Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1958 (Proposition 1958:141 - a)

Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1958

Nr 141

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående dispositionen
av vissa kronolägenheter, m. m.; given Stockholms
slott den 21 mars 1958.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF

Gösta Netzén

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen behandlas bland annat frågan om överföring till domänverkets
förvaltning av vissa under lantbruksorganisationens förvaltning stående
kronolägenheter ävensom om försäljning av sådana lägenheter. På
grundval av en i ämnet verkställd utredning föreslås, att vissa inom skogslandet
ovan odlingsgränsen i Västerbottens och Norrbottens län belägna
kronolägenheter skall överföras till domänverkets förvaltning, dock att överflyttning
av norrländska fjällägenheter under en övergångstid av 4 år eller
intill den 1 juli 1962 skall vara beroende av särskilda förutsättningar.

Vidare behandlas i propositionen skilda åtgärder i syfte att åstadkomma
vidgad decentralisering av beslutanderätten i hithörande ärenden ävensom
bättre likformighet i tillämpningen av bestämmelserna på området. Härjämte
föreslås bland annat vissa utvidgningar och en precisering av rätten till
flyttningsbidrag till innehavare av kronolägenheter, som bör nedläggas.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 141

Kungl. Maj:ts proposition nr lil år 1958

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
21 mars 1958.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Kling,
Skoglund, Edenman, Netzén, Kjellin, Johansson.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Netzén, frågor angående ändrade
bestämmelser beträffande dispositionen av vissa kronolägenheter, m. in.
samt anför därvid följande.

A. Inledning

Genom beslut den 11 maj 1956 anbefallde Kungl. Maj:t lantbruksstyrelsen
att i samråd med domänstyrelsen — under beaktande av vad jordbruksutskottet
anfört i sitt av riksdagen godkända utlåtande 1956: 16 — företaga
en av utskottet förordad översyn rörande dispositionen av vissa kronolägenheter,
in. m. Lantbruksstyrelsen har den 10 september 1957 inkommit
med förslag angående dels överföring till domänverket av vissa under
lantbruksorganisationens förvaltning stående kronolägenheter, dels försäljning
av dylika lägenheter.

Över lantbruksstyrelsens förslag har efter remiss yttranden avgivits av
statskontoret, riksräkenskapsverket, domänstyrelsen, bostadsstyrelsen, länsstyrelserna
i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, lantbruksnämnderna
i nyssnämnda län, statens fritidsnämnd, Sveriges kronotorpare- och
kolonistförbund samt Svenska turistföreningen. Vid bostadsstyrelsens yttrande
har fogats yttranden av länsbostadsnämnderna i Västerbottens och
Norrbottens län. Länsstyrelserna har vid sina utlåtanden fogat yttranden
från lappfogdarna i resp. län.

Lantbruksstyrelsen har sedermera i skrivelse den 13 januari 1958 framfört
ytterligare synpunkter i anslutning till styrelsens förenämnda förslag
samt hemställt om ändrade bestämmelser i fråga om flyttningsbidrag och
avträdesersättning till innehavare av fjällägenheter och därmed jämförliga
lägenheter under lantbruksorganisationens förvaltning.

Över lantbruksstyrelsens skrivelse den 13 januari 1958 har yttranden

Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1958

inhämtats från statskontoret, riksräkenskapsverket, domänstyrelsen, bostadsstyrelsen,
länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län, lantbruksnämnderna i nyssnämnda län samt Sveriges kronotorpareoch
kolonistförbund. Bostadsstyrelsen har tillika överlämnat yttranden från
länsbostadsdirektörerna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Vid
länsstyrelsernas utlåtanden har fogats yttranden från lappfogdarna.

I detta sammanhang torde även till behandling få upptagas 2 skrivelser
från lantbruksstyrelsen dels den 22 oktober 1955 med förslag till ändringar
av kungörelsen den 20 juni 1947 (nr 267) angående upplåtelse av norrländska
fjällägenheter, m. m. och kungörelsen den 2 juni 1950 (nr 339) med
vissa bestämmelser rörande äldre kronolägenheter ävensom med förslag
till andra åtgärder, dels den 31 oktober 1955 med redogörelse för vissa av
turismens och friluftslivets organisationer lämnade synpunkter på hithörande
lägenheters betydelse för organisationernas verksamhet.

Över skrivelsen den 22 oktober 1955 har efter remiss yttranden avgivits
av statskontoret, riksräkenskapsverket, kammarkollegiet, domänstyrelsen,
byggnadsstyrelsen, länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län
samt Sveriges kronotorpare- och kolonistförbund.

Jag torde i det följande i korthet få redogöra för innehållet i lantbruksstyrelsens
olika förslag samt för yttrandena däröver. Dessförinnan torde
jag emellertid något få beröra nu gällande bestämmelser på ifrågavarande
område, i vad de har samband med nyssnämnda förslag.

B. Gällande bestämmelser

Bestämmelser angående de under lantbruksorganisationens förvaltning
stående kronolägenheterna meddelades i Kungl. Maj :ts brev den 20 juni
1947. Genom nämnda brev utfärdades dels förenämnda kungörelse 1947:
267 angående upplåtelse av norrländska fjällägenheter, m. in., dels föreskrifter
att de före den 1 juli 1947 upptagna jämtländska arrendelägenheter samt
fjällägenheter, skogstorp och odlingslägenheter ovan odlingsgränsen i Västerbottens
och Norrbottens län, som icke komrne att omföras till norrländska
fjällägenheter, skulle bibehållas i dåvarande upplåtelseform — såvida de
icke blev omedelbart nedlagda — och överflyttas till egnahemsorganisationens
förvaltning. Den 1 juli 1948 överfördes förvaltningen till lantbruksstyrelsen
och lantbruksnämnderna.

Enligt kungörelsen 1947: 267 (ändrad genom kung. 1948: 353; 1950: 337;
1954: 190) må Kungl. Maj :t å renbetesfjällen i Jämtlands län samt å kronomark
ovan odlingsgränsen i Västerbottens och Norrbottens län, då så finnes
påkallat med hänsyn till den allmänna samfärdseln eller eljest ur allmän
synpunkt, mot årlig avgift upplåta jordbrukslägenhct under nyttjanderätt
(norrländsk fjällägenhet). Då Kungl. Maj:t medgivit, att norrländsk
fjällägenhet må upplåtas, skall på lantbruksnämnden ankomma att bestämma
den årliga avgiften samt de villkor i övrigt, på vilka upplåtelsen

Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år 1958

skall ske. Den årliga avgiften för lägenheten må ej sättas högre än som finnes
skäligt med hänsyn till lägenhetens beskaffenhet. Vid avgiftens bestämmande
skall hänsyn även tagas till de kostnader, som kronan haft och har
att vidkännas för lägenhetens iordningställande.

Av lägenhetens mark skall genom kronans försorg i regel iordningställas
så stor del, att 2 kor kan födas å lägenheten och potatis kan odlas för husbehov.
I kontraktet skall anges, i vilken omfattning och inom vilken tid övrig
odlingsbar mark, som finnes å lägenheten, skall uppodlas. Genom kronans
försorg skall lägenheten vidare förses med boningshus, nödiga ekonomibyggnader
och övriga för jordbrukets drift erforderliga anläggningar. Intill
dess lägenheten iordningställts på nyssnämnda sätt, utgår ej avgift för lägenheten.

Det åligger kronan att å de byggnader, som erfordras för jordbruket,
verkställa sådana reparationer, som är nödvändiga för deras bibehållande
i brukbart skick. Denna skyldighet gäller dock ej reparationer, som är av
allenast mindre omfattning eller föranletts av lägenhetshavarens vållande.
Lägenhetshavaren är skyldig att väl hävda den upplåtna jorden och att avhjälpa
sådana brister å kronan tillhöriga nödiga byggnader, som föranleder
blott mindre reparationer. Lägenhetshavaren skall hålla erforderlig brandredskap.
Den, till vilken norrländsk fjällägenhet upplåtits före den 1 juli
1950, skall fr. o. m. nämnda dag vara befriad från skyldighet att hålla byggnaderna
å lägenheten brandförsäkrade men i stället vara pliktig att årligen
erlägga brandriskersättning med belopp, som lantbruksnämnden äger bestämma
men som ej må överstiga hälften av normal försäkringspremie.

Lägenhetshavare kan erhålla räntefritt inventarielån med högst 3 000 kr.
för anskaffande av nödiga jordbruksinventarier, utsäde, gödningsämnen, foder
och dylikt samt till andra nödvändiga utgifter för igångsättande av driften
å lägenheten. Inventarielån må ej utlämnas senare än 5 år från det lägenheten
tillträdes och skall i regel fr. o. in. femte kalenderåret efter det,
då tillträdet ägt rum, återbetalas med minst en tiondedel årligen.

Finner lantbruksstyrelsen, att lägenhet bör nedläggas och avträdes densamma,
må lägenhetshavaren tillerkännas flyttningsbidrag med skäligt belopp.
Därest lägenhetshavaren enligt lagen om nyttjanderätt till fast egendom
är berättigad till avträdesersättning med 2 500 kr. eller mera, må flyttningsbidrag
utgå med högst 2 500 kr. I annat fall skall iakttagas, att summan
av flyttningsbidrag och sådan ersättning, som nyss sagts, ej må överstiga
5 000 kr.

I Kungl. Maj:ts brev den 2 juni 1950 har föreskrivits bl. a., att vissa bestämmelser
i kungörelsen 1943: 532 angående upplåtelse av kronotorp samt
i kungörelsen 1950: 339 med vissa bestämmelser rörande äldre kronolägenheter
skall gälla jämväl de i det föregående oinförmälda äldre, till norrländska
fjällägenheter ej omförda lägenheterna.

För lägenhet, som upplåtits enligt kungörelsen 1950: 339, må erläggas årlig
avgift. Till utgångspunkt vid årsavgiftens bestämmande skall tagas ett
grundbelopp, som för kolonat skall utgöra 60 kr. och som för annan lägenhet
skall motsvara vad som enligt det förra avtalet utgått i årsavgift för
arrendeåret närmast före den 1 juli 1950 eller, om lägenhetshavaren då var
befriad från avgiftsskyldighet, det belopp som skulle utgått, därest så ej
varit fallet. Till grundbeloppet skall läggas skälig brandriskersättning.

Enligt ifrågavarande bestämmelser må utgå byggnadshjälp med ett belopp,
motsvarande högst 80 procent eller, om särskilda skäl föranleder där -

Kungi. Maj.ts proposition nr 141 år 1958

till, högst 90 procent av den godkända byggnadskostnaden. I bvggnadskostnaden
må ej inräknas värdet å virke eller annat material, som av kronan
kostnadsfritt tillhandahålles för byggnadsföretaget. Beviljas nyssnämnda
byggnadshjälp och är ej fråga allenast om botande av brandskada, må årsavgiften
höjas. Därvid må i regel fästas avseende endast vid sådan del av
byggnadshjälpen, som överstiger det understöd lägenhetshavaren högst
skulle kunnat för samma ändamål erhålla i form av räntefri stående del av
egnahemslån eller räntefritt stående förbättringslån enligt kungörelsen 1948:
546 om egnahemslån och förbättringslån eller såsom statsbidrag enligt kungörelsen
1948: 342 angående statligt stöd till jordbrukets yttre och inre rationalisering
m. in. Har lägenhetshavaren redan förut men senare än den 1
januari 1940 kommit i åtnjutande av statligt bidrag eller därmed jämförligt
lån för förbättring av byggnaderna, må dock i skälig omfattning tagas hänsyn
även till annan del av byggnadshjälpen än nyss sagts. I detta sammanhang
torde lämpligen böra erinras om att vid riksdagsbehandlingen av denna
fråga uttalades, att en höjning av avgiften med 1 procent av nyssnämnda del
utav byggnadshjälpen ansågs skälig.

Innehavare av här ifrågavarande lägenhet skall fr. o. in. den 1 juli 1950
vara befriad från skyldighet att hålla byggnaderna å lägenheten brandförsäkrade
men skall i stället vara pliktig att årligen erlägga brandriskersättning
med belopp, som lantbruksnämnden äger bestämma men som ej må
överstiga hälften av normal försäkringspremie.

Beträffande inventarielån gäller bestämmelserna i kungörelsen 1943:532
angående upplåtelse av kronotorp i tillämpliga delar.

Avträdes äldre lägenhet till kronan, skall lägenhetshavaren vara berättigad
till ersättning för förbättringsåtgärder, som efter senaste tillträdessyn
vidtagits med avseende å lägenhetens jord eller sådana byggnader, till vilka
lägenhetshavaren ägt erhålla fritt virke. Sådan avträdesersättning beräknas
särskilt för jord och särskilt för byggnader. För ersättningens bestämmande
skall från sammanlagda arbets- och materialkostnaden för förbättringsåtgärderna
i fråga dragas dels värdet å material, som tillhandahållits av kronan,
dels beloppet av statsbidrag och därmed jämförliga lån, som lämnats
i syfte att underlätta odlings- eller jordförbättrings- resp. byggnadsföretag
å lägenheten. Därest det ökade värde, som jorden resp. byggnaderna kan —
frånsett brist som vållats av lägenhetshavaren — anses till följd av förbättringsåtgärderna
äga vid avträdet, icke uppgår till fulla beloppet av den sammanlagda
kostnaden för åtgärderna, skall det på nyss angivet sätt beräknade
ersättningsbeloppet nedsättas i proportionellt motsvarande omfattning.
Är lägenhetshavaren enligt nyssnämnda bestämmelser berättigad till avträdesersättning
med 2 500 kr. eller mera, må flyttningsbidrag ntgå med högst
samma belopp. I annat fall skall iakttagas, att summan av flyttningsbidrag
och avträdesersättning ej må överstiga 5 000 kr.

C. Överföring till domänverket av vissa under lantbruksorganisationeiis
förvaltning stående kronolägenheter

Lantbruksstyrelsens förslag

Lantbruksstyrelsen erinrar till en början om att statsmakterna, då de för
10 år sedan anförtrodde nyssnämnda lägenheter åt egnaliemsorganisationens
förvaltning, torde ha väglells av önskemålet alt få lägenheterna i dessa
områden under enhetlig ledning och uppsikt. Bland de utslagsgivande

6, Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1958

synpunkterna på administrationen ay kronolägenheterna inom Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län var domänverkets intresse av att säkerställa
behovet av arbetskraft på de kronoparker, som låg nedom odlingsgränsen.
För skötseln av kronans marker ovanför odlingsgränsen ansågs
lägenheternas innehavare behövliga endast i ringa omfattning och kunna
beredas stadigvarande arbete blott på ett jämförelsevis fåtal ställen. Vidare
hystes en förmodan, att arrendatorerna själva skulle vara föga villiga att
åtaga sig kontraktsenligt arbete i kronoskogarna åt domänverket. Dessa
överväganden resulterade i att en uppdelning av lägenheterna på ifrågavarande
myndigheter, d. v. s. domänstyrelsen och egnahemsstyrelsen, ansågs
böra ske och att odlingsgränsen lämpligen kunde tagas såsom skiljelinje.
Egnahemsstyrelsen väntades emellertid upphöra som fristående verk genom
den samtidigt planerade sammanslagningen med lantbruksstyrelsen och
man räknade med att lantbruksorganisationen skulle få resurser, som väl
lämpade sig för att omhänderha lägenheterna. Den 1 juli 1948 överfördes
förvaltningen från egnahemsstyrelsen till lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna.

I anledning av Kungl. Maj :ts förenämnda utredningsuppdrag den 11 maj
1956 har lantbruksstyrelsen anmodat lantbruksnämnderna i Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län att inkomma med yttranden och förslag i ämnet.
Av de avgivna yttrandena har lantbruksstyrelsen bibringats den uppfattningen,
att förhållandena inom fjälltrakterna utvecklats i sådan riktning,
att förvaltningsfrågan ånyo aktualiserats och att tiden nu är inne för en
överflyttning av vissa lägenheter från lantbruksstyrelsen till domänstyrelsen
såsom den skogsförvaltande myndigheten.

Domänstyrelsen, med vilken lantbruksstyrelsen samrått, har förklarat sig
beredd att närmare pröva förslag om övertagande av sådana lägenheter ovan
odlingsgränsen i Västerbottens län och Norrbottens län, vilka är belägna inom
skogslandet och vilkas innehavare i större eller mindre utsträckning redan
arbetar åt domänverket. Därvid har domänstyrelsen dock förutsatt, att samtliga
ifrågakommande lägenheter ligger inom vissa angivna områden och kan
beräknas bli omförda till kronotorp enligt kungörelsen 1943: 532 angående
upplåtelse av kronotorp eller att med arrendatorerna kan träffas överenskommelse
om upplåtelser jämlikt kungörelsen 1950: 339 med vissa bestämmelser
rörande äldre kronolägenheter. Enligt domänstyrelsens mening bör
samtliga lägenheter inom ett geografiskt begränsat område förvaltas av en
och samma myndighet och överflyttning således ej äga rum, om någon arrendator
inom området håller fast vid sitt fjällägenhetskontrakt. Lägenheter,
som beräknas bli nedlagda inom den närmaste framtiden, bör enligt domänstyrelsens
mening avvecklas i de nuvarande organens regi, d. v. s. av lantbruksorganisationen.
I övrigt har beträffande domänstyrelsens inställning
till förslaget om övertagande av ifrågavarande lägenheter anförts följande.

F. n. har domänverket under sin förvaltning i de båda nordligaste länen
dels kronotorp enligt 1943 års kungörelse, härefter benämnda kronotorp/43,
dels kronolägenheter enligt 1950 års bestämmelser i fortsättningen benämn -

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1958

da kronolägenheter/50, dels ett antal till någon av sagda båda upplåtclseformcr
icke omförda äldre skogstorp, odlingslägenheter, kolonat och kronotorp.

Vid samråd under hand har domänstyrelsen framhållit, att de olägenheter
för dennas verksamhet, som följer av ett övertagande utav lägenheter, vilkas
innehavare motsätter sig att låta arrendekontrakten i fortsättningen avse
upplåtelser såsom kronotorp/43 eller kronolägenheter/50, är särskilt framträdande
i fråga om norrländska fjällägenheter. Domänstyrelsen har funnit,
att det för styrelsen såsom affärsdrivande verk med skogsbruk till huvuduppgift
saknas över huvud anledning att taga befattning med hithörande lägenheter
— för vilka hittills icke ifrågasatts något kontraktsenligt arbete på
kronoskogarna — i andra fall än där innehavarna är beredda att liksom flertalet
av domänverkets övriga arrendatorer åtaga sig skogsarbete på sätt som
förutsättes vid upplåtelser av kronotorp. Enligt 1943 års bestämmelser skall
vid upplåtelse av kronotorp mellan domänstyrelsen och kronotorparen överenskommas,
i vilken utsträckning torparen skall vara skyldig att åtaga sig
arbete på kronoskogarna, mot det att han å andra sidan skall äga påfordra,
att avtalat arbete också skall beredas honom till avtalsenlig eller i orten
gängse lön. Den huvudsakliga skillnaden mellan norrländska fjällägenheter
och kronotorp/43 torde vara, att med upplåtelse av de förstnämnda icke är
förbundet något arbetsavtal, medan de är likställda så till vida att kronan i
bägge fallen svarar helt för lägenheternas iordningställande med åbyggnader
och andra för jordbrukets drift erforderliga anläggningar. Kronotorp/43
är således egentligen att betrakta såsom tjänsteboställen för domänverkets
skogsarbetare. Visserligen föreligger ej heller för övriga arrendatorer under
lantbruksstyrelsen arbetsavtal men deras lägenheter intager därvidlag och i
övrigt en ställning, likartad med de domänverkets äldre lägenheter, som icke
blivit omförda till kronotorp/43. Från domänstyrelsens sida har med hänsyn
till berörda förhållanden föreslagits, att överflyttningen, i vad den avser
norrländska fjällägenheter, bör verkställas endast allt efter som innehavarna
förklarar sig villiga att medverka till att deras lägenheter omföres till kronotorp/43
eller kronolägenheter/50.

Innehållet i förenämnda yttranden från lantbruksnämnderna i Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län har lantbruksstyrelsen sammanfattat på
följande sätt.

Jämtlands län intager en särställning så till vida, att där enligt lantbruksnämndens
utredning icke torde finnas några ytterligare lägenheter, möjligen
med undantag av ett par i Ljusnedal, som lämpligen kan ifrågakomma för
överföring till domänverket. Inga av nämndens arrendatorer torde nämligen
ha sin huvudsakliga utkomst av skogsarbete åt kronan eller ha annan särskild
anledning att anlita domänverket. För dessa arrendatorer torde kreatursskötsel,
turism och skogsarbete i förening bilda försörjningsunderlaget.

För Västerbottens del har av lantbruksnämnden företagen utredning visserligen
givit vid handen, att från arrendatorernas sida icke kan väntas någon
allmän anslutning till planerna på att omföra fjällägenheter till kronolägenheter
under domänverkets förvaltning på de villkor med hl. a. arbetsåtagande
på kronoskogarna, som domänstyrelsen vill uppställa. Ur nämndens
synpunkt anses det emellertid både önskvärt och nödvändigt, alt de
lägenheter, vilka ligger inom länets skogsland, kommer under en skoglig
myndighet, som har bättre organisatoriska resurser än nämnden att handha
de krävande uppgifterna att bereda arrendatorerna stadigvarande arbetsinkomster
samt alt leda och övervaka lägenheternas upprustning. Genom sina
revir har domänverket redan en beprövad lokalorganisation med de bästa

Kungi. Maj:ts proposition nr lbl år 1958

förutsättningar att taga hand om dessa lägenheter liksom tidigare skett med
motsvarande lägenheter nedanför odlingsgränsen. Kronan är den störste
skogsägaren inom området, där skogsbruket bildar huvudnäringen. Nämnden
hävdar den meningen, att en sådan form för överflyttning av lägenheterna
inom skogslandet till domänverket bör sökas, att samtliga där befintliga
lägenheter kan föras över, trots att de huvudsakligen utgöres av fjällägenheter
enligt kungörelsen 1915: 169 angående upplåtande av odlingslägenheter
m. in. i trakterna ovan odlingsgränsen i Västerbottens och Norrbottens läns
lappmarker eller av norrländska fjällägenheter. Enligt nämnden bör detta
även ske oberoende av vilken upplåtelseform lägenheterna i fortsättningen
kan förväntas bli underkastade. Inom nämndens område är det fråga om 67
lägenheter, varav 2 odlingslägenheter, 7 skogstorp, 37 fjällägenheter och 21
norrländska fjällägenheter. Av dessa torde 3 fjällägenheter och 1 norrländsk
fjällägenhet komma att nedläggas.

Lantbruksnämnden i Norrbottens län förordar överflyttning till domänverket
av vissa angivna lägenheter, av vilka inga blivit omförda till norrländska
fjällägenheter. Förslaget omfattar 34 lägenheter, samtliga belägna
inom skogslandet med undantag av några lägenheter vid Porjus. Ifrågavarande
lägenheter har enligt vad nämnden funnit numera förlorat sin karaktär
av fjällägenheter, då de är belägna utom den egentliga fjällregionen
och vanligen intill allmän väg samt inom domänverkets intresseområde.
Arrendatorernas främsta arbetstillfällen erbjudes också på kronans skogar.

Enligt lantbruksstyrelsen kan det fastslås, att lantbruksnämndernas omförmälda
förslag i väsentliga delar överensstämmer med de av domänstyrelsen
framförda synpunkterna. Jämtlands län, där ingen omreglering tycks
vara aktuell, kan följaktligen lämnas åsido i sammanhanget. Någon meningsskiljaktighet
torde icke heller föreligga beträffande de lägenheter, som
i Norrbottens län ifrågasättes för överflyttning. För Västerbottens län har
däremot nämnden givit uttryck åt en ståndpunkt, som förestavats av andra
synpunkter än domänstyrelsens.

Härmed har lantbruksstyrelsen kommit in på ett mera betydande spörsmål,
varom meningarna är delade. Lantbruksstyrelsen utgår från att syftet
med den ifrågasatta reformeringen av administrationen i främsta rummet
varit att med hänsyn till lägenheternas belägenhet i avseende å behovet av
och tillgången på skogsarbete såsom inkomstkälla för arrendatorerna vinna
en rationellare uppdelning av lägenheterna mellan lantbruksstyrelsen och
domänstyrelsen. Enligt lantbruksstyrelsen torde härav följa, att huvudvikten
hör läggas mera på försörjningsbetingelserna än på upplåtelseformerna.
Lantbruksstyrelsen finner det av största vikt att, när nu en omreglering
overväges, en för såväl arrendatorerna som jordägaren geografiskt och praktiskt
ändamålsenlig uppdelning och förvaltning erhålles. Det kan övervägas
att låta den s. k. skogsodlingsgränsen vara normerande i stället för såsom
hittills odlingsgränsen. Emellertid torde en dylik gränsförskjutning icke
vara genomförbar utan vidare. Uppenbarligen bör undvikas att uppdela lägenheterna
inom ett mindre område på skilda myndigheter. Då det måste
räknas med att en del innehavare av fjällägenheter — vare sig det gäller
äldre fjällägenheter eller norrländska fjällägenheter — motsätter sig över -

Kungl. Maj.ts proposition nr lil år 1958

gäng till någon av domänverkets båda nyssnämnda upplåtelseformer, uppstår
frågan hur lämpligen bör förfaras med dylika områden, som därigenom
splittras. En kompromiss på så sätt, att det övervägande antalet av ena eller
andra slaget lägenheter får vara bestämmande, innebär enligt lantbruksstyrelsen
en otillfredsställande lösning.

Lantbruksstyrelsen framhåller att — även om det för domänverket skulle
vara förbundet med vissa olägenheter att handha även fjällägenhetsupplåtelser
— synes så knappast bli fallet beträffande de kvarstående äldre fjälllägenbeterna.
Sistnämnda lägenheter torde nämligen få anses jämställda
med de av domänverket nedanför odlingsgränsen redan förvaltade äldre
upplåtelser av kolonat, skogstorp, odlingslägenheter och även kronotorp,
där arrendatorerna icke iklätt sig arbetsåtagande på kronans skogar men
likväl i större eller mindre omfattning arbetar för kronans räkning eller
vilkas arbetskraft icke alls kan påräknas. Lantbruksstyrelsen har tidigare
framhållit, att lägenheternas möjligheter att fortbestå är till största delen
beroende av huruvida och i vilken utsträckning arbetstillfällen kan beredas
innehavarna genom domänverket. Det får ej heller förbises, att utvecklingen
kan medföra, att upplåtelseformerna kommer att omprövas i fortsättningen.
Omregleringar av upplåtelseform kan enligt styrelsen också tänkas
i samband med byte av arrendator vid exempelvis dödsfall eller arrendeperiodernas
utgång. Det torde sålunda bli möjligt att successivt dirigera de
nya upplåtelserna i önskvärd riktning.

Vad angår överflyttningen till domänverket av norrländska fjällägenheter
framhåller lantbruksstyrelsen, att omföring till kronotorp/43 redan
från början kan genomföras beträffande en del av ifrågakommande lägenheter.
Lantbruksstyrelsen utgår från att många av de återstående lägenheterna
kan omföras så småningom, allteftersom arrendatorerna finner fördelaktigt
att övergå till att bli kronotorpare och därmed få säkrare arbetsmöjligheter.

Såsom lantbruksnämnden i Västerbottens län anfört, erbjuder nämnden
icke en särskilt ändamålsenlig organisation för handhavandet av lägenheterna.
För detta ändamål är domänverket med sin lokalt förgrenade förvaltning
bättre rustat liksom för att ordna med erforderliga arbetstillfällen
i kronoskogarna. Enligt lantbruksstyrelsen har erfarenheten visat, att verksamheten
blivit tungrodd för nämnden, som har sin personal placerad i residensstaden
men saknar lokalorgan motsvarande reviren ute i bygderna.

Såvitt lantbruksstyrelsen kunnat finna, förefaller en överflyttning till domänverket
vara ägnad att påtagligt förbättra och trygga arrendalorernas
ställning, samtidigt som den statliga administrationen rationaliseras och
effektiviseras. Det är därför angeläget, att förvaltningsreformen får den omfattning,
som förhållandena kan betinga och möjliggöra.

Det anförda torde ha givit vid handen, all lantbruksstyrelsen finner övervägande
skäl tala för att domänverket inträder som förvaltare av samtliga
lägenheter inom skogslandet i Västerbottens län i stället för lantbruksorganisationen.
Emellertid föreslår lantbruksstyrelsen med hänsyn till domänstyrelsens
betänkligheter i fråga om mottagandet av norrländska fjällägen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år 1958

heter, att överflyttningen verkställes, allteftersom innehavarna är införstådda
med alt deras lägenheter omföres till kronotorp enligt 1943 års kungörelse
eller kronolägenheter enligt 1950 års bestämmelser. Vidare torde det
vara lämpligt att lägenheter, som vid förvaltningsreformens ikraftträdande
beräknas inom den närmaste tiden bli nedlagda, undantages och avvecklas i
lantbruksorganisationens regi. Vilka lägenheter som kan beröras härav,
torde vid den aktuella tidpunkten få fastställas av lantbruksstyrelsen efter
samråd med domänverket.

Även beträffande Norrbottens län har förslaget följt riktlinjen, att de
lägenheter, som på grund av sitt läge i skogsbygden huvudsakligen är beroende
av arbete i kronans skogar för sitt fortbestånd, skall överföras till domänverkets
förvaltning. Förslaget omfattar sålunda en större sammanhängande
grupp lägenheter i nordöstra delen av Arjeplogs socken, några
lägenheter i Jokkmokks socken samt den i Gällivare socken belägna lägenheten
Björkudden. Lägenheterna i den förstnämnda gruppen ligger vid eller
nära landsvägen Arjeplog—Norra Bergnäs—Brännudden (—Moskosel)
och i en skogsbygd, där kronoparkerna starkt dominerar. De något längre
väster ut belägna lägenheterna har icke medtagits, enär de ligger i fjällregionen
och flertalet av dessa torde komma att nedläggas. Som förklaring
till att lägenheterna i trakten av Porjus icke föreslagits till överföring till
domänverkets förvaltning kan nämnas, att dessa lägenheter närmast är bostadslägenheter
för icke-jordbrukare, i ett par fall dock jordbrukslägenheter
utan anknytning till skogsarbete. Lägenheten Björkudden i Gällivare
socken omfördes genom Kungl. Maj :ts beslut den 29 mars 1946 till kronotorp/43
och nybebyggdes av domänverket under åren 1945—1948. Sedan
det uppmärksammats, att lägenheten ligger ovan odlingsgränsen, överfördes
den till lantbruksnämndens förvaltning.

Lantbruksnämndens i Norrbottens län förslag till uppdelning av lägenheterna
i länet skulle medföra, att gränsen mellan domänverkets och lantbruksorganisationens
förvaltning i avseende å kronolägenheter skulle komma
att gå i gränsområdet mellan fjällregion och skogsbygd. Genom förslaget
skulle inga norrländska fjällägenheter i länet överföras till domänverket
men väl åtskilliga äldre fjällägenheter. Såsom tidigare anförts är dessa
till upplåtelseformen så lika andra äldre lägenheter, som redan står under
domänverkets förvaltning, att det enligt lantbruksstyrelsens mening icke
torde vara någon olägenhet, att de av nämnden föreslagna lägenheterna
överföres till domänverket. Om domänstyrelsens administration skulle begränsas
till de lägenhetstyper, som redan ingår i verkets förvaltning, skulle
hela den av riksdagen ifrågasatta reformen äventyras.

Yttrandena

Lantbruksstyrelsens förslag att överföra vissa under lantbruksorganisationens
förvaltning stående kronolägenheter till domänverket tillstyrkes eller
lämnas i huvudsak utan erinran av samtliga remissinstanser, som yttrat
sig härom.

Kungl. Maj:ts proposition nr lil år 1958

Länsstyrelsen i Västerbottens län anser i likhet med lappfogden och lantbruksnämnden
i länet, att överflyttningen av förvaltningen utav ifrågavarande
lägenheter icke hör göras beroende av det i förslaget angivna villkoret,
att norrländsk fjällägenhet skall övertagas av domänstyrelsen endast
om sådan lägenhet kan omföras till kronotorp eller kronolägenhet enligt
1943 års resp. 1950 års bestämmelser. Vid en av nämnden verkställd undersökning
har framkommit, att av de innehavare till norrländska fjällägenheter,
som kan komma i fråga för omföring, 14 har sin huvudsakliga inkomst
från domänverkets skogar, 1 är virkesmätare hos tumningsföreningen,
1 är byggnadsarbetare och 3 är sjuka. På 1 av dessa lägenheter saknas
f. n. arbetsför manlig arbetskraft. Det anförda visar, att domänverket är
huvudarbetsgivare åt innehavarna av de norrländska fjällägenheterna inom
det aktuella området. Det förhållandet att nyssnämnda lägenhetshavare icke
bär arbetsplikt liksom innehavare av kronotorp/43, synes icke vara tillräckligt
skäl att bibehålla dessa lägenheter under lantbruksorganisationens
förvaltning. Enligt nämndens uppfattning bör alla fjällägenheler i skogszonen
ovan odlingsgränsen överflyttas till domänverket. Kan någon särskild
lorm för upplåtelse av dessa lägenheter icke finnas vid eventuell överflyttning
till domänverket, bör desamma inordnas under domänstyrelsens förvaltning
i nuvarande upplåtelseformer.

Domänstyrelsen påpekar, att det beträffande lägenheterna nedan odlingsgränsen
stundom visat sig ändamålsenligt att omföra en jordbrukslägenhet
till skogsarbetarbostad utan jordbruk. Vid övertagandet av vissa lägenheter
ovan odlingsgränsen förutsätter styrelsen därför, att länsstyrelserna och
lappväsendet visar tillmötesgående, därest det i något fall skulle bli aktuellt
med omföring av en fjällägenhet till bostadslägenhet för domänverkets
skogsarbetare.

Lappfogdarna i Norrbottens län framhåller, att ur lappväsendets och renskötselns
synpunkt hinder ej synes föreligga mot att förvaltningen av ifrågavarande
lägenheter i länet övertages av domänverket. Enligt lappfogdarna
måste det anses vara ändamålsenligt, att den myndighet, genom vars
verksamhet lägenhetshavare får sin försörjning, också svarar för förvaltningen
av sådana lägenheter. Lappfogdarna understryker, att av utredningen
i ärendet ej klart framgår, i vilka former uppgörelserna med lägenlietshavarna
är avsedda att äga rum. En möjlig form torde vara, att domänverket
i egenskap av ny upplåtare övertager arrendekontrakten å lägenheterna
på oförändrade villkor för återstående arrendatorer. Då tillägg i eller
ändringar av berörda arrendevillkor skulle befinnas erforderliga, synes det
vara lämpligt, att länsstyrelserna får taga del av de kontrakt, som kan
komma att upprättas med arrendatorerna av de överflyttade lägenheterna.
I vissa avseenden, såsom i fråga om arrendatorns rätt att låta andra personer
bo på lägenheten och att hålla hund där, kan renskötselns intressen
påfordra, att lappväsendet bör få medverka vid bestämmande av arrendevillkoren.

Kungl. Maj:ts proposition nr lhl år 1958

Sveriges kronotorpare- och kolonistförbund framhåller nödvändigheten
av att de lägenlietshavare, som önskar en omföring av lägenheterna till
kronotorp eller kronolägenhet enligt 1943 års resp. 1950 års bestämmelser,
erhåller klara informationer om gällande författningar beträffande dessa
upplåtelseformer.

D. Försäljning av vissa under lantbruksorganisationens förvaltning
stående kronolägenheter

Lantbruksstyrelsens förslag

Lantbruksstyrelsen anför, att frågan om försäljning av vissa kronolägenheter
har egentlig aktualitet endast inom Jämtlands län. I sitt förenämnda
yttrande till styrelsen har lantbruksnämnden i länet anfört härom i huvudsak
följande.

Lantbruksnämnden har tidigare vid olika tillfällen haft anledning att allvarligt
överväga friköp av ifrågavarande lägenheter. Orsaken härtill har
bl. a. varit lägenhetshavarnas önskan om överlåtelse av äganderätt, de stora
kostnaderna i förhållande till medelsanslagen samt den tunga och tidsödande
administration, som icke motsvarar personalresurserna. Även riksdagens
revisorer har år 1950 uttalat, att ett begränsat antal friköp bör ske. Hittills
har emellertid endast 2 arrendelägenheter i Funäsdalen samt 2 stora tomter,
på vilka funnits pensionat, friköpts. I ett par fall har även mindre
tomter för byggnadsändamål sålts av mark, som tillhör lägenheterna. Ett
antal framställningar om friköp har ännu icke avgjorts. Nämnden har i
samtliga dessa fall tillstyrkt friköpen.

Frågan om överlåtelse med äganderätt av den mark det här gäller är en
svår avvägningsfråga mellan var för sig helt olika intressen. Det ursprungliga
ändamålet med markens inköp har varit att tillförsäkra renskötseln
betesmarker och därmed också ett tryggare utövande av denna näring. Detta
ändamål anses fortfarande vara av betydelse. Praktiskt taget alla framställningar
om överlåtelse med äganderätt har därför avstyrkts av lapparna
och lappfogden. Lappfogden har därjämte framhållit, att renskötselns ställning
såsom näringsgren först måste utredas, innan friköp sker.

En överlåtelse av inägorna med äganderätt medför normalt krav på
skogstilldelning. Den skogsförvaltande myndigheten har ansett sig bestämt
böra motsätta sig alla friköp med skogstilldelning ovan den s. k. skogsodlingsgränsen,
där möjligheterna för en mindre skogsägare att bedriva uthålligt
skogsbruk bedömes var mycket små. I trakter nedom skogsodlingsgränsen
torde dock friköp med skogstilldelning kunna diskuteras från fall
till fall. Vid de hittills genomförda friköpen har det endast varit fråga om
obetydliga skogsarealer på grund av att lägenheterna använts för rationaliseringsändamål
och köparna redan tidigare ägt tillfredsställande skogstillgång.

Enligt nämndens mening bör ensamt liggande lägenheter i den egentliga
fjällregionen icke friköpas. Däremot synes överlåtelser med äganderätt av
mera centralt belägna lägenheter kunna övervägas. Sådan överlåtelse kan
ske från fall till fall, i den mån utvecklingen av kommunikationsleder, turistanläggningar
och liknande skapar förutsättningar för en så hög inkomst,
att den kan bära normala ränte- och kapitalanspråk. Överlåtelser
till andra än arrendatorer bör icke ifrågakomma. Det kan i detta samman -

Kungl. Maj.ts proposition nr iil år 1958

liang även framhållas, att lägenhetshavarnas önskemål om friköp icke alltid
är betingat av den omständigheten, att de önskar vara kvar på lägenheten
eller förbättra den. I ett antal fall kan nämnden med säkerhet antaga,
att önskemålet om friköp syftar till spekulationsköp genom vinstgivande
avyttring av egendomen eller del av densamma.

Vad sedan gäller den speciella frågan om försäljning av lägenheter i
Bruksvallarna, Ljusnedal och Högvålen framhåller nämnden, att antalet lägenheter
f. n. är i Bruksvallarna 28, Ljusnedal 25 och Högvålen 15 eller
sammanlagt 68. Antalet har sedan den 1 juli 1948 minskat med 7. Denna
minskning har skett bl. a. genom att 6 lägenheter nedlagts och använts för
rationaliseringsändamål. Genom sjöreglering kommer det att bli ytterligare
7 lägenheter mindre i Ljusnedal. Även i Bruksvallarna och Högvålen finnes
anledning antaga, att antalet lägenheter inom en nära framtid genom rationaliseringsåtgärder
och friköp av tomter kommer att minska. I de 3 byarna
torde därefter bli kvar 49 lägenheter. En kraftigare minskning än den nu
redovisade kan icke anses vara skälig under en 1 O-årsperiod utan att andra
åtgärder vidtages för att behålla ett antal människor kvar. En sådan åtgärd
har nämnden ansett friköp av tomtmark vara. Antalet försålda tomter är
emellertid obetydligt. Detta sammanhänger med att vatten- och avloppsfrågorna
i första hand måste lösas, för att de gängse nybyggnadslånen skall
kunna beviljas. Då lånefrågan icke varit klar, har avstyckningar icke kunnat
ske på grund av att aktualitetskravet icke varit uppfyllt. Nämnden har
därför upprepade gånger försökt intressera kommunen för projektering av
vatten och avlopp. Projekteringen har nu påbörjats av kommunen.

Som tidigare antytts har nämnden anledning antaga, att antalet lägenheter
fram till år 1958 skall minska med 35 procent av det antal som fanns
år 1948. Därigenom har vissa lättnader i medelsanspråk och förvaltning
åstadkommits. Att ytterligare minska antalet lägenheter genom friköp i någon
större utsträckning är önskvärt men torde icke vara realistiskt av den
anledningen, att kravet på skogstilldelning svårligen kan tillgodoses och belägenheten
på gränsen till den egentliga fjällregionen anses skapa svårigheter
för renskötseln. Ett icke ringa spekulationsintresse i tomtmark för
fjällstugor kan antagas ytterligare komma att förvärra delta senare förhållande.
Nämnden har även anledning antaga, att endast några få arrendatorer
är villiga att för eu skälig köpeskilling inköpa sina arrendelotter för
att bruka dem som jordbruk. Endast i de fall köpeskillingen sättes mycket
lågt, kan en allmän anslutning till tanken om friltöp vinnas. Friköp i större
skala kan även beräknas medföra, att sociala problem uppkommer, som
kan vara besvärande för Tännäs kommun.

Ur nämndens synpunkt skulle det otvivelaktigt ha inneburit stora lättnader,
om friköpsfrågan varit löst, när nämnden började sin verksamhet
år 1948. I dagens läge, då upprustningen kommit i gång och de svåraste
sociala frågorna lösts, bereder upplåtelserna i Ljusnedal, Bruksvallarna och
Högvålen icke några speciella svårigheter. EU allmänt friköp nu skulle svårligen
kunna ske på annat sält än genom statliga lånegarantier. I de tall
arrendatorerna är ekonomiskt förtänksamma skapar detta inga problem
men i de fall nämnden anser sig tvingad att lämna lånegaranti och låntagaren
missköter lånet, torde fastigheten komma att återgå i nämndens ägo.
Någon lättnad har därmed icke vunnits varken i kostnader för staten eller
i arbete. För upprustning av bostäderna skulle länsbostadsnämnden, som
nu icke belastas med handläggningen av dessa ärenden, behöva anlitas.

Enligt lantbruksnämndens mening kan önskemålen om triköp i viss utsträckning
tillgodoses men hela frågan bör bedömas Irån fall till tall. hriköp
i större skala torde icke vara möjligt med hänsyn till alla de olika
intressen, som får anses ingå i hithörande frågor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1958

Till de av lantbruksnämnden anförda synpunkterna kan lantbruksstyrelsen
i huvudsak ansluta sig. I likhet med nämnden finner styrelsen, att
framkommande önskemål om friköp från arrendatorernas sida bör kunna
i viss utsträckning tillgodoses men att sådana överlåtelser bör bedömas
från fall till fall. Med hänsyn till de olika intressen, som kan beräknas göra
sig gällande, torde friköp i större mängd icke vara att förvänta. Ur kronans
synpunkt såsom jordägare torde enligt styrelsen helt allmänt kunna
sägas, att försäljningar bör medges i görligaste mån för att bespara staten
de jämförelsevis stora kostnader samt minska det tunga och tidsödande arbete,
som är förenat med lägenheternas förvaltning. Mot bakgrunden av
rådande förhållanden torde å andra sidan vara förklarligt, att framställningarna
om friköp är fåtaliga. Styrelsen påpekar, att de statliga förmåner,
som tillkommer arrendatorerna i form av byggnadshjälp, virke, bränsle,
bete, jakt, fiske in. m., visar sig så värdefulla, att ingen utan särskilda skäl
vill avstå från desamma. Friköpen förutsätter för övrigt merendels stöd i
form av statliga lånegarantier och bereder därför föga lättnad för kronan
i kostnader och arbete.

Enligt styrelsen bör vidare uppmärksammas att länsbostadsnämnderna,
som nu icke är inkopplade på verksamheten, kommer att belastas med nya
och krävande uppgifter för upprustning av bostäderna på de friköpta lägenheterna.
Endast i undantagsfall torde kunna räknas med att arrendatorerna
har tillräckliga egna ekonomiska resurser för att staten skall kunna
avlastas från vidare befattning med lägenheterna. Fördelarna av försäljning
torde för statsverket följaktligen visa sig ganska begränsade och för arrendatorerna
överväga endast i de fall, där vederbörande driver någon rörelse
— exempelvis med pensionat — som förutsätter eller underlättas av fri
dispositionsrätt till lägenheten. Vid överlåtelse av inägor med äganderätt
uppkommer vanligen också anspråk på tilldelning av skog. Framför allt i
Jämtlands län, där lägenheterna är belägna på kronoparker, som avställts
för renskötselns behov, har lapparnas intressen ansetts trädas för nära genom
markförsäljningar. Från såväl den skogsförvaltande myndigheten
som lappväsendets företrädare möter sålunda hinder för avveckling i större
omfattning av arrendeställena genom äganderättsöverlåtelser.

I enlighet med det anförda begränsar sig lantbruksstyrelsen för sin del
till en rekommendation, att kronan intager en principiellt välvillig ståndpunkt
till frågan om försäljning av hithörande lägenheter och att genomförandet
får bli beroende av prövning från fall till fall. Detta torde gälla
såväl de spridda lägenheterna som de mera samlade i exempelvis Bruksvallarna,
Ljusnedal och Högvålen, vilka orter blivit särskilt uppmärksammade
i sammanhanget.

Yttrandena

Lantbruksstyrelsens förslag, att kronan skall intaga en principiellt välvillig
ståndpunkt till frågan om försäljning av ifrågavarande lägenheter,
tillstyrkes eller lämnas utan erinran av statskontoret, riksräkenskapsverket,

Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1958

bostadsstyrelsen, länsstyrelsen i Västerbottens län, lantbruksnämnderna i
Jämtlands och Västerbottens län samt Sveriges kronotorpare- och kolonistförbund.
Därvid framhåller statskontoret, att särskild vikt och uppmärksamhet
bör ägnas åt möjligheterna att avveckla den ifrågavarande verksamheten
i all den utsträckning så kan ske med vederbörligt hänsynstagande
till behovet av arbetskraft å kronans fastigheter. Sveriges kronotorpare- och
kolonistförbund anser för sin del, alt de lägenhetshavare, som redan nu önskar
friköpa lägenheter, bör ges tillfälle därtill i den omfattning försäljning
är möjlig att genomföra. Enligt bostadsstyrelsen måste det vid behandlingen
av ifrågavarande försälj ningsärenden framstå som angeläget, att det
aktuella behovet av investeringar, särskilt med avseende på lägenheternas
åbyggnader, undersökes och finansieringsmöjligheterna klarlägges. Styrelsen
finner det otillfredsställande, om en länsbostadsnämnd utifrån sina bedömningsgrunder
skulle nödgas vägra statligt stöd för bostadsändamål på
en fastighet, som nyligen bildats genom lantbruksnämndens medverkan. Enligt
styrelsens mening torde det därför vara ofrånkomligt, att länsbostadsnämndens
mening skall inhämtas i varje försäljningsärende.

Länsstyrelsen och lantbruksnämnden i Norrbottens län ställer sig mera
tveksamma till förslaget. Länsstyrelsen har i princip icke något att erinra
mot detsamma men hemställer, att lappfogdarnas yttrande i ämnet beaktas.
Lantbruksnämnden framhåller i anslutning till vad lantbruksstyrelsen anfört,
att friköp av ifrågavarande lägenheter icke synes vara fördelaktigt för
lägenhetshavarna. Framställningar om friköp har också förekommit endast
i ett fåtal fall och då i huvudsak gällt bostadstomter. Där det i fortsättningen
visar sig ändamålsenligt, bör enligt nämnden friköp efter prövning
i det enskilda fallet få ske.

Förslaget avstyrkes uttryckligen av domänstyrelsen, länsstyrelsen i Jämtlands
län och lappfogdarna i Norrbottens län.

Domänstyrelsen uttalar, att den icke kan ansluta sig till lantbruksstyrelsens
rekommendation i försäljningsfrågan. I vissa fall, exempelvis där lägenhetshavaren
kan få sin utkomst genom alt driva pensionatsrörelse på
lägenheten, kan försäljning av byggnaderna jämte tomt vara lämplig. I sådana
fall däremot, där innehavaren önskar friköpa lägenheten såsom jordbruksfastighet
med skogstilldelning, ställer det sig i regel annorlunda. Flertalet
här ifrågavarande lägenheter är belägna i det norrländska inlandets
böjdlägen, där betingelserna för skogens förnyelse är ogynnsamma. För att
kunna bedriva ett uthålligt skogsbruk på dessa svårföryngrade marker i
dåliga avsättningslägen, måste man tidvis vara beredd att göra stora investeringar
i skogsvårdsarbeten och under andra perioder i skogsbeståndens
utveckling visa stark återhållsamhet i fråga om avverkningen. Betingelserna
för skogsbruk på små lotter, ägda av personer med ej alltför stark ekonomi,
är därför sämre här än i andra delar av landet. Såväl för lägenhetshavarna
själva som för skogsbruket i dess helhet synes friköp av denna
art vara föga önskvärda. Domänstyrelsen anser, att kommande fiamställ -

Kungl. Maj:ts proposition nr lbl år 1958

ningar om friköp av kronolägenheter bör prövas från fall till fall under
hänsynstagande bl. a. till vad nyss anförts.

Länsstyrelsen i Jämtlands län understryker, att frågan om försäljning av
vissa kronolägenheter utan tvekan har aktualitet inom länet. Emellertid
måste vid bedömningen av ett friköpsärende hänsyn tagas till så många
skiftande omständigheter, att det icke torde vara möjligt att uppdraga några
generella riktlinjer i ämnet. Särskilda svårigheter är här förknippade
med avvägningen mellan lapparnas intressen och friköpsintresset. Denna
avvägning skulle avsevärt underlättas, därest en sociologisk-ekonomisk utredning
beträffande renskötselnäringen förelåg. Det är därför synnerligen
önskvärt, att en sådan utredning kommer till stånd. Av det anförda framgår,
att länsstyrelsen helt delar lantbruksnämndens och lantbruksstyrelsens
uppfattning, att försäljning av hithörande kronolägenheter liksom f. n.
bör bli beroende av prövning från fall till fall. Den intresseavvägning, som
därvid måste ske, bör dock enligt länsstyrelsens mening vara förutsättningslös.

Lappfogdarna i Norrbottens län erinrar i sitt yttrande, att från lappväsendets
sida i skilda sammanhang tagits ställning till den viktiga frågan rörande
äganderättsöverlåtelse av mark på de till lapparnas uteslutande begagnande
anvisade trakterna inom lappmarkerna. Med hänsyn till renskötselns
intressen inom dessa områden motsätter sig lappfogdarna bestämt, att
friköp av ifrågavarande lägenheter tillåtes.

E. Ändringar av bestämmelserna rörande de under lantbruksorganisationens
förvaltning stående kronolägenhetema m. m.

I. Upplåtelse av norrländska fjälla genheter m. m.
Lantbruksstyrelsens förslag

I propositionen 1947:96, som låg till grund för kungörelsen angående
upplåtelse av norrländska fjällägenheter m. m., anförde vederbörande departementschef,
att stor återhållsamhet borde iakttagas, såvitt angick upplåtelse
av nya lägenheter. Sådan upplåtelse skulle få äga rum endast där
detta befanns påkallat ur allmän synpunkt. Vad åter beträffade redan förut
upplåtna lägenheter inom ifrågavarande områden borde — där det kunde
antagas att många innehavare av sådana lägenheter komme att söka övergå
till den nya upplåtelseformen — deras omföring till norrländska fjällägenheter
i möjligaste mån underlättas. Enligt departementschefens mening
borde emellertid med hänsyn till den föreslagna strängare prövningen av
förutsättningarna för upplåtelser av nya lägenheter övervägas, om icke även
en viss begränsning borde göras i möjligheterna att omföra äldre lägenheter.
I detta hänseende skulle i vart fall den regeln tillämpas, att omföring
icke fick äga rum, där det kunde förväntas, att lägenheten inom den
närmaste framtiden komme att nedläggas.

Kungl. Maj. ts proposition nr lil år 1958

Lantbruksstyrelsen framhåller, att intill den 1 juli 1955 sammanlagt 02
lägenheter ombildats till norrländska fjällägenheter, varav 27 inom vartdera
Jämtlands och Västerbottens län samt 8 inom Norrbottens län. Någon
upplåtelse av nybildad lägenhet såsom norrländsk fjällägenhet har icke
förekommit eller ens ifrågasatts, ett förhållande som bör beaktas vid överväganden
angående en decentralisering av beslutanderätten i hithörande
ärenden.

Tillämpningen av den nya upplåtelseformen har i stället kommit att inriktas
på uppgiften att omföra redan befintliga lägenheter till norrländska
fjällägenheter. Sådan omföring har kommit att ske i begränsad omfattning.
Detta berodde till en början på att förberedelsearbetena (inventeringar
in. in.) krävde åtskilligt arbete och måste utföras med fåtalig personal.
Vidare medgav anvisade medel upprustning endast av några få lägenheter
per år. Att omföring nu, sedan inventeringen slutförts och byggnadsarbetena
kunnat igångsättas på åtskilliga lägenheter, ändock sker i jämförelsevis
ringa omfattning, är enligt lantbruksstyrelsen säkerligen beroende
på att fördelen av en omföring framstår såsom tämligen tvivelaktig
eller ringa för lägenhetshavarna i jämförelse med de förmåner, som tilllämpningen
av kungörelsen 1950:339 medför.

Vad angår den största omkostnadsposten, nämligen den för åbyggnaderna,
erinrar lantbruksstyrelsen om att staten står som ägare till byggnaderna
på norrländska fjällägenheter, medan byggnaderna på övriga lägenheter
äges av arrendatorerna. Vid omföring till norrländsk fjällägenhet
medför avtalet om upplåtelse i den nya formen, att kronan övertager byggnaderna
och därmed förenade skyldigheter. Eftersom gränsen mellan upprustning
och reparation i praktiken är rätt svävande, är de båda kategorierna
tämligen jämnställda i fråga om ekonomiskt stöd.

Enligt lantbruksstyrelsen förefaller det, som om upplåtelseformen enligt
1947 års kungörelse icke utövat någon märkbar lockelse på innehavarna av
äldre lägenheter, sedan de förmånliga bestämmelserna i kungörelsen 1950:
339 blivit kända. Omföringarna, som torde ha tillkommit på de lokala myndigheternas
initiativ, har så gott som avstannat i Norrbottens och Västerbottens
län. Det har för övrigt inträffat, att vederbörande lägenhetshavare
— sedan omföring medgivits — likväl avstått från att teckna nytt kontrakt.
Även om det givetvis är vanskligt att uttala sig om den framtida utveckiingen,
torde enligt lantbruksstyrelsen kunna förutses, att några nyupplåtelser
av norrländska fjällägenheter icke kan förväntas samt att omföringen
av äldre lägenheter i fortsättningen blir av liten omfattning.

Lantbruksstyrelsen anser, all frågan om omföring av äldre lägenheter ur
kronans synpunkt numera icke har så stor betydelse, eftersom statens kostnader
för byggnadshjälp till dylika lägenheter efter tillkomsten av 1950 ars
bestämmelser tenderar atl bli av liknande storleksordning som kostnaderna
för upprustning i samband med omföring skulle bli. Det kan måhända
förhålla sig så, att vården av byggnaderna blir varsammare och därmed
underhållskostnaderna mindre på lägenheter, vilkas åbyggnader äges av

‘2 liihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. AV 141

Kungl. Maj:ts proposition nr lil år 1958

arrendatorerna. Sådant förhållande skulle kunna andragas som skäl mot
omföring av äldre lägenheter.

Med hänsyn till det anförda ifrågasätter lantbruksstyrelsen, om fortsatt
omföring av äldre lägenheter till norrländska fjällägenheter fyller något
egentligt behov och om 1947 års bestämmelser i ämnet kunde få upphöra
att gälla. Ur förvaltningssynpunkt vore det enligt styrelsen otvivelaktigt en
fördel, om antalet olika upplåtelseformer rörande hithörande kronolägenheter
kunde nedbringas.

Såsom berörts i det föregående är frågan beträffande omföring av äldre
lägenheter i första hand beroende av spörsmålet om byggnadskostnadernas
fördelning på kronan och arrendatorn. Sedan 1950 års bestämmelser möjliggjort
för innehavare av äldre lägenhet att i form av byggnadshjälp erhålla
upp till 80 procent och undantagsvis 90 procent av byggnadskostnaden utöver
fritt virke och annat fritt material, torde man enligt lantbruksstyrelsen
kunna utgå från att en strävsam och skötsam lägenhetshavare skall
vara i stånd att själv svara för återstoden genom eget arbete eller annan
insats. Där så icke är fallet, torde knappast förutsättningar i övrigt förefinnas
för vederbörande att ha hand om och reda sig på en sådan lägenhet.

Emellertid är organisationen av byggnadsarbetena för upprustning av lägenheterna
i viss utsträckning beroende av upplåtelseformen. På de norrländska
fjällägenheterna, där kronan helt svarar för bebyggelsen, utföres
arbetet ofta i lantbruksnämndens egen regi. Så har visat sig lämpligt i
Jämtlands län, särskilt där grupper av lägenheter i samma trakt upprustas
samtidigt. Genom materialanskaffning, sågning av virke, utförande av gemensamma
ledningar in. m. för ett flertal lägenheter har kostnaderna kunnat
nedbringas. På grund av de gjorda erfarenheterna har lantbruksnämnden
i sistnämnda län ansett lämpligt att till avsevärd del fortsätta arbetet
efter sådana linjer. Å andra sidan kan det särskilt vid enstaka bebyggelse
vara den lämpligaste ordningen, att arrendatorn själv med stöd av byggnadshjälp
står för byggnadsarbetena. Så torde vanligen ske i Norrbottens
och Västerbottens län, där omföring, enligt vad lantbruksnämnderna anmält,
torde komma att begäras endast i några få fall. På grund av det anförda
synes det lantbruksstyrelsen lämpligt, att byggnadsarbetet får organiseras
efter skilda linjer i olika fall, framför allt med hänsyn tagen till
möjligheterna att åstadkomma tillfredsställande bebyggelse och samtidigt
hålla kostnaderna nere. Valet av organisationsform och därmed sammanhängande
bedömning av upplåtelseform torde väsentligen få grundas på
lantbruksnämndernas erfarenhet rörande möjligheterna att anlita byggmästare,
arrendatorer etc. för arbeten på de olika platserna.

I anslutning till det anförda föreslår lantbruksstyrelsen icke nu någon
ändring av reglerna i stort om upplåtelse av norrländska fjällägenheter.
Med beaktande av vad 1955 års riksdag uttalat i fråga om en decentralisering
av hithörande byggnadsverksamhet, synes enligt styrelsen emellertid
böra övervägas, huruvida icke en förenkling skulle kunna genomföras beträffande
handläggningen av ärendena rörande upplåtelse av norrländska

Kungl. Maj:is proposition nr lil år 1958

fjällägenheter. Mot bakgrunden av den erfarenhet, som vunnits under gångna
år, torde det utan olägenhet kunna överlåtas på styrelsen att besluta i
dessa ärenden med ledning av hittillsvarande praxis. En sådan decentralisering
torde enligt styrelsen icke behöva väcka betänkligheter, då upplåtelsetillstånden
i fortsättningen liksom hittills lärer komma att uteslutande
avse omföring av äldre lägenheter i sådana fall, då detta kan anses påkallat
för att ernå en lämplig lösning av byggnadsfrågan. Att prövningen av
ifrågavarande ärenden från början tillädes Kungl. Maj:t torde ha berott på
att statsmakterna ville, såsom i det föregående antytts, försäkra sig om att
nyupptagning av lägenheter ovan odlingsgränsen skedde restriktivt. Detta
motiv är nu föga bärande, eftersom det icke alls torde bli fråga om sådana
nyupptagningar. I detta sammanhang påpekar styrelsen, att den ifrågasatta
åtgärden torde kunna genomföras utan ändring av renbeteslagen, enligt
vilken det tillkommer Kungl. Maj :t eller den myndighet Kungl. Maj :t bestämmer
att besluta om upplåtelser, varom här är fråga. Med stöd av det
anförda föreslår styrelsen sådan ändring i kungörelsen 1947:267, att beslutanderätten
i ärenden angående upplåtelse av eller omföring till norrländska
fjällägenheter i fortsättningen överflyttas på styrelsen.

Yttrandena

Domänstyrelsen anser, att beslutanderätten i ärenden angående upplåtelse
av eller omföring till norrländska fjällägenheter utan olägenhet kan överflyttas
på lantbruksstyrelsen. Därvid framhåller domänstyrelsen, att den har
samma erfarenheter i fråga om lägenhetshavarnas intresse för överföring
till kronotorp enligt 1943 års bestämmelser som de lantbruksstyrelsen redovisat.
Sedan förbättrade bidragsmöjligheter införts fr. o. m. den 1 juli 1950,
har detta intresse synbart minskat, överföringar förekommer dock fortfarande.
Sålunda överfördes under år 1954 40 äldre lägenheter till kronotorp.
Likaväl som domänstyrelsen har intresse av att ytterligare en del äldre lägenheter
överföres till kronotorp, finnes anledning antaga att ännu ett antal
lägenheter ovan odlingsgränsen — där så är påkallat med hänsyn till den
allmänna samfärdseln eller eljest ur allmän synpunkt — omföres till norrländska
fjällägenheter. Sveriges kronotorpare- och kolonistförbund har icke
heller något att erinra mot den föreslagna överflyttningen av ifrågavarande
beslutanderätt.

Statskontoret finner det lämpligt, att möjligheterna till decentralisering
tillvaratages på sätt i förevarande sammanhang föreslagits. Ämbetsverket hyser
dock en viss tvekan beträffande det ifrågasatta överförandet till lantbruksstyrelsen
av beslutanderätten rörande nyupplåtelse av norrländska
fjällägenheter. Då upplåtelser av nybildade lägenheter torde bli relativt sällsynta
och lämpligen bör prövas restriktivt, synes dylika ärenden enligt statskontorets
mening alltjämt böra förbehållas Kungl. Maj:ts prövning. Eu liknande
ståndpunkt som statskontorets intages av kammarkollegiet, som anser,
att en delegering till lantbruksstyrelsen av beslutanderätten rörande omföring
till norrländska fjällägenheter knappast torde behöva inge betänklig -

Kungl, Maj. ts proposition nr Hl år 1958

heter. Kammarkollegiet understryker, att beståndet av äldre lägenheter,
som kan komma i fråga för omföring, genom den av lantbruksnämnderna
verkställda inventeringen i stort sätt klarlagts, varför en övergång av lägenheterna
till den nya upplåtelseformen i och för sig ej bör innebära ökad risk
för konflikt med motstående intressen. Något praktiskt behov av att till lantbruksstyrelsen
delegera beslutanderätten jämväl i fråga om nyupplåtelser av
norrländska fjällägenheter synes däremot enligt kammarkollegium ej föreligga.
Om en dylik upplåtelse till äventyrs skulle bli aktuell framdeles, torde
den ömtåliga karaktären av de frågor, som kan komma att beröras i ett sådant
ärende, göra det önskvärt att beslutanderätten i dylikt fall bibehålies
hos Kungl. Maj :t.

Länsstyrelsen i Norrbottens län säger sig i stort sett dela lantbruksstyrelsens
synpunkter rörande den framtida utvecklingen i fråga om upplåtelser
och omföringar av fjällägenheter i länet. Även om nyupptagning av fjällägenheter
sålunda kan antagas komma att ske allenast i mindre omfattning,
bör enligt länsstyrelsens åsikt sådan upplåtelse allt framgent handhas av
Kungl. Maj :t. Såsom framhålles av lantbruksstyrelsen tillädes Kungl. Maj :t
år 1947 prövningen av upplåtelserna med hänsyn till att statsmakterna ville
försäkra sig om att nyupptagning av lägenheter för bosättningsändamål ovan
odlingsgränsen skulle ske restriktivt. Med beaktande av lapparnas urgamla
rättigheter till områdena ovan odlingsgränsen och med behörigt iakttagande
av renskötselns intressen anser länsstyrelsen, att ärenden rörande upplåtelser
av fjällägenheter och över huvud taget områden inom de exklusivt lapska
trakterna för bosättningsändamål eller dylikt alltfort skall ligga i Kungl.
Maj :ts hand. Någon ändring härutinnan vill länsstyrelsen icke förorda.

Enligt länsstyrelsens i Västerbottens län uppfattning bör prövningen av
ärenden rörande upplåtelse av norrländska fjällägenheter — med hänsyn till
ärendenas ömtåliga karaktär samt för vinnande av en allsidig och enhetlig
handläggning — även i fortsättningen handläggas av Kungl. Maj :t. En ändring
av gällande bestämmelser härutinnan bör sålunda enligt länsstyrelsen
ej vidtagas.

II. Byggnadshjälp m. m.

Lantbruksstyrelsens förslag

Lantbruksstyrelsen erinrar om att jordbruksutskottet vid behandlingen av
anslaget Odlings- och byggnadshjälp åt innehavare av vissa kronolägenheter
m. m. i sitt av 1955 års riksdag godkända utlåtande nr 9 uttalade bl. a., att
en ökad decentralisering till lantbruksnämnderna av beslutanderätten i
ärenden angående upprustningen av fjällägenheternas byggnader borde övervägas
i syfte att effektivisera verksamheten. I anledning härav meddelade
styrelsen den 30 april 1955 föreskrifter, ägnade att förenkla och påskynda
handläggningen av frågor angående upprustning av ifrågavarande lägenheter
genom att bereda nämnderna möjlighet att i större utsträckning än dittills
självständigt besluta i hithörande ärenden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 141 ur 1!)58

F. n. må sålunda lantbruksnämnd beträffande sådana äldre fjällägenheter,
på vilka bestämmelserna i kungörelsen 1950: 339 är tillämpliga, bevilja byggnadshjälp
till företag, avseende förbättring eller ombyggnad av redan befintlig
byggnad, vars iståndsättande enligt av nämnden godkänd kostnadsberäkning
befinnes kunna genomföras inom en kostnadsram av högst 20 000 kr.
Överstiger kostnadsberäkningen sistnämnda belopp, skall frågan om beviljande
av byggnadshjälp underställas styrelsens prövning. Frågor om byggnadshjälp
till nybyggnad på ifrågavarande lägenheter skall underställas styrelsens
prövning, såvitt icke kostnadsberäkningen stannar vid högst 5 000
kr., i vilka fall ärendena må avgöras av nämnden. Till nu berörda byggnadsföretag
kan byggnadshjälpen utgå med belopp uppgående till högst 80 resp.
undantagsvis 90 procent av byggnadskostnaden. I denna inräknas därvid givetvis
icke värdet av virke eller annat material, som av kronan kostnadsfritt
tillhandahålles för byggnadsföretaget.

Å norrländsk fjällägenhet — där hela byggnadskostnaden åvilar kronan
för de byggnader, som är angivna i vederbörande upplåtelsekontrakt — må
lantbruksnämnd besluta om utförande av byggnadsföretag, avseende förbättring
eller ombyggnad av redan befintlig byggnad inom en kostnadsram av
högst 20 000 kr., och av nybyggnad inom en kostnadsram av högst 5 000 kr.
Vid högre kostnad skall ärendet underställas styrelsens prövning.

Såsom ett led i det program, som lantbruksstyrelsen framlade i samband
med sina anslagsäskanden för budgetåret 1955/56 för att påskynda upprustningen
av fjällägenheterna, ifrågasätter lantbruksstyrelsen, att lantbruksnämndernas
beslutanderätt beträffande nybyggnader på såväl norrländska
fjällägenheter som övriga lägenheter utvidgas till att omfatta byggnadsföretag
upp till en kostnadsgräns av 50 000 kr. Denna höjning av maximigränsen
torde dock medges under förutsättning att av styrelsen godkända typritningar
i huvudsak tillämpas. Höjningen skulle medföra, att nämnderna i allmänhet
självständigt skulle kunna besluta om nybyggnad av bostadshus eller ladugård.
Om total nybebyggelse på eu gång erfordras, skulle frågan dock underställas
styrelsen. Den nuvarande kostnadsgränsen av 20 000 kr. för förbättring
och ombyggnad av redan befintliga byggnader torde vara väl avvägd
och bör sålunda få bestå tills vidare. Styrelsen förmenar, att mera omfattande
upprustningar av äldre byggnader ej bör företagas utan att styrelsen blivit
i tillfälle att pröva, huruvida icke hellre nya byggnader bör uppföras.

Vad angår de nuvarande byggnadskostnaderna räknar lantbruksstyrelsen
med att det rör sig om ca 50 000 kr. för nytt bostadshus och ca 25 000 kr. för
ny ladugårdsbyggnad.

Vid riksdagsbehandlingen av förslaget om bestämmelserna för de norrländska
fjällägenheterna uttalade jordbruksutskottet i sitt utlåtande 1947: 27
beträffande standarden på lägenheternas åbyggnader, att det visserligen var
önskvärt, att lägenheterna, där så ulan alltför stora kostnader lämpligen kunde
ske, försågs med vatten- och avloppsledningar. Någon uttrycklig föreskrift
om huru lägenheterna skulle vara utrustade i detta hänseende ansåg utskottet
dock icke vara erforderlig. Styrelsen delar denna principiella ståndpunkt,

Kungl. Maj.ts proposition nr IM år 1958

att bindande föreskrifter om byggnadsstandarden alltjämt icke bör meddelas.
Emellertid torde enligt styrelsen icke kunna bortses från att uppfattningen
om skälig standard förskjutits, sedan utskottet behandlade spörsmålet.
Bl. a. har praxis ändrats beträffande investeringar i den närmast jämförliga
typen av lägenheter, nämligen de av domänverket förvaltade kronotorpen.
Numera torde det vara godtaget som tidsenligt standardkrav, att bostadsbyggnad
uppföres och iordningställes, så att den normalt innehåller 2
rum och kök i bottenvåningen. Det kan också — beroende på familjens storlek
— vara påkallat, att det tredje rummet i en del fall färdigställes redan
från början. Vidare bör byggnaden — där så är möjligt för rimliga kostnader
— förses med elektricitet, vatten- och avloppsledningar, centralvärme
och varmvatten, tvättställ och vattenklosett ävenså badrum. Åtminstone för
ensligt belägna lägenheter torde det vidare vara ofrånkomligt, att telefon finnes.
När det gäller att bedöma behovet av och möjligheten att utrusta bostaden
med nyssnämnda bekvämligheter måste givetvis hänsyn tagas även till
lokala förhållanden. Sålunda kan det på ensamt belägen lägenhet vara värdefullt,
att där finnes ett reservrum för turister och andra resande. Det torde
få ankomma på styrelsen att utfärda närmare anvisningar till lantbruksnämnderna
i här berörda avseenden.

Yttrandena

I anledning av lantbruksstyrelsens förslag om beslutanderätten i byggnadsärenden
rörande fjällägenheter upplyser domänstyrelsen, att ärenden angående
byggnadshjälp till kronolägenhet/50 avgöres av över jägmästaren utom
i de fall, då fråga är om bidrag med 90 procent av byggnadskostnaden eller
då meningsskiljaktighet yppas mellan över jägmästaren och något av de
länsorgan, med vilka han enligt 1950 års bestämmelser skall samråda. Vad
angår kronotorp/43 beslutar domänstyrelsen med överjägmästaren om fördelning
av distriktets byggnadsanslag å olika byggnader. Vid nybyggnad skall
genom domänstyrelsens försorg upprättade typritningar följas.

Statskontoret framhåller angelägenheten av att samma principer och riktlinjer
tillämpas i fråga om de kronolägenheter, som förvaltas av domänverket,
och dem, som omhänderhas av lantbruksorganisationen. En koordination
av verksamheten på detta område måste anses ofrånkomlig och denna
bör lämpligen ske på det centrala planet, innan beslut fattas eller anvisningar
meddelas till ledning för lokalorganen. Med hänsyn härtill synes statskontoret
en likformig behandling av dylika byggnadsärenden inom domänverket
och lantbruksstyrelsen eftersträvansvärd. En viss maximigräns för
decentraliserad beslutanderätt torde vara önskvärd beträffande såväl äldre
som nya lägenheter. Denna gräns bör fastställas under beaktande av de strävanden,
som gör sig gällande att begränsa byggnadskostnaderna genom maximibestämmelser
angående belåningsvärden.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser det ändamålsenligt, att lantbruksnämndernas
beslutanderätt i ifrågavarande byggnadsärenden utvidgas på sätt
lantbruksstyrelsen föreslagit. I detta sammanhang understryker länsstyrelsen

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1958

lämpligheten av att byggnadsstandarden på fjällägenheterna icke blir fastlåst
genom bindande författningsföreskrifter. Då det i föreliggande fall är
fråga om en ödebygdsbebyggelse under skiftande yttre förhållanden, kan det
icke vara lämpligt att för dessa lägenheter generellt fastställa en enhetlig typ.

I fråga om byggnadsstandarden hävdar Sveriges kronotorpare- och kolonistförbund,
att vid nybyggnad eller större reparation minimifordringar uppställes
i enlighet med de, som gäller för familjebostadsbidrag. Beträffande
kronotorp/43 har detta krav icke beaktats förrän möjligen under den senaste
tiden. Till följd härav har det tillkommit en brokig samling av omoderna,
halvmoderna och moderna lägenheter om vartannat. Halvmoderna lägenheter
åsamkar barnfamiljerna ekonomisk förlust genom att bostads- och bränslebidrag
icke kan sökas i dylika fall.

Byggnadsstyrelsen har i huvudsak icke något att erinra beträffande byggnadsfrågorna.
Vad angår de i förslaget uppgivna kostnaderna för nybyggnad
av bostadshus och ladugård kan emellertid byggnadsstyrelsen ej göra något
bestämt uttalande, då för en kostnadsberäkning erforderligt ritningsunderlag
saknas. Vid en jämförelse med byggnadsföretag av liknande art och storleksordning
som det i förslaget ifrågasatta bostadshuset förefaller dock den
av lantbruksstvrelsen angivna byggnadskostnaden vara lågt beräknad. I
varje fall synes ha bortsetts från kostnaderna för sådana arbeten, som sammanhänger
med de lokala förhållandena på resp. platser, exempelvis yttre
ledningsarbeten, planeringar, anläggning av vattenbrunn, transporter av material
in. in.

Kammarkollegiet finner den ifrågasatta utvidgningen av lantbruksnämndernas
beslutanderätt beträffande nybyggnader knappast godtagbar. Enligt
kammarkollegiet synes det oklart, hur bestämmelserna avses skola verka
t. ex. vid förnyelse etappvis — men under en relativt kort tidsperiod — av
hela byggnadsbeståndet på en lägenhet eller vid nybyggnad av bostadshus
samtidigt med ombyggnad av ladugård å lägenheten. Så stora utgifter för en
lägenhet, som det här kan bli fråga om, bör enligt kammarkollegiets uppfattning
icke få beslutas av lantbruksnämnd utan att lantbruksstyrelsen blivit
i tillfälle att pröva förutsättningarna för ett eventuellt nedläggande av
lägenheten eller dess sammanläggning med annan lägenhet.

III. Årsavgift

Lantbruksstyrelsens förslag

Spörsmålet om byggnadsstandarden aktualiserar enligt lantbruksstyrelsen
frågan om storleken av den årsavgift, som kronan skäligen bör kunna betinga
sig för de upprustade lägenheterna. För de norrländska fjällägenheterna och
för de äldre, ej omförda lägenheterna erlägges enligt nuvarande bestämmelser
årlig avgift. Beträffande avgiftens fastställande erinrar styrelsen om att
reglerna är olika för de nyare och de äldre lägenhetstyperna. I fråga om de
förstnämnda stadgas i 1947 års kungörelse, att avgiften ej må sättas högre än

Kungl. Maj:Is proposition nr Hl år 1958

som finnes skäligt med hänsyn till lägenhetens beskaffenhet. Vid avgiftens
bestämmande skall hänsyn även tagas till de kostnader, som kronan haft och
har att vidkännas för lägenhetens iordningställande. Intill dess lägenheten
iordningställts, utgår ej avgift. Årsavgiften för de äldre lägenheterna fastställes
enligt 19o0 års bestämmelser. Jämlikt dessa må den i upplåtelsekontraktet
fastställda avgiften höjas med 1 procent av viss del av kostnaden för
upprustningen, den s. k. 1-procentregeln, därest byggnadshjälp på sätt närmare
angives beviljats lägenhetshavaren.

Lantbruksstyrelsen framhåller, att lantbruksnämnderna i praktiken synes
ha beräknat årsavgifterna — vanligen utan att göra åtskillnad på ifrågavarande
båda kategorier av lägenheter — efter grunder, vilka normerats av
1950 års bestämmelser. Avgifternas belopp har kommit att högst avsevärt
variera för olika lägenheter, beroende i första hand på byggnadshjälpens
storlek men även med hänsyn till lägenheternas beskaffenhet och belägenhet
samt innehavarnas ekonomiska förhållanden och förmåga att erlägga
avgifterna. För lägenheter, som på grund av byggnadshjälp försetts med nya
bostadshus eller ladugårdar eller bådadera, torde avgifterna vanligen röra sig
mellan 100 och 300 kr. I övrigt kan beloppen växla från 5 å 10 kr., ifall ingen
ggnadshjälp utgått, till undantagsvis 700 å 800 kr. för välbelägna och välbyggda
lägenheter. I de fall där icke byggnadshjälpens storlek — d. v. s. 1-procentregeln — varit avgörande, har betydande skiljaktigheter uppstått
nämnderna emellan. Sålunda synes avgifterna särskilt inom Västerbottens
län i många fall ha jämkats till belopp, som i vissa fall betydligt underskridit
1-procentregeln. Inom Jämtlands län har nämnden åter stundom fastställt
belopp något överstigande sagda regel. Från denna har avsteg gjorts
jämväl inom Norrbottens län.

Dessa olikheter länen emellan har helt naturligt uppmärksammats av lägenhetshavarna
och varit ägnade att vid jämförelse väcka irritation hos dem,
som ansett sig missgynnade. Enligt lantbruksstyrelsen är det givetvis angeläget,
att årsavgifterna i görligaste mån fastställes enligt enhetliga regler särskilt
som olikformigheten eljest torde komma att framträda än mer, allteftersom
år sbeloppen höj es på grund av byggnadshjälpen. En förenkling och uniformering
av ifrågavarande föreskrifter synes kunna genomföras på så sätt
att nya mera summariska regler, gällande båda de hithörande lägenhetsgrupperna,
utformas i huvudsaklig överensstämmelse med dem som nu avser
norrländska fjällägenheter. Årsavgiften torde sålunda böra fastställas till belopp,
som med hänsyn till fjälltrakternas karga och knappa levnadsvillkor
kan befinnas skäligt i förhållande till lägenhetens beskaffenhet och kronans
kostnader för densamma. Därvid torde som huvudregel böra räknas med 1
procent på all kontanthjälp. Sålunda skulle icke beräknas någon avgift för
den hjälp, som hänför sig till fritt virke eller annat fritt material, vars värde
kan uppgå till några tusen kronor. En minskning torde undantagsvis få göras,
då särskilda skäl därtill föranleder. Sådana skäl föreligger exempelvis,
då en avlägsen lägenhet utrustas för att vara en av allmänt intresse betingad
replipunkt eller för räddningstjänsten i fjällen och dylikt, ävensom eljest då

Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1958

kostnaderna för lägenhetens iordningställande av särskild anledning blivit
onormalt höga. Å andra sidan bör en höjning ske, därest byggnadernas utformning
och utrustning fördyrats för att tillmötesgå speciella önskemål
från lägenhetshavarnas sida.

De föreslagna reglerna torde i en del fall medföra någon ökning av årsavgifterna
enligt nuvarande normer, vilket synes lantbruksstyrelsen motiverat.
Vid tillämpningen bör viss hänsyn tagas till de kostnader, som andra lägenhetshavare
i samma bygder har att bestrida. Det synes styrelsen önskvärt att
hålla en likartad nivå i bosättningsvillkoren för hithörande befolkningsgrupper,
vilka eljest lever under i huvudsak ensartade förhållanden. Det torde få
ankomma på lantbruksnämnderna att under lantbruksstyrelsens överinseende
fastställa avgifternas belopp.

Yttrandena

Mot lantbruksstyrelsens förslag till beräkning av årsavgiften har länsstyrelserna
i Västerbottens och Norrbottens län intet att erinra. Sistnämnda
länsstyrelse understryker därvid lämpligheten av att årsavgiften fastställes
efter enhetliga grunder i de ifrågavarande 3 norrlandslänen.

Domänstyrelsen framhåller att — därest innehavare av norrländsk fjälllägenhet
får anses ha åtagit sig en prestation av allmän betydelse — enligt
styrelsens mening kan anses rättvist, att samma regler för arrendeberäkningen
gäller för båda lägenhetsgrupperna. Styrelsen erinrar, att inom domänverket
tillämpas för kronotorp/43 särskilda regler för arrendets beräknande,
beroende på den med dylik upplåtelse förenade arbetsskyldigheten. För kronolägenheter,
upplåtna enligt 1950 års bestämmelser, beräknas arrendet med
ett grundbelopp motsvarande den årsavgift, som utgått för lägenheten arrendeåret
närmast före den 1 juli 1950 eller skulle ha utgått, om lägenhetshavaren
icke varit befriad från sådan avgift. För kolonat utgör grundbeloppet 60
kr. Beviljas byggnadshjälp för iordningställande av byggnad å lägenheten,
skall årsavgiften höjas fr. o. in. arrendeåret näst efter det, varunder byggnaden
iordningställts. För den del av byggnadshjälpen, som tagits i anspråk för
elektrifiering och bekvämligheter, såsom elektrisk pump, w.c. och badrum,
sker höjningen enligt särskilda grunder, i allmänhet med ca 5 procent av
anläggningskostnaden. För övrig del av byggnadshjälpen, inberäknat vad som
belöper på vatten och avlopp, bestämmes höjningen med 1 procent å det belopp,
som överskjuter vad som skulle kunna tillkomma lägenhetshavaren enligt
de vanliga reglerna om statlig subvention till förbättring av byggnaderna.

Sveriges kronotorpare- och kolonistförbund har i princip intet att erinra
mot att årsavgiften beräknas på föreslaget sätt. Enligt förbundet bör dock
även 1-procentregeln förses med en spärr för onormala kostnader, som uppkommit
exempelvis genom valhänthet i byggenskapen, bristande tillsyn, dålig
kvalitet, borrning för vattensökning in. in. Sådan merkostnad bör icke
arrendatorn bära. För att nå enhetlighet föreslår förbundet, att jämväl årsavgiften
för kronotorp/43 beräknas i enlighet med 1-procentregeln.

Kungl. Maj.ts proposition nr lil år 1958

IV. Inventarielån

Lantbruksstyrelsens förslag

Vad angår 1947 års bestämmelser om inventarielån synes enligt lantbruksstyrelsen
genom ändringskungörelsen 1950: 337 ha uppstått vissa författningstekniska
inadvertenser. Genom denna ändring stadgas, att inventarielån
icke må utlämnas senare än 5 år från det lägenheten tillträddes. Enligt
gällande amorteringsregler för inventarielån skall återbetalningen börja med
femte kalenderåret efter det, då lägenheten tillträddes. Då det enligt styrelsen
icke kan ha varit meningen att räkna med kalenderår endast i det ena fallet,
ej heller att amorteringen skall avse samma år — det femte — då lån senast
må utlämnas, bör en justering vidtagas. Styrelsen påpekar, att samma inadvertenser
föreligger även beträffande de äldre, ej omförda lägenheterna —
å vilka i fråga om inventarielån bestämmelserna i 1943 års kronotorpskungörelse
skall tillämpas — samt sådana åt lappar upplåtna lägenheter å vilka
kungörelserna 1941: 484 och 1946: 132 äger tillämpning.

Yttrandena

Kammarkollegiet erinrar om att enligt 1947 års bestämmelser lantbruksnämnd
på därom gjord framställning äger utsträcka tiden för amorteringsfriheten
för inventarielån med ett eller flera år. Denna möjlighet synes enligt
kollegiet kunna för särskilda fall förebygga olägenheterna av den utav
lantbruksstyrelsen påtalade författningstekniska inadvertensen. Skäl synes
emellertid tala för att redan genom författningsbestämmelserna uteslutes,
att lånets utlämnande och första avbetalning kan infalla under samma kalenderår.

Länsstyrelsen i Norrbottens län finner det lämpligt, att bestämmelserna om
inventarielån samordnas och förekommande inadvertenser borttages.

Domänstyrelsen säger sig för sin del icke ha stött på några svårigheter vid
tillämpningen av bestämmelserna om inventarielån.

V. Brandriskersättning
Lantbruksstyrelsens förslag

Lantbruksstyrelsen erinrar inledningsvis om att innehavarna av kronolägenheter
genom beslut vid 1950 års riksdag (prop. 1950: 129; JoU 53; rskr.
334) befriades från skyldigheten att hålla byggnaderna på lägenheterna
brandförsäkrade. I stället skulle den årliga avgiften höjas med belopp, som
kunde anses rimligt i betraktande av kronans självrisk. Som en norm därvid
syntes man enligt föredragande departementschefen kunna utgå från att
höjningen i stort sett borde motsvara hälften av den försäkringspremie, som
eljest skulle ha utgått. På grund av riksdagsbeslutet har för samtliga kategorier
kronolägenheter under lantbruksorganisationens förvaltning fastställts
visst årsbelopp såsom brandriskersättning att utgå förutom den vanliga årsavgiften.

Kungl. Maj:ls proposition nr IM år 19ö8

Enligt lantbruksstyrelsen synes föreskrifterna om brandriskersättning vara
ofullständiga i gällande författningar. Endast i fråga om de äldre lägenheter,
för vilka bestämmelserna i kungörelsen 1950: 339 gäller, är vederbörliga
föreskrifter i ämnet meddelade. Enligt dessa bestämmelser skall innehavare
av sådan lägenhet fr. o. in. den 1 juli 1950 vara befriad från skyldighet att
hålla byggnaderna å lägenheten brandförsäkrade men i stället vara pliktig att
årligen erlägga brandriskersättning med belopp, som styrelsen äger bestämma
men som ej överstiger hälften av normal försäkringspremie. Vad åter
angår norrländska fjällägenheter skall det åligga lägenhetshavaren att hålla
erforderliga brandredskap. Enligt övergångsbestämmelse skall den, till vilken
norrländsk fjällägenhet upplåtits före den 1 juli 1950, fr. o. in. nämnda dag
vara befriad från skyldighet att hålla byggnaderna å lägenheten brandförsäkrade
men i stället vara pliktig att årligen erlägga brandriskersättning med
belopp, som lantbruksnämnden äger bestämma men som ej må överstiga
hälften av normal försäkringspremie.

Av det anförda framgår enligt lantbruksstyrelsen, att någon föreskrift om
brandriskersättning för norrländsk fjällägenhet, som upplåtits efter den 1
juli 1950, icke har meddelats. Styrelsen har i detta sammanhang uppmärksammat,
att liknande förhållanden föreligger för sådana under lantbruksorganisationens
förvaltning stående jordbrukslägenheter, som enligt kungörelserna
1941:484 (1950:338) och 1946:132 upplåtes åt lappar, samt för
domänverkets kronotorp (kungörelserna 1943: 532 och 1950: 336).

Den nu lämnade redogörelsen ger enligt lantbruksstyrelsen vid handen, att
bestämmelserna angående brandriskersättning bör överses och samordnas.
Brandriskersättningen bör lämpligen bestämmas efter ensartade regler för
samtliga lägenheter. På grund av 1950 års riksdagsbeslut i ämnet torde ifrågavarande
ersättning böra utgå med belopp, som lantbruksnämnderna äger
bestämma, men som ej må överstiga hälften av normal försäkringspremie.
Detta torde för övrigt överensstämma med den rådande praxis även beträffande
norrländska fjällägenheter. Skulle det emellertid anses, att särskild
brandriskersättning icke skall erläggas vid kommande upplåtelser av norrländska
fjällägenheter utan att ersättningen skall inräknas i arrendet, bör
det enligt styrelsens mening övervägas, att samma regler införes för samtliga
av lantbruksorganisationen förvaltade lägenheter i berörda områden.

Yttrandena

Länsstyrelsen i Norrbottens län ansluter sig till lantbruksstyrelsens förslag,
att bestämmelserna om brandriskersättning samordnas och överses.

Domänstyrelsen vitsordar lantbruksstyrelsens uppgift, att bestämmelser
om erläggande av brandriskersättning saknas i fråga om kronotorp/43, norrländska
fjällägenheter och lapplägenheter, vilka upplåtits efter den 1 juli
1950. Enligt domänstyrelsens uppfattning måste emellertid riksdagens beslut
i ärendet — att arrendeavgiften skall höjas med belopp, som kan anses rimligt
i betraktande av självrisken — gälla för samtliga lägenhetskategorier. I
enlighet härmed har domänstyrelsen i de kontrakt, som efter nyssnämnda

Kungl. Maj.ts proposition nr IM år 1958

datum upprättats om kronotorp, intagit en bestämmelse, att arrendatorn
skall erlägga brandriskersättning. Domänstyrelsen anser för sin del, att frågan
därigenom ordnats på ett sätt, som överensstämmer med riksdagens direktiv
och är praktiskt i tillämpningen.

Sveriges kronotorpare- och kolonistförbund anser, att någon sådan inadvertens,
som lantbruksstyrelsen påtalat, icke föreligger. Enligt förbundet torde
meningen med ifrågavarande bestämmelser vara, att kronan skall stå
självrisk utan att få uttaga brandriskersättning från arrendatorerna. Förbundet
föreslår därför, att någon hänsyn icke tages till vad lantbruksstyrelsen
härutinnan uttalat. Vidare kan förbundet icke tillstyrka, att brandriskersättning
inbakas i årsavgiften. Förbundet förordar för sin del, att brandriskbestämmelserna
i hithörande författningar slopas, så att ifrågavarande
arrendatorer i detta avseende likställes med dem, vilkas lägenheter upplåtits
efter den 1 juli 1950.

VI. Avträdesersättning och flyttningsbidrag
Lantbruksstyrelsens förslag

Lantbruksstyrelsen anser det önskvärt, att sådana lägenheter, som icke
har någon uppgift av betydenhet att fylla, får upphöra att bestå. I varje
tall bör kronan icke ikläda sig fortsatta ekonomiska engagemang beträffande
sådana lägenheter. Om styrelsens i det föregående omförmälda förslag
om försäljning av vissa lägenheter vinner bifall, torde ändock antalet
försäljningar inom överskådlig tid bli mycket begränsat. Avvecklingen av
de lägenheter, som icke lämpligen bör bibehållas genom statens försorg, torde
därför huvudsakligen få ske genom nedläggning. Enligt styrelsen är det
då angeläget att de hinder för en frivillig avflyttning, som i praktiken visat
sig förekomma, såvitt möjligt överbrygges. Styrelsen har därför ansett en
översyn av bestämmelserna rörande stöd till lägenhetshavare i samband med
avflyttning påkallad.

Till en början erinrar lantbruksstyrelsen om de bestämmelser, som f. n.
gäller beträffande avträdesersättning och flyttningsbidrag, och anför därvid
i huvudsak följande.

Enligt nuvarande bestämmelser (kungörelsen 1950:339 samt Kungl.
Maj ds brev den 20 juni 1947 och den 2 juni 1950 i ämnet) kan innehavare
av jämtländska arrendelägenheter på renbetesfjäll! samt fjällägenheter,
skogstorp och odlingslägenheter ovan odlingsgräns^! i Västerbottens län
och Norrbottens län — vilka kronolägenheter ställts under lantbruksstyrelsens
förvaltning — tillerkännas såväl flyttningsbidrag som avträdesersättning
vid avflyttning från dylik lägenhet, avsedd att nedläggas.

I 1947 års bestämmelser stadgades ursprungligen, att lantbruksstyrelsen
till kostnaderna för lägenhetshavarens förflyttning kunde bevilja statsbidrag
med högst 2 000 kr. I fall det av arrendatorn på lägenheten nedlagda
arbetet uppskattades till högre värde, skulle frågan om ersättning prövas
av Kungl. Maj :t. Enligt beslut av 1950 års riksdag skilde man mellan flyttningsbidrag
och avträdesersättning på så sätt att styrelsen — i stället "för

Kangl. Maj.ts proposition nr 141 år 1958

att tillämpa 1947 års regler — fick bevilja flyttningsbidrag med skäligt belopp
och högst 2 000 kr., därest avträdesersättning utgick med 2 000 kr.
eller mera. I annat fall skulle iakttagas, att summan av flyttningsbidrag
och avträdesersättning ej fick överstiga 4 000 kr., d. v. s. flyttningsbidrag^
kunde uppgå till högst 4 000 kr., om ingen avträdesersättning alls utgick.
Vid 1954 års riksdag höjdes nämnda belopp till 2 500 kr. resp. 5 000 kr.
Denna höjning ansågs påkallad av den betydande stegring i kostnadsnivån,
som då inträtt. Syftet med ifrågavarande statsbidrag angavs av föredragande
departementschefen vara att underlätta för innehavare av lägenhet, som
icke gav försörjningsmöjligheter, att flytta till ett bättre jordbruk eller ägna
sig åt annan förvärvsverksamhet. Framfört förslag om utvidgning av de
fall, då bidrag kunde utgå, förklarade sig departementschefen icke kunna
biträda.

I detta sammanhang torde enligt styrelsen böra nämnas, att vid ärendets
behandling vid 1954 års riksdag förelåg en av 1948 års kronolägenhetsutredning
lämnad redogörelse för domänstyrelsens förvaltning av kronolägenheter,
som avsågs i 1950 års kungörelse. Enligt denna redogörelse hade flyttningsbidrag
utgått endast i ett förhållandevis ringa antal fall. Orsaken härtill
angavs vara, att många lägenhetshavare redan tidigare lämnat sina lägenheter
och bosatt sig på annat håll. Då de emellertid icke lämnat lägenheten
utan vård, hade kontraktet fått gälla och avträdesersättning beviljats. Däremot
hade flyttningsbidrag icke utgått. På grund av att flyttning i ett stort
antal fall skett mellan kronolägenheter och i andra fall lägenhetshavaren
vid flyttning övergått till annan sysselsättning — industri- eller gruvarbete
o. d. och därvid hyrt bostad — hade flyttningsbidragen beräknats skola
täcka enbart flyttningskostnaderna, varför beloppen ej blivit så höga. Endast
i de fall, då vederbörande inköpt egen jordbrukslägenhet eller inköpt
fastighet för att driva annan rörelse, hade högre belopp beviljats.

Lantbruksstyrelsen erinrar om att den i sin i det föregående omförmälda
framställning den 22 oktober 1955 förordat förenklade och enhetliga regler
för avträdesersättning och flyttningsbidrag, då lägenhet avträdes för att nedläggas.
Enligt framställningen bör det av praktiska skäl anförtros åt lantbruksnämnderna
att besluta om ersättningarna. Skulle det i undantagsfall
vara anledning att bevilja högre flyttningsbidrag än det angivna maximibeloppet
(5 000 kr.), bör möjlighet därtill finnas men lantbruksnämndens
beslut torde i så fall böra underställas lantbruksstyrelsens prövning.

Antalet lägenheter varom här är fråga, deras fördelning på länen och huvuddragen
av deras disposition framgår av följande sammanställning utav
vissa från lantbruksnämnderna införskaffade uppgifter.

Kungl. Maj. ts proposition nr 1 h 1 år 1958

Antal kvarstående lägenheter enligt lantbruksnämndernas redovisning,
avseende läget den 1 juli 1955

Lägenhetsgrupper	Jämtland	Västerbotten	Norrbotten	Summa
A. Norrländska fjällägenheter .......... Lägenheter som beräknades bli norr-	27	27	8	62
ländska fjällägenheter .............. Lägenheter, som beräknades bestå i	65	4	4	73
nuvarande upplåtelseform............	13	83	92	188
Summa under A	105	114	104	323
B. Lägenheter som beräknades bli friköpta Lägenheter, som beräknades bli sam-	5	1	—	6
manlagda med andra................ Lägenheter, som beräknades bli ned-	20	4	2	26
lagda ..............................	15	9	18	42
Summa under B G. Lägenheter, vars framtida disposition	40	14	20	74
ej kunde anges......................	5	3	37	45

Av de sistnämnda lägenheterna torde en stor del gå mot nedläggning.
Efter den 1 juli 1955 torde ca 15 lägenheter ha bortfallit.

En avsevärd del av de under B och C upptagna lägenheterna synes bortfalla
med de nu gällande villkoren för ersättning vid flyttning. I åtskilliga
fall torde en frivillig avflyttning emellertid möta hinder på grund av att lägenhetshavarna
drager sig för omställningen till en ny miljö med alltför
svagt ekonomiskt underlag för den nya starten. Uppskattningsvis synes ett
30-tal av sagda lägenheter kunna väntas bortfalla, om det —• såsom föreslås
i det följande — öppnas möjlighet att ge viss ökad hjälp till omställningen.
Härtill kommer, att i någon män avflyttning från lägenheter i grupp A kan
inträffa på grund av de ändrade förutsättningar, som utvecklingen för med
sig.

Vad beträffar innehållet i och tolkningen av gällande bestämmelser rörande
avträdesersättning och flyttningsbidrag framhåller lantbruksstyrelsen
bl. a. följande.

I fråga om avträdesersättning torde arrendekontrakten i regel innehålla,
att å lägenhet befintliga byggnader skall tillfalla kronan, då arrendet upphör.
Genom förutnämnda 1947 och 1950 års brev har lägenhetshavare icke
tillförsäkrats någon ovillkorlig rätt till avträdesersättning. Meningen torde
emellertid vara, att sådan ersättning skall utgå i analogi med vad som gäller
för lägenheter under domänverkets förvaltning enligt 1950 års kungörelse.
Detta betyder enligt styrelsen, att vederbörande arrendator får tillgodoräkna
sig värdet av utfört förbättringsarbete såsom sparkapital vid avflyttningen.

Angående flyttningsbidrag har styrelsen utgått från ordalagen i 1947 års
brev, att statsbidrag må beviljas »till kostnaderna för innehavarnas förflyttning»
och stadgandets utformning i 1950 års kungörelse att lägenhetshavarna
må tillerkännas flyttningsbidrag »med skäligt belopp». Enligt styrelsens
uppfattning innebär dessa regler, att skäligt belopp må beviljas såsom
statsbidrag till flyttningskostnadernas bestridande för att uppmuntra
och underlätta för en arrendator att frånträda sådan kronolägenhet, där det
av en eller annan anledning befunnits föreligga ett kronans intresse att påskynda
avflyttning. I detta sammanhang påpekar styrelsen, att det icke fö -

Kungl. Maj.ts proposition nr 74/ år 1958

religger någon rätt för avflyttande till bidrag — såsom fallet är med avträdesersättning
enligt 1950 års kungörelse eller möjligen enligt allmänna arrendelagen
— utan att beviljandet av flyttningsbidrag är beroende på skälighetsprövning
dels om något bidrag alls må utgå, dels av beloppets storlek.
Det har rått viss oklarhet huruvida dessa bestämmelsers utformning medger,
att flyttningsbidrag beräknas till högre belopp än som behöves för att täcka
kostnaden för själva flyttningen. På grund härav har styrelsen hittills icke
ansett sig kunna bevilja sådana förhöjda bidrag. Emellertid torde såsom nyss
nämnts högre bidrag ha utgått vid avflyttning från lägenhet under domänverkets
förvaltning i de fall, då arrendatorn förvärvat egen jordbrukslägenhet
eller inköpt fastighet för att driva annan rörelse.

Enligt lantbruksstyrelsens mening bör en avveckling ske av lägenheter,
vilka — med hänsyn till olämpligt läge, otjänliga markförhållanden, bristande
utkomstmöjligheter i orten för innehavarna eller eljest — befinnes sakna
förutsättningar att bestå såsom jordbruk. I regel löper kontrakten på lång
tid, med rätt för arrendatorn att få upplåtelsetiden förlängd, och kan icke
ensidigt uppsägas av jordägaren. Nedläggning av lägenheter förutsätter således
överenskommelse med arrendatorerna. Det stora flertalet lägenhetshavare
har ungdomen bakom sig. De känner sig bundna vid den plats, där de
bott större delen av sitt liv, och kan icke flytta till annan, främmande miljö
utan att anpassningen ofta bereder stora svårigheter. I den mån dessa svårigheter
kan undanröjas, torde emellertid rätt goda möjligheter finnas att
åstadkomma en frivillig omflyttning under den närmaste tiden, särskilt som
det kan förmodas att stegrade krav på levnadsstandard får till följd ökad avgång
från bosättningar av här förevarande slag.

Lantbruksstyrelsen framhåller, att det många gånger visat sig, att de verkliga
kostnaderna för avflyttningen är så ringa, att med tillämpning av nuvarande
bestämmelser flyttningsbidraget blir alltför obetydligt för att medföra
tillräcklig hjälp för arrendatorn vid en avflyttning, ehuru arrendets
upphörande ur kronans synpunkt framstått såsom angeläget. Från lantbruksnämnderna
har sålunda meddelats, att i en del fall avsedd förflyttning och
nedläggning icke kunnat genomföras av den anledningen, att lägenhetshavaren
icke haft tillräckliga ekonomiska resurser att bosätta sig på annat håll.
Visserligen kan — förutom bidraget till flyttningskostnaderna — avträdesersättning
ifrågakomma för värdet av de förbättringsåtgärder, som arrendatorn
nedlagt på lägenheten i form av byggnadsarbeten och uppodlingar. Härvidlag
rör det sig dock endast om tämligen små belopp. Det är förståeligt om
arrendatorn — som så länge han är kvar på lägenheten åtnjuter förmånliga
upplåtelsevillkor med bl. a. låg avgäld och husbehovsvirke — tvekar att börja
en ny tillvaro med det ganska blygsamma startkapital, som han kan förfoga
över. Vid övertagande av jordbruk på annat ställe får han räkna med att
köpa bohag, djur och andra inventarier. Dessutom måste den, som vill övergå
till annan verksamhet, bereda sig på att bosättningen på den nya platsen
drager med sig en hel del utgifter utöver vad själva flyttningen kostar.

Lantbruksstyrelsen anser, att kronan icke kan undandraga sig att sörja för
all bostäderna hålles i människovärdigt skick, så länge lägenheten är litar -

Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1958

renderad och bebodd. Under löpande arrendeperiod bör kronan därför icke
rimligen intaga den ståndpunkten att vägra arrendatorn det bidrag i form av
byggnadshjälp med upp till 80 å 90 procent av kostnaderna för byggnadernas
upprustning, som förutsättes i 1950 års kungörelse. Följden härav blir
att kronan — om arrendatorn motsätter sig förflyttning — nödgas påtaga
sig kostnader till vanligen betydande belopp för att vidmakthålla lägenhetens
åbyggnader. När det som här är fråga om lägenheter, som bedömes icke
bli bestående för framtiden, strävar styrelsen givetvis efter att begränsa investeringarna
till att hålla befintliga byggnader användbara endast tills vidare.
Det finnes emellertid lägenheter med så bristfälliga åbyggnader, att det
icke lönar sig att söka reparera dem. Ombyggnad för att hålla dem beboeliga
under innehavarens återstående tid kan draga kostnader upp till flera
10 000-tals kr. för en lägenhet.

Enligt lantbruksstyrelsens mening är det rimligt, att myndigheterna får
viss frihet att förhandla om skäligt stöd till arrendatorerna, avseende ej blott
de direkta flyttningskostnaderna utan också omställningskostnaderna vid
övergång till annat jordbruk eller till annan verksamhet. Starka sociala motiv
synes föreligga för att ge lägenhetshavare, som har att draga sig fram på
knappa inkomster och under hårda förhållanden, tillfälle att finna en drägligare
tillvaro. Härtill kommer att det för kronan i åtskilliga fall skulle vara
en kostnadsbesparing att lämna ökad engångshjälp vid avflyttningen och
därmed få arrendekontraktet avlöst. Ur såväl arrendatorernas som jordägarens
synpunkter finner styrelsen det angeläget att åtgärder överväges, som
är ägnade att tillrättalägga och öka möjligheterna att med en mera generös
insats från kronans sida underlätta arrendatorernas avflyttning även i sådana
fall, där nuvarande flyttningsbidrag visat sig otillräckliga.

Såsom framgår av det föregående är flyttningsbidragets storlek f. n. beroende
av beloppet för den utgående avträdesersättningen. Även om denna
sammankoppling kan ha ett visst berättigande så till vida, att behovet av
flyttningsbidrag påverkas av vad arrendatorn kan påräkna såsom avträdesersättning,
kan enligt lantbruksstyrelsen å andra sidan invändas att man
därigenom premierar den som varit mindre verksam för att förbättra sin
lägenhet. Att en arrendator, som exempelvis nedlagt kostnader och omsorg
på att vårda sina åbyggnader, är mindre hågad att bryta upp från lägenheten,
ehuru denna med hänsyn till bristande försörjningsunderlag visar sig
otjänlig att bestå, kan vara förklarligt. Likaså måste en arrendator ställa
sig oförstående till att fördenskull tillerkännas mindre flyttningsbidrag.
Med hänsyn härtill anser styrelsen, att flyttningsbidraget i fortsättningen
icke göres beroende av den avträdesersättning, som arrendatorn kan vara
berättigad till. Redan en sådan ändring skulle förbättra möjligheten att underlätta
förflyttningar, nämligen i de fall då avträdesersättning samtidigt
ifrågakommer. Vidare bör bidragsbeloppet icke ovillkorligen utmätas endast
med hänsyn till storleken av de verkliga direkta flyttningskostnaderna
utan även med beaktande av sådana omställningskostnader, som i det föregående
berörts, såsom för inköp av levande och döda yttre inventarier samt

Kungl. Maj:ts proposition, nr lbl år 1958

för bestridande av utgifter för utrustning vid övergång till annan verksamhet.
När det på grund av särskilda omständigheter och ömmande skäl befinnes
påkallat, bör bidraget kunna utökas utöver nu gällande maximibelopp.
Någon objektiv norm för utmätande av bidragsbeloppet torde under
sådana ändrade förhållanden svårligen kunna och lämpligen icke böra uppställas.
I stället bör det lämnas öppet att avväga detta belopp efter prövning
i varje särskilt fall. Enligt styrelsen får emellertid förutsättas, att bidraget
i regel bör kunna bestämmas efter vissa beräkningsgrunder i huvudsaklig
anslutning till omkostnaderna vid förflyttningen. Belopp därutöver bör beräknas
endast i undantagsfall, när så erfordras för att komma till rätta
med det särskilda fallet. Det måste givetvis tillses, att det i praktiken icke
går därhän att bidragsbeloppet tenderar mot maximum. Vid förhandling
härom torde arrendatorn ha ett starkt utgångsläge, eftersom kronan såsom
jordägare har att bära huvudparten av kostnaderna för lägenhetens upprustning.

De av lantbruksstyrelsen föreslagna ändrade grunderna för beräkning av
flyttningsbidrag torde få till följd, att bidraget icke bör begränsas till högst
5 000 kr. såsom hittills. Enligt styrelsen är det önskvärt att, när sagda belopp
visar sig otillräckligt, möjlighet står öppen att bevilja högre bidrag,
förslagsvis intill 10 000 kr. Vidare förefaller den hittillsvarande ordningen,
att flyttningsbidrag liksom avträdesersättning skall beviljas av styrelsen,
innebära en onödig omgång. Beslutanderätten i dessa ärenden torde lämpligen
kunna anförtros åt lantbruksnämnderna. Vad beträffar avträdesersättningen
är grunderna för dennas beräkning angivna i författningen. Praxis
på området har numera nått sådan stadga, att beslut bör kunna fattas av
nämnderna. För dessa skulle det dessutom innebära en fördel att kunna ge
besked om beloppens storlek redan vid förhandlingarna med arrendatorn.
Beslut om förhöjt flyttningsbidrag, d. v. s. med belopp över 5 000 kr., torde
dock lämpligen, bl. a. för att vinna likformighet i bidragsverksamheten
hos nämnderna, böra underställas lantbruksstyrelsen för prövning och godkännande.

Lantbruksstyrelsen erinrar om att på lägenheter, som är nedlagda såsom
jordbruk, understundom kan finnas åbyggnader vilka icke är i sämre skick
än att de kan användas. När så är fallet bör lantbruksnämnden förhandla
med revirförvaltaren, huruvida domänverket kan ha intresse av att utnyttja
dem till bostäder åt skogsarbetare eller för annat skogligt ändamål.
Det bör enligt styrelsen också undersökas, om byggnadernas fortsatta förvaltning
bör överflyttas på länsstyrelsen för att tillgodose turiständamål
eller för annan användning enligt länsstyrelsens bedömande. Då lantbruksnämnden
i fortsättningen icke bör förvalta dylika byggnader, bör nämndens
befattning med dem endast avse deras tillvaratagande för annan jordbrukslägenhet
och i sista hand försäljning eller rivning. Det synes nämligen icke
lämpligt, att byggnaderna får stå kvar, då det kan befaras, alt de eljest
kommer att bli tillhåll för obehöriga och mindre önskvärda personer. I och
3 Ililiang till riksdagens protokoll 19.riX. I samt. Nr 14]

34 Kangl. Maj:ts proposition nr 141 år 1958

med nedläggningsbeslutet återgår lägenhetens markområde till domänverkets
förvaltning.

Enligt lantbruksslyrelsen förekommer det, att arrendatorer bosatt sig på
annat håll men fortfar att begagna lägenheterna, kanske främst för jakt
och fiske. Sådana arrendatorer är därför ovilliga att avträda lägenheterna
för nedläggning. Styrelsen förordar, att sistnämnda arrendatorer bör — efter
vederbörlig uppsägning av arrendekontrakten — kunna tillerkännas avträdesersättning
i vanlig ordning men något flyttningsbidrag bör ej ifrågakomma.
Med åbyggnaderna bör förfaras såsom nyss föreslagits i fråga om andra
nedlagda lägenheter.

Ett genomförande av lantbruksstyrelsens här framlagda förslag i syfte att
underlätta frivillig avflyttning och nedläggning av otjänliga lägenheter torde
få anses innebära en välbetänkt och social investering, som kan förväntas
bli till båtnad för såväl berörda folkgrupp som samhället i övrigt. Härigenom
torde familjer i beträngt läge kunna förhjälpas till bättre utkomstmöjligheter
och statsverket besparas kostnader för dessa lägenheters vidmakthållande.
Styrelsen antyder därmed tillika, att förslaget icke medför
ökade anslagskrav för verksamheten med lägenheternas förvaltning. Såsom
styrelsen framhållit i det föregående kommer de föreslagna åtgärderna att
i fortsättningen föranleda en påtaglig minskning av medelsbehovet för
ändamålet.

Yttrandena

Lantbruksstyrelsens förslag att genom ändring av bestämmelserna om
avträdesersättning och flyttningsbidrag underlätta frivillig avflyttning från
otjänliga kronolägenheter och nedläggning av sådana lägenheter tillstyrkes
i princip av samtliga remissinstanser. I något av de avgivna yttrandena göres
dock på vissa punkter erinringar mot förslaget.

Riksräkenskapsverket anser sig icke böra tillstyrka bifall till den föreslagna
höjningen av flyttningsbidragens maximibelopp. Denna höjning kan
enligt riksräkenskapsverkets mening medföra en stark lockelse att avflytta
även för sådana personer, som eljest har intresse av att kvarstanna å sina
kronolägenheter. Därigenom skulle ifrågavarande områden förlora en alltför
stor del av sina bebyggare. En sådan utveckling kan enligt riksräkenskapsverkets
mening icke vara önskvärd och torde ej heller ha åsyftats med
denna bidragsgivning. Riksräkenskapsverket framhåller, att i samband med
det av riksdagen år 1954 fattade beslutet om höjning av flyttningsbidragen
föredragande departementschefen — i anledning av 1948 års kronolägenhetsutrednings
förslag om uppräkning av bidragens maximibelopp — uttalade
att bidragen dittills syntes ha väl tillgodosett de syften, som varit avsedda
därmed. Med detta uttalande måste enligt riksräkenskapsverket närmast ha
avsetts ett avstyrkande av förslaget (IX ht 1954 s. 269).

Statskontoret förutsätter beträffande höjningen av maximigränsen för
flyttningsbidragen, att ersättningsbelopp utöver 5 000 kr. medges endast i
sådana fall, då det ur kronans synpunkt är angeläget att avflyttning sker

Kungl. Maj.ts proposition nr IM år 1958

från lägenheten. I fråga om beviljande av flyttningsbidrag och avträdesersättning
anser statskontoret, att beslutanderätten härutinnan ej bör överflyttas
till lantbruksnämnderna ulan som hittills handhas av lantbruksstyrelsen.

Domänstyrelsen ansluter sig till lantbruksstyrelsens uppfattning, att del
är angeläget att nedläggandet av de kronolägenheter, som bör avvecklas,
underlättas genom att eu frivillig avflyttning uppmuntras. I detta sammanhang
påpekar domänstyrelsen emellertid, att vissa lägenheter, som icke ur
allmän synpunkt kan anses fylla någon uppgift av betydenhet, ändock blir
bestående under de nuvarande innehavarnas livstid, varvid dessa icke bör
vägras byggnadshjälp i rimlig omfattning. Vad angår lantbruksstyrelsens
tolkning av gällande bestämmelser i fråga om flyttningsbidrag framhåller
domänstyrelsen, att enligt dennas mening någon författningsändring ej erfordras
för att sådant bidrag skall kunna utgå med högre belopp än som
motsvarar själva flyttningskostnaden. Domänstyrelsen anför härom vidare
följande.

I ett över 1948 års kronolägenhetsutrednings förslag om ändrade bestämmelser
beträffande flyttningsbidrag till innehavare av kronolägenheter avgivet
yttrande, vilket redovisades i 1954 års statsverksproposition, anförde
domänstyrelsen, att det ännu fanns ett stort antal lägenheter, där på grund
av svaga" försörjningsmöjligheter investering av kapital i byggnader ej ansågs
böra ske och där nedläggning borde övervägas om icke förr, så då reparation
av byggnadsbeståndet blev aktuell. I dylika fall var möjligheten att
bevilja flyttningsbidrag till stor nytta. Den senare utvecklingen har enligt
domänstyrelsen bestyrkt riktigheten av detta uttalande. Utbetalade flyttningsbidrag
har i många fall varit till väsentlig hjälp för de avflyttande
lägenhetshavarna, när det gällt för dem att skaffa sig annan bostad. Utan
dessa bidrag skulle de stundom varit nödsakade att behålla lägenheterna,
varvid investeringar i form av byggnadshjälp knappast kunnat undvikas.
Domänstyrelsen har för sin del, med stöd av flera uttalanden i förarbetena
till författningarna, ansett det vara fullt klart att flyttningsbidragen är avsedda
att i vissa fall verka som omställningsbidrag. Flyttningsbidrag utöver
själva flyttningskostnaderna har efter prövning i varje enskilt fall
utbetalats icke endast, då arrendatorn förvärvat egen jordbrukslägenhet eller
inköpt fastighet för att driva annan rörelse, utan även eljest då vederbörande
varit i behov av bidraget för att kunna anskaffa annan bostad för sig och sin
familj. Domänstyrelsens erfarenheter bekräftar vad lanlbruksstyrelsen uttalat
om önskvärdheten av att arrendatorerna i vissa fall kan erhålla flyttningsbidrag
av sådan storleksordning, att det blir en effektiv hjälp vid startandet
av en ny verksamhet. Direkta förhandlingar med arrendatorn synes
dock domänstyrelsen i regel icke vara någon lämplig väg. Ett av domänstyrelsen
hittills tillämpat förfaringssätt med en skälighetsprövning grundad
på yttranden av vederbörande jägmästare och över jägmästare synes ha fungerat
väl.

Enligt domänstyrelsen synes det vara tveksamt, huruvida flytlningsbidragets
storlek bör göras oberoende av hur stor avträdesersättning som utgår.
Nuvarande regler tager främst sikte på arrendatorns behov av startkapital
vid omställningen till ny verksamhet eller anskaffande av bostad för sin
ålders dagar. Härvid är givetvis den, som endast är berättigad till en rela -

Kungl. Maj:ts proposition nr IM år 1958

tivt obetydlig avträdesersättning, mest beroende av flyttningsbidragets storlek.
Även om flyttningsbidragets maximibelopp göres oberoende av avträdesersättningens
storlek, torde man enligt domänstyrelsen dock kunna förutsätta,
att vederbörande myndighet vid sin prövning av de enskilda fallen
beaktar nämnda förhållande. Därför kan domänstyrelsen tillstyrka den av
lantbruksstyrelsen föreslagna ändringen härutinnan.

Domänstyrelsen tillstyrker sådan ändring av gällande bestämmelser, att i
vissa ur det allmännas eller statsnyttans synpunkt angelägna fall högre
flyttningsbidrag kan utgå. Därvid anför domänstyrelsen bl. a. följande.

Även om gällande bestämmelser för domänverkets äldre lägenheter fungerat
tillfredsställande vad beträffar flyttningsbidragen förekommer stundom
fall, där bidragens nuvarande maximibelopp visat sig otillräckliga. I förenämnda
yttrande över 1948 års kronolägenhetsutrednings förslag nämnde
domänstyrelsen vissa fall, då högre flyttningsgbidrag borde få utgå för att
underlätta frivillig uppgörelse om avträdande till kronan av lägenhet, där det
allmännas intresse så krävde, och detta även om lägenheten ej nedlades.
Yttrandet utmynnade i en hemställan, att det måtte utfärdas en bestämmelse
av den innebörden, att domänstyrelsen — därest styrelsen skulle finna det
allmännas intresse kräva att kronotorp eller annan kronolägenhet borde
avträdas till kronan i samband med områdets överlämnande från domänverkets
förvaltning till annan kronans förvaltning eller till enskild ägare —-fick tillerkänna lägenhetshavaren flyttningsbidrag med högst 6 000 kr. Efterhand
som genomförandet av arronderingsbyten mellan domänverket och
skogsbolagen fortskridit har det allt klarare visat sig, dels att tillkomsten
av en bestämmelse av denna innebörd är synnerligen angelägen, dels att det
föreslagna maximibeloppet, 6 000 kr., knappast skulle vara tillräckligt för
att i önskvärd omfattning underlätta lösandet av hithörande problem.

I anslutning härtill tillstyrker domänstyrelsen, att lantbruksstyrelsens
förslag bifalles på så sätt, att flyttningsbidrag i undantagsfall må beviljas
med högre belopp än 5 000 kr., dock högst med 10 000 kr. Vidare förordar
domänstyrelsen, att åtgärder vidtages för att möjliggöra beviljande av flyttningsbidrag
intill samma högsta belopp, där det allmännas intresse kräver,
att kronolägenhet avträdes till kronan, även om lägenheten ej nedlägges som
jordbrukslägenhet och innehavaren icke avflyttar från densamma. Domänstyrelsen
understryker, att den i sitt förevarande yttrande icke gjort någon
åtskillnad mellan kronolägenheter ovanför odlingsgränsen och lägenheter
nedanför denna gräns. Domänstyrelsen förutsätter, att eventuella ändringar
i bestämmelserna rörande flyttningsbidrag skall bli tillämpliga för båda kategorierna.
Slutligen erinrar domänstyrelsen om att den i ärenden beträffande
avträdesersättning och flyttningsbidrag förbehållit sig beslutanderätten
i syfte att vinna större enhetlighet i tillämpningen av bestämmelserna.

Bostads styr elsen anser — liksom länsbostadsdirektörerna i Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län — att ett genomförande av lantbruksstyrelsens
förslag kommer att bli till fördel icke bara för de berörda lägenhetshavarna
utan även för statsverket.

Länsstyrelsen i Jämtlands län erinrar om den viktiga uppgiften, som lägenheterna
på renbetesfjällen fyller framför allt såsom replipunkter för

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1958

lappväsendet, renskötseln, räddningstjänsten och turistväsendet. Mot denna
bakgrund måste det enligt länsstyrelsen vara ett allmänt intresse att söka
bibehålla dessa lägenheter. Strävandena härutinnan får dock icke gå så
långt, att statsverket åsamkas kostnader, som icke svarar mot nyttan av lägenheternas
bibehållande, och att arrendatorernas berättigade intressen trädes
för nära. Om emellertid lägenheternas nedläggande, efter övervägande
av samtliga på frågan inverkande omständigheter, skulle befinnas lämpligt
eller t. o. m. påkallat, måste det anses synnerligen angeläget, att arrendatorerna
ges möjligheter att erhålla bättre stöd från statens sida än som f. n.
står till buds för bestridande icke bara av flyttningskostnaderna utan även
av de omställningskostnader, som kan uppstå i samband med flyttningen.
De förslag till ökat stöd i dessa hänseenden, som lantbruksstyrelsen i förevarande
skrivelse framlagt, finner länsstyrelsen väl avvägda. I samband
med att lägenheter å renbetesfjällen nedlägges, bör de ställas under länsstyrelsens
förvaltning. Därefter torde länsstyrelsen —- med beaktande av bl. a.
bestämmelserna i 42 och 56 §§ renbeteslagen — äga att förfoga över byggnaderna
å dessa lägenheter.

Länsstyrelsen i Västerbottens län finner det angeläget att framhålla, att
de höjda bidragsbeloppen icke leder till att lägenhetshavare förmås att avflytta
utan att egentliga skäl härför föreligger. Länsstyrelsen fäster nämligen
särskild vikt vid att det om möjligt skapas förutsättningar för ett visst
kvarstående bestånd av fjällägenheter, främst ur samfärdselsynpunkt. I
fråga om byggnader å nedlagda lägenheter synes det länsstyrelsen ur allmän
synpunkt lämpligast, att sådana, som icke erfordras för domänverkets eller
lappväsendets verksamhet, säljes för rivning. Även lantbruksnämnden i
Västerbottens län understryker värdet av att ett visst antal lägenheter inom
den egentliga fjällbygden i möjligaste mån bibehålies på grund av deras
betydelse för samfärdseln och turismen i dessa trakter. Enligt nämnden
torde det också ur militär synpunkt vara av vikt, att dessa trakter ej är helt
obebodda.

Lantbruksnämnden i Norrbottens län uttrycker önskemål om att en höjning
av flyttningsbidraget utöver det normala kan ske i sådana fall, där saluvärdet
med hänsyn till den avträdda lägenhetens olämpliga belägenhet ur försörjningssynpunkt
m. in. är lågt. Nämnden biträder förslaget att flyttningsbidraget
må kunna uppgå till 10 000 kr. och göres oberoende av avträdesersättningen.
Enligt nämnden torde det dock förekomma fall, då det ur det
allmännas synpunkt är förmånligare, att lägenheten nedlägges än att den
upprustas för belopp, som avsevärt överstiger 10 000 kr. jämte eventuell avträdesersättning.
I sådana fall bör möjlighet finnas att — om omständigheterna
föranleder därtill — lämna flyttningsbidrag även utöver 10 000 kr. Endast
i dessa senare fall synes bidragsfrågan enligt nämndens mening böra underställas
lantbruksstyrelsens eller Kungl. Maj :ts prövning. Med den lokalkännedom
nämnderna har, bör flyttningsbidrag intill 10 000 kr. kunna beslutas
av nämnderna utan att fara föreligger för att prövningen av ärendena skall
ske olika för olika län. Nämnden understryker även vikten av att vid ned -

Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1958

läggning av lägenheter de befintliga husen avyttras, enär i annat fall obehöriga
lätt slår sig ned på lägenheten. Nämnden anför härom vidare.

Möjlighet bör även finnas att överlåta bostaden till förre innehavaren såsom
sportstuga, om länsstyrelsen och lappfogden ger sitt medgivande därtill.
I dessa fall bör givetvis ej avträdesersättning för husen eller, därest innehavaren
redan lämnat lägenheten, flyttningsbidrag utgå. Enligt vad nämnden
konstaterat synes i flera fall avflyttade innehavare gå med på nedläggning
under dessa villkor. Även renskötande lapp bör kunna få övertaga nedlagda
lägenheters byggnader. I sistnämnda fall uppkommer dock frågan, om detta
skall ske utan kostnader eller, om så ej är fallet, huruvida det bidrag om
5 000 kr., som renskötande lapp kan erhålla för uppförande av bostad, får
användas för att förvärva dylika hus. Enligt nämnden bör det även klargöras,
om domänverket eller annan statlig inrättning kan övertaga husen utan kostnad
sedan lägenhet nedlagts. Beträffande avyttringen av husen i andra fall
uppkommer frågan, om upphandlingsförordningens bestämmelser måste tilllämpas.
Möjlighet bör finnas att avyttra husen efter individuell prövning, i
synnerhet om husen skall stå kvar, utan att säljas till högstbjudande. Nämnden
föreslår detta med hänsyn till vikten av att få lämpliga ägare till nedlagda
lägenheters byggnader, då byggnaderna i de flesta fall är belägna på
sådana platser, att någon övervakning av omkringliggande kronans marker
och vatten ej kan ske. Slutligen förutsätter nämnden, att i de fall, där innehavaren
redan lämnat lägenheten, arrendekontraktet kan uppsägas av nämntden
i enlighet med arrendelagen.

Enligt lantbruksnämnden i Jämtlands län kommer en ändring av gällande
bestämmelser i enlighet med lantbruksstyrelsens förslag att för nämnden
vara av stort värde vid den praktiska handläggningen av hithörande ärenden.

Sveriges kronotorpare- och kolonistförbund anser lantbruksstyrelsens'' nu
framlagda förslag innebära en förbättring i jämförelse med gällande bestämmelser
i ämnet men ifrågasätter samtidigt om den föreslagna höjningen av
flyttningsbidragets maximibelopp till 10 000 kr. är till fyllest. Enligt förbundet
bör någon övre gräns för bidragens storlek icke fastställas. Skulle en sådan
gräns ändock vara nödvändig, bör densamma sättas väsentligt högre än
i förslaget. Förbundet har i övrigt anfört bl. a. följande synpunkter på bestämmelserna
om avträdesersättning och flyttningsbidrag.

Beträffande avträdesersättning är det i gällande bestämmelser fastslaget,
att lägenhetshavaren skall ha ersättning för förbättringsåtgärder, som han
vidtagit å lägenheten, men å andra sidan vidkännas avdrag för värdet av material
och statsbidrag utav olika slag. Detta avdrag har ingen begränsning
bakåt i tiden utan sträcker sig till den första upplåtelsen, som kan ha skett
omkring sekelskiftet. Den förste lägenhetshavarens byggnads- och odlingsbidrag
samt tilläggsbidrag, som lämnades utan återbetalningsskyldighet, skall
avdragas nu utan hänsyn till att lägenheten under mellantiden kan ha bytt
innehavare en eller flera gånger. Likaså göres avdrag för de bostadsförbättringsbidrag,
som på 1930-talet lämnades lägenheterna genom egnahemsorganen,
och för de bidrag till kulturbeten ur det Norrländska skogsproduktionsanslaget,
som på 1940-talet beviljades av skogsvårdsstyrelserna. Dessa 2
sistnämnda bidrag, som kan sägas vara av mera allmän karaktär, bär lämnats
såväl lägenhetshavare som enskilda t. ex. hemmansägare. Om den sistnämnde
säljer fastigheten efter några år, har bidragen höjt försäljningsvärdet,
så att han får bättre betalt, och något avdrag blir det icke fråga om.

Kungl. Maj:is proposition nr Hl år 1958

När en äldre lägenhet omförts till kronotorp enligt 1943 års bestämmelser
och sedermera avträtts till kronan, fortsätter gamla bidrag, som vidlåder
första upplåtelsen att på samma sätt avdragas från såväl jord som byggnader.
Enligt sistnämnda bestämmelser skall 1/30 av odlings jordens värde avdragas,
vilket innebär, att om en kronotorpare sitter kvar arrendetiden ut, sä
har han icke ett öre att hämta för sitt odlingsarbete. Det i husen nedlagda
arbetet och kostnaderna samt gjorda förbättringar torde också, skalighetsberoende
och okontrollerbara som de är, vid den tidpunkten vara förbrukade,
varför kronotorparen icke har något att hämta utan tvärtom kan fa betala
för slitage och eventuella brister.

Fjällägenhetsupplåtelserna enligt 1947 års bestämmelser sker pa liknande
sätt, som det förbundet nyss redogjort för. När därför lantbruksstyrelsen papekar
att sistnämnda upplåtelseform icke utövat någon märkbar lockelse
på innehavarna av äldre ^lägenheter, sedan de förmånliga bestämmelserna
i kungörelsen 1950: 339 blivit kända, torde detta sammanhanga med vad torbundet
i det föregående anfört. Till skillnad från lantbruksstyrelsen betraktar
förbundet 1950 års bestämmelser icke som förmånliga. De är dock att
föredraga framför dem, som utfärdades åren 1943 och 1947. Enligt förbundets
mening borde de i det föregående nämnda statsbidragen ha specificerats i
författningen samt begränsats till tiden. Förbundet anser, att endast det
statsbidrag för odling och bebyggelse, som lämnats lägenhetshavaren vid_ den
första upplåtelsen, skall kunna avdragas från avträdesersättningen och da
endast i det fall, att denne och avträdaren är samme person. Detsamma torde
böra få gälla beträffande virke eller annat material, som tillhandahållits av
kronan. I alla andra fall torde bidragen vara preskriberade och måste avskrivas.

Förbundet biträder lantbruksstyrelsens förslag, att en översyn gores rörande
avträdesersättning och flyttningsbidrag in. in. under förutsättning att
förbundets nyssnämnda synpunkter därvid blir beaktade. Verkningarna av
1943 och 1950 års bestämmelser har enligt förbundet alltför tydligt visat, att
det icke kan gå i längden att en viss kategori människor skall avkrävas räkenskap
för upp till halvsekelgammal krishjälp. Enligt förbundet har detta
system bidragit till avfolkningen av kronoparkerna och denna torde komma
att fortgå i allt raskare takt, om inga åtgärder vidtages. Att bestämmelserna
eventuellt utformas i anslutning till den allmänna arrendelagen kan förbundet
icke förorda, då arrendeproblemen å kronoparkerna än så länge är alltför
vidlyftiga. Arrendelagen har i detta avseende endast bristvärdering och
medger sålunda arrendatorn ej någon ersättning för gjorda förbättringar.
Först när och i den mån kronolägenheter av alla slag blivit föremal for avträdesberäkning
och fått ny innehavare, kan lägenheterna omfattas av allmänna
arrendelagen, ty först då är kronan helt och hållet ägaie till lägenheterna.
I anslutning härtill föreslår förbundet, att andra stycket 3 § kungörelsen
1950: 339 utgår samt att beträffande kronotorp/43 domänverkets
skönsmässiga avdrag med 1/30 årligen för jordvärdet från avträdesersättningen
icke längre får förekomma.

Beträffande flytlningsbidraget har förbundet redan tidigare i uttalanden
till 1948 års kronolägenhetsutredning påtalat, hur godtyckligt detta bidrag
lämnas. Detta beror enligt förbundet på bestämmelsens ordalydelse, att flyttningsbidrag
må tillerkännas lägenhetshavaren med skäligt belopp. Ifrågavarande
flyttningsbidrag har höjts flera gånger men detta saknar betydelse så
till vida, att varje förniltningsman kan sätta det värde han anser skäligt och
fastställa detta till en bråkdel av den verkliga flyttningskostnaden. Vid avträde
utan att lägenheten omedelbart nedlägges utgår intet flyttningsbidrag.
Detta är eu olägenhet, som enligt förbundet bör rättas till. Det kan nämligen

Knngl. Maj. ts proposition nr Vit år 1958

taga flera år, innan det bestämmes, om lägenheten skall nedläggas eller ej.
Avträdaren kan således sedan flera år vara bosatt på annan plats eller avliden,
innan flyttningsersättningen bestämmes. Detta betyder också att _

om sådant sättes i system — flyttningsbidrag^ helt förlorar sin uppgift Bestämmelserna
om flyttningsbidrag bör omarbetas. Sådana uttryck som summariskt,
förenklat, skäligt m. m. bör enligt förbundet icke stå odefinierade i
en lagstiftning.

F. Vissa av turismens och friluftslivets organisationer lämnade synpunkter

på hithörande lägenheters betydelse för organisationernas verksamhet

I anslutning till ett uttalande i jordbruksutskottets av 1955 års riksdag
godkända utlåtande nr 9 har lantbruksstyrelsen berett turismens och friluftslivets
organisationer tillfälle att framlägga sina synpunkter på ifrågavarande
lägenheters betydelse för deras verksamhet. Vidare har styrelsen
anmodat lantbruksnämnderna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens

län att — efter kontakt med ifrågakommande organisationer inom länen__

inkomma med yttranden i ämnet.

Sedan yttranden inkommit till lantbruksstyrelsen från statens fritidsnämnd,
Svenska turistföreningen, Svenska turisttrafikförbundet, Skid- och
friluftsfrämjandet samt Reso ävensom från lantbruksnämnderna i förenämnda
län, bar styrelsen lämnat följande redogörelse för innehållet i de
olika yttrandena.

Statens fritidsnämnd har framhållit bl. a. följande.

Nämnden erinrar om att många av ifrågavarande fjällägenheter sedan
länge haft och säkerligen i vissa fall fortfarande har betydelse som replipunkter
för färder i de nordliga fjäll- och skogsbygderna. Icke minst gäller
detta för turister. Särskilt värd att uppmärksamma finner nämnden den
fasta bebyggelsens och bosättningens betydelse ur säkerhetssynpunkt vid
färder i fjället vintertid.

Fjällturismen har under senare årtionden i betydande utsträckning koncentrerats
till större turistanläggningar inom relativt begränsade områden.
Många fjällfarare söker sig likväl gärna till mer avsides liggande trakter
icke minst av ekonomiska skäl i förhoppning att där erhålla en enklare och
billigare inkvartering. Det förefaller sannolikt, att om ur turistisk synpunkt
lämpligt belägna fjällgårdar blir upprustade, så att de kan erbjuda ett enkelt,
men dock rimliga anspråk tillfredsställande logi för mindre grupper
av fjällfarare, dessa logimöjligheter skulle bli väl utnyttjade under förutsättning
att deras existens blir mer allmänt känd. Därigenom skulle också
skapas vissa, sannolikt väl behövliga biinkomster för befolkningen i dessa
bygder.

En förutsättning för en upprustning av fjällägenheter i syfte att åstadkomma
replipunkter för reselivet synes nämnden vara, dels att de är lämpligt
belägna, dels att logiutrymmena erhåller en likformig standard, dels att
fjällägenheternas innehavare är villiga att i viss utsträckning bedriva gästgiverirörelse
och kan anses besitta kvalifikationer härför.

I samband med en eventuell upprustning av fjällägenheter i ifrågavarande
syfte bör desamma enligt nämndens mening inlemmas i det system
av färdleder, som huvudsakligen genom Svenska turistföreningens försorg
upprättats i fjällbygderna. Ur säkerhetssynpunkt bör tillfartslederna till des -

Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1958

sa nya replipunkter i behövlig utsträckning tydligt markeras. De åtgärder,
som kan ifrågakomma, synes nämnden lämpligen böra ske i samförstånd
med dels turistföreningen, som kan förmodas ha intresse av att ytterligare
utvidga sitt nät av färdleder, dels lokala turistorganisationer samt kommunala
och andra lokala myndigheter. Dessa myndigheter torde ha goda förutsättningar
att jämväl bedöma vederbörande lägenhetshavares lämplighet
att bedriva en gästgiverirörelse av det slag som här avses.

Under hänvisning till det anförda betonar nämnden för sin del önskvärdheten
av alt fjäll- och kronolägenheler, som till påtagligt gagn för såväl
innehavarna som reselivct kan tjäna som rast- och övernattningsställen,
bibehålies och försättes i sådant skick, att de kan tillgodose dessa syftemål.

Svenska turistföreningen har anfört i huvudsak följande.

De svenska fjällen har i alltmer utpräglad grad kommit att bli ett av
landets viktigaste fritidsområden, varvid utvecklingen också gått i den riktningen
att färderna inom området alltmera företages även vintertid. Såväl
under vandringar på sommaren som skidfärder under vintern färdas varje
år ett stort antal personer genom olika delar av fjällområdet. Det är givetvis
av stort värde att under sådana färder kunna finna replipunkter i bebodda
platser, vilka ofta utgjorts av de ifrågavarande fjällägenheterna. Dessa
lägenheter har därigenom kommit att få stor betydelse för reselivet. Vidare
har lägenheterna ofta lämnat möjlighet till logi och lagade måltider
och därutöver såsom den mänskliga odlingens utposter i dessa öde trakter
givit värde och innehåll åt turistfärden. Det har därvid ofta blivit ett växelspel,
så att fjällägenheterna för turisterna kommit att bli tilldragande turistmiljöer,
samtidigt som turisterna i ersättning för erbjudet gästrum och
måltider tillfört lägenhetshavarna extra inkomster.

Sålunda har sedan gammalt många av fjällägenheterna kommit att bli
turistplatser genom innehavarnas eget intresse och egna åtgärder, varvid
givetvis personlig fallenhet hos vederbörande innehavare varierat likaväl
som den enskildes möjlighet att själv anskaffa lämplig inventarieutrustning
växlat från plats till plats.

Från föreningens sida har, såsom komplement till denna av innehavarna
själva ombesörjda utrustning och blygsamma rörelse, åtgärder vidtagits på
så sätt, att föreningen på ett antal platser i de båda nordligaste länen träffat
avtal med dem, som bebott en för färdelivet betydelsefull fjällgård. Enligt
dylikt avtal skall något rum i gården hållas tillgängligt för turister mot
skälig ersättning och mot att föreningen bidrager till utrustningen i sådana
rum med sängar, sängkläder, linne, husgeråd, porslin etc. På några håll har
föreningen därjämte underlättat inköp av utombordsmolorer för båttrafik
över eljest mera svårforcerade vattendrag, varvid föreningen vanligen betalat
en motor kontant och vederbörande person därefter under en följd av
år fått såsom räntefritt lån amortera de medel, som behövts för ett vanligen
kraftigt rabatterat inköp av motorn. Det har också under senare år förekommit,
att föreningen fått framställning om bidrag till roddbåtar vid vissa
fjällägenheter.

Det är sålunda uppenbart, att föreningen för sin del fäst stort avseende
vid fjällgårdarnas betydelse för fjällturismen. En genomgång i detalj av de
kartor med ifrågavarande fjällägenheter, som siällts iill föreningens förfogande,
ger vid banden, att vissa av dem torde 1a anses lia stor betydelse
ur turismens synpunkt. I eu förteckning bar upptagils etl 9()-lal sådana lägenheter.
Föreningen förordar, alt de sålunda uppräknade lägenheterna i
första hand bibehålies och upprustas i så snabb takt som möjligt. Enligt
föreningen vore det mycket önskvärt, om ett eller flera gästrum kunde stå

Kungl. Maj.ts proposition, nr 141 år 1958

till förfogande för turister och om en enkel utrustning för sådant ändamål
kunde ske, eventuellt genom berörda myndigheters försorg. Om en lägenhetshavare
icke kan eller vill åtaga sig mathållning för turister, bör de upplåtna
rummen utrustas så, att gästerna genom självhushåll kan sörja för
sina egna måltider. Ett särskilt värde ur säkerhets- och fjällräddningssynpunkt
är, om telefonförbindelse finnes eller kan anordnas till lägenheten.
Även om en fjällägenhet skulle komma att stå obebodd, är det mycket önskvärt,
att eventuellt existerande telefonförbindelse icke under några förhållanden
nedlägges utan noggrann prövning, om förbindelsen kan vara av betydelse
ur sådan säkerhetssynpunkt.

Föreningen uttalar slutligen sin beredvillighet att under hand framföra
de mera detaljerade önskemål och synpunkter, som kan komma att gälla
olika fjällägenheter och övriga kronolägenheter, varvid ett samråd lämpligen
torde kunna ske genom de berörda länens myndigheter.

Svenska turisttrafikförbundet, som i första hand har att bevaka de utländska
turisternas intressen, framhåller i sitt yttrande betydelsen av att de
oskattbara rekreationstillgångarna i den svenska fjällvärlden vidmakthålles
och göres tillgängliga för turismen. En viktig förutsättning härför är, att
trakterna ovan odlingsgränsen till viss grad är befolkade av bofasta invånare
med byggnader i gott skick.

I sitt yttrande anser Skid- och friluftsfrämjandet det vara absolut nödvändigt,
att kronolägenheterna finnes kvar i fjällvärlden, i synnerhet som de i
regel ligger i områden, vilka annars skulle vara utan bebyggelse. Vidare anföres
i yttrandet bl. a. följande.

Det vore önskvärt, om lägenheterna kunde byggas något större än för
resp. familjs direkta behov. Därigenom skulle i dylika lägenheter kunna
tagas emot turister och sådana som å tjänstens vägnar eller för vetenskapliga
ändamål färdas i dessa trakter. Därav skulle såväl turismen och friluftslivet
som lägenhetsinnehavarna själva vara betjänta. Icke minst för
räddningstjänsten är det viktigt, att detta stundom alltför glesa nät av bebyggelse
hålles vid liv. Med hänsyn till räddningstjänsten föreslås, att lägenheterna
obligatoriskt utrustas med telefon. Flera lägenheter ligger ur kommunikationssynpunkt
strategiskt väl till vid vattendragen och innehavarna
har bidrag för att upprätthålla båttrafik i rass omfattning.

Reso — folkrörelsernas rese- och semesterorganisation — framhåller i
sitt yttrande, att ifrågavarande lägenheter på grund av de stora avstånden
till och mellan dem saknar praktisk betydelse vad gäller ett inlemmande av
lägenheterna i organisationens verksamhet.

Lantbruksnämnden i Jämtlands län, som bifogat yttranden från Jämtlands
turistförening och Härjedalens turistförening, har i sitt utlåtande
sammanfattningsvis anfört.

De arrendelägenheter i fjällen, som nämnden har att förvalta, har en väsentlig
betydelse för turismen och friluftslivet. I de fall arrendelägenheterna
ligger ensamma kan de under nuvarande förhållanden icke till fullo
tillgodose turismens intressen. Det borde i första hand vara möjligt att
bygga bostäder med större utrymmen. Nuvarande byggpraxis med bostadshus
om 2 rum och kök, med möjlighet för arrendator att själv påkosta inredningen
av ytterligare 2 rum på övre våningen, har visat sig lämplig men

Kungl. Maj:ts proposition nr lil år 1958

är icke till fyllest. Vanligen bor mer än en familj (föräldrar och gifta barn)
på gården eller också är barnantalet så stort, att stugan endast i undantagsfall
räcker till för turister. Legitima behov av goda utrymmen för andra
än turister föreligger ävenledes. Tjänstemän från reviren, lappväsendet och
Sveriges geologiska undersökningar har behov av förläggningsmöjligheter
liksom fjällräddningstjänstens många gånger till ytterlighet ansträngda
folk.

För en familj på en enstaka lägenhet är postgången, vinterväghållningen
och många andra av samvarons nyttigheter ytterligt betungande. Det är
därför önskvärt, att minst 2 familjer kan få bo på sådana ställen. Såväl formella
som reella möjligheter bör därför ges för att i högre grad kunna utnyttja
dessa lägenheter. I den mera samlade bebyggelsen är behovet av
ökade reella resurser icke lika påtagligt. Det kan även, med tanke på de
privatägda turistanläggningarna, ifrågasättas om det är lämpligt att genom
speciella anordningar gynna arrendatorerna före andra turistvärdar.

Lantbruksnämnden i Västerbottens län har överlämnat yttranden från länets
turistförening och länets landskapsförbund av Skid- och friluftsfrämjandet
samt i sitt utlåtande anfört följande.

För egen del framhåller nämnden, att den vid omföring av fjällägenheter
till norrländska fjällägenheter eller vid utlämnande av bidrag för upprustning
av fjällägenheter noggrant överväger i vad mån lägenheterna kan ha
betydelse som" reträttplatser för människor, som vandrar i fjällen. Vidare
tager nämnden hänsyn till om lägenheten är behövlig för att förse orten
med erforderlig arbetskraft. Nämnden är av den uppfattningen, att investeringar
i fjällägenheter, som ligger intill landsvägar och samhällen, bör företagas
med stor försiktighet. Dessa lägenheter har nämligen icke den betydelse
för det allmänna som de i fjällen belägna lägenheterna och bör därför
ej heller i samma utsträckning upprätthållas med allmänna medel.

Lantbruksnämnden i Norrbottens län har tagit kontakt med Norrbottens
turistförening och Kiruna stads turistnämnd samt i sitt yttrande anfört följande.

Det har visat sig, att man inom dessa organisationer är särskilt intresserad
av de fjällägenheter, som är belägna inom den egentliga fjällregionen
och i övrigt av lägenheter, belägna i nära anslutning till allmän kommunikationsled
och med tillgång till goda fiskevatten. Några bestämda uttalanden
i de enskilda fallen har man dock icke nu velat göra utan att först ha
fått studera förhållandena på platsen. Nämnden har för avsikt att i dessa
frågor även framdeles hålla kontakt med nyssnämnda och eventuella andra
intresserade organisationer.

Lantbruksstyrelsen framhåller i anslutning till det anförda, alt den övervägt
i vilken mån de i turistorganisationernas yttranden framkomna synpunkterna
och önskemålen kan tillmötesgås. I sitt tidigare framlagda förslag
till vissa ändringar i bestämmelserna rörande fjällägenheter m. in. har styrelsen
lämnat vissa synpunkter beträffande standarden på lägenheternas
bostadshus. Redan vad styrelsen därvid ifrågasatt torde inrymma icke oväsentliga
möjligheter att utnyttja lägenheterna för turistverksamhet. Utöver
de bekvämligheter, som styrelsen räknat med skall kunna anordnas inom
rimlig kostnadsgräns, torde bär återstå endast alt taga ställning till huru -

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1958

\-ida
sett för turister och andra resenärer. I sitt nyssnämnda förslag har styrelsen
uttalat, att det kan finnas särskilda skäl att inreda 1 extra rum, t. ex.
vid ensligt liggande lägenheter, där det är ett allmänt intresse att möjlighet
till inkvartering föreligger. Enligt styrelsens mening bör sådan åtgärd få
bli beroende av ett bedömande från fall till fall. Styrelsen förutsätter, att
vederbörande lantbruksnämnd handlar i samförstånd icke endast med lägenlietshavaren
utan också med ifrågakommande turistorganisation. Måhända
bör det åligga lantbruksnämnd att för kontrolls skull hålla styrelsen
underrättad om företag med överutrymme och överutrustning för turiständamål.
Årsavgiften liksom brandriskersättningen torde därvid böra fastställas
efter samma grunder, som tillämpas för normalutrustning å lägenheten.

Vad därutöver bygges och anlägges för tillgodoseende av turismens intressen,
bör betraktas som en angelägenhet fallande utanför ramen för lantbruksorganisationens
verksamhet och anslag. Där lägenhetshavaren kan
skaffa erforderliga medel i annan ordning, bör det icke möta hinder för
honom att påkalla och bekosta mera omfattande anordningar i syfte att
kunna bedriva turiströrelse. Härtill bör lantbruksnämnden om möjligt taga
hänsyn vid byggnadsföretagets planering. Styrelsen påpekar emellertid, att
ett dylikt tillmötesgående icke får öka kronans engagemang med avseende
på exempelvis framtida avträdesersättning eller byggnads- och reparationsskyldighet,
ej heller i fråga om brandrisk och därmed sammanhängande
återuppbyggnadsskyldighet efter brand. Brandriskersättningen bör följaktligen
beräknas efter värdet av den del av byggnadsföretaget, som hänför sig
till kronans insats, medan brandförsäkring för det överskjutande värdet
torde få bli lägenhetshavarens ensak att ordna.

Enligt styrelsen torde man kunna utgå från att lägenhetshavare, som ämnar
bygga för turiströrelse, vanligen först söker friköpa härför erforderligt
område. Uppkommande fråga om friköp av tomt för redan utfört turistbygge
eller om kronans inlösen av turistanläggning vid lägenhetsavträde
torde få prövas av statsmakterna från fall till fall.

Departementschefen

Den i det föregående lämnade redogörelsen visar, att skilda upplåtelseformer
finnes för lägenheter å kronomark i Norrbottens, Västerbottens och
Jämtlands län. Olikheten i dessa upplåtelseformer har sin grund i syftet att
tillgodose skilda samhälleliga behov inom ifrågavarande områden. Sålunda
tillkom bestämmelserna i kungörelsen den 17 juni 1943 (nr 532) angående
upplåtelse av kronotorp i avsikt att trygga tillgången på arbetskraft å kronans
skogar. Genom bestämmelserna i kungörelsen den 6 juni 1941 (nr 484)
angående upplåtelse åt lappar av lägenheter å kronomark m. m. samt i kungörelsen
den 29 mars 1946 (nr 132) om upplåtelse till lappar av vissa lägenheter
å renbetesfjällen i Jämtlands län avsågs att bereda utkomst för lappar,
som icke längre kunde ägna sig åt renskötseln. Upplåtelseformen norr -

Kungl. Maj:ts proposition nr lkl år 1958

ländsk fjällägenhet enligt kungörelsen den 20 juni 1947 (nr 267), vilken
skulle tillämpas å renbetesfjällen i Jämtlands län samt å kronomark ovan
odlingsgränsen i Västerbottens och Norrbottens län, ansågs påkallad främst
med hänsyn till den allmänna samfärdseln.

Formerna och de närmare villkoren för upplåtelse av nämnda lägenheter
har vid flera tillfällen varit föremål för statsmakternas prövning i syfte att
anpassa bestämmelserna till det förändrade tidsläget. I detta sammanhang
torde bland annat få erinras om de vid 1950 års riksdag fattade besluten,
vilka föranlett dels ändringar i nyssnämnda kungörelser, dels utfärdande av
kungörelsen den 2 juni 1950 (nr 339) med vissa bestämmelser rörande äldre
kronolägenheter. Med anledning av vad som anförts i jordbruksutskottets
av riksdagen godkända utlåtanden 1955: 9 och 1956: 16 samt på grund av
ett utav Kungl. Maj :t den 11 maj 1956 lämnat utredningsuppdrag har lantbruksstyrelsen
inkommit dels med förslag till ändringar av kungörelserna
1947:267 och 1950:339, dels med förslag angående överföring till domänverket
respektive försäljning av vissa under lantbruksorganisationens förvaltning
stående kronolägenheter.

Vad först angår frågan om överföring till domänverkets
förvaltning av vissa under lantbruksorganisationens
förvaltning stående kronolägenheter torde jag få erinra
om att belägenheten i förhållande till odlingsgränsen för närvarande är utslagsgivande
för vem som skall vara förvaltningsmyndighet beträffande kronolägenheter,
varom här är fråga. Sålunda har det ansetts lämpligt, att domänstyrelsen,
som bland annat har att tillgodose kronoparkernas behov av
arbetskraft, har hand om lägenhetsupplåtelserna nedom odlingsgränsen, medan
lantbruksorganisationen anförtrotts förvaltningen av kronolägenheterna
ovanför nämnda gräns. Den av lantbruksstyrelsen lämnade utredningen, vilken
verkställts i samråd med domänstyrelsen och berörda lantbruksnämnder,
har emellertid givit vid handen, att förhållandena inom fjälltrakterna
utvecklats därhän, att frågan om uppdelningen av förvaltningen bör tagas
under omprövning. Lantbruksstyrelsen har därvid funnit, att till domänstyrelsens
förvaltning bör överföras vissa i det föregående närmare angivna
lägenheter ovan odlingsgränsen i Västerbottens och Norrbottens län, vilka är
belägna inom skogslandet och vilkas innehavare i större eller mindre utsträckning
redan arbetar åt domänverket. Domänstyrelsen har i princip icke
haft något att erinra mot detta förslag under förutsättning dock, att det endast
blir fråga om lägenheter, som ligger inom vissa närmare angivna områden
och vilka kan beräknas bli omförda till kronotorp enligt kungörelsen
1943: 532 (kronotorp/43), eller om lägenheter, med vilkas arrendatorer överenskommelse
kan träffas om upplåtelse jämlikt kungörelsen 1950: 339 (kronolägenheter/50).
Därvid har domänstyrelsen intagit den ståndpunkten, att
det för styrelsen såsom affärsdrivande verk med skogsbruk som huvuduppgift
saknas anledning att taga befattning med bilhörande lägenheter — för
vilkas innehavare hittills icke ifrågasatts något kontraktsenligt arbete på

Kungl. Maj.ts proposition nr lil år 1958

kronoskogarna — i andra fall än där innehavarna är beredda att liksom flertalet
av domänverkets arrendatorer åtaga sig skogsarbete. Enligt domänstyrelsens
mening bör samtliga lägenheter inom ett geografiskt begränsat område
förvaltas av en och samma myndighet, varför överflyttning över huvud
taget ej bör komma i fråga, därest någon av arrendatorerna inom området
håller fast vid sitt fjällägenhetskontrakt. Lägenheter, som beräknas bli nedlagda
inom den närmaste framtiden, bör enligt domänstyrelsens mening
avvecklas i de nuvarande organens regi, d. v. s. av lantbruksorganisationen.

Förenämnda utredning utvisar, att inom Jämtlands län någon överföring
av lägenheter till domänstyrelsens förvaltning icke torde vara aktuell. Vidare
synes med beaktande av de utav domänstyrelsen uppställda förutsättningarna
någon meningsskiljaktighet ej föreligga beträffande de lägenheter, som
inom Norrbottens län ifrågasättes för överflyttning. Däremot har olika uppfattningar
framkommit i fråga om förslaget att till domänstyrelsens förvaltning
överföra ett antal norrländska fjällägenheter i Västerbottens län.

Jag ansluter mig till den av lantbruksstyrelsen och domänstyrelsen samstämmigt
uttalade meningen om lämpligheten av att förenämnda kronolägenheter
i skogslandet ovan odlingsgränsen i Västerbottens och Norrbottens
län överföres till domänstyrelsens förvaltning. Genomförandet av detta förslag
är uppenbarligen ägnat att åstadkomma sådan rationalisering och effektivisering
av den statliga administrationen på området, som åsyftas i 1956
års riksdagsbeslut. Enligt min mening föreligger emellertid risk, att vid en
rigorös tillämpning av de utav domänstyrelsen uppställda villkoren för överflyttning,
möjligheterna att förenkla och förbilliga förvaltningen icke kan till
fullo tillvaratagas. Innehavarna av de under lantbruksorganisationens förvaltning
stående kronolägenheterna i skogsbygderna är i flertalet fall beroende
av arbete i kronans skogar och de har därför ofta kontakt med domänverkets
lokala förvaltningsorgan. Jag torde vidare få erinra om att lantbruksnämnd
vid varje om- eller nybyggnad ävensom annan större investering
har att samråda med vederbörande jägmästare i och för bedömning av
om ifrågavarande lägenhet behöver bibehållas med hänsyn till behovet av
arbetskraft i kronans skogar och om dennas innehavare kan påräkna sådan
inkomst, bland annat av skogsarbetet, att lägenheten bör bestå. Även
besluten om överföring till upplåtelseformen norrländsk fjällägenhet torde
som regel ha grundats på sådan bedömning. Med hänsyn härtill synes det mig
uppenbart, att den nuvarande ordningen medför dubbelarbete och att det
måste vara mera rationellt, att den arbetsgivande skogliga myndigheten
också får förvaltningen om hand.

Även om enligt mitt förmenande starka skäl talar för att domänverket bör
övertaga förvaltningen av samtliga de för överflyttning föreslagna lägenheterna,
vill jag med hänsyn till de av domänstyrelsen anförda betänkligheterna
dock icke motsätta mig, att överflyttning av norrländska fjällägenheter
under en viss övergångstid göres beroende av särskilda förutsättningar. Under
denna övergångstid, vilken förslagsvis bör bestämmas till 4 år eller intill
den 1 juli 1962, torde sålunda i enlighet med domänstyrelsens förslag norr -

Kungl. Maj.ts proposition nr 1i1 år 1958

ländska fjällägenheter böra ställas under domänstyrelsens förvaltning endast
om de kan genom avtal med innehavaren omföras till kronotorp/43
eller kronolägenhet,/50. Även sådana kronolägenheter, som beräknas bli nedlagda
före den 1 juli 1962, synes böra tills vidare kvarstå under lantbruksnämndernas
förvaltning. I den mån de likväl sistnämnda dag alltjämt äger
bestånd, bör de då, i likhet med kvarvarande norrländska fjällägenheter
inom ifrågavarande områden, överföras till domänverket. Vilka lägenheter
som står inför nedläggning bör bedömas av lantbruksstyrelsen efter samråd
med domänstyrelsen.

Vad härefter angår spörsmålet om försäljning av vissa under
lantbruksorganisationens förvaltning stående
kronolägenheter har lantbruksstyrelsen framhållit, att frågan härom
har egentlig aktualitet endast i Jämtlands län. Även där torde dock —-med hänsyn till de olika intressen, som kan väntas göra sig gällande -— friköp
i större mängd icke vara att förvänta. Sålunda har enligt lantbruksstyrelsen
de statliga förmåner, som tillkommer arrendatorerna i form av byggnadshjälp,
virke, bränsle, bete, jakt, fiske in. in., visat sig så värdefulla, att
man icke utan särskilda skäl avstår från desamma. Dessutom har från såväl
den skogsförvaltande myndigheten som lappväsendets företrädare rests
invändningar mot avveckling i större omfattning av arrendeställena genom
äganderättsöverlåtelser. Vidare har lantbruksstyrelsen erinrat om att friköp
ofta förutsätter stöd i form av statliga lånegarantier och därför bereder
föga lättnad för kronan i fråga om kostnader och arbete. Slutligen bör enligt
lantbruksstyrelsen uppmärksammas, att länsbostadsnämnderna, som nu icke
är inkopplade på verksamheten, kommer att belastas med nya och krävande
uppgifter för upprustning av bostäderna på de friköpta lägenheterna. Mot
denna bakgrund har lantbruksstyrelsen för sin del begränsat sig till en rekommendation,
att kronan skall intaga en principiellt välvillig ståndpunkt
till frågan om försäljning av hilhörande lägenheter samt att frågan om försäljning
skall göras beroende av prövning från fall till fall.

Enligt min mening är det givetvis önskvärt, att sådana lägenheter å kronomark,
som icke har någon uppgift av betydenhet att fylla, avvecklas. I varje
fall bör staten i fråga om dylika lägenheter icke ikläda sig fortsatta ekonomiska
engagement. Såsom framgår av vad jag anför i det följande torde
emellertid avveckling av sådan lägenhet oftare komma att ske genom nedläggning
än genom försäljning. I förevarande sammanhang vill jag för min
del föreslå, att friköp även i fortsättningen skall ske efter prövning från fall
till fall under nödigt hänsynstagande till berättigade intressen. Såsom bostadsstyrelsen
påpekat, torde det vara nödvändigt att länsbostadsnämndens
mening inhämtas i varje försäljningsärende.

Härefter torde jag få ingå på de av lantbruksstyrelsen i övrigt föreslagna
ändringarna av bestämmelserna på ifrågavarande område.

Vad angår bestämmelserna om upplåtelse av norrländska fjälllägenheter
m. m. torde jag få erinra om att dåvarande chefen för jord -

Kungl. Maj:ts proposition nr lbl år 1958

bruksdepartementet i propositionen 1947:96 uttalade, att stor återhållsamhet
borde iakttagas, såvitt angick upplåtelse av nya sådana lägenheter. Med
hänsyn härtill ansågs lämpligt, att dylika upplåtelser skulle ske endast efter
prövning av Kungl. Maj :t. I fråga om redan förut upplåtna lägenheter inom
ifrågavarande områden förordades i propositionen, att deras omföring till
norrländska fjällägenheter i möjligaste mån skulle underlättas. Emellertid
skulle det på grund av den i propositionen samtidigt föreslagna strängare
prövningen av förutsättningarna för upplåtelser av nya lägenheter övervägas,
om icke även en viss begränsning borde göras i möjligheterna att omföra
äldre lägenheter. I detta hänseende skulle i vart fall den regeln tillämpas,
att omföring icke skulle få äga rum, där det kunde förväntas, att lägenheten
inom den närmaste framtiden skulle komma att nedläggas.

Såsom framgår av lantbruksstyrelsens redogörelse i det föregående har
någon nyupplåtelse av norrländsk fjällägenhet hittills icke skett eller ens
itrågasatts. Omföring till samma upplåtelseform har dessutom förekommit
i betydligt mindre omfattning än från början förutsattes. Av de skäl, lantbruksstyrelsen
anfört, har jag icke något att invända mot att beslutanderätten
i ärenden angående omföring till norrländsk fjällägenhet och förnyad
upplåtelse av sådan lägenhet i fortsättningen tillkommer styrelsen. Däremot
finner jag i likhet med vad som uttalats av flera remissinstanser lämpligt,
att upplåtelse av norrländsk fjällägenhet, som skall nyupptagas, alltjämt
bör förbehållas Kungl. Maj :ts prövning.

I fråga om beslutanderätten i byggnadsärenden rörande lägenheter
under lantbruksorganisationens förvaltning har lantbruksstyrelsen i
anslutning till ett uttalande i ämnet i jordbruksutskottets utlåtande 1955: 9
ifrågasatt en vidgad delegering till lantbruksnämnderna. Dessas beslutanderätt
beträffande nybyggnader på såväl norrländska fjällägenheter som Övriga
lägenheter skulle sålunda utvidgas till att omfatta byggnadsföretag intill
en kostnad av 50 000 kronor mot för närvarande 5 000 kronor. Vid sådan
höjning av maximigränsen förutsätter lantbruksstyrelsen emellertid,
att av styrelsen godkända typritningar i huvudsak tillämpas. Däremot åsyftas
ingen ändring av den högsta kostnadsgräns eller 20 000 kronor, inom
vilken lantbruksnämnd äger besluta angående förbättring och ombyggnad
av befintliga byggnader. Vad lantbruksstyrelsen sålunda anfört kan jag ansluta
mig till.

I likhet med lantbruksstyrelsen anser jag, att bindande föreskrifter om
standarden på lägenheternas åbyggnader icke heller i fortsättningen bör
meddelas. Det torde få ankomma på lantbruksstyrelsen att med beaktande
av nutida krav på skälig standard inom ifrågavarande trakter utfärda närmare
anvisningar till lantbruksnämnderna härutinnan. Vid utformandet
av dylika anvisningar liksom vid tillämpningen av desamma torde även böra
uppmärksammas betydelsen av kontakt i hithörande frågor mellan lantbruksnämnd
och vederbörande turistorganisation.

De hittillsvarande föreskrifterna rörande bestämmande av årsavgiften

Kungi. Maj:ts proposition nr lil år 1958

för hithörande lägenhetskategorier synes vid tillämpningen ha lett till olikartade
resultat i de ifrågavarande länen, vilket varit ägnat att väcka irritation.
Jag delar därför lantbruksstyrelsens uppfattning om angelägenheten
av att avgiftsbeloppen i görligaste man fastställes efter enhetliga regler. I
vad lantbruksstyrelsen härutinnan anfört anser jag mig i huvudsak kunna
instämma. Årsavgiften torde sålunda böra fastställas till det belopp, som
med hänsyn till fjälltrakternas karga och knappa levnadsvillkor kan befinnas
skäligt i förhållande till lägenhetens beskaffenhet och kronans kostnader
för densamma. Därvid torde som huvudregel böra gälla, att avgiften
skall beräknas enligt den s. k. 1-procentregeln, d. v. s. fastställas till ett belopp,
motsvarande 1 procent av kronans kontantutgifter för lägenhetens
byggnader. Det torde få ankomma på lantbruksstyrelsen att i huvudsaklig
överensstämmelse med de angivna grunderna utfärda närmare riktlinjer för
beräkningen av årsavgiften. Då det förutsättes, att lantbruksnämnderna
skall fastställa avgifternas belopp under lantbruksstyrelsens överinseende,
torde bättre möjligheter ha skapats för en likformig tillämpning av ifråga
varande regler.

I fråga om inventarielånen har lantbruksstyrelsen påpekat, att enligt
bestämmelsernas nuvarande utformning fall kan uppstå, då såväl lånets
utlämnande som första amortering infaller under samma kalenderår.
För att förebygga eventuellt uppkommande olägenheter till följd härav förordar
jag, att ifrågavarande bestämmelser kompletteras med ett tillägg av
den innebörden, att amorteringsskyldighet ej skall inträda tidigare än 1 år
efter det lånet till fullo uppburits.

Då brandriskersättningen lämpligen bör bestämmas efter ensartade
regler, biträder jag lantbruksstyrelsens förslag, att de av styrelsen
angivna författningar, som saknar uttrycklig föreskrift om sådan ersättning,
kompletteras i detta hänseende. I enlighet med 1950 års bestämmelser torde
ifrågavarande ersättning böra utgå med belopp, som ej överstiger hälften
av normal brandförsäkringspremie för byggnaderna. Enligt min mening
bör ersättningen inräknas i arrendeavgiften. Såsom styrelsen förordat bör
sistnämnda regel äga tillämpning å samtliga under lanlbruksorganisationens
förvaltning stående lägenhetskategorier inom här ifrågavarande områden.
Enhetlighet hör även råda i fråga om skyldigheten att hålla brandredskap.

Såsom jag berört i det föregående, torde avvecklingen av de lägenheter,
som ur allmän synpunkt icke lämpligen bör bibehållas, huvudsakligen komma
att genomföras i form av nedläggning. I likhet med lantbruksstyrelsen
finner jag det därför angeläget, att i de fall, då kronolägenhet anses
böra nedläggas, frivillig avflyttning såvitt möjligt underlättas och påskyndas.
Vid flera tillfällen har det i praktiken visat sig, att en önskvärd avflyttning
hindrats av att lägenhetshavare icke haft tillräckliga ekonomiska
resurser. Det kan vara förståeligt, att han under sådana omständigheter tvekar
alt börja en ny tillvaro med det blygsamma startkapital, som kan erhål:t
llihang till riksdagens protokoll i samt. Nr 141

Kungi. Maj. ts proposition nr lhl år 1958

las enligt nuvarande regler. Jag anser fördenskull rimligt, att myndigheterna
skall ha viss frihet att vid bestämmandet av flyttningsbidrag
utmäta beloppet efter prövning i varje särskilt fall, oberoende av den a vträdesersättning,
som arrendatorn kan vara berättigad till. Vid
denna prövning bör hänsyn tagas icke endast till de direkta flyttningskostnaderna
utan även till sådana omställningskostnader, som kan uppslå för
inköp av levande och döda inventarier vid flyttning till annat jordbruk eller
för bestridande av andra utgifter vid övergång till annan verksamhet. Därvid
förutsätter jag emellertid, att flyttningsbidraget i regel skall bestämmas
i huvudsaklig anslutning till omkostnaderna vid förflyttningen. När så erfordras
för att komma till rätta med särskilda fall, bör dock flyttningsbidraget
få överstiga sagda kostnader. De nu föreslagna uppmjukningarna av
reglerna om flyttningsbidrag upp till ett belopp av högst 5 000 kronor torde
i allmänhet vara till fyllest för att uppnå åsyftat resultat, nämligen att kronolägenheter
med otillfredsställande försörjningsunderlag efter frivillig avflyttning
kan nedläggas. Fall torde emellertid kunna förekomma, då det är
önskvärt, att flyttningsbidrag kan beviljas med högre belopp än 5 000 kronor.
Jag vill därför biträda förslaget, att maximigränsen för sådant bidrag
höjes till 10 000 kronor. I likhet med statskontoret utgår jag emellertid
därvid från att ersättningsbelopp utöver 5 000 kronor skall medges endast
i sådana fall, då det ur kronans synpunkt är angeläget, att avflyttning sker.
Med hänsyn till att förhandlingar med arrendator om avflyttning föres av
vederbörande lantbruksnämnd och då praxis på området numera nått viss
stadga, finner jag liksom lantbruksstyrelsen ändamålsenligt, att beslutanderätten
om avträdesersättning och flyttningsbidrag anförtros åt nämnderna.
Såsom lantbruksstyrelsen förordat torde dock beslut om förhöjt flyttningsbidrag,
d. v. s. med belopp utöver 5 000 kronor, böra underställas styrelsen
för prövning och godkännande.

De nu förordade ändringarna i bestämmelserna om flyttningsbidrag bör
i huvudsak äga tillämpning även å de under domänstyrelsens förvaltning
stående lägenhetskategorierna.

Byggnader å nedlagda kronolägenheter bör på sätt lantbruksstyrelsen föreslagit
i första hand erbjudas åt domänverket eller länsstyrelsen för att
användas till lämpliga ändamål inom ifrågavarande myndighets verksamhetsområde.
Möjlighet bör även finnas att låta förre innehavaren behålla
bostadsbyggnaden för t. ex. fritidsändamål, förutsatt att länsstyrelsen och i
förekommande fall lappfogden ger sitt medgivande därtill. I sådant fall bör givetvis
ej avträdesersättning för byggnader och, därest innehavaren redan
lämnat lägenheten, ej heller flyttningsbidrag utgå. Också lapp bör i enlighet
med vad därom är stadgat kunna få nyttja byggnaderna å nedlagd lägenhet
såsom bostad. Visar det sig att byggnaderna icke kan fylla något av
nyssnämnda ändamål, bör de i sista hand rivas eller säljas för rivning. I
sistnämnda fall synes upphandlingskungörelsens bestämmelser böra till -

Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1958

lämpas. I och med nedläggningsbeslutet återgår kronolägenhets markområde
till domänverkets förvaltning.

Enligt min mening är stora fördelar att vinna genom att bestämmelserna
för olika lägenhetskategorier å kronomark så långt möjligt göres likformiga.
Det torde därför få ankomma på Kungl. Maj :t att — med beaktande härav
— vidtaga de ändringar i hithörande författningar och meddela de föreskrifter
i övrigt, som erfordras för ett genomförande av de i det föregående
förordade åtgärderna.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj :t
måtte föreslå riksdagen att

medgiva att bestämmelser rörande dispositionen m. m. av
förenämnda kronolägenheter må meddelas i huvudsaklig
överensstämmelse med de riktlinjer, som angivits i det föregående.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Maj :t Konungen bifall samt
förordnar, att proposition av den lydelse, bilaga till detta
protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Malte Olsson

680437 Stockholm 1958. Isaac Marcns Boktryckeri Aktiebolag