Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1956 (Proposition 1956:143)

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1956

Nr 143

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till allmän
ordningsstadga, m. m.; given Stockholms slott den 16
mars 1956.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed

dels inhämta riksdagens yttrande över härvid fogat förslag till allmän
ordningsstadga;

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid
fogade förslag till

1) lag om allmänna sammankomster; och

2) lag om skyldighet att renhålla gata m. in.;

dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 18 december 1953 (nr 754) om
införande av kommunallagen; och

2) lag angående ändrad lydelse av 16 § lagen den 6 juni 1925 (nr 170)
om polisväsendet i riket;

dels ock inhämta riksdagens yttrande över härvid fogat förslag till förordning
om ändring i förordningen den 22 juni 1911 (nr 71 s. 1) angående
biograf föreställningar.

GUSTAF ADOLF

Gunnar Hedlund

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen frainlägges förslag till allmän ordningsstadga, lag om
allmänna sammankomster samt lag om skyldighet att renhålla gata in. in.
ävensom förslag till följdändringar i vissa författningar.

Den allmänna ordningsstadgan är avsedd att ersätta 1868 års ordningsstadga
för rikets städer. Den nya ordningsstadgan föreslås skola gälla riket
i dess helhet. Vissa bestämmelser har dock givits begränsad räckvidd. I förslaget
har upptagits vissa ordningsföreskrifter såsom t. ex. angående
nyttjande och renhållning av allmän plats, sprängning, fyrverkeri o. dyl.
1 —Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 sand. Nr 143

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 är 1956

Liknande bestämmelser finns i nu gällande ordningsstadga. Bland de nya
föreskrifterna märks förbud för den som ej fyllt 16 år att inom stadsplanelagt
område i stad, köping in. fl. orter utan tillstånd utomhus skjuta
med luft- eller fjäderbössor.

Offentliga tillställningar, varmed avses teaterföreställningar, danstillställningar,
idrottstävlingar och liknande tillställningar, regleras i allmänna
ordningsstadgan. Tillstånd skall fordras för anordnande endast av vissa
särskilt angivna slag av tillställningar ävensom för tillställningar som anordnas
på allmän plats. I övrigt skall i regel endast fordras en anmälan.
Bestämmelserna innebär ej oväsentliga lättnader i förhållande till vad som
nu gäller. Så t. ex. kommer tillstånd ej att erfordras för anordnande av
idrottstävling. Vidare gives bestämmelser om tillträdesrätt till offentlig
tillställning, upplösningsrätt, barns medverkan in. in. I anslutning till
bestämmelser om ordningshållning vid offentlig tillställning föreslås generellt
förbud mot att vid tillställning som äger rum inomhus eller utomhus
inom inhägnat område förtära rusdrycker annat än i samband med
tillåten utskänkning därav. Vidare har upptagits en bestämmelse om i
vilken utsträckning anordnare skall kunna åläggas att svara för ordningshållning
genom polispersonal eller förordnade ordningsvakter.

Församlingsrätten har ansetts vara av den vikt att den bör regleras
i lag. Bestämmelserna har upptagits i lagen om allmänna sammankomster.
Med sammankomnst avses t. ex. sammankomst för överläggning, opinionsyttring
eller upplysning i allmän eller enskild angelägenhet, föreläsning,
föredrag, religionsövning m. m. Beträffande sammankomster har
gjorts betydande lättnader i förhållande till vad som nu gäller. Tillstånd att
anordna allmän sammankomst skall fordras endast om den anordnas utomhus
å allmän plats. Anmälan om sammankomst skall enligt förslaget ske
endast i mycket begränsad omfattning. Ordningshållning vid allmän sammankomst
genom polispersonal eller förordnade ordningsvakter skall
alltid åvila samhället. I lagen gives vidare bestämmelser om tillträdesrätt,
upplösningsrätt m. m.

I lagen om skyldighet att renhålla gata m. m. regleras vem renhållningsskyldigheten
skall åvila. Renhållning inom stadsplanelagt område i stad,
köping eller annat samhälle, där byggnadslagens bestämmelser för stad
gäller, föreslås i princip skola åvila samhället, då fråga är om gata, torg,
park och annan sådan allmän plats samt allmän väg. Under vissa förutsättningar
skall dock fastighetsägaren kunna åläggas att svara för renhållning
av gångbana eller annat för gångtrafiken erforderligt utrymme
utanför fastigheten. I lagen har upptagits en särskild bestämmelse enligt
vilken Kungl. Maj :t må medgiva att i fråga om fullgörandet av renhållningsskyldigheten
skall gälla annan ordning än som föreskrives i lagen.

Författningsförslagen är avsedda att träda i kraft den 1 januari 1958.

Kungl. Maj:ts proposition nr 743 år 1956

Förslag

till

Allmän ordningsstadga

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelse

1 §•

Med allmän plats förstås i denna stadga gata, torg, park och annan plats,
som enligt fastställd stadsplan eller byggnadsplan utgör allmän plats och
som upplåtits för avsett ändamål, för allmänheten tillgänglig del av hamnområde
samt allmän väg ävensom annat område, som är upplåtet till eller
eljest nyttjas för allmän samfärdsel.

I lokal ordningsstadga må bestämmas, att andra till allmänt begagnande
upplåtna områden än nyss sagts vid tillämpningen av allmänna ordningsföreskrifterna
i denna stadga ävensom av föreskrift i lokal ordningsstadga
skola vara likställda med allmän plats.

Allmänna ordningsföreskrifter

2 §.

Allmän plats inom stadsplanelagt område i stad, köping och annat samhälle,
där byggnadslagens bestämmelser för stad äga tillämpning, må icke
begagnas för upplag eller avstjälpning eller tagas i anspråk för försäljningsstånd,
ställningar och dylikt, såframt ej tillstånd därtill lämnats av
polismyndigheten eller, såvitt angår upplåtelse för försäljningsändamål, i
Stockholm av överståthållarämbetet. Ej heller eljest må allmän plats, som
nyss nämnts, utan sådant tillstånd nyttjas på sätt som icke överensstämmer
med det ändamål för vilket den upplåtits eller anvisats eller som ej
är allmänt vedertaget. Vad sålunda stadgas om ianspråktagande av allmän
plats för försäljningsändamål skall dock icke gälla i fråga om salutorg
och liknande plats som i vederbörlig ordning upplåtits till allmän försäljningsplats.

Innan tillstånd meddelas, skall yttrande inhämtas från den kommunala
nämnd eller styrelse, som kommunen bestämt. Därest denna avstyrker, må
tillstånd ej meddelas.

I fråga om allmänna vägar skall vad i första stycket sägs äga tillämpning
endast såvitt avser åtgärd, som ej är reglerad i lagen om allmänna
vägar.

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1956
3 §•

Allmän plats, som i 2 § första stycket sägs, skall genom tjänliga renhållningsåtgärder,
genom snöröjning jämte undanskaffande av snö och is
ävensom genom sändning eller annan åtgärd till motverkande av halka hållas
i sådant skick, som med hänsyn till ortsförliållandena, platsens belägenhet
inom samhället och omständigheterna i övrigt tillgodoser skäliga
anspråk.

Till renhållning hänföres sopning, bortförande av orenlighet och nedskräpande
föremål ävensom av sand som påförts till motverkande av halka,
rensning och upptining av rännstensbrunn, borttagande av ogräs samt
annan med de nu nämnda jämförlig åtgärd.

Angående fullgörandet av renhållningsskyldighet, som nu sagts, är stadgat
i lagen om skyldighet att renhålla gata m. in.

4§.

Byggnader samt ställningar, skyltar och andra liknande anordningar skola
ägnas sådan tillsyn att fara icke uppkommer för dem som färdas eller
uppehålla sig å allmän plats. Snö och is, som genom ras kan vålla olycksfall
för sådan vägtrafikant, skall avlägsnas från tak, rännor och dylikt.

5 §•

Den som upptager vak eller isränna, verkställer schaktning eller grävning
eller utför annat liknande arbete, vilket med hänsyn till platsens belägenhet
och omständigheterna i övrigt medför fara för annan, är skyldig
vidtaga de åtgärder som erfordras till förebyggande av faran.

Vid brunnar skola vidtagas sådana skyddsanordningar, som med hänsyn
till platsens belägenhet och övriga omständigheter kunna anses påkallade.

6§.

Inom stadsplanelagt område i stad, köping och annat samhälle, där byggnadslagens
bestämmelser för stad äga tillämpning, må sprängning, fyrverkeri
och skjutning med eldvapen ej äga rum utan tillstånd av poliskammaren,
där sådan finnes, och eljest av polischefen i orten.

Den som ej fyllt sexton år må ej heller inom område, som nyss nämnts,
utan sådant tillstånd för skjutning utomhus begagna luft- eller fjäderbössor
eller luft- eller fjäderpistoler, med vilka kulor, hagel eller andra projektiler
kunna utskjutas.

Skjutbana, som ej hör till krigsmakten, må icke tagas i bruk innan den
godkänts av myndighet, som i första stycket sägs.

7 §■

De ytterligare föreskrifter i avseende å den allmänna ordningen, som för
kommun eller del därav finnas erforderliga och ej angå förhållanden, om
vilka annorledes är bestämt, meddelas i lokal ordningsstadga.

Kungl. Maj.ts proposition nr H3 år 195<i

Vid meddelande av sådan föreskrift skall tillses att därigenom icke lägges
onödigt tvång på allmänheten eller eljest göres obefogad inskränkning i den
enskildes frihet.

8 §.

För särskilda fall äger poliskammaren, där sådan finnes, och eljest polischefen
i orten meddela de ordningsföreskrifter som finnas erforderliga med
avseende å handel och därmed jämförlig hantering, som bedrives utomhus
å allmän plats eller angränsande område, samt annan verksamhet eller
annat förehavande, som äger rum å allmän plats och ej är att hänföra till
offentlig tillställning eller allmän sammankomst. Dylika föreskrifter må
avse jämväl användande av badplats eller lägerområde, vartill allmänheten
äger tillträde, samt hållande av lokal eller plats för sport, spel eller liknande.
Vid meddelande av föreskrifter skall iakttagas vad i 7 § andra stycket
sägs.

När så befinnes påkallat med hänsyn till den allmänna ordningen, må
nämnda myndighet förbjuda verksamhet eller förehavande, som i första
stycket sägs, samt påbjuda borttagande av försäljningsstånd, ställning och
dylikt som utan tillstånd anbringats å eller invid allmän plats.

Visar sig behov föreligga av allmänna föreskrifter i sådant eller annat
hänseende, skall myndigheten göra anmälan därom till kommunens fullmäktige.

Offentliga tillställningar

9 §•

Med offentlig tillställning avses teaterföreställning, konsert, tävling och
uppvisning i sport och idrott, danstillställning, biografföreställning, cirkusföreställning,
tivoli- och marknadsnöjen, festtåg samt tillställning av annat
slag, som anordnas för allmänheten och som icke avses i lagen om allmänna
sammankomster.

Såsom offentlig skall anses jämväl tillställning, till vilken tillträde är beroende
av medlemskap i viss förening eller av inbjudning, därest tillställningen
uppenbarligen utgör del av rörelse, som föreningen eller inbjudaren
driver uteslutande eller väsentligen för anordnande av dylika tillställningar,
eller vilken eljest, såsom med avseende å omfattningen av den krets som
äger tillträde eller de villkor under vilka tillträde lämnas, är att jämställa
med tillställning till vilken allmänheten har tillträde.

10 §.

Å juldagen, långfredagen och påskdagen efter klockan sex på morgonen
må icke anordnas offentlig tillställning. Länsstyrelsen äger dock medgiva
undantag för tillställning, vars innehåll och syfte kan anses förenligt med
högtidens helgd.

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1956

11 §•

Därest det med hänsyn till krig, krigsfara eller andra sådana utomordentliga
förhållanden eller farsot finnes påkallat, äger Konungen, eller efter
Konungens bemyndigande, länsstyrelsen förordna, att offentlig tillställning
icke må hållas inom visst län eller del därav.

12 §.

Å allmän plats må offentlig tillställning ej anordnas utan tillstånd av
polismyndigheten.

Sådant tillstånd fordras även eljest för anordnande av offentlig danstillställning,
cirkusföreställning, tivoli- och marknadsnöjen samt därmed
jämförlig nöjestillställning ävensom tävling och uppvisning i motorsport
samt professionell boxning och brottning.

13 §.

Vill någon i stad eller köping anordna annan offentlig tillställning än
sådan för vilken fordras tillstånd, skall därom göras anmälan till polismyndigheten.

Om det finnes erforderligt för ordningens upprätthållande, må länsstyrelsen
förordna, att vad som föreskrivits för stad och köping skall gälla även
inom annan kommun eller del därav; tillställningar som hållas inomhus må
därvid undantagas.

Befrielse från anmälningsskyldighet må av polismyndigheten, i den mån
det kan ske utan fara för ordning och säkerhet, medgivas sammanslutning
eller annan anordnare beträffande tillställningar av visst slag.

14 §.

Ansökan om tillstånd att anordna offentlig tillställning skall göras skriftligen
i god tid före tillställningen och om möjligt å sådan tid, att ansökan
är polismyndigheten tillhanda senast å femte dagen före tillställningen.
Ansökan skall innehålla uppgift angående anordnaren, tid och plats för
tillställningen samt dennas art och huvudsakliga utformning. Erfordras
utöver vad ansökan innehåller ytterligare uppgifter, äger polismyndigheten
förelägga anordnaren att inkomma med upplysningar eller ock själv föranstalta
om utredning. För undersökning som kräver särskild fackkunskap
må på anordnarens bekostnad anlitas sakkunnig.

Ej må, utom då medgivande enligt 10 § eller 21 § första stycket påkallas,
föreläggande avse skyldighet att tillhandahålla handling angående eller
redogörelse för innehållet i dramatisk eller annan muntlig framställning
som är avsedd att förekomma vid tillställningen.

Om beslut i anledning av ansökan skall meddelas skriftligt besked. Innebär
beslutet att tillställning ej må äga rum, skola skälen därtill angivas.

Kungl. Maj. ts proposition nr li3 år 1956 ‘

15 §.

Anmälan om offentlig tillställning skall göras skriftligen eller muntligen
och om möjligt å sådan tid, att den är polismyndigheten tillhanda senast å
tredje dagen före tillställningen.

Anmälan skall innehålla uppgift angående anordnaren, tid och plats för
tillställningen samt dennas art och huvudsakliga utformning. Där så erfordras
må polismyndigheten förelägga anordnaren att inkomma med närmare
upplysningar i nämnda hänseenden.

16 §.

Anordnaren har att svara för att god ordning rader vid tillställningen
samt är pliktig ställa sig till efterrättelse de föreskrifter med avseende å
ordning och säkerhet som polismyndigheten meddelar. Envar som åsidosätter
sådan föreskrift må avvisas.

Vid offentlig tillställning, som äger rum inomhus eller utomhus inom
inhägnat område, må rusdrycker ej förtäras annat än i samband med tilllåten
utskänkning därav, såvida ej polismyndigheten med hänsyn till särskilda
omständigheter det medgiver.

Vid meddelande av föreskrifter, som i första stycket avses, skall iakttagas,
att anordnaren ej åsamkas onödig kostnad eller tillställningens hållande
eljest onödigt försvåras.

17 §.

Anordnaren må av polismyndigheten åläggas bekosta sådan ordningshallning
genom polispersonal eller förordnade ordningsvakter som äger rum
inom lokal eller plats, där offentlig tillställning hålles, samt vid ingångarna
och särskilda parkeringsplatser.

Annan ordningshållning genom polispersonal må anordnaren ej åläggas
bekosta, med mindre länsstyrelsen med hänsyn till omständigheterna det
medgiver.

Oinbesörjes polisbevakning, som anordnaren enligt vad nu sagts må
åläggas bekosta, av polispersonal, gäller i fråga om ersättningsskyldighet
till statsverket eller polisdistriktet vad därom i vederbörlig ordning blivit
bestämt.

18 §.

Tillträde till offentlig tillställning må icke förvägras polischefen i orten,
annan som företräder polismyndigheten eller polisman som beordrats närvara
därvid.

Polismyndigheten äger föreskriva, att den som av annan myndighet därtill
utses skall äga närvara vid tillställningen.

19 §.

Polischefen äger inställa eller upplösa offentlig tillställning, om den hålles
i strid mot 10 eller 11 § eller om beslut meddelats alt tillställningen ej

Kungl. Maj. ts proposition nr 113 år 1956

inå äga rum. Rätt att upplösa tillställning föreligger jämväl om vid densamma
förekommer något som strider mot lag eller om tillställningen föranleder
oordning eller fara för de tillstädesvarande samt andra åtgärder
visat sig otillräckliga för att förebygga fortsatt lagstridigt förfarande, återställa
ordningen eller bereda skydd för de tillstädesvarande.

Befogenhet att upplösa tillställning må av polischefen uppdragas åt polisman
som beordras att närvara vid tillställningen. Där ej särskilda skäl
föranleda undantag, må sådan befogenhet endast anförtros polisman som
innehar befälsställning.

20 §.

Polismyndigheten äger förbjuda förnyande av offentlig tillställning, som
åsyftar eller innebär något som strider mot lag. Sådant förbud må ock
meddelas om tillställningen visat sig föranleda oordning eller fara för de
tillstädesvarande och detta ej kan förebyggas genom ordningsföreskrifter
eller andra åtgärder.

21 §.

Barn under femton år må ej medverka vid offentlig teaterföreställning,
cirkusföreställning, tivoli- och marknadsnöjen eller därmed jämförlig offentlig
tillställning. Länsstyrelsen och i Stockholm poliskammaren äger
dock medgiva undantag om deltagandet kan anses icke menligt inverka på
barnets andliga eller fysiska hälsa.

Vid offentlig tillställning må ej förekomma hypnotiska eller därmed likartade
experiment, med mindre medicinalstyrelsen funnit det kunna ske
utan våda.

Beträffande biografföreställning, tävling med fordon å väg, tävling eller
uppvisning med luftfartyg samt tillställning, som anordnas av eller vid
vilken skall medverka utlänning eller i utlandet bosatt svensk medborgare,
skall utöver bestämmelserna i denna stadga iakttagas vad om dylik
tillställning är särskilt föreskrivet.

22 §.

I lokal ordningsstadga må bestämmas vilka föreskrifter som i allmänhet
skola meddelas beträffande tillträde till offentlig tillställning och den ordning
som skall iakttagas vid sådan tillställning.

Särskilda bestämmelser

23 §.

Lokal ordningsstadga antages av kommunens fullmäktige på förslag av
eller efter hörande av de myndigheter, vilkas verksamhetsområden beröras
därav. Finner länsstyrelsen lokal ordningsstadga påkallad, har länsstyrelsen
att därom göra anmälan till fullmäktige.

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1956

Fullmäktiges beslut om antagande av lokal ordningsstadga skall underställas
länsstyrelsens prövning. Vägras fastställelse, skola skälen därtill angivas.
Underlåta fullmäktige att antaga lokal ordningsstadga av innehåll,
som länsstyrelsen finner erforderligt, äger länsstyrelsen förordna i ämnet
men skall i så fall underställa sitt beslut Konungens prövning.

Vad här stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga om ändring
eller upphävande av lokal ordningsstadga.

24 §.

Då lokal ordningsstadga eller ändring eller upphävande därav fastställts,
skall länsstyrelsen på kommunens bekostnad ofördröj ligen införa beslutet
i länskungörelserna.

Det åligger kommunens styrelse ombesörja, att kungörelse om beslutet anslås
samt införes i den eller de tidningar, där kommunala meddelanden intagas,
och att tryckta exemplar av stadgan finnas att tillgå för allmänheten.

25 §.

Förekommer behov av reglementen eller taxor för åkare, spårvägsföretag,
stadsbud, bärarelag eller dylikt, utfärdas sådana av länsstyrelsen efter hörande
av kommunens fullmäktige, där ej annorlunda är föreskrivet.

26 §.

Vid handläggningen av ärenden enligt denna stadga skall polismyndigheten
samråda med annan myndighet som beröres av ärendet. I frågor
som avse offentliga nöjestillställningar skall polismyndigheten samråda
med myndigheter vilkas verksamhet berör barnavård, undervisning och
nykterhetsvård. Samarbete bör också upprätthållas med polismyndigheterna
inom angränsande polisdistrikt.

Innan åtgärd, som berör polismyndighetens verksamhetsområde, av annan
myndighet vidtages, skall samråd äga rum med polismyndigheten.

Vad i denna paragraf sägs om polismyndighet skall i stad, där magistraten
eller kommunalborgmästaren är polismyndighet, gälla jämväl polischefen.

27 §.

Mot beslut som myndighet meddelat på grund av denna stadga eller lokal
ordningsstadga må talan föras genom besvär, om beslutet fattats av länsstyrelse,
hos Konungen och eljest hos länsstyrelsen.

Beslut som på grund av denna stadga eller lokal ordningsstadga meddelas
av länsstyrelse eller polismyndighet eller polischefen i stad, där denne ej
är polismyndighet, skall ulan hinder av besvär lända till efterrättelse, såvida
ej annorlunda förordnas.

Kungl. Maj. ts proposition nr H3 år 1956
28 §.

Bryter någon mot bestämmelserna i 2—6 §§ eller underlåter någon att
hörsamma föreskrift, förbud eller påbud som meddelats med stöd av 8 §
denna stadga eller bryter någon mot bestämmelse i lokal ordningsstadga
eller i reglemente eller taxa som avses i 25 §, straffes med böter, högst
trehundra kronor. Har förseelsen avsett åliggande av större vikt eller har
därigenom förorsakats avsevärd skada eller olägenhet, skola dagsböter
ådömas.

Handlar barn, som ej fyllt femton år, i strid mot bestämmelserna i 6 §
första eller andra stycket, skall den som har vårdnaden om barnet straffas
på,sätt i första stycket denna paragraf sägs, därest han icke gjort vad på
honom ankommit för att förhindra förseelsen.

29 §.

Med dagsböter straffes

1) den som anordnar offentlig tillställning utan att hava erhållit tillstånd,
där sådant erfordras, eller som anordnar offentlig tillställning i
strid mot förbud enligt 10 eller 11 §;

2) den som fortsätter offentlig tillställning sedan beslut meddelats om
dess upplösning eller i strid mot förbud enligt 20 § förnyar offentlig tillställning; 3)

den som anordnar offentlig tillställning, varom anmälan skall ske, utan
att anmälan blivit rätteligen gjord, eller som, då polismyndigheten medgivit
befrielse från anmälningsskyldighet, icke ställer sig till efterrättelse för
befrielsen stadgat villkor;

4) den som lämnar oriktig uppgift eller underlåter att meddela begärd
uppgift angående förhållande, varom polismyndigheten äger infordra upplysning; 5)

den som icke efterkommer av polismyndigheten för offentlig tillställning
meddelade föreskrifter; samt

6) den som bryter mot bestämmelserna i 21 § första eller andra stycket.

Vid förseelse mot 21 § första stycket skall jämväl den som har vårdnaden

om barnet straffas på sätt i första stycket denna paragraf sägs, därest han
icke gjort vad på honom ankommit för att förhindra förseelsen.

Den som bryter mot bestämmelsen i 16 § andra stycket straffes, där ej
gärningen är belagd med straff i annan författning, med böter, högst trehundra
kronor.

Försummelse i fråga om anmälningsskyldighet eller med avseende å uppgiftsskyldighet
beträffande tillställning som må hållas utan tillstånd skall
dock ej föranleda ansvar, om försummelsen med hänsyn till omständigheterna
kan anses ursäktlig och ej vållat någon olägenhet, samt ej heller
om tillställningen icke kommit till stånd.

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1956 11

30 §.

Har anordnare av offentlig tillställning begått överträdelse som i 29 §
avses, må, efter ty prövas skäligt, förklaras förverkat till kronan vad som
uppburits i avgifter eller eljest i ersättning för bevistande av tillställningen.
Har vederlaget utgått i annat än penningar och finnes det ej i behåll,
må i stället värdet förklaras förverkat.

31 §.

Har någon underlåtit att utföra arbete eller vidtaga annan åtgärd, som
åligger honom enligt denna stadga eller lokal ordningsstadga eller med stöd
av sådan stadga meddelad ordningsföreskrift, och fullgör han icke genast
efter därom erhållen tillsägelse vad han försummat eller kan han icke anträffas
med sådan tillsägelse, äger polismyndigheten förelägga vite eller, där
så anses nödigt, låta verkställa arbetet eller åtgärden på den försumliges
bekostnad.

Vad i denna paragraf sägs om polismyndighet skall i stad, där magistraten
eller kommunalborgmästaren är polismyndighet, avse jämväl polischefen.

32 §.

Med polismyndighet avses i denna stadga i stad med poliskammare denna
och i annan stad magistrat eller kommunalborgmästare samt i övriga delar
av riket polischefen i orten, dock att stadsfullmäktige äga besluta att polischefen
i orten skall vara polismyndighet i stället för magistrat eller kommunalborgmästare.

Ö ver gångsbestämmelser

33 §.

Denna stadga träder i kraft den 1 januari 1958.

Genom stadgan upphävas, utom vad angår sådan sammankomst, varå lagen
om allmänna sammankomster äger tillämpning,

ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868 (nr 22) med undantag
för § 14 andra stycket,

förordningen den 10 december 1897 (nr 115) angående förbud mot barns
användande vid offentliga förevisningar,

förordningen den 26 maj 1916 (nr 199) angående offentliga föreställningar
i hypnotism m. in.,

kungörelsen den 10 juni 1932 (nr 198) angående tillämpning för riket i
dess helhet av vissa bestämmelser i ordningsstadgan,

förordningen den 10 juni 1932 (nr 200) angående utsträckt tillämpning avvissa
bestämmelser i § 13 nämnda stadga in. in.,

kungörelsen den 28 maj 1943 (nr 266) angående förbud mot offentliga
nöjestillställningar in. in. på vissa kyrkliga högtidsdagar,

Kungl. Maj. ts proposition nr li3 är 1956

så ock vad i övrigt finnes i allmän författning eller lokala ordningsstadgar
eller andra särskilda föreskrifter stridande mot bestämmelserna i denna
stadga.

Där i lag eller eljest förekommer hänvisning till föreskrift, som ersatts
genom bestämmelse i denna stadga, skall den bestämmelsen i stället tilllämpas.

34 §.

Vad i denna stadga föreskrives angående antagande av lokal ordningsstadga
skall äga tillämpning redan före den 1 januari 1958, dock att sådan
stadga ej må träda i kraft förrän nämnda dag.

35 §.

Från och med den 1 januari 1958 intill dess annorlunda förordnas skall
i stället för bestämmelsen i § 14 andra stycket ordningsstadgan för rikets
städer gälla följande.

Inom tättbebyggd del av stad, köping och annat samhälle, där byggnadslagens
bestämmelser för stad äga tillämpning, skola gårdar, portgångar och
andra dylika till byggnader hörande yttre utrymmen hållas i snyggt och
för sundheten tillfredsställande skick. Den som försummar att fullgöra
sitt åliggande härutinnan, straffes med böter, högst trehundra kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1956

Förslag

till

Lag

om allmänna sammankomster

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Denna lag äger tillämpning å allmän sammankomst som hålles för överläggning,
opinionsyttring eller upplysning i allmän eller enskild angelägenhet,
eller som är att hänföra till föreläsning eller föredrag för undervisning
eller meddelande av allmän eller medborgerlig bildning eller till religionsövning.

Såsom allmän skall anses sammankomst som anordnas för allmänheten
eller till vilken allmänheten äger tillträde eller som, med hänsyn till de
villkor under vilka tillträde lämnas, är att jämställa med sammankomst
som nyss sagts.

Bestämmelserna skola gälla även om vid sammankomsten förekomma
mindre inslag som avse underhållning eller förströelse.

2 §•

Därest det med hänsyn till krig, krigsfara eller andra sådana utomordentliga
förhållanden eller farsot finnes påkallat, äger Konungen eller efter
Konungens bemyndigande länsstyrelsen förordna, att allmän sammankomst
icke må hållas inom visst län eller del därav.

3 §•

Utan tillstånd av polismyndigheten må allmän sammankomst ej hållas å
gata, torg, park eller annan plats, som enligt fastställd stadsplan eller byggnadsplan
utgör allmän plats och som upplåtits för avsett ändamål, å sådan
del av hamnområde som är tillgänglig för allmänheten eller å allmän väg
eller annat område som är upplåtet till eller eljest nyttjas för allmän samfärdsel.

Vid prövning huruvida tillstånd bör meddelas, skall beaktas vikten ur
allmän synpunkt av att församlingsfriheten upprätthålles.

4 §•

Vill någon i stad eller köping anordna allmän sammankomst å annan
plats utomhus än i 3 § sägs, skall anmälan därom göras till polismyndigheten.

Kungi. Maj. ts proposition nr H3 dr 1956

Om det finnes oundgängligen erforderligt för ordningens upprätthållande,
må länsstyrelsen förordna, att vad sålunda föreskrivits för stad och
köping skall gälla även inom annan kommun eller del därav, så ock att i
stad, köping eller annan kommun eller del därav anmälningsskyldighet skall
föreligga även beträffande allmänna sammankomster som hållas inomhus,
dock med undantag för sådana som äro att hänföra till religionsövning eller
föreläsning vid läroanstalt eller föreläsning eller föredrag i folkbildande
syfte.

Befrielse från anmälningsskyldighet må av polismyndigheten, i den mån
det kan ske utan fara för ordning och säkerhet, medgivas sammanslutning,
samfund eller annan anordnare beträffande sammankomster av visst slag.

5 §.

Ansökan om tillstånd att anordna allmän sammankomst skall göras skriftligen
i god tid före sammankomsten och om möjligt å sådan tid att ansökan
är polismyndigheten tillhanda senast å femte dagen före sammankomsten.
Ansökan skall innehålla uppgift angående anordnaren, tid och plats för
sammankomsten samt dennas art och huvudsakliga utformning.

Erfordras utöver vad ansökan innehåller jdterligare uppgifter, äger polismyndigheten
förelägga anordnaren att inkomma med upplysningar eller ock
själv föranstalta om utredning. Ej må föreläggande avse skyldighet att tillhandahålla
handling angående eller redogörelse för innehållet i föredrag,
tal eller annan muntlig framställning som är avsedd att förekomma vid
sammankomsten.

Om beslut i anledning av ansökan skall meddelas skriftligt besked. Innebär
beslutet att sammankomst ej må äga rum, skola skälen därtill angivas.

6 §.

Anmälan om allmän sammankomst skall göras skriftligen eller muntligen
och om möjligt å sådan tid att den är polismyndigheten tillhanda senast ä
tredje dagen före sammankomsten.

Anmälan skall innehålla uppgift angående anordnaren, tid och plats för
sammankomsten samt dennas art och huvudsakliga utformning. Där så erfordras
må polismyndigheten förelägga anordnaren att inkomma med närmare
upplysningar i nämnda hänseenden.

7 §•

Anordnaren har att svara för att god ordning råder vid sammankomsten
samt är pliktig att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter med avseende å
ordning och säkerhet som polismyndigheten meddelar. Envar som åsidosätter
sådan föreskrift må avvisas.

Vid meddelande av föreskrifter skall iakttagas att anordnaren ej åsamkas
onödig kostnad eller sammankomstens hållande eljest onödigt försvåras.

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1956

8 §.

Anordnaren må ej åläggas bekosta ordningshållning vid allmän sammankomst
genom polispersonal eller förordnade ordningsvakter.

9 §•

Tillträde till allmän sammankomst må icke förvägras polischefen i orten,
annan som företräder polismyndigheten eller polisman som beordrats närvara.

Polismyndigheten äger föreskriva, att den som av annan myndighet
därtill utses skall äga närvara vid sammankomsten.

10 §.

Polischefen äger inställa eller upplösa allmän sammankomst, om den
hålles i strid mot 2 § eller om beslut meddelats att sammankomsten ej
må äga rum. Rätt att upplösa sammankomst föreligger jämväl, om vid
densamma förekommer något som strider mot lag eller om sammankomsten
föranleder svårare oordning eller avsevärd fara för de tillstädesvarande samt
andra åtgärder visat sig otillräckliga för att förebygga fortsatt lagstridigt
förfarande, återställa ordningen eller bereda skydd för de tillstädesvarande.

Befogenhet att upplösa sammankomst må av polischefen uppdragas
åt polisman som beordras att närvara vid sammankomsten. Där ej särskilda
skäl föranleda undantag, må sådan befogenhet endast anförtros polisman
som innehar befälsställning.

11 §•

Polismyndigheten äger förbjuda förnyande av allmän sammankomst, som
åsyftar eller innebär något som strider mot lag. Sådant förbud må ock
meddelas om sammankomsten visat sig föranleda svårare oordning eller
avsevärd fara för de tillstädesvarande och detta ej kan förebyggas genom
ordningsföreskrifter eller andra åtgärder.

12 §.

Vid allmän sammankomst, som ej utgör led i undervisningen vid högre
läroanstalt, må ej förekomma hypnotiska eller därmed likartade experiment,
med mindre medicinalstyrelsen funnit det kunna ske utan våda.

Beträffande filmförevisning vid allmän sammankomst, så ock beträffande
allmän sammankomst, som anordnas av utlänning eller därvid utlänning
skall medverka, skall utöver bestämmelserna i denna lag iakttagas vad därom
är särskilt stadgat.

13 §.

Mot beslut som myndighet meddelat på grund av denna lag må talan
föras genom besvär, om beslutet fattats av länsstyrelse, hos Konungen och
eljest hos länsstyrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1956

Beslut som på grund av denna lag meddelas av länsstyrelse eller polismyndighet
eller polischefen i stad, där denne ej är polismyndighet, skall utan
hinder av anförda besvär lända till efterrättelse, där ej annorlunda förordnas.

14 §.

Med polismyndighet avses i denna lag i stad med poliskammare denna
och i annan stad magistrat eller kommunalborgmästare samt i övriga delar
av riket polischefen i orten, dock att stadsfullmäktige äga besluta att polischefen
i orten skall vara polismyndighet i stället för magistrat eller kommunalborgmästare.

15 §.

Med dagsböter straffes

1) den som anordnar allmän sammankomst utan att hava erhållit tillstånd,
där sådant erfordras, eller som anordnar sammankomst i strid mot
förbud enligt 2 §;

2) den som fortsätter allmän sammankomst sedan beslut meddelats om
dess upplösning eller i strid mot förbud enligt It § förnyar allmän sammankomst
;

3) den som anordnar allmän sammankomst, varom anmälan skall ske,
utan att anmälan blivit rätteligen gjord eller som, då polismyndigheten
medgivit befrielse från anmälningsskyldighet, icke ställer sig till efterrättelse
för befrielsen stadgat villkor;

4) den som lämnar oriktig uppgift eller underlåter att meddela begärd
uPPgifl angående förhållande, varom polismyndigheten äger infordra upplysning; 5)

den som icke efterkommer av polismyndigheten för allmän sammankomst
meddelade föreskrifter; samt

6) den som bryter mot bestämmelsen i 12 § första stycket.

Försummelse i fråga om anmälningsskyldighet eller med avseende å

uPPgiftsskyldighet beträffande sammankomst som må hållas utan tillstånd
skall dock ej föranleda ansvar, om försummelsen med hänsyn till
omständigheterna kan anses ursäktlig och ej vållat någon olägenhet, samt
ej heller om sammankomsten icke kommit till stånd.

16 §.

Har anordnare av allmän sammankomst begått överträdelse som i 15 §
avses, må, efter ty prövas skäligt, förklaras förverkat till kronan vad som
uppburits i avgifter eller eljest i ersättning för bevistande av sammankomsten.
Har vederlaget utgått i annat än penningar och finnes det ej i
behåll, må i stället värdet förklaras förverkat.

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1956

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1958.

Genom lagen upphävas
dels, såvitt angår sammankomst som i lagen avses, § 13 ordningsstadgan
för rikets städer den 24 mars 1868 (nr 22), förordningen den 26 maj 1916 (nr
199) angående offentliga föreställningar i hypnotism m. m. och förordningen
den 10 juni 1932 (nr 200) angående utsträckt tillämpning av vissa
bestämmelser i § 13 nämnda stadga m. in.,

dels 4 § b) lagen den 30 juni 1948 (nr 451) angående införande av lagen
om ändring i strafflagen m. m.,

dels ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning eller i lokal
ordningsstadga eller andra särskilda föreskrifter stridande mot bestämmelserna
i denna lag.

Där i lag eller eljest förekommer hänvisning till stadgande, som ersatts
genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 saml. Nr 143

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1956

Förslag

till

Lag

om skyldighet att renhålla gata m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Renhållning i stad inom område, för vilket stadsplan fastställts, av gata,
torg, park och annan sådan allmän plats samt allmän väg åvilar staden.
Samma lag vare beträffande snöröjning jämte undanskaffande av snö och
is ävensom sändning eller annan åtgärd till motverkande av halka i den
mån ej åtgärden ankommer på kronan såsom väghållare.

I fråga om annan i stadsplan ingående mark i stad än i första stycket
sägs, som är upplåten till eller eljest nyttjas för allmän samfärdsel, åvilar
där avsedd skyldighet, vilken ej skall fullgöras av kronan eller staden såsom
väghållare, den som enligt gällande föreskrifter eller överenskommelse eller
av ålder svarar för densamma.

2 §•

Ägare av fastighet inom område, som i 1 § första stycket sägs, må genom
beslut av stadsfullmäktige åläggas att fullgöra skyldighet som i nämnda
paragraf avses, såvitt angår gångbana eller annat för gångtrafiken erforderligt
utrymme utanför fastigheten. Beslutet skall underställas Konungens
prövning, såframt på fastighetsägare lägges skyldighet som tidigare icke
ålegat honom.

Med fastighets ägare skall jämställas den som enligt kommunalskattelagen
i ägares ställe har skatteplikt för fastigheten.

3 §•

När särskilda skäl föranleda därtill må Konungen, på hemställan av
stadsfullmäktige, medgiva att i fråga om fullgörandet av i 1 § avsedda
skyldigheter viss annan ordning skall gälla för staden än som föreskrives
i denna lag.

4 §•

Vad i denna lag är stadgat skall äga motsvarande tillämpning för köping
ävensom annat samhälle, där bestämmelserna för stad i byggnadslagen den
30 juni 1947 skola tillämpas. I sådant samhälle äger den myndighet som
eljest utövar samhällets beslutanderätt den befogenhet som i stad tillkommer
stadsfullmäktige.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1A3 år 1956

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1958.

Genom denna lag upphäves vad som i lokala stadgar eller andra särskilda
föreskrifter finnes stridande mot lagens bestämmelser.

Beslut som avses i denna lag må meddelas redan före lagens ikraftträdande.

För stad eller annan ort, som avses i lagen, må stadsfullmäktige eller
motsvarande myndighet genom beslut före lagens ikraftträdande bestämma
att med lagens tillämplighet tills vidare skall anstå. Sådant beslut vare dock
ej gällande utöver två år från lagens ikraftträdande.

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1956

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 18 december 1953 (nr 754)
om införande av kommunallagen

Härigenom förordnas, att 9 § lagen den 18 december 1953 om införande
av kommunallagen skall upphöra att gälla samt att 11 § samma lag skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

11 §•

Där köping---särskilda föreskrifter.

Där särskilda skäl därtill äro, må Konungen besluta att område på landet,
som ej utgör egen kommun, skall utgöra ett municipalsamhälle, vilket äger
att oberoende av kommunen i övrigt självt vårda de angelägenheter, som
föranledas av allmänna ordningsstadgans tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1958.

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1956

F ö r s 1 a’g
till

Lag

angående ändrad lydelse av 16 § lagen den 6 juni 1925 (nr 170)
om polisväsendet i riket

Härigenom förordnas, att 16 § lagen den 6 juni 1925 om polisväsendet i
riket1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

16 §.

Skall polisdistrikt---kommunens ställe.

Om polisdistrikt--— må erfordras.

För polisverksamhetens---— dess skyldigheter.

Då polisdistrikt —--på länsstyrelsen.

I avseende å polisväsendet skall vad som stadgas angående kommun äga
motsvarande tillämpning beträffande köping, som icke utgör egen kommun,
så ock beträffande municipalsamhälle, såvida köpingen eller municipalsamhället
själv vårdar sådana angelägenheter som föranledas av tillämpningen
av allmänna ordningsstadgan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1958.

1 Senaste lydelse, se SFS 1942: 712.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

Förslag

"" till

Förordning

om ändring i förordningen den 22 juni 1911 (nr 71 s. 1)
angående biografföreställningar

Härigenom förordnas, dels att §§ 2 och 9 förordningen den 22 juni 1911
angående biograf föreställningar skola upphöra att gälla, dels ock att §§ 1,
4, 7 och 8 samma förordning1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

§ 1.

I fråga om offentlig förevisning av rörliga fotografiska bilder (biograffilm)
skall, utöver vad eljest finnes föreskrivet, gälla vad nedan stadgas.

§ 4.

Vid föreställning -— — -— nedan sägs.

Vad sålunda föreskrivits gäller ej, därest film, som icke berör försvaret
eller eljest rikets säkerhet vidkommande förhållanden och icke heller upptagits
från luften, troget skildrar nyligen inom riket inträffade händelser
och förevisas under en tid av högst 10 dagar efter det de skildrade händelserna
ägt rum; dock att ej heller i sådant fall filmen må förevisas, innan
den godkänts i stad av poliskammare eller polismästare, där sådan finnes,
och i annan stad av magistraten eller kommunalborgmästaren samt på landet
av polischefen i orten.

§ 7.

Har film---bevis (förbudskort).

Har film---— äga tillträde.

Tillståndskort skall vid anfordran tillhandahållas myndighet, som i § 4
andra stycket sägs, ävensom polisman.

Angående stämpelbeläggning —--i stämpelförordningen.

Har ur---av filmnegativet.

Del, som---statens biografbyrå.

§ 8.

Med dagsböter straffes den som överträder föreskrifterna i § 3 eller § 4.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1958.

1 Senaste lydelse, se beträffande §§ 1 och 8 SFS 1944:431 samt beträffande §§ 4 och 7
SFS 1954:512.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 10 februari
1956.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam,
Lindström, Lange, Lindholm.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund, fråga om allmän ordningsstadga
m. m. samt anför.

I. Inledning

Den nuvarande ordningsstadgan för rikets städer utfärdades den 24 mars
1868 och trädde i kraft den 1 januari 1869. Den gäller, såsom framgår av
namnet, i första hand endast för städer, men länsstyrelsen kan efter beslut,
som skall underställas Kungl. Maj :ts prövning, förordna att vad i stadgan
är föreskrivet om stad även skall gälla för köping, hamn, fiskeläge och
annat ställe med större sammanträngd befolkning. Länsstyrelsen kan även
föreskriva, att stadgans bestämmelser om offentliga tillställningar skall
gälla visst område invid eller i närheten av stad. Vidare gäller enligt en särskild
kungörelse vissa bestämmelser i ordningsstadgan, nämligen de som
avser s. k. allmänna folknöjen, även på landsbygden. Någon allmän ordningsförfattning
avseende den egentliga landsbygden finns däremot icke.

Trots den långa tid som förflutit sedan ordningsstadgans tillkomst har
några mera genomgripande ändringar av stadgan icke vidtagits utan stadgan
består ännu i stort sett oförändrad. De i stadgan upptagna allmänna
ordningsföreskrifterna härrör sålunda i viktiga delar från en tid med andra
sociala och ekonomiska förhållanden. Flera av de ordningsfrågor, som vid
stadgans tillkomst var aktuella, har efter hand förlorat mycket av sin betydelse
medan andra trätt istället och åtskilliga ämnen som behandlas i stadgan
har sedermera blivit föremål för speciell reglering. Vidare är bestämmelsernas
språkliga utformning påfallande ålderdomlig. Ordningsstadgan
har till följd härav kommit att framstå såsom alltmer ofullständig och föråldrad.
Sedan länge har också frågan om en reformering av stadgan varit
aktuell. Särskilt har — till följd av nöjeslivets snabba utveckling -—- spörsmålet
om ändrade bestämmelser angående nöjestillställningar uppmärk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

sammats. Behovet av en översyn av ordningsstadgan föranledde Kungl.
Maj:t att den 11 november 1938 uppdraga åt landshövdingen A. Lidén att
såsom sakkunnig utreda frågan. Sedan ytterligare en sakkunnig tillkallats
framlade de båda sakkunniga — som antog benämningen ordningsstadgeutredningen
— den 8 november 1944 betänkande med förslag till allmän
ordningsstadga in. in. (SOU 1944:48).

Den föreslagna stadgan hade karaktären av en allmän ordningsstadga,
vari ordningsföreskrifter meddelades för hela riket. Flertalet av de materiella
föreskrifterna i 1868 års stadga ansågs alltjämt böra gälla och överfördes
därför, efter redaktionell omarbetning, till den nya stadgan. Denna
innefattade emellertid också väsentliga nyheter. Sålunda hade i stadgan inarbetats
ett stort antal föreskifter som saknade motsvarighet i gällande
ordningsstadga men som allmänt förekom i lokala ordningsstadgor. Den
föreslagna stadgan kom därigenom att erhålla ett betydligt större omfång
än den gällande och upptog 76 paragrafer fördelade på fyra avdelningar
mot 30 paragrafer i gällande stadga.

Ordningsstadgeutredningens förslag remitterades till ett stort antal myndigheter
och organisationer. I yttrandena vitsordades allmänt behovet av
en ny stadga, men det framlagda förslaget utsattes för allvarlig kritik såväl
ur mera allmänna synpunkter som beträffande de särskilda stadgandena. I
förstnämnda hänseende riktade sig anmärkningarna särskilt mot det stora
antalet detaljbestämmelser och flertalet remissinstanser ansåg, att stadgans
omfång borde skäras ned avsevärt.

På grund av de anmärkningar, som sålunda i olika avseenden riktades
mot ordningsstadgeutredningens förslag, ansågs detta böra överses av särskilda
sakkunniga, vilka även borde ompröva frågan om den författningsmässiga
regleringen av församlingsrätten. Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 22 september 1949 tillkallades därför nya sakkunniga1 för att
biträda med denna utredning. De sakkunniga — som i det följande benämnes
utredningen — har den 23 oktober 1954 avlämnat betänkande i ämnet
(SOU 1954: 37), innefattande bland annat förslag till allmän ordningsstadga,
lag om allmänna sammankomster och lag angående skyldighet att
renhålla gata m. m. Den föreslagna ordningsstadgan har avsevärt begränsats
i förhållande till 1944 års förslag. I lagen om allmänna sammankomster
har upptagits bestämmelser om församlingsrätten, d. v. s. rätten för svenska
medborgare att komma samman till överläggning om allmänt eller enskilt
ärende. Den särskilda lagen angående skyldighet att renhålla gata m. m.
reglerar frågan om vem som skall svara för renhållningen. Någon häremot
svarande författning finns icke för närvarande.

Över de sakkunnigas förslag — som är enhälligt — har efter remiss yttranden
avgivits av ett mycket stort antal myndigheter och organisationer.

1 Justitierådet N. J. Regner, ordförande, borgarrådet G. E. Wennström, ledamoten av
riksdagens första kammare, ombudsmannen A. G. Pettersson, advokaten K. J. Y. Häckner,
ledamoten av första kammaren, sekreteraren L. Eliasson.

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1956

Sålunda har yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet, riksåklagarämbetet,
efter hörande av åklagarmyndigheterna i Stockholm, Göteborg och
Malmö, hovrätterna för Västra Sverige och Nedre Norrland, socialstyrelsen,
medicinalstyrelsen, statskontoret, statspolisintendenten, järnvägsstyrelsen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, kommerskollegium,
efter hörande av handelskamrarna i riket och svenska hamnförbundet.

Vidare har yttranden avgivits av överståthållaräinbetet och samtliga länsstyrelser.
överståthållarämbetet har bifogat yttranden av stadsfullmäktige
i Stockholm samt av polismästaren, kriminal-, trafik- och ordningspolisintendenterna
— i det följande benämnda polisen i Stockholm — därstädes.
Vid länsstyrelsernas remissvar har fogats yttranden från samtliga
landsfogdar utom landsfogdarna i Gotlands och Hallands län, vilka dock
deltagit i vederbörande länsstyrelses handläggning av ärendet. Vid länsstyrelsernas
yttranden har även fogats yttranden från 18 polismästare, 15
stadsfiskaler och 39 landsfiskaler, 81 städer, 13 köpingar, 6 municipalsamhällen,
61 kommuner, 25 magistrater och 20 kommunalborgmästare samt
10 länsavdelningar av föreningen Sveriges landsfiskaler.

Yttranden har jämväl avgivits av riksbrandinspektören, efter hörande av
svenska brandskyddsföreningen, svenska brandkårernas riksförbund, svenska
brandbefälsförbundet och Sveriges brandbefäls riksförbund, samt av
domkapitlen i Göteborgs, Härnösands, Luleå, Lunds och Uppsala stift ävensom
av 1946 års näringsrättsutredning.

Därjämte har yttranden avgivits av svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas
förbund, svenska kommunaltekniska föreningen, föreningarna
Sveriges landsfogdar, Sveriges polismästare, Sveriges stadsfiskaler och
Sveriges landsfiskaler, svenska polisförbundet, föreningen Sveriges kommunalborgmästare,
svenska teaterförbundet, svenska tonsättares internationella
musikbyrå (Stim), statens biografbyrå, folkbildningsförbundet, frikyrkliga
samarbetskommittén, frälsningsarmén, Sveriges riksidrottsförbund,
Sveriges motorfederation, svenska travsportens centralförbund, Folkets parkers
centralstyrelse, Folkets husföreningarnas riksorganisation, bygdegårdarnas
riksförbund, Sveriges köpmannaförbund, kooperativa förbundet, Sveriges
fastighetsägareförbund, Sveriges nykterhetsvänners landsförbund,
landsorganisationen i Sverige, Sveriges husmodersföreningars riksförbund,
högerns ungdomsförbund, svenska landsbygdens ungdomsförbund, folkpartiets
ungdomsförbund, Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund, svenska
landsbygdens kvinnoförbund samt folkpartiets kvinnoförbund. Vidare
har i skrivelser till chefen för inrikesdepartementet framförts olika synpunkter
i anledning av förslagen.

Jag anhåller nu afl till närmare behandling få upptaga frågan om ny
ordningsstadga m. in. och vill då börja med att lämna en översikt av förevarande
lagstiftningsfråga för alt därefter behandla vissa huvudfrågor innan
jag går in på de olika författningsförslagen.

Kungl. Maj. ts proposition nr H3 år 1956

II* Översikt av förevarande lagstiftningsfråga

Gällande ordningsstadga för rikets städer

1868 års ordningsstadga för rikets städer består av två från varandra
klart avskilda delar. Den ena delen omfattar de materiella ordningsföreskrifterna
i stadgan och den andra upptar bestämmelser av övervägande
formell natur.

De materiella ordningsföreskrifterna reglerar förhållanden av vitt skilda
slag. Sålunda finns i stadgan bestämmelser om torg- och gatuhandel, om
tillsyn över djur, om vissa slag av allmänfarlig verksamhet, om skydd för
vissa allmännyttiga anläggningar m. m., om badande utomhus, om gatuoch
gårdsrenhållning, om upplagsplatser samt om offentliga tillställningar.
Några enstaka bestämmelser i stadgan har upphävts i samband med senare
lagstiftning t. ex. vissa hälsovårdsbestämmelser, som upphävdes genom
1919 års hälsovårdsstadga, samt vissa trafikföreskrifter, vilka uteslöts genom
1951 års vägtrafikförordning. Därjämte har några smärre jämkningar
skett. Bortsett härifrån består ordningsstadgan ännu i stort sett oförändrad,
och av de ursprungliga 30 paragraferna gäller fortfarande 27. Bestämmelserna
om offentliga tillställningar erhöll i huvudsak sin nuvarande avfattning
1886 och har därefter endast undergått mindre jämkningar. Med hänsyn
till sin betydelse för församlingsfriheten intar dessa bestämmelser en
central ställning i stadgan. De innehåller den allmänna regeln, att den som
anordnar offentlig tillställning skall göra anmälan därom till polismyndigheten,
varmed i ordningsstadgan förstås poliskammare, polismästare, magistrat
eller kommunalborgmästare. I fråga om vissa grupper av tillställningar
nämligen dels sådana av utpräglad nöjeskaraktär, s. k. allmänna folknöjen,
dels vissa tillställningar utomhus är det emellertid enligt ordningsstadgans
§ 13 icke tillräckligt att göra anmälan utan det kräves att polismyndigheten
lämnar sitt tillstånd. Dessutom innehåller ifrågavarande paragraf i ordningsstadgan
bl. a. bestämmelser om rätt för polismyndighet att förbjuda
förnyandet av en offentlig tillställning samt om polischefs befogenhet att
upplösa sådan tillställning.

Av de föreskrifter som är av mera formell natur må här nämnas § 20,
som innehåller regler om sättet för åvägabringande av lokala ordningsföreskrifter.
Den härigenom givna möjligheten att komplettera ordningsstadgan
har allmänt utnyttjats. Vidare må här erinras om § 30, enligt vilken
paragraf länsstyrelsen kan förordna om utsträckning av ordningsstadgans
tillämplighet till att avse köping m. m.

I anslutning till nyssnämnda bestämmelser om offentliga tillställningar
må i detta sammanhang även nämnas, att lagen den 30 juni 1948 angående
införande av lagen om ändring i strafflagen in. in. innehåller en grundläggande
regel på församlingsrättens område. Till 4 § i nämnda lag har näm -

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1956

ligen överförts stadgandet i förutvarande 10 kap. 5 § strafflagen, att sammankomst
till överläggning om allmänt eller menighet rörande ärende ej
må upplösas, såframt därvid ej företages något som är stridande mot lag
eller eljest stör allmän ordning.

Beträffande det närmare innehållet i nu gällande bestämmelser torde -i den mån de icke kommer att närmare beröras i det följande — i övrigt
få hänvisas till utredningens betänkande.

1944 års förslag till allmän ordningsstadga

Som redan tidigare antytts innehöll 1944 års förslag till allmän ordningsstadga
ett stort antal detaljbestämmelser och stadgan fick därigenom ett
betydligt större omfång än den gällande stadgan. Bland de nya föreskrifterna
må här endast nämnas bestämmelser om kringföringshandel, om
kiosker och försälj ningsautomater, om affischering, om förtäring av rusdrycker
och pilsnerdricka på allmän plats, om nedskräpning av sådan plats,
om köbildning, om snöskottning från tak, om camping samt om allmänna
samlingslokaler. I fråga om offentliga tillställningar byggde förslaget beträffande
det materiella innehållet i huvudsak på nuvarande bestämmelser.
Det uttalades dock att de f. n. i praxis tillämpade inskränkningarna i
rätten att avslå ansökan om tillstånd till nöjestillställningar borde ersättas
med en mera fri prövning, därvid omständigheter av skilda slag borde beaktas,
dock så att osunda företeelser på nöjeslivets område såvitt möjligt
motverkades. I fråga om övriga tillställningar, som fordrade tillstånd,
d. v. s. offentliga tillställningar utomhus i tättbebyggda områden, borde
däremot vägran av tillstånd icke få förekomma i andra fall än som uttryckligen
angavs i stadgan. Vidare förordades att anmälningsplikt skulle införas
i fråga om tillställningar utomhus på den egentliga landsbygden.

Befogenheten att meddela tillstånd till oftentliga tillställningar respektive
mottaga anmälningar om sådana borde enligt förslaget alltid tillkomma
polischefen och icke — såsom f. n. gäller i stad utan polismästare magistrat
eller kommunalborgmästare. Även beträffande de befogenheter, som
eljest i nuvarande ordningsstadga tillkommer sistnämnda myndigheter, föreslogs
viss överflyttning till polisorganen. Innan polischefen meddelade beslut
skulle han emellertid regelmässigt inhämta yttranden från vederbörande
kommunala myndigheter.

Såsom redan nämnts utsattes förslaget vid remissbehandlingen för allvarlig
kritik i skilda hänseenden och bl. a. kritiserades det stora antalet
detaljbestämmelser. Särskild uppmärksamhet vid remissbehandlingen tilldrog
sig frågan om offentliga tillställningar. Flera myndigheter ansåg att
församlingsfriheten borde regleras i lag. I frågan om överflyttningen av tillståndsgivningcn
beträffande offentliga tillställningar till polischeferna var
meningarna delade. Fn stor grupp remissinstanser anslöt sig till förslaget

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1956

samt förordade att polisorganen även i övrigt borde tillerkännas ökade befogenheter
på de områden, som berördes av ordningsstadgan. Särskilt i
yttranden från magistrater i mindre städer, kommunalborgmästare och
stadsfullmäktige kritiserades däremot de föreslagna ändrade kompetensbestämmelserna.
Förslaget ansågs utgöra ett angrepp mot den kommunala
självstyrelsens grundsatser. Från några håll påyrkades rentav införandet
av ett kommunalt veto i fråga om nöjestillställningar. I allmänhet fann man
emellertid bland remissmyndigheterna att redan den föreslagna ordningen
med hörande av kommunala myndigheter var alltför tungrodd och opraktisk.

Beträffande innehållet i övrigt i 1944 års förslag må, i den mån förslaget
icke kommer att nedan närmare behandlas, hänvisas till den redogörelse
därför som finns intagen i utredningens betänkande.

1954 års förslag till allmän ordningsstadga m. m.

Vid tillkallandet av 1949 års sakkunniga framhölls beträffande ordningsstadgans
omfattning och allmänna utformning bl. a., att befolkningens
ökade rörlighet och kommunikationsväsendets utveckling visserligen torde
ha medfört ett större behov av enhetlig reglering av ordningsangelägenheterna
än tidigare. Men denna synpunkt syntes icke behöva drivas så långt
som 1944 års utredning tänkt sig. Storstädernas ordningsproblem påkallade
på många punkter en annan och mera ingående reglering än motsvarande
fråga i de små samhällena, överhuvud finge kravet på enhetlighet icke
föranleda att i riksstadgan från lokala stadgor upptoges föreskrifter som
icke kunde anses omfattade av en allmän folkmening. Sådana bestämmelser
skulle innebära ett obefogat tvång på befolkningen i de orter, där de icke
ansetts nödvändiga. Härtill komme att då regleringen av detaljfrågor på
detta område av ålder ansetts tillhöra kommunernas verksamhetssfär så
borde kommunerna icke utan särskilda skäl berövas beslutanderätten i
dessa frågor. Flera föreskrifter som upptagits i ordningsstadgeutredningens
förslag syntes vara av angivna speciella karaktär. Som exempel nämndes
de stadganden, som förbjöd förtäring av pilsnerdricka på allmän plats och
nedskräpning av sådan plats eller reglerade köbildning och användning av
grammofon och högtalare inomhus för öppet fönster, ävensom vissa av bestämmelserna
om hundar. I den mån föreskrifter av angiven art kunde
anses erforderliga finge de anses höra hemma i lokala stadgor. Beträffande
de offentliga tillställningarna framhölls, att församlingsrätten syntes utgöra
ett så väsentligt element i en demokratisk samhällsordning att dess huvudgrunder
borde fastslås i lag. Frågor om tillställningar av ren nöjeskaraktär
(allmänna folknöjen), idrottstävlingar och andra tillställningar, som icke
åsyftade överläggning om allmänt eller enskilt ärende, ansågs böra alltjämt
regleras i ordningsstadgan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 är 1956

I det nu framlagda förslaget har hithörande bestämmelser uppdelats på
tre skilda författningar: en allmän ordningsstadga, eu lag om allmänna
sammankomster och en lag angående skyldighet att renhålla gata in. in.

Den allmänna ordningsstadgan, som i princip skall gälla hela riket, har
avsevärt nedskurits i förhållande till 1944 års förslag. Den omfattande och
ingående reglering som genomförts i åtskilliga ämnen med anknytning till
ordningsstadgan har befunnits kunna medföra en avsevärd minskning av
antalet bestämmelser. Som exempel härpå må nämnas trafikförfattningarna
samt byggnads-, hälsovårds- och naturskyddslagstiftningen. En nedskärning
av ordningsstadgan har utredningen ansett motiverad jämväl ur allmänna
synpunkter, önskemålet om enhetlighet bör enligt utredningen icke
föranleda att i de små samhällena skall gälla regler i alla de hänseenden,
vari de större samhällena funnit stadganden påkallade. En detaljreglering,
som går utöver vad behovet kräver, framstår såsom ett onödigt tvång
på invånarna och kan endast med svårighet upprätthållas. Härtill kommer
hänsynen till den kommunala självbestämmanderätten i fråga om ordningsangelägenheter.
Den nya kommunallagstiftningen har åsyftat att öka kommunernas
kompetensområde och över huvud kommunernas frihet att själva
vårda sina angelägenheter. Uppenbarligen skulle det stå i strid häremot att
utan starka skäl genom ingående allmänna regler inskränka kommunernas
frihet på ifrågavarande område, framhåller utredningen. I enlighet med nu
angivna synpunkter har i förslaget endast upptagits ett ganska ringa antal
bestämmelser rörande ordningen i allmänhet. Ytterligare erforderliga ordningsföreskrifter
skall enligt utredningen liksom hittills meddelas i form
av lokala stadgar, som antages av kommunerna och underställes länsstyrelsens
prövning. Vad däremot angår offentliga tillställningar har utredningen
ansett en utförligare reglering påkallad.

Förslaget till allmän ordningsstadga innehåller sålunda i en första avdelning
vissa allmänna ordningsföreskrifter. Där behandlas frågan om
nyttjande av allmän plats (1 §) och om renhållningsskyldighet å allmän
plats (2 §). Vidare föreslås vissa bestämmelser till skydd för trafikanter
på allmän plats mot fara från byggnader och andra anordningar (3 §),
föreskrifter angående upptagande av vak m. in. (4 §), bestämmelser rörande
sprängning m. m. (5 §), rörande polismans befogenhet att ingripa
mot ordningsstörande förehavanden (6 §) samt bestämmelser rörande komplettering
av de allmänna ordningsstadgandena genom lokala föreskrifter
och angående befogenhet för polismyndighet alt ingripa i tall som ej regleras
i den lokala stadgan (7 och 8 §§). Den andra avdelningen i förslaget
till allmän ordningsstadga handlar om offentliga tillställningar (9—19 §§).
Med offentlig tillställning förstås sådan tillställning som främst avser att
bereda deltagarna nöje eller förströelse såsom teaterföreställning, konsert,
danstillställning, o. s. v. Här upptages bestämmelser om tillstånd och anmälan,
om ordning vid och tillträde till tillställningen, om rätt att upplösa

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1956

tillställning in. in. Det tredje avsnittet i stadgan innehåller vissa särskilda
bestämmelser såsom angående vad som skall förstås med allmän plats
(20 §), angående antagande och fastställande av lokal ordningsstadga (21
och 22 §§), om reglemente eller taxor för åkare (23 §), om samarbete mellan
polismyndighet och övriga ortsmyndigheter (24 §) samt ansvarsbestämmelser
m. in. (25 och 26 §§).

Den föreslagna lagen om allmänna sammankomster avser allmän sammankomst
som hålles för överläggning, opinionsyttring eller upplysning i
allmän eller enskild angelägenhet eller som är att hänföra till föreläsning
eller föredrag för meddelande av allmän eller medborgerlig bildning eller
till religionsövning. Utredningen biträder den från många håll framförda
uppfattningen att församlingsrätten bör omgärdas med det skydd som följer
av dess reglering i allmän lag. För att församlingsrättens faktiska innehåll
ej skall bliva beroende av administrativa tillämpningsföreskrifter —
vilket bleve fallet om lagen inskränkes till att allenast ge uttryck åt en
allmän princip — föreslår utredningen att i lagen meddelas fullständiga
bestämmelser rörande allmänna sammankomster. Den föreslagna lagen
innehåller således en fullständig reglering angående dessa sammankomster,
vad som skall förstås med allmän sammankomst, anmälan och tillstånd,
ordning vid och tillträde till sammankomsten, rätt att upplösa sammankomst,
ansvarsbestämmelser, m. m.

Utredningen framlägger vidare förslag till lag angående skyldighet att
renhålla gata m. m. Angående innebörden av renhållningsskyldigheten har
såsom nämnts föreskrift upptagits i förslaget till allmän ordningsstadga.
Ifrågavarande lag avser att fastslå vem som skall svara för renhållningsskyldigheten.
Det har ansetts vara en stor brist att fasta normer beträffande
gaturenhållningen saknats. Med hänsyn till utvecklingen beträffande
övrig gatuhållning och under beaktande av de faktiska förhållandena, vilka
visar att samhällena självmant i betydande omfattning övertagit alll flera
av renhållningsbestyren, har annat icke ansetts kunna ifrågakomma än att
ansvaret för renhållningen i princip lägges på kommunerna.

Emellertid har icke ansetts motiverat att helt befria fastighetsägarna
från hithörande uppgifter, i synnerhet som det beträffande en del av dessa
arbeten fortfarande kan vara lämpligare att ombesörjandet åligger de särskilda
fastighetsägarna än ett centralt renhållningsverk.

Utredningen har därför föreslagit att samtidigt som det primära ansvaret
för renhållning, snöröjning och övriga hithörande uppgifter överflyttas
å samhällena dessa medgives rätt att ålägga fastighetsägarna vissa
skyldigheter härutinnan. De skyldigheter som sålunda må åläggas fastighetsägare
har begränsats till att avse gångbana eller annat för gångtrafiken
erforderligt utrymme utanför fastighet inom tättbebyggd del av staden
eller samhället. En sådan fördelning överensstämmer nära med vad som
redan tillämpas i ett stort antal städer och andra samhällen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1956
Remissyttrandena

I flertalet remissyttranden uttalas tillfredsställelse över att förslag till
ny ordningsstadga och lag om allmänna sammankomster nu framlagts. De
av utredningen uppdragna allmänna riktlinjerna har på det hela taget
vunnit gillande i yttrandena. När det gäller de särskilda spörsmålen framföres
dock åtskillig kritik och flertalet remissorgan förklarar därvid, att
de tillstyrker förslagen endast under förutsättning att av dem framförda
erinringar beaktas vid den slutliga utformningen av lagförslagen. Avstyrkande
— under åberopande av åtskillig detalj kritik — är flertalet polismästare,
20 städer, ett municipalsamhälle, 11 kommunalborgmästare samt
föreningen Sveriges landsfogdar. Städernas och kommunalborgmästarnas
negativa inställning till förslagen grundar sig främst på missbelåtenhet med
utredningens förslag i fråga om kompetensfördelningen mellan myndigheterna,
därvid särskilt åberopas att polismyndigheterna fått för stor maktbefogenhet.
Beträffande utredningens förslag till lag angående skyldighet
att renhålla gata m. m. är meningarna delade, men flertalet remissmyndigheter
har dock godtagit utredningens förslag.

Även om sålunda ganska allmänt kritik riktats mot utredningens förslag
anser likväl det stora flertalet remissinstanser att förslagen efter omarbetning
i skilda hänseenden är ägnade att läggas till grund för lagstiftning.
Från flera håll understrykes angelägenheten av att den länge aktuella
frågan om utfärdande av ny ordningsstadga nu bringas till en lösning utan
ytterligare utredning.

Vad särskilt angår utredningens uppdelning av bestämmelserna i tre
skilda författningar har förslaget att i lag stadfästa församlingsfriheten
allmänt godtagits. Däremot är meningarna delade beträffande det lämpliga
i att i olika författningar upptaga i stort sett samma detaljbestämmelser.

Bland dem som uttryckligen ansluter sig till den av utredningen föreslagna
uppdelningen märks justitiekanslersämbetet och riksåklagarämbetet.
Riksåklagarämbetet finner sålunda riktigt, att vad som hör till församlingsrätten
i egentlig mening omgärdas med det skydd, som följer av
dess reglering i allmän lag. Utredningens skäl för att i lagen icke upptaga
endast en principdeklaration synes bärande. Ämbetet uttalar i samband
därmed, alt det givetvis kan sägas vara en olägenhet att i huvudsak
likartade förhållanden regleras i två olika författningar. Då det ändå delvis
måste bli fråga om olika bestämmelser, kan det emellertid enligt ämbetets
mening å goda grunder betvivlas, om överskådligheten skulle bli större,
därest detaljföreskrifterna rörande sammankomster inarbetades i ordningsstadgan.
Ämbetet anser dock att en principdeklaration bör upptagas i lagen
och föreslår, att lagen inledes med ett dylikt stadgande.

Bland de remissinstanser som vänder sig mot den föreslagna uppdelningen
må nämnas länsstyrelserna i Jönköpings, Göteborgs och Bohus, Öre -

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1956

bro och Västmanlands lön samt föreningarna Sveriges landsfogdar och Sveriges
landsfiskaler.

Enligt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län är det en nackdel med
uppsplittringen av bestämmelser om likartade ämnen på olika lagar eller
författningar. Så har skett, framhåller länsstyrelsen, med bestämmelserna
om allmänna sammankomster och offentliga tillställningar, som uppdelats
på lagen om allmänna sammankomster och ordningsstadgan, samt med
bestämmelserna om gaturenhållningen, som återfinnes såväl i ordningsstadgan
som i lagen angående skyldighet att renhålla gata m. m. Om dessutom
i de olika kommunerna antages särskilda ordningsföreskrifter, ökas
uppsplittringen av författningsmaterialet ytterligare. Det kan därför enligt
länsstyrelsens mening befaras, att avsevärda svårigheter kan uppkomma
såväl för myndigheterna som för allmänheten att överblicka och tillämpa
de olika bestämmelserna.

Beträffande själva den redaktionella utformningen av författningarna
har från åtskilliga håll framförts kritik, därvid man ansett att förslagen
lider av svåröverskådlighet och i vissa hänseenden otydlighet, vilket är
särskilt olägligt med hänsyn till bestämmelsernas stora intresse för allmänheten.
I en del yttranden göres gällande att bestämmelserna erhållit
en avfattning som stundom är synnerligen vag och svårtolkad och det
påtalas i samband därmed att icke heller utredningens motiveringar är uttömmande
och helt otvetydiga.

Departementschefen

1868 års ordningsstadga består alltjämt i huvudsak oförändrad. Vissa av
bestämmelserna har i anslutning till senare lagstiftning på skilda områden
utmönstrats och andra har vid olika tillfällen jämkats, men i stort sett kan
man säga att flertalet av de ursprungliga bestämmelserna fortfarande gäller.
Det framstår som uppenbart, att dessa snart 100-åriga bestämmelser
måste vara i behov av revision. De har tillkommit under helt andra förhållanden
än dem som nu råder. En genomgripande utveckling och förändring
av samhället har ägt rum och en fortlöpande anhopning av befolkningen
till tätorter pågår. De ekonomiska och sociala förhållandena är helt
annorlunda än vid ordningsstadgans tillkomst och på det industriella och
trafiktekniska området har skett en genomgripande omdaning. Det var sålunda
under helt andra förutsättningar som bestämmelserna i ordningsstadgan
tillkom.

Sedan lång tid tillbaka har också frågan om en reformering av ordningsstadgan
varit aktuell. Redan 1938 påbörjades utredningsarbetet. Detta ledde
till ett år 1944 framlagt förslag till allmän ordningsstadga m. m. Såsom
framgår av vad jag redan anfört blev emellertid detta förslag vid remissbehandlingen
utsatt för så allvarlig kritik att det icke ansågs kunna läggas

Kungl. Maj:ts proposition nr ib3 år 1956

till grund för lagstiftning i ämnet. Efter erhållet bemyndigande tillkallade
därför min företrädare i ämbetet i september 1949 nya sakkunniga för att
verkställa översyn av ordningsstadgan och i oktober 1954 avlämnade utredningen
sitt betänkande, i vilket framlägges förslag till allmän ordningsstadga,
lag om allmänna sammankomster och lag angående skyldighet att
renhålla gata m. in.

De frågor, som den föreslagna lagstiftningen avser att reglera, är av den
allmänna natur och beskaffenhet i övrigt att det är fullt förklarligt, att
delade meningar råder om hur spörsmålen bör lösas. Detta framgår också
med all tydlighet när man tar del av de remissyttranden, som avgivits över
utredningens förslag. På åtskilliga punkter framföres kritik, delvis av
ganska allvarlig art, men i stort sett kan man säga att de allmänna riktlinjerna
i utredningens förslag mottagits med gillande; kritiken avser främst
de särskilda bestämmelserna. Och i åtskilliga yttranden uttrycker man sin
tillfredsställelse över att denna gamla och viktiga lagstiftningsfråga nu
skall få sin lösning. Jag vill därför förorda, att utredningens förslag nu
lägges till grund för lagstiftning i ämnet. Även om förslagen i stort sett
synes mig väl avvägda, har jag på åtskilliga punkter funnit remissinstansernas
kritik befogad och jag kommer därför i det följande att föreslå vissa
ändringar.

Vad angår utredningens förslag att uppdela bestämmelserna på tre skilda
författningar, en allmän ordningsstadga, en lag om allmänna sammankomster
och en lag om skyldighet att renhålla gata m. in., vill jag biträda
detta förslag. Givetvis är det särskilt önskvärt att ifrågavarande bestämmelser,
som i så hög grad angår allmänheten, är disponerade på ett överskådligt
och lättillgängligt sätt. Enligt min mening når man den bästa överskådligheten
genom att, på sätt utredningen föreslagit, dela upp bestämmelserna
på tre olika författningar.

De egentliga ordningsbestämmelserna och föreskrifterna angående antagande
av lokala ordningsstadgor bör innefattas i den allmänna ordningsstadgan.
I denna torde även böra upptagas föreskrifter om offentliga tillställningar.
Beträffande bestämmelserna om församlingsrätten, d. v. s. rätten
för svenska medborgare att komma samman till överläggning om allmänt
eller enskilt ärende, finner jag, såsom jag i det följande kommer
att närmare utveckla, dessa vara av den beskaffenhet att de bör upptagas i
en särskild, av Konung och riksdag gemensamt stiftad lag. Församlingsfriheten
är en medborgerlig rättighet av sådan betydelse, att den bör kringgärdas
av de garantier, som följer av dess reglering i allmän lag. I tidigare
sammanhang har den tanken väckts, att cn sådan lag endast borde innehålla
de grundläggande reglerna under det att detaljbestämmelserna borde
upptagas i ordningsstadgan. Emellertid kommer bestämmelserna om allmänna
sammankomster att på vissa punkter skilja sig från dem som föreslås
för offentliga tillställningar. Med hänsyn hl. a. härtill synes det mig
3—- Biluing till riksdagens protokoll 1956. 1 sand. Nr Vilt

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

som om man skulle nå den bästa överskådligheten genom att i lagen intaga
samtliga bestämmelser om allmänna sammankomster och i ordningsstadgan
reglera endast offentliga tillställningar. Såsom i vissa remissyttranden framhålles
medför detta visserligen att åtskilliga likartade bestämmelser måste
intagas såväl i lagen som i ordningsstadgan. Jag kan dock icke finna några
större olägenheter förenade med en sådan disposition. I enlighet med utredningens
förslag förordar jag således, att i en särskild lag om allmänna
sammankomster upptages samtliga de bestämmelser, som angår sådana
sammankomster, och att offentliga tillställningar i sin helhet regleras i den
allmänna ordningsstadgan.

I svensk rätt saknas för närvarande bestämmelser om vem renhållningsskyldigheten
i fråga om gata m. m. skall åvila. Detta har länge ansetts
vara en stor brist och det framstår som önskvärt att i detta sammanhang
söka nå en tillfredsställande lösning av denna viktiga fråga. Bestämmelserna
är av den innebörd, att de bör upptagas i en lag och icke i ordningsstadgan.
Jag tillstyrker därför att denna fråga i enlighet med utredningens
förslag regleras i en särskild lag.

Av vad jag nu anfört framgår således att jag ansluter mig till utredningens
disposition av författningsmaterialet. Såsom från något håll framhållits
ökas uppsplittringen av materialet ytterligare genom kommunernas
möjlighet att antaga lokala ordningsföreskrifter. Den svåröverskådlighet
som möjligen kan bli en följd härav finner jag dock ofrånkomlig om man
över huvud taget vill bibehålla kommunernas rätt att antaga lokala ordningsföreskrifter,
och denna möjlighet har icke ens ifrågasatts.

Beträffande den redaktionella utformningen av de olika författningsförslagen
har från skilda håll framförts kritik; man har ansett att förslagen
lider av svåröverskådlighet och i vissa hänseenden av otydlighet. I viss utsträckning
har jag funnit fog för denna kritik och författningsförslagen
har därför omarbetats även ur redaktionell synpunkt.

Redan i detta sammanhang viil jag beröra en annan lagstiftningsfråga
som äger nära samband med ordningsstadgan, nämligen frågan om kommunernas
möjligheter att med nyttjanderätt upplåta mark, som är avsedd
för allmänt begagnande, och att uttaga avgifter för sådana upplåtelser.
Även denna fråga är f. n. olöst i vår lagstiftning och sedan länge har starka
önskemål framförts — särskilt från kommunernas sida — att frågan måtte
lösas lagstiftningsvägen. Obestridligen föreligger ett nära samband mellan
detta spörsmål och den i ordningsstadgan reglerade frågan om begagnande
av allmän plats. Det har emellertid icke befunnits möjligt att i förevarande
sammanhang taga upp även nyssnämnda lagstiftningsfråga. Jag vill dock
nämna, att särskild utredning av frågan nyligen verkställts och redovisats
i en den 31 december 1955 avgiven promemoria. Sedan denna utredning i
vanlig ordning remissbehandlats, kommer jag att till närmare övervägande
upptaga även detta spörsmål.

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1956

III. Vissa huvudfrågor i förslagen

1. Ordningsstadgans tillämpningsområde och omfattning

Gällande ordningsstadga

Såsom redan tidigare omnämnts gäller 1868 års ordningsstadga i första
hand endast för städer. Länsstyrelsen kan emellertid förordna ätt vad i
stadgan är föreskrivet om stad i tillämpliga delar även skall gälla för
köping, hamn, fiskeläge och annat ställe med större sammanträngd befolkning.
Sådant beslut skall underställas Kungl. Maj :ts prövning. Utgör
området ej egen kommun, kan Konungen, där särskilda skäl därtill äro,
härvid besluta att området skall utgöra ett municipalsamhälle. Av ordningsstadgans
materiella föreskrifter gäller vissa blott inom den egentliga
staden, varmed förstås de på ett mera stadsmässigt sätt bebyggda delarna
av eu stad. Andra bestämmelser skall tillämpas jämväl å stadens område,
dit enligt § 19 är att hänföra de utom den egentliga staden belägna men
ändock till staden lydande och inom dess rågång befintliga ägor. I ett par
fall meddelas skilda bestämmelser för den egentliga staden och för stadens
område.

Vad angår offentliga tillställningar kan vidare som nämnts länsstyrelsen
föreskriva att ordningsstadgans bestämmelser skall gälla visst område
invid eller i närheten av stad. Därjämte skall enligt kungörelsen den 10
juni 1932 (nr 198) angående tillämpning för riket i dess helhet av vissa
bestämmelser i ordningsstadgan vad i § 13 är stadgat i fråga om maskerad,,
bal, lekstuga, lindansning, positivspelning eller dylikt, akrobatiska konststycken,
konstridning, djurförevisning eller andra med dessa jämförliga
tillställningar tillämpas jämväl beträffande dylik tillställning å ort, varest
vad sålunda är stadgat icke redan är gällande. I övrigt finns för den egentliga
landsbygden icke några allmänna ordningsföreskrifter utan behovet
av sådana föreskrifter har tillgodosetts genom att kommunerna i kommunallagstiftningen
tillagts befogenhet att antaga föreskrifter till främjande
av sedlighet samt ordning och säkerhet inom kommunen.

Med avseende å innehållet i allmänhet i en gemensam ordningsstadga
uttalades i 1859 års betänkande, som ligger till grund för den nuvarande stadgan,
att vägledande för lagstiftningsarbetet borde vara det behov av föreskrifter
som i allmänhet gjort sig gällande; endast sådana bestämmelser
borde bliva gemensamma för alla städer i riket varemot i ämnen, beträffande
vilka närmare detaljbestämmelser berodde av olika lokala förhållanden
inom varje särskild stad, åt vederbörande lokala myndigheter borde
överlämnas att, inom i stadgan utstakade gränser, giva de närmare föreskrifter
som kunde erfordras. Det enligt denna princip utarbetade utkastet,
som omfattade 75 paragrafer och således var förhållandevis omfångsrikt,

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

upptog åtskilliga bestämmelser som under den fortsatta behandlingen uteslöts;
härigenom och genom att andra bestämmelser sammanfördes nedbringades
antalet paragrafer till 30. I ingressen till den på betänkandet
grundade ordningsstadgan förklarades, att erforderlig enhetlighet och reda
å rättsområdet bäst synts främjas därigenom, att i en allmän författning
meddelades de ordningsstadganden som kunde vara gemensamma för rikets
samtliga städer, medan det i övrigt lämnades öppet för varje stad att
åvägabringa de ytterligare föreskrifter varav behov kunde förefinnas.

Angående innehållet i de särskilda bestämmelserna hänvisas till författningstexten
och den tidigare lämnade översikten.

1944 års förslag

Vad angår tillämpningsområdet hade den av ordningsstadgeutredningen
föreslagna stadgan karaktären av en allmän ordningsstadga,
som skulle gälla för hela riket, för såväl tättbebyggda områden som den
egentliga landsbygden. Bestämmelserna var fördelade på fyra avdelningar.
Dessa hade följande rubriker: avdelning I allmänna bestämmelser, avdelning
II bestämmelser avseende tättbebyggda områden, avdelning III bestämmelser
avseende den egentliga landsbygden och avdelning IV gemensamma
bestämmelser.

Bestämmelserna i avdelning II skulle äga tillämpning dels inom stad och
köping med undantag av sådan glesare befolkad del därav av väsentligen
landsbygds karaktär, som länsstyrelsen undantagit från dylik tillämpning,
och dels inom annan kommun eller del därav, beträffande vilken länsstyrelsen
på grund av bebyggelsens täthet och förhållandena i övrigt förordnat
att bestämmelserna skulle tillämpas. Bestämmelserna i avdelning III skulle
äga tillämpning inom de delar av riket, varest bestämmelserna i avdelning
II ej gällde.

Beträffande frågan om den föreslagna ordningsstadgans omfattning
uttalades i 1944 års betänkande, att situationen i fråga om valet av de bestämmelser,
som borde intagas i en ny ordningsstadga, vore i viss mån analog
med den som förelåg vid utarbetandet av gällande stadga; såsom då
vore frågan i vad mån de bestämmelser som mera allmänt förekomme i lokala
föreskrifter borde inarbetas i den nya, för hela riket gällande stadgan.
Det anmärktes, att härutinnan två olika synpunkter gjort sig gällande. Enligt
den ena borde man göra riksstadgan så knapphändig som möjligt och
överlämna åt länsstyrelserna och de lokala myndigheterna att närmare reglera
förhållandena i den utsträckning som befunnes erforderlig. Enligt
den motsatta synpunkten borde riksstadgan göras så utförlig, att lokala
ordningsstadganden endast i undantagsfall bleve behövliga. Utredningen ansåge
sig i denna fråga böra intaga en medlande ståndpunkt och hänvisade
till att i vår tid, med dess starkt utvecklade kommunikationsväsen och goda
förbindelser olika orter emellan, behovet av enhetlighet i förevarande hän -

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1956

seende blivit långt större än tidigare varit fallet och olägenheter av lokala
bestämmelser alltmera framträdande. Särskilt i de hänseenden som kunde
vara av mera väsentlig betydelse för tillfälliga besökare å viss ort syntes
en för hela riket gemensam reglering så långt möjligt böra eftersträvas. Å
andra sidan syntes möjlighet till lokal reglering böra bibehållas beträffande
andra frågor, vilka hade sin huvudsakliga betydelse för de på orten boende
och beträffande vilka behovet av enhetlighet därför vore mindre framträdande.

Utredningen

I fråga om ordningsstadgans tillämpningsområde föreslår utredningen,
att bestämmelserna i stadgan skall gälla hela riket i den mån
ej annat framgår av bestämmelsernas eget innehåll. Jämväl i fråga om
antagande av lokala ordningsstadgar m. m. skall enligt förslaget samma
regler gälla för stad och land.

Efter att ha framhållit att även om stadgan skall avse riket i dess helhet
därav icke följde att samma materiella ordningsföreskrifter skall gälla
för både stad och land, anför utredningen härom följande.

Detta spörsmål måste prövas med hänsyn till innehållet av varje särskild
bestämmelse. Några av de bestämmelser som utredningen föreslår äro
av sådan beskaffenhet, att de böra gälla både för stad och land, varemot
en av föreskrifterna angår en fråga som bör regleras blott för städer jämte
stadsliknande samhällen och vissa andra böra få avseende blott å tättbebyggda
områden. För att angiva den lokala begränsningen upptog 1944 års
förslag särskilda bestämmelser om giltigheten samt lät tillämpligheten inom
tätorter på landet av de i första hand för städerna avsedda föreskrifterna
bero på särskilt beslut av länsstyrelsen. Nuvarande samhällsstruktur — tätbebyggelsens
utbredning på landet samt städernas omfattande av stora områden
av ren landsbygdskaraktär — föranleder dock att en dylik ordning
knappast innebär en ändamålsenlig lösning. Det har synts vara lämpligare
att i stället i förekommande fall angiva begränsningen i de särskilda bestämmelserna
eller eljest giva dem sådan utformning att tillämpningsområdet
framgår därav, och till följd av de föreslagna bestämmelsernas ringa antal
och deras innebörd i övrigt har denna utväg funnits vara framkomlig.
Beträffande några föreskrifter har som tillämpningsområde angivits tättbebyggt
område; med hänsyn till dessa föreskrifters natur har det ej ansetts
nödvändigt att närmare definiera denna bestämning.

Vad härefter angår frågan vilka bestämmelser som bör upptagas
i en allmän ordningsstadga har utredningen kommit till den uppfattningen,
att i en ny sådan ordningsstadga bör upptagas endast ett ganska
ringa antal bestämmelser rörande ordningen i allmänhet. Därutöver
erforderliga föreskrifter bör enligt utredningen liksom hittills meddelas i
form av lokala stadgar, som antages av kommunerna och underställes länsstyrelsens
prövning.

I sin motivering erinrar utredningen om att i 1868 års ordningsstadga

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1956

bestämmelser upptogs i åtskilliga ämnen, vilka efter hand blivit reglerade
genom speciallagstiftning. Hit hör icke endast de hälsovårds- och trafikföreskrifter,
vilka sedermera utmönstrats ur stadgan, utan också sådana
däri fortfarande kvarstående bestämmelser som har anknytning till nuvarande
författningar rörande stadsbyggnad, vägväsende och brandskydd. Behovet
av föreskrifter i avseende å den allmänna ordningen har i senare
tid också tillgodosetts genom specialförfattningar på andra närliggande
områden, t. ex. naturskyddslagen och livsmedelsstadgan. Vidare understryker
utredningen att en översyn av ordningsstadgan givetvis måste ske
också mot bakgrunden av annan senare tillkommen lagstiftning, bl. a.
straff- och kommunallagstiftningen.

Utredningen fortsätter.

Det är uppenbart att innehållet i nu åsyftade lagar och författningar i hög
grad inverkar på utformandet av en ny allmän ordningsstadga och är ägnat
att minska behovet av föreskrifter däri. Principen synes böra vara, att ordningsstadgan
icke bör innehålla bestämmelser vare sig i ämnen som direkt
regleras i viss specialförfattning eller över huvud behandla spörsmål, som
faller inom ramen för speciallagstiftningen och kan regleras genom lokala
föreskrifter.

Speciallagstiftningen — som till avsevärd del tillkommit efter det 1944
års förslag framlades — föranleder att en betydande nedskärning kan ske
av antalet bestämmelser i förslaget. En sådan nedskärning framstår ur allmän
synpunkt såsom önskvärd.

Utredningen erinrar vidare om att den ledande grundsatsen vid utarbetandet
av 1944 års förslag varit behovet av enhetlighet; med nutidens kommunikationsväsen
och ökade rörlighet ansågs olägenheterna av den lokala
regleringen framträda långt starkare än förr, och särskilt syntes enhetlighet
böra eftersträvas i de hänseenden, som kunde vara av väsentlig betydelse
för tillfälliga besökare.

Härefter uttalar utredningen följande.

Såsom framhållits i yttranden och underslrukits av departementschefen
bör emellertid önskemålet om enhetlighet icke få föranleda, att i de små
samhällena skola gälla regler i alla de hänseenden, vari de större städerna
funnit stadganden påkallade. En detaljreglering som går utöver vad behovet
kräver framstår såsom ett onödigt tvång på invånarna och kan endast med
svårighet upprätthållas. Därjämte torde — sedan riksgiltiga trafikföreskrifter
genomförts — behovet av enhetlighet på ifrågavarande område
icke vara särskilt starkt framträdande; i stort sett äro föreskrifterna endast
av betydelse för de på orten boende. Det angivna önskemålet synes
fastmera vara uttryck för en på mera allmänna skäl grundad strävan efter
likformighet. Även innehållet i och utformningen av erforderliga föreskrifter
kan behöva lämpas efter ortsförhållandena.

I 1862 års kommunallagar angavs uttryckligen såsom en av kommunens
uppgifter att vårda gemensamma ordningsangelägenheter och denna befogenhet
har gammal hävd. I många andra avseenden kringskuren av lagstiftning
har den kommunala självbestämmanderätten på detta område
-—- till följd av begränsningen av gällande allmänna bestämmelser — haft

Kungl. Maj. ts proposition nr H3 år 1956

ett betydelsefullt verksamhetsfält. Den nya kommunallagstiftningen, som
visserligen icke särskilt omnämner handhavandet av oi dningsangelägenheterna
som en kommunal uppgift, har åsyftat att öka kommunernas allmänna
kompetensområde och över huvud kommunernas frihet att själva
vårda sina angelägenheter. Uppenbarligen skulle det stå i strid häremot att,
utan starka skäl, genom ingående allmänna regler inskränka kommunernas
frihet på ifrågavarande område. Även om meddelade regler överensstämma
med allmänt antagna lokala föreskrifter måste det vara av värde att den
lokala bestämmanderätten bibehålies. Mot bibehållande av derina synes ej
heller kunna åberopas att kommunerna skulle ha eftersatt sina skyldigheter
enligt nu gällande ordning att antaga erforderliga ordningsföreskrifter.

Stundom har gjorts gällande att en utförligare allmän reglering skulle
innebära den fördelen, att vanligen behövliga bestämmelser därigenom skulle
erhålla en bättre utformning än de ibland få i lokalstadgorna. Härutinnan
må emellertid anmärkas, att de särskilda föreskrifterna i gällande lokala
stadgar förete en påfallande inbördes överensstämmelse i fråga om utformningen.
Främst beror detta helt visst därpå att de större samhällenas,
i första hand Stockholms, med anlitande av erforderlig sakkunskap
utarbetade stadgor tjänat som mönster för lokalstadgorna i andra samhällen.
En betydelsefull hjälp — bl. a. med tillhandahållande av lämpliga
förebilder — torde härvidlag ha lämnats av stadsförbundet. Detta förfaringssätt
är ägnat att främja viss enhetlighet utan att självbestämmanderätten
trädes för när. Beträffande utformandet av regler bör vidare beaktas,
att det för efterlevnaden är av vikt att normer rörande människors
handlingssätt i olika praktiska sammanhang erhålla en konkret utformning
och att detta lättare låter sig göra i lokala stadgar än i en för alla olika
samhällen gemensam författning; i en sådan få föreskrifterna gärna ett
allmännare, mera abstrakt innehåll.

Även av andra skäl än förut sagts bör i fråga om upptagande av föreskrift
i visst hänseende beaktas ämnets beskaffenhet och det innehåll som
kan givas åt föreskriften. Det är tydligt att ämnen av utpräglad detaljkaraktär
icke väl lämpa sig för behandling i en allmän stadga, om denna
i övrigt hålles inom snävare gränser. Det är också önskvärt att undvika
stadganden vilka väsentligen blott innefatta bemyndigande att utfärda närmare
föreskrifter rörande något förhållande som ändock faller inom området
för vederbörandes bestämmanderätt.

I enlighet med de anförda synpunkterna föreslår utredningen, att ordningsstadgan
— utöver bestämmelser om antagande och fastställande av
lokala ordningsstadgor —• skall innehålla föreskrifter om nyttjande av allmän
plats och om renhållning av sådan plats, vissa föreskrifter avseende
skydd mot fara genom bristande tillsyn å byggnader, upptagande av vakar
m. m. och andra allmänfarliga åtgärder, hörsamhet mot polisman samt därutöver
bestämmelser angående rätt för lokal myndighet att ingripa i särskilda
fall som ej omfattas av eller förutsetts i gällande lokalstadga. Därutöver
föreslås särskilda bestämmelser angående offentliga tillställningar.

En betydelsefull fråga i detta sammanhang är huruvida — efter mönster
från andra lagstiltningsområden — n o r in a 1 s t a d g a bör upprättas för
alt tjäna som förebild vid utfärdande av lokala ordningsföreskrifter. Utred -

Kungl. Maj. ts proposition nr U3 år 1956

ningen har i enlighet med sina direktiv övervägt jämväl denna fråga men
icke ansett sig böra framlägga något förslag till normalstadga. Utredningen
anför härom följande.

På förevarande område torde behovet av normalstadga vara mindre än
pa andra områden, där för övrigt vissa speciella synpunkter kunna spela
in, t. ex. rationaliseringssynpunkten med avseende å enhetliga bestämmelser
för byggnadsverksamheten. Lämpligheten av en ordningsföreskrift kan
salunda i allmänhet bedömas utan någon särskild fackkunskap, medan speciell
kompetens ofta nog fordras för motsvarande prövning av en bestämmelse
på t. ex. hygienens eller byggnadsverksamhetens områden. Det behov
av hjälp och vägledning vid utfärdandet av lokala föreskrifter som normalstadgarna
skola tillgodose är därför icke lika stort i vad gäller de allmänna
ordningsfrågorna, och den enhetlighet som sådana normalförslag medfora
framstår, såsom redan anmärkts, ej heller såsom påkallad av starkare
skäl. A ven vissa andra av de förhållanden vilka förut anförts såsom skäl
mot utförligare allmänna bestämmelser kunna anses ha viss betydelse i
vad gäller utfärdandet av normalstadgar, särskilt önskemålet att föreskrifterna
skola lämpas efter ortsförhållandena. Det torde ock kunna befaras att
uppställandet av en normalstadga, som givetvis måste innehålla ett ganska
rikhaltigt urval av detaljbestämmelser, leder till att dessa antagas utan
att nagon utgallring sker av sådana föreskrifter, varav något verkligt behov
icke föreligger. Det synes vara bättre att lita till att kommunerna vid
behov hänvända sig till kommunförbunden för erhållande av råd och bistand
vid antagandet av lokala föreskrifter.

Remissyttrandena

Utredningens förslag att ordningsstadgan skall avse riket i dess helhet
har i stort sett mottagits med gillande.

Några remissmyndigheter hävdar dock en motsatt mening. Sålunda
ifrågasätter t. ex. länsstyrelsen i Älvsborgs län om samma ordningsföreskrifter
bör gälla inom städer och andra tätorter som å den egentliga landsbygden.
Länsstyrelsen fortsätter.

De Övriga s. k. stadsstadgorna äro samtliga utformade så, att särskilda,
mera detaljerade bestämmelser gälla för städer och stadsliknande samhällen,
medan regleringen för den egentliga landsbygdens del gjorts mindre
ingående. En liknande uppspaltning av ordningsföreskrifterna synes böra
övervägas även vid tillskapandet av en ny allmän ordningsstadga. Behovet
av enhetliga och mera detaljerade ordningsföreskrifter är ovedersägligen
starkast i städer och stadsliknande samhällen. Med nutida kommunikationsväsende
och befolkningens därav ökade rörlighet framträder detta behov
framfor allt i sådana hänseenden, som kunna vara av betydelse för resenärer.
I den män sådana bestämmelser i alltför stor omfattning göres till
föremål för lokala regleringar uppstår svårigheter för den resande allmänheten.

Beträffande frågan vilka bestämmelser en allmän ordningsstadga bör omfatta
delar flertalet remissinstanser utredningens uppfattning, att i en ny
allmän ordningsstadga bör upptagas endast ett ganska ringa antal bestämmelser
rörande ordningen i allmänhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

Justitiekansler sämbetet finner visserligen koncentrationen i lagstilen väl
långtgående men uttalar, att betydelsen härav måhända icke är mera avsevärd,
då ordningsstadgan framför allt torde vara avsedd att ange den
ram, inom vilken de olika samhällena har att antaga lokala ordningsstadgar,
och det således lärer bli dessa -—- vilka kan förväntas bli utförliga och
konkret hållna -—- som de enskilda medborgarna har att tillämpa. Riksåklagarämbetet
finner de skäl utredningen anfört för sin ståndpunkt i
denna del övertygande och har ej något att erinra mot urvalet av de bestämmelser
som ansetts böra upptagas i den allmänna stadgan. Bland
övriga remissinstanser som ansluter sig till utredningens ståndpunkt i vad
angår ordningsstadgans omfattning må nämnas hovrätten för Nedre Norrland
och kommerskollegium. Nämnda hovrätt uttalar att den finner den
principiella uppläggningen lämplig men anser beklagligt, att utredningen
ej ansett sig böra uppgöra något förslag till normalstadga.

Även länsstyrelsen i Kronobergs län ansluter sig till utredningens uppfattning
och anser, att utredningen löst uppgiften att begränsa stadgans omfattning
på ett lyckligt sätt. Länsstyrelsen framhåller vidare, att genom denna
begränsning bevaras i möjligaste mån kommunernas frihet att handhava
sina ordningsangelägenheter och antaga lokala stadgar, vilket står i samklang
med strävandena i den nya kommunallagstiftningen att öka kommunernas
allmänna kompetensområde. Länsstyrelsen i Örebro län finner att,
även om motiv kan anföras för ett annat förfaringssätt, de skäl utredningen
åberopat för en knapphändig och koncentrerad allmän ordningsstadga dock
äger en avsevärd tyngd. Beträffande frågan om lokala stadgar anför länsstyrelsen.

Med den redaktionella huvudprincip, de sakkunniga valt, följer alltså i
varje fall i tätorter av större betydelse behov av kompletterande, kommunala
ordningsstadgor. Erfarenheten ger vid handen, att avsevärda svårigheter
möta, när det gäller att giva dylika stadgor ett väl avvägt materiellt innehåll
samt att på ett korrekt sätt anpassa dessa till gällande författningar och
rättsprinciper. Det vore värdefullt, om två eller tre förslag till lokala normalstadgor
utarbetades, avsedda för kommuner av skilda typer. De sakkunniga
hänvisa till den möjlighet, som finnes att anförtro denna uppgift åt Svenska
Stadsförbundet; länsstyrelsen förmenar, att större garantier funnits för att
såväl statliga som kommunala intressen tillgodosetts, därest förslag till
dylika lokala normalstadgor utarbetats av kommittén.

Enligt länsstyrelsens i Västerbottens län uppfattning synes förslaget väl
avvägt. Länsstyrelsen kan dock icke dela utredningens uppfattning, att
uppställandet av normalstadgor skulle leda till att vissa samhällen skulle
berikas med detaljbestämmelser, varav något verkligt behov icke skulle
föreligga, utan instämmer i den i ett par av de av länsstyrelsen infordrade
yttrandena uttalade meningen, att antagandet av normalstadgor måste vara
att föredraga framför ett anlitande av kommunförbunden. Länsstyrelsen
föreslår därför, att förslag till normalstadgor utarbetas centralt. Styrelsen

Kungl. Maj:ts proposition nr lb3 år 1956

för svenska stadsförbundet uttalar att utredningen i stort sett väl bemästrat
den ömtåliga frågan om vilka ämnen som bör regleras i en allmän ordningsstadga
eller i särskild författning å ena sidan och i lokal ordningsstadga å
den andra.

Från vissa håll ifrågasättes dock, huruvida icke utredningen i förhållande
till 1944 års förslag gått väl långt i motsatt riktning. Sålunda anför överst
åt hållar ämbetet.

Den detaljrikedom, som utmärkte 1944 års förslag, gick ett avsevärt steg
för långt, och ämbetet hörde till de remissinstanser som påyrkade en mindre
långtgående reglering i riksförfattningen. Även om de sakkunnigas strävanden
att härutinnan åstadkomma en förenkling därför i princip överensstämmer
med överståthållarämbetets uppfattning, ifrågasätter ämbetet om icke
de sakkunniga gått väl långt i motsatt ytterlighet. I vad gäller allmänna
ordningsföreskrifter — överståthållarämbetet bortser här från bestämmelserna
om offentliga tillställningar — är förslagets innehåll så uttunnat att
den väsentliga betydelsen av den allmänna ordningsstadgan kommer att
ligga i reglerna för antagandet av lokala ordningsstadgor. Med hänsyn till
det ofrånkomliga behovet särskilt i de större städerna av ett flertal föreskrifter
för tillgodoseendet av ordning och trevnad blir det av synnerlig
vikt att sådana stadgor utformas på ett ur såväl sakliga som formella
synpunkter godtagbart sätt. Ur denna synpunkt måste det enligt överståthållarämbetets
mening betecknas som en brist att de sakkunniga icke utarbetat
normalförslag till lokala stadgor för olika kommuntyper.

En tveksam hållning intar vidare t. ex. styrelsen för svenska landskommunernas
förbund, som framhåller, att ur den kommunala självstyrelsens
synpunkt intet är att invända mot utredningens förslag angående ordningsstadgans
omfattning, men å andra sidan kan man enligt styrelsen ej bortse
från det faktum, att likartade förhållanden kan utan särskild anledning bli
reglerade på olika sätt i kommunerna. Särskilt med hänsyn till den oavbrutet
ökade samfärdseln kan detta förhållande, fortsätter styrelsen, ofta te sig
egendomligt för allmänheten men även föranleda direkta olägenheter.
Vidare må nämnas, att t. ex. föreningen Sveriges stadsfiskaler anser att
det bör övervägas att i den allmänna ordningsstadgan införa ytterligare en
del bestämmelser, som närmast synes ha sin plats där. Enligt föreningens
mening bör vidare normalstadgor utfärdas av Kungl. Maj :t.

Vad angår frågan om normalförslag till lokala stadgor må tilläggas att
flertalet remissinstanser framhåller önskvärdheten av att sådana förslag
utarbetas centralt.

Departementschefen

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen äger 1868 års ordningsstadga
tillämpning endast i städer, dock att länsstyrelsen kan besluta att den
skall gälla även för köping, hamn, fiskeläge och annat ställe med större
sammanträngd befolkning. Därjämte kan ordningsstadgans bestämmelser

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

om offentliga tillställningar göras tillämpliga för visst område invid eller i
närheten av stad, och enligt en särskild kungörelse från 1932 skall bestämmelserna
angående de s. k. allmänna folknöjena gälla riket i dess helhet.
Bortsett från sistnämnda utvidgning av ordningsstadgans tillämpningsområde
finns icke några allmänna ordningsföreskrifter för den egentliga
landsbygden utan här har man tillgodosett behovet av ordningsföreskrifter
genom att kommunerna enligt kommunallagstiftningen antagit sådana.

Det i 1944 års betänkande framlagda förslaget till ordningsstadga var
uppbyggt på ett annat sätt. Det var en allmän ordningsstadga som skulle
gälla riket i dess helhet men som innehöll särskilda bestämmelser för tättbebyggda
områden och andra för den egentliga landsbygden.

Även det av utredningen nu framlagda förslaget till allmän ordningsstadga
avses skola gälla riket i dess helhet. I stället för att dela upp bestämmelserna
på skilda avdelningar avseende tättbebyggda områden och
den egentliga landsbygden har man i de fall, då bestämmelserna ansetts
böra begränsas till att gälla endast tätorter, angivit begränsningen i de
särskilda bestämmelserna. Med hänsyn till sistnämnda bestämmelsers ringa
antal och förslagets utformning i övrigt har denna väg befunnits framkomlig.

Mot den av utredningen begagnade metoden har remissinstanserna ej
haft något att invända och allmänt är man ense om att en ny ordningsstadga
bör äga tillämpning för riket i dess helhet; den bör vara en riksstadga.
Även jag hyser den uppfattningen, att en allmän ordningsstadga
bör avse riket i dess helhet och att de allmänna ordningsföreskrifterna
sedan får kompletteras genom lokala ordningsstadgar. Frågan om ordningsstadgans
tillämpningsområde hänger emellertid intimt samman med
spörsmålet om vilka bestämmelser som anses böra intagas däri. Dessa frågor
måste ses i sitt samband.

När det gäller omfattningen av en allmän ordningsstadga måste till en
början tagas ställning till frågan, om man skall ha en ordningsstadga som
innehåller allenast en knapphändig allmän reglering, efter behov utfylld
genom lokala föreskrifter, eller om man i stället skall ha en stadga som
innehåller så ingående enhetliga bestämmelser att lokala föreskrifter blott
undantagsvis erfordras.

Den förstnämnda uppfattningen synes ha varit vägledande vid den slutliga
utformningen av gällande ordningsstadga. Den får, trots att den i viss utsträckning
innehåller detalj bestämmelser, likväl anses vara ganska knapphändig
och behov av lokala ordningsföreskrifter har allmänt visat sig föreligga.
De sakkunniga, som framlade 1944 års förslag, ansåg sig ha intagit
en medlande ståndpunkt mellan nyssnämnda båda uppfattningar, men likväl
måste detta förslag betraktas som synnerligen detaljerat. Som exempel
må här endast nämnas, att förslaget upptog sådana detaljbestämmelser
som om affischering och annan reklam, kälkbacksåkning och annan lek på
allmän plats, mattpiskning, markiser, avkvistande av träd och buskar vid

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1956

trafikled, köbildning, biljarder, skridskobanor o. s. v. En så långt gående
detaljreglering i en allmän stadga synes icke lämplig och det var särskilt
denna rikedom på specialregler som framkallade kraftig kritik vid remissbehandlingen
av förslaget.

Utredningen har i sitt nu framlagda förslag gått på motsatt linje och i
den allmänna ordningsstadgan upptagit endast ett mycket begränsat antal
bestämmelser rörande ordningen i allmänhet. Sålunda föreslås att i den allmänna
ordningsstadgan endast skall upptagas bestämmelser om nyttjande
av allmän plats, om skydd mot fara genom bristande tillsyn å byggnader,
angående upptagande av vakar och andra allmänfarliga åtgärder, om hörsamhet
mot polisman samt därutöver bestämmelser angående rätt för lokal
myndighet att ingripa i särskilda fall, som ej omfattas av eller förutsetts
i gällande lokalstadga. De föreskrifter som därutöver erfordras anser
utredningen böra upptagas i lokala ordningsstadgor. Jag vill här något
närmare uppehålla mig vid de skäl, som föranlett utredningen att
driva begränsningen av antalet bestämmelser så långt som skett i förslaget.

Till en början må då framhållas att den speciallagstiftning, som under
senare årtionden skett på skilda områden —- jag behöver endast som exempel
nämna hälsovårds- och trafikföreskrifter samt författningar rörande
stadsbyggnad, vägväsende, brandskydd och naturskydd ävensom livsmedelsstadgan
—• uppenbarligen avsevärt minskar behovet av ordningsföreskrifter
i ordningsstadgan. Redan med hänsyn härtill kan sålunda en väsentlig
nedskärning av stadgans omfattning ske.

När det sedan gäller att taga ställning till vilka egentliga ordningsföreskrifter
som bör intagas i stadgan, har som stöd för en tämligen fullständig
reglering i olika sammanhang åberopats behovet av enhetlighet, och särskilt
har enhetlighet ansetts böra eftersträvas i de hänseenden, som kunde
vara av väsentlig betydelse för tillfälliga besökare. Med nutidens kommunikationsväsen
och ökade rörlighet har olägenheter av lokal reglering ansetts
framträda långt starkare än förr. Jag hyser full förståelse för betydelsen
av så enhetliga regler som möjligt på förevarande område, men hänsyn
måste tagas även till andra synpunkter. Sålunda måste man beakta
de skilda förhållanden som råder i stad och på landet. Det kan icke vara
riktigt att i små landskommuner ha ordningsföreskrifter i alla de hänseenden
som påkallas i större städer. Sådana bestämmelser skulle — som utredningen
framhållit — medföra ett onödigt tvång på invånarna och en
sådan reglering lärer endast med svårighet kunna upprätthållas. Här måste
alltid en viss avvägning ske. Skall man ha en allmän ordningsstadga, som i
princip skall gälla riket i dess helhet, bör den alltså innehålla endast sådana
regler, beträffande vilka ett verkligt behov kan anses föreligga såväl i städerna
som i de rena landskommunerna. Vidare torde regler av ren detaljkaraktär
böra undvikas. Härtill kommer en annan viktig synpunkt som
bör uppmärksammas i detta sammanhang; den gäller den kommunala

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1956

självbestämmanderätten. Genom den nya kommunallagstiftningen har man
åsyftat att öka kommunernas allmänna kompetensområde och över huvud
kommunernas frihet att själva vårda sina angelägenheter. Om man i en allmän
ordningsstadga upptog ingående detaljerade bestämmelser angående
kommunernas ordningsangelägenheter komme man härigenom onekligen
att i hög grad inskränka kommunernas frihet och självbestämmanderätt på
detta viktiga område.

De överväganden, för vilka jag nu redogjort, leder till att i en allmän
ordningsstadga, gällande riket i dess helhet, bör upptagas endast ett förhållandevis
ringa antal bestämmelser och endast sådana bestämmelser som
verkligen är av betydelse såväl för städer som landskommuner. De ytterligare
ordningsföreskrifter som därutöver erfordras får sedan meddelas i
form av lokala ordningsstadgor. Regler för hur sådana lokala stadgor skall
antagas bör jämväl intagas i den allmänna ordningsstadgan. Den uppfattning
jag sålunda hyser i denna fråga överensstämmer i huvudsak med utredningens
nu framlagda förslag och den delas av det stora flertalet remissinstanser.
Visserligen kan man kanske säga att den allmänna ordningsstadgan
genom en sådan uppbyggnad blir väl uttunnad, men jag anser,
att man med denna ståndpunkt bäst tillgodoser de olika synpunkter, som
bör vara avgörande vid frågans bedömande.

När det gäller urvalet av de bestämmelser, som bör intagas i en allmän
ordningsstadga, uppbyggd på det sätt jag nyss förordat, kan givetvis delade
meningar råda. I stort sett finner jag den av utredningen gjorda gränsdragningen
lämplig. Jag anser mig dock icke kunna tillstyrka att bland
ordningsföreskrifterna upptages en särskild bestämmelse om att den som
stör ordningen på allmän plats skall vara skyldig att hörsamma polismans
tillsägelse om rättelse. Jag har icke funnit att det straffansvar för ohörsamhet,
som man genom denna bestämmelse velat införa, skulle innebära
någon effektiv åtgärd för att komma till rätta med ordningsstörande uppträden.
Det må framhållas att man redan för närvarande har vissa bestämmelser
som ger polisen rätt alt ingripa i fall som här avses. Sålunda
är vägtrafikant jämlikt vägtrafikförordningen skyldig att efterkomma polismans
anvisningar till trafikens ordnande och jämlikt 11 kap. 3 § strafflagen
straffbelägges underlåtenhet av deltagare i folksamling, som stör allmän
ordning, att efterkomma för ordningens upprätthållande meddelad
befallning. I vissa fall kan ett ordningsstörande uppträdande bli att betrakta
som förargelseväckande beteende. Av betydelse i detta sammanhang är även
en bestämmelse i 12 § allmänna polisinstruktionen, där det sägs att om
det för alt upprätthålla allmän ordning är nödvändigt polisman äger att tillfälligt
omhändertaga den, vars uppträdande innefattar ett störande av eller
en omedelbar fara för ordningen. Sådant omhändertagande skall även ske,
där det eljest erfordras för att avvärja straffbelagd gärning, mot vilken
polisman är pliktig ingripa. Om genom en enskild persons uppträdande på

Kungl. Maj. ts proposition nr 1A3 år 1956

allmän plats en verklig fara för ordningen kan anses föreligga, som icke
kan undanröjas genom en tillsägelse, torde — såsom framhålles av överståthållarämbetet
-— ett tillfälligt omhändertagande vara den enda verksamma
åtgärden. En bestämmelse om att bötesstraff kan följa för den som
stör ordningen och icke hörsammar polismans tillsägelse om rättelse torde
knappast vara av någon större betydelse. Även i övrigt torde bestämmelsen
med den föreslagna utformningen kunna leda till vissa bevissvårigheter
m. m. Då jag sålunda förordar, att den av utredningen föreslagna bestämmelsen
angående skyldighet att hörsamma polismans tillsägelse om rättelse
icke skall upptagas i ordningsstadgan, har jag stöd härför i åtskilliga remissyttranden.
Allmänt har man i dessa varit tveksam, huruvida det föreslagna
stadgandet bör medtagas, och i åtskilliga fall har man direkt avstyrkt att
så sker.

Mot utredningens förslag angående de övriga ordningsfrågor, som bör
regleras i den allmänna ordningsstadgan, har jag intet att erinra. På en
del punkter kommer jag dock i det följande att föreslå vissa tillägg eller
förändringar.

Om man vid utformningen av den allmänna ordningsstadgan väljer den
princip, som jag nu förordat, lämnas stort utrymme för kommunerna att
antaga lokala ordningsföreskrifter. Man kommer då in på frågan om lämpligheten
av att upprätta en normalstadga för att tjäna som förebild vid
uppgörandet av lokala ordningsföreskrifter. Ett sådant tillvägagångssätt
har man begagnat sig av på vissa andra områden, t. ex. i fråga om byggnads-
och livsmedelslagstiftningen. Uppenbarligen är detta ett ur flera synpunkter
lämpligt sätt att få till stånd enhetliga samt till innehåll och
utformning lämpligt avpassade lokala bestämmelser. Då utredningen ej
ansett sig böra framlägga något förslag till normalstadgar har till stöd
härför åberopats bl. a. att lämpligheten av eu ordningsföreskrift i allmänhet
kan bedömas utan någon särskild fackkunskap och att föreskrifterna
bör lämpas efter ortsförhållandena. Uppställandet av en normalstadga,
som måste innehålla ett stort antal detaljbestämmelser, anses vidare kunna
leda till att dessa kommer att antagas utan att utgallring sker av föreskrifter,
varav något verkligt behov ej föreligger. Till stöd för utredningens
ståndpunkt kan tilläggas att kravet på enhetliga lokala bestämmelser icke

— sedan för hela riket gällande detaljerade trafikföreskrifter genomförts

— kan anses vara lika stort som tidigare. De i lokala ordningsstadgor upptagna
föreskrifterna kommer att bli av betydelse främst för de på orten
boende.

Enligt min mening skulle det dock vara av stort värde om förslag till
normalstadgar kunde upprättas centralt. Därvid borde lämpligen olika förslag
utarbetas avsedda för kommuner av olika storleksordning och med
olika struktur. Förutom att en viss enhetlighet därigenom skulle kunna
uppnås — vilket trots allt måste anses vara betydelsefullt — vunnes härige -

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1956

nom en viss garanti för att stadgorna finge ett ur materiell synpunkt lämpligt
avvägt innehåll och att de komme att stå i överensstämmelse med gällande
författningar och rättsprinciper. Jag vill i detta sammanhang också
erinra om att flertalet remissinstanser uttalat önskvärdheten av att förslag
till normalstadgar utarbetas centralt. Ur skilda synpunkter — bl. a. för att
markera att det här gäller ett område där kommunerna äger att själva bestämma
— synes mig emellertid dylika förslag böra uppgöras av kommunernas
egna organisationer, stadsförbundet och landskommunernas förbund,
i samråd. Skulle denna väg ej visa sig framkomlig, torde få övervägas
möjligheterna att i annan ordning utarbeta dylika normalförslag,
eventuellt genom särskilda sakkunniga i samråd med kommunförbunden.

2. Begreppet allmän plats

Gällande ordningsstadga

Gällande ordningsstadga, vars bestämmelser i åtskilliga fall endast avser
gata, torg eller annan allmän plats, innehåller ej någon definition av begreppet
allmän plats. Jämte gator, torg, parker och andra områden som enligt
byggnadslagstiftningen utgör allmän plats ävensom allmän väg torde såsom
allmän plats enligt ordningsstadgan få anses områden som i övrigt är upplåtna
för allmän samfärdsel eller eljest allmänt begagnade.

Bestämmelserna i ordningsstadgan rörande allmän plats torde i tillämpliga
delar också avse hamnområden i den mån dylika på sätt nyss sagts är
tillgängliga för allmänheten. Enligt förordningen den 8 maj 1874 angående
hamnordningar och andra ordningsföreskrifter för allmänna hamnai ne i
riket skall emellertid för varje större stapelstad finnas särskild hamnordning
med de föreskrifter i avseende å ordningen i hamnen, vilka finnes
nödiga utöver bestämmelserna i ordningsstadgan. Även för annan hamn
kan sådan hamnordning upprättas. I fråga om antagande, tillämpning
m. in. av hamnordning skall gälla vad som är bestämt i ordningsstadgan
rörande ordningsföreskrifter i allmänhet. Det ankommer på länsstyrelsen
att tillse att hamnordning eller eljest nödiga föreskrifter till främjande av
ordning inom hamn meddelas.

1944 års förslag

Jämlikt 1944 års förslag skulle enligt 4 §, såvitt angår städer och likställda
samhällen, med allmän plats förstås väg, gata, torg eller annan sådan plats,
som är upplåten för allmän samfärdsel eller eljest utnyttjas såsom farväg,
till allmänt begagnande upplåten park, plantering och dylikt, för allmänheten
tillgängliga delar av järnvägs-, spårvägs- och husstation med tillhörande
områden, hamnområde samt i övrigt varje plats under bar himmel,
dit allmänheten äger tillträde och där människor plägar samlas i större

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1956

antal. Såsom allmän plats skulle jämväl anses tomt eller annan mark, som
är belägen omedelbart intill plats som nyss sagts utan att vara därifrån
tydligt avskild genom inhägnad eller på annat dylikt sätt, så ock port eller
dörröppning som leder direkt ut till sådan plats.

Av ett stort antal remissinstanser anmärktes, att begreppet allmän plats
enligt förslaget finge en annan innebörd än enligt strafflagen och att detta
vore ägnat att medföra förvirring. I några fall ifrågasattes lämpligheten av
att till allmän plats hänföra varje plats under bar himmel, dit allmänheten
äger tillträde och där människor plägar samlas i större antal; bl. a. erinrades
att ett sådant område som en badstrand enligt den föreslagna bestämmelsen
tidvis bleve allmän plats men eljest icke. Anmärkningar uttalades även mot
att enskild väg skulle anses som allmän plats och underkastas för sådan
plats föreslagna bestämmelser samt mot den utsträckning vari enskild
mark skulle komma att omfattas av förslagets ordningsbestämmelser.
Beträffande hamnområden hävdades, att sådana icke borde omfattas av
magistratens och polischefens tillståndsgivning och ordningsföreskrifter
eller av andra föreslagna bestämmelser. Liknande yrkanden framställdes
även i fråga om järnvägsområden.

Utredningen

Utredningen erinrar om att begreppet allmän plats i 1944 års förslag
givits en ganska vid omfattning. I utredningens förslag till ordningsstadga
anknyter vissa av bestämmelserna till begreppet allmän plats och utredningen
säger sig ha funnit med dessa bestämmelsers syfte överensstämmande
att avsevärt begränsa innebörden av begreppet i förhållande till 1944
års förslag. I 20 § i förslaget till ordningsstadga har utredningen närmare
behandlat begreppet allmän plats. Paragrafens första stycke lyder: »Vad i
denna stadga är föreskrivet om allmän plats skall tillämpas, förutom å gata,
torg, park och annan sådan allmän plats, å allmän väg samt annat område
som är upplåtet till eller eljest nyttjas för allmän samfärdsel.» Med allmän
plats bör i städer och andra tätorter, för vilka gäller byggnadslagens bestämmelser
för stad, enligt utredningen i första hand förstås till allmänt
begagnande upplåtna gator, torg, parker och andra områden som enligt
byggnadslagen utgör allmänna platser. Därjämte bör både i sådana orter
och på landsbygden i övrigt såsom allmän plats anses allmän väg, i den
betydelse detta begrepp har i lagen om allmänna vägar. Med allmän väg
anser utredningen böra jämställas andra områden som är upplåtna för allmän
samfärdsel eller som allmänneligen nyttjas för samfärdsel. Härmed
torde begreppet — såvitt gäller områden utomhus och med den begränsning
som i vissa hänseenden följer av att blott samfärdselområden avses
— erhålla samma innebörd som uttrycket allmän plats i 11 kap. 10 och
11 §§ strafflagen. Vad angår områden som eljest är upplåtna för eller
nyttjade av allmänheten — t. ex. fritids-, idrotts- och hamnområden eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

del därav som icke utgör allmän plats enligt vad nyss sagts — har det
synts utredningen få bero av de särskilda förhållandena huruvida de bör
jämställas med allmän plats, varför i förslaget frågan härom överlämnats
till avgörande genom föreskrift i lokal ordningsstadga. Utvidgning av begreppet
allmän plats skall dock icke kunna ske när det gäller bestämmelserna
om offentliga tillställningar.

Remissyttrandena

Bland de remissinstanser, som ansett sig kunna i huvudsak godtaga
utredningens förslag i denna del, märks överståthållarämbetet som bl. a.
anför.

Begreppet allmän plats som definieras i 20 § är givetvis av central betydelse
i en reglering av förevarande natur, överståthållarämbetet vill till en
början — med bortseende tills vidare från utformningen av de sakkunnigas
förslag — uppehålla sig vid de sakkunnigas egen tolkning av detta förslag.
Såvitt överståthållarämbetet kan finna måste hamnområde, som visserligen
icke är allmän plats i byggnadslagens mening — i 25 § byggnadslagen
betecknas hamnområde såsom specialområde — dock vara att anse såsom
område, upplåtet eller eljest nyttjat för allmän samfärdsel. Hamnområde
måste därför undantagslöst inbegripas, i fråga om såväl land- som vattenområde,
under andra ledet i den av de sakkunniga i 20 § första stycket
föreslagna bestämningen av begreppet allmän plats. I betänkandet ha emellertid
de sakkunniga beträffande hamnområden gjort ett uttalande, som
synes ha den innebörden att dylikt område enligt de sakkunnigas förslag
icke alltid är att anse såsom allmän plats. Eftersom tillställningar (sammankomster)
i hamnområden uppenbarligen äro förenade med särskilt stora
faror för de tillstädeskomna och därför icke böra få hållas utan den större
garanti för ett grundligt övervägande som en tillståndsprövning innebär,
är härvidlag ett klarläggande av vikt.

Den allmänna inställningen i remissyttrandena till utredningens förslag
beträffande begreppet allmän plats är emellertid negativ. Förslaget har i
denna del kritiserats bl. a. av riksåklagarämbetet, kommerskollegium, länsstyrelserna
i Jönköpings, Malmöhus, Värmlands, Västmanlands och Norrbottens
län, landsfogden i Örebro län, åklagarmyndigheten i Malmö, poliskammaren
i Malmö samt föreningarna Sveriges landsfogdar och Sveriges
landsfiskaler. Från flera håll framhålles att begränsningen av begreppet
allmän plats drivits väl långt. Definitionen har gjorts alltför snäv och kan
icke anses tillfredsställande. Ej heller anses den fylla skäliga krav på
exakthet.

Riksåklagarämbetet framhåller, att begreppet allmän plats innebär en
avsevärd begränsning i förhållande till motsvarande definition i 1944 års
förslag. Ämbetet fortsätter.

Ämbetet vill ifrågasätta, om icke begränsningen drivits väl långt. I detta
avseende må särskilt framhållas, alt sådana för allmänheten upplåtna områden
som fritids-, idrotts- och hamnområden synas böra anses som allmänna
4 — Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 143

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 är i956

platser även utan särskild föreskrift därom i lokal ordningsstadga. Definitionen
i 20 § torde vidare endast avse områden utomhus. Starka skäl tala
emellertid för att ett sådant utrymme som exempelvis en stationsväntsal vid
tillämpning av ordningsstadgan skall anses som allmän plats.

Med hänsyn till vad nu anförts synes det böra övervägas att låta begreppet
allmän plats, utöver de i 20 § angivna områdena, omfatta jämväl dels varje
annan plats under bar himmel dit allmänheten äger tillträde och där människor
pläga samlas i större antal och dels för allmänheten tillgängliga delar
av järnvägs-, spårvägs- och busstationer (jfr 4 § i 1944 års förslag). Härmed
skulle — såvitt angår områden utomhus — också vinnas en bättre överensstämmelse
med begreppet allmän plats i strafflagen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter, om begränsningen av uttrycket
»allmän plats» är lycklig samt åberopar vad poliskammaren i Malmö anför.
Poliskammaren säger sig icke kunna undgå att finna den snäva begreppsbestämningen
opraktisk. Möjligheten av att utvidga begreppet genom lokala
stadganden (dock icke vad avser offentliga tillställningar) kan icke anses
utgöra någon god utväg utan är i stället ägnad att skapa brist på enhetlighet
och leda till förvirring.

Länsstyrelsen i Värmlands län och föreningen Sveriges siadsfiskaler anser
att någon ändring av definitionen på allmän plats i 13 § andra stycket gällande
ordningsstadga — enligt vilken med allmän plats avses gata, torg
eller annan allmän plats eller annat under bar himmel beläget ställe, till
vilket allmänheten eljest har obehindrat tillträde — icke är påkallad. Definitionen
på »allmän plats» i 20 § i utredningens förslag kan icke anses
tillfredsställande, säger länsstyrelsen, då denna definition innehåller en
icke önskvärd begränsning av innebörden i motsvarande begrepp enligt
gällande ordningsstadga för rikets städer.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser sig böra påpeka att med den
definition, som av utredningen föreslagits beträffande begreppet »allmän
plats», detta kan komma att innefatta jämväl enskild person tillhörigt
område, som nyttjas för allmän samfärdsel, samt ifrågasätter lämpligheten
därav.

Länsstyrelsen i Norrbottens län påpekar.

Den föreslagna definitionen på »allmän plats» torde icke uppfylla skäliga
anspråk på exakthet. Olika uppfattningar kan nämligen råda om vad som
skall förstås med »allmän samfärdsel». Med hänsyn till den betydelse en
otvetydig angivning av »allmän plats» kan erhålla i olika sammanhang,
bör en mera klarläggande begreppsbestämning eftersträvas. Om detta skulle
visa sig svårt, bör man överväga att i stället använda det i vägtrafikförordningen
förekommande uttrycket »allmänneligen befaren», vars innebörd
numera torde vara tämligen klarlagd genom praxis.

Från åtskilliga håll framhålles att det icke är motiverat att utesluta
möjligheten att i lokal stadga utvidga begreppet allmän plats till att avse
även offentliga tillställningar. Vidare framhålles i flera yttranden att 4 § i
1944 års förslag är att föredraga framför den nu föreslagna.

Kunyl. Maj.is proposition nr 143 ur 1956

Polisen i Stockholm motiverar denna ståndpunkt sålunda.

Till en början må framhållas att begreppet allmän plats — då det gäller
områden utomhus — enligt förslaget är avsevärt mera begränsat än motsvarande
begrepp i strafflagen. Till allmän plats enligt strafflagen hänföras
utan vidare de av utredningen undantagna fritids-, idrotts- och hamnområdena
antingen de »allmänneligen nyttjas för samfärdsel» eller ej. Förslaget
är beträffande städerna vidare mera begränsat än enligt nuvarande ordningsstadga.
Till allmän plats hänföres för närvarande — då det gäller
offentliga tillställningar — jämväl »annat under bar himmel beläget ställe,
till vilket allmänheten eljest har obehindrat tillträde».

Visserligen skall enligt andra stycket i paragrafen i lokal stadga kunna
bestämmas att även andra till »allmänt begagnande upplåtna områden»
skola vara likställda med allmän plats. Denna möjlighet föreligger dock
endast i fråga om markdispositioner (1 §), renhållning (2 §), tillsyn av
byggnader (3 §), ordningsstörande uppträdande (6 §) och polismyndighetens
befogenhet att för särskilda fall meddela ordningsföreskrifter (8 §)
men däremot icke beträffande offentliga tillställningar (11 §).

Det synes oss uppenbart att i allmänhet offentliga tillställningar som
anordnas å till allmänt begagnande upplåtna områden måste följa reglerna
i 11 § även om områdena icke nyttjas för allmän samfärdsel.

I 4 § i 1944 års förslag hade föreslagits en kanske väl detaljerad definition
på allmän plats. Denna definition är emellertid enligt vårt förmenande
i princip att föredraga framför nu föreslagna. Enligt vår uppfattning bör
med allmän plats åtminstone för städer avses ungefär samma områden som
finnas angivna i 13 § 2 st. nuvarande ordningsstadga, d. v. s. väg, gata, torg,
park eller annan sådan plats som är upplåten för allmänt begagnande
ävensom varje plats under bar himmel till vilken allmänheten eljest äger
obehindrat tillträde. Härjämte bör till allmän plats hänföras de områden
som finnas angivna i 4 § 2 st. i 1944 års förslag, nämligen portar, dörröppningar,
passager och liknande som leder direkt ut mot allmän plats.

Järnvägsstyrelsen uttalar i denna fråga.

Det torde knappast vara åsyftat att genom den nya ordningsstadgan
införa någon förändring i hittillsvarande förhållanden beträffande järnvägens
områden, men den förutnämnda bestämmelsen i § 20 i förslaget kan
bli anledning till missförstånd i detta avseende.

Järnvägsstyrelsen får därför hemställa, att ett förtydligande tillägg göres
till första stycket av denna paragraf med förslagsvis följande innehåll: »Beträffande
järnvägsområde, som är upplåtet till allmänhetens begagnande,
gälla de ordningsföreskrifter, som utfärdas av vederbörande järnvägsmyndighet
enligt järnvägstrafikstadgans bestämmelser».

Vad angår bestämmelsens placering i en ordningsstadga framföres från
flera håll kritik mot utredningens förslag. Så t. ex. ifrågasätter länsstyrelserna
i Kronobergs och Malmöhus län om icke en definition av begreppet
allmän plats bör finnas i början av ordningsstadgan. Man möter i förslaget
uttrycket allmän plats redan i 1 och 2 §§ men får ej begreppet klarlagt
förrän i 20 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1956
Departementschefen

Begreppet allmän plats får enligt utredningen betydelse vid tillämpningen
av samtliga nu ifrågavarande tre författningar och jag vill därför redan i
detta sammanhang behandla denna fråga. Såväl av den nu verkställda utredningen
som av tidigare förslag i ämnet framgår, att det är förenat med
betydande svårigheter att bestämma området för »allmän plats» på ett tillfredsställande
sätt. I 1944 års förslag upptogs en definition, enligt vilken
»allmän plats» fick en mycket vidsträckt innebörd, och förslaget blev i
denna del starkt kritiserat av remissinstanserna. Utredningens nu framlagda
förslag innebär en avsevärd begränsning. Enligt detta förslag skall till allmän
plats hänföras gata, torg, park eller annan sådan allmän plats, allmän
väg samt annat område som är upplåtet till eller eljest nyttjas för allmän
samfärdsel. Frågan om vilka ytterligare områden som bör jämställas med
allmän plats har överlämnats till avgörande genom föreskrift i lokal ordningsstadga.
När det gäller offentliga tillställningar skall någon utvidgning
av begreppet dock icke kunna ske. Med den utformning utredningen
givit den generella bestämmelsen kommer t. ex. fritids-, idrotts- och hamnområden
ofta icke att utgöra allmän plats såvida icke föreskrift därom
upptages i lokal ordningsstadga.

Även utredningens förslag angående begreppet allmän plats har utsatts
för kritik vid den nu företagna remissbehandlingen, därvid man från flera
håll framhåller att begränsningen av begreppet drivits alltför långt och att
mer exakt utformning måste eftersträvas.

I viss utsträckning finner jag kritiken befogad. Det vore mera tillfredsställande
om man i allmänna ordningsstadgan kunde mera bestämt avgränsa
begreppet och skäl kan åberopas för att ge bestämmelserna en något vidare
omfattning. Viss ledning synes man kunna erhålla av byggnadslagens bestämmelser
på detta område. Det avgörande måste emellertid vara innebörden
av de olika i stadgan föreslagna bestämmelserna och de verkningar,
som eu utvidgning kan föra med sig. Bestämningen av begreppet »allmän
plats» får betydelse för tillämpningen av vissa ordningsföreskrifter i allmänna
ordningsstadgan. Det gäller föreskrifterna om nyttjande och renhållning
av allmän plats och om skydd för trafikanter samt angående befogenhet
för polismyndighet att meddela särskilda ordningsföreskrifter. Av
särskild betydelse blir bestämningen vidare när det gäller offentliga tillställningar
och allmänna sammankomster. Enligt de föreslagna bestämmelserna
skall nämligen fordras tillstånd av polismyndigheten för anordnande av
offentlig tillställning eller allmän sammankomst å allmän plats. Jämväl i
förslaget till lag om skyldighet att renhålla gata in. in. användes begreppet
»allmän plats» för angivande av den renhållningsskyldighet som skall
åvila samhället.

När det gäller de områden, som regelmässigt bör hänföras till »allmän
plats», synes mig en viss exakthet kunna uppnås om man fastslår, att all -

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1956

män plats är gata, torg, park och annan plats som enligt fastställd stadsplan
eller byggnadsplan utgör allmän plats under förutsättning tillika att
platsen upplåtits för avsett ändamål. Utanför faller då de i 25 § byggnadslagen
angivna specialområdena såsom järnvägs- och andra särskilda trafikområden,
hamnområden, idrottsområden, begravningsplatser och vattenområden.
Av dessa områden synes mig, såsom överståthållarämbetet framhållit,
hamnområde — i den mån det är tillgängligt för allmänheten —•
alltid böra anses som allmän plats. I regel torde dessa områden eller väsentliga
delar därav vara upplåtna till eller eljest nyttjas för allmän samfärdsel.
Om hamnområde hänföres till allmän plats blir följden härav bl. a. att tillstånd
måste sökas för anordnande av offentlig tillställning inom hamnområden.
Såsom överståthållarämbetet påpekat framstår detta som fullt
motiverat med hänsyn till de särskilda risker som det kan innebära att
där anordna offentliga tillställningar. Beträffande övriga specialområden
anser jag ej tillräckligt fog finnas för att uttryckligen i den allmänna ordningsstadgan
hänföra dem under begreppet allmän plats. Vad särskilt angår
stationsväntsalar, perronger och andra järnvägsområden torde med hänsyn
till den rätt att utfärda ordningsföreskrifter härför, som tillkommer vederbörande
järnvägsförvaltning, något behov av att i och för sig hänföra dem
till »allmän plats» i ordningsstadgans mening ej föreligga. I regel torde
emellertid sådana järnvägsområden utomhus få anses nyttjade för »allmän
samfärdsel» och på grund härav — enligt utredningens förslag, som jag i
denna del vill förorda — vara allmänna platser.

Såsom allmän plats bör vidare anges allmän väg. När det gäller enskild
väg eller annat område än de jag tidigare nämnt, synes man icke i författningstexten
kunna bestämt ange var gränsen skall gå. Avgörande bör därvidlag
vara om området är upplåtet till eller eljest nyttjas för allmän samfärdsel.
Att en väg nyttjas för allmän samfärdsel får anses innebära att den
är allmänneligen befaren. Utanför bör sålunda falla de typiska enskilda
vägarna, d. v. s. landsbygdens ägo- eller hemkörslovägar samt utfartsvägar
utan betydelse för allmän samfärdsel.

Utöver vad jag nu förordat vill jag icke föreslå någon ytterligare utvidgning
av begreppet allmän plats i allmänna ordningsstadgan. Den bestämning
av begreppet allmän plats som här skett kommer sålunda att skilja sig
från vad som gäller enligt strafflagen, där begreppet har en vidsträcktare
innebörd. Behov kan emellertid föreligga att även när det gäller ordningsföreskrifter
utvidga begreppet med hänsyn till de lokala förhållandena. Jag
delar därför utredningens uppfattning, att möjlighet bör finnas att i lokal
ordningsstadga bestämma att andra till allmänt begagnande upplåtna områden
än dem jag nu behandlat skall vara likställda med allmän plats. En
sådan utvidgning bör emellertid endast få avse egentliga ordningsföreskrifter.
Det bör sålunda icke vara möjligt att genom bestämmelser i lokal ordningsstadga
utvidga kravet på tillstånd för anordnande av offentlig tillställning,

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

utan denna fråga bör vara slutligt avgjord genom den allmänna ordningsstadgans
föreskrifter. Jag kan således ej dela de farhågor, som på sina håll
uttalats, att begreppet allmän plats blir för snävt avgränsat med hänsyn till
offentliga tillställningar. I regel torde polismyndigheten likväl få tillräckliga
befogenheter att ingripa för att de närvarandes säkerhet och ordningens
upprätthållande skall säkerställas. I fråga om ordningsföreskrifter torde det
emellertid ofta komma att visa sig lämpligt att kunna utvidga tillämpningsområdet.
I vad mån så bör ske blir främst beroende på de lokala förhållandena
och vilket innehåll, som ges åt de lokala ordningsföreskrifterna. Det bör
sålunda överlämnas åt envar kommun att taga ställning till detta spörsmål.

I förslaget till allmän ordningsstadga har i 1 § som en inledande bestämmelse
angivits vad som skall förstås med allmän plats. I 3 § förslaget till
lag om allmänna sammankomster har, utan att termen använts, tillämpningsområdet
för de berörda bestämmelserna angivits på motsvarande sätt
och samma sak gäller i viss mån även förslaget till lag om skyldighet att
renhålla gata in. m. (1 §).

3. Befogenhetsfördelningen mellan olika myndigheter

Gällande ordningsstadga

Enligt gällande ordningsstadga ankommer vissa åligganden och befogenheter
å magistraten medan andra tillkommer polismyndighet varjämte
stadsfullmäktige har att fatta vissa beslut. Här må erinras om att stadsfullmäktige
har att bestämma vilka torg, hamnar och dylika ställen som skall
vara upplåtna till allmänna försäljningsplatser. Där så prövas nödigt äger
magistraten bestämma särskilda av nämnda platser för försäljning av vissa
slags varor ävensom att i övrigt lämna de föreskrifter, som för vidmakthållande
av ordning och renlighet å saluplatserna finnes erforderliga. Å
gator eller andra allmänna platser än nyss nämnts må icke utan magistratens
tillstånd försäljning bedrivas från stånd, bord eller dylikt. Utan magistratens
särskilda tillstånd må vidare byggnadsmaterialier, ved o. s. v. icke
uppläggas på gata eller annan plats än den som för sådant ändamål är av
stadfullmäktige eller annan behörig myndighet anvisad. Enligt ordningsstadgan
ankommer det vidare på magistraten att anvisa badplatser m. m.

Vad i ordningsstadgan är föreskrivet om magistrat skall enligt § 29 gälla,
i stad där magistrat ej finnes kommunalborgmästaren och i Stockholm överståthållarämbetet,
dock att enligt föreskrift i samma paragraf och särskilda
kungl. brev poliskammaren i Stockholm och vissa andra städer har att
handlägga ärenden av vissa slag.

För stensprängning, lossande av skott eller fyrverkeri erfordras tillstånd
av polismyndigheten. Sådant tillstånd erfordras jämväl för upphuggande
av is eller öppnande av vak. I fråga om offentliga tillställningar gäller enligt
§ 13 ordningsstadgan att i vissa fall anmälan skall göras hos polis -

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 är 1956

myndigheten. I andra fall erfordras tillstånd av polismyndigheten. Med
polismyndighet avses i stadgan poliskammare eller polismästare i stad där
sådan finnes och i övriga städer magistrat eller kommunalborgmästare.1

I fråga om köping och annat område på landet, där ordningsstadgan skall
gälla, har länsstyrelsen enligt § 30 att underställa Kungl. Maj :ts prövning
förslag om vilka styrelser eller myndigheter som bör fullgöra vad i stad
åligger magistrat eller annan lokalmyndighet samt om dessa myndigheters
sammansättning och vidden av deras befogenheter. Som regel har Kungl.
Maj :t därvid låtit samhällets kommunalnämnd eller municipalnämnd träda
i magistratens och polismyndighetens ställe; polismyndighets åligganden
enligt § 13 med avseende å offentliga tillställningar brukar dock överlämnas
till landsfiskalen i orten och tillkommer alltid denne, såvitt § 13 är tillämplig
på grund av 1932 års kungörelse angående tillämpning för riket i dess helhet
av vissa bestämmelser i ordningsstadgan. I övrigt brukar från kommunaloch
municipalnämnds befogenhet undantagas rätten enligt § 21 i ordningsstadgan
för magistrat att utfärda nya ordningsföreskrifter och enligt § 22
för polismyndighet att utfärda vitesförelägganden.

1944 års förslag

Även enligt 1944 års förslag fördelades uppgifterna i städerna mellan
magistraterna och de egentliga polisorganen. Enligt 74 § ersattes magistrat,
där sådan ej fanns, av kommunalborgmästare och i Stockholm av överståthållaräinbetet,
varjämte vissa ärenden skulle handläggas av poliskammare
och polismästare. I annan kommun än stad skulle magistratens uppgifter
ankomma å polischefen, d. v. s. landsfiskalen i orten.

I fråga om uppgifternas fördelning mellan å ena sidan magistrat och
kommunalborgmästare och å andra sidan polischef och poliskammare
anfördes i 1944 års betänkande, att förslaget i stort sett anslöte sig till den
princip, som angivits i betänkandet med förslag angående innebörden av
begreppet polismyndighet i olika författningar m. m. (förslaget sedermera
upphöjt till lag; se SFS 1944:415). Denna princip innebure, att å polisorganen
borde ankomma dels ärenden, som vore av mera utpräglad poliskaraktär,
och dels andra ärenden, vilka hörde samman med polisens allmänna
verksamhet och för vilkas utförande polisen därför redan toges i
anspråk, under det att magistraten och kommunalborgmästaren skulle
handlägga ärenden, som vore av mera allmän polisiär natur och krävde
mera förvaltningsmässiga bedömanden. Beträffande köpingar och municipalsamhällen
samt den egentliga landsbygden uttalades, att övervägande
skäl talade för att samtliga befogenheter tillerkändes polischefen.

Vad särskilt angår allmänna sammankomster och tillställningar innebar

1 Poliskammare finnes numera i alla städer med polismästare. Dessa städer är Stockholm,
Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg, Örebro, Borås, Linköping, Eskilstuna, Västerås,
Gävle, Uppsala, Jönköping, Karlskrona, Karlstad, Halmstad, Lund och Sundsvall. I 29 andra
städer finnes magistrat medan återstående 86 städer har kommunalborgmästare.

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1956

sålunda 1944 års förslag att tillståndsprövningen skulle ankomma på polischefen
eller i stad med poliskammare denna. Till stöd härför anfördes att
bestyret, trots sin understundom sammansatta natur, i övervägande graci
vore att anse såsom en ordningsuppgift och i olika hänseenden nära hörde
samman med polisens allmänna åligganden. Ur denna synpunkt framstode
det såsom både naturligt och principiellt riktigt, att den myndighet som
bure det närmaste ansvaret för den allmänna ordningen även skulle äga
att avgöra frågor om tillstånd till anordnande av tillställningar. Särskilt
underströks den praktiska synpunkten, att polischefen hade den omedelbara
överblicken över tillgången på ordningspersonal.

Med avseende å nuvarande förhållanden anfördes i betänkandet att, då
vid ordningsstadgans tillkomst magistraten varit det ledande polisorganet i
städer utan poliskammare, det varit naturligt att lägga tillståndsgivningen
på denna myndighet, men att den princip, varpå ordningsstadgan härutinnan
byggde, faktiskt kommit att åsidosättas sedan magistratens befattning med
polisväsendet avvecklats. Härjämte framhölls att vid tiden för betänkandets
utarbetande tiiiståndsgivningcn i 17 större städer handhades av poliskammare
eller polismästare, i 53 städer av magistrat och i 53 städer av kommunalborgmästare
samt på hela landsbygden av landsfiskalerna.

I yttrandena var meningarna delade beträffande överflyttningen av tillståndsgivningen
till polischeferna. En stor grupp remissinstanser anslöt sig
till förslaget, men särskilt i yttrandena från magistrater och kommunalborgmästare
i mindre städer utsattes de föreslagna bestämmelserna för kritik.

Rörande kommunalmyndigheterna uttalades i 1944 års betänkande att de
— även om de icke skulle ha beslutanderätt i hithörande frågor — dock
borde ha ett väsentligt inflytande på frågornas avgörande. I betänkandet
häjrvisades till att i förarbetena till 1932 års kungörelse angående tillämpning
för riket i dess helhet av vissa bestämmelser i ordningsstadgan m. m.
starkt betonats, att landsfiskalerna vid beviljande av tillstånd som avsåges i
nämnda författning borde i största möjliga utsträckning taga hänsyn till
vederbörande kommuners intressen, krav och önskemål samt för detta ändamål
träda i samverkan med kommunalnämnder och andra kommunala
organ. Den princip som härigenom kommit till uttryck ansågs böra gälla
samtliga hithörande ärenden och i förslaget intogs en uttrycklig bestämmelse
(75 §) därom, att polischefen före meddelande av beslut i ärende skulle, där
icke särskilda omständigheter till annat föranledde, inhämta yttrande från
vederbörande kommunala myndigheter. Däremot ansåg sig utredningen icke
kunna förorda, att vetorätt tillerkändes de kommunala myndigheterna; en
dylik rätt skulle kunna försvåra en enhetlig tillämpning av bestämmelserna
och även i övrigt kunna leda till mindre önskvärda konsekvenser.

1953 års kommunallag

Genom den nya kommunallagen av den 18 december 1953, som trätt i
kraft den 1 januari 1955, har, i överensstämmelse med kommunallagskom -

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 195G

mitténs förslag (SOU 1952:14), magistratens befattning med kommunalförvaltningen
upphört. I fråga om kommunalborgmästarinstitutioncn, som
enligt kommittéförslaget jämväl skulle upphöra, innebär lagstiftningen att,
i avbidan på slutligt ställningstagande till frågan om institutionens avskaifande,
tidigare gällande bestämmelser om kommunalborgmästare i sak
oförändrade överförts till den nya lagen. I anslutning till förslaget om
avveckling av magistratens kommunala funktioner framhöll kommittén,
att magistratens statligt administrativa uppgifter borde utskiftas å andra
statliga och kommunala organ och magistratsinstitutionen helt upphöra
samt att i samband därmed även de magistratsuppgifter, som åvilade kommunalborgmästaren,
på motsvarande sätt borde överflyttas till andra organ.

I betänkandet anfördes, att de ojämförligt flesta ärenden, med vilka magistraten
hade att taga befattning, vore sådana som angåves i ordningsstadgan
för rikets städer, att det vore att förvänta att magistratens uppgifter enligt
stadgan vid omarbetning av densamma skulle överflyttas å andra organ,
samt att, då åtskilliga i stadgan angivna magistratsuppgifter i städer med
poliskammare omhänderhades av denna myndighet, det syntes naturligt att
dessa uppgifter även i övriga städer överflyttades till den polisiära myndigheten.

I en bilaga till betänkandet angav kommittén närmare sina synpunkter på
den ifrågasatta överflyttningen. Enligt kommitténs mening borde till polismyndighet,
d. v. s. polischef eller poliskammare, överflyttas magistraten nu
tillkommande befattning med torghandel, disposition av gatumark för upplag,
arbeten å allmän plats, stensprängning och fyrverkeri, isupptagning,
badning, kägelbana, gaturenhållning, särskilda föreskrifter för ordningens
vidmakthållande samt — i avbidan på omarbetning av reglerna rörande
församlingsrätten — offentliga tillställningar. Å drätselkammaren borde av
uppgifterna enligt ordningsstadgan överföras befattningen med reglemente
och taxor för åkare m. fl., allmänna avstjälpningsplatser, initiativrätt i fråga
om lokala ordningsstadganden samt hundars utelöpande; föreskrifter i
sistnämnda hänseende ansågs böra utfärdas i den ordning som är lastställd
för lokalt ordningsstadgande.

I propositionen med förslag till kommunallag m. m. (prop. 1953:210)
anförde departementschefen — sedan han förordat att magistratens kommunala
funktioner skulle upphöra — bl. a. följande.

Som redan antytts kan och bör i detta sammanhang icke tagas någon
ställning till frågan om en fullständig avveckling av magistratsinstitutionen.
En sådan avveckling förutsätter, att man kan finna lämpliga former för
handhavandet i fortsättningen av magistratens befattning med de allmänna
valen och de magistraten åvilande statligt administrativa bestyren, såsom
tillämpning av ordningsstadgan för rikets städer, handelsregistrets förande,
fastställande av avstyckningar o. s. v. Klart är emellertid, att magistratens
upphörande som kommunalt organ och som instrument för statsuppsikten
över städerna ger stark aktualitet åt de gamla önskemålen om särskiljande
av förvaltning och rättsskipning i städerna och om stadsdomstolarnas över -

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

tagande av staten. Ehuru en utredning av dessa frågor legat utanför kommunallagskommitténs
egentliga uppdrag har kommittén upptagit dem till
preliminär diskussion och uttalat sig för magistratsinstitutionens slopande

och rättsväsendets förstatligande.---

I anslutning till förslaget om magistratens avskaffande har kommittén
även tagit upp frågan om kommunalborg mästarinstitution
e n bör bibehållas. Utgångspunkten för kommittén har härvid varit, att
överflyttningen av magistratens statligt administrativa uppgifter till andra
organ måste föranleda en liknande överflyttning av kommunalborgmästarens
motsvarande uppgifter. Kommunalborgmästaren skulle härigenom bli
en rent kommunal tjänsteman. Då städerna icke bör påtvingas en i lag
reglerad befattning av detta slag, har kommittén föreslagit, att kommunalborgmästarinstitutionen
avskaffas. Kommittén har emellertid förutsatt, att
kommunalborgmästaren liksom magistraten under en övergångstid måste
bibehållas som statligt organ i avbidan på att frågan om de administrativa
funktionernas handhavande i framtiden blir löst.

Om man som kommittén gjort förutsätter, att magistratens kommunala
funktioner avskaffas samt att, efter en övergångstid, magistratens och som
en följd därav även kommunalborgmästarens statligt administrativa bestyr
överflyttas på andra organ, ter det sig onekligen egendomligt, om man för
de städer, som f. n. saknar magistrat — de s. k. landsrättsstäderna — skulle
bibehålla den nuvarande organisationen med en lagreglerad kommunalborgmästartjänst,
vilken ju under sådana förhållanden skulle bli en rent
kommunal befattning. En sådan särställning för dessa städer kan knappast
motiveras på rationella grunder. Problemet kan heller icke begränsas på
detta sätt utan måste vidgas att gälla frågan huruvida i städerna överhuvudtaget
bör finnas ett lagstadgat ämbetsmannaelement med den ställning
inom kommunalförvaltningen, som tillkommer kommunalborgmästaren.
Det skulle för övrigt rent av kunna ifrågasättas att utsträcka spörsmålet
att gälla kommunerna i gemen, såväl städer som landskommuner.

Begränsar man emellertid, som väl är naturligast, frågan till städerna,
erbjuder uppenbarligen ett kommunalt ämbete av den ifrågavarande typen
fördelar ur flera synpunkter. Kravet på juridisk kompetens i förening med
befattningshavarens rätt att deltaga i stadsfullmäktiges och drätselkammarens
överläggningar ger vissa garantier för att formella och författningsmässiga
synpunkter beaktas i den kommunala verksamheten. Förhandenvaron
av en fast, enhetlig och likabenämnd chefstjänst underlättar vidare kommunikationerna
mellan statsmyndigheterna och städerna, och även för allmänheten
kan det vara av värde, att i varje stad finnes en bestämd befattningshavare,
till vilken man i törsta hand kan vända sig i kommunala angelägenheter.

Mot det sagda kan emellertid anföras, att kravet på inrättande av en
befattning, vars innehavare skall uppfylla vissa kompetensvillkor och för
vilken skall finnas ett av Kungl. Maj :t fastställt reglemente, upptagande
bl. a. tjänsteinnehavarens alla åligganden, synes mer än nödigt beskära
städernas självbestämningsrätt på det organisatoriska området. Med den
vida frihet, som kommunerna har att i andra hänseenden anpassa sin förvaltning
och sina verksamhetsformer efter lokala förhållanden och önskemål,
synes det stämma mindre väl överens att i lag ålägga dem att inrätta
en bestämd tjänst för den centrala kommunalförvaltningens behov. Kom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

munerna torde själva vara bäst i stånd att bedöma behovet av tjänstemän
på detta område och att reglera deras uppgifter, .lag vill i detta sammanhang
framhålla, att magistratsstäderna utan att vara bundna av lagbestämmelser
ordnat sin tjänsteorganisation på ett sätt, som ur allmän synpunkt
icke torde lämna rum för några anmärkningar. Även önskemålet om
juridisk kompetens i kommunalförvaltningen torde därvid i allmänhet ha
tillgodosetts. Till det anförda vill jag foga, att drätselkammaren i egenskap
av stadens stvrelse enligt förslaget ges en sådan framskjuten ställning, att
det torde te sig naturligt för såväl statliga myndigheter som enskilda att
x första hand vända sig till kammaren, dess ordförande eller tjänstemän, i
förekommande kommunala ärenden.

Oaktat vad jag nu anfört är jag icke beredd att förorda, att slutlig ställning
i detta sammanhang tages till förslaget om kommunalborgmästarinstitutionens
avskaffande. När frågan diskuterats i det föregående, har detta i
viss mån skett utifrån förutsättningen att magistratens och kommunalborgmästarens
statligt administrativa uppgifter i en framtid skall delas upp på
andra myndigheter och organ. Huruvida detta blir fallet, kan emellertid
icke med visshet bedömas, förrän resultatet föreligger av den utredning
som skall sättas i gång rörande dessa spörsmål. Utan att i något avseende
taga ståndpunkt vill jag erinra, att stadsförbundet i sitt yttrande pekat på
möjligheten av en anknytning även framdeles av viss eller vissa statligt
administrativa uppgifter till en rent kommunal befattning. Till det sagda
kommer ovissheten om hur länge det kan dröja, innan det åsyftade spörsmålet
blir löst. Under denna övergångstid skulle de nuvarande kommunalborgmästarna
enligt kommitténs förslag komma att intaga en något egendomlig
ställning. De skulle å ena sidan innehava en obenämnd befattning
i kommunalförvaltningen och å andra sidan i egenskap av kommunalborgmästare
ombesörja uteslutande statliga funktioner. Med hänsyn till nu
åberopade förhållanden förordar jag, att ställningstagandet i frågan om
kommunalborgmästarinstitutionen får anstå, till dess utredning skett rörande
de statligt administrativa funktionernas handhavande i framtiden.
Jag ansluter mig därmed till den mening, varåt ett stort antal remissinstanser
gett uttryck.

Utredningen

Vad angår de i ordningsstadgan intagna ordningsföreskrifterna innebär
utredningens förslag att tillstånd att nyttja allmän plats skall kunna meddelas
av den myndighet å vilken sådan prövning ankommer — i betydande
utsträckning torde i lokal ordningsstadga kommunal myndighet komma
att utses — eller, om sådan myndighet ej finnes bestämd, polismyndigheten.
Vidare skall det ankomma på polismyndigheten att meddela tillstånd
till sprängning in. in., varjämte polismyndigheten skall äga för särskilda
fall meddela de ordningsföreskrifter, som finnes erforderliga. Därjämte får
polismyndighet befogenhet att i vissa fall låta verkställa arbete eller åtgärd
på den försumliges bekostnad.

Enligt utredningens förslag skall det vidare ankomma på polismyndigheten
att bevilja tillstånd till offentliga tillställningar och allmänna sammankomster
i de fall, då sådant tillstånd kräves. Även vissa andra ärenden

Kungl. Maj:ts proposition nr li3 år 1956

rörande sådana tillställningar och sammankomster skall ankomma på
polismyndigheten att handlägga.

Med polismyndighet avses i förslaget i stad med poliskammare denna
och eljest polischefen i orten, vilket innebär att åt begreppet polismyndighet
gives samma innebörd som i 1944 års lag om vad i allmänhet skall med
polismyndighet avses.

Efter att ha erinrat om att frågan om fördelningen mellan olika myndigheter
av åligganden och befogenheter enligt ordningsstadgan var föremål
för stor uppmärksamhet vid remissbehandlingen av 1944 års förslag uttalar
utredningen, att genom den starka begränsning av ordningsstadgan, som
utredningen föreslår, frågan kommer i ett annat läge. Utredningen anför
härom.

Till följd av denna begränsning erhålla samhällena stort utrymme för
lokal normgivning, och vid antagande av lokal föreskrift kan också — i
den mån det ej strider mot den allmänna stadgans bestämmelser eller eljest
mot lag eller författning — bestämmas att ärendena skola handläggas av
viss kommunal myndighet. I förslaget, som i nämnda hänseende står i samklang
med den kommunala självstyrelsens principer, behöver därför blott i
ett fåtal fall meddelas föreskrift angående olika myndigheters kompetens.

De särskilda ordningsangelägenheter som dessa föreskrifter avse äro
emellertid i allmänhet av sådan beskaffenhet att tillämpningen bör ankomma
å polismyndighet, och för att säkra upprätthållandet av den allmänna
ordningen synes det också vara nödvändigt att denna myndighet tillägges
den nämnda befogenheten att ingripa i särskilda fall. I de större och
medelstora städer där poliskammare eller polismästare finnes bör såsom
hittills med polismyndighet förstås poliskammaren eller polischefen. Beträffande
landsbygden synes ej kunna ifrågakomma annat än att polismyndigheten
skall utgöras av polischefen, d. v. s. landsfiskalen i orten.
Spörsmålet är, huruvida i övriga städer magistraterna och kommunalborgmästarna
böra bibehållas såsom polismyndighet eller om, på sätt föreslogs
i 1944 års betänkande, uppgifterna även där skola ankomma å polischefen.
Utöver de skäl — hänförande sig till uppgifternas polisiära art samt det förhållandet
att magistraterna och kommunalborgmästarna numera icke ha
någon befattning med den allmänna polisverksamheten — som i övrigt kunna
åberopas för den föreslagna ändringen är nu att beakta, att genom den
nya kommunallagen magistraternas befattning med kommunalstyrelsen
upphört. Denna reform har utgjort en förutsättning för magistratsinstitutionens
totala avvecklande, vilket sedan länge utgjort ett aktuellt önskemål,
och måste betraktas såsom ett inledande steg i riktning att jämväl avskaffa
magistraternas befattning med statligt-administrativa uppgifter. Bärande
skäl synas knappast längre kunna förebringas för att pålägga magistraten
några uppgifter enligt ordningsstadgan. Även i magistratsstäder bör därför
polischefen vara polismyndighet enligt ordningsstadgan, och tillräckliga
skäl torde icke föreligga att en avvikande ordning bibehålies i städer
under landsrätt.

I fråga om tillståndsprövningen beträffande allmänna sammankomster
och tillställningar föreslår utredningen som nämnts att denna uppgift skall
åvila polismyndighet. I det sammanhanget väcker utredningen frågan, huru -

Kangl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

■vida dock ej för de större städernas vidkommande vissa hithörande uppgifter
skulle kunna överflyttas från poliskammaren till poliskommissarierna
i distrikten, vilkas yttranden enligt sakens natur redan nu ofta blir avgörande;
förekommande ärenden av ömtåligare eller viktigare art, t. ex.
fall då hinder finnes möta mot allmän sammankomst, borde därvid undantagas.

Härefter tar utredningen upp frågan i vad mån och på vad sätt de kommunala
myndigheterna skall erhålla möjlighet att inverka på besluten, i synnerhet
på tillståndsgivningen i vad avser nöjestillställningar. Av skäl som
anförts i 1944 års betänkande synes det icke böra ifrågakomma att tillerkänna
kommunalmyndigheterna vetorätt. Såsom ävenledes framhållits i betänkandet
är det likväl önskvärt att de beredes tillfälle att utöva inflytande
på detta område. Svårigheterna knyter sig därför till spörsmålet, huru den
för detta ändamål nödiga samverkan med polismyndigheten skall ordnas.
Utredningen kan för sin del icke finna det lämpligt att påbjuda remissförfarande;
sådant skulle vara ägnat att fördröja avgörandet av ärendena, som
ej sällan är av brådskande natur, och verka tyngande för myndigheterna
å ömse sidor. Utredningen har i stället övervägt såsom en möjlig anordning
att föreskriva skyldighet för polismyndigheten att en gång årligen avgiva
redogörelse till kommunal myndighet för den praxis som tillämpats i syfte
att kommunalmyndigheten därigenom skulle få anledning till och underlag
för uttalande av sin åsikt. Uppenbarligen är emellertid faran stor att redovisningen
nedsjunker till en tom formalitet som förorsakar besvär utan
egentlig nytta. Liknande utveckling synes även kunna befaras, om polismyndigheten
årligen skulle begära kommunalmyndighets yttrande angående
principerna för tillståndsgivningen. Såsom i direktiven betonats är det väsentliga
icke formerna utan att en god kontakt upprätthålles, och utredningen
har slutligen stannat för att endast föreslå följande, nämligen i 11 §
förslaget till ordningsstadga den redan förut omnämnda bestämmelsen om
hänsynstagande till de kommunala myndigheternas inställning beträffande
tillstånd till vissa nöjestillställningar och tävlingar, i 24 § samma förslag en
allmän föreskrift om skyldighet för polismyndigheten att i frågor som avser
offentliga nöjestillställningar samråda med myndigheter, vilkas verksamhet
berör barnavård, undervisning och nykterhetsvård, samt i 19 § av förslaget
ett stadgande, enligt vilket kommun berättigas att i lokal ordningsstadga bestämma
vilka föreskrifter som i allmänhet skall meddelas beträffande tillträde
till offentlig tillställning och den ordning som bör iakttagas vid dylik
tillställning.

Remissyttrandena

Beträffande spörsmålet huruvida i städer, där ej poliskammare eller
polismästare finnes, magistrat och kommunalborgmästare bör bibehållas
såsom den myndighet, vilken enligt ordningsstadgan fullgör polismyndig -

Kungl. Majds proposition nr 1A3 år 1956

hets uppgifter eller om dessa uppgifter även där bör ankomma på polischefen,
är meningarna mycket delade. De flesta remissinstanserna, alla
polischefer och åtskilliga magistrater, ansluter sig till utredningens förslag
medan däremot alla kommunalborgmästare och de flesta städer med kommunalborgmästare
anser att kommunalborgmästarna bör bibehållas som
polismyndighet eller att befogenheten bör överlämnas till kommunerna
själva.

Justitiekanslersämbetet hyser en viss tvekan, om magistraternas och
kommunalborgmästarnas nuvarande uppgifter bör övertagas av polischeferna,
men ämbetet är dock benäget att ansluta sig till utredningens uppfattning
härutinnan. Ämbetet fortsätter.

Måhända kunde förtjäna övervägas att meddela en bestämmelse, varigenom
det bleve möjligt att tillmötesgå en stads önskan att behålla den
nuvarande ordningen, detta försåvitt det funnes anledning antaga att nuvarande
ordning bättre än den föreslagna skulle tillvarataga medborgarnas
rättigheter. Prövningen av en dylik fråga borde väl i så fall tillkomma
länsstyrelsen, och för att markera den mera provisoriska karaktären av en
sådan anordning borde erforderligt stadgande möjligen införas bland övergångsbestämmelserna.

Öv er ståthållar ämbetet har utförligt motiverat sin ståndpunkt att tillämpningen
av ordningsstadgan och därpå grundade lokala föreskrifter bör handhavas
av polismyndigheterna. I Stockholm föreligger beträffande vissa ordningsärenden
särskilda förhållanden som motiverar, att överståthållarämbetet
bibehålies vid de uppgifter som nu ankommer på ämbetet i stället för
magistraten. Ämbetet vänder sig mot att kompetensfrågan i stor utsträckning
får regleras fritt i lokala ordningsstadgor och ämbetet vill sålunda gå
än längre än utredningen i fråga om polismyndighetens befogenheter. Ämbetet
motiverar sin ståndpunkt sålunda.

Förslaget innebär nu — om man bortser från handläggningen av ärenden
rörande allmänna sammankomster och offentliga tillställningar samt utfärdandet
av reglementen och taxor för åkare in. fl. — att i allmänhet icke
lämnas föreskrift om vilken lokal myndighet, som skall handha tillämpningen
av ordningsstadgan. Denna fråga överlämnas till reglering i lokala ordningsstadgor,
varvid förutsättes att åt kommunal myndighet kan uppdragas
att ombesörja handläggningen. Polismyndigheten ges dock ställning som ett
slags reservmyndighet, när det gäller att lämna medgivande till begagnande
av allmän plats för vissa ändamål (1 §), samt tillerkännes en tämligen vidsträckt
och till sin innebörd oklar rätt att för särskilda fall meddela ordningsföreskrifter
»med avseende å handel och därmed jämförlig hantering,
som bedrives utomhus å allmän plats eller angränsande område, samt annan
verksamhet eller förehavande å allmän plats» jämte vissa liknande föreskrifts-
eller förbudsbefogenheter (8 §).

Denna reglering eller snarare brist på reglering av befogenhetsfördelningen
kan överståthållarämbetet icke finna ändamålsenlig, i vart fall ej
för Stockholms vidkommande. Förslagets genomförande i denna del synes
komma att leda till att ett flertal med trafikreglering och annan ordningshållning
sammanhängande tillstånds- och andra ärenden i lokal stadga

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1956

lägges på kommunala organ. Polismyndighets rätt — och väl även skyldighet
— att ingripa med ordningsföreskrifter eller förbud enligt nyss berörda
stadgande i 8 § förslaget synes härvid innebära en påtaglig risk för att
meningsskiljaktigheter uppkomma till förfång för ett enhetligt bedömande
och olägenhet för den enskilde. Möjligt är ock att polismyndighet för att
undvika irritation i förhållandet till vederbörande kommunala myndighet
frestas att avstå från att hävda befogade polisiära synpunkter. Det i 24 §
förslaget angivna samråds- eller underrättelseförfarande, som rekommenderas
för kommunal myndighet gentemot polismyndigheten, är icke ägnat
undanröja dylika farhågor.

Föreningen Sveriges landsfiskaler hälsar med tillfredsställelse utredningens
förslag att i förevar ande sammanhang tillämpa lagen den 15 juni
1944 om vad i allmänhet skall med polismyndighet avses. Föreningen anför.

Vad angår städer under landsrätt har den nuvarande ordningen, enligt
vilken kommunalborgmästaren har att fullgöra vad som enligt ordningsstadgan
ankommer på polismyndighet, visat sig medföra stora olägenheter.
Då vid prövningen av ärendena rena ordningssynpunkter ofta äro avgörande,
måste i allmänhet yttrande inhämtas från polischefen, vilket föranleder
åtskilligt besvär och dessutom försenar besluten. På vissa håll förekommer
ibland icke något dylikt remissförfarande. Därigenom undvikes visserligen
både besvär och försening men i stället bli de speciella ordningssynpunkterna
då icke vederbörligen beaktade. För allmänheten måste vidare den
omständigheten att kommunalborgmästaren är tillståndsmyndighet enligt
ordningsstadgan medan det enligt andra författningar är polischefen verka
förvirrande och medför i vissa fall onödigt besvär. Som exempel på sistnämnda
förhållande må nämnas att en person, som önskar utföra stensprängning,
har att inhämta tillstånd till sprängningen hos kommunalborgmästaren
men måste vända sig till polischefen för att få tillstånd till innehav
av de explosiva varor, som erfordras för sprängningen. En annan påtaglig
olägenhet med den nuvarande ordningen framträder i de landsfiskalsdistrikt,
i vilka ingår både stad och annan kommun. Den praxis, som tillämpas vid
tillståndsprövningen, kan då bli helt olika inom de olika delarna av distriktet,
trots att dessa kanske äro av samma struktur och mer eller mindre flyta
ihop. På nu anförda skäl och då de uppgifter, varom är fråga, väsentligen
äro av polisiär art och äga nära samband med den allmänna polisverksamheten,
anser styrelsen i likhet med utredningen att dessa uppgifter böra
ankomma på polischefen.

I åtskilliga yttranden framföres emellertid en motsatt uppfattning. Vissa
myndigheter ställer sig tveksamma men många intar en direkt avvisande
hållning till utredningens förslag.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser med hänsyn till principen om kommunal
självstyrelse naturligt, att ordningsangelägenheter, som icke är
uteslutande av polisiär natur, anförtros åt kommunala organ i stället för åt
polismyndigheten. Länsstyrelsen fortsätter.

Frågan om vilken myndighet, som bör handhava tillämpningen av bestämmelserna
i eu allmän ordningsstadga, synes tveksam. Med hänsyn till den
kommunala självstyrelsen synes det länsstyrelsen naturligt, att ordningsangelägenheter,
som icke äro uteslutande av polisiär natur, anförtros åt

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1956

kommunala organ i stället för polismyndigheten. Bestämmanderätten över
allmänna platser (1 § i lagförslaget) och frågan huruvida offentliga tillställningar
skola tillåtas inom en kommun å juldagen, långfredagen och påskdagen
(8 § i lagförslaget) äro sålunda enligt länsstyrelsens förmenande
sådana ordningsangelägenheter, som höra ankomma på kommunalt organ.
Gällande ordningsstadga innehåller i 1 § en uttrycklig bestämmelse om att
stadsfullmäktige äger bestämma vilka allmänna platser, som skola upplåtas
till försäljningsplatser. Detta måste vara en kommunal angelägenhet, som
icke bör handhavas av polismyndighet och bestämmelsen bör därför enligt
länsstyrelsens förmenande intagas i den nya ordningsstadgan. Om så sker
torde utan olägenhet utfärdandet av de ordningsföreskrifter, som kunna
anses erforderliga för rätten att nyttja allmänna platser, kunna uppdragas
åt vederbörande polismyndighet. De av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna
i 1 § ordningsstadgan lämnar allmänheten i ovisshet om till vilken
myndighet den har att hänvända sig för att erhålla i paragrafen avsett tillstånd
och den är också ägnad skapa kompetenskonflikter mellan polismyndigheten
och vederbörande kommunala organ.

Länsstyrelsen i Norrbottens län vill ifrågasätta, om genomförandet av utredningens
förslag, innebärande att magistraternas och kommunalborgmästarnas
åligganden och befogenheter beträffande ordningsärenden upphör,
bör vidtagas innan det blivit slutligt bestämt, hur dessa myndigheters framtida
ställning kan komma att bli. Länsstyrelsen anser att några större olägenheter
av att låta magistrater och kommunalborgmästare övergångsvis
bibehålla sina nuvarande ordningsuppgifter icke torde befaras. Denna uppfattning
delas av länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt Väslernorrlands
län.

Stockholms stad anser, att de skäl utredningen anfört till stöd för maktkoncentrationen
till polismyndigheten icke är övertygande och uttalar.

Genom de föreslagna kompetensreglerna kommer polismyndigheten icke
endast att bibehållas vid sina nuvarande befogenheter utan erhåller dessutom
åtskilliga nya. I detta avseende gå de sakkunniga t. o. in. längre än
1944 års förslag, överhuvudtaget innebär förslaget i denna del, att avgörandet
av åtskilliga för såväl kommunerna som allmänheten betydelsefulla
ordningsfrågor koncentreras till polismyndigheten till förfång för den kommunala
självbestämmanderätten. Att en dylik begränsning i kommunernas
hävdvunna rätt att själva vårda sina ordningsangelägenheter icke överensstämmer
vare sig med utredningsdirektiven eller med de allmänna principer,
som de sakkunniga själva ansett böra vara vägledande vid utarbetande av
en ny stadga, är uppenbart. Än sämre rimma de föreslagna inskränkningarna
med den nya kommunallagstiftningens syfte att öka kommunernas allmänna
kompetens och överhuvud deras självbestämmanderätt.

Högerns ungdomsförbund och Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund
hyser samma mening.

Även styrelsen för svenska stadsförbundet vänder sig mot utredningens
förslag i denna del och anser att de polisiära synpunkterna överbetonats till
men för förslaget i övrigt. Styrelsen erinrar om att då styrelsen på sin tid
yttrade sig över 1944 års förslag reagerade den med skärpa mot att prov -

Kungl. Maj ds proposition liv H3 av 19öti

ningen beträffande bl. a. sammankomster och tillställningar tillädes polismyndigheten.
För magistratsstädernas del förordade styrelsen en utskittning
av beslutanderätten beträffande tillståndsgivning in. in. på de olika
kommunala organ, med vilkas verksamhet de särskilda ordningsfrågorna
närmast hade sammanhang och i fråga om landsrättsstäderna, att kommunalborgmästarna
skulle handha dessa angelägenheter. Efter alt ha framhållit
att utredningens förslag närmast är en kompromiss uttalar styrelsen, att
enligt styrelsens mening måste man, då det gäller karaktären av ifrågavarande
bestämmelser, göra en bestämd åtskillnad mellan dels stadganden,
där fråga är om övervakande av att för ordningens upprätthållande och
den medborgerliga trivselns bevarande givna lagbud efterleves, dels förvaltningsprövning.
Styrelsen fortsätter.

Beträffande förstnämnda grupp av lagrum ligger det i sakens natur, att
övervakningsuppgiften bör ankomma på polismyndigheten. Beträffande
den senare är det enligt styrelsens uppfattning icke alls lika självfallet, att
så bör vara fallet. Behandlingen av sistnämnda ämnen kräver förutom ett
tillgodoseende av ordningssynpunkter i inskränkt polisiär mening beaktande
av synpunkter av allmänt förvaltningsmässig och i fråga om offentliga
nöjestillställningar även moralisk, nykterhets- och barnavårdsfrämjande
natur samt överhuvudtaget ett annat handlag med allmänheten än
det som polismyndigheterna ha bruk för vid utövande av sina mera normala
uppgifter. Genom arten av dessa senare uppgifter blir det nämligen
för polismyndigheten naturligt att tillägga ordningssynpunkten eu helt
dominerande betydelse och för dess skull även i oträngt mål tillgripa förebyggande
åtgärder, som så långt ifrån att säkerställa ordningen framprovocera
missnöjesyttringar. Ur allmänt medborgerliga synpunkter vore intet
alt vinna men mycket att förlora på att i städerna överföra ifrågavarande
befogenheter på polismyndigheten. Att här nämnda befogenheter förlädes
till kommunala myndigheter behöver t. ex. icke betyda, att rättsmedlen för
undanröjande av olaga beslut bleve mindre effektiva. Vill man säkerställa,
att ärendena handläggas på ett ur förvaltningsmässig synpunkt tillfredsställande
sätt, synes man kunna nå detta resultat genom att utesluta myndighetsbestämningarna
i 1 S (nyttjande av allmän plats), kapitlet om tillställningar
och lagen om sammankomster, samt i stället bland stadgans
övriga föreskrifter samt sammankomstlagen införa eu regel, som öppnade
möjlighet för kommun att i lokal ordningsstadga bestämma om vem som
på dessa områden skall ha tillståndsbefogenheter och blott om kommunen
underläte att göra detta, lämnade befogenheterna till polismyndigheten.
Väljes en sådan lösning, skulle man kunna nå fram till en ordning, i vilken
vederbörande kommunala myndighet — ifrågasättas kan om icke denna
alltid skulle utgöras av kommunens styrelse — ägde uppdraga åt därför
kvalificerad juristutbildad tjänsteman att å styrelsens vägnar handha tillståndsgivningen
i fråga om sammankomster och tillställningar, medan platsupplåtelser
enligt 1 g eventuellt omedelbart skulle ankomma på vederbörande
nämnder. Frågan, huruvida den av kommunen föreslagna ordningen
kunde anses motsvara skäliga krav ur rättssäkerhetssynpunkt, linge
då prövas i underställningsväg. På så sätt komme man det nu tillämpade
systemet i landsrättsstäderna mycket nära, utan att lösningen behövde förutsätta
ett bibehållande av kommunalborgmästarämbetet i dess nuvarande
b intrång till riksdagens protokoll 195(1. 1 sand. År

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1956

utformning.---Skulle mot förmodan en överarbetning av förslaget

på nu ifrågavarande punkter icke befinnas genomförbar, vill styrelsen bestämt
påyrka, att tillståndsgivningen för sammankomster och tillställningar
tills vidare i avvaktan på den nyligen igångsatta utredningen om rådhusrätternas
förstatligande får kvarbliva hos magistrat och kommunalborgmästare.

Styrelsen anför vidare.

Ett förverkligande av det nu framlagda förslaget skulle enligt styrelsens
mening innebära en omotiverad och olämplig maktkoncentration till polismyndigheten
samt för landsrättsstädernas del en väsentligt försämrad service
vid ordningsfrågornas handläggning. Vederbörande landsfiskal kommer
icke att vara tillgänglig för allmänheten i samma utsträckning som
kommunalborgmästaren nu är och han kommer icke att kunna ägna hithörande
frågor samma uppmärksamhet och intresse som kommunalborgmästaren.
Dessutom kan det befaras, att maktkoncentrationen till polismyndigheten
får återverkningar på de lokala ordningsstadgornas innehåll. Sannolikt
skulle fastställelsemyndigheterna se sig nödsakade — i detta sammanhang
hör beaktas, att den nya stadgan ger fastställelsemyndigheterna
rätt alt vid meningsskiljaktighet utan kommunens vidare hörande göra
rättelser och tillägg i underställt förslag — att i dessa tillägga polismyndigheterna
än mera befogenhet. Den lokala förordningsmakten skulle alltså ej
längre bli ett uttryck för kommunal självbestämmanderätt utan ett medel
för en fortsatt statlig detaljreglering.

Den ovan mot förslagets kompetensregler framställda kritiken är ej fullt
tillämplig för städer med poliskammare eller polismästare, i vilka för tillståndsgivningen
erforderlig förvaltningsmässig expertis får anses företrädd
inom polismyndigheten. Även för dessa städers del skulle det dock
vara till fördel, om de rent kommunala myndigheternas medinflytande vid
tillståndsgivningen bättre kunde tillgodoses än som skett i förslaget. Principiellt
bör tillstånd till sammankomst eller offentlig tillställning icke få
meddelas av polismyndighet mot förvaltningsmyndighets avstvrkan. De
sakkunniga ha visserligen uttalat, att förslaget ej avser att rubba den i en
del städer tillämpade praxis, att medgivande av kommunal myndighet fordras
för begagnande av allmän plats för dylika ändamål. Men denna princip
har icke kommit till klart uttryck i författningstexten.

Föreningen Sveriges kommunalborgmästare hävdar, att någon ändring
av kommunalborgmästarens arbetsuppgifter icke bör företagas, förrän utredningen
om kommunalborgmästarinstitutionen samt utredningen om städernas
särskilda skyldigheter och rättigheter i förhållande till staten blivit
föremål för slutlig prövning. Föreningen anser att det kan resas de allvarligaste
betänkligheter mot överflyttningen av tillståndsprövningen från
magistrat-kommunalborgmästare till polischeferna samt fortsätter.

I städerna under landsrätt har man att räkna med att efter en viss övergångstid
polischefen överallt kommer att vara en landsfiskal. I motsats till
polismästarna i de större och medelstora städerna är landsfiskalen regelmässigt
både åklagare och polischef. Att döma av framställningarna om
lättnad i arbetsbördan för landsfiskalerna hava dessa redan nu allt för
mycket att göra. Därtill kommer ofta mycket vidsträckta distrikt, där

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

landsfiskalen måste företaga tidsödande tjänsteresor, samt åklagaruppgifter,
som tidvis fordra närvaro vid under- eller överdomstolar. I vissa distrikt
hor landsfiskalen icke ens i staden. Det är därför ofta ganska svårt för allmänheten
att träffa landsfiskalen och på grund härav och dennes stora
arbetsbörda föreligger risk att nu ifrågavarande ärenden överlämnas att i
praktiken avgöras av underordnade, varom antydanden icke heller saknas
i betänkandet. Tjänstgöringen som åklagare och den inställning han får
till dem, som han i den verksamheten tager befattning med, måste vidare
vara ett klart minus på lämplighetssidan. Polisens och polischefernas utbildning
och inställning är över huvud taget sådan, att den föga passar in
i bilden av den allsidigt prövande tillståndsmyndighet inom den kommunala
självbestämmanderättens ram, som de sakkunniga på olika sätt sökt
frammana.

Stadsfullmäktige i Solna kan icke biträda utredningens förslag om överförande
å polischefen av tillämpningen av de allmänna ordningsföreskrifterna
samt bestämmelserna rörande de allmänna ordningsföreskrifterna,
samt anser att det finns anledning befara, att ensidiga polisiära synpunkter
kommer att anläggas i icke önskvärd omfattning, om polismyndigheten blir
tillståndsmyndighet.

Slutligen må nämnas att Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund
framhåller, att det icke alltid haft de bästa erfarenheter av polismyndigheternas
omdömesförmåga, då det gällt handhavandet av tillståndsgivningen.
Förbundet anför.

Utredningens förslag torde medföra, att ännu högre krav kommer att
ställas på tillståndsmyndighetens omdömesförmåga. Med hänsyn härtill
anser förbundet, att tillståndsgivningen bör handhas av kommunens verkställande
organ, drätselkammaren eller kommunalnämnden. I dylikt organ
finns alltid representanter med bättre orientering i allmänt samhällsliv och
med bättre kontakt med de ideella organisationerna än vad polismyndighet
i allmänhet besitter. Dessutom torde härigenom den kommunala självbestämmanderätten,
för vilken utredningen ömmar i fråga om stadganden
angående kostnader för ordningshållning, bättre tillgodoses.

Departementschefen

Frågan om fördelningen mellan olika myndigheter av åligganden och befogenheter
enligt ordningsstadgan har tilldragit sig särskild uppmärksamhet.
Det gäller att taga ställning till vilka ärenden som bör handläggas av
polismyndigheterna och i vilken utsträckning ärendena bör ankomma på
de kommunala organens prövning. I samband därmed uppkommer jämväl
spörsmålet om magistraternas och kommunalborgmästarnas ställning.

Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen skall enligt gällande
ordningsstadga vissa ärenden handläggas av magistraten. Hit hör
t. ex. ärenden angående rätt att ha försäljningsstånd och dylikt å gata och
andra allmänna platser. 1 stad där magistrat ej finnes fullgöres magistratens
uppgifter av kommunalborgmästaren. I Stockholm är det dock överståthållarämbetet
— i viss utsträckning poliskammaren — som fullgör''

Kungl. Maj.ts proposition nr lk3 år 1956

dessa uppgifter. Andra ärenden åter tillkommer det polismyndigheten att
avgöra, exempelvis tillstånd till sprängning, fyrverkeri och liknande. Framför
allt har emellertid polismyndigheten att handlägga ärenden om offentliga
tillställningar enligt § 13 ordningsstadgan och att meddela tillstånd
för dessa då sådant kräves. När det i stadgan talas om polismyndighet
avses därmed, enligt en särskild bestämmelse, poliskammare eller polismästare
i stad där sådan finnes och i övriga städer magistrat eller kommunalborgmästare.

I fråga om sådana områden på landet, där ordningsstadgan gäller, utövas
magistratens befogenheter i regel av kommunalnämnden. Ärenden angående
offentliga tillställningar brukar det dock — delvis på grund av uttrycklig
bestämmelse därom — tillkomma polischefen att pröva.

Enligt utredningens förslag skall kommunal myndighet få befogenhet att
meddela tillstånd till nyttjande av allmän plats. Genom att ordningsföreskrifter
i väsentlig utsträckning avses skola meddelas i lokala ordningsstadgor
får vidare kommunerna stora möjligheter att uppdraga åt kommunal
myndighet att handha tillämpningen av dessa föreskrifter. I övrigt
skulle beslutanderätten i huvudsak tillkomma polismyndigheten. Sålunda
skulle vissa ärenden avseende de i allmänna ordningsstadgan intagna ordningsföreskrifterna
komma att handläggas av polismyndigheten. Viktigare
är emellertid att tillståndsgivningen och vissa andra ärenden i fråga om
offentliga tillställningar och allmänna sammankomster av utredningen föreslås
skola ankomma på polismyndigheten. Detta får sin särskilda betydelse
bl. a. med hänsyn till att enligt utredningens förslag med polismyndighet
skall avses poliskammaren eller polischefen i orten. Magistratens och kommunalborgmästarens
befattning med hithörande ärenden skulle således
komma att helt upphöra.

Bland remissinstanserna är meningarna om utredningens förslag ganska
delade. Från åtskilliga håll hävdas att polismyndigheterna fått alltför stora
befogenheter och att tillräcklig hänsyn icke tagits till principen om kommunernas
självbestämmanderätt. Men det finns också andra remissmyndigheter,
t. ex. överståthållarämbetet, som har motsatt uppfattning. De förmenar
att de kommunala myndigheterna fått för stort inflytande och att förslaget
medför risk för kompetenskonflikter. Särskild uppmärksamhet har
ägnats frågan om magistraternas och kommunalborgmästarnas befattning
med hithörande ärenden.

Innan jag går närmare in på frågan om kompetensfördelningen mellan
polismyndigheterna och de kommunala myndigheterna vill jag uppehålla
mig vid spörsmålet om vad som i förevarande sammanhang skall avses
med polismyndighet och främst då magistraternas och kommunalborgmästarnas
ställning.

I städer med poliskammare bör liksom hittills denna utgöra polismyndighet
och på landsbygden synes det lämpligaste vara att polischefen i orten,

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 19ö<i

d. v. s. landsfiskalen, får fullgöra de uppgifter, som bör åvila sådan myndighet.
Tveksamt är däremot om i övriga städer magistraterna och kommunalborgmästarna
alltjämt skall vara polismyndighet. Magistraternas och
kommunalborgmästarnas ställning var föremål för övervägande senast vid
den revision av kommunallagstiftningen som ägde rum 1953. Genom den
nya kommunallagen upphörde magistratens befattning med kommunalförvaltningen,
men när det gällde befattningen med statligt administrativa
uppgifter — främst då ärenden jämlikt ordningsstadgan — gjordes ingen
ändring. Det befanns att ytterligare utredning erfordrades för att kunna
taga ställning till frågan om en slutlig avveckling av magistratsinstitutionen
och hur magistraternas och kommunalborgmästarnas statligt administrativa
uppgifter borde utskiftas på andra organ. Sedermera har särskilda
sakkunniga tillkallats för att verkställa utredning rörande rådhusrätternas
framtida ställning samt därmed sammanhängande spörsmål. De sakkunniga
skall därvid bl. a. utreda frågan om överflyttning av magistratens återstående
uppgifter på andra organ. I samband därmed kommer även att
upptagas frågan om handhavandet av ifrågavarande statliga uppgifter för
stad utan magistrat samt spörsmålet, om kommunalborgmästarinstitutionen
bör bibehållas eller icke. Detta utredningsarbete pågår f. n. I detta läge
synes det mig riktigast att avvakta resultatet av utredningen innan man
tar slutlig ställning till frågan om magistraternas och kommunalborgmästarnas
befattning med ordningsärendena. Några direkta olägenheter av att
med ställningstagande får anstå ytterligare en tid torde icke kunna befaras.
Nämnda myndigheter bör alltså även i fortsättningen i viss utsträckning
utgöra polismyndighet vid handläggningen av hithörande ärenden. För det
fall att staden själv önskar att polischefen skall vara polismyndighet i
stället för magistraten eller kommunalborgmästaren synes mig dock möjlighet
böra finnas för staden att besluta därom. En sådan ordning — som
nära ansluter till en av justitiekanslersämbetet väckt tanke — kan synas
förenad med den nackdelen, att förhållandena kan växla från stad till stad.
Härav torde dock icke följa några större olägenheter, om beslutet tillkännagives
på tillfredsställande sätt. Och under alla förhållanden kan allmänheten
vända sig till polischefen för att få besked i saken.

När det sedan gäller själva fördelningen av åligganden och befogenheter
bör uppenbarligen det avgörande i första hand vara ärendenas natur. Man
synes därvidlag böra skilja på egentliga ordningsföreskrifter och sådana
ärenden som angår offentliga tillställningar och allmänna sammankomster.
I fråga om ordningsföreskrifter innehåller, såsom jag tidigare nämnt, förslaget
till allmän ordningsstadga en bestämmelse om att det skall fordras
tillstånd för att få taga i anspråk allmän plats. Frågan om vilken myndighet
som bör handlägga denna speciella grupp av ärenden — eu fråga
som livligt uppmärksammats av remissinstanserna — kommer jag att närmare
behandla i del följande i samband med den föreslagna bestämmelsen

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

om nyttjande av allmän plats. Vad angår övriga allmänna ordningsföreskrifter
i ordningsstadgan innebär utredningens förslag, att ärenden angående
tillstånd att företaga sprängning, anordna fyrverkeri och liknande
åtgärder skall handläggas av de egentliga polismyndigheterna. Vidare skall
dessa myndigheter få befogenhet att för särskilda fall meddela de ordningsföreskrifter,
som finnes erforderliga med avseende å handel in. in. Jag
ansluter mig till utredningens uppfattning att beslutanderätten därvidlag
bör ligga hos polismyndigheten. Med hänsyn till ärendenas art och föreskrifternas
innehåll bör emellertid enligt min mening i dessa fall magistrat
och kommunalborgmästare icke utgöra polismyndighet, utan beslutanderätten
bör alltid tillkomma i stad med poliskammare denna och eljest polischefen
i orten.

Beträffande härefter i lokal ordningsstadga intagna föreskrifter bör kommunerna
i betydande utsträckning lämnas fria händer att besluta å vilken
myndighet prövningen skall ankomma. Önskemålet om att kommunerna
bör ha självbestämmanderätt i hithörande frågor blir härigenom tillgodosett.
Givetvis kan i sådana lokala ordningsstadgor komma att intagas föreskrifter
av sådan art, att tillämpningen av dem bör handhas av polismyndigheten.
Man bör därvid skilja på ärenden av förvaltningsmässig natur,
vilka bör handläggas av kommunerna, och frågor av poliskaraktär eller
frågor sammanhängande med polisens allmänna verksamhet, vilka bör prövas
av polismyndigheten. Jag förutsätter att hänsyn kommer att tagas till
dessa synpunkter vid antagandet och fastställandet av lokala ordningsstadgor.

Som jag redan antytt får frågan om befogenhetsfördelningen sin kanske
största betydelse när det gäller ärenden angående offentliga tillställningar
och allmänna sammankomster, bör egen del tinner jag även dessa ärenden
vara sådana, att det slutliga avgörandet i regel bör ligga hos polismyndigheten
med den bestämning jag i det föregående givit åt denna myndighet
(poliskammare, magistrat, kommunalborgmästare och på landet polischef).
Särskilt tillståndsärendena, som enligt förslaget avser användandet av
allmän plats för tillställning eller sammankomst, kräver för sin prövning
ett sådant hänsynstagande till den allmänna ordningen och säkerheten att
polismyndigheten ej kan lämnas åsido. Då städerna har visst inflytande på
tillsättningen av magistrat samt själva tillsätter kommunalborgmästare
bereds emellertid i magistratsstäder utan poliskammare samt i fögderistäder
genom att nämnda myndigheter enligt förslaget där skall vara polismyndighet
indirekt större utrymme för den kommunala bestämmanderätten
än enligt utredningens förslag. I viss mån tillgodoses alltså de önskemål
om större kommunalt inflytande som framställts i flera remissyttranden.
Men de kommunala myndigheterna bör dessutom ha möjlighet att
öva inflytande genom att de beredes tillfälle att yttra sig och i viss utsträckning
torde de även böra ha beslutanderätt. Jämlikt departementsförslaget

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1956

skall sålunda vid handläggning av ärenden enligt ordningsstadgan samråd
äga rum med annan myndighet som heröres av ärendet. Därvid anges särskilt
att i fråga om offentliga nöjestillställningar samråd skall ske med
myndigheter, vilkas verksamhet berör barnavård, undervisning och nykterhetsvård.
Vidare beredes kommunerna möjlighet att i lokal ordningsstadga
intaga föreskrifter angående tillträde till offentlig tillställning och den ordning
som skall iakttagas vid sådan tillställning.

Beträffande magistrats och kommunalborgmästares befogenheter synes
mig undantag böra göras när det gäller tillträde till och rätt att upplösa
tillställning eller sammankomst. Sådan rätt bör tillkomma endast polischefen.

Genom de bestämmelser, för vilka jag nu redogjort, synes mig kommunernas
möjligheter att öva inflytande pa hithörande ärenden ha tillvaratagits
på ett godtagbart sätt och jag är icke beredd att nu föreslå några
ytterligare bestämmelser härutinnan. Att i fråga om offentliga tillställningar
föreskriva, att polismyndigheterna årligen skall underställa kommunerna
redogörelse för praxis beträffande tillståndsprövningen eller att
årligen låta kommunerna fatta beslut angående principerna för tillståndsprövning,
synes mig icke böra komma i fråga. Sådant förfarande skulle
lätt kunna framstå som en formalitet utan någon egentlig nytta. Då är
det betydligt värdefullare om ett gott, fortlöpande samarbete kan åvägabringas
mellan myndigheterna.

Med hänsyn till vad som anföres av bl. a. styrelsen för svenska stadsförbundet
vill jag tillägga, att om organisationen inom kommunalförvaltningen
skulle komma alt förändras -- jag tänker främst på städer där magistrat
eller kommunalborgmästare nu handlägger ordningsärenden — frågan måhända
kan komma i ett annat läge. De av styrelsen framförda synpunkterna
får då upptagas till övervägande.

Bestämmelse om vad som i förevarande sammanhang a\ ses med polismyndighet
har upptagits i 31 § förslaget till allmän ordningsstadga och 14 §
förslaget till lag om allmänna sammankomster. IV.

IV. Allmän ordningsstadga

På grundval av utredningens betänkande har inom inrikesdepartementet
utarbetats förslag till allmän ordningsstadga. Förslaget har upptagits i
eu bilaga till statsrådsprotokollet i detta ärende (bil. 1). I det följande kommer
detta förslag alt behandlas paragrafvis.

1 §. Allmän plats

Begreppet allmän plats har behandlats under punkt 2 i föregående avsnitt,
vartill här må hänvisas.

Kungl. Maj. ts proposition nr H3 år 1936

2 §. Nyttjande av allmän plats

Gällande ordningsstadga m. m.

Enligt § 1 ankommer det på stadsfullmäktige att bestämma vilka torg,
hamnar och dylika ställen som skall vara upplåtna till allmänna försäljningsplatser.
Där så prövas nödigt äger magistraten bestämma särskilda av
nämnda platser för försäljning av vissa slags varor ävensom att i övrigt
lämna de föreskrifter, som för vidmakthållande av ordning och renlighet
ä saluplatser finns erforderliga. Vidare stadgas skyldighet att hörsamma
de tillsägelser som polisman meddelar i avseende å åkdons och varors ordnande
å ifrågavarande platser.

I § 2 första stycket föreskrives att å gata och andra allmänna platser
än allmänna försäljningsplatser icke utan magistratens tillstånd må bedrivas
försäljning från stånd, bord eller dylikt, eller så att den på stället
framgående rörelsen därigenom hindras eller uppehälles.

Enligt § 2 andra stycket gäller, att byggnadsmaterialier, ved, handels- och
hantverksvaror eller annat gods icke må utan tillstånd av magistraten uppläggas
å gata eller annan allmän plats än den, som för sådant ändamål anvisats
av vederbörande myndighet. Magistraten äger meddela erforderliga
ordningsföreskrifter för dessa upplag. I § 2 tredje stycket behandlas sågning
eller huggning av ved eller virke å gata eller annan allmän plats. Sådant
får av magistraten medgivas endast i det fall att annat tjänligt ställe för
ändamålet icke finnes att tillgå eller lämpligen kan beredas; vid arbetets
utförande skall noga tillses att allmänna rörelsen icke hindras och att arbetet
utan uppehåll bringas till slut.

Enligt § 8 första stycket är den som å allmän plats eller mark skär torv,
hämtar sten, sand, grus, lera eller annan jordart, eller eljest verkställer
grävning, skyldig att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som härför
är av vederbörande myndighet vid meddelande av tillåtelse till arbetet eller
i allmänhet givna. I § 15, som är av renhållningskaraktär, stadgas, att vid
forsling å gata eller annan allmän plats av kalk, malen krita, kolstvbb,
rödfärg eller annat dylikt ämne, som genom utspillning eller damning
medför olägenhet, skall begagnas tätt och med tjänlig beteckning försett
fordon. I § 16 slutligen föreskrives, att snö och is som bortföres från gata
eller annan allmän plats eller från gård och tomt ävensom avfall av byggnadsmaterialier,
vid grävningar uppsamlad jord, sten eller grus, samt
andra fyllnadsämnen icke må, såvida de ej uppläggas å egen eller med
ägarens medgivande å annans tomt, avlastas å annat ställe än som av
magistraten efter samråd med drätselkammaren därtill anvisas.

Vår lagstiftning innehåller vidare ett flertal bestämmelser som äger nära
samband med de föreskrifter angående saluhållande av varor m. in. som
upptagits i ordningsstadgan.

Frågan om kringföringshandel — som visserligen icke regleras i vår nu -

Kungl. Maj. ts proposition nr 113 år 1950

varande ordningsstadga men som uppmärksammats i anslutning till olika
ordningsstadganden -— måste sålunda bedömas med beaktande av bestämmelserna
i näringsfrihetsförordningen, bl. a. 11 § tredje stycket, enligt vilket
stadgande det är envar medgivet att utan tillstånd till salu kringföra livsförnödenheter,
alster av inhemsk hemslöjd m. in.

Andra frågor, vilka har samband med ifrågavarande bestämmelser, beröres
i byggnadslagstiftningen. Enligt denna lagstiftning skall sålunda planläggningen
av marks användning för bebyggelse ske med beaktande av bl. a.
behovet av allmänna försäljningsplatser. Sådan planläggning skall numera,
förutom i städer och köpingar, i större utsträckning än vad som tidigare
var fallet också ske i kommuner på landsbygden, i första hand dess tätorter.
Iordningställande och upplåtande till allmänt begagnande av ett för visst
ändamål avsett område ankommer regelmässigt på vederbörande kommun.

Även frågan om uppsättande av kiosk och försäljningsautomat beröres i
byggnadslagstiftningen. Kiosk och annan försäljningspaviljong liänföres
enligt praxis till byggnad, och frågan om rätt att uppföra dylik regleras
alltså av de bestämmelser som i allmänhet gäller för byggande. I städer, köpingar
och samhällen, där byggnadslagens bestämmelser för stad äger tilllämpning,
får med andra ord kiosk icke uppsättas utan byggnadsnämndens
lov, och samma skyldighet gäller inom sådana områden på landet, för vilka
detaljplan eller utomplansbestämmelser fastställts; i vissa fall kan även
på landsbygden i övrigt uppförande av byggnad göras beroende av tillstånd.
Vad försälj ningsautomat beträffar skall här allenast anmärkas, alt sådan
i byggnadslagstiftningens mening är att likställa med skylt.

I fråga om byggande in. fl. åtgärder inom område, som icke ingår i fastställd
generalplan, stadsplan eller byggnadsplan, innehåller lagen om allmänna
vägar den bestämmelsen att utmed allmän väg ej må utan länsstyrelsens
tillstånd uppföras byggnad på mindre avstånd än tolv meter från
vägbanans mitt eller inom sådant avstånd vidtagas åtgärd eller förekomma
anordning, som innebär fara för trafiksäkerheten. Enligt samma lag må
ej heller utan länsstyrelsens tillstånd å allmän väg vidtagas åtgärd eller
förekomma anordning som bereder olägenhet för samfärdseln eller väghållningen.

Vidare må anmärkas att, ehuru gällande hälsovårdsstadga icke innehåller
några speciella bestämmelser rörande tillsyn över allmänna försäljningsplatser,
skyldighet alt utöva sådan tillsyn självfallet inrymmes i hälsovårdsnämndernas
allmänna plikt att ägna uppmärksamhet och tillsyn åt allt,
som kan inverka på det allmänna hälsotillståndet, och att verka för att erforderliga
föreskrifter -— i form av lokala hälsovårdsordningar — i avseende
å allmänna hälsovården blir utfärdade. Enligt hälsovårdsstadgan
åligger det vidare polismyndighet att biträda vid tillsynen över ordningen
med avseende å allmänna hälsovården. Tidigare i hälsovårdsstadgan intagna
bestämmelser rörande livsmedel har ersatts genom föreskrifter i 1951 års

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

livsmedelsstadga, vars 5 kap. behandlar utomhus- och kringföringshandel av
livsmedel. I den ordning som i livsmedelsstadgan bestämmes kan fastställas
särskilda lokala föreskrifter, avseende bl. a. beskaffenhet, inredning och utrustning
av lokal eller fast saluplats för försäljning av livsmedel ävensom
begränsning av de varor, som får saluhållas i vissa slag av livsmedelslokaler
eller utomhus å allmän saluplats eller eljest från stånd, bord eller dylikt.
1953 års förslag till hälsovårdsstadga (SOU 1953:31) innebär inga sakliga
ändringar av de bestämmelser, för vilka nu redogjorts.

Såsom av praktisk betydelse beträffande vissa former av kringföringshandel
må slutligen också erinras om bestämmelserna i butikstängningslagen,
enligt vilka bl. a. särskilt tillstånd erfordras för yrkesmässig försäljning
till allmänheten å annan tid än vanlig affärstid. Tillståndsgivande
myndighet är i allmänhet länsstyrelsen; tillstånd till försäljning utomhus
av varm korv o. dyl. meddelas dock utanför Stockholm av magistraten
eller kommunalborgmästaren samt på landet av polismyndigheten.

1944 års förslag

Bestämmelser om försäljningsplatser m. in., nära överensstämmande
med nuvarande föreskrifter i § 1, upptogs i förslagets 5 §. Enligt 6 § i förslaget
fordrades tillstånd av magistraten ej blott, liksom enligt § 2 i gällande
stadga, för försäljning från stånd, bord eller dylikt å annan allmän
plats än allmän försäljningsplats, utan även för kringföringshandel. Med
saluhållande skulle vidare enligt förslaget likställas demonstration av varor,
yrkesmässig fotografering, skoborstning och annan därmed jämförlig verksamhet.
De föreslagna bestämmelserna skulle gälla även saluhållande och
likställd verksamhet som ägde rum på enskilt område men riktade sig till
trafikanter på allmän plats. Av förslagets 7 och 8 §§ innehöll den förra, att
tillstånd av magistraten erfordrades för uppsättande å eller invid allmän
plats av kiosk, försäljningsautomat eller liknande anordning, samt den senare
vissa detalj föreskrifter, syftande till att saluhållning och annan verksamhet
å allmän plats icke skulle verka trafikhindrande eller ordningsstörande.

Såsom ersättning till föreskrifterna i § 2 i gällande ordningsstadga innehöll
1944 års förslag stadgande, att allmänna trafikleder icke utan tillstånd
av magistraten fick belamras med byggnadsställningar eller jämförliga
anordningar eller användas till upplagsställe för gods eller varor, varjämte
meddelades vissa föreskrifter rörande avlastning av gods i andra fall. Det
skulle vara förbjudet att avlasta snö, avfall och dylikt på sådan allmän
plats utan tillstånd av polischefen. Denne skulle — för att beredas tillfälle
vidtaga erforderliga anordningar beträffande trafiken och meddela nödiga
ordningsföreskrifter — underrättas innan grävning eller liknande arbeten
å allmän trafikled påbörjades; i betänkandet anmärktes att arbetenas utförande
självfallet förutsatte dispositionsrätt över marken eller tillstånd
av den som hade dylik rätt, i fråga om gatumark av drätselkammare, kom -

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1956

munalnämnd eller motsvarande myndighet. Med avseende å anordningar
varigenom utrymmet å allmän plats inskränktes, såsom utsättande av soffor,
cykelställ o. dyl., samt arbete eller annan verksamhet å allmän plats ägde
polischefen meddela ordningsföreskrifter samt även utfärda förbud, om
anordningen eller verksamheten vållade olägenhet för trafiken eller störde
den allmänna ordningen. Vidare innehöll förslaget en bestämmelse av
samma innebörd som nuvarande § 15.

Utredningen

Enligt utredningens förslag (1 §) må allmän plats icke begagnas för upplag
eller avstjälpning eller tagas i anspråk för försälj ningsstånd, ställningar
och dylikt, såframt ej tillstånd därtill lämnats av myndighet, å vilken dylik
prövning ankommer eller, om sådan myndighet ej finnes bestämd, av polismyndigheten.
Ej heller eljest må allmän plats utan sådant tillstånd nyttjas
på sätt som icke överensstämmer med det ändamål för vilket den upplåtits
eller anvisats eller som ej är allmänt vedertaget.

I sin motivering behandlar utredningen dels frågan i vilka fall tillstånd
skall krävas för nämnda åtgärder, dels ock frågan vilken myndighet som
skall meddela tillstånd. I den förra frågan yttrar utredningen bl. a. att vad
angår kringföringshandel torde med hänsyn till ordningens upprätthållande
ett generellt tillståndskrav knappast betingas av något allmänt behov. Att
ur andra synpunkter än den allmänna ordningens pröva frågan om tillstånd
stvång — i vilket hänseende förslag framställdes i proposition till 1932
års riksdag utan att dock vinna riksdagens gillande — anser utredningen
ligga utanför det område utredningsuppdraget avser. Utredningen fortsätter.

Ur ordningens synpunkt torde, med avseende å såväl kringföringshandel
som annan liknande försäljning och hantering å eller invid allmän plats,
i allmänhet vara tillräckligt att bestämmelser meddelas som möjliggöra erforderliga
ingripanden i fall som ej regleras i lokala ordningsstadgar. Endast
i den mån dylik verksamhet innebär ett mera varaktigt ianspråktagande
av utrymme å allmän plats, t. ex. genom försäljningsstånd, synes —
på grund av avsaknaden av andra stadganden därom och med hänsyn till
trafiken samt ordningen i övrigt — påkallat att fordra tillstånd av myndighet
till begagnandet. På grund av bestämmelserna i byggnads- och väglagstiftningen
torde, vid sidan av en dylik föreskrift om begagnande av allmän
plats, icke behöva upptagas särskilda stadganden om uppsättande av kiosk,
automat eller annan dylik anordning.

Angående den egentliga innebörden av paragrafen anför utredningen vidare.

Bestämmelsen innebär i första hand att allmän plats icke må begagnas
såsom upplags- eller avstjälpningsställe eller tagas i anspråk för uppsättande
av försäljningsstånd, ställningar av olika slag, möbler o. dyl. I övrigt
anknyter bestämmelsen till det förhållandet, att allmänna platser regelmässigt
äro upplåtna eller anvisade för visst ändamål och att nyttjande för
annat ändamål i allmänhet icke bör vara tillåtet. För andra fall angives

Kungl. Maj. ts proposition nr 1 ''i3 dr 1956

såsom otillåtet nyttjande vad som ej är allmänt vedertaget. Med begagnande
och nyttjande avses endast ett mera varaktigt ianspråktagande av utrymme
å allmän plats, ej helt tillfälliga åtgärder.

Beträffande frågan vilken myndighet som skall meddela tillstånd anför
utredningen till en början, att bemyndigande för stadsfullmäktige att bestämma
över vissa allmänna platsers upplåtande till försäljningsplatser icke
bör upptagas i en ordningsstadga. Fullmäktiges befogenheter och skyldigheter
härutinnan regleras nämligen i kommunal- och byggnadslagstiftningen.
Utredningen fortsätter.

Beträffande frågan vem som skall lämna tillstånd till eljest otillåtet nyttjande
kunna, med hänsyn till att åtgärderna beröra trafiken och ordningen
i övrigt, vissa skäl anföras för att låta tillståndsgivningen ankomma å polismyndighet.
I allmänhet torde emellertid ifråga om allmänna platser som
stå under kommunala organs förvaltning sådant nyttjande även böra förutsätta
tillstånd av stadens eller kommunens styrelse eller annat kommunalt
organ; och i fråga om vissa åtgärder som omfattas av paragrafen gäller enligt
allmän författning, att åtgärden är beroende på tillstånd av viss myndighet,
t. ex. byggnadsnämnden. Som det icke torde vara nödvändigt att i
sådana fall kräva medgivande jämväl av polismyndigheten, har ifrågavarande
föreskrift givits det innehåll, att tillstånd till nyttjande av allmän plats
skall lämnas av myndighet, å vilken dylik prövning ankommer, och av polismyndigheten
endast då sådan myndighet ej finnes bestämd. Om bestämmelsen
gives denna lydelse, torde de särskilda stadgandena i lagen om allmänna
vägar rörande upplag m. m. ej medföra att allmän väg behöver undantagas
från bestämmelsens tillämpning. Även om sålunda tillståndsgivningen
beträffande nyttjande av allmän plats enligt förslaget endast i begränsad
omfattning kommer att handhavas av polismyndigheten, kunna
ordnings- och trafiksynpunkter ofta nog kräva att denna hålles underrättad
om den tilltänkta åtgärden. I 24 § i förslaget har därför intagits en erinran,
att innan åtgärd, som berör polismyndighetens verksamhetsområde,
av annan myndighet vidtages, bör samråd äga rum med polismyndigheten
eller denna underrättas om åtgärden.

Remissyttrandena

De flesta remissinstanserna har starkt kritiserat uttrycket »å vilken myndighet
dylik prövning ankommer». Det framhålles, att det är en olägenhet,
att av den föreslagna bestämmelsen icke klart framgår, till vilken myndighet
en sökande bör vända sig för att erhålla tillstånd. Utredningens förslag
säges kunna medföra tveksamhet och oenhetlighet vid tillämpningen. Från
några håll beklagas, att frågan om upptagande av avgift för tillstånd att
begagna gatumark för privaträttsligt betonade upplåtelser icke lösts i detta
sammanhang, t. ex. avgift för parkeringsmätare.

Hovrätten för Nedre Norrland är angelägen om att det privaträttsliga momentet
i förevarande sammanhang hålles skilt från det offentligrättsliga
och hovrätten anför i denna fråga.

Allmänna platser sådana som gator, torg, parker in. in. torde få anses
stå under kommunal myndighets — i stad drätselkammarens — förvalt -

Kungl. Maj.ts proposition nr 153 år 1956

ning. Det förefaller något oklart huruvida, då i 1 § talas om myndighet »å
vilken dylik prövning ankommer», därmed avses även den prövning av
privaträttslig karaktär, som förvaltningsuppgiften innefattar. Det är angeläget
att det privaträttsliga momentet i förevarande sammanhang hålles
skilt från det offentligrättsliga. Endast det sistnämnda bör regleras genom
ordningsstadgan. Det är önskvärt att av författningstexten tydligt framgår,
att stadgandet åsyftar allenast tillstånd av myndighet som — i likhet med
t. ex. byggnadsnämnden — till följd av särskild bestämmelse har att pröva
frågan ur annan synpunkt än den rent privaträttsliga.

Beträffande frågan om vilken myndighet som bör handlägga hithörande
ärenden godtar de flesta remissinstanser utredningens förslag, att tillståndsprövningen
skall kunna uppdragas åt kommunal myndighet. Hit
hör t. ex. justitiekanslersämbetet, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten
för Nedre Norrland, statspolisintendenten samt flera länsstyrelser, såsom
länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands,
Blekinge, Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs,
Örebro, Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens län.

I åtskilliga yttranden förordas emellertid att polismyndigheten alltid
skall bli tillståndsmyndighet. Hit hör bland andra överståthållar- och riksåklagarämbetena
samt länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands,
Malmöhus, Värmlands, Gävleborgs och Västerbottens län.

Riksåklagarämbetet anför till stöd för sin ståndpunkt följande.

Som skäl för att icke i första hand förlägga tillståndsprövningen till
polismyndigheten har utredningen främst anfört, att nyttjande av allmänna
platser, som stå under kommunala organs förvaltning, i allmänhet även
torde böra förutsätta tillstånd av stadens eller kommunens styrelse eller
annat kommunalt organ samt att det icke syntes nödvändigt, att för sådana
fall kräva medgivande jämväl av polismyndigheten. Enligt gällande ordningsstadga
torde emellertid magistraten eller annan myndighet, som utövar
dess befogenhet, ensam ha bestämmanderätten i fråga om sådant
nyttjande av allmän plats som avses i 2 § ordningsstadgan (jfr rättsfallet
R 1927 s. 75 >. Uppenbarligen tala starka sakliga skäl för att tillståndsgivningen
alltid bör ligga i polismyndighetens händer. En olägenhet med
den föreslagna bestämmelsen är att det av densamma icke framgår, till
vilken myndighet sökanden har att vända sig.

överståthållarämbetet redogör för förhållandena i Stockholm och anför
härom.

Handläggningen i Stockholm av markupplåtelseärendena är särskilt väl
ägnad alt belysa angelägenheten av att ärenden av ordningsnatur handläggas
av den myndighet, till vilken de på grund av sin beskaffenhet och sitt
sammanhang med närbesläktade ärenden naturligt höra. En kort redogörelse
av gällande ordning i Stockholm synes därför motiverad.

Upplåtelse av gata eller annan allmän plats för försäljningsändamål enligt
nuvarande 2 g första stycket ankommer i huvudstaden på överståthållarämbetet.
Det främsta skälet till denna ordning, som genomfördes i samband
med poliskammarens skiljande från överståthållarämbetet från och

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

med den 1 januari 1948, har varit att dessa markdispositionsärenden oftast
äro förenade med ansökningar om utsträckt affärstid enligt butikstängningslagen,
vilka frågor ankomma på ämbetet (jämför prop. 1947: 192
s. 38). Omkring 80 c/b av hithörande ärenden äro av dylik kombinerad natur.
Sökandena erhålla nu hos en myndighet och i ett beslut erforderliga
medgivanden. Den gatuförvaltande kommunala myndigheten höres regelmässigt
och dess ståndpunkt tillmätes helt naturligt synnerligt beaktande.
Staden har, tills vidare i form av en begränsad försöksverksamhet, själv
låtit uppföra kiosker för uthyrning till i första hand partiellt arbetsföra,
och det har icke mött någon svårighet att vid den av ämbetet omhänderhavda
tillståndsgivningen medverka för tillgodoseendet av detta sociala
syfte. Liknande hänsynstagande till sökandenas personliga förhållanden har
för övrigt ämbetet jämväl i övrigt ansett sig böra i viss utsträckning taga,
när — såsom ofta är fallet — flera sökande anmäla sig till samma försäljningsplats.
I själva verket förhåller det sig så att avgörandet av vad som
kan medgivas ur ordningssynpunkt i fråga om markupplåtelse och bör tilllåtas
ur de bakom butikstängningslagen liggande sociala synpunkterna beträffande
försäljning utom affärstid sammansmälter till ett enhetligt bedömande.
— Å poliskammaren ankommer att bevilja de i 2 § andra stycket
gällande ordningsstadga avsedda medgivandena till upplag å gata eller annan
plats. Hithörande frågor ha i vissa fall samband med ansökningar om anordnande
av tillställningar och kunna därvid av poliskammaren behandlas
i ett sammanhang.

Av den lämnade redogörelsen torde utan vidare framgå de olägenheter
som skulle bli förenade med att beslutanderätten i fråga om upplåtelse av
allmän mark för hithörande ändamål uppdrages åt kommunalt organ —
eventuellt skilda sådana. Risk föreligger för oenhetliga ståndpunkter, varjämte
allmänheten betungas med att hänvända sig till olika myndigheter.
Ämbetet anser därför övertygande skäl föreligga för att beslutanderätten
i fråga om de i 1 § förslaget avsedda markupplåtelserna bör tilläggas polismyndighet,
i Stockholm dock överståthållarämbetet såvitt avser uppsättande
av försäljningsstånd och dylikt.

Även länsstyrelsen i Västerbottens län anser att det är lämpligast, att
polismyndigheten beviljar tillstånd enligt första paragrafen, men påpekar
att sådant tillstånd att taga i anspråk allmän plats icke bör kunna beviljas,
därest den kommunala myndigheten i egenskap av markägare motsätter
sig ianspråktagandet.

Göteborgs stad har samma uppfattning liksom även handelskammaren
i Stockholm.

Även föreningen Sveriges polismästare — som åberopar sig på polisens
i Stockholm yttrande -— kommer till den uppfattningen att polismyndigheten
bör bestämma i dessa ärenden. Efter att ha anslutit sig till utredningens
förslag, att allmän plats icke utan särskilt tillstånd får upplåtas
för upplag, stånd in. m., anför föreningen.

Beträffande de myndigheter som skola lämna tillstånd har blott sagts
»myndighet, å vilken dylik prövning ankommer eller om sådan myndighet
ej finnes bestämd, av polismyndigheten». Denna föreskrift är synnerligen
vag. Av motiven framgår ej heller klart vilka myndigheter som avses. Där

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1956

säges emellertid att tillståndsprövningen endast i begränsad omfattning
kommer att handhavas av polismyndigheten. Utredningen synes hava tänkt
sig att kommunerna vid antagande av lokala stadgar skola få bestämma
att ifrågavarande ärenden skola handläggas av kommunala myndigheter.
Detta innebär införande av en nyhet. För närvarande tillkommer i princip
dispositionsrätten till gator och allmänna platser de myndigheter, som angivas
i 29 § ordningsstadgan. I motiven har icke berörts anledningen till
denna nyhet. Med den föreslagna vaga lydelsen kommer allmänheten få
mycket svårt att veta vilken eller vilka myndigheter som skola besluta
beträffande markdispositionen; detta blir så mycket svårare som olika
myndigheter kan komma att handlägga likartade ärenden på olika orter.
Bestämmelsen kommer säkerligen även att medföra osäkerhet de olika
myndigheterna emellan rörande behörigheten. Enligt vår bestämda uppfattning
måste i stadgan klart utsägas vem som har att besluta i dessa
ärenden. Vi vilja starkt ifrågasätta om det med hänsyn till enhetligheten
och även i övrigt kan vara lämpligt att uppdela ifrågavarande tillståndsprövning
inom en och samma ort på olika myndigheter. Det bör vara
endast en myndighet som bestämmer och bär ansvaret. Visserligen skall
enligt 24 § visst samråd äga rum myndigheter emellan som beröras av ett
och samma ärende men detta synes alltför vagt. Det torde även lätt kunna
inträffa att olika myndigheter komma att meddela tillstånd till disposition
av samma plats för olika ändamål. På grund härav anse vi som
nämnts att tillståndsprövningen principiellt bör åvila en enda myndighet.
Då polisen har att svara för ordning, trafik och säkerhet på gator och allmänna
platser och då användande av dylika platser så intimt hänger samman
med dessa polisens uppgifter måste polismyndigheten enligt vår
mening bestämma i dessa ärenden. Från denna huvudregel kan tänkas
undantag. Sådana undantag böra emellertid vara direkt angivna i stadgan
eller i annan författning.

Föreningen tillägger.

Det må här anmärkas att i allmänna väglagen finnas i 32—39 §§ upptagna
en del ordnings- och säkerhetsföreskrifter, bl. a. krav på tillstånd av
länsstyrelsen för vissa upplag och anordningar på väg. Måhända hava dessa
föreskrifter införts i väglagen av den anledningen att någon annan riksgiltig
författning då icke stode till buds. Då nu ordningsstadgans föreskrifter
om markdisposition hava föreslagits gälla hela riket ifrågasättes om
icke väglagens ordningsföreskrifter för enhetlighetens skull borde överflyttas
till ordningsstadgan.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler anför.

Utredningen har tydligen avsett, att genom bestämmelser i lokala stadgar,
det beslutande organet kan utgöras av kommunal myndighet, eller om
så icke skulle bliva fallet, polismyndighet. Den beslutande myndigheten kan
alltså växla i olika orter, vilket i och för sig bör vara en nackdel. Dessutom
synas de frågor, som äro avsedda att regleras i första paragrafen, vara av
den beskaffenheten att de närmast böra avgöras av polismyndighet, som
har att svara för ordning, trafik och säkerhet å allmän plats.

Jämväl i andra yttranden anses att prövningen i princip bör ankomma
på polismyndigheten men att även andra myndigheters prövning kan er -

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1956

fordras. Så t. ex. har länsstyrelsen i Södermanlands län den uppfattningen,
att, eftersom i stadgandet angivna fall då tillstånd kräves regelmässigt synes
beröra trafiken och den allmänna ordningen i övrigt, tillståndsgivningen
bör ankomma på polismyndigheten. Länsstyrelsen tillägger.

Skulle i visst fall enligt allmän författning fordras tillstånd jämväl av
annan myndighet än polismyndigheten, t. ex. av byggnadsnämnden, torde
polismyndigheten böra erinra sökanden härom. Särskild föreskrift om skyldighet
att meddela sådan erinran synes dock icke påkallad.

Åklagarmyndigheten i Göteborg anför.

Tillstånd enligt detta stadgande äro avsedda att i överensstämmelse med
gällande lokal reglering meddelas av skilda kommunala myndigheter. Då
det i vissa fall torde vara svårt för allmänheten att förskaffa sig kännedom
om till vilken myndighet hänvändelse bör ske synes det kunna ifrågasättas
huruvida icke möjlighet bör stå öppen att överlämna framställningen till
polismyndigheten, på vilken det därefter bör ankomma att vidarebefordra
framställningen till vederbörande kommunala myndighet. Polismyndigheten
skulle alltså härvid fungera som en allmän clearinginstitution.

Vad särskilt angår tolkningen av begreppet »myndighet å vilken dylik
prövning ankommer» uttalar kommerskollegium, med anledning av att handelskammaren
i Örebro funnit begreppet oklart, följande.

Anmärkningen är visserligen i och för sig riktig, men med hänsyn till
de många olika synpunkter som måste beaktas i detta sammanhang synes
det icke vara möjligt att komma längre härutinnan än utredningen gjort.
För övrigt torde det i flertalet fall icke bli särskilt svårt att avgöra, vilken
som är vederbörande myndighet.

Länsstyrelsen i Uppsala län är mera kritisk mot nyssnämnda formulering
och instämmer i polismästarens i Uppsala kritik, att bestämmelsen
»myndighet å vilken dylik prövning ankommer» är oklar och måste komma
att verka förvirrande i tillämpningen och länsstyrelsen kan icke förorda,
att i författningstexten intages en så obestämd formulering. En rimlig fordran
får enligt länsstyrelsen anses vara, att en författning, som reglerar tillståndsgivning,
också angiver var tillstånd bör sökas.

Liknande synpunkter anföres av föreningen Sveriges kommunalborgmästare,
som i denna del yttrar.

Anvisningen på prövande myndighet är alltför vag och giver icke någon
ledning till vem hänvändelse för tillstånd i det särskilda fallet skall ske.
För allmänheten torde förslaget te sig synnerligen irrationellt och diffust.
Intressekollisioner mellan olika kommunala organ inbördes och med polismyndigheten
kunna också lätt uppkomma. De sakkunniga synas anse, att
exempelvis föreskrift i byggnadslagstiftningen om, att byggnadsnämnden
skall lämna tillstånd till uppförande av byggnadsställning, jämväl skulle
innefatta en befogenhet för nämnden att medgiva vederbörande rätt alt för
ändamålet disponera allmän plats, som står under drätselkammarens förvaltning.
Utan särskild föreskrift i författning eller lokal ordningsstadga

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956 81

kan detta icke vara riktigt, i annat fall måste kammarens tillstånd vara
erforderligt.

För att trygga det kommunala inflytandet vid torghandelns ordnande
och för att undvika kompetenskonflikter synes bestämmelserna i 1 § nu
gällande ordningsstadga böra överföras till den nya stadgan.

Länsstyrelsen i Jämtlands län berör kompetensfördelningen mellan länsstyrelserna
och polismyndigheterna och ansluter sig därutinnan till vad
landsfogden i länet anfört härom. I länsstyrelsens yttrande sägs följande.

Jämlikt 32 § första stycket lagen den 30 juni 1943 om allmänna vägar
må ej utan länsstyrelsens tillstånd vidtagas åtgärd, som bereder olägenhet
för samfärdseln, eller förekomma grind, upplag eller annan anordning, som
medför sådan olägenhet.

Landsfogden har i sitt yttrande framhållit, att det i många fall torde bli
ovisst, om i sistnämnda lagrum omförmäld åtgärd eller anordning kunde
anses medföra olägenhet för samfärdseln. Det kunde därför uppkomma
tveksamhet, huruvida länsstyrelsen eller polismyndigheten hade att pröva
föreliggande fråga. Det syntes landsfogden fördenskull böra övervägas, om
icke förenämnda bestämmelse i väglagen och ordningsstadgan borde på
lämpligt sätt samordnas för vinnande av större klarhet i fråga om kompetensfördelningen.

Departementschefen •»

I likhet med utredningen anser jag att den allmänna ordningsstadgan bör
innehålla bestämmelser om ianspråktagande av allmän plats för annat ändamål
än det för vilket den upplåtits. Den reglering som här sker torde böra
ses enbart ur offentligrättsliga synpunkter. Redan bestämmelsernas inplacering
i en allmän ordningsstadga synes mig ge vid handen, att det här är
fråga om en ur offentligrättsliga synpunkter och främst ordningssynpunkter
företagen reglering. Som jag redan nämnt kommer spörsmålet om privaträttslig
upplåtelse av allmän plats och om kommuns rätt att uttaga avgifter
för sådan upplåtelse att upptagas till övervägande i annat sammanhang.

Enligt förslaget skall allmän plats icke utan tillstånd få begagnas för upplag
eller avstjälpning eller tagas i anspråk för försäljningsstånd, ställningar
och dylikt eller eljest nyttjas på sätt som icke överensstämmer med det ändamål,
för vilket den upplåtits eller anvisats eller som ej är allmänt vedertaget.
I fråga om de sålunda förbjudna formerna för ianspråktagande har någon
kritik ej framförts i remissyttrandena. Den föreslagna formuleringen synes
omfatta samtliga de former av ianspråktagande, som bör regleras i ordningsstadgan,
och jag kan tillstyrka densamma. Särskilt tillstånd synes dock icke
böra erfordras för ianspråktagande av område, som i vederbörlig ordning
upplåtits eller inrättats för det ändamål varom fråga är. .lag syftar här på
salutorg och andra liknande platser som upplåtits till allmänna försäljningsplatser
genom beslut av kommunal myndighet. Erforderliga föreskrifter
angående ordningen m. in. på sådana platser torde få upplagas i lokala
6 — Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 sand. Nr 143

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

stadgar, där jämväl kan regleras fråga om eventuellt tillstånd för nyttjande
av torgplats o. dyl. I författningstexten har därför gjorts undantag för salutorg
och liknande plats som i vederbörlig ordning upplåtits till allmän
försäljningsplats.

Jag vill här erinra om, att gällande lagstiftning på andra områden innehåller
skilda bestämmelser, som är av betydelse för bedömandet av vilken
omfattning som bör ges åt förevarande bestämmelse. De viktigaste bestämmelserna
finns i byggnadslagstiftningen. Där regleras bl. a. planläggningen
av marks användning, frågor om uppförande av byggnad, om uppsättande
av kiosk och försäljningsautomat in. in. Vidare innehåller lagen
om allmänna vägar vissa bestämmelser, enligt vilka det krävs länsstyrelsens
tillstånd för byggande i närheten av allmän väg. Ej heller får där utan tillstånd
förekomma upplag, stängsel eller annat hinder. Av viss betydelse i
detta sammanhang är vidare bestämmelserna i hälsovårdsstadgan och
livsmedelsstadgan. I sistnämnda stadga och i de med stöd av denna utfärdade
livsmedelsordningarna finns bl. a. bestämmelser om utomhus- och kringföringshandel
m. m. Av betydelse särskilt när det gäller kringföringshandel
är vissa bestämmelser i näringsfrihetsförordningen och butikstängningslagen.

Som exempel på ianspråktagande för vilket bör fordras tillstånd må —
utöver vad som framgår av författningstexten — nämnas anordnande av
trottoarservering eller uppställande av kiosk eller stånd eller annan anordning
för försäljning, uppläggande på en gata av byggnadsmaterialier, vedstaplar
eller annat skrymmande gods, uppförande av byggnadsställningar,
som inkräktar på området. Med bestämmelsen avses uppenbarligen icke
ett enbart tillfälligt ianspråktagande av utrymmet. Under ifrågavarande
bestämmelse bör sålunda enligt min mening icke hänföras sådant tillfälligt
ianspråktagande som att en allmän sammankomst eller offentlig tillställning
hålles å allmän plats. Först om platsen tages i anspråk för uppförande
av byggnader och ställningar eller andra anordningar eller eljest på ett
mera varaktigt sätt t. ex. genom upplåtelse åt cirkus- eller tivoliföretag blir
bestämmelsen tillämplig. Ej heller anser jag kringföringshandel och annan
liknande försäljning eller hantering böra regleras i detta sammanhang.

För att framhäva att ifrågavarande bestämmelse främst är avsedd för
städer och andra tätorter vill jag föreslå den begränsning i förhållande till
utredningens förslag, att bestämmelsens generella giltighetsområde inskränkes
till allmän plats inom stadsplanelagt område i stad, köping och annat
samhälle, där byggnadslagens bestämmelser för stad äger tillämpning. Det
torde i huvudsak vara inom sådana områden som bestämmelsen får sin
betydelse. För den egentliga landsbygden torde andra redan gällande bestämmelser
— jag tänker härvid särskilt på bestämmelserna i lagen om
allmänna vägar — ofta komma att visa sig tillräckliga. Men för den hän -

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1936

delse så icke alltid skulle vara fallet, bör möjlighet finnas att i lokal ordningsstadga
utvidga bestämmelsens tillämpningsområde utöver vad som
avses i förevarande paragraf. Därvid bör man emellertid tillse, att man
icke går längre än som är nödvändigt. Meningen är icke att införa en onödig
tillståndsprövning. Viss hänsyn bör också tagas till hittillsvarande
praxis.

Den fråga, som främst tilldragit sig uppmärksamhet vid remissbehandlingen,
gäller vilken myndighet som skall meddela tillstånd enligt ifrågavarande
paragraf. Utredningen har föreslagit, att tillstånd skall lämnas av
den myndighet, å vilken dylik prövning ankommer, eller, om sådan myndighet
ej finnes bestämd, av''polismyndigheten. Den föreslagna bestämmelsen
har kritiserats främst därför att det ej klart framgår, till vilken myndighet
en sökande bör vända sig för att erhålla tillstånd, och man menar, att det
är ett rimligt krav att, när ett stadgande om tillstånd införes, man även
angiver hos vilken myndighet tillståndet skall sökas. Men även bortsett från
denna otydlighet kan det framstå som tveksamt, åt vilken myndighet ifrågavarande
prövning bör anförtros. Bland remissmyndigheterna är det åtskilliga
som hävdar att prövningen i samtliga fall bör ankomma å polismyndigheten,
särskilt som det här gäller frågor av betydelse för ordning, trafik och
säkerhet på allmän plats. Starka skäl kan åberopas för håda de ståndpunkter,
som intagits till detta spörsmål. Ifrågavarande gator och andra allmänna
platser ägs i regel av kommunen eller står under dess förvaltning och det
kan då synas fullt befogat, att kommunen får ett avgörande inflytande
på frågan, vem som skall få nyttja marken. Å andra sidan talar bärande
skäl för att polismyndigheten får beslutanderätten. Sådant ianspråktagande
som här avses måste nämligen ses främst ur ordningssynpunkt och framför
allt måste trafikförhållandena beaktas. Det torde t. ex. icke böra komma
i fråga, att en kommunal myndighet lämnar tillstånd till uppförande av ett
försäljningsstånd, som polismyndigheten med hänsyn till ordningssynpunkter
icke ansett böra få finnas på den ifrågasatta platsen. Härtill kommer
vissa praktiska synpunkter. Sålunda bör med hänsyn till allmänheten
förfarandet vara enkelt. Om möjligt synes man böra undvika att kräva tillstånd
av flera olika myndigheter. I det sammanhanget bör uppmärksammas
att ianspråktagandet av marken i flertalet fall sker för att där idka
försäljning, oftast under annan affärstid än den vanliga. I sådana fall fordras
särskilt tillstånd enligt butikstängningslagen. Gäller det försäljning
utomhus av varm korv in. m. meddelas sådant tillstånd i Stockholm av
överståthållarämbetet och i annan stad av magistraten eller kommunalborgmästaren
samt å landet av polismyndigheten. Andra ärenden om dispens
från butikstängningslagens bestämmelser handlägges av länsstyrelsen.

Vid övervägande av de skäl, som åberopats för de olika ståndpunkterna
i denna fråga, har jag kommit till den uppfattningen, att den lämpligaste

Kurigl. Maj:ts proposition nr H3 år 1956

lösningen är att låta avgörandet tillkomma polismyndigheten men samtidigt
tillerkänna vederbörande kommunala myndighet vetorätt. Om polismyndigheten
sålunda finner att en ansökan om tillstånd att ta i anspråk
allmän plats på sätt här avses med hänsyn till ordningssynpunkter och
trafikförhållanden icke kan bifallas, bör polismyndigheten äga vägra tillstånd.
Finner däremot polismyndigheten att ur nämnda synpunkter hinder
mot bifall icke möter, skall det åligga polismyndigheten att höra den kommunala
myndighet, som kommunen bestämt, och, om denna myndighet
avstyrker ansökan, skall polismyndigheten icke äga meddela det sökta
tillståndet. Tillstyrkes ansökan bör tillstånd givetvis lämnas. En sådan ordning
för ärendenas handläggning synes mig tillgodose såväl synpunkten
att kommunen bör ha viss självbestämmanderätt som de polisiära synpunkterna.
I städer utan poliskammare bör i detta sammanhang regelmässigt
med polismyndighet avses magistrat eller kommunalborgmästare eller sålunda
myndigheter på vars tillsättande kommunerna övar inflytande. Även
härigenom tillgodoses i viss utsträckning önskemålen om kommunalt inflytande
på ärendenas handläggning. I Stockholm bör ärendena liksom hittills
handläggas av överståthållarämbetet, såvitt angår upplåtelse för försälj
ningsändamål, och eljest av poliskammaren. Med den av mig sålunda
förordade lösningen får man vidare klarläggande regler på detta område
och den otydlighet i utredningens förslag, som så starkt kritiserats vid remissbehandlingen,
undanröjes. Därjämte vinner man den fördelen, att tillstånd
enligt ifrågavarande bestämmelse och tillstånd till utsträckt affärstid
i ej så få fall kommer att meddelas av samma myndighet. Jag vill dock
i detta sammanhang erinra om att enligt gällande författningar i vissa fall
tillstånd kan erfordras även av andra myndigheter t. ex. byggnadsnämnden.

Vad nu anförts bör icke hindra kommun från att i lokal ordningsstadga
föreskriva annan ordning för tillståndsprövning av i 2 § icke reglerade
åtgärder beträffande allmänna platser. Det är emellertid angeläget att i
sådant fall undvika prövning av flera olika myndigheter.

Slutligen vill jag här något beröra en annan fråga, som upptagits i ett
par remissyttranden, och det gäller ordningsstadgans ställning i förhållande
till lagen om allmänna vägar. Som nämnts innehåller sagda lag i
32 § en föreskrift om att å väg ej må utan länsstyrelsens tillstånd vidtagas
åtgärd, som bereder olägenhet för samfärdseln eller väghållningen,
eller förekomma grind, upplag eller annan anordning, som medför sådan
olägenhet. Paragrafen innehåller vidare vissa föreskrifter om vägarbete
m. m. Vidare finns i 33 § bestämmelser om byggande utmed allmän väg
m. m. Enligt sistnämnda bestämmelser må ej heller utmed allmän väg
förekomma upplag m. m., som skymmer utsikten över vägbanan eller eljest
innebär fara för trafiksäkerheten. Det har ifrågasatts, om icke nämnda
bestämmelse i väglagen borde på lämpligt sätt samordnas med ordningsstadgan.
Emellertid anser jag icke lämpligt att i detta sammanhang göra

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1956

någon ändring i lagen om allmänna vägar. I stället vill jag förorda, att i
förevarande paragraf stadgas att i fråga om allmänna vägar skall bestämmelserna
äga tillämpning endast såvitt avser åtgärd som ej är reglerad i
nyssnämnda lag.

3 §. Renhållning av allmän plats

Gällande ordningsstadga

Ordningsstadgan innehåller i § 14 första stycket bestämmelser om straff
för den som försummar att, på tid och sätt som magistraten bestämmer,
omsorgsfullt sopa och rengöra gata, torg och annan allmän plats med
trottoarer och rännstenar ävensom avloppstrumma samt bortföra orenligheten,
eller därstädes undanskotta, upphugga samt bortföra snö och is,
eller som underlåter något av vad magistraten i övrigt föreskriver om fullgörandet
härav ävensom till förekommande av olyckshändelser genom halka
vintertiden. Enligt andra stycket skall gårdar med därtill hörande smygar
samt portgångar och så kallade vretrum eller brandgator sopas och rengöras
så ofta och på sådant sätt, som erfordras för att hålla dem i snyggt
och för sundheten tillfredsställande skick.

1944 års förslag m. m.

Förslagets 18 § upptog i första stycket bestämmelser om renhållning av
allmänna trafikleder av i huvudsak samma innebörd som de nuvarande i
§ 14 första stycket. I betänkandet anmärktes att i lokala ordningsstadgor
på många håll vore intagna detaljerade föreskrifter angående renhållningen
samt att bestämmelserna om gaturenhållning övervägande vore av ordningskaraktär,
numera kanske mer än förr, då till följd av hästfordonstrafikens
minskning de rent sanitära synpunkterna något trätt i bakgrunden. Däremot
ansågs att föreskrifterna om gårdsrenhållning vore av övervägande hälsovårdskaraktär,
varför nuvarande bestämmelse i § 14 andra stycket enligt
förslaget skulle överföras till hälsovårdslagstiftningen.

I fråga om vem renhållningsskyldigheten skulle åligga förklarades i betänkandet
att detta, lika litet som i gällande stadga, kunnat utsägas i förslaget.
I enlighet härmed var i 18 § andra stycket intagen en förklaring, att
beträffande skyldighet att vidtaga föreskrivna renhållningsåtgärder skulle
å de olika orterna gälla vad av ålder varit brukligt eller i särskild ordning
föreskrivits.

I åtskilliga yttranden över förslaget framhölls önskvärdheten och angelägenheten
av att sistnämnda fråga löstes i en ny lagstiftning. I övrigt förekom
erinringar beträffande omfattningen av renhållningsbestämmelsen i
förslaget. Svenska stadsförbundet framhöll sålunda att skyldigheten skulle
betydligt utvidgas genom att även omfatta väg, t. o. in. väg som utnyttjas
som farväg.

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1956

Utredningen

Utredningen föreslår att i ordningsstadgan skall intagas en bestämmelse
om att allmän plats i stad, köping och annat samhälle, där byggnadslagens
bestämmelser för stad äger tillämpning, genom tjänliga renhållningsåtgärder
och genom snöröjning samt undanskaffande av snö och is ävensom genom
sändning skall hållas i sådant skick, som med hänsyn till ortsförhållandena,
platsens belägenhet inom samhället och omständigheterna i övrigt
tillgodoser skäliga anspråk.

Enligt utredningens förslag skall vidare till renhållning hänföras sopning,
bortförande av orenlighet och nedskräpande föremål ävensom av
sand som påförts till motverkande av halka, rensning och upptining av
rännstensbrunn med tillhörande ledningar, borttagande av ogräs samt annan
jämförlig åtgärd.

Såsom tidigare anmärkts har utredningen lagt fram ett särskilt förslag
till lag angående skyldighet att renhålla gata in. in. Däri regleras vem renhållningsskyldigheten
skall åvila. I detta förslag, som senare kommer att
särskilt behandlas, har ej upptagits bestämmelser om skyldighetens närmare
innehåll eller fullgörande utan har förutsatts att föreskrifter därom
skall meddelas i eller med stöd av ordningsstadgan. Denna har därför ansetts
böra innehålla en grundläggande föreskrift medan mera detaljerade
bestämmelser ansetts böra ha sin plats i lokala stadgar.

Beträffande den i ordningsstadgan föreslagna bestämmelsen om renhållningsskyldighetens
omfattning anför utredningen hl. a. följande.

Liksom lagförslaget angående skyldigheten att renhålla gata m. m. avse
ifrågavarande föreskrifter i ordningsstadgan blott allmän plats i stad, köping
och annat samhälle, där byggnadslagens bestämmelser för stad äga
tillämpning. I fråga om andra områden och orter kan viss renhållningsskyldighet
föreligga enligt hälsovårdslagstiftningen och kunna i lokala ordningsstadgar
meddelas föreskrifter för att förebygga att genom bristande renhållning
förorsakas allmän olägenhet eller vantrevnad. Den föreslagna bestämmelsen
innefattar därför det minimum som under alla förhållanden bör
iakttagas. Angående renhållningsskyldighetens innebörd föreskrives, att
platsen skall hållas i sådant skick som med hänsyn till ortsförhållandena,
platsens belägenhet inom samhället och övriga omständigheter tillgodoser
skäliga anspråk. Jämte renhållning i egentlig mening omfattar skyldigheten
även snöröjning jämte undanskaffande av snö och is ävensom sändning.
Härjämte angives vad som hör till renhållning, och upptages därutinnan
sopning, bortförande av orenlighet och nedskräpande föremål ävensom
av sand som påförts till motverkande av halka, rensning och upptining av
rännstensbrunn med tillhörande ledningar, borttagande av ogräs samt annan
med de nu nämnda jämförlig åtgärd.

I det 1953 avgivna förslaget till hälsovårdsstadga m. in. (SOU 1953: 31)
upptages i 76 § en bestämmelse att gård, portgång, förgård och annat dylikt
till byggnad hörande yttre utrymme skall hållas i snyggt och vårdat
skick samt att kloakbrunn å dessa platser skall rensas så ofta behovet det

Kungl. Maj.ts proposition nr H3 år 1956

påkallar. Vidare stadgas att inom hälsovårdstätort detsamma skall gälla
även obebyggd mark, som ej är gata, väg eller allmän plats; om renhållning
av sådan allmän plats samt om skydd mot nedskräpning av naturen
hänvisas till vad särskilt är stadgat.

I avbidan på förslaget till ny hälsovårdsstadga har den nuvarande föreskriften
angående renhållning av enskilda platser i § 14 andra stycket ordningsstadgan
för rikets städer av utredningen upptagits i övergångsbestämmelserna
till den nya ordningsstadgan.

Remissyttrandena

De flesta remissinstanserna lämnar denna paragraf utan erinran. Kritik
har dock riktats mot att paragrafen icke uttalar sig om vem renhållningsskyldigheten
åvilar. Vidare ifrågasättes, om icke paragrafen bör överföras
till lagen angående skyldighet att renhålla gata m. m.

Kommerskollegium anför i denna fråga.

Mot 2 § kan riktas den anmärkningen, att paragrafen icke uttalar sig i
frågan på vem skyldigheten att vidtaga där omförmälda åtgärder skall vila.
Sannolikt har utredningen funnit föreskrift härom vara överflödig, med
hänsyn till att enligt förslaget denna fråga skall regleras i en särskild lag
angående skyldighet att renhålla gata in. m. För tydlighetens skull bör
dock en erinran om denna lags bestämmelser inflyta i 2 § ordningsstadgan.
Detta är desto angelägnare som enligt stadgans 28 § polismyndighet har
rätt att »på den försumliges bekostnad utföra den åtgärd eller det arbete
som åsidosätts». För att ett sådant stadgande skall försvara sin plats måste
i allt fall fordras, att av stadgan klart framgår vem som är den försumlige.
Ännu ett skäl för ett sådant förtydligande är, att nämnda lagförslag saknar
motsvarighet till 28 § i den föreslagna ordningsstadgan. För övrigt kan
ifrågasättas om det icke ur redaktionell synpunkt vore mest ändamålsenligt
att överflytta bestämmelserna i 2 § till den föreslagna lagen om renhållningsskyldighet.

Några remissinstanser anser, att renhållningsskyldigheten gjorts alltför
omfattande. Hit hör bl. a. länsstyrelsen i Älvsborgs län, Trollhättans stad
och Älvsborgs länsavdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler.

Nämnda länsstyrelse anför.

Betydande områden av ren landsbygdskaraktär ingå i stor utsträckning i
städerna. Att utsträcka renhållningsskyldigheten till dessa områden synes
varken erforderligt eller lämpligt, utan densamma torde böra begränsas till
städernas planlagda och tätbebyggda delar.

Göteborgs stadsfullmäktige påpekar, att bestämmelserna om renhållningsskyldighetens
omfattning är alltför vagt avfattade. Vad som skall anses
tillgodose »skäliga anspråk» »med hänsyn till ortsförhållandena, platsens
belägenhet inom samhället och omständigheterna i övrigt» torde i Göteborg
icke minst i fråga om sändning kunna föranleda tvister.

Länsstyrelsen i Kristianstads län ifrågasätter, om icke även bestämmelserna
om gaturenhållning hör införas i hälsovårdsstadgan och anför.

Kungl. Maj.ts proposition nr H3 år 1956

I 2 § i förslaget till ordningsstadga har bibehållits vissa bestämmelser
om gaturenhållning, medan föreskrifter beträffande gårdsrenhållning avses,
sedan ny hälsovårdsstadga antagits, skola överföras till denna. Länsstyrelsen
ifrågasätter, huruvida icke även bestämmelserna om gaturenhållning
böra intagas i hälsovårdsstadgan. I nyssnämnda paragraf föreskrives,
att allmänna platser skola genom tjänliga renhållningsåtgärder hållas i visst
i paragrafen närmare angivet skick, innebärande att orenlighet m. in. skall
avlägsnas från allmän plats. Däremot säges ingenting om hur bortforslingen
skall ske. Denna får givetvis varken fördröjas eller så verkställas,
att sanitär olägenhet vållas. I gällande hälsovårdsstadga finnas bestämmelser
härom i 15, 20 och 21 §§. Om meningen är, att motsvarande bestämmelser
skola införas i den nya hälsovårdsstadgan, kommer olika moment
av gaturenhållningen att behandlas i skilda stadgor. Detta synes föga rationellt,
och för länsstyrelsen framstår det som mera ändamålsenligt att sammanföra
alla renhållningsföreskrifter i en och samma författning.

De i 2 § ordningsstadgeförslaget föreskrivna renhållningsåtgärderna
avse allmän plats i stad, köping och annat samhälle, där byggnadslagens
bestämmelser i stad äga tillämpning, övervägas bör emellertid, huruvida
icke dessa bestämmelser böra äga tillämpning även inom sådana områden
på landet, för vilka stadsplan eller byggnadsplan fastställts. Det torde finnas
åtskilliga samhällen på landet, som i storlekshänseende äro jämförliga
med många municipalsamhällen.

Enligt föreningen Sveriges kommunalborgmästare torde det icke vara
erforderligt eller lämpligt att i ordningsstadgan meddela bestämmelser om
renhållning och snöröjning inom område av landsbygdskaraktär utan bestämmelserna
torde begränsas till den egentliga tätbebyggelsen.

Svenska kommunaltekniska föreningen vill starkt understryka de sakkunnigas
förslag, att endast sådana anspråk skall tillgodoses, som med
hänsyn till de lokala förhållandena är skäliga. Alltför stora anspråk ställes
lätt, när den renhållningsskyldige är kommunen. Enligt föreningen kan
även annan åtgärd än sändning komma ifråga för att bekämpa halka, varmed
här torde avses halka på grund av snö och is.

Även från andra håll har påpekats, att andra åtgärder än sändning kan
förekomma till motverkande av halka.

Några underinstanser har framhållit att upptining av rännstensbrunnar
icke är att hänföra till renhållningsåtgärd.

Stadsfullmäktige i Malmö uttalar.

I paragrafens andra stycke har införts bestämmelse, som gör, att upptining
av rännstensbrunnar kommer att betecknas som renhållningsåtgärd.
Sådan åtgärd synes dock främst vara att hänföra till underhåll, varför det
ifrågasättes, om den skall inrymmas i denna riksgiltiga lagstiftning, utan
måhända hellre liksom även rensningen av brunnarna bör höra hemma i
t. ex. hälsovårdsordning, om överhuvudtaget lagstiftning erfordras i angelägenheter
av denna art.

I detta sammanhang må slutligen framhållas att ett par instanser framhållit
önskvärdheten av en bestämmelse om förbud mot osnyggande av allmän
plats. Så t. ex. anför polismästaren i Hälsingborg.

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1956

I fråga om renhållningen synes mig förslaget vidare sakna en mycket
viktig bestämmelse, som bör ingå i en allmän ordningsstadga eller förbud
mot osnyggande av allmän plats. Jag vill här peka på att i naturskyddslagen
av den 21 november 1952 §§26 och 27 finnas föredömliga regler därom.
Om sådana regler ansetts böra ingå i en lag om naturskydd, böra de ha
minst samma angelägenhetsgrad i en allmän ordningsstadga.

Departementschefen

I förevarande paragraf ges bestämmelser om renhållning av allmän plats.
Föreskrifterna gäller själva innebörden av renhållningsskyldigheten. Frågan
om vem renhållningsskyldigheten skall åvila kommer att upptagas till särskild
reglering i den lag angående skyldighet att renhålla gata m. m., som
jag senare kommer att behandla. Jag har redan tidigare uttalat, att jag finner
lämpligt att i ordningsstadgan intaga en bestämmelse om renhållning av
allmän plats. Här avses alltså den egentliga s. k. gaturenhållningen och enligt
min mening får dylika bestämmelser närmast anses vara av ordningskaraktär.
Jag kan därför icke biträda den från något håll framförda meningen,
att bestämmelserna i stället hör hemma i hälsovårdsstadgan. Däremot
kan viss tvekan råda, om man icke borde samla bestämmelserna om
gaturenhållningen i den särskilda lagen. Emellertid äger bestämmelserna
mycket nära samband med ordningsföreskrifterna, och de lokala ordningsstadgorna
kan förväntas komma att innehålla åtskilliga närmare föreskrifter
angående innebörden av renhållningsskyldigheten. Vidare bör de i ordningsstadgan
intagna straffbestämmelserna och bestämmelsen om rätt att
på den försumliges bekostnad utföra föreskriven åtgärd äga tillämpning
även beträffande denna skyldighet. Jag har därför stannat för att låta
föreskrifter angående innebörden av renhållningsskyldigheten inflyta i ordningsstadgan
och i lagen reglera endast frågan om vem renhållningsskyldigheten
skall åvila — en fråga som med hänsyn till sin natur otvivelaktigt
bör regleras i lag. För att undanröja den olägenhet, som möjligen skulle
kunna följa därav att av ordningsstadgan icke framgår vem renhållningsskyldigheten
åvilar — en olägenhet som kraftigt understrukits i åtskilliga
remissyttranden — vill jag föreslå, att i förevarande paragraf en hänvisning
göres til! den särskilda lagen.

Vad härefter angår tillämpningsområdet för den ifrågavarande renhållningsskyldigheten
innebär utredningens förslag, att bestämmelserna härutinnan
skall begränsas till att gälla allmän plats i stad, köping och annat
samhälle, där byggnadslagens bestämmelser för stad äger tillämpning. Detta
skulle medföra att bestämmelserna bleve tillämpliga även beträffande de
mycket stora områden av ren landsbygdskaraktär som ingår i åtskilliga
städers administrativa område. Även om ej samma krav i fråga om renhållningsskyldigheten
kan ställas i fråga om sådana glesbebyggda områden
-— hänsyn skall enligt förslaget kunna tagas till platsens belägenhet och
omständigheterna i övrigt — synes mig utredningens förslag föra för långt.

Kungl. Maj. ts proposition nr H3 år 1956

Jag behöver som exempel endast nämna att en lantbrukare i stadens ytterområde
låter allmänheten begagna sin enskilda väg så att den blir att anse
som allmänneligen befaren och därmed allmän plats enligt ordningsstadgan.
Härav skulle då kunna följa att krav restes mot honom om att vägen skulle
snöröjas in. in. Detta kan icke vara rimligt. Det bör få ankomma på honom
själv att bedöma vad som bör åtgöras. Jag vill därför även när det gäller
nu ifrågavarande bestämmelse föreslå att den begränsas till att avse stadsplanelagt
område inom stad, köping och annat samhälle där byggnadslagens
bestämmelser för stad gäller. Det är framför allt inom sådana områden som
behov av allmänna renhållningsföreskrifter föreligger. Vill man sedan gå
längre torde det få ske genom lokala föreskrifter. Dessa kan då på ett smidigt
sätt anpassas efter de lokala förhållandena så att renhållningsföreskrifterna
kommer att avse just sådana områden utanför det stadsplanelagda
där verkligt behov av renhållningsföreskrifter, t. ex. till följd av viss tätbebyggelse*
kan anses föreligga. Vad jag nu förordat överensstämmer med
vad jag föreslagit angående nyttjande av allmän plats. Jag vill i detta sammanhang
vidare erinra om att gällande hälsovårdslagstiftning innehåller
vissa bestämmelser om renhållning, som gäller även för den egentliga landsbygden.

Angående innebörden av renhållningsskyldigheten föreslås att den skall
avse tjänliga renhållningsåtgärder, snöröjning och undanskaffande av snö
och is samt sändning. Till renhållning hänföres även sopning, bortförande
av orenlighet, nedskräpande föremål och sand, som påförts till motverkande
av halka, rensning och upptining av rännstensbrunn, borttagande av ogräs
och annan jämförlig åtgärd. Meningen är emellertid icke att föreskriva att
nämnda åtgärder under alla förhållanden till alla delar skall utföras utan
avsikten är, att renhållningsarbetet skall avpassas efter omständigheterna så
att skäliga anspråk blir tillgodosedda. Därvid föreslås den utformningen av
bestämmelserna att allmän plats genom nämnda åtgärder skall hållas i sådant
skick, som med hänsyn till ortsförhållandena, platsens belägenhet
inom samhället och omständigheterna i övrigt tillgodoser skäliga anspråk.

Mot den av utredningen sålunda föreslagna bestämningen har remissmyndigheterna
icke haft några nämnvärda invändningar. Från några håll
har dock gjorts gällande, att renhållningsskyldigheten gjorts alltför omfattande
och att bestämmelsen är alltför vagt avfattad. En betydelsefull inskränkning
löljer av mitt förslag att begränsa bestämmelserna till stadsplanelagt
område. Men även inom sådant område kan förhållandena variera
avsevärt. Det torde dock knappast vara möjligt eller ens lämpligt att i en allmän
ordningsstadga, som är avsedd för hela riket och som skall gälla på
platser med mycket olika förhållanden, i detalj angiva, i vilken omfattning
renhållningsåtgärderna skall utföras. Risk föreligger då att bestämmelserna
kommer att föranleda mer eller mindre orimliga åtgärder såsom t. ex. snöröjning
på platser, där en sådan åtgärd ej kan anses på något sätt vara av

Kungl. Maj.ts proposition nr Ii3 år 1956

behovet påkallad. Jag kan därför godtaga den formulering av bestämmelsen
som utredningen föreslagit. I anslutning därtill — och med hänsyn till att
vissa remissmyndigheter hyser farhågor för att renhållningsskyldigheten
skall bli alltför omfattande — vill jag starkt understryka den modifikation
som ligger däri, att platserna skall hållas i sådant skick, som med hänsyn
till ortsförhållandena m. m. tillgodoser skäliga anspråk. Det är icke meningen
att med de nya bestämmelserna föreskriva någon mera betydande
utökning av renhållningsskyldigheten. Viss hänsyn synes mig sålunda böra
tagas till den omfattning i vilken renhållning f. n. utföres och under alla
förhållanden skall kravet begränsas till vad som erfordras för att tillgodose
skäliga anspråk.

Beträffande de särskilda renhållningsåtgärderna vill jag i anledning av
påpekanden i vissa remissyttranden föreslå att med sändning skall jämställas
annan åtgärd till motverkande av halka. Någon anledning att ur
stadgan utmönstra de föreslagna bestämmelserna om rensning och upptining
av rännstensbrunn anser jag icke föreligga, även om denna fråga i viss
utsträckning regleras i byggnads- och hälsovårdslagstiftningen. Sedan 1955
års lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar tillkommit torde
någon bestämmelse angående avloppsledningar icke erfordras i förevarande
stadga. Utredningens förslag bör sålunda jämkas på denna punkt. Förbud
mot nedskräpning av allmän plats ansågs vid remissbehandlingen av 1944
års förslag vara en sådan detalj föreskrift, som icke borde upptagas i en
allmän ordningsstadga utan överlämnas till prövning av varje samhälle
för sig. Jag delar denna uppfattning och kan därför icke biträda ett nu
framfört förslag att i den allmänna ordningsstadgan intaga en bestämmelse
härom. Genom att reglera frågan i lokal ordningsstadga torde en bestämmelse
härutinnan kunna ges sådant innehåll och sådan begränsning att
möjlighet också skapas att tillse att den efterleves. Jag vill i detta sammanhang
erinra om att 1952 års naturskyddslag innehåller vissa bestämmelser
till skydd mot nedskräpning. Sålunda åligger enligt nämnda lag
envar att tillse att han ej skräpar ned i naturen med glas, papper, avfall
eller annat, så att därav kan uppkomma otrevnad eller skada för annan.
Åsidosättande av föreskriften medför straff, om förseelsen varit ägnad att
för annan medföra obehag av någon betydenhet eller uppenbar fara för
skada till person eller egendom.

4 §. Skydd för trafikanter

Gällande ordningsstadga

I gällande ordningsstadga finns ej någon motsvarighet till denna paragraf.
urs förslag

Enligt 35 § i förslaget skulle det åligga ägare av byggnad tillse, att hustak,
takrännor, balkonger och dylikt befriades från snö och is, i den mån det

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

kunde anses erforderligt för undvikande av olyckshändelser, varjämte föreskrevs
att vid utförande av sådant arbete nödiga åtgärder skulle vidtagas
till skydd för allmänheten.

Utredningen

Utredningen föreslår ett stadgande om att byggnader och andra anordningar
skall ägnas sådan tillsyn att fara icke uppkommer för dem som
färdas eller uppehåller sig å allmän plats. I den föreslagna bestämmelsen
föreskrives vidare att vintertid snö och is, som genom ras kan vålla olycksfall,
skall avlägsnas från tak, rännor och dylikt.

I motiveringen till bestämmelsen anför utredningen.

I denna paragraf äro intagna vissa föreskrifter till skydd för trafikanter
på allmän plats mot fara från byggnader och andra anordningar. Den föreslagna
bestämmelsen innebär bl. a., att byggnad genom erforderliga reparationer
skall hållas i sådant skick att icke takpannor, gesimser o. dyl. nedrasa.
Till andra anordningar äro t. ex. att hänföra ställningar, plank, skyltar
m. in. Såsom skadeförebyggande åtgärd av större betydelse har särskilt omnämnts
avlägsnande från tak o. dyl. av snö och is.

Remissgttrandena

Mot förevarande paragraf har erinringar framställts endast från ett fåtal
remissinstanser, vilka anmärker på att det icke klart utsäges, vem tillsynsplikten
åvilar.

Hovrätten för Nedre Norrland uttalar sålunda att tillsynsplikt och annan
i denna paragraf avsedd skyldighet torde åvila ägare eller annan, som ansvarar
för skötseln av fastigheten eller anordningen. Enligt hovrätten bör
detta — särskilt om innebörden av den likartade 2 § regleras genom specialbestämmelser
— klart utsägas, då straffstadgandet i 26 § eljest kan föranleda
tvekan vid tillämpningen. Språkligt finner hovrätten det mindre lyckat
att beteckna byggnader som anordningar.

Enligt kommerskollegium bör ifrågavarande paragraf — liksom 4 § andra
stycket i utredningens förslag, som handlar om skyddsanordningar vid
brunnar m. m. — förtydligas, främst med hänsyn till att enligt en särskild
bestämmelse i stadgan polismyndigheten i vissa fall äger utföra arbetet eller
åtgärden på den försumliges bekostnad.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län ifrågasätter, huruvida icke föreskriften om
åtgärder till skydd för trafikanter på allmän plats bör utvidgas att omfatta
skadeförebyggande åtgärder även för byggnader eller anordningar, som icke
är belägna utmed allmän plats, samt anser, att även gårdssidan av en
byggnad bör så underhållas, att hyresgäster eller tillfälliga besökande i
fastigheten icke utsättes för risken att skadas av nedrasande takpannor,
gesimser, is och snö.

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1956

För svenska kommunaltekniska föreningen är det mycket angeläget, att
bestämmelsen kompletteras med föreskrift, att den som låter avlägsna snö
och is från tak, rännor och dylikt, även låter bortföra eller åtminstone
sammanföra den från tak och rännor undanskaffade snön.

Departementschefen

I förevarande paragraf har upptagits vissa bestämmelser till skydd för
trafikanter å allmän plats. Någon motsvarighet till bestämmelserna finns ej
i gällande ordningsstadga, men i 1944 års förslag fanns liknande bestämmelser.

Enligt det nu föreliggande förslaget skall byggnader samt ställningar,
skyltar och andra liknande anordningar ägnas sådan tillsyn, att fara icke
uppkommer för dem som färdas eller uppehåller sig å allmän plats. Uttryckligen
föreskrives att snö och is, som genom ras kan vålla olycksfall,
skall avlägsnas från tak, rännor och dylikt. Bestämmelse av nu nämnd
innebörd anser jag böra intagas i den allmänna ordningsstadgan. Bestämmelsen
är nämligen av sådan natur att den bör ges generell giltighet och
något skäl att överlämna åt de kommunala myndigheterna att besluta om
bestämmelsens tillämpning synes mig ej föreligga.

Att såsom från visst håll föreslagits utvidga bestämmelsen till att omfatta
skadeförebyggande åtgärder även för byggnader eller anordningar, som icke
är belägna utmed allmän plats, anser jag icke lämpligt. Den väckta frågan
synes mig icke böra lösas i en allmän ordningsstadga.

Den tillsynsplikt som föreskrives i ifrågavarande paragraf bör åvila ägaren
av byggnaden eller anordningen eller den som eljest är ansvarig för
byggnaden eller anordningen. Det kan hävdas att det borde framgå av
författningen vem som är ansvarig. Här kan emellertid föreligga mycket
skiftande förhållanden och det synes därför få överlämnas åt de tillämpande
myndigheterna att i varje särskilt fall bedöma frågan.

De föreslagna bestämmelserna torde i övrigt icke tarva någon närmare
motivering. Skyldighet att avlägsna snö och is, som genom ras kan vålla
olycksfall, avser det fall att olycksrisk föreligger för vägfarande på allmän
plats. Jag vill särskilt understryka vikten av att föreskriften efterleves.
Ärligen inträffar olycksfall till följd av försummelse i denna tillsynsplikt.

5 §. Upptagande av vak m. m.

Gällande ordningsstadga

Enligt § 7 i gällande ordningsstadga straffas den som upphugger is eller
öppnar vak utan polismyndighetens tillstånd på sådant ställe å sjö, vik,
kanal eller vattendrag inom stad eller dess område, där magistraten förklarat
detta icke i allmänhet få äga rum. Straff kan också följa om man

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

icke iakttager vid tillståndets meddelande lämnade föreskrifter. Vidare
stadgas straff för den som eljest å sjö, vik, kanal eller vattendrag inom stad
eller dess område upphugger is eller öppnar vak och åsidosätter att noga
utmärka öppningen. Den som underlåter att ha brunn eller källa i stad
eller å dess område ändamålsenligt täckt eller kringbyggd kan jämväl straffas
enligt denna paragraf.

I § 8 andra stycket föreskrives att, om någon å sin enskilda mark eller tomt
själv verkställer eller tillåter annan att där verkställa grävning så att skada
för annan eller fara därav uppstår eller kan uppkomma, polismyndigheten
äger förbjuda vidare grävning å stället eller föreskriva huru den må fortsättas,
ävensom förordna vad därförutan bör till skadans eller farans undanröjande
göras eller iakttagas.

1944 års förslag

1944 års förslag innehöll, dels i 33 § att upphuggande av is eller öppnande
av vak ej fick företagas utan tillstånd av polischefen, och dels i 34 § att
ägare av fastighet skulle tillse att brunnar samt andra gropar och fördjupningar
skulle hållas täckta eller hägnade, om det kunde anses erforderligt
för undvikande av olyckshändelser. Därjämte föreskrevs i 33 §, att uti is
upptagen öppning skulle utmärkas på ett i ögonen fallande sätt, och denna
föreskrift skulle enligt 61 § gälla även för den egentliga landsbygden, där
det vore erforderligt till förhindrande av olyckshändelser.

I fråga om 33 § i förslaget anmärktes i några yttranden, att bestämmelsen
om tillstånd skulle medföra svårigheter för fiskande och att även inom tättbebyggda
områden föreskriften om utmärkande av öppning i is vore tillfyllest.
Mot 34 § erinrades, att enligt allmänna rättsregler ägare eller
företagare ålåge att utöva tillsyn å anordningar av olika slag samt att det
ej vore lämpligt och behövligt att inskärpa tillsynsplikten allenast beträffande
i bestämmelsen avsedda anordningar.

Utredningen

Enligt utredningens förslag skall den som upptager vak eller ränna, verkställer
grävning eller utför annat sådant arbete, vilket med hänsyn till platsens
belägenhet och omständigheterna i övrigt medför fara för annan, vara
skyldig vidtaga de åtgärder som erfordras till förebyggande av faran.

Vidare föreskrives att inom tättbebyggt område erforderliga skyddsanordningar
skall vidtagas vid brunnar och andra dylika fördjupningar.

I motiveringen säger utredningen att beträffande upptagande av vakar
det icke synes nödigt att i ordningsstadgan uppställa krav på tillstånd utan
att det torde vara tillfyllest föreskriva skyldighet att vidtaga erforderliga
säkerhetsåtgärder till förebyggande av fara. Utredningen framhåller, att
härmed icke är avsett att utesluta att i lokal ordningsstadga kräves tillstånd

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

för sådan åtgärd beträffande vissa särskilda vattenområden där det finnes
påkallat. Behovet av försiktighetsmått är härvidlag givetvis i första hand
beroende av arbetets art.

Remissyttrandena

Från många håll, däribland länsstyrelserna i Malmöhus och Kalmar län,
åklagarmyndigheten i Malmö, poliskammaren i Halmstad, stadsfiskalen i
Visby och föreningen Sveriges kommunalborgmästare, framhålles, att för
förfaranden i enlighet med stadgandets första stycke — upptagande av vak
m. m. — bör krävas tillstånd.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför härom följande.

Med hänsyn till de i paragrafen behandlade åtgärdernas farlighet vill
länsstyrelsen —- i anslutning till vad därom anförts i vissa av de infordrade
yttrandena — föreslå, att för dylika åtgärder föreskrives tillståndstvång.

Bestämmelserna bör även omfatta sådana åtgärder i samband med
arbetets utförande som uppställande av asfaltkokare, framdragande av
ledningar och dylikt. För att utmärka detta torde i uttrycket »annat sådant
arbete» ordet »sådant» böra utgå.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser att med hänsyn till bl. a. de trafikhinder,
som kan uppstå vid grävningsarbeten å allmän plats, under alla
förhållanden anmälan om åtgärden bör göras till polismyndigheten, för att
denna skall bliva i tillfälle att i mån av behov omdirigera trafiken.

Från några håll har påpekats, att skyldigheten att vidtaga skyddsåtgärder
icke bör begränsas till enbart skydd mot personskador. Länsstyrelsen
i Norrbottens län berör detta i sitt yttrande och tar även upp en fråga, som
speciellt har aktualitet för Norrland. Länsstyrelsen yttrar.

Avfattningen av 4 § i ordningsstadgeförslaget synes ge vid handen att
skyldigheten att vidtaga åtgärder till förekommande av olycksfall skall
vara begränsad till personskador. Enligt länsstyrelsens åsikt bör denna skyldighet
utökas till att omfatta även åtgärder för att förebygga fara för husdjur
och annan egendom. Liksom polischefen i Kiruna distrikt anser länsstyrelsen
vidare att i denna § även bör intagas en erinran om skyldighet
att vidtaga erforderliga säkerhetsåtgärder vid öppnande av enskild vinterväg
över vattendrag, i varje fall om vägen blir eller kan väntas bli »allmänneligen
befaren».

Från åtskilliga instanser, bl. a. länsstyrelsen i Jönköpings län och föreningen
Sveriges polismästare, framhålles helt kort, att ordet ränna bör
utbytas mot isränna.

Älvsborgs länsavdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler anser, att
det av paragrafens ordalydelse icke klart framgår, om de angivna åtgärderna
innefattar både schaktning för byggnad och upptagande av grus- och lertag.

Föreningen anför vidare.

Schaktning för byggnad kan möjligen innefattas under »verkställa grävning
eller utföra annat sådant arbete». Schaktning för byggnad är emellertid

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1956

ett så ofta förekommande arbete, som kan innebära fara för annan, att
detta arbetsbegrepp bör förekomma i lagtexten.

Å landsbygden förekomma ett flertal grus-, sand- och lertag. Upptagandet
och bearbetningen av sådana innebär ofta en fara för annan. Särskilt grusoch
sandtag ha ofta stora djup med branta sluttningar. I lertagen förekomma
ofta vattensamlingar. Till förebyggande av olycksfall böra grus-,
sand- och lertag förses med betryggande stängselanordningar. Av denna
anledning synes sådant förtydligande av paragrafen böra ske att av densamma
klart framgår att paragrafen jämväl har tillämpning å grus-, sandoch
lertag.

Beträffande paragrafens andra stycke — som handlar om skyddsanordningar
vid brunnar in. m. — är det en allmän uppfattning, att uttrycket
»tättbebyggt område» bör definieras, bl. a. för att undvika svårigheter vid
rättstillämpningen. Begreppet »tättbebyggt område» kommer att närmare
behandlas i det följande.

Enligt länsstyrelserna i Södermanlands och Kristianstads län bör den i
andra stycket föreskrivna skyldigheten att vid brunnar och andra dylika
fördjupningar vidtaga skyddsanordningar icke vara inskränkt till »tättbebyggt
område».

Hovrätten för Nedre Norrland framhåller, att det av författningstexten
icke framgår, vem skyldigheten skall anses åvila.

Länsstyrelsen i Gotlands län vill ifrågasätta, om icke i anslutning till
bestämmelserna i förevarande paragraf borde meddelas föreskrifter om att
vid utomhusbad, som i större omfattning utnyttjas av allmänheten, skall
finnas tillgängliga erforderliga livräddningsredskap. Länsstyrelsen anför.

Erfarenheten har visat, att sådan utrustning ofta saknas eller är bristfällig
och att både kommunala myndigheterna och enskilda företag eftersätta sina
skyldigheter att anskaffa och underhålla sådan materiel. En uttrycklig föreskrift
om vad i detta avseende åligger kommuner eller enskilda företagare
skulle därför vara av stor praktisk betydelse och av så allmänt intresse att
det ej bör överlåtas åt de enskilda kommunerna att besluta härom.

Departementschefen

Liksom gällande ordningsstadga synes mig en allmän ordningsstadga
böra innehålla vissa bestämmelser till förebyggande av fara vid upptagande
av vak och liknande åtgärder. I anslutning till vad utredningen förordat
innebär departementsförslaget att den som upptager vak eller isränna,
verkställer schaktning eller grävning eller utför annat sådant arbete, vilket
med hänsyn till platsens belägenhet och omständigheterna i övrigt
medför fara för annan, skall vara skyldig vidtaga de åtgärder som erfordras
till förebyggande av faran. Bestämmelserna avser sålunda i första
hand upptagande av vak eller isränna. Härmed avses sådana öppningar
som verkligen kan medföra fara för annan; icke varje form av öppning
t. ex. mindre hål i isen som upptages av fiskande. Föreskriften är tillämplig
i hela landet; att samma krav icke kan ställas på landsbygden som

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1956

inom tättbebyggda områden är emellertid uppenbart. I många fall torde på
landsbygden omständigheterna vara sådana att några särskilda säkerhetsåtgärder
ej kan anses erforderliga. När det gäller allmänna farleder, vari
isränna brutits, kan givetvis icke uppställas krav på att särskilda skyddsåtgärder
skall vidtagas.

De remissinstanser, som behandlat bestämmelserna, har främst föreslagit
vissa utvidgningar av deras tillämplighetsområde till att omfatta även
andra farliga åtgärder och arbeten. Sålunda föreslås att föreskrifterna skall
gälla även upptagande av grus-, sand- och lertag. Att uttryckligen nämna
just dessa fall anser jag dock icke påkallat. I regel torde sådana åtgärder
bli att betrakta som schaktning eller grävning och bestämmelserna blir
då tillämpliga. Ej heller vill jag tillstyrka ett förslag att genom att utesluta
ordet »sådant» eller »liknande» göra bestämmelsen tillämplig på alla former
av arbete som innebär fara för annan. En sådan utvidgning av bestämmelsen
synes mig föra för långt. Bestämmelsen skulle då bli tillämplig
på de mest skilda områden och över huvud gälla alla former av arbete.
En bestämmelse av sådan innebörd och med så vidsträckt omfattning bör
icke intagas i en allmän ordningsstadga. Där i övrigt arbete utföres som
innebär fara för annan, får man inom varje område för sig bedöma i vad
mån särskilda säkerhetsföreskrifter erfordras. Jag vill i detta sammanhang
erinra om att vi redan på åtskilliga områden infört säkerhetsföreskrifter
av olika slag för att minska riskerna vid farliga arbeten, t. ex. när det gäller
sprängämnen och dylikt. Även hela var arbetarskyddslagstiftning och
med stöd av denna utfärdade föreskrifter avser i viss utsträckning att
minska riskerna vid farliga arbeten. Nämnas må också att strafflagens 19
kap. innehåller bestämmelser om allmänfarliga brott, vilka bestämmelser
i viss mån avser att hindra att genom åtgärder av olika slag annan person
utsättes för fara. Erinras må även om att gruvlagen innehåller vissa bestämmelser
om stängsel kring gruvhål in. in. Även när det gäller åtgärder av nu
ifrågavarande slag bör emellertid i lokala ordningsföreskrifter mera detaljerade
bestämmelser kunna intagas. Därvid bör dock tillses att bestämmelsernas
utformning icke blir alltför obestämd; de bör helst avse vissa
bestämt angivna åtgärder eller arbeten och syfta till skydd för andra än
dem som utför eller utfört arbetet.

I sådana lokala ordningsföreskrifter anser jag också den av länsstyrelsen
i Norrbottens län berörda frågan om skyldighet att vidtaga erforderliga
säkerhetsåtgärder vid öppnande av enskild vinterväg över vattendrag böra
lösas. Det är en fråga som torde ha betydelse endast i vissa delar av landet
och där endast i vissa kommuner; att införa en generell bestämmelse därutinnan
i allmänna ordningsstadgan kan jag därför icke finna lämpligt.

Den föreslagna paragrafen föreskriver, att den som utför sadant arbete
in. in., som jag nyss nämnt, är skyldig att vidtaga de åtgärder som erfordras
till förebyggande av faran. Med uttrycket »som erfordras» etc. avses att
7—llihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 143

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

åstadkomma en rimlig avvägning av de förebyggande åtgärderna och farans
storlek. Är risken för en olyckshändelse ringa — även om viss fara föreligger
— bör icke samma åtgärder krävas som då det gäller t. ex. en allmänt trafikerad
plats. Från en del håll har invänts att detta icke är tillräckligt utan att
man dessutom — med hänsyn till arbetenas farlighet m. m. — bör kräva
tillstånd. Jag anser emellertid att det skulle föra för långt att för alla de
fall det här gäller under alla förhållanden kräva särskilt tillstånd, som
väl i regel dessutom komme att beviljas, därest de åtgärder vidtoges som
kunde erfordras till förebyggande av faran. Jag kan sålunda icke ansluta
mig till nyssnämnda uppfattning utan vill överlämna åt de kommunala
myndigheterna att genom lokala föreskrifter införa tillståndstvång i de
fall, då sådant bedömes vara av väsentlig betydelse och ha en verklig funktion
att fylla.

Bestämmelsen avser fara för annan och är genom denna utformning
begränsad till personskador. Skäl kan givetvis åberopas för att — såsom från
något håll ifrågasatts — utvidga skyldigheten att vidtaga säkerhetsåtgärder
till att omfatta även åtgärder för att förebygga fara för husdjur och annan
egendom. Jag är dock icke beredd att här föreslå en så långtgående bestämmelse.

Enligt andra stycket i förevarande paragraf skall vid brunnar vidtagas
sådana skyddsanordningar som med hänsyn till platsens belägenhet och
övriga omständigheter kan anses påkallade. Bestämmelsen innebär vissa
jämkningar i förhållande till utredningens förslag. Detta avsåg icke bara
brunnar utan även »andra dylika fördjupningar». Sistnämnda uttryck har
jag ansett vara alltför obestämt för att kunna intagas i författningstexten.
Å andra sidan har jag icke ansett det motiverat att såsom utredningen föreslagit
begränsa bestämmelsen om skyddsanordningar vid brunnar till att
gälla endast inom tättbebyggda områden; en bestämning som för övrigt
kritiserats under remissbehandlingen såsom varande alltför vag och obestämd.
Hänsyn bör i stället tagas till platsens belägenhet och övriga omständigheter.
Uppenbarligen får emellertid bestämmelsen sin största betydelse
i tätorterna. På landsbygden får i regel ställas lägre krav och man får
bedöma från fall till fall om med hänsyn till platsens belägenhet och andra
omständigheter det är rimligt att kräva att skyddsanordningar skall vidtagas.
Skyldigheten att vidtaga skyddsanordningar torde få anses åvila
ägaren av brunnen eller den som eljest kan anses ha trätt i ägarens ställe.

I anslutning till bestämmelserna i förevarande paragraf vill jag behandla
ett särskilt spörsmål, som tagits upp av länsstyrelsen i Gotlands län och
som även tidigare varit föremål för överväganden. Den fråga jag syftar
på är, hur man skall gå till väga för att uppnå bättre förhållanden när
det gäller tillgången på livräddningsredskap vid allmänna badplatser.
Svenska livräddningssällskapet har i särskild framställning hemställt oir
utredning av frågan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

Varje sommar inträffar ett stort antal drunkningsolyckor vid våra badplatser
och det framstår för mig som synnerligen angeläget, att man genom
olika åtgärder försöker minska antalet sådana olyckor. Av väsentlig betydelse
är uppenbarligen att vid alla större allmänna badplatser tillgång finnes
på erforderlig livräddningsmateriel. Insikten härom torde under senare
år ha blivit alltmer utbredd, men tyvärr är förhållandena alltjämt långt
ifrån tillfredsställande. Verkställda undersökningar har visat, att tillgången
på och beskaffenheten av räddningsmaterielen ofta lämnar mycket övrigt
att önska. Kommunerna synes visserligen under senare år i viss utsträckning
ha utrustat allmänna badplatser med livräddningsmateriel. Jag är
dock icke övertygad om att man på frivillighetens väg kan uppnå tillfredsställande
förhållanden och jag är angelägen om att erforderliga åtgärder
vidtages snarast möjligt. Drunkningsolyckor vid stora allmänna badplatser
får icke bero på att livräddningsmateriel saknats på platsen. Nyssnämnda
länsstyrelse anser också att en uttrycklig föreskrift om vad i detta avseende
bör åligga kommuner eller enskilda företagare skulle vara av stor
praktisk betydelse. Enligt länsstyrelsen bör i anslutning till bestämmelserna
i förevarande paragraf meddelas föreskrifter om att vid utomhusbad, som
i större omfattning utnyttjas av allmänheten, skall finnas tillgängliga erforderliga
livräddningsredskap.

För egen del finner jag det i och för sig befogat, att man bland ordningsföreskrifterna
även tar upp bestämmelser om livräddningsredskap.
Emellertid hyser jag viss tvekan om det lämpliga i att i allmänna ordningsstadgan
intaga bestämmelser härutinnan. Det möter svårigheter att utforma
en generell bestämmelse härom med ett tillämpningsområde och innehåll,
som på ett lämpligt sätt ansluter sig till de skilda förhållandena inom olika
kommuner. Vid övervägande av frågan har jag därför stannat för att icke
föreslå någon sådan föreskrift utan överlämna avgörandet åt kommunerna.
Vad angår de kommunala badplatserna har som nämnts kommunerna under
senare tid vidtagit vissa åtgärder. Om kommunerna i framtiden icke själva
löser denna fråga på tillfredsställande sätt, torde den få tagas upp till prövning
i annat sammanhang. Beträffande andra utomhusbad än kommunala,
vilka i större omfattning utnyttjas av allmänheten, bör i lokala ordningsföreskrifter
intagas bestämmelser om att erforderliga livräddningsredskap
skall finnas tillgängliga på platsen.

6 §. Sprängning, fyrverkeri m. m.

Gällande ordningsstadga

Enligt § 6 i gällande ordningsstadga må inom den egentliga staden endast
med tillstånd av polismyndigheten och under iakttagande av därvid föreskrivna
försiktighetsmått verkställas stensprängning, avlossas skott eller
avbrännas fyrverkeri. För försummelse härutinnan ävensom för vidtagande
av dylika åtgärder å stadens område utan nödig varsamhet stadgas hötes -

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1956

straff; straff stadgas också för den som i övrigt i stad eller å dess område
förfar ovarsamt med eld eller utan nödig omsorg förvarar eller behandlar
eldfarligt eller exploderande ämne.

1944- års förslag

I vad angår stensprängning, skottlossning och fyrverkeri upptog 1944 års
förslag i 32 § bestämmelser av i huvudsak samma innehåll som de gällande,
med den ändringen dock att tillstånd icke erfordrades för skottlossning å
särskilt anordnad skjutbana. Sådan bana —- varmed enligt förslaget avsågs
bana för skjutning med skarp ammunition, även kammarskjutningsbana,
men icke bana för skjutning med luftbössor och dylikt — skulle emellertid
icke få anläggas utomhus utan tillstånd av polischefen. I förevarande hänseenden
skulle enligt 60 § i förslaget för den egentliga landsbygden gälla, att
polischefen ägde meddela ordningsföreskrifter för stensprängning, att skottlossning
ej fick äga rum under sådana förhållanden att särskild fara för
skada å person uppkomme, samt att också på landsbygden krävdes tillstånd
av polischefen för anläggande av skjutbana utomhus. Däremot saknade
förslaget motsvarighet till nuvarande föreskrifter i § 6 avseende ovarsamhet
med eldfarligt eller exploderande ämne. Beträffande ovarsamhet med
eld innehöll förslaget stadgande angående rätt för magistraten att meddela
förbud mot uppgörande av eld under bär himmel.

I yttrandena över förslaget förordades av några myndigheter att tillståndstvång
skulle stadgas beträffande sprängning av alla slag med dynamit eller
liknande ämne. Från andra håll uttalades att föreskrifterna i förordningen
om explosiva varor vore tillfyllest, varjämte yrkades undantag för sprängning
vid arbeten som bedreves av offentlig myndighet. I flera yttranden
hemställdes att bestämmelsen om fyrverkeri skulle utvidgas att omfatta även
smällare och andra mindre pyrotekniska artiklar som icke kunde betecknas
som fyrverkeri. Ett annat ofta förekommande yrkande var att förbudet mot
skottlossning borde gälla även luftgevär och liknande vapen. Beträffande
skjutbanor föreslogs att även anläggande av inomhusbanor borde kräva
tillstånd. Rörande uppgörande av eld uttalades, att brandlagstiftningen vore
tillfyllest.

U tredningen

Enligt utredningens förslag — 5 § — må inom tättbebyggt område sprängning,
fyrverkeri och skjutning med eldvapen ej äga rum utan tillstånd av
polismyndigheten.

Vidare föreslås att skjutbana, som ej hör till krigsmakten, icke må tagas
i bruk innan den godkänts av polismyndigheten.

I sin motivering erinrar utredningen först om vissa angränsande bestämmelser
på hithörande område. Sålunda erinras om bestämmelsen i 19 kap.
5 § strafflagen om straff för den som av oaktsamhet, genom att umgås
ovarsamt med eld eller sprängämne eller annorledes, vållar brand eller
ofärd eller framkallar fara därför, samt om stadgandet i 12 § brandlagen,

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

att ingen må så handhava eld eller eldfarligt föremål att brand därav lätt
kan uppstå. I motiven till sistnämnda stadgande uttalades, att det syntes
lämpligt att i lokala brandordningar särskilda bestämmelser upptoges om
vårdslöshet med eld. Vidare erinras om vapenförordningen, som reglerar
förvärv och innehav av skjutvapen, dock ej vanliga luftbössor och liknande,
samt ammunition ävensom förordningarna om explosiva varor och angående
eldfarliga oljor. Dessa båda författningar innehåller detaljerade bestämmelser
om innehav och handhavande av sådana ämnen; bl. a. straffbelägges
i den förra all vårdslöshet vid handhavande av explosiv vara,
dit också vissa pyrotekniska leksaker hänföres.

Utredningen uttalar därefter, att de föreslagna bestämmelserna rörande
sprängning, fyrverkeri och skottlossning i huvudsak överensstämmer med
motsvarande föreskrifter i 1944 års förslag. Utredningen fortsätter.

I fråga om sprängning avses dock ej allenast stensprängning. Beträffande
skjutning har uttryckligen angivits att blott skjutning med eldvapen åsyftas.
Nu nämnda föreskrifter skola gälla inom tättbebyggda områden. I andra
stycket stadgas, utan dylik begränsning, att skjutbana — därvid avses både
inomhus- och utomhusbana för skjutning med eldvapen -—- ej må tagas i
bruk innan den godkänts av polismyndigheten. Härifrån har gjorts undantag
för bana som hör till krigsmakten. Vad angår yrkandena om meddelande av
föreskrifter beträffande skjutning med andra vapen, särskilt luftvapen, och
användande av pyrotekniska artiklar som ej utgöra fyrverkeripjäser har
utredningen funnit behov av reglerande föreskrifter härutinnan icke vara
så allmänt att frågan därom bör undandragas ortsmyndigheternas bedömande.

Remissyttrandena

Ett mycket stort antal remissinstanser anmärker på uttrycket »tättbebyggt
område». Det sägs att uttrycket är vagt, obestämt, oklart och väl snävt samt
att det kan ge upphov till förväxlingar och sammanblandningar med motsvarande
uttryck i vägtrafikförordningen ävensom att man får röra sig
med rent subjektiva bedömningar. Bland hithörande remissinstanser må
nämnas hovrätten för Nedre Norrland, länsstyrelserna i Uppsala, Blekinge,
Kristianstads, Gävleborgs, Jämtlands och Norrbottens län, poliskamrarna i
Göteborg, Norrköping och Linköping, föreningarna Sveriges polismästare,
Sveriges landsfogdar, Sveriges stadsfiskaler och Sveriges landsfiskaler.

Länsstyrelsen i Norrbottens län uttalar att uttrycket är alltför obestämt,
särskilt som tolkningen har betydelse i åtalshänseende. Vidare anser länsstyrelsen
att förväxling lätt kan uppkomma med »tättbebyggt område»
enligt vägtrafikförordningen och med byggnadslagstiftningens »tätbebyggelse».
Ett mera precist uttryck vore därför önskvärt. Alternativt borde åt
länsstyrelsen uppdragas att fastställa var enligt ordningsstadgan i det konkreta
lokala fallet ett område skall anses vara »tättbebyggt».

överståthållarämbetet föreslår, att man i lokal ordningsstadga skall närmare
bestämma begreppet och anför.

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

Med hänsyn till de betydelsefulla bestämmelser bland annat i fråga om
fartbegränsning, som enligt vägtrafikförordningen gäller inom tättbebyggt
område, har i Stockholm ansetts nödvändigt att genom lokal trafikföreskrift
bestämma vad därmed skall för stadens del avses. Överståthållarämbetet
finner det böra övervägas att på liknande sätt bestämma begreppet i lokal
ordningsstadga. Det synes lämpligt att i 20 § angives att sådant bestämmande
kan ske.

Polisen i Stockholm anser att begreppsbestämningen i 1944 års förslag
är att föredraga och anför.

1944 års förslag innehöll i 3 § vissa föreskrifter till ledning för avgörande
vilka områden som skulle anses vara tättbebyggda. Det nu föreliggande förslaget
innehåller däremot icke något liknande. Utredningen har blott förklarat
att det med hänsyn till föreskrifternas natur icke ansetts nödvändigt
att närmare definiera tättbebyggt område. I 19 § av nuvarande ordningsstadga
har angivits vad som avses med »staden» och »stadens område».
Dessa bestämmelser hava i Stockholm i praktiken tolkats så att med »staden»
avses stadsplanelagt område och med »stadens område» icke stadsplanelagt
område. Denna gränsdragning har den stora fördelen att tvekan
aldrig råder beträffande de olika slagen av områden. Termen tättbebyggt
område förekommer visserligen i vägtrafikförordningen men har där avseende
endast på vägar inom området och dessa skola dessutom utmärkas
genom i vägmärkeskungörelsen föreskrivna förbudstavlor. Trots detta råder
ofta tveksamhet om väg leder genom tättbebyggt område eller ej. Då ordningsstadgan
i detta sammanhang avser icke blott vägar utan jämväl andra
områden blir bestämmelsen än mera vag och svårtolkad. Att exempelvis
sprängning inom vissa ytterområden och i parker måste kräva tillstånd
torde vara klart, även om dylikt område icke enligt språkbruket kan betecknas
som tättbebyggt. Den begreppsbestämning som i förevarande hänseende
gjordes i 1944 års förslag är därför att föredraga.

I likhet med föreskriften i 6 § nuvarande ordningsstadga och 4 § i förslaget
bör föreskrivas att erforderlig försiktighet och nödig varsamhet skall
iakttagas.

Poliskammaren i Göteborg föreslår, att uttrycket »tättbebyggt område»
utbytes mot exempelvis »stadsplanelagt område ävensom annat område med
tätare bebyggelse».

Det finns emellertid även remissinstanser som anser att det icke går att
definiera begreppet »tättbebyggt område» på tillfredsställande sätt. Sålunda
uttalar t. ex. kommerskollegium, att det knappast är möjligt att närmare
angiva vad som skall förstås med tättbebyggt område.

Frågan om användning av fyrverkeripjäser och skjutning med luftvapen
bar tilldragit sig uppmärksamhet i remissyttrandena. Från många håll frainhålles,
att det bör fordras tillstånd för användande av pyrotekniska artiklar
som ej är att hänföra till fyrverkeripjäser samt för skjutning med luftvapen.
Länsstyrelsen i Östergötlands län vill även fästa uppmärksamheten på
behovet av säkerhetsbestämmelser beträffande användningen i folksamling
av lek saksballonger fyllda med vätgas. Länsstyrelsen anför.

103

Kungl. Maj.ts proposition nr 1A3 år 1956

Spörsmålet har redan anmälts till inrikesdepartementet genom skrivelse
den 2 april 1954 från yrkesinspektören för III yrkesinspektionsdistriktet.
Verkan av explosion i dylika ballonger kan vara densamma som verkan av
åtgärder, vilka anges i 5 § första stycket i förslaget.

Vidare kan det "ifrågasättas om ej" tillstånd generellt bör erfordras även
för skjutning inom tättbebyggt område med luftvapen. Dylika vapen handhavas
ofta av oansvariga ungdomar och kan då särskilt i tättbebyggt område
innebära avsevärd fara.

Utredningens förslag i fråga om skjutbanor beröres i en del yttranden.
Så t. ex. ifrågasätter länsstyrelsen i Kristianstads län, om polismyndigheten
äger erforderliga kvalifikationer att bedöma om en skjutbana får tagas i
bruk. Bestämmelsen synes enligt länsstyrelsen böra kompletteras med föreskrift
om att polismyndigheten skall vara skyldig att i ärendet höra expertis
på området.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför i denna fråga.

Det hade varit önskvärt att de sakkunniga närmare ingått på frågan i
vilken ordning tillstånd till anläggande och nyttjande av utomhusskjutbana
skall meddelas. Enligt länsstyrelsens erfarenhet kan ärenden rörande
sådana skjutbanor i praktiken erbjuda stora svårigheter. Stundom gäller
det att vid prövningen väga motstridiga intressen. Vid anordnandet av
skjutbana vid kusten måste hänsyn sålunda tagas till den allmänna
trafiken, fisket och andra liknande intressen. Tillstånd till anordnande
av utomhusskjutbanor bör meddelas av länsstyrelse.

Stadsfullmäktige i Borås vänder sig mot att undantag gjorts för krigsmaktens
skjutbanor och anför.

Något skäl, varför militär skjutbana skulle sättas i särställning har icke
anförts av de sakkunniga. Ur kommunal synpunkt torde det vara lika viktigt
att lämpligheten av militära skjutbanor blir klart utredd. Då det gäller
godkännande av civil skjutbana kommer polismyndigheten uppenbarligen
att söka kontakt med sådana kommunala organ som drätselkammare och
hälsovårdsnämnd. Särställningen för skjutbana tillhörig krigsmakten bör
elimineras på lämpligt sätt.

Departementschefen

Enighet synes råda därom att i en allmän ordningsstadga bör intagas
föreskrifter om sprängning, fyrverkeri och skjutning. Sådana bestämmelser
finns redan i gällande ordningsstadga och upptogs jämväl i 1944 års förslag.
Beträffande den närmare utformningen av hithörande bestämmelser
har dock i vissa hänseenden olika meningar kommit till uttryck.

Enligt utredningens förslag må inom tättbebyggt område sprängning,
fyrverkeri och skjutning med eldvapen ej äga rum utan tillstånd av polismyndigheten.
Därjämte föreslås en särskild föreskrift angående skjutbanor.

Vid remissbehandlingen bar kritik riktats mot det av utredningen använda
uttrycket »tättbebyggt område». EU betydande antal remissinstanser

104

Kungl. Maj. ts proposition nr lb3 år 1956

har funnit detta uttryck olämpligt; det sägs att uttrycket är vagt och oklart
och att det kan ge upphov till förväxlingar och sammanblandning med motsvarande
uttryck i vägtrafikförordningen samt att man nödgas röra sig med
rent subjektiva bedömningar. Jag delar utredningens uppfattning såtillvida
att jag i och för sig finner lämpligt att låta ifrågavarande bestämmelser
bli tillämpliga inom allt tättbebyggt område. Det är inom sådana områden
som riskerna med de angivna förehavandena är särskilt stora och det är
därför angeläget att där fordra tillstånd av myndighet. Gränsen för den
generella bestämmelsens tillämpningsområde synes mig emellertid böra
uppdragas på ett mera bestämt sätt än genom angivande av tättbebyggt område.
Det kan visserligen invändas att samma uttryck användes i annan
lagstiftning, såsom i vägtrafikförordningen. Därmed följer dock icke samma
olägenheter, då av uppsatta vägmärken i regel framgår var tättbebyggt område
börjar och slutar. Vidare har ofta genom lokala trafikföreskrifter fastslagits,
vilka områden som skall anses som tättbebyggda.

Vid övervägande av nu ifrågavarande spörsmål har jag kommit till den
uppfattningen, att man skulle komma ifrån de påtalade olägenheterna, om
bestämmelsens tillämpningsområde fastställdes till stadsplanelagt område
inom stad, köping och annat samhälle, där byggnadslagens bestämmelser
för stad äger tillämpning. En sådan avgränsning överensstämmer med vad
jag föreslagit i fråga om nyttjande av allmän plats ävensom med den föreslagna
bestämmelsen om renhållning. Om kommunerna sedan vill gå än
längre och göra bestämmelserna tillämpliga även utanför det stadsplanelagda
området blir en fråga, som får behandlas på samma sätt som andra
lokala ordningsföreskrifter. Jag förordar sålunda, att tillämpningsområdet
för nu ifrågavarande bestämmelser i allmänna ordningsstadgan fastställes
i enlighet med vad jag nu anfört.

Vad härefter angår de särskilda förehavanden för vilka tillstånd skall erfordras,
har remissinstanserna icke haft något att erinra mot att sprängning,
fyrverkeri och skjutning med eldvapen upptagits. På många håll har man
emellertid velat gå längre och generellt fordra tillstånd även för andra handlingar.
Det är framför allt frågan om skjutning med luftvapen och användning
av andra pyrotekniska artiklar än fyrverkeripjäser som tilldragit sig
uppmärksamhet.

Beträffande skjutning med luftvapen har utredningen liänskjutit spörsmålet
om föreskrifter härom till ortsmyndigheternas bedömande. Frågan hur
man skall komma till rätta med missförhållandena när det gäller användningen
av luftvapen har sedan länge varit under övervägande. Allteftersom
luftvapen blivit allt vanligare har tyvärr olyckshändelserna ökat. Till följd
av vårdslöshet och bristande omdöme orsakas ofta svåra olyckor med dessa
vapen och allt oftare händer det, att pojkar med luftvapen vållar lekkamrater
allvarliga kroppsskador, som i många fall lett till bestående men. När det

105

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1956

gäller att motverka missbruk av luftvapen måste man — som jag i annat
sammanhang understrukit — i första hand lita till, att föräldrarna verkligen
ser till att barn icke missbrukar sådana vapen. Men även från det allmännas
sida måste man medverka till att försöka stävja missbruket.

Då vapenförordningen 1955 omarbetades yrkades från olika hall att luftvapen
skulle inbegripas under förordningen. Statsmakterna ställde sig emellertid
avvisande till nämnda förslag och för innehav av luftvapen krävs
sålunda f. n. icke tillstånd. Emellertid synes man redan enligt gällande ordningsstadga
ha möjlighet att i lokala ordningsföreskrifter intaga bestämmelser
som förbjuder skottlossning med luftvapen. Detta torde dock ha
skett i mycket begränsad utsträckning.

Erfarenheterna synes mig ge vid handen, att man nu måste tillgripa kraftigare
medel. I första hand är det angeläget att komma till rätta med missbruket
inom tätorterna; det är här som de flesta svåra olyckorna inträffar.
Vidare bör en förbudsbestämmelse i första hand rikta sig mot barns begagnande
av vapnen. För att nå detta mål anser jag att man genom en föreskrift
i ordningsstadgan generellt bör förbjuda den som ej fyllt 16 år att
utomhus skjuta med luftvapen inom stadsplanelagt område i stad, köping
och annat samhälle, där byggnadslagens bestämmelser för stad gäller. Förbudet
bör dock inte vara absolut, utan tillstånd till skjutning bör kunna
lämnas av vederbörande myndighet, då skäl därtill föreligger. Så t. ex. bör
skjutning med luftvapen få ske på särskilda skjutbanor, exempelvis på nöjesfält,
eller eljest då det gäller övnings- eller träningsskjutning, som äger rum
under betryggande förhållanden. Med luftbössor bör likställas fjäderbössor.
Bestämmelsen torde sålunda böra omfatta luft- eller fjäderbössor och lufteller
fjäderpistoler, med vilka kulor, hagel eller andra projektiler kan utskjutas.
Om barn under 15 år bryter mot bestämmelsen, bör den som har
vårdnaden om barnet kunna straffas, därest han icke gjort vad på honom
ankommit för att förhindra förseelsen. Detta torde böra gälla även förehavande
enligt första stycket. En bestämmelse härutinnan har intagits i 28 §
i allmänna ordningsstadgan.

När det gäller användningen av pyrotekniska artiklar, som ej är att hänföra
till fyrverkeripjäser, har utredningen likaledes ansett att frågan bör
regleras i lokala ordningsföreskrifter. Även i denna fråga har emellertid
motsatt uppfattning kommit till uttryck i en del remissyttranden. Fastän
dylika artiklar liksom ballonger fyllda med vätgas någon gång förorsakat
allvarliga olyckshändelser kan emellertid olycksrisken och framför allt
olycksfrekvensen ej på långt när anses lika stor som då det gäller missbruk
av luftvapen. Jag kan sålunda icke förorda, att användningen av nämnda
artiklar skall regleras i allmänna ordningsstadgan, särskilt som det därjämte
med all sannolikhet skulle visa sig svårt att övervaka att ett sådant
förbud komme att efterlevas.

106

Kungi. Maj.ts proposition nr 143 år 1956

I den allmänna ordningsstadgan bör således enligt min mening regleras
endast sprängning, fyrverkeri samt skjutning med eldvapen ävensom skjutning
utomhus med luft- eller fjäderbössor. För att dessa åtgärder skall få
företagas inom stadsplanelagt område bör fordras tillstånd. Som jag redan
i tidigare sammanhang nämnt bör tillståndsprövningen ankomma på
poliskammaren eller polischefen i orten. Vad särskilt angår tillstånd till
sprängning — en åtgärd som i viss utsträckning regleras i byggnadslagstiftningen
— är det angeläget tillse, att arbetet kommer att utföras av person
som äger tillräcklig kännedom om explosiva varor och gällande säkerhetsföreskrifter.
Vid meddelande av tillstånd bör vidare liksom hittills
myndigheten äga föreskriva de försiktighetsåtgärder, som skall iakttagas.
Möjligen synes man böra överväga att centralt utarbeta vissa riktlinjer för
vad sådana föreskrifter bör innehålla. Då det gäller allmänna arbeten och
sprängning i samband med militära övningar, torde tillstånd kunna ges på
en gång för en längre tidsperiod och för ett större företag eller område.

Slutligen återstår att behandla frågan om rätten att taga i bruk skjutbana.
Enligt utredningens förslag må skjutbana, som ej hör till krigsmakten, icke
tagas i bruk innan den godkänts av polismyndigheten. Vid remissbehandlingen
har ifrågasatts lämpligheten av att militär skjutbana undantages från
bestämmelsens tillämpning. Enligt min mening bör emellertid frågan om
de militära skjutbanornas lämplighet m. m. icke prövas i denna ordning.
Från något håll har vidare ifrågasatts, om icke ärendena bör ankomma på
länsstyrelsen i stället för polismyndigheten. Ej heller detta förslag anser
jag mig böra biträda utan i enlighet med vad jag tidigare anfört förordar jag
att prövningen skall ankomma på poliskammaren eller polischefen. Jag vill
härvid understryka vikten av att, då så erfordras, experter på området anlitas
vid ärendenas handläggning ävensom att samråd sker med övriga
myndigheter, som ärendena kan beröra.

7 §. Lokala ordningsstadganden

Gällande ordningsstadga

Enligt § 20 gällande ordningsstadga må för stad, utöver vad stadgan eller
lag och författning eljest innehåller eller lämnar åt magistrat eller polismyndighet
att närmare bestämma, meddelas ytterligare föreskrift i avseende
å den allmänna ordningen.

Behovet av lokala ordningsföreskrifter på den egentliga landsbygden har
kunnat tillgodoses genom att kommunerna i kommunallagstiftningen tilllagts
befogenhet att uppgöra kommunalstadgar till främjande av sedlighet
samt ordning och säkerhet inom kommunen. I 1930 års lag om kommunalstyrelse
på landet reglerades nämnda befogenhet i 6 § första stycket, enligt
vilket kommunen såsom påföljd för överträdelse av föreskrift i dylik stadga
ägde bestämma böter från och med fem till och med etthundra kronor, samt

107

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1956

i 80 § som föreskrev att sådana stadgar för att vinna gällande kraft skulle
underställas länsstyrelsen för godkännande. Dessa bestämmelser gäller alltjämt
enligt 9 § promulgationslagen till 1953 års kommunallag.

1944 års förslag

I 1944 års förslag upptogs i 65 och 66 §§ bestämmelser som i stort sett
överensstämde med motsvarande föreskrifter i §§ 20 och 21 gällande ordningsstadga.
Som den föreslagna nya stadgan var avsedd att gälla hela
riket, ansågs något utrymme icke längre finnas för sådana kommunalstadgar
som tillkommit med stöd av kommunallagstiftningen utan enligt förslaget
skulle alla efter den nya stadgans ikraftträdande erforderliga ordningsföreskrifter
utfärdas med stöd av densamma.

Såsom föremål för den lokala bestämmanderätten angavs i 1944 års förslag
ordningsstadgande utöver vad stadgan eller lag eller allmän författning
innehöll eller överlämnade åt magistraten eller polischefen att närmare
bestämma.

I yttranden över förslaget påyrkades att polisorganen skulle erhålla ökat
inflytande i fråga om tillkomsten av lokala ordningsstadganden. Därjämte
ifrågasattes huruvida icke — till förekommande av alltför olikartade och
av verkliga behov icke påkallade bestämmelser — fastställelse av lokala
ordningsstadganden borde bero på Kungl. Maj:ts prövning. Vidare framhölls
såsom önskvärt att av bestämmelserna skulle framgå att föreskrifter
i sådana särskilda hänseenden som beträffande vägtrafik, hälsovård in. in.
icke skulle utfärdas med stöd av ordningsstadgan.

Utredningen

Som redan nämnts föreslår utredningen att den allmänna ordningsstadgan
skall kompletteras med lokala ordningsstadgar. Sålunda föreslås en
paragraf (7 §) enligt vars första stycke i lokal ordningsstadga må meddelas
de ytterligare föreskrifter för upprätthållande av ordning och säkerhet
samt till förhindrande av vantrevnad eller annan allmän olägenhet,
som för kommun eller del därav finnes erforderliga och som ej angår förhållanden
varom annorledes är bestämt. Vid meddelande av sådan föreskrift
skall enligt andra stycket i det föreslagna stadgandet tillses att därigenom
icke lägges onödigt tvång på allmänheten eller eljest göres obefogad
inskränkning i den enskildes frihet.

Beträffande området för den kommunala normgivningen anför utredningen
endast, att då närmare gränser ej kunnat uppdragas erinringen i
7 § andra stycket ansetts påkallad.

Nämnas må jämväl att enligt 19 § i förslaget i lokal ordningsstadga må
bestämmas vilka föreskrifter som i allmänhet skall meddelas beträffande
tillträde till offentlig tillställning och den ordning som skall iakttagas vid
sådan tillställning.

108

Kungl. Maj.ts proposition nr H3 år 1956
Remissyttrandena

Paragrafens första stycke har på de flesta håll icke föranlett något yttrande.
Vissa erinringar förekommer dock. Justitiekanslersämbetet anför.

7 och 19 §§ förslaget till ordningsstadga innehålla bestämmelser om rätt
för kommun att antaga lokala ordningsstadgar. För en sådan lokal normgivning
förutsättes enligt uttalande i motiven, att denna ej strider mot
den allmänna stadgans bestämmelser eller eljest mot lag eller författning.
Räckvidden av befogenheten synes dock ej klar. Om i den allmänna ordningsstadgan
regler ges i ett visst ämne, torde sålunda den frågan kunna
uppställas, huruvida och i vilken omfattning längre gående bestämmelser
kunna upptagas i lokala ordningsstadgar. I 4 g meddelas exempelvis föreskrifter
för den som upptager vak eller ränna etc., och dessa föreskrifter
innebära blott skyldighet att vidtaga åtgärder till förebyggande av fara;
tillstånd till åtgärden kräves icke. Kan då i lokal ordningsstadga föreskrivas
skyldighet att söka tillstånd? Frågan förefaller böra besvaras jakande,
eftersom kommun i 7 § berättigas meddela de »ytterligare föreskrifter»
för upprätthållande av ordning etc. som finnas erforderliga. Men utredningen
synes själv ha antytt en viss tvekan, då utredningen beträffande 4 §
anför, att härmed icke är »avsett» att utesluta att i lokal ordningsstadga
kräves tillstånd för sådan åtgärd beträffande vissa särskilda vattenområden,
där det finnes påkallat. Detta uttalande torde vidare ge anledning till
spörsmålet, om det är tillåtet för en kommun att för samtliga vattenområden
kräva tillstånd till upptagande av vak etc., ett spörsmål som väl bör
besvaras jakande. Vill en kommun åter gå längre beträffande ett sådant
ämne som det i 6 § reglerade — skyldighet att hörsamma polismans tillsägelse
— torde närmast få antagas, att härför möter hinder.

Enligt länsstyrelsen i Älvsborgs län är utredningens förslag icke väl genomarbetat.
Länsstyrelsen anför.

Bestämmelsernas avfattning och vad de sakkunniga härutinnan anfört
i motiven äro ägnade att skapa ovisshet rörande omfattningen av de lokala
myndigheternas befogenhet i förevarande avseende. Det har länge rått
tveksamhet om i vilken utsträckning de kommunala myndigheterna ägt
utfärda lokala ordningsföreskrifter. Det hade därför varit önskvärt att de
sakkunniga i förslaget till ny allmän ordningsstadga undanröjt denna ovisshet.
---Med den utformning föreliggande lagförslag fått skulle onek ligen

en normalordningsstadga varit de kommunala myndigheterna till god
hjälp vid avgörandet av i vilka hänseenden kommunen ägde befogenhet
utfärda lokala ordningsföreskrifter. Förslaget i denna del synes länsstvrelsen
icke tillräckligt genomarbetat. Sålunda har de sakkunniga t. ex. ansett
att bland de ordningsangelägenheter, som kunna bliva föremål för reglering
i en lokal ordningsstadga, inginge bestämmelser rörande ombud för fastighetsägare,
ehuru enligt föreliggande regeringsrättsavgörande (R.Å. 1951,
I. 125) detta ansetts ligga utanför kommunernas kompetensområde.

Beträffande bestämmelserna i paragrafens andra stycke är meningarna
delade. Polismyndigheterna anser allmänt, att bestämmelserna är överflödiga
och bör utgå.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anför.

Vid meddelande av föreskrift i lokal ordningsstadga skall enligt 7 § 2 st.
tillses, att därigenom icke lägges onödigt tvång på allmänheten eller eljest

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

göres obefogad inskränkning i den enskildes frihet. Nämnda bestämmelse
torde få anses överflödig och bör enligt länsstyrelsens mening utgå, i synnerhet
som ju i första stycket av samma paragraf förutsättes, att de lokala
ordningsföreskrifterna skola »finnas erforderliga» för kommun eller
del därav.

Länsstyrelsen i Östergötlands län ifrågasätter behovet av andra stycket
i 7 § och anser, att det torde ankomma på länsstyrelserna att vid prövning
enligt 21 § i förslaget av lokal ordningsstadga iakttaga, att obefogad inskränkning
i den enskildes frihet icke sker, även om föreskrift härom saknas
i den allmänna ordningsstadgan.

Departementschefen

Såsom framgår av vad jag redan anfört är meningen att de i allmänna
ordningsstadgan intagna föreskrifterna skall kompletteras med lokala ordningsstadganden.
I allmänna ordningsstadgan har upptagits endast vissa
ordningsföreskrifter av allmän natur, som i regel ansetts böra gälla såväl
i städer som på landet. I övrigt är avsikten att mera detaljerade föreskrifter,
avpassade efter de särskilda förhållandena inom varje kommun, skall
liksom hittills — meddelas i form av lokala stadgar, som antages av kommunerna
och underställes länsstyrelsens prövning. I förevarande paragraf
anges ramen för vad sådana lokala föreskrifter må innehålla. Det är uppenbarligen
icke möjligt eller ens lämpligt att mera i detalj angiva vilka frågor
som må regleras på detta sätt. Därför föreslås en sådan utformning av bestämmelserna
att däri endast upptages de allmänna riktlinjerna för vad
som må regleras i lokala föreskrifter. Jag vill i anslutning därtill ånyo framhålla
betydelsen av att förslag till normalstadgar uppgöres för att tjäna till
ledning för kommunerna.

Den utformning av ifrågavarande bestämmelser som jag vill förorda
överensstämmer i sak med utredningens förslag. I lokal ordningsstadga bör
sålunda få meddelas ytterligare föreskrifter i avseende å den allmänna ordningen,
som för kommun eller del därav finnes erforderliga och ej angår
förhållanden, om vilka annorledes är bestämt. Som en allmän begränsning
för att hindra att man icke därvid meddelar alltför långtgående föreskrifter
föreslås vidare skola stadgas, att vid meddelande av sådan lokal ordningsföreskrift
skall tillses, att därigenom icke lägges onödigt tvång på allmänheten
eller eljest göres obefogad inskränkning i den enskildes frihet.

Den föreslagna bestämmelsen har så gott som utan undantag godtagits
av remissinstanserna. I några yttranden uttalas emellertid viss tvekan angående
räckvidden av kommunernas befogenhet. Jag vill därför något närmare
uppehålla mig vid denna fråga. Frågan om bestämmelser angående
offentliga tillställningar kommer jag dock att behandla först i senare sammanhang.

Vad då först angår förhållandet till ordningsföreskrifterna i den all -

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1956

männa stadgan får dessa föreskrifter närmast anses utgöra minimibestämmelser.
Det är föreskrifter som —- med de begränsningar som anges i paragraferna
under alla förhållanden skall gälla inom varje kommun. Därutöver
må de »ytterligare föreskrifter» meddelas som finnes erforderliga.
Sålunda må även beträffande en fråga, som regleras i den allmänna ordningsstadgan,
ytterligare föreskrifter intagas i lokala stadgar. Endast längre
gående föreskrifter må meddelas och någon inskränkning av de allmänna
bestämmelserna kan således icke anses tillåten. Däremot synes ett allmänt
stadgande i ordningsstadgan böra mera i detalj kunna utformas i lokala
föreskrifter. Samtliga de frågor som regleras genom de allmänna ordningsföreskrifterna
i ordningsstadgan synes mig i och för sig vara av den natur
att man kan tänka sig dem kompletterade med lokala föreskrifter.

Som en allmän begränsning i fråga om sådana föreskrifter sägs att
de icke får angå förhållanden, om vilka annorledes är bestämt. En lokal
föreskrift får således icke stå i strid mot vare sig den allmänna stadgans
bestämmelser eller eljest mot lag eller författning. Som jag redan i annat
sammanhang framhållit, innehåller vår nuvarande lagstiftning på vitt skilda
områden bestämmelser som angår ordnings- och säkerhetsfrågor eller liknande
spörsmål. Som exempel må nämnas byggnads- och trafiklagstiftningen,
väg- och brandlagstiftningen, hälsovårds- och livsmedelslagstiftningen,
lagstiftningen angående näringsrätt, naturskydd, nykterhet, o. s. v.
Därjämte finns på flera speciella områden särskilda föreskrifter, såsom
vapenförordningen, förordningen angående explosiva varor, m. fl. Vidare
kan genom andra särskilda beslut av olika myndigheter olika spörsmål
vara reglerade på visst sätt. Innan en lokal föreskrift meddelas måste sålunda
noga tillses, att föreskriften icke står i strid mot gällande lagar och
författningar eller vad i annan ordning kan vara bestämt.

I fråga om lokala föreskrifter vill jag i övrigt understryka, att sådan
föreskrift skall ha befunnits erforderlig och att det skall tillses att genom
lokal föreskrift icke lägges onödigt tvång på allmänheten eller eljest göres
obefogad inskränkning i den enskildes frihet. Det kan måhända tyckas att
sistnämnda tillägg är överflödigt och att en sådan föreskrift såsom varande
självklar bör kunna utgå ur förslaget. Det är emellertid uppenbarligen av
största vikt att tillse, att man icke inför ett flertal detaljerade ordningsföieskrifter
som icke verkligen är av behovet påkallade och som icke uppbäres
av ett allmänt rättsmedvetande. Ett otal ordnings- och säkerhetsfrågor
uppkommer i vårt nuvarande samhälle. Alla tänkbara situationer kan
icke regleras genom föreskrifter av olika slag. Det måste göras en lämplig
avvägning. Går man för långt i regleringen, kommer det att framstå som
ett onödigt tvång på allmänheten eller en obefogad inskränkning i den
enskildes fiihet. För sådana föreskrifter kan man icke räkna med förståelse
hos allmänheten. Jag anser dessa synpunkter så betydelsefulla, att de
bör komma till ultryck även i författningstexten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

111

8 §• Polismyndighets rätt att meddela ordningsföreskrifter

Gällande ordningsstadga

I gällande ordningsstadga finns icke någon direkt motsvarighet till denna
paragraf. Emellertid innehåller ett flertal paragrafer i stadgan bestämmelser
om att polismyndigheten, särskilt i samband med tillståndsgivning, äger
meddela särskilda ordningsföreskrifter.

1944 års förslag

Även 1944 års förslag innehåller ett flertal spridda föreskrifter, som medger
polismyndigheterna rätt att meddela särskilda ordningsföreskrifter.

Utredningen

Enligt den av utredningen i 8 § föreslagna bestämmelsen äger polismyndigheten
för särskilda fall meddela de ordningsföreskrifter, som finnes
erforderliga med avseende å handel och därmed jämförlig hantering,
som bedrives utomhus å allmän plats eller angränsande område, samt
annan verksamhet eller förehavande å allmän plats, så ock beträffande
användande av badplats eller lägerområde samt hållande av lokal eller
plats för sport, spel eller liknande. Om det är påkallat, må polismyndigheten
förbjuda verksamhet eller förehavande som nu sagts samt påbjuda
borttagande av anordning som utan tillstånd anbringas å eller invid allmän
plats.

Enligt andra stycket i den föreslagna paragrafen skall polismyndigheten,
om behov visar sig föreligga av allmänna föreskrifter i sådant eller annat
hänseende, göra anmälan därom till kommunens fullmäktige.

Remissyttrandena

Endast några få remissorgan har behandlat ifrågavarande paragraf.
I allmänhet har den lämnats utan erinran eller icke alls berörts. Från
vissa håll har dock framhållits, att bestämmelserna bör förtydligas för
undvikande av kompetenstvister mellan polismyndigheterna och de kommunala
organen och jämväl med hänsyn till att stadgandet berör polismyndighetens
rätt till ingripanden på enskilt område.

Kommerskollegium finner i likhet med Stockholms handelskammare
och handelskammaren i Luleå önskvärt, att paragrafen utformas så att
därav klart framgår att beträffande »angränsande område» andra ordningsföreskrifter
icke får meddelas än sådana, som i själva verket avser
allmän plats.

Justitiekansler sämbetet har uppmärksammat stadgandet i paragrafens
första stycke andra punkten, där såsom förutsättning för polismyndighetens
angivna åtgärder stadgas »om det är påkallat». Ämbetet anser

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

den frågan kunna uppställas, om icke förutsättningen borde i så måtto
begränsas, att åtgärderna i fråga betingades av att de vore påkallade »av
ordningshänsyn» eller liknande.

Överståthållarämbetet, som hävdar den meningen, att polismyndighet normalt
bör vara tillståndsmyndighet vid tillämpningen av ordningsstadgan
och lokala stadgar, anför.

Skulle emellertid ett överförande till kommunala organ av ett flertal
enskilda ordningsärenden komma i fråga, lära de föreslagna föreskriftsoch
förbudsbefogenheterna för polismyndighet böra erhålla den förordade
generella omfattningen; de äro ett uttryck för den tydligen även av de
sakkunniga omfattade meningen att ansvaret för ordning och säkerhet
i sista hand måste åvila de allmänna polisorganen. Men vid ett dylikt överförande
finner överståthållarämbetet---ofrånkomligt att särskilda

besvärsregler införas i ordningsstadgan.

Beträffande paragrafens andra stycke vill överståthållarämbetet föreslå
att polismyndighets anmälan om behovet av allmänna ordningsföreskrifter
skall ske till länsstyrelsen, i Stockholm överståthållarämbetet, som
jämväl har initiativrätt i fråga om nya lokala ordningsstadganden. Härigenom
vinnes den fördelen att förslag om nya allmänna föreskrifter, som
länsstyrelsen icke anser sig kunna fastställa, icke behöver föranleda kommunal
handläggning.

En speciell fråga beröres av statsåklagaren i Göteborg, Stockholms stad,
poliskamrarna i Stockholm och Karlskrona samt föreningen Sveriges polismästare.
Polisen i Stockholm anför härom.

I första stycket har polismyndigheten erhållit rätt att påbjuda borttagande
av »anordning» som utan tillstånd anbringats å eller invid allmän
plats. Fall kunna tänkas att vederbörande har fordon uppställt utan tillstånd.
Då uppställande av fordon knappast kan anses vara förehavande och fordon
ej kan sägas vara anordning, är det nödvändigt att stadgandet erhåller
ett sådant innehåll, att det täcker fordonsuppställning och liknande.

Länsstgrelsen i Älvsborgs län anser att den av utredningen föreslagna
bestämmelsen bör kompletteras med samma föreskrift som i förslagets
7 § andra stycke, d. v. s. att vid meddelande av föreskrift skall tillses, att
därigenom icke lägges onödigt tvång på allmänheten eller eljest göres obefogad
inskränkning i den enskildes frihet.

Departementschefen

Enligt gällande ordningsstadga äger polismyndigheten i åtskilliga fall
meddela särskilda ordningsföreskrifter. I regel må sådana föreskrifter meddelas
i samband med tillståndsgivning. 1944 års förslag var härutinnan
uppbyggt på liknande sätt.

Utredningen har däremot föreslagit, att polismyndighetens befogenhet att
för särskilda fall meddela ordningsföreskrifter skall regleras i en särskild
paragraf. I enlighet med förslaget har sådana bestämmelser upptagits i
förevar ande paragraf, därvid dock — i överensstämmelse med vad jag tidi -

113

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1956

gare förordat — angivits, att befogenheten att meddela föreskrifter skall
tillkomma i stad med poliskammare denna och i övrigt polischefen i orten.
Innehållet i den i departementsförslaget intagna bestämmelsen överensstämmer
i huvudsak med utredningens förslag, som lämnats utan erinran
av det stora flertalet remissinstanser. På vissa punkter har dock förtydligande
ansetts önskvärt.

Avsikten med ifrågavarande bestämmelse är att ge polismyndigheten
befogenhet att för vissa fall meddela erforderliga ordningsföreskrifter, alltså
föreskrifter som i det särskilda fallet erfordras för upprätthållande av
ordning och säkerhet. Det får icke vara fråga om allmänna regler för orten.
Om det visar sig att behov föreligger av sådana mera allmänna föreskrifter,
bör de meddelas i den lokala ordningsstadgan. I sista stycket av paragrafen
har stadgats skyldighet för poliskammare eller polischef att, då behov av allmänna
ordningsföreskrifter visar sig föreligga, göra anmälan därom till
kommunens fullmäktige. I något yttrande har föreslagits att anmälan skall
göras till länsstyrelsen i stället för till fullmäktige. Ett sådant förslag kan
jag dock icke biträda. Jag anser att anmälan i varje fall bör göras till den
myndighet som i första hand har att taga ställning till förslaget, nämligen
kommunens fullmäktige. Självfallet är polismyndigheten oförhindrad att
även anmäla förhållandet till länsstyrelsen.

Vad härefter angår den närmare omfattningen av bestämmelsen föreslås
att den skall avse erforderliga ordningsföreskrifter med avseende å
handel och därmed jämförlig hantering, som bedrives utomhus å allmän
plats eller angränsande område, samt annan verksamhet eller annat förehavande,
som äger rum å allmän plats. Härvid åsyftas givetvis ej offentliga
tillställningar och allmänna sammankomster och ej heller verksamhet som
regleras i särskild ordning. Polismyndighets ordningsföreskrifter föreslås
jämväl skola få avse användande av badplats eller lägeronnade, \artill allmänheten
äger tillträde, samt hållande av lokal eller plats för sport, spel
eller liknande. I sistnämnda hänseenden är rätten att meddela föreskrifter
sålunda icke begränsad till allmän plats. Någon risk för att alltför långtgående
föreskrifter kommer att meddelas anser jag icke föreligga, även om
befogenheterna delvis avser annat område än allmän plats. Det måste hela
tiden gälla föreskrifter som i ett särskilt fall erfordras för att upprätthålla den
allmänna ordningen. För alt ytterligare understryka att onödiga eller mindre
befogade föreskrifter icke får förekomma har jag funnit lämpligt att göra
det tillägget till utredningens förslag, alt även beträffande ifrågavarande
föreskrifter i författningstexten uttryckligen erinras om att vid meddelande
av föreskrift skall tillses, att därigenom icke lägges onödigt tvång på allmänheten
eller eljest göres obefogad inskränkning i den enskildes flihet.

I anledning av vad som sägs i remissyttrande av kommerskollegium vid
jag framhålla, att då ordningsföreskrifter må meddelas, som avser förehavande
å allmän plats eller angränsande område, med sistnämnda be8
— Bilmng till riksdagens protokoll 1956. 1 saml. Nr 143

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1956

stämning avses att befogenheten får utövas endast om det med hänsyn till
ordningen och säkerheten på allmän plats är erforderligt att ingripa mot
den på enskilt område bedrivna verksamheten.

Enligt andra stycket i förevarande paragraf får poliskammaren respektive
polischefen än längre gående befogenheter än att meddela föreskrifter. Det
föreslås nämligen att, när så befinnes påkallat med hänsyn till den allmänna
ordningen, nämnda myndigheter skall äga förbjuda verksamhet eller förehavande,
som i första stycket sägs, samt påbjuda borttagande av stånd,
ställning och dylikt som utan tillstånd anbringas å eller invid allmän plats.
Denna bestämmelse medför mycket vittgående befogenheter och jag vill
understryka vikten av att bestämmelsen tillämpas med försiktighet. Ingripande
bör ske endast i sådana fall, då åtgärden är klart betingad av ordningshänsyn
och då rättelse icke kan vinnas på annat sätt.

9—22 §§. Offentliga tillställningar

Beträffande dessa paragrafer hänvisas till senare avsnitt.

23 §. Antagande av lokal ordningsstadga

Gällande ordningsstadga

I § 20 gällande ordningsstadga finns bestämmelser om formerna för
antagande av lokala ordningsstadganden. Bestämmelserna innebär i huvudsak
följande. Förslag om sådana föreskrifter kan framställas såväl av
stadsfullmäktige som av magistraten. Då förslag framställes av stadsfullmäktige
skall magistraten insända förslaget jämte eget yttrande till länsstyrelsen,
som har att oförändrat fastställa eller ogilla detsamma. Väckes
sådant förslag av magistraten skall stadsfullmäktige höras däröver; godkänner
fullmäktige förslaget förfares som nyss sagts, i annat fall är förslaget
förfallet. Finner länsstyrelsen föreskrift vara av behovet påkallad,
skall stadsfullmäktige höras över förslag därtill, varefter länsstyrelsen
äger förordna i ämnet. I Stockholm gäller den skillnaden att meddelanden
sker omedelbart mellan överståthållarämbetet och stadsfullmäktige och
att yttrande, förslag eller anmälan från magistratens sida således icke
ifrågakommer.

I § 21 meddelas särskilda bestämmelser om åvägabringande av lokalt
ordningsstadgande i fall då, i anseende till behovet av dess skyndsamma
iakttagande, föreskrifterna i § 20 icke kan iakttagas. I sådant fall äger
länsstyrelsen, efter magistratens hörande där så lämpligen kan ske, utfärda
kungörelse i ämnet. Finner magistraten föreskrift erforderlig skall förslag
till kungörelse insändas till länsstyrelsen; om saken ej tål uppskov äger
magistraten förordna att föreskriften skall lända till efterrättelse i avbidan
på länsstyrelsens beslut.

115

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1956

I Stockholm utfärdas sådant påbud som avses i § 21 omedelbart av överståthållarämbetet.

1944 års förslag

Föreskrifterna i 1944 års förslag angående antagande av lokala ordningsstadganden
överensstämde i stort sett med motsvarande föreskrifter
i gällande ordningsstadga. Förslaget innebar dock vissa avvikelser. Bl. a.
hade av hänsyn till den kommunala självbestämmanderätten intagits bestämmelsen
att, om länsstyrelsen fann stadgande böra utfärdas vilket stadsfullmäktige
icke velat godkänna, beslutet skulle underställas Kungl. Maj :ts
prövning.

Utredningen

I 21 § i sitt förslag upptar utredningen bestämmelser angående formerna
för antagande av lokal ordningsstadga. Utredningen föreslår att lokal ordningsstadga
skall antagas av kommunens fullmäktige på förslag av eller
efter hörande av de myndigheter, vilkas verksamhetsområden beröres därav.
Om länsstyrelsen finner lokal ordningsstadga påkallad, har länsstyrelsen
att göra anmälan därom till fullmäktige. Beslut om antagande skall underställas
länsstyrelsens prövning. Vägras fastställelse, skall skälen därtill angivas.
Underlåter fullmäktige att antaga lokal ordningsstadga av innehåll,
som länsstyrelsen finner erforderligt, äger länsstyrelsen förordna i ämnet
men skall i så fall underställa sitt beslut Konungens prövning.

Enligt utredningens förslag skall nämnda bestämmelser äga motsvarande
tillämpning i fråga om ändring eller upphävande av lokal ordningsstadga.

I motiveringen till bestämmelsen uttalar utredningen att de föreslagna
bestämmelserna i sak väsentligen överensstämmer med motsvarande stadganden
i 1944 års förslag. Utredningen fortsätter.

Liksom sistnämnda stadganden innebära de nu föreslagna dels att nuvarande
föreskrift, att av fullmäktige antaget ordningsstadgande skall av
länsstyrelsen antingen oförändrat fastställas eller ogillas, uteslutes, dels att
om länsstyrelsen beslutar ett stadgande, som fullmäktige icke velat antaga,
beslutet skall underställas Kungl. Maj :ts prövning.

De gällande bestämmelserna om rätt för länsstyrelse och magistrat att
i brådskande fall utfärda ordningsföreskrifter utan fullmäktiges hörande
ha ansetts ej kräva motsvarighet i den nya stadgan. Även utan sådan bestämmelse
torde länsstyrelsen på grund av sina befogenheter enligt länsstyrelseinstruktionen
ha tillräckliga möjligheter att vidtaga de åtgärder som
erfordras för ordningens upprätthållande, varjämte polismyndigheten enligt
8 § i förslaget har viss befogenhet att ingripa i särskilda fall.

Remissyttrandena

De flesta remissinstanserna har lämnat ifrågavarande paragraf utan
erinran. En del anmärkningar framföres dock. Sålunda uttalar överståthållar
ämbetet.

116

Kungl. Maj.ts proposition nr H3 år 1956

I 21 § lämnas föreskrifter om formerna för utfärdande av lokal ordningsstadga,
vilka av de sakkunniga förklarats i sak väsentligen överensstämma
med motsvarande stadganden i 1944 års förslag. Liksom enligt detta har
uteslutits nuvarande bestämmelse att av fullmäktige antaget ordningsstadgande
skall av länsstyrelsen antingen oförändrat fastställas eller ock
ogillas. I 1944 års förslag motiverades den friare prövningsrätten för länsstyrelsen
med att länsstyrelsen enligt gällande regler hade befogenhet att
efter stadsfullmäktiges och magistratens hörande utfärda ordningsstadgande
och därvid vore formellt helt obunden av stadsfullmäktiges yttrande.
Tillräcklig anledning förelåge därför icke att intaga annan ståndpunkt i det
fall, att initiativet utgått från stadsfullmäktige. Överståthållarämbetet anser
med utgångspunkt härifrån att förevarande paragraf bör givas den
innebörden att då förslag underställts länsstyrelsens prövning, länsstyrelsen
skall däri äga vidtaga icke enbart redaktionella ändringar utan även
smärre jämkningar av saklig innebörd. Anses saklig ändring av mera
väsentlig innebörd böra komma till stånd lärer fastställelse böra vägras.
Den i förslaget fastställda skyldigheten att i vissa fall underställa beslutet
Kungl. Maj :ts prövning torde äga uteslutande avseende å det fall att
initiativ till stadgandet tagits av länsstyrelsen. Det bör med andra ord icke
anses föreligga underställningsskyldighet i det fall att länsstyrelsen i samband
med prövning av ett av fullmäktige antaget lokalt ordningsstadgande
anser sig böra vidtaga en jämkning, som länsstyrelsen ej bedömer vara av
mera väsentlig natur. Skulle fullmäktige eller enskild kommunmedlem anse
att jämkningen ej bort vidtagas, torde vederbörande ha att anföra besvär
inom laga tid.

Beträffande upphävandet av den nuvarande befogenheten för länsstyrelse
att i brådskande fall utfärda ordningsföreskrift utan fullmäktiges
hörande ställer sig överståthållarämbetet tveksamt. Behov av en dylik
befogenhet — således vid sidan av de möjligheter som instruktionen för överståthållarämbetet
öppnar — har stundom yppats, och tillvaron därav lärer
även ligga i kommunens intresse.

Länsstyrelsen i Kalmar län hemställer, att de föreslagna bestämmelserna
om underställning måtte utgå samt anför som skäl härför.

Det kan ifrågasättas om det är erforderligt att alltid underställa Kungl.
Maj :ts prövning en av länsstyrelsen beslutad lokal ordningsstadga i de
fall att fullmäktige underlåta antaga sådan stadga. I regel torde ett sådant
beslut genom besvär av fullmäktige bringas under Kungl. Maj:ts prövning.
I de fall att besvär icke anföras torde kunna förutsättas att vederbörande
kommun accepterat länsstyrelsens beslut och i dessa fall torde ett underställande
vara helt onyttigt.

Landsfogden i Norrbottens län anför liknande skäl.

Stadsfullmäktige i Trollhättan och magistraten i Vänersborg framhåller
att det ej framgår av förslaget, vad som menas med myndigheter. Om därmed
åsyftas de kommunala nämnder, som berörs av förslaget, bör detta
angivas i författningstexten.

Departementschefen

I förevarande paragraf ges bestämmelser angående formerna för antagande
av lokala ordningsstadganden. Som huvudregel föreslås att lokal ord -

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^3 år 1956

117

ningsstadga skall antagas av kommunens fullmäktige, en bestämmelse som
överensstämmer med principen i nuvarande ordningsstadga ävensom med
1944 års förslag. Innan lokal ordningsföreskrift antages skall de myndigheter,
vilkas verksamhetsområden beröres av föreskriften, ha beretts tillfälle
att yttra sig. De kan även själva framställa förslag. Med myndighet
torde i detta sammanhang böra förstås ej endast polismyndighet eller
statlig myndighet utan även kommunala styrelser och nämnder. Att ifrågavarande
myndigheter beredes tillfälle att yttra sig torde icke innebära någon
nyhet. Redan f. n. lärer berörda myndigheter i regel få tillfälle att avgiva
yttrande i anledning av ifrågasatt lokal ordningsföreskrift. Jag anser
emellertid lämpligt att i författningstexten uttryckligen fastslås att ifrågavarande
myndigheter skall höras ävensom att de har förslagsrätt.

Beslut om antagande av lokal ordningsföreskrift skall underställas länsstyrelsens
prövning. Ej heller denna regel innebär någon principiell nyhet.
Länsstyrelsen får sålunda liksom nu befogenhet att pröva den beslutade
ordningsföreskriftens laglighet ävensom huruvida eljest skäl föreligger att
vägra fastställelse. Om så sker skall länsstyrelsen angiva skälen till att fastställelse
vägras.

Den nuvarande föreskriften om att ett av fullmäktige antaget ordningsstadgande
skall antingen oförändrat fastställas eller ogillas har borttagits.
En sådan bestämmelse har ansetts icke böra bibehållas, då länsstyrelsen
själv fått viss befogenhet att ta initiativet till och besluta angående sådana
lokala ordningsföreskrifter som länsstyrelsen finner erforderliga. Sålunda
föreslås en bestämmelse av det innehåll, att länsstyrelsen, då den finner
lokal ordningsstadga påkallad, skall göra anmälan därom till fullmäktige.
Detta bör vara den normala ordningen för den händelse fullmäktige icke
av eget initiativ antager lokal ordningsstadga. Fall kan dock tänkas då fullmäktige,
oaktat länsstyrelsens anmälan, underlåter att antaga någon stadga.
Det torde visserligen finnas all anledning räkna med att sådana situationer
blir sällsynta, men om de skulle uppstå måste de på något sätt lösas.

Enligt nuvarande ordningsstadga äger länsstyrelsen — efter hörande av
stadsfullmäktige och magistraten — själv besluta i en sådan situation.
Delta innebär otvivelaktigt ett visst ingrepp i den kommunala självbestämmanderätten.
Vid utformandet av de nya bestämmelserna i denna del har
jag ansett mig böra ta hänsyn till sistnämnda synpunkt. Jag vill därför
förorda att — liksom hittills — länsstyrelsen får befogenhet att, om fullmäktige
underlåter att antaga lokal ordningsstadga av det innehåll som länsstyrelsen
finner erforderligt, förordna i ämnet, men att i så fall beslutet
skall underställas Konungens prövning. I motsats till vissa remissinstanser
anser jag ett sådant underställningsförfarande lämpligt. Det bar nämligen
i nämnda situation uppkommit ett visst motsatsförhållande mellan länsstyrelsen
och fullmäktige; länsstyrelsen har föreslagit ett stadgande i ett
visst hänseende som fullmäktige vägrar antaga.

I anledning av de uttalanden som göres av överståthållarämbetet vill jag

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

tillägga, att avsikten icke är att länsstyrelsen, då fullmäktiges beslut om
antagande av lokal föreskrift underställes, skall vara berättigad att däri
göra sakliga ändringar. Anses fullmäktiges beslut icke kunna godtagas
bör fastställelse vägras och skälen därtill angivas. Om fullmäktige därefter
icke fattar nytt beslut i frågan och länsstyrelsen anser den ifrågasatta
föreskriften erforderlig, synes länsstyrelsen böra begagna sin initiativrätt
och därefter förfares i enlighet med bestämmelserna i förevarande paragraf.

Vad som stadgas om lokal ordningsstadga bör äga motsvarande tillämpning
i fråga om ändring eller upphävande av sådan stadga.

överståthållarämbetet har uttalat viss tveksamhet mot att slopa den
nuvarande befogenheten för länsstyrelsen att i brådskande fall utfärda
ordningsföreskrift utan fullmäktiges hörande. Jag delar emellertid utredningens
uppfattning att någon sådan befogenhet icke torde vara erforderlig.
Länsstyrelsen har redan enligt länsstyrelseinstruktionen möjligheter
att vidtaga åtgärder för ordningens upprätthållande och jämlikt 8 § i ifrågavarande
förslag till ordningsstadga har polisen givits befogenhet att för
särskilda fall meddela erforderliga ordningsföreskrifter. Härigenom synes
mig tillräckliga möjligheter förefinnas att ingripa i de fall då man icke
hinner avvakta att ordningsföreskrifter antages i vanlig ordning.

24 §. Kungörelseförfarandet vid antagande av lokal ordningsstadga

Gällande ordningsstadga

Enligt § 20 i gällande ordningsstadga skall sådan lokal föreskrift, varom
här är fråga, så snart den blivit av länsstyrelsen fastställd eller meddelad,
intagas i länskungörelserna, varjämte kungörelsen skall insändas till inrikesdepartementet,
justitiekanslern och justitieombudsmannen. Magistraten
åligger att införa kungörelsen i en särskild liggare, låta intaga tillkännagivande
om kungörelsen i ortstidning och ombesörja att tryckta exemplar
av kungörelsen finnes att tillgå för köpare. Vad sålunda är föreskrivet i
avseende å nytt stadgande skall jämväl iakttagas i fråga om dess upphävande
eller ändring däri.

1944 års förslag

Beträffande formerna för kungörelseförfarandet överensstämde 1944 års
förslag i huvudsak med bestämmelserna i gällande ordningsstadga. Anmärkas
må dock, att det föreslogs att en särskild för Stockholm gällande föreskrift
angående kungörandet i tidning skulle upphävas.

Utredningen

I fråga om kungörelseförfarandet föreslår utredningen -—- 22 § — att då
lokal ordningsstadga eller ändring eller upphävande därav fastställts, läns -

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1956

styrelsen skall på kommunens bekostnad ofördröjligen i erforderliga delar
införa beslutet i länskungörelserna.

Vidare skall det åligga fullmäktige att ombesörja, att kungörelse om
beslutet anslås samt införes i den eller de tidningar, där kommunala meddelanden
intages, och att tryckta exemplar av stadgan finnes att tillgå för
allmänheten.

Utredningen framhåller, att förslaget innebär viss förenkling och att nuvarande
föreskrifter och insändande av lokala ordningsstadgar till inrikesdepartementet,
justitiekanslern och justitieombudsmannen ansetts kunna
upphävas.

Remissyttrandena

Förevarande paragraf beröres endast i ett fåtal yttranden.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas
förbund samt stadsfullmäktige i Trollhättan, Borås och
Falun framhåller, att skyldigheten att kungöra bör åligga kommunens st}"-relse och icke dess fullmäktige.

Länsstyrelsen i Blekinge län tar upp frågan var kungörandet skall äga
rum och anför.

Enligt förslaget skall länsstyrelsens beslut införas i länskungörelserna i
erforderliga delar. Vad därmed förstås synes något oklart.

Emellertid anser länsstyrelsen, att tillräcklig anledning saknas att kungöra
innehållet i en lokal förordning i länstrycket. Det torde räcka med ett
tillkännagivande om länsstyrelsens beslut. Länskungörelsernas läsekrets
är ju icke att söka bland den stora allmänheten, som i stället skaffar sig
kännedom om förordningarna genom annonser, saluhållna, tryckta exemplar
av förordningarna samt vederbörliga anslag (22 § andra st.).

Departementschefen

Av väsentlig betydelse är att lokala ordningsföreskrifter — vilkas åsidosättande
kan medföra straffpåföljd — bringas till allmänhetens kännedom
på ett tillfredsställande sätt. Liksom enligt gällande ordningsstadga bör
länsstyrelsens beslut angående lokal ordningsstadga intagas i länskungörelserna.
Även om -—- såsom framhålles i något remissyttrande — den stora
allmänheten i regel icke tar del av länskungörelserna synes mig ifrågavarande
beslut vara av den art, att det bör intagas i nämnda publikation.
Föreskrift härom har intagits i första stycket i förevarande paragraf. De
beslutade föreskrifterna torde i regel i sin helhet böra intagas i länskungörelserna
och kungörandet bör ske på kommunens bekostnad.

Enligt andra stycket i ifrågavarande paragraf föreslås att det skall åligga
kommunens styrelse att ombesörja, att kungörelse om beslutet anslås samt
införes i den eller de tidningar, i vilka kommunala meddelanden intages,
och att tryckta exemplar av stadgan finnes att tillgå för allmänheten. Även
denna bestämmelse överensstämmer i huvudsak med nuvarande stadgan -

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

den. Kungörelse om beslutet bör alltid anslås å kommunens anslagstavla.
Det viktigaste sättet att bringa beslutet till allmänhetens kännedom torde
emellertid vara kungörelse i ortstidningarna. Denna kungörelse synes mig
böra vara så pass utförlig att allmänheten får kännedom om vilka föreskrifter
som fastställts. Viss hänsyn får dock tagas till de särskilda förhållandena.
Då en helt ny lokal ordningsstadga antages torde det i regel
icke vara möjligt att till alla delar i en kungörelse ange de olika föreskrifterna.
Kungörelsen får då begränsas till det huvudsakliga innehållet. Då
det gäller ändringar eller tillägg till en redan antagen lokal ordningsstadga
bör om möjligt kungörelsen mera fullständigt lämna upplysning om föreskriften.
Den gällande ordningsstadgan får då antagas vara känd och det
är av särskild vikt att allmänheten göres uppmärksam på beslutade ändringar
och tillägg.

Av största vikt är också att tryckta exemplar av stadgan finnes att tillgå
för allmänheten.

Såväl kungörandet i tidningarna som tryckningen bör det åligga kommunen
att ombesörja. I anledning av påpekande i vissa remissyttranden
vill jag föreslå, att det skall ankomma på kommunens styrelse — icke fullmäktige
— att ombesörja anslag, kungörande i tidningarna och tryckning.

25 §. Fastställande av reglementen och taxor m. m.

Gällande ordningsstadga

I § 23 i gällande ordningsstadga föreskrives att i stad reglementen och
taxor för åkare, hyrkuskar, dem som betjänar allmänheten med omnibusvagnar,
stadsbud, bärarelag eller dylikt skall upprättas av magistraten och
underställas länsstyrelsens prövning, dock att i Stockholm överståthållarämbetet
äger omedelbart utfärda sådana reglementen och taxor.

1944 års förslag

Enligt 1944 års förslag ägde magistraten, där annat ej blivit särskilt stadgat,
upprätta reglementen och taxor för spårvagnar, åkare, hyrkuskar,
stadsbud och liknande. Sådant reglemente eller sådan taxa skulle underställas
länsstyrelsens prövning.

Utredningen

I utredningens förslag finns en bestämmelse om att då behov förekommer
av reglementen eller taxor för åkare, spårvägsföretag, stadsbud, bärarelag
eller dylikt, sådana skall utfärdas av länsstyrelsen, där ej annorlunda
är föreskrivet.

Utredningen erinrar om att enligt förordningen angående yrkesmässig
automobiltrafik m. m., 29 §, taxor i yrkesmässig trafik skall fastställas, i
fråga om trafik, vartill poliskammaren i Stockholm meddelat tillstånd, av

121

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1956

överståthållarämbetet, i fråga om beställningstrafik för personbefordran i
stad på sätt § 23 ordningsstadgan angiver samt i övriga fall av myndighet
som meddelat trafiktillståndet, d. v. s. i olika fall biltrafiknämnden eller
länsstyrelsen.

Utredningen uttalar vidare, att då bestämmelser om reglementen och
taxor alltjämt torde erfordras, utom i vad angår biltrafik, och då annan
lämpligare placering ej synes stå till buds, torde dylika bestämmelser böra
upptagas i den nya ordningsstadgan.

I motiveringen till bestämmelsen anför utredningen.

Densamma avser reglementen och taxor för åkare, spårvägsföretag, stadsbud,
bärarelag och dylikt; med hänsyn till nuvarande särskilda föreskrifter
rörande yrkesmässig automobiltrafik göres dock förbehåll för de fall då
annorlunda är föreskrivet. Anledning har ej ansetts föreligga att begränsa
tillämpningsområdet till de samhällen, för vilka nuvarande paragraf gäller.

Remissyttrandena

Bland de remissorgan som tillstyrker utredningens förslag kan nämnas
länsstyrelsen i Stockholms län, som finner förslaget lämpligt och uttalar,
att den ökning av arbetsbördan för länsstyrelserna, som därav skulle följa,
inte torde vara av någon större betydelse i sammanhanget. Länsstyrelsen
påpekar vidare, att det förhållandet att fastställelseprövningen skulle ankomma
omedelbart på länsstyrelserna, innebär en viss förenkling i förhållande
till den nuvarande ordningen.

Många remissorgan framhåller, att kommunernas styrelse eller dess fullmäktige
bör erhålla medinflytande genom att det föreskrives, att dessa skall
höras, innan länsstyrelsen utfärdar bestämmelser. Så t. ex. anför länsstyrelsen
i Blekinge län.

Av formuleringen skulle den slutsatsen kunna dragas, att kommunerna
i ärenden av förevarande slag helt äro satta ur spel. Något sådant kan väl
näppeligen vara avsikten med stadgandet, då kommunerna uppenbarligen
vid utformningen av dylika reglementen och taxor ha betydande intressen
att bevaka. Därest länsstyrelsen skulle finna det vara av behovet påkallat
att utfärda föreskrifter, varom nu är fråga, torde kommunernas beslutande
organ böra höras över förslaget, vilket synes böra komma till direkt uttryck
i stadgan. Likaledes bör väl direkt utsägas, att förslag i förevarande ämnen
kunna väckas av kommunerna själva, som ha att efter beslutets fattande
vidarebefordra ärendet till länsstyrelsen för fastställelse.

Länsstyrelsen i Uppsala län, städerna Göteborg, Örebro och Trollhättan,
magistraten i Vänersborg, styrelserna för svenska stadsförbundet och
svenska landskommunernas förbund samt föreningen Sveriges kommunalborgmästare
hyser samma åsikt.

Länsstyrelsen i Västmanlands län framhåller.

Vad angår § 23 i ordningsstadgeförslaget, bör enligt länsstyrelsens uppfattning
denna bestämmelse avfattas så, att därav framgår, att det ej
skall åligga länsstyrelsen att övervaka behovet av och taga initiativet till

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

utfärdande av i paragrafen avsedda reglementen och taxor. Vidare må
framhållas att, sådana bestämmelserna äro utformade, det med hänsyn till
att bestämmelserna äro avsedda att gälla även för landsbygden kan befaras
viss risk för kollision med taxebestämmelserna i § 29 förordningen om
yrkesmässig trafik. Enligt förslaget skall taxor utfärdas av länsstyrelsen,
om det ej enligt andra bestämmelser ankommer på annan myndighet att
göra det. Däremot synes ha förbisetts, att förordningen om yrkesmässig
trafik förutsätter ett annat förfarande beträffande länsstyrelsens befattning
med taxorna, än vad som skulle gälla enligt ordningsstadgan.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att innebörden av uttrycket »eller
dylikt» bör om det skall kvarstå —- närmare angivas, då det bl. a. ifrågasatts,
att länsstyrelsen med stöd av bestämmelsen skulle kunna utfärda
taxa för parkering.

Enligt länsstyrelsens i Gävleborgs län uppfattning synes det icke föreligga
anledning att frångå gällande ordning för fastställande av ifrågavarande
taxor, så länge magistrats- och kommunalborgmästarinstitutionen
bibehålies.

Stadsfullmäktige i Malmö anser att länsstyrelsens befattning med reglementen
och taxor för kommunala företag bör avse endast fastställande av
utav kommunens fullmäktige antagna sådana. Beträffande kommunala
spårvägsföretag, bör som hittills taxorna inom den egna kommunen bestämmas
av fullmäktige ensamma.

Överståthållarämbetet har en motsatt ståndpunkt och finner det med
hänsyn till arten av den verksamhet, varom det är fråga, uppenbart att
fastställandet av ifrågavarande reglementen och taxor bör ankomma på
statlig myndighet.

Departementschefen

Enligt gällande ordningsstadga skall reglementen och taxor för åkare,
stadsbud m. fl. upprättas av magistraten och underställas länsstyrelsens
prövning. I Stockholm äger dock överståthållarämbetet omedelbart utfärda
sådana reglementen och taxor.

En allmän bestämmelse om i vilken ordning reglementen och taxor skall
fastställas torde alltjämt vara erforderlig, främst för städernas del. På
vissa områden finns speciella bestämmelser, t. ex. i fråga om biltrafik, men
på åtskilliga områden saknas särskilda föreskrifter. Det kan möjligen synas
tveksamt, om en bestämmelse av nu ifrågavarande art hör hemma i en allmän
ordningsstadga. Men då, såsom utredningen anfört, någon annan
lämpligare placering ej synes stå till buds och då bestämmelser härom —
som dock får anses i viss mån jämförliga med ordningsföreskrifter — redan
finns upptagna i gällande ordningsstadga, har jag ansett mig kunna godtaga
utredningens förslag. Mot bestämmelsens placering i ordningsstadgan
har remissinstanserna ej heller haft något att erinra.

Det är icke meningen att i detta sammanhang företaga någon omprövning

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

av sådana särskilda föreskrifter om fastställande av taxor m. m. som redan
finns. Undantag bör därför göras för det fall att annorlunda är föreskrivet.
Utredningen har föreslagit att bestämmelsen skall avse taxor för åkare,
spårvägsföretag, stadsbud, bärarelag eller dylikt. De angivna exemplen överensstämmer
nära med exemplifieringen såväl i nuvarande ordningsstadga
som i 1944 års förslag. Att göra en fullständig uppräkning av de reglementen
eller taxor som bör falla in under bestämmelsen är icke möjligt. I
anledning av vad som anföres i yttrande av länsstyrelsen i Östergötlands
län vill jag framhålla, att de angivna exemplen ävensom uttrycket »eller
dylikt» redan finns i den nuvarande ordningsstadgan. En viss praxis angående
tolkningen av de nuvarande bestämmelserna torde ha utvecklat sig
och avsikten är icke att göra någon ändring i nuvarande praxis såvitt angår
bestämmelsens omfattning. Vad särskilt angår det anförda exemplet om
parkeringsavgifter torde dessa vara att betrakta som avgifter å den allmänna
rörelsen i enlighet med bestämmelserna i 74 § kommunallagen, och
taxor för sådana avgifter bör således icke fastställas i den ordning som
föreskrives i ordningsstadgan.

Vad härefter angår ordningen för fastställande av ifrågavarande taxor
skall enligt utredningens förslag taxorna utfärdas av länsstyrelsen. Någon
föreskrift om att förslag eller yttrande skall inhämtas från de kommunala
myndigheterna har icke upptagits. Häremot har rests invändningar vid
remissbehandlingen av utredningens förslag, därvid man hävdat att kommunerna
har betydande intressen att bevaka och därför icke bör helt lämnas
utanför. Jag finner dessa synpunkter förtjäna beaktande. Det är uppenbart
att dessa frågor ofta på ett intimt sätt berör kommunerna och deras
verksamhet. Jag vill därför förorda, att länsstyrelsen skall höra kommunens
fullmäktige innan reglemente eller taxa fastställes. Bestämmelsen bör
icke utesluta att initiativet till reglemente eller taxa tages av fullmäktige
eller annat kommunalt organ och att förslaget sedan tillställes länsstyrelsen
för fastställelse.

26 §. Samråd mellan myndigheter

Gällande ordningsstadga

I gällande ordningsstadga finns icke någon direkt motsvarighet till ifrågavarande
bestämmelse.

Anmärkas må emellertid att i förarbetena till 1932 års lagstiftning om
tillämpning för riket i dess helhet av vissa bestämmelser i § 13 ordningsstadgan
för rikets städer starkt betonas, att landsfiskalerna vid beviljande
av tillstånd till de offentliga tillställningar, som avsågs i nämnda lagstiftning,
borde i största möjliga utsträckning taga hänsyn till vederbörande
kommuners intressen, krav och önskemål samt att landstiskalei na för detta

124

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1956

ändamål borde träda i samverkan med kommunalnämnder och andra vederbörande
kommunala organ. Dessa synpunkter underströks ytterligare i den
promemoria, som i anledning av sagda lagstiftning utarbetades inom socialdepartementet
och utsändes till länsstyrelserna.

1944 års förslag

I 1944 års förslag upptogs en bestämmelse om att innan polischefen meddelade
beslut i ärende, som det enligt ordningsstadgan tillkom honom att
avgöra, skulle han, där icke särskilda omständigheter till annat föranledde,
inhämta yttrande från vederbörande kommunala myndigheter.

I betänkandet anfördes bl. a. att utredningen icke ansett sig kunna förorda
— såsom på många håll yrkats, särskilt i fråga om offentliga nöjestillställningar
— att vetorätt tillerkändes de kommunala myndigheterna.
En dylik rätt skulle nämligen kunna försvåra en enhetlig tillämpning av
bestämmelserna och även i övrigt kunna leda till mindre önskvärda konsekvenser.
Den föreslagna bestämmelsen torde få anses tillfyllest tillgodose
kommunernas intressen, helst som kommunerna givetvis borde ha rätt att
överklaga den tillståndsgivande myndighetens beslut. Vidare framhölls i
betänkandet angelägenheten av att vid beviljande av tillstånd till sådana
offentliga tillställningar, som vore att hänföra till allmänna folknöjen, intim
kontakt upprätthålles mellan polischefen och vederbörande kommunala
organ, särskilt barnavårdsnämnden, detta med hänsyn till vikten av
att i möjligaste mån motverka nöjeslivets skadliga verkningar för ungdomen.

Utredningen

Enligt utredningens förslag bör vid handläggningen av ärenden enligt
stadgan polismyndigheten handla i samråd med annan myndighet som beröres
av ärendet. I frågor som avser offentliga nöjestillställningar bör polismyndigheten
samråda med myndigheter vilkas verksamhet berör barnavård,
undervisning och nykterhetsvård. Samarbete bör också upprätthållas
med polismyndigheterna inom angränsande distrikt.

Innan åtgärd, som berör polismyndighetens verksamhetsområde, av annan
myndighet vidtages, bör enligt utredningens förslag samråd äga rum
med polismyndigheten eller denna underrättas om åtgärden.

Remissyttrandena

Beträffande innehållet i denna paragraf är meningarna mycket delade.
De kommunala myndigheterna framhåller nödvändigheten av att stadgandet
om samarbete icke stannar på papperet utan verkligen efterföljes. Polismyndigheterna
framhåller, att det ligger i sakens natur att erforderligt
samråd äger rum, och vill att paragrafen skall utgå. Även ur polismyndigheternas
synpunkt är stadgandet nödvändigt, anser hovrätten för Nedre

125

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

Norrland och länsstyrelsen i Värmlands län. Hovrätten förordar att samrådsskyldigheten
göres ovillkorlig och att ordet »bör» alltså utbytes mot
»skall» samt att alternativet med endast underrättelseskyldighet utgår.

Kommerskollegium anser, att det föreskrivna samrådet bör vara obligatoriskt.
Samma åsikt har även socialstyrelsen.

Poliskamrarna i Stockholm, Malmö, Lund och Hälsingborg ifrågasätter
om stadgandet är nödvändigt. Poliskammaren i Hälsingborg uttalar att i
vart fall bör stadgandet begränsas till de fall då samråd är erforderligt,
enär det eljest i många fall enbart grundar ett onödigt och tidsödande
remissförfarande. Framförallt synes begränsningen vara nödvändig om den
i 16 § föreslagna tidsfristen om tre dagar ifråga om anmälan angående
offentlig tillsättning skall bestå.

Överståthållarämbetet anser i likhet med utredningen lämpligt att kommunerna
beredes visst medinflytande på tillståndsgivningen ifråga om tillställningar.
Ämbetet uttalar i samband därmed att det kommunala inflytandet,
vilket givetvis icke får undanskymma polismyndighetens odelade
ansvar för ordning och säkerhet, därför bör — i överensstämmelse med
vad de sakkunniga uttalat — avse frågor av mera allmän räckvidd, främst
sådana, vilka ansluter sig till den kommunala verksamheten å nykterhetsoch
barnavårdens områden.

I övrigt framhålles från skilda håll angelägenheten av att samråd sker
med andra än i förslaget upptagna myndigheter.

Länsstyrelserna i Gävleborgs och Jämtlands län anser att samråd även
bör ske med hälsovårdsnämnden. Länsstyrelsen i Jämtlands län anför sålunda.

Visserligen åligger det polismyndighet jämlikt 89 § livsmedelsstadgan
att biträda vid livsmedelskontrollen samt att, då anledning till anmärkning
förekommer, därom skyndsamt göra anmälan till vederbörande hälsovårdsnämnd
ävensom att lämna nämnden erforderlig handräckning, men
det synes ändock önskvärt, att polismyndigheten, innan tillstånd till offentlig
tillställning meddelas, i förekommande fall samråder med hälsovårdsnämnden.
Förhållandena från hälsovårds- och hygieniska synpunkter äro
nämligen ofta otillfredsställande, när det gäller serveringar i samband med
nöjestillställningar. Samråd med hälsovårdsnämnden torde därför i många
fall vara påkallat, innan tillstånd till tillställningen lämnas.

Riksbrandinspektören understryker vikten av att författningstexten förses
med klart uttalande därom, att samråd skall ske med brandchefen i
fråga om brandförsvaret. Betydelsen av att brandförsvarets representanter
i förekommande fall höres över spörsmål avseende den allmänna ordningen,
där säkerheten till liv och lem är särskilt viktig, torde icke behöva understrykas,
framhålles i yttrandet.

Luleå domkapitel håller före, att till skydd för kyrkor och begravningsplatser
bör stadgas att nöjestillställningar under bar himmel eller i tält
under inga förhållanden får äga rum annat än på betryggande avstånd från

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

kyrka och begravningsplats. Skulle hänsyn likväl ej kunna tagas till detta
vid den slutliga redigeringen av ordningsstadgan, anser sig domkapitlet
bestämt böra yrka, att i ifrågavarande paragraf kyrkorådet angives bland
de myndigheter med vilka polismyndigheten bör samråda i frågor, som
avser offentliga nöjestillställningar.

Departementschefen

I förevarande paragraf har upptagits bestämmelser om samråd mellan
olika myndigheter. De frågor som behandlas i ordningsstadgan berör givetvis
ofta ett flertal olika myndigheter och inrättningar i en kommun. Det är
då naturligt, att frågorna bör avgöras under hänsynstagande till de olika
synpunkterna och intressena. En förutsättning härför är att gott samarbete
kommer till stånd mellan myndigheterna. Jag vill därför understryka den
stora betydelsen av samråd och samarbete i de frågor det här gäller. Det är
även ett lämpligt sätt att låta de kommunala synpunkterna komma till uttryck
jämväl i frågor, vilkas avgörande ansetts böra tillkomma statlig myndighet.
Frågan bör därför regleras i författningen och jag kan icke dela den
av flera polismyndigheter under remissbehandlingen framförda meningen
att, då det ligger i sakens natur att samråd skall ske, bestämmelserna bör
utgå ur ordningsstadgan.

Jag är i stället närmast böjd för att gå något längre än utredningen föreslagit.
Sålunda vill jag förorda att samråd i viss utsträckning göres obligatoriskt,
detta för att stadgandet om samråd icke skall bli en tom fras utan
verkligen efterföljas. Polismyndigheterna har till stöd för sin tidigare
nämnda uppfattning anfört, att man genom ifrågavarande bestämmelser i
många fall skulle tillskapa ett onödigt och tidsödande remissförfarande.
Givet är att man icke onödigtvis bör tynga förfarandet vid handläggningen
av ifrågavarande ärenden. Men enligt min mening bör det vara möjligt att
göra remissförfarandet enkelt och smidigt. Jag vill särskilt framhålla, att i
enkla ärenden skriftligt remissförfarande icke bör vara nödvändigt. Många
gånger torde det vara fullt tillräckligt att telefonledes inhämta vederbörande
myndighets yttrande och göra en anteckning därom på handlingen.

I enlighet med vad jag nu anfört anser jag, att det bör fastslås att vid
handläggningen av ärenden enligt stadgan samråd med myndighet som
beröres av ärendet skall äga rum. I första stycket har upptagits bestämmelser
om polismyndighets samrådsskyldighet och andra stycket handlar
om annan myndighets skyldighet att samråda med polismyndigheten.

Att närmare angiva med vilka polismyndigheten skall samråda torde icke
vara möjligt eller erforderligt utan det synes fullt tillräckligt att ange att
det skall vara myndighet som beröres av ärendet; frågan får således bedömas
efter förhållandena i det särskilda fallet. När det gäller offentliga nöjestillställningar
har det befunnits lämpligt att uttryckligen angiva att samråd
skall ske med myndigheter, vilkas verksamhet berör barnavård, undervis -

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

127

ning och nykterhetsvård. Denna uppräkning är dock icke avsedd att vara
fullständig. Även andra myndigheter kan böra höras t. ex. vederbörande
brandchef, vars synpunkter ofta kan vara av särskild betydelse vid anordnandet
av offentliga tillställningar. Som exempel må vidare nämnas att det
kan vara på sin plats att höra vederbörande hälsovårdsnämnd, om det finns
anledning ifrågasätta att de hygieniska förhållandena vid serveringar i samband
med en offentlig tillställning icke är tillfredsställande.

Vad angår polismyndigheterna torde vidare böra stadgas, att samarbete
bör upprätthållas med polismyndigheterna inom angränsande distrikt. Det
kan vara av största betydelse för nämnda polismyndigheter att t. ex. få veta,
att en större folkanhopning kan väntas vid en offentlig tillställning och
att därigenom trafiksvårigheter kan uppstå inom det angränsande polisdistriktet.

I andra stycket fastslås att innan en myndighet vidtager någon åtgärd,
som berör polismyndighetens verksamhetsområde, samråd skall äga rum
med polismyndigheten. Denna samrådsskyldighet får kanske sin största
betydelse när det gäller åtgärder som direkt berör trafik- och ordningsförhållandena.
Här måste uppenbarligen stor vikt fästas vid den ståndpunkt
som intages av polismyndigheten; det är polismyndigheten som i sista
hand skall svara för att ordningen upprätthålles och att störningar i trafiken
ej uppstår. Jag räknar sålunda med att ett gott samarbete skall kunna
upprätthållas och att vederbörlig hänsyn skall tagas till de olika myndigheternas
yttranden.

Vad i paragrafen sägs om polismyndighet bör i stad, där magistraten eller
kommunalborgmästaren är polismyndighet, gälla jämväl polischefen.

27 §. Besvär

Gällande ordningsstadga

I § 27 i gällande ordningsstadga finns bestämmelser om att besvär över
beslut eller påbud in. in. enligt stadgan må föras i den ordning, som för
överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är bestämd.
Vidare föreskrives i nämnda paragraf att beslut, påbud eller föreskrifter
utan hinder av besvär skall lända till efterrättelse, intill dess annorlunda
kan varda vederbörligen förordnat.

Utredningen

Enligt utredningens förslag skall i ordningsstadgan intagas en bestämmelse
om att beslut som på grund av stadgan eller lokal ordningsstadga
meddelas av länsstyrelse eller polismyndighet utan hinder av besvär skall
lända till efterrättelse, där ej annorlunda förordnas.

I motiveringen säger utredningen att till följd av lagen den 4 juni 1954
om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut någon bestämmelse
angående anförande av besvär ej torde erfordras.

128

Kungl. Maj.ts proposition nr H3 år 1956
Remissyttrandena

Endast i ett fåtal remissyttranden beröres ifrågavarande paragraf.

Länsstyrelserna i Östergötlands och. Malmöhus län anser att paragrafen
bör kompletteras med en uttrycklig bestämmelse om vad som skall iakttagas
vid anförande av besvär. Icke minst ur allmänhetens synpunkt anses
uttryckligt besked i detta hänseende böra lämnas. Länsstyrelsen i Östergötlands
län tillägger att, då bestämmelserna i 1954 års lag om besvärstid
endast anger tid för anförande av besvär men icke reglerar rätten att anföra
besvär och ej heller anger besvärsmyndighet, bestämmelse härom torde
böra intagas i stadgan.

Överståthållaråmbetct förmenar, att det bör föreligga oinskränkt administrativ
besvärsrätt och anför.

Det må vidare framhållas att den tänkta fria delegationsrätten till kommunala
organ säkerligen skulle komma att i stor utsträckning begagnas
för att överföra uppgifter i enskilda ordningsangelägenheter till nämnder
inom den s. k. oreglerade kommunalförvaltningen, vilket bland annat får
till följd att besvärsmöjligheterna för den enskilde i hithörande ur ekonomiska
och andra synpunkter ofta betydelsefulla ärenden begränsas till vad
som gäller för kommunalbesvär. Enligt ämbetets mening bör ovillkorligen
i dessa angelägenheter föreligga oinskränkt administrativ besvärsrätt. Det
synes oegentligt att den enskildes rättsställning skall påverkas av om
beslutsbefogenheten hänföres till det ena eller andra lokala förvaltningsorganet.
Särskilda betänkligheter---—- avse det förhållandet att kom munalt

organs beslutanderätt i ordningsfrågor, såsom när det gäller upplåtelse
av allmän plats, kan komma att förenas med avgiftsupptagning.

Svenska landsbygdens ungdomsförbund framhåller, att det är önskvärt,
att nöjesarrangörer får möjlighet att hos länsstyrelsen anföra besvär över
lokal polismyndighets beslut, särskilt om polismyndighet däri förknippat
ett tillstånd med villkor, som icke är påkallade.

Förbundet fortsätter.

Ifall tillståndet är förknippat med villkor, som är särskilt betungande i
förhållande till sin vikt, bör arrangören kunna vinna rättelse genom besvär
hos länsstyrelsen, vilken borde ha att inom förslagsvis tio dagar avgöra
ärendet. För att sådan besvärsrätt icke skall bli illusorisk genom att polismyndigheten
avger sitt besked omedelbart inför tillställningen, bör som
förut anförts sistnämnda myndighet vara skyldig att avgiva resolution med
minsta möjliga dröjsmål. Det kan antagas att polischef icke skulle utfärda
onödigt betungande föreskrifter, om arrangören icke utan appell var skyldig
att till alla delar efterkomma desamma.

Departementschefen

Enligt gällande ordningsstadga finnes oinskränkt besvärsrätt i fråga om
beslut eller påbud in. in. som meddelats jämlikt ordningsstadgan. En sådan
besvärsrätt anser jag böra finnas även i fortsättningen. De beslut det här
gäller är av den natur att möjlighet att överklaga dem alltid bör finnas.
Särskild uppmärksamhet förtjänar det förhållandet, att ordningsstadgan

129

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

lämnar utrymme för att ärendena genom lokala stadgor uppdrages åt olika
kommunala myndigheters avgörande och att — om uttrycklig bestämmelse
om besvärsrätt icke intages — besvärsmöjligheterna därigenom kan komma
att begränsas till vad som gäller för kommunalbesvär. Såsom påtalats bl. a.
av överståthållarämbetet kan detta leda till otillfredsställande förhållanden.
Det synes oegentligt om den enskildes rätt att anföra besvär skall bli beroende
av vilken myndighet som fått i uppdrag att handlägga ärendet.

Jag vill därför föreslå, att i ifrågavarande paragraf upptages i ett första
stycke en bestämmelse om rätt att anföra besvär över beslut, som meddelats
av myndighet på grund av den allmänna ordningsstadgan eller lokal ordningsstadga.
Besvär bör få föras om beslutet fattats av länsstyrelse hos
Konungen, och eljest hos länsstyrelsen. Den föreslagna bestämmelsen avser
icke fullmäktiges beslut enligt 23 §, vilka skall underställas länsstyrelsen.

Att ange någon tid för besvärs anförande synes icke nödvändigt med hänsyn
till innehållet i 1954 års lag om besvärstid. Enligt denna skall besvär
sålunda föras inom tre veckor från det klaganden fick del av beslutet.
För menighet är dock besvärstiden fem veckor.

I andra stycket i paragrafen har intagits en bestämmelse om att beslut av
länsstyrelse eller polismyndighet eller polischefen i stad, där denne ej är
polismyndighet, skall utan hinder av besvär lända till efterrättelse, där ej
annorledes förordnas. Denna bestämmelse har icke föranlett någon erinran
från remissinstanserna och torde stå i överensstämmelse med vad som redan
nu gäller.

28 §. Straffbestämmelser avseende ordningsföreskrifter

Gällande ordningsstadga

Straffbestämmelserna i gällande ordningsstadga upptar såsom påföljd
böter med olika belopp, lägst 2 och högst 100 kronor. Enligt § 20 må för
överträdelse av lokalt ordningsstadgande föreskrivas böter av 2 t. o. m. 100
kronor. Av böter och viten skall enligt § 28, där ej annat är särskilt föreskrivet,
en fjärdedel tillfalla stadens kassa och tre fjärdedelar användas
till uppmuntran av nitisk polisverksamhet.

Utredningen

1 26 och 27 §§ i förslaget har utredningen upptagit straffbestämmelser.
Bestämmelserna i 26 § avser straff för förseelse mot ordningsföreskrifterna.
Sålunda stadgas i första stycket att om någon åsidosätter vad honom
enligt 1—6 §§ åligger eller om någon underlåter att hörsamma föreskrift,
förbud eller påbud, som meddelats med stöd av 8 §, straffes han med böter,
högst trehundra kronor, dock att dagsböter skall ådömas, om förseelsen
avsett åliggande av större vikt eller om därigenom förorsakats avsevärd
skada eller olägenhet.

9 — Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 sand. Nr 143

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

Enligt andra stycket i den föreslagna paragrafen må i lokal ordningsstadga
samt i reglemente och taxa som avses i 23 § för överträdelse av
däri meddelad bestämmelse föreskrivas böter, högst trehundra kronor, eller
dagsböter.

Remissyttrandena

I remissyttrandena är meningarna delade, särskilt bland polismyndigheterna,
beträffande det lämpliga i att som straff stadga både penningoch
dagsböter och majoriteten förordar att endast dagsböter införes. Från
åtskilliga håll sägs att de föreslagna bestämmelserna kan komma att vålla
svårigheter vid tillämpningen.

Riksåklagarämbetet har icke några principiella invändningar men anför.

Den i första stycket första punkten använda lokutionen »åsidosätter någon
vad honom enligt 1—6 §§ åligger» synes passa mindre väl för de fall,
då brottet består i att en viss åtgärd företagits utan vederbörligt tillstånd.
Avfattningen torde därför böra undergå jämkning.

Några principiella invändningar torde icke kunna riktas mot att man,
som här skett, för olika grader av samma brott stadgar dels penningböter
och dels dagsböter. Det torde emellertid kunna befaras, att de föreslagna
straffbestämmelserna komma att vålla svårigheter i tillämpningen. Ämbetet
vill därför ifrågasätta, om det icke vore tillräckligt, att för samtliga
här avsedda förseelser stadga penningböter, högst femhundra kronor.

Enligt andra stycket må i lokal ordningsstadga för överträdelse av däri
meddelad bestämmelse föreskrivas böter, högst trehundra kronor, eller dagsböter.
Det förefaller egendomligt, att låta de kommunala myndigheterna på
detta sätt operera med straffskalorna. Möjligen har emellertid meningen
endast varit, att straffbestämmelserna i lokala stadgor skola avfattas i
överensstämmelse med vad som angivits i första stycket. Är detta riktigt
synes i vart fall ett förtydligande böra ske. Därest straffskalan i första stycket
i enlighet med vad ovan föreslagits bestämmes till böter, högst femhundra
kronor, föranledes därav givetvis motsvarande ändring i andra
stycket.

Länsstyrelsen i Värmlands län ställer sig synnerligen tveksam till förslaget
och anför.

Ansvarsbestämmelserna i 26 § föreskriva — förutom böter omedelbart i
penningar — dagsböter »om förseelsen avsett åligganden av större vikt eller
om därigenom förorsakats avsevärd skada eller olägenhet». Av motiven
kan icke klart utläsas, efter vilka grunder de sakkunniga ansett sig böra
föreslå en dylik straffuppdelning. De sakkunniga framhålla visserligen, att
det icke synts föreligga hinder mot att — i viss mån med anslutning till
nuvarande uppdelning av straffbestämmelser i strafflagen —■ upptaga även
dagsböter för vissa fall. Men denna hänvisning till strafflagens bestämmelser
är enligt länsstyrelsens mening icke övertygande. Inom strafflagen finnes
veterligen icke något fall, där graden av förseelse är avgörande för
fråga, huruvida böter omedelbart i penningar eller dagsböter skall inträda
som straff. Bestämmelserna i 2 kap. 8 § strafflagen kunna heller icke tagas
till intäkt för en sådan uppdelning av straffbestämmelser. Länsstyrelsen
förordar därför att bestämmelserna omarbetas.

131

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1956

Poliskammaren i Hälsingborg anser att det föreslagna straffstadgandet
icke bör lagfästas, då det är alltför otydligt och föga vägledande. Enligt
poliskammaren bör straffsatsen vara dagsböter. Vid ringa förseelser kan
då dagsbotens belopp jämkas jäml. S.L. 2 kap. 8 §.

I en del yttranden framhålles, att straff stadgandet kommer att medföra
bristande enhetlighet vid tillämpningen. Länsstyrelsen i Östergötlands län
uttalar att det därför vore av värde att närmare riktlinjer för tillämpningen
delgives vederbörande innan bestämmelsen träder i kraft.

En annan, mera lagteknisk fråga tages upp av hovrätten för Nedre Norrland,
som anför.

Förevarande paragraf straffbelägger bl. a. förseelse mot 2 §. Denna innehåller
emellertid endast de grundläggande föreskrifterna om renhållningsskyldighet
in. m., medan åter frågan vem sådan skyldighet skall åligga
regleras i särskild lag angående skyldighet att renhålla gata m. m. De sakkunnigas
förslag innebär sålunda att ett i lag intaget åläggande sanktioneras
genom straffbestämmelse i en stadga. Hovrätten, som finner detta oegentligt,
föreslår att någon straffbestämmelse icke knytes till 2 § ordningsstadgan
utan att erforderliga ansvarsföreskrifter beträffande renhållning
och vad därmed sammanhänger istället få inflyta i förenämnda lag.

Departementschefen

Straffbestämmelserna föreslås uppdelade i två paragrafer. I förevarande
paragraf har upptagits bestämmelser om straff vid åsidosättande av ordningsföreskrifterna
och 29 § innehåller bestämmelser om straff för den
som bryter mot föreskrifterna om offentliga tillställningar.

I gällande ordningsstadga upptages som straffpåföljd penningböter,
högst 100 kronor. Samma straff kan föreskrivas för överträdelse av lokalt
ordningsstadgande. I 1944 års förslag stadgades dagsböter för vissa särskilt
angivna förseelser och i övrigt penningböter, högst 300 kronor.

I utredningens förslag har gjorts en annan indelning i fråga om straff för
ordningsförseelser. Som normalstraff föreslås penningböter, högst 300 kronor,
men om förseelsen avsett åliggande av större vikt eller om därigenom
förorsakats avsevärd skada eller olägenhet skall dagsböter kunna ådömas.
Beträffande detta förslag är meningarna bland remissinstanserna ganska
delade. Många ifrågasätter det lämpliga i att stadga både penning- och
dagsböter och flertalet förordar dagsböter. För egen del vill jag förorda
utredningens förslag. Normalt synes mig förseelse mot en ordningsföreskrift
böra medföra endast penningböter. Detta torde vara en princip som
återfinnes på flera andra områden såväl i strafflagen som specialstraffrätten.
Jag kan således icke ansluta mig till den uppfattningen att straffet
alltid bör vara dagsböter.

Mera tveksamt kan det måhända synas om man i straffbestämmelserna
bör upptaga såväl penningböter som dagsböter. I och för sig kan jag inte
finna något principiellt hinder däremot utan snarare synes det mig lämpligt

132

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1956

att kunna döma till dagsböter, då förseelsen är av svårare art. Såsom utredningen
påpekat ansluter denna uppdelning av straffskalan i viss mån
till den nuvarande uppdelningen av straffskalorna i strafflagen. Man har
där infört olika straffskalor för det fall att brottet är grovt eller ej; ofta
har brotten indelats i tre grader. Därvid har angivits de olika omständigheter,
som skall beaktas vid bedömandet av frågan, om brottet t. ex. skall
anses som grovt eller ej. Ett liknande förfarande har utredningen tillämpat.
Den strängare straffbestämmelsen, dagsböter, skulle sålunda få tillämpas
då förseelsen avsett åliggande av större vikt eller då därigenom förorsakats
avsevärd skada eller olägenhet. Mot den föreslagna bestämmelsen har
invänts att den kan komma att medföra bristande enhetlighet vid tillämpningen.
Farhågorna därför synes mig överdrivna. Jag vill dock i anledning
av vad som anföres i remissyttrandena understryka att normalstraffet bör
vara penningböter och att dagsböter bör komma i fråga endast vid allvarligare
förseelser.

Om barn som ej fyllt 15 år handlar i strid mot 6 § första och andra
styckena synes vårdnadshavaren i viss utsträckning böra kunna straffas. En
bestämmelse härom — en liknande bestämmelse finns i kungörelsen med
vissa bestämmelser om cyklar med hjälpmotor — har intagits i förevarande
paragraf.

Däremot kan jag icke ansluta mig till utredningens förslag, när det gäller
straff för överträdelse av bestämmelse i lokal ordningsstadga eller reglemente
eller taxa. Det synes mig lämpligt att även beträffande förseelse
mot sådan stadga eller mot reglemente eller taxa tillämpa de i den allmänna
ordningsstadgan intagna straffbestämmelserna. I de lokala stadgorna bör
sålunda angående straffpåföljd endast hänvisas till den allmänna ordningsstadgan.

I övrigt vill jag förorda utredningens förslag med vissa redaktionella
jämkningar. Det av hovrätten för Nedre Norrland gjorda påpekandet angående
bestämmelser om renhållning föranleder mig icke att föreslå ändrad
disposition av bestämmelserna. Jag har i stället i tidigare sammanhang förordat,
att i 3 § intages en hänvisning till lagen angående skyldighet att
renhålla gata in. m.

29 §. Straffbestämmelser avseende offentliga tillställningar

Dessa bestämmelser kommer att behandlas under det avsnitt som handlar
om allmänna sammankomster och offentliga tillställningar.

30 §. Rätt att utföra förelagt arbete eller åtgärd på den försumliges

bekostnad m. m.

Gällande ordningsstadga

Jämlikt § 22 i gällande ordningsstadga äger polismyndighet, om någon
tredskas att efterkomma i särskilt fall meddelad ordningsföreskrift och

133

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1956

påföljd ej finnes bestämd, ålägga honom vid vite efter omständigheterna
att ställa sig föreskrifterna till efterrättelse.

Vidare stadgas i § 24 att om någon underlåter att iakttaga åliggande
enligt ordningsstadgan eller i enlighet därmed givna föreskrifter, polismyndigheten
äger låta verkställa arbetet eller åtgärden på den försumliges
bekostnad. Detsamma gäller om den försumlige icke kunnat anträffas med
sådan tillsägelse som avses i paragrafen.

1944 års förslag

Även i 1944 års förslag upptogs en bestämmelse om vite. Sålunda skulle
enligt 70 § i förslaget magistraten äga att vid vite tillhålla den som med
stöd av stadgan eller lokalt ordningsstadgande för visst fall meddelats föreläggande
att något fullgöra att ställa sig föreläggandet till efterrättelse.

Vidare innehöll förslaget i 71 § en bestämmelse om rätt att utföra arbete
eller vidtaga åtgärd på den försumliges bekostnad.

Utredningen

Någon bestämmelse angående rätt för polismyndighet att förelägga vite
vid underlåtenhet att efterkomma ordningsföreskrift har utredningen icke
funnit erforderlig. Med hänsyn till straffbestämmelsernas omfattning torde
enligt utredningen ej finnas utrymme för en sådan bestämmelse.

Däremot har utredningen upptagit ett stadgande som motsvarar bestämmelsen
i § 24 i nuvarande ordningsstadga.

Enligt den föreslagna bestämmelsen äger polismyndighet, där så anses
nödigt, om någon underlåter att utföra arbete eller vidtaga annan åtgärd,
som det åligger honom enligt ordningsstadgan eller lokal ordningsstadga,
och om han icke genast efter därom erhållen tillsägelse fullgör vad han försummat,
låta verkställa arbetet eller åtgärden på den försumliges bekostnad.

Remissyttrandena

Bestämmelserna i denna paragraf har endast föranlett ett fåtal påpekanden,
främst från polismyndigheternas sida. Sålunda framhålles, bl. a. från
poliskamrarna i Stockholm, Göteborg och Eskilstuna, att möjligheten till
ingripanden enligt paragrafen bör utvidgas därhän, att befogenhet att ingripa
medgives icke endast då ordningsstadgan eller lokal ordningsstadga
utan även då föreskrifter utfärdade med stöd av desamma blivit eftersatta.
Likaså bör, framhålles det, i enlighet med vad nuvarande § 24 i ordningsstadgan
medgiver, ingripande kunna ske även då vederbörande icke kunnat
anträffas med tillsägelse; det har nämligen erfarenhetsmässigt visat sig,
att det ofta stöter på avsevärda svårigheter att anträffa klientel, mot vilket
ingripanden av här ifrågasatt art oftast är påkallade.

Länsstyrelsen i Södermanlands län understryker vad poliskammaren i
Eskilstuna anfört samt fortsätter.

134

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1956

Polismyndighet torde sålunda böra äga rätt att på vederbörandes bekostnad
låta verkställa arbete eller vidtaga åtgärd icke blott vid försummelse,
som i sagda paragraf omförmäles, utan även vid underlåtenhet att fullgöra
sådana villkor, som polismyndigheten kan ha uppställt vid meddelande av
beslut enligt nämnda stadga eller lokal ordningsstadga.

Landsfogden i Norrbottens län anser att paragrafen bör givas en sådan
omfattning, att polismyndigheten på försumligs bekostnad må kunna vidtaga
åtgärd icke endast i sådana fall, då försumlighet består i underlåtenhet,
utan även i fall, då försumlighet består i oriktig positiv åtgärd t. ex.
anordnande av upplag på otillåten plats.

Poliskammaren i Hälsingborg anser att stadgandet synes vara alltför kategoriskt,
eftersom den försumlige icke alltid rimligen genast kan fullgöra
vad han försummat. Stadgandet synes därför böra lyda »och fullgör han icke
genast efter därom erhållen tillsägelse eller inom av polismyndigheten föreskriven
tid vad han försummat etc.»

Från några håll, däribland föreningen Sveriges kommunalborgmästare
och stadsfullmäktige i Trollhättan, framhålles, att polismyndigheten bör
erhålla befogenhet dels att, då åtgärd företagits i strid mot ordningsstadgan
eller lokal ordningsstadga, på den felandes bekostnad låta undanröja eller
ändra det utförda, dels ock att förelägga vite för åstadkommande av rättelse.

Departementschefen

När det gäller försummelser i fråga om åtgärd, som föreskrives i ordningsstadgan,
är det icke tillräckligt att stadga straffpåföljd. Förhållandena
är nämligen ofta sådana, att man måste ha möjligheter att kunna ingripa
på ett mera verksamt sätt för att så snabbt som möjligt nå rättelse. På
grund härav finns enligt gällande ordningsstadga möjlighet dels att förelägga
vite och dels att låta utföra arbetet eller åtgärden på den försumliges
bekostnad. Liknande bestämmelser fanns i 1944 års förslag.

Vad först angår frågan om vite så har utredningen ansett att med hänsyn
till straffbestämmelsernas omfattning utrymme ej finnes för en bestämmelse
om vite. Själv hyser jag dock den uppfattningen, att, även om
straffbestämmelserna utformats på ett annat sätt i den föreslagna ordningsstadgan,
fall likväl kan tänkas då det kan visa sig lämpligt att genom
vitesföreläggande söka nå rättelse. Att omedelbart tillgripa den utvägen
att man låter utföra arbetet eller vidtaga åtgärden på den försumliges bekostnad
kan i vissa fall framstå som en väl brysk åtgärd. Jag vill därför
förorda, att man även i den nya ordningsstadgan bibehåller möjligheten
att förelägga vite. Vitesföreläggande bör sålunda enligt min mening vara
ett alternativ till möjligheten att utföra arbetet på den försumliges bekostnad.
Visar det sig att icke heller vitesföreläggande är tillräckligt medel,
bör givetvis även i dessa fall möjligheten att utföra arbetet på den försumliges
bekostnad kunna tillgripas. Möjligheten att låta verkställa arbetet

135

Kungl. Maj:is proposition nr 143 år 1956

eller åtgärden på den försumliges bekostnad bör begagnas först sedan det
verkligen visar sig att den försumlige icke rättar sig efter erhållen tillsägelse
och man sålunda har anledning räkna med att han tredskas.

Rätt att förelägga vite eller vidtaga åtgärd på den försumliges bekostnad
bör föreligga om någon underlåtit att utföra arbete eller vidtaga annan
åtgärd, som åligger honom enligt den allmänna ordningsstadgan eller lokal
ordningsstadga eller med stöd av sådan stadga meddelad ordningsföreskrift.
Att låta bestämmelsen omfatta även föreskrifter av sistnämnda slag innebär
en utvidgning av tillämpningsområdet i förhållande till utredningens
förslag. En sådan utvidgning har krävts från polismyndigheternas sida och
jag anser fog föreligga för förslaget. Även i ett annat hänseende vill jag
förorda ändring i utredningens förslag. Enligt detta fordras som förutsättning
för ingripande — utöver vad jag redan nämnt — att den försumlige
icke genast efter tillsägelse fullgör vad han försummat. Emellertid
torde det, såsom vissa remissinstanser framhåller, stundom inträffa att
den försumlige icke kan anträffas med tillsägelse. Jämväl i dessa fall bör
möjlighet finnas att ingripa, särskilt i brådskande fall. Endast i undantagsfall
bör dock få förekomma att man ingriper utan att den försumlige dessförinnan
erhållit tillsägelse. Det bör få ske endast sedan det verkligen visat
sig att den försumlige ej kan anträffas och under förutsättning att med
ingripandet icke kan anstå. Jag vill också erinra om att en liknande bestämmelse
finns på hälsovårdslagstiftningens område.

I enlighet med vad jag nu anfört vill jag förorda, att såsom ytterligare
förutsättning för ingripande jämlikt förevarande paragraf stadgas, att den
försumlige icke genast efter därom erhållen tillsägelse fullgör vad han försummat
eller att han icke kunnat anträffas med sådan tillsägelse. Uttrycket
»genast» får uppenbarligen tolkas så, att den försumlige bör få ha den tid
på sig för åtgärdens vidtagande som i det särskilda fallet är att anse som
rimlig.

31 §. Polismyndighet

Frågan om vad som skall förstås med polismyndighet har utförligt
behandlats i samband med spörsmålet om befogenhetsfördelningen mellan
myndigheterna, till vilket avsnitt här må hänvisas.

32—34 §§. Övergångsbestämmelser

Utredningen

I en särskild paragraf har utredningen infört en bestämmelse om stadgans
ikraftträdande -— enligt förslaget den 1 januari 1956 — ävensom gjort
en uppräkning av de författningar som föreslås skola upphävas genom den
nya ordningsstadgan. Utredningen föreslår i samband därmed att genom
den nya stadgan skall upphävas vad i övrigt finnes i allmän författning

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

eller lokala ordningsstadgar eller andra särskilda föreskrifter stridande
mot bestämmelserna i denna stadga.

Vidare föreslås ett allmänt stadgande av innehåll, att där i lag eller
eljest förekommer hänvisning till föreskrift, som ersatts genom bestämmelse
i den nya stadgan, hänvisningen skall anses avse bestämmelse som trätt i
föreskriftens ställe.

Remissyttrandena

Ifrågavarande övergångsbestämmelser har berörts i ett par remissyttranden.

Länsstyrelsen i Södermanlands län påpekar.

Enligt de föreslagna övergångsbestämmelserna skall genom den allmänna
ordningsstadgan upphävas bl. a. vad i lokala ordningsstadgar eller andra
särskilda föreskrifter finnes stridande mot bestämmelserna i förstnämnda
stadga. Om de lokala ordningsstadgarna icke överses, kan alltså följden bli,
att dessa komma att innehålla bestämmelser, som helt eller delvis satts ur
kraft. Då detta måste anses innebära stora olägenheter, får länsstyrelsen
förorda att -— efter mönster från livsmedelslagstiftningen — kommunerna
förpliktas undersöka, i vad mån den allmänna ordningsstadgan bör föranleda
ändring i tidigare fastställda lokala föreskrifter, samt vidtaga härav
betingade åtgärder.

Enligt förslaget till allmän ordningsstadga förutsättes kommunerna
kunna utfärda lokala ordningsstadgor. Det vore säkerligen önskvärt, framhåller
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, om dessa lokala ordningsstadgor
kunde börja tillämpas vid samma tidpunkt som den allmänna ordningsstadgan.
Länsstyrelsen fortsätter.

Härför torde emellertid kommunerna behöva åtskillig förberedelsetid.
En smidig övergång till de nya reglerna skulle även underlättas, om kommunerna
efter den allmänna ordningsstadgans utfärdande men före dess
ikraftträdande ägde rätt att antaga lokala ordningsstadgor och om länsstyrelserna
under samma förutsättning ägde rätt att meddela fastställelse
å dessa stadgor. Liknande bestämmelser meddelades i anslutning till den
nya kommunallagen i 4 § lagen den 18 december 1953 om införande av
kommunallagen.

Med avseende å tiden för ikraftträdandet av den nya ordningsstadgan vill
länsstyrelsen i Blekinge län ifrågasätta, om icke därvid bör iakttagas, att
för kommunerna då gällande lokala ordningsföreskrifter skall, i den mån
desamma icke strider mot bestämmelserna i riksstadgan, fortfarande tjäna
till efterlevnad intill viss dag, exempelvis den 1 januari 1958. Det synes
nämligen länsstyrelsen önskvärt att kommunerna gives viss tid att utarbeta
förslag till och antaga nya ordningsstadgor, i synnerhet som många av de
nu gällande förmodligen har sådant innehåll, att en genomgripande revision
tarvas.

Länsstyrelsen i Kristianstads lån anser det önskvärt, att de lokala ordningsstadgorna
i allmänhet hunnit fastställas av länsstyrelserna, innan den

137

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

allmänna ordningsstadgan själv träder i tillämpning. Enligt länsstyrelsens
mening synes med ikraftträdandet böra anstå till t. ex. den 1 januari 1957.

Departementschefen

Då det gäller att bestämma tiden för stadgans ikraftträdande måste hänsyn
tagas till att nuvarande lokala stadgor i stor utsträckning torde behöva
omarbetas och att i åtskilliga kommuner, där den nuvarande ordningsstadgan
icke ägt tillämpning, nya lokala ordningsstadgor kan behöva upprättas.
Det är givetvis angeläget, att detta arbete hinner utföras innan den
allmänna ordningsstadgan träder i kraft. Som jag redan i tidigare sammanhang
anfört räknar jag med att vissa normalförslag skall komma att
upprättas för att tjäna till ledning för kommunerna. Men även arbetet därmed
kominer att kräva åtskillig tid. Med ordningsstadgans ikraftträdande
torde därför få anstå till den 1 januari 1958.

Att såsom från något håll ifrågasatts intaga en uttrycklig bestämmelse,
som efter mönster från livsmedelslagstiftningen ålägger kommunerna att
snarast möjligt efter det ordningsstadgan utfärdats undersöka, i vad mån
de nya bestämmelserna bör föranleda ändring i lokala stadganden samt
vidtaga härav betingade åtgärder, synes icke erforderligt. Även utan sådant
stadgande torde kommunerna av eget initiativ komma att taga upp detta
spörsmål och när så lämpligen kan ske torde i viss utsträckning bli beroende
på när normalförslag hunnit utarbetas.

Däremot vill jag förorda ett annat förslag som framkommit under remissbehandlingen,
nämligen ett förslag från länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län om att redan före den allmänna ordningsstadgans ikraftträdande
kommunerna skulle äga antaga och länsstyrelserna fastställa lokala ordningsstadgor.
Jag förordar därför, att bland övergångsbestämmelserna intages
ett uttryckligt stadgande om att före den allmänna ordningsstadgans
ikraftträdande må antagas och fastställas lokala ordningsstadgor. Det torde
därvid böra tillses att — därest de står i strid mot gällande bestämmelser
_liden för ikraftträdandet kommer att överensstämma med den som kommer
att gälla för allmänna ordningsstadgan.

I enlighet med utredningens förslag har i en särskild paragraf införts
regeln om gårdsrenhållning i 14 § andra stycket nuvarande ordningsstadga
att gälla som en övergångsbestämmelse i avbidan på ny hälsovårdsstadga.

V. Allmänna sammankomster och offentliga tillställningar

1. Allmänna synpunkter

Gällande bestämmelser m. m.

Från utredningens betänkande torde här få intagas följande redogörelse
för församlingsrättens allmänna innebörd och utveckling.

138

Kungl. Maj. ts proposition nr U3 år 1956

Vanligen brukar med församlingsrätt eller församlingsfrihet förstås rättigheten
för medborgarna att sammankomma för gemensam överläggning,
opinionsyttring eller upplysning i allmän eller enskild angelägenhet. Ett
uttryck för samma medborgerliga fri- och rättighet är också den religiösa
mötesfriheten, medan däremot under församlingsrätten i egentlig mening
vanligen icke plägar inbegripas sådana tillställningar, vilka huvudsakligen
avser att bereda deltagarna nöje eller förströelse.

Det ligger i sakens natur att församlingsrätten — även där dess grundsatser
i princip erkännes — måste förbindas med garantier mot missbruk.
I den äldre lagstiftningen dominerade syftet att genom inskränkande band
på rättigheten att sammankalla menighet förekomma möten, av vilka kunde
befaras oroligheter eller misshagliga demonstrationer.

Efter hand kom emellertid församlingsrätten såsom ett moment i medborgarrätten
att mera betonas. I åtskillig lagstiftning utomlands ledde
denna tendens under 1700- och 1800-talen till att församlingsrätten blev
grundlagsfästad eller eljest garanterad i särskilda frihets- och rättighetstörklaringar.
\ älbekant är den i Förenta staternas konstitution ingående
rättighetsförklaringen liksom den i Frankrike under revolutionen 1789
tillkomna förklaringen om människans rättigheter, vilken sedermera inflöt
i 1791 års franska författning. Lagstiftning av motsvarande slag har därefter
tillkommit i ett flertal andra länder i Europa och Amerika.

I Europarådets konvention av den 4 november 1950 angående skydd för
de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna behandlas
församlingsfriheten i artikel 11, vari föreskrives att envar skall äga rätt
till frihet alt deltaga i fredliga sammankomster och att utövandet av denna
rättighet icke skall få underkastas andra inskränkningar än sådana, som
är angivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med
hänsyn till den allmänna säkerheten, förebyggandet av oordning eller
brott, hälsovården, skyddandet av sedligheten eller av annans fri- och rättigheter.

Sveriges grundlagar innehåller icke något uttryckligt hävdande av församlingsfrihetens
grundsatser, och ej heller har dessa blivit fastslagna genom
bestämmelser i allmän lag. I vart fall sedan mera än 100 år tillbaka
gäller emellertid att församlingsfriheten förutsättes såsom en i princip
erkänd medborgerlig rättighet. Ett sådant erkännande kom till uttryck i
1804 års strafflag, och i våra dagar har församlingsfriheten i vårt land
bekräftats genom Sveriges anslutning till Europarådets nyssnämnda konvention.
Vid riksdagsbehandlingen av konventionen erinrade för övrigt
föredragande departementschefen att det i artikel 11 stadgade skyddet av
ålder hade motsvarighet i den svenska rätten.

Åsyftade bestämmelse i 1864 års strafflag — ursprungligen 10 kap. 14 g
och senare 15 § samma kapitel — återfinnes numera i 4 § b) lagen den 30
juni 1948 angående införande av lagen om ändring i strafflagen in. in.
Ifrågavarande lagrum behandlar det fall, att menighet å landet eller i stad
sammankommer till överläggning om allmänt eller menigheten särskilt
rörande ärende, och stadgar att tillträde till sådan sammankomst ej må
förvägras offentlig myndighet samt att sammankomsten ej må av myndigheten
upplösas, såframt därvid ej företages något som är stridande emot
lag eller eljest stör allmän ordning.

Efter tillkomsten av 1864 års strafflag har icke genom av Konung och
riksdag beslutad lag några allmänna bestämmelser givits rörande församlingsfriheten.
Den religiösa mötesfriheten har dock berörts i 1951 års re -

139

Kungl. Maj:ts proposition nr li3 år 1956

ligionsfrihetslag, vari -— i anslutning till bestämmelsen att envar äger att
fritt utöva sin religion, såvitt han därigenom icke stör samhällets lugn
eller åstadkommer allmän förargelse -— stadgas att för offentlig gudstjänst
ej skall gälla andra hinder än sådana som i allmänhet är föreskrivna för
sammankomst, till vilken allmänheten äger tillträde. Kompletterande generella
bestämmelser rörande allmänna sammankomster av olika slag har
däremot givits i åtskilliga i administrativ ordning tillkomna författningar,
av vilka den viktigaste är 1868 års ordningsstadga för rikets städer.

I § 13 ordningsstadgan har upptagits bestämmelser om vad som i allmänhet
brukar sammanfattas under benämningen offentliga tillställningar.
Av sammankomster, vilka kan anses såsom uttryck för församlingsfriheten
i egentlig mening, omnämnde § 13 i sin ursprungliga lydelse endast allmänt
föredrag, i övrigt behandlades allenast tillställningar av mer eller mindre
utpräglad nöjeskaraktär. Genom kungörelse den 10 december 1886 utsträcktes
§ 13 emellertid till att avse även allmänt sammanträde och överhuvud
varje tillställning dit allmänheten äger tillträde, med undantag endast
för andaktsövning och föreläsning vid läroanstalt. Liksom övriga bestämmelser
i ordningsstadgan är § 13 omedelbart tillämplig blott för städerna.
Enligt § 30 äger länsstyrelsen genom beslut, som skall underställas
Kungl. Maj :ts prövning, förordna att bestämmelserna i tillämpliga delar
skall gälla för köping, hamn, fiskläge och annat ställe med större sammanträngd
befolkning. Ytterligare möjligheter att pa landsbygden tillämpa
ordningsstadgan erhölls genom författningsändringar 1886 och 1908. I
dessa bestämmelsers ställe har numera trätt författningar den 10 juni 1932
(nr 198 och 199), enligt vilka dels, i vad angår vissa nöjestillställningar, § 13
erhållit giltighet för hela riket, dels ock beträffande andra tillställningar
införts vidgad möjlighet att genom förordnande enligt § 30 göra § 13 tilllämplig
å område invid eller i närheten av stad.

Frågan om en mera fast och klar reglering av församlingsrätten än den
antydda har sedan slutet av 1800-talet vid flera tillfällen varit föremål för
prövning.

Angående de olika förslag, som härvid framkommit, torde få hänvisas till
redogörelsen i utredningens betänkande (s. 63).

I 1944 års betänkande med förslag till allmän ordningsstadga uttalades
att — ehuru skäl kunde anföras för att församlingsrätten reglerades i lag
_ det icke synts påkallat att ändra den formella karaktären av bestämmelserna
beträffande offentliga tillställningar samt att det vore fördelaktigt
att hithörande föreskrifter vore sammanförda i en författning, varför
utredningen stannat för att ordningsstadgan alltjämt skulle omfatta även
de bestämmelser, som hade avseende pa församlingsrätten.

I yttranden över förslaget uttalades av flera myndigheter, att församlingsrätten
borde regleras genom allmän lag.

Under hänvisning till vissa bestämmelser i förslaget och uttalanden i
yttrandena anfördes i direktiven för den nya utredningen, att församlings -

140 Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1956

rätten syntes utgöra ett så väsentligt element i en demokratisk samhällsordning
att dess huvudgrunder borde fastslås i lag och att departementschefen
därför anslöte sig till de myndigheter och organisationer, som förordat
en fastare reglering av dessa spörsmål. Departementschefen framhöll
vidare, att frågan om den författningsmässiga regleringen borde stå i förgrunden
vid översynen av ordningsstadgan men att därvid icke borde upptagas
spörsmålet om införande av grundlagsskydd för församlingsfriheten,
vilket spörsmål syntes få prövas i annan ordning. Lagstiftningen till församlingsfrihetens
skydd borde, enligt vad som ytterligare framhölls, utformas
så att endast de grundläggande reglerna upptoges i lagen, medan detaljbestämmelserna
bibehölls i ordningsstadgan, däri alltjämt borde regleras
frågan om tillställningar av ren nöjeskaraktär, idrottstävlingar och andra
tillställningar, som icke åsyftade överläggning om allmänt eller enskilt
ärende.

Utredningen

Utredningen uttalar inledningsvis att församlingsrätten eller rätten för
medborgarna att sammankomma till överläggning om allmänt eller enskilt
ärende utgör en förutsättning för en demokratisk samhällsordning. Till
medborgarrätten i ett fritt samhälle torde även höra att få anordna och
bevista tillställningar för meddelande av upplysning och allmän bildning
eller för gemensamma andaktsövningar, och i viss mån gäller detsamma
i fråga om andra tillställningar. Utgångspunkten för en lagstiftning i detta
ämne bör enligt utredningen vara att största möjliga frihet skall få råda.

Utredningen fortsätter.

För att friheterna ej skola missbrukas måste dock samhällets ordningsmakt
beredas möjlighet att vinna insyn i vad som sker vid offentliga tillställningar.
Såvitt gäller församlingsrätten i egentlig mening torde myndigheternas
befogenhet i detta avseende förr ha varit av större betydelse än
nu, då opinionsbildning och upplysning i betydande utsträckning sker öppet
genom press och radio. Under lugna samhällsförhållanden torde därför
numera behovet att övervaka sammankomster icke vara särskilt stort men
under oroliga tider kan behovet bli trängande. Beträffande andra tillställningar
har utvecklingen däremot snarast medfört att betydelsen av en allmänt
kontrollerande verksamhet ökat.

Utövandet av de medborgerliga friheterna medför vidare behov av åtgärder
för att trygga den yttre ordningen vid tillställningar och säkerheten för
de närvarande. Härutinnan måste nu för tiden mer än förr beaktas trafikförhållandena;
till följd av motortrafikens utveckling kan tillströmningen
till ett möte vålla avsevärda olägenheter. Lättheten att förflytta sig från ort
till annan gör vidare att även tillställningar på landsbygden numera ofta
nog kräva särskilda åtgärder.

Bland de befogenheter för ordningsmakten som i angivna syften kunna
erfordras märkas rätt att närvara vid sammankomster och tillställningar
samt rätt att upplösa sådana. Vidare kan behövas viss möjlighet att på förhand
pröva, huruvida en tillställning bör få äga rum, och därmed rätt att

141

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

förbjuda densamma eller vägra tillstånd därtill. För den yttre ordningens
upprätthållande kunna krävas föreskrifter och åtgärder av olika slag. Uppgiften
för lagstiftningen i ämnet är att bestämma innehållet i dessa befogenheter
och villkoren för deras utövande. Härtill anknyter sig frågan om anmälningsskyldighet,
vilken dock är av sekundär vikt och huvudsakligen av
rent praktisk art.

Efter att ha erinrat om de tidigare omnämnda önskemålen om lagfästande
av församlingsrätten och uttalandena därom i direktiven framhåller
utredningen att jämväl utredningen finner det vara pakallat att vad
som hör till församlingsrätten i egentlig mening omgärdas med det skydd
som följer av dess reglering i allmän lag, stiftad i den ordning § 87 mom. 1
regeringsformen angiver.

Remissyttrandena

Såsom redan tidigare nämnts är flertalet remissinstanser positivt inställda
till de allmänna principerna i utredningens förslag angående tillställningar
och allmänna sammankomster. Allmänt har man godtagit de
föreslagna huvudreglerna.

Frikyrkliga samarbetskommittén anser att församlingsfrihetens princip
samt vikten av dess upprätthållande bör klart beröras i lagens 1 § och icke
som nu sker nämnas i förbigående. Även om församlingsfriheten sa småningom
skulle få grundlags skydd, kan principen med fördel beröras i allmän
lag i mer utförlig form än vad som kan ske i grundlag. Så har t. ex.
skett i fråga om religionsfrihetens princip.

Utformningen av författningsbestämmelserna har kritiserats i flera yttranden
under påstående att den är oklar och svåröverskådlig. Uttalande i
denna riktning görs t. ex. av överståthållaråmbetet.

Riksåklagarämbetet ifrågasätter om icke bestämmelserna skulle vinna i
överskådlighet med en annan disposition, som mera anslöte sig till anordnarens
skyldigheter och polisens befogenheter på olika stadier av ärendet.

Liknande synpunkter framkommer i andra remissyttranden. Länsstyrelsen
i Västmanlands län är mycket kritisk och anför.

Beträffande avsnittet om offentliga tillställningar äro de bär föreslagna
bestämmelserna synnerligen svåröverskådliga och i åtskilliga avseenden
oklart utformade. Detta kan givetvis icke godtagas i en författning, som i
så hög grad som ordningsstadgan vänder sig direkt till allmänheten. En
genomgripande omarbetning av detta avsnitt synes därför böra ske. Vad
först beträffar uppställningen, bör, efter eu klar definition av vad som
menas med offentlig tillställning, angivas vilka tillställningar, som äro tillståndskrävande,
och för vilka endast fordras anmälan. Därefter bör upptagas
föreskrifter om handläggningen av tillståndsärenden och av anmälningsärenden,
regler rörande ordningshållningen, inställande och upplösning
av tillställning, allt i nu angiven ordning.

Även länsstyrelsen i Södermanlands län — som i huvudsak godtar bestämmelsernas
materiella innehåll — uttalar, att eu omredigering bör ske

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

för åstadkommande av bättre överskådlighet. Sålunda synes det exempelvis
länsstyrelsen önskvärt, att klar skillnad göres mellan »anmälan» och »ansökan»
och att alla föreskrifter om vad allmänheten har att iakttaga beträffande
anmälan och i vilka fall tillstånd måste sökas och avvaktas,
innan offentlig tillställning får hållas, sammanföres för sig utan att —
såsom skett i förslaget — infogas bland vissa andra bestämmelser angående
polismyndighetens befogenheter i fråga om dylika tillställningar.

Departementschefen

Med församlingsrätt eller församlingsfrihet brukar förstås rättigheten för
medborgarna att komma samman till överläggning om allmänt eller enskilt
ärende. Denna rätt är ej fastslagen vare sig i våra grundlagar eller i annan
allmän lag, men den får anses som en sedan lång tid tillbaka erkänd medborgerlig
rättighet. Församlingsrätten utgör otvivelaktigt en mycket viktig
och värdefull tillgång i ett demokratiskt samhälle och det framstår som synnerligen
befogat och angeläget att denna betydelsefulla fråga blir föremål
för en författningsmässig reglering.

Man har också sedan lång tid tillbaka i vårt land varit inne på tanken
att närmare reglera församlingsrätten. Mångenstädes utomlands har man
redan för länge sedan genom lagstiftning eller annorledes fastslagit församlingsfrihetens
grundprinciper. I vårt land har förhållandena varit sådana,
att samma behov av att lagfästa denna rättighet icke förelegat -—
rättigheten har såsom självklar ändå erkänts och respekterats — men det
måste framstå som en brist, att en så väsentlig sak som församlingsrätten
icke närmare reglerats.

Vår nuvarande lagstiftning innehåller dock vissa bestämmelser om församlingsfrihet.
I 4 § b) lagen den 30 juni 1948 angående införande av
lagen om ändring i strafflagen m. m. stadgas sålunda att, om menighet
sammankommer å landet eller i stad till överläggning om allmänt eller
menigheten särskilt rörande ärende, tillträde till sammankomsten ej må
förvägras offentlig myndighet samt att sammankomsten ej må av myndigheten
upplösas, såframt därvid ej företages något som är stridande mot
lag eller eljest stör allmän ordning. Även bestämmelserna i § 13 ordningsstadgan
för rikets städer äger, med vissa undantag, tillämpning på allmänna
sammankomster. Vad angår den religiösa mötesfriheten vill jag
hänvisa till 1951 års religionsfrihetslag, där det fastslås att envar äger
rätt att fritt utöva sin religion, såvitt han icke därigenom stör samhällets
lugn eller åstadkommer allmän förargelse och att det står envar fritt
att för religiös gemenskap deltaga i sammankomst och sammansluta sig
med andra. Utöver dessa bestämmelser, genom vilka församlingsfriheten
sålunda kommit till uttryck i vår lagstiftning, vill jag vidare erinra om att
Europarådets konvention av den 4 november 1950 angående skydd för de
mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna — till vilken kon -

143

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1956

vention Sverige anslutit sig — behandlar församlingsfriheten och föreskriver,
att envar skall äga rätt till frihet att deltaga i fredliga sammankomster
och att utövandet av denna rättighet icke skall få underkastas andra inskränkningar
än sådana, som är angivna i lag och som i ett demokratiskt
samhälle är nödvändiga med hänsyn till den allmänna säkerheten, förebyggandet
av oordning och brott, hälsovården, skyddandet av sedligheten eller
av annans fri- och rättigheter.

Formerna för hur en författningsmässig reglering av församlingsfriheten
bör ske har i tidigare sammanhang vid flera tillfällen varit föremål för
prövning. Förslag har väckts om att församlingsrättens allmänna innebörd
skulle regleras i grundlagen och den närmare utformningen i allmän lag,
att församlingsfriheten i sin helhet skulle regleras i en allmän lag och att
bestämmelserna i ordningsstadgan skulle ha avseende även pa församlingsrätten.
Intet av dessa förslag har emellertid lett till lagstiftning i
ämnet.

Såsom redan min företrädare i ämbetet uttalade vid tillkallandet av utredningen
synes frågan om införande av grundlagsskydd för församlingsfriheten
icke böra upptagas till prövning i samband med den reglering ur
ordnings- och säkerhetssynpunkt, varom nu är fråga. Den reglering av
församlingsrätten i egentlig mening, som nu bör äga rum, bör enligt min
mening ske genom allmän lag, stiftad i den ordning § 87 regeringsformen
anger. Detta är desto mera angeläget som en förpliktelse att åvägabringa
sådan lagstiftning torde följa av Sveriges anslutning till Europarådets nyssnämnda
konvention om de mänskliga rättigheterna. Däremot anser jag
offentliga tillställningar, varmed i detta sammanhang i huvudsak avses
egentliga nöjestillställningar, kunna liksom hittills regleras i ordningsstadgan.

Då det nu gäller att i en ny lag reglera församlingsrätten vill jag först
något uppehålla mig vid de principer, på vilka en sådan lagstiftning enligt
min mening bör vila. Någon principförklaring om att svenska medborgare
är tillförsäkrade församlingsfrihet anser jag icke böra intagas i lagen. Utgångspunkten
för ifrågavarande lagstiftning bör vara — såsom också utredningen
understrukit — att största möjliga frihet skall råda. I församlingsfriheten
får icke göras andra inskränkningar än sadana som framstar
som nödvändiga för att ordning och säkerhet i samhället skall kunna upprätthållas
eller för att enskild medborgares fri- och rättigheter ej skall
kränkas. Med hänsyn till dessa krav torde det emellertid vara ofrånkomligt
att låta myndigheterna i viss utsträckning reglera formerna för allmänna
sammankomster och få insyn i vad som därvid förekommer. Man maste ha
möjlighet att under vissa förhållanden helt förbjuda sammankomster t. ex.
vid krig, farsot eller liknande förhållanden. Vidare är det nödvändigt för
att kunna upprätthålla ordning och säkerhet alt i vissa fall kräva en prövning
från myndigheternas sida, om en sammankomst må hållas eller ej.

144

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1956

I andra fall åter är det tillräckligt att myndigheterna genom en anmälan får
kännedom om en planerad sammankomst och kan vidtaga därav betingade
åtgärder. För att erforderliga åtgärder skall kunna vidtagas måste man
vidare införa en rätt för myndigheterna att närvara vid sammankomst. Om
därvid förekommer sådant som strider mot lag eller om sammankomsten
föranleder svårare oordning eller avsevärd fara, bör möjlighet finnas att
upplösa sammankomsten eller i förekommande fall att inställa densamma.
Vidare bör i hälsovårdens intresse möjlighet finnas att ingripa mot vissa
hypnotiska experiment in. m.

I enlighet härmed är de nu föreliggande förslagen utarbetade och med
tillfredsställelse konstaterar jag, att remissinstanserna så gott som utan
undantag godtagit dessa huvudprinciper. Att sedan delade meningar kan
rada om hur bestämmelserna i detalj bör utformas är icke anmärkningsvärt.
Till detaljutformningen återkommer jag senare. Jag vill emellertid
redan nu nämna, att utredningens disposition och redaktionella utformning
av författningsbestämmelserna kritiserats i flera yttranden. Därvidlag
har gjorts gällande att förslaget är otydligt och oöverskådligt och att
bestämmelserna icke upptagits 1 logisk ordning. Visst fog synes mig föreligga
för denna kritik och utredningens förslag har därför omarbetats.

Inom inrikesdepartementet har därvid utarbetats förslag till dels bestämmelser
om offentliga tillställningar, avsedda att ingå som §§ 9—22 i ordningsstadgan,
dels lag om allmänna sammankomster. Förstnämnda förslag
har, som förut sagts, fogats som bilaga 1 till protokollet i detta ärende.
Även lagförslaget, över vilket lagrådets yttrande bör inhämtas, torde få
bifogas samma protokoll (bil. 2).

2. Sammankomster och tillställningar

Gällande bestämmelser

Den förut omnämnda, i 4 § b) lagen den 30 juni 1948 angående införande
av lagen om ändring i strafflagen m. m. upptagna bestämmelsen avser sammankomster
av menighet för överläggning om allmänt eller menigheten
särskilt rörande ärende. Även dylika sammankomster omfattas emellertid
av § 13 ordningsstadgan. Bestämmelserna däri har efter 1886 års ändringar
avseende å envar som vill giva offentlig föreställning, såsom skådespel, lindansning,
konstridning, förevisa djur, konststycke eller annat dylikt, hålla
konsert eller eljest utföra musik, anställa maskerad, bal, lekstuga eller
andra nöjen, hålla allmänt föredrag, som ej är att hänföra till andaktsövning
eller föreläsning vid läroanstalt, hålla allmänt sammanträde eller
göra andra tillställningar av vad beskaffenhet som helst.

Bestämmelserna avser i princip endast offentliga sammankomster och
tillställningar men gör icke i vidare mån skillnad mellan dessa än att
endast sammankomster faller under stadgandet i 4 § b) av 1948 års lag.

I fråga om gränsen mellan allmänna (offentliga) och enskilda samman -

145

Kungl. Maj.ts proposition nr 1A3 år 1956

komster innehåller emellertid sistnämnda stadgande blott den anvisning
som ligger i ordet menighet. I sin ursprungliga lydelse ägde § 13 ordningsstadgan
tillämpning på sådana sammankomster och tillställningar, vilka
genom allmän tidning, anslag eller annorledes kungjordes, eller vartill
inträdeskort försåldes eller avgift på ett eller annat sätt från allmänheten
fordrades, begärdes eller motloges. Genom kungörelse 1886 fogades härtill
tillägget »eller till vilka allmänheten eljest har tillträde». Samtidigt utvidgades
de särskilda regler som gällde tillställning å gata, torg eller annan
allmän plats till att avse jämväl tillställning på annat under bar himmel
beläget ställe, till vilket allmänheten eljest har obehindrat tillträde.

En revision av offentlighetsbestämmelserna i ordningsstadgan blev senare
aktuell, då det visade sig att nöjestillställningar, som i realiteten var
offentliga, undandrogs kontroll genom att deltagare eller åskådare antecknades
såsom medlemmar i en förening eller klubb i syfte att tillställningen
skulle vara att beteckna såsom enskild. Förordningen den 10 juni 1932 (nr
200) angående utsträckt tillämpning av vissa bestämmelser i § 13 ordningsstadgan
m. in. avsåg att komma till rätta med dessa missförhållanden.
Däri föreskrives, att vad i nämnda paragraf ävensom i vissa andra författningar
är stadgat angående offentlig föreställning eller annan sådan tillställning
skall äga tillämpning jämväl å tillställning, till vilken tillträde är
beroende av medlemskap i viss förening eller av inbjudning, därest tillställningen
uppenbarligen utgör del av en uteslutande eller väsentligen för anordnande
av dylika tillställningar driven rörelse eller tillställningen eljest,
såsom med avseende å sin omfattning eller de villkor, varunder tillträde
lämnas, är att jämställa med tillställning, till vilken allmänheten har tillträde.

I den promemoria, som ligger till grund för gällande förordning den 21
december 1945 om nöjesskatt, anfördes — efter anmärkning att frågan om
tillställnings offentlighet borde lösas helt oberoende av den reglering denna
fråga erhållit i andra författningar — bl. a. att mot uttrycket »därest tillställningen
uppenbarligen utgör del av en uteslutande eller väsentligen för
anordnande av dylika tillställningar driven rörelse» kunde invändas, att det
vore oklart huruvida bestämmelsen skulle gälla även om någon annan än
föreningen eller inbjudaren dreve ifrågavarande rörelse, varför det synts
lämpligt och ägnat att göra stadgandet något klarare att låta det gälla fall
då »tillställningen uppenbarligen utgör del av rörelse, som föreningen eller
inbjudaren driver uteslutande eller väsentligen för anordnande av dylika
tillställningar». I fråga om bestämningen »eljest, såsom med avseende å sin
omfattning» etc. föreslogs, att denna i förtydligande syfte borde ändras till
»eljesl, såsom med avseende å omfattningen av den krets som äger tillträde»
etc. Förordningen erhöll, såvitt nu är i fråga, den lydelse som sålunda föreslagits.

På grund av erfarenheter från tillämpningen av 1932 års förordning föreslogs
i proposition (nr 169) till 1938 års riksdag sådant tillägg till förord10
— llihang till riksdagens protokoll 1956. 1 sand. Nr Vdl

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

ningen, att såsom offentlig icke skulle anses tillställning »som anordnas
inomhus av politiskt parti eller till dylikt parti ansluten förening, därest
medlemskap i partiet utgör förutsättning för tillträde». I propositionen anförde
föredragande departementschefen — under hänvisning till att ett
samkväm med föredrag, dans m. m., som anordnats av en politisk lokalförening
och till vilket tillträde tillkom medlemmar av partiet, av domstolarna
ansetts utgöra en offentlig tillställning — bland annat.

Tvekan synes icke råda därom, att en tillställning, som anordnas av en
facklig organisation och till vilken tillträde är öppet endast för dess medlemmar,
icke kan anses vara att jämställa med tillställning till vilken allmänheten
har tillträde. Det sagda torde gälla även för det fall, att till organisationen
äro anslutna ett stort antal medlemmar. Vad nu anförts synes i
praxis ha ansetts äga tillämpning även då en mindre förening eller annan
sådan sammanslutning av politisk karaktär anordnat samkväm för sina
egna medlemmar. Att medlems maka eller make och barn jämväl ägt rätt
att därvid närvara synes icke ha föranlett, att tillträde ansetts ha varit öppet
för allmänheten. Då den innebörd, som av domstolarna inlagts i gällande
bestämmelser, synes mig icke kunna ha varit avsedd vid bestämmelsernas
tillkomst, anser jag vad sålunda förekommit utgöra tillräcklig anledning att
vidtaga en författningsändring. Härvid bör uttryckligen fastslås, att såsom
tillställning, till vilken allmänheten har tillträde, icke skall anses en tillställning,
som anordnas inomhus av politiskt parti och till dylikt parti ansluten
förening, därest medlemskap i partiet utgör förutsättning för tillträde.
Då tveksamhet synes kunna råda, huruvida en tillställning av nyss
angivna slag enligt gällande bestämmelser skall anses som offentlig redan
på grund av föreskrifterna i § 13 ordningsstadgan eller allenast på grund
av bestämmelserna i 1932 års förordning, synes det lämpligt, att det stadgande,
enligt vilket dylika tillställningar icke skola anses vara offentliga,
erhåller sin plats i förordningen.

I första lagutskottets utlåtande (nr 49) i anledning av propositionen
framställdes vissa erinringar mot förslaget, bl. a. att detsamma kunde anses
motsättningsvis medföra, att vissa tillställningar, anordnade utomhus eller
av opolitiska organisationer, oriktigt betraktades såsom offentliga. Enligt
utskottets mening borde ett tillrättaläggande ske genom en ny bestämmelse
i anslutning till § 13 ordningsstadgan och av mera generellt innehåll. Det
förslag till sådan bestämmelse utskottet framlade godkändes av riksdagen,
och genom kungörelse den 17 juni 1938 (nr 286) fogades till § 13 ordningsstadgan
följande tillägg: Anordnas tillställning av en till viss organisation
ansluten förening, skall den omständigheten, att utom föreningens egna
medlemmar jämväl medlemmar i andra till organisationen anslutna föreningar
äga tillträde, icke föranleda, att tillställningen skall vara att anse
såsom sådan till vilken allmänheten har tillträde.

1944 urs förslag

Enligt 1944 års betänkande skulle med offentlig tillställning avses sammankomst,
demonstrationståg, föreställning, tävling, uppvisning eller annan
tillställning som ägde rum å allmän plats eller vartill allmänheten eljest

147

Kungi. Maj:ts proposition nr 143 är 1956

ägde tillträde. Detta stadgande kompletterades beträffande offentlighetsrekvisitet
med bestämmelser av samma innebörd som i 1932 och 1938 års
författningar. Därjämte innehöll förslaget, att med offentlig tillställning
skulle likställas utförande utomhus av sång eller musik, även om det eljest
ej vore att hänföra till dylik tillställning, dock ej om det vore uppenbart att
utomstående icke stördes. I motiven anmärktes, att processioner som ägde
rum på allmän plats i allmänhet vore att hänföra till tillställningar men att
så däremot icke vore fallet med tågande militärtrupp eller skolklass.

Utredningen

Utredningen hänför till sammankomst vad som skall regleras i lagen till
församlingsfrihetens skydd medan termen tillställning användes för de anordningar
av i huvudsak nöjeskaraktär, som behandlas i ordningsstadgan.
Utredningen fastslår att ändamålet med denna stadga icke — såsom t. ex.
i fråga om nöjesskatteförordningen — föranleder till någon inskränkning
till vissa särskilda slag av tillställningar utan bestämmelserna om offentliga
tillställningar bör omfatta alla slag av tillställningar, med undantag blott
för sådana som bör hänföras till lagen om allmänna sammankomster.

Vid angivande av innebörden av termen allmän sammankomst
torde enligt utredningen den i strafflagstiftningen använda bestämningen
»överläggning om allmänt eller menigheten särskilt rörande ärende» vara för
snäv. Såsom likställda måste anses möten där ingen överläggning i vanlig
mening förekommer utan vilka i stället åsyftar att bereda deltagarna tillfälle
till demonstration eller annan meningsyttring eller att bibringa dem
information i viss angelägenhet, t. ex. politiska möten. Även torde hit böra
hänföras sådana sammankomster, vilka avser att meddela allmän bildning,
sålunda i allmänhet föredrag och föreläsningar. Beträffande religiösa
sammankomster följer av bestämmelserna i religionsfrihetslagen, fortsätter
utredningen, att de skall följa de regler som i allmänhet gäller för allmänna
sammankomster och i enlighet härmed bör även möten för religionsövning,
såsom offentliga gudstjänster och andra gemensamma andaktsövningar,
inbegripas. Utredningen konstaterar, att genom definition i enlighet med
vad sålunda anförts torde i allmänhet vara tydligt, huruvida ett visst möte
utgör en sammankomst eller skall anses som en tillställning; i fall av tvekan
bör enligt utredningen den författning anses tillämplig som medger större
frihet, d. v. s. lagen om allmänna sammankomster.

Även utan uttryckligt stadgande anser utredningen det vara klart, att såsom
sammankomst icke är att anse offentlig förrättning som anordnas av
myndighet enligt föreskrift i lag eller författning, sålunda ej heller statskyrkans
gudstjänster eller andra religiösa akter enligt kyrkohandbokens
föreskrifter.

Vad angår offentliga tillställningar torde det, säger utredningen
— jämte undantaget för allmän sammankomst — vara lämpligt att
angiva exempel till ledning för tillämpningen.

148

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1956

Utredningen fortsätter.

Det torde vara tillfyllest att ersätta hittills upptagna, delvis föråldrade
exempel genom att angiva de nu för tiden mest betydelsefulla slagen av tillställningar.
I detta hänseende synas böra nämnas teaterföreställning, konsert,
tävling och uppvisning i sport och idrott, danstillställning, biografföreställning,
cirkusföreställning, tivoli- och marknadsnöjen samt festtåg.
Lika litet som för närvarande har ansetts möjligt att, utöver den ledning
som exemplen giva, särskilt angiva vad som menas med tillställning. Härutinnan
får språkbruket jämte lagstiftningens innehåll i övrigt giva ledning.
Till begreppet offentlig tillställning får anses höra en avsikt att samla
publik, varför åtskilliga tilldragelser som förorsaka folksamlingar utan vidare
falla utanför begreppet. Processioner och liknande, exempelvis begravningståg,
vilkas syfte endast är förflyttning och som ej innebära demonstration
eller — såsom festtåg — just avse samlande av publik, äro sålunda ej
att anse såsom tillställningar. Å andra sidan kan emellertid hit ej vara att
hänföra varje åtgärd eller arrangemang, som företages i syfte att verka
publiksamlande; uppenbart är sålunda att som tillställning ej bör anses i
affärsverksamhet ingående sedvanlig skyltning och ej heller förevisning på
muséer eller liknande inrättningar. Sådan förevisning som sker vid särskilda
utställningar eller mässor eller eljest under mera extraordinära omständigheter
torde däremot ofta nog falla under vad som enligt vanligt språkbruk
inrymmes under tillställningsbegreppet.

De i 1944 års betänkande föreslagna bestämmelserna rörande musik
utomhus anser utredningen ej böra upptagas; i den mån sådant förehavande
icke utgör en tillställning torde vara tillfyllest med de allmänna bestämmelserna
om polismyndighets befogenhet att ingripa mot ordningsstörande
tilltag.

Utredningen behandlar härefter s. k. blandade tillställningar,
t. ex. ett föredrag som efterföljes av en danstillställning. Beträffande sådana
tillställningar får enligt utredningen i princip anses gälla att olika delar kan
bli att hänföra under var sin författning. Från denna princip har utredningen
dock funnit undantag böra stadgas för det fall att vid en sammankomst,
t. ex. ett politiskt möte, förekommer mindre inslag av underhållnings-
eller förströelsekaraktär. Angående ifrågavarande undantagsbestämmelse
anför utredningen vidare.

Den föreslagna undantagsbestämmelsen innebär, att även beträffande
dylikt inslag skola tillämpas de regler som gälla för sammankomster. Detta
har bl. a. betydelse för frågan om offentlighet skall anses föreligga, i det
att beträffande tillställningar föreslås ett vidare rekvisit än i fråga om sammankomster.
Yad nu sagts gäller även beträffande filmförevisning som
inslag vid sammankomst. Däremot torde, om dylik förevisning med hänsyn
till beskaffenheten och sammankomstens utformning är att anse såsom
en del av själva sammankomsten, t. ex. då förevisningen sker i anslutning
till och för att belysa ett föredrag, detta icke medföra att blandad tillställning
skall anses föreligga. En annan sak är att beträffande filmförevisning,
vare sig den sker vid sammankomst eller tillställning, skola iakttagas
därom meddelade särskilda föreskrifter i förordningen angående biografföreställningar
in. fl. författningar.

149

Kungi. Maj.ts proposition nr 143 ur 1956

Beträffande härefter frågan om offentlighetsrekvisitet uttalar
utredningen, att liksom gällande bestämmelser de nya stadgandena i
princip endast bör omfatta allmänna eller offentliga sammankomster och
tillställningar; enskilda möten och tillställningar bör såsom hittills vara
undantagna.

Utredningen anför härom följande.

Såsom allmän eller offentlig är enligt vanligt språkbruk och sakens natur
att beteckna en sammankomst eller tillställning som är anordnad för
allmänheten eller till vilken allmänheten äger tillträde. Med allmänhet får
därvid förstås medborgare i gemen till skillnad från en särskild kategori
eller annan särskild personkrets. Om man utgår härifrån, blir såsom enskilt
i princip att betrakta sådant som är tillgängligt endast för en på ett
eller annat sätt bestämd eller sluten krets av personer, t. ex. medlemmarna
i en förening eller annan sammanslutning, särskilt inbjudna o. s. v. Karaktären
av enskilt möte måste principiellt anses bibehållen även då en tillställning
anordnas gemensamt av två eller flera föreningar eller då, utom en
arrangerande förenings medlemmar, även medlemmar i andra föreningar
tillåtas närvara; ej heller en rätt för medlem att medtaga familjemedlem
innebär att allmänheten kan anses äga tillträde.

Erfarenheterna från tillämpningen av ordningsstadgan visa emellertid,
att ett offentlighetsrekvisit av nämnda innebörd dels medför att lagstiftningen
lätteligen kan kringgås genom åtgärder av skenkaraktär och dels
även eljest innebär en alltför stark begränsning av lagstiftningens räckvidd.

De utvidgningar i fråga om offentlighetsrekvisitet som till följd av sådan
erfarenhet vidtogos genom 1932 års förordning synes det därför vara
påkallat att bibehålla såvitt angår tillställningar i allmänhet. Vid utformandet
av bestämmelser härom torde det vara lämpligast att följa den formulering
bestämmelserna erhållit i förordningen om nöjesskatt. Den i denna
författning, tydligen av beskattningsskäl, upptagna föreskriften om abonnerade
tillställningar bör dock ej medtagas. I

I enlighet med det sålunda anförda föreslår utredningen, att såsom offentlig
tillställning skall upptagas — utöver tillställning som anordnas för allmänheten
— jämväl tillställning, till vilken tillträde är beroende av medlemskap
i viss förening eller av inbjudan, under förutsättning att tillställningen
uppenbarligen utgör del av rörelse, som föreningen eller inbjudaren
driver uteslutande eller väsentligen för anordnande av dylika tillställningar,
eller eljest, såsom med avseende å omfattningen av den krets som äger tillträde
eller de villkor varunder tillträde lämnas, är att jämställa med tillställning
till vilken allmänheten har tillträde (9 § andra stycket förslaget
till ordningsstadga).

Den genom 1938 års kungörelse i § 13 ordningsstadgan införda tilläggsbestämmelsen
rörande föreningar, som är anslutna till samma organisation,
anser utredningen onödigt att bibehålla. Utredningen anför härom.

Av vad tidigare anförts rörande de i förslaget bibehållna utvidgningarna
av offentlighetsrekvisitet framgår att de omständigheter som skola beaktas
icke ha betydelsen av självständiga rekvisit utan allenast tjäna till vägled -

150

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1956

ning vid prövningen, huruvida tillställningen med hänsyn till de föreliggande
förhållandena i realiteten är att jämställa med tillställning till vilken
allmänheten har tillträde. Syftet har således icke varit att bestämmelserna
om offentliga tillställningar skulle bliva tillämpliga på vad som hör till normal
och lojal föreningsverksamhet. Med hänsyn härtill synes den genom
1938 års kungörelse i § 13 ordningsstadgan införda tilläggsbestämmelsen
rörande föreningar som äro anslutna till samma organisation vara onödig.
Bestämmelsen synes dessutom vara ägnad att föranleda det missförståndet
att, om tillställning anordnas av två eller flera föreningar vilka icke tillhöra
samma organisation, tillställningen städse skulle anses som offentlig. På
grund härav synes det vara lämpligast att — såsom skett i nöjesskatteförordnmgen
— icke upptaga motsvarighet till ifrågavarande tilläggsbestämmelse.

Beträffande sammankomster finner utredningen det ej vara behövligt att
från 1932 års förordning till den nya lagstiftningen överföra annat än den
allmänna regeln om beaktande av villkoren för tillträde.

Remissyttrandena

Utredningens förslag angående gränsdragningen mellan allmän sammankomst
och offentlig tillställning har i stort sett godtagits av remissinstanserna.
Vissa remissmyndigheter har uttryckligen berört spörsmålet.

Vad angår sammankomster må sålunda nämnas, att bestämningen
av begreppet sammankomster icke föranlett någon erinran från justitiekanslersämbetets
sida. Ämbetet har dock hyst viss tvekan, huruvida offentlighetsrekvisitet
beträffande sammankomster bör anges på sätt som skett och
ifrågasatt om icke det i 9 § ordningsstadgan om offentliga tillställningar
angivna kriteriet »omfattningen av den krets som äger tillträde» bör upptagas
i bestämmelsen.

\ idare ifrågasätter ämbetet, huruvida det, såsom i motiven anföres, utan
uttryckligt stadgande torde vara klart att såsom sammankomst icke är att
anse statskyrkans gudstjänst eller andra religiösa akter enligt kyrkohandbokens
föreskrifter.

Även frikyrkliga samarbetskommittén och frälsningsarmén tar upp sistnämnda
fråga och anför.

Enligt bestämmelserna i religionsfrihetslagen skall den nu föreslagna
lagen komma att gälla även med avseende på offentlig gudstjänst. Utredningen
anser emellertid, att den ej skall äga tillämpning i fråga om
»statskyrkans gudstjänster eller andra religiösa akter enligt kyrkohandbokens
föreskrifter». Dessa gudstjänster och religiösa akter är enligt utredningen
att betrakta som offentliga förrättningar, som anordnas av myndighet.

Frikyrkliga Samarbetskommittén står främmande för en sådan uppfattning
av Svenska kyrkans gudstjänster och har svårt att tro att den omfattas
av Svenska kyrkan själv. Dess gudstjänster är även de frivilliga sammankomster
av en kyrkomenighet. Det faktum, att de ledes av en präst
med ämbetsmannaansvar och följer föreskrifter i kyrkohandbok, torde icke

151

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

förändra deras karaktär av allmän sammankomst och berättiga till att dessa
gudstjänster undantagas från laga bestämmelser.

Stadsfullmäktige i Trollhättan och magistraten i Vänersborg framhåller
att statskyrkans gudstjänster å allmän plats bör vara underkastade tillståndstvång
för att myndigheten skall kunna få möjlighet samordna de
sommartid årligen förekommande av statskyrkan och frireligiösa samfund
anordnade friluftsgudstjänsterna.

Från några polismyndigheters sida framhålles att gränsdragningen mellan
tillställning och sammankomst i praktiken kan vålla vissa besvärligheter.
Polismästaren i Norrköping tillägger att även om underhållningseller
förströelseinslaget tidsmässigt kan vara ganska kort, framstår detta,
särskilt vid uppträdanden av någon mera berömd artist, ofta ur publikens
synpunkt som huvudinslaget i tillställningen.

Beträffande begreppet offentlig tillställning uttalar riksåklagarämbetet
att ämbetet för sin del icke finner påkallat, att i en ny ordningsstadga
upptaga någon närmare definition av detta begrepp samt anför till
stöd härför.

I förslaget har utöver de i 9 § upptagna exemplen icke särskilt angivits
vad som skall förstås med »tillställning». Utredningen har beträffande tolkningen
hänvisat till det allmänna språkbruket och lagstiftningens innehall
i övrigt. Det ställer sig utan tvivel svårt att i en formel sammanfatta vad
som bör falla under begreppet tillställning. Hur en definition än utformas
har man att räkna med gränsfall. Från något håll har föreslagits, att man
under begreppet tillställning skulle hänföra sådant som anordnades för
allmänheten eller till vilket allmänheten eljest hade tillträde. En dylik bestämning
skulle emellertid uppenbarligen bli alltför vidsträckt.

I åtskilliga yttranden — framför allt i yttranden från polismyndigheterna
— beklagas däremot att begreppet offentlig tillställning icke definierats av
utredningen. Polisen i Stockholm framlägger följande förslag.

Om man definierar tillställning med sådant som anordnas för allmänheten
eller till vilket allmänheten eljest har tillträde vinner man i klarhet
och täcker även sådana anordningar som icke finnas nu men som
i framtiden kunna uppkomma. Från detta tillställningsbegrepp skulle i
författningen göras direkta undantag — exempelvis för i affärsverksamhet
ingående sedvanlig skyltning, utställningar på museer, vanliga begravningståg
och liknande. Att undantaga från tillställningsbegreppet alla processioner
och liknande som enbart avse förflyttning är otänkbart. Polismyndigheten
måste givetvis ur framförallt trafiksynpunkt hava möjlighet att
reglera även dylika. Förslagets begränsning till blott festtåg är därför alltför
snäv.

Föreningen Sveriges landsfiskaler tar upp frågan om filmförevisning i
skyltfönster.

Begreppet offentlig tillställning har i förevarande paragraf närmare klargjorts
genom ett antal exempel. Enligt styrelsens uppfattning lämnar exemplifieringen
dock ej tillräcklig vägledning bl. a. i vad avser olika reklam -

152

Kungl. Maj. ts proposition nr U3 år 1956

anordningar. Det är numera mycket vanligt att affärsmän i samband med
julskyltning anordna filmforevisning i butiksfönster. Ofta uppstår därvid
betydande folksamlingar och trafikstockningar, varom polisen först i efterhand
far kännedom. Det finns enligt styrelsens mening icke någon anlednmg
att undantaga dylika arrangemang från tillställningsbegreppet. Likaså
ar det oklart, huruvida levande fönsterskyltning faller in under tillställningsbegreppet.
Detsamma gäller de allt vanligare varumässorna, vilka
numera ingalunda alltid förläggas till städerna utan ofta till badorter eller
andra platser med för tillfället koncentrerad befolkning. Även om svårigheterna
att till fullo klargöra tillställningsbegreppet otvivelaktigt äro stora,
bor man dock i möjligaste mån söka undvika att tolkningen av författningsbestämmelserna
förutsätter studium av mer eller mindre vaga motiv
till desamma.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler godtar den föreslagna bestämningen av
begreppet »tillställning» men tillägger angående offentlighetsrekv
i s i t e t. /

Föreningen måste med beklagande konstatera, att utredningen icke ansett
skal föreligga att lägga fram förslag i syfte att förhindra kringgåendet
av bestämmelsen om offentlig tillställning genom avhållande av tillställningar
för medlemmar i organisationer och föreningar. Med den ansvällning
organisations- och föreningslivet erhållit och med hänsyn till det stora antalet
medborgare, som sålunda äro organiserade på ett eller annat sätt, hade
det synts nödvändigt att reglera berörda problem för att icke begreppet
offentlig tillställning skall förlora sin betydelse, när det gäller teater- och
biografförestallningar för slutna kretsar.

Departementschefen

Såsom framgår av vad jag redan tidigare anfört ansluter jag mig till
förslaget att ifrågavarande bestämmelser författningsmässigt bör uppdelas
sålunda, att allmänna sammankomster regleras i en särskild lag under det
att föreskrifterna om offentliga tillställningar intages i allmänna ordningsstadgan.
Saken kan också uttryckas så, att som allmänna sammankomster
betecknas vad som kräver reglering i allmän lag med hänsyn till församlingsfrihetens
grundsatser medan termen tillställningar användes då erforderliga
föreskrifter i ordningens och säkerhetens intresse bör upptagas i
ordningsstadgan. Det gäller härvid att från dessa utgångspunkter bestämma
vad som avses med »sammankomst» och »tillställning» och draga upp gränsen
mellan dessa båda begrepp. Härtill kommer ytterligare en fråga om
gränsdragning, som redan enligt hittills gällande bestämmelser visat sig
svårlöst, nämligen hur allmänna sammankomster och offentliga tillställningar
skall avgränsas i förhållande till enskilda sådana. Denna fråga är
av stor vikt. Det bör icke komma ifråga att ingripa mot enskilda möten och
sammankomster utan dessa bör liksom hittills lämnas utanför ifrågavarande
lagstiftning. Erforderligt rättsskydd beredes genom olika stadganden i straffoch
straffprocesslagstiftningen.

Erfarenheten synes ha visat, att det knappast är möjligt att på ett full -

153

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

ständigt sätt definiera de begrepp det här gäller utan man lär bli nödsakad
att överlämna åt rättstillämpningen att i sista hand fastslå, var gränsen skall
gå. Detta synes fullt förklarligt med hänsyn till de vitt skilda former, under
vilka tillställningar och sammankomster hålles.

Vad först angår allmänna sam mankomster har utredningen
föreslagit, att lagen härom skall äga tillämpning å allmän sammankomst
som hålles för överläggning, opinionsyttring eller upplysning i allmän
eller enskild angelägenhet eller som är att hänföra till föreläsning eller
föredrag för meddelande av allmän eller medborgerlig bildning eller till
religionsövning. Den begreppsbestämning som här skett har allmänt lämnats
utan erinran av remissinstanserna. Även jag anser mig kunna godtaga
utredningens förslag härutinnan. Jag finner att den på ett så fullständigt
sätt som möjligt anger vilka sammankomster som bör hänföras under lagens
tillämpningsområde.

Den bestämning av begreppet sammankomst som f. n. användes i strafflagstiftningen
— överläggning om allmänt eller menigheten särskilt rörande
ärende — måste, såsom utredningen också konstaterat, anses alltför snäv.
Ett stort antal sammankomster, vid vilka överläggning i egentlig mening
icke förekommer, bör hänföras under lagen. Detta gäller t. ex. sammankomst
som hålles för opinionsyttring eller upplysning i allmän eller enskild
angelägenhet. Politiska möten blir t. ex. att betrakta som sammankomst
för bibringande av information och lagen blir alltså tillämplig på sådan
sammankomst. Detsamma bör gälla demonstrationståg men ej vissa processioner
och liknande, som endast åsyftar förflyttning eller vilka såsom
festtåg med hänsyn till sitt syfte är att betrakta som tillställningar. Föreläsning
och föredrag i bildningssyfte är också sådana typiska sammankomster
som bör falla in under lagens bestämmelser. I författningstexten
har vidare ansetts böra uttryckligen anges att religionsövning inbegripes
under lagen. Med religionsövning avses offentliga gudstjänster och andra
gemensamma andaktsövningar. Redan i religionsfrihetslagen fastslås, att
det står envar fritt att för religiös gemenskap deltaga i sammankomst och
sammansluta sig med andra. Vidare sägs i nämnda lag, att för offentlig
gudstjänst gäller ej andra hinder än sådana som i allmänhet är stadgade
för sammankomst, till vilken allmänheten har tillträde. Genom att religionsövning
inbegripes i den nu föreslagna lagen blir dessa sammankomster
reglerade på ett sätt, som kommer att stå i överensstämmelse med
en av de grundläggande principerna i religionsfrihetslagen.

Såsom framgår av vad jag redan anfört är tanken bakom religionsfrihetslagen,
att skillnad ej skall göras mellan olika samfund och riktningar.
I motiven till den föreslagna bestämningen av allmän sammankomst har
utredningen emellertid uttalat, alt det även utan uttryckligt stadgande
torde vara klart, att såsom sammankomst icke är att anse offentlig förrättning,
som anordnas av myndighet enligt föreskrift i lag eller författning,

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

och sålunda ej heller statskyrkans gudstjänster eller andra religiösa akter
enligt kyrkohandbokens föreskrifter. Riktigheten härav har bestritts och
det har framhållits att statskyrkans gudstjänster icke bör undantagas från
lagens tillämpning utan jämställas med andra religionsövningar. Jag är
av samma mening och anser att alla sammankomster för religionsövning
bör vara likställda. Denna ståndpunkt synes mig bäst stå i överensstämmelse
med de bestämmelser i religionsfrihetslagen, för vilka jag nyss redogjort.
Även om sammankomster enligt kyrkohandbokens föreskrifter betraktas
som offentliga förrättningar anser jag icke detta utesluta att bestämmelserna
i förevarande lag bör och kan äga tillämpning. Att i lagen införa
en uttrycklig bestämmelse om att den skall gälla även beträffande
statskyrkans gudstjänster finner jag å andra sidan ej erforderligt utan med
det i lagen använda uttrycket religionsövning vill jag förstå alla sammankomster
för religionsövning, således även statskyrkans gudstjänster eller
andra religiösa akter enligt kyrkohandbokens föreskrifter.

Av betydelse för bestämningen av begreppet »sammankomst» är självfallet
avgränsningen av de offentliga tillställningarna och
jag övergår nu till denna fråga.

Utredningen har funnit att det icke är möjligt att i en generell definition
ange, vad som skall förstås med tillställning, och denna uppfattning delas
av de flesta remissinstanserna. Man torde därför i stället bli nödsakad att
anlita den metoden, att man i förevarande paragraf i ordningsstadgan
räknar upp de vanligaste slagen av offentliga tillställningar. Enligt departementsförslaget
skall sålunda med offentlig tillställning avses teaterföreställning,
konsert, tävling och uppvisning i sport och idrott, danstillställning,
biografföreställning, cirkusföreställning, tivoli- och marknadsnöjen,
festtåg samt tillställning av annat slag, som anordnas för allmänheten
och som icke avses i lagen om allmänna sammankomster. Det är,
såsom framgår av exemplifieringen, här i flertalet fall fråga om nöjestillställningar,
ofta s. k. allmänna folknöjen. Ett fullständigt angivande
av vilka slags tillställningar som hör hit är givetvis icke möjligt, men som
ytterligare exempel må här nämnas revy-, kabaret- och varietéföreställningar,
musikunderhållning, dansuppvisning och gymnastikuppvisning. Såsom utredningen
anfört bör processioner och liknande — exempelvis begravningståg,
vilkas syfte är förflyttning och ej innebär demonstration eller på samma
sätt som t. ex. festtåg just avser att samla publik — icke betraktas som
offentlig tillställning. Att i författningen angives endast festtåg bör icke
vara så att förstå, att alla andra processioner skulle falla utanför bestämmelsens
tillämpningsområde. Det får i varje särskilt fall bli beroende av
processionens art. Åtskilliga processioner avser just att samla publik och
torde även i övrigt vara av den karaktären, att de bör betraktas som offentlig
tillställning. I vissa andra fall däremot, då syftet är att samla publik,
t. ex. sedvanlig skyltning, förevisningar på museum och liknande, får det

155

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1956

anses uppenbart att det icke är fråga om tillställning. Redan av uttrycket
»tillställning» torde framgå att därmed icke avses sedvanlig skyltning, såsom
exempelvis julskyltning. Även om denna skyltning består av filmförevisning
eller uppträdande av människor eller djur i skyltfönster anser jag sådant i
regel icke böra betraktas som offentlig tillställning. Polisens allmänna befogenhet
att vidtaga åtgärder för ordningens upprätthållande torde vara tillräcklig
i sådana sammanhang. Ej heller eljest bör vanlig reklam för att
väcka allmänhetens köpintresse anses som tillställning. Först om det blir
fråga om mera omfattande och publikdragande evenemang torde man kunna
tala om tillställning. Sålunda lär varumässor och särskilda utställningar
regelmässigt få betraktas som tillställningar enligt ifrågavarande bestämmelser.
Detsamma torde gälla särskilt arrangerade offentliga mannekänguppvisningar.

Ett särskilt problem erbjuder de s. k. blandade tillställningarna,
varmed avses sammankomster, vid vilka förekommer mindre inslag
av underhållning eller förströelse, exempelvis ett föredrag, som efterföljes
av en danstillställning. I princip kan då tänkas att olika regler blir att tilllämpa
på de olika delarna av sammankomsten; föredraget hänföres under
lagen om allmänna sammankomster och danstillställningen till offentlig tillställning
som behandlas i ordningsstadgan. Många gånger skulle detta emellertid
te sig väl osmidigt och opraktiskt. Därför föreslås att om vid allmän
sammankomst förekommer mindre inslag som avser underhållning eller
förströelse, bestämmelserna om allmänna sammankomster likväl skall gälla.
Om t. ex. ett politiskt möte efterföljes av ett par sångnummer av en berömd
sångare synes — även om publik kan antas ha samlats i stor utsträckning
för sångens skull — sammankomsten likväl böra inbegripas under
lagen om allmänna sammankomster. I de fall då tvekan uppstår, om en
tillställning är att hänföra till det ena eller andra slaget, bör, såsom utredningen
framhållit, i regel den författning anses tillämplig som anger större
frihet, d. v. s. lagen om allmänna sammankomster. — I viss mån liknande
synpunkter som nu sagts skulle kunna tillämpas om i samband med något
som ej i och för sig är att hänföra till en tillställning t. ex. servering
på restaurang eller kafé förekommer inslag av underhållning. Så snart
man kan betrakta detta inslag som en självständig tillställning (konsert,
kabaret, varieté), vilket i regel torde vara fallet, bör det emellertid falla under
bestämmelserna om offentliga tillställningar. Består underhållningen
enbart av radio- eller grammofonmusik eller television synes det dock i
allmänhet vara svårt att tala om en tillställning. Dessa frågor är emellertid
vanskliga att bedöma och avgränsningen torde få överlämnas till rättstillämpningen.

Jag övergår härefter till offentlig lietsre k visitet eller frågan
hur offentliga tillställningar och sammankomster skall avgränsas i förhållande
till enskilda sådana.

156

Kungl. Maj. ts proposition nr lk3 år 1956

I den nuvarande ordningsstadgan för rikets städer talas om tillställning,
till vilken allmänheten har tillträde, och ställe, till vilket allmänheten har
obegränsat tillträde. I detta uttryckssätt torde ligga att envar skall äga tillträde.
Någon begränsning får icke ske med hänsyn till person. Dessa bestämmelser
visade sig så småningom leda till otillfredsställande resultat.
Olika tillställningar undandrogs nämligen kontroll genom att deltagarna
antecknade sig som medlemmar i en förening, och därigenom blev tillställningen
att anse som enskild. För att undanröja dessa missförhållanden
utsträcktes 1932 bestämmelserna i § 13 ordningsstadgan till att avse jämväl
tillställning, till vilken tillträde är beroende av medlemskap i viss förening
eller av inbjudning, om tillställningen uppenbarligen utgör del av en uteslutande
eller väsentligen för anordnande av dylika tillställningar driven
rörelse eller tillställningen eljest, såsom med avseende å sin omfattning
eller de villkor, varunder tillträde lämnas, är att jämställa med tillställning,
till vilken allmänheten har tillträde.

Sedan det i rättstillämpningen visat sig att bestämmelserna om offentliga
tillställningar ledde till att samkväm med föredrag, dans m. in., som anordnats
av en politisk lokalförening och till vilket tillträde tillkom medlemmar
av partiet, betraktades som offentlig tillställning — vilket icke varit avsett
— infördes 1938 ett tillägg till § 13 ordningsstadgan för rikets städer. I
den nya bestämmelsen stadgas att om tillställning anordnas av en till viss
organisation ansluten förening, skall den omständigheten, att utom föreningens
egna medlemmar jämväl medlemmar i andra till organisationen
anslutna föreningar äger tillträde, icke föranleda, att tillställningen skall
vara att anse såsom sådan till vilken allmänheten har tillträde.

När det gäller att i nu ifrågavarande författningar närmare bestämma
offentlighetsrekvisitet har det befunnits lämpligast att så nära som möjligt
anknyta till nu gällande bestämmelser. Dessa har i stort sett visat sig väl
avvägda och en tämligen fast praxis har utvecklat sig. Det är då angeläget
att icke utan tungt vägande skäl införa nya bestämmelser, som kan ge anledning
till nya gränsdragningsproblem och tolkningssvårigheter.

Vad först angår tillställningar bör fastslås, att med offentlig tillställning
avses sådan som anordnas för allmänheten. Genom denna bestämning bortfaller
enskild tillställning. Men, såsom framgår av vad jag tidigare anfört,
måste man utvidga offentlighetsrekvisitet. Därför föreslås att såsom offentlig
skall anses jämväl tillställning, till vilken tillträde är beroende av medlemskap
i viss förening eller av inbjudning, därest tillställningen uppenbarligen
utgör del av rörelse, som föreningen eller inbjudaren driver uteslutande
eller väsentligen för anordnande av dylika tillställningar, eller eljest, såsom
med avseende å omfattningen av den krets som äger tillträde eller de villkor
varunder tillträde lämnas, är att jämställa med tillställning, till vilken allmänheten
har tillträde. Den föreslagna formuleringen skiljer sig något från
den som användes i 1932 års kungörelse men står däremot i överensstäm -

157

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

melse med formuleringen i nöjesskatteförordningen. Detta innebär icke
några sakliga ändringar i förhållande till vad som nu gäller.

I departementsförslaget har icke upptagits någon bestämmelse som motsvarar
det tillägg rörande föreningar, vilka är anslutna till samma organisation,
som 1938 gjordes till § 13 ordningsstadgan. I likhet med utredningen
har jag icke ansett erforderligt att bibehålla denna föreskrift, då det även
den förutan får anses klart, att ifrågavarande föreningsmöten icke faller in
under bestämmelserna och då de -— enligt nuvarande utformning — kunde
föranleda det missförståndet, att om en tillställning anordnades av två eller
flera föreningar, vilka icke tillhörde samma organisation, tillställningen
skulle anses som offentlig. Såsom framgår av vad jag redan anfört anser
jag uppenbart, att ifrågavarande bestämmelser icke skall äga tillämpning
på lojal och normal föreningsverksamhet. Det synes mig icke kunna komma
i fråga att under bestämmelserna inbegripa sådana föreningsmöten, som
man genom 1938 års tillägg till § 13 ordningsstadgan ville föra utanför
bestämmelsens tillämpning. En sammankomst, som anordnas av en lokalförening
av en facklig organisation och till vilken endast organisationens
medlemmar — antingen i den lokala föreningen eller i annan till organisationen
hörande förening -—- äger tillträde, är sålunda icke att jämställa
med tillställning till vilken allmänheten har tillträde. Att medlems maka
eller make och barn jämväl äger tillträde bör icke förändra sammankomstens
karaktär av enskild; det är ändå icke fråga om en tillställning
till vilken allmänheten har tillträde.

Jag förordar sålunda, att den nuvarande särskilda bestämmelsen angående
föreningar, anslutna till samma organisation, utgår såsom obehövlig.
Till den utformning av ifrågavarande bestämmelser som jag här förordat
har remissinstanserna så gott som undantagslöst anslutit sig.

Vad särskilt angår allmänna sammankomster föreslår utredningen, att
offentlighetsrekvisitet skall formuleras sålunda, att såsom allmän skall
anses sammankomst som anordnas för allmänheten eller som, med hänsyn
till de villkor under vilka tillträde lämnas, är att jämställa med sammankomst
till vilken allmänheten äger tillträde. I anslutning till vad jag tidigare
anfört och med hänsyn till påpekande av justitiekanslersämbetet vill jag
förorda, att man även här uttryckligen anger att vid bedömandet av om en
sammankomst skall jämställas med sammankomst, till vilken allmänheten
äger tillträde, hänsyn skall tagas till omfattningen av den krets som äger
tillträde eller de villkor under vilka tillträde lämnas. Övriga, ursprungligen
i 1932 års förordning angivna omständigheter till ledning för om en sammankomst
skall anses som allmän eller ej — som föreslås beträffande
offentliga tillställningar — torde icke kunna antagas bli av betydelse beträffande
allmänna sammankomster och har därför ej upptagits i den
särskilda lagen.

De bestämmelser, för vilka jag nu redogjort, har upptagits i 9 § allmänna
ordningsstadgan och 1 § lagen om allmänna sammankomster.

158

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1956

3. Förbud mot sammankomst eller tillställning

Gällande bestämmelser

Enligt kungörelsen den 28 maj 1943 angående förbud mot offentliga nöjestillställningar
m. m. på vissa kyrkliga högtidsdagar må icke
under tiden klockan 6—24 på juldagen, långfredagen eller påskdagen anordnas
offentliga nöjestillställningar, ej heller offentliga tävlingar eller uppvisningar
i skjutning, hästsport eller annan sport eller i gymnastik eller idrott.
Med nöjestillställningar förstås i kungörelsen teater-, biograf-, cirkus- och
revyföreställningar, varieté- och kabarettill ställningar, tivolinöjen och dans
samt andra med dem jämförliga tillställningar, överträdelse av förbudet
straffas med dagsböter och kan därjämte föranleda förverkandepåföljd.

Dispens från förbudet meddelas av Kungl. Maj :t. Praxis torde vara restriktiv.

Beträffande förbudets omfattning framhölls i det av sakkunniga den 18
juni 1942 avgivna betänkande, som ligger till grund för kungörelsen, att
tidigare förslag under förbudet inbegripit jämväl musikalisk underhållning,
med rätt dock för vederbörande polismyndighet att medgiva undantag för
sådan underhållning som värdigt anslöte sig till ifrågavarande högtidsdags
innehåll. De sakkunniga erinrade mot ett sådant förbud, att olämplig eller
störande musikunderhållning icke förekomme i sådan utsträckning att lagstiftning
häremot vore behövlig ävensom att deras förslag i övrigt inrymde
möjlighet att komma tillrätta med sådana former av musikaliska tillställningar,
vilka kunde vara ägnade att störa helgfriden. Härjämte underströks
de praktiska svårigheterna att i det särskilda fallet pröva, huruvida viss
musik kunde anses vara lämpad att framföras på de stora helgdagarna.
Såväl föredragande departementschefen som riksdagen anslöt sig till de
sakkunnigas uppfattning, och konsert kom alltså icke att omfattas av
förbudet.

Enligt 5 § länsstyrelseinstruktionen den 5 juni 1953 tillkommer det länsstyrelse
att såsom länets högsta polismyndighet övervaka att allmän
ordning och säkerhet behörigen upprätthålles samt att, i händelse något
däremot stridande förekommer, erforderliga åtgärder varder vidtagna. Med
stöd av enahanda bestämmelse i äldre instruktioner har länsstyrelse ansetts
behörig att, då så varit erforderligt för upprätthållande av allmän ordning
och säkerhet, meddela förbud mot hållande av allmän sammankomst. Inskränkningar
i mötesfriheten kan av länsstyrelse också meddelas med stöd
av 11 § epidemilagen den 19 juni 1919, enligt vilken länsstyrelse där så
prövas nödigt har att sörja för att folksamlingar blir förbjudna, ävensom
4 § epizootilagen den 12 april 1935, som bemyndigar länsstyrelse att utfärda
de bestämmelser som finnes påkallade till förekommande och hämmande
av smittsam husdjurssjukdom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

159

1944 års förslag

1944 års förslag till allmän ordningsstadga innehöll beträffande frågan
om förbud mot offentliga nöjestillställningar m. m. på vissa kyrkliga högtidsdagar
allenast en hänvisning till vad därom var särskilt stadgat.

I epidemilagens m. fl. lagars bestämmelser angående rätt för länsstyrelsen
att förbjuda folksamlingar in. m. föreslogs icke någon ändring.

Utredningen

Utredningen har ansett att de nuvarande bestämmelserna i kungörelsen
den 28 maj 1943 angående förbud mot offentliga nöjestillställningar m. m.
på vissa kyrkliga högtidsdagar bör överföras till den nya lagstiftningen
och att någon ändring i fråga om vilka högtidsdagar som bör medtagas
ej bör ske. Även med avseende på arten av förbjudna tillställningar torde
enligt utredningen gällande bestämmelser i huvudsak böra bibehållas. Utredningen
fortsätter.

Det bör sålunda icke ifrågasättas att utsträcka förbudet till något av de
slag av sammankomster som avses i förslaget till lag om allmänna sammankomster.
Vad angår de tillställningar som avses i förslaget till ordningsstadga
torde samtliga med undantag för konsert och därmed jämförliga
tillställningar omfattas av gällande förbud, som icke medgiver
undantag. För vissa slag av sceniska och litterära föreställningar, särskilt
sådana med religiös karaktär, synes det emellertid vara onödigt att upprätthålla
ett absolut förbud. Det torde därför vara anledning att vid bestämmelsernas
upptagande i ny ordningsstadga införa möjlighet till undantag
från förbudet beträffande föreställning av nämnda slag. Utredningen
föreslår därför införande i 10 § av förslaget till ordningsstadga av bestämmelser,
att annan offentlig tillställning än konsert ej må anordnas å juldagen,
långfredagen eller påskdagen efter klockan sex på morgonen samt
att undantag må medgivas för skådespel och liknande föreställning, vars
innehåll och syfte kan anses förenligt med högtidens helgd.

Såsom dispensmyndighet föreslås polismyndigheten.

Utredningen föreslår vidare i huvudsaklig överensstämmelse med vad
som för närvarande gäller, att i samma paragraf skall intagas uttryckligt
stadgande att länsstyrelse, därest det med hänsyn till krig, krigsfara eller
andra sådana utomordentliga förhållanden eller farsot finnes påkallat, äger
förordna att offentlig tillställning icke må hållas inom länet eller del därav.
En bestämmelse av sistnämnda innehåll har även upptagits i 2 § av förslaget
till lag om allmänna sammankomster.

Remissyttrandena

Vad angår förbudet mot offentliga tillställningar å vissa helgdagar m. m.
och särskilt frågan, om konserter skall tillåtas eller ej, hävdar ett stort
antal remissmyndigheter, att endast konserter, som är förenliga med högtidens
helgd, bör få förekomma på de ifrågavarande dagarna. Så t. ex.

160

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1956

anför länsstyrelsen i Östergötlands län att begreppet »konsert» synes kunna
givas den tolkningen, att jämväl s. k. jazzkonsert är tillåten å de stora kyrkliga
högtidsdagarna. Sådana konserter synes emellertid icke böra få förekomma.

Beträffande den föreslagna bestämmelsens innehåll i övrigt må nämnas
att hovrätten för Nedre Norrland anser, att orden »skådespel och liknande»
i första stycket i den föreslagna paragrafen kan utgå samt framhåller, att
det bör undvikas att i en författning av förevarande slag använda ord
eller uttryck, vilkas innebörd ej är utan vidare klar.

Länsstyrelsen i Kristianstads län ifrågasätter, huruvida icke undantag
från förbudet skall medgivas för biografföreställningar, vilkas innehåll och
syfte kan anses förenligt med högtidens helgd.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anför.

Enligt hittills gällande bestämmelser liksom i förslaget har tidpunkten,
då förbud mot andra offentliga tillställningar än konsert skall träda i kraft,
blivit bestämd till klockan sex på morgonen. Detta har medfört att stora
offentliga danstillställningar anordnas natten mot långfredagen eller påskdagen.
På många håll gör sig en stark opinion gällande mot dylika tillställningar
nämnda nätter och länsstyrelsen vill därför föreslå, att frågan om
sådan ändring av bestämmelserna upptages till prövning, att hinder reses
mot offentliga tillställningar nätterna mot nämnda stora högtidsdagar.

Frågan om vilken myndighet som skall äga befogenhet att medge undantag
från förbudet har tilldragit sig särskild uppmärksamhet vid remissbehandlingen.
Till utredningens förslag härutinnan har anslutit sig bl. a.
riksåklagarämbetet och länsstyrelsen i Kalmar län. Länsstyrelsen anför
följande.

Stadsfiskalen i Kalmar har uttalat en viss oro inför svårigheterna att
kunna bedöma huruvida ett skådespels »innehåll och syfte kan anses förenligt
med högtidens helgd» och därför föreslagit att tillståndsgivningen
för vinnande av enhetlighet skall läggas å länsstyrelserna. Såvitt länsstyrelsen
kan förstå innefattar ett bedömande i nu angivna hänseende icke
större vanskligheter än många andra avgöranden som måste träffas av polismyndigheterna.
Härtill kommer dessutom att endast ett mycket begränsat
antal skådespel och dylikt lämpa sig för uppförande under ifrågavarande
kyrkliga högtidsdagar, varför kretsen för urvalet torde bli tämligen trång.
Länsstyrelsen finner därför icke anledning att i denna punkt föreslå någon
ändring i de sakkunnigas förslag.

Åtskilliga remissorgan — såsom överståthållarämbetet, länsstyrelserna i
Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Hallands och Västmanlands län,
poliskamrarna i Göteborg, Norrköping och Halmstad, polismästarna i Stockholm
och Uppsala samt föreningen Sveriges polismästare — anser dock att
prövningen bör ske centralt, förslagsvis av länsstyrelserna.

Länsstyrelsen i Västmanlands län och domkapitlet i Uppsala anser att
dispensgivningen alltjämt bör handhavas av Kungl. Maj:t.

Vad angår den föreslagna bestämmelsen om rätt för länsstyrelse att

161

Kungl. Maj.ts proposition nr 1U3 år 1956

förordna, att offentlig tillställning ej må hållas, uttalar länsstyrelsen i
Kristianstads län att bestämmelsen enligt länsstyrelsens mening bör mera
bringas i överensstämmelse med vad som gäller enligt epidemi- och epizootilagarna.

Beträffande ifrågavarande förbudsbestämmelses tillämpning å allmänna
sammankomster har en del principiella invändningar framförts. Sålunda
är landsorganisationen i Sverige kritisk mot utformningen av den föreslagna
bestämmelsen. Landsorganisationen anför bl. a. följande.

Enligt LO:s mening är uttrycken »krigsfara eller andra sådana utomordentliga
förhållanden» så obestämda att stadgandets tillämpning under
vissa förhållanden kan komma att innebära intrång i församlingsfriheten.
Problemet om förbud mot vissa sammankomster är dessutom inte endast
förknippat med frågan om upprätthållandet av allmän ordning och säkerhet
inom länet utan även med andra överväganden av vittgående räckvidd.
Även om man utgår ifrån att länsstyrelserna skulle utöva sina befogenheter
i detta avseende med yttersta varsamhet, kan det ifrågasättas om det är
lämpligt att införa en så generell möjlighet till förbud mot sammankomster
i en lag, som avser att ge församlingsfriheten särskild helgd. Länsstyrelserna
torde dessutom redan genom 1953 års länsstyrelseinstruktion ha
möjligheter att ingripa mot möten, som kan utgöra ett hot mot ordningen
och säkerheten inom länet.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler framför starka principiella invändningar.
Föreningen anför.

Beträffande de i § 2 angivna förutsättningarna för förhud mot allmänna
sammankomster såvitt avser krigsfara eller andra sådana utomordentliga
förhållanden måste föreningen anmäla starka principiella invändningar
häremot. Förutsättningarna spänna över sådana situationer, varom mycket
delade meningar kunna råda. Ur teoretisk synpunkt synes något hinder
icke föreligga, att under vissa utrikespolitiska förhållanden, som tenderar
att bliva normala, bringa bestämmelserna i tillämpning och därigenom i
praktiken upphäva församlingsfriheten. Även om detta givetvis under nuvarande
samhällsförhållande är otänkbart, synes det dock föreningen vanskligt
att i en lag om församlingsfriheten giva möjligheten att i en spänd
inrikespolitisk situation begränsa medborgarnas möjligheter till fri opinionsbildning
under åberopande av en viss uppfattning av läget utanför
riket.

Departementschefen

Även om man, i enlighet med vad tidigare anförts, godtager att församlingsfrihet
skall råda och sammankomster och tillställningar i princip fritt
får anordnas kan förhållandena vara sådana, att även vissa generella förbud
mot sammankomster måste upprätthållas. Förbuden kan vara betingade
av t. ex. säkerhetsskäl, av hänsyn till hälsovården eller av att enligt den
allmänna meningen vissa tillställningar icke är förenliga med helgfriden.

I de nu föreslagna författningarna har också upptagits bestämmelser om
vissa generella förbud mot tillställningar och sammankomster. Bestämmelserna
överensstämmer i huvudsak med vad som redan gäller.

II —Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 sand. Nr Filt

162

Kungl. Maj.ts proposition nr H3 år 1956

Vad först angår frågan om förbud mot tillställningar å
vissa kyrkliga högtidsdagar torde det liksom hittills böra
avse tillställningar å juldagen, långfredagen och påskdagen. Förbudet bör
däremot icke avse allmänna sammankomster. Från något håll har föreslagits
att offentliga nöjestillställningar skall förbjudas nätterna mot de
nämnda högtidsdagarna. Fn sådan utvidgning av förbudsbestämmelsen är
jag dock icke beredd att förorda.

När det gäller arten av de tillställningar som bör förbjudas konstaterar
utredningen, att samtliga de tillställningar som avses i dess förslag till allmän
ordningsstadga torde omfattas av gällande förbudsbestämmelser med undantag
dock för konsert och därmed jämförlig tillställning. I enlighet därmed
har utredningen föreslagit, att förbudsbestämmelsen skall avse varje
offentlig tillställning utom konsert. Jag anser emellertid i likhet med en del
remissinstanser, att vissa former av musikunderhållning å ifrågavarande
dagar för många människor skulle framstå som direkt stötande. Jag kan
därför icke finna tillräckliga skäl att göra särskilt undantag för konserter.
Framförande i kyrka av religiös musik torde i regel få anses som en sammankomst
för religionsövning och alltså falla utanför förbudet.

Ett ytterligare skäl för att icke i detta sammanhang skilja på olika slag
av offentliga tillställningar är att det, såsom utredningen förordat, synes
böra införas möjlighet att under vissa förutsättningar medgiva undantag
från förbudet. I motsats till utredningen anser jag att dispens bör kunna
meddelas för varje slag av tillställning, såvida dess innehåll och syfte kan
anses förenligt med högtidens helgd. En noggrann prövning bör ske i varje
särskilt fall och undantagsbestämmelserna bör tillämpas restriktivt. Det
blir alltså här fråga om en mycket grannlaga prövning från myndigheternas
sida. Det är också angeläget att undantagsbestämmelsen tillämpas så
likformigt som möjligt. Främst av dessa skäl kan jag icke ansluta mig till
utredningens förslag att låta prövningen ankomma på polismyndigheten.
Enligt min mening synes prövningen i stället böra ankomma på länsstyrelsen,
en uppfattning som också framförts i flera remissyttranden. Jag vill
dock erinra om att dispens enligt denna bestämmelse icke befriar anordnaren
från att söka tillstånd eller anmäla tillställning i enlighet med vad
som är stadgat i 12 och 13 §§ i allmänna ordningsstadgan.

Beträffande möjligheten att i övrigt meddela generellt förbud
mot offentlig tillställning eller allmän sammankomst har utredningen
föreslagit, att såväl i allmänna ordningsstadgan som i lagen om allmänna
sammankomster skall intagas en bestämmelse av innehåll att, om det med
hänsyn till krig, krigsfara eller andra utomordentliga förhållanden eller
farsot finnes påkallat, länsstyrelsen äger förordna, att offentlig tillställning
eller allmän sammankomst icke må hållas inom länet eller del därav.
Vad sålunda föreslås anses stå i huvudsaklig överensstämmelse med vad
som f. n. gäller enligt länsstyrelseinstruktionen samt epidemi- och epizootilagarna.

163

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^3 år 1956

Mot ifrågavarande bestämmelses upptagande i nu förevarande författningar
har vissa principiella betänkligheter uttalats i en del remissyttranden,
därvid man förmenat att bestämmelsen kan komma att medföra intrång i
församlingsfriheten. Det framhålles vidare, att det synes vanskligt med en
bestämmelse som möjliggör att i en spänd inrikespolitisk situation begränsa
medborgarnas möjligheter till fri opinionsbildning under åberopande av en
viss uppfattning av läget utanför riket.

För egen del ansluter jag mig till utredningens uppfattning att i förevarande
författningar bör upptagas en bestämmelse enligt vilken i vissa situationer
generellt förbud mot folksamlingar må utfärdas. De befogenheter
länsstyrelsen f. n. har härutinnan enligt epidemi- och epizootilagarna är
begränsade till speciella fall, och när det gäller länsstyrelsens befogenhet
att med stöd av länsstyrelseinstruktionen utfärda förbud, kan det synas
tveksamt, hur långt denna befogenhet sträcker sig. Möjlighet att utfärda
generellt förbud mot folksamlingar synes mig böra föreligga endast i verkligt
allvarliga situationer. Jag har därför i och för sig intet att erinra mot
att såsom förutsättning anges, att det skall vara påkallat med hänsyn till
krig, krigsfara eller andra sådana utomordentliga förhållanden eller farsot.
Däremot anser jag icke att det bör tillkomma länsstyrelsen att pröva, när
dessa förutsättningar är för handen. Jag vill därför föreslå den ändringen i
utredningens förslag, att förordnande som här avses skall meddelas av
Kungl. Maj :t eller efter Kungl. Maj :ts bemyndigande av länsstyrelsen.
Med den sålunda föreslagna bestämmelsen avses icke att göra någon inskränkning
i länsstyrelsens nuvarande befogenhet enligt epidemi- och epizootilagarna.

De bestämmelser jag nu behandlat återfinnes i 10 och 11 §§ förslaget till
allmän ordningsstadga och 2 § förslaget till lag om allmänna sammankomster.

4. Tillståndskrav

Gällande bestämmelser

I fråga om polismyndighets befogenhet enligt § 13 ordningsstadgan att
kräva tillstånd gäller för vissa fall att polismyndighetens tillstånd skall avvaktas
och att, innan tillsänd meddelas, inträdeskort ej må utlämnas eller
avgift fordras, begäras eller mottagas. Såsom tillståndskrävande angives
»maskerad, bal, lekstuga, lindansning, positivspelning eller dylikt, akrobatiska
konststycken, konstridning, djurförevisning eller andra med dessa
jämförliga tillställningar» samt vidare tillställning av varje slag som skall
»äga rum på gata, torg eller annan allmän plats eller på annat under bar
himmel beläget ställe till vilket allmänheten eljest har obehindrat tillträde».
Beträffande först angivna särskilda slag av tillställningar gäller tillståndskravet
både för land och stad medan bestämmelsen om tillställning på allmän
plats eller eljest utomhus endast gäller för stad och därmed likställda
områden men ej på landsbygden i allmänhet. Angående omfattningen av till -

164 Kungl. Maj:ts proposition nr 1U3 år 1956

ståndskravet må nämnas att idrottstävlingar enligt praxis i allmänhet anses
jämställda med de uppräknade slagen av tillställningar.

Utöver den befogenhet att pröva om tillställning må äga rum, som innefattas
i föreskrifterna om tillstånd, tillägges i § 13 femte stycket polismyndigheten
rätt att förbjuda förnyande av tillställning av varje slag, om tillställningen
visar sig åsyfta eller innebära något som strider mot sedlighet
eller allmän lag eller föranleder till svårare oordning eller medför uppenbar
fara för uppträdandes eller åskådares liv.

I övrigt innehåller varken allmän lag eller ordningsstadgan några generella
bestämmelser om befogenhet för polismyndighet att i förväg pröva om
en sammankomst eller tillställning skall få komma till stånd.

Med polismyndighet avses som förut nämnts poliskammare eller polismästare
i stad där sådan finnes och i övriga städer magistrat eller kommunalborgmästare.
På landet utövas motsvarande befogenhet av polischefen
i orten.

Vad angår allmänna sammankomster har praxis i olika sammanhang
angivits ha följande innehåll: Polismyndighets rätt att vägra tillstånd till
en sammankomst får icke användas så att församlingsfriheten onödigtvis
inskränkes. Tillstånd må sålunda vägras, om sammankomstens hållande
skulle föranleda oordning eller rubbning av trafiken på allmän plats, men
icke t. ex. med den motiveringen, att ett föredrag som skall förekomma
på sammankomsten kan väntas innehålla uppmaning till brott e. dyl. För
sådant fall har polismyndigheten endast att lita till sin befogenhet att upplösa
sammankomsten.

I fråga om nöjestillställningar har i praxis polismyndigheten ansetts äga
en friare prövningsrätt än beträffande andra tillställningar. I första hand
har givetvis samma skäl som må föranleda förhud mot allmän sammankomst
kunnat åberopas såsom grund för vägran av tillstånd. Men härutöver
har åtskilliga andra synpunkter ansetts böra beaktas.

Tillståndsgivningen beträffande nöjestillställningar berördes utförligt i en
år 1932 inom socialdepartementet utarbetad promemoria, som utsändes till
länsstyrelserna för att tjäna till vägledning vid tillämpningen av 1932 års
kungörelse om tillämpning för riket i dess helhet av vissa bestämmelser i
ordningsstadgan. I promemorian (se 1944 års betänkande s. 154) framhölls,
att vid prövningen borde beaktas sökandens kvalifikationer, tillställningens
art samt lämpligheten av den plats eller lokal där tillställningen skulle försiggå.
Vidare anmärktes att bestämmelser stundom ansetts påkallade rörande
inskränkning av tillställningar till vissa bestämda dagar eller till visst
antal dagar för en bestämd tidsperiod. Beträffande dylika inskränkningar
uttalades, att erforderlig begränsning i regel åstadkommes av ekonomiska
och andra faktorer samt att det torde få anses ligga utom polismyndighetens
uPPSift och befogenhet att ur andra synpunkter än den allmänna ordningens
och sedlighetens upprätthållande vidtaga dylik inskränkning. I särskilda

165

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^3 år 1956

fall, såsom då nöjesföretag till alltför stort antal dreves inom en och samma
kommun eller inom närbelägna kommuner, borde det emellertid icke anses
uteslutet att i den allmänna ordningens intresse vidtaga åtgärder jämväl i
nyss omförmälda syfte, därvid det vore nödvändigt att sörja för att en dylik
åtgärd skedde i ett större sammanhang, då nämligen eljest verkan därav
kunde omintetgöras genom att nöjesplatser uppsöktes som vore belägna
utanför kommunen.

19ii års förslag

I 1944 års förslag genomfördes en skillnad mellan allmänna folknöjen och
andra offentliga tillställningar. Medan för anordnande av allmänt folknöje,
vartill enligt förslaget hänfördes cirkusföreställning, varieté- eller kabarettillställning,
tävling och uppvisning i professionell idrott, tivolinöje, danstillställning
samt annan jämförlig tillställning, städse fordrades tillstånd, innebar
förslaget i fråga om andra tillställningar att tillstånd icke erfordrades
utom beträffande tillställning utomhus i städer och jämställda samhällen
(40 och 41 §§). Därutöver upptog emellertid förslaget en särskild bestämmelse
(45 §) om rätt för polismyndighet att förbjuda tillställning för vilken
tillstånd icke erfordrades.

Utredningen

En av de viktigaste frågorna beträffande tillställningar och sammankomster
anser utredningen vara i vad mån myndighet skall tillerkännas
befogenhet att pröva, huruvida en sammankomst eller tillställning bör få
komma till stånd, och åt vilken myndighet sådan prövningsrätt skall anförtros.

Utredningen föreslår, att tillstånd av polismyndighet skall krävas dels för
vissa offentliga tillställningar i huvudsak s. k. allmänna folknöjen, dels för
offentliga tillställningar och allmänna sammankomster på allmän plats
(11 § andra och tredje styckena förslaget till ordningsstadga; 3 § andra
stycket förslaget till lag om allmänna sammankomster).

I sin motivering säger utredningen bl. a. att den finner det nödvändigt
att bibehålla den nuvarande tämligen fria prövningsrätten i fråga om vissa
tillställningar, särskilt allmänna folknöjen och vissa tävlingar.
Utom omständigheter som avser tillställningens art, anordnarens kvalifikationer
samt platsens eller lokalens lämplighet bör enligt utredningen beaktas
allmänna ordnings-, trafik- och säkerhetsförhållanden samt förekomsten
inom orten av nöjestillställningar och andra omständigheter.
Syftet med prövningen bör vara att söka motverka osunda eller eljest
olämpliga förhållanden i fråga om nöjen och tävlingar; på något konstnärligt
och estetiskt bedömande i övrigt bör däremot prövningen icke inriktas.

Vilka tillställningar som bör vara underkastade sådan friare prövning

166

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1956

kan, säger utredningen, vara föremål för olika meningar och uppfattningen
därom kan förändras till följd av utvecklingen. Utredningen finner hit böra
hänföras danstillställning, cirkusföreställning, tivoli- och marknadsnöjen
samt med dessa jämförliga nöjestillställningar ävensom tävling och uppvisning
i motorsport och professionell boxning.

I fråga om tillställning och sammankomst på allmän
plats anför utredningen.

Utredningen anser det påkallat att, såvitt angår sammankomst eller tillställning
å vägar, gator och andra allmänna platser, myndigheten tillerkännes
befogenhet att pröva huruvida den avsedda platsen lämpligen kan användas
för det ändamål som är i fråga. Främst är detta motiverat med hänsyn
till trafikförhållandena. I detta sammanhang må framhållas, att i en
del städer för närvarande fordras medgivande av kommunalmyndighet för
att allmän plats skall få begagnas för sammankomst eller tillställning samt
att förslaget ej avser att rubba en dylik praxis, vilken för övrigt överensstämmer
med den i 1 § förslaget till ordningsstadga upptagna bestämmelsen
om tillstånd av myndighet för begagnande av allmän plats.

Den nuvarande bestämmelsen rörande tillställning å allmän och därmed

likställd plats utomhus gäller--— ej för den egentliga landsbygden,

och liknande begränsning föreslogs för bestämmelsen om utomhustillställningar
i 1944 års betänkande. Yrkanden om utsträckning av gällande bestämmelse
att omfatta även allmänna platser på landsbygden, framförallt
allmänna vägar, ha — — — flera gånger varit föremål för prövning.
Med hänsyn till nutida trafikförhållanden synes det icke vara motiverat att
bibehålla någon undantagsställning i detta hänseende för landsbygden utan
torde vad som föreslagits beträffande sammankomst och tillställning på allmän
plats böra avse riket i dess helhet.

Utredningens nu nämnda förslag med avseende å kraven på tillstånd
innebär vissa begränsningar i förhållande till gällande rätt. Sålunda har ej
medtagits vanliga idrottstävlingar, för vilka f. n. i allmänhet enligt praxis
torde fordras tillstånd, och vidare har i fråga om tillställningar utomhus
blott medtagits sådana som hålles på allmän plats. För genomförandet av
dessa begränsningar synes det utredningen vara nödvändigt att den nuvarande,
för alla slag av tillställningar gällande prövningsrätt, som består i rätten
att förbjuda förnyande i vissa fall, utvidgas till en befogenhet att under
angivna förutsättningar förbjuda en tillställnings första hållande. Prövningsbefogenheten
synes enligt utredningen böra få avse faran av oordning,
främst med hänsyn till trafiken men även i andra hänseenden, t. ex. ordningsstörande
uppträden och för kringboende besvärande buller. Dessutom
torde det vara påkallat, att prövning må ske med avseende å vådligheten
för deltagare och åskådare. Bestämmelsen anser utredningen böra omfatta
tillställningar av alla slag men synes vad angår sammankomster med hänsyn
till församlingsfriheten böra begränsas till sammankomster som hålles
utomhus.

Utredningen fortsätter.

167

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 är 1956

För närvarande kan förnyande förbjudas jämväl om tillställning visar sig
åsyfta eller innebära något som strider mot sedlighet eller allmän lag. Såsom
otillfredsställande måste emellertid anses, att en tillställnings första hållande
icke kan förhindras ens om det öppet angivna ändamålet står i strid
mot allmän lag, t. ex. straffbestämmelsen mot uppvigling, varför polismyndigheten
icke kan undandraga sig att lämna sin medverkan till tillställningens
hållande. Liksom skett i 1944 års betänkande och i viss mån även
i 1919 års förslag finner utredningen med hänsyn härtill motiverat föreslå,
att hållande av sammankomst eller tillställning må av myndighet förhindras,
om vad därvid skall förekomma strider mot lag. Då--— i förslaget in föras

bestämmelser i syfte att förhindra myndighet att avfordra anordnaren
upplysningar som möjliggöra förhandscensur beträffande innehållet i tal
eller annan muntlig framställning, innebär den föreslagna prövningsrätten
icke någon verklig begränsning av nuvarande mötesfrihet och torde därför
kunna givas generell giltighet för alla slag av sammankomster och tillställningar.
Med hänsyn till svårigheterna att på ett objektivt sätt fastställa om
tillställning — utan att innefatta lagbrott — strider mot anständighet och
sedlighet synes någon motsvarande prövning i dessa hänseenden ej böra
medgivas.

Vid utformandet av författningsförslag i förevarande del har det synts
utredningen lämpligast att först angiva den prövning som i allmänhet må
äga rum, huruvida ur angivna synpunkter hinder möter mot sammankomsten
eller tillställningen. Beteckningen tillstånd har förbehållits för de
fall då en friare prövning får äga rum. Ehuru i fråga om tillståndskrävande
nöjestillställningar och tävlingar prövningen skall avse alla omständigheter
av beskaffenhet att inverka på beslutet, torde det, anför utredningen,
vara lämpligt att i författningstexten särskilt framhålla vissa förhållanden,
om vilkas betydelse tvekan kunde föreligga. I detta hänseende torde
böra nämnas förekomsten av likartade tillställningar inom orten samt —
av skäl som nedan beröres — de kommunala myndigheternas inställning.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts föreslår utredningen i 11 §
ordningsstadgan bestämmelser av innebörd, att myndigheten skall äga förordna
att tillställning ej må äga rum, om det är uppenbart att den åsyftar
eller innebär något som strider mot lag, eller om tillställningen finnes föranleda
oordning eller fara för de tillstädesvarande och i sistnämnda hänseenden
yppade binder icke kan förebyggas genom ordningsföreskrifter
eller andra åtgärder, att tillställning å allmän plats ej må anordnas med
mindre tillstånd därtill lämnats, att tillstånd även fordras för anordnande
av nöjestillställning och tävling av förut angivna slag samt all i fråga om
dylik tillställning skall beaktas, förutom ordning och säkerhet, jämväl
nyssnämnda särskilt angivna förhållanden och övriga omständigheter.

Frånsett de särskilda bestämmelserna om nöjestillställningar och tävlingar
är likartade stadganden upptagna i 3 § förslaget till lag om allmänna
sammankomster, dock att bestämmelsen avseende oordning och fara såsom
hinder inskränkts till sammankomster utomhus samt att däri uppställts

1G8

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1956

något strängare förutsättningar för att hinder skall få anses föreligga. För
att ytterligare betona vikten av att hinder icke utan tillräckliga skäl reses
mot sammankomst har i nämnda paragraf även införts stadgande, att vid
prövningen skall beaktas vikten ur allmän synpunkt av att församlingsfriheten
upprätthålles.

Det förhållandet, fortsätter utredningen, att besked lämnats att hinder
ej möter mot en tillställning utesluter givetvis ej att, därest omständigheterna
blir annorlunda än som förutsatts, myndigheten senare ändrar sitt
beslut. Det torde också utan särskilt stadgande vara uppenbart, säger utredningen,
att även tillståndsbeslut kan återkallas, därest det skulle visa
sig nödigt på grund av förändrade förhållanden.

Ltredningen tillägger, att de föreslagna bestämmelserna närmast är avfattade
med tanke på en enstaka tillställning. Därmed avses icke, att ej
prövningen kan omfatta ett flertal tillfällen. Tvärtom understryker utredningen
önskvärdheten av att — såsom även hittills i stor utsträckning tilllämpats
i synnerhet då det gäller tillställningar på fasta platser, bedömandet
på begäran avser upprepade tillfällen under längre tid, såsom
hel säsong. Därest från början icke kan angivas de särskilda tillfällena,
kan beslutet, om så anses erforderligt, förbindas med villkor rörande skyldighet
att senare göra anmälan rörande de närmare planerna eller i vart
fall anmäla om någon särskilt publikdragande eller eljest ovanlig tillställning
skall försiggå.

Remissyttrandena

Vad först angår frågan om vilka tillställningar som skal! anses
vai a av den art, att för deras anordnande bör fordras tillstånd oberoende av
om de hålles på allmän plats eller ej, framhåller de flesta polismyndigheter
att till sådana tillställningar bör hänföras även professionell brottning.
Samma mening har även länsstyrelsen i Västmanlands län.

Socialstyrelsen anser, att såsom bestämmelsen blivit utformad kan tvekan
uppkomma, huruvida tillståndskravet skall gälla revyföreställningar
samt varieté- och kabarettillställningar. Styrelsen fortsätter:

övervägande skäl torde tala för att dessa tillställningar likställas med
teaterföreställning, för vilken tillstånd icke är avsett att fordras. Ett förtydligande
av författningstexten synes enklast kunna ske på så sätt, att
tillställningarna medtagas bland de exempel på offentliga tillställningar
vilka finnas upptagna i 9 § och varigenom begreppet offentlig tillställning
erhållit sin närmare bestämning. Revyföreställning, varieté-"och kabarettillställning
kan därvid lämpligen inskjutas mellan teaterföreställning och
konsert.

Länsstyrelserna i Kristianstads och Västmanlands län påpekar att stadgandet
bör omredigeras med hänsyn till att tävling å väg med motorfordon
icke får hållas utan länsstyrelsens tillstånd. Länsstyrelsen i Västmanlands
län anför.

169

Kungl. Maj:ts proposition nr Ii3 år 1956

Beträffande § 11 får länsstyrelsen — utöver det olämpliga i att i en och
samma paragraf upptaga bestämmelser om förbud mot tillställnings hållande,
om vilka tillställningar, som skola vara tillståndskrävande, samt om
prövning av tillståndsärenden — påpeka följande. Enligt § 53 i vägtrafikförordningen
får tävling med fordon icke anordnas på väg utan länsstyrelsens
tillstånd. Att dessutom för tävling i motorsport å motsvarande plats
kräva tillstånd av polismyndighet enligt ordningsstadgan kan enligt länsstyrelsens
uppfattning icke anses motiverat.

Sveriges motorfederation har upptagit en speciell fråga.

En viss form av tillförlitlighetstävlingar, s. k. trials bedrives emellertid
ofta inom ett begränsat område, t. ex. ett inhägnat kuperat terrängområde.
I denna tävlingsform utgör icke hastighetsmomentet utan endast frågan
om sättet för motorcykelns rätta hanterande i svåra passager bedömningsgrunden.
Motorcykelns hastighet är i tävling av detta slag mycket obetydlig
och utgör knappast någon risk. Publik lockas som regel icke till tävlingar
av detta slag, ehuru anordnarna självfallet icke utestänga allmänheten
från att åse deltagarnas prestationer. Det förefaller även synnerligen onödigt
att belasta polismyndigheterna med prövning av tillståndsärenden av detta
slag. En enkel anmälan borde för dylika arrangemang vara tillfyllest.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län samt Skaraborgs länsavdelning av föreningen
Sveriges landsfiskaler vill ha tillståndstvång för trav- och galopptävlingar.
Länsstyrelsen finner detta motiverat för att polismyndigheterna
skall ha möjligheter att effektivt kontrollera sådana trav- och galopptävlingar,
där totalisatorspel förekommer.

Några remissorgan, däribland länsstyrelsen i Jönköpings län, har även
framhållit att tillstånd bör fordras för kappseglingar, kapprodd och simtävlingar.

Polisen i Stockholm anför härom.

Utredningen har bland övriga tävlingsgrenar föreslagit tillstånd för tävlingar
och uppvisningar i motorsport. Inom de flesta hamnområden måste
i varje fall även kappseglingar, kapprodd och simtävlingar kräva tillstånd.
Med den definition av allmän plats som givits i 20 § bliva dylika tävlingar
emellertid icke underkastade tillstånd.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser uttrycket »förekomsten av liknande
tillställningar inom orten» till sin innebörd dunkelt och uttalar, att om
detsamma syftar till något slags ransonering måste sägas att det innebär
en obefogad inskränkning i den enskildes frihet. En prövning av ifrågavarande
art bör enligt länsstyrelsens mening i varje fall icke under normala
förhållanden ankomma på polismyndigheten.

Länsstyrelsen frågar sig vidare, vilka myndigheter som avses i uttrycket
»de kommunala myndigheternas inställning», och fortsätter.

Vad skall man rätta sig efter om olika tänkbara myndigheter ha olika
inställning? Om ett ärende överklagas, hur skall besvärsmyndiglieten utröna
»de kommunala myndigheternas inställning»?

Uttrycket synes----vara överflödigt. Om det skulle kvarstå, före -

170 Kungl. Maj.ts proposition nr H3 år 1956

ligger risk för att det skulle komma att uppfattas som något slags kommunalt
veto, kanske rentav politiskt betonat, vilket skulle vara helt förkastligt.

Beträffande kravet på tillstånd för tillställning eller sammankomst
å allmän plats framhålles från olika håll, däribland
polismyndigheterna i Stockholm och Göteborg, att det får anses ligga i sakens
natur, att polismyndigheten skall äga pröva platsens lämplighet för
en tillställning, varför stadgandet härom bör utgå.

Överståthållarämbetet anser ifrågavarande stadgande i utredningens förslag
förvillande. Ämbetet tar därjämte upp en särskild tolkningsfråga och
anför.

I förevarande sammanhang får överståthållarämbetet framhålla att stadsjuristen
i Stockholm i avgivet yttrande hävdat den meningen att bestämmelserna
i 1, 7 och 8 §§ förslaget till allmän ordningsstadga1 torde, då annat
ej sagts, även gälla för offentliga tillställningar och allmänna sammankomster
å allmän plats. Detta skulle innebära att i dessa författningsrum
givna bestämmelser om tillståndskrav av myndighet — eventuellt kommunal
sådan — för begagnande av allmän plats, om kommunal normgivning
samt om polismyndighets allmänna föreskrifts- och förbudsbefogenheter
skulle gälla även tillställningar och sammankomster.

För egen del finner överståthållarämbetet att det skulle föga överensstämma
med de sakkunnigas strävanden att fast förankra mötesfriheten
och förenkla förfarandet i hithörande ärenden, om författningsförslaget
skulle ha angiven innebörd, överståthållarämbetet har ock ansett sig böra
utgå från att frågorna om tillställningar och sammankomster av de sakkunniga
avsetts vara uttömmande reglerade i de särskilda föreskrifterna
därom i stadgan (9—19 §§) och den särskilda lagen. Emellertid ha de sakkunniga
i sin motivering framhållit, att i en del städer för närvarande
fordrades medgivande av kommunal myndighet för att allmän plats skall
få begagnas för sammankomst eller tillställning samt att förslaget ej avsåge
att rubba en dylik praxis, vilken för övrigt överensstämde med den i 1 §
förslaget till ordningsstadga upptagna bestämmelsen om tillstånd av myndighet
för begagnande av allmän plats. Detta uttalande är ägnat att ingiva
tveksamhet rörande den av stadsjuristen väckta tolkningsfrågan, överståthållarämbetet
finner det angeläget att ett förtydligande sker.

Polisen i Stockholm, poliskammaren i Hälsingborg och föreningen Sveriges
polismästare framhåller i detta sammanhang, att en tillställning måste
anses äga rum å allmän plats, icke blott då såväl medverkande som åskådare
befinner sig på sådan plats utan även om endast åskådarna befinner
sig där, exempelvis vid uppvisningar i skyltfönster, då åskådarna uppehåller
sig på gatumark. För undvikande av tveksamhet bör detta direkt
uttalas i författningen.

Länsstyrelsen i Uppsala län har liknande uppfattning.

Beträffande den föreslagna bestämmelsen om rätt för polismyndighet
att i förväg förordna, att tillställning eller

1 Motsvaras i departementsförslaget av 2, 7 och 8 §§.

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1956 171

sammankomst ej må äga rum har kritik framförts vid remissbehandlingen.

Överståthållarämbetet, som beträffande offentliga tillställningar godtar
att man i förväg kan utfärda förbud mot tillställning, anser en likalydande
bestämmelse för sammankomster vara för långtgående och anför.

Det av utredningen använda uttrycket »strider mot lag» har föranlett
erinringar från en del håll, bl. a. från justitiekanslersämbetet, som anför.

Uttrycket »strider mot lag» torde närmast syfta på en sådan handling
som den i motiven exempelvis nämnda, uppvigling, och därmed likartade,
d. v. s. i lag förbjudna handlingar som strida mot något offentligt intresse.
Efter orden innefattar emellertid uttrycket även ett i lag av hänsyn till
enskilt intresse förbjudet handlingssätt t. ex. utförande av musik i strid
med lagen om rätt till litterära och musikaliska verk. Det torde också ha
förekommit, att nu gällande befogenhet att förbjuda förnyande, om en
tillställning visar sig åsyfta eller innebära något som strider mot allmän
lag, hävdats avse ett sådant handlingssätt som det nämnda; jfr också den
i betänkandet omnämnda framställningen av Stim. Ett klargörande av
innebörden av ifrågavarande uttryck torde vara på sin plats.

Åtskilliga polismyndigheter har kritiserat uttrycket »uppenbarligen åsyftar»
och föreslår, att uttrycket utbytes mot »kan befaras».

Styrelsen för svenska stadsförbundet anför i denna fråga.

Enligt förslaget blir sålunda teoretiskt inte blott varje tillställning utan
även varje sammankomst ur en eller annan synpunkt föremål för prövning
från myndighets sida. För sin del anser styrelsen, att en generell rätt
för myndighet att förbjuda sammankomster, vilka uppenbarligen åsyfta
eller innebära något, som strider mot allmän lag, icke låter sig förena med
hävdvunnen uppfattning om församlingsfrihetens innehåll (jfr 8 § KF 6/2
1849 och SLPr 4 § b). De sakkunniga göra visserligen gällande, att det
längre fram i sammankomstlagen meddelade förbudet mot förhandscensur
skulle innebära tillräcklig garanti mot övergrepp härvidlag. Detta tillåter
sig styrelsen dock att betvivla. Det måste bli utomordentligt svårt för vederbörande
myndighet att med ledning av svävande förhandsbesked objektivt
fastställa, om en sammankomst uppenbarligen kommer att innefatta lagbrott.
Det av de sakkunniga lämnade exemplet uppvigling är i själva verket
härvidlag illustrativt, eftersom denna brottstyp kan vara svår att in casu
fixera. Uppvigling, där sådant brott låter sig fastställas, skall självfallet i
laga ordning beivras liksom varje annat brott. Om vad som förekommit
vid en sammankomst strider mot allmän lag, kan dock icke avgöras, innan
den ägt rum, och det är på domstol det ankommer att pröva, om lagbrott

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1956

föreligger. Enligt styrelsens mening är den medborgerliga församlingsfriheten
alltför värdefull, för att den skulle få äventyras av brottspreventiva
skäl. Principiellt bör denna frihet icke få sämre skydd än andra medborgerliga
rättigheter såsom tryckfrihet och yttranderätt. Det säger sig
självt, att den nu framställda kritiken mot församlingsfrihetens reglering
gäller oberoende av vem som skall utöva tillstånds- och förbudsbefogenheterna
enligt ordningsstadga och sammankomstlag.

Stadsfullmäktige i Göteborg anför liknande skäl liksom även länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län, som föreslår, att befogenheten för polismyndighet
att i förväg förhindra dylik tillställning utgår.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser, att till »oordning och fara för de
tillstädesvarande» bör fogas »allmän förargelse».

Vad särskilt angår den föreslagna bestämmelsens tillämpning å allmänna
sammankomster förordar hovrätten för Nedre Norrland, stadsfullmäktige i
Trollhättan och föreningen Sveriges kommunalborgmästare att den för
vissa fall gjorda begränsningen till sammankomst utomhus borttages. Hovrätten
framhåller vidare.

Det kan finnas lika stor anledning att av skäl som här ifrågakomma
hindra en inomhus- som en utomhussammankomst. Det synes därjämte
tveksamt huruvida det är klokt att, såsom föreslagits, göra förbudsrätten
beroende av att oordningen skall vara »svårare» och faran »avsevärd».

Föreningen Sveriges kommunalborgmästare framhåller även att tillstånd
bör fordras för alla utomhustillställningar i samma utsträckning som
hittills.

Länsstyrelsen i Uppsala län ifrågasätter lämpligheten av skärpningen av
förutsättningarna i denna paragraf i förhållande till motsvarande i ordningsstadgan
och anför.

I avseende å polismyndighetens rätt att förordna att sammankomst ej
må äga rum skiljer sig förslaget i två avseenden från motsvarande föreskrifter
beträffande offentliga tillställningar. Bestämmelsen avseende oordning
och fara såsom hinder har inskränkts till sammankomster utomhus,
varjämte strängare förutsättningar uppställts för att hinder skall få anses
föreligga. Det skall sålunda vara uppenbart att sammankomsten skall föranleda
svårare oordning eller avsevärd fara för de tillstädesvarande. Lämpligheten
av dessa skärpningar torde kunna ifrågasättas. Skyddet av den
kroppsliga integriteten har alltid ansetts såsom ett intresse av första ordningen
och det förefaller därför egendomligt att detta skydd skall inta en
särskild och sämre ställning då det gäller allmänna sammankomster än
när fråga är om offentliga tillställningar. Det torde saknas anledning att i
detta avseende göra någon skillnad mellan om sammankomsten äger rum
utomhus eller inomhus eller om fara eller »avsevärd» fara föreligger för
de tillstädesvarande. Gränsen mellan oordning och »svårare» oordning torde
vidare många gånger bliva besvärlig att draga. Under åberopande av det
anförda förordar länsstyrelsen att bestämmelserna rörande offentliga tillställningar
och allmänna sammankomster i de nu angivna avseendena utformas
lika.

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1956

173

Departementschefen

Utredningens förslag angående tillståndsprövningen vid anordnande av
offentliga tillställningar och allmänna sammankomster har jag, delvis med
hänsyn till den under remissbehandlingen framförda kritiken, ansett böra
omarbetas.

För anordnande av vissa tillställningar och sammankomster synes det
nödvändigt att kräva tillstånd. I fråga om offentliga tillställningar
har utredningen föreslagit att tillstånd skall erfordras för vissa
särskilt angivna tillställningar, nämligen danstillställningar, cirkusföreställningar,
tivoli- och marknadsnöjen samt därmed jämförlig nöjestillställning
ävensom tävling och uppvisning i motorsport och professionell boxning.
Vad angår de egentliga nöjestillställningarna torde förslaget nära
överensstämma med vad som redan nu gäller och jag kan i huvudsak tillstyrka
detsamma. I anledning av den tveksamhet som uttalats i något remissyttrande
vill jag uttala, att med jämförlig nöjestillställning icke avses
revyföreställning eller varieté eller kabarettillställning. Dessa tillställningar
bör likställas med teaterföreställning och konsert, för vilka tillstånd i regel
icke skall fordras. När det gäller tävlingar och uppvisningar är det angeläget
att begränsa kravet på tillstånd så mycket som möjligt. Tillstånd bör
fordras endast i sådana fall då ett verkligt behov av en förhandsprövning kan
anses föreligga. Jag ansluter mig därför till utredningens förslag i vad därigenom
kravet på tillstånd föreslås skola slopas beträffande vanliga idrottstävlingar
och liknande tillställningar, och jag kan icke biträda de under
remissbehandlingen framförda förslagen om att fordra tillstånd även för
anordnande av t. ex. trav- och galopptävlingar, kappseglingar, kapprodd och
simtävlingar. Såvida de icke anordnas på allmän plats, en fråga vartill jag
strax återkommer, synes det mig fullt tillräckligt att i sådana fall kräva
endast en anmälan. Däremot delar jag den uppfattningen, att det knappas_t
finns anledning att göra skillnad på professionell boxning och brottning.
Jag förordar därför att även tävling eller uppvisning i professionell brottning
upptages bland de tillståndskrävande tillställningarna. Vad angår tävling
med motorfordon å väg stadgas i vägtrafikförordningen att sådan tävling
icke får anordnas utan länsstyrelsens tillstånd. Då länsstyrelsen är länets
högsta polismyndighet bör uppenbarligen icke krävas tillstånd jämväl av
polismyndigheten i orten. Det synes mig icke erforderligt att intaga någon
särskild bestämmelse därom i ordningsstadgan.

I detta sammanhang vill jag något uppehålla mig vid en fråga som redan
tidigare varit föremål för stor uppmärksamhet, nämligen vilka förhållanden
som bör beaktas vid den tillståndsprövning beträffande nöjestillställningar
och tävlingar som jag nyss förordat. Såsom utredningen anfört bör därvid
beaktas tillställningens art, anordnarens kvalifikationer samt platsens

174

Kungl. Maj. ts proposition nr H3 år 1956

eller lokalens lämplighet. Vidare bör hänsyn tagas till allmänna ordnings-,
trafik- och säkerhetsförhållanden samt förekomsten inom orten av nöjestillställningar.
Härvidlag har utredningen funnit lämpligt att i författningstexten
särskilt framhålla vissa förhållanden, om vilkas betydelse tvekan
kunde föreligga. Sålunda sägs i utredningens förslag att vid tillståndsprövningen
skall beaktas, förutom ordning och säkerhet, även förekomsten av
liknande tillställningar inom orten, de kommunala myndigheternas inställning
samt omständigheterna i övrigt. För egen del kan jag icke finna lämpligt
att på detta sätt angiva endast vissa av de omständigheter, som bör
beaktas vid tillståndsprövningen, och den föreslagna bestämmelsen synes
mig dessutom kunna ge anledning till missförstånd. Att särskilt föreskriva
att de kommunala myndigheternas inställning skall beaktas synes mig så
mycket mindre erforderligt som i ordningsstadgan intagits en särskild bestämmelse
om att samråd skall ske med dessa myndigheter. Jag kan därför
icke förorda utredningens förslag i denna del utan anser att det bör överlämnas
åt de tillämpande myndigheterna att bedöma de i varje särskilt
fall föreliggande omständigheterna med ledning av hittillsvarande praxis
och de synpunkter som framkommit vid behandlingen av utredningens
förslag.

Enligt utredningen skall tillstånd vidare erfordras beträffande tillställning
eller sammankomst å allmän plats. En liknande
bestämmelse finns redan i nu gällande ordningsstadga. Sålunda fordras
f. n. tillstånd i fråga om tillställning, som i stad eller därmed likställt
samhälle skall äga rum å allmän plats eller annat ställe utomhus dit allmänheten
har obehindrat tillträde. Tidigare förslag om att utsträcka denna
bestämmelses giltighet till att avse även den egentliga landsbygden har
mött visst motstånd. Vid bedömandet av detta spörsmål synes mig främst
böra beaktas det egentliga motivet för en bestämmelse av denna art, och
detta är i första hand att en prövning skall kunna verkställas, huruvida
tillställningen kan tillåtas ur ordningssynpunkt och då särskilt med hänsyn
till trafikförhållandena. Från denna utgångspunkt synes det mig befogat
att, såsom utredningen föreslagit, å ena sidan begränsa den nuvarande
bestämmelsen såvitt angår städer och likställda samhällen till att avse
endast tillställningar som hålles å allmänna platser och å andra sidan
utvidga bestämmelsens giltighet till att avse landet i dess helhet. Trafikförhållandena
på landsbygden är numera sådana att det måste anses fullt
befogat att även där kräva tillstånd för anordnande av tillställning å allmän
plats.

Då det främsta skälet till att fordra tillstånd är att frågan, om en tillställning
eller sammankomst må hållas, måste bedömas med hänsyn till om platsen
är lämplig ur trafik- och ordningssynpunkt, synes det mig riktigt att bestämmelsen
skall äga tillämpning endast i fråga om sådana allmänna platser
som är upplåtna till eller eljest nyttjas för allmän samfärdsel. Enligt vad

175

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

jag förut anfört bör som allmän plats även anses för allmänheten tillgängliga
delar av hamnområde. Bestämmelsen bör icke givas vidsträcktare till
lämpning än som är betingat ur nämnda synpunkter.

I utredningens förslag hade uttryckligen sagts att polismyndigheten ägde
pröva, huruvida platsen lämpligen kunde användas för sammankomsten.
Det torde emellertid ligga i sakens natur att, då det gäller en tillställning å
allmän plats, prövningen i första hand måste avse platsens lämplighet. Jag
anser emellertid att man i författningstexten icke bör direkt åberopa en viss
omständighet utan de tillämpande myndigheterna får i varje särskilt fall
pröva de för handen varande omständigheterna. Jag vill dock understryka
att, om hinder icke möter ur trafik- och ordningssynpunkt, tillstånd till tillställningen
eller sammankomsten regelmässigt bör beviljas. Då det är särskilt
angeläget att tillse att ifrågavarande bestämmelser icke medför obefogat
intrång i församlingsfriheten anser jag, i likhet med utredningen, att
när det gäller allmänna sammankomster i lagen uttryckligen bör sägas ifrån
att vid tillståndsprövningen skall beaktas vikten ur allmän synpunkt av att
församlingsfriheten upprätthålles.

Som jag redan i tidigare sammanhang uttalat torde bestämmelsen i 2 §
i den nu föreslagna ordningsstadgan icke böra äga tillämpning å sammankomst
eller tillställning å allmän plats, såvida icke platsen genom särskilda
anordningar tages i anspråk på ett mera varaktigt sätt.

De bestämmelser jag nu förordat har upptagits i 12 § förslaget till allmän
ordningsstadga och 3 § förslaget till lag om allmänna sammankomster.

Enligt nu gällande ordningsstadga äger polismyndigheten förbjuda
förnyande av tillställning av varje slag, om tillställningen visar sig
åsyfta eller innebära något som strider mot sedlighet eller allmän lag eller
föranleder till svårare oordning eller medför uppenbar fara för uppträdandes
eller åskådares liv. Då utredningen föreslagit vissa begränsningar med
avseende å kraven på tillstånd — undantag har gjorts för idrottstävling
och tillställning utomhus som ej hålles å allmän plats — har utredningen
funnit det nödvändigt att ersätta befogenheten att förbjuda förnyande av
en annan tillställning med en rätt att förbjuda en tillställnings första hållande.
Enligt förslaget skall polismyndigheten äga förordna, att tillställning
eller sammankomst som uppenbart åsyftar eller innebär något som strider
mot lag ej får hållas. Detsamma skall gälla om tillställning finnes föranleda
oordning eller fara för de tillstädesvarande samt dylikt ej kan förebyggas
genom ordningsföreskrifter eller andra åtgärder. Motsvarande bestämmelser
har föreslagits för allmänna sammankomster, dock att bestämmelserna
därutinnan — med hänsyn till församlingsfriheten — begränsats till att
gälla sammankomster utomhus och som förutsättning angivits alt sammankomsten
skulle föranleda svårare oordning eller avsevärd fara.

Utredningens nyssnämnda förslag synes mig ytterst tveksamt. Obestridligen
innebär förslaget ett ingrepp i församlingsfriheten, och med den all -

176

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1956

männa utformning som bestämmelserna erhållit kan man icke bortse från
att risk skapas för obefogade ingripanden. Den förhandsbedömning som utredningen
tänkt sig blir mycket vansklig att göra och torde väl i regel kräva
ganska ingående kännedom om vad som skall förekomma vid tillställningen
eller sammankomsten. Att verkställa någon förhandscensur av tal eller
andra framföranden bör, såsom utredningen också fastslagit, icke få förekomma.
Det av utredningen åberopade skälet — att tillståndsprövning i viss
mån inskränkts — kan jag icke anse tillräckligt bärande. Ej heller synes
mig de nu gällande bestämmelserna härutinnan ha medfört sådana allvarliga
olägenheter att de av utredningen föreslagna långtgående bestämmelserna
kan anses befogade.

I enlighet med vad jag nu anfört kan jag således icke förorda utredningens
förslag att införa möjlighet att i förväg förbjuda tillställning eller
sammankomst. För att komma till rätta med de problem det här gäller,
vill jag i stället föreslå, att den nuvarande möjligheten att förbjuda förnyande
av en tillställning eller sammankomst bibehålies. Denna möjlighet
i förening med en befogenhet att upplösa tillställning och sammankomst
anser jag fullt tillräcklig för att förhindra sådana tillställningar och sammankomster,
som avses med de av utredningen föreslagna bestämmelserna
om förhandsprövning.

En bestämmelse om rätt att förbjuda förnyande av tillställning eller
sammankomst synes mig kunna utformas i nära överensstämmelse med
det stadgande som redan finns i ordningsstadgan för rikets städer. Om
tillställningen innebär eller åsyftar något som strider mot lag bör dess förnyande
kunna förbjudas. Med detta uttryck bör förstås i lag förbjudna
handlingar som strider mot något offentligt intresse. Vidare bör förnyande
av tillställning, som föranleder sådan oordning eller fara för de tillstädesvarande
som ej kan förebyggas genom ordningsföreskrifter eller andra
åtgärder, kunna förbjudas. Med tillstädesvarande bör avses såväl åskådare
som uppträdande och andra närvarande personer. Den nuvarande
möjligheten att förbjuda förnyandet av tillställning, som åsyftar eller innebär
något som strider mot sedlighet, synes mig icke böra upptagas i de
föreslagna författningarna. I de fall då ingripande kan anses påkallat torde
förfarandet stå i strid mot lag, och möjlighet finns då att ingripa. Att i övrigt
på ett objektivt sätt fastställa, om vid en tillställning förekommer något
som strider mot anständighet och sedlighet, synes förenat med betydande
svårigheter.

Bestämmelsen om rätt att förbjuda förnyande bör äga tillämpning även
i fråga om allmänna sammankomster. Samma förutsättningar synes mig
här böra gälla som beträffande offentliga tillställningar. För att även i detta
sammanhang framhäva vikten av att församlingsfriheten så långt möjligt
upprätthålles anser jag emellertid att i lagtexten bör utsägas, att det skall
vara fråga om »svårare» oordning eller »avsevärd» fara för de tillstädesva -

177

Kungi. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

rande för att förbud skall få meddelas på dessa grunder. Jag vill understryka
att det är angeläget att bestämmelsen tillämpas med stor försiktighet. Det
skall vara starka skäl för ett så väsentligt ingrepp i församlingsfriheten
och det skall vara fullt klart att rättelse ej kan nås genom ordningsföreskrifter
eller andra åtgärder, en sak som jag anser bör uttryckligen utsägas
i författningstexten.

De av mig förordade grunderna för rätt att förbjuda förnyande av offentlig
tillställning eller allmän sammankomst överensstämmer nära med
dem som föreslås i fråga om rätt att upplösa tillställning eller sammankomst.
Härtill återkommer jag senare.

Bestämmelse om rätt att förbjuda förnyande har upptagits i 20 § i förslaget
till allmän ordningsstadga och It § i förslaget till lag om allmänna
sammankomster.

5. Anmälningsskyldighet

Gällande bestämmelser

Enligt § 13 ordningsstadgan är en var som vill i stad giva offentlig tillställning
skyldig att göra anmälan därom hos polismyndigheten. Undantag
stadgas blott beträffande allmänt föredrag som är att hänföra till andaktsövning
eller föreläsning vid läroanstalt. Jämlikt 1932 års kungörelse gäller
anmälningsskyldigheten även på landsbygden i vad angår de särskilda slag
av tillställningar, för vilka erfordras tillstånd jämväl då de hålles på landet.
I övrigt föreligger beträffande tillställningar på landsbygden anmälningsskyldighet
i den mån enligt § 30 ordningsstadgan förordnande meddelats om
tillämpning av stadgan eller dess § 13. Anmälan skall om möjligt ske senast
24 timmar före tillställningens början och i varje fall före dess kungörande
i tidning, där sådant äger rum. Den som anmäler tillställning är skyldig att
om tillställningens ändamål och beskaffenhet lämna polismyndigheten de
upplysningar denna äskar för att kunna meddela erforderliga ordningsföreskrifter.

1944 års förslag

I 1944 års förslag föreskrevs i 40—42 §§ beträffande folknöjen och andra
tillställningar, för vilkas anordnande enligt förslaget krävdes tillstånd, att
ansökan skulle göras, samt beträffande andra tillställningar att anmälan
därom skulle ske till polismyndigheten. Enligt 52 § undantogs från ansöknings-
och anmälningsskyldighet föreläsning som anordnades vid läroanstalt,
vetenskaplig institution eller annan dylik inrättning eller som inginge
i av staten eller kommun anordnad eller understödd föreläsningsverksam12
— Bilxang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 143

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

het, sådan gudstjänst eller annan andaktsövning som ägde rum inomhus
samt begravningståg. Vad nu angivits skulle gälla för städer och köpingar
samt efter förordnande inom andra områden. Beträffande landsbygden i
övrigt skulle jämlikt 64 § gälla inskränkningar, väsentligen såtillvida att
ansökningsskyldighet förelåg blott beträffande folknöjen och anmälningsskyldighet
endast beträffande andra tillställningar utomhus.

U tredningen

Utredningen konstaterar inledningsvis, att för tillämpligheten av de föreslagna
reglerna om polismyndighets prövningsrätt, meddelande av ordningsföreskrifter
samt tillträdesrätt och upplösningsbefogenhet det icke
utgör någon förutsättning att anmälan om sammankomsten eller tillställningen
blivit gjord till polismyndigheten. Att beträffande sådan sammankomst
eller tillställning, som icke må hållas utan att tillstånd därtill erhållits,
någon form av anmälan eller ansökan måste föreskrivas är självfallet;
i förslaget begagnas även för sådan åtgärd, liksom för närvarande, beteckningen
anmälan. I fråga om icke tillståndskrävande sammankomster och
tillställningar ligger betydelsen av anmälningsskyldigheten däri att polismyndigheten
genom anmälan får kännedom om det planerade anordnandet
samt sättes i tillfälle att vidtaga nödiga anstalter och fatta andra erforderliga
beslut. Frågan, i vad mån för detta ändamål anmälningsskyldighet skall
föreskrivas, bör enligt utredningen väsentligen bedömas ur praktisk lämplighetssynpunkt.
Utredningen fortsätter.

Bland förhållanden som därvid kunna böra beaktas må nämnas, att
behov av åtgärder från polismyndighetens sida får antagas oftare föreligga
beträffande tillställningar än i vad gäller sammankomster, särskilt den
stora grupp av dessa som består av föredrag och föreläsningar, och att av
enahanda skäl skillnad kan böra göras mellan sammankomster inomhus
och sådana utomhus. En särställning för sammankomster torde även kunna
motiveras därmed, att det i fråga om dessa synes mera befogat än beträffande
tillställningar att begära att polismyndigheten själv håller reda på
vad som händer. När det gäller större möten som mer än andra kräva uppmärksamhet
underlättas besväret genom det erforderliga annonserandet;
ofta äro för övrigt anordnarna angelägna att självmant söka kontakt med
polisen för att trafiksvårigheter och andra oordningar som störa deltagandet
skola undvikas. Härjämte torde alltjämt föreligga viss anledning att ha
olika regler för större samhällen och landet i övrigt; på rena landsbygden
äro större tillställningar mera sällsynta och möjligheten större att utan
anmälan få kännedom om planerade sådana.

Utredningen uttalar vidare att beträffande landsbygden innebär vad
som föreslagits rörande kraven på tillstånd vissa ändringar i förhållande till
gällande rätt, bl. a. därutinnan att tillstånd kräves till sammankomst eller
tillställning på allmän väg eller annan allmän plats, vilka ändringar medför
motsvarande jämkningar i fråga om anmälningsskyldigheten. I övrigt har
utredningen icke funnit tillräckliga skäl föreligga att föreslå ändrade an -

179

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1956

mälningsregler. I viss överensstämmelse med vad som nu gäller anser emellertid
utredningen länsstyrelserna böra erhålla rätt att stadga vidsträcktare
anmälningsskyldighet i kommun eller del därav, om det på grund av
befolkningstäthet eller belägenhet intill större samhälle är erforderligt, eller
under tid, då oroligheter gör det påkallat. Bortsett härifrån innebär alltså
utredningens förslag, att för landsbygden anmälningsskyldighet icke stadgas
med avseende å andra sammankomster och tillställningar än sådana,
för vilkas hållande enligt förslaget skall krävas tillstånd.

Vad angår städer och köpingar torde enligt utredningen förhållandena
påkalla, att anmälningsskyldighet fortfarande skall gälla beträffande
sammankomster och tillställningar utomhus — varmed även avses sådana
som äger rum i tält — även om de ej försiggår på allmän plats. Det torde ej
heller vara tillrådligt, fortsätter utredningen, att upphäva skyldigheten i
fråga om tillställningar inomhus, men vad angår sammankomster inomhus
synes man kunna slopa den nuvarande skyldigheten, vilken för övrigt i stor
utsträckning icke torde fullgöras. Dock förutsätles även här att länsstyrelserna
skall äga påbjuda anmälningsskyldighet beträffande sammankomster
inomhus om förhållandena giver anledning därtill.

Utredningen tillägger att i den sist avsedda bestämmelsen om länsstyrelses
rätt att utsträcka skyldigheten undantag bör göras för sammankomst
som är att hänföra till religionsövning eller undervisning vid läroanstalt.
Däremot synes liknande undantag ej böra ske beträffande dylik
sammankomst utomhus. Då begravningståg enligt utredningens uppfattning
icke är att anse som sammankomst eller tillställning, anses något
undantag därför ej erforderligt.

Bestämmelser i enlighet med det anförda har upptagits i 15 § förslaget
till ordningsstadga och 7 § förslaget till lag om allmänna sammankomster.
Däri har dessutom, för att ytterligare inskränka anmälningsskyldigheten,
införts bestämmelse om rätt för polismyndigheten att efter prövning medgiva
befrielse för sammanslutning eller annan anordnad beträffande tillställningar
av visst eller vissa slag. Härmed avser utredningen att eu betydande
lindring skall kunna beredas t. ex. idrottsföreningar och andra organisationer
med ideellt syfte som brukar anordna tillställningar utomhus i
städer och andra orter, varest anmälan skall ske rörande sådan tillställning,
samt, där enligt länsstyrelsens förordnande anmälningsskyldighet
föreligger även beträffande sammankomster inomhus, föreläsningsföreningar
och andra organisationer, som är verksamma på det fria och frivilliga
folkbildningsarbetets område. Med hänsyn till dessa bestämmelser,
som för befrielsen ej stadgar annat villkor än att sådan kan ske ulan fara
för ordning och säkerhet, har i förslaget ej ansetts behöva upptagas några
särskilda undantagsbestämmelser utöver de förut nämnda beträffande religionsövning
och undervisning vid läroanstalt. Vid medgivande av befrielse,
som kan gälla för viss tid eller tills vidare, må enligt utredningens uttalande

180

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1956

uppställas de inskränkningar eller villkor som är påkallade, t. ex. skyldighet
att lämna upplysning då tillställning skall äga rum i annan lokal än
den vanligen använda, då någon särskilt publikdragande tillställning skall
hållas o. s. v.

I bestämmelserna om befrielse från anmälningsskyldighet har i förslaget
ej gjorts uttryckligt undantag beträffande tillställning, som ej må hållas
utan att tillstånd erhållits. Det har emellertid av utredningen förutsatts att
befrielse icke kommer att beviljas i fråga om dylika; vid medgivande av
befrielse bör, där så erfordras, denna begränsning anmärkas.

Remissyttrandena

Utredningens förslag att använda ordet »anmälan» i stället för »ansökan»
i tillståndsfallen har mött en enhällig kritik.

Riksåklagarämbetet anför.

Beträffande de tillståndskrävande tillställningarna innehåller förslaget
icke någon motsvarighet till den nu gällande bestämmelsen i 13 § andra
stycket ordningsstadgan, att anordnaren har att avvakta tillstånd. Anledningen
till denna avvikelse framgår ej av motiven. Möjligen har en bestämmelse
om skyldighet att avvakta tillstånd ansetts överflödig. Tankegången
har måhända då varit den, att, om anmälningsskyldigheten fullgöres å
föreskriven tid, polismyndigheten bör ha möjlighet att meddela sitt beslut
före den för tillställningen bestämda tiden.

Såsom utredningen framhållit måste det emellertid icke sällan inträffa,
att den i 16 § angivna tiden av tre dagar ej räcker till för den prövning,
som polismyndigheten har att verkställa. Därest någon skyldighet att avvakta
tillstånd ej föreligger, skulle därför en anordnare kunna tänkas spekulera
i möjligheten att polismyndigheten icke hinner pröva ärendet före
den för tillställningens hållande bestämda tiden. Det kan anmärkas, att
utredningen, när den i betänkandet talar om anmälarens intresse av att tillställningen
kommer till stånd å utsatt tid, synes utgå från att skyldighet
föreligger att avvakta tillstånd. På grund av vad nu anförts vill ämbetet
förorda, att i 15 § upptages en föreskrift därom, att anordnaren, när tillstånd
kräves, är skyldig att avvakta polismyndighetens beslut. Straffbestämmelserna
i 27 § torde icke omfatta sådana fall, när anordnaren endast kan
läggas till last att han underlåtit avvakta tillstånd. Därest 15 § kompletteras
med en bestämmelse om skyldighet att avvakta tillstånd synes en motsvarande
straffbestämmelse böra införas i 27 §.

För att utmärka att anordnaren verkligen är skyldig att avvakta tillstånd
vore det måhända lämpligt att i fråga om de tillståndskrävande tillställningarna
för den inledande åtgärden från anordnarens sida i stället för
ordet anmälan använda ordet ansökan. Det synes också bäst överensstämma
med det allmänna språkbruket att beteckna denna åtgärd som ansökan.

Även länsstyrelsen i Östergötlands län anser den använda terminologien
olämplig.

Från några håll, t. ex. länsstyrelsen i Västmanlands län, har framhållits,
att det ej föreligger någon anledning att göra skillnad mellan å ena sidan

181

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

stad och köping och å andra sidan riket i övrigt beträffande sådana tillställningar,
för vilka tillstånd ej kräves.

STIM har full förståelse för de synpunkter, för vilka utredningen gjort
sig till tolk, då det gällt att förenkla bestämmelserna angående anmälningsskyldighet
och tillståndsgivande, men anser, att den inskränkning i anmälningsplikten
som föreslås skulle komma att i avsevärd grad begränsa
STIM:s kontrollmöjligheter.

Sveriges riksidrottsförbund anser, att förslaget inrymmer klara och
lämpliga bestämmelser om när tillstånd kräves och när anmälan skall ske
samt framhåller, att ifrågavarande paragrafs sista stycke bör ge goda möjligheter
att lokalt förenkla anmälningsförfarandet i fråga om sådana idrottsarrangemang,
som äger rum på härför avsedda platser, såsom idrottsplatser
och inomhuslokaler.

Vad särskilt angår bestämmelsernas tillämpning å allmänna sa mmankomster
påpekas från några håll, däribland poliskammaren i
Göteborg, att anmälan bör ske även för sammankomster inomhus. Överståthållarämbetet
uttalar i denna fråga följande.

För städernas vidkommande begränsas i förslaget anmälningsplikten i
fråga om sammankomster till att avse sådana, som hållas utomhus. Överståthållarämbetet
vill fästa uppmärksamheten på att borttagandet av anmälningsplikten
beträffande sammankomster inomhus — såsom brandcnefen
framhållit — under vissa betingelser kan medföra ökade risker för
de tillstädeskomna. Därest hänsyn till de tillstädeskomnas säkerhet anses
påkalla att jämväl sammankomster inomhus i förväg prövas av polismyndigheten,
bör anmälningsplikten i fråga om dessa bibehållas. I detta sammanhang
vill överståthållarämbetet understryka att det uppenbarligen icke
bör åligga polismyndigheten att — såsom de sakkunniga antyda — självmant
söka taga reda på planerade sammankomster. För den enskilde är
det för övrigt ett tämligen obetydligt bestyr att insända en anmälan till
polisen men för polisen, i vart fall i de större samhällena, skulle det innebära
en betydande belastning att på annat sätt insamla dessa uppgifter.

Folkbildningsförbundet anför.

Folkbildningsförbundet inser visserligen att i praktiken polismyndigheten
sannolikt kommer att bevilja föreläsningsanstalterna befrielse från anmälningsskyldighet
så att dessa i likhet med vad som nu är fallet ej nödgas
inkomma med anmälan om varje särskild föreläsning. Å andra sidan innebär
de nya bestämmelserna dock att föreläsningsanstalterna måste ansöka
om nämnda befrielse. Det kan förutses att åtskilliga av dem kommer att
förbise detta, varigenom ett antal förseelser mot lagen oavsiktligt kommer
att äga rum. Detta är med hänsyn till den allmänna laglydnaden ej önskvärt.
Vidare har det, såvitt folkbildningsförbundet har sig bekant, aldrig
förekommit svårigheter med ordningens upprätthållande i samband med
den statsunderstödda föreläsningsverksamheten och det synes därför onödigt
att borttaga den befrielse från anmälningsskyldighet som för närvarande
gäller för de statsunderstödda föreläsningsanstalterna. Folkbildningsförbundet
anser därför att den föreslagna lydelsen av 7 § i lagen bör

182

Kungl. Maj.ts proposition nr l''i3 år 1956

ändras till: »dock med undantag för sådana som äro att hänföra till religionsutövning
eller föreläsning vid läroanstalt eller statsunderstödda föreläsningsanstalter
».

Mot 7 § andra stycket i den föreslagna lagen reser frikyrkliga samarbetskommittén
invändningar och anför.

Den föreslagna bestämmelsen att i stad, köping eller annan kommun
sammankomster inomhus (religionsövningar och föreläsningar vid läroanstalt
undantagna), om länsstyrelse så beslutar, skall anmälas, bör kunna
tillämpas endast då extraordinära förhållanden råder (t. ex. vid förstärkt
försvarsberedskap). Det finns ingen anledning att polismyndigheten under
andra förhållanden skall hållas underrättad om alla allmänna sammankomster
som skall förekomma i vårt land. De ordningsföreskrifter för
olika lokaler, vilka godkänts av polismyndigheten, bör anses vara garanti
för att oordning, fara för de tillstädesvarande in. in. undvilces. Ett allmänt
anmälningsförfarande skulle belasta såväl polisen som sammanslutningar
av skilda slag med onödigt arbete och skulle, vilket är viktigare, i fredstid
kunna ge anledning till onödig och icke önskvärd kontroll från polisens sida
av de tusentals allmänna sammankomster, som fritt bör få anordnas i ett
fritt land.

Departementschefen

Enligt min mening bör man bestämt skilja mellan å ena sidan sådana
offentliga tillställningar och allmänna sammankomster, för vilkas anordnande
skall fordras tillstånd, och å andra sidan sådana, som må anordnas
efter endast en anmälan. För tillståndskrävande tillställningar och sammankomster
bör fordras ansökan och ett i anledning därav meddelat beslut före
anordnandet. Uttrycket anmälan synes mig böra användas endast beträffande
sådana tillställningar och sammankomster, för vilka anmälningsskyldighet
uttryckligen föreskrives. Redan av vad jag nu anfört framgår
att jag icke kan godtaga den utformning av förevarande bestämmelser som
utredningen föreslagit.

De fall då tillstånd skall krävas för anordnande av offentlig tillställning
eller allmän sammankomst har jag redan behandlat och jag vill nu ta upp
frågan om tillställningar och sammankomster, för vilka bör fordras anmälan.
Till själva ansöknings- och anmälningsförfarandet återkommer jag
senare.

Vid bedömandet av frågan, i vilken utsträckning anmälningsskyldighet
skall föreskrivas, synes man böra utgå från ändamålet med anmälan. Detta
är att sätta myndigheterna, och då främst polismyndigheten, i tillfälle att
vidtaga erforderliga åtgärder i anledning av tillställningen. Det gäller då
främst åtgärder för ordningens upprätthållande. Av särskild vikt är åtgärder
för trafikens ordnande. Även ur säkerhetssynpunkt kan olika åtgärder
behöva vidtagas t. ex. med hänsyn till föreliggande brandfara. Med nu
nämnda utgångspunkt framstår det som uppenbart att behovet av anmälan
ofta måste vara större i städer och andra större samhällen än på rena lands -

183

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1956

bygden. Vidare blir anmälan mera av behovet påkallad i fråga om tillställningar
och sammankomster av den art att större människosamlingar kan
förväntas. Det finns därför anledning överväga, om man icke bör ha olika
bestämmelser dels i städer och köpingar i förhållande till landsbygden och
dels med hänsyn till tillställningens eller sammankomstens art.

Vad först angår offentliga tillställningar synes, såsom utredningen föreslagit,
anmälan böra fordras i stad och köping beträffande saväl tillställning
som hålles utomhus som tillställning inomhus. Här föreligger ett väsentligt
intresse för polismyndigheten att få kännedom om tillställningen för att
kunna vidtaga erforderliga åtgärder. Detta innebär icke heller någon skärpning
i förhållande till vad som nu gäller. Även remissinstanserna har anslutit
sig till denna uppfattning.

Mera tveksamt är det måhända, om anmälningsskyldigheten i fråga om
offentliga tillställningar skall utsträckas även till övriga kommuner. I viss
omfattning gäller redan nu anmälningsskyldighet för tillställningar på
landsbygden, nämligen för vissa i 1932 års kungörelse angivna nöjestillställningar.
Från några håll har nu framhållits, att det ej föreligger anledning att
göra skillnad mellan å ena sidan stad och köping samt å andra sidan riket
i övrigt. Emellertid torde det vara uppenbart att för stora delar av landsbygden
behovet av anmälan är mindre än i stad och köping. Och det är
angeläget att icke införa bestämmelser om anmälan i större utsträckning
än som är nödvändigt. Hänsyn bör kunna tagas till förhållandena inom
olika delar av landet. Detta blir möjligt enligt det av utredningen framlagda
förslaget i denna del, vilket jag vill förorda. Förslaget innebär att länsstyrelsen
må, om det finnes erforderligt för ordningens upprätthållande, förordna
att vad som föreskrivits för stad och köping skall gälla även inom
annan kommun eller del därav och att tillställningar som hålles inomhus
därvid skall kunna undantagas.

Likaledes vill jag förorda en av utredningen föreslagen bestämmelse om
att polismyndigheten skall kunna medge befrielse från anmälningsskyldighet.
Sådan befrielse skall enligt förslaget kunna medgivas sammanslutning
eller annan anordnare beträffande tillställning av visst slag, i den man det
kan ske utan fara för ordning och säkerhet. Även denna bestämmelse är
ägnad att på ett lämpligt sätt avgränsa anmälningsskyldigheten till fall
då verkligt behov av anmälan kan anses föreligga. På grund av densamma
torde olika former av idrottsevenemang regelmässigt kunna undantagas från
anmälningsskyldighet, i varje fall då de äger rum på härför avsedda platser
och på vissa regelbundna tider. Det är att märka att idrottsplatser icke betraktas
som allmänna platser. Då idrottstävlingar f. n. anses fordra tillstånd
innebär den föreslagna ordningen en väsentlig lälLnad för idiottsorganisationerna.
Även när det gäller tillställningar som anordnas av andra organisationer
med ideellt syfte torde befrielse från anmälningsskyldighet ofta kunna
medgivas. Sådan befrielse bör kunna medgivas för viss tid t. ex. för cn säsong.

184

Kungl. Maj.ts proposition nr H3 är 1956

För vanliga slag av musikunderhållning på restauranger och liknande platser
bör — därest underhållningen utövas under sådana former att den blir att
anse som konsert och således offentlig tillställning -— befrielse oftast kunna
medges. På många håll kan förhållandena vidare vara sådana, att polismyndigheten
oberoende av anmälan alltid får kännedom om vissa planerade
tillställningar. Om så är fallet, bör befrielse från anmälningsskyldigheten
kunna medges.

Beträffande härefter frågan, i vilken utsträckning man bör kräva anmälan
för anordnande av allmän sammankomst, har utredningen föreslagit att
i stad och köping anmälan skall fordras för sammankomst som anordnas
utomhus. Detta synes mig under alla förhållanden vara nödvändigt. I några
remissyttranden har påfordrats att man skall gå ett steg längre och —
liksom i fråga om offentliga tillställningar — fordra anmälan jämväl
beträffande sammankomst som anordnas inomhus. Så är förhållandet f. n.
utom beträffande allmänna föredrag som är att hänföra till andaktsövning
eller föreläsning vid läroanstalt. Som skäl för den av remissinstanserna föreslagna
utvidgningen av bestämmelsen har åberopats bl. a. att hänsynen
till de närvarandes säkerhet, t. ex. med tanke på brandfaran, ofta fordrar
att anmälan göres till myndigheterna. Emellertid är jag — som jag redan
framhållit — angelägen att icke utsträcka anmälningsskyldigheten längre
än som är nödvändigt, och önskvärt är att hänsyn kan tagas till de lokala
förhållandena. Jag vill därför även när det gäller allmänna sammankomster
godtaga den lösning som utredningen föreslagit, nämligen att länsstyrelsen
skall kunna förordna att anmälningsskyldighet under vissa förutsättningar
skall föreligga även beträffande sammankomster som hålles inomhus. Undantag
har dock — i överensstämmelse med vad som nu gäller — gjorts
för sammankomst som är att hänföra till religionsövning eller föreläsning
vid läroanstalt. Därutöver synes mig undantag kunna göras jämväl för föreläsning
eller föredrag i folkbildande syfte. Det torde t. ex. icke kunna anses
av behovet påkallat att fordra anmälan från alla föreläsningsföreningar som
driver regelbunden föreläsningsverksamhet i folkbildande syfte.

När det gäller förhållandena på landsbygden föreslår utredningen att
länsstyrelsen, om det finnes erforderligt för ordningens upprätthållande,
skall kunna förordna om anmälningsskyldighet dels för sammankomst, som
hålles utomhus, och dels för sammankomst inomhus med nyssnämnda undantag
för sammankomst som är att hänföra till religionsövning eller föreläsning
vid läroanstalt.

Även vad sålunda föreslagits för landsbygdens del anser jag mig med
viss jämkning kunna godtaga. Jag vill emellertid angående denna möjlighet
för länsstyrelsen att föreskriva anmälningsskyldighet kraftigt understryka,
att den bör begagnas endast då efter en noggrann prövning konstaterats
att verkligt behov föreligger. Det bör icke helt slentrianmässigt få utfärdas
sådana förordnanden. Främst har jag tänkt mig att de skall kunna

185

Kungl. Maj:ts proposition nr 1A3 år 1956

användas i kommuner i närheten av städer och andra större tätorter, där
hänsyn till trafikförhållanden och liknande omständigheter torde fordra
att polismyndigheten får kännedom om sammankomsten. Förordnande kan
även tänkas under beredskapsförhållanden eller liknande speciella förhållanden.
Om bestämmelsen tillämpas på detta restriktiva sätt synes mig risk
icke föreligga för att anmälan skall krävas i en omfattning som ej kan anses
motiverad. För att ytterligare understryka vad jag nu anfört vill jag föreslå
det tillägget i förhållande till utredningens förslag, att det i lagtexten utsäges
att förordnande skall få meddelas endast om det finnes oundgängligen
erforderligt för ordningens upprätthållande. Motsvarande förutsättning bör
stadgas även för meddelande av förordnande om anmälningsskyldighet för
sammankomst inomhus i stad och köping.

Liksom beträffande offentliga tillställningar synes mig även i fråga om
allmänna sammankomster möjlighet böra finnas för polismyndigheten att
medge befrielse från anmälningsskyldighet i den mån det kan ske utan fara
för ordning och säkerhet. Befrielse bör kunna medgivas sammanslutning,
samfund eller annan anordnare beträffande sammankomster av visst
sias.

De av mig sålunda förordade bestämmelserna — vilka innebär betydande
lättnader i förhållande till vad som nu gäller — återfinnes i 13 §
förslaget till allmän ordningsstadga och 4 § lagen om allmänna sammankomster.

6. Ansökan och anmälan

Gällande bestämmelser

Jämlikt § 13 ordningsstadgan skall anmälan om möjligt ske senast 24
timmar före tillställningens början och i varje fall före dess kungörande i
tidning, där sådant äger rum.

Beträffande anmälans innehåll stadgas i nämnda paragraf, att den som
anmäler tillställning är skyldig att om tillställningens ändamål och beskaffenhet
lämna polismyndigheten de upplysningar denna äskar för att kunna
meddela erforderliga ordningsföreskrifter, vid äventyr att tillställningen
eljest icke anses vara behörigen anmäld.

Ordningsstadgan innehåller inga direkta bestämmelser om ärendenas
handläggning. Nämnas må emellertid att i de resolutioner, varigenom tillstånd
till offentliga tillställningar meddelas, ofta intages erinran om skyldigheter,
som enligt vissa särskilda författningar må åligga anordnaren.
Sådan erinran kan avse behovet av särskilt tillstånd för att utlänning eller
i utlandet bosatt svensk undersåte skall få medverka, erläggande av nöjesskatt
eller iakttagande av bestämmelserna i lotteriförordningen eller i lagen
om rätt till litterära och musikaliska verk.

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

194-4 års förslag

Såväl ansökan som anmälan skulle enligt 1944 års förslag ske skriftligen
och såvitt möjligt vara polischefen tillhanda, ansökan senast å tredje dagen
och anmälan senast 24 timmar före tillställningens början. Ansökan och
anmälan skulle innehålla uppgift om tid och plats för tillställningen, dess
ändamål och beskaffenhet in. in. Vid ansökan om tillstånd ägde polischefen
vid behov infordra närmare upplysningar som erfordrades för prövning av
ansökningen. Om beslut i anledning av ansökan skulle meddelas skriftligt
besked. Härjämte stadgades i förslagets 46 §, att offentlig tillställning ej
finge genom tidningsannons eller annorledes kungöras förrän anmälan skett
eller tillstånd blivit sökt. I kungörelse som skedde innan tillstånd meddelats
skulle angivas, att tillställningens hållande vore beroende på polischefens
tillstånd. Det skulle vara förbjudet, att innan tillstånd erhållits utlämna
inträdeskort eller begära eller mottaga inträdesavgift.

Utredningen

Beträffande sättet för anmälan —• varmed enligt utredningens förslag
även avses ansökan — föreslår utredningen att skriftlig form skall vara
det reguljära. Anmälan må dock ske muntligen, om polismyndigheten vill
godtaga detta. Utredningen säger sig ej förbise, att en sådan regel kan
föranleda vissa olägenheter, men det har synts alltför opraktiskt att söka
genomföra ett undantagslöst krav på skriftlig form. Den som önskar bevis,
att han fullgjort sin anmälningsskyldighet, äger enligt förslaget på begäran
erhålla skriftligt besked om polismyndighetens prövning.

Beträffande innehållet i anmälan föreslås, att däri skall uppgivas anordnaren,
tid och plats för sammankomsten eller tillställningen samt dennas
art och huvudsakliga utformning. Om anmälan ej skett eller om ytterligare
uppgifter finnes erforderliga skall polismyndigheten äga förelägga anordnaren
att inkomma med upplysningar eller själv föranstalta om utredning. I
fråga om tillställningar har därjämte i förslaget upptagits en bestämmelse
att polismyndigheten må för prövning av viss fråga som kräver särskild
fackkunskap på anordnarens bekostnad anlita sakkunnig.

Med hänsyn till församlingsrätten har dock polismyndighetens befogenhet
att infordra upplysningar i ett avseende begränsats. Härom anför utredningen.

I rättspraxis har ansetts, att polismyndigheten enligt gällande rätt icke ägt
avkräva anordnare av allmänt föredrag koncept därtill eller ens upplysningar
om dess innehåll. Ehuru angelägenheten att förhindra sådan förhandscensur
torde vara mindre beträffande tillställningar än sammankomster,
har det synts mest tillfredsställande att stadga förbud däremot med
generell giltighet. Förbudet avser tal och annan muntlig framställning, såsom
föredrag, teaterpjäs, sånger o. s. v. Som enda undantag uppställes
fall, då polismyndighetens medgivande sökes till hållande av tillställning å
kyrklig högtidsdag eller till barns medverkan vid offentlig tillställning.

187

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 ur 1956

Rörande tiden för anmälans ingivande har föreslagits såsom generell
regel, att anmälan där så är möjligt skall vara polismyndigheten tillhanda
senast å tredje dagen före sammankomsten eller tillställningen men att om
kungörande äger rum anmälan skall göras samtidigt därmed. Den polismyndigheten
åvilande prövningen, huruvida hinder möter, bör företagas så snart
det är möjligt efter det anmälan inkommit eller kännedom eljest erhållits
om en planerad sammankomst eller tillställning.

Den föreslagna bestämmelsen om tiden för ingivande av anmälan avser
sammankomster och tillställningar av alla slag, fortsätter utredningen, och
understundom måste därför inträffa att en tid av tre dagar icke räcker till
för den prövning som skall äga rum. Det torde emellertid kunna antagas att
detta i allmänhet skall bli fallet endast beträffande sådana nöjestillställningar
för vilka tillstånd kräves, t. ex. cirkusföreställningar och tivolinöjen.
Med hänsyn till anordnarens intresse av att tillställningen kommer till stånd
på utsatt tid anser utredningen att man väl kan räkna med att anmälan
göres i tillräckligt god tid. Om detta ej iakttages måste enligt utredningen
följden bli att polismyndigheten ej kan meddela sitt beslut före den tidpunkt
då tillställningen avses skola hållas.

Utredningens förslag innehåller vidare föreskrifter angående tid och sätt
för expediering av besked om polismyndighetens beslut. Skriftligt besked
skall enligt förslaget vara obligatoriskt blott om det begäres; i övrigt skall
utfärdande av sådant besked få bero på omständigheterna. Liksom för
närvarande torde det vara lämpligt att, då omständigheterna föranleder
därtill, i skriftligt besked intages erinran om de skyldigheter som enligt
andra författningar kan åligga anordnaren. Däremot anser utredningen att
det knappast bör ifrågakomma att ålägga polismyndigheten tillsynsplikt
angående iakttagande av bestämmelserna i lagen om rätt till litterära och
musikaliska verk.

Remissyttrandena

Ifrågavarande bestämmelser har kritiserats framför allt från polismyndigheternas
sida. Bl. a. framhålles att skriftligt förfarande alltid bör ske.
Den föreslagna tiden för anmälans ingivande —- om det är möjligt senast
tredje dagen före tillställningen — anses alltför kort. Dessutom framföres
vissa detaljanmärkningar.

Länsstyrelsen i Gävleborgs lön anför.

De sakkunniga ha icke gjort reda för hur de med beaktande av rättssäkerheten
och det expeditionella förfarandets krav tänkt sig att en muntlig
handläggning av elt ärende skulle ske. Såvitt länsstyrelsen kan bedöma synes
det i många avseenden vara uppenbart olämpligt med elt muntligt förfarande.
Anmälan (ansökan) bör alltid ske skriftligen, liksom även tiilståndsmyndighetens
beslut bör så meddelas.

Tiden för anmälans ingivande till polismyndigheten hör bestämmas till
förslagsvis minst fem dagar före tillställningen. Avsikten är ju att tillstånds -

188

Kungl. J\Iaj:ts proposition nr 743 år 1956

givningen skall föregås av en verklig prövning såsom närmare angivits i
förslaget. För att en dylik i alla förekommande fall skall kunna fullgöras
på ett tillfredsställande sätt synes det vara nödvändigt att en rimlig expeditionstid
fastställes. Möjlighet för tillståndsmyndigheten att i särskilda fall
tillåta undantag från en sådan regel bör givetvis lämnas.

Det är även ur andra synpunkter angeläget, att en anmälan (ansökan om
tillstånd) ingives i god tid. Handläggningen av ett sent inkommet ärende,
vilken ofta måste ske vid sidan av den regelmässiga arbetsrutinen, innebär
i många fall betydande störningar i myndighetens arbete. Bristande tid kan
i vissa fall även föranleda att myndigheten försätts i en icke önskvärd situation
vid meddelandet av sitt beslut. Här åsyftas främst till exempel, att
anmälan ingives efter det förberedelserna för tillställningen påbörjats eller
avslutats och att sökanden därvid såsom skäl för bifall åberopar de ekonomiska
konsekvenser, som ett avslag skulle innebära, eller att tiden är för
knapp för att allmänheten skall kunna underrättas om att utannonserad
tillställning inställts.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har liknande uppfattning.

Med anledning av förslaget i 16 § att, därest tillställning kungöres i tidning
eller annorledes, anmälan skall göras senast samtidigt därmed, vill
länsstyrelsen som sin uppfattning framhålla att såväl ansökan om tillstånd
som anmälan om sådan tillställning alltid måste ske före kungörandet.
Ansökningen eller anmälningen kan annars lätt i arrangörens ögon få
karaktären av en ren formalitet, och det verkställda kungörandet kan komma
att begagnas som ett påtryckningsmedel vid ärendets bedömande.

Överståthållarämbetet anser utredningens uttalande, alt polismyndigheten
kan medge annat än skriftlig ansökning respektive anmälan, ägnat att medföra
irritation i förhållande till allmänheten, varför bestämmelsen därom
bör ntgå. Ämbetet är fullt på det klara med att allmänheten har rätt att
kräva snabb handläggning, men fortsätter.

Att nedbringa tiden för en omsorgsfull handläggning till normalt tre dagar
synes emellertid vara tämligen uteslutet. Följden av den föreslagna regeln
skulle bli att polismyndighetens beslut i många fall skulle komma anordnarna
tillhanda antingen först efter tillställningen eller så sent före densamma
att åtgärder ofta icke skulle hinna vidtagas för att genomföra av
polismyndigheten eventuellt föreskrivna säkerhetsåtgärder. Enligt överståthållarämhetets
uppfattning bör i ordningsstadgan utsägas, att ansökning
(anmälan) skall göras i god tid före tillställningen.

Länsstyrelsen i Värmlands län anför angående den föreslagna tidsfristen
följande.

Beträffande anmälan om tillställning har i 16 § — liksom också i fråga
om anmälan om sammankomst i 8 § förslaget till lag om allmänna sammankomster
— föreskrivits, att sådan »om det är möjligt» skall vara polismyndighet
tillhanda senast å tredje dagen före tillställningen. Denna tidsfrist
på tre dagar synes för knappt tilltagen. I varje fall bör det stadgas
skyldighet för vederbörande att inge sin anmälan inom denna tid. Uttrycket
»om det är möjligt» bör därför utgå. Vidare bör tillstånd avvaktas innan
kungörande i tidning om tillställning äger rum.

Gentemot utredningens förslag att anmälan skall ske senast tre dagar

189

Kungl. Maj:ts proposition nr 1A3 år 1956

före tillställningar, som fordrar tillstånd, framföres olika alternativa förslag.
Länsstyrelsen i Södermanlands län föreslår t. ex. att tiden skall sättas
till sju dagar i överensstämmelse med föreskrifterna i lotteriförordningen.

De av utredningen föreslagna bestämmelserna angående sättet för ärendenas
handläggning har rönt kritik framför allt från polismyndigheternas
sida, därvid man särskilt kritiserat föreskriften att myndigheten skall verkställa
prövning även när det »annorledes blivit känt» att någon ämnar
anordna tillställning. Vidare uttalas, att det är en självklar sak, att polismyndigheten
skall verkställa prövning av anmälan och föranstalta om utredning,
varför bestämmelsen härom bör utgå.

Så t. ex. uttalar poliskammaren i Göteborg, att det icke kan anses tillfredsställande
att genom uttrycket »eller annorledes blivit känt» öppna
möjlighet för exempelvis den invändningen från en nöjesarrangörs sida,
att denne i ortens tidningar haft stora annonser om en planerad tillställning
och utgått från, att polismyndigheten på så sätt måste ha blivit informerad
om vad som planerats.

Angående sättet för beskeds meddelande anföres från flera håll att det
synes nödvändigt med skriftlig expedition för tillställningar som fordrar
tillstånd. Sålunda framhåller exempelvis poliskammaren i Halmstad, att i
många fall föreskrifter av olika beskaffenhet måste meddelas, polispersonal
måste underrättas genom kopia av besluten, drätselkontoret måste underrättas
med hänsyn till nöjesskattesynpunkterna o. s. v. Poliskammaren
frågar sig även, hur utredningens förslag att skriftligt beslut skall expedieras
snarast möjligt rimmar med lösenförordningens föreskrift om fjorton dagars
expeditionstid.

Departementschefen

I 14 och 15 §§ förslaget till allmän ordningsstadga samt 5 och 6 §§ förslaget
till lag om allmänna sammankomster har upptagits föreskrifter om
ansöknings- och anmälningsförfarandet.

Såsom framgått av vad jag redan tidigare anfört anser jag, att man bör
skilja på ansökan och anmälan.

För alla tillståndskrävande tillställningar och sammankomster bör enligt
min mening fordras en skriftlig ansökan och ett skriftligt besked i
anledning av ansökan. Polismyndigheten skall här företaga en prövning,
och ett beslut skall utfärdas som skall tillställas icke bara anordnaren —
för att av denne kunna uppvisas — utan även ett flertal olika myndigheter.
Det är av stor betydelse att redan från början riktiga uppgifter lämnas. I
dessa fall anser jag muntlig ansökan ej vara tillfyllest. Om kravet på
skriftlig form begränsas till de fall då tillstånd kräves, kan en sådan ordning
icke framstå som alltför besvärande för anordnarna. Under alla förhållanden
synes mig, när det gäller ärenden av ifrågavarande slag, så
väsentliga fördelar förenade med ett skriftligt ansökningsförfarande att jag

190 Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1956

vill förorda en sådan ordning. Detta synes mig dock icke böra utesluta att
i brådskande fall ansökan göres muntligen och sedan skriftligen bekräftas.

Vad angår tiden för ansökningens ingivande innebär utredningens förslag,
att ansökningen om möjligt skall vara polismyndigheten tillhanda senast å
tredje dagen före tillställningen, dock att, om tillställningen kungöres i tidning
eller annorledes, ansökan skall göras samtidigt därmed. Mot förslaget
i denna del har remissmyndigheterna invänt att tre dagar är alltför kort
tid. Meningen med ett tillståndsförfarande är ju att en verklig prövning
skall föregå polismyndighetens beslut i ärendet. Ofta kan det visa sig att
uPPgifterna i ansökningen icke är tillräckligt upplysande utan att ytterligare
utredning erfordras. Ibland kan det gälla undersökningar, som kräver särskild
fackkunskap, och sakkunnig person kan behöva anlitas. Vidare bör
polismyndigheten ha viss tid på sig för att expediera sitt beslut. Beaktar
man dessa förhållanden synes en tidsfrist om tre dagar väl kort. Härtill
kommer att de tillställningar och sammankomster det här gäller — de
tillståndskrävande — alltid torde vara planerade ganska långt i förväg, i
varje fall tidigare än tre dagar före anordnandet. Enligt min mening bör
därför ansökan ingivas snarast möjligt efter det att utformningen av tillställningen
eller sammankomsten blivit klar. Emellertid synes man inte
kunna undvara en viss bestämd tidsgräns. Jag vill därför förorda att bestämmelsen
ges det innehåll, att ansökan skall göras i god tid före tillställningen
och om möjligt senast å sådan tid att ansökan är polismyndigheten
tillhanda å femte dagen före tillställningen. Jag vill tillägga att det uppenbarligen
är i anordnarens eget intresse att ansökan göres så tidigt som
möjligt. Skulle polismyndigheten nämligen, trots tillbörlig skyndsamhet,
icke medhinna erforderlig utredning och prövning före den utsatta dagen,
blir följden att tillställningen eller sammankomsten ej får anordnas, eftersom
tillstånd icke erhållits.

Att föreskriva att ansökningen, om tillställningen kungöres i tidning eller
annorledes, skall göras samtidigt med kungörandet kan jag icke finna
lämpligt. Skulle en sådan bestämmelse finnas, borde den — såsom vissa
remissinstanser framhåller — innehålla att kungörande ej finge ske förrän
tillstånd erhållits. Emellertid anser jag att man icke bör införa några bestämmelser
härom, utan får det ankomma på anordnaren att själv tillse,
att han icke kungör en tillställning eller sammankomst innan tillstånd
erhållits. I annat fall riskerar han att tillstånd vägras, vilket uppenbarligen
kan medföra kännbara ekonomiska förluster. Och jag vill understryka att
det förhållandet, att en tillställning eller sammankomst kungjorts eller
annonserats innan tillstånd erhållits, givetvis icke får påverka polismyndighetens
prövning av ärendet. År anordnaren så oförsiktig att han kungör
en tillställning innan tillstånd erhållits, får det ske på hans egen risk.

Ansökan bör innehålla uppgift angående anordnaren, tid och plats för
tillställningen eller sammankomsten samt dennas art och huvudsakliga ut -

191

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1956

formning. Det bör uttryckligen föreskrivas, att ansökan skall innehålla
dessa uppgifter. Emellertid kan det ofta visa sig erforderligt, för att man
skall kunna verkställa en riktig prövning av ansökan, att ytterligare uppgifter
införskaffas. Sådan möjlighet finns redan f. n. och bestämmelser
härom bör upptagas även i de nu föreslagna författningarna. Rätten att
infordra upplysningar måste emellertid användas med försiktighet. Den får
inte framstå som ett slags förhandscensur eller föra så långt att den onödigt
betungar anordnaren. 1 denna del synes mig utredningens förslag —
som remissinstanserna lämnat utan erinran — kunna godtagas. Bestämmelsen
bör sålunda givas det innehållet, att, om ytterligare uppgifter erfordras
utöver vad ansökan innehåller, polismyndigheten äger förelägga
anordnaren att inkomma med upplysningar eller ock själv föranstalta om
utredning. I fråga om offentliga tillställningar bör vidare stadgas att för
undersökning, som kräver särskild fackkunskap, må på anordnarens bekostnad
anlitas sakkunnig. Detta torde ofta kunna bli fallet när det gäller
att tillgodose de krav på säkerhet som allmänheten har rätt alt ställa. För
att förhindra obefogad förhandscensur bör vidare föreskrivas vissa begränsningar
i polismyndighetens rätt att infordra upplysningar. I vad angår
offentliga tillställningar bör föreläggandet icke få avse skyldighet att tillhandahålla
handling eller redogörelse för innehållet i dramatisk eller annan
muntlig framställning, som är avsedd att förekomma vid tillställningen,
med undantag för det fall att ansökan avser medgivande att anordna
tillställning å de stora kyrkliga högtidsdagarna eller gäller barns
medverkan vid offentlig tillställning. Beträffande allmänna sammankomster
bör rätten att infordra ytterligare uppgifter begränsas sålunda, att
föreläggandet ej må avse skyldighet att tillhandahålla handling eller redogörelse
för innehållet i föredrag, tal eller annan muntlig framställning som
är avsedd att förekomma vid sammankomsten.

Enligt min mening bör stadgandet angående ansökan om tillstånd innehålla
bestämmelser även om dessa ärendens handläggning. Som jag redan
uttalat är jag av den uppfattningen, att angående beslut i anledning av
ansökan om tillställning bör lämnas skriftligt besked under iakttagande av
bestämmelserna i lösen- och stämpelförordningarna. I beslutet bör då intagas
de särskilda villkor och föreskrifter som polismyndigheten funnit
anledning meddela. Innebär beslutet att tillställning ej må äga rum, bör
alltid skälen därtill angivas. Beslutet bör kunna tecknas å ansökningen.
Även om beslutet sålunda bör meddelas skriftligen, torde intet hindra att
polismyndigheten i brådskande fall först lämnar ett muntligt besked och
därefter expedierar beslutet.

Vad härefter angår sådana tillställningar och sammankomster, för vilkas
anordnande skall fordras endast en a nmäl a n, synes det mig lämpligast
att i särskild paragraf intaga bestämmelser om amnälningsförfarandet. Vid
utformandet av dessa bestämmelser bör hänsyn främst tagas till syftet med

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 är 1956

anmälan, nämligen att polismyndigheten skall få kännedom om att en tillställning
eller sammankomst av viss art och omfattning kommer att hållas
å viss tidpunkt.

Anmälan bör kunna ske på ett så enkelt och smidigt sätt som möjligt
och jag anser icke befogat att i dessa fall fasthålla vid kravet på skriftlig
form. Ofta, ja kanske i flertalet fall, torde det vara fullt tillräckligt med
en muntlig anmälan. Anmälan bör således kunna göras antingen skriftligen
eller muntligen. När det gäller tiden för anmälans ingivande torde
man icke böra upprätthålla lika stränga krav som i fråga om ansökan. I
regel torde det vara tillräckligt om anmälan göres senast å tredje dagen
före tillställningen. Beträffande anmälans innehåll bör bestämmelserna
överensstämma med vad som föreskrives angående ansökan. Anmälan bör
sålunda innehålla uppgifter angående anordnaren, tid och plats för tillställningen
eller sammankomsten samt dennas art och huvudsakliga utformning.
Rätten att infordra ytterligare upplysningar synes — med hänsyn
till att någon egentlig prövning här ej skall äga rum — böra begränsas i
förhållande till ansökningsfallen. Det betydelsefulla är i förevarande fall
att polismyndigheten får tillräcklig upplysning om de förhållanden, som
skall angivas i anmälan, för att därigenom kunna vidtaga erforderliga åtgärder,
t. ex. för ordningens och trafikens ordnande in. in. Rätten att förelägga
anordnaren att inkomma med ytterligare upplysningar bör därför
endast avse upplysningar i de hänseenden, som skall angivas i själva anmälan.

Utöver vad jag nu anfört anser jag icke erforderligt att i författningarna
upptaga ytterligare bestämmelser om anmälningsförfarandet. Något besked
i anledning av anmälan torde i regel ej erfordras. I de fall, då polismyndigheten
funnit anledning meddela särskilda ordningsföreskrifter, torde besked
härom böra meddelas skriftligen i vanlig ordning och, om anordnaren
önskar bevis om att han fullgjort sin anmälningsskyldighet, torde det vara
tillräckligt med att diariebevis eller liknande bevis utfärdas. Några författningsbestämmelser
härom synes mig icke erforderliga.

Ej heller anser jag nödvändigt att i författningarna angiva att, sedan
ansökan eller anmälan gjorts, polismyndigheten skall så snart ske kan
verkställa den prövning som föranledes därav. Att så skall ske torde ligga
i sakens natur. Jag vill dock understryka, att det är av särskild vikt att
handläggningen av hithörande ärenden sker så snabbt som möjligt. Det är
ett väsentligt intresse för anordnarna att snarast möjligt få besked, om en
tillställning må anordnas eller ej.

Om det kommer till polismyndighetens kännedom annorledes än genom
ansökan eller anmälan att någon ämnar anordna en offentlig tillställning
eller allmän sammankomst, bör det åligga polismyndigheten att snarast
underrätta anordnaren om att, då så är föreskrivet, ansökan eller anmälan
skall göras eller att förbud gäller mot tillställningens eller sammankomstens

193

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

anordnande. Vad sålunda bör åligga polismyndigheten synes icke behöva
intagas i författningarna utan torde få innefattas i polismyndighetens allmänna
åligganden.

7. Ordningshållning och ordningsföreskrifter

Gällande bestämmelser

Enligt § 13 ordningsstadgan är den som gjort anmälan om tillställning,
vare sig tillstånd därtill erfordras eller icke, skyldig att vid äventyr av böter
ställa sig till efterrättelse de ordningsföreskrifter som kan av polismyndigheten
meddelas. Beträffande tillståndskrävande tillställningar kan iakttagande
av föreskrift även uppställas såsom villkor för tillställningens hållande.

Ordningsföreskrifter som nu sagts kan ha avseende dels å ordningshållning,
vilken antingen kan anförtros anordnaren att ombesörja genom egen
personal eller ock ha karaktären av polisbevakning, dels ock å en mångfald
andra anstalter och åtgärder.

Beträffande själva ordningshållningen anknyter åläggandet för anordnaren
att bekosta polisbevakning till 18 § lagen den 6 juni 1925 om polisväsendet
i riket. Enligt nämnda lagrum utgör vad i lagen finnes stadgat därom,
att upprätthållande av allmän ordning och säkerhet i princip ingår i polisens
uppgift, icke hinder mot att vid viss tillställning polisbevakning anordnas
på enskild bekostnad. Enligt 46 § polisreglementet den i juni 1958 meddelas
förordnande för den som skall ombesörja sådan, på enskild bekostnad anordnad
polisbevakning (ordningsvakt) i regel av polischefen. För dylik polisbevakning
brukar dock jämväl anlitas personal tillhörande den allmänna
polisorganisationen, lokalpolis samt stats- och reservpolis. Enligt 27 § polisreglementet
är det polisman förbjudet att utan polischefens tillstånd åtaga
sig att å tid, då han är tjänstfri eller åtnjuter semester eller annan ledighet,
utföra avlönat uppdrag, som innebär fullgörande av polisverksamhet.

Användes polispersonal vid av enskild anordnad tillställning och fullgöres
tjänstgöringen under polismannens fritid (s. k. betalningskommendering),
erhåller polismannen ersättning, som brukar utgå efter vissa taxor, men
eljest tillfaller ersättningen vederbörande polisdistrikt eller, då statspolis
anlitas, statsverket. Ersättningsskyldigheten gentemot statsverket är närmare
reglerad genom en kungörelse den 24 november 1932, enligt vilken det
åligger den enskilde att förbinda sig att gälda kostnaden enligt vissa angivna
grunder. Ordningsvakterna är privat anställda och avlönas på privat väg av
anordnaren.

Angående den tidigare behandlingen av frågan om kostnaderna för polisbevakning
och rådande praxis må hänvisas till sid. 85—91 i utredningens
betänkande.

13 — Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 143

194

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1956

Vid meddelande av ordningsföreskrift enligt § 13 ordningsstadgan har
polismyndigheten såsom förut nämnts icke endast att beakta vad som angår
ordningshållningen utan jämväl att i övrigt tillse, att förhållandena vid
tillställningen blir sådana, att de tillgodoser skäliga anspråk i fråga om
ordning, trygghet, sundhet o. dyl. Rörande de olika omständigheter och
frågor, som härvid kan behöva uppmärksammas, må här beträffande vissa
förhållanden nämnas följande.

Beträffande lokalen eller platsen för tillställningen kan behov
föreligga att uppställa villkor i syfte att göra densamma ur ordnings- och
säkerhetssynpunkt lämplig för tillställningen. Nuvarande ordningsstadga
innehåller icke några bestämmelser om offentliga samlingslokaler men stadganden
härom har intagits i åtskilliga lokala ordningsstadganden tillkomna
med stöd av § 20 ordningsstadgan.

Såväl då det gäller inomhuslokaler som i fråga om t. ex. läktare å idrottsplats
eller annan sådan anordning torde regelmässigt i tillståndsresolutioner
högsta tillåtna publikantal på ett eller annat sätt angivas, stundom genom ett
direkt förbud att flera än ett bestämt antal personer tillätes närvara men
ibland genom en mera allmän bestämmelse, att flera icke beredes tillträde
än vad lokalen lämpligen kan rymma. Vissa förekommande ordningsföreskrifter
tar sikte på att skydda de närvarande mot brandfara; icke ovanligt
är att tobaksrökning inom lokalen förbjudes. Stundom är omständigheterna
sådana, att polismyndigheten finner anledning föreskriva att brandpersonal
och eldsläckningsutrustning skall finnas tillgänglig. Liknande syfte torde
också sådana föreskrifter ha, vilka förbjuder deltagare eller åskådare att
under tillställningen uppehålla sig i trappor, korridorer och andra passager
för utrymning. Ibland formuleras brandsäkerhetsföreskrifterna så, att anordnaren
skall vara skyldig att ställa sig till efterrättelse, vad brandchefen
i sådant hänseende kan finna anledning bestämma. I anordnarens skyldigheter,
ålagda såsom ordningsföreskrift, ingår stundom att platsen för tillställningen
skall vara inhägnad samt jämte närmaste område därintill väl
upplyst.

I detta sammanhang må även nämnas följande angående anordnares
dispositionsrätt över lokal m. in. Enligt § 13 ordningsstadgan
är den som anmäler offentlig tillställning pliktig att, när det av polismyndigheten
påfordras, styrka att den uppgivna lokalen eller platsen blivit av ägaren
eller innehavaren upplåten för ändamålet, vid äventyr att tillställningen
eljest anses icke vara behörigen anmäld. Samma paragraf innehåller också
straffbestämmelse avseende det fall att ägare eller innehavare av lokal eller
plats, som begagnas för offentlig tillställning, underlåtit att före tillställningens
början göra sig förvissad om att tillställningen blivit vederbörligen
anmäld eller, då så erfordras, tillåten.

Beträffande tid för tillställning torde i praxis tidpunkten för
avslutande av en offentlig tillställning nära nog undantagslöst angivas i

195

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1956

lillståndsresolutionen, därvid tidpunkten anpassas efter tillställningens art,
ortsförhållandena och andra sådana omständigheter. Icke ovanligt är att
föreskrift om avslutande av tillställningen förbindes med åläggande för
anordnaren att tillse, att platsen för tillställningen skall vara utrymd inom
viss tid efter tillställningens slut. I tillståndsresolutioner torde ofta intagas
föreskrift rörande avbrott för gudstjänst.

Rörande barns tillträde till offentliga tillställningar finns för
närvarande icke några generella bestämmelser.

Endast i vad avser biografföreställningar har denna fråga särskilt reglerats.
Enligt § 3 i 1911 års förordning angående biografföreställningar gäller,
att barn under 15 år ej må lämnas tillträde till föreställning, där förevisning
äger rum av annan film än sådan, som blivit godkänd till förevisning
jämväl för barn, ej heller, där barnet icke åtföljes av målsman eller annan
till mogen ålder kommen person, till föreställning som avslutas senare än
klockan 22.

I fråga om danstillställningar torde numera merendels meddelas föreskrift
angående viss minimiålder såsom villkor för tillträde. Åldersgränsen
växlar från femton till aderton år.

F rågan om nykter hetsförhållandena vid offentliga
tillställningar har i olika sammanhang uppmärksammats.

Enligt 1954 års rusdrycksförsäljningsförordning må tillstånd till utskänkning
inom område, som är för allmänheten tillgängligt såsom nöjesplats eller
idrottsplats, meddelas endast om särskilda skäl därtill är. I förordningen
stadgas vidare, att vid danstillställning, till vilken allmänheten äger tillträde,
rusdrycker ej må utskänkas, dock att polismyndigheten må medgiva undantag
för särskilda fall. Vid föreställning, till vilken allmänheten äger tillträde,
må vidare rusdrycker ej utskänkas utan särskilt medgivande av länsstyrelsen.
Detta förbud avser dock icke sång, konsert, uppläsning eller annan
därmed jämförlig underhållning å restaurang. På utskänkningsställe
får gäst enligt förordningen ej förtära andra rusdrycker än sådana som i
laga ordning utskänkts till honom. Motsvarande förbud finnes stadgat i ölförsälj
ningsförordningen i fråga om lokal där Öl får utskänkas och i förordningen
om försäljning av alkoholfria drycker i fråga om lokal eller plats,
där alkoholfria drycker utskänkes. Dessa författningar innehåller också
förbud mot förvaring av rusdrycker i lokalen eller å platsen.

Vad angår förtäring av rusdrycker vid offentlig tillställning utan samband
med tillåten utskänkning må anmärkas, att ordningsföreskrifter för offentliga
tillställningar i allmänhet innehåller en generell erinran, att det åligger
anordnaren att tillse att god ordning iakttages vid tillställningen, och att
redan en sådan allmänt hållen föreskrift innebär skyldighet för anordnaren
att ansvara för att nykterhetsförhållandena vid tillställningen är tillfredsställande,
bl. a. såtillvida att berusade personer icke lämnas tillträde eller
tillätes närvara. En direkt föreskrift av det innehåll som nu sagts intages

196

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1956

icke sällan i tillståndsresolutioner. Vanligt förekommande är också att vederbörande
anordnare genom anslag tillkännager att det inom området eller
platsen är förbjudet att förtära rusdrycker; påföljden för överträdelse av
ett sådant förbud är regelmässigt utvisning från platsen.

Beträffande tivolianordningar må erinras om att polismyndigheten
enligt § 13 femte stycket ordningsstadgan äger förbjuda förnyande av
offentlig tillställning, om denna medför uppenbar fara för uppträdandes
eller åskådares liv. Sådan fara kan jämväl utgöra hinder för att förstagångstillstånd
beviljas.

De tillståndsbeviljande myndigheterna torde i allmänhet inskränka sig
till att bestämma uppställningsplats och dylikt men icke ingå på kontroll
av anordningarnas säkerhet eller utfärda några detaljföreskrifter för
begagnandet. På några håll förekommer dock en mera ingående prövning
även av säkerhetsanordningarna.

1944 års förslag

I 1944 års förslag till allmän ordningsstadga upptogs i 47 § stadgande, att
anordnaren av offentlig tillställning vore skyldig tillse att god ordning iakttoges
vid densamma och att föreskrifter som meddelades i stadgan eller
av polischefen noggrant efterföljdes.

I betänkandet uttalade utredningen, som i frågan samrått med ungdomsvårdskommittén,
bl. a. följande.

Det vore uppenbart att polischefen vid behov borde kunna ålägga anordnare
av offentlig tillställning att bekosta en eller flera ordningsvakter för
upprätthållande av ordningen vid tillställningen. Att i ordningsstadgan
intaga speciell föreskrift härom utöver den allmänna föreskriften i 47 §
syntes icke påkallat. Detta spörsmål borde behandlas i centrala direktiv
till länsstyrelserna, vari borde givas allmänna riktlinjer rörande frågan
beträffande vilka tillställningar anlitande av ordningsvakter borde föreskrivas.
I sakens natur låge dock att förhållandevis stor frihet här måste
lämnas de lokala myndigheterna. Uppenbarligen erfordrades ordningsvakter
främst vid utomhustillställningar. Där särskilda anordningar för parkering
av fordon vore erforderliga, torde tillsynen över parkeringen tillhöra de
ordningsuppgifter, för vilka anordnaren vore ansvarig. Det borde alltid
tillses att anordnaren icke onödigt betungades; större anspråk kunde i allmänhet
ställas på anordnaren om föreställningen vore inriktad på att medföra
ekonomisk vinst. Vid meddelande av föreskrift borde även beaktas,
huruvida särskild personal av tillgänglig polisstyrka avsåges skola vara
tillstädes för ordningens upprätthållande. Såsom ordningsvakter borde
endast godtagas personer vilka förordnats därtill jämlikt polisreglementet
eller ock tjänstfria polis- eller fjärdingsmän. Sådana åtgärder borde vidtagas
att ordningsvakterna icke bleve anställda hos tillställningens anordnare
utan avlönades av polischefen, som i sin tur hade att utfå ersättning av
anordnaren; härigenom skulle ordningsvakterna få en mera självständig
ställning i förhållande till anordnaren och deras arbete i vissa fall underlättas.

197

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1956

Rörande särskilda ordningsföreskrifter innehöll 1944 års förslag i fråga
om lokal eller plats för tillställningen i 50 § en bestämmelse, avsedd att
tillämpas i riket i dess helhet, att offentlig tillställning ej fick äga rum i
lokal inomhus, ej heller tillstånd lämnas till offentlig danstillställning å för
ändamålet särskilt anordnad plats, med mindre lokalen eller platsen blivit
av polischefen godkänd såsom offentlig samlingslokal eller dansbana. Kyrkor
och andra gudstjänstlokaler undantogs från godkännande. Därjämte upptog
förslaget i samma paragraf bemyndigande för polischefen att i samband
med godkännande av offentlig samlingslokal jämväl meddela de särskilda
ordningsföreskrifter som borde iakttagas vid begagnandet.

I fråga om anordnares dispositionsrätt över lokal m. m. upptogs i 42 och
49 §§ i 1944 års förslag bestämmelser som i sak överensstämde med nu
gällande föreskrifter.

Angående tid för tillställningen fann de sakkunniga, som hade att taga
ställning till förslag från ungdomsvårdskommittén om fixerade klockslag
för avslutande av offentliga danstillställningar, föreskrifter i nu nämnda
hänseende vara av alltför speciell karaktär för att lämpligen böra intagas i
ordningsstadgan, men de sakkunniga hade intet att erinra mot att i centrala
direktiv intoges anvisningar om tidpunkten för nöjestillställningarnas avslutande.

Rörande barns tillträde till offentliga tillställningar innehöll 1944 års
förslag följande bestämmelser (47 § fjärde och femte styckena): Barn under
16 år må efter klockan 21 allenast i föräldrars eller målsmans sällskap
bevista offentlig danstillställning eller annan offentlig tillställning, där
allmän dans förekommer, polischefen dock obetaget att beträffande viss
tillställning medgiva undantag. Där sådant finnes påkallat, må polischefen
meddela förbud för barn under 16 år att efter visst klockslag bevista tillställning,
som nu sagts.

Såsom skäl för bestämmandet av åldersgränsen till 16 år hänvisades i
betänkandet till att i sociallagstiftningen i allmänhet denna ålder ansåges
såsom barnaålderns övre gräns samt till att enligt förmynderskapslagstiftningen
underårig först vid denna ålder ägde själv förfoga över vad han
genom eget arbete förvärvade; att sätta åldersgränsen högre kunde icke
förordas, då en sådan begränsning säkerligen ofta komme att föranleda
slitningar och missnöje och därigenom kunde förorsaka mera skada än
gagn.

I fråga om nykterhetsförhållandena vid offentliga tillställningar innehöll
1944 års förslag — vilket i 19 § upptog förbud mot förtäring av alkoholhaltiga
drycker å allmän plats — i 47 § förbud mot förtäring av rusdrycker
och pilsnerdricka vid offentlig tillställning, varvid dock undantag gjorts
för det fall, att förtäringen skedde i samband med tillåten utskänkning.
Vidare stadgades i 47 g, att personer som vore synbarligen påverkade av

198

Kungl. Maj:ls proposition nr H3 år 1956

starka drycker eller eljest uppträdde störande vid offentlig tillställning
genast skulle avvisas därifrån.

Beträffande tivolianordningar innehöll 1944 års förslag icke några särbestämmelser
angående säkerhetsåtgärder. I motiveringen anfördes bl. a.

Givetvis vore det ur många synpunkter fördelaktigt, om besiktningstvång
kunde föreskrivas beträffande karusell och dylika anordningar. Emellertid
vore icke blott fråga om anordningarnas konstruktion och beskaffenheten
av det använda materialet utan även om det sätt, på vilket anordningarna
blivit uppsatta. Med hänsyn härtill torde det i varje fall vara nödvändigt
att överlämna till de lokala myndigheterna att slutgiltigt bedöma, huruvida
en tivolianordning vore av sådan beskaffenhet att risker för olycksfall icke
vore för handen. Kunde det icke på tillfredsställande sätt ådagaläggas, att
anordningen vore att betrakta såsom ofarlig, borde tillstånd till dess användande
icke lämnas. Att införa något lagstadgat besiktningstvång ansågs
däremot föra för långt utan att ändå vara tillräckligt effektivt.

Utredningen

Beträffande huvudprinciperna för ordningens upprätthållande har utredningen
ansett att bestämmelserna angående ordningen vid tillställningar
och sammankomster bör inledas med en allmän föreskrift om anordnarens
skyldighet att svara för att god ordning iakttages. Vidare bör i fråga om
såväl sammankomster som tillställningar polismyndigheten tillerkännas
befogenhet att meddela föreskrifter i syfte att trygga ordningens upprätthållande
och de tillstädesvarandes säkerhet. Myndigheten bör också äga
ålägga anordnaren att på egen bekostnad vidtaga i dessa hänseenden erforderliga
anordningar. Någon annan allmän begränsning av myndighetens
befogenhet i dessa avseenden kan icke uppställas än att föreskrifterna icke
må gå längre än behovet kräver, uttalar utredningen. För att understryka
vikten härav har i förslaget upptagits en allmänt hållen erinran, att vid tilllämpningen
skall iakttagas att icke onödig kostnad pålägges anordnaren
eller tillställningens hållande eljest onödigt försvåras.

Utredningen behandlar därefter de särskilda frågor, som uppkommer i
detta sammanhang, och tar då först upp spörsmålet om ordningshållning
genom polispersonal eller av polischef förordnade ordningsvakter.

Utredningen framhåller, att ordningshållning självfallet är något som
det i första hand måste åvila anordnaren att ombesörja, själv eller genom
egen personal eller för ändamålet särskilt anlitade personer. Ej sällan är
emellertid omständigheterna sådana att polismyndigheten finner för ordningshållningen
krävas personal med särskild utbildning eller eljest bättre
kvalifikationer än de personer anordnaren avser att använda; det förekommer
även, särskilt beträffande större nöjes- och idrottstillställningar,
att anordnaren själv önskar att ordningshållningen skall utföras av polispersonal.

Vad till en början angår behovet av polisbevakning synes det utredningen
vara uppenbart, att i detta hänseende omständigheterna i det särskilda

199

Kungl. Maj.ts proposition nr l ’i3 år 1956

fallet måste vara avgörande och att det är omöjligt att genom geneiella
regler binda polismyndighetens prövning.

Beträffande frågan vem som skall bekosta polisbevakning anför utredningen
inledningsvis.

Mot anordnares skyldighet att bekosta polisbevakning har åberopats, att
enligt polislagstiftningen upprätthållande av ordning och säkerhet avilar det
allmänna och framhållits de svåra ekonomiska konsekvenserna för arrangörer
av tillställningar. På allvar torde dock knappast ha ifrågasatts att mtora
generell befrielse för alla slag av tillställningar och lägga hela kostnaden pa
det allmänna. Önskemålen ha gått ut på en reglering och en begränsning
beträffande anordnarnas förpliktande att gälda dylik kostnad.

Om en dylik begränsning genomfördes måste detta tydligen medföra, att
bevakningsuppgifterna överföras till den allmänna polisorganisationen. Åtminstone
därest begränsningen är avsevärd måste härigenom förorsakas en
ökning av polisens normala verksamhet, vilket är ägnat att föranleda behov
av förstärkning av polispersonalen. Med några få undantag är polisorganisationen
uppbyggd på kommunal grund och kommunerna ha att bara
kostnaderna därför, ehuru i viss utsträckning med bidrag av statsmede .
___En begränsning av anordnares skyldighet att bekosta polisbevakning
skulle alltså drabba i främsta rummet kommunerna och till en del

statsverket. _

De många framställningar och klagomål som framkommit torde ådagalägga
att skyldigheten att bekosta polisbevakning ofta är en ekonomiskt
tyngande börda för de organisationer och andra sammanslutningar som
anordna tillställningar. Särskilt torde så vara fallet i fråga om idrottstaviingar
och nöjestillställningar som anordnas för att med inflytande medel
frärnja organisationernas ändamål; sammankomster och tillställningar av
rent ideell natur torde mera sällan föranleda behov av polisbevakning.

Utredningen finner det vara önskvärt att dylika hinder för fullföljandet
av behjärtansvärda syften i möjlig mån undanröjas, och anser aven visst
fog finnas för åsikten, att det allmänna, såsom vid andra tilldragelser vilka
föranleda behov av extra polisbevakning, skall svara också för sådan bevakning
vid vissa slag av tillställningar.

Ur sistnämnda synpunkt finner utredningen särskilt starka skal tala for
att det allmänna bör svara för den trafikövervakning och ordningshållning
i övrigt som erfordras på vägar och gator utanför tillställningsplatsen, en
bevakning som med fog kan anses ligga inom ramen för den vanliga polisverksamheten.
En regel av denna innebörd kan, frånsett möjligen i de största
städerna, enligt utredningen antagas icke innefatta någon egentlig ökning
av polisens nuvarande uppgifter. Vid en del särskilt publiksamlande och
vinstgivande tillställningar kan det, anser utredningen, dock vara rimligt
att arrangören i viss utsträckning får stå även dylik kostnad, varför regeln
icke bör göras helt undantagslös. Av angivna skäl har utredningen i 12 §
förslaget till ordningsstadga upptagit en bestämmelse av innehåll, att anordnaren
icke må åläggas bekosta annan bevakning medelst polispersonal eller
förordnade ordningsvakter än sådan som äger rum inom lokal eller plats
där tillställningen hålles samt vid ingångarna och särskilda parkerings -

200

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1956

platser, samt att undantag häritrån får ske blott om länsstyrelsen på grund
av omständigheterna lämnar medgivande därtill.

Med hänsyn till församlingsfriheten synes enligt utredningen vidare sammankomster
intaga en sådan särställning att kostnaden för erforderlig polisbevakning
i allmänhet bör åvila det allmänna. Såvitt är känt, säger utredningen,
förekommer ej heller nu annat än undantagsvis att anordnaren
ålägges kostnad i detta avseende. I 4 § i utredningens förslag till lag om
allmänna sammankomster föreslås därför skola gälla att anordnaren ej må
åläggas bekosta ordningshållning genom polispersonal eller förordnade
ordningsvakter med mindre länsstyrelsen med hänsyn till särskilda omständigheter
medgiver det.

Däremot ställer sig utredningen, med hänsyn till kommunernas självbestämmanderätt
och de ekonomiska följderna, betänksam mot att binda
kommunerna genom längre gående regler.

Utredningen utvecklar närmare sin inställning till förevarande spörsmål
och anför bl. a. följande.

Då önskemål framställts om begränsning av anordnares skyldighet har
ofta framhållits, att avgörande borde vara om tillställningen anordnas i
vinningssyfte såsom motsats till ideellt syfte. Frånsett att, på sätt erinrats
av 1939 års polisutredning, dessa syften icke alltid kunnat klart utskiljas,
torde icke den omedelbara vinningen utan det ändamål den skall tjäna, enskild
vinst eller ideellt ändamål, böra utgöra grunden för bedömandet. Även
ideella ändamål kunna för övrigt vara av olika slag; icke alla anses överallt
förtjänta av det stöd från det allmänna som en befrielse från bevakningskostnaderna
vid anordnade tillställningar skulle innefatta. Och även
i fråga om organisationer med de mest lovvärda ändamål kunna erinringar
göras mot att de, om icke annat hinder möter, utan någon begränsning
skulle få anordna tillställningar med kostnader för det allmänna. Att enbart
med hänsyn till arten utan avseende å ändamålet befria vissa slag av tillställningar
torde ej heller kunna ifrågakomma.

Av det sagda torde framgå att några helt enkla och klara bestämmelser
icke kunna meddelas utan att de regler som skulle kunna uppställas måste
bli allmänt hållna. Under alla omständigheter blir det därför nödvändigt att
lita till en diskretionär prövning från fall till fall. Sådan prövning bör enligt
utredningens mening ske i särskild ordning och icke ankomma å polismyndigheten
såsom ett led i handläggningen av tillställningsärenden.

På nu anförda skäl anser sig utredningen icke kunna upptaga tanken att

utöver vad förut sagts — medelst bestämmelser i ordningsstadgan genomföra
tvingande regler utan förordar att frågan i första hand får bero
på kommunernas bestämmande. Redan enligt gällande lagstiftning kan på
flera sätt genomföras ett överförande till det allmänna av kostnaderna för
polisbevakningen vid tillställningar. Beträffande bevakning som anordnas
genom polismyndighetens försorg, d. v. s. med polispersonal, ordinarie eller
extra, och inom ramen för dennas tjänstgöringsskyldighet, kunna bestämmelser
utfärdas, varigenom polisdistriktets eller statsverkets anspråk på
ersättning härför från anordnaren eftergives; den härvid erforderliga prövningen
kan lämpligen uppdragas åt polisnämnden eller det kommunala
oi gan som eljest förvaltar polisdistriktets medel eller för statsverkets vid -

201

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1956

kommande åt länsstyrelsen. Av större praktisk betydelse är emellertid
frågan om kostnaderna, då bevakningen sker genom ordningsvakter eller
genom polismän på fritid (s. k. betalningskommendering). Ersättningarna
till dessa äro icke reglerade i författning utan äro att anse som enskilda
arvoden. De kunna därför icke på nyssnämnda sätt övertagas av det allmänna,
utan kräves härför, att särskilda anslag ställas till förfogande, ur
vilka ersättningarna kunna utbetalas eller anordnaren kompenseras. En
annan möjlighet är att medel direkt anslås till understöd åt de organisationer
eller andra vilkas verksamhet finnes böra och lagligen kunna stödjas;
och slutligen kan vid beviljande av befrielse från nöjesskatt hänsyn tagas
till anordnarens bevakningskostnader.

Inom utredningen har ansetts önskvärt att i ordningsstadgan införes
någon erinran om att anordnares skyldighet att gälda polisbevakning kan
vara inskränkt genom i vederbörlig ordning fattade beslut att kostnaderna
skola bäras av det allmänna. Någon anvisning kan dock icke upptagas om
att särskilda anslag härför eventuellt stå till förfogande, varför hänvisning
blott givits därom att, då bevakningen ombesörjes av polismyndigheten,
särskilda bestämmelser kunna finnas angående betalningsskyldigheten.

Vad angår övriga ordningsföreskrifter eller villkor som må meddelas
beträffande sammankomster och tillställningar har utredningen icke ansett
sig ha anledning att beröra andra än vissa av de spörsmål som varit föremål
för uppmärksamhet. Som allmänt rättesnöre måste, säger utredningen, även
på detta område gälla vad som skäligen är av behovet påkallat; vikten av att
icke sträcka kraven för långt betonas genom den allmänna erinran som i
detta syfte föreslås skola intagas i ifrågavarande paragrafer, nämligen att
anordnaren ej ålägges onödig kostnad eller sammankomstens eller tillställningens
hållande eljest onödigt försvåras.

I fråga om lokal och plats uttalar utredningen, att de av utredningen
föreslagna bestämmelserna om hindersprövning och tillståndsgivning
innebär, att polismyndigheten erhåller viss rätt och skyldighet att
pröva lämpligheten, varjämte myndighetens befogenhet att ålägga anordnaren
att vidtaga nödiga anstalter samt efterkomma givna föreskrifter
medför att brister kan undanröjas. Utredningen fortsätter.

Beträffande lokaler som mera stadigvarande skola nyttjas som samlingslokaler
innehålla därjämte byggnads-, brand- och hälsovårdslagstiftningen
bestämmelser i syfte att motverka att vådliga eller hälsofarliga lokaler
användas. Att, såsom föreslagits i 1944 års betänkande, härutöver införa
stadgande om alt lokal skall av polismyndighet formellt godkännas såsom
offentlig samlingslokal för att den skall få användas för en tillställning,
synes utredningen onödigt. Kravet på dylikt godkännande torde även vara
ägnat att föranleda omotiverade svårigheter; för enslaka tillställningar
torde kunna få användas lokal som icke uppfyller de strängare fordringar
som ett dylikt godkännande måste förutsätta. Ej heller synes det påkallat
att beträffande annan plats för tillställning såsom villkor för dess användning
uppställa formellt godkännande såsom samlingsplats. De i fråga om
lokaler för biografföreställningar meddelade särskilda bestämmelser beröras
dock icke av förslaget.

202

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 är 1956

Rörande anordnares dispositionsrätt över lokal eller plats
där tillställning skall försiggå torde det enligt utredningen icke vara anledning
att bibehålla gällande föreskrift att bevis därom på anfordran skall
företes; och torde även kunna undvaras nuvarande bestämmelse om skyldighet
för ägaren av lokalen eller platsen att förvissa sig om att tillstånd
lämnats eller anmälan skett.

I fråga om tillträde för barn till offentlig nöjestillställning anser
utredningen att såsom hittills restriktioner bör kunna tillämpas. Enligt
utredningens mening är det emellertid ej erforderligt att upptaga något
generellt stadgande härom. I stället föreslås att kommunerna skall erhålla
viss bestämmanderätt härutinnan; beträffande spörsmålet om vilken ålder
som i allmänhet bör utgöra gränsen synes i enhetlighetens intresse vara
skäl att i regel godtaga biografförordningens bestämmelser om 15 år såsom
gräns.

Utredningen framhåller, att i olika sammanhang påtalats brister i fråga
om ny k ter hetsförhållandena vid nöjestiilställningar och idrottstävlingar,
i samband varmed förslag väckts om införande av totalförbud mot
förtäring och förvaring av rusdrycker å nöjes- och idrottsplatser, ett önskemål
som även haft förespråkare inom utredningen. Den övervägande meningen
inom utredningen har emellertid varit att påtalade missförhållanden
icke är så allmänt förekommande att behov förefinnes av ett generellt
förbud, som för övrigt skulle kunna innebära ökade övervakningskostnader
även för lojala arrangörer och svårligen kunna effektivt upprätthållas. Utredningen
fortsätter.

Frågan om behovet och lämpligheten av sådant förbud bör enligt utredningens
mening prövas efter omständigheterna. Där, på grund av erfarenheter
från tidigare tillställningar eller eljest, särskilt behov förefinnes av
förbud kan bestämmelse därom meddelas såsom ordningsföreskrift. Varje
anordnare av tillställning äger därjämte såsom villkor för närvaro uppställa
att alkoholförtäring ej får ske, och på hans begäran kan givetvis
detta av polismyndigheten fastställas såsom ordningsföreskrift, även om
polismyndigheten för sin del ej funnit behov av sådan bestämmelse föreligga.

Det synes emellertid vara lämpligt att de kommunala myndigheterna,
såsom i allmänhet gäller på rusdryckslagstiftningens område, beredes
inflytande på frågan om spritförtäring vid offentliga tillställningar. En
bestämmelse som jämte annat avser att öppna möjlighet för kommunerna att
göra sin uppfattning i detta avseende gällande, är införd i 19 § förslaget
till ordningsstadga. Att enligt rusdrycksförsäljningsförordningen tillåten
utskänkning icke beröres av ifrågavarande förbudsmöjligheter är uppenbart.

I enlighet med vad som sålunda anförts har i förslaget icke upptagits
någon bestämmelse om förbud mot förtäring av alkoholhaltiga drycker, ej
heller om förvaring av dylika inom anläggning, där offentlig tillställning
äger rum.

Polismyndighets skyldighet att utöva kontroll i säkerhetssyfte över t i v olianordningar
och liknande inrättningar torde enligt utredningen
med tillräcklig tydlighet framgå av stadgandena om den allmänna prov -

203

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

ningsrätten. Utredningen delar också den i 1944 års betänkande uttalade
åsikten, att något i lag ordnat besiktningstvång med regelbundet återkommande
inspektioner ej bör stadgas. Någon särskild föreskrift har därför ej
upptagits i förslaget. Beträffande förfarandet i praxis anser utredningen
den ordning som tillämpas i bl. a. Stockholm vara förtjänt av efterföljd.
Denna ordning innebär att var och en som söker tillstånd för anordnande
av tivolinöjen med karuseller och andra liknande anordningar ålägges
förete intyg från någon av polismyndigheten godkänd sakkunnig person,
av vilket skall framgå att anordningarna kontrollerats och befunnits ur
säkerhetssynpunkt tillfredsställande. I den mån polismyndighet för besiktning
anlitar särskild fackman bör enligt utredningen anordnaren vara skyldig
ersätta kostnaden; uttrycklig erinran därom finnes i 16 § av förslaget
till ordningsstadga.

Utredningens förslag upptager icke, såsom framgår av det redan anförda,
några regler i fråga om innehållet i ordningsföreskrifterna vid offentliga
tillställningar. Utredningen understryker emellertid, att det givetvis är
önskvärt att en viss enhetlighet blir rådande i tillämpningen, och förutsätter
att detta skall kunna vinnas genom länsstyrelsernas verksamhet och central
vägledning.

Även om enhetligheten därigenom skulle kunna motverkas synes det utredningen
önskvärt att i fråga om ordningen de ko in in unala in y ndigheterna
får viss möjlighet att göra sin uppfattning gällande. Utredningen
anför härom.

Dessa myndigheters medverkan bör dock ej avse särskilda fall och ej
heller innebära att deras åsikt under alla förhållanden skall vara bindande
för polismyndigheten, utan böra de få bestämmanderätt rörande de ordningsregler
som i allmänhet skola meddelas av polismyndigheten. Ovan har
anmärkts att frågorna om alkoholförtäring vid offentliga tillställningar och
om barns tillträde till offentlig nöjestillställning lämpligen kunna behandlas
i sådan ordning; ytterligare må nämnas tiden för tillställningars avslutande.
Den kommunala bestämmanderätten bör ske i form av föreskrifter
i sådan lokal ordningsstadga som tidigare omförmälts. Bestämmelsen härom
i 19 § i förslaget till ordningsstadga har ej ansetts böra erhålla någon
motsvarighet beträffande sammankomster. Uppenbart är att genom lokal
ordningsstadga i övrigt ej få ske inskränkningar i polismyndighetens prövningsrätt
i frågor som ankomma å polismyndighets avgörande; genom lokal
ordningsstadga må sålunda exempelvis ej meddelas bestämmelse som direkt
avser att begränsa meddelande av tillstånd till nöjestillställningar.

Remissyttrandena

Beträffande utredningens förslag i fråga om ordnings hållningen
och närmast kostnaderna därför är meningarna i viss mån
delade.

För huvudprinciperna i utredningens förslag uttalar sig bl. a. statspolisintendenten,
länsstyrelserna i Kalmar, Västmanlands och Norrbottens län,

204 Kungl. Maj.ts proposition nr H3 är 1956

landsfogdarna i Malmöhus, Kopparbergs och Norrbottens län, polismästaren
i Stockholm, stgrelsen för svenska stadsförbundet samt föreningarna Sveriges
polismästare och Sveriges landsfiskaler. Nämnas må jämväl att överståthållarämbetet
och styrelsen för svenska landskommunernas förbund
lämnar förslaget utan erinran. Även t. ex. Sveriges riksidrottsförbund anser
sig kunna godtaga förslaget.

Bland de tillstyrkande myndigheterna må vidare nämnas länsstyrelsen
i Stockholms län. Länsstyrelsen ifrågasätter dock, huruvida inte kommunens
(polisdistriktets) medgivande bör uppställas som villkor för att
polismyndigheten skall kunna befria anordnare från den ersättningsskyldighet,
som eljest skulle ha åvilat honom i förhållande till polisdistriktet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län förmenar att problemet om anordnares
ekonomiska förpliktelser i ifrågavarande avseende icke erhållit någon enhetlig
och uttömmande lösning, vilket varit önskvärt. Men då det är uppenbart,
att svårigheterna att åstadkomma en dylik reglering är mycket stora,
vill länsstyrelsen icke göra någon erinran mot förslaget i denna del.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län hälsar med tillfredsställelse, att förearande
spörsmål nu blivit föremål för författningsmässig reglering men
finner, att vissa svårigheter torde uppstå vid tillämpningen av bestämmelserna
samt fortsätter.

Bestämmelserna synas böra omarbetas så att ökad klarhet vinnes. I varje
fall synes det önskvärt att Kungl. Maj :t utfärdar särskilda föreskrifter
rörande bestämmelsernas tillämpning. Såsom paragraferna äro avfattade
torde hos polismyndigheten uppstå tvekan om i samband med tillståndsgivningen
besked också bör lämnas angående anordnarens skyldighet att
gälda kostnader för ordningshållningen. Enligt länsstyrelsens mening bör
frågan om kostnaderna om möjligt vara klarlagd innan tillståndet lämnas.
Motsvarande gäller i de fall då tillstånd ej erfordras men polismyndigheten
har att utfärda föreskrifter av polisiär natur i anledning av anordnande
av offentlig tillställning eller allmän sammankomst.

Länsstyrelsen slutar med att framhålla, att det torde vara av vikt för
anordnaren att i förväg veta, i vilken utsträckning han kan komma att
åläggas kostnader för ordningshållning, särskilt vid sådana tillställningar,
som kräver stora polisuppbåd och som på grund härav drager betydande
kostnader.

Statskontoret håller före, att i författningstexten klart bör angivas, i vilken
utsträckning anordnaren normalt har att svara för kostnaderna. Ämbetsverket
förordar fördenskull en sådan jämkning av bestämmelserna, att det
kommer till otvetydigt uttryck att anordnaren har att bestrida utgifterna
för erforderlig ordningshållning inom lokal eller plats där tillställningen
hålles samt vid ingångarna och särskilda parkeringsplatser, försåvitt icke
polismyndigheten finner särskilda skäl föreligga för lättnad i berörda
åliggande. En dylik lättnad bör enligt statskontorets mening främst kunna
komma i fråga vid tillställningar av ideell natur. Givetvis bör också, fort -

203

Kungl. Maj.ts proposition nr Ii3 ur 1956

sätter statskontoret, i enlighet med vad utredningen ansett, länsstyrelse
kunna ålägga anordnaren en vidgad skyldighet att svara för kostnaderna.

Utredningens förslag beträffande ordningshållningen vid allmänna sammankomster
förklarar sig statskontoret kunna godtaga bl. a. med beaktande
av att förslaget står i huvudsaklig överensstämmelse med nuvarande
praxis.

Stadsfullmäktige i Göteborg — som i fråga om kostnaderna för ordningshållningen
vid tillställningar erinrar om att i Göteborg polisen utan kostnad
för anordnaren redan f. n. svarar för den trafikövervakning och ordningshållning
i övrigt, som erfordras på gator och allmänna platser utanför
platsen, där tillställningen hålles — gör vissa påpekanden med anledning
av att utredningen framhållit önskvärdheten av att särskilt vissa ideella
organisationer skall erhålla vidsträcktare befrielse från kostnaderna för
ordningshållning och att den erforderliga prövningen skulle kunna uppdragas
åt polisnämnden eller annat kommunalt organ, som eljest förvaltar
polisdistriktets medel. Stadsfullmäktige anför.

Ett sådant efterskänkande är enligt stadsfullmäktiges mening att jämställa
med anslag. Anslag till anordnare kan dock ej beviljas av kommunala
medel, såvida understödjandet av den verksamhet till vars förmån tillställningen
är anordnad, icke är att anse såsom en kommunal angelägenhet.
Huruvida så är fallet, måste bedömas i det enskilda fallet. Ej heller kan en
generell regel utformas så, att varje organisation, som kan erhålla anslag
av kommunala medel, även skall efterskänkas kostnaderna för ordningshållning,
som utförts genom polismyndighetens försorg.

Stadsfullmäktige ifrågasätter vidare om polisnämnd med nuvarande lagstiftning
är behörig att befatta sig med frågor av ifrågavarande slag. I 192ö
års polislag är polisnämnds behörighet reglerad och frågor om anslag till
enskilda organisationer kunna icke anses falla inom den av polislagen
angivna behörigheten för polisnämnd.

Från anordnarnas sida framföres kritiska synpunkter på de föreslagna
bestämmelserna. Så t. ex. framhåller Sveriges motorfederation, att regeln
att anordnaren skall ha ansvaret för att god ordning råder vid tillställning
givetvis är riktig men invänder därefter följande.

Anordnares skyldighet att bekosta ordningshållningen genom polispersonal
eller förordnade ordningsvakter inskränkes enligt förslaget till sådana
som äger rum inom plats där tillställningen hålles samt vid ingångarna och
särskilda parkeringsplatser. Det kan starkt ifrågasättas riktigheten av att
anordnaren ålägges att bekosta ordningshållningen genom polispersonal
vid särskilda parkeringsplatser. Med den omfattning motorismen numera
har, är anhopningen av motorfordon till en tillställning icke karakteristisk
för vissa slag av sådana utan för samtliga. Som regel torde avsevärda belopp
i form av nöjesskatt komma det allmänna tillgodo i samband med olika
slag av tillställningar. Det förefaller av bl. a. detta skäl riktigt att det
allmänna då också påtager sig kostnaderna för den extra polisbevakning,
som föranledes av tillströmningen av motorfordon till tillställningen. Allmän
parkeringsplats intill eller i närheten av en tävlingsplats finnes också
i allmänhet tillgänglig för trafikanter.

206

Kungi. Maj.ts proposition nr 143 år 1956

Svenska travsportens centralförbund framhåller, att det positiva i förevarande
paragraf är bestämmelsen att kostnaderna för s. k. ytterbevakning,
som sker genom polispersonal, icke skall åvila anordnaren, samt fortsätter.

Denna bestämmelse är emellertid icke förbehållslös, i det länsstyrelse skall
kunna ålägga anordnaren att betala även dylika kostnader. Detta avsteg
från en regel är icke lyckligt och kan lätt komma att motverka det syfte
de sakkunniga eventuellt velat nå, när det gäller ytterbevakningens bekostande.
Man kan nämligen befara, att länsstyrelserna efter någon tid i
realiteten komma att delegera den rätt § 12 skulle ge dem på respektive polischefer
(via landsfogdarna) och därmed skulle vi måhända snart vara tillbaka
vid de gamla förhållandena igen.---

Med innerbevakning — som skall betalas — jämställes bevakning »vid
ingångarna och särskilda parkeringsplatser». Detta kan medföra att en
väsentlig del av ytterbevakningen ändock får betalas av anordnaren.
»Vid ingångarna» kan av polismyndigheten rimligtvis icke tolkas på annat
sätt än »utanför ingångarna», d. v. s. utanför det inhägnade området för
banan och publikplatserna. Att ordna köerna utanför entréerna — vilket
väl i regel underlättas av köledare och fållor — kan mycket väl göras med
banans egna entrévakter och är för övrigt något som i eventuellt fall erfordras
endast vid rusning, d. v. s. 30 å 45 minuter före tävlingarnas början.
Med de sakkunnigas förslag kan emellertid polismyndigheten föreskriva, att
ett antal poliskonstaplar skall tjänstgöra vid ingångarna. Före och efter
den korta rusningstiden komma dessa poliser givetvis att sysselsättas med
övrig ytterbevakning, vilken alltså ändock i realiteten får betalas av anordnaren.
Sak samma gäller skyldigheten att bekosta polisbevakning vid »särskilda
parkeringsplatser». Därest dessa äro avgiftsbelagda, har anordnaren
alltid egna vakter avdelade för att ordna motorfordonens uppställning, och
polispersonal är då överflödig. Där avgift icke upptages måste polisens uppgifter
med bilparkering rimligtvis anses ingå i den allmänna trafikdirigering
som väl utgör polisens primära uppgift vid den s. k. ytterbevakningen.

Förbundet slutar med att föreslå, att när polismyndighet finner bevakning
genom polispersonal eller ordningsvakter nödvändig samråd härom
och om storleken av bevakningen skall äga rum mellan polischefen och anordnaren.
Om enighet därvid ej uppnås skall frågan hänskjutas till länsstyrelsen.
Vidare föreslås att storleken av arvodet åt polispersonal skall fastställas
av länsstyrelsen.

Utredningens förslag, att det skall fordras länsstyrelsens tillstånd för att
anordnare skall kunna åläggas bekosta annan än i paragrafen särskilt
angiven ordningshållning, kan icke länsstyrelsen i Kopparbergs län tillstyrka.
Även länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter lämpligheten därav
och anser det vara en smidigare utväg, att polismyndigheten får hela
beslutanderätten, och att dylika ärenden endast besvärsvägen kommer
under länsstyrelsens prövning.

Flera remissorgan, däribland länsstyrelserna i Västmanlands och Gävleborgs
län har framhållit, att det av utredningen föreslagna stadgandet om
att vid meddelande av föreskrifter skall iakttagas, att anordnaren ej ålägges
onödig kostnad eller tillställningens hållande eljest onödigt försvåras, synes

207

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1956

såsom innefattande självklara saker saklöst kunna utgå. Skulle bestämmelserna
anses böra bibehållas, anser länsstyrelsen i Västmanlands lön att i
varje fall i stället för »onödig kostnad» respektive »onödigt försvåras» bör
stå »oskälig kostnad» respektive »oskäligt försvåras».

Sveriges motorfederation hälsar emellertid en föreskrift av nyssnämnda
slag med tillfredsställelse. Svenska landsbygdens ungdomsförbund har vissa
betänkligheter och anför.

Vad först angår kostnaderna för bevakning utanför festområdet och till
detta hörande parkeringsplats, bör självfallet icke kostnaderna för dylik
bevakning betalas av någon enskild lika litet som en affärsinnehavare
svarar för gatubevakning i de fall, då köer uppstår utanför butiken. Även
om det kan ha ett visst värde med en föreskrift om att »onödig kostnad» ej
får påläggas festarrangör, torde en sådan föreskrift icke tillfredsställande
lösa problemen. Det synes i praktiken bli polismyndigheternas sak att
bedöma, vad som menas med »onödig kostnad». Det är osannolikt, att någon
polischef skulle vidgå, att han nu föreskriver åtgärder, innebärande onödiga
kostnader. Under sådana förhållanden är det ej heller troligt, att samma
åtgärder i framtiden skulle av polischefen bedömas som »onödigt försvårande».
Viss betydelse kan denna ordalydelse ha — särskilt om polischefens
beslut kan besvärsvägen prövas i högre instans —, men denna betydelse
får icke överdrivas.

Vad härefter angår frågan om särskilda ordningsföreskrifter
framhålles från skilda håll önskvärdheten av att vissa generella regler upptages
i ordningsstadgan, främst om barns tillträde till offentliga tillställningar
och om rusdrycksförbud vid sådana. Generella regler angående
barns tillträde förordas sålunda av bl. a. länsstyrelserna i Blekinge, Gävleborgs
och Jämtlands län ävensom polismästaren i Stockholm och föreningen
Sveriges polismästare, och bestämmelser om rusdrycksförbud föreslås av
länsstyrelserna i Stockholms och Norrbottens län samt stadsfullmäktige i
Solna.

Länsstyrelsen i Blekinge län anför.

Länsstyrelsen finner för sin del, med hänsyn till önskvärdheten av likformiga
bestämmelser på detta område — några generella bestämmelser
finnas icke för närvarande — skäl tala för att i stadgan upptagas bestämmelser
om den ålder, som bör utgöra gräns för ungdomens deltagande i
nöjeslivet. Om en sådan gräns sättes till 15 år, uppnår man överensstämmelse
med biografförordningens bestämmelser om den ålder, då det är
tillåtet för ungdom att se barnförbjuden film, ävensom med strafflagens
bestämmelser om straffmyndighetsåldern. Genom att sätta gränsen högre,
löper man risken, att det icke blir möjligt att effektivt övervaka bestämmelsernas
efterlevnad.

Därest en åldersgräns finnes böra fastslås, bör det åligga dels den tillståndsgivande
myndigheten att i utfärdat tillståndsbevis intaga erinran
härom, dels ock anordnaren att i annonser och tillkännagivanden om tillställningen
införa uppgift av samma innehåll.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har den uppfattningen, att förhållandena

208

Kungi. Maj.ts proposition nr 143 dr 1956

i nykterhetsavseende vid offentliga nöjestillställningar, särskilt vid dansbanor
och festplatser, lämnar åtskilligt övrigt att önska, samt fortsätter.

Ett förbud mot förtäring och förvaring av rusdrycker i samband med
offentliga tillställningar bör enligt länsstjTelsens åsikt i stället föreskrivas
i ordningsstadgan. Då utskänkning av alkoholfria drycker regelmässigt
torde förekomma vid inomhustillställningar kommer därigenom ett automatiskt
förbud mot alkoholförtäring att inträda. Vid sådana tillställningar
åter, som hållas på större, icke avgränsade områden, t. ex. vissa motor- och
skidtävlingar, kan det bli praktiskt taget omöjligt att avgöra var förbudet
gäller. Med hänsyn härtill synes ett allmänt förbud i ordningsstadgan att
förtära och förvara rusdrycker böra begränsas att avse tillställningar
utomhus på inhägnade områden. Tillståndsgivaren bör därjämte ha möjlighet
att i särskilt fall kunna lämna dispens från förbudet.

Länsstijrelsen i Stockholms län har samma uppfattning.

Den föreslagna bestämmelsen om att vissa ordningsföreskrifter skall
kunna meddelas i lokal ordningsstadga har icke utsatts för någon direkt
kritik. Vissa remissinstanser framför emellertid en del synpunkter i anledning
av den föreslagna paragrafen. Så t. ex. uttalar justitiekanslersämbetet
följande.

I 19 § förslaget till ordningsstadga föreskrives, att i lokal ordningsstadga
må bestämmas vilka föreskrifter som i allmänhet skola meddelas beträffande
tillträde till offentlig tillställning. Ett så reservationslöst stadgande
torde ge läsaren den uppfattningen, att stadgandet innebär en mera vidsträckt
normgivningsbefogenhet för kommunen på denna punkt än som i
verkligheten är fallet; påpekandet i motiven, att bestämmelse ej må meddelas
som direkt avser att begränsa meddelande av tillstånd till nöjestillställningar,
är således väl på sin plats.

Åklagarmyndigheten i Malmö ifrågasätter, om icke i författningstexten
borde ha upptagits att inskränkningar icke får göras i polismyndighetens
prövningsrätt genom bestämmelser som direkt avser att begränsa meddelande
av tillstånd till nöjestillställningar.

Departementschefen

Frågan om ordningshållning och ordningsföreskrifter vid offentliga tillställningar
och allmänna sammankomster har sedan lång tid tillbaka tilldragit
sig den största uppmärksamhet och åtskilliga förslag i ämnet har
väckts under årens lopp. Även under den utredning som nu ägt rum och
vid den efterföljande remissbehandlingen har särskild vikt fästs vid dessa
spörsmål. Av det material som utredningen redovisat i sitt betänkande
framgår med all tydlighet att de nuvarande förhållandena icke är tillfredsställande.
Det synes mig därför angeläget att man i detta sammanhang försöker
komma fram till en godtagbar lösning.

Enligt nu gällande ordningsstadga — § 13 — är anordnaren skyldig att
ställa sig till efterrättelse de ordningsföreskrifter som polismyndigheten
meddelar. Ordningsföreskrifterna kan avse dels själva ordningshållningen,

209

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1956

som kan anförtros anordnaren att ombesörja genom egen personal eller kan
ha karaktären av polisbevakning, dels en mångfald andra anstalter och åtgärder.

Jag vill här börja med att behandla frågan om själva ordningshållningen
och kostnaderna därför, en fråga som tilldragit sig
stort intresse, och jag vill då först nämna något om de nuvarande förhållandena.

Särskilt när det gäller tillställningar men även i fråga om vissa sammankomster
är det regel, att polismyndigheten meddelar föreskrifter om ordningshållningen
och den polisbevakning som skall förekomma. Enligt 1925
års lag om polisväsendet i riket utgör den omständigheten, att upprätthållande
av allmän ordning och säkerhet i princip ingår i polisens uppgift,
icke hinder mot att vid viss tillställning polisbevakning anordnas på enskild
bekostnad. Den bevakning som sålunda må anordnas utföres av särskilt
förordnad person, ordningsvakt, men även personal som tillhör den
allmänna polisorganisationen, lokalpolis samt stats- och reservpolis, hrukar
anlitas. Ordningsvakterna avlönas privat av anordnaren. När polispersonal
användes får polismannen uppbära ersättning endast om tjänstgöringen
fullgöres under polismannens fritid, s. k. betalningskommendering, och ersättning
brukar då utgå efter vissa taxor. I övriga fall tillfaller ersättningen
polisdistriktet eller, då statspolis användes, statsverket.

I praxis råder f. n. mycket stor osäkerhet beträffande frågan, i vilken
utsträckning den enskilde anordnaren bör åläggas att bekosta polisbevakning.
Som exempel på hur praxis utvecklat sig vill jag nämna något om
förhållandena på olika platser i landet. I Malmö ålägges exempelvis anordnaren
att ersätta staden för hela kostnaden för polisbevakningen vid danstillställningar,
festplatser och andra tillställningar av ren nöjeskaraktär
under det att vid tävlingar och idrottsspel arrangören icke anses ha skyldighet
att ersätta staden för annat än polisbevakningen vid entréerna och
inom området för evenemanget. Vid fest- och demonstrationståg genom
stadens gator, konserter och alla andra kulturella eller ideella tillställningar,
dit allmänheten äger tillträde, är anordnaren helt befriad från att ersätta
kostnaden för polisbevakning. Angående förhållandena inom Kopparbergs
län har upplysts, att vid allmänna tillställningar av mera sportbetonad
karaktär arrangören i regel ansetts böra bekosta den särskilda bevakning
som befunnits erforderlig inom visst inhägnat område. Likaså hade den enskilde
arrangören i vissa fall ansetts böra påtaga sig den särskilda polisbevakning
som befunnits erforderlig för trafikens ordnande in. m. utanför
det inhägnade området. Så var fallet t. ex. vid de stora motortävlingarna
utanför Hedemora som fordrade mycket starka polisuppbåd. Beträffande
vissa tillställningar hade emellertid ansetts att kostnaden delvis borde bestridas
av stat och kommun gemensamt, vilket varit fallet vid sådana tillställningar
som var avsedda att gagna allmännyttiga och kulturella syften
14 — Bihnng till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 143

210 Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1956

och som blivit verkliga folkfester, nämligen Vasaloppet och midsommarspelen
i Leksand. I Stockholm torde den principen i regel tillämpas, att anordnaren
får svara för vakthållningen inom platsen för tillställningen
under det att polisdistriktet bekostar bevakningen utanför området ifråga.

I de utredningar och utlåtanden m. m. i hithörande fråga, som tidigare
förekommit, har hävdats bl. a. att det borde åligga anordnaren att bekosta
erforderlig polisbevakning — såväl å platsen som trakten däromkring —
vid tillställning, som ej tjänade ideellt syfte och som huvudsakligen avsåge
ekonomisk vinning. Häremot har invänts att det vore svårt att avgöra om
en tillställning vore av ideell natur och att en och samma tillställning i vissa
fall kunde sägas tjäna såväl ett ideellt som ett icke ideellt intresse. Avgörande
borde därför vara, om tillställningen anordnades i ekonomiskt
vinningssyfte eller ej. I senare sammanhang har ånyo understrukits att
arrangörer av tillställningar med övervägande ideell karaktär icke borde
betungas av stora kostnader för polisbevakning. Vid flera tillfällen — bl. a.
i riksdagen — har därjämte framhållits behovet av klarläggande föreskrifter
och direktiv på förevarande område; man kunde ställa berättigade krav
på att det funnes klara rättsregler, som angåve i vilka situationer enskilda
hade att svara för kostnaderna.

Utredningens nu framlagda förslag innebär i korthet, att anordnare av
offentlig tillställning skall kunna åläggas bekosta sådan ordningshållning
genom polispersonal eller förordnade ordningsvakter som äger rum inom
lokal eller plats, där tillställningen hålles, samt vid ingångarna och särskilda
parkeringsplatser. För att kunna ålägga anordnaren att bekosta annan
ordningshållning genom personal, som nyss nämnts, fordras enligt
förslaget att länsstyrelsen med hänsyn till omständigheterna medgiver det.
I fråga om allmänna sammankomster föreslår utredningen, att anordnaren
över huvud taget ej skall få åläggas bekosta ordningshållningen genom
polispersonal eller förordnade ordningsvakter med mindre länsstyrelsen
med hänsyn till särskilda omständigheter medgiver det.

Det synes mig fullt naturligt att remissinstanserna har delade meningar
om ett sådant förslag. Anordnaren har ett fullt förståeligt intresse av att
hålla nere omkostnaderna för tillställningen, ett intresse som blir särskilt
markerat vid tillställningar med rent vinningssyfte, och det har hävdats
att det i princip åligger det allmänna att svara för upprätthållande av ordning
och säkerhet. Å andra sidan har det ansetts orimligt att beträffande
alla slags tillställningar helt befria en anordnare, som kanske bereder sig
goda inkomster på en tillställning, från varje kostnad för ordningshållning
genom polisbevakning och lägga kostnaderna därför helt på det allmänna.

Utgångspunkten vid en reglering av förevarande spörsmål torde böra
vara, att det i första hand är anordnaren av en tillställning eller sammankomst
som skall svara för att god ordning därvid råder. Denna huvudprincip
synes icke ha ifrågasatts och den är av sådan grundläggande be -

211

Kungl. Maj.ts proposition nr li3 dr 1956

tydelse alt den bör fastslås i författningarna. Ej heller torde delade meningar
råda om att polismyndigheten, liksom hittills, skall äga meddela
föreskrifter med avseende å ordning och säkerhet och att anordnaren skall
vara skyldig att rätta sig efter dem —- en så betydelsefull regel att den
likaledes bör intagas i författningarna.

Anordnaren kan i vissa fall ombesörja ordningshållningen själv eller
genom särskilt anlitad personal, men ofta är förhållandena sådana — t. ex.
vid större nöjestillställningar — att det krävs personal med särskilda
kvalifikationer, i första hand polispersonal. Polismyndigheten kan då föreskriva
det antal ordningsvakter och polispersonal som skall tjänstgöra vid
tillställningen o. s. v. När det gäller kostnaderna för denna polisbevakning
delar jag helt utredningens uppfattning, att det icke kan komma i
fråga att införa en generell befrielse för anordnaren från att svara för
kostnaderna. Det synes mig uppenbart att t. ex. vid en nöjestillställning,
som anordnas i rent vinningssyfte utan att vara förenad med något ideellt
ändamål, det icke kan vara rimligt att befria anordnaren från kostnaderna
för erforderlig polisbevakning och låta det allmänna bära kostnaderna.
En sådan lösning av frågan har icke heller föreslagits varken vid frågans
tidigare behandling eller i de nu avgivna remissyttrandena. Ä andra sidan
synes det mig i viss mån stötande, att vid en sammankomst av rent ideell
natur ålägga anordnaren alt själv svara för kostnaderna för polisbevakning.
Det återstår då ingen annan utväg än att göra en avvägning och på ett
skäligt sätt fördela kostnaderna mellan anordnaren och det allmänna. Redan
den gjorda uppdelningen av tillställningar i offentliga tillställningar
och allmänna sammankomster innebär en i förevarande hänseende lämplig
indelning. Vid offentliga tillställningar bör anordnaren i större utsträckning
svara för kostnaderna än vid allmänna sammankomster.

Att såsom utredningen föreslagit i fråga om offentliga tillställningar låta
anordnaren svara för kostnaderna för polisbevakning inom lokal eller plats,
där tillställningen hålles, samt vid ingångarna och särskilda parkeringsplatser
synes mig innebära en rimlig och skälig avvägning. En sådan lösning
anknyter också nära till den praxis som redan råder på många håll.
Med bestämmelsen torde få avses endast sådana parkeringsplatser som är
belägna i anslutning till platsen för tillställningen och som begagnas så gott
som uteslutande av besökare vid tillställningen. Ordningshållningen på eu
sådan plats hänger så nära samman med ordningshållning inom platsen
för tillställningen att det får anses rimligt, att anordnaren normalt får svara
även för dessa kostnader. Och ofta kan det vara en tillfällighet om parkeringsplatsen
ligger innanför själva festområdet eller omedelbart utanför,
i direkt anslutning. Ordningshållningen vid ingångarna torde få anses omfatta
även området omedelbart utanför ingångarna, t. ex. ordnandet av köer
och liknande åtgärder.

Såsom utredningen föreslagit synes en sådan bestämmelse icke böra vara

212 Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1956

undantagslös. Vid särskilt stora och vinstgivande tillställningar kan det
vara rimligt att låta anordnaren svara för en större del av kostnaderna för
polisbevakning, alltså även för bevakning utanför platsen för tillställningen,
s. k. ytterbevakning. Sådant åläggande bör föregås av en noggrann
prövning av de förhandenvarande omständigheterna och denna prövning
— som blir av grannlaga natur — anser jag, i likhet med utredningen, böra
ankomma på länsstyrelsen. Genom att låta länsstyrelsen pröva saken, markeras
än tydligare att det här gäller undantagsfall. Bland de omständigheter,
som bör beaktas vid prövningen, må nämnas tillställningens art och
omfattning samt den ekonomiska vinning som tillställningen kan förväntas
medföra.

Allmänna sammankomster intar — som jag redan tidigare antytt — en
särställning när det gäller ifrågavarande spörsmål. I regel är behovet av
polisbevakning därvid betydligt mindre än vid offentliga tillställningar, ja
i många fall torde över huvud taget icke erfordras någon särskild polisbevakning.
Även med hänsyn till vikten av att undvika intrång i församlingsfriheten
synes det rimligt att det allmänna i regel svarar för kostnaderna
för polisbevakning vid allmänna sammankomster. Undantag härifrån
bör kunna göras endast då särskilda omständigheter motiverar en
annan ordning. Detta bör gälla såväl inre bevakning som ytterbevakning.
Jag är benägen att godtaga utredningens förslag i denna del, som icke heller
mött någon egentlig gensaga under remissbehandlingen. Förslaget torde
också nära överensstämma med nuvarande praxis på området. Prövningen
anser jag även i dessa fall böra ankomma på länsstyrelsen i stället för polismyndigheten.

De bestämmelser, för vilka jag nu redogjort, innebär sålunda att man fastslår
i vilka fall anordnaren skall kanna åläggas att svara för kostnaderna för
polisbevakningen. Åläggande bör meddelas av polismyndigheten. En annan
sak är att bestämma de särskilda fall när så bör ske. Detta har utredningen
icke ansett möjligt alt reglera i författningarna utan funnit, att
det blir nöd,vändigt att lita till en dislcretionär prövning från fall till fall.
Och härvidlag har utredningen ansett att kommunernas självbestämmanderätt
även i viss mån bör komma till uttryck. Utredningen har tänkt sig att
man — såsom är möjligt redan enligt nu gällande lagstiftning — skall i
större eller mindre utsträckning kunna överföra kostnaderna för polisbevakningen
å det allmänna. I fråga om bevakning vid offentliga tillställningar,
som anordnas med polispersonal inom ramen för dennas tjänstgöringsskyldighet,
anser utredningen bestämmelser kunna utfärdas, varigenom
polisdistriktets eller statsverkets anspråk på ersättning eftergives.
När det gäller ersättning till ordningsvakter eller polismän som tjänstgör
på fritid — betalningskommendering — vilkas ersättning ej är reglerad
i författning, kan man ej på samma sätt överföra kostnaderna på del
allmänna. Vill man avlasta anordnaren dessa kostnader, får man i stället

213

Kungi. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

förfara så att antingen särskilda anslag ställes till förfogande för gottgörelse
till anordnaren eller att själva organisationerna, om de anses böra
stödjas, direkt beviljas understöd genom särskilda anslag. Vidare kan vid
beviljande av befrielse från den kommunen tillkommande andelen av nöjesskatt
hänsyn tagas till anordnarens bevakningskostnader. Vad utredningen
sålunda anfört, föranleder ingen erinran från min sida. I den mån det gäller
kommunala medel blir detta en fråga som kommunerna själva får avgöra
med beaktande av vad i övrigt gäller angående kommunernas bestämmanderätt.

Bestämmelserna angående ordningshållning genom polisbevakning har
upptagits i särskilda paragrafer, 17 § i förslaget till allmän ordningsstadga
och 8 § i förslaget till lag om allmänna sammankomster. I det stadgande
som avser offentliga tillställningar har intagits en erinran om att i de fall,
då polisbevakning ombesörjes genom polismyndigheten, i fråga om ersättningsskyldigheten
till polisdistrikt eller statsverket gäller vad därom i vederbörlig
ordning blivit bestämt. Bestämmelsen syftar just på det tidigare
nämnda förhållandet, att det allmänna ibland kan ha eftergivit sitt anspråk
på ersättning. Att ersättningsskyldighet för anordnaren även av andra
skäl icke alltid kommer i fråga synes icke lämpligen kunna komma till uttryck
i författningarna.

I anledning av vad som framhålles i länsstyrelsens i Kopparbergs län remissyttrande
vill jag uttala, att anordnaren redan före tillställningen — vid
meddelandet av tillstånd eller omedelbart efter det anmälan gjorts — bör
erhålla besked om i vilken utsträckning han skall svara för kostnaderna.

När det gäller att bedöma behovet av den polisbevakning, som skall erfordras
vid en offentlig tillställning eller allmän sammankomst, synes det
mig uppenbart att avgörandet därvidlag måste ankomma på samma myndighet,
som har att pröva frågan om tillstånd för eller mottaga anmälan
om tillställning. I det föregående har föreslagits att denna myndighet skall
vara polismyndigheten i ordningsstadgans mening eller i stad med poliskannnare
denna, i annan stad magistrat eller kommunalborgmästare samt i
övriga delar av riket polischefen i orten. Då saken handlägges av magistrat
eller kommunalborgmästare bör samråd äga rum med polischefen i orten
och vid dennes bedömning av behovet bör stort avseende fästas. I anledning
av vad som anföres i yttrande av travsportens centralförbund vill jag
vidare framhålla, att det ofta är lämpligt att polismyndigheten tar kontakt
med anordnaren och samråder om hur ordningshållningen lämpligen bör
ordnas. Att förordnande ej bör meddelas om mera omfattande polisbevakning
än som i varje fall bedömes som nödvändig är uppenbart och en särskild
erinran därom i författningstexten synes mig onödig.

Vad härefter angår frågan om särskilda ordningsföreskrift
e r vid offentliga tillställningar och allmänna sammankomster bör, såsom
jag redan antytt, i samband med att i författningarna anges alt anordnaren

214

Kungl. Maj. ts proposition nr U3 ur 1956

har att svara för att god ordning råder vid tillställningen eller sammankomsten,
även fastslås, att anordnaren är pliktig att ställa sig till efterrättelse
de föreskrifter med avseende a ordning och säkerhet som polismyndigheten
meddelar. Det synes mig fullt naturligt att polismyndigheten
skall äga meddela sådana föreskrifter. Föreskrifternas art och innehåll får
bli beroende på vad som skäligen är påkallat i det särskilda fallet. Jag har
intet att erinra mot att man, såsom utredningen föreslagit, i författningarna
direkt utsäger, att vid meddelande av föreskrifter skall iakttagas att anordnaren
ej ålägges onödig kostnad eller att tillställningens eller sammankomstens
hållande eljest onödigt försvåras. Bestämmelser i nu nämnda hänseenden
har intagits i 16 § förslaget till allmän ordningsstadga och 7 § förslaget
till lag om allmänna sammankomster.

Ett viktigt spörsmål i detta sammanhang är, om vissa sådana ordningsföreskrifter
är av den allmänna vikt och betydelse och omfattas av en sådan
allmän folkmening att det kan anses motiverat med generella, för hela riket
gällande bestämmelser. I så fall bör de intagas i den allmänna ordningsstadgan
och eventuellt i lagen om allmänna sammankomster. I annat fall
får man överlämna åt kommunerna och polismyndigheterna att själva bestämma
härutinnan. Jag skall i korthet något beröra de ämnen, som närmast
har ifrågasatts böra regleras genom generella bestämmelser.

I fråga om lokal och plats för tillställningen och anordnarens dispositionsrätt
till lokalen är jag ense med utredningen, att några bestämmelser i dessa
hänseenden icke bör upptagas i ordningsstadgan. Det har icke heller ifrågasatts
vid remissbehandlingen av utredningens förslag. Beträffande åtskilliga
lokaler finns bestämmelser i annan lagstiftning och i övrigt synes det tillräckligt
med lokala föreskrifter eller särskilda föreskrifter i det enskilda
fallet.

Ej heller rörande barns tillträde till offentlig nöjestillställning har utredningen
ansett erforderligt att upptaga något generellt stadgande i allmänna
ordningsstadgan. I stället har ulredningen tänkt sig, att denna fråga skall
kunna regleras genom lokala ordningsstadgar. Jag ansluter mig till detta
förslag. Såsom utredningen uttalat synes 15 år i allmänhet vara en lämplig
åldersgräns i den mån föreskrifter bör meddelas. Befogenheten för kommunerna
att bestämma om föreskrifter om tillträde till offentliga tillställningar
torde emellertid icke böra begränsas att avse barn utan möjlighet bör skapas
att i lokal ordningsstadga intaga bestämmelser om vilka föreskrifter
som i allmänhet skall meddelas beträffande tillträde till offentlig tillställning.

En mera tveksam fråga synes mig vara, om man i den allmänna ordningsstadgan
generellt bör förbjuda förtäring och förvaring av rusdrycker
å nöjes- och idrottsplatser m. m. Sådan förtäring är i viss utsträckning förbjuden
enligt bestämmelser i förordningarna om försäljning av rusdrycker,
Öl och alkoholfria drycker, nämligen om utskänkning av sådana drycker
äger rum, och i en del tall kan förtäringen bli alt bedöma som förargelse -

215

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

väckande beteende. I övrigt saknas emellertid f. n. möjlighet att ingripa.
Förhållandena i nykterhetsavseende vid de tillställningar det här gäller
är f. n. icke tillfredsställande. Som särskilt allvarligt framstår det tilltagande
missbruket av alkohol bland ungdom, som i regel utgör den större
delen av publiken vid dessa tillställningar. Inom utredningen synes ha
funnits förespråkare för en generell bestämmelse av angiven innebörd. Den
övervägande meningen har dock varit, att behov icke förefinnes av ett
generellt förbud, som enligt utredningen dessutom skulle medföra ökade
övervakningskostnader även för lojala arrangörer och svårligen kunna effektivt
upprätthållas. Vidare har anförts att det synts lämpligt att de kommunala
myndigheterna —- såsom i allmänhet gäller på rusdryckslagstiftningens
område — beredes inflytande på frågan om spritförtäring vid offentliga
tillställningar. Vissa remissinstanser — bl. a. länsstyrelserna i Stockholms
och Norrbottens län — har nu hävdat, att ett allmänt förbud mot
förtäring och förvaring av rusdrycker vid offentliga tillställningar bör intagas
i den allmänna ordningsstadgan.

Jag vill här också erinra om att man i tidigare sammanhang tillstyrkt förtärings-
och förvaringsförbud på nöjes- och idrottsplatser. Ungdomsvårdskommitténs
uttalande, att alkohol borde helt bannlysas vid offentliga tillställningar
av nöjeskaraktär, fick stöd av nykterhetskommittén. Sistnämnda
kommitté anförde bl. a. att det var en allmän asikt, att spritförtäring inte
borde tolereras vid idrottstävlingar, dansbanetillställningar eller liknande
tillfällen. Det ansågs vidare uppenbart, att möjligheterna att beivra och
förhindra fylleri på dessa platser skulle högst avsevärt utökas, om det fanns
förbud mot förtäring och förvaring av rusdrycker och inte bara mot att
uppträda berusad. Nykterhetskommitténs yttrande remitterades till ett
stort antal myndigheter och sammanslutningar, av vilka flertalet tillstyrkte
det ifrågasatta förbudet. Frågan ansågs emellertid — bl. a. vid genomförandet
av den nya nykterhetslagstiftningen — böra lösas i samband med att
förslaget till ny ordningsstadga upptogs till prövning.

För egen del anser jag övervägande skäl tala för att nu genomföra ett
generellt förbud mot förtäring av rusdrycker vid offentliga tillställningar.
Det synes mig stötande att förtäring av rusdrycker sker vid sådana tillställningar
och måhända skulle en förbudsbestämmelse i viss mån vara ägnad
att minska fylleri framför allt bland ungdom. Den invändning som särskilt
bör beaktas är enligt min mening svårigheterna att på ett effektivt sätt
kunna tillse att förbudet upprätthålles. Om man emellertid, såsom jag vill
förorda, begränsar bestämmelsen till att avse offentliga tillställningar, som
äger rum inomhus eller utomhus inom inhägnat område, förmenai jag att
möjligheter finnes att utan alltlör betydande kostnader kunna pa ett iillfredsställande
sätt övervaka efterlevnaden. Förbudet skall givetvis icke gälla
inom lokaler eller på platser där enligt rusdrycksförsäljningsförordningen
tillåten utskänkning äger rum. Vidare bör möjlighet finnas att, när särskilda

216

Kungl. Maj:ts proposition nr li3 år 1956

omständigheter föreligger, medgiva undantag från förbudet. På grund av
vad jag sålunda anfört förordar jag, att i allmänna ordningsstadgan intages
en bestämmelse med angivet innehåll. Bestämmelsen synes böra intagas i
den paragraf i ordningsstadgan som handlar om ordningsföreskrifter, eller
16 §. I vad angår allmänna sammankomster torde några motsvarande föreskrifter
icke erfordras. Till rusdrycker bör —- i enlighet med vad som gäller
jämlikt rusdrycksförsäljningsförordningen — hänföras spritdrycker, vin
och starköl.

Vad slutligen angar frågan om kontroll i säkerhetssyfte över tivolianordningar
och liknande, delar jag utredningens uppfattning att någon bestämmelse
därom ej bör intagas i allmänna ordningsstadgan. Det får bli
polismyndighetens sak att i varje särskilt fall föranstalta om kontroll,
eventuellt med anlitande av särskild fackman. Det i Stockholm härvidlag
tillämpade förfarandet — för vilket jag tidigare redogjort -—- synes utgöra
ett lämpligt tillvägagångssätt.

Såsom jag redan nämnt bör i lokal ordningsstadga kunna bestämmas,
vilka föreskrifter som i allmänhet skall meddelas beträffande tillträde till
offentlig tillställning och den ordning som skall iakttagas vid sådan tillställning.
Bestämmelse härom har upptagits i 22 § i förslaget till allmän
ordningsstadga. Som exempel på sådana lokala föreskrifter som här avses
må nämnas barns tillträde till offentlig tillställning och tiden för tillställningens
avslutande. Såsom utredningen framhållit får däremot icke meddelas
bestämmelser som direkt avser att begränsa meddelande av tillstånd
till nöjestillställning. En viss enhetlighet vid fastställandet av dylika lokala
föreskrifter är givetvis önskvärd. Den bör kunna ernås genom att, på sätt jag
tidigare anfört, förslag till normalstadgar utarbetas till kommunernas ledning.
Någon motsvarighet till denna bestämmelse torde icke erfordras beträffande
allmänna sammankomster.

8. Myndighets tillträdesrätt

Gällande bestämmelser

Beträffande allmän sammankomst innehåller den tidigare nämnda bestämmelsen
i 4 § b) lagen den 30 juni 1948 angående införande av lagen
om ändring i strafflagen in. m. att tillträde ej må förvägras offentlig myndighet,
varmed torde vara att förstå, förutom polischef, även annan polisman,
som enligt gällande instruktion eller enligt polischefens eller annan
vederbörlig myndighets för särskilt fall givna bemyndigande äger handla
i polismyndighetens ställe. För vägran av inträde, som förrättningsman äger
fordra, är straff stadgat i 10 kap. 12 § strafflagen.

I § 13 ordningsstadgan omnämnes icke uttryckligen befogenhet för polismyndighet
att få tillträde till offentlig tillställning, men befogenheten förutsättes
uppenbarligen såsom given.

217

Kungl Maj.ts proposition nr 143 år 1956

Det må i detta sammanhang erinras om att normalbrandordningen för
städer och liknande samhällen innehåller föreskriften att brandchefen eller
den han därtill förordnar äger närvara vid offentlig tillställning.

1944 års förslag

1944 års förslag till allmän ordningsstadga innehöll i 47 § föreskrift, att
representanter för polisen ägde närvara vid offentlig tillställning.

Under remissbehandlingen av sistnämnda förslag anmärktes bl. a., att
rätten för polisman att vara närvarande borde begränsas till att avse polisman
som blivit beordrad att bevista tillställningen samt därutöver polisbefäl
och den tillståndsgivande myndigheten. Härjämte föreslogs, att
rättighet att närvara vid offentlig tillställning även borde tillkomma
representant för barnavårdsnämnd och nykterhetsnämnd.

Utredningen

Beträffande tillträdesrätt för polismyndigheten föreslår utredningen —
i nära anslutning till 1944 års förslag — att det stadgas, att tillträde till
sammankomst eller tillställning ej må förvägras polismyndigheten eller
därtill förordnad polisman. Bestämmelser härom är upptagna i 13 § förslaget
till ordningsstadga och 5 § förslaget till lag om allmänna sammankomster.
Med anledning av vad som anförts i yttranden över 1944 års förslag
och med tanke framförallt på barnavårds- och nykterhetsnämnder
har utredningen föreslagit att i nämnda paragrafer även stadgas, att polismyndigheten
må föreskriva att av annan myndighet utsedd person skall
äga närvara.

Remissyttrandena

Vad angår förevarande bestämmelser har framhållits, att skriftligt förordnande
angående rätt att närvara icke borde krävas utan att eu muntlig
order borde vara tillräcklig. Från en del håll framhålles jämväl, att representanter
för av viss tillställning berörd myndighet bör kunna få rätt till
tillträde även utan polismyndighets tillstånd.

Överståthållarämbetet ansluter sig till vad polisintendenterna i Stockholm
anfört i sitt yttrande, vari sägs bl. a. följande.

Polismyndigheten enligt 1944 års lag om vad med polismyndighet skall
avses är — för poliskamrarnas del — ett administrativt begrepp. Denna
beteckning synes därför icke kunna användas för befattningshavare hos
denna myndighet.

Anledning att närvara vid en tillställning kan ofta uppkomma så snablit
att polisman icke hinner förordnas att närvara.

På grund av det anförda anse vi att i första stycket bör föreskrivas att
tillträde till offentlig tillställning icke får förvägras vederbörande befattningshavare
vid polismyndigheten eller polisman i tjänsteärende.

Vidare måste polismyndigheten äga befogenhet icke endast att föreskriva
att den som av annan myndighet därtill utses, skall äga närvara vid till -

218 Kungl Maj:ts proposition nr 143 år 1956

ställning, utan även själv förordna sakkunnig, exempelvis tekniker, att
närvara.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län framhåller, att det synes oegentligt att
använda beteckningen »polismyndighet» på den myndighet, som icke får
förvägras tillträde till offentlig tillställning. Beteckningen bör enligt länsstyrelsens
uppfattning utbytas mot »polischef» eller eventuellt »vederbörande
befattningshavare vid polismyndigheten». Med tanke på att det kan
uppkomma brådskande situationer, då polismyndighets förordnande för
polisman att närvara vid offentlig tillställning icke kan avvaktas, bör vidare
den ändringen vidtagas, att tillträde ej må förvägras polisman i tjänsteutövning.

Länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings och Kalmar län samt föreningen
Sveriges landsfiskaler framhåller, att det inte torde böra krävas, att
skriftligt förordnande utfärdas för den som skall representera polisen vid
offentlig tillställning; en muntlig order bör vara tillräcklig. Ordet »förordnats»
anses därför böra utbytas mot »beordrats».

Landsfogden i Norrbottens län påpekar, att de befogenheter som tillkommer
polismyndighet jämväl bör ankomma på polismyndighet överordnad
myndighet och föreslår med hänsyn härtill, att begreppet polismyndighet
utformas på samma sätt som i 68 § utlänningslagen.

Departementschefen

I förevarande författningar bör intagas uttrycklig bestämmelse om att
vissa myndigheter eller myndighetspersoner icke må förvägras tillträde till
offentlig tillställning eller allmän sammankomst. Sådan tillträdesrätt föreligger
redan f. n. för polisens del och icke från något håll har ifrågasatts
att myndigheterna ej skall äga tillträde. Bestämmelser härom har upptagits
i 18 § förslaget till allmän ordningsstadga och 9 § förslaget till lag om allmänna
sammankomster.

Första stycket i nämnda paragrafer reglerar polisens tillträdesrätt. I anledning
av påpekanden i remissyttrandena har vissa jämkningar vidtagits i
utredningens förslag. Tillträdesrätt föreslås sålunda skola tillkomma polischefen
i orten eller polisman som beordrats närvara.

Enligt andra stycket i paragraferna gives polismyndigheten befogenhet
att föreskriva, att den som av annan myndighet därtill utses skall äga närvara
vid tillställningen eller sammankomsten. Bestämmelsen kan t. ex. bli
tillämplig på representant för barnavårdsnämnd eller nykterhetsnämnd.

9. Rätt att upplösa

Gällande bestämmelser

Rörande rätt att upplösa sammankomst stadgas i 4 § b) lagen den 30 juni
1948 angående införande av lagen om ändring i strafflagen m. m. att
sammankomst ej må av offentlig myndighet upplösas, såframt därvid ej
företages något som är stridande mot lag eller eljest stör allmän ordning.

219

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

Enligt § 13 sjätte stycket ordningsstadgan äger i stad med poliskammare
denna och eljest polischefen upplösa offentlig tillställning, om det visar sig
att tillställningen åsyftar eller innebär något som strider mot sedlighet eller
allmän lag eller föranleder svårare oordning eller medför uppenbar fara för
uppträdandes eller åskådares liv, så ock om tillställningen äger rum utan
vederbörlig anmälan eller tillåtelse eller om bland de närvarande uppkommer
oordning av svårare beskaffenhet, som ej kan undanröjas genom deltagarnas
avlägsnande.

1944 års förslag

1944 års förslag upptog i 48 § följande upplösningsgrunder: om tillställning
ägde rum utan tillstånd när sådant erfordrades; om tillställningen
visade sig åsyfta eller innebära något som strede mot lag, sedlighet eller
anständighet; om tillställningen föranledde svårare oordning; om tillställningen
medförde särskild fara för uppträdandes eller åskådares liv; samt
om meddelade ordningsföreskrifter i väsentlig mån eftersattes. Befogenhet
att upplösa tillställning tillkom enligt förslaget polischef och vid tillställningen
närvarande representant för denne.

I yttranden över 1944 års förslag anmärktes, att en tillställning icke borde
kunna upplösas enbart därför att tillstånd icke erhållits; förutsättning för
upplösning borde städse vara att ordningen allvarligen stördes genom tillställningen.

Utredningen

Bestämmelser om upplösning av tillställning och sammankomst är upptagna
i 14 § första stycket förslaget till ordningsstadga resp. 6 § förslaget
till lag om allmänna sammankomster. Där föreslås såtillvida bibehållande
av gällande bestämmelser, att upplösning må kunna ske, om vid sammankomsten
eller tillställningen förekommer något som strider mot lag. Av skäl
som åberopats i samband med behandlingen av polismyndighets prövningsrätt
anser utredningen däremot icke såsom särskild upplösningsgrund böra
angivas, att vad som förekommer eljest strider mot sedlighet eller anständighet.

Såsom upplösningsgrund har i förslaget även upptagits, att sammankomst
eller tillställning hålles i strid mot förbud, varmed avses sådana förbud
som de i 10 § förslaget till ordningsstadga och 2 § förslaget till lag om allmänna
sammankomster angivna (föreställning å kyrkliga högtidsdagar
eller i strid mot länsstyrelses förordnande vid krig, krigsfara, farsot in. m.;
sammankomst i sistnämnda fall). Likaledes har mcdtagits att polismyndigheten
enligt 11 § första stycket resp. 3 § första stycket förslagen förklarat,
att hinder möter mot sammankomstens eller tillställningens hållande eller
vägrat tillstånd. Underlåtenhet att göra anmälan eller begära tillstånd har
däremot synts icke böra uppställas såsom självständiga upplösningsgrunder.

220

Kungi. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

Om tillställning hålles, oaktat sådant förhållande föreligger som enligt det
sagda medför upplösningsrätt, torde enligt utredningen polismyndigheten
icke behöva avvakta att tillställningen börjar utan vara befogad att förhindra
dess hållande genom att spärra tillträde för allmänheten eller genom
annan åtgärd.

Slutligen har upplösning ansetts böra få ske om det visar sig att tillställningen
föranleder oordning eller fara för de tillstädesvarande. Även i vad
gäller sammankomster har upplösning på grund av dylikt förhållande ansetts
böra få ske, dock endast i fall av svårare oordning eller avsevärd fara.

Till bestämmelserna har utredningen, med hänsyn till att sådan åtgärd
icke bör tillgripas i första hand, i de förstnämnda paragrafernas andra
stycke fogat föreskrift, att upplösning på grund av lagstridigt förfarande,
oordning eller fara ej må ske förrän det visat sig att mindre ingripande åtgärder
icke är tillfyllest.

Upplösningsbefogenhet bör enligt utredningen ej förbehållas polischef,
eftersom beslut kan behöva meddelas utan dröjsmål, utan måste kunna
anförtros även annan polisman som förordnats närvara. På grund av beslutets
art torde dock befogenheten icke, om det kan undvikas, böra uppdragas
åt annan polisman än den som innehar befälsställning. Även härom har
bestämmelser införts i tredje stycket av nyssnämnda paragrafer i förslagen.

Remissyttrandena

Överståthållarämbetet framhåller att frågan om polismyndigheternas
befogenheter vid sammankomster och tillställningar är av stor vikt; det är
en självklar princip, att församlingsfriheten icke får onödigtvis begränsas.
Ämbetet har icke något att erinra mot utredningens förslag i vad det avser
den polisiära kontrollen vid tillställningar, men anser de likalydande bestämmelserna
för sammankomster vara för långt gående. Ämbetet, som anknyter
till utredningens förslag att en tillställning eller sammankomst under vissa
förhållanden skulle kunna förbjudas redan på förhand, anför följande.

Att i förväg avgöra om en sammankomst uppenbarligen åsyftar eller innebär
något som strider mot lag är vanskligt och risk föreligger för felbedömningar,
innebärande intrång i församlingsfriheten. Det kan i förevarande
avseende synas vara tillfyllest med de nuvarande befogenheterna, således
att upplösa sammankomst och att förbjuda dess förnyande. Däremot anser
överståthållarämbetet anledning icke föreligga till invändning mot den av
de sakkunniga i övrigt föreslagna förbudsbefogenheten, gällande sådana
sammankomster utomhus, vilka finnas föranleda svårare oordning eller
avsevärd fara för de tillstädeskomna. I dessa fall är fråga om förhållanden,
som med större mått av säkerhet kunna på förhand överblickas, och förbud
får meddelas endast därest de befarade olägenheterna icke genom ordningsföreskrifter
eller andra åtgärder kunna undanröjas. I övrigt innehåller förslaget
väsentligen den utvidgningen av polismyndighetens befogenheter att
rätten att upplösa sammankomst (tillställning) av polismyndigheten kan
uppdragas åt polisman, som förordnas att närvara vid sammankomsten (tillställningen),
dock att dylik rätt, där ej särskilda skäl föranleda undantag, får

221

Kungl. Maj. ts proposition nr 113 år 1956

anförtros endast polisman i befälsställning. Den befogenhet, som här föreslås
skola kunna tilläggas underordnad polisman, är av så ömtålig natur
särskilt i fråga om sammankomster — att en ytterligare reglering, anpassad
efter de särskilda förhållandena i de olika polisdistrikten, synes vara nödvändig.
Sådan reglering kan lämpligen ske antingen i den arbetsordning,
som enligt 45 § polisreglementet kan, efter vederbörande kommunala
organs hörande, för polisdistrikt utfärdas av länsstyrelsen, eller i tjänsteföreskrifter,
utfärdade av polischefen.

Hovrätten för Nedre Norrland förmenar, att rätten för polismyndigheten
att upplösa en offentlig tillställning, om därvid förekommer något som
strider mot lag, blivit mera omfattande än som torde vara åsyftat. Med den
föreslagna lydelsen skulle det, säger hovrätten, vara möjligt för exempelvis
en provokatör att medelst något lagstridigt förehavande åstadkomma, att
en tillställning upplöses. Hovrätten föreslår därför, att nyssnämnda uttryck
utbytes mot ordalag liknande dem som använts i 11 § första stycket, d. v. s.
att tillställningen i sig »åsyftar eller innebär» något otillåtet.

Länsstyrelserna i Stockholms, Hallands och Västernorrlands län, polisen
i Stockholm samt föreningarna Sveriges polismästare och Sveriges landsfiskaler
framhåller, att det klart bör framgå av författningstexten, att polisen
äger befogenhet att förhindra en tillställning genom att spärra tillträde för
allmänheten eller genom annan åtgärd. Förtydligandet anses kunna ske
exempelvis genom att använda orden »inställa eller upplösa».

Länsstyrelsen i Kristianstads län avstyrker förslaget att i vissa undantagsfall
befogenhet skulle kunna anförtros åt underordnad polisman att
upplösa tillställning. I synnerhet då det gäller allmän sammankomst synes
sådan under inga omständigheter böra kunna upplösas av annan än polisman
i befälsställning, framhåller länsstyrelsen.

Poliskammaren i Hälsingborg framhåller, att en naturlig upplösningsgrund
är, att tillställningen föranleder fara för de tillstädesvarande. Detta
bör emellertid ha den konsekvensen — då faran plötsligt och oväntat kan
uppstå — att närvarande polisman utan speciellt eller allmänt hållet förordnande
skall ha rätt att ingripa om dröjsmål med detta icke är försvarligt.
Fn sådan rätt ligger för övrigt i polistjänstens natur, framhålles i yttrandet.

Polisen i Stockholm anför liknande synpunkter.

Departementschefen

Som jag redan i tidigare sammanhang uttalat måste man göra vissa
begränsningar i församlingsfriheten. Myndigheterna måste ha befogenhet
att ingripa när så erfordras för att ordning och säkerhet skall kunna upprätthållas.
Tidigare har jag behandlat frågan om myndighets rätt till tillträde
till en tillställning eller sammankomst och om möjligheter att förbjuda
förnyande därav. Jag vill nu ta upp frågan om rätt för myndigheterna
att under vissa förutsättningar upplösa en tillställning eller sammankomst.

222

Kungi. Maj.ts proposition nr U3 år 1956

En sådan befogenhet finns redan f. n. och det torde icke råda delade
meningar om att den måste finnas. På frågan, när denna rätt skall få
utö\as och hur det skall ske, kan emellertid olika synpunkter läggas. Utredningens
förslag överensstämmer ganska nära med nu gällande bestämmelser.
Enligt förslaget skall polismyndighet äga upplösa offentlig tillställning
om den hålles i strid mot bestämmelserna i 10 eller 11 § i förslaget
d. v. s. å de kyrkliga högtidsdagarna eller då allmänt förbud mot
offentliga tillställningar utfärdats — eller om polismyndigheten förklarat
hinder möta mot tillställningen eller vägrat tillstånd till densamma, om vid
tillställningen förekommer något som strider mot lag eller om tillställningen
föranleder oordning eller fara för de tillstädesvarande. Motsvarande bestämmelser
föreslås för allmänna sammankomster, dock med den skillnaden att
upplösning på grund av oordning eller fara för de tillstädesvarande skall
få ske endast om sammankomsten föranleder svårare oordning eller avsevärd
fara. Detta förslag har i huvudsak godtagits av remissinstanserna och
även jag kan — med vissa jämkningar — ansluta mig till detsamma.

Då jag tidigare ställt mig avvisande till tanken, att man i förväg skall
kunna förklara att hinder möter mot tillställning eller sammankomst, bör
sådan förklaring ej heller upptagas som upplösningsgrund. Mot övriga upplösningsgrunder
har jag intet att erinra. Jag vill dock understryka, att det
under alla förhållanden skall föreligga starka skäl innan man tillgriper en
så långtgående åtgärd som upplösning. Detta bör gälla särskilt i fråga om
allmän sammankomst. Såsom utredningen föreslagit bör upplösning av'' sådan
sammankomst till följd av oordning eller fara för de tillstädesvarande
få ske endast när fråga är om svårare oordning eller avsevärd fara. Detta
bör komma till uttryck i lagtexten. För att ytterligare understryka vikten
av att upplösning icke beordras annat än i allvarliga situationer vill jag
föreslå, att i förevarande paragrafer intages en uttrycklig bestämmelse om
att upplösning skall ske först sedan andra åtgärder visat sig otillräckliga.
Enligt den föreslagna bestämmelsen skall tillställning eller sammankomst ej
få upplösas på grund av lagstridigt förfarande eller oordning eller fara för
de tillstädesvarande, förrän andra åtgärder visat sig otillräckliga för att
förebygga fortsatt lagstridigt förfarande, återställa ordningen eller bereda
skydd för de tillstädesvarande.

Rätten att upplösa skall enligt förslaget tillkomma polischefen i orten.
Emellertid bör denna befogenhet kunna uppdragas åt polisman som beordras
att närvara vid tillställningen eller sammankomsten. Med hänsyn
till den allvarliga åtgärd det här gäller, bör sådan befogenhet i regel endast
få anförtros polisman i befälsställning. Möjlighet till undanlag bör dock
finnas. Då det emellertid här gäller en ytterst grannlaga prövning, som kräver
gott omdöme, bör undantagsbestämmelsen få användas endast då särskilda
skäl föreligger. Lämpligt synes vara att — såsom överståthållarämbetet
föreslagit — ytterligare reglera denna fråga i arbetsordning, tjänsteföreskrifter
eller liknande bestämmelser.

223

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

Bestämmelser i enlighet med vad jag nu anfört har upptagits i 19 § i förslaget
till allmän ordningsstadga och 10 § i förslaget till lag om allmänna
sammankomster.

Beträffande den närmare utformningen av ifrågavarande bestämmelser
vill jag, i anledning av vad som anföres i ett remissyttrande, uttala att
det synes mig uteslutet att uttrycket »strider mot lag» skulle kunna tagas
till intäkt för att upplösa en sammankomst, vid vilken t. ex. en provokatör
företager sig något lagstridigt. Av bestämmelsernas utformning torde tillräckligt
klart framgå, att upplösningsrätten ej får begagnas på ett sådant
sätt.

Däremot anser jag i likhet med vissa remissmyndigheter att av författningstexten
bör klart framgå, att polisen i vissa fall äger förhindra en tillställning
genom att spärra tillträde för allmänheten eller genom annan
åtgärd. Att så bör kunna ske har varit även utredningens uppfattning. Jag
vill därför föreslå att i bestämmelsen även utsäges, att polismyndigheten
skall äga inställa tillställning eller sammankomst om den anordnas i strid
mot de allmänna förbud, varom stadgas i 10 och 11 §§ förslaget till allmän
ordningsstadga och 2 § förslaget till lag om allmänna sammankomster,
eller om den anordnas oaktat polismyndigheten vägrat tillstånd till densamma.

10. Barns medverkan, hypnotiska experiment, m. m.

Gällande bestämmelser

Angående barns medverkan vid offentliga tillställningar är vissa
bestämmelser meddelade i förordningen den 10 december 1897 angående
förbud mot barns användande vid offentliga förevisningar. Enligt dessa
gäller beträffande såväl stad som land förbud mot att använda barn av
mankön under 14 år och av kvinnkön under 15 år vid vissa angivna tillställningar
till vilka allmänheten har tillträde. Förbudet avser teaterföreställning,
lindansning, positivspelning eller dylikt, akrobatiska konststycken,
konstridning, djur förevisning och andra med dessa jämförliga tillställningar.
Beträffande teaterföreställning må dock i Stockholm poliskammaren
och annorstädes länsstyrelsen för särskilda fall medgiva undantag. För
överträdelse av förbudet stadgas bötesstraff för anordnaren ävensom för
den, vilken vården om barnet åligger, därest icke av omständigheterna framgår
att förseelsen skett mot hans uttryckliga föreskrift eller eljest honom
ovetande.

Särskilda föreskrifter finns stadgade beträffande hypnotiska eller
därmed likartade experiment i förordningen den 2G maj 1916
angående offentliga föreställningar i hypnotism m. m. Bestämmelserna innebär
att anordnande av tillställning, vid vilken dylika experiment skall förekomma,
gjorts beroende av särskilt tillstånd av poliskammare, polismästare,
magistrat eller kommunalborgmästare i stad samt länsstyrelsen på landet.

224

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1956

Tillstånd må icke meddelas annan än den som företer av medicinalstyrelsen
utfärdat intyg att föreställningen kan tillåtas honom utan våda. Särskilda
bestämmelser gives därjämte om rätt att upplösa tillställningen och om
straff för anordnaren m. m. Undantagna från förordningens tillämplighet
är föreställningar som i sammanhang med föreläsning anordnas vid universitet
eller därmed jämförlig läroanstalt, varjämte förordningen ej heller
gäller i andra fall då Konungen på ansökan meddelar befrielse från förordningens
tillämpning.

Därjämte finns ett flertal särskilda bestämmelser angående speciella tillställningar
och sammankomster.

Beträffande biograf och filmförevisning finnes stadganden
i flera författningar. Bestämmelserna kommer att närmare behandlas i samband
med förslag till ändring i 1911 års förordning angående biografföreställningar.

Vidare gäller särskilda föreskrifter avseende tävling med fordon
å väg samt uppvisning och tävling med luftfartyg. I det
förra hänseendet gäller enligt 53 § vägtrafikförordningen den 28 september
1951, att sådan tävling icke får anordnas utan tillstånd av länsstyrelsen, som
då tillstånd lämnas skall meddela nödiga föreskrifter till förebyggande av
fara och olägenhet in. in. Beträffande offentlig uppvisning och tävling med
luftfartyg stadgas i § 29 kungörelsen den 20 april 1928 med vissa bestämmelser
rörande tillämpningen av förordningen den 26 maj 1922 om luftfart,
att för dylik uppvisning och tävling erfordras tillstånd, varjämte angives
särskilda villkor för meddelande av tillstånd och anvisningar i fråga om
ordnings- och säkerhetsföreskrifter.

Beträffande utlänningars medverkan vid offentliga tillställningar finns
bestämmelser i kungörelsen den 31 december 1913 angående rätt för
utlänning och i utlandet bosatt svensk undersåte att
bär i riket giva offentlig föreställning m. m. eller att därvid medverka.
Enligt 1 § 1 mom. i nämnda kungörelse skall för utlänning, som är här
i riket bosatt, med avseende å givande av offentlig föreställning eller tillställning
av vad slag det vara må eller medverkan därvid gälla samma
bestämmelser som för här i landet bosatt svensk medborgare under förutsättning,
att utlänningen i viss angiven ordning ställer borgen eller annan
säkerhet för utskylder till staten eller kommun under 3 år. I 2 mom. stadgas,
att om utlänning, som icke förvärvat sådan rätt, vill här i riket giva offentlig
föreställning, hålla konsert eller eljest utföra musik, anställa maskerad, bal,
lekstuga eller andra nöjen, hålla allmänt sammanträde eller göra andra tillställningar
av vad slag det vara må, till vilka allmänheten har tillträde,
ansökan därom skall göras på sätt i kungörelsen stadgas. I mom. 3 meddelas
vissa bestämmelser om vad som skall förstås med offentlig tillställning.

I övrigt innehåller författningen stadganden rörande ansökan och dess
innehåll, meddelande av tillstånd, särskild anmälan beträffande varje till -

225

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1956

ställning, förbud mot förnyande av tillställning och upplösning ävensom
straffbestämmelser in. in. Föreskrifterna anknyter delvis till förordningen
den 23 oktober 1908 angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner
och rättigheter, vilken föreskriver avgifter för här ej bosatta utlänningar,
som ger offentlig föreställning m. m.

1944 års förslag

1944 års förslag innehöll inga särskilda bestämmelser angående barns
medverkan vid offentliga tillställningar utan 1887 års förordning i ämnet
avsågs alltfort skola gälla.

52 § i förslaget upptog eu hänvisning om att beträffande tävling med
motorfordon eller cykel å väg, biografföreställning och biograflokal, föreställning
i hypnotism, uppvisning eller tävling med luftfartyg samt tillställning,
anordnad av eller under medverkan av utlänning eller i utlandet bosatt
svensk undersåte, skulle gälla vad därom vore särskilt stadgat.

Utredningen

Vad angår barns medverkan vid offentliga tillställningar föreslår
utredningen, att förordningen den 10 december 1897 angående förbud mot
barns användande vid offentliga förevisningar skall upphävas och ersättas
genom bestämmelser i den nya ordningsstadgan. Beträffande de föreslagna
bestämmelserna anför utredningen.

I förhållande till gällande föreskrifter ha vissa jämkningar föreslagits.
För både gossar och flickor stadgas sålunda en åldersgräns av 15 år och
beträffande förbudets omfattning föreslås att det skall gälla teaterföreställning,
cirkusföreställning, tivoli- och marknadsnöjen samt därmed jämförlig
tillställning. Undantagsbestämmelsen för teaterföreställning har bibehållits,
därvid såsom villkor för medgivande av undantag uppställts, att
deltagandet icke kan anses menligt inverka på barnets andliga eller fysiska
hälsa. Prövningen härav har tillagts polismyndigheten, som i dylika fall
givetvis bör samråda med vederbörande barnavårdsnämnd.

I fråga om allmänna sammankomster har utredningen icke ansett liknande
bestämmelser erforderliga.

Beträffande hypnotiska eller därmed likartade experiment
föreslår utredningen, att förordningen den 26 maj 1916 angående
offentliga tillställningar i hypnotism m. m. skall upphävas och ersättas av
föreskrifter i den nya lagstiftningen. Utredningen anför härom följande.

Vid överförandet till ny lagstiftning synes det ej vara nödvändigt att
stadga någon särskild tillståndsprövning av polismyndighet utan torde vara
tillfyllest föreskriva, att hypnotiska eller därmed likartade experiment ej
må förekomma vid offentlig tillställning med mindre medicinalstyrelsen
funnit det kunna ske ulan våda. Bestämmelsen är beträffande tillställningar
upptagen i 18 § förslaget till ordningsstadga. 1 It) § förslaget till lag om
allmänna sammankomster har införts enahanda bestämmelse, vari dock
gjorts den jämkning att den ej gäller med avseende å undervisning vid högre
läroanstalt.

15 — Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 sand. Nr 143

226

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

Beträffande biografer och film förevisning har i förslaget
till ordningsstadga 18 § och — med hänsyn till att filmförevisning kan förekomma
såsom beståndsdel av allmän sammankomst — i 10 § i förslaget till
lag om allmänna sammankomster intagits erinringar att, utöver bestämmelserna
i dessa författningar, beträffande förevisning av film skall iakttagas
vad därom finnes särskilt stadgat. Motsvarande hänvisning har vidare gjorts
beträffande tävling med motorfordonå väg samt uppvisning
och tävling med luftfartyg.

Slutligen hänvisas i förevarande paragrafer i ordningsstadgan och lagen
om allmänna sammankomster jämväl till bestämmelserna i 1913 års kungörelse
angående rätt för utlänning och i utlandet bosatt
svensk undersåte att här i riket giva offentlig föreställning in. m.
eller att därvid medverka. Utredningen har funnit att — om utredningens
förslag i övrigt genomföres — vissa följdändringar bör vidtagas i ifrågavarande
kungörelse. Härom anför utredningen.

Beträffande offentlighetsrekvisiten synas några särskilda bestämmelser
ej böra bibehållas. Även föreskriften rörande upplösning torde kunna uteslutas.
Vad angår tillämpningsområdet synes bestämmelsen i 1 § 2 mom.
om vilka tillställningar, som utlänning icke utan tillstånd må anordna,
böra jämkas så, att däri uttryckligen utsäges att sammankomst, som är att
hänföra till allmänt föredrag eller religionsövning, icke omfattas av tillståndskravet.
Undantagsbestämmelsen i samma moment rörande i utlandet
bosatt svensk undersåte torde böra få avseende å allmän sammankomst
över huvud.

Remissyttrandena

Vad angår utredningens förslag i fråga om barns medverkan vid
offentliga tillställningar har den föreslagna åldersgränsen, femton år, allmänt
godtagits av remissinstanserna. Folkets parkers centralorganisation
påpekar dock, att enligt arbetarskyddslagen minderårig får användas till
arbete om han under kalenderåret fyller 14 år samt framhåller att olikheten
mellan bestämmelserna verkar förvirrande. Utredningens förslag, att
undantag från regeln skulle få medgivas endast för teaterföreställningar
kritiseras i flera yttranden. Beträffande vilken myndighet som skall äga giva
dispens, är meningarna delade, men flertalet av remissinstanserna anser,
att dessa frågor som hittills bör handhavas av länsstyrelserna.

Hovrätten för Nedre Norrland anser de föreslagna bestämmelserna tvetydiga
och anför.

Det kan sättas i fråga exempelvis huruvida under förbudet faller barns
medverkan vid välgörenhetstillställning, där ofta diverse underhållning, såsom
dans och sång, förekommer. Troligen måste även dylika fall anses inbegripna.
Men det synes då orimligt, att möjligheten till undantag från förbudsstadgandet
begränsas att gälla endast teaterföreställning, över huvud
synes den sålunda valda begränsningen ganska godtycklig. Underhållning,
som ej innefattas i begreppet teaterföreställning, kan ofta erbjuda lämp -

227

Kungl. Maj:is proposition nr 143 år 1956

ligare form för medverkan av barn än vad sådan föreställning gör. Hovrätten
anser polismyndighetens dispensrätt kunna utan olägenhet utvidgas till
att omfatta alla slag av offentliga tillställningar.

Medicinalstyrelsen uttalar uttryckligen sin anslutning till utredningens
förslag att åldersgränsen för gossar liöjes från 14 till 15 år och fortsätter.

I gällande författning angives icke under vilka förutsättningar undantag
från förbudet må medgivas. I förslaget har preciserats att undantag må
medgivas, »om deltagandet kan anses icke menligt inverka på barnets andliga
eller fysiska hälsa». Denna komplettering innebär en förbättring, som
medicinalstyrelsen tillstyrker.

Av tredje stycket i 18 § framgår att bestämmelserna angående barns medverkan
vid offentliga tillställningar skola gälla även beträffande utländska
barn. Huruvida så är fallet också enligt gällande rätt synes icke otvetydigt.
Kungörelsen den 31 december 1913 (nr 380) ger närmast vid handen, att de
särskilda bestämmelserna om barns medverkan icke avses gälla andra
utlänningar än dem som äro bosatta här i riket, och så synes bestämmelserna
efter vad medicinalstyrelsen erfarit även tolkas i Stockholm. I så fall innebär
förslaget en skärpning, som kan äga praktisk betydelse beträffande exempelvis
utländska cirkusföretag, där det icke är ovanligt att barn medverka
(t. ex. Charlie Rivels). Åtminstone i en del hithörande fall torde tillräckliga
skäl saknas att förvägra dylik medverkan. Enligt förslaget kan emellertid
polismyndighet icke meddela tillstånd för barn att medverka vid andra
offentliga tillställningar än sådana som kunna betecknas som teater. För
andra fall återstår endast möjligheten att söka dispens hos Kungl. Maj :t,
vilket synes styrelsen innebära opåkallad administrativ omgång. Möjligheten
att erhålla dylikt tillstånd av polismyndighet bör därför öppnas.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län vill att begreppet teaterföreställning
skall närmare definieras för undvikande av en oenhetlig praxis. Länsstyrelsen
fortsätter.

Enligt länsstyrelsens mening bör därmed förstås en offentlig tillställning
med tal eller sång med en genomgående dramatisk handling. Begreppet bör
således innefatta även opera och operett men däremot icke balett samt
kabaré- och varietéföreställningar. Något behov av att införa förbud mot
barns medverkan i balettföreställningar torde ej föreligga. Däremot bör
sådant förbud gälla beträffande kabaré- och varietéföreställningar. Då
sådana föreställningar ej torde kunna direkt innefattas i någon av de i
förslaget angivna föreställningarna, torde de böra i författningstexten upptagas
bland de föreställningar, för vilka förbud gäller. Någon anledning att
medge undantag från förbudet beträffande sådana tillställningar torde ej
finnas. Länsstyrelsen vill vidare föreslå, att barn under 15 år även förbjudas
att mot ersättning giva eller medverka vid konserter, med undantag
för elevuppvisningar och dylikt. Erfarenheten har nämligen visat, att barn
med musikaliska talanger stundom tillåtas uppträda offentligt i en utsträckning,
som ej kan anses vara förenlig med barnens bästa. Undantag från
förbudet skall naturligtvis kunna ges enligt samma normer som skola
gälla för teaterföreställning.

Beträffande frågan om barns medverkan vid allmän «ammankomst anför
länsstyrelsen i Östergötlands län.

228

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

Enligt 1 § i förslaget kan vid allmän sammankomst förekomma mindre
inslag, som avse underhållning eller förströelse. Då förslaget i fråga om
barns medverkan saknar motsvarighet till 18 § i förslaget till allmän ordningsstadga,
föreligger icke hinder för barn under femton år att medverka
vid underhållning eller förströelse, som kan förekomma vid allmän sammankomst.
Anledning synes saknas att göra skillnad i nu förevarande
avseende och länsstyrelsen föreslår därför att erforderliga bestämmelser
angående barns medverkan medtagas i lagen, förslagsvis i 10 §.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har ej något att erinra mot att förevarande
frågor regleras i en allmän ordningsstadga men har funnit anledning till
vissa erinringar mot förslaget. Länsstyrelsen fortsätter.

Under senare tid har tillkommit nya former av tillställningar, vid vilka
barn ofta medverkar. Länsstyrelsen syftar bl. a. på de fall, då barn uppträder
som sångare med ackompanjemang av dansorkester. För sådan medverkan
har understundom höga gage utgått. Länsstyrelsen utgår ifrån, att dylika
tillställningar omfattas av uttrycket »eller därmed jämförlig tillställning».
Emellertid är det rimligt att dispens från förbudet skall kunna lämnas i
särskilda fall, vilket bör komma till uttryck i författningstexten.

Liksom för närvarande bör länsstyrelse vara dispensmjmdighet. Den
föreslagna anordningen att dispens skall meddelas av polismyndighet kan
medföra, alt sökanden blir nödsakad vända sig till ett flertal polismyndigheter.
Bristande enhetlighet i tillämpningen kan också bli följden. Det måste
även beaktas att dispensfrågan icke enbart är en ordningsfråga utan också
en social fråga. Den samlade erfarenheten av dessa ärenden blir större om
avgörandena koncentreras till länsstyrelserna. Av egen erfarenhet kan länsstyrelsen
vitsorda att dessa frågor ofta är av ömtålig beskaffenhet.

De sakkunniga har uttalat att före avgörandet samråd bör ske med vederbörande
barnavårdsnämnd. Enligt länsstyrelsens erfarenhet är det ännu
angelägnare att samråd upptages med skolmyndigheterna, som — då det
gäller skolungdom, vilket oftast är fallet — äger ingående kännedom om de
barn det gäller. Länsstyrelsen har ej sällan genom skolmyndigheterna, ofta
vederbörande skolläkare, erhållit sådana upplysningar, särskilt av medicinsk
art, att länsstyrelsen funnit sig nödsakad vägra tillstånd.

Gällande bestämmelser avser uttryckligen medverkan vid tillställningar
och förevisningar, som är offentliga. I förslaget anges däremot ej att det är
fråga om sådana föreställningar. Formellt skulle således förbudet gälla även
teaterföreställningar av enskild karaktär, exempelvis skolteater. Då detta
knappast kan ha varit meningen, bör föreskrifterna förtydligas.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser att det hade varit lämpligt att del
direkt utsagts, huruvida utredningen avsett att samråd skall ske med barnavårdsnämnden
i barnens vistelsekommun eller barnavårdsnämnden i den
kommun, där tillställningen skall äga rum.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller angelägenheten av att
polismyndigheten, i de fall då barn från annan kommun uppträder vid
offentlig föreställning, samråder ej blott med barnavårdsnämnden i orten
utan även med barnavårdsnämnden i barnets hemortskommun, vilken
torde vara den enda myndighet, som har möjlighet att följa i vilken utsträckning
barnet utnyttjas för offentliga framträdanden.

229

Kungl. Maj.ts proposition nr år 1056

Folkets parkers centralorganisation redogör för ett fall då en minderårig
medverkade i en teaterpjäs, med vilken ett teatersällskap turnerade. På
60 turnédagar måste turnén ansöka om tillstånd 48 gånger. På grund av
dessa erfarenheter synes det organisationen önskvärt, att myndigheten på
den ort, där den minderårige har sitt hemvist, skall kunna ge tillstånd, som
är giltigt på de orter där turnén skall medverka.

Utredningens förslag i fråga om hypnotiska eller därmed
likartade experiment behandlas av bl. a. medicinalsigrelsen, som
uttalar, att förslaget icke innebär någon saklig ändring i förhållande till
vad som nu gäller samt fortsätter.

Kravet på särskilt tillstånd av polismyndigheten har visserligen bortfallit
men den för tillståndets meddelande erforderliga förutsättningen,
nämligen att medicinalstyrelsen funnit experimentet kunna utan våda tilllåtas,
bär bibehållits oförändrad. Mot denna ändring finnes intet att erinra
ur medicinsk synpunkt. Förslaget ger emellertid medicinalstyrelsen anledning
påkalla även en saklig justering av gällande bestämmelser. Enligt
styrelsens mening bör tiden nu vara inne att generellt förbjuda hypnotiska
experiment vid tillställningar i rent förströelsesyfte eller, för att använda
utredningens terminologi, vid »offentliga tillställningar». Att utnyttja
hypnotismen för nöjestillställningar måste anses föga lämpligt och det har
åtminstone under senare decennier icke heller förekommit, att medicinalstyrelsen
förklarat hypnotiska experiment kunna ske utan våda vid dylika
tillställningar. Däremot kan skäl möjligen finnas att alltjämt bibehålla
dispensbestämmelsen beträffande vad utredningen betecknar som »allmänna
sammankomster» — d. v. s. föreläsningar, föredrag m. m. som icke
avse underhållning eller förströelse — ehuru användningsområdet för
experiment av denna art måste bliva begränsat till sällsynta undantagsfall.

Polisen i Stockholm har jämte åtskilliga andra instanser framhållit nödvändigheten
av att föreskrift införes om tillståndstvång för hypnotiska
tillställningar för att det skall kunna kontrolleras, huruvida medicinalstyrelsen
medgivit hållande av dylika tillställningar. Föreningen Sveriges
landsfogdar anför i denna fråga.

Med hänsyn till innehållet i förordningen den 26 maj 1916 angående
offentliga föreställningar i hypnolism m. m. synes ordningsstadgan böra
omarbetas på denna punkt. Antingen torde ordningsstadgan böra innehålla
en bestämmelse att tillstånd av polismyndighet — efter medicinalstyrelsens
hörande — kräves för anordnande av offentlig tillställning vid vilken skall
förekomma hypnotiska eller därmed likartade experiment. Eller också bör
1916 års förordning inarbetas i ordningsstadgan. Det senare alternativet
torde vara att föredraga eftersom gränsen mellan en tillställning som nyss
nämnts och en offentlig föreställning i hypnotism m. m. torde vara tämligen
flytande.

Statskontoret belyser de föreslagna bestämmelserna — såvitt de avser
allmänna sammankomster — i förhållande till bevillningsavgift sförordningen
och anför.

Beträffande förslaget till lag om allmänna sammankomster har i 1 §
angivits, att bestämmelserna skola gälla även om vid sammankomsten före -

230

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1056

komma mindre inslag, som avse underhållning eller förströelse. I 10 § har
bl. a. stadgats, att beträffande allmän sammankomst, som anordnas av
utlänning eller därvid utlänning skall medverka, skall utöver bestämmelserna
i lagen iakttagas vad därom är särskilt stadgat. Statskontoret finner
tveksamt, huruvida bevillningsavgift jämlikt förordningen den 23 oktober
1908 ang. bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter kan
uttagas vid den formulering av lagtexten, som utredningen förordat. I bevillningsavgiftsförordningen
användes nämligen icke uttrycket »sammankomst»
utan i stället »föreställning» och »tillställning». Då fall förekommit,
att utländsk arlist medverkat vid offentliga möten och sammankomster,
bör övervägas att klarare markera, att bevillningsavgift kan uttagas vid
allmän sammankomst. Eventuellt kan bevillningsavgiftsförordningen jämkas
i sådan riktning.

Departementschefen

I likhet med utredningen anser jag alt bestämmelsen om barns medverkan
vid offentliga tillställningar bör intagas i den allmänna ordningsstadgan
och 1897 års förordning i ämnet upphävas.

Beträffande innehållet i bestämmelserna har utredningen föreslagit vissa
jämkningar. F. n. är åldersgränsen för gossar 14 år och för flickor 15 år.
Utredningens förslag att denna gräns för såväl gossar som flickor skall bestämmas
till 15 år har allmänt godtagits av remissinstanserna och jag ansluter
mig till detta förslag.

Beträffande förbudets omfattning föreslår utredningen att det skall gälla
teaterföreställning, cirkusföreställning, tivoli- och marknadsnöjen eller därmed
jämförlig tillställning. Denna bestämning överensstämmer i huvudsak
med vad som redan gäller och jag kan godtaga densamma. Såsom jämförliga
med de angivna tillställningarna torde få anses bl. a. opera, operett,
kabaret- och varietéföreställningar samt sånguppträdanden vid danstillställningar,
allt givetvis under förutsättning att tillställningen är offentlig. Från
något håll har ifrågasatts, att bestämmelsen utvidgas till att gälla även allmänna
sammankomster. Även om därvid kan förekomma mindre inslag av
underhållning eller förströelse torde emellertid tillräckliga skäl saknas för
att införa ett generellt förbud angående barns medverkan därvid. Det torde
vara mera undantagsvis som barn medverkar vid allmänna sammankomster
och beträffande förströelseinslaget sägs uttryckligen att det skall vara
fråga om mindre inslag; i annat fall blir det fråga om offentlig tillställning.
Jag kan alltså ej biträda de förslag som väckts om utvidgning av bestämmelserna
till att omfatta sammankomster eller andra tillställningar än de i
utredningens förslag angivna.

Ett mera tveksamt spörsmål är i vilken utsträckning möjlighet bör finnas
att medge undantag från förbudet. Enligt nu gällande föreskrifter kan
länsstyrelsen — i Stockholm poliskammaren — för särskilda fall medge
undantag i fråga om teaterföreställning. Även utredningens förslag innebär
att undantag skall kunna medgivas för teaterföreställning. Därvid före -

231

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1956

skrives som förutsättning att deltagandet icke kan anses menligt inverka
på barnets andliga eller fysiska hälsa. Prövningen skall enligt förslaget ankomma
på polismyndigheten i stället för länsstyrelsen.

Såsom framhålles i flera remissyttranden torde möjligheterna att medge
undantag te sig väl snäva. Förhållandena är i dag annorlunda än vid de
nuvarande bestämmelsernas tillkomst. I vissa andra fall än i fråga om
teaterföreställningar kan det ibland finnas bärande skäl för att kunna låta
barn medverka. Såsom hovrätten för Nedre Norrland anför kan stundom
underhållning som ej innefattas i begreppet teaterföreställning erbjuda
lämpligare form för medverkan av barn än vad sådan föreställning gör.
Härtill kommer att de föreslagna bestämmelserna bör gälla även för utlänningar,
som ej är bosatta här i riket, t. ex. barn som medverkar vid utländska
cirkusföretag. Detta synes innebära en skärpning i förhållande till vad
som nu gäller och det torde böra finnas möjlighet att bevilja dispens.

På grund av det anförda vill jag förorda, att möjlighet öppnas att medge
undantag beträffande barns medverkan vid alla de ifrågavarande offentliga
tillställningarna. Som en allmängiltig förutsättning bör därvid gälla,
att deltagandet icke kan anses menligt inverka på barnets andliga eller
fysiska hälsa. Och detta bör uttryckligen angivas i författningstexten.
Det är emellertid uppenbart att i varje särskilt fall bör företagas en ingående
utredning. Många tillställningar är av den art att det icke bör komma i
fråga att medge undantag. Samråd bör vidare ske med barnavårds- och
skolmyndigheter ävensom andra berörda myndigheter. Ofta kan omständigheterna
vara sådana att samråd bör ske med nämnda myndigheter i barnets
hemort.

Att på sätt jag nu förordat vidga möjligheten att medge undantag synes
mig förenat med mindre betänkligheter om man låter dessa ärenden
även i fortsättningen prövas av länsstyrelsen i stället för, såsom utredningen
föreslagit, av polismyndigheterna. Därigenom torde man skapa viss
garanti mot att bestämmelserna på sina håll tolkas alltför liberalt och
vidare torde man därigenom kunna uppnå en på det hela taget enhetlig
praxis. När det gäller kringresande företag innebär det även för den enskilde
en avgjord fördel att kunna få ett tillstånd som gäller för ett helt län
i stället för att söka tillstånd inom varje polischefsdistrikt. .lag förordar
sålunda att prövningen av dispensärendena liksom hittills skall ankomma
på länsstyrelsen. I Stockholm synes poliskammaren böra bibehållas som
dispensmyndighet.

Vad härefter angår spörsmålet om hypnotiska och därmed likartade experiment
vill jag tillstyrka utredningens förslag. Det innebär förbud däremot
vid offentliga tillställningar, såvida icke medicinalstyrelsen funnit det
kunna ske utan våda. Samma förbud föreslås skola gälla vid allmän sammankomst,
som ej utgör led i undervisningen vid högre läroanstalt. Medicinalstyrelsens
förslag att helt förbjuda sådana experiment vid offentliga

232

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1956

tillställningar är jag icke beredd förorda. Visserligen torde endast i undantagsfall
kunna komma i fråga att tillåta sådana experiment vid offentliga
tillställningar, men jag förmenar att tillräcklig garanti mot missbruk finns
genom att medicinalstyrelsen får avgörandet i sin hand. Ej heller anser jag
erforderligt att -—• utöver medicinalstyrelsens prövning — fordra särskilt
tillstånd enbart av den anledning att det rör sig om hypnotiska experiment.
Det synes mig icke vara förenat med några större svårigheter för
polismyndigheten att, vid de ytterst få tillfällen då hypnotiska experiment
förekommer, kontrollera att medicinalstyrelsen lämnat medgivande. Om så
icke är fallet, har polismyndigheten möjlighet att ingripa.

I förevarande paragrafer har vidare gjorts hänvisning till vissa särskilda
bestämmelser som gäller för offentliga tillställningar och allmänna sammankomster.
Utredningens förslag härutinnan föranleder ingen erinran
från min sida. I anledning av påpekande från statskontoret vill jag uttala,
att enligt min mening bevillningsavgift bör kunna uttagas även vid allmän
sammankomst när i övrigt förutsättningar för avgiftens uttagande är för
handen.

Bestämmelser i enlighet med vad jag nu anfört har upptagits i 21 § förslaget
till allmän ordningsstadga och 12 § förslaget till lag om allmänna
sammankomster. 11

11. Straffbestämmelser m. m.

Gällande bestämmelser

Gällande ordningsstadga föreskriver böter från och med 5 till och med
100 kronor såsom påföljd för underlåtenhet att iakttaga vissa däri intagna
föreskrifter. Bestämmelserna avser underlåtenhet att göra anmälan om tillställning
eller att lämna polismyndighet äskade upplysningar om tillställnings
ändamål och beskaffenhet, anordnande av tillställning för vilken tillstånd
erfordras utan att sådant erhållits samt underlåtenhet att iakttaga de
ordningsföreskrifter som polismyndigheten meddelat. Vidare avser bestämmelserna
underlåtenhet av ägare eller innehavare av lokal eller plats som
begagnas för tillställningen att före tillställningens början göra sig förvissad
om att tillställningen blivit vederbörligen anmäld eller tillåten. Härutöver
är till bestämmelsen om upplösning av tillställning fogad en särskild
straffbestämmelse avseende envar, som icke ställer sig till efterrättelse av
behörig polisman given uppmaning att begiva sig från tillställningen; straffet
är böter som nyss sagts.

1944 års förslag

I 1944 års förslag upptogs bestämmelser om straff m. m. i 69 och följande
§§. För vissa förseelser, bl. a. anordnande av tillställning i strid mot meddelat
förbud, stadgades dagsböter, i övrigt böter från och med 5 till och

233

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

med 300 kronor. Efter mönster av kungörelsen angående förbud mot offentliga
nöjestillställningar m. m. på vissa kyrkliga högtidsdagar upptog förslaget
även en bestämmelse om förverkande av vad som uppburits i avgifter
eller eljest i ersättning för bevistande av tillställning, som hållits utan tillstånd
eller i strid mot meddelat förbud.

Utredningen

I utredningens förslag till ordningsstadga är straffbestämmelser
beträffande offentliga tillställningar upptagna i 27 §. I första hand
stadgas straff för den som anordnar tillställning, varom anmälan skall ske,
utan att sådan blivit rätteligen gjord eller som, då befrielse från anmälningsskyldighet
medgivits, icke ställer sig till efterrättelse de villkor polismyndigheten
i avseende därå meddelat.

Vidare omfattar straffbestämmelserna den som i anmälan eller eljest lämnar
oriktig uppgift om tillställningen eller underlåter att lämna begärd
upplysning, som polismyndigheten äger infordra.

Beträffande dylika försummelser med avseende å anmälnings- och annan
uppgiftsskyldighet, som enligt erfarenheten ofta beror på förbiseende eller
okunnighet, har dock ansetts böra stadgas befrielse från ansvar, om försummelsen
med hänsyn till omständigheterna kan anses ursäktlig och ej
vållat någon olägenhet, eller om tillställningen icke kommit till stånd.

Slutligen avser straffbestämmelserna för anordnare hållande av tillställning
i strid mot förbud eller oaktat hinder mot tillställningen funnits föreligga
eller tillstånd vägrats, ävensom fortsättande av tillställning sedan
beslut meddelats om dess upplösning.

Med avseende å såväl anordnare som andra stadgas härjämte straff för
förseelse mot förbuden om barns medverkan vid tillställning och om företagande
av hypnotiska eller likartade experiment ävensom för underlåtenhet
att efterkomma för tillställningen meddelade ordningsföreskrifter. Beträffande
vid tillställningen närvarande som åsidosätter ordningsföreskrift
har till straffbestämmelsen fogats uttryckligt stadgande att han må avvisas.

Särskilt ansvar för den som ej efterkommer polismans anmodan att
avlägsna sig från upplöst tillställning stadgas ej med hänvisning till att
straff för dylik underlåtenhet i erforderlig utsträckning synes följa enligt
It kap. strafflagen.

Straffet för angivna slag av förseelser har funnits genomgående böra
bestämmas till dagsböter.

Liksom föreslogs i 1944 års betänkande anser jämväl utredningen, att i
vissa fall såsom påföljd bör kunna ådömas förverkande av vad som uppburits
i avgifter eller eljest i ersättning för bevistande av tillställning eller
ock värdet därav, om det ej finnes kvar. Främst kan förverkande vara
motiverat då tillställning hålles i strid mot förhud eller av polismyndighet
meddelat beslut men bör ej ens i sådant fall vara obligatoriskt. I andra

234

Kungl. Maj.ts proposition nr li3 år 1956

fall kan understundom föreligga starka skäl att förverkande må ske, t. ex.
om någon genom oriktiga uppgifter föranlett att tillstånd, som eljest skulle
vägrats, blivit lämnat. Den föreslagna bestämmelsen i 27 § innebär därför,
att det överlämnas åt domstolen att förordna om förverkande efter ty
prövas skäligt.

I förslaget till lag om allmänna sammankomster har i 12 § med erforderliga
jämkningar införts bestämmelser om straff och förverkande av samma
innehåll som de i 27 § förslaget till ordningsstadga upptagna föreskrifterna.

I fråga om besvär föreslår utredningen att beslut som meddelas av
länsstyrelse eller polismyndighet utan hinder av anförda besvär skall lända
till efterrättelse, där ej annorlunda förordnas.

Rörande de föreslagna övergångsbestämmelserna i vad de
rör offentliga tillställningar och allmänna sammankomster torde blott behöva
nämnas upphävandet av förordningen den 10 juni 1932 (nr 200) angående
utsträckt tillämpning av vissa bestämmelser i § 13 ordningsstadgan för
rikets städer in. m. Utöver § 13 ordningsstadgan ävensom 1916 års förordning
angående föreställningar i hypnotism avser förordningen av år 1932
förordningen den 28 oktober 1908 angående bevillningsavgifter för särskilda
törmåner och rättigheter, vilken ej ersättes genom nya bestämmelser. De i
förslaget till ordningsstadga upptagna föreskrifterna om vad som skall
förstås med offentlig tillställning torde emellertid utan vidare bliva tillämpliga
även med avseende å stadgandena om offentliga tillställningar i 1908 års
förordning, varför särskild bestämmelse därom ej erfordras. Därjämte avser
1932 års förordning en äldre författning angående nöjesskatt; i stället för
denna gäller nu 1945 års förordning i ämnet, och denna innehåller bestämmelser
vilka ersätter de i 1932 års förordning meddelade. På grund härav
har sistnämnda förordning funnits ej behöva till någon del bibehållas.

Remissyttrandena

Riksåklagarämbetet anför.

Utredningen har icke funnit särskilt ansvar nödvändigt för den som
underlåter att efterkomma polismans anmodan att avlägsna sig från upplöst
tillställning. Härom har utredningen anfört, att straff för dylik underlåtenhet
i erforderlig utsträckning torde följa enligt 11 kap. strafflagen.
Det lagrum som avses är tydligen 11 kap. 3 §. För att denna paragraf skall
vara tillämplig beträffande en person, som vägrar att avlägsna sig från en
upplöst tillställning, förutsättes emellertid, att personen i fråga är deltagare
i en folksamling, som stör allmän ordning. En dylik situation föreligger
uppenbarligen ingalunda alltid i de fall, när polismyndigheten äger förordna
om upplösning av tillställning. Det kan därför ifrågasättas, om bestämmelsen
ill kap. 3 § strafflagen utgör ett tillräckligt korrektiv mot sådan underlåtenhet
som nyss sagts.

Hovrätten för Nedre Norrland uttalar angående bestämmelsen om straff
för förseelse mot förbuden om barns medverkan vid offentlig tillställning

235

Kungl. Maj.ts proposition nr 743 år 1956

och om företagande av hypnotiska experiment att såsom bestämmelsen
utformats kretsen av dem, mot vilka straffhotet riktas, blir ganska obestämd.
Hovrätten fortsätter.

Motiven ge ej annan vägledning än att stadgandet skall avse »såväl
anordnare som andra». Vilka »andra», som avses, lämnas Öppet. Formuleringen
möjliggör att även t. ex. åskådare, som biträder vid hypnotiskt
experiment eller som ej ställer sig till efterrättelse av polismyndigheten
för föreställningen meddelade föreskrifter, kan straffas. Hovrätten ifrågasätter
om detta alltid blir tillfredsställande.

Den föreslagna bestämmelsen om att försummelse i vissa fall ej skall
föranleda ansvar har vissa remissinstanser ansett överflödig med hänsyn
till vad som föreskrives i 20 kap. 7 § rättegångsbalken angående åtalseftergift
samt 8 § allmänna polisinstruktionen om rätt för polisman att
underlåta att rapportera obetydlig förseelse. Riksåklagarämbetet har emellertid
en annan uppfattning och anför.

Det skulle kunna ifrågasättas, om icke möjligheten till åtalseftergift
enligt 20 kap. 7 § 1. rättegångsbalken utgjorde en tillräcklig garanti emot
obilliga resultat i rättstillämpningen. Förslaget innebär emellertid, att någon
straffbar handling överhuvudtaget icke föreligger i dessa fall---.

Väckes åtal, trots att någon av straffrihetsgrunderna är tillämplig, har
alltså domstolen att frikänna den tilltalade. Föreligger åter endast möjlighet
till åtalseftergift beror det uteslutande på åklagaren, om försummelsen skall
föranleda ansvar. Därest åtal väckes måste sålunda domstolen fälla till
ansvar även om den skulle finna, att åtalseftergift bort meddelas. Förslaget
torde vidare medföra den fördelen, att polisen icke blir skyldig att överlämna
ärendet till åklagaren, när det är tydligt att någon av straffrihetsgrunderna
är tillämplig. Ämbetet biträder alltså förslaget i denna del.

Departementschefen

Straffbestämmelser angående förseelser som berör offentliga tillställningar
och allmänna sammankomster har upptagits i 29 § i förslaget till
allmän ordningsstadga och 15 § förslaget till lag om allmänna sammankomster.
Mot utredningens förslag i vad avser straffbestämmelsernas omfattning
har jag intet att erinra. I anledning av den bestämmelse om förbud
mot förtäring av rusdrycker, som jag föreslagit skola intagas i 16 § förslaget
till allmän ordningsstadga, erfordras en särskild straffbestämmelse. Sålunda
föreslås att den som bryter mot det i 16 § andra stycket stadgade förbudet
att förtära rusdrycker vid vissa offentliga tillställningar skall straffas med
böter, högst trehundra kronor. Straffskalan har anpassats efter vad som
gäller för motsvarande förseelse mot bestämmelserna i ölförsäljningsförordningen
och förordningen om försäljning av alkoholfria drycker. Med
hänsyn till att ifrågavarande förseelser i viss utsträckning är straffbelagda
i nämnda författningar har undantag gjorts för det fall att gärningen är
belagd med straff i annan författning. Vidare har upptagits en särskild

236

Kungl. Maj:ts proposition nr Vilt år 1956

straffbestämmelse för förseelse mot bestämmelsen om förbud att använda
luftvapen m. m. Om barn under 15 år bryter mot föreskriften föreslås att
den som har vårdnaden om barnet skall kunna straffas. Undantag göres för
det fall att han gjort vad på honom ankommit för att förhindra förseelsen.
En liknande bestämmelse finnes i kungörelsen den 23 maj 1952 med vissa
bestämmelser om cyklar med hjälpmotor.

Vad angår straff för den som vägrar att avlägsna sig från upplöst tillställning
eller sammankomst synes mig bestämmelserna i 11 kap. strafflagen
vara tillräckliga. I 3 § av nämnda kapitel stadgas straff för ohörsamhet
mot ordningsmakten. Därmed avses bl. a. underlåtenhet av deltagare
i folksamling som stör allmän ordning att efterkomma för ordningens
upprätthållande meddelad befallning. Även andra bestämmelser kan bli av
betydelse i ifrågavarande situationer t. ex. den i tidigare sammanhang berörda
bestämmelsen i 12 § allmänna polisinstruktionen om rätt för polisman
att tillfälligt omhändertaga den, vars uppträdande innefattar ett störande
av eller en omedelbar fara för ordningen. I regel torde polismans
tillsägelse att avlägsna sig komma att respekteras, och blir så ej fallet
torde situationen bli sådan att fara för ordningens upprätthållande uppkommer.
Jag är sålunda icke benägen att förorda en ytterligare straffbestämmelse
i förevarande hänseende.

Den föreslagna bestämmelsen om straff för den som bryter mot föreskrifterna
om förbud för barns medverkan vid offentlig tillställning eller
förbudet mot hypnotiska experiment avser såväl anordnaren som andra.
Jämväl den som har vårdnaden om barnet bör liksom hittills kunna straffas,
därest han icke gjort vad på honom ankommit för att förhindra
förseelsen.

Straffet för de förseelser det här gäller bör vara dagsböter.

Jag vill vidare förorda utredningens förslag, att försummelse med avseende
å anmälnings- och annan uppgiftsskyldighet ej skall föranleda ansvar,
om försummelsen med hänsyn till omständigheterna kan anses ursäktlig
och ej vållat någon olägenhet eller om tillställningen eller sammankomsten
ej kommit till stånd. Beträffande de tillställningar eller sammankomster,
som får äga rum endast efter tillstånd, anser jag icke samma skäl föreligga
att kunna befria från ansvar. Här har man velat stadga att en verklig
prövning skall föregå tillställningens anordnande och det är av betydligt
större vikt att bestämmelserna respekteras i sådana fall. Någon möjlighet
att i dessa fall kunna underlåta att åtala eller befria från ansvar — utöver
vad som i allmänhet gäller — anser jag därför icke böra införas.

Från några håll har hävdats att nyssnämnda bestämmelse med hänsyn
till stadgandet i 20 kap. 7 § rättegångsbalken vore överflödig. På de av riksåklagarämbetet
anförda skälen vill jag emellertid förorda, att den föreslagna
bestämmelsen intages i ifrågavarande författningar.

237

Kungl. Maj:ls proposition nr H3 år 1956

Likaledes vill jag förorda att, i enlighet med utredningens förslag, i
författningarna intages bestämmelser om förverkandepåföljd i vissa fall
när anordnaren brutit mot bestämmelserna. Avgifter eller ersättning för
bevistande av tillställning eller sammankomst skall kunna förklaras förverkade
när så prövas skäligt. Närmast bör förverkandepåföljd kunna följa
om en tillställning hålles i direkt strid mot ett förbud eller meddelat beslut
eller då anordnaren lämnat oriktiga uppgifter. Men även i andra fall när
omständigheterna är försvårande eller förseelsen är av mera allvarlig art
bör förverkande kunna komma i fråga.

I likhet med vad som föreslås i allmänna ordningsstadgan torde i lagen om
allmänna sammankomster böra upptagas en bestämmelse om rätt att anföra
besvär och att vissa beslut skall lända till efterrättelse utan hinder av anförda
besvär.

I lagen har vidare upptagits en bestämmelse om vad som skall förstås
med polismyndighet. I enlighet med vad tidigare anförts föreslås att magistrat
och kommunalborgmästare tills vidare skall bibehållas vid sina befogenheter
med ärenden av ifrågavarande natur. På sina håll torde dock
föreligga önskemål om och skäl för att deras befattning med hithörande
ärenden överflyttas på polischefen i orten. Jag har därför ansett lämpligt
att bereda staden möjlighet att besluta, att polischefen skall vara polismyndighet
jämväl i detta sammanhang i stället för magistraten eller kommunalborgmästaren.

Vad angår övergångsbestämmelserna till ifrågavarande lag föranleder
utredningens förslag därutinnan ingen erinran från min sida.

12. Ändring i biografförordningen

Gällande bestämmelser

Såsom redan nämnts finns beträffande biografer och filmförevisning stadganden
i flera olika författningar. Förordningen den 22 juni 1911 angående
biografföreställningar innehåller föreskrifter om anordnande av sådan föreställning
samt om de filmer som därvid må förevisas och granskning av
filmer. Föreskrifter avseende skydd mot eldfara m. in. är upptagna i förordningen
den 3 juni 1932 med vissa bestämmelser angående biografer och
filmförevisning samt förordningen samma dag med vissa bestämmelser
angående film.

Enligt förstnämnda förordning gäller i allmänhet, att den som vill anordna
offentlig biografföreställning är skyldig att göra ansökan därom, men fordras
allenast anmälan beträffande föreställning vid vilken endast viss brandsäker
smalfilm förevisas. I fråga om föreställning av sistnämnda slag stadgas,
att föreställningen må förbjudas, om lokalen befinnes ur säkerhetssynpunkt
olämplig eller eljest när skälig anledning förekommer. I övrigt innehåller

238

Kungl. Maj:ts proposition nr U3 år 1956

förordningen bestämmelser angående ansökan och anmälan, vad som skall
förstås med offentlig föreställning samt upplösning, vilka bestämmelser i
allt väsentligt överensstämmer med motsvarande föreskrifter i § 13 i nu
gällande ordningsstadga.

Enligt förordningen 1932 angaende biografer och filmförevisning gäller
bl. a., att biograf — varmed avses lokal för offentlig förevisning av biografbilder
med begagnande av lätt antändlig film, innehållande nitrocellulosa —
ej må tagas i bruk förrän den godkänts vid besiktning, vid vilken polismyndigheten
skall vara företrädd.

loa års förslag

Enligt 1944 års förslag borde bestämmelserna om biograf föreställningar
icke inarbetas i allmänna ordningsstadgan utan alltjämt ingå i en särskild
författning. Bestämmelserna föreslogs dock omarbetade för att så långt
möjligt överensstämmelse skulle nås med bestämmelserna i den föreslagna
ordningsstadgan.

Utredningen

Jämväl enligt utredningens förslag bör de särskilda bestämmelserna angående
biografer och filmförevisning bibehållas. Såsom redan nämnts har
såväl i förslaget till ordningsstadga som i förslaget till lag om allmänna
sammankomster intagits en hänvisning till de särskilda bestämmelserna.

I utredningens förslag förutsättes emellertid att de föreslagna bestämmelserna
om offentliga tillställningar — understundom stadgandena i förslaget
till lag om allmänna sammankomster — skall tillämpas även beträffande
filmförevisning.

Med hänsyn till att enligt 1932 års förordning biograf ej må tagas i bruk
förrän den godkänts vid besiktning, vid vilken polismyndigheten skall vara
företrädd, och då enligt utredningens förslag polismyndigheten får prövningsrätt
beträffande alla tillställningar, har utredningen ej ansett skäl
föreligga att i 1911 års förordning bibehålla bestämmelsen om särskilt tillstånd
för rätten att anordna biografföreställning. Ej heller har anledning
ansetts föreligga att föreskriva anmälningsskyldighet i vidare utsträckning
än som i allmänhet föreslagits beträffande offentliga tillställningar och
allmänna sammankomster, eller att i övrigt i 1911 års förordning bibehålla
några av särbestämmelserna i ovannämnda hänseenden. Genom att nu
avsedda bestämmelser uteslutes kommer enligt förslaget förordningen att
ha avseende endast å barns tillträde till biografföreställning, de filmer som
må visas och granskning av filmer.

I överensstämmelse med det sagda föreslår utredningen, att i förordningen
angående biografföreställningar bestämmelserna i § 1 ersättes med stad -

239

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1956

gande att i fråga om offentlig förevisning av rörliga fotografiska bilder
(biograffilm), skall, utöver vad eljest är föreskrivet, gälla de i förordningen
upptagna bestämmelserna, samt att § 2 upphäves. Vissa följdändringar bör
även vidtagas i §§ 4, 7 och 8, varjämte utredningen föreslår att § 9 utgår
såsom onödig.

Beträffande övriga föreskrifter angående biografer och film anses några
ändringar ej erforderliga.

Remissyttrandena

De föreslagna ändringarna i 1911 års förordning beröres endast i ett
fåtal yttranden.

Justitiekansler sämbetet framhåller, att det torde vara till sådan lättnad
för alla dem som har att tillämpa förordningen, därest denna såsom nu innehåller
en fullständig reglering rörande biografföreställningar, att de ändringar
i biografförordningen, som föranledes av en ny ordningsstadga, bör
inarbetas i förordningen.

Statens biografbyrå föreslår att i detta sammanhang 4 § andra stycket
biografförordningen upphäves, då denna bestämmelse, vilken avser undantag
under angivna förutsättningar för viss aktualitetsfilm från den sedvanliga
granskningen, nu hade föga praktisk betydelse och mycket sällan tilllämpades.

Departementschefen

De av utredningen föreslagna ändringarna i 1911 års förordning angående
biografföreställningar är en direkt följd av regleringen beträffande offentliga
tillställningar och allmänna sammankomster. Bestämmelserna om dessa
tillställningar och sammankomster skall gälla även biografföreställningar.
Utredningen har med hänsyn därtill ej funnit skäl att i 1911 ars förordning
bibehålla de nuvarande föreskrifterna om tillstånd, anmälningsskyldighet
och andra liknande förhållanden, som äger samband med frågan om
offentliga tillställningar. Enligt utredningens förslag kommer förordningen
att ha avseende endast å barns tillträde till biografföreställning, de filmer
som må visas och granskning av filmer. Såsom justitiekanslersämbetet
påpekat talar vissa skäl för att i förordningen intages en fullständig reglering
rörande biografföreställningar, men jag vill dock ansluta mig till utredningens
uppfattning. De i allmänna ordningsstadgan och lagen om allmänna
sammankomster intagna bestämmelserna bör gälla alla tillställningar och
sammankomster och de särskilda föreskrifterna i ifrågavarande förordning
bör därför utgå. Jag vill understryka att detta innebär en icke oväsentlig
lättnad för anordnaren av biografföreställningar. Bortsett från visning av
smalfilm kräves nämligen f. n. tillstånd för samtliga sådana föreställningar

240

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1956

medan överförandet till ordningsstadgan med de regler som förut förordats
kommer att medföra att endast anmälan fordras. På landsbygden behövs
rentav länsstyrelsens förordnande även för att sistnämnda krav skall gälla.
Någon erinran har emellertid icke gjorts mot denna uppmjukning av kontrollen
av biografföreställningar.

Statens biografbyrå har i sitt yttrande tagit upp en speciell fråga om
granskning av film. Även om den berörda bestämmelsen numera i huvudsak
torde ha förlorat sin betydelse är jag ej beredd att i detta sammanhang
föreslå någon ändring. Spörsmålet äger icke direkt samband med den nu
ifrågavarande regleringen av offentliga tillställningar och allmänna sammankomster
och det synes mig därför få övervägas i annat sammanhang.

VI. Skyldigheten att renhålla gata m. m.

1. Historik m. in.

Såsom redan tidigare omnämnts straffbelägges i § 14 första stycket ordningsstadgan
för rikets städer underlåtenhet att, på tid och sätt som
magistraten bestämt, fullgöra vissa i paragrafen omförmälda åtgärder, vilka
vanligen . sammanfattas under benämningen gaturenhållning. Detaljföreskrifter
rörande ifrågavarande bestyr har i regel intagits i städernas lokala
ordningsstadgor.

Med hänsyn till innehållet i § 19 i ordningsstadgan får föreskrifterna i
§ 14 anses gälla endast inom den egentliga staden, med vilket uttryck är att
förstå de delar av stadsområdet som blivit föremål för stadsmässig bebyggelse.
Jämlikt § 30 äger länsstyrelse genom beslut som skall underställas
Kungl. Maj :ts prövning förordna, att ordningsstadgan i tillämpliga delar
skall gälla även inom köping och annat ställe med större sammanträngd
befolkning.

Ordningsstadgan utsäger icke om gaturenhållningen åligger samhället
eller fastighetsägaren. Ett klarläggande av denna fråga måste ske mot bakgrunden
av vad som av ålder gällt i fråga om gatuhållningsskyldigheten i
dess helhet, innefattande anläggning, underhåll och renhållning av gata. I
denna del och om utvecklingen på området anföres i betänkandet.

Samtliga nämnda prestationer ombesörjdes ursprungligen av tomtägarna,
envar utanför sin tomt, såsom ett självfallet åtagande, betingat i första hand
av den särskilda nytta tomtägaren hade av den gatudel, som betjänade
samfärdseln till och från hans tomt. I samma mån som gatornas betydelse
för den allmänna samfärdseln växte och ökade krav därmed ställdes på
gatornas kvalitet, ändrade gatuhållningen karaktär och övergick till att
bliva en fastighetsägaren åvilande plikt mot det allmänna, ett särskilt
fastighetsonus.

241

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

Skyldigheten saknade stöd i skriven lag. Redan tidigt bekräftades den
visserligen i allmänna stadganden och förordningar av lokal natur, merendels
städernas byggnadsordningar, men dess rättsgrund var sedvänjan.
Enligt denna vilade i princip å fastighetsägaren ombesörjandet av varje
åtgärd, från vilken han icke uttryckligen befriats. Ännu vid tiden för 1862
års kommunalreform hade dock endast i ringa mån sådan befrielse kommit
till stånd, och rättsläget från äldre tid var i stort sett oförändrat.

Ej heller kommunalreformen medförde i och för sig någon ändring i fråga
om fastighetsägarnas ställning till gatuväsendet. Den avsåg visserligen i
princip att upphäva åtskillnaden mellan de olika klasserna av stadsinvånare
och införa likställighet mellan dem, så i rättigheter som i skyldigheter, men
från grundsatsen om den kommunala likställigheten gjordes undantag för
bl. a. sådana »personliga tjänstbarheter, vilka inom en stad utgjorts efter
förut antagna grunder». Dessa tjänstbarheter, till vilka gatuhållningen
räknades, skulle »fortfarande till dess annorlunda varder förordnat, efter
samma grunder utgöras». Senare tillkommen kommunallagstiftning har
härutinnan ej medfört någon ändring, och ett stadgande av samma innehåll
som det nämnda har numera sin plats i 10 § promulgationslagen till
1953 års kommunallag.

Indirekt kom emellertid kommunalreformen att medföra vissa ändringar
även i fråga om fastighetsägarnas gatuhållningsskyldighet. Reformen föranledde
nämligen utfärdandet av ett cirkulär den 10 juni 1863, vari Kungl.
Maj:t anbefallde vederbörande att genom frivilliga överenskommelser söka
åvägabringa den kommunala likställighet, åt vilken 1862 års kommunallagar
i princip ger uttryck. De s. k. likställighetsöverenskommelser, som i
anledning härav under de närmast följande decennierna kom till stånd i
praktiskt taget samtliga rikets städer, berörde i ett stort antal fall även
gatuväsendet.

Likställighetsöverenskommelserna avsåg emellertid icke gatuhållningsskyldigheten
i dess helhet. Endast skyldigheten att anlägga och underhålla
gata har ansetts upphävd genom dessa överenskommelser, och detta även
om gaturenhållningen icke uttryckligen undantagits från de fastighetsonera
som avlöstes. I ett fall — Stockholm — har dock gaturenhållningsskyldigheten
blivit föremål för särskild likställighetsöverenskommelse. Kommunal
likställighet i fråga om gatuhållningsskyldigheten även såvitt angår renhållningen
har emellertid stundom åvägabragts genom beslut av stadsfullmäktige
eller allmänna rådstugan; i något fall har helt enkelt förfarits så,
att i lokal ordningsstadga intagits bestämmelse om skyldighet för staden att
ombesörja och bekosta viss eller vissa uppgifter.

De regleringar som sålunda kom till stånd visar att gatuhållningen icke
längre betraktades som ett odelat besvär. I likställighetsöverenskommelser
och andra beslut som berörde gatuhållning behandlades anläggning, underhåll
och renhållning var för sig såsom ett särskilt onus, vilken uppdelning
också användes då frågan om gatuprestationerna sedermera kom under
övervägande i olika lagstiftningssammanhang.

Beträffande anläggning och underhåll har bestämmelser
givits i stadsplane- och byggnadslagstiftningen med uttryckliga förklaringar
vem ifrågavarande skyldigheter i första hand åvilar, i vilken mån äldre
bestämmelser fortfarande skall lända till efterrättelse samt i vilken ordning
ny eller ökad förpliktelse må åläggas fastighetsägare. Eu översikt av ut16
— Ilihang till riksdagens protokoll 1956. 1 sand. Nr 143

242

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

vecklingen under detta sekel och den nuvarande ordningen i denna del
lämnas i utredningens betänkande (sid. 121—122), till vilket torde få hänvisas.

Vad angår renhållningen har icke genomförts någon reglering
motsvarande den som byggnadslagstiftningen lämnat i fråga om anläggning
och underhåll. Om den allmänna innebörden av den nuvarande ordningen
och om vissa reformförslag anför utredningen.

Väl har stundom gjorts gällande att § 14 i ordningsstadgan skulle utgöra
den laga grund, på vilken fastighetsägarens gaturenhållningsskyldighet vilar.
Förarbetena till ordningsstadgan torde emellertid visa, att det icke varit
avsett att åt § 14 skulle givas den innebörden, att fastighetsägarens renhållningsskyldighet
därigenom konstituerades. En i 1859 års förslag intagen
förklaring, att gaturenhållningen skulle besörjas av en var för sin tomt,
uteslöts nämligen från stadgan, och anledningen därtill lärer ha varit att
förklaringen, såsom avseende ett till kommunalbeskattningen hörande
ämne, icke längre, sedan kommunallagstiftningen undandragits Konungens
ekonomiska lagstiftningsmakt, ansetts böra ha sin plats i en med stöd härav
utfärdad författning. I fråga om renhållningsskyldighetens existens är ordningsstadgan
sålunda allenast deklarativ.

Förslag om gaturenhållningsskyldighetens reglering i allmän lag har vid
flera tillfällen varit uppe till prövning men icke föranlett någon lagstiftning.
Sålunda föreslog 1916 års stadsplanekommitté i sitt år 1920 avgivna betänkande
att, enär gatas renhållning torde vara för dess utnyttjande såsom
trafikled erforderlig, underhåll och renhållning borde samordnas och bådadera
regleras i stadsplanelagstiftningen. Ett av stadsbyggnadssakkunniga år
1925 avgivet förslag till lag om gatuhållningsskyldighet gav i huvudsak uttryck
åt samma uppfattning. Det förslag till lag i samma ämne, som framlades
vid 1926 års riksdag men av riksdagen avslogs, innehöll emellertid
ingen bestämmelse om gaturenhållningen; det ansågs att frågan hade närmare
samband med den kommunala beskattningen och att lagstiftning i
ämnet ej vore av trängande behov påkallad. Bestämmelser om gaturenhållningen
kom ej heller att inflyta vare sig i 1931 års stadsplanelag eller i 1947
års byggnadslag.

Vid 1926 och 1937 års riksdagar hemställdes i motioner om åtgärder
för erhållande av lagstiftning om avlyftande från fastighetsägarna av dem
åvilande gaturenhållningsbesvär. Båda motionerna avslogs, den tidigare
under hänvisning till att frågan om en lag rörande gatuhållningsskyldighet
för det dåvarande vore föremål för övervägande av sakkunniga, och den
senare med motiveringen att anledning saknades att i lagstiftningsväg ingripa
i den gällande ordningen, enligt vilken samhället självt ägde besluta
om och i vad mån det skulle övertaga gaturenhållningen.

I 1944 års betänkande med förslag till allmän ordningsstadga omnämndes,
att i åtskilliga till de sakkunniga inkomna yttranden och framställningar
diskuterats frågan, huruvida bestyret med gaturenhållningen i dess helhet
borde åligga samhället eller om fastighetsägarna, såsom i allmänhet var fallet,
borde till en del fullgöra denna skyldighet. De sakkunniga fann sig
emellertid icke kunna upptaga denna fråga till behandling utan hänvisade
till att bestämmelser merendels meddelades i lokala stadganden. Någon ändring
i gällande ordning föreslogs alltså icke, vilket kom till uttryck genom
en i 18 § andra stycket av förslaget intagen förklaring, att beträffande skyl -

243

Kungl. Maj. ts proposition nr lb3 år 1956

dighet att vidtaga renhållningsåtgärd skulle »å de olika orterna gälla vad
av ålder varit brukligt eller i särskild ordning föreskrivits».

I remissyttrandena över 1944 års förslag var frågan om gaturenhållningen
föremål för stort intresse, icke minst i vad avsåg vem som hade att
fullgöra hithörande skyldigheter. I åtskilliga av yttrandena framhölls såsom
önskvärt och angeläget, att detta problem kunnat få sin lösning i ordningsstadgan.
Den föreslagna hänvisningen till vad som av ålder varit brukligt
ansågs icke innebära det klarläggande av problemet som var av behovet
påkallat. Det erinrades att tillämpningen av stadgandet måste komma att
framdeles medföra liknande svårigheter, som vållats av dittills rådande
ovisshet, och att tillämpningen framför allt måste bli vansklig i nybildade
städer och stadsliknande samhällen, där man icke kunde åberopa av ålder
gällande sedvänjor. På något håll befarades också, att bestämmelserna om
straff då gaturenhållningen försummades kunde komma att bliva illusoriska
på grund av bevisningssvårigheter i fråga om sedvänjorna.

2. Renhållningsskyldighetens innebörd

De bestämmelser som reglerade gatuhållningsskyldigheten i äldre tider
var fåtaliga och knapphändiga, givetvis främst därför att anspråken på
gatornas kvalitet var skäligen små. Efter hand som trafiken antog ändrad
karaktär och ökade i intensitet blev anspråken större. Nya uppgifter tillkom
och överhuvud gällde, att åtgärderna skulle fullgöras oftare och med
större noggrannhet än tidigare.

Beträffande renhållningen torde detaljföreskrifterna i 1859 års förslag till
ordningsstadga, av vilka åtskilliga dock icke inflöt i den slutliga stadgan,
lämna en ganska god bild av gaturenhållningen vid tiden för ordningsstadgans
tillkomst. Rörande innehållet i dessa föreskrifter hänvisas till utredningens
betänkande (s. 124).

Den slutliga avfattningen av § 14 kom att omnämna följande skyldigheter:
att, på tid som magistraten bestämt, omsorgsfullt sopa och rengöra
gata, torg och annan allmän plats med trottoarer och rännstenar ävensom
avloppstrumma; att genast inom den för rengöringen bestämda tiden bortföra
orenligheten; att undanskotta, upphugga och därefter skyndsamt bortföra
snö och is samt att fullgöra vad som av magistraten föreskrivits till
förekommande av olyckshändelser genom halka vintertiden. Ifrågavarande
stadgande har därefter icke undergått andra ändringar än att magistraten
bemyndigats alt bestämma också sättet för renhållningens fullgörande samt
skyldighet ålagts magistraten att höra hälsovårdsnämnden. Dessa ändringar
tillkom i anslutning till 1919 års hälsovårdsstadga.

Inom den ram ordningsstadgan sålunda angiver har därefter renhållningsskyldigheten
närmare utformats genom lokala stadgor. Däri har upptagits
erforderliga anvisningar om sättet och tiden för arbetets utförande.
Vissa förtydliganden har därjämte gjorts, t. ex. att till gaturenhållningen

244

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1956

är att hänföra vissa åtgärder med dammbindande verkan, skölj ning av
rännstenar, bortrensning av gräs in. m.

Vid en av svenska stadsförbundet under slutet av 1930-talet företagen
undersökning rörande gaturenhållningens ordnande i städerna förtecknades
de olika bestyren sålunda: sopning och rengöring, vattning i samband med
sopning, borttagande av ogräs, bortförande av sopor och orenlighet, snöplogning,
undanskottande av snö och is, bortforsling av snövallar, upphuggen
samt från hustak och dylikt nedskottad snö och is, ävensom sändning.
Denna uppräkning torde alltjämt angiva vilka uppgifter som anses
ingå under § 14 ordningsstadgan.

3. Den faktiska fördelningen av uppgifterna

I denna del lämnar utredningen följande redogörelse.

Det har redan tidigare anmärkts, att gaturenhållningen i viss utsträckning
efter hand övertagits till ombesörjande såsom en samfälld kommunal
angelägenhet.

Övertagandet har stundom skett mot vederlag men oftast utan. En särskild
ordning, som i vissa fall tillämpats, är att tvångsplikt införts för
fastighetsägarna att för fullgörandet av dem åliggande skyldigheter anlita
kommunens inrättningar mot stadgad avgift. I andra fall har kommunens
ombesörjande av uppgiften mot avgift gjorts beroende av överenskommelse
med fastighetsägaren. Även då tvångsplikt införts har detta ej ansetts innebära
åläggande av ny förpliktelse utan endast ordnandet av en fastighetsägarna
redan tidigare åvilande skyldighet.

Formerna för övertagandet har växlat. I Stockholm kommunaliserades
gaturenhållningen genom en särskild likställighetsöverenskommelse, fastställd
av Kungl. Maj :t den 22 januari 1898. Som vederlag för stadens övertagande
skulle enligt överenskommelsen för varje fastighet under viss tid,
dock högst 50 år, erläggas en genom uppskattning av de verkliga gaturenhållningskostnaderna
vid tiden för övertagandet bestämd avgift, varav 85 %
skulle användas till bestridande av årskostnaderna för renhållningen och
15 % avsättas till en fond för avlösning av fastighetsägarnas renhållningsskyldighet.

En annan ordning som tillämpats vid övertagandet är, att bestyrets ombesörjande
i lokal ordningsföreskrift upptagits såsom ett stadens åliggande.
Stundom har staden övertagit bestyret genom beslut av stadsfullmäktige,
men det har också förekommit, att frågan icke kommit under fullmäktiges
bedömande annorledes än på det sätt att beslut fattats om att anslag för
det ifrågavarande ändamålet skulle ställas till renhållningsverkets eller gatukontorets
förfogande. I vissa stadsfullmäktigebeslut har uttryckligen angivits,
att övertagandet endast avsåge en försöksperiod på viss tid eller tillsvidare.

245

Kungl. Maj:ts proposition nr li3 år 1956

Förutom i Stockholm är gaturenhållningen för närvarande ett uteslutande
kommunalt åliggande i sju städer; i ytterligare ett par inskränker sig
fastighetsägarnas skyldigheter till barmarksrengöring av gångbanorna.

I övriga städer är i fråga om sommarrengöringen i stort sett
den gamla regeln alltjämt förhärskande, att var och en skall hålla gatan
utanför sin tomt ren till halva gatans bredd, ofta dock med en fastställd
maximibredd av 9 meter från tomtgränsen. Samma begränsning tillämpas
också i åtskilliga städer i fråga om fastighetsägarens skyldighet att renhålla
torg och annan allmän plats; övriga delar av sådan plats renhålles
då av staden. I en del städer ombesörjes renhållning av dessa allmänna
platser helt och hållet av staden.

En av de i § 14 omförmälda särskilda uppgifterna, nämligen rengöringen
av avloppstrumma, torde numera motsvaras av den rensning av rännstensbrunnar,
som i allmänhet ingår i den av stadens renhållningsverk ombesörjda
skötseln av de allmänna avloppsledningarna. Endast i några mindre
städer fullgöres denna skyldighet fortfarande av fastighetsägarna.

Vinterrenhållningen ombesörjes och bekostas fortfarande i ett
30-tal städer av fastighetsägarna, dock i allmänhet med den begränsning
till viss maximibredd som tidigare angivits. 1 de övriga fullgöres snöplogning
av körbanorna numera av staden — dock med begränsning på ett eller
annat sätt, stundom till de för biltrafiken viktiga gatorna i stadens centrum
—- medan snöröjning å gångbanorna fortfarande åvilar fastighetsägaren.
I ett stort antal sist avsedda städer ombesörjes jämväl sändning av körbanorna
av staden i den mån behovet därav anses mera trängande, varjämte
en del städer kostnadsfritt tillhandahåller fastighetsägarna sand för sändning
av gångbanorna. I ett 20-tal städer har staden också åtagit sig att ombesörja
bortforsling av snövallar som uppkommit genom plogning ävensom
av upphuggen snö och is. I allmänhet avser detta åtagande bortforsling av
snö från körbanorna, men om trafiken är av sådan intensitet, att körbanorna
måste plogas från rännsten till rännsten och snön alltså plogas upp
på gångbanorna, bortforslas även denna snö genom stadens försorg. Fastighetsägares
skyldighet att röja gångbanorna får då i regel fullgöras på det
sätt, att snön skottas från trottoaren till den mot eller på trottoaren upplagda
snövallen, varefter staden ombesörjer bortforslingen. Fastighetsägarna skall
i allmänhet svara för den skottning, som erfordras för att i avvaktan på
vallarnas bortforsling hålla in- och utfarter från fastigheterna fria. Icke
sällan, framför allt i mindre städer, anses snö vallarna kunna kvarligga utan
men för trafiken.

I köpingarna och de stadsliknande samhällena har en liknande utveckling
ägt rum. Även fördelningen av uppgifterna kan sägas i stort sett ha
följt samma linjer som i städerna, bl. a. därutinnan att snöskottning å gångbana
ävensom sopning och sändning av sådan nästan genomgående ombesörjes
av fastighetsägarna. Vad angår snöplogning av körbana och andra

246

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

åtgärder som direkt syftar till att bereda trafiken framkomstmöjligheter
gäller numera beträffande gata, som tillika är allmän väg, att dessa uppgifter
i allmänhet åvilar kronan såsom väghållare.

4. 1943 års väglagstiftning

Ända till slutet av 1800-talet ålåg väghållningen på landet uteslutande
ägare och brukare av jord. Statsbidrag, till en början med mycket små belopp,
hade dock redan tidigare börjat utgå. Till lindrande av jordbrukets
väghållningsbörda ökades efter hand dessa bidrag, varjämte väghållningsskyldigheten
utsträcktes till flera förut fritagna beskattningsföremål, vilka
blev skyldiga att utgiva vägskatt. Redan under 1880-talet hade frågan om
vägväsendets förstatligande berörts i den offentliga diskussionen. Under
1900-talets lagstiftningsarbete upptogs den i olika sammanhang till förnyad
provning men ännu på 1930-talet avvisades tanken på ett sådant förstatligande.
Först genom lagen den 30 juni 1943 om allmänna vägar kom staten
att övertaga den allmänna väghållningen på landet. Ehuru i princip avseende
landsbygdens vägförhållanden har 1943 års väglagstiftning också i vissa
hänseenden betydelse för gatuhållningen i städerna,.

Enligt huvudregeln i 11 § väglagen är på landet kronan och inom stads
område staden väghållare. Konungen äger dock förordna att köping eller
annat stadsliknande samhälle, för vilket byggnadslagens bestämmelser för
stad äger tillämpning, själv skall vara väghållare. Befinnes stad eller samhälle,
beträffande vilket sådant förordnande meddelats, sakna förutsättningar
att handhava väghållningen, må Konungen förordna, att kronan skall
vara väghållare i staden eller samhället. Väghållningen omfattar byggande
och underhåll av väg.

I städer och samhällen, där kronan är väghållare,
övertager kronan den gatuhållningsskyldighet, som eljest åvilar staden
eller samhället. För att en redan upplåten gata skall ingå i kronans gatuhållningsskyldighet
kräves dock att gatan förklarats tillika ha karaktär
av allmän väg, vilket förutsätter att gatan prövats vara nödig för den allmänna
samfärdseln eller eljest till synnerligt gagn för det allmänna.

Kronan sålunda åliggande gatuhållningsskyldighet innefattar gatas iordningställande
och upplåtande till allmänt begagnande samt underhåll. Enligt
5 § väglagen omfattar underhållet vintertid bl. a. arbete för att hålla
vägbanan till erforderlig bredd fri från hinder av snö och is, så ock sändning.
Som denna bestämmelse i första hand avser den egentliga landsbygden,
har med hänsyn till de speciella förhållandena i städerna vissa kompletterande
föreskrifter meddelats. Härom föreskrives i kungl. brev den 3
december 1943 till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen med anvisningar röran -

247

Kungl. Maj:ts proposition nr U3 år 1956

de den allmänna väghållningen i de städer och stadsliknande samhällen,
där kronan är väghållare:

Till underhåll av väg hänföres arbete som avser att vidmakthålla väg i
ett för samfärdseln tillfredsställande skick och alt vintertid undanröja
hinder för trafiken. Underhållet omfattar ej bortskaffande av snövallar,
som uppkommit genom plogning, såvida icke sådant är nödvändigt för
att bereda trafiken framkomstmöjligheter, ej heller uppröjning av infarter
till tomter eller till enskilda utfartsvägar. Vinlertid må röjning av cykeloch
gångbanor underlåtas, om körbanan kan anses tillfyllest för all förekommande
trafik.

Av det anförda framgår, att i fall då kronan är väghållare till underhåll
hänföres vissa åtgärder, vilka jämväl omfattas av § 14 i ordningsstadgan.
Då någon övergångsbestämmelse motsvarande 88 § i 1931 års stadsplanelag
icke knutits till väglagen, har de fastighetsägare, som på grund av äldre
bestämmelser varit skyldiga att ombesörja åtgärd, vilken numera ingår i
kronans gatuunderhåll, blivit befriade från sin skyldighet härutinnan.

Väglagstiftningen har härigenom kommit att innebära en viss avlösning
av fastighetsägarens i § 14 ordningsstadgan eller i lokala föreskrifter angivna
skyldighet att undanskotta, upphugga och bortföra snö och is så ock
att vidtaga åtgärder till förekommande av olyckshändelser genom halka
vintertiden. Det må emellertid anmärkas att tidigare bestående sådan skyldighet,
i den mån den icke övergått å kronan, fortfarande regleras av de
äldre bestämmelserna. Så är alltså fallet beträffande gator, som icke omfattas
av kronans väghållningsskyldighet.

Vidkommande härefter de städer vilka själva är väghållare
gäller numera, enligt förordningen den 30 juni 1943 om statsbidrag
till väg- och gatuhållningen i städer och stadsliknande samhällen som är
väghållare, att till sådan stad eller samhälle årligen utgår statsbidrag med
nittiofem procent av det belopp, vartill kostnaderna för underhållet av de
för biltrafiken viktiga gatorna inom staden eller samhället beräknas skäligen
böra uppgå. Enligt övergångsbestämmelse till förordningen är emellertid
bidragsrätten sålunda begränsad, att bidrag endast utgår till den del av
kostnaden, som icke på grund av äldre bestämmelser bestrides av fastighetsägare
eller täckes genom de bidrag staden enligt sådan bestämmelse äger
uppbära. Till förtydligande av denna övergångsbestämmelse har väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen i cirkulär den 4 november 1949 uttalat, att i fiåga
om snöbortforsling m. in. skall vid statsbidragsberäkningen i förekommande
fall avdrag göras för sådana prestanda och belopp, som avses i övergångsbestämmelsen.
Den omständigheten att eu stad uppburit statsbidrag lör
visst arbete har icke ansetts befria fastighetsägare från fullgörande av
honom enligt äldre bestämmelser åvilande skyldighet.

I de städer som själva är väghållare har alltså 1943 års väglagstiftning
icke medfört någon avlösning av fastighetsägaren tidigare åvilande skyldigheter.

248

Kungl. Maj. ts proposition nr H3 år 1956

5. Allmänna grunder för en reform av gaturenhållningen

Utredningen

Utredningen uttalar inledningsvis att principen i fråga om fullgörandet
av renhållningsskyldigheten beträffande gata och annan allmän plats i
städerna alltjämt får anses vara att skyldigheten åligger fastighetsägarna
och att dessa är pliktiga att ombesörja och bekosta varje hithörande uppgift
som av ålder åvilat dem på grund av lokal sedvänja eller annan särskild
orsak.

Utredningen fortsätter.

Av vad förut anförts framgår emellertid att de faktiska förhållandena
numera förete en annan bild, i det att samhällena, liksom beträffande gatuhållningen
i övrigt, kommit att övertaga en med trafikutvecklingen växande
andel av renhållningen och att deras insats kan antagas numera genomsnittHgt
sett överstiga fastighetsägarnas. Endast i ett 30-tal städer kvarlever
alltjämt i huvudsak den äldre ordningen. I det stora flertalet däremot ha
fastighetsägarnas skyldigheter i avsevärd mån begränsats, i enstaka fall helt
upphört. Förändringarna ha i stort sett gått i den riktningen att städerna
övertagit ansvaret för mera omfattande arbetsuppgifter. Av stor ekonomisk
betydelse har därvid varit att flertalet städer omhändertagit bestyret att
ploga och sanda körbanorna vintertid. Denna utveckling, i förening med
samhällets växande övertagande överhuvud av plikter som tidigare fullgjorts
av enskilda, har medfört, att principen om renhållningen såsom ett fastighetsonus
icke längre motsvarar verkligheten eller kan anses leva i den
allmänna uppfattningen.

Redan på grund av sagda förhållanden finner utredningen det angeläget
att frågan om fördelningen av renhållningsbestyren upptages till prövning.
Oavsett hur denna utfaller, är det även av andra skäl påkallat att en författningsmässig
reglering kommer till stånd. Av rättspraxis, både den administrativa
och den judiciella, torde framgå att betydande svårigheter ofta
möta att avgöra vem ett visst bestyr åligger. Svårigheterna kunna avse såväl
tolkning av gällande bestämmelser som bevisning, i synnerhet då det gäller
innebörden av äldre föreskrifter i lokala stadgor och lokala sedvänjor. Olägenheterna
härav få väl anses ha minskats till följd av städernas och kronans
övertagande av vissa uppgifter, men äro fortfarande betydande. Bristen
på fasta och enhetliga normer framträder så mycket starkare sedan övrig
gatuhållning — också den tidigare bestämd av sedvänjor och lokala förordningar
numera regleras i allmän lag med uttryckligt angivande av vem
ansvaret för de olika uppgifterna i första hand åvilar, låt vara att genom
övergångsbestämmelse de äldre förhallandena i viss utsträckning ännu
kvarleva.

Eftei att salunda ha funnit att frågan om fördelningen av renhållningsbestyren
nu bör upptagas till prövning kommer utredningen in på själva
principerna för ansvarsfördelningen och anför därutinnan följande.

Vidkommande frågan om ansvaret för gaturenhållningen har från principiell
synpunkt mot den nuvarande ordningen invänts, att den innebär en
avvikelse från den kommunala likställigheten, enligt vilken beträffande
angelägenheter av gemensamt intresse alla invånare böra bidraga genom

249

Kungl. Maj.ts proposition nr 1A3 år 1956

beskattning efter vanliga grunder. Det har därvid med visst fog framhållits
att gaturenhållningen numera väsentligen tjänar vidare syften än dem,
vilka i gången tid motiverade att envar fastighetsägare höll rent utanför sitt
hus. Gatornas betydelse är icke, har man sagt, i samma grad som förr att
utgöra tillfartsleder till de enskilda fastigheterna och de begagnas icke
heller längre som avstjälpningsplats för orenlighet från fastigheterna utan
ha övergått till att i övervägande grad tjäna den allmänna samfärdselns
intresse; och i detta hänseende kunde fastighetsägarna — som för övrigt icke
äga gatumarken — icke anses ha större nytta än övriga stadsinvånare av
gatornas hållande i ett skick som uppfyller samfärdselns krav. Icke utan
berättigande har även åberopats de växande kostnaderna; skyldigheten —
som ursprungligen utgjorde en ringa pålaga — har genom trafikens enorma
utveckling i förening med ökade anspråk på bekvämlighet kommit att bliva
i hög grad betungande, framför allt i vad avser vinterrenhållningen.

Även frågan huruvida renhållningen bäst och mest rationellt utföres
genom samhällets eller fastighetsägarnas försorg finner utredningen vara
av betydelse och anför härom.

Diskussionen om gaturenhållningen har emellertid icke endast rört sig
kring frågan huruvida fastighetsägarna borde stå kostnaderna därför eller
dessa bestridas beskattningsvägen. I kanske lika hög grad har meningsutbytet
gällt den praktiska frågan, huruvida renhållningen bäst och mest
rationellt utföres genom samhällets eller fastighetsägarnas försorg. För
renhållningen som en samhällsuppgift talar att en centralisering av arbetena
åtminstone i viss utsträckning framstår såsom önskvärd och knappast kan
tänkas bliva genomförd på annat sätt än genom en kommunalisering. Det
är sålunda uppenbart, att en centralisering kan vara ägnad att medföra ett
förbilligande och även förbättringar genom större sakkunskap hos personalen
och användandet av moderna metoder. Av störst betydelse är kanske,
att en gaturenhållning som skall tillgodose nutidens anspråk kräver tillgång
till maskinell utrustning, såsom snöplogar, sopmaskiner, traktorer och
annat. Å andra sidan kan ej förbises att inom renhållningen alltjämt i ej
obetydlig omfattning förekomma arbeten som bäst utföras manuellt; icke
ens ett sådant arbete som snöröjning sker alltid lämpligast med maskiner,
särskilt ej beträffande gångbanor. Ett annat förhållande som måste beaktas
är ojämnheten i arbetenas omfattning, med toppbelastning t. ex. vid hastigt
påkommande snöfall och dessemellan långa perioder då endast ringa ingripanden
krävas. Det är förenat med stora kostnader att hålla en renhållningsberedskap
med sådan kapacitet, att i en kritisk situation trafikanternas
trygghet och bekvämlighet kan säkras inom rimlig tid. Fortfarande kan
det därför vara lämpligare att ombesörjandet åligger fastighetsägaren eller
hans gårdskarl eller annan anställd som finnes tillstädes på platsen och oförtövat
kan ingripa.

Enligt utredningen får utvecklingen anses visa att städerna och övriga
samhällen biträtt uppfattningen, att en kommunalisering av gaturenhållningen
i viss utsträckning är önskvärd, i det städerna självmant övertagit
allt flera av renhållningsbestyren, ofta utan vederlag från fastighetsägarna.
I belysningen av denna utveckling och med hänsyn till vad i övrigt anförts
kan det enligt utredningens mening knappast ifrågakomma annat än all vid

250 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

nyreglering av gaturenhållningsskyldigheten i princip lägga ansvaret därför
å samhället.

Emellertid anser utredningen att — i motsats till förhållandena beträffande
anläggning och underhåll — i fråga om renhållningen fog finns för
uppfattningen, att en del arbetsuppgifter alltjämt lämpligen bör utföras
genom de olika fastighetsägarnas försorg. Utredningen fortsätter.

Den utveckling som ägt rum torde också giva stöd för att samhällets
övertagande av renhållningen i praktiken framstått såsom mest motiverad
såvitt gäller körbanorna, vilkas renhållande är en större och mera maskinkrävande
uppgift, medan renhållningen i gångtrafikens intresse på många
håll fortfarande ansetts böra handhavas av fastighetsägarna. Det kan vid
detta förhållande knappast anses vara en ändamålsenlig ordning att även
beträffande dylika arbeten utan undantag upphäva städernas nuvarande
möjlighet och rätt att utkräva fastighetsägarnas bistånd vid arbetenas
utförande; att utvecklingen framdeles kan leda till ett annat bedömande
ligger givetvis inom möjligheternas gräns.

De argument som under åberopande av likställighet och billighet anförts
mot ett bibehållande av renhållningen som ett fastighetsonus torde icke
heller kunna anses i allo berättigade. Trots vad därutinnan andragits måste
allt fortfarande fastighetsägarna anses ha ett intresse av gatuhållningen som
överväger andra stadsinvånares. Detta förhållande har i fråga om anläggningen
av gata ansetts utgöra grund för att ålägga fastighetsägarna ersättningsskyldighet
gentemot samhället såväl beträffande markvärde som byggnadskostnad.
Att med avvikelse härifrån beträffande renhållningen helt
befria fastighetsägarna från dem av ålder åvilande skyldigheter och därigenom
föranleda en ytterligare belastning för samhället, vill synas föga
motiverat, detta oavsett de praktiska synpunkterna på frågan.

Efter att ha prövat skälen för och emot ett bibehållande av fastighetsägarnas
ansvar för renhållningen har utredningen funnit sig böra föreslå
att, samtidigt som det primära ansvaret överflyttas å samhällena, dessa
medgives rätt att ålägga fastighetsägarna vissa arbetsuppgifter som tillgodoser
gångtrafikens intressen.

Utredningen diskuterar härefter närmare det föreslagna systemet och
anför.

Jämfört med nuvarande förhållanden kan ett genomförande av detta förslag
på en del håll medföra en lindring av fastighetsägarnas skyldigheter
men på andra håll en ökning eller ett förnyande av plikter som för närvarande
ej utkrävas. Sett från ändamålets synpunkt föreligger ej skäl att
hindra en sådan ökning eller förnyelse, men fråga uppstår om sådant kan
anses stå i strid mot vad som är skäligt och billigt. En liknande fråga var
föremål för övervägande i samband med införande av skyldighet för fastighetsägare
att utgiva bidrag till gatubyggnadskostnad, trots att äldre överenskommelse
förelåg om befrielse från fullgörande av byggnadsplikt.
Därvid anfördes att billigheten icke kunde anses bliva kränkt om fastighetsägarna
icke utgivit vederlag för avlösningen, och ej heller om överenskommelsen
icke avsett att befria fastighetsägarna från skyldigheten såsom
sådan utan endast att reglera sättet för prestationens utgörande. Större
tvekan förspordes beträffande fall då en verklig avlösning mot vederlag

251

Kungl. Maj.ts proposition nr 1^3 år 1956

kommit till stånd. Med hänsyn till det motsatta samhälleliga intresset ansågs
emellertid av en ny lagstiftning ej kunna krävas annat än att den ej rubbade
överenskommelsen såvitt fastighetsägarna därigenom vunnit befrielse
från gatuanläggning, fattad med hänsyn till vad däri närmast ansågs ingå
vid överenskommelsens tillkomst; hinder borde ej möta mot att genom ny
lagstiftning ålägga fastighetsägarna att bidraga till den gatukostnad, som
betingades därav att fordringarna på gatuanläggning efter överenskommelsen
stegrats. Emellertid ansågs en överenskommelse böra tillerkännas den
verkan, att vid bestämmandet av bidragsskyldigheten hänsyn skall tagas
till huruvida nuvarande eller föregående ägare av tomt mot vederlag helt
eller delvis vunnit befrielse från deltagande i anläggningskostnaden.

I stort sett torde enahanda synpunkter kunna åberopas i fråga om fastighetsägares
renhållningsskyldighet. Med avseende å denna är därjämte enligt
utredningen att bemärka, att avlösning genom egentlig likställighetsöverenskommelse
såvitt är känt skett i ett enda fall och att endast i ett
förhållandevis ringa antal städer en verklig friskrivning genom beslut
av stadsfullmäktige kommit till stånd, därvid vederlag icke alltid utgått.
För fall då vederlag lämnats, forsätter utredningen, torde vara anledning
antaga att detta, även om det uppvärderas med hänsyn till penningvärdets
fall, i allmänhet icke skulle efter nutida anspråk på renhållningens
kvalitet förslå till befrielse även från den begränsade prestationsskyldighet
som förslaget innebär. Bedömandet kan även utfalla olika
beträffande äldre och senare tillkomna stadsdelar. Skäligheten i att förnya
eu äldre bidragsplikt måste enligt utredningen bedömas efter omständigheterna
i varje särskilt fall då fråga därom uppkommer. Liksom gäller
bidrag till gatubyggnadskostnad torde därför böra stadgas, att beslut om
åläggande av renhållningsskyldighet skall underställas Kungl. Maj :t, såframt
på fastighetsägarna lägges skyldighet som tidigare icke ålegat dem.
Jämte beslutets lämplighet bör därvid tillses, att befogade skälighetssynpunkter
icke åsidosättes; om vederlag lämnats för befrielse kan skyldigheten
böra begränsas till sitt innehåll.

Utredningen tillägger att förslaget icke torde medföra hinder mot att
tillämpa den ordningen — som redan nu stundom gäller — alt staden
övertager det faktiska ombesörjandet av gaturenhållningen mot att fastighetsägarna
till staden utgiver renhållningsavgift. Det torde emellertid vara
uppenbart att en förnyelse av en mot vederlag avlöst prestationsskvldighet
ej bör medgivas, om syftet därmed blott är att pålägga fastighetsägarna en
renhållningsavgift.

Utredningen behandlar därefter tillämpningsområdet för de föreslagna
principerna och anför.

I det föregående har i huvudsak endast berörts städerna. På sätt tidigare
nämnts kunna emellertid renhållningsföreskrifterna i gällande ordningsstadga
äga tillämpning inom andra orter med sammanträngd befolkning,
och den fastighetsägare av ålder åvilande renhållningsskyldigheten lärer
överhuvud gälla inom områden med stadsmässig bebyggelse. Även förslaget
bör jämte städerna omfatta andra samhällsbildningar där bebyggelse och
gatuväsen liar stadskaraktär. Liksom enligt byggnadslagen gäller beträffande
gatuhållningsskyldigheten i övrigt torde renhållningsskyldigheten enligt
förslaget böra knytas till uppkomsten av sådan tätare bebyggelse, som enligt

252

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

88 och 90 §§ byggnadslagen medför tillämpning av de i lagen meddelade
bestämmelserna för stad.

Fastighetsägarnas nuvarande skyldigheter äro som förut nämnts begränsade
till den egentliga staden och omfatta icke de delar som icke äro stadsmässigt
bebyggda. Inom den egentliga staden torde skyldigheterna däremot
icke inskränka sig till gator och allmänna platser i den mening dessa
begrepp ha fått genom byggnadslagen utan få antagas gälla även beträffande
allmänna vägar och liknande samfärdsleder. I dessa hänseenden torde
förslaget böra så nära som möjligt ansluta sig till vad som nu gäller. Fastighetsägares
skyldighet torde därför böra begränsas till stadens eller samhällets
tättbebyggda delar samt därinom omfatta allmän plats i den mening
detta uttryck användes i förslaget till ordningsstadga, d. v. s. gata, torg, park
och dylik allmän plats i byggnadslagens mening, allmän väg och annat
område som är upplåtet till eller eljest nyttjas för allmän samfärdsel.

Beträffande samhällenas renhållningsskyldighet torde någon begränsning
till tättbebyggda delar icke böra göras. Det måste anses önskvärt, att
förbindelselederna mellan olika delar omfattas av skyldigheten; och beträffande
sådana och andra trafikleder torde en begränsning — med hänsyn
till omfattningen av väghållningen enligt väglagen och av renhållningen
enligt den föreslagna föreskriften i ordningsstadgan — knappast vara av
någon praktisk betydelse.

En reglering av renhållningsskyldigheten efter de av utredningen föreslagna
riktlinjerna har ansetts böra ske genom allmän lag. Enligt utredningen
kan det ifrågasättas om i samband härmed bör upphävas den i
promulgationslagen till 1953 års kommunallag kvarstående bestämmelsen
om utgörande av vissa personliga tjänstbarheter. Med hänsyn till ovissheten
i vad mån dylika förpliktelser även efter förslagets genomförande
kommer att bestå synes enligt utredningen bestämmelsen emellertid böra
lämnas orubbad.

Remissyttrandena

Utredningens förslag att ansvaret för gaturenhållningsskyldigheten i
piincip skall åvila samhället har mottagits med gillande av de flesta remissinstanserna.
För detta förslag är sålunda exempelvis länsstyrelserna i Stockholms,
Uppsala, Östergötlands, Kronobergs, Kalmar, Malmöhus, Hallands,
Älvsborgs, Värmlands, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands,
Västerbottens och Norrbottens län. Vissa av dessa länsstyrelser tillstyrker
dock icke förslaget i övrigt. Länsstyrelserna i Södermanlands,
Göteborgs och Bohus, Skaraborgs och Örebro län anser däremot att förslaget
över huvud taget icke i sitt nuvarande skick bör läggas till grund för
lagstiftning. Övriga länsstyrelser har icke direkt intagit någon ståndpunkt.

Styrelserna för svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas
förbund samt flertalet städer är negativt inställda. Av 70 städer som yttrat
sig är sålunda 19 tillstyrkande och 48 avstyrkande medan 3 icke angivit
någon bestämd mening. Bland städer som är mot att förslaget lägges till
grund för lagstiftning märkes bl. a. Göteborg, Malmö, Borås, Norrköping,

253

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

Örebro, Linköping, Motala, Mjölby, Söderköping, Ljungby, Karlshamn, Sölvesborg,
Nyköping, Katrineholm, Laholm, Falkenberg, Varberg, Kungsbacka,
Uppsala, Trollhättan, Tidaholm, Kristinehamn, Hagfors, Säffle, Askersund,
Lindesberg, Västerås, Arboga, Avesta, Hedemora och Ludvika. Stockholms
stad uttalar att förslaget icke har någon större betydelse för stadens del.

Sveriges fastighetsägareförbund tillstyrker förslaget om ett generellt stadgande
om städernas ansvar för gaturenhållningen medan däremot den i
2 § utredningens lagförslag intagna befogenheten för fullmäktige att ålägga
fastighetsägare renhållningsskyldighet på gångbana m. in. bestämt avstyrkes.
Vissa myndigheter såsom bgggnadsstyrelsen har en liknande uppfattning.

Länsstyrelsen i Värmlands län finner för sin del några mera bärande
invändningar i princip icke kunna göras mot det av utredningen framlagda
förslaget. Lagbestämmelserna synes enligt länsstyrelsen väl avvägda och i
överensstämmelse med den faktiska utvecklingen. Länsstyrelsen har därför
icke något att erinra mot att förslaget upphöjes till lag.

Länsstyrelsen i Stockholms län uttalar, att i enhetlighetens intresse och
av allmänna billighetsskäl hade det självfallet varit önskvärt, att fastighetsägarna
över lag befriats från skyldigheten att renhålla gata. Då en sådan
anordning inte synes möjlig att för närvarande genomföra, får utredningens
förslag till fördelning av bördorna mellan kommunerna och fastighetsägarna
anses på det hela taget lämplig.

Några remissorgan, däribland länsstyrelsen i Östergötlands län, har utförligt
motiverat sitt ställningstagande. Länsstyrelsen framhåller till en början
att detta lagförslag varit föremål för särskilt intresse från de kommunala
organens sida samt fortsätter.

Tillstyrkande yttranden ha avgivits allenast av köpingsfullmäktige i
Finspång, vilka dock framställt vissa detaljanmärkningar, samt i Valdemarsvik
ävensom av landsfiskalsföreningen. I de båda nämnda köpingarna
är kronan väghållare. Stadsfullmäktige i Norrköping ha med 36 röster
mot 10 avstyrkt förslaget. Minoriteten röstade för förslag att stadsfullmäktige
skulle tillstyrka detsamma. I Linköping har frågan om att staden skulle
övertaga gaturenhållningen under år 1950 varit föremål för utredning i
anledning av väckt motion i stadsfullmäktige. Denna gav vid banden att
kostnaderna för gaturenhållningen efter en kommunalisering av densamma
skulle bli cirka 50 procent högre än utan sådan åtgärd. Fn kommunalisering
av gaturenhållningen beräknades då medföra en skattehöjning om
cirka 75 öre. Mot stadens övertagande av gaturenhållningen tala enligt
stadsfullmäktige i första band de stora kostnader, som staden härigenom
skulle åsamkas, och i andra hand den försämring av renhållningen, som
måste bli en oundviklig följd av en sådan anordning. Samma skäl för
avstyrkande av förslaget framhållas i huvudsak av övriga avstyrkande
kommunala organ.

Då utredningen uttalat, att samhällena kommit att övertaga en med trafikutvecklingen
växande andel av gaturenhållningen, motsvarar detta uttalande
icke förhållandena bär i länet. Samtliga städer i länet med undantag av

254 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 är 1956

Motala och Mjölby tillhöra den grupp av städer — enligt utredningen omfattande
ett 30-tal städer — där den äldre ordningen med fastighetsägarna
såsom ansvariga för renhållningsskyldigheten kvarlever. Emellertid ha inom
vissa städer frågan om övergång till att lägga åtminstone en del av gaturenhållningsskyldigheten
å samhället redan varit föremål för uppmärksamhet
och i anledning av förevarande lagförslag ha yrkanden om en ändring av
nuvarande förhållanden framkommit.

Genom motorfordonstrafikens utveckling ställes numera allt större krav
på framkomlighet på gator och vägar under alla årstider och väderleksförhållanden,
således även vintertid. För att snöröjning skall kunna ske effektivt
fordras tillgång till maskinell utrustning. Då sådan icke lämpligen kan
anskaffas av fastighetsägarna, synas starka skäl tala för att samhällena —
där så ej skett — övertaga bestyret med snöröjningen å körbanorna. Av
praktiska skäl bör då även annan gaturenhållning,---i princip åläg gas

samhällena. Inom många samhällen torde dock liden icke anses vara
mogen för principens genomförande. Möjlighet bör därför finnas att genom
beslut av stadsfullmäktige eller motsvarande myndighet ålägga fastighetsägare
i de tättbebyggda delarna av samhället att fullgöra renhållningsskyldigheten
beträffande gångbanor såsom i förslaget angivits. Därjämte
torde emellertid sådant åläggande böra kunna ges "beträffande gatan
i dess helhet under den tid gatan är fri från snö och is.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller till en början att den ur principiell
synpunkt anser det oriktigt att under nuvarande förhållanden lägga
ansvaret för någon del av gaturenhållningen å fastighetsägarna samt fortsätter.

Länsstyrelsen är fullt medveten om de svårigheter, som ur praktisk synpunkt
kunna uppstå i vissa situationer genom en kommunalisering av
gaturenhållningen, men dessa svårigheter böra enligt länsstyrelsens förmenande
icke stå hindrande i vägen för en principiellt riktig lösning av
föreliggande fråga. För övrigt har erfarenheten redan visat, att till och med
en så stor stad som Stockholm lyckats bemästra de tekniska svårigheterna
vid gaturenhållningens kommunalisering. Det är därför att förvänta, att
även de mindre städerna skola gå i land med samma uppgifter. Med den
maskinella utrustning på förevarande område som nu står till buds och
vilken säkerligen kommer att ytterligare förbättras, torde några oövervinnerliga
svårigheter härutinnan icke böra befaras.

A andra sidan framhåller länsstyrelsen i annat sammanhang, att den
föreslagna renhållningsskyldigheten skulle kunna bli mycket betungande
för de städer, vilka har mycket stora områden av ren landsbygdskaraktär.

Byggnadsstyrelsen finner det riktigt, att ansvaret för gaturenhållningsskyldigheten
i princip ålägges samhället. De skäl, som utredningen åberopat
till stöd för att samhället skulle äga rätt att ålägga fastighetsägarna vissa
arbetsuppgifter som tillgodoser gångtrafikanternas intressen, har icke övertygat
styrelsen om lämpligheten av förslaget. Styrelsen anför vidare.

Styrelsen är medveten om att i vissa mindre samhällsbildningar förhållandena
kan vara sådana, att renhållning som avser att tillgodose gångtrafikens
intressen, av praktiska lämplighetsskäl hör åvila fastighetsägarna.

255

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 är 1956

Den omständigheten bör emellertid icke få leda därhän att man som huvudregel
uppställer rätt för samhällena att ålägga fastighetsägarna denna
skyldighet. Enligt styrelsens mening bör detta ske endast såsom undantagsfall
då särskilda skäl talar därför, i syfte att vinna garanti för att en dylik
rätt icke missbrukas bör ett beslut från samhällets sida om renhållningsansvar
för fastighetsägare underställas länsstyrelsen för godkännande.

Utredningens förslag skulle på en del håll medföra en lindring av fastighetsägarnas
nuvarande skyldigheter men på andra håll en ökning eller
ett förnyande av plikter som för närvarande ej utkräves. I den mån det är
fråga om en lindring synes det principiellt inte vara något att erinra mot
att på fastighetsägarna lägges en bidragsskyldighet motsvarande lindringen.
Däremot synes det kunna ifrågasättas om det är riktigt att utkräva ersättning
även i det fall, då fastighetsägarna på viss ort vunnit befrielse från
en dem tidigare åvilande renhållningsskyldighet. Fastighetsförvaltningen är
en ekonomisk verksamhet och det kan för den därför icke vara betydelseiöst,
om densamma belastas med en utgift, för vilken den icke anpassats.
Det kan förutses, att en ökning av fastighetsutgifterna av här avsett slag
kommer att föranleda krav på ökade hyror. I allt fall måste styrelsen ställa
sig avvisande till att avgifter utkrävas i sådana fall, då på grund av överenskommelser
mellan samhällena och fastighetsägarna de senare efter erläggande
av särskilda avgifter av engångskaraktär avsetts skola en gång för
alla befrias från renhållningsskyldigheten. Huruvida utredningens förslag
förutsatt, att även i dylika fall avgifter skall kunna uttagas, framgår emellertid
icke klart i motiveringen till lagförslaget.----Mot bakgrunden av

vissa uttalanden förefaller det ovisst vilka konsekvenser utredningens förslag
får för t. ex. Stockholm, där efter särskild likställighetsöverenskommelse
fastighetsägarna mot erläggande under begränsad lid av särskilda
avgifter vunnit befrielse från all gaturenhållning. Därest avsikten med förslaget
är att renhållningsskyldigheten skulle kunna återupplivas anser sig
styrelsen böra ställa sig bestämt avvisande till förslaget.

Utredningen har eftersträvat att åstadkomma så klara och enhetliga regler
som möjligt i förevarande hänseende och ur praktisk synpunkt synes förslaget
vara ändamålsenligt och väl avvägt anser kommerskollegium. Enligt
kollegii mening har emellertid utredningen icke tillräckligt belyst den
principiella innebörden av sitt förslag.

I 1 § har såsom grundprincip lagfästs att i stad renhållning in. in. av allmän
plats skall åvila staden. Principen är avsedd att bli tillämplig, även
om fastighetsägarna på grund av tyst eller uttryckligt avtal med staden ombesörja
och bekosta renhållningen. Häremot torde knappast vara något att
invända, därest tanken är att i fortsättningen staden skall vara gentemot
det allmänna ansvarig för att erforderlig renhållning utföres. Innebär däremot
förslaget jämväl, alt lagen skall bryta de civilrättsliga verkningarna
av det mellan staden och fastighetsägarna gällande avtalet, kan kollegium
icke biträda förslaget. En sådan ordning är icke förenlig med allmänna
rättsgrundsatser; endast under utomordentliga förhållanden bör det ifrågakomina
att statsmakterna på sådant sätt ingripa i enskilds rätt. Härav följer
att staden också efter lagens ikraftträdande måste kunna kräva, att fastighetsägarna
skola bestrida kostnaderna för renhållningen. Staden bör sålunda
vara oförhindrad att av dem uttaga en skälig avgift för sitt övertagande av
renhållningen. Denna stadens rätt bör komma till uttryck i lagtexten.

256

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

Kommerskollegium tar även upp frågan om fastighetsägarna, såsom
föreslagits, bör kunna åläggas svara för renhållningen av gångbana samt
anför.

Ha fastighetsägarna av ålder eller på grund av särskild överenskommelse
varit befriade från skyldigheten att renhålla gångbana, bör det under inga
förhållanden kunna åläggas dem mera än att de hädanefter gentemot det
allmänna skola svara för att renhållningen av gångbanorna blir utförd.
Påfordrar staden att så skall ske, måste staden vara pliktig att ersätta
fastighetsägarna för deras utgifter för renhållningen. En annan ordning är
enligt kollegii mening stötande. Särskilt tydligt framträder detta i sådana
fält, där fastighetsägarna gottgjort staden för att denna i ägarnas ställe
påtagit sig renhållningsskyldigheten. Det kan erinras om att fastighetsägarna
i Stockholm alltsedan sekelskiftet varit befriade från berörda skyldighet,
och att de då erlade visst belopp till staden mot att denna åtoge sig
renhållningen. Kollegium hemställer, att i lagen tydligt angives, att därest
på fastighetsägarna lägges skyldighet som tidigare icke ålegat dem, de skola
ha skälig ersättning härför.

Hovrätten för Nedre Norrland framhåller att det starkt kan ifrågasättas
om icke den samhälleliga och tekniska utvecklingen nått därhän att sådana
uppgifter som renhållning, snöröjning, undanskaffande av snö och is samt
sändning helt bör överföras på staden.

I de avstyrkande yttrandena från kommunerna åberopas som argument
mot förslaget framför allt de ökade kostnaderna och de tekniska svårigheterna.
Även länsstyrelsen i Södermanlands lön hänför sig till dessa synpunkter
och anför.

Över förslaget till lag angående skyldighet att renhålla gata m. in. ha
yttranden avgivits av drätselkamrarna i vissa av länets städer. Med hänsyn
till de avsevärda kostnader och tekniska svårigheter, som kommunernas
övertagande av gaturenhållningen enligt de av utredningen förordade reglerna
skulle medföra, har i dessa yttranden förslaget antingen avstyrkts
eller i varje fall icke ansetts böra oförändrat läggas till grund för lagstiftning.
På samma skäl och då det synes tveksamt, huruvida såsom de sakkunniga
föreslå möjlighet bör beredas att i vissa fall ålägga fastighetsägare nya
skyldigheter i avseende å gaturenhållningen, anser även länsstyrelsen
erforderligt, att frågan om författningsmässig reglering av hithörande
renhållningsbestyr göres till föremål för ytterligare utredning och förnyat
övervägande.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför.

Det nya lagförslaget torde i allmänhet innebära en avsevärd utvidgning
av städernas skyldigheter och medföra betydande kostnadsökningar för
städerna. Såsom framgår av de från städerna i länet inkomna yttrandena
kunna allvarliga invändningar riktas mot detta förslag. Såväl principiella
som praktiska synpunkter kunna anföras mot ett dylikt omfattande åläggande
för samtliga städer i riket. Skiftande olika förhållanden av bl. a.
historisk och klimatologisk natur tala även mot ett sådant åläggande. Länsstyrelsen
anser sig därför icke kunna tillstyrka förslaget att renhållningsskyldigheten
i stad i princip skall åläggas staden.

Kungl. Maj.ts proposition nr lb3 år 1956

257

Styrelsen för svenska stadsförbundet uttalar — efter att ha erinrat om
att i de flesta fall likställighetsöverenskommelsen, även där den gjorts total,
icke åsyftat att reglera själva renhållningsskyldigheten — att det i och för
sig är önskvärt, att genom lagstiftning full klarhet skapas om rättsläget.
Den nu rådande ordningen har nämligen, säger styrelsen, särskilt då det
gällt snöröjning av gata, som samtidigt utgjort allmän väg, fått ganska
egendomliga konsekvenser för därav berörda parter. Utredningen har emellertid
gått längre och föreslagit, att nämnda skyldighet principiellt skall
läggas på kommunen och styrelsen kan icke finna de härför åberopade
skälen bärande. Styrelsen ställer sig därför avvisande till förslaget och anför.

De många, ofta mycket ingående utredningar, som städerna från tid till
annan verkställt för att klargöra de kommunalekonomiska följderna av en
sådan ansvarsöverflyttning, visa, att det här regelmässigt är fråga om högst
betydande kostnader. Ett övertagande av gaturenhållningen skulle nämligen
för de flesta fall framtvinga en väsentlig utökning av kommunalarbetarkåren
och draga med sig stora nyinvesteringar i maskiner. Den nuvarande
ordningen, under vilken portvakter och villaägare deltaga i renhållningsarbetet,
har i praktiken visat sig innebära många fördelar särskilt vintertid.
Den öppnar också sysselsättningsmöjligheter för partiellt arbetsföra och
annan svårplacerad arbetskraft. Styrelsen kan icke heller finna något
orimligt i att fastighetsägarna, som ju dock, såsom de sakkunniga själva
anmärkt, i annan ordning ansetts böra åläggas att bidraga till kostnaderna
för anläggande av gata och avloppsledningar, även få medverka-vid gaturenhållningens
fullgörande. De sakkunnigas riktiga konstaterande, att stadssamhällena
successivt övertagit alltmer av renhållningsbeslyren, ger anledning
förmoda, att man även i fortsättningen bör framgå på frivillighetens
väg och icke i en tid, då riskerna för den samhällsekonomiska balansens
rubbning nödvändiggöra investeringsbegränsande åtgärder av olika slag och
kreditmarknaden är överansträngd, påtvinga städerna ökade utgifter.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund anser sig icke heller
kunna tillstyrka förslaget och anför till stöd härför.

Om inom en landskommun förekommer en enligt sagda bestämmelser
stadsplanelagd icke-administrativ tätort, skall sålunda kommunen svara för
gaturenhållningen inom denna ort. Renhållningen å gångbana eller annat
för gångtrafiken erforderligt utrymme utanför fastigheten skall dock av
vederbörande kommunala enhet kunna överflyttas på fastighetsägarna.
Trots denna möjlighet till lindring i renhållningsbestyret kommer den
föreslagna kommunaliseringen av gaturenhållningen att medföra ej blott
mycket avsevärda kostnader för kommun och municipalsamhälle för anskaffande
och underhåll av redskap samt för personal även om hjälp här
och var i viss omfattning skulle mot ersättning kunna erhållas från vägförvallningarna.
Även bör beaktas den skadeståndsskyldighet, som kan inträda
för kommunen i dess egenskap av huvudman för renhållningen. Det torde
emellertid ej blott vara en kostnadsfråga, utan även fråga om möjligheten
att i extraordinära situationer, t. ex. vid starkt snöfall, kunna anskaffa
tillräcklig arbetskraft. Beträffande kommunernas kostnader för gaturenhållningen
framhålles i utredningen, att förslaget icke torde medföra hinder
mot alt fastighetsägarna till kommunen erlade renhållningsavgifter såsom

17 Iiihany till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. AV Vid

258

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

fallet stundom nu är. Förbundsstyrelsen anser emellertid, att dylik rätt för
kommunen icke torde föreligga med mindre särskild lagstiftning medger
sådan rätt. På grund av det anförda anser förbundsstyrelsen sig ej kunna
tillstyrka förslaget om gaturenhållningsskyldighet.

Från kommunalt håll har vidare framhållits att standarden på renhållningen
skulle sjunka om den övertogs av kommunerna. Svenska kommunaltekniska
föreningen utvecklar denna synpunkt sålunda.

Ifråga om standarden anser föreningen att maskindrift, som de sakkunniga
med rätta tillmäter stor betydelse vid centraliserad drift, väl i en
del fall kan medföra jämnare och bättre resultat än fastighetsägarnas handarbete
men att man i många och viktiga avseenden måste räkna med avsevärd
standardsänkning vid övergång från handarbetet till maskindrift.
Nödvändigheten ur ekonomisk synpunkt att nyttja maskinerna under hel
arbetsdag medför sålunda att renhållningsarbetet vid centraliserad drift
måste utsträckas över längre tid än när ett stort antal över hela staden
fördelade fastighetsarbetare utför arbetet som deltidsuppgift. Ifråga om
brådskande arbeten, såsom snöröjning och sändning, betyder detta en allvarlig
standardsänkning. Nutida livliga trafik och stora parkeringssvårigheter
verkar i hög grad hämmande på maskinarbetet. Erfarenheten har visat
att det är svårt för renhållningsverken att få tillgodosett berättigade anspråk
på att gatorna skall vara åtkomliga för renhållningsmaskinerna. Den s. k.
datumregeln för parkering har, bl. a. på grund av svårighet att få den
efterlevd, inte berett den mekaniserade renhållningen erforderlig möjlighet
att arbeta effektivt. Enligt erfarenhet från Stockholm, som tillämpar datumregeln,
försenas och fördyras gaturenhållningen genom nuvarande parkeringssvårigheter
med minst 50 %. Det på senare tid starkt ökade bilantalet
har därför medfört att möjligheten att effektivisera renhållningen genom
mekanisering blivit i väsentlig mån kringskuren.

I de flesta fall utföres fastighetsägarnas gaturenhållning på annan arbetstid
än den ordinarie och ofta av pensionärer, partiellt arbetsföra eller som
deltidstjänst. Vid överförande av renhållningen till samhället skulle man i
dylika fall ersätta sådan arbetskraft med heltidsanställd högvärdig arbetskraft.
I tider med överfull sysselsättning skulle centraliserad drift dessutom
medföra att värdefull arbetskraft undandras näringslivet. Fastighetsägare
som nu själva håller rent framför sina fastigheter skulle ej kunna göra detta
utan nödgas att i form av skatter bidraga till ett arbete, som de kanske själva
önskar utföra och därmed spara utgiften för.

Föreningen slutar med att framhålla följande.

De ovan anförda förhållandena ävensom erfarenheten från städer med
kommunal gaturenhållning talar enligt föreningens åsikt för att stadens
befattning med gaturenhållningen bör inskränkas till att omfatta snöröjning
och åtgärder mot halka på körbana under det att alla övriga renhållningsåtgärder
bör ankomma på vederbörande fastighetsägare. Skulle dock enligt
stadgeförslaget även övrig gaturenhållning komma att åvila staden måste
den i förslaget förutsedda möjligheten för stad att ålägga fastighetsägarna
vissa arbetsuppgifter ifråga om gångbanerenhållningen tillmätas stor
betydelse.

Många svenska städer har beslutat avlyfta gaturenhållningsskyldigheten
helt eller delvis från fastighetsägarna. Om lokal självbestämmanderätt

259

Kung!. Maj. ts proposition nr H3 är 1956

härvidlag bibehålies, synes det onödigt att i lag överföra fastighetsägarnas
renhållningsskyldighet till staden och samtidigt stadga rätt för staden att
till fastighetsägarna återföra den gamla skyldigheten att hålla gångbanan
ren.

Departementschefen

Frågan, om vem skyldigheten att renhålla gata skall åvila, har sedan lång
tid tillbaka varit föremål för ingående överväganden, och när den nu av
utredningen ånyo upptagits till prövning har den omfattats med det största
intresse. Naturligt nog har framför allt de kommunala myndigheterna ägnat
frågan särskild uppmärksamhet.

För att kunna bedöma detta svårlösta problem måste man se saken mot
den historiska bakgrunden. Jag har därför lämnat en tämligen ingående
redogörelse för den historiska utvecklingen alltifrån den tid, då tätbebyggelsen
började uppkomma, fram till våra dagar. Denna tillbakablick visar
att gatuhållningen ursprungligen till alla delar åvilat fastighetsägaren; det
har förelegat ett särskilt fastighetsonus. Så småningom ledde utvecklingen
därhän att fastighetsägaren kom att befrias från skyldigheten att anlägga
och underhålla gata. Det blev samhällets sak att i första hand svara härför
men tomtägarna ålades viss bidragsskyldighet. Så är förhållandet alltjämt
enligt de nuvarande bestämmelserna i byggnadslagstiftningen.

När det gäller själva renhållningen av gata och annan allmän plats har
icke genomförts någon sådan reglering som jag nyss nämnt. I 1868 års
ordningsstadga intogs visserligen bestämmelser om gaturenhållning, men
de avsåg endast renhållningens omfattning och en straffbestämmelse för
försummad renhållning. Frågan vem renhållningsskyldigheten skall åvila,
samhället eller den enskilde fastighetsägaren, har däremot icke blivit reglerad
i ordningsstadgan.

Den fastighetsägaren ursprungligen åvilande renhållningsskyldigheten
har så småningom i viss utsträckning avlösts och det allmänna har påtagit
sig uppgiften. Detta har skett på olika sätt. I något fall — såsom i Stockholm
— har genom en särskild likställighetsöverenskommelse staden övertagit
ansvaret för renhållningen och i andra fall har likställighet åvägabragts
genom särskilda beslut av stadsfullmäktige eller allmän rådstuga.
Undantagsvis har samhällets övertagande av gaturenhållningen skett mot
vederlag och i vissa fall har man förfarit sålunda, att fastighetsägaren
ålagts att mot fastställd avgift anlita kommunens renhållningsverk.

Angående de nu rådande förhållandena må nämnas att, förutom i Stockholm,
kommunen övertagit gaturenhållningen i sju andra städer och att i
ytterligare ett par städer fastighetsägaren endast har att rengöra gångbanorna
när det är barmark. I övriga städer är förhållandena olika när det
gäller sommar- och vinterrenhållning. Sålunda har fastighetsägaren i
dessa städer i stort sett att fullgöra sommarrenhållning å gata utanför fas -

260 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

tigheten intill en viss bredd. I fråga om vinterrenhållningen åvilar den i ett
30-tal städer till fullo alltjämt fastighetsägaren medan i övriga städer dennes
skyldigheter begränsats till gångbanorna. 1 omkring 20 städer har
staden därjämte åtagit sig bortforsling av snö och is. I köpingar och stadsliknande
samhällen är förhållandena i stort sett desamma som i städerna.

Av betydelse för bedömandet av de nuvarande förhållandena är vidare
bestämmelserna i 1943 års lag om allmänna vägar, genom vilka staten
övertog den allmänna väghållningen på landet. Enligt denna är staden väghållare
inom stads område och Konungen äger förordna att köping eller
annat stadsliknande samhälle, för vilket byggnadslagens bestämmelser för
stad äger tillämpning, själv skall vara väghållare. Befinnes stad eller samhälle
sakna förutsättningar att handhava väghållningen, må Konungen förordna
att kronan skall vara väghållare i staden eller samhället. Där kronan
är väghållare övertar kronan gatuhållningsskyldigheten och i nämnda
skyldighet ingår även viss vinterrenhållning såsom undanröjande av snö,
sändning m. m. För att en gata skall ingå i kronans gatuhållningsskyldighet
kräves dock att den förklarats ha karaktär av allmän väg.

Härigenom har vissa fastighetsägare delvis blivit befriade från den renhållningsskyldighet,
som avses i ordningsstadgan, och sålunda en ytterligare
avlösning kommit till stånd.

Mot bakgrunden av den utveckling som sålunda ägt rum och med beaktande
av förhållandena av i dag synes mig tiden nu vara inne att lagstiftningsvägen
försöka skapa en tillfredsställande lösning av frågan om
renhållningsskyldigheten beträffande gata och annan allmän plats. Det
torde icke råda tvekan om att ett starkt behov föreligger av klarläggande
regler på detta område. De nuvarande förhållandena präglas av stor ovisshet
i fråga om vilka skyldigheter som skall anses åvila den enskilde fastighetsägaren
och samhället. Detta gäller såväl när man skall avgöra vad som av
ålder är gällande som då fråga är om att i nybildade samhällen fastställa
renhållningsskyldigheten. Redan det stora antal rättegångar, som den rådande
ovissheten föranlett, visar att på detta område föreligger ett klart
behov av reglering. Det måste också framstå som önskvärt att kunna uppnå
något så när enhetliga regler som kan ersätta de synnerligen skiftande förhållandena
på detta område. Vidare har vid flera tillfällen, bl. a. vid remissbehandlingen
av 1944 års förslag, starka önskemål uttalats om att frågan
måtte lösas. Härtill kommer att den rent faktiska utvecklingen — samhällets
ändrade struktur och övertagande av väsentliga uppgifter, som tidigare
åvilade den enskilde, däribland i stor utsträckning även renhållningsuppgifter
— talar bestämt för att frågan nu bör upptagas till prövning. Liksom
när det gäller byggande och underhåll av gata bör renhållningsfrågan erhålla
en författningsmässig reglering.

Utredningens nu framlagda förslag innebär i korthet att ansvaret för
renhållningen i princip lägges på samhällena. Avsikten är dock icke att

261

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

helt befria fastighetsägaren från hithörande uppgifter utan samhället föreslås
få rätt att ålägga fastighetsägaren vissa skyldigheter. Det gäller renhållning
av gångbana eller annat för gångtrafiken erforderligt utrymme
utanför fastigheten, om denna är belägen inom tättbebyggd del av staden
eller samhället.

Att ansvaret för renhållningen i princip bör åvila kommunen synes mig
riktigt. En sådan ordning står i överensstämmelse med den rent faktiska
utvecklingen, enligt vilken samhället — såsom framgår av vad jag redan
anfört — i allt större omfattning övertagit detta ansvar, såväl när det gäller
just själva renhållningen som på andra jämförbara områden. Det kan heller
icke med fog hävdas annat än att renhållning av gata och annan allmän
plats är en sak som sker i hela samhällets intresse; det sker för att tillgodose
trafiken och samfärdseln överhuvud. En god renhållning måste
betraktas som ett gemensamt intresse för alla kommunens invånare. — En
annan sak är att det sedan av olika skäl kan vara rimligt, att fastighetsägaren
ålägges att i viss mån medverka vid renhållningsskyldighetens fullgörande.
Till frågan i vilken utsträckning detta bör ske återkommer jag
senare.

Såsom utredningen framhållit bör frågan ses även ur rent praktisk synpunkt,
nämligen huruvida renhållningen bäst och mest rationellt utföres
genom samhällets eller den enskilde fastighetsägarens försorg. Därvidlag
hyser jag den uppfattningen, att åtskilliga av de göromål, det här gäller,
otvivelaktigt utföres mest rationellt genom samhällets försorg.

Renhållningen sker numera i betydande utsträckning med hjälp av maskiner
av olika slag såsom t. ex. snöplogar och sopmaskiner. Endast kommunen
kan tänkas tillhandahålla sådan utrustning. Vidare disponerar i
regel kommunerna särskild personal som kan användas för detta arbete.
Därmed är icke sagt att allt renhållningsarbete bäst utföres genom samhällets
försorg. Såsom utredningen uttalat är arbetet ibland sådant att det bäst
utföres för hand. Detta gäller på vissa orter särskilt arbetet med renhållning
av gångbanor. Och vidare kan det med hänsyn till ojämn belastning,
t. ex. vid kraftiga snöfall, synas lämpligt att på vissa håll fastighetsägaren
är skyldig att hjälpa till med renhållning, då kommunerna i annat fall
skulle behöva ha alltför mycket personal i beredskap.

När jag sålunda vill förorda att gaturenhållningsskyldigheten i princip
skall vara samhällets uppgift har jag stöd för denna ståndpunkt i flertalet
remissyttranden. Många av de länsstyrelser, som ansluter sig till denna uppfattning,
har motiverat sitt ställningstagande. Det understrykes därvid bl. a.,
att motorfordonstrafikens utveckling numera ställer sådana krav på renhållning,
att samhället måste ingripa, samt att det icke är möjligt att utföra
en effektiv renhållning — särskilt snöröjning — utan tillgång till
maskinell utrustning. Vidare betonas, att principen överensstämmer med
den faktiska utvecklingen. Det finns också remissinstanser som vill gå längre

262

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

än utredningen föreslagit och sålunda lägga hela ansvaret för renhållningen
— alltså jämväl beträffande gångbanor — på samhället. Dessa myndigheter
förmenar att under nuvarande förhållanden finns det över huvud taget
ingen rimlig anledning att ålägga fastighetsägaren någon del av renhållningen.
Byggnadsstyrelsen t. ex. uttalar att, även om i vissa mindre samhällsbildningar
förhållandena kan vara sådana att renhållning av gångbanorna
av praktiska lämplighetsskäl bör åvila fastighetsägaren, bör det icke få
leda därhän, att man som huvudregel uppställer rätt för samhällena att
ålägga fastighetsägaren denna skyldighet.

Åtskilliga remissmyndigheter har emellertid ställt sig avvisande till utredningens
förslag och framför allt från städernas sida har förslaget rönt
kritik. Avstyrkandena grundas främst på den uppfattningen att en kommunalisering
av gaturenhållningen skulle medföra ökade kostnader och tekniska
svårigheter. En ökning av kommunalarbetarkåren anses bli nödvändig
liksom också stora nyinvesteringar i maskiner. Från kommunalt håll befaras
vidare att standarden på renhållningen skulle sjunka om den övertogs
av kommunerna.

Jag hyser full förståelse för de synpunkter, som framföres från kommunernas
sida, och inser väl de svårigheter, som i vissa hänseenden kan följa
av utredningens förslag. Det föranleder mig dock icke att frångå den principiella
inställning till frågan, åt vilken jag tidigare givit uttryck. Emellertid
synes det mig angeläget att i möjligaste mån tillmötesgå de kommunala
önskemålen. Att utvecklingen leder till att samhället i allt större utsträckning
kommer att övertaga ansvaret för renhållningen torde stå klart. Det väsentliga
synes mig då vara att man, vid lagfästande av vissa regler på detta område,
gör övergången så smidig som möjligt genom att hänsyn kan tagas
till olika lokala förhållanden och andra särskilda omständigheter. Styrelsen
för svenska stadsförbundet har rekommenderat att man skall gå fram
på frivillighetens väg. Emellertid torde det vara av största betydelse att i
lag kunna fastslå de grundläggande principerna. Jag vill därför i stället förorda,
att samtidigt som detta sker i fråga om samhällets ansvar för gaturenhållningen
man i lagen intar en bestämmelse om att när särskilda skäl
därtill föranleder Kungl. Maj :t, på hemställan av stadsfullmäktige, skall äga
medgiva annan ordning för renhållningsskyldighetens fullgörande än den
i lagen föreskrivna. Härigenom skapas möjlighet att beakta de skilda lokala
förhållandena. Hänsyn bör därvid kunna tagas till om renhållningen kan
ordnas på ett rationellt sätt annorledes än enligt lagens bestämmelser. På
sina håll — kanske främst på vissa mindre orter — kan den föreslagna
ordningen visa sig ekonomiskt ofördelaktig. Den kan medföra att betydande
investeringar i maskiner och annan renhållningsmateriel måste göras vid
en för kommunen synnerligen olämplig tidpunkt och stundom kan svårigheter
föreligga med anskaffande av arbetskraft. Det synes mig skäligt
att sådana speciella förhållanden kan beaktas. Dispens från lagbestämmel -

263

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

serna bör ges för viss tid åt gången allt efter omständigheterna i det särskilda
fallet. Självfallet bör den icke få avse en för fastighetsägarna mera
ogynnsam ordning i fråga om renhållning utanför gångbanan än vad f. n.
får anses gälla i vederbörande stad. Det system jag sålunda förordat torde
innebära att övergången till den nya ordningen — i fall då så icke redan
skett — kommer att ske på betydligt längre sikt än utredningen tänkt sig.
Enligt utredningens förslag skulle stadsfullmäktige kunna besluta om anstånd
med lagens tillämplighet tills vidare, dock att det skulle fordras
Konungens medgivande för anstånd utöver två år. Då jag räknar med att
övergången till den nya ordningen skall kunna ske successivt och det måhända
kan komma att dröja åtskilliga år innan den blir helt genomförd,
anser jag att dispensbestämmelsen bör intagas i själva lagen och icke i
övergångsbestämmelserna.

Jag vill i detta sammanhang vidare erinra om att de städer, som själva
är väghållare, enligt en förordning av år 1943 erhåller statsbidrag med 95
procent av det belopp, vartill kostnaderna för underhållet av de för biltrafiken
viktiga gatorna inom staden beräknas böra uppgå. Statsbidrag utgår
dock endast till den del av kostnaderna, som icke på grund av äldre bestämmelser
bestrides av fastighetsägarna eller täckes genom de bidrag staden
enligt sådan bestämmelse äger uppbära. Vad särskilt angår snöbortforsling
in. in. skall vid beräkning av statsbidraget avdrag göras för sådana prestanda
och belopp som åvilar fastighetsägarna. Dessa bestämmelser om statsbidrag
till väg- och gatuhållningen i städer och stadsliknande samhällen, som är
väghållare, är f. n. föremål för översyn av särskilda sakkunniga. Själva
principerna för statsbidragets beräknande kommer därvid att upptagas till
omprövning.

Såsom jag redan nämnt innebär utredningens förslag vidare att — även om
det primära ansvaret för renhållningen överflyttas å samhällena — fastighetsägaren
kan åläggas att svara för viss del av renhållningsskyldigheten,
nämligen såvitt angår gångbana eller annat för gångtrafiken erforderligt utrymme
utanför fastigheten. Till stöd för denna ståndpunkt åberopar utredningen
bl. a. att samhällets övertagande av renhållningen framstått som mest
motiverat beträffande körbanorna och att det knappast kan anses vara en
ändamålsenlig ordning att beträffande gångbanorna utan undantag upphäva
möjligheten att kräva bistånd av fastighetsägaren; trots allt måste fastighetsägaren
anses ha ett särskilt intresse av gatuhållningen utanför sin egen
fastighet. Denna princip har kommit till uttryck i fråga om anläggande av
gata, där fastighetsägaren kan förpliktas bidraga.

Jag är benägen att ansluta mig till utredningens uppfattning, att möjlighet
alltjämt bör finnas att i viss utsträckning ålägga fastighetsägaren ansvaret
för renhållning. Förmodligen kommer utvecklingen så småningom att gå
därhän, alt samhället övertar hela ansvaret för renhållningen, men då man nu
för första gången skall lagfästa principerna för renhållningens fullgörande

264

Kungl. Maj.ts proposition nr 1^3 år 1956

bör man gå fram med en viss försiktighet. Och att låta fastighetsägaren till
viss del svara för renhållningen står i överensstämmelse med de principer
som tillämpats när det gäller andra former av gatuhållningen. Att, såsom
utredningen tänkt sig, stadga att fastighetsägaren må åläggas att svara för
renhållning av gångbana eller annat för gångtrafiken erforderligt utrymme
utanför fastigheten, synes mig under nuvarande förhållanden innebära en
rimlig och skälig avvägning. Bland remissinstanserna finns förespråkare för
att man skall gå längre och lägga även denna del av renhållningsskyldigheten
på samhället. Andra remissinstanser åter anser att man bör ha än
större möjligheter att överflytta ansvaret å den enskilde fastighetsägaren,
särskilt gäller detta skyldigheten att renhålla rännsten. Jag vill dock förorda,
att man i denna del godtar utredningens förslag.

Möjlighet skulle sålunda finnas att ålägga fastighetsägaren att svara för
renhållning av allenast gångbana. Med en sådan bestämmelse följer emellertid
vissa svårlösta frågor och det gäller bestämmelsens anpassning med hänsyn
till rådande förhållanden. För en del fastighetsägare innebär bestämmelsen
en betydande lindring i deras nuvarande skyldigheter och i dessa
fall uppstår inga problem. I andra fall skulle bestämmelsen emellertid
kunna medföra en ökning eller ett förnyande av plikter som f. n. ej
utkräves. Man frågar sig då om det kan vara riktigt och med billighet
förenligt att införa en bestämmelse som skulle kunna få sådana följder. Detta
spörsmål har tidigare varit föremål för ingående överväganden på ett näraliggande
område, nämligen när det gällde skyldighet för fastighetsägare att
bidraga till gatubyggnadskostnad. Därvid ansågs att tidigare likställighetsöverenskommelser
ej borde utgöra hinder för att genom ny lagstiftning ålägga
fastighetsägare att utgiva gatukostnadsbidrag. Byggnadslagen innehåller
också bestämmelser om att stadsfullmäktige må för staden i dess helhet eller
för viss del därav meddela bestämmelser om skyldighet för ägare av tomt
att bidraga till kostnaden för iordningställande av gata. Om på tomtägaren
lägges skyldighet, som tidigare icke ålegat honom, skall bestämmelserna underställas
Konungens prövning. Det framhölls vid bestämmelsernas tillkomst
att billigheten icke kunde anses kränkt, om fastighetsägaren icke utgivit vederlag
för avlösningen av byggnadsplikten. Detsamma ansågs vara fallet om
överenskommelsen icke avsett att befria ägarna från skyldighet att bidraga
till gatas anläggning utan endast att reglera sättet för utgörandet av ägarnas
prestationer. Mera tveksamt framstod det fallet att en verklig avlösning mot
vederlag ägt rum. Ej heller i detta fall borde hinder möta mot att ålägga fastighetsägare
att i viss minskad omfattning utgiva gatukostnadsbidrag, då
fordringarna på gatuanläggning efter överenskommelsernas tillkomst ofta
väsentligt stegrats. Hänsyn skulle alltså tagas till de ökade fordringarna på
gatuanläggningar och till det vederlag som en gång utgivits.

Samma synpunkter torde kunna läggas på den nu föreliggande frågan, i
vad mån fastighetsägaren skall kunna åläggas renhållningsskyldighet. För

265

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1956

det fall att fastighetsägaren befriats från renhållningsskyldighet utan att
därför utgått vederlag, kan det ej anses obilligt om möjlighet skapas att bestämma
att han i viss utsträckning skall svara för renhållningsskyldigheten.
Och i de fall då vederlag utgått torde få antagas att vederlaget icke skulle förslå
till att befria fastighetsägaren även från den renhållningsskyldighet, som
enligt förslaget må kunna åläggas honom. I sådana fall kan emellertid starka
skäl tala för att fastighetsägarens renhållningsskyldighet begränsas. Det
måste då göras en skälighetsprövning och liksom beträffande gatukostnadsbidrag
bör stadgas att beslut, varigenom på fastighetsägaren lägges skyldighet
som tidigare icke ålegat honom, skall underställas Konungens prövning.
Jag vill emellertid tillägga, att det enligt min mening bör föreligga starka skäl
innan man pålägger en fastighetsägare en sådan skyldighet. I många fall
skulle det te sig stötande att pålägga fastighetsägarna skyldigheter, som
de sedan lång tid tillbaka icke haft anledning räkna med.

Såsom utredningen uttalat bör förslaget icke hindra att staden ombesörjer
den faktiska renhållningen mot att fastighetsägaren till staden utger renhållningsavgift,
men uppenbarligen bör en förnyelse av en mot vederlag avlöst
prestationsskyldighet ej medges, om syftet därmed blott är att pålägga
fastighetsägarna en renhållningsavgift.

I enlighet med det anförda har på grundval av utredningens förslag
inom inrikesdepartementet utarbetats förslag till lag om skyldighet att renhålla
gata in. m., vilket torde såsom bilaga 3 få fogas till protokollet i detta
ärende. Jag övergår nu till att behandla de särskilda bestämmelserna i
detta förslag.

6. De särskilda bestämmelserna i lagförslaget

1 §. Stadens skyldighet att svara för gaturenhållningen

Utredningen

Enligt 1 § i utredningens förslag åvilar staden renhållning av gata, torg,
park och annan sådan allmän plats, allmän väg och annat område, som är
upplåtet till eller eljest nyttjas för allmän samfärdsel. Detsamma gäller
enligt förslaget beträffande snöröjning samt undanskaffande av snö och is
ävensom sändning i den mån ej åtgärden ankommer på kronan såsom
väghållare.

I motiveringen till den föreslagna bestämmelsen anför utredningen.

Beträffande renhållningsskyldighetens innehåll antydes i § 14 ordningsstadgan
en åtskillnad mellan renhållningsuppgifter i inskränkt mening —
omfattande sopning, rengöring och bortförande av orenlighet — och åtgärder
som föranledas av snöfall eller isbildning och i högre grad än de förra
omedelbart tillgodose framkomligheten. Av ålder ha även de senare åtgärderna
räknats till gaturenhållningen i stad. I den nya väglagstiftningen ha
emellertid, såsom förut nämnts, arbeten av sistnämnda slag hänförts till
vägunderhållet. För att undvika olika benämningar har med anledning härav
i förslaget icke använts ordet renhållning beträffande dessa arbeten.

266 Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1956

Väglagens bestämning av underhållsbegreppet medför emellertid icke att
snöröjning och övriga vintertid förekommande uppgifter kunna lämnas
åsido. Vare sig kronan eller staden är väghållare omfattar underhållsskyldigheten
enligt väglagen icke nödvändigtvis alla gator i staden och skyldigheten
kan även i övrigt vara mera begränsad än motsvarande skyldighet enligt
§ 14 ordningsstadgan. Kronan är således skyldig ombesörja endast sådana
åtgärder som äro erforderliga för att bereda trafiken framkomstmöjligheter;
trafikanternas, enkannerligen fotgängarnas, anspråk på trygghet och
bekvämlighet kan emellertid böra medföra längre gående åtgärder.

Jämte renhållningsåtgärder i förut angiven mening bör därför stadens
skyldighet enligt förslaget omfatta även snöröjning jämte undanskaffande
av snö och is samt sändning, dock endast i den mån dessa arbeten icke
åvila kronan såsom väghållare.

Remissyttrandena

De principiella invändningarna mot förslaget har redan berörts i föregående
avsnitt men kommer delvis även till synes bland yttrandena beträffande
ifrågavarande bestämmelser. Efter att ha åberopat sådana invändningar
anför länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

I ett avseende torde emellertid en viss utökning av städernas nuvarande
skyldigheter i ifrågavarande hänseende vara befogad. Den allmänna trafiken
och särskilt motorfordonstrafiken har under de senaste decennierna
haft ett kraftigt uppsving. Åtskilliga skäl kunna därför numera åberopas
för att städerna skola sörja för att trafiken å huvudleder och genomgångsgator
kan komma fram obehindrat och att städerna därstädes handhava
gaturenhållningen. Länsstyrelsen får därför föreslå, att städerna i ifrågavarande
lag åläggas att renhålla körbanorna å för den allmänna trafiken
viktiga gator och genomfartsleder.

Styrelsen för svenska stadsförbundet avstyrker bestämt ifrågavarande
bestämmelse. Styrelsen åberopar därvid att den bestämning av gaturenhållningsbesvärets
innehåll, som lämnas i 2 § ordningsstadgeförslaget jämförd
med förevarande paragraf ger vid handen, att den nya lagstiftningens
genomförande skulle innebära en avsevärd skärpning av ifrågavarande
skyldighet. Den i lag fastställda renhållningsskyldigheten bör enligt styrelsen
inskränkas till att avse allmänna vägar samt gator och allmänna platser,
vilka är upplåtna i enlighet med byggnadslagens bestämmelser eller iordningställda
på motsvarande sätt.

Sveriges fastighetsägareförbund tillstyrker däremot förevarande bestämmelser
och uttalar att kommitténs förslag i 1 §, att renhållningen ävensom
snöröjning jämte undanskaffande av snö och is samt sändning skall åligga
kommunerna, icke blott synes vara ytterst väl motiverat utan även får anses
påkallat för att de principer, som redan kommit till uttryck i väglagstiftningen,
skall förverkligas även såvitt gäller större delen av städerna.

Från några håll, däribland länsstyrelsen i Östergötlands län, beröres lagförslagets
förhållande till lagen om enskilda vägar. Länsstyrelsen kommenterar.

267

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1956

Genom förslaget lägges skyldighet för stad att ombesörja bl. a. snöröjning
å allmän plats och område, som nyttjas för allmän samlärdsel, i den mån
sådan åtgärd ej ankommer på kronan sasom väghållare. Inom stad kan
emellertid förekomma byggnadsplaner och områden i övrigt, där väghållningen
å allmän plats och vägar för allmän samfärdsel ombesörjes av
vägförening enligt 3 kap. lagen om enskilda vägar. \ interväghallningen
omfattar även snöröjning enligt 3 § 4 st. samma lag. Genom övergångsbestämmelserna
i ifrågavarande lagförslag synes detta bestyr i redan bildade
vägföreningar komma att överflyttas å staden, därest icke beträffande vägförening
samma förbehåll göres i 1 § som skett beträffande kronan som
väghållare. Innan lagförslaget genomföres synes dess förhållande till bestämmelserna
i lagen om enskilda vägar och särskilt beträffande vägföreningar
böra utredas.

Länsstyrelsen i Stockholms län och järnvägsstyrelsen påpekar att det bör
införas undantagsbestämmelser för järnvägsområden. Järnvägsstyrelsen
anför.

Vad angår förslaget till lag angående skyldighet att renhålla gata m. in.
skulle efter ordalagen i § 1 staden vara pliktig att ombesörja renhållning
inom bl. a. de områden, som nyttjas för allmän samfärdsel. Det torde icke
heller härvidlag ha varit åsyftat att sådan skyldighet skulle åvila staden
beträffande hithörande områden, som nyttjas för järnväg, varför det för att
undanröja missförstånd likaledes vore lämpligt med en undantagsbestämmelse
beträffande järnvägen.

Föreningen Sveriges kommunalborgmästare ifrågasätter om med »annat
område» avses stationsområde för järnvägs-, spårvägs-, buss- eller lufttrafik
ävensom väg, förvaltad av enskild vägförening.

Departementschefen

I 1 § i lagen fastslås den tidigare berörda huvudprincipen i lagförslaget
att renhållningen i stad skall åvila staden. I fråga om de områden inom
staden som skall omfattas av denna renhållningsskyldighet har utredningen
föreslagit att den skall avse gata, torg, park och annan sådan allmän
plats, allmän väg och annat område, som är upplåtet till eller eljest
nyttjas för allmän samfärdsel. Vad som föreslagits angående renhållning
skall även gälla snöröjning, sändning in. in. i den mån ej åtgärden ankommer
på kronan såsom väghållare. Utredningens förslag synes mig
kunna få alltför vittgående konsekvenser. Såsom jag anfört vid behandlingen
av ordningsstadgans bestämmelser om renhållning omfattar numera
många städer stora ytterområden av ren landsbygdskaraktär och på åtskilliga
håll torde enskilda vägar förekomma inom stadens område, å vilka
snöröjning in. in. lullgöres i enlighet med bestämmelserna i lagen om enskilda
vägar. Om de är upplåtna till eller eljcsl nyttjas för allmän samfärdsel
skulle de enligt utredningens förslag komma att omfattas av stadens
renhållningsskyldighet. Delta synes mig föra för langt; det torde icke
böra komma i fråga att ålägga staden att svara för renhållning och tram -

268 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

för allt snöröjning inom sådana områden. Jag anser därför att man i den
föreslagna lagen — i överensstämmelse med vad jag förordat beträffande
renhållningsföreskrifterna i ordningsstadgan — bör fastslå att stadens renhållningsskyldighet
på grund av ifrågavarande lag skall avse endast vissa
gator m. in. inom det stadsplanelagda området. En sådan avgränsning
torde bäst stå i överensstämmelse med vad som redan nu tillämpas i de
städer som övertagit ansvaret för renhållningen. En viss överensstämmelse
nås även med lagen om enskilda vägar som i regel icke äger tillämpning
såvitt angår område, för vilket stadsplan fastställts.

Vad härefter angår de platser inom det stadsplanelagda området som
stadens renhållningsskyldighet bör avse, vill jag föreslå att denna skall
gälla gata, torg, park och annan sådan allmän plats samt allmän väg. Med
allmän plats torde böra förstås allmän plats i byggnadslagens mening.
Bestämmelse angående stadens renhållningsskyldighet har upptagits i 1 §
första stycket.

Beträffande övriga inom stadsplan belägna områden, som upplåtes till
eller eljest nyttjas för allmän samfärdsel, är det icke meningen att nu göra
någon ändring i vad som gäller angående renhållningsskyldighetens fullgörande.
I fråga om specialområden såsom järnvägs- och andra trafikområden
torde renhållning i regel ombesörjas av vederbörande trafikföretag.
För det fall att staden på grund av särskilda bestämmelser eller överenskommelser
åtagit sig ansvaret för renhållningen även på dessa platser bör
detta gälla även i fortsättningen. I lagen bör därför utsägas att beträffande
annat område än som avses i paragrafens första stycke, vilket är upplåtet
till eller eljest nyttjas för allmän samfärdsel, renhållningsskyldigheten —
därest den ej skall fullgöras av kronan eller staden såsom väghållare —
åvilar den som enligt gällande föreskrifter eller överenskommelse eller av
ålder svarar för densamma. Den föreslagna lagen ingriper alltså icke i
dessa fall. Intet torde hindra att staden genom avtal åtar sig att fullgöra
även sådan renhållningsskyldighet som icke avses med lagens bestämmelser.

Beträffande renhållningens omfattning har föreskrifter upptagits i 3 §
förslaget till allmän ordningsstadga. Med uttrycket renhållning avses egentlig
renhållning såsom sopning, rengöring och bortförande av orenlighet.

I enlighet med den begreppsbestämning som använts inom väglagstiftningen
torde däremot uttrycket renhållning icke omfatta vinterrenhållning.
Därför måste i lagen uttryckligen anges, att stadens skyldighet jämväl
skall omfatta vinterrenhållning d. v. s. snöröjning, undanskaffande av
snö och is ävensom sändning eller annan åtgärd till motverkande av halka,
allt i den mån åtgärden ej ankommer på kronan såsom väghållare. Som
jag tidigare nämnt är kronan nämligen i viss utsträckning väghållare i
stad, och i sådana fall åvilar kronan skyldighet att ombesörja viss del
av vinterrenhållningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

269

2 §. Rätten att å fastighetsägare överflytta ansvaret för renhållningen

Utredningen

Utredningen föreslår i 2 § att ägare av fastighet inom tättbebyggd del av
stad genom beslut av stadsfullmäktige skall kunna åläggas att, envar för
sin fastighet, fullgöra skyldighet som i 1 § avses, såvitt angår gångbana
eller annat för gångtrafiken erforderligt utrymme utanför fastigheten.
Sådant beslut skall enligt förslaget underställas Konungens prövning, såframt
på fastighetsägarna lägges skyldighet som tidigare icke ålegat dem.

Vidare skall innan sådant beslut tillämpas genom särskilt beslut av fullmäktige
bestämmas, inom vilka delar av staden fastighetsägarna skall fullgöra
skyldighet som här avses.

Beträffande dessa bestämmelser understryker utredningen att de gäller
skyldighet som avses i 1 §; fastighetsägarnas förpliktande kan alltså icke
sträckas utöver allmän plats, som angives i 1 §. För att ovisshet ej skall
råda om vilka delar av staden som skall anses tättbebyggda och omfattas
av skyldigheten, torde, framhåller utredningen, för tillämpning av stadsfullmäktiges
beslut enligt 2 § böra fordras att genom särskilt beslut bestämmelser
meddelas i detta hänseende.

Utredningen behandlar därefter den närmare innebörden av paragrafen
och anför.

På sätt tidigare anförts skall fastighetsägarnas åligganden inom angivna
gränser endast avse åtgärder i gångtrafikens intresse. I 2 § har denna inskränkning
angivits så, att åläggandet må omfatta gångbana eller annat för
gångtrafiken erforderligt utrymme utanför fastigheten. Närmare föreskrifter
rörande omfattningen av fastighetsägares skyldighet förutsättes skola såsom
hittills meddelas i lokala ordningsstadgar, däri även på grundval av renhållningsbestämmelsen
i förslaget till ordningsstadga bör regleras hur skyldigheten
skall fullgöras. Här må framhållas följande. Skyldigheten avser i
främsta rummet trottoaren eller gångbanan utanför fastigheten; att vintertid
hela bredden ej behöver hållas fri från snö följer av nämnda bestämmelser
i ordningsstadgan, enligt vilka detta skall bero på omständigheterna.
Därest gatan är försedd med plantering eller liknande anordning intill
fastigheten, bör fastighetsägaren kunna åläggas renhålla ej blott gångbana
å gatan utan även tillfart dit över planteringen; av att skyldigheten angives
gälla utanför fastigheten torde följa att den icke kan avse en gata som
ligger på andra sidan av ett parkområde. Beträffande väg där gångbana ej
finnes kan fastighetsägarens skyldighet vintertid omfatta förbindelsen med
körbanan, d. v. s. framförallt genombrytande av snövallar som uppkomma
genom körbanans plogning. Vad angår den ur kostnadssynpunkt viktiga del
av skyldigheten som består i undanskaffande av snö, får förslaget anses i
princip innebära, att fastighetsägarens skyldighet omfattar snö från gångbana
och därmed likställd del av gatan eller vägen samt stadens snö från
gatan i övrigt; en strikt tillämpning av en dylik fördelning är givetvis ofta
mindre rationell och det får förutsättas att genom stadens försorg olägenheter
skola undvikas.

Även i fråga om innebörden i övrigt av fastighetsägares skyldighet inne -

270

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1956

bär 2 §, att åläggandet ej får avse annan åtgärd än som enligt 1 § ankommer
på staden, A fastighetsägare kan alltså icke överflyttas åtgärd som åvilar
kronan såsom väghållare. Såsom tidigare framhållits har emellertid stadens
skyldigheter enligt 1 § i förevarande förslag ett vidare innehåll än kronans
gatuhållningsskyldighet, vilken bl. a. icke omfattar renhållning i inskränkt
mening.

I anslutning härtill bör framhållas, att hinder ej möter mot att stadens
beslut enligt förevarande paragraf inskränkes att omfatta allenast en del av
de uppgifter som överhuvud kunnat överföras å fastighetsägarna.

Därest beslut enligt 2 § innefattar att på fastighetsägarna lägges skyldighet
som tidigare icke ålegat dem skall beslutet, enligt vad redan tidigare
sagts, underställas Kungl. Maj :ts prövning. Underställning skall alltså ske,
om fastighetsägarna i allmänhet inom staden vid tiden för beslutet icke äro
pliktiga utföra åtgärd som avses med beslutet; däremot gäller underställningsskyldigheten
givetvis icke beslut, varigenom stadsfullmäktige bestämma
att skyldigheten skall utsträckas till nya tättbebyggda delar.

Remissyttrandena

Hovrätten för Nedre Norrland anför angående fullgörandet av uppgifter
som renhållning, snöröjning, undanskaffande av snö och is samt sändning.

I motiven anförda skäl för bibehållande eller till och med utvidgande av
fastighetsägarnas åligganden härvidlag äro knappast övertygande. Vad
särskilt vinterrenhållningen beträffar har hovrätten gjort den erfarenheten
att en mellan staden och fastighetsägaren på föreslaget sätt delad börda kan
utgöra en källa till ständiga tvister. Den moderna snöplogningen medför
också ej sällan att snön från körbanan plogas in på gångbanan. Särskilt
vid ofta återkommande plogning kan det därigenom bli praktiskt taget
omöjligt för enskilda fastighetsägare att hålla gångbanan fri från snö i
tillfredsställande omfattning; den snö, som fastighetsägaren skottar ut
från gångbanan, plogas av staden ånyo in på densamma. I vart fall synes
därför undanskaffande av snö och is alltid helt böra ankomma på staden.

Enligt 28 § förslaget till allmän ordningsstadga skall polismyndighet, om
någon underlåter att utföra arbete eller vidtaga annan åtgärd, som åligger
honom »enligt denna stadga eller lokal ordningsstadga», i vissa fall äga
låta verkställa arbetet eller åtgärden på den försumliges bekostnad. Formuleringen
torde medföra att försummelse, som fastighetsägare låtit komma
sig till last i avseende på renhållning, kan åtkommas med nu ifrågavarande
korrektiv allenast i den mån renhållningsskyldighet ålagts i lokal ordningsstadga.
Då emellertid sådan skyldighet ofta lär stipuleras i annan ordning,
torde, i den mån fastighetsägarnas ifrågavarande besvär bibehållas, en med
hänsyn därtill företagen utvidgning av polismyndighetens befogenhet böra
ske. Detta synes nödvändiggöra att ett stadgande, motsvarande 28 § förslaget
till ordningsstadga, införes i lagen angående renhållningsskyldigheten.

Hovrätten vill i detta sammanhang också erinra om sin vid 26 § förslaget
till ordningsstadga gjorda hemställan, att erforderliga föreskrifter om ansvar
vid försummad renhållning ej upptagas i stadgan utan få sin plats i förevarande
lag.

Frågan om vem som skall undanskaffa snövallarna från gatorna har
berörts av flera instanser. Länsstyrelsen i Älvsborgs län uttalar i denna
fråga följande.

271

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1956

Omfattningen av fastighetsägarnas skyldighet enligt 2 § i lagförslaget
synes icke fullt klarlagd. Enligt förslaget skall fastighetsägare kunna åläggas
att bl. a. bortforsla snö och is från gångbanan. Vid plogning av körbanan
kastas som regel snövallarna åtminstone delvis upp på gångbanan och
sammanföras där med den snö, som fastighetsägaren undanskaffat från
gångbanan i övrigt. Att ålägga fastighetsägaren att undanskaffa även den
del av snövallen, som härrör från den från körbanan undanskaffade snön,
synes obilligt. Å andra sidan måste det anses högst opraktiskt, alt låta staden
undanskaffa den del av snövallen, som bildats av den från gatan bortplogade
snön samt fastighetsägaren snön i övrigt. Under sådana förhållanden synes
det mest rationella vara att undanskaffandet av snövallarna åvilar staden.

Länsstyrelsen anser vidare att — vare sig renhållningsskyldigheten kommer
att slutligen åvila kommunerna eller fastighetsägarna — lagförslaget
bör kompletteras med renhållningsbestämmelser av enahanda innebörd som
de, vilka återfinnas i 2 § 3 stycket i gällande ordningsstadga.

Sveriges fastighetsägareförbund bemöter mycket utförligt utredningens
förslag i vad det avser 2 § och framhåller, att såväl teoretiska som praktiska
skäl talar emot utredningens förslag att en viss del av gaturenhållningsbesväret
skulle kunna överföras å fastighetsägarna. Gaturenhållningen,
inbegripet gångbanerenhållningen, torde, anför förbundet, vara en verksamhet
av sådant slag, som i hög grad lämpar sig för kommunalisering och
därmed centralisering. Under alla omständigheter bör bortforslingen av
snön från gångbanorna åvila kommunen, uttalar förbundet.

Å andra sidan anser flera remissmyndigheter att man bör ha ännu större
möjligheter att överflytta ansvaret för renhållningen å den enskilde fastighetsägaren.

Styrelsen för svenska stadsförbundet, som bestämt avstyrker 1 § av utredningens
förslag, uttalar, att om den paragrafen likväl lägges till grund för
lagstiftning, bör genom enligt 2 § fattat kommunalt beslut å fastighetsägare
kunna läggas, utom skyldighet att renhålla gångbanor eller annat för gångtrafiken
erforderligt utrymme utanför fastighet, även skyldighet att renhålla
rännsten.

Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller att möjlighet bör stå öppen
för samhälle att — utöver vad utredningen föreslagit — å fastighetsägare
överflytta jämväl skyldighet att utan begränsning till tiden ombesörja renhållning
av rännsten och galler vid rännstensbrunn, vilka bestyr lämpligen
bör utföras i samband med renhållning av gångbanan och av arbetstekniska
skäl knappast kan utföras av samhället på tillfredsställande sätt. Samma
mening har även stadsfullmäktige i Karlstad.

Länsstyrelsen i Örebro län ifrågasätter huruvida bärkraftiga skäl verkligen
kan anföras för en gynnsammare behandling av en fastighetsägare
utom än inom stads »tättbebyggda del». För den förra kategorien fastighetsägare
behåller väl ofta den intill fastigheten belägna vägen eller gatumarken
alltjämt karaktär av fastighetens »utfartsviig», en faktor som synes
tala mot den av utredningen föreslagna åtskillnaden, framhåller länssty -

272 Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1956

relsen, som slutar med att uttala att å denna punkt behövs en omprövning.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län ifrågasätter om icke begreppet »tättbebyggd
del av stad» bör närmare fixeras. Utredningen har i ett par avseenden i
motiven hänvisat till byggnadslagen, men det synes länsstyrelsen oklart om
de med sitt förslag avser samma tätbebyggelsebegrepp som byggnadslagen.

Landsfiskalen i Kiruna distrikt fäster uppmärksamheten på att inom
vissa städer eller köpingar för närvarande finnes avtal mellan kommunerna
och vissa företag angående gatu- och väghållning ävensom renhållning och
snöröjning. Som exempel nämnes Kiruna stad, vilken har nämnda skyldigheter
uppdelade på förutom staden även statens järnvägar och LuossavaaraKirunavaara
AB. De områden, som berör de sistnämnda parterna, är av
betydande omfattning, heter det i yttrandet, och ett överförande av skyldigheterna
på staden, skulle medföra en abnorm kostnadsökning ifråga om
maskinell utrustning och årliga underhållskostnader. Landsfiskalen anser
det därför vara av vikt att kommuner med statliga och enskilda företag,
som förfogar över egna industri- och bostadsområden, tillförsäkras fortsatta
möjligheter att befrias från alltför betungande kostnader i berört avseende.

Departementschefen

2 § i lagförslaget innehåller den förut behandlade bestämmelsen angående
möjlighet att ålägga fastighetsägaren att fullgöra renhållningsskyldighet
såvitt angår gångbana eller annat för gångtrafiken erforderligt utrymme
utanför fastigheten. Sådan möjlighet bör finnas då fastigheten är
belägen inom stadsplanelagt område. Lagen avser nämligen icke att reglera
förhållandena utanför sådant område.

Fastighetsägarens renhållningsskyldighet bör avse endast gångbana eller
annat för gångtrafiken erforderligt utrymme av gata eller annan allmän
plats utanför fastigheten. Att utvidga skyldigheten till att avse rännsten
eller galler av rännstensbrunn kan jag icke tillstyrka bl. a. med hänsyn
till de svårigheter i fråga om gränsdragningen, som då skulle uppstå. Vad
fastighetsägarens renhållningsskyldighet skall omfatta och hur den skall
fullgöras får närmare regleras i lokala ordningsstadgor med beaktande
av vad som föreslagits i 3 § allmänna ordningsstadgan. Angående den närmare
innebörden av fastighetsägarens renhållningsskyldighet har utredningen
gjort vissa uttalanden. Vad utredningen härom anfört föranleder
ingen erinran från min sida. Jag vill särskilt fästa uppmärksamheten på att
det många gånger torde kunna vara lämpligt att, även när det gäller renhållning
av gångbana, staden påtager sig vissa uppgifter. Jag tänker därvid
främst på bortforsling av snövallar från gångbanorna. Ofta torde det vara
så, att vid plogning av gata snö kastas upp på gångbanorna och sammanföres
med snö från gångbana. Det mest rationella måste då vara att staden
svarar för snövallarnas undanskaffande. Denna ståndpunkt intages också
av flera remissinstanser som uppmärksammat detta speciella problem.

273

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

Beträffande den renhållningsskyldighet, som enligt ifrågavarande bestämmelse
må kunna åläggas fastighetsägaren, torde i övrigt endast böra
tilläggas att åläggandet ej får avse annan åtgärd än som enligt 1 § ankommer
på staden, således icke åtgärd som ankommer på kronan som
väghållare. Angående möjligheterna att på fastighetsägaren lägga skyldighet
som tidigare icke åvilat honom ävensom om underställning av sådant
beslut får jag hänvisa till vad jag tidigare anfört.

I enlighet med utredningens förslag skall med fastighets ägare jämställas
den som enligt kommunalskattelagen i ägares ställe har skatteplikt
för fastigheten.

3 §. Dispensmöjlighet

I förevarande paragraf har intagits en bestämmelse om att Kungl. Maj:t,
när särskilda skäl därtill föranleder, må på hemställan av stadsfullmäktige
medgiva, att annan ordning skall gälla för renhållningsskyldighetens fullgörande
än som föreskrives i lagen. Denna dispensbestämmelse har tidigare
behandlats i det avsnitt som avser lagförslagets allmänna grunder.

4 §. Bestämmelsernas tillämpning på köpingar m. m.

Utredningen

Utredningen föreslår att vad som är stadgat i ifrågavarande lag skall äga
motsvarande tillämpning för köping och annan ort, där bestämmelserna för
stad i byggnadslagen den 30 juni 1947 skall tillämpas. I sådant samhälle
skall den myndighet som eljest utövar samhällets beslutanderätt äga den
befogenhet som i stad tillkommer stadsfullmäktige.

Remissgttrandena

Denna paragraf har berörts endast i ett fåtal yttranden. Vad som beträffande
de föregående bestämmelserna anförts ur principiell synpunkt äger
tillämpning även beträffande förevarande bestämmelser.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anför.

I motiven anges, att renhållningsskyldigheten — liksom enligt byggnadslagen
gäller beträffande gatuhållningsskyldigheten i övrigt — torde böra
knytas till uppkomsten av sådan tätare bebyggelse, som enligt 88 och 90 §§
byggnadslagen medför tillämpning av de i lagen meddelade bestämmelserna
för stad.

Emellertid kunna enligt 105 och 106 §§ byggnadslagen bestämmelserna
om gatuhållningsskyldighet i stad bliva tillämpliga även inom andra samhällen
än sådana, som avses i 88 och 90 §§ byggnadslagen. Vissa bestämmelser
för stad gälla för stadsplanelagt område inom landskommun. Samma
skäl, som föranlett att gatuhållningsskyldighet i dylika stadsplanelagda
områden skall regleras på sätt gäller i städerna, synas utgöra skäl för att
jämväl gaturenhållningsbestämmelserna för stad skola tillämpas i dessa
samhällen.

18 — Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 143

274

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

Hovrätten för Nedre Norrland gör en terminologisk anmärkning. Hovrätten
påpekar att i paragrafens första stycke talas om »köping ävensom annan
ort», där byggnadslagens bestämmelser för stad skall tillämpas under det
att i 2 § första stycket förslaget till ordningsstadga användes i stället för
»ort» ordet »samhälle». Denna olikhet i uttryckssättet synes hovrätten
omotiverad, särskilt vid jämförelse med 88 och 90 §§ byggnadslagen.

Departementschefen

Jämlikt ifrågavarande bestämmelse skall lagen äga motsvarande tillämpning
för köping och annat samhälle, där byggnadslagens bestämmelser för
stad gäller. Den myndighet, som i sådant samhälle utövar samhällets beslutanderätt,
skall äga befogenhet som i stad tillkommer stadsfullmäktige.
Att, på sätt från något håll föreslås, utvidga bestämmelserna till att avse
även annan ort på landet än sådan, där byggnadslagens bestämmelser för
stad äger tillämpning, anser jag icke lämpligt. Även om stadsplan antagits
för dylikt område torde sådan tätare bebyggelse ännu icke ha uppkommit,
att det kan anses befogat att där tillämpa lagens bestämmelser.

Övergångsbestämmelser

Utredningen

Enligt utredningens förslag skulle lagen träda i kraft den 1 januari 1956.
Vidare föreslogs att genom lagen skulle upphävas vad som i lokala stadgar
eller andra särskilda föreskrifter funnes stridande mot lagens bestämmelser.

Därjämte innehöll förslaget en övergångsbestämmelse, enligt vilken för
stad eller annan ort, som avses i lagen, stadsfullmäktige eller motsvarande
myndighet må genom beslut före lagens ikraftträdande bestämma att med
lagens tillämplighet tills vidare skall anstå. Sådant beslut skall dock ej,
med mindre Konungen det medgiver, gälla utöver två år från lagens ikraftträdande.

Angående sistnämnda övergångsbestämmelse anför utredningen följande.

Vissa övergångsbestämmelser ha ansetts erforderliga, då ett genomförande
av förslagets huvudregel angående städernas och övriga samhällens
skyldigheter på sina håll torde påkalla att det förberedes genom särskilda
åtgärder. Även om en viss respittid, förslagsvis två år, i allmänhet skall vara
tillfyllest härför, kunna förhållanden av olika slag medföra att längre
uppskov med ikraftträdandet är motiverat. Stadsfullmäktige eller motsvarande
myndighet har därför ansetts böra äga bestämma att med lagens
tillämplighet tillsvidare skall anstå. För att dylikt beslut skall få gälla utöver
angivna respittid torde dock böra fordras medgivande av Kungl. Maj :t.

Om enligt sådant beslut äldre bestämmelser skola förbliva gällande under
någon längre tid .är det önskvärt att, där ovisshet råder, utredning sker
rörande bestämmelsernas innebörd och att i beslutet angives vad som skall
gälla.

275

Knngl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

Uppskovsbeslut torde böra fattas före lagens ikraftträdande och böra gälla
lagen i dess helhet, så att ej äldre och nya bestämmelser om fastighetsägares
skyldigheter bli tillämpliga jämsides.

Remissyttrandena

Hovrätten för Nedre Norrland finner den åt kommunerna överlämnade
rätten att medgiva sig själva anstånd med lagens ikraftträdande oformlig.
Om det av praktiska skäl anses olämpligt att överlämna beslutanderätten
härutinnan åt Kungl. Maj :t eller, förslagsvis, länsstyrelserna, synes hovrätten
en bättre utväg än den föreslagna vara att över huvud taget ej låta lagen
träda i kraft förrän efter jämförelsevis lång tid. Olägenhet därav skulle
knappast vållas.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför.

Då det organisationsarbete, som erfordras för att kommunerna skall
kunna övertaga renhållningsskyldigheten, kan förväntas bliva relativt tidskrävande,
anser länsstyrelsen den av de sakkunniga föreslagna anståndstiden
för ikraftträdandet av lagen angående skyldighet att renhålla gata
m. m. för snävt tilltagen. En övergångstid av 5 år anser länsstyrelsen
erforderlig.

Svenska kommunaltekniska föreningen förordar av liknande skäl en
övergångstid på fyra år.

Departementschefen

På sina håll medför de föreslagna lagbestämmelserna en väsentlig omläggning
av renhållningen. Därför behövs en viss övergångstid, som medger
en anpassning efter de nya bestämmelserna. Även om, såsom jag förordat,
i lagen intages en uttrycklig bestämmelse om att Kungl. Maj :t skall äga
medgiva att annan ordning må tillämpas vid renhållningens fullgörande än
den i lagen föreskrivna, synes det mig lämpligt med en övergångsbestämmelse,
som till en tid bereder kommunen möjlighet att besluta om anstånd
med tillämpningen av bestämmelserna. Denna tid synes mig böra bestämmas
till två år. Härigenom kan övergången göras smidigare. Jag anser en
sådan ordning vara att föredraga framför att låta med lagens ikraftträdande
anstå alltför länge. Lagen bör nämligen enligt min mening träda i
kraft samtidigt med de övriga författningar, varom nu är fråga, eller den
1 januari 1958.

Såsom utredningen uttalat bör uppskovsbeslut fattas före lagens ikraftträdande
och det bör avse lagen i dess helhet så att ej äldre och nya bestämmelser
om fastighetsägares skyldigheter blir tillämpliga jämsides. I
övergångsbestämmelserna har upptagits en särskild bestämmelse om att
beslut som avses i 2 och 3 §§ skall kunna fattas redan före lagens ikraftträdande.

276

Kungi. Maj.ts proposition nr H3 år 1956

VII. Vissa följdändringar

Utredningen

Utredningens förslag till ordningsstadga föranleder vissa följdändringar
i kommunallagstiftningen. Sålunda föreslår utredningen, att i It § lagen
om införande av kommunallagen skall intagas en bestämmelse om att,
när särskilda skäl därtill är, Konungen skall äga besluta att område på
landet, som ej utgör egen kommun, skall utgöra ett municipalsamhälle, vilket
äger att oberoende av kommunen i övrigt självt vårda de angelägenheter,
som föranledas av allmänna ordningsstadgans tillämpning.

Vidare föreslår utredningen en redaktionell ändring av 16 § lagen om polisväsendet
i riket. Denna ändring innefattar endast en jämkning, som sammanhänger
med de i kommunallagstiftningen föreslagna bestämmelserna i
fråga om municipalbildningen.

I sin motivering anför utredningen följande.

Genom att den nya ordningsstadgan utan att särskilt förordnande därom
erfordras skall gälla även för landsbygden bortfaller möjligheten för
Kungl. Maj :t enligt 79 § kommunallagen att besluta att område som ej
utgör egen kommun skall utgöra ett municipalsamhälle för handhavande
av ordningsangelägenheter. Även om tillämpningen av den nya stadgan icke
medför behov av municipalbildning för handhavande av dessa angelägenheter,
bör emellertid bibehållas möjligheten att, om municipalsamhälle tillskapas
för förvaltningen av angelägenheter enligt byggnads-, brand- eller
hälsovårdslagstiftningen, sådant samhälle får självt vårda även sina ordningsangelägenheter.
Kungl. Maj :t torde därför alltjämt böra, om särskilda
skäl därtill äro, äga besluta att område på landet skall utgöra ett municipalsamhälle,
vilket äger att oberoende av kommunen i övrigt självt vårda de
angelägenheter som föranledas av ordningsstadgans tillämpning. I avbidan
på slutligt ställningstagande till frågan om municipalbildningen över huvud
torde, utan ändring av 79 § kommunallagen, bestämmelse i detta hänseende
kunna intagas i It § promulgationslagen till kommunallagen. Däremot
torde ej behöva utsägas att, därest köping som ej utgör egen kommun eller
municipalsamhälle, då den nya stadgan träder i kraft, själv vårdar sådana
angelägenheter som föranledas av tillämpningen av gällande ordningsstadga,
motsvarande skall gälla om den nya.

Enligt utredningens förslag bör vidare i promulgationslagen till kommunallagen
upphävas 9 § rörande fortsatt giltighet av bestämmelser om kommunalstadgar
på landet. Enligt den föreslagna övergångsbestämmelsen till
ordningsstadgan skall nämligen dylika, vid stadgans ikraftträdande gällande
kommunalstadgar förlora sin giltighet i den mån bestämmelserna
däri strider mot den nya stadgan.

Remissyttrandena

Utredningens förslag har icke föranlett någon erinran i remissyttrandena.

277

Kungl. Maj.ts proposition nr 1U3 år t956

Departementschefen

Såsom utredningen föreslagit torde möjlighet tills vidare böra finnas för
Kungl. Maj :t att, när särskilda skäl föreligger, besluta att område på landet
skall utgöra ett municipalsamhälle, som äger att, oberoende av kommunen
i övrigt, självt vårda de angelägenheter som föranledes av ordningsstadgans
tillämpning. Om municipalsamhälle tillskapas med stöd av 79 § kommunallagen
för att vårda de angelägenheter, som föranledes av tillämpningen
inom området av byggnads- eller brandlagstiftningen eller hälsovårdsstadgans
stadsbestämmelser bör detta samhälle även kunna få vårda sina ordningsangelägenheter.
Befogenheten torde dock knappast få någon praktisk
betydelse i varje fall ej annat än övergångsvis och den har därför upptagits
i 11 § lagen om införande av kommunallagen. Vidare synes 9 § i
nämnda lag böra upphävas. Den handlar om kommunens rätt att uppgöra
kommunalstadgar till främjande av sedlighet samt ordning och säkerhet
inom kommunen ävensom om underställning av sådana stadgar. Enligt
en i förslaget till allmän ordningsstadga intagen övergångsbestämmelse
skall dessa kommunalstadgar förlora sin giltighet i den mån bestämmelserna
däri strider mot den nya stadgan. Nyssnämnda bestämmelse i promulgationslagen
till kommunallagen blir sålunda överflödig sedan den
nya ordningsstadgan trätt i kraft.

I 16 § lagen om polisväsendet i riket bör göras en formell jämkning med
hänsyn till den i kommunallagstiftningen föreslagna bestämmelsen i fråga
om municipalbildningen.

Förslag till ändring i lagen om införande av kommunallagen och angående
ändrad lydelse av 16 § lagen om polisväsendet i riket torde få
bifogas detta protokoll (bil. 4 och 5).

278

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

VIII. Departementschefens hemställan

I enlighet med vad som anförts i det föregående har upprättats förslag till

1) allmän ordningsstadga;

2) lag om allmänna sammankomster;

3) lag om skyldighet att renfiålla gata m. m.;

4) lag angående ändring i lagen den 18 december 1953 (nr 754) om införande
av kommunallagen;

5) lag angående ändrad lydelse av 16 § lagen den 6 juni 1925 (nr 170)
om polisväsendet i riket och

6) förordning om ändring i förordningen den 22 juni 1911 (nr 71) angående
biografföreställningar.

Av dessa förslag, vilka har den lydelse bilagor till detta protokoll utvisar1,
är de under 2) och 3) upptagna av den natur, att lagrådets utlåtande över
dem bör inhämtas.

Jag hemställer fördenskull, att lagrådets utlåtande över sistnämnda båda
lagförslag måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Tore Nyqvist

1 Bilagorna med de under 4)—6) upptagna författningsförslagen, vilka äro likalydande
med de vid propositionen fogade förslagen, har här uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1956

279

Bilaga 1.

Förslag

till

Allmän ordningsstadga

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelse
1 §•

Med allmän plats förstås i denna stadga gata, torg, park och annan plats,
som enligt fastställd stadsplan eller byggnadsplan utgör allmän plats och
som upplåtits för avsett ändamål, för allmänheten tillgängliga delar av
hamnområde samt allmän väg ävensom annat område, som är upplåtet
till eller eljest nyttjas för allmän samfärdsel.

Allmänna ordningsföreskrifter
2 §•

Allmän plats inom stadsplanelagt område i stad, köping och annat samhälle,
där byggnadslagens bestämmelser för stad äga tillämpning, må icke
begagnas för upplag eller avstjälpning eller tagas i anspråk för försäljningsstånd,
ställningar och dylikt, såframt ej tillstånd därtill lämnats av
polismyndigheten eller, såvitt angår upplåtelse för försäljningsändamål, i
Stockholm av överståthållarämbetet. Ej heller eljest må allmän plats, som
nyss nämnts, utan sådant tillstånd nyttjas på sätt som icke överensstämmer
med det ändamål för vilket den upplåtits eller anvisats eller som ej
är allmänt vedertaget. Vad sålunda stadgas skall dock icke gälla i fråga
om salutorg och liknande plats som i vederbörlig ordning upplåtits till
allmän försäljningsplats.

Innan tillstånd meddelas, skall yttrande inhämtas från den kommunala
nämnd eller styrelse, som kommunen bestämt. Därest denna avstyrker, må
tillstånd ej meddelas.

I fråga om allmänna vägar skall vad i första stycket sägs äga tillämpning
endast såvitt avser åtgärd, som ej är reglerad i lagen om allmänna
vägar.

280

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1956

3 §•

Allmän plats, som i 2 § första stycket sägs, skall genom tjänliga renhållningsåtgärder,
genom snöröjning jämte undanskaffande av snö och is
ävensom genom sändning eller annan åtgärd till motverkande av halka hållas
i sådant skick, som med hänsyn till ortsförhållandena, platsens belägenhet
inom samhället och omständigheterna i övrigt tillgodoser skäliga
anspråk.

1 ill renhållning hänföres sopning, bortförande av orenlighet och nedskräpande
föremål ävensom av sand som påförts till motverkande av halka,
rensning och upptining av rännstensbrunn, borttagande av ogräs samt
annan med de nu nämnda jämförlig åtgärd.

Angående fullgörandet av renhållningsskyldighet, som nu sagts, är stadgat
i lagen om skyldighet att renhålla gata m. m.

4 §•

®y§§nader samt ställningar, skyltar och andra liknande anordningar skola
ägnas sådan tillsyn att fara icke uppkommer för dem som färdas eller
uppehålla sig å allmän plats. Snö och is, som genom ras kan vålla olycksfall
för sådan vägtrafikant, skall avlägsnas från tak, rännor och dylikt.

5 §•

^ ''4 brunnar skola vidtagas sådana skyddsanordningar, som med hänsyn
till platsens belägenhet och övriga omständigheter kunna anses påkallade.

6 §•

Skjutbana, som ej hör till krigsmakten, må icke tagas i bruk innan den
godkänts av myndighet, som i första stycket sägs.

7 §•

281

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1956

Vid meddelande av sådan föreskrift skall tillses att därigenom icke lägges
onödigt tvång på allmänheten eller eljest göres obefogad inskränkning i den
enskildes frihet.

8 §.

Visar sig behov föreligga av allmänna föreskrifter i sådant eller annat
hänseende, skall myndigheten göra anmälan därom till kommunens fullmäktige.

Offentliga tillställningar

9 §.

10 §.

282

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 dr 1956
11 §•

12 §.

Å allmän plats må offentlig tillställning ej anordnas utan tillstånd av
polismyndigheten.

13 §.

Vill någon i stad eller köping anordna annan offentlig tillställning än
sådan för vilken fordras tillstånd, skall därom göras anmälan till polismyndigheten.

14 §.

Ansökan om tillstånd att anordna offentlig tillställning skall göras skriftligen
i god tid före tillställningen och senast å sådan tid, att ansökan om
möjligt är polismyndigheten tillhanda å femte dagen före tillställningen.
Ansökan skall innehålla uppgift angående anordnaren, tid och plats för
tillställningen samt dennas art och huvudsakliga utformning. Erfordras
utöver vad ansökan innehåller ytterligare uppgifter, äger polismyndigheten
förelägga anordnaren att inkomma med upplysningar eller ock själv föranstalta
om utredning. För undersökning som kräver särskild fackkunskap
må på anordnarens bekostnad anlitas sakkunnig.

Ej må, utom då medgivande enligt 10 § eller 21 § första stycket påkallas,
föreläggande avse skyldighet att tillhandahålla handling eller redogörelse
för innehållet i dramatisk eller annan muntlig framställning som är avsedd
att förekomma vid tillställningen.

Om beslut i anledning av ansökan skall meddelas skriftligt besked. Innebär
beslutet att tillställning ej må äga rum, skola skälen därtill angivas.

283

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1956

15 §.

Anmälan om offentlig tillställning skall göras skriftligen eller muntligen
å sådan tid, att den om möjligt är polismyndigheten tillhanda senast å
tredje dagen före tillställningen.

16 §.

Anordnaren har att svara för att god ordning råder vid tillställningen
samt är pliktig ställa sig till efterrättelse de föreskrifter med avseende å
ordning och säkerhet som polismyndigheten meddelar.

Vid meddelande av föreskrifter, som i första stycket avses, skall iakttagas,
att anordnaren ej ålägges onödig kostnad eller tillställningens hållande
eljest onödigt försvåras.

17 §.

Anordnaren må av polismyndigheten åläggas bekosta sådan ordningshållning
genom polispersonal eller förordnade ordningsvakter som äger rum
inom lokal eller plats, där offentlig tillställning hålles, samt vid ingångarna
och särskilda parkeringsplatser.

Annan ordningshållning genom polispersonal må anordnaren ej åläggas
bekosta med mindre länsstyrelsen med hänsyn till omständigheterna det
medgiver.

Ombesörjes polisbevakning, som anordnaren enligt vad nu sagts må
åläggas bekosta, av polispersonal, gäller i fråga om ersättningsskyldighet
till statsverket eller polisdistriktet vad därom i vederbörlig ordning blivit
bestämt.

18 §.

Tillträde till offentlig tillställning må icke förvägras polischefen i orten
eller polisman som beordrats närvara därvid.

Polismyndigheten äger ock föreskriva, att den som av annan myndighet
därtill utses skall äga närvara vid tillställningen.

19 §.

Polischefen äger inställa eller upplösa offentlig tillställning, om den hålles
i strid mot 10 eller It § eller om beslut meddelats att tillställningen ej

284

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1956

må äga rum. Rätt att upplösa tillställningen föreligger jämväl om vid densamma
förekommer något som strider mot lag eller om tillställningen föranleder
oordning eller fara för de tillstädesvarande samt andra åtgärder
visat sig otillräckliga för att förebygga fortsatt lagstridigt förfarande, återställa
ordningen eller bereda skydd för de tillstädesvarande.

20 §.

Polismyndigheten äger förbjuda förnyande av offentlig tillställning, som
åsyftar eller innebär något som strider mot lag. Förnyande må ock förbjudas
om tillställningen föranleder oordning eller fara för de tillstädesvarande
och detta ej kan förebyggas genom ordningsföreskrifter eller andra åtgärder.

21 §.

Vid offentlig tillställning må ej förekomma hypnotiska eller därmed likartade
experiment, med mindre medicinalstyrelsen funnit det kunna ske
utan våda.

22 §.

Särskilda bestämmelser

23 §.

285

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1956

Vad här stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga om ändring
eller upphävande av lokal ordningsstadga.

24 §.

Då lokal ordningsstadga eller ändring eller upphävande därav fastställts,
skall länsstyrelsen på kommunens bekostnad ofördröjligen införa beslutet
i länskungörelserna.

Det åligger kommunens styrelse ombesörja, att kungörelse om beslutet an- ''
slås samt införes i den eller de tidningar, där kommunala meddelanden intagas,
och att tryckta exemplar av stadgan finnas att tillgå för allmänheten.

25 §.

26 §. ''

Innan åtgärd, som berör polismyndighetens verksamhetsområde, av annan
myndighet vidtages, skall samråd äga rum med polismyndigheten.

Vad i denna paragraf sägs om polismyndighet skall i stad, där magistraten
eller kommunalborgmästaren är polismyndighet, gälla jämväl polischefen.

27 §.

Beslut som på grund av denna stadga eller lokal ordningsstadga meddelas
av länsstyrelse eller polismyndighet eller polischefen i stad, där denne ej
är polismyndighet, skall utan hinder av besvär lända till efterrättelse, såvida
ej annorlunda förordnas.

286

Kungi. Maj:ts proposition nr 143 år 1956
28 §.

Handlar barn, som ej fyllt femton år, i strid mot bestämmelserna i 6 §
första eller andra stycket, skall den som har vårdnaden om barnet straffas
på sätt i första stycket denna paragraf sägs, därest han icke gjort vad på
honom ankommit för att förhindra förseelsen.

29 §.

Med dagsböter straffes

1) den som anordnar offentlig tillställning i strid mot vad i 10 eller 11 §
stadgas;

2) den som anordnar offentlig tillställning utan att hava erhållit föreskrivet
tillstånd;

3) den som anordnar offentlig tillställning, varom anmälan skall ske,
utan att sådan blivit rätteligen gjord, eller som, då polismyndigheten medgivit
befrielse från anmälningsskyldighet, icke ställer sig till efterrättelse
för befrielsen stadgat villkor;

4) den som lämnar oriktig uppgift eller underlåter att meddela begärd
uppgift angående förhållande, varom polismyndigheten äger infordra upplysning; 5)

den som fortsätter tillställning sedan beslut meddelats om dess upplösning; 6)

den som bryter mot bestämmelserna i 21 § första eller andra stycket;
samt

7) den som icke efterkommer av polismyndigheten för tillställningen
meddelade föreskrifter.

Vid förseelse mot 21 § första stycket skall jämväl den som har vårdnaden
om barnet straffas på sätt i första stycket denna paragraf sägs, därest han
icke gjort vad på honom ankommit för att förhindra förseelsen.

Den som bryter mot bestämmelsen i 16 § andra stycket straffes, där ej
gärningen är belagd med straff i annan författning, med böter, högst trehundra
kronor.

Den som åsidosätter föreskrift, som i första stycket under 7) avses, må
avvisas från tillställningen.

Försummelse med avseende å anmälnings- eller annan uppgiftsskyldighet
skall ej föranleda ansvar, om försummelsen med hänsyn till omständig -

287

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

heterna kan anses ursäktligt och ej vållat någon olägenhet, samt ej heller
om tillställningen icke kommit till stånd.

Har anordnaren begått överträdelse som här avses, må, efter ty prövas
skäligt, förklaras förverkat vad som uppburits i avgifter eller eljest i ersättning
för bevistande av tillställningen. Har vederlaget utgått i annat än
penningar och finnes det ej i behåll må i stället värdet förklaras förverkat.

30 §.

Vad i denna paragraf sägs om polismyndighet skall i stad, där magistraten
eller kommunalborgmästaren är polismyndighet, avse jämväl polischefen.

31 §.

Övergångsbestämmelser
32 §.

Denna stadga träder i kraft den 1 januari 1958.

Genom stadgan upphävas, utom vad angår sådan sammankomst, varå lagen
om allmänna sammankomster äger tillämpning,

ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868 (nr 22) med undantag
för § 14 andra stycket,

förordningen den 10 december 1897 (nr 115) angående förbud mot barns
användande vid offentliga förevisningar,

förordningen den 26 maj 1916 (nr 199) angående offentliga föreställningar
i hypnotism m. m.,

kungörelsen den 10 juni 1932 (nr 198) angående tillämpning för riket i
dess helhet av vissa bestämmelser i ordningsstadgan,

förordningen den 10 juni 1982 (nr 200) angående utsträckt tillämpning av
vissa bestämmelser i § 13 nämnda stadga m. in.,

kungörelsen den 28 maj 1943 (nr 266) angående förbud mot offentliga
nöjestillställningar m. m. på vissa kyrkliga högtidsdagar,

288

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

så ock vad i övrigt finnes i allmän författning eller lokala ordningsstadgar
eller andra särskilda föreskrifter stridande mot bestämmelserna i denna
stadga.

Där i lag eller eljest förekommer hänvisning till föreskrift, som ersatts
genom bestämmelse i denna stadga, skall den bestämmelsen i stället tilllämpas.

33 §.

Vad i denna stadga föreskrives angående antagande av lokal ordningsstadga
skall äga tillämpning redan före den 1 januari 1958, dock att sådan
stadga ej må träda i kraft förrän nämnda dag.

34 §.

Från och med den 1 januari 1958 intill dess annorlunda förordnas skall
i stället för bestämmelsen i § 14 andra stycket ordningsstadgan för rikets
städer gälla följande.

Inom tättbebyggda delar av städer och andra samhällen, som avses i 2 §
denna stadga, skola gårdar, portgångar och andra dylika till byggnader hörande
yttre utrymmen hållas i snyggt och för sundheten tillfredsställande
skick. Den som försummar att fullgöra sitt åliggande härutinnan, straffes
med böter, högst trehundra kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1956

289

Bilaga 2

Förslag

till

Lag

om allmänna sammankomster

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Denna lag äger tillämpning å allmän sammankomst som hålles för överläggning,
opinionsyttring eller upplysning i allmän eller enskild angelägenhet,
eller som är att hänföra till föreläsning eller föredrag för meddelande av
allmän eller medborgerlig bildning eller till religionsövning.

Såsom allmän skall anses sammankomst som anordnas för allmänheten
eller som, med avseende å omfattningen av den krets som äger tillträde eller
de villkor under vilka tillträde lämnas, är att jämställa med sammankomst
till vilken allmänheten äger tillträde.

Bestämmelserna skola gälla även om vid sammankomsten förekomma
mindre inslag som avse underhållning eller förströelse.

2 §•

3 §•

Utan tillstånd av polismyndigheten må allmän sammankomst ej hållas å
gata, torg, park eller annan plats, som enligt fastställd stadsplan eller byggnadsplan
utgör allmän plats och som upplåtits för avsett ändamål, å sådana
delar av hamnområde, som äro tillgängliga för allmänheten, å allmän väg
eller annat område som är upplåtet till eller eljest nyttjas för allmän samfärdsel.
Vid prövning huruvida tillstånd bör meddelas, skall beaktas vikten
ur allmän synpunkt av att församlingsfriheten upprätthålles.

4 §•

Vill någon i stad eller köping utomhus anordna annan allmän sammankomst
än sådan för vilken fordras tillstånd skall anmälan därom göras till
polismyndigheten.

Om det finnes oundgängligen erforderligt för ordningens upprätthållande,
må länsstyrelsen förordna, att vad som sålunda föreskrivits för stad och
köping skall gälla även inom annan kommun eller del därav, så ock att i
19—Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 saml. Nr 153

290

Kungl. Maj.ts proposition nr H3 år 1956

stad, köping eller annan kommun eller del därav anmälningsskyldighet skall
föreligga även beträffande sammankomster som hållas inomhus, dock med
undantag för sådana som äro att hänföra till religionsövning eller föreläsning
vid läroanstalt eller föreläsning eller föredrag i folkbildande syfte.

5 §•

Ansökan om tillstånd att anordna allmän sammankomst skall göras skriftligen
i god tid före sammankomsten och senast å sådan tid att ansökan om
möjligt är polismyndigheten tillhanda å femte dagen före sammankomsten.
Ansökan skall innehålla uppgift angående anordnaren, tid och plats för
sammankomsten samt dennas art och huvudsakliga utformning.

Erfordras utöver vad ansökan innehåller ytterligare uppgifter, äger polismyndigheten
förelägga anordnaren att inkomma med upplysningar eller ock
själv föranstalta om utredning. Ej må föreläggande avse skyldighet att tillhandahålla
handling eller redogörelse för innehållet i föredrag, tal eller
annan muntlig framställning som är avsedd att förekomma vid sammankomsten.

Om beslut i anledning av ansökan skall meddelas skriftligt besked. Innebär
beslutet att sammankomst ej må äga rum, skola skälen därtill angivas.

6 §•

Anmälan om allmän sammankomst skall göras skriftligen eller muntligen
å sådan tid att den om möjligt är polismyndigheten tillhanda senast å tredje
dagen före sammankomsten.

7 §.

Vid meddelande av föreskrifter skall iakttagas att anordnaren ej ålägges
onödig kostnad eller sammankomstens hållande eljest onödigt försvåras.

8 §•

Ordningshållning vid allmän sammankomst genom polispersonal eller förordnade
ordningsvakter må anordnaren ej åläggas bekosta med mindre länsstyrelsen
med hänsyn till särskilda omständigheter det medgiver.

291

Kungl. Maj:ts proposition nr 1A3 år 1956

9 §•

Tillträde till allmän sammankomst må icke förvägras polischefen i orten
eller polisman som beordrats närvara därvid.

Polismyndigheten äger ock föreskriva, att den som av annan myndighet
därtill utses skall äga närvara vid sammankomsten.

10 §.

Polischefen äger inställa eller upplösa allmän sammankomst, om den
hålles i strid mot 2 § eller om beslut meddelats att sammankomsten ej
må äga rum. Rätt att upplösa sammankomsten föreligger jämväl, om vid
densamma förekommer något som strider mot lag eller om sammankomsten
föranleder svårare oordning eller avsevärd fara för de tillstädesvarande samt
andra åtgärder visat sig otillräckliga för att förebygga fortsatt lagstridigt
förfarande, återställa ordningen eller bereda skydd för de tillstädesvarande.

11 §•

Polismyndigheten äger förbjuda förnyande av allmän sammankomst, som
åsyftar eller innebär något som strider mot lag. Förnyande må ock förbjudas
om sammankomsten föranleder svårare oordning eller avsevärd fara för
de tillstädesvarande och detta ej kan förebyggas genom ordningsföreskrifter
eller andra åtgärder.

12 §.

13 §.

Mot beslut som myndighet meddelat på grund av denna lag må talan
föras genom besvär, om beslutet fattats av länsstyrelse, hos Konungen och
eljest hos länsstyrelsen.

14 §.

Med polismyndighet avses i denna lag i stad med poliskammare denna
och i annan stad magistrat eller kommunalborgmästare samt i övriga delar

292

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1956

av riket polischefen i orten, dock att stadsfullmäktige äga besluta att polischefen
i orten skall vara polismyndighet i stället för magistrat eller kommunalborgmästare.

15 §.

Med dagsböter straffes den som anordnar allmän sammankomst utan att
hava erhållit föreskrivet tillstånd eller som anordnar allmän sammankomst,
varom anmälan skall ske, utan att sådan blivit rätteligen gjord, eller som,
då polismyndigheten medgivit befrielse från anmälningsskyldighet, icke
ställer sig till efterrättelse för befrielsen stadgad villkor, eller som lämnar
oriktig uppgift eller underlåter att meddela begärd uppgift angående förhållande,
varom polismyndigheten äger infordra upplysning, eller som anordnar
sammankomst i strid mot förbud enligt 2 §, eller som fortsätter sammankomst
sedan beslut meddelats om dess upplösning.

Till enahanda straff dömes om någon bryter mot bestämmelsen i 12 § första
stycket eller icke efterkommer av polismyndigheten för sammankomsten
meddelade föreskrifter; den som åsidosätter sådan föreskrift må ock avvisas.

Försummelse med avseende å anmälnings- eller annan uppgiftsskyldighet
skall dock ej föranleda ansvar, om försummelsen med hänsyn till omständigheterna
kan anses ursäktlig och ej vållat någon olägenhet, samt ej heller
om sammankomsten icke kommit till stånd.

Har anordnaren begått överträdelse som här avses, må, efter ty prövas
skäligt, förklaras förverkat vad som uppburits i avgifter eller eljest i ersättning
för bevistande av sammankomsten. Har vederlaget utgått i annat än
penningar och finnes det ej i behåll, må i stället värdet förklaras förverkat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1958.

Genom lagen upphävas

dels, såvitt angår sammankomst som i lagen avses, § 13 ordningsstadgan
för rikets städer den 24 mars 1868 (nr 22), förordningen den 26 maj 1916 (nr
199) angående offentliga föreställningar i hypnotism m. m. och förordningen
den 10 juni 1932 (nr 200) angående utsträckt tillämpning av vissa
bestämmelser i § 13 nämnda stadga in. m.,

dels 4 § b) lagen den 30 juni 1948 (nr 451) angående införande av lagen
om ändring i strafflagen m. m.,

dels ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning eller i lokal
ordningsstadga eller andra särskilda föreskrifter stridande mot besämmelserna
i denna lag.

Där i lag eller eljest förekommer hänvisning till stadgande, som ersatts
genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

293

Bilaga 3

Förslag

till

Lag

om skyldighet att renhålla gata m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I fråga om annan i stadsplan ingående mark än i första stycket sägs, som
är upplåten till eller eljest nyttjas för allmän samfärdsel, åvilar där avsedd
skyldighet, vilken ej skall fullgöras av kronan eller staden såsom väghållare,
den som enligt gällande föreskrifter eller överenskommelse eller av ålder
svarar för densamma.

2 §.

Med fastighets ägare skall jämställas den som enligt kommunalskattelagen
i ägares ställe har skatteplikt för fastigheten.

3 §•

När särskilda skäl därtill föranleda, må Konungen, på hemställan av stadsfullmäktige,
medgiva att annan ordning för renhållningsskyldighetens fullgörande
än som föreskrives i denna lag skall gälla för staden.

4 §•

294

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1958.

Genom denna lag upphäves vad som i lokala stadgar eller andra särskilda
föreskrifter finnes stridande mot lagens bestämmelser.

Beslut enligt 2 och 3 §§ denna lag må meddelas redan före lagens ikraftträdande.

För stad eller annan ort, som avses i lagen, må stadsfullmäktige eller
motsvarande myndighet genom beslut före lagens ikraftträdande bestämma
att med lagens tillämplighet tills vidare skall anstå. Sådant beslut vare
dock ej gällande utöver två år från lagens ikraftträdande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år t956

295

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 16 mars 1956.

Närvarande:

justitieråden Lech,

Lind,

regeringsrådet Lorichs,
justitierådet Hagbergh.

Enligt lagrådet den 12 mars 1956 tillhandakommet utdrag av protokoll
över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
10 februari 1956, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till

1) lag om allmänna sammankomster; samt

2) lag om skyldighet att renhålla gata m. m.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av byråchefen för lagärenden i inrikesdepartementet C. G. Persson.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Förslaget till lag om allmänna sammankomster

1 §.

Lagrådet:

Bestämmelsen i andra stycket av förevarande paragraf är avsedd att
reglera det grundläggande spörsmålet vilka sammankomster skola anses
såsom allmänna. Att denna reglering blir så klar och otvetydig som möjligt
är tydligen av största betydelse såväl för allmänheten som för de myndighetspersoner
som skola ha att tillämpa lagen. Emellertid synes viss otydlighet
vidlåda ifrågavarande bestämmelse. Oklarheten hänför sig till frågan,
om en sammankomst, till vilken endast medlemmarna av viss eller vissa
organisationer äga tillträde, skall bli att anse som allmän, ifall den väntas
bli besökt av en stor mängd deltagare.

Med den av utredningen föreslagna bestämmelsen — enligt vilken såsom
allmän skulle anses sammankomst som anordnades för allmänheten eller
som, med hänsyn till de villkor varunder tillträde lämnades, vore att jämställa
med sammankomst till vilken allmänheten ägde tillträde — avsågs,

296

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1956

enligt vad som framgår av motiven, att deltagarantalet, även om det vore
aldrig sa stort, ej i och för sig skulle kunna göra lagen tillämplig å en
sammankomst som eljest vore att betrakta som enskild.

Från den av utredningen föreslagna bestämmelsen företer det remitterade
förslagets lagtext ej annan avvikelse än att den uttryckligen anger
att vid bedömandet om en sammankomst skall jämställas med sammankomst,
till vilken allmänheten äger tillträde, hänsyn skall tagas _ för utom

till inträdesvillkoren — till omfattningen av den krets som äger tillträde.
Av departementschefens motivering framgår, att den omständigheten,
att en sammankomst som anordnats av en lokalförening inom viss
organisation står öppen även för medlemmar av andra lokalföreningar
inom samma organisation eller att sammankomsten anordnats av två eller
flera skilda sammanslutningar, icke i och för sig skall föra sammankomsten
in under lagens bestämmelser. Däremot synes det ovisst, om den i det
remitterade förslaget tillagda bestämningen är att tolka så, att ett mycket
betydande deltagarantal skall kunna medföra nämnda effekt.

Onekligen kunna goda skäl anses tala för att ett mycket stort deltagarantal
skall kunna tilläggas självständig betydelse. Redan den omständigheten
att ett mycket stort antal personer väntas infinna sig till en sammankomst,
den må vara avsedd att hållas utomhus eller inomhus, kan
gora det påkallat att polismyndigheten blir i tillfälle undersöka, om det
är förenligt med behöriga hänsyn till trafikförhållandena och till ordningsoch
säkerhetssynpunkter av olika slag, att sammankomsten förlägges till
den tillämnade platsen eller lokalen. Och även om hinder häremot ej bör
anses möta, kan det dock finnas angeläget, att särskilda ordnings- och
säkerhetsföreskrifter meddelas. Ofta lär en dylik prövning kunna leda till
att eljest uppkommande risker för olycksfall avlägsnas. Angelägenheten
av att så sker torde uppväga de olägenheter som det kan anses innebära
för anordnarna av sammankomsten och för deltagarna att lagens föreskrifter
bli tillämpliga.

Skall deltagarantalet kunna få till följd, att en sammankomst som eljest
varit att anse som enskild skall betraktas som allmän, kommer visserligen
antalet svårbedömda gränsfall att öka. Det måste nämligen i åtskilliga fall
bli vanskligt att avgöra, om det väntade antalet deltagare överstiger vad som
må anses förenligt med att sammankomsten betraktas som enskild. Tydligen
måste denna bedömning i viss mån bli beroende på hur förhållandena
i övrigt gestalta sig. Att fasta normer för gränsdragningen ej kunna
fastställas ar uppenbarligen en nackdel. Det ligger emellertid i förevarande
lagstiftnings natur att den måste giva ett tämligen stort utrymme åt skönsmässiga
bedömningar, och den nu ifrågavarande olägenheten är enligt lagrådets
mening knappast sådan, att den bör utgöra ett avgörande skäl mot
att låta en sammankomst bli allmän, när antalet deltagare är så stort, att

Kungl. Maj:ts proposition nr lt3 år 1956 297

det synes uppenbart, att hänsyn till ordning och säkerhet påkalla särskilda
anstalter.

På grund av det anförda vill lagrådet förorda, att offentlighetsrekvisitet
erhåller nu angivna innebörd, samt hemställer, att detta kominer till tydligt
uttryck i lagtexten. Förslagsvis kunde ifrågavarande bestämmelse givas
följande lydelse: Såsom allmän skall anses sammankomst som anordnas
för allmänheten eller till vilken allmänheten äger tillträde eller som, med
avseende å omfattningen av den krets som äger tillträde och väntad tillströmning
av deltagare eller med hänsyn till de villkor under vilka tillträde
lämnas, är att jämställa med sammankomst som nyss sagts.

7 §■

Lagrådet:

Vid 15 § kommer lagrådet att förorda, att det i paragrafens andra stycke
upptagna stadgandet om avvisning från allmän sammankomst utmönstras
ur paragrafen, vilken huvudsakligen upptager straffbestämmelser. Stadgandet
synes lämpligen kunna överflyttas till nu förevarande paragrafs
första ätycke.

8 §.

Justitierådet Lind:

Enligt förevarande paragraf må anordnaren av allmän sammankomst
icke åläggas bekosta ordningshållning genom polispersonal eller förordnade
ordningsvakter. Undantag göres dock för den händelse länsstyrelsen med
hänsyn till särskilda omständigheter det medgiver. Det måste emellertid
beaktas, att församlingsrätten är en medborgerlig fri- och rättighet, som
icke bör underkastas andra inskränkningar än sådana som äro oundgängligen
nödvändiga. Ehuru det under normala tider knappast behöver befaras,
att undantagsbestämmelsen utnyttjas för att motarbeta en åsiktsriktning,
förefaller det därför ur principiell synpunkt riktigast, att samhället undantagslöst
påtager sig kostnaden för ifrågavarande ordningshållning. För
övrigt förekommer varken i utredningens betänkande eller i departementschefens
anförande någon antydan om vilka fall som avses med undantagsbestämmelsen.
På grund av det anförda vill jag förorda, att orden »med
mindre länsstyrelsen med hänsyn till särskilda omständigheter det medgiver»
utgå.

9 §.

Lagrådet:

Med polismyndighet i stad, där det ej finns poliskammare, avses, enligt
bestämmelse i 14 §, magistrat eller kommunalborgmästare, såvida ej stads -

298

Kungl. Maj:ts proposition nr Ii3 år 1956

fullmäktige besluta att i stället polischefen i orten skall vara polismyndighet.
Emellertid skulle med den avfattning förevarande paragraf erhållit
magistrat och kommunalborgmästare, när någondera av dessa myndigheter
är polismyndighet, ej kunna låta sig företrädas vid allmän sammankomst
av annan än polisman som beordrats närvara. Om magistraten ville
låta sig företrädas av en magistratsledamot, skulle denne kunna förvägras
tillträde; det skulle ej heller stå kommunalborgmästaren fritt, när han är
polismyndighet, att personligen komma tillstädes. En dylik ordning synes
oegentlig, helst magistraten och kommunalborgmästaren enligt föreskrift
i paragrafens andra stycke såsom polismyndighet äga föreskriva, att den
som av annan myndighet därtill utses skall äga närvara. På grund härav
förordas, att lydelsen av första stycket jämkas därhän, att tillträde till allmän
sammankomst icke må förvägras polischefen i orten, annan som företräder
polismyndigheten eller polisman som beordrats närvara.

15 §.

Lagrådet:

Förevarande paragraf skulle vinna i överskådlighet, därest ur densamma
utmönstrades de föreskrifter som icke hava karaktär av straffbestämmelser,
nämligen dels stadgandet om avvisning i andra stycket senare ledet
dels förverkandebestämmelsen i sista stycket. Såsom lagrådet anmärkt vid
7 § synes stadgandet om avvisning kunna överflyttas dit. Förverkandebestämmelsen
kan lämpligen bilda en ny paragraf, betecknad 16 §.

Lagrådet hemställer, att bland straffbestämmelserna upptages jämväl ett
stadgande, att även den som förnyar allmän sammankomst i strid mot det
i 11 § avsedda förbudet straffas med dagsböter.

Vidare förordar lagrådet, att straffbestämmelserna sammanföras till ett
stycke men uppdelas i olika punkter, på motsvarande sätt som skett i 29 §
förslaget till allmän ordningsstadga.

I första stycket stadgas straff bland annat för den som anordnar allmän
sammankomst utan att hava erhållit föreskrivet tillstånd och för den som
anordnar allmän sammankomst, varom anmälan skall ske, utan att sådan
blivit rätteligen gjord. Tredje stycket innehåller bestämmelse om befrielse
från ansvar därest sammankomsten icke kommit till stånd. I motsats till
utredningens förslag avser sagda bestämmelse om straffrihet icke försummelse
att söka tillstånd utan endast försummelse med avseende å anmälnings-
eller annan uppgiftsskyldighet. Emellertid lär icke vara avsett, att
straff skall ådömas den som försummat att söka tillstånd men av eget
initiativ inställer sammankomsten. Det anses nämligen icke föreligga något
anordnande, när en person visserligen slutfört alla anstalter för att en
sammankomst skall komma till stånd men därefter — låt vara kort tid
innan sammankomsten skall börja — självmant inställer densamma. Detta
gäller tydligen både försummelse med avseende å anmälan och försum -

299

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

melse att söka tillstånd. Den omförmälda straffrihetsbestämmelsen i tredje
stycket har således avseende allenast å fall då det icke är på anordnarens
initiativ som sammankomsten inställes (jfr 10 §).

Av motiveringen till stadgandet i tredje stycket framgår, att där avsedd
straffrihet för försummelse med avseende å uppgiftsskyldighet blott åsyftar
försummelse i fråga om sådan allmän sammankomst som må hållas utan
tillstånd. Lagrådet har ingen erinran mot denna begränsning av straffriheten
men hemställer att vad sålunda åsyftas kommer till uttryck i lagtexten.

Förslaget till lag om skyldighet att renhålla gata m. m.

3 §.

Lagrådet:

Det torde ligga i sakens natur att Konungen i samband med dispenserandet
från lagens föreskrifter skall pröva och godkänna de bestämmelser
som avses skola gälla i stället. Av departementschefens motivering till
förevarande paragraf lärer även framgå att det förutsatts att sådan prövning
skall ske, något som dock icke kommit till fullt tydligt uttryck i lagtexten.

I förevarande lagförslag liksom i 1943 års väglagstiftning göres terminologisk
åtskillnad mellan renhållning å ena sidan samt snöröjning och därmed
sammanhängande åtgärder å den andra. Det synes därför oegentligt
att uttrycket »renhållningsskyldigheten» i 3 §, såsom uppenbarligen är
avsett, skall inbegripa även skyldighet i fråga om snöröjning m. m.

De nu gjorda erinringarna torde böra föranleda viss jämkning av paragrafens
ordalag.

Ur protokollet:

Sverker Jonsson

300

Kungl. Maj:ts proposition nr U3 år 1956

Utdrag av protokollet över inrikesårenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
16 mars 1956.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärenden Undén, statsråden
Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup,
Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström,
Lange, Lindholm.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund, lagrådets den 16 mars
1956 avgivna utlåtande över de den 10 februari 1956 till lagrådet remitterade
förslagen till

1) lag om allmänna sammankomster samt

2) lag om skyldighet att renhålla gata m. m.

Föredraganden anför följande.

Beträffande 1 § i det remitterade förslaget till lag om allmänna sammankomster
har lagrådet funnit ovisst, huruvida den i paragrafens andra
stycke upptagna bestämningen »med avseende å omfattningen av den krets
som äger tillträde» vore att tolka så, att ett mycket betydande deltagarantal
skulle kunna medföra den effekten, att lagen bleve tillämplig å en
sammankomst som eljest vore att anse som enskild.

Hå jag förordade att nyssnämnda bestämning — som icke fanns i utredningens
förslag — skulle upptagas i lagen, var min tanke att ett mycket
stort antal deltagare i en sammankomst skulle kunna medföra att sammankomsten
bleve att anse som allmän. Jag avsåg närmast stora riksomfattande
sammankomster med mycket stort antal deltagare. Med hänsyn
till ordnings- och säkerhetssynpunkter och framför allt med hänsyn
till trafikförhållandena ansåg jag det motiverat, att lagen bleve tillämplig
på sådana sammankomster. Även lagrådet anser goda skäl tala för en
sådan ståndpunkt. Emellertid har lagrådet närmare belyst de svårigheter,
som därigenom skulle uppkomma vid gränsdragningen mellan allmän och
enskild sammankomst. Det oaktat har lagrådet ansett sig böra förorda en
bestämmelse av angiven innebörd. Även med den av lagrådet förordade
lydelsen följer emellertid svåra gränsdragningsproblem. Vidare är det, så -

301

Kangl. Maj.ts proposition nr ti3 år 1956

som lagrådet uttalat, uppenbarligen en nackdel att fasta normer för gränsdragningen
ej kan fastställas utan att utrymme måste lämnas åt skönsmässiga
bedömningar, vilket skulle kunna leda till obefogade inskränkningar
i församlingsfriheten. För att under alla förhållanden undvika att
så blir fallet, synes det mig därför lämpligast att vid avgörandet av frågan,
om en sammankomst skall anses som allmän eller icke, ej låta deltagarantalet
få självständig betydelse. Ifrågavarande bestämmelse har omarbetats
i enlighet med vad jag nu anfört.

Möjligheten jämlikt 8 § i det remitterade förslaget att ålägga anordnaren
att svara för ordningshållning genom polispersonal eller förordnade
ordningsvakter avsågs skola kunna ske endast i särskilda undantagsfall,
vilket framgår av den föreslagna formuleringen. Såsom en ledamot
av lagrådet anfört kan det emellertid -— med hänsyn till vikten av att
församlingsrätten ej underkastas andra inskränkningar än sådana som är
oundgängligen nödvändiga — synas ur principiell synpunkt riktigast, att
samhället undantagslöst påtager sig kostnaden för ordningshållning. Jag
kan ansluta mig till denna uppfattning och förordar att bestämmelsen
omarbetas i enlighet härmed.

Mot den jämkning som lagrådet föreslagit i fråga om 9 § — innebärande
att jämväl magistratsledamot eller kommunalborgmästare skall äga närvara
vid allmän sammankomst •—• har jag intet att erinra.

Beträffande 15 § har lagrådet föreslagit viss omarbetning av formell
art för att bestämmelserna skall vinna i överskådlighet. Häremot har jag
intet att erinra liksom ej heller mot den komplettering av straffbestämmelserna
som lagrådet förordat.

I anledning av ändringarna i lagen om allmänna sammankomster torde
vissa jämkningar böra göras jämväl i det upprättade förslaget till allmän
ordningsstadga.

Den av lagrådet föreslagna jämkningen av 3 § förslaget till lag om skyldighet
att renhålla gata m. m. är av formell art och torde böra iakttagas.

Utöver vad som framgår av det anförda har vissa redaktionella jämkningar
vidtagits i de till lagrådet remitterade lagförslagen ävensom i förslaget
till allmän ordningsstadga.

Föredraganden hemställer härefter dels att efter vidtagna jämkningar
ifrågavarande båda lagförslag — jämlikt § 87 regeringsformen — ävensom
de i statsrådsprotokollet för den 10 februari 1956 omförmälda förslagen
till lag angående ändring i lagen den 18 december 1953 (nr 754) om införande
av kommunallagen och lag angående ändrad lydelse av 16 § lagen
den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet i riket måtte genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande, dels ock att genom propositionen riksdagens
yttrande måtte inhämtas över de vid nämnda protokoll fogade för -

302 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956

slagen till allmän ordningsstadga och till förordning om ändring i förordningen
den 22 juni 1911 (nr 71) angående biografföreställningar.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Bert A. Edberg

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1956 303

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Propositionen......................................................... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll.................................... 1

Förlattningslörslag..................................................... 3

Förslag till allmän ordningsstadga................................. 3

Förslag till lag om allmänna sammankomster...................... 13

Förslag till lag om skyldighet att renhålla gata m. m............... 18

Övriga författningsförslag......................................... 20

Utdrag av statsrådsprotokollet den 10 februari 1956....................... 23

I. Inledning....................................................... 23

II. översikt av förevarande lagstiftningsfråga............................ 26

III. Vissa huvudfrågor i förslagen...................................... 35

1. Ordningsstadgans tillämpningsområde och omfattning.......... 35

2. Begreppet allmän plats..................................... 47

3. Befogenhetsfördelningen mellan olika myndigheter............. 54

IV. Allmän ordningsstadga............................................ 71

1 §. Allmän plats............................................. 71

2 §. Nyttjande av allmän plats................................ 72

3 §. Renhållning av allmän plats.............................. 85

4 §. Skydd för trafikanter..................................... 91

5 §. Upptagande av vak m. .................................. 93

6 §. Sprängning, fyrverkeri m. m............................... 99

7 §. Lokala ordningsstadganden................................ 106

8 §. Polismyndighets rätt att meddela ordningsföreskrifter........ 111

9—22 §§. Offentliga tillställningar.............................. 114

23 §. Antagande av lokal ordningsstadga........................ 114

24 §. Kungörelseförfarandet vid antagande av lokal ordningsstadga.. 118

25 §. Fastställande av reglementen och taxor m. m................. 120

26 §. Samråd mellan myndigheter............................... 123

27 §. Besvär.................................................. 127

28 §. Straffbestämmelser avseende ordningsföreskrifter............ 129

29 §. Straffbestämmelser avseende offentliga tillställningar......... 132

30 §. Rätt att utföra förelagt arbete eller åtgärd på den försumliges

bekostnad m. ........................................... 132

31 §. Polismyndighet........................................... 135

32—34 §§. övergångsbestämmelser............................... 135

304

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1956

Sid.

V. Allmänna sammankomster och offentliga tillställningar................ 137

1. Allmänna synpunkter....................................... 137

2. Sammankomster och tillställningar........................... 144

3. Förbud mot sammankomst eller tillställning.................. 158

4. Tillståndskrav............................................. 163

5. Anmälningsskyldighet....................................... 177

6. Ansökan och anmälan...................................... 185

7. Ordningshållning och ordningsföreskrifter..................... 193

8. Myndighets tillträdesrätt.................................... 216

9. Rätt att upplösa........................................... 218

10. Barns medverkan, hypnotiska experiment, m. m............... 223

11. Straffbestämmelser m. m.................................... 232

12. Ändring i biografförordningen............................... 237

Yl. Skyldigheten att renhålla gata m.m................................. 240

1. Historik m. m.............................................. 240

2. Renhållningsskyldighetens innebörd.......................... 243

3. Den faktiska fördelningen av uppgifterna.................... 244

4. 1943 års väglagstiftning..................... 246

5. Allmänna grunder för en reform av gaturenhållningen.......... 248

6. De särskilda bestämmelserna i lagförslaget.................... 265

1 §. Stadens skyldighet att svara för gaturenhållningen........... 265

2 §. Rätten att å fastighetsägare överflytta ansvaret för renhållningen 269

3 §. Dispensmöjlighet......................................... 273

4 §. Bestämmelsernas tillämpning på köpingar m. m.............. 273

Övergångsbestämmelser........................................ 274

VII. Vissa följdändringar............................................. 276

VIII. Departementschefens hemställan.................................... 278

Departementsförslagen till

Allmän ordningsstadga............................................... 279

Lag om allmänna sammankomster................................... 289

Lag om skyldighet att renhålla gata m. m............................ 293

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Majrts lagråd......................... 295

Utdrag av statsrådsprotokollet den 16 mars 1956 ........................ 300

IDUNS TVYCKEltl. ESSELTE. STHLM 36
602S90