Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1959 (Proposition 1959:139)

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1959

Nr 139

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
tillägg till konkurslagen; given Stockholms
slott den 8 april 1959.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed jämlikt 87 § regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag angående tillägg till konkurslagen.

GUSTAF ADOLF

Ingvar Lindell

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att i konkurslagen införes en bestämmelse enligt
vilken i vidlyftiga och långvariga konkurser rättens ombudsman och förvaltare
skall kunna tillerkännas viss ersättning redan under pågående konkurs.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1959. I samt. Kr 139

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1959

Förslag

till

Lag

angående tillägg till konkurslagen

Härigenom förordnas, att i konkurslagen skall införas en ny paragraf,
benämnd 86 a §, av nedan angiven lydelse.

86 a §.

Utan hinder av vad i 82—86 §§ finnes stadgat häremot stridande må rättens
ombudsman och förvaltare, om det med hänsyn till omfattningen av
det arbete uppdraget medfört, den tid under vilken konkursen varat och
ytterligare beräknas pågå samt övriga förhållanden finnes påkallat av synnerliga
skäl, av konkursdomaren tillerkännas skäligt belopp att utgå i avbidan
på att arvode slutligen bestämmes. Framställning därom skall angiva
det belopp som fordras ävensom de skäl vilka åberopas för erhållande av
sådan betalning. Vid framställningen skall fogas redogörelse för det arbete
uppdraget medfört samt uppgift om boets ekonomiska ställning. Över framställning,
som gjorts av förvaltare, skall konkursdomaren inhämta yttrande
av rättens ombudsman.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1960.

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1959

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 20 mars 1959.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm, Kling»

Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, anmäler fråga om
viss ändring i konkurslagen samt anför därvid följande.

I skrivelse den 13 maj 1957 har Sveriges advokatsamfund framfört önskemål
om införande i konkurslagen av bestämmelser om rätt för konkursdomstolen
eller konkursdomaren att i vidlyftiga och långvariga konkurser tillerkänna
rättens ombudsman och förvaltaren arvode a conto samt hemställt
om utredning i ämnet. Med anledning av skrivelsen har inom justitiedepartementet
upprättats en den 15 november 1958 dagtecknad promemoria med
förslag om införande av möjlighet för rättens ombudsman och förvaltare i
konkurs alt erhålla delarvode (stencilerad). Ett vid promemorian fogat förslag
till lag om ändring i konkurslagen torde få biläggas detta protokoll (Bilaga
B).

över promemorian har, efter remiss, yttranden avgivits av samtliga hovrätter,
Stockholms och Göteborgs rådhusrätter, Sveriges advokatsamfund,
föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare samt
köpmannaföreningarnas central för ackords- och konkursärenden.

Jag anhåller nu att få upptaga denna fråga till behandling.

Gällande rätt

Rättens ombudsman och förvaltare i konkurs äger enligt konkurslagen rätt
till arvode för sina uppdrag. Arvodet bestämmes av rätten och får icke sättas
till högre belopp än som med avseende å det arbete uppdraget krävt, den
omsorg och skicklighet, varmed det utförts, samt boets omfattning må anses
utgöra skälig ersättning för uppdraget. Arvodet får icke beräknas efter tid
(82 §). Arvodet skall bestämmas till visst belopp i ett för allt (83 §). Från
sistnämnda regel gäller dock det undantaget att arvode under vissa i 81 §
närmare angivna förhållanden skall bestämmas särskilt för egendom, vari
särskild förmånsrätt äger rum. Arvode bestämmes efter därom hos konkursdomaren
gjord framställning från den till arvode berättigade; där det lämpligen
kan ske, bör arvode bestämmas på en gång för samtliga därtill berättigade.
Framställningen skall upptaga det belopp som yrkas och skall vara

Kungi. Maj:ts proposition nr 139 år 1959

åtföljd av bl. a. redogörelse för det arbete uppdraget medfört och specificerad
räkning, utvisande det fordrade beloppets fördelning på de olika förvaltningsåtgärderna
(84 §). Då framställning om arvode inkommit, skall konkursdomaren
utsätta dag för ärendets behandling vid rätten. Avser framställningen
endast bestämmande av särskilt arvode för viss egendom, äger
dock konkursdomaren pröva, huruvida skäl må anses föreligga att företaga
frågan därom innan arvode i övrigt bestämmes (85 §). Rättens ombudsman
äger icke uppbära arvode, förrän slutredovisning avgivits i konkursen eller
han dessförinnan avgår; förvaltare får lyfta arvode först sedan han avgivit
slutredovisning för sin förvaltning (8ö §).

Advokatsamfundets framställning

I sin framställning har advokatsamfundet anfört att, även om konkursförvaltningen
gör sitt bästa för att främja en så skyndsam avveckling som
möjligt, en konkurs kan bli synnerligen vidlyftig och långvarig. Orsakerna
härtill är flera. Det kan för en ändamålsenlig avveckling vara nödvändigt att
under längre tid fortsätta en av gäldenären bedriven rörelse, realisationen
av vissa tillgångar kan vara förenad med betydande tidsutdräkt, indrivningen
av gäldenärens utestående fordringar kan föranleda vidlyftiga rättegångar,
i vilka talan fullföljes till högre instans, och detsamma gäller om återvinningsprocesser
och om mål rörande tvistiga fordringar i konkursen o. s. v.
När en konkurs på grund av dylika eller andra förhållanden, som icke kan
läggas konkursförvaltningen till last, kommer att pågå lång tid, ej sällan
flera år, framstår det som orimligt att rättens ombudsman och förvaltaren
under den långa tid som konkursen varar icke kan beredas någon som helst
gotlgörelse för sitt arbete. Särskilt för förvaltaren, som har det mest omfattande
arbetet, innebär detta påtagliga olägenheter. Han kan vara nödsakad
att, med avböjande av andra uppdrag och undanskjutande av annat arbete,
under långa perioder ägna större delen av sin arbetskraft åt en vidlyftig konkurs
och sedan i åratal få vänta på arvode. Ofta måste han i stor utsträckning
taga den av honom avlönade personalen i anspråk för arbetsuppgifter
rörande konkursen, utan att före konkursens avslutande kunna få någon
gottgörelse för den ekonomiska uppoffring detta innebär. Såsom belysande
för orimligheten i den nuvarande ordningen framhålles att förvaltaren, om
han framgångsrikt fört en rättegång för konkursboet och motparten betalt
utdömda kostnader, icke får ur detta belopp tillgodogöra sig något arvode
för arbetet med rättegången utan måste avvakta konkursens avslutande.

Samfundet anför vidare:

Den för konkursarvoden nu gällande ordningen skiljer sig från vad som
är praxis i fråga om andra mera vidlyftiga och långvariga advokatuppdrag.
I betydande utsträckning förekommer det att advokaterna i sådana uppdrag
debitera klienterna arvoden a conto, en ordning som klienterna finna naturlig
och rimlig.

Konkurslagens nu gällande föreskrifter i ifrågavarande hänseende innebära
ett gynnande av de advokater, som ha det så gott ställt att de kunna
tåla den ekonomiska påfrestning förvaltarskapet i en vidlyftig konkurs in -

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1959

nebär. I stället missgynnas advokater med mindre stark ekonomisk ställning,
ty de kunna bli nödsakade att avböja ett förvaltaruppdrag, då de icke
ha råd att bevilja så lång kredit som konkurslagen förutsätter.

Av nu anförda skäl är del enligt styrelsens mening angeläget att i konkurslagen
införes bestämmelse om rätt för konkursdomstolen eller konkursdomaren
att i vidlyftiga och långvariga konkurser på därom gjord ansökan
tillerkänna rättens ombudsman och förvaltaren arvode a conto. Det är självfallet
icke styrelsens mening att detta skulle bli en normal företeelse i alla
konkurser. Om en bestämmelse av angiven innebörd införes, bör den därför
utformas med sådana begränsningar att den blir tillämplig allenast när förhållandena
verkligen göra en utbetalning av arvode a conto motiverad.

Samfundet yttrar, att mot den föreslagna bestämmelsen möjligen kan invändas
att den skulle kunna tänkas leda till en förlängning av vissa konkursutredningar,
i det att införandet av rätt till arvode a conto skulle innebära
att man toge bort ett incitament till skyndsam avveckling. Enligt samfundets
uppfattning är emellertid denna invändning icke av avgörande betydelse.
Först och främst är det icke alls säkert att den snabbaste avvecklingen också
är den ur borgenärernas synpunkt fördelaktigaste; i den mån den gällande
ordningen föranleder en förvaltare till en alltför snabb avveckling, är detta
en nackdel. Det är vidare icke säkert, att de nu gällande bestämmelserna
alltid bidrager till att förkorta konkursutredningarna; det motsatta förhållandet
kan också tänkas, i det att en konkursförvaltare av hänsyn till sin
ekonomi kan bli nödsakad att vid sidan av konkursen åtaga sig andra uppdrag
i sådan omfattning att arbetet på konkursen blir lidande därav. Konkursdomarens
och särskilt rättens ombudsmans överinseende över konkursförvaltningen
innebär en betydande garanti mot obehörigt förhalande av konkursutredningen.
Samfundet förutsätter att den föreslagna bestämmelsen
utformas så, att arvode a conto medges endast inom förhållandevis snäva
gränser.

Promemorian

I promemorian framhålles inledningsvis att gällande regler beträffande
sättet för arvodenas bestämmande utformats i syfte bl. a. att verka påskyndande
på konkursutredningen och därigenom samtidigt att bidraga till att
förvaltningskostnaderna hålles nere. Det är självfallet av vikt ■— uttalas det
i promemorian — att man icke genom en uppluckring av dessa regler genombryter
det skydd som de avsetts skola medföra framför allt för borgenärerna.
Att en allmän möjlighet att erhålla arvode i successiva poster kan få ogynnsamma
följder härulinnan anses obestridligt. Enligt vad i promemorian anföres
ligger emellertid betydande tyngd i många av de skäl advokatsamfundet
åberopat för införande av en begränsad sådan möjlighet i särskilt vidlyftiga
konkurser. Härom yttras i promemorian vidare:

Sålunda kan en konkursutredning stundom bli mycket långvarig utan att
fördenskull konkursförvaltningen kan sägas ha åsidosatt nödig omsorg och
skyndsamhet i avvecklingsarbetet. Det torde icke kunna förnekas att det därvid
mången gång framstår såsom föga rimligt alt en förvaltare, som ägnar
sitt huvudsakliga arbete ål utredningen, skall nödgas avvakta konkursens

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1959

avslutande, innan han kan få ersättning för sitt arbete. Då konkursutredningen
sträcker sig över flera år och därunder kräver en kontinuerlig arbetsinsats
från förvaltarens sida, blir uppskovet med betalningen nära nog liktydigt
med en förvaltaren avfordrad långfristig kredit. Att en dylik kreditgivning
kommer att utgöra en med uppdraget förenad skyldighet är helt
visst icke tillfredsställande. Härigenom kan uppdraget komma alt medföra
en allvarlig ekonomisk påfrestning för vederbörande, något som i betraktande
av uppdragets natur synes ägnat att inge allvarliga betänkligheter.
Tydligt är att angivna förhållande kan komma lagen att i vissa fall motverka
sitt eget syfte såtillvida som en förvaltare kan nödgas skjuta en arbetskrävande
konkursutredning åt sidan för alt genom annat, måhända i och för sig
mindre brådskande arbete säkerställa ett jämnt tillflöde av inkomster. På
så sätt icke blott fördröjes utredningen utan torde också mången gång den
totala konkurskostnaden öka.

En avvägning av de allmänna och enskilda intressen som gör sig gällande
i frågan visar, enligt promemorian, att behov föreligger av en rättsligt
reglerad möjlighet för rättens ombudsman och förvaltare att i vissa fall
erhålla arvode i successiva poster. Med avvikelse från advokatsamfundets
förslag om bestämning av arvode a conto åsyftas emellertid i promemorian
att varje särskild post skall avse en närmare preciserad fullgjord del av
uppdraget och bestämmas med tillämpning av samma förfarande som då
arvode fastställes för uppdraget i dess helhet. Möjligheten att erhålla delarvode
hör enligt promemorian icke stå öppen i andra fall än sådana, där
med hänsyn till boets omfattning och konkursutredningens därav föranledda
långvarighet särskilda skäl föreligger till avsteg från nu gällande regler.
Konkursen bör sålunda ha pågått en förhållandevis lång tid innan delarvode
tillätes utgå. Finge nämligen redan en anteciperad långvarighet anses utgöra
tillräckligt skäl för delarvode skulle detta medföra risk för att möjligheten
att erhålla sådant arvode efterhand komma att förlora sin avsedda
undantagskaraktär. I promemorian föreslås i betraktande härav att en viss
minsta tidrymd anges före vars utgång delarvode ej må medges. Av vissa
i promemorian återgivna uppgifter från 1955 och 1956 års rättsstatistik
framgår att det stora flertalet nämnda år avslutade konkurser kunnat slutföras
inom eller omkring två år från egendomsavträdet. Av de förhållandevis
få konkurser som varit mera tidskrävande visar sig vidare närmare hälften
ha varat längre tid än tre år. Med hänsyn härtill förordas i promemorian
att tiden bestämmes till två år. Genom att tiden fixeras i lagen vinnes fördelen
av större jämnhet i tillämpningen. Den omständigheten att en konkurs
icke avslutats inom angivna tid säges uttryckligen icke i och för sig böra
grunda någon ovillkorlig rätt till delarvode. Hänsyn bör nämligen även tagas
till andra i det enskilda fallet föreliggande omständigheter av beskaffenhet
att inverka på lämpligheten av att arvode utgår innan uppdraget slutförts.

På grundval av dessa överväganden föreslås att i konkurslagen införes
eu bestämmelse om möjlighet för rättens ombudsman och förvaltare att under
pågående konkursutredning erhålla arvode för fullgjord del av uppdraget.
Såsom villkor härför föreslås skola gälla alt konkursen icke kunnat av -

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1959

slutas inom två år efter det beslut om egendomsavträde meddelats samt att
skäl till bestämmande av delarvode föreligger med hänsyn till boets omfattning
och övriga förhållanden.

Framställning om delarvode avses skola göras hos konkursdomaren i enlighet
med vad som för närvarande föreskrives i 84 § konkurslagen beträffande
arvode i allmänhet. Framställningen skall sålunda bl. a. innehålla
uppgift å det belopp som fordras samt vara åtföljd av arbetsredogörelse och
specificerad räkning utvisande beloppets fördelning på de olika förvaltningsåtgärderna.
Nyssnämnda stadgande föreslås emellertid kompletterat
med en bestämmelse att framställning, som avser delarvode, skall -— utöver
eljest erforderliga uppgifter — innehålla redogörelse för de skäl som åberopas
för erhållande av dylikt arvode.

Prövningen av frågan huruvida skäl finnes för bestämmande av delarvode
föreslås ankomma på konkursdomaren. Finner konkursdomaren, att stadgad
förutsättning saknas för medgivande av delarvode eller att skäl eljest
icke föreligger härför skall han sålunda enligt förslaget äga avslå framställningen.
Finner han däremot framställningen böra bifallas skall han på vanligt
sätt utsätta dag för ärendets handläggning i rätten. I fråga om det fortsatta
förfarandet avses reglerna om handläggningen av arvodesfrågor i allmänhet
skola gälla. Stadgandet i 86 § konkurslagen om tidpunkten för uppbärande
av arvode föreslås kompletterat med en särskild regel för delarvode,
enligt vilken sådant arvode skall få uppbäras så snart det beslut, varigenom
arvodet bestämts, vunnit laga kraft.

Yttrandena

Det i promemorian framlagda förslaget till lagändring lämnas i sin helhet
utan erinran av hovrätterna för Västra Sverige och för Nedre Norrland samt
Göteborgs rådhusrätt ävensom av en ledamot av styrelsen för föreningen
Sveriges stadsdomare. Tanken att öppna möjlighet för rättens ombudsman
och förvaltare att erhålla arvode i delposter vinner i princip anslutning även
av övriga remissinstanser.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anför i principfrågan närmare:

Hovrätten delar uppfattningen, att konkurslagens regler om sättet för bestämmande
av arvode och tidpunkten för dess uppbärande i många fall är
föga rimliga. De medför att rättens ombudsman och förvaltare i konkurser,
som pågår under lång tid och kräver betydande arbetsinsats, nödgas
vänta alltför länge på ersättning för sitt arbete. Det otillfredsställande i den
nuvarande ordningen accentueras därav, att oklarhet synes råda angående
den omfattning, i vilken de sålunda förordnade äger att före konkursens avslutande
tillgodoföra sig ersättning för utgifter i och för konkursförvaltningen.
Det synes därför hovrätten angeläget att möjlighet öppnas för rättens
ombudsman och förvaltare i vidlyftiga konkurser att få arvode tidigare
än som nu är möjligt.

Föreningen Sveriges häradshövdingar finner starka skäl ha anförts för att
möjlighet beredes förvaltare i särskilt vidlyftiga konkurser, vilka för sin

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1959

avveckling kräver lång tid, att sedan viss tid förflutit erhålla arvode för utfört
arbete utan att avbida slutredovisning i konkursen. Något avgörande
skäl att icke låta även rättens ombudsman bli delaktig av samma möjlighet
synes icke finnas. Svea hovrätt framhåller i sammanhanget att utvecklingen
utan direkt stöd av lag framtvingat successivt utbetalda ersättningar för en
annan typ av tidskrävande advokatuppdrag. Hovrätten syftar här på den
praxis som utbildat sig beträffande ersättning till offentliga försvarare i vidlyftiga
processer innebärande att utbetalning medges a conto av ersättningar
av allmänna medel i avbidan på att de slutliga beloppen kan fastställas. Samma
påpekande göres av Stockholms rådhusrätt. Hovrätten över Skåne och
Blekinge påpekar att boutredningsman anses äga att vid långvariga boutredningar
i viss utsträckning tillgodonjula arvode för utförd del av uppdraget
i avräkning å det slutliga arvodesbeloppet. Stockholms rådhusrätt erinrar
tillika om lagen den 23 maj 1932 med särskilda bestämmelser om konkurs.
Enligt denna lag, som var tillfällig och vars giltighetstid sedan länge utgått,
skulle arvode till rättens ombudsman och förvaltare utgå i överensstämmelse
med föreskrifter som meddelades av Konungen. Med stöd av i sådan ordning
meddelade bestämmelser blev, i avräkning å de arvoden som kunde bestämmas,
särskilda arvoden tid efter annan bestämda i de konkurser —
bl. a. aktiebolaget Kreuger och Tolls konkurs — å vilken lagen genom särskild
förordning gjordes tillämplig.

Olika meningar gör sig gällande beträffande den form i vilken
delbetalning bör utgå och sättet för delposternas bestämmande.
I vissa yttranden förordas sålunda en lösning i princip
överensstämmande med det i promemorian framlagda förslaget om delarvoden,
under det att i andra yttranden företräde ges åt en reglering i närmare
anslutning till advokatsamfundets förslag om beräkning av arvode a
conto.

Göta hovrätt uttrycker den bestämda uppfattningen att delarvode är att
föredraga framför arvode a conto. Härom anföres i yttrandet vidare:

Vid bestämmandet av ett arvode a conto måste en preliminär värdering av
utfört arbete äga rum. När arvode senare definitivt bestämmes måste en
förnyad värdering ske. Redan ur den synpunkten att det är önskvärt att undvika
sådant dubbelarbete synes det bättre att med en gång definitivt bestämma
ett delarvode. Härtill kommer att ju längre tid som förflyter från det konkursförvaltningen
vidtagit vissa förvaltningsåtgärder och till dess arvode
härför bestämmes desto svårare torde det bli för såväl förvaltare och rättens
ombudsman som för konkursdomstolen att bedöma värdet av nedlagt arbete.
Slutligen torde beaktas att ett delarvode bör bestämmas på sätt 85 § konkurslagen
föreskriver, medan vid bestämmande av ett arvode a conto ett så
omständligt processuellt förfarande väl knappast kan ifrågakomma. Att regeln
i 85 § konkurslagen blir tillämplig vid bestämmandet av delarvode torde
innebära en viss garanti för afl konkursdomaren vid sin prövning av frågan
om skäl föreligga att bestämma delarvode iakttar en restriktiv hållning.
En sådan garanti skulle komma att saknas vid bestämmande av arvode a
conto.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1059

Hovrätten över Skåne och Blekinge säger sig i princip icke ha något att
erinra mot den i promemorian föreslagna lösningen. Hovrätten för övre
Norrland finner väl en anordning med a contobetalning i meningen av förskottsbetalning
kunna ifrågasättas. Med hänsyn till att en sådan anordning
måhända skulle medföra större risker för förhalning av konkursutredningarna
vill hovrätten dock icke motsätta sig den i promemorian föreslagna regleringen.

Stockholms rådhusrätt finner det för sin del tveksamt huruvida det i promemorian
föreslagna tillägget till 83 § att arvode må bestämmas för fullgjord
del av uppdraget i sin utformning enligt förslaget innefattar den lämpligaste
lösningen. Härom anför rådhusrätten:

Av uttalanden i promemorian framgår att avsikten är att arvode skall
bestämmas för hela den del av uppdraget varom fråga är. Enligt rådhusrättens
mening kan det för domstolen vara svårt att innan konkursutredningen
slutförts bedöma om fordrat delarvode utgör skälig ersättning med
avseende på särskilt den omsorg och skicklighet varmed uppdraget utförts.
I de fall där delarvode redan nu kan komma i fråga, nämligen beträffande
sådan egendom som avses i 81 § konkurslagen, torde förhållandena mestadels
vara sådana att utredningen väsentligen slutförts beträffande dylik
egendom om delarvode begäres. Det kan vidare tänkas, att domstolen, som
vid arvodes bestämmande har att beakta även boets omfattning, i samband
med prövning av den slutliga arvodesframställningen finner sig genom tidigare
fastställda delarvoden ha bundit sig för ett högre totalt arvode än som
från nu angivna synpunkt framstår som motiverat.

Om domstolen finge rätt att för utförd del av uppdraget bestämma arvode
a conto till belopp, som kan bedömas såsom under alla förhållanden skäligt
samt icke utesluter möjligheten av bestämmande av ytterligare arvode för
samma sysslande sedan resultatet av arbetet bättre kan överblickas, skulle
det enligt rådhusrättens mening leda till en bättre prövning av förevarande
arvodesfrågor.

Det i promemorian framlagda förslaget är enligt Sveriges advokatsamfund
ägnat att i icke ringa mån avhjälpa det av samfundet påtalade missförhållandet.
Samfundet är likväl av den uppfattningen att en lösning i enlighet
med de i samfundets framställning uppdragna riktlinjerna vore att föredraga
ur flera synpunkter. Samfundet yttrar i denna del vidare:

Till en början vill samfundet framhålla att det i förslaget (83 § andra
stycket) begagnade uttrycket »fullgjord del av uppdraget» synes lämna rum
för olika tolkningar. Uttrycket kan uppfattas såsom synonymt med »redan
utfört arbete», och av motiven synes kunna utläsas att denna tolkning är
åsyftad. Om så är fallet, kan mot den föreslagna lösningen invändas alt det
måste vara utomordentligt vanskligt alt fastställa ett skäligt arvode för arbete
i sådana hänseenden där arbetet ännu icke lett till något resultat, t. ex.
än så länge resultatlöst arbete för indrivning av fordringar eller för försäljning
av eu rörelse. Man kan ifrågasätta om det överhuvudtaget är möjligt att
vid bestämmande av arvode i sådana fall beakta alla de omständigheter som
enligt konkurslagen eller enligt de i praxis tillämpade principerna bör inverka
på arvodesbedömningen. Uttrycket »fullgjord del av uppdraget»
kan emellertid också uppfattas såsom liktydigt med »slutförda delar av uppdraget»,
d. v. s. sådana avsnitt av uppdraget, i vilka något ytterligare arbete
icke skall nedläggas. Om uttrycket uppfattas på detta sätt, blir svårigheten

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1959

att precisera ett skäligt delarvode mindre, men kvar står den olägenheten att
man ännu icke vet det slutliga resultatet av konkursutredningen, vartill
kommer att det stundom kan vara svårt att bedöma om arbetet i vissa
avseenden är avslutat eller icke.

Av nu anförda skäl och då det utan tvekan är lättare att bedöma värdet
av det utförda arbetet, sedan allt arbete med konkursförvaltningen slutförts,
anser samfundet att det vore olämpligt att bryta med den nu lagstadgade
grundsatsen all arvodet skall bestämmas till visst belopp i ett för allt (83 §
första stycket). Ett system, som innebär möjlighet för rättens ombudsman
och förvaltaren att i vissa fall erhålla arvode a conto, utan att någon slutgiltig
arvodesprövning samtidigt sker med avseende å viss eller vissa delar
av uppdraget, skulle enligt styrelsens mening ur nu angivna synpunkter
framstå såsom lämpligare.

Till det anförda kommer ytterligare en synpunkt. Det är otvivelaktigt av
vikt att de nu gällande reglerna icke uppluckras på sådant sätt att man
äventyrar intresset av att konkursutredningarna slutföres med tillbörlig
skyndsamhet. Styrelsen kan icke finna annat än att ett system med möjlighet
till a conto-betalning inom förhållandevis snäva gränser skulle i detta
hänseende innebära mindre risk än den ordning som föreslås i promemorian.
Härvid förutsätter styrelsen att lagstiftningen utformas så, att det aldrig
kan bli fråga om betalning av arvode för arbete som ännu icke utförts.

Vid en lagstiftning i enlighet med de av styrelsen förordade riktlinjerna
bör givetvis tillses att förutsättningarna för att rättens ombudsman och
förvaltaren skall kunna beviljas rätt att lyfta arvode a conto preciseras så,
att regeln kommer i tillämpning endast i sådana fall då starka skäl kan anföras
för en a conto-betalning. Lyftande av arvode a conto bör sålunda få
förekomma endast i konkurser av stor omfattning och endast under förutsättning
att betydande arbete redan nedlagts på uppdraget samt att konkursen
kan beräknas pågå ytterligare så lång tid, att det vore obilligt, om
rättens ombudsman eller förvaltaren skulle behöva så länge vänta på arvode.
Bestämmas förutsättningarna på detta sätt, torde det icke möta svårighet
för rätten att, utan en verklig arvodesprövning, på grundval av tillhandahållen
arbetsredogörelse fastställa ett a contobelopp, som med erforderlig säkerhetsmarginal
håller sig inom ramen för vad det utförda arbetet är värt.

Även föreningen Sveriges häradshövdingar finner den i promemorian valda
konstruktionen vara förenad med en del olägenheter, framför allt om avsikten
är att delarvode skall utgöra ersättning för allt arbete som utförts före
en viss tidpunkt. Föreningen anför:

Vid bestämmande av konkursarvode skall ju hänsyn tagas bl. a. till den
omsorg och skicklighet, varmed uppdraget utförts. För en riktig tillämpning
av denna bedömningsgrund är det av stort intresse att känna det slutliga
resultatet av konkursutredningen. Även i fråga om vissa särskilda åtgärder
av konkursförvaltningen, såsom till exempel förandet av en rättegång, kan
det vara av värde alt vid arvodets bestämmande känna den slutliga utgången
av målet för att kunna rätt bedöma med vilken skicklighet utredningen
handhafts och målets betydelse för utdelningen i konkursen. Därest genom
beslutet om delarvode blir slutgiltigt avgjort vilken ersättning som
skall utgå för vissa arbetsmoment — vilket är innebörden av förslaget — kan
domstolen vid bestämmandet av slutarvodet ställas inför den situationen, att
delarvodel framstår såsom mindre väl avvägt, måhända alltför högt, och att,
om skälig ersättning skall utgå för de dittills icke bedömda arbetsmomenten,
det totala konkursarvodet blir för stort. Att---vid fastställande av

Kungl. Maj:ts proposition nr I.''Ut år 1959

slutligt arvode taga hänsyn till vad vederbörande förut tillerkänts synes vara
i princip stridande mot förslagets konstruktion av delarvodena och skulle
kunna medföra den icke tilltalande konsekvensen, att slutarvodet bestämmes
till belopp, som framstår såsom orimligt lågt i förhållande till det arbete, som
icke varit under bedömande vid delarvodels fastställande.

Invändningar av samma styrka torde icke kunna riktas mot den av
advokatsamfundet åsyftade metoden med fastställande av delarvoden a conto.
Med densamma bibehålies orubbad den för gällande rätt grundläggande
principen att arvode skall bestämmas i ett för allt och att arvode ej får
beräknas efter tid, vilket synes vara av stort värde. Metoden utesluter ingalunda
ett strikt iakttagande av det i promemorian uppställda kravet, att
arvode ej får beräknas i förskott. Från det merarbete för domstolarna, som
blir en följd av alt samma arvodesposter måste granskas mer än en gång,
torde man kunna bortse.

Föreningen föreslår på grund av det anförda, att delarvode, varom nu är
fråga, får karaktären av förskott å det slutliga arvodet, vilket förskott icke
får bestämmas till högre belopp än som svarar mot skälig ersättning för redan
utfört arbete.

Svårigheten för domstolen att taga definitiv ståndpunkt till vad som begäres
i arvode för en del av ett ännu icke avslutat uppdrag betonas också
av föreningen Sveriges stadsdomare. Föreningen anser ett system med a
contoarvode vara att föredraga. Detta arvode bör emellertid bestämmas så
att det är praktiskt taget uteslutet att det definitiva arvodet skall kunna
fastställas till lägre belopp. Bestämmandet av det definitiva arvodet för hela
förvaltningen säges i yttrandet böra anstå till dess resultatet av förvaltningen
kan överblickas. Delvis liknande synpunkter framföres av köpmannaföreningarnas
central för ackords- och konkursärenden i vars yttrande vidare
uttalas farhågor för att, om delarvode, såsom i promemorian förutses,
bestämmes med ett belopp för hela den del av uppdraget varom fråga är,
domstolen kan komma att vid prövning av senare arvodesframställningar i
konkursen känna sig bunden av de i det tidigare beslutet tillämpade värderingsnormerna
också om arvodet därigenom komme att i sin helhet framstå
såsom alltför högt. En dylik olägenhet säges i yttrandet icke vara förbunden
med a contosystemet. Såsom en ytterligare fördel med det sistnämnda anges
att domstolens prövning av arvodesframställningarna förenklas i jämförelse
med vad som skulle bli fallet därest den i promemorian förordade lösningen
valdes.

Av detaljfrågorna i promemorian diskuteras i yttrandena särskilt förslaget
om en tvåårstid, räknad från egendomsavträdet, före vars utgång delarvode
ej skall få medges. Förslaget tillstyrkes av föreningen Sveriges stadsdomare
samt köpmannaföreningarnas central för ackords- och konkursärenden.
Yttrandet från sistnämnda organisation ger vidare uttryck åt tillfredsställelse
med uttalandet i promemorian alt den omständigheten att en konkurs
icke kunnat avslutas inom loppet av två år icke bör i och för sig grunda
någon ovillkorlig rätt till delarvode utan att hänsyn bör tagas även till
andra i det enskilda fallet på frågan inverkande omständigheter. I yttrandet
understrykes samtidigt vikten av eu restriktiv användning av möjligheten alt

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1959

förordna om utbetalning av delarvode. Att förhållandevis snäva gränser bör
gälla för möjligheten att tillgodonjuta delarvode framhålles även av Göta
hovrätt.

Svea hovrätt föreslår en nedskärning till ett och ett halvt eller kanske ett
år av den tid före vars utgång delarvode ej skall få ifrågakomma. Den i promemorian
föreslagna regeln om skälighetsprövning av frågan om delarvode
skall utgå synes hovrätten innebära tillräcklig garanti mot missbruk. Också
hovrätten över Skåne och Blekinge finner en fixering av nämnda tidsmarginal
vid två år innebära en alltför stark begränsning. Härom anför hovrätten:

Skall delarvode, bestämt efter de i konkurslagen i övrigt stadgade grunderna,
kunna utgå för viss tids arbete, synes avgörande betänkligheter icke
möta mot att arvode redan efter ett år och därefter årligen tillgodoföres rättens
ombudsman och förvaltaren. En dylik ettårsregel torde bättre än den
tvåårsregel, som i promemorian föreslagits, tillgodose de arvodesberättigades
önskemål om en såvitt möjligt jämn inkomstfördelning. Eu reglering i enlighet
med vad hovrätten nu ifrågasatt skulle vidare stå i bättre överensstämmelse
med vad som ansetts böra gälla beträffande arvode till boutredningsman.
Hovrätten får här erinra om följande uttalande av lagberedningen under
förarbetena till boulredningslagen (NJA II 1933 sid. 282): »Tager utredningen
längre tid i anspråk än ett år, synes någon anmärkning icke kunna
göras, därest boutredningsmannen årligen uppbär förskott å det slutliga
arvodet med belopp, som efter försiktig beräkning motsvarar vad på hans
arbete under den ifrågavarande tiden belöper.»

Sveriges advokatsamfund betonar att varje tidsbestämmelse blir i viss
mån godtycklig och ägnad att leda till en stel rättstillämpning. Det vore enligt
samfundets mening därför bäst om man kunde undvika en tidsgräns.
Så skulle utan nämnvärd olägenhet kunna ske, därest lagstiftningsfrågan
löstes i överensstämmelse med vad i samfundets framställning föreslagits.

De förutsättningar i övrigt för att delarvode skall få utgå som angivits i
promemorian anses av föreningen Sveriges häradshövdingar erbjuda tillräckliga
garantier för att möjligheten att erhålla arvode i successiva poster icke
skall bli missbrukad och få ogynnsamma verkningar. Föreningen tillstyrker
därför, att delarvode skall få bestämmas och uppbäras under de i promemorian
föreslagna förutsättningarna. Därest den i promemorian anvisade principiella
lösningen väljes, anser ej heller köpmannaföreningarnas central för
ackords- och konkursärenden anledning föreligga till erinran mot enskildheterna
i förslaget. Svea hovrätt anmäler däremot tvekan i frågan huruvida
man bör kräva att boet är av särskilt stor omfattning. Det förefaller hovrätten
vara en smula hårt att en energisk och skicklig förvaltare som gjort vad
på honom ankommer för att bringa en mindre konkurs till slut men hindrats
därifrån exempelvis genom att ett mål om tvistig fordran förts till högsta
instans, skall behöva vänta i flera år på ett kanske icke så stort men välförtjänt
arvode. Liknande synpunkter framföres av Göta hovrätt.

Beträffande förfarandet vid fastställande av delarvode anför Svea hovrätt:

I promemorian föreslås att hela det komplicerade förfarande, som tilllämpas
vid slutligt fastställande av arvoden, skall användas även då frågan
avser endast delarvoden. Norsk konkursrätt, enligt vilken ersättningen till

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1959

konkursförvaltningen också bestämmes av domstol (skifteretten) löser frågan
på ett enklare sätt. Där stadgas nämligen helt enkelt (konkursloven § 33
sista st.) att innan ersättningen är slutgiltigt fastställd enligt givna bestämmelser,
intet förskott därå får uppbäras annat än efter tillåtelse av skifteretten.
Under förutsättning att delarvodena, såsom i promemorian föreslagits,
icke skola utgöra skönsmässigt bestämda a conto betalningar, som avsiktligt
kunna hållas väl inom gränserna för vad som intjänats, utan arvoden,
som skola utgöra full ersättning för det intill viss tidpunkt utförda arbetet,
torde det emellertid vara tryggast att icke lägga i rättens eller konkursdomarens
hand att utan kungörelse av yrkandena bestämma beloppen av
delarvodena. Risken vore annars uppenbarligen alltför stor, att borgenärernas
möjlighet att inverka på arvodenas storlek skulle bli illusorisk.

Hovrätten för Västra Sverige påpekar att genom föreskriften i 85 § andra
stycket konkurslagen, att kallelse till sammanträde för prövning av arvodesfråga
skall innehålla underrättelse om det belopp, som fordras i arvode, möjlighet
har beretts borgenärerna att på förhand bedöma, huruvida anledning
för dem föreligger att inställa sig vid rätten för att bevaka sina intressen
beträffande arvodenas belopp. Med hänsyn till borgenärernas berörda intresse
kan det enligt hovrätten ifrågasättas, huruvida icke i nämnda lagrum
lämpligen borde stadgas, att kallelsen skall innehålla, förutom underrättelse
om yrkade arvodesbelopp, dels uppgift huruvida beloppen utgöra delarvode
dels uppgift om storleken av delarvoden, som enligt tidigare beslut må ha
blivit bestämda i konkursen.

Ur lagteknisk synpunkt anmärker slutligen hovrätten över Skåne och Blekinge
att det kan ifrågasättas huruvida den i promemorian föreslagna huvudregeln
om delarvode har sin naturliga plats i 83 §. Denna paragraf föreskriver
liksom 82 § enligt vilka grunder arvode skall bestämmas, medan förfarandet
i och för fastställande av arvode regleras i 84 och 85 §§. Någon bestämd
föreskrift beträffande tiden, då framställning om arvode bör inkomma,
har icke meddelats i konkurslagen. Däremot har i 86 § lämnats föreskrift
om tiden för uppbärande av arvode. Tillägget till 83 § är till sin innebörd
ett stadgande angående tiden för bestämmande av arvode. Med hänsyn
härtill kan enligt hovrättens mening en placering i närmare anslutning
till de bestämmelser som avhandlar förfarandet, eventuellt i särskild paragraf
före 86 §, synas mera naturlig.

Departementschefen

Enligt vad i 86 § konkurslagen stadgas äger konkursförvaltare ej uppbära
arvode förrän han i konkursen avgivit slutredovisning för sin förvaltning.
Motsvarande regel gäller för rättens ombudsman utom i det fall att han dessförinnan
avgår. Sveriges advokatsamfund har nu begärt att i lagen införes
bestämmelser, som gör det möjligt för förvaltare och rättens ombudsman
att i konkurser av särskilt stor omfattning erhålla betalning, medan konkursen
ännu pågår.

Såsom advokatsamfundet i sin skrivelse påpekat kan konkurser stundom
bli synnerligen vidlyftiga och långvariga. Av departementspromemorian

Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1959

framgår att det stora flertalet konkurser visserligen avslutas inom eller omkring
två år efter egendomsavträdet. Ett ej ringa antal konkurser varar emellertid
längre än tre år. Av hela antalet konkurser 1955 — 1 425 stycken •—
hade ej mindre än 66 pågått minst så lång tid. Motsvarande siffror för 1956 utgjorde
1 667 respektive 73.

Det är mot bakgrunden av nu angivna förhållanden tydligt att stadgandet
i 86 § konkurslagen icke innebär en ur alla synpunkter tillfredsställande lösning.
Visserligen är regeln i någon mån ägnad att tillgodose det viktiga syftet
att konkursutredningar bedrives med all tillbörlig skyndsamhet. Det är
å andra sidan uppenbart, alt det för konkursförvaltaren kan utgöra en stor
olägenhet att nödgas avvakta konkursens slutförande, innan han får uppbära
någon som helst gottgörelse för det arbete han nedlagt på konkursen.
Har han själv nödgats ägna kanske största delen av sin arbetskraft åt konkursen
och dessutom måhända varit nödsakad att i betydande utsträckning
anlita även sin personal för samma uppgift — ett i vidlyftiga konkurser ej
ovanligt förhållande — får han nämligen av egna medel förskjuta kostnaderna
för dessa arbetsinsatser. Detta förutsätter, att konkursförvaltaren besitter
goda ekonomiska resurser. Det ligger nära till hands att förvaltaren,
om han saknar sådana resurser, nödgas skjuta sina förvaltningsuppgifter
åt sidan för att genom andra uppdrag tillförsäkra sig det nödvändiga
rörelsekapitalet. Stadgandet i 86 § kan således, tvärtemot sitt eget klart uttalade
syfte, leda till ett fördröjande och därmed också till ett fördyrande
av konkursutredningar.

En sådan konsekvens av stadgandet synes i någon mån kunna förebyggas
genom att möjlighet öppnas all i konkurser av särskilt vidlyftig beskaffenhet
tillerkänna förvaltare viss ersättning redan under konkursförvaltningens
gång. Införande i konkurslagen av sådan möjlighet rimmar för övrigt väl
med den praxis i större brottmålsprocesser, enligt vilken offentlig försvarare
kan tillerkännas gottgörelse i avbidan på att arvodet slutligen fastställes.
Det förtjänar i detta sammanhang också nämnas, att boutredningsman
anses äga vid långvariga boutredningar tillgodonjuta förskottsarvode i avräkning
å det definitiva arvodesbeloppet.

Det förslag, som innefattas i departementspromemorian, avser att tillgodose
behovet av möjlighet för i första hand konkursförvaltare att i speciellt
omfattande konkurser erhålla arvode i successiva poster. Att sådant behov
föreligger har allmänt vitsordats vid remissbehandlingen. Däremot bryter sig
meningarna beträffande sättet för reformens genomförande. I promemorian
har förordats en lösning som i korthet kan sägas innebära ett definitivt bestämmande
av arvode för viss slutförd del av uppdraget. Denna metod anges
ha den fördelen att sedan delarvode en gång bestämts, domstolen vid
senare arvodesprövningar ej behöver ånyo ingå på en värdering av det arbete,
som redan gottgjorts. Varje arvodesprövning betraktas med andra ord
som ett avslutat helt. Denna uppläggning förutsätter sålunda att, då delarvode
bestämmes, förfarandet måste bli i stort sett detsamma som nu tilllämpas
då arvodesfrågan prövas i samband med konkursens avslutning; dag

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1959

skall utsättas för ärendets handläggning vid rätten, kungörelse och kallelser
utfärdas etc. Mot den i promemorian föreslagna metoden har ur principiell
synpunkt invänts att det för domstolen kan vara svårt att innan konkursutredningen
slutförts bedöma den omsorg och skicklighet, varmed uppdraget
utförts. Ehuru promemorians förslag från flera håll tillstyrkts eller lämnats
utan erinran vid remissbehandlingen har dock övervägande sympatier uttalats
för en lösning, som närmare ansluter sig till advokatsamfundets förslag
om bestämmande av arvode a conto. Det har om denna metod särskilt framhållits
att med densamma den för gällande rätt grundläggande principen
att arvode skall bestämmas i ett för allt bibehålies orubbad.

För egen del anser jag övervägande skäl tala för att den av advokatsamfundet
förordade, av flertalet remissinstanser biträdda lösningen väljes. Vid
denna lösning blir arvodesfrågan, då delposten skall bestämmas, endast föremål
för en preliminär bedömning. Detta har framför allt den fördelen, att
förfarandet vid metodens tillämpning kan ges en enkel och smidig utformning.
Principiella betänkligheter bör sålunda icke möta mot att anförtro konkursdomaren
att besluta i ärenden av nu ifrågavarande slag.

Såsom advokatsamfundet framhållit bör möjligheten att under pågående
konkurs utfå ersättning i avbidan på den slutliga regleringen av arvodesfrågan
endast stå öppen i konkurser av vidlyftig beskaffenhet och endast under
förutsättning att betydande arbete redan nedlagts på konkursen samt att
denna kan beräknas pågå ytterligare så lång tid, att det vore obilligt, att förvaltaren
skulle behöva vänta längre på arvode. Betalningen bör icke få fixeras
till högre belopp än som svarar mot skälig ersättning för redan utfört
arbete; uteslutet bör naturligtvis vara att ersättningen bestämmes på så sätt
att risk föreligger att det slutliga arvodet skulle komma att fastställas till
lägre belopp. Delbeloppet skall avräknas å det arvode rätten slutligen bestämmer.

Behovet av en reform av det slag det här gäller är naturligtvis störst för
förvaltare. Jag anser emellertid, att en motsvarande möjlighet att erhålla
ersättning redan under pågående konkurs bör öppnas även för rättens ombudsman.

I enlighet med vad i det föregående anförts torde i konkurslagen böra upptagas
en bestämmelse, enligt vilken konkursdomaren efter därom gjord framställning
må tillerkänna rättens ombudsman och förvaltare skäligt belopp att
utgå i avbidan på att arvode slutligen bestämmes, under förutsättning dock
att det med hänsyn till omfattningen av det arbete uppdraget medfört, den tid,
under vilken konkursen varat och ytterligare beräknas pågå, samt övriga
förhållanden finnes påkallat av synnerliga skäl. Något krav på att konkursen
skall ha pågått viss bestämd tid torde således ej böra uppställas. Det ligger
emellertid i sakens natur, att endast i långvariga konkurser rättens ombudsman
och förvaltare bör kunna tillerkännas ersättning redan under konkursens
gång. Hinder bör ej möta att i exceptionella fall tillerkänna rättens ombudsman
och förvaltare delbetalning flera gånger i samma konkurs. I stadgandet
torde jämväl böra föreskrivas att i framställningen skall angivas, för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1959

utom det belopp som fordras, de skäl som åberopas för erhållande av ersättning
samt att vid framställningen skall fogas redogörelse för det arbete uppdraget
dittills medfört ävensom uppgift om boets ekonomiska ställning. Slutligen
bör stadgas att, om framställningen gjorts av förvaltare, konkursdomaren
skall i ärendet inhämta yttrande av rättens ombudsman.

Den nya bestämmelsen torde böra upptagas i en ny paragraf, lämpligen
placerad efter 86 § samt benämnd 86 a §. Lagändringen bör träda i kraft den
1 januari 1960.

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag
till lag angående tillägg till konkurslagen.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget, av
den lydelse hilaga till detta protokoll utvisar (bilaga A), måtte för det i 87 §
regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Margit Hirén

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1959

Bilaga A

Förslag

till

Lag

angående tillägg till konkurslagen

Härigenom förordnas, att i konkurslagen skall införas en ny paragraf,
benämnd 86 a §, av nedan angiven lydelse.

86 a §.

Rättens ombudsman och förvaltare må, om det med hänsyn till omfattningen
av det arbete uppdraget medfört, den tid under vilken konkursen varat
och ytterligare beräknas pågå samt övriga förhållanden finnes påkallat
av synnerliga skäl, av konkursdomaren tillerkännas skäligt belopp att utgå
i avbidan på att arvode slutligen bestämmes. Framställning därom skall angiva
det belopp som fordras ävensom de skäl vilka åberopas för erhållande
av sådan betalning. Vid framställningen skall fogas redogörelse för det arbete
uppdraget medfört samt uppgift om boets ekonomiska ställning, över
framställning, som gjorts av förvaltare, skall konkursdomaren inhämta yttrande
av rättens ombudsman.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1960.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 139

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1959

Bilaga B

Vid promemorian den 15 november 1958 fogat förslag till
Lag om ändring i konkurslagen

Härigenom förordnas att 83—86 §§ konkurslagen den 13 maj 1921 skola
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande Igdelse) (Föreslagen Igdelse)

83 §. 83 §.

Arvode till rättens ombudsman ävensom arvode till förvaltare skall bestämmas
till visst belopp i ett för allt, utan så är att jämlikt 81 § må anses
erforderligt, att för egendom, som avses i sagda paragraf, beräknas särskilt
arvode. Sådant särskilt arvode må kunna bestämmas innan arvodes -

frågan i övrigt avgöres.

Vid bestämmandet av särskilt arvode,
som ovan sägs, skall vad i 82 §
stadgas om de grunder, efter vilka arvode
skall beräknas, äga motsvarande
tillämpning.

84 §.

Arvode till rättens ombudsman
och till förvaltare bestämmes efter
därom hos konkursdomaren gjord
framställning från den till arvode berättigade;
och bör, där det lämpligen
kan ske, arvode på en gång bestämmas
för samtliga därtill berättigade.
Framställning, som nyss sagts, skall
angiva det belopp, som i arvode fordras,
och, där bestämmande av särskilt
arvode för viss egendom kan
ifrågakomma, jämväl det belopp, som
i sådant avseende äskas. Vid framställningen
skall fogas ej mindre redogörelse
för det arbete uppdraget
medfört än även specificerad räkning,

Har konkursen icke kunnat avslutas
inom två år efter det beslut om
egendomsavträde meddelats, må, om
med hänsyn till boets omfattning och
övriga förhållanden skäl därtill äro,
arvode till rättens ombudsman och
till förvaltare bestämmas för fullgjord
del av uppdraget. Jämväl i sådant fall
skall iakttagas vad ovan sägs om beräkning
av särskilt arvode för viss
egendom.

Vid bestämmandet av särskilt arvode
för viss egendom ävensom av arvode
för fullgjord del av uppdraget
skall vad i 82 § stadgas om de grunder,
efter vilka arvode skall beräknas,
äga motsvarande tillämpning.

84 §.

Arvode till rättens ombudsman
och till förvaltare bestämmes efter
därom hos konkursdomaren gjord
framställning från den till arvode berättigade;
och bör, där det lämpligen
kan ske, arvode på en gång bestämmas
för samtliga därtill berättigade.
Framställning, som nyss sagts, skall
angiva det belopp, som i arvode fordras,
och, där bestämmande av särskilt
arvode för viss egendom kan
ifrågakomma, jämväl det belopp, som
i sådant avseende äskas. Rör framställningen
bestämmande av arvode
jämlikt 83 § andra stycket, skall tilllika
angivas de skäl som åberopas för

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1959

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

utvisande det fordrade beloppets fördelning
på de olika förvaltningsåtgärderna.
Har förvaltare för viss förvaltningsåtgärd,
såsom förrättande av bouppteckning,
utförande av rättegång,
hållande av auktion eller dylikt, anlitat
annan och har gottgörelse därför
tillgodoförts denne eller har ersättning
för utgifter tillgodoförts rättens
ombudsman eller förvaltare,
skall sådant angivas i redogörelsen.

att arvode skall utgå för allenast viss
del av uppdraget. Vid framställningen
skall fogas ej mindre redogörelse
för det arbete uppdraget medfört än
även specificerad räkning, utvisande
det fordrade beloppets fördelning på
de olika förvaltningsåtgärderna. Har
förvaltare för viss förvaltningsåtgärd,
såsom förrättande av bouppteckning,
utförande av rättegång, hållande av
auktion eller dylikt, anlitat annan och
bär gottgörelse därför tillgodoförts
denne eller har ersättning för utgifter
tillgodoförts rättens ombudsman
eller förvaltare, skall sådant angivas i
redogörelsen.

Kan fråga uppkomma om bestämmande av särskilt arvode för viss egendom,
åligge förvaltaren att tillhandahålla konkursdomaren förteckning över
kända rättsägare, som hava särskild förmånsrätt i egendomen.

Då framställning om bestämmande
av arvode inkommit, utsätte konkursdomaren
dag för ärendets handläggning
vid rätten. Avser framställning
allenast bestämmande av särskilt arvode
för viss egendom, äge dock konkursdomaren
pröva, huruvida skäl att
företaga frågan därom innan arvode
i övrigt bestämmes må anses föreligga.
Rör framställning bestämmande
av arvode jämlikt 83 § andra stycket,
pröve konkursdomaren ock, huruvida
skäl föreligger att arvode bestämmes i
sådan ordning.

Sedan dag för ärendets handläggning vid rätten blivit utsatt, skall konkursdomaren
genom kungörelse, som minst tio dagar före den utsatta dagen
intöres en gång i allmänna tidningarna och den eller de ortstidningar, som
bestämts för offentliggörande av kungörelser om konkursen, utfärda kallelse
å vederbörande rättsägare alt vid rätten utföra sin talan; och skall därjämte
särskild kallelse meddelas den, för vilken arvode skall bestämmas, så
ock gäldenären. Kallelse skall innehålla underrättelse om belopp, som i arvode
fordras. I fall, som omförmäles i 84 § andra stycket, äge den, som har
panträtt i den egendom, varom fråga är, föra talan ''i ärendet, ändå att han
ej i konkursen bevakat sin fordran; skolande konkursdomaren i god tid till
envar, som har särskild förmånsrätt i egendomen och vars adress är känd,
översända kallelse, som nyss sagts. År sådant fall för handen, att frågan om
arvode ej inverkar på borgenärernas rätt, skall kungörelse, varom ovan stadgats,
ej utfärdas, men varde särskild kallelse meddelad den, för vilken arvode
skall bestämmas, så ock gäldenären.

I)å fråga är om bestämmande av arvode till förvaltare, skall konkursdomaren
inhämta yttrande i ärendet av rättens ombudsman.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1959
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

86 §.

Rättens ombudsman äge ej uppbära
arvode förrän slutredovisning avgivits
i konkursen, utan så är att han
därförinnan avgår; och må ej arvode
uppbäras av förvaltare förrän han avgivit
slutredovisning för sin förvaltning.
Arvode, som bestämts jämlikt
83 § andra stycket, må dock uppbäras
så snart beslutet vunnit laga kraft.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1960.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1959

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 3 april
1959.

Närvarande:

justitieråden Beckman,

E. SÖDERLUND,

Tammelin,
regeringsrådet Nevrell.

Enligt lagrådet den 26 mars 1969 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 20 mars 1959, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
upprättat förslag till lag angående tillägg till konkurslagen.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
lagbyråchefen B. Hjern.

Lagrådet yttrade:

Den föreslagna nya paragrafen i konkurslagen innefattar i viss mån avvikelser
från stadgandena i 82—86 §§. Lagrådet vill därför hemställa, att
86 a § inledes med en erinran om att vad där sägs skall gälla utan hinder av
vad i 82—86 §§ finnes stadgat häremot stridande.

Lagrådet vill vidare erinra, att 210 § konkurslagen och 21 § lagen om införande
av nya rättegångsbalken bli att tillämpa i fråga om fullföljd av talan
mot konkursdomarens beslut.

I övrigt föranleder förslaget ingen anmärkning från lagrådets sida.

Ur protokollet:

Clas Amilon

Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1959

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 8 april 1959.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lindholm, Kling,
Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, anmäler lagrådets
den 3 april 1959 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 20 mars 1959
remitterade förslaget till lag angående tillägg till konkurslagen.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande och med förmäl an, att lagförslaget
torde höra jämkas i enlighet med vad lagrådet förordat, hemställer
föredraganden att det sålunda jämkade lagförslaget måtte jämlikt 87 §
regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Ulla Larsson

Stockholm 1959. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

S90521