Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1966 (Proposition 1966:144 - höst)

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1966

Nr 144

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till affärstidslag;
given Stockholms slott den 28 oktober 1966.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till
affärstidslag.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Svante Lundkvist

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att den nuvarande butikstängningslagen upphävs
och ersätts med en väsentligt enklare och friare reglering av affärstiderna i
en affärstidslag. Den vanliga affärstiden sträcks ut till kl. 20 på vardagar.
Huvuddelen av den handel som f. n. efter dispens får ske på annan tid än
vanlig affärstid — bl. a. hela kioskhandeln — undantas från regleringen.
Kommun skall för särskilt fall medge längre affärstid än den vanliga affärstiden
om det är påkallat med hänsyn till allmänhetens intresse.

Det föreslås att affärstidslagen skall träda i kraft den 1 januari 1967 och
gälla t. o. m. den 31 december 1971.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 144

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1966

Förslag

till

Affarstidslag

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Yrkesmässig detaljhandel får bedrivas endast under tid som medges i
denna lag eller med stöd av denna lag (affärstid). Försäljningsställe för
sådan handel samt frisersalong och fotografiateljé få icke hållas öppna
under annan tid.

2 §•

Vanlig affärstid är vardagar mellan klockan 8 och 20.

Om det för särskilt fall är påkallat med hänsyn till allmänhetens intresse,
skall kommunens styrelse eller nämnd som utses av fullmäktige i kommunen
medge affärstid utöver den vanliga.

3 §•

Från lagens tillämpning undantages

1) försäljning från apotek,

2) försäljning från automatapparat av sådan typ som är godkänd av myndighet
som Konungen bestämmer,

3) försäljning på trafikmedel till resande,

4) försäljning som lantbrukare, trädgårdsodlare eller fiskare bedriver
med egna lantmanna- eller trädgårdsprodukter eller fisk av egen fångst, om
försäljningen sker i ringa omfattning och utan samband med annan handel,

5) försäljning på salutorg eller liknande plats som är upplåten till allmän
försäljningsplats.

Från lagens tillämpning undantages vidare, i den omfattning och på de
villkor som föreskrivas av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer,

6) försäljning av alster av bildkonst, konsthantverk eller konstindustri
som bedrives i utställningslokal.

7) försäljning i anslutning till ordnad serveringsrörelse av lagad mat
samt bageri- och konditorivaror,

8) försäljning av tryckta skrifter, tobaksvaror med tillbehör, blommor,
drivmedel till motorfordon och tillbehör till sådana fordon samt andra va -

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1966

ror som allmänheten särskilt efterfrågar på annan tid än vanlig affärstid,
om försäljningen sker antingen i anslutning till ordnad serveringsrörelse
eller försäljning av konst eller utan samband med försäljning av andra varor.

4 §•

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen
eller myndighet som Konungen bestämmer.

5 §•

Den som bedriver yrkesmässig detaljhandel eller håller försäljningsställe
för sådan handel, fr iser salong eller fotografiateljé öppen i strid mot denna
lag eller föreskrift som har meddelats med stöd av lagen dömes till böter.

6 §.

Talan mot beslut av kommuns styrelse eller nämnd enligt denna lag föres
hos länsstyrelsen genom besvär.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967 och gäller till och med den 31
december 1971.

Genom denna lag upphäves butikstängningslagen den 21 juli 1948 (nr
608). Beslut som har fattats med stöd av 11 § 3 mom. 4 eller 12 § butikstängningslagen
gäller dock till och med den 30 juni 1967, om kommunen icke
dessförinnan bestämmer annat enligt 2 § denna lag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1966

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
på Stockholms slott den 7 oktober 1966.

Närvarande:

Statsråden Sträng, Andersson, Lange, Johansson, Hermansson, Palme,
Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
statsrådet Lundkvist fråga om ny affärstidslagstiftning och anför.

Inledning

Alltsedan år 1909 har i vårt land funnits lagstiftning som har reglerat
affärstiden. Den lag som f. n. gäller i ämnet är butikstängningslagen den
21 juli 1948 (nr 608). På senare tid har i skilda sammanhang satts i fråga
om de skäl som har motiverat lagstiftningen är bärkraftiga längre. Redan
år 1954 fick särskilda sakkunniga i uppdrag att i samband med utredning
om arbetstidens längd och förläggning i syfte att uppnå en allmän förkortning
av den lagstadgade arbetstiden även undersöka om inte tiden var inne
för en mindre stel butikstängningslagstiftning. De sakkunniga fann emellertid
att sambandet mellan butikstängningslagen och arbetstidslagstiftningen
var alltför svagt för att det skulle vara nödvändigt för dem att gå in på
frågan om affärstidens reglering i lag.

Enligt bemyndigande av Kungl. Maj :t tillkallade chefen för inrikesdepartementet
i juni 1962 åtta sakkunniga för att göra en utredning om butikstängningslagstiftningen.
De sakkunniga* 1 som antog benämningen affärstidsutredningen
lämnade i juni 1965 ett betänkande i två delar, »Affärstiderna»
(SOU 1965: 38 och 39). Till betänkandet är fogat ett särskilt yttrande
av en av de sakkunniga, Tord Brotaeus.

De sakkunniga lägger i betänkandet fram förslag till affärstidslag. Lagen
är avsedd att ersätta butikstängningslagen. Förslaget torde få fogas
vid statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1.

1 De sakkunniga var byråchefen i socialstyrelsen Sven-Hugo Ryman, ordförande, direktören

i Sveriges köpmannaförbund Tord Brotaeus, ordföranden i Handelsanställdas förbund Erik
Magnusson, disponenten i Kooperativa förbundet Karl Erik Persson, riksdagsledamöterna CarlGustav
Enskog, Gördis Hörnlund och Gustaf Svensson i Vä samt dåvarande riksdagsledamoten
Stina Gunne.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1966

över betänkandet har efter remiss yttranden avgetts av arbetarskyddsstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen, kommerskollegium — som har bifogat
yttranden av samtliga handelskammare — ombudsmannaämbete för
näringsfrihetsfrågor, statens institut för konsumentfrågor, rikspolisstyrelsen,
överståthållarämbetet — som har överlämnat yttranden av stadsfullmäktige
i Stockholm och polischefen i Stockholms polisdistrikt — samtliga
länsstyrelser — som har bifogat yttranden av kommuner och i några
fall av länspolischef, polismästare, läns- eller stadsveterinär, köpmannaförening
eller konsumtionsförening — Svenska stadsförbundet, Svenska
kommunförbundet, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens
centralorganisation (TCO), Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Kooperativa
förbundet (KF), Handelns arbetsgivareorganisation (HAO), Handelsanställdas
förbund, Handelstjänstemannaförbundet, Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranger, Hotell-
och restauranganställdas förbund, Sveriges hotell- och restaurangförbund,
Sveriges konditor-förening, Apotekarsocietetens direktion, Sveriges
bensinhandlares riksförbund, Motorbranschens riksförbund, Svenska tidningsutgivareföreningen,
Tobakshandlarnas riksförbund, Sveriges kioskägares
riksförbund, Svenska kioskhandlareförbundet, Sveriges korvhandlareförbund,
Aktiebolaget Svenska pressbyrån, Aktiebolaget Turitz & Co,
Åhlén & Holm Aktiebolag — av de två sistnämnda gemensamt — Sveriges
grossistförbund, Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Svenska kvinnors
nationalförbund, Fredrika-Bremer-förbundet, Högerpartiets kvinnoförbund,
Centerns kvinnoförbund, Folkpartiets kvinnoförbund, Sveriges socialdemokratiska
kvinnoförbund samt Sveriges hantverks- och industriorganisation,
som har bifogat yttranden från anslutna organisationer.

Yttranden har också kommit in från statens konsumentråd, Ensamma
föräldrars förening, Svenska företagares riksförbund, Bageri- och konditoriarbetsgivareföreningen
och Folkpartiets ungdomsförbund.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1966

Äldre bestämmelser om affärstiden

Den första författning som reglerade affärstiden var lagen den 5 juni
1909 (nr 50 s. 2) om förbud mot handelns idkande å söckendag utöver viss
tid. Lagen gällde endast för städer, köpingar och municipalsamhällen. Den
gav möjlighet för kommun att begränsa affärstiden för handelsbod. Kommunens
beslut skulle fastställas av länsstyrelsen. Viss handel undantogs
från lagens tillämpning.

Som motiv för lagstiftningen angavs (prop. 1909:95) att friheten att
hålla handelsbodar öppna hur länge som helst hade medfört olägenheter
för både affärsinnehavarna och deras biträden i fråga om vilotider och
tillfälle till intellektuell utbildning och förströelse. Arbetstagarna inom detaljhandeln
ansågs ha längre arbetsdag än arbetstagarna inom de flesta
andra yrken. För lagstiftningen talade vidare att flertalet av de arbetsgivare
och arbetstagare som berördes starkt önskade att en sådan lagstiftning skulle
komma till stånd. Hänsynen till konsumenternas intresse ansågs inte med
fog kunna åberopas mot lagstiftningen eftersom konsumtionens omfattning
knappast hade något närmare samband med affärstiden.

1909 års lag ersattes av lagen den 30 maj 1919 (nr 270) om begränsning
av tiden för idkande av handel och viss annan rörelse. Den nya lagen gällde
även på landsbygden. I lagen föreskrevs en vanlig affärstid, vardagar kl. 8
—19. Utöver denna tid fick butik i princip inte hållas öppen. Undantag
från lagens tillämpning medgavs i fråga om viss försäljning. I allmänhet
skulle butik hållas stängd på sön- och helgdagar. Kommun fick besluta
om avvikelser från den vanliga affärstiden. Avvikelser fick avse både inskränkning
och förlängning av tiden. Beslut om avvikelse skulle fastställas
av länsstyrelsen.

I förarbetena till 1919 års lag anfördes i fråga om affärstidens längd
(prop. 1919: 143) att man fick väga de affärsanställdas intresse av skälig
begränsning av arbetstiden mot allmänhetens och affärsinnehavarnas berättigade
krav på att affärstiden inte blev alltför snävt begränsad. Särskilt
borde man ta hänsyn till kroppsarbetarnas möjligheter att göra de inköp
som de behövde utan hinder av deras arbetstider.

1919 års lag var i kraft i 20 år. Den byttes ut mot butikstängningslagen
den 22 juni 1939 (nr 2S9). Denna hade i stort sett samma innehåll som
den butikstängningslag som gäller f. n. Den skilde sig från 1919 års lag
främst i följande avseenden. Fler undantag gjordes från lagens tillämpning,
bl. a. i fråga om försäljning i samband med restaurang- och konditorirörelse
och försäljning av motorolja och andra varor som behövs för att

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1966

föra motorfordon. Möjligheten för kommun att göra avvikelser från den
vanliga affärstiden begränsades så att kommun aldrig kunde sträcka ut
affärstidens längd räknat per vecka. Viss försäljning fick efter särskilt
tillstånd pågå utöver vanlig affärstid, bl. a. kioskhandel och försäljning i
samband med nöjes- och idrottstillställningar o. d. Sådant tillstånd skulle
meddelas av polismyndighet, överståthållarämbetet eller länsstyrelsen. Den
vanliga affärstiden på vardagar var densamma som enligt 1909 års lag, dvs.
kl. 8—19.

I prop. 1939: 96 med förslag till 1939 års butikstängningslag anförde föredragande
departementschefen i fråga om behovet av lagstiftning om affärstiden
att den tidigare lagstiftningen i främsta rummet hade motiverats
av hänsynen till de anställda. Eftersom samtidigt med den nya butikstängningslagen
föreslogs en direkt arbetstidslagstiftning för butikspersonalen
kunde behovet av en butikstängningslag sättas i fråga. Emellertid ansåg
departementschefen att butikstängningslagens betydelse för att bereda
fritid åt butiksinnehavarna själva och för att främja likartade konkurrensförhållanden
mellan olika företag — två faktorer som tidigare hade anförts
som skäl för en lagreglering — var så stor att lagstiftning var motiverad
enbart på grund härav.

Departementschefen ansåg vidare att stängningstiden på vardagar borde
bestämmas i första hand med hänsyn till att allmänheten skulle få möjlighet
att handla efter arbetstidens slut. Den relativt sett fåtaliga butikspersonalens
intresse av att få sluta arbetet tidigt ansågs härvid få stå tillbaka.
På lördagar behövde detaljhandlarna och deras anställda visserligen sluta
sitt arbete tidigare för att få bättre möjlighet till friluftsliv i samband med
söndagen. Utvecklingen för flertalet arbetstagare mot kortare arbetstid på
lördagar hade emellertid skett på frivillighetens väg. Denna väg borde beträdas
även i detta fall. En allmän regel om tidigare lördagsstängning skulle
vara till avsevärd skada för vissa branscher, där just lördagseftermiddagarna
var den bästa affärstiden. Detta gällde t. ex. tobaksaffärerna. Även
inom andra branscher var det inte ovanligt att en stor del av veckans omsättning
föll på lördagen. En förkortad affärstid då skulle kunna medföra
sådan påfrestning att den vanliga personalen inte räckte till.

1939 års butikstängningslag gällde tre år räknat från den 1 januari 1940.
Den följdes åren 1942 och 1945 av nya butikstängningslagar som också hade
begränsad giltighetstid, nämligen tre år vardera. 1948 års butikstängningslag
som gäller f. n. är inte tidsbegränsad. Motivet för lagstiftningen har vid
tillkomsten av dessa lagar varit i huvudsak detsamma som anfördes i förarbetena
till 1939 års butikstängningslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1966

Gällande bestämmelser om affärstiden m. m.

Butiks tängningslagen

Enligt 1 § 2 mom. får butik hållas öppen för allmänheten endast under
tid då det är medgivet i lagen (affärstid). Från annat ställe än butik får
yrkesmässig försäljning av viss vara ske endast under affärstid för handel
med sådan vara (1 § 3 mom.).

Med butik menas enligt 1 § 1 mom. försäljningsställe där detaljhandel
bedrivs. Rakstuga, frisersalong och fotografiateljé jämställs i lagen med
butik.

I 2 § föreskrivs att lagen inte skall tillämpas på följande verksamhet.
Försäljning till avhämtning eller försändning av lagad mat, bageri- och
konditorivaror, alkoholfria drycker, tobaksvaror eller tryckta skrifter, om
försäljningen sker under utövning av eller i samband med ordnad restaurang-,
kafé- eller konditorirörelse,
försäljning på apotek,

försäljning av motor- eller smörjoljor eller andra varor som är nödvändiga
för att föra motorfordon, om försäljningen sker från upplagsställe
där andra varor inte sälj s,

försäljning till resande i järnvägsvagn eller på annat trafikmedel,
försäljning av program o. d. trycksaker, konfektyrer, färsk frukt eller
levande blommor i teatrar, biografer och andra nöjeslokaler,
försäljning från automat under vissa förutsättningar,
julgransförsäljning och försäljning som lantbrukare, trädgårdsodlare
eller fiskare i ringa omfattning och utan samband med annan handel bedriver
av egna lantmanna- eller trädgårdsprodukter eller av fisk av egen
fångst,

försäljning av leksaksballonger eller andra mindre leksaker, om försäljningen
sker utomhus och utan samband med annan handel,

försäljning av tryckta skrifter, om försäljningen sker utan samband med
annan handel och, i fråga om annat än periodiska skrifter, utomhus,
försäljning av kataloger, fotografier, minnessaker o. d. i museer eller
utställningslokaler eller på andra sådana platser,

tillfällig försäljning för välgörande eller annat ideellt ändamål,
öppethållande av butik i demonstrations- eller upplysningssyfte utan
samband med försäljning eller av utställningslokal för visning av verk av bildande
konst och alster av konsthantverk och konstindustri vilka är avsedda
för försäljning.

För att automathandel skall vara undantagen från lagens tillämpning
måste den automat som används vara av godkänd typ. Bestämmelser om

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1966 9

typgranskning finns i kungörelsen den 21 juli 1948 (nr 609, ändrad 1964:
365) om typgranskning av automatapparater. Vidare får automat sättas
upp endast i vissa utrymmen inom järnvägs stationsområde, i anslutning
till »egen» butik, om enbart samma varor saluförs som i butiken, samt på
annan plats, om det inte sker i anslutning till sådan annan tillhörig butik
där man saluför samma slags varor som säljs från automaten.

I 4—5 §§ finns bestämmelser om den vanliga affärstiden. Denna är på
vardagar kl. 8—19. En vardag i veckan liksom varje vardag under tiden den
10—23 december får tiden sträckas ut till kl. 20. Butik där man i huvudsak
säljer mejerivaror, ägg, margarin eller bageri- och konditorivaror får öppnas
redan kl. 7.30. På påskafton, pingstafton, midsommarafton, julafton och
nyårsafton skall butik stängas senast kl. 16. För sön- och helgdagar gäller
som huvudregel att butik inte får hållas öppen. Butik där man i huvudsak
säljer mejerivaror, ägg, margarin, bageri- och konditorivaror, pilsnerdricka,
alkoholfria drycker, färsk frukt eller levande blommor får dock hållas öppen
kl. 8—10. Även fotografiateljé får hållas öppen två timmar, dock inte
under högmässogudstjänst. Om sön- och helgdagar inträffar i följd, får
rakstuga eller frisersalong hållas öppen en av dessa dagar kl. 8—10.

Enligt 1 § 2 mom. får efter affärstiden kund som har kommit in i butik
under affärstid betjänas och vara som har sålts under affärstid lämnas ut
eller sändas i väg.

Kommun får besluta om avvikelser från den vanliga affärstiden. Om
sådana kommunala avvikelser finns bestämmelser i 6—9 §§. Genom kommunalt
beslut får affärstiden inskränkas. Den får vidare helt eller delvis
förläggas på annan tid än som föreskrivs i 4 och 5 §§ för vardag resp. helgdag.
Därvid får affärstiden dock inte förlängas utöver den vanliga affärstiden
räknat för vecka. Kommun får inte heller inskränka rätten att en
vardag i veckan hålla öppet till kl. 20 eller förskjuta affärstiden under sönoch
helgdag så att butik får hålla öppet under högmässotid. Om det behövs
att butik hålls öppen på sön- eller helgdag för att skogs- och flottningsarbetare
och andra personer som är sysselsatta långt från hemmet skall
kunna göra inköp på sin fritid, kan kommun bestämma att butik får hållas
öppen på sådana dagar under högst två timmar, dock inte under högmässotid.

Förutsättning för kommunal avvikelse är enligt 6 § att avvikelsen är
lämplig från allmän synpunkt och att den inte leder till otillbörligt förfång
för företag som bedriver butiksrörelse i kommunen. Beslut om kommunal
avvikelse skall avse hela kommunen, om det inte finns synnerliga
skäl för annat. Olika bestämmelser får meddelas för butiker av skilda slag.
Bestämmelser får också meddelas för enbart butiker av visst slag. Däremot
får beslut om avvikelse inte avse en eller flera angivna butiker.

Om kommunal avvikelse beslutar den myndighet som utövar kommunens
beslutanderätt i allmänhet. Näringsidkare, arbetstagare och andra som skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1966

beröras av kommunal avvikelse skall höras innan beslut meddelas (7 §).
Enligt 8 och 9 §§ underställs beslut om kommunal avvikelse länsstyrelsens
prövning, varvid länsstyrelsen helt eller delvis fastställer eller också ogillar
beslutet.

Särskilt tillstånd till annan affärstid än den vanliga, s. k. dispens, får enligt
11 § 3 mom. meddelas i följande fyra fall.

1. I fråga om konfektyrer, kex, alkoholfria drycker, frukt, produkter av
frukt, honung, levande blommor, tryckta skrifter, vykort, fotografisk film,
tändstickor, tobaksvaror, tobaksutensilier, tvålar, kammar, tandborstar,
tandkräm, rakblad, resesouvenirer, pappersartiklar, pennor och bläck (det
s. k. kiosksortimentet) får tillstånd meddelas, om varorna säljs från fast
försäljningsställe där man under vanlig affärstid saluför endast dessa varor
och om det inte finns särskilda skäl mot utsträckt affärstid. I allmänhet
får affärstiden dock inte sträckas ut längre än till kl. 22 eller, om försäljningen
sker i anslutning till trafikinrättning, till den senare tidpunkt som
påkallas av de resandes behov. Även om dessa varor inte säljs från fast försäljningsställe
kan tillstånd till utsträckt affärstid meddelas. Försäljningen
får i så fall inte vara förbunden med handel med andra varor. Det skall också
finnas skäl till utsträckt affärstid.

2. För försäljning i samband med nöjestillställning, idrottstävling, friluftsbad
e. d. får lämnas tillstånd till den affärstid som behövs med hänsyn
till förhållandena. I regel får dock tillstånd meddelas endast för försäljning
av sådana varor som avses under 1 samt lagad mat.

3. Försäljning utomhus av varm korv, varm fisk eller varm buljong och
som tillbehör därtill bröd, potatis, senap, sås o. d. får medges i lämplig utsträckning.
I tillståndet skall fastställas den plats där försäljningen får ske.

4. I andra fall än dem som har nämnts under 1—3 får tillstånd meddelas
att bedriva försäljning eller hålla öppet om synnerliga skäl föreligger.

Tillståndet skall innehålla uppgift om den affärstid som medges och de
varor som får säljas. Även andra föreskrifter om hur försäljningen skall
anordnas får meddelas i samband med tillståndet.

Tillstånd meddelas i de fall som har nämnts under 3, i Stockholm av
överståthållarämbetet och i landet i övrigt av polismyndigheten. I de andra
fallen meddelas tillstånd av länsstyrelsen (11 § 1 mom.).

Förutsättning för tillstånd är enligt 11 § 2 mom. att sökanden uppfyller
de villkor som gäller för att idka handel i allmänhet, att anledning saknas
att anta att han inte är lämplig att utöva verksamheten samt att hinder
inte föreligger från hälsovårds-, ordnings-, säkerhets- eller liknande synpunkt.
Vid prövningen av ansökan om tillstånd skall hänsyn tas till på ena
sidan det gagn för allmänheten och på andra sidan de olägenheter för annan
handel som skulle uppkomma om framställningen bifölls (11 § 3 inom.).
Innan ansökan prövas skall i allmänhet drätselkammare eller kommunalnämnd
ges tillfälle att yttra sig i ärendet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1966

Enligt 12 § kan Kungl. Maj :t förordna om eftergift från vad som är föreskrivet
i lagen, om eftergift är påkallad av särskilt trängande behov. Eftergift
får meddelas för visst tillfälle, viss plats eller visst slag av rörelse. I förordnandet
skall meddelas de närmare föreskrifter som behövs i samband
med eftergiften.

Arbetarskyddsstyrelsen är enligt 3 § skyldig att avge utlåtande om lagens
tillämpning, om domstol, myndighet som meddelar tillstånd enligt It §, allmän
åklagare eller enskild person vars rätt berörs av bestämmelse i lagen
begär det. Beror mål som handläggs vid domstol på om lagen är tillämplig
på viss försäljning eller på visst öppethållande, skall domstolen låta arbetarskyddsstyrelsen
pröva frågan, om part begär det eller om domstolen anser
det nödvändigt.

I 14—16 §§ finns straffbestämmelser. Hålls butik öppen eller bedrivs försäljning
i strid mot bestämmelse i lagen eller föreskrift som har meddelats
med stöd av lagen, straffas näringsidkaren med dagsböter. Om verksamheten
bedrivs av staten eller kommun straffas föreståndaren för verksamheten.
Har länsstyrelsen på framställning av näringsidkare godtagit viss
person som föreståndare för verksamheten i näringsidkarens ställe straffas
denne.

Beslut enligt lagen som har meddelats av polismyndigheten kan överklagas
hos länsstyrelsen. Besvär över länsstyrelsens beslut anförs hos Kungl.
Maj :t. Talan får dock inte föras mot beslut som överståthållarämbetet eller
—• efter besvär — länsstyrelse har meddelat i ärende om tillstånd enligt 11 §
3 mom. 3, dvs. fråga om försäljning av varm korv m. in. Arbetarskyddsstyrelsens
beslut kan inte överklagas (18 §).

Arbetstidslagen för detaljhandeln den 18 juli 1942 (nr 652)

Enligt 1 § skall lagen tillämpas på detaljhandel och verksamhet som bedrivs
i omedelbar anslutning därtill och på rakstuga, frisersalong, fotografiateljé
eller badinrättning. Från lagens tillämpning undantas visst slag av
arbete, bl. a. arbete som det inte kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka
över hur det anordnas och arbete i samband med hotell-, restaurang- och
kaférörelse under vissa förutsättningar. Vissa arbetstagare, bl. a. medlem
av arbetsgivarens familj, faller också utanför lagens tillämpningsområde.

I 4 § bestäms den ordinarie arbetstiden till högst 45 timmar i veckan och
till högst 10 timmar under ett dygn. Under korta tidsperioder får arbetstiden
utsträckas. Enligt 4 a § får avsteg också göras frän den ordinarie arbetstiden
genom överenskommelse i kollektivavtal.

6—8 §§ innehåller bestämmelser om övertid. I allmänhet får arbetsgivare
använda arbetstagare på övertid högst 48 timmar under loppet av fyra veckor
och 200 timmar under loppet av ett kalenderår.

I 9 § finns bestämmelser om raster. Om arbetstagaren arbetar minst sex

Kungl. Maj:ts proposition nr l ti år 1966

timmar under ett dygn skall han i allmänhet ha antingen en rast om en timma
eller två raster om sammanlagt en timma och 15 minuter.

Bestämmelser om arbetstid i kollektivavtal

Inom detaljhandeln förekommer ett mycket stort antal kollektivavtal vilket
delvis hänger samman med näringens karaktär. Avtalen reglerar förhållandena
för endast omkring hälften av de anställda. Det är bara undantagsvis
som det i avtalen föreskrivs en kortare arbetstid än arbetstidslagen
medger. I allmänhet finns i avtalen bestämmelser om s. k. genomsnittsberäkning
av arbetstiden. Denna beräkning innebär att arbetstiden för vecka
får vara mer än 45 timmar under vissa perioder, t. ex. i samband med
julen eller någon annan tid på året då säsongmässiga variationer i arbetsbelastningen
påkallar det, med motsvarande avkortning av veckoarbetstiden
under andra perioder, t. ex. sommaren.

Allmänna ordningsstadgan den 14 december 1956 (nr 617)

Enligt 2 § krävs tillstånd för att allmän plats inom stadsplanelagt område
i stad, köping och annat samhälle där byggnadslagens bestämmelser
för stad är tillämpliga skall få tas i anspråk bl. a. för försäljningsstånd. Tillstånd
meddelas i Stockholm av överståthållaräinbetet och i landet i övrigt
av polismyndigheten. Innan tillstånd meddelas skall styrelsen eller nämnd
i kommunen yttra sig. Om styrelsen eller nämnden avstyrker får tillstånd
inte meddelas.

I lokal ordningsstadga får meddelas föreskrifter i fråga om den allmänna
ordningen utöver dem som allmänna ordningsstadgan innehåller. Föreskrifterna
får avse hela kommunen eller del därav. De får dock inte avse förhållanden
som är reglerade på annat sätt. Genom föreskrifterna får inte läggas
onödigt tvång på allmänheten eller på annat sätt göras obefogad inskränkning
i den enskildes frihet (7 §).

Enligt 8 § kan polismyndigheten för särskilt fall meddela de ordningsföreskrifter
som behövs i fråga om bl. a. handel som bedrivs på allmän plats
eller på område som gränsar till allmän plats. Inte heller sådan föreskrift
får innefatta onödigt tvång på allmänheten eller obefogad inskränkning i
den enskildes frihet. Polismyndigheten får också förbjuda handel på allmän
plats eller angränsande område om det anses påkallat av hänsyn till
den allmänna ordningen. Behövs allmänna föreskrifter skall polismyndigheten
göra anmälan om förhållandet till kommunens fullmäktige.

Lagstiftning om affärstiden i Danmark, Finland och Norge

I Danmark regleras affärstiden av en lag från år 1950. Lagen innehåller
en bestämmelse om vanlig affärstid — kl. 6—20 på fredagar, kl. 6—14 på

Kungl. Maj.ts proposition nr lhi år 1966

lördagar och kl. 6—17.30 på övriga vardagar. På söndagarna skall affärerna
i allmänhet hållas stängda. Ett stort antal undantag görs från lagens tilllämpning.
Undantagen motsvarar i huvudsak undantagen från den svenska
lagstiftningen. Ett stort antal varuslag får säljas på annan tid än vanlig
affärstid efter medgivande av polismyndigheten. I denna ordning kan fri
affärstid medges i fråga om fler varuslag än som är möjligt enligt de svenska
dispensbestämmelserna. För affärerna inom Köpenhamns centralstation och
på vissa civila flygfält gäller särskilda bestämmelser om affärstiden.

Den finska regleringen av affärstiden finns i en lag från år 1946. Huvudregeln
är att affärerna får hållas öppna kl. 8—17 på lördagar och kl. 8 18

på andra vardagar och att de skall hållas stängda på söndagar. Undantag
från lagens tillämpning görs i ungefär samma utsträckning som i den svenska
lagstiftningen. Kommun kan besluta om förskjutning av affärstiden.
Affärstiden för bl. a. kioskhandeln och handeln med mjölk och bröd bestäms
av kommun. Socialministeriet äger bevilja dispens i enskilda fall
från den vanliga affärstiden.

I Norge finns bestämmelser om affärstiden i en lag från år 1913. Enligt
denna är stad skyldig att meddela beslut om när affärerna skall hållas
stängda. Landskommunerna har befogenhet men är inte skyldiga att meddela
sådana beslut. Kommunalt beslut om stängningstider skall stadfästas
av kommunaldepartementet. Dispens från den affärstid som kommunen
har bestämt kan medges, för kortare tid av fylkesmannen och för enstaka
tillfälle av polismyndigheten. Kommun har också möjlighet att med stöd
av en lag från år 1921 meddela bestämmelser om affärstiden för sådan handel
som sker på gator, torg och andra offentliga platser. Försäljning på
trafikmedel får ske oberoende av kommunala beslut om affärstid.

I Finland och Norge föreligger förslag till ny lagreglering av affärstiden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1966

Vissa undersökningar

Inledning

Utredningen redovisar resultatet av flera undersökningar om bl. a. tilllämpningen
av butikstängningslagen, omsättning och kundfrekvens inom
detaljhandeln under olika tider, konsumenternas vanor och önskemål i
fråga om affärstiderna samt arbetstidens längd och förläggning inom olika
näringsgrenar. Några undersökningar har gjorts av statistiska centralbyråns
utredningsinstitut och finns utförligt redovisade i del II av betänkandet.
En kortare redogörelse för dessa undersökningar liksom en fullständig
redogörelse för de andra undersökningarna finns i del I.

Undersökningsresultaten har legat till grund för utredningens överväganden
både i fråga om behovet av lagstiftning och utformningen av en
sådan. I det följande lämnas en kort sammanfattning av utredningens
egen redovisning i fråga om dessa undersökningar. Mot undersökningarna
som sådana och mot utredningens redovisning av undersökningsresultaten
har inte gjorts någon erinran under remissbehandlingen av betänkandena.

Butikstängningslagens tillämpning (Del I s. 27—31)

Kommunala avvikelser är relativt ovanliga. Omkring år 1931 var ungefär
300 avvikelser i kraft. Hälften av dessa reglerade affärstiden generellt. År
1936 hade mer än 100 beslut tillkommit. Därav var ungefär 30 generella.
År 1947 var nästan 250 avvikelser i kraft. Huvuddelen avsåg förkortning
av affärstiden. I 30 kommuner hade föreskrivits att butikerna skulle öppna
och stänga senare än enligt den vanliga affärstiden. I 20 fall föreskrevs
lunchstängning. Vid årsskiftet 1963/64 förekom kommunala avvikelser i
88 av landets drygt 1 000 kommuner. Av dessa förekom 36 i Malmöhus
och Kristianstads län. Ärenden hos länsstyrelserna om fastställelse av
kommunala avvikelser har under åren 1961—1963 varit få. Sammanlagt
har drygt 30 ärenden handlagts. I nästan alla fall har kommunens beslut
blivit fastställt. Några av besluten om kommunal avvikelse är gamla —
det äldsta är från år 1940 — och de flesta av dessa har förlorat sin betydelse.

I 64 kommuner, varav 34 städer, innebär beslut om avvikelse en generell
reglering av den vanliga affärstiden. I de flesta av dessa fall har den
vanliga affärstiden på vardagar bestämts till kl. 8—18. Den därnäst vanligaste
tiden är kl. 9—18. Bestämmelser om lunchstängning finns i sex
kommuner. I fråga om lördagar varierar stängningstiden i besluten mellan

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1966

kl. 13 och 18. Den vanligaste stängningstiden i kommunalt awikelsebeslut
i fråga om lördagar är kl. 16, därnäst vanligast är kl. 17. Sex kommuner
har valt att reglera endast stängningstiden på lördagar. I sju kommuner
avser avvikelserna endast mjölkaffärer, bagerier, frukt- och konfektyraffärer
samt blomsteraffärer. De får hålla öppet någon timma på söndagar.
I några kommuner berör avvikelserna endast viss bransch. Vanligen är det
frisersalonger och fotoateljéer som har särreglerats med hänsyn till sin
egenart. Detsamma gäller i några fall torghandeln. — Den 2 april 1965
fastställde länsstyrelsen i Västmanlands län ett beslut av Västerås stad
att alla affärer i staden skall få hålla öppet måndag—fredag kl. 9—20 och
lördag kl. 8—17. Beslutet har överklagats men har inte prövats ännu av
Kungl. Maj :t.

Särskilda tillstånd till annan affärstid än den vanliga, dvs. dispenser,
har meddelats av länsstyrelserna i åtskilliga fall.

Den 1 januari 1964 var mer än 8 000 tillstånd till försäljning från kiosk
av huvudsakligen sådana varor som tillhör kiosksortimentet (11 § 3 mom.
1) i kraft. Antalet dispenser från den vanliga affärstiden för vanliga butiker
med motsvarande varor var nästan 2 000. Tillstånd till försäljning av varm
korv o. d. (11 § 3 mom. 3) hade meddelats i omkring 2 500 fall. För
försäljning av varm korv o. d. i förening med varor som tillhör kiosksortimentet,
vanligtvis läskedrycker, juice eller glass, hade omkring 850
dispenser meddelats. Enligt utredningen ger dessa siffror dock inte någon
alldeles riktig bild av förhållandena bl. a. därför att många söker dispens
endast för viss period, underlåter att utnyttja den eller upphör med rörelsen
men inte bryr sig om att återkalla tillståndet. Andra uppgifter från år

1963 angående tidningsförsäljning visar att tidningar och tidskrifter såldes
från 4 800 kiosker. Antalet kiosker, bortsett från korvkiosker, torde med
hänsyn härtill kunna beräknas till minst 5 000.

Drygt 500 tillstånd till utsträckt affärstid som var i kraft den 1 januari

1964 avser antingen försäljning av varor utanför kiosksortimentet och
gruppen varm korv o. d. eller försäljning av sådana varor från annat ställe
än kiosk eller vanlig butik. Dispensernas innehåll skiftar starkt. Ofta
avser de rätt att från kiosk sälja sportartiklar, badartiklar, fiskeredskap
o. d. Dispens avser ibland försäljning av sådana varor som särskilt efterfrågas
på orten. Flera dispenser avser försäljning på bensinstationer, motell,
hotell och sjukhus av i första hand kiosksortiment. I trakter med utpräglat
turistliv avser dispenserna rätt till försäljning på sön- och helgdagar av
textil- och konsthantverk, hemslöjdsartiklar o. d. På orter med större
fritidsbebyggelse eller livligt besökta campingplatser avser de rätt för livsmedelsaffärer
att under sommarsöndagarna hålla öppet längre och samtidigt
saluföra fler varor än som lagen annars tillåter. — En särskild grupp
bildar de affärer i några av Stockholms tunnelbanestationer som får sälja
livsmedel, tekniska varor, ekiperingsartiklar m. in. på vardagskvällar och

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1966

söndagar. Hit hör även två livsmedelsaffärer i Göteborg ovan jord som
enligt tillstånd från år 1964 får tillämpa utsträckt affärstid på vardagar.
Det är i dessa fall fråga om livligt trafikerade platser där det har ansetts
särskilt angeläget att tillgodose allmänhetens inköpsbehov.

Även tillstånd till annan tillfällig försäljning än i samband med nöjestillställningar
och idrottstävlingar förekommer. Söndagsöppet medges t. ex.
i samband med invigning av nytt affärscentrum liksom kvällsöppet i anslutning
till marknad eller något annat speciellt evenemang.

Under vart och ett av åren 1961 och 1962 meddelade länsstyrelserna beslut
i ungefär 2 500 dispensärenden.

Affärstiden i praktiken — bortsett från den som tillämpas på grund av
dispenser — skiljer sig avsevärt från den som medges i lagen. Privaträttsliga
överenskommelser mellan olika detaljhandelsföretag på en ort som
inskränker affärstiden i förhållande till den som medges enligt lagen är
mycket vanliga. Även sådana överenskommelser mellan detaljhandelsföretag
och de affärsanställdas organisationer förekommer. Kommunala avvikelser
har också en viss betydelse.

Under 1930-talet var den ojämförligt vanligaste affärstiden under måndagar—fredagar
kl. 8—18. Läget var i huvudsak detsamma på lördagar.
Under 1940-talet var stängningstiden under måndagar—fredagar fortfarande
vanligtvis kl. 18. Öppningstiden blev emellertid oftare kl. 9 och stängningstiden
på lördagar tenderade att bli något tidigare. Under senare delen av
1940-talet var kl. 17 den vanligaste stängningstiden på lördagar. I flera
fall stängdes butikerna dock redan kl. 16.

Om man bortser från den utsträckta affärstiden en kväll i veckan, har
affärstiden under måndagar—fredagar hållit sig i stort sett konstant sedan
slutet av 1940-talet. Den dominerande affärstiden är således fortfarande kl.
9—18. På lördagar är bilden en annan. Den vanligaste öppningstiden har
visserligen liksom övriga dagar varit kl. 9 men stängningstiden har både
skiftat och förändrats. Den har varierat såväl mellan olika orter som mellan
olika branscher. En jämförelse mellan åren 1955 och 1963 visar klart
att affärstiden under lördagar har minskat. År 1955 tillämpades normalt
kl. 17 som stängningstid inom fyra av de länsförbund som är anslutna till
köpmannaförbundet. Inom 17 länsförbund stängdes affärerna vanligen kl.
16 och inom fyra kl. 15. År 1964 var den vanligaste stängningstiden kl. 15
inom 13 förbund och kl. 14 inom de övriga. Dessa stängningstider representerar
genomsnittet inom länsförbunden. Stora variationer förekommer.
En del butiker, i huvudsak sådana som är centralt belägna i Stockholm,
stängde först kl. 16.

Skillnader kan också iakttas mellan de olika branschernas affärstider på
lördagar. År 1964 stängde sålunda livsmedelsbutikerna oftast redan kl. 14
medan varuhusen i regel stängde senare.

Sommartid stängs affärerna oftast kl. 14 på lördagar. En förskjutning

Kungl. Maj:ts proposition nr 14b år 1966

mot kl. 13 som stängningstid kan iakttas sedan år 1963. Den är mest markerad
för livsmedelshandeln.

Möjligheten till utsträckt affärstid en kväll i veckan har tidigare utnyttjats
ganska sparsamt. De allra senaste åren har intresset för kvällsöppet
emellertid stegrats kraftigt.

Hösten 1964 förekom kvällsöppet en dag i veckan på 15 orter med fler än
40 000 invånare och på 70 orter med mindre än 40 000 invånare. Det sammanlagda
invånarantalet för dessa 85 orter var ungefär 3 350 000.

Bilden i fråga om den utsträckta affärstiden en vardagskväll i veckan är
emellertid långt ifrån entydig. På många orter är det endast en butik —
ofta ett varuhus — som utnyttjar möjligheten till kvällsöppet. På andra orter
är det affärerna inom en viss bransch som utnyttjar möjligheten.

Kvällsöppet förläggs vanligen till måndag eller fredag. Stängningstiden
varierar mellan kl. 18.30 och 20.

Konsumenternas vanor och önskemål (Del II s. 41—91, del I s. 32—37,
106—110)

Sön- och helgdagar

Eftersom butikerna i allmänhet skall vara stängda på sön- och helgdagar
kan man inte tala om några särskilda vanor i fråga om söndagshandel
hos konsumenterna. Rätten att hålla butiker där man säljer mejerivaror
o. d. öppna på söndagar kl. 8—10 har numera inte någon större betydelse.
Utvecklingen inom detaljhandeln synes enligt utredningen ha begränsat
möjligheten att hålla öppet på söndagar. Tyngdpunkten bär förskjutits till
kioskhandeln och i någon mån automathandeln. I Stockholm är dock förhållandet
ett annat med hänsyn till de dispenser som där gäller för affärer
att hålla öppet även på söndagar.

Konsumenternas önskemål att kunna handla på sön- och helgdagar är
främst knutna till blommor och livsmedel. 16 % av alla hushåll vill ha möjlighet
att köpa livsmedel på söndagar (Storstockholm 20 %, andra större
städer 16 %, mindre tätorter och landsbygden 13 ä 14 %). Ensamstående
vuxna med förvärvsarbete vill mer än andra kunna handla livsmedel på söndagarna.
Det högsta talet för denna kategori har man fått i Storstockholm,
nämligen 31 %. Blommor vill mer än hälften av hushållen kunna handla
på söndagarna. I fråga om alla andra varor är det mindre än 10 % som har
önskemål om söndagshandel. Även i fråga om dessa varor vill man i Storstockholm
ha mer söndagsöppet.

Lördagar

Konsumenternas vanor i fråga om lördagsköp varierar mellan olika varor
men i allmänhet görs en relativt stor del av veckans inköpsbesök på lördagar.
Omkring 19 % av livsmedelsköpen görs på lördagar. Störst andel har
2 — liihang till riksdagens protokoll 1966. 1 sand. Nr 144

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1966

köpen av herrkläder, nämligen 35 %. Kundfrekvensen på lördagar avtar i
allmänhet de sista timmarna mot affärstidens slut utom i Storstockholm.
Mest köps damkläder och minst livsmedel under dessa timmar. Av lördagens
affärsbesök inträffar 30 % efter kl. 13 i affärer för damkläder och
13 % i livsmedelsaffärer. De förvärvsarbetande hushållen svarar för merparten
av de sena inköpen. De som förvärvsarbetar gör 28 % av livsmedelsinköpen
efter kl. 13 medan de hushåll där inte någon av de vuxna familjemedlemmarna
har arbete utom hemmet gör endast 9 % av livsmedelsinköpen
efter denna tidpunkt.

Undersökningarna av konsumenternas önskemål i fråga om affärstiden
på lördagar visar att mellan 5 och 17 % av hushållen inte är nöjda om affärerna
stänger kl. 15. Med stängning redan kl. 15 är man minst nöjd i
Storstockholm och på landsbygden.

Om affärerna i stället stängde så tidigt som kl. 13 på lördagar, skulle andelen
hushåll som inte är nöjda öka till mellan 28 och 50 % beroende på
vilket varuslag det är fråga om. Om man höll helt stängt på lördagar skulle
nämnda procenttal vara 56 och 82.

Vanliga vardagar

Inköpsvanorna vanliga vardagar kännetecknas, när affärerna har öppet
till kl. 18, främst av en koncentration av inköpsbesöken under den sista
timman. Om inköpsfrekvensen vore jämn en dag då affärstiden räcker
mellan kl. 9 och 18, skulle 11 % av besöken inträffa varje timma. Mellan
kl. 17 och 18 varierar emellertid inköpsfrekvensen för olika varuslag i allmänhet
mellan ungefär 15 % (livsmedel) och 35 % (radio och TV).

De sena affärsbesöken är i allmänhet vanligast i Storstockholm och minst
i de mindre tätorterna.

Ganska många hushåll har önskemål om senare stängningstid än kl. 18.
Framför allt vill man efter denna tidpunkt kunna köpa blommor (20 %),
kläder (19 %) och skor (18 %). Därnäst vill man ha möjlighet att köpa
möbler (16 %), bilar (15 %), radio, TV samt bok- och pappershandelsvaror
(14 %) samt konstverk, järnhandelsvaror, färghandelsvaror, båtar och
hushållsmaskiner (13 %). Intresset är minst för livsmedel (6 %). I Storstockholm
vill dock 10 % av hushållen eller nästan dubbelt så många som
på andra håll i landet kunna köpa livsmedel efter kl. 18. Efter kl. 20 är
det överlag ringa intresse för att affärerna håller öppet. Likaså är det bara
ett fåtal hushåll som vill kunna köpa livsmedel vanliga vardagar före kl. 8.

Detaljhandelns omsättning under olika tider (Del I s. 42—59)

Undersökningarna av detaljhandelns omsättning täcker inte detaljhandeln
i dess helhet. De avser bl. a. inte varuhusen i allmänhet och de anses
inte heller i övrigt så representativa som konsumentundersökningarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1966

Lördagshandeln svarar i allmänhet för 20—30 % av detaljhandelns veckoomsättning.
För livsmedelshandelns del motsvarar lördagshandeln omkring
25 % av veckoomsättningen. Butiker inom samma bransch och med samma
stängningstid på lördagar synes ha ungefär lika stor del av sin omsättning
på lördagar oavsett om de ligger i storstäder eller på landet. Senare stängningstid
på lördagar medför i de flesta fall större andel på lördagarna av
veckans försäljning. Tendensen till större andel av veckoförsäljningen på
lördagar vid senare stängningstid dessa dagar är dock inte helt enhetlig.

I allmänhet är försäljningsintensiteten på lördagar högst under de tidiga
eftermiddagstimmarna. Förmiddagspasset och de sena timmarna på eftermiddagen
visar oftast något lägre siffror. För livsmedelshandeln är belastningen
dock ganska jämn till kl. 14. Därefter mattas den. De livsmedelsaffärer
som har öppet till kl. 16 säljer dock mer per timma kl. 15—16 än
under veckan i övrigt. För skohandel, herrkonfektion och damkonfektion
når omsättningen sitt maximum kl. 13—14. Den är särskilt intensiv mellan
dessa klockslag inom herrkonfektionsbranschen — tre till fem gånger den
normala under veckan. Generellt sett svarar den sista timman av affärstiden
på lördagar för omkring 20 % av hela lördagsförsäljningen. Fn jämförelse
mellan åren 1961—-1963 visar att lördagens betydelse som inköpsdag
inte har minskat men väl att inköpsfrekvensen under de sena eftermiddagstimmarna
har gått ned något. Ett undantag från den sistnämnda
tendensen visar dock damkonfektionsbranschen.

Omsättningen sådana kvällar då butikerna har utnyttjat den möjlighet
som lagen ger att tillämpa utsträckt affärstid en kväll i veckan — oavsett
om möjligheten har utnyttjats fullt ut, dvs. till kl. 20 — har också undersökts.
Undersökningsmaterialet anses emellertid vara så begränsat att resultaten
är mindre säkra. Försäljningsintensiteten synes dessa vardagskvällar
vara lägre än under lördagseftermiddagarna. Någon tendens till ökning
av försäljningsintensiteten tycks inte skönjas. Lördagsförsäljningen synes
inte påverkas av om butikerna hålls öppna en kväll i veckan.

Eu undersökning av några kooperativa självbetjäningsaffärer inom
främst livsmedelsbranschen visar att kundantalet är lågt under måndagar—
fredagar kl. 9—10. Det stiger måttligt på förmiddagen och faller efter
lunchtiden. Härefter sker en kraftig stegring som pågår till affärstidens slut
kl. 18. Antalet köpta poster ökar i stort sett i proportion till antalet kundbesök.
På lördagar stiger kundantalet kraftigt under förmiddagstimmarna.
Stegringen fortsätter fram till kl. 13—14. Då nås ett maximum som ligger
över kundfrekvensen kl. 18 på vardagskvällar. Antalet varuposter per kund
sjunker kraftigt efter kl. 11—12.

Utredningen anser att undersökningsmaterialet visar två klara tendenser.
I fråga om livsmedel ligger tyngdpunkten i veckans omsättning på fredagar
och lördagar. Omsättningen når sitt maximum vid 11-tiden på lördag.
Övriga veckodagar kulminerar omsättningen i allmänhet den sista timman

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1966

av affärstiden. Den når därvid dock inte upp till samma höga värde som
vid den vanliga affärstidens slut på fredagar. I fråga om övriga varor ligger
tyngdpunkten i veckans omsättning i allmänhet också på lördag. Kulmen
nås dock senare på dagen eller mellan kl. 12 och 14. Övriga vardagar är troligen
omsättningen högre under de sena eftermiddagstimmarna än annars.
Omsättningen kan dock lika ofta eller t. o. in. oftare vara högre mitt på
dagen.

Arbetstidens längd och förläggning inom olika näringsgrenar (Del II s. 92—97,

del I s. 60—61)

Undersökningen avser en vecka under oktober 1963 och omfattar detaljhandel,
samfärdsel, sjukvård och socialvård, hotell- och restaurangverksamhet,
bank- och försäkringsverksamhet, annan serviceverksamhet —• såsom
partihandel och fria yrkesområden, t. ex. advokat-, revisors- och konsultverksamhet
— industri samt övriga näringsgrenar — dvs. förvaltningspersonal,
lärare, jordbrukare m. fl. Arbetstiden för alla som är verksamma
inom dessa yrken redovisas, således både för anställda, egna företagare och
fria yrkesutövare. Undersökningen omfattar såväl heltidsanställda som deltidsanställda.

Den ordinarie arbetstidens längd under den vecka som undersökningen
avser var i medeltal 43,5 timmar. Inom detaljhandeln arbetade de som var
heltidsanställda 46 timmar. Kortare arbetstid än den genomsnittliga förekom
framför allt inom bank- och försäkringsverksamhet men också inom
hotell- och restaurangverksamhet, sjukvård och socialvård samt samfärdsel.

På lördagen arbetade de på heltid sysselsatta i genomsnitt 2,77 timmar.
Det genomsnittliga antalet ordinarie arbetstimmar på lördagen var störst
inom detaljhandeln (4,74 timmar) och minst inom industrin (1,29 timmar).

Som obekväm arbetstid definierar utredningen ordinarie arbetstid före
kl. 7 och efter kl. 15 på lördagar samt före kl. 7 och efter kl. 18 på andra
vardagar. I genomsnitt arbetade man drygt tre timmar på obekväm arbetstid
under måndag—fredag och något mer än en halv timma på lördagen den
vecka som undersökningen avser. För dem som är verksamma inom detaljhandeln
låg den obekväma arbetstiden något under genomsnittet (2,9 timmar).
Mest obekväm arbetstid vanliga vardagar hade de som arbetar inom
hotell- och restaurangverksamhet (7,9 timmar) samt sjukvård, socialvård
och samfärdsel (5 timmar). De som är sysselsatta inom industrin hade det
gynnsammare (2,5 timmar). På lördagar var det annorlunda. Den obekväma
arbetstiden var här för alla yrkesverksamma i landet i genomsnitt
0,6 limmar men för dem som arbetar inom industrin bara 0,2 timmar. Genomsnittstalet
för landets samtliga yrkesverksamma förklaras av den
längre obekväma arbetstiden inom några serviceyrken. Den uppgick i medeltal
till 2,75 timmar för hotell- och restaurangverksamhet och 1,33 timmar

Kurigl. Maj:ts proposition nr 144 år 1966

för sjukvård och socialvård. Inom detaljhandeln sammanföll den obekväma
arbetstiden här med genomsnittet.

På övertid arbetade de heltidsanställda i medeltal 1,26 timmar under hela
veckan. Variationerna mellan de olika näringsgrenarna var ganska små,
eller mellan 1,96 och 0,59 timmar. Inom detaljhandeln var övertiden 1,18
timmar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1966

Behovet av lagstiftning
Utredningen

Konsumenternas intressen i fråga om affärstiden

Utredningen drar till en början vissa slutsatser av konsumentundersökningarna.

Konsumenterna uppfattar det enligt utredningen visserligen inte som
jnågon allvarlig olägenhet att inte kunna handla på sön- och helgdagar.
Ganska många vill dock ha möjlighet att göra inköp då. Detta gäller framför
allt blommor och livsmedel men även i någon liten utsträckning kläder,
möbler, bilar och konstverk. De affärstider som f. n. tillämpas på lördagar
synes i det stora hela stämma väl överens med konsumenternas önskemål
och behov. Endast om man stänger så tidigt som kl. 13 blir det ett påfallande
missnöje. De allra flesta är tillfreds om affärerna stänger omkring
kl. 15 på lördagar. Inte så få vill dock handla senare. På vanliga vardagar
vill en stor del av konsumenterna att affärerna skall hålla öppet längre
än f. n. Att affärerna i allmänhet stänger redan kl. 18 trots att lagen medger
senare stängningstid kan enligt utredningens uppfattning bero på att
man med hänsyn till tiden för middagsmålet har funnit det skäligen meningslöst
eller i vart fall mindre angeläget att hålla öppet efter kl. 18 när
man ändå måste stänga kl. 19.

Utredningen försöker att bedöma butikstängningslagens inverkan på konsumenternas
önskemål och den framtida inriktningen av konsumtionsvanorna.
Därvid konstaterar utredningen först att resultatet av undersökningarna
inte visar hur omfattande den ström av varor som detaljhandeln
förmedlar skulle ha varit om affärstiderna inte hade varit reglerade i lag.
Sannolikt går man emellertid enligt utredningen för långt om man hävdar
att konsumtionens omfattning inte har något närmare samband med affärstiden.

Det finns enligt utredningens mening skäl att tro att de önskemål som
allmänheten har framställt i fråga om affärstiden har påverkats i återhållande
riktning av inrotade vanor. Allteftersom valmöjligheterna blir större
för människorna får de sannolikt också en mera bestämd uppfattning om
hur de i själva verket vill ha det med affärstiden. De dispenser som i Stockholm
har meddelats i fråga om affärerna vid tunnelbanestationer i city har
sannolikt medverkat till att det är just i Storstockholm som intresset har
visat sig vara störst för att kunna handla livsmedel efter kl. 18.

Allmänhetens inställning till affärstiden på vanliga vardagar visar i varje
fall i förening med den påtagliga koncentrationen av affärsbesöken till tiden

Kungl. Maj.ts proposition nr 744 år 1966

mellan kl. 17 och 18 att inte så få konsumenter på många håll skulle besöka
affärerna även efter kl. 18 om de finge tillfälle till det.

Utredningen pekar på olika förhållanden som inverkar på bedömningen
av konsumenternas behov det närmaste decenniet av att kunna handla
olika dagar i veckan och olika tider på dagen. Till en början framhåller utredningen
betydelsen av befolkningens flyttning i riktning mot tätorterna,
koncentrationen av detaljhandeln till allt större butiksenheter och handelns
rationalisering i övrigt.

Utvecklingen inom detaljhandeln innebär att affärer med ringa omsättning
läggs ned i mycket stor omfattning och att tyngdpunkten förskjuts till
de större enheterna, framhåller utredningen. Ofta förläggs flera varuhus
som konkurrerar med varandra tillsammans i en stor tätort. Möjligheterna
att köpa flera varor på ett ställe ökar därmed. Samtidigt blir dock avstånden
längre till inköpsstället, framför allt till den butik där man säljer livsmedel
och andra dagligvaror. Störst svårigheter medför de långa avstånden
för åldringarna och därnäst för dem som förvärvsarbetar. Olägenheterna
med de långa avstånden utjämnas endast delvis av privatbilismens ökning.
Större betydelse för att motverka olägenheterna när det gäller livsmedelsinköpen
har antagligen utvecklingen av konserveringstekniken och tillkomsten
av nya förpackningsmetoder. På grund härav kan fler varor för
längre tids användning köpas på en gång och antalet inköp kan därmed
nedbringas. Utvecklingen inom detaljhandeln medför också att affärerna
får mer rikhaltigt och i fråga om kvaliteten mer differentierat varusortiment.
Utvecklingen av standardförpackningar och självbetjäningssystem
leder till att affärsbesöken blir kortare för vissa varor. Inköp av andra varor
kan emellertid med hänsyn till det mer mångsidiga utbudet komma att ta
längre tid för övervägande och val. Särskilt kapitalvaror kan det komma
att ta längre tid att köpa.

Vidare pekar utredningen på att andelen åldringar och förvärvsarbetande
kvinnor kommer att öka under den närmaste tiden. Åldringarnas köpkraft
kommer att öka allteftersom pensionssystemet byggs ut. Det är sannolikt
att de långa avstånden till affärerna kommer att bli ett större problem för
åldringarna än affärstidens förläggning. De förvärvsarbetande är däremot
på ett helt annat sätt beroende av affärstiden, framför allt av marginaltiden
efter arbetets slut. Detta beroende blir kännbart för allt fler hushåll allteftersom
de gifta kvinnorna i ökad utsträckning ägnar sig åt förvärvsarbete.
Intresset för sön- och helgdagsöppet är störst bland de förvärvsarbetande
hushållen och kan alltså väntas stiga. Här är det särskilt
blomster- och livsmedelsaffärerna som kommer i blickpunkten. Lördagar
och helgdagsaftnar utnyttjas redan nu flitigare än andra dagar för affärsbesök.
Dessa dagar kan man motse ökad besöksfrekvens i nästan alla affärer.
Likaså måste intresset för kvällsöppet vanliga vardagar bli större i och
med att andelen förvärvsarbetande hushåll ökar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1966

Slutligen stryker utredningen under betydelsen av att arbetstiden i fortsättningen
kommer att förkortas och att till följd därav en slutlig övergång
till fem dagars arbetsvecka kan väntas. Utredningen diskuterar också i
vad mån denna utveckling kommer att påverka konsumenternas önskemål
i fråga om affärstiden under måndagar—fredagar resp. lördagar.

Utredningen räknar med att de konsumenter som brukar resa bort över
veckoslutet kommer att visa ett stegrat intresse för kvällsöppet. Flera andra
omständigheter talar också för att intresset för en förlängd affärstid på
måndagar—fredagar kommer att öka trots de fria lördagarna. Konsumtionen
kommer sålunda att stiga i ökad takt och efterfrågan på varor kommer
att bli större. Många konsumenter, främst sådana som är anställda inom
servicenäringarna, kommer att vara hänvisade till att handla på vanliga
vardagar. För de förvärvsarbetande som har fria lördagar kan lördagsöppet
ersätta kvällsöppet vanliga vardagar bara i begränsad utsträckning.
Särskilt de som bor i en större tätorts omland inom räckhåll för dess affärscentrum
kan få stort intresse för kvällsöppet. Antalet sådana kunder ökar i
takt med inflyttningen till städerna. Samma intresse har sannolikt många
konsumenter i rikets största städer som på grund av de affärstider som
tillämpas f. n. är tvungna att köpa livsmedel och andra dagligvaror omedelbart
efter arbetets slut och bära med sig dem den ofta långa vägen hem. För
dem skulle det säkert te sig mera tilltalande att kunna köpa varorna i närheten
av bostaden. Kvällsöppet vanliga vardagar har också för många konsumenter
den fördelen att de lättare kan undvika trängseln i affärerna på
lördagar.

Utredningen drar slutsatsen av sina överväganden i denna del att konsumenternas
intresse för kvällsöppet på måndagar—fredagar i framtiden
sannolikt kommer att öka. Vilken inställning konsumenterna kommer att
få till affärstiden på lördagar finner utredningen det svårt att uttala sig om
med någon större grad av säkerhet. De faktorer som kan tänkas påverka
utvecklingen är inte entydiga. Mycket talar dock för att allmänheten kommer
att utnyttja lördagarna för inköp av urvalsvaror. Intresset av att
kunna handla på söndagar kommer av allt att döma att i fortsättningen
liksom f. n. vara knutet till blommor och livsmedel.

Inverkan på detaljhandeln av en lagreglering

Utredningen framhåller till en början att butikstängningslagen till sin
natur är konkurrensbegränsande och att den därför inte rimmar så bra
med de principer som ligger bakom lagen den 25 september 1953 (nr 603)
om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet.
Butikstängningslagen begränsar den fria konkurrensen mellan detaljhandeln
och andra näringsgrenar. Sålunda hindrar bestämmelserna om affärstiden
detaljhandeln från att på vardagskvällar och söndagar konkurrera

Kungi. Maj.ts proposition nr tbk år t966

med t. ex. restaurangnäringen och nöjesindustrin. Framför allt begränsar
emellertid lagen den inbördes konkurrensen inom detaljhandeln.

Från den sistnämnda synpunkten har de särskilda tillstånden till annan
affärstid än den vanliga, dispenserna, som meddelas med stöd av It §
butikstängningslagen stor betydelse, menar utredningen. Tillstånd som
avser kiosker och andra försäljningsställen där man säljer varor ur det s. k.
kiosksortimentet har meddelats i stort antal i hela landet. Kioskhandelns
uppsving måste ses mot bakgrund av att denna försälj ningsform sedan
länge har haft en privilegierad ställning i butikstängningslagen. Därmed är
emellertid inte sagt att kioskhandeln skulle stagnera eller gå tillbaka om
lagen upphävdes. Utredningen kan mycket väl tänka sig att den ökade konkurrens
som kioskerna i ett sådant läge skulle utsättas för blir kompenserad
av friheten för dem att utvidga sitt sortiment. Det finns större anledning att
tro att kioskerna utan stöd av lagstiftning som reglerar affärstiden för
den reguljära detaljhandeln skall bli i stånd att bättre än nu anpassa sin
verksamhet till de krav som konsumenterna ställer på service från en
närhetsbutik. Utvecklingen har f. ö. redan nu gått i riktning mot större
kiosker, ofta med två avdelningar för olika slag av försäljning. Tillstånd
som avser vanliga butiker där man säljer ett allmänt sortiment av varor
(11 § 3 mom. 4) har hittills meddelats endast i ett fåtal fall i fråga om
centralt belägna affärer i Stockholm och Göteborg. Det är här fråga om en
dispensgivning som utvecklingen har tvingat fram och som enligt utredningens
mening inte är invändningsfri från konkurrenssynpukt.

Kommunala avvikelser ter sig från konkurrenssynpunkt framför allt betänkliga
om de rubbar balansen i konkurrensen mellan företag inom två
eller flera kommuner, dvs. om kunderna gynnar företagen i en kommun
därför att affärstiden där på grund av kommunalt beslut är längre än i
andra kommuner. Utredningen anser dock att riskerna för att sådana situationer
skall inträffa blir mindre i den mån det bildas nya kommuner
som har bättre näringsgeografisk struktur än de äldre.

Den största vikten fäster utredningen vid att butikstängningslagen hindrar
den stora mängden av detaljhandelsföretagen att variera sin affärstid inom
en vidare ram än den i lagen föreskrivna vanliga affärstiden. Sedan gammalt
har man ansett att man härigenom främjar likartade konkurrensförhållanden
inom detaljhandeln och detta har också varit ett av motiven för
lagstiftningen. Begränsningen av affärstiden kan emellertid också ha
betydelse för detaljhandelns möjlighet att under fri konkurrens utveckla
sig mot rationella och ekonomiskt bärkraftiga företagsformer. För bedömningen
av denna fråga har resultatet av undersökningarna av omsättning
och kundfrekvens inom detaljhandeln intresse. Mot bakgrund av dessa
resultat anför utredningen att många tecken lyder på alt butikstängningslagen
för inte så få affärer hindrar en anpassning av affärstiden på vanliga
vardagar till variationerna i omsättningen och kundfrekvensen. Det

Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1966

finns skäl att anta att anpassningen kommer att försvåras ytterligare om
butikstängningslagen får vara kvar oförändrad.

Utredningen diskuterar vidare butikstängningslagens betydelse för balansen
i konkurrensen mellan olika typer av företag inom samma bransch.
Därvid redogör utredningen till en början för den strukturförändring som
hittills har skett inom detaljhandeln. Enligt utredningens mening ger denna
förändring, särskilt den som har skett under de senaste tio åren, en antydan
om hur utvecklingen kommer att gestalta sig i fortsättningen. Lanthandeln
och små butiker med traditionell betjäning i tätorterna — särskilt sådana
där man säljer dagligvaror — minskar till förmån för stora självbetjäningsaffärer
och vanliga varuhus. En särskild typ av självbetjäningsaffärer är
de s. k. storbutikerna. Dessa har en årsomsättning som är större än 3 milj.
kr. De växer i antal. Självbetjäningsbutiker har hittills förekommit företrädesvis
inom livsmedelsbranschen. Numera förekommer en modifierad
typ av självbetjäningsbutik inom även andra branscher, den s. 1c. själwalsaffären.
Den kombinerar självbetjäning med traditionell service. Allt talar
för att antalet sådana affärer kommer att öka. Varuhusen som tidigare
förekom endast i de större städerna är numera vanliga både i småstäder
och i ännu mindre orter som har ett ganska tätbefolkat omland. En särskild
typ av varuhus är de s. k. rabattvaruhusen som har ett begränsat sortiment
av varor som omsätts mycket snabbt. De erbjuder minsta möjliga service.
Varuhusens expansion har varit kraftig och den synes fortsätta. Troligen
kommer varuhusen att gå över till självbetjäningssystemet i större utsträckning
än som har skett hittills. Livsmedelsavdelningar kan väntas bli
vanligare inom varuhusen.

Den utveckling som har skett inom detaljhandeln kan sägas ha inneburit
en avlastning av arbetsuppgifter i två motsatta riktningar, anför
utredningen. Genom utvecklingen av förpackningsmetoderna har visst arbete
avlastats på fabrikanter och grossister och genom tillkomsten av
självbetjänings- och själwalssystemet har servicearbete i stor utsträckning
avlastats på kunden. Härigenom har man kunnat undvika eller fördröja
prishöjningar.

De olika typerna av företag kan enligt utredningen väntas utnyttja möjligheten
till utsträckt affärstid på olika sätt om butikstängningslagen skulle
upphävas. Varuhusen kommer antagligen att utnyttja möjligheten att
hålla öppet längre på vardagskvällar. Särskilt rabattvaruhusen lär bli intresserade
av kvällsöppet framför allt om de ligger långt från en tätort
och vänder sig så gott som uteslutande till kunder som färdas med bil.
Däremot kan man med hänsyn till erfarenheterna i fråga om omsättningen
hos de livsmedelsaffärer som hittills har tillämpat utsträckt affärstid räkna
med att man inom denna bransch inte kommer att öka affärstiden på
kvällarna särskilt mycket. Detta gäller dock inte speciella livsmedelsaffärer
i storstädernas cityområden och sådana livsmedelsaffärer som ligger långt
från city i storstädernas tätbefolkade bostadsområden.

Kungl. Maj:ts proposition nr lii år 1966

Mot bakgrund av de antaganden om strukturförändringar och affärstid
som utredningen sålunda har gjort diskuterar utredningen möjligheterna
för de affärer — specialaffärer och dagligvaruaffärer — som
håller fast vid sin traditionella service att hävda sig i konkurrensen framför
allt från varuhusen.

Utredningen räknar med att specialaffärerna får koncentrera sig på ett
avgränsat sortiment. De får avstå från priskonkurrens på lika plan med
varuhus o. d. affärer. I stället får de lägga större vikt vid god betjäning
och oklanderlig branschkännedom. Det är tänkbart att själwalssystemet
blir tillämpat i viss utsträckning. Framför allt sådana specialaffärer som
ligger nära ett varuhus inom en större tätorts köp- och servicecentrum
■torde ha framtiden för sig. Specialaffärerna kommer att få anpassa sin
affärstid till kundfrekvensen inom hela köpcentrum. De behöver dock
inte bli beroende av varuhusens affärstider.

Ett särskilt intresse ägnar utredningen åt de s. k. närhetsbutikerna.
Härmed menar man dagligvaruaffärer — även kiosker — som helt inriktar
sig på kunder som är bosatta i närheten av affären. De affärer som fullgör
en närhetsbutiks funktion är främst mindre livsmedelsaffärer, tobaksaffärer
och kiosker. Utredningen har flera synpunkter på vilka funktioner
närhetsbutikerna kan antas komma att fylla under den närmaste framtiden.
Bl. a. anser utredningen att de främst kommer att få till uppgift
att tillfredsställa kundernas bekvämlighet. Man antar vidare att de kommer
att komplettera varuhusen men inte konkurrera med dessa. Utredningen
anför vidare härom.

I första hand tillhandahåller närhetsbutiken sådana varor, som det ter
sig naturligt att köpa i närheten av hemmet och som det skulle vara opraktiskt
att behöva bege sig till självbetjäningsaffären för att handla, om man
inte har något annat ärende att uträtta där. Hit hör ett flertal av de varor
som i dag räknas till kiosksortimentet. Som typiska exempel kan det räcka
med att här nämna tidningar och tobaksvaror. Närhetsbutiken står vidare
till tjänst, då det är något som storbutikskunden har glömt att köpa under
det senaste besöket i storbutiken eller då han av någon särskild anledning
inte vill bege sig dit, exempelvis för att det har börjat regna. Det kan också
vara fråga om kunder, som oförutsett har fått gäster eller som av något
annat skäl har fått en impuls att handla någon vara så fort och bekvämt
som möjligt.

Närhetsbutiken kan emellertid också för många kunder få betydelse som
ett mera reguljärt ställe för inköp av dagligvaror, låt vara att den alltjämt
också i dessa fall vanligen blir ett inköpsställe i andra hand. Som en följd
av de allt längre avstånden till de större självbetjäningsaffärerna kan man
vänta sig att hushållen minskar antalet besökstillfällen där, och då blir
behovet att kunna göra kompletteringsköp större. Vidare kan många äldre
personer liksom invalider och sjuka bli hänvisade till att åtminstone tidvis
helt återfalla på närhetsbutiken. Också för många förvärvsarbetande
kan det ibland te sig bekvämare att på vägen hem från arbetet uppsöka
närhetsbutiken än att bege sig till storbutiken. Det finns därför sannolikt
utrymme för olika slag av närhetsbutiker, var och en anpassad till de spe -

28 Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 196G

ciella behov som finns hos kunderna inom just det område där butiken är
belägen.

Enligt utredningens mening kan det inte råda något tvivel om att närhetsbutiken
har framtiden för sig vid sidan av varuhus och andra större
affärer. En förutsättning härför är dock att den smidigt anpassar sitt sortiment
och sin affärstid till kundernas önskemål och behov. Från samhällets
synpunkt är det också angeläget att man inte har en lagstiftning
som främjar just kiosken som försäljningsställe. Ordentligt inredda butiker
tillgodoser bättre både konsumenternas och de anställdas krav på en
god försäljningsmiljö. Utredningen tror att närhetsbutikerna kommer att
vara bland de företagstyper som i främsta rummet kommer att utnyttja
kvällsöppet om butikstängningslagen skulle upphävas eller liberaliséras.
Affärstiden kommer för dessa butiker att anpassas med hänsyn till deras
speciella funktion. Eftersom närhetsbutikerna inte direkt konkurrerar med
varuhus och andra större affärer bör de också kunna utan svårighet få ut
de högre priser som kan bli nödvändiga för att täcka bl. a. ökade personalkostnader
under obekväm arbetstid.

Frågan om ökade varupriser kommer att bli en följd om butikstängningslagen
upphävs eller liberaliseras diskuteras också mera allmänt av utredningen.
Personalkostnaderna kommer visserligen säkert att bli högre om
obekväm arbetstid tas ut i större utsträckning, framhåller utredningen.
Kostnadsökningen måste därvid slås ut på konsumenterna. Emellertid vet
man inte säkert om detaljhandeln kommer att utnyttja möjligheten till
kvällsöppet i sådan utsträckning att personalkostnaderna blir ett större
problem än nu. De som kommer att utnyttja möjligheten kan tänkas motverka
ökade lönekostnader genom att i större utsträckning än f. n. tillämpa
självbetjänings- eller självvalssystem och genom att hålla stängt under tider
när kundfrekvensen är låg, t. ex. en eller annan förmiddag. Utredningen
finner det svårt att förutsäga om varupriserna kommer att stiga men anser
det i vart fall inte säkert att så blir fallet. Skulle det bli en prisstegring
torde den bli obetydlig, åtminstone om den slås ut på alla konsumenter.
Enligt utredningens mening bör på detaljhandelns område likaväl som på
många andra områden konsumenterna åtminstone i viss utsträckning kunna
godta att kostnaderna fördelas på alla även om alla inte i lika mån kan
tillgodogöra sig fördelarna.

På grund av vad utredningen hittills har anfört anger man som slutomdöme
i fråga om butikstängningslagens betydelse för rationaliseringen och
strukturomvandlingen inom detaljhandeln att lagen inte längre är tillräckligt
smidig för att tillåta en rationell utveckling. Lagens hämmande effekt
bör dock inte överdrivas, framhåller utredningen. Strukturförändringar har
tvingats fram oberoende av lagen. Denna har inte kunnat hindra den koncentration
till större butiksenheter som har varit det dominerande draget
i utvecklingen under det senaste decenniet. Lagen har väl i stort sett bara

Aungl. Maj:ts proposition nr lbb år 1966

fördröjt rationaliseringsåtgärder soin i och för sig har varit påkallade. Om
lagen får vara kvar oförändrad, kommer den sannolikt att bidra till att en
hel del mindre bärkraftiga affärer som annars skulle duka under i konkurrensen
kommer att kunna leva vidare. I och för sig är det ett konsumentintresse
att inte alla små affärer försvinner. Om det skedde skulle
nämligen servicen bli sämre. Det kan från denna och andra synpunkter
finnas skäl att beklaga att butiksbeståndet f. n. minskar kraftigt. På längre
sikt kan det emellertid inte gärna vara ett samhällsintresse att behålla en
lagstiftning oförändrad som håller mindre konkurrenskraftiga företag vid
liv och motverkar möjligheterna för både företagare och anställda att hålla
jämna steg med andra grupper i fråga om inkomster.

Vissa gynnsamma verkningar har butikstängningslagen dock haft, anser
utredningen. Lagen har säkert medverkat till ordnade förhållanden och
motverkat osund konkurrens inom detaljhandeln. Osund konkurrens anser
utredningen föreligga om mindre ansvarsmedvetna företagare håller
öppet särskilt länge på kvällarna i spekulationssyfte och låter de stegrade
personalkostnaderna gå ut över varornas kvalitet och försäljningslokalernas
standard. Lojala företagare tvingas i så fall att hålla öppet i en utsträckning
som inte svarar mot något konsumentbehov och det onödiga priset får
betalas av konsumenterna. Ett företag som säljer dåliga varor från lokaler
som inte uppfyller elementära krav i fråga om standard kan dock inte bli
särskilt långlivat. Inte heller för sådana mellanformer av osund konkurrens
som leder till skadeverkningar först på längre sikt anser utredningen att
utrymmet är särskilt stort. Ett detaljhandelsföretag kan nämligen inte startas
utan kapitalresurser och ingående planering och förberedelser. I regel
sker det i medverkan av branschorganisationerna och kommunerna. Man
kan dock inte se bort från möjligheten att företagare som redan är etablerade
men börjar få ekonomiska svårigheter använder osunda konkurrensmetoder.
Många kan vidare frestas att göra experiment med affärstiden
som ter sig tvivelaktiga från ekonomisk synpunkt utan att det blir fråga
om osunda metoder. Utredningen räknar dock med att sådana experiment
skall höra hemma i en övergångsperiod.

De affärsanställdas behov av fritid

I fråga om arbetstidens längd finner utredningen att arbetstidslagstiftningen
torde ge de anställda inom detaljhandeln ett tillräckligt skydd. Inte
heller synes övertiden vara något väsentligt problem för dem. I fråga om
arbetstidens förläggning är de handelsanställdas problem, enligt vad undersökningen
visar, främst att obekväm arbetstid förekommer på lördagarna.
De är i detta avseende visserligen inte sämre lottade än många yrkesgrupper
inom andra serviceområden. Emellertid har de långtifrån samma
gynnsamma villkor som industriarbetarna. Det är förklarligt alt de handelsanställda
önskar få fria lördagar i likhet med andra stora grupper av

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1966

arbetstagare. De handelsanställda kan kräva samma rimliga hänsyn till
sina intressen som andra medborgargrupper, konsumenterna inte undantagna.

Enligt vad utredningen känner till befarar man bland både köpmän och
handelsanställda att förutsättningarna för sådana lokala överenskommelser
om begränsning i affärstiden som f. n. är vanliga och som torde ha haft ett
starkt stöd i butikstängningslagen kommer att allvarligt försämras om
butikstängningslagen upphävs. Det skulle leda till mer obekväm arbetstid
för de anställda. Utredningen redogör vidare för hur Handelsanställdas
förbund ser på de anställdas möjligheter att på facklig väg göra sina intressen
gällande. Enligt förbundets mening skulle dessa möjligheter vara mindre
goda. Utredningen anför härom.

Detaljhandelspersonalen är i allmänhet organiserad i Handelsanställdas
förbund. Vissa begränsade grupper tillhör Handelstjänstemannaförbundet.
Enligt uppgifter som lämnats av Handelsanställdas förbund är bara omkring
20 % av detaljhandelsföretagen bundna av kollektivavtal och inte mer
än cirka 55 % av de anställda fackligt organiserade. Förbundet har därför
haft svårare än andra fackförbund att hos arbetsgivarsidan vinna gehör
för de anställdas intressen, särskilt när det gällt frågan om lönekompensation
för obekväm arbetstid. Förbundet anser visserligen arbetstidens
förläggning i princip vara en avtalsfråga men hyser oro inför framtiden
om möjligheten alt avtalsvägen främja de handelsanställdas berättigade
önskemål härvidlag. Denna oro sammanhänger framför allt med farhågor
för att det inte överallt kommer att råda erforderlig konkurrens om arbetskraften.
Ett allvarligt problem är enligt förbundet, att oorganiserade arbetsgivare
på orter med överskott på kvinnlig arbetskraft i sina detaljhandelsföretag
anställer redan tidigare lågavlönade kvinnor mot underbetalning.
Härigenom försvåras inom hela detaljhandeln en lösning av likalönsfrågan
som man nyligen har fatt till stand pa det kollektivavtalsreglerade området
enligt de riktlinjer som Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen
enats om.

Utredningen pekar på den utveckling inom detaljhandeln som har skett
mot allt större affärsenheter och framhåller att denna utveckling bl. a. har
fört med sig att andelen anställda bland dem som är yrkesverksamma inom
branschen har ökat. Vissa sifferuppgifter som belyser denna utveckling
lämnas på s. 129 i del I av betänkandet.

De anställdas problem väger alltså i dag tyngre än tidigare och de kommer
i framtiden att väga än tyngre, anför utredningen. Detta kan emellertid
inte rimligen få till följd annat än att förutsättningarna kommer att förbättras
för de handelsanställda — i vart fall på längre sikt — att på facklig
väg få gehör för sina anspråk inom avtalsområdet, bl. a. anspråken på kompensation
för obekväm arbetstid. Lämplig lokalisering av näringslivet kan
också väntas minska det överskott pa kvinnlig arbetskraft som nu finns
på vissa orter. Konkurrensen om arbetskraften kommer enligt utredningens
mening av allt att döma att bli hård på alla de platser där det finns förutsättningar
för lönsam och rationellt bedriven detaljhandel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1966

Den utveckling som pågår mot kortare arbetstid och högre levnadsstandard
gör att allt fler människor får resurser för ett rikare fritidsliv, anför
utredningen. Ingen sätter i fråga att det är nödvändigt att hålla de allmänna
kommunikationerna i gång eller att hålla sjukhusen tillgängliga på obekväm
arbetstid. För att fritiden skall bli så värdefull som man förutsätter
när man strävar efter kortare arbetstid är det nödvändigt att varor och
tjänster förmedlas också under den tid då de flesta är lediga från sitt arbete.
Därför måste alla som sysslar med serviceverksamhet ställa sig till förfogande
i rimlig omfattning även på obekväm arbetstid. Debatten om arbetstidens
förläggning skulle enligt utredningens uppfattning vinna i saklighet
och tyngd, om man ville ta till utgångspunkt inte fria lördagar utan femdagarsveckan,
dvs. en vecka om fem arbetsdagar som inte är fixerade till
vissa konstant bestämda veckodagar.

Femdagarsveckan behöver inte hindra att allmänhetens behov av service
blir tillgodosett alltefter sin styrka olika tider på dygnet. De anställdas organisationer
kan anpassa sina krav på lönekompensation för obekväm arbetstid.
Under ett system med fri konkurrens bestämmer ytterst konsumenterna
vilket pris de vill betala för varor och tjänster som förmedlas under
sådan tid.

Affärsinnehavarnas behov av fritid

Utredningen framhåller att eftersom arbetstidslagen för detaljhandeln inte
tillämpas på företagare och deras familjemedlemmar har dessa inget annat
skydd mot för lång arbetstid än det som butikstängningslagen erbjuder.

Visserligen medför utvecklingen inom detaljhandeln att de anställda blir
förhållandevis allt fler än företagarna, anför utredningen. Antalet företagare
och medlemmar i deras familj är dock fortfarande stort. I slutet av
år 1962 var sålunda 70 400 företagare och 8 600 familjemedlemmar verksamma
inom branschen, upplyser utredningen. För många affärsinnehavare
blir arbetsdagen orimligt lång. Konkurrensen tvingar nämligen framför
allt småföretagen att ständigt anpassa sig till konsumenternas växlande
behov och de större företagens affärstidspolitik. Det finns också skäl att
tro att de mindre företagen kommer att bli utsatta för en ännu hårdare
konkurrens.

En lagstiftning som har till syfte att tillgodose enskilda näringsidkares
behov av fritid bör emellertid enligt utredningens mening inte införas om
inte starka skäl talar för det. En sådan lagstiftning minskar lätt de enskilda
företagens rörelsefrihet och konkurrenskraft. Under en hård konkurrens
måste det vara av avgörande betydelse för de mindre företagarna alt fritt
kunna använda affärstiderna som konkurrensmedel. Närhetsbutikerna som
skall stå konsumenterna i den närmaste omgivningen till tjänst måste f. ö.
i regel ha öppet på kvällarna för att kunna fylla sin uppgift. Skälen att av
hänsyn till affärsinnehavarnas behov av fritid ha en butikstängningslag

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1966

har också minskat i takt med att antalet sådana företagare har blivit mindre.
Vidare har sedan länge på flera områden av detaljhandeln omsorgen
om enskilda företagares fritid fått stå tillbaka för konsumentintresset. Bensinhandeln,
kioskhandeln och konditoriförsäljningen har —■ för att bara
nämna några exempel — antingen undantagits från butikstängningslagens
tillämpning eller där fått en undantagsställning som står friheten nära.

Myndigheterna och butikstängningslagen

Utredningen anser att butikstängningslagen är svår att tillämpa för de
många myndigheter som har med lagen att göra och för allmänheten. Dispensärendena
är svårbedömda och de för med sig orimligt mycket arbete.
På grund av lagens konstruktion med uppräkning av de varor eller varuslag
som får säljas uppstår många gränsdragningsproblem. Dessa skapar
osäkerhet om lagens innebörd och olust i förhållandet mellan företagare
och konsumenter och mellan företagare inbördes. Detaljregleringen uppfattas
ofta som ett onödigt byråkratiskt krångel. Invändningar av principiell
natur har också gjorts mot att arbetarskyddsstyrelsen har rätt att
med bindande verkan t. o. in. för domstolarna avgöra frågor om lagens
tillämpning.

Tillämpningen av lagen har blivit ojämn. Detta har berott inte bara på
lokalt betingade skillnader utan också på olika uppfattning om lagens närmare
innebörd. Det är svårt att kontrollera att lagen följs. Polismyndigheterna
måste i första hand syssla med viktigare frågor. En förseelse kommer
i regel till polisens kännedom endast om den är mycket flagrant eller
om den har anmälts till åtal. Detta förhållande minskar respekten för
lagen.

Beslutanderätten är ofta alltför mycket centraliserad. Härigenom blir
effektiviteten lätt eftersatt och administrationen blir dyrbar. Varje liten
ändring som behövs i den detaljreglering som lagen innehåller måste underställas
riksdagen. Det går därför inte att anpassa lagen på ett smidigt sätt
till de förändringar som numera ofta inträffar i varubeståndet till följd av
den snabba utvecklingen på området. Kungl. Maj :t belastas också med
ganska många besvärsärenden.

Slutomdömen och förslag

Utredningen finner att flera skäl talar för att butikstängningslagen upphävs
utan att ersättas med någon ny lagstiftning. Bland dessa skäl framhåller
utredningen främst konsumenternas behov och intresse av att kunna
handla på annan tid än vanlig affärstid, betydelsen av att detaljhandelns
rationaliseringssträvanden inte motverkas samt de administrativa problem
och olägenheter som lagen har framkallat. Utredningen anför också flera
skäl för fortsatt lagstiftning, nämligen hänsynen till de affärsanställdas

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1966

och i viss män företagarnas behov av fritid samt vikten av att kunna hindra
en osund konkurrens.

Att butikstängningslagen utan vidare skall upphävas anser sig utredningen
inte kunna föreslå. I stället förordar utredningen att en ny lag utfärdas.
Denna bör ha karaktären av en ramlagstiftning som bör ge större utrymme
åt detaljhandeln att själv bestämma över affärstiden än butikstängningslagen.
Den bör vidare vara enklare att tillämpa än denna. Genom en sådan
lagstiftning skall det inte vara omöjligt att i allt väsentligt tillgodose konsumenternas
intressen och behov. Konsumenternas tryck på detaljhandeln
på andra tider än den vanliga affärstiden är enligt vad konsumentundersökningarna
har visat inte så starkt att en sådan lagstiftning skulle göra
det omöjligt att i allt väsentligt tillgodose konsumenternas intresse. En lagstiftning
efter dessa riktlinjer skulle också ge det utrymme som är önskvärt
för ändamålsenliga rationaliseringssträvanden. Dessa måste nämligen
i huvudsak anpassas efter konsumenternas vanor och önskemål. Utredningen
anser det värdefullt om man genom sådan lagstiftning får tillfälle att
pröva ett friare system. Med stöd av erfarenheterna härav får man avgöra
om man bör ta steget fullt ut och helt avstå från en lagfäst reglering.

Remissinstanserna

Sammanfattning av remissinstansernas ståndpunkt

Remissinstanserna kan delas in i tre grupper med hänsyn till deras inställning
till frågan om behovet av fortsatt lagstiftning om affärstiden.

Den största gruppen biträder i stort sett utan reservationer utredningens
förslag. Till denna grupp hör omkring 120 kommuner, sju länsstyrelser,
arbetarskyddssiyrelsen, statens institut för konsumentfrågor, LO, TCO,
HAO, Handelsanställdas förbund, Handelstjänstemannaförbundet, Sveriges
köpmannaförbund, Hotell- och restauranganställdas förbund, Motorbranschens
riksförbund, Tobakshandlarnas riksförbund, Svenska kvinnors nationalförbund,
Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, Sveriges hantverks-
och industriorganisation och några till denna organisation anslutna
förbund samt tre handelskammare. Fredrika-Bremer-förbundet tillstyrker
lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med utredningens förslag men
förklarar att man skulle föredra ett friare system.

En annan grupp tillstyrker också utredningsförslaget men stryker starkare
än utredningen under att den föreslagna ramlagstiftningen skall ses
som en etapp på vägen mot ett helt fritt system. Denna meningsriktning
företräds av nio kommuner, sju länsstyrelser, överståthållarämbetet, arbetsmarknadsstyrelsen,
kommerskollegium, en majoritet inom styrelsen för
Svenska stadsförbundet, RF och fyra handelskammare. Länsstyrelserna i
Kronobergs, Kopparbergs och Gävleborgs län, Sveriges grossistförbund och
Sveriges husmodersföreningars riksförbund som också hör till denna grupp
3-—Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 144

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1966

förordar att lagstiftningen från början tidsbegränsas. Länsstyrelserna föreslår
tidsperioder om tre eller fem år. Länsstyrelserna i Jönköpings och
Värmlands län avstyrker visserligen lagstiftning men föreslår också en tidsbegränsning
om lagstiftning kommer till stånd.

Till förmån för en omedelbar övergång till ett fritt system uttalar sig en
ganska stor grupp. Följande remissinstanser anser sålunda att butikstängningslagen
bör upphävas utan att ersättas av någon ny lag, nämligen nio
kommuner, en minoritet inom Stockholms stadsfullmäktige, en minoritet
inom styrelsen för Svenska stadsförbundet, rikspolisstyrelsen, åtta länsstyrelser,
ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor, en reservant inom
arbetarskyddsstyrelsen, SAF, Sveriges arbetsgivareförening för hotell och
restauranger, Sveriges hotell- och restaurangförbund, Västergötlands och
Norra Hallands handelskammare, Bageri- och konditoriarbetsgivareförbundet,
Svenska företagares riksförbund, Folkpartiets kvinnoförbund, Folkpartiets
ungdomsförbund, statens konsumentråd, Svenska tidningsutgivareföreningen,
Yrkeskvinnors klubbars riksförbund och Aktiebolaget Svenska
pressbyrån. Flera av dessa remissinstanser anser emellertid att utredningens
förslag är ett steg i rätt riktning och många förordar i andra hand en lagstiftning
av det slag som utredningen har föreslagit.

Stockholms handelskammare anser också att all lagreglering av affärstiden
bör upphävas. Principbeslut härom bör fattas nu. Under en övergångstid
bör butikstängningslagen emellertid vara i kraft i oförändrat
skick. Aktiebolaget Turitz cfc Co samt Åhlén cfc Holm Aktiebolag hävdar att
endast affärstiden på sön- och helgdagar bör regleras i lag. I övrigt bör
lagregleringen upphävas.

Endast ett par remissinstanser, kommunalfullmäktige i Gislaved och
Kungsör, ställer sig negativa till ny lagstiftning eller någon annan reform.
Dessa remissinstanser anser att butikstängningslagen medger tillräckligt
lång affärstid. Centerns kvinnoförbund sätter också i fråga om det är lämpligt
att sträcka ut affärstiden.

Allmänna synpunkter

En vanlig uppfattning bland remissinstanserna är att det ligger närmast
till hands och är från principiell synpunkt riktigast att detaljhandeln själv
får bestämma över det konkurrensmedel som affärstidens längd är. Denna
uppfattning kommer mer eller mindre klart till uttryck bl. a. i många yttranden
där en fortsatt lagstiftning avstyrks. Det yttrande som Aktiebolaget
Turitz cfc Co och Åhlén cfc Holm Aktiebolag har avgett är representativt i
detta avseende. Det heter där att man på goda grunder kan förmoda att
möjligheterna att anpassa detaljhandelns servicefunktioner till samhällsutvecklingen
och olika väsentliga faktorer i dagens samhälle blir bättre om
ingen lagstiftning finns. Det framhålls vidare i några yttranden att frihet
för handeln att själv bestämma affärstiden inte kommer att medföra att

Kungl. Maj:is proposition nr 1H år 1966

affärerna håller öppet orimligt länge eller att andra olägenheter uppkommer.
Lönsamheten utgör en automatisk spärr härför. Sveriges grossistförbund
finner att varken de skäl som utredningen har anfört för eller emot
fortsatt lagstiftning är övertygande. Avgörande för frågan är i stället om
det finns skäl att genom lagstiftning inskränka företagens möjligheter att
efter företagsekonomiska överväganden bestämma affärstiden. Förbundet
anser att det inte finns några sådana skäl.

Besläktade med dessa synpunkter är uppfattningen att staten inte bör
främja sådana företeelser som innebär en konkurrensbegränsning inom
näringslivet med mindre starka skäl av allmän räckvidd kan åberopas härför.
Butikstängningslagen anses ha en sådan verkan. I denna riktning har
kommerskollegium, några handelskammare och länsstyrelser, minoriteten
inom Svenska stadsförbundets styrelse och Sveriges hantverks- och industriorganisation
uttalat sig. Några remissinstanser anser att butikstängningslagen
strider mot den princip som lagen om motverkande i vissa fall
av konkurrensbegränsning inom näringslivet bygger på. Styrelsen för KF
utvecklar synpunkter av denna art närmare. Enligt styrelsens mening är
det självfallet att konsumenternas intresse skall vara vägledande vid bedömningen
av frågor om näringsfrihet. Styrelsen har alltid ansett att konsumenternas
intresse tillgodoses bäst genom en effektiv konkurrens. Från
dessa utgångspunkter måste man på en lagstiftning om affärstiden ställa
kravet att den i vart fall inte motverkar detaljhandelns anpassning till konsumenternas
önskemål om service i skilda avseenden och om låga priser.
Det bör därför inte komma i fråga att i lag förbjuda butiker att hålla öppet
under tider när många vill handla. Avvägningen mellan olika konsumenters
skilda önskemål kan inte utan svårigheter göras lagstiftningsvägen. I stället
kan man vänta att den från konsumentsynpunkt önskvärda anpassningen
av bl. a. butikstyper och affärstid kommer till stånd genom en konkurrens
som är så fri som möjligt.

Att affärstidens längd primärt bör bestämmas med hänsyn till konsumentintressena
och till företagsekonomiska överväganden är f. ö. en uppfattning
som företräds av ett stort antal remissinstanser bland dem som
förordar att all lagstiftning slopas eller som endast vill godta en libcraliserad
lag under en övergångsperiod. Arbetsmarknadsstyrelsen samt några
länsstyrelser och kommuner ger uttryck för sådana synpunkter.

Betydelsen av eu lagstiftning om affärstiden för utformningen och omfattningen
av distributionsapparaten inom detaljhandeln diskuteras utförligt
i några yttranden. Representativt för den uppfattning som kommer
fram i dessa yttranden är vad Handelsanställdas förbund anför. Enligt förbundets
mening påverkas konsumtionen i väsentlig grad av butikstängningstiden
endast i extremt besvärliga inköpssituationer. En begränsning
av affärstiden är därför ägnad att ge distributionsapparaten en ändamålsenlig
utformning och omfattning och den är därför också rationell från

36 Kungl. Maj.ts proposition nr i44 år 1966

samhällets synpunkt. Lagstiftning är härvidlag en lämplig styrningsmekanism.

Till de allmänna synpunkterna på frågan om affärstiden bör lagregleras
hör också vad stadsfullmäktige i Stockholm anför om att utredningsförslaget
synes ha karaktären av en förhandlingsuppgörelse mellan de intressenter
som berörs av frågan, nämligen konsumenterna, de affärsanställda och
de större och mindre affärsinnehavarna. Enligt fullmäktiges mening kan
man inte se bort från detta förhållande när man tar ställning i frågan.

Stadsfullmäktige i Stockholm framhåller vidare som ett skäl för fortsatt
lagstiftning att affärstiden är reglerad i lag i vissa andra länder, bl. a. de
länder i Europa som i kulturellt avseende står oss närmast, de nordiska
länderna, England, Holland, Tyskland och Frankrike.

Konsumenternas intressen i fråga om affärstiden

De remissinstanser som särskilt har behandlat konsumentintressena anser
i allmänhet att en ramlagstiftning med större frihet för detaljhandeln att
anpassa affärstiden inte behöver hindra att konsumenternas önskemål i
fråga om affärstiden blir tillgodosedda på ett i stort sett tillfredsställande
sätt. I denna riktning uttalar sig kommerskollegium, några handelskammare,
statens institut för konsumentfrågor, flera länsstyrelser, majoriteten
inom Svenska stadsförbundets styrelse, TCO och KF. I några remissyttranden
görs dock den reservationen att bedömningen har skett med hänsyn
till resultatet av konsumentundersökningarna. Allmänhetens köpvanor har
emellertid antagligen påverkats av den affärstid som har rått hittills. Resultatet
av undersökningarna är bl. a. därför troligen inte helt rättvisande.
SAF finner det svårt att i detalj förutse utvecklingen i fråga om konsumenternas
önskemål. Föreningen anser att detta förhållande talar mot en ny
lagstiftning som ju i detta väsentliga avseende kommer att bygga på lösa
antaganden. Aktiebolaget Turitz & Co och Åhlén & Holm Aktiebolag tror
att det kommer att krävas en inte alltför knapp övergångstid innan nya
bestämmelser om affärstiderna slår igenom.

Företrädare för uppfattningen att man redan nu kan förutse ett behov
av längre affärstid hos allmänheten finns emellertid också bland remissinstanserna.
Aktiebolaget Svenska pressbyrån och Tidningsutgivareföreningen
anser sålunda att allmänhetens behov av att kunna göra inköp på
kvällar och söndagar säkerligen är betydligt större än vad konsumentundersökningarna
visar. Ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor anför
att man inte kan se bort från risken av en fortsatt stelhet i affärstidens
anpassning till kundönskemålen även om bestämmelserna om affärstiden
liberaliseras. Släpps däremot affärstiden fri kommer detaljhandeln att få
större möjligheter att hålla öppet under tider som kan differentieras med
hänsyn till affärstyp och till lokala och branschvisa specialförhållanden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1966

Bl. a. tendensen till ökade inköp av kapitalvaror talar för en längre affärstid
inom vissa branscher.

Länsstyrelsen i Västmanlands län samt några kommuner och handelskammare
anser att konsumenterna över huvud taget inte har något intresse
av att affärstiden begränsas.

Även uppfattningen att den affärstid som tillämpas f. n. är i stort sett
tillräcklig finns företrädd bland remissinstanserna. Som bär anförts tidigare
avstyrker några remissinstanser varje reform med en sådan motivering.
Vidare anför länsstyrelsen i Norrbottens län att den inte är övertygad
om att det finns behov av längre affärstid. Genom att hålla affärerna öppna
till kl. 20 varje dag torde man visserligen på sikt kunna vänja en del av
allmänheten att göra sina inköp på kvällen men huvuddelen av inköpen
torde likväl även i fortsättningen komma att ske före kl. 18. Affärstiden
lär emellertid även framdeles komma att bestämmas genom avtal och förslaget
torde knappast komma att medföra någon större ändring i förhållandena.
Handelsanställdas förbund vitsordar visserligen att en del konsumenter
har behov av utsträckt affärstid. Konsumentundersökningarna visar
emellertid enligt förbundets mening att önskningarna och vanorna hos de
flesta hushåll stämmer överens med den tid som tillämpas f. n. Förbundet
pekar också på att undersökningen inte har mätt priskonsekvenserna av
en avvikande inköpstid. Med hänsyn härtill får det behov som har redovisats
bedömas som synnerligen lågt. Hotell- och restauranganställdas förbund
redovisar liknande synpunkter.

Inyerkan på detaljhandeln ay en lagreglering

Kommerskollegium, överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Gotlands län,
stadsfullmäktige i Göteborg, minoriteten inom Svenska stadsförbundets styrelse,
SAF, Aktiebolaget Turitz & Co och Åhlén & Holm Aktiebolag anser att
de dispenser och andra undantag från lagens tillämpning som medges för
vissa kategorier är synnerligen skadliga eller ogynnsamma från konkurrenssynpunkt.
Därför motsätter sig dessa remissinstanser varje lagstiftning eller
ställer sig tveksamma till en sådan, i vart fall på lång sikt. Ett uttalande
som är representativt för denna ineningsriktning är SAF :s yttrande i denna
del. Det heter där att om man behåller en lagstadgad begränsning av affärstiden
tvingas man att göra eu serie undantag från lagens tillämpning. Vidare
måste man behålla dispensmöjligheterna. Undantag och dispenser
torde nämligen vara nödvändiga så snart man gör ett försök att ange en
huvudregel för när affärerna skall hålla öppet. Det kan redan av praktiska
skäl knappast undvikas att man då kommer att otillbörligt gynna vissa
affärer eller viss verksamhet. Stockholms handelskammare — som i likhet
med överståthållarämbetet redovisar att systemet med dispenser för vanliga
butiker med ordinärt varusortiment (It § 3 mom. 4) har medfört svårigheter
och orättvisor såvitt gäller Stockholm — anför att det har visat sig

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år W6(i

vara omöjligt att finna någon grund att vägra dispens i sådana fall då
sökanden själv finner synnerligen starka skäl för att ha öppet utöver vanlig
affärstid. Om man skall undvika ett dispenssystem som medför orättvisor,
måste den vanliga affärstiden sträckas ut till kl. 21 eller 22, anser
handelskammaren. Under sådana omständigheter måste man starkt sätta
i fråga värdet av en lagstiftning.

Flera remissinstanser pekar på att ett system med fria affärstider eller
en liberalare lagstiftning skulle underlätta detaljhandelns rationaliseringssträvanden.
Ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor anför att dessa
strävanden och den fortsatta utvecklingen mot ekonomiskt bärkraftiga enheter
hämmas av det ingrepp i den fria konkurrensen som lagreglerade
affärstider utgör. Om regleringen slopas och affärstiderna blir ett konkurrensmedel
bland andra kan det antas att möjligheterna till sådana strukturförändringar
som är gynnsamma också från allmän synpunkt kommer
att öka. I samma riktning uttalar sig länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus
samt Skaraborgs län, Stockholms och Göteborgs handelskammare, minoriteten
inom Svenska stadsförbundets styrelse och KF. Handelsanställdas förbund
däremot anför att hänsynen till rationaliseringssträvandena inom detaljhandeln
är ett föga bärkraftigt motiv mot en lagstiftning om affärstiden.
Den nuvarande lagstiftningen har nämligen inte hindrat en snabb rationalisering,
framhåller förbundet. Även länsstyrelsen i Västmanlands län, handelskammaren
i Göteborg och Sveriges husmodersföreningars riksförbund
anser det osäkert vilken verkan ett system med helt fri affärstid skulle få
på rationaliseringsverksamheten. Denna pågår nämligen redan nu oberoende
av den nuvarande regleringen, framhåller man.

Den inverkan ett fritt eller ett liberalare system skulle få på de minsta
affärernas, särskilt närhetsbutikernas möjligheter att hävda sig i konkurrensen
diskuteras i flera yttranden. Stadsfullmäktige i Stockholm framhåller
att en utökning av affärstiden otvivelaktigt skulle medföra att det stora nätet
av mindre butiker skulle försvinna raskare och att de stora varuhusen
och varukedjorna skulle slå igenom mera fullständigt på en kortare tid.
Även de mindre butikerna har emellertid en funktion att fylla som s. k. närhetsbutiker
inte minst för de äldre husmödrarna. Man bör även beakta att
den stora kategorin av äldre butiksinnehavare inte utan vidare kan finna
sysselsättning efter en bortrationalisering. Omskolnings- och anpassningsmöjligheterna
i dessa åldrar är begränsade. Även länsstyrelsen i Kopparbergs
län räknar med att en friare affärstid kan medföra att mindre affärer
och affärer i tätorternas ytterområden tvingas att upphöra med rörelsen.
Länsstyrelsen finner det emellertid tveksamt om detta förhållande är ett
tillräckligt motiv för en fortsatt lagstiftning. Länsstyrelsen i Malmöhus län,
Skånes handelskammare och handelskammaren i Göteborg pekar på att ett
fritt system skulle få ogynnsamma verkningar i fråga om de mindre butikerna.
Andra remissinstanser, nämligen ombudsmannaämbetet för närings -

Kungl. Maj:ts proposition nr lbA år 1966

frihetsfrågor, länsstyrelsen i Västmanlands län, minoriteten inom Svenska
stadsförbundets styrelse samt Västergötlands och norra Hallands handelskammare
anser att man inte behöver befara att de mindre affärerna, t. ex.
specialaffärer och s. k. närhetsbutiker, genom ett friare system skulle ställas
i en svårare situation. Ombudsmannaämbetet anför att närhetsbutikernas
konkurrenskraft skulle kunna stärkas genom fria affärstider. Liknande
uttalanden gör också de övriga av dessa remissinstanser. Även länsstyrelsen
i Kopparbergs län räknar med möjligheten att mindre butiker skall kunna
hävda sig bättre än f. n. om de får använda affärstiden som konkurrensmedel.

TCO anför att en förlängd affärstid kan medverka till att antalet försäljningsställen
minskar starkt, dvs. att stordriften får ökat utrymme. Detta
kan skapa förutsättningar för en billigare distribution men kan också medföra
att konkurrensen avtar vilket kan föra med sig verkningar på varupriserna.
Organisationen förutsätter att statsmakterna noggrant följer denna
utveckling och att resurser ställs till förfogande för att skydda konsumenterna
från negativa följdverkningar på prisområdet.

Frågan om vilken verkan en utökad affärstid kan väntas få på varupriserna
behandlas även från andra utgångspunkter i flera yttranden.

Kommerskollegium räknar med möjligheten att detaljhandeln under en
övergångstid kommer att få för stort omfång, om affärstiden släpps fri.
Även Skånes handelskammare räknar med denna möjlighet och tillägger att
en sådan utveckling kommer att medföra ökade kostnader och högre priser.
I allmänhet anser emellertid de remissinstanser som har uttalat sig i frågan
antingen att en utökad affärstid inte i och för sig kommer att medföra prishöjningar
eller att farhågorna härför är överdrivna. I denna riktning uttalar
sig ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor, länsstyrelserna i Örebro
och Västmanlands län, KF och handelskammaren i Göteborg. Sistnämnda
remissinstans tror att det totala behovet av arbetskraft inte kommer
att öka, eftersom någon nyanställning av arbetskraft inte kan ske om
inte omsättningen ökar. Företagen får då i stället stänga på mindre frekventerade
tider, disponera om arbetstiden eller företa andra organisatoriska
åtgärder, ökningen av arbetskraftsbehovet för företag som expanderar torde
kompenseras av att personal friställs på andra håll inom handeln. Lönerna
lär oberoende av lagstiftningen om affärstiden komma att successivt
pressas upp i höjd med lönerna inom andra grupper. De prishöjningar som
blir en följd härav torde i någon mån komma att kompenseras genom att
produktiviteten per anställd höjs. Länsstyrelsen i Västmanlands län anser
att man inte kan veta något säkert om hur ett system med friare affärstid
påverkar prisutvecklingen förrän systemet har prövats i praktiken.
Om affärstiden släpps fri anser länsstyrelsen det i vart fall inte uteslutet att
rationaliseringen inom detaljhandeln påskyndas vilket skulle leda till lägre
priser. KF har den bestämda uppfattningen att en utökad affärstid inte hö -

Kungl. Maj:ts proposition nr lYå år 1966

jer kostnaderna. Denna uppfattning grundas på erfarenheter från de kooperativa
försäljningsställen som redan håller öppet efter vanlig affärstid.

SAF anför att om affärstiden förlängs eller förläggs på annat sätt än f. n.
och till följd därav priserna höjs eller prissänkningar fördröjs, är det inte
fråga om egentliga prisförändringar utan om kostnader för en ökad service
från handelns sida som konsumenterna begär. Liknande uttalanden gör
Y rkeskvinnors klubbars riksförbund och Högerpartiets kvinnoförbund.

Utredningens uppfattning att vikten av att kunna stävja möjligheterna
till osund konkurrens talar mot att man helt avstår från lagstiftning om
affärstiden vinner i allmänhet ingen anklang hos remissinstanserna. Endast
i ett par yttranden ansluter man sig till denna tanke. Sålunda anser stadsfullmäktige
i Karlskoga att det finns risk för osund konkurrens om all lagstiftning
på området slopas och att den reglering som har funnits hittills har
bidragit till ordnade förhållanden. Stadsfullmäktige i Gävle anser att det är
nödvändigt med någon form av lagstiftning för att man inte skall behöva
riskera osunda experiment med affärstiden. I övrigt anser de remissinstanser
som har uttalat sig i frågan att det inte finns någon risk för osund konkurrens,
att farhågorna för en sådan är överdrivna eller att företeelser av
denna art torde vara övergående. Uttalanden i den riktningen gör ombudsmannaämbetet
för näringsfrihetsfrågor, länsstyrelserna i Skaraborgs och
Kopparbergs län och SAF. Kommer skollegium anför att i den mån osund
konkurrens — som f. ö. är ett i hög grad relativt begrepp — framträder kan
de nackdelar som är förknippade därmed inte bli så stora att de överväger
fördelarna med ett fritt system. SAF anför att det är svårt att inse att det i
och för sig skulle vara osunt att, som utredningen har exemplifierat, låta
kostnaderna för utsträckt affärstid gå ut över varornas kvalitet eller lokalernas
standard. Osunt blir ett sådant förfarande först om kunderna vilseleds
i fråga om varornas kvalitet eller om lokalerna inte kan godtas från
hälsovårds- eller arbetarskyddssynpunkt. I övrigt kan man inte göra någon
annan invändning mot en sådan konkurrens än att den är affärsmässigt
oklok.

De affar 8 anställd as och affarsinnehavarnas behov av fritid

Ett stort antal remissinstanser diskuterar vilken betydelse de affärsanställdas
och affärsinnehavarnas behov av fritid bör tillmätas vid bedömningen
av frågan om fortsatt lagstiftning rörande affärstiden. I allmänhet anser
man att hänsynen till dessa behov inte kan motivera en så restriktiv reglering
av affärstiderna som butikstängningslagen innebär. Företrädare för
denna opinion är kommerskollegium och flera handelskammare, ombudsmannaämbetet
för näringsfrihetsfrågor, flera länsstyrelser och kommuner,
SAF, Sveriges grossistförbund, Högerpartiets kvinnoförbund och Folkpartiets
kvinnoförbund.

Dessa remissinstanser framhåller bl. a. att de anställda har ett tillräck -

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1966

ligt skydd i arbetstidslagstiftningen och i sina organisationer. Organisationerna
anses vara så starka att de bör kunna hävda de anställdas berättigade
intressen. I några yttranden anförs att det inte finns något skäl
att genom lagbestämmelser om affärstiden reglera arbetstidens förläggning
för de affärsanställda, när någon motsvarande reglering inte finns för arbetare
inom t. ex. andra serviceyrken, industrin eller kommunikationsområdet.

Även en motsatt uppfattning kommer emellertid till uttryck. Några remissinstanser
framhåller sålunda att de affärsanställda endast i jämförelsevis
liten utsträckning är organiserade och att bara en liten del av företagen
inom detaljhandeln är bundna av kollektivavtal. Länsstyrelsen i Stockholms
län anser att det fortfarande är i viss mån ovisst om de anställdas behov av
fritid blir tillgodosett utan att åtminstone en ramlagstiftning ersätter butikstängningslagen.
Stadsfullmäktige i Karlskoga anför att förutsättningarna
för de anställda att få till stånd tillfredsställande avtal med sina arbetsgivare
skulle allvarligt försämras om all laglig reglering av affärstiden slopades.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län belyser de affärsanställdas intresse ur
skilda synvinklar. Med hänsyn till att arbetstiden för de affärsanställda redan
är delvis reglerad genom arbetstidslagen för detaljhandeln är det enligt
länsstyrelsens mening visserligen tveksamt om en lagstiftning som reglerar
affärstiden har särskilt stor självständig betydelse för att tillgodose de affärsanställdas
behov av fritid. Även arbetstidens förläggning är emellertid
av intresse, inte minst därför att de affärsanställda i viss mån anser sig
missgynnade därvidlag i förhållande till andra grupper. Om all laglig reglering
av affärstiden upphävs, torde i första hand stängningstiden komma att
scnareläggas. Det är emellertid inte säkert att affärstiden därmed kommer
att förlängas. De affärsanställdas möjligheter att ta till vara sina intressen
vid förhandlingar kan kanske te sig något ovissa med hänsyn till den relativt
svaga fackliga anslutningen. Att slopa den lagliga regleringen av affärstiden
skulle emellertid vara ägnat att stimulera till ökat fackligt engagemang.
Resultatet av en överenskommelse som på senare tid har träffats rörande
ersättning för obekväm arbetstid inom en del av detaljhandeln visar
att de affärsanställdas möjligheter att hävda sina intressen inte bör underskattas.
Kvar står emellertid att, om affärstidsregleringen i lag upphävs, de
affärsanställdas arbete i större utsträckning än hittills kommer att förläggas
till mindre attraktiv arbetstid. Härigenom kan rekryteringen till branschen
försvåras. Eftersom det knappast finns något behov av väsentligt förlängd
affärstid, är länsstyrelsen dock inte övertygad om alt hänsynen till de affärsanställda
motiverar fortsatt laglig reglering av affärstiden.

I stort sett samma remissinstanser som menar att de affärsanställdas intresse
i fråga om arbetstiden inte bör inverka på spörsmålet om affärstiden
skall regleras i lag anser att man i detta sammanhang också bör sc bort
även från affärsinnehavarnas motsvarande intresse. Ett uttalande som är
representativt för denna meningsriktning gör länsstyrelsen i Kristianstads

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1966

län. Enligt denna länsstyrelse är det inte en uppgift för lagstiftaren att försöka
säkerställa en viss företagargrupps fritidsbehov. Här som i andra fall
måste det vara den enskilde näringsidkarens sak att väga värdet av fritid
mot möjligheterna till en mer intensiv förvärvsverksamhet. Stadsfullmäktige
i Stockholm finner däremot skäl att beakta intresset av en rimlig fritid
hos innehavare av små butiker. I stadskollegiets yttrande i ärendet som stadsfullmäktige
åberopar heter det att i t. ex. Stockholm finns ett betydande
antal sådana affärsidkare. Dessa är ofta relativt gamla. Även för dem är fritiden
väsentlig. Att låta konkurrenshänsyn tvinga dessa till en affärstid som
är väsentligt längre än f. n. väcker tveksamhet från sociala synpunkter.
Centerns kvinnoförbund, kommunalnämnden i Gällivare och Sveriges urmakare-
och optikerförbund för fram liknande synpunkter. Dessa remissinstanser
betonar f. ö. också vikten av att de affärsanställdas intresse beaktas.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anser att man för att tillgodose de affärsanställdas
och de mindre företagarnas intresse av en rimlig fritid bör
överväga en begränsning av arbetstiden på annat sätt än genom en reglering
av affärstiden, t. ex. genom en ändring i arbetstidslagen. Om frågan inte kan
lösas på sådant sätt bör man för att tillgodose de berörda intressena ha en
laglig reglering av affärstiden i den form som utredningen har föreslagit
under en övergångstid.

Myndigheterna och butikstängningslagen

I allmänhet framhåller remissinstanserna värdet av att få en lagstiftning
som medför mindre administrativa olägenheter o. d. än butikstängningslagen
har gjort. Kommerskollegium, ombudsmannaämbetet för nåringsfrihetsfrågor,
några länsstyrelser och kommuner, SAF och KF anser dock att administrativa
problem alltid måste vara förenade med en lagstiftning om affärstiden.
I allmänhet anför dessa remissinstanser detta som ett skäl mot fortsatt
lagstiftning.

Problem vid en omedelbar övergång till ett fritt system

En ganska utbredd uppfattning bland remissinstanserna är att det skulle
medföra besvärliga övergångsproblem att genast införa helt fria affärstider.
Synpunkter av denna art föranleder också sådana remissinstanser som förordar
ett helt fritt system att likväl godta en uppmjukad lagstiftning under
en övergångstid.

Helt allmänt framhålls i flera yttranden att en omedelbar övergång till ett
fritt system skulle medföra svårigheter. Denna uppfattning har kommerskollegium,
länsstyrelserna i Malmöhus och Kopparbergs län, majoriteten
inom Stockholms stadsfullmäktige, några handelskammare och Högerpartiets
kvinnoförbund.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län, stadsfullmäktige i Stockholm, majori -

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1966

teten inom Svenska stadsförbundets styrelse, LO och Sveriges husmodersföreningars
riksförbund anser att det är vanskligt att f. n. överblicka verkningarna
av ett helt fritt system och framhåller värdet av att för en tid få
erfarenheter av en liberalare lagstiftning. Länsstyrelsen i Östergötlands län
menar däremot att en period med ett helt fritt system skulle vara väl så
givande från denna synpunkt.

Flera av de remissinstanser som uppehåller sig vid svårigheterna att genast
gå över till ett fritt system pekar på att detaljhandeln under lång tid
har anpassat sig till bestämmelserna i butikstängningslagen och att det därför
är rimligt och önskvärt med en omställningsperiod. Länsstyrelsen i
Malmöhus län samt Skånes handelskammare och handelskammaren i Göteborg
anser att de mindre affärerna, bl. a. specialaffärerna och närhetsbutikerna,
behöver få tillfälle att under en tid anpassa sig till ett fritt system.

Övriga synpunkter

Arbetsmarknadspolitiska synpunkter tas upp i några remissyttranden.
Arbetsmarknadsstyrelsen anför sålunda att en större rörlighet i fråga om
affärstidens förläggning framstår som angelägen med hänsyn till den ökning
av antalet yrkesverksamma kvinnor som kan väntas. Utredningens förslag
är ägnat att skapa bättre förutsättningar för deltidstjänstgöring inom handeln.
Detta förhållande innebär fördelar för både arbetsgivare och arbetstagare,
anför styrelsen. Minoriteten inom Svenska stadsförbundets styrelse
framhåller att det från samhällsekonomisk synpunkt framstår som angeläget
att ta till vara det arbetskraftstillskott som kvinnorna representerar.
Allt måste därvid göras för att undanröja de svårigheter som dubbla arbetsuppgifter
medför särskilt för husmödrarna. Fri affärstid har från dessa
synpunkter stor betydelse.

SAF anser det angeläget att man inte genom lagstiftning om affärstiden
‘motverkar en sådan förläggning av arbetstiden inom andra delar av näringslivet
som är önskvärd. Föreningen framhåller bl. a. att kraven på att
till fullo utnyttja en dyr produktionsapparat ofta gör det nödvändigt med
skiftarbete. Det är viktigt att affärstiden och därmed de anställdas möjligheter
att få service under olika tider på dygnet och under olika veckodagar
för bestämmas utan hinder av en lagreglering.

Göteborgs handelskammare, gatunämnden i Stockholm och drätselkammaren
i Ronneby framhåller att en senare affärstid på vardagar torde komma
att medverka till en gynnsam spridning av trafiken. Endast i ett yttrande,
polischefens i Sundsvalls polisdistrikt, uttalas farhågor från trafiksynpunkt
för en utökning av affärstiden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1966

Föredraganden

Den nuvarande affärstiden

Lagstiftning med bestämmelser om affärstiden för detaljhandeln har funnits
i vårt land sedan år 1909. År 1939 fick lagstiftningen i huvudsak det
innehåll som den alltjämt har. F. n. gäller en butikstängningslag från år
1948.

I lagen föreskrivs den längsta affärstid som är tillåten, den s. k. vanliga
affärstiden. Inom denna tid står det företagarna fritt att själva bestämma
om affärstiden. Den vanliga affärstiden är f. n. kl. 8—20 en vardag i veckan
och kl. 8—19 övriga vardagar. På sön- och helgdagar skall butikerna med
vissa mycket få undantag vara stängda.

Viss detaljhandelsverksamhet är undantagen från lagens tillämpning,
främst sådan handel som allmänheten är särskilt beroende av på annan
tid än vanlig affärstid, t. ex. bensinhandel, försäljning från apotek, konditori
o. d. Uppräkningen av undantagen från lagens tillämpning är lång och
mycket detaljrik.

Kommun kan under vissa förutsättningar meddela generellt beslut om
att den vanliga affärstiden skall inskränkas eller -— utan att förlängas per
vecka — förskjutas, s. k. kommunal avvikelse.

Särskilt tillstånd till annan affärstid än den vanliga, s. k. dispens, kan
också meddelas under vissa förutsättningar. Dispens kan ges bl. a. i fråga
om försäljning av det s. k. kiosksortimentet — drygt 20 varuslag som anges
i lagen — och försäljning av varm korv o. d. Om synnerliga skäl föreligger
kan dispens meddelas oavsett vilka varor som säljs. Dispens meddelas av
länsstyrelse eller polismyndighet.

Motiven för lagstiftningen om affärstiden har skiftat något under årens
lopp. Syftet med 1909 års lag var att få till stånd en reglering av arbetstiden
för affärsinneliavarna och deras anställda. Sedan arbetstiden för de affärsanställda
har reglerats genom särskild arbetstidslag — den första utfärdades
år 1939 — har detta motiv för affärstidsregleringen inte samma betydelse
för de anställda. Affärsinnehavarnas intresse av affärstidsreglering
för att få en rimlig fritid är däremot oförändrat. Härtill har kommit näringspolitiska
skäl för regleringen. Man har menat att den behövs för att få till
stånd i stort sett likartade konkurrensförhållanden mellan olika detaljhandelsföretag.

Utredningen har undersökt affärstiderna i praktiken. Det har därvid
visat sig att butikerna i allmänhet håller öppet kortare tid än som medges i
lagen. Vanligen öppnar man kl. 9 och stänger kl. 18 alla vardagar utom lördagar,
då man i allmänhet öppnar kl. 8 eller 9 och stänger mellan kl. 13 och
16. Utsträckt affärstid en kväll i veckan förekom tidigare sparsamt men är

ttungl. Maj:ts proposition nr li4 år 1966

numera vanligare. Dessa affärstider är oftast resultatet av överenskommelser
mellan detaljhandelsföretagen på orten eller mellan dessa och de anställdas
organisationer. Möjligheten att i vissa fall hålla öppet på söndagar
har inte någon större praktisk betydelse. Kommunala avvikelser är enligt
vad utredningen har funnit mycket ovanliga. Dispenser för kiosker och för
butiker som säljer varor ur kiosksortimentet in. m. förekommer i tusental.
För butiker med sedvanligt varusortiment har dispenser meddelats i Stockholm
och i Göteborg, dock endast i begränsad utsträckning.

Behovet på längre sikt av fortsatt reglering av affärstiden

Utredningen har ingående prövat frågan om det finns något behov av
fortsatt lagstiftning om affärstiden. Därvid har utredningen granskat de
motiv som hittills har anförts för lagstiftningen. Men även andra synpunkter
på frågan har behandlats. Till grund för utredningens överväganden har
i stor utsträckning legat särskilda undersökningar som utredningen har
låtit göra eller själv har företagit.

Frågan om i vilken utsträckning affärstiden bör regleras måste enligt
min mening bedömas i första hand mot bakgrund av regleringens betydelse
för konsumenterna. Bland de intressen som måste beaktas är konsumenternas
behov i fråga om affärstidens längd och förläggning. Konsumentintressena
i denna mening kan aldrig främjas genom en reglering som enbart
hindrar butiksinnehavarna att hålla öppet vissa tider. För att åstadkomma
den största behovstillfredsställelsen på denna väg finge man i stället
föreskriva skyldighet att hålla butikerna öppna vissa tider. En sådan lagstiftning
kan emellertid av olika skäl inte komma i fråga. På detta område
liksom på andra områden inom näringslivet får man i stället lita till att
konkurrensen mellan företagarna leder till att dessa lämnar den service
konsumenterna önskar.

Utredningen och remissinstanserna har ingående diskuterat om fri eller
reglerad affärstid bäst främjar en ändamålsenlig konkurrens mellan företagen
inom detaljhandeln.

Ett av motiven för lagstiftningen var att den skulle utjämna konkurrensförhållandena
inom detaljhandeln genom att hindra företagare att använda
en längre affärstid än den vanliga som konkurrensmedel. Utredningen
och ett stort antal remissinstanser anser emellertid att butikstängningslagen
i vissa avseenden har en motsatt verkan.

Man pekar på att systemet med dispenser från den vanliga affärstiden för
vissa företag rubbar förutsättningen för en konkurrens på lika villkor mellan
dessa och andra företag och att systemet därför är skadligt. Att viss
verksamhet är helt undantagen från lagens tillämpning anses också av
några remissinstanser medföra skadliga verkningar från konkurrenssynpunkt.
De kommunala avvikelserna kan vidare tänkas förskjuta konkurrensförhållandena
mellan företag i skilda kommuner. Några mer påtagliga

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1966

verkningar av detta slag anses emellertid dessa avvikelser inte ha, förmodligen
främst av den anledningen att de är så få.

Regleras affärstiden i lag genom att en vanlig affärstid föreskrivs är det
ofrånkomligt att avsteg måste medges från denna tid eller från lagens bestämmelser
över huvud taget. Härigenom gynnas vissa företag på andrasbekostnad.
Hittills har denna ordning medfört framför allt att kioskhandeln
har fått försteg framför den vanliga butikshandeln. Men även ett antal vanliga
butiker av skilda slag har fått en i viss mån privilegierad ställning.
Dispensgivningen i Stockholm för vanliga butiker i stadens centrum medför
t. ex. enligt vad överståthållarämbetet och Stockholms handelskammare
uppger svåra problem. Enligt min mening måste de konsekvenser av lagstiftningen
som nu har påpekats anses vara från principiell synpunkt mindre
tillfredsställande. I den mån allmänhetens behov av längre affärstid
ökar kan man befara att framför allt problemen med dispensgivningen
kommer att bli svårare, i vart fall om butikstängningslagen behålls oförändrad.

En reglering av affärstiden kan tänkas påverka konkurrensförhållandena
inom detaljhandeln också på ett annat sätt. Genom att företagarna inte kan
variera affärstiden fritt med hänsyn till företagsekonomiska överväganden
kan i och för sig livskraftiga företag hindras från att expandera i den takt
och utsträckning som annars vore möjlig. Företag med sämre förutsättningar
har kanske däremot ett konstlat skydd i regleringen. Utredningen
för vissa resonemang av det här slaget och konstaterar att butikstängningslagen
inte är tillräckligt smidig för att tillåta en rationell utveckling inom
detaljhandeln. Utan hinder av lagen har visserligen mycket stora strukturförändringar
kunnat ske. Jag anser dock liksom utredningen att lagen om
den får vara kvar oförändrad kan komma att hindra att rationaliseringen
drivs så långt som i och för sig skulle vara önskvärt.

Fråga är då om dessa verkningar av lagen är av ondo eller av godo. Den
strukturförändring inom detaljhandeln som har skett under de senaste
åren och som synes fortgå i stort sett i oförminskad takt innebär framför
allt eu förskjutning mot större enheter. De små butikerna, särskilt inom
livsmedelsbranschen, minskar i antal. Stora butiker, i allmänhet med självbetjäning,
varuhus o. d. som ofta ligger i centrum av en tätort får förhållandevis
allt större andel av detaljhandelns omsättning. Som utredningen
och flera remissinstanser har framhållit är denna utveckling inte uteslutande
till fördel för konsumenterna. Särskilt bortfallet av små butiker i glesbygderna
och inom tätorternas bostadsområden innebär ofta en försämring
av servicen. Utredningen har vissa synpunkter på de s. k. närhetsbutikernas
funktion och betydelse som är av stort intresse i detta sammanhang.
Med närhetsbutik menar utredningen ett försäljningsställe — en vanlig
butik eller en kiosk — där man säljer varor som konsumenterna i stort
sett dagligen har behov av. Det kan vara sådana varor som i dag säljs från

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1966

kiosker men också andra varor, främst vissa livsmedel. Närhetsbutiken
ligger i anslutning till kundernas bostäder. Den kompletterar men konkurrerar
inte med de större butikerna och varuhusen. I dessa senare görs i allmänhet
de stora inköpen. På grund av utvecklingen av förpacknings- och
konserveringstekniken, bl. a. djupfrysningen, görs uppköp ofta för längre
tidsperioder än förut, kanske upp till en vecka eller mer. För kompletterings-
och impulsköp ligger emellertid närhetsbutiken väl till hands. Många
personer, främst åldringar, som har svårt att ta sig den ibland långa vägen
till storbutiken gör kanske de flesta av sina inköp i närhetsbutiken. Utredningen
och de remissinstanser som har uttalat sig i frågan anser att en
viktig förutsättning för att närhetsbutiken skall kunna fylla sina funktioner
är att affärstiden kan anpassas smidigt till konsumenternas önskemål. Och
just i fråga om närhetsbutiken torde önskemålen om en friare förläggning
av affärstiden vara särskilt uttalade.

I andra fall kan det emellertid vara vanskligt att bedöma vilka företagsformer
som skulle dra fördel av ett friare system och vilka som skulle
skadas därav. Det kan också många gånger vara tveksamt i vad mån det
från konsumentsynpunkt finns skäl att låta vissa företag eller vissa företagsformer
åtnjuta det skydd en lagreglering av affärstiden kan innebära.

Från olika håll har man uttryckt farhågor för att varupriserna kommer
att stiga om ett system med friare affärstid införs. Utredningen finner det
svårt att göra några bestämda förutsägelser i denna fråga men anför att det
i vart fall inte är säkert att det finns fog för sådana farhågor. Enligt utredningens
mening har man anledning att räkna med att de ökade personalkostnader
som ett friare system torde medföra i stor utsträckning kommer
att kompenseras genom olika rationaliseringsåtgärder. I vissa fall kan personalkostnaderna
hållas nere genom att man kompenserar längre affärstid
på kvällarna med att hålla stängt en eller annan förmiddag. De remissinstanser
som redovisar någon uppfattning i frågan uttalar sig i allmänhet i
ungefär samma riktning som utredningen.

Om ett system med fri affärstid för med sig högre varupriser, kan en
övergång till ett sådant system synas betänklig framför allt för de konsumenter
som inte har nytta av den utsträckta affärstiden. Emellertid kan
man enligt min mening anta att den förhållandevis väl differentierade detaljhandeln
kommer att anpassa affärstiden på ett tillräckligt smidigt sätt
till olika konsumentgruppers önskemål för att sådana konsekvenser i allmänhet
inte skall behöva inträffa i vart fall på längre sikt.

Enligt min mening talar således mycket för att det på längre sikt skulle
vara bäst förenligt med konsumenternas intresse om detaljhandeln finge
bestämma affärstiden utan hinder av lagbestämmelser. För ett sådant fritt
system talar givetvis också, som utredningen och många remissinstanser
har anfört, att myndigheterna skulle avlastas ett stort administrativt bestyr
om lagregleringen upphävs. I den mån en längre och framför allt eu mer

Kungl. Maj.ts proposition nr lii år 1966

differentierad affärstid skapar ökat utrymme för deltidsanställning inom
detaljhandeln är det också, som några remissinstanser har framhållit, en
värdefull effekt av ett fritt system.

När det sedan gäller de affärsanställdas intressen har affärstidslagstiftningen
numera mindre betydelse än tidigare för regleringen av arbetstidens
längd men den är fortfarande av stor vikt för dem genom att den begränsar
deras obekväma arbetstid. I det avseendet ger butikstängningslagen nämligen
de anställda ett bättre skydd än arbetstidslagen för detaljhandeln.
Affärstiden är visserligen i allmänhet kortare än vad som medges i butikstängningslagen.
Särskilt påfallande är att butikerna inte utnyttjar möjligheterna
att hålla öppet på kvällen fullt ut. I likhet med utredningen och ett
stort antal remissinstanser anser jag dock att man av resultaten av de konsumentundersökningar
och undersökningar om detaljhandelns omsättning
under olika tider som utredningen redovisar kan dra slutsatsen att butikerna
i större omfattning än f. n. kommer att hålla öppet på kvällarna om
lagregleringen av affärstiden upphör eller mjukas upp.

Vissa olägenheter för de affärsanställda skulle därmed otvivelaktigt följa
av ett friare system. Handelsanställdas förbund och flera andra remissinstanser
anser att möjligheterna för personalen att på facklig väg få kompensation
för obekväm arbetstid är osäkra med hänsyn till att den fackliga
organisationsgraden är låg bland de affärsanställda och att endast en liten
del av företagen i branschen är bundna av kollektivavtal. Den ringa organisationsanslutningen
hänför sig till de många små detaljhandelsföretagen.
För de anställda inom varuhus och butikskedjor regleras däremot anställningsförhållandena
i regel av kollektivavtal. Som jag bär framhållit tidigare
innebär utvecklingen inom detaljhandeln att de nuvarande små företagen
minskar i antal till förmån för de större enheterna och närhetsbutikerna.
Man kan alltså redan på denna grund förutse att möjligheterna för de anställda
att på facklig väg tillgodose sina intressen kommer att bli bättre.
Därtill kommer att man inom större enheter lättare kan fördela den obekväma
arbetstiden så att den inte blir alltför betungande. Dessa synpunkter
talar för att den betydelse som en lagfäst affärstidsreglering nu har för de
affärsanställda kommer att minska.

Sammanfattning och förslag

Av vad jag hittills har anfört framgår att jag vid min bedömning av behovet
av en lagfäst affärstidsreglering har funnit att flera omständigheter
kan anföras till stöd för ett antagande att man med beaktande av konsumenternas
och de affärsanställdas intresse bör kunna avvara en sådan reglering,
åtminstone på längre sikt. Härtill kommer -— som utredningen och flera
remissinstanser har funnit -— att konsumenternas behov i fråga om affärstidens
längd och förläggning visserligen f. n. skulle kunna i huvudsak tillgodoses
inom ramen för en lagreglering men att detta knappast kommer att

Kungl. Maj ds proposition, nr 144 år 1966

vara möjligt i längden. Utredningen och dessa remissinstanser pekar nämligen
på flera faktorer som torde komma att föra med sig att behovet av en
längre affärstid kommer att göra sig mera gällande. Sålunda framhåller man
bl. a. den fortgående ökningen av yrkesverksamheten bland kvinnorna och
befolkningsomflyttningen som medför att allt fler får längre avstånd mellan
arbetsplatsen och bostaden. Man menar vidare att behovet av att kunna köpa
bl. a. kapitalvaror i lugn och ro efter arbetstidens slut, ofta tillsammans med
flera familjemedlemmar, kommer att bli mer framträdande i takt med välståndsökningen.

I likhet med flera remissinstanser — även sådana som är i princip anhängare
av fri affärstid — anser jag emellertid att ett omedelbart slopande
av affärstidsregleringen skulle kunna medföra betydande olägenheter. Sålunda
kan man inte utesluta att en tvär omställning skulle få vissa oförmånliga
verkningar för konsumenterna. Som jag har utvecklat tidigare skulle
vidare vissa olägenheter för de affärsanställda otvivelaktigt följa härav.
En omedelbar avveckling av affärstidsregleringen skulle också, som några
remissinstanser har framhållit, i många fall kunna leda till sociala problem
för affärsinnehavare som driver sina företag utan anställda eller med endast
någon enstaka medhjälpare.

Med hänsyn till vad jag nu har anfört vill jag inte förorda att man — som
en ganska stor grupp av remissinstanser har föreslagit — omedelbart slopar
all affärstidsreglering. Däremot anser jag i likhet med utredningen och en
bred remissopinion att det finns tillräckliga skäl för att nu ersätta butikstängningslagen
med en friare reglering. Denna bör ges en begränsad giltighetstid,
förslagsvis fem år. Vid utgången av denna tid får man på nytt pröva
frågan om affärstidsregleringen skall slopas helt. Erfarenheterna av den
friare regleringen och den utveckling som torde ske inom ramen för denna
bör då ge en bättre vägledning för prövningen.

Jag föreslår alltså att butikstängningslagen ersätts med en lag som — i
enlighet med utredningens förslag — ger ökade möjligheter till en längre
affärstid och som får en giltighetstid av fem år.

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 144

Kungl. Maj.ts proposition nr 14b år 1866

Det huvudsakliga innehållet i en affärstidslag
Affärstidens längd

Utredningen

Den lag som utredningen föreslår har i huvudsak samma konstruktion
som butikstängningslagen. Den innehåller sålunda en föreskrift om en vanlig
affärstid. På annan tid skall butik i princip hållas stängd. En stor del av
detaljhandeln skall enligt förslaget kunna tillämpa fri affärstid. Ett stort
varusortiment undantas nämligen från lagens tillämpning. Avsteg från den
vanliga affärstiden föreslås vidare kunna medges genom dispens.

I fråga om den vanliga affärstidens förläggning anför utredningen att enligt
vad konsumentundersökningarna ger vid handen intresset för söndagsöppet
inte är större än att det bör kunna tillgodoses genom lämpliga undantagsbestämmelser.
Utredningen anser därför att den vanliga affärstiden inte
skall omfatta sön- och helgdagar. Inget har framkommit som ger utredningen
anledning att föreslå annan tidpunkt för affärstidens början än den
nuvarande, dvs. kl. 8. Utredningen finner inte heller skäl för att affärstiden
bör vara olika för någon av vardagarna.

Från dessa utgångspunkter finner utredningen att man bör försöka finna
en stängningstid som i huvudsak tillgodoser konsumenternas inköpsbehov
på den vardag, då intresset för kvällsöppet sannolikt kommer att vara störst.
Med ledning av resultaten av undersökningarna av konsumenternas inköpsvanor
och önskemål i fråga om affärstiden och av detaljhandelns omsättning
kommer utredningen fram till att konsumenternas behov och intressen blir
rimligen tillgodosedda om man väljer kl. 20 som den senaste tidpunkt då
affärerna i allmänhet måste stänga. Utredningen föreslår därför att den vanliga
affärstiden skall vara vardagar kl. 8—20.

Som jag nyss har sagt föreslår utredningen undantagsbestämmelser i fråga
om vissa varor. Utredningen framhåller att sådana undantag är nödvändiga
om man inte vill sträcka ut affärstiden så långt att en lagstiftning ter sig
meningslös. En förutsättning för att det skall vara möjligt att på ett ändamålsenligt
sätt dra gränsen mot det varusortiment som skall falla utanför
lagens tillämpningsområde är att den föreslagna stängningstiden får gälla
allmänt. Kommunerna bör redan med hänsyn härtill inte ges möjlighet att
inskränka den vanliga affärstiden. Mot att ge kommunerna en sådan möjlighet
talar också att affärstidsregleringen bör vara mer fri och generell än
den nuvarande. Av dessa skäl bör kommunerna inte heller längre få förskjuta
affärstiden. Rätt för kommunerna att generellt sträcka ut affärstiden
skulle kunna leda till att lagen sattes helt ur kraft inom viss kommun. En

Kungl. Maj.ts proposition nr 744 år 1966

sådan rätt vore därför inte lämplig. Utredningen föreslår på grund härav att
kommunerna inte skall få rätt att vare sig inskränka, förskjuta eller generellt
förlänga den vanliga affärstiden. Däremot skall kommunerna få rätt att
i särskilda fall eller för visst tillfälle medge avvikelse från den vanliga affärstiden.
Till utredningens förslag härom återkommer jag i det följande.

Remissinstanserna

I remissyttrandena sätts inte i fråga att lagen skall ha eu annan allmän
konstruktion än butikstängningslagen, dvs. att den skall innehålla dels bestämmelser
om en vanlig affärstid, dels föreskrifter om att viss handel skall
undantas från lagens tillämpning, dels bestämmelser om möjlighet till
dispens från den vanliga affärstiden. Endast en remissinstans, länsstyrelsen
i Kalmar län, har avvikande mening och föreslår att dispensmöjligheten ersätts
av särskilda undantagsbestämmelser i lagen.

I fråga om den vanliga affärstidens längd på vardagar och möjligheten för
kommun att generellt föreskriva annan affärstid tillstyrker de remissinstanser
som har yttrat sig i frågorna praktiskt taget enhälligt utredningens förslag
eller lämnar förslaget utan erinran. Detta gäller både sådana remissinstanser
som anser att affärstiden bör lagregleras och de som i första hand
förordar att butikstängningslagen upphävs utan att ersättas med ny lagstiftning.

Endast en remissinstans, Järvsö kommun, föreslår en längre vanlig affärstid,
nämligen till kl. 22. Stadsfullmäktige i Borlänge föreslår att affärstiden
inskränks till kl. 13 på lördagar under månaderna maj—september. Skånes
handelskammare sätter i fråga om det inte skulle vara lämpligt att i lag
medge att affärstiden får sträckas ut till kl. 21 under tiden närmast före jul.

Rätt för kommun att inskränka den vanliga affärstiden förordas av drätselkammaren
i Landskrona.

Mot utredningens förslag att den vanliga affärstiden inte skall omfatta
sön- och helgdagar anmäler endast ett par remissinstanser avvikande mening.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser sålunda att den nuvarande rätten
att hålla öppet på söndagar för försäljning av mejerivaror m. m. inte bör tas
bort. Skånes handelskammare föreslår att det i lagen föreskrivs att affär får
hållas öppen ett visst antal valfria söndagar om året. I övrigt tillstyrks emellertid
utredningens förslag i denna del.

Föredraganden

Enligt min mening finns det goda skäl för utredningens förslag alt i lagen
skall föreskrivas en vanlig affärstid, dvs. en tid då butikerna i allmänhet får
hållas öppna och att någon möjlighet att lokalt medge inskränkning eller förskjutning
eller generell förlängning av den vanliga affärstiden inte skall
finnas. Liksom praktiskt taget samtliga remissinstanser ansluter jag mig till
denna principiella uppläggning av regleringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 7J4 år 1966

Vilken affärstid som bör föreskrivas beror i hög grad på vilka avsteg och
undantag från denna som tillåts. Som utredningen har anfört måste sådana
kunna göras. Jag biträder utredningens förslag att det skall kunna ske genom
att viss handel undantas från lagens tillämpning och att möjlighet ges
till dispenser från den vanliga affärstiden. Affärstiden kunde sträckas ut så
långt att undantag och dispenser blev i det närmaste obehövliga. Därmed
skulle man komma mycket nära ett helt oreglerat tillstånd. Som framgår av
vad jag har anfört i fråga om behovet av lagstiftning är jag inte beredd att
förorda ett sådant steg. Affärstiden får emellertid inte bestämmas så snävt
att man med hänsyn till konsumenternas intressen tvingas att göra ett avsevärt
antal undantag och medge dispenser i mycket vidsträckt omfattning. Enligt
min mening har utredningen gjort en lämplig avvägning av dessa synpunkter
i sitt förslag. Detta innebär att affärerna får hållas öppna kl. 8—20
på vardagar men skall hållas stängda på söndagar. Remissinstanserna har i
det närmaste enhälligt godtagit förslaget. Jag förordar att det genomförs.

Lagens tillämpningsområde

Utredningen

Enligt utredningens förslag skall i princip försäljningsställe där detaljhandel
bedrivs yrkesmässigt vara underkastat bestämmelserna om vanlig
affärstid.

Den undantagsföreskrift som finns f. n. för öppethållande av butik i demonstrations-
eller upplysningssyfte utan samband med försäljning anser
utredningen olämplig. Kritik har riktats mot bestämmelsen framför allt
därför att det har visat sig vara svårt att kontrollera att försäljning verkligen
inte förekommer vid sådana tillfällen. Enligt utredningens mening bör de
intressen som här är aktuella kunna tillgodoses genom dispenser från den
vanliga affärstiden vid särskilda tillfällen för försäljning från t. ex. möbelaffärer
och bilsalonger. Utredningen föreslår därför inte någon motsvarande
undantagsföreskrift.

I anslutning till frågan om vilka undantag som bör göras från lagens tilllämpning
anför utredningen att allmänhetens intresse av att kunna göra inköp
på annan tid än den vanliga affärstiden av allt att döma främst kommer
att vara knutet till sådana varor som säljs från konditorier, bensinstationer,
kiosker och andra mindre dagligvaruaffärer. Enligt utredningens mening behandlas
sådana varor på ett konstlat sätt olika i butikstängningslagen. Så är
t. ex. försäljningen av bensin resp. tidningar helt fri medan man måste ha
särskilt tillstånd för att sälja frukt, choklad och cigarretter efter vanlig affärstid.
Det skulle innebära en fördel att lämna all den försäljning som förekommer
från sådana försäljningsställen helt fri. Därmed skulle man nämligen
vinna både den rörelsefrihet som behövs för denna typ av detaljhandel

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1966

och en förenkling av lagen. Sett från ordnings- och liknande synpunkter behövs
inte heller någon annan reglering än den som finns i allmänna ordningsstadgan,
hälsovårdsstadgan, byggnadsstadgan och liknande. Utredningen
anser också att övervägande skäl talar för att denna försäljning i
princip lämnas utanför tillämpningsområdet för en ny lag. Man kan emellertid
enligt utredningens mening av konkurrenshänsyn inte lämna denna
del av detaljhandeln frihet att sälja vilka slag av varor som helst. Avgränsas
lagens tillämpningsområde endast genom att man anger de försäljningsställen
— kiosker, bensinstationer m. fl. — som lagen inte skall tillämpas på,
ger man alltför stort utrymme åt skadlig konkurrens. I stället får man ange
vilka varor eller varuslag som skall undantas från lagens tillämpning. Med
den metoden kan man helt se bort från om varan säljs från det ena eller
andra slaget av försäljningsställe. Härmed vinner man att kiosker inte främjas
framför andra försäljningsställen. Utredningen finner det från flera synpunkter
angeläget att man kommer bort från en sådan skev konkurrenssituation.

Utredningen föreslår således att försäljningen av ett antal varuslag undantas
från lagens tillämpning — både sådana varor som f. n. faller utanför lagens
tillämpningsområde och sådana som f. n. efter dispens får säljas efter
den vanliga affärstidens slut. Bl. a. innebär förslaget att hela det nuvarande
s. k. kiosksortimentet lämnas utanför lagens tillämpningsområde. Enligt förslaget
skall dessutom några varor som inte är särreglerade i butikstängningslagen
undantas. Det fria varusortimentet anges genom en mindre detaljrik
uppräkning än f. n. Det föreslås att en central myndighet skall få närmare
bestämma omfånget av det fria sortimentet. Med det sistnämnda förslaget
vill utredningen vinna en större smidighet i lagens tillämpning och underlätta
sådana ändringar i det fria varusortimentet som betingas av utvecklingen.

Remissinstanserna

Ingen remissinstans anmäler annan mening än utredningens i frågan,
om hur lagens tillämpningsområde bör bestämmas. Man är också ense med
utredningen om att undantagsbestämmelsen om öppethållande i demonstrations-
eller upplysningssyfte inbjuder till missbruk. Skånes handelskammare
anför att en strikt tillämpning av regeln för allmänheten framstår
som ett oförklarligt hårklyveri eller som en brist på smidighet från
detaljhandelns sida. Ingen remissinstans förordar att undantagsbestämmelsen
skall vara kvar.

Ombudsmannaämbctet för näringsfrihetsfrågor, länsstyrelserna i Göteborgs
och Bohus samt Kopparbergs län, stadsfullmäktige i Linköping, Skånes
handelskammare, Aktiebolaget Turitz & Co, Åhlén & Holm Aktiebolag,
Sveriges grossistförbund och Folkpartiets kvinnoförbund framhåller att

54 Kiingl. Maj:ts proposition nr 1''ii år 1966

kioskhandeln genom förslaget får en gynnad ställning i förhållande till
den detaljhandel som blir underkastad affärstidsregleringen. Skånes handelskammare
anser det otillfredsställande att förslaget är ägnat att stimulera
till fortsatta och ofta dyrbara investeringar i anläggningar av kiosktyp
eftersom en laglig reglering av butikstiderna troligen så småningom
kommer att upphöra. Länsstyrelsen i Kopparbergs län delar utredningens
uppfattning att den s. k. närhetsbutiken har framtiden för sig och att man
inte genom en lagstiftning bör främja kiosken som försäljningsställe framför
ordentligt inredda butiker. Länsstyrelsen finner emellertid att utredningens
förslag att behålla affärstidsregleringen för vanliga butiker och
lämna kioskhandeln helt fri mindre väl kan förenas med denna uppfattning.

Bortsett från dessa invändningar får förslaget att väsentligt utvidga
kretsen av de varor som skall undantas från lagens tillämpning ett i stort
sett positivt mottagande av remissinstanserna.

En grupp av remissinstanser avstyrker dock utredningens förslag eller
ställer sig tveksam till förslaget från en principiell utgångspunkt. Till denna
grupp hör överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Älvsborgs, Gävleborgs,
Västerbottens och Norrbottens län, länspolischefen i Norrbottens län, polischeferna
i Stockholms, Karlstads och Arvika polisdistrikt samt stadsfullmäktige
i Vänersborg. Dessa remissinstanser pekar på att det i fråga om
den handel som f. n. är underkastad dispenstvång enligt 11 § 2 mom. butikstängningslagen
finns möjlighet att begränsa affärstiden med hänsyn
till butiksinnehavarens personliga lämplighet samt hälsovårds-, ordnings-,
säkerhets- och liknande synpunkter. Möjligheterna att reglera den dispensbundna
handeln enligt allmänna ordningsstadgan är begränsade bl. a. eftersom
denna handel inte alltid bedrivs från allmän plats. Man befarar ordningsproblem
om den handel som f. n. är dispensbunden släpps helt fri.
Problem torde enligt remissinstanserna främst bli knutna till kioskhandeln
och kringföringshandeln. Man anför att ordningsstörningar ofta uppstår
i samband med sådan handel. Några remissinstanser framhåller särskilt
att det från trafiksynpunkt är nödvändigt att reglera denna handel. De
flesta av remissinstanserna föreslår att polismyndighet eller kommun ges
möjlighet att inskränka affärstiden för kioskhandel o. d. när det är nödvändigt
från ordningssynpunkt. Länsstyrelsen i Gävleborgs län föreslår att
bestämmelser som motsvarar dem som 11 § 2 mom. butikstängningslagen
innehåller införs i de olika specialförfattningar som finns i fråga om allmän
ordning o. d. Stadsfullmäktige i Vänersborg föreslår att lagens bestämmelser
blir tillämpliga på kioskhandeln och att affärstiden för denna handel
bestäms till kl. 22. Om det finns behov av att hålla kiosk öppen senare
får dispens meddelas. Länsstyrelsen i Västerbottens län anför hälsovårdssynpunkter
som motiv för en tillståndsplikt för kioskhandeln. Polischefen
i Arvika polisdistrikt framhåller vikten av att man liksom f. n. är

Kungl. Maj:ts proposition nr 1W år 1966

fallet får möjlighet att pröva de personliga egenskaperna hos dem som skall
driva kioskhandel.

En annan inställning till de frågor som nu har behandlats har länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län och polischefen i Örebro polisdistrikt.
Länsstyrelsen anför att frågan i vad mån prövning skall ske av handelsidkares
lämplighet hör hemma i den allmänna näringslagstiftningen. Frågor
av ordningsmässig och sanitär natur regleras av ordningsstadgan, hälsovårdsstadgan
och livsmedelsstadgan och bestämmelser som är meddelade
med stöd av dessa författningar. Polischefen anser att det torde finnas
möjligheter att komma till rätta med eventuella olägenheter från ordningssynpunkt
i byggnadslagstiftningen, allmänna ordningsstadgan, lokala ordningsstadgor
och förordningen om försäljning av alkoholfria drycker.

De remissinstanser som har yttrat sig om förslaget att de varor som skall
undantas från tillämpningen av lagen skall fastställas i detalj av en central
myndighet och således endast i stora drag avgränsas i lagen tillstyrker i
allmänhet förslaget.

F ör edraganden

Som utredningen har föreslagit bör som huvudregel gälla att den vanliga
affärstiden skall tillämpas på detaljhandel som bedrivs yrkesmässigt. Till
några frågor som hänger samman med denna bestämning återkommer jag
i deit följande.

I likhet med utredningen och ett stort antal remissinstanser anser jag att
den nuvarande undantagsbestämmelsen för öppethållande i demonstrationseller
upplysningssyfte inbjuder till missbruk och att det är svårt att kontrollera
att den tillämpas på rätt sätt. Behovet av öppethållande i sådant
syfte torde minska med den utsträckta vanliga affärstiden. I den mån ett
sådant behov kommer att stå kvar bör det i allt väsentligt kunna tillgodoses
genom dispenser som medger även försäljning. Jag föreslår därför att
undantagsbestämmelsen inte får någon motsvarighet i den nya lagen.

De undantag som måste göras från lagens tillämpning kan enligt utredningens
mening av konkurrenshänsyn i allmänhet inte utformas så att
handeln från vissa försäljningsställen undantas utan avseende på vilka varor
som säljs. I stället måste man ange vilka varor som skall vara undantagna
från lagens tillämpning. Jag delar denna uppfattning som inte heller
har utsatts för någon kritik under remissbehandlingen.

Utredningens förslag att i förhållande till vad som gäller f. n. avsevärt
utvidga det varusortiment som är undantaget från lagens tillämpning har
enligt min mening stora förtjänster. Förslaget som bl. a. innebär att man
undantar alla de särskilda varuslag som f. n. kan bli föremål för dispens
kommer att medföra avsevärda lättnader från administrativa synpunkter
ocli kan antas ge denna del av detaljhandeln väsentligt bättre möjligheter

Kungl. RIaj:ts proposition nr 1H år 1966

att anpassa sin service till konsumenternas behov. Remissinstanserna ställer
sig också i allmänhet positiva till förslaget.

Som några remissinstanser påpekar innebär förslaget att den prövning
från bl. a. ordningssynpunkt som f. n. sker i samband med dispensgivningen
enligt 11 § 2 mom. butikstängningslagen faller bort. Man menar att den
prövning som kan ske i fråga om handel från försäljningsställe på allmän
plats enligt 2 § allmänna ordningsstadgan i samband med upplåtelsen av
försäljningsplatsen inte är tillräcklig eftersom en viss del av den handel
som f. n. är dispensbunden bedrivs från enskilt område.

Prövningen enligt 11 § 2 mom. butikstängningslagen innefattar en bedömning
från — förutom ordningssynpunkter — hälsovårds-, säkerhets- och
liknande synpunkter. Säkerhetssynpunkterna torde i huvudsak hänföra sig
till trafikförhållandena. Även näringsidkares personliga lämplighet kan
beaktas. Enligt min mening bör det inte komma i fråga att genom lagstiftning
om affärstiden få till stånd en prövning av näringsidkares personliga
lämplighet eller av försäljningsställets lämplighet från hälsovårdssynpunkt.
Sådana synpunkter synes f. ö. redan ha blivit tillräckligt beaktade i den
allmänna näringslagstiftningen och hälsovårdslagstiftningen och någon
självständig prövning i dessa avseenden torde i praktiken inte ha skett enligt
butikstängningslagen annat än i rena undantagsfall. Annorlunda förhåller
det sig emellertid med ordnings- och säkerhetssynpunkterna. Trots
att sådana aldrig har anförts som skäl för reglering av affärstiden är det
enligt min mening klart att frågan om affärstiden angår den allmänna ordningen.
Ordnings- och säkerhetssynpunkter torde också ofta ha beaktats
vid dispensprövningen.

Visserligen torde det vara sällsynt att affärstidens längd har nämnvärd
betydelse för trafikens framkomlighet eller för den allmänna ordningen i
övrigt. Det kan dock inte uteslutas att det från sådana synpunkter ibland
kan finnas behov av att inskränka affärstiden. Frågan är då om annan
lagstiftning — närmast allmänna ordningsstadgan — ger tillräckliga möjligheter
härtill. Föreskrifter med stöd av allmänna ordningsstadgan kan
aldrig ges i strid mot annan lagstiftning. I den mån viss handel undantas
från affärstidsregleringen torde i princip föreskrifter om affärstiden inte
kunna meddelas med stöd av allmänna ordningsstadgan. Emellertid synes
något hinder inte finnas mot att ge sådana föreskrifter i samband med
upplåtelse av försäljningsplats enligt 2 § allmänna ordningsstadgan eller
i fråga om salutorg och liknande allmän försäljningsplats. På det sättet
torde öppethållandet av kioskerna på allmänna platser kunna regleras med
hänsyn till ordnings- och säkerhetssynpunkter. I fråga om handel som
bedrivs utomhus på allmän plats och på område därintill kan polismyndigheten
också enligt 8 § allmänna ordningsstadgan för särskilda fall meddela
ordningsföreskrifter som innefattar inskränkning av affärstiden. Jag är
emellertid angelägen att betona att inskränkningar i affärstiden med stöd

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1966

av allmänna ordningsstadgan alltid måste grundas enbart på vad den allmänna
ordningen kräver. Häri ligger en väsentlig begränsning i utrymmet
för sådana inskränkningar.

Från de synpunkter som nu har behandlats finns det således enligt min
mening ingen anledning att motsätta sig utredningens förslag till utvidgning
av det fria varusortimentet. Med hänsyn härtill och till vad jag i övrigt
har anfört om förslaget tillstyrker jag detta.

Som jag har anfört redan i inledningen framhölls i direktiven till utredningen
att en ny lag om affärstiden borde få en mera generell karaktär
än butikstängningslagen. Utredningen har beaktat detta och framhållit att
det inte kan vara lämpligt att i lagen närmare ange vilka olika varor som
skall ingå i det fria sortimentet. Liksom åtskilliga remissinstanser delar
jag denna uppfattning och jag föreslår i enlighet med utredningsförslaget
att dessa varor endast delvis räknas upp i lagen och att de i övrigt anges
genom en allmän beskrivning. Det får sedan ankomma på Kungl. Maj :t eller
myndighet som Kungl. Maj :t utser att i tillämpningsföreskrifter till lagen
närmare bestämma vilka varor som skall höra hit.

Dispenser

Utredningen

Genom att lämna bl. a. i stort sett hela kioskförsäljningen i alla dess
nuvarande former utanför regleringen av affärstiden åstadkommer man
att huvuddelen av de dispensanledningar som förekommer f. n. avskaffas,
framhåller utredningen. Av detaljhandeln utanför den vanliga affärstiden
kommer enligt utredningens förslag dispenser i fortsättningen bara att bli
aktuella för öppethållande i demonstrations- eller upplysningssyfte samt
försäljning från vissa affärer framför allt i de centrala delarna av de största
städerna och tillfälligt från affärer i samband med utställning, idrottstävling
eller liknande evenemang. Utredningen föreslår sålunda att dispenser
skall kunna meddelas i särskilda fall eller generellt för visst tillfälle.

Befogenhet att meddela dispens skall enligt utredningsförslaget tillkomma
kommun. Härigenom kommer det att bli möjligt att få till stånd en smidig
anpassning av lagen till de lokala förhållandena och man får för varje kommun
bara en beslutande myndighet, anför utredningen.

Syftet med förslaget att dispens skall kunna meddelas i särskilda fall
är enligt utredningen främst att tillgodose intresset av att affärer i city)
eller i annat affärscentrum skall kunna hålla öppet längre än den vanliga
affärstiden. Dispens bör kunna medges i fråga om samtliga affärer inom
området, om konkurrensskäl hindrar att dispensen begränsas till en eller
några affärer. Dispens kan meddelas för endast en eller två dagar i veckan.
Vidare kan det bli aktuellt att medge vidgad affärstid åt en butik med)
varor som konsumenterna behöver dagligen och som är belägen inom ett

58 Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1966

tättbefolkat bostadsområde långt från affärscentrum. Ett annat tänkbart
fall är då en bilsalong vid särskilt tillfälle vill introducera ett nytt bilmärke
eller en ny årsmodell eller då en möbelaffär vill introducera alster av en
speciell arkitekt. Andra fall som hör hit är då en viss kiosk eller annat
försäljningsställe med hänsyn till sin belägenhet behöver kunna sälja vissa
varor fritt utöver dem som tillhör det fria varusortimentet. En kiosk vid
en livligt besökt badstrand kan t. ex. få tillstånd att utom vanlig affärstid
sälja också badartiklar. Genom att möjligheten att ge dispens är begränsad
till särskilda fall blir det inte möjligt att ge tillstånd till utsträckt affärstid
generellt för alla affärer i kommunen eller för samtliga affärer inom en och
samma bransch. Det skall dessutom föreligga ett verkligt behov av utsträckt
affärstid. Förutom behovet skall i varje särskilt fall prövas verkningarna i
konkurrenshänseende av den längre affärstiden.

Generell dispens för visst tillfälle skall enligt utredningsförslaget kunna
meddelas för en kort tidrymd som anges i beslutet. Bland situationer då
det kan bli aktuellt att lämna generellt tillstånd för visst tillfälle nämner
utredningen större idrottstävlingar, festspel, mässor o. d. evenemang. Också
julen utgör ett sådant tillfälle då generell dispens kan meddelas.

Utredningen förutsätter att talan mot kommuns beslut i dispensärende
skall föras enligt 76 § kommunallagen den 18 december 1953 (nr 753).

En ledamot av utredningen, direktören i Sveriges köpmannaförbund Tord
Brotaeus, anför i ett särskilt yttrande att det bör föreligga synnerligen
starkt vägande skäl för att bifalla framställning om att få hålla öppet längre
än den vanliga affärstiden på vardagar och att hålla öppet på söndagar.
Till stöd för sin mening anför Brotaeus att konsumenterna inte har något
större, mer allmänt behov av längre affärstid än som medges f. n. Hittills
har det intresse av en lämplig fördelning mellan arbetstid och fritid som
finns hos dem som är verksamma inom handeln kunnat tillgodoses på ett
rimligt sätt, fortsätter Brotaeus. Det har bidragit till att svårigheterna att
få fullgod arbetskraft till handeln har minskat. Det är angeläget att möjligheten
att i framtiden få väl kvalificerad arbetskraft tillgodoses. Denna
möjlighet minskar i den mån affärstiden sträcks ut. En utsträckning av
affärstiden skulle också med hänsyn till konstruktionen av löneavtalen
inom handeln innebära en uppenbar risk för högre detaljhandelspriser,
framhåller Brotaeus vidare. En sådan utveckling skulle drabba även de
konsumenter som inte anlitar butikerna under den utsträckta affärstiden.
Brotaeus framhåller slutligen att denna risk är av betydelse även för den
allmänna samhällsutvecklingen, främst för en fortsatt kostnadsinflation.

Remissinstanserna

Åtskilliga remissinstanser avstyrker eller anför betänkligheter mot förslaget
att rätten att meddela dispens skall tillkomma kommunerna och att
endast kommunalbesvär skall få föras i dispensärenden, nämligen kom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1966

merskollegium, överståthållarämbetet, flera länsstgrelser, kommuner och
handelskammare, Sveriges grossistförbund, Tobakshandlarnas riksförbund
och Aktiebolaget Svenska pressbgrån. Man förordar att länsstyrelse eller
annan statlig myndighet i stället får pröva dessa ärenden. I några fall föreslås
att om kommun skall få meddela dispens dess beslut skall underställas
länsstyrelsen för prövning och fastställelse. I huvudsak samma remissinstanser
som nu har nämnts ställer sig negativa till förslaget att endast kommunalbesvär
skall få föras mot beslut i dispensärenden. Kommerskollegium gör
ett representativt uttalande i frågan om vilket organ som bör pröva dessa
ärenden. I kollegiets yttrande heter det att det är angeläget att bedömningen
av dispensärendena blir så enhetlig som möjligt vilket inte blir fallet om
ärendena skall prövas av kommun. Vidare anför kollegiet att kommun vanligen
saknar förutsättningar för att bedöma de invecklade ekonomiska problem
som anmäler sig i frågan. Länsstyrelserna har i stället de bästa förutsättningarna.
Stockholms handelskammare anser att det i Storstockholmsområdet
skulle leda till orimliga konsekvenser om dispensprövningen lades
på de olika kommunerna. I fråga om formen för besvär anför remissinstanserna
i stort sett samma synpunkter som återfinns i det yttrande som länsstyrelsen
i Uppsala län har lämnat. Där heter det att man genom kommunalbesvär
inte kan få till stånd en tillräckligt allsidig prövning av ärendena.
Så torde t. ex. ställningstagandet i fråga om konsumentbehovet knappast
kunna angripas genom kommunalbesvär, framhåller länsstyrelsen. Besvärsrätt
vid kommunalbesvär tillkommer vidare endast medlem i den kommun
som har prövat dispensärendet. Länsstyrelsen förordar därför att en besvärsbestämmelse
tas in i lagen så att reglerna om förvaltningsbesvär blir
tillämpliga. Några av remissinstanserna anser att besvär i sista instansi
bör prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län och Sveriges kioskägares riksförbund tillstyrker förslaget att lägga
dispensprövningen på kommunerna. Riksförbundet anför dock viss tveksamhet
mot förslaget med hänsyn till kommunala engagemang i kioskföretag.
Centerns kvinnoförbund hälsar förslaget till decentralisering av dispensprövningen
med tillfredsställelse. Drätselkammaren i Eskilstuna anför viss
tvekan mot förslaget från rättssäkerhetssynpunkt men förklarar sig inte
vilja avstyrka det.

Länsstyrelsen i Norrbottens län, Skånes och Karlstads handelskammare,
Handelsanställdas förbund, omkring tio kommuner, Sveriges leg. optikers
riksförbund och Sveriges urmakare- och oplikerförbund anser att dispenser
bör meddelas mycket restriktivt. Dessa remissinstanser anknyter i allmänhet
till det särskilda yttrandet. Av motsatt uppfattning är bl. a. styrelsen
för KF. I dess yttrande heter det att dispenser bör meddelas liberalt.
Styrelsen är av den bestämda uppfattningen att behovet av att hålla öppet
utöver vanlig affärstid kommer att öka och att det därför är mycket angeläget
atl dispensrätten utnyttjas. Det är på grund av denna rätt som sty -

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1966

relsen över huvud taget anser sig kunna tillstyrka hela lagförslaget. Skulle
det visa sig att dispensrätten utnyttjas restriktivt, vilket skulle göra det
omöjligt att anpassa affärstiden efter konsumentbehoven, måste hela frågan
angående lagstiftning om affärstiden prövas om, anför styrelsen.

Föredraganden

Som framgår av vad jag tidigare har anfört har jag avsett att bestämma
den vanliga affärstiden så att endast ett någorlunda rimligt antal dispenser
från denna skall behöva medges. Förslaget att en väsentligt större del av
detaljhandeln skall falla utanför lagens tillämpning än f. n. har också bl. a.
syftat till att minska behovet av dispenser. Ett visst behov därav kommer
ändock att kvarstå med den utformning av lagen som jag har förordat.

Frågan vilket organ som bör handha dispensprövningen är föremål för
delade meningar mellan utredningen, som velat lägga prövningen på kommunen,
och ett stort antal remissinstanser, som ansett prövningen böra
tillkomma ett statligt organ, främst länsstyrelsen.

Som jag har anfört tidigare bör frågor om affärstidens längd i första hand
bedömas med utgångspunkt i konsumenternas intresse. En riktig bedömning
av dispensfrågorna kräver därför främst kännedom om vilka vanor och
behov som konsumenterna i orten har. Den bästa kännedomen härom finns
otvivelaktigt hos de kommunala organen. Några remissinstanser har pekat
på att det kan finnas risk för bristande enhetlighet vid tillämpningen om
prövningen läggs hos kommunerna. Vad man här främst syftar på torde
vara att praxis inte lämpligen bör skifta mellan kommuner som tillsammans
bildar ett näringsgeografiskt sammanhängande område. Jag utgår emellertid
från att sådana kommuner i samarbetsnämnderna i kommunblocken eller
i annan ordning kommer att verka för att enhetliga normer följs vid dispensprövningen.
Av de skäl som jag nu har anfört biträder jag utredningens förslag
att beslutanderätten i dispensfrågorna läggs på kommunerna.

En begränsning i kommuns befogenhet att meddela dispens följer av att
kommun, som jag har förordat tidigare, inte skall ha rätt att generellt
sträcka ut affärstiden för hela kommunen. Dispens kan således inte medges
för alla affärer i kommunen eller för alla affärer inom en viss bransch såvida
inte dispensen avser endast vissa dagar. Frågan om dispens bör meddelas
skall bedömas i första hand med hänsyn till konsumenternas intresse.
För att dispens skall medges måste det kunna antas att det finns ett utbrett
önskemål om utsträckt affärstid. Men är det fallet bör dispens inte heller få
vägras. Det lär inte vara möjligt att undvika att dispensgivningen i viss mån
kan komma att påverka konkurrenssituationen mellan olika företag. Självfallet
får emellertid dispens inte medges i syfte att främja en viss näringsidkare
eller en grupp av sådana eller för att ställa företagare inom kommunen
i ett särskilt gynnsamt konkurrensläge i förhållande till företagare
i en angränsande kommun.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1966

Under remissbehandlingen har framhållits bl. a. att man genom kommunalbesvär
inte skulle kunna få en tillräckligt allsidig överprövning av
kommuns beslut i dispensärende. Med hänsyn härtill förordar jag att förvaltningsbesvär
skall få anföras över dessa beslut.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1966

Specialmotivering
Lagens rubrik

Utredningen föreslår att lagen skall kallas affärstidslag. Mot den nuvarande
benämningen kan invändas att butik är ett ord som används ganska
sällan i modernt språk. Det för vidare tankarna närmast till ett mindre försäljningsställe.
Visserligen brukar varken de allra största försäljningsställena
-— t. ex. varuhusen — eller de mindre -— t. ex. kioskerna — kallas för
affärer. Detta ord har vidare vid sidan av betydelsen försäljningsställe en
annan betydelse. I lagens rubrik är dock uttrycket affär att föredra framför
butik. Affärstid är ett uttryck som redan används i butikstängningslagen
och det täcker i stort vad lagen skall reglera. Jag tillstyrker därför förslaget
till lagrubrik.

1 §•

Butikstängningslagens bestämmelser knyts till begreppet butik. Detta definieras
närmare i lagen. Enligt en särskild föreskrift skall bestämmelserna
även tillämpas på detaljhandel som bedrivs på annat ställe än i butik (framför
allt s. k. kringföringshandel). Med butik jämställs rakstuga, frisersalong
och fotografiateljé. Även i utredningsförslaget knyts bestämmelserna
till ett begrepp som definieras i lagen, nämligen affär. Någon särbestämmelse
för kringföringshandel föreslås inte. Kringföringshandel anses i definitionen
vara affär. Vidare föreslås att rak- och frisersalong samt fotografiateljé inte
längre skall omfattas av lagens bestämmelser. Dessa rörelser bör enligt utredningen
utan olägenhet kunna medges denna större frihet på grund av den
utvidgning av den vanliga affärstiden som har föreslagits.

En nackdel med den teknik för att ange lagens tillämpningsområde som
används i butikstängningslagen och även av utredningen är att man vid definition
av ordet butik eller affär tvingas att avlägsna sig mycket långt från
vanligt språkbruk. Jag föreslår att lagens tillämpningsområde i stället bestäms
genom att i lagen i första hand anges på vilken verksamhet — yrkesmässig
detaljhandel — som bestämmelserna om affärstiden skall tillämpas.
Till denna regel bör knytas ett förbud att hålla försäljningsställe för sådan
handel öppet under annan tid. Jag avser inte att härmed få till stånd någon
ändring i sak i vad som gäller f. n. I fråga om innebörden av gällande rätt i
denna del vill jag hänvisa till prop. 1939: 96 s. 161.

Mot förslaget att affärstiden för rak- och frisersalonger samt fotografiateljéer
inte längre skall regleras i lagen har invändningar rests från ett par
håll under remissbehandlingen. LO pekar på att arbetstidslagen för detaljhandeln
är tillämplig på dem som är anställda inom sådan rörelse och för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1966

ordar att tillämpningsområdet blir detsamma för de båda lagarna. Svenska
frisörföreningen vill att rörelse inom dam- och herrfrisörs- samt fotvårdsoch
skönhetsvårdsbranscherna skall falla inom lagens tillämpningsområde.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län hälsar däremot förslaget med tillfredsställelse
och föreslår för sin del också att man öppnar möjlighet att i dessa
rörelser fritt sälja de varor som brukar finnas till försäljning där.

Enligt min mening kan det medföra både gränsdragnings- och övervakningsproblem
om lagen inte blir tillämplig på frisersalonger och fotografiateljéer,
eftersom man inom dessa rörelser ofta även bedriver detaljhandel.
Med hänsyn härtill och till vad som har sagts under remissbehandlingen förordar
jag att affärstidsregleringen skall gälla också dessa rörelser oavsett
om man där i det enskilda fallet bedriver någon försäljning.

I butikstängningslagen föreskrivs att utan hinder av lagens bestämmelser
om affärstid kund som har kommit in i butik under affärstid får betjänas
och vara som har sålts under affärstid får lämnas ut eller sändas i väg efter
affärstidens slut. Att denna frihet skall finnas torde ligga i sakens natur. Som
utredningen också har anfört synes sådan föreskrift därför inte behövas.

2 §•

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen föreslår jag att från lagens
tillämpning undantas i huvudsak den handel som är undantagen från
butikstängningslagens tillämpning, större delen av den handel som nu är
dispensbunden och därutöver handel med vissa varor som f. n. inte kan säljas
på annan tid än den vanliga affärstiden.

Första stycket
Punkt 1—4

I likhet med vad som gäller f. n. föreslår jag att försäljning från apotek,
från automatapparat och på trafikmedel till resande samt viss försäljning
som lantbrukare, trädgårdsodlare och fiskare bedriver skall falla utanför
lagens tillämpningsområde.

Utredningen föreslår en viss liberalisering av automathandeln. De ganska
invecklade regler om var automatapparat får vara uppsatt som finns i butiksstängningslagen
kan enligt utredningens mening utan olägenhet undvaras.
Det enda krav som utredningen föreslår skall upprätthållas är att apparaten
är av godkänd typ.

Förslaget har avstyrkts av endast en remissinstans, Tobakshandlarnas
riksförbund. Förbundet befarar att den föreslagna friheten för automathandeln
skall medföra att automatapparater sätts upp i anslutning till tobaksbutiker
och andra servicebutiker av andra än butiksinnehavarna. En sådan
utveckling skulle vara mycket otillfredsställande från konkurrenssynpunkt.

Enligt min mening finns det med den utsträckning av affärstiden som jag
förordar inte längre tillräckliga skäl för den ingående reglering av automat -

Kungi. Maj:ts proposition nr 1H år 1966

handeln i fråga om uppsättningsplats som gäller f. n. Jag tillstyrker därför
utredningens förslag.

Julgransför sälj ning som är undantagen från butikstängningslagens tilllämpning
tillsammans med bl. a. lantbrukares försäljning bör fortfarande
kunna ske fritt. Till den undantagsbestämmelse som behövs härför återkommer
jag i det följande.

För övrigt föreslår jag i denna del ingen ändring i förhållande till gällande
rätt.

Punkt 5

Några remissinstanser, länsstyrelsen i Hallands län, Svenska stadsförbundet
samt drätselkamrarna i Malmö och Oxelösund, anser att besvärliga problem
kan uppstå för torghandeln, om kommunen inte längre skall få inskränka
den vanliga affärstiden. Man pekar på att det med hänsyn till bl. a.
trafiksynpunkter inte är lämpligt att torghandel får bedrivas så länge som
den föreslagna affärstiden. Svårigheter att hinna göra torgen rena talar
också för att affärstiden måste kunna begränsas. I något yttrande sägs att
det över huvud taget bör vara en kommunal angelägenhet att bestämma hur
länge salutorg får användas för sitt ändamål.

De synpunkter som sålunda har kommit fram under remissbehandlingen
finner jag böra beaktas och jag föreslår med hänsyn härtill att försäljning
från salutorg och liknande allmän plats som i vederbörlig ordning har upplåtits
för försäljningsändamål skall undantas från lagens tillämpning. Syftet
med detta undantag är således inte i och för sig att ge tillfälle till längre försäljningstid
i dessa fall utan att helt lägga i kommunernas händer att bestämma
affärstiden för torghandeln. Det måste förutsättas att kommunerna
därvid beaktar även ordningssynpunkterna.

Punkt 6

Visning av konstverk som inte är till salu är inte detaljhandel och verksamheten
faller därför utanför lagens tillämpningsområde. Konstutställning
bör emellertid liksom f. n. få ske även på annan tid än vanlig affärstid även
om de utställda verken är till salu. Och som utredningen framhåller bör man
på detta liksom på andra områden undvika att ha skilda bestämmelser om
visning och försäljning. En särreglering av försäljning av konst synes därför
behövas. Sådan verksamhet omfattar ofta samtidigt alla de arter av konst
som det här kan vara fråga om, nämligen alster av bildkonst — dvs. tavlor,
skulpturer o. d. — konsthantverk och konstindustri. Därför bör konstarterna
behandlas lika.

Det förekommer inte sällan att konstverk — särskilt alster av konsthantverk
och konstindustri — säljs i affärer med ett blandat varusortiment, t. ex.
varuhus, antikaffärer och antikvariat. Om man helt undantog försäljning

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H dr 1966

av konst från lagens tillämpning skulle man därför otillbörligt gynna specialaffärer
i branschen.

Utredningen föreslår att konstutställning som hålls i lokal som har ställts
i ordning för ändamålet skall undantas från lagens tillämpning även om försäljning
av de utställda verken förekommer. Däremot skall lagen tillämpas
på affär för försäljning av konst även om den hålls öppen endast för visning.
Med utställningslokal menar utredningen antingen museum e. d. permanent
lokal eller lokal som har upplåtits särskilt för utställningsändamål. De tilllämpningsföreskrifter
som behövs för att göra gränsdragningen skall enligt
utredningens förslag meddelas av myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer.

För min del förordar jag en undantagsbestämmelse som ger frihet från
lagregleringen om affärstiden åt sådan verksamhet som har till syfte att ge
allmänheten tillfälle att se konst oavsett om man har för avsikt att göra inköp
eller inte. Museer och konstgallerier faller självfallet inom det fria området
medan antikvariat och antikaffärer som håller konst till salu inte hör
dit. Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer bör få utfärda
närmare föreskrifter om vilken verksamhet som skall vara undantagen
och de övriga föreskrifter som kan behövas för tillämpningen av undantagsbestämmelsen.

Punkt 7

Butikstängningslagens bestämmelse att bl. a. försäljning av lagad mat samt
bageri- och konditorivaror skall falla utanför lagens tillämpningsområde under
förutsättning att försäljningen sker från ordnad restaurang-, kafé- eller
konditorirörelse har enligt utredningen medfört tillämpningsproblem. Utredningen
anser att dessa beror på svårigheten att avgöra vilka företag som driver
serveringsrörelse i egentlig mening och under förhållanden som är godtagbara
från hälsovårdssynpunkt. Utredningen föreslår en motsvarande undantagsbestämmelse
i fråga om sådana varor. Som förutsättning för att försäljningen
skall undantas från lagens tillämpning anges i utredningsförslaget
att försäljningen sker i anslutning till ordnad serveringsrörelse. För att
säkerställa en riktig tillämpning föreslår utredningen att myndighet som
Kungl. Maj :t bestämmer skall i särskilda tillämpningsföreskrifter ange vad
som fordras för att ordnad serveringsrörelse skall anses föreligga. Som minimikrav
bör enligt utredningen gälla att det i anslutning till serveringslokalerna
finns ett kaffekök som har godkänts av hälsovårdsmyndigheterna.

Arbetarskijddsstyrelsen anser att förslaget är ägnat att medföra bättre förhållanden
än f. n. Sveriges bageriidkareförening menar att både bestämmelsen
i butikslängningslagen och den föreslagna innebär en diskriminering
av vissa företag. Numera är servering på stället inte längre det väsentliga för
de flesta s. k. serveringskonditorierna. Försäljning för avhämtning har kommit
att spela en alltmer framträdande roll. Det är därför naturligt att s. k.
butiksbagerier eller haudclskonditorier har försökt alt vidta åtgärder för att
5 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr Ibi

Kungl. Maj. ts proposition nr 144 år 1966

komma i samma konkurrensläge som serveringskonditorierna, t. ex. genom
att förse lokalerna med primitiva anordningar för servering. Det är enligt
föreningens mening inte rimligt att upprätthålla den gränsdragning som gäller
f. n. på detta område. Föreningen anser i vart fall att utredningen har
angett det krav som skall ställas för att ordnad serveringsrörelse skall anses
föreligga för snävt. Föreningen pekar vidare på att en stor del av bageriproduktionen
numera avsätts genom den vanliga detaljhandeln. En affärstidsreglering
ställer de vanliga detalj handelsbutikerna i ett sämre konkurrensläge
än de bagerier och konditorier som bedriver serveringsrörelse.

I likhet med utredningen anser jag att det såsom f. n. är fallet bör vara
tillåtet att på annan tid än vanlig affärstid sälja lagad mat samt bageri- och
konditorivaror på näringsställen som tillhandahåller sådana huvudsakligen
för att förtäras på stället. Att upprätthålla ett förbud häremot skulle te sig
egendomligt och f. ö. knappast vara möjligt. Av konkurrenshänsyn kan man
emellertid särskilt i fråga om konditorier och bagerier inte tillåta att försäljning
sker fritt från alla företag i dessa branscher. En gränsdragning måste
ske mot sådana företag som inte bedriver någon verklig serveringsrörelse
eller som bedriver sådan i endast förhållandevis mycket ringa omfattning.
Undantagsbestämmelsen bör därför tillämpas endast på ordnad serveringsrörelse.
Kräver konsumentintressena att annat företag håller öppet utöver
vanlig affärstid finns möjligheten att medge dispens från affärstiden.

Hur den gränsdragning som måste ske skall göras är knappast, enligt vad
erfarenheterna av butikstängningslagens tillämpning torde visa, möjligt att
i detalj ange i lagen. Denna uppgift bör därför anförtros åt Kungl. Maj :t eller
myndighet som Kungl. Maj :t utser.

Med lagad mat avses mat i huvudsakligen sådant skick som det i vilken
maten hålls tillhanda i serveringsrörelsen. Med denna bestämning får man
en naturlig avgränsning mot varor som säljs i vanliga detaljhandelsföretag.

Andra stycket

Utöver de undantag som hittills har behandlats föreslår utredningen att
ett stort antal varor undantas från lagens tillämpning. Förutsättningen för
att dessa varor skall få säljas fritt är enligt utredningsförslaget att de säljs
antingen i samband med serveringsrörelse eller visning av konst eller att de
säljs utan samband med annan verksamhet, dvs. annan handel över huvud
taget.

Arbetarskijddsstyrelsen anser att från ett försäljningsställe där sådana
varor säljs som är undantagna från lagens tillämpning inte heller andra varor
bör få säljas under vanlig affärstid. En sådan ordning skulle emellertid
enligt min mening knappast vara lämplig. I många fall förekommer att t. ex.
ett varuhus har en särskild avdelning för kioskvaror. Efter affärstidens slut
får allmänheten tillträde endast till denna avdelning. Även på annat sätt kan
man tänka sig att det skapas garantier för att försäljningen efter affärstidens

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1966

slut begränsas till det fria varusortimentet. Som utredningen har föreslagit
bör det ges närmare bestämmelser härom i tillämpningsföreskrifterna till
lagen.

De varor som utredningen föreslår skall få säljas fritt är till en början
vissa varor som särskilt anges i lagen, nämligen tryckta
skrifter, tobaksvaror med tillbehör, blommor, drivmedel och tillbehör till
motorfordon.

I fråga om tryckta skrifter anför utredningen att dessa, som f. n.
delvis är undantagna från lagens tillämpning och delvis efter dispens får
säljas utom affärstiden, nu bör kunna släppas helt fria.

Sveriges köpmannaförbund och Handelskammaren i Karlstad anser att
det skulle medföra en mycket otillfredsställande konkurrenssituation för den
egentliga bokhandeln om tryckta skrifter helt undantogs från regleringen.
Specialaffärer för enbart böcker skulle nämligen därigenom få ett försteg.
Dessa remissinstanser kan inte finna något bärande skäl för en sådan ordning.

Som jag skall återkomma till förordar utredningen att skrivmateriel undantas
från lagens tillämpning. Om så sker blir i stort sett hela bokhandelssortimentet
fritt. Skulle någon bokhandel föra även andra varor kan försäljningslokalen
för dessa avskärmas efter affärstidens slut eller också kan
dispens medges för varorna. Den vanliga bokhandeln behöver således inte
ställas i sämre konkurrensläge än specialaffärerna inom branschen. I själva
verket torde den nuvarande ordningen vara mer ogynnsam i konkurrenshänseende
eftersom böcker f. n. får säljas efter dispens tillsammans med andra
varor ur kiosksortimentet från vilket försäljningsställe som helst. Jag tillstyrker
därför utredningens förslag i denna del.

Förslaget att tobaksvaror med tillbehör skall få säljas fritt
har inte mött någon kritik under remissbehandlingen. Jag tillstyrker förslaget.
I den mån särskilda bestämmelser om vad som skall anses vara tillbehör
behövs får sådana tas in i tillämpningsföreskrifterna.

I fråga om blommor samt drivmedel och tillbehör till
motorfordon anför utredningen att konsumenternas behov av att få
köpa dessa varor på annan tid än vanlig affärstid är så starkt att affärstiden
för dessa varor rimligen bör vara helt fri. F. n. är affärstiden i fråga
om drivmedel och vissa tillbehör helt fri medan blommor får säljas utom
affärstiden efter dispens.

Sveriges köpmannaförbund och Blomsterhandlarnas riksförbund avstyrker
förslaget i fråga om blommor och Sveriges bensinhandlares riksförbund
i fråga om bensin m. m. Man anför att det skulle innebära en alltför stor
press på de enskilda näringsidkarna om affärstiden blev helt fri. I stället
förordar man ett begränsat öppethållande på annan tid än vanlig affärstid.
Någon form av jourtjänst kunde anordnas.

Om bensinhandeln släpps fri vill Sveriges bensinhandlares riksförbund att

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1966

försäljningen av andra varor blir så fri som möjligt. Motorbranschens riksförbund
säger i fråga om tillbehör till motorfordon att detta begrepp inte
bör ges en vidsträcktare innebörd än att en konkurrens på lika villkor mellan
olika distributionsformer säkerställs.

Enligt min mening kan det knappast komma i fråga att nu införa en
affärstidsreglering av en vara som efterfrågas så allmänt dygnet om som
drivmedel till motorfordon o. d. Resultatet av konsumentundersökningarna
visar att konsumenternas behov av att kunna köpa blommor på kvällar och
söndagar är så stort att även handeln av denna vara bör släppas fri. F. n.
faller utanför lagens tillämpningsområde andra varor än drivmedel om de
är nödvändiga för att föra motorfordon. Som utredningen liar anfört är
det synnerligen svårt att i varje särskilt fall avgöra om en vara är nödvändig
för detta ändamål eller inte. I stället bör, som utredningen har föreslagit,
undantas tillbehör till motorfordon. Vilka varor som skall anses höra
hit får anges närmare i tillämpningsföreskrifterna. Därvid får en avvägning
ske av konsumenternas intresse och hänsynen till konkurrensen med
annan handel inom branschen.

Vidare föreslår utredningen att flera varuslag som i lagen anges
endast genom en allmän beskrivning — varor som
är av sådant slag att allmänheten bör kunna köpa dem även under annan
tid än vanlig affärstid — skall undantas från lagens tillämpning. Vilka
varor som skall höra hit bör enligt utredningen anges i tillämpningsföreskrifterna.
Utredningen presenterar ett förslag som upptar de varor som enligt
utredningen lämpligen bör undantas i denna ordning. Förslaget innehåller
dels portioner av mat som har värmts eller grillats på stället och tillbehör
till sådan mat, dels julgranar samt ballonger och andra smärre leksaker
.— dvs. varor som är undantagna från butikstängningslagens tillämpning
•— dels vissa varor som i stort sett motsvarar det nuvarande kiosksorlimentet,
nämligen glass, konfektyrer, alkoholfria drycker, frukt, produkter av
frukt, honung, kex, toalettartiklar, skrivmateriel, vykort, film, souvenirer
och tändstickor.

I denna del vill jag anföra endast vissa allmänna synpunkter. Om man
gav det fria sortimentet väsentligt större omfattning än det nu har på grund
av undantagen i butikstängningslagen eller dispenser med stöd av denna
skulle de som säljer det fria sortimentet få en starkt gynnad ställning i
förhållande till andra detaljhandlare. Det kan inte uteslutas att skadeverkningar
skulle uppstå härav. I likhet med utredningen anser jag att konsumentönskemålen
bör kunna tillgodoses på ett lämpligt sätt utan väsentlig
ökning av det nuvarande fria sortimentet. Härtill kommer att man, som
skall utvecklas närmare under 3 §, kan tillgodose särskilda konsumentintressen
dispensvägen.

Kungi. Maj:ts proposition nr IM år 1966

3 §•

Som jag har anfört tidigare föreslår jag att den vanliga affärstiden skall
vara vardagar kl. 8—20 och att kommun skall ha möjlighet att medge dispens
från denna tid. Befogenheten att medge dispens begränsas av att kommun
inte får generellt utsträcka affärstiden för hela kommunen. Dispens kan
emellertid medges för enstaka företag eller grupper av företag för en begränsad
tid, för viss veckodag eller för hela året. Vidare kan dispens medges mer
generellt för företag inom kommunen om dispensen begränsas till enstaka
tillfällen, t. ex. någon eller några söndagar, eller viss kortare tid, t. ex. veckorna
före jul. Dispens kan också avse rätt för visst företag att utöver den
vanliga affärstiden sälja varuslag som inte ingår i det fria sortimentet enligt
2 § andra stycket. De principer som jag nu har angett bör komma till uttryck
genom en föreskrift att dispens skall medges för särskilt fall. Vilka förutsättningar
som i övrigt bör gälla för att dispens skall medges har jag redan
berört i den allmänna motiveringen. Jag föreslår att dessa anges i lagtexten
genom en föreskrift att kommun skall medge längre affärstid om det är
påkallat med hänsyn till allmänhetens intresse.

Utredningen synes ha förutsatt att kommunens fullmäktige skall besluta
i dessa frågor. Under remissbehandlingen har förslaget i denna del mött
viss kritik, överståthållarämbetet, flera länsstyrelser och kommuner samt
Svenska kommunförbundet finner sålunda den ordning som har förutsatts
opraktisk med hänsyn bl. a. till att fullmäktigförsamlingarna i allmänhet
sammanträder ganska sällan medan dispensärendena ofta kan kräva snabb
handläggning. Enligt min mening skulle det innebära den mest ändamålsenliga
ordningen att dispensfrågorna avgörs av kommunens styrelse eller,
efter uppdrag av fullmäktige, av en nämnd. Jag förordar därför en lösning i
enlighet härmed.

Som utredningen har anfört bör kommun bereda de intressenter och
myndigheter som berörs av beslut om förlängd affärstid tillfälle att yttra
sig i ärendet. Enligt utredningens mening bör det vara beroende av beslutets
karaktär hur långt kommunen skall sträcka sig i detta avseende. Närmare
bestämmelser härom bör meddelas i tillämpningsföreskrifterna. Jag delar
utredningens uppfattning och jag föreslår således att någon bestämmelse i
ämnet inte tas in i lagen.

4 §•

I det föregående har jag föreslagit att Ivungl. Maj :t eller myndighet som
Kungl. Maj :t bestämmer skall meddela föreskrifter om lagens tillämpning i
flera avseenden. Bl. a. skall det fria varusortimentet fastställas i detalj i
denna ordning.

Utredningen — som föreslår att tillämpningsföreskrifterna meddelas av en
central myndighet — anför att arbetarskyddsstyrelsen f. n. har uppgifter av
liknande art och förordar att uppgiften läggs på styrelsen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1966

Arbetar skgddsstgr elsen, kommerskollegium och SAF avstyrker förslaget.
Enligt dessa remissinstansers mening är styrelsen inte det organ som är
bäst lämpat för uppgiften. Styrelsen anför själv härom.

Enligt styrelsens mening kommer de uppgifter, som föreslås ankomma på
den föreslagna myndigheten, att sträcka sig väsentligt över den befattning
som styrelsen för närvarande har att taga med gällande lag. De av utredningen
angivna uppgifterna att med bindande verkan fastställa visst varusortiment
lör fritidshandeln och att utfärda tillämpningsföreskrifter till
lagen fordrar enligt styrelsens mening att myndigheten har möjlighet att
kontinuerligt följa utvecklingen inom detaljhandeln och för sådant ändamål
företager eller låter företaga vissa utredningar. Styrelsen saknar resurser
för att åtaga sig ett sådant uppdrag och anser det vidare i hög grad
tveksamt om uppdraget bör läggas på styrelsen, vars befattning med butikstängningslagen
i det närmaste helt faller utanför styrelsens egentliga ämbetsområde,
arbetarskyddet. —- Styrelsen anser, att de föreslagna uppgifterna
lämpligen bör anförtros åt annat ämbetsverk eller överlämnas till en
direkt under Kungl. Maj :t sorterande nämnd.

Handelsanställdas förbund har inget att erinra mot att arbetarskyddsstyrelsen
får ta hand om ifrågavarande uppgifter. Tobakshandlarnas riksförbund
anser styrelsen synnerligen lämplig för ändamålet.

För egen del vill jag anföra följande synpunkter på frågan vilken myndighet
som bör utfärda tillämpningsföreskrifter till lagen, om denna uppgift
inte skall fullgöras av Kungl. Maj :t. Jag har förståelse för den kritik mot
utredningens förslag i denna del som har kommit fram. F. n. skall arbetarskyddsstyrelsen
yttra sig i frågor om butikstängningslagen är tillämplig på
viss verksamhet eller i andra frågor om lagens tillämpning. Flera av de uppgifter
som styrelsen skulle få enligt förslaget skiljer sig onekligen väsentligt
från de uppgifter styrelsen har enligt butikstängningslagen och från dess
verksamhet i övrigt. Styrelsens erfarenhet från butikstängningslagens tilllämpning
måste dock vara av stort värde för att lösa de föreslagna nya uppgifterna.
I avvaktan på en slutlig prövning av frågan om affärstidsregleringen
skall bestå synes det vidare mindre rationellt att flytta över uppgifterna
på en annan myndighet. Skall Kungl. Maj :t inte meddela tillämpningsföreskrifterna
bör Kungl. Maj :t äga bestämma vilken myndighet som skall
ha uppgiften. Jag är f. n. inte beredd att förorda någon annan än arbetarskyddsstyrelsen
men anser att det bör övervägas om inte styrelsen vid handläggningen
av ärendena i fråga skall ha en särskild sammansättning med
företrädare för de intressen som här är berörda.

5 §•

För förseelse mot butikstängningslagen är påföljden dagsböter eller, i
fråga om en särskild ordningsförseelse, penningböter. Jag föreslår att påföljden
för brott mot den nya lagen blir dagsböter. Enligt uttrycklig bestämmelse
i butikstängningslagen vilar ansvaret för lagens efterlevnad på näringsidkaren
utom i vissa fall som är särskilt reglerade då ansvaret i stället vilar

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1966

på föreståndaren för rörelsen. Det torde inte vara nödvändigt att i den nya
lagen föra in direkta bestämmelser om vem som har det straffrättsliga ansvaret.
Av allmänna straffrättsliga regler torde nämligen följa att ansvaret
för brott varom här är fråga vilar på i första hand innehavaren av rörelsen
eller på någon eller några personer i företagsledningen. Undantagsvis torde
ansvaret i stället kunna läggas på exempelvis en affärsföreståndare som
självständigt leder verksamheten vid visst försäljningsställe.

6 §.

Som jag har sagt tidigare föreslår jag att förvaltningsbesvär skall få anföras
över kommuns beslut i dispensärende. En bestämmelse härom bör
införas i denna paragraf. Besvär bör få anföras, över det kommunala organets
beslut hos länsstyrelsen och över länsstyrelses beslut hos Kungl. Maj :t
i statsrådet.

Övergångsbestämmelser

Lagen bör träda i kraft den 1 januari 1967. Samtidigt bör butikstängningslagen
upphöra att gälla. Därmed upphör också de beslut om kommunala
avvikelser och tillstånd till utsträckt affärstid som har meddelats med
stöd av butikstängningslagen. Med hänsyn till den nya lagens bestämmelser
torde detta sakna praktisk betydelse för andra beslut än dem som kan ha
meddelats med stöd av 11 § 3 mom. 4 butikstängningslagen eller med stöd
av 12 § samma lag. Innan kommun har hunnit ta ställning till frågan om
dispens i sådana fall som avses i dessa lagrum bör de gamla tillstånden gälla.
Det torde vara tillräckligt att de gäller sex månader efter lagens ikraftträdande.
Jag föreslår en övergångsbestämmelse härom.

Som jag har anfört tidigare bör lagen gälla under fem år, dvs. t. o. m.
den 31 december 1971.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1966

Hemställan

I enlighet med vad jag nu har anfört föreligger ett inom inrikesdepartementet
upprättat förslag till

affärstidslag, vilket torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende
som bilaga 2.

Jag hemställer att lagrådets utlåtande över förslaget måtte för det i 87 §
regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Kungl. Höghet
Regenten.

Ur protokollet:

Ingemar Reimer

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1966

Bilaga 1

Affärstidsiitredmngens förslag
till

Affårstidslag
1 §•

Affär må hållas öppen för allmänheten vardagar från kl. 8 till kl. 20.
Med affär förstås försäljningsställe, där detaljhandel bedrives yrkesmässigt.

2 §.

Från lagens tillämpning är undantagen

1) försäljning från apotek;

2) försäljning från automatapparat av typ som godkänts av myndighet
som Konungen bestämmer;

3) försäljning på trafikmedel;

4) försäljning som lantbrukare, trädgårdsodlare eller fiskare i ringa
omfattning bedriver med egna lantmanna- eller trädgårdsprodukter eller
fisk av egen fångst;

5) försäljning i utställningslokal av bildande konst och reproduktioner
härav samt alster av konsthantverk och konstindustri i samband med visning
av konstverken;

6) försäljning i anslutning till ordnad serveringsrörelse av lagad mat
samt bageri- och konditorivaror; samt

7) försäljning utan samband med annan verksamhet än som avses i 5)
eller 6) av tryckta skrifter, tobaksvaror med tillbehör, blommor, drivmedel,
tillbehör till motorfordon och andra liknande varor av sådant slag att allmänheten
bör kunna köpa dem även under annan tid än som angives i 1 §.

3 §•

Kommun må i särskilda fall lämna tillstånd till öppethållande utöver
den tid som angives i 1 §.

Sådant tillstånd må lämnas även generellt för visst tillfälle.

4 §•

Det ankommer på myndighet som Konungen bestämmer att fastställa
vilka varor som enligt 2 § 7) skola undantagas från lagens tillämpning
och att i övrigt meddela tillämpningsföreskrifter till lagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr IM år 1966
5 §.

Den som bedriver detaljhandel i strid mot denna lag eller föreskrift som
meddelats med stöd av lagen dömes till dagsböter.

Denna lag träder i kraft den då butikstängningslagen den

21 juli 1948 (nr 608) skall upphöra att gälla.

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1966

Bilaga 2

Förslag

till

Affärstidslag

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Yrkesmässig detaljhandel får bedrivas endast under tid som medges i
denna lag (affärstid) eller med stöd av lagen. Försäljningsställe för sådan
handel samt frisersalong och fotografiateljé få icke hållas öppna under annan
tid.

2 §.

Från lagens tillämpning undantages

1) försäljning från apotek,

2) försäljning från automatapparat av sådan typ som är godkänd av myndighet
som Konungen bestämmer,

3) försäljning på trafikmedel till resande,

4) försäljning som lantbrukare, trädgårdsodlare eller fiskare bedriver
med egna lantmanna- eller trädgårdsprodukter eller fisk av egen fångst,
om försäljningen sker i ringa omfattning och utan samband med annan
handel,

5) försäljning på salutorg eller liknande plats som är upplåten till allmän
försäljningsplats,

6) försäljning av alster av bildkonst, konsthantverk eller konstindustri
som bedrives i utställningslokal enligt bestämmelser vilka meddelas av
Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer,

7) försäljning i anslutning till ordnad serveringsrörelse av lagad mat
samt bageri- och konditorivaror enligt bestämmelser vilka meddelas av
Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

Från lagens tillämpning undantages vidare, i den omfattning och på de
villkor som föreskrives av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer,
försäljning av tryckta skrifter, tobaksvaror med tillbehör, blommor,
drivmedel till motorfordon och tillbehör till sådana fordon samt andra
varor som allmänheten särskilt efterfrågar på annan tid än affärstid, om
försäljningen sker antingen i anslutning till ordnad serveringsrörelse eller
försäljning av konst eller utan samband med försäljning av andra varor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1966
3 §.

Affärstiden är vardagar mellan klockan 8 och 20.

Om det för särskilt fall är påkallat med hänsyn till allmänhetens intresse
skall kommunens styrelse eller nämnd som fullmäktige i kommunen utser
medge längre affärstid.

4 §•

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen
eller myndighet som Konungen bestämmer.

5 §.

Den som bedriver yrkesmässig detaljhandel eller håller försäljningsställe
för sådan handel, frisersalong eller fotografiateljé öppen i strid mot denna
lag eller föreskrift som har meddelats med stöd av lagen dömes till böter.

6 §.

Talan mot beslut av kommuns styrelse eller nämnd enligt denna lag föres
hos länsstyrelsen genom besvär.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967 och gäller till och med den
31 december 1971.

Genom denna lag upphäves butikstängningslagen den 21 juli 1948 (nr
608). Beslut som har fattats med stöd av 11 § 3 mom. 4 eller 12 § butikstängningslagen
skall gälla till den 1 juli 1967, om kommunen inte dessförinnan
bestämmer annat enligt 3 § denna lag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1966

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 21 oktober 1966.

Närvarande:
f. d. justitierådet Lind,
justitierådet Y. Söderlund,

regeringsrådet Åbjörnsson,
justitierådet Brunnberg.

Enligt lagrådet den 17 oktober 1966 tillhandakommet utdrag av protokoll
över inrikesärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av
Halland, i statsrådet den 7 oktober 1966, hade Kungl. Maj :t förordnat, att
lagrådets utlåtande skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet
inhämtas över upprättat förslag till affärstidslag.

Förslaget, som finns bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
hovrättsassessorn Sten Wickbom.

Förslaget föranledde följande yttrande av lagrådet.

Enligt 1 § i den föreslagna lagen förstås med »affärstid» endast den tid
för yrkesmässig detaljhandel som nämnes i 3 § första stycket, d. v. s. vardagar
mellan klockan 8 och 20. Däremot avser termen ej sådan tid som kan
medges med stöd av lagen, alltså ej tid som anges i 3 § andra stycket. Denna
terminologi har även iakttagits i 2 § andra stycket, där »affärstid» betyder
den i lagen fastställda tiden. Däremot är avfattningen av 3 § andra stycket
ej fullt konsekvent då där talas om att kommunens styrelse eller nämnd kan
medge »längre affärstid».

Enligt lagrådets mening skulle lagtexten bli klarare om beteckningen
»affärstid» användes om all tid för tillåten yrkesmässig detaljhandel vare
sig den anges i lagen eller medges med stöd av lagen. Den i lagen fastställda
tiden kunde då till skillnad från den kommunalt bestämda kallas »vanlig
affärstid». Sistnämnda uttryck skulle alltså i stället för »affärstid» användas
såväl i 2 § andra stycket som i 3 § första stycket. De föreslagna 2 och
3 §§ bör då byta plats, enär innebörden av terminologien klargöres i sistnämnda
paragraf. Lagrådet vill förorda att lagtexten ändras i enlighet med
vad nu sagts. Om så sker synes ej erforderligt att termen »affärstid» anges
i 1 §. Lämpligen torde 2 § i förslaget göras till föremål för formell bearbetning.

2 §•

Enligt punkt 5 i första stycket undantas från lagens tillämpning försäljning
på salutorg eller liknande plats som är upplåten till allmän försälj -

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1966

ningsplats. Undantaget har föranletts av viss remisskritik mot utredningens
förslag att kommun inte längre skall få inskränka den vanliga affärstiden.
Förslaget i denna del befarades kunna medföra besvärliga problem för torghandeln.
I motiveringen för undantaget har departementschefen anfört, att
syftet med detta inte i och för sig är att ge tillfälle till längre försäljningstid
i dessa fall utan att helt lägga i kommunens händer att bestämma affärstiden
för torghandeln. Departementschefen har tillagt, att det måste förutsättas
att kommunerna därvid beaktar även ordningssynpunkterna.

Nu gällande lagstiftning innehåller både i allmänna ordningsstadgan och
i butikstängningslagen bestämmelser som kan tillämpas för reglering av
affärstiden på salutorg och liknande allmänna försäljningsplatser. Systemet
tår anses innebära att i fråga om försäljning, som över huvud taget regleras
av butikstängningslagen, affärstiden kan regleras med hänsyn till såväl vad
allmänna ordningen kräver som vad i övrigt finnes lämpligt ur allmän synpunkt
(6 § butikstängningslagen. Jfr JO:s ämbetsberättelse 1957 s. 325 f).

Genom att handeln å ifrågavarande allmänna platser undantas från den
föreslagna lagens tillämpning, kan reglering av affärstiden där komma till
stånd endast med stöd av allmänna ordningsstadgan. En tillämpning av
denna måste emellertid, såsom departementschefen i annat sammanhang
påpekat, alltid grundas enbart på vad den allmänna ordningen kräver. Det
synes dock kunna antagas, att den möjlighet till reglering som alltså kommer
att återstå skall vara tillfyllest.

Ur protokollet:
Ingrid Hellström

Kungi. Maj:ts proposition nr 744 år 1966

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
på Stockholms slott den 28 oktober 1966.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Kling, Johansson,
Hermansson, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson,

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
statsrådet Lundkvist lagrådets den 21 oktober 1966 avgivna utlåtande över
det till lagrådet den 7 oktober 1966 remitterade förslaget till affärstidslag
och anför.

Som lagrådet anmärkt bör beteckningen »affärstid» användas i en något
annan betydelse än i det remitterade lagförslaget. Jag biträder i huvudsak
de förslag till ändringar i lagtexten som föranleds härav. Vissa redaktionella
ändringar bör vidare göras i lagförslaget.

Föredraganden hemställer härefter att Kungl. Maj :t genom proposition
föreslår riksdagen att antaga lagförslaget.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Johan Åström