Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1956 (Proposition 1956:142)

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1956

Nr 142

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i rättegångsbalken; given Stockholms slott
den 16 mars 1956.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag om ändring i rättegångsbalken.

GUSTAF ADOLF

Herman Zetterberg

Propositionens huvudsakliga innehåll

För att motverka uppkomsten av vidlyftiga rättegångsmål och för att
underlätta handläggningen av sådana mål föreslås vissa ändringar i rättegångsförfarandet.
Det föreslås sålunda en uppmjukning av den gällande
regeln om obligatorisk förening till handläggning i en rättegång av åtal som
väckts samtidigt mot någon för flera brott eller mot flera för att ha tagit
del i samma brott. Enligt förslaget öppnas också möjlighet till deldom i sådana
fall då i en rättegång flera åtal handlägges mot samme tilltalade. Vidare
föreslås vissa jämkningar i reglerna om avbrott och uppskov i huvudförhandling
och om den tid inom vilken dom skall meddelas i mål mot häktad.
De föreslagna ändringarna innebär icke någon rubbning av rättegångsordningens
grundprinciper. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 142

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1956

Förslag

till

Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 1 kap. 15 §, 30 kap. 4 och 7> §§, 43 kap. 11 §,
45 kap. 3 §, 46 kap. 11 §,56 kap. 15 § och 51 kap. 15 § rättegångsbalken1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

1 kap.
15 §.

Till huvudförhandling må ej utan
synnerliga skäl å samma dag utsättas
flera mål, än att de kunna beräknas
bliva slutförda under en tid
av sex timmar. Hinna ej alla sålunda
utsatta mål behandlas under dagen
eller kräver ett måls handläggning
mera än en dag, skall sammanträdet
pågå under erforderligt antal
helgfria dagar i följd. Kan handläggningen
av visst mål beräknas taga i
anspråk mera än två dagar må, om
det kan ske utan olägenhet, avbrott
i handläggningen, så länge sammanträdet
pågår, äga rum under högst
två söckendagar i veckan.

Om den-----

förordnar Konungen.

30 kap.

4 §.

Handläggas i en rättegång åtal mot Handläggas i en rättegång flera
flera tilltalade, må dom givas beträf- åtal, må dom givas beträffande nåfande
någon av dem, ehuru handlägg- got av dem, ehuru handläggningen 1

1 Senaste lydelse se beträffande 30 kap. 7 § SFS 1954: 432 samt beträffande 43 kap. 11 § och
46 kap. 11 § SFS 1953:352.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1956

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ningen angående de övriga icke avslutats.

angående de övriga icke avslutats.
Avse åtalen samme tilltalade, må sådan
dom dock ej givas med mindre
synnerliga skäl äro därtill.

7 §•

Innan dom------stat

Då huvudförhandling ägt rum,
skall samma eller sist nästa helgfria
dag överläggning hållas och, om det
kan ske, dom beslutas och avkunnas.
Finnes rådrum för domens beslutande
eller avfattande oundgängligen erforderligt,
må rätten besluta anstånd
därmed; domen skall dock, om ej
synnerligt hinder möter, skriftligen
avfattas och meddelas, då den tilltalade
är häktad, inom en vecka och i
annat fall inom två veckor efter förhandlingens
avslutande. År den tilltalade
häktad, skall domen meddelas
senast inom två veckor. Avkunnas ej
domen vid huvudförhandlingen, skall
den avkunnas vid annat rättens sammanträde
eller ock meddelas genom
att den hålles tillgänglig å rättens
kansli; vid huvudförhandlingen skall
underrättelse givas om tiden och sättet
för domens meddelande.

Avgöres mål — -—-----till

Avkunnande av--------:

gar därom.

Då huvudförhandling ägt rum,
skall samma eller sist nästa helgfria
dag överläggning hållas och, om det
kan ske, dom beslutas och avkunnas.
Finnes rådrum för domens beslutande
eller avfattande oundgängligen erforderligt,
må rätten besluta anstånd
därmed; domen skall dock, om ej
synnerligt hinder möter, skriftligen
avfattas och meddelas, då den tilltalade
är häktad, inom en vecka och i
annat fall inom två veckor efter förhandlingens
avslutande. Avkunnas ej
domen vid huvudförhandlingen, skall
den avkunnas vid annat rättens sammanträde
eller ock meddelas genom
att den hålles tillgänglig å rättens
kansli; vid huvudförhandlingen skall
underrättelse givas om tiden och sättet
för domens meddelande.

parterna.

iv fullföljdshänvisning.

43 kap.
11 §•

Huvudförhandlingen skall såvitt
möjligt fortgå utan avbrott, till dess
målet är färdigt till avgörande. Påbörjad
huvudförhandling må ej uppskjutas,
med mindre förhandlingen
ägt rum enligt 3 § första stycket eller
efter handläggningens början nytt

Huvudförhandlingen skall, utan
annat avbrott un som må föranledas
av bestämmelserna i 1 kap. 15 § första
stycket, såvitt möjligt fortgå i ett
sammanhang till dess målet är färdigt
till avgörande. Påbörjad huvudförhandling
må ej uppskjutas, med

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1956

(Nuvarande lydelse)

viktigt skäl anförts eller kännedom
vunnits om nytt viktigt bevis eller
rätten eljest finner det oundgängligen
erforderligt för utredningen.
Uppskj utes huvudförhandlingen, skall
den återupptagas, så snart lämpligen
kan ske.

Återupptages målet till slutlig
handläggning inom två veckor från
dagen för första förhandlingens avslutande,
må huvudförhandlingen
fortsättas. I annat fall skall ng huvudförhandling
hållas, om ej i mål
av sådan omfattning att huvudförhandlingen
beräknas kräva minst fyra
veckor rätten med hänsyn till utredningens
beskaffenhet eller annan
särskild omständighet finner synnerliga
skäl att i stället fortsatt huvudförhandling
hålles.

Till uppskjuten-------

(Föreslagen lydelse)

mindre förhandlingen ägt rum enligt
3 § första stycket eller efter handläggningens
början nytt viktigt skäl
anförts eller kännedom vunnits om
nytt viktigt bevis eller rätten eljest
finner det oundgängligen erforderligt.
Uppskjutes huvudförhandlingen, skall
den återupptagas, så snart lämpligen
kan ske.

överstiger, då målet efter ett eller
flera uppskov återupptages, den sammanlagda
tid varunder uppskov ägt
rum ej tjugu dagar, må huvudförhandlingen
fortsättas; i annat fall
skall ny huvudförhandling hållas.

hans utevaro.

45 kap.
3 §•

Väckas samtidigt åtal mot någon
för flera brott eller åtal mot flera för
att hava tagit del i samma brott, skola
åtalen handläggas i en rättegång.

Även i annat fall än nu sagts må
flera åtal handläggas i en rättegång,
om det är till gagn för utredningen.
Når skäl äro därtill, må de åter särskiljas.

Ej må--—--------

Hava åtal väckts mot någon för
flera brott eller åtal mot flera för att
hava tagit del i samma brott, skola
åtalen handläggas i en rättegång, om
ej rätten finner särskild handläggning
vara lämpligare. Åtal, som
väckts mot flera för skilda brott, må
handläggas i en rättegång, om det är
till gagn för utredningen,
är tillämplig.

När skäl äro därtill, må åtal, som
förenats, åter särskiljas.

46 kap.

11 §•

Huvudförhandlingen skall såvitt Huvudförhandlingen skall, utan
möjligt fortgå utan avbrott, till dess annat avbrott än som må föranledas

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1956

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

målet är färdigt till avgörande. Påbörjad
huvudförhandling må ej uppskjutas,
med mindre förhandlingen
ägt rum enligt 3 § första stycket eller
efter handläggningens början nytt
viktigt skäl anförts eller kännedom
vunnits om nytt viktigt bevis eller
rätten eljest finner det oundgängligen
erforderligt för utredningen. Uppskjutes
huvudförhandlingen, skall
den återupptagas, så snart lämpligen
kan ske. Är den tilltalade häktad,
skall förhandlingen återupptagas
inom en vecka från dagen för föregående
förhandlings avslutande eller,
då han häktats därefter, från dagen
för hans häktande, om ej på grund
av särskilda omständigheter längre
uppskov är nödvändigt.

Äterupptages målet till slutlig
handläggning inom två veckor från
dagen för första förhandlingens avslutande,
må huvudförhandlingen
fortsättas. I annat fall skall ny huvudförhandling
hållas, om ej i mål
av sådan omfattning att huvudförhandlingen
beräknas kräva minst fyra
veckor rätten med hänsyn till utredningens
beskaffenhet eller annan
särskild omständighet finner synnerliga
skäl att i stället fortsatt huvudförhandling
hålles.

Till uppskjuten —

av bestämmelserna i 1 kap. 15 § första
stycket, såvitt möjligt fortgå i ett
sammanhang till dess målet är färdigt
till avgörande. Påbörjad huvudförhandling
må ej uppskjutas, med
mindre förhandlingen ägt rum enligt
3 § första stycket eller efter handläggningens
början nytt viktigt skäl
anförts eller kännedom vunnits om
nytt viktigt bevis eller rätten eljest
finner det oundgängligen erforderligt.
Uppskjutes huvudförhandlingen, skall
den återupptagas, så snart lämpligen
kan ske. Är den tilltalade häktad,
skall förhandlingen återupptagas
inom en vecka från dagen för föregående
förhandlings avslutande eller,
då han häktats därefter, från dagen
för hans häktande, om ej på grund
av särskilda omständigheter längre
uppskov är nödvändigt.

— — 15 § sägs.

50 kap.

15 §.

Om huvudförhandling äge i övrigt Om huvudförhandling äge i övrigt
vad i 43 kap. 1—6 samt 10—13 §§ vad i 1 kap. 15 § första stycket samt
är stadgat motsvarande tillämpning; 43 kap. 1—0 och 10—13 §§ är stadom
kallelse till uppskjuten huvud- gat motsvarande tillämpning; om
förhandling och föreläggande för part kallelse till uppskjuten huvudförgälle
dock 14 § i detta kapitel. handling och föreläggande för part

gälle dock 14 § i detta kapitel.

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1956
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

51 kap.

Om huvudförhandling äge i övrigt
vad i 46 kap. 1—5, 7, 9, 11, 13 och
16 §§ är stadgat motsvarande tilllämpning;
om kallelse till uppskjuten
huvudförhandling och föreläggande
för part gälle dock 14 § i detta
kapitel.

Då mål---------

§•

Om huvudförhandling äge i övrigt
vad i 1 kap. 15 § första stycket samt
46 kap. 1—5, 7, 9, 11, 13 och 16 §§
är stadgat motsvarande tillämpning;
om kallelse till uppskjuten huvudförhandling
och föreläggande för part
gälle dock 14 § i detta kapitel.

— kapitel stadgas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1957.

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1956

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 17 februari 1956.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup,
Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström,
Lange, Lindholm.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga om vissa ändringar
i rättegångsbalken samt anför därvid följande.

Några år efter det att den nya rättegångsbalken trätt i kraft, visade det
sig att det stundom kunde uppstå svårigheter vid tillämpningen av vissa
bestämmelser i balken. Dessa olägenheter, som framträtt i några mycket
omfattande rättegångar, ledde till att år 1953 ändringar gjordes i dessa
bestämmelser. Genom lagen den 5 juni 1953 om ändrad lydelse av 43 kap.
11 § och 46 kap. 11 § rättegångsbalken tillskapades sålunda ökade möjligheter
att, om det i synnerligen vidlyftiga rättegångsmål är nödvändigt med
uppskov under huvudförhandlingen, fortsätta huvudförhandlingen efter uppskovet
i stället för att hålla ny huvudförhandling. Vid tillkomsten av 1953
års lag förutsattes emellertid att de nytillkomna bestämmelserna utgjorde
endast en tillfällig lösning av frågan om behandlingen av vidlyftiga rättegångar
i avbidan på den allmänna översyn av hithörande bestämmelser,
som ankom på 1951 års rättegångskommitté.

I en den 4 april 1955 avgiven promemoria angående vidlyftiga rättegångar
in. m. (SOU 1955: 10) har rättegångskommittén upptagit frågan om de vidlyftiga
målen till behandling, över promemorian har efter remiss yttranden
avgivits av riksåklagarämbetet, samtliga hovrätter, Stockholms rådhusrätt,
föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare,
föreningen Sveriges landsfogdar, föreningen Sveriges stadsfiskaler, föreningen
Sveriges landsfiskaler, Sveriges advokatsamfund och Sveriges juristförbund.
Riksåklagarämbetet har vid sitt yttrande fogat yttranden från statsåklagarna
i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Jag anhåller nu att få taga upp detta ärende till behandling. Det torde
därvid vara lämpligt att, såsom kommittén gjort, först stanna vid spörsmålet
om åtgärder för att motverka uppkomsten av vidlyftiga mål och därefter
behandla frågan om åtgärder för att underlätta handläggningen av sådana
mål.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1956

I. Åtgärder för att motverka uppkomsten av vidlyftiga mål
Kommittén

Vad angår tvistemålen framhåller kommittén, att gällande rätt
ger domstolarna ganska stora möjligheter att uppdela handläggningen av
omfattande mål i skilda delar och därigenom motverka uppkomsten av alltför
långvariga huvudförhandlingar. Kommittén erinrar om att 17 kap. 4 och
5 §§ rättegångsbalken innehåller regler som möjliggör att skilda delar av
ett tvistemål avgöres genom deldom eller mellandom och att i 42 kap. 20 §
stadgas att för behandling av del av saken, som må avgöras särskilt, huvudförhandling
må utsättas ehuru förberedelsen av målet i övrigt ej avslutats.
Därjämte erinras om möjligheterna att särskilja mål som kumulerats enligt
14 kap. 6 §. Kommittén framhåller vidare att rätten kan genom en
effektiv förberedelse verka för att huvudförhandlingen i tvistemål ej får
orimligt stora proportioner. Av en utav kommittén utförd undersökning rörande
förekomsten i underrätter och hovrätter av vidlyftiga mål framgår
också att under tiden 1948—1954 förekommit endast tre tvistemål av sådan
storlek, att huvudförhandlingen däri pågått fjorton dagar eller mera. På
grund av vad nu anförts anser kommittén att något behov ej föreligger för
tvistemålens del av ytterligare regler, som syftar till att motverka uppkomsten
av vidlyftiga mål.

I fråga om brottmålen berör kommittén först frågan om möjligheterna
att förbättra förberedelseförfarandet så att detta bättre än hittills tillgodoser
kravet på koncentration i rättegångarna. Kommittén framlägger
emellertid icke nu något förslag i denna del men uttalar att den har för
avsikt att framdeles undersöka behovet av lagändringar beträffande förundersökningen
och därmed sammanhängande spörsmål. Vad som än kan
åstadkommas i detta hänseende kan detta dock enligt kommitténs åsikt ej
påverka behovet av de reformer i övrigt som kommittén nu föreslår.

Kommittén har vidare uppmärksammat den särskilda kategori av de vidlyftiga
målen som utgöres av mål angående s. k. seriebrott, d. v. s. mål vari
åtal väckts mot en eller flera personer för en stor mängd brott av likartad
beskaffenhet. Inom kommittén har övervägts huruvida dylika måls vidlyftighet
skulle kunna nedbringas genom en utvidgad användning av åtalseftergift.
Efter att ha lämnat en redogörelse för vad processlagberedningen
på sin tid anförde i motiveringen till bestämmelserna om åtalseftergift i 20
kap. 7 § framhåller kommittén, att gällande rätt anvisar vissa möjligheter
att genom åtalseftergift nedbringa omfattningen av mål angående seriebrott.
Det synes kommittén som om dessa möjligheter icke alltid tillräckligt
utnyttjats och att åtskilliga mål skulle kunnat bli mindre vidlyftiga om
så skett. Kommittén föreslår därför, att åklagarna på lämpligt sätt får sin
uppmärksamhet riktad på de möjligheter som gällande lag ger till åtalseftergift
vid seriebrottslighet. Någon ändring av hithörande lagbestämmelser
vill kommittén emellertid icke föreslå. Att utvidga användningen av

Kungl. Maj.ts proposition nr H2 år 1956

åtalseftergift även till sådana fall, då det ej vid förundersökningen på grund
av den misstänktes erkännande eller eljest framstår såsom fullt klart att
den misstänkte begått brottslig gärning, kan enligt kommitténs mening ej i
förevarande sammanhang komma i fråga. Möjligt är, yttrar kommittén, att
i framtiden legalitetsprincipen av straffrättsliga skäl alltmer kommer att få
ge vika för en opportunitetsprincip vid åtalsfrågans behandling och att en
sådan utveckling kan komma att föranleda ett annat bedömande av nu berörda
spörsmål.

Bland åtgärder för att motverka uppkomsten av vidlyftiga brottmål har
kommittén också övervägt frågan om ändring av reglerna om förening och
särskiljande av åtal. Om kumulation av allmänt åtal stadgas i 45 kap. 3 §.
Väckes samtidigt åtal mot någon för flera brott eller åtal mot flera för att
ha tagit del i samma brott, skall enligt lagrummets första stycke åtalen
handläggas i en rättegång. Även i annat fall än nu sagts ma enligt andra
stycket flera åtal handläggas i en rättegång, om det är till gagn för utredningen.
När skäl är därtill, må åtalen åter särskiljas. I tredje stycket stadgas
slutligen, att åtal ej må förenas, med mindre åtalen väckts vid samma
domstol och denna är behörig samt för åtalen samma rättegångsform är tilllämplig.
Enligt 47 kap. 24 § första stycket skall vad i 45 kap. 3 § är stadgat
äga motsvarande tillämpning beträffande enskilt åtal. I 30 kap. 4 § stadgas,
att om i en rättegång handlägges åtal mot flera tilltalade, dom må givas
beträffande någon av dem, ehuru handläggningen angående de övriga icke
avslutats. Däremot kan deldom ej meddelas i det fall att mot samme tilltalade
i en rättegång handlägges flera åtal.

Att förening av åtal är obligatorisk i de fall, då åtal samtidigt väckts mot
någon för flera brott, har främst sin grund i de i strafflagen meddelade bestämmelserna
om gemensamt straff vid sammanträffande av brott. Härmed
sammanhänger också, att deldom icke kan meddelas i de fall, da i en rättegång
handlägges flera åtal mot samme tilltalade, medan däremot sådan
dom kan meddelas beträffande någon av flera tilltalade, mot vilka atal handlägges
i en rättegång.

Kommittén anser att regeln om obligatorisk förening av flera samtidigt
väckta åtal mot samme tilltalade och förbudet mot deldom rörande något av
flera i en rättegång handlagda åtal mot samme tilltalade torde ha bidragit
till att flera av de processer, som i förevarande sammanhang uppmärksammats,
blivit så vidlyftiga som varit fallet och därmed även till de olägenheter
som är förenade med dylika processer. Såsom exempel på sådana olägenheter
anför kommittén det fallet, att en person samtidigt åtalas för dels
ett brott som förskyller frihetsstraff och, om den tilltalade är ämbetsman,
därjämte avsättning, och dels ett deklarationsbrott, och att bedömandet av
sistnämnda brott är beroende av anförda taxeringsbesvär. Eftersom rätten
ej har möjlighet att särskilja åtalen eller meddela deldom beträffande det
förstnämnda brottet, måste hela målet förklaras vilande i avbidan på utgången
av taxeringsprocessen.

EU sätt att till någon del avhjälpa dessa olägenheter anser kommittén

Kungl. Maj.ts proposition nr H2 år 1956

vara, att med bibehållande av reglerna i 45 kap. 3 § genom ändring av 30
kap. 4 § införa möjlighet till deldom även när i en rättegång flera åtal
handlägges mot samme tilltalade. Man skulle alltså för brottmålens del införa
en ordning liknande den som gäller för tvistemålen. Emellertid har
kommittén funnit att reglerna i 45 kap. 3 § är behäftade med vissa brister,
som ej skulle avhjälpas genom att möjlighet infördes till dylik deldom. Kommittén
har därför ansett det vara lämpligare att i samband med en omarbetning
av 45 kap. 3 § i vissa hänseenden utvidga möjligheterna till handläggning
i skilda rättegångar av flera åtal mot samme tilltalade. Genom en sådan
lagändring skulle i praktiken uppnås detsamma, som skulle vinnas genom
en bestämmelse om deldom. Med hänsyn härtill bär kommittén ej funnit
skäl föreligga till ändring av 30 kap. 4 §.

Reglerna i 45 kap. 3 § fäster enligt kommitténs mening större avseende
vid tidpunkten för de olika åtalens väckande än som i och för sig betingas
av straffrättsliga eller processuella hänsyn. Vare sig åtalen väckts samtidigt
eller ej synes det i allmänhet ur såväl straffrättslig som processuell synpunkt
lämpligast att flera åtal mot samme tilltalade handläggs i en rättegång.
Likaså torde det i regel vara lämpligast att åtal mot flera för att ha
tagit del i samma brott handlägges i en rättegång oavsett tidpunkten för åtalens
väckande. Huvudregeln bör därför vara, att då åtal väckts mot någon
för flera brott eller mot flera för att ha tagit del i samma brott, åtalen skall
handläggas i en rättegång. Denna regel anser kommittén emellertid ej böra
göras undantagslös. Hänsyn bör kunna tagas till omfattningen av utredningen
rörande de olika åtalen. Är processmaterialet osedvanligt omfattande
och kan huvudförhandlingen beräknas pågå flera veckor, synes uppdelning
av åtalen på olika rättegångar i regel böra ske, såvida icke starka skäl kan
åberopas mot en uppdelning, t. ex. att de olika brotten äger nära samband
med varandra. I vissa fall, såsom t. ex. då under huvudförhandlingen befinnes
att hinder föreligger för avgörande av en åtalspunkt, kan kostnadsskäl
tala för att huvudförhandlingen fortsättes beträffande övriga åtalspunkter.
Även andra omständigheter kan föranleda att särskild handläggning
bör ske beträffande någon eller några åtalspunkter. Med hänsyn till de
stora nackdelar som ur skilda synpunkter är förenade med en alltför
långt gående uppdelning av åtalen i nu ifrågavarande fall bör emellertid undantagsregeln
utformas restriktivt. Kommittén föreslår därför, att särskild
handläggning skall kunna ske endast om rätten finner sådan uppenbart
lämpligare.

Med den lydelse av 45 kap. 3 § första stycket som kommittén sålunda
föreslår skulle paragrafens andra stycke komma att avse endast det fall, att
åtal väckts mot flera för skilda brott. Kommittén anser att detta bör uttryckligen
anges i lagtexten och föreslår därför att denna jämkas i enlighet härmed.

Kommittén framhåller att rätten vid bedömande huruvida uppdelning av
åtal bör ske skall taga hänsyn till samtliga såväl processuella som straffrättsliga
omständigheter som kräver beaktande. Vidare uttalar kommittén,

Kungl. Maj.ts proposition nr H2 år 1956

att särskiljande av åtalen bör kunna ske när som helst under rättegången.
Har rätten vid åtalens väckande enligt huvudregeln beslutat om handläggning
i en rättegång av flera åtal, bör rätten alltså senare under rättegången
kunna förordna om särskild handläggning beträffande något eller några av
åtalen, om rätten då finner sådan handläggning uppenbart lämpligare.

Yttrandena

Kommitténs uttalande, att behov ej föreligger för tvistemålens del
av ytterligare regler som syftar till att motverka uppkomsten av vidlyftiga
mål, har ej föranlett några invändningar från remissinstansernas sida. I
detta sammanhang må emellertid nämnas att Stockholms rådhusrätt understrukit
vikten av att förberedelsearbetet, inom de gränser som på grund
av tvistemålens dispositiva karaktär icke kan överskridas, bedrivs med skärpa,
myndighet och kraft i syfte att få tvisteläget noggrant klarlagt och erfoderlig
bevisning angiven. Det kan, yttrar rådhusrätten, antagas att åtskillig
vidlyftighet under huvudförhandlingen kan undvikas genom starkare
processledning än som måhända är den gängse.

Vad angår brottmålen har i flera yttranden understrukits angelägenheten
av att man snarast undersöker vilka möjligheter som finns att genom
ett förbättrat förberedelseförfarande åstadkomma en mera koncentrerad
domstolsförhandling.

Kommitténs ställningstagande till frågan om utvidgad användning av
åtalseftergift har föranlett riksåklagarämbetet, stats åklag ar na i Stockholm
och Göteborg, föreningen Sveriges häradshövdingar och föreningen Sveriges
stadsfiskaler att framhålla att, även om åtalseftergift vid fall av seriebrottslighet
skulle meddelas i något större utsträckning än för närvarande, detta
skulle ha endast ringa eller ingen betydelse för att motverka uppkomsten av
vidlyftiga mål. Riksåklagarämbetet har vidare uttalat, att stadgandet i 20
kap. 7 § första stycket punkt 2 i sin nuvarande utformning icke torde möjliggöra,
att man från åtal utesluter mera än en mindre del av de brott som
förekommer till lagföring. Vill man ändra praxis i fråga om åtalseftergift
vid seriebroltslighet på det sättet, att från åtal skall kunna uteslutas exempelvis
50 brott av 100 eller 10 av 20 är enligt ämbetets åsikt en ändring av
lagrummet nödvändig.

Kommitténs förslag till ändring av reglerna om förening och särskiljande
av åtal har i flertalet yttranden tillstyrkts eller lämnats utan erinran i
sak. Delade meningar råder emellertid om den praktiska betydelsen av en
sådan ändring. Medan föreningen Sveriges stadsdomare anser att utvägen
att särskilja åtal torde vara den effektivaste för att komma tillrätta med
hithörande problem, uttalar Svea hovrätt en varning mot en alltför stark tilltro
till möjligheterna att genom den föreslagna lagändringen minska antalet
vidlyftiga rättegångar.

Beträffande den närmare utformningen av ifrågavarande bestämmelser i
45 kap. ,1 § har föreningen Sveriges häradshövdingar ifrågasatt, om icke det
föreslagna undantaget från huvudregeln om handläggning i en rättegång

Kungl. Maj.ts proposition nr H2 år 1956

bör utformas ännu mera restriktivt än som skett i kommitténs förslag. Med
hänsyn till den tilltalade och även ur processuell synpunkt anser föreningen
det angeläget, att även i mycket vidlyftiga brottmål samtliga åtal mot
samme person eller mot flera för deltagande i samma brott handlägges gemensamt.

I motsats till häradshövdingeföreningen ifrågasätter Sveriges advokatsamfund
om icke den av kommittén föreslagna lydelsen av 45 kap. 3 §
första stycket onödigt starkt understryker åtalsföreningens principiella företräde.
En förening av samtidigt väckta åtal mot samme tilltalade bör visserligen
framstå såsom huvudregel, men undantagsregeln bör icke ges sådant
innehåll att en alltför restriktiv tillämpning av densamma kan befaras. Om
syftet med lagändringen skall kunna vinnas, anser samfundet det angeläget
att alla möjligheter att genom särskiljande av åtal söka förebygga vidlyftiga
rättegångar verkligen blir tillvaratagna. Fördelen av en koncentration
på varje del för sig överväger nämligen enligt samfundets åsikt vida de
nackdelar som följer därav att särskilt straff bestämmes för ett tidigare
handlagt brott utan beaktande av den brottslighet som må komma till synes
i en senare del. Samfundet anser att rätten bör kunna förordna om åtalens
särskiljande så snart rätten finner denna ordning lämpligare, och samfundet
föreslår därför att ordet »uppenbart» får utgå ur den föreslagna lagtexten.
Vad särskilt angår det fall att fråga uppkommer om särskiljande av samtidigt
väckta åtal mot en tilltalad som är häktad framhåller samfundet,
att rätten bör fästa största avseende vid den ståndpunkt som i denna fråga
intages av den häktade och hans försvarare. Beträffande den föreslagna lagtextens
redigering ifrågasätter samfundet, liksom även Stockholms rådhusrätt,
om det kommit till klart uttryck att i alla fall av förening av åtal ett
särskiljande av åtalen skall kunna ske när som helst under rättegången.

Hovrätten för Övre Norrland tillstyrker att, när åtal samtidigt väckes mot
någon för flera brott eller mot flera för att de tagit del i samma brott, rätten
får möjlighet att särskilja åtalen, om särskild handläggning finnes uppenbart
lämpligare. För det fall att åtal vid skilda tillfällen väckes mot någon
för flera brott eller mot flera för delaktighet i samma brott bör enligt hovrättens
mening nu gällande regler bibehållas, d. v. s. åtalen bör handläggas
i en rättegång endast om det är till gagn för utredningen. Hovrätten framhåller,
att om åtal som väckts vid skilda tillfällen sammanföres till en rättegång,
resultatet ej sällan blir ett icke önskvärt uppskov med handläggningen
av det eller de första åtalen. Såväl tilltalade som målsägande kan ha ett befogat
intresse av att denna handläggning icke uppehälles i avbidan på behandlingen
av nytt åtal.

Göta hovrätt, som inte har något att erinra mot de föreslagna ändringarna
i 45 kap. 3 §, påpekar att bestämmelserna gäller endast rättegången i
underrätt. För hovrätternas och högsta domstolens del finnes icke någon
föreskrift med möjlighet till särskiljande av åtal i mål, som i lägre rätt
handlagts i en rättegång. Omständigheterna torde dock i vissa fall kunna
vara sådana, att möjlighet till sådant särskiljande även i överrätt är önsk -

Kungl. Maj. ts proposition nr H2 år 1956

värd. Hovrätten ifrågasätter därför om icke genom uttryckliga bestämmelser
i 51 och 55 kap. bör angivas, att i fullföljda mål hovrätt och högsta
domstolen skall äga förordna om särskild handläggning.

Departementschefen

Det nya rättegångsförfarande som nu tillämpats i åtta år brukar karakteriseras
såsom byggt på muntlighet, omedelbarhet och koncentration. Dessa
huvudgrunder för förfarandet har, särskilt bland dem som i praktiken
har att tillämpa rättegångsordningen, vunnit en alltmera allmän anslutning.
Någon rubbning av de grundläggande principerna för rättegångsförfarandet
bör icke heller ske. Detta hindrar emellertid icke att jämkningar
i detaljfrågor kan visa sig påkallade. Redan vid rättegångsreformens genomförande
förutsattes att rättegångsbalken inom nagon tid skulle kräva
en översyn, grundad på de erfarenheter som framkom vid den praktiska
tillämpningen. För att verkställa en sådan översyn tillkallades år 1951 särskilda
sakkunniga, 1951 års rättegångskommitté. I direktiven för denna
kommitté uttalades att vid utredningen borde, utan någon omprövning av
grundprinciperna för rättegångsordningen, eftersträvas praktiska förenklingar
och förbättringar. Kommittén, vars arbete fortgår, har avlämnat ett
flertal förslag i skilda ämnen som delvis redan föranlett lagstiftning. Till de
ämnen som kommittén fått i uppdrag att undersöka hör också frågan huruvida
rättegångsordningen är lämpligt utformad med hänsyn till handläggningen
av särskilt vidlyftiga mål. Det hade nämligen visat sig att handläggningen
av mycket omfattande mål kunde erbjuda betydande svårigheter
med hänsyn till utformningen i rättegångsbalken av reglerna om avbrott
och uppskov i huvudförhandling. För att snabbt komma till rätta med dessa
olägenheter genomfördes vid 1953 års riksdag en mindre ändring av rättegångsbalkens
regler om förutsättningar för hållande av fortsatt huvudförhandling
i mål vari uppskov under en påbörjad huvudförhandling blivit nödvändigt.
Lagändringen var att betrakta endast som en tillfällig och begränsad
lösning av de problem som sammanhänger med de vidlyftiga rättegångarna
i avbidan på rättegångskommitténs utredning av frågan.

I den promemoria om de vidlyftiga rättegångarna som rättegångskommittén
nu avlämnat har kommittén sökt att efter två skilda linjer komma till
rätta med de olägenheter som de vidlyftiga målen medför. Kommittén har
sålunda undersökt dels möjligheterna av att införa regler som avser att
motverka uppkomsten av vidlyftiga mål, dels ock behovet av lagändringar
som kan underlätta handläggningen av sådana mål.

I fråga om tvistemålen har kommittén funnit att det icke föreligger
något behov av ytterligare regler, som syftar till att motverka uppkomsten
av vidlyftiga mål. I likhet med remissinstanserna ansluter jag
mig till kommitténs uppfattning på denna punkt. Med instämmande i vad
Stockholms rådhusrätt i detta sammanhang anfört om betydelsen av en
omsorgsfull förberedelse i mål vari huvudförhandling skall hållas vill jag
framhålla, att förberedelsens uppgift att trygga huvudförhandlingens kon -

Kungl. Maj:ts proposition nr U2 år 1956

centration klart framgår av 42 kap. 6 § rättegångsbalken och även varit
bestämmande för avfattningen av 7 och 8 §§ i samma kapitel, i vilka lagrum
förberedelsens innebörd närmare utvecklas.

Medan förberedelsen i tvistemål och i mål om enskilt åtal äger rum under
rättens ledning, handhaves den i de vanliga brottmålen av åklagare
och polismyndighet under benämningen förundersökning. Kommittén
har i detta sammanhang icke undersökt möjligheterna att genom ett förbättrat
förberedelseförfarande i brottmål i högre grad än för närvarande
tillgodose kravet på koncentration i rättegångarna. Kommittén uttalar emellertid
att den har för avsikt att framdeles ägna uppmärksamhet häråt. Denna
fråga är uppenbarligen betydelsefull och det är angeläget att tillvarataga
de möjligheter till förbättringar som här kan finnas. I likhet med kommittén
anser jag emellertid att en möjlig framtida förbättring av förberedelselörfarandet
i brottmål icke i och för sig bör hindra att man redan nu genomför
reformer för att motverka uppkomsten och underlätta handläggningen
av vidlyftiga mål.

Kommitténs överväganden rörande möjligheterna att genom en utvidgad
användning av åtalseftergift nedbringa vidlyftigheten av mål angående s. k.
seriebrott har icke föranlett kommittén att föreslå någon ändring av hithörande
lagbestämmelser. Jag är icke heller för egen del beredd att nu föreslå
någon jämkning av dessa regler. Frågan om åtalseftergift har från andra
utgångspunkter behandlats av strafflagberedningen i ett under år 1953 avgivet
betänkande rörande enhetligt frihetsstraff in. in. och den är för närvarande
föremål för fortsatt utredning inom beredningen. Jag torde således
få tillfälle att i annat sammanhang taga ställning till hithörande spörsmål.

För att motverka uppkomsten av vidlyftiga brottmål har kommittén i ett
hänseende föreslagit en lagändring, nämligen beträffande reglerna om förening
och särskiljande av åtal. Ändringen innebär en uppmjukning av den
gällande regeln om obligatorisk förening till handläggning i en rättegång av
åtal som samtidigt väckts mot någon för flera brott eller mot flera för att
ha tagit del i samma brott. Enligt ändringsförslaget skall såsom huvudregel
lortfarande gälla att åtal i dessa fall skall handläggas i en rättegång, men
uppdelning på olika rättegångar skall kunna ske, om rätten finner särskild
handläggning uppenbart vara lämpligare. Att en uppmjukning här göres har
icke föranlett några invändningar från remissinstansernas sida.

I likhet med kommittén finner jag det vara en mera ändamålsenlig ordning
att det överlåtes åt rätten att avgöra när flera åtal skall handläggas
i en i ättegang än att detta skall vara beroende av om åtalen väckts samtidigt
eller vid skilda tillfällen. Vid avgörandet bör rätten mot varandra
väga alla de skäl av straffrättslig och processuell natur som kräver beaktande.
Vad kommittén i detta hänseende uttalat kan jag i huvudsak ansluta
mig till. Hänsyn toide således i första hand böra tagas till processmaterialets
omfattning och till de olika brottens art och samband med varandra.
Är processmaterialet synnerligen omfattande och har brotten intet närmare
samband med varandra, torde en uppdelning av åtalen på två eller flera

Kungl. Maj:ts proposition nr ik2 år 1956

rättegångar i regel böra ske. Såsom advokatsamfundet framhållit bör rätten,
när fråga uppkommer om särskiljande av samtidigt väckta åtal mot
tilltalad som är häktad, fästa stort avseende vid den ståndpunkt som i frågan
intages av den häktade och hans försvarare. Men även eljest bör uppenbarligen
betydelse tillmätas den ståndpunkt som parterna i målet intager.

Såsom kommittén understrukit bör huvudregeln vara den, att åtal mot
någon för flera brott eller mot flera för att ha tagit del i samma brott skall
handläggas i en rättegång. Detta torde nämligen i det alldeles övervägande
antalet fall ur såväl straffrättsliga som processuella synpunkter framstå såsom
lämpligare än att särskilja åtalen. Skulle rätten, efter prövning av
alla de omständigheter som talar för eller emot en uppdelning av åtalen,
finna att ett särskiljande framstår såsom lämpligare, bör åtalen också skiljas.
I likhet med en av remissinstanserna finner jag det icke påkallat att
för särskiljande av åtal uppställa kravet att rätten skall finna särskiljande
uppenbart vara lämpligare. Någon anledning att befara att domstolarna
skulle komma att uppdela åtalen i större utsträckning än som kan anses
påkallat torde icke föreligga. Eftersom handläggning i skilda rättegångar av
olika åtal mot samme tilltalade i regel leder till mera arbete för domstolen än
om åtalen handlägges i en rättegång, kan det snarare befaras att domstolarna
för att icke ytterligare öka sin arbetsbelastning undviker att särskilja
åtal, ehuru detta eljest skulle vara att föredraga.

För att klargöra att åtal som enligt huvudregeln förenats till handläggning
i en rättegång skall kunna särskiljas när som helst under rättegången,
torde en redaktionell jämkning böra göras i kommitténs förslag.

Bestämmelserna om förening och särskiljande av åtal är upptagna i den
avdelning i rättegångsbalken som avser rättegången i underrätt. Denna placering
torde emellertid icke hindra att bestämmelserna kan vinna analogisk
tillämpning, om i överrätt fråga uppkommer att särskilja åtal som i underrätt
handlagts i en rättegång. Åtskilliga bestämmelser i nämnda avdelning
av rättegångsbalken — t. ex. stadgandet i 45 kap. 1 § tredje stycket att mot
tilltalad ej må väckas nytt åtal för gärning för vilken han redan står under
åtal — skall uppenbarligen tillämpas även i överrättsprocess, ehuru bestämmelserna
av lagtekniska skäl upptagits i avdelningen om rättegång i underrätt
samt särskild hänvisning icke gjorts till dessa bestämmelser i de avdelningar
av rättegångsbalken som behandlar överrättsprocessen. Jag finner
därför icke anledning att, såsom en remissinstans ifrågasatt, föreslå
uttryckliga bestämmelser i 51 och 55 kap. rättegångsbalken att i fullföljda
mål hovrätt och högsta domstolen skall äga förordna om särskiljande av
åtal som i lägre rätt handlagts i en rättegång.

Såsom framgår av den tidigare redogörelsen har kommittén även övervägt
att genom en ändring i 30 kap. 4 § införa möjlighet till deldom i sådana fall
då i eu rättegång flera åtal handlägges mot samme tilltalade. Enligt gällande
regler kan nämligen i brottmål deldom ges endast när ansvarstalan samtidigt
föres mot flera tilltalade; dom kan då meddelas mot eu av dem under
det att rättegången fortsätter mot de övriga. Med hänsyn till att man ge -

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1956

nom de av kommittén föreslagna ändringarna i 45 kap. 3 § rörande särskiljande
av åtal i praktiken skulle nå i huvudsak samma resultat som genom
en ändring av 30 kap. 4 § har kommittén begränsat sitt ändringsförslag till
att avse endast reglerna om särskiljande av åtal.

Med en sådan ändring av bestämmelserna i 45 kap. 3 § som jag nyss förordat
får domstol alltid möjlighet att, om skäl är därtill, särskilja åtal som
tidigare förenats till handläggning i en rättegång. Denna möjlighet föreligger
även där de olika åtalen avser samme tilltalade. Om det befinnes
lämpligt kan domstolen sålunda enligt detta ändringsförslag, när handläggningen
av ett av åtalen avslutats, bryta ut detta åtal från handläggningen
i övrigt samt avkunna dom över åtalet. Enligt min mening saknas skäl
att icke låta domstolen i sådant fall, i stället för att först särskilja åtalen
och därefter meddela dom över ett av dem, utan särskiljande av åtalen meddela
deldom beträffande det åtal över vilket handläggningen avslutats. Med
hänsyn till att gemensamt straff i regel bör ådömas när åtal väckts mot
någon för flera brott, bör emellertid deldom rörande ett av brotten kunna
meddelas endast när synnerliga skäl är därtill. Jag föreslår därför att bestämmelserna
i 30 kap. 4 § ändras i enlighet med vad jag nu anfört.

II. Åtgärder för att underlätta handläggningen av vidlyftiga mål

1. Avbrott och uppskov i huvudförhandling samt fortsatt och
ny huvudförhandling

Gällande bestämmelser

Rättegångsbalkens grundsatser om muntlighet, omedelbarhet och koncentration
innebär i korthet, att det material som skall utgöra grundval för
domen skall framläggas för rätten i muntlig form, att rättens avgörande
skall grundas omedelbart på detta muntligen framlagda material och att den
förhandling vid vilken materialet framlägges skall slutföras vid ett enda
rättegångstillfälle eller i vart fall vid rättegångstillfällen som ligger varandra
så nära i tiden att rättens uppfattning om vad som förekommit ännu är
ogrumlad när målet avgöres.

Stadganden om huvudförhandling i underrätt har givits i 43 kap. såvitt
angår tvistemål och i 46 kap. såvitt angår mål vari föres allmänt åtal. Rörande
övriga brottmål ges stadganden i 47 kap. väsentligen genom hänvisningar
till 46 kap. Reglerna i 43 och 46 kap. är i huvudsak tillämpliga även
på huvudförhandling i hovrätt och högsta domstolen (50 kap. 15 §, 51 kap.
15 § och 55 kap. 15 §).

Enligt 43 kap. 1 § och 46 kap. 1 § skall rätten, då målet uppropas, inhämta
upplysning huruvida hinder möter för målets företagande till slutlig
handläggning.

I 43 kap. 2 § är för tvistemålens del och i 46 kap. 2 § för brottmålens del

Kungl. Maj.ts proposition nr li2 år 1956

uppräknade vissa omständigheter som utgör dylikt hinder. Möter hinder för
målets företagande till slutlig handläggning, skall huvudförhandlingen inställas
och utsättas till annan dag. Kan det antagas att hindret kommer att
undanröjas före handläggningens slut, må dock huvudförhandling hållas.

Möter mot huvudförhandling i tvistemål hinder som avses i 43 kap. 2 §
må likväl enligt 43 kap. 3 § första stycket förhandlingen påbörjas, om det
kan antagas att denna kan vid senare rättegångstillfälle fortsättas utan ny
huvudförhandling, d. v. s. återupptagas till slutlig handläggning inom två
veckor från dagen för första förhandlingens avslutande, och tillika uppdelningen
finnes kunna ske utan olägenhet för utredningen. För brottmålens
del finns i 46 kap. 3 § första stycket en motsvarande regel, som dock äger
tillämpning endast å vissa av de i 46 kap. 2 § uppräknade hindren.

Enligt 43 kap. It § och 46 kap. 11 § gäller som allmän regel för såväl
tvistemål som brottmål, att huvudförhandling såvitt möjligt skall fortgå
utan avbrott. Påbörjad huvudförhandling får uppskjutas endast under
vissa särskilt angivna förutsättningar. Dessa förutsättningar är antingen att
förhandlingen ägt rum enligt nyss berörda regler i första stycket av 43 kap.
3 § eller 46 kap. 3 § eller att efter handläggningens början nytt viktigt skäl
anförts eller kännedom vunnits om nytt viktigt bevis eller att rätten eljest
finner uppskov oundgängligen nödvändigt för utredningen. Uppskjutes huvudförhandlingen,
skall den återupptagas så snart det lämpligen kan ske.
För brottmål stadgas dessutom, att om den tilltalade är häktad, förhandlingen
skall återupptagas inom en vecka från dagen för föregående förhandlings
avslutande eller, då han häktats därefter, från dagen för hans häktande,
om ej på grund av särskilda omständigheter längre uppskov är nödvändigt.

Om uppskov meddelas, kan den vidare handläggningen bli antingen en
fortsatt huvudförhandling eller en ny huvudförhandling. Härom stadgas i
andra stycket av 43 kap. It § och 46 kap. 11 §. Före 1953 års lagändring gällde
enligt dessa lagrum att huvudförhandling må fortsättas, om målet
återupptages till slutlig handläggning inom två veckor från dagen för första
förhandlingens avslutande men att i annat fall ny huvudförhandling skall
hållas. Efter 1953 års lagändring har lagrummen följande lydelse:

Återupptages målet till slutlig handläggning inom två veckor från dagen
för första förhandlingens avslutande, må huvudförhandlingen fortsättas. I
annat fall skall ny huvudförhandling hållas, om ej i mål av sådan omfattning
att huvudförhandlingen beräknas kräva minst fyra veckor rätten med
hänsyn till utredningens beskaffenhet eller annan särskild omständighet
finner synnerliga skäl att i stället fortsatt huvudförhandling hålles.

Enligt Kungl. cirkulär den 5 juni 1953 till rikets underrätter åligger det
underrätt, som utsatt fortsatt huvudförhandling att hållas senare än i första
punkten av sistnämnda båda stadganden föreskrives, att skyndsamt göra
anmälan därom till hovrätten.

Skillnaden mellan fortsatt och ny huvudförhandling framgår av 43 kap.
13 § och 46 kap. 13 §, vilka lagrum har följande lydelse:

2 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. AV 14 2

Kungl. Maj.ts proposition nr li2 år 1956

Vid fortsatt huvudförhandling skall målet företagas i det skick, vari det
förelåg vid den tidigare handläggningens slut.

Vid ny huvudförhandling skall målet företagas till fullständig handläggning.
Har bevis upptagits vid tidigare handläggning, skall beviset upptagas
ånyo, om sådant upptagande finnes vara av betydelse i målet och hinder
därför ej föreligger. Då bevis ej upptages ånyo, skall beviset förebringas
genom protokoll och andra handlingar rörande bevisupptagningen.

Från föreskriften om upptagande på nytt vid ny huvudförhandling av
förut upptagen bevisning har för ett särskilt fall gjorts ett undantag. I anslutning
till en regel i 41 a § sinnessjuklagen att beslut om sinnesundersökning
ej må meddelas, med mindre den misstänkte erkänt gärningen eller
övertygande bevisning förebragts att han begått densamma, stadgas sålunda
i samma lagrum följande:

Har beslut om sinnesundersökning meddelats sedan målet förekommit
vid huvudförhandling, erfordras ej vid ny huvudförhandling, att tidigare
upptagen bevisning ånyo upptages, så framt ej särskilda skäl därtill äro.

Enligt 17 kap. 2 § och 30 kap. 2 § gäller för såväl tvistemål som brottmål,
att dom skall, om huvudförhandling ägt rum, grundas å vad som förekommit
vid huvudförhandlingen. I domen må ej deltaga domare, som ej övervarit
hela huvudförhandlingen. Har ny huvudförhandling hållits, skall domen
grundas å vad därvid förekommit.

Här bör också omnämnas följande för allmän underrätt gällande bestämmelse
i 1 kap. 15 § första stycket:

Kommittén

Efter en redogörelse för vad som under förarbetena till rättegångsbalken
och till 1953 års lagändring förekommit rörande nu berörda bestämmelser
i rättegångsbalken och sinnessjuklagen lämnar kommittén några uppgifter
om motsvarande regler i Norge och Danmark. Kommittén framhåller att i
dessa länder, vilka liksom Sverige har rättegångsordningar grundade på
moderna principer, någon skillnad icke göres mellan fortsatt och ny huvudförhandling.
Har uppskov i förhandlingen ägt rum, gäller i Norge för tvistemålens
del att vid den nya förhandlingen skall vad som förekommit vid den
tidigare förhandlingen upprepas i så stor utsträckning, som någon av domarna
finner nödvändigt »for åt faa saken riktig oplyst» (lov om rettergangsmaaten
for tvistemaal § 337). I den norska straffprocessen gäller att
vid den nya förhandlingen skall upprepning ske, »forsaavidt Retten finder
det fornpdent». Har uppskovet varat över fyra dagar, kan envar av domstolens
ledamöter påfordra upprepning (straffeprocesloven § 325). I den danska
straffprocessen bestämmer rättens ordförande om och i vilken omfattning
efter uppskov upprepning skall ske av vad som förekommit vid den tidigare

Kungi. Maj.ts proposition nr 142 är 1956

förhandlingen (lov om rettens pleje § 850). För tvistemålens del finns i
Danmark ingen bestämmelse om upprepningsskyldighet.

Kommittén övergår härefter till att närmare granska de gällande svenska
reglerna på området och framhåller härom i huvudsak följande.

Gällande regler innebär, att varje avbrott i en huvudförhandling över en
eller flera helgfria dagar är att anse som uppskov, som får ske endast under
de i 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 § angivna förutsättningarna, och att vid det
första uppskovet av detta slag i ett mål -— även om det går över endast en
dag — den i samma lagrum stadgade tvåveckorsfristen börjar löpa. Återupptages
målet, efter detta uppskov eller ett senare, till slutlig handläggning
mer än två veckor från den dag förhandlingen först uppsköts, måste därför
— om ej den genom 1953 års lagändring införda regeln är tillämplig — ny
huvudförhandling hållas. I praxis torde det ha visat sig i det närmaste omöjligt
att vid handläggning av mycket vidlyftiga mål tillämpa reglerna på sätt
sålunda avsetts. Dessa regler har därför i stor utsträckning åsidosatts. Redan
vid planerandet av huvudförhandlingen har domstolarna i några fall
låtit vissa dagar bli handläggningsfria utan att de synes ha beaktat, att även
vid ett sådant uppehåll tvåveckorsfristen måste anses börja löpa från och
med den första handläggningsfria dagen.

Uppskov i huvudförhandling synes ofta ha föranletts av att förhandlingen
uppdelats i flera avsnitt och att mellan varje avsnitt gjorts någon eller några
dagars uppehåll för att möjliggöra för rätten och parterna att dels samla
och ordna intrycken av vad som förekommit före uppskovet och dels förbereda
den kommande handläggningen av målet. Med en strikt tolkning av
gällande regler torde uppskov ej få ske av sådana skäl. Detta tillvägagångssätt
har dock säkerligen underlättat för rätten att grunda avgörandet omedelbart
på intrycken av den muntliga förhandlingen. Stundom har huvudförhandlingen
måst uppskjutas på grund av att någon i processen medverkande
blivit sjuk eller fått annat förhinder. Insjuknar part, ombud eller vittne, kan
även enligt gällande rätt föreligga giltig uppskovsanledning. Däremot är den
omständigheten, att någon av rättens ledamöter blir sjuk, ej uppskovsskäl
enligt gällande regler.

Den utveckling, som i praxis ägt rum beträffande handläggningen av vidlyftiga
mål, visar enligt kommitténs åsikt att rättegångsbalkens uppskovsregler
ej tager tillbörlig hänsyn till de speciella problem som är förknippade
med huvudförhandlingen i sådana mål.

När det gäller att finna en lösning av dessa problem måste man, understryker
kommittén, ständigt tillse att rättegångsbalkens grundläggande principer
om muntlighet och omedelbarhet ej åsidosättes. Kommittén diskuterar
härefter olika möjligheter samt yttrar härom följande.

En tänkbar lösning vore att — samtidigt som uppskovsskälen något vidgades
— i likhet med de norska och danska reglerna på ett eller annat sätt
lägga i rättens hand att avgöra, huruvida efter uppskov upprepning skall
ske av den tidigare förhandlingen. Även om en sådan lösning skulle innebära
många fördelar, skulle den emellertid också vara förenad med vissa risker

Kungl. Maj.ts proposition nr H2 år 1956

för återinförande av det vid tiden för rättegångsbalkens tillkomst allmänt
tillämpade uppskovssystemet. Ett återinförande av detta system skulle i sin
tur medföra risker för att så småningom muntligheten och omedelbarheten
i rättegångarna finge allt mindre betydelse. På grund därav anser sig kommittén
ej kunna förorda en reglering sådan som den i norsk och dansk rätt
givna.

Samma invändningar kan enligt kommitténs uppfattning riktas mot den
genom lagen den 5 juni 1953 införda särskilda regeln i 43 kap. 11 § och
46 kap. 11 § rörande mål av sådan vidlyftighet, att huvudförhandlingen däri
beräknas kräva minst fyra veckor. Kommittén anser därför att problemets
lösning bör sökas efter andra linjer. En möjlighet vore att i huvudförhandlingar
som varade mer än viss i lagen angiven tid, exempelvis en vecka, utan
formell uppskovsanledning tillåta en eller ett par handläggningsfria vardagar
varje kalendervecka och att utöver dessa handläggningsfria dagar tillåta
uppskov enligt nu gällande regler med bibehållande av en tvåveckorsregel av
samma konstruktion som den nuvarande.

Tvåveckorsregeln är emellertid behäftad med vissa brister. Kommittén
bär därför ansett sig böra i första hand omarbeta tvåveckorsregeln så, att
i lagen anges den tillåtna maximitiden för uppskov — vilken kommittén
föreslår till 15 dagar — i stället för den frist inom vilken målet sist skall
upptagas till slutlig handläggning, räknat från den dag uppskov första
gången meddelades i målet. Därjämte har kommittén ansett att avbrott i
huvudförhandlingen skall, om så anses lämpligt, få göras å dag före helgdag
även utan formellt uppskovsskäl och att sådant avbrott skall likställas
med uppehåll för helgdag.

För att möjliggöra uppehåll i förhandlingen en eller annan dag i mycket
vidlyftiga mål för överläggning inom domstolen rörande handlagt avsnitt
av målet eller för att domstolen och parterna skulle få tillfälle att förbereda
och planlägga den fortsatta handläggningen föreslår kommittén, att ordet
»utredningen* i första stycket av 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 § rättegångsbalken
ersättes med det mera omfattande begreppet »handläggningen». Med
en sådan regel blir också det fall, att någon av rättens ledamöter på grund
av sjukdom eller annan anledning är ur stånd att tjänstgöra, formellt att
hänföra till uppskovsskälen.

I 1 kap. 15 § stadgas att, då ej alla till en dag utsatta mål hinner behandlas
under dagen eller då ett måls handläggning kräver mera än en dag, sammanträdet
skall pågå under erforderligt antal helgfria dagar i följd. Kommittén
föreslår att denna bestämmelse, i vad den avser det fall att ett måls
handläggning kräver mera än en dag, överflyttas till första stycket av 43
kap. 11 § och 46 kap. 11 § och att därmed sammanföres den av kommittén
föreslagna regeln om avbrott i huvudförhandling dag före helgdag.

Den av kommittén föreslagna regeln om avbrott under sammanlagt högst
15 dagar, helgdag och dag före helgdag ej inräknade, innebär, att om endast
ett uppskov sker i huvudförhandlingen, avbrottet i allmänhet kan räcka
högst tjuguen eller, då sista handläggningsdagen före uppskovet är en fre -

Kungl. Maj:ts proposition nr 742 år 1956

dag, högst tjugutre dagar, utan att målet behöver företagas till ny huvudförhandling.
Den uppskovstid kommittén föreslagit har även den fördelen, att
i en domstol med treveckorstur för nämnden huvudförhandlingen, om så
bleve nödvändigt, skulle kunna uppskjutas tre veckor och sålunda fortsatt
huvudförhandling kunna hållas å ordinarie rättegångsdag utan att nämnden
behövde inkallas till extra sammanträde. Med den av kommittén föreslagna
maximeringen av uppskovstiden torde vidare i mål, där interneringsnämndens
yttrande inhämtas först efter huvudförhandlingen, sådant yttrande betydligt
oftare än för närvarande hinna avgivas inom sådan tid, att förhandlingen
kan slutföras vid fortsatt huvudförhandling.

Av kommitténs förslag följer, att upprepningsskyldigheten vid ny huvudförhandling
i princip bör bibehållas. Skyldigheten att efter längre uppskov
upprepa förhandlingen måste otvivelaktigt utöva ett starkt tryck på domstolarna
att ej meddela uppskov i andra fall, än då det är oundgängligen erforderligt.
Ej heller har kommittén funnit skäl att i detta hänseende ytterligare
uppmjuka reglerna härom i 41 a § sinnessjuklagen. I de fall, då efter
sinnesundersökning den tilltalade intager samma ståndpunkt vid den nya
huvudförhandlingen som vid den tidigare och ej heller någon ny bevisning
åberopas, anser kommittén olägenheterna av en upprepning i viss mån kunna
minskas genom att såväl åklagarens sakframställning som förhöret med
den tilltalade göres mera kortfattade än vid den första förhandlingen samt
genom att bevisningens framläggande ur handlingarna sker med en viss
sovring av materialet. Vad nu sagts gäller även det fall, att huvudförhandlingen
uppskjutits för inhämtande av yttrande från interneringsnämnden
eller ungdomsfängelsenämnden och liknande fall.

Yttrandena

Kommitténs förslag till ändring i 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 § har tillstyrkts
eller lämnats utan erinran i sak av Göta hovrätt, hovrätten för
Västra Sverige, statsåklagarna i Stockholm, Göteborg och Malmö samt föreningarna
Sveriges landsfogdar, Sveriges stadsfiskaler och Sveriges landsfiskaler.
Övriga remissinstanser har däremot i olika hänseenden framfört
erinringar mot förslaget.

I flera yttranden förordas sålunda en utvidgning av den utav kommittén
föreslagna regeln att avbrott i huvudförhandling alltid skall få ske dag
före helgdag, om så anses lämpligt. Hovrätten för Övre Norrland framhåller
att det ofta kan framstå som lämpligare att annan dag under en kalendervecka
än lördagen blir förhandlingsfri. Den föreslagna regeln bör därför
ändras så, att uppehåll må, om så anses lämpligt, göras en söckendag i veckan.
Enligt hovrättens mening föreligger skäl att inräkna sådana förhandlingsfria
dagar i den sammanlagda uppskovstiden.

I åtskilliga yttranden förordas alt uppehåll må kunna göras under två
eller tre vardagar varje vecka utan all sådant uppehåll skall anses som
uppskov. Åtskilliga remissinstanser framhåller att det av flera skäl icke är
realistiskt att räkna med att eu huvudförhandling, som kräver flera veckor,

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1956

kan pågå mera än genomsnittligt tre eller högst fyra dagar i veckan. En
sådan mening hävdas sålunda av riksåklagarämbetet, Svea hovrätt, hovrätten
över Skåne och Blekinge, föreningarna Sveriges häradshövdingar
och Sveriges stadsdomare, Sveriges advokatsamfund och Sveriges juristförbund.

Svea hovrätt utvecklar sina synpunkter i denna del på följande sätt:

Risken för att domstolsledamöterna med den anspänning, som erfordras
för att leda eller följa en muntlig process, icke skola kunna fullt utnyttja
sin tankeskärpa samt iakttagelse- och uppfattningsförmåga lägger hinder
i vägen för en intensivare handläggning än genomsnittligt tre eller högst
fyra dagar i veckan. Ledamöterna ha vidare regelmässigt andra tjänsteangelägenheter
att sköta vid sidan av processen. I de fall då nämnd deltager
i rättegången — och det är i flertalet mål regeln i underrätterna — tillkommer
dessutom svårigheten för nämndemännen att vara borta från sina ordinarie
sysslor under en längre sammanhängande tid. Det vore en icke önskvärd
utveckling om personer, som med hänsyn till arbetsanställning eller
av annan anledning icke kunna förfoga över sin tid efter eget gottfinnande,
skulle inför risken att behöva deltaga i en vidlyftig rättegång se sig förhindrade
att mottaga nämndemansuppdrag. För parternas och ombudens
del måste också tillses, att förhandlingen ej blir alltför pressande. Ombuden
måste därjämte beredas tillfälle att i någon omfattning sköta andra
uppdrag och ombesörja löpande ärenden. Från de nu anförda synpunkterna
erfordras tydligen regelbundet återkommande handläggningsfria vardagar.

Bland de remissinstanser som uttalat sig för att uppehåll under två eller
tre dagar i veckan ej skall anses såsom uppskov råder emellertid olika meningar
om hur den tillåtna uppskovstiden i övrigt skall bestämmas. Sveriges
advokatsamfund yttrar sålunda att, om rätten får möjlighet att göra
uppehåll i huvudförhandlingen sammanlagt två helgfria dagar per vecka
utan att avbrotten räknas som uppskov, en begränsning av maximitiden
för uppskov till ett mindre antal dagar än vad kommittén föreslagit måhända
skulle kunna tänkas. Med hänsyn till vad kommittén anfört och då
sådana särskilda omständigheter någon gång kan inträffa, att en förhållandevis
lång sammanlagd uppskovstid blir erforderlig, utan att behov av
ny huvudförhandling därför uppstår, vill samfundet dock förorda att kommitténs
förslag om femton dagars maximitid genomföres. Riksåklagarämbetet
anser emellertid att, om två dagar per vecka blir handläggningsfria,
den egentliga uppskovstiden kan, såsom förordats av en reservant inom
kommittén, begränsas till tio dagar.

Hovrätten över Skåne och Blekinge uttalar att om kommitténs förslag
om ändrade regler om förening och särskiljande av åtal genomföres och
dessa regler utnyttjas av domstolarna, behov av avbrott under längre tid
än som föreslagits av kommittén icke torde erfordras för de mycket vidlyftiga
målen. Beträffande övriga mål kan det enligt hovrättens mening ifrågasättas,
om den nu gällande tvåveckorsregeln bör slopas. Det torde visserligen
förhålla sig så, att även i mål av mindre omfattning ett avbrott
under en tid av femton dagar enligt den av kommittén föreslagna regeln

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1956

icke alltid bör utgöra hinder för rätten att hålla fortsatt huvudförhandling.
Detta syfte skulle man dock kunna vinna genom att med mindre jämkning
bibehålla den nu gällande tvåveckorsregelns konstruktion. Sålunda
kunde man förlänga tiden och icke låta regeln träda i tillämpning vid kortare
avbrott på upp till tre vardagar. Genom ett stadgande av antytt slag
kunde upprepade, långa avbrott i huvudförhandlingen förhindras. Da emellertid
hovrätten icke har anledning befara, att det av kommittén föreslagna
stadgandet kommer att tillämpas på sådant sätt att rättegångsbalkens bärande
grundsatser om omedelbarhet, koncentration och muntlighet åsidosattes,
vill hovrätten, om än med största tvekan, tillstyrka detsamma.

Föreningen Sveriges stadsdomare anser att skilda regler bör gälla beträffande
det stora flertalet mål, vilka icke kan betecknas som vidlyftiga, å
ena sidan, samt de vidlyftiga målen, å den andra. Till den senare gruppen
bör hänföras mål av den storleken att huvudförhandlingen kan beräknas
pågå under minst en vecka. Beträffande de icke vidlyftiga målen föreligger
enligt föreningens mening icke något behov av ändrade regler och föreningen
avstyrker därför att ändringar genomföres i fråga om uppskovsreglerna
för sådana mål. Vad däremot angår de vidlyftiga målen föreligger otvivelaktigt
ett behov av ändring i nu gällande bestämmelser. Föreningen är
dock icke övertygad om att de av kommittén föreslagna ändringarna kommer
att visa sig tillfyllest för att bemästra svårigheterna. Med utgångspunkt
från de behov av uppskov som i praktiken visat sig föreligga vid handläggning
av de vidlyftiga målen föreslår föreningen att uppskovsreglerna
utformas på följande sätt. Som huvudregel bör gälla att handläggningen
skall pågå utan uppskov till dess målet slutförts. Avbrott i huvudförhandlingen
under högst två vardagar per kalendervecka skall icke anses som
uppskov. Kan handläggningen utan olägenhet uppdelas i skilda avsnitt, som
var för sig är av vidlyftig beskaffenhet, må mellan avsnitten uppehåll göras
å högst en vecka. Vid beviljande av uppskov för att komplettera utredningen
el. dyl. bör såsom för närvarande sträng återhållsamhet iakttagas. Nu gällande
regler har härvid visat sig effektiva och de bör därför, med nyss angivna
undantag, bibehållas oförändrade.

Sveriges juristförbund anser att kortvariga, för rättegångens genomförande
och ofta jämväl ur rättssäkerhetssynpunkt nödvändiga uppehåll i förhandlingen
icke bör inverka på bedömningen av fragan huruvida fortsatt
eller nv huvudförhandling skall äga rum. Dessa uppehåll torde sakna betydelse'',
då det gäller domstolsledamöternas möjligheter att grunda avgörandet
omedelbart på minnesbilden av den muntliga förhandlingen. Däremot
torde en upprepning av huvudförhandlingen, delvis bestående i uppläsning
ur protokoll från den tidigare, utgöra en verklig fara tör just muntligheten
och omedelbarheten i processen. Sådana uppehåll som nyss angivits
bör därför icke betraktas såsom uppskov i lagens mening. Enligt förbundets
mening bör endast sammanhängande uppehåll av sådan varaktighet att
minnesbilden av den tidigare handläggningen kan antagas ha förbleknat
föranleda upprepning av'' förhandlingen, övervägande skäl synes förbundet

Kungl. Maj.ts proposition nr 112 år 1956

tala för att i lagen bestämmes när upprepning skall ske. Det kunde sålunda
stadgas att huvudförhandling må fortsättas efter sammanhängande uppehåll
om förslagsvis högst två eller tre veckor, varemot vid avbrott av längre varaktighet
ny huvudförhandling skall hållas.

Hovrätten för Nedre Norrland ifrågasätter om uppskovsmöjligheten med
den av kommittén föreslagna lösningen alltid blir tillfyllest. För att man ej
framdeles skall nödgas skapa lagar från fall till fall bör det enligt hovrättens
mening övervägas att, då lagstiftningen nu omarbetas, ge den sådan utformning
att möjlighet hålles öppen till avvikelse från reglerna för den händelse
alldeles speciella omständigheter föranleda därtill. Eventuellt kunde
det ske på så sätt, att Kungl. Maj :t tillerkännes befogenhet att för dylikt särskilt
undantagsfall bevilja erforderlig förlängning av uppskovstiden.

Svea hovrätt håller bestämt före att de föreslagna uppskovsreglerna icke
löser problemet för de mycket vidlyftiga rättegångarnas del. Hovrätten understryker
att det icke bör komma i fråga att ersätta en bestämmelse, som
måst åsidosättas, med en annan, som icke heller kan följas i alla lägen, över
huvud taget erbjuder de vidlyftiga målen så speciella problem i förevarande
hänseende, att det — om man anser sig behöva detaljreglera förfarandet —
ställer sig svårt att finna en regel vilken lämpar sig för såväl mål av normal
omfattning som vidlyftiga mål. De verkligt stora målen är återigen så jämförelsevis
få att det rimligtvis icke kan behöva befaras något missbruk, därest
det i fråga om dessa mål överlämnas åt domstolen att avgöra om efter
avbrott i huvudförhandling fortsatt eller ny huvudförhandling skall hållas.
En undantagsbestämmelse av detta innehåll infördes genom 1953 års lagändring
i ifrågavarande paragrafer och någon olägenhet härav har veterligen
icke försports. Hovrätten kan därför tillstyrka kommitténs ändringsförslag
endast under förutsättning att den genom 1953 års lagändring införda
undantagsbestämmelsen för vidlyftiga mål bibehålies.

I några yttranden förordas att domstolarna icke skall genom i lag bestämda
uppskovsfrister bindas till ett visst förfarande. Stockholms rådhusrätt
uttalar sålunda att man vid lagstiftande om avbrott och uppskov i huvudförhandling
icke bör överskatta betydelsen av koncentrationsgrundsatsen. När
det gäller vidlyftiga rättegångar kan enligt rådhusrättens erfarenhet dömandet
omöjligen ske på grundval enbart av omedelbara hörsel- och synintryck
från huvudförhandlingen. Domstolens ledamöter måste i sådana fall i icke
ringa utsträckning anlita egna memorialanteckningar, utskrifter av partsoch
vittnesutsagor samt skriftligt bevismaterial. Ur denna synpunkt framstår
det såsom tämligen betydelselöst, om huvudförhandlingen fortgått under
erforderligt antal helgfria dagar i följd eller om en generös uppskovsregel
tillämpats. Under behandlingen av ett vidlyftigt mål torde icke någon
domstol sysselsätta sig med andra göromål av sådan art, att dess uppfattning
om det pågående målet grumlas i någon för avgörandet väsentlig mån.
Det kan enligt rådhusrättens åsikt ifrågasättas, huruvida en lagregel med
noggrant bestämda uppskovsfrister, som binder domstolarna till ett visst
förfarande utan möjlighet att beakta särskilda förhållanden, lämpligen bör

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1956 25

föreslås. Lagstiftaren bör kunna åt domstolarna med förtroende överlåta
att med hänsyn till särskilda förhållanden avgöra i vilken utsträckning avbrott
eller uppskov i huvudförhandling skall tillåtas. Någon risk för missbruk
av ett sådant förtroende kan icke anses föreligga.

Rådhusrätten framhåller vidare att koncentrationsgrundsatsen kommit
klart och entydigt till uttryck i första styckena av 43 kap. 11 § och 46 kap.
11 § enligt kommitténs förslag. Rådhusrätten ställer sig frågande inför behovet
av ytterligare påtryckningsmedel för att domstolarna skall iakttaga
den lagfästa principen. Skulle i något enstaka fall domstol åsidosätta lagstiftarens
intentioner, torde beivran kunna förväntas från myndigheter som
har att övervaka domstolarnas verksamhet. Det synes rådhusrätten lämpligt
att domstol som beslutar uppskov i huvudförhandling låter i protokollet
anteckna det eller de skäl som föranlett beslutet. Anledning att bibehålla
föreskriften om anmälningsskyldighet till hovrätten enligt Kungl. cirkuläret
den 5 juni 1953 föreligger enligt rådhusrättens mening icke.

De av processlagberedningen på sin tid befarade olägenheterna med en
regel som ger domstolen handlingsfrihet i nu åsyftade fråga kan enligt rådhusrättens
åsikt icke längre anses föreligga. Rådhusrätten framhåller bl. a.
att, sedan rättegångsbalken numera varit i kraft under mer än sju år, de
grundläggande principerna om muntlighet, koncentration och omedelbarhet
vunnit hävd och av domstolarna befunnits värdefulla. Med hänsyn härtill
torde risken för återfall i uppskovssystemet numera vara avsevärt mindre
än då rättegångsbalken skulle börja tillämpas.

Sammanfattningsvis anför rådhusrätten vidare bl. a. att det enligt dess
mening är omöjligt att uppställa en uppskovsregel som i fråga om tillåten
tid för avbrott tillgodoser alla skiftande krav. Endast domstolen synes kunna
i det enskilda fallet taga vederbörlig hänsyn till de föreliggande omständigheter
som kräver beaktande. På grund härav och då det samlade erfarenhetsmaterialet
synes utvisa att en till femton dagar, helgdagar och dagar
före helgdag ej inräknade, maximerad uppskovstid icke är tillräcklig för
mål av betydande vidlyftighet, avstyrker rådhusrätten de av kommittén föreslagna
ändringarna i andra styckena av 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 § och
förordar i stället, att nu avhandlade spörsmål löses så, att regierna bringas
i överensstämmelse med grundtanken bakom motsvarande bestämmelser i
norsk och dansk rätt. För den händelse en sådan lösning icke i allo skulle
befinnas lämplig, vill rådhusrätten föreslå ett bibehållande av nu gällande
bestämmelser med undantag dock av den uppställda begränsningen till att
avse allenast mål av sådan omfattning, att huvudförhandlingen beräknas
kräva minst fyra veckor. Rådhusrätten föreslår ock att i andra stycket av
den föreslagna lydelsen av 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 § ordet handläggningen
uthytes mot ordet huvudförhandlingen.

Även föreningen Sveriges häradshövdingar avstyrker på liknande skäl
som Stockholms rådhusrätt att i lagen införes en fixerad tid för tillåtna avbrott
i handläggning. Enligt föreningens åsikt bör bestämmelserna i 43 kap.
11 § och 46 kap. 11 § ändras så, alt huvudförhandling i vidlyftiga mål som

Kungl. Maj.ts proposition nr 112 år 1956

kräver mer än en veckas handläggning ej skall behöva fortgå under mer än
tre eller högst fyra vardagar i veckan. För att möjliggöra ett något längre
avbrott i vissa fall, såsom vid sjukdom hos rättens ledamöter, parter, ombud
eller vittnen, bör uttrycket »oundgängligen erforderligt för handläggningen»
i första stycket av 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 § i kommitténs förslag
mildras.

En ledamot i styrelsen för Sveriges advokatsamfund intager samma ståndpunkt
som Stockholms rådhusrätt och häradshövdingeföreningen. Om de
svenska reglerna ändras till överensstämmelse med vad som gäller i Danmark
och Norge, skulle enligt denne ledamots åsikt rätten få möjlighet att,
utan hänsyn till den i viss mån konstlade skillnaden mellan fortsatt huvudförhandling
och ny huvudförhandling, föranstalta om den upprepning som
kunde befinnas erforderlig för sakens riktiga belysning.

Kommitténs förslag att i första stycket av 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 §
ersätta ordet utredningen med det mera omfattande begreppet handläggningen
avstyrkes av hovrätten för Nedre Norrland. Hovrätten framhåller att uttrycket
»handläggningen» närmast för tanken till åtgärder som har avseende
å det ifrågavarande målet. Avsikten torde emellertid vara att även ett uppskov
som motiveras t. ex. därav, att domaren behöver ägna sin tid åt andra
mål eller ärenden, skall tillåtas. Bästa lösningen finner hovrätten vara att
uppskovsrätten icke knytes vare sig till »utredningen» eller till »handläggningen»
utan att uppskov över huvud medgives så snart sådant finnes oundgängligen
erforderligt.

Sveriges advokatsamfund uttalar att kommitténs ändringsförslag i denna
del möjligen kan inge vissa betänkligheter ur synpunkten att ett återinförande
av det gamla uppskovssystemet måste förhindras. Då emellertid kommittén
anfört goda skäl för förslaget, och då med hänsyn till lagtextens avfattning
i övrigt en olämplig rättstillämpning icke synes vara att befara,
vill samfundet icke motsätta sig den föreslagna ändringen.

Beträffande frågan om upprepningsskyldigheten vid ny huvudförhandling
— i vilket hänseende kommittén såsom förut angivits funnit sig icke
böra föreslå några uppmjukningar —- framhåller föreningen Sveriges häradshövdingar,
att om någon maximitid för avbrott i handläggningen icke
införes i lagen, den fördelen också skulle kunna ernås, att i flertalet fall där
sinnesundersökning beslutas efter huvudförhandling ny huvudförhandling
ej skulle behöva hållas efter sinnesundersökningens slutförande. Enligt föreningens
erfarenhet är det endast i undantagsfall som genom sinnesundersökning
något nytt tillkommer av beskaffenhet att inverka på bedömandet
av själva skuldfrågan. Jämväl i sådana fall då interneringsnämndens eller
ungdomsfängelsenämndens eller annan sakkunnig myndighets utlåtande infordrats
etter det huvudförhandling hållits skulle man kunna undvika ny
huvudförhandling, om maximitiden för uppskov slopades. I en del fall då
sinnesundersökning ägt rum eller annat utlåtande infordrats kan det givetvis
bli nödvändigt med ny huvudförhandling, särskilt då så lång tid förflutit
från den första handläggningen av målet att minnesbilden av vad där -

Kungl. Maj.ts proposition nr H2 år 1956

vid förekommit förbleknat eller då något nytt framkommit som kan inverka
på bedömandet av skuldfrågan. Domstolen bör emellertid själv kunna avgöra,
när ny huvudförhandling skall behöva hållas.

Stockholms rådhusrätt uttalar i denna fråga att det föreligger behov av
att regeln i 41 a § sinnessjuklagen uppmjukas samt att i anslutning därtill
för interneringsnämndsfallen och liknande fall undantag göres från upprepningsskyldigheten.
Enligt rådhusrättens mening torde såsom huvudregel väl
icke böra gälla, att vid ny huvudförhandling någon upprepning av tidigare
upptagen bevisning ej behöver ske. Nu gällande bestämmelser om ovillkorlig
upprepningsskyldighet bör emellertid modifieras så, att domstolen får möjlighet
att i särskilda fall underlåta upprepningen. En given förutsättning
för sådan underlåtenhet måste vara, att samma domstolsledamöter närvara
vid de båda ifrågavarande förhandlingarna. Även om kommitténs förslag
om införande av den så kallade femtondagarsregeln blir lagfäst, synes tiden
för sinnesundersökning ej kunna nedbringas så att utlåtande kan avgivas
inom den nämnda fristen. Rådhusrätten framhåller vidare att kommittén
i förevarande sammanhang för sin del anfört, att olägenheterna av en bevisupprepning
efter sinnesundersökning av tilltalad, liksom efter inhämtande
av yttrande från interneringsnämnden eller ungdomsfängelsenämnden och
liknande fall, i viss mån torde kunna minskas genom att såväl åklagarens
sakframställning som förhöret med den tilltalade gjordes mera kortfattade
än vid den första förhandlingen samt genom att bevisningens framläggande
ur handlingarna skedde med viss sovring av materialet. Rådhusrätten vill
häremot invända, att den grannlaga uppgiften att sovra materialet merendels
torde komma att åvila domstolen samt att det måste te sig ytterst tveksamt
om den dömande myndigheten på annat sätt än i domen bör tillkännagiva
sitt bedömande av bevismaterialets värde. Det kan icke antagas, att parterna
är benägna att giva sig i kast med sådan utsovring, varom kan vara
fråga. Slutligen uttalar rådhusrätten i denna fråga att vare sig stadgandena
om bevisupprepningen bibehålies eller, såsom rådhusrätten förordat, modifieras,
41 a § sinnessjuklagen synes innehålla ett så väsentligt undantag från
eljest gällande grundprincip, att det ur systematisk synpunkt kan te sig
oegentligt att detta undantag återfinnes i en specialförfattning. Såsom till
sin natur rent proeessuella bör hithörande regler enligt rådhusrättens mening
i sin helhet införlivas med rättegångsbalken. Detta framstår som så
mycket mera önskvärt med hänsyn därtill, att reglerna avsetts beröra icke
blott sinnesundersökningsfallen utan även de fall, då tvåveckorsfristen gått
till ända till följd av att yttrande inhämtats från interneringsnämnden, ungdomsfängelsenämnden
eller annan myndighet, och där, såsom kommittén
framhållit, analogisk tillämpning av ifrågavarande bestämmelser i sinnessjuklagen
knappast är möjlig.

So c a hovrätt anmärker - med anledning av kommitténs uttalande att i en
del fall då upprepningsskvldigheten skulle te sig särskilt formalistisk denna
kunde fullgöras med mera kortfattade partsutsagor och i fråga om bevisningen
med viss sovring av materialet — att detta förfaringssätt visserligen

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1956

kan vara praktiskt lämpligt men att stöd för tillåtligheten härav icke torde
kunna hämtas vare sig ur ordalydelsen till de i detta hänseende aktuella lagbestämmelserna,
43 kap. 13 § och 46 kap. 13 § rättegångsbalken samt 41 a §
sinnessjuklagen eller ur motiven till dessa lagrum.

Föreningen Sveriges stadsdomare säger sig dela kommitténs uppfattning
att någon särregel för nu ifrågavarande fall icke är erforderlig endast under
förutsättning att kommitténs rekommendationer kan anses stå i överensstämmelse
med rättegångsbalkens bestämmelser om förfarandet vid ny huvudförhandling.
Skulle så icke befinnas vara fallet, anser föreningen att en
uppmjukning av tvåveckorsregeln bör komma till stånd för detta fall. Önskvärdheten
av en uppmjukning av hithörande bestämmelser framhålles också
av statsåklagaren i Göteborg.

Departementschefen

Enligt nya rättegångsbalken i dess ursprungliga lydelse var möjligheterna
att uppskjuta en påbörjad huvudförhandling starkt begränsade. Bestämmelserna
härom — framför allt den s. k. tvåveckorsregeln i 43 kap. 11 § och
46 kap. 11 § enligt vilken huvudförhandling kan fortsättas efter avbrott endast
om målet upptages till slutlig handläggning inom två veckor från dagen
för den första förhandlingens avslutande — hade till syfte att säkerställa
rättegångens koncentration och förhindra att den äldre rättegångsordningens
uppskovssystem vann insteg. Emellertid visade sig bestämmelserna i
praktiken leda till mindre tillfredsställande resultat i vissa fall. Det kunde
således i vidlyftiga processer inträffa att, om det mot slutet av huvudförhandlingen
blev nödvändigt med ett uppskov under någon dag och sådant
uppskov tidigare förekommit, hela rättegången måste tagas om från början.
Om gällande uppskovsregler strikt skulle följas, kunde man i processer av
sådan omfattning att huvudförhandlingen krävde en eller flera månader vara
viss om att kunna genomföra processen endast under särskilt gynnsamma
omständigheter.

För att undanröja de olägenheter som uppskovsreglerna visat sig kunna
leda till genomfördes år 1953 en uppmjukning av tvåveckorsregeln. 1 mål av
sådan vidlyftighet att huvudförhandlingen beräknades kräva minst fyra veckor
fick rätten sålunda möjlighet att även efter uppskov som överstigit två
veckor fortsätta den påbörjade huvudförhandlingen i stället för att hålla
ny huvudförhandling. Såsom förutsättning härför uppställdes att rätten med
hänsyn till utredningens beskaffenhet eller annan särskild omständighet
lann synnerligt skäl att i stället för ny huvudförhandling hålla fortsatt huvudförhandling.
Det bör framhållas att införandet av denna undantagsregel
betraktades endast som en tillfällig lösning av frågan om behandlingen av
de vidlyftiga målen i avbidan på rättegångskommitténs allmänna översyn
av frågan.

I sin utredning i ämnet konstaterar rättegångskommittén att det i praxis
''isat sig i det närmaste omöjligt att vid handläggning av mycket vidlyftiga
mål tillämpa rättegångsbalkens uppskovsregler på det sätt som ursprungli -

Kungl. Mnj.ts proposition nr 1i2 år 1956

gen avsetts. Eu jämkning av dessa regler bör enligt kommitténs mening ske
Jämkningen får (lock icke innebära att man åsidosätter rättegångsbalkens
grundläggande principer om muntlighet, omedelbarhet och koncentration.
Från denna utgångspunkt diskuterar kommittén olika tänkbara lösningar
och undersöker först möjligheten att, i likhet med vad som gäller i Danmark
och Norge, lägga i domstolens hand att avgöra huruvida efter uppskov
i huvudförhandling ny eller fortsatt huvudförhandling skall hållas. Emellertid
anser sig kommittén icke kunna förorda en sådan lösning, främst därför
att denna skulle innebära risk för att den äldre rättegångsordningens uppskovssystem
åter skulle vinna insteg.

Tanken att icke genom i lag bestämda uppskovsfrister binda domstolarna
till ett visst förfarande har, såsom framgått av den föregående redogörelsen,
vunnit anslutning hos en del remissinstanser. Onekligen skulle också åtskilliga
fördelar vara förenade med en sådan lösning. En frihet för domstolarna
att alltefter de särskilda förhållandena avgöra i vilken utsträckning uppskov
i påbörjad huvudförhandling må tillåtas skulle väl i allmänhet icke
heller komma att leda till att uppskov skulle medges i någon större utsträckning.
Det torde emellertid icke kunna förnekas att en sådan lösning
skulle vara förenad med vissa risker att den äldre rättegångsordningens uppskovssystem
så småningom vinner insteg. Och detta system är helt oförenligt
med den nya rättegångsordningens grundläggande principer. Jag är därför
icke beredd att förorda en lösning efter nu antydda linjer utan anser, i
likhet med kommittén och flertalet av remissinstanserna, att i lagen bör anges
under vilka förutsättningar huvudförhandling må fortsättas efter uppskov.

Samma invändningar som kan anföras mot tanken att låta rätten efter
omständigheterna avgöra huruvida fortsatt eller ny huvudförhandling skall
hållas kan enligt kommitténs mening riktas även mot den genom 1953 års
lagändring införda undantagsregeln. Det är emellertid att märka att denna
undantagsregel har ett synnerligen snävt tillämpningsområde. Med hänsyn
härtill får invändningarna icke alls samma tyngd i detta fall. Emellertid kan
ur andra synpunkter vägande invändningar riktas mot undantagsregeln
■och jag anser det därför angeläget att söka åstadkomma en bättre lösning
av förevarande problem än den som uppnåddes genom 1953 års provisoriska
lagändring.

Den lösning som kommittén förordar innebär att den nuvarande tvåveckorsregeln
ändras på det sättet, att en viss tillåten maximitid för uppskov
stadgas i stället för att, såsom nu, en viss frist föreskrives, räknat från den
dag uppskov första gången meddelades. Denna maximitid, som skall gälla
även för det fall att flera uppskov meddelas under huvudförhandlingen, föreslås
av kommittén till femton dagar. Någon undantagsregel för mål av
synnerlig vidlyftighet skall icke gälla. Vidare föreslår kommittén att avbrott
i huvudförhandling skall utan särskilt uppskovsskäl få göras å dag
före helgdag. Sådant avbrott, liksom avbrott för helgdag, skall ej inräknas
i den nyss angivna längsta uppskovstiden. Slutligen föreslår kommittén en

Kungi. Maj.ts proposition nr 1 ''i2 år 1956

mindre utvidgning av de i 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 § upptagna uppskovsskälen.
Den nu gällande regeln att uppskov må ske, om det är oundgängligen
erforderligt för utredningen skall sålunda enligt kommittéförslaget
ersättas med en regel att uppskov må ske, om det är oundgängligen erforderligt
för handläggningen.

Kommitténs förslag att avbrott i huvudförhandling må ske å dag före
helgdag utan att avbrottet räknas som uppskov i teknisk mening har icke
föranlett några principiella invändningar från remissinstansernas sida; åtskilliga
av dessa har emellertid i detta hänseende förordat en något längre
gående lagändring än den kommittén föreslagit. Det har sålunda från flera
håll understrukits att det icke är realistiskt att räkna med att en huvudförhandling
som kräver flera veckor kan pågå mera än genomsnittligt tre eller
högst fyra dagar i veckan. En intensivare handläggning blir nämligen ofta
alltför pressande såväl för domstolsledamöterna som för parterna och deras
ombud. Deltagarna i en rättegång som spänner över en längre tidrymd
måste vidare beredas tillfälle att i någon omfattning sköta andra uppdrag
och ombesörja löpande ärenden. Detta gäller inte minst nämndemännen. De
nu anförda synpunkterna har enligt min mening klart bestyrkts av de vunna
erfarenheterna från handläggningen av vidlyftiga mål. Jag finner det därför
ur olika synpunkter angeläget att kortare uppehåll i rättegången då och
då kan göras. Bestämmelser som gör det möjligt för domstolen att med
ganska korta intervaller överlägga om ett behandlat avsnitt i ett mål, samla
och ordna intrycken av vad som förekommit och förbereda den fortsatta
handläggningen torde icke motverka utan fastmer främja rättegångens
koncentration och omedelbarhet.

På grund av det anförda vill jag, i likhet med åtskilliga remissinstanser,
föreslå att avbrott i handläggningen må, så länge sammanträdet pågår, äga
rum under högst två söckendagar i veckan, utan att sådant avbrott inräknas
i den uppskovstid som är avgörande för frågan om fortsatt eller ny huvudförhandling
skall hållas. Såsom förutsättning för att dylikt avbrott skall få
äga rum torde böra anges, att handläggningen av målet kan beräknas taga
mera än två dagar i anspråk och att avbrottet kan ske utan olägenhet. Det torde
böra överlåtas åt domstolen att efter omständigheterna avgöra vilken eller
vilka dagar i veckan som må vara handläggningsfria. Ett stadgande av detta
slag är av annan karaktär än de i 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 § upptagna
reglerna rörande uppskov i huvudförhandling. Med hänsyn härtill anser jag
att stadgandet icke bör upptagas i nämnda lagrum. Det synes lämpligen
kunna införas i 1 kap. 15 § första stycket. Vad i detta lagrum stadgas torde
genom hänvisningar i 50 kap. 15 § och 51 kap. 15 § böra göras tillämpligt
även på huvudförhandling i överrätt.

Vad sedan angår frågan hur den egentliga uppskovstiden skall bestämmas
kan jag, i likhet med flertalet remissinstanser, ansluta mig till kommitténs
förslag att ersätta den nuvarande tvåveckorsregeln med en regel
som anger en viss maximitid för tillåtna uppskov, ett eller flera. Däremot är
jag i likhet med åtskilliga remissinstanser icke övertygad om att den av

Kungl. Maj.ts proposition nr 152 år 1956

kommittén föreslagna maximitiden femton dagar är tillfyllest. En granskning
av handläggningstiden för de vidlyftiga mål som under senare år varit
före vid domstolarna ger enligt min mening vid handen att en högsta sammanlagd
uppskovstid om femton dagar kan bli för snäv, även om, såson
jag förordat, möjlighet gives till uppehåll i handläggningen under två söckendagar
i veckan. Såsom komplettering till den förteckning över handläggningstiderna
för vissa vidlyftiga mål som redovisas i en bilaga till kommitténs
betänkande vill jag nämna, att huvudförhandlingen vid Stockholms
rådhusrätt av tredje delen av de s. k. Lundquistmålen pågick under 53 dagar
och att uppehåll under huvudförhandlingen ägde rum under sammanlagt
48 vardagar. Uppehållen betingades främst av hinder för nämndemän
och försvarare samt önskemål från åklagare och försvarare och av förberedelser
för handläggning av nya avsnitt i målet och för slutanföranden i
behandlade avsnitt. Någon mera betydande förlängning utav den av kommittén
föreslagna tiden torde emellertid icke vara nödvändig. Med en tillåten
högsta sammanlagd uppskovstid om tjugu dagar och med de ändringar
av hithörande lagbestämmelser i övrigt som jag i det föregående föreslagit
torde domstolarna även efter ett upphävande av den år 1953 införda undantagsregeln
kunna bemästra problemen med de vidlyftiga rättegångarna.
Den angivna tiden torde å andra sidan icke vara så lång att rättens ledamöter,
då målet återupptages efter uppskov, ej kan antagas minnas vad som
förut förekommit i målet. Skulle rätten med hänsyn till den tid som förflutit
efter meddelat uppskov i målet eller av annat skäl finna lämpligt att
redogörelse lämnas för vad som tidigare förekommit eller att visst material
ånyo förebringas, kan rätten förordna därom. I enlighet med vad jag nu
anfört vill jag föreslå att den högsta sammanlagda uppskovstiden bestämmes
till tjugu dagar.

Uppenbarligen kommer en högsta uppskovstid om tjugu dagar att få betydelse
främst när det gäller handläggningen av vidlyftiga mål. Det alldeles
övervägande antalet mål är emellertid icke av särskilt vidlyftig natur och
det kunde kanske därför ifrågasättas om man icke för dessa mål kunde
uppställa snävare regler i fråga om uppskovstiden. En lösning med längre
sammanlagd uppskovstid för vidlyftiga mål än för vanliga mål synes emellertid
med tanke på gränsfallen och även i övrigt mindre lämplig. Med en
högsta uppskovstid av tjugu dagar för alla mål vinnes även den fördelen, att
i en domstol med treveckorstur för nämnden huvudförhandlingen kan, om
uppskov blir nödvändigt, uppskjutas tre veckor och sålunda fortsättas å
ordinarie rättegångsdag utan att nämnden behöver inkallas till extra sammanträde.

En reglering av uppskovstiden i enlighet med vad jag nu föreslagit torde
vidare medföra att i mål, där yttrande från interneringsnämnden, ungdomslängelsenämnden
eller annat häll inhämtas först efter huvudförhandlingen,
yttrandet kan betydligt oftare än för närvarande beräknas hinna avgivas
inom sådan tid att förhandlingen kan slutföras vid fortsatt huvudförhandling.
Däremot torde väl utlåtanden över verkställda sinnesundersökningar

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1956

i allmänhet ej hinna avgivas inom sådan tid att ny huvudförhandling kan
undvikas. Det är emellertid angeläget att tiden för sinnesundersökningar
nedbringas och jag har min uppmärksamhet riktad på de problem som
sammanhänger härmed.

Jag vill understryka att en reglering av uppskovstiden i enlighet med vad
jag här förordat icke på något sätt rubbar rättegångsbalkens bestämmelser
om vad som må utgöra skäl till uppskov. I sådant hänseende gäller såsom
huvudregel att påbörjad huvudförhandling skall fortgå utan avbrott till dess
målet är färdigt för avgörande. Undantagen från denna huvudregel är, såsom
framgått av den tidigare redogörelsen, restriktivt utformade. Någon
ändring i huvudregeln har icke föreslagits av kommittén. Beträffande en av
de i 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 § angivna förutsättningarna för att uppskov
må beviljas har kommittén emellertid föreslagit en mindre jämkning. Enligt
lagrummens nu gällande lydelse må uppskov beviljas, om rätten finner
det oundgängligen erforderligt för utredningen. För att möjliggöra uppskov
även av annat skäl än med hänsyn till utredningen i målet — behov föreligger
exempelvis av uppehåll i förhandlingen för överläggning inom domstolen
rörande ett handlagt avsnitt av målet eller för att domstolen och
parterna skall få tillfälle att förbereda och planlägga den fortsatta handläggningen
eller därför att någon av rättens ledamöter på grund av sjukdom
eller annan anledning blir förhindrad att tjänstgöra — föreslår kommittén
att ordet utredningen ersättes med det mera omfattande begreppet handläggningen.
I likhet med kommittén anser jag en jämkning av lagrummen
på denna punkt motiverad. Såsom framhållits av hovrätten för Nedre Norrland
torde uppskovsrätten icke behöva knytas vare sig till utredningen eller
handläggningen utan uppskov bör kunna medges när det finnes oundgängligen
erforderligt.

Även med den jämkning av förutsättningarna för uppskov som jag sålunda
föreslår framgår det klart av bestämmelserna härom att uppskov skall
medges endast när det påkallas av vägande skäl. Det är uppenbarligen av
största vikt att längre och upprepade uppskov i en påbörjad huvudförhandling
undvikes. Sådana äventyrar rättegångsbalkens grundläggande principer
om muntlighet, omedelbarhet och koncentration. Med anledning av ett uttalande
från föreningen Sveriges stadsdomare att sträng återhållsamhet bör
iakttagas vid beviljande av uppskov för att komplettera utredningen el. dyl.
vill jag emellertid framhålla, att om återhållsamheten i detta hänseende drives
alltför långt, så kan detta medföra att parterna, efter fullföljd av målet,
i högre instans i stor utsträckning åberopar och tillätes förebringa ny bevisning
eller annan utredning som icke ingått i det processmaterial på vilket
underrättens dom grundats. En sådan utveckling innebär olägenheter i
olika hänseenden. Det är av flera skäl angeläget att processmaterialet är
fullständigt redan i första instans.

I likhet med kommittén finner jag ej anledning att i detta sammanhang
föreslå någon ändring av reglerna i 43 kap. 13 § och 46 kap. 13 § om upprepningsskvldigheten
vid ny huvudförhandling. Icke heller finner jag an -

Kungl. Maj:ts proposition nr lb2 år 1956

ledning att i detta sammanhang föreslå någon ändring av hithörande regler
i 41 a § sinnessjuklagen. I de fall där domstolen efter huvudförhandling förordnat
om sinnesundersökning av en tilltalad torde skuldfrågan i regel ha
så klarlagts vid den första förhandlingen, att processmaterialet kan vid den
nya huvudförhandlingen begränsas i avsevärd grad. Uppenbarligen ankommer
det i första hand på parterna att verkställa den sovring av materialet
som i dessa fall kan ske. Vad nu sagts äger tillämpning även när huvudförhandling
uppskjutits för inhämtande av yttrande från interneringsnämnden
eller ungdomsfängelsenämnden och liknande fall.

Med hänsyn bland annat till att nu berörda regler i 41 a § sinnessjuklagen
till sin natur är processuella har Stockholms rådhusrätt föreslagit att reglerna
införlivas med rättegångsbalken. Detta framstår enligt rådhusrättens
mening som så mycket mera önskvärt som reglerna avsetts beröra icke blott
sinnesundersökningsfallen utan även sådana fall då uppskovsfristen gått
till ända till följd av att yttrande inhämtats från interneringsnämnden, ungdomsfängelsenämnden
eller annan myndighet. Vad rådhusrätten sålunda anfört
förtjänar enligt min mening att närmare övervägas. Med hänsyn till att
spörsmålen om interneringsnämndens och ungdomsfängelsenämndens uppgifter
och ställning är under utredning av strafflagberedningen och då förslag
i dessa hänseenden kan väntas inom kort är jag icke beredd att i detta
sammanhang föreslå någon ändring i fråga om bestämmelsernas placering.

2. Mellandom i brottmål

Kommittén

Kommittén erinrar om att det för brottmålens del icke finns någon motsvarighet
i gällande rätt till bestämmelsen i 17 kap. 5 § om mellandom i
tvistemål. Kommittén framhåller att brottmålsprocessen skulle kunna uppdelas
i två avsnitt — det ena avseende frågan om den tilltalade begått
brottslig gärning (skuldfrågan) och det andra avseende frågan vilken påföljd
som skulle ådömas gärningsmannen (påföljdsfrågan) — om regler infördes
som möjliggjorde avgörandet av förstnämnda fråga genom en särskild
mellandom. I betänkandet behandlar kommittén denna fråga ur processuell
synpunkt och ingår alltså ej i någon bedömning av de skäl som ur
kriminalpolitisk synpunkt kan tala för införande av institutet mellandom i
brottmål. Kommittén finner att med detta institut är förenade så stora olägenheter,
att de ej uppvägs av vad som skulle vinnas med institutet. Ett införande
av mellandom i brottmål skulle nämligen enligt kommitténs åsikt
dels begränsa rättens möjligheter att vid avgörandet av såväl skuldfrågan
som påföljdsfrågan beakta allt det processmaterial som hör ligga till grund
för avgörandet, dels göra det processuella förfarandet mera invecklat än för
närvarande och därmed sannolikt också i många fall fördröja målens slutliga
avgörande. På grund därav föreslår kommittén i detta avseende icke
någon åtgärd.

3 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 142

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1956

Yttrandena

I yttrandena har icke från något håll förordats att möjlighet nu skulle
öppnas för meddelande av mellandom i brottmål. Visserligen anser riksåklagarämbetet
att vägande kriminalpolitiska skäl talar för en sådan möjlighet
och att de processuella invändningar som kommittén riktat mot institutet
mellandom icke väger särskilt tungt. Ämbetet hemställer därför att frågan
tages upp till fortsatt övervägande. I samma riktning uttalar sig Stockholms
rådhusrätt, som anser att frågan bör få anstå i avbidan på att den behandlats
av strafflagberedningen ur kriminalpolitisk synpunkt. En klart avvisande
inställning mot tanken på mellandom i brottmål intager Sveriges advokatsamfund,
som särskilt pekar på de processuella olägenheterna. Föreningen
Sveriges häradshövdingar uttalar att anledning saknas att införa institutet,
om någon maximitid för avbrott i huvudförhandling icke upptages i lagen
utan, såsom föreningen förordar, en allmän befogenhet tillerkännes rätten
att bestämma huruvida efter avbrott ny huvudförhandling behöver hållas.

Departementschefen

När det gäller tvistemål har rätten under vissa förutsättningar möjlighet
att, då en för ett anspråk prejudicerande fråga föreligger till prövning, meddela
särskild dom över denna fråga, s. k. mellandom. Någon motsvarande
möjlighet föreligger icke för brottmålens del. Rätten äger alltså icke uppdela
brottmålsprocessen i skilda avsnitt på det sättet, att skuldfrågan och påföljdsfrågan
avgöres i skilda rättegångar. Frågan om mellandom i brottmål
har av rättegångskommittén behandlats ur processuella synpunkter och
kommittén har funnit att så avsevärda processuella olägenheter är förenade
med detta institut att det icke bör införas.

Otvivelaktigt skulle ett införande av institutet mellandom i brottmål medföra
åtskilliga svårigheter av processuell natur. Det torde emellertid icke
vara någon olöslig uppgift att överkomma dessa svårigheter men möjligen
skulle en ganska ingående laglig reglering visa sig nödvändig. Frågan om
mellandom i brottmål bör emellertid betraktas även och kanske främst ur
kriminalpolitisk synpunkt och vissa kriminalpolitiska skäl kan anföras för
en ordning som i vissa fall fall möjliggör en sådan uppdelning av brottmålsprocessen
att påföljdsfrågan ej prövas förrän skuldfrågan avgjorts i särskild
rättegång. Hela detta problem, som delvis är under utredning i annat
sammanhang, kräver emellertid ytterligare överväganden och jag är därför
inte beredd att i detta sammanhang föreslå någon ändring i nu gällande regler.

3. Suppleant för rättens ordförande

Kommittén

För att minska riskerna för att domstol med nämnd skall förlora sin domförhet
på grund av förfall för ordföranden under pågående förhandling föreslår
kommittén, att i 1 kap. 14 § rättegångsbalken införes den regeln att, om
i synnerligen vidlyftigt mål underrätt skall bestå av lagfaren domare och

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1956

nämnd, hovrätten må förordna annan lagfaren domare att övervara huvudförhandlingen
för att vid förfall för rättens ordförande i dennes ställe inträda
i rätten.

Yttrandena

Mot kommitténs förslag i denna del har några invändningar i sak icke
anförts. Stockholms rådhusrätt diskuterar i detta sammanhang möjligheten
att utöka antalet lagfarna ledamöter i domstol med nämnd till tre. En regel
härom skulle då kombineras med en domförhetsbestämmelse av innehåll att
domstolen är domför med endast två — eller en — av de lagfarna ledamöterna.
Med en sådan ordning, vilken särskilt för mål av betydande omfattning
och svårhetsgrad torde te sig angelägen, skulle frågan om suppleant
för rättens ordförande icke längre bli aktuell. Om emellertid tiden icke skulle
anses mogen för en reform av denna innebörd, har rådhusrätten icke någon
erinran mot det sätt på vilket kommittén sökt lösa problemet. Rådhusrätten
ifrågasätter dock om det för rådhusrättens vidkommande skall
anses erforderligt att endast hovrätten — och alltså icke magistraten — skall
äga förordna suppleant för rättens ordförande. Även föreningen Sveriges
stadsdomare finner det egendomligt att för förordnande av suppleant för rättens
ordförande skall gälla strängare regler än för förordnande av ordförande.

Hovrätten för Övre Norrland framhåller svårigheten att närmare angiva
när ett mål skall anses vara av synnerligen vidlyftig beskaffenhet. Med hänsyn
härtill föreslår hovrätten att orden »i synnerligen vidlyftigt mål» i det
föreslagna tillägget till 1 kap. 14 § utbytes mot »i mål av sådan omfattning
att huvudförhandlingen beräknas kräva minst fyra (två) veckor».

Departementschefen

Såsom framhållits av Stockholms rådhusrätt kan det önskemål, som kommittén
velat tillgodose genom möjligheten att i vidlyftiga mål förordna suppleant
för rättens ordförande, tillgodoses även genom en utökning av antalet
lagfarna ledamöter i domstol med nämnd i förening med en domförhetsregel
av innehåll att domstolen är domför även med ett mindre antal lagfarna ledamöter
än det som högst må sitta i rätten. Frågan om underrätts sammansättning
och om domförhetsreglerna är för närvarande föremål för särskild
utredning. Med hänsyn härtill och till att behovet av en reform i enlighet
med kommitténs förslag icke i praktiken visat sig särskilt trängande är jag
icke för närvarande beredd att föreslå införande av bestämmelser om suppleant
för rättens ordförande. Mot förslaget synes för övrigt den anmärkningen
kunna riktas, att suppleantens ställning och befogenheter i rättegången
innan han inträtt i rätten icke reglerats med den klarhet som är önskvärd.
Självfallet hör han ej innan han inträtt i rätten äga att deltaga i rättens
omröstning till dom eller beslut. Däremot talar starka skäl för att han i likhet
med rättens ledamöter i övrigt skall äga rätt att genom frågor till parterna
eller på annat sätt bidraga till målets belysning och att deltaga i rät -

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1956

tens överläggningar. Såsom nyss antytts synes emellertid hela problemet
kunna anstå i avbidan på den nämnda utredningen.

4. Tid för meddelande av dom i mål mot häktad
Gällande bestämmelser

I 30 kap. rättegångsbalken ges bestämmelser om dom och beslut i brottmål.
Enligt 7 § andra stycket skall, då huvudförhandling ägt rum, samma
eller sist nästa helgfria dag överläggning hållas och, om det kan ske, dom
beslutas och avkunnas. Finnes rådrum för domens beslutande eller avfattande
oundgängligen erforderligt, må rätten besluta anstånd därmed; domen
skall dock, om ej synnerligt hinder möter, skriftligen avfattas och meddelas,
då den tilltalade är häktad, inom en vecka och i annat fall inom två veckor
efter förhandlingens avslutande. Är den tilltalade häktad, skall domen meddelas
senast inom två veckor.

17 kap. 9 § andra stycket innehåller för tvistemålens del bestämmelser
som i huvudsak överensstämmer med reglerna rörande brottmål. I tvistemål
kräves dock för anstånd med domens meddelande endast att på grund av
målets beskaffenhet rådrum erfordras för domens beslutande eller avfattande.

Kommittén

Kommittén framhåller att synnerligt hinder att meddela dom inom två
veckor efter förhandlingens avslutande helt naturligt oftare föreligger i mycket
vidlyftiga mål än i andra mål och att rätten då kan dröja ytterligare någon
tid härmed. Frågan om tiden för meddelande av dom är därför i förevarande
sammanhang av intresse endast i mål rörande häktade, där en absolut
tidsgräns av två veckor gäller. Kommittén anser, att i lagen bör finnas
föreskriven en absolut maximitid, inom vilken dom i mål rörande häktade
skall meddelas. Denna tid bör naturligtvis ej sättas så kort, att icke rättens
prövning även i de vidlyftigaste mål kan ske med tillbörlig noggrannhet och
fullständighet. Kommitténs förslag om ändring av uppskovsreglerna bör
emellertid skapa ökade möjligheter för rätten att under huvudförhandlingens
gång etappvis överlägga om och preliminärt ta ställning till olika delar
av ett vidlyftigt brottmål. På detta sätt kan rätten i ej ringa utsträckning
förbereda arbetet med domen i målet och därigenom nedbringa tiden mellan
huvudförhandlingens avslutande och domens meddelande. Om kommitténs
förslag genomföres, torde någon jämkning ej behöva ske av nu gällande regler
om tid för meddelande av dom i mål rörande häktad. Kommittén föreslår
därför i förevarande avseende icke någon åtgärd.

Yttrandena

I flera yttranden förordas en uppmjukning av stagandet om tiden för meddelande
av dom i mål mot häktad. Svea hovrätt föreslår att den absoluta tidsgränsen
för detta fall helt utgår och motiverar sitt förslag på följande sätt:

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1956

Till en början må påpekas, att den i 30 kap. 7 § rättegångsbalken stadgade
absoluta tidsgränsen av två veckor för meddelande av sådan dom enligt 19 §
promulgationslagen till rättegångsbalken äger tillämpning jämväl i andra
fall, då tilltalad är intagen i fångvårdsanstalt eller på sjukhus. Det är för
hovrätten känt, att i ett fall, då det för den på anstalt intagne tilltalade var
tämligen betydelselöst om domen meddelades en vecka förr eller senare, rättens
ledamöter endast genom att pressa sig till det allra yttersta lyckades
få domen avfattad inom nämnda tidsfrist. I det närmaste uteslutet torde
vara att på så kort tid meddela dom i mål av sådan vidlyftighet som de
första och sista avsnitten av Lundquistmålen, därest icke under målets gång
långa uppehåll göras för beslutande och avfattning av dom beträffande redan
handlagda delar. Då kommittén förklarar, att dess förslag till ändring
av uppskovsreglerna skulle skapa ökade möjligheter för rätten att på detta
sätt etappvis överlägga om och preliminärt taga ställning till olika delar av
ett vidlyftigt brottmål, må först framhållas, att ett dylikt förfarande endast
kan ifrågakomma i mål av sådan beskaffenhet, att handläggningen av olika
delar därav helt kan slutföras för sig. Det bör nämligen icke förekomma, att
rätten håller överläggning och tar ställning till en del av ett mål, innan parterna
slutfört sin talan i den delen. Vidare kan invändas, att det väl från de
synpunkter varom nu är fråga icke är någon fördel att handläggningen blir
utdragen för att tiden mellan huvudförhandlingens avslutande och domens
meddelande skall kunna förkortas. Hovrätten vill under hänvisning till det
anförda föreslå den ändringen i 30 kap. 7 § rättegångsbalken, att tidsbestämmelsen
om dom senast inom två veckor för den händelse den tilltalade är
häktad får utgå. Vikten av skyndsamhet i fall då den tilltalade är häktad
har redan tidigare betonats i lagrummet och är för övrigt sedan gammalt inskärpt
i domarens medvetande.

Även Sveriges juristförbund anser att den ovillkorliga tidsbestämningen
för dom i mål mot häktad bör utgå. Förbundet erinrar om att de vidlyftigaste
rättegångarna under senare år avsett brottmål och att en del av dem dessutom
innehållit frågor av synnerligen invecklad och svårbedömd beskaffenhet.
I dessa fall torde prövningen av målet och avfattningen av domen icke
kunnat medhinnas på två veckor med mindre avkall gjorts på noggrannheten
och fullständigheten och domstolsledamöterna dessutom pressat sig långt
över vad som är rimligt ur personalvårdens och rättssäkerhetens synpunkter.
Men även i mål av mindre vidlyftighet kan den absoluta tidsfristen av
fjorton dagar för meddelande av dom medföra, att domstolsledamöterna blir
hårdare pressade än vad som kan anses försvarligt från de angivna synpunkterna.

Föreningen Sveriges häradshövdingar anser att lagen bör lämna domstolen
möjlighet att, då alldeles särskilda skäl föreligger, göra avsteg från tvåveckorsregeln.
Om de av föreningen föreslagna reglerna om avbrott i huvudförhandling
skulle genomföras, lärer väl även i ganska vidlyftiga mål dom
rörande häktad kunna meddelas inom två veckor från huvudförhandlingens
avslutande. Fall kan emellertid förekomma, då ett mål är av sådan vidlyftighet,
att det i praktiken blir omöjligt att, om sedvanlig omsorg skall nedläggas
vid domens utarbetande, färdigställa domen inom fjorton dagar.

Att den nu gällande absoluta tidsgränsen är otillräcklig understrykes
slarkt av Stockholms rådhusrätt, som anför hl. a.:

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1956

När det gäller vidlyftiga brottmål, i vilka väl merendels den tilltalade är
häktad, kunna nämligen fall finnas, då det icke står i mänsklig makt att
medhinna domens utformande inom den ifrågavarande tiden, och det måste
anses synnerligen förkastligt, om domstolen enbart för att kunna fullgöra
sitt åliggande att noggrant och fullständigt i domen redovisa materialet skulle
se sig nödsakad att frigiva den häktade. För att erfarenhetsmässigt belysa
tider, som åtgått för domsskrivning i vidlyftiga brottmål skall här redovisas,
att de så kallade Lundquistmålen härutinnan krävt 65 dagar i rådhusrätten
och 23 dagar i hovrätten för det första målet samt 36 dagar i rådhusrätten
och 57 dagar i hovrätten för det andra målet. Det får antagas vara
uteslutet, att om Lundquist varit häktad dessa tider kunnat i sådan mån
nedbringas, att domarna kunnat meddelas inom fjorton dagar från huvudförhandlingarnas
avslutande. Det nu i huvudförhandling slutbehandlade
tredje Lundquistmålet, vilket är mera omfattande än de tidigare, lärer icke
kunna utmynna i dom inom tid från huvudförhandlingens slut, som understiger
den längsta av de nyss angivna tiderna.

Föreningen Sveriges stadsdomare tillstyrker att nu gällande bestämmelser
bibehålies endast under den förutsättningen att kommitténs förslag om särskiljande
av åtal genomföres och att vad föreningen anfört om särskilda
regler för uppehåll med handläggningen av vidlyftiga mål vinner beaktande.

Departementschefen

Såväl i tvistemål som i brottmål gäller som huvudregel att dom skall meddelas
i omedelbar anslutning till den överläggning i målet som, när huvudförhandling
ägt rum, skall hållas samma eller sist nästa helgfria dag. Anstånd
med domens meddelande kan emellertid äga rum. Den allmänna
anståndsfristen är två veckor efter förhandlingens avslutande. Möter synnerligt
hinder att meddela domen inom denna tidsfrist, kan — utom i brottmål
vari den tilltalade är häktad — ytterligare anstånd äga rum; någon
absolut tidsgräns är då icke föreskriven. Beträffande häktade gäller att domen,
om ej synnerligt hinder möter, skall meddelas inom en vecka efter förhandlingens
avslutande och längre anstånd än två veckor får icke förekomma.

Den i lagen föreskrivna absoluta maximitiden i fråga om tiden för meddelande
av dom mot tilltalad som är häktad har i praktiken visat sig medföra
svårigheter när det gäller vidlyftiga mål och en uppmjukning av denna
föreskrift har ifrågasatts. Rättegångskommittén har emellertid ansett att
någon jämkning av hithörande regler ej behöver ske, om kommitténs förslag
om ändring av uppskovsreglerna i 46 kap. 11 § genomföres. Genom en
ändring av uppskovsreglerna skulle nämligen, anser kommittén, ökade möjligheter
skapas för rätten att under huvudförhandlingens gång etappvis
överlägga om och preliminärt taga ställning till olika delar av ett vidlyftigt
brottmål.

Såsom framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen för remissinstansernas
yttranden i denna del har från flera håll starkt understrukits
att behov av en uppmjukning av den absoluta tidsgränsen föreligger även
om en ändring av uppskovsreglerna genomföres. Häradshövdingeföreningen

Kungl. Maj.ts proposition nr 742 år 1956

framhåller sålunda att det i praktiken kan vara omöjligt att färdigställa en
dom i ett vidlyftigt mål inom fjorton dagar, om sedvanlig omsorg skall nedläggas
vid domens utarbetande. Samma ståndpunkt intager Svea hovrätt
och Stockholms rådhusrätt, domstolar som i högre grad än andra torde ha
praktisk erfarenhet av de särskilda svårigheter som är förenade med de vidlyftiga
målen.

Vad som sålunda och i övrigt anförts från remissinstansernas sida äger
enligt min mening en sådan tyngd, att en uppmjukning av den absoluta tidsgräns
inom vilken dom i mal rörande häktad skall meddelas framstar såsom
påkallad trots de betydelsefulla hänsyn som föranlett denna maximifrist.
Föreskrifterna rörande tiden för meddelande av dom mot den som
är häktad bör icke vara så snävt utformade, att de i praktiken omöjliggör
en tillämpning av rättegångsbalkens häktningsregler i vidlyftiga mål. Å
andra sidan bör av föreskrifterna tydligt framgå att särskild skyndsamhet
kräves, när det gäller tilltalad som är häktad. Det må emellertid i detta
sammanhang erinras om att domstolen jämlikt 4 kap. 12 § strafflagen
äger förordna att häktningstiden skall avräknas från straffet.

Frågan hur en uppmjukning av föreskriften om den absoluta tidsfristen
lämpligen bör ske är tveksam. Närmast till hands ligger måhända den
lösningen, att man något förlänger den nuvarande tidsfristen om två veckor.
För att vinna vad man önskar uppnå med en förlängning av tidsfristen torde
denna icke kunna bestämmas till kortare tid än tre veckor. Även en sådan
mindre utvidgning av tidsfristen är emellertid ägnad att väcka starka betänkligheter.
Bortsett från att en dylik förlängning i något, säkerligen mycket
sällsynt, fall skulle kunna visa sig otillräcklig synes mot denna lösning
främst kunna anföras, att den kan tänkas leda till en allmän förlängning
av anståndstiden. Om den längsta anståndstiden skulle bestämmas till tre
veckor, skulle ett beslut om exempelvis fjorton dagars anstånd med domen
uppenbarligen icke få samma karaktär av undantagsfall som ett dylikt beslut
för närvarande har. Med hänsyn till de stora krav på skyndsamhet
som måste ställas särskilt när det gäller avgörande i brottmål mot tilltalad
som är häktad vill jag icke förorda en lösning som för det stora flertalet
mål innebär risk för en förlängning av tiden mellan huvudförhandlingens
avslutande och domen i målet, låt vara att lösningen visserligen skulle undanröja
vissa svårigheter som för närvarande kan uppkomma i ett eller
annat undantagsfall. Jag vill i stället, om än med viss tvekan, ansluta mig
till det ändringsförslag som förordats i flera av remissyttrandena och som
innebär att den särskilda regeln om dom senast inom två veckor för den
händelse den tilltalade är häktad får utgå. Med en sådan lösning kommer,
liksom för närvarande, huvudregeln att vara den, att dom i brottmål
skall beslutas och avkunnas omedelbart efter den överläggning som skall
hållas i anslutning till huvudförhandlingen. Finnes rådrum för domens beslutande
eller avfattande oundgängligen erforderligt, må rätten besluta anstånd
därmed. Om ej synnerligt hinder möter, skall i sådant fall domen
meddelas, när den tilltalade är häktad, inom en vecka och i annat fall inom

Kungl. Maj.ts proposition nr li2 år 1956

Ivå veckor efter förhandlingens avslutande. Någon anledning att befara att
domstolarna skall missbruka denna starkt begränsade möjlighet till anstånd
anser jag icke föreligga.

För att möjliggöra särskild kontroll över att domstol icke beslutar anstånd
med meddelande av dom mot häktad i andra fall eller i större utsträckning
än som avses med bestämmelserna kunde möjligen övervägas att
föreskriva skyldighet för domstol att vid beslut om anstånd överstigande
två veckor göra anmälan om beslutet med uppgift om anledningen till anståndet.
Mot införande av en sådan anmälningsskyldighet kan emellertid vägande
invändningar göras. Jag kan därvid åberopa väsentligen samma skäl
som föranledde att ett liknande förslag om anmälningsskyldighet avvisades
vid nya rättegångsbalkens tillkomst. Vid detta tillfälle framfördes vissa förslag
att genom enklare anordningar än införande av anmälningsskyldighet vinna
möjlighet att utöva kontroll. Sålunda framfördes tanken att låta rätten i en
särskild liggare över mål, i vilka anstånd med meddelande av dom beslutats,
anteckna anledningen till anståndet. En sådan anordning synes kunna
genomföras utan de olägenheter som är förenade med ett anmälningsförfarande.
Erforderliga föreskrifter härom torde emellertid kunna meddelas i
administrativ ordning.

De av mig i det föregående föreslagna lagändringarna torde böra träda i
kraft den 1 januari 1957. Särskilda övergångsbestämmelser torde icke vara
påkallade. Härav följer att de nya bestämmelserna enligt vedertagna grundsatser
blir tillämpliga även på rättegångar som är anhängiga när lagändringarna
träder i kraft.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom justitiedepartementet
upprättats förslag till lag om ändring i rättegångsbalken. Förslaget har fogats
såsom bilaga (Bilaga A) till detta protokoll. Vid protokollet har jämväl
fogats rättegångskommitténs lagförslag (Bilaga B).

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över det såsom bilaga
A1 upptagna lagförslaget måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Torsten Johansson

1 Denna bilaga, som är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här
uteslutits.

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1956

Bilaga B

Rättegångskommitténs förslag

till

Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 1 kap. 14 och 15 §§, 43 kap. 11 §, 45 kap. 3 §
och 46 kap. 11 § rättegångsbalken skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

(Nuvarande Igdelse)

Om särskild

(Föreslagen Igdelse)

1 kap.

14 §.

är stadgat.

Skall i synnerligen vidlyftigt mål
underrätt bestå av en lagfaren domare
och nämnd, må hovrätten förordna
annan lagfaren domare att
övervara huvudförhandlingen för att
vid förfall för rättens ordförande i
dennes ställe inträda i rätten. Beträffande
sådan domare skall, ändå att
han ej inträtt i rätten, vad i 4 kap.
12—14 §§ stadgas äga motsvarande
tillämpning.

15 §.

Till huvudförhandling må ej utan Till huvudförhandling må ej utan
synnerliga skäl å samma dag utsät- synnerliga skäl å samma dag utsättas
flera mål, än att de kunna beräk- tas flera mål, än att de kunna beräknas
bliva slutförda under en tid av nas bliva slutförda under en tid av
sex timmar. Hinna ej alla sålunda ut- sex timmar. Hinna ej alla sålunda utsatta
mål behandlas under dagen el- satta mål behandlas under dagen,
ler kräver ett måls handläggning me- skall sammanträdet pågå under erra
än en dag, skall sammanträdet f order ligt antal helgfria dagar i följd,
pågå under erforderligt antal helgfria
dagar i följd.

Om den------förordnar Konungen.

43 kap.

11 §•

Kungl. Maj.ts proposition nr H2 år 1956

(Nuvarande lydelse)

börjad huvudförhandling må ej uppskjutas,
med mindre förhandlingen
ägt rum enligt 3 § första stycket eller
efter handläggningens börjain nytt
viktigt skäl anförts eller kännedom
vunnits om nytt viktigt bevis eller
rätten eljest finner det oundgängligen
erforderligt för utredningen. Uppskjutes
huvudförhandlingen, skall
den återupptagas, så snart lämpligen
kan ske.

Återupptages målet till slutlig
handläggning inom två veckor från
dagen för första förhandlingens avslutande,
må huvudförhandlingen
fortsättas. I annat fall skall ny huvudförhandling
hållas, om ej i mål
av sådan omfattning att huvudförhandlingen
beräknas kräva minst fyra
veckor rätten med hänsyn till utredningens
beskaffenhet eller annan
särskild omständighet finner synnerliga
skäl att i stället fortsatt huvudförhandling
hålles.

Till uppskjuten

(Föreslagen lydelse)

ver huvudförhandlingen mera än en
dag, skall den fortgå under erforderligt
antal helgfria dagar i följd; dock
må, om så anses lämpligt, uppehåll
göras å dag före helgdag. Påbörjad
huvudförhandling må ej uppskjutas,
med mindre förhandlingen ägt rum
enligt 3 § första stycket eller efter
handläggningens början nytt viktigt
skäl anförts eller kännedom vunnits
om nytt viktigt bevis eller rätten eljest
finner det oundgängligen erforderligt
för handläggningen. Uppskjutes
huvudförhandlingen, skall den
återupptagas, så snart lämpligen kan
ske.

Återupptages målet till handläggning
efter avbrott, som varat sammanlagt
högst femton dagar, helgdag
och dag före helgdag ej inräknade,
må huvudförhandlingen fortsättas. I
annat fall skall ny huvudförhandling
hållas.

hans utevaro.

45 kap.

3 §•

Väckas samtidigt åtal mot någon Hava åtal väckts mot någon för fleför
flera brott eller åtal mot flera för ra brott eller åtal mot flera för att
att hava tagit del i samma brott, sko- hava tagit del i samma brott, skola
la åtalen handläggas i en rättegång, åtalen handläggas i en rättegång, om

Även i annat fält än nu sagts må ej rätten finner särskild handläggflera
åtal handläggas i en rättegång, ning uppenbart vara lämpligare.
om det är till gagn för utredningen. Hava åtal väckts mot flera för skilNär
skäl äro därtill, må de åter sär- da brott, må åtalen handläggas i en
skiljas. rättegång, om det är till gagn för ut redningen.

När skäl äro därtill, må de
åter särskiljas.

Ej må------- —- — är tillämplig.

46 kap.

11 §•

Huvudförhandlingen skall såvitt Huvudförhandlingen skall såvitt
möjligt fortgå utan avbrott, till dess möjligt fortgå utan avbrott, till dess
målet är färdigt till avgörande. På- målet är färdigt till avgörande. Kräbörjad
huvudförhandling må ej upp- ver huvudförhandlingen mera än en
skjutas, med mindre förhandlingen dag, skall den fortgå under erforderägt
rum enligt 3 § första stycket el- ligt antal helgfria dagar i följd; dock

Kungl. Maj.ts proposition nr H2 år 1956

(Nuvarande lydelse)

ler efter handläggningens början nytt
■viktigt skäl anförts eller kännedom
vunnits om nytt viktigt bevis eller
rätten eljest finner det oundgängligen
erforderligt för utredningen. Uppskjutes
huvudförhandlingen, skall
den återupptagas, så snart lämpligen
kan ske. Är den tilltalade häktad,
skall förhandlingen återupptagas
inom en vecka från dagen för föregående
förhandlings avslutande eller,
då han häktats därefter, från dagen
för hans häktande, om ej på grund
av särskilda omständigheter längre
uppskov är nödvändigt.

Återupptages målet till slutlig
handläggning inom två veckor från
dagen för första förhandlingens avslutande,
må huvudförhandlingen
fortsättas. I annat fall skall ny huvudförhandling
hållas, om ej i mål
av sådan omfattning att huvudförhandlingen
beräknas kräva minst fyra
veckor rätten med hänsyn till utredningens
beskaffenhet eller annan
särskild omständighet finner synnerliga
skål att i stället fortsatt huvudförhandling
hålles.

Till uppskjuten —

(Föreslagen lydelse)

må, om så anses lämpligt, uppehåll
göras å dag före helgdag. Påbörjad
huvudförhandling må ej uppskjutas,
med mindre förhandlingen ägt rum
enligt 3 § första stycket eller efter
handläggningens början nytt viktigt
skäl anförts eller kännedom vunnits
om nytt viktigt bevis eller rätten eljest
finner det oundgängligen erforderligt
för handläggningen. Uppskjutes
huvudförhandlingen, skall
den återupptagas, så snart lämpligen
kan ske. Är den tilltalade häktad,
skall förhandlingen återupptagas inom
en vecka från dagen för föregående
förhandlings avslutande eller,
då han häktats därefter, från dagen
för hans häktande, om ej på grund
av särskilda omständigheter längre
uppskov är nödvändigt.

--15 § sägs.

Denna lag träder i kraft den ■ I fråga om mål i vilka

huvudförhandlingen börjat före nämnda dag skola dock 43 kap. 11 § och
46 kap. 11 § i deras äldre lydelse gälla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1956

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 14 mars
1956.

Närvarande:

justitieråden Lech,

Regner,

Lind,

regeringsrådet Lorichs.

Enligt lagrådet den 8 mars 1956 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 17 februari 1956, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag om ändring i rättegångsbalken.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet S. Rudholm.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
Sverker Jonson

Kungl. Maj:ts proposition nr 1&2 år 1956

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 16 mars 1956.

Närvarande:

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 14 mars
1956 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 17 februari 1956 remitterade
förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken.

Föredraganden hemställer, att lagförslaget, som av lagrådet lämnats utan
erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Sverker Jonson