Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1959 (Proposition 1959:146)

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1959

Nr 146

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i lagen den 22 juni 1939 (nr 314) om
villkorlig dom; given Stockholms slott den 10 april
1959.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt 87 § regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag angående ändring i lagen den 22 juni 1939
(nr 314) om villkorlig dom.

GUSTAF ADOLF

Ingvar Lindell

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås — i avbidan på resultatet av det genomgripande
reformarbete på strafflagstiftningens område som pågår inom justitiedepartementet
— att i lagen om villkorlig dom införes dels möjlighet att kombinera
sådan dom med ovillkorligt bötesstraff och dels befogenhet att tillfälligt
omhändertaga den som erhållit villkorlig dom men som håller sig undan eller
eljest missköter sig.

t Hiluuuj till riksdagens protokoll 1(.)5I). 1 samt. Nr 140

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1959

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 22 juni 1939 (nr 314) om villkorlig dom

Härigenom förordnas, dels att i lagen den 22 juni 1939 om villkorlig dom1
skola införas tre nya paragrafer, betecknade 1 a, 14 a och 24 a §§, av nedan
angiven lydelse, dels ock att 13 § 1 inom., 16, 18 och 19 §§ samt 22—24 §§
nämnda lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 a §.

Om det för den dömdes tillrättaförande
eller av hänsyn till den allmänna
laglydnaden finnes påkallat, må
jämte villkorlig dom enligt 1 § dagsböter,
högst etthundratjugu, ådömas
ovillkorligt såsom särskilt straff för
samma brott som den villkorliga domen
avser.

I fall som nu avses må den sammanlagda
påföljden, beräknad enligt
de grunder som angivas i 4 kap. 6 §
strafflagen, icke överskrida det för
brottet stadgade högsta straffet.

13 §.

1 mom. Varder den-------sålunda övertygats.

Då i fall som ovan sägs anstånd Då i fall som ovan sägs anstånd
förklaras förverkat, skall gemensamt förklaras förverkat, skall gemensamt
straff för de brott som äro i fråga straff för de brott som äro i fråga
ådömas i enlighet med vad därom är ådömas i enlighet med vad därom är
stadgat. Vad nu sagts gälle ock, då stadgat. Vad nu sagts gälle ock, då
anstånd som beviljats med verkstäl- anstånd som beviljats med verkställande
av straff förklaras skola avse lande av straff förklaras skola avse
jämväl annat brott. jämväl annat brott. Ändå att gemen samt

straff ådömes, skall verkställighet
ske av bötesstraff, som ålagts
jämlikt 1 a §.

1 Senaste lydelse, se beträffande 18 § 1958: 12 samt beträffande 19, 22 och 24 §§ 1946: 860.

Kungl. Mnj:ts proposition nr li6 år 1959

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

14 a §.

Uppkommer sedan villkorlig dom
meddelats enligt 1 § fråga om att förklara
anståndet förverkat eller att besluta
annan åtgärd, varom stadgas i
12 §, må domstolent såframt särskilda
omständigheter föranleda därtill,
förordna att den dömde skall på
lämpligt sätt omhändertagas i avbidan
på vidare förordnande.

Den som sålunda omhändertages
må ej kvarhållas längre än en vecka.
Om synnerliga skäl äro därtill, må
dock domstolen genom nytt beslut
förordna att han skall kvarhållas ytterligare
högst en vecka. Efter prövotidens
utgång må den omhändertagne
ej kvarhållas.

Omhändertagande enligt denna paragraf
må ej beslutas i fråga om den
som är under aderton år.

16 §.

Åtgärd enligt---------samtidigt förlänges.

Anstånd må------prövotidens utgång.

Kan anstånd ej längre förklaras
förverkat, vare straff förfallet.

Ärende angående åtgärd jämlikt 11
eller 12 § upptages av övervakningsdomstolen
eller, där anståndet ej är
förenat med övervakning, av den
domstol som först avgjort det mål
vari den villkorliga domen meddelats.
I

I rättens ställe må sådant ärende
upptagas av övervakningsnämnd,
varom i 25 § förmäles. Ärendet må,
där det finnes lämpligt, hänskjutas
till rätten; och skall så alltid ske, då

Kan anstånd ej längre förklaras
förverkat, vare annat straff än böter
som ådömts jämlikt 1 a § förfallet.

§■

Ärende om åtgärd jämlikt 11 eller
12 § eller angående omhändertagande
enligt U a § upptages av övervakningsdomstolen
eller, där anståndet
ej är förenat med övervakning, av
den domstol som först avgjort det mål
vari den villkorliga domen meddelats.

I rättens ställe må sådant ärende
upptagas av övervakningsnämnd,
varom i 25 § förmäles. Finner nämnden,
att omhändertagande enligt H
a § bör ske eller att anståndet bör

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1959

(Gällande lydelse)

anstånd finnes böra förklaras förverkat.

Om rättens sammansättning vid behandling
av ärende, som avses i denna
paragraf, gälle vad i rättegångsbalken
är i allmänhet föreskrivet om
domförhet vid huvudförhandling i
brottmål. Finnes ärendet ej lämpligen
böra anstå till allmänt ting eller
allmän rättegångsdag, vare rätten
dock domför, häradsrätt utan nämnd
och rådhusrätt med en lagfaren domare,
såframt ej ärendet tidigare
handlagts av övervakningsnämnd eller
anstånd finnes böra förklaras förverkat.

Framställning om åtgärd jämlikt
11 eller 12 § göres av allmän åklagare,
av övervakare eller annan, som
enligt särskilt meddelade bestämmelser
har befattning med övervakningen,
eller ock av den dömde. Sådan
fråga må jämväl väckas av myndighet
som jämlikt 18 § äger upptaga
ärendet. I

I ärende, som här avses, skall tillfälle
lämnas den dömde att yttra sig,
där fråga ej är allenast om upphörande
av övervakning eller av skyldighet
enligt 8 §, samt yttrande jämväl
inhämtas från övervakaren. Begär
den dömde att bliva muntligen hörd,
skall tillfälle därtill beredas honom.
Innan beslut meddelas om förverkande
av anstånd med straffs ådömande,
skall tillfälle beredas allmän åklagare
eller enskild målsägande som i målet

(Föreslagen lydelse)

förklaras förverkat, skall dock ärendet
hänskjutas till rätten; och må
jämväl eljest så ske, när det finnes
lämpligt.

Om rättens sammansättning vid behandling
av ärende, som avses i denna
paragraf, gälle vad i rättegångsbalken
är i allmänhet föreskrivet om
domförhet vid huvudförhandling i
brottmål. Finnes ärendet ej lämpligen
böra anstå till allmänt ting eller
allmän rättegångsdag, vare rätten
dock domför, häradsrätt utan nämnd
och rådhusrätt med en lagfaren domare,
såframt ej anstånd finnes böra
förklaras förverkat eller ock ärendet
tidigare handlagts av övervakningsnämnd
och avser annat än omhändertagande
enligt 14 a §.

Framställning om åtgärd jämlikt
11 eller 12 § eller angående omhändertagande
enligt 14 a § göres av
allmän åklagare, av övervakare eller
annan, som enligt särskilt meddelade
bestämmelser har befattning med
övervakningen, eller ock av den dömde.
Sådan fråga må jämväl väckas av
myndighet som jämlikt 18 § äger
upptaga ärendet.

I ärende angående åtgärd jämlikt
11 eller 12 § skall tillfälle lämnas den
dömde att yttra sig, där fråga ej är
allenast om upphörande av övervakning
eller av skyldighet enligt 8 §,
samt yttrande jämväl inhämtas från
övervakaren. Begär den dömde att
bliva muntligen hörd, skall tillfälle
därtill beredas honom. Innan beslut
meddelas om förverkande av anstånd
med straffs ådömande, skall tillfälle
beredas allmän åklagare eller enskild

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1959

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

yrkat ansvar att utföra talan om be- målsägande som i målet yrkat ansvar
stämmande av ansvar för det brott att utföra talan om bestämmande av
som avsetts med den villkorliga do- ansvar för det brott som avsetts med
men. den villkorliga domen.

Rättens avgörande av ärende angående
åtgärd jämlikt 9, 11 eller 12 §
sker genom beslut.

Beslut som meddelats jämlikt 9 §
må icke överklagas. Mot rättens beslut
i ärende angående åtgärd jämlikt
11 eller 12 § må, därest beslutet
icke innefattar att anstånd förklaras
förverkat, endast den villkorligt dömde
föra talan.

Den som----------av

§•

Rättens avgörande av ärende angående
åtgärd jämlikt 9, 11, 12 eller
14 a § sker genom beslut.

Beslut som meddelats jämlikt 9 §
må icke överklagas. Mot rättens beslut
i ärende angående åtgärd jämlikt
11, 12 eller 14 a § må, därest beslutet
icke innefattar alt anstånd förklaras
förverkat, endast den villkorligt
dömde föra talan,
beslutet.

Beslut som jämlikt 12 eller 14 §
meddelas i fråga om övervakning,
skyldighet enligt 8 § eller prövotidens
förlängning skall, där ej annorlunda
förordnas, omedelbart lända till efterrättelse.

§•

24 §.

Vill den---------mottager förklaringen.

Förklaring, som----------förklaringen avser.

Förklaring enligt denna paragraf
inbegriper jämväl böter, som må hava
ådömts jämlikt 1 a §.

24 a g.

Ådömes med stöd av 2 eller 3 §
lagen om disciplinstraff för krigsmän
disciplinstraff i stället för böter som
avses i 1 a §, skall vad ovan i 13 §
1 inom., 16 tf och 24 § stadgas om så -

Kungl. Maj:ts proposition nr li6 år 1959

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

dana böter äga motsvarande tillämpning
beträffande disciplinstraffet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1960. Vad i nya lagen är stadgat
om ådömande jämte villkorlig dom av särskilt bötesstraff eller disciplinstraff
skall dock ej gälla i fråga om brott, som förövats före nya lagens ikraftträdande.

Kungl. Maj:ts proposition nr HG år 1959

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 20 mars 1959.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,

Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, fråga om vissa ändringar
i lagen om villkorlig dom och anför därvid följande.

På straffrättens område förberedes sedan länge en genomgripande lagreform,
vars syfte är att ersätta 1864 års allmänna strafflag och åtskilliga
därtill anknytande lagar med ny lagstiftning. Det förberedande utredningsarbetet
har varit uppdelat på två kommittéer, straffrättskommittén som
haft till uppgift att föreslå en reformering av bestämmelserna om de särskilda
brotten och vad därmed äger samband samt strafflagberedningen som
företagit en allmän översyn av det straffrättsliga påföljdssystemet och en
kodifiering av de till detta system hörande lagbestämmelserna. På grundval
av straffrättskommitténs slutbetänkande (SOU 1953: 14) och däröver avgivna
remissyttranden har inom justitiedepartementet utarbetats ett förslag
till brottsbalk. Detta förslag remitterades av Kungl. Maj :t den 2 maj 1958
till lagrådet, som den 20 december samma år har avgivit utlåtande över förslaget.
Strafflagberedningen har i slutet av år 1956 avlämnat sitt slutbetänkande
(SOU 1956:55) med förslag till lagstiftning om påföljdssystemet.
Detta förslag är efter avslutat remissförfarande under behandling i justitiedepartementet.

De båda delarna av reformarbetet äger sådant samband med varandra, att
de torde böra slutligen övervägas i ett sammanhang. Vid remissen till lagrådet
av förslaget till brottsbalk uttalade jag, att den lämpligaste ordningen
syntes vara att sammanföra lagstiftningen om brotten och om brottspåföljderna
i en gemensam balk med benämningen brottsbalk. Inom justitiedepartementet
bedrives arbetet nu efter dessa riktlinjer. Det föreliggande förslaget
till brottsbalk avses därför komma att föreläggas riksdagen först sedan det
kompletterats med erforderliga bestämmelser om påföljdssystemet och lagrådets
utlåtande inhämtats jämväl över denna del av förslaget.

Ehuru arbetet inom justitiedepartementet bedrives med största möjliga
skyndsamhet, torde det likväl komma att dröja ännu eu par år, innan den

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1959

mycket omfattande nya lagstiftningen kan träda i kraft. Med hänsyn härtill
och till den ökning av brottsligheten, som inträtt under senare tid, har jag
funnit angeläget att överväga vissa åtgärder, som utan alltför stora svårigheter
synes kunna genomföras i avbidan på resultatet av det pågående reformarbetet
och som torde bidraga till en effektivisering av det nuvarande
påföljdssystemet. Jag åsyftar därvid av strafflagberedningen framförda förslag
om möjlighet att kombinera villkorlig dom med ovillkorligt
bötesstraff och att tillfälligt omhändertaga
den som erhållit villkorlig dom. De berörda frågorna har även
flera gånger aktualiserats i riksdagen. Framställningar till Kungl. Maj :t om
omedelbar lagstiftning i fråga om tillfälligt omhändertagande av Aillkorligt
dömd har gjorts i skrivelser den 8 februari 1958 av Göteborgs rådhusrätt
och den 7 januari 1959 av övervakningsnämnden vid Stockholms rådhusrätt.

Jag anhåller att nu få upptaga dessa frågor till behandling.

I. Villkorlig dom jämte bötesstraff

Gällande rätt

För närvarande gäller som huvudregel att en tilltalad i samma mål kan
ådömas endast ett allmänt straff. Från denna regel göres undantag endast
i några få och mycket begränsade fall. Vid sammanträffande av flera brott
kan sålunda enligt 4 kap. 1 § strafflagen för brott, som finnes förskylla
böter, bötesstraff ådömas jämte straff för övriga brott, om särskilda skäl
föranleder därtill; normerade böter och böter som ej får förvandlas skall enligt
2 § särskilda böteslagen alltid ådömas för sig. I vissa fall kan också 4 kap.
3 § strafflagen leda till att skilda straff ådömes vid flerfaldig brottslighet.
Vidare stadgas i 8 § lagen om disciplinstraff för krigsmän att för brott som
finnes förskylla disciplinstraff må, då flera brott sammanträffar, sådant
straff ådömas jämte straff i allmän straffart för övriga brott, om särskilda
skäl föranleder därtill.

En kombination av skilda påföljder är härjämte möjlig i fall då avsättning
eller suspension skall ådömas. Sådant straff ådömes enligt de i 25 kap.
strafflagen givna reglerna i vissa fall vid sidan av annat straff. Har någon
för skilda brott förskyllt avsättning eller suspension och allmänt straff, skall
straffen enligt 4 kap. 7 § strafflagen ådömas jämte varandra.

I den mån gällande bestämmelser medger, att böter eller disciplinstraff
ådömes särskilt för något av flera brott, kan sådan påföljd också åläggas
jämte villkorlig dom för brottsligheten i övrigt.

Straff lagberedningen

I strafflagberedningens förslag motsvaras den nuvarande villkorliga domen
av flera olika påföljder. Sålunda har såsom självständiga påföljder upptagits
överlämnande till vård enligt barnavårdslagen, vård enligt lagen om

Kungl. Maj. ts proposition nr 1A6 år 1959

nykterhetsvård, vård enligt sinnessjuklagen och öppen psykiatrisk vård;
vård i någon av dessa former kan för närvarande under vissa förutsättningar
anordnas i anslutning till villkorlig dom. Härutöver föreslår emellertid
beredningen att den villkorliga domen uppdelas i två väsentligt olika påföljder,
av vilka den ena får behålla namnet villkorlig dom och den andra
kallas skyddstillsyn. Villkorlig dom och skyddstillsyn har i förslaget konstruerats
som självständiga påföljder, och de innebär alltså icke såsom den
nuvarande villkorliga domen något anstånd med ådömande av straff eller
med verkställighet av ådömt straff; under vissa förutsättningar skall dock
villkorlig dom eller skyddstillsyn kunna undanröjas och ersättas av annan
påföljd. Den villkorliga domen skall enligt förslaget icke vara förenad med
övervakning och ej heller skall några särskilda föreskrifter kunna meddelas
den dömde, dock med undantag för föreskrifter om skadeståndsbetalning.
Sådana fall, i vilka övervakning jämte särskilda föreskrifter eller enbart
övervakning finnes erforderlig, har hänförts till skyddstillsyn.

Beredningens förslag bygger på den nuvarande huvudregeln, att vid bestämmande
av påföljd för brott endast ett allmänt straff får ådömas. Förslaget
medger emellertid mera vittgående undantag från denna regel än som
nu kan ske. Ett av dessa undantag hänför sig till möjligheten att för ett
och samma brottsliga förfarande ådörna böter som komplement till annan
påföljd. Enligt förslaget skall sålunda dagsböter kunna ådömas jämte
fängelse — nuvarande fängelse och straffarbete har i förslaget sammanslagits
till en enhetlig påföljd, benämnd fängelse — villkorlig dom eller skyddstillsyn.

När beredningen upptagit tanken att för ett och samma brottsliga förfarande
skall kunna dömas till böter som komplement till annan påföljd, har
meningen icke varit att på denna väg konfiskera eller förebygga vinning
av brott. Syftet har i stället varit att göra brottspåföljderna så verksamma
och ändamålsenliga som möjligt. Beredningen har kommit till den uppfattningen,
att särskilt en kombination av villkorlig dom och böter eller av
skyddstillsyn och böter skulle erbjuda påtagliga kriminalpolitiska fördelar.
Möjligheterna att kombinera böter med dessa andra påföljder är enligt förslaget
icke begränsade till vissa brott eller särskilda brottstyper. Ej heller
är det någon förutsättning, att brottet eller något av brotten är belagt med
böter.

Beredningen framhåller, att domstolen vid valet mellan villkorlig dom
och annan påföljd är skyldig att laga tillbörlig hänsyn till de allmänpreventiva
skäl, som kan tala mot villkorlig dom, och att dylika skäl måste ges
större utrymme vid vissa brottstyper än vid andra. Eu utväg att förläna
samhällets reaktion mot brottslingen sådan skärpa att den är tillfyllest ur
allmän synpunkt erbjuder vid flerfaldig brottslighet möjligheten att döma
till böter för något av brotten. Bötespåföljden är, rätt använd, väl ägnad
att tillgodose allmänpreventiva önskemål om en skärpning av reaktionen
mot den som erhåller villkorlig dom. En sådan skärpning kan för övrigt,
uttalar beredningen, vara önskvärd också ur individualpreventiv synpunkt.

Kungl. Maj. ts proposition nr ib6 år 1959

Den tankeställare som böter vid sidan av den villkorliga domen innebär kan
mången gång vara nyttig även beträffande det godartade klientel för vilket
villkorlig dom enligt beredningens förslag är avsedd. De kriminalpolitiska
fördelarna av att kunna ådöma böter jämte villkorlig dom är så stora, att
möjligheterna härtill bör vidgas så att denna påföljdskombination kan användas
även då den tilltalade begått endast ett brott och oberoende av om
brottet är belagt med böter eller ej. Beredningen pekar på att en sådan kombinationsmöjlighet
införts i norsk rätt och att förslag i samma riktning framlagts
i Danmark.

Enligt förslaget skall, såsom nyss antytts, både allmänpreventiva och individualpreventiva
hänsyn kunna åberopas för att ådöma böter vid sidan av
villkorlig dom. Förutsättningarna härför är sålunda uppfyllda, så snart en
skärpning av reaktionen mot brottet är önskvärd ur allmän synpunkt eller
för den dömdes tillrättaförande. Men även andra hänsyn kan spela in, säger
beredningen. Som exempel anföres, att om av två medverkande till ett brott
den ene får villkorlig dom och den andre, som i mindre mån bidragit till
det brottsliga resultatet, dömes till böter, det kan vara lämpligt att sådan
påföljd ådömes även den förre så att också han underkastas en omedelbart
kännbar reaktion.

Beträffande skyddstillsynen uttalar beredningen, att denna påföljd regelmässigt
är en mera ingripande åtgärd än villkorlig dom och därför alltid
torde få en större allmänpreventiv verkan än sådan dom. I de fall då kriminalvården
i frihet blir av ingripande art genom särskilda föreskrifter som
meddelats för den dömdes tillrättaförande, torde det i regel varken vara behövligt
eller lämpligt att skärpa reaktionen genom att utdöma böter vid
sidan av skyddstillsyn. Föreskrifter skall emellertid meddelas allenast om
de är individualpreventivt motiverade. Det kan på grund härav icke sällan
inträffa, att skyddstillsynen ej ingriper så starkt i den dömdes livsföring och
att den därför blir föga kännbar. I dylika fall kan det stundom föreligga
ett behov av att skärpa reaktionen mot den dömde. Liksom vid villkorlig
dom bör därför böter kunna åläggas, och det även om endast ett brott är
begånget och oberoende av om detta är belagt med böter.

Enligt beredningen bör vid bedömandet av lämpligheten att ådöma böter
vid sidan av villkorlig dom eller skyddstillsyn beaktas, om den tilltalade förpliktas
ersätta genom brottet uppkommen skada. Genom att i sådant fall
föreskrifter meddelas om lid och sätt för fullgörande av skadeståndsbetalningen
kan den samlade reaktionen erhålla sådan skärpa, att böter icke behöver
tillgripas. Det bör också tillses, att den tilltalades betalningsförmåga
icke genom böter belastas på sådant sätt, att målsägandens utsikter att få
sin skada ersatt äventyras.

Böterna skall enligt förslaget ådömas i dagsböter. Bestämmandet av böternas
storlek skall ske med ledning av det syfte som föranleder domstolen
att döma till böter. Är, såsom i regel torde bli fallet, avsikten att av allmänpreventiva
eller individualpreventiva skäl skärpa reaktionen, får böterna
utmätas på sådant sätt att de kan anses innefatta en tillräcklig skärpning.

Kungl. Maj. ts proposition nr H6 år 1959

Frågan om böternas storlek får emellertid icke ses isolerad som om det gällde
att ådöma böter såsom ensam påföljd. Domstolen måste tillse att den villkorliga
domen eller skyddstillsynen och de vid sidan därav ådömda böterna
tillsammans bildar en lämplig reaktion, som icke står i disproportion till de
brottsliga gärningarnas svårhet.

Vanliga regler om verkställighet av böter skall enligt förslaget gälla för de
böter som här avses. Den omständigheten huruvida böterna behörigen erlägges
skall vara utan inverkan på den villkorliga domen eller skyddstillsynen,
och böterna skall icke vara avhängiga av beståndet av den villkorliga
domen eller skyddstillsynen utan följa de allmänna bestämmelserna om preskription
av böter. Skulle den villkorliga domen eller skyddstillsynen undanröjas
på grund av att den dömde begått nytt brott eller av annan anledning,
påverkas alltså icke böterna. Vid bestämmande av annan påföljd för det
eller de brott, som den villkorliga domen eller skyddstillsynen avsett, bör
hänsyn tagas till de redan utdömda böterna.

Strafflagberedningen uttalar, att reglerna i 2 och 3 §§ lagen om disciplinstraff
för krigsmän medför att domstolen, om målet handlägges som militärt
mål, beträffande krigsman får möjlighet att i stället för böter ålägga
disciplinstraff jämte villkorlig dom eller skyddstillsyn.

Yttranden

Över strafflagberedningens slutbetänkande har efter remiss yttranden avgivits
av justitiekanslersämbetet, riksåklagarämbetet, rikets hovrätter, fångvårdsstyrelsen,
interneringsnämnden, ungdomsfängelsenämnden, socialstyrelsen,
medicinalstyrelsen, statspolisintendenten, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Kronobergs, Malmöhus,
Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs samt Norrbottens län, rådhusrätterna
i Stockholm, Göteborg och Malmö, utredningen om administrativa
frihetsberövanden, kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i
riket, 1956 års eftervårdsutredning och kommittén för det rättspsykiatriska
undersökningsväsendet.

Riksåklagarämbetet har av anförda skäl begränsat sig till att överlämna
yttranden av statsåklagarna i Stockholm, Göteborg och Malmö, stadsfiskalerna
i Stockholm Glas, Mattsson, Meijer och Robert samt föreningarna Sveriges
landsfogdar, Sveriges stadsfiskaler och Sveriges landsfiskaler. Fångvårdsstyrelsen
har i avskrift ingivit yttranden från anstaltsnämnderna vid
fångvårdsanstalterna å Långholmen, Malmö, Härianda, Härnösand, Växjö,
Norrköping, Halmstad, Mariestad, Västerås, Roxtuna, Vångdalen, Mäshult,
Älgberget och Sörbyn, från fångvårdsdirektörerna i östra, södra och norra
anstal Isgrupperna samt från skyddskonsulenterna i Stockholms distrikt för
äldre, Södermanlands-östergötlands distrikt, Skånc-Blekingc distrikt, Göteborgs
distrikt för unga och för Halland, Göteborgs distrikt för äldre och för
Bohuslän, Västgöta-Dals distrikt samt Gävleborgs distrikt. Av överståthållarämbetct
har överlämnats yttranden av barnavårdsnämnden, nykterhetsnämnden,
polismästaren och kriminalpolisintendenten i Stockholm. Länssty -

Kungl. Maj. ts proposition nr Hti år 1959

relserna liar överlämnat, länsstyrelsen i Stockholms län yttranden från
landsfogden i länet, socialvårdskonsulenten i första distriktet och Stockholms
läns avdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler, länsstyrelsen i
Kronobergs län yttranden från landsfogden i länet, länsnykterhetsnämnden
och barnavårdsnämnden i Växjö, länsstyrelsen i Malmöhus län yttranden
från landsfogden i länet, poliskammaren i Malmö, länsnykterhetsnämnden,
föreningen Malmöhus läns landsfiskaler och barnavårdsnämnden i Hälsingborg,
länsstyrelsen i Skaraborgs län yttranden från landsfogden i länet,
stadsfiskalerna i Skövde och Lidköping, länsnykterhetsnämnden, skyddskonsulenten
i Västgöta-Dals distrikt, socialvårdskonsulenten i nionde distriktet,
förste provinsialläkaren samt föreningen Skaraborgs läns landsfiskaler,
länsstyrelsen i Örebro län yttranden från länsnykterhetsnämnden,
poliskammaren i Örebro och barnavårdsnämnden i Karlskoga, länsstyrelsen
i Kopparbergs län yttrande från landsfogden i länet, länsstyrelsen i Gävleborgs
län yttrande från föreningen Gävleborgs läns landsfiskaler samt slutligen
länsstyrelsen i Norrbottens län yttranden från skyddskonsulenten i
Norrbottens distrikt, barnavårdsnämnderna i Luleå och Gällivare samt föreningen
Norrbottens läns landsfiskaler.

Yttranden har härjämte inkommit från barnavårdsnämnderna och nykterhetsnämnderna
i Göteborg och Malmö, föreningarna Sveriges häradshövdingar,
Sveriges stadsdomare, Sveriges auditörer och Sveriges polismästare,
Sveriges advokatsamfund, svenska kriminalistföreningen, svenska fångvårdssällskapet,
svenska skyddsförbundet, föreningen Sveriges skyddskonsulenter
och skyddsassistenter, föreningen Skyddsvärnet i Göteborg, svenska psykiatriska
föreningen, rättspsykiatriska föreningen, svenska socialvårdsförbundet,
svenska nykterhetsvårdsförbundet, de erkända alkoholistanstalternas
centralorganisation, Sveriges nykterhetsvänners landsförbund, Sveriges
läkarförbund och Stockholms nämndemannaförening.

Den föreslagna möjligheten att kombinera villkorlig dom eller skyddstillsyn
med böter har allmänt tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Bland myndigheter
som finner reformen värdefull kan nämnas hovrätten över Skåne
och Blekinge, socialstyrelsen, Stockholms rådhusrätt, statsåklagarna i Stockholm,
Göteborg och Malmö samt föreningen Sveriges häradshövdingar.

Svea hovrätt uttalar, att möjligheten att kombinera skyddstillsyn och böter
måste betraktas som en kriminalpolitisk vinning av icke oväsentlig betydelse.
Hittillsvarande erfarenhet visar att det ofta varit önskvärt att kunna
förena bötesstraff med s. k. kvalificerad villkorlig dom. Eftersom den till
skyddstillsyn dömde under alla förhållanden kommer att stå under viss
övervakning, lärer han regelmässigt kunna betala böterna. Rörande tillämpningen
av kombinationen villkorlig dom och böter yttrar hovrätten:

I motiven uttalar beredningen, att den villkorliga domen är väsentligen
avsedd för det klientel som åsyftades när villkorlig dom infördes i svensk
rätt, nämligen tillfällighetsbrottslingar vilkas prognos är så god att, utöver
den varning som domen innebär, några särskilda åtgärder ej erfordras för
deras tillrättaförande. Med hänsyn härtill synes det icke finnas utrymme för

Kungl. Maj.ts proposition nr lk6 år 1959

att i individualpreventivt syfte använda böter såsom tilläggsstraff vid villkorlig
dom. Hovrätten kan därför icke ansluta sig till beredningens uppfattning
att skäl till ådömande av böter jämte villkorlig dom skulle föreligga, så
snart en skärpning av reaktionen mot brottet är önskvärd för den dömdes
lillrättaförande. Är en straffskärpning motiverad i individualpreventivt hänseende,
bör villkorlig dom icke meddelas utan annan lämpligare påföljd väljas.
Däremot är hovrätten ense med beredningen om att fall kunna förekomma,
då enbart villkorlig dom från allmän synpunkt skulle framstå såsom en
alltför lindrig påföljd, men denna invändning skulle bortfalla, om den villkorliga
domen kombinerades med bötesstraff. Villkorlig dom i förening med
böter bör i viss utsträckning kunna komma till användning vid sådana brott

— t. ex. rattfylleri — där allmänpreventionens krav för närvarande föranleder
ett schablonmässigt ådömande av korta frihetsstraff.

Sveriges advokatsamfund, som också tillstyrker förslaget, reagerar mot
ett motivuttalande av beredningen angående fall i vilka kombinationen av
villkorlig dom och böter skulle kunna tillämpas. Enligt samfundets mening
kan den omständigheten, att av två medverkande den ene dömes till böter,
icke få tjäna som motivering för att döma även den andre härtill, om denne

— bortsett från denna omständighet — anses böra komma i åtnjutande av
villkorlig dom utan kombination med böter.

Det må i detta sammanhang nämnas, att advokatsamfundet i anslutning
till den föreslagna bestämmelsen om möjlighet att kombinera fängelsestraff
med böter uttalar, att uttryckligt förbud bör stadgas mot att tillämpa bestämmelsen
så, att maximum i straffskalan för brottet överskrides.

I några yttranden yppas en viss tvekan mot förslaget.

Justitiekansler sämbetet yttrar:

Den här föreslagna nyheten att kombinera villkorlig dom med böter förefaller
i och för sig välgrundad. Emellertid synes icke uteslutet, att böterna
komma att uppfattas som den enda reaktionen å brottet; särskilt torde så
kunna bli förhållandet, om något straff ej är utsatt i domen. Är brottet av sådan
svårhetsgrad, att enbart böter klart framstå som ett alltför lindrigt
straff, kan den föreslagna förändringen, i stället för att — såsom bland annat
avses — vara till båtnad ur allmänpreventiv synpunkt, verka i motsatt
riktning.

Länsstyrelsen i Örebro län och föreningen Sveriges landsfogdar finner, att
förslaget kan leda till att villkorlig dom med dagsböternas hjälp kan komma
att tillämpas i större utsträckning än som är avsett. Länsstyrelsen uttalar
emellertid, att sådana skäl icke med samma styrka kan åberopas mot eu
kombination av skyddstillsyn och böter.

Fångvårdsstyrelsen, som utan invändning tillstyrker förslaget att jämte
villkorlig dom skall kunna ådömas böter, yttrar att skyddstillsyn i och för
sig utgör en så allvarlig och under lång tid kännbar reaktion, att den sällan
torde behöva skärpas. Risk föreligger att eu i arbetsförhållanden och ekonomiskt
avseende mindre välanpassad person tar knäcken, om han förutom
att stå under tillsyn skall känna sig förföljd av indrivningsmyndigheterna.
I sådana fall kan en bötespåföljd motverka de positiva hjälpåtgärder som
skyddstillsyn innebär. Fångvårdsstyrelsen föreslår att kombinationen

Kungl. Maj:ts proposition nr ii6 år 1959

skyddstillsyn och böter skall kunna ifrågakomma endast om synnerliga skäl
är därtill. Även anstaltsnämnden vid fångvårdsanstalten i Västerås hyser betänkligheter
i sistnämnda hänseende. Beträffande kombinationen villkorlig
dom och böter uttalar anstaltsnämnden, att det icke är tillrådligt att böter
tillgripes för att möjliggöra att villkorlig dom meddelas i fall där den eljest
ur allmän synpunkt icke skulle komma i fråga.

Departementschefen

Brottsligheten har under 1950-talet visat en oroande tendens till ökning.
Det är med hänsyn härtill av största vikt att alla möjligheter tillvaratages
för att göra brottsbekämpandet effektivare än för närvarande.

Tydligt är att kampen mot brottsligheten måste föras på många områden
och på många olika sätt. Det är nödvändigt att anpassa åtgärderna efter olika
brottsföreteelser och olika slag av brottsklientel. Av stor betydelse härvidlag
är kriminalvården i frihet. Alltjämt är väl frihetsförlust genom omhändertagande
på anstalt den viktigaste reaktionen mot mera allvarlig brottslighet.
Domstolarna har emellertid i väsentlig omfattning kunnat ersätta frihetsstraff
med andra åtgärder för brottslingens tillrättaförande, framför allt
villkorlig dom. Nuförtiden synes omkring 40 procent av alla i första instans
för straffregisterbrott dömda personer erhålla villkorlig dom. Till denna
utveckling torde ha medverkat en växande insikt hos domstolarna om de
nackdelar som är förbundna med omhändertagande i anstalt. Den gällande
lagen om villkorlig dom ger också vissa möjligheter att åstadkomma en
verklig kriminalvård i frihet, varigenom lagöverträdaren kan tillrättaföras.

I olika sammanhang har likväl farhågor framförts att villkorlig dom kommit
att brukas i alltför stor omfattning. Att villkorlig dom stundom meddelats
i fall, där de förutsättningar för sådan dom som har avseende på lagöverträdarens
individuella förhållanden sedermera visar sig icke hålla, kan
givetvis ej förnekas. Så tycks dock icke ha skett alltför ofta. Av de siffror
som strafflagberedningen redovisar angående återfall i brott efter villkorlig
dom framgår, alt risken för att villkorligt dömda med övervakning skall
återfalla under en observationstid av fem år är knappt 25 procent; för villkorligt
dömda som ej ställts under övervakning torde motsvarande procenttal
vara väsentligt lägre. Delta kan givetvis icke tolkas så att i ungefär vart
fjärde fall villkorlig dom egentligen icke borde ha meddelats. För det första
kan orsakerna till återfallet vara att söka i omständigheter som icke kunnat
förutses vid tiden för den villkorliga domen. Men vidare användes villkorlig
dom, enligt min mening med rätta, i viss utsträckning i fall där prognosen
icke bedömes såsom gynnsam men där det kan antagas, att den behandling
som kan anordnas genom en villkorlig dom är den bästa av de påföljder
som står till buds. Återfallssiffrorna ger emellertid anledning till övervägande
om icke kriminalvården i frihet kan effektiviseras.

Det har också stundom ifrågasatts, om icke villkorlig dom brukats i en
utsträckning som inverkat menligt på den allmänna laglydnaden. Att bilda
sig en säker uppfattning i denna fråga ställer sig mycket svårt. Vi vet allt -

Kungl. Maj. ts proposition nr 146 år 1959

för litet om vilka faktorer som driver människor till brott och vilka som
verkar avhållande. Det torde dock icke kunna uteslutas, att en alltför vidsträckt
tillämpning av sådan villkorlig dom, som ej medför något för den
dömde kännbart ingripande och därför närmast är en villkorlig påföljdseftergift,
kan föranleda andra människor och icke minst unga personer att
begå brott i förhoppning att de — i händelse av upptäckt — icke skall
drabbas av någon påtaglig samhällsreaktion. I den mån den villkorliga
domen verkligen medför en behandling med effektiv övervakning och mer
eller mindre ingripande föreskrifter samt uppfattningen härom tränger igenom
hos allmänheten, torde däremot risken för en sådan inverkan på den
allmänna laglydnaden vara betydligt mindre.

Strafflagberedningen har föreslagit olika åtgärder i syfte att göra villkorlig
dom till en effektivare påföljd än nu. Bl. a. har i förslaget den nuvarande
villkorliga domen delats upp i två påföljder, villkorlig dom och skyddstillsyn,
och i samband därmed föreslås en omfattande organisatorisk förstärkning
av kriminalvården i frihet. Till en så genomgripande reform som här
avses är jag icke beredd att nu taga ställning, utan härmed torde få anstå
till det slutliga övervägandet av det av beredningen föreslagna påföljdssystemet.
Jag vill dock framhålla, att en organisatorisk utbyggnad av kriminalvården
i frihet sedan länge pågår. Sålunda har skyddskonsulentorganisationen
efter hand väsentligt förstärkts under de 15 år som gått sedan den
nu gällande lagen om villkorlig dom trädde i kraft, och vid årets riksdag
har i enlighet med förslag i statsverkspropositionen anvisats medel för en
ytterligare utökning.

Beredningen har i angivna syfte även föreslagit andra åtgärder, däribland
möjligheten att förena villkorlig dom och skyddstillsyn med böter. Tanken
att införa en sådan kombinationsmöjlighet, som förekommer i utländsk
lagstiftning, har under remissbehandlingen vunnit allmän anslutning. Även
riksdagen har redan visat intresse för en reform i denna riktning. I sitt av
riksdagen godkända utlåtande 1958: B 4 uttalade sålunda allmänna beredningsutskottet,
att förslaget att kombinera villkorlig dom med böter syntes
vara väl avvägt.

Enligt min mening talar goda skäl för att denna kombinationsmöjlighet
införlivas med svensk rätt. Till den motivering slrafflagberedningen givit för
förslaget kan jag i huvudsak ansluta mig. Syftet med den villkorliga domen
har framför allt varit att i möjligaste mån förhindra att lagöverträdare kommer
i kontakt med fängelsemiljön. Därav behöver emellertid icke följa att
den som uppfyller förutsättningarna för villkorlig dom skall befrias från
varje ingripande. Det torde stundom med hänsyn till den dömde själv vara
önskvärt, alt han icke bara underkastas en prövotid utan även drabbas av en
omedelbart kännbar samhällsreaktion. Även av andra skäl kan det vara
påkallat att samhället mera eftertryckligt reagerar mot brottsligheten. Enligt
lagen om villkorlig dom skall hänsyn tagas till de allmänpreventiva synpunkterna;
villkorlig dom får icke meddelas om det av hänsyn till den allmänna
laglydnaden är påkallat att den brottslige undergår straff. Valet kom -

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1959

mer då att stå mellan villkorlig dom och ovillkorligt straff. I de fall, där
villkorlig dom ur resocialiseringssynpunkt framstår som den bästa åtgärd
som kan vidtagas, synes det emellertid kunna vara till fördel, om möjlighet
finnes att skärpa samhällets ingripande, så att allmänpreventiva synpunkter
tillgodoses, utan att man fördenskull behöver avstå från att meddela villkorlig
dom. Någon nämnvärd utökning av tillämpningsområdet för villkorlig
dom torde härigenom icke komma att ske; ett visst utrymme för användning
av villkorlig dom jämte ovillkorligt bötesstraff borde dock finnas
vid sådana brottstyper, som föranleder korta frihetsstraff men där villkorlig
dom för närvarande anses utesluten av allmänpreventiva skäl. Ådömandet
av ovillkorliga böter i därför lämpade fall synes likväl vara ägnat att
motverka den risk som det nuvarande bruket av villkorlig dom kan innebära
för den allmänna laglydnaden.

Redan enligt gällande lag kan böter i vissa fall ådömas jämte villkorlig
dom. Om någon skall dömas för flera brott, kan nämligen enligt 4 kap. 1 §
strafflagen särskilt bötesstraff bestämmas för brott som finnes förskylla
böter jämte det att annan påföljd bestämmes för brottsligheten i övrigt. Kan
enligt denna bestämmelse böter ådömas jämte en villkorlig dom, tillgodoses
i viss utsträckning det syfte man vill nå med den av strafflagberedningen
föreslagna påföljdskombinationen. Bestämmelsen har emellertid en begränsad
räckvidd. Det krävs nämligen, att gärningsmannen har begått flera
brott och att något av dem är sådant att det i och för sig icke skulle föranleda
annat än bötesstraff.

Då möjligheten att döma till böter jämte villkorlig dom synes vara värdefull
ur kriminalpolitisk synpunkt och utan större svårigheter kunna införlivas
med nuvarande påföljdssystem, vill jag förorda att erforderliga lagändringar
i sådant syfte nu vidtages utan avbidan på den stora strafflagsrevisionen.
Självfallet får man inte göra sig några överdrivna föreställningar
om verkan i kampen mot brottsligheten av en reform av denna begränsade
räckvidd, men den bör i sin mån kunna fylla en funktion i strävandena
att motverka brottsligheten.

Användningsområdet för ifrågavarande påföljdskombination bör icke inskränkas
till vissa brott eller brottstyper. För att tillgodose syftet med reformen
bör möjligheten att döma till böter vara oberoende av brottets art.
Det finnes icke heller någon anledning att begränsa tillämpningen till sådana
brott, där straffskalan innehåller böter. Böter bör kunna ådömas även
vid sidan av villkorlig dom som avser brott, på vilket enligt straffskalan
endast kan följa frihetsstraff. De böter som på detta sätt ådömes jämte
villkorlig dom utgör påföljd för samma brott, som den villkorliga domen
avser.

Den nu förordade reformen torde komma att få betydelse främst i fråga
om brottslingar över 18 år. För de yngre lagöverträdare, som omfattas av
1944 års lag om eftergift av åtal mot vissa underåriga, synes nämligen villkorlig
dom icke förekomma i någon större utsträckning. Som även strafflagberedningen
framhållit torde dock en kombination av villkorlig dom och

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1959 17

böter stundom vara lämplig jämväl för ungdomar under 18 år med egna
inkomster.

Med hänsyn till att gällande rätt bygger på den principen att eu tilltalad,
vare sig han begått ett eller flera brott, endast skall dömas till en straffrättslig
påföljd, förutsättes för att en systematiskt fullt tillfredsställande
lagstiftning skall erhållas att en omfattande omarbetning vidtages. En sådan
omarbetning skulle emellertid nu föra för långt. I avbidan på den genomgripande
reformering av påföljdssystemet som kan väntas på grundval
av strafflagberedningens förslag torde därför som ett provisorium i lagen
om villkorlig dom få infogas en särskild paragraf, 1 a §, med den erforderliga
huvudbestämmelsen.

Detta stadgande bör i enlighet med vad jag tidigare anfört innehålla, att
böter får ådömas jämte villkorlig dom om det för den dömdes tillrättaförande
eller eljest finnes påkallat. Formuleringen innebär, att såväl individualpreventiva
som allmänpreventiva synpunkter skall beaktas. Frågan
huruvida böter skall ådömas kommer alltså att utgöra ett led i övervägandena,
om villkorlig dom är den lämpligaste åtgärden ur resocialiseringssynpunkt
och om sådan dom med häns} n till den allmänna laglydnaden är en
tillräcklig samhällsreaktion. Några närmare regler härutöver om när böter
skall ådömas torde icke behöva upptagas i lagtexten. Jag vill dock anföra
vissa synpunkter på detta spörsmål.

Om i den villkorliga domen särskilda föreskrifter meddelas för att främja
den villkorligt dömdes tillrättaförande, kan domen innebära en mycket kännbar
reaktion för honom. I sådana fall torde det finnas mindre anledning än
eljest att ådöma böter vid sidan av den villkorliga domen. Det bör givetvis
också beaktas, att ett bötesstraff kan inverka menligt på de resocialiseringsåtgärder
som vidtages i samband med den villkorliga domen. Särskild uppmärksamhet
kräver fall, där skadestånd ålagts den dömde, varvid det ofta
är lämpligt att giva föreskrifter om tid och sätt för betalning av skadeståndet.
Det är då angeläget, att icke målsägandens möjligheter att utfå sitt
skadestånd försvåras av att domstolen ådömer kompletterande böter. Ett
annat fall, i vilket skäl talar mot att den här föreslagna bestämmelsen tilllämpas,
är när domstolen finner att enligt 4 kap. 1 § strafflagen för något
av flera brott särskilt bötesstraff skall ådömas.

Villkorlig dom kan nu meddelas även beträffande ett ådömt bötesstraff
— förutsatt likväl att frihetsstraff ingår i straffskalan för brottet — och
ett villkorligt anstånd med ådömande av straff kan avse brott för vilket om
straff skulle ha bestämts detta hade stannat vid böter. Något formellt hinder
att ådöma ovillkorliga böter vid sidan av en sådan villkorlig dom har icke
uppställts i den föreslagna bestämmelsen. Det torde även utan uttrycklig
bestämmelse stå klart, att möjligheten att ådöma kompletterande böter i
allmänhet ej bör utnyttjas i dylika fall.

Böter av det slag varom här är fråga torde höra ådömas i dagsböter. Därvid
får dagsbotens belopp bestämmas enligt de allmänna reglerna i 2 kap.

2 liihanq till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 140

Kungl. Maj. ts proposition nr 146 år 1959

8 § strafflagen. Vad detta lagrum innehåller därom att antalet dagsböter
skall bestämmas efter brottets beskaffenhet, kan emellertid icke utan vidare
tillämpas i fall som nu avses. För att den samlade reaktionen mot den tilltalades
brottslighet skall bli lämpligt avvägd, måste domstolen vid fastställandet
av dagsbotsantalet taga hänsyn till att villkorlig dom samtidigt ådömes.
Detta får anses med tillräcklig tydlighet framgå av den föreslagna
lagtexten, när däri stadgas att böterna ådömes såsom särskilt straff för samma
brott som den villkorliga domen avser. Högsta antalet dagsböter torde
kunna fastställas till 120, och detta maximum bör gälla även då böterna
ådömes jämte en villkorlig dom för flera brott. Avser det villkorliga anståndet
verkställighet av ett i domen utsatt straff, får beaktas att antalet
dagsböter icke bestämmes så högt att — enligt de grunder som anges i 4
kap. 6 § strafflagen — det för brottet stadgade maximistraffet överskrides.
Uttrycklig bestämmelse härom torde böra meddelas.

Å böter som ådömes med stöd av den föreslagna nya bestämmelsen bör
tillämpas de regler som eljest gäller för verkställighet av bötesstraff. Det
kan icke vara lämpligt att härvidlag lägga några särskilda förpliktelser på
de organ som handhar övervakningen av de villkorligt dömda. Bestämmelserna
i lagen om verkställighet av bötesstraff och förordningen angående indrivning
och redovisning av böter skall alltså iakttagas. Vid övervägande huruvida
hinder mot förvandling möter enligt 8 § nämnda lag får observeras,
att bötesstraff enligt den föreslagna 1 a § ej ålagts med tillämpning av 4
kap. 1 § strafflagen även om den villkorliga domen avser flera brott. Förvandlas
böterna till frihetsstraff, får enligt vanliga regler bedömas om verkställigheten
av förvandlingsstraffet skall villkorligt anstå. Huruvida bristande
betalning av böterna bör leda till förverkande av den villkorliga dom,
jämte vilken böterna ådömts, prövas jämlikt 13 § 3 mom. lagen om villkorlig
dom, som stadgar att villkorligt anstånd kan förklaras förverkat om den
dömde ålägges förvandlingsstraff för böter.

I enlighet med den ståndpunkt jag här intagit bör det särskilda bötesstraff
som ådömts jämte en villkorlig dom icke påverkas av att det villkorliga
anståndet förklaras förverkat; verkställigheten av böterna bör alltså
oberoende därav fortgå. Fn konsekvens härav är också, att böterna
icke skall ingå i gemensamt straff som enligt 13 § 1 mom. lagen om villkorlig
dom i vissa fall skall bestämmas, när anståndet förklaras förverkat
eller förklaras skola avse jämväl annat brott. En uttrycklig bestämmelse
härom torde böra upptagas i nyssnämnda lagrum. Icke heller bör den omständigheten,
att det villkorliga anståndet ej kan förklaras förverkat och att
straff för brottet enligt 16 § lagen om villkorlig dom i anledning därav
skall vara förfallet, medföra att böter som ådömts jämte den villkorliga
tiomen bortfaller. Böterna bör preskriberas enligt reglerna i 5 kap. 20 § andra
stycket strafflagen. Med denna konstruktion av det särskilda bötesstraffet
bör uppenbarligen, då villkorligt anstånd med ådömande av straff förklaras
förverkat enligt 12 § lagen om villkorlig dom eller enligt 13 § 1
eller 3 mom. samma lag, vid bestämmande av straff för brottet hänsyn

Kungl. Maj. ts proposition nr 146 år 1959

tagas till det tidigare ådömda bötesstraffet. Liksom när böter ådömes
jämte en villkorlig dom med utsatt straff skall domstolen alltså även i denna
situation tillse, att den samlade reaktionen mot brottet blir lämpligt avvägd
och att det för brottet stadgade straffmaximum icke överskrides. Detta
får anses framgå av det föreslagna andra stycket i 1 a §.

Enligt 2 och 3 §§ lagen om ungdomsfängelse och 2 § lagen om förvaring
och internering i säkerhetsanstalt kan ungdomsfängelse eller förvaring i
vissa fall då villkorligt anstånd förklaras förverkat ådömas för det brott som
avsetts med den villkorliga domen. I sådant fall skall domstolen förordna,
att ungdomsfängelset eller förvaringen träder i stället för böter som ådömts
jämte den villkorliga domen. Detta får anses följa omedelbart av nämnda
paragrafer och framgår i vart fall vid en jämförelse med 20 § ungdomsfängelselagen
och 13 § lagen om förvaring och internering i säkerhetsanstalt.

I 24 § lagen om villkorlig dom meddelas bestämmelser om nöjdförklaring.
Avges nöjdförklaring beträffande den villkorliga domen, börjar prövotiden
löpa med den övervakning och de föreskrifter som kan ha bestämts. Har
talan fullföljts, skall den fullföljda talan anses återkallad i de delar som
nöjdförklaringen avser. Beträffande bötesstraff finnes för närvarande icke
några bestämmelser om nöjdförklaring. När det gäller böter som enligt den
föreslagna 1 a § ådömts jämte villkorlig dom måste det emellertid anses
olämpligt, att talan beträffande dem skulle kunna föras av den dömde i fall
då han avgivit nöjdförklaring i vad han erhållit villkorlig dom. Böterna
ingår i den totala påföljden och domen bör i förevarande avseende ses
som en helhet. Avges nöjdförklaring beträffande den villkorliga domen, bör
därmed följa att talan icke heller kan föras i fråga om bötesstraffet. Att
sträcka verkningarna av nöjdförklaringen längre än så torde icke böra övervägas
i detta sammanhang. För verkställbarheten av bötesstraffet bör därför
även i nu angivet fall gälla bestämmelserna i 22 § förordningen om utsölcningslagens
införande.

Strafflagberedningen har uttalat att, när den tilltalade är krigsman och
målet handlägges som militärt mål, det kan vara att föredraga att villkorlig
dom förenas med disciplinstraff i stället för med böter. Jag delar uppfattningen
att detta stundom kan vara lämpligt. Såsom beredningen uttalat får
2 och 3 §§ lagen om disciplinstraff för krigsmän anses öppna möjlighet att
även i sådant fall döma till disciplinstraff i stället för böter. Vad i lagen om
villkorlig dom föreslagits beträffande böter som ådömes jämlikt 1 a § bör
i tillämpliga delar gälla även disciplinstraff som ålägges jämte villkorlig
dom. Då särskild bestämmelse härom torde erfordras, synes lämpligen i
sistnämnda lag böra införas en ny paragraf, 24 a §, av innehåll att, om med
stöd av 2 eller 3 § lagen om disciplinstraff för krigsmän disciplinstraff ådömes
i stället för böter jämlikt 1 a §, vad i 13 § 1 mom, 16 § och 24 § lagen
om villkorlig dom stadgas om sådana böter skall äga motsvarande tillämpning
beträffande disciplinstraffet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1959

Särskilda bestämmelser angående registreringen av domar varigenom böter
eller disciplinstraff ådömts jämte villkorlig dom torde icke vara påkallade.
Den villkorliga domen skall alltid antecknas i allmänna straffregistret.
Därest bötesstraffet uppgår till 60 dagsböter eller mer, kommer emellertid
enligt 1 § 1. straffregisterlagen — om 12, 20, 21, 22 eller 23 kap. strafflagen
tillämpats — anteckning att ske även av bötesstraffet. Någon olägenhet härav
torde icke uppkomma. Av 57 § kungörelsen den 19 november 1948 angående
den militära rättsvården torde, utan att paragrafen ändras, följa att
såväl den villkorliga domen som ett därjämte ådömt disciplinstraff skall antecknas
i militära straffregistret.

Införande av möjligheten att jämte villkorlig dom döma till särskilt bötesstraff
eller disciplinstraff synes icke nödvändiggöra någon ändring av
rättegångsbalkens regler om omröstning till dom, 29 kap. 2—4 §§. Frågan
huruvida böter eller disciplinstraff skall ådömas torde i detta sammanhang
bli att avgöra på samma sätt som nu gäller beträffande förordnande om
övervakning och meddelande av särskilda föreskrifter vid villkorlig dom.

Några särskilda övergångsbestämmelser i anslutning till ikraftträdandet
av de nu föreslagna lagändringarna synes icke erforderliga. Då möjligheten
att kombinera villkorlig dom och böter ej får utnyttjas så, att den för
brottet stadgade straffskalan överskrides, och då denna kombinationsmöjlighet
kan öka förutsättningarna för den tilltalade att komma i åtnjutande
av villkorlig dom, lärer några invändningar icke kunna resas mot att tilllämpa
de nya bestämmelserna även på brott, som begåtts före ikraftträdandet.
II.

II. Tillfälligt omhändertagande av villkorligt dömda

Gällande rätt

Lagen om villkorlig dom innehåller icke några bestämmelser om omhändertagande
av den villkorligt dömde. Därest han utan att därigenom begå
brott åsidosätter något som till följd av den villkorliga domen åligger honom,
kan domstolen enligt 12 § förordna om övervakning om den dömde ej redan
står under övervakning, meddela föreskrift enligt 8 §, förordna om förlängning
av prövotiden, besluta att varning skall tilldelas den dömde eller förklara
anståndet förverkat. Har domstolen tillsatt övervakningsnämnd, kan
nämnden vidtaga sådan åtgärd, dock ej förklara anståndet förverkat. Föreskrifter
enligt 8 § kan avse den dömdes utbildning, arbetsanställning, vistelseort,
bostad eller användande av fritid; vidare kan det åläggas honom att
avhålla sig från bruk av rusdrycker, att underkasta sig behandling å sjukhus,
vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller annan anstalt och att underkasta
sig inskränkning i förfogandet över arbetsförtjänst eller andra tillgångar.
Om det finnes lämpligt kan också föreskrivas, att den dömde bör

Kungl. Maj.ts proposition nr lb6 år 1959

på tid och sätt som anges i domen söka fullgöra skadeståndsskyldighet på
grund av brottet. Om den dömde gör sig skyldig till nytt brott, kan domstolen
enligt 14 §, om anståndet icke förklaras förverkat, meddela ändrade bestämmelser
i enlighet med 12 §.

Beträffande de föreskrifter för den villkorligt dömde som här nämnts gäller,
att något tvångsvis genomförande ej kan ske; det förutsättes att den
dömde frivilligt medverkar. Han är emellertid underkastad det hotet, att i
annat fall åtgärder vidtages enligt 12 §, varvid förverkande av anståndet kan
komma i fråga. Det enda tvångsingripande som lagen medger är att domstol
eller övervakningsnämnd kan erhålla handräckning av polismyndighet för
den dömdes inställande inför domstolen eller nämnden.

Lagens ståndpunkt är vidare den att under prövotidens gång ny föreskrift
enligt 8 § endast får meddelas om den dömde misskött sig. Har föreskrift
i visst hänseende meddelats redan i domen, kan den föreskriften emellertid
ändras eller upphävas så snart anledning förekommer därtill.

Vid andra former av kriminalvård i frihet än villkorlig dom finnes vissa
möjligheter till tillfälligt omhändertagande. I 16 § lagen om villkorlig frigivning
stadgas sålunda att, om fråga uppkommer om förverkande av villkorligt
medgiven frihet, fångvårdsstyrelsen kan, såframt omständigheterna föranleder
därtill, besluta att den frigivne skall tagas i förvar i avbidan på vidare
förordnande. Liknande bestämmelser upptages i 17 § ungdomsfängelselagen
och 12 § lagen om förvaring och internering i säkerhetsanstalt. Endast
i lagen om villkorlig frigivning har fastställts en längsta tid för omhändertagandet;
den omhändertagne skall lösgivas, såvida beslut om den villkorligt
medgivna frihetens förverkande ej har meddelats inom en vecka efter
det han tagits i förvar.

Strafflagberedningen

Strafflagberedningen har i sitt förslag om skyddstillsyn — som i princip
innebär kriminalvård i frihet — upptagit en bestämmelse, enligt vilken den
dömde kan tillfälligt omhändertagas på lämpligt sätt. Sådant omhändertagande
skall kunna ske, om det med hänsyn till den dömdes sinnesförfattning
eller eljest finnes erforderligt för hans tillrättaförande. Det må nämnas,
att beredningens förslag, vilket medger att föreskrifter meddelas vid
skyddstillsyn i huvudsak i samma omfattning som enligt 8 § lagen om villkorlig
dom, ej för meddelande av nya föreskrifter under prövotiden förutsätter
att den dömde misskött sig.

Beredningen anför att den nuvarande möjligheten att taga villkorligt frigivna
i förvar visat sig vara av stort värde. I samband med att den frigivne
tagits i förvar, har tillsynsmannen eller skyddskonsulenten fått tillfälle att
tala den omhändertagne till rätta och ordna upp hans förhållanden. Detta
har i allmänhet lett till att förverkande av den villkorligt medgivna friheten
kunnat undvikas och alt kriminalvården i frihet kunnat fortsätta. Beredningen
uttalar vidare följande:

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1959

Det är enligt slrafflagberedningens mening en brist, att de organ som har
tillsyn över de villkorligt dömdas behandling icke äger någon liknande möjlighet
att ingripa, när en akut risk föreligger för återfall i brott eller för annan
misskötsamhet från den dömdes sida. Om en villkorligt dömd bryter
mot meddelade föreskrifter och undandrager sig övervakning genom att byta
vistelseort, kan skyddskonsulenten visserligen få honom efterspanad genom
polisens försorg. Polismyndigheten äger dock icke befogenhet att återföra
den dömde eller att kvarhålla honom och därigenom förhindra, att han avviker
på nytt. Detta har visat sig medföra svårigheter för tillsynsorganen att
i dylika fall få kontakt med den dömde.

Ett tillfälligt omhändertagande kan emellertid vara ändamålsenligt ur behandlingssynpunkt,
även omi den dömde icke har brutit mot meddelade föreskrifter
eller eljest visat bristande skötsamhet. Utan att detta är fallet kan
han nämligen ha kommit i ett sådant orostillstånd att med hänsyn till hans
sinnesförfattning en allvarlig risk föreligger för ny brottslighet.

Särskilt i fråga om unga personer kan enligt beredningen en kort tids omhändertagande,
varunder övervakningsorganen får tillfälle att påverka den
dömde, vara ägnat att återställa hans sinnesjämvikt och undanröja risken
för ny kriminalitet.

Beredningen framhåller att åtgärden skall vara individualpreventivt motiverad
och att den icke får tillgripas enbart i syfte att skärpa påföljden mot
den dömde.

Omhändertagandet avses i regel skola vara högst en vecka. För att den
dömde skall kunna kvarhållas längre tid förutsättes synnerliga skäl. Genom
nytt beslut kan då förordnas, att han skall kvarhållas ytterligare högst en
vecka. Något formellt hinder föreligger enligt förslaget icke mot att omhändertagande
sker flera gånger under prövotiden. Om ett upprepat omhändertagande
blir aktuellt, torde emellertid ofta förutsättningar saknas för fortsatt
kriminalvård i frihet, och skyddstillsynen bör då i stället utbytas mot
annan påföljd.

Enligt förslaget skall skyddstillsynen handhas av lokala tillsynsnämnder,
vilka skall ha att meddela erforderliga föreskrifter. Det är också på sådan
nämnd det skall ankomma att besluta om tillfälligt omhändertagande, över
beslut om omhändertagande får den dömde föra talan genom besvär hos hovrätt;
beslutet skall dock genast lända till efterrättelse, om ej nämnden eller
hovrätten annorlunda förordnar.

Beträffande verkställigheten av beslut om omhändertagande upptager förslaget
ett stadgande om att polismyndighet skall lämna handräckning för
den dömdes omhändertagande. Omhändertagandet torde enligt beredningen
i regel komma att ske i polisarrester, liksom nu sker när villkorligt frigivna
tages i förvar. Beredningen anmärker, att den allmänna standarden hos polisarresterna
visserligen icke är god, men anser att en placering där i allmänhet
kan godtagas med hänsyn till den korta tid som den dömde får kvarhållas.
Dessutom pekar beredningen på att en väsentlig förbättring av polisarresternas
beskaffenhet och utrustning kan förväntas efter ett genomförande
av polisarrestutredningens förslag (se nu lagen den 25 april 1958 om behandlingen
av häktade och anhållna in. fl. samt i anslutning därtill utfär -

Kungl. Maj.ts proposition nr (i år 195!)

dade författningar). Om den dömde är under 21 år torde enligt beredningen
stundom kunna utverkas, att han under tiden för omhändertagandet placeras
på någon barnavårdande institution.

Särskilda framställningar

I särskilda skrivelser har Göteborgs rådhusrätt och övervakning snämnden
vid Stockholms rådhusrätt hemställt, att redan innan ståndpunkt tages till
strafflagberedningens förslag i dess helhet sådan ändring vidtages i den nu
gällande lagen om villkorlig dom att den villkorligt dömde kan tillfälligt omhändertagas.
Rådhusrätten anför:

Vid Göteborgs rådhusrätt har under de senare åren inkommit ett flertal
framställningar rörande åtgärder mot sådana villkorligt dömda, som under
en stor del av prövotiden undandragit sig all förbindelse med övervakaren
och vilkas vistelseort är för denne okänd. För efterspanande av den dömde
står i sådana fall icke något annat medel domstolen till buds än att den dömde
efterlyses i polisens spärrlista, varefter han med stöd av 21 § förutnämnda
lag kan efter domstols förordnande inställas i ärendet, därest hans vistelseort
kunnat utrönas. Ofta blir emellertid ett efterforskningsförfarande
av nämnd art helt resultatlöst. Någon gång händer det, att upplysning om
den eftersökte erhålles därigenom att han blivit anhållen för fylleri. Polismyndigheten
äger emellertid då ej kvarhålla honom under så lång tid, att
han kan genom dess försorg införpassas till domstolen, även om ärendet
skulle kunna så gott som omedelbart utsättas till handläggning; och då han
senare sökes under uppgiven bostadsadress — om han haft någon mera fast
sådan — kan han ånyo vara försvunnen ur sikte.

De sålunda förefintliga missförhållandena innebära enligt rådhusrättens
förmenande en betänklig inskränkning i domstolens möjligheter till ingripande
mot den dömde. Det kan icke vara riktigt, att denne skall på sätt som
antytts kunna undandraga sig den tillsyn, som förutsatts vid domens meddelande
och som det enligt lagen åligger honom att underkasta sig. Särskilt
med hänsyn till det betydande antal fall, vari numera tillämpas villkorlig
dom, ter det sig såsom en synnerligen angelägen uppgift att skapa möjlighet
till effektivt ingripande för den dömdes tillrättaförande.

Efter en redogörelse för strafflagberedningens förslag fortsätter rådhusrätten
:

Enligt rådhusrättens mening bör med en lösning av det föreliggande spörsmålet
icke anstå till dess slutlig ståndpunkt tagits till strafflagberedningens
omförmälda betänkande. Uppgiften synes emellertid kunna i nuvarande läge
begränsas till det syfte, rådhusrätten inledningsvis angivit, nämligen till att
bereda möjlighet att på ett effektivt sätt uppspåra den avvikne i och för hans
inställande vid domstolen. Detta syfte torde tillgodoses genom en föreskrift,
att han må efter domstolens förordnande omhändertagas i avbidan på ärendets
behandling inför domstolen. Ett sådant förordnande bör givetvis medföra,
att den eftersökte må efterspanas i den ordning, som gäller för tilltalade
eller misstänkta, beträffande vilka häktningsbeslut meddelats. I likhet
med vad strafflagberedningen anfört med avseende å den av beredningen
förordade föreskriften torde ett omhändertagande böra verkställas i polisarrest,
såsom för närvarande förekommer i fråga om villkorligt frigivna
med flera. Att domstolen bör efter erhållet besked om verkställighet av för -

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1959

ordnandet företaga ärendet till handläggning utan dröjsmål torde ligga i sakens
natur.

Övervakningsnämnden framhåller i sin skrivelse att införande av möjlighet
till ett tillfälligt omhändertagande skulle innebära en avsevärd effektivisering
av hithörande område av kriminalvården i frihet. Nämnden instämmer
till alla delar i strafflagberedningens uttalanden. Enligt nämndens mening
krävs omedelbara åtgärder för en effektivisering av den villkorliga domen.
övervakningsnämnden anför vidare följande:

Nämnden bär i dessa frågor samrått med skyddskonsulenterna Nanna
Erikson, Georg Fitinghoff och Sten Lilliehöök, vilka har uppsikt över villkorligt
dömda i Stockholm. De tre skyddskonsulenterna är ense med nämnden
om behovet av en bestämmelse av ifrågavarande slag, och de har särskilt
framhållit vissa fall då ett tagande i förvar skulle fylla en viktig funktion.
Ett är att en villkorligt dömd söker hålla sig undan under sådana omständigheter
att man måste befara risk för nya brott; ett annat att den villkorligt
dömde befinner sig i en period av alkoholmissbruk, som icke kan på annat
sätt avbrytas, och det tillika kan antagas att vederbörande under alkoholens
inflytande begår nya brott eller på annat sätt skadar sig själv eller
annan — för övrigt ett efter de senaste ändringarna på nykterhetslagstiftningens
område icke ovanligt fall. Vidare har nämnts sådana fall, där vederbörande
börjat missbruka narkotika och ett snabbt ingripande därför framstår
såsom särskilt påkallat för att få vederbörande under kontroll. Anmälan
till övervakningsnämnd eller övervakningsdomstol för åtgärd och efterspaning
har enligt konsulenternas uppfattning icke alltid visat sig vara någon
effektiv åtgärd i nu angivna fall. Många gånger har nämligen åtal för
nytt brott anhängiggjorts, innan vederbörande kunnat inställas för nämnden
eller övervakningsdomstolen, eller också har vederbörande över huvud ej
kunnat anträffas före prövotidens utgång med påföljd att åtgärdsärendet
avskrivits av nämnden eller domstolen. Från skyddskonsulenternas sida har
i detta sammanhang särskilt framhållits att övervakningsdomstols eller övervakningsnämnds
begäran hos polismyndighet om efterspaning av villkorligt
dömda endast i undantagsfall leder till positivt resultat, vilket även överensstämmer
med nämndens egen erfarenhet. Skyddskonsulenterna har vidare
betonat, att av dem som i Stockholm ställs under övervakning som villkorligt
dömda omkring hälften tidigare varit föremål för relativt ingripande åtgärder
från domstol eller nykterhetsnämnd eller för psykiatrisk vård och att
redan klientelets beskaffenhet därför enligt deras uppfattning motiverar en
bestämmelse om tillfälligt tagande i förvar.

Övervakningsnämnden anser att en bestämmelse i ämnet kan utformas i
nära anslutning till 16 § lagen om villkorlig frigivning. Rätt att besluta om
tagande i förvar bör tillkomma såväl övervakningsdomstol som övervakningsnämnd.
Nämnden beräknar att ett omhändertagande av detta slag i
Stockholm kan tänkas förekomma i omkring 50 fall om året. Lokalfrågan
synes icke kunna utgöra något hinder för förslagets genomförande.

Yttranden

Strafflagberedningens förslag att den som dömts till skyddstillsyn skall
kunna tillfälligt omhändertagas finner justitiekansler sämbetet värdefullt.
Förslaget hälsas med tillfredsställelse även av åtskilliga andra myndighe -

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1959

ter. Särskilt understryker flera skyddskonsulenter värdet av en sådan bestämmelse.
Föreningen Sveriges skyddskonsulenter och skyddsassistenter
uttalar, att förslaget tillmötesgår ett i det praktiska arbetet med täta mellanrum
uppträdande behov att i hjälpande och samtidigt tillrättaförande
syfte ingripa beträffande personer som löper fara att definitivt komma på
avvägar.

Kriminalpolisintendenten i Stockholm, poliskammaren i Malmö och landsfogden
i Kopparbergs län, vilka icke har någon erinran mot förslaget, framhåller
att polisarresterna är olämpliga för sådant omhändertagande som avses
med den föreslagna bestämmelsen. Särskilt gäller detta i fråga om ungdom.
I yttrandena pekas på möjligheten att låta omhändertagandet ske i det
slag av fångvårdsanstalt som under benämningen tillsynsanstalt av beredningen
föreslagits för annat ändamål.

I några yttranden yppas viss tveksamhet mot förslaget. Föreningen Sveriges
häradshövdingar uttalar, att stor varsamhet bör iakttagas i fråga om
tillskapandet av nya former för administrativt frihetsberövande. Med hänsyn
till sammansättningen av tillsynsnämnderna anser emellertid föreningen,
att den föreslagna bestämmelsen kan godtagas. Sveriges advokatsamfund
anser det i hög grad diskutabelt om skäl verkligen föreligger att införa
den av beredningen föreslagna bestämmelsen. Skall en sådan lagändring
genomföras, kan samfundet emellertid under inga omständigheter godtaga
att beslut skall fattas av en nämnd med verkan att beslutet genast skall
gå i verkställighet. Om en sådan möjlighet att beröva människor friheten
överhuvudtaget skall införas, måste beslutanderätten tillkomma domstol.
Det måste också sörjas för att den dömde kan erhålla sakkunnig hjälp för
tillvaratagande av sina intressen.

Departementschefen

Möjligheterna för de organ, som har att öva tillsyn över de villkorligt
dömda, att ingripa med erforderliga åtgärder är för närvarande i viktiga
hänseenden begränsade. En svårighet som särskilt framhållits i framställningarna
från Göteborgs rådhusrätt och övervakningsnämnden vid Stockholms
rådhusrätt föreligger däri, att något tvångsvis omhändertagande icke
kan ske av villkorligt dömd som undandrar sig övervakning genom, att byta
vistelseort. Han kan visserligen efterspanas, men om han anträffas kan han
icke kvarhållas. Härigenom blir möjligheterna för övervakningsorganen att
verkställa tillförlitlig utredning av den dömdes förhållanden försvårade. I
och för sig torde i dessa fall ofta föreligga anledning att förklara det villkorliga
anståndet förverkat, men någon säker grund för ett beslut om förverkande
eller om andra åtgärder enligt 12 § lagen om villkorlig dom kan ej
erhållas.

Avsaknaden av en rätt att för en kortare tid tvångsvis omhänderta villkorligt
dömda har gjort sig märkbar även i situationer, där full utredning
kunnat erhållas om den dömdes förhållanden. Missköter sig den dömde, kan
varning tilldelas honom och föreskrifter meddelas i olika avseenden. Som

Kungl. Maj:ts proposition nr H6 år 1959

yttersta utväg kan det villkorliga anståndet förklaras förverkat. Det är emellertid
tydligt, att förverkande — om man bortser från de fall då den dömde
begått nytt brott — många gånger framstår som en alltför drastisk åtgärd.
Det visar sig också att beslut om förverkande utan samband med lagföring
för nytt brott är mycket sällsynta. Detta kan icke bero på att skäl till förverkande
endast sällan föreligger. I riktig känsla av att ett syfte med den
villkorliga domen är att utan att den dömde intages i fångvårdsanstalt förebygga
att han begår nya brott, torde emellertid övervakare, skyddskonsulenter
och övervakningsdomstolar söka komma till rätta med svårigheterna
genom mindre ingripande åtgärder än förverkande. Dessa strävanden skulle
helt säkert stundom främjas, om den dömde kunde på lämpligt sätt omhändertagas
för att övervakningsorganen skall få tillfälle att ordna upp
hans förhållanden och hjälpa honom till rätta.

Bland de förslag som strafflagberedningen framlagt i syfte att göra kriminalvården
i frihet effektivare än för närvarande ingår även införande
av en bestämmelse som möjliggör ett omhändertagande av den dömde på
kort tid, högst två veckor. Detta förslag har allmänt godtagits av remissmyndigheterna,
och angelägenheten av en sådan bestämmelse understrykes
starkt i framställningarna från Göteborgs rådhusrätt och övervakningsnämnden
vid Stockholms rådhusrätt.

En icke oväsentlig förbättring av möjligheterna att komma till rätta med
de svårigheter, som enligt det förut anförda möter de övervakande organen,
synes vara att vinna genom beredningens förslag. Detta torde utan större
svårigheter kunna genomföras inom ramen för den nuvarande lagen om
villkorlig dom. Jag vill därför förorda att — i avbidan på den omfattande
strafflagsrevision som förestår — i nämnda lag upptages bestämmelser om
tillfälligt omhändertagande av villkorligt dömda.

Enligt beredningens förslag skall bestämmelsen om tillfälligt omhändertagande
endast gälla beträffande dem som dömts till skyddstillsyn, d. v. s.
närmast motsvarande de villkorligt dömda som nu ställes under övervakning.
Att förslaget begränsats på detta sätt, torde framför allt sammanhänga
med att den av beredningen föreslagna villkorliga domen icke såsom
den nuvarande är förbunden med någon allmän skötsamhetsregel; förverkande
av villkorlig dom skall enligt förslaget — med visst undantag •— endast
kunna ske när den dömde begått nytt brott. Då det nu gäller att i den
nuvarande lagen om villkorlig dom upptaga en bestämmelse om tillfälligt
omhändertagande, finnes enligt min mening icke någon anledning att inskränka
regelns tillämpning till de fall där den villkorligt dömde står under
övervakning. Det ligger emellertid i sakens natur att bestämmelsens praktiska
betydelse i huvudsak kommer att begränsas till dessa fall. Däremot
synes omhändertagande ej böra ifrågakomma beträffande den som erhållit
villkorligt anstånd med verkställighet av förvandlingsstraff.

I fråga om tillämpningen i övrigt av stadgandet om omhändertagande
innehåller beredningens förslag som förutsättning, att omhändertagandet

Kungl. Maj. ts proposition nr 146 år 1959

med hänsyn till den dömdes sinnesförfattning eller eljest skall finnas erforderligt
för hans tillrättaförande. Det förnlsättes i och för sig icke, att
den dömde åsidosatt särskild föreskrift eller annat som åligger honom i anledning
av domen till skyddstillsyn. Förslaget upptager icke heller någon
sådan förutsättning för att nya föreskrifter skall kunna meddelas. Enligt
den nu gällande lagen om villkorlig dom gäller däremot i princip, att ingripande
mot den dömde med andra åtgärder än som bestämts i domen
förutsätter att han i något avseende misskött sig under prövotiden. Även
om goda skäl kan anföras för beredningens förslag, torde det ej finnas anledning
att vid den begränsade reform som nu föreslås frångå den ståndpunkt
gällande lag intar. Tillfälligt omhändertagande av den dömde bör
alltså ifrågakomma endast i fall, då han åsidosatt något som åligger honom
till följd av den villkorliga domen. Såsom framgår av vad jag tidigare anfört,
är emellertid ett väsentligt syfte med den föreslagna bestämmelsen att
de övervakande organen skall sättas i tillfälle att utreda den dömdes förhållanden.
Av denna anledning kan man för ett omhändertagande icke kräva
att fullständig utredning om hans misskötsamhet föreligger. Efter förebild
av vad som enligt 16 § lagen om villkorlig frigivning gäller beträffande
tagande i förvar av villkorligt frigivna bör i stället anges, att omhändertagande
får ske om fråga uppkommit att förklara anståndet förverkat eller
vidtaga annan åtgärd enligt 12 § lagen om villkorlig dom. Beslut om omhändertagande
bör då kunna fattas utan att den dömde — såsom eljest är
föreskrivet när åtgärder vidtages mot honom — får tillfälle att yttra sig.
I annat fall skulle uppenbarligen syftet med omhändertagandet, som ytterst
är att undanröja en mer eller mindre akut risk för nya brott, i stor utsträckning
förfelas.

Ett huvudfall då beslut om omhändertagande är påkallat är det, då den
dömde icke upprätthåller förbindelse med sin övervakare och denne icke
har någon kännedom om var den dömde befinner sig. Det kan emellertid
icke vara påkallat att i alla sådana fall gå så långt som till ett omhändertagande.
Ofta torde nämligen tillräckliga upplysningar föreligga för att den
dömdes vistelseort skall kunna utrönas genom skyddskonsulentorganisationen
och erforderliga åtgärder därefter vidtagas; och även om så ej är fallet,
kan det måhända vara tillräckligt att efterlysning sker genom polismyndighetens
försorg. Förhållandena kan också vara sådana, att det ej är skäl
att misstänka att den dömde på annat sätt än genom bristande kontakt
med övervakaren åsidosätter sina skyldigheter. Ett omhändertagande kan
i sådana fall kanske komma alt spoliera en ordnad tillvaro som den dömde
byggt upp. Har beslut meddelats om omhändertagande, bör för övrigt den
verkställande myndigheten, om det visar sig all den dömdes förhållanden
är gynnsammare än vad den beslutande myndigheten kunnat utgå från och
ett genomförande av beslutet sannolikt skulle få olyckliga konsekvenser,
kunna inhämta medgivande från den beslutande myndigheten att verkställigheten
icke skall genomföras. Erfarenheterna från tillämpningen av

Kungl. Maj. ts proposition nr HG år 1959

bestämmelserna om villkorligt frigivnas tagande i förvar lär ge vid handen,
att de verkställande myndigheterna i detta hänseende handlar med humanitet
och omdöme.

Omhändertagande bör emellertid kunna beslutas även i andra fall än då
den dömde uppehåller sig å okänd ort. Om den dömde förfaller till dagdrivarliv
eller på annat sätt för ett oordentligt levnadssätt, som innebär
en överhängande risk för att han återfaller i brott, bör han kunna omhändertagas
i avbidan på resultatet av en utredning om vilka åtgärder som
skall vidtagas. Sker ingripandet i tid, kan man härigenom måhända förebygga
en utveckling som skulle leda till fortsatt brottslighet. Med anledning
av de exempel övervakningsnämnden vid Stockholms rådhusrätt i sin
framställning givit på fall då ett omhändertagande kan vara motiverat, vill
jag understryka att enligt vad förut anförts en förutsättning för ingripande
alltid måste vara att den dömde åsidosatt någon av sina skyldigheter.
De i 6, 8 och 10 §§ lagen om villkorlig dom givna bestämmelserna om den
dömdes åligganden är emellertid så avfattade, att den angivna förutsättningen
i praktiken icke torde utesluta omhändertagande i fall där sådant
verkligen är påkallat.

För att ange att omhändertagande icke får beslutas blott och bart av det
skälet att den dömde missköter sig, torde i lagtexten böra utsägas att omhändertagandet
skall vara föranlett av särskilda omständigheter. Genom
att förverkande nämnes i första hand bland åtgärder som är under övervägande
markeras också, att omhändertagande icke bör ifrågakomma när
den dömdes åsidosättande av sina skyldigheter är av mindre betydelse. Omhändertagande
bör alltså ske endast i kvalificerade fall. I regel torde omhändertagande
icke heller böra komma i fråga, när det villkorliga anståndet
avser verkställigheten av ett ådömt bötesstraff och brottet alltså icke
har bedömts vara av den allvarliga art att det förskyller ett frihetsberövande.
Någon mera betydande frekvens av omhändertaganden torde man
med hänsyn till det anförda icke behöva räkna med. Redan förhandenvaron
av denna möjlighet torde emellertid komma att ge en gynnsam effekt i övervakningsarbetet.

Därest den dömde misstänkes ha begått nytt brott bör han, om hans vistelseort
ej är känd, efterspanas och omhändertagas i den ordning som rättegångsbalken
föreskriver. Omhändertagande enligt den nu föreslagna regeln
synes icke heller eljest böra grundas på att den dömde begått nytt brott. Hinder
bör dock icke möta mot sådant omhändertagande, om det i samband med
brottsutredningen — vilken kanske gäller brott som icke föranleder svårare
straff än böter — framkommer andra missförhållanden som kan motivera
att åtgärd vidtages enligt 12 § lagen om villkorlig dom.

Såsom strafflagberedningen uttalat torde verkställigheten av omhändertagandet
i regel få ske genom polismyndighets försorg. Den myndighet som
beslutat omhändertagande får hos polismyndigheten begära, att den dömde
efterspanas och omhändertages i avbidan på vidare beslut. Begäran får riktas
till polismyndigheten i den dömdes hemort eller i annan ort där man har

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1959

anledning räkna med att han kan spåras. Villkorligt frigivna som tages i
förvar hålles för närvarande regelmässigt i polisarrester; undantagsvis låter
fångvårdsstyrelsen flytta den omhändertagne till fångvårdsanstalt. När det
gäller omhändertagande enligt det nu föreslagna stadgandet, torde också den
omhändertagne i regel få placeras i polisarrest. I anledning av vad några remissmyndigheter
anmärkt beträffande polisarresternas beskaffenhet vill jag
nämna, att en förbättring av arresternas standard torde kunna förväntas
sedan lagen den 25 april 1958 om behandlingen av häktade och anhållna
m. fl. jämte därtill anknytande författningar trätt i kraft den 1 juli 1958. De
i häkteslagen givna reglerna blir enligt 11 § i lagen i tillämpliga delar gällande
också beträffande dem som omhändertages med stöd av den nu föreslagna
regeln. I detta sammanhang bör — såsom strafflagberedningen understrukit
— beaktas att om ett tillfälligt omhändertagande icke kommer
till stånd, ofta ingen annan utväg återstår än att tillgripa åtgärder som är
långt mera ingripande mot den dömde. Då emellertid ett omhändertagande
i polisarrest synes böra undvikas i fråga om de yngsta lagöverträdarna, vill
jag förorda att den föreslagna bestämmelsen icke göres tillämplig å dem
som är under 18 år. Jag vill därvid erinra om att i proposition (nr 88) till
årets riksdag föreslagits uppförande vid flera ungdomsvårdsskolor av mottagningsavdelningar,
avsedda i första hand för ett effektivt omhändertagande
av kriminell ungdom under 18 år.

Omhändertagande som här avses bör kunna ske endast under kort tid.
Förvar av villkorligt frigivna får icke avse längre tid än en vecka. Såsom huvudregel
torde samma tid böra iakttagas i fråga om omhändertagande av
villkorligt dömda. I likhet med strafflagberedningen är jag emellertid beredd
att förorda att förlängning av omhändertagandet skall kunna ske med
ytterligare en vecka, om synnerliga skäl föranleder därtill. Behov av förlängning
torde stundom föreligga för att den dömdes förhållanden skall kunna
ordnas. De angivna tiderna innebär givetvis icke att den dömde alltid skall
kvarhållas en vecka eller två veckor. Omedelbart efter det den dömde omhändertagits
bör vederbörande skyddskonsulent påbörja utredning om vad
som bör göras. Ärendets handläggning bör påskyndas så mycket som möjligt.
Den myndighet som beslutat omhändertagandet bör så snart den finner
anledning saknas att längre kvarhålla den dömde besluta att han skall
släppas.

I beslut om omhändertagande bör den polismyndighet, som omhändertar
den dömde, uppmanas att omedelbart därom underrätta såväl den beslutande
myndigheten som vederbörande skyddskonsulent. Till ledning för den
verkställande myndigheten bör vidare av beslutet framgå, att den dömde får
kvarhållas högst en vecka, såvida icke tiden genom nytt beslut förlänges
med ytterligare högst en vecka.

Verkställighet av beslut om omhändertagande bör endast kunna ske så
länge prövotiden löper. Har prövotiden gått till ända utan att den dömde
anträffats, skall beslutet om omhändertagande alltså vara förfallet.

Erforderliga lagregler angående omhändertagande varom nu är fråga tor -

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1959

de lämpligen böra upptagas i en ny paragraf i lagen om villkorlig dom, betecknad
14 a §. Därutöver påkallas jämkningar och kompletteringar av 18,
19, 22 och 23 §§.

Enligt 18 § lagen om villkorlig dom skall ärende angående åtgärd enligt
12 § handläggas av övervakningsdomstolen eller, om den dömde ej står under
övervakning, av den domstol som först dömt i det mål vari den villkorliga
domen meddelats. I rättens ställe kan sådant ärende handläggas av övervakningsnämnd;
beslut om förverkande av det villkorliga anståndet kan
dock endast fattas av domstol, övervakningsnämnden vid Stockholms rådhusrätt
har föreslagit att — jämte domstol — övervakningsnämnd skall få
behörighet att besluta om tillfälligt omhändertagande. Enligt strafflagberedningens
förslag skall beslut om omhändertagande ankomma på sådan tillsynsnämnd
som enligt förslaget skall handha skyddstillsynen.

Goda skäl talar onekligen för att ett så kvalificerat organ som den föreslagna
tillsynsnämnden får besluta om omhändertagande. Utan tvekan uppfyller
också flera av de nu verksamma övervakningsnämnderna de krav som
bör uppställas på organ som skall besluta i sådan fråga. Någon garanti för
att alla de övervakningsnämnder som för närvarande existerar — enligt uppgift
av strafflagberedningen fanns år 1955 nämnder, till antalet 11, vid 16
domstolar och sedermera har tillkommit övervakningsnämnden vid Stockholms
rådhusrätt — har sådana kvalifikationer, att de bör få besluta om
frihetsberövande, erbjuder dock icke de i 25 § lagen om villkorlig dom givna
bestämmelserna om övervakningsnämnds sammansättning. Med hänsyn härtill
bör för närvarande behörigheten att meddela beslut om omhändertagande
endast tillkomma domstol.

Det är dock uppenbart, att å ort där övervakningsnämnd är i verksamhet
anledning till omhändertagande enligt 14 a § i främsta rummet torde framkomma
vid nämndens handläggning av övervakningsärende, där fråga föreligger
om åtgärd enligt 12 § lagen om villkorlig dom. Finner nämnden därvid
att den dömde bör omhändertagas, får nämnden — liksom när fråga uppkommer
om förverkande — hänskjuta ärendet till domstolen. Beslutar domstolen
omhändertagande, torde detta icke alltid behöva leda till att den fortsatta
handläggningen av ärendet sker hos domstolen. Inkommer meddelande
att den dömde omhändertagits, bör domstolen nämligen, sedan erforderlig
utredning rörande den dömdes förhållanden skett, kunna låta övervakningsnämnden
pröva frågan vilka åtgärder som skall vidtagas. — Fråga om
omhändertagande bör kunna väckas icke bara av övervakningsnämnd utan
även av personer som enligt 19 § lagen om villkorlig dom nu äger påkalla alt
åtgärd enligt 12 § vidtages. Domstol som avses i 18 § bör också vara oförhindrad
att utan framställning upptaga sådan fråga.

Beslut i ärenden om omhändertagande måste kunna fattas snabbt. På
grund härav bör 18 § lagen om villkorlig dom ges sådan utformning att en
lagfaren domare kan besluta i brådskande fall, även om ärendet tidigare
handlagts av övervakningsnämnd. Behörigheten för ensamdomare torde även
få omfatta beslut om förlängning av tiden för omhändertagandet och om

Kungl. Maj. ts proposition nr 146 år 1959

dess hävande. Beträffande den fortsatta handläggningen av ärendet blir -—
om domstolen icke hänskjuter ärendet till övervakningsnämnd — de domförhetsregler
som nu gäller för ärenden enligt 12 § alt tillämpa.

I fråga om handläggningen i övrigt av ärenden om omhändertagande enligt
14 a § kan det såsom redan nämnts icke fordras, att den dömde får tillfälle
att yttra sig. Omhändertagandet kan vara motiverat främst av att man
vill få tag i den dömde, men även i andra fall — den dömde har kanske,
trots att vissa åtgärder enligt 12 § vidtagits, icke ändrat sin livsföring —
bör beslut kunna fattas utan hans hörande. När den dömde sedermera omhändertagits
och fråga alltså är, huruvida förverkande eller annan åtgärd
skall beslutas, skall däremot reglerna i 19 § lagen om villkorlig dom angående
hörande tillämpas. Även om den dömde ej begär att bli muntligen hörd,
torde det i fall som här avses i regel vara lämpligt, att han personligen inställes
inför domstolen eller övervakningsnämnden.

Domstolens avgörande av ärende angående omhändertagande bör ske
genom beslut. Liksom när det gäller beslut om åtgärd enligt 12 § bör endast
den dömde äga föra talan mot beslutet. Bestämmelserna i 22 § lagen
om villkorlig dom bör ändras i enlighet härmed. Därjämte bör i 23 § stadgas,
att beslut om omhändertagande skall lända till efterrättelse omedelbart,
om ej annorlunda förordnas. Denna regel, som är nödvändig för att
syftet med omhändertagandet skall kunna tillgodoses, medför att klagorätten
i allmänhet icke torde få någon inverkan på det aktuella omhändertagandet
med hänsyn till dess korta varaktighet. Enligt 19 § andra stycket
lagen om införande av nya rättegångsbalken blir emellertid den omhändertagne
vid fullföljd av talan och eljest att anse som häktad. Anför den omhändertagne
besvär mot beslutet, föreligger därför möjlighet för hovrätten
att, om skäl härtill förekommer, omedelbart förordna att han skall försättas
på fri fot. I den mån de särskilda bestämmelserna i lagen om villkorlig
dom icke föranleder till annat, skall enligt sistnämnda lagrum vad
i rättegångsbalken är föreskrivet angående brottmål i tillämpliga delar gälla
i fråga om ärenden om omhändertagande.

Utöver de nu förordade lagreglerna angående omhändertagande torde erfordras
vissa tillämpningsföreskrifter. Sådana föreskrifter kan utfärdas av
Kungl. Maj :t med stöd av 28 § lagen om villkorlig dom.

Då den föreslagna lagstiftningen, som kan sägas avse verkställigheten av
meddelade villkorliga domar, närmast syftar till att undvika ett för den
dömde mera kännbart ingripande, synes hinder ej möta att göra lagstiftningen
tillämplig även i fråga om villkorliga domar som meddelats före
ikraftträdandet eller att grunda omhändertagande på förhållande som
hänför sig till tiden dessförinnan. Några särskilda övergångsregler är således
ej behövliga.

Kungl. Maj:ts proposition nr lå6 år 1959

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag
till lag angående ändring i lagen den 22 juni 1939 (nr Slå) om villkorlig
dom. Såsom tid för ikraftträdande föreslås den 1 januari 1960.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget, av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i 87 § regeringsformen
avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Margit Hirén

Kungl. Maj.ts proposition nr lb6 år 1959

Bilaga

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 22 juni 1939 (nr 314) om villkorlig dom

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 a §.

Om det för den dömdes tillrättaförande
eller eljest finnes påkallat,
må jämte villkorlig dom enligt 1 §
såsom särskilt straff för samma brott
dömas ovillkorligt till dagsböter,
högst etthundratjugu.

I fall som nu avses må den sammanlagda
påföljden, beräknad enligt
de grunder som angivas i 4 kap. 6 §
strafflagen, icke överskrida det för
brottet stadgade högsta straffet.

13 §.

1 mom. Varder den----— — sålunda övertygats.

straff ådömes, skall verkställig 1

Senaste lydelse, se beträffande 18 § 1958: 12 samt beträffande 19, 22 och 24 §§ 1946: 860.

It Bihang till riksdagens protokoll 1D5D. 1 samt. Nr 140

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1959

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

het ske av bötesstraff, som ålagts
jämlikt 1 a §.

14 a §.

Uppkommer sedan villkorlig dom
meddelats enligt 1 § fråga om att förklara
anståndet förverkat eller att besluta
annan åtgärd, varom stadgas i
12 §, må domstolen, såframt särskilda
omständigheter föranleda därtill,
förordna att den dömde skall på
lämpligt sätt omhändertagas i avbidan
på vidare förordnande.

Omhändertagande enligt denna
paragraf må ej beslutas i fråga om
den som år under aderton år.

16 §.

Åtgärd enligt------samtidigt förlänges.

Anstånd må — ----•— prövotidens utgång.

Kan anstånd ej längre förklaras
förverkat, vare straff förfallet.

Kan anstånd ej längre förklaras
förverkat, vare annat straff än böter
som ådömts jämlikt 1 a § förfallet.

§•

Ärende om åtgärd jämlikt 11 eller
12 § eller angående omhändertagande
enligt 14 a § upptages av övervakningsdomstolen
eller, där anståndet
ej är förenat med övervakning, av
den domstol som först avgjort det mål
vari den villkorliga domen meddelats.

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1959

(Gällande lydelse)

I rättens ställe må sådant ärende
upptagas av övervakningsnämnd,
varom i 25 § förmäles. Ärendet må,
där det finnes lämpligt, hänskjutas
till rätten; och skall så alltid ske, då
anstånd finnes böra förklaras förverkat.

Om rättens sammansättning vid behandling
av ärende, som avses i denna
paragraf, gälle vad i rättegångsbalken
är i allmänhet föreskrivet om
doinförhet vid huvudförhandling i
brottmål. Finnes ärendet ej lämpligen
böra anstå till allmänt ting eller
allmän rättegångsdag, vare rätten
dock domför, häradsrätt utan nämnd
och rådhusrätt med en lagfaren domare,
såframt ej ärendet tidigare
handlagts av övervakningsnämnd eller
anstånd finnes böra förklaras förverkat.

(Föreslagen lydelse)

I rättens ställe må sådant ärende
upptagas av övervakningsnämnd,
varom i 25 § förmäles. Finner nämnden,
att omhändertagande enligt 14
a § bör ske eller att anståndet bör
förklaras förverkat, skall dock ärendet
hänskjutas till rätten; och må
jämväl eljest så ske, när det finnes
lämpligt.

Om rättens sammansättning vid behandling
av ärende, som avses i denna
paragraf, gälle vad i rättegångsbalken
är i allmänhet föreskrivet om
domförhet vid huvudförhandling i
brottmål. Finnes ärendet ej lämpligen
böra anstå till allmänt ting eller
allmän rättegångsdag, vare rätten
dock domför, häradsrätt utan nämnd
och rådhusrätt med en lagfaren domare,
såframt ej anstånd finnes böra
förklaras förverkat eller ock ärendet
tidigare handlagts av övervakningsnämnd
och avser annat än omhändertagande
enligt 14 a §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1959

(Gällande lydelse)

skall tillfälle därtill beredas honom.
Innan beslut meddelas om förverkande
av anstånd med straffs ådömande,
skall tillfälle beredas allmän åklagare
eller enskild målsägande som i målet
yrkat ansvar att utföra talan om bestämmande
av ansvar för det brott
som avsetts med den villkorliga domen.

Rättens avgörande av ärende angående
åtgärd jämlikt 9, 11 eller 12 §
sker genom beslut.

Den som---— — -— •— av besli

(Föreslagen lydelse)

bliva muntligen hörd, skall tillfälle
därtill beredas honom. Innan beslut
meddelas om förverkande av anstånd
med straffs ådömande, skall tillfälle
beredas allmän åklagare eller enskild
målsägande som i målet yrkat ansvar
att utföra talan om bestämmande av
ansvar för det brott som avsetts med
den villkorliga domen.

§■

Rättens avgörande av ärende angående
åtgärd jämlikt 9, 11, 12 eller
14 a § sker genom beslut.

Beslut som meddelats jämlikt 9 §
må icke överklagas. Mot rättens beslut
i ärende angående åtgärd jämlikt
11, 12 eller 14 a § må, därest beslutet
icke innefattar att anstånd förklaras
förverkat, endast den villkorligt
dömde föra talan.

23 §.

24 §.

Vill den — —----— mottager förklaringen.

Förklaring, som-----— ----förklaringen avser.

Förklaring enligt denna paragraf
inbegriper jämväl böter, som må hava
ådömts jämlikt 1 a §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1959

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

24 a §.

Adömes med stöd av 2 eller 3 §
lagen om disciplinstraff för krigsmän
disciplinstraff i stället för böter som
avses i 1 a §, skall vad ovan i 13 §
1 mom., 16 § och 24 § stadgas om sådana
böter äga motsvarande tillämpning
beträffande disciplinstraffet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1960.

Kungl. Maj. ts proposition nr 146 år 1959

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 9 april
1959.

N är varande:

justitieråden Beckman,

E. SÖDERLUND,

Tammelin,
regeringsrådet Nevrell.

Enligt lagrådet den 26 mars 1959 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 20 mars 1959, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag angående ändring i lagen den 22 juni 1939 (nr
314) om villkorlig dom.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Carl Holmberg.

Lagrådet yttrade:

Vad först angår den föreslagna möjligheten att kombinera villkorlig dom
med böter, innebär denna ett så långt gående avsteg från principen i det gällande
påföljdssystemet att, såsom departementschefen framhållit, en systematiskt
fullt tillfredsställande lagstiftning knappast kan erhållas utan en
genomgripande omarbetning av systemet. En sådan omarbetning är för närvarande
föremål för statsmakternas prövning på grundval av strafflagberedningens
skyddslagsförslag, men då detta förslag är mycket omfattande och
delvis behandlar synnerligen tveksamma frågor torde det säkerligen dröja
ännu några år innan definitiv ny lagstiftning om påföljdssystemet kan träda
i kraft. Hinder bör därför icke anses föreligga att provisoriskt införa den föreslagna
påföljdskombinationen, eftersom denna är ägnad att tillgodose ett
säkerligen såväl ur allmänpreventiva som även i åtskilliga fall ur individualpreventiva
synpunkter föreliggande behov av eu skärpning av samhällets
reaktion mot brottslingar, vilka erhålla villkorlig dom.

Lagrådet vill i samband härmed såsom sin bestämda mening uttala, att
därest nu — såsom ett provisorium — i lagen om villkorlig dom införes ett
stadgande om böter vid sidan av sådan dom, detta icke i och för sig bör leda
till ändrad praxis i fråga om tillämpningsområdet för villkorlig dom, när det
gäller brottstyper för vilka för närvarande regelmässigt ådömas korta frihetsstraff.
I detta hänseende finnes anledning att ställa sig avvaktande i avbidan
på den slutliga reformen rörande påföljdssystemet. Vad särskilt angår
rattfylleribrotten är att märka, att trafiknykterhetslagstiftningen för närvarande
är föremål för en allsidig översyn. Att i anledning av det nu före -

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1959

slagna stadgandet om kompletterande böter ändra praxis i fråga om användningen
av villkorlig dom för rattfylleribrotten kan innebära ett icke
önskvärt föregripande av utredningen om lämpliga reaktionsformer beträffande
dessa brott.

Beträffande formuleringen av den föreslagna huvudbestämmelsen, 1 a §,
bör, såsom departementschefen antytt, därav framgå att såväl individualpreventiva
som allmänpreventiva synpunkter skola beaktas vid prövning av
frågan huruvida i det särskilda fallet böter böra ådömas jämte den villkorliga
domen. Böter av det slag varom här är fråga lära emellertid ha sin
största betydelse såsom allmänpreventivt medel vid brottsbekämpandet. Detta
torde böra tydligare markeras i lagtexten, vilket kan ske genom att allmänpreventionen
omnämnes före individualpreventionen och med samma ordalag
som i 1 §. Lagrådet får därför hemställa, att ingressen till 1 a § första
stycket gives lydelsen »Om det av hänsyn till den allmänna laglydnaden
eller för den dömdes tillrättaförande finnes påkallat». Fortsättningen av första
stycket skulle enligt lagrådets mening vinna i tydlighet om texten efter
uttrycket »enligt 1 §» omredigerades så att den finge avfattningen »dagsböter,
högst etthundratjugu, ådömas ovillkorligt såsom särskilt straff för samma
brott som den villkorliga domen avser». Lagrådet förordar att lagtexten
jämkas i enlighet härmed.

I 1 a § andra stycket upptager förslaget en uttrycklig bestämmelse, vars
innebörd enligt departementschefen är att, då det villkorliga anståndet avser
verkställighet av ett i domen utsatt straff, antalet dagsböter icke får bestämmas
så högt att det för brottet stadgade maximistraffet överskrides. Meningen
är alltså, att böterna och det straff som bestämts i den villkorliga
domen skola, om de sammanräknas med tillämpning av 4 kap. 6 § strafflagen,
rymmas inom den för brottet stadgade straffskalan. De praktiska
olägenheterna av att domstolarna behöva uträkna förvandlingsstraff för att
undvika överskridande av straffmaximum torde icke bli av större betydelse,
då väl straff sällan utmätes nära maximum.

Förslaget upptager icke någon bestämmelse som med avseende å de kompletterande
böterna reglerar det fall att visst straffminimum stadgats för det
brott, beträffande vilket den villkorliga domen meddelats. För sådant fall
måste emellertid gälla, att straffminimum icke får underskridas vid utmätandet
av det straff som avses med det villkorliga anståndet, och att således,
om detta straff bestämmes till del i den tillämpade straffbestämmelsen
stadgade minimum, det kompletterande bötesstraffet kommer att ligga ovanför
detta minimum. Detta torde emellertid tillräckligt tydligt framgå av 1 §.
Lagrådet finner alltså icke någon uttrycklig bestämmelse härom erforderlig.

I anslutning härtill må anmärkas, alt stadgandet i 5 § första stycket lagen
om villkorlig dom, att i domen skall fastställas en prövotid av tre år eller,
om den tilltalade dömts till allenast böter, två år, måste även efter den föreslagna
lagändringens genomförande, utan att det särskilt angivcs i lagtexten,
tolkas därhän all prövoliden i alla de fall då det villkorliga anståndet
avser straffs ådömandc skall bcslämmas till tre år. Stadgandet i 12 §

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1959

sista stycket samma lag att vid förverkande av villkorligt anstånd straff
skall bestämmas för brottet, där det ej skelt i den villkorliga domen, skall
självfallet tolkas så att enligt 1 a § ådömda böter lämnas å sido. Det må i
samband härmed framhållas, att det i 6 kap. 1 § tredje stycket och 30 kap.
6 § rättegångsbalken förekommande uttrycket »om svårare straff än böter
ej ådömes» icke kan tolkas såsom avseende fall då tilltalad erhåller villkorligt
anstånd med straffs ådömande och därjämte ådömes kompletterande
böter.

I fråga om det föreslagna tillägget till 24 §, enligt vilket nöjdförklaring
beträffande villkorlig dom inbegriper jämväl böter, som må ha ådömts jämlikt
1 a §, anser sig lagrådet böra erinra om att enligt avgörande av högsta
domstolen (N. J. A. 1957 s. 272) missuppfattning från den dömdes sida beträffande
nöjdförklarings inverkan å fullföljdsrätten kan föranleda att förklaringen
anses sakna giltighet. Avsevärd risk torde föreligga för att villkorligt
dömd person, som jämväl ådömts kompletterande böter, kommer
att hysa den missuppfattningen att av honom avgiven nöjdförklaring endast
avser den villkorliga domen men icke böterna. Det är således av vikt att, då
påföljdskombinationen användes, den som har att upptaga nöjdförklaring
förvissar sig om att den dömde känner till och förstår innehållet i förevarande
stadgande innan förklaringen avgives.

Departementschefen har enligt remissprotokollet uttalat, att införandet
av möjligheten att jämte villkorlig dom döma till särskilt bötesstraff eller
disciplinstraff icke syntes nödvändiggöra någon ändring av rättegångsbalkens
regler om omröstning till dom, 29 kap. 2— 4 §§. Frågan huruvida kompletterande
straff skall ådömas torde, enligt departementschefens mening,
i detta sammanhang bli att avgöra på samma sätt som nu gäller beträffande
förordnande om övervakning och meddelande av särskilda föreskrifter
vid villkorlig dom. Lagrådet vill erinra om att, då det gäller avgöranden av
sist angiven art, olika meningar angående omröstningsreglernas innebörd
yppats i domstolspraxis och doktrin (se SvJT 1954 rf s. 23 och 1956 s.
495—497). Den nu föreslagna påföljdskombinationen torde medföra särskilda
svårigheter vid omröstningsreglernas tillämpning. Att märka är bl. a.
att, försåvitt dessa regler skulle på vanligt sätt tillämpas när fråga är om
villkorligt anstånd med verkställande av straff, domstolens ledamöter hade
att i första hand taga ställning till straffmätningen och därefter till frågan
om villkorlig dom. När påföljdskombinationen skall komma till användnng
kunna emellertid, formellt sett, straffen icke bestämmas förrän det blivit
avgjort att villkorlig dom skall meddelas. Med hänsyn till de svårigheter som
sålunda och i övrigt äro att emotse, därest på nu förevarande område domstolarna
hade att hålla sig enbart till gällande omröstningsregler. finner
lagrådet sig böra förorda, att dessa frågor snarast upptagas till särskild utredning,
förslagsvis genom 1951 års rättegångskommitté. Därest särbestämmelser
härvid finnas erforderliga, synes böra övervägas, huruvida ej dessa,
i betraktande av den förevarande lagstiftningens provisoriska karaktär, kunna
upptagas i lagen om villkorlig dom (jfr 4 § lagen om införande av nya

Kungl. Maj. ts proposition nr 1US år 1959

rättegångsbalken). Ändring i detta avseende i rättegångsbalkens omröstningsregler
torde för sådant fall ifrågakomma först i samband med den
fullständiga reformen av påföljdssystemet (jfr det av strafflagberedningen
härom framställda ändringsförslaget).

1 den del förslaget avser att — i avbidan på den väntade strafflagsrevisionen
— i lagen om villkorlig dom skola upptagas bestämmelser om tillfälligt
omhändertagande av villkorligt dömda tillstyrkes förslaget av lagrådet,
dock med undantag för härefter omförmälda bestämmelse.

Det huvudsakliga syftet med att möjliggöra ett tillfälligt omhändertagande
av en villkorligt dömd är att övervakningsorganen genom ett sådant
ingripande skola bli i tillfälle att, när akut risk föreligger för återfall i brott
eller för annan misskötsamhet från den dömdes sida, söka förebygga en utveckling
mot fortsatt brottslighet. Genom dylika ingripanden kommer säkeiligen
i många fall ett förverkande av villkorligt anstånd att kunna undvikas.
Del synes lagrådet uppenbart att åtgärder av nu omförmäld art kunna vara
särskilt påkallade i fråga om villkorligt dömda i åldern 15—17 år, låt vara
att dessas antal lär vara ganska ringa. Det torde föreligga påtagligt stor risk
för att dessa yngre lagöverträdare skola komma på avvägar, när de undandragit
sig övervakning. Ofta lära de i sådana fall ha kommit under inflytande
av äldre kamrater, som påverka dem i negativ riktning. Vidare torde
möjligheten att genom uppfostrande behandling tillrättaföra lagöverträdare
i nu angiven ålder vara större än då fråga är om kriminella som äro över
18 år. Såsom departementschefen påpekat bör självfallet när det gäller de
yngsta lagöverträdarna omhändertagande i polisarrest såvitt möjligt undvikas,
i varje fall när omhändertagandet icke kan begränsas till en eller annan
dag och särskilt innan den väntade förbättringen av polisarresternas
beskaffenhet och utrustning hunnit genomföras. Emellertid torde, såsom
strafflagberedningen uttalat, i ömmande fall placering av den omhändertagne
på någon barnavårdande institution kunna utverkas. På de skäl som
nu anförts finner lagrådet, att övervakningsorganen icke böra betagas möjlighet
att, när så finnes erforderligt och lämpligt, föranstalta om tillfälligt
omhändertagande jämväl av villkorligt dömda som äro under 18 år.
Bedömandet av huruvida undantagsbestämmelse i nu omförmält hänseende
beträffande dessa lagöverträdare är lämplig bör i varje fall anstå i avbidan
på den slutliga utformningen av reglerna för samhällets behandling av de
unga lagöverträdarna. Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer
lagrådet, att sista stycket av den föreslagna 14 a § får utgå.

Några särskilda övergångsbestämmelser äro enligt departementschefen
icke erforderliga. Såsom departementschefen anfört synes hinder ej möta
mot att göra lagstiftningen om tillfälligt omhändertagande av villkorligt
dömda tillämplig även i fråga om villkorliga domar som meddelats före
ikraftträdandet eller atl grunda omhändertagande på förhållande som hänför
sig till tiden dessförinnan. Däremot skulle det regelmässigt strida mot
den i 5 § strafflagens promulgationslag angivna grundsatsen att tillämpa
de nya bestämmelserna om kombination av böter eller disciplinstraff och

1 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. AV 146

Kungl. Maj:ts proposition nr 746“ år 195!)

villkorlig dom på brott, som begåtts före ikraftträdandet. De av departementschefen
åsyftade fall, då nya lagen skulle leda till lindrigare resultat
än gällande rätt, synas sakna praktisk betydelse. Lagrådet hemställer därför
om tilläggande av en övergångsbestämmelse av innehåll att vad i nya lagen
är stadgat om ådömande jämte villkorlig dom av särskilt bötesstraff eller
disciplinstraff ej skall gälla i fråga om brott, som förövats före nya lagens
ikraftträdande.

För det fall att någon anses böra dömas villkorligt för flera brott, av vilka
något eller några förövats före och annat eller andra efter ikraftträdandet,
torde av allmänna regler följa, att domstolen med hänsyn till den brottslighet
som förövats efter ikraftträdandet är oförhindrad att, om så finnes
erforderligt, ådöma jämväl ovillkorligt bötes- eller disciplinstraff enligt
nya lagen.

Ur protokollet:
Clas Amilon

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1959

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 10 april 1959.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, lagrådets den 9 april 1959
avgivna utlåtande över det till lagrådet den 20 mars 1959 remitterade förslaget
till lag angående ändring i lagen den 22 juni 1939 (nr 314) om villkorlig
dom.

Efter redogörelse för vad lagrådet yttrat anför föredraganden.

Med anledning av vad lagrådet uttalat om tillämpningsområdet för villkorlig
dom vill jag erinra om mitt uttalande i remissprotokollet, att den
föreslagna möjligheten att kombinera villkorlig dom och böter icke torde
komma att innebära någon nämnvärd utökning av användningen av villkorlig
dom. När det gäller brottstyper för vilka för närvarande regelmässigt
ådörnes korta, ovillkorliga frihetsstraff, finnes därför ej anledning räkna
med att förslaget kommer att föranleda någon större ändring i rättstillämpningen.
I gränsfall torde dock förutsättningarna att tillämpa villkorlig dom
i viss mån utökas, om förslaget genomföres.

Lydelsen av 1 a § torde böra ändras så, att även den allmänpreventiva synpunkten
uttryckligen angives i lagtexten. Därjämte torde avfattningen av denna
paragraf få redaktionellt jämkas på sätt lagrådet förordat. Ehuru enligt
min mening den i 5 § strafflagens promulgationslag angivna grundsatsen i
vissa fall skulle leda till att den föreslagna påföljdskombinationen kunde
tillämpas även å brott begångna före den nya lagens ikraftträdande, vill jag
icke heller motsätta mig den av lagrådet föreslagna övergångsbestämmelsen.

Även om vissa skäl kan anföras för att göra den föreslagna bestämmelsen
om tillfälligt omhändertagande av villkorligt dömd tillämplig å lagöverträdare
under 18 år, är jag icke beredd att i detta avseende frångå den
ståndpunkt som intagits i det till lagrådet remitterade förslaget. Innan det
närmare överväges att införa möjlighet till sådant omhändertagande även
beträffande det yngre klientelet, torde i varje fall erfarenheterna av den
utav mig förordade bestämmelsens tillämpning böra avvaktas.

Föredraganden hemställer, att lagförslaget måtte, efter jämkning i enlighet
med vad i det föregående anförts, jämlikt 87 § regeringsformen genom
proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Kungl. Maj:ts proposition nr li6 år 1959

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Ulla Larsson

Stockholm 1959. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

590H6