Kungl. Maj.ts proposition nr 140 (Proposition 1948:140)

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

Nr 140.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om
kommunalstyrelse på landet, m. m.; given Stockholms
slott den 5 mars 1948.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse
på landet;

2) lag angående ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr 252) om kommunalstyrelse
i stad;

3) lag angående upphävande av 20 § 2 mom. lagen den 6 juni 1930
(nr 259) om församlingsstyrelse och 21 § 2 mom. lagen den 6 juni 1930
(nr 260) om församlingsstyrelse i Stockholm;

4) lag angående ändrad lydelse av 33 § 2 mom. lagen den 20 juni 1924
(nr 349) om landsting;

5) lag angående ändring i lagen den 15 juni 1935 (nr 337) om kommunalstyrelse
i Stockholm;

6) lag angående ändrad lydelse av 14 § lagen den 14 juni 1918 (nr 422)
om fattigvården; samt

7) lag om ändrad lydelse av 8 § 1 mom. barnavårdslagen den 6 juni 1924
(nr 361).

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Eije Mossberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Propositionen avser ändringar i kommunallagstiftningen i fyra olika avseenden
nämligen i fråga om borgerlig primärkommuns kompetens, kvalificerad
majoritet, antalet fullmäktige i de borgerliga kommunerna och
landskommunernas medelsförvaltning.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 140.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

1. Borgerlig primärkommuns kompetens. Den nuvarande begränsningen
av den kommunala verksamheten till att avse »gemensamma ordnings- och
hushållningsangelägenheter» föreslås upphävd. Såsom norm för den kommunala
kompetensen uppställes allmänintresset; det avgörande för en kommuns
rätt att vidtaga en viss åtgärd anses böra vara om denna tillgodoser
ett allmänt till kommunen knutet intresse. Det föreslås att i kommunallagarnas
kompetensbestämmelse endast stadgas, att kommun äger att själv
vårda sina angelägenheter, såvitt icke handhavandet därav enligt gällande
författningar tillkommer annan. Denna ändring avses bl. a. skola innebära
att kommunerna få befogenhet att i större utsträckning understödja det
enskilda vägväsendet, lämna bidrag till elektrifiering av enstaka gårdar och
byar samt anslå medel till stipendier och andra studieunderstöd.

2. Kvalificerad majoritet. Samtliga regler om kvalificerad majoritet vid
beslut av ekonomisk karaktär inom primärkommuner och landsting föreslås
skola upphävas. Sådan majoritet kommer härigenom icke längre att
krävas bl. a. för beslut om inköp och försäljning av fast egendom, anslag
till nya ändamål eller behov samt upplåning och borgen.

3. Antalet fullmäktige i de borgerliga kommunerna. I huvudsakligt syfte
att möjliggöra för små kommuner att bli bättre representerade i fullmäktige
i de nya enheter, som bildas genom kommunindelningsreformen, föreslås
höjning av såväl maximiantalet som minimiantalet fullmäktige i vissa
av de grupper, i vilka kommunerna efter folkmängden indelas för bestämmande
av fullmäktiges antal. Kommuner med upp till 10 000 invånare få
härigenom möjlighet att utse flera fullmäktige än f. n.

4. Landskommunernas medelsförvaltning. Bestämmelserna om centralisering
av landskommunernas medelsförvaltning föreslås ändrade så att
hela kommunens ekonomiska förvaltning kan centraliseras till kommunalnämnden
utan att därför ett särskilt kommunalkontor med anställda tjänstemän
behöver inrättas. Beslut om centralisering skall icke längre stadfästas
av Kungl. Maj :t utan införas i reglemente för kommunalnämnden, som
fastställes av länsstyrelsen. Fattigvårdsstyrelse och barnavårdsnämnd anses
böra få befogenhet att till kassaförvaltare utse även personer, som ej
tillhöra styrelsen eller nämnden.

Ändringarna under 1. och 2. föreslås skola träda i kraft den 1 juli 1948.
Beträffande övriga ändringar överlämnas åt Kungl. Maj :t att bestämma
tiden för ikraftträdandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr liO.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse

på landet.

Härigenom förordnas, dels att 23 § 2 mom. lagen den 6 juni 1930 om kommunalstyrelse
på landet skall upphöra att gälla, dels ock att 3 och 30 §§,
44 § 1 och 3 mom. samt 87 och 88 §§ samma lag1 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse:)

3 §•

Kommun äger att själv, efter vad i
denna lag närmare bestämmes, vårda
sina gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter,
såvitt icke
handhavandet därav enligt gällande
författningar tillkommer annan.

Angående vården om kyrkliga angelägenheter
samt folk- och fortsättningsskoleväsendet
är särskilt stadgat.

30 §.

Kommunalfullmäktiges antal bestämmes
i förhållande till folkmängden
sålunda, att

kommun med 2 000 invånare eller
därunder utser 15—20,

kommun med över 2 000 till och
med 5 000 invånare utser 15—25,
kommun med över 5 000 till och
med 10 000 invånare utser 20—SO,
samt kommun med över 10 000 invånare
utser 25—40.

Kommunalstämman besluter, — —

(Föreslagen lydelse:)

3 §.

Kommun äger att själv, efter vad i
denna lag närmare bestämmes, vårda
sina angelägenheter, såvitt icke handhavandet
därav enligt gällande författningar
tillkommer annan.

Angående vissa kommunala angelägenheter
är särskilt stadgat.

30 §.

Kommunalfullmäktiges antal bestämmes
i förhållande till folkmängden
sålunda, att

kommun med 2 000 invånare eller
därunder utser 15—SO,

kommun med över 2 000 till och
med 5 000 invånare utser 20—35,
samt

kommun med över 5 000 invånare
utser 25—40.

— ofördröjligen underrättas.

1 Senaste lydelse av 23 § 2 mom., se SFS 1946: 728, av 44 § 3 mom., se SFS 1931: 176,
av 87 §, se SFS 1944: 549 samt av 88 §, se SFS 1946: 485.

Kungl. Maj:ts proposition nr HO.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

44 §. 44 §.

1 mom. Kommunalnämnden tillhör---inom kommunen.

I kommun, där kommunalfullmäktige
finnas, må reglemente utfärdas
för kommunalnämnden. Sådant reglemente
skall efter förslag av kommunalfullmäktige
fastställas av länsstyrelsen.

3 mom. Kommun,där kommunalfullmäktige
finnas, må, därest det
med hänsyn till särskilda omständigheter
prövas lämpligt, besluta, att
den medelsförvaltning, som åligger
kommunalnämnden, skall under
nämndens inseende handhavas i annan
ordning. Sådant beslut skall underställas
prövning av Konungen,
som äger fastställa reglemente för
förvaltningen.

Kommunen må ock besluta sammanföra
sålunda ordnad medelsförvaltning
och medelsförvaltning, som
enligt lag eller författning tillkommer
andra kommunala nämnder eller
styrelser. Före sådant beslut skola
vederbörande nämnder eller styrelser
höras i ärendet; och skall i övrigt
i fråga om beslutet vad i första stycket
sägs äga motsvarande tillämpning.

3 mom. Kommun må antagareglemente
för kommunalnämnden. Sådant
reglemente skall fastställas av
länsstyrelsen. I reglementet må förordnas,
att den medelsförvaltning,
som åligger kommunalnämnden,
skall under nämndens inseende omhänderhavas
av kommunalkontor
eller i annan särskild ordning.

I reglementet må tillika förordnas
om sammanförande av kommunalnämndens
medelsförvaltning, evad
den handhaves på sätt i första stycket
är stadgat eller ej, och medelsförvaltning,
som enligt lag eller författning
tillkommer andra kommunala
nämnder eller styrelser. Före
beslut härom skola vederbörande
nämnder eller styrelser höras i ärendet.

87 §. 87 §.

Har Konungen---i hälsovårdsstadgan är föreskrivet om stad,

skall området utgöra ett municipalsamhälle,
som äger att oberoende av
kommunen i övrigt själv vårda alla
gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter,
som föranledas
av de i sådant förordnande avsedda
föreskrifternas tillämpning inom
samhället. Vad nu är sagt skall, obe -

skall området utgöra ett municipalsamhälle,
som äger att oberoende av
kommunen i övrigt själv vårda alla
angelägenheter, som föranledas av
de i sådant förordnande avsedda
föreskrifternas tillämpning inom
samhället. Vad nu är sagt skall, oberoende
av sådant förordnande, gälla

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

roende av sådant förordnande, gälla
om köping, som ej utgör egen kommun,
i avseende å tillämpningen av
därstädes gällande särskilda föreskrifter.

Ej må---—--särskilt

88 §.

För municipalsamhälle skall i avseende
å dess särskilda ordnings- och
hushållningsangelägenheter vad i
denna lag är stadgat äga motsvarande
tillämpning, med iakttagande
dock av följande:

a) i stället —-------— —

om köping, som ej utgör egen kommun,
i avseende å tillämpningen av
därstädes gällande särskilda föreskrifter.

municipalsamhälle.

88 §.

För municipalsamhälle skall i avseende
å dess särskilda angelägenheter
vad i denna lag är stadgat äga
motsvarande tillämpning, med iakttagande
dock av följande:

--längre tid.

Denna lag träder i kraft såvitt
angår 30 § samt 44 § 1 och 3 mom.
den dag Konungen förordnar samt i
övrigt den 1 juli 1948.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr 252) om kommunalstyrelse

i stad.

Härigenom förordnas, dels att 27 § 2 mom. lagen den 6 juni 1930 om
kommunalstyrelse i stad1 skall upphöra att gälla, dels ock att 3 och 10 §§
samma lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse:)

3 §•

Stadskommun äger att själv, efter
vad i denna lag närmare bestämmes,
vårda sina gemensamma ordningsoch
hushållningsangelägenheter, såvitt
icke handhavandet därav enligt

(Föreslagen lydelse:)

3 §•

Stadskommun äger att själv, efter
vad i denna lag närmare bestämmes,
vårda sina angelägenheter, såvitt icke
handhavandet därav enligt gällande
författningar tillkommer annan.

1 Senaste lydelse av 27 § 2 mom., se SFS 1946: 729.

Kungl. Maj:ts proposition nr HO.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

gällande författningar tillkommer
annan.

Angående vården om kyrkliga angelägenheter
samt folk- och fortsåttningsskolevåsendet
är särskilt stadgat.

10 §.

Stadsfullmäktiges antal bestämmes
i förhållande till folkmängden sålunda,
att

stad med 2 000 invånare eller därunder
utser 15—20,

stad med över 2 000 till och med
5 000 invånare utser 15—25,

stad med över 5 000 till och med
10 000 invånare utser 20—30,

stad med över 10 000 till och med
20 000 invånare utser 25—40,

stad med över 20 000 till och med
40 000 invånare utser 35—50, samt
stad med över 40 000 invånare utser
45—60.

Allmänna rådstugan------

Angående vissa kommunala angelägenheter
är särskilt stadgat.

10 §.

Stadsfullmäktiges antal bestämmes
i förhållande till folkmängden sålunda,
att

stad med 2 000 invånare eller därunder
utser 15—30,

stad med över 2 000 till och med
5 000 invånare utser 20—35,

stad med över 5 000 till och med
20 000 invånare utser 25—iO,

stad med över 20 000 till och med
40 000 invånare utser 35—50, samt
stad med över 40 000 invånare utser
45—60.

ofördröjligen underrättas.

Denna lag träder i kraft såvitt angår
10 § den dag Konungen förordnar
samt i övrigt den 1 juli 1948.

Förslag

till

Lag

angående upphävande av 20 § 2 mom. lagen den 6 juni 1930 (nr 259) om
församlingsstyrelse och 21 § 2 mom. lagen den 6 juni 1930 (nr 260) om
församlingsstyrelse i Stockholm.

Härigenom förordnas, att 20 § 2 mom. lagen den 6 juni 1930 om församlingsstyrelse1
och 21 § 2 mom. lagen den 6 juni 1930 om församlingsstyrelse
i Stockholm2 skola upphöra att gälla från och med den 1 juli 1948.

1 Senaste lydelse, se SFS 1946: 730. 2 Senaste lydelse, se SFS 1946: 733.

Kungl. Maj:ts proposition nr UO.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 33 § 2 mom. lagen den 20 juni 1924 (nr 349)

om landsting.

Härigenom förordnas, att 33 § 2 mom. lagen den 20 juni 1924 om landsting1
skall erhålla följande ändrade lydelse.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

33 §.

2 mom. Till beslut erfordras två
tredjedelar av de i omröstningen deltagandes
röster, då beslutet avser
följande ämnen:

a) beslut om bildande av valkrets
med mindre folkmängd än i 8 § 2
mom. sägs;

b) medgivande, varom i 17 § 1
mom. tredje stycket sägs;

c) beslut enligt 46 § 2 mom. om
befrielse från eller lindring i skyldighet
att till visst företag bidraga och
om beviljande av anslag för dylikt
företag;

d) påläggande av avgifter, som erfordra
utdebitering för längre tid ån
fem år;

e) beviljande av anslag till nya
ändamål eller behov;

f) beviljande av anslag, vartill
medel skola anskaffas genom upplåning; g)

upptagande av lån, ställt på
längre återbetalningstid än fem år,
eller ingående av borgen;

h) avhändande av fast egendom
eller därifrån hårflytande rättighet.

33 §.

2 mom. Till beslut erfordras två
tredjedelar av de i omröstningen deltagandes
röster, då beslutet avser
följande ämnen:

a) beslut om bildande av valkrets
med mindre folkmängd än i 8 § 2
mom. sägs;

b) medgivande, varom i 17 § 1
mom. tredje stycket sägs;

c) beslut enligt 46 § 2 mom. om
befrielse från eller lindring i skyldighet
att till visst företag bidraga och
om beviljande av anslag för dylikt
företag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1948.

1 Senaste lydelse, se SFS 1946: 731.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Förslag

till

Lag

angaende ändring i lagen den 15 juni 1935 (nr 337) om kommunalstyrelse

i Stockholm.

Härigenom förordnas, dels att 26 § 2 mom. lagen den 15 juni 1935 om
kommunalstyrelse i Stockholm1 skall upphöra att gälla, dels ock att 3 §
samma lag skall erhålla följande ändrade lydelse.

(Nuvarande lydelse:)

3 §•

Kommunen äger att själv, efter vad
i denna lag närmare bestämmes, vårda
sina gemensamma ordnings- och
hushållning sangelägenheter, såvitt
icke handhavandet därav enligt gällande
författningar tillkommer annan.

Angående vården om kyrkliga angelägenheter
samt folk- och fortsättning
sskoleväsendet är särskilt stadgat.

(Föreslagen lydelse:)

3 §•

Kommunen äger att själv, efter vad
i denna lag närmare bestämmes, vårda
sina angelägenheter, såvitt icke
handhavandet därav enligt gällande
författningar tillkommer annan.

Angående vissa kommunala angelägenheter
är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1948.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 14 § lagen den 14 juni 1918 (nr 422)

om fattigvården.

Härigenom förordnas, att 14 § lagen den 14 juni 1918 om fattigvården
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

14 §• 14 §.

Fattigvårdssamhälle utser-------till ledamöter.

Uppgift å — i länskungörelserna.

1 Senaste lydelse av 26 § 2 mom., se SFS 1946: 732.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

(Nuvarande lydelse:)

Äro både —• — — —- — —--

Fattigvårdsstyrelsen utser inom
sig för varje år en kassaförvaltare,
därest ej kommunens förvaltning
ordnats på ett sätt, som gör sådan
kassaförvaltare obehövlig.

(Föreslagen lydelse:)

---— för tillfället.

Fattigvårdsstyrelsen utser inom
eller utom sig för varje år en kassaförvaltare,
därest ej kommunens förvaltning
ordnats på ett sätt, som gör
sådan kassaförvaltare obehövlig.

Denna lag träder i kraft den dag
Konungen förordnar.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 8 § 1 mom. barnavårdslagen den 6 juni 1924 (nr 361).

Härigenom förordnas, att 8 § 1 mom. barnavårdslagen den 6 juni 19241
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse:)

8 §•

1 mom. Kommun, där----

Uppgift å — —------—

Äro både----—-----

Nämnden utser inom sig för varje
år en kassaförvaltare, därest ej kommunens
förvaltning ordnats på ett
sätt, som gör sådan kassaförvaltare
obehövlig.

(Föreslagen lydelse:)

8 §•

----till barnavårdsman.

- ---i länskungörelserna.

--för tillfället.

Nämnden utser inom eller utom
sig för varje år en kassaförvaltare,
därest ej kommunens förvaltning
ordnats på ett sätt, som gör sådan
kassaförvaltare obehövlig.

Denna lag träder i kraft den dag
Konungen förordnar.

1 Senaste lydelse, se SFS 1934: 204.

Kungl. Maj.ts proposition nr 1W.

Utdrag av protokollet över inrikesärenden hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
5 mars 19i8.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt,
Zetterberg, Nilsson, Sträng, Mossberg, Weijne, Kock.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Mossberg, fråga angående ändringar
i kommunallagarnas bestämmelser om borgerlig primärkommuns
kompetens och om kvalificerad majoritet m. m. samt anför.

I. Inledning.

Genom Kungl. Maj :ts beslut den 22 mars 1946 erhöll jag bemyndigande
att tillkalla högst nio sakkunniga för att verkställa viss översyn av den
kommunala lagstiftningen och framlägga därav föranledda förslag. I mitt
anförande till statsrådsprotokollet hänvisade jag till en början till att riksdagen
under senare år vid upprepade tillfällen framfört önskemål om en
sådan översyn och att även från andra håll hos Kungl. Maj:t påkallats
vissa jämkningar i kommunallagstiftningen. Beträffande riksdagens framställningar
nämndes i första hand, att riksdagen i skrivelse den 13 april
1944, nr 181, anhållit om skyndsam utredning, huruvida och i vad mån
gällande bestämmelser i kommunallagarna om kvalificerad majoritet för
vissa beslut borde så ändras att den kommunala förvaltningen erhölle större
rörelsefrihet. Efter att i anslutning härtill ha uttalat att tiden nu vore
mogen för en revision av dessa bestämmelser anförde jag vidare:

I detta sammanhang bör bemärkas att den kommunala verksamheten enligt
gällande lagstiftning är begränsad till gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter.
Överståthållarämbetet har i framställning till
Kungl. Maj :t den 5 augusti 1944 framhållit, att den gränsdragning i fråga
om de kommunala representationernas beslutanderätt, som det ankommit
på rättspraxis att verkställa, städse skett jämförelsevis snävt. Detta kunde
ha varit naturligt under äldre tider, när de kommunala uppgifterna varit
föga omfattande och då samhällsutvecklingen ännu icke ställt så många
skilda och nya anspråk på det allmänna som nu vore fallet. Något behov
hade då knappast förelegat för kommunerna att kunna utsträcka sin beslutanderätt
till nya, i de kommunala författningarna ej särskilt angivna

Kungl. Maj:ts proposition nr HO.

frågor. Numera finge emellertid läget enligt överståthållarämbetets mening
anses vara ett annat. Det moderna samhällslivet nödvändiggjorde ett ingripande
på allt flera områden för tillgodoseende av kommunmedlemmarnas
olika intressen. Efter att ha anfört ett antal exempel från rättspraxis,
där enligt överståthållarämbetets mening gränsdragningen i fråga om de
kommunala representationernas beslutanderätt vore allttör snäv, har överståthållarämbetet
hemställt att Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande
att låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till sådan ändring av
lagen om kommunalstyrelse i Stockholm, att kommunalrepresentationen
därstädes tillerkändes en mot tidsutvecklingen svarande vidgad beslutanderätt.
Frågan om en utvidgning av kommunernas befogenheter har uppmärksammats
jämväl av kommunindelningskommittén, som i sitt betänkande
med förslag till riktlinjer för en revision av rikets indelning i borgerliga
primärkommuner (SOU 1945:38) understrukit, att en restriktiv
tolkning av begreppet »gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter»
icke sällan hindrade en tidsenlig utveckling av den kommunala
verksamheten. Kommittén förordade fördenskull lagändring i syfte att
revidera tidigare praxis på området. Riksdagen har vidare flera gånger
gjort framställningar, berörande kommuns rätt att bevilja anslag för vissa
speciella ändamål. Sålunda har 1942 års riksdag avlåtit en skrivelse
(nr 233) beträffande frågan om rätt för kommun att anvisa medel till
hemvärnets verksamhet. Förslag till lag, innebärande dylik rätt, har sedermera
framlagts av 1945 års hemvärnskommitté i skrivelse till Kungl. Maj :t
den 25 juli 1945, varöver genom remiss yttranden inhämtats från åtskilliga
myndigheter. Spörsmålet om rätt för kommun att anslå medel för underlättande
av studier har upptagits i ett par riksdagsskrivelser; nämnda
fråga har genom Kungl. Maj :ts beslut den 31 juli 1945 gjorts till föremål
för utredning genom en särskilt tillkallad utredningsman.

I och för sig synes det vara ändamålsenligt att, såsom är fallet enligt
gällande kommunallagar, överlåta åt rättspraxis att närmare bestämma
den konkreta omfattningen av kommunernas verksamhetsfält. De i skilda
sammanhang framkomna önskemålen om åtgärder för att vidga den av
praxis satta gränsen för kommunernas beslutanderätt ge emellertid anledning
ifrågasätta, huruvida den nuvarande gränsdragningen tar skälig hänsyn
till att den samhälleliga verksamheten kommit att omspänna allt fler
områden. Det synes mig därför angeläget att en utredning verkställes om
behovet av att utvidga den kommunala beslutanderätten.

I mitt anförande berörde jag åtskilliga andra spörsmål rörande kommunallagstiftningen,
som borde upptagas vid utredningen, samt uttalade slutligen,
att det syntes särskilt angeläget att spörsmålen om ändring av bestämmelserna
i kommunallagarna om kvalificerad majoritet för vissa beslut
och om utvidgning av kommunernas beslutanderätt snarast möjligt
bleve belysta och att därför förslag i dessa ämnen borde framläggas utan
att resultatet av utredningen i övrigt avvaktades.

Med stöd av det givna bemyndigandet tillkallade jag som sakkunniga
ledamoten av riksdagens andra kammare Erik Fast, ordförande, ledamoten
av riksdagens första kammare, professorn Nils Herlitz, ledamoten av riksdagens
andra kammare, redaktören Helmer Holmberg, direktören i svenska
landskommunernas förbund Sixten Larsson, ledamöterna av riksdagens

Kungl. Maj:ts proposition nr tkO.

andra kammare, dåvarande borgarrådet Yngve Larsson och John W. Pettersson,
ledamoten av riksdagens första kammare, lektorn Edgar Sjödahl,
poststationsföreståndaren F. Thun, numera ledamot av riksdagens första
kammare, samt landssekreteraren N. O. Åkesson.

Till de sakkunniga har överlämnats bl. a. den i direktiven omnämnda
utredningen om kommunala studiestipendier, vilken den 9 maj 1947 avgivits
av utredningsmannen, kanslirådet Gunnar Wejle. Denna utredning
utmynnar i ett förslag till lag om rätt för vissa kommuner att anslå medel
för underlättande av studier.

De sakkunniga, som antagit benämningen 1946 års kommunallagskommitté,
ha i enlighet med sina direktiv i första hand behandlat spörsmålen
om borgerlig primärkommuns kompetens och om kvalificerad majoritet
för vissa kommunala beslut och den 9 juni 1947 överlämnat betänkande
med förslag angående ändringar i kommunallagarnas bestämmelser i dessa
delar (SOU 1947:53). Vid förslaget finnes fogad förutnämnda av kanslirådet
Wejle verkställda utredning jämte särskilt yttrande av en för utredningen
anlitad expert. Kommunallagskommitténs förslag innebär beträffande
primärkommuns kompetens att den nuvarande begränsningen av
den kommunala verksamheten till gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter
avskaffas och i stället endast stadgas, att kommun
äger att själv vårda sina angelägenheter. Det avgörande för en kommuns
rätt att driva en verksamhet eller understödja ett ändamål bör enligt kommitténs
mening icke vara hur många kommunmedlemmar eller hur stor
del av kommunen, som har gagn av åtgärden, utan om den tillgodoser ett
allmänt intresse inom kommunen. Angående betydelsen av denna ändring
i fråga om olika områden där kommunerna äro verksamma har kommittén
gjort åtskilliga uttalanden, enligt vilka kommunernas beslutanderätt
skulle i skilda hänseenden icke oväsentligt utvidgas. — Vidare föreslås, att
kommunallagarnas bestämmelser om kvalificerad majoritet vid beslut av
betydelse för den kommunala ekonomien upphävas.

Kommitténs förslag är emellertid icke enhälligt. Ledamöterna Herlitz
och Pettersson ha reserverat sig för att i huvudsak bibehålla de nuvarande
bestämmelserna. I den mån ökat utrymme behövde beredas för kommunal
verksamhet borde detta enligt reservanternas mening ske genom
särskild lagstiftning. Sådan borde övervägas bl. a. i fråga om den kommunala
stipendiegivningen, där reservanterna hänvisat till utredningsmannens
förslag.

Över kommitténs ifrågavarande förslag i dess helhet ha efter remiss
yttranden avgivits av kammarkollegiet, statskontoret, överståthållarämbetet
(med överlämnande av yttranden av stadsfullmäktige i Stockholm och
Stockholms församlingsdelegerade), samtliga länsstyrelser (med överlämnande
av yttranden från landstingens förvaltningsutskott, utom Gotlands
läns landstings, samt kommunala organ i 67 städer, 23 köpingar, 36 muni -

Kungl. Maj:ts proposition nr 1W.

cipalsamhällen, 180 landskommuner och 87 församlingar, varvid dock förvaltningsutskotten
och församlingarna i allmänhet ej uttalat sig om den
kommunala kompetensen) samt styrelserna för svenska stadsförbundet,
svenska landskommunernas förbund och svenska landstingsförbundet.
Socialstyrelsen, kommerskollegium och socialvårdskommittén ha efter
remiss yttrat sig över förslaget angående borgerlig primärkommuns kompetens
därvid kommerskollegium överlämnat yttranden från Stockholms
och Skånes handelskammare, handelskamrarna i Göteborg och Gävle, Sveriges
industriförbund och Sveriges fastighetsägareförbund. Såvitt angår
kommuns befogenhet att främja visst eller vissa ändamål ha slutligen
efter remiss yttranden avgivits av överbefälhavaren (med överlämnande
av yttranden från chefen för armén, hemvärnschefen, centralförbundet för
befälsutbildning och riksförbundet Sveriges lottakårer), statens byggnadslånebyrå,
statens arbetsmarknadskommission, statens nämnd för samlingslokaler,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, skolöverstyrelsen, överstyrelsen
för yrkesutbildning, studielånenämnden, lantbruksstyrelsen, elektrifieringsberedningen,
hemvärnsrådet och skytteförbundens överstyrelse. Arbetarnas
bildningsförbund har i en särskild skrivelse till mig framlagt vissa synpunkter
beträffande de delar av betänkandet, som beröra stipendiegivning,
samt beträffande kanslirådet Wejles förslag i samma ärende.

Förslaget har vid remissbehandlingen i allmänhet underkastats en ingående
granskning. Svenska landskommunernas förbund har som skäl härför
anfört, att det ansåge förslaget vara det till betydelse och räckvidd viktigaste
förslag till ändring av kommunallagarnas innehåll, som framlagts
sedan den kommunala rösträttsreformen.

I likhet med kommitténs medlemmar äro remissinstanserna i stort sett
eniga om att den borgerliga primärkommunens kompetens bör vidgas. I
fråga om metoden för denna utvidgning äro däremot meningarna i hög
grad delade bland de myndigheter och organisationer, som yttrat sig över
denna del av förslaget. Av de hörda kommunerna har det övervägande flertalet
tillstyrkt kommittémajoritetens förslag till ändrad lydelse av kompetensstadgandet.

Förslaget att upphäva kommunallagarnas bestämmelser om kvalificerad
majoritet vid beslut av ekonomisk natur har i princip tillstyrkts eller
lämnats utan erinran av flertalet hörda myndigheter, landsting och borgerliga
kommuner. I vissa av dessa tillstyrkande yttranden har man emellertid
ifrågasatt ett bibehållande av den kvalificerade majoriteten beträffande
någon viss grupp beslut.

Sedan kommunallagskommitténs första betänkande sålunda remissbehandlats,
har kommittén1 den 10 januari 1948 överlämnat en promemoria * i

1 Kommittén har härvid haft sin ursprungliga sammansättning med det undantaget, att

i stället för professor Herlitz som sakkunnig tjänstgjort ledamoten av riksdagens första
kammare, folkskoleinspektören Karl Ragnar Bergh.

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

(otryckt) med förslag angående vissa av kommunindelningsreformen aktualiserade
ändringar i den kommunala lagstiftningen.

I denna promemoria föreslås ändrade bestämmelser om antalet ledamöter
i kommunernas fullmäktigerepresentation med höjning av såväl maximiantalet
som minimiantalet i vissa av de grupper, i vilka kommunerna efter
folkmängden indelas för bestämmande av fullmäktiges antal. Vidare föreslås
ändrade regler om medelsförvaltningen inom kommunerna i syfte
bl. a. att underlätta en centralisering av denna förvaltning.

Över promemorian ha efter remiss kammarkollegiet, statskontoret, skolöverstyrelsen,
1945 års folkskolesakkunniga, samtliga länsstyrelser ävensom
styrelserna för svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas
förbund yttrat sig. De föreslagna lagändringarna ha därvid i huvudsak
tillstyrkts.

För egen del kan jag i stort sett biträda de förslag kommittén framlagt
i sitt första betänkande och i omförmälda promemoria. Jag förordar sålunda
en allmän utvidgning av de borgerliga primärkommunernas befogenheter
samt avskaffande av bestämmelserna om kvalificerad majoritet för
beslut av betydelse för den kommunala ekonomien inom dessa kommuner
samt inom församlingar och landsting. Vidare tillstyrker jag i princip föreslagna
ändringar i kommunallagarnas bestämmelser om fullmäktiges antal
och om anordnande av s. k. centraliserad medelsförvaltning.

Jag anhåller nu att närmare få redogöra för detta kommunallagstiftningsärende.

II. Borgerlig primärkommuns kompetens.

Gällande bestämmelser.

Den allmänna regeln om primärkommuns befogenheter återfinnes i 3 §
lagen den 6 juni 1930 om kommunalstyrelse på landet och lagen samma
dag om kommunalstyrelse i stad och lyder:

Kommun (Stadskommun) äger att själv, efter vad i denna lag närmare
bestämmes, vårda sina gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter,
såvitt icke handhavandet därav enligt gällande författningar tillkommer
annan.

Angående vården om kyrkliga angelägenheter samt folk- och fortsättningsskoleväsendet
är särskilt stadgat.

En likalydande bestämmelse är upptagen i 3 § lagen den 15 juni 1935
om kommunalstyrelse i Stockholm.

Kompetensbestämmelsen i 1930 års kommunallagstiftning är med vissa
formella jämkningar hämtad från 1862 års förordningar om kommunalstyrelse
på landet och i stad, vars 1 § löd:

Varje socken på landet (Varje stad med därunder lydande område) utgör
för sig en särskild kommun, vars medlemmar äga att själva, efter vad
denna förordning närmare bestämmer, vårda sina gemensamma ordnings -

Kungl. Maj:ts proposition nr lbO.

och hushållningsangelägenheter, såvitt icke, enligt gällande författningar,
det tillkommer offentlig ämbetsmyndighet att dem handhava.

Om behandlingen av kyrkliga angelägenheter samt ärenden rörande folkskolan
är särskilt stadgat.

I 1 § 1862 års förordning om kommunalstyrelse i Stockholm stadgades
däremot, att kommunens medlemmar äga att vårda »sina gemensamma
angelägenheter». I övrigt överensstämde stadgandet med motsvarande bestämmelse
i de andra kommunalförordningarna. Någon motivering till den
särskilda avfattningen av 1 § finnes icke angiven i förarbetena till Stockholmsförordningen.
I den skrivelse, med vilken förslaget till sistnämnda
förordning överlämnades till Kungl. Maj :t, angavs emellertid detta bygga
på principen om »kommuns rätt att själv vårda de för dess medlemmar
gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter». Förslaget synes
alltså icke ha avsett att göra någon skillnad mellan den kommunala beslutanderätten
i Stockholm och övriga kommuner.

Den kommunala verksamhetens begränsning till att avse gemensamma
ordnings- och hushållningsangelägenheter har sålunda funnits alltsedan
de nuvarande borgerliga kommunernas tillkomst. I den författning som
dessförinnan gällde för den närmast jämförbara äldre kommunala enheten,
1843 års förordning om sockenstämmor i riket, stadgades, att till stämmans
handläggning hörde de mål, som rörde kyrkans vård samt socknens
hushållning och allmänna angelägenheter, men angavs dessa angelägenheter
närmare genom en uppräkning punktvis. Uttrycket »gemensamma
ordnings- och hushållningsangelägenheter» återfinnes första gången i det
förslag till kommunalförordningar, som den 31 oktober 1859 framlades av
den av Kungl. Maj :t för ändamålet 1858 tillsatta kommittén. Denna kommitté
förordade nämligen, att i § 1 förordningen om kommunalstyrelse på
landet skulle stadgas, att varje socken på landet för sig utgör ett särskilt
kommunalsamhälle för vårdande av sina gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter.

1858 års kommitté anförde beträffande denna bestämmelse:

Någon annan eller närmare bestämning av de särskilda angelägenheter,
som borde kunna bliva föremål för kommunernas självverksamhet och beslutanderätt
än den, som ligger uti de tre orden: »gemensamma ordningsoch
hushållningsangelägenheter», hava kommitterade icke funnit lämpligt
att bland de allmänna stadgandena intaga. Att inskränka dessa angelägenheter
till endast sådana ärenden av borgerlig natur, som uti 1843 års förordning
punktvis uppräknas och till sockenstämmas handläggning överlämnas,
hade varit att alltför mycket missförstå de billiga anspråk kommunalfriheten,
under en väl avvägd kontroll från statens sida, på självverksamliet
med skäl kan göra, och ett försök till ett sådant uppräknande
skulle dessutom icke hava lyckats, emedan det, i följd av själva den mångsidighet
som ligger uti allt slags förvaltande verksamhets natur, varken
hade kunnat bliva fullständigt eller omfatta alla de särskildheter, som därmed
ägde samband. De här ovan anförda orden däremot hava synts kommitterade
bäst uttrycka kommunalverksamhetens både omfång och begränsning.
De påtrycka denna verksamhet en uteslutande administrativ

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

karaktär och förutsätta, att de angelägenheter inom kommunen, med vilka
den äger taga befattning, skola hava sin rot och sin uppkomst uti och från
de gemensamma intressen, dem kommunen såsom personlighet äger att
vårda. Vad kommunen vid utövandet av denna vård såväl i allmänhet som
i särskilda fall har att iakttaga, den lydnad och aktning den därvid är skyldig
att visa de lagar staten beslutat och utfärdat, den högre prövning vissa
av dess beslut skola underställas, innan de få bringas till verkställighet,
och den rättsutväg, som bör vara varje enskild medlem av kommunen förbehållen
till vinnande av rättelse, därest han funne sin enskilda rätt bliva
för nära trädd genom kommunens beslut, om detta allt finnas i förslaget
på sina ställen särskilda bestämmelser, och torde vid sådant förhållande
något äventyr ej vara att befara vid godkännande av den elasticitet i avseende
å kommunens verksamhet, som ligger uti de ifrågavarande orden.

Vid den alltjämt gällande kompetensregelns tillkomst betonades alltså
att regeln var elastisk men att den innefattade en bestämd begränsning av
området för kommunens verksamhet. Det överlämnades åt rättspraxis att,
i den mån besvär anfördes, närmare fastställa innebörden av denna begränsning.
En rikhaltig rättspraxis på området har också utbildats. Härtill
har även — såsom framhålles i kommunallagskommitténs betänkande
— medverkat att stadgandet tillkom vid en tid, då de kommunala uppgifterna
ännu voro fåtaliga och, med några undantag, av jämförelsevis
ringa betydenhet. Under de följande åttiofem åren ha allt flera grenar av
samhällslivet ansetts kunna komma i fråga såsom föremål för kommunernas
verksamhet. Detta har emellertid icke endast skett inom ramen för den
allmänna kompetensregeln, utan regleringen av de nya verksamhetsområdena
har i stor utsträckning skett genom speciallagstiftning. Kommittén
har om denna utveckling anfört:

Vid utarbetandet av kommunalförordningarna torde man ha tänkt sig,
att bestämmelsen om kommunmedlemmarnas rätt att vårda sina gemensamma
ordnings- och hushållningsangelägenheter skulle tjäna såsom enda
legala underlag för det stora flertalet kommunaluppgifter. Man förbisåg
visserligen icke, att vissa områden av kommunal verksamhet kunde bliva
i behov av särskild reglering — såsom fallet redan var med exempelvis
fattigvården — men kärnan i strävandena till ökad kommunal självstyrelse
var tanken att överlämna åt kommunerna att själva bestämma om de
uPPgifter de skulle vårda och om sättet för uppgifternas handhavande. Utvecklingen
har emellertid slagit in på andra vägar, i det att allt flera kommunala
verksamhetsgrenar blivit reglerade i särskilda författningar. I
dessa ha lämnats ingående föreskrifter om olika uppgifters handhavande,
om särskilda styrelsers och nämnders sammansättning, om sättet för anförande
av besvär m. m. Det legislativa underlaget för kommunalverksamheten
har med andra ord i avsevärd utsträckning förskjutits från kommunallagarna
till speciallagstiftningen. Anledningen till att man beträtt
speciallagstiftningens väg har framför allt varit, att man icke velat belasta
kommunallagarna med detaljföreskrifter av allehanda slag, särskilt sådana
som röra kommunernas skyldigheter på olika områden. Särlagstiftning har
vidare anlitats, då det gällt att giva kommunerna rätt att främja ändamål,
som icke utan särskilt stadgande ansetts falla under deras behörighet.

Kungl. Maj ris proposition nr HO.

Kommittén har icke funnit det erforderligt att närmare behandla de
uppgifter, som handhavas av kommunerna med stöd av särskilda författningar,
utan härutinnan hänvisat till de redogörelser, som lämnats dels i
kommunalskatteberedningens betänkande med förslag till omläggning av
den kommunala beskattningen in. in. del III (SOU 1943: 43 s. 257 f.) och
dels i en på kommunindelningskommitténs uppdrag av kammarrådet Erik
Schalling utarbetad översikt över den lantkommunala författningsregleringens
historia med särskilt avseende å landsbygdens primärkommuner
(SOU 1944: 37 s. 69 f.). Till dessa redogörelser torde också här få hänvisas.
I detta sammanhang må endast nämnas, att numera genom särskild
lagstiftning reglerats även kommunernas verksamhet på bostadsförsörjningens
område. I lag den 10 juli 1947 (nr 523) om kommunala åtgärder
till bostadsförsörjningens främjande har nämligen fastslagits, att kommun,
om den så finner påkallat för att främja bostadsförsörjningen inom kommunen,
äger ställa medel till förfogande att enligt de grunder och i den
ordning, som kommunen bestämt, användas till åtgärder i syfte att nedbringa
inom kommunen bosatta personers kostnader för anskaffande eller
innehav av en fullvärdig bostad.

Sammanfattningsvis anför kommittén om de nuvarande legala gränserna
för den borgerliga primärkommunens kompetensområde, att dessa
äro att finna dels i kommunallagarnas allmänna stadgande om kommuns
rätt att vårda sina gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter,
såvitt icke handhavandet därav enligt gällande författningar tillkommer
annan, och dels i de lagar och författningar som i olika hänseenden giva
närmare bestämmelser rörande särskilda kommunala verksamhetsgrenar.
Kommittén framhåller, att rättspraxis beträffande vad som tillhör kommuns
befogenhet självfallet haft sin ojämförligt största betydelse i fråga
om de vidsträckta kommunala verksamhetsfält, som icke reglerats genom
särskilda författningsföreskrifter. Här hade det — fortsätter kommittén
_ ankommit på rättstillämpningen att, då ett kommunalt beslut överklagats,
fastställa om den ena eller andra åtgärden tillhör kommunens gemensamma
ordnings- och hushållningsangelägenheter. På områden, som gränsa
intill de speciellt reglerade, hade härvid speciallagstiftningen anlitats som
tolkningskälla. Myndigheterna hade i denna lagstiftning sökt ledning för
sitt bedömande huruvida de omtvistade åtgärderna varit att betrakta såsom
kommuns gemensamma angelägenheter.

Kommittén har i eu bilaga till sitt betänkande (bil. 1 s. 183—204) lämnat
eu översikt över praxis, särskilt under de senare decennierna i fråga
om tolkningen av begreppet gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter.
Syftet med redogörelsen angives vara att redovisa praktiskt
viktiga typfall och därigenom giva en allmän bild av det innehåll den kommunala
beslutanderätten f. n. anses ha. De olika fallen ha inordnats un llihang

till riksdagens protokoll 1 saml. Nr HO.

Kungl. Maj:ts proposition nr Vid.

der rubriker, varunder de allt efter sin yttre beskaffenhet ansetts häntörliga.
Någon genomgående systematisering av materialet har icke gjorts.

Det torde ej i detta sammanhang vid en redogörelse för gällande bestämmelser
om den kommunala kompetensen böra konuna i fråga vare sig att
lämna en uttömmande allmän redogörelse för det omfattande ämnet eller
att i detalj redovisa rättstillämpningen på de olika verksamhetsområden,
där kommuns kompetens ifrågasatts. I sistnämnda hänseende hänvisas till
ö-\ei sikten i förutnämnda bilaga till kommitténs betänkande. I anslutning
till kommittén skal! däremot redan här i största korthet som en bakgrund
till den följande redogörelsen för kommitténs synpunkter på ämnet angivas
några huvudlinjer i rättstillämpningen.

Vad härvid till en början angår föreskriften att angelägenheten skall
vara gemensam synes denna föreskrift ha givits en jämförelsevis vidsträckt
innebörd. Man har icke krävt att den ifrågasatta angelägenheten skulle
tillgodose ett intresse eller fylla ett behov hos samtliga kommunmedlemmar.
Det har ansetts tillfyllest att den varit av betydelse för ett större
flertal inom kommunen. Ett elektrifieringsföretag eller ett brobygge har
måst gagna en betydande del av kommunens medlemmar för att få
utföras eller främjas av kommunen. Man torde dock icke ha anlagt uteslutande
kvantitativa synpunkter på frågan. Då det gällt anslag till vatten- och
avloppsledningar inom tätorter, har man exempelvis icke fäst avgörande
vikt vid invånarantalet i tätorten i förhållande till kommunens invånarantal.
Utslagsgivande torde snarare ha varit betydelsen för kommunen såsom
sådan, att den ifrågavarande tätorten hade tillfredsställande hygieniska
anordningar. Kommittén framhåller också, att betydande eftergifter
gjorts i fråga om kravet på att de angelägenheter, som kunna bli föremål
för kommunal omvårdnad, skola vara gemensamma i vedertagen bemärkelse.

Uttrycket ordnings- och hushållningsangelägenheter synes icke ha spelat
så stor roll vid avgränsningen i praxis av kommunens kompetensområde.
Då myndigheterna funnit, att en viss uppgift icke föll inom detta område,
torde det avgörande ofta ha varit, att den ej ansetts vara en kommunal
angelägenhet överhuvud. Hit höra till exempel försvarsuppgifter (understödjande
av hemvärn och luftvärn), politiska ändamål (anslag till nykterhetskommitté
med uppgift bl. a. att samla kommunens nykterhetsvänner
till deltagande i allmänna val) samt ekonomisk verksamhet i uteslutande
spekulativt syfte. Grundsatsen, att eu kommun icke äger inlåta sig på företag
enbart i syfte att erhålla ekonomisk vinst därav, kom till uttryck redan
under förarbetena till kommunalförordningarna och synes alltid ha upprätthållits
i rättspraxis. Däremot har kommun ansetts kunna anlägga och
driva gas-, elektricitets- och vattenledningsverk, spårvägar m. in., i viss
utsträckning uppföra hotell samt understödja bostadsbyggande. Till ordnings-
och hushållningsangelägenheter ha sålunda — såsom kommittén

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

framhåller — hänförts åtskilliga ändamål, som voro okända för kommunerna
vid tiden för kommunalförordningarnas tillkomst. Begreppet har
överhuvud icke tolkats snävt. Kommun har sålunda ansetts behörig
att anslå medel till olika kulturella ändamål, till främjande av idrott, till
inköp av markområden för bad och rekreation samt till anordnande av
samlingslokaler. Härvid har man stundom liksom i fråga om den kommunala
affärsverksamheten kunnat stödja sig på att verksamheten innebar
ett fullföljande och tillgodoseende av uppgifter, som ankommo på kommunerna
enligt särskilda författningar (hälsovårdsstadgan i fråga om vattenledningsverk
och badanläggningar o. s. v.) eller därpå att statsbidrag
utgått efter sådana regler, att kommunalt understöd förutsättes (främjande
av bostadsproduktionen, anordnande av samlingslokaler).

En särskild begränsande regel, som icke i första hand synes stödja sig
på en tolkning av uttrycket »gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter»
har i praxis uppställts i fråga om kommunernas understödjande
verksamhet. Regeln innebär, att understöd ej får lämnas enskild
kommunmedlem i annan ordning än gällande fattigvårdslag stadgar eller
eljest enligt lag eller författning är medgivet. I enlighet med denna regel
ha bl. a. beslut om stipendier samt beslut om arbetslöshets- eller bostadsunderstöd,
som lämnats utöver vad kommunerna ägt utgiva enligt särskilda
författningar, blivit undanröjda såsom överskridande den kommunala
befogenheten. Grunden till denna rättstillämpning anser kommittén
närmast vara den, att författningarna på socialvårdens område, av
vilka fattigvårdslagen är den viktigaste, funnits böra tolkas så, att de uttömmande
angiva de fall, i vilka understödsverksamhet utgör kommuns
gemensamma angelägenhet.

Reformförslag.

Såväl före som efter de nuvarande kommunallagarnas tillkomst ha framställts
åtskilliga förslag till utvidgning av kommunernas beslutanderätt.
De flesta av dessa förslag ha avsett ett utsträckande av den kommunala
befogenheten till någon speciell verksamhetsgren (försvarsändamål, stipendiegivning,
enskild väghållning, elektrifiering, bostadsförsörjning). Den
vidgade befogenheten har man önskat ernå antingen genom ändring i kommunallagarna
eller genom särskild lagstiftning. Andra förslag ha syftat
till en generell utvidgning av den kommunala kompetensen. Kommittén
har i särskilda avsnitt av sitt betänkande (s. 20—23; 26—59) redogjort
för dessa förslag och i förekommande fall för de yttranden, som avgivits
över desamma. Till denna redogörelse må här få hänvisas. 1 detta sammanhang
skall endast redovisas två förslag av mera generell innebörd, i
vilka kompetensstadgandet närmare utformats.

Det första av dessa förslag väcktes i samband med det i proposition

Kungl. Maj:ts proposition nr HÖ.

till 1930 års riksdag framlagda förslaget till nya kommunallagar. Propositionen
upptog en kompetensbestämmelse av i princip samma innehåll
som den sedermera godtagna, dock fanns mellan orden »sina» och
»gemensamma» inskjutet ordet »medlemmars». I motioner i anledning av
propositionen (I: 287 och 288 av herr Möller in. fl. samt II: 445 och 440
av herr Hansson i Stockholm in. fl.) hemställdes, att ifrågavarande stadgande
skulle erhålla följande lydelse: »Kommunen äger att själv, efter vad
i denna lag närmare bestämmes, vårda sina välfärds-, ordnings- och hushållningsangelägenheter,
såvitt icke handhavandet därav enligt gällande
författningar tillkommer annan.» Såsom skäl för sin hemställan anförde
motionärerna:

Uttrycket »vårda sina medlemmars gemensamma ordnings- och hushållsangelägenheter»
har genom den rättspraxis, som tillämpats, varit
synnerligen hinderlig för den kommunala verksamheten. Uttrycket »gemensamma
angelägenheter» har så tolkats, att ändamålsenliga och välmotiverade
åtgärder ej kunnat vidtagas, emedan dessa åtgärder endast tillgodosett
ändamål med mera begränsat tillämplighetsområde och ej ansetts vara
till gagn för flertalet av kommunens inedlemmar. Sålunda har kommun
ej ansetts ha rätt att lämna bidrag till elektrifiering, anläggande av avloppsledningar,
anläggande eller förbättrande av bro eller utfartsvägar m. m.,
då dessa åtgärder ej varit till gagn för kommunen i dess helhet. Detta har
medfört, antingen att kommunen på en gång måst utföra dessa anläggningar
för hela kommunen, varigenom det blivit en kommunens gemensamma
angelägenhet i stället för att successivt utföra dessa anläggningar,
vilket för kommunen varit mera ekonomiskt fördelaktigt, eller ha i kommuner
med sammanträngd befolkning dessa måst uppdelas i municipalsamhällen,
vilket ur såväl förvaltnings- som skatteutjämningssynpunkter
ibland varit mindre tillfredsställande. Vi anse därför, att uttrycket »medlemmars
gemensamma» bör utgå och ersättas av sådana bestämmelser,
vilka giva större utrymme åt kommunernas verksamhet.

Även i annat hänseende anse vi, att ändring av denna paragraf bör företagas.
Genom en rad lagar och förordningar ha kommunerna tilldelats
uppgifter, vilka enligt gängse språkbruk knappast kunna inrymmas i begreppet
»ordnings- och hushållsangelägenheter», utan fastmera äro att hänföra
under begreppet välfärdsanordningar, varför vi anse att detta bär
komma till uttryck i lagtexten. I

I anledning av dessa motio''ner yttrade konstitutionsutskottet (utlåtande
nr 30), att något behov av den väsentliga utvidgning av kommunernas uppgifter,
som motionärerna syntes eftersträva, icke torde föreligga. Om den i
motionerna föreslagna synnerligen vaga formuleringen beslutades, komme
följden sannolikt att bli, att åtminstone till en början stor osäkerhet uppstode
rörande omfattningen av kommunernas befogenheter. Nu gällande
bestämmelser hade genom den i praxis givna tolkningen fått en jämförelsevis
klar och bestämd betydelse. Utskottet fann det emellertid lämpligare att
såsom kommuns uppgift angiva för kommunen gemensamma ordnings- och
hushållningsangelägenheter; ordet »medlemmars» i Kungl. Maj:ts förslag

Kungl. Maj.ts proposition nr ViO.

ansågs därför böra utgå. Ätta ledamöter av utskottet reserverade sig till
förmån för den i motionerna föreslagna lydelsen.

Riksdagen gillade vad utskottet föreslagit.

Det andra här avsedda förslaget har framförts av kommunindelningskommittén
i dess betänkande med förslag till riktlinjer för en revision av
rikets indelning i borgerliga primärkommuner (SOU 1945:38). I detta
betänkande har förordats vissa ändringar i 87—90 §§ lagen om kommunalstyrelse
på landet av innebörd, att ansvaret för stadsstadgornas tillämpning
inom område på landet skall direkt åvila primärkommunen och att — åtminstone
i regel — någon specialkommun (municipalsamhälle) för ändamålet
icke bildas. Kommunindelningskommittén har emellertid även föreslagit
en principiell utvidgning av kommunernas befogenheter. Till stöd
för detta förslag har nämnda kommitté anfört, att en enligt dess uppfattning
alltför restriktiv tolkning av begreppet »gemensamma ordnings- och
hushållningsangelägenheter» icke sällan hindrat en tidsenlig utveckling av
:len kommunala verksamheten. Icke minst hade detta varit fallet beträffande
primärkommunernas befattning med ordnandet av förhållandena
inom tätorterna på landet. Kommittén har vidare yttrat:

Genom de av kommittén föreslagna ändringarna i municipallagstiftningen
och den hithörande speciallagstiftningen skulle visserligen svårigheterna
undanröjas i vad avser sådana angelägenheter, beträffande vilka
direkta skyldigheter koinme att åläggas kommunerna och beträffande vilka
lagstiftningen eljest komme att innefatta ett klart bemyndigande för kommunerna.
Ifrågavarande verksamhetsfält äro emellertid så omfattande och
lämna möjligheter för så skiftande kommunala initiativ, att alla tänkbara
uppgifter svårligen kunna förutses i speciallagstiftningen. Tolkningen av
speciallagstiftningens innehåll kan även vålla formella svårigheter, icke
minst då det gäller skyldigheter eller bemyndiganden, som endast indirekt
komma till uttryck i författningarna. Det finnes därför anledning att antaga,
att ur allmän synpunkt önskvärda kommunala företag, vilka det
ligger i de flesta kommunmedlemmarnas intresse att genomföra, alltjämt
kunna komma att förhindras genom överklaganden från enskilda kommunmedlemmar
med motivering, att företaget icke kan anses utgöra någon
kommunens gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenhet.

Det synes därför angeläget, att möjligheter beredas för en mot den kommunala
verksamhetens tidsenliga utveckling svarande tolkning av 3 § i
kommunallagarna. En revision av tidigare praxis torde icke vara att förvänta
utan ätt paragrafens ordalydelse ändras. Kommittén vill därför förorda,
att cn sådan ändring vidtages. Ändringen synes förslagsvis kunna
ske genom tillägg av ett nytt andra stycke till paragrafen av följande
innehåll:

»Med gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter förstås
icke endast sådana angelägenheter som angå samtliga eller det övervägande
flertalet kommunmedlemmar utan även sådana, som eljest äro ägnade att
tillgodose eller främja allmänna intressen inom kommunen.»

En principiell utvidgning av kommunernas befogenheter synes väl motiverad
jämväl med hänsyn till de av kommittén föreslagna större och bär -

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

kraftigare kommunernas ökade möjligheter till insatser inom andra verksamhetsområden.
Det avsedda ändamålet med kommunsammanslagningen
blir i viss mån beroende av att kommunerna erhålla formella möjligheter
till utveckling av den kommunala verksamheten.

Kommimallagskommittén.

I det kapitel av sitt betänkande, vari kommittén föreslår ändringar i
kommunallagarnas bestämmelser om borgerlig primärkommuns kompetens,
har kommittén inledningsvis framfört vissa allmänna synpunkter
på gällande bestämmelsers avfattning och tillämpning. Kommittén
påpekar härvid att det allmänna kompetensstadgandet i ej obetydlig mån
givit möjlighet till sådan elasticitet vid rättstillämpningen som man åsyftade
vid dess avfattning. Kommittén finner likväl, att den kraftiga utveckling
av kommunernas uppgifter, som försiggått under senare delen av förra
århundradet och under det innevarande, sprängt den författningsmässiga
ramen för kommunernas verksamhet, översikten i bil. 1 vid betänkandet
visade, att kommunerna i betydande omfattning vidtoge åtgärder och främjade
ändamål, som i rättspraxis ansåges falla utanför den kommunala befogenheten.
På olika områden förekommo dessutom kommunala initiativ
och insatser beträffande vilka kommunernas befogenhet icke prövats av
regeringsrätten, men vilkas förenlighet med gällande lag sådan denna tolkades
i rättspraxis kunde starkt ifrågasättas. Det existerade sålunda en
motsättning mellan å ena sidan vad som mångenstädes i det praktiska kommunallivet
uppfattades såsom kommunala angelägenheter och å andra
sidan de rättstillämpande myndigheternas praxis.

Kommittén anser, att på grund av berörda motsättning de legala gränserna
för kommunernas verksamhet borde vidgas. En sådan utvidgning
frainstode emellertid enligt kommitténs uppfattning såsom befogad även
ur materiella synpunkter. Den kommunala beslutanderätten vore nämligen
i flera hänseenden alltför begränsad för att kommunerna skulle kunna
vara verksamma på områden, där kommunala insatser påkallades av allmänna
intressen. Den av kommittén lämnade översikten av praxis gåve
flera exempel på fall, där kommunala åtgärder av sådant slag ansetts falla
utanför den kommunala behörigheten. Orsakerna till den restriktiva rättstillämpningen
vore att finna dels i den förut nämnda tolkningsregeln, att
understöd ej ansåges kunna lämnas enskild kommunmedlem annorledes
än på grund av särskild författningsföreskrift, dels ock i den nuvarande
kompetensbestämmelsens avfattning, särskilt i följd av den tolkning som
i åtskilliga fall givits uttrycket »gemensamma» angelägenheter.

Efter att ha kritiserat den språkliga avfattningen av kompetensbestämmelsen
i 1930 års kommunallagar, har kommittén anfört att såväl under
kommunalförordningarnas giltighetstid — då användningen av ordet
gemensamma, såsom hänförande sig till kommunens medlemmar, var för -

Kungl. Maj:is proposition nr l''iO.

2:5

mellt oantastlig — som efter tillkomsten av 19110 års kommunallagar kravet
på att angelägenheterna skola vara gemensamma spelat en betydande
roll. Detsamma hade lett till att man ofta bedömt frågan om kommun
kunnat sätta i gång ett företag eller främja en verksamhet väsentligen med
hänsyn till om den kommunala åtgärden kommit kommunens medlemmar
i gemen till godo. Enligt kommitténs mening hade man till grund för bedömandet
huvudsakligen lagt en kvantitativ värdering. Kommittén fortsätter: En

dylik värderingsgrund var i äldsta tid naturlig för de lokala menigheterna,
som då väsentligen sammanhöllos av gemensamma ekonomiska intressen.
Även den moderna kommunen kan i viss mån sägas ha bibehållit
en sådan karaktär. Huvudparten av de angelägenheter som numera ankomma
på kommunerna kan emellertid icke sägas avse rent ekonomiska
intressen. Kommunernas uppgifter på exempelvis socialvårdens och undervisningens
områden äro företrädesvis av annan art. De torde bättre kunna
karakteriseras såsom avseende allmänna intressen, som på ett eller annat
sätt äro knutna till kommunerna. De flesta av de kommunala angelägenheter
som erhållit sin reglering inom speciallagstiftningen torde vara av
denna art. Den utveckling som den kommunala verksamheten undergått
genom att allt flera uppgifter, som enligt äldre uppfattning icke voro
gemensamma, genom lag eller författning lagts på kommunerna har bidragit
till att i det allmänna föreställningssättet undanskjuta gemensamhetssynpunkten
även beträffande angelägenheter, som icke äro reglerade
i speciallagstiftning. I stället för att fråga sig hur många kommunmedlemmar
eller hur stora delar av kommunens område som har gagn av en
viss åtgärd, anlägger man allt mer den synpunkten om det är lämpligt,
ändamålsenligt, skäligt o. s. v. att åtgärden handhaves eller understödjes
av kommunen. Den kvantitativa värderingen har sålunda i betydande mån
ersatts av en kvalitativ uppskattning.

Vad som nu anförts kan måhända även uttryckas så, att gemensamhetsbegreppet
i det allmänna föreställningssättet erhållit en annan innebörd än
den hävdvunna. Enligt denna förändrade uppfattning är en angelägenhet
att anse såsom gemensam, därest till densamma knyter sig ett allmänt intresse
av sådan art och styrka, att angelägenheten bör bliva föremål för
kommunal omvårdnad. Det bör framhållas, att det icke är ett dylikt gemensamhetsbegrepp
kommittén åsyftar, när den talar om gemensamhetskravet,
gemensamhetssynpunkten etc. Kommittén avser i sådana sammanhang begreppet
i dess traditionella, kvantitativa bemärkelse.

Enligt kommitténs åsikt är den förändrade synen på hithörande spörsmål
en naturlig konsekvens av kommunernas ändrade ställning inom svenskt
samhällsliv och de nya och vidgade uppgifter som numera tillkomma kommunerna.
Liksom samhälleliga åtgärder överhuvud betingas av de därmed
förenade allmänna intressena bör också allmänintresset vara bestämmande
för den kommunala verksamheten. Givetvis har rättspraxis icke varit helt
främmande för dylika synpunkter. —-

Så länge uttrycket »gemensamma» bibehålies i kompctensbestämmelsen,
torde det dock icke kunna förväntas, åt! kommunerna i rättstillämpningen
tillerkännas den större rörelsefrihet som den nyss antydda utvecklingen
synes motivera. För ernående av eu sådan frihet för kommunerna synes
det vara nödvändigt att giva kompetensstadgandet en lydelse, där beteckningen
»gemensamma» angelägenheter icke ingår.

Kungl. Maj.ts proposition nr l''iO.

Kommittén har i förevarande sammanhang även granskat begreppet
»ordnings- och hushållningsangelägenheter» men funnit att detta icke haft
samma betydelse för myndigheternas rättstillämpning som gemensamhetskravet.
Däremot hade uttrycket genom sin ålderdomliga, för nutida språkbruk
tämligen främmande avfattning vållat osäkerhet och undran i den
praktiska kommunalverksamheten. Sammanfattningsvis anför kommittén,
att uttrycket ordnings- och hushållningsangelägenheter — bortsett från de
befogenheter av ringa praktisk betydelse, som inrymdes under begreppet
ordningsangelägenheter — icke gåve något besked om föremålen för den
kommunala verksamheten. Uttrycket vore icke mer upplysande än om
det i stället stode förvaltningsangelägenheter eller helt enkelt angelägenheter.
Det vore en yttre beteckning, som kunde användas hur än kommunalverksamhetens
föremål växlade. Den reella innebörden av det nuvarande
kompetensstadgandet vore därför, att kommun ägde att själv vårda
sina (gemensamma) angelägenheter. Som den verkliga betydelsen icke
framginge av stadgandet utan detsamma skenbart angåve angelägenheternas
art, vore redan av denna anledning en ny avfattning påkallad.

Kommittén har härefter närmare behandlat principerna för den
kompetensutvidgning, kommittén sålunda av olika anledningar
funnit befogad. Den har härvid utgått från den vid kritiken av gällande
bestämmelser antydda grundsatsen, att det avgörande för kommuns rätt
att driva en verksamhet eller understödja ett ändamål borde vara om den
kommunala åtgärden tillgodosåge ett allmänt, ett samhälleligt intresse inom
kommunen. Allmänintresset borde bli bestämmande för tillämpningen av
det nya mer allmänt hållna kompetensstadgande, som kommittén ville förorda.
Detta betydde emellertid ej, att den kommunala verksamheten inom
obestämda gränser lämnades full frihet. Verksamheten borde vara underkastad
dels vissa principiella normer, dels ock begränsningar av mera speciell
natur.

Beträffande nämnda principiella normer har kommittén endast anfört,
att det bleve de rättstillämpande myndigheternas uppgift att i förekommande
fall tolka deras begränsande innebörd. Dessa normer hade i viss
män kommit till uttryck i de grunder, som enligt kommunallagarna gällde
för överklagande av kommunala beslut. Kommittén har i detta sammanhang
understrukit, att den allmänna objektivitets- och rättviseprincip, som
gällde inom all offentlig förvaltning, självfallet alltjämt borde vara ett
rättesnöre för den kommunala verksamheten.

Vid sidan av dessa generella regler har kommittén i anslutning till gällande
bestämmelser funnit ytterligare begränsningar i fråga om kommunernas
verksamhet böra uppställas i tre olika avseenden.

1. En given sådan begränsning låge enligt kommitténs mening däri att
de samhälleliga angelägenheter, som kunna bli föremål för kommuns omvårdnad,
måste vara lokaliserade till kommunen. Detta innebure visser -

Kungl. Maj:ts proposition nr HO.

ligen icke att företaget eller verksamheten måste bedrivas inom den egna
kommunens gränser. Men det måste fordras, att det allmänna intresse som
tillgodoses genom den kommunala åtgärden hänför sig till den egna kommunen.
Hänför sig intresset till riket såsom sådant, såsom fallet t. ex. vore
med det militära försvaret, eller till en annan kommunal enhet, fölle åtgärden
utanför kommunens kompetens.

2. Liksom f. n. gäller borde kommunen vidare icke äga befatta sig med
angelägenheter, vilkas handhavande enligt gällande författningar tillkomme
annan. Denna undantagsregel medförde, att efter sjukkasseväsendets omorganisation
i enlighet med lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring
kommunerna ej vidare ägde anslå medel till sjukkasseverksamhet.

3. Den tredje av kommittén förordade begränsningsregeln anknyter till
den tidigare omnämnda grundsatsen, att understöd ej kan lämnas enskild
kommunmedlem i annan ordning än gällande fattigvårdslag stadgar eller
eljest enligt särskild lag eller författning är medgivet. Enligt kommitténs
mening borde denna regel upprätthållas även i fortsättningen såvitt angår
socialvården i trängre bemärkelse, varmed kommittén avser samtliga de
åtgärder vilka gå ut på tryggande av behövande personers livsuppehälle i
allmänhet. Till stöd härför har kommittén anfört:

Den egentliga socialvårdens utformning och organisation är en angelägenhet
som bör ankomma på staten. Endast staten har den allmänna överblick
över de olika hjälpbehoven, som kräves för att kunna utvälja de områden,
där samhälleliga åtgärder äro mest påkallade, och giva dessa åtgärder
den lämpligaste formen. Den enhetlighet och samordning mellan
olika hjälpformer som är oundgänglig för en rationell socialvård synes
kunna ernås blott om densamma bedrives i av staten reglerad ordning. En
självständig kommunal understödsverksamhet på det centrala sociala område
varom här är fråga synes därför utesluten.

Att kommittén sålunda endast i begränsad utsträckning förordar upprätthållande
av den gällande grundsatsen i fråga om kommuns understödjande
verksamhet innefattar en betydelsefull utvidgning av den kommunala
beslutanderätten. Kommittén har härutinnan anfört:

Beträffande understöd åt enskilda för andra ändamål än sådana som
tillgodoses inom den egentliga socialvårdens ram föreligger i allmänhet icke
behov av statlig reglering. Där dylika understöd utgöra naturliga led i en
verksamhet av annan art och i annat syfte, vilken det i och för sig tillkommer
kommunerna att bedriva eller främja, synes därtör för rätten att
bevilja understöd icke böra krävas uttryckligt bemyndigande i särskild författning.
Det bör med andra ord kunna i princip överlåtas åt kommunerna
själva att avgöra om och i vilken mån främjande av ett kommunalt ändamål
må ske medelst understöd åt enskilda personer. Ett praktiskt exempel
på vad som här åsyftas utgör den kommunala verksamheten på undervisningens
och bildningsväsendets område. Här kunna understöd åt enskilda
i form av stipendier, inackorderingsbidrag o. dyl. ha en betydelsefull uppgift
såsom kompletterande och effektiviserande en i andra former bedriven

2(5 Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

verksamhet. Det kan exempelvis vara lämpligare att, i stället för att upprätta
kommunalt gymnasium, utgiva bidrag till elevers resor till eller inackordering
i kommun, där gymnasium finnes.

En dylik kommunal understödsgivning bör liksom annan samhällelig
verksamhet givetvis präglas av planmässighet och objektivitet. Detta innebär
bl. a., att ett kommunalt understödsbeslut icke får ha karaktären av ett
obehörigt gynnande av viss eller vissa kommunmedlemmar i jämförelse
med de övriga. Det ligger visserligen i sakens natur, att kommunala understöd
för det ena eller andra ändamålet i allmänhet icke kunna komma alla
kommunmedlemmar till godo; vanligen måste understödsgivningen begränsas
till ett mindretal kommunmedlemmar och differentieras med hänsyn
till de växlande behoven av kommunala bidrag. Men en sådan begränsning
och differentiering måste ske med beaktande av kravet på rättvisa och
objektivitet i den kommunala förvaltningen. En understödsverksamhet,
som framstår som ett otillbörligt tillgodoseende av enskilda gruppers eller
personers särskilda intressen eller behov, bör sålunda icke vara tillåten.
Kommunala beslut av sådan innebörd måste anses överskrida den kommunala
befogenheten.

För att en kommunal understödsgivning skall kunna bedrivas så, att de
nu anförda synpunkterna bliva tillgodosedda, torde det i allmänhet bliva
erforderligt, att kommunerna besluta vissa grunder för verksamhetens utövande.
Genom uppgörandet av sådana grunder tvingas kommunerna att
närmare överväga arten och räckvidden av sina understödsåtgärder och
deras förenlighet med allmänna intressen. Härigenom minskas faran för
ett obehörigt tillgodoseende av vissa gruppers eller enskilda kommunmedlemmars
intressen och överhuvud för en godtycklig och tillfällighetspräglad
understödsgivning.

Kommittén har i sistnämnda hänseende vidare uttalat, att där ej särskilda
förhållanden föranleda till annat lagligheten av ett sådant kommunalt
understödsbeslut, vartill den vidgade befogenheten gåve möjlighet,
borde göras beroende bl. a. av om kommunen bestämt grunder för verksamhetens
handhavande. Kommittén tillägger, att ett sådant särskilt förhållande
torde kunna anses föreligga, där understödsgivning kan ifrågakomma
blott i något enstaka fall. Även vid en dylik begränsad understödsgivning
måste emellertid det allmänna kravet på rättvisa och objektivitet
i den kommunala verksamheten upprätthållas i full utsträckning.

Kommitténs förslag om nya principer för kommuns understödjande verksamhet
innebär, såsom i det föregående antytts, en utvidgning av den kommunala
beslutanderätten, vilken skulle få särskild betydelse i fråga om
rätten att anslå medel till studiestipendier. Förut har också nämnts, att
kommunens verksamhetsområde skulle vidgas om, som kommittén förordar,
»gemensamhetskravet» ersattes med »allmänintresset» såsom grundval
för denna beslutanderätt. Kommittén har i ett särskilt avsnitt av sitt
betänkande undersökt de förordade principernas tillämpning
i n o in vissa områden av kommunal verksamhet, där
formliga förslag väckts rörande vidgade befogenheter eller frågan om den

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

försäljning av grus från kommunalt grustag o. s. v. Behovet att skapa
arbetstillfällen åt arbetslösa eller hindra hotande arbetslöshet kan motivera
igångsättande och drivande av företag, som icke ha ett sådant samband
med äldre kommunala verksamhetsgrenar. I övrigt kunna arten och
omfattningen av de näringsföretag, beträffande vilka kommunal drift kan
if rågakomina, icke överblickas. Det måste hänskjutas till rättspraxis att
med beaktande av omständigheterna i de särskilda fallen bedöma vad som
bör vara tillåtet för kommunerna.

Motsvarande synpunkter torde i tillämpliga delar vara att anlägga på
kommunernas understödjande av den enskilda företagsamheten. Föreligger
ett allmänt intresse av kommunalt stöd åt enskilt företag, bör kommunen
i princip kunna lämna sådant stöd. Särskilt är det angeläget att
kommunerna äga befogenhet att medelst lån, tecknande av borgen eller
annorledes medverka till uppehållande av driften vid industrier eller andra
företag i sådana fall, där ett nedläggande eller inskränkande av driften
skulle föranleda arbetslöshet i kommunen.

Kommittén understryker emellertid att dylika kommunala åtgärder liksom
subventionsverksamhet till förmån för den enskilda industrien i syfte
att erhålla ökat skatteunderlag kunde komma i motsättning till pågående
strävanden att åstadkomma en ur rikssynpunkt rationell lokalisering avnäringslivet
till olika orter och områden. En ohämmad kommunal konkurrens
om industrien med lämnande av subventioner skulle allvarligt
äventyra framgången för dessa strävanden. Man syntes därför ha all anledning
atf ställa sig tveksam till en uppmjukning av den nuvarande
restriktiva praxis i fråga om industrisubventioner. I varje fall förefölle
denna praxis böra bibehållas intill dess någon form av allmän kontroll eller
reglering av näringslivets lokalisering kommit till stånd.

En verksamhetsgren, där införandet av »allmänintresset» såsom norm
för kommunernas beslutanderätt enligt kommitténs uppfattning skulle
medföra att området för denna vidgades, är den kommunala medelsanvisningen
för anordnande av allmänna samlingslokaler.
Från statsmakternas sida (1945 års statsverksprop. V huvudtiteln, p. 25
samt riksdagens skrivelse 5/1945) har uttalats att denna medelsanvisning
borde betraktas som en gemensam hushållningsangelägenhet, därest omständigheterna
vore sådana, att statslån eller statsbidrag beviljas eller
uppenbarligen kan utgå för ändamålet. Såsom vid redogörelsen för gällande
rätt antytts står rättspraxis i överensstämmelse med dessa uttalanden.
Enligt kommitténs mening borde emellertid kommuns befogenhet i
fråga om anslag till samlingslokaler i princip icke vara beroende av om förhållandena
i det särskilda fallet i allo äro sådana, att statslån eller statsbidrag
kan erhållas. Den kommunala befogenheten borde i stället vara
stödd på kommunallagarna och betingas av om anordnandet av den ifrågavarande
samlingslokalen kan anses tillgodose ett allmänt intresse inom
kommunen. Kommittén tillägger:

Det är emellertid givet, att de för statsunderstöds åtnjutande gällande

Kungl. Maj.ts proposition nr 110.

bestämmelserna i viss mån äro ägnade att tjäna till ledning vid bedömandet
huruvida kommunalt bidrag kan anses främja ett sådant intresse. Förutsättning
för understöd från kommun bör sålunda vara, att det föreligger
ett behov av lokaler för ortens föreningsliv. Är den till anslag ifrågasatta
lokalen avsedd att tillgodose även andra behov än föreningslivets, får vid
anslagets utmätande hänsyn tagas blott till föreningslivets behov, såvida ej
också främjande av de andra behoven faller inom kommunens behörighet
och anslaget tillika åsyftar ett sådant främjande. Vidare bör fordras garanti
i en eller annan form för att lokalen verkligen kommer föreningslivet
i orten till godo; av särskild vikt i detta hänseende är, att tillhandahållandet
av lokalen sker opartiskt. Utan dylik garanti kan ej det allmänna
intresse anses vara för handen, som utgör grunden för den kommunala
kompetensen.

Kommittén har anlagt enahanda synpunkt på frågan om kom in unens
understödjande av hemvärnet genom anslag m. in. till
lokaler för dess verksamhet. Kommittén anför härutinnan, att kommun
borde vara berättigad att med stöd av det allmänna kompetensstadgandet
i kommunallagarna ställa lokaler till hemvärnets förfogande att användas
såsom hemvärnsgårdar e. dyl. I övrigt har kommittén kommit till den
slutsatsen, att understödjande av hemvärnet liksom hittills borde, i likhet
med åtgärder för andra militära ändamål, i princip anses falla utanför
kommuns befogenhetsområde. Enligt kommitténs mening borde sådant
understödjande ej heller göras till kommunal angelägenhet genom speciallagstiftning.
Kommittén avvisar sålunda 1945 års hemvärnskommittés förslag
till sådan lagstiftning. -— I detta sammanhang gör kommittén även ett
uttalande om kommunala bidrag till skytter öreisen. Kommittén finner
det idrottsliga momentet i skjutövningarna så starkt, att det borde tillmätas
betydelse för kompetensfrågan. Understödjande av idrottsändamål
hade i praxis ansetts tillhöra kommuns befogenhetsområde. Kommun
borde därför ej heller förmenas att lämna anslag till skytterörelsen.

De föreslagna nya principerna för kommuns understödjande verksamhet
få särskild betydelse i fråga om kommuns befogenhet att anslå medel
till stipendier och andra studiebidrag samt till understöd åt
enskilda för elektrifieringsändamål.

Beträffande stipendiegivning från kommunernas sida har, såsom inledningsvis
berörts, en särskild förordnad utredningsman föreslagit, att i en
speciell lag skulle stadgas att lands- och stadskommun samt landsting ägde
att utan hinder av vad i lag stadgades om kommuns beslutanderätt, anslå
medel för underlättande av studier. Utredningsmannen har vidare funnit
vissa normerande bestämmelser erforderliga beträffande den kommunala
stipendieverksamheten och förordat, att dessa bestämmelser intagas i en
särskild tillämpningskungörelse. Bestämmelserna avse bl. a. att studierna
skola bedrivas vid viss läroanstalt, som står under inseende av statlig
myndighet, eller enligt korrespondensmetoden och därvid ha samma mål

Kungl. Maj:ts proposition nr 14-0.

som studier vid läroanstalt av nämnda slag, att tilldelning av stipendium
endast skall kunna äga rum till den som visat god lämplighet för vald
utbildningslinje och är i behov av ekonomisk hjälp för studierna, att stipendium
skall beviljas för viss tid i sänder och att den som erhållit stipendium
skall äga viss företrädesrätt till fortsatt stipendium, att ansökan
om stipendium skall ingivas före viss, på lämpligt sätt kungjord tid samt
att myndighet, som enligt kommunens beslut handhar tilldelning av stipendierna,
skall samråda med rektor eller studieledare angående sökandens
lämplighet för studierna.

Kommittén anser däremot, att den kommunala beslutanderätten i förevarande
hänseende borde kunna vidgas utan att bemyndigande ges i en
särskild författning. Kommunerna verkade redan nu på olika sätt på undervisningens
och bildningsväsendets områden. Denna understödsverksamhet
utanför den egentliga socialvården hade kommittén ansett böra falla
inom den kommunala kompetensen. En rätt för kommunerna att främja
hithörande ändamål även genom understöd i penningar eller i annan form
åt enskilda kommunmedlemmar skulle innebära en naturlig komplettering
av den verksamhet kommunerna sålunda ägde bedriva. Det vore därför
motiverat, att denna rätt inginge i de allmänna befogenheter, som tillkomme
kommunerna enligt kommunallagarna. Kommittén anser alltså
att en sådan speciell lagstiftning för ändamålet, som föreslagits av den
särskilda utredningsmannen, kan undvaras. Kommittén tillägger, att det
borde ankomma på kommunerna själva att bestämma erforderliga normer
för stipendiegivningen. Både principiella och praktiska skäl talade
nämligen mot att kommunerna bundes av allmänna författningsföreskrifter
i fråga om dispositionen av de medel, som de önskade anslå för ifrågavarande
ändamål.

Med anledning av att utredningsmannen ansett att rätt att anslå medel
till underlättande av studier borde fastslås i lag även för landstingens del,
har kommittén framhållit, att något behov av sådan lagstiftning hittills
icke syntes ha gjort sig gällande. Därest motsvarande befogenhet kunde
ernås för primärkommunernas del utan särskild lagstiftning, borde därför
icke f. n. övervägas att tillskapa eu allenast landstingen avseende författning
i detta ämne.

I fråga om bidrag till elektrifiering anser kommittén bl. a.
med hänsyn till att en allmän verksamhet i syfte att trygga försörjningen
med elektrisk energi tillhör kommuns befogenhet, att kommunerna borde
vara berättigade att även lämna understöd till enskilda för elektrifiering.
För bidragsgivningen borde gälla de betingelser, soin kommittén uppställt
för understödsverksainhet utanför den egentliga socialvården i allmänhet.
Bidragsgivningen borde sålunda icke få bedrivas så, att vissa kommunmedlemmar
bleve obehörigt gynnade i jämförelse med de övriga. Vidare borde
kommunen i regel bestämma grunder för verksamheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr ltO.

Kommittén har i förevarande sammanhang även behandlat kommunernas
verksamhet på bostadsförsörjningens område. Såsom i
det föregående nämnts ha kommunerna genom särskild lagstiftning under
år 1947 givits vidsträcktare befogenheter på detta område. Kommittén
har emellertid funnit, att dessa i princip sammanfölle med de befogenheter
i fråga om bostadspolitiken, som med tillämpning av de föreslagna
nya grunderna för kommunernas understödjande verksamhet borde inrymmas
i kommuns allmänna kompetens. I allt fall vore detta fallet, om den
nya lagstiftningen finge anses utgå från att subventionsgivningen borde
bedrivas efter vissa allmänna principer, som enligt kommitténs mening
borde vara bestämmande för all understödsgivning från samhällets sida,
och i regel med tillämpning av vissa av kommunerna bestämda grunder
för verksamheten. Under denna förutsättning syntes en allmän utvidgning
av kommunernas beslutanderätt göra 1947 års lagstiftning på området
överflödig.

Däremot anser kommittén, att formerna för den kommunala h j ä 1-pen till arbetslösa alltjämt borde regleras i en särskild författning.
Skälen för att på den egentliga socialvårdens område bibehålla
kravet på särskild författningsföreskrift för kommuns rätt att utgiva understöd
till enskild kommunmedlem vägde nämligen särskilt tungt i fråga
om arbetslöshetsunderstöd. En fri kommunal understödsverksamhet skulle
bryta sönder den statliga arbetslöshetspolitiken. Den nuvarande rättspraxis
i fråga om kommunala arbetslöshetsunderstöd borde sålunda upprätthållas.
Detta innebure emellertid icke, att kommunerna skulle vara förhindrade
att på annat sätt än genom direkta understöd bedriva verksamhet för att
lindra arbetslöshet t. ex. genom igångsättande av arbetsföretag i sådana
fall, då företaget i och för sig icke är en kommunal angelägenhet. Kommun
borde vidare i liknande syfte kunna understödja industrier och andra enskilda
näringsföretag; ett beaktande av önskemålet om en ändamålsenlig
lokalisering av näringslivet kunde emellertid föranleda ett annat bedömande
av dylika kommunala åtgärder. I

I fråga om den föreslagna nya kompetensbestämmelsens avfattning
har redan förut antytts, att kommittén tänkt sig ett mera allmänt
hållet stadgande, där den av kommittén förordade utvidgningen av
den borgerliga primärkommunens kompetens skulle komma till uttryck.
Kommittén har understrukit, att det framdeles i stort sett måste bli en
uppgift för rättstillämpningen att närmare angiva gränserna för den kommunala
befogenheten. Kommittén har sålunda funnit det olämpligt att i
kommunallagarna angiva kommunernas uppgifter genom uppräkning eller
exemplifiering. Med en bestämning av den kommunala kompetensen genom
en allmän formel bevarades bättre kommunernas frihet att med beaktande
av de lokala förhållandena och tidslägets växlingar taga egna initiativ
och göra självständiga insatser på olika verksamhetsområden.

Kungl. Maj:ts proposition nr HO.

kommunala behörigheten eljest under senare tid varit föremål för särskild
uppmärksamhet. Rörande detta avsnitt torde i detta sammanhang böra anmärkas
följande.

Till en början är uppenbart, att i den män allmännyttiga anordningar
i särskilda kommundelar hittills ansetts falla
utanför den kommunala kompetensen därför att de icke varit till gagn
för ett tillräckligt stort antal kommunmedlemmar eller en tillräckligt betydande
del av kommunen, hindret i viss mån kommer att undanröjas
genom att gemensamhetskravet bortfaller. Detta får —- som kommittén
framhållit — speciell betydelse i fråga om kommunens åtgärder för til 1-godoseende av särskilda tätortsbehov och för understödjande
av det enskilda vägväsendet. Vad angår förstnämnda verksamhetsområde
understryker emellertid kommittén, att en vidgning av den kommunala
kompetensen beträffande till särskilda områden lokaliserade angelägenheter
självfallet ej giver primärkommun befogenhet att befatta sig
med sådana tätorlsangelägenheter inom kommunen, för vilkas vårdande
särskilt municipalsamhälle bildats. I dylikt fall gällde nämligen regeln att
från kommuns kompetens äro uteslutna sådana angelägenheter, vilkas
handhavande enligt gällande författningar tillkommer annan.

Beträffande kommunernas bidrag till det enskilda vägväsendet,
framhåller kommittén att rättspraxis syntes uppställa jämförelsevis
stora krav i fråga om vägföretagets allmänna betydelse för att
godkänna sådana bidrag. Särskilt då det gällde byggande av väg vore förutsättningarna
väsentligen andra för att statsbidrag skulle få åtnjutas för
företaget enligt kungörelsen den 3 december 1943 (nr 800). Denna toge
nämligen sikte blott på kostnadsfrågan: statligt byggnad sbidrag kan utgå,
om anläggningen är uppenbarligen betungande för väghållarna. Det vore
uppenbart, att statsbidrag till vägunderhåll kunde ifrågakomma i långt
flera fall än där nuvarande praxis tilläte kommun att lämna bidrag till
samma ändamål. Kommittén fortsätter:

Vid ett utbyggande och iståndhållande av de enskilda vägarna äro allmänna
intressen av stor vikt fästa. En enskild väg är sällan av betydelse
blott för de egentliga vägintressenterna, d. v. s. i regel ägarna av de fastigheter
som beröras av vägföretaget. Sålunda ha givetvis de, som bo utmed
vägen utan att vara fastighetsägare, intresse av densamma. Men även för
kommunen i övrigt har anordnandet av en ny väg eller förbättrandet av en
gammal ofta ej ringa betydelse genom att framkomstmöjligheterna mellan
olika delar av kommunen ökas till fromma för det ekonomiska och kulturella
livet i orten. Särskilt för landskommunernas del innebär ett väl utvecklat
enskilt vägsystein ett viktigt komplement till de allmänna vägarna
genom att det underlättar avsättningen av jord- och skogsbrukets produkter
och tillförseln av för jordbruket erforderliga varor. Fördelarna för lantbruksnäringen
i en viss kommun att ha tillgång till goda vägar komma även
kommunen såsom sådan till godo. Ett direkt kommunalt intresse synes
vara, att tillfredsställande vägförbindelser finnas från kommunens olika

Kungl. Maj.ts proposition nr HO.

delar till dess skolor. Ett förgrenat vägsystem kan för övrigt erbjuda möjligheter
till rationalisering av kommunernas skolväsen genom att vissa
skolor kunna nedläggas och undervisningen flyttas till en centralt belägen
skola, dit eleverna föras med skolskjutsar. Vägväsendets betydelse för ett
effektivt brandförsvar äro vidare uppenbara. Överhuvud svnes vägnätets
utbyggnad och vidmakthållande utgöra en förutsättning för kommunalförvaltningens
rationella bedrivande.

Det är givet att, om man anlägger sådana synpunkter som de nu anförda
på kommunernas understödjande av det enskilda vägväsendet, man icke
kan, såsom gällande rättspraxis i princip torde göra, anse en kommun
sakna rätt att understödja ett visst vägföretag blott därför att företaget
icke tillgodoser ett trafikbehov hos tillräckligt stor del av kommunen. Avgörande
för kompetensfrågan blir i stället om den kommunala åtgärden,
betraktad såsom ett led i en kontinuerlig kommunal verksamhet, är ägnad
att tjäna allmänna intressen av den art varå här ovan givits några exempel.
Det bör understrykas, att det är de trafikmässiga synpunkterna som
sålunda skola tillmätas betydelse. En väg, som endast nyttjas av vederbörande
fastighetsägare för framkomst till exempelvis vissa ägoskiften å
fastigheten, tillgodoser icke ett sådant intresse, att kommunalt anslagsbeviljande
bör kunna komma i fråga.

En utvidgning av kommunernas befogenhet att främja det enskilda vägväsendet
i enlighet med vad nu angivits torde, åtminstone i vad angår vägs
underhåll, medföra rätt att lämna bidrag i de flesta fall där statsbidrag
kan utgå. Eftersom generellt sett kommunernas intresse av goda vägförbindelser
knappast kan vara mindre än statens, synes en sådan verkan av
kompetensvidgningen naturlig och riktig. I

I fråga om kommunal affärsverksamhet och understödjande
av enskilda nä ringsföretag har kommittén i huvudsak
icke funnit någon ändring i gällande praxis behöva följa av de
föreslagna principerna för en kompetensreglering. Kommittén anför bl. a.:

Enligt kommitténs uppfattning har rättspraxis i fråga om kommunal
affärsverksamhet och understödjande av enskilda näringsföretag i allmänhet
kännetecknats av verklighetsblick och anpassning efter de med olika
tider växlande behoven av samhälleliga insatser. Det bör emellertid starkt
understrykas, att man här befinner sig på ett område som är föremål för
oavlåtliga förändringar. Den allmänna ekonomiska och sociala utvecklingen
samt de tekniska framstegen kunna framkalla behov av kommunala
åtgärder på verksamhetsfält, som hittills helt eller huvudsakligen varit
förbehållna den enskilda företagsamheten. Det är av vikt, att rättstillämpningen
vid bedömandet av sådana åtgärder icke låter binda sig av traditionella
synpunkter utan beaktar vad de allmänna intressena kunna anses
kräva i olika fall. Att närmare förutse vad som enligt ett sådant bedömande
kan komma att hänföras till tillåten verksamhet är givetvis icke möjligt.
En positiv inställning hos praxis synes i första hand böra förväntas i fråga
om sådana företag som på ett eller annat sätt anknyta till redan befintlig
kommunal verksamhet. En sådan anknytning kan ofta te sig naturlig. Såsom
exempel härå kunna nämnas kommunal stuveriverksamhet i kommunala
hamnar, biografrörelse i av kommun disponerad allmän samlingslokal,
förädling och försäljning av skogsprodukter från kommuns skogar,

Kungl. Maj:ts proposition nr I''f0.

Uttrycket »gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter»
borde enligt kommitténs mening icke komma till användning i en omarbetad
kompetensbestämmelse. Kommittén har funnit, att det centrala i det
nya stadgandet borde vara begreppet kommuns angelägenheter eller kommunala
angelägenheter. I enlighet härmed har kommittén föreslagit, att i
3 § lagarna om kommunalstyrelse på landet, i stad och i Stockholm stadgas,
att kommun äger att själv vårda sina, d. v. s. kommunens, angelägenheter.
Uttrycket kommunala angelägenheter beredes rum i andra stycket
av den föreslagna lydelsen. Till motivering har kommittén anfört:

Den viktigaste skillnaden i förhållande till gällande bestämmelse är bortfallet
av beteckningen »gemensamma» angelägenheter. Genom att icke upprepa
denna beteckning i ett nytt kompetensstadgande giver man uttryck åt
det väsentliga i reformen av den kommunala beslutanderätten, nämligen
att bestämmande för om kommunen skall äga vårda en viss angelägenhet
icke är om angelägenheten tillgodoser ett behov eller intresse hos alla eller
det stora flertalet kommunmedlemmar; det avgörande är i stället om det
ur allmänna synpunkter är lämpligt, skäligt eller ändamålsenligt att angelägenheten
blir föremål för kommuns omvårdnad eller, annorlunda uttryckt,
om det är ett allmänt, ett samhälleligt till kommunen knutet intresse
att så sker. Angelägenheter av sådan art äro »kommunala angelägenheter».
Kommittén har icke funnit nödigt att i det föreslagna kompetensstadgandet
angiva vad som sålunda bör vara kännetecknande för de
angelägenheter kommunen äger vårda. Men kommittén förutsätter, att den
förordade avfattningen medgiver en sådan vidgning av den kommunala
beslutanderätten i praxis som följer därav att man låter allmänintresset i
stället för kravet på gemensamhet bliva ledmotivet för den kommunala
verksamheten.

Även utgivande av understöd till enskilda personer borde följaktligen
i viss utsträckning under de av kommittén angivna förutsättningar, som
förut redovisats, kunna anses som kommunala angelägenheter. Kommittén
tillägger:

Därest kommunerna anses berättigade att vidtaga åtgärder av nyssnämnd
art med stöd av en omarbetad kompetensbestämmelse, undgår man
att tillskapa en rad författningar, som blott ha till uppgift att tillförsäkra
kommunerna den ena eller andra befogenheten. Ett beträdande av speciallagstiftningens
väg i detta fall synes opraktiskt och ägnat att försvåra
den allmänna överblicken. Där det emellertid föreligger behov av närmare
föreskrifter rörande utövandet av kommunala befogenheter, är det naturligt,
att man — liksom då det gäller att ålägga kommunerna förpliktelser
—• anlitar metoden att reglera den kommunala verksamheten i särskilda
författningar.

Kommittén har slutligen förordat, att angelägenheter, vars handhavande
enligt gällande författningar tillkommer annan, alltjämt skulle falla utanför
kommuns kompetens. Den i kompetensbestämmelsens andra stycke
upptagna hänvisningen till särskild lagstiftning angående vården om kyrkliga
angelägenheter samt folk- och fortsättningsskoleväsendet, har kom3
B ihan g till riksdagens protokoll 1 samt. Nr

Kungl. Maj.ts proposition nr Vt Q.

mitten ansett obehövlig. Kommittén har funnit det lämpligt att i stället i
förevarande stadgande intaga en allmän erinran om de speciella författningar,
som närmare reglera den kommunala verksamheten på olika områden,
och föreslagit att stycket skulle få följande lydelse: Angående vissa
kommunala angelägenheter är särskilt stadgat.

I ett särskilt avsnitt av det kapitel, som behandlar den kommunala kompetensen,
har kommittén slutligen framlagt vissa synpunkter på frågan
om remissinstans i besvärsmål rörande kommuns komp
e t e n s. Kommittén framhåller härvid, att en vidgning av den kommunala
kompetensen enligt förslaget komrne att i flera hänseenden rubba
förutsättningarna lör hittillsvarande rättstillämpning i kompetensfrågor.
De uttalanden lagstiftaren kunde göra till ledning för rättstillämpningen
måste på grund av sakens natur vara allmänt hållna och lämnade icke
alltid säker anvisning för bedömandet. Det mest väsentliga i detta sammanhang
vore emellertid, att praktisk inblick i den kommunala verksamheten
ofta betydde mycket, när det gällde att bedöma om ett kommunalt
handhavande eller främjande av en viss verksamhet vore förenligt med
allmänna intressen. Kommittén fortsätter:

Nämnda förhållanden giva anledning ifrågasätta, huruvida icke de rättstillämpande
myndigheterna borde på ett eller annat sätt få tillgång till
praktisk kommunal erfarenhet vid prövningen av frågor rörande kommuns
kompetens. Redan nu torde förekomma, att vederbörande föredragande i
regeringsrätten under hand införskaffar vissa upplysningar i mål angående
kommuns kompetens från något av de mellankommunala förbunden.
För att den kommunala sakkunskapen skall kunna göra sig hörd i lämpliga
former torde dock andra anordningar böra övervägas. Ett lämpligt
anordnat remissförfarande erbjuder sig här såsom en möjlighet. Det kunde
måhända övervägas att för ändamålet tillskapa ett särskilt rådgivande organ,
sammansatt av personer med särskild insikt i och praktisk erfarenhet
av kommunala angelägenheter. Ett dylikt utbyggande av förvaltningsorganisationen
synes dock icke böra komma i fråga, därest uppgiften kunde
lämnas åt någon redan bestående, med kommunala angelägenheter förtrogen
instans. Någon dylik instans, som innesluter representanter för såväl
landskommunal som stadskommunal erfarenhet, synes visserligen för närvarande
icke existera, men däremot föreligga några förslag om inrättande
för vissa speciella uppgifter av interkommunala organ, som även kunna
ifrågasättas vara lämpliga såsom rådgivande instanser i kompetensfrågor.

Kommittén hänvisar härutinnan till att 1939 års kommunlånesakkunniga
i ett 1942 avgivet betänkande (SOU 1942: 60) föreslagit inrättande av
ett kommunalt finansråd samt att kommunalskatteberedningen i sitt betänkande
om den kommunala skatteutjämningen (SOU 1943:43) förordat,
att frågor om tilldelning av statsbidrag till skattetyngda kommuner skulle
handhas av en särskild nämnd, skatteutjämningsnämnden. Vidare hade
1944 års kommitté för kommunal samverkan i betänkande med förslag till

Kungl. Maj.ts proposition nr tbO.

lag om regionkommuner in. m. (SOU 1947: 30) föreslagit att ett nytt organ,
kommunala rikssamarbetsnämnden, skulle upprättas för att bl. a. handlägga
remisser i regionplanefrågor.

Kommittén anser att något av de sålunda föreslagna organen borde
kunna betros med uppgiften att avgiva yttranden i mål om kommunal
kompetens. Intet av organen hade emellertid ännu kommit till stånd. Intill
den tidpunkt då ett sådant organ kunde anlitas syntes yttranden i kompetensfrågor
kunna inhämtas av vederbörande mellankommunala sammanslutning.

Härom anför kommittén:

Av olika skäl synes det lämpligt, att remissförfarande anlitas endast i
samband med kompetensfrågors prövning i högsta instans. Remiss från
länsstyrelse till det rådgivande organet bör sålunda icke äga rum. Givetvis
bör remiss från regeringsrätten ej förekomma i alla mål rörande kommuns
befogenhet utan blott i sådana, i vilka det finnes påkallat med hänsyn
till deras tveksamma natur. Lika litet som särskilda författningsföreskrifter
ansetts erforderliga i fråga om Kungl. Maj :ts inhämtande av yttranden
från stadsförbundets finansråd i låneärenden, synes det nu förordade
förfarandet behöva någon författningsmässig reglering.

En på angivna sätt anordnad samverkan mellan den högsta förvaltningsrättsliga
expertisen och den främsta kommunala erfarenheten skulle enligt
kommitténs mening kunna bidraga till en rationell gränsdragning i fråga
om kommunernas befogenheter enligt den föreslagna kompetensbestämmelsen.

Kommittéreservanterna.

Såsom inledningsvis nämnts ha kommitténs ledamöter Herlitz och Pettersson
reserverat sig mot förslaget om ändring i kommunallagarnas kompetensbestämmelser.
Reservanterna äro visserligen ense med kommittémajoriteten
om, att kommunernas verksamhetsområde i vissa hänseenden
kan behöva vidgas, men anse att detta liksom hittills bör ske genom speciallagstiftning.

Reservanterna ha framställt erinringar både mot den föreslagna formen
för den kommunala kompetensens reglering och mot den sakliga innebörden
av förslaget. I förstnämnda hänseende har åberopats, att förslaget
för en avsevärd tid skulle införa ett betydande osäkerhetsmoment i den
kommunala självstyrelsen genom att prejudikaten på området komme att
förlora sin vägledande betydelse. Detta vore särskilt olägligt, enär majoriteten
enligt reservanternas mening icke kunnat klargöra, vilken omfattning
kommunernas kompetensområde skulle ha efter lagändringen. Det
föreslagna uttryckssättet i kompetensstadgandet utsade intet härom och de
allmänna utläggningar av bestämmelsens innebörd, som kommittén lämnat,
skapade icke större klarhet. Reservanterna fortsätta:

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

»Allmänintresset» har här ställts i förgrunden. Men det är välbekant, att
ingen kan på objektiva grunder särskilja »allmänna» och »enskilda» intressen.
Därutöver fordras, för att en angelägenhet skall kunna räknas som
kommunal, att den är »på ett eller annat sätt knuten till kommunen» eller
»lokaliserad till kommunen», att den »hänför sig till» kommunen, att den
tillgodoser ett intresse »inom kommunen». De olika formuleringarna torde
avse att uttrycka samma tanke; denna uttryckes också så, att det skall
vara ett »till kommunen knutet intresse» att »angelägenheten blir föremål
för kommuns omvårdnad». Men uppenbarligen säga sådana satser ingenting
om de kriterier, efter vilka det skall avgöras, huruvida ett intresse
sålunda är »knutet» eller »lokaliserat» till kommunen. »Lokaliseringen»
till en kommuns område ger för övrigt intet adekvat uttryck åt vad som
torde åsyftas; att ett allmänt intresse kan sägas framträda inom en kommuns
område innebär i och för sig ingalunda, att det är ägnat att tillgodoses
genom kommunala åtgärder. Oklar är tillika den begränsning, som
består däri att den kommunala verksamheten — ehuru lagtexten icke ger
det vid handen — fortfarande avses skola »vara underkastad vissa principiella
normer», bland vilka särskilt nämnes den »allmänna objektivitetsoch
rättviseprincipen» (som i flera sammanhang tillämpas så, att verksamheten
i regel bör drivas med stöd av generella normer). Vad sistnämnda
princip angår, lärer det vara mycket svårt att fastslå dess innebörd;
vilka »principiella normer» som i övrigt avses lämnas oomnämnt.
Sanningen är — trots dessa försök till bestämningar — den, att kommittén
hänvisar rättspraxis till att mycket fritt bedöma förekommande fall med
hänsyn till om det »ur allmänna synpunkter är lämpligt, skäligt eller ändamålsenligt
att en viss angelägenhet blir föremål för kommuns omvårdnad».

Reservanterna ha i detta sammanhang även framfört betänkligheter mot
den metod majoriteten valt, då den undersökt olika slags angelägenheter
och därvid uttalat sig om på vad sätt de skulle bedrivas för att kunna erkännas
som kommunala; en undersökning, som av de valda uttryckssätten
att döma utginge från den förutsättningen, att uttalandena skulle bli av
grundläggande betydelse för rättstillämpningen. Reservanternas betänkligheter
hänföra sig särskilt till olägenheterna av att lagstiftaren sålunda
ej givit uttryck åt sin vilja i lagtextens form utan i motiveringen. Det
måste bli svårt för dem som ha att tillämpa lagen att i en utförlig motivering
— i en kommittés, en departementschefs eller ett utskotts namn —
urskilja och för sig klargöra vad som är avsett att bli ett uttryck för lagstiftarens
mening. Särskilda svårigheter härutinnan skulle uppkomma i
framtiden, då uttalanden av departementschef och riksdagsutskott i anledning
av nya frågeställningar på området måste tillerkännas avgörande
betydelse för de kommunala kompetensfrågornas bedömande.

I fråga om besvärsmyndigheternas behandling av sådana uttalanden i
motiven ha reservanterna anfört bl. a.;

Visserligen må det kunna antagas, att de riktlinjer som lagstiftaren uppdrager
för tillämpningen av ett visst lagstadgande, skola starkt påverka
rättspraxis. (Under vissa omständigheter kunna också uttalanden, som i
förevarande lagstiftningsärende eller framdeles formlöst göras av riks -

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

dagen, tänkas bliva uppfattade så, att genom dem sådant samtycke lämnats,
som RF § 73 fordrar för »nya pålagor».) Men man får icke bortse ifrån
att enligt erkända rättsgrundsatser den lagtolkning, som utgår direkt från
lagtexten, har företräde framför den, som bygger på lagstiftarens mening,
och naturligtvis än mer framför uttalanden om hur en lag bör tolkas, vilka
framdeles kunna komma att göras utan samband med lagstiftning.

I den mån motiveringen likväl får betydelse---måste motiverings uttalandena

få en vad man kunde kalla analogisk tillämpning. Härvid inträda
emellertid påtagliga svårigheter. Förutsättningen för att en på motiveringsuttalandena
byggd enhetlig rättstillämpning skall utvecklas är uppenbarligen,
att dessa bilda ett logiskt sammanhängande helt och icke innebära
några motsägelser. Men så förhåller det sig knappast. Kommitténs
uttalanden framstå mångenstädes mindre som konsekvenser av dess allmänna
grundsatser än som uttryck för ett praktiskt bedömande, på det ena
området efter det andra, av det lämpliga och ändamålsenliga i att kommunerna
handhava olika verksamhetsgrenar; detta är också helt naturligt,
då, såsom redan anmärkts, de allmänna principerna i och för sig framstå
såsom i det närmaste blottade på sakligt innehåll. Den möjligheten ligger
emellertid under dessa förhållanden nära till hands, att det, vid den närmare
konfrontation med praktiska problem, som rättstillämpningen leder
till, visar sig, att regeringsrätten ofta ställes inför ett svårt dilemma. Följer
den kommitténs uttalanden, och tillämpar den dessa »analogiskt», blir
rättstillämpningen icke alltid konsekvent. Bortser den från dem, framstår
det som ett åsidosättande av statsmakternas vilja, som måste verka förbryllande.
Lagstiftningen bör undvika att skapa ett sådant dilemma.

Vad angår den sakliga innebörden av kommitténs förslag ha reservanterna
funnit det vara särskilt betänkligt, att majoriteten ville uppgiva kravet
på att angelägenheterna skola vara gemensamma. Innebörden av denna
ändring vore visserligen svårbedömd, men det stode dock fast att gemensamhetskravet
i många lagar alltjämt vore av stor betydelse. Det angåve
att den kommunala verksamheten skulle vara till kommunmedlemmarnas
gemensamma gagn, tjäna deras gemensamma intressen. Ordet »gemensamma»
gåve också ett starkt stöd för kravet på objektivitet och normbundenhet
i den kommunala verksamheten. Det vore enligt reservanternas
mening av stor vikt, att själva lagtexten bestämt fasthölle det som varit
de bärande grundtankarna i gällande lag.

I anslutning till det anförda ha reservanterna behandlat kommitténs uttalande,
att understödsverksamhet hörande till den »egentliga socialvården»
alltjämt borde bero av särskilda författningar. Reservanterna ha
understrukit uttalandets begränsade räckvidd och bl. a. anfört.

Hinder skulle ju ej föreligga för kommun att genom understöd fullfölja
»andra ändamål än sådana som tillgodoses inom den egentliga socialvårdens
ram», när dessa understöd utgöra naturliga led i en verksamhet »av annan
art och i annat syfte», vilken kommun ägde bedriva. Det vore icke gott alt
vela, vilka former för understödjande av enskilda personer och företag,
som sålunda kunde befinnas lillåtliga. Det allmänintresse, som utgjorde

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

ledmotivet för majoritetens bestämning av den kommunala kompetensen,
vore icke något tillfredsställande kriterium vid den gränsdragning mellan
den »egentliga socialvården» och tillåtlig understödsverksamhet, som skall
ankomma på regeringsrätten. Att en viss åtgärd vore ett »allmänt intresse»
kunde med fog sägas om många föranstaltningar, som närmast gjordes i
de enskildas intresse; det ägde full giltighet beträffande den »egentliga
socialvårdens» uppgifter: att trygga livsuppehället i allmänhet. Det vore
helt enkelt icke möjligt att draga en hållbar gräns mellan den »egentliga
socialvården» och annan understödsverksamhet. De av majoriteten uppdragna
riktlinjerna skulle komma att sätta planmässigheten i socialvården
i största fara. Det kunde för övrigt starkt ifrågasättas, om det vore rimligt,
att kommunerna erhålla större frihet vid utövningen av understödsverksamhet,
som betingades av särskilda »allmänna» intressen och som kunde
komma även mer eller mindre välsituerade kommunmedlemmar till godo,
än vid det tillgodoseende av det elementära behovet av livsuppehälle, som
vore den egentliga socialvårdens syfte.

De angivna synpunkterna ha för reservanternas del lett till slutsatsen,
att den nuvarande kompetensregeln borde bibehållas och särskild lagstiftning
tillgripas för den utvidgning av kompetensen, som kunde finnas erforderlig.
Det kunde icke anses opraktiskt att på detta sätt beträda speciallagstiftningens
väg. Majoriteten hade icke påvisat mer än ett ganska litet
fåtal områden, där en vidgning av verksamhetssfären vore önskvärd. För
lagstiftningsvägen talade därutöver särskilda skäl i två fall, nämligen när det
vore av vikt att draga upp klara gränser mellan den statliga och kommunala
verksamhetssfären samt när det eljest vore önskvärt, att lagstiftningen
mera i detalj reglerade förutsättningarna för kommunernas ingripanden,
beskaffenheten och omfattningen av de åtgärder de få vidtaga o. s. v.

Reservanterna ha slutligen uttalat, att de ansåge utvidgningar av den
kommunala kompetensen genom särskild lagstiftning böra övervägas inom
byggnads-, hälsovårds-, vatten- och väglagstiftningens ram samt beträffande
elektrifiering, bostadsförsörjning, stipendiegivning och understödjande
av hemvärnet. I huvudsak ha härvid de av majoriteten anförda skälen
åberopats. Beträffande anordnande av allmänna samlingslokaler ha
reservanterna anfört att de icke ville förorda en lagstiftning, som skulle
innebära ett frångående av det i ett avgörande av regeringsrätten uttryckta
kravet på »trygghet för att lokalerna komma att opartiskt, i skälig omfattning
och på skäliga villkor hållas tillgängliga för föreningslivet på
orten». Det hade ej heller ådagalagts att rättspraxis i andra hänseenden
uppställt gränser för den ifrågavarande kommunala verksamheten, som
borde undanröjas genom lagstiftning. Reservanterna kunde därför icke
ansluta sig till majoriteten i denna del.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Remissyttrandena.

Vad till en början angår behovet av ökade befogenheter för
kom in u nern a äro såsom redan inledningsvis nämnts i saken hörda
myndigheter, organisationer och kommuner i stort sett ense med kommittén
om att den borgerliga primärkommunens kompetens behöver vidgas.
Bortsett från några speciella områden råder i huvudsak även enighet
i frågan beträffande vilka ärenden en kompetensutvidgning bör ske. I
flera yttranden bekräftas, att en viss motsättning uppkommit mellan å
ena sidan vad som i det praktiska livet uppfattats såsom kommunala angelägenheter
och å andra sidan de rättstillämpande myndigheternas praxis.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län uppger, att den i sin egen verksamhet haft
åtskilliga fall, där även enhälliga kommunalbeslut, som varit ägnade att
gagna kommunens intressen, måste upphävas, därför att den beslutade
åtgärden icke ansetts vara en sådan angelägenhet, varmed kommun ägt
taga befattning. Flera av de avgjorda besvärsärendena, vilka förekommit
vid länsstyrelsen eller relaterats i betänkandet, torde ge vid handen, att
vad som i stor utsträckning praktiserades i kommunerna och där ansåges
rätt och nyttigt för kommunen, ej kunde stå sig, därest besvären fullföljdes
till högsta instans.

Även från kommuners sida pekar man ej sällan på konkreta fall, där
vederbörande kommun vidtagit en åtgärd eller anslagit medel till ett ändamål,
som enligt praxis fölle utanför kommunens befogenhet. Rättstillämpningen
på området betecknas allmänt som otillfredsställande och i behov
av tillrättaläggande. Av länsstyrelserna har endast länsstyrelsen i Kopparbergs
län uttryckligen förklarat, att den icke funne, att den föreslagna
lagändringen motsvarade något allmänt känt behov på kommunalt håll.
Sveriges industriförbund finner behovet av en kompetensutvidgning vara
synnerligen ringa.

Såsom ett ytterligare skäl för en kompetensutvidgning har framförts behovet
av decentralisation inom förvaltningen. Härom anför länsstyrelsen
i Jönköpings län:

De samhällsingripanden av stor räckvidd, främst på det socialpolitiska
planet, som präglat de senaste årtiondenas utveckling i vårt land, ha bland
annat föranlett en betydande utökning av kommunernas förvaltningsuppgifter.
Denna utvidgning av den kommunala verksamhetssfären har väsentligen
ägt rum i den ordningen, att statsmakterna pålagt kommunerna
nya uppgifter. Fn följd härav har blivit, alt centralt givna direktiv kommit
att i hög grad binda de lokalt verkande krafterna och minskat möjligheterna
till en anpassning av företagna reformer efter skiftande lokala
förutsättningar. Oavsett huruvida utvecklingen i riktning mot allt mera
omfattande inskridanden från det allmännas sida överhuvudtaget kan
anses lycklig, torde det numera stå klart, att den centraldirigering av förvaltningen
som sålunda växt fram, måste betecknas såsom varande föga
ändamålsenlig. Det torde även kunna ifrågasättas, om ej en sådan ut -

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

vecklingsiinje hade kunnat mildras, därest icke den traditionella, i 1862
års lagstiftning uttryckta uppfattningen om den kommunala kompetensens
snäva begränsning verkat återhållande på lokala initiativ för tillgodoseende
av uppkommande krav på det allmännas mellankomst i olika hänseenden.
I vart fall synes det ur synpunkten av den kommunala självstyrelsens upprättande
vara angeläget, att hittillsvarande tendens hejdas och att kommunerna
beredas möjlighet till ökat självständigt handlande.

Länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller, att koinmunindelningskommittén
— såsom förut redovisats i avsnittet om reformförslag — förordat
en principiell utvidgning av kommunernas befogenheter särskilt med hänsyn
till att det avsedda ändamålet med kommunsammanslagningen i viss
mån bleve beroende av att kommunerna erhölle formella möjligheter till
utveckling av den kommunala verksamheten.

I några yttranden anföres däremot kommunindelningsreformen som ett
skäl mot en allmän utvidgning av kommunernas kompetens. Sålunda uttalar
länsstyrelsen i Östergötlands län, att då nya kommunindelningar i
hela landet skola genomföras inom en nära framtid, en sådan åtgärd i stället
för att ena de nya kommundelarna kunde befaras bli anledning
till splittring dem emellan, särskilt i sådana frågor, som beröra ursprungskommunernas
lokala intressen. Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott
(majoriteten) ställer med tanke på kommittéförslaget i dess helhet
frågan, om det i nuvarande labila läge även då det gäller kommunernas
allmänna angelägenheter vore rätta tidpunkten att genomföra reformer,
som visserligen i och för sig kunde vara på längre sikt önskvärda men
som dock icke vore av så trängande karaktär, att någon större olägenhet
kunde följa av att ändringarna uppskötos ännu någon tid. Förvaltningsutskottet
tillägger:

Utskottet har härvidlag främst tagit sikte på den kommunsammanslagning,
som nu håller på att genomföras inom priinärkominunerna, och vilken
kommer att ganska ingående omgestalta det kommunala livet i de.
sammanslagna kommunerna med därav följande irritation och misstämning
bland befolkningen i de kommuner, som mot sin vilja måst ingå i de
större enheterna. Att under en sådan orolig stämning inom kommunerna
vidtaga reformer, som kunna giva sken av att ännu mera vidga de i sammanslagningen
ingående större kommunernas maktutövning på förvaltningen,
kan knappast vara välbetänkt.

Även länsstyrelserna i Jönköpings och Hallands län hemställa om uppskov
med frågans avgörande för ytterligare överväganden och överarbetning
av kommitténs förslag. Länsstyrelsen i Jönköpings län finner för en
fortsatt utredning tala bl. a. att ett fortgående på speciallagstiftningens väg
syntes vara aktuellt på för kommunalpolitiken viktiga områden. Styrelsen
för svenska landskommunernas förbund berör sistnämnda förhållande och
anför som exempel socialvård skommitténs väntade förslag till sociallag,
markutredningens förslag till utvidgad expropriationsrätt för kommun

Kungl. Maj.is proposition nr 140.

samt, vad angår de ekonomiska konsekvenserna av de ytterligare uppgifter
kommunerna fått eller kunde väntas få på bostadsförsörjningens och bebyggelseplaneringens
område, koinmunalskatteberedningens förslag till allmän
skatteutjämning kommunerna emellan och främst mellan stad och
landsbygd. Styrelsen erinrar även om den betydelse kommunindelningsreformen
kan antagas få för intensifieringen av den framtida landskommunala
verksamheten och tillägger:

Alldeles oberoende av de nu föreslagna ändringarna i gällande kommunallagar
komma därför kommunernas uppgiftsområden och de allmänna
förutsättningarna för deras verksamhet såsom följd av redan genomförd
eller tillämpad speciallagstiftning att undergå mycket betydande ändringar
under de närmaste åren. Vid prövningen av de nu framlagda förslagen
måste självfallet denna omständighet hållas i minnet.

Medan sålunda med några undantag enighet råder bland de myndigheter
och organisationer, som yttrat sig över förslaget i denna del, om att kommunerna
böra få vidgade befogenheter, äro meningarna i hög grad delade
beträffande såväl principerna för eu kompetensutvidgning som avfattningen
av ett eventuellt nytt kompetensstadgande. Båda de vägar som i
betänkandet anvisas för att uppnå de ökade befogenheterna, ändring i den
grundläggande primärkommunala kompetensregeln samt speciallagstiftning,
ha sålunda flera anhängare bland remissinstanserna, om ock flertalet
i princip uttalat sig för den förstnämnda metoden.

Av de hörda kommunerna ha såsom inledningsvis berörts det alldeles
övervägande flertalet tillstyrkt kommittéförslaget eller lämnat detta utan
erinran och endast ett fåtal uttalat sig för reservanternas förslag. En summarisk
sammanställning av kommunernas yttranden kommer att lämnas,
sedan övriga remissinstansers allmänna inställning till ifrågavarande
spörsmål redovisats. Då kommittén icke föreslår någon ändring av kompetensbestämmelserna
i landstingslagen eller lagen om församlingsstyrelse,
ha eventuella yttranden angående den primärkommunala kompetensen
från förvaltningsutskott och församlingar ej ansetts böra upptagas i sammanställningen.

Kommittéreservanternas förslag att bibehålla kompetensbestämmelsen i
dess nuvarande lydelse och att tillgripa särskild lagstiftning för den utvidgning
av kompetensen, som kunde finnas erforderlig, förordas av länsstyrelserna
i Östergötlands, Gotlands, Kristianstads, Älvsborgs och Kopparbergs
lån samt två reservanter inom socialvårdskommittén, kommerskollegium
ävensom av Stockholms handelskammare, handelskamrarna i Göteborg och
Gävle, Sveriges industriförbund och Sveriges fastighetsägareförbund. Även
kammarkollegium och statskontoret ansluta sig ehuru delvis på andra skäl
•in reservanterna till denna linje, varvid dock kammarkollegium, såsom förut
nämnts, icke i och för sig har något att erinra mot att uttrycket »gemen -

Knngl. Maj.ts proposition nr 140.

samma» uteslutes ur kompetensbestämmelsen. Såvitt angår det speciella
"v erksamhetsområde, som vederbörande yttrande avser, är även väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen (bidrag till den enskilda väghållningen) och
chefen för armén (understödjande av frivilliga försvarsorganisationer)
ense med reservanterna. Sympatier för reservanternas linje uttalas av
statens byggnadslånebyrä och statens nämnd för samlingslokaler.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser att den bästa och tillförlitligaste
vägen för vidgning av de legala gränserna för kommunernas verksamhet
är att begagna sig av speciallagstiftning och förordar, därest denna väg
icke anses böra väljas, ett mindre allmänt hållet stadgande än det av kommittémajoriteten
föreslagna. Länsstyrelsen i Södermanlands lån anser däremot,
att man i första hand borde finna en generell formulering men att,
om detta ej vore möjligt, reservanternas förslag vore att föredraga framför
majoritetens.

Övriga myndigheter och organisationer, som yttrat sig över betänkandet
i denna del i dess helhet, med undantag för länsstyrelserna i Jönköpings
och Hallands län vilka önska uppskov, förorda att kompetensutvidgningen
sker genom ändring av .3 § lagen om kommunalstyrelse på landet och motsvarande
regler för städer och municipalsamhällen. Flertalet remissinstanser
i denna grupp tillstyrka kommitténs förslag. Detta förordas sålunda
eller lämnas utan erinran av överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms,
Kronobergs, Blekinge, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Våsternorrlands,
Västerbottens och Norrbottens län, socialstyrelsen och socialvårdskommittén
(majoriteten) samt av styrelserna för svenska stadsförbundet
och svenska landskommunernas förbund. Även majoriteten inom svenska
landstingsförbundets styrelse finner övervägande skäl tala för den ståndpunkt,
kommittén intagit.

I några av de angivna remissvaren sker tillstyrkandet med vissa reservationer.
Styrelsen för svenska landskommunernas förbund anser i motsats
till kommittén, att den kommunala understödsverksamheten i vidare
mening alltjämt skall regleras genom särskild lagstiftning, och har även
andra erinringar mot kommittémajoritetens uttalanden. Länsstyrelsen i
Västernorrlands län förbinder sitt tillstyrkande med vissa invändningar
mot förslaget om avskaffandet av den kvalificerade majoriteten hl. a. för
beslut om anslag till nya ändamål och behov.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län, som ej tagit ställning till frågan om den
lämpligaste utformningen av kompetensbestämmelsen men uttalat betänkligheter
mot kommittéförslaget, anser dessa betänkligheter böra tillmätas
minskad betydelse om den kvalificerade majoriteten finge bibehållas för
beslut om anslag till nya ändamål och behov.

Även länsstyrelsen i Malmöhus län ansluter sig i princip till vad kommittémajoriteten
anfört. Länsstyrelsen förordar sålunda en kompetensbestämmelse,
i vilken orden »gemensamma ordnings- och hushållningsange -

Kungl. Maj.ls proposition nr 110.

lägenheter» ej ingår, och godtar uttalandena om att den hittillsvarande
kvantitativa värderingen vid prövningen av kompetensspörsmål bör ersättas
med en kvalitativ värdering. Länsstyrelsen anser dock, att det skulle
vara av betydelse om denna ändring komrne till uttryck i bestämmelsen
och antyder närmare sina önskemål härutinnan.

Länsstyrelserna i Kalmar, Göteborgs och Bohus och Jämtlands län kritisera
uttrycket »sina angelägenheter» och vilja bibehålla ordet »gemensamma».
De två förstnämnda länsstyrelserna ansluta sig emellertid i princip
till tanken, att kravet på angelägenheternas gemensamhet ur kvantitativ
synpunkt bör falla bort och att kvalitetssynpunkter i stället böra anläggas
på gemensamhetsfrågan. De förorda att detta sker genom att till
vederbörande paragrafer i de särskilda lagarna om kommunalstyrelse i
enlighet med kommunindelningskommitténs förslag fogas ett nytt stycke,
vari angives att med gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter
förstås icke endast sådana angelägenheter, som angå samtliga eller
det övervägande flertalet kommunmedlemmar, utan även sådana, som
eljest äro ägnade att tillgodose och främja allmänna intressen inom kommunen.
Länsstyrelsen i Kalmar län vill dock ur kompetensstadgandet helt
utesluta orden »ordnings- och hushållningsangelägenheter».

Länsstyrelsen i Jämtlands lån finner det däremot önskvärt att stadgandet
utformas i huvudsak på samma sätt som landstingslagens kompetensbestämmelse,
d. v. s. att i lagtexten direkt angivas de huvudsakliga områden,
inom vilka kommunerna hade att besluta om sina gemensamma
angelägenheter, och att övriga uppgifter reglerades genom specialförfattningar.
Sympatier för en liknande lösning uttalas av länsstyrelsen i Uppsala
län.

Beträffande de hörda kommunernas principiella inställning till kompetensspörsmålen
må hänvisas till följande sammanställning (s. 44), som upptager
kommunerna fördelade på län och angiver antalet hörda kommuner
inom varje sådant område.

Till uppgifterna i sammanställningen må här endast anmärkas, att besluten
om yttrande över förslaget i många fall, särskilt i städerna, fattats
efter en eller flera voteringar i fullmäktige, att minoriteten härvid i allmänhet
velat tillstyrka reservanternas resp. kommittémajoritetens förslag
samt att reservationer till besluten av motsvarande innehåll ofta förekommit.

Diskussionerna i remissyttrandena om de principiella och praktiska
spörsmål, som innefattats i kommitténs förslag, ha i allmänhet rört sig
efter de linjer som av majoriteten och reservanterna uppdragits i betänkandet.
1 flera yttranden ha dock nya synpunkter framkommit och beaktansvärda
bidrag lämnats till debatten om kompetensproblemen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Län	Totala antalet yttranden från	Antal i princip tillstyrkande ytt-randen från	Antal i princip avstyrkande ytt-randen från	Antal remissvar, vari förslaget ej föranlett yttrande, från
hi 0) *3 2 ca	u 3 tc 3 a o	hi 0) a, 73 c P a	§ u c *2 3 1 a	hi v •o ■7t tf	hi cz £ a :0 X	hi 9 C* ö fl 3 a	1 t-1 S tf -3 1 5	hi O *o :eu tf	hi 3 it fl a =o	b 0) Oi 73 fl 3 a	É » 0 0) - § 1 s Gj	hi 4) T3 tf	ä SO .a 0. SO X	hl 9 a fl 3 a	É * 2 s tf 3 1 E
Stockholms........	6	2	3	ii	4	2	i	8	1		i	2	1		i	1
Uppsala ..........	2	1	1	16	1	1	i	12	1	_		1				3
Södermanlands ....	3	—	3	7	3	_	2	7
Östergötlands......	3	—	2	2	13	—	1	2	_	_	i
Jönköpings ......	4	—	—	6	4	—	—	3	_	_		2				1
Kronobergs ......	2	4	3	9	2	3	3	7	_	_	_	2		1
Kalmar ..........	4	2	2	11	3	2	2	7	1	_	_	1				3
Gotlands..........	1	1		1	1	1		1
Blekinge..........	4	1		6	4	1		5
Kristianstads......	2		2	2	i		_	2	1		i				i
Malmöhus ........	5	4	6	15	5	4	6	10	_	_		4				1
Hallands..........	3	1	—	17	3	1	—	12	_	_	_	2				3
Göteborgs o. Bohus	3	—	1	2	3	._	1	1								1
Älvsborgs ........	2			2	1			2	1
Skaraborgs ........	3	2	2	4	3	1	_	i		i	i	3			i
Värmlands........	2	1	1	2	2	1	1	2
Örebro............	3		1	3	3		1	i	_	_		1				1
Västmanlands ....	4	1	1	3	4	1	1	3	_	_	_	_
Kopparbergs......	1	1	1	6	1	1		6			i
Gävleborgs........	4	1	1	2	2 4	1	1	2
Våstemorrlands ....	2		1	7	2			7			1
Jämtlands ........	1	1	3	43	1	1	2	29	_	_	i	5				9
Västerbottens......	2	—	1	2	2	_	_	1	_	_	i	1
Norrbottens ......	1	_	1	1	1		1	1
	67	23	36	180	61	21	24	132	3 5	i	8	24	1	1	4	24
Stockholms stad ..	1				1
	68				62
1 Häribiand Norrköping,	vars	stadsfullmäktige	(majoritet)	åberopa	ett Yttrande	av
drätselkammarens finansavdelning, vari denna visserligen	det väsentliga ger sin prin-
clpiella anslutning till kommitténs förslag	men som ett	bestämt önskemål framhåller,	att
lagtexten erhåller en sådan	mera koncis	lydelse,	att	den på bästa sätt säkerställer	en
rättstilllämpning i enlighet	med	lagstiftarens intentioner	och icke	åt domstolarnas	av-
görande överlämnar spörsmål av	närmast praktisk-politisk innebörd.
2 Hanbiand Gävle	, vars	stadsfullmäktige tillstyrka förslaget under förutsättning att i
lagtexten intages »anvisningar»,	som	genom	sin avfattning visserligen utvidga området
men samtidigt klarlagga gränsen för den kommunala kompetensen.
3 Lidingö, Enköping,	Kalmar,	Kristianstad	och Vänersborg.

I den mån saken överhuvud behandlas i yttrandena ansluta sig
iemissinstanserna i allmänhet till vad kommittén anfört om den nuvarande
kompetensbestämmelsens betydelse för rättsutvecklingen.
Ett i viss man annat betraktelsesätt på detta spörsmål än
kommitténs anlägges av kammarkollegium. Med hänvisning till en ingående
undersökning av frågan varför beteckningen »gemensamma» upptagits
i 1862 års kommunalförfattningar finner kollegium, att denna be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 1W.

teckning icke från början inneburit någon »kvantitativ» bestämning av
den kommunala kompetensen. Den hade i stället upptagits i författningarna
för att från kommunernas verksamhetssfär utesluta angelägenheter,
som hänförde sig till någon viss grupp inom kommunen (invånare i tätorter,
ägare och brukare av i mantal satt jord på landet, fastighetsägare
och hurskapsägande borgare i stad in. fl.) och som voro denna grupps enskilda.
På grund av ändrade förhållanden saknade emellertid denna avgränsning
numera i stort sett betydelse. Då vidare utvecklingen fört därhän,
att tillgodoseendet av intressen, som företrädesvis voro nationella och
statliga överförts på kommunerna, syntes något bibehållande i lagtexten
av ordet »gemensamma» knappast längre vara påkallat. Om borttagandet
av detta ord dessutom skulle eliminera förutsättningen för en kvantitativ
tolkningspraxis, syntes intet vara att erinra däremot. — I viss motsats till
kommittén anser kammarkollegium åter att begreppet »ordnings- och husliållningsangelägenheter»
alltjämt hade betydelse för bestämmande av den
kommunala kompetensen. Kollegium anför härutinnan:

Begreppet såsom sådant gav under äldre tid utrymme för nytillkommande
uppgifter, vilket också visat sig vara fallet efter år 1862, då det
kunnat täcka en mängd senare tillkomna skyldigheter och rättigheter. Den
ursprungliga betydelseskillnaden mellan ordningsangelägenheter och hushållningsangelägenheter
har visserligen så småningom gått förlorad, men
begreppet såsom helhet har i praxis fått en relativt fast och på samma gång
elastisk bestämning. Det är svårt att finna ett nytt och bättre uttryck, som
inom de egentliga kommunallagarnas ram ger en tydlig bestämning av de
kommunala befogenheterna utan att anlita uppräkningsmetoden.

Kammarkollegium framhåller vidare, att en utvidgning av kommunens
befogenheter icke erfordrade någon ändring i kommunallagarna; den
kunde liksom hittills ske inom ramen för »gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter».

Även andra remissmyndigheter anse, att kompetensstadgandets nuvarande
avfattning i och för sig möjliggjorde en ändamålsenlig anpassning
efter tidsutvecklingen. Ett sådant betraktelsesätt torde ej heller vara främmande
för en del av de remissinstanser som anslutit sig till kommittéreservanternas
ståndpunkt, att utvidgningen av den kommunala kompetensen
hör ske genom speciallagstiftning. Sådan lagstiftning har nämligen
i huvudsak förordats i fråga om den kommunala understödsverksamheten,
ett område där omfattningen av kommunernas befogenheter i varje fall ej
i första hand bygger på gemensamhetsbestämningen i det allmänna kompetensstadgandet.

Om hl. a. detta spörsmål anför svenska stadsförbundets styrelse efter att
ha framhållit, att uttrycket »kommuns angelägenheter» under alla förhållanden
(alltså även utan bestämningen »gemensamma») måste ha eu innebörd
med anknytning till den gemensamhet som en kommun utgör:

4(>

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

Styrelsen har under sådana förhållanden svårt att tro, att förefintligheten
av ordet »gemensamma» i detta sammanhang kan i och för sig ha
haft någon vidare verkan i rättspraxis än att det föranlett bedömning av
en aktuell angelägenhets betydelse för en större eller mindre del av kommunmedlemmarna.
Det förefaller sålunda exempelvis föga rimligt att —
såsom kommittéreservanterna antytt — den rättspraxis, enligt vilken
understödsverksamhet icke utan särskilt författningsstöd tillhör kommunernas
kompetens, skulle ha delvis byggt på det i kommunallagarna uppställda
gemensamhetskravet. Om rättspraxis skulle ha grundats på en sådan
uppfattning om betydelsen av ordet »gemensamma», kunde det även
enligt styrelsens mening finnas fog för betänksamheten mot uteslutningen
av detta ord, men det synes icke finnas anledning att förutsätta något
dylikt.

Även Sveriges industriförbund framhåller, att gemenskapen ligger i
själva kommunbegreppet. Uttrycket »kommunens gemensamma angelägenheter»
vore följaktligen egentligen tautologiskt. Bestämningen »gemensam»
hade också i flera fall ansetts lagtekniskt oväsentlig. Jämväl uttrycken
»ordnings-» och »hushållnings-» saknade självständig betydelse. Enligt
förbundets mening bestämdes kompetensen i stället av stadgandet i
57 § andra stycket regeringsformen med dess hänvisning till kommunallagarna
i fråga om kommunens beskattningsrätt »för egna behov». Sistnämnda
uttryck innefattade en ovillkorlig begränsning av den kommunala
kompetensen. Språkligt avsåge uttrycket samma intressegemenskap som
kommunallagarnas ursprungliga uttryck »kommunmedlemmarnas gemensamma
angelägenheter». De av kommittén åsyftade utvidgningarna av
kompetensen till angelägenheter, som icke vore av hushållningsnatur,
kunde därför endast genomföras antingen genom en omarbetning av regeringsformens
§ 57 eller genom speciallagstiftning.

Vad härefter angår formen för den kommunala kompetensens
reglering har redan nämnts att remissinstanserna i stort sett
ansluta sig till något av alternativen ändring av kompetensstadgandet och
speciallagstiftning.

Erinras må att kommittéreservanterna gentemot förstnämnda alternativ
särskilt framhållit olägenheterna av den osäkerhet i rättspraxis, som under
en längre tid kan bli följden av en lagändring. Dessa synpunkter understrykas
allmänt av de remissinstanser, som ansluta sig till dem.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser emellertid att det åberopade förhållandet
ej utgör tillräckligt skäl för underlåtenhet att bestämma kommunernas
beslutanderätt i överensstämmelse med nutida uppfattning. Länsstyrelsen
tillägger:

Det bör också ihågkommas, att trots den långa tid, som nuvarande bestämmelse
i ämnet varit gällande, på grund av bestämmelsens oklara och
snäva avfattning viss osäkerhet såväl inom kommunerna som hos de besvärsprövande
myndigheterna fortfarande råder om den kommunala be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

fogenhetens räckvidd. En lagändring, varigenom de oklara uttrycken i
stadgandets nuvarande lydelse utmönstras, kan därför antagas i längden
underlätta tolkningen av stadgandets innebörd. Det torde också kunna
förutsättas, att kommunerna endast successivt komma att utnyttja de vidgade
befogenheterna, och att därför någon nämnvärd praktisk olägenhet
av avsaknaden av rättspraxis, huru långt kommunernas befogenhet efter
lagändringen sträcker sig, icke skall behöva befaras.

Svenska stadsförbundets styrelse framhåller, att den ifrågavarande osäkerheten
i allt fall icke kunde hänföra sig till annat än den vidgning av
kompetensen, som förslaget åsyftar. Så långt hittillsvarande rättspraxis
klargjort, att denna kompetens nu sträcker sig, behövde intet osäkerhetstillstånd
inträda genom den föreslagna ändringen. När det åter gällde den
åsyftade vidgningen av kompetensen, tedde det sig åtminstone ur kommunal
synpunkt fördelaktigare att taga risken av en eller annan tolkningstvist
än att bli beroende av den mycket tvivelaktiga utvägen att vinna
samma syfte genom speciallagstiftningen.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund anser flera skäl tala
för att man bör välja alternativet med ändring av lagen och anför härutinnan
bl. a.:

I speciallagstiftningens natur av undantagslagstiftning ligger att den bör

tolkas restriktivt.---- Vill man såsom kommittémajoriteten ingjuta

en ny anda i kommunallagarnas kompetensregel, är det följdriktigast att
Öppet proklamera detta genom en textändring. Denna metod synes också
motiverad om man, såsom kommittémajoriteten nog i grunden gör, anser
den nuvarande tillämpningen av lagbudet i vissa delar direkt oriktig. Man
bör dessutom akta sig för att överskatta olägenheterna av att besvärsmyndigheter
och allmänhet ställas inför en ändrad lagbestämmelse. Situationen
kan icke jämföras med den, som inträdde vid ikraftträdandet av 1862 års
kommunalförordningar. Kompetenta självständiga besvärsmyndigheter stå
beredda att biträda vid den nya bestämmelsens införande i praxis och vid
deras sida tänkes särskild kommunal förvaltningsexpertis i viss ordning
bliva ställd. —---

Slutligen — och detta är kanske det viktigaste principiella skälet mot en
blott på speciallagstiftning grundad kompetensutvidgning — är det på flera
av utvidgningsområdena, exempelvis beträffande stöd åt enskild väghållning
och elektrifiering för att nu icke nämna tillgodoseendet av särskilda
tätortsbehov, hart när omöjligt att i en lagtext ange alla de förutsättningar,
under vilka ett kommunalt bidrag kan tänkas bliva berättigat.

Förbundsstyrelsen anser emellertid som förut nämnts, alt kommunernas
understödsgivning bör regleras genom särskild lagstiftning.

Frågan om vilken av de båda angivna alternativen för en kompetensutvidgning
som bör väljas sammanhänger intimt med spörsmålet om de
p r i n c i p e r, som skola vara vägledande då det gäller alt u tv
i d g a k o in p e t e n s e n. Såsom framgår av det förut anförda har kommittén
härvid satt allmänintresset i förgrunden och uttalat, att bestäm -

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

mande för om kommunen skall äga vårda en viss angelägenhet är »om
det ur allmänna synpunkter är lämpligt, skäligt eller ändamålsenligt, att
angelägenheten blir föremål för kommunens omvårdnad».

I anslutning till detta uttalande framhåller kammarkollegium, att det
icke vore utan betydelse vem som bestämmer vad som härvidlag är av allmänt
intresse. I den mån uttalandet åsyftade, att kommunerna själva
skulle tilläggas befogenhet att efter eget omdöme utvidga sina befogenheter,
skulle konsekvensen bli en upplösning av statens normgivande myndighet
och därmed i själva verket ett minskande av den enskilde kommunmedlemmens
rättssäkerhet. Kammarkollegium tillägger:

Kommitténs förslag syntes kollegiet kunna innebära ett frångående av
den i samtliga kommunala lagar hittills upprätthållna grundsatsen, att
gränser angivas för de kommunala befogenheterna. Det skulle icke heller
vara ägnat att medföra reda och ordning i förhållandet mellan den överordnade
staten och de underordnade kommunerna, om kommunerna
själva skulle få reglera den kommunala kompetensen. Den kommunala förvaltningsorganisationen
och ärendenas beredning därstädes erbjuder dessutom
icke sådan rättssäkerhet för kommunens egna medlemmar, att en
relativt fast avgränsning av kommunens befogenheter kan undvaras.

Även statskontoret finner det vara angeläget, att klar åtskillnad upprätthålles
mellan områdena för den statliga och kommunala verksamheten.
Det borde uteslutande vara staten, som tager initiativ till och reglerar den
offentliga verksamhet, som betingas av allmänna intressen. Därest kommunernas
kompetens bleve bestämd i enlighet med kommitténs förslag
skulle däremot staten och kommunerna oberoende av varandra kunna
träffa anstalter på tidigare icke reglerade allmänna verksamhetsområden.
Kommunernas befattning med sådana angelägenheter, vilka icke äro gemensamma
i vedertagen bemärkelse, borde liksom hittills regleras över speciallagstiftningen.

Stockholms handelskammare understryker särskilt de risker för kommunernas
ekonomi, som den föreslagna kompetensutvidgningen vore ägnad
att medföra. Skånes handelskammare framhåller i denna del att ett
genomförande av förslaget skulle lämna fältet fritt för de enskilda kommunerna
att experimentera med kommunal affärsverksamhet inom de sektorer
av näringslivet, som hittills varit förbehållna det privata initiativet.
Detta skulle leda till den mindre tilltalande konsekvensen att en kommun
skulle äga besluta om anslag för ändamål, som kunde medföra menliga
verkningar för enskilda kommunmedlemmars näringsutövning. En sådan
utveckling skulle vara olycklig ur många synpunkter. Den kommunala
affärsverksamheten borde därför som princip vara förbehållen sådana områden,
där den tillgodoser ett övervägande gemensamt intresse.

Flera remissinstanser tillstyrka däremot, att de angivna principiella uttalandena
från kommitténs sida få bli vägledande vid kompetensutvidgningen.
Svenska stadsförbundets styrelse uttalar, att från den enligt sty -

Kungl. Mnj:ts proposition nr HO.

krävdes en vid ram för den kommunala kompetensen med verklig obundenhet
för rättspraxis att bedöma vad som under de aktuella förhållandena
påkallas ur allmänintressets synpunkt.

Vad härefter angår avfattningen av det nya kompetensstadgandet,
har den av kommittén föreslagna formuleringen kritiserats
i ett stort antal yttranden. Även i yttranden, vari tillstyrkes att bestämmelsen
utformas i enlighet med förslaget, framhålles, att det hade
varit önskvärt med en mera preciserad författningsmässig reglering.

Överståthällarämbetet vitsordar, att rättsregeln vid en utformning enligt
förslaget möjligen kan locka kommunalförvaltningar utan erforderlig insikt
om stadgandets sanna innebörd och syfte till åtgöranden, som i själva
verket icke tillgodose ett kommunalt, ett allmänt intresse. Ämbetet finner
det dock svårligen vara möjligt att giva stadgandet en avfattning, som
lyckligare än den föreslagna klargör vad meningen vore, varom dock betänkandet
innehölle mycket värdefull ledning. En uppräkning av de kommunala
uppgifterna skulle göra rättstillämpningen lättare än den föreslagna
generalklausulen med sin obestämdhet men enligt ämbetets förmenande
innebära alltför besvärande osmidighet med hänsyn till föränderligheten
av de behov, kommunerna äro satta att tjäna.

Även länsstyrelsen i Malmöhus län anser det vara uteslutet att de åsyftade
angelägenheterna skulle uppräknas eller exemplifieras utförligt. Av
naturliga skäl måste stadgandet hållas i allmänna ordalag. Det vore emellertid
beklagligt att det icke lyckats kommittémajoriteten att göra detsamma
fylligare och något mera vägledande för de kommunala myndigheterna
och förvaltningsdomstolarna. Det hade varit av en viss betydelse,
om stadgandet kunnat utformas så, att det givit uttryck åt tanken att angelägenhetens
kvalitet mera än dess »kvantitativa» intresse skall vara riktpunkten
vid bestämmande av kommuns befogenhet. Utan att framföra
något egentligt förslag ville länsstyrelsen antyda sina önskemål i ungefärligen
följande formulering av stadgandet:

»Kommun äger själv vårda sådana angelägenheter, som med hänsyn till
allmänna intressen inom kommunen skäligen böra utgöra föremål för kommunens
omvårdnad och som icke enligt gällande författningar skola handhavas
av annan.»

Jämväl länsstyrelsen i Västmanlands län anser, att den föreslagna formuleringen
icke giver tillräcklig ledning för ett bedömande i sak och tillfogar
:

Även om man i stort sett kan ansluta sig till kommitténs allmänna uttalanden
härom, anser länsstyrelsen, att ett nytt lagstadgande bör vara
mindre allmänt hållet och giva bättre stöd åt besvärsmyndigheterna, så att
en fast rättspraxis kan komma till stånd.

Äro svårigheterna att finna eu formulering, som täcker vad man önskar
få fram, så stora, att man måste välja den av kommittén föreslagna, borde

Kungl. Maj:ts proposition nr HO.

ett förtydligande dock komma fram i lagtexten antingen i positiv eller
negativ riktning eller kanske i båda riktningarna. Länsstyrelsen tänker
härvid på, bland annat, att, för undvikande av olämpliga former av en utvidgad
kommunal understödsgivning — olämpliga ur olika synpunkter,
exempelvis för att de icke gå att samordna med statliga åtgärder — särskilda
grunder eller normer för verksamhetens utövande borde beslutas av
vederbörande kommun. Bestämmelse om att beslut härom skall vara fattat,
innan kommun skall hava befogenhet att besluta viss understödsgivning,
borde finnas i kommunallagarna. Överhuvud taget borde uppställas vissa
grundsatser till förebyggande av att eu verksamhet får karaktär av ett
obehörigt gynnande av vissa kommunmedlemmar i jämförelse med de övriga.
Vidare borde i lagtexten framkomma, att avgörande för kompetensfrågan
är exempelvis, att en åtgärd, betraktad som led i en kontinuerlig
kommunal verksamhet, är ägnad att tjäna allmänna samhällsintressen.

1 flera yttranden har kritiken med särskild skärpa riktats mot bestämningen
»sina angelägenheter». Formuleringen betecknas som alltför vag
(kammarkollegium), intetsägande (länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län) och meningslös (länsstyrelsen i Jämtlands län). Sistnämnda länsstyrelse
framhåller, att det syntes vara så självklart, att kommun skall själv
vårda sina angelägenheter, att anledning saknas att angiva detta i lagtexten.
Kommun, liksom varje annat rättssubjekt, måste vara befogad att
handha sina angelägenheter, och intet rättssubjekt torde ha befogenhet
att handha andra angelägenheter än egna.

Stadsfullmäktige i Kalmar åberopa ett yttrande av särskilda kommitterade
inom fullmäktige, vari om förslaget till kompetensstadgande bl. a.
anföres:

Avfattningen i paragrafen är sådan att man står frågande inför dess
egentliga innehåll. Man söker efter svar på frågan, om en åtgärd faller
under kommunens beslutanderätt och får svaret, att kommunen äger vårda
sina angelägenheter. Vederbörande är helt hänvisad till de sakkunnigas
motivering och blivande rättspraxis. Man saknar efter den citerade bestämmelsen
en generellt hållen beskrivning på eller en fast avgränsning av vad
som menas med kommunala angelägenheter i förhållande till andra. I

I 3rttrandet uttalas vidare, att rättspraxis syntes ge stöd för antagandet,
att gemensamhetskravet numera erhållit en annan innebörd än den hävdvunna.
Det torde därför icke vara oriktigt att i en lagtext intaga ett uttryck
som »gemensamt» med den innebörd som det numera har, även om
i en äldre lagtext samma uttryck ansetts ha ett något annat innehåll. Den
avsedda tolkningen av termen i fråga kunde ju klarläggas i motiveringen
till förslaget. Att avgränsa de kommunala angelägenheterna till sådana,
som avse att tillgodose ett gemensamt samhälleligt intresse inom kommunen,
eller liknande, borde sålunda vara möjligt och skulle ge, vad man
nu saknar, en bestämning av begreppet kommunala angelägenheter.

Länsstyrelsen i Södermanlands län förmenar, att den föreslagna formuleringen
innebure en försämring i förhållande till den nu gällande, såtillvida

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

relsens mening givna utgångspunkten, att primärkommunerna böra ha
största möjliga frihet att taga initiativ och göra insatser inom varje slag
av samhällsgagnande verksamhet, i den mån samma syften ej redan kunna
anses tillgodosedda på annat sätt enligt rikslagstiftning, man icke borde
eller ens kunde uppställa någon annan allmän norm för kompetensbedömningen
än den av kommittén angivna.

I några remissvar anläggas i viss mån ännu friare synpunkter på hithörande
frågor.

Länsstyrelsen i Malmöhus län hyser sålunda den åsikten, att kommunerna
böra visas det förtroendet att i princip själva få avgöra vilka kommunala
angelägenheter de vilja befatta sig med inom det ganska vida område
som begränsas av å ena sidan vad som uttryckligen ålagts kommunerna
att ombesörja och å andra sidan vad som kan anses direkt undantaget
från deras kompetens. Länsstyrelsen tillägger, att det utifrån denna
ståndpunkt i varje fall syntes onödigt omständligt och tidsödande att, med
bibehållande av nu upprätthållna principer för kommunernas verksamhet,
utvidga området härför genom särskilda lagar och författningar, vare sig
dessa direkt och enbart syfta till eu kompetensutvidgning eller tillkomma
huvudsakligen för andra ändamål men medelbart ange, att kommunerna
äga medverka på ett område, som är föremål för ifrågavarande reglering
från statsmakternas sida. En utvidgning av kommunernas kompetens
borde därför ske genom en ändring av det allmänna kompetensstadgandet.
Lika litet som kommitténs majoritet avsåge länsstyrelsen att därmed bereda
plats för någon omedelbar revolutionerande utökning av den kommunala
verksamhetssfären. Men den rekommenderade lösningen syntes
länsstyrelsen äga ett stort värde i det att den möjliggjorde en smidig anpassning
efter tidsläget och de lokala förhållandena.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför:

Om den kommunala självstyrelsen trots alla statliga ingripanden och
regleringar skall kunna hållas levande och växa starkare, är det av
mycket stor vikt att den gives utvecklingsmöjligheter. Dessa utvecklingsmöjligheter
böra i princip vara fria och bestämmas av kommunerna själva.
Det är icke möjligt att i dag utpeka åt vilket håll eller inom vilka områden
kommunal utveckling bör vara tillåten för framtiden. Den kommunala
insatsen bör under varje tid och på varje ort sättas in där den bäst behövs.
Att göra vidare utveckling på det kommunala området i väsentlig mån beroende
av speciallagstiftning vore icke endast onödigt och opraktiskt utan
dessutom psykologiskt oklokt. Den kommunala självstyrelsen behöver,
som så mycket annat i nutiden, frihet och trivsel. Man torde också — kanske
i ännu högre grad — böra akta sig för att kringgärda den kommunala
kompetensen med alltför bestämt avfattade, motiveringsvis tillkomna riktlinjer
om vad som är rätt eller orätt beträffande särskilda verksamhetsområden.
Vad som med utgångspunkt från dagspolitiska synvinklar kan
anses lämpligt och riktigt i dag, är det kanske icke i morgon. Den hårda
nödvändigheten kan snabbt nog tvinga lill väsentliga omvärderingar.

4 — It i han g till riksdagens protokoll 1!)''iti. 1 sand. Nr 140.

Kungl. Maj.ts proposition nr IkO.

Med denna allmänna inställning har länsstyrelsen intet att erinra mot
att kompetensbestämmelsen gives en mera allmän avfattning, som möjliggör
kommunala initiativ på alla områden, där kommunal verksamhet kan
vara till gagn för det allmänna och där den verkligen uppbäres av ett
allmänt intresse inom kommunen. Ju enklare bestämmelsen formuleras,
desto bättre torde den fylla sitt syfte. Vilket uttryck man än använder för
vad som är att anse såsom en kommunal angelägenhet, torde en ny tid
giva orden ett i vissa avseenden nytt innehåll. Det torde vara en omöjlig
uppgift att finna en avfattning som är på en gång både fast och smidig i
av alla önskad utsträckning, eller — med andra ord — som på samma
gång ger i princip fria utvecklingsmöjligheter och garantier för en sund
utveckling. Garantierna torde det vara nödvändigt att försöka skapa på
annat sätt, i den mån de icke redan finnas i gällande regler om besluts fattande,
underställning m. in. — Länsstyrelsen håller före att den enklaste
och naturligaste garantien mot missbruk av den i princip fria självstyrelsen
ligger i bestämmelserna om kvalificerad majoritet för nya ändamål och
behov.

Stadsfullmäktige i Stockholm åberopa ett yttrande av borgarrådsberedningen
(majoriteten; två borgarråd ha förklarat sig biträda den i kommittén
anförda reservationen; ett borgarråd har anmält att han icke kunde
till alla delar ansluta sig till de av beredningen anförda synpunkterna),
vari bl. a. anföres:

Enligt beredningens mening kunde det finnas anledning att taga upp till
övervägande, huruvida tillräckliga skäl alltjämt föreligga för att över*
huvudtaget avgränsa det kommunala kompetensområdet genom gränser
uppdragna i lag eller rättspraxis. Alt kommunerna icke få inlåta sig på
sådan verksamhet, som förbehållits andra offentliga organ, är självfallet.
Likaså att garantier erfordras för rättvisa och objektivitet vid de kommunala
åtgörandena. Men med dessa förbehåll borde det knappast möta hinder
att låta kommunerna själva fritt bestämma ramen för sin verksamhet.
Utan tvivel hade bestämda kompetensregler förr en mycket stor betydelse,
eftersom rösträttsreglerna voro odemokratiska och en tillfällig majoritet
på allmän rådstuga eller kommunalstämma kunde bestämma om väsentliga
ting. Numera måste förhållandena vara helt annorlunda och på grund
av den stora utveckling kommunernas verksamhet på senare år genomgått
möta också gränsdragningarna helt andra svårigheter.

Borgarrådsberedningen tillägger, att man knappast kunde undgå att
fråga sig vilken utomstående instans, som skulle vara mera kompetent att
avgöra frågan om en viss angelägenhet tillgodosåge ett allmänt intresse
inom en kommun än kommunens eget representativa organ. Men även om
man icke ville taga ett så radikalt steg som att ge kommunerna full handlingsfrihet,
kunde man hysa betänkligheter mot att så helt överlåta bestämmanderätten
åt praxis, som man enligt de sakkunnigas förslag skulle göra.
Någon tredje möjlighet torde emellertid knappast stå till buds.

Kommittén har såsom förut antytts för egen del uttalat, att det förhållandet
att allmänintresset ställts i förgrunden icke betydde att den kom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

munala verksamheten inom obestämda gränser lämnades full frihet. Verksamheten
skulle bl. a. vara underkastad vissa begränsningar av speciell natur.
Den praktiskt betydelsefullaste av dessa inskränkningar avser k o rami!
n e n s understödjande verksamhet, där kommittén anser,
att denna i den mån den kan hänföras till socialvård i trängre bemärkelse
alltjämt skall falla utanför kommuns kompetens och i övrigt vara tillåten
endast under förutsättning att den präglades av planmässighet och objektivitet
och åtminstone i regel bedreves i enlighet med fastställda grunder.

Denna anordning har i allmänhet lämnats utan erinran i de remissyttranden,
vari kommittéförslaget tillstyrkes. Socialstyrelsen har uttalat, att
den funne densamma ändamålsenlig. I flera yttranden — även från remissinstanser,
som tillstyrka kommitténs förslag — har man emellertid funnit de
av kommittén angivna kriterierna alltför obestämda. Särskilt har anmärkts
på att de icke på något sätt kommit till uttryck i lagtexten.

Överståthållarämbetet, som tillstyrker lagändring enligt förslaget, förklarar
sig härvid förutsätta att kommunerna för sig klarlägga vikten av
att vara på sin vakt mot gynnande av någon enstaka medlem av kommunen
liksom mot missgynnande av en annan sådan. Kommunalt kan visserligen
ett behov vara, som icke gäller annat än någon bråkdel av kommunmedlemmarna,
men tillgodoseendet måste vara ur allmänna synpunkter
lämpligt, skäligt och ändamålsenligt. En kommun kunde därför t. ex. äga besluta
pension åt en åldrig behövande änka efter en person, som i långvarigt
kommunalt förtroendeuppdrag fått med uppoffrande av sina krafter för
det allmänna eftersätta det ekonomiska tryggandet av sina egna, men borde
däremot icke få tilldela en liknande förmån åt en person bara därför att
denne för någon tid lyckats tillskansa sig ett verksamt inflytande över
kommunens förvaltning.

Liknande synpunkter ha framförts i flera yttranden från kommuner.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser att något avsteg från principen, att
den kommunala understödsgivningen skall infogas i en bestämd plan, icke
bör få förekomma. Men hänsyn till att eu verksamhet av ifrågavarande
natur måste anses vara synnerligen ömtålig ur synpunkten av att varje
skymt av obehörigt gynnande av särskilda personer eller grupper av kommunmedlemmar
skulle vara ägnat att misstänkliggöra verksamheten, syntes
det vara av allra största vikt, att kravet på bestämda, utöver det enskilda
fallet hållbara grunder för utövandet av understödsgivningen icke
eftergives. Behörigheten finge under inga omständigheter tillåtas inrymma
möjlighet till beslut av sådan innebörd att misstanke om godtycklighet kan
uppkomma.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund anser, att hela detta
område hör regleras genom särskild lagstiftning och anför härutinnan:

Enbart kommunallagen ger mycket ringa ledning för faesvärsinyndigheterna,
dä det gäller att begränsa kommunal understödsverksamhet, som

Iiungl. Maj:ts proposition nr 1!0.

obehörigt gynnar viss kommunmedlem eller vissa grupper av kommunmedlemmar
och vad kommittén motivledes meddelat därom är ytterst allmänt
hållet och dessutom i vissa avseenden såsom beträffande behovet av
särskilda grunder för kommunal understödsverksamhet motsägelsefullt.
Praktiskt skulle en allmännare utvidgning av en friare kommunal understödsrätt
kunna leda till att kommunerna överhopades med framställningar
från enskilda om hjälp av det ena eller andra slaget. Det säger sig självt
att om olika kommunala organ härvid konune att företräda skilda principiella
inställningar till behovet av understöd och sättet för understödets
utgående detta skulle få mindre tillfredsställande konsekvenser. Styrelsen
anser därför i princip att den socialvårdande verksamhet i vidare mening,
som här avses, alltjämt bör vara reglerad genom speciallag. Endast genom
sådan lagstiftning kan bestämda gränser uppdragas mellan den statliga
verksamheten på området och de speciella kommunala åtgärder, som i de
särskilda fallen kunna befinnas motiverade liksom för utsträckningen av
och sättet för den kommunala hjälpverksamheten, överhuvudtaget har
styrelsen uppfattningen att kommittén underskattat svårigheterna att
draga en klar gräns mellan vad kommittén kallar en trängre socialvård
och bidrag av annat slag till behövande enskilda. Ett starkt skäl för att
icke nu taga ställning till hithörande spörsmål är vidare att socialvårdskommitténs
motsvarande bestämmelser i den blivande socialhjälpslagen
ännu icke offentliggjorts. Den riktiga ordningen för ämnets rättsliga reglering
vore givetvis att ståndpunkt först toges till de för detta område grundläggande
bestämmelserna i förslaget till socialhjälpslag och att först därefter
spörsmålet, i vad mån andra kommunala organ än socialvårdsorganen
i annan väg än socialhjälpslagstiftningen medgåve ägde lämna hjälp, toges
upp till prövning. Det bjuder styrelsen emot att föregripa socialvårdskommitténs
förslag på förevarande område genom att medverka till svävande
uttalanden om en fristående kommunal kompetens, vilka uttalanden sedan,
och i synnerhet om socialhjälpslagen på dessa punkter finge ett mycket
liberalt innehåll, vilket man har rätt att vänta, skulle kunna leda till allehanda
missförstånd. Styrelsen anser att spörsmålet om kommuns kompetens
beträffande hithörande frågor alltjämt bör finna sin lösning i speciallagsväg.
Skulle exempelvis behov av rätt för kommun att ge förtjänta kommunala
förtroendemän pensioner aktualiseras, böra bestämmelser härom
införas under ett lagrum motsvarande nu gällande 25 § 3 mom. LKL o. s. v.

Svenska stadsförbundets styrelse har en annan inställning till dessa
problem. Styrelsen karakteriserar det hittillsvarande läget så, att behov
yppat sig av kommunala åtgärder även i annan ordning än särskilda lagar
och författningar rörande sådan understödsverksamhet medgivit. Men då
kommittén härvidlag gjort skillnad mellan understöd inom den egentliga
socialvårdens ram och andra understöd — exempelvis studiestipendier —
grundades denna skillnad på olika förutsättningar beträffande behovet av
statliga åtgärder i ena och andra fallet. Tvivelsutan kunde ändrade uppfattningar
efter hand göra sig gällande i sistnämnda hänseende och resultera
i rikspolitiska åtgärder, som återverka på frågan om behövligheten av
kompletterande och effektiviserande insatser från kommunalt håll på det
ena eller andra understödsområdet. Med hänsyn till sådana ändringar

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

att det kunde befaras en sådan tolkning av bestämmelsen, att man genom
uteslutande av ordet »gemensamma» mera velat betona kommunens än
kommunmedlemmarnas intressen. Dessa intressen behövde icke alltid nödvändigtvis
sammanfalla, t. ex. i sådana fall då kommunen framträder som
affärsdrivande.

Ur delvis andra synpunkter kritiseras gemensamhetskravets uppgivande
av bl. a. länsstyrelserna i Jämtlands och Hallands län samt de remissinstanser,
som ansluta sig till kommittéreservanternas uttalanden.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser i likhet med dessa reservanter, att
ordet »gemensamma» gåve ett starkt stöd för kravet på objektivitet och
normbundenhet i den kommunala verksamheten. Lagtexten borde ge en
norm som är av väsentlig betydelse för bedömande av den kommunala
kompetensen.

Länsstyrelsen i Hallands län hemställer om ytterligare utredning för bestämmande
av det kommunala kompetensbegreppet utan frångående av gemensamhetskravet.
Vid denna utredning borde undersökas om den kommunala
kompetensen även bör avse verksamhetsgrenar, som icke kunna
anses tillhöra kommunens gemensamma angelägenheter. Därest så skulle
anses vara fallet, borde dessa verksamhetsgrenar upptagas i kommunallagen
såsom undantag från den generella kompetensregeln. Skulle sedermera
uppstå behov av ytterligare ökat utrymme för den kommunala beslutanderätten,
finge detta behov tillgodoses lagstiftningsvägen i form av
nya undantag från nämnda kompetensregel.

1 detta sammanhang må erinras om att kammarkollegium på förut refererade
skäl förklarat sig icke ha något i och för sig att erinra mot att
ordet »gemensamma» uteslötes ur kompetensbestämmelsen men däremot
förordat ett bibehållande av uttrycket »ordnings- och hushållningsangelägenheter».
Mot kommitténs förslag i sistnämnda hänseende har eljest i allmänhet
inga erinringar gjorts.

Med anledning av vad kommittén anfört beträffande det i förslaget till
nytt kompetensstadgande från nuvarande lag upptagna uttrycket »såvitt
icke handhavandet därav enligt gällande författningar tillkommer annan»,
anför svenska stadsförbundets styrelse:

Kommittén synes vilja inlägga något vida mera i denna begränsning än
själva ordalydelsen och, såvitt styrelsen förstår, även rättspraxis ger anledning
till. Den konstaterar nämligen, att kommun icke bör äga befatta
sig med »angelägenheter, vilkas handhavande enligt gällande författningar
tillkommer annan» och fullföljer sitt resonemang rörande stadgandet i
fråga som om dettas lydelse vore den som angivits med dessa nu citerade
ord. Nyansen mellan de båda uttrycken »såvitt icke handhavandet därav»
och »vilkas handhavande» kan måhända synas oväsentligt, allra helst som
de hänföra sig till del föga distinkta begreppet »angelägenheter». Men genom
förbiseende av denna nyans riskerar man att få den kommunala kompetensen
beskuren huru godtyckligt som helst inom varje verksamhetsområde,
där annan än kommunen har fått sig någon uppgift tillagd. Sty -

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

relsen måste därför bestämt reagera emot den tolkningen av ifrågavarande
stadgande, att en angelägenhet skall vara utesluten från det kommunala
kompetensområdet så snart annan fått sig ålagt att taga befattning därmed.
En kompletterande verksamhet kan vara befogad från kommuns
sida beträffande samma angelägenhet, och det omförmälda stadgandet tilllåter
— på grund av avfattningen »såvitt icke handhavandet därav» — i
princip sådan kompletterande verksamhet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser den föreslagna inskränkningen icke
vara fullt logisk såvitt den syftar på angelägenheter som handhavas avstatliga
organ, alldenstund dessa angelägenheter ju icke kunna sägas vara
kommunens.

Kommittén har i sitt betänkande gjort åtskilliga uttalanden om tilllämpningen
i vissa hänseenden eller på olika verksamhetsområden
av de föreslagna principerna för den kommunala
kompetensens reglering. I flera yttranden har påpekats, att kommittén
härvid tydligen avsett att giva anvisningar till ledning för rättspraxis.
Länsstyrelsen i Kronobergs lån uttalar, att dessa anvisningar vore
värdefulla och ägnade att i viss grad undanröja den osäkerhet, som torde
uppstå innan en fast praxis utvecklats. Liknande uttalanden förekomma
i andra remissvar. Borgarrådsberedningen i Stockholm finner ifrågavarande
avsnitt av betänkandet vara den betydelsefullaste delen av kommittéförslaget.

Kommittéreservanternas betänkligheter mot att lagstiftaren, därest den
valda metoden för att närmare precisera kompetensutvidgningen godtoges
av statsmakterna, skulle ge uttryck åt sin vilja i motiveringen och ej i lagtextens
form understrykas åter av flera remissinstanser. Ur en annan synpunkt
kritiseras metoden av bl. a. svenska stadsförbundets styrelse. Styi
elsen finner det ej vara en tillfredsställande metod att motiveringsvis ge
anvisningar i detalj om tillämpningen av så generellt avfattade stadganden,
det här gällde. Därigenom riskerade man att gå miste om mer eller mindre
av vad man avsett att vinna med den genei-ella motiveringen. Styrelsen
tillfogar:

Särskilt angeläget synes vara, att man i fortsättningen får räkna med att
kompetensbedömningen i rättspraxis liksom hittills skall ske med beaktande
av utvecklingens krav. Styrelsen förutsätter fördenskull, att med
nu ifrågavarande uttalanden icke bör åsyftas annat än att klargöra, huru
de i uttalandena berörda kompetensspörsmålen just från nuvarande utgångspunkter
böra bedömas. I

I sak har vad kommittén anfört om förslagets betydelse för olika områden
av kommunal verksamhet föranlett uttalanden särskilt av de remissinstanser,
som yttrat sig endast beträffande visst eller vissa områden. Flertalet
övriga remissinstanser ha ej framställt några erinringar mot denna
del av betänkandet. I yttrandena framkomna mera beaktansvärda syn -

Kungl. Maj.ts proposition nr lhO. 57

punkter på ifrågavarande speciella kompetensproblem komma att redovisas
i det följande, varvid problemen upptagas i samma ordning som förut använts
vid återgivandet av kommitténs förslag.

Vad härvid till en början angår kommuns verksamhet för tillgodoseende
av särskilda tätortsbehov anser styrelsen för svenska
landskommunernas förbund i motsats till kommittén, att kommun borde
äga rätt att stödja sådant behov även då ett municipalsamhälle bildats.
Styrelsen framhåller, att den nytta som kommunens olika delar kunde ha
av att en tätort försågs med olika välfärdsanordningar och som därför ansetts
motivera att kommunen fick rätt att vidtaga dylika åtgärder givetvis
kvarstode även sedan tätorten bildat municipalsamhälle. Konsekvensen
borde då fordra att man medgåve moderkommun rätt att stödja ett till
municipalsamhällesområdet koncentrerat tätortsbehov, när även den övriga
kommunen drar fördel av behovets tillgodoseende. Ur allmänintressets
synpunkt vore en sådan bidragsrätt motiverad redan därför att man vid
samverkan mellan moderkommun och samhälle kan hoppas att de speciella
tätortsbehoven snabbare och på ett bättre sätt skola tillgodoses än
om municipalsamhället lämnas att ensamt med sin vanligen begränsade
skattekraft sörja för dem. Eljest måste man, om municipalsamhället lämnas
utan stöd från moderkommunen, räkna med en viss ovillighet från
samhällsrepresentanternas sida mot standardförhöjande åtgärder utanför
municipalsamhällsområdet, eftersom därigenom en faktisk dubbelbeskattning
för deras del inträder. Gentemot kommitténs uttalande att ett medgivande
åt primärkommun att lämna bidrag till municipalsamhälle skulle
stå i klar strid med den förut berörda principen om förbud för kommun
att vårda angelägenhet, vars handhavande tillkommer annan, påpekar förbundsstyrelsen,
att denna princip redan genom speciallagstiftning genombrutits
i ett par av kommittén angivna fall. Kommittén hade vidare själv
förordat vidgade möjligheter för primärkommun att stödja anläggande av
enskilda vägar, där möjlighet att bilda vägförening står öppen, enklare
tätortsplanering, där byggnadsplaneintressenterna närmast skola svara för
kostnaderna, samt landsbygdselektrifiering, där liksom i fråga om bidrag
till underlättande av studier staten i princip åtagit sig hjälpuppgiften.

Beträffande kommunernas understödjande av det enskilda
vägväsendet tillstyrker väg- och vattenbgggnadsstgrelsen,
att kommunerna under vissa (ej närmare angivna) förutsättningar erhöllo
vidgad befogenhet alt lämna sådant stöd. I fråga om kontanta bidrag måste
härvid gränserna mellan den statliga och kommunala bidragsgivningen
uppdragas antingen genom särskild lagstiftning eller på annat sätt. En i
större skala bedriven kommunal bidragsverksamhet på hithörande område
kunde få vissa mindre önskvärda konsekvenser. Den skulle sålunda skärpa
den orättvisa mot enskilda väghållare som bl. a. följde av den liberala
tillämpningen av bestämmelserna om statsbidrag till vägar som äro av

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

väsentlig betydelse för en bygds befolkning. I en del fall torde vidare ett
kommunalt stöd åt underhållet av enskilda vägar, till vilka statsbidrag beviljats,
kunna inedföra att motiven för det statliga bidraget undanrycktes.
Styrelsen framhåller slutligen, att kommunen borde vara skyldig att innan
bidrag lämnas till enskild väg samråda med vederbörande militära myndigheter
till förhindrande av att en åtgärd understöddes, som icke vore
önskvärd med hänsyn till riksförsvaret. Sistnämnda synpunkt framföres
även av överbefälhavaren och länsstyrelsen i Jämtlands län.

I fråga om den kommunala medelsanvisningen för anordnande av
allmänna samlingslokaler framhåller statens nämnd för samlingslokaler,
att nuvarande praxis på området utvecklat sig på grundval
av uttalanden i ämnet vid 1945 års riksdag. Nämnden finner praxis bl. a.
'' ara såtillvida bunden av dessa uttalanden, att en behovsprövning avseende
de allmänna samlingslokaler, vilka åsyftas med ett kommunalt beslut
om stödgivning, stundom måste verkställas av förvaltningsdomstolarna.
Detta vore ur principiell synpunkt otillfredsställande. Nämnden anför
härefter bl. a.:

En bättre lösning synes kunna vinnas, därest vid laglighetsprövningen
av beslut som här avses, avgörandet blir beroende av huruvida det intresse
som skall befrämjas med subventionen är kommunalt, vilket bör kunna
presumeras, därest garantier skapats för att understödet är till gagn för
ortens föreningsliv utan åtskillnad eller — därest detta syfte likväl förfelas
att understödet återgår till kommunen. Alla kommunens medlemmar
skulle under sådana förhållanden bli teoretiskt likställda i avseende
å möjligheterna att draga nytta av den kommunala subventionen, varigenom
det samhälleliga intresset får anses tillgodosett. Därest kommittémajoritetens
linje i fråga om utsträckande av den kommunala kompetensen
skall följas förordar således nämnden för rättspraxis vägledande uttalanden
av nyssangivna innebörd.

Nämnden ifrågasätter emellertid, om icke en särskild lagbestämmelse
kunde försvaras beträffande de allmänna samlingslokalerna, och föreslår
härutinnan, att stadgandet i 1 § lagen den 10 juli 1947 om kommunala
åtgärder till bostadsförsörjningens främjande utbygges med en bestämmelse
av innebörd att jämväl allmänna samlingslokaler få vara föremål
för kommunal stödverksamhet under förutsättning att de angivna kraven
på samhälleligt intresse tillgodoses.

I likhet med kommittéreservanterna anser däremot länsstyrelsen i Västmanlands
län, att något behov av ändrad lagstiftning på ifrågavarande
område ej föreligger. Länsstyrelsen hänvisar till att rättspraxis ansluter
sig till ett uttalande från statsmakternas sida och även syntes i sak överensstämma
med kommitténs synpunkter på frågan.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund påpekar härtill, att
de åberopade motiveringsuttalandena hade den olägenheten att de måste
tolkas restriktivt. Styrelsen hade därför ingen saklig erinran mot vad kommittén
anfört om ett lättande av villkoren för kommunal medverkan uti

Kungl. Maj:ts proposition nr 1W.

ifrågavarande fall men ville fästa uppmärksamheten på att kommittén
icke för egen del kunnat utfinna andra villkor för bidragsgivningen än
dem som fastslagits av regeringsrätten på grund av omförmälda uttalanden.

Vad härefter angår spörsmålet om kommuns understödjande av
hemvärnet och andra frivilliga försvarsorganisationer
har kommitténs uttalande att sådan verksamhet endast borde få ske i den
formen att kommun ställde lokaler till hemvärnets förfogande kritiserats
bl. a. av länsstyrelsen i Jönköpings län, överbefälhavaren och hemvärnsräidet.

Länsstyrelsen i Jönköpings län finner kommitténs ställningstagande alltför
formalistiskt. Då hemvärnets rekrytering vore baserad på frivilligt
åtagande och deltagandet i övningar och utbildningskurser kunde innebära
direkta uppoffringar för hemvärnets personal, borde det icke vara
uteslutet för kommunerna att inom vissa gränser lämna hemvärnet sitt
stöd. En förbudslagstiftning i förevarande avseende torde för övrigt bli
tämligen ineffektiv i en för landet farofylld tid.

Överbefälhavaren föreslår, att kommun skall äga rätt att utan inskränkning
stödja hemvärnets verksamhet, och förordar även att befogenheten
att upplåta lokaler och lämna anslag till idrottsändamål skall gälla samtliga
frivilliga försvarsorganisationer. — överbefälhavaren anser visserligen
i likhet med kommittén att omsorgen om försvaret närmast borde vara
en statens uppgift. De frivilliga försvarsorganisationerna intoge dock en
särställning. Vad särskilt anginge hemvärnet skulle en begränsning av
kommuns rätt att stödja verksamheten innebära ett allvarligt avbräck i
både ekonomiskt och psykologiskt avseende. Intresset från kommunernas
sida att bevilja anslag till hemvärnet stegrades nämligen alltjämt. En av
hemvärnschefen åberopad sammanställning utvisade sålunda en fördubbling
år 1947 i förhållande till budgetåret 1943/44 av såväl antalet anslagsbeviljande
kommuner som anslagssiffran. Ur psykologisk synpunkt borde
hemvärnets frivilliga karaktär uppmärksammas. Hemvärnsmännen, vilka
annars i regel vore befriade från tjänstgöring, visade sig genom sin anslutning
villiga att offra tid och krafter för hemortens försvar. En lagstadgad
rätt för kommun att lämna anslag till hemvärnet skulle sannolikt utgöra
ett stöd för dess verksamhet och utöva ett så gynnsamt inflytande på rekryteringen,
att redan detta motiverade ett frångående av kommitténs restriktiva
tolkning av det allmänna kompetensstadgandet. — Vad anginge övriga
frivilliga försvarsorganisationer så utgjorde lokalfrågan flerstädes ett brännande
problem särskilt för centralförbundet för befälsutbildning och riksförbundet
Sveriges lottakårer. Det vore därför synnerligen önskvärt, att
kommun gåves rätt alt i detta hänseende stödja samtliga frivilliga försvarsorganisationer.
De berörde kommuns intresse pa liknande sätt som
hemvärnet. Samma princip borde gälla i frågan om anslag för understöd
av idrottsändamål.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

I yttranden till överbefälhavaren ha chefen för armén samt vad anginge
vederbörande organisationer hemvärnschefen, centralförbundet för befälsutbildning
och riksförbundet Sveriges lottakurer uttalat sig i enahanda riktning.
Chefen för armén och centralförbundet föreslå härjämte, att kompetensutvidgningen
genomföres på speciallagstiftningens väg i särskilda lagbestämmelser,
avfattade så att de pa ett entydigt sätt angåve kommunernas
behörighet i fråga om understöd till försvarsändamål.

Ä\en hemvärnsradet hävdar att kommun borde äga bevilja anslag till
hemvärnet för annat ändamål än för lokaler och anför till stöd härför
bl. a.:

Hemvärnet, bygdens egen lokala motståndsrörelse, har en principiellt
annan karaktär än trupp ur linje- och lokalförsvarsförband och står på så
sätt också i ett väsentligt annat förhållande till kommunen än vanlig trupp
bestående av värnpliktiga. Bygden, kommunen har därför utan tvekan
både ett helt annat intresse och även ett helt annat ansvar för hemvärnets
försvarsorganisation än för en trupp av värnpliktiga, som i krigstid tillfälligtvis
kan bliva grupperad inom kommunen, något som också kommit
till uttryck i den för hemvärnet gällande kommunala rekryteringskontrollen.
Denna väsensskillnad motiverar, synes det hemvärnsrådet, en annan
syn på anslagsfrågan än den kommittén förfäktar.

Det kommunala inflytandet på hemvärnets rekrytering är---givet vis

främst tillkommet för att garantera hemvärnet en ur medborgerliga synpunkter
fullgod sammansättning. Det är emellertid också en kommunal angelägenhet
att bygdens egen försvarsorganisation får en sammansättning som
bygden kan lita på, så att ortens hemvärn så effektivt som möjligt kan lösa
de krigstida uppgifter, som tjäna bygdens bestånd och fullföljande så långt
möjligt av bygdens normala livsfunktioner. Om detta i det totala krigets tid
måste anses vara en kommunal angelägenhet av väsentlig betydelse, så torde
också kunna sägas, att det därför i fredstid är en kommunal angelägenhet
att ha rätt att ekonomiskt stödja hemvärnet även för annat ändamål än
samlingslokaler. I

I motsats till kommunallagskommittén hävdar hemvärnsrådet, att det
också måste vara en kommunal angelägenhet att inom bygden i fredstid ha
en av hemvärnsmän bestående, ständigt tillgänglig och snabbt organiserad
styrka att tillgripa icke endast för efterspaning av vilsegångna o. s. v. utan
även vid katastroftillfällen av olika slag.

Kommunalfullmäktige i Knäred anse att med hänsyn till de tjänster som
hemvärnsorganisationen utför för sina hemkommuner, dessa borde få rätt
att bevilja medel och andra förmåner till denna organisation.

En motsatt uppfattning antydes i yttrande av stadsfullmäktige i Stockholm.
Fullmäktige åberopa ett yttrande av borgarrådsberedningen (majoriteten),
vari anföres:

Något vid sidan av de principiella ståndpunktstagandena i betydelsefulla
kompetensfrågor synas sådana avgöranden falla som exempelvis huruvida
kommunerna skola äga att understödja skytterörelsen eller hemvärnsgårdar.
Det är här fråga om avsteg från huvudregeln att försvaret är en stat -

Kungl. Maj ris proposition nr liO.

(il

lig angelägenhet och därmed ligger utanför det kommunala kompetensområdet.
Då det därtill endast genom en ganska tvivelaktig argumentation
blir möjligt för kommittén att inrymma hemvärnsgårdarna inom den kommunala
kompetensen, torde del vara lyckligast, om kommitténs uttalande
i denna fråga icke får bliva prejudikatbildande.

Kommunalfullmäktige i Tierps köping understryka, att anslag till hemvärnet
är en uppgift, som helt hör staten till och är kommunerna främmande.

Förut har redogjorts för remissinstansernas allmänna inställning
till kommitténs uttalanden om kommunernas rätt att understödja
enskilda personer och den uppdelning kommittén därvid gjort mellan
socialvård i trängre bemärkelse och annan understödjande verksamhet.
I det följande skola de yttranden, som beröra de särskilda kompetensproblemen
inom detta område, redovisas. Härvid är att märka att de åtgärder,
som ej kunna hänföras till socialvården i trängre bemärkelse, skulle
inrymmas i den kommunala kompetensen enligt det nya kompetensstadgandet.
På grund härav skulle kommun utan stadgande i lag äga rätt att
anslå medel till stipendier och andra studieunderstöd.
Lagstiftning enligt kanslirådet Wejles förslag om rätt för lands- och stadskominun
samt landsting att anslå medel för underlättande av studier avstyrkes
av kommittémajoriteten. Reservanterna hänvisa däremot till detta
förslag.

Vad betänkandet sålunda innehåller om kommunernas befogenheter beträffande
studiebidrag har i huvudsak ej föranlett något yttrande från
länsstyrelsernas sida. De myndigheter som dela reservanternas mening ha
ej särskilt yttrat sig om de föreslagna författningarna om stipendieverksamheten.
Styrelsen för svenska landskommunernas förbund anser av
principiella skäl att särskild lagstiftning borde användas för att reglera
den kommunala kompetensen på ifrågavarande område. Denna lagstiftning
borde inskränka sig till en i lagtext given deklaration utformad i enlighet
med utredningsmannens förslag men icke innefatta några särskilda
tillämpningsföreskrifter. I vad de av utredningsmannen föreslagna författningarna
avse landstingen tillstyrkas de eller lämnas i princip utan erinran
av landstingens förvaltningsutskott i Malmöhus, Älvsborgs, Jämtlands
och Västerbottens län medan förvaltningsutskottet i Kristianstads län i
denna del ansluter sig till kommittémajoriteten. Förvaltningsutskottet vid
Malmöhus läns landsting anser dock, alt särskilda tillämpningsföreskrifter
ej erfordras, och samma utskott i Älvsborgs län förmenar att understödjande
av studier i första hand är en statens angelägenhet, samt tillfogar: Bidrag

från kommuner och landsting böra därför endast i särskilda fall
och då ömmande skäl föreligga ifrågakomma. Statens stipendier böra därför
beräknas så att i allmänhet andra understöd icke äro erforderliga.

Kungl. Maj:ts proposition nr Vt Q.

Tillämpningsföreskrifterna iå anses tillkomna såsom en garanti för, att
de kommunala myndigheterna icke missbruka befogenheten att bevilja
sagda stipendier. Då emellertid föreskrifterna tydligen äro utformade så,
att de kommunala understöden komma att utgå efter samma grunder som
statens motsvarande bidrag, torde kunna befaras, att tilldelade kommunstipendier
inverka på vederbörandes möjligheter att erhålla statsstipendium
eller att i varje fall vid bestämmande av statsstipendium hänsyn
tages till, huruvida vederbörande beviljats kommunalt bidrag. I realiteten
komme alltså kommunerna att övertaga en del av statens omkostnader för
underlättande av studier.

Övriga förvaltningsutskott ha ej yttrat sig i denna del.

Några kommuner ogilla, att kommunerna få ökade befogenheter på detta
område. Sålunda anföres i ett för kommunalfullmäktige i Brunnby
(Malmöhus län) avgivet yttrande:

Fullmäktige kunna icke komma ifrån att det måste vara en rent statlig
angelägenhet att understödja den studerande ungdomen. Särskilt de mindre
landskommunerna ha alltför små möjligheter i detta avseende, och den
ekonomiska bördan blir alltför ojämnt fördelad. De hittillsvarande statliga
åtgärderna på området äro emellertid otillräckliga och medföra även de en
snedbelastning för landets kommuner och dessas invånare. Städer och
andra större orter, där de högre skolorna i regel äro belägna, ha genom
lärarnas bosättning och lärjungarnas inackorderingar direkta och indirekta
inkomster, som landsbygdskommunerna och dessas invånare till stor
del få betala och därtill efter värden, som icke oväsentligt överstiga deras
egentliga förmåga med hänsyn till dyrortsgrupperingen. En överföring av
stipendiegivningen på kommunerna måste därför än ytterligare skärpa en
redan befintlig orättvisa och i än högre grad bidraga till flykten från landsbygden.

Skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning, lantbruks styr elsen,
studielånenämnden och arbetarnas bildningsförbund tillstyrka, att kommunernas
beslutanderätt utvidgas till att avse studiestipendier. Skolöverstyrelsen
anser även att reglerande bestämmelser böra utfärdas enligt utredningsmannens
förslag till kungörelse, kompletterade med en anvisning att
kommunala stipendier företrädesvis böra beviljas inom områden, där statlig
stipendieverksamhet ej förekommer. Lantbruksstyrelsen förmenar att
den hjälp och uppmuntran till frivillig yrkesutbildning, som landstingens
och primärkommunernas stipendier utgöra, icke kunde undvaras. För
landstingens del hänvisar styrelsen till att de vore ägare till ett flertal
lantmanna- och lanthushållsskolor och genom årliga anslag understödde
verksamheten vid många dylika skolor. Det vore därför naturligt att landstingen
bidroge till höjandet av jordbrukarnas yrkesskicklighet även genom
att utdela stipendier åt elever vid anstalter för jordbruksundervisning.

Studielånenämnden anför:

Statsmakterna ha, särskilt under senare år, visat en oavlåtlig och tydligt
dokumenterad strävan att medelst statsmedel utjämna och förbättra de

Kungl. Maj.ts proposition nr IkO.

ungas ekonomiska betingelser att vinna den utbildning, som deras anlag
och intressen motivera. Det finnes anledning förutsätta, att detta intresse
för den studerande ungdomen icke kommer att minska utan fastmer taga
sig uttryck i vidgade stipendiemöjligheter, givetvis i den mån som statsfinansiella
hänsyn det medgiva. Det sakligt motiverade behovet av studieunderstöd
från andra håll till de grupper studerande, som kunna få statliga
understöd, torde därför med tiden komma att minska för att slutligen
helt bortfalla.

Så länge den statliga studiehjälpsverksamheten icke nått sin fulla utveckling,
är emellertid kompletterande studiehjälp från andra håll värdefull.
Det finnes av denna anledning intet att erinra mot att även kommunerna
understödja sina ungdomars studier genom stipendier, förutsatt
givetvis att stipendiegivningen sker i den anda, som uttryckligen angivits
av kommunallagskommittén, d. v. s. »präglas av planmässighet och objektivitet»,
innebärande bl. a., »att ett kommunalt understödsbeslut icke får
ha karaktären av obehörigt gynnande av viss eller vissa kommunmedlemmar
i jämförelse med andra».

Nämnden ansluter sig framför allt av praktiska skäl även till utredningsmannens
förslag att riktlinjer för kommunernas stipendiegivning skulle
angivas i en särskild kungörelse men gör vissa erinringar beträffande detaljutformningen
av denna.

Även arbetarnas bildningsförbund framställer några detaljanmärkningar
mot kungörelseförslaget och föreslår bl. a. att kommun skall få ge stipendier
åt deltagare i kurser, som ordnas av statsunderstödda studieförbund,
centralbyrån för föreläsningsverksamhet eller folkbildningsförbund.

Kommitténs uttalande att kommunerna borde vara berättigade att lämna
understöd till enskilda personer för elektrifiering och andra
jämställda ändamål lämnas utan erinran av elektrifieringsberedningen.
Beredningen finner emellertid, att riktlinjer för befogenheten böra fastställas,
så att icke svårigheter uppstå vid handläggningen av understödsärenden
och vid prövning av eventuella besvär.

Beträffande kommunernas verksamhet på bostadsförsörjningens
område har kommittén funnit att en utvidgning av
kompetensen enligt förslaget skulle göra 1947 års lagstiftning på området
överflödig. Statens bgggnadslänebgrä påpekar, att detta uttalande finge anses
innefatta en rekommendation att upphäva 1 § i lagen den 10 juli 1947
om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande, därest den
ifrågasatta allmänna utvidgningen av den kommunala kompetensen genomfördes.
Byrån ställer sig tveksam till lämpligheten härav. Frånsett vilken
ståndpunkt man intoge i fråga om metoderna för den allmänna kompetensutvidgningen
— byrån finner för egen del vad reservanterna härutinnan
anfört i åtskilligt vara värt beaktande — tedde det sig nämligen
ur praktiska synpunkter lämpligt att i eu särskild lag sammanfatta allt

Kungl. Maj.ts proposition nr IM).

vad som skall gälla i fråga om kommuns såväl rättigheter som skyldigheter
på bostadsförsörjningens område. Både staten och kommunerna vore
verksamma på detta område och det vore angeläget, att de olika verksamhetsformerna
samordnades med varandra på ett rationellt sätt. Detta syfte
torde bäst tillgodoses genom särskild lagstiftning, övervägande skäl talade
således för att 1 § i 1947 års lag finge kvarstå. Däremot borde de i vederbörande
tertiärlånekungörelser förekommande stadgandena om kommunal
kompetens i visst fall utgå såsom obehövliga.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund framhåller, att speciallagstiftning
alltid komme att bli nödvändig på detta område vid sidan av
den primärkommunala kompetensregeln för att fastslå skyldigheten för
kommunen att sörja för uppgiften i fråga. Förekomsten av en i speciallaS
given klar bestämmelse om skyldighet att främja bostadsförsörjningen
skulle enligt styrelsens mening lätt kunna föranleda missförstånd rörande
omfattningen av kommunernas rätt på samma område, om denna senare
rätt skulle härledas enbart ur kommunernas allmänna befogenhet att sörja
för sina egna angelägenheter. Styrelsen avstyrkte därför förslaget att på
detta sätt särskilja olika element i bostadsförsörjningsuppgiften.

Vad slutligen angår den kommunala hjälpen till arbetslösa
har kommittén förutsatt, att den offentliga arbetslöshetshjälpen såsom
hörande till socialvården i trängre bemärkelse ej heller framdeles skulle
utan särskilt lagstadgande falla inom kommunernas kompetensområde.
Socialstyrelsen ansluter sig till denna uppfattning och understryker, att
samhällets arbetslöshetspolitik måste drivas efter ensartade riktlinjer. Även
statens arbetsmarknadskommission (arbetsmarknadsstyrelsen) uttalar sig
för att nuvarande rättspraxis på området upprätthålles men förordar att
frågan om den kommunala understödsverksamheten vid arbetslöshet ytterligare
utredes. I likhet med kommittén anser kommissionen att kommunerna
i princip borde äga rätt att bereda arbetslösa utkomst genom igångsättande
av arbetsföretag även i sådant fall, då företaget i och för sig icke
är en kommunal angelägenhet.

Borgarrådsberedningen i Stockholm (majoriteten; yttrandet åberopat av
Stockholms stadsfullmäktige) uttalar tveksamhet om kommitténs förslag
på denna punkt. Endast om reglerna angående beviljande av arbetslöshetshjälp
utbyggdes så, att kommunerna med tillämpning av dessa regler
kunde tillgodose alla förekommande hjälpbehov på området, syntes man
kunna godkänna, att det alltjämt skall ligga utanför kommunernas kompetensområde
att komplettera den reglerade arbetslöshetshjälpen med en
särskild fri understödsverksamhet.

Kommitténs förslag att ordna ett särskilt remissförfarande
i besvärs m ål rörande kommuns kompetens har föranlett
uttalanden i några yttranden.

Kungl. Maj:ts proposition nr l''i(i.

Styrelserna för svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas
förbund ha intet att erinra mot förslaget; stadsförbundet anser starka skäl
föreligga att ta fasta på tanken, att man; på ett eller annat sätt borde bereda
regeringsrätten tillgång till praktisk kommunal erfarenhet vid prövningen
av dessa frågor. Länsstyrelsen i Jämtlands län hävdar att även
länsstyrelserna för att jämväl i första besvärsinstans vinna enhetlighet i
rättstillämpningen borde få befogenhet att i tveksamma • fall inhämta yttranden
från remissinstansen.

Värdet av en särskild remissinstans understi-ykes även från kommunalt
håll bl. a. i ett av Stockholms stadsfullmäktige åberopat yttrande.

Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Malmöhus och Örebro lön
anse däremot, att ett särskilt remissorgan icke borde inrättas bl. a. med
hänsyn till redan föreliggande möjlighet att inhämta yttranden från något
av de mellankommunala förbunden. Denna möjlighet kunde om så befunnes
lämpligt utnyttjas. Överståthållarämbetet tillägger att ämbetet ansåge
en speciell remissinstans vara en onödig utbyggnad av förvaltningsorganisationen.
Tillskapandet av sådana instanser utan annan uppgift än att avge
i-emissyttranden vore ägnat att väcka betänkligheter. Ett särskilt anordnat
remissorgan kunde lätt få karaktär av den verkligen beslutande myndigheten,
vilket icke blott minskade de statliga organens befogenheter utan
även inkräktade på det kommunala självstyret.

Även länsstyrelsen i Stockholms lån ställer sig tveksam om behovet och
lämpligheten att inrätta en särskild remissinstans.

Departementschefen.

Den borgerliga primärkommunens kompetens bestämmes i första hand
genom ett allmänt stadgande i 1930 års kommunallagar. Enligt detta äger
kommun vårda sina gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter,
såvitt icke handhavandet därav enligt gällande författningar tillkommer
annan. Den begränsning av kommunens verksamhetsområde, som bestämmelsen
innebär, fanns också i 1862 års kommunalförordningar. Redan
från början överlämnades det åt rättspraxis att närmare fastställa innebörden
av denna begränsning. En omfattande praxis på området har också
utbildat sig. Det har härvid visat sig, att kompetensregeln såtillvida är
elastisk, att den icke lagt hinder i vägen för en betydande utveckling av
den kommunala verksamheten. Till kommuns gemensamma ordnings- och
hushållningsangelägenheter ha hänförts åtskilliga ändamål, som voro
okända för kommunerna vid tiden för kommunalförordningarnas tillkomst.
Den utvidgning av det kommunala verksamhetsfältet, som sålunda faktiskt
ägt rum, har emellertid ej endast skett inom ramen för det äbero 5

Bihang till riksdagens protokoll 19b8. 1 samt. Nr HO.

Kungl. Maj.ts proposition nr JiO.

pade stadgandet i kommunallagarna utan även genom speciallagstiftning.
Särskilt på socialvårdens område ha kommunerna i olika författningar tillerkänts
omfattande men också i detalj reglerade befogenheter.

Även om sålunda genom rättstillämpning och lagstiftning nya områden
efter hand förts in i kommunernas verksamhetssfär, medför dock den tolkning
kompetensbestämmelsen erhållit i praxis, att betydelsefulla grenar av
samhällslivet icke kunna anses tillhöra kommunernas verksamhetsområde.
I vart fall är det på flera punkter osäkert hur långt befogenheten sträcker
sig; kompetensregeln ger i sig själv föga ledning bl. a. därför att den avfattats
med sikte på förhållandena i ett samhälle med väsentligt annan
ekonomisk och social struktur än det nuvarande. Rättspraxis visar dessutom
flera exempel på avgöranden, som förefalla svårförenliga eller motsägande
i förhållande till varandra. Beträffande vissa verksamhetsområden
har praxis dock fått en sådan stadga, att en bestämd gräns synes vara satt
för en vidare utvidgning utan lagstiftning av kommunernas befogenheter.

Som exempel på fall där det i viss mån är oklart, hur långt kompetensen
sträcker sig, må nämnas åtgärder som avse allmännyttiga anordningar i
särskilda kommundelar, t. ex. elektrifiering av en by, anordnande av vatten
och avlopp i en tätort, byggande och underhåll av en enskild väg. Gemensamhetskravet
har här stundom givits en kvantitativ innebörd och ansetts
medföra, att kommunen ej ägt vidtaga åtgärd som icke varit till gagn för
ett större antal kommunmedlemmar eller för en mera betydande del av
kommunen.

Ett verksamhetsområde, där en fast praxis utbildat sig, innefattar understödjande
av enskilda personer. På detta område tillåtas icke kommunala
insatser i annan ordning än gällande fattigvårdslag stadgar eller eljest är
medgivet enligt lag eller författning. Kommunala beslut att utan sådant
författningsstöd understödja enskilda arbetslösa eller att lämna bostadssubventioner
eller bidrag till underlättande av studier ha sålunda upphävts
i flera fall.

De angivna förhållandena ha medfört att från olika håll särskilt under
de sist förflutna tio åren föreslagits, att kommunerna skulle få vidgade
befogenheter. Man har härvid understundom som t. ex. kommunindelningskommittén
tänkt sig en allmän kompetensutvidgning och velat skapa en
vidare ram för kommunernas verksamhet. Men förslagen ha även avsett
att utsträcka kompetensen till något speciellt område. I riksdagen ha sålunda
framlagts förslag, att kommunerna skulle få anslå medel till hemvärnet,
till byggande av vägar samt till elektrifiering av avlägset liggande
gårdar och byar. Riksdagen har även hemställt om utredning om kommuns
rätt att bevilja stipendier eller i annan form ge bidrag för att underlätta
studier.

Också på ett annat sätt har det visat sig, att de i lag och praxis uppdragna

Knngl. Maj.ts proposition nr 140.

gränserna för kommunernas verksamhet anses alltför snäva. Kommunerna
synas nämligen i betydande omfattning främja ändamål, som falla utanför
dessa gränser. Av den som bilaga till kommitténs betänkande fogade utredningen
om kommunala studiestipendier framgår exempelvis att 37 städer
år 1943 anslagit medel till stipendier åt elever vid folkhögskola och att
flertalet av dessa städer samt åtskilliga andra samhällen fortsatt med stipendieverksamheten
även efter det regeringsrätten 1944 upphävt ett beslut
av stadsfullmäktige i Stockholm att anslå medel till sådan verksamhet. Ett
annat exempel kan hämtas från hemvärnet. Enligt vad hemvärnsrådet
uppger lämnade 422 primärkommuner och ett landsting år 1947 anslag till
hemvärnet med sammanlagt cirka 190 000 kr., oaktat kommun enligt fast
praxis ej äger befogenhet härtill. 1 flera remissvar från länsstyrelser och
kommuner bekräftas även på annat sätt kommitténs uttalande, att det i
åtskilliga hänseenden består en viss motsättning mellan å ena sidan vad
som på många håll inom kommunerna uppfattas som kommunala angelägenheter
och å andra sidan de rättstillämpande myndigheternas praxis.
Enligt kommitténs mening har uppfattningen om vilka angelägenheter kommunerna
böra vårda undergått en förskjutning, där den hittillsvarande
kvantitativa värderingen ersatts med en mera kvalitativ uppskattning. Vid
remissbehandlingen har intet framkommit, som motsäger riktigheten av
detta uttalande.

De åberopade omständigheterna ha för kommitténs del lett till den slutsatsen,
att den borgerliga primärkommunen nu bör erhålla vidgade befogenheter.
Härom är kommittén enig, i det att även minoriteten inom kommittén
anser, att en viss kompetensutvidgning bör ske. Vid remissbehandlingen
av förslaget ha några väsentliga erinringar ej gjorts på denna punkt.
Enligt min mening tala också starka skäl för att nu genom lagändring vidga
ramen för kommunernas verksamhet. Uppenbarligen är det otillfredsställande,
att kommunerna i avsevärd utsträckning anslå medel till ändamål,
som i rättstillämpningen anses falla utanför deras befogenheter. Detta medför
ju bl. a. den stötande konsekvensen, att en enda klagande skattskyldig
kan kullkasta en enhällig kommunalrepresentations beslut och att det därför
i viss mån kommer att bero på tillfälligheter om besluten bli bestående.
Visserligen kan sägas att åtminstone beträffande några av de områden,
där klyftan mellan rättstillämpning och den allmänna uppfattningen särskilt
framträtt, det måhända icke vore uteslutet, att en omsvängning i praxis
skulle kunna ske utan lagändring. I förhållande till den mångfald ekonomisk!
och socialt betydelsefulla uppgifter, som kommunerna handha,
kunna vidare dessa just nu aktuella kompetensfrågor måhända te sig mindre
väsentliga. Lika viktigt som att tillfredsställa vissa konkreta behov av en
kompetensutvidgning synes mig emellertid vara att helt allmänt ge kommunerna
cn friare, mera obunden ställning som samhällets lokala förvaltningsorgan
och all kommunerna få på lång sikt nya utvecklingsmöjligheter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1 ''i0.

Det kan icke vara rimligt, att den under helt andra förhållanden fastställda
ramen för kommunernas verksamhet skall kunna hindra nutidens kommuner
från att på bästa sätt fylla sina viktiga uppgifter. Såsom i ett remissyttrande
påpekas kan det antagas, att den i lagen uttryckta begränsningen
av den kommunala kompetensen verkat återhållande på lokala initiativ,
då det gällt att tillgodose olika krav på att det allmänna skall träda emellan,
vilket i sin tur medverkat till en många gånger kanske mindre lycklig
tendens till centralisering. Denna tendens bör — såsom framhålles i samma
yttrande — hejdas genom att kommunerna få möjlighet till ökat självständigt
handlande. Den kommunala självstyrelsen skulle härigenom stärkas.
En kompetensutvidgning skulle ur denna synpunkt bli ett värdefullt
komplement till kommunindelningsreformen.

Den förestående kommunindelningen utgör enligt min mening ett särskilt
skäl för att kommunerna just nu böra få ökade befogenheter. Å ena sidan
komma storkommunerna att ha större möjligheter att fullgöra de nya uppgifter
en kompetensutvidgning för med sig. Å andra sidan skulle ett bibehållande
av gällande kompetensregler -—- särskilt med hänsyn till att dessa
föranlett att kompetensen i vissa fall bedömts efter kvantitativa normer —
kunna hindra att de olika kommundelarna sammansmälta till en ny effektivt
arbetande enhet. Huvudsyftet med kommunindelningsreformen, att
stärka den kommunala självstyrelsen genom att skapa ekonomiskt och
administrativt mera bärkraftiga kommuner, skulle därigenom i viss mån
kunna äventyras.

Jag kan därför ej godtaga vad i några yttranden anförts om att kommunindelningsreformen
borde föranleda åtminstone ett uppskov med en utvidgning
av den kommunala kompetensen. Genomföres en kommunsammanslagning
för att göra den kommunala förvaltningen mera effektiv, vore
det tydligen föga konsekvent att för att minska ett eventuellt på vissa håll
förekommande missnöje med reformen hålla fast vid en kompetensbegränsning,
som kunde användas till att motverka reformens syfte. Kominunindelningskommittén
har därför också föreslagit en principiell utvidgning
av kommunernas befogenheter.

Av det anförda torde framgå, att jag icke blott förordar, att en sådan utvidgning
nu bör komma till stånd, utan även anser, att den i första hand
bör ske genom en ändring av det stadgande i kommunallagarna, som begränsar
kommunernas kompetens till gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter.
Kommittéreservanterna ha mot denna lösning av
kompetensproblemet bl. a. invänt, att den för en avsevärd tid skulle införa
ett betydande osäkerhetsmoment i den kommunala självstyrelsen. Reservanternas
farhågor synas mig överdrivna. Det är ju i intet avseende fråga
om att inskränka kommunernas befogenheter. De föreliggande prejudikaten
komma därför att behålla sin betydelse i den mån de klargjort, hur långt
dessa befogenheter sträcka sig. Osäkerheten hänför sig endast till det utan -

(59

Kungl. Maj.ts proposition nr IkO.

för liggande området. Att döma av den vid betänkandet fogade rättsfallsöversikten
synes emellertid det övervägande flertalet av de avgöranden, i
vilka en kommun ansetts ha överskridit sin befogenhet, avse områden, där
någon osäkerhet ej behöver råda. Åtskilliga av dessa ha nämligen sedermera
reglerats eller komma sannolikt att regleras genom särskild lagstiftning.
På många andra punkter torde det efter en ändring av kompetensregeln
bli tämligen klart, huruvida den omtvistade åtgärden alltjämt
faller utanför kompetensen. Uppenbarligen kommer det likväl att i framtiden
uppstå vissa tolkningssvårigheter. Dessa synas emellertid ej behöva
bli större än de som föranletts av den nuvarande bestämmelsen.

Såsom förut framhållits har denna nämligen visat sig vara svårtolkad.
Den verkliga innebörden av bestämmelsen framgår ej heller i allo av ordalagen
utan utvecklingen i praxis har delvis skett vid sidan av dessa. Men
samtidigt har på vissa punkter bestämningarna »gemensamma» och »ordnings-
och hushållningsangelägenheter» givits en begränsande innebörd.
Särskilt har härvid gemensamhetskravet haft betydelse och föranlett att de
berörda kvantitativa synpunkterna lagts på kompetensfrågorna. Det avgörande
skälet för att åvägabringa en ökning av kommunernas befogenheter
just genom en ändring av den primärkommunala kompetensregeln hänför
sig till detta förhållande. Någon allmän utvidgning kan tydligen ej komma
till stånd om ej det hinder undanröjes, som bestämmelsens avfattning faktiskt
utgör. Ehuru — såsom i det följande skall utvecklas — bestämmelsen
även i sin nuvarande lydelse tillåter en ganska fri bedömning av den kommunala
kompetensen, torde ett borttagande av gemensamhetsbestämningen
underlätta den värdering av kompetensfrågorna efter kvalitativa synpunkter,
som jag kommer att förorda.

Reservanterna och flera av de remissinstanser, som anslutit sig till dem,
ha kritiserat vad kommittén på denna punkt föreslagit eller att begränsningen
till gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter helt
skulle upphävas. Man har härvid understrukit gemensamhetskravets stora
betydelse såsom angivande att den kommunala verksamheten skall tjäna
kommunmedlemmarnas gemensamma intressen samt framhållit vikten av
att lagtexten fasthölle de bärande grundtankarna i gällande lag. Det har
rent av gjorts gällande, att förslaget icke skulle kunna genomföras utan en
ändring av 57 § andra stycket regeringsformen.

Denna kritik synes emellertid på väsentliga punkter skjuta över målet.
Vad till eu början angår bestämningen »gemensamma», torde den, enligt
vad kammarkollegium sökt visa, ha upptagits i kommunalförordningarnas
kompetensbestämmelse för all från det kommunala verksamhetsområdet
utesluta angelägenheter, som hänförde sig till en viss grupp inom kommunen
med egna skyldigheter och rättigheter — en avgränsning som numera
saknar betydelse. Den hade enligt kollegii mening från början ingen
kvantitativ innebörd. Stadgandets tolkning efter kvantitativa normer synes

Kanyl. Maj.ts proposition nr 140.

vara av jämförelsevis sent datum. Denna tolkning torde emellertid ha varit
vedertagen, då genom 1930 års kommunallagstiftning ordet »gemensamma»
anknöts till kommunen såsom sådan; tidigare hade det hänförts till kommunens
medlemmar. Den ändring, som sålunda skedde, avsåg ej att lagfästa
en kvantitativ tolkning av bestämningen. Man torde endast ha åsyftat
att helt allmänt anknyta kompetensen till den gemenskap en kommun utgör.
Det har också framhållits, att uttrycket »kommuns gemensamma angelägenheter»
i själva verket innehåller en onödig bestämning; en kommuns
angelägenheter äro till sin natur gemensamma. Sistnämnda synpunkt förefaller
mig vara riktig; den har också kommit till uttryck i kommunallagarna.
Sålunda stadgas i 9 § andra stycket lagen om kommunalstyrelse
på landet, att kommunalstämman i vissa kommuner äger utöva kommunens
beslutanderätt i alla dess angelägenheter.

Det anförda leder för min del till den slutsatsen, att ett uteslutande av
ordet »gemensamma» väsentligen ej skulle ha annan innebörd än att det
undanryckte den föregivna grunden för en kvantitativ tolkning av den kommunala
kompetensen. Vad reservanterna anfört om att man härvid även
skulle uppgiva en begränsning, som gåve ett starkt stöd för kravet på
objektivitet och normbundenhet i den kommunala verksamheten, torde
sålunda i stort sett sakna fog. I den mån man kunnat lägga något dylikt i
uttrycket »kommuns gemensamma angelägenheter», synes uttrycket »kommuns
angelägenheter» kunna givas motsvarande innebörd. Reservanterna
ha också själva betonat att redan gällande rätt lämnar stort utrymme för
kvalitativa synpunkter och därmed i viss mån vitsordat, att en vidgning av
kompetensen efter dylika linjer ej skulle stå i strid med lagstiftningens
grundtankar. Och vad angår invändningen att man genom att ändra kompetensbestämmelsen
skulle komma i konflikt med grundlagsstadgandet om
menigheters beskattningsrätt för egna behov, saknar denna invändning enligt
min mening allt berättigande. Oavsett att med det åberopade stadgandet
sannolikt alls ej avses att draga upp en gräns för kommunernas befogenheter,
synes nämligen uttrycket »egna behov» språkligt sett ha samma
innebörd som orden »egna angelägenheter» d. v. s. kommuns angelägenheter
eller just den av kommittén föreslagna bestämningen.

Beträffande uttrycket »ordnings- och hushållningsangelägenheter» äro
kommitténs ledamöter ense om att detsamma varit av ringa betydelse för
den begränsning av den kommunala kompetensen, som skett i praxis. En
motsatt åsikt har uttryckligen förfäktats endast av kammarkollegium. Ett
studium av rättstillämpningen på området sådan denna redovisas i en bilaga
till kommitténs betänkande giver emellertid enligt min mening föga stöd
för kollegii uppfattning. I varje fall torde den snäva begränsning av kommunernas
befogenheter, som i praxis upprätthålles i fråga om understödjande
av enskilda personer, ej grunda sig på denna bestämning.

Någon olägenhet synes alltså ej kunna följa av att uttrycket »genien -

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

samma ordnings- och hushållningsangelägenheter» uteslutes ur kompetensstadgandet.
En vidgning av kommunens befogenheter på denna väg
framstår också som den naturliga konsekvensen av det förut fastslagna
förhållandet, att en allmän kompetensutvidgning åsyftas. En sådan kan
knappast ernås genom speciallagstiftning. Det torde nämligen med fog
kunna ifrågasättas, om det är möjligt att genom lagstiftning på olika områden
genomföra den kvantitativa värderingens ersättande med ett kvalitativt
betraktelsesätt. Ett system med en rad särskilda lagar skulle vidare
binda den kommunala förvaltningen och försvåra den önskade smidiga
anpassningen efter ändrade förhållanden. Såsom redan förut understrukits
kan jag därför ej ansluta mig till en linje, som medför att ett sådant system
måste tillgripas.

I det föregående har i olika sammanhang berörts, att en kompetensutvidgning
särskilt påkallades av att den nuvarande bestämmelsen stundom givits
en kvantitativ innebörd. Det har även antytts, att detta betraktelsesätt icke
svarade mot den allmänna uppfattningen inom kommunerna. Det avgörande
anses i stället böra vara, huruvida det verkligen vore ett allmänt, ett
samhälleligt, till kommunen knutet intresse att åtgärden vidtoges av kommunen.
Kommittén har uttryckt saken så, att man ute i kommunerna lagt
kvalitativa synpunkter på kompetensproblemen och har för sin del funnit
att det sålunda bestämda allmänintresset bör vara normerande för den av
kommittén förordade kompetensutvidgningen. Därigenom skulle större beaktande
kunna skänkas de olika angelägenheternas art och natur.

Jag kan i huvudsak ansluta mig till kommittén på denna punkt. Om
man vill ge kommunerna full handlingsfrihet inom kommunbegreppets
ram, kan någon annan generell norm knappast uppställas. Att det till
kommunen knutna samhällsintresset i sista hand bör vara normerande för
kommunens befogenheter måste följa av kommunernas ställning som samhällets
lokala förvaltningsorgan.

Mot tanken att sålunda låta allmänintresset bli bestämmande för det nya
kompetensstadgandets tillämpning har invänts att en sådan bestämning
skulle bli alltför obestämd och intetsägande. Man har frågat sig om den
verkligen kunde möjliggöra en objektiv prövning av kompetensfrågorna
och framhållit betydelsen icke minst för de enskilda kommunmedlemmarna
av en klar gräns för den kommunala verksamheten. Jag vill därför understryka
kommitténs uttalande, att det förhållandet, att allmänintresset ställes
i förgrunden icke betyder att den kommunala verksamheten inom obestämda
gränser lämnas full frihet. En sådan anordning skulle för övrigt
stå i strid med de synpunkter på den kommunala verksamhetens natur,
som nyss antytts. De kommunala besluten skola även i fortsättningen
kunna genom besvär bringas under de rättstillämpande myndigheternas
prövning. Visserligen torde en kompetensbestämning som den föreslagna

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

komma att innebära, att skälighetssynpunkter böra beaktas vid besvärsprövningen.
Men så har redan nu stundom varit fallet. Och i sista hand
måste det alltjämt i regel bli en rättsprövning av kompetensfrågorna. Liksom
f. n. kan det sålunda bli fråga om en tillämpning av vissa principiella
normer av begränsande innebörd, som gälla all kommunal verksamhet eller
förvaltningsverksamheten överhuvudtaget. Dessa generella regler rubbas givetvis
ej av de föreslagna ändringarna.

En annan given begränsning av objektiv natur ligger som kommittén
framhåller i att det allmänna intresse, som konstituerar en angelägenhet
som kommunal, måste vara knutet till den egna kommunen. Denna »lokaliseringsprincip»
har varit erkänd ända sedan kommunalförordningarnas
tillkomst. Sålunda betonades redan i förarbetena till 1862 års kommunalförordningar
att det låge i sakens egen natur, att kommunens självverksamhet
alltid förbliver lokal. Principen synes ej ha ansetts behöva komma
till uttryck i lagtexten och den torde konsekvent ha upprätthållits i praxis.
Någon ytterligare oklarhet torde sålunda ej åstadkommas genom kommitténs
uttalanden i denna del, till vilka jag i allo kan ansluta mig.

Motsvarande gäller regeln att kommun icke får handha angelägenhet,
som författningsenligt tillkommer annan. Denna stöder sig enligt gällande
rätt på uttryckligt stadgande i lag och kommittén har föreslagit att detta
stadgande skall oförändrat upptagas i den nya kompetensbestämmelsen. På
denna punkt åsyftas alltså ingen annan ändring i nuvarande praxis än den
som följer av att nya områden givas författningsmässig reglering. I

I några yttranden ha uttalats farhågor för att efter en kompetensutvidgning
enligt av kommittén uppdragna riktlinjer gränsen mellan statens och
kommunernas verksamhetsfält skulle bli alltför obestämd och att kommunerna
till men för en rationell förvaltning skulle ingripa på områden,
som borde regleras genom statliga åtgärder. Ej heller på denna punkt kan
jag emellertid finna att en kompetensbestämmelse, där det till kommunen
knutna allmänintresset ersätter gemensamhetskravet som normerande faktor,
behöver innebära ökade risker för en ogynnsam utveckling. Den begränsning
som gemensamhetsbestämningen innebär torde nämligen i detta
sammanhang ha mindre betydelse. Det lär väsentligen vara de förut angivna
begränsande reglerna, att en angelägenhet skall vara lokaliserad till
den egna kommunen och att dess handhavande icke författningsenligt får
ankomma på annan, som hittills hindrat kommunala åtgärder inom områden
som böra vara förbehållna staten. Dessa regler avses alltjämt skola
gälla. Jag vill emellertid framhålla, att jag icke delar statskontorets uppfattning,
att det uteslutande borde vara staten, som tager initiativ till och
reglerar den offentliga verksamhet, som betingas av allmänna intressen.
Detta skulle ju innebära en icke önskvärd centraldirigering av förvaltningen.

Kungl. i\Iaj:ts proposition nr Vid.

Det anförda hindrar ej, att det på vissa områden kan vara nödvändigt att
genom lagstiftning uppdraga gränser mellan statens och kommunens uppgifter.
Så sker ju f. n. särskilt i fråga om socialvården. Såsom förut påpekats
har nämligen en fast praxis utvecklat sig på denna punkt, som innebär
att understöd ej kan lämnas enskild kommunmedlem i annan ordning
än som är medgivet i lag eller särskild författning. Kommittén förordar,
att denna regel alltjämt skall upprätthållas såvitt angår socialvården i
trängre bemärkelse, till vilken kommittén hänför samtliga åtgärder vilka
gå ut på tryggande av behövande personers livsuppehälle i allmänhet. Här
skulle alltså kommunala initiativ och åtgärder endast tillåtas i den utsträckning
som föreskrivits i lag eller författning. Den egentliga socialvårdens
utformning och organisation borde enligt kommitténs mening ankomma
på staten. Vid remissbehandlingen har denna anordning så gott
som undantagslöst lämnats utan erinran.

För egen del anser jag i likhet med kommittén stax-ka skäl tala för att
låta den egentliga socialvården regleras genom speciallagstiftning och att
endast med stöd av sådan medgiva kommunal verksamhet på detta område.
I fråga om t. ex. hjälpen till arbetslösa — ett område inom den egentliga
socialvården där särskild kommunal understödsverksamhet trots rättspraxis’
avvisande hållning tidigare förekommit i stor omfattning — vore
det säkerligen mindre lämpligt om kommunerna tillätes lämna kontantunderstöd
eller andra bidrag vid sidan av den statligt reglerade hjälpen,
i det att sakligt icke motiverade olikheter skulle uppstå mellan kommunerna
och en enhetlig statlig arbetslöshetspolitik bli omöjlig. Det torde vara en
allmän uppfattning att socialvården i trängre mening är en statlig och ej
en kommunal angelägenhet och att sålunda —- för att använda kommitténs
terminologi — kommunala åtgärder på detta område icke äro betingade av
ett allmänt till kommunen knutet intresse. Grunden till nuvarande praxis
torde också mindre vara att söka i begränsningen till »gemensamma ordnings-
och hushållningsangelägenheter» än i det förhållandet, att staten
redan vid kommunalförordningarnas tillkomst ingripit reglerande på området
genom fattigvårdslagstiftning och det därför ansetts tillkomma staten
att reglera all understödsverksamhet. En ändring på denna punkt skulle
alltså icke kunna genomföras endast genom att de angivna bestämningarna
tagas bort.

På såväl praktiska som principiella grunder vill jag sålunda förorda, att
den omförmälda regeln om förbud mot kommunal understödsverksamhet
utan stöd i författning alltjämt skall gälla såvitt angår socialvården i trängre
bemärkelse. Av skäl som nyss angivits synes emellertid detta icke behöva
komma till särskilt uttryck i lagen. .lag vill i detta sammanhang understryka
att det här ej är fråga om att ändra gällande rätt beträffande kommunernas
verksamhet på detta område. I den mån kommunerna inom

Kungl. Maj.ts proposition nr IhO.

sociallagstiftningens ram ansetts äga befogenhet att träda hjälpande emellan
för att förebygga behov av socialvård bör detta alltjämt vara tillåtet.

Vid remissbehandlingen har ifrågasatts, att den nyssnämnda förbudsregeln
skulle upprätthållas i sin helhet, så att kommunala understöd åt
enskilda överhuvud bleve tillåtna endast i den mån detta medgåves i särskild
lagstiftning. Kommittén har för sin del funnit, att dylika understöd
utanför socialvården borde få lämnas av kommunen utan sådant bemyndigande,
om de utgjorde naturliga led i verksamhet av annan art och syfte,
som det i och för sig tillkommer kommunerna att bedriva eller främja,
och under förutsättning att understödsgivningen präglades av planmässighet
och objektivitet.

Kommittén synes emellertid icke ha anfört några bärande skäl för att
tillåta en sådan allmän kommunal understödsrätt. Flera av de synpunkter,
som åberopats mot en oreglerad verksamhet från kommunernas sida
inom den egentliga socialvården synas mig äga giltighet också här. Ställd
emot ett strikt genomfört förbud för kommunerna att driva sådan verksamhet
medför — såsom reservanterna påpekat — en fri understödsrätt på
övriga områden vissa mindre tillfredsställande konsekvenser. Gränsdragningen
blir svår icke minst därför att man här rör sig på ett område, där
statliga initiativ ofta påkallas och framstå såsom naturliga. Understödjande
av enskilda personer kan i själva verket enligt min mening icke betraktas
som en typisk kommunal angelägenhet; det kan icke anses vara ett allmänt
intresse att kommunerna få befogenhet att utan stöd i författningarna
tillgodose allehanda anspråk på bidrag från kommunmedlemmarnas sida.
En sådan verksamhet leder också lätt till ogrundade anspråk på att det allmänna
skall träda hjälpande emellan. Olika principer komma bl. a. på
grund av den varierande ekonomiska bärkraften att tillämpas i skilda kommuner
och detta medför i sin tur att medlemmarna i en kommun, som tilllämpar
en mera snäv understödspolitik, kunna känna sig orättvist behandlade
och ställa krav på att staten skall träda emellan. Det kan på detta sätt
uppstå ett tryck på staten att ingripa, som icke är sakligt motiverat.

Ur de synpunkter, vilka böra vara vägledande vid utvidgningen av den
kommunala kompetensen, kan jag därför icke oreserverat ansluta mig till
kommittén i denna del. I princip bör alltjämt gälla, att kommunerna utan
stöd i lag eller författning icke äga lämna understöd till enskilda personer.

Emellertid synes denna i praxis uppställda regel ha fått en alltför snäv
tillämpning, som icke torde vara i allo motiverad på de grunder, som enligt
vad förut anförts få anses uppbära densamma. Detta är särskilt påtagligt
i fråga om kommunala anslag för att underlätta studier. Här är det ju i
allmänhet icke fråga om understöd i vanlig mening utan om bidrag i särskild
form till en verksamhet, som kommunerna otvivelaktigt äga främja.

I fråga om folk- och fortsättningsskoleväsendet, det högre kommunala skolväsendet
och yrkesundervisningen har kommunen uppgifter enligt särskilda

Kungl. Maj:ts proposition nr HO.

författningar men enligt flera rättsfall anses kommunerna även i andra
hänseenden ha rätt att understödja undervisnings- och bildningsverksamhet,
t. ex. genom anslag till inom kommunen förlagd folkhögskola, till bibliotek
och föreläsningsverksamhet och till fria folkbildningsorganisationer.
Det synes då egendomligt att kommunerna icke dessutom skulle få anslå
medel för att underlätta deltagandet i sådan undervisning eller bildningsverksamhet.
1 vissa fall ha ju kommunerna inflytande vid bestämmandet
av avgifterna och kunna därigenom på en omväg delvis tillgodose det med
stipendierna avsedda ändamålet.

Låter man, såsom i det föregående förordats, det till kommunen knutna
allmänintresset vara normerande för den kommunala kompetensen, synes
nuvarande praxis i fråga om kommunala studiestipendier i ännu mindre
grad vara möjlig att upprätthålla. Därmed är icke sagt att kommunerna på
detta område böra lämnas full frihet. De uppställda allmänna principerna
kvarstå orubbade. Kommunala studiebidrag få ej ha karaktären av rena
understöd och böra utdelas endast inom ramen för en på förhand fastställd
plan.

Det anförda kan äga motsvarande tillämpning även på vissa andra områden,
där bidragens karaktär av understöd icke är särskilt påtaglig och
där det allmänna intresset av kommunal verksamhet är betydande. Jag
syftar speciellt på bidrag till enskilda för elektrifieringsändamål. Det är
tydligen ett allmänt intresse att så många hushåll som möjligt förses med
elektrisk energi. Detta anses självfallet för tätorternas del men bör jämväl
gälla avlägset liggande gårdar och byar. Ingå därför åtgärder för elektrifiering
av en dylik gård eller by i en plan för elektrifiering av t. ex.
vissa områden inom en kommun, synes icke den omständigheten att bidragen
i varje särskilt fall beviljas till enskilda böra föranleda att de anses
otillåtna.

Mot den avvägning, som sålunda gjorts beträffande kommunernas »understödjande»
verksamhet och som i sak icke synes i så hög grad avvika vare
sig från vad enligt min mening följer av de nuvarande kompetensreglerna
eller från kommitténs förslag, kan måhända invändas att den icke innebär
den önskvärda tydliga gränsdragningen för det kommunala verksamhetsfältet.
Det torde emellertid icke vara möjligt att i lagtext eller motiv draga
upp en sådan gräns utan att i detalj binda den kommunala utvecklingen.
Sker så, förfelas syftet med kompetensutvidgningen.

Vad härefter angår avfattningen av den nya kompetensbestämmelsen
har redan förut framhållits, att uttrycket »gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter»
icke bör upptagas i densamma. Jag har också
uttalat, att den väsentliga sakliga innebörden av en sådan ändring vore att
den stundom framträdande bedömningen av kompetensfrågan ur kvantitativa
synpunkter kunde ersättas med en mera kvalitativ värdering. På längre

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

sikt åsyftas också att ge kommunerna större rörelsefrihet och möjlighet att
smidigt anpassa verksamheten efter utvecklingens skiftande krav.

Med hänsyn till nämnda syfte kan jag icke förorda, att kommunens uppgifter
angivas genom uppräkning eller genom ett allmänt stadgande i förening
med exemplifiering. En uppräkning skulle aldrig kunna bli uttömmande
och skulle ej fylla behovet av kommunal rörelsefrihet. Men ej heller
den andra metoden, som användes i landstingslagen, torde vara tillfyllest
för att täcka detta behov. Den skulle dessutom sannolikt medföra tolkningssvårigheter
och krav på att i klarhetens intresse nya exempel upptagas
i lagen.

Enligt min mening bör alltså kompetensbestämmelsen alltjämt givas en
allmän avfattning. Härigenom bevaras åt kommunerna deras frihet att med
beaktande av de lokala förhållanden och tidslägets växlingar taga egna initiativ
och göra självständiga insatser på olika verksamhetsområden.

Jag har i det föregående anslutit mig till kommitténs uttalande att bestämmande
för kompetensen borde vara det allmänna till den egna kommunen
hänförliga intresse, som knyter sig till olika angelägenheter. I likhet
med kommittén anser jag att detta icke behöver komma till uttryck på annat
sätt än att i kompetensbestämmelsen stadgas, att kommun äger att själv
vårda sina angelägenheter.

Vid remissbehandlingen har denna formulering av flera instanser skarpt
kritiserats. Man har funnit den meningslös och ansett att den icke tillräckligt
tydligt uttryckte vad som åsyftades. Avfattningen säger onekligen intet
om arten och beskaffenheten av de angelägenheter, kommunerna skola äga
vårda. De förslag till annan formulering av stadgandet, som framlagts av
kommunindelningskommittén och i några remissyttranden, äro emellertid
knappast mera upplysande. De innebära i sak intet annat än att principen
om det allmänna intresset som normerande ryckts in i lagtexten. Men särskilt
med hänsyn till att denna norm kan härledas ur själva kommunbegreppet
och så att säga anger den yttersta gränsen för vad en kommun
enligt sakens natur bör kunna befatta sig med, synes det vara mindre lämpligt
att så sker. Det skulle innebära samma dubbelbestämning, som utmärker
uttrycket »kommunens gemensamma angelägenheter».

Det sist anförda visar enligt min mening, att det knappast är möjligt att
formulera stadgandet så, att det verkligen säger något om kompetensens
omfattning. Detta synes ej heller vara nödvändigt. I själva verket får tyngdpunkten
i stadgandet anses ligga i den bibehållna hänvisningen till lagen
i fråga om sättet och ordningen för angelägenheternas handhavande, uttryckt
i orden »efter vad i denna lag närmare bestämmes».

Även det uttryckliga undantagandet av angelägenheter, vilkas handhavande
enligt gällande författningar tillkommer annan, är logiskt sett måhända
icke nödvändigt. I likhet med kommittén anser jag det emellertid
vara av vikt, att den därigenom uttryckta avgränsningen av den kommunala

Iiungl. Mcij:ts proposition nr 140.

verksamheten oförändrad kommer till uttryck i lagtexten. Jag föreslår sålunda,
att den nuvarande bestämmelsen i denna del bibehålies oförändrad.

Beträffande tillämpningen av den föreslagna kompetensbestämmelsen på
olika kommunala verksamhetsområden har kommittén framhållit, att det
i stort sett borde bli rättstillämpningens uppgift att närmare angiva gränserna
för kommunernas verksamhet. I detta uttalande vill jag instämma
och samtidigt understryka vad kommittén i detta sammanhang anfört om
att det väsentliga värdet i en allmän bestämning av kompetensen låge däri,
att praxis har en jämförelsevis stor frihet att anpassa sin ståndpunkt efter
förhållandena i de särskilda fallen och med beaktande av den allmänna
samhällsutvecklingen.

Emellertid torde det icke kunna undvikas, att statsmakterna taga ställning
till omfattningen av kommunernas befogenheter inom vissa speciella
områden, där gränsdragningen föranlett eller efter en utvidgning av kompetensen
enligt förslaget kan väntas föranleda särskild tvekan. Kommittén
har också behandlat några dylika spörsmål och därvid gjort uttalanden,
som tydligen äro avsedda att ge anvisningar till ledning för praxis. Detta
förfaringssätt har kritiserats bl. a. av reservanterna i kommittén. De härvid
uttalade betänkligheterna synas mig emellertid rimma mindre väl med vad
reservanterna anfört om att förslaget komme att införa ett betydande
osäkerhetsmoment i den kommunala självstyrelsen. Det måste ju vara ägnat
att minska denna osäkerhet, att tveksamma gränsfall behandlas redan i
förevarande sammanhang så att prejudicerande avgöranden av de rättstilllämpande
myndigheterna ej behöva avvaktas. Givetvis skulle ur just denna
synpunkt i vissa fall ännu större klarhet ernås om man använde sig av
speciallagstiftning eller genom uppräkning eller exemplifiering i kompetensbestämmelsen
uttryckligen angav hur långt befogenheten sträckte sig i
fråga om speciella områden. Av förut anförda skäl har jag emellertid ansett
mig icke böra förorda någon av dessa vägar.

Då jag därför i det följande berör vissa kompetensfrågor sker det med
utgångspunkt från den föreslagna lagtexten och de allmänna principer, som
enligt min mening böra vara normerande för den kommunala kompetensen.
Även om man i yttranden, där mera speciella kompetensspörsmål behandlats,
varit benägen att betrakta dessa ur rent praktiska synpunkter med bortseende
från de allmänna grundsatserna, kan ett dylikt fristående praktiskt
bedömande icke få bli avgörande. Det ligger emellertid i sakens natur, att
det likväl i viss mån blir fråga om en skälighetsprövning; en sådan sker,
såsom förut påpekats, många gånger redan nu vid avgörandet av frågan
om en angelägenhet kan anses som en kommunens gemensamma. De uppställda
begränsande reglerna medge däremot i allmänhet en bedömning
efter mera objektiva linjer.

78 Kungl. Maj.ts proposition nr 1 it).

Vad angår kommuns befogenhet att tillgodose särskilda tätortsbehov
har landskommunernas förbund i sitt yttrande i motsats till kommittén
gjort gällande att primärkommun borde få rätt att stödja sådant
behov, även om ett municipalsamhälle bildats,, av tätorten. 1 den mån det
gäller en angelägenhet, för vars vårdande municipalsamhället inrättats,
kan emellertid detta icke tillåtas. Att ett starkt »allmänt intresse» påkallar
ingripande från moderkommunens sida kan icke få föranleda, att det i lagen
uttryckligen fastslagna förbudet mot att vårda angelägenhet, vars handhavande
tillkommer annan, överträdes. Vad i berörda yttrande härutinnan
anförts (jfr s. 57) synes delvis grunda sig på en misstolkning av nämnda
förbudsregels innebörd. De ärenden, som genom densamma undantagas
från kommunernas kompetens, äro framför allt sådana som ankomma på
staten eller andra kommunala subjekt. Regeln syftar sålunda icke på angelägenheter,
som det tillkommer enskild person eller sammanslutning att
ombesörja. Det förhållandet, att statsbidrag utgår till en viss verksamhet,
kan icke i och för sig berättiga till slutsatsen att denna är en statlig angelägenhet,
med vilken kommunerna sålunda icke äga befatta sig.

Det sist sagda äger även tillämpning på kommunernas u n d e rstödjande
av det enskilda vägväsendet. Jag kan därför
i huvudsak ansluta mig till vad kommittén anfört om betydelsen på detta
område av den föreslagna kompetensutvidgningen. I den mån detta kommer
att leda till en omfattande kommunal bidragsverksamhet kan det givetvis
uppstå behov av särskilda föreskrifter för att reglera förhållandet till den
statliga bidragsgivningen, eventuellt av ändrade bestämmelser beträffande
denna. Därvid torde även de av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen påtalade
olägenheterna av kommunal verksamhet på området kunna undanröjas. I

I fråga om kommunal affärsverksamhet och u n d e rstödjande
av enskilda nä ringsföretag är jag i huvudsak
ense med kommittén. Jag delar sålunda kommitténs uppfattning att införandet
av allmänintresset som kompetensreglerande faktor åtminstone icke
f. n. kan innebära en vidgning av gränserna för kommunernas befogenheter
på detta område, sådana dessa gränser uppdragits av praxis. Affärsverksamhet
i uteslutande syfte att erhålla ekonomisk vinst synes icke
kunna betraktas som en naturlig kommunal angelägenhet. Det torde vidare
vara ett riksintresse, att en ur hela samhällets synpunkt ändamålsenlig
lokalisering av näringslivet erhålles. En fri kommunal subventionering av
enskilda industriföretag med därav följande konkurrens mellan kommunerna
om företagen bör därför icke vara tillåten. Såsom kommittén framhållit,
bör hittillsvarande praxis bibehållas intill dess någon form av allmän
kontroll eller reglering av näringslivets lokalisering kommit till stånd.

De farhågor som från några håll uttalats för att den föreslagna kompetensutvidgningen
skulle innebära risker för den kommunala ekonomien och

Knngl. Maj.ts proposition nr JU).

medföra kommunal affärsverksamhet inom de grenar av näringslivet, som
hittills varit förbehållna det privata initiativet, anser jag med hänsyn till
det anförda överdrivna. Man rör sig emellertid här på ett område, där en
snabb utveckling äger rum med förskjutningar i betraktelsesättet och där
det därför är särskilt värdefullt att liksom hittills ha en elastisk regel.

Vad angår den kommunala medelsanvisningen till allmänna sa mlingslokaler
bör denna liksom annan kommunal bidragsverksamhet
vara tillåten under förutsättning att den kan anses tillgodose ett allmänt
intresse inom kommunen och sker på ett objektivt och rättvist sätt. Detta
synes icke innebära någon väsentlig ändring i vad som f. n. gäller enligt
praxis sådan denna utbildat sig på grundval av uttalanden från statsmakternas
sida vid 1945 års riksdag. För att nyssnämnda förutsättningar skola
kunna anses uppfyllda torde nämligen i det konkreta fallet bl. a. böra fordras
garantier för att lokalen kommer att opartiskt, i skälig omfattning och
på skäliga villkor hållas tillgänglig för föreningslivet i orten ävensom för
att om detta likväl icke sker bidraget återgår till kommunen. Formellt blir
emellertid den kommunala bidragsgivningen icke såsom hittills beroende av
om statsbidrag kan erhållas. Ha garantier skapats enligt det sagda, torde
sålunda i allmänhet kunna presumeras, att ett legitimt behov av lokalen
föreligger. Kommunerna böra vidare kunna anvisa medel även till inredning,
löpande underhåll och drift av en samlingslokal, om denna enligt vad förut
anförts är bidragsberättigad, oaktat statsbidrag för dylika ändamål icke
kan påräknas.

Att såsom i ett yttrande ifrågasatts införa en bestämmelse om kommunernas
befogenheter på detta område i 1947 års lag om kommunala åtgärder
till bostadsförsörjningens främjande anser jag icke erforderligt. Ur de
synpunkter som uppbära ifrågavarande lagstiftning torde det för övrigt vara
mindre lämpligt att utbygga densamma med en sådan bestämmelse.

Förut har nämnts, att kommunerna enligt nuvarande rättspraxis icke
anses äga rätt att lämna bidrag till hemvärnets verksamhet. Kommittén
har funnit, att ifrågavarande praxis i princip borde upprätthållas
men att kommunerna med stöd av det allmänna kompetensstadgandet borde
vara berättigade att ställa lokaler till hemvärnets förfogande. Vid remissbehandlingen
ha i allmänhet inga erinringar gjorts mot vad kommittén anfört
på denna punkt; dock har i några yttranden särskilt från militärt håll
kommitténs avvisande inställning till kommunala insatser på detta område
k ritiserats.

Den avgörande frågan i detta sammanhang är huruvida hemvärnet kan
betraktas som en i huvudsak militär angelägenhet. Omsorgen om det
militära försvaret måste nämligen anses vara en statens uppgift och faller
därför utanför kommunernas kompetens på grund av den förut berörda

Kungl. Maj.ts proposition nr HO.

»lokaliseringsprincipen»; samhällets intresse av ett effektivt försvar hänför
sig till hela riket, icke till en viss eller vissa kommuner. Kommunala
anslag till försvarsväsendet kunna därför icke komma i fråga.

För hemvärnets del finnas onekligen vissa ursprungliga anknytningar till
kommunerna och såsom förut påpekats lämna också kommunerna i stor
omfattning bidrag till hemvärnets verksamhet. Hemvärnet rekryteras vidare
på frivillighetens väg, varvid kommunerna ha ett visst inflytande. Å andra
sidan är hemvärnet obestridligen en del av lantförsvaret och är militärt
organiserat. Under sin tjänstgöring är hemvärnsmannen underkastad den
militära disciplinen och den omständigheten, att han anslutit sig frivilligt,
saknar då praktisk betydelse. I likhet med kommittén anser jag sålunda att
understödjande av hemvärnet liksom anslag till andra militära ändamål
i princip måste anses falla utanför kommunernas kompetens, därest denna
bestämmes i enlighet med vad förut förordats.

Detta behöver emellertid icke innebära, att kommun skulle vara helt
förhindrad att lämna bidrag till hemvärnet. Såsom kommittén funnit, böra
sålunda kommunerna äga vidtaga åtgärder för att tillgodose hemvärnets
lokalbehov. Då kommun enligt stadgad praxis äger understödja idrotten
torde vidare hinder icke böra möta för kommunerna att på lämpligt sätt
understödja hemvärnets idrottstävlingar och skjutövningar. Särskilda kommunala
bidrag eller premier kunna vidare tänkas förekomma i samband
med att hemvärnet fullgör uppgifter av civil natur såsom biträde vid eldsläckning,
efterspaning av vilsegångna in. m.

I själva verket torde de olika former, i vilka kommunerna sålunda få
anses äga understödja hemvärnet, täcka den huvudsakliga delen av hemvärnets
behov av bidrag utöver det statliga stödet. Särskild lagstiftning om
rätt för kommun att anslå medel till hemvärnets verksamhet erfordras därför
icke.

Vad sålunda anförts om hemvärnet bör i tillämpliga delar gälla även
sådana frivilliga försvarsorganisationer som lottarörelsen. I

I samband med behandlingen av frågan om kommuns befogenhet att
understödja enskilda personer har jag förut angivit min principiella inställning
till de kompetensspörsmål, som röra kommunala studiestipendier,
bidrag till elektrifiering och hjälp till arbetslösa. Av vad härvid anförts
om kommunernas rätt att anslå medel till stipendier och
andra studieunderstöd torde framgå att jag icke kan tillstyrka
särskild lagstiftning om dylik befogenhet för vissa kommuner enligt det av
en utredningsman inom ecklesiastikdepartementet upprättade förslaget.
Jag anser det ej heller nödvändigt att f. n. i en speciell författning reglera
den kommunala bidragsgivningen på detta område. Den bör i stället inrymmas
under den allmänna kompetensregeln. För den händelse kommunerna
skulle missbruka sina vidgade befogenheter eller svårigheter upp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

stå beträffande förhållandet till den statliga stipendiegivningen, kan det
emellertid i framtiden tänkas komma att uppstå behov av en författningsmässig
reglering.

Förslaget till lagstiftning på området avser även landstingen. Emellertid
synes frågan om landstingens rätt att anslå medel till studiestipendier icke
ha prövats av regeringsrätten. Med hänsyn till landstingens befogenhet att
besluta om sådana för landstingsområdet gemensamma angelägenheter,
vilka avse jordbrukets och andra näringars utveckling, torde det kunna
ifrågasättas, om icke åtminstone anslag till stipendier för studier vid lantmanna-
och lanthushållsskolor falla inom landstingets kompetens. I likhet
med kommittén anser jag i varje fall, att en särskild lagstiftning icke kan
anses påkallad endast för landstingens del.

Kommittén har i samband med kommunernas understödjande verksamhet
behandlat de kommunala åtgärderna till främjande av bostadsförsörjningen.
Kommittén har härvid kommit till den slutsatsen,
att en kompetensutvidgning i enlighet med dess förslag skulle göra
1 § lagen den 10 juni 1947 (nr 523) om dylika kommunala åtgärder överflödig.
Oavsett att detta icke obetingat kan anses gälla, därest av mig förordade
avvikelser från de av kommittén uppställda principerna godtagas,
kan jag icke dela kommitténs mening härutinnan. 1947 års lagstiftning
avser även att reglera kommunernas skyldigheter på ifrågavarande verksamhetsfält
och det måste vara betydelsefullt att omfattningen av kommunernas
befogenheter på området regleras i samma författning. Endast därigenom
torde det nämligen bli möjligt att samordna kommunernas verksamhet
med den statliga bostadspolitiken till gagn för en effektiv sådan
politik. I likhet med bl. a. statens byggnadslånebyrå anser jag därför, att
1 g i 1947 års lag om kommunala åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen
bör bestå även efter det den nu föreslagna kompetensutvidgningen
genomförts.

I detta sammanhang må slutligen beröras frågan om remissinstans
i besvär smål rörande kommuns kompetens. Kommittén har
nämligen, i syfte att ge regeringsrätten tillgång till praktisk kommunal
erfarenhet vid prövningen av frågor om kommuns kompetens, ifrågasatt
om icke i dessa frågor borde anordnas ett remissförfarande till ett interkommunalt
organ. Kommittén har tänkt sig att i avbidan på att ett sådant
organ inrättades yttranden skulle inhämtas från vederbörande mellankommunala
sammanslutning (landstingsförbundet, stadsförbundet, landskommunernas
förbund).

I likhet med flera av de myndigheter, som yttrat sig över kommitténs
förslag, anser jag att det icke bör komma i fråga att inrätta en särskild
remissinstans eller alt för ändamålet begagna sig av ett i annat syfte inrättat
interkommunalt organ. En sådan remissmyndighet vid sidan av den
(i — Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 140.

82 Kungl. Maj. ts proposition nr 140.

beslutande myndigheten synes vara främmande för svensk förvaltningsordning.
Ett förfarande, vari remiss till ett sådant organ ingår som ett normalt
led, torde vidare vara ägnat att ge besvärsprövningen en karaktär, som
stämmer mindre väl överens med de grunder som uppbära det kommunala
besvärsinstitutet.

Den besvärsprövande myndigheten är givetvis oförhindrad att inhämta
yttrande från någon av de existerande mellankommunala sammanslutningarna
i den mån den så finner erforderligt och lämpligt. Det bör liksom
hittills ankomma på vederbörande myndighet att fritt pröva, huruvida i
visst fall ett sådant remissförfarande kan vara av värde.

III. Kvalificerad majoritet.

Gällande bestämmelser.

I samtliga kommunallagar finnas bestämmelser om kvalificerad majoritet
för vissa beslut. I den mån dessa regler avse beslut av ekonomisk
natur ha de — bortsett från vissa stadganden i lagen om landsting — tillkommit
i anslutning till rösträttsreformerna 1900, 1907—09 och 1918.
Kommunalförordningarna av år 1862 voro grundade på principen om besluts
fattande med enkel majoritet med det undantaget, att det i landstingsförordningen
uppställdes krav på kvalificerad majoritet för vissa slag
av ekonomiska beslut. Kommittén har lämnat en utförlig historisk redogörelse
för utvecklingen på detta område (betänkandet s. 103—120). Till
denna redogörelse må här få hänvisas. Här skall i anslutning till kommitténs
framställning endast göras en uppräkning av de nu gällande bestämmelserna
i kommunallagarna om kvalificerad majoritet.

Enligt lagen om kommunalstyrelse på landet (23 § 2 mom.), lagen om
kommunalstyrelse i stad (27 § 2 inom.), lagen om församlingsstyrelse (20 §
2 mom.), lagen om kommunalstyrelse i Stockholm (26 § 2 mom.) och lagen
om församlingsstyrelse i Stockholm (21 § 2 mom.) erfordras för beslut två
tredjedelar av de i omröstningen deltagandes röster, då beslutet avser:

a) avhändande av fastighet eller därifrån härflytande rättighet eller inköp
av fastighet. Från denna regel gäller i lands- och stadskommun undantag
för beslut om avhändande eller inköp, som avser genomförande av fastställd
stadsplan eller tomtindelning; enligt lagen om kommunalstyrelse i
Stockholm undantages även beslut om avhändande eller inköp, som avser
genomförande av fastställd stomplan;

b) beviljande av anslag till nytt ändamål eller behov;

c) beviljande av anslag till ändamål eller behov, som icke är nytt men
för vilket under året näst före det, som anslaget avser, anslag ej utgått, i
kommun (församling), där den under året näst före det, då frågan om anslagets
beviljande avgöres, fastställda högsta utdebiteringen av allmän
kommunalskatt överstiger nio kronor (i landskommun och landsförsamling),
resp. tio kronor för skattekrona (i stad, stadsförsamling och församling
bestående av både landsbygd och stad);

Kungl. Maj:ts proposition nr HO.

d) höjande av visst under året näst före det, som höjningen avser, utgående
anslag, då höjningen skulle utgöra

1) mera än 25 procent av förutvarande anslaget i kommun (församling),
där den under året näst före det, då frågan om höjning av anslaget avgöres,
fastställda högsta utdebiteringen av allmän kommunalskatt överstiger 9
kronor (i landskommun och landsförsamling), resp. 10 kronor för skattekrona
(i stad, stadsförsamling och församling bestående av landsbygd och
stad);

2) mera än 15 procent av förutvarande anslaget i kommun (församling),
där den under året näst före det, då frågan om höjning av anslaget avgöres,
fastställda högsta utdebiteringen av allmän kommunalskatt överstiger 12
kronor (i landskommun och landsförsamling), resp. 13 kronor för skattekrona
(i stad. stadsförsamling och församling bestående av landsbygd
och stad);

3) mera än 10 procent av förutvarande anslaget i kommun (församling),
där den under året näst före det, då frågan om höjning av anslaget avgöres,
fastställda högsta utdebiteringen av allmän kommunalskatt överstiger
15 kronor (i landskommun och landsförsamling), resp. 16 kronor för
skattekrona (i stad, stadsförsamling och församling bestående av landsbygd
och stad);

e) beviljande av anslag, vartill medel skola anskaffas genom upplåning;

f) upptagande eller förnyande av lån, därunder inbegripet ingående av
borgen, eller förlängning av tiden för erhållet låns återbetalande.

Enligt de angivna lagrummen i deras intill den 1 juli 1946 gällande
lydelse fordrades kvalificerad majoritet även för beslut om efterskänkande
av oguldna kommunalutskylder, där fråga ej var om antagande av ackord.
Dessa äldre bestämmelser äga fortfarande tillämpning i fråga om skatt,
som förfallit till betalning före den 1 januari 1947.

I landskommun och församling kräves vidare två tredjedelars majoritet
för beslut om tredje ordinarie kommunal- eller kyrkostämmans hållande å
annan dag än sön- eller helgdag (lagen om kommunalstyrelse 17 § 3 mom.,
lagen om församlingsstyrelse 14 § 3 mom.) och om underlåtande att införa
tillkännagivande i ortstidning om tid och ställe för stämma eller fullmäktigesammanträde
(lagen om kommunalstyrelse på landet 19 och 38 §§,
lagen om församlingsstyrelse 16 och 35 §§).

I landskommun fordras slutligen enligt kommunalstyrelselagen för landet
23 § 2 mom. dubbelt flertal för beslut om införande av sådan ordning
för medelsförvaltningen, som avses i 44 § 3 mom. samma lag, d. v. s. anordnande
av kommunalt kassakontor eller av centraliserad medelsförvaltning.

Enligt lagen om landsting 18 § kräves för beslut om urtima möte för
handläggning av vissa bestämda ärenden anslutning av tre fjärdedelar av
landstingets på lagtima möte såsom närvarande antecknade medlemmar.

Två tredjedelar av de i omröstningen deltagandes röster fordras enligt
samma lag 33 § 2 inom., då beslutet avser följande ämnen:

a) beslut om bildande av valkrets med mindre folkmängd än i landstingslagen
8 § 2 mom. sägs, d. v. s. landsbygdsvalkrets med mindre än
20 000 invånare och stadsvalkrets med mindre än 15 000 invånare. Sådant
beslut må enligt samma lag 9 § fattas, där tillämpning av de eljest gällande
bestämmelserna skulle medföra synnerlig olägenhet;

hl medgivande varom i landstingslagen 17 § 1 mom. tredje stycket sägs,

Kungl. Maj:ts proposition nr HO.

d. v. s. medgivande om upptagande till behandling av förslag, väckt av
länsstyrelsen eller medlem av landstinget senare än den 15 juli eller av
landstingets förvaltningsutskott senare än fjorton dagar före början av
landstingets möte. Sådant medgivande må lämnas endast, då synnerligen
viktiga skäl därtill föranleda; dock måste förslaget städse ha väckts sist
första dagen av landstingets möte;

c) beslut enligt landstingslagen 46 § 2 mom. om befrielse från eller lindring
i skyldighet att till visst företag bidraga och om beviljande av anslag
för dylikt företag. Beslut enligt nämnda lagrum kan fattas, där företag,
varom förslag blivit väckt hos landstinget, är av den beskaffenhet att endast
viss eller vissa kommuner inom landstingsområdet kunna av företaget
hava huvudsaklig nytta (territoriell skattedifferentiering);

d) påläggande av avgifter, som erfordra utdebitering för längre tid än
fem år;

e) beviljande av anslag till nya ändamål eller behov;

f) beviljande av anslag, vartill medel skola anskaffas genom upplåning;

g) upptagande av lån, ställt på längre återbetalningstid än fem år, eller
ingående av borgen;

h) avhändande av fast egendom eller därifrån härflytande rättighet.

1 detta sammanhang må erinras, att krav på kvalificerad majoritet för
beslut av kommunalt organ uppställes även i några andra författningar än
de egentliga kommunallagarna. Sålunda skall enligt lagen den 17 juni
1932 om kommunalborgmästare framställning om entledigande av kommunalborgmästare
vara biträdd av stadsfullmäktige med minst tre fjärdedelar
av de i omröstningen deltagandes röster. Enligt 9 § lagen den 9 december
1910 om reglering av prästerskapets avlöning kan Kungl. Maj :t medgiva
bibehållande eller inrättande av prästerlig tjänst, som icke är nödig för
själavården, om församlingen med minst tre fjärdedelar av dess hela röstetal
beslutar utgiva vad som erfordras till tjänstens avlöning utöver församlingens
prästlönetillgångar. Enligt 10 § kan församling med minst tre
fjärdedelar av de deltagandes röster besluta höja prästlön över dess bestämda
belopp.

Ytterligare kan nämnas, att förbundsordning för kommunalförbundsdirektion
kan innehålla bestämmelser om kvalificerad majoritet (5 § lagen
den 13 juni 1919 om kommunalförbund) samt att sådana bestämmelser
förekomma i kommunala tjänste- och avlöningsreglementen.

Reformförslag.

Under de senaste årtiondena ha i riksdagen väckts åtskilliga förslag om
ändringar i bestämmelserna om kvalificerad majoritet. De flesta av dessa
ha syftat till större eller mindre inskränkningar i användningen av sådana
bestämmelser. Förslagen ha emellertid ej vunnit riksdagens bifall förrän
år 1944. Som inledningsvis nämnts beslöt riksdagen nämnda år i anledning
av två av konstitutionsutskottet tillstyrkta motioner av herr Sjödahl
(I: 23) och herrar Lundberg i Uppsala och Wallentheim (II: 65) att hos

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

Kungl. Maj :t anhålla om utredning, huruvida och i vad mån gällande bestämmelser
i ämnet borde så ändras, att den kommunala förvaltningen erhölle
större rörelsefrihet. 1 konstitutionsutskottets utlåtande (nr 13) yttrades
följande:

Utskottet är ense med motionärerna om att påtagliga olägenheter äro förenade
med rådande system, enligt vilket vissa kommunala beslut för sin
giltighet fordra två tredjedelar av de i omröstningen deltagandes röster.
Bestämmelserna härom ha i många fall verkat hindrande, då det gällt att
tillgodose olika kommunala behov. Så har bl. a. varit fallet, då kommunerna
haft att genom jordförvärv lösa trängande bostadsfrågor eller att
genom upplåning anskaffa medel för att finansiera framdragandet av vatten-
och avloppsledningar. Kommunernas verksamhet på berörda områden
har därigenom icke kunnat hålla samma takt som statens. Avsikten med
bestämmelserna om kvalificerad majoritet har varit att förhindra att beslut,
vilka kunna utöva kännbart inflytande på kommunens ekonomi,
komma till stånd utan att uppbäras av en stadgad allmän mening i kommunen.
Den starka ansvarskänsla, som utmärker de beslutande organen
inom kommunerna, framstår som en garanti mot alltför långt gående beslut
i ekonomiska frågor. Ytterligare säkerhet mot dylika beslut ligger i underställningsförfarandet
beträffande frågor om beviljande av anslag, vartill
medel skola anskaffas genom upplåning. Uttalade farhågor att borttagandet
av bestämmelserna om kvalificerad majoritet särskilt i mindre kommuner,
där fullmäktiginstitutionen oftast saknas, lätt kunde leda till att
mindre väl genomtänkta beslut fattades i ekonomiska frågor, äro enligt utskottets
mening ej berättigade. Ty om, såsom antagligt är, en sammanslagning
av de minsta kommunerna till större kommunala enheter kommer
till stånd, torde man också helt kunna bortse från riskerna i sistnämnda
hänseende, med hänsyn bl. a. till att kommunalfullmäktige då komma att
utöva beslutanderätten och tillfälliga majoriteter icke såsom i en kommunalstämma
kunna uppbringas. Den kommunala verksamhetens omfattning
är för övrigt genom lag begränsad till gemensamma ordnings- och
hushållningsangelägenheter. Häri ligger också en garanti mot den kommunala
förvaltningens utbredning till obehöriga områden. Vidare må framhållas
att det ständigt ökade antalet uppgifter, vilka lagts på kommunerna,
utgör en omständighet, som talar för en utredning i motionens syfte. Utskottet,
som med det sagda icke velat taga ställning till frågan om borttagande
av kraven på kvalificerad majoritet i samtliga i kommunallagarna
för närvarande angivna fall, ansluter sig alltså till motionärernas uppfattning,
att tiden nu är inne för en revision av förevarande bestämmelser.

Kommunallagskommittén.

Såsom inledningsvis nämnts har kommittén föreslagit, att kommunallagarnas
bestämmelser om kvalificerad majoritet vid beslut av betydelse
för den kommunala ekonomien upphävas. Kommittén har sålunda förordat
upphävande av de regler, enligt vilka erfordras två tredjedelar av de
i omröstningen deltagandes röster för beslut om avhändande av fastighet
eller därifrån härflytande rättighet eller inköp av fastighet; beviljande av
anslag till nytt ändamål eller behov; beviljande av anslag till ändamål eller

Kungl. Maj:ts pruposiiion nr lbO.

behov, som icke är nytt men för vilket under året näst före det, som anslaget
avser, anslag ej utgått, i kommun där skattetrycket nått viss höjd;
höjande av utgående anslag i vissa mera skattetyngda kommuner; beviljande
av anslag, vartill medel skola anskaffas genom upplåning; upptagande
eller förnyande av lån, därunder inbegripet ingående av borgen, eller
förlängning av tiden för erhållet låns återbetalande; påläggande av avgifter,
som erfordra utdebitering för längre tid än fem år; samt införande av särskild
ordning för medelsförvaltningen i landskommun (lagen om kommunalstyrelse
på landet 23 § 2 mom., lagen om kommunalstyrelse i stad 27 §
2 mom., lagen om församlingsstyrelse 20 § 2 inom., lagen om landsting 33 §
2 mom. d)—h), lagen om kommunalstyrelse i Stockholm 26 § 2 inom.,
lagen om församlingsstyrelse i Stockholm 21 § 2 mom.). Dessutom föreslås
ändring i övergångsbestämmelserna till uppbördsförordningen den 31 december
1945 av innehåll, att de tidigare upphävda men under en övergångstid
alltjämt tillämpliga reglerna i kommunallagarna om särskild röstövervikt
för beslut om efterskänkande av oguldna kommunalutskylder skola
upphöra att tillämpas samtidigt med att nyssnämnda lagändringar träda
i kraft.

Vid sin behandling av dessa spörsmål har kommittén först diskuterat
ifrågavarande bestämmelser i allmänhet och därefter tagit upp de enskilda
reglerna var för sig. En motsvarande uppdelning kommer här att göras.

I sin allmänna framställning har kommittén till en början framhållit, att
den funnit sig böra begränsa sin undersökning till de regler om kvalificerad
majoritet, som avse ekonomiska beslut. Övriga bestämmelser om
kvalificerad majoritet, vilka i allmänhet gälla beslut om undantag från av
lagen mer eller mindre uttryckligt uppställda regler (t. ex. om annonsering
av tid och ställe för fullmäktigesammanträde), borde enligt kommitténs
mening granskas först i samband med en översyn av de bestämmelser vartill
undantagsföreskrifterna vore knutna. Kommittén ville dock även gå
in på frågan om användning av kvalificerad majoritet vid beslut om särskild
ordning för medelsförvaltningen i landskommun, ehuru dylikt beslut
icke tillhörde de i egentlig mening ekonomiska besluten.

Kommittén har anlagt såväl principiella som praktiska synpunkter på
spörsmålet om upprätthållandet av ifrågavarande bestämmelser om kvalificerad
majoritet. Vid sin principundersökning har kommittén dels behandlat
frågan huruvida motiven för införandet av dessa bestämmelser alltjämt
ägde giltighet och dels undersökt om och i vad mån bestämmelserna oberoende
av de historiska förutsättningarna för deras tillkomst hade ett
självständigt värde, som motiverade deras bibehållande helt eller delvis.

Vad angår förstnämnda spörsmål förekomma, såsom i det föregående
antytts, i 1862 års kommunalförordningar bestämmelser om kvalificerad
majoritet vid ekonomiska beslut endast i landstingsförordningen. De an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 1W.

sågos berättigade just i fråga om beslut av landsting, enär dylika beslut
kunde komina att avse särskilda delar av landstingsområdet och därför
borde uppbäras av en mer allmän mening inom tinget. Generellt kan sägas
— tillägger kommittén — att landstingsförordningens bestämmelser om
kvalificerad majoritet ha sin grund i den tvekan och osäkerhet man kände
inför den nya institutionen. De utvidgningar av området för den kvalificerade
majoriteten, som ägt rum i samband med rösträttsreformerna, hade
däremot huvudsakligen motiverats som garantier mot ogynnsamma verkningar
av de ändrade maktförhållandena inom kommunen. Man hade velat
skapa en motvikt mot det ökade inflytandet för vissa befolkningsgrupper
genom att kräva dubbel röstövervikt för de viktigaste kommunala besluten.
Bestämmelserna finge betraktas som uttryck för farhågan att demokratiseringen
kunde leda till mindre väl övervägda beslut och överhuvud äventyra
en sund kommunalförvaltning.

Vid sin granskning av dessa motiv för reglerna om kvalificerad majoritet
har kommittén beträffande landstingsförordningens ursprungliga bestämmelser
anfört, att landstingen från att ha varit en ny och oprövad
institution utvecklats till en av hörnstenarna i den svenska kommunalförvaltningen.
De lokala motsättningarna inom de olika landstingsområdena
hade utjämnats, varför bestämmelserna om dubbelt flertal icke längre
hade någon uppgift att fylla som garanti mot att lokalt betonade intressen
ensidigt främjades genom åtgärder från en enkel majoritets sida. Överhuvud
hade motiven för de ursprungliga bestämmelserna om kvalificerad
majoritet i landstingsförordningen bortfallit. Att de likväl ej blott bibehållits
utan även utvidgats för landstingens del sammanhängde med förändringar
i den kommunala rösträtten, som betingats av de nya bestämmelserna
om dubbelt flertal i de primärkommunala författningarna. Om
giltigheten av motiven för dessa bestämmelser har kommittén anfört:

Vad angår det utsträckande av reglerna om kvalificerad majoritet som
skedde i samband med rösträttsreformerna är att märka, att sedan dess
förflutit en jämförelsevis lång tidrymd, under vilken de folkgrupper, som
förts fram till inflytande i det kommunala och politiska livet, skolats i allmänna
ting och fått sin politiska erfarenhet vidgad. Deras representanter
i de kommunala organen ha förvärvat insikt i ekonomiska och andra kommunala
angelägenheter. I nämnda hänseenden kan ej längre sägas bestå
någon skillnad mellan olika medborgarlager. Den kommunala verksamheten
har under de gångna decennierna på det hela taget präglats av en sund
och jämn utveckling. Demokratiseringen har icke medfört några störningar
av denna utveckling eller — såsom på sina håll kan ha befarats — givit
anledning till ekonomiskt äventyrlig kommunalpolitik. Någon motsvarighet
till de på sina håll utomlands inträffade fallen av kommunal bankrutt med
skärpt statsuppsikt som följd har icke förekommit i Sverige. Den samlade
kommunala förmögenheten har ökat avsevärt i värde, ett förhållande som
visserligen också måste ses mot bakgrunden av den betydande välståndsökningen
i vårt land under den här avsedda tiden. Den antydda utvecklingen
är karakteristisk för kommunalverksamheten i allmänhet och ej

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

något, som särskilt utmärker sådana kommuner, där regeln om det dubbla
flertalet kan antagas hava i större omfattning inverkat på besluten. Om
man alltså, såsom här skett, betraktar bestämmelserna om kvalificerad
majoritet ur de synpunkter som torde ha anlagts vid den väsentliga utvidgningen
av desamma i samband med rösträttsreformerna, finner man, att
grunden för bestämmelserna i betydande mån blivit undanryckt.

Kommittén har i fortsättningen diskuterat huruvida reglerna om dubbelt
flertal i och för sig hade ett självständigt värde, som motiverade att
de bibehölles. I första hand har kommittén härvid tagit upp argumentet,
att bestämmelserna skyddade mot ett alltför stort inflytande av en majoritet.
I detta sammanhang understryker kommittén, att enhällighet eller en
betydande majoritet ur olika synpunkter hade ett både ideellt och praktiskt
värde. Kommittén fortsätter:

Det plägar framhållas, att reglerna om kvalificerad majoritet äro ägnade
att främja dessa värden, även om reglerna icke uttryckligen åberopas i
samband med fattandet av själva besluten. Reglerna verka »i det fördolda»,
på det beredandet stadiet, på så sätt att de olika meningsriktningarnas
representanter, i medvetande om vilka möjligheter som finnas för bestämmelsernas
tillämpning, gå varandra till mötes och förena sig om kompromissförslag,
som sedan antagas av det beslutande organet utan votering.
Dylika kompromisser komma närmast i fråga, när enighet råder om att
anslag skall beviljas eller lån upptagas och åsikterna skilja sig endast i
fråga om företagens omfattning och beskaffenhet eller anslagsbeloppens
storlek. I andra fall är en sammanjämkning svårligen genomförbar, såsom
när en enkel majoritet önskar inköpa en fastighet men minoriteten ställer
sig avvisande härtill.

Emellertid torde det förhålla sig så, att man i det kommunala livet, helt
oberoende av kravet å dubbelt flertal för vissa beslut, i stor utsträckning
strävar efter och även uppnår enighet eller en stark majoritet i frågor, där
delade meningar kunna tänkas föreligga. Det synes vara ett karakteristiskt
drag i nutida svensk kommunalpolitik, att man försöker överbrygga motsättningarna
och finna lösningar, som kunna godtagas av det stora flertalet.
Ett dylikt fritt samarbete är enligt kommitténs mening av större
värde än den enighet som kan framtvingas av regeln om kvalificerad majoritet
såsom villkor för giltigt beslut i vissa fall.

Kommittén framhåller vidare, att majoritetsprincipen framstode somen
naturlig och lämplig metod för arbetet inom ett samhällsorgan, där de representerade
intressena, såsom ofta kunde ske, råkat i sådan motsättning
emot varandra, att det icke vore möjligt att vinna allas anslutning till
en föreslagen åtgärd. En regel om enkel majoritet vore mest ändamålsenlig
för att principen skulle fylla denna funktion. I allmänhet motsvarade en
sådan regel också i sin tillämpning vad som kunde anses som rimligt och
skäligt. För ett demokratiskt åskådningssätt förefölle det naturligt att man,
sedan olika meningar fått dryftas och skäl för och emot framförts, läte
den mening bliva avgörande, som erhåller de flesta rösterna. Regeln härom
vore icke ägnad att sätta någon viss grupp i en oförmånligare ställning

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

än andra grupper. Det anförda gällde särskilt, då det ej var fråga om
beslut av extraordinär natur utan om fullt normala åtgärder inom kommunens
hushållning. De ekonomiska beslut, som nu krävde dubbelt flertal,
hade i allmänhet denna ordinära natur.

Kommittén tillägger:

Det bästa, i längden enda hållbara skyddet för minoriteters meningar
och intressen emot ett i demokratiens namn utövat majoritetsförtryck är
enligt kommitténs mening att finna i ett på medborgarfriheten grundat,
fritt och aktivt politiskt liv. Den allmänna opinionen, vägledd av en saklig
och kritisk debatt med stöd av offentlighetens fulla ljus över det kommunala
förvaltningsarbetet, kommer helt visst att vid valen reagera emot
eventuella misstag eller övergrepp från majoritetens sida. I längden är det
även för minoritetsgrupper nyttigare och av större värde att föra ett dylikt
aktivt försvar för sina meningar än att söka skydd bakom bestämmelser
om kvalificerad majoritet, som icke längre äga något starkare stöd i den
allmänna meningen.

Kommittén har i detta sammanhang gjort en jämförelse mellan omröstningsreglerna
i riksdagen och i kommunala församlingar samt framhållit
att, om kommunallagarnas bestämmelser om kvalificerad majoritet uppfattades
som garantier mot en alltför stark maktställning för särskilda
grupper, de saknade motsvarighet i vad anginge riksdagen. Ej heller hade
ifrågasatts att införa sådana garantier där. Kommittén kunde för sin del
icke finna, att det ur denna speciella garantisynpunkt funnes anledning att
upprätthålla särskilda regler för kommunerna i förevarande hänseende.

Det andra skälet för bibehållande av regler om kvalificerad majoritet,
som kommittén diskuterat, anknyter till uppfattningen, att dessa bestämmelser
icke blott vore ett skydd mot ett alltför stort inflytande av en
majoritet utan även allmänt ett medel till säkrande av en ändamålsenlig
kommunal förvaltning. De vore enligt denna åsikt ägnade att skänka denna
förvaltning stadga och kontinuitet samt att hindra mindre väl övervägda
beslut från knappa och tillfälliga majoriteters sida. Kommittén delade den
uppfattningen, att kommunallagarna borde innehålla vissa garantier mot
oöverlagda beslut och överhuvud mot en mindre besinningsfull kommunalpolitik.
Reglerna om kvalificerad majoritet vore emellertid, enligt kommitténs
mening, mindre tjänliga för detta syfte. De verkliga garantierna
funnes på annat håll.

Kommittén har härvid erinrat om att de risker för mindre väl överlagda
beslut, som kunde finnas så länge kommunalstämman var beslutande
myndighet i mindre kommuner, fölle bort, om fullmäktigeinstitutionen i
samband med koinmunindelningsreformen bleve obligatorisk. Ledamöterna
i en sådan hade helt andra möjligheter än kommunmedlemmarna på en
stämma att överblicka den kommunala förvaltningen och sätta sig in i
ärendena. Fullmäktigeinstitutionen erbjöde därför en betydelsefull garanti
i detta avseende, en garanti, som till stor del ännu ej existerade, när be -

Kungl. Maj:Is proposition nr 140.

stämmelserna om kvalificerad majoritet infördes. För församlingarna hade
garantisynpunkten med hänsyn till de begränsade uppgifter, som komme
att åvila dem, då skolärendena överflyttats till den borgerliga kommunen,
icke samma betydelse som för dessa kommuner.

Kommittén har vidare pekat på, att garantier mot mindre väl genomtänkta
beslut även innefattades i bestämmelserna om underställning av
vissa kommunala beslut och om beredning och bordläggning. Ett viktigt
regulativ mot en mindre besinningsfull kommunalpolitik låge vidare däri,
att den kommunala verksamheten försigginge i offentlighetens ljus. Sammanfattningsvis
har kommittén anfört:

Enligt kommitténs åsikt måste det system av garantier, uttryckta i lag
eller grundade på faktiska förhållanden, för vilket nu redogjorts, anses
onödiggöra den omtvistade garanti, som innefattas i reglerna om dubbelt
flertal. Det saknas därför ur kommitténs synpunkt anledning att ingå på
frågan om ersättande av dessa regler med andra bestämmelser. För dem
som anse reglerna ha en uppgift som garantier kunde det eljest måhända
ligga nära till hands att tänka sig en ersättning i form av en utvidgad
skyldighet att underställa kommunala beslut myndighets prövning. Gentemot
en dylik tanke kunna emellertid göras allvarliga erinringar ur den
kommunala självstyrelsens synpunkt. Det är visserligen möjligt, att man
i annat sammanhang kan finna ett utsträckande av underställningsskyldigheten
påkallat i ett eller annat hänseende. Men den mycket kraftiga skärpning
av statsuppsikten över kommunerna, som skulle följa av ett mer allmänt
ersättande av reglerna om kvalificerad majoritet med underställning,
anser kommittén vara något som under inga förhållanden kan tagas
under övervägande.

Kommittén har även kritiserat bestämmelserna om kvalificerad majoritet
ur mera praktiska synpunkter. Därvid har kommittén dels framfört
vissa allmänna anmärkningar och dels kritiskt granskat de olika bestämmelserna
var för sig.

En allmän olägenhet med reglerna om kvalificerad majoritet vore enligt
kommitténs mening, att de nedsatte effektiviteten hos de beslutande organen.
Kommittén syftade härvid närmast på den formella effektiviteten.
Den anför som exempel det fall, att erforderlig kvalificerad majoritet i en
kommunal församling föreligger för bifall i princip till ett förslag, men
några ledamöter önska vissa modifikationer däri som de övriga icke anse
sig kunna biträda. Om ingendera meningen då vunne dubbelt flertal, kunde
hela frågan förfalla. Denna nedsättning i handlingsförmågan kunde vålla
särskilda olägenheter när det gällde exempelvis kommuns ingående av avtal.
Generellt sett hindrade dessa regler därför ett effektivt och rationellt
arbete inom landstingen och kommunala fullmäktige.

Kommittén har vidare pekat på svårigheterna med propositionsordningen
i de ärenden som krävde kvalificerad majoritet. Propositionsordningen
måste nämligen då göras upp med tanke på att voteringen kunde resultera
icke blott i bifall eller avslag utan även i att ärendet förfaller, näm -

Kungl. Maj.ts proposition nr HO.

ligen då ett förslag vinner anslutning av mer än hälften men icke av två
tredjedelar av de röstande. En annan nackdel med bestämmelsen om dubbelt
flertal vore deras schematiska karaktär. Även det obetydligaste fastighetsköp
och det minsta borgensåtagande fordrade kvalificerad majoritet.
Å andra sidan krävdes icke sådan majoritet för t. ex. beslut om överlåtelse
av aktier eller om fastställande av lönestat för befattningshavare eller för
beslut i stadsplanefrågor, ehuru sådana beslut kunde ha stor betydelse för
kommunens ekonomi.

Kommittén understryker emellertid, att bestämmelserna om kvalificerad
majoritet verkade hindrande icke endast i mera formellt utan även i materiellt
hänseende. Detta hade sin särskilda betydelse i fråga om kommuns
fullgörande av sina författningsmässigt reglerade uppgifter. Reglerna om
kvalificerad majoritet gällde nämligen i stor utsträckning beslut om åtgärder,
som åvilade kommun enligt särskilda författningar. Det vore föga
rimligt, att en minoritet genom att rösta emot ett sådant beslut kunde förhindra
eller försvåra att sådana åtgärder genomfördes. Motsvarande gällde
beslut om att driva en verksamhet eller eljest främja ett ändamål, vartill
kommun blivit särskilt bemyndigad och vilket ändamål dessutom kanske
understöddes med statsmedel. Till följd av att bestämmelserna icke tilllämpades
på samma sätt på skilda håll bidrogo de dessutom till sakligt
icke motiverade skillnader i fråga om anstalter och anordningar i eljest
jämställda kommuner.

I detta sammanhang har kommittén även berört risken för att föreskrifterna
om kvalificerad majoritet skulle missbrukas i de större kommuner,
som komme att bildas vid den förestående nya kommunindelningen. Kommittén
anför bl. a.:

Viktigt är, att de till de förutvarande kommunerna knutna lokala intressena
samordnas till gemensamt bästa och att ortssynpunkterna få vika
för vad som är ägnat att gagna den nya kommunen som sådan. Man måste
emellertid räkna med att under den första tiden efter kommunsammanslagningarna
en viss dragkamp mellan olika ortsintressen kan komma att
framträda i somliga av de nybildade kommunerna. Olika meningar kunna
komma att förfäktas rörande förläggningen av kommunalhus, skolor m. m.
I regel torde väl sakliga synpunkter komma att anläggas i dylika fall. Men
det kan icke bortses från att ensidigt ortsbetonade intressen, bottnande uti
i och för sig förståeliga känsloskäl och traditionella hänsyn, kunna komma
att hävdas till förfång för de samfällda intressena. Det kan befaras, att
regeln om det dubbla flertalet kan komma att utnyttjas för dylika ensidiga
ortsintressen till hinder för en konsolidering av de nya kommunerna och
en effektiv kommunal verksamhet. En till viss kommundel lokaliserad
minoritet av något mer än en tredjedel kan sålunda bland annat motsätta
sig förvärv av tomtplats och upptagande av lån för uppförande av kommunalbyggnad,
för den händelse denna minoritet är missnöjd med den
föreslagna platsen för byggnaden. Ett dylikt utnyttjande av bestämmelserna
om kvalificerad majoritet har icke varit avsett och är ägnat att ingiva
allvarliga betänkligheter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

Kommittén har slutligen som ett praktiskt skäl mot bibehållande av reglerna
om dubbelt flertal åberopat, att dessa i stor utsträckning stannat på
papperet.

Kommittén har härefter behandlat de särskilda stadgandena om kvalificerad
majoritet, varvid kommittén under särskilda rubriker, betecknade

a)—g), sammanfört varandra närstående bestämmelser. Motsvarande uppdelning
göres i det följande.

a) Beslut om a v händ ande av fastighet eller därifrån
här flytande rättighet eller inköp av fastighet.

Beträffande kommuns fastighetsköp framhåller kommittén, att det vore
ett betydande intresse för städer och med dem i bebyggelsehänseende likställda
kommuner att kunna förvärva markområden i tätortsbebyggelsens
omgivningar långt innan det påkallades för genomförande av redan fastställda
bebyggelseplaner. För en kommunal markpolitik av detta slag
borde några hinder icke uppställas i lagstiftningen. Erfarenheten visade
emellertid, att bestämmelserna om dubbelt flertal vid beslut om fastighetsköp
stundom lett till att kommunalt markförvärv icke kunnat genomföras
vid den tid och på de villkor, som varit de för kommunen fördelaktigaste.

Kommittén påpekar vidare, att det bostadspolitiska programmet vore för
sitt genomförande i väsentlig mån beroende av att kommunerna tillhandahölle
lämplig tomtmark. Inom ramen för kommunernas verksamhet på
detta område fölle såväl förvärv som överlåtelse. Det vore oegentligt och
föga följdriktigt att för beslut i dylika frågor kräva kvalificerad majoritet.
— Även i kommuner, där mark- och bostadsfrågorna spela en mindre betydelsefull
roll, erfordrades stundom markköp, som rimligtvis borde kunna
genomföras utan att hinder däremot restes från en minoritets sida.

Kommittén anför i fortsättningen bl. a.:

Föreskriften om dubbelt flertal för beslut om avhändande av fastighet
torde^ ha tillkommit såsom ett slags garanti mot mindre väl övertänkta
överlåtelser och mot ett förslösande av den fasta egendomen överhuvud.
Beträffande försäljning av fast egendom funnes emellertid i vissa fall bestämmelser
om underställning och inhämtande av medgivande från Kungl.
Maj:t, som vore värdefullare som garanti mot mindre väl övertänkta överlåtelser
än regeln om kvalificerad majoritet. Även kommunernas inköp av
fastigheter kontrollerades i viss mån av Kungl. Maj :t. Större markförvärv
finansierades nämligen i betydande utsträckning av lånemedel, och Kungl.
Maj :t kunde vid prövningen av lånebesluten i allmänhet granska bl. a.
köpevillkoren.

b) Beslut om anslag till nytt ändamål eller behov.

Kommittén framhåller att regeln om kvalificerad majoritet för sådana

beslut föranlett betydande tveksamhet och osäkerhet i det praktiska kommunallivet,
även om antalet till regeringsrätten fullföljda mål, i vilka be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

stämmelsen åberopats, varit obetydligt (180 under tiden 1910—1945; anslag
till nytt ändamål har ansetts föreligga i endast 25 fall). Kommittén
anför vidare:

Frågan om dubbelt flertal för beslut om anslag till nytt ändamål eller
behov förtjänar särskild uppmärksamhet med hänsyn till den förestående
nyindelningen av kommunerna. Denna syftar bl. a. till att höja den kommunala
standarden, att ge de nya kommunala enheterna möjlighet att på
olika områden göra insatser, som de gamla kommunerna av ekonomiska
och andra skäl icke varit i stånd till. För en aktiv kommunalpolitik av
detta slag kan ifrågavarande bestämmelse utgöra ett hinder. Bortsett härifrån
kan det uppstå vissa svårigheter att avgöra vad som för en kommun,
som bildats genom sammanslagning av äldre kommuner, är att anse såsom
nytt ändamål eller behov. Formellt äro alla ändamål nya för den nybildade
kommunen, då anslag första gången beviljas därstädes, men i sak skall
givetvis hänsyn tagas till om anslag för samma eller liknande ändamål utgått
i de förutvarande kommunerna. Därmed är emellertid icke sagt, att
avgörande betydelse kan tillmätas exempelvis det förhållandet, att en enstaka
av de i den nya enheten ingående kommunerna någon gång tidigare
anslagit medel för motsvarande ändamål. Kommunsammanslagningarna
kunna därför antagas komma att än ytterligare öka de svårigheter som äro
förenade med tolkningen av begreppet nytt ändamål eller behov.

c) Beslut om beviljande eller höjande av anslag i kommuner,
där skattetrycket nått en viss höjd.

Beträffande de särskilda skäl, som anförts till stöd för förslaget om
undanröjande av kravet på kvalificerad majoritet för dessa beslut, om
vilket förslag enighet råder i kommittén, torde få hänvisas till betänkandet
(s. 150—152).

d) Beslut om upplåning eller borgen.

Kommittén redogör i förevarande avsnitt av betänkandet för reglerna
om underställning av kommunala lånebeslut och för den praxis som tilllämpas
i låneärenden. Kommittén framhåller i anslutning till denna redogörelse,
att den statliga på underställningsreglerna grundade kontrollen av
kommunernas lånefinansiering uppenbarligen vore av stor betydelse för
det kommunala förmögenhetsskyddet och icke kunde undvaras. 1 jämförelse
med nämnda kontroll framstode kravet på kvalificerad majoritet för
lånebeslut som eu garanti av mindre värde. Medan understäilningsskyldigheten
vore ganska differentierad, vore bestämmelserna om kvalificerad majoritet
summariska och skilde ej mellan stora och små lån eller mellan
lån på längre eller kortare tid. De fordrade dubbel röstövervikt för beslut
att med lån finansiera ändamål, som kommunerna författningsenligt ålagts
att tillgodose. Ännu mindre gjorde de undantag för lånefinansiering beträffande
åtgärder, som kommunerna i författning bemyndigats vidtaga.
För lånekrävande insatser på bostadspolitikens område fordrades sålunda
två tredjedels majoritet.

Kungl. Maj. ts proposition nr 140.

Liknande synpunkter kunde anläggas på beslut om ingående av borgen.
Såsom särskilt otillfredsställande måste betecknas, att kvalificerad majoritet
erfordras för de borgensåtaganden, kommun kan ikläda sig vid förmedling
av statliga lån för bostadsändamål.

Kommittén avvisar i detta sammanhang ett vid de nuvarande kommunallagarnas
tillkomst framfört förslag att man skulle från kvalificerad
majoritet undantaga lånebeslut, som gällde fullgörande av kommunen
jämlikt lag eller författning åliggande förpliktelse eller tillgodoseende av
bostadsändamål. Kommittén finner en dylik gränsdragning vara föga rationell
och framhåller vidare, att ett fritagande av endast de obligatoriska
uppgifterna från kravet på kvalificerad majoritet kunde tänkas framkalla
önskemål om förvandling av vissa fakultativa uppgifter till obligatoriska.
En sådan utveckling vore emellertid betänklig ur allmänna kommunala
synpunkter.

e) Beslut om påläggande av avgifter, som erfordra utdebitering
för längre tid än fem år.

Bestämmelsen om kvalificerad majoritet för dessa beslut gäller endast
landsting. Kommittén finner dess praktiska tillämplighetsområde icke
vara särskilt betydande. Den kunde dessutom kringgås. För övrigt vore
det enligt kommitténs mening ej påkallat att för landstingens del upprätthålla
strängare regler än för primärkommunerna.

f) Beslut om införande av särskild ordning för medelsförvaltningen
i landskommun.

Kvalificerad majoritet erfordras för införande av sådan ordning för
medelsförvaltningen, som avses i 44 § 3 mom. lagen om kommunalstyrelse
på landet. I praktiken har detta lagrum kommit att avse centralisering av
olika nämnders och styrelsers medelsförvaltning till kommunalkontor.

Kommittén uppger att regeln på sina håll hindrat införande av centraliserad
medelsförvaltning. Det borde därför övervägas, om icke kravet på
dubbelt flertal borde frånträdas i detta fall. Det syntes åtminstone numera
ej fylla någon uppgift.

I detta sammanhang må anmärkas, att kommittén såsom inledningsvis
nämnts i en särskild promemoria föreslagit ändrade bestämmelser om
centraliserad medelsförvaltning in. in. Förslaget, som förutsätter att den
nuvarande regeln om kvalificerad majoritet i dessa frågor upphäves, kommer
att närmare behandlas i det följande.

g) Beslut om efterskänkande av oguldna kommuna 1-utskylder.

Kommittén påpekar, att reglerna om efterskänkande av kommunalutskylder
upphävts i samband med övergången den 1 januari 1947 till nytt
uppbördsförfarande men att de alltjämt skola tillämpas i fråga om skatt,
som förfallit til! betalning före nämnda dag. Kommittén fortsätter:

Kungl. Maj:ts proposition nr IM.

Enligt de särskilda preskriptionsreglerna i fråga om utskylder må sådana
icke uttagas senare än fem år efter utgången av det år under vilket
någon del av utskylderna enligt verkställd debitering senast skolat erläggas.
Beslut om efterskänkande av dylika äldre kommunalutskylder kunna sålunda
komma i fråga ännu några år. Enligt kommitténs mening saknas
emellertid anledning att tillämpa reglerna om kvalificerad majoritet för
sådana beslut under hela denna tid, därest övriga bestämmelser om kvalificerad
majoritet dessförinnan upphävas. De skäl av principiell art, som
anförts gentemot reglerna om det dubbla flertalet, synas i stort sett ha avseende
även å ifrågavarande stadganden. Tillämpningen av desamma bör
därför sluta vid den tidpunkt då övriga hithörande bestämmelser upphöra
att gälla.

Kommittéreservanterna.

Reservanterna ha vid sin bedömning av reglerna om kvalificerad majoritet
utgått från de starka meningsbrytningar, som förekomma i det nutida
kommunallivet till skillnad mot vad som var fallet vid kommunalförordningarnas
tillkomst. De framhålla att kommunalpolitiken numera i hög
grad bestämdes av motsättningar mellan olika samhällsklassers intressen
men att motsättningar även förekomma mellan olika kommundelar, särskilt
då tätbebyggelse ägt rum i någon del av en kommun. Betydelsen av
dessa intressemotsättningar hade ökats ju mer den kommunala verksamheten
och därmed också den kommunala beskattningen vuxit. Reservanterna
anföra i fortsättningen bl. a.:

Det är icke förvånande, att under dessa förhållanden den kvalificerade
majoriteten under tiden 1907—18 vunnit insteg i kommunalrätten. Även i
den mån man icke haft att räkna med allvarliga intressemotsättningar, har
denna ordning tett sig motiverad såsom en garanti mot »förhastade» beslut,
enär beslut av större ekonomisk räckvidd nutilldags förekomma i långt
större omfattning än i den moderna kommunalförvaltningens begynnelse.
Att två tredjedelar av de beslutande kunnat förenas har utgjort ett ännu
säkrare uttryck än den enkla majoriteten för att den segrande meningen
uppburits av starka skäl, varit sakligt välgrundad, klok och ändamålsenlig.

Men särskilt har den kvalificerade majoriteten varit av betydelse, när
inom kommunerna funnits utpräglade intressemotsättningar eller andra
motsättningar av sådan beskaffenhet att de icke på det fria övertygandets
väg kunnat övervinnas. Den kvalificerade majoriteten erbjuder i sådana
lägen en viss säkerhet för att en minoritets berättigade intressen i viktiga
angelägenheter icke bliva obehörigen åsidosatta. Den medför att den kommunala
politiken blir uttrycket för en »mera allmänt omfattad mening»,
för olika samhällsklassers samfällda vilja och i följd därav djupare förankras
i befolkningens förtroende.---

Fasthåller man, såsom utgångspunkt för bedömande av reglerna om
kvalificerad majoritet, förefintligheten inom kommunerna av utpräglade
motsättningar, särskilt betingade av motsatta ekonomiska intressen, förlora
åtskilliga av de argument, som av kommitténs flertal anförts mot den
kvalificerade majoriteten, sin övertygande kraft.

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

De olika garantier mot en mindre besinningsfull kommunalpolitik, som
kommitténs flertal ansett onödiggöra den garanti, som innefattades i den
kvalificerade majoriteten, vore vidare enligt reservanternas mening av
ringa betydelse. Det representativa systemet skapade intet skydd mot minoritetens
berättigade intressen; detsamma gällde reglerna om beredning
och bordläggning. Offentligheten och den därpå vilande kritiken vore
ganska maktlös i fall av utpräglade intressemotsättningar. Där utpräglade
sociala, politiska eller lokalt betonade intressen stode mot varandra, rubbades
styrkeförhållandena inom de kommunala representationerna endast
med svårighet.

Reservanterna ha även andra erinringar mot kommitténs principiella kritik
av reglerna om kvalificerad majoritet. De understryka emellertid, att
avvägningen av majoriteters och minoriteters rätt inom olika områden av
samhällslivet icke bör ske efter schematiska principiella riktlinjer utan
efter praktiska synpunkter, med hänsyn tagen till olika samhällsbildningars
ställning och uppgifter. Parallellen med riksdagen vore därför ej heller
avgörande; det kunde ej sägas ligga i sakens natur, att kommunala
organs majoriteter oberoende av kommunernas struktur skulle vara utrustade
med samma rörelsefrihet som folkrepresentationens.

Den väsentliga praktiska invändningen låge enligt reservanternas mening
i att »bestämmelsen kunde verka hindrade i materiellt hänseende» eller
annorlunda uttryckt: den kommunala verksamheten bleve icke tillräckligt
effektiv, den kommunala standarden icke nog hög, när en minoritet kunde
förhindra att nyttiga åtgärder vidtogos. Reservanterna finna denna frågeställning
vilseledande och anföra härutinnan:

Det låter sig för det första knappast göra att fälla omdömen med anspråk
på objektiv giltighet om huruvida beslut, som omöjliggjorts genom
kravet på kvalificerad majoritet, skulle varit gagneliga eller ej. Därom
växla meningarna nästan alltid. Ofta hör man uttalanden, att det varit till
stor fördel att beslut, som skulle varit olyckliga, på detta sätt omintetgjorts.

Men även om en objektiv måttstock funnes för bedömande av kommunalpolitiken,
har man att erinra sig, att — enligt den kommunala självstyrelsens
grundprinciper — ett sådant bedömande ej bör vara utslagsgivande.
Meningen med den kommunala självstyrelsen är ju, att kommunerna
själva skola avgöra, vad de finna nyttigt; det är — om man tills
vidare bortser från de områden där kvalificerad majoritet tillämpas —
intet fel, att en viss kommun för en mera återhållsam politik än en annan.
Det är en självklar konsekvens av lagstiftningens grundtanke: att majoriteten
i en kommun skall bestämma över kommunens politik. Men om
man av förut antydda principiella skäl icke vill acceptera denna grundtanke
utan reservationer och alltså anser det rätt och riktigt, att på vissa
områden det dubbla flertalet skall vara avgörande, kan icke denna uppfattning
rubbas av iakttagelser som gå ut på att den kvalificerade majoriteten
i vissa fall skulle hindrat beslut som man funnit nyttiga.

Reservanterna anse, att berörda spörsmål visserligen gestaltade sig något
annorlunda, då det gällde kommunernas skyldigheter, men att det icke

Kungl. Maj.ts proposition nr 740.

Beträffande kommuners och församlingars allmänna inställning till förslaget
torde få hänvisas till följande sammanställning (s. 100), som upprättats
efter samma principer som den tablå, som åberopats vid behandlingen
av remissyttrandena över förslaget om ny kommunal kompetensregel.

Till uppgifterna i sammanställningen må här endast nämnas, att besluten
om yttrande över förslaget i ett stort antal fall särskilt i städerna fattats
efter votering, att minoriteten därvid i allmänhet velat tillstyrka reservanternas
resp. kommittémajoritetens förslag samt att reservationer
till besluten av motsvarande innehåll ofta förekommit.

Kommitténs ifrågavarande förslag tillstyrkes i huvudsak av kammarkollegium,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings,
Kronobergs, Kalmar, Malmöhus, Hallands, Skaraborgs, Värmlands, Örebro,
Västmanlands, Gävleborgs, Västerbottens och Norrbottens län samt av
majoriteten inom styrelserna för svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas
förbund och svenska landstingsförbundet.

Närmast för landstingens del tillstyrkes förslaget vidare eller lämnas
utan erinran av förvaltningsutskotten vid 15 landsting. Jönköpings läns
landstings förvaltningsutskott (majoriteten) anser det vara tveksamt om
tidsläget vore lämpligt för ändring av nuvarande bestämmelser. Därest ett
slopande redan nu av den kvalificerade majoriteten skulle befinnas nödvändigt,
ville dock utskottet icke motsätta sig detta. Härvid förutsattes
dock, att reformen angående primärkommunernas kompetens finge anstå
tills vidare.

Kammarkollegium ifrågasätter bibehållande av bestämmelsen om kvalificerad
majoritet för beslut om inköp av fast egendom och länsstyrelsen i
Västmanlands län framför motsvarande önskemål beträffande beslut om
försäljning av sådan egendom. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser att
kvalificerad majoritet alltjämt bör krävas vid beslut om anslag till nya
ändamål eller behov och avstyrker sålunda i den delen kommitténs förslag.

Till de i princip tillstyrkande yttrandena kan möjligen även hänföras
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som förklarat att den icke ville
motsätta sig förslaget, om, såsom länsstyrelsen förordat, kommunernas
kompetens uttryckligen fixeras. Länsstyrelsen förutsätter vidare, att bortfallandet
av den kvalificerade majoriteten icke tages som intäkt för att
utöka omfattningen av underställningsplikten i fråga om kommunala
beslut.

Sistnämnda synpunkt understrykes även av bl. a. länsstyrelserna i Kronobergs,
Malmöhus och Värmlands län samt Jämtlands läns landstings
förvaltningsutskott.

Statskontoret framhåller, att en utvidgning av statsuppsikten över kommunerna
skulle strida mot de nuvarande strävandena att decentralisera
förvaltningen.

100

Kungl. Maj.ts proposition nr HO

= 2 :!

Oi CO l> CM CO

tO CM CO CO CO CM rf

»GCOCOCMCOCMCOrf

COCMCMCMCMrf,-<eOrfOiTHCM f»

h O d O Q

Cd CM lOt^ CM CM -f CM CO CO CC CM CO CM

M H j r-<

Cd CM CO CO rf CM rf

rfCMOCOCOCMCOCMCOrf

rf CM th CM n f.

•O G

• G 03

5 s»!f.

-G åt ce «*-< w <-> ~

2SSsÄ*gS25

101

Kungl. Maj.ts proposition nr VrO.

1 den man de remissinstanser, som sålunda tillstyrka förslaget, närmare
motiverat sin ståndpunkt ha såväl mera allmänna som speciella synpunkter
framförts. Såsom förut nämnts har argumenteringen härvid i allmänhet
anslutit till vad kommittén anfört. Här må dock återges några avsnitt
av yttranden av överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Västmanlands
län och styrelsen för landskommunernas förbund.

överståthållarämbetet anför bl. a.:

Med den förfarenhet, insikt och omdömesgillhet, som blivit allt mer utmärkande
för våra kommunalförvaltningar, torde med trygghet kunna förväntas
att frågorna utan åtskillnad regelmässigt behandlas och avgöras
med allvarlig strävan att nå ett sakligt riktigt och för det allmänna gott
resultat. Att i en krets beslutande, däri de skilda grupperna kunna sägas
vara ungefär lika kunniga i de olika frågorna och lika angelägna om det
gemensammas väl, låta ett avgörande vara beroende av vad minoriteten
må tycka, låt vara en betydande minoritet, har något förkonstlat och förlegat
över sig. Våra kommunalmän kunna förutsättas i gemen vara så erfarna
och balanserade, att de icke låta förleda sig till något, som verkligen
är förtjänt av beteckningen övergrepp med de obehagliga reaktioner
för de agerande, som dylikt i regel utlöser. Skyddet för en minoritet är
icke att söka i tillgången till rättsregler sådana som föreskrifterna om kvalificerad
majoritet utan i att få en majoritet, som besjälas av iver att
efterleva lagstiftningens syfte och sålunda låta leda sig av månhet om det
allmänna bästa.

Länsstyrelsen i Västmanlands län finner farhågorna för att majoriteten
inom kommunen skulle missbruka sin makt obefogade och framhåller att
man alltid kunde komma tillrätta med majoritetsförtryck, så länge man
icke tummade på de grundläggande demokratiska fri- och rättigheterna.
Men det funnes också något som kunde betecknas som minoritetsdiktatur
d. v. s. ett oresonligt motstånd, som en minoritet i en kommun i skydd av
bestämmelsen om kvalificerad majoritet kunde resa mot allmänt omfattade
önskemål och behövliga beslut. Ett sådant förtryck vore svårare för
den allmänna opinionen att häva.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund (majoriteten) anför:

Den demokratiska principen innebär att flertalets mening bestämmer ett
ärendes utgång. Bekänner man sig till denna princip, framstå reglerna om
kvalificerad majoritet såsom sakligt omotiverade inskränkningar, ett slags
författningsbestämda misstroendevota mot kommunens på basis av allmän
och lika rösträtt utsedda representation. Ur det politiska ansvarighetsproblemets
synpunkt äro reglerna om kvalificerad majoritet dessutom ett
oting, eftersom de icke för väljarna klargöra vem som egentligen bär ansvaret
för en omdiskuterad åtgärd. För att ett krav på större röstövervikt
för positivt beslut över huvud taget skall kunna försvaras måste därför
skäl kunna åberopas, som stödja sig på ett högre intresse än del kommunerna
äro bärare av, d. v. s. på ett statsintresse. Detta statsintresse kan
såvitt styrelsen förstår på förevarande område endast göra sig gällande i
två riktningar, dels såsom ett intresse för atl kommunerna icke genom

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

okloka beslut äventyra sin ekonomi och förmåga att fullgöra sina av staten
ålagda uppgifter, dels såsom ett intresse för att kommunerna i sin ekonomiska
politik icke företräda med den statliga politiken på området
skarpt divergerande linjer. Om detta resonemang är riktigt, kan diskussionen
genast inskränkas till spörsmålet om kravet på kvalificerad majoritet
har någon uppgift att fylla i fråga om kommunala beslut rörande lån
och borgen.

I fråga om sistnämnda beslut vore, framhåller styrelsen vidare, de statliga
intressena emellertid redan tillgodosedda genom underställningsreglerna.
I den mån reglerna om kvalificerad majoritet för låneupptagande
och borgen kunde tilläggas någon självständig betydelse vore denna begränsad.
Men även om man erkände en viss verkan hos ifrågavarande regler
— den skulle möjligen ligga i att de skyddade kommande generationer
kommunmedlemmar för ett nedärvt hårt skattetryck, samt på så sätt ökade
deras möjligheter till självverksamhet — följde därav ej att dessa regler
i sin nuvarande utformning skulle vara motiverade. Härutinnan anför styrelsen: För

det första är det nämligen uppenbart att s/3-kravet i sig självt är
obilligt hårt mot den majoritetsgrupp, som dock i första hand bär ansvaret
inför väljarna och att detta tal därför borde ersättas med lägre bråktal.
Vidare är det klart att från reglernas tillämpning till eu början alla underställningsfria
lån borde undantagas, eftersom dessas existens på längre
sikt saknar betydelse för kommunernas ekonomi. Självfallet — emedan staten
så att säga legitimerat dem — måste också sådana lån undantagas, som
ha omedelbart samband med statliga stödåtgärder såsom exempelvis de
som härleda sig ur den statliga bostadshjälpen. Slutligen borde, med
samma motivering, från regelns tillämpning undantagas en serie utgiftsändamål,
som på grund av författningsföreskrifter framstå såsom oundgängliga
därför att de i själva verket gälla av staten ålagda föranstaltningar.
I stället för de nuvarande reglerna i 23 § 2 mom. LI\L och motsvarande
lagrum i övriga kommunallagar skulle då träda ett helt komplex
av undantagsregler, vilka allt efter den kommunala verksamhetens utveckling
bleve i behov av ändring och förnyelse. För sin del kan styrelsen icke
tillstyrka en sådan ordning.

Bland de mera speciella spörsmål, som i detta sammanhang tillvunnit
sig särskilt intresse är frågan om koinmunindelningsreformens betydelse.
I några yttranden har understrukits vad kommittén anfört om risken för
att föreskrifter om kvalificerad majoritet skulle missbrukas i de nybildade
kommunerna. Sålunda framhåller länsstyrelsen i Jönköpings län, att det
för sammansmältningen av de olika delar, som ingå i de nya storkommunerna,
vore av vikt att spekulation i särintressen icke främjades genom
bibehållande av möjligheten för en relativt ringa minoritet att bromsa genomförandet
av åtgärder, som kunna vara ändamålsenliga för kommunen.

Värmlands läns landstings förvaltningsutskott anser att betydande slitningar
kunde riskeras under den närmaste tiden efter reformens genomförande,
om nu gällande bestämmelser bibehölles. Med hänsyn till oenig -

103

Kungl. Maj.ts proposition nr HO.

heten i dessa frågor inom Värmlands län kunde det nämligen på goda
grunder befaras, att bestämmelserna om dubbel majoritet komma att utnyttjas,
särskilt för att bromsa utvecklingen i vissa tätorter.

Många remissinstanser ansluta sig emellertid till kommittéreservanternas
uppfattning, att den förestående kommunindelningen utgjorde ett skäl
mot att så länge utpräglade motsättningar mellan förut självständiga kommuner
kvarstå inom de nya kommunerna, avskaffa ifrågavarande regler.

Kommunindelningsreformen medför, att fullmäktige kommer att bli
obligatoriska i praktiskt taget alla borgerliga kommuner. Betydelsen härav
för frågan om avskaffandet av den kvalificerade majoriteten inom dessa
kommuner understrykes i flera yttranden. Kammarkollegium finner, att
fullmäktigeinstitutionens så gott som fullständiga införande komme att
förstärka de förefintliga garantierna för en besinningsfull kommunalförvaltning
och såtillvida försvaga det behov av särskilt minoritetsskydd
som kunde föreligga och som tillgodosågs genom bestämmelserna om kvalificerad
majoritet. Länsstyrelsen i Hallands län anser, att den berörda
institutionen innebure den bästa garantin mot missbruk av en knapp majoritet
inom kommunens beslutande myndigheter.

De anförda synpunkterna ha föranlett några kommunala organ (municipalstämman
i Tidans municipalsamhälle och kyrkofullmäktige i Alingsås),
att tillstyrka förslaget om avskaffande av den kvalificerade majoriteten
endast såvitt angår ärenden, som avgöras av fullmäktige.

Länsstyrelserna i Kristianstads och Älvsborgs län framhålla, att det
ännu existerade ett stort antal kommuner, där fullmäktigeinstitutionen ej
vore införd (av 217 landskommuner i Älvsborgs län hade endast 122 infört
fullmäktige). Sistnämnda länsstyrelse uppger, att det ingalunda vore
sällsynt, att man vid kommunal- eller kyrkostämma lyckades med hjälp
av hopsamlade meningsfränder genomdriva beslut, som icke omfattas av
flertalet kommunmedlemmar. Enligt länsstyrelsens mening borde därför
en lagändring ej träda i kraft förrän samtidigt med att den nya koinmunindelningen
genomfördes.

Samma uppfattning har även framförts i yttranden från några kommuner.

Ett uppslag från kommunalt håll i syfte att hindra tillfälliga majoriteter
från att göra kuppförsök och undvika s. k. »hoppande majoritet» göres
vidare av länsstyrelsen i Kalmar län, som ifrågasätter införande av en bestämmelse
därom alt beslut med enkel majoritet i de frågor, vilka f. n.
fordra kvalificerad majoritet, icke må fattas med mindre beslutet biträtts
av minst hälften av den kommunala representationens ledamöter.

Kommittéreservanternas förslag att endast i begränsad utsträckning upphäva
reglerna om kvalificerad majoritet förordas mer eller mindre bestämt
av länsstyrelserna i Södermanlands, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Köp -

104

Kungl. Maj.ts proposition nr liO.

parbergs, Västernorrlands och Jämtlands län, landstingens förvaltningsutskott
i Malmöhus, Hallands samt Göteborgs och Bohus lön1 ävensom av
flertalet av de kommuner och församlingar, som avstyrka kommittéförslaget.
En reservant inom envar av styrelserna för svenska stadsförbundet,
svenska landskommunernas förbund och svenska landstingsförbundet har
anslutit sig till samma linje.

En annan reservant i styrelsen för svenska landskommunernas förbund
anser, att ett förfaringssätt liknande det i Norge tillämpade bort övervägas
såsom ett alternativ. Förfaringssättet skulle för svenska förhållanden
innebära, att om ett beslut ej får två tredjedels majoritet, skall fullmäktige
behandla saken vid ett senare sammanträde. Uppnås ej heller då sådan
majoritet skall beslutet underställas regeringen, om minoriteten med
visst flertal inom sig påfordrar det vid samma sammanträde.

Länsstyrelsen i Östergötlands län samt Kronobergs och Västerbottens
läns landstings förvaltningsutskott1 avstyrka helt att nu gällande föreskrifter
om kvalificerad majoritet ändras; förstnämnda förvaltningsutskott
har dock endast yttrat sig beträffande landstingslagens bestämmelser.
Statskontoret anser, att reglerna om dubbelt flertal vid beslut i ämnen av
större ekonomisk betydelse ej borde upphävas, om någon tillfredsställande
lösning av frågan om andra garantier mot oöverlagda beslut ej skulle
kunna ernås.

Länsstyrelsen i Uppsala län förordar i likhet med kommittémajoriteten
upphävande av bestämmelserna om kvalificerad majoritet vid beslut om
inköp av fast egendom samt beslut om upplåning eller borgen men är i
övrigt ense med reservanterna. Länsstyrelsen hade dock velat överväga
avskaffande av den kvalificerade majoriteten även för beslut om anslag
till nya ändamål eller behov, därest en tillfredsställande kompelensregel
föreslagits.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län avstyrker upphävande av bestämmelserna
om kvalificerad majoritet för kommunala beslut inom sådana verksamhetsområden,
där det låge inom kommunernas fria skön att avgöra, i vilken
omfattning och på vad sätt de ville vara verksamma. Beträffande övriga
kommunala beslut, som nu fordra dubbelt flertal, instämmer länsstyrelsen
däremot med kommitténs majoritet härutinnan.

De myndigheter, vilka sålunda avstyrka kommitténs förslag, ha i allmänhet
såsom skäl för sin mening åberopat i huvudsak enahanda synpunkter
som kommittéreservanterna eller hänvisat till deras uttalanden. I flera
yttranden har framhållits att de nu gällande bestämmelserna icke medfört
några egentliga olägenheter. Det har även påpekats att regler om kvalificerad
majoritet spelade en viss roll inom bolags- och föreningsrätten.

1 Majoriteten inom förvaltningsutskotten, där reservationer avgivits för tillstyrkande av
kommitténs förslag.

105

Kungl. Maj.ts proposition nr l''i0.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anför:

Reglerna om kvalificerad majoritet torde knappast, som kommitténs majoritet
velat göra gällande, hava varit hinderliga för ett effektivt och rationellt
arbete inom kommunernas beslutande myndigheter. Svårigheter
att uppnå erforderlig kvalificerad majoritet torde i regel hava mött i sådana
fall, då en minoritet inom en kommun ansett för densamma myckel
väsentliga intressen hotade. Reglerna om kvalificerad majoritet kunna väl
i sådana fall knappast betecknas som en onödig spärr utan måste väl i
stället betraktas som ett medel att förmå en relativt obetydlig majoritet
att söka sådana lösningar, som kunna tillgodose jämväl minoritetens berättigade
intressen och synpunkter.

Som ett skäl för avskaffande av reglerna om dubbelt flertal har kommitténs
majoritet bland annat åberopat den förestående allmänna nyindelningen
av de borgerliga primärkommunerna. ----

Enligt länsstyrelsens uppfattning bör en sådan engångsföreteelse som
den nya kommunindelningen knappast tillmätas någon avgörande betydelse
för frågan om bibehållande eller slopande av kommunallagarnas regler
om kvalificerad majoritet. Skall likväl över huvud taget i detta sammanhang
någon hänsyn tagas till kommunindelningen, måste densamma
snarast utgöra ett skäl emot att nu avskaffa reglerna om kvalificerad majoritet.
Värdet av ett bibehållande av dessa bestämmelser kan komma att
under första tiden efter kommunsammanslagningen framstå särskilt tydligt
i sådana fall, då två tämligen jämnstora socknar förenats till en
kommun.

Länsstyrelsen ställer sig, med hänsyn till vad sålunda anförts, mycket
tveksam till, om någon ändring bör göras i fråga om kommunallagarnas
regler om kvalificerad majoritet. I varje fall synes man i detta avseende
icke böra gå längre än vad de båda reservanterna föreslagit.

Den förestående kommunsammanslagningen anföres även i andra yttranden
såsom ett skäl mot kommitténs förslag. Sålunda framhåller länsstyrelsen
i Jämtlands län, att starkt motstånd mot sammanslagning av
kommuner i åtskilliga fall förekommit inom länet. Detta motstånd hade
särskilt framträtt inom mindre kommuner, vilka ifrågasatts sammanslagna
med större, varvid framhållits risken av att den mindre kommunen
efter sammanslagningen skulle bliva »förtryckt» av den större. Vetskapen
om förhandenvaron av bestämmelser om kvalificerad majoritet
hade emellertid varit ägnad att minska motståndet mot reformen. — Länsstyrelsen
tillfogar bl. a. att en friktionsfri sammansmältning av de förut
självständiga kommunerna icke kunde främjas genom en ordning, som
gör det möjligt för den folkrikare av dem att handla utan hänsyn till den
andra.

Sambandet med förslaget om en utvidgning av den kommunala kompetensen
understrykes i några yttranden. I likhet med kommittéreservanterna
anser sålunda länsstyrelsen i Kopparbergs län, att behovet av den
garanti som ligger i bestämmelserna om kvalificerad majoritet i vissa frågor
ökades, om en sådan utvidgning genomfördes. Länsstyrelsen i Blekinge

106

Kungl. Maj.ts proposition nr lbO.

län förmenar att erfarenheterna av den vidgade kompetensen borde avvaktas,
innan ifrågavarande bestämmelser ändrades. Länsstyrelsen i Västernorrlands
län lägger i detta sammanhang särskild vikt vid regeln om
kvalificerad majoritet för beslut om anslag till nya ändamål och anför
bl. a.:

Om en kommun vill beträda helt nya vägar och inrikta sig på uppgifter,
som icke enligt gällande lagstiftning åvila kommunerna eller av statsmakterna
rekommenderats för kommunal verksamhet, synes det rimligt
att frågan huruvida uppgiften skall kunna anses vara en kommunal angelägenhet
får avgöras enligt särskilda regler. Det kan icke verka tillfredsställande
att halva antalet fullmäktige med hjälp av ordförandens utslagsröst
skall kunna sätta i gång med en helt ny kommunal verksamhet, som
andra hälften av fullmäktige bestämt ogillar. En sådan självstyrelse vore
föga förtroendeingivande och skulle i själva verket strida mot en av självstyrelsens
viktigaste grundförutsättningar: intressegemenskapen. Ett med
dubbel majoritet fattat beslut kan däremot utgöra ett godtagbart kriterium
på att den nya uppgiften verkligen omfattas av ett mera allmänt intresse
inom kommunen.

De särskilda stadgandena om kvalificerad majoritet ha i några fall föranlett
uttalanden vid remissbehandlingen. Dessa redovisas i det följande
under förut begagnade rubriker.

a) Beslut om avhändande av fastighet eller därifrån
härflytande rättighet eller inköp av fastighet.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser det möjligen kunna ifrågasättas,
om ej beslut om försäljning av fast egendom borde fattas med dubbelt
flertal, särskilt om ett sådant beslut skulle innebära en försäljning
till lägre pris än marknadspriset eller det pris, som kommunen själv erlagt
vid förvärvet av en fastighet. För att ett dylikt beslut icke skulle få
sken av ett obehörigt gynnande, vore det angeläget att detta omfattades
av så stor enighet som möjligt.

Kammarkollegium gör vissa erinringar mot förslaget om avskaffande
av den kvalificerade majoriteten för beslut om förvärv av fastigheter, vilka
icke äro erforderliga för genomförande av fastställd stadsplan, tomtindelning
eller generalplan, samt anför härutinnan:

Kollegiet tänker närmast på utläggande av reservat för friluftsliv och
tör framtida bebyggelse. Såsom reservanterna erinrat, har den kommunala
inköpspolitiken en grundläggande betydelse för en kommuns hela utveckling.
Dess ekonomiska konsekvenser kunna vara högst betydande, och genom
densamma bestämmes ofta i vilken riktning kommunens utveckling
kommer att gå och vad för karaktär denna skall få. Sådana frågor behöva
icke vara partiskiljande, och ett bibehållande för deras del av den kvalificerade
majoriteten kan icke gärna missbrukas i partitaktiskt syfte. Bestämmelserna
kunna emellertid få en stor medelbar betydelse för det goda
förhållandet mellan en större stad och dess grannkommuner, och det synes
därför kunna ifrågasättas huruvida icke beslut om förvärv av sådan mark
inom främmande kommun bör förutsätta, att inom fullmäktige relativ

107

Kungl. Maj.ts proposition nr HO.

enighet härom föreligger i form av dubbelt flertal. Då genom en dylik
markpolitik död hand kan läggas över en grannkommuns utveckling, synes
det därjämte kunna ifrågasättas, huruvida icke till skydd för denna
borde meddelas föreskrift om underställningsskyldighet för sådant förvärv.

b) Beslut om anslag till nytt ändamål eller behov.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län framhåller att ett beslut, som vederbörande
fullmäktigeinstitution med knapp majoritet fattat, långt ifrån alltid
stämde överens med den mening, som omfattades av majoriteten av kommunens
invånare. Särskilt när det gällde att låta kommunen anslå medel
till uppgifter, varom förut ej varit fråga, borde hänsyn tagas till detta förhållande.
Länsstyrelsen ansåge därför skäl tala för att bibehålla kravet
på kvalificerad majoritet beträffande beslut, som innefattade anslag till
nytt ändamål eller behov.

Liknande synpunkter anföres av länsstyrelsen i Västernorrlands län,
som anser att bestämmelsen — med den restriktiva tolkning begreppet
»nytt ändamål» i praxis erhållit — varit till betydligt större gagn än hinder
för den kommunala självstyrelsens sunda utveckling. Bestämmelsen
borde emellertid omformuleras så att dess ordalydelse överensstämde med
gängse tolkning. Eventuellt kunde därvid den ytterligare inskränkningen
göras att såsom nytt ändamål icke skulle anses uppgift, som inom jämförbara
kommuner mera allmänt gjorts till föremål för kommunal verksamhet.

g) Beslut o in efterskänkande av o g u 1 d n a ko in in u n a 1-u t s k y 1 d e r.

Länsstyrelsen i Värmlands län anser det kunna ifrågasättas, huruvida
kravet på kvalificerad majoritet borde eftergivas beträffande dessa beslut.
I samband med uppbördsreformen hade så sent som genom lag den 29
juni 1946 förordnats, att detta krav skulle tillämpas endast i fråga om
utskylder, som förfallit till betalning före den 1 januari 1947. Länsstyrelsen
medgåve emellertid, att ett borttagande av kravet på kvalificerad
majoritet icke vore av större betydelse ur praktisk synpunkt.

Departementschefen.

Samtliga kommunallagar innehålla bestämmelser att för giltighet av
vissa beslut skall fordras två tredjedelar av de i omröstningen deltagandes
röster. För primärkommunernas del kräves sålunda i allmänhet kvalificerad
majoritet för beslut om inköp och försäljning av fast egendom, anslag
till nya ändamål eller behov samt upplåning eller borgen. I vissa särskilt
skattetyngda kommuner gälla motsvarande bestämmelser även för
andra anslagsbeslut än de som avse nya ändamål eller behov, och i landskommuner
och församlingar fordras kvalificerad majoritet vid några be -

108

Kungl. \Iaj:ts proposition nr 140.

slut, som innebära avvikelse från vad lagen föreskriver om dag för stämma
och om kungörande av tid och ställe för kommunala sammanträden. Även
beslut i en landskommun om anordnande av kommunalt kassakontor eller
av centraliserad medelsförvaltning kräver dubbelt flertal. Under en övergångstid
efter nya uppbördsförordningens ikraftträdande fordras vidare
regelmässigt kvalificerad majoritet för efterskänkande av oguldna kommunalutskylder.

Landstingslagens bestämmelser om kvalificerad majoritet äro likartade.
Beslut om försäljning av fast egendom och anslag till nya ändamål kräva
sålunda dubbelt flertal även för landstingens del och detsamma gäller vissa
beslut om upplåning och borgen. Bland beslut i frågor av annan karaktär,
som fordra två tredjedels majoritet i landstinget, märkas beslut om bildande
av valkrets med mindre folkmängd än den i lagen särskilt föreskrivna
samt beslut om s. k. territoriell skattedifferentiering.

En återblick på de regler, som tidigare gällt på detta område, visar att
systemet med kvalificerad majoritet som villkor för giltighet av vissa beslut
av ekonomisk natur icke ansetts utgöra något nödvändigt element i
svensk kommunalförvaltning. De flesta av bestämmelserna härom funnos
nämligen icke i 1862 års kommunalförordningar i deras ursprungliga lydelse.
Och den utveckling av kommunernas ekonomiska verksamhet, som
skedde i slutet av 1800-talet och som tog sig uttryck bl. a. i kommunernas
deltagande i järnvägsbyggandet, ansågs ej heller påkalla några bestämmelser
om kvalificerad majoritet. Landstingsförordningen upptog visserligen
från början föreskrifter om kvalificerad majoritet för beslut av ekonomisk
betydelse. Nämnda föreskrifter betingades emellertid av det speciella förhållandet,
att landstingen då voro helt nya och oprövade institutioner,
sammansatta och arbetande efter andra grunder än den ståndsindelade
riksdagen.

Det var först då nya samhällsgrupper i samband med rösträttsreforinen
1907—09 bereddes ett ökat inflytande i kommunerna, bl. a. genom atl
fyrktalsberäkningen på landsbygden avskaffades och röstmaximum för
varje röstande sattes till 40, som det ansågs nödvändigt och lämpligt atl
i någon mera väsentlig utsträckning införa bestämmelser om kvalificerad
majoritet för primärkommunernas del. Och då den lika och allmänna rösträtten
genomfördes 1918, ansågs det påkallat med ytterligare garantier
mot en mindre förtänksam kommunalpolitik i form av nya regler om kvalificerad
majoritet.

De huvudsakliga motiven för dessa utvidgningar av området för den kvalificerade
majoriteten äro uppenbara: man ansåg att demokratiseringen
kunde leda till mindre väl överlagda beslut i kommunerna och ville skapa
en motvikt mot ett alltför stort inflytande av de nytillkomna väljarkategorierna.

Kommittén har funnit, att dessa motiv liksom skälen för landstingsför -

Kungl. Maj:ts proposition nr HO.

röra några av de synpunkter, koinmittéreservanterna lagt på problemet om
den kvalificerade majoriteten.

Reservanterna ha underkänt de skäl, som av kommittén anförts mot att
bestämmelserna om kvalificerad majoritet bibehållas, och ha förordat, att
de viktigaste av dessa regler skola kvarstå i kommunallagarna. Deras uppfattning
delas av flera remissmyndigheter. Reservanterna hänvisa till de
starka politiska, sociala och lokala motsättningar, som enligt deras mening
förekomma på många håll i kommunerna. De anse att det med hänsyn till
dessa motsättningar vore särskilt betydelsefullt att ha ett minoritetsskydd
i form av kvalificerad majoritet. Denna medförde att den kommunala politiken
bleve uttryck för en mera allmänt omfattad mening; strävandena
att åstadkomma enighet främjades enligt reservanterna kraftigt av dess
förhandenvaro.

Reservanterna torde emellertid ha väsentligt överdrivit omfattningen och
betydelsen av motsättningarna mellan olika intressen inom kommunalpolitiken.
Vid 1946 års allmänna kommunalval framträdde visserligen politiska
partier i samtliga städer och 88,5 procent av de landskommuner, som
valde fullmäktige. I allmänhet synas likväl icke partisynpunkter i någon
högre grad sätta sin prägel på det kommunala arbetet, i varje fall icke inom
landskommunerna. Detta torde i stället många gånger karakteriseras av
ett samarbete över partigränserna till kommunens bästa. Den även av reservanterna
vitsordade samarbetsviljan och strävan att åstadkomma enhälliga
beslut beror sannolikt endast i ringa mån på reglerna om kvalificerad
majoritet — enligt en av kommittén lämnad, vid remissbehandlingen
icke motsagd uppgift ha dessa regler i vidsträckt omfattning stannat på
papperet. Samarbetsviljan torde snarare grunda sig på det gemensamma
intresset oberoende av partifärg för den egna kommunens utveckling och
på den samhörighetskänsla, som denna intressegemenskap många gånger
för med sig.

Även för landstingens del spela de politiska meningsskiljaktigheterna
sannolikt icke någon större roll. De frågor, som dominera landstingens
sammanträden, äro väl i allmänhet ej av parliskiljande natur. Däremot
torde ej sällan lokala motsättningar förekomma inom landstingen. Kravet
på kvalificerad majoritet för vissa beslut torde emellertid vara föga ägnat
att överbrygga dylika motsättningar. Dessa avse ofta förläggningen av ett
sjukhus, en skola e. d., som förr eller senare måste inrättas. Valet står
kanske mellan två platser. I den mån beslutet är sådant att kvalificerad
majoritet kräves för dess giltighet, kan i en sådan situation det lokala intresse,
som representeras av en minoritet, endast göra sig gällande i negativ
riktning. Minoriteten kan hindra, att anstalten förlägges till den plats,
som företrädes av eu majoritet inom församlingen. Dylika konsekvenser
av den kvalificerade majoriteten äro uppenbarligen ägnade att skärpa de
lokala motsättningarna. Just därför att dessa ofta avse frågor, där en

112

Kungl. Maj.ts proposition nr /JO.

kompromiss ej är tänkbar, kunna de leda till ett utnyttjande av den kvalificerade
majoriteten, som nedsätter effektiviteten hos det beslutande organet
och bromsar utvecklingen.

De anförda synpunkterna synas gälla även beträffande de lokala motsättningar,
som kunna tänkas komma att uppstå i vissa av de kommuner,
som bildas vid den nya kommunindelningen. Avskaffas den kvalificerade
majoriteten får visserligen såsom reservanterna påpekat den folkrikare delen
av en ny kommun större möjligheter att handla utan hänsyn till den
andra delen. Det kan då föreligga en fara för majoritetsförtryck som är
ägnad att minska förtroendet för reformen. Men detta synes mig vara ett
mindre ont än de olägenheter i form av hinder för en effektiv kommunal
verksamhet och skärpta lokala motsättningar, som enligt vad nyss sagts
kunna följa av att regler om kvalificerad majoritet alltjämt gälla. I motsats
till reservanterna anser jag att en snabb och friktionsfri sammansmältning
av de olika delarna av en ny kommun icke främjas av dessa
regler.

Kommittéreservanterna och de remissinstanser, som anslutit sig till dem,
synas mig ej heller i övrigt ha till stöd för sin uppfattning, att systemet
med kvalificerad majoritet bör bibehållas, åberopat skäl av sådan tyngd,
att de kunna uppväga vad som av kommitténs flertal anförts mot detta
system.

Emellertid har såsom redan påpekats kommittén även anlagt vissa speciella
synpunkter huvudsakligen av praktisk natur på en var av de olika
typer beslut, som kräva kvalificerad majoritet. Några remissmyndigheter,
som dela kommitténs principiella inställning till den kvalificerade majoriteten,
ha förordat att nuvarande bestämmelser bibehållas för viss eller
vissa grupper av beslut. Jag kommer därför i det följande att särskilt behandla
de viktigaste av dessa regler. De bestämmelser, om vars upphävande
kommittén är enig, anser jag mig däremot icke behöva uppehålla
mig vid. Dessa bestämmelser avse beslut om beviljande eller höjande av
anslag i vissa skattetyngda kommuner, landstings beslut om påläggande
av avgifter, som fordra utdebitering för längre tid än fem år, samt beslut
av landskommun om införande av särskild ordning för medelsförvaltningen.

Beträffande regeln om kvalificerad majoritet för beslut om inköp
eller försäljning av fast egendom har kommittén särskilt understrukit
olägenheten av att kommunala fastighetsförvärv alltid kräva
dubbelt flertal. Vad kommittén härvid anfört om betydelsen ur bl. a. bostadspolitisk
synpunkt av kommunala markförvärv i tätortsbebyggelsens
omgivningar har fått förnyad aktualitet genom markutredningens nyligen
framlagda betänkande med förslag till vissa ändringar i expropriationslagstiftningen
(SOU 1948:4). Utredningen föreslår nämligen en vidgad expropriationsrätt
för kommun för att i dess ägo överföra mark, som med

113

Iiungl. Maj.ts proposition nr 140.

hänsyn till kommunens framtida utveckling erfordras för tätortsbebyggelse.
Avsikten är bl. a. att tillgodoföra kommunen och ej den enskilde markägaren
den värdestegring marken kan undergå vid sådan bebyggelse. Värderingsreglerna
äro avpassade så att det kommunala initiativet till markförvärv
måste tagas på ett tidigt stadium för att detta tillgodoförande skall
kunna ske. Därest detta förslag förverkligas, blir det uppenbarligen av
vikt att kommunala fastighetsförvärv genom godvilliga överenskommelser
med markägarna icke förhindras eller förhalas genom regler om kvalificerad
majoritet vid beslut om dylika förvärv. Ett av huvudsyftena med
den föreslagna lagstiftningen skulle ju då kunna förfelas.

Med sistnämnda förhållande i sikte och med hänsyn till den även av reservanterna
vitsordade angelägenheten av aktiva kommunala insatser på
bostadsförsörjningens område finner jag vad i reservationen till betänkandet
och i ett remissyttrande — kammarkollegium — anförts på denna
punkt icke utgöra tillräckliga skäl för att här bibehålla den kvalificerade
majoriteten.

I sistnämnda yttrande har även ifrågasatts en föreskrift om underställningsskyldighet
vid kommuns förvärv av mark inom annan kommuns område.
Jag har emellertid lika litet på detta som på något annat område, där
den kvalificerade majoriteten föreslås avskaffad, funnit tillräckliga skäl
föreligga för att tillstyrka någon utvidgning av underställningsplikten.

Vad angår de anmärkningar, som riktats mot ett undanröjande av kravet
på kvalificerad majoritet vid försäljning av fastighet, äro dessa knappast
av så speciell karaktär att de tarva särskilt bemötande.

I fråga om kravet på kvalificerad majoritet vid beslut om anslag till
nytt ändamål eller behov anknyter kritiken mot kommitténs
förslag bl. a. till den utvidgning av den kommunala kompetensen, som
kommittén föreslagit. Man framhåller, att om denna utvidgning genomfördes
och kommunerna finge möjlighet att föra in den kommunala verksamheten
på helt nya banor, det bleve större behov av den garanti mot
förhastade eller okloka beslut, som den kvalificerade majoriteten utgjorde.
Det vore nämligen icke tillfredsställande, om en knapp majoritet skulle
kunna sätta i gång med en helt ny verksamhet, som en stor del av representationen
och kanske en majoritet bland kommunens invånare ogillade.
Dessa invändningar mot att avskaffa den kvalificerade majoriteten för anslag
till nya ändamål kunna icke helt frånkännas berättigande. Emellertid
stå de från mina utgångspunkter i mindre god överensstämmelse med de
motiv, som uppbära förslaget om kompetensutvidgning. Detta avser ju, såsom
förut framhållits, att stärka den kommunala självstyrelsen genom att
ge kommunerna en friare ställning och nya utvecklingsmöjligheter. Det
grundar sig sålunda på förtroende för den kommunala förvaltningen. Det
framstår då som föga konsekvent att just med tanke på de ökade befogen 8

— Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 140.

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

heterna hålla fast vid en bestämmelse, som åtminstone i viss mån måste
anses som ett uttryck för misstroende mot samma förvaltning. Härtill kommer
att bestämmelsen visat sig vara svårtolkad och av mindre räckvidd
än ordalydelsen synes utvisa. Särskilda tolkningssvårigheter torde, som
kommittén framhåller, komma att uppstå i de genom kommunsammanslagning
nybildade kommunerna. Bestämmelsen skulle även kunna verka
hindrande för en effektiv förvaltning i dessa kommuner.

Vad angår reglerna om dubbelt flertal vid beslut om upplåning
eller borgen, kan jag inskränka mig till att understryka vad kommittén
anfört om dessa reglers ringa värde som garanti i jämförelse med
bestämmelserna om underställning av kommunala lånebeslut. Vidare må
framhållas, att de praktiska olägenheterna av att kvalificerad majoritet
även kräves för beslut om åtgärder, som kommunerna ålagts eller i författning
bemyndigats vidtaga, särskilt framträda här. Att, såsom i ett
yttrande ifrågasatts, med hänsyn härtill upphäva ifrågavarande regler i
vad de angå sistnämnda beslut men bibehålla dem i övrigt, vore som kommittén
påpekar föga rationellt.

Beträffande kommunalutskylder förfallna före 1 januari 1947 gäller att
de kunna efterskänkas genom beslut av fullmäktige eller stämma. Dessa
beslut fordra sedan 1918 kvalificerad majoritet. Några särskilda skäl att
under den korta övergångstid, under vilken efterskänkande kan komma
i fråga, bibehalla just denna regel om kvalificerad majoritet ha ej åberopats.

I enlighet med vad sålunda anförts anser jag, att samtliga bestämmelser
i kommunalförfattningarna om kvalificerad majoritet för beslut av ekonomisk
natur böra upphävas. Jag vill alltså i likhet med kommittén förorda,
att i kommunallagarna upptagna krav på sådan majoritet undanröjas i
fråga om beslut om inköp och försäljning av fast egendom, beviljande av
anslag till nytt ändamal eller behov, beviljande eller höjande av anslag i
vissa skattetyngda kommuner, beviljande av anslag, vartill medel skola
anskaffas genom upplåning, ävensom upptagande eller förnyande av lån
samt ingående av borgen eller förlängning av tiden för återbetalande av
erhållet lån, landstings beslut om påläggande av avgifter, som fordra utdebitering
för längre tid än fem år, samt beslut av landskommun om införande
av särskild ordning för medelsförvaltningen. Vidare förordar jag
att regeln om särskild röstövervikt för beslut om efterskänkande av
oguldna kommunalutskylder skall upphöra att gälla.

Kungl. Maj.ts proposition nr HO.

115

IV. Antalet ledamöter i kommunernas fullmäktigerepresentationer.

Gällande bestämmelser.

Enligt 30 § lagen om kommunal styrel se på landet bestämmes kommunalfullmäktiges
antal i förhållande till folkmängden sålunda, att

kommun med 2 000 invånare eller därunder utser 15—20 fullmäktige,
kommun med över 2 000 till och med 5 000 invånare utser 15—25,
kommun med över 5 000 till och med 10 000 invånare utser 20—30, samt
kommun med över 10 000 invånare utser 25—40.

Kommunalstämman beslutar, med iakttagande av vad nu är sagt, huru
många kommunalfullmäktige skola utses för kommunen. Om beslutet skall
länsstyrelsen ofördröjligen underrättas.

Om stadsfullmäktiges antal finnas regler i 10 § lagen om kommunalstyrelse
i stad. För städer med upp till 10 000 invånare gälla motsvarande
bestämmelser som för landskommunerna. Beträffande övriga städer
gäller, att

stad med över 10 000 till och med 20 000 invånare utser 25—40 fullmäktige,

stad med över 20 000 till och med 40 000 invånare utser 35—50, samt
stad med över 40 000 invånare utser 45—60.

Antalet stadsfullmäktige fastställes inom dessa gränser av allmänna
rådstugan.

Vid minskning av folkmängden under de gränser, som angivas i lagen,
måste vid nästa val erforderlig reducering ske av antalet ledamöter i fullmäktige,
ökas folkmängden så att kommunen kommer i en grupp med
högre minimiantal fullmäktige och understiger till följd härav fullmäktiges
antal detta minimum, synes utökning av antalet fullmäktige böra ske vid
närmast följande val.

Indelning i valkretsar för fullmäktigeval skall ske i kommun med mer
än 10 000 invånare.

I fråga om antalet kyrkofullmäktige i församlingarna gälla enligt 27 §
1 mom. lagen om församlingsstyrelse motsvarande regler som beträffande
kommunalfullmäktige. Det närmare bestämmandet av antalet ankommer
på kyrkostämman.

Vad angår rnunicipalsamhälle skola enligt 8(3 § lagen om kommunalstyrelse
på landet i detta avseende tillämpas samma regler som gälla för landskommunerna.
Enligt 90 § äger emellertid Kungl. Maj:t, där i visst fall särskilda
omständigheter påkalla undantag från eljest gällande regler, att i
ärendet förordna eller tv prövas skäligt. Med stöd härav torde Kungl. Maj:l
kunna för visst fall bestämma annan gräns för antalet fullmäktige än den
eljest tillämpliga eller själv fixera antalet.

116 Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

För Stockholm och dess församlingar gälla särskilda regler om antalet
fullmäktige.

De angivna bestämmelserna om antalet fullmäktige i de borgerliga primärkommunerna
ha bestått oförändrade sedan 1922. Metoden att bestämma
fullmäktiges antal inom vissa latituder, hänförliga till folkmängden, infördes
för städernas del 1862 och för landskommunernas del 1913. Uppdelningen
i grupper var härvid densamma som den nu bestående medan
däremot latituderna voro något annorlunda. Bl. a. var antalet fullmäktige
i den lägsta storleksgruppen fixerat till 20.

Reformförslag.

I motioner vid 1947 års riksdag (I: 69 av herr Lodenius m. fl. och II: 128
av herr Boman i Stafsund in. fl.) hemställdes, att riksdagen måtte begära
utredning om sådan ändring i bestämmelserna om antalet fullmäktige i de
borgerliga primärkommunerna, att latituderna för maxiiniantalet fullmäktige
vidgades. I motiveringen hänvisade motionärerna till kommunindelningsreformen.
De framhöllo bl. a., att det icke minst ur psykologisk synpunkt
syntes vara befogat att i lagstiftningsväg öka möjligheterna för de
små kommunernas invånare att efter sammanläggningen erhålla representation
inom den större enhetens beslutande organ.

Konstitutionsutskottet anförde i utlåtande (nr 3) i anledning av motionerna
bl. a. följande:

I enlighet med den år 1946 beslutade kommunala nyindelningsreformen
skola ett stort antal mindre kommuner försvinna genom sammanläggning
med varandra eller med större kommuner. Av gällande bestämmelser om
fullmäktiges antal följer, att lokala intressen kunna bliva eftersatta därigenom
att delar av den nya kommunen ej bliva representerade i fullmäktigeförsamlingarna.
Särskilt under en övergångstid kan detta förhållande
medföra påtagliga olägenheter inom de nybildade kommunala enheterna.

Utskottet finner i likhet med motionärerna, att en vidgning av möjligheten
att utöka fullmäktiges antal i förhållande till folkmängden i åtskilliga
fall skulle kunna undanröja dessa olägenheter. En ytterligare uppdelning
av den i kommunallagarna förekommande skalan kan i detta sammanhang
måhända bliva behövlig.

Utskottet ifrågasatte även, huruvida ej en formell överensstämmelse i
fråga om antalet fullmäktige även i fortsättningen borde förefinnas mellan
å ena sidan lagarna om kommunalstyrelse på landet och i stad och å
andra sidan lagen om församlingsstyrelse. Något behov av en revision i
förevarande hänseende för församlingsorganens del ansåg utskottet dock
ej föreligga.

Utskottet hemställde, att riksdagen ville anhålla om utredning av och
förslag i frågan om sådan ändring av bestämmelserna om fullmäktiges an -

109

Kungl. Maj.ts proposition nr HO.

ordningens regler om kvalificerad majoritet icke längre äro hållbara, och
har på såväl principiella som praktiska grunder förordat, att samtliga bestämmelser
om kvalificerad majoritet för beslut av ekonomisk karaktär i
primärkommuner och landsting upphävas. Kommittén har vidare föreslagit
att den i lagen om kommunalstyrelse på landet upptagna regeln om dubbelt
flertal vid beslut om införande av särskild ordning för medelsförvaltningen
skall upphöra att gälla.

1 övrigt har kommittén icke behandlat de regler om kvalificerad majoritet,
som avse beslut av icke-ekonomisk natur, utan avsett att taga upp
dessa regler på ett senare stadium av sitt arbete. Att kommittén sålunda
begränsat sig till de mera betydelsefulla besluten anser jag vara riktigt.
Sistnämnda bestämmelser gälla i allmänhet beslut av undantagskaraktär
och böra lämpligen prövas i samband med behandlingen av de regler, till
vilka de anknyta.

Kommitténs förslag har tillstyrkts av flertalet i ärendet hörda myndigheter.
Även bland landsting och kommuner synes man av remissvaren att
döma i allmänhet anse, att bestämmelserna om kvalificerad majoritet böra
avskaffas.

För egen del finner jag kommitténs motivering för upphävande av den
kvalificerade majoriteten inom kommuner, församlingar och landsting bärande.
De ursprungliga motiven för kraven på sådan majoritet måste numera
anses ha förlorat sin giltighet. Man behöver härvid blott som kommittén
peka på den erfarenhet och skolning i kommunalekonomiska ting,
som nutidens kommunalmän förvärvat och som göra dem väl skickade att
handha den kommunala förvaltningen.

Vidare må framhållas att, i den mån garantier mot oöverlagda beslut
kunna anses behövliga av andra skäl, den nuvarande kommunalrätten innefattar
åtskilliga mera ändamålsenliga sådana garantier än bestämmelserna
om kvalificerad majoritet. Ett väsentligt skydd mot förhastade beslut, som
icke i samma grad var för handen då dessa bestämmelser infördes, erbjuder
sålunda fullmäktigeinstitutionen. I motsats till kommunmedlemmarna
på en stämma kunna nämligen ledamöterna i fullmäktige systematiskt
följa den kommunala förvaltningen och på förhand sätta sig in i de ärenden,
som skola före vid ett sammanträde. Fullmäktige finnas numera i alla
städer, i det övervägande antalet landskommuner och många församlingar.
Sedan den nya kommunindelningen genomförts bli fullmäktige sannolikt
obligatoriska i samtliga landskommuner. Med hänsyn till betydelsen av
denna institution i förevarande avseende har rentav ifrågasatts, att bestämmelserna
om kvalificerad majoritet skulle avskaffas endast i fråga om beslut
av fullmäktige och sålunda bibehållas beträffande stämmorna. Detta
skulle efter kommunindelningsreformen få betydelse endast för församlingarnas
del. Kyrkostämman kommer nämligen även i fortsättningen att
bli det beslutande organet i många församlingar. Församlingarpa torde

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

emellertid, sedan skolärendena överflyttats till den borgerliga kommunen,
icke komma att handha några ekonomiskt mera betydelsefulla uppgifter. I
och för sig synes därför icke föreligga någon anledning att bibehålla den
kvalificerade majoriteten i den föreslagna begränsade omfattningen. Däremot
kunde möjligen det förhållandet, att kommunalstämmorna intill dess
den nya kommunindelningen genomförts äro beslutande organ i många
kommuner, böra föranleda att en eventuell lagändring enligt kommitténs
förslag trädde i kraft först samtidigt med reformen. Detta spörsmål kommer
att närmare behandlas i samband med frågan om övriga lagändringars
ikraftträdande.

En viktig garanti mot oöverlagda beslut vid sidan av fullmäktigeinstitutionen
innefattas i reglerna om underställning vid bl. a. vissa lånebeslut.
Dessa regler skärptes i väsentlig grad och utsträcktes till borgen under
1930-talet. De spela därför numera en helt annan roll än då den kvalificerade
majoriteten infördes.

Bestämmelserna om kvalificerad majoritet ha sålunda icke längre den
betydelse ur garantisynpunkt som de tillmättes vid tillkomsten. De kunna
icke heller anses fylla någon annan uppgift, som motiverar att de bibehållas.
Grundsatsen, att beslut i en representativ församling fattas med enkel
majoritet, framstår i stället som den naturliga arbetsmetoden för de beslutande
organen i ett demokratiskt samhälle, i varje fall när det som här
gäller åtgärder av ordinär natur. Det ligger något principiellt oriktigt i
bestämmelser, som medföra att i en beslutande församling där de skilda
grupperna måste förutsättas vara lika kunniga i de olika frågorna och lika
angelägna om det gemensammas väl, en minoritet skall kunna öva ett bestämmande
inflytande på avgörandena. Många gånger kan detta inflytande
verka rent negativt, i det att minoriteten hindrar, att ett visst beslut
överhuvud kommer till stånd. Detta kan vara särskilt olägligt, om beslutet
gäller en angelägenhet, som det i en författning eller vid lämnande av statsbidrag
förutsatts att kommunen skulle ombesörja eller som det kanske
rent av åligger kommunen att vårda. I andra fall kan beslutet på grund
av kravet på kvalificerad majoritet få ett annat innehåll än majoriteten
ansett lämpligt och det blir då i själva verket minoriteten som bestämmer
t. ex. storleken av ett anslag.

Risk kan dessutom stundom föreligga för missbruk av den makt, som
bestämmelserna om kvalificerad majoritet sålunda ger minoriteten. Ett sådant
»minoritetsförtryck» är särskilt farligt därför att det icke alltid framträder
utåt. Det förblir ofta oklart eller obekant, var det verkliga ansvaret
ligger. Missbrukar majoriteten sin makt sker det däremot städse i
offentlighetens ljus.

Vid sidan av de nu anförda principiella synpunkterna äro även vissa
olägenheter av mera praktisk natur förknippade med den kvalificerade majoriteten.
Innan jag går in på dessa frågor vill jag emellertid i korthet be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

låge något onaturligt däri, att krav på kvalificerad majoritet upprätthölles
även på områden, där kommunerna handla enligt speciella bemyndiganden
eller fullgöra i lag fastslagna skyldigheter. Därmed vore dock icke sagt, att
ej skäl kunde finnas att på vissa sådana områden göra undantag från reglerna
om kvalificerad majoritet.

Reservanterna ha även tagit upp frågan om den nya kommunindelningens
betydelse i förevarande sammanhang. De polemisera mot kommitténs
uttalande i denna del och anföra bl. a.:

Det är icke lätt att inse, hur en friktionsfri sammansmältning skall kunna
främjas genom en ordning, som, sedan t. ex. en ny kommun bildats av två
förutvarande, under alla förhållanden, när de båda kommundelarna hava
motsatta intressen (som ingalunda alltid torde betingas av »känsloskäl»
och »traditionella hänsyn»), gör det möjligt för den folkrikare av dem att
handla utan hänsyn till den andra.----

I de ömtåliga lägen, som den nya kommunindelningen kan komma att
skapa, är det framför allt angeläget att sörja för att de nya kommunerna
uppbäras av ett så vitt möjligt allmänt förtroende, och att förebygga, att
delar av deras befolkning känna sig utsatta för ett för deras intressen
främmande och likgiltigt herravälde. Faran för en sådan utveckling minskas
uppenbarligen genom bibehållande av reglerna om kvalificerad majoritet.
Enligt vår uppfattning utgör alltså den förestående kommunindelningen,
tvärtemot vad kommittémajoriteten ansett, ett ytterligare skäl mot
att, så länge utpräglade motsättningar mellan förut självständiga kommuner
kvarstå inom de nya kommunerna, avskaffa ifrågavarande regler. Utan
tvivel kan också vetskapen om att det minoritetsskydd, som reglerna om
dubbelt flertal utgöra, kommer att falla bort, medföra att motståndet mot
föreslagna sammanslagningar skärpes och reformen sålunda försvåras.

Reservanterna framhålla vidare faran för att upphävandet av reglerna
om dubbelt flertal skulle framtvinga statlig kontroll på områden, där sådan
nu ej funnes. Det vore mycket sannolikt, att på olika områden komine
att resas krav på underställning, som det bleve svårt att avvisa, om den
kvalificerade majoriteten fölle bort.

Sammanfattningsvis uttala reservanterna, att de generella invändningar
av principiell och praktisk art, som rests mot reglerna om kvalificerad
majoritet, icke vore bärande och att särskilt den förestående kommunindelningen
just nu utgjorde ett starkt stöd för försiktighet vid ändring av dem.

I likhet med kommittén ha reservanterna även tagit ställning till de särskilda
reglerna var för sig. De ha därvid anslutit sig till majoritetens förslag
om borttagande av kravet på kvalificerad majoritet för beslut om beviljande
eller höjande av anslag i vissa skattetyngda kommuner, för landstings
beslut om påläggande av avgifter, som erfordra utdebitering för
längre tid än fem år, samt för beslut av landskommun om införande av
centraliserad medelsförvaltning. I övriga fall bör enligt reservanternas
mening kravet på kvalificerad majoritet bibehållas.

Vad reservanterna härvid anfört till stöd för sin uppfattning utgör i hu 7

Bihnng till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 140.

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

vudsak en exemplifiering i de konkreta fallen av de allmänna synpunkter,
som reservanterna åberopat mot ett avskaffande av den kvalificerade majoriteten
och som förut redovisats. Härom torde få hänvisas till betänkandet
(s. 178—181). I detta sammanhang må endast nämnas, att reservanterna,
då de förordat bibehållande av reglerna om kvalificerad majoritet vid beslut
om försäljning och inköp av fastighet, gjort förbehåll för den jämkning
som kan erfordras med hänsyn till revisionen av byggnadslagstiftningen.

Avslutningsvis anföra reservanterna:

Vad vi ovan anfört utgår närmast från den förutsättningen att nu gällande
regler om kommunernas kompetens, på sätt vi i det föregående förordat,
bibehållas oförändrade. Om en väsentlig utvidgning av den kommunala
kompetensen i överensstämmelse med kommittémajoritetens förslag
företages, ligger det i öppen dag att de av oss anförda betänkligheterna
yttermera stegras. Ju mer man avlägsnar sig från kravet att den kommunala
verksamheten skall avse »gemensamma» angelägenheter, desto angelägnare
synes det att vidmakthålla de regler, genom vilka det åstadkommes
att kommunala företag och åtgärder av större betydelse äga stödet av
en jämförelsevis allmän mening inom kommunen.

Remissyttrandena.

Kommitténs förslag att upphäva kommunallagarnas bestämmelser om
kvalificerad majoritet vid beslut av ekonomisk natur har i princip tillstyrkts
av flertalet remissinstanser bland såväl myndigheter och organisationer
som landsting och kommuner. I allmänhet har härvid ett eller flera
av de av kommittén anförda skälen särskilt understrukits; någon mera
vidlyftig diskussion av hithörande spörsmål har ej skett. I några av dessa
yttranden har dock förordats eller åtminstone ifrågasatts bibehållande av
någon enstaka av de ifrågavarande reglerna. I andra remissvar har tillstyrkandet
skett under vissa förbehåll eller uttryckts tvekan om lämpligheten
att nu helt avskaffa den kvalificerade majoriteten.

De remissinstanser, som i huvudsak avstyrka kommitténs förslag (tio
länsstyrelser, förvaltningsutskotten eller deras finansavdelningar vid fem
landsting samt flertalet hörda församlingar) ha i regel anslutit sig till
kommittéreservanternas mening att bibehålla den kvalificerade majoriteten
för beslut om inköp eller försäljning av fast egendom, om anslag till nya
ändamål eller behov, om upplåning eller borgen samt om efterskänkande
av kommunalutskylder. I allmänhet har härvid även de av reservanterna
anförda synpunkterna på problemet åberopats. Endast i ett mindre antal
yttranden ha förslag framlagts om avskaffande av ytterligare någon bestämmelse
om kvalificerad majoritet, om helt nya regler i ifrågavarande
hänseende eller om bibehållande av de nuvarande bestämmelserna oförändrade.

117

Kungl. Maj:ts proposition nr HO.

tal enligt lagarna om kommunal styrel se på landet och i stad, att kommunerna
bereddes möjlighet att utse ett i förhållande till sin folkmängd större
antal fullmäktige än vad för närvarande vore fallet. Sedan utlåtandet godkänts
hemställde riksdagen i skrivelse (nr 6S) om utredning och förslag i
förevarande hänseende. Skrivelsen har överlämnats till kommunallagskommittén
för att tagas under övervägande vid fullgörandet av utredningens
uppdrag.

Kommunallagskomniittén.

Kommittén framhåller, att den samarbetsvilja och solidaritet, som utmärkte
verksamheten i de nuvarande kommunerna, med fog kunde antagas
komma att känneteckna arbetet i de genom kommunindelningsreformen
skapade enheterna. I de fall, där en eller flera utpräglade småkominuner
sammanslås med större kommuner, borde man sålunda ha anledning
förvänta, att den kommunala verksamheten komrne att bedrivas under
skäligt hänsynstagande till lokala intressen och behov. Delta uteslöte
emellertid icke, att vissa svårigheter och motsättningar kunna uppstå på
sina håll under den första tiden sedan den nya indelningen börjat tillämpas.
Kommunsammanslagningarna medförde för de berörda kommunerna
betydande förändringar i den kommunala förvaltningen. Den kommunala
verksamheten komme att karakteriseras av en stark koncentration, vilket
bl. a. skulle taga sig uttryck i betydande minskning av sammanlagda antalet
kommunala organ och förtroendemän. Denna koncentration vore åtminstone
under en övergångstid förenad med vissa olägenheter. Härom
anför kommittén:

Hit höra framför allt de minskade möjligheterna att inom den kommunala
förvaltningen bereda rum för representanter för olika delar av kommunområdet.
Lokalkännedom och förtrogenhet med önskemål och intressen
hos befolkningen inom de särskilda kommundelarna äro uppenbarligen
av stor betydelse för kommunal verksamhetens rätta handhavande.
De nya kommunerna torde visserligen icke göras större än att, om man
ser spörsmålet på något längre sikt, dessa synpunkter komma att bliva väl
tillgodosedda. Men innan den erforderliga kontakten uppnåtts mellan de
olika kommundelarna och dessa vuxit samman till en organisk enhet, kan
avsaknaden av företrädare för särskilda delar av kommunen leda till ett
eftersättande av de lokala intressena.

Kommittén finner att de angivna med kommunsammanslagningarna förknippade
olägenheterna i viss mån syntes kunna undanröjas genom att
kommunerna finge möjlighet att utse ett i förhållande till sin folkmängd
större antal fullmäktige än f. n. Visserligen gåva ett utnyttjande av denna
möjlighet icke i och för sig trygghet för att de nuvarande småkommuner -

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

nas invånare erhålla tillräcklig representation inom de nya enheterna.
Grupperingen vid valen skedde väl i övervägande grad efter politiska linjer
och icke med hänsyn till bosättningen inom kommunen. Men inom de olika
partierna vore man vanligen angelägen tillse, att partiets fullmäktigegrupp
inneslötc representanter för olika delar av området. Dessa strävanden
underlättades genom en ökning av fullmäktiges antal. En ändring av
kommunallagarnas bestämmelser i denna del borde därför komma till
stånd. Däremot borde av olika skäl motsvarande åtgärder beträffande de
förvaltande och verkställande organen icke övervägas.

Kommittén framhåller, att en höjning av maximum för antalet fullmäktige
kunde befinnas lämplig även ur en annan synpunkt. Ombildningen av ett
stort antal kommuner till färre enheter medförde automatiskt en betydande
minskning av antalet fullmäktige. Det torde icke bli ovanligt, att
I ullmäktigeantalet i en nybildad kommun kommer att understiga hälften
av sammanlagda antalet fullmäktige i de kommuner som uppgått i den
nya enheten. Kommunsammanslagningen kunde i dylikt fall medföra, att
personer med långvarig och omfattande erfarenhet i kommunala angelägenheter
tvingas lämna fullmäktigerepresentationen. De härmed förknippade
olägenheterna syntes i viss mån kunna lindras genom att kommunerna
få möjlighet att välja ett större antal fullmäktige.

I frågan vilka författningsändringar, som borde vidtagas, har kommittén
till en början funnit, att en genomgående höjning av maximiantalet
fullmäktige för kommuner med upp till 10 000 invånare tedde sig motiverad
ur kommunindelningsreformens synpunkt. Kommittén diskuterar härefter
spörsmålet om denna höjning borde äga rum med bibehållande av
den nuvarande gruppindelningen efter invånarantalet eller i förening med
en omreglering av denna samt anför bl. a.:

Värdet av en mer differentierad skala i jämförelse med en grov uppdelning
kan sägas bestå däri, att mindre kommuner förhindras välja fullmäktige
till ett antal, som genomsnittligt lämpar sig bäst för något större kommuner,
medan dessa hindras att bestämma ett antal, som i allmänhet är
lämpligast för kommuner av något mindre storlek. Den mer differentierade
skalan ger å andra sidan icke kommunerna samma möjligheter som den
grova att bestämma antalet fullmäktige med hänsyn till de växlande behoven
i olika kommuner. Den kommunala rörelsefriheten blir mindre ju
längre uppdelningen genomföres.

Kommittén föreslår för landskommunernas del, att de två första storleksgrupperna
bibehållas och att tredje och fjärde grupperna sammanslås till
en, så att alla landskommuner med över 5 000 invånare bilda en grupp.
Den föreslagna skalan kommer sålunda att innehålla sammanlagt tre grupper.
I fråga om städerna anser kommittén, att de två mellersta grupperna
borde sammanslås till en men de två lägsta och de två högsta bibehållas
oförändrade. Kommittén framhåller, att den angivna ändringen i grupp -

119

Kungl. Maj.is proposition nr HO.

indelningen skulle underlätta en ändamålsenlig avvägning av maximiantalet
fullmäktige för de olika grupperna.

Höjningen av maximum borde enligt kommitténs mening göras så stor,
att den verkligen medgåve en fylligare representation för kommunernas
olika delar än vad gällande regler tilläte. Å andra sidan måste beaktas vissa
olägenheter, som kunna uppkomma, därest kommunerna få tillfälle att bestämma
fullmäktigeantalet jämförelsevis högt, såsom större tungroddhet
vid förhandlingarna, nödvändigheten att utöka befintliga sessionslokaler
in. in.

Kommittén föreslår, att de nuvarande maximitalen för fullmäktige höjas
med 10, såvitt angår kommuner med upp till 10 000 invånare. För samma
kommuner borde även en viss höjning av minimiantalet vidtagas i syfte
att antalet fullmäktige ej bestämmes uppenbart för lågt i sådana fall, där
hänsynen till lokala representationsbehov påkallar ett högre antal. För den
lägsta gruppen borde dock det nuvarande minimiantalet, 15 fullmäktige,
bibehållas, bl. a. därför att till denna grupp hör ett antal små municipalsamhällen,
där svårigheter kunna uppkomma att besätta ett större antal
fullmäktigeplatser. För de kommuner, som tillhöra de nuvarande andra
och tredje grupperna, borde minimiantalet höjas med 5.

Innebörden av kommitténs förslag framgår närmare av följande uppställning.

Invånarantal	Nuvarande antal fullmäktige	Föreslaget antal fullmäktige
Landskommuner
— 2 000 ..............	15—20	15—30
2 001— 5 000 ..............	15—25	20—35
5 001—10 000 ..............	20—30	’• 25—40
över 10 000 ................	25—40
Släder
— 2 000..............	15—20	15—30
2 001— 5 000..............	15—25	20—35
5 001—10 000..............	20—30	J. 25—40
10 001—20 000..............	25—40
20 001—40 000..............	35—50	35—50
över 40 000 ................	45—00	45—60

Kommittén framhåller, att de föreslagna reglerna givetvis bleve tillämpliga
även i de kommuner, som ej berördes av nyindelningen. För den händelse
fullmäktigeantalet i en sådan kommun f. n. understege de höjda
minima, kunde detta nödvändiggöra en höjning av fullmäktigeantalet.
Antalet dylika kommuner vore emellertid ganska obetydligt. Enligt den
officiella statistiken från 1946 års kommunalval underskred fullmäktigeantalet
de nu föreslagna minima endast i fem landskommuner, tre municipalsamhällen
och en stad. Möjligt vore att en eller annan av dessa enheter
omreglerades i samband med kommunindelningsreformen och att

120

Kungl. Maj.ts proposition nr HO.

frågan om antalet fullmäktige därför komme i ett annat läge. Den omständigheten
att de övriga av de nämnda kommunerna kunde bli tvingade att
något höja sitt fullmäktigantal, ehuru behov därav icke framträtt, utgjorde
emellertid intet skäl för att icke göra de vidgade latituderna generellt tilllämpliga.

Kommittén uttalar i detta sammanhang att medan i de borgerliga kommunerna
en tendens kunde skönjas att välja högsta tillåtna antal fullmäktige,
tenden- n i församlingarna åtminstone delvis varit motsatt. En tilllämpning
av do föreslagna höjda minimitalen i fråga om församlingarna
skulle därför betyda, att många församlingar — enligt statistiken från
1946 års kyrkofullmäktigeval cirka 150 —- måste utöka sin representation.
Detta förhållande talade mot att de föreslagna reglerna utsträcktes till
kyrkokommunerna. Att göra den nya skalan tillämplig å församlingarna
enbart i syfte att få till stånd en överensstämmelse i formellt hänseende
mellan kommunallagarna för land och stad samt församlingsstyrelselagen
syntes ej påkallat. Den omständigheten, att de borgerliga kommunerna,
som hittills i stor utsträckning sammanfallit med församlingarna, efter
kommunindelningsreformens genomförande ofta komme att motsvara två
eller flera församlingar, utgjorde snarare ett skäl för att uppehålla en viss
skillnad i reglerna om representationens storlek. Kommittén föreslår därför,
att gällande bestämmelser om kyrkofullmäktiges antal skola bibehållas
oförändrade.

Remissyttrandena.

Förslaget om ändrade bestämmelser rörande antalet ledamöter i kommunernas
fullmäktigerepresentationer har tillstyrkts eller lämnats utan erinran
av samtliga remissinstanser utom länsstyrelsen i Älvsborgs län. De
föreslagna latituderna för skilda storleksgrupper av kommuner anses allmänt
vara väl avvägda och innebära en lämplig lösning. Länsstyrelsen i
Stockholms län anser, att de möjligheter till ökning av antalet ledamöter i
fullmäktige, som kommittén förordat, komma att utnyttjas av kommunerna
i jämförelsevis stor omfattning. Länsstyrelsen i Kopparbergs län förmodar,
att förslaget kommer att hälsas med tillfredsställelse av de små
kommuner, vilka efter kommunsammanslagningen äro dömda att försvinna.

Länsstyrelsen i Södermanlands län förklarar sig icke vara övertygad om,
att en vidgning av gällande latituder för antalet ledamöter i fullmäktige
verkligen skulle medföra något ökat inflytande för de nuvarande småkommunerna
i de blivande storkommunerna. Även de större kommundelarna
skulle ju få flera representanter, varför småkommunernas andel i den totala
representationen komme att öka mycket obetydligt. Redan möjligheten
till numerär förstärkning av småkommunernas representation torde
emellertid ur psykologisk synpunkt bli av värde åtminstone under över -

123

Kungl. Maj:ts proposition nr IhO.

upp till 20 000 invånare f. n. finnes mellan stad och land synes emellertid
ej föreligga. Däremot torde på de skäl, som anförts av kommittén, bestämmelserna
om kyrkofullmäktiges antal i lagen om församlingsstyrelse nu
ej behöva revideras. Jag anser ej heller, att den i lagen om kommunalstyrelse
på landet till elva fastslagna övre gränsen för antalet ledamöter i kommunalnämnd
bör höjas. En nämnd med flera ledamöter än elva skulle
sannolikt bli för stor för att effektivt kunna fylla sin uppgift som kommunens
förvaltande och verkställande organ. I ett yttrande har även berörts
frågan om en ökning av ledamotsantalet i andra kommunala nämnder och
styrelser. Detta spörsmål torde emellertid icke böra behandlas i förevarande
sammanhang. Vad särskilt angår pensionsnämnden må dock nämnas,
att där på grund av kommuns vidsträckthet eller folkmängd eller
andra förhållanden prövas lämpligt, kommunen må fördelas i två eller
flera pensionsdistrikt. Då i varje pensionsdistrikt skall finnas eu pensionsnämnd,
synes genom en sådan uppdelning det i berörda yttrande åberopade
syftet kunna bättre tillgodoses än genom en ökning av maximiantalet
ledamöter.

V. Landskommunernas medelsförvaltning.

Gällande bestämmelser.

Medelsförvaltningen i en landskommun omhänderhas dels av kommunalnämnden
dels av särskilda nämnder och styrelser. Det tillhör kommunalnämnden
att förvalta kommunens egendom, uppbära dess inkomster
och i övrigt handha dess drätsel. Närmare bestämmelser om kommunalnämnden
finnas i 4 kap. lagen om kommunalstyrelse på landet och om
kommunens drätsel i 5 kap. samma lag. Sålunda stadgas i 56 § att ordföranden
utom annat ansvarar för att räkenskaper föras i enlighet med
givna föreskrifter. Enligt 57 § skall emellertid kommunalnämnden för
varje år inom eller utom sig utse en kassaförvaltare och i 59 § stadgas,
att envar ledamot av kommunalnämnden ansvarar gemensamt med de
Övriga för de medel nämnden har under sin förvaltning ävensom för de
säkerhetshandlingar, mot vilkas antaglighet han icke gjort anmärkning
till protokollet. 64 § stadgar skyldighet för nämnden att i enlighet med
givna föreskrifter föra kommunens räkenskaper. I kommun, där kommunalfullmäktige
finnas, må enligt 44 § 1 mom. sista stycket reglemente utfärdas
för kommunalnämnden. Reglementet skall efter förslag av lullinäk(ige
fastställas av länsstyrelsen.

De olika kommunala nämndernas och styrelsernas medelsförvaltning
regleras i resp. författningar. 3 kap. fattigvårdslagen, vilket handlar om
fattigvårdsstyrelsen, föreskriver sålunda i 10 g skyldighet för styrelsen
dels att förvalta alla till fattigvården anslagna eller eljest hörande medel

124

Kungl. Maj.ts proposition nr 110.

m. m. dels ock att föra fullständiga räkenskaper över de medel, styrelsen
har om händer, samt lämna redovisning för sin förvaltning, allt i överensstämmelse
med kommunallagarna. I 14 § stadgas, att fattigvårdsstyrelsen
inom sig för varje år utser en kassaförvaltare, därest ej kommunens förvaltning
ordnats på ett sätt, som gör sådan kassaförvaltare obehövlig.
Enligt 17 § tillkommer det ordföranden i fattigvårdsstyrelsen bl. a. att
vårda styrelsens handlingar och ansvara för räkenskapernas ordentliga
förande. I 20 § föreskrives, att fattigvårdssamhället äger, där samhället så
aktar nödigt, besluta, att särskilda tjänstemän må av fattigvårdsstyrelsen
anställas för att utföra något eller några av de göromål, som åligga ordföranden,
eller att i andra avseenden biträda vid fattigvårdens handhavande.

Bestämmelserna i barnavårdslagen om barnavårdsnämnds förvaltning
överensstämma i huvudsak med föreskrifterna i fattigvårdslagen och för
nykterhetsnämnds del gälla enligt 4 § alkoholistlagen samma regler som
beträffande fattigvårdsstyrelse. Liknande bestämmelser finnas vidare i lagen
om skolstyrelse för vissa kommuner samt i åtskilliga skolstadgor. Även
andra nämnder och styrelser än de i nämnda författningar avsedda ha särskild
medelsförvaltning.

Emellertid ger lagstiftningen vissa kommuner möjlighet att ordna sin
medelsförvaltning på annat sätt. Enligt 44 § 3 mom. första stycket lagen
om kommunalstyrelse på landet må nämligen kommun, där kommunalfullmäktige
finnas, därest det med hänsyn till särskilda omständigheter
prövas lämpligt, besluta, att den medelsförvaltning, som åligger kommunalnämnden,
skall under nämndens inseende handhas i annan ordning.
Sådant beslut skall underställas prövning av Kungl. Maj :t, som äger fastställa
reglemente för förvaltningen. Enligt andra stycket av samma lagrum
må kommunen ock besluta sammanföra sålunda ordnad medelsförvaltning
och medelsförvaltning, som enligt lag eller författning tillkommer
andra kommunala nämnder eller styrelser. Före sådant beslut skola
vederbörande nämnder eller styrelser höras i ärendet; och skall i övrigt
i fråga om beslutet vad i första stycket sägs äga motsvarande tillämpning.

De sålunda för landskommunerna gällande bestämmelserna äga motsvarande
tillämpning å municipalsamhälle på grund av hänvisning i 88 §
lagen om kommunalstyrelse på landet. I stället för kommunalfullmäktige
och kommunalnämnd inträda i sådant samhälle municipalfullmäktige och
inunicipalnämnd.

Möjlighet att centralisera medelsförvaltningen finnes även i stad, där
förordnandet härom dock endast behöver upptagas i det av länsstyrelsen
fastställda reglementet för drätselkammaren.

I fattigvårdslagen, barnavårdslagen, lagen om skolstyrelse i vissa kommuner
och de kommunala skolstadgorna hänvisas till kommunallagarna i
fråga om sammanförandet av den medelsförvaltning, som tillkommer ve -

121

Kungl. Maj:ts proposition nr HO.

gångstiden. Sistnämnda motiv för den föreslagna lagändringen understrykes
särskilt av länsstyrelserna i Jönköpings och Kalmar län.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför bl. a.:

Såsom kommittén framhållit, giver ett utnyttjande av de vidgade latituderna
för antalet fullmäktige icke i och för sig trygghet för att de små
kommuner, som vid kommunindelningens genomförande komma att uppgå
i en större enhet, erhålla ökad representation inom storkommunen. På
grund av den politiska gruppering, som nästan regelmässigt äger rum vid
kommunala val, kan en utökning av antalet fullmäktigledamöter understundom
leda till ett resultat rakt motsatt det av kommittén avsedda. Och
även om man bortser från den politiska grupperingen, kan småkommunernas
representation i den nybildade storkommunens fullmäktige bli proportionsvis
mindre, därest de av kommittén föreslagna latituderna komma
till användning, än med tillämpning av nu gällande regler. Därest arbetet i
de nybildade kommunerna, såsom kommittén antager, kommer att präglas
av samma samarbetsvilja och solidaritet, som i allmänhet utmärker
verksamheten i nuvarande kommuner, blir det säkerligen sörjt för, att
småkommunerna erhålla det antal representanter inom storkommunens
fullmäktige, som erfordras för att tillvarataga lokala intressen och behov.
Utan en sådan samarbetsvilja och solidaritet torde småkommunerna icke
ha någon större möjlighet att hävda sig gentemot den storkommun, med
vilken de komma att sammanslås, även om den av kommittén föreslagna
ökningen av fullmäktigerepresentationen kommer till stånd. Det är ju på
den gemensamma kommunalstämman, som antalet fullmäktige inom gällande
latituder bestämmes. En stor kommun som därvid vill missbruka
sin maktställning gentemot en minoritet i den eller de småkommuner, med
vilka den skall förenas, kan givetvis då inom den vidgade latituden bestämma
det fullmäktigeantal, som ger den stora kommunen det största inflytandet
i den nya fullmäktigerepresentationen. Den säkraste garantien
för att småkommunerna icke skola bliva utan inflytande inom fullmäktige
i den nybildade kommunen är enligt länsstyrelsens förmenande att
finna i de politiska partiernas tävlan om de röstberättigades valsedlar. Del
politiska parti, som vid kandidatnomineringen uraktlåter att på valbar
plats upptaga representanter från de småkommuner, som skola ingå i den
nybildade kommunen, riskerar därigenom att antingen intresset för valet
bland de politiska meningsfränderna i dessa kommuner blir minimalt, eller
att andra partier, som ha varit förtänksamma nog att på sina valsedlar upptaga
representanter från samma kommuner, härigenom erhålla röster icke
bara från politiska meningsfränder utan kanske till och med från politiska
motståndare, som till varje pris vill se den forna hemkommunen representerad
i den nya storkommunen. Under åberopande av vad länsstyrelsen sålunda
anfört, anser länsstyrelsen tillräckliga skäl icke föreligga för en lagändring,
som medger ökning av fullmäktiges antal.

1 motsats till kommittén anser länsstyrelsen i Kalmar län, att eu ökning
av antalet ledamöter i kommunalnämnden (maximum f. n. 11) skulle vara
av minst lika stor betydelse för främjande av småkommunernas intressen
som en ökning av antalet ledamöter i fullmäktige. Kommunalnämnden i
Byarums kommun (Jönköpings län) förmenar att för kommunalnämndens
del någon höjning av maximum ej vore erforderlig men att däremot an -

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 1''tO.

lulet ledamöter i exempelvis pensionsnämnden (maximum f. n. 6 förutom
ordföranden) vore otillräckligt för en kommun med stor yta särskilt med
tanke på att många enskilda medborgares ekonomiska förhållanden skola
prövas av denna nämnd.

Departementschefen.

Antalet fullmäktige i en landskommun bestämmes av kommunalstämman
inom vissa i lagen angivna gränser. Kommunerna äro härvid uppdelade
i fyra grupper efter folkmängden. I gruppen med lägsta invånarantalet,
2 000 eller därunder, utses 15—20 fullmäktige; i högsta gruppen, kommun
med över It) 000 invånare, är latituden 25—40. Liknande regler gälla för
städerna, vilka dock i detta hänseende äro indelade i sex grupper med latituden
45—60 i högsta gruppen.

I huvudsakligt syfte att öka möjligheterna för de små kommunernas invånare
att bli representerade i de genom kommunindelningsreformen bildade
större kommunernas fullmäktige har kommittén förordat vissa ändringar
i dessa latituder. Kommittén föreslår sålunda, att de nuvarande
maximitalen för fullmäktige höjas med 10 i fråga om kommuner med upp
till 10 000 invånare och att ininimitalet ökas med 5 såvitt angår kommuner
med 2 001—10 000 invånare. Förslaget har på ett undantag när lämnats
utan väsentlig erinran vid remissbehandlingen.

Jag finner förslaget välgrundat och de angivna nya latituderna lämpligt
avpassade. De föreslagna bestämmelserna synas vara ägnade att mildra den
opposition mot kommunindelningsreformen, som finnes inom en del mindre
kommuner och som har sin grund i farhågor för att deras intressen icke
skola bli tillgodosedda inom de nya större enheterna. Förslaget synes därför
kunna underlätta reformens smidiga genomförande. Det kan visserligen
icke på förhand avgöras, om bestämmelserna verkligen komma att
leda till ett ökat inflytande för de mindre kommunerna. Det beror ju på
beslut av kommunalstämman (allmänna rådstugan), om de verkligen utnyttjas,
och ofta på avgöranden inför fullmäktigevalet av de politiska partierna
eller grupperna, om den mindre kommundelen skall få större representation.
Men en lagändring i föreslagen riktning ger onekligen möjlighet
härtill. Särskilt med hänsyn till den antydda psykologiska effekten
synes den därför böra genomföras oavsett de praktiska verkningarna. HärIill
kommer, såsom kommittén påpekat, att en höjning av latitudernas
maxima kan medföra den fördelen, att ett antal erfarna förtroendemän ej
behöver lämna det kommunala arbetet i följd av minskningen av antalet
ledamöter i den nya representationen i förhållande till det sammanlagda
antalet fullmäktige i de gamla enheterna.

För städernas del lär förslaget endast i undantagsfall få någon betydelse.
Anledning att bryta den överensstämmelse, som i fråga om kommuner med

125

Kungl. Maj:ts proposition nr ItO.

derbörande nämnd eller styrelse, med medelsförvaltning, som åligger kommunalnämnd
eller drätselkammare.

Bestämmelserna i 44 § 3 mom. lagen om kommunalstyrelse på landet
tillkommo 1930 (första stycket) och 1931 (andra stycket). Före 1930 års
kommunallagsrevision innehöllo kommunalförfattningarna inga regler om
centralisering av den kommunala medelsförvaltningen.

Hittills genomförd centralisering av medelsförvaltningen.

Kommittén har i sin promemoria den 10 januari 1948 redovisat vissa
från svenska landskommunernas förbunds centralbyrå inhämtade uppgifter
rörande den centralisering av medelsförvaltningen, som hittills genomförts.
Kommittén meddelar följande:

Den 30 oktober 1947 funnos av Kungl. Maj :t fastställda reglementen för
medelsförvaltningen i sammanlagt 267 kommuner, varav 197 egentliga
landskommuner, 58 köpingar och 12 municipalsamhällen. Av de egentliga
landskommunerna hade 16 upp till 2 000 invånare, 102 mellan 2 000 och
5 000 invånare, 58 mellan 5 000 och 10 000 invånare samt 21 över 10 000
invånare. Den minsta landskommunen med centraliserad medelsförvaltning
var Hemse i Gotlands län (971 invånare den 31 december 1946).

I de allra flesta av dessa kommuner är kommunalkontor inrättat. I två
av de egentliga landskommunerna håller dock kommunalkassören själv
kontor. Vidare ha sju av municipalsamhällena överlämnat sin medelsförvaltning
till kommunalkontoret i vederbörande moderkommun. I ett tiotal
fall omhänderhar kommunalkontoret på grund av särskilda bestämmelser
i reglementet även den kyrkliga kommunens förvaltning. Kyrkokommunens
medelsförvaltning handhaves dessutom i ett betydande antal
fall av vederbörande kommunalkontor utan att bestämmelse härom intagits
i reglementet. En sådan anordning åstadkommes genom ett avtal mellan
kyrkorådet och kommunalnämnden.

Det regelmässiga är, att kommunalkontoret handhar den borgerliga kommunens
hela medelsförvaltning. I omkring tio fall äro emellertid undantagna
vissa organs förvaltningar, såsom fattigvårdsstyrelsens, barnavårdsnämndens,
folkskolestyrelsens, kristidsnämndens etc.

Vid sidan av de kommuner som ha av Kungl. Maj :t fastställt reglemente
för sin medelsförvaltning ha 34 kommuner, varav 30 egentliga landskommuner,
en köping och 3 municipalsamhällen, anordnat kommunalkontor
utan att reglemente för förvaltningen fastställts.

Kommunindelningsreformen och centraliseringsproblemet.

Kommunindelningskommittén har i sitt betänkande med förslag till riktlinjer
för en revision av rikets indelning i borgerliga primärkommuner
(SOU 1945:38 s. 170—184) behandlat problemet om centraliserad medelsförvaltning
i samband med att kommittén framfört vissa synpunkter på
frågan om anlitande av tjänstemän i den kommunala förvaltningen. Kommunindelningskommittén
har därvid framhållit, att kommunerna genom

126 Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

de åren 1930—31 införda bestämmelserna om centraliserad medelsförvaltning
beretts tillfälle att till de skilda kommunala organens tjänst anställa
en eller flera tjänstemän, vilka icke endast övertogo samtliga organs medelsförvaltning
utan dessutom kunde tillhandagå de olika organen i deras
speciella verksamhet. Efter att ha belyst behovet och nyttan härav och
påpekat centraliseringens fördelar för allmänheten, har kommunindelningskommittén
vidare anfört, att centraliseringen dock hade sin största betydelse
för frågan om att åstadkomma en förbättrad medelsförvaltning. Allteftersom
kommunalförvaltningen utökades, framstode de! såsom alltmera
nödvändigt, att varje kommun finge ett organ, som hade ett fast grepp om
de ekonomiska frågorna. En centralisering av kassarörelse och bokföring
till kommunalnämnden skulle i hög grad bidraga till att ge kommunalnämnden
den ställning som kommunens centrala finansvårdande organ,
vilket lagstiftarna avsett att kommunalnämnden borde ha. Därest kommunerna
dessutom ålades skyldighet att utfärda reglemente för kommunalnämnden,
skulle nämndens ställning ytterligare stärkas.

I ett särskilt avsnitt har kommunindelningskommittén sammanfattat
sina synpunkter på frågorna om anlitande av tjänstemän och om centraliserad
medelsförvaltning. Vad det senare ämnet angår anser kommittén,
att centralisering av kassarörelsen borde i största utsträckning åstadkommas,
sedan nyindelningen genomförts. Centralisering gåve större överskådlighet
och reda samt bättre kontrollmöjligheter och innebure dessutom
stora fördelar för allmänheten. Kommittén funne däremot icke, att centralisering
av kassarörelsen nödvändigt måste föranleda anställning av heltidsavlönad
utbildad kommunalkamrer. I åtskilliga kommuner, som icke
lämpligen kunde göras tillräckligt stora för en sådan organisation, syntes
kommunens hela kassarörelse och bokföring kunna åvila kommunalnämnden,
om denna inom eller utom sig kunde uppbringa en tillräckligt bokföringskunnig
kassaförvaltare och i övrigt kunde skaffa sig kompetent biträde
vid bokslut och revision samt eljest då så erfordrades.

I den proposition vid 1946 års riksdag (nr 236), med vilken förslaget till
kommunindelningsreform framlades, behandlades icke centraliseringsproblemet
direkt; däremot berördes frågan om anlitande av tjänstemän i
kommunerna. I mitt anförande till statsrådsprotokollet uttalade jag sålunda
att jag icke vore övertygad om att kommunsammanslagningen med
nödvändighet överallt lcomme att leda till behov av kommunala tjänstemän.
Förvaltningsuppgifterna i kommuner av den storlek, som i många
fall komme i fråga efter en nyindelning, syntes fortfarande kunna fullgöras
av förtroendemän utan biträde av tjänstemän. Konstitutionsutskottet
underströk i sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 19) i anledning
av propositionen dessa uttalanden och erinrade om att betydligt större
kommuner än som här vore i fråga icke anlitade tjänstemän utan i stället
lämnade ersättning till en eller flera kommunala förtroendemän, soin

127

Kungi. Maj:ts proposition nr 440.

handhade vissa förvaltningsuppgifter, medan andra mindre kommuner anlitade
heltidsanställda tjänstemän. Utskottet antoge, att även efter genomförandet
av nyindelningen det kommunala förvaltningsarbetet komme att
organiseras olika också inom kommuner av samma storleksordning.

Konmmnallagskommittén.

I direktiven till kommunallagskommittén framhölls, att bestämmelserna
om centraliserad medelsförvaltning kunde behöva överses. Kommittén har
också i sin promemoria den 10 januari 1948 behandlat denna fråga och
föreslagit vissa ändringar i 44 § lagen om kommunalstyrelse på landet.
Kommittén föreslår sålunda att en ny form av centralisering införes vid
sidan av den förut använda med kommunalkontor och anställda tjänstemän,
nämligen sammanförande hos kommunalnämnden av nämndens och
särskilda styrelsers och nämnders medelsförvaltning. Det skulle då bli onödigt
att anställa särskilda tjänstemän. Bestämmelser om centralisering
skulle alltid lämnas i reglemente för kommunalnämnden. Detta skulle fastställas
av länsstyrelsen, varför Kungl. Maj :ts stadfästelse icke längre bleve
nödvändig. Slutligen förordas vissa ändringar i fattigvårds- och barnavårdslagarna
i syfte att möjliggöra en tredje form för medelsförvaltningens
ordnande.

Kommittén anser, att en centralisering av medelsförvaltningen medförde
så många fördelar, att en sådan anordning borde komma till stånd i betydligt
större utsträckning än vad som f. n. vore fallet. Det syntes särskilt
påkallat att en utsträckt användning av centraliserad medelsförvaltning
åvägabragtes i samband med genomförandet av den kommunala indelningsreformen.
För många av de nybildade kommunerna torde det te sig naturligt
att från början skapa en sådan form för medelsförvaltningens handhavande,
som ändock kunde antagas förr eller senare bli framtvingad av
utvecklingen. En koncentration av medelsförvaltningen syntes för dessa
kommuner utgöra ett väsentligt led i uppbyggandet av en fast och enhetlig
kommunal organisation. För allmänheten torde det med hänsyn bl. a. till
de ökade avstånden inom de nybildade kommunerna ofta vara fördelaktigare,
att de olika myndigheternas kassarörelse handhades på ett bestämt
ställe än att den utspredes på ett flertal olika håll.

Kommittén framhåller, att man vid antagandet av de nuvarande bestämmelserna
om särskild ordning för medelsförvaltningen utgått från dess
handhavande på kommunalkontor med anställda tjänstemän såsom den
normala formen för centralisering. Praxis hade också utvecklats så, att
de av Kungl. Maj:t fastställda besluten rörande medelsförvaltningens centralisering
regelmässigt avsett inrättande av kommunalkontor, som sköttes
av kommunalkamrer eller annan tjänsteman. Åt dessa befattningshavare

128

Kungl. Maj.ts proposition nr HO.

hade därvid icke endast anförtrotts förvaltningen av kommunens medel och
förandet av dess räkenskaper. De hade härutöver anlitats såsom sekreterare
i kommunalfullmäktige och i olika kommunala nämnder och styrelser
samt såsom biträde vid utredningar av varjehanda slag. På detta sätt
hade man i ett antal större och medelstora kommuner kunnat genomföra en
centralisering såväl av den rena medelsförvaltningen som av protokollföring,
korrespondens, arkivvård, olika expeditionella göromål in. m.

Även om anordnande av kommunalkontor varit regeln, hade i ett par fall
godkänts, att medelsförvaltningen ombesörjts av eu kommunalkassor, som
själv hållit kontor. Vidare hade i några tidigare, numera ej längre aktuella
fall fastställelse meddelats å reglemente, varigenom medelsförvaltningen
uppdragits åt ett bank- eller industrikontor.

Centraliseringen kunde emellertid även ordnas så, att de särskilda styrelsernas
och nämndernas medelsförvaltning handhades direkt av kommunalnämnden.
Denna form hade av kommunindelningskommittén omnämnts
såsom lämplig för vissa kommuner. Den skulle innebära, att kommunalnämnden
finge övertaga specialstyrelsernas kassarörelse och räkenskapsföring
och handha dem enligt de allmänna reglerna i lagen om kommunalstyrelse
på landet. En sådan ordning stode dock i mindre god överensstämmelse
med stadgandet i andra stycket av 44 § 3 mom. lagen om koinmunalstyrelse
på landet. Av detta lagrums avfattning syntes man nämligen
närmast böra sluta, att ett sammanförande av kommunalnämndens
medelsförvaltning, ordnad enligt lagens vanliga regler, och den specialstyrelserna
tillkommande medelsförvaltningen icke vore tillåten.

Enligt kommitténs mening borde man undanröja de formella hinder, som
sålunda kunde föreligga för medelsförvaltningens centralisering till kommunalnämnden
utan anlitande av »annan ordning för förvaltningen». Den
relativt ringa utsträckning, vari centralisering hittills kommit till stånd,
torde ha sin orsak bl. a. i att man dragit sig för de kostnader som äro förenade
med anställande av tjänstemän och inrättande av kommunalkontor.
Ofta torde också ha inverkat farhågor för att de förtroendevalda kommunalmännens
inflytande skulle minskas genom att förvaltningsgöromålen i
betydande omfattning lades i händerna på anställda befattningshavare.
Dessa farhågor för »tjänstemannavälde» vore visserligen enligt kommitténs
mening åtskilligt överdrivna. Tjänstemannasystem torde i allmänhet kunna
låta sig väl förena med ett bibehållet inflytande för förtroendemännen. Det
motstånd, som ur angivna synpunkter riktades mot en i och för sig önskvärd
centralisering, kunde emellertid stundom bli ett avgörande hinder för
en rationell kommunalförvaltning.

Till motivering för en centralisering till kommunalnämnden av kassaväsen
och räkenskapsföring utan anställande av tjänstemän anför kommittén
vidare:

En sådan anordning medför till en början i stort sett samma fördelar för

Kungl. Maj.ts proposition nr 110.

129

allmänheten som den nu gängse formen av centralisering: man får ett bestämt
ställe att vända sig till med olika kommunala ärenden, framför allt
beträffande inbetalningar till kommunens kassa och mottagande av likvider.
För kommunens del vinnes eu samlad överblick över kommunens
kassaställning och finanser. Härigenom kan man undvika sådana i vissa
kommuner iakttagna missförhållanden, som bestått däri, att viss nämnd
eller styrelse, som saknat medel för löpande utgifter, tagit upp tillfälliga
lån, medan i andra kommunala kassor funnits kontanter och disponibla
banktillgodohavanden på kanske avsevärda belopp. För närvarande torde
man på många håll åsidosätta den i 64 § lagen om kommunalstyrelse på
landet förutsatta skyldigheten att i ett sammanfattande bokslut för den
borgerliga kommunen upptaga även specialstyrelsernas redovisning. Med
en centralisering av all räkenskapsföring blir det gemensamma bokslutet
självfallet. Revisorernas kontroll över medelsförvaltningen underlättas
givetvis genom att all kassarörelse jämte bokföring omhänderhaves på ett
enda ställe. Genom tillgången till de olika nämndernas och styrelsernas
löpande bokföring får vidare kommunalnämnden större möjligheter än
eljest att utöva det överinseende över specialstyrelsernas förvaltning, varom
stadgas i 44 g 1 inom. lagen om kommunalstyrelse på landet, överhuvud
är medelsförvaltningens sammanförande till kommunalnämnden ägnat att
stärka nämndens ställning såsom det centrala förvaltnings- och verkställighetsorganet
i landskommunerna.

För specialstyrelsernas vidkommande betyder centraliseringen, att de
befrias från bestyret med egen kassahållning och bokföring och därigenom
få tillfälle att helt ägna sig åt sina egentliga förvaltningsuppgifter.

För den författningsmässiga regleringen av den föreslagna nya formen
för centraliserad medelsförvaltning har kommittén såsom mönster anlitat
stadgandet i 52 g lagen om kommunalstyrelse i stad rörande intagande i
drätselkammarens reglemente av bestämmelse om centralisering. Kommittén
anför härom:

Medan i stad regelmässigt särskilt reglemente uppgöres och fastställes
för drätselkammaren, är det i landskommunerna en sällsynthet, att man
begagnar den i 44 § 1 mom. lagen om kommunalstyrelse på landet stadgade
befogenheten att utfärda och få fastställt reglemente för kommunalnämnden.
Däremot finnes i de kommuner, där medelsförvaltningen centraliserats,
jämlikt 44 § 3 mom. fastställt särskilt reglemente rörande denna
speciella del av kommunalnämndens förvaltningsområde. Enligt kommitténs
mening skulle det bidraga till ökad reda och klarhet, om lagen gåve
föreskrifter blott rörande ett enda reglemente för kommunalnämnden,
nämligen ett som avsåge nämndens verksamhet i dess helhet. I detta kunde
erforderliga bestämmelser om medelsförvaltningens centralisering intagas.
Häremot kan måhända invändas, att en kommun, som överväger att centralisera
sin medelsförvaltning, skulle med en sådan utformning av lagen
finna sig föranlåten att närmare reglera kommunalnämndens verksamhet
i varjehanda andra hänseenden, ehuru särskilda föreskrifter erfordrades
blott för den medelsförvaltande verksamheten. Oavsett att eu sådan allmän
reglering av kommunalnämndens verksamhet så småningom kan komma
att bli önskvärd i flera kommuner än för närvarande — särskilt synes
detta bli fallet, därest kommunalnämnden uppdelas på avdelningar såsom

9 — Bihang till riksdagens protokoll 194-8. 1 sand. Nr 140.

130

Kungl. Maj:ts proposition nr HO.

skett med drätselkammaren i många städer — så bör framhållas, att kommunerna
i detta hänseende i princip ha fria händer. Ofta torde det befinnas
tillräckligt att i reglementet återgiva eller hänvisa till lagens allmänna
bestämmelser om kommunalnämnd.

Kommittén förordar sålunda ett stadgande i 44 § 3 mom. lagen om kommunalstyrelse
på landet av innebörd att i kommunalnämndens reglemente
må förordnas om medelsförvaltningens centralisering. Härvid borde enligt
kommitténs mening först angivas den möjlighet kommunerna böra ha att
sammanföra specialstyrelsernas medelsförvaltning med kommunalnämndens
under bibehållande av kommunallagens övriga regler om medelsförvaltningens
handhavande. Detta syntes nämligen ur lagens synpunkt vara
att betrakta såsom det enkla, primära fallet. Därefter borde nämnas, att
den sammanförda medelsförvaltningen enligt kommunens bestämmande
må omhänderhavas av kommunalkontor eller i annan särskild ordning,
d. v. s. i annan ordning än den i lagen om kommunalstyrelse på landet
eljest föreskrivna. Ett stadgande av sistnämnda innehåll, vilket närmast
komme att motsvara nuvarande första stycket i 44 § 3 inom., vore alltjämt
nödvändigt för att man skall kunna göra undantag från de vanliga reglerna
i kommunallagen för landet rörande medelsförvaltningens handhavande.

Kommittén framhåller, att dess förslag att bestämmelse om centralisering
skall intagas i reglemente för kommunalnämnden förutsätter, att all
fastställelseprövning skedde hos en och samma myndighet. Enligt kommitténs
mening borde denna prövning uppdragas åt länsstyrelserna och bestämmelsen
om Kungl. Maj :ts fastställelse av beslut om särskild ordning
för medelsförvaltning utgå. Härigenom skulle även i detta hänseende överensstämmelse
ernås med vad som för motsvarande fall gäller för stad. Ett
förläggande av fastställelseprövningen till länsstyrelserna skulle dessutom
innebära en viss lindring av arbetsbördan i vederbörande departement och
ett bidrag till de pågående strävandena mot en decentralisering av statsförvaltningen.
Den enhetlighet, som vunnes genom den nuvarande prövningen
av alla hithörande ärenden hos Kungl. Maj :t syntes i allt väsentligt
kunna bevaras, därest länsstyrelserna finge tillgång till upprättade normalreglementen
och vid sin prövning upprätthölle kontakt med de mellankommunala
förbunden, särskilt då mera betydande avvikelser från normalreglementet
ifrågasattes.

I kommitténs promemoria har i detta sammanhang även behandlats frågan,
huruvida icke centraliseringen borde göras obligatorisk. Kommittén
har emellertid funnit övervägande skäl tala för att dess genomförande
finge bero på kommunerna själva. För de kommunala enheter, som bildades
vid den allmänna nyindelningen av kommunerna, borde det ligga
nära till hands att från början centralisera medelsförvaltningen i stället
för att utskifta hithörande bestyr på ett större eller mindre antal specialorgan.

131

Kungl. Maj.ts proposition nr Ilo.

Enligt kommitténs förslag skulle sålunda 44 § 3 mom. lagen om kommunalstyrelse
på landet erhålla följande ändrade lydelse:

Kommun må antaga reglemente för kommunalnämnden. Sådant reglemente
skall fastställas av länsstyrelsen.

I reglementet må förordnas om sammanförande av den medelsförvaltning,
som åligger kommunalnämnden, och medelsförvaltning, som enligt
lag eller författning tillkommer andra kommunala nämnder eller styrelser.
Därvid må tillika bestämmas, att medelsförvaltningen skall under nämndens
inseende omhänderhavas av kommunalkontor eller i annan särskild
ordning. Före beslut, som nu är sagt, skola vederbörande nämnder och
styrelser höras i ärendet.

Kommittén framhåller, att lagen enligt förslaget skulle medgiva två
huvudtyper av centralisex-ad medelsförvaltning, den ena avseende förvaltningens
handhavande genom kommunalnämnden och den andra dess ombesörjande
i särskild ordning, d. v. s. vanligen av kommunalkontor med anställda
tjänstemän. Vid sidan härav torde man i praktiken få räkna med
en tredje typ, en faktisk centralisering, som komme till stånd genom att
olika nämnder och styrelser utse en och samma person till sin kassaförvaltare.
En sådan form kunde befinnas lämplig i en del mindre kommuner.
Ett visst hinder för en dylik faktisk centralisering utgjorde emellertid
bestämmelserna i 14 § sista stycket fattigvårdslagen och 8 § 1 mom.
sista stycket barnavårdslagen, i det att de föreskriva, att kassaförvaltaren
skall utses inom fattigvårdsstyrelsen, resp. barnavårdsnämnden. För att
kunna åstadkomma ett sammanförande av medelsförvaltningen av här angiven
art måste man därför invälja den person, som skulle omhänderha
kommunens kassor, såsom ledamot i fattigvårdsstyrelsen och barnavårdsnämnden.
Detta förhållande hade väckt undran på sina håll. Enligt kommitténs
uppfattning saknades anledning att för de båda nämnda förvaltningsorganens
del upprätthålla kravet på att kassaförvaltaren skulle tillhöra
organet. I likhet med vad som gällde icke blott för kommunalnämnd
utan även för folkskolestyrelse borde vederbörande styrelse till kassaförvaltare
även kunna utse en utom styrelsen stående person. Kommittén föreslår,
att angivna stadganden i fattigvårds- och barnavårdslagarna ändras i
enlighet härmed.

Remissyttrandena.

Kommitténs förslag om ändring i bestämmelserna om centralisering av
landskommunernas medelsförvaltning tillstyrkes i princip eller lämnas
utan erinran av samtliga remissinstanser. Förslaget hälsas allmänt med
tillfredsställelse och anses väl ägnat att åstadkomma en utsträckt användning
av centraliserad medelsförvaltning. Särskilt betecknas som värdefullt,
att det införes klara möjligheter till centralisering till kommunalnämnden
utan att elt särskilt kommunalkontor med kommunalkamrer och andra

132

Kungl. Maj:ts proposition nr HÖ.

tjänstemän behöver inrättas. Länsstyrelsen i Hallands län förklarar sig
vara övertygad om att ett stort antal kommuner kommer att begagna sig
av denna nya möjlighet.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser att denna nya form för centralisering
är synnerligen lämplig för de medelstora och mindre kommunerna. Eu
förutsättning vore dock, att en tillräckligt bokföringskunnig person funnes
inom nämnden. De nyligen framlagda förslagen om utbildningskurser för
förtroendemän och annan upplysningsverksamhet torde emellertid leda till
att förtroendemännen i stor utsträckning bibringades ökade insikter såväl
i bokföring som andra kommunala förvaltningsangelägenheter.

Svenska stadsförbundet anser det vara tveksamt om centralisering bör
medgivas till kommunal- resp. municipalnämnd som sakna tjänsteorganisation.
Förbundet kritiserar även den av kommittén föreslagna avfattningen
av 44 g 3 mom. lagen om kommunalstyrelse på landet. Förbundet
anför i dessa delar:

Det bör uppmärksammas att man hittills vid centralisering av medelstörvaltningen
till kommunalkontor med anställda tjänstemän torde undantagslöst
ha meddelat reglementsbestämmelser om interna kontrollanordningar.
Det synes knappast tänkbart att man kan åstadkomma någon motsvarighet
till dessa anordningar vid centralisering till nämnd utan tjänsteorganisation.
Detta har givetvis sin betydelse såtillvida som genom centraliseringen
nämndledamöternas ansvar för förvaltade medel ökas och likaså
nämndordförandens ansvar för räkenskapsföringen. Med hänsyn härtill
torde det förtjäna övervägas, om icke såsom villkor för centraliseringen i
dylikt fall borde föreskrivas någon särskild skyddsåtgärd, t. ex. ansvarsförsäkring
för kassaförvaltaren hos nämnden.

Beträffande den föreslagna lagtexten rörande centraliseringen — lagen
om kommunalstyrelse på landet 44 § 3 mom. andra stycket — må påpekas,
att avfattningen ej torde vara tillfredsställande, då möjlighet alltjämt bör
finnas att låta kommunalnämndens egen medelsförvaltning, även när sammanförande
av denna med annan dylik förvaltning icke ifrågakommer, omhänderhavas
under nämndens inseende av kommunalkontor eller i annan
särskild ordning. Ordet »Därvid» i början av andra meningen av ifrågavarande
lagrum torde utesluta att bestämmelsen om dylikt omhänderhavande
blir tillämplig även utan samband med centralisering.

Såväl svenska stadsförbundet som svenska landskommunernas förbund
förklara sig beredda att medverka vid utarbetandet av erforderliga normalreglementen
samt vid förhandsgranskningar av upprättade reglementsförslag.
Förbunden anse det emellertid nödvändigt att länsstyrelserna, för den
händelse sådan medverkan påkallas, till dem överlämna avskrifter av de
reglementen som fastställas.

Kungl. Maj.ts proposition nr HO. IM

Departementschefen.

Vid 1930 års kommunallagsrevision infördes i lagen om kominunalstyrelse
på landet en bestämmelse (44 § 3 mom.) av innebörd, att kommun
med fullmäktige ägde besluta att den medelsförvaltning, som ålåge kommunalnämnden,
skulle under nämndens inseende få handhavas i annan ordning
än lagen föreskreve. Beslutet skulle stadfästas av Kungl. Maj :t, som
ägde fastställa reglemente för förvaltningen. Med bestämmelsen åsyftades
att i särskilda fall möjliggöra eu centralisering av kommunens medelsförvaltning
till ett kommunalkontor med där anställda tjänstemän. Emellertid
visade det sig, att det nya stadgandet icke var tillräckligt för att centralisera
även den medelsförvaltning, som åvilade olika kommunala nämnder
och styrelser. Med anledning härav infördes 1931 ett andra stycke i 3 mom.
av 44 §, varigenom kommun fick befogenhet att sammanföra medelsförvaltning,
som ordnats enligt momentets första stycke, och de särskilda nämndernas
och styrelsernas medelsförvaltning. Även beslut härom fordrar stadfästelse
av Kungl. Maj:t.

Emellertid har endast ett relativt fåtal egentliga landskommuner (197
den 30 oktober 1947) begagnat sig av den sålunda tillskapade möjligheten
att centralisera hela medelsförvaltningen. Detta måste anses vara mindre
tillfredsställande. En centraliserad medelsförvaltning är nämligen av stor
betydelse för allmänheten, som får ett bestämt ställe, dit den i förekommande
fall kan vända sig. Vidare medför en centralisering av medelsförvaltningen
att organisationen av förvaltningen blir säkrare och mera effektiv.
Kommunindelningskommittén har också funnit, att en centralisering
borde ske i största utsträckning, sedan nyindelningen av kommunerna
genomförts, och hänvisat till sammanförandet av kommunens hela
kassarörelse och bokföring hos kommunalnämnden såsom en ny och lämplig
form för denna centralisering.

Denna tanke har nu tagits upp av kommunallagskoinmittén som föreslagit
att 44 § 3 inom. lagen om kommunalstyrelse på landet ändras så, att
en centralisering av angiven typ blir möjlig. Kommittén förordar även, att
bestämmelserna skola intagas i ett reglemente för kommunalnämnden och
att detta liksom hittills skall fastställas av länsstyrelsen. Kungl. Maj:t
skulle alltså befrias från dessa göromål. .lag kan i princip ansluta mig till
kommitténs förslag, som lämnats utan väsentliga erinringar vid remissbehandlingen.

Jag vill särskilt betona betydelsen av att eu centralisering blir möjlig
utan att kommunen behöver anställa tjänstemän. 1 flera mindre och medelstora
kommuner torde man nämligen ha tvekat att centralisera medelsförvaltningen
med hänsyn till de kostnader, som anställande av tjänstemän
och inrättande av kommunalkontor för med sig. Härvidlag torde måhända
även ha bidragit bristen på personer, lämpliga till kommunalkam -

184

Kungl. Maj.ts proposition nr HO.

rerare och liknande tjänster. I en del kommuner torde man vidare ha
dragit sig för att sammanföra all medelsförvaltning till ett kommunalkontor
därför att man fruktat att den kommunala förvaltningen därigenom
skulle komma att domineras av tjänstemännen i stället för av förtroendemännen.
Vare sig dessa farhågor varit grundade eller ej ha de sålunda
hindrat en centralisering i dessa kommuner.

En centralisering hos kommunalnämnden utan att särskild ordning föreskrives
för medelsförvaltningen innebär, att ansvaret för kommunens medel
kommer att åvila de valda förtroendemännen. Denna form ställer därför
stora krav på dessa personers kompetens och särskilt på deras kunnighet
i bokföring. Bokföringskunniga och eljest såsom kassaförvaltare lämpliga
personer kunna måhända ännu icke uppbringas i alla kommuner, där
centralisering bör ske men kommunalkontor ej anses böra inrättas. Det är
därför angeläget att detta hinder för en centralisering undanröjes. I anslutning
till förslag av kommittén för kommunal upplysningsverksamhet
(SOU 1947: 76) kommer jag, bl. a. av denna anledning, att denna dag förorda
proposition till riksdagen med begäran om anslag till kursverksamhet
för kommunala förtroendemän.

Svenska stadsförbundet har i sitt yttrande framfört betänkligheter mot en
centralisering till kommunalnämnden utan tjänsteorganisation under åberopande
av att den interna kontrollen icke kunde bli lika effektiv som vid
den hittills brukade formen med ett kommunalkontor. Emellertid synes erforderliga
föreskrifter om kontrollanordningar kunna införas i reglementet
för kommunalnämnden. I likhet med kommittén anser jag att sådant
reglemente, fastställt av länsstyrelsen, alltid bör finnas i kommuner med
centraliserad medelsförvaltning. Några bestämmelser om reglementets innehåll
eller eljest om villkor för centralisering finner jag däremot ej nödvändiga.
Det synes emellertid lämpligt, att normalreglementen upprättas, vilka
i mån av behov kunna modifieras med hänsyn till omständigheterna i de
konkreta fallen. Det torde kunna förväntas att länsstyrelserna härutinnan
komma att samråda med de kommunala förbunden. Härigenom torde
man ernå tillräcklig säkerhet för att reglementena få en efter de särskilda
förhållandena anpassad ur allmänna synpunkter lämplig utformning. Att
bibehålla t öreskriften, att beslut om centralisering av medelsförvaltningen
skola underställas Kungl. Maj :t finner jag därför ej påkallat.

Kommitténs förslag till ny lydelse av 44 § 3 mom. lagen om kommunalstyrelse
på landet innebär, att det icke längre blir möjligt att låta endast
kommunalnämndens egen medelsförvaltning handhas i annan ordning än
lagen stadgar. Förslagel upptager nämligen ingen motsvarighet till stadgandet
i första stycket av nämnda moment. Detta anser jag vara mindre
tillfredsställande. Visserligen är det huvudsakliga syftet med lagrummet
att möjliggöra centralisering av kommunens hela medelsförvaltning och
för de vanliga landskommunernas del torde det ej vara lämpligt att inrätta

135

Kungl. Maj:ts proposition nr HO.

ett kommunalkontor endast för skötseln av nämndens egen medelsförvaltning.
I ett municipalsamhälle med begränsade förvaltningsuppgifter kan
det däremot tänkas, att någon särskild medelsförvaltning vid sidan av
municipalnämndens ej förekommer. Möjlighet bör då alltjämt finnas att
låta denna förvaltning omhänderhas i annan ordning än lagen stadgar. Jag
vill därför förorda, att det nuvarande första stycket i momentet bibehålies
med allenast vissa av kommitténs övriga förslag föranledda jämkningar
och att i ett andra stycke bestämmelser införas om centralisering av medelsförvaltningen.

Enligt fattigvårds- och barnavårdslagarna skall fattigvårdsstyrelsens resp.
barnavårdsnämndens kassaförvaltare utses inom organet. Detta förhållande
kan hindra de olika styrelserna och nämnderna inom eu kommun
att utse en gemensam kassaförvaltare; en enkel form av faktisk centralisering.
Kommittén har därför föreslagit lagändringar av innebörd, att även
personer, som icke tillhöra dessa organ, skola få vara kassaförvaltare. .lag
ansluter mig till dessa kommitténs förslag.

VI. Specialmotivering,

1 enlighet med de riktlinjer, som angivits i det föregående, har inom
inrikesdepartementet upprättats förslag till 1) lag angående ändring i lagen
den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse på landet, 2) lag angående
ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr 252) om kommunalstyrelse i stad,

3) lag angående upphävande av 20 § 2 mom. lagen den 6 juni 1930 (nr 259)
om församlingsstyrelse och 21 § 2 mom. lagen den 6 juni 1930 (nr 260)
om församlingsstyrelse i Stockholm, 4) lag angående ändrad lydelse av
33 § 2 mom. lagen den 20 juni 1924 (nr 349) om landsting, 5) lag angående
ändring i lagen den 15 juni 1935 (nr 337) om kommunalstyrelse i Stockholm,
6) lag angående ändrad lydelse av 14 § lagen den 14 juni 1918 (nr
422) om fattigvården samt 7) lag om ändrad lydelse av 8 § 1 mom. barnavårdslagen
den 6 juni 1924 (nr 361). Lagförslagen ansluta sig i huvudsak
till vad kommittén förordat. De under 3) och 4) upptagna lagarna avse
endast upphävande av bestämmelserna om kvalificerad majoritet för beslut
av ekonomisk natur i församlingar och landsting. Ändringarna i fattigvårds-
och barnavårdslagarna gälla utseende av kassaförvaltare hos fattigvårdsstyrelse
och barnavårdsnämnd och ha motiverats under V.

I olikhet med kommittén har jag icke funnit nödigt, att genom ett särskilt
tillägg till uppbördsförordningens övergångsbestämmelser utmärka,
att reglerna om kvalificerad majoritet för efterskänkande av oguldna kommunalutskylder
skola upphöra att gälla. Dessa regler funnos tidigare upptagna
i punkt g) av 23 § 2 mom. lagen om kommunalstyrelse på landet, 27 §
2 mom. lagen om kommunalstyrelse i stad, 20 § 2 mom. lagen om försam -

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

lingsstyrelse, 26 § 2 inom. lagen om kommunalstyrelse i Stockholm och 21 §
2 mom. lagen om församlingsstyrelse i Stockholm. Genom särskilda lagar
den 29 juni 1946 (nr 485, 486, 495, 489 och 496) upphävdes bl. a. bestämmelserna
om efterskänkande av kominunalutskylder och ändrades samtidigt
nämnda lagrum så, att kravet på kvalificerad majoritet för beslut
härom bortföll. Dessa lagar trädde i kraft den 1 juli 1946 men skulle i
samband med ikraftträdandet gälla bl. a. vad i övergångsbestämmelserna
till uppbördsförordningen den 31 december 1945 (nr 896) stadgats. I punkt
9) av dessa övergångsbestämmelser sådana de lyda enligt förordning den
29 juni 1946 (nr 472) föreskrives, att äldre bestämmelser fortfarande skola
äga tillämpning i fråga om skatt, som förfallit till betalning före den
1 januari 1947. Sistnämnda föreskrift har ansetts innebära att under tiden
till dess skatlefordringen preskriberas efterskänkande av sådan skatt alltjämt
må äga rum ävensom att beslut härom fordrar kvalificerad majoritet.
Någon uttrycklig bestämmelse i detta hänseende finnes emellertid efter den
1 juli 1946 icke i kommunallagarna. Med hänsyn härtill och då i kommunallagarna
fastslås, att utgången av omröstning skall bestämmas genom enkel
pluralitet, där ej för särskilda fall annorlunda stadgas, synes upphävandet
av hela 2 mom. av 23 § lagen om kommunalstyrelse på landet och motsvarande
lagrum, vara tillfyllest för att undanröja även det krav på kvalificerad
majoritet för efterskänkande av utskylder, som alltjämt må kvarstå.

Utöver det anförda torde särskild motivering erfordras endast beträffande
förslaget till ändring i lagen om kommunalstyrelse på landet samt lagstiftningens
ikraftträdande. De ändringar, som föreslås i lagen om kommunalstyrelse
i stad och lagen om kommunalstyrelse i Stockholm, överensstämma
helt med motsvarande ändringar i förstnämnda lag.

Lagen om kommunalstyrelse på landet.

3 §•

Första stycket i denna paragraf innehåller det allmänna kompetensstadgandet.
I fråga om detta stadgande hänvisas till vad förut anförts i avsnittet
om borgerlig primärkommuns kompetens.

I paragrafens andra stycke har i enlighet med kommitténs förslag utfrycket
»Angående vården om kyrkliga angelägenheter samt folk- och fortsättningsskoleväsendet
är särskilt stadgat» ersatts med en generell hänvisning
till särlagstiftningen, innefattad i orden: Angående vissa kom munala

angelägenheter är särskilt stadgat. Härigenom beredes även utrymme
för det i viss mån koinpetensbestämmande uttrycket »kommunala
angelägenheter».

Det kan ifrågasättas huruvida man icke i samband med att begreppet gemensamma
angelägenheter i kompetensbestämmelsen ersättes med begreppet
kommunala angelägenheter borde ändra även övriga stadganden i kommunallagarna
för land och stad, där liknande uttryck möta. Som exempel

137

Kungl. Maj:ts proposition nr liO.

må nämnas 4 g lagen om kommunalstyrelse på landet, där det talas om
kommunens gemensamma behov och om dess gemensamma utgifter. Terminologien
är dock icke enhetlig ens i fråga om användningen av ordet
»gemensam» som attribut till »angelägenheter». Såsom kommittén påpekat
synes det vara ett spörsmål av huvudsakligen terminologisk natur, om sådana
beteckningar som »kommuns gemensamma utgifter» böra bibehållas
eller ej. 1 likhet med kommittén anser jag, att prövningen av dylika författningsändringar
bör tills vidare få anstå för att behandlas i samband med
den slutliga översynen av kommunallagarna.

23 § 2 mom.

Detta moment, som upptager samtliga de beslut av ekonomisk natur, som
fordra kvalificerad majoritet, föreslås skola helt upphävas. Rörande motiven
härför hänvisas till vad som anförts under III i det föregående.

30 §.

Förändringarna i denna paragraf har redogjorts i den allmänna motiveringen
under IV.

44 §.

I enlighet med kommitténs förslag har i denna paragraf det i sista stycket
av 1 mom. upptagna stadgandet om reglemente för kommunalnämnd
med vissa jämkningar överflyttats till 3 mom. Den nuvarande bestämmelsen
att sådant reglemente endast må utfärdas inom kommun, där fullmäktige
finnas, har härvid uteslutits. Sedan den nya kommunindelningen trätt
i kraft skulle den nämligen få mycket ringa praktisk betydelse.

För övriga ändringar i paragrafens 3 mom. har i huvudsak redogjorts
under V. I första stycket har fastslagits, att i reglementet för kommunalnämnden
må förordnas, att den medelsförvaltning som åligger nämnden
skall under dess inseende omhänderhas av kommunalkontor eller i annan
särskild ordning. De i nuvarande lag upptagna förutsättningarna för
beslut om särskild ordning för medelsförvaltningen, att fullmäktige finnas
i kommunen och att beslutet med hänsyn till särskilda omständigheter
prövas lämpligt, ha sålunda i enlighet med kommitténs förslag undanröjts.
Föreskriften om underställning hos Kungl. Maj :t har ersatts med regeln,
att förordnandet skall meddelas i reglementet för kommunalnämnden. Såsom
det typiska exemplet på särskild ordning för medelsförvaltning har
upptagits att denna handhaves av kommunalkontor.

Andra stycket innehåller liksom i gällande lag bestämmelser om centralisering.
Den väsentliga nyheten innefattas i regeln att sammanförande av
kommunalnämndens medelsförvaltning med övriga nämnders och styrelsers
må ske »evad den handhaves på sätt i första stycket är stadgat eller ej».
Härigenom blir det möjligt att centralisera medelsförvaltningen till kom -

138

Kangl. Maj.ts proposition nr 1W.

munalnämnden även om förordnande ej meddelats om särskild ordning för
nämndens förvaltning. Förordnande om centralisering skall dock alltid ske
i reglementet för kommunalnämnden.

87 och 88 §§.

Dessa paragrafer, som bl. a. innehålla stadganden om municipalsamhälles
kompetens, ha ändrats i överensstämmelse med vad förut föreslagits beträffande
den primärkommunala kompetensen. Uttrycket »gemensamma ordnings-
och hushållningsangelägenheter» i 87 § och »ordnings- och hushållningsangelägenheter»
i 88 § ha sålunda utbytts mot ordet »angelägenheter».
Såsom kommittén framhållit är denna ändring endast av redaktionell
art, eftersom ett municipalsamhälle ej äger befatta sig med andra angelägenheter
än dem, som föranledas av de i förordnandet om municipalbildning
avsedda föreskrifternas tillämpning inom samhället eller som det eljest enligt
särskild författning ankommer på ett sådant samhälle att vårda.

Lagstiftningens ikraftträdande.

Kommittén har föreslagit, att ändringarna i kommunallagarnas bestämmelser
om borgerlig primärkommuns kompetens och om
kvalificerad majoritet skola träda i kraft den 1 juli 1948. Vid
remissbehandlingen har erinringar häremot framställts endast såvitt angår
den kvalificerade majoriteten. I några yttranden har med hänsyn till
den särskilda risken för förhastade beslut på stämmorna, mot vilka beslut
reglerna om kvalificerad majoritet vore av värde som garanti, ifrågasatts,
om icke avskaffandet av dessa regler borde ske först samtidigt med den
nya kommunindelningens ikraftträdande. Denna synpunkt kan som tidigare
antytts sägas ha ett visst berättigande. Förut har ju som särskilt skäl
för upphävande av bestämmelserna om kvalificerad majoritet åberopats att
fullmäktige i och med kommunindelningsreformen sannolikt komma att
bli obligatoriska i samtliga landskommuner. Emellertid synas de övriga
skäl, som tala för undanröjande av kravet på kvalificerad majoritet, vara så
tungt vägande, att det icke är motiverat att enbart av berörda anledning
låta anstå med ikraftträdandet. Jag ansluter mig alltså härutinnan helt till
kommittén och förordar att ifrågavarande lagändringar skola träda i kraft
den 1 juli 1948.

Beträffande tidpunkten för ikraftträdandet av övriga lagändringar vilka
avse antalet fullmäktige i de borgerliga kommunerna
samt landskommunernas medelsförvaltning har kommittén
funnit att densamma borde anpassas efter tidpunkten för ikraftträdandet
av de indelningsändringar, so mföranledas av den kommunala nyindelningsreformen.
De nya reglerna om fullmäktiges antal borde nämligen kunna

139

Kiingl. Maj:ts proposition nr HO.

tillämpas redan vid de första valen för de nya kommunerna. Dessa val
måste äga rum året innan det årsskifte då indelningsändringarna börja
tillämpas, för att de nya kommunerna skulle få tillräcklig tid att organisera
sig, eventuellt under förra hälften av detta år. Och de ändrade bestämmelserna
om centralisering av medelsförvaltningen borde träda i kraft i så god
tid före kommunindelningsreformen, att de nya kommunernas organiserande
kan ske med tillämpning av dessa bestämmelser. På anförda skäl
och med utgångspunkt från att ändringarna i den kommunala indelningen
skola träda i kraft den 1 januari 1950 har kommittén föreslagit, att nu
ifrågavarande lagändringar skola träda i kraft den 1 januari 1949.

Jag delar kommitténs uppfattning, att de huvudsakligen av kommunindelningsreformen
påkallade ändringarna i gällande bestämmelser om
fullmäktiges antal och om den kommunala medelsförvaltningen böra träda
i kraft ett år före den tidpunkt, då indelningsändringarna skola börja tilllämpas.
Sistnämnda tidpunkt kan emellertid ännu ej med bestämdhet fastställas.
Jag vill därför föreslå, att det överlämnas åt Kungl. Maj:t att då så
kan ske bestämma dagen för ifrågavarande lagändringars ikraftträdande.

Några särskilda övergångsbestämmelser torde icke vara erforderliga. Beträffande
ökningen av antalet fullmäktige må framhållas att även om det
nya minimiantalet överstiger det antal, som för en av indelningsreformen
oberörd kommun gällde vid senaste valet, denna kommun ej skall förrätta
nytt val före nästa allmänna val. Jag vill vidare understryka, att en kommun
som vid tiden för ikraftträdandet redan har ett enligt dittills gällande
regler fastställt reglemente för sin medelsförvaltning självfallet icke är
skyldig att överflytta de däri intagna bestämmelserna till ett allmänt reglemente
för kommunalnämnden. Reglemente för medelsförvaltningen, som
antagits av kommun före angivna tidpunkt, synes böra fastställas av Kungl.
Maj :t enligt de äldre bestämmelserna.

Departementschefens hemställan.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj:t
måtte genom proposition föreslå riksdagen

att antaga förut omnämnda inom inrikesdepartementet
upprättade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den <I juni 1930 (nr 231)
om kominiinalstgrclse på landet;

2) lag angående ändring i lagen den It juni 1930 (nr 232)
om kommunalstyrelse i stad;

3) lag angående upphävande av 20 jj 2 mom. lagen den

Ii juni 1930 (nr 239) om församlingsstyrelse och 21 2

140

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

mom. lagen den 6 juni 1930 (nr 260) om församlingsstyrelsc
i Stockholm;

4) lag angående ändrad lydelse av 33 § 2 mom. lagen den
20 juni 1924 (nr 349) om landsting;

5) lag angående ändring i lagen den 15 juni 1935 (nr
337) om kommunal styrel se i Stockholm;

6) lag angående ändrad lydelse av 14 § lagen den 14 juni
1918 (nr 422) om fattigvården; samt

7) lag om ändrad lydelse av 8 § 1 mom. barnavårdslagen
den 6 juni 1924 (nr 361).

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t
Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
K. A. Åkerberg.

Kungi. Maj:ts proposition nr 140. 141

1NNEHÅLLSFÖ R T E CKNMNG

Sid.

Propositionen.................................................... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll ................................ 1

Lagförslag ...................................................... 3

Utdrag av statsrådsprotokollet den 5 mars 1948 10

I. Inledning.................................................... 10

II. Borgerlig primärkommnns kompetens.............................. 14

Gällande bestämmelser...................................... 14

Reformförslag.............................................. 19

Kommunallagskommittén .................................... 22

Kommittéreservanterna...................................... 35

Remissyttrandena .......................................... 39

Departementschefen ........................................ 65

III. Kvalificerad majoritet.......................................... 82

Gällande bestämmelser...................................... 82

Reformförslag.............................................. 84

Kommunallagskommittén .................................... 85

Kommittéreservanterna...................................... 95

Remissyttrandena .......................................... 98

Departementschefen ........................................ 107

IV. Antalet ledamöter i konvnunernas fullmäktigerepresentationer.......... 115

Gällande bestämmelser...................................... 115

Reformförslag............................................. 116

Kommunallagskommittén.................................... 117

Remissyttrandena .......................................... 120

Departementschefen ........................................ 122

V. Landskommunernas medelsförvaltning ............................ 123

Gällande bestämmelser...................................... 123

Hittills genomförd centralisering av medelsförvaltningen.......... 125

Kommunindelningsreformen och centraliseringsproblemet.......... 125

Kommunallagskommittén.................................... 127

Remissyttrandena .......................................... 131

Departementschefen ........................................ 133

VI. Specialmotivering ............................................ 135

Lagen om kommunalstyrelse på landet ........................ 136

Lagstiftningens ikraftträdande................................ 138

Departementschefens hemställan.................................. 139