Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1960 (Proposition 1960:143)

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1960

]Nr 143

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till ändringar
i regeringsformen m. m.; given Stockholms
slott den 1 april 1960.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet förda protokoll över justitiedepartementsärenden
för denna dag vill Kungl. Maj :t härmed till riksdagens
prövning i grundlagsenlig ordning framlägga härvid fogade förslag till

1) ändrad lydelse av 28 § regeringsformen;

2) upphävande av 31 § regeringsformen; samt

3) ändrad lydelse av 51 § riksdagsordningen.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändringar i grundlagstiftningen i tre avseenden.

För det första föreslås en uppmjukning av regeringsformens bestämmelser
om svenskt medborgarskap såsom villkor för erhållande av statstjänst.
Förslaget innebär, att vissa grupper av tjänster — nämligen de, vilka kräver
medicinsk eller teknisk utbildning — i vidgad utsträckning skall stå öppna
även för utlänningar. Nu gällande krav på att utlänning skall vara av utmärkt
förtjänst för att komma i fråga till vissa befattningar skall enligt
förslaget borttagas.

För att den i regeringsformen upptagna bestämmelsen att stadsfullmäktige
skall avgiva förslag vid tillsättande av befattning såsom borgmästare
eller rådman icke skall omöjliggöra ett eventuellt förstatligande av rådhusrätterna
redan inom den valperiod som börjar 1961 föreslås vidare, att
nämnda grundlagsbestämmelse upphäves och t. v. ersättes med ett motsvarande
stadgande i lagen om val av borgmästare och rådman.

I propositionen föreslås slutligen slopande av det i riksdagsordningen
uppställda förbudet för talman att deltaga i kammares omröstning.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 143

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1960

Förslag

till

1) ändrad lydelse av'' 28 § ^regeringsformen

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

§ 28.

Konungen äger att i statsrådet utnämna
och befordra svenske medborgare
till alla de ämbeten och
tjänster, högre och lägre, vilka äro av
den egenskap, att Konungen fullmakter
därå utfärdar, dock böra vederbörande
förut med förslag hava inkommit,
där sådana hittills ägt rum.
Konungen vare ock obetaget, att, efter
vederbörandes hörande, eller uppå
deras framställning, till lärarebefattningar
vid universiteterna, de
teologiska läraretjänsterna likväl undantagna,
såsom ock till lärare- och
andra beställningar vid andra inrättningar
för vetenskap, slöjd eller skön
konst, ävensom till läkarebefattningar,
kalla och befordra även utländske
män och kvinnor av utmärkt förtjänst.
Likaledes må Konungen kunna
uti militära ämbeten nyttja utlänningar
av sällsynt skicklighet, men
icke till kommendanter i fästningarna.
Till konsul må ock utlänning
nämnas, där lön ej är med befattningen
förenad.

Konungen äger att i statsrådet utnämna
och befordra svenske medborgare
till alla de ämbeten och
tjänster, högre och lägre, vilka äro
av den egenskap, att Konungen fullmakter
därå utfärdar, dock böra vederbörande
förut med förslag hava
inkommit, där sådana hittills ägt
rum. Till lärarebefattningar vid universiteterna,
de teologiska läraretjänsterna
likväl undantagna, såsom
ock till lärare- och andra beställningar
vid andra inrättningar för vetenskap,
slöjd eller skön konst, ävensom
eljest till befattningar, vilka kräva
medicinsk eller teknisk utbildning,
må dock utnämnas även utländske
män och kvinnor. Till konsul må ock
utlänning nämnas, där lön ej är med
befattningen förenad.

Konungen fäste-----— än föredraganden.

Kvinna må------87 §2 mom. stadgar.

Varje departementschef---- departementet höra.

2) upphävande av 31 § regeringsformen

§ 31.

Till tjänst som borgmästare eller (Denna paragraf utgår.)

lagfaren rådman i stad äge stadsfull -

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1960

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

mäktige föreslå tre behöriga personer.
Bland de föreslagna utnämner
Konungen en till innehavare av
tjänsten.

Närmare bestämmelser om val för
upprättande av förslag till de tjänster,
nu sagts, meddelas genom särskild,
av Konungen och riksdagen samfällt
stiftad lag.

3) ändrad lydelse av 51 § riksdagsordningen
51.

Talmännen eller, i händelse av förfall
för dem, vice talmännen åligger,
var för sin kammare, att utfärda kallelse
till sammanträden, att ärendena
därvid föredraga, att upptaga, reda
och framställa de yttrade meningarna,
att göra propositioner för besluts
fattande och vidmakthålla ordning
vid sammanträdena, allt efter
de föreskrifter denna grundlag innehåller.
Dock må den, som talmansbefattningen
utövar, ej deltaga i överläggning
eller omröstning och ej heller
något annat föreslå, än som erfordras
till verkställighet av grundlagarna,
av riksdagens eller kamrarnas
särskilda beslut eller i övrigt av
de reglementariska stadganden, som
för riksdagsärendenas behandling blivit
antagna.

Talman äger

Talmännen eller, i händelse av förfall
för dem, vice talmännen åligger,
var för sin kammare, att utfärda kallelse
till sammanträden, att ärendena
därvid föredraga, att upptaga, reda
och framställa de yttrade meningarna,
att göra propositioner för besluts
fattande och vidmakthålla ordning
vid sammanträdena, allt efter de föreskrifter
denna grundlag innehåller.
Dock må den, som talmansbefattningen
utövar, ej deltaga i överläggning
och ej heller något annat föreslå, än
som erfordras till verkställighet av
grundlagarna, av riksdagens eller
kamrarnas särskilda beslut eller i övrigt
av de reglementariska stadganden,
som för riksdagsärendenas behandling
blivit antagna.

— sammanträde avsluta.

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1960

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 1 april 1960.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kung,

Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam, Nordlander.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga om ändringar i
regeringsformen m. m. Föredraganden anför följande.

Författningsutredningens arbete torde leda till att förslag om en genomgripande
revision av våra grundlagar kommer att föreläggas riksdagen under
valperioden 1961—1964. Slutligt beslut om reformen kan med hänsyn
till den ordning som gäller för grundlagsändringar fattas först under därpå
följande valperiod. Jag vill emellertid nu anmäla vissa grundlagsfrågor,
som synes så angelägna att de, utan avvaktan på den allmänna författningsrevisionen,
bör föranleda förslag om grundlagsändring, att antagas såsom
vilande vid 1960 års riksdag för att slutligt kunna genomföras under perioden
1961-—1964. Dessa frågor avser reglerna om svenskt medborgarskap såsom
villkor för erhållande av statstjänst, städernas förslagsrätt vid tillsättande
av borgmästare och rådmän samt slutligen förbudet för talman
att deltaga i kammares omröstning.

A. Frågan om svenskt medborgarskap såsom villkor för erhållande

av statstjänst

Inledning

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 18 juni 1958 tillkallade dåvarande
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, en utredningsman
— dåvarande borgmästaren, numera landshövdingen Olov Rylander
—- för att verkställa översyn av bestämmelserna i 28 § regeringsformen om
svenskt medborgarskap såsom villkor för erhållande av statstjänst. Att såsom
expert biträda utredningsmannen förordnades den 21 oktober 1959
hovrättsassessorn, docenten Gustaf Petrén. Sedan viss del av utredningsarbetet
numera slutförts, har utredningen i delbetänkande den 11 januari
1960 (stencilerat) framlagt förslag om ändrad lydelse av vissa bestämmelser
i regeringsformen och riksdagsordningen. Vid betänkandet fogat förslag
till ändringar i regeringsformen och riksdagsordningen torde få fogas
såsom bilaga A till detta protokoll.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1960

Över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet,
hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för övre Norrland, fångvårdsstyrelsen,
överbefälhavaren, arméintendenturförvaltningen, marinförvaltningen,
försvarets civilförvaltning, försvarets sjukvårdsstyrelse, försvarets
fabriksstyrelse, fortifikationsförvaltningen, försvarets forskningsanstalt,
socialstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, försäkringsrådet, riksförsäkringsanstalten,
pensionsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen,
medicinalstyrelsen, statspolisintendenten, civilförsvarsstyrelsen, generalpoststyrelsen,
telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
vattenfallsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, luftfartsstyrelsen, kammarkollegiet,
statskontoret, kammarrätten, generaltullstyrelsen, statistiska centralbyrån,
bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen, riksräkenskapsverket,
kontrollstyrelsen, riksarkivet, kungl. biblioteket, nationalmuseum, skolöverstyrelsen,
överstyrelsen för yrkesutbildning, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen,
lantmäteristyrelsen, skogsstyrelsen, veterinärstyrelsen, fiskeristyrelsen,
statens jordbruksnämnd, kommerskollegium, sjöfartsstyrelsen, patent-
och registreringsverket, försäkringsinspektionen, riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Södermanlands,
Jönköpings, Kristianstads, Hallands, Skaraborgs, Värmlands,
Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län, domkapitlen
i Uppsala, Skara, Västerås, Växjö, Härnösand, Visby och Stockholm, kanslern
för rikets universitet, överstyrelsen för de tekniska högskolorna, Svenska
stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Svenska landstingsförbundet,
Landsorganisationen i Sverige, Svenska arbetsgivareföreningen,
Tjänstemännens centralorganisation, Statstjänstemännens riksförbund
och Sveriges akademikers centralorganisation. I ett antal yttranden
har åberopats yttranden från andra myndigheter, organ och sammanslutningar.

Gällande rutt in. m.

Uen centrala bestämmelsen om svenskt medborgarskap som villkor för
erhållande av statstjänst återfinns i 28 § regeringsformen. Enligt detta stadgande
äger Konungen till de ämbeten och tjänster, å vilka han utfärdar
fullmakt, utnämna och befordra endast svenska medborgare. Härutöver innehåller
4 § regeringsformen bestämmelse om att statsrådets ledamöter
skall vara infödda svenska medborgare. Vid sidan av regeringsformens
nämnda bestämmelser stadgas i annan ordning krav på svenskt medborgarskap
för särskilda tjänster och befattningar i statlig eller eljest offentlig
tjänst. Exempelvis gäller enligt 4 kap. 1 § rättegångsbalken, att lagfaren
domare skall vara svensk medborgare. Vidare har i instruktioner för vissa
affärsdrivande verk intagits föreskrifter, som begränsar eller förhindrar
möjligheterna att anställa utländska medborgare.

Efter bokstaven avser 28 § regeringsformen blott ett mindre antal statliga
tjänster, nämligen de vilkas innehavare medelst fullmakt tillsättes av
Kungl. Maj:t. Enligt praxis kräves emellertid svenskt medborgarskap även

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1960

då Kungl. Maj:t vid utnämningar använder sig av andra anställningsdokument
än fullmakt. Däremot har 28 § regeringsformen icke ansetts utgöra
hinder för förordnande av utlänning att på kortare tid som vikarie uppehålla
en tjänst, även om han icke kunnat komma i fråga som ordinarie innehavare
av denna.

För vissa grupper av tjänster innehåller emellertid 28 § regeringsformen
undantag från regeln att Kungl. Maj :t endast äger utnämna svenska medborgare
till innehavare av statstjänster.

Det första undantaget omfattar »lärarebefattningar vid universiteterna».
Det är här ej fråga om enbart professorsbefattningar utan också andra
befattningar, med vilka undervisningsskyldighet är förenad, t. ex. lahoratorsbefattningar.
De teologiska lärarna omfattas icke av undantagsstadgandet,
vilket torde sammanhänga med att dessa vid sidan av sin vetenskapliga
gärning har till uppgift att utbilda präster för tjänstgöring i svenska
kyrkan.

En andra grupp utgöres av »lärare- och andra beställningar vid andra
inrättningar för vetenskap, slöjd eller skön konst». Här avses t. ex. befattningar
vid statens bibliotek, arkiv och muséer men också lärartjänster vid
de speciella utbildningsanstalterna för exempelvis lantbruks-, veterinär- och
apotekaryrkena, om lärarverksamheten är förenad med vetenskaplig forskning.

Som en tredje grupp nämner lagen »läkarebefattningar». Detta stadgande
omfattar fasta läkartjänster av olika slag, exempelvis provinsialläkartjänsterna.

För samtliga tre nu nämnda grupper av befattningar gäller enligt grundlagens
föreskrift att en utlänning för att kunna utnämnas måste vara av
utmärkt förtjänst. Med hänsyn till denna föreskrift har det ansetts icke
vara tillräckligt att en utlänning är klart överlägsen de svenska medborgare,
som skulle kunna ifrågakomma, utan hans skicklighet måste också
absolut sett vara av hög kvalitet.

Ordalydelsen i nu ifrågavarande stadgande ger vid handen, att initiativet
till anställande av utlänning skall utgå från Kungl. Maj :t eller vederbörande
myndighet. Enligt praxis tillgår det emellertid i allmänhet så att utlänning,
som önskar ifrågakomma till en ledig tjänst, hos Kungl. Maj :t begär tillstånd
att i vanlig ordning få söka tjänsten. Då utlänningen erhållit sådant
tillstånd och därefter söker tjänsten, tillämpas den normala tillsättningsproceduren.

Från regeringsformens krav på svenskt medborgarskap som villkor för
erhållande av statstjänst finns ytterligare två undantag. Enligt det ena må
»Konungen kunna uti militära ämbeten nyttja utlänningar av sällsynt
skicklighet, men icke till kommendanter i fästningarna». Denna möjlighet
har icke på lång tid utnyttjats och stadgandet torde numera vara obsolet.
Det andra undantaget avser olönade konsuler. Det är här fråga om utländska
medborgare, som förordnas att på platser, där någon av utrikes -

Kungl. Maj:ts proposition nr li3 år 1960

departementet utsänd och avlönad konsul av svensk nationalitet icke befunnits
erforderlig, handlägga vissa konsulära ärenden.

Vad härefter angår frågan om underordnad myndighets rätt att anställa
utländska medborgare kan enligt praxis i vart fall tjänster, som icke är
ordinarie, besättas med annan än svensk medborgare i vidare omfattning
än vad fallet är när utnämningsrätten tillkommer Kungl. Maj:t. En förutsättning
för att underordnad myndighet skall äga tillsätta en tjänst med
utländsk medborgare anses dock vara att Kungl. Maj:t därtill lämnar sitt
tillstånd.

Beträffande de kommunala tjänsterna är rättsläget mera svåröverskådligt.
Allmänt kan sägas, att när det gäller några av de mest betydelsefulla
av de kommunalt anställda grupperna, nämligen läkare- och lärarekategorierna,
lagbestämmelser saknas, som utestänger utländska medborgare från
anställning. Vad beträffar sådana kommunala läkartjänster, som tillsättes
av Kungl. Maj :t, exempelvis överläkartjänsterna vid kroppssjukhusen, tilllämpas
dock i praxis i full utsträckning bestämmelserna i 28 § regeringsformen.
För andra kommunala läkartjänster föreligger däremot icke något
formellt hinder för vederbörande huvudman att besätta tjänsterna med utländska
medborgare.

Utredningen

Efter redogörelse för vissa tidigare framförda förslag, avseende uppmjukningar
av 28 § regeringsformen, samt för utvecklingen i riktning mot en
gemensam nordisk arbetsmarknad (betänkandet sid. 21 30) konstaterar

utredningen att en betydande opinion föreligger för att åtminstone i viss utsträckning
låta medborgare i våra nordiska grannländer erhålla statstjänst
i Sverige, överenskommelsen om den gemensamma nordiska arbetsmarknaden
har kommit att omfatta huvudsakligen blott den enskilda arbetsmarknaden.
För den statliga arbetsmarknaden har överenskommelsen bl. a. på
grund av grundlagsstadgandet för Sveriges del icke fått någon större betydelse.
Som exempel på hur stadgandet står hindrande i vägen anför utredningen
att det förslag till överenskommelse om gemensam nordisk arbetsmarknad
för läkare, som nyligen efter rekommendation av Nordiska rådet
framlagts, endast torde få begränsad betydelse, om icke möjligheter
öppnas för läkare från grannländerna att här erhålla alla slag av tjänster.
Utredningen finner därför att tidpunkten nu är inne att mildra de mer än
hundraåriga reglerna i 28 § regeringsformen om svenskt medborgarskap
som villkor för erhållande av statstjänst.

En sådan grundlagsändring bör enligt utredningens mening icke ta hänsyn
enbart till medborgare i övriga nordiska länder utan det bör jämväl beaktas
att det i åtskilliga fall kan visa sig fördelaktigt att kunna i svensk
statstjänst anställa även medborgare från icke-nordiska länder. Särskilt
torde detta bli fallet i fråga om exempelvis lärare- och teknikertjänster.
Beträffande medborgare från icke-nordiska länder torde det emellertid icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 1-13 år 1960

minst av rent praktiska skäl ej bli möjligt att gå så långt, som då det gäller
medborgare från de nordiska länderna.

Beträffande de principiella invändningar och betänkligheter mot vidgade
möjligheter för andra än svenska medborgare att vinna anställning i svensk
statstjänst anför utredningen:

Vid rekryteringen av de statliga befattningarna måste statsnyttans krav —
i vidaste bemärkelse — vara vägledande. Att vid varje tillfälle kunna förvärva
den för tjänsten mest lämpade är ett allmänt samhällsintresse. Jämväl
torde det åvila statsmakterna att i möjligaste mån taga del i det vidgade
internationella samarbete, som karakteriserat efterkrigstiden och som kan
antagas sätta en allt starkare prägel på utvecklingen under den närmaste
framtiden, icke minst genom skapandet av större marknadsområden och
andra former för ett fördjupat ekonomiskt samarbete bl. a. inom Europa,
fcke minst med hänsyn härtill måste ett strängt nationalistiskt betraktelsesätt
få stå tillbaka, och i stället de vidgade internationella perspektiven få
göra sig gällande även i nu förevarande hänseende.

Utredningen hävdar, att svenska statens verksamhet i den del den avser
myndighetsutövning bör omhänderhas av svenska medborgare. Den allmänna
utvecklingen har emellertid lett till att staten även ägnar sig åt verksamhet
med vilken egentlig myndighetsutövning icke är förenad ehuru måhända
inslag därav finnes. Dessutom förekommer ett stort antal mera underordnade
befattningar i vilka knappast blir fråga om egentlig myndighetsutövning.
Utredningen anser därför, att ett mycket stort antal statliga
tjänster icke är förenade med sådan myndighetsutövning, att svenskt medborgarskap
ovillkorligen måste fordras av deras innehavare.

Enligt utredningens mening ligger det å andra sidan uppenbarligen i sakens
natur, att man icke kan helt frånfalla kravet på svenskt medborgarskap.
Sålunda måste kravet på svenskt medborgarskap undantagslöst upprätthållas
i fråga om chefsbefattningar, ledande tjänster inom central och lokal
statlig administration, domartjänster och officersbefattningar. Avsevärda
svårigheter möter enligt utredningen vid gränsdragningen mellan å ena sidan
de tjänster för vilka kravet på svenskt medborgarskap alltfort måste bibehållas
och å andra sidan övriga tjänster. Denna gräns kan förmodas bli flytande
och behöva förskjutas tid efter annan. Utredningen anser det därför
naturligt att välja en sådan lagteknisk metod, att man i grundlagen inför
regler i fråga om befattningar, vilka är av mera central betydelse för statslivet
och beträffande vilka bestämda föreskrifter kan lämnas. Gränsdragningen
i övrigt mellan statliga tjänster, som är av den natur, att de endast
bör kunna besättas med svenska medborgare, och de, som skall kunna innehas
även av icke-svenska medborgare, föreslår utredningen skola ske genom
lag, stiftad i den ordning 87 § 1 mom. regeringsformen föreskriver. I en
sådan lag kunde vissa allmänna principer angivas, som det skulle ankomma
på Kungl. Maj :t att närmare tillämpa.

Vad angår de befattningar och uppdrag för vilka man i grundlagen bör
uppställa krav på svenskt medborgarskap föreslår utredningen, att ändring

Kungl. Maj:is proposition nr 143 ur 1960

icke göres i gällande bestämmelser, att statsrådets medlemmar skall vara
infödda svenska medborgare. I grundlagen bör enligt utredningens mening
vidare fastslås, att krav på svenskt medborgarskap skall uppställas som villkor
för utnämning till justitieråd, regeringsråd och justitiekansler. Utredningen
föreslår, att reglerna härom intages i de grundlagsbud, vilka upptager
övriga bestämmelser om kompelensvillkoren för respektive ämbeten.

I fråga om den närmare utformningen av 28 § regeringsformen anför utredningen
att den utgått från att med hänsyn till författningsutredningens
pågående arbete icke andra ändringar i nämnda paragraf bör föreslås än de,
som är oundgängligen nödvändiga för att på ett önskvärt sätt mildra de nuvarande
reglerna. Utredningen har valt den metoden att i paragrafen uttryckligen
ange de tjänster eller grupper av tjänster, beträffande vilka ett
absolut medborgarskapskrav bör upprätthållas. I fråga om de administrativa
chefsbefattningar och liknande tjänster, som enligt utredningen skall vara
svenska medborgare förbehållna, har utredningen anknutit till uppräkningen
av förtroendesysslorna i 35 § regeringsformen. Utredningen framhåller,
att ett antal av dessa sysslor visserligen icke kan betraktas som chefstjänster,
men att det med hänsyn till deras karaktär av förtroendesysslor likväl
förefaller naturligt att av deras innehavare fordra svenskt medborgarskap.
Å andra sidan är icke alla chefsbefattningar förtroendesysslor enligt 35 §
regeringsformen. Utredningen anser emellertid att krav på svenskt medborgarskap
bör upprätthållas också för varje chefstjänst, som är jämförlig med
de i nämnda grundlagsstadgande omförmälda chefsbefattningarna. I förslaget
till författningstext anger utredningen detta på så sätt att endast svensk
medborgare må utnämnas till innehavare av i 35 § angiven syssla eller »med
sådan jämförlig chefstjänst». Utredningen anför, att cheferna för en mängd
nylillkomna centrala ämbetsverk och liknande fristående institutioner, vilka
icke innehar förtroendesysslor enligt 35 § regeringsformen, exempelvis cheferna
för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, medicinalstyrelsen och skolöverstyrelsen,
får anses inneha med förtroendesyssla jämförlig chefstjänst. Det
av utredningen föreslagna uttryckssättet avses vidare skola täcka även sådana
befattningar som tjänsterna såsom statssekreterare och avdelningschefer
i departementen, likaså avdelningschef stjänster i länsstyrelserna.
Att med ledning av lönegrader göra någon klar gränsdragning mellan vad
som kommer att falla under grundlagsbudet och vad som kommer att stå
utanför är enligt utredningens mening icke möjligt. I vissa fall torde redan
tjänster i byråchefslönegraden vara att hänföra under den föreslagna grundlagsregeln,
medan å andra sidan professorer, som placerats i högre lönegrad,
icke omfattas av uttrycket »jämförlig chefstjänst».

Krav på svenskt medborgarskap bör enligt utredningens mening även
uppställas i fråga om ytterligare tre grupper av tjänster, nämligen beträffande
domare, officerare och biskopar.

I fråga om övriga statstjänster bar utredningen icke funnit erforderligt,
att uttryckliga regler i medborgarskapsavseende intages i själva grundlagen.
Utredningen utgår emellertid från att medborgarskapskrav måste uppställas

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1960

beträffande ett stort antal tjänster utöver dem, som angivits. Bestämmelser
härom bör enligt utredningens mening inflyta i den särskilda lag, som förutsättes
skola stiftas. Utredningen har icke ansett sig ha anledning att i nu
förevarande sammanhang ingå på innehållet i den tilltänkta lagen utan har
förklarat sig skola återkomma härtill i ett senare betänkande.

Utredningen påpekar, att den utformning av grundlagsbudet, som förslaget
innehåller, är avsedd alt omfatta utnämningar av alla slag till de ifrågavarande
tjänsterna. Stadgandet riktar sig sålunda icke allenast till Kungl.
Maj:t utan även till andra instanser med utnämningsbefogenhet. Det blir sålunda
att tillämpa t. ex. då chefen för armén utnämner fänrikar eller då ministern
för utrikes ärendena utnämner tjänstemän inom utrikesdepartementet.
Ej heller göres skillnad mellan ordinarie och icke-ordinarie tjänster.
Däremot tar förslaget icke någon ställning till tillfälliga förordnanden av
olika slag, t. ex. vikariatsförordnande o. d. I den mån bestämmelser rörande
dylika anses erforderliga föreslår utredningen, att regler i detta hänseende
intages i den särskilda lag, som förutsättes skola komma att stiftas. Utredningen
påpekar, att det kan visa sig ändamålsenligt och lämpligt att låta
vissa statliga tjänster stå öppna för medborgare i annat nordiskt land men
däremot icke för medborgare från icke-nordiska länder. Författningsförslaget
har avfattats så, att en dylik differentiering blir möjlig. Bestämmelser av
sådant innehåll förutsättes skola inrymmas i den särskilda lagen. I denna
skulle, om så anses behövligt, också regler för kommunala tjänster kunna
upptagas.

Utredningen har genomgått regeringsformen även i återstående delar, liksom
riksdagsordningen, i syfte att tillse, huruvida vid den omläggning, som
utredningen föreslår, medborgarskapskravet bör beaktas även beträffande
andra uppdrag och tjänster än de, som står i omedelbart sammanhang med
28 § regeringsformen.

Beträffande riksdagsmannauppdrag yttrar utredningen att kravet på
svenskt medborgarskap finns inskrivet i 26 § riksdagsordningen. Däremot
saknas ett sådant stadgande i fråga om fullmäktige i riksbanken och i
riksgäldskontoret samt beträffande riksdagens revisorer. Även om det i
praktiken knappast torde komma i fråga, att riksdagen eller dess elektorer
till dessa uppdrag väljer andra än svenska medborgare, bör det likväl i
grundlagen klart utsägas, att svenskt medborgarskap är en förutsättning
för erhållande av de nämnda uppdragen. Ändring föreslås för att tillgodose
detta önskemål i 72 § regeringsformen (fullmäktige för riksbanken) samt
i 70 § riksdagsordningen (fullmäktige i riksgäldskontoret) och 72 § riksdagsordningen
(riksdagens revisorer).

Vad härefter angår riksdagens egna tjänstemän och befattningshavarna
vid riksdagens verk erfordras enligt utredningens mening föreskrift i grundlagen
endast såvitt avser ombudsmännen. Dessa har nämligen i olika andra
avseenden jämställts med justitie- och regeringsråd. Självfallet bör även
ombudsmännen vara svenska medborgare. Föreskrift härom föreslås skola
införas i 96 § regeringsformen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1960

Remissyttrandena

I det stora flertalet yttranden har utredningens förslag i huvudsak tillstyrkts
eller lämnats utan erinran. Allmänt vitsordas, att 28 § regeringsformen
behöver överses. Förslaget att i grundlagen slopa kravet på svenskt
medborgarskap för erhållande av svensk statstjänst hälsas i många yttranden
med tillfredsställelse. På flera håll förekommer uttalanden, att behov
av friare regler föreligger för skilda områden såsom vetenskap, sjukvård och
teknik. Den nordiska samarbetstanken har särskilt understrukits av en del
remissorgan.

Allmänt positiva uttalanden om utredningens ståndpunktstaganden har
gjorts av bl. a. försäkringsinspektionen, som ansluter sig till utredningens
uppfattning att det ligger i statens intresse att oberoende av medborgarskapsfrågan
kunna för varje tjänst förvärva den för befattningen bäst lämpade.
Arbetsmarknadsstyrelsen instämmer i utredningens uttalande att
grundlagsbestämmelserna utgör ett allvarligt hinder för en naturlig vidareutveckling
av det nordiska samarbetet, och påpekar att detta särskilt äger
sin riktighet, när det gäller de pågående strävandena att åstadkomma en
gemensam nordisk arbetsmarknad för akademiker. Landsorganisationen understryker
det riktiga i utredningens målsättning, att så långt som möjligt
utöka rättigheterna för andra än svenska medborgare att vinna anställning
i svensk statstjänst. Några myndigheter — försvarets fabriksstyrelse, vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen, fiskeristyrelsen och försäkringsinspektionen
— yttrar, att nu gällande bestämmelser stått hindrande i vägen, när det för
dem gällt att för en tjänst förvärva utländsk medborgare med stor kapacitet.
Fiskeristyrelsen nämner, att den för ett par år sedan icke kunde till
styrelsens havsfiskelaboratorium knyta en synnerligen kvalificerad finsk,
svensktalande forskare i laborators ställning, emedan grundlagsenligt hinder
ansågs föreligga att bereda vederbörande annat än anställning som extra
tj änsteman.

Uppslutningen kring förslaget är emellertid ej enhällig. Bortsett från att
på en del håll anförts betänkligheter, som ej lett till uttryckligt avstyrkande
har en direkt negativ hållning, med skilda motiveringar, intagits av justitiekanslersämbetet,
hovrätten för Övre Norrland, chefen för flygvapnet, kammarkollegiet,
kammarrätten, riksräkenskapsverket, riksarkivet, länsstyrelsen
i Hallands län, länsstyrelsen i Skaraborgs län, länsstyrelsen i Västernorrlands
län, kanslern för rikets universitet, juridiska fakulteten i Uppsala
och Sveriges akademikers centralorganisation.

Fn i flera yttranden angiven motivering för avstyrkande är att grun dlagsändring
bör anstå till dess utredningen framlagt sitt förslag
till lag om visst medborgarskap som villkor för erhållande av ämbete eller
tjänst. Några myndigheter menar att man därjämte, innan ärendet avgöres,
bör avvakta författningsutredningens förslag om grundlagsrevision.

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1900

Kammarkollegiet framhåller, att frågan om utlännings tillträde till statstjänst
icke i detalj kan överblickas utan undersökning av förhållandet till
vissa närliggande rättsområden, såsom reglerna om förvärv av svenskt medborgarskap,
det för svensk statstjänst karakteristiska fullmaktssystemet,
eventuellt även den straffrättsliga regleringen i 25 kap. strafflagen. Någon
sådan undersökning har icke redovisats i det nu framlagda betänkandet.
Eftersom det icke är uteslutet att undersökningen — vilken torde bli erforderlig
för den blivande civillagstiftningen i ämnet — även kan ge resultat,
som bör beaktas vid utformningen av reglerna i 28 § regeringsformen,
ligger häri en anledning till tvekan om det lämpliga i att utan tvingande
skäl redan nu besluta rörande grundlagsändringen. Härtill kominer
att grundlagsändringen, i varje fall med den i betänkandet föreslagna utformningen,
förutsätter att civillagstiftningen företages samtidigt, eftersom
hela området utanför de i 28 § regeringsformen angivna befattningarna
eljest skulle bli oreglerat. Uet är med hänsyn härtill rimligt att icke ens
riksdagens första beslut i grundlagsfrågan fattas utan att utformat förslag
eller åtminstone principförslag i civillagsfrågan föreligger. Om grundlagsfrågan
får anstå till dess utredningsuppdraget slutförts, torde utsikt finnas
att frågan skall kunna prövas samtidigt med författningsutredningens blivande
förslag, vilket ur flera synpunkter skulle vara till fördel. Länsstyrelsen
i Hallands län anser att det varit önskvärt, att ett genomarbetat förslag
till den tilltänkta lagen av icke-grundlagsnatur förelegat jämsides med
grundlagsförslaget eller att i vart fall de principer, efter vilka ett sådant
förslag är avsett att uppbyggas något närmare angivits. I och med att förtattningsutredningen
framlägger sitt förslag öppnas möjlighet att på ett ur
lagteknisk synpunkt tillfredsställande sätt lösa även lagärendet om utlännings
tillträde till svensk statstjänst. Kanslern för rikets universitet ansluter
sig i huvudsak till det yttrande, som avgivits av juridiska fakulteten i Uppsala,
vari framhålles att reformens sakinnehåll rimligen måste vara av den
betydelse för frågan om grundlagsändringarna, att hela saken borde övervägas
i ett sammanhang. Det är både historiskt och sakligt oriktigt att betrakta
grundlagsstadgandena såsom allenast formella hinder för lagstiftarens
rörelsefrihet och att därför anse sig berättigad urlaka dem till innehållslöshet;
dessa stadganden har avsett och avse att ge den materiella
regleringen av förhållandet. Liknande synpunkter har anförts av hl. a.
Sveriges akademikers centralorganisation.

Även några av de remissorgan, som ej ställt sig helt avvisande till alt utredningens
förslag nu genomföres, har understrukit, att ett ställningstagande
till förslaget försvåras av att frågan i hela dess vidd icke kan överblickas
förrän också förslaget till den civila lagen framlagts. Betänkligheter
av denna art har anförts av hovrätten för Västra Sverige, arméintendenturförvaltningen,
marinförvaltningen, försäkringsrådet, civilförsvarsstyrelsen.
skogsstyrelsen, överståthållarämbetet, domkapitlet i Uppsala och Svenska
landstingsförbundet.

Kungl. Maj.ts proposition nr H3 år 1960

Vissa av de myndigheter, som motsatt sig att förslaget nu göres till föremål
för lagstiftning, har ansett att behovet av att i större utsträckning än
nu utnyttja utländska medborgare i våra statliga ämbeten och tjänster icke
torde vara mera trängande och att utredningen icke anfört något skäl för
att grundlagsändringen icke skulle tåla uppskjutas över ännu en fyraårsperiod.
Justitiekansler sämbetet anför sålunda, att utredningen icke lämnar
någon motivering till förslagets ståndpunkt, att ändringarna omedelbart
bör genomföras, och ämbetet ifrågasätter om det med verkligt fog kan göras
gällande, att ett ytterligare uppskov med frågans lösning skulle vara förenat
med olägenheter av betydelse. Principiellt är frågan om svenskt medborgarskap
såsom villkor för erhållande av statstjänst av synnerlig vikt och
dess lösning bör ej ske i brådskans tecken. Tvärtom bör fullt tillräckligt
rådrum anslås, och detta icke blott för att ett formellt och sakligt i olika avseenden
så väl övervägt förslag som möjligt skall kunna framläggas till
antagande utan också för att tillräcklig tid skall stå till buds för dryftande
i den allmänna debatten av denna för medborgarna i gemen angelägna fråga.

Ett skäl som framföres för uppskov är att klarhet bör skapas i fråga om
svensk medborgares möjlighet att förvärva statstjänst
i övriga nordiska länder. Justitiekanslersämbetet
framhåller sålunda att tanken synes vara, att medborgarna i de övriga
nordiska länderna i relativt stor omfattning skulle beredas formell möjlighet
att erhålla svensk statstjänst, och då uppkommer frågan, hur det i motsvarande
avseende ställer sig för svenska medborgare i de övriga nordiska
länderna. Länsstyrelsen i Hallands län ifrågasätter, om icke under den tid,
då de olika författningsförslagen avvaktas, mera ingående överläggningar
borde hållas med våra nordiska grannländer i syfte att förmå dem att åt
svenska och andra nordiska medborgare ge en ställning i förevarande avseende
som något så när svarar mot den tillämnade svenska lagstiftningens
generösa normer. Härigenom skulle ett steg tagas mot en gemensam nordisk
arbetsmarknad även inom denna sektor av samhällslivet. Humanistiska
fakulteten i Uppsala framhåller att full likställighet mellan medborgare i
olika nordiska länder beträffande tillträde till vetenskapliga befattningar
icke kan åstadkommas enbart genom grundlagsbestämmelser och dylikt.
Sådan likställighet förutsätter enligt fakultetens mening även reciprocitet.
Såvitt fakulteten har sig bekant är professurer i andra länder, inklusive de
nordiska, visst icke öppna för svenska sökande utan vidare. Reciprocitetssynpunkten
har även framhävts av försäkringsrådet, civilförsvarsstyrelsen,
kammarrätten, bank- och fondinspektionen, riksräkenskapsverket, kontrollstyrelsen,
skogsstyrelsen, juridiska fakulteten i Lund, Statstjänarkartellen
och Sveriges akademikers centralorganisation.

Utredningens uppfattning, att svenska statstjänster i princ
i p b ö r stå öppna j ä in väl för u t 1 ä n d ska in c d b o rg
are har o j heller lämnats obestridd. Kammarrätten vänder sig med styrka

Kungi. Maj:ts proposition nr li3 år 1960

mot ett avsteg från gällande ordning och betonar särskilt, att den solidaritet
med stat och samhälle, som medborgarskapet principiellt förutsätter, och
det troskapsförhållande som det konstituerar är själva grundvalen för den
särskilda trohetsplikt som innehavet av statstjänst ålägger. Justitiekanslersämbetet
anser att svenska statstjänster i princip bör vara förbehållna svenska
medborgare och att detta är av sådan vikt att det liksom hittills hör
vara inskrivet i grundlagen. Att denna princip bör råda finner ämbetet
närmast självklart. Hovrätten för Övre Norrland påpekar att de statliga
tjänsterna intar en särställning på arbetsmarknaden och att förhållandena
i väsentliga hänseenden är olika mot vad som gäller på den privata sektorn.
Riksarkivet framhåller, att en lika radikal ändring av förhållandet
mellan medborgarskap och statstjänst icke torde ha genomförts i något
annat västerländskt land och att Sverige, om utredningens förslag genomföres,
sålunda skulle komma att inta en särställning. Konsekvenserna härav
finner riksarkivet svåra att överblicka. Länsstyrelsen i Västernorrlands
län finner grundsatsen att svensk statstjänst i regel bör besättas med
svensk medborgare vara riktig. För de allra flesta statstjänster är det nämligen
av värde att de innehas av personer med den svenske medborgarens
förtrogenhet med svenska förhållanden och med den svenske medborgarens
särskilda förpliktelser mot den svenska staten. Det är också rimligt att
staten vårdar sig om landets egna innevånare genom att ge dem företrädesrätt
till de tjänster de utbildat sig för. Myndigheterna måste givetvis tillse
att utbildningsmöjligheterna utbygges och planlägges så att landets behov
kan tillgodoses. Domkapitlet i Uppsala anför, att grunden till att svenskt
medborgarskap utgör ett konstitutivt behörighetsvillkor för innehav av
statstjänst är statsintresset av att endast den, som äger den samhörighet
med riket, som medborgarskapet förutsätter och är fullt delaktig av medborgarskapets
förpliktelser, äger utöva myndighetsfunktion inom riket. Att
grundsatsen i princip tillämpas på all offentlig tjänst torde få ses mot
bakgrunden av statens tidigare begränsade verksamhetssfär inom samhället.
De uppmjukningar av principen som sedermera skett har företrädesvis
avsett tjänster för andra ändamål än egentlig myndighetsfunktion och där
det samtidigt förelegat ett påtagligt statsintresse att för tjänsten förvärva
icke svensk medborgare av utmärkt förtjänst. Enligt domkapitlets mening
är det av största vikt att nyssnämnda grundsats alltfort uppehälles och i
tillfredsställande form blir grundlagsfäst i vad avser tjänster med uppgift
att utöva egentlig myndighetsfunktion, ävensom beträffande andra för statens
säkerhet betydelsefulla tjänster. Statstjänstemännens riksförbund yttrar,
att bedömandet av frågan om utlännings tillträde till den statliga sektorn
av arbetsmarknaden måste ske från den förutsättningen att svensk
statsförvaltning och i synnerhet myndighetsutövning principiellt skall uppbäras
av svenska medborgare.

Ett stort antal remissinstanser har understrukit vikten av att b e f a t tn
i n g a r som har betydelse för rikets inre och yttre
säkerhet förbehålles svenska medborgare. I ett flertal fall har man an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1960

givit att säkerhetsskäl talar för att i grundlagen bibehålla svenskt medborgarskap
som villkor för erhållande av befattningar inom totalförsvaret.
Uttalanden av denna innebörd har gjorts av bl. a. överbefälhavaren. Chefen
för marinen framhåller att även om utvecklingen lett därhän, och ett vidgat
internationellt utbyte av arbetskraft inom vissa av samhällets områden numera
är mera önskvärt än tidigare, detta likväl icke bör gälla försvarsväsendet.
Omsorgen om rikets säkerhet kräver i det »kalla krigets» tidevarv mer
än tidigare, att den allra största restriktivitet iakttages, när det gäller alt
anställa utlänning vid krigsmakten och vid totalförsvarets myndigheter i
övrigt. Det kan därför innebära vanskligheter att, som utredningen föreslagit,
i 28 § regeringsformen första stycket utbyta »svenske medborgare» mot
»män och kvinnor». Chefen för flygvapnet är av samma uppfattning och påpekar
att ett bibehållande av grundlagens nuvarande lydelse jämte möjlighet
att med Kungl. Maj :ts tillstånd för speciellt fall få anställa utlänning
bäst synes tillgodose försvarets säkerhetskrav. Arméintendenturförvaltningen
anför att regeln om svenskt medborgarskap för erhållande av statstjänst
är av sådan grundläggande natur att den för försvarets del bör inskrivas i
grundlagen. Statspolisintendenten pekar på vissa erfarenheter från andra
världskriget samt yttrar härom:

Därest Sverige i en framtid skulle bli indraget i krig och utsatt för ockupation
av främmande makt äger man självfallet icke utgå från att en ockupationsmakt
under alla förhållanden kommer att respektera landets lagar,
det må vara grundlag eller i annan ordning tillkommen författning. Emellertid
tala erfarenheterna, icke minst från andra världskriget, för att en
ockupationsmakt i vissa fall i det längsta söker utöva sin makt med formellt
stöd av det ockuperade landets lagar. Eftersom det högre polisbefälet under
en ockupation av det egna landet kommer att inneha nyckelposter vad gäller
landets oberoende inom ramen för de mot detsamma riktade militära
åtgärderna torde man böra räkna med den risken att ockupationsmakten,
i ett ansträngt läge och på längre sikt, kan komma att söka remplacera obekväma
polisämbetsmän i det ockuperade landet med egen personal och att
man skaffar sig formellt underlag härför genom lagändring, som tillkommit
genom ett för ockupationsmakten gagneligt politiskt inflytande av mer
eller mindre tillfällig natur.

Sveriges akademikers centralorganisation framhåller, att grundlagsbestämmelserna
icke kan utformas blott med sikte på en fredlig utveckling
med allt bättre internationella förhållanden. Möjligheten av ett mera spänt
internationellt läge, krig och ockupation måste också tagas i betraktande.

Hovrätten för Övre Norrland, riksarkivet, länsstyrelsen i Västernorrlands
län, domkapitlen i Uppsala och Stockholm, Svenska landstingsförbundet
och Sveriges akademikers centralorganisation har pekat på möjligheten att
låta utländsk medborgare åt vilken lämpligen bör anförtros svensk statstjänst
vinna svenskt medborgarskap. Hovrätten för Övre
Norrland yttrar sålunda, att 6 § lagen om medborgarskap ger möjligheter
alt utan större omgång förläna vederbörande den erforderliga kvalifikationen,
som ligger i eif svenskt medborgarskap. Riksarkivet påpekar att, då

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1960

det finnes medföra gagn för riket, naturalisation må beviljas utlänning,
även om han icke, såsom eljest kräves, haft hemvist i riket under sju år.
Följden av förslaget synes bli, att i vissa fall en utlänning lättare skulle kunna
erhålla svensk statstjänst än svenskt medborgarskap och att det förra
kunde bli en förutsättning för det senare. Enligt riksarkivets mening skulle
det motsatta förhållandet vara rimligare. Sveriges akademikers centralorganisation
anför liknande synpunkter och framhåller, att nu ifrågavarande invändning
icke blott har formell utan även reell innebörd. Så t. ex. är det
enligt organisationen nödvändigt, att innehavarna av flertalet läkartjänster
har god kännedom om svenska språket, svensk sociallagstiftning och svenska
sociala förhållanden samt den svenska befolkningens sociologi. Krav på
sådan kännedom tillgodoses i stor utsträckning genom medborgarskapsbestämmelsernas
krav på viss tids vistelse i landet. Vill man göra det lättare
för personer av utländsk eller nordisk härkomst att erhålla svensk statstjänst,
synes det organisationen naturligare att ändra medborgarskapsbestämmelserna
än att upphäva kravet på svenskt medborgarskap. I varje
fall måste denna möjlighet ha undersökts innan ställning tages i lagstiftningsfrågan.

En särskild fråga, som behandlats i några yttranden, avser spörsmålet
om vid tjänstetillsättning utländska och svenska medborgare skall tävla
på lika villkor. Hovrätten för Övre Norrland är skeptisk mot en sådan
tanke samt anför:

Såvitt framgår av betänkandet avses att i vart fall medborgare från övriga
nordiska länder och stundom måhända även utlänningar i övrigt skola
på väsentligen samma villkor som svenskar få konkurrera med dessa om
statliga befattningar. Den omständigheten att en sökande är svensk skall uppenbarligen
enligt förslagets grundtanke icke få medföra ett avgörande till
hans förmån. Någon utredning angående följderna därav att utlänningar
och svenska medborgare på detta sätt jämställas vid konkurrens om statliga
tjänster har icke förebragts. Det är emellertid att befara, att verkningarna
kunna komma att bliva olyckliga. Vid den mera formella vägning av
meriter, som nödvändigt är förbunden med tillsättning av statlig befattning,
kan det för att medsökande svenskar skola slås ut vara tillräckligt att utlänningens
examensbetyg är i någon, kanske relativt ringa mån bättre eller
att han skaffat sig viss praktik utomlands, som måhända icke stått svenskarna
till buds.

Det skulle häremot kunna invändas, att de, som blivit ställda åt sidan,
få söka sin bärgning i utländsk statstjänst. Även om reciprocitet formellt
skulle vara ordnad olika stater emellan, är det dock ingalunda givet att
reell reciprocitet finnes. Om utländska medborgare söka svensk statstjänst,
är detta säkerligen framför allt betingat av att anställningsmöjligheterna
inom deras fack äro dåliga i hemlandet. Att hänvisa svenska medborgare
att i sin tur söka anställning där är under sådana förhållanden uppenbarligen
till föga nytta för dessa. En annan orsak till att utlänningar söka
svensk statstjänst kan vara att löne- och levnadsförhållanden äro sämre i
hemlandet än här. Värdet av en reciprocitet under sistnämnda förhållanden
synes minst sagt tvivelaktig.

Kunyl. Maj.ls proposition nr 1 ''tit ar WHO

Juridiska fakulteten i Lund riktar uppmärksamheten på det samband som
finns mellan medborgarskapsvillkoret och stadgandet i 28 § regeringsformen,
att Konungen vid alla befordringar skall fästa avseende endast å de
sökandes förtjänst och skicklighet men icke å deras börd. Att rubba på
detta stadgande kan enligt fakulteten knappast komma i fråga. Stadgandet
medför emellertid, i den mån medborgarskapskravet avskaffas, att Ivungl.
Maj :t får icke blott rätt utan även skyldighet att utnämna en utlänning,
som är mera meriterad än sin medsökande. Full ömsesidighet i detta viktiga
hänseende bör rimligen vara eu förutsättning för medborgarskapskravets
avskaffande, något som bör beaktas vid utarbetandet av den särskilda
lagen i ämnet. Humanistiska fakulteten i Uppsala finner att ett generellt
slopande av kravet på utmärkt förtjänst för utlänning vid sökande av ordinarie
befattning vid universitet skulle innebära vissa olägenheter. Den
i regeringsformen angivna begränsningen för utlännings tillträde till professur
har enligt fakulteten varit ett verksamt och nödvändigt skydd för
de svenska forskare, som slagit in på den ur befordringssynpunkt vanskliga
vetenskapliga banan. Fakulteten befarar, att ett borttagande av begränsningen
i fråga skulle komma mycken oro och olust åstad bland de
unga forskarna. Liknande synpunkter har anförts av lärarkollegierna vid
tekniska högskolan i Stockholm och vid Chalmers tekniska högskola. Juslitiekanslersämbetet
anser, att det bör fordras ett ganska avsevärt försteg
för att en utlänning vid tjänstetillsättning skall gå före en svensk. Detta anser
ämbetet bör gälla också medborgare i de nordiska länderna. Lantmåteristyrelsen
håller före att det som en allmän presumtion bör gälla att svensk
medborgare är mera meriterad för svensk statstjänst än utlänning. För att
denna presumtion skall brytas måste den utländske medborgaren vara klart
överlägsen i fråga om förtjänst och skicklighet.

Vad angår den när in are utfor m ningen a v grundlagsst a dg
a n d e t uttalar justitiekanslersämbetet, i enlighet med sin förut angivna
principiella uppfattning, att kravet på svenskt medborgarskap för erhållande
av statstjänst alltjämt bör vara inskrivet i grundlagen. Ämbetet anser
det emellertid icke tillfyllest att endast själva principen upptages i grundlagen
utan anser att i grundlag också bör anges de allmänna grunder, som
skall iakttagas vid stiftandet av den särskilda lagen med närmare reglering
av medborgarskapskrav såsom villkor för erhållande av statstjänst. Även
kammarkollegiet och juridiska fakulteten i Uppsala anser att grunderna för
den särskilda lagstiftningen är av den vikt att de så långt del är möjligt bör
angivas i grundlag. Länsstyrelsen i Hallands län påpekar de svagheter som
vidlåder förslaget till följd av att utredningen varit nödsakad att anknyta
sitt förslag till de språkligt och delvis även sakligt ålderdomliga bestämmelserna
i nu gällande 28 och 35 §§ regeringsformen. Om del anses vara av
sådan avgörande betydelse att vissa tjänstemän är svenska medborgare atl
detta förhållande bör komma till uttryck i grundlagen kan det knappasi
vara tillfredsställande atl, sedan hänvisning skett till tjänsterna i 35 § re 2

liiluinq till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. .Yr 143

Kungl. Maj:ts proposition nr Vitt år WHO

geringsformen, ett så vagt uttryck som »med sådan jämförlig chefstjänst»
användes för angivande av dessa befattningar. Hovrätten för Västra Sverige
anser däremot, att hänvisningen till 35 § regeringsformen är befogad för att
undvika att 28 § regeringsformen tynges med en omfattande uppräkning.

Önskemål har från flera håll framställts, att grundlagsfäst krav på svenskt
medborgarskap för erhållande av statsjänst skall gälla för flera befattningar
än vad utredningen föreslagit. Kammarkollegiet påpekar sålunda, att, som
en konsekvens av att vissa råd i rikets kollegier enligt 102 § regeringsformen
har säte i riksrätten, grundlagsfäst krav på svenskt medborgarskap bör
gälla för samtliga byråchefer i rikets kollegier. Domkapitlet i Uppsala framhåller,
att krav i grundlagen på svenskt medborgarskap bör uppställas för
samtliga tjänster inom Kungl. Maj :ts kansli. Luftfartsstgrelsen ifrågasätter
om icke alla tjänstemän, vilka tillsättas av Kungl. Maj :t utan ansökningsförfarande,
bör omfattas av grundlagsstadgandet. Justitiekanslersämbetet
anser, att stadgandet bör omfatta jämväl byråchefer, sektionschefer och
därmed jämförliga, måhända även befattningshavare i lägre tjänsteställning,
och sjöfartsstgrelsen anför att grundlagsenligt krav på svenskt medborgarskap
bör gälla för byråchefer och motsvarande befattningar med förvaltningsuppgifter.
Polisintendenten hävdar, att länspolischefer (landsfogdar)
och polismästare, som är undantagna från området för landsfogdes
polisverksamhet, enligt grundlagen bör vara svenska medborgare. Överbefälhavaren,
chefen för marinen, marinförvaltningen och försvarets civilförvaltning
anser, att skäl saknas att icke behandla civilmilitära befattningshavare
med officers tjänsteklass på enahanda sätt som officerare och yrkar därför,
att stadgandet måtte komma att omfatta jämväl dessa civilmilitära befattningar.
Statskontoret ifrågasätter om icke de skäl, som talar för att officersbefattningarna
omfattas av grundlagsstadgandet, med nära nog samma styrka
gör sig gällande i fråga om underofficersbefattningarna. Civilförsvarsstyrelsen
föreslår, att hela frågan om medborgarskap för krigsmaktens personal
regleras i ett sammanhang i allmän lag. Överstyrelsen för de tekniska högskolorna
ifrågasätter om icke rektor för universitet eller annan högskola
har sådan ställning och sådana funktioner att krav för dessa befattningar
på svenskt medborgarskap bör uppställas i grundlagen.

Å andra sidan har i det yttrande som avgivits av domkapitlet i Stockholm
diskuterats, huruvida biskop med nödvändighet måste vara svensk medborgare.
Med hänsyn till kyrkans övernationella ställning kunde det enligt
domkapitlets mening visa sig förmånligt att till innehavare av en biskopstjänst
kunna förvärva någon utländsk, och framförallt då nordisk teolog
med särskilt framstående kunskaper och egenskaper i övrigt.

Domkapitlet i Uppsala framhåller, att med hänsyn till de risker, som kan
vara förbundna med att icke-svensk medborgare utövar tjänst av viss
central betydelse, kravet på svenskt medborgarskap för innehavare av de
i förslaget till ändrad lydelse av 28 § andra stycket regeringsformen angivna
tjänsterna bör utvidgas till att omfatta jämväl den som i egenskap av vikarie
utövar sådan tjänst.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1960

Beträffande utredningens uttalande om lämpligheten av alt vissa statliga
tjänster förbehålles medborgare i annat nordiskt land men däremot icke
medborgare i icke-nordiskt land förklarar sig kammarkollegiet icke vara
övertygat om behovet eller lämpligheten av att beträffande statstjänst, som
icke kräver svenskt medborgarskap, i författning göra åtskillnad mellan
medborgare i annat nordiskt land och övriga utlänningar. Kollegiet framhåller
att såväl den allmänna samhörigheten som samhörigheten i språkligt
hänseende och förtrogenheten med likartade samhällsförhållanden gör att
det oberoende av lagstiftning under alla förhållanden främst blir medborgare
i våra grannländer, som skulle komma att utnyttja möjligheten till statstjänst.
Inom verksamhetsområden, där krav på legitimation uppställts för
yrkesutövning, kan självfallet den prövning som ur denna synpunkt befinnes
erforderlig komma att ge medborgare från visst land bättre möjligheter
än annan utlänning även i fråga om tillträde till statstjänst. Skulle det
emellertid anses påkallat att i författning tillerkänna medborgare i annat
nordiskt land bättre ställning i fråga om tillträde till statstjänst än annan
utlänning, bör enligt kollegiets mening en dylik åtskillnad likväl knappast
böra givas grundlagsstöd.

Gemensam nordisk arbetsmarknad för läkare

I ett av den nordiska kommittén för utredning av frågan om gemensam
nordisk arbetsmarknad för läkare och tandläkare på hösten 1959 avgivet
betänkande (SOU 1959: 39) har förslag framlagts till överenskommelse mellan
Danmark, Finland, Norge och Sverige om gemensam nordisk arbetsmarknad
för läkare. Enligt förslaget skall medborgare, som i fördragsslutande
stat avlagt medicinsk examen och till följd därav vunnit obegränsad
legitimation i den stat, där examen avlagts, äga rätt att under vissa närmare
angivna förutsättningar utöva läkarkonsten i de övriga fördragsslutande
staterna. Läkare i fördragsslutande stat, som vunnit legitimation i annan
sådan stat, bör enligt förslaget vara i princip berättigad att erhålla civil
tjänst såsom läkare i sistnämnda stat utan hinder av att han icke är medborgare
i denna stat. Envar fördragsslutande stat skall enligt förslaget förbinda
sig att vidta åtgärder för att i den mån så befinnes möjligt genomföra
de ändringar i gällande bestämmelser, som är erforderliga för att tillgodose
bl. a. nyssnämnda princip såvitt angår statliga civila tjänster, ävensom i
övrigt verka för att dessa principer vinner tillämpning jämväl i fråga om
icke statliga tjänster.

Kommittén uttalar i betänkandet att det med hänsyn till det alltmer vidgade
nordiska samarbetet framstår som särskilt angeläget med en revision
av bestämmelserna i 28 § regeringsformen om svenskt medborgarskap som
förutsättning för innehav av offentlig tjänst.

Departementschefen

Såsom av den förut lämnade redogörelsen framgår innefattas i 28 § regeringsformen
den huvudsakliga regleringen av frågan om svenskt med 21

Biliang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. .Vr 143

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1960

borgarskap såsom villkor för erhållande av statstjänst. Nämnda stadgande,
som i det väsentliga fick sin nuvarande utformning för över hundra år sedan,
avser visserligen efter bokstaven blott de ordinarie befattningar, vilkas
innehavare tillsättes av Kungl. Maj :t medelst fullmakt. Bestämmelsen har
emellertid i praxis fått en betydligt mera vidsträckt tillämpning. Det anses
numera, alt samtliga av Kungl. Maj:t tillsatta ordinarie tjänster, oavsett
anställningsformen, kan besättas endast med svenska medborgare. Även vad
beträffar extra ordinarie tjänster, vilka tillsättes av Kungl. Maj :t, anses gälla
att de är förbehållna svenska medborgare. Beträffande sådana fall däremot,
då det ankommer på underordnad myndighet att tillsätta tjänsten, synes
praxis ha utvecklat sig i den riktningen att tjänster som icke är ordinarie
anses kunna, i vart fall efter tillstånd av Kungl. Maj :t, besättas med annan
än svensk medborgare.

Den på 28 § regeringsformen grundade allmänna principen att blott
svenska medborgare må vinna statstjänst är ej undantagslös. Kungl. Maj:t
är nämligen enligt nämnda stadgande oförhindrad att till lärarbefattningarna
vid universiteten — med undantag för de teologiska lärartjänsterna

— samt till lärar- och andra beställningar vid andra inrättningar för vetenskap,
slöjd eller skön konst, ävensom till läkarbefattningar utnämna
även utlänningar. En förutsättning för att utländsk sökande skall kunna
komma i fråga är emellertid att han är av utmärkt förtjänst. Undantag är
också stadgat för det stora flertalet av de militära befattningarna samt för
befattningarna som olönad konsul. Det för de militära befattningarna upptagna
undantagsstadgandet tillämpas numera ej.

Beträffande möjligheten att till kommunala befattningar utse utländsk
medborgare är läget något oklart. Särskilt intresse tilldrar sig de kommunala
läkartjänsterna. Då fråga är om sådana kommunala läkartjänster, som
tillsätts av Kungl. Maj:t, d. v. s. överläkartjänsterna vid lcroppssjukhusen,
tillämpas i praxis i full utsträckning bestämmelserna i 28 § regeringsformen.
Sådana kommunala läkartjänster, som icke tillsätts av Kungl. Maj:t

— t. ex. underläkartjänsterna vid kroppssjlikhusen — anses däremot kunna
besättas med personer, som icke har svenskt medborgarskap.

Frågan om en uppmjukning av de i 28 § regeringsformen stadgade reglerna
om svenskt medborgarskap såsom villkor för erhållande av statstjänst
har sedan en längre tid tillbaka varit aktuell. Bl. a. har framkommit önskemål
om att man skall vidga möjligheterna för vetenskapsmän från de nordiska
grannländerna att få anställning vid svenska universitet och högskolor.
Den första framstöten i syfte att åvägabringa en mindre restriktiv ordning
i vad avser utländsk medborgares möjligheter att erhålla svensk statstjänst
gjordes genom en riksdagsmotion år 1932. Motionen föranledde ingen
åtgärd, men frågan återkom sedermera i motioner vid 1938 och 1947 års
riksdagar. Som en följd av 1947 års motion kom frågan att uppföras på
dagordningen för det nordiska lagstiftningssamarbetet. Nordiska rådet har
ägnat uppmärksamhet och intresse åt frågan.

Kungl. Maj:is proposition nr H3 år 1060

Det förslag, som nu framlagts av särskild utredningsman, innebär, att endast
vissa för statslivet väsentliga ämbeten och uppdrag grundlagsenligt skall
vara förbehållna svenska medborgare. Sålunda föreslås, att i grundlagen
skall fastslås att till statsråd, justitieråd, regeringsråd och justitiekansler
endast svensk medborgare skall kunna utnämnas. Grundlagsenligt krav på
svenskt medborgarskap skall vidare enligt förslaget upprätthållas i fråga
om övriga i 35 § regeringsformen nämnda förtroendesysslor och med dem
jämförliga chefstjänster, domar- och officersbefattningar samt biskopsämbeten.
Beträffande övriga statstjänster har utredningen visserligen utgått
från att medborgarskapskrav i ganska vidsträckt omfattning måste
upprätthållas med anledning bl. a. av säkerhetssynpunkter. Närmare bestämmelser
härom avses emellertid ej skola ingå i grundlagen, utan utredningen
föreslår att frågan regleras i eu av Konung och riksdag gemensamt stiftad
lag. Några närmare överväganden angående innehållet i den ifrågavarande
lagstiftningen har ej redovisats av utredningen i denna etapp av utredningsarbetet.

Förslaget har vid den mycket vidlyftiga remissbehandlingen fått ett övervägande
gynnsamt mottagande. Det har från olika håll vitsordats, att gällande
grundlagsbestämmelser är alltför restriktiva och bl. a. står hindrande
i vägen för fortsatt utveckling av det nordiska samarbetet, särskilt såvitt avser
strävandena att åstadkomma en gemensam nordisk arbetsmarknad för
akademiker. Kritiska röster har dock ej saknats. En del remissinstanser har
hävdat, att reformen bör anstå till dess förslag framlagts till den särskilda
lag, vilken utredningen förutsatt skola komplettera de nya grundlagsbestämmelserna.
Dessa remissinstanser har menat, att frågan om utländsk
medborgares tillträde till statstjänst icke kan överblickas, förrän sådant förslag
föreligger utarbetat. Det har också från en del håll gjorts gällande, att
behovet av att i större utsträckning än nu utnyttja utländska medborgare i
.svensk statstjänst icke är mera trängande än att frågan om en grundlagsändring
bör kunna uppskjutas ännu en fyraårsperiod; med ett sådant uppskov
skulle frågan kunna samordnas med den väntade stora författningsreformen.
De betänkligheter mot förslaget som framkommit hänför sig även
till det förhållandet att det ej föreligger närmare utredning beträffande frågan
i vilken utsträckning svensk medborgare kan påx-äkna tillträde till statstjänst
i övriga nordiska länder. På några håll avvisas principiellt tanken att
-svenska statstjänster i väsentligt större omfattning än f. n. skall stå öppna
för utlänningar.

För egen del är jag liksom utredningen av den uppfattningen, alt det i
åtskilliga fall, där det nu är grundlagsfäst krav på svenskt medborgarskap,
skulle vara gynnsamt för Sverige att för en befattning kunna förvärva en
utlänning med erforderlig kompetens för arbetsuppgifterna. Detta gäller enligt
min mening icke bara tjänster på forskningens eller utbildningens områden
utan även beträffande vissa delar av den offentliga förvaltningen.
Såsom utredningen framhållit bör vid rekryteringen till de statliga befattningarna
statsnyttans krav i vidaste bemärkelse vara vägledande. Att vid val -

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1960

je tillfälle kunna förvärva den för tjänsten bäst lämpade är ett allmänt samhällsintresse.

Av betydelse vid ställningstagandet till den föreliggande frågan är även
sådana faktorer som önskemålet om intensifiering av det mellanfolkliga
samarbetet, icke minst inom Norden, med därav följande ökad rörlighet på
den internationella arbetsmarknaden. För ett litet land som Sverige är det
angeläget att kunna tillgodogöra sig erfarenheter och rön från länder, vilkas
resurser i skilda hänseenden är bättre än våra egna. På vissa områden,
bland annat inom sjukvården, råder i Sverige en svår brist på fackutbildad
personal. Fackmän från främmande länder skulle därför här kunna göra en
för vårt land gagnelig insats. 1 det långa loppet kan det ej vara förmånligt
för vårt land och vårt folk att anlägga strängt nationalistiska synpunkter
på samhällsfrågor av den typ det här gäller.

Som förut nämnts uppställer grundlagen f. n. såsom huvudprincip, att
svenskt medborgarskap är villkor för erhållande av statstjänst. Reglerna
om möjlighet för utländsk medborgare att förväx-va sådan tjänst har konstruerats
som undantag från denna huvudregel. En sådan uppläggning av
lagstiftningen kan knappast betraktas som särskilt anmärkningsvärd i betraktande
av de förhållanden som rådde då de ifrågavarande grundlagsstadgandena
för mer än hundra år sedan utformades. Då det gäller att i dagens
situation ge ny form åt lagstiftningen, synes emellertid mera naturligt
att välja en motsatt utgångspunkt. Lagstiftningen bör sålunda i princip icke
uppställa några hinder för utlänning att erhålla svensk statstjänst. Undantag
från principen bör komma till uttryck genom att i lag anges de fall, då
viss eller vissa tjänster bör förbehållas de egna medborgarna. Såsom utredningen
föreslagit bör den huvudsakliga regleringen av frågan ske genom
särskild lag, stiftad av Konung och riksdag gemensamt. I grundlagen bör
emellertid enligt vad utredningen tänkt sig anges de högre eller eljest mera
betydelsefulla befattningar, vilka bör vara förbehållna svenska medborgare.
Enligt min mening bör därjämte de allmänna grunder, som skall iakttagas
vid stiftandet av den särskilda lagen i ämnet, anges i grundlagen.

I likhet med flera remissinstanser anser jag det emellertid vanskligt åt!
taga definitiv ställning till den tillämnade reformen utan att närmare utredning
verkställts beträffande utformningen av den särskilda lag, som
skulle komplettera grundlagens bestämmelser. En överblick över hela fältet
av de problem, som på förevarande område gör sig gällande, synes nödvändig,
innan mera genomgripande ändringar i grundlagens nuvarande bestämmelser
vidtages. Denna överblick kan vinnas endast om grundlagsbestämmelserna
och föreskrifterna i den särskilda lagen överväges i ett sammanhang.

Enligt det anförda bör det ankomma på utredningen att fullfölja förberedelserna
till reformen genom att — efter de riktlinjer jag angivit och med
beaktande av de synpunkter som framkommit vid remissbehandlingen av
det nu föreliggande betänkandet — utarbeta förslag till den särskilda lag.

Kungl. Maj.ts proposition nr lk3 år 1960

vilken förutsättes komina att innefatta den närmare regleringen av förevarande
fråga. Även utformningen av grundlagsreglerna bör i samband härmed
på nytt övervägas. Frågan härom är emellertid föremål även för författningsutredningens
överväganden, låt vara att spörsmålet där icke har
någon mera central betydelse. Utredningen bör följaktligen i nu angivna
avseende utforma sitt förslag i samråd med författningsutredningen. Jag
vill framhålla, att den omständigheten att en fullständig omarbetning av
våra grundlagar pågår medför den fördelen, att utredningen vid utformningen
av grundlagsbestämmelser i ämnet helt kan frigöra sig från innehållet i
den gällande, ålderdomligt avfattade grundlagen.

Emellertid föreligger ett aktuellt behov av jämkningar på särskilda punkter
i den gällande ordningen. Som framgår av den förut lämnade redogörelsen
för betänkandet angående en gemensam nordisk arbetsmarknad för
läkare — vilket betänkande vid företagen remissbehandling i huvudsak tillstyrkts
eller lämnats utan erinran — är en revision av 28 § regeringsformen
önskvärd för att en överenskommelse om gemensam nordisk arbetsmarknad
för Sveriges del skall få någon större betydelse. Det är angeläget, att man
snarast möjligt undanröjer hindren för ett sådant vidgat nordiskt samarbete,
som en gemensam arbetsmarknad för läkare skulle innebära. Gällande
lydelse av 28 § regeringsformen medger visserligen att andra än
svenska medborgare utnämnes till läkartjänster, men möjligheterna att utnyttja
detta medgivande begränsas av den i paragrafen uppställda förutsättningen
att vederbörande skall vara »av utmärkt förtjänst». Även beträffande
tandläkar- och sjukskötersketjänster är möjligheterna att anställa utlänningar
begränsade, vilket under rådande förhållanden är olägligt.

En annan grupp befattningar, beträffande vilka det föreligger ett påtagligt
och aktuellt intresse av att kunna till innehavare utse förtjänta utlänningar,
är vissa av de tjänster vid statliga verk och institutioner, som kräver
högre teknisk utbildning. Det kan knappast betecknas som en särskilt
tillfredsställande ordning att medan ett statligt bolag i förevarande hänseende
är så gott som obundet i sin anställningspolitik det statliga ämbetsverket
är utestängt från möjligheten att mera stadigvarande anställa utländska
medborgare i sådana tjänster. Med tekniker åsyftar jag i förevarande
sammanhang framför allt ingenjörer. Enligt min mening bör redan
nu möjlighet öppnas att till de befattningar det här gäller förvärva även
utländska medborgare.

För att tillgodose de nu angivna önskemålen vill jag förorda, att vissa
ändringar vidtages i 28 § regeringsformen utan avvaktan på slutförandet
av utredningen i ämnet. Till eu början föreslås, att det i andra punkten i
första stycket uppställda kravet att vederbörande skall vara »av utmärkt
förtjänst» slopas. Ehuru denna ändring aktualiserats närmast av läkarbristen
synes det ej vara anledning all begränsa den till alt avse läkartjänsterna
utan den bör gälla alla i sammanhanget avsedda befattningar. Vidare
vill jag föreslå den ändringen, att i stället för läkarbefattningar namnes be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 1 i3 år 1960

fattningar som kräver medicinsk utbildning. Härigenom kommer förutom
läkare att inbegripas tandläkare och sjuksköterskor liksom även veterinärer.
Tilläggas bör därjämte befattningar som kräver teknisk utbildning.

Jag vill i detta sammanhang även av praktiska skäl föreslå sådan jämkning
i grundlagstexten, att de i andra punkten av första stycket avsedda befattningarna
kan sökas av utlänningar under samma former som svenska
medborgare. Det numera betydelselösa undantaget för militära befattningshavare
torde kunna få utgå.

Genom de nu föreslagna ändringarna kommer de grundlagsmässiga hindren
för åstadkommande av en gemensam nordisk arbetsmarknad för akademiker
att å svensk sida undanröjas på stora områden.

Självfallet skall en utlänning ej anställas i exempelvis en teknikerbefattning,
om detta kan anses strida mot landets säkerhetsintressen. Det bör ankomma
på Kungl. Maj:t eller vederbörande underordnade organ att vid
tillsättandet av tjänsten beakta dessa intressen.

Den föreslagna nya lydelsen av grundlagsbestämmelsen innebär, att utländska
medborgare i princip får möjlighet att på samma villkor som landets
egna medborgare konkurrera med dessa om de ifrågavarande tjänsterna.
Det i 28 § andra stycket regeringsformen stadgade kravet på skicklighet
och förtjänst gör emellertid att vid konkurrens mellan i huvudsak lika
kompetenta sökande det svenska medborgarskapet bör ge svensk sökande
företräde framför utländsk medsökande; den närmare anknytning till det
svenska samhället i avseende å språket in. m., som den svenske sökanden
som regel äger, får nämligen anses göra honom mera skickad att uppehålla
befattningen. Vidare är att beakta att rent praktiska skäl i många fall
torde utestänga medborgare från icke-nordiska länder.

Bestämmelserna i 28 § regeringsformen avser visserligen formellt endast
statliga tjänster. Del är emellertid tydligt, alt de nu föreslagna ändringarna
får betydelse även för de kommunala tjänsterna. Exempelvis ökas
möjligheterna att hesätta kommunala läkartjänster med medborgare från
andra länder. Detta förhållande markerar ytterligare reformens betydelse
för främjande av eu internordisk överenskommelse om en gemensam arbetsmarknad
för läkare.

B. Upphävande av städernas förslagsrätt vid tillsättning av borgmästare

eller rådman

Enligt 31 § regeringsformen äger stadsfullmäktige till tjänst som borgmästare
eller lagfaren rådman i stad föreslå tre behöriga personer, bland
vilka Konungen utnämner en till innehavare av tjänsten. Vidare stadgas att
närmare bestämmelser om val för upprättande av förslag till borgmästareeller
rådmanstjänst meddelas genom särskild, av Konungen och riksdagen
samfällt stiftad lag. Sådana bestämmelser har meddelats i lagen den 5 april
1949 (nr 114) om val av borgmästare och rådman.

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1960

1 skrivelse (len 16 november 1959 har stadsdomstolsutredningen anfört att
det inflytande vid tillsättning av ledamotstjänst i rådhusrätt som 31 § regeringsformen
tillförsäkrar magistratsstäderna sammanhänger med att dessa
städer själva bekostar sin rättsskipning. Enligt vad utredningen vidare
framhåller kommer den att i sitt slutbetänkande föreslå, att staten övertager
kostnaderna för dessa domstolar. Utredningen påpekar att dess förslag,
vilket beräknas kunna lämnas inom loppet av innevarande år, kommer att
få karaktären av ett principuttalande.

Utredningen hävdar, att om rådhusrätterna förstatligas finns det ej anledning
att bibehålla städernas valrätt vid tillsättande av ledamotstjänst i
rådhusrätt. I samband med ett förstatligande bör därför 31 § regeringsformen
upphävas. Det är emellertid ovisst, när frågan om rådhusrätternas förstatligande
kan komma att föreläggas riksdagen för avgörande. För att genomförandet
av reformen ej skall fördröjas föreslår utredningen, att förslag
redan nu framlägges om upphävande av 31 § regeringsformen. Framlägges
förslaget senare, skulle detta nämligen medföra, att reformen ej kan
genomföras förrän tidigast 1965.

Utredningen anför att om det framdeles skulle visa sig, att frågan om förstatligande
av rådhusrätterna ej kan behandlas av riksdagen inom den valperiod,
som följer på 1960 års andrakammarval, bör det övervägas att till
allmän civillag — exempelvis till 1949 års lag om val av borgmästare och
rådman — överflytta regeringsformens bestämmelser om städernas valrätt
vid tillsättning av domartjänst.

Under hänvisning till de skäl utredningen anfört förordar jag att förslag
nu framlägges för riksdagen om upphävande av 31 § regeringsformen. Enligt
vad jag under hand erfarit avser författningsutredningen att i sitt blivande
betänkande med förslag till ny författning ej upptaga den ifrågavarande
bestämmelsen. I avbidan på resultatet av stadsdomstolsutredningens
arbete torde bestämmelsen böra överföras till 1949 års lag om val av borgmästare
och rådman. Förslag härom torde få föreläggas nästa års riksdag.

C. Talmännens rösträtt

Enligt 52 § regeringsformen tillkommer det riksdagens kamrar att, på
sätt i riksdagsordningen sägs, var för sig utse talman samt en förste och en
andre vice talman. I 33 § riksdagsordningen föreskrives att vardera kammaren
skall vid riksdagens början bland sina ledamöter välja talman samt
en förste och eu andre vice talman.

Om talmännens uppgifter vid riksdagsärendenas behandling i kamrarna
stadgas bl. a. i 51 § riksdagsordningen. I sistnämnda paragraf föreskrives
härjämte, att den som utövar talmansbefattningen ej må deltaga i överläggning
eller omröstning och ej heller något annat föreslå, än som erfordras
till verkställighet av grundlagarna, av riksdagens eller kamrarnas särskilda

Kungl. Maj.ts proposition nr H3 år 1960

beslut eller i övrigt av de reglementariska stadganden som blivit antagna
för riksdagsärendenas behandling.

Den nuvarande ordningen för utseende av talmän och vice talmän har
gällt sedan år 1921. Tidigare utsågs talmän och vice talmän av Konungen.
Bestämmelserna i 51 § riksdagsordningen med bl. a. förbud för fungerande
talmannen att deltaga i omröstning i kammaren har däremot oförändrade
gällt sedan riksdagsordningens tillkomst år 1866. Motiven för förbudet har
tydligtvis varit dels den ordning, som tidigare gällt för utseende av talman,
och dels tanken att talmannen såsom ledare av förhandlingarna skall intaga
en opartisk ställning. Den person som utses till talman är emellertid
vald till riksdagsledamot i vanlig ordning, och det synes icke riktigt att han
skall vara berövad möjligheten att utöva den viktigaste av de funktioner som
tillkommer sådan ledamot, nämligen att deltaga i avgörandet av ärendena.
Enligt min mening kan ej med fog göras gällande att rösträtt för talmannen
— vilket förekommer i flertalet utländska parlament —- skulle vara oförenlig
med hans ställning såsom ledare av förhandlingarna.

Förevarande fråga torde komma under bedömande vid författningsutredningens
arbete. Den stora författningsreformen kan emellertid icke vara
slutligen genomförd förrän tidigast år 1965. Det synes befogat att utan avvaktan
härpå förelägga riksdagen förslag till grundlagsändring, syftande
till att de fungerande talmännen skall få utöva rösträtt vid ärendenas behandling
i kamrarna. Ändringen torde böra ske så, att orden »eller omröstning»
i 51 § första stycket riksdagsordningen får utgå.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom justitiedepartementet
upprättats förslag till

1) ändrad lydelse av 28 § regeringsformen;

2) upphävande av 31 § regeringsformen; samt

3) ändrad lydelse av 51 § riksdagsordningen.

Föredraganden hemställer, att förslagen måtte genom proposition föreläggas
riksdagen till prövning i grundlagsenlig ordning.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen att proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Ulla Larsson

Kungl. Maj.ts proposition nr V>3 år 1960

Bilaga A

Vid utredningens betänkande fogat förslag till grundlagsändringar

Regeringsformen
§ 17.

Konungens domsrätt skall uppdragas minst tolv av Honom utnämnda lagkunniga,
erfarna och redliga svenska medborgare, vilka fullgjort vad författningarna
föreskriva dem, som uti domareämbeten må nyttjas. De kallas
justitieråd och utgöra Konungens högsta domstol.

Närmare bestämmelser-----1 mom. stadgar.

§ 18.

Konungens rätt att pröva och avgöra besvär, som jämlikt författningarna
må hos Konungen fullföljas i statsdepartementen, skall i den omfattning,
som bestämmes i särskild lag, stiftad av Konungen och riksdagen samfällt
enligt den i 87 § 1 mom. stadgade ordning, uppdragas minst sju av Konungen
utnämnda svenska medborgare, som förvaltat civil beställning samt däruti
ådagalagt insikt, erfarenhet och redlighet. De kallas regeringsråd och
utgöra Konungens regeringsrätt. Minst två tredjedelar av hela antalet regeringsråd
skola hava fullgjort vad författningarna föreskriva dem, som
uti domareämbeten må nyttjas.

Närmare bestämmelser---omförmälda lag.

§ 27.

Till justitiekansler må Konungen nämna en lagfaren, skicklig och oväldig
svensk medborgare, som i domarevärv varit nyttjad. Denne, såsom Konungens
högste ombudsman, åligge förnämligast, att föra eller låta föra Konungens
talan i mål, som röra kronans rätt, samt att, å Konungens vägnar, hava
lillsyn över rättvisans handhavande och i sådan egenskap beivra fel, som
av domare och ämbetsmän begångne bliva.

§ 28.

Konungen äger att i statsrådet utnämna och befordra män och kvinnor
till alla de ämbeten och tjänster, högre och lägre, vilka äro av den egenskap,
att Konungen fullmakter därå utfärdar, dock böra vederbörande förut med
förslag hava inkommit, där sådana hittills ägt rum.

Att endast svensk medborgare kan utnämnas till statsråd, justitieråd,
regeringsråd och justitiekansler följer av vad därom stadgats. Till innehavare
av annan i 35 § angiven syssla eller med sådan jämförlig chefstjänst
eller av domarämbete eller av officersbefattning ävensom till ärkebiskop
eller biskop må ock allenast svensk medborgare utnämnas. Utlänning må
dock nämnas till konsul, där lön ej är med befattningen förenad. 1 vad mån
härutöver visst medborgarskap må uppställas som villkor för erhållande av
ämbete eller tjänst, därom stadgas i särskild lag stiftad i den ordning 87 $
1 mom. föreskriver.

Konungen fäste--------departementet höra.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1960

§ 72.

Riksbanken förbliver —--stiftad lag.

Fullmäktige för riksbanken skola vara sju svenska medborgare, av vilka
Konungen för tre år i sänder förordnar en jämte en suppleant och de övriga
sex jämte sex suppleanter väljas av riksdagen för tid och på sätt i riksdagsordningen
sägs. Den av Konungen förordnade ordinarie ledamoten vare fullmäktiges
ordförande, men må ej utöva annan befattning inom riksbankens
styrelse. Fullmäktig, som av riksdagen vägrats ansvarsfrihet, skall avgå från
sin befattning. De av Konungen för fullmäktig eller suppleant meddelade
förordnanden må återkallas, när Konungen så prövar skäligt.

Fullmäktige utse---till efterrättelse.

§ 96.

Riksdagen skall förordna två för lagkunskap och utmärkt redlighet kända
svenska medborgare, den ene såsom justitieombudsman och den andre
såsom militieombudsman, att i egenskap av riksdagens ombud, efter den
instruktion riksdagen för dem utfärdat, hava tillsyn över lagars och författningars
efterlevnad i vad de skola av dem, som i allo äro underkastade ämbetsansvar,
tillämpas samt vid vederbörliga domstolar i laga ordning tilltala
dem, som uti sina ämbetens utövning av våld, mannamån eller annan
orsak någon olaglighet begått eller underlåtit att sina ämbetsplikter behörigen
fullgöra. Ombudsmännen vare i all måtto underkastade samma ansvar
och plikt, som allmän lag och rättegångsordning för aktörer utstaka.

Riksdagsordningen
§ 70.

1. De sex---honom återstått.

2. Riksdagen skall jämväl välja fullmäktige att, jämlikt särskilt reglemente,
förvalta riksgäldskontorets medel och tillhörigheter. Fullmäktige i
riksgåldskontoret äro sju svenska medborgare, vilka väljas för tiden från
valet, till dess sådant val under tredje året därefter försiggått. Ordförande
bland fullmäktige väljes särskilt. Av de övriga sex skola två årligen avgå.
Har fullmäktig före utgången av den bestämda tjänstgöringstiden avgått,
eller har ansvarsfrihet honom vägrats, anställes val för den tid, som för
honom återstått. Då val av ordförande äger rum, utses denne före övriga
fullmäktige.

3. Val av---utfalla lika.

§ 72.

Riksdagen förordnar årligen inom sex dagar efter dess öppnande till revisorer
tolv svenska medborgare, vilka till halva antalet av vardera kammaren
utses, att enligt regeringsformen och särskild instruktion granska statsverkets,
riksbankens och riksgäldskontorets tillstånd, styrelse och förvaltning.
Revisor utövar sin befattning till dess nytt val av revisorer förrättas.

Revisorerna välja--— vidare behandling.

Stockholm 1960. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

600047