Kungl. Maj.ts proposition nr 140 (Proposition 1943:140)

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

Nr 140.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till skattestrafflag,
m. m.; given Stockholms slott den 5 mars
1943.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) skattestrafflag;

2) förordning örn ändring i vissa delar av taxeringsförordningen den 28
september 1928 (nr 379);

3) förordning om ändrad lydelse av 4 § 8 mom. förordningen den 23
oktober 1908 (nr 128) angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner
och rättigheter;

4) förordning om ändrad lydelse av 11 § 1 mom. och 12 § förordningen
den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt å
spritdrycker;

5) förordning örn ändrad lydelse av 37 § förordningen den 11 juni 1926
(nr 207) angående tillverkning och beskattning av brännvin;

6) förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 3 maj
1929 (nr 62) örn särskild skatt å bensin och motorsprit;

7) förordning angående ändrad lydelse av 15 och 18 §§ förordningen den
31 januari 1932 (nr 17) örn accis å silke;

8) förordning angående ändrad lydelse av 16 och 19 §§ förordningen
den 14 juni 1933 (nr 329) om skatt å oljekakor och vissa slag av fodermjöl;

9) förordning angående ändrad lydelse av 15 och 17 §§ förordningen den
24 maj 1934 (nr 172) om skatt å kli;

10) förordning om ändrad lydelse av 12 och 14 §§ förordningen den 3
maj 1935 (nr 142) angående skatt å vissa för drivande av automobil använda
brännoljor;

11) förordning angående ändrad lydelse av 13 och 16 §§ förordningen
den 7 juni 1935 (nr 259) om accis å margarin och vissa andra fettvaror;

12) förordning angående ändrad lydelse av 12 och 14 §§ förordningen
den 7 juni 1935 (nr 280) om veteavgift;

13) förordning örn ändring i vissa delar av förordningen den 15 december
1939 (nr 887) angående tillverkning och beskattning av maltdrycker;

14) förordning angående ändrad lydelse av 13 och 17 §§ förordningen
den 22 december 1939 (nr 919) örn skatt å läskedrycker;

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr Ilo.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

15) förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 21 juni 1940
(nr 621) angående avgift för smör, som användes för framställning av grädde;

16) förordning angående ändrad lydelse av 25 § och 26 § 1 mom. förordningen
den 13 december 1940 (nr 1000) om allmän omsättningsskatt;

17) förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 25 maj
1941 (nr 251) örn varuskatt;

18) förordning angående ändrad lydelse av 65 och 68 §§ förordningen
den 6 juni 1941 (nr 416) örn arvsskatt och gåvoskatt; samt

19) förordning angående ändrad lydelse av 11 och 12 §§ förordningen
den 19 juni 1942 (nr 375) om trafikskatt.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Förslag

till

skattestrafflag.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Var som i deklaration till ledning vid fastställande av skatt uppsåtligen
lämnar oriktig uppgift ägnad att för honom eller den han företräder leda till
frihet från skatt eller till för låg sådan, dömes för falskdeklaration till böter
eller fängelse eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, till
straffarbete i högst två år. Böterna skola bestämmas till högst fem gånger
det belopp, som genom den oriktiga uppgiften undandragits eller, om uppgiften
följts, skulle hava undandragits, dock minst etthundra kronor.

Lika med skatt skall anses annan allmän avgift. Med deklaration avses
även däremot svarande skriftlig försäkran.

2 §•

Begår någon av grov oaktsamhet gärning som förut är sagd, straffes för
vårdslös deklaration med böter eller fängelse i högst sex månader. Böterna
skola bestämmas till högst hälften av vad i 1 § sägs, men likväl ej lägre än
femtio kronor.

3 §•

Den som frivilligt rättar oriktig uppgift vare fri från straff.

4 §•

Den som förskyllt fängelse eller straffarbete må, efter omständigheterna,
dömas att gälda straffskatt med högst tre gånger det belopp, som undandragits
eller kunde hava undandragits. 5

5 §•

Där kommunal inkomstskatt jämte annan utskyld, som utgår efter samma
beräkningsgrund, genom den oriktiga uppgiften undandragits eller kunde
hava undandragits, skall för bestämmandet av normerade böter eller
straffskatt den sammanlagda uttaxeringen av nämnda utskylder antagas vara
tio kronor för varje skattekrona.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

6 §•

År gärning, som avses i 1 eller 2 §, straffbelagd i annan lag än allmänna
strafflagen eller i särskild författning, skola bestämmelserna i denna lag icke
äga tillämpning.

7 §•

Brott som i denna lag avses må åtalas, förutom vid laga domstol i brottmål,
vid den rätt där den skattskyldige skall svara i tvistemål i allmänhet
eller, om deklarationen avser rörelse eller annan verksamhet, jämväl vid rätten
i den ort där verksamheten drives.

8 §.

Böter och straffskatt, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1943.

Förslag

till

förordning om ändring i vissa delar av taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379).

Härigenom förordnas, dels att 38 § 3 morn., 39 § 4 morn., 42 § 1 morn.,
49 § 4 morn., 141 § 1, 2, 4 och 5 morn., 142 och 143 §§ samt 144 § 1 och
2 mom. taxeringsförordningen den 28 september 19281 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives, dels ock att till vardera av 17 och 22 §§ samma
förordning skall fogas ett nytt moment, betecknat 4 morn., av den lydelse
som för vardera paragrafen i det följande angives.

17 §.

4 morn. Angående ansvar i vissa fall för lämnande av oriktig uppgift i
allmän fastighetsdeklaration eller i uppgift, varom i 3 mom. förmäles, stadgas
i 141 § 4 mom. * 5

1 Senaste lydelse, se beträffande 38 § 3 morn., 39 § 4 morn., 49 § 4 morn., 141 § 1, 2, 4 och

5 morn., 143 § 3—5 mora. och 144 § 1 mom. SFS 1935:255, beträffande 143 § 1 mom. SFS
1938: 374 samt beträffande 142 § SFS 1943:47.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

22 §.

4 morn. Angående ansvar i vissa fall för lämnande av oriktig uppgift i
särskild fastighetsdeklaration eller i uppgift, varom i 3 mom. förmäles, stadgas
i 141 § 4 mom.

38 g.

3 mom. Vid anmanings---anmaningen angivas. Härutöver skall

anmaningen innehålla underrättelse örn postadressen för den, som utfärdat
anmaningen, ävensom om den påföljd, som underlåtenhet att hörsamma anmaningen
medför enligt 39 eller 40 § eller 141 § 2 mom.

39 §.

4 mom. Angående ansvar i vissa fall för underlåtenhet att efter anmaning
avlämna självdeklaration, så ock angående ansvar för underlåtenhet att göra
anmälan om begagnande av anstånd med självdeklarations avlämnande jämlikt
36 § 1 mom. tredje stycket meddelas föreskrifter i 141 § 2 och 3 mom.

42 §.

1 mom. Envar, som---behörigen fullgöres.

Äga flera---i vinsten.

Om ansvar för försummelse att behörigen fullgöra uppgiftsplikt enligt
detta mom. stadgas i 141 § 4 mom.

49 §.

4 mom. Angående ansvar i vissa fall för underlåtenhet att efter anmaning
avlämna virkesdeklaration, så ock angående ansvar för underlåtenhet att göra
anmälan om begagnande av den jämlikt 48 § medgivna rätt att med virkesdeklarations
avlämnande njuta anstånd i enlighet med bestämmelserna i 36 §
1 mom. tredje stycket meddelas föreskrifter i 141 § 2 och 3 mom.

141 §.

1 mom. Har den, som enligt 26 § 1 mom. är pliktig avgiva självdeklaration,
underlåtit att inom föreskriven tid avlämna sådan deklaration, och har han
tillika till någon, som är skyldig att utan anmaning enligt 33 § eller efter
anmaning enligt 35 § 1 mom. meddela uppgift rörande till honom utbetalt
belopp eller för hans räkning innestående medel, lämnat oriktig upplysning
rörande namn eller andra förhållanden under sådana omständigheter, att
det kan antagas hava skett i syfte att försvåra uppgiftsskyldighetens behöriga
fullgörande, straffes med dagsböter, minst trettio.

Har den, som enligt 43 § 1 mom. är pliktig avgiva virkesdeklaration, underlåtit
att inom föreskriven tid avlämna sådan deklaration, och har han tillika
till någon, som är skyldig att efter anmaning meddela uppgift rörande honom
enligt 47 §, lämnat oriktig upplysning rörande namn eller andra förhållanden
under sådana omständigheter, att det kan antagas hava skett i

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

syfte att försvåra uppgiftsskyldighetens behöriga fullgörande, straffes på sätt
i första stycket sägs.

2 mom. Hörsammas ej anmaning att inkomma med självdeklaration eller
virkesdeklaration, som bort avgivas på grund av 26 § 1 mom. eller 43 §
1 morn., straffes den försumlige med dagsböter.

Har den, som först efter anmaning enligt 26 § 2 mom. eller 43 § 2 mom.
är pliktig avgiva självdeklaration eller virkesdeklaration, underlåtit att hörsamma
sådan anmaning och efterkommer han icke heller förnyad anmaning,
straffes på sätt i första stycket sägs.

h mom. Den som i allmän eller särskild fastighetsdeklaration eller i uppgift,
varom i 17 § 3 mom. eller 22 § 3 mom. förmäles, uppsåtligen eller av
grov vårdslöshet lämnat oriktig uppgift, ägnad att leda till för låg taxering,
straffes med dagsböter. Till enahanda straff dömes den som försummar att
behörigen fullgöra uppgiftsplikt enligt 42 § 1 eller 3 mom.

5 mom. Vad i denna paragraf stadgas äger icke tillämpning, därest den
försumlige för sin underlåtenhet är underkastad ansvar för tjänstefel. Straff
för förseelse, som i 2 eller 3 mom. eller 4 mom. andra punkten omförmäles,
inträder icke, där den försumlige visar giltig ursäkt för sin underlåtenhet.

142 §.

Den, som ej behörigen fullgör vad honom enligt 18, 19, 23, 33 eller 34 §,
35 § 1 eller 2 inom., 40 a § 2 eller 3 morn., 42 § 2 morn., 42 § 4 mom. andra
stycket eller 47 § åligger, skall, där ej försummelsen eljest är med straff belagd,
böta högst trehundra kronor. Vad nu sagts gäde ock om den, som ej
behörigen fullgör vad honom åligger jämlikt förordnande, som meddelats enligt
35 § 4 mom. eller 42 § 4 mom. tredje stycket eller 42 § 5 mom.

143 §.

1 mom. Örn ansvar i vissa fall för den, som lämnat oriktig uppgift i självdeklaration
eller virkesdeklaration eller till sådan deklaration hörande handling
eller i särskild uppgift angående renskötsel eller i upplysning, som i 32
eller 46 § avses, stadgas i skattestrafflagen.

2 mom. Finner ordförande i taxeringsnämnd anledning antaga, att oriktig
uppgift, om vilken ordföranden vid taxeringsarbetet erhållit kännedom, kan
medföra ansvar enligt skattestrafflagen, skall ordföranden göra anmälan därom
till landskamreraren. Sådan anmälan skall göras senast vid den tid, då
taxeringsnämndens arbete för året avslutas.

Därest landskamrerare på grund av anmälan från ordförande i taxeringsnämnd
eller eljest finner, att någon gjort sig skyldig till brott, som avses i
skattestrafflagen, skall landskamreraren göra anmälan därom till vederbörande
åklagare.

144 §.

1 mom. Förseelse, som i 140 §, 141 §1,2 eller 4 mom. eller 142 § omförmäles,
åtalas vid allmän domstol.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Åtal jämlikt 141 § 1, 2 eller 4 mom. skall, då den deklarations- eller uppgiftsskyldige
här i riket har hemortskommun, anhängiggöras vid den allmänna
underrätt, inom vars domvärjo hemortskommunen är belägen, och
eljest vid allmänna underrätten i den ort, där den taxering skall äga rum,
för vilken deklarationen, uppgiften eller upplysningen skolat ligga till grund.

Förseelse, som i 141 § 1, 2 eller 4 mom. eller 142 § sägs, är föremål för
allmänt åtal. Förseelse, som i 140 § omförmäles, må, där den ej innefattar
tjänstefel, av allmän åklagare åtalas endast där målsägande angivit densamma
till åtal.

2 mom. Där, i andra fall än i 143 § eller 1 mom. denna paragraf avses,
till följd av uraktlåtet fullgörande av de i denna förordning meddelade föreskrifter
eller av annan orsak fråga uppstår om tillämpning av stadgat bötesansvar
eller förelagt vite, skall av vederbörande landskamrerare, ordförande
eller ledamot i beskattningsnämnd i första instans eller annan behörig person
anmälan därom göras hos länsstyrelsen, som har att, efter prövning av
härvid förekommande förhållanden, förordna örn uttagande av de böter eller
vitén, vartill någon finnes hava gjort sig förfallen, samt vidtaga de åtgärder,
som anmäld försummelse eller utebliven verkställighet av vad i denna förordning
stadgas för övrigt kan påkalla.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 4 § 8 mom. förordningen den 23
oktober 1908 (nr 128) angående bevillningsavgifter för
särskilda förmåner och rättigheter.

Härigenom förordnas, att 4 § 8 mom. förordningen den 23 oktober 1908
angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter1 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

4 §.

8 mom. Deklaration, varom---för denna.

Avgives icke--— beräknade bruttoinkomsten.

Örn ansvar i vissa fall för den, som i deklaration lämnat oriktig uppgift,
stadgas i skattestrafflagen.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943.

1 Senaste lydelse, se SFS 1920:8&9.

Kungl. Ma]:ts proposition nr 140.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 11 § 1 mom. och 12 § förordningen
den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings- och
utskänkningsskatt å spritdrycker.

Härigenom förordnas, att 11 § 1 mom. och 12 § förordningen den 8 juni
1923 angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker skola erhålla
följande ändrade lydelse.

11 §.

/ mom. Om ansvar i vissa fall för den, som vid lämnande av uppgift, varom
i 3 eller 8 § sägs, lämnat oriktig uppgift, stadgas i skattestrafflagen.

12 §.

Förseelse, som avses i 11 § 2 morn., åtalas vid allmän domstol.

Böter och vitén, som ådömas enligt nämnda författningsrum, tillfalla
kronan.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943.

Förslag

till

förordning! om ändrad lydelse av 37 § förordningen den 11 juni
1926 (nr 207) angående tillverkning och beskattning av brännvin.

Härigenom förordnas, att 37 § förordningen den 11 juni 1926 angående
tillverkning och beskattning av brännvin1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

37 §.

Uraktlåter tillverkare---femhundra kronor.

Om ansvar i vissa fall för den, som lämnat oriktig uppgift i deklaration
varom i 25 § 2 mom. sågs, stadgas i skattestrafflagen.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943.

1 Senaste lydelse, se SFS 1934:227.

Kungl. Majlis proposition nr 140.

Förslag

till

förordning angående ändring i vissa delar av förordningen
den 3 maj 1929 (nr 62) om särskild skatt & bensin
och motorsprit.

Härigenom förordnas, att 3 § 3 morn., 8 § 2 mom. och 11 § förordningen
den 3 maj 1929 om särskild skatt å bensin och motorsprit1 skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

3 §.

3. Bensin, som tillverkats---till kontrollstyrelsen.

Bensin, som av---från lagerplatsen.

Tillverkaren skall för varje kvartal upprätta och före utgången av påföljande
månad till kontrollstyrelsen insända en på tro och heder avgiven deklaration
angående den myckenhet bensin, som utlämnats under kvartalet.
Inom samma tid skall skatten för den under kvartalet utlämnade myckenheten
av tillverkaren inbetalas genom insättning å statsverkets checkräkning
i riksbanken för kontrollstyrelsens räkning.

Försummar tillverkare---äger föranstalta.

8 §.

2. Om ansvar i vissa fall för den, som i deklaration lämnat oriktig uppgift,
stadgas i skattestrafflagen.

11 §•

Förseelser, som omförmälas i 8 § 1 morn. och 9 §, skola åtalas av allmän
åklagare. Förseelse, varom i 10 § sägs, må ej åtalas av allmän åklagare, där
ej målsäganden angivit den till åtal.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943.

Senaste lydelse av 3 § 3 morn., se SFS 1939: 112.

Kungl. Maj.ts proposition tu 140.

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 15 och 18 §§ förordningen
den 31 januari 1932 (nr 17) om accis å silke.

Härigenom förordnas, att 15 och 18 §§ förordningen den 31 januari 1932
om accis å silke skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

15 §.

Om ansvar i vissa fall för den, som i deklaration lämnat oriktig uppgift,
stadgas i skattestrafflagen.

18 §.

Åtal för förseelse, som avses i 14, 16 eller 17 §, skall anhängiggöras vid
allmän domstol.

Förseelse, som i 14 eller 16 § omförmäles, åtalas av allmän åklagare.
Förseelse, varom---åtal angives.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943.

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 16 och 19 §§ förordningen
den 14 juni 1933 (nr 329) om skatt å oljekakor och vissa
slag av fodermjöl.

Härigenom förordnas, att 16 och 19 §§ förordningen den 14 juni 1933 om
skatt å oljekakor och vissa slag av fodermjöl skola erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.

16 §.

Om ansvar i vissa fall för den, som i deklaration lämnat oriktig uppgift,
stadgas i skattestrafflagen.

19 §.

Förseelse, som i 15 eller 17 § omförmäles, åtalas av allmän åklagare vid
allmän domstol.

Förseelse, varom--— åtal angives.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943.

Kungl. Maj.-ts proposition nr HO.

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 15 och 17 §§ förordningen
den 24 maj 1934 (nr 172) om skatt å kli.

Härigenom förordnas, att 15 och 17 §§ förordningen den 24 maj 1934 om
skatt å kli skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

15 §.

Om ansvar i vissa fall för den, som i deklaration lämnat oriktig uppgift,
stadgas i skattestrafflagen.

17 §•

Åtal för förseelse, varom i 13, 14 eller 16 § omförmäles, anhängiggöres vid
allmän domstol.

Förseelse, som i 13 eller 14 § avses, är icke föremål för allmänt åtal, med
mindre den av statens spannmålsnämnd till sådant åtal angives.

Förseelse, som---åklagare åtalas.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 12 och 14 §§ förordningen den
3 maj 1935 (nr 142) angående skatt å vissa för drivande
av automobil använda brännoljor.

Härigenom förordnas, att 12 och 14 §§ förordningen den 3 maj 1935 angående
skatt å vissa för drivande av automobil använda brännoljor skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

i2 §.

Om ansvar i vissa fall för den, som i deklaration lämnat oriktig uppgift,
stadgas i skattestrafflagen.

14 §.

Länsstyrelse äger---enligt 11 §.

Åtal för förseelse, som i 13 § omförmäles, skall anhängiggöras vid allmän
domstol. Sådan förseelse må ej åtalas av allmän åklagare, där den ej av
målsägande angives till åtal.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943-

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 13 och 16 §§ förordningen
den 7 juni 1935 (nr 259) om accis å margarin och vissa

andra fettvaror.

Härigenom förordnas, att 13 och 16 §§ förordningen den 7 juni 1935 om
accis å margarin och vissa andra fettvaror skola erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.

13 §.

Om ansvar i vissa fall för den, som i deklaration lämnat oriktig uppgift,
stadgas i skattestrafflagen.

16 §.

Åtal för förseelse, som avses i 12, 14 eller 15 §, skall anhängiggöras vid allmän
domstol.

Förseelse, som i 12 eller 14 § omförmäles, åtalas av allmän åklagare.
Förseelse, varom---åtal angives.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943.

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 12 och 14 §§ förordningen
den 7 juni 1935 (nr 280) om veteavgift.

Härigenom förordnas, att 12 och 14 §§ förordningen den 7 juni 1935 om
veteavgift1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

12 §.

Om ansvar i vissa fall för den, som i deklaration lämnat oriktig uppgift,
stadgas i skattestrafflagen.

14 §.

Åtal för förseelse, som i 10, 11 eller 13 § avses, anhängiggöres vid allmän
domstol. Då fråga är örn anmälan eller deklaration rörande tillverkning av

1 Senaste lydelse av 14 §, se SFS 1938:446.

Kungl. Maj:tt proportion nr 140.

mjöl eller gryn, anställes sådant åtal vid den allmänna underrätt, inom vars
domvärjo tillverkningen bedrives, och då fråga är om deklaration, som i 5 §
tredje stycket sägs, vid allmänna underrätten i den ort, där den deklarationsskyldige
har sitt hemvist, eller, om han ej har hemvist här i riket, vid Stockholms
rådhusrätt.

Förseelse, som i 10 eller 11 § avses, är icke föremål för allmänt åtal, med
mindre den av den i 4 § omförmälda nämnden till sådant åtal angives.

Förseelse, varom---åklagare åtalas.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943.

Förslag

till

förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 15
december 1939 (nr 887) angående tillverkning och
beskattning av maltdrycker.

Härigenom förordnas, att 18 § 1 mom. samt 30 och 35 §§ förordningen den
15 december 1939 angående tillverkning och beskattning av maltdrycker skola
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

18 §.

1. Tillverkare i skattepliktigt bryggeri skall för varje månad upprätta
och senast å åttonde söckendagen efter månadens utgång till kontrollstyrelsen
insända en på tro och heder avgiven deklaration angående den myckenhet
maltdrycker av andra och tredje klasserna, som under månaden utförts från
bryggeriet eller inom bryggeriet utlämnats till personalen för förbrukning
därstädes, ävensom rörande den myckenhet maltdrycker av nämnda båda
klasser, för vilken avdrag må göras vid skattens beräknande enligt vad i 17 §
sägs. I deklarationen skall tillika angivas den skatt, som belöper å den i deklarationen
upptagna beskattningsbara myckenheten.

Å deklarationen — —--andra stycket.

30 §.

Om ansvar i vissa fall för den, som i deklaration lämnat oriktig uppgift,
stadgas i skattestrafflagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

35 §.

Begår tillverkares hustru eller husfolk eller i hans arbete antagen person
förseelse, som avses i 29 § eller 31—34 §§, eller bryter någon av dem mot
föreskrift, som meddelats med stöd av denna förordning, vare tillverkaren
därför ansvarig, liksom vore förseelsen begången av honom själv, därest icke
omständigheterna göra det sannolikt, att förseelsen skett utan hans vetskap
och vilja. Bryggeriföreståndare vare jämte tillverkaren och lika med denne
ansvarig för sådan förseelse.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943.

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 13 och 17 §§ förordningen
den 22 december 1939 (nr 919) om skatt å läskedrycker.

Härigenom förordnas, att 13 och 17 §§ förordningen den 22 december
1939 om skatt å läskedrycker skola erhålla följande ändrade lydelse.

13 §.

Om ansvar i vissa fall för den, som i deklaration lämnat oriktig uppgift,
stadgas i skattestrafflagen.

17 §.

Begär tillverkares hustru eller husfolk eller i hans arbete antagen person
förseelse, som avses i 12 § eller 14—16 §§, eller bryter någon av dem mot
föreskrift, som meddelats med stöd av denna förordning, vare tillverkaren
därför ansvarig, liksom vore förseelsen begången av honom själv, därest icke
omständigheterna göra det sannolikt, att förseelsen skett utan hans vetskap
och vilja.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Förslag

till

förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 21 juni
1940 (nr 621) angående avgift för smör, som användes för
framställning av grädde.

Härigenom förordnas, att 8, 12 och 14 §§ förordningen den 21 juni 1940
angående avgift för smör, som användes för framställning av grädde, skola
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

8 §•

Där så---till avsalu.

Försummar någon att inbetala avgift, som det enligt denna förordning
åligger honom att erlägga, må avgiften på framställning av kontrollstyrelsen
omedelbart utmätas med det belopp, vartill kontrollstyrelsen efter verkställd
undersökning fastställer densamma.

12 §.

Den, som utan anmälan, varom i 3 § sägs, eller i strid mot förbud, som
avses i 8 § första stycket, använder smör för framställning av grädde till
avsalu, straffes med dagsböter.

14 §.

Om ansvar i vissa fall för den, som i deklaration lämnat oriktig uppgift,
stadgas i skattestrafflagen.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943.

Kungl. Majlis proposition nr 140.

Förslag

till

förordning'' angående ändrad lydelse av 25 § och 26 § 1 moni.
förordningen den 13 december 1940 (nr 1000) om allmän

omsättningsskatt

Härigenom förordnas, att 25 § och 26 § 1 mom. förordningen den 13 december
1940 om allmän omsältningsskatt skola erhålla följande ändrade lydelse.

25 §.

Örn ansvar i vissa fall för den, som vid lämnande av uppgift, varom i 7 §
förmäles, eller vid meddelande av upplysning jämlikt 14 § 1 morn. lämnat
oriktig uppgift, stadgas i skattestrafflagen.

26 §.

1 mom. Talan om utdömande av vite enligt 23 eller 24 § anhängiggöra
vid den allmänna underrätt, inom vars domvärjo den skattskyldiges hemortskommun
är belägen.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943.

Förslag

till

förordning angående ändring i vissa delar av förordningen
den 25 maj 1941 (nr 251) om varuskatt.

Härigenom förordnas, att 7, 9, 11 och 14 §§ förordningen den 25 maj 1941
om varuskatt skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 7

7 §•

1. Tillverkare skall---kontrollstyrelsens postgirokonto.

2. Erlägges icke---skattepliktig vara.

3. Tillverkare är---finner erforderligt.

Ställes ej vid anfordran sådan säkerhet, skall vad i 2 mom. sägs äga motsvarande
tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

4. Försummar någon att inbetala skatt, som det enligt denna förordning
åligger honom att erlägga, må skatten på framställning av kontrollstyrelsen
omedelbart utmätas med det belopp, vartill kontrollstyrelsen efter verkställd
undersökning fastställer densamma.

9 §•

Den som utan föreskriven anmälan bedriver tillverkning, som i 1 § första
stycket avses, eller efter sådan anmälan, som i 5 § 2 mom. sägs, fortsätter
rörelsen eller i strid mot förbud, varom i 7 § 2 mom. sägs, förfogar över vara,
straffes med dagsböter, ej under tjugu.

Underlåter någon---trehundra kronor.

11 §•

Om ansvar i vissa fall för den, som i deklaration lämnat oriktig uppgift,
stadgas i skattestrafflagen.

14 §.

Av tillverkare begången förseelse, som i 9 § avses, åtalas vid allmän underrätt
i den ort, där tillverkarens rörelse bedrives.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943.

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 65 och 68 §§ förordningen
den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt.

Härigenom förordnas, att 65 och 68 §§ förordningen den 6 juni 1941 om
arvsskatt och gåvoskatt skola erhålla följande ändrade lydelse.

65 §.

Om ansvar i vissa fall för den, som lämnat oriktig uppgift till bouppteckning
eller i deklaration eller annan handling som skall tjäna till ledning vid
fastställande av skatt, stadgas i skatteslrafflagen.

68 §.

Förseelse, som omförmäles i 66 §, åtalas av allmän åklagare.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943.

Biliana till riksdagens protokoll 10U3. 1 sami. Nr 140.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 11 och 12 §§ förordningen
den 19 juni 1942 (nr 375) om trafikskatt.

Härigenom förordnas, att 11 och 12 §§ förordningen den 19 juni 1942 om
trafikskatt skola erhålla följande ändrade lydelse.

11 §•

Om ansvar i vissa fall för den, som vid lämnande av uppgift, varom i 7 §
förmäles, lämnat oriktig uppgift, stadgas i skattestrafflagen.

12 §.

Vitén, som utdömas enligt denna förordning, tillfalla kronan.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943.

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

Utdrag av protokollet över finansårenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet d Stockholms slott den 4 december
1942.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,
Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander,
Gjöres, Ewerlöf.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler efter gemensam
beredning med cheferna för justitie- och jordbruksdepartementen
fråga örn skärpt bestraffning av falskdeklarationsbrott samt anför därvid
följande.

Inledning.

De straffbestämmelser inom skattelagstiftningen, som ha den största räckvidden,
äro de bestämmelser, vilka upptagas i 143 § taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379). Enligt 1 mom. i nämnda paragraf gäller
följande:

Har någon i självdeklaration eller därtill hörande handling eller i särskild
uppgift angående renskötsel eller i upplysning, som avses i 32 § taxeringsförordningen,
mot bättre vetande lämnat oriktigt meddelande, som är ägnat
att leda till frihet från taxering eller till för låg taxering, skall han böta, örn
det oriktiga meddelandet blivit vid taxeringen följt, högst fem gånger den
inkomst- och förmögenhetsskatt samt den särskilda skatt å förmögenhet, som
därigenom undandragits, och i annat fall högst fem gånger den inkomstoch
förmögenhetsskatt samt den särskilda skatt å förmögenhet, som skulle
ha undandragits i händelse det oriktiga meddelandet blivit följt Vid taxeringen,
i vartdera fallet dock minst 50 kronor. Därest det oriktiga meddelandet
avsett förhållande, som utövat eller kunnat utöva inverkan allenast å
taxering till kommunal inkomstskatt, är straffet böter, örn det oriktiga meddelandet
blivit vid taxeringen följt, högst 25 öre för varje skatteöre, som
därigenom kommit att icke påföras den skattskyldige, och i annat fall högst
25 öre för varje skatteöre, som icke skulle påförts den skattskyldige därest
det oriktiga meddelandet blivit följt vid taxeringen, i vartdera fallet dock
minst 50 kronor. Har någon i virkesdeklaration eller därtill hörande handling
eller i upplysning, som avses i 46 § taxeringsförordningen, lämnat sådant
oriktigt meddelande, som förut nämnts, skall han böta, örn det oriktiga

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

meddelandet blivit vid taxeringen följt, högst en krona för varje tiotal kronor
rotvärde, som därigenom icke blivit taxerat, och i annat fall högst en
krona för varje tiotal kronor rotvärde, som icke skulle ha taxerats i händelse
det oriktiga meddelandet blivit följt vid taxeringen, i vartdera fallet
dock minst 50 kronor.

I 143 § 2 mom. föreskrives vidare, att örn oriktigt meddelande, varom i
1 mom. förmäles, icke lämnats mot bättre vetande, men den som lämnat
meddelandet vid dess avgivande gjort sig skyldig till grov vårdslöshet, vad
i 1 mom. stadgas skall hava motsvarande tillämpning, dock att böterna må
bestämmas till högst hälften av vad i nämnda morn. sägs, men likväl ej lägre
än 25 kronor.

I 143 § äro dessutom upptagna särskilda bestämmelser om straff för delaktighet
i falskdeklarationsbrott, om straffrihet för den som av egen drift
beriktigat oriktigt meddelande samt örn konkurrens mellan falskdeklarationsbrott
och tjänstefel.

Även åtskilliga andra författningar innehålla bestämmelser om straff
för den som i deklaration eller annan skriftlig handling, som skall tjäna
till ledning vid fastställande av skatt eller annan allmän avgift, uppsåtligen
eller av grov vårdslöshet lämnat oriktig uppgift, vilken föranlett eller
varit ägnad att föranleda undandragande av skatt eller annan allmän
avgift. Straffbestämmelser av dylikt eller därmed jämförligt innehåll återfinnas
sålunda i följande författningsrum, nämligen

1) 4 § 8 mom. förordningen den 23 oktober 1908 (nr 128) angående bevillningsavgifter
för särskilda förmåner och rättigheter,

2) 12 § förordningen den 6 november 1908 (nr 129) angående en särskild
stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper,

3) 47 § förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften,

4) 29 § motorfordonsförordningen den 23 oktober 1936 (nr 561), jämförd
med 14 § förordningen den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt,

5) 9 § förordningen den 17 maj 1923 (nr 116) angående skatt för hundar,

6) 1—4 §§ lagen den 8 juni 1923 (nr 147) om straff för olovlig varuinförsel,

7) 11 § förordningen den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings- och
utskänkningsskatt å spritdrycker,

8) 1, 5 och 6 §§ lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda bestämmelser
angående olovlig befattning med spritdrycker och vin,

9) 30 och 32 §§ förordningen den 11 juni 1926 (nr 207) angående tillverkning
och beskattning av brännvin,

10) 219 § tullstadgan den 7 oktober 1927 (nr 391),

11) 8 § förordningen den 3 maj 1929 (nr 62) om särskild skatt å bensin
och motorsprit,

12) 15 § förordningen den 31 januari 1932 (nr 17) örn accis å silke,

13) 16 § förordningen den 14 juni 1933 (nr 329) om skatt å oljekakor
och vissa slag av fodermjöl,

14) 15 § förordningen den 24 maj 1934 (nr 172) örn skatt å kli,

Kungl. May.ts proposition nr 140.

15) 12 § förordningen den 3 maj 1935 (nr 142) angående skatt å vissa
för drivande av automobil använda brännoljor,

16) 13 § förordningen den 7 juni 1935 (nr 259) om accis å margarin och
vissa andra fettvaror,

17) 12 § förordningen den 7 juni 1935 (nr 280) om veteavgift,

18) 9 § kungörelsen den 20 juni 1935 (nr 363) med tillämpningsföreskrifter
till förordningen den 7 juni 1935 (nr 279) angående slaktdjursavgift,

19) 30 § förordningen den 15 december 1939 (nr 887) angående tillverkning
och beskattning av maltdrycker,

20) 13 § förordningen den 22 december 1939 (nr 919) om skatt å läskedrycker,

21) 12 § kungörelsen den 14 juni 1940 (nr 481) med tillämpningsföreskrifter
till förordningen den 14 juni 1940 (nr 478) om nöjesskatt,

22) 14 § förordningen den 21 juni 1940 (nr 621) angående avgift för smör,
som användes för framställning av grädde,

23) 25 § förordningen den 13 december 1940 (nr 1000) om allmän omsättningsskatt,

24) 11 § förordningen den 25 maj 1941 (nr 251) om varuskatt,

25) 65 § förordningen den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt
samt

26) 11 § förordningen den 19 juni 1942 (nr 375) örn trafikskatt.

Enligt förenämnda författningsrum är straffet i allmänhet bestämt till normerade
böter av skiftande svårhetsgrad. Emellertid återfinnas i dessa författningar
även bötesstraff av annat slag samt frihetsstraff, vilka sistnämnda
straff i fråga om maximum variera mellan fängelse i sex månader och straffarbete
i två år.

Vidare må anmärkas, att vissa författningar rörande reglering av importen
av tullfria varor innehålla bestämmelser om import- eller licensavgifter
samt i anslutning därtill bestämmelser om straff för den, som utan behörig
tullangivning till riket inför eller söker införa varorna i fråga. I

I skrivelse den 21 november 1941 ha fullmäktige i riksbanken framhållit,
att utvecklingen på penningmarknaden aktualiserat behovet av åtgärder i
syfte att motverka en alltför riklig betalningsmedelsförsörjning samt att härvid
kunde komma i fråga såväl åtgärder av penningpolitisk ari som andra
ingripanden, vilka kunde vara ägnade att stödja de penningpolitiska strävandena.
I sistnämnda hänseende lia fullmäktige understrukit betydelsen av en
begränsning av den fria köpkraften och därvid såsom särskilt svåråtkomlig
med de vanliga medlen betecknat den köpkraft, som härrörde från de fria inkomsterna
samt från rörelsevinster från vissa kategorier av självständiga
företag. Enligt fullmäktiges åsikt skulle en effektivisering av taxerings- och
uppbördsförfarandet i syfte att åstadkomma en riktig beskattning av ifrågavarande
inkomster och vinster vara av stort värde även ur penningpolitisk
synpunkt.

Den 28 november 1941 bemyndigade Kungl. Maj:t på min hemställan elie -

Kungl. Maj:ts proposition m 110.

fen för finansdepartementet att tillkalla tre sakkunniga för att verkställa utredning
av frågan om skärpt bestraffning av falskdeklaration m. m. Jag anförde
därvid till statsrådsprotokollet, att frågan om skärpt bestraffning av
falskdeklaration samt liknande brott och förseelser redan tidigare stått på
dagordningen och numera ytterligare aktualiserats till följd av såväl de av
bankofullmäktige berörda förhållandena som den skärpta beskattningen, vilken
ökat angelägenheten av en effektiv och riktig taxering. Efter det jag i
mitt yttrande till statsrådsprotokollet redogjort för gällande bestämmelser
om straff för bedrägeri och för det förslag till skärpning av straffet för dylika
brott, som vid den tiden var föremål för lagrådets granskning, anförde
jag vidare:

Ett förfarande, varigenom någon uppsåtligen meddelar oriktiga, ofullständiga
eller eljest vilseledande uppgifter och sålunda föranleder att det allmänna
undandrages skatt eller annan liknande inkomst, lärer i och för sig både
enligt gällande strafflag och enligt föreliggande förslag till ändringar däri
kunna hänföras under bedrägeribegreppet. Däremot skulle ett försök att sålunda
undandraga det allmänna dylik inkomst icke kunna bestraffas enligt
gällande strafflag men väl enligt ändringsförslaget. Ha de vilseledande uppgifterna
icke lämnats uppsåtligen utan allenast av vårdslöshet, kan förfarandet
icke inrymmas under någon av bestämmelserna i vare sig gällande strafflag
eller ändringsförslaget.

Även i den mån dessa förfaranden sålunda i och för sig skulle kunna betecknas
såsom bedrägeri eller försök därtill äro de dock genom speciallagstiftning
undandragna området för allmänna strafflagens bedrägeribegrepp.

Att ifrågavarande s. k. defraudationshandlingar i bestraffningshänseende
bedömts mildare än bedrägeri enligt allmänna strafflagen har i straff rättslitteraturen
förklarats i huvudsak därmed, att det allmänna i sitt offentligrättsliga
förhållande till den enskilde förskaffat sig betydligt större möjligheter
att framtvinga och pröva upplysningar än som förefinnas enskilda
emellan, att dessa defraudationshandlingar följaktligen icke i samma grad
som det vanliga bedrägeribrottet kunna hota att undergräva förtroendet i
den mänskliga sammanlevnaden, att den enskilde, då han utför en sådan
handling, ofta känner sig stå i försvarsställning gentemot det allmännas krav
på ekonomiska uppoffringar från hans sida samt att i varje fall det allmänna
rättsmedvetandet faktiskt bedömer dessa handlingar mildare än bedrägeribrottet.

Ehuru vad sålunda framhållits kan vara förtjänt av ett visst beaktande,
bör dock betydelsen därav icke överskattas. Detta gäller till en början det
allmännas möjligheter till kontroll, vilka i praktiken av olika skäl vanligen
icke än) större och kanske ofta rent av mindre än de som enligt avtal eller
eljest sta den enskilde till buds i hans ekonomiska mellanhavanden med andra.
Icke heller synes man i detta sammanhang böra tillmäta alltför stort värde
åt den hos den enskilde understundom föi’ekommande uppfattningen, att
skatter och andra avgifter till det allmänna innebära uppoffringar som han
nödgas göra utan motsvarande kompensation. Det allmänna rättsmedvetandet
slutligen lärer vid bedömningen av nu förevarande defraudationshandlingar
ha rönt visst inflytande av såväl den nuvarande lagstiftningens inställning
till desamma som ock den omständigheten att dessa handlingar, vilka
förvisso äro vanligt förekommande, icke så ofta bli beivrade.

Sedan jag härefter i yttrandet lämnat en redogörelse för ett av Kungl.
Maj:t vid 1935 års riksdag framlagt förslag angående ökad skattekontroll

Kungl. Maj:ts proposition nr HO.

L>3

och skärpning av straffen för falskdeklaration, vilket förslag emellertid endast
i förstnämnda hänseende vann riksdagens bifall, anförde jag vidare:

Rörande verkningarna av den genom 1935 års riksdagsbeslut vidtagna
skärpningen av skattekontrollen torde numera tillräcklig erfarenhet ha vunnits
för ett bedömande av huruvida en skärpning av straffet för falskdeklaration
kan vara behövlig. Såsom jag tidigare antytt är denna kontroll allt
fortfarande otillräcklig för att förhindra att ett ej obetydligt antal skattskyldiga
falla för frestelsen att avgiva felaktiga deklarationer. Särskilt beträffande
vissa kategorier skattskyldiga äro kontrollmöjligheterna mycket begränsade,
och man torde också ha anledning befara att skattefusk här förekommer
ganska ofta. Misstänkta eller t. o. m. tämligen uppenbara försök till
sådant fusk lära också för närvarande icke sällan undgå beivran. Jag ämnar
i annat sammanhang föreslå åtgärder med syfte att skärpa skattekontrollen
på vissa punkter men vill redan vid detta tillfälle framhålla angelägenheten
av att rättsvårdens effektivitet även på detta område i möjligaste mån upprätthålles.
Allmänhetens vilja att lojalt fullgöra sin deklarationsskyldighet
kan icke undgå att bli undergrävd, därest begångna brott, och i all synnerhet
uppenbara sådana, icke bli i tillbörlig omfattning beivrade.

Genom de nu antydda åtgärderna kan säkerligen åtskilligt stå att vinna till
bekämpande av skattefusket. Till följd av den skärpta beskattningen kan
emellertid frestelsen att undandraga sig skatt förutsättas numera vara större
än tidigare, och man kan näppeligen hoppas åstadkomma en så effektiv kontroll
att icke utsikterna att undkomma densamma fortfarande skola verka
förledande på mången. Enligt min mening erfordras därför tillika en skärpning
av straffet för falskdeklaration så att åtminstone de grövre formerna
därav beläggas med urbota straff. Härigenom skulle tillika i lagstiftningen
lämnas stöd åt den allt mer stadgade uppfattningen rörande den allvarliga
karaktären av detta brott mot det allmänna.

Vid behandlingen år 1935 av frågan om skärpt straff för falskdeklaration
sade jag mig anse goda skäl föreligga för att med bedrägeri enligt strafflagen
jämställa alla åtgärder mot bättre vetande, varigenom någon undandrager
eller söker undandraga det allmänna skatt eller andra avgifter. Av detta uttalande,
vilket jag alltjämt vidhåller, framgår bl. a., att man enligt min mening
icke bör bland den mångfald mer eller mindre likartade defraudationsbrott,
som behandlas i den svenska finanslagstiftningen, utvälja allenast ett
eller annat att hänföras under bedrägeribegreppet eller eljest erhålla en särställning
i fråga om straffsanktionen. _ .

En utredning av förevarande fråga bör enligt min mening nu verkställas.
Därvid bör beaktas, att det med hänsyn till brottens natur synes vara lämpligt
att bibehålla en reaktion av samma innebörd som de normerade böterna,
antingen såsom straff eller såsom påföljd utan straffkaraktär. Vare sig den
ena eller andra formen väljes, uppkommer fråga örn ådömande av sådant
straff eller sådan påföljd jämte frihetsstraff; väljes påföljdsformen kan även
ifrågakomma att ådöma påföljden vid sidan av dagsbotsstraff. Vid utformningen
av straffbestämmelserna bör såvitt möjligt undvikas att broden i fråga,
från alt tidigare lia varit lindrigare bestraffade än det vanliga bedrägeriet
i dess olika former, bli härdare bestraffade än sistnämnda brott. Därest en
motsvarighet lill normerade böter kommer att ingå i straffet eller att såsom
cn särskild påföljd knytas lill detta, måste denna avvägning erbjuda vissa
svårigheter.

Under utredningens gång torde även böra undersökas lämpligheten av gällande
straffbestämmelser rörande underlåtenhet att lämna uppgifter till ledning
flir egen eller annans taxering jämte andra liknande förseelser, vilka
kunna få till följd ali inkomst undandrages det allmänna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Med stöd av förenämnda bemyndigande tillkallade jag den 6 december 1941
såsom sakkunniga ledamoten av riksdagens första kammare, t. f. underståthållaren
K. G. A. Sandström, chefen för finansdepartementets rättsavdelning,
numera t. f. statssekreteraren och expeditionschefen i handelsdepartementet
E. L. Eckerberg samt professorn S. H. Nial. Åt Sandström uppdrogs att i egenskap
av ordförande leda de sakkunnigas arbete.

De sakkunniga avgåvo den 18 juni 1942 ett betänkande med förslag till
skärpt bestraffning av falskdeklaration m. m. (SOU 1942: 31), vilket betänkande
innefattar åtskilliga, av motiv åtföljda författningsförslag.

I fråga örn innehållet i sakkunnigbetänkandet må i detta sammanhang nämnas,
att de för ifrågavarande brott stadgade normerade böterna föreslås ersatta
med dagsböter samt att även frihetsstraff — fängelse eller vid synnerligen
försvårande omständigheter straffarbete i högst två år — föreslås såsom
påföljd för dessa brott. Enligt förslaget skola bestämmelserna om straff
för sådana oriktiga uppgifter, varom nu är fråga, sammanföras i en särskild
lag om straff i vissa fall för undandragande av skatt m. m. (skattestrafflag).
I de sakkunnigas förslag till sådan lag stadgas (i 1 §) att den
som till bouppteckning eller i deklaration, journal eller annan skriftlig handling,
som skall tjäna till ledning vid fastställande av skatt eller annan allmän
avgift, uppsåtligen lämnat oriktig uppgift, ägnad att för honom eller någon
som han företräder leda till frihet från eller till för låg skatt eller avgift, skall
straffas med dagsböter, ej under 30, eller fängelse eller, där omständigheterna
äro synnerligen försvårande, med straffarbete i högst två år. Vidare
stadgas i förslaget, att där oriktig uppgift, som i 1 § sägs, icke lämnats uppsåtligen
men den som lämnat uppgiften vid dess avgivande gjort sig skyldig
till grov vårdslöshet, straffet skall utgöra dagsböter, ej under tio, eller
fängelse i högst sex månader (2 §). Därjämte upptager förslaget särskilda
bestämmelser om delaktighet (3 §) samt om konkurrens (4 §) och forum
(5 §). Skattestrafflagen skulle enligt de sakkunnigas förslag träda i kraft
den 1 januari 1943.

Såsom en följd av de sakkunnigas förslag om tillskapande av en särskild
skattestrafflag — vilken i princip skulle äga generell tillämpning å sådana
brottsliga förfaranden varom nu är fråga — föreslås upphävande av motsvarande
straffbestämmelser i ett flertal av de förut omnämnda författningarna.
De sakkunnigas betänkande upptager sålunda förslag till förordning örn
ändring i vissa delar av taxeringsförordningen ävensom förslag till ändringar
i de förut under punkterna 1), 2), 7) samt 11)—25) anmärkta författningarna.
Beträffande övriga uppräknade författningar — med undantag för förordningen
om trafikskatt, som utfärdats först efter det de sakkunniga avlämnat
sitt betänkande — anse de sakkunniga däremot, att någon ändring av
straffbestämmelserna icke bör ske i detta sammanhang.

Slutligen innehåller sakkunnigbetänkandet förslag till vissa andra ändringar
i taxeringsförordningen i syfte att ernå en mera effektiv bestraffning
av vissa förseelser mot förordningen.

De sakkunnigas förslag till skattestrafflag och till förordning om ändring

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

i vissa delar av taxeringsförordningen torde få såsom bihang fogas vid statsrådsprotokollet
för innevarande dag.

över de sakkunnigas betänkande ha, efter remiss, yttranden avgivits av
rikets hovrätter (med överlämnande av yttranden från åtskilliga rådhusrätter
och häradshövdingar), kammarrätten, generaltullstyrelsen, bank- och fondinspektionen,
kontrollstyrelsen, kommerskollegium (med överlämnande av
yttranden från ett flertal handelskamrer samt från Sveriges industriförbund
och Sveriges köpmannaförbund), statens livsmedelskommission, Överståthållarämbetet
(med överlämnande av yttranden från polismästaren, t. f. skattedirektören
och t. f. förste stadsfiskal i Stockholm), länsstyrelserna i samtliga
län, föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare,
föreningen Sveriges landsfiskaler, föreningen Sveriges stadsfiskaler
och taxeringsnämndsordförandenas riksförbund. Vidare har yttrande över
betänkandet inkommit från yrkesbokförares och revisorers förbund.

De sakkunnigas författningsförslag ha efter det remissvaren inkommit underkastats
en överarbetning inom finansdepartementet, varvid åtskilliga i yttrandena
framförda synpunkter vunnit beaktande. Såsom resultat av överarbetningen
föreligger nu ett inom departementet upprättat förslag till lagstiftning
i ämnet.

Departemcntsförslaget.

Allmän motivering.

I. Behovet av skärpta strafiregler i fråga om falskdeklarationsbrott.

De sakkunniga ha i sitt betänkande framlagt en redogörelse för olika omständigheter,
vilka enligt de sakkunnigas mening påkallade skärpning av
straffbestämmelserna för falskdeklarationsbrott.

Innan förenämnda spörsmål upptages till närmare behandling, torde emellertid
böra omnämnas dels en av de sakkunniga lämnad redogörelse för rättsutvecklingen
i fråga örn de i 143 § taxeringsförordningen upptagna straffbestämmelserna,
dels ock en av de sakkunniga verkställd undersökning angående
den omfattning, i vilken åtal under senare år anhängigjörts för
falskdeklarationsbrott.

Av de sakkunnigas redogörelse för rättsutvecklingen
på ifrågavarande område (betänkandet sid. 44—50) Damgar bland
annat följande:

Den äldsta bestämmelsen örn straff för oriktiga uppgifter till ledning för
taxering återfinnes i 33 § i 1902 års förordning om inkomstskatt, enligt vilken
bestämmelse den som mot bättre vetande lämnat oriktig uppgitt till ledning
för taxering och därigenom föranlett, att inkomst icke eller endast till någon
del blivit taxerad, skulle dömas till böter från och nied fyra till och med
tio gånger det inkomstskattebelopp som genom det svikliga förfarandet undandragits.
Systemet med normerade böter frångicks i viss utsträckning, i
1910 års taxeringsförordning, enligt vilken straffet fastställdes till böter från

Kungl. Maj:ts proposition nr 1-10.

och med 25 till och med 1,000 kronor, dock att bötesstraffet kunde höjas
till fem gånger det undandragna skattebeloppet för den händelse den skattskyldige
till följd av sitt oriktiga meddelande icke blivit taxerad eller blivit
för lågt taxerad. År 1921 skedde en fullständig återgång till systemet med
normerade böter, i det att straffet för den som mot bättre vetande lämnat
oriktigt meddelande, ägnat att leda till frihet från taxering eller till för låg
taxering, fastställdes lill böter, högst fem gånger det undandragna skattebeloppet
eller det skattebelopp, som skulle ha undandragits därest det oriktiga
meddelandet blivit vid taxeringen följt. Samtidigt infördes straffansvar även
för den som vid avgivande av oriktigt meddelande gjort sig skyldig till grov
vårdslöshet; straffet härutinnan bestämdes till böter, högst två gånger det
skattebelopp, som undandragits eller skulle ha undandragits genom det oriktiga
meddelandet. Vid 1929 års riksdag yrkades i särskilda motioner, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om utredning och därpå
grundade förslag rörande skärpt påföljd för falskdeklaration. I motionerna
framhölls såsom en brist i fråga om de gällande straffbestämmelserna,
att en falskdeklarant icke kunde dömas till urbota straff. Motionerna biföllos
av riksdagen. Härefter framlade skattekontrollsakkunniga år 1933 förslag
till ändrade bestämmelser örn straff för falskdeklaration, enligt vilket
förslag uppsåtligt falskdeklarationsbrolt skulle bestraffas med böter eller
fängelse i högst sex månader. Bötesstraffet skulle fortfarande vara normerat
och utgå i huvudsak efter de grunder, som gällt sedan år 1921. Beträffande
brott, som förövats av grov vårdslöshet, innehöll 1933 års förslag en höjning
av bötesstraffet till högst hälften av bötesstraffet för det uppsåtliga
brottet. Skattekontrollsakkunnigas förslag upptogs i en vid 1935 års riksdag
avlåten proposition (nr 148) med förslag till förordning om ändring i bland
annat 143 § taxeringsförordningen. Bevillningsutskottet vid 1935 års riksdag
ansåg emellertid, att tillräckliga skäl icke förebragts för beläggande av ifrågavarande
förseelser med frihetsstraff. En minoritet inom utskottet (9 ledamöter)
anslöt sig dock i huvudsak till propositionen. Vid behandlingen av propositionen
i kamrarna stannade dessa vid skiljaktiga beslut, i det att första
kammaren biföll utskottets förslag medan andra kammaren biföll reservationen.
I anledning härav hemställde bevillningsutskottet, att kamrarna måtte,
andra kammaren med frånträdande av sitt tidigare beslut, bifalla utskottets
förslag, vilken hemställan bifölls.

Beträffande det statistiska material, som införskaffats av
de sakkunniga, ber jag att i första hand få hänvisa till betänkandet
(sid. 51—57). De statistiska uppgifterna utvisa, bland annat, att under femårsperioden
1937—1941 avgjorts 1,269 mål rörande brott mot 143 § taxeringsförordningen
ävensom att fördelningen av dessa mål på olika län varit synnerligen
ojämn. Under ifrågavarande tid uppgick sålunda antalet avgjorda
mål i Stockholms län till 2, i Kronobergs län till 4, i Skaraborgs län till 5 och
i vartdera av Jämtlands och Norrbottens län till 7. Motsvarande siffror voro
för Stockholms stad 92, för Uppsala län 147, för Göteborgs och Bohus län
171 samt för Västernorrlands län 164. Enligt de sakkunnigas beräkningar
uppgick antalet avvikelser från självdeklaration under samma femårsperiod
till omkring 3,000,000. De sakkunniga ha uttalat, att om man antoge, att endast
var hundrade avvikelse föranletts av oriktiga uppgifter, erhölle man ett
antal av 30,000 åtalbara fall under angivna period, medan antalet åtal stannat
vid 1,269 eller cirka 4 procent. Av åtalsstatistiken framgår vidare, att det

Kungl. Majlis proposition nr 140.

högsta bötesstraff, som under ifrågavarande år utdömts för uppsåtlig falskdeklaration,
utgjort 25,000 kronor, därvid det undandragna skattebeloppet
uppgått till 7,152 kronor. Det högsta bötesstraffet för deklarationsbrott, förövat
av grov vårdslöshet, har under samma tidsperiod varit 15,000 kronor,
vilket straff ådömts en skattskyldig som under två år undandragit ett sammanlagt
skattebelopp av 12,235 kronor.

I fråga om behovet av en skärpning av straffbestämmelserna
i 143 § taxeringsförordningen ha de sakkunniga anfört
följande:

Det torde vara en ganska utbredd uppfattning, att lämnandet av oriktiga
uppgifter till ledning för taxering är en tämligen lindrig förseelse, och att det
är varken vanhedrande eller moraliskt förkastligt att trotsa hithörande straffbestämmelser.
Den psykologiska grunden härtill är sannolikt en hos många
medborgare djupt rotad föreställning, att det allmännas skattekrav innefattar
en på den enskilde ensidigt lagd tunga av mer eller mindre konfiskatorisk
art, vartill kommer att undandragande av skatt icke omedelbart framstår
såsom medförande skada för andra enskilda utan blott för »det allmänna»,
ofta ganska dunkelt fattat såsom en överhet i motsättning till de enskilda
medborgarna. Vidare torde till ifrågavarande uppfattning ha bidragit, att
själva deklarationsförfarandet med dess detaljerade formulär innebär vissa
svårigheter och irritationsmoment för den enskilde. Men även de nu gällande
straffbestämmelserna rörande falskdeklarationsbrotten torde i sin mån ha
medverkat till uppkomsten av nämnda uppfattning eller i varje fall icke
effektivt motverkat densamma, särskilt som brotten ej framstå såsom infamerande
och ej heller äro belagda med frihetsstraff.

I samband härmed ha de sakkunniga framhållit, att uppfattningen örn
deklarationsbrottens lindriga natur vore mycket starkt utpräglad inom vissa
befolkningsgrupper. Till stöd för detta påstående har bland annat åberopats
ett av en landskamrerare gjort uttalande rörande frekvensen av oriktiga
uppgifter i vissa under år 1941 avlämnade självdeklarationer. Enligt detta
uttalande granskades i vissa hänseenden jordbruksdeklarationerna i tre stick -provsvis utvalda mindre kommuner inom länet, och vid denna granskning
konstaterades, att drygt 71 procent av deklarationerna voro felaktiga. De
sakkunniga ha i anslutning härtill uttalat, att ehuru det åberopade uttalandet
närmast avsåge den jordbrukande befolkningen inom visst län, det
torde vara obestridligt, att uppfattningen örn falskdeklarationsbrottens bagatellartade
karaktär vore utbredd även inom andra områden och andra samhällsklasser.
Å andra sidan funnes otvivelaktigt på andra håll en bestämd
opinion för en strängare straffrättslig reaktion mot falskdeklaranterna, vilkas
brott ju ytterst ginge ut över andra skattskyldiga. För lagstiftaren måste
det framstå såsom en angelägen uppgift att —- i anslutning till sistnämnda
åsiktsriktning —- söka påverka den allmänna uppfattningen sålunda, alt
falskdeklarationsbrotten komme att framstå såsom allvarliga överträdelser
av en medborgerlig plikt och sanningskravet vid deklarationen därigenom
finge den allmänna opinionens stöd.

De sakkunniga lia vidare framhållit, att även andra omständigheter kunde
påvisas, vilka aktualiserade frågan örn en skärpt bestraffning på förevarande
område. De sakkunniga ha härutinnan anfört bland annat följande:

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Vid 1935 års riksdag uttalades, att frågan om skärpning av straffet för
falskdeklarationsbrotten borde anstå tills närmare erfarenhet vunnits örn
de verkningar i olika avseenden, som vid tillämpningen av de då vidtagna
ändringarna i taxeringsförordningen kunde komma att inträda. Då vid taxeringsarbetet
1942 tillämpats en ännu mera omfattande och effektiv kontroll
än tidigare, kan det synas som om nämnda uttalande vid 1935 års riksdag
skulle även nu kunna åberopas såsom skäl för att dröja med genomförande
av en straffskärpning. En sådan slutsats torde emellertid icke vara
riktig.

Först och främst bör fastslås, att kontrollen inom taxeringsväsendet icke
kan praktiskt genomföras i sådan utsträckning, att effektiva straffbestämmelser^
flir oriktiga taxeringsuppgifter bliva överflödiga. Såsom i direktiven
framhållits äro kontrollmöjligheterna beträffande vissa kategorier skattskyldiga
mycket begränsade, och man torde också lia anledning befara, att
skattefusk här förekommer ganska ofta. Även örn den år 1935 beslutade
skärpningen av skattekontrollen i vissa hänseenden bidragit till att minska
förekomsten av felaktiga deklarationer, äro sådana dock allt fortfarande
mycket talrika. Ej heller till de senast beslutade kontrollåtgärderna torde
kunna knytas någon förhoppning örn att felaktiga deklarationer därigenom
skola i större omfattning förekommas. Det må här vara tillräckligt att erinra
örn, att deklarationskontrollen inom Stockholms stad sedan ett pär tiotal år
tillbaka varit väsentligt noggrannare och större än inom någon länsstyrelse i
länen, men att fördenskull ingalunda antalet oriktiga deklarationer inom
Stockholms stad visat någon tendens till nedgång. Det synes med hänsyn
härtill icke vara någon anledning att i avvaktan på resultatet av de nya
kontrollåtgärderna ytterligare uppskjuta införandet av strängare straffbestämmelser.

I direktiven för utredningen ha påpekats vissa omständigheter, vilka särskilt
motiverade, att frågan om en skärpt bestraffning av falskdeklarationsbrotten
nu foges under förnyat övervägande. Sålunda har understrukits värdet
ur penningpolitisk synpunkt av en effektivisering av taxeringsförfarandet
i syfte att åstadkomma en riktig beskattning av de s. k. fria inkomsterna
och av x-örelsevinster från vissa kategorier av självständiga företag,
varjämte framhållits, att den skärpta beskattningen måste antagas lia
ökat frestelserna för de enskilda alt söka undandraga sig sin skattskyldighet.

De sakkunniga anse sig böra understryka riktigheten av dessa uttalanden.
De särskilda förhållanden, som föranletts av det nu pågående världskriget,
ha de senaste åren framtvingat införandet av nya och höjningar av tidigare
utgående skatter, och man lärer knappast kunna räkna med, att skattetrycket
under de närmaste åren kommer att minska. För att motverka de av
den skärpta beskattningen ökade frestelserna att söka dölja skattepliktiga
inkomster synes, förutom strängare kontroll, en skärpning av straffen för
falskdeklarationsbrotten påkallad.

Emellertid är naturligtvis den straffrättsliga preventionens effektivitet beroende
icke endast av straffens stränghet utan även av den utsträckning, vari
brotten bliva beivrade. Vad nu ifrågavarande rättsområde beträffar fästes
uppmärksamheten särskilt vid det ringa antal fall, vilka föranleda åtal enligt
143 § taxeringsförordningen. Det är uppenbart, att endast en mindre del av
hithörande brottsliga gärningar verkligen bliva föremål för beivrande. Än
vidare faller i ögonen den i hög grad skiftande praxis, som i åtalsfrågorna är
rådande vid olika länsstyrelser. Undersöker man, vilka de verkliga orsakerna
kunna vara till den ringa åtalsfrekvensen, synas följande förhållanden
böra uppmärksammas. Den första granskningen av deklarationerna sker
ju inom rikets taxeringsnämnder, till antalet" omkring 2,300. Det är bär

Kungl. Maj:ts proposition nr lid.

i huvudsak å ordföranden, som gransknirigsarbetet vilar. Ordförandena upptäcka
och rätta givetvis åtskilliga oriktiga uppgifter men taga ytterst sällan
initiativ till beivrande härav. Ett dylikt initiativ framstår otvivelaktigt för
de flesta ordförandena såsom mycket obehagligt, eftersom det ofta skulle
riktas mot deras vänner och grannar i kommunen. Vidare torde många ordförande
sakna erforderliga förutsättningar för att bedöma en gärnings
straffbarhet enligt nu ifrågavarande, ingalunda lättolkade författningsbestämmelser.
De fall som gå till åtal lära därför i regel vara sådana, vilka upptäckas
vid den av landskamreraren gjorda eftergranskningen till prövningsnämnden.
Redan detta förhållande måste påtalas såsom otillfredsställande
och föga överensstämmande med rättskänslans krav.

Emellertid måste konstateras att ej heller på långt när alla åtalbara fall,
vilka upptäckas vid granskningen hos prövningsnämnden, verkligen beivras.
Enligt inhämtade upplysningar har ej sällan förekommit, att då ett större
antal brottsliga gärningar på detta stadium upptäckes, man inskränker sig
till att åtala en mindre del därav eller eventuellt icke åtalar några alls, enär
man finner det olämpligt att rikta ett åtal mot allt för mångå falskdeklaranter.
Ej heller en sådan ordning kan anses tillfredsställande. Även här måste
det betecknas såsom stötande att en falskdeklarant, som i vanliga fall skulle
åtalas och kanske ådömas höga böter, undgår åtal därför att just det året
många andra falskdeklaranter upptäckts.

Den enligt de sakkunnigas mening nödvändiga ändringen i nu berörda förhållanden
kail man ju först och främst söka åstadkomma genom att uppställa
föreskrifter, som åsyfta att upptäckta falskdeklarationsbrott i full utsträckning
bringas till vederbörande åklagares kännedom. De sakkunniga
föreslå även i sådant syfte vissa ändringar i taxeringsförordningen. I detta
sammanhang vilja emellertid de sakkunniga framhålla, att en förbättring i
åtalshänseende även torde kunna vinnas genom att straffet för falskdeklarationsbrotten
skärpes. Det torde nämligen vara anledning förmoda att framhävandet
av dessa brotts allvarliga karaktär genom straffbestämmelsernas
skärpning kommer att medföra en stegring av åtalsfrekvensen för upptäckta
falskdeklarationsbrott.

Beträffande frågan örn skärpning av de i andra skatteförfattningar
än taxeringsförordningen upptagna
straffbestämmelserna ha de sakkunniga uttalat, att vad de anfört
i fråga om nämnda förordning icke vore till alla delar tillämpligt beträffande
övriga författningar, vilka innehölle bestämmelser om straff för oriktiga
uppgifter, ägnade att medföra undandragande av skatt eller annan liknande
avgift.

De sakkunniga lia vidare anfört:

Det kan förefalla naturligt, att behovet av stränga straffbestämmelser
icke är lika stort då det gäller överträdelser av sistnämnda författningar som
vid brotten mot taxeringsförordningen. Under det att stora delar av svenska
folket varje år stå inför uppgiften att avgiva självdeklaration och därigenom
jämväl kanske också kunna ställas inför frestelsen att genom oriktiga
uppgifter vid fullgörandet av deklarationsskyldigheten enligt taxeringsförordningen
söka dölja tillgångar, vilka böra beskattas, liro (ivriga författningar
tillämpliga endast å vissa mera begränsade grupper eller kategorier av medborgare.

Emellertid kunna särskilda skäl anföras till stöd för att även sistnämnda
straffbestämmelser bliva ändrade.

I sådant hänseende må erinras örn att det, enligt vad i direktiven uttalats,

Kungl. Majus proposition nr 140.

icke torde böra komma i fråga att bland den mångfald mer eller mindre likartade
defraudationsbrott, som behandlas i den svenska finanslagstiftningen,
utvälja allenast ett eller annat att erhålla en särställning beträffande
straffsanktionen.

Riktigheten av detta uttalande bekräftas vid en jämförelse mellan de olika
bestämmelserna om straff för oriktiga uppgifter till ledning för uttagande av
skatt eller annan allmän avgift. Dessa straffbestämmelser äro i hög grad växlande.
Givetvis äro variationer av straffbestämmelserna i viss mån motiverade.
Straffen skola nämligen i en del fall icke enbart utgöra reaktion mot dessa
oriktiga uppgifter utan även utmätas med beaktande av andra förhållanden.
De strängare straffen i exempelvis tullförfattningarna och brännvinstillverkningsförordningen
bero sålunda icke uteslutande därpå, att oriktiga uppgifter,
som kunna föranleda undandragande av skatt, i dessa fall äro särskilt
klandervärda; straffen äro dessutom till för att förhindra att vissa varor på
olovlig väg införas eller tillverkas. Åtskilliga olikheter kunna dock ej förklaras
härmed utan få i stället tillskrivas den omständigheten, att författningarna
tillkommit i olika sammanhang och utan tillräcklig undersökning
av de gemensamma straffrättsfrågorna. Såsom exempel på dessa olikheter
ma framhållas, hurusom fängelse ibland ingår i straffskalan men ibland
**1 i n<*ra ex;empel utgöra de varierande bestämmelserna om straff för delaktighet
och försök samt olikheterna i fråga örn maximi- och minimistraften
i de normerade bötesskalorna.

Sammanfattningsvis ha de sakkunniga uttalat, att det enligt deras mening
ej kunde anses riktigt att genomföra en straffskärpning med avseende
å brotten mot 143 § taxeringsförordningen utan att vidtaga motsvarande ändi
ingar i andra författningar, vilka innehölle bestämmelser om straff för likartade
överträdelser; dock att härvid torde böra särskilt uppmärksammas
dels sådana författningar, däri straffbestämmelserna redan nu vöre strängare
än i 143 § taxeringsförordningen, och dels de fall, där en straffskärpning
rent sakligt sett icke kunde anses motiverad. I

I remissyttrandena har — med några få undantag — behovet av skärpta
straffbestämmelser vitsordats, varjämte uttalats att frågan om ändring av
straffbestämmelserna borde tagas under omprövning utan ytterligare uppskov.

Ur de yttranden, i vilka en skärpt lagstiftning på förevarande område tillstprkes,
må följande här återgivas.

Kammarrätten har anfört:

o I fråga om falskdeklarationsbrottens svårhetsgrad vill kammarrätten
såsom sin mening uttala, att, örn också dessa brott på sina håll betraktas
såsom mer eller mindre obetydliga, utvecklingen dock går hän mot ett
betraktelsesätt, enligt vilket de framstå såsom allvarliga företeelser. Det är
nämligen ej längre så, att tyngdpunkten i taxeringsförrättningen ligger i de
värdeberäkningar, nämnderna göra, med påföljd att deklarationerna blott
utgöra kontrollfaktorer. I stället äro deklarationerna nu taxeringsförfarandets
själva kärna, och detta förfarandes huvudsakliga uppgift är ett krävande
kontrollarbete, till vars underlättande en vidlyftig apparat under senare åren
utbyggts. Trots denna kontrollapparat föreligga dock stora områden av förvärvsverksamhet,
där nämndernas kontroll blott kan följa vissa ytliga och
ofullständiga linjer. Uppskattningen kommer därför i dessa fall ofta att in -

Kunell. Maj.ts proposition nr 140.

nebära en åtgärd, som närmar sig en registrering av lämnade uppgifter. Ett
stort förtroende har alltså här lämnats den skattskyldige från det allmännas
sida, något som ock understrykes genom deklarationsformulärets försäkran
»på heder och samvete», och eli avsiktligt svikande av detta förtroende anses
otvivelaktigt såsom något i och för sig moraliskt förkastligt. Därtill kommer
emellertid den ökade förståelsen för att förfarandet mot övriga samhällsmedlemmar
innebär en handling, kränkande deras ekonomiska intressen
och utvisande brist på samhällsanda. Härigenom kommer handlingen
att verka starkt utmanande å rättskänslan.

Med hänsyn härtill torde man därför kunna våga det påståendet, att dessa
brott utgöra en typ, vilken i svårhetsgrad betraktas såsom jämställd med i
allmänna strafflagen förekommande brottstyper. Att denna brottstyp desslikes
innehåller moment, innebärande ett överträdande av vissa ur det allmännas
fiskaliska intresse härflytande ordningsföreskrifter, kan givetvis ej
förminska dess svårhetsgrad. Såsom redan är sagt, kan det emellertid icke
förnekas, att denna uppfattning örn falskdeklarationsbrottens allvarliga karaktär
på åtskilliga håll ej trängt igenom och att därför en straffskärpning
för dessa brott kan lämna sitt bidrag till att så sker. Då det därjämte kan
förväntas, att de höjda skatter, som det svåra tidsläget kräver, komma att
än starkare påverka allmänhetens uppfattning om dessa deklarationsbrotts
rättsvidriga natur, synes det blott vara ett led i en pågående utveckling, örn
genom skärpt bestraffning deldarationsbrottens rätta art ytterligare understrykes.

Bank- och fondinspektionen har i sitt yttrande framhållit följande synpunkter: Särskilt

då det gäller en skatt av finansskatts natur, är det givetvis av
största vikt, att till grund för beskattningen avgivna deklarationer äro fullständiga
och riktiga. Om så ej är fallet kan följden nämligen bliva, att skatten
icke ger vad som beräknats och eventuellt att en större skattskyldighet
måste påläggas dem, som avgiva på vederbörligt sätt uppgjorda deklarationer.
Man kan emellertid naturligen icke vara berättigad att antaga, att deklarationer,
vilka icke äro fullständiga eller riktiga, av den deklarationspliktige
alltid upprättats på sådant sätt i syfte att undandraga sig beskattning. Skattelagstiftningen
med den utveckling, specialisering och utformning, densamma
efterhand erhållit i vårt land, är numera ofta så svårbegriplig för den
skattskyldige, att det kan erfordras ej oväsentliga mått av eftertanke hos
denne för att vid deklarationens upprättande rätt tillämpa lagstiftningen.
Ett särskilt framträdande exempel härå är krigskonjunkturskattelagstiftningen.
Det är naturligt att även den fullt lojale skattskyldige, med hänsyn till
den tyngd, varmed skattelagstiftningen hotar honom, icke i deklaration upptager
annat än det som enligt hans tolkning av lagstiftningen är beskattningsbart.
Ändringar i och tillägg till deklarerade belopp, vilka senare företagas
av beska! iningsmyndighelerna, föranledas måhända av dessas mera
sakkunniga syn på skattelagstiftningens rätta innebörd.

Alt i sådana fall, som här åsyftats, straffpåföljd icke bör ifrågakomma,
torde vara uppenbart. Detsamma gäller för det fall, alt den skattskyldige
helt öppet från den deklarerade inkomsten gör avdrag, som taxeringsmyndighelerna
finna obefogat. Här är det skattekontrollen, som bör anlitas för
att åstadkomma den riktiga beskattningen. Straffbestämmelser ha här genom
sin existens till uppgift att inskärpa hos den skattskyldige att så långt
det i dennes förmåga står lämna fullständiga och riktiga uppgifter i deklarationen.
Straffbestämmelserna laira däremot komma lill tillämpning allenast
där det är uppenbart, alt den skattskyldige uppsåtligen gjort sig skyldig

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

till falskdeklaration. På grund av svårigheterna att bevisa förefintligheten av
uppsåt torde det dock vara nödvändigt att bestraffa jämväl fall av grov
vårdslöshet.

Inspektionen anser sig icke böra avråda från att med ledning av förslaget
straffskärpningar vidtagas i viss omfattning. Men inspektionen vill å andra
sidan tillråda, att bestämmelser givas, vilka garantera, att straffbestämmelserna
bringas till tillämpning allenast då det är tydligt att straffanledning
föreligger.

Kommerskollegium har anfört, att kollegium, i likhet med de av kollegium
hörda organisationerna, ansåge en i viss grad skärpt bestraffning för
ifrågavarande brott vara nödvändig.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har uttalat den uppfattningen, att såväl
uppsåtlig falskdeklarering som bristande omsorg vid självdeklarations upprättande
trots införda kontrollåtgärder alltjämt förekomme i så stor utsträckning,
att åtgärder för en bättre ordning på detta område syntes högeligen
påkallade.

Vidare har länsstyrelsen i Jönköpings län understrukit den synpunkten,
att man näppeligen kunde hoppas åstadkomma en så effektiv kontroll av de
skattskyldigas deklarationer, att därigenom falskdeklaration i större utsträckning
omöjliggjordes, varför åtgärder i syfte alt skärpa straffet för falskdeklaration
för visso komme att hälsas med tillfredsställelse av skattemyndigheterna.
Länsstyrelsen har i anslutning härtill upplyst, att det vid kontroll
av jordbrukarnas i länet deklarationer år 1942 visat sig, att omkring
3,400 varit felaktiga, ävensom att bokföringsgranskningen samma år, vilken
granskning omfattat 186 bokföringsskyldiga, föranlett att i ej mindre
än 155 fall ändring gjorts av de skattskyldigas deklarationer.

Länsstyrelsen i Kalmar län har yttrat:

Måhända borde man kunna förvänta att den högtidliga försäkran, under
vilken skattskyldig avgiver sina i deklarationen lämnade uppgifter, skulle
utgöra garanti för dessa uppgifters riktighet. Erfarenheten har emellertid
visat, att detta ingalunda är förhållandet, i det att deklarationernas uppgifter
i ett betydande antal fall vid företagen kontroll visat bristande överensstämmelse
med de verkliga förhållandena. Berörda skiljaktigheter ha
också i förhållandevis många fall visat sig vara av sådan storlek, att de icke
kunna tänkas orsakade enbart av bristande uppmärksamhet, utan måste anses
ha sin grund i en medveten avsikt från de skattskyldigas sida att söka
undgå vederbörlig beskattning. Då det straff, som nu finnes stadgat för oriktiga
uppgifter i deklaration, tydligen icke verkar tillräckligt avhållande på
berörda kategori av skattskyldiga, är det påtagligen högst angeläget att samhället
på ett kraftigare sätt än hitintills reagerar mot ifrågavarande brottsliga
förfaranden.

Länsstyrelsen i Hallands län har särskilt framhållit, att falskdeklaralionsbrotten
på grund av de höga skatterna tenderade att öka, varför det vore
nödvändigt att skärpa straffen för ifrågavarande brott.

Enligt länsstyrelsen i Värmlands län måste en skärpt bestraffning av lalskdeklaration
vara av behovet synnerligen påkallad. Såsom förhållandena nu
vore torde man nämligen kunna utgå ifrån att för deklarationsbrott stipulerade
bötesbelopp i regel erlades utan någon större svårighet, och att den

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

som begått en sådan förseelse följaktligen, när tillfälle därtill gåves, vore
färdig att upprepa densamma i hopp att undgå upptäckt.

I yttrandet av t. f. skattedirektören i Stockholm har omnämnts bland annat,
att vid årsskiftet 1941/42 till åklagarmyndigheten i Stockholm gjorts
anmälan örn 107 fall av falskdeklaration, av vilka 54 stycken avsett tidningskolportörer
i staden. Dessa hade gjorts till föremål för särskild undersökning
med resultat att samtliga befunnits ha under ett antal år gjort sig
skyldiga till brott mot deklarationsföreskrifterna.

Förslaget om skärpta straffregler på förevarande område har avstyrkts i
de remissyttranden, som avgivits av länsstyrelsen i Örebro län, majoriteten
inom Stockholms rådhusrätt, föreningen Sveriges häradshövdingar och föreningen
Sveriges stadsdomare.

Länsstyrelsen i Örebro län har förklarat, att länsstyrelsen visserligen icke
ville bestrida, att kraftigare åtgärder mot falskdeklaration vore påkallade,
men att länsstyrelsen icke kunde underlåta framhålla, att skäl icke saknades
att avvakta resultatet dels av en bättre taxeringsorganisation dels ock
av en allmännare tillämpning av nu gällande bestämmelser om straff för
falskdeklaration.

Majoriteten inom Stockholms rådhusrätt har ifrågasatt örn en ändring av
gällande straffbestämmelser vore nödvändig samt om icke enbart en rationell
lösning av spörsmålet angående ordningen för åvägabringande av åtal i full
utsträckning för brott mot taxeringsförordningens bestämmelser tills vidare
skulle kunna anses vara tillfyllest.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har i sitt yttrande underkänt de skäl,
med vilka de sakkunniga motiverat sitt uttalande om behovet av skärpta
straffbestämmelser för falskdeklarationsbrott, varjämte föreningen uttalat,
att man borde avvakta den skärpta skattekontrollen och verkningarna av
en ökad åtalsfrekvens.

Föreningen Sveriges stadsdomare har anfört, att det icke torde kunna bestridas,
att fog funnes för skärpning av samhällets nu ofta verkningslösa
reaktion mot falskdeklaranter. Av de sakkunnigas utredning framginge emellertid,
att de nuvarande möjligheterna till beivrande av förseelser, varom här
vore fråga, utnyttjats endast i obetydlig utsträckning, och det syntes enligt
föreningens mening med skäl kunna ifrågasättas, huruvida icke det med de
sakkunnigas förslag avsedda syftet kunde nås utan lagändring genom skärpt
övervakning i förening med vidgad användning av åtalsrätten.

Frågan om en straffskärpning för sådana falskdeklarationsbrott, vilka Departementsför
närvarande äro straffbelagda i 143 § taxeringsförordningen, har vid ett cAe''e™''
par tillfällen — senast vid 1935 års riksdag — varit föremål för statsmakternas
överväganden. Vid dessa tillfällen har frågan närmast gällt, örn urbota
straff skulle, jämte bötesstraff, stadgas såsom påföljd för ifrågavarande
brott. I proposition till 1935 års riksdag med förslag till vissa ändringar
i taxeringsförordningen uttalade jag, att fängelse i högst sex månader borde
införas i straffskalan för falskdeklarationsbrott, som begåtts mot bättre

Bihang till riksdagens protokoll 19i3. 1 sami. Nr Ilo. i!

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

vetande. Samtidigt framhöll jag att, ehuru verkningarna av en sådan åtgärd
måhända icke borde överskattas, det syntes kunna vara av betydelse
för den allmänna meningen att på detta sätt fastslå dessa brotts verkligt
allvarliga karaktär. Propositionen blev i denna del icke antagen av riksdagen,
men inom såväl bevillningsutskottet som riksdagens kamrar vann
det i propositionen framlagda förslaget cn betydande anslutning.

I det av de sakkunniga nu framlagda förslaget understrykes behovet av
strängare straffbestämmelser. Remissinstanserna ha till övervägande del anslutit
sig till de sakkunnigas ståndpunkt. Även i de remissyttranden, i vilka
en annan uppfattning kommit till synes, har behovet av kraftigare åtgärder
mot falskdeklaranter i allmänhet vitsordats. Däremot har i dessa yttranden
ifrågasatts om icke det syfte, som avsetts med den föreslagna straffskärpningen,
kunde vinnas redan genom en förbättring av taxeringsorganisationen
i förening med en vidgad användning av åtalsrätten.

För egen del har jag icke funnit anledning frångå min år 1935 uttalade
uppfattning örn önskvärdheten av en straffskärpning beträffande sådana
brottsliga förfaranden, som omförmälas i 143 § taxeringsförordningen. Tvärtom
har jag bestyrkts i min uppfattning genom det av de sakkunniga förebragta
utredningsmaterialet. Enligt min mening föreligger salunda alltjämt
och särskilt under nu rådande tidsförhållanden ett behov av strängare
straffrättslig reaktion mot ifrågavarande falskdeklarationsbrott. Erfarenheterna
av den år 1935 genomförda omläggningen av deklarationskontrollen ha
icke varit sådana, att eventuella nya kontrollåtgärder kunna motivera att
frågan om straffskärpning än en gång ställes på framtiden.

I likhet med de sakkunniga anser jag, att genomförandet av en straffskärpning
med avseende å brotten mot taxeringsförordningen bör medföra, att motsvarande
ändringar vidtagas i övriga skatteförfattningar, i den mån ej särskilda
förhållanden till annat föranleda.

Till frågan örn den närmare utformningen av straffbestämmelserna återkommer
jag i det följande. II.

II. Straffskalan för uppsåtlig! falskdeklarationsbrott.

Vid sin prövning av frågan, i vilken grad straffet för uppsåtligt falskdeklarationsbrott
bör skärpas, ha de sakkunniga (betänkandet sid. 69—71) först
upptagit till behandling frågan örn den rättsliga karaktären
av brott mot 143 § 1 mom. taxeringsförordningen. I detta
hänseende ha de sakkunniga — efter en redogörelse för vissa uttalanden
i straffrättslitteraturen rörande bland annat olikheterna mellan förenämnda
brott och bedrägeribrottet — uttalat, att de för egen del ansåge, att det för
avgörande av spörsmålet rörande en lämplig skärpning av straffen för ifrågavarande
brott icke erfordrades ett bestämt ståndpunktstagande till frågan,
huruvida dessa förfaranden kunde direkt hänföras under bedrägeribegreppet

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

eller icke. Det syntes vara tillfyllest att konstatera, att berörda brottsliga förfaranden
till sitt syfte och hela sin karaktär stöde närmare bedrägeribrotten
än brott av andra slag, exempelvis brott mot sanningsplikten, att detta straffbara
handlande i varje fall vore ett med bedrägeri likartat förfarande men att
vid detsammas straffrättsliga bedömning vissa särskilda synpunkter, vilka
framginge av uttalanden i straffrättslitteraturen, vore att beakta.

I anslutning härtill ha de sakkunniga vidare uttalat, att härmed vore den
gränslinje given, intill vilken en straffskärpning beträffande sagda brottsliga
förfaranden längst kunde sträcka sig. Då varken den straffrättsliga teorien
eller — än mindre — den allmänna opinionen vore fullt beredd att bedöma
falskdeklarationsbrottet lika strängt som det vanliga bedrägeriet, torde det
nämligen icke kunna ifrågasättas, att falskdeklarationsbrottet skulle beläggas
med strängare påföljder än det vanliga bedrägeribrottet.

Sedan de sakkunniga härefter redogjort för såväl de nu gällande bestämmelserna
om ansvar för bedrägeri som de nya bestämmelser i ämnet, vilka
enligt lagen den 12 juni 1942 (nr 378) om ändring i vissa delar av strafflagen
träda i kraft den 1 januari 1943, ha de sakkunniga uttalat, att sistnämnda
bestämmelser borde tagas till utgångspunkt för en jämförelse mellan
straffen för falskdeldarationsbrott, å ena, samt bedrägeribrott, å andra
sidan. I enlighet härmed borde straffet för förstnämnda brott icke överstiga
straffarbete i två eller, vid grovt brott, sex år, varemot straffet, då brottet
ansåges ringa, borde utgöra högst böter eller fängelse.

De sakkunniga ha vidare framhållit, att en väsentlig straffskärpning visserligen
syntes påkallad men att å andra sidan skärpningen icke borde drivas
till sådan höjd, att straffskalan för det allmänna rättsmedvetandet komme
att framstå såsom oskäligt sträng. Detta skulle enligt de sakkunnigas mening
utan tvivel bliva förhållandet, ifall deklarationsbrotten i straffrättsligt
hänseende helt likställdes med bedrägeri enligt de nya strafflagsbestämmelserna.

De sakkunnigas uttalanden rörande den rättsliga karaktären av brotten
mot 143 § 1 mom. taxeringsförordningen ha endast i enstaka fall föranlett
särskilda uttalanden i remissyttrandena.

Kammarrätten har anfört, att kammarrätten vore benägen för att betrakta
falskdeklarationsbrottet såsom en fristående brottstyp, vilken i förhållande
till bedrägeribrottet syntes förete så betydelsefulla skiljaktigheter, att ett hänförande
av falskdeklarationsbrottet till bedrägeribrottet svårligen kunde förordas.
En liknande ståndpunkt har intagits av föreningen Sveriges häradshövdingar.
Å andra sidan har Överståthållarämbetet, som satt i fråga huruvida
den i tidigare rättstillämpning gjorda åtskillnaden mellan deklarationsoch
bedrägeribrotten vore teoretiskt oantastlig, ansett det angeläget att deklaralionsbrottets
karaktär av verkligt bedrägeribrott komme tydligt till synes.

Vad angår frågan om bötesstraff såsom reaktion mot uppsåt
ligt falskdeklarationsbrott lia de sakkunniga till en början

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

uttalat, att sådana brott, som i 143 § taxeringsförordningen avses, oftast
vore av förhållandevis lindrig art; endast i undantagsfall — i allmänhet sådana
vilka ägnades särskild uppmärksamhet i tidningspressen — vore brotten
av grövre beskaffenhet. Det torde enligt de sakkunnigas mening vara
uppenbart, att synpunkten om ett tillräckligt effektivt straff icke finge drivas
så långt, att av hänsyn till ett mindre antal svårare brott möjligheten att
ådöma böter uteslötes. En sådan anordning skulle strida mot den allmänt erkända
uppfattningen, att straffet måste stå i relation till brottets svårhetsgrad.
Med hänsyn härtill hade de sakkunniga utgått ifrån att även framdeles bötesstraff
skulle utgöra den reaktion, som i första hand borde ifrågakomma
vid brott av förevarande slag.

De sakkunniga ha härefter behandlat frågan, huruvida bötesstraff enligt
143 § taxeringsförordningen alltjämt borde äga karaktär av normerade böter
eller om en övergång till dagsbotssystemet borde ske. I detta hänseende
ha de sakkunniga anfört:

I äldre tid var icke sällsynt, att även å den allmänna straffrättens område
bötesstraffet utmättes i proportion till värdet av viss egendom, exempelvis
sådan som genom brottet skadats eller förstörts. Dylika normerade böter
ha emellertid numera i huvudsak försvunnit från den allmänna strafflagens
område, och de sista stadgandena härom upphöra att gälla den 1 januari
1943 i samband med att den nya lagstiftningen om förmögenhetsbrott träder
i kraft.

Däremot ha inom specialstraffrätten dylika straffbestämmelser alltjämt
bibehållits och återfinnas även i nytillkommande författningar av visst slag,
speciellt då fråga är om skattelagstiftningen. Vad särskilt denna lagstiftning
angår må erinras om att bötesstraffet redan i den äldsta straffbestämmelsen
på förevarande område — i 33 § av 1902 års förordning om inkomstskatt —
var normerat, och att efter 1921 års ändring av 20 § i 1910 års taxeringsår -ordning endast normerade böter kommit i fråga vid utdömande av straff enligt
taxeringsförordningen för falskdeklarationsbrott. Spörjer man vad anledningen
härtill varit, må framhållas att de brott, för vilka normerade böter
äro utsatta såsom straff, nästan genomgående äro sådana, där vinningssyftet
starkt framträder. Att brott på grund av vinningslystnad belagts med normerade
böter torde återigen ha sin naturliga förklaring i lagstiftarens önskan
att beröva den brottslige frukterna av brottet och därigenom införa ett starkt
avhållande motiv mot sådant brotts begående. Böterna torde alltså i nu avsedda
fall till en del tjäna ett rent konfiskationssyfte.

Det inom större delen av straffrätten gällande dagsbotssystemet infördes år
1931 och har sålunda varit i tillämpning under omkring tio år. Vid införandet
av dagsbotssystemet rådde i stort sett enighet örn att detta system innebar en
bättre strafform än äldre bötessystem; enligt äldre bestämmelser saknades
sålunda möjlighet att vid bötesstraffets bestämmande taga tillräcklig hänsyn
till den brottsliges ekonomiska ställning, varför bötesstraffet verkade i hög
grad ojämnt. Vidare framhölls såsom fördelar med dagsbotssystemet, atthen
proportionalisering av bötesstraffet efter den brottsliges betalningsförmåga
skulle kunna giva till resultat, att straffet bleve lika kännbart för personer i
olika förmögenhetsställning. Härigenom bleve det möjligt att öka bötesstraffets
effektivitet och undanröja eller minska den brist på likhet inför lagen
som var en följd av de äldre bestämmelserna. Emellertid ansågs det vid dagsbotssystemets
införande, att bestämmelserna om normerade böter inom spe -

Kungl. Maj:ts proposition nr låO.

cialstraffrätten borde bibehållas oförändrade; någon motivering härtill synes
dock icke lia lämnats.

Med hänsyn till vunna erfarenheter från dagsbotssystemets tillämpning
under de gångna tio åren anse de sakkunniga sig kunna konstatera, att dagsbotssystemet,
förutom att detsamma tager berättigad hänsyn till den brottsliges
ekonomiska förhållanden, även är lättare att tillämpa än systemet med
normerade böter.

De sakkunniga lia emellertid vidare anfört, alt såsom en nackdel med
dagsbotssystemet möjligen skulle kunna framhållas, att detta system ur allmänpreventiv
synpunkt icke vore lika effektivt som systemet med normerade
böter. Styrkan hos sistnämnda system skulle ju ligga i det starkt avhållande
motiv, som därav skapades gentemot av vinningslystnad dikterade
brott. Å andra sidan skulle dagsbotssystemet, särskilt med hänsyn till domstolarnas
tillämpning av detta system, kunna på ifrågavarande område tänkas
medföra en avsevärd strafflindring. En sådan uppfattning torde emellertid
enligt de sakkunnigas mening icke vara helt riktig. En granskning av
tillgängligt statistiskt material kunde icke giva anledning till den slutsatsen,
att dagsbotsstraffen genomgående skulle blivit lägre än de av domstolarna
utdömda normerade bötesstraffen. Tvärtom förelåge flera fall, där en bestraffning
med tillämpning av dagbotssystemet säkerligen sknlle resulterat i
strängare straff än vad nu blivit fallet.

De sakkunniga ha i detta sammanhang anfört ytterligare följande:

Då det gäller brott mot 143 § taxeringsförordningen, torde det i själva
verket förhålla sig så, att det ur den brottsliges ekonomiska synpunkt ofta
blir i stort sett samma resultat vare sig systemet med normerade böter eller
dagsbotssystemet kommer till användning. Att så är förhållandet synes hava
sin orsak däri, att den undandragna skatten i de flesta fall står i direkt proportion
till den brottsliges inkomst- och förmögenhetsförhållanden. Då därtill
kommer, att straffet för falskdeklaration med tillämpning av systemet med
normerade böter utmätes i förhållande till storleken av den undandragna
skatten, uppstår regelmässigt en viss relation även mellan den brottsliges
ekonomiska förhållanden och det utdömda straffet. Samma effekt kan emellertid
uppnås jämväl med anlitande av dagsbotssystemet. Bötesbeloppen enligt
detta system kunna, omräknade i kronor, variera mellan 5 och 36,000,
och inom en sådan vidsträckt straffskala torde i de flesta fall ett rättvist verkande
straff kunna utmätas. Med tillämpning av dagsbotssystemet blir följden
den, att vid ett grövre brott av förevarande slag, där en ekonomiskt välsituerad
person undandragit skatt till avsevärt belopp, den brottslige ej allenast
dömes till ett högt antal dagsböter utan även vanligen belastas med, att
varje dagsbot fastställes till ett högt belopp. Endast under förutsättning att
ett synnerligen stort skattebelopp undandragits, kan fråga uppkomma, huruvida
ett dagsbotsstraff ger ett rättvist resultat. Emellertid torde i ett sådant
fall urbota bestraffning böra tagas i övervägande.

De fall återigen, då tillämpningen av normerade böter medför väsentligt
högre bötesbelopp än som skulle utmätas vid lillämpningen av dagsbotssystemet,
äro tydligtvis sådana, då de normerade böterna i avsevärd grad överstiga
vad som är rimligt i förhållande till den dömdes ekonomiska förhållanden.
Men i dessa fall lära böterna icke alltid kunna gäldas, varför förvandlingsstraff
i stället inträda. Under sådana förhållanden torde systemet med nor -

Kungl. Majlis proposition nr 140.

merade böter ofta leda till, att den ekonomiskt bättre ställde, som dömts till
normerade böter, endast drabbas av detta straff, medan den som har det ekonomiskt
sämre ställt nödgas undergå frihetsstraff, låt vara i form av förvandlingsfängelse.

Man är emellertid då framme vid en av de brister i bötesstraffets tidigare
utformning, som föranledde övergången till dagsbotssystemet.

De sakkunniga lia sammanfattningsvis såsom sin uppfattning uttalat, att
systemet med normerade böter såsom straff för brott mot 143 § taxeringsförordningen
borde avskaffas och att dagsböter i stället borde i första hand
ifrågakomma vid dessa brott. För att emellertid inskärpa, att dessa brott
vore av allvarligt slag, syntes lämpligt föreskriva, att antalet dagsböter ej i
något fall finge sättas lägre än 30. Ett högre minimum funne de sakkunniga
å andra sidan ej vara tillrådligt, då därigenom straffskalan skulle göras alltför
snäv och förvandlingsstraffet även med tillämpning av det lägsta dagsbotsstraffet
skulle komma att överstiga det fängelsestraff, som lägst kunde
ådömas.

Det förut anförda har i första hand avsett falskdeklarationsbrott, varom
förmäles i taxeringsförordningen. Beträffande frågan örn den straffrättsliga
reaktionen mot sådana falskdeklarationsbrott, som avses i övriga ifrågakomna
skatteförfattningar, lia de sakkunniga anfört, att de ansåge sig kunna
i huvudsakliga delar hänvisa till vad som anförts rörande brott mot taxeringsförordningen.
Beträffande frågan huruvida det normerade bötesstraffet
i berörda författningar borde utbytas mot dagsbotsstraff ha de sakkunniga
därutöver framhållit följande:

I fråga örn den brottsliges ställning i förhållande till det allmänna föreligger
emellertid en skillnad mellan brotten enligt taxeringsförordningen och
brotten mot författningarna om indirekta skatter. De personer, vilka göra sig
skyldiga till brott mot sistnämnda författningar, äro ej skattskyldiga i egentlig
mening utan kunna i stället anses såsom ett slags skatteuppbördsmän. Då
de såsom sådana i viss mån intaga en förtroendeställning — ehuru en påtvingad
sådan ställning — gentemot det allmänna, kan det ifrågasättas, om
ej överträdelser av sist angivna författningar böra straffas strängare än brott
mot 143 § taxeringsförordningen. Även en annan olikhet förtjänar att uppmärksammas.
Såsom förut påpekats föreligger det vid brotten mot taxeringsförordningen
många gånger en viss relation mellan brottets svårhet och den
brottsliges ekonomiska förhållanden; ju större skattebelopp som undandrages
desto mer förmögen är vanligtvis den brottslige. Motsvarande relation föreligger
icke, då det är fråga om brott mot förordningarna om indirekta skatter.
De som föröva sistnämnda brott äro ofta mindre välbärgade, och anledningen
till brotten är många gånger att söka däri, att den brottsliges ekonomiska
ställning är undergrävd. De nu anförda olikheterna torde emellertid
enligt de sakkunnigas mening ej böra föranleda, att brotten mot förordningarna
om indirekta skatter bestraffas annorlunda än de i 143 § taxeringsförordningen
upptagna brotten. Vad särskilt angår frågan örn att i förordningarna
om indirekta skatter ersätta de normerade böterna med dagsböter må
framhållas, att då i dessa fall den brottsliges ekonomi icke är jämförbar med
brottets svårhetsgrad, dagsbotssystemet kommer alt vid straffmätningen giva
ett rättvisare resultat än systemet med normerade böter. Inom den vida straffskala
som föreslås av de sakkunniga böra domstolarna vid sin straffmätning

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

kunna till fullo beakta de nyss antydda olikheterna mellan brott mot taxeringsförordningen
och brott mot förordningarna örn indirekta skatter.

I remissyttrandena har icke någon erinran framställts mot de sakkunnigas
uttalande att bötesstraff även framdeles borde utgöra den reaktion, som i
första hand skulle ifrågakomma vid uppsåtliga falskdeklarationsbrott. Däremot
ha i yttrandena framkommit delade meningar rörande lämpligheten av
en övergång från systemet med normerade böter till dagsbotssystemet.

De sakkunnigas förslag örn övergång till dagsbotssystemet har tillstyrkts
eller i allt fall lämnats utan erinran av samtliga hovrätter, kammarrätten, generaltullstyrelsen,
bank- och fondinspektionen, kommerskollegium, statens
livsmedelskommission, t. f. skattedirektören i Stockholm samt ett flertal länsstyrelser
och underrätter.

Kammarrätten, som i sitt yttrande tillstyrkt jämväl införande av frihetsstraff
för uppsåtlig! falskdeklarationsbrott, har i fråga örn bötesstraffet anfört
följande:

När fråga uppkommer att närmare utforma straffsatsen för de^ uppsåtliga
falskdeklarationsbrotten, är det uppenbart, att man måste utgå ifrån att böter
böra ingå i straffsatsen. Detta är också de sakkunnigas mening, vilka tdlika efter
en utförlig utredning föreslå, att den nu stadgade bötesformen, normerade böter,
utbytes mot dagsböter. De skäl, som föranlett de sakkunniga till detta
förslag, kan kammarrätten i stort sett biträda, särskilt vad de sakkunniga
anföra örn den ojämnhet, varmed normerade bötesstraff synas kunna bliva
utmätta, samt den brist denna strafform utvisar i de fall, att den dömdes ekonomiska
ställning ej svarar mot den inkomst eller den förmögenhet han fått
eller sökt få undandragen från skatt. Å andra sidan kan såsom i betänkandet
antydes straffet under särskilda omständigheter antagas bliva lägre än enligt
nu gällande rätt. Sålunda skall, sedan genom skattestrafflagens införande
brott mot denna lag bestraffas med dagsböter eller frihetsstraff, även om det
gäller falskdeklarationsbrott för flera år, endast ett straff ådömas. Därest
genom åtalstidens utsträckning den straffskyldige dömes för exempelvis 5
års falskdeklaration och avsevärdare belopp för ett vart av dessa år undandragits
det allmänna, torde dagsbotssystemet medföra en ej önskvärd lindring
mot vad som nu gäller av straffet för falskdeklaration. Detta förhållande,
som troligen kommer att allenast i ett fåtal fall göra sig gällande, motväges
emellertid av att straffskyddet i sin helhet blir avsevärt mycket starkare. För
kammarrättens ståndpunktstagande i denna fråga ha emellertid vissa andra
omständigheter varit avgörande. Det normerade bötesstraffet är tillkommet
för att skapa ett starkt avhållande motiv mot begåendet av sådana brott, örn
vilka här är fråga. Därest det av kammarrätten tillstyrkta förslaget örn införandet
av urbota straff i straffsatsen för deklarationsbrott vinner bifall,
torde emellertid försvinnandet av det normerade bötesstraffet med dess fördelaktiga
verkan ur allmänpreveniiv synpunkt mer än väl kompenseras av
det urbota straffets införande i straffsatsen. Fråga är om ej förekomsten i straffsatsen
av normerade böter skulle leda därtill, att domstolarna mera sällan tilllämpade
det urbota straffet, till följd varav straffhotet bleve avtrubbat. Då urbota
straff intages i straffsatsen, uppstå därjämte, såsom från skilda håll framhållits,
rent tekniskt sett svårigheter att på lämpligt sätt samordna det normerade
bötesstraffet med det urbota straffet.

Bank- och fondinspektionen har yttrat, att inspektionen funne de normerade
böternas förändring till dagsböter vara befogad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Kommerskollegium har framhållit, alt normerade böter numera hade i
huvudsak försvunnit från den allmänna strafflagens område och att de även
inom specialstraffrätten vore mera sällan förekommande. Då enligt de sakkunnigas
förslag lägsta antalet dagsböter vid uppsåtlig falskdeklaration bestämts
till minst 30 och vid grov vårdslöshet till minst 10, torde enligt kollegii
mening icke föreligga någon risk för att dagsbotssystemet skulle medföra
någon avsevärd strafflindring i jämförelse med nuvarande bestämmelser.

Statens livsmedelskommission har uttalat, att de ändrade bestämmelser,
som de sakkunniga föreslagit i fråga om bestraffning av falskdeklaration, i
princip överensstämde med gällande kristidsförfattningar, varför kommissionen
icke hade något att erinra mot sakkunnigförslaget.

T. f. skattedirektören i Stockholm har förklarat, att han icke hade något
att invända mot införandet av dagsböter. Bortsett från att straffet bomme i
bättre överensstämmelse med bedrägeristraffet, torde man med dagsböter
kunna erna i huvudsak samma syfte som man velat nå med det normerade
bötesstraffet. Dagsböter skulle författningsenligt utdömas efter ty prövades
skäligt med hänsyn till den sakfälldes inkomst, förmögenhet, försörjningsskyldighet
och ekonomiska förhållanden i övrigt. En avgörande omständighet
torde härvid vara storleken av vederbörandes senast bestämda taxering
eller således just det belopp, som efter konstaterad och beivrad felaktighet
blivit vederbörligen fastslaget. Därest felet vore stort, beloppsmässigt sett,
bleve straffet desto mera betydande. En påtaglig vinst med dagsbotssystemet
bleve, att de hittills föreskrivna stela maximigränserna bortfölle.

Länsstyrelsen i Södermanlands län ha r förklarat, att ehuru länsstyrelsen
ställde sig tveksam inför förslaget att övergå från normerade böter till dagsböter,
länsstyrelsen dock icke ville, med hänsyn till svårigheten att förena
normerade böter med urbota bestraffning, avstyrka de sakkunnigas förslag
i förevarande hänseende.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har med särskild tillfredsställelse funnit,
att nu gällande system med normerade böter föresloges ersatt av ett dagsbotssystem
med fastställda minima i fråga om antalet dagsböter. Ett dagsbotssystem
torde i stort sett erbjuda bättre möjlighet till en rättvis straffmätning
än nu gällande ordning och vore ur praktisk synpunkt vida att föredraga. De
tidsödande uträkningarna av undandragen skatt, för vilka landskontors eller
kronokassörers hjälp icke sällan påkallades, skulle bortfalla.

Slutligen har länsstyrelsen i Västmanlands län uttalat, att länsstyrelsen
böjde sig för den av de sakkunniga anförda motiveringen för utbytande av
systemet med normerade böter mot dagsbotssystemet. Likväl beklagade länsstyrelsen,
att systemet med normerade böter icke passade in i den nya ramen.
De normerade böterna innebure dock en form av bestraffning, som på ett
särskilt smidigt sätt anslöte sig till de värden, varom det rörde sig i målen.

De sakkunnigas förslag om övergång till dagsbotssystemet har avstyrkts
av kontrollstyrelsen, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Gotlands,
Malmöhus, Hallands och Örebro län, majoriteten inom Stockholms

Kungl. Maj.ts proposition nr 140. 41

rådhusrätt, rådhusrätterna i Hälsingborg och Halmstad samt föreningen Sveriges
stadsdomare.

Såsom motivering för sitt avstyrkande har kontrollstyrelsen anfört:

Den vanligaste orsaken till de brott, där kontrollstyrelsen haft att besluta
om anmälan till åtal, har utan tvivel varit vinningslystnad hos den skattskyldige
eller den person, som företrätt denne. Det har därför framstått som en
naturlig sak, att påföljden skulle vara sådan, att den skattskyldige icke blott
berövades vinsten av det orättfärdiga förfarandet utan därutöver drabbades
av sådan ekonomisk förlust, att det för allmänheten ådagalades, att försök
till undanhållande av skatt vore en dålig affärsspekulation. Ur allmänpreventiv
synpunkt tordeman kunna antaga, att de normerade böterna, då de genom
tidningspressen kommit till de skattskyldigas kännedom, verkat tillräckligt
förebyggande. I särskilda fall har visserligen kontrollstyrelsen funnit,
att de normerade böterna utmätts ojämnt, men häri torde ändring kunna
åvägabringas i den fortsatta rättstillämpningen. Den omständigheten att
fängelsestraff i regel ingått i straffskalan för uppsåtliga brott torde näppeligen
ha inverkat avgörande för preventionens effektivitet. Däremot lär den
utsträckning, i vilken brotten beivrats, och särskilt den publicitet, som givits
åt fällande utslag, ha haft avsedd effekt. För att brotten skolat kunna beivras
i önskvärd utsträckning har givetvis varit en nödvändig förutsättning, att
noggrann kontroll utövats över ifrågavarande skattskyldiga. Vetskapen om
att effektiv kontroll funnits har säkerligen jämväl avhållit många skattskyldiga
från brotts begående.

Kontrollstyrelsen har vidare uttalat, att det enligt styrelsens mening måste
anses i hög grad betänkligt att vid en reform, vars syfte skulle vara att genomföra
straffskärpning för brott av här avsedd beskaffenhet, vidtaga sådan
ändring, att systemet med normerade böter, om vars effektivitet tvekan ej
kunde råda, bleve utbytt mot ett system med dagsböter, vilket ur preventiv
synpunkt måste befaras otillräckligt. En sådan ändring kunde ansetts motiverad,
örn fråga varit att ur strafflagstiftningen helt utmönstra systemet med
normerade böter. Så vore ju dock icke nu förhållandet.

Överståthållarämbetet har ansett det angeläget — med hänsyn till de stora
värden, som genom skattebedrägeri kunde undandragas staten — att en
reaktion av samma innebörd som de normerade böterna bibeliölles. Enligt
ämbetets uppfattning torde det icke kunna beräknas, att dagsbotssystemet
skulle lia samma verkan som systemet med normerade böter. Ett införande
av dagsbotssystemet för skattebedrägeri skulle därför kunna i åtskilliga fall
medföra en icke åsyftad strafflindring. Härtill komrne, att i de speciella fall,
då mycket stora skattebelopp undandragits, möjlighet icke torde finnas att
inom dagsbotssystemets gränser åstadkomma en i ekonomiskt avseende tillräckligt
kraftig reaktion mot den brottslige. Såsom en huvudregel ansåge
ämbetet dock kunna stadgas, att, om frihetsstraff icke borde ifrågakomma,
dagsböter skulle ådömas. Till förhindrande av möjligheten att lindrigare
straff ådömdes än vad hittills skett måste emellertid enligt ämbetets mening
denna huvudregel kombineras med en särskild föreskrift, som i sak hade det
innehåll, alt det totala penningbelopp, vilket den brottslige dömdes erlägga
till det allmänna, icke finge understiga en viss multipel av det skattebelopp,

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

som undandragits eller skulle ha undandraga, därest brottet icke blivit upptäckt,
exempelvis två gånger detta belopp.

Länsstyrelsen i Stockholms län har framhållit, att länsstyrelsen vid åtskilliga
tillfällen funnit, att systemet med normerade böter med avseende
å dess ekonomiskt sett kännbara verkningar fyllt den avsedda uppgiften att
avhålla skattskyldiga från att lämna oriktiga uppgifter. Med anledning härav
funne länsstyrelsen viss anledning till tvekan gentemot förslaget om denna
bötesforms avskaffande och skulle gärna sett att de sakkunniga funnit
möjligt att, på sätt i direktiven ifrågasatts, såsom påföljd av brottet bibehålla
en reaktion av samma innebörd som de normerade böterna.

Länsstyrelsen i Gotlands län har uttalat, att länsstyrelsen icke kunnat undgå
att särskilt uppmärksamma den lindring i utdömt straff som skulle inträda
örn dagsböter komme att införas. Länsstyrelsen har därför ifrågasatt
att — om dagsböter infördes — däruiöver skulle tillkomma ett alltid oförändrat
straff, innebärande att den skatt som undanhållits eller skulle kunnat
undanhållas, skulle erläggas icke blott i vanlig ordning utan därjämte i
form av särskild inbetalning till statsverket.

Länsstyrelsen i Malmöhus lån har framhållit att, då en sammankoppling
av normerade böter med frihetsstraff icke borde vara otänkbar, länsstyrelsen
skulle — med hänsyn till de påtagbara nackdelar vilka vidlådde dagsbotssystemet
— vilja förorda ett bibehållande av nu gällande bestämmelser,
vilka syntes bäst passa samman med förseelser av här ifrågavarande slag.

Länsstyrelsen i Hallands lån har gjort gällande, att en tillämpning av dagsbotssystemet
i sådana fall, där mycket stora skattebelopp undandragits, skulle
innebära en strafflindring i förhållande till nu gällande bötessystem, enär
maximum för dagsböter utgjorde 36,000 kronor medan någon begränsning
av bötesbeloppet enligt nuvarande bestämmelser ej förelåge. Länsstyrelsen
har därför ifrågasatt, huruvida icke systemet med normerade böter borde
bibehållas såsom det mest effektiva.

Av länsstyrelsen i örebro län har satts i fråga, huruvida de sakkunnigas
förslag skulle komma alt medföra en skärpning av bestraffningen. Följden
av en övergång från normerade böter till dagsböter torde i regel bliva
icke straffskärpning utan dess motsats. En sådan utveckling, som man ju
velat förekomma, vore enligt länsstyrelsens mening i hög grad olycklig.

Majoriteten inom Stockholms rådhusrätt, rådhusrätterna i Hälsingborg och
Halmstad samt föreningen Sveriges stadsdomare ha framhållit, att införandet
av dagsbotssystemet otvivelaktigt komme att i flertalet fall medföra en sänkning
av straffet, och att något hinder icke förelåge mot att kombinera normerade
böter med frihetsstraff.

De sakkunniga ha till motivering av sitt förslag om införande av
frihetsstraff i straffskalan för uppsåtligt falskdeklarationsbrott
anfört, att denna fråga efter år 1935 kommit i ett ändrat
läge, bland annat med hänsyn till att de förbättrade kontrollanordningar
vid taxeringen, som nämnda år genomfördes, icke i mera avsevärd mån

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

bidragit till att avhålla från oriktiga uppgifter i självdeklaration eller eljest
vid taxeringen. Den allmänna inställningen till förmögenhetsbrottens bestraffande
hade även under denna tid förändrats. Sålunda kunde framhållas,
att straffet för det allmänna bedrägeribrottet i 22 kap. 1 § strafflagen skärpts
år 1937, och att en ytterligare skärpning beslutats vid 1942 års riksdag.
Visserligen berörde dessa ändrade bestämmelser icke skattedefraudationen,
men det torde vara uppenbart, att ett dylikt strängare bedömande av det
vanliga bedrägeribrottet komme att mera än förut framhäva svagheten i
straffreaktionen mot skattedefraudationen och därmed motivera en ändring
även härvidlag. Härutöver kunde erinras örn att en olägenhet, som onekligen
finge anses hava vidlått 1935 års förslag örn straffskärpning, nämligen svårigheten
att samordna normerade böter och fängelse, komme att försvinna
därest de sakkunnigas förslag om övergång till dagsbotssystemet antoges.
Slutligen kunde åberopas, att ju mer skatterna skärptes desto större bleve
frestelsen att söka undandraga inkomster från beskattning, vilket i sin tur
torde kunna i någon mån hindras därest i avskräckande och moralbildande
syfte möjlighet öppnades att tillgripa urbota bestraffning.

De sakkunniga ha vidare anfört:

De sakkunniga anse sig kunna utan någon större tvekan förorda, att urbota
straff skall ingå i straffskalan för det i taxeringsförordningen upptagna
uppsåtliga falskdeklarationsbrottet. Det är givet, att det straff, som
härvid i första hand bör ifrågakomma, är fängelse. Mera tveksamt ställer
sig spörsmålet örn jämväl straffarbete bör inrymmas i straffskalan. Enligt
de sakkunnigas mening bör emellertid fängelsestraffet icke reserveras för
sådana fall, då försvårande omständigheter föreligga. Om sålunda fängelsestraffet
ingår jämte dagsböter i straffskalan för normalfallen,^ synes det
lämpligen kunna föreskrivas, att straffet vid synnerligen försvårande omständigheter
må utgöras av straffarbete. Maximitiden för detta straffarbetsstraff
torde böra sättas till två år.

Den invändningen torde ej vara berättigad, att de uppsamla ialskdektarationsbrotten
enligt taxeringsförordningen komma att med tillämpning av
vad de sakkunniga föreslagit drabbas av för stränga straff. Vid en jämförelse
mellan de sakkunnigas förslag och de nyligen beslutade ändringarna
i fråga örn strafflagens bedrägeribrott kommer såväl normalstraffet som det
svåraste straffet för falskdeklarationsbrotten att framsta såsom betydligt lindrigare
än motsvarande straff för bedrägeri enligt strafflagen.

Å andra sidan kan ifrågasättas, huruvida den sålunda föreslagna straffskalan
kommer att i verkligheten medföra den skärpta straffrättsliga reaktion
mot falskdeklarationsbrotten som i det föregående angivits vara erforderlig.
Tvivel i detta avseende kunna särskilt uppstå med hänsyn till
domstolarnas kända benägenhet att vid straffmätningen hålla sig inom strafflatitudens
nedre del. Detta förhållande i förening med den nu föreslagna
övergången till dagsbotssystemet kan tänkas medföra, att straffet för falskdeklaration
i vissa fall kommer att bliva lägre än enligt nu gällande rätt.

Enligt de sakkunnigas mening bör emellertid den omständigheten, att falskdeklarationsbrottet
lägges under det vanliga straffrättsliga reaktionssystemet
och att i straffskalan införes frihetsstraff, lia en sådan effekt redan ur moralbildande
synpunkt, att preventionen därigenom väsentligt förstärkes. Domstolarnas
nämnda benägenhet för mildhet vid straffmätningen är ett. allmänt
straffpolitiskt problem, som icke i detta sammanhang kan angripas. Då

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

fängelsestraffet icke föreslås reserverat för de svåra fallen —- för dem skall
straffet vara straffarbete — bör det för övrigt kunna förväntas av domstolarna,
att frihetsstraff verkligen kommer att utmätas i icke alltför få fall.
Då därtill kommer, att åtalsfrekvensen kan väntas bliva ökad genom de
föreslagna nya reglerna, böra enligt de sakkunnigas mening de föreslagna
straffbestämmelserna kunna anses innefatta en lämpligt avvägd skärpning av
den straffrättsliga reaktionen mot falskdeklarationsbrotten. Skulle det visa
sig, att straffmätningen blir för lindrig, torde det — sedan frihetsstraff en
gång införts — vara lättare att senare genom ytterligare straffskärpning effektivisera
bestraffningen.

Därest straffarbete på nu angivet sätt kommer att ingå i straffskalan för
falskdeklarationsbrotten, vinnes samtidigt och utan att särskilda bestämmelser
härom erfordras en ändring av den tid inom vilken åtalspreskription inträder.
I de motioner om skärpt bestraffning för ifrågavarande brott, vilka
väcktes vid 1929 års riksdag, framhölls vikten av att preskriptionstiden utsträcktes
över den då gällande tvååriga tiden. Enligt nu gällande praxis,
vars riktighet dock ifrågasatts, räknas preskriptionstiden från den dag, då
den oriktiga uppgiften avgivits. I regel upptäckes denna oriktiga uppgift
dock först långt senare. Innan ärendet härefter remitterats till åklagaremyndigheten
och polisutredningen avslutats, kan hela det första året avpreskriptionstiden
ha förflutit utan att åtal kommit till stånd. Därest det ei
ovanliga fallet förelegat, att oriktiga uppgifter lämnats av den skattskyldige
även i tidigare avgivna deklarationer, kan denne med hänsyn till den nuvarande
korta preskriptionstiden åtalas för endast den oriktiga uppgift, som
senast avgivits. De vid 1929 års riksdag väckta motionerna föranledde icke
någon statsmakternas åtgärd. Genom att straffarbete införes i straffskalan
på sätt föreslagits blir emellertid preskriptionstiden ökad från två till fem är,
och i följd härav undanröjes nu berörda olägenhet. En utsträckning av preskriptionstiden
synes vidare vara lämplig med hänsyn därtill, att tiden för
eftertaxering och för åtal för falskdeklaration härigenom kommer att i båda
fallen omfatta fem år. Slutligen må framhållas, att införandet av urbota straff
för falskdeklarationsbrotten kommer att medföra, att lagen den 12 maj 1933
örn vissa tvångsmedel i brottmål vinner tillämpning även på detta område. I

I remissyttrandena har icke i något fall gjorts erinran mot de sakkunnigas
förslag om fängelsestraff för uppsåtlig! falskdeklarationsbrott. Föreningen
Sveriges häradshövdingar har dock ansett fängelsestraffet böra begränsas till
högst sex månader och användas endast vid försvårande omständigheter, varjämte
föreningen Sveriges stadsdomare ifrågasatt örn icke införande av frihetsstraff
komme att verka såsom en för svensk rättsuppfattning alltför hård
press på alla lojala deklaranter.

Jämväl förslaget örn straffarbetsstraff i högst två år vid uppsåtlig falskdeklaration
under synnerligen försvårande omständigheter har lämnats utan erinran
av flertalet remissinstanser, bland annat av samtliga hovrätter. Några
av de instanser, som lämnat förslaget utan erinran, ha likväl funnit anledning
till vissa uttalanden i anslutning till förslaget.

Sålunda har Överståthållarämbetet, som likställt det uppsåtliga falskdeklarationsbrottet
med bedrägeri enligt allmänna strafflagen, ansett att denna
falskdeklarationsbrottets karaktär borde komma till synes även i straffskalorna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lön har framhållit, att ett maximistraff
av två års straffarbete visserligen kunde synas högt men att länsstyrelsen
ansåge den därför givna motiveringen i förening med förbehållet om
synnerligen försvarande omständigheter vara godtagbara skäl för sådan
skärpning. Härför talade även att preskriptionstiden för åtal mot falskdeklarant
därigenom kunde automatiskt utsträckas från tva till fem år, vilket
sedan länge framstode som ett mycket angeläget önskemål.

Länsstyrelsen i Uppsala län har förordat, att för uppsåtlig falskdeklaration
skulle utdömas urbota straff endast i sådana fall, da brottet vore grovt, samt
att straffskalan för dylika kvalificerade fall skulle omfatta fängelse och
straffarbete i högst två år.

Av de yttranden, i vilka sakkunnigförslaget på denna punkt utsatts för
kritik, må först omnämnas yttrandet av kammarrätten, däri anföres:

Därest man tillgriper en så kraftig straffskärpning som straffarbete låt
vara allenast vid synnerligen försvårande omständigheter — för ett brott, för
vilket tidigare allenast bötesstraff ingått i straffsatsen, synes man ha gått väl
hastigt fram, och fara är då för handen, att reformen ej ger vad med densamma
åsyftas. Dessutom komma alltid, hur mycket man än skärper straffmaximum
för falskdeklarationsbrotten, åtskilliga fall att finnas, då anledning
till mycket berättigad misstanke för uppsåtligt deklarationsbrott föreligger,
men då omständigheterna ändock äro sådana, att åtal för något slag av
falskdeklaration ej lönar sig. Skillnaden mellan en till straffarbete dömd och
den, som går helt fri på grund av de på ifrågavarande rättsområde bestående
särskilda förhållandena, skulle bliva alltför stor. Jämväl kan anföras, att tidigare
förslag örn straffskärpning för oriktig deklaration ej gått längre än till
fängelsestraffs införande i straffsatsen.

Liknande synpunkter ha anförts av kommerskollegium.

Även bank- och fondinspektionen har ansett, att straffet för uppsåtlig
falskdeklaration icke borde bestämmas strängare än till fängelse.

Länsstyrelsen i Södermanlands lån har såsom sin mening uttalat, att
maximistraffet för ifrågavarande brott borde fastställas till fängelse i högst
ett år.

Länsstyrelsen i Värmlands län har ifrågasatt lämpligheten av en så sträng
straffart som straffarbete. Redan den omständigheten, att själva deklarationsförfarandet
med alla dess synnerligen detaljerade formulär måste bereda den
skattskyldige stora svårigheter och irritationsmoment, talade enligt länsstyrelsens
mening för att förseelsen icke ens i svårare fall borde medföra strängare
straff än fängelse.

Det torde icke vara nödvändigt för prövning av den nu föreliggande Hagan
örn skärpning av straffet för falskdeklaration att fatta definitiv ståndpunkt
till den inom rättsvetenskapen i viss mån omstridda frågan örn karaktären
av ifrågavarande brott. Det bör, såsom de sakkunniga anfört, vara
tillräckligt att fastslå, alt det uppsåtliga falskdeklarationsbrottet i varje fall
är ett med bedrägeri likartat förfarande, vid vars straffrättsliga bedömning
dock måste beaktas vissa säregna förhållanden, som böra föranleda mildare
bestraffning.

Departements chefen.

4(5

Kungl. Maj.ts proposition nr HO.

I fråga om den närmare utformningen av straffskalan lia de sakkunniga
till en början uttalat, att bötesstraff även framdeles borde utgöra den reaktion
som i första hand skulle ifrågakomma vid det uppsåtliga falskdeklarationsbrottet.
Under remissbehandlingen har någon erinran icke gjorts mot
detta uttalande. För egen del är jag i detta hänseende av samma uppfattning
som de sakkunniga.

I sakkunnigförslaget har systemet med normerade böter, som för närvarande
förekommer i stor utsträckning inom skattelagstiftningen, ersatts med
dagsbotssystemet, därvid 30 dagsböter föreslagits såsom minimistraff. De
sakkunniga ha till stöd för sitt förslag anfört bland annat, att dagsbotssystemet
gjorde det möjligt att vid straffets utmätande taga hänsyn till den brottsliges
ekonomiska förhållanden, varigenom straffet bleve lika kännbart för alla,
oavsett deras förmögenhetsställning. Emellertid ha de sakkunniga själva framhållit,
att i fråga om brotten mot 143 § taxeringsförordningen samma effekt
i allmänhet uppnåddes även därest systemet med normerade böter komme till
användning. Böternas storlek vöre nämligen enligt detta system beroende av
storleken av det undandragna skattebeloppet och därigenom indirekt av vederbörandes
allmänna ekonomiska ställning. Det nyss anförda skälet torde
sålunda, i varje fall såvitt angår brott mot 143 § taxeringsförordningen, icke
i och för sig motivera en övergång till dagsbotssystemet. Vidare må framhållas
att — såsom i flera remissyttranden starkt understrukits — den risken
föreligger, att ett bötesstraff enligt dagsbotssystemet kan bliva lindrigare än
om straffet bestämmes enligt nu gällande system med normerade böter. Förslaget
skulle sålunda i denna del kunna sägas i viss mån strida mot själva
syftet med de nu ifrågasatta författningsändringarna. Då falskdeklaration är
ett brott, som i hög grad karakteriseras av vinningssyfte, synes det angeläget,
att samhället har möjlighet att reagera mot denna brottslighet på sådant sätt,
att den brottslige icke endast går miste om vinsten av sitt brott utan därutöver
tillfogas en kännbar ekonomisk förlust. Systemet med normerade böter
— i förekommande fall i förening med eftertaxering — möjliggör att dessa
synpunkter bliva fullt tillgodosedda.

En bidragande orsak till att de sakkunniga för sin del stannat för dagsbotssystemet
torde ha varit deras önskan att undvika den olägenhet, som ansetts
följa av att normerade böter kombineras med frihetsstraff. Denna olägenhet
skulle främst ligga däri, att böterna skulle kunna uppgå till så högt belopp att
ett kortare frihetsstraff skulle för den dömde te sig som ett lindrigare straff än
böterna. Emellertid må framhållas, att en kombination av normerade böter
och frihetsstraff i en och samma straffskala icke skulle innebära en nyhet i
svensk strafflagstiftning. En straffskala av sådant innehåll återfinnes nämligen
i såväl lagen den 8 juni 1923 (nr 147) om straff för olovlig varuinförsel
som lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda bestämmelser angående
olovlig befattning med spritdrycker och vin. Under förarbetena till dessa lagar
uttalades icke några betänkligheter mot att normerade böter och frihetsstraff
upptogos i samma straffskala. Såvitt mig är bekant ha ej heller vid
tillämpningen av nämnda lagar några olägenheter försports i nu ifrågava -

Kungl. Maj:ts proposition nr Hörande
hänseende. Det må även tilläggas att örn straffskalan för det uppsåtliga
falskdeklarationsbrottet bestämmes att omfatta normerade böter och frihetsstraff,
en falskdeklarant som undandragit skatter till mycket stora belopp
icke lärer kunna räkna med att ett eventuellt frihetsstraff sättes så lågt
som till en månads fängelse; och det synes uppenbart att ett mera långvarigt
frihetsstraff under alla förhållanden måste för falskdeklaranten te sig som ett
hårdare straff än ett bötesstraff.

Med hänsyn till det nu anförda har jag i valet mellan de båda olika systemen
för bötesstraffets utmätande stannat för att icke föreslå någon omläggning
av det för närvarande tillämpade systemet med normerade böter. Till
frågan om bötesskalans utformning i övrigt torde jag få återkomma i det
följande.

Vad härefter angår de sakkunnigas förslag om införande av frihetsstraff
för uppsåtligt falskdeklarationsbrott har jag så mycket mera anledning att
nu förorda detta förslag, som jag, enligt vad jag förut erinrat, redan år 1935
tillstyrkte ett då föreliggande förslag om införande av sådant straff.

De sakkunniga ha i fråga om den närmare utformningen av de föreslagna
bestämmelserna angående frihetsstraff uttalat, att böter och fängelsestiaff
borde ingå i straffskalan för normalfallen, medan vid synnerligen försvårande
omständigheter straffet borde kunna höjas till straffarbete i högst två år.

Mot de sakkunnigas uttalande att fängelse — i högst två år bör ingå i
straffskalan för normalfallen har jag icke någon erinran att göra. Mera
tveksam är däremot frågan, huruvida straffarbete skall införas i straffskalan
för sådana fall, där synnerligen försvårande omständigheter föreligga. I flera
av remissyttrandena har detta förslag blivit föremal för eiänringai. Därvid har
gjorts gällande, att förslaget härutinnan innebure en alltför kraftig straffskärpning,
särskilt med hänsyn till att straffskalan för närvarande inrymde
endast bötesstraff. Emellertid må framhållas att ett falskdeklarationsbrott,
som förövats under synnerligen försvårande omständigheter, även enligt sakkunnigförslaget
kommer att bestraffas avsevärt lindrigare än grovt bedrägeri,
för vilket brott maximistraffet kommer att utgöra straffarbete i sex år. Med
hänsyn härtill och då såsom jag förut anfört det uppsåtliga falskdeklarationsbrottet
är ett med bedrägeri likartat förfarande, synes man icke med fog kunna
göra gällande, att den föreslagna straffbestämmelsen skulle vara alltför
sträng. Jag vill i detta sammanhang understryka, att icke någon av hovrätterna
uttalat betänkligheter mot den föreslagna straffskärpningen. På grund av
det nu anförda är jag för min del beredd tillstyrka, att straffarbete i högst
två år införes i straffskalan såvitt angår sådana fall, där synnerligen försvårande
omständigheter föreligga. Jag vill tillägga att jag vid mitt standpunktstagande
härutinnan även beaktat det förhållandet, att man genom att lata
straffskalan omfatta även straffarbetsstraff vinner den i och för sig önskvärda
effekten att den tid, inom vilken åtalspreskription inträder, utökas från
nuvarande två år till fem år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

III. Straffskalan för falskdeklarationsbrott, som begåtts av grov vårdslöshet.

De sakkunniga lia till en början uttalat, att en utvidgning av det straffbara
området till att omfatta fall av vårdslöshet, vilken ej kunde betecknas
såsom grov, icke vore aktuell och ej heller, med hänsyn till de kontrollmöjligheter
som förelåge, torde vara önskvärd. Anmärkas kunde dock, att valutaförordningen
stadgade straff — även frihetsstraff — i fråga om felaktiga
uppgifter, som avgivits av vårdslöshet, även då denna icke varit grov.

De sakkunniga ha vidare anfört:

Då enligt de sakkunnigas mening dagsböter böra införas såsom straff för
det uppsåtliga brottet, kan det ju ej ifrågakomma annat än att även beträffande
de fall, då endast grov vårdslöshet föreligger, övergå till dagsbotssystemet.
Vad angår frågan, huruvida det lägsta dagsbotsstraffet vid fall
av grov vårdslöshet bör bestämmas högre än det allmänna minimistraffet,
kunna möjligen meningarna vara delade. Emellertid må framhållas, att
den allmänna strafflagen erbjuder exempel på en straffskala, där lägsta bötesstraffet
vid icke uppsåtligt brott överstiger minimistraffet. Vidare synes det
angeläget att för nu ifrågavarande brott, då det subjektiva rekvisitet begränsas
till grov vårdslöshet, erhålla ett så verksamt straff som möjligt. En dylik
minimigräns — tjugufem kronor — är ju för övrigt redan nu stadgad. I anledning
härav anse de sakkunniga sig kunna föreslå, att straffet i fall av
giov vaidslöshet skall utgöra minst 10 dagsböter. Mera tveksamt synes vara
om det vid sidan av dagsbotsstraffet skall tillskapas möjlighet att döma till
frihetsstraff, då grov vårdslöshet konstateras. Ur allmänpreventiv synpunkt
torde det dock vara av betydelse att hålla en sådan möjlighet öppen, i synnerhet
som gränsen mellan grov vårdslöshet och uppsåt i praktiken ofta är
mycket svår att fastställa. Det kan anmärkas, att den allmänna strafflagen
i flera hänseenden stadgar böter eller frihetsstraff vid brott, som förövas av
vårdslöshet; och i ett fall, vid grovt vållande till annans död, kan även straffarbetsstraff
ifrågakomma. De sakkunniga äro av den uppfattningen, att särskilt
i de fall, där den oriktiga uppgiften är ägnad att medföra, att skatt eller
annan allmän avgift beräknas till ett avsevärt lägre belopp än det rätta, möjlighet
bör finnas att ådöma fängelsestraff. Maximitiden för detta fängelsestraff
synes kunna fastställas till sex månader.

De sakkunnigas förslag har i nu förevarande delar tillstyrkts av kammarrätten,
som anfört:

Vad beträffar fragan örn straffskärpning för de i 143 § 2 mom. taxeringsförordningen
omnämnda falskdeklarationsbrotten, har kammarrätten ej något
att erinra mot vad de sakkunniga härutinnan föreslagit. Tveksamhet mot
förslaget kan egentligen råda allenast i fråga om lämpligheten av att för ett
oaktsainhetsbrott av ifrågavarande slag tillskapa möjlighet att döma till
fängelsestraff. Därjämte skulle kanske kunna sägas, att, örn enligt kammarrättens
förslag straffarbete uteslötes ur straffsatsen för det uppsåtliga falskdeklarationsbrottet,
skillnaden mellan straffsatserna för det uppsålliga
deklarationsbrottet och det som är att hänföra till grov vårdslöshet ej bleve
sa„ frånträdande. Såsom emellertid ofta framhållits i diskussionen rörande
fragan örn straff för falskdeklarationsbrott, torde gränsen mellan grov vårdslöshet
och uppsåt i praktiken ofta vara mycket svår att fastställa, och stadgandet
om ansvar för falskdeklarationsbrott, förövat av grov vårdslöshet, torde
enligt vad av förarbetena vid stadgandets införande framgått tillkommit
huvudsakligen för att täcka det fall, då tillräcklig bevisning örn uppsåt ej
föreligger. Kan alltså vårdslösheten konstateras vara så grov, att antagandet

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

om uppsåt på grund av föreliggande fakta i målet ligger nära utan att dock
åtal för uppsåtligt falslcdeklarationsbrott kan tillgripas, torde, i synnerhet då
de skattebelopp, varom det rör sig, uppgå till avsevärdare belopp, frihetsstraff
vara den riktiga straffreaktionen. Om detta frihetsstraff begränsas till
fängelse i högst sex månader, torde då också den skillnad i straffet för ifrågavarande
båda brottsformer, som lämpligen kan anses svara mot deras förhållande
till varandra, vara vunnen.

En motsatt ståndpunkt har intagits av kommerskollegium och de näringsorganisationer,
vilka avgivit yttrande till kollegium, med undantag dock för
handelskammaren i Gävle. Kommerskollegium har framhållit följande:

Kommerskollegium anser den av de sakkunniga åberopade omständigheten,
att den allmänna strafflagen i ett flertal fall stadgar fängelsestraff vid
oaktsamhetsdelikt, sakna betydelse vid fastställande av denna straffskala.

De åsyftade straffbestämmelserna, exempelvis SL 14: 17, ouppsåtligt vållande
till svår kroppsskada, eller SL 19: 22, ouppsåtligt vållande till eldskada
å annans egendom, synas kollegium icke vara jämförbara med nu
ifrågavarande fall. Även om gränsen mellan uppsåt och grov vårdslöshet i
praktiken ofta är mycket svår att fastställa, torde gränsen mellan grov vårdslöshet
och straffri oaktsamhet vara minst lika svår att definiera. En viss hänsyn
måste även tagas till den stora okunnighet, som ofta förefinnes bland
allmänheten örn skatteförordningarna, samt att lagen stadgar samma stränga
straff även för den som ouppsåtligen lämnar oriktig uppgift, ägnad »att för
någon som han företräder» leda till frihet från eller till för låg beskattning.

Enligt kollega mening borde de sakkunniga närmare beaktat skillnaden mellan
den som deklarerar för egen räkning och den som deklarerar för annans
räkning. Kollegium får för sin del förorda, att straffet för grov vårdslöshet
begränsas till böter.

Även föreningen Sveriges här ad shön ding ur och föreningen Sveriges stadsdomare
avstyrka förslaget om införande av frihetsstraff för brott, begångna
av vårdslöshet. I

I likhet med de sakkunniga anser jag, att en utvidgning av det straffbara Departementsområdet
till att omfatta fall av vårdslöshet, vilken ej kan betecknas såsom ehelm.
grov, icke är vare sig aktuell eller önskvärd.

Då jag i fråga örn det uppsåtliga falskdeklarationsbrottet tillstyrkt bibehållande
av systemet nied normerade böter samt bötesstraffet bör bestämmas
enligt samma system vare sig den brottslige handlat med uppsåt eller
av grov vårdslöshet, torde bötesstraffet även i sistnämnda fall böra utgöras
av normerade böter. Bötesskalans utformning i övrigt torde jag emellertid
få behandla i specialmotiveringen.

De sakkunnigas förslag örn införande av frihetsstraff — fängelse i högst
sex månader — för sådana brott, som förövats av grov vårdslöshet, föranleder
ej någon erinran från min sida. En dylik straffskärpning synes väl motiverad
med hänsyn till den många gånger svårbestämda gränsen mellan uppsåtligt
falslcdeklarationsbrott och sådant brott, som begåtts av grov vårdslöshet.

Att såsom kommerskollegium ifrågasatt göra skillnad i den straffrättsliga
behandlingen mellan den som deklarerar för egen och den som deklarerar för
annans räkning torde icke böra ifrågakomma.

Bihang till riksdagens protokoll 19i3. 1 sami. Nr Ilo.

Kungl. Majlis proposition nr 140.

IV. Den lagtekniska utformningen av den ifrågasatta nya lagstiftningen.

De sakkunniga ha anfört:

Den straffskärpning för falskdeklarations- och andra likartade brott, som
de sakkunniga föreslå, kan lagtekniskt genomföras på olika sätt. Sålunda
kunna brotten inordnas under allmänna strafflagen, och då väl närmast dess
bedrägerikapitel. En annan möjlighet vore att vidtaga straffskärpningen genom
ändringar direkt i de särskilda författningar vari dylika ändringar ansåges
böra ifrågakomma. En tredje lösning synes vara att utesluta de nuvarande
bestämmelserna om straff för hithörande oriktiga uppgifter ur de särskilda
författningarna och i stället sammanföra dem i en allmän skattestrafflag.

En anordning, varigenom falskdeklarations- och andra likartade brott straffades
med direkt tillämpning av strafflagens bedrägeribestämmelser, skulle
erbjuda flera fördelar. Då brotten komrne att likställas med bedrägeri, erliölle
de även den vanhedrande stämpel som medföljer denna rubricering.
För allmänheten bleve det alltså på ett tydligare sätt än vad för närvarande
är fallet klargjort, att falskdeklaration och likartade brott icke kunde jämföras
med andra småförseelser inom specialstraffrätten utan vore av väsentligt
allvarligare slag. Såsom en fördel med detta alternativ må dessutom
framhållas, att den bristande enhetligheten i de nuvarande straffskalorna
skulle försvinna och att några speciella straffbestämmelser icke komme att
bliva erforderliga i framtida författningar av förevarande kategori.

Emellertid föreligga även nackdelar med en reformering enligt denna linje.
Till en början kan sålunda erinras om att det enligt rättsteorien icke råder
full överensstämmelse beträffande förutsättningarna för skattedefraudationens
och andra bedrägeribrotts straffbarhet. En annan lika betydelsefull synpunkt
gäller frågan om allmänhetens inställning till sådana brott som falskdeklaration.
Då den allmänna opinionen än så länge icke torde vara beredd
att likställa falskdeklarationsbrotten med bedrägeribrotten, kan det redan å
denna grund ifrågasättas om lagstiftaren vid en reform av straffen för falskdeklarations-
och likartade brott bör gå längre än vad som sålunda kan anses
vara omfattat av det allmänna rättsmedvetandet. Därest ändock skattedefraudationen
likställdes med andra bedrägeribrott, skulle med hänsyn till de nu
anförda omständigheterna den risken uppkomma, att falskdeklarationsbrotten
i praktiken komme att behandlas, icke såsom bedrägeri utan såsom bedrägligt
beteende. En sådan utveckling synes emellertid icke önskvärd. Vidare
skulle en överföring till strafflagen av samtliga falskdeklarations- och
andra likartade brott medföra, att de straff, som i de olika straffskalorna
fastställts med beaktande av brottens egenart, framdeles skulle utmätas inom
en och samma straffskala. Härav skulle följa att straffen i vissa fall bleve
alltför hårda, t. ex. i fråga om förseelse mot hundskatteförordningen, medan
brotten i andra fall, exempelvis vid försök, komme att bedömas lindrigare
än nu är fallet. Överhuvud taget äro de brott, varom här är fråga, till sin art
och räckvidd så olikartade, att de svårligen utan vidare kunna överlag inpassas
i en och samma straffbestämmelse. Till behandling i strafflagen skulle
kunna överföras endast de renodlade fallen av oriktiga uppgifter för vinnande
av för låg skatt eller allmän avgift. Emellertid kunna de uppgifter, varom
nu är fråga, tjäna även andra syften, exempelvis uppgifter vid varuinförsel
eller till automobilregistret. I den mån lämnandet av oriktiga uppgifter skall
straffbeläggas ur andra synpunkter än rent fiskaliska måste straffbestämmelserna
även i fortsättningen finnas kvar i de nu gällande författningarna.

Särskild uppmärksamhet påkallar vidare frågan om bestraffningen av den

Kungl. Maj:ts proposition nr 140. ■> •

grova vårdslösheten. Ett brott av detta slag kan uppenbarligen icke hänföras
till bedrägeri och hör sålunda icke hemma i strafflagens bedrägerikapitel. Å
andra sidan synes det icke lämpligt att i fråga om ett och samma brottsliga
förfarande bestraffa det uppsåtliga brottet enligt strafflagen och oaktsamhetsbrottet
enligt en specialförfattning. Såsom ytterligare en nackdel hos det
nu diskuterade alternativet kan framhållas, att därest falskdeklarationsbrotten
och likartade brott överfördes till strafflagen, det dock i specialförfattningarna
komme att kvarstå åtskilliga andra straffbestämmelser; straffen för
brott mot en och samma författning .skulle sålunda finnas angivna på två
olika håll.

Frågan huruvida falskdeklarationsbrolten och andra likartade brott böra
överföras till allmänna strafflagen har varit föremål för överläggningar mellan
de sakkunniga och straffrättskommittén. Vid dessa överläggningar ha
möjligheterna att inordna förevarande brott i strafflagens bedrägerikapitel
diskuterats, därvid övervägts antingen att hänföra brotten till det allmänna
bedrägeriet eller att behandla dem såsom ett särskilt slag av bedrägeri. Med
hänsyn till att straffrättskommittén i ett preliminärt utkast till lag om ändring
i vissa delar av strafflagen föreslagit en särskild bestämmelse örn straff för
osann utsaga, lia överläggningarna även berört möjligheten att inordna falskdeklarationsbrotten
och andra likartade brott under sistnämnda straffbestämmelse.
De sakkunniga ha därvid kommit till den uppfattningen, att
dessa brott böra, åtminstone tills vidare, bibehålla sin karaktär av brott utanför
allmänna strafflagens område.

Anser man sålunda för närvarande icke lämpligt att hänföra ifrågavarande
gärningar direkt till allmänna strafflagens bedrägeridelikt, återstår bland annat
möjligheten att allenast ändra nuvarande straffbestämmelser i de särskilda
hithörande författningarna, givetvis endast i sådana fall, då en dylik
ändring är sakligt motiverad.

I fråga om fördelarna med att lösa reformfrågan på detta sätt kan först
nämnas, att härigenom straffbestämmelserna kunde avpassas i direkt anslutning
till den brottsliga handlingens svårhetsgrad och till behovet av att stadga
straff för densamma. Vidare skulle en sådan partiell reform innebära att
samtliga de straffbestämmelser, som avse en viss författning, komme att allt
fortfarande vara upptagna i samma författning.

Även denna lösning är emellertid behäftad med olägenheter. Sålunda finge
brotten enligt de olika specialförfattningarna i allmänhetens ögon knappast
den allvarliga karaktär, som de i själva verket äga. I de olika straffbestämmelserna
finnas olikformigheter, vilka ej äro sakligt motiverade, och det vöre
ej uteslutet, att därest en reform komme till stånd efter denna linje, dylika
olikformigheter även framdeles kunde uppkomma, exempelvis vid tillskapandet
av nya författningar rörande indirekta skatter.

Den tredje^ redan antydda möjligheten är att i en författning sammanföra
alla de nu på olika håll spridda straffbestämmelser, beträffande vilka detta
lämpligen låter sig göra. Så synes närmast vara fallet med alla gärningar, för
vilka det gemensamma kännetecknet är, att oriktiga uppgifter lämnats, ägnade
att medföra frihet från skatt eller annan allmän avgift eller för låg skatt
eller avgift. Ett dylikt sammanförande kan sägas utgöra en medelväg mellan
de båda förut berörda möjligheterna. De allvarligaste av i frågakommande
gärningar skulle därmed kriminaliseras i en särskild skaltestrafflag, och även
oin därigenom icke gärningarna finge samma infamerande beteckning som
vid ett hänförande under bedrägeribegreppet, skulle dock deras allvarliga karaktär
väsentligt starkare understrykas än vad nu är händelsen. En dylik åtgärd
skulle därför säkerligen äga en allmänpreventiv betydelse. Intet hinder
skulle möta all i en dylik skaltestrafflag sammanföra såväl uppsåtlig» brott

Kungl. Mcij:ts proposition nr 140.

■yl

som sådana, vilka förövats av grov vårdslöshet. Erforderliga detaljbestämmelser
av olika slag kunde jämväl meddelas i en dylik särskild författning,
medan det knappast vore görligt att därmed belasta allmänna strafflagen.

Härigenom skulle vidare ej blott de nuvarande skiljaktigheterna i de olika
straffbestämmelsernas utformning komma att försvinna utan även vinnas,
att i fortsättningen vid tillkomsten av nya skatteförfattningar särskilda straffbestämmelser
icke behövde däri meddelas. Man skulle alltså i fortsättningen
förebygga uppkomsten av onödigtvis skiftande och oenhetliga straffbestämmelser
på hithörande område.

Vid övervägandet av nu anförda olika möjligheter ha de sakkunniga för
sin del funnit lämpligast att i angiven utsträckning sammanföra hithörande
straffbestämmelser i en enda författning.

I remissyttrandena har sakkunnigförslaget på denna punkt tillstyrkts eller
lämnats utan erinran; endast i några yttranden — av Göta hovrätt, polismästaren
i Stockholm och länsstyrelsen i Flallands län — har ifrågasatts att
inordna de nya straffbestämmelserna i allmänna strafflagen.

Kammarrätten, som tillstyrkt de sakkunnigas förslag, har till utveckling av
sin mening anfört:

Till en början vill kammarrätten erinra om sitt uttalande, att det ej syntes
oberättigat att hänföra falskdeklarationsbrotten till en egenartad brottstyp.
Med en sådan utgångspunkt förefaller det lämpligt att låta ifrågavarande
brottsliga förfaranden få sin särskilda straffrättsliga behandling. Då detta
icke lämpligen synes kunna ske inom allmänna strafflagens ram, torde de
sakkunnigas förslag om en särskild skattestrafflag, vari såväl falskdeklarationsbrotten
som i vissa andra författningar omförmälda brott finge sin straffrättsliga
behandling, kunna tagas under övervägande. Anmärkas bör dock,
att vissa nackdelar äro förenade med en sådan anordning. Sålunda kanske
kan befaras, att straffbestämmelserna i den särskilda skattestrafflagen i allt
fall komma att uppfattas såsom av förvaltningsrättsliga motiv fastställda
regler och till följd härav ej få den infamerande karaktär som skulle varit
fallet, om de intagits i allmänna strafflagen. Därtill kommer, att åtskilliga
författningars straffbestämmelser av ifrågavarande art få lämnas utanför reformen,
varjämte straffbestämmelserna för sådana förfaranden, som ej äro
med falskdeklarationsbrott likartade, komma att kvarstå i författningarna,
till följd varav för en del av dem kommer att gälla, att straffen för överträdelse
av författningarnas föreskrifter återfinnas på två olika håll. Kammarrätten
vill härtill foga, att det kan tänkas, att den omständigheten att straffet
för brott mot en viss författningsbestämmelse ej återfinnes i själva författningen
utan ersättes med en hänvisning till en annan författning medför,
att straffhotet lättare förbises. Tillvaron av en särskild skattestrafflag kan
emellertid förväntas utöva en icke obetydlig inverkan å uppfattningen örn
här ifrågavarande brottsliga förfarandens rätta art och svårhetsgrad. De antydda
nackdelarna väga under sådana förhållanden ej så tungt. Det är nämligen
en angelägenhet av största vikt, att deklarationsbrottens allvarliga art
får ett säkert fotfäste i allmänhetens medvetande. Kammarrätten anser sig
med hänsyn härtill kunna förorda, att förslaget om en särskild strafflag för
hithörande brottsliga förfaranden blir i praktiken prövat.

Sker så har kammarrätten vid det principiella bedömandet av verkan härav
i fråga om tillämpningen av de särskilda författningarna — frånsett taxeringsförordningen
— allenast det uttalandet att göra, att de däri angivna
med falskdeklarationsbrotten likartade förfarandena dock kunna förete så -

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

väl i förhållande till dessa brott som inbördes så stora skiljaktigheter, att vid
straffbestämmandet de olika brottsliga förfarandenas egenart noga måste
beaktas. Då den normala straffsatsen utgör dagsböter eller fängelse, ha domstolarna
i det avseendet mycket fria händer.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har föreslagit, att endast de mera
kvalificerade fallen av falskdeklarationsbrott skulle brytas ut ur respektive
författningar och göras till föremål för särskild straffbestämmelse.

De sakkunnigas förslag att, i den mån det lämpligen låter sig göra, till en Departementssärskild
skattestrafflag sammanföra de nu på olika håll spridda bestämmel- CÄe^eB''
serna örn straff för oriktiga uppgifter, ägnade att medföra frihet från skatt
eller annan allmän avgift eller för låg skatt eller avgift, har i huvudsak lämnats
utan erinran i remissyttrandena. Även för egen del finner jag sakkunnigförslaget
utgöra den lämpligaste lösningen. Frågan i vilken omfattning de
olika straffbestämmelserna böra överföras till denna skattestrafflag kommer
jag att närmare behandla i den speciella motiveringen.

Speciell motivering.

Skattestrafflagen.

1 §•

De sakkunniga ha beträffande motsvarande paragraf i sakkunnigförslaget
anfört:

I fråga örn beskaffenheten av de brottsliga handlingar, som kunna föranleda
ansvar enligt skattestrafflagen, synes det icke lämpligt att fullständigt
specificera desamma. I sådant fall skulle 1 § innehålla en uppräkning, som
omfattade, förutom de deklarationer, uppgifter och upplysningar, vilka omtalas
i 143 § taxeringsförordningen, även uttrycken bouppteckning, avräkningsnota,
forsedel, journal och bok. Det synes vara tillräckligt att i lagtexten
anföra exempel på sådana skriftliga handlingar, vilka i detta sammanhang
kunna komma i fråga. Att handlingen skall vara undertecknad kan icke
genomgående uppställas såsom villkor för straffbarhet. Såsom exempel på
fall då ett dylikt undertecknande ej synes erforderligt kan omnämnas de
journaler, vilka skola förås av tillverkare i skattepliktiga bryggerier. Icke
varje handling, som skall tjäna till ledning vid fastställande av skatt eller
annan avgift, är avsedd att omfattas av den nya lagen. Den begränsning som
föreslagits i lagtexten innebär att bland annat uppgifter, vilka lämnas till ledning
för annans taxering enligt taxeringsförordningen, falla utanför lagens
tillämpningsområde i den mån ej straffbar delaktighet föreligger. Ej heller är
skattestrafflagen tillämplig med avseende å oriktiga meddelanden i uppgifter,
som till ledning för egen taxering lämnas vid lyftande av aktieutdelning eller
ränta, vilket framgår därav, att straffbestämmelserna för oriktiga uppgifter
i sistnämnda hänseenden skola kvarstå i taxeringsförordningen. I likhet med
vad som för närvarande är fallet med brotten mot 143 § taxeringsförordningen
kommer enligt 1 § skattestrafflagen straff att inträda såväl då ett undandragande
av skatt inträffat som i de fall, där uppgiften är ägnad att leda
lill för låg skatt men detta upptäckts så tidigt, att något undandragande av
skatt ej blivit resultatet. I den mån för brottsligheten i sistnämnda fall kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

användas beteckningen »försök» kommer enligt skattestrafflagen möjlighet
att föreligga att ådöma lika stränga straff vid försök som vid fullbordade
brott.

Vid angivande av det subjektiva rekvisitet i 1 § skattestrafflagen har den
nuvarande i taxeringsförordningen och flera andra författningar förekommande
bestämningen »mot bättre vetande» utbytts mot uttrycket »uppsåtligen»,
vilket skett för att klart utmärka, att alla fall av uppsåtliga brott skola
inbegripas under förevarande paragraf.

Kammarrätten har i förevarande hänseende anfört följande:

De brottsliga förfaranden, som avses i skattestrafflagen, äro ej specificerade,
utan i 1 § har en generell definition givits å förfaranden, vilka hemfalla
under lagens straffbestämmelser. Fråga är emellertid, om man med
en på sådant sätt ordnad lagstiftning kan vara säker på, att densamma ej
får en vidare omfattning än avsett är.

Till belysande av del sålunda anförda synes följande exempel kunna tjäna.
Om någon i fastighetsdeklaration — vilken handling väl får anses tjäna
till ledning vid fastställandet av skatt — lämnat oriktig uppgift om t.° ex.
det pris, vartill fastigheten förvärvats, eller beloppet av hyror, som utgå av
fastigheten, och i sådant avseende uppgivit lägre belopp än de verkliga, kan
en sådan uppgift sägas vara ägnad att leda till för låg skatt. En representativ
köpeskilling och än mer hyresbeloppen för en uthyrd fastighet utgöra
ofta sådana faktorer, å vilka taxeringsinstanserna huvudsakligen grunda det
taxeringsvärde, som av dem fastställes. Nu är frågan den, om de sakkunniga
avsett att möjliggöra att såsom falskdeklaration straffa jämväl det förfarandet
att i en fastighetsdeklaration uppsåtligen eller av grov vårdslöshet
vissa oriktiga uppgifter lämnats. Då ett sådant förfarande hittills varit
undantaget från möjligheten av straffpåföljd enligt taxeringsförordningen
och då de sakkunniga ej särskilt angivit, att en så viktig utvidgning av
deklarationsbrottens straffområde åsyftats, torde få antagas, att oriktiga
uppgifter i fastighetsdeklaration fortfarande tänkts skola vara fria från
straff. Detta torde väl ock bäst överensstämma med den ställning fastighetsdeklarationsförfarandet
erhållit i taxeringssystemet. Sålunda finnes ej någon
bestämmelse motsvarande den beträffande självdeklaration gällande därom
att underlåtenhet att avlämna fastighetsdeklaration betager den skattskyldige
rätten att hos kammarrätten och Kungl. Majit överklaga vidtagen taxeringsåtgärd.
Vidare har aldrig funnits bötesstraff stadgat för underlåtenhet
att avlämna fastighetsdeklaration, vilken dessutom har en något mindre
skarp sanningsförsäkran än självdeklarationen. Härjämte får vitesföreläggande
äga rum allenast, därest deklarationen prövas vara för fastighetstaxeringen
erforderlig.

Ehuru en sådan oriktig uppgift i fastighetsdeklaration kan vara ägnad att
leda till för låg skatt, synes dock noga böra övervägas, huruvida åtgärder
skola vidtagas i syfte att särskilt straffbelägga oriktigheter i fastighetsdeklaration.
Det förhåller sig nämligen så, att dessa uppgifter i mycket stor utsträckning
avse förhållanden av den art, att, i den mån uppgifterna överhuvudtaget
kunna lämnas, mer exakta sådana icke kunna förväntas. Därjämte
kunna de ej heller ha den omedelbara betydelse för taxeringsresultatet
som uppgifterna i en självdeklaration, och fastighetstaxeringen är överhuvudtaget
ej så beroende av deklarationerna som annan taxering. Faran
för alt genom falskdeklaration det allmänna i större omfattning skulle gå
miste om skatteintäkter är sålunda ej stor. Kammarrätten vill därför tillråda,
att ett oriktigt förfarande i fråga örn fastighetsdeklaration ej inryckes under

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

straffansvar. En eventuell skattestrafflag bör därför erhålla sådan formulering,
att den ej kommer att omfatta i varje fall uppgiftslämnandet i fastighetsdeklaration.

T axeringsnämndsord förand enas riksförbund har ansett uttrycket »någon
som han företräder» vara i viss mån förvillande; uppenbarligen syftades på
firmatecknaren för en juridisk person och icke på den, som på den skattskyldiges
uppdrag lämnade uppgifter till beskattningsmyndighet.

Hovrätten för övre Norrland har uttalat, att det för att förstärka skattestrafflagens
moralbildande uppgift syntes önskvärt, att det uppsåtliga brottet
erhölle en särskild benämning. Hovrätten föresloge för sin del benämningen
falskdeklaration.

I vissa andra yttranden har hemställts, att skattebedrägeri eller skattesvek
måtte införas såsom brottsbenämning i lagtexten.

Bestämmelserna i skattestrafflagen avses skola omfatta icke blott sådana Departementbrott,
vilka nu äro belagda med straff i 143 § 1 och 2 mom. taxeringsför- chefen.
ordningen, utan även brott mot ett flertal andra skatteförfattningar. Ifrågavarande
brott äro inbördes av ganska skiftande beskaffenhet och på grund
härav torde det icke vara möjligt att lämna annat än en allmän definition
å de brottsliga handlingar, som skola bestraffas enligt skattestrafflagen. Det
torde var tillräckligt att i lagtexten anföra exempel på sådana skriftliga handlingar
som med lagen avses.

Kammarrätten har uttalat, att man med en sådan generell brottsdefinition
som den av de sakkunniga föreslagna riskerade att lagstiftningen finge en
vidare omfattning än avsett vore. Kammarrätten har i detta sammanhang
fäst uppmärksamheten på det fall, att någon lämnade oriktiga uppgifter i fastighetsdeklaration,
ett förfarande som för närvarande vore slraffritt men som
enligt kammarrätten skulle drabbas av straff jämlikt de sakkunnigas förslag.

Ehuru jag finner det i någon mån tveksamt örn uppgifter av ifrågavarande
slag kunna anses i lagens mening avsedda att tjäna till ledning vid fastställande
av skatt eller annan allmän avgift — vilket är avgörande för frågan
om de falla under lagen eller icke — är jag ense med kammarrätten
om att bestämmelserna böra förtydligas på denna punkt. Även i själva sakfrågan
är jag så tillvida ense med kammarrätten, att jag anser lämnandet
av oriktiga uppgifter i fastighetsdeklaration icke böra inryckas under skattestrafflagens
bestämmelser. Däremot synas mig starka skäl tala för att man,
i samband med den nu ifrågasatta straffskärpningen av deklarationsbrotten,
stadgar bötesstraff för sådana oriktiga uppgifter varom nu är fråga. En dylik
straffbestämmelse torde lämpligen kunna intagas i 141 § taxeringsförordningen.
Vidtages denna ändring, följer av stadgandet i 4 § skattestrafflagen, att
lämnandet av oriktiga uppgifter i fastighetsdeklaration icke skall straffas enligt
nämnda lag.

Jämväl i ett annat hänseende synes det tveksamt örn skattestrafflagen
skall äga tillämpning eller icke, nämligen i fråga örn sådana uppgifter örn
premieobligalionsvinsler, som skola avgivas jämlikt 42 § 1 mom. taxerings -

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

förordningen. Vad nyss föreslagits angående fastighetsdeklarationer torde
böra gälla även i fråga om uppgifter varom nu är fråga.

Jag övergår härefter till den praktiskt betydelsefulla frågan om den närmare
utformningen av bötesskalan, såvitt avser uppsåtligt falskdeklarationsbrott.
Enligt nu gällande bestämmelser förete bötesskalorna i de olika skatteförfattningarna
betydande olikheter. Sålunda stadgas i taxeringsförordningen,
att vid lämnandet av medvetet oriktig uppgift i självdeklaration bötesstraffet
skall utgöra högst feni gånger den inkomst- och förmögenhetsskatt
(däri inräknat jämväl värnskatt) samt den särskilda skatt å förmögenhet,
som undandraga eller kunnat komma att undandragas. Någon hänsyn skall
däremot icke tagas till storleken av den kommunala inkomstskatten, kyrkoskatten,
landstingsskatten och vägskatten. Då de oriktiga uppgifterna avsett
förhållande, som utövat eller kunnat utöva inverkan allenast å taxering till
kommunal inkomstskatt, skall bötesmaximum utgöra 25 öre för varje skatteöre,
som genom det oriktiga meddelandet kommit att icke påföras eller skulle
kommit att icke påföras den skattskyldige. Har den oriktiga uppgiften lämnats
i virkesdeklaration gäller ett bötesmaximum av 1 krona för varje tiotal
kronor rotvärde, som genom det oriktiga meddelandet icke blivit taxerat eller
icke skulle ha blivit taxerat. I de övriga skatteförfattningar, varom här är
fråga, är bötesmaximum i allmänhet direkt anknutet till det skattebelopp,
som undandraga eller kunnat komma att undandragas, och utgör vanligen
fem gånger detta belopp. Emellertid må framhållas, att i nu avsedda fall
bötesmaximum icke alltid är bestämt till fem gånger sistnämnda belopp
utan stundom är avsevärt högre. Såsom exempel på sistnämnda förhållande
kunna nämnas förordningen den 23 oktober 1908 angående bevillningsavgifter
för särskilda förmåner och rättigheter, däri maximistraffet fastställts till
10 gånger den undandragna bevillningsavgiften, samt förordningen den 6 november
1908 angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper,
enligt vilken bötesstraffet kan uppgå till ett belopp motsvarande 50
gånger det undandragna stämpelbeloppet.

Därest de i respektive skatteförfattningar upptagna straffbestämmelserna,
pa sätt jag förut tillstyrkt, sammanföras till en gemensam skattestrafflag,
är det nödvändigt att låta en enhetlig skala träda i stället för de nu gällande
differentierade skalorna. Denna enlietsskala synes böra bestämmas
efter mönster av 143 § 1 mom. taxeringsförordningen, d. v. s. med ett maximum
som i princip motsvarar fem gånger det skattebelopp som undandiagits
eller kunnat komma att undandragas; minimistraffet synes däremot
lämpligen kunna höjas från nuvarande 50 kronor till 100 kronor. En sådan
straffskala kommer att i fråga örn vissa skatteförfattningar innebära en strafflindring,
vilket dock icke torde vara ägnat att väcka betänkligheter, då möjlighet
avses skola föreligga att i svårare fall ådöma frihetsstraff. I något fall
kommer den föreslagna enhetsskalan däremot att medföra en straffskärpning;
denna synes likväl icke vara av sådan beskaffenhet att befogad erinran
däremot kan göras.

Kungl. Maj.ts proposition nr lid.

Särskild uppmärksamhet torde i detta sammanhang böra ägnas frågan
huruvida de i 143 § 1 mom. upptagna särbestämmelserna — vilka med hänsyn
till sin speciella karaktär icke kunna tänkas överförda till en lag av
skattestrafflagens allmänna natur —- överhuvud låta sig ersättas av en enhetsskala
av angivet slag. Därest icke några modifikationer gjordes, skulle
tillämpningen av enhetsskalan innebära, att böterna i fråga om oriktiga
uppgifter i självdeklaration skulle bestämmas med hänsyn ej blott till inkomst-
och förmögenhetsskatten, värnskatten och den särskilda förmögenhetsskatten
utan även till kommunala utskylder såsom den kommunala inkomstskatten,
kyrkoskatten, landstingsskatten och vägskatten. Att i så hög
grad komplicera systemet torde icke vara tillrådligt. Härvid böra även
beaktas de speciella svårigheter, som följa av att de kommunala utskylderna
fastställas vid en förhållandevis sen tidpunkt; skulle kommunen
i fråga åtnjuta understöd av skatteutjämningsmedel ökas dessa svårigheter
ytterligare. Även bör beaktas, att bötesmaximum skulle komma att variera
i olika orter allt efter storleken av den kommunala utdebiteringen. Det torde
därför vara nödvändigt att beräkna det undandragna skattebeloppet, såvitt
angår de olika kommunala utskylderna, efter en schablonmässig regel. Såsom
sådan regel synes lämpligen kunna föreskrivas, att vid tillämpning av
skattestrafDagen utdebiteringen till kommunal inkomstskatt samt annan skatt,
som utgöres i förhållande till det antal skattekronor och skatteören som påförts
den skattskyldige enligt kommunalskattelagen, skall antagas utgöra tillhopa
10 kronor för skattekrona respektive 10 öre för skatteöre.

Det bör framhållas, att den föreslagna enhetsregeln kommer att medföra
en förhöjning av bötesmaximum för den som uppsåtligen lämnar oriktig
uppgift i självdeklaration. Vid bestämmandet av bötesmaximum skola nämligen
medräknas även — de schablonmässigt beräknade — kommunalutskyIdema.
Denna straffskärpning ligger emellertid helt i linje med förslagets
allmänna innebörd och torde för övrigt få anses som en ofrånkomlig konsekvens
av systemet med enhetliga straffbestämmelser.

För oriktig uppgift i virkesdeklaration torde bötesstraffet böra bestämmas
efter huvudregeln eller alltså utgöra högst fem gånger det belopp, som undandragits
eller kunnat komma att undandragas.

I ett av remissyttrandena har anmärkts, att innebörden av det utav de
sakkunniga använda uttrycket »någon som han företräder» icke skulle vara
klar. Denna mening kan jag emellertid icke dela. Det torde vara tydligt, att
därmed åsyftas legal ställföreträdare för fysisk eller juridisk person.

I vissa yttranden har föreslagits, att sådan brottslig handling varom här
är fråga måtte i lagen erhålla en särskild benämning, därvid föreslagits
falskdeklaration, skattebedrägeri eller skattesvek. Då det med hänsyn till
lagens moralbildande uppgift icke torde vara betydelselöst, alt det uppsåtliga
brolid upptages under en benämning, som tydligt anger dess infamerande
karaktär, har det uppsåtliga brottet i departementsförslaget erhållit en
särskild rubricering; därvid har valts benämningen »skattebedrägeri».

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

2 §•

Departements- Stadgandet i denna paragraf tiar avhandlats i den allmänna motiveringen,
chefen. tm viJken jag får hänyisa

Därest bötesmaximum i fråga om uppså Iligt brott bestämmes till fem
gånger det belopp, som undandragits eller kunnat komma att undandragas,
torde bötesmaximum för vardslöshetsbrottet — i enlighet med vad som gäller
enligt 143 § 2 mom. taxeringsförordningen — böra utgöra hälften av
nämnda belopp. Minimistraffet torde lämpligen kunna bestämmas till 50
kronors böter.

3 §•

I sakkunnigförslaget har i 3 § upptagits en bestämmelse rörande ansvar
för delaktighet i brott mot skattestrafflagen, medan 3 § i departementsförslaget
— i vilket någon motsvarighet till berörda bestämmelse icke finnes
i stället innehaller en bestämmelse örn straffrihet för den som av egen
drift beriktiga! sådan oriktig uppgift, som avses i 1 och 2 §§.

Vad först angår frågan om delaktighetsansvar lia de sakkunniga härutinnan
framhållit, att enligt den nu gällande bestämmelsen i 143 § 3 mom.
taxeringsförordningen delaktighet i uppsåtlig! falskdeklarationsbrott vore
straffbelagd endast i begränsad omfattning. En allmän skärpning av straffen
för de brott, varom fråga vore, syntes emellertid böra medföra en utvidgning
även av det område, inom vilket delaktighet i sådana brott straffbelädes.
Delaktighet torde sålunda efter straffskärpningens genomförande
böra straffas i den omfattning, som angåves i 3 kapitlet allmänna strafflagen.

De sakkunniga ha vidare anfört:

De sakkunniga lia i 3 § skattestrafflagen upptagit en hänvisning till bestämmelserna
i 3 kap. allmänna strafflagen. Vid behandlingen av denna
fråga övervägde de sakkunniga att föreslå, att de nuvarande delaktighetsbestämmelserna
— i första hand i 143 § 3 moni. taxeringsförordningen —
skulle upphävas utan att ersättas med någon ny bestämmelse i skattestrafflagen.
En sådan lösning skulle alltså innebära att bestämmelserna i 3 kap.
allmänna strafflagen, utan något uttryckligt stadgande härom, skulle bliva
tillämpliga beträffande brott mot 1 eller 2 § skattestrafflagen. Till stöd för
riktigheten av en sådan uppfattning kan åberopas den ståndpunkt som lagrådet
intagit i denna fråga. Lagrådet har nämligen vid flera tillfällen uttalat
att strafflagens delaktighetsregler få analogiskt tillämpas, därest det kriminaliserade
förfarande, varom fråga är, kan anses såsom ett verkligt brott,
i huvudsak likställt med flertalet i allmänna strafflagen behandlade förfaranden,
och icke allenast såsom en s. k. polisförseelse (se propositionerna
till 1939 års lagtima riksdag nr 284, sid. 66, och nr 289, sid. 40). Då de sakkunniga,
trots dessa lagrådsuttalanden, i sitt förslag upptagit en hänvisning
till 3 kap. allmänna strafflagen, har detta skett i avsikt att för taxerings-
och åklagaremyndigheterna särskilt inskärpa, att även delaktighet i
nu ifrågakomna brott är straffbelagd.

Kammarrätten har i förevarande hänseende anfört:

Kammarrätten vill i^ anledning av de sakkunnigas förslag allenast fästa
uppmärksamheten dära, att inom rättsvetenskapen olika meningar gjort sig

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

fällande rörande frågan, huruvida straffbar delaktighet i oaktsamhetsbrott
kan förekomma. (Straffrättskommitténs betänkande den 29 juni 1940 sid.
35.) Därest så är fallet, kan det här endast bliva fråga örn straff för sadan
medverkan, som betecknas såsom grov vårdslöshet i förhållande till effekten
av gärningsmannens brott. Har nämligen den medverkande dolus i torna -lande till effekten av gärningsmannens brott, under det att denne blott gor
sif» skyldig till grov vårdslöshet, straffas den medverkande såsom gärningsmän
enligt bestämmelserna örn straff för uppsåtlig! falskdeklarationsbrott.
Så synnerligen aktuell torde under sådana förhållanden den föreslagna utvidgningen
av ifrågavarande straffbestämmelser knappast hilva, lill beredande
av största möjliga omfattning av straffskyddet på nu förevarande område
kan dock denna straffutvidgning vara av nytta och tillstyrkes dartor.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har ansett det vara synnerligen tvivelaktigt
huruvida delaktighetsbestämmelserna i 3 kapitlet strafflagen vöre
tillämpliga i andra fall än sådana, då fråga vore om medverkan i uppsåtlig!
brott. Då det givetvis icke kunde vara lämpligt alt i en lag av förevarande
art taga ståndpunkt till detta spörsmål, syntes det riktigast att ur förslaget
utesluta hänvisningen till 3 kapitlet strafflagen. För den händelse vad hovrätten
anfört vunne beaktande, innebure detta givetvis icke, att delaktighet i
ifrågavarande brott överhuvud lämnades straffri. Strafflagens delaktighetsbestämmelser
torde nämligen i allmänhet vara tillämpliga på specialstraffrättens
brott även utan uttryckligt stadgande härom. Med hänsyn härtdl torde
ett uteslutande ur förslaget av hänvisningen till 3 kapitlet strafflagen
endast innebära att åt doktrin och praxis överlämnades att närmare angiva
förutsättningarna för delaktighetsbestämmelsernas tillämplighet på ifrågavarande
brott. Hänvisningen kunde för övrigt tänkas medföra det missförståndet,
att delaktighetsbestämmelserna icke vore tillämpliga på specialstraff -rättens brott, därest så icke uttryckligen angåves.

Sistnämnda synpunkter ha framhållits jämväl i vissa andra yttranden.

Beträffande härefter frågan om strafallet vid beriktigande av oriktiga
uppgifter lia de sakkunniga anfört:

Den i 143 § 4 moni. taxeringsförordningen upptagna bestämmelsen örn
straffrihet vid beriktigande av oriktiga uppgifter torde böra särskilt uppmärksammas.
Bestämmelsen i detta moment, som erhöll sin nuvarande lydelse
i samband med 1935 års ändringar i taxeringsförordningen, förklarades under
förarbetena till denna författningsändring stå i överensstämmelse med
flerstädes tillämpad praxis och ansågs kunna forvantas bidraga till att icke
oväsentliga belopp, som tidigare undanhållits, framdeles bomme att deklsrcrss Den

ifrågavarande bestämmelsen är säregen i så matto, att densamma innefattar
straffrihet vid tillbakaträdande från fullbordat brott. Bestämmelsens
singni jära natur skulle komma att framträda ännu starkare, örn straffen
för falskdeklaration skärpas enligt de sakkunnigas förslag och dessa brott
sålunda icke längre kunna likställas med ordmngsforseelser. Oavsett hur
straffrihetsbestämmelsen verkade vid tiden för dess tillkomst torde den numera
knappast äga väsentlig betydelse ur den synpunkt som motiverade dess
införande. Även örn understundom beriktigande av oriktig deklaration kan
framlockas genom straffrihetsregeln, kan denna å andra sidan befaras av -

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

trubba själva straffbestämmelsernas effektivitet. Särskilt stora risker i detta
avseende kunna föreligga i de ofta förekommande fall då det föreligger nära
personliga förbindelser mellan de skattskyldiga och taxeringsnämnderna. De
sakkunniga föreslå därför, att ifrågavarande bestämmelse upphäves. Det är
uppenbart, att ett av egen drift gjort beriktigande av oriktiga uppgifter kommer
att beaktas vid straffmätningen.

Sakkunnigförslaget har på denna punkt tillstyrkts av länsstyrelsen i Västmanlands
län, som uttalat, att förefintligheten av ifrågavarande straffrihetsgrund
torde i väsentlig man ha bidragit till inskränkning av åtalsfrekvensell.

Å andra sidan har sakkunnigförslaget avstyrkts av Svea hovrätt, kammarrätten,
bank- och fondinspektionen, kommerskollegium, länsstyrelserna i Södermanlands
och Västerbottens län samt av föreningen Sveriges häradshövdingar
och vissa underrätter.

Svea hovrätt har uttalat den uppfattningen, att borttagandet av denna
straffrihetsgrund snarare skulle motverka än främja den ifrågavarande lagstiftningens
huvudsakliga syfte: ett förbättrat taxeringsresultat. Borttagandet
av nämnda bestämmelse skulle ej heller väl överensstämma med vad i
direktiven för de sakkunnigas utredning uttalas därom, att vid utformningen
av straffbestämmelserna såvitt möjligt borde undvikas, att brotten i fråga,
fran att tidigare lia varit lindrigare bestraffade än det vanliga bedrägeriet
i dess olika former, bleve härdare bestraffade än sistnämnda brott. I det
fall som åsyftades i 143 § 4 mom. taxeringsförordningen skulle vid bedömande
enligt strafflagen i dess lydelse jämlikt lagen den 12 juni 1942 på sin
höjd bedrägeriförsök anses föreligga, och frivilligt tillbakaträdande från sådant
försök vore enligt nämnda lag straffritt.

Kammarrätten har anfört, att sakkunnigförslaget främst torde vara motiverat
av de sakkunnigas önskan att förhindra, att förefintligheten av mot
allmänna straffrättsregler stridande bestämmelser skulle giva deklaranterna
intryck av att det här icke vore fråga örn ett allvarligt brottsligt förfarande
utan om ordningsförseelser eller något därmed likställt. Kammarrätten, som
ej hade sig bekant, i vad mån ifrågavarande bestämmelser kommit till användning,
inskränkte sig därför till att uttala, att, därest så i någon avsevärdare
grad varit fallet, bibehållandet av dessa bestämmelser vore önskvärt
och borde kunna motiveras därmed att i deklarationsbrotten syntes ingå
även vissa moment av ordningsförseelses natur.

Bank- och fondinspekuonen har anfört följande:

Inspektionen finner sig icke kunna tillstyrka borttagande av den nu förefintliga
regelbom sträf frihet vid beriktigande av oriktiga uppgifter. De sakkunniga
lia påyrkat borttagandet av denna bestämmelse bland annat av det
skäl, att bestämmelsen skulle vara säregen i så måtto, att densamma innefattar
straffrihet vid tillbakaträdande från fullbordat brott. Detta är i och
för sig riktigt, men samtidigt mäste beaktas, att straffbestämmelserna i fråga
örn deklarationsbrott själva äro ganska egenartade, i det att brottet anses

fullbordat innan någon skada av den brottsliga handlingen skett. Hade _

såsom legat nära till hands — dessa brott konstruerats på samma sätt som
bedrägeribrotten, hade avgivandet av en oriktig deklaration endast betrak -

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

fats såsom försök till brott. Enligt lagen den 12 juni 1942 om ändring i vissa
delar av strafflagen skall straff för försök med visst undantag ej ådömas
den som frivilligt, genom att avbryta gärningens utförande eller annorledes,
föranlett att brottet ej fullbordats. Att nästan samtidigt införa denna nya
bestämmelse och borttaga den nu gällande, motsvarande bestämmelsen i
taxeringsförordningen är uppenbarligen inkonsekvent. Inspektionen får alltså
för sin del påyrka, att i skattestrafflagen upptages en bestämmelse motsvarande
bestämmelsen i 143 § 4 mom. taxeringsförordningen, därvid dock
torde tagas i övervägande, örn icke närmare bör preciseras den sista tidpunkt,
då beriktigande! av uppgifterna skall föranleda straffrihet.

Kommerskollegium har ansett, att ett upphävande av bestämmelsen i 143 §

4 mom. taxeringsförordningen kunde befaras medföra, att en skattskyldig,
som efter deklarationens avgivande däri upptäckt en felaktighet, på grund
av åtalsrisken avhölle sig från ett beriktigande.

Sistnämnda synpunkt har framhållits jämväl av länsstyrelserna i Södermanlands
och Västerbottens län.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har uttalat, att de mycket invecklade
bestämmelserna om deklarationernas innehåll ofta måste komma att föranleda,
att oriktiga uppgifter avgåves utan ont uppsåt. I mycket stor utsträckning
måste bestämmelsernas invecklade art sålunda ställa uppsåtet att deklarera
oriktigt i tvivelsmål. Detta finge särskild betydelse då, såsom hos oss varit
fallet, bestämmelserna vid upprepade tillfällen ändrats och nya skatteförordningar
ständigt tillkomme; vad gärningsmannen ena året trott vara en riktig
uppgift kunde vara falskdeklaration det följande. I

I likhet med de sakkunniga anser jag att delaktighet i brott, som avses Departement*.
i skattestrafflagen, bör bestraffas i den omfattning som anges i 3 kapitlet all- *
männa strafflagen. För vinnande av detta resultat lärer det emellertid icke
vara erforderligt att, på sätt de sakkunniga föreslagit, i skattestrafflagen intaga
någon bestämmelse därom, eftersom allmänna strafflagens delaktighetsregler
det oaktat torde bliva tillämpliga. Vid sådant förhållande och då det
kan verka vilseledande att i en specialförfattning intaga en dylik hänvisning,
medan den saknas i andra, har jag ansett den av de sakkunniga föreslagna
bestämmelsen härom böra utgå. Härav följer bland annat, att åt doktrin och
praxis överlämnas att avgöra, huruvida delaktighetsansvar skall ådömas i
andra fall än då fråga är om uppsåtligt brott.

1 likhet med åtskilliga remissinstanser men i motsats till de sakkunniga
har jag funnit lämpligt bibehålla den enligt ett flertal författningar gällande
bestämmelsen örn straffrihet för den, som av egen drift beriktiga! oriktig
uppgift. Till förmån för bestämmelsens bibehållande tala såväl praktiska synpunkter
som teoretiska skäl, sammanhängande nied frågan örn vid vilken
tidpunkt fullbordat skattebedrägeri skall anses föreligga. Den ifrågavarande
bestämmelsen torde lämpligen kunna införas såsom 3 §.

Alt i författningstexten fixera den senaste tidpunkt, vid vilken beriktigande
kan ske med straflriande verkan, synes icke erforderligt. I den mån frågan
kan lili föremål för tvekan, torde man böra överlåta åt rättstillämpningen att
lämna svar därå.

Kungl. Majis proposition nr 140.

Departement sthefen.

4 §•

Till motivering av stadgandet i 4 § lia de sakkunniga anfört, att bestämmelserna
i skattestrafflagen icke vore avsedda att ersätta alla nu gällande
bestämmelser, vilka innefattade straff för oriktiga uppgifter, ägnade att leda
till undandragande av skatt eller annan allmän avgift. I anledning härav
hade de sakkunniga i 4 § skattestrafflagen föreslagit den bestämmelsen, att
vad i nämnda lag stadgas icke skulle äga tillämpning å gärning, som annorstädes
än i allmänna strafflagen vore med straff belagd. Med detta uttryckssätt
hade de sakkunniga velat angiva, att exempelvis i sådant fall, då en
ämbetsman i och för sitt ämbete gjort sig skyldig till brott mot 1 eller 2 §
skattestrafflagen, straff skulle utmätas enligt såväl sistnämnda lag som 25
kapitlet allmänna strafflagen. Den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen
i 4 § skattestrafflagen innebure i sistnämnda hänseende en skärpning
i förhållande till vad för närvarande gällde beträffande brotten mot 143 §
taxeringsförordningen.

T. f. skattedirektören i Stockholm har påpekat att någon utredning, som
visade behov av en straffskärpning med avseende å sådana fall, där brottet
tillika innefattade tjänstefel, icke framlagts, varför en viss tveksamhet kunde
råda i fråga om den föreslagna bestämmelsen.

Överståthållarämbetet har för sin del anfört, att med hänsyn till den ställning
ämbetet intoge i fråga om skattebedrägeriets jämställdhet med vanligt
bedrägeri, ämbetet ansåge att frågan örn brottskonkurrens borde följa
samma regler som gällde för vanligt bedrägeri.

I ett pär remissyttranden, bland annat i det av Svea hovrätt avgivna, har
uttalats, att den föreslagna avfattningen av 4 § i sakkunnigförslaget kunde
misstolkas och därför vore i behov av förtydligande. Föreningen Sveriges
häradshövdingar har ansett paragrafen kunna helt utgå. I

I likhet med de sakkunniga anser jag det icke möjligt att ersätta samtliga
nu gällande bestämmelser om straff för oriktiga uppgifter, ägnade att leda
till undandragande av skatt eller annan allmän avgift, med bestämmelserna
i skattestrafflagen. Även om denna lag bör ges vidsträckt tillämplighet, kvarstå
likväl vissa skatteförfattningar, där speciella förhållanden nödvändiggöra
särskilda straffbestämmelser; härtill torde jag emellertid senare få återkomma.

De sakkunniga lia framhållit, att deras förslag innebure en speciell straffskärpning
i vad gällde falskdeklaration, som tillika innefattade tjänstefel;
i sådant fall skulle straff nämligen utmätas med tillämpning av såväl skattestrafflagen
som 25 kapitlet allmänna strafflagen. Då en tjänsteman, som i
tjänsten gjort sig skyldig till falskdeklarationsbrott, icke bör — efter genomförandet
av den betydande straffskärpning, som skattestrafflagen innebär —

Kungl. Mctj:ls proposition nr 140.

undslippa nied allenast straff enligt 25 kapitlet strafflagen, har jag intet att
erinra mot de sakkunnigas ifrågavarande förslag.

I redaktionellt hänseende har paragrafen jämkats.

5 §•

De sakkunniga lia i fråga örn motsvarande paragraf i sakkunnigförslaget
anfört:

I 5 § skattestrafflagen ha särskilda forumbestämmelser upptagits. Då fråga
är om oriktiga uppgifter till bouppteckning torde böra gälla en bestämmelse
av det innehåll, som framgår av 10 kap. 2 § rättegångsbalken. Stadgandet i
5 § andra punkten avser sådana fall, vilka för närvarande äro reglerade i
144 § 1 mom. taxeringsförordningen. Med taxeringsort förstås kommun, där
den taxering skall äga rum, för vilken deklarationen skolat ligga till grund.
Därest flera taxeringsorter finnas — den deklarationspliktige har exempelvis
under flera år, då han haft sitt hemvist i olika kommuner, avlämnat oriktiga
deklarationer — kan åtal anhängiggöras vid domstolen i envar av dessa
taxeringsorter. Den i tredje punkten angivna forumregeln har avseende å vissa
brott mot författningarna rörande indirekta skatter, bland annat förordningen
örn varuskatt. Såsom förebild till bestämmelsen i 5 § fjärde punkten har använts
processlagberedningens förslag till forum i brottmål.

Kammarrätten har anfört följande:

Beträffande de i 5 § intagna bestämmelserna angående forum för anställande
av åtal, varigenom underrätten i taxeringsorten i stället för, såsom nu
är fallet, underrätten i den uppgiftspliktiges hemortskommun principiellt blir
rätt forum, vill kammarrätten allenast föreslå ett förtydligande, innebärande
att av stadgandet klart bör framgå, att även örn förekomsten av flera
taxeringsorter beror därpå, att den deklarationspliktige under flera år, da
han haft sitt hemvist i olika kommuner, avlämnat oriktiga deklarationer,
åtalet skall anhängiggöras hos domstolen i allenast en av dessa kommuner.
Det kan nämligen ligga nära till hands att tolka stadgandet så som om detsamma
gällde allenast i fråga om sådana brottsliga förfaranden i olika taxeringsorter,
som begåtts under ett och samma __ taxeringsår, enär brott, begångna
under olika taxeringsår, kunna vara sa fristående, att deras lagförande
å olika orter förefaller mest naturlig. Möjligen ha de sakkunniga också
i motiveringen velat giva uttryck åt den tanke, som ligger bakom kammarrättens
ändringsförslag. Formuleringen är emellertid pa ifrågavarande punkt
otydlig.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har ansett, att forumreglerna vöre onödigt
inkrånglade och kunde förorsaka oreda till exempel i fall då den skattskyldige
hade att avlämna särskilda självdeklarationer till ledning vid taxering
till kommunal inkomstskatt å ett flertal orter. Även föreningen Sveriges
stadsdomare har uttalat, att forumreglerna syntes onödigt omständliga.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har framhållit, att i taxeringsförordningen
icke lämnades någon definition å begreppet taxeringsort.

I remissyttrandena ha vidare upptagits vissa spörsmål rörande dels inrättande
av specialdomstolar för mål rörande falskdeklaration, dels förordnan -

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

de av särskilda åklagare i dylika mål och dels det processuella förfarandet
i mål av förevarande slag.

Sålunda har bank- och fondinspektionen ansett det böra övervägas, huruvida
de allmänna domstolarna kunde anses kompetenta att handlägga mål
om brott mot skattestrafflagen. Mera ändamålsenligt vore, att dessa mål hänskötes
till de specialdomstolar, som handlade skattefrågor. För den händelse
det skulle anses nödvändigt, att brottmålen i första instans anhängiggjordes
vid de allmänna underrätterna, skulle det kunna tänkas, att målen fullföljdes
till kammarrätten.

Länsstyrelsen i Värmlands län har uttalat, att det vore önskvärt, örn talan
i mål rörande brott mot skattestrafflagen kunde utföras av någon fullt förfat
tningskunnig person; man måste nog räkna med att i en hel del fall de allmänna
åklagarna icke besutte tillräcklig sakkunskap i hithörande frågor.
Vidare har länsstyrelsen i Västmanlands län yttrat, att det med hänsyn till
målens speciella och mången gång invecklade natur syntes lämpligt, att länsstyrelsen
hade fria händer att i fall av behov förordna åklagare med de särskilda
kvalifikationer som finge anses erforderliga för ändamålet.

Beträffande det processuella förfarandet i mål angående falskdeklaration
har kammarrätten anfört:

Kammarrätten vill beröra ett spörsmål, som visserligen icke behandlas i det
remitterade betänkandet men som dock äger intimt samband med det däri
avhandlade^ ämnet. Kammarrätten avser härmed spörsmålet angående processen
i mal angående atal för falskdeklaration. Sedan länge har förelegat
ett behov av att vid åtalsfrågans avgörande äga tillgång till den på skatteförfattningarnas
område förefintliga specialkompetensen. Då avsikten med de
föreslagna ändringarna i straffbestämmelserna för falskdeklarationsbrott är
att göra det kriminella ansvaret för dem som begå sådana brott mera kännbart,
framträder behovet av den omförmälda specialkompetensen vid åtalsfragans
avgörande nied en styrka, soni gör, att en reform på ifrågavarande
omiåde synes i hög grad pakallad. Det är nämligen icke blott med hänsyn till
f lågan, huruvida brottsligt förfarande föreligger eller ej utan även i fråga örn
straffmätningen av stor betydelse, att de skattetekniska förhållandena vid
atalsfragans bedömande bliva klart belysta och riktigt avvägda. Dessutom fölehgger
mycket ofta det förhållandet att jämsides med den straffprocess, vari
talan om ansvai för falskdeklaration fores, finnes ett mål angående taxering
c 1 le r c fl e r t a x e r i n g anhängigt. I den mån så är möjligt, borde givetvis dessa
mal behandlas^ av samma domstol och i ett sammanhang, i stället för att, såsom
nu skei, atalsmålet behandlas av allmän domstol och taxeringsmålet av
beskattmngsdomstol. Till följd av ett högsta domstolsutslag (H 1934- ref 32)
torde visserligen numera den faran vara undanröjd, att allmän domstol avgör
ansvarsfragan, innan utslag i taxeringsmålet föreligger. Härigenom förhindras
merendels allmän domstol och skattedomstof från att komma till
olika resultat i åtminstone det fall, att skattedomstolen ansett den skattskyldige
ha deklarerat riktigt. Beskattningsdomstolens utslag måste nämligen i
detta fall vara ovillkorligt bindande, ty den skattskyldiges sätt att deklarera
kan e.) sagås ha varit ägnat att leda till för låg taxering eller till frihet från
S"?;,1ile.r.!^ld kunna andra fall tänkas, där den allmänna domstolen in°,
ar pa et.1 självständigt bedömande av skattefrågan, oaktat domstolen ej äger
den specialkompetens, som förefinnes hos skattedomstolen, och i en viss skat -

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

tefråga kommer till ett annat resultat än denna ävensom att den allmänna
domstolen tvingas till ett sådant självständigt bedömande av den anledningen
att, sedan taxeringsmålet blivit av skattedomstolen slutligen avdömt, i åtalsmålet
nytt material tillföres själva skattesaken. Romme dessa mål, vilka ej sällan
äro av vidlyftig beskaffenhet, att behandlas av en och samma domstol, skulle
åtskilligt dubbelarbete undvikas och därigenom en kostnadsbesparing och ett
skyndsammare avgörande av åtalsmålet vinnas tillika med ett enhetligare och
riktigare avgörande.

Med hänvisning härtill vill kammarrätten därför förorda, att det överväges,
hur avgörandet av här ifrågavarande mål lämpligen bör ordnas. Utan att närmare
ingå på riktlinjerna för en sådan undersökning, synes under alla om-,
ständigheter så mycket kunna sägas, att i första hand ett visst samarbete mellan
ledamöter i hovrätt och kammarrätt för målens behandling i andra instans
bör kunna komma till stånd samt vidare att åtalsmålen i första instans
böra kunna koncentreras till vissa domstolar, utrustade med skatteexpertis.

Rådhusrätten i Hälsingborg har framhållit att, därest det normerade bötesstraffet
bibehölles, någon åtgärd borde vidtagas i syfte att erhålla förtursbehandling
av skattemål, vari den skattskyldige vore föremål för åtal för
falskdeklaration.

I sakligt hänseende avviker departementsförslaget från sakkunnigförslaget Departement#
därutinnan, att den av de sakkunniga i 5 § tredje punkten upptagna sär- eÄ«/enskilda
forumregeln för idkare av rörelse eller verksamhet uteslutits. Detta
har skett i syfte att därigenom vinna en förenkling av reglerna. Bestämmelsen
har ansetts så mycket hellre kunna uteslutas som en tillämpning av huvudregeln
i flertalet fall torde ge samma resultat, som skulle följt av den ifrågavarande
särbestämmelsen.

I formellt hänseende har paragrafen omarbetats i syfte att tillgodose de
härutinnan under remissförfarandet framställda erinringarna.

De i vissa remissyttranden väckta frågorna rörande specialdomstolar och
särskilda åklagare i mål, däri talan föres om ansvar jämlikt skattestrafflagen,
samt angående det processuella förfarandet i sådana mål torde icke för närvarande
böra upptagas till behandling.

6 §■

I yttranden av rådhusrätten i Norrköping och taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund har hemställts, att bestämmelser om bötesförvandling måtte
intagas i skattestrafflagen.

De sakkunnigas förslag i denna paragraf föranleder ej någon erinran från Deparumcntsmin
sida. Även utan särskilt stadgande därom torde det vara klart, att enligt cAe/e*''
skattesti afflagen adömda böter i förekommande fall skola förvandlas jämlikt
lagen den 9 april 1937 om verkställighet av bötesstraff.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sand. Nr 140.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Ikraftträdandet m. m.

De sakkunniga lia föreslagit, att den nya lagstiftningen skulle träda i kraft
den 1 januari 1943. Vidare ha de sakkuniga yttrat, att särskilda övergångsbestämmelser
icke torde vara erforderliga; det vore givet, att den nya lagstiftningen
icke kunde äga tillämpning å brott, som förövats före ikraftträdandet.

. Länsstyrelsen i Norrbottens län har — under erinran att oriktig bokföring
ofta konstituerade falskdeklaration — anfört att enligt sakkunnigförslaget
straff under vissa förhållanden kunde komma att utmätas efter bestämmelser,
som trätt i kraft först efter det att den brottsliga handlingen kunde anses
ha påbörjats.

Departements- Enligt departementsförslaget skall skattestrafflagen träda i kraft den 1
thelen. juli 1943

I likhet med de sakkunniga anser jag några särskilda övergångsbestämmelser
icke erforderliga. Brott, som begåtts före skattestrafflagens ikraftträdande,
skola självfallet straffas enligt de tidigare gällande, lindrigare straffreglerna.

Lagens rubrik.

Majoriteten inom Stockholms rådhusrätt samt föreningen Sveriges stadsdomare
lia ansett, att den av de sakkunniga föreslagna rubriken icke innefattade
en adekvat benämning. Majoriteten inom Stockholms rådhusrätt har
härutinnan anfört följande:

Det torde förhålla sig så, att det här i regel icke är fråga om undandragande
av skatt utan örn försök, som icke leder till undandragande. Det handlande,
vid vilket förslaget knyter straff, består i lämnande av oriktiga uppgifter.
Lagens rubrik bör vara i överensstämmelse härmed. Vad beträffar benämningen
skattestrafflag plägar ju en strafflag innefatta bestämmelser om straff
för visst handlande, men ordet strafflag bör näppeligen sättas i direkt förbindelse
med något sådant som skatt. För övrigt synes nyttjandet av ordet strafflag
i detta sammanhang mindre lämpligt, då ju ordet vanligen nyttjas örn en
kodifikation på straffrättens område men näppeligen om en författning av
här ifrågavarande natur.

Departements- Även örn vissa invändningar av teoretisk art kunna riktas mot de sakkunekefen.
njgas förslag att i rubriken till förevarande lag använda ordet skattestrafflag,
har jag likväl ansett benämningen böra bibehållas. Det torde nämligen
vara önskvärt, att redan i lagens rubrik den allvarliga karaktären av ifrågavarande
brott kommer till synes.

I departementsförslaget har rubriken ansetts kunna förenklas till att omfatta
endast ordet »skattestrafflag».

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

Taxeringsförordningen.

141 g.

De sakkunniga lia beträffande denna paragraf anfört:

De i 141 § 1—4 mom. taxeringsförordningen upptagna straffbestämmelserna
för underlåtenhet att avlämna självdeklaration eller andra uppgifter
synas enligt de sakkunnigas mening kunna i huvudsak lämnas utanför de nu
ifrågasatta ändringarna i denna förordning. Emellertid torde närmare böra
undersökas, huruvida icke en utvidgning bör ske av det straffbara området, då
fråga är om underlåtenhet att lämna uppgifter till ledning för egen taxering.
I sådana fall då självdeklaration, som skall avgivas jämlikt 26 § 1 mom.
utan anmaning eller jämlikt 26 § 2 mom. efter anmaning, ej behörigen avlämnas
inom föreskriven tid, inträder enligt 39 § den påföljden, att den skattskyldige
i viss omfattning går förlustig rätten att överklaga taxering, för vilken
deklarationen skolat ligga till grund. Vidare kan länsstyrelsen förelägga
den försumlige vite. Därest det emellertid kan antagas, att den som underlåtit
avgiva självdeklaration haft skälig anledning därtill, skall sådan påföljd som
nu nämnts icke äga rum. Motsvarande bestämmelser äro enligt 49 § gällande
även beträffande virkesdeklaration. Något bötesansvar kan ej utkrävas av
den som försummar avgiva självdeklaration eller virkesdeklaration.

De här refererade bestämmelserna infördes i taxeringsförordningen genom
1935 års lagstiftning i ämnet. Enligt den tidigare gällande lydelsen av 141 §
stadgades bötesstraff — normerade böter — dels för den, som jämlikt 26 §
1 mom. var deklarationsskyldig men ej hörsammade anmaning att inkomma
med självdeklaration, och dels för annan skattskyldig, som ej hörsammade
förnyad anmaning att avlämna sådan deklaration. Även för underlåtenhet
i fråga om virkesdeklaration gällde liknande bestämmelser.

Skattekontrollsakkunniga uttalade i sitt år 1933 avgivna betänkande —
under hänvisning till att befogenhet föreslagits för länsstyrelse att meddela
vitesföreläggande — att nämnda straffbestämmelser, som torde lia tillämpats
jämförelsevis sällan, icke ansetts böra bibehållas.

Vid tillämpning av taxeringsförordningen efter 1935 års ändringar i densamma
har det framstått såsom en brist, att underlåtenhet att avgiva självdeklaration
icke kan beivras genom utkrävande av bötesansvar. På grund
härav och då de skäl, som år 1935 föranledde borttagandet av detta bötesansvar,
icke synas kunna tillmätas någon större betydelse, böra enligt de sakkunnigas
mening ånyo införas bestämmelser om ansvar i vissa fall för underlåtenhet
att avgiva självdeklaration eller virkesdeklaration. Straffet torde
böra utgöra dagsböter.

De sakkunniga lia vidare uttalat, att de såsom förutsättning för ådömande
av straff vid underlåtenhet att avgiva självdeklaration eller virkesdeklaration
föresloge i huvudsak samma villkor som gällde före 1935 års ändringar i
taxeringsförordningen. Ifrågavarande straffbestämmelser kunde lämpligen
få sin plats i 141 § nämnda förordning. De sakkunniga föresloge därför, att
det nuvarande stadgandet i 2 mom. överflyttades till 1 inom., och att de nya
straffbestämmelserna infördes i 2 mom. I 141 § 1 moni. hade nied hänsyn
till att förseelsen enligt delta moment vore av allvarligare slag än förseelsen
mot 2 mom. föreslagits den ändringen i straffskalan, att minimistraffet bestämts
till 30 dagsböter. De av de sakkunniga ifrågasatta ändringarna i 39 §
4 mom. och 49 § 4 mom. vore rent redaktionella; de stöde i samband med
förslaget lill ändringarna i 141 § I och 2 moni.

Kunni. Maj-.ts proposition nr 110.

I remissyttrandena har de sakkunnigas förslag endast i ett fåtal fall föranlett
särskilda yttranden. Förslaget tiar tillstyrkts av kammarrätten, kommerskollegium,
t. f. skattedirektören i Stockholm och länsstyrelsen i Västmanlands
län.

Kammarrätten har anfört följande:

Att underlåta att avgiva självdeklaration eller virkesdeklaration, ehuru
skyldighet därtill föreligger, är överhuvudtaget ej straffbelagt. Det kan förefalla
underligt, att den totala utevaron av deklarationsuppgifter är något
mindre ont än den delvisa frånvaron av sådana. Det sammanhänger givetvis
därmed, att i förra fallet ett vilseledande ej anses äga rum. Även den totala
underlåtenheten att deklarera kan emellertid innebära ett vilseledande, t. ex.,
då det är fråga om deklaration, som det åligger någon att för första gången
avlämna, eller — något som ej torde vara så ovanligt — då för vissa yrkesutövare
taxering sker efter viss schablon och någon haft högre inkomst än
vad schablonen utvisar. Påföljden av förlusten av rätten att överklaga taxeringen
behöver i dessa fall ej ha någon avskräckande verkan. Så mycket
mer välbetänkt synes det därför vara att vid underlåtenhet att trots anmaning
avgiva deklaration eller hörsamma förnyad anmaning straffpåföljd i form av
dagsböter skall kunna inträda. Här bör kanske allenast anmärkas, att, för
den händelse deklaration från den, som antages vara utan anmaning deklarationsskyldig,
ej inkommer efter anmaning, det ej alltid är sagt, att denne
redan efter en första anmaning kan bötfällas, enär den omständigheten
allena, att han taxeras lill belopp, som förutsätter deklarationsskyldighet, ej
utgör tillräcklig grund för den straffrättsliga påföljden. Även bör uppmärksammas,
att bestämmelserna om bötesansvar i nu förevarande fall ej äro avsedda
att helt ersätta de i 39 § taxeringsförordningen givna stadgandena om
vitesföreläggande, vilka kvarstå oförändrade.

T. f. skattedirektören i Stockholm har uttalat, att det föreslagna stadgandet
i 141 § 2 mom. örn påföljd av dagsböter vid underlåtenhet att efterkomma
anmaning att avgiva deklaration torde få betecknas såsom synnerligen
värdefullt för taxeringsmyndigheterna. Visserligen inträdde i angivna situation
förlust av rätt att hos skattedomstolarna överklaga ågången taxering,
men detta hot hade hittills i åtskilliga fall visat sig föga verksamt. En sådan
skattskyldig, som icke ville uppgiva det riktiga beloppet av sin inkomst men
som icke heller ville taga risken av straff för falskdeklaration, underläte trots
upprepade anmaningar att avgiva deklaration, detta i förhoppning att den
taxering, som i sinom tid kommc att åsättas honom och som i brist av utredning
måste bestämmas mer eller mindre skönsmässigt, skulle bliva lägre
än den verkliga inkomsten. Om denna förhoppning sloge fel, funnes ofta
för denna mindre samvetsömma kategori av skattskyldiga vissa möjligheter
att helt eller delvis undandraga sig skattens erläggande. —- Beträffande den
föreslagna avfattningen av 141 § 2 mom. i sakkunnigförslaget har t. f. skattedirektören
anmärkt, att tredje stycket i detta moment syntes onödigt med
hänsyn till föreskriften i 5 mom. andra punkten av förevarande paragraf;
denna punkt borde i stället något omredigeras.

Ä andra sidan har sakkunnigförslaget avstyrkts av bank- och fondinspektionen
ävensom av länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län samt i Västerbottens
län.

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

Bank- och fondinspektionen har ifrågasatt nödvändigheten av att kriminalisera
underlåtenhet att efter anmaning avlämna uppgift till ledning för egen
taxering, då den nu stadgade påföljden torde vara tillräckligt verksam.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har uttalat att, om de sakkunnigas
avsikt att få ifrågavarande underlåtenhetsbrott allmänt beivrade skulle
förverkligas, följden kunde bliva att hädanefter i listor för varje taxeringsdistrikt
förtecknades personer, vilka kunde komma i fråga att åtalas. En sådan
effektiv rapportering till åklagarmyndigheten skulle måhända föranleda
massåtal och en ökad belastning av domstolarna, ett förhållande vilket även
kunde ingiva betänkligheter.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har anfört följande:

Mot förslaget att införa bötesstraff för underlåtenhet att hörsamma anmaning
att inkomma med självdeklaration ställer sig länsstyrelsen tveksam.
Att sådan underlåtenhet skulle kunna ha karaktären av brott torde icke stå
i överensstämmelse med det allmänna rättsmedvetandet, lika litet som exempelvis
underlåtenhet att erlägga påförd skatt. På vissa håll synes en stor del
av de skattskyldiga ännu ha för sed att icke deklarera. Som exempel kan
anföras, att vederbörande landskamrerare under det förberedande granskningsarbetet
år 1942 för prövningsnämnden i länet anmanat omkring 300
personer inom en socken att inkomma med självdeklaration men att endast
5 hörsammat anmaningen. I fall som detta skulle det utan tvivel möta svårigheter
att i full utsträckning tillämpa de föreslagna bestämmelserna att
ställa vederbörande till ansvar för sin uraktlåtenhet. Först och främst skulle
uppkomma en icke obetydlig ökning i arbetsbördan för saväl domstolar som
åklagare m. fl. Vidare skulle vid dylika massåtal avsevärda kostnader — särskilt
i norrlandslänen med deras stora avstand —- uppsta för verkställande
av utredning, för delgivning av stämning, för böternas indrivande och eventuellt
den försumliges införpassande till häkte för avtjänande av böterna. Det
kan ifrågasättas om arbetet och kostnaderna stå i rimlig proportion till förseelserna.
Huvudsyftet med ansvarsbestämmelserna i detta fall skulle väl
vara att framtvinga det för taxeringsarbetet nödvändiga deklarationsmaterialet.
Men detta kan ju ske genom vitesföreläggande, en möjlighet, som redan
nu finnes. En annan väg vore att begränsa besvärsrätten för de försumliga
på så sätt, att den som icke hörsammat anmaning alt inkomma med
självdeklaration förlorade rätten att i vanlig ordning hos prövningsruimnd
föra talan mot vederbörande taxeringsnämnds beslut. Det kan måhända
tyckas, att införandet av en sådan bestämmelse skulle medföra den försumliges
utlämnande åt taxeringsnämndernas godtycke. Däremot vill länsstyrelsen
framhålla, att beskattningsnämnderna i första instans äro mest förtrogna
med orts- och personförhållanden, och att med den känsla av ansvar, varunder
taxeringsnämnderna arbeta, risken för godtycklig behandling icke kan
vara så stor. En viss garanti mot godtycklig taxering kan också ligga däri
att ordinarie prövningsnämnd givetvis fortfarande skulle äga befogenhet att,
oavsett örn besvär anförts eller icke, granska och pröva taxeringarna. Vidare
skulle den extraordinära besvärsrätt, som tillkommer skattskyldig enligt
123 § taxeringsförordningen, alltjämt kvarstå.

Före 1935 års författningsändringar funnos i taxeringsförordningen bestämmelser
örn bötesansvar dels för skattskyldig, som jämlikt 26 § 1 mom.
eller 43 § 1 mom. skolat utan anmaning avgiva självdeklaration eller virkes
deklaration men som underlåtit alt efter anmaning avgiva sådan deklaration,

Departement *-chefen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

dels ock för annan skattskyldig, sorn ej hörsammat förnyad anmaning att
avlämna deklaration. Att straffbestämmelserna år 1935 avskaffades berodde
på att bestämmelse då infördes örn rätt för länsstyrelse att meddela vitesföreläggande,
vid vilket förhållande straffbestämmelserna ansågos kunna
utgå. Emellertid lia de sakkunniga nu uttalat, att det i praktiken kommit att
framstå såsom en brist, att underlåtenhet som här avses icke kan beivras
genom utkrävande av bötesansvar. Detta uttalande har vitsordats i ett par remissyttranden.
Vid sådant förhållande anser jag straffbestämmelser ånyo böra
införas. I enlighet med vad de sakkunniga föreslagit, torde straffet lämpligen
böra utgöras av dagsböter. De ifrågavarande bestämmelserna torde kunna införas
i 141 g såsom 2 morn., medan det nu i 2 mom. upptagna stadgandet
överflyttas till 1 morn. såsom ett nytt andra stycke. 1 samband härmed torde,
såsom de sakkunniga föreslagit, minimistraffet för förseelse som i 1 mom.
avses böra höjas till 30 dagsböter.

De av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna lia underkastats viss
jämkning i formellt hänseende. Denna jämkning har medfört att, på sätt i ett
av remissyttrandena föreslagits, jämväl 141 § 5 mom. blivit föremål för
ändring. En ändring av redaktionell art har vidtagits jämväl i 38 § 3 mom.

Såsom jag antytt i specialmotiveringen till 1 § skal testrafflagen, torde i
141 § taxeringsförordningen böra införas bestämmelser örn straff dels för
den, som i allmän eller särskild fastighetsdeklaration eller i sådan kompletterande
uppgift, varom i 17 § 3 mom. eller 22 § 3 mom. förmäles, uppsåtligen
eller av grov vårdslöshet lämnat oriktig uppgift, ägnad att leda till för låg
taxering, dels ock för den, som ej behörigen fullgör honom jämlikt 42 §
1 mom. åliggande skyldighet att lämna uppgift örn vinst å premieobligation.
Straffbestämmelserna torde lämpligen kunna infogas i 141 § 4 mom. Straffet
lärer, såvitt angar förstnämnda förseelser, böra utgöras av dagsböter.
Vid sådant förhållande och för att icke onödigtvis komplicera straffbestämmelserna
torde dagsböter lämpligen böra stadgas som påföljd jämväl för övriga
i 141 § 4 mom. straffbelagda förseelser.

I samband med ändringarna i 141 § 4 mom. lia vissa följdändringar av redaktionell
art vidtagits i 17 och 22 §§ samt 42 § 1 mom.

142 §.

De sakkunniga lia anfört:

Enligt 142 § i dess nuvarande lydelse är straffet för däri angivna underlåtenhetsförseelser
ett fixerat bötesstraff om 25 kronor. Ifrågavarande straffbestämmelse
torde ytterst sällan ha tillämpats, beroende på att då straffet
skall utdömas i administrativ ordning, taxeringsmyndigheterna icke anse
sig kunna anlita polismyndighet för utredning rörande dylika förseelser. Enligt
de sakkunnigas mening skulle större effekt med straffbestämmelsen uppnås,
därest ett icke fixerat bötesstraff ersatte det nuvarande och förseelserna
kunde atalas av allmän åklagare vid allmän domstol. I följd härav föreslå
de sakkunniga, att straffet i denna paragraf bestämmes till böter, högst 300
kronor. Den föreslagna ändringen i paragrafen i övrigt är rent redaktionell.

T. f. skattedircktören i Stockholm har vitsordat, att den föreliggande möjligheten
att framtvinga uppgifter till ledning för annans taxering ytterst säl -

Kunell. M(ij:ts proposition nr 110.

lan utnyttjades. Där så skett, torde det ha gällt sådana personer, som år efter
år underlåtit att uppfylla sina skyldigheter i detta avseende. Beträffande denna
kategori vore det givetvis lämpligt att möjlighet bereddes till utdömande
av en strängare påföljd än hittills varit fallet.

Länsstyrelsen i Kalmar län har anfört följande:

Länsstyrelsen finner det påkallat, att cn höjning vidtages beträffande straffmaximum
för underlåtenhet att lämna uppgift till ledning för annans taxering.
Det är sålunda för länsstyrelsen känt, att en del i länet yrkesmässigt
verksamma uppköpare av vissa produkter för att överhuvud taget fa köpa
dessa produkter utfästa sig att icke lämna uppgift, om vad de utbetalt i
likvid till vederbörande leverantörer. Vid försök att genom vitesföreläggande
framtvinga erforderliga uppgifter förklara vederbörande att de icke föra sådana
räkenskaper, att uppgifterna kunna lämnas. Det lärer under sådana omständigheter
icke vara möjligt att genom förhöjda vitén komma till rätta med
de försumliga, för vilka försumligheten hittills icke medfört annan påföljd
än bötesansvar. Då deras verksamhet bedrives i betydande omfattning, framstå
hittills stadgade böter såsom en mycket måttlig omkostnad för deras
verksamhet. Även om, såsom sakkunnigförslaget angiver, bötesmaximum betydligt
höjes, är det att befara, att böterna av nyss angivna orsak likväl icke
avhålla dem från fortsatt vägran. En väsentlig och kännbar ytterligare höjning
av bötesmaximum måste därför förordas.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har avstyrkt de sakkunnigas förslag
i denna punkt. Länsstyrelsen har därvid anfört, att en effektiv rapportering
till åklagarmyndigheten av begångna förseelser skulle kunna föranleda
massåtal och en ökad belastning av domstolarna, ett förhållande vilket även
kunde ingiva betänkligheter.

De nu stadgade påföljderna för underlåtenhet att avgiva uppgifter till led- Departenununing
för annans taxering — bötesstraff örn 25 kronor enligt 142 § taxeiingsförordningen
ävensom vitespåföljd i vissa fall enligt 21 §, 25 §, 40 § 2 morn.,

40 a § 4 moni., 42 § 4 mom. och 50 § samma förordning — ha i praktiken
icke visat sig tillräckligt effektiva. De sakkunnigas förslag om höjning av bötesstraffet
till högst 300 kronor torde kunna bidraga till en bättre ordning på
förevarande område, varför jag är beredd tillstyrka förelaget. Skulle icke heller
den nu föreslagna påföljden visa sig effektiv, lärer framdeles få övervägas
att även i denna del övergå till dagsbotsstraff.

Samtidigt med att en straffskärpning nu genomföres torde, såsom de sakkunniga
föreslagit, de ifrågavarande ärendena böra överflyttas från länsstyrelserna
till de allmänna domstolarna.

143 §.

De sakkunniga lia framhållit, att de nu gällande bestämmelserna i 143 §
1—5 mom. laxeringsförordningen borde hell utgå. De sakkunniga ha vidare
anfört:

Ehuru de sakkunniga anse, att någon hänvisning i laxeringsförordningen
till skattestrafflagen egentligen icke är nödvändig, torde det i allt fall vara
lämpligt att en erinran örn skattestrafflagens tillämplighet lämnas i taxeringsförordningen.
En sådan hänvisning bär i de sakkunnigas förelag intagits i

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

första stycket av 143 §. Vid avfattningen av berörda hänvisning ha de sakkuniga
stått inför alternativet att antingen helt generellt hänvisa till skattestrafflagen
eller att i samband med hänvisningen specificera de handlingar,
vilka samtidigt som de innefatta ett brytande mot bestämmelserna i taxeringsförordningen
straffbeläggas enligt skattestrafflagen. De sakkunniga ha ansett
den senare utvägen vara lämpligast.

Den nu rådande ordningen beträffande anställandet av åtal för brott mot
taxermgsförordningen är icke tillfredsställande. Omfattningen av åtal för dessa
brott bör icke, såsom nu sker i stor utsträckning, avgöras av landskamrerare
utan av åklagarmyndighet. Vidare må framhållas, att den i vissa län
radande praxis att låta prövningsnämnden avgöra åtalsfrågorna saknar stöd
av lag och måste betecknas som felaktig, varför de sakkunniga förutsätta, att
ett dylikt förfarande icke vidare skall förekomma. Med hänsyn till det nu’ anförda
lia de sakkunniga i 143 § andra stycket upptagit en föreskrift av innehall,
att därest landskamrerare på grund av upplysningar från ordförande i
taxeringsnämnd eller eljest finner anledning antaga, att någon gjort sig skyltill
brott, som avses i 143 § första stycket, landskamrerare!! ofördröjligen
skall göra anmälan härom till vederbörande allmän åklagare. Vid utformandet
av denna bestämmelse ha de sakkunniga utgått ifrån, att en taxeringsnamndsordförande
alltid bör självmant till landskamreraren anmäla sådana
uoWaV !?rott mo^ taxermgsförordningen, vilka han i denna sin egenskap er!?.
. ]’* kännedom örn. Att en taxeringsnämndsordförande är skyldig att på
f?.r. , ?an av landskamrerare lämna upplysningar örn sådana brott torde vara
självklart. De sakkunniga hysa den uppfattningen, att den nu omnämnda föresknften,
rätt tillämpad, kan få till resultat, att de säkerligen mycket talrika
fallen av falskdeklaration, som för närvarande icke föranleda någon rättslig
åtgärd, framdeles bliva föremål för åtal. 1 detta sammanhang må emellertid
t ramhallas, att, lika betydelsefullt som det är att uppenbara brott beivras genoiP
atal vid domstol, lika angeläget torde det vara att åtal ej anställas i andra
fall än då en fällande dom kan påräknas.

Under remissbehandlingen ha delade meningar uttalats i fråga om det av
de sakkunniga föreslagna stadgandet i 143 § andra stycket taxeringsförordningen.

Sakkunnigförslaget har i föreliggande skick uttryckligen tillstyrkts av kammarrätten
och länsstyrelsen i Gotlands län.

Kammarrätten har anfört bland annat följande:

Kammarrätten anser det vara av alldeles särskild vikt och betydelse för
främjandet av en riktig uppfattning örn falskdeklarationsbrottens ■— både de
uppsåtliga och de som förövats av grov vårdslöshet — svårhetsgrad, att uppenbara
fall av dylika brottsliga förfaranden lagligen beivras. För sådant ändamål
föreslås också i betänkandet, att i 143 § taxeringsförordningen — vars
nuvarande bestämmelser vid bifall till de sakkunnigas förslag i huvudfrågan
skulle helt försvinna och ersättas med allenast en hänvisning till skattestrafflagen
• vissa föreskrifter meddelas i ett andra till nämnda paragraf lagt
f^ypke. Förslaget synes kanske ej innebära så stor skillnad mot vad som på
ifrågavarande område nu gäller, då det ju i allmänhet är på landskamrerare^
föranstaltande som atal kommer till stand. Emellertid har landskamreraren
hittills ej behövt känna det som en skyldighet att göra sådan anmälan och
pa grund av vissa mångå gånger förklarliga omständigheter tvekat att sätta
atalsapparaten i gang. Med en bestämmelse sådan som den nu föreslagna
torde tveksamheten mot att göra anmälan om antagliga falskdeklarationsbrott
bliva så mycket mindre sorn det mer än vad i praktiken nu är fallet

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

lägges på åklagaren att avgöra, om åtal i det särskilda fallet skall anställas
elier ej. De sakkunnigas förslag i detta ämne vill kammarrätten alltså stödja.
En svaghet i denna åtalsorganisation är den omständigheten, att landskamreraren
för sin kännedom örn antagliga falskdeklarationsbrott är mycket beroende
av upplysningar från taxeringsnämndsordförandena. Det är för den
skull av vikt, att dessa också meddela landskamrerarna sina vid taxeringsarbetet
vunna erfarenheter örn eventuella brott av ifrågavarande slag. De sakkunniga
ha nu utgått ifrån, att en taxeringsnämndsordförande alltid bör självmant
göra anmälan härom till landskamreraren. Kammarrätten anser emellertid,
att på ett eller annat sätt t. ex. genom en bestämmelse i kungörelsen
med vissa föreskrifter rörande taxeringsförfarandet taxeringsnämndsordförandenas
uppmärksamhet bör fästas å angelägenheten av deras medverkan i
nu berörda avseende. En annan svaghet är den att åklagaren mången gång
saknar erforderlig insikt i skatteförfattningarna för att kunna bedöma, huruvida
åtal bör äga rum eller ej. Någon sorts skatteexpertis bör därför ställas
till hans förfogande.

Allt som allt kan emellertid säkerligen förväntas, att det nya förfarandet
i fråga örn beivrande av falskdeklarationsbrott kommer att avsevärt öka de
fall, då fråga örn anställandet av åtal får tagas under övervägande. Kammarrätten
vill under sådana omständigheter kraftigt understryka, att det vid anmälan
till åklagarmyndigheten och vid dennes avgörande av frågan om åtal
eller ej gäller att ej hemfalla åt byråkratisk schablon. Det är nämligen så,
att, om man utgår ifrån att deklai-anten har skyldighet att känna till varje
faktisk inkomst- eller utgiftsposts belopp och att deklarationsformuläret är
så tydligt, att dess riktiga ifyllande kan uppställas såsom ett berättigat krav
från det allmännas sida, rent objektivt sett grov vårdslöshet ofta skulle kunna
anses föreligga. Vid bedömandet av denna fråga måste man emellertid betänka,
att deklarationsklientelet är stort och i sig innesluter människor av
olika åldrar och med synnerligen olika kunskap och erfarenhet och med vitt
skilda möjligheter att förstå vad saken gäller. Under sådana förhållanden
kunna åtal, som av yttre omständigheter att döma äro berättigade, komma
att träffa personer, som äro medvetna om att ha handlat så gott de kunnat.
Det är av vikt att tillse, att sådana fall ej inträffa, ty till deklarerandets vedermödor
i övrigt bör ej läggas den oroande känslan av att, ehuru man anser
sig ha gjort sitt bästa, man kan råka ut för straff för falskdeklarationsbrott.
I längden skulle ett sådant sakernas tillstånd skapa en icke önskvärd ovilja
mot själva beskattningssystemet. Att särskilt angiva fall, då under angivna
omständigheter åtal ej bör komma till stånd, är givetvis svårt. Tydligt är
emellertid, alt icke varje bagatellartad oriktighet i deklarationen bör göras
till föremål för aktion och att för bedömandet av vad som därvid får anses
vara bagatellartat eller ej det absoluta beloppet ej är avgörande utan jämväl
beloppets storleksordning i förhållande till de i deklarationen i övrigt redovisade
ekonomiska förhållandena.

I andra remissyttranden har sakkunnigförslaget tillstyrkts men ondast under
den förutsättningen, att förslaget kompletterades med ett stadgande örn
anmälningsskyldighet även för ordförande i taxeringsnämnd. Yttranden av
detta innehåll lia avgivits av bland andra hovrätten för övre Norrland, ett
flertal underrätter, länsstyrelserna i Östergötlands, Malmöhus, Älvsborgs och
Värmlands län samt föreningen Sveriges stadsdomarc och Sveriges köpmannaförbund.

Hovrätten för övre Norrland har sålunda, under åberopande av de sakkunnigas
uttalande örn taxeringsnämndsordförandenas obenägenhet att taga ini -

Kungl. Ålaj.ts proposition nr 140.

tiativ till beivrande av oriktiga uppgifter, ifrågasatt, huruvida icke i taxeringsförordningen
borde införas en bestämmelse om skyldighet för taxeringsnämndsordförande
att till landskamrerare!! anmäla ifrågavarande brott.

Samma förslag har framlagts av länsstyrelsen i Östergötlands lån, som dock
tillagt att, om landskamrerare!! finge in ett fullständigt anmälningsmaterial
från taxeringsnämndsordförandena, landskamrerare!! finge sig pålagt etl
mycket grannlaga och tidsödande granskningsarbete och att det därför förelåge
risk att den tilltänkta proceduren icke kunde på ett tillfredsställande sätt
genomföras på grund av bristande tid.

Länsstyrelsen i Malmöhus län, som ställt sig betänksam mot de sakkunnigas
förslag, har ansett, att det med ett sådant stadgande som det av de sakkunniga
föreslagna icke gärna kunde bliva tal om annat än ett mycket begränsat
antal fall, vilka slumpvis konime till åtal utan garanti för att dessa
fall bleve sådana, där åtalen vore mest befogade. Stadgandet borde lämpligen
kompletteras med en skyldighet för vederbörande taxeringsnämndsordförande
att antingen själv till åtal angiva förseelser, som under taxeringsarbetet framkommit,
eller — vilket kanske finge anses lämpligare — därom göra anmälan
till landskamreraren. Ett stadgande av detta slag skulle å andra sidan
måhända leda till massåtal, som icke kunde anses önskvärda. Enligt länsstyrelsens
förmenande kunde det åsyftade målet säkrare nås genom en begränsning
av antalet åtal till de mera flagranta fallen.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har uttalat, att åtalsanmälningar till länsstyrelsen
eller landskamrerare!! borde göras gemensamt av ordföranden och
kronoombudet i taxeringsnämnden.

Föreningen Sveriges stadsdomare har föreslagit, att taxeringsnämnden
eller dess ordförande skulle vara skyldig att underrätta landskamreraren i sådana
fall, då oriktiga uppgifter uppenbarligen lämnats.

Sveriges köpmannaförbund har ansett, att som ett korrektiv gentemot nu
rådande missförhållanden skulle kunna tänkas en bestämmelse örn skyldighet
för taxeringsnämndsordförande att till landskamreraren anmäla förseelser,
varom här vore fråga. Landskamreraren skulle i sin tur, såsom de sakkunniga
föreslagit, vara skyldig att göra anmälan lill vederbörande allmänne
åklagare. Därigenom skulle nian främst vinna enhetlighet inom samma län
men även genom landskamreraremöten kunna sörja för att en enhetlig praxis
för hela riket konime till stånd. En ytterligare garanti för enhetlighet skulle
man kunna vinna genom att ålägga landskamrerarna att årligen till finansdepartementet
anmäla hur många åtalsärenden som av dem prövats, resp.
överlämnats till allmän åklagare för åtals utförande. Man kunde då centralt
följa i vilken grad åtal verkligen anhängiggjordes.

I ett flertal remissyttranden har förslaget örn obligatorisk anmälningsskyldighet
för landskamrerarna emellertid avstyrkts. Denna ståndpunkt har intagits
av kommerskollegium, t. f. skattedirektören i Stockholm, Överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Jönköpings, Blekinge och
Västmanlands län samt taxeringsnämndsordförandenas riksförbund''.

Överståthållarämbetet har därvid såsom sin mening uttalat, att bestäm -

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

melserna örn anmälan till åtal borde utformas på sådant sätt, att en viss diskretionär
prövning bleve möjlig.

Länsstyrelsen i Uppsala län har ansett, att övervägande skål talade för att
icke i författningen skärpa åtalsplikten. Det kunde leda till bättre resultat,
om man i fall då förseelsen vore ringa endast gjorde en erinran och sparade
åtalsförfarandet till svårare eller upprepade förseelser. Den försummelse,
som inom vissa län syntes lia förekommit, torde kunna rättas genom ett i administrativ
ordning utfärdat cirkulär, vari landskamrerarna erinrades örn
angelägenheten av att beivra skattedefraudationer såvida icke särskilda skäl
att underlåta åtal förelåge.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har anfört:

Att på sätt föreslagits förvandla landskamreraren till att bliva å tjänstens
vägnar angivare måste länsstyrelsen finna vara synnerligen olämpligt. Därigenom
skulle det mera förtroendefulla samarbetet mellan landskamreraren
och taxeringsavdelningens tjänstemän å ena sidan och de skattskyldiga å
andra sidan redan från början vara omöjliggjort. De skattskyldiga skulle
vänja sig vid att genast i dessa tjänstemän se åklagarens spioner, vilket ingalunda
vore lyckligt för ernående av ett gott resultat av taxeringsarbetet. Härtill
kommer att gränsen för denna angivarplikt i praktiken år ytterligt svår
att uppdraga, och i de flesta fall kan det icke utan ganska vidlyftiga utredningar
fastställas, huruvida uppsåtlig falskdeklaration, grov vårdslöshet eller
ett förklarligt förbiseende i ett visst fall varit orsak till den felaktiga deklarationen.
Och till att verkställa sådana utredningar torde den personal, som står
till länsstyrelsens förfogande, ingalunda räcka till. En enkel anmälan, som ej
grundar sig på tillförlitlig utredning, till vederbörande åklagare torde för
denne vara av mycket litet värde. Anse statsmakterna att en sådan angivare
måste finnas, vill länsstyrelsen tillstyrka att en särskild tjänsteman såsom
mellanhand mellan länsstyrelsen och åklagaren anställes för detta ändamål.

Länsstyrelsen i Blekinge län har funnit tveksamt, huruvida tillräckliga skäl
förelåge för införande i taxeringsförordningen av en uttrycklig bestämmelse
av det innehåll de sakkunniga föreslagit, i synnerhet som ett dylikt stadgande
lätt skulle kunna leda till antagande, att angivelse skulle fullgöras av landskamreraren
med uteslutande av alla andra personer.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har framhållit, att man borde gå fram
med försiktighet vid anmälan till åtal, då ett alltför frikostigt tillgripande av
åtalsförfarandet kunde avtrubba olustförnimmelsen hos de lagförda. Länsstyrelsen
ifrågasatte en uppmjukning av den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen.

Även taxeringsnämndsordförandenas riksförbund har ifrågasatt, om icke åt
landskamreraren borde inrymmas en något friare prövningsrätt av åtalsfrågan.
Denna fråga komme då att bedömas av en myndighet med mycket större
sakkunskap än som rimligen kunde förefinnas hos den vanliga åklagarmyndigheten.

Den av de sakkunniga framlagda utredningen rörande åtatsfrekvensen i Drpartcmemufråga
örn brott mot 143 § taxeringsförordningen har tydligt givit vid handen,
att ifrågavarande brott i stor utsträckning icke bliva föremål för rättsliga åt -

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

Departements chefen.

gärder. De missförhållanden som här föreligga torde icke kunna tillskrivas
åklagarmyndigheterna utan torde främst bero därpå, att taxeringsmyndigheterna
av den ena eller andra anledningen underlåtit att bringa begångna
brott till åklagarmyndigheternas kännedom. En ändring härutinnan lärer
vara av behovet påkallad. Den första åtgärd, som härvid bör komma i fråga,
synes vara att, såsom de sakkunniga föreslagit, stadga skyldighet för landskamrerare
att göra anmälan till vederbörande allmänne åklagare i de fall,
där landskamreraren finner att någon gjort sig .skyldig till brott som avses i
skattestrafflagen. Då emellertid, såsom under remissbehandlingen uttalats,
landskamrerarna endast i begränsad omfattning erhålla kännedom om begångna
brott, torde det vara lämpligt att komplettera sakkunnigförslaget med
en bestämmelse örn skyldighet för ordförande i taxeringsnämnd att till
landskamreraren anmäla sådana fall, där skattskyldig lämnat oriktiga uppgifter,
för vilka ansvar enligt ordförandens mening kan ifrågakomma enligt
skattestrafflagen. Anmälan bör göras senast vid den tid, då taxeringsarbetet
för året avslutas.

I anslutning till vad kammarrätten anfört under remissbehandlingen torde
böra understrykas, att anmälningsskyldigheten givetvis icke innebär förpliktelse
att till landskamreraren respektive allmänne åklagaren anmäla alla de
fall, där taxeringsmyndigheten avviker från de av den skattskyldige lämnade
uppgifterna. Anmälningsskyldighet avses skola föreligga endast om de oriktiga
uppgifterna enligt anmälarens mening kunna föranleda ansvar enligt
skattestrafflagen, varför alla de fall där oriktig uppgift lämnats av vårdslöshet,
som icke kan anses grov, icke omfattas av anmälningsskyldigheten. Vid
bedömande av om vårdslösheten skall anses grov eller icke bör självfallet
beaktas den av kammarrätten anförda synpunkten, att deklarationsklientelet
i sig innesluter människor av olika åldrar och med synnerligen olika kunskap
och erfarenhet och med vitt skilda möjligheter att förstå vad saken gäller.

Jämväl bestämmelsen örn anmälningsskyldighet för ordförande i taxeringsnämnd
torde böra införas i 143 § taxeringsförordningen. De sakkunnigas
förslag till ändrad lydelse av denna paragraf har i anledning härav omarbetats.

144 §.

De sakkunniga ha i fråga örn denna paragraf anfört:

De föreslagna ändringarna i 144 § äro i huvudsak föranledda av de nya
bestämmelserna i 142 och 143 §§. Emellertid föreslå de sakkunniga jämväl
den ändringen i 144 §, att förseelse mot 141 § 3 mom. — där straffet utgöres
av ett fixerat bötesstraff, 10 kronor — icke skall åtalas vid allmän domstol
utan inför vederbörande länsstyrelse. Ändringen i 144 § 2 mom. är av redaktionell
natur.

De sakkunnigas förslag till ändringar i förevarande paragraf föranleder
icke någon erinran från min sida.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Övriga författningar.

Såsom jag inledningsvis berört finnas inom skattelagsstiftningen, förutom
taxeringsförordningen, åtskilliga andra författningar, i vilka stadgas straff
för den som i deklaration eller liknande handling uppsåtligen eller av grov
vårdslöshet lämnat oriktig uppgift, vilken föranlett eller varit ägnad att
föranleda undandragande av skatt eller annan allmän avgift. En närmare
redogörelse för ifrågavarande bestämmelser har intagits i de sakkunnigas
betänkande sid. 24—43.

De sakkunniga ha, såsom jag förut omnämnt, framlagt förslag till ändringar
av straffbestämmelserna i ett flertal av nyssnämnda författningar.
Vidare ha de sakkunniga uttalat (sid. 85), att den i en del av författningarna
stadgade skyldigheten för domstolarna att, jämte det straff adömdes, förplikta
den brottslige att utgiva undandragen skatt icke borde bibehållas vid
en mera allmän reform av ifrågavarande straffbestämmelser. Det vore nämligen
givet, att skatt som undandragits uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet
kunde uttagas i samma ordning som den icke undanhållna skatten
eller sådan skatt, vilken undandragits till följd av lindrigare och därför icke
straffbelagd vårdslöshet. Anordningen med utdömande av skatt i samband
med åtalsförfarandet medförde även en nackdel i så måtto, att den utdömda
skatten vanligen redovisades i enahanda ordning som böter i stället för att
inlevereras till vederbörande uppbördsmyndighet.

I sin detaljmotivering till nu ifrågakomna författningsändringar lia de sakkunniga
anfört i huvudsak följande:

Förordningen angående bevillningsavgifter för särskilda förmaner och
rättigheter. Ett överförande av straffbestämmelsen i 4 § 8 morn. tredje stycket
till skattestrafflagen kommer att i fråga örn det uppsåtliga brottet medföra,
att även lämnandet av sådan oriktig uppgift, som varit ägnad att medföra
för låg bevillningsavgift men dock icke haft sådan verkan — här liksom
i det följande för enkelhetens skull benämnt försök — faller in under straffbestämmelsen
och dessutom straffas lika med det fullbordade brottet. Då
den oriktiga uppgiften i deklarationen lämnats av grov vårdslöshet kommer
den nu föreliggande straffriheten att ersättas med det straff som skattestrafflagen
stadgar för sådan oriktig uppgift. Vidare inträder en ändring i det
hänseendet, att delaktighet blir straffbelagd i den utsträckning som i skattestrafflagen
föreslås.

Förordningen angående en särskild stämpelavgift vid köp och bute av fondpapper.
De brott vilka bestraffas enligt 12 § intaga en särställning i så matto,
att erläggandet av den lagstadgade stämpelavgiften icke är underkastad någon
direkt kontroll av offentlig myndighet. Bestämmelsen i 12 § första stycket
första punkten avser underlåtenhetsbrott och bör icke överföras till skattestrafflagen
utan torde få kvarstå på sin nuvarande plats. Då det emellertid
är avsett, att det normerade bötesstraff som nu föreskrives i andra
stycket skall ersättas med dagsböter eller frihetsstraff, bör en motsvarande
ändring göras i första stycket. Med hänsyn till att underlatenhetsbrottet bör
straffas lindrigare än det brott, som innefattas i ett uppsåtlig! lämnande av
oriktiga uppgifter, vilket även framgår vid en jämförelse mellan de nuvarande
straffskalorna i första och andra styckena, anse de sakkunniga straffet

Kungl. Maj:ts proposition nr MO.

i första stycket första punkten böra sältas lägre än i 1 § skattestrafflagen.
De sakkunniga föreslå i första punkten ett straff av dagsböter eller fängelse
i högst sex månader. Vid ett överförande av straffbestämmelsen i andra stycket
i 12 § till skattestrafflagen komma ändringar i brottets straffrättsliga
behandling att inträda i samma omfattning som förut anförts beträffande
överflyttningen till skattestrafflagen av straffbestämmelsen i 4 § 8 mom.
tredje stycket förordningen angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner
och rättigheter. I fråga om fördelningen av ådömda böter kommer den
ändringen att inträda, att då bötesstraff utdömes enligt skattestrafflagen,
dessa böter i sin helhet tillfalla kronan. En sådan ändring torde vara utan
större praktisk betydelse. Emellertid torde sistnämnda ändring böra medföra,
att en liknande ändring vidtages beträffande bötesfördelningen i 17 §
förordningen angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper
eller alltså i de fall, då straffbestämmelserna ej överföras till skattestrafflagen.
I samband härmed kan lämpligen bestämmelsen i 16 § örn förvandling
av böter upphävas, eftersom denna bestämmelse numera saknar
självständig betydelse.

Förordningen angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker.
I 11 § 1 mom. denna förordning är straffet redan för närvarande dagsböter.
En överflyttning av ifrågavarande straffbestämmelse till skattestrafflagen
kommer att giva till resultat, att förutom uppsåtliga brott även brott, förövade
genom grov vårdslöshet, samt försök och delaktighet straffbeläggas. Då
ett förpliktande att erlägga felande omsättnings- eller utskänkningsskatt saknar
praktisk betydelse, föreslås att bestämmelsen därom utgår.

Förordningen om särskild skatt å bensin och motor sprit. Det brottsliga
förfarande som beskrives i 8 § andra punkten går ut därpå, att den brottslige,
i syfte att undandraga statsverket skatt å bensin, från tillverkningsstället
utlämnar bensin utan att på rätt sätt bokföra den utlämnade varan.
Den brottsbeskrivning, som förordningen innehåller, synes lika gärna kunna
lia avfattats på samma sätt som den beskrivning, vilken återfinnes i
bland annat 30 § förordningen angående tillverkning och beskattning av
maltdrycker. Enligt vad de sakkunniga funnit medför en överflyttning av
straffbestämmelsen i 8 § andra punkten till skattestrafflagen icke i och för
sig någon saklig ändring i vad som redan nu är straffbelagt. En annan
sak är att försök till uppsåtlig! brott av detta slag blir kriminaliserat liksom
brott, vilka begås av grov vårdslöshet, samt att även delaktighet straffbelägges.
Det i 8 § andra punkten inskjutna uttrycket »eller eljest svikligen
förfar», vilket uttryck hämtats närmast från 1922 års sockerbeskattningslörordning,
saknar betydelse och kan sålunda utgå. Såsom i annat samanhang
uttalats av de sakkunniga bör även föreskriften om förpliktande
att erlägga undandragen skatt upphävas.

Förordningen örn accis d silke. Några svårigheter möta icke, då det gäller
att överföra straffbestämmelsen i 15 § till skattestrafflagen. En utvidgning
av det straffbara området kommer att ske därutinnan, att försök till
brott kriminaliseras, ävensom att straff föreskrives för delaktighet. Bestämmelsen
om förpliktande att utgiva accis föreslås upphöra att gälla. I fråga
örn underlåtenhet att avlämna deklaration, vilken förseelse straffbelägges i
14 §, synes någon ändring icke vara påkallad.

Förordningen örn skatt d oljekakor och vissa slag av fodermjöl. Vad förut
anförts beträffande ändringarna i förordningen örn accis å silke är till
alla delar tillämpligt även i detta fall.

Förordningen om skatt å kti. Bestämmelsen i 15 § örn det uppsåtliga brottet
kan enligt de sakkunnigas mening överflyttas till skattestrafflagen. Det -

Kunni. Majds proposition nr 140.

samma är förhållandet i fråga om brott, som förövas genom grov vårdslöshet.
För närvarande är icke, såsom i skattestrafflagen föreslås, den straffbara
delaktigheten särskilt reglerad. Vad i förevarande paragraf stadgas
därom att den brottslige skall förpliktas utgiva undandragen skatt och att
straffrihet inträder vid tillbakaträdande från brottet bör upphöra att gälla.
Brotten mot 15 §, vilka för närvarande äro angivelsebrott, komma enligt
den föreslagna ändringen att falla under allmänt åtal.

Förordningen angående skatt å vissa för drivande av automobil använda
brunnoljor. Den ifrågasatta nya lagstiftningen kommer ej att medföra annan
ändring beträffande brotten, som förövas av uppsåt eller av grov vårdslöshet,
än att straffen skola bestämmas på annat sätt än nu är fallet. Däremot
är förslaget att delaktigheten skall bestraffas nytt. Å andra sidan
komma att borttagas bestämmelserna örn utdömande av den undandragna
skatten och örn straffrihet för den som inom viss tid rättar oriktig uppgift.
I likhet med vad som föreslås i flera andra fall ifrågasätta de sakkunniga
icke någon ändring i vad som nu gäller rörande straff för underlåtenhet att
avlämna deklaration.

Förordningen om accis å margarin och vissa andra fettvaror. Beträffande
denna förordning synes det vara tillräckligt att hänvisa till det förut anförda
angående förordningen om accis å silke.

Förordningen örn veteavgift. De ändringar, som enligt de sakkunnigas
förslag komma att inträda med avseende å denna förordning, äro helt analoga
nied de förut omnämnda ändringarna i förordningen örn skatt å kli.

Kungörelsen med tillämpningsföreskrifter till förordningen angående slaktdjursavgift.
Genom förordningen angående slaktdjursavgift har Kungl. Maj:t
bemyndigats utfärda tillämpningsföreskrifter till densamma; och i följd
härav torde det icke möta något hinder för Kungl. Majit att efter skattestrafflagens
införande vidtaga en sådan ändring i den nu gällande kungörelsen,
att skattestrafflagen utsträckes att omfatta jämväl straffbestämmelserna
i 9 § 2 mom. i kungörelsen. I vilka hänseenden ändringar härigenom
uppkomma, framgår av vad förut anförts beträffande ändringarna
i förordningen om skatt å kli.

Förordningen örn tillverkning och beskattning av maltdrycker. Någon ändring
föreslås icke i fråga om bestämmelserna i 29 §, sålunda ej heller beträffande
utdömandet i visst fall av tillverkningsskatt. Det i 30 § beskrivna underlåtenhetsbrottet
torde i själva verket utgöra ett speciellt slag av det brott,
sorn beslår i lämnandet av oriktiga uppgifter, vilka föranlett undandragande
av skatt. Vid en överföring av straffbestämmelserna i 30 § till skattestrafflagen
kommer, i motsats till vad nu är fallet, försök till brott att bliva straffbelagt.
Jämväl delaktighet kommer att straffas. Den föreslagna ändringen
i 30 § kommer enligt de sakkunnigas mening icke att föranleda någon ändring
i fråga örn tillämpningen av 35 §.

Förordningen örn skatt å läskedrycker. Vad förut anförts rörande 30 och
35 §§ förordningen örn tillverkning och beskattning av maltdrycker är i alla
hänseenden tillämpligt även beträffande förevarande förordning.

Kungörelsen med tillämpningsföreskrifter till förordningen örn nöjesskatt.
Möjligheten att överföra en straffbestämmelse från en författning av denna
karaktär till skattestrafflagen med dess avsevärt strängare straff har förut
behandlats. I förevarande kungörelse är varken den grova vårdslösheten eller
delaktigheten straffbelagd i motsats till vad som föreslås i skattestrafflagen.

Förordning angående avgift för smör, som användes för framställning av
grädde. I fråga örn denna förordning gäller vad förut uttalats rörande 30 §
förordningen örn tillverkning och beskattning av maltdrycker.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Förordningen om allmän omsättningsskatt. Sedan straffbestämmelserna i
25 § överförts till skattestrafflagen kommer lämnandet av uppgift, som avses
i 25 § 1 morn., att vara straffbart även i fall, då oriktigt meddelande i
uppgiften icke föranlett något undandragande av skatt. Den sålunda ifrågasatta
straffskärpningen torde icke vara olämplig. Även i fråga om bestraffningen
av delaktighet inträder en utökning av det straffbara området.

Förordningen örn varuskatt. I samband med en överflyttning av straffbestämmelserna
i 11 § till skattestrafflagen komma även försök och delaktighet
att straffbeläggas. En sådan ändring synes icke möta några betänkligheter.
Skyldigheten för domstol att förplikta den brottslige att utgiva undandragen
skatt borttages ur 11 §. Såsom en följd härav torde samma skyldighet böra
utgå även ur 9 § i samma förordning.

Förordningen örn arvsskatt och gåvoskatt. Vid ett överförande av straffbestämmelserna
i 65 § 1 och 2 mom. till skattestrafflagen inträder en straffskärpning,
som är något större än beträffande exempelvis brotten mot taxeringsförordningen.
Den särskilda bestämmelsen örn ansvar å den som förtigit
omständighet av betydelse i angivna hänseenden föreslås upphävd utan
att ersättas med någon annan straffbestämmelse. Denna bestämmelse är för
närvarande endast ägnad att förvilla, enär i där avsedda fall straff inträder
redan enligt den tidigare brottsbeskrivningen. Den omfattning, i vilken delaktighet
nu straffbelägges, kommer att något ökas. Straffriheten vid tillbakaträdande
från det fullbordade brottet torde böra borttagas även i detta fall.

I fråga om vissa andra skatteförfattningar ha de sakkunniga däremot uttalat,
att straffbestämmelserna icke borde överföras till skattestrafflagen utan
borde kvarstå oförändrade i respektive författningar. De sakkunniga ha
härom anfört:

Beträffande först förordningen angående stämpelavgiften anse de sakkunniga,
att de olika handlingar och åtgärder, vilka för närvarande finnas upptagna
i 47 §, äro av så speciell natur, att de svårligen kunna överföras till en
skattestrafflag av sådan allmän karaktär, som den nu föreslagna. Först i
samband med en omarbetning av stämpelförordningen i dess helhet torde
möjligheterna till en sådan överföring böra närmare undersökas.

Straffbestämmelserna i tullförfattningarna samt förordningen angående
tillverkning och beskattning av brännvin skola enligt de sakkunnigas mening
lämnas orubbade. Då dessa bestämmelser icke enbart avse att utgöra
reaktion mot undandragandet av tull eller skatt utan även tjäna andra syften,
kunna desamma under inga förhållanden helt upphävas. I övrigt anmärkes,
att de i tullförfattningarna förekommande kvalifikationsfallen äro
så speciella, att de icke lämpligen kunna flyttas över till en allmän lag, och
alternativet att upptaga straffet för huvudbrottet i sistnämnda lag och straffen
för kvalifikationsfallen i andra författningar synes icke tilltalande.

Enligt de sakkunnigas mening bör bestämmelsen i motorfordonsförordningen
om straff för den som lämnar oriktig uppgift till automobilregistret
icke ändras.

Samma ståndpunkt intaga de sakkunniga i fråga om straffbestämmelserna
i 9 § förordningen angående skatt för hundar. Förseelserna äro här så
bagatellartade, att de icke böra behandlas på samma sätt som de brott, vilka
enligt de sakkunnigas förslag skola omfattas av skattestrafflagen.

Enligt de sakkunnigas mening skola ej heller straffbestämmelserna i lagen
om straff för olovlig varuinförsel samt lagen med särskilda bestämmelser
angående olovlig befattning med spritdrycker och vin överföras till skattestrafflagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

I remissyttrandena har endast i ett fåtal fall närmare behandlats vad de
sakkunniga i förevarande hänseende föreslagit.

Kontrollstyrelsen har framhållit, att i förordningen om varuskatt saknades
sådana bestämmelser om rätt för styrelsen att efter verkställd utredning fastställa
skattebelopp, som återfunnes i 8 § 2 morn. förordningen om accis å
margarin och vissa andra fettvaror samt 8 § 2 mom. förordningen örn skatt
å läskedrycker m. fl. författningar. Styrelsen hemställde därför, att förordningen
om varuskatt i detta sammanhang måtte kompletteras med föreskrift
om dylik rätt för styrelsen.

Majoriteten inom Stockholms rådhusrätt har uttalat, att det icke förelåge
något behov att skärpa de i nu gällande förordning om arvsskatt och gåvoskatt
intagna straffbestämmelserna.

Beträffande frågan om den omfattning, i vilken de i andra skatteförfatt-.Deparfmenfsningar
än taxeringsförordningen upptagna straffbestämmelserna böra överfö- chefRnras
till skattestrafflagen, ansluter jag mig till de sakkunnigas förslag; dock
torde till skattestrafflagen böra överföras jämväl straffbestämmelserna i 11 §
förordningen den 19 juni 1942 om trafikskatt. Vidare torde frågan om ändring
av kungörelserna med tillämpningsföreskrifter till förordningen angående
slaktdjursavgift respektive till förordningen örn nöjesskatt, vilka författningar
Kungl. Maj:t utfärdat utan riksdagens medverkan, tills vidare böra
anstå. Därest förslaget till skattestrafflag varder av riksdagen antaget, torde
Kungl. Maj:t — under förutsättning tillika att riksdagen icke har något att
däremot erinra — framdeles böra förordna örn sådana ändringar av de nyssnämnda
båda kungörelserna, att däri omförmälda deklarationsbrott komma
att bestraffas enligt skattestrafflagen.

I anslutning till den av de sakkunniga lämnade redogörelsen för innebörden
av de föreslagna författningsändringarna vill jag erinra om alt enligt departementsförslaget
systemet med normerade böter bibehållits samt att strafffrihet
föreslagits för den, som av egen drift beriktigar oriktig uppgift.

Ehuru bötesstraffet enligt departementsförslaget skall utgöras av normerade
böter torde likväl, på sätt de sakkunniga föreslagit, det i 12 § första
stycket förordningen angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte
av fondpapper stadgade normerade bötesstraffet —■ vilket straffstadgande
icke skall ersättas av skattestrafflagens bestämmelser — böra ersättas med
en straffskala upptagande dagsböter samt fängelse i högst sex månader. Vidtages
icke denna ändring, komma nämligen böterna för det i nyssnämnda
författningsrum upptagna, lindrigare brottet att utdömas efter en strängare
bötesskala än den, som enligt skattestrafflagen ifrågakommer för det uppsåtliga
falskdeklarationsbrottet.

I anledning av vad kontrollstyrelsen under remissbehandlingen anfört angående
förordningen örn varuskatt bar i departementsförslaget upptagits —
förutom de av de sakkunniga föreslagna ändringarna — jämväl förslag till
ändring av 7 § nämnda förordning. Efter vidtagandet av denna ändring torde

flilläng till riksdagens protokoll 19t3. 1 sami. Nr 110. fi

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

det klart framgå, att den kontrollstyrelsen tillagda befogenheten att genom
utmätning uttaga ogulden skatt avser icke blott skatt, som jämlikt den skattskyldiges
deklaration skall utgå, utan även sådant ytterligare skattebelopp,
som därutöver skall enligt styrelsens beslut erläggas. -— Enligt departementsförslaget
ha motsvarande ändringar vidtagits även i förordningen angående
avgift för smör, som användes för framställning av grädde.

Jämväl i fråga om vissa andra av de förut omnämnda författningarna avviker
departementsförslaget från vad de sakkunniga föreslagit. Sålunda föreslås
enligt departementsförslaget ändring — förutom av 8 § förordningen om
särskild skatt å bensin och motorsprit — jämväl av 3 § 3 mom. samma förordning.
Förslaget innebär att tillverkare, som enligt nu gällande bestämmelser
är skyldig inbetala skatt för under visst kvartal utlämnad bensin före
utgången av månaden närmast därefter, skall inom samma tid till kontrollstyrelsen
avgiva deklaration angående den under kvartalet utlämnade bensinen.
Genom denna ändring, vilken endast innebär fastställelse av den ordning
som enligt kontrollstyrelsens föreskrifter redan nu tillämpas, vinner
man dels en fastare utformning av förordningens materiella deklarationsbestämmelser,
dels ock en bättre anslutning mellan dessa bestämmelser och
skattestrafflagens straffbestämmelser.

Vidare avviker departementsförslaget från de sakkunnigas förslag i fråga
om förordningen angående tillverkning och beskattning av maltdrycker samt
förordningen om skatt å läskedrycker. I båda dessa författningar stadgas
(35 § respektive 17 §) att, örn tillverkares hustru eller husfolk eller i hans
arbete antagen person bryter mot förordningen eller mot föreskrift, som
meddelats med stöd av förordningen, tillverkaren är därför ansvarig liksom
vore förseelsen begången av honom själv, därest icke omständigheterna göra
det sannolikt att förseelsen skett utan hans vetskap och vilja. Denna bestämmelse
om husbondeansvar torde emellertid icke böra gälla med avseende å
sådana i författningarna omförmälda brott, som skola bestraffas enligt
skattestrafflagen. Såvitt angår dylika brott torde delaktighetsansvar icke böra
ifrågakomma i annan män än som följer av allmänna strafflagens delaktighetsregler.
I anledning härav innefattar departementsförslaget sådan ändring
av ifrågavarande paragrafer, att husbondeansvaret uttryckligen begränsas till
att gälla endast de förseelser, som alltjämt skola straffas enligt respektive förordning.

Slutligen ha vissa ändringar av redaktionell art vidtagits i de sakkunnigas
förslag.

Samtliga de nu ifrågavarande författningarna böra — i likhet med vad jag
föreslagit beträffande skattestrafflagen — träda i kraft den 1 juli 1943.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Departementschefens hemställan.

Av de i departementsförslaget ingående författningarna — vilka torde få
såsom bilaga1 fogas vid statsrådsprotokollet för denna dag — synes skattestrafflagen
vara av allmän kriminallags natur, varför lagrådet torde böra
höras över förslaget i denna del. Jag hemställer alltså, att lagrådets utlåtande
över det inom departementet upprättade förslaget till skattestrafflag
måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom
utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:
William Dickson. * i

1 De till denna bilaga hörande författningsförslagen ha här uteslutits, 1 den mån de äro likalydande
med de vid propositionen fogade förslagen. De sålunda uteslutna förslagen äro de som

i propositionen (sid. 1 och 2) redovisats under punkterna 3—4, 7—12 samt 16—19.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Bilaga.

Förslag

Ull

skattestrafflag.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Har någon till bouppteckning eller i deklaration, journal eller annan skriftlig
handling, som skall tjäna till ledning vid fastställande av skatt eller annan
allmän avgift, uppsåtligen lämnat oriktig uppgift, ägnad att lör honom eller
någon som han företräder leda till frihet från skatt eller avgift eller till uttagande
av för låg skatt eller avgift, dömes för skattebedrägeri till böter eller
fängelse eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, till straffarbete
i högst två år. Böterna skola bestämmas till högst fem gånger det belopp,
som genom den oriktiga uppgiften undandragits eller skulle hava undandragits
i händelse den oriktiga uppgiften blivit följd, dock minst etthundra
kronor.

Vid tillämpning av bestämmelserna i första stycket skall utdebiteringen
till kommunal inkomstskatt samt annan skatt, som utgöres i förhållande till
det antal skattekronor och skatteören som påförts den skattskyldige enligt
kommunalskattelagen, antagas utgöra tillhopa tio kronor för varje skattekrona.

9 «

* s Har

oriktig uppgift, varom i 1 § förmäles, icke lämnats uppsåtligen men
har den som lämnat uppgiften därvid gjort sig skyldig till grov vårdslöshet,
straffes med böter eller fängelse i högst sex månader. Böterna skola bestämmas
till högst hälften av vad i 1 § sägs, men likväl ej lägre än femtio
kronor.

3 §.

Straff enligt denna lag inträder icke för den, som av egen drift beriktigat
den oriktiga uppgiften.

4 §■

Är gärning, som avses i 1 eller 2 §, straffbelagd i annan lag än allmänna
strafflagen eller i särskild författning, skola bestämmelserna i denna lag icke
äga tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

5 §■

Har oriktig uppgift, som avses i 1 eller 2 §, lämnats till bouppteckning
efter den som är död, skall åtal anhängiggöras vid den allmänna underrätt,
där den döde skolat svara i mål som rörde hans person, eller, om behörig
domstol ej sålunda finnes, vid Stockholms rådhusrätt.

Därest den oriktiga uppgiften lämnats till ledning för taxering som verkställes
av beskattningsnämnd, skall åtal anställas vid allmänna underrätten
i den ort, där den skattskyldige taxerats eller skall taxeras med ledning av
uppgiften. Hava oriktiga uppgifter lämnats till ledning för taxering inom
olika orter må, vare sig uppgifterna avse samma eller skilda tider, åtal för
samtliga brott anställas vid allmänna underrätten i en av orterna.

I andra fall än ovan sägs skall åtal för brott, som avses i 1 eller 2 §, anhängiggöras
vid allmänna underrätten i den ort, där den brottsliga handlingen
företagits, dock att, om brottet fullbordats å annan ort, åtal för brottet
må upptagas även av allmänna underrätten i sistnämnda ort.

6 §•

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1943.

Förslag

till

förordning om ändring i vissa delar av taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379).

Härigenom förordnas, dels att 38 § 3 inom., 39 § 4 morn., 42 § 1 inom.,
49 § 4 morn., 141 § 1, 2, 4 och 5 moni., 142 och 143 §§ samt 144 § 1 och
2 mom. taxeringsförordningen den 28 september 1928* 1 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives, dels ock att till vardera av 17 och 22 §§ samma
förordning skall fogas ett nytt moment, betecknat 4 morn., av den lydelse
som för vardera paragrafen i det följande angives.

1 Senaste lydelse, se beträffande 38 § 3 morn., 39 § 4 morn., 49 § 4 morn., 141 § 1, 2, 4 och
5 morn., 142 §, 143 § 3—5 mom. och 144 § 1 mom. SFS 1935: 255 samt beträffande 143 §

1 mom. SFS 1938: 374. ''

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

17 §.

4 morn. Angående ansvar i vissa fall för lämnande av oriktig uppgift i
allmän fastighetsdeklaration eller i uppgift, varom i 3 mom. förmäles, stadgas
i 141 § 4 mom.

22 §.

4 mom. Angående ansvar i vissa fall för lämnande av oriktig uppgift i
särskild fastighetsdeklaration eller i uppgift, varom i 3 mom. förmäles, stadgas
i 141 § 4 mom.

38 §.

3 mom. Vid anmanings--- — anmaningen angivas. Härutöver skall

anmaningen innehålla underrättelse om postadressen för den, som utfärdat
anmaningen, ävensom om den påföljd, som underlåtenhet att hörsamma anmaningen
medför enligt 39 eller 40 § eller 141 § 2 mom.

39 §.

4 mom. Angående ansvar i vissa fall för underlåtenhet att efter anmaning
avlämna självdeklaration, så ock angående ansvar för underlåtenhet att göra
anmälan örn begagnande av anstånd med självdeklarations avlämnande jämlikt
36 § 1 mom. tredje stycket meddelas föreskrifter i 141 § 2 och 3 mom.

42 §.

1 mom. Envar, som---behörigen fullgöres.

Äga flera----i vinsten.

Örn ansvar för försummelse att behörigen fullgöra uppgiftsplikt enligt
detta morn. stadgas i 141 § 4 mom.

49 §.

4 mom. Angående ansvar i vissa fall för underlåtenhet att efter anmaning
avlämna virkesdeklaration, så ock angående ansvar för underlåtenhet att göra
anmälan örn begagnande av den jämlikt 48 § medgivna rätt att med virkesdeklarations
avlämnande njuta anstånd i enlighet med bestämmelserna i 36 §
1 mom. tredje stycket meddelas föreskrifter i 141 § 2 och 3 mom.

141 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

2 mom. Hörsammas ej anmaning att inkomma med självdeklaration eller
virkesdeklaration, som bort avgivas på grund av 26 § 1 mom. eller 43 §
1 morn., straffes den försumlige med dagsböter.

4 mom. Den som i allmän eller särskild fastighetsdeklaration eller i uppgift,
varom i 17 § 3 mom. eller 22 § 3 mom. förmäles, uppsåtligen eller av
grov vårdslöshet lämnat oriktig uppgift, ägnad att leda till för låg taxering,
straffes med dagsböter. Till enahanda straff dömes den som försummar att
behörigen fullgöra uppgiftsplikt enligt 42 § 1 eller 3 mom.

142 §.

Den, som ej behörigen fullgör vad honom enligt 18, 19, 23, 33 eller 34 §,
35 § 1 eller 2 morn., 40 a § 2 eller 3 morn., 42 § 2 morn., 42 § 4 mom. första
stycket eller 47 § åligger, skall, där ej försummelsen eljest är med straff belagd,
böta högst trehundra kronor. Vad nu sagts gälle ock om den, som ej
behörigen fullgör vad honom åligger jämlikt förordnande, som meddelats enligt
35 § 4 mom. eller 42 § 4 mom. andra stycket eller 42 § 5 mom.

143 §.

Därest landskamrerare på grund av anmälan från ordförande i taxeringsnämnd
eller eljest finner, att någon gjort sig skyldig till brott, som avses i

°° Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

skattestrafflagen, skall landskamrerare]} göra anmälan därom till vederbörande
åklagare.

144 §.

1 mom. Förseelse, som i 140 §, 141 §1,2 eller 4 mom. eller 142 § omförmäles,
åtalas vid allmän domstol.

2 mom. Där, i andra fall än i 143 § eller 1 mom. denna paragraf avses,
till följd av uraktlåtet fullgörande av de i denna förordning meddelade föreskrifter
eller av annan orsak fråga uppstår örn tillämpning av stadgat bötesansvar
eller förelagt vite, skall av vederbörande landskamrerare, ordförande
eller ledamot i beskattningsnämnd i första instans eller annan behörig person
anmälan därom göras hos länsstyrelsen, som har att, efter prövning av
härvid förekommande förhållanden, förordna om uttagande av de böter eller
vitén, vartill någon finnes hava gjort sig förfallen, samt vidtaga de åtgärder,
som anmäld försummelse eller utebliven verkställighet av vad i denna förordning
stadgas för övrigt kan påkalla.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943.

Förslag

lill

förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 6 november
1908 (nr 129) angående en särskild stämpelavgift vid
köp och byte av fondpapper.

Härigenom förordnas, dels att 16 § förordningen den 6 november 1908
angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper skall
upphöra att gälla, dels ock att 12, 15 och 17 §§ samma förordning1 skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 Senaste lydelse av 15 och 17 §§, se SFS 1933: 245.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

12 §.

Den, som enligt 4 eller 8 § är pliktig upprätta avräkningsnota över köp eller
byte av fondpapper, men underlåter att sådant fullgöra eller att förse upprättad
nota med föreskriven stämpel, straffes med dagsböter eller fängelse
i högst sex månader. Hade avräkningsnotan ej skolat förses med stämpel,
bote tio kronor.

Örn ansvar i vissa fall för den, som i avräkningsnota lämnat oriktig uppgift,
stadgas i skattestrafflagen.

15 §.

De i 12 § första stycket samt 13 och 14 §§ omförmälda förseelser åtalas av
allmän åklagare vid allmän domstol.

Varder kontrahent---avseende ålegat.

17 §.

Böter och vitén, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943.

Förslag

till

förordning angående ändring i vissa delar av förordningen
den 3 maj 1929 (nr 62) om särskild skatt å bensin
och motorsprit.

Härigenom förordnas, att 3 § 3 morn., 8 § 2 mom. och 11 § förordningen
den 3 maj 1929 örn särskild skatt å bensin och motorsprit1 skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

3 §■

3. Bensin, som tillverkats — — — till kontrollstyrelsen.

Bensin, som av —--från lagerplatsen.

Försummar tillverkare---äger föranstalta.

1 Senaste lydelse av 3 § 3 morn., se SFS 1939: 112.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

8 §•

2. Om ansvar i vissa fall för den, som lämnat oriktig uppgift i deklaration
eller annan handling som skall tjäna till ledning vid fastställande av skatt
å bensin, stadgas i skattestrafflagen.

11 §•

Förseelser, som omförmälas i 8 § 1 mom. och 9 §, skola åtalas av allmän
åklagare. Förseelse, varom i 10 § sägs, må ej åtalas av allmän åklagare, där
ej målsäganden angivit den till åtal.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 30 och 35 §§ förordningen den
15 december 1939 (nr 887) angående tillverkning och beskattning

av maltdrycker.

Härigenom förordnas, att 30 och 35 §§ förordningen den 15 december
1939 angående tillverkning och beskattning av maltdrycker skola erhålla följande
ändrade lydelse.

30 §.

Örn ansvar i vissa fall för den, som lämnat oriktig uppgift i forsedel, journal,
deklaration eller annan handling som skall tjäna till ledning vid fastställande
av skatt, stadgas i skattestrafflagen.

35 §.

Begär tillverkares hustru eller husfolk eller i hans arbete antagen person
förseelse, som avses i 29 § eller 31—34 §§, eller bryter någon av dem mot
föreskrift, som meddelats med stöd av denna förordning, vare tillverkaren
därför ansvarig, liksom vöre förseelsen begången av honom själv, därest icke
omständigheterna göra det sannolikt, att förseelsen skett utan hans vetskap
och vilja. Bryggeriföreståndare vare jämte tillverkaren och lika med denne
ansvarig för sådan förseelse.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 140.

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 13 och 17 §§ förordningen
den 22 december 1939 (nr 919) örn skatt å läskedrycker.

Härigenom förordnas, att 13 och 17 §§ förordningen den 22 december
1939 om skatt å läskedrycker skola erhålla följande ändrade lydelse.

13 §.

Om ansvar i vissa fall för den, som lämnat oriktig uppgift i journal, deklaration
eller annan handling som skall tjäna till ledning vid fastställande av
skatt, stadgas i skattestrafflagen.

17 §.

Begår tillverkares hustru eller husfolk eller i hans arbete antagen person
förseelse, som avses i 12 § eller 14—16 §§, eller bryter någon av dem mot
föreskrift, som meddelats med stöd av denna förordning, vare tillverkaren
därför ansvarig, liksom vore förseelsen begången av honom själv, därest icke
omständigheterna göra det sannolikt, att förseelsen skett utan hans vetskap
och vilja.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943-

Förslag

till

förordning om ändring^ vissa delar av förordningen den 21 juni
1940 (nr 621) angående avgift för smör, som användes för
framställning av grädde.

8 §•

Där så---till avsalu.

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

12 §.

Den, som utan anmälan, varom i 3 § sägs, eller i strid mot förbud, som
avses i 8 § första stycket, använder smör för framställning av grädde till
avsalu, straffes med dagsböter.

14 §.

Om ansvar i vissa fall för den, som lämnat oriktig uppgift i bok, deklaration
eller annan handling som skall tjäna till ledning vid fastställande av avgift,
stadgas i skattestrafflagen.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Bihang.

Förslag

till

lag om straff i vissa fall för undandragande av skatt m. m.

(skattestrafflag).

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

2 §•

Har oriktig uppgift, som i 1 § sägs, icke lämnats uppsåtligen, men har den
som lämnat uppgiften vid dess avgivande gjort sig skyldig till grov^ vårdslöshet,
straffes med dagsböter, ej under tio, eller fängelse i högst sex manader.

3 §•

Är någon delaktig i brott mot denna lag, straffes efter ty i 3 kap. allmänna
strafflagen för varje fall är stadgat.

4 §.

Vad i denna lag stadgas äger icke tillämpning å gärning, som annorstädes
än i allmänna strafflagen är med straff belagd.

5 §■

Åtal för brott mot denna lag skall, där den oriktiga uppgiften lämnats till
bouppteckning, anhängiggöras vid allmänna underrätten i den ort, där den
döde skolat svara i mål som rörde hans person, eller, om behörig domstol ej
sålunda finnes, vid Stockholms rådhusrätt. Har den oriktiga uppgiften lämnats
till ledning för taxering, skall åtal anhängiggöras vid allmänna underrätten
i taxeringsorten eller, örn oriktiga uppgifter lämnats till ledning för
taxering i olika taxeringsorler, vid allmänna underrätten i någon av dem.
Då i annat fall än nyss sagts uppgiften äger samband med rörelse eller verksamhet,
skall åtal anställas vid allmänna underrätten i den ort, där rörelsen
eller verksamheten bedrivits. I övriga fall må brott mot denna lag åtalas antingen
vid allmänna underrätten i den ort, där den brottsliga handlingen företagits,
eller, örn brottet fullbordats å ort inom annan allmän underrätts domvärjo,
vid sistnämnda underrätt.

6 §-

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

F ö r s 1 a g

till

förordning om ändring i vissa delar av taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379).

Härigenom förordnas, att 39 § 4 morn., 49 § 4 morn., 141 § 1 och 2 morn.,
142 och 143 §§ samt 144 § 1 och 2 mom. taxeringsförordningen den 28 september
1928 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

39 §.

4 morn. Angående ansvar för underlåtenhet att avlämna självdeklaration
eller att göra anmälan om begagnande av anstånd med självdeklarations avlamnande
jämlikt 36 § 1 mom. tredje stycket meddelas föreskrifter i 141 §.

49 §.

4 morn. Angående ansvar för underlåtenhet att avlämna virkesdeklaration
eller att göra anmälan örn begagnande av den jämlikt 48 § medgivna rätt att
med virkesdeklarations avlämnande njuta anstånd i enlighet med bestämmelserna
i 36 § 1 mom. tredje stycket meddelas föreskrifter i 141 §.

141 §.

1 morn. Har den, som enligt 26 § 1 mom. är pliktig avgiva självdeklaration,
underlåtit att inom föreskriven tid avlämna sådan deklaration, och har han
tillika till någon, som är skyldig att utan anmaning enligt 33 § eller efter
anmaning enligt 35 § 1 morn. meddela uppgift rörande till honom utbetalt
belopp eller för hans räkning innestående medel, lämnat oriktig upplysning
rörande namn eller andra förhållanden under sådana omständigheter, att
det kan antagas hava skett i syfte att försvåra uppgiftsskyldighetens behöriga
fullgörande, straffes med dagsböter, minst trettio.

^J?r. den,, som enligt 43 § 1 mom. är pliktig avgiva virkesdeklaration, underlåtit
att inom föreskriven tid avlämna sådan deklaration, och har han tilllika
till någon, som är skyldig att efter anmaning meddela uppgift rörande
honom enligt 47 §, lämnat oriktig upplysning rörande namn eller andra förhallanden
under sådana omständigheter, att det kan antagas hava skett i
syfte att försvåra uppgiftsskyldighetens behöriga fullgörande, straffes på sätt
i forsta stycket sägs.

2 morn. Hörsammas ej anmaning att inkomma med självdeklaration, som
bort avgivas pa grund av 26 § 1 morn., eller med virkesdeklaration, som bort
avgivas på grund av 43 § 1 morn., straffes den försumlige med dagsböter.

Har den, som först efter anmaning enligt 26 § 2 mom. eller 43 § 2 mom.
ar pliktig avgiva självdeklaration eller virkesdeklaration, underlåtit att hör -

143

374.

Senaste lydelse, se beträffande 39 § 4 morn., 49 § 4 morn., 141 § 1 och 2 morn., 142 S
§ o 5 mom. och 144 § 1 mom. SFS 1935:255 samt beträffande 143 § 1 mom. SFS 1938:

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

samma sådan anmaning, och efterkommer han icke heller förnyad anmaning,
straffes på sätt i första stycket sägs.

Straff för förseelse, som avses i detta moment, inträder icke, där för underlåtenheten
visas giltig ursäkt.

142 §.

Den, som ej behörigen fullgör vad honom enligt 18, 19, 23, 33 eller 34 §,
35 § 1 eller 2 morn., 40 a § 2 eller 3 morn., 42 § 2 morn., 42 § 4 mom. första
stycket eller 47 § åligger, skall, där ej försummelsen eljest är med straff belagd,
böta högst trehundra kronor. Vad nu sagts gäde ock om den, som ej
behörigen fullgör vad honom åligger jämlikt förordnande, som meddelats
enligt 35 § 4 mom. eller 42 § 4 morn. andra stycket eller 42 § 5 mom.

143 §.

Örn ansvar å den, som i självdeklaration eller virkesdeklaratioii eller till
sådan deklaration hörande handling eller i särskild uppgift angående renskötsel
eller i upplysning, som i 32 eller 46 § avses, uppsåtligen eller av grov
vårdslöshet lämnat oriktig uppgift, stadgas i skattestrafflagen.

Därest landskamrerare på grund av upplysningar från ordförande i taxeringsnämnd
eller eljest finner anledning antaga, att någon gjort sig skyldig
till brott, som .avses i första stycket, skall landskamreraren göra anmälan
härom till vederbörande allmänne åklagare.

144 §.

1 mom. Förseelse, som i 140 §, 141 § 1, 2 eller 4 morn. eller 142 § omför -mäles, åtalas vid allmän domstol.

Åtal jämlikt 141 § 1, 2 eller 4 mom. skall, då den deklarations- eller uppgiftsskyldige
här i riket har hemortskommun, anhänggiggöras vid den allmänna
underrätt, inom vars domvärjo hemortskommunen är belägen, och
eljest vid allmänna underrätten i den ort, där den taxering skall äga rum,
för vilken deklarationen, uppgiften eller upplysningen skolat ligga till grund.

Förseelse, som i 141 § 1, 2 eller 4 mom. eller 142 § sägs, är föremal för
allmänt åtal, men förseelse, som i 140 § omförmäles, må, däx den ej innefattar
tjänstefel, av allmän åklagare åtalas endast där målsägande angivit
densamma till åtal.

2 mom. Där, i andra fall än i 143 § eller 144 § 1 morn. avses, till följd av
uraktlåtet fullgörande av de i denna förordning meddelade föreskrifter eller
av annan orsak fråga uppstår om tillämpning av stadgat bötesansvar eller
förelagt vite, skall av vederbörande landskamrerare, ordförande eller ledamot
i beskattningsnämnd i första instans eller annan behörig person anmälan
därom göras hos länsstyrelsen, som har att, efter prövning av härvid
förekommande förhållanden, förordna om uttagande av de böter eller vitén,
vartill någon finnes hava gjort sig förfallen, samt vidtaga de åtgärder, som
anmäld ‘försummelse eller utebliven verkställighet av vad i denna förordning
stadgas för övrigt kan påkalla.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1943.

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj-.ts lagråd den 16 februari
1943.

Närvarande:

justitieråden Alsén,

Lind,

regeringsrådet Eklund,
justitierådet Ericsson.

Enligt lagrådet den 14 december 1942 tillhandakommet utdrag av protokoll
över finansärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet
den 4 december 1942, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
upprättat förslag till skattestrafflag.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Henning Nilsson.

Förslaget föranledde följande yttrande av lagrådet.

Vid övervägande av fragan örn den straffrättsliga behandlingen av oriktiga
uppgifter i deklaration, vilka leda eller kunna leda till undandragande av skatt
eller annan allmän avgift, och sammanförande till särskild lagstiftning av de
nu i olika författningar upptagna straffbestämmelserna inställer sig omedelbart
spörsmålet om karaktären av dessa brott och närmast deras förhållande
till likartade brottstyper inom den allmänna strafflagen. Naturligen bör härvid
beaktas den omarbetning av strafflagen som sedan några år pågår i syfte
att anpassa denna efter de med tiden ändrade förhållandena samt därav följande
omvärderingar och förskjutningar av brottsbegreppen.

De gärningar som behandlas i den föreslagna lagen kännetecknas enligt
1 och 2 §§ därav, att i deklaration till ledning vid fastställande av skatt eller
annan allmän avgift lämnas oriktig uppgift, uppsåtligen eller av grov vårdslöshet,
samt att denna uppgift är ägnad att för den skattskyldige leda till frihet
från skatt eller avgift eller till för låg sådan. I den mån dessa gärningar —
kallade skattedefraudationer — ske uppsåtligen, täckas de enligt ordalydelsen
av de brottsrekvisit som i strafflagen enligt dess nya lydelse uppställas för
bedrägeri eller för försök därtill. Bedrägeri straffas däremot ej som oaktsamhetsbrott.
Vid närmare analys framträda emellertid vissa karakteristiska
drag som giva defraudationsbrotten en särprägel. Detta gäller isynnerhet i
fråga örn de vanliga stats- och kommunalskatterna. Visserligen lämnas här

Kungl. Maj:ts proposition nr HO.

liksom vid verkligt bedrägeri en oriktig uppgift sorn, enligt vad deklaranten
inser, är ägnad att vilseleda den till vilken deklarationen avgives. Emellertid
avlämnas deklarationen till en myndighet, som har att med stöd av särskilda
kontrollanordningar granska uppgiften innan den lägges till grund för
skattens fastställande och som därvid äger viss prövningsrätt. Där den oriktiga
uppgiften leder till undandragande av skatt, kommer detta lätt att framstå
såsom föranlett av bristande effektivitet hos det kontrollförfarande som
det allmänna inrättat i eget intresse. Sambandet mellan den oriktiga uppgiften
och det ekonomiska resultatet ter sig med andra ord såsom mindre
omedelbart än vid verkligt bedrägeri och därmed ock den oriktiga uppgiften
såsom mindre förkastlig. I samma riktning verkar möjligen den omständigheten
att uppgiften ofta avser förhållanden som av ålder uppfattats såsom
undandragna inblick av utomstående. Men än vidare framträder en säregenhet
i fråga om själva tillvägagångssättet: att blott och bart förhålla det allmänna
en å välfången egendom tvångsvis lagd avgift betraktas icke på samma
sätt som att på annans bekostnad tillskansa sig dennes egendom. Ytterligare
en olikhet ligger däri, att den oriktiga uppgiften i många fall — bland
de lagförda de oftast förekommande — blott framkallar fara för undandragande,
i det att oriktigheten upptäckes innan den lett till för låg taxering. I
dessa fall skulle det således stanna vid försök till bedrägeri, vilket brott såsom
sådant straffbelädes hos oss först genom den vid fjolårets riksdag antagna
— av straffrättskommittén förberedda — lagstiftningen örn förmögenhetsbrott.
Dessa synpunkter och möjligen andra hava lett till att det oriktiga
fullgörandet av uppgiftsskyldigheten allmänt anses såsom väsensskilt
från bedrägeri i vanliga ekonomiska förhållanden. Oavsett huru med den
juridiska konstruktionen må förhålla sig, har i enlighet med den sålunda rådande
uppfattningen skattedefraudation såväl i vårt land som annorstädes
— vare sig straffbestämmelserna äro att finna i allmän strafflag eller inom
specialstraffrätten — bedömts mindre strängt än bedrägeri. I överensstämmelse
härmed har brottet utskilts till en självständig brottstyp med lägre
straff och särskilda straffbarhetsbetingelser, vanligen upptagen inom specialstraffrätten
och betraktad såsom ett brott mot sanningsplikten.

Utvecklingen har emellertid efter hand gått mot en strängare uppfattning
om defraudationsbrotten, och i detta avseende torde såsom under förarbetena
med rätta framhållits lagstiftningen kunna hava en viss moralbildande
verkan, om än på lång sikt. Med hänsyn härtill skulle det enligt lagrådets
mening ha varit till fördel, om hithörande gärningar kunnat inordnas
under något av brottsbegreppen i allmänna strafflagen. Redan genom gärningens
straffbeläggande i denna får brödet-en svårare prägel; dess beivran
framstår ock för åklagarmyndigheten såsom en mera angelägen uppgift.

Då de sakkunniga mot en dylik anordning framhålla — förutom viss meningsskiljaktighet
inom rättsteorien rörande defraudationsbrottens rättsliga
bedömande — att tiden ännu ej skulle vara mogen härför, utgå de från att
brotten vid ett överförande måste likställas med verkligt bedrägeri. Såsom
nyss påvisats är detta ingalunda självfallet. Utgångspunkten är densamma,

Bihang lill riksdagens protokoll 11)43. I sami. Nr Ilo. ‘

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

då de sakkunniga uttala farhågor att dessa gärningar i praktiken kunde
komma att bedömas såsom blott bedrägligt beteende eller då vissa lagstiftningssvårigheter
framhållas i fråga örn möjligheten att belägga dem med
straff örn de begås av oaktsamhet. Några särskilda grunder anföra de sakkunniga
icke för sin ställning till den vid överläggning med straffrättskommittén
jämväl övervägda möjligheten att behandla brotten såsom ett särskilt
slag av bedrägeri eller såsom osann utsaga enligt ett preliminärt kommittéutkast
till ändringar i strafflagen; de sakkunniga nämna allenast att de vid
överläggningarna kommit till den uppfattningen att dessa brott borde, åtminstone
tillsvidare, bibehålla sin karaktär av brott utanför allmänna strafflagen.
De skäl som de sakkunniga i övrigt anfört mot brottens behandling
i allmänna strafflagen — nämligen att straffen för överträdelse av de olika
författningarna med hänsyn till brottens inbördes olikartade natur svårligen
skulle kunna överlag inpassas under en och samma straffskala samt att, ehuru
ett överförande skedde, åtskilliga andra straffbestämmelser alltjämt komme
att kvarstå i specialförfattningarna — torde i det stora hela med ej mindre
fog kunna åberopas emot den lösning de sakkunniga föreslagit.

i enlighet med sin uppfattning att defraudationsbrotten böra behandlas
utanför allmänna strafflagen hava de sakkunniga valt den vägen att i en
särskild skattestrafflag sammanföra de nu i olika specialförfattningar spridda
bestämmelserna örn straff för oriktig deklaration. En lösning efter sådana
linjer kan i och för sig betecknas såsom väl funnen. Vid utformningen av en
dylik lag synes den ledande grundtanken böra vara, å ena sidan att i princip
däri upptagas bestämmelser endast i den mån de anses böra avvika från
allmänna strafflagens stadganden, å andra sidan att till den gemensamma
skattestraffrättsliga behandlingen hänföras om möjligt samtliga de brott,
såväl grövre som ringare, vilka naturligt höra samman och förty böra behandlas
efter enhetliga grunder. Denna grundtanke har emellertid icke i
allo följts. I skattestrafflagen hava sålunda upptagits endast sådana bestämmelser
som skulle ifrågakomma vid ett överförande till allmänna strafflagen.
Men även med den läggning som givits åt förslaget hava betydande svårigheter
mött vid utformandet, delvis av beskaffenhet att icke kunna övervinnas.
Omfattande rättsområden hava sålunda måst lämnas utanför lagen,
främst allt som rörer tull- och andra införselavgifter samt den allmänna stämpelavgiften.
Under lagen skulle t. ex. icke falla ett så allvarligt defraudationsbrott
som att säljare och köpare av fast egendom eller fartyg i skriftlig förklaring
på heder och samvete lämna oriktig uppgift angående köpeskillingen
och därigenom föranleda, att stämpelavgift å fånget icke blir erlagd med
behörigt belopp; brottet bleve alltjämt belagt med allenast böter. Det eftersträvade
målet att vinna likställighet i straffrättsligt hänseende skulle beträffande
vissa av brotten bliva än mera avlägset, och den osäkerhet som redan
föreligger i fråga om tillämpligheten av allmän strafflag vid sidan av specialstraffrätten
komme att ytterligare ökas. Därest, såsom kan väntas, en allmän
föreskrift örn straff för osann försäkran kommer att införas i allmänna strafflagen,
skulle denna osäkerhet bliva särskilt framträdande. Avskiljandet från

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

lagens tillämplighetsområde av vissa brott har vidare icke kunnat ske efter en
gemensam, i sakens natur grundad noimi; i stället har den metoden kommit
till användning, att en straffbestämmelse i viss specialförfattning, som av en
eller annan anledning ansetts icke kunna inordnas under lagen, helt enkelt
fått kvarstå, medan i skattestrafflagen upptagits ett stadgande av innebörd,
att om gärningen vore straffbelagd i särskild författning, lagen icke skulle äga
tillämpning, och detta ehuru gärningen enligt ordalagen omfattas av den där
givna brottsbeskrivningen. En klar avgränsning har ej heller kunnat genomföras
i fråga örn de deklarationer och andra däremot svarande handlingar som
ansetts böra falla under lagen; krav på att handlingen skall vara underskriven
har icke kunnat uppställas, än mindre att handlingen skall innefatta en försäkran,
vare sig bekräftad på heder och samvete eller ej. Straff för lämnande
av oriktig uppgift i fastighetsdeklaration har, ehuru förfarandet begreppsenligt
är detsamma som vid övriga deklarationsbrott örn ock av lindrigare beskaffenhet,
icke upptagits i skattestrafflagen. Slutligen hava straffbestämmelser
i fråga örn underlåtenhet att avgiva deklaration eller annan försäkran
lämnats utanför skattestrafflagen. För fall då uppenbar avsikt att undandraga
skatt föreligger, står dock sådan underlåtenhet defraudationsbrotten nära.
Härtill kommer den praktiska olägenheten av att genom underlåtenhetsbrottens
straffbeläggande även framdeles i de särskilda författningarna straff för
överträdelse av en och samma författning skulle komma att i stor utsträckning
finnas på två håll. Även om de ofullkomligheter, med vilka förslaget i
anmärkta hänseenden enligt lagrådets mening sålunda är behäftat, till en
viss grad kunna undanröjas, äro dock de brister som komma att kvarstå icke
utan betydelse.

Jämväl andra omständigheter tala för att delta lagstiftningsärende blir
föremål för ytterligare utredning. Frågan om sammanförande av de straffrättsliga
bestämmelserna på ett enstaka område till särskild lagstiftning har
såtillvida allmännare räckvidd, att den lösning som här ifrågakommer kan
bliva mer eller mindre bestämmande för de grunder, efter vilka en reglering
av straffbestämmelserna på andra områden lämpligen bör ske (jfr sammanförande
av straffbestämmelserna i vägtrafikstadgan, motorfordonsförordningen,
förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik och lagen örn straff
för vissa brott vid förande av motorfordon samt av bestämmelserna angående
straff och annan påföljd vid överträdelse av ransoneringsförfatlning). Med
hänsyn härtill måste det framstå såsom önskvärt, att ett övervägande i vidare
sammanhang sker av hithörande problem, därvid riktlinjer för behandlingen
av specialstraffrätten på olika områden kunde till sina huvuddrag
fastställas.

En annan erinran av allmän natur som leder i samma riktning är, att upptagandet
nu till en genomgripande legislativ behandling av defraudationsbrolten
framstår såsom mindre lämpligt ur den synpunkten, att förslag till
lagstiftning örn brott i allmänhet mot sanningsplikten snart lärer vara att
emotse. I sitt förslag till lagstiftning örn förmögenhetsbrott hade sålunda
straffrättskommittén upptagit en allmän straffbestämmelse i fråga om utfär -

100

Kungl. Majlis proposition nr 140.

dande av handling med osant innehåll, så kallad intellektuell förfalskning,
vilket förfarande i vår rätt endast för vissa fall belägges med straff. Denna
bestämmelse kom emellertid icke att inflyta i strafflagen, i det att ändringar
av mera principiell räckvidd på förfalskningsbrottens område ansågos böra
uppskjutas till den fullständiga revision av lagstiftningen om dessa brott
som redan var under behandling av kommittén och som snart kunde förväntas
komma att ske (propositionen nr 4 till 1942 års riksdag s. 72). I det
sålunda väntade betänkandet torde komma att framläggas förslag till lagstiftning
om brott mot staten och allmänheten, och kommittén lärer hava
under övervägande att däri upptaga straff för den som i skriftlig utsaga, som
jämlikt lag eller författning avgives på heder och samvete, lämnar osann
uppgift eller förtiger sanningen, evad det sker uppsåtligen eller av grov oaktsamhet.
Därjämte överväges föreskrift av innebörd att den brottslige må förpliktas
att till kronan utgiva vinning av brott. Under nyssnämnda brottsbeskrivning
torde rymmas eller kunna rymmas samtliga de deklarationsbrott
som avses skola bestraffas enligt skattes traff lagen Då, såsom i det föregående
nämnts, i denna böra intagas bestämmelser allenast i den mån de avvika
från de i allmänna strafflagen lämnade, särskilt med avseende å brottsbeskrivningar
och rättsverkningar, måste det te sig naturligast att avvakta resultatet
av omarbetningen av strafflagen i denna del. Frågor angående brottsbeskrivningens
innehåll och avfattning, straffets art och storlek, förhållandet
till bedrägeri, där den osanna försäkran lett till sådant (jfr 21 kap. 3 §
strafflagen i dess nya lydelse angående förhållandet mellan bedrägeri och
förfalskning), samt den ekonomiska påföljden av brottet äro spörsmål avomedelbar
betydelse för den närmare utformningen av skattestrafflagen.
Frågan om oriktig deklaration i förening med intellektuell handlingsförfalskning
kräver ock sin lösning.

Med hänsyn till vad sålunda ur olika synpunkter anförts och vid granskningen
av förslaget i övrigt framkommit anser lagrådet för sin del, att ett
förslag till sådan omläggning av bestämmelserna på detta område som här är
i fråga icke nu bör framläggas, i allt fall icke med mindre olägenheterna avett
uppskov med lagstiftningen äro särskilt framträdande. Vad i ärendet förekommit
giver näppeligen stöd för att så skulle vara fallet. Något verkligt
behov av skärpt ingripande har, såsom även de sakkunniga funnit, framträtt
endast beträffande de vanliga stats- och kommunalskatterna. Strävandena torde
därför utan olägenhet kunna tillsvidare inskränkas till att söka träffa tillfredsställande
anordningar på detta avgränsade men ur finansiell synpunkt
desto betydelsefullare område. Utredningen rörande hithörande deklarationsbrott
visar att en i hög grad bidragande orsak till svårigheterna att komma tillrätta
med brottsligheten på detta område är den jämförelsevis ringa omfattning,
vari den beivras. Då så är fallet, torde det till viss grad mindre komma
an på storleken av straffen än att använda dem som finnas. Till avhjälpande
av vad härutinnan brister föreslås enligt remissprotokollet vissa åtgärder.
Dessa äro sådana att de kunna omedelbart företagas. Vidare lärer hinder
icke föreligga att utan tidsutdräkt genomföra skärpning av bötesstraffet

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

101

ävensom införa frihetsstraff i den utsträckning som finnes påkallad för att
skänka nödig effekt åt ingripandet. Dessa ändringar kunna vidtagas inom
taxeringsförordningens ram. Träffas nu nämnda åtgärder, torde i huvudsak
vinnas vad med förslaget främst åsyftas.

Därest, enligt vad lagrådet alltså förordar, ett uppskov med lagstiftningsärendets
slutliga behandling kommer till stånd, kan i samband med det
fortsatta arbetet inom straffrättskommittén tagas under övervägande, huruvida
icke — såsom ur förut berörda synpunkter vore önskvärt — de egentliga
defraudationsbrotten borde behandlas i allmänna strafflagen.

För den händelse vad lagrådet sålunda anfört icke skulle vinna beaktande
utan förslaget finnes böra läggas iill grund för lagstiftning i ämnet, har lagrådet
företagit en granskning av det närmare innehållet i förslagets olika
paragrafer.

1 och 2 §§.

Enligt förslaget skall straffet för oriktig deklaration även framdeles i första
hand vara böter. Härvid skall, såsom för närvarande är förhållandet beträffande
taxeringsförordningen och flertalet av övriga hithörande författningar,
systemet med normerade böter komma till användning; de sakkunnigas
förslag om övergång till dagsbotssystemet har avvisats. I likhet med departementschefen
anser lagrådet att på ifrågavarande begränsade brotteområde
de normerade böterna äro att föredraga framför dagsböter. Det för deklarationsbrotten
typiska är att de lia sin grund i snikenhet. Lagstiftningen bör
därför taga sikte på just det sinnelag som föranlett brottet och välja en
härför särskilt lämpad påföljd. Detta tillgodoses bäst därigenom att den skyldige
-— förutom att han går miste om den åsyftade vinningen —- drabbas av
en kännbar ekonomisk förlust. Till förmån för dagsbotssystemet talar visserligen
att vid tillämpning av detta system brottets svårhetsgrad kommer till
otvetydigt uttryck i bötesdomen. Att så ej kan ske vid normerade böter
är dock här i viss mån av mindre betydelse, i det att merendels svårhetsgraden
hos förevarande brott i högre grad än vid förmögenhetsbrotten i allmänhet
står i ett mera omedelbart förhållande till det ekonomiska resultat, varpå
brottet är inriktat. Avgörande är emellertid enligt lagrådets mening att
en övergång till dagsbotssystemet —- i och för sig visserligen önskvärd —
otvivelaktigt skulle komma att i regel innebära en strafflindring och således
ur allmänpreventiv synpunkt verka i en riktning, motsatt den med reformen
avsedda.

De olägenheter som på olika håll ansetts förbundna med en straffskala,
upptagande såväl normerade böter som frihetsstraff, har lagrådet funnit kunna
undanröjas genom att, på sätt i det följande närmare skall utvecklas, möjlighet
öppnas för domstolen att jämte frihetsstraff ådöma särskild straffskatt.
Väl kunde ifrågakomma att låta straffskatten gälla jämväl vid sidan
av böter och därvid övergå till dagsbotssystemet. Detta har emellertid av olika
skäl ansetts i lagstiftningsärendets läge icke nu böra ske; framförallt sy -

102

Kungl. Majlis proposition nr 140.

nes ett system som i och för sig visat sig väl fylla sin uppgift icke utan starka
skäl böra utbytas mot ett oprövat.

Förslaget överensstämmer med gällande rätt även därutinnan att allenast
maximum för böterna är satt i förhållande till det undandragna
skattebeloppet, varemot minimum är absolut bestämt. Enligt förslaget
skola sålunda böterna för uppsåtlig! oriktig deklaration utgå efter
en skala, där lägsta böterna äro etthundra kronor och de högsta fem
gånger det undandragna skattebeloppet. För oriktig uppgift som lämnats av
grov vårdslöshet äro böterna högst hälften av vad nu sagts. Mot den föreslagna
höjningen av de absoluta minima — i laxeringsförordningen från 50
till 100 kronor och från 25 till 50 kronor — synes för normalfallen intet
vara att erinra. Till behovet av en jämkningsregel för ringare fall återkommer
lagrådet.

Enligt lagrådets mening måste det betecknas som en brist att det icke finnes
även ett relativt bestämt minimum. Den äldsta bestämmelsen örn straff
för oriktig uppgift till ledning för taxering (1902 års inkomstskatteförordning)
upptog jämväl ett sådant, i det att straffet utgjorde 4—10 gånger det
undandragna skattebeloppet, dock minst 25 kronor. Vid framläggandet av
förslag till 1910 års taxeringsförordning — däri stadgades böter från och
med 25 till och med 1,000 kronor, vilka i händelse av för låg taxering finge
förhöjas med högst fem gånger det undandragna skattebeloppet -— framhöll
departementschefen, att böterna syntes honom i angivna fall icke böra annat
än möjligen undantagsvis sättas lägre än till det undandragna skattebeloppet,
men väl i regel högre. Frånvaron i flertalet författningar av uttryckligt stadgande
om relativt minimum, sammanställt med domstolarnas benägenhet att
i normalfallen utmäta straff i närheten av minimum, har medfört att, såsom
framgår av den till grund för förslaget liggande utredningen, exempel ej saknas
på att böterna bestämts, enligt taxeringsförordningen till mindre än hälften
av undandraget skattebelopp och enligt specialförfattningar till endast
ett fåtal procent därav. Det senare förhållandet kan måhända till någon del
förklaras därav att domstolen haft att tillika förplikta den dömde att erlägga
den undandragna skatten. Med hänsyn till vad sålunda anförts och då införandet
av ett relativt minimum lärer leda till en jämnare straffmätning, vill
lagrådet förorda, att för normalfallen ett sådant upptages i bötesskalan. Detta
torde lämpligen böra sättas till det belopp som undandragits eller kunde
hava undandragits.

Den skärpning av bötesstraffet som ligger däri, alt vid bestämmandet av
böterna hänsyn skall tagas jämväl till undandragen kommunalskatt (1 §
andra stycket), kommer vid bifall till lagrådets förslag om ett relativt minimum
att framträda även i detta avseende. Häremot synes intet vara att
erinra.

Ett fastställande av bötesminimum till ett jämförelsevis högt belopp erbjuder
särskilda svårigheter vid en lagstiftning, vilken såsom denna spänner
över hela det skatterättsliga området, från de vanliga stats- och kommunal -

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

103

skatterna till exempelvis bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter
samt — med den omfattning förslaget enligt lagrådets mening bör
få — bland andra hundskatten. Behovet av en jämkningsregel såvitt avser de
absoluta minima —- 100 kronor och 50 kronor — gör sig omedelbart gällande;
elt undandragande av sådan specialskatt, som merendels utgår med ett eller
annat tiotal kronor, bör rimligen icke med nödvändighet medföra ett straff av
nu angiven storleksordning. Men även i fråga örn det relativa minimum torde
behovet av en jämkningsregel understundom framträda. Så t. ex. lärer på
de speciella skatternas eller avgifternas område ett fel i en uppgift kunna vara
av den beskaffenhet, att förseelsen icke står i rimligt förhållande till straffet,
lägst det undandragna skattebeloppet eller hälften därav. Också i vad
angår stats- och kommunalskatterna torde undantagsvis det relativa minimum
kunna framstå såsom obilligt, nämligen då felet i deklarationen är helt
obetydligt och skattesatsen vid det inkomstläge, varom är fråga, jämförelsevis
hög. Vanskligt är att i lagtexten så avgränsa regelns tillämplighetsområde,
att den icke kommer till användning i andra fall än dem för vilka den
är avsedd och påkallad. Närmast till hands kunde synas ligga att såsom
förutsättning för tillämpligheten angiva, att brottet vore ringa och såsom exempel
på omständigheter som vore härför utmärkande angiva skattens speciella
natur och/eller ringa belopp eller deklarationens obetydliga felaktighet.
Exemplen, så avfattade, äro emellertid delvis något missledande och i övrigt
icke helt rättvisande. Med hänsyn härtill och då det knappast är möjligt att
medelst konkreta exempel på ett mera träffande sätt angiva de skiftande förhållanden,
för vilka regeln må bringas i tillämpning, vill lagrådet förorda att
i förslaget upptages ett stadgande av allenast det innehåll, att i ringare fall
lägsta bötesbeloppet må jämkas.

Vad härefter angår frågan huruvida urbota straff allmänt bör stadgas på
hithörande område må lill en början erinras, att enligt vissa specialförfattningar
om tillverkningsskatt samt örn varuskatt och trafikskatt fängelse intill
sex månader redan nu må ådömas, då omständigheterna äro synnerligen
försvårande. Med hänsyn till de uppenbara missförhållanden som äro rådande
i avseende å uppgiftsskyldighetens fullgörande i fråga örn de vanliga skatterna
lärer det vara ofrånkomligt att beträffande dem —- och därmed ock
naturligen för hela rättsområdet — i straffskalan inrymma fängelse, för åtminstone
de svårare fallen upp till dess maximum, två år. Förutom den allmänpreventiva
verkan tillvaron av ett stadgande örn frihetsstraff uppenbarligen
äger måste förekomsten av ett sådant antagas bidraga till bättre insikt
örn ifrågavarande brotts allvarliga karaktär.

Frågan huruvida även straffarbete, såsom enligt förslaget, bör ifrågakomma
är mera tvivelaktig. Meningarna därom hava gått mycket isär. Redan
de sakkunniga funno frågan kunna vara tveksam men ansågo alt, då fängelsestraffet
icke borde förbehållas de fall då (synnerligen) försvårande omständigheter
förelåge, jämväl straffarbete borde ingå i straffskalan; att straffet
därigenom skulle bliva för . trängt avvisades under hänvisning till de fö -

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

reslagna, numera genomförda ändringarna i strafflagens bedrägerikapitel.
Vid biträdandet av de sakkunnigas förslag lade departementschefen huvudvikten
vid sistnämnda synpunkt under framhållande, att det uppsåtliga falsk -deklarationsbrottet vore ett nied bedrägeri likartat förfarande. Av de myndigheter,
som i huvudsak lämnat förslaget utan anmärkning, hava flera icke
direkt uttalat sig i frågan. I åtskilliga andra yttranden har förslaget på denna
punkt blivit föremål för erinringar av skiftande natur. Vissa myndigheter hava
sålunda funnit sig icke övertygade om nödvändigheten av ett så strängt
straff, därvid tillika framhållits att den ifrågasatta straffskärpningen — på
en gång från böter till straffarbete — knappast stöde i överensstämmelse nied
den varsamhet som borde iakttagas vid varje omvärdering i straffrättsligt
hänseende. Allmänt har understrukits angelägenheten att för vinnande av
den med straffskärpningen åsyftade verkan skärpningen uppbäres av det
allmänna rättsmedvetandet; att så här skulle vara förhållandet har ifrågasatts.
Det har även gjorts gällande, att för en viss återhållsamhet talar den
—- i viss mån oundvikliga — bristande effektivitet i kontrollen, som har till
följd att endast ett mindre antal fall lagföres, medan flertalet undgår varje
påföljd. Straff skärpningens inverkan på preskriptionstiden har synts icke
böra få tillmätas betydelse (jfr propositionen nr 4 till 1942 års riksdag angående
lagstiftningen om förmögenhetsbrott s. 52). Framhållits har slutligen,
att vid 1935 års riksdag genom proposition framlagt förslag om straffskärpning
för oriktig deklaration icke gått längre än till införande i straffskalan
av fängelse högst sex månader men att detta förslag icke vann riksdagens
godkännande.

Det synes lagrådet icke kunna förnekas, att i vissa fall av falsk deklaration
enligt taxeringsförordningen straffarbete kunde vara den lämpliga reaktionen.
Även på vissa specialskatteområden, där deklaranten-köpmannen närmast
intager ställning av uppbördsman åt staten i fråga örn vissa konsumtionsskatter,
kan falsk deklaration representera en brottstyp som står de allmänna
förmögenhetsbrotten nära. Men i dessa undantagsfall torde, där ej
tillika föreligger sådan brottslighet att jämväl allmänna strafflagen blir tilllämplig,
ett längre fängelsestraff helt säkert visa sig tillfyllest. Till förmån för
straffarbetes upptagande i straffskalan talar vidare sannolikheten för att
denna straffart är ägnad att i högre grad än fängelsestraffet bibringa allmänheten
en riktigare uppfattning om brottet; dess infamerande natur
skulle redan i straffbudet tydligt framstå. Men här hotar enligt lagrådets
mening även en fara. En i förhållande till rådande uppfattning om ett brotts
karaktär alltför sträng påföljd kan medföra, att det allmänna rättsmedvetandet
ej följer med, att lagen följaktligen framstår såsom obillig och därför måhända
ej alltid bringas i tillämpning samt att sålunda aktningen för lagen
förringas och den med straffskärpningen avsedda verkan förbytes i sin motsats.
I föreliggande fall är faran så mycket större som under de rådande tiderna
lagen lätteligen kan få sken av en slags kristidslag med alla därav följande
olägenheter. En riktig avvägning av skälen för och emot är vansklig.
Goda grunder synas emellertid föreligga att avvakta — förutom verkningarna

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

105

av övriga föreslagna åtgärder — resultatet utav den ej obetydliga höjningen av
straffet från böter till, i svåraste fall, fängelse två år. Straffhotets avhållande
verkan torde endast i ringa grad påverkas av att i lagen upptages ett mycket
högt maximistraff, som kan antagas bliva tillämpat endast i särskilt grova
brottsfall. Angelägnare är att straffskalan så utformas, att de talrika mera
vanliga fallen drabbas av en kännbar påföljd inom gränsen för vad som må
uppfattas såsom skäligt. Därest, på sätt lagrådet ämnar föreslå, vid bedömande
av brottets svårhetsgrad skall kunna tagas i betraktande om deklaranten tidigare
undandragit skatt i större omfattning och domstolen skall äga ådöma
straffskatt, inträder en ytterligare skärpning i straffreaktionen av helt visst
stor praktisk betydelse. I den mån behov av ändring i preskriptionstiden må
hava gjort sig gällande på grund av svårigheter att före dennas utgång medhinna
nödig utredning för åtals väckande lärer detta behov kunna förväntas
bliva mindre sedan en förbättrad taxeringsorganisation i förening med en effektivare
skattekontroll blivit genomförd. Att tillgodose ett önskemål örn
en utsträckt preskriptionstid genom en i sig ej erforderlig straffhöjning
lärer naturligen icke kunna ifrågakomma. Med beaktande av samtliga pa
frågan inverkande omständigheter — jämväl vikten att ej minst i tider som
dessa intet underlåtes som kan antagas bidraga till att upprätthålla samhällssolidariteten
— har lagrådet stannat för att tillråda, att straffarbete ej
upptages i straffskalan utan att som övre gräns fastställes fängelse.

Vad härefter angår fängelsestraffets närmare utformning synes det lagrådet
önskvärt att, såsom skett beträffande vissa förmögenhetsbrott enligt strafflagen
i dess nya lydelse och jämväl i fråga om vissa specialförfattningar, brotten såtillvida
graderas efter brottsfallets svårhet, att strängare straff stadgas därest
brottet är att anse som grovt (1942 års lag om straff för överträdelser av vissa
ransoneringsförfattningar och samma års prisregleringslag; se ock lagrådets
utlåtande över förslaget till förstnämnda lag i proposition nr 172 s. 29). Såsom
exempel på omständigheter som i allmänhet komma brottet att framsta
såsom grovt torde kunna anföras och i lagen jämväl böra upptagas, att brottet
avsett undandragande av skatt till betydande belopp eller att vilseledande
bokföring eller eljest oriktig handling begagnats. Da vilseledande bokföring
såsom sådan (.jfr annorlunda såsom gäldenärsbrott) icke och utfärdande av
enskild handling med oriktigt innehåll endast undantagsvis är stratfbelagt hos
oss, böra dessa förfaranden i det avseende varom här är fråga upptagas som
omständigheter av straffskärpande verkan. Detta bör däremot ej ifrågakomma
beträffande falsk handling. I konkurrens mellan förfalskning enligt 12
kap. strafflagen och falsk deklaration lärer nämligen brottsligheten icke kunna
anses vara uttömmande beslraffad enlig! förevarande lag utan torde jämväl
förfalskningskapitlet i strafflagen böra tillämpas. Därest enligt straffrättskommitténs
väntade förslag straff må komma att stadgas för intellektuell
handlingsförfalskning, torde jämväl i dylikt fall fråga uppkomma örn förhållandet
mellan allmänna strafflagen och skaltestratilagen, ett spörsmål
vartill nu icke kan tagas ställning.

ölöver de omständigheter vid bråtet, som nu angivils, lorde böra upptagas

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

ett förhållande som rörer gärningsmannens person, nämligen om han tidigaie,
efter vad uppenbart är, gjort sig skyldig till gärning som i lagen avses
och därigenom undandragit eller kunde hava undandragit skatt i större omfattning.
Väl tillägges straffskärpande verkan i allmänhet endast återfall i
brott i teknisk mening. Men på förevarande brottsområde — liksom i fråga

om yrkesmässigt eller vanemässigt förfarande på vissa andra områden _

synes en utvidgning vara särskilt påkallad och väl försvarlig, i allt fall då
såsom lagrådet föreslår tillika uppställes den betingelsen att gärningen avsett
undandragande av skatt i större omfattning.

Endast för de grova brottsfallen synes fängelsestraff intill två år böra ifrågakomma.
För övriga fall lärer det däremot ej vara erforderligt sätta straffet
högre än till fängelse i sex månader.

Lagrådet förordar alltså att förslaget i avseende å fängelsestraffets utformning
såvitt gäller de uppsåtliga brotten ändras i enlighet med vad nu anförts.

För oriktig uppgift som lämnas av grov vårdslöshet skall enligt förslaget
kunna jämte böter ådömas fängelse högst sex månader. Straffskärpningen
har ansetts särskilt önskvärd med hänsyn till den många gånger svårbestämda
gränsen mellan uppsåtlig! deklarationsbrott och sådant brott som begåtts
av grov vårdslöshet. Ehuru enligt lagrådets mening visst fog ej saknas för de
erinringar, som framställts mot förslaget i denna del, anser lagrådet det likväl
ur allmänpreventiv synpunkt vara erforderligt med ett kortvarigt frihetsstraff.
I anslutning till vad som föreslagits beträffande de uppsåtliga brotten
bör emellertid detta straff endast gälla de svåraste fallen. Tydligen bör ett
för det uppsatliga brottet avsett straff ej ifrågakomma för fall att uppsåt ej
kan ledas i bevis. Lagrådet förordar alltså, att för vårdslöshetsfallen fängelse
högst sex månader bör stadgas allenast då brottet är att anse som grovt.

Såsom förut nämnts är böteslatituden för vårdslöshetsbrottet hälften av
vad som stadgats för det uppsåtliga. För de grova fallen skulle detta innebära
ett sprang i straffskalan fran böter tva och en halv gånger det undandragna
beloppet till fängelse. Då anledning härtill saknas och detta måhända ej heller
avsetts, föreslår lagrådet att skalan fullständigas härutinnan.

Den för de uppsåtliga brotten förordade jämkningsregeln bör naturligen
gälla även för vårdslöshetsfallen.

I överensstämmelse med terminologien i den nya lagstiftningen örn förmögenhetsbrott
torde ordet »vårdslöshet» lämpligen kunna utbytas mot »oaktsamhet».

I anslutning till vad lagrådet i det föregående anfört om deklarationsbrottens
natur och den rådande, ur vissa synpunkter förklarliga uppfattningen
örn dessa förordar lagrådet, att de uppsåtliga brotten måtte benämnas — i
stället för såsom föreslagits skattebedrägeri — falskdeklaration. I sådant fall
skulle vardslöshetsbrotten med fördel kunna betecknas vårdslös deklaration.

På grund av det anförda får lagrådet — under förutsättning att en särskild
skattestrafflag anses nu böra komma till stånd — hemställa, att sträf -

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

107

fen för de egentliga deklarationsbrotten måtte upptagas i lagens tre första
paragrafer, för de uppsåtliga brotten i 1 och 2 §§ samt för vårdslöshetsbrotten
i 3 §, a 11 i 1 § dels straffet för falskdeklaration bestämmes till böter
från och med en till och med fem gånger det belopp som genom den oriktiga
uppgiften undandragits eller, örn uppgiften följts, skulle hava undandragits,
dock minst etthundra kronor, eller till fängelse i högst sex månader, dels
ock föreskrives att i ringare fall lägsta bötesbeloppet må jämkas, a 11 i 2 §
stadgas dels att, örn falskdeklaration med hänsyn till omständigheterna är
att anse som grov, skall för grov falskdeklaration dömas till fängelse, dels
att vid bedömande huruvida brottet är grovt särskilt skall beaktas om det
avsett undandragande av skatt till betydande belopp eller om vilseledande
bokföring eller eljest oriktig handling begagnats, dels att i betraktande ock
skall komma örn gärningsmannen tidigare enligt laga kraftvunnet utslag eller
eljest, efter vad uppenbart är, gjort sig skyldig till gärning som i lagen avses
och därigenom undandragit eller kunde hava undandragit skatt i större omfattning,
samt att i 3 § stadgas att, om någon av grov oaktsamhet begår
gärning som förut är sagd, straffes för vårdslös deklaration med böter till
hälften av vad i 1 § sägs och att, då brottet är grovt, straffet bestämmes efter
ty i 1 § är stadgat.

Innehållet i förslagets 1 § andra stycke — med den utvidgning som löranledes
av lagrådets förslag örn särskild straffskatt och efter redaktionell
omarbetning — torde lämpligen böra upptagas i särskild paragraf, förslagsvis
närmast framför den paragraf som innehåller forumreglerna.

I det yttrande till statsrådsprotokollet, som ligger till grund för beslutet
örn den nu föreliggande utredningen, anförde departementschefen, att det
med hänsyn till brottens natur syntes vara lämpligt att bibehålla en reaktion
av samma innebörd som de normerade böterna antingen såsom straff eller
såsom påföljd utan straffkaraktär, samt att, vare sig den ena eller andra
formen valdes, fråga uppkomme om ådömande av sådant straff eller sådan
påföljd jämte frihetsstraff. Det övervägande som av de sakkunniga ägnats
denna fråga har icke lett till något förslag i angiven riktning.

Den omständigheten att ett ekonomiskt kännbart straff är den ur individualpreventiv
synpunkt mest lämpliga reaktionen mot ifrågavarande brott
medför svårigheter vid avgörandet i det särskilda fallet, örn ett högt bötesstraff
eller ett kortvarigt frihetsstraff rätteligen bör komma till användning.
Detta beror därpå att det lägsta frihetsstraffet, en månads fängelse, städse
skall anses strängare än bötesstraffets maximum, även örn böterna uppgå till
ett mycket högt belopp. Anses brottet vara av den svårlietsgrad att urbota
straff bör inträda, skulle den skyldige således kunna undgå den ekonomiska
förlust som ett utgivande av böterna innebär. Örn, å andra sidan, domstolen
till undvikande av denna olägenhet i stället för frihetsstraff utdömer ett avsevärt
bötesbelopp, .skulle delta motverka det allmänpreventiva syfte man velat
uppnå genom frihetsstraffets införande i straffskalan. Det synes, för tillgodoseende
av båda dessa synpunkter, vara angeläget att öppna möjlighet för

108

Kunyl. Maj:ts proposition nr 140.

domstolen att, samtidigt som den dömer till frihetsstraff, kunna ådöma den
skyldige en ekonomisk påföljd, jämförlig med den som uppnås med de normerade
böterna.

Frågan huruvida böter må kunna ådömas i förening med frihetsstraff upptogs
till behandling av strafflagskommissionen, som i sitt år 1923 avlämnade
förslag intog ett stadgande (7 kap. 14 § andra stycket) av innehåll, att böter
kunde ådömas antingen enbart eller, i särskilda i lagen utsatta fall, i förening
med frihetsstraff. Ett sådant bötesstraff skulle emellertid till sin straffrättsliga
natur icke skilja sig från bötesstraff som ådömdes enbart och vöre
förty icke att förväxla med sådan konfiskation av den genom det brottsliga
torf alan det gjoida ekonomiska vinsten som i vissa fall föreskreves; en konsekvens
härav bleve, att detta bötesstraff, därest det icke kunde indrivas,
skulle förvandlas.

I straffrättskommitténs förutberörda förslag till lagstiftning om förmögenhetsbrott
föreslogs borttagande ur strafflagen av samtliga däri förekommande
bestämmelser om normerade böter och avvisades tanken att medgiva
ådömande av böter och frihetsstraff gemensamt för ett och samma brott;
det senare skedde under uttalande att. såvitt därmed åsyftades att göra straffet
så verksamt som möjligt, frågan icke syntes kunna lösas för sig utan blott
i samband med en allmän reform av straffsystemet, samt att, i den mån
meningen vore att konfiskera eller förebygga vinning av brott, den rätta
formen syntes vara en särskild konfiskationspåföljd.

Ehuru lagrådet anser, att det ur såväl individualpreventiva som allmänpreventiva
synpunkter skulle erbjuda fördelar, därest en kumulation av frihetsstraff
och böter medgåves på ifrågavarande speciella brottsområde _

därvid förvandling av böterna såsom eljest skulle kunna ske — finner lagrådet
sig av skäl som anförts av straffrättskommittén icke kunna framställa ett
förslag av sådant innehåll.

Då lagrådet emellertid håller före, att luckan mellan det höga bötesstraffet
och frihetsstraffet bör pa något sätt kunna fyllas, har lagrådet övervägt
möjligheten av att vid sidan av frihetsstraffet införes skyldighet för den
som dömes til! sådant straff att till statsverket gälda en straffskatt. Väl förhåller
det sig sa, att den skyldige i händelse av upptäckt icke undgår att erlägga
den undandragna skatten och således icke gör någon vinning, medan
inträde av konfiskationspåföljd städse förutsätter, att brottet verkligen lett
till vinst. Men detta bör icke kunna föranleda att, där förhållandena inom
ett speciellt brottsområde göra en sådan påföljd särskilt påkallad, ett avstående
därifrån för följdriktighetens skull måste ske. Exempel på liknande
påföljder av brott saknas icke helt inom specialstraffrätten. I detta avseende
må erinras örn dels skyldigheten att gälda dubbel skatt enligt 9 § 1923
års hundskatteförordning (jfr örn denna påföljds rättsliga natur NJA 1927
s. 663 o. 1935 s. 308), dels skyldigheten att gälda straffavgift enligt 8 § 1913
års lag angående förbud mot införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning,
dels i viss mån skyldigheten att gälda tillverkningsskatt
enligt 30 § 3 1926 års förordning angående tillverkning och beskattning av

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

109

brännvin samt sådan skatt enligt 29 § resp. 12 § 1939 års förordningar angående
tillverkning och beskattning av maltdrycker samt om skatt å läskedrycker.

Enligt lagrådets mening bör således i lagen upptagas bestämmelser örn särskild
straffskatt. Straffskatten synes lämpligen kunna bestämmas till högst
Ire gånger det belopp som undandragi ts eller kunde hava undandragits och
böra beräknas på enahanda sätt som gäller i fråga örn de normerade böterna.
Straffskatten bör naturligen tillfalla kronan.

Frågan huruvida juridisk person må dömas att, jämte gärningsmannen,
gälda straffskatt har såsom ett spörsmål av allmän natur ansetts icke kunna
lösas i förevarande sammanhang. Straffskatt skall såsom av det anförda
framgår icke kunna bliva föremål för förvandling. Då straffskatt icke är
att anse såsom utskyld och ej heller kan jämställas med böter eller vite,
lärer i händelse av bristande betalning dess uttagande icke kunna ske genom
införsel utan allenast genom utmätning i vanlig ordning.

Lagrådet får alltså hemställa, att under särskild paragraf — förslagsvis
upptagen närmast framför den vari beräkningsgrunden för beloppet av undandragen
kommunalskatt förordats skola hava sin plats — införes stadgande
av innehåll, att den som förskyllt fängelse må, efter omständigheterna,
dömas att gälda straffskatt med högst tre gånger det belopp som undandragits
eller kunde hava undandragits, samt att de i förslaget ingående stadgandena
örn kommunalskattens beräkning vid bestämmandet av de normerade
böterna och om kronans rätt till ådömda belter måtte utsträckas att gälla
jämväl straffskatt.

Då det gäller att bestämma arten av de deklarationer och andra däremot
svarande handlingar, vilka skola falla under lagen, kan såsom även framhållits
av de sakkunniga en fullständig uppräkning naturligen icke ifrågakomma.
Det för dem utmärkande angives i lagförslaget vara, att de skola
tjäna till ledning vid fastställande av skatt eller annan allmän avgift. Vid
brottsområdets bestämmande lärer det emellertid vara nödvändigt att taga
ställning till frågan, huruvida för straffbarhet skall krävas att den som har
att svara för handlingens innehåll även undertecknat den med sitt namn
samt alt innehållet har karaktären av en försäkran. Enligt lagrådets mening
skulle det innebära en beaktansvärd fördel om fordran på sådan beskaffenhet
hos handlingen kunde uppställas. Därmed skulle ernås en ur systematisk
synpunkt önskvärd inramning av brottsområdet. Ej heller synes man
böra bortse från alt den skattskyldige mången gång först i och med att han
tecknat sitt namn under handlingen kan sägas hava på otvetydigt sätt ådagalagt
sin vilja att giva handlingen ett oriktigt innehåll.

Förslaget bygger på alt även icke undertecknade handlingar skola omfattas
av lagen, detta lill synes närmast av den anledningen att från lagens
tillämplighetsområde eljest skulle uteslutas handlingar som med förslagets
läggning borde dit hänföras. Härmed torde avses dels avräkningsnotor, som
upprättas enligt 1908 års förordning angående en särskild stämpelavgift vid

Ilo

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

köp och byte av fondpapper, dels ock vissa handlingar, journaler och forsedlar,
om vilka förmäles i 1939 års förordningar angående tillverkning och
beskattning av maltdrycker samt örn skatt å läskedrycker. Vad avräkningsnotoma
beträffar kommer något spörsmål härutinnan icke att uppstå, därest
beaktande skänkes åt lagrådets nedan gjorda hemställan att lagen icke skall
hava avseende å stämpelavgifter. I fråga om oriktigheter i de uti maltdrycks- och
läskedrycksförordningarna omförmälda särskilda handlingarna hava de sakkunniga
ansett dessa böra straffbeläggas lika med oriktig uppgift i själva
deklarationen. Uppställes emellertid nu krav på underskrift, skulle dessa
handlingar falla utanför lagen. Frågan blir då huruvida den eljest såsom
lämplig ansedda ramen för lagstiftningen skall brytas för dessa speciella
fall. Lagrådet kan icke finna detta vare sig nödvändigt eller lämpligt. Dessa
.särskilda handlingar skola visserligen utgöra underlag för deklarationen men
lorde i det avseende det här gäller sakna självständig betydelse efter det
deklarationen avgivits. Ett annat spörsmål är huruvida oriktighet i nämnda
handlingar anses, närmast såsom ordningsförseelse, böra bestraffas.

Enligt lagrådets mening bör alltså för straffbarhet uppställas krav på —
förutom att den oriktiga uppgiften skall vara avgiven i skriftlig form (jfr annorlunda
26 o. 65 §§ arvsskatteförordningen) — att handlingen skall vara
vederbörligen undertecknad samt att den skall innefatta en uttrycklig viljeförklaring,
en försäkran. Med denna ståndpunkt måste ur brottsbeskrivningen
uteslutas journal. Vidare synes det angivna exemplet bouppteckning kunna
med fördel utgå och i brottsbeskrivningen upptagas allenast deklaration,
varjämte kan stadgas att med sadan skall avses jämväl däremot svarande
skriftlig försäkran. Under dylik försäkran komma att ingå, jämte uppgift till
bouppteckning, jämväl t. ex. särskilda uppgifter angående aktieutdelning,
obligationsränta och obligationsvinst samt skriftliga upplysningar som infordras
av myndighet till fullständigande av redan lämnade deklarationer
av olika slag. Lagrådet har icke funnit tillräcklig anledning att föreslå ändring
i förslagets ståndpunkt, att för straffbarhet ej skall krävas att deklaration
eller försäkran skall vara avgiven på heder och samvete (jfr dock
straffrättskommittens väntade förslag till bestämmelse örn straff för osann
försäkran).

I detta sammanhang må anmärkas följande. Enligt förslaget till ändring
i taxeringsförordningen har stadgats dagsbotsstraff bland annat för den som
försummar att behörigen fullgöra skyldighet att lämna uppgift om aktieutdelning
med mera, obligationsränta och obligationsvinst (141 § 4 mom. jfrd
med 42 § 1 och 3 morn.). Detta innebär skärpning i förhållande till gällande
rätt, enligt vilken försummelsen i fråga örn obligationsvinst icke är straffbelagd
och övriga förfaranden bestraffas med böter, högst trehundra kronor.

I den mån försumligheten innefattar lämnande av oriktig uppgift faller förfarandet
under skattestrafflagen, 1—3 §§, med dess av lagrådet förordade
innehåH. Den särskilda uppgiften får emellertid i straffrättsligt hänseende
självständig betydelse allenast då deklaration icke avgives, och i dylikt fall
lärer straff för förfarandet böra inträda efter vad i angivna lagrum sägs.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

lil

1 övriga fall — då deklaration således avgives — kunna olika rättslägen föreligga.
Återfinnes oriktigheten i deklarationen, kommer straff enligt 1—3 §§
att inträda för denna oberoende av den särskilda uppgiften. Om däremot
rättelse skett i deklarationen och uppgiften sålunda frivilligt beriktigats, skall
enligt lagen den som lämnat uppgiften vara fri från straff. En annan sak är,
om oriktigheten i den särskilda uppgiften anses böra straffas såsom ordningsförseelse;
för dylikt fall synas emellertid dagsböter ej böra ifrågakomma.

Även en annan fråga skall här beröras, närmast avseende kompletterande
upplysningar, som infordras av myndighet (jfr 32 § 2 mom. taxeringsförordningen,
26 § arvsskatteförordningen och 14 § omsättningsskatteförordningen).
Brottsbeskrivningen i förslagets 1 § upptager allenast lämnande av oriktig
uppgift, icke förtigande av viss omständighet. Grunden härför lärer vara,
att på förevarande område ett förtigande ansetts utan vidare komma att
framstå såsom lämnande av oriktig uppgift. Vid framläggande för 1941 års
riksdag av förslag till förordning örn arvsskatt och gåvoskatt var frågan föremål
för övervägande, därvid emellertid motsatt ståndpunkt intogs. Förordningen
innehåller sålunda — till skillnad från taxeringsförordningen och den
tidigare arvsskatteförordningen — ett stadgande enligt vars innebörd förtigande
av omständighet utav betydelse vid beskattningen i fråga örn ansvarspåföljd
likställes med positivt lämnande av oriktig uppgift (65 §). Som skäl för
detta stadgande framhöll departementschefen att de förhållanden som för
arvs- och gåvobeskattningens del vore av betydelse för bedömande av förevarande
fråga icke vore helt jämförbara med motsvarande förhållanden
vid den allmänna beskattningen. Därvid lärer hava avsetts att särskilt i fråga
om upplysningar eller annan utredning som enligt 26 § må infordras för
bedömande av egendoms värde ett förtigande kunde få självständig betydelse.
Bevillningsutskottet anslöt sig till departementschefens ståndpunkt
under framhållande tillika att, då viss fara syntes kunna föreligga att ifrågavarande
stadgande kunde vara ägnat att inverka på tolkningen av oriktigt
meddelande i 143 § taxeringsförordningen, det syntes önskvärt att i lämpligt
sammanhang ett förtydligande skedde av straffbestämmelserna i nämnda
författningsrum.

Förevarande fråga lärer icke hava någon större praktisk betydelse. Beträffande
de viktigaste skatterna torde formulär till deklaration eller däremot
svarande försäkran vara fastställda och så avfattade, att utrymme knappast
finnes för ett förtigande som icke tillika innefattar en oriktig uppgift. Endast
i vad avser de kompletterande upplysningar, som myndighet äger infordra,
torde spörsmålet överhuvud uppkomma. Men även bär synes frågan vara
av ringa intresse, i det att myndigheten då den begär upplysningar kan, såsom
ock vanligen torde ske, noggrant angiva de hänseenden i vilka sådana
önskas samt därigenom föranleda den anmanade att härutinnan inkomma
med bestämda, positiva uppgifter. Ur nu anförda synpunkter torde förslaget
i denna del kunna godtagas. Anses emellertid för tydlighetens oell
fullständighetens skull önskvärt, att jämväl förtigandet uttryckligen nämnes
— för vilken ståndpunkt vissa skäl kunna anföras (jfr bland annat straff -

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

rättskommitténs väntade förslag till bestämmelse om straff för osann försäkran)
— torde detta önskemål på ett enkelt sätt kunna tillgodoses genom
en bestämmelse av innehåll att till oriktig uppgift hänföres jämväl förtigande
av omständighet som är av betydelse för skattens fastställande. En sådan bestämmelse
kan lämpligen införas efter de stadganden som enligt vad lagrådet
i det följande föreslår böra införas i ett andra stycke i 1 §.

Slutligen må bemärkas, att enligt förslaget till ändring i arvsskatteförordningen
straff icke, såsom för närvarande är fallet, kommer att drabba bouppgivare,
då denne är annan än delägare i boet eller boutredningsman.
Några skäl härför hava ej anförts, och lämpligheten av sådan ändring synes
kunna ifrågasättas.

Utöver den begränsning av lagens tillämplighetsområde som följer av
brottsbeskrivningens innehåll göres i förslagets 4 § den ytterligare inskränkning,
att lagen icke skall äga tillämpning å gärning, som är straffbelagd i
särskild lag eller författning. Detta torde i huvudsak hava betingats, förutom
därav att vissa gärningar äro straffbelagda jämväl ur andra synpunkter än
skatterättsliga, av vissa svårigheter med avseende å bestämmelsernas inordnande
under skattes traf Hagen. Uppenbarligen är det emellertid av vikt att,
om lagen skall motsvara det avsedda syftet att vara en strafflag på förevarande
rättsområde, undantagen så långt möjligt begränsas. Härutinnan må
anmärkas följande.

Tull- och andra införselavgifter. Bland de gärningar, som straffbeläggas
i tull- och andra därmed jämförliga författningar — omfattande av de i utredningen
behandlade specialförfattningarna, utöver tullstadgan, 1923 års
lag om straff för olovlig varuinförsel och 1924 års lag med särskilda bestämmelser
angående olovlig befattning med spritdrycker och vin — finnas jämväl
sådana som begreppsenligt äro att anse som deklarationsbrott i förslagets
mening. Det oaktat hava de icke ansetts böra falla under lagen, och i enlighet
därmed hava straffbestämmelserna lämnats orubbade i de särskilda författningarna.
Då dessa författningar bilda ett för sig slutet rättsområde och
en utbrytning av hithörande straffbestämmelser i allt fall icke lärer nu kunna
ifrågakomma, måste även enligt lagrådets mening deklarationsbrott i vad de
avse tull-, import- och licensavgifter lämnas utanför lagen.

Dea allmänna stämpelavgiften. I 1914 års stämpelförordning straffbeläggas
(47 §) dels underlåtenhet att förse vissa handlingar med föreskriven stämpel
(punkterna 2, 3, 4, 5, 6), dels oriktiga uppgifter vid anhållan om restitution
(punkt 2 tredje stycket), dels vissa defraudationsbrott av mera svårartad
beskaffenhet (punkterna 7 och 8; oriktiga uppgifter örn köpeskilling
vid köp av fast egendom eller fartyg m. m.). De gärningar varom här är
fråga äro uppenbarligen av beskaffenhet att helt eller delvis böra i straffrättsligt
hänseende behandlas i den föreslagna lagen men hava det oaktat
lämnats utanför densamma. Då emellertid, såsom också de sakkunniga antytt,
en väsentlig omläggning av hithörande stadganden skulle bliva nödig,
innan straff för överträdelse av desamma kunde inordnas under lagen, har
lagrådet nödgats avstå från att framlägga förslag härom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

113

Fondstämpelavgiften. I 1908 års förordning angående en särskild stämpelavgift
vid köp och byte av fondpapper (12 §) stadgas straff bland annat för
den som underlåter alt upprätta stadgad avräkningsnota eller att förse upprättad
nota med föreskriven stämpel eller mot bättre vetande lämnar oriktig
uppgift i avräkningsnota och därigenom föranleder att behörig stämpelavgift
icke utgöres. Av dessa straffbestämmelser har enligt förslaget den sistnämnda
ansetts böra ingå under lagen. Då enligt vad i det föregående anförts den
straffrättsliga regleringen i avseende å den allmänna stämpelavgiften funnits
icke nu kunna ske i lagen, synes det lagrådet lämpligt att den särskilda
fondstämpelavgiften i förevarande hänseende behandlas på enahanda sätt.

Automobilskatten. Enligt 1936 års motorfordonsförordning (29 § 2 mom.)
stadgas straff bland annat för envar som vid sökande av registrering utav
motorfordon mot bättre vetande meddelar oriktig uppgift, varjämte i 1922
års automobilskatteförordning (14 §) föreskrives skyldighet för ägare, som
mot bättre vetande meddelar oriktig uppgift i anmälan till registret, att utgiva
den skatt för fordonet som genom förfarandet undandragits. Dessa bestämmelser
hava ansetts icke komma att beröras av den föreslagna lagstiftningen.
Avser emellertid den oriktiga uppgiften fordonets tjänstevikt — varå
skatten grundas — och kommer oriktigheten till uttryck i en försäkran, som
enligt ordalagen faller under brottsbeskrivningen i skattestrafflagen, 1 §, lärer
förseelsen böra bedömas enligt nämnda lag, jämförd med det anförda stadgandet
i motorfordonsförordningen. Då frågan med hänsyn till den för anmälan
till bilregistret gällande ordningen lärer sakna nämnvärd praktisk betydelse
och tolkningen torde kunna överlämnas åt rättstillämpningen, synes
med ändring på ifrågavarande författningsområde kunna anstå.

Hundskatten. Även om på sätt de sakkunniga erinrat hithörande förseelser
i fråga örn hundskatten enligt 1923 års förordning (9 §) få anses bagatellartade,
synas dock tillräckliga skäl saknas att icke överföra straffbestämmelserna
till den lag, där de hava sin naturliga plats. Det särskilda beaktande,
som kan påkallas därav att förseelserna i allmänhet torde vara att
anse som ringa, lärer tillgodoses genom lagrådets förslag örn jämkning av
lägsta bötesbeloppet för ringare fall.

Brännvinstillverkningsskatten. I den mån straffbestämmelserna i 1926 års
förordning angående tillverkning och beskattning av brännvin icke hänföra
sig till oriktig deklaration, falla de redan på grund av brottsbeskrivningen i
förslagets 1 § utom lagen. Något annat avses ej heller. I övrigt anmärkes
att i 25 § 2 ifrågavarande förordning stadgas skyldighet för partihandelsbolag
att inom viss tid efter utgången av varje månad till kontrollstyrelsen
avlämna en på tro och heder avgiven deklaration rörande den myckenhet
brännvin, som under månaden mottagits och uppmätts, ävensom att inom
samma tid inbetala den därå belöpande tillverkningsskatten. Någon särskild
straffsanktion för oriktig uppgift i sådan deklaration finnes icke stadgad i
förordningen. Under de i 1 § av lagförslaget angivna förutsättningarna skulle
emellertid lämnande av dylik uppgift bliva belagt med straff i skattestrafflagen.
Detta lärer icke vara åsyftat och torde med hänsyn till det sätt, varpå

Bihang till riksdagens protokoll 19i3. 1 sand. Nr I lo. 8

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

partihandeln med brännvin är anordnad, måhända icke heller vara sakligt
grundat. I den man rättelse finnes erforderlig, lärer den kunna vinnas genom
ändring i förordningen.

Veteavgiften. I fråga om oriktig uppgift angående denna avgift enligt 1935
års kungörelse med tillämpningsföreskrifter till förordningen om veteavgift,
9 §, gäller i tillämpliga delar vad förut sagts om hundskatten.

Med den omfattning lagen efter vad nu anförts torde böra erhålla komma
de undantag vara 4 § skulle syfta — bortsett från straffbestämmelsen om
oriktig fastighetsdeklaration, vars överförande till skattestrafflagen lagrådet
ämnar föreslå — att begränsas till straffbestämmelserna i de specialförfattningar
som röra tull-, införsel- och stämpelavgifter. Dessa avgifter synas
böra uttryckligen undantagas från lagens tillämplighetsområde.

På grund av det anförda får lagrådet hemställa, att lagens bestämmelser
tekniskt så utformas, att de angivas hava avseende allenast å skatt och
deklaration samt att i ett andra stycke i 1 § föreskrives, att lika med skatt
skall anses annan allmän avgift, dock ej tull-, införsel- eller stämpelavgift,
och att med deklaration avses även däremot svarande skriftlig försäkran.

Gives åt förslaget denna läggning, kan 4 § — såsom jämväl är påkallat av
lagtekniska hänsyn — uteslutas.

Enligt förslaget till ändring i taxeringsförordningen skall den, som i fastighetsdeklaration
uppsåtligen eller av grov vårdslöshet lämnar oriktig uppgift
ägnad att leda till för låg taxering, straffas med dagsböter. Då brottsbeskrivningen
i stort sett överensstämmer med den som upptagits i 1 § skattestrafflagen
och skillnaden mellan brotten allenast synes vara, att fastighetsdeklarationen
icke på samma sätt som övriga deklarationer har betydelse
för taxeringsresultatet, bör i skattestrafflagen upptagas straff för oriktig fastighebsdeklaration.
Då för dessa brott säker grund för bötesstraffets normering
saknas, lärer straffet, såsom skett i förslaget till ändring i taxeringsförordningen,
böra bestämmas till dagsböter. Lagrådet får alltså hemställa, att
i en särskild paragraf, 4 §, måtte upptagas en mot det föreslagna stadgandet
i taxeringsförordningen svarande, men mera allmänt avfattad bestämmelse
av i huvudsak det innehåll att, där i fall som förut är sagt den oriktiga uppgiften
med hänsyn till de förhållanden den avser icke är av omedelbar betydelse
för fastställande av skatt, såsom då fråga är örn uppgift i fastighetsdeklaration,
dömes till dagsböter.

Enligt gällande taxeringsförordning är underlåtenhet att avgiva deklaration
icke i och för sig straffbelagd, under det att flertalet av de specialförfattningar,
om vilka i förevarande sammanhang är fråga, stadgar straff för
underlåten deklaration, mestadels böter högst trehundra kronor, men någon
gång, såsom i 1941 års förordning om arvsskatt och gåvoskatt, dagsböter. I
överensstämmelse med de sakkunnigas förslag föreslås sådan ändring i taxeringsförordningen,
att i likhet med vad förhållandet var före 1935 års änd -

Kungl. May.ts proposition nr 140.

115

ring straff stadgas för den som underlåter att efter anmaning inkomma med
självdeklaration eller virkesdeklaration, därvid straffet enligt förslaget skall
utgöra dagsböter.

I 141 § 1 mom. taxeringsförordningen stadgas dagsbotsstraff för den som
underlåter att avgiva självdeklaration och tillika till någon, som är skyldig
att meddela uppgift rörande till honom utbetalt belopp eller för hans räkning
innestående medel, lämnar oriktig upplysning rörande namn eller andra
förhållanden under sådana omständigheter, att det kan antagas hava skett
i syfte att försvåra uppgiftsskyldighetens behöriga fullgörande. Angående
virkesdeklaration meddelas liknande straffbestämmelse i 141 § 2 mom. taxeringsförordningen.
För dessa förseelser har enligt förslaget till ändringar i
taxeringsförordningen stadgats minimistraff av trettio dagsböter eller samma
straffminimum som enligt de sakkunnigas förslag skulle gälla för uppsåtligt
oriktig deklaration.

De sålunda straffbelagda förfarandena äro, såsom de sakkunniga framhållit,
av allvarligare slag än den blotta underlåtenheten att avgiva deklaration
och torde, särskilt med hänsyn till det uppställda subjektiva rekvisitet, snarare
vara att anse såsom ett med falskdeklaration nära besläktat sätt att undandraga
skatt än såsom allenast förberedelse till falskdeklaration. Även i
andra fall av underlåtenhet att deklarera torde uppsåt att undandraga skatt
kunna ledas i bevis. En sålunda kvalificerad underlåtenhet bör, i allt fall
då uppsåtet på grund av omständigheterna finnes uppenbart, drabbas av
strängare straff än den enkla underlåtenheten.

De kvalificerade underlåtenhetsbrotten stå tydligen de egentliga falskdeklarationsbrotten
så nära att de böra behandlas i sammanhang med dem. Vid
sådant förhållande och då underlåtenhet att deklarera numera knappast kan
anses vara blott och bart en ordningsförseelse, skulle det vara mindre följdriktigt
att låta de enkla underlåtenhetsfallen falla utom skattestrafflagen.
Genom underlåtenhetsbrottens behandling i lagen vinnes jämväl den fördelen,
att från såväl taxeringsförordningen som åtskilliga specialförfattningar flertalet
straffbestämmelser kunna utmönstras och att dessa komma att finnas
i den för detta rättsområde avsedda strafflagen.

För de enkla underlåtenhetsbrotten torde straffet böra bestämmas till
dagsböter och för de kvalificerade fallen till dagsböter eller fängelse i högst
sex månader. Därest fängelse upptages i straffskalan, torde något behov av
ett bötesminimum för de kvalificerade fallen knappast vara påkallat; ett
bestämmande av ett lämpligt sådant i förhållande till de relativa minima i
förslagets 1 § är i allt fall vanskligt. Uttryckligt stadgande, såsom i taxeringsförordningen,
att straff ej inträder i fall av giltig ursäkt för underlåtenheten
lärer icke vara påkallat vid straffbestämmelsernas överförande till lagen.

På grund av det anförda hemställer lagrådet, att bestämmelserna örn straff
för underlåten deklaration måtte överföras till skattestrafflagen och däri upptagas
under särskild paragraf, betecknad 5 §, samt att åt denna måtte givas
i huvudsak det innehåll, i ett första stycke, att den som underlåter att hörsamma
anmaning att avgiva deklaration till allmän stats- eller kommunalskatt

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

straffes med dagsböter, att samma lag skall vara där någon i fråga örn annan
skatt ej fullgör honom åliggande deklarationsskyldighet samt, i ett andra
stycke, att där någon, oansett anmaning, underlåter att avgiva deklaration
och med hänsyn till omständigheterna, såsom att oriktig upplysning lämnats
till uppgiftspliktig, avsikten uppenbarligen var att undandraga skatt, dömes
till dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

I åtskilliga specialförfattningar, särskilt om tillverkning av skattepliktig
vara, förekomma bestämmelser av det innehåll att före tillverkningens upptagande
anmälan skall göras samt att den som försummar anmälningsskyldigheten
är förfallen till ansvar. I andra författningar stadgas — förutom
enahanda skyldighet att göra anmälan — straff för den som utan att hava
gjort sådan påbörjar tillverkningen. De valda brottskonstruktionerna torde i
sak icke skilja sig mycket från varandra. Brotten få i båda grupperna i regel
anses vara försök eller förberedelse till skattedefraudation och synas i övrigt
stå underlåtenhetsbrotten i fråga om deklaration så nära att de lämpligen
böra straffrättsligt behandlas i förevarande lag. Härtill är så mycket större
skäl som försummad anmälningsskyldighet kan vara lika straffvärd som de
kvalificerade underlåtenhetsfallen och förty bör kunna förskylla fängelse intill
sex månader. Lagrådet får därför hemställa, att under särskild paragraf,
betecknad 6 §, upptages ett stadgande av innehåll att, där någon i avseende å
förhållande som rörer skattepliktig vara ej fullgör honom åliggande anmälningsskyldighet,
lag skall vara som för varje fall i 5 § är stadgat.

Författningarna på detta rättsområde upptaga även vissa andra fall av
defraudation. Bestämmelserna om straff för hithörande gärningar äro emellertid
så byggda att de icke utan större omläggning låta sig inordna i skattestrafflagen.
De torde därför, även om ett överförande skulle befinnas i och
för sig önskvärt, nu få lämnas utanför lagen.

3 §•

I anslutning till vad som gäller vid tillbakaträdande från försök enligt 3
kap. 13 § strafflagen i dess nya lydelse synes uttrycket »av egen drift» lämpligen
böra utbytas mot »frivilligt».

Vid bifall till vad lagrådet tidigare föreslagit lärer innehållet i denna paragraf
böra utsträckas att omfatta frivilligt fullgörande av försummad deklarations-
eller anmälningsskyldighet samt, efter redaktionell jämkning, upptagas
såsom 7 §.

4 §•

Bifall till lagrådets hemställan under 1 och 2 §§ föranleder, såsom förut anmärkts,
att 4 § utgår.

5 §.

Såsom i några av remissyttrandena påpekats torde de föreslagna forumreglerna
vara onödigt omständliga. Särskilda bestämmelser härutinnan kun -

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

na visserligen knappast undvaras, då den allmänna regeln om forum i brottmål
för vissa av de brott som avses i lagen icke lärer vara den bäst lämpade.
Om möjligt synas dock specialregler för de olika brottsfallen böra
undvikas och åt erforderliga bestämmelser givas sådan avfattning, att de
kunna gripa över hela brottsområdet. Uppenbarligen böra bestämmelserna
så utformas att å ena sidan den åtalades intressen behörigen tillgodoses utan
att därigenom det allmännas eftersättas och att å andra sidan stadgandena
icke avvika mera än nödigt från eljest gällande regler. Med utgångspunkt härifrån
har lagrådet ansett forumreglerna — upptagna såsom 10 § — lämpligen
böra erhålla det innehåll, att brott som i lagen avses må åtalas, förutom
vid laga domstol i brottmål, vid den rätt där den skattskyldige skall
svara i tvistemål i allmänhet eller, om deklarationen eller anmälan avser rörelse
eller annan verksamhet, jämväl vid rätten i den ort där verksamheten drives.
Även med denna förenklade utformning torde — med beaktande att i
fråga örn brott under olika domstolars domvärjo forumreglema fullständigas
av 1924 års lag angående domstols behörighet i fråga om upptagande av vissa
brottmål — vad som med förslaget avsetts i allt väsentligt hava vunnits.

I detta sammanhang må bemärkas, att förseelser mot hundskatteförordningen,
vilka enligt vad lagrådet förut anfört synas böra straffbeläggas i
skattestrafflagen, för närvarande skola åtalas vid polisdomstol eller poliskammare,
där sådan domstol är inrättad (10 §). Detsamma gäller beträffande
förut berörda förseelse mot motorfordonsförordningen i vad denna avser
automobilskatten (35 §). En forumbestämmelse motsvarande den nu nämnda
synes icke med nödvändighet behöva införas i skattestrafflagen. Någon poliskammare
med domsrätt finnes numera icke i riket, och polisdomstolarna
lära komma att upphöra i och med att den nya rättegångsbalken träder i
kraft. Nämnvärd olägenhet synes knappast kunna väntas uppkomma genom
att de avsedda förseelserna under mellantiden komma att falla under vederbörande
rådhusrätters domvärjo. Anses emellertid den nuvarande ordningen
böra tillsvidare bibehållas, torde kunna meddelas ett stadgande av i huvudsak
det innehåll, att där gärning som avses i lagen före dennas ikraftträdande var
belagd med straff i särskild författning och enligt däri meddelad bestämmelse
skulle åtalas vid polisdomstol, gärningen fortfarande må åtalas vid sådan
domstol. Då stadgandet är av provisorisk natur torde det, ehuru avseende vid
ikraftträdandet ännu ej inträffade förhållanden, kunna upptagas såsom övergångsbestämmelse.

6 §.

Vid bifall till vad lagrådet tidigare föreslagit bör innehållet i denna paragraf
utsträckas att gälla även straffskatt samt upptagas såsom 11 §.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

lis

Kungl. Majda proposition nr 140.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5 mars

1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,

Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander,

Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och jordbruksdepartementen
anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, lagrådets
den 16 februari 1943 avgivna utlåtande över det den 4 december 1942
till lagrådet remitterade förslaget till skattestrafflag.

Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför föredragande departementschefen.

Lagrådet har anfört vissa skäl, vilka enligt lagrådets mening borde föranleda
att förslag till skattestrafflag icke nu framlades, i allt fall icke med
mindre olägenheterna av ett uppskov med lagstiftningen vore särskilt framträdande;
att så skulle vara fallet hade utredningen emellertid icke givit stöd
för. Till en början har lagrådet sålunda framhållit, att med hänsyn till lagstiftningens
moralbildande verkan det skulle varit till fördel, om hithörande
gärningar kunnat inordnas under något av brottsbegreppen i allmänna strafflagen.
Vidare har lagrådet — jämte det lagrådet uttalat, att utvägen att i en
särskild skattestrafflag sammanföra de nu i olika specialförfattningar spridda
bestämmelserna örn straff för oriktig deklaration i och för sig kunde betecknas
såsom väl funnen — framhållit såsom en brist, att omfattande rättsområden
måst lämnas utanför lagen. I samband härmed har lagrådet uttalat,
att den osäkerhet som redan förelåge örn tillämpligheten av allmän strafflag
vid sidan av specialstraffrätten komme att ytterligare ökas. Jämväl måste
det enligt lagrådets mening framstå såsom önskvärt, att frågan örn ett sådant
sammanförande av de straffrättsliga bestämmelserna på visst område, som
här avsages, med hänsyn till dess prejudicerande verkan bleve föremål för
övervägande i ett vidare sammanhang, därvid riktlinjer för behandlingen av
specialstraffrätten på olika områden kunde till sina huvuddrag fastställas.
Slutligen har lagrådet framhållit, att det framstode såsom mindre lämpligt
att nu upptaga defraudationsbrotten till en genomgripande legislativ behandling
jämväl ur den synpunkten, att förslag till lagstiftning om brott i allmänhet
mot sanningsplikten snart torde vara att emotse från straffrättskommittén.

Det mest vägande av de skäl, som lagrådet sålunda anfört till stöd för sitt
förslag örn uppskov med den slutliga behandlingen av ifrågavarande lagstift -

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

ningsärende, synes vara att man icke bör föregripa ett blivande förslag till
lagstiftning om brott i allmänhet mot sanningsplikten. Emellertid torde hänsynen
till nämnda lagförslag icke behöva utgöra hinder för att omedelbart
upptaga defraudationsbrotten till behandling. Dessa brott torde nämligen
få anses hänföra sig till ett så särpräglat brottsområde, att det lärer vara befogat
att -— oavsett utformningen av en blivande lagstiftning om brott i allmänhet
mot sanningsplikten — behandla defraudationsbrotten i en speciallag.

Beträffande de av lagrådet i övrigt åberopade skälen må följande anföras.
Även örn det med hänsyn till lagstiftningens moralbildande verkan skulle
varit mest lämpligt att inordna defraudationsbrotten under något av brottsbegreppen
i allmänna strafflagen, torde de resultat, som överhuvud kunna
vinnas genom lagens moralbildande verkan, i allt väsentligt kunna nås jämväl
genom tillskapandet av en särskild skattestrafflag. Det kan givetvis icke
bestridas, att det skulle varit önskvärt att under skattestrafflagen inrymma
samtliga defraudationsbrott. Emellertid kan den omständigheten att vissa
av brotten måst lämnas utanför icke fa medföra, att man av sadant skäl
skulle avstå från att tillgodogöra sig de fördelar, som den tilltänkta lagstiftningen
i övrigt skulle medföra. Den av lagrådet anmärkta osäkerheten
i fråga om tillämpligheten av allmän strafflag vid sidan av specialstraffrätten
torde, därest skattestrafflagen konstrueras i huvudsaklig överensstämmelse
med det remitterade förslaget, icke behöva nämnvärt ökas genom tillkomsten
av sistnämnda lag. Ej heller synes, med hänsyn till skattestrafflagens
speciella kai’aktär, någon prejudicerande verkan behöva tilläggas densamma
med avseende å ett eventuellt framtida sammanförande av straffrättsliga bestämmelser
på annat område.

Med hänsyn till det anförda finner jag mig icke kunna dela lagrådets uppfattning,
att ett uppskov med lagstiftningsärendets slutliga behandling bör
komma till stånd, utan förordar att ärendet utan dröjsmål fullföljes.

Lagrådet har, för den händelse det remitterade förslaget till skattestrafflag
funnes böra läggas till grund för lagstiftning i ämnet, företagit en granskning
av det närmare innehållet i förslagets olika paragrafer. Vid denna
granskning har lagrådet på flera väsentliga punkter uttalat en annan uppfattning
än den som ligger till grund för det remitterade förslaget. I anledning
av lagrådsutlåtandet har förslaget till skattestrafflag överarbetats inom
finansdepartementet. Denna överarbetning har föranlett ändringar jämväl i
vissa andra av de författningsförslag, vilka fogats vid statsrådsprotokollet den
4 december 1942. Vidare har överarbetningen medfört, att förslaget till förordning
om ändring i vissa delar av förordningen den 6 november 1908 (nr
129) angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper ansetts
böra utgå, varemot tillkommit förslag till förordning örn ändrad lydelse
av 37 § förordningen den 11 juni 1926 (nr 207) angående tillverkning och
beskattning av brännvin.

Jag torde nu få övergå till att lämna en närmare redogörelse för det över -

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

arbetade förslaget till skattestraffJag ävensom för övriga av lagrådsutlåtandet
föranledda ändringsförslag. Redogörelsen för skattestrafflagen anknyter till
paragrafindelningen i det överarbetade förslaget. Utöver de ändringar, örn
vilka i det följande sägs, ha vidtagits vissa jämkningar av redaktionell natur.

Skattestrafflagen.

1 §•

Det remitterade förslaget upptager en enhetlig straffskala för det uppsåtliga
brottet, omfattande böter och fängelse samt, där omständigheterna äro synnerligen
försvårande, straffarbete i högst två år. Beträffande tillämplighetsområdet
göres i 4 § av det remitterade förslaget den inskränkningen, att lagen
icke skall äga tillämpning å gärning, som är straffbelagd i annan lag än allmänna
strafflagen eller i särskild författning. Lagrådet förordar däremot en
indelning av de uppsåtliga defraudationsbrotten i tre grader, envar med sin
särskilda straffskala, därvid straffmaximum för den svåraste graden föreslås
till fängelse i två år. Lagrådet föreslår vidare, att bestämmelsen i 4 § av det
remitterade förslaget måtte utgå och att annan begränsning av lagens tillämpningsområde
icke göres än att lagen förklaras icke tillämplig i fråga örn tull-,
införsel- och stämpelavgifter.

Vad först angår frågan om straffarbete bör kunna ådömas vid svårare fall
av skattedefraudation har lagrådet uttalat, att det icke syntes kunna förnekas
att i vissa fall av falsk deklaration enligt taxeringsförordningen straffarbete
kunde vara den lämpligaste reaktionen, och att även på vissa specialskatteområden,
där deklaranten-köpmannen närmast intoge ställning av uppbördsman
åt staten i fråga om vissa konsumtionsskatter, falsk deklaration kunde
representera en brottstyp som stöde de allmänna förmögenhetsbrotten nära.
Till förmån för straffarbetes upptagande i straffskalan talade enligt lagrådets
mening vidare sannolikheten för att denna straffart vore ägnad att i högre
grad än fängelsestraffet bibringa allmänheten en riktigare uppfattning örn
brottet; dess infamerande natur skulle redan i straffbudet tydligt framstå.
Med hänsyn till vissa andra omständigheter, som talade mot införande av
straffarbete, har lagrådet, som ansett en riktig avvägning av skälen för och
emot vara vansklig, likväl stannat för att tillråda, att straffarbete ej upptoges
i straffskalan utan att som övre gräns fastställdes fängelse. Vad lagrådet anfort
såsom skäl mot införande av straffarbete har jag emellertid icke funnit
utgöra tillräcklig anledning att frångå förslaget att sådant straff skall kunna
ådömas för de svåraste fallen av falsk deklaration. Utöver de skäl till stöd
för detta förslag, som jag åberopat i mitt anförande till statsrådsprotokollet
den 4 december 1942, vill jag ytterligare framhålla, att rådande tidsläge med
dess alltmera skärpta skattekrav gör det särskilt angeläget att så utforma
straffbestämmelserna, att defraudationsbrottens allvarliga karaktär inskärpes.

Lagrådets förslag om indelning av de uppsåtliga defraudationsbrotten i tre

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

121

olika grader har utformats efter mönster av den brottsindelning, som enligt
strafflagen i dess nya lydelse genomförts beträffande vissa förmögenhetsbrott.
Emellertid torde på nu förevarande område knappast föreligga något
praktiskt behov att uppdela brottet i olika grader. Vid sådant förhållande finner
jag icke tillräckliga skäl föreligga att i denna del frångå det remitterade
förslaget. Jag vill i anslutning härtill framhålla, att den av lagrådet föreslagna
brottsindelningen skulle medföra att för det stora flertalet defraudationsbrott
preskriptionstiden skulle -— liksom för närvarande är fallet — utgöra
endast två år. Visserligen är frågan om preskriptionstidens längd ett spörsmål,
som icke får vara avgörande för straffskalans utformning. Detta synes
mig emellertid icke utesluta att man vid ett ståndpunktstagande till det i och
för sig tveksamma förslaget om gradering av brottet jämväl beaktar förslagets
konsekvenser i fråga örn preskriptionstiden.

Förslaget om en enhetlig straffskala för de uppsåtliga brotten sammanhänger
i viss mån med den i 4 § av det remitterade förslaget upptagna bestämmelsen
att lagen överhuvud icke skall vara tillämplig i fråga om gärning,
som är straffbelagd i annan lag än allmänna strafflagen eller i särskild
författning. Då jag icke funnit tillräckliga skäl föreligga att frångå förstberörda
förslag, anser jag mig icke heller böra frånträda förslaget i vad avser
den i 4 § upptagna bestämmelsen. Lagrådet har visserligen funnit det av lagtekniska
hänsyn påkallat att nämnda paragraf uteslötes. Även om konstruktionen
kan göras till föremål för vissa erinringar, finner jag den emellertid
förenad med sådana praktiska fördelar att den bör godtagas. Jag vill härvid
särskilt understryka, att några olägenheter vid rättstillämpningen icke torde
föranledas av den valda konstruktionen.

Jag har övervägt, att i den av mig förordade enhetliga straffskalan upptaga
det av lagrådet föreslagna relativa bötesminimum, utgörande det belopp
som undandragits eller kunde ha undandragits. Emellertid skulle, såsom
lagrådet anfört, ett dylikt bötesminimum icke kunna föreskrivas med mindre
en jämkningsregel samtidigt infördes. Vid sådant förhållande har jag avstått
från att föreslå jämväl ett relativt bötesminimum. Jag torde i detta sammanhang
även få nämna, att jag med den av mig föreslagna utformningen av
lagstiftningen — enligt vilken bland annat förseelser mot hundskatteförordningen
falla utanför lagens tillämpningsområde — icke ansett behov av en
jämkningsregel föreligga såvitt avser de absoluta minima.

Lagrådet har ansett att för straffbarhet borde uppställas krav på -—- förutom
att den oriktiga uppgiften skulle vara avgiven i skriftlig form -— att
handlingen skulle vara vederbörligen undertecknad samt att den skulle innefatta
en uttrycklig viljeförklaring, en försäkran. Uppställdes dylika krav
.skulle utanför skattestrafflagen falla dels avräkningsnotor, som upprättas
enligt 1908 års förordning angående en särskild stämpelavgift vid köp och
byte av fondpapper, dels ock vissa handlingar, journaler och forsedlar, örn
vilka förmäles i 1939 års förordningar angående tillverkning och beskattning
av maltdrycker samt örn skatt å läskedrycker. Den av lagrådet sålunda förordade
begränsningen av brottsområdet torde böra iakttagas.

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

Lagrådet har förordat, att de uppsåtliga deklarationsbrotten måtte benämnas
— i stället för skattebedrägeri, vilken brottsbenämning upptagits i det
remitterade förslaget — falskdeklaration. Ehuru denna benämning icke torde
väl passa för sådana fall, då fråga är om oriktig uppgift till bouppteckning,
har jag likväl ansett mig böra följa vad lagrådet härutinnan föreslagit.

2 §•

Då jag icke ansett mig böra följa lagrådets förslag om indelning av det
uppsåtliga brottet i olika grader, kan jag icke heller biträda förslaget örn en
motsvarande indelning av vårdslöshetsbrottet.

Lagrådets uttalande att ordet »vårdslöshet» i lagtexten borde utbytas mot
ordet »oaktsamhet» har beaktats, liksom även lagrådets förslag om införande
av brottsbenämningen »vårdslös deklaration.»

Såsom lagrådet framhållit, innebär det remitterade förslaget ett språng i
straffskalan från böter två och en halv gånger det undandragna beloppet till
fängelse. Det må emellertid erinras, att minimistraffet utgör 50 kronor, motsvarande
15 dagars fängelse, och att fängelsestraff såsom omedelbart ådömt
straff uppenbarligen icke bör ifrågakomma i andra fall än då den oriktiga
uppgiften avsett mera betydande belopp.

3 §■

Denna paragraf är i sak överensstämmande med motsvarande paragraf i
det remitterade förslaget. I enlighet med lagrådets hemställan har uttrycket
»av egen drift» utbytts mot ordet »frivilligt».

4 §.

Lagrådets hemställan om införande av ett komplementärstraff i form av
straffskatt innebär en väsentlig nyhet. Då detta förslag, såsom lagrådet framhållit,
är ägnat att utfylla luckan mellan det höga bötesstraff, som med tilllämpning
av systemet med normerade böter kan ifrågakomma, och frihetsstraffet,
samt straffskatten torde komma att få stor betydelse ur allmänpreventiv
synpunkt, torde lagrådets hemställan böra iakttagas. Bestämmelserna
om straffskatt ha i det överarbetade förslaget upptagits i 4 §.

5 §•

Till denna paragraf har — i enlighet med lagrådets förslag och med den utvidgning
som föranledes av bestämmelsen i 4 § om straffskatt — överförts
innehållet i 1 § andra stycket i det remitterade förslaget.

6 §■

Denna paragraf motsvarar 4 § i det remitterade förslaget. Det i paragrafen
upptagna stadgandet har jag behandlat redan i samband med redogörelsen
för 1 § i det överarbetade förslaget. Såsom framgår av vad jag därvid anfört
bär jag i fråga om lagens tillämpningsområde ansett mig böra i princip vidbliva
den ståndpunkt, på vilken det remitterade förslaget bygger.

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

123

7 §•

De av lagrådet förordade forumbestämmelserna äro mindre detaljerade
än motsvarande bestämmelser i det remitterade förslaget. Då några praktiska
olägenheter icke torde uppkomma på grund av de sålunda ifrågasatta förenklingarna,
anser jag mig kunna biträda lagrådets hemställan på denna punkt.

8 §•

I förevarande paragraf har stadgats, att, förutom böter, jämväl straffskatt
skall tillfalla kronan.

Straffskatt torde böra redovisas i vederbörande domstols saköreslängd. Den
ändring, som i anledning härav erfordras i förordningen den 14 december
1917 (nr 915) angående indrivning och redovisning av böter, torde jag senare
få anmäla.

Lagrådet har slutligen hemställt, att till skattestrafflagen måtte överföras i
olika specialförfattningar upptagna bestämmelser om straff för underlåtenhet
att avgiva deklaration eller göra anmälan om tillverkning av skattepliktig
vara. Därest skattestrafflagen erhåller den i viss mån begränsade tillämpning
jag tidigare förordat, torde tillräckliga skäl emellertid icke föreligga att i detta
sammanhang vidtaga någon ändring av ifrågavarande straffbestämmelser.

Övriga författningar.

Förordningen den 6 november 1908 (nr 129) angående en särskild stämpelavgift
vid köp och byte av fondpapper. Såsom framgår av vad jag tidigare
anfört har jag ansett mig böra biträda lagrådets förslag, att endast undertecknade
handlingar skola omfattas av skattestrafflagen. Då detta medför, att
avräkningsnotor enligt ifrågavarande förordning komma att falla utanför
skattestrafflagen, erfordras icke någon ändring av förordningen.

Förordningen den 11 juni 1926 (nr 207) angående tillverkning och beskattning
av brännvin. Förordningen stadgar icke någon särskild straffsanktion
för oriktig uppgift i deklaration, som avses i 25 § 2 mom. Vid sådant förhållande
kommer lämnandet av dylik uppgift att bliva belagt med straff enligt
skattestrafflagen. Även örn något praktiskt behov icke visats föreligga att
straffbelägga sådan oriktig deklaration enligt skattestrafflagen, torde anledning
likväl saknas att genom särskilda bestämmelser utesluta tillämpningen
av nämnda lag. På grund härav torde i 37 § av förordningen böra införas en
erinran örn att skattestrafflagen i vissa fall är tillämplig.

Förordningen den 3 maj 1929 (nr 62) örn särskild skatt å bensin och motorsprit.
Begränsningen av skattestrafflagens tillämpningsområde till att gälla
endast i fråga om undertecknade handlingar medför, såvitt angår nu ifrågavarande
förordning, att ansvar enligt skattestrafflagen kan ifrågakomma endast
i det fall att den oriktiga uppgiften lämnats i deklaration. Det tidigare
upprättade förslaget till förordning angående ändring i vissa delar av 1929
års förordning har jämkats i enlighet härmed.

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Förordningen den 15 december 1939 (nr 887) angående tillverkning och beskattning
av maltdrycker. Den nyssnämnda begränsningen av skattestrafflagens
tillämpningsområde medför, att oriktiga uppgifter i andra handlingar
än sådana deklarationer, som avses i 18 §, komma att falla utanför skattestrafflagen.
Uttrycken forsedel, journal och »annan handling» böra därför
uteslutas ur 30 § i det föreliggande förslaget till ändring i 1939 års förordning.
Lämnandet av oriktiga uppgifter i handlingar som nyss nämnts kommer
i stället — utan att någon författningsändring erfordras — att bestraffas
enligt 33 eller 34 § i 1939 års förordning.

Enligt 18 § i 1939 års förordning skall deklarationen innehålla upplysning
angående bland annat den myckenhet maltdrycker av andra och tredje klasserna,
som under månaden enligt försäljnings journalen utförts från bryggeriet.
Efter det skattestrafflagen trätt i kraft komma emellertid oriktiga uppgifter
i deklaration att bestraffas strängare än motsvarande oriktiga uppgifter
i försäljningsjournalen. Med hänsyn härtill torde sådan ändring av 18 § böra
vidtagas, att uppgiften i deklarationen skall avse — icke storleken av den
enligt försäljningsjournalen från bryggeriet utförda myckenheten maltdrycker
— utan den myckenhet, som faktiskt blivit utförd från bryggeriet. Förslag
till sådan ändrad lydelse av 18 § har upprättats.

Förordningen den 22 december 1939 (nr 919) örn skatt å läskedrycker. I
det upprättade förslaget till ändring av 13 § i förordningen torde på tidigare
anfört skäl uttrycken journal och »annan handling» böra utgå. Förseelser
med avseende å dessa handlingar komma att bestraffas enligt 15 eller 16 §.

Förordningen den 21 juni 1940 (nr 621) angående avgift för smör, som användes
för framställning av grädde. I förslaget till ändring av 14 § i förordningen
böra av skäl, som tidigare angivits, uttrycken bok och »annan handling»
uteslutas. Förseelser med avseende å bokföringen bliva att bestraffa enligt
17 §.

Förordningen den 6 juni 1941 (nr 416) örn arvsskatt och gåvoskatt. Lagrådet
har i sitt utlåtande anmärkt, att enligt förslaget till ändring i denna förordning
straff icke, såsom för närvarande vore fallet, komme att drabba bouppgivare,
då denne vore annan än delägare i boet eller boutredningsman.
I anledning härav må framhållas, att med hänsyn till att de i skattestrafflagen
upptagna straffen äro förhållandevis stränga, lagen icke torde böra tilllämpas
beträffande en sådan bouppgivare, som lämnar oriktig uppgift utan
avsikt att bereda sig själv eller den han företräder någon vinning genom
brottet.

Lagrådet, som jämväl behandlat frågan, huruvida icke i skattestrafflagen
borde upptagas ett särskilt stadgande om ansvar för förtigande av omständighet
som vore av betydelse för skattens fastställande, har i detta sammanhang
bland annat omnämnt vad under förarbetena till nu gällande stadgande
i 65 § förordningen om arvsskatt och gåvoskatt förekommit. I anledning av
vad lagrådet sålunda anfört vill jag nämna, att jag vid den verkställda allmänna
översynen av straffbestämmelserna för defraudationsbrotten -— i likhet
med lagrådet — ansett förevarande fråga icke ha någon större praktisk

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

125

betydelse, varför jag funnit lämpligt att ur förenämnda förordning uteslötes
den särskilda bestämmelsen om ansvar för förtigande av omständighet, som
är av betydelse i skattehänseende.

Utöver de i det föregående omförmälda ändringarna, vilka föranletts av
ändringarna i skattestrafflagen, torde ändring böra vidtagas jämväl i det vid
statsrådsprotokollet den 4 december 1942 fogade förslaget till förordning örn
ändring i vissa delar av taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379).
Enligt nämnda förslag skulle ändring ske bland annat av 142 § taxeringsförordningen.
Emellertid har detta författningsrum erhållit ändrad lydelse
i samband med tillkomsten av förordningen om kupongskatt (se SFS
1943:47). Denna ändring bör inarbetas i det nu ifrågavarande förslaget till
ändring av taxeringsförordningen.

Departementschefens hemställan.

Med hänsyn till vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl. Majit
måtte föreslå riksdagen att antaga de inom departementet upprättade förslagen
till

1) skattestrafflag;

2) förordning om ändring i vissa delar av taxeringsförordningen den 28
september 1928 (nr 379);

3) förordning om ändrad lydelse av 4 § 8 mom. förordningen den 23 oktober
1908 (nr 128) angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och
rättigheter;

4) förordning om ändrad lydelse av 11 § 1 mom. och 12 § förordningen
den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt å
spritdrycker;

5) förordning örn ändrad lydelse av 37 § förordningen den 11 juni 1926
(nr 207) angående tillverkning och beskattning av brännvin;

6) förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 3 maj
1929 (nr 62) om särskild skatt å bensin och motorsprit;

7) förordning angående ändrad lydelse av 15 och 18 §§ förordningen den
31 januari 1932 (nr 17) om accis å silke;

8) förordning angående ändrad lydelse av 16 och 19 §§ förordningen den
14 juni 1933 (nr 329) om skatt å oljekakor och vissa slag av fodermjöl;

9) förordning angående ändrad lydelse av 15 och 17 §§ förordningen den
24 maj 1934 (nr 172) örn skatt å kli;

10) förordning om ändrad lydelse av 12 och 14 §§ förordningen den 3 maj
1935 (nr 142) angående skatt å vissa för drivande av automobil använda
brännoljor;

11) förordning angående ändrad lydelse av 13 och 16 §§ förordningen den
7 juni 1935 (nr 259) örn accis å margarin och vissa andra fetlvaror;

12) förordning angående ändrad lydelse av 12 och 14 §§ förordningen den
7 juni 1935 (nr 280) örn veteavgift;

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

13) förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 15 december
1939 (nr 887) angående tillverkning och beskattning av maltdrycker;

14) förordning angående ändrad lydelse av 13 och 17 §§ förordningen den
22 december 1939 (nr 919) om skatt å läskedrycker;

15) förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 21 juni 1940
(nr 621) angående avgift för smör, som användes för framställning av grädde; 16)

förordning angående ändrad lydelse av 25 § och 26 § 1 mom. förordningen
den 13 december 1940 (nr 1000) om allmän omsättningsskatt;

17) förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 25 maj
1941 (nr 251) örn varuskatt;

18) förordning angående ändrad lydelse av 65 och 68 §§ förordningen
den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt; samt

19) förordning angående ändrad lydelse av 11 och 12 §§ förordningen
den 19 juni 1942 (nr 375) om trafikskatt.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga vid
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Ivar Löfqvist.

429052. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1943.