 2 mom.
samt 14, 16, 18 och 19 §§ se 1962:409 samt av 7 § 3 mom. se 1959:587.

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

(Nuvarande lydelse)
hinder för besvärens upptagande till
prövning, därest de inkommit till
domstolen före besvärstidens utgång.

Försäkringsrådets beslut länder
till efterrättelse utan hinder av förd
klagan, såframt ej rådet annorlunda
förordnar.

Med avseende å försäkringsrådets
behandling av ifrågavarande ärenden
skall gälla vad i 6 § lagen om försäkringsrådet
stadgas.

(Föreslagen lydelse)
binder för besvärens upptagande till
prövning, därest de inkommit till
domstolen före besvärstidens utgång.

Yrkesskadenämndens beslut länder
till efterrättelse utan hinder av
förd talan, såframt ej nämnden annorlunda
förordnar.

Med avseende å yrkes skadenämndens
behandling av ifrågavarande
ärenden skall gälla vad som föreskrives
i 2 § lagen den 14 maj 1954
(nr 243) om yrkesskadeförsäkring.

6 §•

2 mom. Har olycksfallet —--

Sjukpenningens storlek —- -—• ---

Sjukpenningklasserna och beloppet
av hel sjukpenning inom varje
klass framgå av följande tabell:

	Den skadades	Beloppet
	årliga arbets-	av hel
	förtjänst uppgår	sjukpenning
			för tid
Sjuk-			t. o. m.
pen-			den
ning-			månad	för tid
klass	till	men ej	under
nr	till	vilken den skadade	därefter

			fyller 67 år
	kr.	kr.	kr.	kr.
i		1 800	3	3
2	1 800	2 400	4	4
3	2 400	3 000	5	5
4	3 000	3 600	6	5
5	3 600	4 200	7	6
6	4 200	5 000	8	6
7	5 000	5 800	9	7
8	5 800	6 800	10	7
9	6 800	8 400	12	8
10	8 400	10 200	14	9
11	10 200	12 000	16	10
12	12 000	14 000	18	11
13	14 000	—	20	12

------halv sjukpenning.

— — -— —• — att hänföra.

Halv sjukpenning utgör hälften av
hel sjukpenning.

141

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

iNuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

För tid,-----------dag räknad.

1 fråga ---- ----- ---—- motsvarande tillämpning.

3 mom. Har olycksfallet efter
upphörande av därav förorsakad
sjukdom medfört under längre eller
kortare tid bestående förlust av arbetsförmågan
eller nedsättning av
denna med minst eu tiondel, utgives,
där ej annat följer av 5 inom., livränta
under tiden till den skadade.
Medför samma olycksfall ånyo sjukdom,
på grund varav sjukpenning
skall utgå, äger den skadade dock
icke uppbära livräntan under sjukdomstiden.
Livräntan beräknas på
grundval av den skadades årliga arbetsförtjänst,
i förekommande fall
nedsatt efter vad i tredje stycket
sägs, (ersättningsunderlaget) samt
utgår för tid till och med den månad,
under vilken han fyller sextiosju år,
med belopp som för år räknat motsvarar a)

vid förlust av arbetsförmågan:
elva tolftedelar av ersättningsunderlaget,

b) vid nedsättning av arbetsförmågan
med minst tre tiondelar: en
mot graden av nedsättningen svarande
del av ersättningsunderlaget,
minskad med en tolftedel av detta,
och

c) vid nedsättning av arbetsförmågan
med mindre än tre tiondelar:
den del av två tredjedelar av ersättningsunderlaget,
som svarar mot graden
av nedsättningen.

För tid från och med månaden
näst efter den, under vilken skadad
fyllt sextiosju år, utgör livräntan tre
fjärdedelar av det belopp, vartill liv -

3 mom. Har olycksfallet efter
apphörande av därav förorsakad
sjukdom medfört under längre eller
kortare tid bestående förlust av arbetsförmågan
eller nedsättning av
denna med minst en tiondel, utgives,
där ej annat följer av 5 mom., livränta
under tiden till den skadade.
Medför samma olycksfall ånyo sjukdom,
på grund varav sjukpenning
skall utgå, äger den skadade dock
icke uppbära livräntan under sjukdomstiden.
Livräntan beräknas på
grundval av den skadades årliga arbetsförtjänst,
i förekommande fall
nedsatt efter vad i tredje stycket
sägs, (ersättningsunderlaget) samt
utgår för tid till och med månaden
närmast före den, under vilken han
fyller sextiosju år, med belopp som
för år räknat motsvarar

a) vid förlust av arbetsförmågan:
elva tolftedelar av ersättningsunderlaget,

b) vid nedsättning av arbetsförmågan
med minst tre tiondelar: en
mot graden av nedsättningen svarande
del av ersättningsunderlaget,
minskad med en tolftedel av detta,
och

c) vid nedsättning av arbetsförmågan
med mindre än tre tiondelar:
den del av två tredjedelar av ersättningsunderlaget,
som svarar mot graden
av nedsättningen.

För tid från och med den månad,
under vilken skadad fyllt sextiosju
år, utgör livräntan tre fjärdedelar
av det belopp, vartill livräntan skall

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

räntan skall beräknas jämlikt första
stycket.

På ansökan av den skadade må
försåkringsrådet, när skäl därtill
prövas föreligga, besluta att livränta
eller del därav eller livränta för viss
tid skall utbytas mot ett belopp för
en gång, motsvarande högst de utbytta
livräntebeloppens kapitalvärde
enligt beräkningsgrunder som fastställas
av Konungen.

1 mom. Har olycksfallet medfört
den skadades död, skall utgivas
begravningshjälp med sexhundra
kronor och, enligt vad nedan i 2—5
mom. sägs, för år beräknade livräntor
till efterlevande.

2 m o m. Änka efter den avlidne
äger uppbära livränta, så länge hon
lever ogift. Livräntans belopp skall
för tid till och med den månad, under
vilken änkan fyller sextiosju år,
motsvara en tredjedel och för tid

beräknas jämlikt första stycket.

Vid fastställande av ersättningsunderlaget
medräknas årlig arbetsförtjänst,
i vad den icke överstiger två
gånger basbeloppet enligt 1 kap. 6 §
lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om
allmän försäkring vid ingången av
det år då skadan inträffade, till hela
sitt belopp, i vad den överstiger två
men ej tre gånger nämnda basbelopp,
till tre fjärdedelar och i vad den
överstiger tre gånger nämnda basbelopp,
till hälften.

§•

1 mom. Har olycksfallet medfört
den skadades död, skall utgivas begravningshjälp
med ett belopp, motsvarande
tjugu procent av basbeloppet
vid ingången av det år då dödsfallet
inträffade, och, enligt vad nedan i
2—5 mom. sägs, för år beräknade
livräntor till efterlevande.

2 m o m. Änka efter den avlidne
äger uppbära livränta, så länge hon
lever ogift. Livräntans belopp skall
för tid till och med månaden närmast
före den, under vilken änkan fyller
sextiosju år, motsvara en tredjedel

143

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

(Nuvarande lydelse)
därefter en fjärdedel av den avlidnes
årliga arbetsförtjänst. Levde makarna
åtskilda efter vunnen hemskillnad,
skall livränta dock ej utgå till
änkan med mindre hon enligt dom
eller avtal var berättigad till underhåll
av den avlidne.

Var den —---------

Rätten till -------—---

Var den som avlidit pliktig att till
fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet
å särskilda tider utgiva
bidrag till förutvarande make,
äger denne, så länge bidraget skolat
utgå, erhålla livränta med belopp,
som motsvarar bidraget. Livräntan
må dock för tid till och med den
månad, under vilken den berättigade
fyller sextiosju år, motsvara högst en
tredjedel och för tid därefter högst
en fjärdedel av den avlidnes årliga
arbetsförtjänst.

Finnas flera-------—

Skall livränta, varom sägs i detta
mom., utgå så länge livräntetagaren
lever ogift och ingår livräntetagaren
äktenskap före fyllda sextio år, ut -

(Föreslagen lydelse)
och för tid därefter en fjärdedel av
den avlidnes årliga arbetsförtjänst.
Levde makarna åtskilda efter vunnen
hemskillnad, skall livränta dock
ej utgå till änkan med mindre hon
enligt dom eller avtal var berättigad
till underhåll av den avlidne,
varit trolovad.

— med annan.

Efterlämnar den som avlidit änkling
och kommer denne genom dödsfallet
att sakna erforderligt underhåll,
skall livränta tillerkännas honom
efter vad som med hänsyn till
omständigheterna prövas skäligt.
Livränta må dock utgå endast så
länge änklingen lever ogift samt må
för tid till och med månaden närmast
före den, under vilken han fyller sextiosju
år, motsvara högst en tredjedel
och för tid därefter högst en fjärdedel
av den avlidnas årliga arbetsförtjänst.

Var den som avlidit pliktig att till
fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet
å särskilda tider utgiva
bidrag till förutvarande make,
äger denne, så länge bidraget skolat
utgå, erhålla livränta med belopp,
som motsvarar bidraget. Livräntan
må dock för tid till och med månaden
närmast före den, under vilken
den berättigade fyller sextiosju år,
motsvara högst en tredjedel och för
tid därefter högst en fjärdedel av
den avlidnes årliga arbetsförtjänst.
--årliga arbetsförtjänsten.

Skall livränta, varom sägs i detta
mom., utgå så länge livräntetagaren
lever ogift och ingår livräntetagaren
äktenskap före fyllda sextio år, ut -

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

(Nuvarande lydelse)
gives ett belopp för en gång, motsvarande
tre årsbelopp av livräntan, beräknad
utan hänsyn till stadgandena
i nästföregående stycke och i 5 inom.
här nedan.

3 m o m. Varje barn till den avlidne
äger till den dag det fyller sexton
år uppbära livränta med belopp,
som motsvarar en sjättedel av den
avlidnes årliga arbetsförtjänst. Är
barnet efter sagda tidpunkt till följd
av sjukdom eller annan dylik orsak
ur stånd att själv försörja sig, skall
livräntan utgå, så länge anledningen
till den bristande försörjningsförmågan
fortfar, dock längst till den dag
barnet fyller tjuguett år. Till barn,
som var adopterat av annan än den
avlidnes make, skall livränta dock
ej utgivas. Ej heller skall livränta
utgå till barn utom äktenskap, därest
den avlidne enligt avtal som är
bindande för barnet, åtagit sig att
till dess underhåll utgiva visst belopp
en gång för alla.

Adoptivbarn äger — ----—- -—

Var den----—----- ■—

(Föreslagen lydelse)
gives ett belopp för en gång, motsvarande
tre årsbelopp av livräntan, beräknad
på grundval av det månadsbelopp
vartill livräntan uppgick den
månad äktenskapet ingicks eller vartill
den skulle ha uppgått nämnda
månad utan hänsyn till stadgandena
i nästföregående stycke och i 5 mom.
här nedan.

3 mom. Varje barn till den avlidne
äger till och med den månad,
under vilken det fyller sexton år
uppbära livränta med belopp, som
motsvarar en sjättedel av den avlidnes
årliga arbetsförtjänst. Är barnet
efter sagda tidpunkt till följd av
sjukdom eller annan dylik orsak ur
stånd att själv försörja sig, skall livräntan
utgå, så länge anledningen till
den bristande försörjningsförmågan
fortfar, dock längst till och med den
månad, under vilken barnet fyller
tjuguett år. Till barn, som var adopterat
av annan än den avlidnes make,
skall livränta dock ej utgivas. Ej heller
skall livränta utgå till barn utom
äktenskap, därest den avlidne enligt
avtal som är bindande för barnet,
åtagit sig att till dess underhåll utgiva
visst belopp en gång för alla.

— ---eget barn.

erforderligt underhåll.

9 §•

Den skadades — •— --- — —- -—

Den årliga arbetsförtjänsten för
den, som ådragit sig skadan under
värnpliktstjänstgöring, må dock icke
beräknas till lägre belopp än femtusen
kronor. Detsamma gäller beträffande
fast anställt manskap och

--om yrkesskadeförsäkring.

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

145

(Nuvarande lydelse)
hemvärnspersonal, då fråga är om
ersättning för tid efter det den skadade
fyllt tjugu år eller om livränta
till efterlevande.

(Föreslagen lydelse)
det år då skadan inträffade. Detsamma
gäller beträffande fast anställt
manskap och hemvärnspersonal, då
fråga är om ersättning för tid efter
det den skadade fyllt tjugu år eller
om livränta till efterlevande.

11 §•

2 mom. Har skadad -------

Från ersättning, som belöper å tid
för vilken ersättningstagaren åtnjutit
folkpension, skall göras avdrag
om och i den mån ersättningen skolat
föranleda minskning av pensionen.

-----till kassan.

14 §.

Sjukpenning utbetalas —----—---en månad.

Livränta, som ej utgår i form av
ett belopp för en gång, utbetalas, såvida
ej annat överenskommes med
livräntetagaren, för varje månad,
räknat från den dag rätten till livränta
inträtt, å månadens första dag.
I den mån livränta finnes böra för
viss tid, under vilken anpassning efter
skadans verkningar beräknas inträda,
utgå med högre belopp än för
tiden därefter, må utbetalningen ske
enligt föreskrifter som meddelas av
försäkringsrådet.

Livränta, som ej utgår i form av
ett belopp för en gång, utbetalas,
såvida ej annat överenskommes med
livräntetagaren eller följer av vad
Konungen förordnat, för kalendermånad.

avsedda ändamålet.

Beträffande tiden —------— —

Annan ersättning — — -—• —------ kan ske.

Förskottsvis utgiven-------—--del återkrävas.

Slutar sjukpenning- eller livräntebelopp,---slutande belopp.

Angående sättet--------— — förordnar Konungen.

16 §.

Äger någon--------— — tillkomma honom.

Vad i ersättning enligt denna för- Ersättning enligt denna förordordning
utgivits må riksförsäkrings- ning må ej återkrävas av den som
10 — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 147

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1967

(Nuvarande lydelse)
verket för statsverkets räkning återkräva
av den som uppsåtligen eller
genom grov vårdslöshet vållat skadan
eller, där denna uppkommit i följd
av trafik med motorfordon som avses
i 2 § lagen den 10 maj 1929 om
trafikförsäkring å motorfordon, enligt
lag är skyldig att utgiva skadestånd
evad han är vållande till skadan
eller ej. På grund av vad i detta
stycke sägs skall riksförsäkringsverket
dock äga att återkräva allenast
vad den ersättningsberättigade ägt
utbekomma av den skadeståndsskyldige.

På begäran av riksförsäkringsverket
eller försäkringsrådet må, till
vinnande av utredning i ärende angående
ersättning enligt denna förordning,
vid allmän underrätt höras
vittne eller sakkunnig eller förhör
under sanningsförsäkran äga rum
med den som saken rör. Ej vare någon
skyldig att inställa sig vid annan
underrätt än den, inom vars område
han vistas. Om förhöret skall i
tillämpliga delar gälla vad om bevisupptagning
utom huvudförhandling
är stadgat. Ersättning till den som
inställt sig för att höras skall utgå
efter vad rätten prövar skäligt och
utgivas av riksförsäkringsverket.

Riksförsäkringsverket och försäkringsrådet
äga även att för det i första
stycket avsedda ändamålet av vederbörande
polismyndighet påfordra
undersökning.

19 §.

Vad som finnes stadgat rörande
skyldighet för arbetsgivare att på be -

(Föreslagen lydelse)
är skyldig att utgiva skadestånd till
den ersättningsberättigade.

§•

Riksförsäkringsverket och yrkesskadenämnden
äga även att för det i
första stycket avsedda ändamålet av
vederbörande polismyndighet påfordra
undersökning.

Vad som finnes stadgat rörande
skyldighet för arbetsgivare att på be -

147

Kungl. Maj:ts proposition nr thl år 1967

(Nuvarande lydelse)
gäran till försäkringsrådet eller riksförsäkringsverket
lämna uppgifter,
som erfordras för bestämmande av
ersättning enligt lagen om yrkesskadeförsäkring,
och rörande ansvar, då
någon underlåter att lämna sådan
uppgift eller i uppgift lämnar oriktigt
meddelande, äger motsvarande
tillämpning beträffande uppgifter till
ledning för bestämmande av ersättning
enligt denna förordning.

(Föreslagen lydelse)
gäran till yrkesskadenämnden eller
riksförsäkringsverket lämna uppgifter,
som erfordras för bestämmande
av ersättning enligt lagen om yrkesskadeförsäkring,
och rörande ansvar,
då någon underlåter att lämna
sådan uppgift eller i uppgift lämnar
oriktigt meddelande, äger motsvarande
tillämpning beträffande uppgifter
till ledning för bestämmande
av ersättning enligt denna förordning.

Denna förordning träder i kraft, såvitt avser 6 § 2 mom. och 3 mom.
första—tredje styckena, 7 § 1—3 mom. samt 9 och 14 §§ den 1 januari 1963
samt i övrigt den 1 januari 1969.

De nya bestämmelserna i 6 § 3 mom. första—tredje styckena, 7 § 1 mom.,
2 mom. första, fjärde och femte styckena samt 3 mom., 9 §, 11 § 2 mom. och
16 § äger icke tillämpning på skada som inträffat före ikraftträdandet.

Till dess Konungen bestämmer annat äger de äldre bestämmelserna i 4 §,
6 § 3 mom. fjärde stycket samt 18 och 19 §§ fortfarande tillämpning.

Ytterligare föreskrifter med anledning av ikraftträdandet av denna förordning
meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av
riksförsäkringsverket.

148

Kangl. Ma j:ls proposition nr 147 år 1967

Förslag

till

Lag

om värdesäkring av yrkesskadelivräntor m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I fråga om livränta och sjukpenning på grund av obligatorisk försäkring
enligt

1) lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete,

2) lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar,

3) lagen den 11 juni 1937 (nr 348) om krigsförsäkring för ombord å
fartyg tjänstgörande personer,

4) lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring,

5) lagen den 14 maj 1954 (nr 246) om krigsförsäkring för sjömän m. fl.
skall följande bestämmelser gälla, i den mån ersättningen ej utgår av statsmedel.

Denna lag äger ej tillämpning på sådan del av livränta som bytts ut mot
engångsbelopp.

2 §•

3 §•

149

Kungl. Maj:ts proposition nr 1A7 år 1967

januari månad 1968 eller, om skadan inträffat efter den 31 december 1968,
basbeloppet för januari månad det år då skadan inträffade. Livräntebeloppet
avrundas till närmast lägre hela krontal som är jämnt delbart med tolv.

Har livräntan höjts enligt 2 §, lägges den höjda livräntan till grund för
beräkning enligt första stycket.

4 §.

5 §•

Bestämmelserna om livränta eller sjukpenning, som värdesäkras enligt
denna lag, gäller även den höjning av livräntan eller sjukpenningen som
följer av lagens bestämmelser.

6 §•

Till bestridande av den kostnad för varje kalenderår, som föranledes a\
denna lag, åligger det annan arbetsgivare än staten att erlägga proportionellt
tillägg till de avgifter som för året beräknas för honom enligt 38 och 39 §§
lagen om yrkesskadeförsäkring.

7 §•

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen
eller, efter Konungens bemyndigande, av riksförsäkringsverket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968 men äger icke tillämpning
på ersättning som belöper på tid dessförinnan.

150